angående den högre lantbruk sundervisning ens ordnande

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

1 Nr 249.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående den högre lantbruk sundervisning ens ordnande; given Stockholms slott den 14 mars 1930.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

J. B. Johansson.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 14 mars 1930.

N ärvarande:

Statsministern Lindman, statsråden Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog, Bissmark, Johansson, Dahl.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Johansson anför:

Riksdagen anhöll i skrivelse till Kungl. Majit den 8 maj 1926, nr 182, örn allsidig utredning samt förslag snarast möjligt rörande lämpligaste sättet för ordnande av den högre lantbruksundervisningen.

Denna riksdagsskrivelse var föranledd av en vid 1926 års riksdag väckt motion i ärendet (II:299).

Motionen behandlades av jordbruksutskottet, som i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 44, anförde följande.

En slutlig lösning av den sedan årtionden aktuella frågan örn ordnandet av den högre lantbruksundervisningen måste otvivelaktigt anses vara i hög grad påkallad. Sedan länge vore vårt land på detta område i ett sämre läge än grannländerna. Följderna av denna efterblivenhet framträdde med åren alltmera, bland annat genom växande svårigheter att besätta lärarplatserna vid lantbruksinstituten och andra befattningar, för vilkas bestridande på tillfredsställande sätt mera vetenskapliga kvalifikationer vore behövliga. Om alltså behovet av en förbättrad dylik undervisning vore allmänt insett och erkänt, ginge meningarna starkt i sär, såväl beträffande omfattningen av detta behov som i fråga om det sätt, på vilket det borde tillgodoses. Såsom från flera håll framhållits vore den i ämnet hittills verkställda utredningen — vilken för öv-

Bihang till riksdagens protokoll 1030. 1 sami. 212 haft. (Nr 249.) 1

Utredning angående ordnande av den högre lantbruksundervisningen.

2 Kungl. Majlis proposition nr SJ/.9.

rigt numera måste anses vara tämligen föråldrad — i dessa avseenden på åtskilliga viktiga punkter ofullständig.

Sålunda.torde den grund^ggande frågan om den ifrågasatta verksamhetens uppgifter icke vara tillräckligt noggrant klarlagd. I detta avseende syntes vara av stor betydelse att få fastslaget, vilka kompetensfordringar man ansåge böra ställas på lärare vid de lägre lantbruksundervisningsanstalterna, jordbrukskonsulenter m. fl. liknande tjänstemän. Därest högskoleutbildning ansåges erforderlig för dessa tjänstemän, skulle högskoleundervisningen komma att begagnas av ett relativt stort antal studerande, under det att i annat fall sagda antal sannolikt bleve mera begränsat. Lika.edes tord > frågan, huruvida högskoleundervisning kunde beredas yrkesmän vid det praktiska jordbruket, vara förtjänt av beaktande.

Vad anginge sättet för anordnande av högskoleundervisningen så syntes detta kunna bliva i hög grad beroende av vi]ket resultat man bomme till beträffande behovets omfattning. Även örn undervisning skulle böra beräknas för ett så stort antal studerande, som lantbrukshögskolesakkunniga på sin tid antagit, syntes man vid den verkställda utredningen icke hava tillräckligt beaktat och undersökt de olika möjligheter, som härutinnan erbjöde sig. På sätt lantbruksstyrelsen framhållit syntes det icke heller vara uteslutet, att den lösning av förevarande fråga, som kunde befinnas lämplig och möjlig, läge vid sidan av redan framförda förslag.

Det torde därför vara nödvändigt, att en förnyad allsidig utredning — som lämnade möjlighet till fullständig jämförelse mellan de olika tänkbara utvägarna icke minst med hänsyn till deras ekonomiska konsekvenser och praktiska genomförbarhet — komme att äga rum. I detta sammanhang torde även böra framhållas vikten av en noggrann undersökning av den synnerligen komplicerade frågan örn sättet för övergången från nuvarande förhållanden till en lantbruksundervisning av ifrågavarande art. I detta avseende torde böra uppmärksammas vad lantbruksstyrelsen anfört rörande betydelsen av studiestipendier för utbildningen av högre kvalificerade lärarkrafter.

Tydligt vore, att hur frågan om högskoleundervisningen löstes den icke kunde ui.dgå att utöva inverkan på lantbruksinstitutens organisation. Förut omförmälda ärende angående ändringar i institutens stadgar m. m., vilket även i och för sig trängde till lösning, torde därför böra beaktas vid utredningen.

Vid anmälan den 30 september 1926 av riksdagens nyssnämnda skrivelse bemyndigade Kungl. Majit chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla högst n o sakkunniga personer att inom departementet verkställa utredning samt avgiva förslag rörande lämpligaste sättet för ordnande av den högre lantbruksundervisningen. I enlighet härmed tillkallade dåvarande departementschefen samma dag generaldirektören och chefen för lantbruksstyrelsen P. E. G. Insulander (ordförande), föreståndaren för centralanstaltens för försöksväsendet på jordbruksområdet avdelning för bakteriolog^ professorn J. G. Ch. Barthel, föreståndaren för lantmannaskolan vid Hamra i Östergötlands län F. G. I. Gezelius, h danlöten av riksdagens andra kammare, sekreteraren hos Jämtlands läns hushållningssällskap P. S. Hedlund, ledamoten av riksdagens första kammare, godsägaren, numera landshövdingen G. R. Sederholm, dåvarande rektorn vid lantbruksinstitutet vid Ultuna, professorn J. A. Sjöström, ledamoten av riksd igens andra kammare, lantbrukaren P. E. Sköld, dåvarande rektorn vid lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp, professorn L. G. Thomé samt ledamoten av riksdagens första kammare, professorn vid universitetet i Uppsala K. G. Westman att såsom sakkunniga verkställa den sålunda beslutade utred-

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

ningen. De sakkunniga antogo benämningen »högre lantbruksimdervisningssakkunviga».

Föredragande departementschefen angav i huvudsak följande riktlinjer för de sakkunnigas utredningsarbete.

Vid en dylik utredning mötte först spörsmål om fastställande av den omfattning, i vilken behov av en högre lantbruksundervisning kunde förefinnas, samt i samband därmed örn denna undervisnings innehåll, varefter uppkomme frågan örn det lämpligaste sättet för undervisningens organiserande. Härtill slote sig flera andra frågor, såsom den inverkan en ny undervisningsform kunde komma att medföra för de nuvarande lantbruksinstituten samt den ställning en eventuellt utvidgad undervisning borde intaga till den utbildning, som för närvarande vissa befattningshavare måste äga inom ämnesgrupper, som läge nära eller inginge under en högre lantbruksundervisning. Härvid avsåges särskilt lantmätare och lantbruksingenjörer.

Rörande de synpunkter, som i övrigt borde ligga till grund vid en utredning, ansåg departementschefen icke vara anledning att närmare ingå. Han ville i detta hänseende endast hänvisa till jordbruksutskottets och lantbruksstyrelsens i deras i statsrådsprotokollet refererade yttranden gjorda uttalanden ävensom till vad som under senare tid vid den allmänna diskussionen i ämnet framkommit till dettas belysande.

Sedan högre lantbruksundervisningssakkunniga verkställt utredning rörande de spörsmål, som enligt Kungl. Maj:ts förenämnda beslut den 30 september 1926 hänskjutits till dem, hava de sakkunniga den 12 november 1927 avlämnat betänkande med förslag till den högre lantbruk sundervisning ens ordnande (statens offentliga utredningar 1927:32).

I betänkandet lämnas till en början en historisk översikt rörande den högre lantbruksundervisningen, och i samband därmed upptages till behandling frågan örn behovet av en förbättrad högre lantbruksundervisning.

I ett följande kapitel avhandlas huvudlinjerna för den högre lantbruksundervisningens ordnande, därvid de sakkunniga alternativt räkna med två olika möjligheter, nämligen antingen att den högskolemässiga lantbruksundervisningen skall anordnas i huvudsak fristående från undervisningen för utbildning av driftsledare (agronomkurs), eller också att agronomkurs normalt bildar grunden för de fortsatta högskolestudierna. Det förstnämnda av dessa båda system för undervisningens anordnande har i betänkandet betecknats såsom huvudalternativ A och det sistnämnda såsom huvudalternativ B.

Därefter diskuteras olika tänkbara anordningar med avseende på den högskolemässiga lantbruksundervisningens yttre organisation. De sakkunniga undersöka förutsättningarna för att inordna ifrågavarande undervisa ng i e+t universitet, att anknyta den till tekniska högskolan, att inkorporera den med veterinär- och skogshögskolorna samt att förena den med centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet. Resultatet av denna undersökning blir, att de sakkunniga anse sig böra förorda upprättandet av en i organisatoriskt hänseende självständig lantbrukshögskola.

I fortsättn'ngen av betänkande' utredes behovet av byggnader m. m. för den högre lantbruksundervisningen och i samband därmed kostnaderna för undervisningslokalernas inredning och utrustning. Vidare avhandlas vissa spörsmål avseende de studerande inom ifrågavarande utbildningsområde. Därjämte utredas ekonomiska frågor sammanhängande med lärares och övriga befattningshavares ställning och avlöningsförhållanden ävensom med kostnaderna i övrigt för undervisningen.

De närmast följande kapitlen i betänkandet omfatta de sakkunnigas utredning rörande anordnande av högre mejeriundervisning och högre trädgårdsun-

4 Kungl. Majlis proposition nr $49.

dervisning ävensom beträffande frågan, huruvida nuvarande anordningar för utbildningen av lantbruksingenjörer och lantmätare kunna väntas påverkas av en reformering av den högre lantbruksundervisningen.

Hela den egentliga utredningen omfattar ett flertal alternativ, erhållna genom att såsom förutsättningar räkna med olika system för undervisningens anordnande och olika förläggningsplatser för de särskilda undervisningsanstalterna. Först i slutet av betänkandet taga de sakkunniga ställning till de olika alternativa förslagen och förorda därvid upprättandet av dels en lantbrukshögskola enligt huvudalternativ A vid Ultuna och dels en anstalt för agronomutbildning samt högre mejeri- och trädgårdsundervisning vid Alnarp. Enligt de sakkunnigas beräkningar skulle realiserandet av ifrågavarande förslag medföra en engångskostnad av 2,066,700 kronor, därav 83,000 kronor avseende Alnarps egendom och lantbruksskola. De årliga kostnaderna för den sålunda reformerade och utvidgade undervisningen beräknas av de sakkunniga till 582,636 kronor.

Slutligen hava de sakkunniga i sitt betänkande föreslagit anordningar avseende övergången från nuvarande förhållanden till den av de sakkunniga föreslagna formen för högre lantbruksundervisning.

I särskild bilaga till betänkandet redogöres för den högre lantbruksundervisningen i några främmande länder. Beträffande denna bilagas innehåll hänvisas till det tryckta betänkandet.

Vid högre lantbruksundervisningssakkunnigas betänkande äro fogade sex reservationer, avseende olika punkter i de sakkunnigas förslag.

Jag återkommer i det följande till de i förberörda betänkande och därvid fogade reservationer intagna förslag.

Över de sakkunnigas betänkande hava infordrade utlåtanden avgivits av lantbruksstyrelsen (efter hörande av styrelsen för statens maskin- och redskapsprovningsanstalter vid Ultuna och Alnarp, inspektören för kemiska stationerna, inspektören för lantmanna- och lanthushållsskolorna samt inspektören för lantbruksskolorna), statskontoret, byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, allmänna civilförvaltningens lönenämnd, lantbruksakademien, styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, universitetskanslern (efter hörande av större akademiska konsistorierna i Uppsala och Lund), styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut, styrelsen för Alnarps lantbruks- och mejeriinstitutet, styrelsen för tekniska högskolan, styrelsen för veterinärhögskolan, styrelsen för skogshögskolan, samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Sveriges lantbrukslärareförbund, svenska lantbrukstjänstemannaföreningen, svenska mejerikonsulentföreningen samt föreningen Sveriges trädgårdskonsulenter. Därjämte hade skrivelser i ärendet inkommit från skånska agronomklubben samt Sveriges konditionerande trädgårdsmästares förbund.

Såsom redan nämnts hava högre lantbruksundervisningssakkunniga till behandling förehaft jämväl frågan rörande en organisatorisk förening av den högre lantbruksundervisningen med centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, i samband varmed dryftats lämpligheten av att vid upprättandet av en lantbrukshögskola å annan plats än Stockholm centralanstalten på ett eller annat sätt inkorporerades med högskolan och sålunda förflyttades från sin nuvarande förläggningsort. De sakkunnigas utredning av dessa spörsmål ansågs emellertid ej böra omfatta en fullständig undersökning rörande alla de anordningar och kostnader, som skulle bliva förenade

Kungl. Majda proposition nr #40.

med en dylik förflyttning av centralanstalten och dennes anknytande till den högre lantbruksundervisningen. För egen del ansågo de sakkunniga, att frågan om organisatorisk förening mellan lantbrukshögskola och centralanstalt icke lämpligen kunde upptagas till avgörande, förrän högskolan upprättats och hunnits visa, att den ägde förutsättningar att tillgodose de krav, som kunde uppställas såsom villkor för dylik samorganisation.

Tre reservanter bland de sakkunniga höllö emellertid före, att inom en icke alltför avlägsen framtid frågan om centralanstaltens förflyttning komme att bliva aktuell och att då lämpligheten av dess samordnande med lantbrukshögskolan borde allvarligt prövas. Samma reservanter hade även uttalat, att underavdelningen för mejeriförsök vid centralanstalten borde såsom en självständig avdelning förläggas till institutet för den högre mejeriundervisningen vid dettas upprättande. T åtskilliga av de över de sakkunnigas betänkande infordrade utlåtandena har ävenledes upptagits frågan rörande lämpligheten av en samorganisation eller sammanslagning av centralanstalten för jordbruksförsök och den högre lantbruksundervisningen.

Enär i anledning av vad sålunda förekommit frågan örn förhållandet mellan centralanstalten och den högre lantbruksundervisningen syntes böra upptagas till mera ingående dryftande begärde och erhöll chefen för jordbruksdepartementet den 1 juni 1928 Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla högst fem utredningsmän att verkställa utredning enligt i vederbörande statsrådsprotokoll angivna grunder beträffande den inbördes ställning centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet och den högre lantbruksundervisningen böra intaga till varandra jämte vad därmed står i samband. 1 anslutning härtill tillkallade dåvarande departementschefen samma dag generaldirektören och chefen för lantbruksstyrelsen P. E. G. Insulander (ordförande), ledamoten av riksdagens första kammare landshövdingen G. R. Sederholm, ledamoten av riksdagens första kammare trädgårdsodlaren K. A. Nilsson samt lantbruksakademiens sekreterare professorn Th. V. E. Björkman att verkställa ifrågavarande utredning.

Vid ärendets anmälan inför Kungl. Majit anförde departementschefen till statsrådsprotokollet bland annat följande.

Genom de i ärendet avgivna yttrandena hade frågan örn förhållandet mellan centralanstalten för jordbruksförsök och den högre lantbruksundervisningen ytterligare aktualiserats, och man syntes icke kunna underlåta att vid ett ställningstagande i ärendet upptaga nämnda spörsmål till ingående dryftande. För underlättande härav och spörsmålets ytlerligare belysande syntes lämpligt, att den av förbemälda sakkunniga verkställda undersökningen kompletterades med en fullständig utredning rörande centralanstaltens sammanförande i större eller mindre utsträckning med den högre lantbruksundervisningen. Med hänsyn till de i flera avseenden vägande invändningar, som framkommit mot ett förläggande invid Stockholm av den högre lantbruksundervisningen, syntes den sålunda ifrågasatta utredningen böra i främsta rummet grundas på förutsättningen av cn förflyttning helt eller delvis av centralanstalten. Vid utredningen borde olika alternativ göras till föremål för prövning såsom å ena sidan centralanstaltens sammanslagning med den högre lantbruksundervisningen neli å andra sidan allenast ett samordnande av institutionerna med upprätthållande för vardera av cn självständig organisation. T övrigt borde till behandling upptagas samtliga på frågan inverkande omständigheter och

Utredning angående centralanstaltens och den högre lantbruksundervisningens inbördes ställning.

6 Kungl. Majds proposition nr S-i9.

Den nuvarande högre lantbruksandervisningecs allmänna grunddrag.

sålunda bland annat spörsmålet om de yttre anordningar, som för olika fall kunde betingas, och de kostnader, som kunde komma att under växlande förutsättningar uppstå.

Efter slutfört uppdrag avlämnade sagda utredningsmän med skrivelse den 12 september 1929 utredning beträffande centralanstaltens för försöksväsendet på jordbruksområdet och en blivande högre lantbruksundervisnings inbördes ställning, över utredningen hava infordrade utlåtanden avgivits av lantbruksstyrelsen, statskontoret, byggnadsstyrelsen, allmänna civilförvaltningens lönenämnd, lanbruksakademien, styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut samt styrelsen för Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut.

Jag kommer senare att i korthet redogöra för innehållet av ifrågavarande utredning och de däröver avgivna utlåtandena.

I avvaktan på utredningens slutförande har i årets statsverksproposition för budgetåret 1930/1931 beräknats under nionde huvudtiteln för byggnadsarbeten för den högre lantbruksundervisningen m. m. ett belopp av 621,000 kronor (punkten 17).

Då jag nu går att ånyo för Kungl. Majit framlägga dessa spörsmål, kommer jag att, i huvudsaklig överensstämmelse med högre lantbruksundervisningssakkunnigas disposition av ämnet, punktvis uppehålla mig vid följande frågor, till vilka ställning nu torde böra tagas, nämligen:

1. Behovet av förbättrad högre lantbruks-, mejeri- och trädgårdsundervisning.

2. Huvudlinjer för undervisningens anordnande.

3 Undervisningens yttre organisation.

4. Förläggningen av olika undervisningsanstalter.

5. Förhållandet mellan centralanstalten för jordbruksförsök och den högre undervisningen på lantbruks- och mejeriområdena.

6. Lärare och administration.

7. Elever.

8. Lokaler och utrustning.

9. Årliga driftkostnader för undervisningen (utom löner).

10. Övergången från nuvarande förhållanden till ovan föreslagen form för undervisning.

11. Anslagsbehovet för budgetåret 1930/1931.

1. Behovet av förbättrad högre lantbruks-, mejeri- och trädgårds-

undervisnina.

1) Högre lantbruksundervisning.

Den nuvarande högre lantbruksundervisningen är knuten till de båda lantbruksinstituten vid Ultuna och Alnarp. Institutet vid Ultuna trädde i verksamhet 1849 och institutet vid Alnarp 1862.

Från början var undervisningen vid lantbruksinstituten närmast inriktad på utbildning för praktisk verksamhet inom jordbruket, och under en lång följd av år deltogo institutens elever i icke obetydlig omfattning i de vid in-

Kungl. Maj:ts proposition nr 249. 7

stitutsegendomarna förekommande arbeten såväl å fältet som ock i mejeri och kreatursstallar.

År 1892 vidtogs en tämligen genomgripande omorganisation av Ultuna lantbruksinstitut, och 1904 genomfördes motsvarande förändring vid Alnarp. Genom denna omorganisation förändrades undervisningsverksamhetens karaktär i väsentlig grad. Inträdesfordringarna skärptes, lärarkrafternas antal ökades. den praktiska undervisningen utelämnades, sedan krav på viss förutgången jordbrukspraktik uppställts såsom inträdesfordran, och betydligt ökat utrymme för den teoretiska utbildningen bereddes liksom ock ökade tekniska möjligheter för dennas meddelande. Härigenom kunde undervisningens nivå icke obetydligt höjas.

Trots de väsentliga förbättringar, som genom berörda omorganisation ernåddes i fråga om lantbruksinstitutens undervisningsmöjligheter, dröjde det dock icke länge, förrän krav restes, att möjlighet skulle beredas instituten att meddela en högre och mera teoretiskt betonad undervisning. Under de senare åren hade upprättats ett allt större antal lägre lantbruksundervisningsanstalter av olika slag, och lärarkrafterna vid dessa kände ett alltjämt växande behov av fördjupad utbildning i de ämnen, vari de hade att meddela undervisning. Liknande var förhållandet inom den allt talrikare kår av konsulenter och andra undervisare i jordbrukets olika delar, vilka vid utövandet av sin tjänst funno den vid instituten inhämtade undervisningen alltför knapp.

Det sålunda yppade behovet av mera fördjupad lantbruksundervisning blev också beaktat av vederbörande. Efter särskild sakkunnigutredning beslöt 1911 års riksdag på förslag av Kungl. Maj:t att vid båda instituten anordna på agronomkursen byggda fortbildningskurser (konsulentkurser), avsedda för utbildning av konsulenter, lärare och andra, vilka önskade förvärva djupare insikter i jordbruk eller husdjursskötsel.

Genom beslut vid 1917 års riksdag ombildades lektoraten vid instituten till professurer.

Närmare uppgifter om lantbruksinstitutens utveckling återfinnas i högre lantbruksundervisningssakkunnigas tryckta betänkande.

Med avseende på nu gällande bestämmelser för lantbruksinstituten må följande anföras.

Enligt gällande stadgar för de båda lantbruksinstituten vid Ultuna och Alnarp1 hava dessa institut till ändamål att meddela en på vetenskaplig forskning grundad undervisning i lanthushållningen. Instituten omfatta dels en agronomkurs, som har till ändamål att lämna den för ett rationellt jordbruks utövande erforderliga teoretiska grundvalen, dels en konsulentkurs, som utgöres av en på agronomkursen byggd fortsättningskurs, avsedd för utbildning av konsulenter, lärare och andra, vilka önska förvärva djupare, insikter i jordbruk eller husdjursskötsel eller — vid Alnarp — mejerihantering. .Med Alnarpsinstitutet är förenad en lägre mejeriskola, avsedd att utbilda mejerister.

Vid agronomkursen omfattar undervisningen två år och skall så ordnas, att nya elever kunna mottagas varje år. Undervisningen i denna kurs är gemensam för alla elever, som tillhöra samma årsavdelning. Vid konsulentkursen omfattar undervisningen ett år. Konsulentkursen är vid Ultuna uppdelad på två linjer, den ena företrädesvis för utbildning inom jordbruksfacket och den

1 Stadgar för lantbruksinstitutet vid Ultuna den 20 juni 1918 (nr 405) och stadgar för lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp samma dag (nr 406).

8 Kungl. Maj:ts proposition nr #49.

andra företrädesvis för utbildning inom husdjursfacket, samt vid Alnarp på tre linjer, nämligen de två nu nämnda samt en linje för utbildning inom mejerifacket. I praktiken har sådan uppdelning av konsulentundervisningen kommit till stånd, att jordbrukslinjen varit förlagd till Ultuna samt husdjursoch mejerilinjerna till Alnarp.

Vid varje institut skall i agronomkursen finnas platser dels för ett visst antal ordinarie elever — vid Ultuna minst 44 och vid Alnarp minst 42 — däribland fyra frielever, dels ock för högst två elever, vilka för vinnande av behörighet att antagas till lantbruksingenjörer skola åtnjuta undervisning enligt de närmare bestämmelser, varom lantbruksstyrelsen äger att träffa överenskommelse med institutets styrelse. Vid konsulentkursens jordbruks- och husdjurslinjer skola vid varje institut finnas platser för tillhopa sex ordinarie elever, däribland en frielev. Vid konsulentkursens mejerilinje å Alnarp samt vid den lägre mejeriskolan därstädes skola finnas platser för tillsammans 12 elever, därav två frielever. Extra elever kunna i mån av utrymme mottagas vid institutens olika kurser och avdelningar.

Villkor för inträde såsom ordinarie elev vid instituten äro:

1. Allmänna villkor:

a) att hava uppnått minst 18 års ålder;

b) att vara fri från smittsam sjukdom;

c) att hava minst två år allvarligt deltagit i de vid ett lantbruk förefallande göromål; dock må på styrelsen bero att i särskilda fall bevilja undantag härifrån.

2. Särskilda villkor för inträde i agronomkursen:

att hava genomgått andra ringen vid statens gymnasium med minst betyget godkänd i modersmålet, matematik och biologi eller att med företeende av andra vitsord, som av lärarrådet godkännas, styrka sig äga motsvarande insikter i samma ämnen eller ock att hava avlagt realskolexamen med minst betjrget godkänd i modersmålet, tyska, geografi, matematik och naturlära.

3. Särskilda villkor för inträde i konsulentkursens jordbruks- och husdjurslinjer:

. a) att i svenska och tyska språken äga insikter, motsvarande minst andra ringens kurs vid gymnasium;

b) att hava. erhållit avgångsbetyg från något av rikets lantbruksinstitut samt att härvid hava erhållit minst betyget med beröm godkänd i lantbruksekonomi, jordbrukslära, husdjurslära och kemi ävensom uti ett av ämnena fysik, botanik, anatomi och fysiologi eller kulturteknik eller att med andra intyg, som av lärarrådet godkännas, styrka sig äga motsvarande insikter.

De särskilda villkoren för inträde i konsulentkursens mejerilinje angivas längre fram i samband med redogörelse för den högre mejeriundervisningen.

Betalande elev i agronom- eller konsulentkurs erlägger årligen undervisningsavgift med 100 kronor samt bostadsavgift med 75 kronor, då bostad kan beredas eleven vid institutet. För kosthåll m. m. erlägga betalande elever därjämte de avgifter, som för varje år bestämmas av styrelsen. Frielev erhåller kostnadsfritt samtliga de förmåner, som enligt vad nu sagts tillkomma betalande elev.

Vid Ultuna, lantbruksinstitut meddelas undervisning av åtta professorer, nämligen en i jordbrukslära och lantbruksekonomi, en i husdjurslära, en i fysik och redskapslära, en i husbyggnadslära och kulturteknik med fältmätning, en i mejerilära och bakteriolog! med kemi, en i kemi och geologi, en i botanik och zoologi och en i veterinärlära, samt av nio extralärare, nämligen en i jordbrukslära., en i kemi, en i botanik, en i fältmätning m. m., en i skogshushållning, en i nationalekonomi, ekonomilagfarenhet och kommunalrätt, en i trädgårdsskötsel, en i bokföring och en i pedagogik. Vid Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut meddelas undervisning av nio professorer, nämligen en i jord-

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

brukslära och lantbruksekonomi, en i husdjurslära nied undantag av hästskötsel, en i hästskötsel samt husdjurens hälso- och sjukvård, en i fysik och redskapslära, en i husbyggnadslära och kulturteknik med fältmätning, en i mejeriteknik och mjölkhushållning, en i mejerikemi, mejeribakteriologi och mjölkhushållning, en i kemi och geologi samt en i botanik och zoologi, av en laborator, nämligen i husdjurens anatomi och fysiologi, samt av sex extralärare, nämligen en i jordbrukslära samt kulturteknik med fältmätning, en i skogshushållning, en i nationalekonomi, ekonomilagfarenhet och kommunalrätt, en i kemi och fysik, en i botanik och en i pedagogik. Vid varje institut åligger det vidare egendomens förvaltare att enligt styrelsens bestämmande för eleverna redogöra för anordningarna vid egendomen, dess skötsel, skörderesultat m. m. Beträffande Alnarp åligger det dessutom kamreraren att undervisa i bokföring uti agronomkursen, kassören att undervisa i bokföring uti till institutet förlagda lägre skolor och trädgårdsföreståndaren att undervisa i trädgårdsskötselns grunder, leda därtill hörande övningar samt i trädgården företaga demonstrationer för eleverna.

Professor utnämnes av Kungl. Maj :t. Laborator tillsättes av institutets styrelse, liksom extralärare, vilka anställas med villkor av sex månaders ömsesidig uppsägning.

Institutets styrelse utgöres av en ordförande och fyra andra ledamöter, vilka Kungl. Majit utser bland framstående och sakkunniga lanthushållare, med undervisningen förtrogna idkare av med lantbruket i samband stående vetenskaper eller i övrigt för lanthushållningen nitälskande män. Dessutom är rektor självskriven ledamot av styrelsen.

Lärarrådet består av institutets ordinarie lärare. Övriga lärare, som självständigt handhava undervisningen i något ämne vid institutet, skola av rektor kallas till sammanträden i lärarrådet och hava säte och stämma vid behandling av frågor, som omedelbart beröra undervisningen i deras läroämnen.

Till rektor förordnar Kungl. Majit, efter av styrelsen avgivet förslag, en av professorerna.

Lantbruksstyrelsen handhaver överinseendet och kontrollen över lantbruksinstituten och äger att tid efter annan inspektera instituten ävensom att genom brevväxling med institutens styrelser inhämta alla nödiga upplysningar örn institutens tillstånd och de åtgärder, som kunna vara erforderliga till dess förbättrande. Genom tilläggsbestämmelse den 11 juni 1920 (nr 317 resp. 318) hava institutens styrelser ålagts att i god tid före varje läsårs början med eget utlåtande till lantbruksstyrelsen för prövning och fastställelse insända förslag till undervisningsplan för nästföljande läsår.

Spörsmålet örn anordnande av verkligt högskolemässig undervisning på jordbruksområdet har redan tidigare varit föremål för ingående övervägande.

Vid 1909 års riksdag väcktes sålunda i bägge kamrarna motioner, åsyftande utredning och förslag rörande anordnande av högskolemässig lantbruksundervisning vare sig vid en fullt fristående läroanstalt eller i samband med en eller flera närstående undervisningsanstalter. Riksdagen beslöt i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om en dylik utredning. I skrivelsen framhöll riksdagen, att frågan örn den högre lantbruksundervisningens ordnande dels vore av stor betydelse och dels av flera skäl obestridligen aktuell. Utan att vilja på något sätt uttala sig angående den väg, på vilken frågan borde lösas, inskränkte riksdagen sig till att framhålla önskvärdheten av att, då onekligen flera utvägar syntes möjliga, dessa bleve upptagna till prövning. Riksdagen antydde i fortsättningen av skrivelsen för sin del tre sådana utvägar, nämligen dels utvidgning av lant-

Tidigare utredning angående högskolemässig lauthruksuudervisning.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9.

bruksinstituten, dels anordnandet av särskild lantbrukshögskoleundervisning i Stockholm, eventuellt i samband, med andra högskolor därstädes, och dels förläggande av den nya högskoleundervisningen till ett av universiteten med eller utan samband med närliggande institut.

Den 17 februari 1911 anmälde dåvarande departementschefen ärendet om utredning i högskolefrågan och tillkallade efter erhållet bemyndigande fem sakkunniga att verkställa sådan utredning. Beträffande de sakkunnigas förslag, som framlades i april 1913 och utmynnade i att den högre lantbruksundervisningen borde organiseras som en fakultet vid Uppsala universitet, må här anföras följande.

De sakkunniga, funno på angivna skäl alternativet att förvandla instituten till högskolor, vare sig med eller utan bibehållande jämsides därmed av deras uppgift att utbilda praktiska lantbrukare, icke böra ifrågakomma. Fortsättningseller konsulentkurserna ansågo de vara en tillfällig anordning, vilken borde bortfalla, när lantbrukshögskoleundervisning inrättades. Ej heller funno de ändamålsenligt att söka införliva dylik undervisning med verksamheten vid centralanstalten för jordbruksförsök. De ansågo därför nödvändigt, att en ny anstalt inrättades för ändamålet. Härvid upptogo de till skärskådande möjligheten att till en gemensam institution sammanföra en lantbrukshögskola med andra i viss mån närstående högskolor. Skäl både för och emot kunde enligt de sakkunnigas mening anföras beträffande en sådan anordning, dock hade den i utlandet alltmera befunnits olämplig. För övrigt syntes dem tiden för frågans lösande i dylik riktning vara i Sverige redan försutten, enär särskilda högskolor, med vilka kombination varit möjlig, redan organiserats; att efteråt söka inpassa en lantbrukshögskola i någon av dessa vore olämpligt. Alltså återstode enligt de sakkunnigas mening valet mellan en fristående högskola i Stockholm eller en agronomisk fakultet vid något av universiteten. Då de sakkunniga funnit det uppenbart, att en fristående lantbrukshögskola i Stockholm skulle med hänsyn till ekonomien ställa sig mycket ogynnsammare än en universitetsfakultet, och då de dessutom ansåge, att frågan kunde ur principiell synpunkt få en fullt lika fördelaktig lösning på det senare sättet, hade de ej funnit nödigt att i betänkandet intaga en detaljerad utredning angående det förra av dessa alternativ. Däremot hade de, efter att i valet mellan Uppsala och Lund hava stannat vid att förorda Uppsala, verkställt en ingående utredning angående organisation, kostnader m. m. för förläggande dit av en agronomisk fakultet. Med ett beräknat antal av 150 studerande, däri inräknade dem, som nu besökte konsulentkurserna vid instituten, föreslogo de inrättande av 7 professurer jämte docenturer och befattningar såsom biträdande lärare m. m. Den årliga utgiftsstaten beräknades efter då gällande penningvärde till 128,800 kronor. Kostnader för byggnader och uppsättning av inventarier m. m. beräknades till 1,369,000 kronor.

Vid betänkandet var fogad reservation av de sakkunnigas ledamot, professorn M. Weibull, vilken ansett den högsta lantbruksundervisningens förläggande till Lunds universitet i visst samband med institutet vid Alnarp vara den väg, vilken bäst ledde till målet.

Betänkandet innefattar vidare förslag angående lantmäteriundervisningens förläggande till den agronomiska fakulteten i Uppsala. Härför beräknades en årskostnad av 39,650 kronor och en engångskostnad av 63,000 kronor. I reservation uttalade de sakkunnigas ledamot direktören C. Rydberg, att lantmätarnas utbildning syntes fortfarande böra bedrivas institutmässigt vid undervisningsanstalt i Stockholm.

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

11 I de över betänkandet avgivna utlåtandena av olika myndigheter vitsordades allmänt behovet av en förbättrad högre lantbruksundervisning. Beträffande det lämpligaste sättet för frågans lösande gjorde sig emellertid synnerligen växlande uppfattningar gällande. Även örn man tämligen enhälligt uttalade starka tvivelsmål rörande lämpligheten av att anknyta den högre lantbruksundervisningen direkt till ett universitet, så rådde däremot ingen enighet i uppfattningen om den väg, som skulle kunna anses mera framkomlig och ändamålsenlig för frågans lösande.

Ehuru 1909 års lantbrukshögskolesakkunnigas förslag icke föranledde framställning i ämnet till riksdagen, blev frågan därför icke avförd från dagordningen. I själva verket har den allt sedan varit föremål för mycken uppmärksamhet i lantbruksintresserade kretsar, även örn meningarna icke kunna anses hava samlat sig örn någon viss linje.

År 1919 gjordes av institutsstyrelserna framställning om vissa organisatoriska ändringar vid instituten, innebärande bland annat anställandet av ökat antal lärarkrafter. De teoretiska inträdesfordringarna till agronomkursen borde höjas och närmare motsvara studentkompetens. De praktiska förkunskaperna borde noggrannare kontrolleras. Beträffande konsulentkursen föreslogos även vissa förändringar, varjämte med hänsyn till det jämförelsevis ringa antal elever, som hittills genomgått denna kurs, framhölls, att för vissa befattningar i lantbrukets tjänst borde krävas att hava genomgått denna kurs, så att detta verkligen skulle för eleverna innebära en påtaglig förmån. Nämnda omorganisationsförslag hava sedermera överlämnats till lantbruksstyrelsen för yttrande och upptagits till prövning först i samband med 1926 års högre lantbruksundervisningssakkunnigas utredningsarbete.

Vidare må i detta sammanhang nämnas, att Sveriges allmänna lantbrukssällskap år 1919 hemställt, att spörsmålet örn den högre lantbruksundervisningens ordnande snarast möjligt måtte göras till föremål för ny utredning, samt att hushållningssällskapens år 1924 samlade ombud likaledes gjort framställning örn förnyad allsidig utredning i ämnet.

Högre lantbruksundervisningssakkunniga hava för sin del kraftigt understrukit behovet av en förbättrad högre lantbruksundervisning. Beträffande den nuvarande institutsundervisningens allmänna nivå hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

Lantbruksinstituten hade tvivelsutan i stort sett väl fyllt sin uppgift, och den där meddelade undervisningen hade säkerligen sin stora andel i det kraftiga uppsving, det svenska jordbruket haft att uppvisa under det senaste århundradet. Upprepade gånger hade undervisningen vid instituten omlagts och utvidgats för att bättre motsvara tidens och rådande förhållandens krav. Denna utveckling hade kännetecknats av en allt mer teoretisk inriktning av studierna, karakteriserad jämväl av en allt längre gående specialisering av lärarkrafterna.

Tack vare det praktiska jordbruksarbetets avkopplande från institutens undervisningsschema, hade också väsentligt längre tid och mer arbete kunnat ägnas det mera teoretiska kunskapsinhämtandet. Möjlighet härför hade ock beretts genom upprättande vid instituten av ett ökat antal lärostolar med allt mera begränsade och specialiserade undervisningsområden, samtidigt som allt bättre rustade laboratorier, museer, modellsamlingar och annan undervisnings-

HBgre lantbrnksnndervisningssakkunuiga.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 2A9.

materiel ställts till förfogande. Resultaten härav hade heller icke uteblivit,, och den agronomiska utbildning, som instituten under de senare decennierna meddelat, hade i omfattning och teoretisk fördjupning höjt sig vida över äldre tiders.

Den nuvarande institutsundervisningen stöde likväl icke på höjden av vår tids högre lantbruksundervisning över huvud taget och vore ej heller så organiserad och rustad, att den hade möjlighet att göra det, något som ock från flera håll — bland annat från instituten själva — upprepade gånger framhållits. Redan den omständigheten, att instituten alltjämt vore organiserade efter den plan, som 1892 genomfördes vid Ultuna och ett årtionde senare vid Alnarp, gåve en förklaring härtill. Under tiden hade nämligen utvecklingen på detta område^ annorstädes varit både stark och hastig, vilket även bestyrktes vid en blick på motsvarande förhållanden i våra grannländer.

Vad sorn i hög grad stått hindrande i vägen för institutens utveckling vore den dualism i syftemålet med agronomundervisningen, som vore en följd av institutens dubbla uppgift att i samma kurs utbilda såväl praktiska jordbrukare med deras krav på en i rent praktiskt ekonomisk riktning lagd allmän agronomutbildning som ock lärare, konsulenter m. fl., på vilka större fordringar måste ställas både beträffande den naturvetenskapliga grunden för deras vetande och i fråga om inom visst område specialiserade och fördjupade kunskaper. Då man sökt tillgodose den senare kategoriens behov, hade den förstnämnda belastats med en del arbete, varav den kanske icke haft motsvarande direkta nytta. Då denna belastning icke kunnat drivas för långt, hade man varit nödsakad följa en medelväg, som icke blivit tillfredsställande för någondera gruppen.

Visserligen hade man sökt avhjälpa bristen på specialisering genom inrättande av konsulentkursens jordbruks- och husdjurslinjer, men dessa hade aldrig blivit vad man avsett och hoppats. Anledningen härtill vore huvudsakligen att söka i två omständigheter: dels hade genomgången av konsulentkurs icke uppställts såsom formell kompetensfordran utöver agronomexamen, dels hade kurstiden fastställts till endast ett år. Det förstnämnda förhållandet hade gjort, att endast ett fåtal hade besökt dessa kurser och att de bästa bland agronomerna i allmänhet icke gjort det, då de ändå kunnat vinna anställning både på lärareoch konsulentbanan. En kurstid av endast ett år måste vidare anses för kort, då specialiseringen icke kunnat begränsas till ett enda ämne, utan den studerande mäste fördjupa sitt vetande i flera såväl tillämpade som naturvetenskapliga ämnen.

De resultat, en undervisningsverksamhet som den vid instituten bedrivna kunde giva under en så pass kortvarig kurs som en två- högst treårig, vore givetvis i hög grad.beroende av ole förkunskaper, eleverna vid sitt inträde i instituten besutte i sådana ämnen, som där studerades eller som utgjorde underlag för bedrivna studier. I detta hänseende betecknade 1892 års organisationsplan ett givet framsteg i förhållande till vad som förut varit på detta område gällande. Men ändock voro inträdesfordringarna — och vore det ännu — allt för låga och de nyinkomna elevernas förkunskaper allt för ojämna, för att ett intensivt och effektivt arbete redan från kursens början skulle kunnat bedrivas; de svagast förbildade. hade helt naturligt verkat återhållande på arbetet. Från flera håll — särskilt från institutsstyrelsernas sida — hade därför krav framställts på bättre underbyggnad hos det vid institutet mottagna elevmaterialet, ett krav, som i allmänhet sträckt sig till fordran på studentkunskaper i ämnen, vilka vöre av större betydelse för studierna vid institutet.

Institutens uppgift hade varit och vore alltjämt att utbilda praktiska jordbrukare och vissa tjänstemän. Undervisningen hade därför ordnats med hänsyn härtill och meddelats huvudsakligen i form av bestämda kurser, medan relativt litet utrymme hade lämnats åt fria studier. Då den högre lantbruks-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.

undervisningen borde vara avsedd även för blivande forskare och andra, som behövde en högre vetenskaplig skolning, måste naturligtvis på detta mera framskridna stadium utbildningssättet vara ett annat, nämligen de fullt fria studierna, och möjligheter måste beredas de studerande till självständigt studieoch forskningsarbete genom tillgång till väl utrustade bibliotek, laboratorier o. dyl. I sistnämnda hänseende fyllde instituten för närvarande icke de krav, som måste ställas på en högskola. Den högre lantbruksundervisningen i vårt land hade under senare tid icke blivit fullt så väl tillgodosedd som annan högre undervisning här hemma eller som lantbruksundervisningen i våra grannländer, vilken genom inrättande av väl utrustade högskolor blivit bättre i stånd att fylla sin uppgift.

Även örn åtminstone vissa av de ofullkomligheter, vilka för närvarande vidlådde den högre lantbruksundervisningens i Sverige organisation, möjligen skulle utan mera genomgripande ändringar av denna organisation kunna nödtorftligen avhjälpas, så syntes det dock utan vidare kunna anses uteslutet, att genom sådana partiella förbättringar en vetenskaplig högskola i detta ords verkliga mening skulle kunna åstadkommas, en högskola av den ställning och auktoritet, att dess grundläggande examina bleve jämbördiga med motsvarande examina från universitet och andra högskolor.

Efter att hava framhållit jordbrukets utomordentligt stora betydelse och centrala ställning inom landets näringsliv, motivera de sakkunniga ytterligare behovet av en lantbruksvetenskaplig högskola genom följande uttalande.

Eör en fortsatt utveckling av jordbruksnäringen vore det av stor betydelse, att yrkesutövarna bereddes tillfälle att erhålla en god fackutbildning. För yrkesmännen vid det mindre och medelstora jordbruket stöde i sådant avseende lantmannaskolor ävensom kortare undervisningskurser av olika slag till förfogande. Lantbruksskolorna i sin tur vore närmast avsedda för utbildning av lägre tjänstemän vid det större jordbruket. Utbildningen av mera självständiga driftsledare vid det större jordbruket hade däremot hittills ansetts vara en av de nuvarande lantbruksinstitutens viktigaste uppgifter. Det syntes de sakkunniga vara i hög grad motiverat, att även i fortsättningen särskilda anstalter vidtoges för tillgodoseende av sistnämnda yrkesmäns utbildningsbehov.

Men därutöver torde jordbruket för främjande av undervisningen och forskningen på sitt område med fullt fog kunna göra anspråk på en statligt ordnad högskoleundervisning lika väl som andra grenar av det svenska näringslivet, vilka redan blivit i detta hänseende tillgodosedda. Det kunde icke försvaras att låta det svenska jordbruket längre avvara det stöd, som endast en högskola kunde lämna.

Ett sådant stöd vore i hög grad av nöden. Visserligen kunde ju det svenska jordbruket visa hän på en vacker utveckling under de senare decennierna,. men oändligt mycket återstode att vinna på forskningens och undervisningens väg till fromma ej endast för jordbrukets utövare utan även för hela vårt folk.

Erfarenheten från senare tid hade påtagligt givit vid handen, att rådande förhållanden på här förevarande område icke utan allvarligt men kunde i längden få fortvara. Ett tydligt och svårfyllt behov av tillgång till personer med den kompetens, som endast en välordnad högre lantbruksutbildning kunde skänka, framträdde numera som oftast i vårt land. Detta komme nogsamt till synes, då ledigblivna befattningar inom jordbruksadministrationen, lantbruksforskningen och jordbrukets undervisningsväsen skulle återbesättas. Tillgången till fullt lämpliga sökande hade länge varit ringa, stundom till och med nära nog ingen; i varje fall hade sällan eller aldrig möjlighet förelegat att

14 Kungl. Maj:ts proposition nr %49.

bland ett flertal i och för sig väl kompetenta sökande utvälja den mest lämpliga. Att ett sådant förhållande icke kunde annat än verka hämmande och återhållande på jordbrukets allmänna utveckling läge i öppen dag. Ej minst ur ekonomisk synpunkt förtjänade det framhållas, att aldrig så väl utrustade institutioner för forskning eller undervisning icke kunde nå full effektivitet, därest icke för föreliggande uppgifter högt kvalificerade personer stöde till förfogande såsom ledare och medarbetare.

I detta sammanhang finge det jämväl erinras därom, att så länge undervisningen på jordbrukets område icke vore lika väl ordnad och kunde föra lika långt som motsvarande undervisning inom andra områden, det knappast vore att förvänta annat än att unga män med särskilt goda förutsättningar hellre skulle söka sin utbildning och sin framtid inom andra kunskapsområden än jordbrukets.

Det hade på tal om dessa förhållanden stundom framhållits, att det jämförelsevis ringa antal studerande, som kunde tänkas vilja söka sin utbildning vid en jordbrukets högskola, med mindre kostnader för det allmänna skulle kunna beredas möjlighet till utbildning vid lämplig utländsk högskola. Så hade ju också i viss mån under senare år varit fallet. De svenska jordbruksförhållandena vore emellertid i många avseenden så avvikande från motsvarande förhållanden i utlandet, att det i längden icke gärna läte sig göra att slå sig till ro i den uppfattningen, att den högre utbildning, varav här gjordes oss behov, kunde inhämtas på utländsk botten. En sådan lösning av frågan om den högre lantbruksundervisningen måste alltid bliva en tillfällig nödfallsutväg, och en verklig lösning kunde på den vägen säkerligen icke vinnas.

I anslutning härtill hava de sakkunniga sökt att med siffermaterial, grundat på föreliggande faktiska eller uppskattade förhållanden, få belyst den elevfrekvens, varmed en eventuell undervisningsanstalt för högre praktisk-vetenskaplig utbildning inom lantbruksområdet skäligen kan hava att räkna. De sakkunniga hava kommit till den uppfattningen, att den årliga tillströmningen av studerande till en lantbrukshögskola bör kunna beräknas till i runt tal 30 elever. För studier för högre examen har det årliga tillskottet av studerande ansetts kunna beräknas till 4. Antalet samtidigt vid högskolan studerande skulle sålunda vid i medeltal treårig utbildning vid högskolan för ämbetsexamen och i medeltal ytterligare fyraårig studietid för licentiat- eller högre examen kunna uppskattas till något över 100.

De sakkunniga hava vidare framhållit betydelsen utav att jordbrukets högskolefråga snarast bringas till sin lösning.

De sakkunniga uttala sålunda som sin bestämda mening, att anordnandet inom landet av en i alla avseenden fullt högskolemässig praktiskt-vetenskaplig undervisning inom samtliga de kunskapsområden, vilka direkt eller indirekt äro av betydelse för jordbruksnäringen, vore en statsangelägenhet av den betydelse, att den icke utan stort men för ej mindre näringen i fråga än även den materiella kulturen överhuvud taget kunde uppskjutas. Bedan förut av statsmakterna vidtagna åtgärder till jordbrukets befrämjande fordrade, vare sig åtgärderna avsåge forskning eller fackligt upplysningsarbete, oundgängligen tillgång till personliga arbetskrafter med sådan utbildning och av sådana kvalifikationer, som endast en högskolemässig utbildning kunde skänka. Endast under denna förutsättning kunde full effektivitet förväntas av förenämnda åtgärder och därför gjorda uppoffringar bliva verkligt fruktbärande.

Kungl. Majlis proposition nr 2b9.

15 Men även ur for shlm gens synpunkt skulle ett ytterligare uppskov med frågans lösning vara synnerligen menligt.

Den vetenskapliga forskningen inom jordbrukets område påginge på andra håll med en iver som aldrig tillförene, och skulle vårt land i detta hänseende icke komma alltför mycket efter, tarvades oundgängligen stödet av en verklig högskola, som på samma gång kunde vara både en härd för praktiskt-vetenskaplig forskning och en utbildningsanstalt för såväl blivande forskare och undervisare inom jordbrukets vidsträckta område som ock i vissa fall jämväl för driftsledare vid praktiskt jordbruk.

Vid ett hastigt övervägande av den förevarande frågan kunde det möjligen av någon ifrågasättas, huruvida icke den vetenskapliga forskningen på jordbruksområdet i vårt land vore i sådan grad och omfattning redan tillgodosedd genom den allt sedan år 1907 verksamma centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet och andra praktiskt-vetenskapliga forskningsanstalter (exempelvis Svalövsanstalten, mosskulturföreningen), att vidare statsåtgärder i detta avseende nu kunde anses mindre erforderliga. Visserligen hade sålunda på ett erkännansvärt sätt forskning bedrivits inom en stor del av det område, vilket kunde anses vara av särskild betydelse för jordbruksnäringen, varjämte genom tal och skrift kunskap spritts örn nyare rön och uppslag. Men vetenskapens arbetsfält vore stort och tillgängliga arbetskrafter räckte ingalunda till att behärska det i sin helhet, ja, vissa delar av detsamma hade på grund av olika förhållanden i stort sett knappast blivit alls bearbetade. Det tillskott till den inhemska vetenskapliga forskningen, som upprättandet av en högskola skulle medföra, måste därför betraktas som synnerligen önskvärt och väl motiverat ur forskningens egen synpunkt. Det vore säkerligen högst betydande ekonomiska värden, som på jordbrukets område stöde att vinna genom en sin uppgift vuxen och det stora området något så när fullständigt behärskande praktiskt-vetenskaplig forskning, värden vilka den materiella kulturen i vårt land helt enkelt icke hade råd att avvara.

I de flesta över betänkandet avgivna yttranden göras uttalanden rörande Yttranden, behovet av en förbättrad högre lantbruksundervisning. Samtliga dessa uttalanden gå i sådan riktning, att de innebära ett vitsordande av ifrågavarande behov. Av innehållet i berörda uttalanden må här återgivas följande.

Lantbruksstyrelsen har ansett sig böra kraftigt vitsorda det starka behovet ur jordbrukets synpunkt av att den högre lantbruksundervisningen omorganiserades och gåves en sådan form och omfattning, som jordbrukets nuvarande ståndpunkt krävde. Skulle jordbruket under numera rådande svåra förhållanden kunna bestå oell utvecklas till bärighet, krävdes betydande kunskaper såväl hos dem, som skola föra forskningen på lantbruksområdet framåt, som ock hos deni. vilka i egenskap av lärare och konsulenter skola undervisa och leda lantbrukets idkare i deras gärning. Med skäl syntes enligt lantbruksst.yrelsens förmenande också från jordbrukets sida kunna ställas krav på anordnandet av en verklig högskolutbildning för dess utövares räkning. Ingen, som ägde kännedom om den vetenskapliga forskningens och undervisningens betydelse för jordbruket och dess ekonomiska utveckling, torde nämligen vilja göra gällande, att denna näring på grund av sin natur skulle vara i mindre behov av tillgång till högskolutbildade medhjälpare än andra näringar, vars krav i detta hänseende redan sedan lång tid tillbaka tillgodosetts.

Lantmäteristyreisen har instämt i de sakkunnigas uttalande, att det icke kunde försvaras att låta det svenska jordbruket längre avvara det stöd, som en högskola kunde lämna. Alldeles särskilt ville styrelsen understryka de sak-

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

kunnigas uttalande, att erfarenheten från senare tid påtagligt givit vid handen, att ett tydligt och svårfyllt behov av tillgång på personer med den kompetens, som endast en välordnad högre lantbruksutbildning kunde skänka, numera framträdde som oftast i vårt land och att detta komme nogsamt till synes, då ledigblivna befattningar inom jordbruksadministrationen, lantbruksforskningen och jordbrukets undervisningsväsen skulle återbesättas.

Lantbruksakademien ävensom styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet hava framhållit, att de utan tvekan anslöte sig till den i det remitterade betänkandet uttalade meningen, att anordnande inom landet av en i alla avseenden fullt högskolemässig praktiskt-vetenskaplig undervisning inom samtliga de kunskapsområden, vilka direkt eller indirekt vore av betydelse för jordbruksnäringen, vore en statsangelägenhet av den betydelse, att den icke utan stort men kunde uppskjutas.

Filosofiska fakulteten i Uppsala, i vars yttrande större akademiska konsistoriet därstädes instämt, har funnit, att behovet av en förbättrad högre lantbruksundervisning vore klart ådagalagt och att det endast kunde fyllas genom en statligt ordnad högskoleundervisning. Den vetenskapliga jordbruksforskningen hade numera nått en hög utveckling och vore av fundamental betydelse för det praktiska jordbruket och därmed för hela näringslivet. Vårt land agde. visserligen framstående forskare på jordbruksområdet, och fakulteten ville i. detta sammanhang framhålla, att flera av dessa hade erhållit sin vetenskapliga utbildning vid de svenska universiteten. Dock läge det i öppen dag, att universiteten icke i någon vid dem representerad vetenskap vore rustade att tillmötesgå jordbruksforskningens speciella krav och att flera ämnen av för denna forskning grundläggande betydelse läge helt utanför området för universitetens hittillsvarande verksamhet. Örn alltså redan etet vetenskapligt-praktiska forskningsarbetets krav tillräckligt motiverade upprättandet av en statlig forsknings- och undervisningsanstalt av högskoletyp, så vore behovet av en dylik icke mindre starkt ur administrationens och undervisningsväsendets synpunkt. Det kunde icke vara annat än i längden för näringslivet ödesdigert att, såsom de sakkunniga betonat, tillgången till lämpliga sökande till ledigblivna befattningar länge hade varit ringa eller stundom nära nog ingen, och det syntes vara ett viktigt statsintresse att detta missförhållande avhjälptes genom skapande av de utbildningsmöjligheter, som vore erforderliga för att fylla behovet av tillgång på kompetenta personer. Fakulteten vore övertygad, att läget vore sådant, att de erforderliga åtgärderna borde vidtagas snarast möjligt; ett uppskov skulle medföra att vårt land bleve efter övriga kulturländer på ett sätt, som skulle lända näringslivet till obotlig skada.

Styrelsen för lantbruksinstitutet vid Ultuna har uttalat, att ett trängande behov förelåge att utveckla och utvidga den högre lantbruksundervisningen. Styrelsen hade själv varit i tillfälle att inför Kungl. Majit framhålla önskvärdheten av att åtminstone vissa partiella reformer bleve vidtagna för att avhjälpa de mest kännbara bristerna i den nuvarande organisationen. Under den tid som förgått hade icke endast behövligheten av de föreslagna förändringarna framträtt allt tydligare, utan även lantbruksinstitutens utveckling ytterligare hämmats, då inga medel beviljats till inrättande av nya lärostolar och anslagen till institutioner och för övriga behov hållits nere vid mycket knapp nivå. Under senare åren hade ytterligare ett moment tillkommit, sorn måste verka i hög grad menligt, nämligen att lediga professurer vid instituten i avbidan på resultat av utredning rörande den högre lantbruksundervisningen ej längre finge återbesättas med ordinarie innehavare. Bland d.e sålunda lediga eller under årets lopp ledigblivande professurerna befunne sig även de som representerade huvudämnena vid institutsundervisningen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

nämligen lantbruksekonomi, jordbrukslära och husdjurslära, och även örn kompetenta vikarier skulle stå att erhålla, vilket ingalunda kunde anses vara säkert, torde det knappast behöva framhållas, att undervisningens uppehållande med vikarierande lärare i de viktigaste undervisningsämnena icke för någon längre tid vore hållbart.

Tekniska högskolans lärarkollegium, till vars framställning högskolans styrelse anslutit sig, har framhållit, att en svensk lantbrukshögskola länge hade varit ett viktigt önskemål och att det därför vore med tillfredsställelse, lärarkollegiet hade tagit del av det föreliggande förslaget. Det torde med visshet kunna förutses, att en lantbrukshögskola uppbyggd ungefärligen efter de linjer, som de sakkunniga föreslagit, skulle komma att i hög grad verka höjande på landets modernäring. Det syntes även lärarkollegiet sannolikt, att vetenskapligt utbildade krafter på lantbrukets olika områden komme att erfordras ej blott såsom lärare och olika slag av ämbets- och tjänstemän utan även och i växande antal i det praktiska jordbrukets tjänst. De sakkunniga hade tänkt sig antalet inträdessökande uppgå till 30 per år, vilket antal i belysning av högskolans kommande betydelse även för det praktiska lantbruket kunde anses ganska försiktigt valt och snarare torde komma att ligga i underkant.

Av rikets 26 hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava 23 direkt vitsordat behovet av en förbättrad högre lantbruksundervisning, och de flesta av dem hava därjämte framhållit önskvärdheten av att åtgärder i sådant syfte snarast måtte vidtagas. Men även återstående 3 förvaltningsutskott hava i någon form givit sin anslutning till reformer i sådan riktning. Av de särskilda förvaltningsutskottens yttranden på denna punkt må i korthet anföras följande.

Uppsala läns hushållning ssällskaps förvaltningsutskott har påpekat, att frågan om ordnandet av den högre lantbruksundervisningen under senaste årtionden hade varit föremål för utredning utan att dock hittills hava vunnit en tillfredsställande lösning. Att detta hade varit till stor olägenhet för vårt lands jordbruk vore otvivelaktigt, bland annat därigenom att en hög vetenskaplig och praktisk skolning icke kunnat meddelas det säkerligen stora antal inom jordbruket verkande personer, som lämpat sig för sådan utbildning. Än vidare hade uppskovet med frågans lösning varit till stort men för undervisningen vid lantbruksinstituten å Ultuna och Alnarp samt för återbesättandet av framskjutna platser inom jordbruksforskningen och lantbruksförvaltningen.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit, att behovet av rådgivare och undervisare inom lanthushållningens skilda områden i samband med den ökade intensiteten av jordbruksdriften i hög grad stegrats. För hushållningssällskapen, som i stor utsträckning hade till uppgift att tillgodose dessa oavbrutet ökade krav på upplysande och rådgivande verksamhet, vore det erforderligt att äga tillgång på ett förhållandevis stort antal kunniga konsulenter av olika slag. Då hushållningssällskapets verksamhet bringade sällskapet i synnerligen nära kontakt med det praktiska jordbrukets läge, önskemål och behov, funne utskottet berättigat att framhålla, att jämväl när fråga vore örn utbildning av praktiska driftsledare de hittillsvarande anordningarna icke tillfullo motsvarade kraven. Med det anförda hade utskottet velat giva uttryck åt den bestämda övertygelsen, att en omläggning av den högre lantbruksundervisningen för närvarande utgjorde ett av det svenska jordbrukets mest brännande spörsmål, vars lösning icke längre syntes kunna uppskjutas, örn man lade vikt vid att främja en fortsatt gynnsam utveckling av den för hela vårt land ekonomiskt betydelsefulla jordbruksnäringen. Utskottet vore också av den meningen, att de ekonomiska uppoffringar, som frågans genomförande komme att pålägga staten, ingalunda kunde betraktas såsom för höga. Detta sakförhållande framträdde ännu mera, (liirest kostnaderna ställdes i jämförelse med värdet av den förbättrade jordbruksproduktion, vilken

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 212 käft. (Nr 249.) 2

18 Kungl. Maj:ts proposition m> Så9.

med säkerhet torde vara att påräkna som en följd av en tidsenlig högre lantbruksundervisning.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört, att en av de mest framträdande olägenheterna med den nuvarande institutsundervisningen vore dess brist på anpassning för olika framtida arbetsuppgifter. Den nuvarande agronomutbildningen hade sålunda, även örn den i många avseenden varit god och i vissa fall till och med lämnat utmärkta resultat, i stort sett ingalunda visat sig motsvara de krav, som vår nutida jordbruksnäring hade rätt att ställa på den. De ofta återkommande klagomålen från praktikens män på den utexaminerade agronomens i regel alltför otillräckliga rent praktiska utbildning och därmed hans bristande förmåga att på ett tillfredsställande sätt kunna sköta framför allt de mera krävande driftsledarplatserna, vittnade tydligt därom. Å andra sidan hade erfarenheten ävenså visat, att den från institutet utgående agronomens teoretiska utbildning i många avseenden varit alltför svag, för att han på ett önskvärt sätt skolat kunna fylla alla de uppgifter, som numera tillkomma honom både som lantbrukslärare och som konsulent. Den för dessa båda befattningshavare nödvändiga specialutbildningen hade hittills i mångt och mycket fått inhämtas först efter vunnen anställning i stället för under studieåren, vilket givetvis varit en olägenhet både för de institutioner, hos vilka nämnda befattningar innehafts, som även för befattningshavarna själva. Sakkunnigförslaget innebure en strävan att avhjälpa bland annat de brister, som sålunda berörts. Detta måste hälsas med största tillfredsställelse. För att den högre undervisningen inom lantbruket till fullo skulle kunna fylla nutidens krav, måste enligt utskottets mening en i alla avseenden fullt högskolemässig undervisning även på lantbrukets område snarast möjligt utformas och komma till stånd.

Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har vitsordat, att den nuvarande högre lantbruksundervisningen icke kunde anses fylla tidens krav. De påbyggnader och förändringar, som under olika tider vidtagits till förbättrande av lantbruksinstitutens organisation, hade endast delvis motsvarat förväntningarna. Den högre lantbruksundervisningen hade icke hållit jämna steg med lanthushållningens raska utveckling. Genom den undervisning, som för närvarande meddelades vid våra lantbruksinstitut, bibragtes knappast lärarna vid våra lägre lantbruksundervisningsanstalter och konsulenterna den för närvarande nödiga teoretiska kompetensen. Och de praktiska förutsättningar, våra nyutexaminerade agronomer ägde såsom driftsledare vid jordbruk, vore i många fall långt ifrån tillfredsställande. Uppfattningen härutinnan illustrerades kanske bäst därav att, då under de senaste åren från lantbruksinstitut utexaminerade agronomer till allra största flertalet ej kunnat erhålla befattning vid jordbruk, samtidigt de flesta från närliggande praktiska lantbruksskolor utgående elever erhållit platser.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört, att det med största tillfredsställelse konstaterat, att frågan om den högre lantbruksundervisningens ordnande, som i snart 20 år stått på dagordningen, äntligen återigen resulterat i ett konkret förslag. Vid betraktande av lantbrukshögskolefrågan kunde man ej undgå att göra en jämförelse mellan industriens och jordbruksnäringens utveckling under senare decennier. Man frågade sig ovillkorligen vad orsakerna kunde vara, att industrien i vårt lilla land tekniskt och organisatoriskt stöde på en så hög ståndpunkt, som väckte uppmärksamhet ute i världen och gjorde den till föremål för studier från vitt skilda länder. Vår jordbruksnäring däremot hade betraktad våra sydvästra och södra grannländer såsom mönstren och föregångarna på sitt område och hämtat de flesta impulser till utveckling därifrån. Man torde icke misstaga sig, örn man tillskreve vår industris självständiga utveckling och höga ståndpunkt vår utomordent-

Kungl. Majlis proposition nr 2h0.

liga ingenjörshögskola, liksom att avsaknaden av en jordbrukshögskola förorsakat bristen på självständig utveckling av vårt lands jordbruk. Behovet av en lantbrukshögskola vore sålunda trängande.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har framhållit, att frågan örn den högre lantbruksundervisningens ordnande alltsedan år 1911 hade varit föremål för utredning utan att den hittills hade vunnit en tillfredsställande lösning. Detta hade varit till stor olägenhet för vårt lands jordbruk, som därigenom icke kommit i åtnjutande av de livgivande impulser, som en hög vetenskaplig och praktisk skolning skulle kunnat skänka de inom jordbruket verkande personerna.

I all synnerhet hade uppskovet med frågans lösning varit till stort men för undervisningen vid lantbruksinstituten å Ultuna och Alnarp samt för återbesättandet av framskjutna platser inom jordbruksforskningen och lantbruksförvaltningen. Samtidigt hade våra grannländer Norge, Danmark och Finland var på sitt håll löst frågan om den högre lantbruksundervisningens ordnande, varigenom de uti lantbruksundervisningen fått ett avgjort försteg framför Sverige. Det vore därför på synnerligen hög tid, att den högre lantbruksundervisningen även i vårt land bleve på ett tillfredsställande sätt ordnad.

Av det nu sagda torde oförtydbart framgå, att man inom vederbörande kret- Departesar är i stort sett enig därom, att vår högre lantbruksundervisning är i behov mentschefen. av ingående reformer för att kunna på ett fullt tillfredsställande sätt fylla sin viktiga uppgift. De nuvarande lantbruksinstituten hava otvivelaktigt utfört ett gott arbete, men deras organisation synes utgöra hinder för, att de skola kunna tillgodose de ökade krav, som numera måste ställas på den högre lantbruksundervisningen. Lantbruksinstituten skola på en gång utbilda yrkesmän vid det större jordbruket och lantbrukslärare m. fl., men med jordbruksteknikens fortskridande utveckling och den av olika anledningar alltmer komplicerade jordbruksdriften har det visat sig allt svårare att anordna en undervisning, som samtidigt kan väl tillgodose båda nu nämnda kategorier av befattningshavare inom jordbruksnäringen. I stort sett ökas behovet av specialisering i utbildningen mer och mer. Detta torde icke minst gälla beträffande jordbruksnäringen. En undervisning, som av organisatoriska skäl icke i tillbörlig grad tager hänsyn härtill, kan därför icke gärna giva ett fullt tillfredsställande resultat.

Kraven på en förbättrad högre lantbruksundervisning gå sålunda i två olika riktningar. Dels anses den s. k. agronomutbildningen, d. v. s. undervisningen för personer i blivande ledarställning vid större jordbruksföretag, vara i behov av reformering, så att dess praktiska syfte bättre kommer till sin rätt, och dels — och härpå har i utredningen tyngdpunkten lagts — erfordras i vårt land en institution för verkligt högskolemässig lantbruksundervisning, vilket hittills saknats. Lantbrukshögskolan skulle utgöra en utbildningsanstalt för konsulenter, lärare och med dem jämställda befattningshavare på jordbruksområdet, samtidigt som den skulle vara en härd för lantbruksvetenskaplig forskning.

Jag anser det vara av förhållandena synnerligen påkallat, att den högre lantbruksundervisningen erhåller bättre organisation och rikare utvecklingsmöjligheter än som nu står den till buds. Det kan icke fördöljas, att vårt land beträffande anstalter för den högre lantbruksundervisningen står tillbaka för de

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9.

Nuvarande

anordningar.

Hesta andra i jordbrukshänseende jämförbara länder. Icke minst våra grannländer torde i nämnda hänseende stå ej oväsentligt bättre rustade än vi.

För olika grenar av näringslivet har under senare tid den vetenskapligt grundade forskningen och försöksverksamheten inom vederbörande fackområde och den på sådan forskning baserade praktiskt-teoretiska utbildningen av näringens målsmän kommit att få alltjämt ökad vikt. De ständigt förekommande nya framstegen i produktionstekniken ävensom den alltmer tilltagande internationella konkurrensen örn avsättningsmöjligheter för alstren av näringsfliten hava fört med sig, att förutsättningarna för ett särskilt land att hävda sin ställning inom produktionen hastigt kan ändras. Det land, vars näringsliv åtnjuter stödet av en högt stående forskning och undervisningsverksamhet, som innebär ökad möjlighet till snabb anpassning efter eventuellt ändrade produktionsförhållanden, har emellertid de största utsikterna att under olika förhållanden göra sig gällande. Detta äger tillämplighet icke mindre i fråga örn jordbruket än örn andra näringsgrenar.

Vad vårt land beträffar, torde den högskolemässiga undervisningen avseende andra näringsgrenar än jordbruket kunna sägas i allmänhet intaga en hög ståndpunkt. Det kan då icke gärna vara rimligt, att den för vårt land så viktiga jordbruksnäringen längre skall undanhållas det stöd, som en lantbrukshögskola skulle kunna giva. Icke minst i tider, då jordbruket kämpar med stora svårigheter, skulle en sådan institution vara till stort gagn. Frågan örn den högre lantbruksundervisningens ordnande måste därför betecknas såsom i hög grad brådskande.

Ett annat skäl, som bidrager till lantbrukshögskolefrågans aktualitet är att lärostolarna vid de nuvarande lantbruksinstituten i avvaktan på en omorganisation sedan en följd av år vid inträdande vakanser icke återbesatts med ordinarie innehavare. Vid Ultuna lantbruksinstitut äro sålunda av åtta professurer fyra vakanta, därav de två i huvudämnena jordbrukslära och lantbruksekonomi samt husdjurslära. Nästa år inträda ytterligare två professorer i pensionsåldern, och därefter äro endast två professurer försedda med ordinarie innehavare. Vid Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut äro för närvarande av nio professurer tre vakanta, och innevarande år blir där ytterligare en professor pensionsmässig.

För min del anser jag det sålunda vara av största vikt, att frågan örn den högre lantbruksundervisningens ordnande snarast bringas till en tillfredsställande lösning.

2) Högre mej eriander visning.

Högre mejeriundervisning har i vårt land meddelats allt sedan 1883, då tvenne till lantbruksinstituten förlagda högre mejeriskolor trädde i verksamhet. År 1893 omorganiserades ifrågavarande undervisningsverksamhet, i det att den högre mejeriskolan vid Ultuna nedlades och motsvarande anstalt vid Alnarp omändrades till ett med lantbruksinstitutet sidoordnat mejeriinstitut. År 1902 förenades de båda instituten vid Alnarp till en under-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-i!).

visningsanstalt, benämnd lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp. I och med inrättandet år 1912 vid institutet av ettåriga fortsättningskurser för lantbrukslärare, konsulenter m. fl. blev den högre mejeriundervisningen i olika hänseenden likställd med den högre undervisningen på jordbruks- och husdjursområdet. Den s. k. konsulentkursen kom sålunda att omfatta förutom en jordbruks- och en husdjurslinje jämväl en mejerilinje.

Beträffande nu gällande bestämmelser för den högre mejeriundervisning em må i övrigt anföras följande.

Fordringarna för vinnande av inträde vid ifrågavarande undervisningskurs åror

1) att hava uppnått minst 18 års ålder,

2) att vara fri från smittsam sjukdom,

3) att hava erhållit avgångsbetyg från något av rikets lantbruksinstitut samt att härvid hava erhållit minst betyget med beröm godkänd i mejerilära, kemi och fysik eller att med andra intyg, som av lärarrådet godkännas, styrka sig äga motsvarande insikter, samt

4) att hava minst ett års allsidig och väl vitsordad mejeripraktik.

Utbildningstiden vid undervisningskursen är ett år, med början den 1 november. Läroämnena äro: mejerilära, kemi, bakteriologi, husdjurslära utom hästskötsel, husdjurens hälso- och sjukvårdslära, ångmaskinlära, husbyggnadslära samt pedagogik. Vid sidan av den teoretiska undervisningen har avsevärd tid anslagits för praktiska övningar i mejeri samt till laborationer, ritning m. m.

Den högre mejeriundervisningen är lokalt och organisatoriskt förenad med en lägre mejeriskola för utbildning av mejerister. Utmärkande för mejeriundervisningens nuvarande organisation är därjämte, att vid sidan av de lärare, som mera direkt anställts för mejeriutbildningen, lärare vid lantbruksinstitutet i icke ringa utsträckning medverka vid undervisningen. Därigenom hava de direkta kostnaderna för lärarlöner vid mejeriundervisningen kunnat hållas jämförelsevis låga. Efter år 1918 verkställd lönereglering bestå de direkt för mejeriundervisningen inrättade lärostolarna av en professur i mejeriteknik och mjölkhushållning samt en professur i mejerikemi, mejeribakteriologi och mjölkhushållning.1

Av ovanstående framgår, att den högre mejeriundervisningen är intimt knuten till den institutsmässiga lantbruksundervisningen. En omorganisation av den senare måste sålunda med nödvändighet föra med sig vissa rubbningar i de nuvarande formerna för mejeriutbildningen.

Högre lantbruksundervisningssakkunniga hava i överensstämmelse därmed undersökt, på vad sätt den högre mejeriundervisningen i fortsättningen lämpligen bör organiseras. Beträffande behovet av dylik undervisning hava de sakkunniga i huvudsak anfört följande.

En anstalt för högre mejeriutbildning vore givetvis även för framtiden oundgängligen nödvändig för vårt land. Mjölkhushållningen och mejerihanteringen syntes bliva av allt större betydelse för landet, och de undan för undan skärpta kraven på mejeriprodukternas kvalitet icke minst på exportmarknaden gjorde en högt stående undervisnings- och forskningsverksamhet på meje-

1 Ifrågavarande professurer hava redan i det föregående omnämnts i samband med redogörelse för den högre lantbruksundervisningen.

Högre lantbruksundervisningssakknnniga.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.

Yttranden.

riområdet allt mera oumbärlig. Undervisningen vid ifrågavarande anstalt borde vara så anordnad, att ändamålsenlig utbildning där kunde beredas åt lärare och konsulenter för mejerihanteringen även som åt blivande ledare av större mejeriföretag. Enär den högre mejeriundervisningen avsåge att tjäna olika syften, vore det förenat med stora svårigheter att någorlunda tillförlitligt bedöma den sannolika elevfrekvensen vid anstalt för dylik undervisning. På grundval av verkställda överslagsberäkningar hade de sakkunniga emellertid ansett sig kunna utgå ifrån, att antalet kompetenta inträdessökande till den högre mejerikursen skulle uppgå till 4 å 5 om året.

I de över högre lantbruksuddervisningssakkunnigas betänkande avgivna yttranden, som innehålla något uttalande på denna punkt, framhålles i allmänhet vikten av att i samband med den högre lantbruksundervisningens ordnande åtgärder vidtagas för åstadkommande av en reformerad högre mejeriundeivisning.

Endast lantbruksstyrelsen har givit uttryck för viss tveksamhet, huruvida frågan genom den av högre lantbruksundervisningssakkunniga verkställda utredningen kunde anses allsidigt klarlagd. Styrelsen har därvid påpekat ifrågavarande undervisnings nära samhörighet med försöksverksamheten på mejeriområdet ävensom med maskin- och redskapsprovningsanstaltemas verksamhet. Vidare har styrelsen antytt möjligheten av, att den högre mejeriutbildningen ordnades genom viss samverkan med tekniska högskolan.

I sitt yttrande över utredning angående centralanstaltens för försöksväsendet på jordbruksområdet och en blivande högre lantbruksundervisnings inbördes ställning m. m. har lantbruksstyrelsen ytterligare understrukit behovet av ytterligare utredning på denna punkt. Styrelsen anför sålunda bland annat, att den ingalunda vore övertygad, att hittills gjorda utredningar klarlagt, huru utbildningen av det fåtal mejeriexperter, varav landet hade behov, lämpligast kunde och borde ordnas. Såsom redan anförts uttalade lantbruksstyrelsen i sitt utlåtande rörande högre lantbruksundervisningssakkunnigas förslag viss tveksamhet angående lämpligheten att genomföra detsamma i vad det avsåge mejeriundervisningen. De sakkunniga, som haft föreliggande utredning örn hand, torde icke hava ansett en förnyad utredning ifråga örn denna utbildning ingå i sitt uppdrag. Förr än denna fråga underkastats en förnyad allsidig prövning, ansåge sig lantbruksstyrelsen icke kunna taga slutgiltig ställning till densamma. Enligt vad lantbruksstyrelsen kunde finna, vore det icke heller oundgängligen nödvändigt, att denna fråga löstes omedelbart och i samband med den högre lantbruksundervisningen i övrigt, i varje fall icke därest man vid ordnande av sistnämnda undervisning icke föregrepe eller i avsevärdare mån försvårade ett eventuellt realiserande vid senare tidpunkt av tanken på högskolans utvidgande att omfatta jämväl den högre mejeriundervisningen. I

I anledning av lantbruksstyrelsens förberörda uttalande hava styrelserna för svenska mejerikonsulent förening en och allmänna svenska mejerist för eningen i gemensam skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 december 1929 under åberopande av mejerihanteringens stora betydelse för lantbruket hemställt, att den nu bristfälliga högre mejeriundervisningen snarast måtte ordnas och ej senare än den högre lantbruksundervisningen. Styrelserna hava framhållit, bland annat, att örn sistnämnda undervisningsfråga ordnades utan att åtgärder samtidigt vidtoges för åstadkommande av en förbättrad högre mejeri-

Kungl. Majlis proposition nr 2-1/9.

undervisning, skulle till följd av agronomkursens omläggning till och med den nuvarande mejeriundervisningen äventyras och flyttas ned på ett ännu lägre plan än det, varå den för närvarande befunne sig.

Den svenska mejerihanteringen har otvivelaktigt nått en jämförelsevis hög grad av utveckling, men under den senaste tiden har fran olika håll uttalats, att det för näringen visat sig svårt att i alla avseenden hålla jämna steg med framstegsarbetet på motsvarande område inom vissa andra länder, som särskilt på den internationella smörmarknaden vore våra konkurrenter. Bland de åtgärder, som ansetts ägnade att stärka vår ställning inom mejeriproduktionen, har en förbättrad utbildning av mejerikonsulenter och med dem jämförbara befattningshavare framhållits såsom en av de icke minst viktiga.

Även jag hyser den uppfattningen, att den nuvarande organisationen av den högre mejeriundervisningen är i hög grad otillfredsställande. För blivande mejerikonsulenter har hittills den agronomiska utbildningen ansetts böra vara grundläggande, under det att relativt ringa tid ägnats åt de egentliga mejeristudierna. Det synes uppenbart, att med en sådan undervisningsform icke skall kunna tillgodoses de berättigade krav, som en högstående mejerihantering måste ställa på sina rådgivare och ledare.

Lantbruksstyrelsen har uttalat tveksamhet beträffande lämpligaste sättet för ordnande av den högre mejeriundervisningen och i samband därmed anfört, att det enligt styrelsens förmenande icke vore oundgängligen nödvändigt, att denna fråga löstes omedelbart och i samband med den högre lantbruksundervisningen i övrigt. I sistnämnda hänseende kan jag icke dela lantbruksstyrelsens mening. Med hänsyn till mejerihanteringens utomordentliga betydelse för hela jordbruksnäringen anser jag det vara av stor vikt, att utbildningen av ledare på mejeriområdet snarast möjligt blir ordnad på ett mera tillfredsställande sätt än hittills. Härtill kommer, att genom en omorganisation av själva lantbruksundervisningen den nuvarande grunden för den högre mejeriutbildningen i viss mån ändras, varför frågan redan av denna orsak måste ägnas beaktande. Jag anser sålunda, att frågan om den högre mejeriundervisningens ordnande bör upptagas till avgörande samtidigt med det större spörsmålet örn den högre lantbruksundervisningens omorganisation.

3) Högre trädgårdsundervisning.

Trädgårdsundervisningen i vårt land är för närvarande i huvudsak organiserad i form av tvååriga praktisk-teoretiska kurser, närmast avsedda för utbildning av trädgårdsmästare. Därjämte förekomma kortare trädgårdskurser med undervisning av mera elementär natur.

Däremot saknas allt fortfarande möjlighet att i vårt land förvärva högre teoretisk utbildning inom trädgårdsfacket. Olägenheten härav har dock i någon mån minskats genom den förefintliga anordningen med utlandsstipendier för trädgårdsstudier.

Departe-

mentschefen.

Nuvarande

anordning.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 2k9.

Tidigare

ntredningar.

Högre lantbruksundervisningssakkunniga.

Alltsedan 1910 har sålunda — med undantag för några av efterkrigsåren — riksdagen årligen anvisat anslag till stipendier för högre utbildning i trädgårdsfacket. För budgetåret 1929/1930 finnes i riksstaten uppfört ett ordinarie reservationsanslag för ändamålet å 4,800 kronor.

Enligt nu gällande bestämmelser angående villkoren för erhållande av statsstipendium för högre utbildning i trädgårdsfacket (kung. 15/e 1922, nr 298) kan stipendium utgå med 1,200, 2,400 eller 3,600 kronor. För erhållande av stipendium erfordras att hava med goda vitsord genomgått någon av de med statsmedel understödda trädgårdsskolorna ävensom i fråga om stipendium å 1,200 kronor att två år vistas i utlandet samt därvid under det första året praktisera i framstående trädgård och under det andra året begagna undervisningen vid någon god högre trädgårdsundervisningsanstalt, i fråga örn stipendium å 2,400 kronor att hava nödiga utländska språkkunskaper samt att två år vistas i utlandet och därvid såsom ordinarie elev deltaga i undervisningen i tvåårig högre lärokurs vid sådan anstalt, samt i fråga om stipendium å 3,600 kronor att tre år vistas i utlandet och därvid under första året praktisera i framstående trädgård och under de övriga två åren såsom ordinarie elev deltaga i undervisningen i tvåårig lärokurs vid god högre trädgårdsundervisningsanstalt.

Frågan örn åtgärder för anordnande av högre trädgårdsundervisning i vårt land har emellertid vid upprepade tillfällen varit föremål för utredning. De särskilda sakkunniga, som av lantbruksstyrelsen efter givet bemyndigande tillkallats för att verkställa utredning rörande ordnandet av undervisningen i trädgårdsskötsel i riket, föreslogo sålunda i sitt år 1906 avgivna betänkande, bland annat, upprättandet av en högre läroanstalt i trädgårdsskötsel. För närmare kännedom örn berörda förslag hänvisas till statsverkspropositionen (1: 9, sid. 8 ff.) till 1909 års riksdag. Sedermera hava de av dåvarande chefen för jordbruksdepartementet jämlikt bemyndigande den 3 juli 1917 tillkallade särskilda sakkunniga, vilka hade till uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag rörande åtgärder för främjande av trädgårdsodlingen, ävenledes föreslagit inrättandet av en högre undervisningsanstalt för trädgårdsskötsel. Beträffande innehållet i nämnda förslag må hänvisas till berörda sakkunnigas år 1918 av trycket utkomna betänkande.

Av olika anledningar bär emellertid intetdera av berörda förslag till den högre trädgårdsundervisningens ordnande blivit föremål för någon positiv åtgärd från statsmakternas sida.

Med avseende på behovet av anstalt för högre trädgårdsundervisning hava högre lantbruksundervisningssakkunniga anfört i huvudsak följande:

Under de år, som förflutit efter utarbetandet av 1918 års sakkunnigeförslag i ämnet, hade vid upprepade tillfällen visat sig, att en betydande brist rådde inom landet på teoretiskt bildade trädgårdsmän, och då någon mera krävande plats skolat besättas, hade fullt kompetenta sökande ofta saknats. Detta förhållande kunde synas egendomligt, då likvisst statsmedel anslagits för att bereda unga svenskar tillfälle att skaffa sig högre trädgårdsutbildning i utlandet. Att de ifrågavarande statsstipendierna ofta icke fyllt det avsedda ändamålet, torde delvis hava berott därpå, att de varit otillräckliga för obemedlade ynglingar, som velat genomgå fullständig kurs vid högre utländsk trädgårdsskola. Levnadskostnaderna för en vistelse under två eller flera år i utlandet jämte de avsevärda kursavgifterna hade nämligen gått till så höga

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-49.

belopp, att många, förmodligen de flesta stipendiater, föredragit att som liospitanter tillbringa ett år vid en sådan skola. Även örn de, såsom långt ifrån alltid varit fallet, besuttit tillräckligt grundliga språkkunskaper för att kunna helt tillgodogöra sig undervisningen, hade det säkerligen varit förenat med mycket stora svårigheter att inhämta det kunskapsmått, som en dylik kurs avsåge att giva. Det framginge t. ex. av studieplanen för läroanstalten i Dahlem (Tyskland), att första årets lärokurs, som hospitanterna i allmänhet hoppade över, upptoge mer än 1,200 lärotimmar, ägnade huvudsakligen åt grundläggande ämnen. Utan att hava deltagit i denna undervisning och utan det band, som lades på ordinarie elever vid skolan, torde stipendiaten mycket sällan haft det utbyte av studierna, som för deras blivande verksamhet varit önskvärt. Å andra sidan hade den ordinarie lärokursen för dem, som haft möjlighet att däråt offra tid och kostnad, knappast varit ordnad på det mest önskvärda sätt. Den som förut genomgått en svensk trädgårdsskola, hade måst deltaga i ett stort antal lärotimmar, som icke erbjudit honom något utöver vad han redan inhämtat, medan han i vissa ämnen måst läsa kurser, som icke kunnat vara till någon nytta för hans blivande verksamhet i hemlandet.

Anledningarna till att statsmakterna hittills uppskjutit ordnandet av en högre undervisning i trädgårdsskötsel inom landet, torde dels vara en viss överskattning av de möjligheter, som bjödes en svensk att i utlandet förskaffa sig den erforderliga utbildningen, dels även en tämligen utbredd åsikt, ^att vårt land skulle sakna användning för ett större antal högre utbildade trädgårdsmän och att en högre trädgårdsskola sålunda skulle vara obehövlig. Dock torde det icke kunna förnekas, att en högre undervisning än den, som staten ordnat för praktiska trädgårdsmästare, vore behövlig exempelvis för lärare i trädgårdsskötsel, för trädgårdskonsulenter och för vissa andra tjänsteinnehavare liksom även för en del utövare av yrket.

De sakkunniga hava sökt att närmare undersöka, med huru många elever en dylik undervisningsanstalt kunde hava att räkna, och komma till det resultatet, att omkring 200, troligen ännu flera trädgårdsmän inom landet innehava tjänst eller utöva en verksamhet, för vilken en betydligt grundligare utbildning, än den som meddelas i våra trädgårdsskolor, är behövlig.

Av sin utredning på denna punkt anse de sakkunniga det tydligt framgå, att åtgärder för anordnande av högre trädgårdsundervisning inom det egna landet vore i hög grad påkallade. På grund av trädgårdsundervisningens nära samband med lantbruksundervisningen ansåge de sakkunniga sig böra förorda, att åtgärder i förevarande avseende vidtoges samtidigt med omorganisationen av den högre lantbruksundervisningen.

I de avgivna yttrandena framföras i allmänhet inga erinringar mot de sakkunnigas uppfattning rörande behovet av en anstalt för högre trädgårdsundervisning. Särskilt från de av ifrågavarande spörsmål närmast intresserade organisationerna, nämligen föreningen Sveriges trädgårdskonsulenter och Sveriges konditionerande trädgårdsmästares förbund vitsordas betydelsen av en högre undervisning på trädgårdsområdet.

Tre hushållningssällskaps förvaltningsutskott ställa sig emellertid tveksamma till berörda spörsmål.

Sålunda har Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ifrågasatt, huruvida ett verkligt behov av högre trädgårdsundervisning förelåge och örn de kostnader, som härför beräknats, kunde anses tillräckligt försvar-

YttrandeD.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 2-t9.

Departe-

mentschefen.

bara. Behovet av högskolebildade trädgårdsmän inom vårt land torde vara jämförelsevis ringa, och de avlöningar, som hushållningssällskapen i regel vore i tillfälle att bjuda hos dem anställda trädgårdsmän, så förhållandevis låga, att det näppeligen förefölle lockande för sökande till dylika befattningar att påtaga sig de avsevärda utgifter, som tillgodogörandet av den högre utbildningen måste medföra. Under alla omständigheter torde det böra tagas under sorgfälligt övervägande, huruvida icke genom inrättande av fasta statsstipendier för studier vid utländska utbildningsanstalter behovet av personer med tillfredsställande högre trädgårdsutbildning kunde tillgodoses betydligt billigare.

Förvaltningsutskotten i Gotlands läns och Västmanlands läns hushållningssällskap hava framfört liknande synpunkter.

Av den förebragta utredningen framgår, att frågan örn anordnande av en högre trädgårdsundervisning i vårt land vid flera tillfällen varit föremål för övervägande. Att något positivt resultat av de verkställda utredningarna i sådant syfte ännu icke erhållits torde vara beroende av ett flertal omständigheter. Man har ifrågasatt, huruvida behovet av personer med dylik utbildning skulle i vårt land vara så stort, att det motiverade upprättandet av en särskild undervisningskurs för ändamålet. Det vill synas, som örn jämväl de ekonomiska synpunkterna tillmätts mycket stor betydelse vid prövning av förevarande undervisningsfråga. Såsom av det föregående framgår, har behovet av högre utbildning för vissa trädgårdsmän hittills i någon mån tillgodosetts genom att vissa stipendier av statsmedel ställts till förfogande för trädgårdsstudier i utlandet.

Med hänsyn till trädgårdsodlingens allt större betydelse för vårt land synes det vara en viktig angelägenhet, att en fullt tillfredsställande undervisning på området anordnas inom landet. Det kan icke gärna vara lämpligt att i längden grunda utbildningen av olika befattningshavare inom trädgårdsskötseln på stipendieresor till andra länder. Frånsett den omständigheten, att språkliga svårigheter lätt torde uppstå för ifrågavarande stipendiater att på ett nöjaktigt sätt tillgodogöra sig undervisningen, är det tydligt, att denna undervisning icke kan vara så tillrättalagd, att den utan vidare passar dem, som i vårt land skola föra näringen framåt. Jag vill i detta sammanhang erinra därom, att såväl Norge som Danmark ansett sig böra inom det egna landet organisera jämväl högre undervisning på trädgårdsområdet. Givetvis bör genom en sådan åtgärd även den efter det egna landets krav avpassade forsknings- och försöksverksamheten på området komma att i hög grad främjas.

Såsom av det följande torde framgå, skulle en tillfredsställande högre trädgårdsundervisning kunna ordnas i vårt land med jämförelsevis små uppoffringar från det allmännas sida. Jag tvekar därför icke att föreslå, att i samband med den högre lantbruksundervisningens ordnande åtgärder jämväl vidtagas för åstadkommande av en för vårt land lämpad högre trädgårdsundervisning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i9.

2. Huvudlinjer för undervisningens anordnande.

1) Lantbruksundervisningen.

a) Undervisningens allmänna planläggning.

Såsom av det förut sagda framgår, hava högre lantbruksundervisningssakkunniga förordat, att en högskolemässig undervisning på jordbruksområdet anordnades. Vid utformande av förslag i sådant avseende hava emellertid de sakkunniga icke ansett sig kunna undgå att redan fran början taga hänsyn till den inverkan, införandet av en dylik ny undervisningsform skulle få på de nuvarande lantbruksinstituten. Sålunda hava de sakkunniga funnit det vara nödvändigt att redan på ett tidigt stadium fatta ställning till fragan, huruvida jämväl i fortsättningen — vid sidan av den högskolemässiga undervisningen kurser skola anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med de nu vid instituten förekommande. Till ledning för bedömande av detta spörsmål hava de sakkunniga framhållit följande allmänna synpunkter avseende den högre lantbruksundervisningen, vilka enligt deras mening i förevarande sammanhang särskilt vöre värda beaktande.

1. Undervisningens innehåll. Till sitt innehåll borde undervisningen i största möjliga utsträckning rätta sig efter det speciella syfte, utbildningen avsåge. Det vore naturligtvis icke otänkbart, att undervisningen till viss del kunde vara gemensam för blivande driftsledare och för blivande lantbrukslärare och konsulenter, men det kunde näppeligen vara ändamålsenligt, att deras utbildning i regel vore till alla delar likartad. Driftsledaren vore framför allt i behov av en allmän agronomisk utbildning, och undervisningen borde hava till huvudsaklig uppgift att meddela de kunskaper, som vore av särskild betydelse, när det gällde att handhava den tekniska och ekonomiska ledningen av ett större jordbruk. För lantbruksläraren och konsulenten vore väl också allmänna agronomiska kunskaper erforderliga, men denna del av utbildningen borde för dem icke på samma sätt taga sikte på vad som erfordrades för skötandet av ett större jordbruk, utan i minst lika utsträckning exemplifieras från förhållandena vid det mindre och medelstora jordbruket. Men därutöver vore lantbruksläraren och konsulenten i behov av mera fördjupade kunskaper på det område, hans blivande verksamhet närmast omfattade. Skulle dessa befattningshavare helt kunna fylla sin uppgift fordrades även, att de stöde i kontakt med den vetenskapliga forskningen på området och ägde förmåga att i tal och skrift sprida kännedom om nyvunna rön och forskningsresultat inom sitt verksamhetsområde. Härför krävdes emellertid en mera vetenskapligt inriktad utbildning, än som kunde ifrågasättas för driftsledare vid jordbruket. Detta finge givetvis icke hindra, att även lantbrukslärarens och konsulentens utbildning bleve praktiskt betonad, vilket i själva verket torde vara en nödvändig förutsättning för att resultatet av deras verksamhet skulle bliva det bästa möjliga.

2. Formerna för undervisningens meddelande. Undervisningen borde till väsentlig del bygga på elevernas självverksamhet under lärares ledning. Vid utbildningen av driftsledare borde sålunda övningar av olika slag och demonstrationer tillmätas stor betydelse liksom även mera självständiga övningsuppgifter av praktisk-ekonomisk natur inom jordbruket. Egentliga föreläsningar borde på detta stadium icke givas alltför stor plats på schemat. K andra sidan hurde tiden för individuell handledning av eleverna och prövningar

Högre lantbruksundervianingaaakkunniga.

28 Kungl. Majlis proposition nr 2b9.

icke tillmätas alltför knapp. Vid utbildning av lantbrukslärare och konsulenter m. fl. borde stor vikt läggas vid att eleverna bedreve egna litteraturstudier. De för utbildningen erforderliga föreläsningarna borde få en mera högskolemässig prägel. Enär beträffande de flesta vid en lantbrukshögskola förekommande undervisningsämnen brist rådde på lämplig litteratur — åtminstone för delar av ämnet — torde det i regel bliva nödvändigt, att i varje ämne en årligen återkommande föreläsningskurs meddelades. Därutöver borde emellertid särskilt i huvudämnena hållas ett antal specialföreläsningar, vilka i främsta rummet borde avse en mera djupgående vetenskaplig behandling av begränsade delar av läroämnet, olika under olika år. Genom seminarieövningar och på annat sätt borde eleverna vänjas vid mera självständigt studiearbete.

3. Specialisering av studierna. Såsom redan anförts, borde undervisningen hava i viss män annan inriktning, när det gällde utbildning av driftsledare vid det större jordbruket, än när det vore fråga örn utbildning av lantbrukslärare och konsulenter m. fl. Men även inom sistnämnda kategori av studerande måste de olika kraven på utbildningen medföra i viss mån olika lärokurser. Så t. ex. hade en konsulent, vars huvudsakliga verksamhet vore förlagd till det rena jordbruket,^ behov av väsentligt olika utbildning än den, som i huvudsak vore verksam pa husdjursskötselns område. Den vanliga ämnesindelningen vid de lägre lantbruksundervisningsanstalterna gjorde det vidare motiverat, att även lantbrukslärarnas studier bleve i viss mån specialiserade. Slutligen hade de studerande, som önskade utbilda sig för befattning inom lantbruksförvaltningen eller annan mera lantbruksekonomiskt betonad verksamhet, behov av att deras lärokurser i viss utsträckning avpassades efter de särskilda krav, dylik verksamhet kunde förväntas ställa på dem.

4. Utbildning av vetenskapsmän på jordbruksområdet. Innehavare av sådan befattning, för vars bestridande mera vetenskapliga kvalifikationer vöre behövliga, hade hittills för sin utbildning varit hänvisad antingen till utländska högskolor pa området eller också till sådana inhemska högre undervisningsanstalter, som icke direkt haft jordbruksforskning till syfte. Det vore förklarligt, att dessa former för utbildning av vetenskapsmän på jordbruksområdet icke i allo visat sig ändamålsenliga, och följden hade också blivit, att det varit förenat med allt större svårigheter att nöjaktigt besätta lärarplatser vid lantbruksinstituten och andra befattningar av lantbruksvetenskaplig karaktär. Det syntes salunda vara nödvändigt, att sådana åtgärder vidtoges, att vid en blivande högre lantbruksundervismngsanstalt i vart land vetenskapsmän inom olika grenar av jordbruksforskningens område kunde erhålla tillfredsställande utbildning. Härför torde erfordras, icke blott att anstalten vore väl tillgodosedd med framstående lärare och goda resurser i fråga örn undervisningsmateriel, utan även att. möjlighet till avläggande av särskilda vetenskapliga examina förefunnes vid anstalten. I

I anslutning till nu anförda synpunkter hava de sakkunniga beträffande undervisningens allmänna planläggning anfört i huvudsak följande.

Av det sagda framginge, att den högre lantbruksundervisningen kunde sägas hava tre huvudsyften, vilka motiverade var sm särskilda undervisningsform. Den högre lantbruksundervisningen uppdelades därigenom på ett naturligt sätt i tre avdelningar med var sin speciella karaktär.

Utbildningen av driftsledare vid det större jordbruket syntes i det stora flertalet fall lämpligen böra ske vid en kurs, som vad den yttre ramen beträffade i ^allt väsentligt överensstämde med nuvarande agronomkurs. Med avseende på undervisningens innehåll borde emellertid sådan ändring vidtagas, att ut-

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

bildningen bleve mera direkt anpassad efter det praktiska jordbrukets behov. Kursen syntes allt fortfarande böra bibehålla benämningen agronomkurs.

Lantbrukslärare, konsulenter, tjänstemän inom lantbruksförvaltningen m. fl. hade behov av dels allmän agronomisk utbildning, dels mera fördjupad utbildning inom vars och ens särskilda verksamhetsområde. Utbildningen i dess helhet eller möjligen endast dess speciella del borde meddelas vid en anstalt, där undervisningen bedreves under högskolemässiga former. Skulle endast den speciella delen av utbildningen åtnjutas vid sagda anstalt, meddelades den allmänna delen av utbildningen i förenämnda agronomkurs. Utbildningen borde närmast avslutas med agronomisk ämbetsexamen.

För utbildande av vetenskapsmän på jordbrukets område ävensom för befordrande av den lantbruksvetenskapliga forskningen över huvud borde vid en blivande lantbrukshögskola bland annat sådana särskilda anstalter vidtagas, att möjlighet bereddes härför intresserade elever att bedriva mera vetenskapligt betonade studier. Framgångsrika dylika studier borde kunna avslutas med agronomie licentiatexamen och möjligen agronomisk doktorsgrad. Nu berörda studier borde kunna ansluta sig till agronomisk ämbetsexamen ävensom en vid sidan av denna anordnad examen, grundad på mera specialiserade studier. Sistnämnda examen syntes lämpligen kunna benämnas agronomie kandidatexamen.

Den anstalt, vid vilken agronomisk ämbetsexamen, agronomie kandidatexamen och agronomie licentiatexamen borde kunna avläggas, benämndes av de sakkunniga i deras betänkande lantbrukshögskola.

Den högre lantbruksundervisningens allmänna planläggning röner icke ringa inflytande av om undervisningen vid lantbrukshögskolan förutsattes skola normalt bygga på genomgången agronomkurs eller om nämnda undervisning anordnas såsom i regel oberoende av agronomkursen. De sakkunniga hava ansett, att båda möjligheterna rent undervisningstekniskt sett äro tänkbara, och hava jämsides gjort dem till föremål för närmare utredning. Därvid har systemet med självständig högskoleundervisning betecknats såsom huvudalternativ A och systemet med högskolemässig undervisning som påbyggnad av undervisningen vid agronomkurs såsom huvudalternativ B.

Med avseende på de viktigaste riktlinjerna för de båda huvudalternativen, sådana de utformats av högre lantbruksundervisningssakkunniga, må här i korthet anföras följande.

Vid huvudalternativ A äro agronomkurs och lantbrukshögskola i stort sett sidoordnade, d. v. s. var och en av dem har sina självständiga uppgifter. Sålunda skulle agronomkursen vara avsedd huvudsakligen för utbildning av yrkesmän inom det praktiska jordbruket. Visserligen hava de sakkunniga föreslagit särskilda bestämmelser i syfte att underlätta för studiebegåvade elever, som med goda vitsord genomgått agronomkurs och sedermera önska fortsätta sin teoretiska lantbruksutbildning, att vinna tillträde till och avlägga examina vid lantbrukshögskolan, men vid själva planläggningen av undervisningen vid agronomkursen har hänsyn icke ansetts böra tagas till den omständigheten, att vissa elever önska på dylikt sätt fortsätta sin lantbruksutbildning.

För inträde vid agronomkurs skall fordras kunskaper motsvarande realskoleexamen med minst betyget godkänd i vissa särskilt angivna ämnen och därjämte två års god jordbrukspraktik. Kurstiden skulle såsom nu utgöra två år, med högst tio veckors ferietid varje år. Undervisning skulle meddelas i samtliga de ämnen, som nu äro obligatoriska vid agronomkurs. Dock skulle undervisningen mera inriktas på lantbruksekonomiska frågor än för närvarande, och

30 Kungl. Majlis proposition nr Sk9.

deri skulle överhuvud taget vara mera avpassad att giva eleverna utbildningför praktisk verksamhet inom jordbruket. Såsom ett led i sådan omläggning av undervisningen skulle antalet föreläsningar nedbringas, under det att mera tid skulle anslås för bland annat demonstrationer och exkursioner.

Lantbrukskögskolan skulle hava till huvudsaklig uppgift att dels utbilda konsulenter och lantbrukslärare ävensom vetenskapsmän på jordbrukets område, dels utgöra en härd för lantbruksvetenskaplig forskning. Undervisningen vid lantbrukshögskolan har förutsatts skola bedrivas under fullt högskolemässiga former. I överensstämmelse därmed hava elevernas teoretiska förkunskaper ansetts böra i stort sett motsvara avlagd studentexamen med minst godkända vitsord i ett antal särskilt angivna ämnen. De sakkunniga föreslå emellertid, att även sådana som icke avlagt studentexamen böra få deltaga i högskoleundervisningen såsom ordinarie studerande och angiva olika sätt, på vilka de teoretiska förkunskaper, som ifrågavarande studerande under alla förhållanden synas^böra äga, må kunna kontrolleras. I fråga om praktiska förkunskaper föreslås krav på två års väl vitsordad jordbrukspraktik.

Vid lantbrukshögskolan har undervisningen förutsatts skola vara av fullt högskolemässig karaktär. Vid högskolan skulle kunna avläggas agronomisk ämbetsexamen (avsedd för lantbrukslärare, konsulenter m. fl.), agronomie kandidatexamen och agronomie licentiatexamen. Studietiden vid högskolan för avläggande av ämbetsexamen beräknas till tre år. Enär de personer, undervisningen för ämbetsexamen närmast skulle vara avsedd att tillgodose, anses hava behov av viss specialisering i studierna, skulle utbildningen omfatta dels allmänna agronomiska kunskaper och dels specialutbildning med tyngdpunkten förlagd till ettdera av jordbrukslärans, husdjurslärans eller lantbruksekonomiens områden, varigenom tre olika studielinjer skulle erhållas.

Vid huvudalternativ B avser agronomkursen icke blott utbildning av yrkesmän vid det praktiska, jordbruket utan har även till uppgift att tjäna såsom underlag för de ytterligare studier, som erfordras för avläggande av examen vid lantbrukshögskolan, bl. a., agronomisk ämbetsexamen. Även örn den förstnämnda uppgiften får betraktas såsom den viktigaste, måste hänsyn jämväl tagas till den senare, därest ämbetsexamen icke skall bliva mindervärdig. Det har sålunda synts önskvärt, att undervisningen i de naturvetenskapliga ämnena om möjligt drives så långt vid agronomkursen, att den utexaminerade agronomen utan särskild komplettering — såvitt angår ifrågavarande ämnen — äger tillräckliga förutsättningar att idka fortsatta studier för agronomisk ämbetsexamen. I överensstämmelse därmed har åt undervisningen i de grundläggande ämnena tillmätts större plats på undervisningsschemat än vid huvudalternativ A» under det att undervisningen i de praktiska tillämpningsämnena i någon mån måst inskränkas.

Beträffande inträdesfordringar, kurstid, undervisningens allmänna planläggning m. m. gäller vad ovan anförts för motsvarande kurs vid huvudalternativ A.

Lantbrukshögskolan enligt huvudalternativ B bör givetvis i stort sett hava samma ändamål som motsvarande undervisnings- och forskningsanstalt vid huvudalternativ A.

Såsom förut,angivits, bygger undervisningen vid lantbrukshögskolan vid detta alternativ pa avlagd agronomexamen. Enär nämnda undervisning avses skola hava fullt högskolemässig karaktär, kan emellertid avlagd agronom examen icke i alla avseenden ensam anses tillfredsställa de krav på förkunskaper, som med fog synas böra ställas för inträde vid högskolan. Särskilt i ämnena modersmålet, tyska, engelska och matematik, vari ingen eller — beträffande sistnämnda ämne — jämförelsevis obetydlig undervisning meddelas vid agronomkursen, böra kompletterande studier för vinnande av studentkunskaper bedrivas före inträde vid högskolan. Därjämte anses fordran på kvalificerat betyg böra

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

ål

ställas beträffande vissa av de i agronomkursen förekommande undervisningsämnen, som äro av särskild betydelse för de fortsatta lantbruksstudierna. Erforderlig undervisning i de fyra nyssnämnda allmänbildande ämnena föreslås skola meddelas i en vid högskolan genom det allmännas försorg anordnad undervisningskurs. Kurstiden beräknas till ett år.

Emellertid har det ansetts önskvärt, att även studerande, som avlagt på visst sätt kvalificerad studentexamen men icke agronomexamen, må kunna vinna inträde och avlägga examen vid högskolan. De sakkunniga hava uppgjort en studieplan för sådana elever, innebärande att dessa skulle jämsides med högskolestudierna följa undervisningen i vissa ämnen i agronomkursen. Vid en dylik parallellavdelning, vars anordnande måhända bleve förenat med vissa svårigheter, anses studierna kunna föra fram till ämbetsexamen efter normalt tre års studier. Anordningen förutsätter givetvis, att agronomkurs och högskola äro förlagda till samma plats.

Enär undervisningen vid högskolan normalt bygger på genomgången agronomkurs och för inträde i den senare på sätt ovan anförts uppställts vissa krav på praktiska förkunskaper, vilka även för nu ifrågavarande utbildning torde vara tillfredsställande, anses skäl icke förefinnas att i förevarande fall uppställa några allmänna krav på praktisk förbildning för inträde vid högskolan. För sådan inträdessökande, som icke avlagt agronomexamen, föreslås fordringarna på föregående praktik lika med dem, som ovan angivits för inträde vid lantbrukshögskola enligt alternativ A.

Vid högskolan skulle kunna avläggas samma slag av examina, som föreslagits vid huvudalternativ A. Undervisningens planläggning blir emellertid något annorlunda. Vid utbildningssystemet enligt huvudalternativ B hava de studerande nämligen redan i agronomkursen förvärvat ett visst mått av allmänt agronomiskt vetande. Det anses därför motiverat, att undervisningen för ämbetsexamen i detta fall planlägges för något kortare tid än vid huvudalternativ A, där sagda kurs även avsåg att giva den allmänna agronomutbildningen. För vinnande av i stort sett samma slutmål, vartill undervisningen för ämbetsexamen vid huvudalternativ A avsåg att föra, beräknas motsvarande studier i detta fall taga en tid av omkring två år i anspråk.

Liksom vid huvudalternativ A anses undervisningen för ämbetsexamen även i detta fall böra i viss mån specialiseras. Av undervisningstekniska skäl anses det dock lämpligt att den vid alternativ A förutsatta ekonomiska linjen uteslutes och att i stället kravet på omfattande utbildning i lanbruksekonomiska ämnen får tillfredsställas genom den vid sidan av ämbetsexamen inrättade kandidatexamen. Vid nu avsedda anordning av undervisningen för ämbetsexamen räknas sålunda med endast två studielinjer, nämligen en jordbruks- och en husdjurslinje. .

Antalet undervisningsämnen för ämbetsexamen blir mindre än vid huvudalternativ A på grund därav, att undervisningen i vissa ämnen slutföres redan i agronomkursen. Utbildningen blir på grund därav också något mera specialiserad. . .

Vid ordnande av den högre lantbruksundervisningen enligt alternativ A anse de sakkunniga en agronomkurs vara tillräcklig. Vid alternativ B, då agronomundervisningen vid sidan av sitt praktiska syfte jämväl^ skulle utgöra grundval för den fortsatta högskoleutbildningen, beräknas två agronomkurser bliva erforderliga. Vid båda utbildningssystemen anses en lantbrukshögskola nöjaktigt tillgodose behovet av högskolemässig undervisning.

Enligt av de sakkunniga verkställda beräkningar skulle kostnaderna för den högre lantbruksundervisningens ordnande — såväl engångskostnader som arliga kostnader — kunna väntas bliva i stort sett lika vid de bada huvudalternativen, dock i regel något högre vid huvudalternativ B.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9.

För inhämtande av ytterligare uppgifter rörande de båda huvudalternativen A och B hänvisas till det tryckta betänkandet.

Efter verkställd ingående utredning rörande ovannämnda två huvudalternativ för den högre lantbruksundervisningens ordnande hava de sakkunniga underkastat de båda alternativen en jämförande granskning och därvid kommit till den uppfattningen, att huvudalternativ A vore att föredraga. Såsom motivering av detta ställningstagande hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

Båda dessa alternativ befunnes vid en jämförande granskning förenade med såväl fördelar som olägenheter.

Enligt B-alternativet skulle för tillträde till den högre lantbruksundervisningen fordras realskoleexamen och två års praktik och efter en tvåårig agronomkurs skulle minst ett år behövas för komplettering av för högskolestudierna erforderliga skolkunskaper; högskolekursen till ämbetsexamen vore i detta fall avsedd att bliva endast tvåårig. Tiden för den teoretiska utbildningen från realskoleexamen till ämbetsexamen skulle således bliva minst fem år, vartill skulle komma två års jordbrukspraktik. Den ålder, vid vilken en yngling i vanliga fall kunde beräknas avlägga realskoleexamen, vore 16 till 17 år. Hans jordbrukspraktik skulle då infalla mellan 16 och 18 respektive 17 och 19 år, men vid denna ålder hade han sällan det allvar och varken den andliga eller kroppsliga utveckling, som krävdes för att han skulle kunna få full nytta av sin praktik. För en sådan yngling syntes det därför knappast vara lämpligt att redan efter så kort tid avsluta sin praktiska utbildning för att då vinna inträde i agronomkursen, utan borde jordbrukspraktiken för att kunna fylla sin uppgift såsom underlag för de teoretiska studierna under dessa förutsättningar gärna utsträckas över ytterligare ett eller två år. Beaktas finge ock att inträde vid lantbruksskola ej kunde vinnas före fyllda 18 år, varför sådan i och för sig önskvärd praktik i många fall skulle medföra tidsförlust för den studerande. I detta sammanhang förtjänade nämnas, att i Danmark gällde för inträde vid Landholmjskolen fordran på minst tre års praktik efter fyllda 15 år eller två år efter 17 år.

Vid jämförelse mellan de båda alternativen borde man även för alternativ A räkna med realskoleexamen som utgångspunkt. Tiden för den teoretiska utbildningen efter detta alternativ skulle bliva: tre år i gymnasiet och tre år vid högskolan eller tillsammans sex år, vartill komine två års jordbrukspraktik.

Här komme praktiktiden att normalt falla mellan 19 och 21 resp. 20 och 22 år, vilken tid vore härför betydligt lämpligare än den vid alternativ B normala.

Utbildningstiden från realskoleexamen till ämbetsexamen skulle således enligt alternativ B i gynnsamma fall bliva ett år kortare än enligt alternativ A. Denna fördel för alternativ B kunde dock endast den draga nytta av, som började sina studier vid relativt sen ålder. För den åter, som avlade realskoleexamen vid 16 år och med anledning därav, såsom förut framhållits, ansetts behöva förlängd praktiktid, torde alternativ B icke innebära någon tidsvinst.

Studiekostnaderna för en sjuårig utbildningstid torde i regel bliva lägre än för en åttaårig; dock komme i förevarande fall skillnaden i kostnader sannolikt icke att stå i direkt proportion till skillnaden i tid. Omkostnaderna under skoltiden (gymnasietiden) bleve med all säkerhet lägre per år än omkostnaderna vid högskolan. Örn och i vad mån kostnaderna för tre år vid gymnasium och tre år vid högskola enligt alternativ A bleve högre än kostnaderna för fem år vid agronomkurs och högskola enligt alternativ B läte sig dock icke med säkerhet avgöra. Kostnaderna under den tid, som enligt båda alternativen skut-

Kungl. Maj:ts proposition nr 24-9.

le agnäs åt praktisk utbildning, torde i båda fallen bliva ungefär desamma och per år räknat ställa sig tämligen obetydliga i jämförelse med kostnaderna under den övriga studietiden.

. Både vid alternativ A och B förelåge möjlighet att på ett relativt tidigt stadium (avlagd realskoleexamen) få påbörja de speciella lantbruksstudierna. Om därvid avsåges att efter avlagd agronomexamen fullfölja dessa till agronomisk ämbetsexamen, erbjöde intetdera alternativet direkt anknytning. Alternativ B beredde dock en beaktansvärd lättnad vid övergång till högre lantbruksstudier därigenom, att undervisningen vore planlagd med hänsyn till en sådan övergång, för vars förmedlande en särskild kurs förutsatts. Ehuru alternativ A ej planlagts för en sådan anknytning, erbjöde det dock möjlighet för studerande med realskoleexamen som underbyggnad att efter avlagd agronomexamen utan större svårighet vinna inträde vid lantbrukshögskolan och där på avsevärt kortare tid än den normala avlägga agronomisk ämbetsexamen. Det torde emellertid beaktas, att efter bottenskoleidéns genomförande i vårt undervisningsväsende möjligheten att avlägga studentexamen torde väsentligt underlättas och att sålunda även behovet att begynna fackstudierna inom jordbruket så tidigt som vid tiden för realskoleexamen ej förelåge i så hög grad som nu kunde vara fallet.

Vid bedömande av de båda alternativen från undervisningssynpunkt erbjöde alternativ A bestämda företräden. Agronomkursen enligt alternativ B skulle icke enbart tillgodose sitt egentliga syfte, nämligen utbildning av praktiska jordbrukare, utan skulle även få till uppgift att tjäna som grundval för den högre teoretiska utbildningen. Det kunde icke undgås, att agronomundervisningen därigenom skulle löpa fara att bliva mindre väl lämpad för sin huvuduppgift. Man bleve nämligen nödsakad att giva de grundläggande naturvetenskapliga ämnena, fysik, kemi och botanik, långt större plats på schemat än som kunde anses nödvändig för blivande praktiska jordbrukare. Följden härav bleve, då kursen vore begränsad till viss tid, att andra för den praktiska jordbrukaren viktigare ämnen måste stå tillbaka och undervisningen i sin helhet bomme att i mindre grad än önskligt få den praktiska betoning, som för en sådan lärokurs borde vara huvudsak.

En annan olägenhet med alternativ B vore att det icke lämnade möjlighet för ett systematiskt ordnande av studierna; först skulle eleven hava att genomgå en skolkurs, som avslutades med realskoleexamen, sedan en fackutbildning, dels praktisk, dels teoretisk, den senare avslutad med agronomexamen, därefter åter en skolkurs i språk och matematik, sedan ånyo en fackutbildningskurs. Enär det kunskapsmått, som i agronomkursen meddelats i de grundläggande naturvetenskapliga ämnena, vore otillräckligt såsom grundval för fortsatta studier i fackämnena, bleve man emellertid i den sista fackutbildningskursen nödsakad att på detta sena stadium även upptaga utvidgad undervisning i dessa grundläggande ämnen.

För utbildningen till ämbetsexamen måste det slutligen vara en betydande olägenhet, att den teoretiska undervisningen vore fördelad på två skilda kurser. Det torde lätt inträffa, att på grund härav vissa luckor skulle uppstå i utbildningen, liksom det givetvis icke gärna skulle kunna undgås, att visst kunskapsmaterial, som redan inhämtats i agronomkursen, åter måste upptagas till behandling i fortsättningskursen. Enär åtskillig tid normalt komme att förflyta mellan avgången från agronomkurs och inträdet i den högre kursen, finge antagligen viss tid även anslås för repetitioner i olika ämnen, vilket givetvis vore ägnat att i viss mån förlänga studietiden.

I själva verket kvarstode således i fråga örn alternativ B i huvudsak de anmärkningar, som riktas mot nuvarande agronomkurs och kombinationen agronom- och konsidentkurs.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 212 haft• (Nr 249.)

34 Kungl. Maj:t$ proposition nr 249.

Keservation.

Den dualism, som funnes i den nuvarande agronomundervisningen och som alltjämt kvarstode hos alternativ B, undvekes i alternativ A. Genom inrättande av såväl en praktiskt betonad agronomkurs, byggd på måttliga förkunskaper, som en mera vetenskapligt betonad kurs för högre utbildning, byggande på högre förkunskaper, tillgodosåge alternativ A de båda utbildningsriktningarnas olika krav på för dem särskilt lämpad undervisning.

Agronomkursen kunde sålunda anordnas på ett sådant sätt, att hänsyn uteslutande toges till dess praktiska uppgift. När det gällde studier för ämbetsexamen, hade eleverna redan från början goda förkunskaper i allmänbildande ämnen, varför undervisningen från första stund kunde hållas på en jämförelsevis hög nivå. Genom att hela den teoretiska lantbruksutbildningen för ämbetsexamen vore koncentrerad till en enda kurs ernåddes även den fördelen, att undervisningen kunde planeras på ett mera ändamålsenligt sätt, varjämte hänsyn redan från början kunde tagas till behovet av specialisering i utbildningen.

Vid utarbetande av förslag till kursplaner för de båda huvudalternativen 'bade de sakkunniga eftersträvat, att undervisningen i de olika ämnena skulle erhålla en sådan omfattning vid vart och ett av nämnda alternativ, att dessa kunde förväntas leda till i stort sett samma slutresultat ur fackutbildningssynpunkt. Full överensstämmelse i berörda hänseende hade emellertid icke varit möjligt att uppnå, beroende på de stora olikheterna i fråga örn undervisningens anordnande enligt de båda alternativen. Såsom redan nämnts, skulle vid alternativ B undervisningen för ämbetsexamen i vissa ämnen — olika för olika studielinjer — avslutas redan i agronomkursen. För ämbetsexamen å jordbrukslinjen skulle sålunda icke erfordras större kunskaper i till exempel ämuet husdjurslära, än som inhämtats under agronomkursen, och för ämbetsexamen å husdjurslinjen skulle detsamma gälla med avseende, på bland annat ämnet jordbrukslära. Även om därvid antalet undervisningstimmar i såda-na ämnen tillmättes större än vid alternativ A, torde det vara förenat med svårigheter att uppnå samma studieresultat som enligt detta alternativ. Såsom förut framhållits, medförde elevernas bättre förkunskaper, att_ undervisningen enligt alternativ A genomgående kunde hållas på en högre nivå.

Av vad ovan anförts torde framgå, att alternativ A gåve. å ena sidan de praktiska jordbrukarna en för dem lämpad kurs och å andra sidan lärare, konsulenter m. fl. en fullgod utbildning. Som grundval för fortsatta vetenskapliga studier erbjöde det större säkerhet för att inga luckor förefunnes i den grundläggande utbildningen.

Enligt de sakkunnigas åsikt vore alternativ A mest ägnat att giva jordbruksstudiema i vårt land den erforderliga vetenskapliga grundvalen.

I fråga örn årliga kostnader och engångskostnader vore, såsom av den förut verkställda utredningen framginge, olikheterna mellan de särskilda alternativen icke av den storleksordning, att de ekonomiska synpunkterna kunde tillmätas någon avgörande betydelse, när det gällde att välja mellan de båda systemen för undervisningsverksamhetens inre byggnad. Det torde i stället vara motiverat, att de båda systemens olika värde ur utbildningssynpunkt ensamt finge vara bestämmande vid valet mellan dem.

Efter övervägande av de skäl, som sålunda syntes tala för eller mot det ena eller det andra alternativet, hade de sakkunniga kommit till den bestämda uppfattningen, att den högre lantbruksundervisningen lämpligast borde byggas upp i huvudsaklig överensstämmelse med det system, som i det föregående betecknats såsom huvudalternativ A.

I förevarande fråga hava de sakkunniga emellertid icke varit eniga. Herr Sköld har nämligen reserverat sig till förmån för huvudalternativ B och därvid anfört följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9.

»En högre lantbruksundervisning bör fylla tvenne uppgifter. Å ena sidan bör den vara en härd för vetenskaplig forskning inom de till jordbruksområdet börande tillämpade vetenskaperna och i samband därmed möjliggöra utbildningen av forskare och vetenskapsmän inom nämnda vetenskaper. Å andra sidan har den att sörja för utbildningen av vissa befattningshavare i framför allt allmän tjänst. Det är främst i sistnämnda avseende, det nuvarande tillståndet är otillfredsställande och en reformering alltså är trängande. Genom centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet bedrives nämligen en vetenskaplig verksamhet, som väl tål jämförelse med vad som i detta avseende presteras i andra länder, varjämte utbildningen av forskare och vetenskapsmän genom medverkan från universitetens sida ävenledes visat sig kunna ske, ehuru kanske icke i den utsträckning, som är önsklig. Med möjligheterna att giva befattningshavare, som behöva en högre lantbruksutbildning, en tillfredsställande och modem sådan, är det däremot sämre ställt. Till förfogande härför stå endast de båda lantbruksinstituten med en organisation, som i stort sett tillkom redan i början av 1890-talet. Det är därför naturligast, att vid en utredning örn nyordnande av den högre lantbruksundervisningen i vårt land hänsyn i främsta rummet tages till frågan örn ämbetsutbildningen på jordbruksområdet.

Huvudmassan av de befattningar, som den högre lantbruksundervisningen avser att utbilda till, äro konsulentbefattningar hos hushållningssällskapen och lärarebefattningar vid den lägre lantbruksundervisningen. Utbildningen avser sålunda huvudsakligen lärare, men lärare med en synnerlig säregen uppgift... Det är nämligen icke här som vid annan undervisning, att skolan från början får. föra sina elever in i det nya kunskapsområdet, därvid läraren har stora möjligheter att giva eleverna den önskade inriktningen. Läraren i de högre lantbruksundervisningsanstalterna får mottaga elever, som ur praktisk synpunkt redan äro fackutbildade och som växt upp i en jordbruksmiljö. Dessa elever hava redan en å,sikt örn hur ett jordbruk i sin helhet och i sina detaljer skall skötas. Vilka svårigheter det under sådana omständigheter mången gång skall möta att bibringa eleven förståelse för nyttan av nya metoder och vilken grannlagenhet och psykologisk takt det fordras för en framgångsrik verksamhet på detta område, är lätt att föreställa sig. Men ännu större krav i sistnämnda, avseenden ställer utan tvivel ställningen som konsulent. Ty här gäller det icke längre ungdom, med dess trots allt större böjlighet och intellektuella spänstighet, bär gäller det att få den kanske sedan många år självständiga yrkesutövaren inom jordbruket att förbättra sina måhända fäderneärvda metoder och att se med.en ny syn på jordbrukets olika förhållanden. Att tro det i allmänhet vara möjligt för någon annan än den, som från ungdomen är intimt förtrogen med jordbrukarbefolkningen och dess tänkesätt, att framgångsrikt fylla en lärares vid lägre lantbruksundervisningsanstalt eller en konsulents hos hushållningssällskapen uppgifter, förefaller åtminstone mig otänkbart. Anordnas icke den högre lantbruksundervisningen så, att det framför allt blir ungdom från jordbrukarhem, som begagna sig därav för att därefter fylla ovannämnda befattningar, blir undervisningsreformen misslyckad och man löper fara att jordbrukarnas teoretiska yrkesutbildning genom undervisningsanstalter och konsulentverksamhet kommer att sakna förbindelse med det praktiska livet. Forskningsarbetet och försöksverksamheten komma att få en alltför dålig förbindelseled med praktiken och få mindre förmåga att leda och höja det svenska jordbruket i, dess utveckling.

De sakkunnigas majoritet har förordat, att den högre lantbruksundcrvisningen organiseras i enlighet med ett av de sakkunniga utarbetat alternativ A, vilket i förevarande avseende innebär, att för inträde i lantbrukshögskolan normalt skulle krävas avlagd studentexamen. Genom detta förslag skulle lant-

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

brukshögskolan i stort sett få samma typ som övriga fackhögskolor här i landet, något som givetvis innebure vissa fördelar ur uniformitetens synpunkt. Nekas kan ej heller, att A-alternativet organisatoriskt sett visar stor planmässighet och enkelhet.

Men trots dessa företräden måste man likväl fråga sig, örn detta system ända är det lämpligaste för vinnande av syftemålet: utbildandet av en kår konsulenter och lantbrukslärare med förmåga och förutsättningar att göra jordbrukarna delaktiga av forskningens och försöksarbetets nya rön och metoder. Den som inriktar sig på att avlägga studentexamen torde ytterst sällan på förhand hava bestämt sig för en viss levnadsbana. Yrkesvalet sker först i samband med absolverandet av nämnda examen, ja, för den som fortsätter universitetsvägen, är det alls icke ovanligt, att det verkliga avgörandet träffas långt senare. Valet av levnadsbana sker understundom på grund av intressen, som väckts under de förberedande studierna, men ej sällan är det konjunkturerna inom olika områden, den större eller mindre utsikten att efter studiernas avslutande erhålla anställning, som fäller utslaget. _ På grund härav är det icke osannolikt, att, om den högre lantbruksundervisningen anordnas i enlighet med de sakkunnigas alternativ A, lantbrukshögskolan i icke ringa utsträckning komme att frekventeras av elever, som på förhand sakna varje förbindelse med den jordbrukande befolkningen och dess förhållanden och för vilka lantbruksstudierna ingenting annat bliva än en väg till ett levebröd. Ty för dylika elever är systemet tillrättalagt och vägen jämnad. För den däremot, som efter de tidigare ungdomsårens arbete vid jordbruket gripes av lusten att ägna sig åt uppgiften att fostra och handleda jordbruksnäringens utövare och. som därför äger goda förutsättningar, erbjuder A-alternativet de största svårigheter; och dock är det just elever av denna typ, lantbrukshögskolan borde eftersträva. Att i 18—20-årsåldern påbörja studier för studentexamen, för att först efter dess avläggande få gripa sig an med de egentliga fackstudierna, är föga lockande och långt ifrån någon lätt sak.

Vill man uppnå, att åt fostraregärningen å jordbrukets område framför allt de ägna sig, som från barndomen äro förtrogna med näringen och dess utövare och som därför hava möjlighet att vinna dessa senares förtroende, torde man få släppa tanken på studentexamen som den normala utgångspunkten för högre lantbruksstudiers bedrivande. Den frågan uppstår då, vad som skall sättas i stället. Problemet gäller, att å ena sidan underlätta för jordbrukarungdomen att få tillträde till högskolan, och å andra sidan att upprätthålla kravet på sådana teoretiska förkunskaper, att undervisningen kan hållas på ett fullt högskolemässigt plan. Vad som ligger närmast till hands, att tänka, sig, är en sådan anordning, att eleven redan tidigt kunde få påbörja fackutbildningen men att denna fackutbildning lades så att den samtidigt skapade de nödiga teoretiska förutsättningarna för högskolestudiernas bedrivande. En facklig studentutbildning borde träda i den allmänna studentutbildningens ställe. Förebilden för ett dylikt system är lätt funnen; den föreligger ! den tekniska studentexamen, som avgångsexamen från tekniskt gymnasium innebär och som gäller som inträdeskompetens till tekniska högskolan. Efter realskoleexamen, relativt lätt vunnen vid någon av de många realskolor, som härefter komma att finnas, icke minst på landsbygden, och praktik vid jordbruket, inträde i ett fackgymnasium, där examen kunde avläggas, som berättigade till studier vid lantbrukshögskolan, skulle alltså vara det system, varigenom den högre lantbruksundervisningen starkare knötes till jordbruksnäringen, än vad de sakkunnigas A-alternativ kan komma att göra*

Att träffa en dylik anordning för jordbruksundervisningens del möter emellertid större svårigheter än vad beträffar den tekniska undervisningen, fram-

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

för allt om man vill, att den lägre utbildningen skall hava något självständigt ändamål vid sidan örn förberedandet till inträde vid högskolan. Det tekniska gymnasiet har till självständig uppgift att utbilda driftsledare för mindre företag och innehavare av vissa chefsposter och specialbefattningar inom industrien. Samma uppgift hava i stort sett även de tekniska fackskolorna, vilka emellertid icke föra fram till kompetens för inträde vid tekniska högskolan. Utom i fråga örn kurstiden — tre år vid gymnasiet och två vid fackskolan — skilja dessa båda skoltyper sig väsentligen däri, att undervisning i främmande språk meddelas i gymnasiet men ej i fackskolan. Aspiranter å befattningar, som kräva språkkunskaper, gå till gymnasiet; i fråga örn sådana befattningar återigen, där särskild språkunderbyggnad icke fordras, sker utbildningen i fackskolan. För den tekniska undervisningens del är det givet, att nu omnämnda skolväsen har arbetsuppgifter nog. Industrien omfattar ett stort antal större företag och har därför behov av arbetskraft, utbildad på olika sätt. Vid jordbruket däremot är de stora företagens antal relativt ringa och förminskas dessutom alltjämt. Behovet av särskilt utbildade driftsledare är därför så begränsat, att för dess fyllande knappast behövs olika läroanstalter och ännu mindre olika slags utbildning. Vid bedömandet av möjligheterna av att kombinera utbildningen av driftsledare vid' det större jordbruket med förberedandet till inträde vid lantbrukshögskolan har givetvis frågan om behovet av undervisning i främmande språk för nämnda driftsledare särskilt beaktats. Från på detta område särskilt sakkunniga har hävdats, att något dylikt behov icke föreligger samt att den förlängning av studietiden, nämnda undervisning skulle medföra, icke vore tillrådlig med hänsyn till de möjligheter att bära en större studieskuld, vederbörande kunde förväntas få efter studietidens slut. På grund härav har jag icke ansett mig för närvarande kunna föreslå den ombildning av ett av lantbruksinstituten till agronomiskt gymnasium, som jag med hänsyn till min uppfattning av här berörda spörsmål annars skulle vara böjd för.

För möjliggörande av ovan angivna önskemål: rekryterande av eleverna i den högre lantbruksundervisningen i största utsträckning från den jordbrukande befolkningens egna led, har inom de sakkunniga utarbetats ett alternativ B. Detta alternativ bygger på den förutsättningen, att utbildningen av driftsledare, agronomutbildningen, även normalt skulle vara förberedelse för inträde vid lantbrukshögskolan. Agronomutbildningen skulle emellertid icke omfatta främmande språk och bleve på grund därav icke tillräcklig som underlag för högskolestudier. Den härför nödvändiga språkundervisningen jämte någon matematikundervisning skulle meddelas vid en ettårig kurs vid Ultuna året efter det agronomexamen avlagts. Agronomutbildning plus nyssnämnda språkkurs skulle alltså tillsammans ersätta fackgymnasiet oell sålunda föra fram till en facklig studentkompetens, vilken skulle vara förutsättning för examens avläggande vid lantbrukshögskolan.

De sakkunnigas majoritet har före sitt ståndpunktstagande till förmån för alternativ A verkställt en jämförelse mellan detta samt alternativ B. De slutsatser, som därvid dragits, delas icke i allo av mig, varför jag nu tillåter mig upptaga denna jämförelse till diskussion. Härvid torde jag även bliva i tillfälle att närmare belysa, hur B-alternativet genomfört skulle komma att påverka den högre lantbruksundervisningen i vårt land.

I fråga örn de båda systemens verkningar i vad gäller elevernas omedelbara intressen, har de sakkunnigas majoritet icke kunnat undgå att tillerkänna Balternativct ett visst företräde. Att så är fallet, måste ju också vara självklart, örn man betänker, att denna sida av spörsmålet varit av avgörande betydelse för detta alternativs utformande. Enligt mitt förmenande har de sakkunnigas majoritet dock icke gjort B-alternativet full rättvisa i detta avseende. Det erkännes visserligen i fråga örn möjligheten att på ett relativt tidigt stadium på-

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

börja de speciella jordbruksstudierna, att detta alternativ bereder en beaktansvärd lättnad framför A-alternativet vid övergången från lägre till högre studier därigenom, att undervisningen är planlagd nied hänsyn till en dylik övergång. Men det bör dessutom understrykas, att just denna planläggning leder till att denna övergång blir den normala studievägen här, medan vid A-alternativet ingen, som från början tänker bedriva högre studier, kommer att räkna med en dylik övergång, utan allenast den, som under agronomutbildningeu beslutar sig för att fortsätta. I praktiken blir därför skillnaden i detta avseende de båda alternativen emellan betydligt större, än vad sakkunnigemajoriteten förutsätter. B-alternativet medför vidare under i övrigt lika förhållanden ett års kortare studietid än A-alternativet, vilket särskilt för den, som vid något högre ålder väljer denna bana, är av stor betydelse. Att studiekostnaderna ävenledes bliva lägre, är givet; för den som icke är bosatt i stad med statsgymnasium eller i grannskapet därav, blir kostnadsminskningen i jämförelse med alternativ A av i förhållande till tiden motsvarande storlek, ja, i vissa fall ännu större, beroende på att stipendiemöjligheterna i allmänhet äro bättre vid agronomkurs än vid gymnasium. Det torde därför få anses fastslaget, att såväl organisatoriskt som ekonomiskt B-alternativet ur elevernas, särskilt de ifrån landsbygden, synpunkt erbjuder betydande fördelar framför A-alternativet. Att dessa fördelar skulle, såsom sakkunnigemajoriteten synes förmena, uppvägas av den större lätthet att avlägga studentexamen, den nya skolreformen är avsedd att medföra, torde nog vara tvivelaktigt, enär de lättnader skolreformen innebär närmast gälla möjligheten att vinna anknytning från en lägre skolform till en högre men icke fordringarna, varav följer, att dessa lättnader väsentligen falla före realskoleexamen och följaktligen i lika grad gälla för B- som för A-alternativet.

Ur utbildningssynpunkt anser emellertid de sakkunnigas majoritet A-alternativet hava ett bestämt företräde framför B-alternativet. Sålunda riktas den anmärkningen emot sistnämnda alternativ, att den s. k. praktiktiden här skulle inträda vid en alltför tidig ålder, då eleven varken andligen eller kroppsligen har den utveckling, som kräves för att han skall kunna få full nytta av sin praktik. Oavsett den omständigheten, att vid B-alternativet rätt många elever kunna förutsättas påbörja sina studier vid en högre levnadsålder, är att märka, att inträdestiden för elever i agronomkurs är lika för de båda alternativen. Anmärkningen kan följaktligen icke gälla agronomutbildningen. Vad så beträffar den praktiska förtrogenheten med jordbruksnäringen vid inträdet i lantbrukshögskolan, synes majoriteten icke ha -beaktat, att enligt A-alternativet inskränker nyssnämnda förtrogenhet sig till två års praktik efter studentexamen, medan vid B-alternativet eleverna vid sitt inträde i högskolan avlagt agronomexamen, d. v. s. innehavda kompetens som driftsledare vid större jordbruk. Under dylika omständigheter synes anledning icke föreligga, att i detta avseende sätta B-alternativet efter A-alternativet, snarare borde väl motsatsen gälla, så mycket mera som vid förutnämnda alternativ eleverna i större utsträckning måste antagas stamma från den jordbrukande befolkningens led.

Beträffande agronomkursen anses densamma enligt alternativ B mindre lämpad för utbildning av driftsledare än enligt det andra alternativet, emedan enligt förstnämnda alternativ denna kurs jämväl skulle utgöra förberedelser för studier i lantbrukshögskolan. Den skulle därför bliva mindre praktiskt betonad och de praktiska ämnena få stå tillbaka. Det kan givetvis icke bestridas, att enligt B-alternativet de rent naturvetenskapliga ämnena upptaga större rum än enligt A-alternativet. I de av de sakkunniga uppgjorda förslagen till timplaner utgör skillnaden i detta avseende 95 föreläsningar och 90 övningar motsvarande omkring tio procent av samtliga föreläsningar och övningar. Något intrång på utrymmet för de mera praktiska ämnena måste detta helt natur-

Kungl. Maj:is proposition nr Zkd.

ligt innebära. Men en sämre praktisk betoning bör icke bliva följden härav, enär ökningen för de naturvetenskapliga ämnenas del nästan uteslutande faller på det första året, som mera är ägnat för de. teoretiska studierna, under det att andra året, då de praktiska ämnena företrädesvis läsas, icke i vidare mån beröres. Men en annan och icke besvarad fråga är den, om den försämring av den naturvetenskapliga grunden för agronomutbildningen, som A-alternativet innebär i jämförelse med nuvarande tillstånd, verkligen kan komma att visa sig lycklig eller örn icke fastmer man löper risk, att agronomkursen kommer att sjunka ner till allenast en förbättrad lantbruksskola. B-alternativet upprätthåller standarden i detta avseende och är samtidigt mera praktiskt betonad, än vad hittills varit fallet. En agronomutbildning, sådan såsom B-alternativet förutsätter, torde därför viii låta försvara sig.

Med A-alternativets förslag till agronomutbildning är dessutom en allvarlig olägenhet av praktisk art förknippad, en olägenhet, som de sakkunnigas majoritet visserligen vill förringa ehuru knappast med framgång. Enligt nämnda alternativ skulle nämligen agronomkurs endast komma att anordnas vid Alnarp. Alla driftsledare vid större jordbruk även i mellersta och norra delarna av landet skulle komma att få sin utbildning vid ett skånskt jordbruk med dess exklusiva karaktär, brist på moss- och kärrjordar, på skogsbruk och skogsbeten. Att såsom de sakkunnigas majoritet gör, förmena, att denna olägenhet uppväges av jordbrukspraktik i mellersta eller norra Sverige, torde icke låta sig göra, särskilt då det här gäller just den praktik vid unga år, vars värde de sakkunniga i annat sammanhang så förringat.

Vad den högre lantbruksundervisningen beträffar, anser de sakkunnigas majoritet B-alternativet vara förenat med en betydande olägenhet, därigenom att den teoretiska undervisningen är delad i tvenne kurser, agronomkursen och lantbrukshögskolan, varvid vissa luckor skulle kunna tänkas uppstå i utbildningen och en viss upprepning av undervisning icke skulle kunna undvikas. Även örn en dylik olägenhet skulle uppstå med nyssnämnda anordning, torde den dock mer än uppvägas av en annan fördel. Enligt A-alternativet skulle vid lantbrukshögskolan till samma examen inhämtas såväl en allmän agronomisk utbildning inom hela kunskapsområdet som en mera vetenskapligt inriktad specialutbildning inom en viss del av detta område. Det ligger i sakens natur, att den förra utbildningen måste på grund av det oerhört stora ämnesantalet och den begränsade tiden få en viss skolmässig karaktär med bestämda kurser o. s. v. Den senare utbildningen är däremot avsedd att bliva mera högskolemässig med fria studier o. dyl. Då nu dessa olika undervisningssystem skola tillämpas sida vid sida, även i viss mån i fråga om tiden, inom samma läroanstalt med samma elever och understundom samma lärare, torde fara vara för handen, att »pluggskolan» vinner på högskolans bekostnad, att lantbrukshögskolan icke blir högskola men väl seminarium. Annat blir förhållandet med B-alternativet. Här är den allmänna agronomiska utbildningen redan undanstökad före inträdet i lantbrukshögskolan. Eleven går direkt till de högskolemässiga specialstudierna. Han får på ett annat sätt en känsla av att stå inför något nytt, där han själv har att bära ansvaret för det resultat, vartill han kan nå. På detta sätt torde, just genom boskillnaden mellan »pluggskolan» och högskolan, en starkare garanti vinnas för en på självständiga studier grundad vetenskaplig specialutbildning, än vad som sker enligt A-alternativet.

När de sakkunnigas majoritet håller före, att samma anmärkningar kunna riktas mot B-alternativet som mot den nuvarande kombinationen agronomkurskonsulentkurs, torde detta omdöme vara ganska orättvist. Ty de anmärkningar, som kunna riktas emot nämnda kombination äro väl huvudsakligen följande. Konsulentkursen är icke obligatorisk för någon befattning; den agronom, som har goda vitsord från agronomkursen, anser sig därför icke behöva

40 Kungl. Majlis proposition nr 2-k9.

genomgå konsulentkursen för att erhålla anställning. Antalet elever i denna kurs har därför blivit så ringa, att särskild undervisning icke kunnat anordnas. Särskilda lärare hava ej heller funnits, utan har undervisningen varit en biuppgift för institutens lärare. Kurstiden har varit allenast ett år. Ingen av dessa anmärkningar kan riktas mot B-alternativet. Att i detta alternativ agronomutbildningen skilts ifrån högskolan, innebär, såsom ovan visats, mera en fördel än en nackdel.

De sakkunnigas majoritet har även den anmärkningen mot B-alternativet, att såväl den allmänbildande underbyggnaden som fackutbildningen måste företagas i olika repriser. Detta är en olägenhet, som icke kan förnekas. Orsaken varför denna oformlighet icke kunnat undanröjas har ovan angivits. Dock torde svårigheten mindre ligga i att färdigheten i fackämnena glömmas bort än i att språkutbildningen behöver kompletteras på ett så sent stadium. Ty den allmänbildande kursen är ju avsedd att vara förlagd till samma plats sorn lantbrukshögskolan, och eleverna komma alltså att under detta år befinna sig i en miljö, där fackämnena måste komma att hållas aktuella.

De sakkunnigas majoritet vill slutligen hävda, att trots att de håda alternativen uppbyggts utifrån den förutsättningen, att slutresultatet skulle bliva lika, A-alternativet dock i detta avseende skulle vara överlägset. I detta avseende torde en diskussion vara ändamålslös, då omdömet är av rätt subjektiv art. För min del håller jag före, att B-alternativet hör ge ett resultat, som är tillräckligt för vårt behov. Möjligen skulle kunna sägas, att för den viktiga uppgiften att dana forskare och vetenskapsmän detta alternativ skulle mindre lämpa sig, enär de härför lämpade begåvningarna kunna tänkas uppstå inom högst olika befolkningslager och den alldeles särskilda kontakten med jordbruksbefolkningen icke i detta avseende är så nödvändig. Att märka är då, att enligt alternativ B även bör finnas en särskild linje för ur naturvetenskaplig synpunkt väl kvalificerade studenter, varigenom en regelrätt väg till den högre lantbruksutbildningen för den naturvetenskapligt begåvade studenten skapas.

Den av sakkunnigemajoriteten hävdade meningen, vilken dessutom knappast är grundad, att den allmänna agronomutbildningen i B-alternativet, på grund av att densamma inhämtas utanför högskolan, skulle vara för svag för en konsulent eller lantbrukslärare i de ämnen, som sedermera icke studeras vid högskolan, kan icke tillmätas större betydelse. Hittills hava nämnda befattningshavare icke haft annan utbildning än just dylik agronomutbildning. Vid B-alternativet tillkommer nu en vetenskaplig specialutbildning inom ett visst område härutöver, vilket bör beteckna ett alldeles tillräckligt framsteg.

Enligt min mening skulle alltså den högre lantbruksundervisningens ordnande enligt de sakkunnigas B-alternativ leda till

att den för konsulent- och lärarebefattningar nödiga utbildningen nåddes på kortast möjliga tid och till lägsta studiekostnad;

att ungdom med håg och fallenhet för en dylik verksamhet redan från början kunde inrikta sig på fackstudier;

att den som under den fortsatta utbildningen ansåge sig mera lämpad för det praktiska jordbrukets utövande, kunde avbryta vid agronomexamen, men den som ursprungligen tänkt ägna sig åt praktisk verksamhet och som under studierna funnit anledning sträva vidare, kunde fortsätta till lantbrukshögskolan;

att den som t. ex. vid genomgående av lantmannaskola grepes av lust att bedriva högre lantbruksstudier, med lätthet skulle kunna skaffa sig tillfälle därtill;

Kungl. May.ts proposition nr 2k9.

att sålunda särskilt den jordbrukande befolkningens begåvningar skulle beredas tillfälle att komma till sin rätt.

Härigenom skulle garanti vinnas för att lantbrukslärare- oell konsulentkåren finge förutsättningar för att förstå den jordbrukande befolkningens förhållanden och tänkesätt samt för att vinna dess förtroende, vilket jag såsom ovan utförts anser vara oundgängligen nödvändigt, om den föreslagna reformeringen av vår högre lantbruksundervisning skall bliva lyckad.

Då B-alternativet dessutom enligt mitt förmenande på ett fullt tillfredsställande sätt tryggar en god utbildning av driftsledare, lantbrukslärare och konsulenter samt forskare och vetenskapsmän, kan den omständigheten, att detta alternativ ur rent organisatorisk synpunkt icke är så enhetligt som alternativ A, icke ändra min uppfattning om det förra alternativets överlägsenhet, varför jag förordar att den högre lantbruksundervisningen organiseras i överensstämmelse med de sakkunnigas huvudalternativ B. Då jag delar sakkunnigemajoritetens åsikt örn lantbrukshögskolans förläggning, gäller mitt förord sålunda alternativ B I.»

Av de vederbörande, som yttrat sig i frågan örn lantbruksundervisningens Yttranden, allmänna planläggning, har det stora flertalet uttalat sig för huvudalternativ A. Hit höra bland andra lantbruksstyrelsen, lantbruksakademien, styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut samt detta instituts lärarråd, styrelsen för skogshögskolan, flertalet hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Sveriges lantbrukslärarförbund och Svenska lantbrukstjänstemannaföreningen. Ur ifrågavarande yttranden må här anföras följande:

Lantbruksstyrelsen har funnit de olägenheter, som vidlådde en utbildning enligt B-linjen, ur flera synpunkter vara av så allvarlig art, att styrelsen icke kunde tillstyrka, att den lades till grund för svensk högskoleutbildning på lantbruksområdet. Lantbruksinstituten skulle nämligen enligt B-linjen förena två ändamål, nämligen utbildning av driftsledare och förberedelse till högskolan, en förberedelse, som måste vara av den art, att huvudvikten vid utbildningen lades på de mera grundläggande undervisningsämnena. Huru planläggningen av institutens undervisning enligt B-linjen än skedde, torde det enligt lantbruksstyrelsens förmenande knappast vara möjligt att lägga denna undervisning så, att vid en kortare högskolekurs sedermera skulle kunna vinnas samma resultat som vid en följdriktigt planlagd undervisning i en högskola med längre undervisningstid. Därtill komme, att institutsundervisningens praktiska betoning, som vore ett oeftergivligt villkor för att samma undervisning skulle på ett fullt tillfredsställande sätt kunna fylla sin uppgift att utbilda driftsledare för jordbrukets behov, icke skulle kunna i erforderlig omfattning tillgodoses. En lösning av lantbrukets högskolefråga enligt B-linjen komme därför enligt lantbruksstyrelsens förmenande att omöjliggöra en rationell utbildning såväl för blivande driftsledare som för dem, vilka ämnade bedriva högskolestudier.

Inspektören för lantbruksskolorna samt inspektören för lantmanna- och lanthushållsskolorna hava ävenledes förordat huvudalternativ A, den senare likväl under den förutsättningen, att särskilda kurser för teoretisk förbildning av icke-studenter, som önskade vinna inträde vid högskolan, anordnades.

Lantbruksakademien har förklarat sig avgjort förorda alternativ A. En förening av lantbrukshögskolan med agronomkursen skulle ganska visst

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

komma att medföra samma olägenheter som hittills varande sammankoppling av två kurser med olika syften och med olika fordringar på omfattande vetenskaplig grundlighet, d. v. s. skada för båda de sammankopplade studiekurserna. Enligt akademiens mening mötte stor svårighet, för att icke säga omöjlighet att vid samma läroverk och med samma lärare meddela för sitt syfte fullt tjänlig undervisning på två olika vetenskapliga nivåer, elementar- och högskoleundervisningen, med den förra tillika såsom förberedelse för den senare. En sådan anordning borde vara utesluten, örn man önskade få till stånd en verklig högskoleundervisning och en agronomkurs, som skulle kunna fylla sitt första och fortfarande viktigaste ändamål, att utbilda ledare av större jordbruk.

Lärarrådet vid Ultuna lantbruksinstitut har funnit A-alternativet obetingat vara att förorda, då endast med detta alternativ nöjaktigt tillgodosåges såväl det praktiska jordbrukets behov av en utbildning med beaktande i främsta rummet av praktisk-ekonomiska synpunkter, som behovet av mera djupgående utbildning av dem, som skola verka såsom undervisare i jordbruksämnen eller event, driva ännu mera fördjupade lantbruksvetenskapliga studier.

B-alternativet förefölle till en början mera tilltalande, då det tilläte en mjukare övergång från lägre till högre lantbruksundervisning, men denna fördel vore också förenad med åtskilliga olägenheter. Den ej minst viktiga av dessa olägenheter vore, att agronomkursen enligt detta alternativ ej kunde erhålla samma praktiska betoning som enligt A-alternativet. Enligt tämligen samstämmig mening vore den nuvarande agronomkursen ej så väl lämpad för utbildningen av praktiska jordbrukare, som önskvärt kunde vara, och orsaken till detta förhållande vore i främsta rummet att söka däri, att agronomkursen på samma gång hade att utbilda, eller åtminstone lägga grundvalen för utbildning av lärare och andra, på vilka större krav måste ställas i fråga om teoretiska insikter. Detta förhållande hade medfört, att i agronomkursen de naturvetenskapliga läroämnena fått sig tillmätt större utrymme, än som för praktiska jordbrukare strängt taget kunnat anses behövligt. Ungefär samma olägenhet skulle kvarstå vid agronomkurs enligt B-alternativet. Det torde därför knappast kunna bestridas, att agronomkursen enligt detta alternativ icke kunde komma att fylla de krav, som med skäl kunde uppställas på en kurs, som vore avsedd att utbilda praktiska jordbrukare.

Vöre sålunda B-alternativet underlägset i fråga örn agronomutbildningen, bleve skillnaden lika, örn ej mera framträdande beträffande högskoleundervisningen. Den största olägenheten med högskoleundervisning anordnad enligt B-alternativet kunde anses ligga däri, att den grundläggande naturvetenskapliga undervisningen måste uppdelas på två av varandra i stort sett oberoende utbildningskurser och ej från början kunde planläggas mot ett bestämt mål. Att först läsa smärre avslutade kurser i de naturvetenskapliga läroämnena under agronomutbildningen och sedan på nytt taga upp samma ämnen för fördjupade studier under utbildningen för ämbetsexamen måste innebära mycken tidsförlust för de studerande och avgjort försämrad effekt av undervisningen. Sannolikt vore därför, att man snart nog komme att göra den erfarenheten, att vid utbildning enligt B-alternativet den föreslagna tvååriga lärotiden för ämbetsexamen vore alltför knappt tillmätt och måste utsträckas, om ej den grundläggande naturvetenskapliga underbyggnaden skulle äventyras. Det kunde därför allvarligt ifrågasättas, huruvida utbildningen för ämbetsexamen enligt B-alternativet kunde medföra någon som helst tidsbesparing för de studerande, örn resultatet skulle bliva något så

Kungl. Majits proposition nr 8i9. 43

när likvärdigt med A-alternativet; snarare torde man få räkna med tidsförlust.

Såsom redan framhållits läge B-alternativets förnämsta fördel däri, att det skapade något större möjligheter för de miga män, som växt upp i lantbrukarhem och därför sedan barndomen vore förtrogna med lantbruk och landsbygdens förhållanden, att komma fram till ämbetsexamen oell i sin verksamhet såsom lärare eller konsulenter draga nytta av den förvärvade intima kännedomen örn praktiskt lantbruk. Det vore säkerligen av mycket stort värde, att lantbrukslärarkåren i stor utsträckning rekryterades från detta håll, men möjligheterna för unga män av nämnda kategori att utan alltför stora svårigheter avlägga ämbetsexamen även enligt A-alternativet syntes vara i hög grad underskattade såväl av reservanten som i någon mån även av de sakkunniga själva. Kunskapsintresserade lantbrukarsöner besökte i regel lantmanna- eller lantbruksskolor och, örn de icke tidigare inhämtat större mått av allmänbildning, än vad som meddelades i folkskolan, föreginges fackskolan ofta av folkhögskolekurs. Redan nu funnes vid några folkhögskolor kurser för att förbereda till inträde vid lantbruksinstituten, och ett fortgående på denna väg även i fråga örn högskolan syntes icke otänkbart. I reservationen hade framkastats tanken på anordnande av lantbruksgymnasier, ehuru denna tanke icke fullföljts. I B-alternativet hade föreslagits upprättande vid högskolan av en ettårig kurs i språk, matematik och naturvetenskapliga ämnen för att underlätta övergång från agronomkurs till högskolan; även denna väg kunde möjligen visa sig framkomlig. Flera utvägar syntes sålunda finnas för att möjliggöra tillträde till högskolan för studiebegåvade alumner från de lägre lantbruksundervisningsanstalterna. Lärarrådet funne icke behövligt eller lämpligt att här uttala sig för någon av dessa linjer men ville dock såsom sin mening uttala, att genom anordnande av lämplig sådan kurs för att förmedla övergången från lantmanna- eller lantbruksskola för verkligt studiebegåvade elever utan anlitande av agronomkurs såsom mellanled verklig tidsbesparing skulle kunna göras enligt A-alternativet. Under sådana förhållanden funne lärarrådet icke något hållbart skäl tala för B-alternativet.

Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har uttalat, att den avgjort ville förorda A-alternativet, vilket för kostnader, som icke överstege utan snarare understege B-alternativets, vore ägnat att medföra bättre utbildning såväl av lantbrukslärare och konsulenter som i all synnerhet av agronomer. I likhet med lärarrådet funne styrelsen, att A-alternativet beredde åtminstone lika stora möjligheter som B-alternativet för övergång från lägre lantbruksundervisningsanstalter till högskolan, och detta utan att såsom vid B-alternativet agronomkursen skulle behöva anlitas såsom mellanled. Lärarrådet hade därvid framhållit, att flera utvägar syntes möjliga för inrättande av teoretiska utbildningskurser för dem, som efter genomgången lantbruks- eller lantmannaskola önskade förvärva de för inträde i lantbrukshögskolan erforderliga förkunskaperna. I främsta rummet torde därvid böra ifrågakomma påbyggnad av de kurser, som redan finnas vid en och annan folkhögskola för förberedande till inträde i agronomkurs, men liven andra utvägar funnes. Styrelsen ville i sammanhang härmed erinra örn att i två av våra grannländer, Norge och Finland, redan funnes inrättade kurser, som förmedlade direkt övergång från den lägre till den högsta lantbruksundervisningen. I jämförelse med Balternativet skulle inrättandet av dylika övergångskurser medföra den obestridliga fördelen, att all läsning av skolämnen för inträde vid högskolan komme att försiggå i ett sammanhang och ej såsom vid detta alternativ i två repriser med en komplettering av skolämnena för inträde i agronomkursen och cn för förberedelse till högskolan. Det torde även kunna starkt ifrågasättas, huruvida det kunde anses lämpligt att — såsom, fallet skulle bliva örn B-

44 Kungl. Majlis proposition nr 249.

alternativet komme att tillämpas — undervisningen i de egentliga lantbruksämnena skulle meddelas på tre olika stadier, nämligen lantbruks- eller lantmannaskolans, agronomkursens och slutligen högskolans. Att ett dylikt system, förutom olägenheterna ur undervisningssynpunkt, även måste medföra förlängning av utbildningstiden, torde ligga i öppen dag ■— en omständighet som särskilt för lärjungar av mera mogen ålder, vilket oftast torde vara fallet med just den ifrågavarande kategorien, måste anses innebära en mycket stor olägenhet.

Lärarrådet vid Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut har anfört, att, därest riksdagen beslutade ordna frågan örn den högre lantbruksundervisningens ordnande enligt de sakkunnigas förslag, flertalet av lärarrådets medlemmar delade sakkunnigemajoritetens uppfattning, att huvudalternativ A avgjort vore att föredraga framför huvudalternativ B. Det förra alternativet vore nämligen såväl rent organisatoriskt och i fråga örn gången av hela utbildningen ett planmässigare och enklare system som ock, på grund av att studentexamen eller på annat sätt förvärvat motsvarande kunskapsmått fordrades för inträde vid högskolan, mera ägnat att giva högskolestudierna den erforderliga vetenskapliga grundvalen än huvudalternativ B. Även ansåge lärarrådet, att agronomkursens ordnande enligt alternativ A, som gåve åt densamma en mera praktiskt betonad prägel, vore att föredraga framför densammas ordnande enligt alternativ B.

Lärarrådet vid sko g silö g skolan har, med instämmande av högskolans styrelse, uttalat, att alternativ A vore avgjort överlägset alternativ B med hänsyn till högskolestudiernas planläggning ur såväl allmänt vetenskaplig som undervisningsteknisk synpunkt.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört, att i fråga örn valet mellan de olika alternativ, som av de sakkunniga framlagts för den högre lantbruksundervisningens organisation, någon tvekan knappast syntes behöva råda. Enligt förvaltningsutskottets bestämda uppfattning erbjöde alternativet A mycket stora fördelar framför B i fråga örn utbildningen såväl av agronomer som av konsulenter och lärare, varjämte en säkrare grund lades för fortsatta mera vetenskapliga studier. Huvudinvändningen mot Aförslaget hade varit, att det skulle försvåra lärår- och konsulentkårens rekrytering med det härför lämpligaste materialet: ur lantmannahem utgångna unge män, som från barndomen blivit förtrogna med jordbruksnäringen och dess utövare. Enligt utskottets mening behövde dock icke så bliva fallet, då utvägar borde kunna beredas begåvade ynglingar från de lägre lantbruksundervisningsanstaltema att utan genomgående av agronomkursen såsom mellanled förvärva de kunskaper i skolämnena, som erfordrades för att kunna följa högskoleundervisningen. För de elever, som önskade vinna tillträde till högskolan men som saknade föreskrivna teoretiska förkunskaper, borde sålunda lämpliga praktiska anordningar vidtagas för att så mycket som möjligt underlätta övergången dels från lägre lantbruksundervisningsanstalter och dels från agronomkurs.

Den nuvarande uppdelningen av den högre lantbruksundervisningen på två fullkomligt lika organiserade anstalter hade uppenbarligen stått hindrande i vägen för utvecklingen, då alla utvidgningar varit förenade med dubbla kostnader. De sakkunniga hade därför med allt skäl föreslagit, att den högsta lantbruksundervisningen borde koncentreras på en plats och skiljas från agronomutbildningen. På detta sätt borde nämligen kostnaderna bliva väsentligt mindre än vid likformig utbyggnad av båda instituten, vilken för övrigt med hänsyn till antalet lärjungar, som kunde påräknas, torde vara obehövlig.

Kalmar läns norra hushållning ssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att alternativ A onekligen erbjöde fördelar i organisatoriskt avseende samt med-

Kungl. Maj:ts proposition nr SbO.

gåve ett mera planmässigt ordnande av undervisningen och studierna än som vore möjligt enligt alternativ B, och då förkunskaper i huvudsak motsvarande studentkunskaper torde vara erforderliga för undervisningsnivåns uppehållande vid lantbrukshögskolan, syntes företräde böra givas åt alternativ A. Örn utskottet sålunda för sin del tillstyrkte detta alternativs genomförande, ville utskottet samtidigt framhålla och starkt betona, att detta borde ske under behörigt hänsynstagande även till de i reservationen för alternativ B framförda synpunkterna. Det måste nämligen anses vara av grundläggande betydelse för lantbrukshögskolans verksamhet, att elevmaterialet i största möjliga utsträckning erhölles från den jordbrukande befolkningens egna led och att icke genom inträdesbestämmelserna omöjliggjordes för studiebegåvade ynglingar med god jordbrukserfarenhet men som ej haft tillfälle förskaffa sig stadgade teoretiska förkunskaper att få tillträde till läroanstalten. Genom kurser, som förberedde till studier vid lantbrukshögskolan, borde sådant tillträde för lämpliga aspiranter i stället så mycket som möjligt underlättas.

Liknande synpunkter hava anförts av åtskilliga andra hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Skaraborgs läns hushållning ssällskaps förvaltningsutskott har uttryckt tveksamhet, huruvida den nuvarande utbildningen av konsulenter, lärare och tjänstemän i liknande ställning i stort sett vore behäftad med större brister, än att dessa inom ramen för det bestående skulle kunna avhjälpas utan att därför behövde upprättas någon lantbrukshögskola. Och för den vetenskapliga forskningen på jordbruksområdet funnes redan åtskilliga institutioner, varest forskning i fortsättningen kanske efter någon undervisning skulle kunna i än högre grad än nu bedrives. Den sålunda uttalade tveksamheten finge dock icke tolkas som ett avstyrkande från utskottets sida av förslaget örn inrättande av en lantbrukshögskola. Utskottet hade vidare varit tveksamt, då det gällt att taga ställning till spörsmålet, vilket av de båda alternativen A och B vöre att förorda. De syntes båda hava såväl fördelar som nackdelar. B-alternativets företräden vore av reservanten ingående och nog så övertygande behandlade. Det vill dock synas som örn alternativ A skulle innebära de bästa garantierna för att undervisningen komme att hållas på den högskolemässiga nivå, som måste krävas. En avgjord och enligt utskottets mening synnerligen beaktansvärd fördel med alternativ A syntes också ligga däri, att agronomundervisningen enligt detta uteslutande finge tjäna sin huvuduppgift, nämligen utbildningen av praktiska jordbrukare och driftsledare. Därigenom bortfölle den olämpliga dualism, som förefunnes i den nuvarande agronomundervisningen. Inför dessa förhållanden ville utskottet förorda sistnämnda alternativ.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har såsom sin mening uttalat att, för att den högre undervisningen inom lantbruket verkligen skulle kunna fylla de krav, som det moderna jordbruket hade rätt att ställa på densamma, det ovillkorkorligen krävdes upprättandet av en fristående lantbrukshögskola, till vilken de teoretiska inträdesfordringarna i regel borde vara desamma som vid andra högskolor, nämligen avlagd studentexamen. Vid en sådan högskola borde den teoretiska utbildningen efter dessförinnan förvärvad praktik kunna avslutas på kortast möjliga tid samtidigt med att undervisningen därstädes kunde organiseras mest rationellt för dem, som efter erhållen allmänbildning önskade ägna sig åt jordbrukets teoretiska studium. Enär emellertid erfarenheten från den hittillsvarande agronomutbildningen givit vid handen, att mångå agronomer utan att hava avlagt studentexamen utfört ett högt skattat forskningsarbete på jordbruksområdet liksom ock på ett förtjänstfullt sätt fullgjort undervisande eller rådgivande verksamhet, vore det önskvärt, att särskilda kurser i allmänbildande ämnen anordnades för sådana begåvade unga män från jordbrukar-

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

hem, vilka icke haft tillfälle avlägga studentexamen men önskade bedriva studier och avlägga examen vid lantbrukshögskolan.

Direkt förord åt den form för den högre lantbruksundervisningens ordnande, som innefattas i huvudalternativ B, gives i allenast tre av de avgivna yttrandena. I ett av dessa föreslås för övrigt vissa förändringar i nämnda unvisningssystem.

Kristianstads läns hushållning ssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att vid ordnandet av den högre lantbruksundervisningen borde noga tillses, att hos de blivande eleverna funnes icke blott nödig underbyggnad för tillgodogörandet av den teoretiska undervisningen vid skolan, utan jämväl och jämsides härmed, att så goda praktiska kunskaper som möjligt förefunnes.

Den nuvarande institutsundervisningen hade trots erkända brister givit en ganska god utbildning. Dess styrka hade utan tvivel varit, att verkligt begåvade unga män, från sin tidigaste barndom vana vid jordbruket och alla dess detaljer, erhållit undervisning och utgått från instituten nied en viss, kanske knappt tillmätt fond av teoretiska kunskaper, som de dock, tack vare sin noggranna kännedom örn det praktiska livets olika förhållanden, kunnat göra fruktbärande på den plats, där de sedermera blivit satta att verka. Enligt de sakkunnigas förslag skulle den framtida institutsundervisningen och högskoleundervisningen praktiskt taget avse tillgodoseendet av olika syften. Till institutsundervisning skulle hänvisas blivande egna praktiska jordbrukare och driftsledare, medan till lantbrukshögskolan skulle förläggas utbildningen av blivande konsulenter, lantbrukslärare, försöksledare, vetenskapsmän ävensom blivande högre tjänstemän vid lantbruksförvaltningen m. fl. Undantagsvis skulle särskilt studiebegåvade agronomer kunna fortsätta sin utbildning vid lantbrukshögskolan.

Utskottet kunde icke frigöra sig från den uppfattningen, att örn beträffande högskolan detta alternativ, i de sakkunnigas förslag betecknat huvudalternativet A, genomfördes, komme institutsundervisningen att förr eller senare förlora, sin karaktär av högre lantbruksundervisning eller att bliva betraktad som mindervärdig sådan. Med andra ord torde institutsundervisning komma att bliva liktydig med och få karaktären av högre lantbruksskola. Detta vore i och för sig anmärkningsvärt, men även en annan mera kännbar konsekvens torde bliva följden härav. Många av de nuvarande lantbruksinstitutens duktigaste elever hade börjat vid folkhögskola och lantmannaskola. Sedan deras studiebegåvning konstaterats vid dessa skolor, hade de på olika sätt skaffat sig förkunskaper och vunnit inträde vid lantbruksinstituten och där avlagt agronomexamen. Örn nu denna agronomexamen förlorade i värde och icke berättigade till fortsatt utbildning vid högskolan utom i rena undantagsfall, komme dessa för det svenska jordbrukets främjande så viktiga element sannolikt att försvinna från instituten och aldrig nå högskolan. På detta sätt torde visserligen den högre lantbruksundervisningen bliva tillgodosedd teoretiskt men på bekostnad av elevernas kontakt med det praktiska livet och dess krav. Mellan teori och praktik uppstode en klyfta, som kunde medföra mycket betänkliga konsekvenser.

Utskottet ansåge, att det ur flera synpunkter vore förmånligt, örn all högre lantbruksundervisning, som avsåge utbildning av konsulenter och lantbrukslärare eventuellt även försöksledare, förutsatte agronomexamen vid något av lantbruksinstituten och att på grund av förkunskaper och personliga egenskaper lämpliga agronomer bereddes tillfälle att fortsätta sin utbildning vid högskolan, eller med andra ord, att övergång från lantbruksinstitut till högskola borde i stället för undantag vara regel för nämnda kategorier av blivande tjänstemän.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9-

47 Häremot kunde invändas, att studietiden bleve förlängd, och detta torde bliva ett ofrånkomligt faktum. Detta uppvägdes emellertid till fullo därav, att den blivande konsulenten eller lantbruksläraren erhållit en utbildning, som gjorde honom skickad att på ett bättre sätt än med enbart högskoleutbildning fylla sin uppgift. Utskottet ansåge sålunda, att vad beträffande konsulenter och lantbrukslärare samt eventuellt blivande försöksledare agronomexamen vid lantbruksinstitut och agronomie ämbctsexamen vid lantbrukshögskola borde bliva obligatorisk. I denna del sammanfölle utskottets mening i huvudsak med de sakkunnigas förslag under huvudalternativet B. För agronomer, som icke avlagt studentexamen, borde beredas möjlighet att komplettera sina förkunskaper för studier vid högskolan på sätt de sakkunniga föreslagit.

För studenter, som ämnade söka utbildning vid högskolan för annat ändamål än konsulent- eller lantbrukslärarverksamhet, borde finnas möjlighet att utan agronomexamen vinna inträde vid högskolan under förutsättning att nödig jordbrukspraktik förefunnes. Örn högskoleundervisningen ordnades på det sätt, att dessa studerande under första året erhölle undervisning i till deras undervisningslinje hörande ämnen motsvarande i dessa ämnen den undervisning, som meddelades vid instituten, skulle under de följande tvenne åren undervisningen vid högskolan kunna ordnas med hänsyn till de kunskaper agronomerna förvärvat vid instituten.

Nyligen hade i fråga örn studentexamen idén örn folkskolan såsom bottenskola blivit av riksdagen genomförd. Fråga vore, om med icke ännu mera berättigande instituten borde betraktas såsom verklig bottenskola för lantbrukshögskolan kompletterad med den möjlighet till direkt inträde, som i det föregående blivit antydd. Utskottet ville erinra därom, att många av vårt lands duktigaste agronomer använt lantmanna- eller lantbruksskolor såsom »bottenskolor» och att de genom sina förkunskaper i lantbruksämnen, vunna vid dessa skolor, kunnat på ett bättre sätt än t. o. m. studenter tillgodogöra sig institutsundervisningen i huvudämnena. Det rådde ej tvivel örn, att lantbrukshögskolan skulle röna samma goda inflytande av institutsundervisningen, vilken under sådana förhålladen ej behövde hållas på ett lägre plan utan tvärtom på ett högre sådant. Det torde även förtjäna framhållas, att undervisningen vid instituten ej behövde bliva lidande därav, att blivande egna jordbrukare och blivande konsulenter och lantbrukslärare erhölle samma grundläggande undervisning i huvudämnena. Tvärtom måste detta betraktas som en fördel för samtliga elever, ty konsulenter och lantbrukslärare skola arbeta icke endast inom det mindre jordbruket utan inom alla kategorier av jordbruk.

Utskottet ville därjämte framhålla, att det även ur en annan synpunkt syntes vara betänkligt att omlägga den högre lantbruksundervisningen, d. v. s. högskoleundervisningen, på sätt huvudalternativet A förutsatte. Den hittillsvarande agronomexamen komme härigenom att förlora mera av sitt värde som merit vid tillsättandet av platser än som av förhållandena torde vara berättigat. En större klyfta komme att uppstå mellan den hittillsvarande och den blivande utbildningen än som vore strängt taget motiverad av hänsynen till verkliga kunskaper. Alternativet A tillämpat på konsulenter och lantbrukslärare vid deras utbildning kunde måhända komma att icke medföra de fördelar för det svenska jordbruket man gärna ville förbinda med tillkomsten av en lantbrukshögskola.

Det hade av de sakkunniga framhållits, att högskola ordnad i enlighet med huvudalternativet B komme att medföra, att elevernas jordbrukspraktik bleve förvärvad vid alltför unga år. Utskottet ville emellertid understryka vikten av, att jordbrukspraktiken under alla förhållanden borde bliva så grundlig som möjligt och ville ifrågasätta, huruvida jordbrukspraktik förvärvad före uppnådda 17 års ålder borde medtagas i det minimum av två år, som föreslagits såsom villkor för inträde vid institut eller högskola.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.

Då utskottet i det föregående uttalat sig för lantbruksliögskola i huvudsaklig överensstämmelse med huvudalternativet B för blivande konsulenter och lantbrukslärare, ville utskottet likaledes hava uttalat, att agronomkurser vid lantbruksinstituten borde anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit för agronomexamen under huvudalternativet A.

Utskottet ville slutligen framhålla, att lantbrukshögskolans undervisning borde ligga på ett så högt plan, att dess karaktär av högskola ej äventyrades. Detta gällde främst licentiatexamen, som måste vara fullt jämförlig med vad övriga högskolor för nämnda examen krävde.

Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat, att utskottet med den vikt det lade på den praktiska utbildningen för såväl driftsledare vid jordbruk som lantbrukslärare och konsulenter icke tvekade att förorda huvudalternativ B. De farhågor, som uttalats för att lantbrukshögskolan skulle neddragas på en lägre vetenskaplig nivå, ifall densamma organiserades efter huvudalternativ B torde icke finna något stöd i verkligheten, utan läge förhållandena enligt utskottets mening helt annorlunda till. Lantbruksvetenskapsmännen måste intimt samarbeta med den praktiskt-teoretiska lantmannen, för att forskningen skulle bliva fruktbärande. Den praktiska utbildning, som den blivande lantbruksvetenskapsmannen erhållit före och under agronomkursen, kunde endast underlätta hans framtida forskningsarbete, enär han därigenom bleve mera förtrolig med förhållandena inom praktiskt jordbruk. Dessutom måste man jämna vägen för jordbruksnäringens utövare och söka bereda ökad möjlighet för dem att komma fram. Man borde icke undervärdera de erfarenheter och insikter, en ung lantbrukare inhämtade vid arbetet inom det rent praktiska jordbruket. Med en blick tillbaka skulle man finna, att många agronomer, som haft övervägande praktisk verksamhet före sitt inträde vid lantbruksinstituten, gjort mycket värdefulla insatser även på de teoretiska och vetenskapliga områdena.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ävenledes tillstyrkt, att huvudalternativ B i huvudsak lägges till grund för åtgärder till den högre lantbruksundervisningens ordnande. Som stöd för sitt ståndspunktstagande för huvudalternativ B har utskottet framhållit, att detta alternativ syntes bäst tillgodose huvudändamålet med inrättandet av en lantbrukshögskola, nämligen utbildningen av konsulenter och lärare vid den lägre lantbruksundervisningen. Enligt förvaltningsutskottets mening borde dessa jordbruksundervisare i största möjliga utsträckning rekryteras ur jordbrukarnas egna led. Örn denna mening vore riktig, vilket knappast torde kunna jävas, framstode B-alternativet såsom särskilt fördelaktigt vid jämförelse med A-alternativet, i det att vid det förstnämnda mycket större möjligheter bereddes landsbygdens manliga ungdom, som ej så allmänt kunde komma i tillfälle att förvärva sig elementarskoleundervisning och avlägga t. ex. studentexamen, att förskaffa sig tillträde till den högre lantbruksundervisningen. En annan fördel, som huvudalternativ B besutte, vore den, att jordbrukets praktiska utövare och lantbrukslärarna komme att erhålla samma grundläggande högre jordbruksutbildning och på grund härav säkerligen lättare komme att förstå varandra och även känna sig mera samhöriga under sin kommande verksamhet. Ett sådant förhållande kunde sägas hava varit rådande med den hittillsvarande agronomutbildningen. Det finge väl ock anses, att detta förtroendefulla samarbete mellan de större jordbruksidkarna och lantbruksundervisarna mycket bidragit till, att jordbruket i vårt land, trots en relativt bristfällig högre lantbruksundervisning., kunnat i utvecklingshänseende hålla någorlunda jämna steg med jordbruket i en hel del andra länder.

Enligt huvudalternativ B upprätthölles dessutom agronomutbildningen _ vid ungefär nuvarande standard, vilket ej vore förhållandet enligt A-alternativet.

Kungl. Maj:Is proposition nr 2i9.

49 I fråga om agronomutbildningen ville förvaltningsutskottet särskilt framhålla, att en försämring därav helt visst skulle vara till stor nackdel för jordbruket överhuvudtaget, och att därför en agronomutbildning i enlighet med sakkunnigas A-alternativ icke borde ifrågakomma, även om för övrigt detta alternativ skulle komma att läggas till grund för den högre lantbruksundervisningens omläggning.

De skäl, sorn talade för högre lantbruksundervisningssakkunnigas B-alternativ, syntes förvaltningsutskottet väl uppväga de fördelar, som A-alternativet erbjöde genom sin till synes starkare organisationsplan, varigenom vissa fördelar i utbildningshänseende erbjödes dem, som från barndomen blivit inriktade på studiebanan, d. v. s. förvärvat erforderlig elementarutbildning för absolverande av studentexamen.

Nu refererade yttranden hade samtliga hållit sig inom ramen för de av högre lantbruksundervisningssakkunniga uppdragna huvudlinjerna för den högre lantbruksundervisningens ordnande. Några andra av de avgivna yttrandena innehålla emellertid antydanden eller förslag, som syfta till en annorlunda beskaffad form för anordnandet av ifrågavarande undervisning.

Större akademiska konsistoriet i Lund har sålunda uttalat, att det hade varit önskligt, att de sakkunniga mera ingående prövat möjligheten av att utbygga de båda befintliga lantbruksinstituten i och för en högre lantbruksundervisning och att förlägga den egentliga vetenskapliga forskningen inom jordbruksområdet till centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet. I anslutning härtill har universitetskanslern anfört, att han, innan han närmare inginge på det föreliggande sakkunnigförslaget, ville med ett par ord beröra ett spörsmål, som visserligen ej blivit direkt avhandlat i sakkunnigbetänkandet, men som syntes vara av grundläggande betydelse, nämligen det, huruvida icke lämpligen båda de nuvarande lantbruksinstituten borde utbyggas till fullständiga lantbrukshögskolor. Därest icke hänsyn måste tagas till kostnaden, skulle utan tvivel vissa goda skäl kunna anföras till stöd för en dylik lösning. Men utöver den redan nu avgörande kostnadssynpunkten talade häremot även den viktiga omständigheten, att i framtiden vid fortgående specialisering inom lantbruksvetenskapen det säkerligen bleve så gott som omöjligt att med tillgängliga resurser kunna uppehålla två högskolor på en sådan ståndpunkt, som den ständigt fortgående vetenskapliga utvecklingen krävde. Ville man. alltså på lantbrukets område både skapa och för framtiden säkerställa en verkligt vetenskaplig högskolebildning, torde det vara klokt att redan från början, i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, samla sina krafter på inrättandet och utvecklingen av endast en lantbrukshögskola för hela riket.

Styrelsen för Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut har förklarat, att den ej vore övertygad därom, att de sakkunnigas förslag till den högre lantbruksundervisningens ordnande innebure den lyckligaste lösningen av denna för vårt lands jordbruk så viktiga fråga. Det kunde nämligen starkt ifrågasättas, örn det ringa antal studerande, som enligt de sakkunnigas beräkning komme att ägna sig åt högre, vetenskapligt betonade studier, verkligen motiverade, upprättandet av en undervisningsanstalt med de anspråk på elevernas kvalifikationer för inträde (studentexamen), på möjlighet till avläggandet av högre examina och på lärarnas forskaregenskaper, som en högskola oavvisligen fordrade. Dessa studerandes behov kunde säkerligen tillfredsställas på ett vida enklare sätt än genom upprättandet av en högskola, och sin vetenskapliga utbildning kunde de erhålla vid universiteten, vid andra högskolor, i utlandet och vid de redan existerande lantbruksinstituten — om nämligen dessa senare bibragtes en drägligare existens och bättre forskningsmöjligheter, än hittills varit fallet.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. t samt. 212 haft. (Nr 2k9.) 4

50 Kungl. Majlis proposition nr 2 b 9.

Det vore just denna senare möjlighet till den högre lantbruksundervisningens ordnande, som styrelsen ansåge, att de sakkunniga bort taga i allvarligare övervägande. Lantbruksinstitutens brister, sådana de för närvarande tedde sig, vore kort sammanfattade följande: en lärarkår av vetenskapsmän — utan möjlighet till vetenskaplig forskning, en utbildning av undervisare och konsulenter, som i regel sammanfölle med de praktiska driftsledarnas, en alltför teoretiskt betonad utbildning av dessa senare. Att undanröja dessa brister och giva båda instituten en för forskning och undervisning värdig utformning — utan att därför pålägga deni den yttre standard, som namnet »högskola» medförde — torde kunna ske utan alltför stora ekonomiska uppoffringar.

Förverkligandet av denna plan torde enligt styrelsens mening kunna ske därigenom, att centralanstalten i Stockholm avvecklades och dess verksamhet helt förlädes till instituten, till vilka även anstaltens framstående vetenskapliga krafter kunde knytas. Den framtida utvecklingen av centralanstaltens verksamhet måste nämligen — som från flera håll framhållits — betraktas såsom synnerligen vansklig, så länge man fasthölle vid densammas förläggning inom huvudstaden, där den måste vara i avsaknad av all omedelbar beröring med sitt huvudsakliga forskningsobjekt: jordbruket. Inom kort måste även kraven på nybyggnader tillfredsställas, för att anstalten överhuvud taget skulle kunna fylla sitt ändamål, och härför vore betydande summor erforderliga.

Genom att på detta sätt utbygga lantbruksinstituten på centralanstaltens bekostnad skulle betydande fördelar vinnas. De årliga kostnaderna för centralanstaltens drift skulle komma instituten tillgodo, varigenom ytterligare driftskostnader för dem skulle reduceras. De summor, som inom kort måste nedläggas på anstaltens nya lokaler, skulle på ett lyckligare sätt komma vårt lantbruk tillgodo, örn de offrades på lantbruksinstitutens i ståndsättande — icke minst på grund av de betydligt mindre tomt- och byggnadsomkostnaderna på dessa orter.

Den uppfattningen torde inom jordbrukskretsar ofta hava gjort sig gällande, att centralanstalten genom sin förläggning till huvudstaden blivit till alltför litet gagn för det sydsvenska jordbruket. Genom den här föreslagna anordningen skulle jordbruksforskningen i vårt land, som på grund av de varierande klimatiska förhållandena ställdes inför mycket växlande krav, tillgodose icke blott norra och mellersta Sverige, utan även Sydsverige. Enligt de sakkunnigas förslag skulle däremot denna senare del av vårt land så att säga helt och hållet ställas utanför forskningen. Det säde sig nämligen av sig självt, att Alnarp, i den utformning de sakkunniga gåve institutet — örn man undantoge mejeri- och trädgårdsavdelningarna — komme att degraderas till en skola, utan varje möjlighet till vetenskaplig forskning såväl på grund av otillräckliga institutionsförhållanden som på grund av för framtiden otillräckligt kvalificerade lärarkrafter, vilka för övrigt skulle bliva alltför betungade, med undervisning. Samtidigt skulle den övriga delen av landet äga tva forskningshärdar, högskolan och centralanstalten. Det orättvisa och för sydsvenska jordbrukare nedsättande i denna anordning läge i öppen dag och torde ej vidare behöva utredas.

Styrelsen ansåge sig sålunda ej kunna förorda de sakkunnigas förslag till den högre lantbruksundervisningens ordnande utan ville i .stället föreslå, att ny utredning verkställdes efter här framlagda linjer, nämligen:

1. att övergiva högskoletanken och i stället utbygga bägge de redan förefintliga lantbruksinstituten, så att dessa vart och ett för sina jordbruksområden uppfylla tidsenliga krav på utbildningen av lärare, konsulenter och driftsledare samt på lanthushållningens speciella forskningsuppgifter.

2. att avveckla centralanstalten under förläggandet av densammas verksamhet till de båda lantbruksinstituten, varigenom den högre lantbruksundervisnin-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2bl). 51

gens ordnande från såväl ekonomisk som praktisk synpunkt i liög grad skulle underlättas.

Lärarrådet vid Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut har uttalat, att det funne starka skäl tala för, att varken sakkunnigförslaget eller någon till detsamma knuten reservation borde i oförändrad form läggas till grund för en omorganisation av den högre lantbruksundervisningen, utan vilh} föreslå, att en fortsatt utredning av frågan komme till stånd. Lärarrådet ansåge, att en dylik utredning borde gå ut på att vid de båda redan bestående lantbruksinstituten uppbygga en högre lantbruksundervisning. Agronomkurserna borde vid båda lantbruksinstituten fortfarande kvarstå, men utbildningen borde erhålla en betydligt starkare praktisk betoning, så att blivande driftsledare måtte erhålla en verkligt solid grund att bygga på. Inträdesfordringarna i agronomkursen borde skärpas, så att avlagd studentexamen eller motsvarande kunskapsmått i modersmålet, tyska eller engelska, matematik, fysik och biologi samt i kemi på reala linjen borde ställas som inträdesvillkor. För beredandet av personer, som ej avlagt studentexamen, men aspirerade på att vinna inträde vid lantbruksinstitut, möjlighet att komplettera sina skolkunskaper i de anförda ämnena, till det ovan föreskrivna kunskapsmåttet, borde särskilda för ändamålet upprättade, under statens kontroll stående läroanstalter, exempelvis vid vissa folkhögskolor, finnas. Den praktiska utbildningen för inträde i agronomkursen borde helst omfatta tre år, varav ett år vid lantbruksskola. Ovan anförda fordringar på teoretiska kunskaper för inträde i agronomkursen kunde ej anses för högt ställda, då de vore behövliga för undervisningens ändamålsenliga bedrivande, I själva verket hade på grund av det stora antal inträdessökande till instituten, som hittills förekommit, och den gallring, som i följd därav kunnat företagas, ett mycket stort antal av dem, som hittills vunnit inträde i agronomkursen, fyllt dessa fordringar. Genom att ställa så pass höga teoretiska fordringar erhölles ett mera homogent elevmaterial, och mindre tid och arbete behövde nedläggas på de grundläggande naturvetenskapliga ämnena, varigenom möjlighet bereddes att bättre än hittills tillgodose de ekonomiska och tillämpade ämnena.

Efter avlagd agronomexamen med kvalificerade betyg i vissa grundläggande ämnen borde personer, som önskade ytterligare utbildning för vinnande av kompetens för ordinarie befattning såsom konsulent, lärare vid lantbruks- eller lantmannaskola m. fl. ämbeten, d. v. s. önskade avlägga »agronomisk ämbetsexamen», kunna genomgå en högre kurs vid instituten. Denna högre kurs borde vid vardera institutet inrymma dels en jordbruks-, dels en husdjurslinje och omfatta en tid av två år. Studieformerna borde vara möjligast fria och huvudvikten läggas på självständigt undersökningsarbete inom något av huvudämnena. Detta förslag till ordnandet av en högre lantbruksundervisning överensstämde i flera avseenden med den nuvarande organisationen vid lantbruksinstituten, men denna, som av kända orsaker uppvisade många brister, skulle kunna i avsevärd grad förbättras, därest de ovan anförda grunddragen för en mera praktiskt betonad agronomutbildning och en mera specialiserad utbildning i den högre kursen bleve genomförda. Den i huvudsak redan bestående organisationen skulle på detta sätt utvecklas till vida större effektivitet.

En förutsättning för ett förbättrat utbildningsresultat vöre dock, att tillräckligt med lärarkrafter med rika möjligheter att till stöd för undervisningen bedriva forsknings- och försöksarbete, ställdes till förfogande. Det borde, genom att ett tillräckligt stort antal lärare anställdes, kunna ordnas så, att i allmänhet en och samma lärare handhade undervisningen i sitt ämne i både agronomkursen och den högre kursen. Emellertid måste sörjas för, att undervisningsskyldigheten för respektive lärare begränsades, så att tillräcklig tid

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 24-9.

Departe-

mentschefen.

bleve övrig till bedrivande av vetenskaplig forskning och försöksverksamhet. Stor vikt måste läggas vid, att lärarna bleve gynnsamt ställda i fråga örn institutioner, laboratorier, försöksfält, assistenter och dylikt. Och för att goda lärarkrafter skulle vinnas, måste goda lönevillkor vara för handen.

Lärarrådet ansåge även, att de sakkunniga bort pröva, huruvida det i samband med ordnandet av den högre lantbruksundervisningen ej hade varit lämpligt och befogat att avveckla centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet och anknyta den av denna anstalt bedrivna verksamheten till den eller de institutioner, som komme att upprättas för den högre lantbruksundervisningens bedrivande.

Genom ett överflyttande av denna verksamhet till de båda lantbruksinstituten, vilka läroanstalter på grund av sin uppgift lämpligen borde benämnas högskolor, borde de skilda landsändarnas intressen kunna tillgodoses på ett mycket fullständigare sätt, än vad nu vore fallet, och forsknings- och försöksarbetet borde jämväl kunna i mycket hög grad tjäna undervisningen i både agronomkursen och den högre kursen. För staten skulle ett dylikt arrangemang kanske jämväl medföra minskade kostnader.

För personer, som önskade bedriva studier för avläggandet av ännu högre examina än lantbrukshögskolornas högre kurs medgåve — de personer, som komme att räknas till denna kategori av studerande, torde bliva relativt få -— torde möjligheter kunna beredas, att studierna bedreves dels vid lantbruksinstituten, dels vid de dessa närbelägna universiteten i Lund resp. Uppsala. Högre examina inom ämnen direkt berörande lanthushållningen borde avläggas vid lantbrukshögskolorna.

Malmöhus låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat sig för en form för den högre lantbruksundervisningens ordnande, som i stort sett överensstämmer med det här ovan refererade förslag, som framställts av lärarrådet vid Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut.

I detta sammanhang må vidare omnämnas, att i reservation till yttrande från lärarrådet vid Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut professor H. Funkquist såsom sin mening uttalat, att vid realiserande av högre lantbruksundervisningssakkunnigas förslag agronomkursen borde ersättas med dels en lanthushållarkurs i samband med lantbruksskolan på Alnarp och dels ett lantbruksgymnasium.

I reservation till yttrande från Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava utskottets ordförande och sekreterare uttalat synpunkter på föreliggande fråga, som i stort sett överensstämma med lärarrådets vid Alnarp förslag, dock att erforderliga kurser för specialstudier skulle uppdelas på de båda instituten, så att högre undervisning på husdjurs- och mejerilinjerna förlädes till Alnarp och motsvarande undervisning på jordbruks- och ekonomiska linjerna till Ultuna.

Slutligen har i reservation till Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts yttrande godsägaren L. Ekberg uttalat sig mot upprättande av en lantbrukshögskola.

Den grundläggande principen för den del av de sakkunnigas utredning, som avser den högre lantbruksundervisningens allmänna planläggning, har varit, att yrkesmän inom det större jordbruket å ena sidan samt lantbrukslärare och konsulenter m. fl. å den andra sidan hava behov av var sin speciella utbildning, varför undervisningen icke — eller i varje fall icke till huvudsaklig del — lämpligen kunde ske i gemensam kurs för dessa håda grupper av befattningshavare. De sakkunniga föreslå i stället, att i fortsättningen utbildningen såsom driftsledare vid det större jordbruket liksom nu sker vid en

Kungl. Majlis proposition nr 2b9.

agronomkurs, under det att blivande lantbrukslärare m. fl. erhålla sin utbildning vid en särskilt upprättad lantbrukshögskola. Agronomkurs och lantbrukshögskola kunde tänkas vara antingen i stort sett fristående i förhållande till varandra (huvudalternativ A) eller också inbördes så organiserade, att agronomkursen finge till uppgift dels att utbilda personer för praktisk verksamhet inom det större jordbruket och dels att i vissa avseenden förbereda för inträde i högskolan (huvudalternativ B).

I några av de inkomna yttrandena har framkastats den tanken, att den högre lantbruksundervisningen lämpligen borde förbättras därigenom, att de båda nuvarande lantbruksinstituten jämsides utbyggdes, eventuellt med upptagande av den nu vid centralanstalten för jordbruksförsök bedrivna verksamheten.

Med hänsyn till de tämligen olikartade jordbruksförhållandena i landets skilda delar skulle det otvivelaktigt vara värdefullt, örn två väl utrustade högre lantbruksundervisningsanstalter kunde inrättas och upprätthållas, och det läge då nära till hands att på lämpligt sätt utbygga de båda redan befintliga lantbruksinstituten. Enär såsom förut anförts utbildningskurserna torde böra vara olika beskaffade för praktiska driftsledare och för lantbrukslärare, skulle följden bliva, att man vid vartdera institutet finge anordna dels en agronomkurs och dels någon form av högskolemässig undervisning. De sakkunniga hava emellertid framhållit, att den sannolika elevfrekvensen ej motiverade upprättandet av mera än en anstalt för högskolemässig lantbruksundervisning, och komme undervisningen att anordnas i överensstämmelse med huvudalternativ A syntes åtminstone för närvarande icke heller erfordras mer än en anstalt för agronomutbildning. Ett likformigt utbyggande av båda lantbruksinstituten kan väntas medföra högst avsevärda kostnader, som icke i sin helhet kunna anses motiverade med hänsyn till det nuvarande behovet av anstalter för högre lantbruksundervisning. Det torde för övrigt hava visat sig, att den nuvarande dualismen på ifrågavarande område icke varit lyckosam. Den omständigheten, att ett anslagskrav från det ena av instituten lätt föranleder motsvarande krav från det andra institutet torde hava på olika sätt inverkat menligt, när det gällt att reformera undervisningen eller förbättra institutens utrustning.

Då jag sålunda icke kan tillstyrka, att frågan örn den högre lantbruksundervisningens ordnande löses genom ett parallellt utbyggande av de båda lantbruksinstituten, blir nästa uppgift att pröva de båda av de sakkunniga framlagda alternativen till ifrågavarande undervisnings planläggning. Vart och ett av dessa alternativ, sådana de utformats av de sakkunniga, synes vara förenat med såväl fördelar som olägenheter.

Huvudalternativ B torde hava ett visst företräde framför huvudalternativ A i det hänseendet, att det skulle i högre grad underlätta för landsbygdens ungdom att vinna inträde vid lantbrukshögskolan. Kraven på teoretiska förkunskaper för inträde vid agronomkurs skulle i båda fallen vara lika eller motsvara realskolekunskaper, men vid alternativ B, där agronomkursen skulle utgöra grund för den fortsatta högskolemässiga undervisningen, för-

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.

utsattes, att de ytterligare kunskaper i allmänbildande ämnen, som kunde erfordras såsom grundval för högskolestudierna, skulle meddelas i särskilda genom det allmännas försorg anordnade utbildningskuTser. Vid alternativ A däremot, där undervisningen vid den fristående lantbrukshögskolan skulle bygga på i stort sett studentkunskaper hos eleverna, har räknats med, att sådana inträdessökande till högskolan, som icke haft tillfälle att följa undervisningen vid ett gymnasium, skulle utan det allmännas medverkan förskaffa sig erforderliga teoretiska förkunskaper. Den större svårighet, som vid alternativ A skulle finnas för vid lantmannahem uppväxande ungdom att komma i åtnjutande av högskolemässig lantbruksundervisning torde emellertid kunna avhjälpas genom att även i detta system för lantbruksundervisningens ordnande inrymma särskilda genom statsmakternas försorg anordnade förberedande kurser i allmänbildande ämnen. Till detta spörsmål vill jag senare återkomma.

En annan följd av det som alternativ B betecknade undervisningssystemet skulle bliva, att vederbörande elever vid en något senare tidpunkt, nämligen först efter avslutad agronomkurs, behövde bestämma sig för, om de skulle välja den mera praktiska vägen som driftsledare eller den mera teoretiska vägen via lantbrukshögskolan. Detta torde i och för sig få betraktas såsom en beaktansvärd fördel. Men även vid alternativ A har förutsatts, att särskilda anordningar skulle vidtagas i syfte att underlätta för elever från den i detta fall fristående agronomkursen att utan alltför betungande villkor fortsätta studierna vid lantbrukshögskolan.

Slutligen innebär alternativ B, att två agronomkurser i skilda delar av landet skulle upprättas, under det alternativ A räknar med att åtminstone tills vidare endast en agronomkurs skulle stå till förfogande. Med hänsyn till de skiftande jordbruksförhållandena i olika delar av landet är det påtagligt, att den praktiska utbildning, varom här är fråga, bättre skulle tillgodoses genom två agronomkurser än genom en. Emellertid torde hinder icke möta att jämväl vid det undervisningssystem, som alternativ A innebär, anordna agronomundervisning å två skilda platser, örn detta ur olika synpunkter skulle visa sig ändamålsenligt. Jag återkommer längre fram till denna fråga.

Vad därefter angår de fördelar, som synas vara förenade med ett anordnande av den högre lantbruksundervisningen enligt huvudalternativ A, så ligga dessa väsentligen på området för själva undervisningens inre organisation.

Sålunda skulle agronomkursen enligt alternativ A få till uteslutande uppgift att utbilda yrkesmän för det större jordbruket, medan motsvarande kurs vid alternativ B vid sidan av nämnda uppgift jämväl skulle hava till ändamål att förbereda för inträde vid lantbrukshögskolan. Endast vid förstnämnda alternativet torde undervisningen i agronomkursen kunna helt inriktas mot det praktiska syfte, som den är avsedd att tillgodose, och endast under denna förutsättning torde agronomutbildningen kunna på ett tillfreds-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9. 55

ställande sätt motsvara de krav, som med skäl kunna ställas från det praktiska jordbrukets sida.

Men även i fråga om den högskolemässiga undervisningen torde alternativ A hava ett bestämt företräde framför alternativ B. Undervisningen i fackämnen för agronomisk ämbetsexamen skulle sålunda vid alternativ A meddelas i en sammanhängande kurs, medan den vid alternativ B skulle komma att uppdelas på en agronomkurs och en högskolemässig kurs. Det torde vara ställt utom allt tvivel, att ifrågavarande undervisning i förra fallet bör kunna planläggas på ett mera ändamålsenligt sätt än i senare fallet. Såsom resultat av den bättre planläggningen torde kunna väntas dels ett bättre studieresultat och dels någon minskning i den sammanlagda studietiden jämfört med alternativ B. Vid sistnämnda system torde nämligen icke kunna helt undvikas, dels att vissa luckor uppstå i utbildningen och dels att visst kunskapsmaterial från agronomkursen åter får upptagas till behandling i den högskolemässiga kursen, helst som de båda kurserna enligt förslaget i regel icke skulle följa omedelbart på varandra utan skiljas av en mellanliggande förslagsvis ettårig kurs i vissa gymnasieämnen. Det vill över huvud taget synas, som örn den planläggning av den högre lantbruksundervisningen, som alternativ B innebär, icke skulle kunna garantera ett nöjaktigt resultat vare sig av den mera praktiskt inriktade agronomutbildningen eller av den för blivande lantbrukslärare m. fl. avsedda högskolemässiga lantbruksundervisningen.

Jag tvekar därför icke att giva alternativ A ett avgjort företräde framför alternativ B, helst som det förra alternativet i ekonomiskt avseende icke skulle ställa större krav på det allmänna än vad det senare alternativet skulle göra. Då jag därtill finner, att den form för den högre lantbruksundervisningens ordnande, som de sakkunniga betecknat såsom alternativ A, även ur andra synpunkter, som kunna läggas på denna fråga, kan anses innebära en god lösning av ifrågavarande undervisningsproblem, vill jag tillstyrka, att en omorganisation av den högre lantbruksundervisningen vidtages i huvudsaklig överensstämmelse med de allmänna riktlinjer, som innefattas i de sakkunnigas huvudalternativ A.

Jag övergår till att behandla de olika detaljerna i fråga om undervisningens planläggning.

b) Agronomkurs.

1. Inträdes fordringar.

Såsom redan i det föregående anförts fordras för närvarande för inträde såsom ordinarie elev vid agronomkurs, bland annat, att den sökande genomgått andra ringen vid statens gymnasium med minst betyget godkänd i modersmålet, matematik och biologi eller med företeende av andra vitsord, som av lärarrådet godkännes, styrkt sig äga motsvarande insikter i samma ämnen eller ock avlagt realskoleexamen med minst betyget godkänd i modersmålet, tyska, geografi, matematik och naturlära.

Högre lantbrnksnndervisningssakknnniga.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

De sakkunniga hava ansett, att ovannämnda fordringar på teoretiska förkunskaper för inträde vid agronomkurs i fortsättningen böra vara i huvudsak oförändrade.

Såsom skäl härför hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

De krav på ökade förkunskaper för agronomelever, som från olika håll framställts, torde närmast hava motiverats av agronomkursens nuvarande uppgift med avseende på utbildningen av lantbrukslärare och konsulenter.

Finge agronomkursen mera uteslutande till uppgift att sörja för utbildningen av yrkesmän vid det större jordbruket, torde anledning icke längre förefinnas att kräva högre teoretiska förkunskaper hos eleverna. Härför talade även önskvärdheten av att utbildningen för de kategorier av elever, varom här vore fråga, bleve så litet ekonomiskt betungande som möjligt.

Å andra sidan torde skäl icke heller finnas för någon mera avsevärd sänkning av nu gällande inträdeskrav. Ett villkor för att undervisningen vid agronomkursen skulle kunna hållas på en tillräckligt hög nivå vore nämligen, att elevernas allmänbildning vore någorlunda god.

Med hänsyn till att undervisning på realskolestadiet numera anordnats inom ett stort antal orter i vårt land, varigenom möjlighet beretts allt flera elever även från jordbrukarhem att avlägga realskoleexamen, hade de sakkunniga emellertid ansett det vara motiverat, att denna examen ensam uppställdes såsom norm när det gällde teoretiska förkunskaper. Dock borde realskoleexamen vara på visst sätt kvalificerad, så att garanti vunnes för att eleven ägde nödiga förkunskaper i de ämnen, som vore av särskild betydelse för de agronomiska studierna. Sålunda torde för inträde vid agronomkurs böra fordras teoretiska förkunskaper motsvarande realskoleexamen med minst betyget godkänd i modersmålet, tyska, geografi, matematik och naturlära.

Därest nämnda förkunskaper icke vitsordats genom avlagd realskoleexamen eller annan minst likvärdig examen, syntes de böra få styrkas även på annat sätt, som kunde godkännas. För åstadkommande av erforderlig kontroll i senast angivna fall syntes olika anordningar möjliga. Sålunda torde prövning i olika ämnen kunna anordnas vid läroverk enligt i huvudsak samma bestämmelser, som nu gälla för fyllnadsprövning till realskoleexamen. En annan tänkbar utväg syntes vara, att såväl den skriftliga som den muntliga prövningen anordnades i samband med och under samma kontroll som prövningen av privatister i realskoleexamen. Slutligen läte det sig tänkas, att ifrågavarande prövningar anordnades såsom inträdesprövningar vid den anstalt, där agronomutbildningen skedde. Denna fråga syntes emellertid vara av jämförelsevis underordnad betydelse och icke av natur att i detta sammanhang påkalla något direkt förslag från de sakkunnigas sida.

De sakkunniga hava därefter övergått till frågan örn elevernas praktiska förkunskaper.

I fråga örn krav på praktiska förkunskaper för inträde vid agronomkurs gällde för närvarande, att sökande skulle hava minst två år deltagit i de vid ett jordbruk förefallande göromål, dock att på institutsstyrelsen finge bero att i särskilda fall bevilja undantag härifrån.

Då agronomkursen i fortsättningen avsåges skola få mera utpräglat praktiskt syfte än för närvarande vore fallet, vore det givetvis av örn möjligt ännu större vikt, att kraven på goda praktiska förkunskaper upprätthölles. Endast därigenom torde ett gynnsamt resultat av agronomutbildningen vara att förutse. De sakkunniga hyste sålunda den uppfattningen, att för ifrågavarande utbildning två års föregående jordbrukspraktik vore ett minimum. Emellertid vore

Kungl. Maj:ts proposition nr 0-49.

det tydligt, att denna jordbrukspraktik knnde vara av olika stort värde, och det syntes därför vara önskvärt, att vissa normerande bestämmelser med avseende på jordbrukspraktikens beskaffenhet utfärdades. De sakkunniga hade tagit under övervägande, huruvida genomgående av lantbruksskola borde uppställas såsom obligatoriskt villkor för inträde vid agronomkurs. Ehuru en kurs vid lantbruksskola ur praktisk synpunkt otvivelaktigt vöre av stort värde för den blivande driftsledaren, hade de sakkunniga likväl icke ansett sig böra förorda en dylik bestämmelse. Däremot borde lantbruksskolekursen räknas vederbörande till godo, när det gällde att mäta jordbrukspraktikens längd. Enär för inträde vid lantbruksskola enligt gällande bestämmelser erfordrades, bland annat, minst ett års föregående jordbrukspraktik, torde för ifrågavarande elever den praktiska förbildningen i regel komma att avslutas med lantbruksskolekurs. För sådana elever torde särskild kontroll över den praktiska utbildningen icke vara behövlig. Inginge lantbruksskolekurs däremot icke i vederbörandes jordbrukspraktik, torde särskilda kontrollbestämmelser beträffande denna vara erforderliga. Det syntes emellertid icke nödvändigt att i detta sammanhang mera i detalj ingå på berörda spörsmål.

De sakkunniga ville sålunda inskränka sig till att föreslå, att såsom särskilt villkor för inträde vid agronomkurs stipulerades två års god jordbrukspraktik, dock att en med godkända vitsord genomgången ettårig eller tvåårig kurs vid lantbruksskola, för vilken Kungl. Maj :t fastställt reglemente, borde anses likvärdig med lika lång jordbrukspraktik.

I fråga örn de sakkunnigas förslag till teoretiska förkunskaper såsom villkor för inträde vid agronomkurs, hava de hörda myndigheterna och organisationerna i regel intet haft att invända. Endast i ett fåtal yttranden beröres sålunda ifrågavarande spörsmål.

Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har föreslagit, att för inträde i agronomkurs bör fordras att i realskoleexamen hava erhållit betyget med beröm godkänd i minst tre av läroämnena modersmålet, geografi, matematik och naturlära, varigenom skulle vinnas ökad garanti för att någorlunda nöjaktiga insikter funnes i åtminstone ett av de för lantbruksundervisningen viktigaste grundläggande ämnena. Det syntes nämligen styrelsen vara i hög grad önskvärt, att agronomutbildningen ej nedbringades på en alltför låg nivå genom elevernas brist på erforderliga förkunskaper. Detta förslag ansluter sig nära till ett uttalande i samma ämne från lärarrådet vid Ultuna.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat, att som villkor för inträde vid agronomkurs borde stipuleras minst betyget med beröm godkänd i de i realskoleexamen ingående läroämnen, där de sakkunniga föreslagit krav på minst godkända insikter, nämligen modersmålet, tyska, geografi, matematik och naturlära, och Uppsala låns hushållning ssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att betyget med beröm godkänd borde fordras i minst fyra av nyssnämnda ämnen.

Beträffande sättet för prövning av kunskaper hos inträdessökande, som ej kan förete föreskrivna examensbetyg, har lantbruk sakademien anfort, att erfarenheter från andra håll talade emot anordnande av inträdesexamen vid institutet. Däremot syntes det lämpligt, att sådan prövning skedde vid läroverk pa sätt de sakkunniga föreslagit, men förkunskaperna borde även kunna styrkas genom betyg från vissa förberedelsekurser, sådana de redan vore anordnade vid några folkhög- och lantmannaskolor.

Vad därefter angår fordran på praktiska förkunskaper för inträde vid agronomkurs hava i åtskilliga yttranden framkommit erinringar mot de sakkunni-

Yttranden.

58 Kungl. Maj:ts proposition nr "2b9.

Departe-

mentschefen.

gas förslag. De därvid anförda önskemålen innebära samtliga en skärpning av de i betänkandet angivna kraven.

Lärarrådet vid Alnarp har framhållit, att för inträde vid agronomkurs borde fordras minst tre års god jordbrukspraktik. Samma uppfattning bar uttalats av förvaltningsutskotten i Östergötlands, Göteborgs och Lohus läns samt Västernorrlands läns hushållning ssällskap. örebro läns hushållning ssällskaps förvaltningsutskott har anfört, att av den inträdessökande, som icke haft tillfälle att under uppväxtåren följa förhållandena vid ett jordbruk, borde krävas minst tre års jordbrukspraktik.

Enär agronomkursens uppgift i främsta rummet skulle vara att utbilda driftsledare för det praktiska jordbruket, har det för mången varit naturligt, att utbildningen i praktiskt hänseende skulle bygga på genomgången lantbruksskolekurs. För inträde vid lantbruksskola fordras enligt gällande reglemente minst ett års föregående jordbrukspraktik, men i praktiken kan på grund av det i regel stora tilloppet av sökande kravet oftast ställas väsentligt högre. Särskilt vid tvåårig lantbruksskolekurs skulle sålunda, inberäknat föregående lantbrukspraktik, minst tre års praktiska förkunskaper erhållas såsom grundval för agronomutbildningen.

. Lantbruksstyrelsen har i sådant hänseende framhållit, att praktisk förutbildning vid lantbruksskola vore i hög grad önskvärd för dem, som genom agronomutbildning skulle utbildas till driftsledare.

Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har ansett, att fordran på genomgången lantbruksskolekurs icke borde uppställas som obligatoriskt inträdesvillkor vid agronomkursen, men för att annan praktisk utbildning skulle godkännas borde den vara likvärdig med genomgången lantbruksskolekurs. Lärarrådet vid Ultuna bär uttalat, att genomgången lantbruksskolekurs borde vara normalt inträdesvillkor beträffande agronomkursen.

Bland hushållningssällskapens förvaltningsutskott hava Stockholms läns och stads samt Kalmar läns södra krävt tvåårig kurs vid lantbruksskola som inträdesvillkor vid agronomkurs. Uppsala läns, Göteborgs och Bohus läns och Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltning sutskott hava ansett, att eventuellt ettårig kurs vid lantbruksskola jämte föregående praktik kunde vara tillräckligt krav. Mera allmänna uttalanden angående önskvärdheten av att den blivande driftsledaren genomgått lantbruksskola hava gjorts av Östergötlands läns, Skaraborgs läns, Värmlands läns, Kopparbergs läns samt Västernorrlands läns hushållning ssällskaps förvaltningsutskott.

Svenska lantbrukstjänstemannaföreningen har i fråga örn krav på praktiska förkunskaper, för inträde vid agronomkurs föreslagit minst två års jordbrukspraktik, 3 månaders praktik i skogs- och sågverksdrift samt ettårig kurs vid lantbruksskola. Såsom skäl för denna uppfattning om behovet av ökade fordringar på praktiska förkunskaper har anförts, att en driftsledare borde vara praktiskt förfaren i såväl utställning av arbetslag och ledning av en arbetsstyrka som ock hava kännedom örn huru skogs- och sågverksdrift skall bedrivas. Vid förvärvandet av jordbrukspraktik gåves i regel icke tillfälle att vinna behövlig praktik i nämnda arbeten, medan vid lantbruksskola däremot varje elev alltid under någon tur finge praktisera åtminstone de två förstnämnda arbetena. Praktik i skogs- och sågverksdrift erhölles mera sällan ens vid lantbruksskola varför, då dessa båda grenar ofta vore förbundna med jordbruket och det mången gång bleve driftsledarens sak att leda dem, fordran på viss särskild sådan praktik borde uppställas för inträde vid institutet. I

I fråga örn de krav på teoretiska förkunskaper, som böra uppställas för inträde vid agronomkurs, har jag intet att erinra mot de sakkunnigas förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9.

59 Med hänsyn till önskvärdheten att hålla undervisningen vid agronomkursen på en jämförelsevis hög nivå kunde det visserligen anses motiverat, att inträdeskraven ställdes något högre än nu föreslagits. Å andra sidan kan emellertid framhållas, att agronomkursen på grund av sitt syfte bör rekryteras med sådana elever, som framför allt äga god praktisk duglighet, och det synes icke vara önskvärt att genom ytterligare krav på teoretiska förkunskaper utestänga sådana elever, som kanske genom mångårig praktisk verksamhet förvärvat goda insikter i lanthushållningen men däremot icke lyckats erhålla högre vitsord i en avlagd examen.

Ur nu angivna synpunkt torde det vara lämpligt att, såsom de sakkunniga föreslagit, erforderliga förkunskaper må kunna vitsordas även på annat sätt än genom avlagd realexamen. Jag vill i sådant hänseende framhålla, att folkhögskolorna i många fall torde kunna helt eller delvis bibringa elev de teoretiska förkunskaper, som böra krävas för inträde vid agronomkurs. Särskilt torde detta kunna bliva fallet, därest ett föreliggande sakkunnigeförslag angående inrättande av s. k. tredje årskurs vid ett större antal folkhögskolor skulle komma att genomföras.

Det förtjänar i detta sammanhang omnämnas, att enligt Kungl. Maj :ts stadga för rikets allmänna läroverk den 24 september 1928 (nr 412) den förutvarande realskoleexamen skall benämnas realexamen. Vidare har i nämnda stadga det förutvarande läroämnet naturlära uppdelats i tre läroämnen, nämligen biologi med hälsolära, fysik och kemi. Dessa liksom vissa andra smärre ändringar i arbetets allmänna anordning vid realskolekursen torde icke behöva föranleda ändring i förberörda av de sakkunniga framställda förslag rörande teoretiska förkunskaper.

Vad därefter angår fordringarna på praktisk förutbildning för inträde vid agronomkurs hyser jag den uppfattningen, att agronomutbildningens värde i hög grad torde vara beroende av den omfattning, i vilken eleverna före inträdet i kursen förskaffat sig goda praktiska kunskaper beträffande jordbrukets teknik och driftsförhållanden. Jag är icke övertygad därom, att ifrågavarande mångsidiga praktiska förkunskaper kunna inhämtas på så kort tid som tva år och vill fördenskull föreslå, att krav på i regel tre års jordbrukspraktik uppställes för inträde vid agronomkurs. I sagda tre år torde emellertid böra i förekommande fall få inräknas dels tid för teoretisk kurs vid lantbruks- eller lantmannaskola och dels i viss utsträckning tjänstgöring i egenskap av kontrollassistent, lantbruksbokhållare och därmed jämförbar befattningshavare. Under minst ett år torde den praktiska utbildningen för elev, varom här är fråga, böra vara underkastad i särskild ordning fastställd kontroll. Det torde i sinom tid böra ankomma på ledningen av agronomundervisningen att vidtaga åtgärder i syfte att ernå dylik kontroll.

En kurs vid lantbruksskola torde för den blivande driftsledaren vara av värde icke minst genom den övning i arbetsledning, som den giver. Med hänsyn särskilt till det jämförelsevis begränsade elevantal, de nuvarande statsunderstödda lantbruksskolorna kunna mottaga, synes det emellertid åtminstone för närvarande icke vara tillrådligt att uppställa genomgången kurs vid lantbruksskola

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

Högre lantbruksundervisningssakknnniga.

såsom obligatoriskt inträdesvillkor. Dock torde vid eljest lika förhållanden företräde böra givas elev som genomgått sådan — helst tvåårig — kurs.

2. Undervisningskursens längd m. m.

Agronomkursen omfattar för närvarande en tid av två år. De sakkunniga hava härutinnan icke föreslagit någon ändring.

Med avseende på kurstidens längd gällde i stort sett, att elevernas kostnader för utbildningen växte i samma mån som kursen gjordes längre. Största möjliga hänsyn borde tagas till kravet att hålla agronomernas utbildningskostnader nere på en rimlig nivå. Särskilt för tjänstemän vid jordbruksföretag torde avlöningsförhållandena i stort sett vara sådana, att mera avsevärda kostnader för utbildningen lätt bleve för tunga att bära. Över huvud taget torde större tillopp av elever icke vara att påräkna, örn studiekostnaderna normalt måste bliva stora. Å andra sidan vore det nödvändigt att se till, att syftet med utbildningen icke äventyrades. Skulle agronomutbildningen hållas uppe på en så hög nivå, som de tämligen krävande driftsförhållandena vid våra större jordbruk ävensom omsorgen om vart jordbruks utveckling över huvud motiverade, kunde kurstiden enligt de sakkunnigas uppfattning icke lämpligen beräknas kortare än vad för närvarande vore fallet, eller till två år.

Deltagandet i undervisningen —- såväl föreläsningar som övningar och demonstrationer — borde vara obligatoriskt för de studerande. Dock borde givetvis undantag kunna göras, när särskilda skäl i visst fall därtill föranledde, såsom till exempel då elev förut ägde för examen erforderliga kunskaper i ett eller flera av de på schemat upptagna undervisningsämnena. Enär antalet föreläsningar och övningar vid agronomkursen bleve jämförelsevis' stort och undervisningen därför mäste bliva någorlunda jämnt fördelad under de båda studieåren, torde emellertid en sådan anordning av kurserna i de olika ämnena, att elev med särskilt goda förkunskaper skulle kunna på kortare tid än två år avlägga examen, icke vara möjlig annat än i enstaka fall.

Å andra sidan^ borde i särskilda fall tillstånd kunna lämnas elev att under längre tid än två år bedriva studier för agronomexamen, liksom även att bedriva kompletterande eller mera speciella studier efter avlagd examen.

Icke heller beträffande tidpunkten för kursens början och slut innebär de sakkunnigas förslag någon förändring.

För närvarande började läsaret vid agronomkursen den 1 november, och kursen skulle för avgående elever vara avslutad före den 24 oktober. De sakkunniga hade tagit under övervägande, huruvida någon ändring i berörda avseende lämpligen borde vidtagas. Med hänsyn till att arbetsåret vid jordbruket normalt omfattade tiden 1 november—24 oktober och att sålunda både elev- och befälsplatser vid jordbruket i regel tillsattes för denna tid, hade det emellertid synts de sakkunniga önskvärt, att nu gällande bestämmelser angående tidpunkten för agronomkursens början och slut allt fortfarande bibehölles. Härför talade även den omständigheten, att kurstiden i dylikt fall — men däremot icke örn kursen skulle taga sin början på eftersommaren — komme att omfatta två hela somrar, vilket för ett ändamålsenligt anordnande av de för agronomutbildningen viktiga demonstationerna å fältet vore av stort värde.

I fråga örn ferietidens längd hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

Enär icke minst sommaren vore en värdefull tid för lantbruksstudier på grund därav,. att vissa för utbildningen värdefulla demonstrationer och övningar av naturliga skäl endast kunde förläggas till denna årstid, måste ferierna vid en agronomkurs bliva jämförelsevis korta. Undervisningen borde enligt de sak-

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

kunnigas mening inställas under sammanlagt högst tio veckor varje år, dock att övningar i viss utsträckning måtte kunna förläggas jämväl till nämnda ferietid.

De sakkunnigas förslag angående undervisning skur sens längd har varit föremål för erinran endast i två av de avgivna yttrandena.

Sålunda har Sveriges lantbrukslärareförbund föreslagit, att i stället för tvåårig agronomkurs skulle för utbildning av tekniska driftsledare anordnas en ettårig inspektorskurs, under det att de personer, som vid större jordbrukskomplex erfordrades för överledningen eller den ekonomiska driftsledningen, lämpligen kunde erhålla sin utbildning vid lantbrukshögskolan. Förbundet har uttalat såsom sin mening, att den tvååriga lantbruksskolan borde utgöra icke blott grunden utan också den bärande stommen i utbildningen av tekniska driftsledare för det större jordbruket samt att den för dem tillämnade institutskursen borde givas karaktären av en påbyggnadskurs. I sistnämnda kurs — den ettåriga inspektorskursen — borde utvidgade kurser meddelas särskilt i tekniska, merkantila och kamerala ämnen och allehanda övningar företagas i arbetslärans tillämpning, i ekonomiska beräkningar, i syners verkställande, i kommunala angelägenheters handhavande etc., enär förtrogenhet å dessa gebit vore en merit av stort värde för blivande tjänstemän av denna kategori.

Göteborgs och Bohus läns hushållning ssällskaps förvaltningsutskott har ävenledes förordat, att kursen för utbildning av driftsledare byggde på avslutad kurs vid lantbruksskola och anordnades såsom ettårig.

I fråga örn ferietidens längd hava åtskilliga av de hörda organisationerna framhållit sommarens värde ur undervisningssynpunkt och i anslutning därtill föreslagit minskning i den av de sakkunniga föreslagna ferietiden.

Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har liksom lärarrådet vid Ultuna förordat, att ferietiden begränsades till högst 5 å 6 veckor årligen.

Liknande synpunkter, därvid särskilt framhållits betydelsen av rikligt utrymme på schemat för övningar och demonstrationer under sommaren, hava utvecklats av Uppsala läns och Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt av svenska lantbruktjänstemannaföreningen.

Den föreslagna kurstidens längd synes mig vara väl avvägd. Med hänsyn till det kunskapsmått, som vederbörande elever torde böra inhämta under kursen, lärer denna icke kunna begränsas till kortare tid än två år, men å andra sidan torde icke minst med hänsyn till de med uppehållet vid kursen förenade kostnaderna för eleverna längre kurstid ej heller böra komma i fråga.

Beträffande de sakkunnigas förslag till tidpunkt för undervisningsårets början och slut har jag ingen erinran att göra.

I fråga örn ferietidens längd ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag, att undervisningen skall inställas under sammanlagt högst tio veckor varje år, dock att övningar i viss utsträckning må kunna förläggas jämväl till nämnda ferietid. En sådan anordning lärer icke hindra, vare sig att de egentliga sommarmånaderna i den utsträckning som kan befinnas erforderlig tagas i anspråk för undervisningen eller att den sammanlagda ferietiden fastställes till kortare tid än tio veckor, därest en sådan åtgärd ur undervisningssynpunkt skulle anses vara önskvärd.

3. Undervisning och examen.

De sakkunniga hava till en början tagit ställning till frågan örn undervisningens omfattning och yttra härom i huvudsak följande.

Yttranden.

Departe-

mentschefen.

Högre lautbruksundervisnings sakkunniga.

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 2 49.

Undervisning borde meddelas i samtliga de ämnen, som nu vore obligatoriska vid agronomkurs. Dock syntes undervisningen böra inriktas mera på lantbruksekonomiska frågor än för närvarande, och den borde över huvud taget vara mera avpassad att giva eleverna utbildning för praktisk verksamhet inom jordbruket.

I jämförelse med förhållandet vid nuvarande agronomkurs borde antalet föreläsningar nedbringas, under det att i stället tiden för individuell handledning och prövningar borde utökas. Antalet på schemat upptagna övningstimmar borde bibehållas men mera tid anslås för demonstrationer och exkursioner samt för förberedelse till förhör och för egna studier. Genom ökad användning av nu antytt undervisningssätt torde ett säkrare tillgodogörande av kunskapsmaterialet vinnas. Det torde därför böra komma till användning såväl i de förberedande som i de tillämpade ämnena.

Aven antalet på schemat upptagna övningstimmar torde höra nedbringas något, varigenoin mera tid erhölles för demonstrationer och exkursioner samt för förberedelse till förhör och för egna studier.

För agronomutbildningen torde tillgång till ett välskött större jordbruk i undervisningsanstaltens omedelbara närhet vara oundgängligen nödvändigt. Detta jordbruk borde i högre grad än hittills varit fallet med vederbörande institutsegendomar användas såsom demonstrationsmaterial, och under den tid, då mera instruktiva arbeten påginge, borde ofta återkommande demonstrationer hållas av driftsledaren och vederbörande lärare, så att exempelvis vårbrukets alla detaljer genomginges för eleverna, fördelade i mindre grupper. Eleverna borde vara skyldiga att föra noggranna anteckningar örn gårdens drift, vilka skulle granskas av vederbörande lärare. Eleverna borde deltaga i undersökningar örn erhållna arbetsmängder m. m. såsom grundval för arbetsläran, och övningarna i redskapsläran borde erhålla ökad omfattning.

Även i fråga örn husdjusskötseln borde demonstrationer och anteckningar komma till större användning, så att eleverna bleve väl förtrogna med kontrollarbete inom djurbesättningar och i allmänhet med de faktorer, som inverka på husdjusskötselns ekonomi.

Exkusioner till andra välskötta egendomar borde företagas i jämförelsevis stor utsträckning.

Såsom ovan antytts, hava de sakkunniga ansett att antalet undervisningsämnen vid agronomkursen icke bör avsevärt ändras. Emellertid har det ansetts vara motiverat att i vissa fall ändra undervisningsämnenas benämning. I något fall har det även ansetts vara lämpligt att vidtaga viss justering med avseende på det särskilda ämnets materiella omfattning. De sakkunnigas förslag till undervisningsämnen vid agronomkurs angives här nedan. Till jämförelse har medtagits förteckning över de olika examensämnena vid nuvarande agronomkurs.

Sakkunnigas förslag: Matematik

Fysik och meteorologi Kemi och lantbrukskemi Geologi och marklära Botanik och lantbruksbotanik

Bakteriologi Lantbrukszoologi Jordb rukslära

Nuvarande examensämnen:

..Praktisk matematik f Mekanik, fysik och meteorologi I Allmän kemi 1 Agrikul turkemi Geologi

Allmän botanik

Lantbruksbotanik

Bakteriologi

Zoologi

Jordb rukslära

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9.

68 Sakkunnigas förslag:

Kulturteknik

Redskapslära

Husbyggnadslära

Husdjurens anatomi och fysiologi

Husdjurslära

Husdjurens hälso- och sjukvårdslära

Mjölkhushållning

Nationalekonomi

Lantbruksekonomi

Lantbruksbokföring

Rättslära

Trädgårdsskötsel

Skogshushållning

Nuvarande exaniensämnen:

{Kulturteknik

Fältmätning ach avvägning med ritning

Redskapslära

Husbyggnadslära med ritning Husdjurens anatomi och fysiologi I Husdjurslära

(Hästskötsel och hovbeslagslära Husdjurens hälso- och sjukvårdslära Mejerilära N ati onalekonomi Lantbruksekonomi Bokföring

Ekonomilagfarenhet med kommunalrätt

Trädgårdsskötsel

Skogshushållning

Med avseende på de olika undervisningsämnenas innehåll vid agronomkursen hava de sakkunniga föreslagit vissa reformer.

Vid nuvarande agronomkurs med dess dubbla uppgift att utbilda såväl yrkesmän vid det praktiska jordbruket som lantbrukslärare och konsulenter hade undervisningen i de grundläggande ämnena måst beredas en ganska avsevärd plats på schemat. En dylik åtgärd hade närmast motiverats av lantbrukslärares och konsulenters behov av fördjupad utbildning i jordbruksämnenas mera teoretiska delar. Sedan agronomkursen i fortsättningen finge till huvudsakligt syfte att utbilda praktiska yrkesmän, kunde och borde undervisningen undergå viss reformering i sådant hänseende, att tiden för studier i olika grundläggande ämnen förkortades och mera tid bleve övrig för studier i de tillämpade jordbruksämnena. Härigenom torde ifrågavarande utbildning avsevärt kunna förbättras.

Med iakttagande av vad ovan anförts hava de sakkunniga utarbetat här nedan återgivna summariska förslag avseende de olika undervisningsämnenas omfattning och innehåll.

Undervisning sämnenas omfattning och innehåll.

Matematik. Huvudsakligen fördjupning av realskolans kurs i syfte att bibringa eleverna större säkerhet och färdighet i räkning. Antalet lektioner bör beräknas till 30.

Fysik och meteorologi. Repetition av realskolans kurs med utvidgad undervisning särskilt i värme- och elektricitetslära samt någon undervisning i meterologi, tillsammans 40 timmar.

Kemi och lantbrukskemi. Kursen i ämnet bör omfatta cirka 30 timmar allmän och oorganisk kemi, 20 timmar organisk kemi och 20 timmar lantbrukskemi.

Cirka 30 timmar anslås för enklare laborationer. Härjämte böra under ett par dagar exkursioner företagas till tekniska anläggningar av intresse för jordbruket.

Geologi och marklära. Huvudvikten bör här läggas på kvartärgeologien och dess tillämpning i marklära, för vilka avdelningar 20 timmar kunna anses

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

erforderliga. Räknas därjämte med 10 timmar för den allmänna geologien, skulle summan bliva 30 timmar, vartill komma 20 övningstimmar och 2 dagars exkursioner.

Botanik och lantbruksbotanik. På grund av den ringa omfattning ämnet botanik har i realskolan, måste i agronomkursen däri lämnas en någorlunda fyllig framställning, särskilt i de delar, som äro grundläggande för växtodlingen. Det behövliga timtalet synes vara ungefär följande: morfologi, anatomi och fysiologi 25, ärftlighetslära 5, växtkunskap, särskilt avseende växter av ekonomisk betydelse för jordbruket 20. växtpatologi 10, eller tillsammans 60 föreläsningstimmar, vartill komma 90 övnings- och demonstrationstimmar samt ett par exkursionsdagar.

Bakteriologi. I detta ämne böra hållas omkring 15 föreläsningar.

Lantbrukszoologi. Ämnet bör i agronomkursen omfatta entomologi och jordbrukets skadedjur i allmänhet. Antalet föreläsningar torde lämpligen Wiva 15.

Jor dbruk slär a. För allmän jordbrukslära torde böra beräknas omkring 80 föreläsningstimmar, därav jordartslära 20 timmar, jordförbättring och bearbetning 25 timmar samt gödsellära 35 timmar, och för växtodlingsläran ungefär samma antal, fördelade på allmän vätxodling med 30 timmar och på speciell med 50 timmar. Av de i efterföljande tabell angivna övnings- och demonstrationstimmama äro 20 timmar i huvudsak avsedda för genomgående av skriftliga uppgifter. De återstående 80 timmarna böra huvudsakligen avse demonstrationer.

Kulturteknik. I ämnet böra givas omkring 60 föreläsningar, vilka lämpligast torde böra fördelas på följande sätt: mätningsmetoder 10 timmar, jords torrläggning och bevattning 40 timmar samt övriga kulturtekniska arbeten 10 timmar. Av de föreslagna 100 övningstimmarna bör tillräckligt antal ägnas åt andra övningar i ämnet än ritning.

Redskapslära. Huvudvikten synes här böra, läggas på övningarna, vilka föreslås skola omfatta 100 timmar, varemot antalet föreläsningstimmar bör kunna inskränkas till 50 med ungefär följande fördelning: material och maskinelement 10 timmar, motorer 15 timmar och arbetsmaskiner 25 timmar.

Husbyggnadslära. I ämnet böra givas omkring 50 föreläsningar rörande material- och konstruktionslära m. m. samt kostnadsberäkningar, allt avseende lantmannabyggnader. Antalet övnings- och demonstrationstimmar föreslås till 100. Själva ritningsarbetet bör i huvudsak inriktas på viktigare byggnadsdetaljer ävensom på planläggning av olika utrymmens tillvaratagande m. m.

Husdjurens anatomi och fysiologi. Tillsammans synes kursen böra omfatta 40 timmar, ungefär lika fördelade på de båda delarna av ämnet, vartill komma 30 övningstimmar.

Husdjurslära. Ämnet synes lämpligen kunna uppdelas i allmän husdjurslära 50 timmar, därav 20 timmar avelslära och 30 timmar utfodringslära, samt speciell husdjurslära 110 timmar, därav omkring 50 timmar ägnas nötboskap, 25 timmar hästar och 35 timmar övriga husdjur. Antalet övnings- och demonstrationstimmar bör vara ungefär 100, av vilka omkring 20 timmar användas för genomgående av skriftliga uppgifter.

Husdjurens hälso- och sjukvårdslära. För detta ämne föreslås 30 föreläsningstimmar, varav 10 timmar lämpligen synas böra användas på ämnets allmänna del och 20 timmar på dess speciella del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9.

65 Mjölkhushållning synes böra uppdelas i två avdelningar: en omfattande mjölkens produktion och egenskaper samt mjölkhygien med omkring 30 föreläsningar samt en omfattande mjölkens avsättning och tekniska användning med omkring 20 föreläsningar.

Nationalekonomi. I detta ämne bör under 20 föreläsningstimmar givas en allmän kurs, dock med framhållande av de kapitel, som äro av särskild betydelse för jordbruket.

Lantbruk sekonomi. Åt detta läroämne böra anslås omkring 120 föreläsningstimmar, fördelade på följande sätt: jordbrukets utveckling, storleksklasser, jordvärden 15 timmar, byggnads- och driftkapital 15 timmar, arbetare och arbetsmängder 20 timmar, produktionens anordning, växtföljder, ekonomiska beräkningar 30 timmar, avsättning, handel, föreningsväsen 25 timmar, förvaltning, arrende 15 timmar. Därtill bör räknas med 50 övningstimmar. Skriftliga uppgifter böra förekomma i jämförelsevis stor omfattning och avslutas med en s. k. »kulturplan».

Lantbruksbokf Öring. Vid denna undervisning, som i huvudsak meddelas i form av övningar, genomgås kurser i allmän bokföring, egentlig lantbruksbokföring och kontrollbokföring. I samband härmed meddelas undervisning rörande jordbrukets vanligare affärs- och banktransaktioner m. m., varjämte övning meddelas i utförande av enklare ekonomiska beräkningar. I ämnet torde 100 undervisningstimmar erfordras.

Rättslära. Undervisningen bör i huvudsak avse de delar av ämnet, som äro av särskild betydelse för en jordbrukare att känna till. För ändamålet torde 60 föreläsningstimmar erfordras. Särskild vikt bör läggas vid övningar i att uppsätta handlingar m. m., vartill böra anslås 30 timmar.

Trädgårdsskötsel. Undervisningen bör omfatta 10 föreläsnings- och 20 demonstrationstimmar.

Skogshushållning. I detta ämne böra hållas omkring 60 föreläsningar, vilka lämpligen fördelas på egentlig skogshushållning med 30 timmar och på skogsteknologi med 30 timmar. 4 dagars exkursioner måste anses nödvändiga.

De sakkunniga hava därefter kommit in på frågan örn undervisningsplan för agronomkursen, och anföra därom följande.

Liksom för närvarande vore fallet torde även i fortsättningen vid agronomkursen s. k. koncentrationsläsning böra tillämpas i stor utsträckning. Endast ett fåtal ämnen borde sålunda samtidigt upptagas till studium. Därvid borde givetvis tillses, att ämnen av grundläggande eller förberedande natur komme före de tillämpade jordbruksämnena. Vid uppgörande av undervisningsplan vore det naturligtvis även av vikt, att belastningen av eleverna under de båda studieåren bleve så jämn som möjligt. Därvid vore att iakttaga, att arbetet med tentamensläsning normalt ökades mot kurstidens slut, varför antalet föreläsnings- och övningstimmar borde vara mindre under det andra studieåret än under det första.

Nedanstående av de sakkunniga uppgjorda schematiska undervisningsplan visar dels det ungefärliga antalet undervisningstimmar i olika ämnen och dels huru undervisningen enligt de sakkunnigas mening kan tänkas uppdelad på de båda studieåren.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sand. Z1Z käft. (Nr %49.)

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9.

Yttranden.

Undervisningsplan.

Antalet nndervisningstimmar i olika ämnen.

Slutligen hade de sakkunniga beträffande tentamina och examen vid agronomkurs föreslagit, att i huvudsak samma bestämmelser skola gälla som nu äro föreskrivna med avseende på sådan kurs.

Sålunda borde elev för erhållande av fullständigt avgångsbetyg från kursen genom tentamen eller på annat sätt, som kunde komma att föreskrivas, styrka sig äga nöjaktiga insikter i samtliga vid agronomkursen förekommande undervisningsämnen. För olika betyg syntes icke böra fordras till omfattningen olika kurser. Enär kursen vore avsedd att giva allmän teoretisk lantbruksutbildning, syntes anledning icke förefinnas att vidtaga särskilda anordningar till främjande av specialisering i studierna.

Examen vid berörda kurs borde såsom nu benämnas agronomexamen.

I de inkomna yttrandena har de sakkunnigas förslag angående undervisningens planläggning m. m. i regel icke givit anledning till erinran. I allmänhet bar framhållits, att undervisningen bör erhålla en starkt praktisk betoning och att rikligt utrymme bör tillmätas åt övningar och demonstrationer.

Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut bar uttalat som sin åsikt, att för knappt antal övningstimmar vore upptaget för grundläggande naturvetenskapliga ämnen.

Styrelsen för sko g silö g skolan har i överensstämmelse med vederbörande lärarråds förslag understrukit, att skogsundervisningen vid agronomkursen 1

1 Avser även husdjurslära och lantbrnksekonomi.

2 Därtill kommer uppgörandet av kulturplan på annan tid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

självfallet aldrig kunde tänkas bedriven i sådan omfattning, att den kunde komma att medföra någon facklig kompetens i skogshushållningsfrågor. Däremot borde densamma i första liand vara ägnad att ge de studerande den allmänbildning eller inblick i skogshushållningen, som med hänsyn till det i större delen av vårt land rådande intima sambandet mellan skogs- och åkerbruk måste fordras av en driftsledare vid en större egendom. Genom denna skogliga allmänbildning underlättades samarbetet med såväl skogliga myndigheter som fackmän. Därjämte vore det emellertid önskligt, att driftsledaren vid större jordbruk, som vöre förenat med mindre skogsbruk även vore i stånd att själv handlägga enklare frågor rörande skogstekniska problem.

Med stöd av det anförda ville styrelsen föreslå, att dels den tid som av sakkunniga föreslagits vid agronomkursen — 60 timmar — måtte fördelas sålunda, att endast 20 timmar användes för skogsskötsel och 10 för skogsuppskattnings- och skogsvärderingslära medan däremot skogsteknologien erhölle 30 timmar. Därjämte ansåge styrelsen, att tiden för praktiska övningar eller exkursioner i skogshushållning ej kunde sättas lägre än 2 veckor mot av sakkunniga föreslagna 4 dagar. Av dessa tvenne veckor borde den ena ägnas åt skogsskötsel och skogsuppskattningsstudier medan den andra ägnades åt studier i skogsteknologi — virkesutdrivning och enklare sågverk. Endast genom en så ordnad undervisning kunde den skogliga utbildningen komma att giva bästa resultat.

Uppsala läns och Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava ansett, att ökad plats för övningar och demonstrationer vore erforderlig och förvaltningsutskotten i Skaraborgs läns och Jämtlands läns hushållningssällskap hava uttalat, att i undervisningsplanen för agronomkursen de praktiska jordbruksämnena ej vore på tillfredsställande sätt tillgodosedda.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har givit uttryck för den uppfattningen, att de sakkunniga i sitt förslag till undervisningsplan tillmätt för stor plats åt de grundläggande ämnena och för liten plats åt de tillämpade ämnena jämte övningar och demonstrationer. De i förslaget upptagna 230 timmarna i ämnena matematik, fysik, kemi, geologi och botanik borde kunna minskas och i stället större antal timmar anslås åt jordbruksekonomi, jordbruksteknik och arbetslära samt övningar uti arbetsfördelning och arbetsledning.

Svenska lantbrukstjänstemannaföreningen har framhållit, att ökat antal övningar vore behövligt i ämnet skogshushållning.

Vid agronomkursen bör undervisningen taga direkt sikte på att meddela den blivande driftsledaren de fackkunskaper, som äro av värde för honom vid den framtida yrkesutövningen. Undervisningen bör med andra ord vara i hög grad praktiskt betonad. Det synes icke möjligt att på förhand avgöra, huruvida de sakkunnigas förslag till undervisningsplan ur nämnda synpunkter fyller de högsta anspråken eller om vissa jämkningar i undervisningstimmarnas antal eller undervisningens anordnande i övrigt kunna vara motiverade beträffande olika läroämnen. Detta torde emellertid i sinom tid närmast bliva kursledningens sak att pröva. De sakkunniga hava ju också betecknat sitt förslag i denna punkt såsom ungefärligt, och betraktat på detta sätt finner jag förslaget väl lämpat att läggas till grund för den senare beräkningen av lärarbehov m. m.

Vad särskilt beträffar skogsundervisningen vid agronomkursen finner jag det icke osannolikt, att en rätt avsevärd ökning i den föreslagna tiden för övningar och exkursioner kan komma att befinnas ändamålsenlig. En even-

Departe-

mentschefen.

68 Kungl. Maj:ts proposition nr Zh9.

Högre lantbruksundervisningssakkunniga.

tueli sådan ändring torde emellertid utan större svårighet kunna vidtagas inom den föreslagna undervisningsplanens ram.

Mot de sakkunnigas förslag till bestämmelser rörande examen från agronomkurs har jag ingen anmärkning att göra, liksom ej heller däremot, att ifrågavarande examen även i fortsättningen benämnes agronomexamen.

c) Lantbrukshögskolan.

1. Inträdes fordringar.

I fråga örn behovet av teoretiska förkunskaper för deltagande i undervisningen vid lantbrukshögskolan hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

Undervisningen vid lantbrukshögskolan hade förutsatts skola bedrivas under fullt högskolemässiga former. För att de studerande på ett tillfredsställande sätt skulle kunna tillgodogöra sig denna undervisning, vore det erforderligt, att de vid inträdet i kursen stöde på en jämförelsevis hög kunskapsnivå. De sakkunniga ansåge, att fordringarna på teoretiska förkunskaper hos de studerande realiter borde sättas lika höga för inträde vid en lantbrukshögskola som för inträde vid annan verklig högskola i vårt land, d. v. s. i stort sett motsvarande avlagd studentexamen. Vissa av de i studentexamen förekommande ämnena vore emellertid av särskild betydelse såsom grundval för de fortsatta lantbruksstudierna. Sådana ämnen vore modersmålet, tyska, engelska, geografi, matematik, biologi, fysik och kemi. Enär avlagd studentexamen icke i och för sig garanterade studentkunskaper i nyssnämnda ämnen, borde för inträdessökande, som avlagt sådan examen, särskilt krav i dylikt avseende uppställas.

Enligt de sakkunnigas mening vore det emellertid icke lämpligt att under alla förhållanden upprätthålla krav på avlagd studentexamen för rätt att såsom ordinarie studerande åtnjuta undervisning och avlägga examen vid högskolan. De nuvarande förhållandena med avseende på agronomutbildningen gåve nämligen vid handen, att i många fall elever, som icke haft det formella intyg om kunskaper, vilket ett studentbetyg meddelade, med fördel kunnat tillgodogöra sig undervisningen vid agronomkursen och sedermera på ett förtjänstfullt sätt varit verksamma såsom lantbrukslärare och konsulenter. Visserligen vore det sant, att undervisningen på agronomstadiet icke stöde på fullt högskolemässig nivå och att sålunda för tillgodogörande av den undervisning, varom nu vore fråga, större teoretiska förkunskaper vore erforderliga, men de sakkunniga vore likväl övertygade därom, att i vissa fall begåvade studerande även utan avlagd studentexamen skulle på ett fullt nöjaktigt sätt kunna tillgodogöra sig undervisningen.

I detta sammanhang förtjänade påpekas, att det på grund av lantbruksvetenskapernas speciella natur i högre grad torde gälla örn dem än om de flesta andra vetenskaper, att framgången i studierna i väsentlig grad vore betingad därav, att den studerande ägde god allmän mognad och omfattande praktisk erfarenhet på området för studierna i fråga. Dylika meriter kunde därför enligt de sakkunnigas förmenande mången gång tänkas uppväga den brist i fråga örn allmänbildning, som avsaknaden av fullständiga studentkunskaper finge anses innebära. Enär det vidare av olika skäl syntes vara önskvärt, att rekryteringen av elevkåren vid en lantbrukshögskola i icke ringa utsträckning skedde från lantmannahem, och särskilda svårigheter på grund av avståndet till olika undervisningsanstalter ofta förefunnes för den vid dessa hem upp-

Kungl. Maj:ts proposition nr %k9.

växande ungdomen att bedriva studier för avläggande av studentexamen, medan å andra sidan i vissa fall reella förutsättningar för idkande av högre lantbruksstudier kanske i rikt mått vore för handen, ansåge de sakkunniga sig böra förorda en mera fri prövning av de inträdessökandes förkunskaper än ett fasthållande vid krav på avlagd studentexamen medgåve. Dock borde kraven på teoretiska förkunskaper under alla förhållanden ställas så höga, att undervisningens högskolemässiga karaktär icke äventyrades. Sålunda syntes minst böra fordras, att den studerande styrkt sig äga studentkunskaper i de ämnen, som ovan angivits vara särskilt viktiga för bedrivande av högre lantbruksstudier.

Följande allmänna bestämmelser rörande fordringar på teoretiska förkunskaper för inträde såsom ordinarie studerande vid lantbrukshögskolan torde sålunda böra uppställas: avlagd studentexamen med minst betyget godkänd, erhållet i examen eller vid komplettering till denna, i modersmålet, tyska, engelska, geografi, matematik, biologi, fysik och kemi, därav sistnämnda ämne å reallinjen och övriga ämnen å latinlinjen B;1 dock att även den, som icke avlagt studentexamen, må kunna vinna inträde såsom studerande, därest han i viss föreskriven ordning styrker sig äga nödiga förutsättningar att bedriva studier vid högskolan.

Därest de för inträde vid högskolan erforderliga teoretiska förkunskaperna icke kunna vitsordas genom avlagd studentexamen, synas särskilda bestämmelser böra gälla beträffande kunskapsprövningen. De sakkunniga antyda i sådant hänseende följande fyra alternativa sätt, som enligt de sakkunnigas uppfattning var för sig innebära nödig kontroll över att kunskaperna motsvara de uppställda fordringarna.

Alt. I. Fyllnadsprövning enligt i huvudsak samma bestämmelser, som gälla för studentexamen.

Då enligt gällande bestämmelser fyllnadsprövning får avläggas endast av den, som förut avlagt godkänd studentexamen, erfordras för ändamålet vissa undantagsbestämmelser. Lämpligen torde endast sådana aspiranter, som av anstalt för högre lantbruksundervisning förklarats härför lämpliga, böra äga rätt att undergå dylik prövning. Anmälan till prövning torde böra göras hos skolöverstyrelsen, som bör anvisa läroanstalt, där prövningen skall äga rum. I övrigt torde prövningen böra anordnas som annan fyllnadsprövning.

Alt. II. Prövning vid allmänna läroverken i samband med studentexamen.

Om föreskrift utfärdas i sådan riktning, att såväl den skriftliga som den muntliga prövningen skall anordnas i samband med och under samma kontroll som prövningen av privatister i studentexamen, torde större garanti erhållas för att de inhämtade kunskaperna verkligen motsvara fordringarna i respektive examina. Angående rätt att deltaga, anmälan och hänvisning se föregående alternativ.

Alt. III. Delad studentexamen.

Enligt gällande bestämmelser skall den muntliga prövningen i studentexamen för lärjunge, som åtnjutit enskild undervisning, vara antingen odelad, då examinanden under samma termin undergår alla erforderliga prov, eller delad, då prövningen verkställes under två på varandra följande terminer. I sistnämnda fall skall den första examensavdelningen omfatta de ämnen, i vilka de skriftliga proven avlagts, samt dessutom efter examinandens eget val så många ämnen, att sammanlagda antalet ämnen i första avdelningen uppgår till minst fem och högst sex.

1 Här och i det följande avses nied latinlinjen B den studiekurs å latingymnasinm, som icke omfattar undervisning i grekiska.

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 2-k9.

Examinand, som deltagit i den första examensavdelningen, erhåller protokollsutdrag angående vitsorden i de ämnen, i vilka han blivit prövad.

_ I varje fall synes formellt hinder icke föreligga, att nu ifrågavarande prövning sker i form av delad studentexamen. Emellertid torde i sådant fall prövningen i kemi (reallinjens kurs) få anordnas på särskilt sätt.

Alt. IV. Inträdesprövning vid vederbörande anstalt för högre lantbruksunder visning.

Här ifrågasatta prövningar torde lämpligast kunna anordnas såsom inträdesprövningar vid vederbörande läroanstalter. I de ämnen (modersmålet, tyska, engelska, geografi och eventuellt matematik), som ej hava särskilda representanter bland anstaltens lärare, torde efter samråd med skolöverstyrelsen kunna förordnas såsom examinatorer lärare vid närbeläget allmänt läroverk.

Beträffande sistnämnda alternativ påpeka de sakkunniga, att enligt nyligen utfärdade bestämmelser inträdesprövning i vissa fall skall äga rum vid sjökrigsskolan.

I detta sammanhang hava de sakkunniga jämväl framhållit, att det enligt deras mening vore önskvärt, att särskilda anordningar vidtoges i syfte att underlätta inträde och studier vid högskolan för sådana studerande, som förut avlagt agronomexamen.

Dock finge därvid kraven på förkunskaper icke ställas så låga, att detta menligt inverkade på undervisningsnivån vid lantbrukshögskolan. Det kunde sålunda icke anses lämpligt, att avlagd agronomexamen i och för sig skulle berättiga till inträde vid högskolan. I stället torde man böra utgå ifrån, att endast mera dugliga och begåvade agronomer, som på visst sätt kompletterat sin agronomutbildning, skulle tillerkännas sådan rätt. Den erforderliga kompletteringen skulle, så vitt anginge naturvetenskapliga ämnen, möjligen kunna ske jämsides med studierna för agronomexamen. I sådant syfte borde vid undervisningsanstalten, i den mån lämpliga lärarkrafter stöde till förfogande, beredas tillfälle för elev att bedriva för inträde vid högskolan nödvändiga ytterligare studier i ett eller — örn eleven medhunne — flera av ämnena kemi, fysik och biologi.

I ämnena modersmålet, tyska, engelska och matematik borde elev, varom nu vore fråga, skaffa sig kunskaper, motsvarande fordringarna för minst betyget godkänd i studentexamen å latinlinjen B. Möjligen kunde undervisning i dessa ämnen för här avsedda studerande anordnas på liknande sätt som ovan antytts beträffande de naturvetenskapliga ämnena.

För anordnande av ifrågavarande undervisning i allmänbildande ämnen för agronomer hava de sakkunniga räknat med en årlig kostnad för staten av 5,000 kronor.

Med avseende på praktiska förkunskaper för inträde vid lantbrukshögskola hava de sakkunniga föreslagit i stort sett samma bestämmelser som förut anförts beträffande agronomkurs.

För blivande lantbrukslärare och konsulenter vore en god jordbrukspraktik nödvändig. Men även för olika slags tjänstemän inom lantbruksförvaltningen vore det viktigt, att utbildningen grundade sig på tillräcklig praktisk erfarenhet. För att den mera vetenskapligt fördjupade undervisningen skulle kunna i önskvärd utsträckning inriktas på aktuella frågor och problem rörande jordbruket, vore det också erforderligt, att de studerande besutte en icke ringa erfarenhet från praktiskt jordbruk. De sakkunniga ansåge sålunda, att för inträde vid lantbrukshögskolan borde fordras minst två års väl vitsordad jord-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2kd.

brukspraktik. Enär undervisningen vid högskolan kunde avse utbildning för många olika ändamål, vore det emellertid tänkbart, att i särskilda fall visst avsteg från nu uppställda krav på praktisk förbildning kunde vara motiverat och att möjlighet härför borde beredas.

Med avseende på värdesättandet av kurs vid lantbruksskola ävensom kontrollen över den praktiska förbildningen borde gälla vad förut anförts i fråga om agronomkursen.

De sakkunnigas förslag till krav på teoretiska förkunskaper för inträde vid lantbrukshögskolan har i allmänhet av de hörda myndigheterna och organisationerna befunnits väl avvägt. I åtskilliga yttranden framhålles emellertid behovet av statliga åtgärder i syfte att underlätta för icke-studenter att inhämta erforderliga förkunskaper.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att den icke ansåge avlagd mogenhetsexamen såsom ett oeftergivligt villkor för vinnande av inträde vid lantbrukshögskolan. Erfarenheten från den nuvarande utbildningen på området gåve nämligen icke vid handen att vare sig en utbildning, baserad på de lägre lantbruksundervisningsanstalterna och i samband därmed eller på annat sätt förvärvade erforderliga förkunskaper i allmänna ämnen, eller en sådan, grundad på mogenhetsexamen, visat sig hava några avgjorda företräden för verksamhet inom jordbruket. Lantbruksstyrelsen kunde dock icke underlåta att framhålla, att den allmänbildning, som en mogenhetsexamen medförde, visat sig vara av icke ringa betydelse för vissa tjänster, där högre utbildning krävdes.

De sakkunniga hade också enligt vad lantbruksstyrelsen kunde finna till fullo beaktat betydelsen därav, att vägen till lantbrukshögskolan stöde öppen för sådana elever vid lantbruksinstitut, som visat sig hava läggning för vetenskaplig utbildning. Formerna för sådan övergång till högskolan hade dock icke utarbetats fullt så noggrant som förslagen i övrigt. Lantbruksstyrelsen ville i detta sammanhang framhålla, vad inspektören för lantmannaskolorna anfört i detta avseende. I likhet med inspektören funne lantbruksstyrelsen det önskvärt, att statliga åtgärder vidtoges i syfte att bereda dem, som genomgått lantbruksinstitut och önskade fortsätta sin utbildning, möjlighet att utan allt för betungande kostnader förvärva de kunskaper i allmänbildande ämnen, som ansåges erforderliga för vinnande av inträde vid högskolan. De utgifter, det allmänna härigenom skulle tillskyndas, torde vara av ringa betydelse i jämförelse med de fördelar, de komme att medföra. Lantbruksstyrelsen ansåge sig dock böra betona kravet därpå, att underlättandet av institutselevernas övergång till högskolan icke finge ske genom minskning i kravet på kunskaper hos inträdessökandena.

Inspektören för lantmannaskolorna har påpekat, att eleverna vid våra lantbruksinstitut under senast e årtiondena till stor del rekryterats från förutvarande elever vid de lägre lantbruksundervisningsanstalterna. Det torde ej kunna bestridas, att detta varit förenat med betydande fördelar. Flertalet av dem, som på detta sätt gått från lantmannaskola genom folkhögskolas övre avdelning till instituten, torde med hänsyn till studiebegåvning stått över medelmåttan. Men vad som varit ännu mera betydelsefullt, vore att dessa elever i regel varit besjälade av ett varmt intresse för jordbruket och haft en ingående, på mångåriga iakttagelser från barndomen grundad kännedom örn det medelstora och mindre jordbrukets förhållanden. De hade därför också, när de senare kommit ut som lärare eller konsulenter, haft de bästa tänkbara möjligheter att känna de förhållanden, vilka de i sin undervisning berört, och de brister, som i främsta hand behövde bättras.

Med det ovan anförda hade inspektören icke velat i någon mån förringa be-

Yttranden.

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.

tydelsen av tillräckliga teoretiska förkunskaper som grundval för högre lantbruksundervisning. Vad lian däremot velat framhålla vore vikten av att fortfarande, så långt möjligt, uppehålla här berörda förbindelse mellan den lägre och den högre lantbruksundervisningen. Det skulle nämligen bliva till mycket stor skada för vårt lands jordbruk, örn villkoren för tillträdet till den högre lantbruksundervisningen gjordes så pass stränga, att de verkade allt för mycket avskräckande på intresserade och begåvade elever i de lägre lantbruksundervisningsanstalterna och därigenom i regel hindrade dessa att fortsätta sina studier för att sedermera bliva verksamma som lärare eller konsulenter.

De av de sakkunniga föreslagna inträdesfordringarna innebure att för inträde i lantbrukshögskolan normalt skulle krävas avlagd studentexamen. De sakkunniga hade visserligen ansett sig böra »förorda en mera fri prövning av de inträdessökandes förkunskaper än ett fasthållande vid krav på avlagd studentexamen medgiver» och för den skull angivit vissa alternativ för denna kunskapsprövning. Såge man på dessa alternativ, funne man emellertid, att de tre första av dessa närmast innebure, att vederbörande skulle undergå prövning för studentexamen som privatister i åtta olika ämnen — en utväg som nog för flertalet tedde sig föga lockande. I vad mån det fjärde alternativet; inträdesprövning vid vederbörande anstalt för högre lantbruksundervisning kunde komma till användning torde i väsentlig mån bero på, huruvida några åtgärder vidtoges för att underlätta övergången från den lägre till den högre lantbruksundervisningen.

Det syntes erforderligt, att genom statens försorg eller under dess medverkan anordnades särskilda kurser för sådana elever i de lägre lantbruksundervisningsanstalterna, som önskade komma i åtnjutande av högre lantbruksundervisning och som ansåges hava goda förutsättningar för att tillägna sig densamma och sedan bliva till gagn för jordbruket.

Med hänsyn till olika omständigheter syntes det vara lämpligast att för ändamålet anordna särskilda kurser vid redan befintlig läroanstalt. Närmast till hands torde det ligga att tänka sig dessa som en utbyggnad av övre avdelning vid någon större folkhögskola. Vid en sådan funnes, eventuellt efter någon komplettering, för undervisningen kvalificerade och lämpliga lärare. Då elevfrekvensen i dessa kurser ej torde kunna påräknas bliva särskilt stor, vore det sannolikt tillräckligt med kurser vid en skola; möjligen skulle det dock med hänsyn till de stora avstånden i vårt land vara lämpligt, att kurser inrättades vid två skolor, därav en i södra och en i mellersta Sverige.

Förutsättningen för att nu angivna kurser skulle kunna komma till stånd och utan allt för stora kostnader bliva tillgängliga för eleverna vore givetvis, att de understöddes med statsmedel. Detta statsunderstöd borde tillmätas så pass rikligt, att inga nämnvärda kursavgifter behövde upptagas. Till behövande elever borde också — liksom i folkhög- och lantmannaskolorna — kunna beviljas statsunderstöd.

Genom anordnandet av dylika statsunderstödda utbildningskurser torde den möjlighet för elever i de lägre lantbruksundervisningsanstalterna att fortsätta sina studier och vinna inträde vid lantbrukshögskolan, som ur olika synpunkter vore synnerligen önskvärd, kunna erbjudas. Likaledes skulle härigenom behovet av lärare och konsulenter med grundlig kännedom örn det medelstora och mindre jordbrukets förhållanden bliva bättre tillgodosett.

Filosofiska fakulteten i Uppsala, i vars yttrande större akademiska konsistoriet i Uppsala i huvudsak instämt, har förklarat, att den, som härvid liksom de sakkunniga endast kunnat taga hänsyn till de nuvarande fordringarna för studentexamen, ingenting haft att erinra mot de sakkunnigas förslag till krav på teoretiska förkunskaper för inträde vid lantbrukshögskolan. Fakulteten ansåge att avsteget från kravet på avlagd studentexamen för inträde vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9.

lantbrukshögskolan, ehuru undervisningen därstädes skulle äga en fullt högskolemässig karaktär, vore motiverat genom önskvärdheten av att elevkårens rekrytering i icke ringa utsträckning skedde från lantmannahem, vilkas ungdom ofta på grund av avstånden till läroverken hade stor svårighet att bedriva studier för studentexamen men det oaktat stundom kunde förutsättas att även utan studentexamen visa sig äga stora reella förutsättningar för idkande av högre lantbruksstudier. Det borde även betonas, att de föreslagna inträdesfordringarna så till vida innebure en skärpning av de krav, som gällde för inträde vid universiteten, att minst betyget godkänd fordrades i vissa i förslaget angivna ämnen.

Beträffande det sätt, varpå inträdessökande som ej avlagt studentexamen borde styrka erforderliga studentkunskaper i de ifrågavarande ämnena, syntes detta enligt fakultetens mening böra ske i samma ordning som den vanliga studentexamen under kontroll av censorer samt omfatta både skriftlig och muntlig prövning. Fakulteten hade i överensstämmelse härmed intet att erinra mot de av de sakkunniga föreslagna alternativ II och III och ej heller mot alternativ IV, om den i detta föreslagna prövningen anordnades som en vanlig studentexamen under kontroll av censorer. Däremot syntes fyllnadsprövning enligt alternativ I, ett tillvägagångssätt, som hittills ansetts användbart endast under förutsättning av redan godkänd studentexamen, icke erbjuda tillräcklig säkerhet för den allmänna kunskapsnivåns upprätthållande.

Universitetskanslern har anslutit sig till de sakkunnigas, av filosofiska fakulteten i Uppsala biträdda förslag.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har såsom sin mening uttalat, att farhågan, att man genom fordran på studentexamen eller denna motsvarande kunskaper skulle stöta ifrån sig ur jordbrukarhem utgångna ynglingar, syntes mycket överdriven. Ej heller syntes befogat att föreställa sig, att uppväxten i ett jordbrukarhems miljö vore en nödvändig förutsättning för framgång som lantbrukslärare, eller jordbrukskonsulent. Vid framförandet av en sådan åsikt syntes man allt för mycket underskatta betydelsen av den individuella fallenheten och hågen för uppgiften, vilka förvisso icke med nödvändighet vore bundna vid uppväxtmiljön. Vad man borde fordra vore, att, när naturliga förutsättningar funnes för undervisningskallet och dessa stärkts genom uppväxten i ett jordbrukarhem, skolorganisationen icke skulle bereda särskilda svårigheter för en så utrustad yngling att komma fram till en verksamhet, där han kunde tänkas bliva en särskilt värdefull kraft. Förvaltningsutskottet kunde icke finna, att den föreslagna organisationen lade sådana stötestenar i vägen, men ville kraftigt framhålla, att till deras tjänst, som senare kommit till insikt örn sitt levnadsmål, övergång från agronomkursen till högskolan borde på allt sätt underlättas. Förvaltningsutskottet ville även gå längre. Ehuru det teoretiska kunskapsförråd, som måste bibringas den blivande konsulenter och läraren, vore större än vad den blivande driftsledaren behövde utrustas med, vore praktisk förfarenhet och ingående erfarenhet i yrket lika oumbärlig för den ene som för den andre. Dessa praktiska förutsättningar för yrket torde ej sällan anträffas hos den, som genomgått de lägre lantbruksskolorna. För begåvade ynglingar från dessa skolor borde därför liksom för inträde vid institut även underlättas förvärvet av de teoretiska kunskaper, som vore oundgängliga för tillgodogörandet av undervisningen vid högskolan och inträde i densamma.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framfört enahanda synpunkter.

Förvaltningsutskotten i Skaraborgs län, Gävleborgs län samt Norrbottens läns hushållningssällskap hade ävenledes uttalat sig för anordnandet av särskilda teoretiska förbildningskurser för icke-studenter.

74 Kungl. Majlis proposition nr 249.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har hävdat, att fordringarna på teoretiska förkunskaper för inträde vid lantbrukshögskola i princip borde vara densamma som vid övriga högskolor, nämligen avlagd studentexamen.

Emellertid gåve erfarenheten från den hittillsvarande agronomutbildningen vid handen, att många agronomer utan att hava avlagt studentexamen utfört ett högt skattat forskningsarbete på jordbruksområdet liksom ock på ett förtjänstfullt sätt fullgjort undervisande eller rådgivande verksamhet. Likaså vore det antagligt, att några av dem, som genomgått den nya, praktiska agronomkursen, kunde önska avlägga examen för erhållande av anställning som lantbrukslärare eller konsulenter. För dessa kategorier borde det beredas möjlighet att vinna inträde vid lantbrukshögskolan, då det måste anses som synnerligen önskvärt, att från jordbrukshem utgångna unga män, som ej varit i tillfälle att åtnjuta elementarskoleundervisning till studentexamen utan under uppväxtåren deltagit i jordbruksarbete, bereddes möjlighet att åtnjuta högre lantbruksundervisning.

Sådana unga män genomginge i regel först folkhögskola och lantmannaskola, och därunder väcktes deras håg för vidare utbildning och de grepes av lusten att ägna sig åt uppgiften att fostra och handleda jordbruksnäringens utövare. För sådana elever, som önskade vinna inträde vid lantbruksinstituten, anordnades nu vid vissa folkhögskolor särskilda utbildningskurser uti allmänbildande ämnen motsvarande fordringarna för inträde vid instituten. Dessa kurser vore väl besökta och synnerligen högt skattade för den grundliga undervisning, som under jämförelsevis kort tid där meddelades. Eleverna vore ock vid denna tid väl mottagliga för och intresserade av ytterligare undervisning samt även genom vistelsen vid folkhög- och lantmannaskolor vana vid bokliga studier.

Sällskapet ansåge, att dessa kurser borde kunna utvidgas till att förbereda till inträde vid lantbrukshögskolan och alltså avslutas med en kvalificerad studentexamen samt även meddelas vid flera skolor än de nuvarande två, Vilan och Önnestad, samt åtnjuta statsunderstöd. Därigenom skulle beredas möjlighet för begåvade unga män från jordbrukarhem att vid lantbrukshögskolan avlägga agronomie ämbetsexamen och därefter vinna anställning som lantbrukslärare eller konsulenter.

Det kunde emellertid tänkas, att en och annan ung man, som efter realskoleexamen genomgått agronomkursen, skulle vilja fortsätta studierna vid lantbrukshögskola. Även för sådan borde givetvis nyss nämnda förberedande kurser stå öppna, liksom han ock kunde på annat sätt skaffa sig allmänutbildning motsvarande studentexamen.

Sveriges lantbrukslärare!Urband har på denna punkt framfört synpunkter, som i huvudsak överensstämma med tankegången i Sveriges allmänna lantbrukssällskaps här ovan refererade uttalande.

Endast i ett av de avgivna yttrandena, nämligen det från större akademiska konsistoriet i Lund, föreslås skärpning i de sakkunnigas förslag i förevarande avseende. Konsistoriet anser det vara viktigt, att avlagd studentexamen blir obligatoriskt inträdesvillkor och att sålunda inga undantag därifrån göras.

Genom de av de sakkunniga föreslagna undantagen bleve elevernas kunskapsnivå i hög grad ojämn, ett förhållande som kunde tänkas i hög grad inverka menligt på undervisningen och lätt medförde, att denna på bekostnad av den vetenskapliga kvaliteten sänktes till den nivå, på vilken de minst kunniga studerandena stöde. Konsistoriet funne sig därför böra föreslå, att såsom villkor för inträde vid lantbrukshögskolan uppställdes att hava avlagt studentexamen med betyget minst godkänd i ämnena modersmålet, tyska, engelska, geografi, matematik, biologi, fysik och kemi.

I åtskilliga yttranden hava å andra sidan framkommit förslag om viss minskning i de av de sakkunniga uppställda kraven på teoretiska förkunskaper.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9.

75 Lantbruksakademien har ansett det vara önskvärt, att i syfte att underlätta inträde vid högskolan för personer, som icke avlagt studentexamen, kunskapsfordringarna i engelska språket beträffande dessa begränsades till att den studerande borde kunna läsa engelsk facklitteratur.

Lärarrådet vid Ultuna, i vars yttrande på denna punkt styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut instämt, har uttalat, att de av de sakkunniga angivna teoretiska inträdesfordringarna behövde modifieras med hänsyn till de förändringar beträffande studentexamen, som bleve en följd av den nya läroverksorganisationen. Då samtliga de i betänkandet angivna ämnena efter den nya ordningens genomförande knappast kunde komma att förenas i en studentexamen, torde få anses lämpligt att något inskränka antalet obligatoriska betygsämnen. I sådant hänseende funne lärarrådet, att ämnet geografi borde kunna utgå, då de delar av geografien, som vore behövliga för högskoleundervisningen kunde meddelas i samband med vissa läroämnen, särskilt national- och lantbruksekonomien.

Det torde ej heller vara alldeles nödvändigt att upprätthålla kravet på studentbetyg i både tyska och engelska. Med hänsyn till bibringande av nödvändiga insikter i grammatik, syntes det lämpligt, att studentbetyg uppställdes såsom fordran beträffande det ena av dessa språk, under det att beträffande det andra språket det kunde anses tillräckligt att studerande ägde sådana insikter, som erfordrades för studiet av facklitteraturen.

För sökande, som icke avlagt studentexamen, eventuellt med komplettering, borde anordnas inträdesprövning vid högskolan med adjungerande av lämpliga lärarkrafter från allmänt läroverk.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har föreslagit sådan minskning i kraven på teoretiska förkunskaper, att för inträde vid lantbrukshögskolan endast skulle fordras kunskaper motsvarande godkända studentbetyg å latinlinjen i modersmålet, geografi och matematik samt ett av språken tyska eller engelska jämte förmåga att obehindrat kunna läsa båda språkens litteratur, samt att betyget med beröm godkänd från lantmannaskola, litt. A, i ämnena biologi, fysik och kemi godkännas för inträde vid lantbrukshögskola.

Svenska lantbrukstjänstemannafGreningen har beträffande personer, som inom fyra år efter avlagd examen vid agronomkurs söker inträde vid lantbrukshögskolan, föreslagit, att de må vara berättigade vinna sådant inträde, därest de genomgått agronomkursen med minst betyget med beröm godkänd i ämnena kemi och lantbrukskemi, botanik och lantbruksbotanik, jordbrukslära, husdjurslära och lantbruksekonomi, samt styrkt sig äga kunskaper motsvarande minst betyget godkänd i studentexamen å latinlinjen B i ämnena modersmålet, tyska, engelska och matematik.

De sakkunniga ifrågasatte, att den, vilken genomgått lantbruksinstitut, skulle behöva komplettera sina kunskaper i kemi, fysik och biologi. Utginge man ifrån att för inträde fordrades minst betyget med beröm godkänd i bl. a. förstnämnda samt i huvudsakligaste del även av det sistnämnda av dessa ämnen från institutskurs, kunde föreningen icke dela den uppfattningen, att komplettering i dessa ämnen kunde vara erforderlig. Ty säkerligen komme de, vilka avlagt examen vid lantbruksinstitut, att i allmänhet hava bättre kunskaper i dessa ämnen, än vad studenter som regel komme att hava, för såvitt undervisningen vid det blivande lantbruksinstitutet hölles på ungefärligen samma plan som vad nu vore fallet vid de båda instituten, och torde detta icke minst bero därpå, att de slutliga kunskaperna förvärvats vid en mognare ålder.

Beträffande krav på praktiska förkunskaper för inträde vid lantbrukshögskolan ansluta sig flertalet yttranden till de sakkunnigas förslag. I åtskilliga

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.

yttranden har dock samtidigt betonats vikten av att den praktiska jordbruksutbildningen blir på lämpligt sätt kontrollerad.

Lantbruksstyrelsen har förklarat, att det hade varit synnerligen fördelaktigt örn det kunnat föreskrivas, att kurs vid lantbruksskola skulle obligatoriskt ingå i den jordbrukspraktik, som måste föregå inträde vid lantbrukshögskolan. Med hänsyn kanske framför allt därtill, att lantbruksskolans uppgift att skapa arbetsledare för det större jordbruket syntes taga de nuvarande lantbruksskolorna så gott som ‘helt i. anspråk, ansåge styrelsen sig dock icke lämpligen kunna framställa något direkt krav i detta hänseende.

Inspektören för lantmannaskolorna har påpekat betydelsen av att blivande lantbrukslärare och jordbrukskonsulenter äga praktik även från mindre och medelstora jordbruk.

Lantbruksakademien har anfört, att två års praktiskt deltagande i jordbruksarbete borde räknas såsom det minsta som borde fordras för inträde vid högskolan.

Lärarrådet vid Ultuna har med instämmande av styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut uttalat, att fordran på två års praktik såsom normalt inträdesvillkor vore lämplig, men att lärarkollegiet borde äga rätt att härifrån bevilja undantag, då sådant med hänsyn till ändamålet med högskolestudierna kunde anses motiverat._ Genomgående av lantbrukshögskola borde ej uppställas såsom obligatoriskt inträdesvillkor, ehuru särskilt för blivande lantbruks- och lantmannaskolelärare sådan kurs visserligen kunde anses synnerligen önskvärd.

Stockholms läns och stads samt Uppsala läns hushållning ssällskaps förvaltningsutskott häxa ansett, att för inträde i regel borde fordras genomgången ettårig kurs vid lantbrukshögskola, och Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat som sin mening, att minst två års praktik borde vara kontrollerad.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har framhållit, att i samband med inrättande av en.lantbrukshögskola det jämväl borde sörjas för att lämpliga egendomar stöde till förfogande, där de, som ämnade söka inträde vid högskolan, kunde inhämta fullvärdig praktik. Ifrågavarande elevgårdar borde stå under högskolans kontroll.

I några fall har en skärpning av kraven på praktiska förkunskaper ansetts motiverad.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett minst tre ars väl vitsordad praktik vara erforderlig, och svenska lantbrukstjänstemannaföreningen har uttalat samma uppfattning.

Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit, att stränga fordringar på kvalificerad praktisk utbildning måste ställas beträffande lärare och konsulenter. Emellertid kunde stadganden i sådant avseende uppställas som kompetensvillkor för erhållande av vissa tjänster och behövde ej vara normerande för inträde vid högskolan. Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört liknande synpunkter men samtidigt framhållit, att då det endast torde vara till gagn om de för den senare verksamheten erforderliga praktiska insikterna vunnits före inträdet i högskolan, fordringarna för sadant inträde borde ställas sa, att garantier erhölles för verkligt fullgod praktik.

Å andra sidan har jämväl i något fall uttalande gjorts till förmån för kortare praktisk förutbildning.

Tekniska hög skolans lärarkollegium, till vars yttrande högskolans styrelse anslutit sig, har ifrågasatt lämpligheten av att föreskriva en så pass lång praktik

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

som två år såsom villkor för inträde. Det hade för tekniska högskolans vidkommande visat sig, att för stora fordringar på praktik före inträdet ledde till mindre gynnsamma studieresultat. Utan att tillmäta tekniska högskolans erfarenhet i detta hänseende alltför stor betydelse för en annan högskola tilltrodde sig dock lärarkollegiet därför böra sätta i fråga, huruvida ej någon minskning i denna praktiktid skulle kunna godtagas, t. ex. den praktik, som erhölles mellan avlagd studentexamen ena året och den 1 november nästföljande år. Härigenom skulle ett utbildningsår kunna inbesparas.

I särskilt uttalande till styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har professor I. Högbom framfört liknande synpunkter som tekniska högskolans lärarkollegium.

För att undervisningen vid lantbrukshögskolan skall kunna såsom förutsatts bedrivas under fullt högskolemässiga former, torde det vara erforderligt, att fordringarna på teoretiska förkunskaper hos de studerande ställas jämförelsevis höga. De sakkunniga hava i sådant hänseende föreslagit följande krav: avlagd studentexamen med minst betyget godkänd, erhållet i examen eller vid komplettering till denna, i modersmålet, tyska, engelska, geografi, matematik, biologi, fysik och kemi, därav sistnämnda ämne å reallinjen och övriga ämnen å latinlinjen; dock att även den, som icke avlagt studentexamen, må kunna vinna inträde såsom studerande, därest han i viss föreskriven ordning styrker sig äga nödiga förutsättningar att bedriva studier vid högskolan. För sistnämnda kategori av studerande skulle enligt de sakkunnigas förslag minst fordras, att den studerande styrkt sig äga studentkunskaper i de ämnen, vari skulle fordras minst betyget godkänd av studenter.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning, att den högskolemässiga lantbruksundervisningen bör bygga på i stort sett studentkunskaper hos de studerande i de ämnen, som äro särskilt viktiga såsom grundval för högre lantbruksstudier. Emellertid förtjänar i detta sammanhang uppmärksammas, att genom statsmakternas år 1927 fattade beslut angående omorganisation av det högre skolväsendet m. m. (Riksd. skriv, nr 262) undervisningsplanen särskilt i gymnasiets två sista årskurser i viss mån ändrats, syftande till något större specialisering i studentexamen. I nämnda årskurser skall sålunda enligt nu gällande läroverksstadga (sv. förf.saml. 412/1928) undervisningen koncentreras på fem fasta ämnen -— däribland kristendomskunskap och historia med samhällslära samt för latingymnasiet och latinlyceet jämväl latin -— och tre tillvalda ämnen. Härtill kan lärjunge under vissa förutsättningar erhålla tillstånd att deltaga i undervisningen i ytterligare ett ämne (tilläggsämne). I själva studentexamen torde därför framdeles av de utav de sakkunniga särskilt anförda åtta läroämnena normalt förekomma å latingymnasict och latinlyceet högst fem samt å realgymnasiet och reallyceet högst sex ämnen. Det nyspråkliga lyceet ägnar sig uppenbarligen mindre väl såsom förberedelsekurs för högre lantbruksstudier och torde i detta sammanhang kunna frånses.

På grund av de sålunda förändrade förhållandena och då det icke torde vara ändamålsenligt, att inträdesfordringarna vid lantbrukshögskolan ställas så, att de normalt föranleda kompletteringsexamina vid läroverken, synes det erforderligt, att antalet ämnen, i vilka skulle krävas minst betyget godkänd i

Departe-

mentschefen.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.

studentexamen, undergår viss minskning. Jag vill i sådant hänseende föreslå, att ämnet geografi och ett av ämnena tyska och engelska få utgå såsom obligatoriska examensämnen. Dock bör den inträdessökande uti sistnämnda två ämnen äga minst de kunskaper, som krävas för flyttning till näst högsta ringen (kretsen) i gymnasiet (lyceet). Med dessa fordringar torde nödig garanti erhallas, bland annat, att vederbörande studerande äger de insikter även i det av nämnda bada sprak, vari han icke kan uppvisa examensvitsord, att han kan följa facklitteraturen på området. Vidare torde det efter skolreformens genomförande, som innebär att undervisning i kemi i viss utsträckning skall meddelas jämväl å latingymnasiet, vara motiverat, att beträffande detta ämne godkända insikter i latinlinjens kurs uppställas såsom nöjaktigt krav för inträde i lantbrukshögskolan.

Kraven på teoretiska förskunskaper för inträde vid lantbrukshögskola torde alltså beträffande studenter böra angivas sålunda: avlagd studentexamen å real- eller latinlinjen med minst betyget godkänd, erhållet i examen eller vid komplettering till denna, i modersmålet, tyska eller engelska, matematik, biologi med hälsolära, fysik och kemi. Det är att märka, att vid examen å latinlinjen antalet fasta och tillvalda läroämnen icke medgiver, att mer än fem av de sex nu uppräknade ämnen normalt kunna komma med i examen. Emellertid torde möjlighet i vissa fall föreligga för den studerande att få upptaga det sjätte ämnet såsom tilläggsämne, därest undervisning över huvud taget anordnats uti ifrågavarande ämne inom latinlinjens högsta klasser vid vederbörande läroverk. I annat fall får kunskapsprövningen i sådant ämne ske i form av komplettering till avlagd studentexamen. Beträffande reallinjen torde hinder i allmänhet icke möta att i studentexamen taga med samtliga de sex ovannämnda läroämnena, och även av andra skäl lärer examen å denna studielinje bäst lämpa sig såsom grund för högre lantbruksstudier.

Såsom de sakkunniga framhållit, torde det emellertid icke vara lämpligt att under alla förhållanden upprätthålla krav på avlagd studentexamen för rätt att inskrivas såsom ordinarie studerande vid lantbrukshögskolan. Det lärer vara i hög grad önskvärt, att tillträde till högskolan icke genom för snäva bestämmelser försvåras för sådana studiebegåvningar bland landsbygdens ungdom,. som genom sin nära kontakt med själva den praktiska jordbruksnäringen i vissa avseenden kunna äga stora förutsättningar att med framgång bedriva. högre lantbruksstudier och sedermera bliva till gagn för näringens utveckling, även om de av olika anledningar icke haft tillfälle att avlägga studentexamen. De sakkunniga hava också förordat en mera fri prövning av de inträdessökandes förkunskaper. Enär dessa under alla förhållanden borde ställas så höga, att undervisningens högskolemässiga karaktär icke äventyrades, borde likväl enligt de sakkunnigas mening den studerande styrka sig äga stuuentkunskaper i åtminstone de ämnen, som de sakkunniga förut angivit vara särskilt viktiga för bedrivande av högre lantbruksstudier.

• U?der åberopande. av vad jag ovan anfört med avseende på studenter får jag föreslå, att viss jämkning i de sakkunnigas förslag till krav på teoretiska

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

förkunskaper vidtages jämväl beträffande nu avsedda kategori av studerande. Det torde vara rimligt att av dylik studerande kräva allmän kunskapsnivå minst motsvarande fordringar för realexamen samt vidare studentkunskaper — avseende latinlinjens kurs — i ämnena modersmålet, tyska eller engelska, matematik, biologi med bälsolära, fysik och kemi ävensom kunskaper motsvarande fordringarna för flyttning till näst högsta ringen å latingymnasium i det andra av nyssnämnda båda främmande språk samt i geografi.

De sakkunniga hava utgått ifrån, att här avsedda studerande skola var för sig vidtaga anstalter för inhämtande av erforderliga teoretiska förkunskaper och hava därför inskränkt sig till att angiva vissa alternativa anordningar, genom vilka vederbörandes kunskaper skulle kunna kontrolleras. Det torde väl vara möjligt, att vissa av dem, som icke avlagt studentexamen men ändock önska vinna inträde vid lantbrukshögskolan, själva kunna sörja för sin teoretiska förutbildning. I dylika fall synas de av de sakkunniga angivna alternativen för kunskapsprövningen vara användbara. Det torde ankomma på högskolans ledning att i sinom tid närmare utforma bestämmelser av ifrågavarande slag.

Emellertid torde det för många högskoleaspiranter vara förenat med betydande svårigheter att på egen hand förskaffa sig de kunskaper, varom här är fråga. Det lärer därför böra allvarligt övervägas, huruvida icke statsmakterna direkt borde medverka därtill, att genom anordnande å en eller flera platser av för ändamålet särskilt avpassade undervisningskurser det underlättades för ifrågavarande aspiranter att förskaffa sig erforderlig förutbildning. En framkomlig väg synes vara, att dylika kurser med understöd av .staten anordnas vid en eller möjligen två folkhögskolor, som kunna befinnas lämpade för ändamålet. En preliminär undersökning har givit vid handen, att om en dylik kurs bygger på realexamen eller möjligen med särskilt goda vitsord genomgången andra årskurs vid folkhögskola, skulle den erforderliga kurstiden kunna för studiebegåvade elever, varom här vore fråga, beräknas till omkring ett och ett halft år (från 1 november ena året, hela påföljande år och till våren året därpå). Jag är icke beredd att nu framlägga slutligt förslag i förevarande spörsmål men har för avsikt att sedermera göra frågan till föremål för mera ingående prövning.

Liksom de sakkunniga anser jag vidare önskvärt, att särskilda bestämmelser utfärdas i syfte att underlätta inträde vid högskolan för sådana studerande, som förut avlagt agronomexamen och därefter vilja fortsätta sin vetenskapliga lantbruksutbildning. Dock böra naturligtvis kraven på teoretiska förkunskaper icke heller för dem ställas lägre, än att den tidigare förutsatta undervisningsnivån vid högskolan kan upprätthållas. Jag hyser den uppfattningen, att beträffande de naturvetenskapliga ämnena — biologi, fysik och kemi — det i sådant hänseende kan vara försvarligt, att kunskaper motsvarande minst betyget med beröm godkänd i nämnda ämnen i agronomkursen betecknas såsom nöjaktiga för inträde i högskolan. I ämnena modersmålet, tyska eller engelska samt matematik bör dylik inträdessökande liksom övriga äga kunskaper, motsvarande minst fordringarna för betyget godkänd i stu-

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

Högre iantbrnksunderyisningssakkunniga.

dentexamen på latinlinjen samt i det andra av de nämnda två främmande språken det mått av kunskaper, som erfordras för att kunna studera facklitteraturen på området. Sannolikt kunna sådana anordningar träffas, att nu ifrågavarande studerande kunna inhämta erforderliga kunskaper i de fyra sist nämnda läroämnena vid någon sådan eventuellt till folkhögskola förlagd kurs, som i det föregående berörts. I överensstämmelse härmed torde något särskilt anslag för anordnande av undervisning i allmänbildande ämnen i samband med själva agronomkursen icke behöva beräknas.

De sakkunnigas förslag till krav på praktiska förkunskaper för inträde vid högskolan föranleder ingen erinran från min sida. Jag anser sålunda, att fordran på i regel två års väl vitsordad, åtminstone delvis kontrollerad jordbrukspraktik utgör ett tämligen väl avvägt inträdesvillkor. Även örn genomgången kurs vid lantbruksskola måste anses såsom värdefull förutbildning även för den högskolemässiga lantbruksundervisningen, finner jag det icke tillrådligt att dylik kurs, som närmast inrättats för att tillgodose det större jordbrukets behov av skolad arbetskraft, blir ett obligatoriskt led i denna förutbildning, helst som undervisningen för blivande lantbrukslärare och konsulenter i väsentlig grad måste taga sikte på förhållandena vid det mindre och medelstora jordbruket.

2. Undervisning och examina.

I överensstämmelse med vad förut anförts, skulle lantbrukshögskolan hava till uppgift dels att meddela undervisning åt blivande befattningshavare för konsulent- och lärarverksamheten m. m. inom jordbruket ävensom åt blivande vetenskapsmän på jordbrukets område, dels att utgöra en härd för lantbruksvetenskaplig forskning. Därjämte torde i viss mån jämväl utbildning av driftsledare vid större jordbruk kunna påräknas komma att äga rum vid lantbruksbögskolan.

Med avseende på undervisning sårets indelning vid lantbrukshögskolan hava de sakkunniga framställt följande förslag.

Undervisningsåret vid högskolan syntes böra räknas från den 1 juli samt omfatta två terminer, nämligen en hösttermin och en vårtermin.

Av olika skäl syntes det emellertid lämpligt, att tidpunkten för nya studerandes inträde vid högskolan bestämdes till den 1 november. Såsom redan anförts vid redogörelse för agronomkursen, omfattade arbetsåret vid jordbruket tiden 1 november—24 oktober. För de studerandes praktiska utbildning borde det vara till fördel, om nämnda utbildning icke behövde avbrytas före arbetsårets slut. Men även för sådana studerande, som komme till högskolan direkt från agronomkurs eller kurs vid lantbruksskola, vilka kurser plägade avslutas i senare hälften av oktober, vore det förmånligt, att inträdet vid högskolan kunde ske omkring den 1 november. På grund av att endast ett begränsat antal studerande årligen kunde vinna inträde vid högskolan ävensom med hänsyn därtill, att.ett rationellt bedrivande av studierna förutsatte, att undervisningskurserna i viss utsträckning anordnades i en bestämd ordningsföljd, torde det vara nödvändigt, att hela årskontingenten av ordinarie studerande vid högskolan vunne inträde samtidigt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

81 Även för den högskolemässiga lantbruksutbildningen vore somrarna värdefulla ur undervisningssynpunkt, och liksom vid agronomkursen borde undervisningen därför inställas högst tio veckor varje år, varjämte borde stadgas, att övningar i viss utsträckning måtte kunna förläggas jämväl till nämnda ferietid.

I det föregående har redan framhållits, att vid högskolan möjlighet skulle förefinnas att avlägga såväl lägre som högre examina. Med avseende på undervisningens planläggning, graden av specialisering ävensom andra för de olika examina speciella bestämmelser hava de sakkunniga angivit riktlinjerna vid redogörelse för de särskilda examina. Därvid göres början med undervisningen för agronomisk ämbetsexamen, och angiva de sakkunniga dess ändamål vara följande.

Undervisningen för agronomisk ämbetsexamen borde närmast vara avsedd för utbildning av lantbrukslärare och konsulenter ävensom tjänstemän inom lantbruksförvaltningen och andra jämförbara befattningshavare. Det kunde även förväntas, att ett antal blivande driftsledare vid större jordbruk skulle välja att å denna väg förskaffa sig sin utbildning. Därjämte borde undervisningen tjäna såsom grundval för mera vetenskapligt inriktade studier på lantbruksområdet.

Studietiden för ämbetsexamen hava av de sakkunniga beräknats till normalt tre år.

Om konsulentkursen jämte agronomkurs medräknades i nuvarande teoretiska utbildningstid för lantbrukslärare och konsulenter, bleve denna tre år. De sakkunniga ansåge, att den teoretiska fackutbildningen för ifrågavarande befattningshavare — närmast av ekonomiska skäl —■ såvitt möjligt icke heller i fortsättningen borde förutsättas i regel taga längre tid i anspråk. Därest fordringarna på de studerandes teoretiska förkunskaper höjdes på sätt ovan föreslagits och undervisningen under de tre åren i följd planlades på ett ändamålsenligt sätt, torde också enligt de sakkunnigas mening på denna tid en fullt tillfredsställande utbildning av de kategorier av befattninghavare, det här gällde, kunna åstadkommas. Föreläsningar och övningar torde sålunda böra planläggas för en normal studietid för ämbetsexamen av tre år. På grund av den studiefrihet, som borde råda vid högskolan, borde emellertid såväl kortare som längre tid kunna ifrågakomma.

De sakkunniga hava därefter ingått på frågan örn olika befattningshavares behov av specialisering i utbildningen vid högskolan och framlägga i anslutning därtill förslag till olika studielinjer: jordbrukslinjen, husdjurslinjen och den ekonomiska linjen.

Undervisningen för ämbetsexamen borde såsom nämnts i främsta rummet avse utbildning av lantbrukslärare, konsulenter och tjänstemän inom lantbruksförvaltningen. Särskilt de båda sistnämnda kategorierna av befattningshavare hade behov av viss specialisering i studierna, med tyngdpunkten förlagd till jordbrukslärans, husdjurslärans eller lantbruksekonomiens område, allt efter inriktningen av deras senare verksamhet. Men även för lantbrukslärare torde det vara värdefullt, att deras teoretiska utbildning blivit mera grundlig inom något avgränsat område av lanthushållningen.

Vid studiernas bedrivande borde principiellt samma studiefrihet förefinnas som vid universitet och liknande högskolor. Emellertid förelåge vid den högre lantbruksundervisningen vissa omständigheter, som medförde, att för ett rationellt bedrivande av studier fordrades, dels att ämnena toges i en viss ord-

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 212 Käft. (Nr 249.) 6

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

ningsföljd och dels att åtminstone flertalet föreläsningar gjordes obligatoriska. De vid lantbruksundervisningen förekommande ämnena grepe nämligen på olika sätt in i varandra, så att fördjupade studier i ett tillämpat ämne i regel förutsatte mera omfattande kunskaper i ett eller flera grundläggande ämnen, varjämte den förefintliga litteraturen på detta område ännu vore så pass knapp, att föreläsningar ofta i viss utsträckning finge träda i litteraturstudiernas ställe. På grund därav ansåge de sakkunniga, att ämbetsexamen borde omfatta vissa bestämda betygskombinationer (studielinjer), varigenom garanti för en ändamålsenlig specialisering vunnes. Studielinjerna borde lämpligen vara tre med tyngdpunkten förlagd hos en till jordbrukslärans, hos en till husdjurslärans och bos en till lantbruksekonomiens område. En sådan anordning med fasta studielinjer borde givetvis icke medföra hinder för studerande, som önskade avlägga en särskilt kvalificerad examen, att fördjupa sina studier på mer än ett av de tre huvudområdena. Härför torde dock i allmänhet behövas längre studietid, än, vad som normalt avsetts.

Av det nu sagda torde framgå, att undervisningen för ämbetsexamen i första hand borde, för tillgodoseende av studiernas ändamålsenliga bedrivande, organiseras på tre linjer, nämligen en jordbrukslinje, en husdjurslinje och en ekonomisk linje. Inom varje sådan linje borde undervisningen vara så omfattande, att den kunde tillgodose såväl den allmänna agronomiska utbildningen som en efter vederbörandes behov avpassad specialutbildning. Den allmänna agronomiska utbildningen borde enligt de sakkunnigas mening hava den omfattning, att avlagd ämbetsexamen å endera av nyssnämnda linjer gåve — vad kunskaper beträffade — kompetens att undervisa vid lägre lantbruksundervisningsanstalt icke blott i de ämnen, i vilka mera specialiserade studier bedrivits, utan även i andra förekommande fackämnen.1 Specialutbildningen å jordbruks- och husdjurslinjerna borde till sin omfattning anpassas efter de krav, som nu för tiden ställdes på de hos hushållningssällskapen anställda jordbruks- och husdjurskonsulenterna. Å den ekonomiska linjen slutligen borde specialutbildningen göras så omfattande, att studierna för examen normalt krävde lika lång tid som å de båda övriga linjerna.

Även örn studierna för avläggande av ämbetsexamen i vida övervägande antal fall syntes komma att ske inom någon av nu nämnda studielinjer, holle de sakkunniga dock före, att det borde stå studerande vid högskolan fritt att efter inhämtat tillstånd bedriva dessa studier även med annan lämplig ämneskombination, där de undervisningstekniska förutsättningarna för ett sådant bedrivande av studierna förlåge.

Med avseende på antalet undervisning sam,nen och deras benämning ävensom undervisningsämnenas huvudsakliga innehåll (minimifordringar) för olika studielinjer vid undervisningen för ämbetsexamen hava de sakunniga uppgjort förslag, som tillika angiver, i vilken utsträckning undervisningen synes kunna vara gemensam för studerande tillhörande olika studielinjer. De sakkunniga hava först lämnat några förklaringar till förslaget.

Beträffande de i förslaget upptagna ämnena marklära, kulturteknik, husdjurens anatomi och fysiologi samt nationalekonomi med statistik angåve den stör- * i

1 Beträffande vissa vid lägre lantbruksundervisningsanstalt förekommande ämnen, som läge mer eller mindre vid sidan av den egentliga lantbruksundervisningen, såsom husdjurens hälso- och sjukvårdslära, trädgårdsskötsel och skogshushållning, kunde emellertid undervisningen för agronomisk ämbetsexamen icke drivas så långt, att full kompetens såsom lärare erhölles, enär därigenom hela planen för den högre lantbruksundervisningen skulle förryckas. I nämnda ämnen torde också speciallärare

i allmänhet kunna erhållas utan större svårighet. Vad särskilt anginge skogshushållning, hade de sakkunniga sig bekant, att skogsvårdsstyrelserna i regel vore intresserade av att ställa sina tjänstemän till förfogande för dylik undervisningsverksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

re kursen fordringarna för erhållande av betyget godkänd i vederbörande ämne såsom examensämne, den mindre kursen däremot det kunskapsmått i samma ämne, som borde fordras för ämbetsexamen av studerande, för vilken ifrågavarande ämne icke inginge såsom examensämne.

I de fem huvudämnena — allmän jordbrukslära, växtodlingslära, husdjurens avels- och raslära, husdjurens utfodring och skötsel samt lantbruksekonomi med handelslära ■—- innefattade den för varje ämne först nämnda kursen fordringarna för erhållande av betyget godkänd. Den ytterligare i förslaget angivna undervisningen uti vart och ett av huvudämnena avsåge tilläggskursen för betyget med beröm godkänd.

Yad slutligen anginge ämnena redskapslära, husdjurens hälso- och sjukvårdslära, lantbruksbokföring och rättslära, i vilka undervisningen ävenledes förutsattes vara av olika omfattning för olika studielinjer, torde böra i betyget angivas, örn den större eller mindre kursen inhämtats.

De sakkunnigas förslag beträffande undervisningens omfattning för agronomisk ämbetsexamen framgår av följande sammanställning.

Undervisningsämnen och deras innehåll.

Matematik. I huvudsak en kurs i sannolikhetskalkyl och felutjämningslära samt i behandling av statistitiskt material, det senare i främsta rummet hämtat från ärftlighetslärans och försöksväsendets områden.

Kursen bör vara gemensam för samtliga studerande.

Fysik och meteorologi. Studentkursen utvidgas beträffande värme- och elektricitetslära samt meteorologi.

Gemensam kurs.

Lantbrukskemi. 1) Allmän: studentkursen utvidgas, så att eleverna erhålla grundligare insikter i teoretisk kemi och kolloidkemi samt i organisk kemi, speciellt beträffande grupperna kolhydrat, fett, äggviteämnen och andra för växtoch djurriket särskilt viktiga ämnen.

2) Speciell: omfattande huvudsakligen gödselmedlens och fodermedlens sammansättning, egenskaper och framställningssätt.

I stort sett gemensam undervisning för samtliga studerande.

Lantbruk sbotanik. En relativt utförlig kurs i morfologi, anatomi, fysiologi och ekologi samt i växtkunskap, särskilt beträffande de för jordbruket ekonomiskt betydelsefulla växterna, och vidare i växtpatologi.

Kursen gemensam.

Bakteriologi. En kurs, omfattande bakteriernas allmänna egenskaper och livsvillkor^ åkerjordens mikrobiologi samt mikrobiologiens tillämpning på mjölkhushållningen och jordbrukets binäringar.

Kursen i huvudsak gemensam.

Allmän ärftlighetslära. I en för samtliga studerande gemensam kurs meddelas undervisning örn de teoretiska grunderna för växt- och djurförädling.

Lantbrukszoologi. En för samtliga studerande gemensam kurs, omfattande entomologi och för övrigt jordbrukets skadedjur i allmänhet.

Marklära. Såsom inledning till markläran gives en kurs i geologi, därvid huvudvikten lägges vid kvartärgeologien. I markläran behandlas markens egenskaper från kemiska och fysikaliska synpunkter, med hänsyn tagen jämväl till vissa biologiska företeelser i jorden.

Två skilda kurser, en större för studerande på jordbrukslinjen och en mindre för övriga studerande, torde bliva erforderliga.

Allmän jordbrukslära, omfattande läran om jordarterna samt jords bearbetning och gödsling. I detta ämne ingår först och främst en för samtliga studerande gemensam allmän kurs.

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 2k9.

För de studerande på jordbrukslinjen tillkommer en kurs i allmän och speciell försöksteknik (gödslingsförsök), varjämte för dessa studerande hållas ett antal specialföreläsningar, vilka i främsta rummet böra avse en mera djupgående vetenskaplig behandling av begränsade delar av läroämnet, olika under olika år. Litteraturanvisningar lämnas i fråga om hela ämnet.

Övningarna i ämnet böra till väsentlig del utgöras av undersökningsarbeten av teknisk och ekonomisk art samt av försöksarbeten, utförda av de studerande — var för sig eller i mindre grupper — under lärarens ledning.

Växtodling slära. Gemensam kurs, omfattande allmän och speciell växtodling.

För de studerande på jordbrukslinjen tillkommer en kurs i speciell försöksteknik (växtodlingsförsök). Beträffande specialföreläsningar, litteraturanvisningar och övningar gäller i tillämpliga delar vad ovan anförts under ämnet allmän jordbrukslära.

Kulturteknik. Undervisningen bör omfatta läran om mätningsmetoder, jords torrläggning och bevattning samt övriga kulturtekniska åtgärder.

För de studerande på jordbrukslinjen bör undervisningen i ämnet vara mera djupgående än för övriga studerande. Endast en mindre del av undervisningen torde kunna vara gemensam.

Redskapslära. En allmän kurs i ämnet, omfattande material och maskinelement, motorer och arbetsmaskiner, ingår i samtliga studerandes utbildning.

För de studerande på jordbrukslinjen tillkommer därutöver ytterligare en kurs särskilt i elektroteknik och redskapsprovning.

Husbyggnadslära. En för samtliga studerande gemensam kurs, omfattande materialier, byggnaders konstruktion och planläggning samt kostnadsberäkningar, allt avseende lantmannabyggnader.

Husdjurens anatomi och fysiologi. En för studerande på jordbruks- och ekonomiska linjerna gemensam kortfattad kurs, därvid huvudvikten lägges på fysiologien.

För de studerande på husdjurslinjen bör kursen såväl i anatomi som i fysiologi vara betydligt fullständigare, med särskild vikt lagd vid näringsomsättningens och körtelsystemets fysiologi.

Husdjurens axels- och raslära. En för samtliga studerande gemensam kurs i allmän och speciell avelslära, exteriörlära samt raslära.

För de studerande på husdjurslinjen tillkommer en ytterligare kurs, omfattande tillämpad ärftlighetslära samt djurbedömning. Beträffande specialföreläsningar, litteraturanvisningar och övningar i detta ämne för husdjurslinjen gäller i tillämpliga delar vad ovan anförts under ämnet allmän jordbrukslära.

Husdjurens utfodring och skötsel. Även i detta ämne gives en allmän kurs, gemensam för studerande på de olika linjerna.

För de studerande på husdjurslinjen tillkommer en ytterligare kurs i allmän och speciell försöksteknik (utfodringsförsök). Beträffande specialföreläsningar, litteraturanvisningar och övningar gäller i tillämpliga delar vad ovan anförts under ämnet allmän jordbrukslära.

Husdjurens hälso- och sjukvårdslära. En kurs i allmän och speciell hälsooch sjukvårdslära gives för de studerande på husdjurslinjen.

För övriga studerande inskränkes nyssnämnda kurs därigenom, att vissa partier av ämnets speciella del uteslutas.

Mjölkhushållning. En för samtliga studerande gemensam kurs, omfattande dels mjölkens produktion och egenskaper samt mjölkhygien, dels mjölkens avsättning och tekniska användning.

Nationalekonomi med statistik. En allmän kurs, omfattande dels nationalekonomiens teori, med framhållande av de kapitel, som äro av särskild betydelse för de lantbruksekonomiska studierna, dels tillämpad nationalekonomi (ekono-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9.

misk politik), i första hand avseende jordbruket. Redogörelse för jordbruksstatistikens metoder och resultat.

För de studerande på den ekonomiska linjen tillkommer en mera djupgående kurs främst i de delar av ämnet, vilka äro av särskild betydelse såsom underlag för ett grundligare studium av lantbruksekonomien.

Lantbruks ekonomi med handelslära. En för samtliga studerande gemensam kurs, jämväl omfattande kortfattad redogörelse rörande utländska jordbruksförhållanden, särskilt inom jordbrukets viktigare exportområden.

För de studerande på den ekonomiska linjen tillkommer ytterligare undervisning, särskilt avseende taxationsläran, produktionens inriktning och intensitet under olika förutsättningar samt jordbrukets handelsförhållanden, varjämte för dessa studerande hålles ett antal specialföreläsningar, vilka i främsta rummet böra avse en mera djupgående vetenskaplig behandling av begränsade delar av läroämnet, olika under olika år. Litteraturanvisningar lämnas i fråga om hela ämnet.

övningarna i ämnet böra till väsentlig del utgöras av undersökningsarbeten och beräkningar av ekonomisk art samt av seminarieövningar.

Lantbruksbokf Öring. Undervisningen i ämnet meddelas huvudsakligen i form av övningar. En för samtliga studerande gemensam kurs.

En särskild kurs för studerande på den ekonomiska linjen för fördjupning av kunskaperna i ämnet.

Rättslära. En för samtliga studerande gemensam kurs rörande de delar av ämnet, som för jordbruket äro av särskild betydelse.

För de studerande på den ekonomiska linjen tillkommer en särskild kurs i förvaltningsrätt m. m.

Trädgårdsskötsel. En för samtliga studerande gemensam kortfattad kurs.

Skogshushållning. En för samtliga studerande gemensam kurs i egentlig skogshushållning och skogsteknologi.

Pedagogik. En gemensam kurs, omfattande föreläsningar och skriftliga övningar, de senare med hänsyn tagen jämväl till lantbruksjournalistiken.

Tillfällen till muntliga övningar givas bl. a. vid de under vederbörande lärares ledning stående seminarieövningarna i huvudämnena.

I fråga om planläggningen av undervisningen för ämbetsexamen hava de sakkunniga anfört följande.

I jämförelse med förhållandet vid agronomkurs borde undervisningen för ämbetsexamen i betydligt större utsträckning bygga på elevernas självstudier. Antalet föreläsningstimmar bleve därför proportionsvis lägre än i agronomkursen, under det att mera tid borde anslås för litteraturstudier i olika ämnen.

övningskurser, demonstrationer och seminarieövningar borde tillmätas stor betydelse vid undervisningen. Deras uppgift borde i väsentlig grad vara att fostra de studerande till mera självständig studieverksamhet. Särskilt gällde detta beträffande övningarna i huvudämnena.

Undervisningen för ämbetsexamen borde i överensstämmelse med vad ovan sagts planläggas så, att under första året huvudvikten lades vid de grundläggande ämnena. Under andra året påbörjades undervisningen i de .fem huvudämnena, d. v. s. ämnena allmän jordbrukslära, växtodlingslära, husdjurens avels- och raslära, husdjurens utfodring och skötsel samt lantbruksekonomi, samtidigt som undervisningen i övriga tillämpade ämnen avslutades. Tredje året ägnades huvudsakligen åt huvudämnena inom de olika linjerna.

De sakkunnigas förslag med avseende på undervisningens allmänna planläggning, det ungefärliga antalet undervisningstimmar i värjo ämne ävensom

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

graden av specialisering vid de olika utbildningslinjerna belyses närmare av tabellen a nästa sida. De sakkunniga hava framhållit, att vid närmare utformande av ifrågavarande undervisning åtskilliga jämkningar kunna visa sig erforderliga.

Vad därefter angår de olika undervisningsämnenas inbördes ställning vid utbildningen hade de sakkunniga indelat dem i tre kategorier, som tillmätas olika vikt.

Av den lämnade redogörelsen för förslaget rörande undervisningen för ämbetsexamen franninge, att antalet undervisningsämnen vid varje utbildningslinje skulle bliva 25. Av dessa vore visserligen åtskilliga varandra ganska närstående, men de sakkunniga hade likväl ansett det vara lämpligt att rubricera dem såsom särskilda ämnen. Det vore tydligt, att en studerande icke under loppet av tre år skulle hinna med att mera ingående studera samtliga dessa 25 ämnen.. De sakkunniga holle också före, att studierna i största möjliga utsträckning borde koncentreras på sådana tillämpade ämnen, som vore av särskild betydelse för jordbruket. I överensstämmelse härmed hade de sakkunniga tänkt sig en uppdelning av undervisningsämnena på tre kategorier. Den ena av dessa borde omfatta sådana viktigare undervisningsämnen, som kunde anses böra företrädas genom professur. Med något undantag borde endast dessa ämnen betecknas såsom verkliga examensämnen. Härav följde även, att längre gående studier för ämbetsexamen i regel borde begränsas till dessa ämnen. Enligt de sakkunnigas mening borde sålunda följande ämnen betecknas såsom examensämnen, nämligen: lantbrukskemi, lantbruksbotanik, marklära, allmän jordbrukslära, växtodlingslära, kulturteknik, husdjurens anatomi och fysiologi, husdjurens avels- och raslära, husdjurens utfodring och skötsel, nationalekonomi med statistik samt lantbruksekonomi med handelslära. Av nämnda examensämnen förutsattes samtliga utom nationalekonomi med statistik skola företrädas av professur.

Av examensämnena vore fem att anse såsom särskilt viktiga, nämligen allmän jordbrukslära, växtodlingslära, husdjurens avels- och raslära, husdjurens utfodring ach skötsel samt lantbruksekonomi. Dessa fem ämnen syntes därför böra benämnas huvudämnen.

En annan kategori av undervisningsämnen utgjordes av sådana, som visserligen i och för sig intoge en självständig ställning vid undervisningen, men vilka likväl kunde anses vara av mindre framträdande betydelse. I dessa ämnen borde enligt de sakkunnigas mening undervisningen icke drivas längre än som erfordrades för att de studerande skulle kunna bibringas med hänsyn till utbildningens allmänna syfte nöjaktiga kunskaper.

Den tredje kategorien av undervisningsämnen återigen omfattade sådana ämnen, som antingen vore av grundläggande betydelse för studiet av annat undervisningsämne eller också på annat sätt hade nära samband med dylikt viktigare ämne. I denna tredje grupp av ämnen syntes endast böra anordnas propedeutiska kurser.

I anslutning till vad sålunda anförts torde följande allmänna grunder böra föreskrivas för examinationen:

o Dör varje här nedan såsom examensämne angivet ämne bör finnas till omfånget olika kurser för betygen godkänd, med beröm godkänd och berömlig. Beträffande övriga å schemat förekommande mera självständiga ämnen bör undervisningen hava till syfte att bibringa eleverna ett bestämt mått av kunskaper. Olika betyg böra sålunda icke förekomma i dessa ämnen.

Schematiskt förslag till studieplan.

Antalet undervisningstimmar i olika ämnen i treårig kurs för ämbetsexamen.1

Ekonomiska linjen2

Föräta året

Före!. Övn

Andra året

Förel. Övn.

Förel. Övn.

620 630

80 Tredje året

480 485 360 1 325

1 Utöver nedan angivna undervisningätimmar bör för vissa ämnen tillkomma ett antal exkursioner. Det har emellertid icke ansetts erforderligt att i förevarande Btndieplan angiva den härför behövliga tiden.

5 Det har förutsatts, att studierna för betyget med beröm godkänd avse — jämte lantbruksekonomi med handelslära — ämnet växtodlingslära. Antalet undervisningstimmar ändras emellertid icke, örn växtodlingslära utbytes emot allmän jordbrukslära eller husdjurens utfodring och skötsel. Dock är det tänkbart, att i senare fallet tillkommer någon ökning av kursen i respektive marklära och djurens anatomi och fysiologi.

3 Under rubriken övningar hava här och i det följande sammanförts icke endast olika slags verkliga övningar, såsom laborationer, fältmätning och ritning, dissektioner, skriftliga övningar och seminarieövningar m. m., utan även rena demonstrationer, därest dessa icke ske i samband med föreläsning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9.

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

De sakkunniga hava därefter behandlat frågan om specialisering i studierna och sättet för kunskapernas vitsordande i examen beträffande undervisningsämnen av olika kategorier.

Specialiseringen i studierna för ämbetsexamen borde till väsentlig del avse huvudämnena. Sålunda borde för examen krävas kunskaper motsvarande den större kurs i två av huvudämnena, som erfordrades för erhållande av betyget med beröm godkänd i dessa ämnen, nämligen antingen i allmän jordbrukslära och växtodlingslära (jordbrukslinjen) eller i husdjurens avels- och raslära samt husdjurens utfodring och skötsel (husdjurslinjen) eller i lantbruksekonomi med handelslära samt ettdera av ämnena allmän jordbrukslära, växtodlingslära eller husdjurens utfodring och skötsel (den ekonomiska linjen). Med nämnda undantag borde för examen fordras betyg örn godkända kunskaper i samtliga till vederbörande studielinje hörande obligatoriska examensämnen.

Enär det för utvecklande av den studerandes förmåga att bedriva mera självständig studieverksamhet torde vara önskvärt, att han under utbildningstiden mera ingående finge sysselsätta sig med studiet av ett av huvudämnena, syntes det vara lämpligt att såsom särskilt examen svillkor föreskriva, att den studerande skulle inom området för ett av de huvudämnen, i vilka han bedreve mera omfattande studier för ämbetsexamen, utarbeta en skriftlig uppsats av beskaffenhet att kunna av vederbörande lärare godkännas. För studerande å den ekonomiska linjen borde dock den ytterligare begränsning i ämnesval göras, att uppsatsen skulle hänföra sig till ämnet lantbruksekonomi med handelslära. Uppsatsens titel borde angivas i examensbetyget.

För examen borde vidare fordras, att den studerande avlagt tillfredsställande kunskapsprov i vart och ett av övriga mera självständiga ämnen inom vederbörande studielinje, i vilka särskild undervisning anordnades vid högskolan.

Därjämte borde stadgas, att studerande, för rätt att undergå tentamen i vissa av förberörda ämnen — i vissa fall redan för rätt att deltaga i den fortsatta undervisningen •— skulle hava att förete intyg, att han på tillfredsställande sätt tillgodogjort sig undervisningen vid av högskolan anordnad propedeutisk kurs i ett eller flera sådana ämnen, vilka vore av särskild betydelse för studiet av ifrågavarande ämne eller i övrigt hade nära samband därmed.

För betyg eller intyg i ett visst ämne borde i allmänhet fordras, bland annat, att den studerande deltagit i till ämnet eventuellt hörande övningar.

Härutöver hade de sakkunniga beträffande de särskilda studielinjerna för agronomisk ämbetsexamen föreslagit följande speciella bestämmelser.

1. Jordbrukslinjen.

Följande examensämnen böra vara obligatoriska:

1) Lantbrukskemi.

2) Lantbruksbotanik.

3) Marklära.

4) Allmän jordbrukslära.

5) Växtodlingslära.

6) Kulturteknik.

7) Husdjurens avels- och raslära.

8) Husdjurens utfodring och skötsel.

9) Lantbruksekonomi med handelslära.

Följande ämnen böra vara valfria såsom examensämnen:1

1 I dessa ämnen är en mindre stndieknrs obligatorisk.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 249.

1) Husdjurens anatomi och fysiologi.

2) Nationalekonomi med statistik.

För examen bör fordras minst betyget med beröm godkänd i ämnena allmän jordbrukslära och växtodlingslära samt minst betyget godkänd i övriga här ovan såsom obligatoriska angivna examensämnen.

Det erforderliga skriftliga examensarbetet bör hänföra sig till ettdera av ämnena allmän jordbrukslära och växtodlingslära.

Därjämte bör för examen fordras vitsord örn godkända insikter i följande ämnen: bakteriolog!, redskapslära (större kursen), husbyggnadslära, mjölkhushållning, rättslära (mindre kursen), trädgårdsskötsel, skogshushållning och pedagogik.

Slutligen bör studerande på jordbrukslinjen genom särskilda intyg styrkt sig hava på ett tillfredsställande sätt tillgodogjort sig undervisningen vid de av högskolan anordnade propedeutiska kurserna i följande ämnen: matematik, fysik och meteorologi, allmän ärftlighetslära, lantbrukszoologi, husdjurens anatomi och fysiologi, husdjurens hälso- och sjukvårdslära (mindre kursen), nationalekonomi med statistik samt lantbruksbokfÖring (mindre kursen). Nämnda propedeutiska kurser böra anordnas vid sådan tidpunkt, att syftet med dem blir fullt tillgodosett. Därvid är att iakttaga, att de kunskaper, kursen i matematik avser att giva, äro av betydelse vid studiet av bland annat allmän ärftlighetslära, allmän jordbrukslära, växtodlingslära, husdjurens avels- och raslära, husdjurens utfodring och skötsel samt nationalekonomi med statistik. Undervisningen i fysik är av betydelse närmast för studiet av redskapslära, marklära och allmän jordbrukslära, undervisningen i allmän ärftlighetslära för studiet av växtodlingsläran och husdjurens avels- och raslära, undervisningen i husdjurens anatomi och fysiologi för studiet av husdjurens avels- och raslära samt husdjurens utfodring och skötsel.

Vidare står undervisningen i lantbrukszoologi i nära samband med studierna i lantbruksbotanik (växtpatologi), undervisningen i husdjurens hälso- och sjukvårdslära med studierna i husdjurens utfodring och skötsel, undervisningen i nationalekonomi med statistik och lantbruksbokföring slutligen med studierna i lantbruksekonomi.

2. Husdjurslinjen.

Följande examensämnen böra vara obligatoriska:

1) Lantbrukskemi.

2) Lantbruksbotanik.

3) Allmän jordbrukslära.

4) Växtodlingslära.

5) Husdjurens anatomi och fysiologi.

6) Husdjurens avels- och raslära.

7) Husdjurens utfodring och skötsel.

8) Lantbruksekonomi med handelslära.

Följande ämnen böra vara valfria såsom examensämnen:1

1) Marklära.

2) Kulturteknik.

3) Nationalekonomi med statistik.

För examen bör fordras minst betyget med beröm godkänd i ämnena husdjurens avels- och raslära och husdjurens utfodring och skötsel samt minst betyget godkänd i övriga här ovan såsom obligatoriska angivna examensämnen.

Det erforderliga skriftliga examensarbetet bör hänföra sig till ettdera av ämnena husdjurens avels- och raslära och husdjurens utfodring och skötsel.

I dessa ämnen är en mindre studiekurs obligatorisk.

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

Därjämte bör för examen fordras vitsord örn godkända insikter i följande ämnen: bakteriologi, marklära, kulturteknik, redskapslära (mindre kursen), husbyggnadslära, mjölkhushållning, rättslära (mindre kursen), trädgårdsskötsel, skogshushållning och pedagogik.

Slutligen bör studerande på husdjurslinjen genom särskilda intyg styrkt sig hava på ett tillfredsställande sätt tillgodogjort sig undervisningen vid de ovan för jordbrukslinjen föreskrivna propedeutiska kurserna (med undantag för husdjurens anatomi och fysiologi, vilket ämne å husdjurslinjen bör vara obligatoriskt examensämne), dock att i ämnet husdjurens hälso- och sjukvårdslära undervisningen bör avse den större kursen.

3. Den ekonomiska linjen.

Följande examensämnen böra vara obligatoriska:

1) Lantbruk skemi.

2) Lantbruksbotanik.

3) Allmän jordbrukslära.

4) Yäxtodlingslära.

5) Husdjurens avels- och raslära.

6) Husdjurens utfodring och skötsel.

7) Nationalekonomi med statistik.

8) Lantbruksekonomi med handelslära.

Följande ämnen böra vara valfria såsom examensämnen:1

1) Marklära.

2) Kulturteknik.

3) Husdjurens anatomi och fysiologi.

För examen bör fordras minst betyget med beröm godkänd i ämnet lantbruksekonomi med handelslära och i ettdera av ämnena allmän jordbrukslära, växtodlingslära och husdjurens utfodring och skötsel samt minst betyget godkänd i övriga här ovan såsom obligatoriska angivna examensämnen.

Det erforderliga skriftliga examensarbetet bör hänföra sig till ämnet lantbruksekonomi med handelslära. Med avseende på tiden för de propedeutiska kursernas anordnande gäller i tillämpliga delar vad ovan anförts beträffande jordbrukslinjen.

Därjämte bör för examen fordras vitsord om godkända insikter i följande ämnen: bakteriologi, marklära, kulturteknik, redskapslära (mindre kursen), husbyggnadslära, mjölkhushållning, rättslära (större kursen), trädgårdsskötsel, skogshushållning och pedagogik.

Slutligen bör studerande å den ekonomiska linjen genom särskilda intyg styrkt sig hava på ett tillfredsställande sätt tillgodogjort sig undervisningen vid de ovan för jordbrukslinjen föreskrivna propedeutiska kurserna (med undantag för nationalekonomi med statistik, vilket ämne å den ekonomiska linjen bör vara obligatoriskt examensämne), dock att i ämnet lantbruksbokföring undervisningen bör avse den större kursen. Med avseende på tiden för de propedeutiska kursernas anordnande gäller i tillämpliga delar vad ovan anförst beträffande jordbrukslinjen.

För möjliggörande redan på ett tidigt stadium av längre gående specialisering i studierna, än som kan komma i fråga för ämbetsexamen, hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att vid sidan av denna inrättas en annan examen, som lämpligen ansetts böra benämnas agronomie kandidatexamen. I

1 I dessa ämnen är en mindre stndiekurs obligatorisk.

Kungl. Majds proposition nr 249.

fråga om allmänna bestämmelser för sistnämnda examen liava de sakkunniga framhållit i huvudsak följande.

Agronomie kandidatexamen borde icke medföra behörighet att innehava befattning, som krävde allmän agronomisk utbildning, sådan som lantbrukslärare- eller konsulentbefattning, utan närmast vara avsedd att utgöra grundval för fortsatta mera vetenskapligt inriktade studier på lantbruksområdet.

För vinnande av tillräcklig specialisering torde det vara önskvärt, att studierna för kandidatexamen kunde bedrivas på två olika linjer med inriktning på resp. jordbruks- och husdjursområdet. Däremot torde det enligt de sakkunnigas förmenande icke vara lämpligt, att nu avsedda studier omfattade jämväl en ekonomisk linje. Fruktbärande studier i lantbruksekonomi torde nämligen förutsätta, att den studerande ägde allmän agronomutbildning.

Studier för agronomie kandidatexamen borde kunna bedrivas i flertalet av de vid högskolan förekommande undervisningsämnena. I regel torde väl undervisningen kunna vara gemensam för studerande på kandidat- och magisterstadiet. Dock vore det tänkbart, att för kandidatexamen kunde behöva tillkomma ytterligare föreläsningsserier och övningskurser, liksom kraven på litteraturstudiernas omfattning i olika ämnen givetvis icke behövde ställas lika för de båda examina.

Med avseende på de båda föreslagna studielinjerna för agronomie kandidatexamen föreslå de sakkunniga följande särskilda bestämmelser.

1. Jordbrukslinjen.

Följande ämnen böra vara examensämnen:

1) Lantbrukskemi.

2) Lantbruksbotanik.

3) Marklära.

4) Allmän jordbrukslära.

5) Växtodlingslära.

6) Kulturteknik.

7) Ärftlighetslära (universitetsämne).

Av dessa ämnen böra de fem förstnämnda vara obligatoriska. Av de två sistnämnda ämnena bör minst ett ingå i examen, därvid den studerande bör äga att själv välja mellan dem.

För examen bör fordras minst betyget med beröm godkänd i tre examensämnen och minst betyget godkänd i tre andra examensämnen. I minst ett av examensämnena bör fordras ett mera självständigt skriftligt examensarbete.

Därjämte bör för examen fordras vitsord örn godkända insikter i bakteriolog! och redskapslära samt delar av lantbruksekonomi.

Slutligen bör examinand genom särskilda intyg styrkt sig hava på ett tillfredsställande sätt tillgodogjort sig undervisningen vid de propedeutiska kurserna i matematik, fysik och meteorologi, allmän ärftlighetslära (därest ämnet icke väljes såsom examensämne) och lantbrukszoologi.

2. Husdjur slinjen.

Följande ämnen böra vara examensämnen:

1) Lantbrukskemi.

2) Husdjurens anatomi och fysiologi.

3) Husdjurens avels- och raslära.

4) Husdjurens utfodring och skötsel.

5) Lantbruksbotanik.

6) Ärftlighetslära (universitetsämne).

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9.

Av dessa ämnen böra de fyra förstnämnda vara obligatoriska. Av de två sistnämnda ämnena bör minst ett ingå i examen, därvid den studerande bör äga att själv välja mellan dem.

För examen bör fordras minst betyget med beröm godkänd i tre examensämnen och minst betyget godkänd i två andra examensämnen. I minst ett av examensämnena bör fordras ett mera självständigt skriftligt examensarbete.

Därjämte bör för examen fordras vitsord örn godkända insikter i bakteriologi och mjölkhushållning samt delar av redskapslära och lantbruksekonomi.

Slutligen bör examinand genom särskilda intyg styrkt sig hava på ett tillfredsställande sätt tillgodogjort sig undervisningen vid de propedeutiska kurserna i matematik, fysik, allmän ärftlighetslära (därest ämnet icke väljes såsom examensämne) samt husdjurens hälso- och sjukvårdslära.

Beträffande de i agronomie kandidatexamen förekommande examensämnena är att märka, att ämnet ärftlighetslära icke förutsättes vara företrätt genom professur vid lantbrukshögskolan, varför beträffande detta ämne sådan anordning är erforderlig, att ämnet kan studeras och tentamen däri avläggas inför lärare vid universitet eller därmed likställd högskola. Härför kräves givetvis medverkan från universitetsmyndigheternas sida.

Såsom förut anförts, hava de sakkunniga vidare föreslagit inrättandet vid lantbrukshögskolan av en högre examen, benämnd agronomie licentiatexamen. Beträffande ifrågavarande examen hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

För utbildande av vetenskapsmän och främjande i övrigt av forskningsverksamheten på jordbruksområdet borde vid lantbrukshögskolan beredas möjlighet för härför lämpade elever att idka mera vetenskapligt inriktade studier än som kunde komma i fråga för kandidat- och ämbetsexamina. Framgångsrika dylika studier borde kunna vitsordas genom avläggande av agronomie licentiatexamen.

En på förut angivet sätt beskaffad agronomisk ämbetsexamen borde vara lämpad att utgöra grund för fortsatta studier inom lantbruksvetenskaperna. Det torde sålunda vara berättigat, att studierna för agronomie licentiatexamen kunde bygga direkt på avlagd agronomisk ämbetsexamen. Därjämte borde naturligtvis avlagd agronomie kandidatexamen kunna utgöra grundval för högre lantbruksstudier.

Agronomie licentiatexamen borde kunna avläggas i sådana ämnen, som angivits såsom examensämnen för agronomisk ämbetsexamen, nämligen lantbrukskemi, lantbruksbotanik, marklära, allmän jordbrukslära, växtodlingslära, kulturteknik, husdjurens anatomi och fysiologi, husdjurens avels- och raslära, husdjurens utfodring och skötsel, nationalekonomi samt lantbruksekonomi. Av dessa examensämnen förutsattes ämnet nationalekonomi icke vara företrätt genom professur vid lantbrukshögskolan, varför beträffande detta ämne sådan anordning vore erforderlig, att ämnet kunde studeras och tentamen däri avläggas inför lärare vid universitet eller därmed likställd högskola. Två andra ämnen, som vore av grundläggande betydelse för vissa lantbruksvetenskaper, ärftlighetslära och statistik, borde på grund därav ävenledes kunna förekomma såsom ämnen i licentiatexamen. Beträffande dessa ämnen borde vidtagas liknande anordning, som ovan ifrågasatts för ämnet nationalekonomi.

På grund av att lantbruksvetenskaperna till väsentlig del vore att betrakta såsom tillämpade ämnen, ansåge de sakkunniga det vara erforderligt, att agronomie licentiatexamen omfattade två ämnen. Först därigenom torde garanti vinnas, att den vetenskapliga fördjupningen omfattade tillräckligt stort kunskapsområde. Av de i licentiatexamen ingående ämnena borde ett betecknas så-

Kungl. Majlis proposition nr g-49.

som huvudämne och det andra såsom biämne. I huvudämnet borde studierna omfatta minst den kurs, som erfordrades för erhållande av betyget med beröm godkänd, och i biämnet minst den kurs, som erfordrades för betyget godkänd. I regel torde väl studierna komma att läggas så, att ett för lantbruksvetenskaperna grundläggande ämne studerades såsom biämne och ett tillämpat ämne såsom huvudämne. Principiellt syntes emellertid hinder ej böra möta att välja ett grundläggande ämne — såsom t. ex. lantbrukskemi eller lantbruksbotanik — till huvudämne. Dock syntes den begränsningen i valfriheten böra göras, att ämnena ärftlighetslära, nationalekonomi och statistik, i vilka ämnen, såsom av det föregående framginge, studier skulle bedrivas och tentamen skulle avläggas inför lärare vid universitet eller därmed likställd högskola, icke finge medtagas såsom huvudämnen i licentiatexamen vid lantbrukshögskola.

Enär de särskilda lantbruksvetenskaperna stöde i olika nära samband med varandra, syntes det vidare vara motiverat, att den studerande icke tillerkändes full frihet när det gällde att välja ämneskombination för licentiatexamen. Det torde därför böra föreskrivas, vilka ämneskombinationer finge förekomma i dylik examen.

Kraven på licentiatexamens vetenskapliga standard borde ställas höga. Enär antalet studerande inom varje undervisningsgren kunde väntas bliva jämförelsevis ringa, torde väl särskilda föreläsningsserier och kurser för studerande på licentiatstadiet endast i undantagsfall kunna anordnas. Däremot torde särskilda seminarieövningar för sådana studerande kunna bliva mera vanliga. I stort sett torde emellertid undervisningen på detta stadium närmast få karaktär av personlig handledning från lärarens sida.

Olika slag av övningar, laborationer och försök borde tillmätas stor betydelse för den vetenskapliga utbildningen. I huvudämnet borde den studerande utarbeta en avhandling, som givetvis så långt möjligt borde grunda sig på resultat av den studerandes egna undersökningar. Det torde vara önskvärt, att möjlighet i viss utsträckning bereddes de studerande att syssla med dylika undersökningar även utom högskolan, oberoende av huru denna ansåges böra organiseras. Därvid syntes närmast centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet böra komma i fråga. Verkställd utredning hade också givit vid handen, att vid nämnda anstalt arbetsplats kunde beredas visst antal studerande, som vöre sysselsatta med dylika undersökningar. Därjämte torde vid olika andra jordbruket avseende statliga eller statsunderstödda institutioner och inrättningar av mer eller mindre vetenskaplig karaktär arbetsplats för undersökningar på nu ifrågavarande område i viss utsträckning kunna beredas lantbruksstuderande på licentiatstadiet. Även vid universiteten torde, enligt vad de sakkunniga under hand inhämtat, i vissa fall goda studiemöjligheter kunna beredas för sådana studerande.

Slutligen hava de sakkunniga något vidrört frågan om agronomisk doktorsgrad.

De sakkunniga ansåge det vara önskvärt, att disputationsprov för doktorsgrad kunde anställas vid lantbrukshögskolan. Emellertid torde anordningar i sådant avseende icke böra vidtagas, förrän någon tids erfarenhet vunnits rörande högskolans verksamhet och högskolan sålunda hunnit visa, att den uppfyllde de krav, som skäligen syntes böra ställas på en anstalt, som skulle äga utdela doktorsvärdighet. Vid sådant förhållande hade de sakkunniga icke ansett något utformat förslag från deras sida i förevarande avseende vara påkallat utan ville inskränka sig till att konstatera, att den tilltänkta anordningen syntes väl låta sig anslutas till högskolans planerade organisation i övrigt.

Endast i ett mindre antal av de utav vederbörande avgivna yttrandena beröres frågan örn undervisningens allmänna planläggning vid lantbrukshögskolan.

Yttranden.

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

Därvid hava universitetsmyndighetema framfört vissa erinringar mot själva undervisningssystemet. I övrigt hava ändringsförslag framställts endast beträffande vissa detaljer.

Lantbruksstyrelsen har påpekat, att de läroplaner, som av de sakkunniga framlagts, väl huvudsakligen vore avsedda att tjäna som underlag för beräknande av antalet lärare vid högskolan. Dessa planer torde sålunda knappast hava avsetts såsom slutgiltiga, preciserade förslag beträffande omfattningen av varje särskilt undervisningsämne. Högskolan själv syntes nämligen, när den trädde i verkamhet, hava att upptaga detta spörsmål till närmare skärskådande och avgörande.

Inspektören för lantmannaskolorna har framhållit, att de av de sakkunniga angivna principerna för undervisningens meddelande och studiernas bedrivande samt tiden därför innebure, jämfört med nuvarande förhållanden vid våra lantbruksinstitut, en utveckling i riktning mot betydligt större frihet för de studerande. En ökad frihet torde också med hänsyn till den föreslagna organisationen vara ofrånkomlig- och lämplig. Det syntes emellertid förtjäna framkallas, att denna frihet ej borde drivas längre än som vore nödigt och fullt ändamais enligt. En allt för stor frihet ifraga örn studiernas bedrivande och studietiden torde nämligen lätt kunna leda till att friheten missbrukades. Att så tidigare ofta varit fallet vid vara universitet torde icke kunna bestridas. Insikten härom hade ju också lett till att vederbörande universitetsmyndigheter under senare år genom uppgörande av studieplaner samt föreskrifter rörande kurser, tentamensperioder, vissa betygs giltighet under begränsad tid o. s. v. sökt i långt större utsträckning än tidigare reglera studierna.

Lantbruksakademien har betonat vikten av att sommaren användes för iakttagelser vid jordbruket och försök samt för övningar, varför ferietiden borde till så stor del, som för detta önskemåls vinnande vore behövligt, förläggas till den övriga delen av läroåret.

. fakulteten i Uppsala har anfört, att den funne den tid som ansla-

gits at sådana grundläggande ämnen som matematik, fysik med meteorologi samt kemi. alldeles för knappt tillmätt för vinnande av det för verkligt högskolemässiga studier oundgängligen nödvändiga teoretiska underlaget.

De sakkunniga hade betonat att vid undervisningen för agronomie ämbetsexamen övningskurser, demonstrationer, exkursioner och seminarieövningar borde tillmätas stor betydelse. Fakulteten delade tillfullo denna uppfattning och ansage att den kunde tillämpas pa ett sätt, som läte fördelarna med en dylik undervisning komma, väsentligt bättre till sin rätt än såsom förslaget i detalj vöre utformat. I studieplanen för ämbetsexamen upptoges för samtliga ämnen ett fixerat antal dels föreläsnings-, dels övningstimmar. För en undervisning av den art som den vid en lantbrukshögskola förekommande syntes det icke lyckligt, örn förhållandet mellan tiden för föreläsningar och för övningar på detta sätt pa förhand fastställdes. På grund av den stora betydelsen vid naturvetenskapliga studier av praktiska övningar, genom vilka elevernas förmåga av självständigt arbete bäst bade uppövades och prövades, borde särskilt när tiden vöre så begränsad som den i detta fall måste vara, föreläsningarna inskränkas till vad som kunde anses oundgängligen nödvändigt. Den tid som erfordrades kunde svårligen beräknas på förhand; än viktigare vore att förhållandena kunde förändras genom utgivande av lämpliga läroböcker eller genom andra åtgärder Iran lärarnas sida. Oavsett dessa omständigheter vunnes otvivelaktigt mycken tia, örn föreläsningar, som anslöte sig till en viss övningskurs, icke voro nxerade till tid och längd, utan örn läraren hade frihet att när så vore lämpligast giva den längre eller kortare muntliga, framställning han funne behövlig.

Enligt fakultetens mening skulle således i alla ämnen, i vilka praktiska öv-

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

ningar ägde någon större betydelse, d. v. s. i det stora flertalet ämnen, undervisningen vinna i effektivitet, om såsom i vissa av fakultetens naturvetenskapliga ämnen undervisningsplanen upptoge en ett visst antal timmar omfattande övningskurs med föreläsningar och lärarnas undervisningsskyldighet stadfästes i överensstämmelse därmed. Den frihet som härigenom skulle lämnas läraren torde endast vara till fördel för undervisningen.

Större akademiska konsistoriet i Lund har i denna punkt endast velat framhålla, att det förefölle som örn undervisningen genomgående vore alltför mycket kursartad eller skolmässigt anlagd och icke tillräckligt byggde på de studerandes självverksamhet.

Lärarrådet vid Ultuna har anmält, att det funne upptagandet av marklära såsom särskilt läroämne vara i hög grad diskutabelt. Enligt de sakkunnigas förslag skulle detta ämne komma att omfatta dels en kurs i geologi, dels behandling av markens egenskaper från kemiska och fysikaliska synpunkter med hänsyn tagen jämväl till vissa biologiska företeelser. Markläran skulle sålunda komma att behandla, utom geologien, partier ur lantbrukskemien, biologien och allmänna jordbruksläran, där givetvis också de kemiska och fysikaliska synpunkterna måste beaktas vid behandling av frågorna örn jordens bearbetning och gödsling, varvid det knappast torde kunna undgås, att åtskillig onödig dubbelläsning skulle bliva följden. Naturligare föreföll det vara, att för ett mera allsidigt beaktande av företeelserna i marken lantbruksfysiken, företrädesvis omfattande markens vatten- och värme- samt mekaniska förhållanden, upptoges såsom särskilt läroämne under samma lärostol som den allmänna fysiken och meteorologien, med vilka den närmast sammanhängde. Professor P. E. Ullberg har anmält från lärarrådets uppfattning avvikande mening bland annat beträffande ämnet marklära, som han ansett vara av störste betydelse för vidare studier i jordbrukslära. Ullberg har vidare uttalat sig för mera omfattande undervisning i kulturteknik ävensom för att den kulturtekniken närstående mätningsläran upptoges som särskilt ämne.

Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har framhållit, att den med hänsyn till kulturteknikeris stora betydelse för jordbruket i allmänhet ansett sig böra understryka de krav örn ökat utrymme å läroplanen för detta läroämne, som framställts av professor Ullberg.

Lärarrådet vid Alnarp har anmält, att det i fråga örn de sakkunnigas förslag till undervisningens ordnande vid lantbrukshögskolan ej ansett sig kunna göra några anmärkningar. Lärarrådet förutsatte, att eventuella brister och svagheter i systemet, som till äventyrs kunde framträda vid dess tillämpning, skulle kunna låta sig rättas i överensstämmelse med vad erfarenheten komme att giva vid handen.

Styrelsen för skog shö g skolan har anfort, att den ej funnit något skäl föreligga för olika planläggning av undervisningen i skogshushållning vid agronomkurs eller högskolekurs. Styrelsen har därför beträffande lantbrukshögskolan föreslagit samma planläggning av skogsundervisningen som förut refererats med avseende på agronomkursen.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat, att såsom ett led i strävandena att under utbildningstiden vid högskolan städse hålla de studerande i nära kontakt med det praktiska jordbruket det vore av påtagligt värde att exkursioner för de studerande till välskötta jordbruk m. m. anordnades i större utsträckning än vad av förslaget ville framgå.

Skånska agronomklubben har ansett, att de ekonomiska och merkantila undervisningsämnena vore väl knappt tillgodosedda i undervisningsplanen.

Vad därefter angår de sakkunnigas förslag till olika examina vid lantbrukshögskolan och olika studielinjer vid de särskilda examina, hava endast i några

96 Kungl. Maj:ls proposition nr 2b9.

få yttranden framställts erinringar på dessa punkter. Mera betydande ändringsförslag hava framkommit endast från universitetshåll.

Lantbruksstyrelsen Ilar förklarat, att den intet hade att erinra mot förslaget till undervisningens ordnande på denna punkt.

Lantbruksakademien har ifrågasatt, örn det ej skulle vara lämpligt att inom vardera av de uppställda studielinjerna göra något flera ämnen valfria i examen. Uppdelningen på olika studielinjer vilade ju på tanken, att de studerande ville utbilda sig till lärare, konsulenter eller andra befattningar i viss gren av lanthushållningen, och för den, som ville specialisera sig i ett mera begränsat område, t. ex. utbilda sig till konsulent i ett strängt begränsat specialfack, syntes det kanske vara obehövligt att offra tid för vinnande av betyg i andra till denna gren ej hörande ämnen. Man borde härvid, liksom alltid, söka att så nära som möjligt anpassa sig till livets olika behov. Naturligtvis borde då fordringarna på de områden, till vilka en studerande sålunda kan vilja begränsa sig, ställas så mycket högre. Det syntes akademien sålunda böra tagas under övervägande, om ej inom jordbrukslinjen husdjursämnena, inom husdjurslinjen jordbruks- och växtodlingslära, samt inom den ekonomiska linjen lantbrukskemi och lantbruksbotanik bleve valfria examensämnen.

Härigenom skulle överensstämmelse med agronomie kandidatexamen vinnas i avseende på läroämnen och denna examen, för vilken studierna enligt sakkunnigas mening dock i regel skulle vara gemensamma med dem för ämbetsexamen, kunna utgå ur högskolans program. Naturligtvis borde det fortfarande stå öppet för den, som ville utbilda sig för befattningar, som kräva större mångsidighet, att avlägga sin examen på den bredare basen. Det syntes akademien, som örn en ordning, sådan som den nu antydda, även komme att medföra den fördelen, att arbetet vid högskolan redan från början skulle få en mer högskolemässig karaktär än enligt de sakkunnigas förslag.

I avseende på studiet för agronomie licentiatexamen, synes böra uttalas, att för densamma borde kunna tillgodoräknas även studier vid andra högskolor, liksom lantbrukshögskolan borde medgiva studenter från dessa att arbeta och åtnjuta undervisning vid lantbrukshögskolan.

Lärarrådet vid Ultuna har uttalat, att det funne de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna för examina lämpliga, och lärarrådet ville för sin del förorda, att till omfånget olika kurser fordrades för olika betyg. Endast på en punkt ville lärarrådet föreslå en mindre ändring, nämligen att läroämnet redskapslära på jordbrukslinjen och eventuellt även ekonomiska linjen upptoges såsom valfritt examensämne.

_ I fråga om examen funne lärarrådet ej nödvändigt, att betyg i alla de angivna läroämnena skulle vara obligatoriskt för erhållande av avgångsbetyg från högskolan, utan ville för sin del förorda, att en del ämnen, såsom trädgårdsskötsel, skogshushållning och pedagogik, måtte upptagas såsom valfria studieämnen.

Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har instämt i vederbörande lärarråds uttalande, dock med undantag för förslaget att till omfånget bestämda kurser uppställdes för olika betyg. Det syntes nämligen styrelsen vara mera lämpligt, att vid betygssättningen hänsyn toges ej endast till kunskapsförrådets kvantitet utan även till kvaliteten.

Filosofiska fakulteten i Uppsala har anfört, att den beträffande de sakkunnigas förslag till olika examina vid lantbrukshögskolan intet annat hade att erinra än att med anställande av agronomie licentiatexamen borde tills vidare anstå, till dess högskolans verksamhet antagit fastare former.

Beträffande disputationsprov för doktorsgrad vid lantbrukshögskolan anslöte

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

!)7

sig fakulteten till de sakkunnigas uttalande, att anordningar i sådant avseende icke borde vidtagas, förrän någon tids erfarenhet vunnits rörande högskolans verksamhet och högskolan sålunda hunnit visa att den uppfyllde de krav, som skäligen syntes böra ställas på en anstalt, som skulle äga utdela doktorsvärdighet. Fakulteten förväntade att, när denna fråga bleve aktuell, fakulteten däröver finge avgiva yttrande.

De sakkunniga hade föreslagit, att sådan anordning vidtoges, att lantbruksstuderande bereddes möjlighet att vid universitet bedriva studier och avlägga tentamen för agronomi kandidatexamen i ett eller flera av ämnena ärftlighetslära, nationalekonomi och statistik, utan hinder därav att han icke avlagt studentexamen och således ej vore berättigad att inskrivas vid universitetet. Därjämte hade föreslagits att lantbruksstuderande, som avlagt ämbets- eller kandidatexamen vid lantbrukshögskolan, bereddes möjlighet att utan hinder därav, att han icke avlagt lägre filosofisk examen, vid universitetet bedriva studier och avlägga tentamen för betyget godkänd i agronomie licentiatexamen i något av ämnena ärftlighetslära, nationalekonomi och statistik, vilka i vissa fall skulle få ingå som biämne i nämnda examen. Fakulteten ansåge, att universitetet borde lämna sin medverkan i dessa avseenden, under förutsättning att lärare i de angivna ämnena funnes och att ersättning bereddes vederbörande lärare för den särskilda undervisning, som kunde komma att anordnas, liksom även för förrättande av tentamina.

Enligt de sakkunniga borde studiekurserna för olika betyg i agronomie kandidat- och licentiatexamen i ämnena ärftlighetslära, nationalekonomi och statistik överensstämma med de kurser, som fordrades för samma betyg i filosofie kandidat- och filosofie licentiatexamen. Det syntes dock fakulteten mindre lämpligt att på detta sätt fastlåsa fordringarna i de agronomiska examina vid universitetens filosofiska examina, utan torde lantbrukshögskolan böra lämnas frihet att bestämma sina fordringar efter lantbruksundervisningens speciella krav.

Beträffande studierna för agronomie licentiatexamen vore enligt de sakkunniga medverkan från universiteten önskvärd även i ett annat hänseende. Lantbrukshögskolan kunde åtminstone till en början ej äga tillgång till ali den instrumentella utrustning, som vore nödvändig för vissa arbeten för licentiatavhandling; av detta skäl förordades, att anstalter vidtoges i syfte att bereda vissa av lantbrukshögskolans studerande på licentiatstadiet arbetsplats vid universitetsinstitutioner ävensom viss handledning vid studierna. Fakulteten hade förut förklarat sig anse, att samarbete mellan universiteten och den föreslagna lantbrukshögskolan vore av stor betydelse, och hyste i överensstämmelse härmed den uppfattningen att vid universitetens naturvetenskapliga institutioner arbetsplats för nämnda studerande borde beredas och tillstånd att använda instrumentell utrustning samt viss handledning lämnas, för så vitt det kunde ske utan förfång för universitetens egna studerandes arbeten och utan mera betydande kostnader för institutionerna.

Ehuru således universiteten åtminstone under den närmaste framtiden kunde antagas äga en rikare utrustning, till vars utnyttjande av lantbruksstuderande på licentiatstadiet enligt fakultetens åsikt medgivande borde lämnas, komme lantbrukshögskolan att å sin sida äga möjligheter, som universiteten saknade, men som kunde vara av betydelse för vid dem bedrivna studier och forskningar i vissa vetenskaper, såsom ärftlighetslära och andra grenar av botaniken och zoologien. Fakulteten förutsatte, att i erforderliga fall vid lantbrukshögskolan tillfälle till utnyttjande av dessa möjligheter bereddes universitetens studerande och lärare.

Det synes fakulteten önskvärt icke blott ur universitetens utan i än högre grad

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 212 haft. (Nr 249.) 7

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.

ur den högre lantbruksutbildningens synpunkt, att studerande, sorn avlagt filosofie kandidat- eller ämbetsexamen, erhölle möjlighet att övergå till lantbruksstudier och avlägga agronomi licentiatexamen utan att genomgå hela den för studerande vid lantbrukshögskolan föreslagna utbildningen och avlägga fullständig lägre agronomie examen. Jordbruksforskare och högre befattningsinnehavare inom lantbruksförvaltningen hade hittills i stor utsträckning erhållit sin vetenskapliga utbildning vid de svenska universiteten och Stockholms högskola. Orsaken härtill har icke enbart legat i saknaden av en lantbrukshögskola. Många eller de flesta av ifrågavarande personer hade utan tvivel först efter mer eller mindre långt framskridna eller avslutade universitetsstudier i botanik, zoologi, kemi m. m. kommit att inrikta sig på den verksamhet, inom vilken de sedermera hade erhållit befattningar. Enligt fakultetens mening vore det av stor vikt att en dylik övergång från universitetsstudier till verksamhet i jordbruksforskningens och lantbruksundervisningens tjänst icke i alltför hög grad försvårades efter upprättandet av en lantbrukshögskola.

En filosofie kandidat- eller ämbetsexamen, i vilken för den teoretiska lantbruksutbildningen grundläggande ämnen (kemi, botanik, zoologi eller i vissa fall två av dessa ämnen och geologi) inginge, utgjorde enligt fakultetens uppfattning en så god grund för högre vetenskapliga studier på lantbruksområdet, att förberedande agronomie examen ej borde krävas för avläggande av agronomie licentiatexamen. På grund av lantbruksutbildningens speciella karaktär torde dock vissa prövningar eller eventuellt i vissa ämnen tentamen för agronomie kandidat- eller magisterexamen böra fordras.

Beträffande kravet på praktiskt jordbruksarbete syntes det fakulteten obestridligt att praktisk erfarenhet vore betydelsefull icke blott för lantbrukslärare och konsulenter utan också för olika slags tjänstemän inom lantbruksförvaltningen. De sakkunniga hade emellertid anmärkt, att utbildningen hade många olika ändamål och att därför i särskilda fall visst avsteg från kravet på två års praktisk förbildning kunde vara motiverat. Det syntes fakulteten, att denna olikhet i utbildningens syfte dels bestyrkte det riktiga i den ovan uttalade uppfattningen, att agronomie licentiatexamen borde kunna grundas på en i vissa hänseenden kompletterad filosofisk examen, dels motiverade att för studerande av denna kategori endast en kortare jordbrukspraktik krävdes.

Större akademiska konsistoriet i Uppsala har åberopat filosofiska fakultetens uttalande. I likhet med denna ville dock konsistoriet framhålla önskvärdheten av att anordningar av disputationsprov för doktorsgrad vid lantbrukshögskolan icke vidtoges, förrän någon tids erfarenhet vunnits rörande högskolans verksamhet och högskolan sålunda hunnit visa att den uppfyllde de krav, som skäligen syntes böra ställas på en anstalt, som skulle äga att utdela doktorsvärdighet, och konsistoriet förväntade liksom fakulteten att, när denna fråga bleve aktuell, få tillfälle att därom avgiva yttrande. Konsistoriet ansåge sig ävenledes böra särskilt betona vikten av det av filosofiska fakulteten framställda önskemålet att vissa lättnader måtte på sätt fakulteten föreslagit beredas universitets studerande vid övergång från universitet till lantbrukshögskolan i och för agronomiska studier.

Större akademiska konsistoriet i Lund har uttalat, att den av de sakkunniga föreslagna agronomie kandidatexamen tydligen syntes hava tillkommit under ett altför starkt intryck av motsvarande examen vid universiteten. Erfarenheten torde knappast tala för inrättandet av en dylik examen. Vid universiteten och högskolorna avlades denna examen, som i och för sig icke gåve någon lärarekompetens, i allmänhet endast såsom ett genomgångsstadium till filosofie ämbetsexamen. Såsom enda grundval för vidare licentiatstudier förekomme den mera undantagsvis. Vad beträffade lantbrukshögskolan så torde även där en dylik examen, som enligt de sakkunnigas förslag icke skulle medföra särskild

Kungl. Maj:ts proposition nr 24-9. 99

kompetens, även vara överflödig och endast på ett besvärande sätt komplicera undervisningen.

Universitetskanslern har förklarat, att han i överensstämmelse med vad de akademiska myndigheterna i Uppsala anfört funne, så väl att med anställande av agronomie licentiatexamen borde anstå till dess högskolans verksamhet antagit fastare former, som ock att anordningar av disputationsprov för doktorsgrad vid lantbrukshögskolan icke borde vidtagas förr än någon tids erfarenhet vunnits rörande högskolans verksamhet och högskolan sålunda hunnit visa, att den uppfyllde de krav, som skäligen syntes böra ställas på en anstalt, vilken skulle äga att utdela doktorsvärdighet.

Beträffande examina vid lantbrukshögskolan i övrigt ville kanslern, i anslutning till vad det större konsistoriet i Lund härom yttrat, ifrågasätta, huruvida det kunde anses lämpligt att införa en särskild agronomie kandidatexamen. För de antagligen icke synnerligen talrika studerande, vilka skulle, utan föregången agronomisk praktisk utbildning^, önska från universitet övergå till lantbrukshögskolan för att där avlägga agronomie licentiatexamen, skulle ju alltid dispensvägen stå öppen i sådana fall, där vägande skäl för dispens förelåge.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ställt sig tvivlande till nyttan av att anordna en särskild licentiatexamen och doktorsgrad vid lantbrukshögskolan.

Sveriges lantbrukslärareförbund har ansett, att den omständigheten, att studierna vid högskolan normalt bedreves och examina avlades på de olika linjer samt med de ämneskombinationer, som de sakkunniga hade föreslagit, ej borde få hindra, att studerande (bl. a. t. ex. blivande brukare av egna gårdar), som med förebärande av giltiga skäl begärde att få göra annan ämneskombination, av styrelsen eller lärarrådet kunde medgivas detta, om den önskade kombinationen prövades vara lämplig och ur utbildnings- och examenssynpunkt likvärdig med de ordinarie kombinationerna.

I fråga örn undervisningsårets indelning samt tidpunkten för nya studerandes inträde vid högskolan har jag icke funnit anledning till erinran mot de sakkunnigas förslag. Av skäl, som jag tidigare anfört med avseende på motsvarande fråga vid agronomkursen, föranleder icke heller förslaget till ferietid vid högskolan någon anmärkning från min sida.

Den viktigaste utbildningskursen vid lantbrukshögskolan skulle enligt förslaget bliva undervisningen för agronomisk ämbetsexamen, avsedd närmast för utbildning av lantbrukslärare och konsulenter m. fl. De sakkunniga hava föreslagit, att undervisningen i de olika ämnena för ämbetsexamen planlägges så, att studietiden för nämnda examen kan beräknas till normalt-tre år. Jag finner förslaget i denna punkt väl avvägt. Med hänsyn till de krav, 'sorn måste ställas på lärare och rådgivare inom jordbruket torde kortare utbildningstid än tre år vid högskolan icke gärna kunna tänkas, men å andra sidan är det av vikt, att de olika lärokurserna vid högskolan icke erhålla större omfattning än nödvändigt, så att tiden och kostnaderna för utbildningen kunna i möjligaste mån begränsas.

Med jordbruksvetenskapens fortskridande utveckling torde det bliva alltmer nödvändigt, att lantbrukslärare och konsulenter erhålla en i viss mån specialiserad utbildning. De sakkunnigas förslag, att undervisningen för ämbetsexamen skall medgiva särskild inriktning åt ettdera av det egentliga jordbrukets, husdjursskötsel^ och lantbruksekonomiens områden, finner jag därför tillta-

Departc-

mentsebefen.

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 2-kd.

lande och ändamålsenligt. Av vikt torde emellertid vara att tillse, att icke specialiseringen redan i kursen för ämbetsexamen drives för långt, utan att den allmänna agronomiska utbildningen blir tillräckligt solid. Det torde bliva högskolans uppgift att taga under övervägande, huru undervisningen lämpligast bör ordnas för att på ett tillfredsställande sätt tillgodose dessa delvis motsatta krav.

De sakkunnigas förslag till undervisningsämnen för agronomisk ämbetsexamen samt deras innehåll finner jag vara i stort sett väl avvägt. Uti inkomna yttranden har ifrågasatts, huruvida icke mätningslära och ekonomisk geografi borde upptagas såsom särskilda ämnen på undervisningsschemat. Med hänsyn närmast till önskvärdheten av att antalet undervisningsämnen för ämbetsexamen icke blir större än nödvändigt, finner jag dock lämpligast, att ifrågavarande undervisningskurser få ingå, den förra i ämnet kulturteknik och den senare i ämnet lantbruksekonomi med handelslära. Beträffande undervisningens innehåll i de olika ämnena torde för övrigt gälla, att kommande erfarenhet lärer få avgöra, i vad mån jämkningar i det föreliggande förslaget böra företagas. Jag vill i förevarande fråga endast påpeka, att i högskoleundervisningen jämväl torde böra beredas någon plats för metodisk upplysning örn förebyggande av olycksfall i jordbruksarbete. I annat sammanhang hava de sakkunniga föreslagit, att vid högskolan borde genom biträde av särskilda specialister hållas föreläsningar och föredrag i sådana ämnen som fiskodling och fiskevård, biskötsel, jaktvård och naturskydd. En sådan anordning finner även jag vara lämplig.

I de sakkunnigas förslag till studieplan för agronomisk ämbetsexamen har jämväl upptagits antalet undervisningstimmar i varje särskilt ämne. De sakkunniga hava emellertid betonat, att de sålunda angivna timantalen måste betraktas såsom ungefärliga. Det torde icke heller vara möjligt att på detta stadium mera exakt angiva erforderlig undervisningstid i olika ämnen, då denna är i hög grad beroende av särskilt tillgången på lämplig litteratur uti ifrågavarande ämne. I sådant hänseende kan emellertid mången gång snabb förändring ske. Vad därefter angår förhållandet mellan föreläsningar och övningar i ett ämne är det tydligt, att det i första hand blir vederbörande lärares sak att lämpligt avväga proportionen mellan nämnda undervisningsformer. Med den inriktning, lantbrukshögskolans verksamhet är avsedd att få, torde över huvud taget kunna förväntas, att undervisningen icke i större utsträckning än som är nödvändigt blir kursaTtad, utan att de studerandes självverksamhet vid utbildningen på ändamålsenligt sätt understödes. För en beräkning av lärarbehovet torde emellertid förberörda förslag till antal undervisningstimmar vara väl lämpat. Skulle sedermera en justering i antalet undervisningstimmar visa sig motiverad, torde denna utan större svårighet kunna ske inom den uppgjorde studieplanens ram. Det synes sålunda kunna ifrågasättas, huruvida icke sådana ämnen som lantbruksekonomi med handelslära, kulturteknik och pedagogik lämpligen borde hava något större plats på undervisningsschemat än vad de sakkunniga föreslagit. Denna fråga torde emellertid tills vidare böra ställas öppen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

101 De sakkunnigas förslag till indelning av undervisningsämnena allt efter deras vikt vid utbildningen i huvudämnen, andra examensämnen, självständiga ämnen med kursmässig undervisning samt förberedande eller grundläggande ämnen, i vilka propedeutisk kurs meddelas, synes på ett ändamålsenligt sätt tillgodose högskoleundervisningens syfte. De föreslagna bestämmelserna för kunskapernas vitsordande i examen finner jag ävenledes lämpliga, liksom också den anordningen, att i varje examensämne bör för de olika betygsgraderna finnas till omfånget skilda kurser. De speciella bestämmelser, som de sakkunniga föreslagit beträffande de olika studielinjema för ämbetsexamen giva mig icke heller anledning till erinran.

Vid sidan av ämbetsexamen bör enligt de sakkunnigas mening inrättas en annan, mera specialiserad examen, som borde benämnas agronomie kandidatexamen. Denna examen skulle väl närmast vara av värde för dem, som sedermera ämnade fortsätta sin lantbruksvetenskapliga utbildning, och icke minst för sådana studerande, som efter förutgående studier vid universitet ämnade inrikta sig på lantbruksvetenskaplig forskning. Även örn antalet studerande, som kunna väntas avlägga agronomie kandidatexamen, sannolikt icke blir stort, torde dock ifrågavarande examen hava en uppgift att fylla, och jag anser mig fördenskull böra tillstyrka, att en dylik examen får avläggas vid högskolan, helst som dennas införande icke torde i nämnvärd omfattning föranleda särskilda föreläsningsserier eller övningskurser och därmed icke heller försvåra planläggningen av undervisningsverksamheten i övrigt vid högskolan.

De sakkunnigas förslag till särskilda bestämmelser för de båda studielinjerna för agronomie kandidatexamen, nämligen jordbruks- och husdjurslinjerna, föranleder ej erinran från min sida.

I syfte att främja utbildningen av blivande forskare och vetenskapsmän på jordbruksområdet skulle vidare enligt de sakkunnigas förslag vid högskolan beredas tillfälle för härför lämpade elever att bedriva högre, mera vetenskapligt inriktade studier. Dessa studier, som skulle bygga på vid högskolan avlagd ämbets- eller kandidatexamen, borde kunna avslutas genom avläggande av agronomie licentiatexamen. De sakkunniga hava i fortsättningen angivit vissa riktlinjer för ifrågavarande examen, vilken skulle omfatta ett tillämpat lantbruksämne såsom huvudämne samt ett för lantbruksvetenskaperna grundläggande ämne såsom biämne.

Såsom i det föregående anförts, har som ett viktigt skäl för åtgärder till ett bättre ordnande av den högre lantbruksundervisningen framhållits, att det som regel i vårt land mötte stora svårigheter att till ledigblivna befattningar inom jordbruksforskningen, den högre lantbruksundervisningen och därmed jämförbara poster erhålla väl kvalificerade sökande. Anledningen härtill torde i första, hand vara, att lämpliga anordningar hittills saknats i vårt land för högre vetenskapliga studier med inriktning på den tillämpade lantbruksvetenskapen.

Upprättas nu en lantbrukshögskola, torde det vara riktigt att redan från början räkna med, att denna skall lämna sin medverkan till utbildning av vetenskapsmän på jordbruksområdet. Att för sådana studerande inrätta en högre

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 2k9.

Högre lanibruksnndervisningssakkunniga'.

agronomisk examen finner jag vara lämpligt och ägnat att stimulera begåvade lantbruksstuderande till fortsatt studieverksamhet inom jordbrukets vetenskapliga område. Vad de sakkunniga anfört med avseende på riktlinjer för studierna till agronomi licentiatexamen och för dennas avläggande finner jag vara väl ägnat att tjäna till ledning vid utformande av de närmare bestämmelser i förevarande fråga, som kunna vara erforderliga.

De sakkunniga hava jämväl något berört frågan örn rätt för högskolan att utdela agronomisk doktorsgrad men stannat vid, att med anordningar i sådant hänseende tills vidare borde anstå. Även på denna punkt delar jag de sakkunnigas uppfattning. Det torde emellertid få betraktas såsom ett viktigt framtidsmål för lantbrukshögskolan att söka snarast ernå den auktoritet, som bör utgöra grundval för rätt att utdela doktorsvärdighet.

2) Mej eri undervisningen.

Vid avgivande av förslag till huvudlinjer för den högre mejeriundervisningens ordnande hava högre lantbruksundervisningssakkunniga först upptagit till behandling frågan om elevernas vid en högre mejeriundervisningsanstalt förutbildning. De sakkunniga anföra härom i huvudsak följande.

För närvarande byggde den högre mejeriutbildningen på jämförelsevis omfattande agronomiska förkunskaper. Sålunda skulle mejeristuderande normalt kunna förete vitsord örn minst två års jordbrukspraktik och vidare fullständigt avgångsbetyg från agronomkurs. Med förbildningen på mejeriområdet vore det däremot ofta sämre ställt. Visserligen fordrades för inträde i konsulentkursens mejerilinje, att den sökande »allvarligt deltagit uti alla vid ett mejeri förekommande göromål», men då bestämmelse saknades örn viss minimitid, under vilken mejeripraktik skulle hava inhämtats, vore det tydligt, att ifrågavarande praktik understundom kunde vara nog så bristfällig.1 Vid ordnandet av den högre mejeriundervisningen syntes det till en början erforderligt, att nuvarande bestämmelser rörande elevernas förbildning underginge ändring. Sålunda^ syntes det nödvändigt, att krav uppställdes på jämförelsevis omfattande praktiska förkunskaper på mejeriområdet. Enligt de sakkunnigas uppfattning borde nämnda praktik omfatta en tid av i regel minst två år.

Allmän agronomisk förbildning borde naturligtvis tillmätas ett icke ringa värde för en blivande mejeriman. Med mejerihanteringens alltmer tilltagande industrialisering och skiljande från praktiskt jordbruk vore emellertid dylik förbildning mindre oumbärlig än tidigare varit fallet. Med hänsyn till den avsevärda tid, agronomutbildningen toge i anspråk — minst två års jordbrukspraktik och i regel två års teoretiska studier — syntes det enligt de sakkunnigas förmenande icke kunna anses rimligt att för inträde vid mejerikursen i fortsättningen uppställa krav på avlagd agronomexamen eller däremot svarande allmänna agronomiska kunskaper. Däremot borde viss i agronomutbildningen ingående undervisning, närmast avseende mjölkproduktionen samt det ekonomiska utnyttjandet av vid mejerihanteringen erhållna biprodukter såsom kreatursfoder (speciellt svinskötsel), obligatoriskt ingå jämväl i den högre mejeriutbildningen.

_ Den högre mejeriundervisningen syntes böra i stort sett hållas på samma nivå som undervisningen vid en blivande lantbrukshögskola. I överensstämmelse härmed torde även kraven på teoretiska förkunskaper hos eleverna böra

1 Bestämmelserna härntinnan ändrade genom kungörelsen den 25 januari 1929 (nr 16). Jmf. sid. 21.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.

ställas lika höga. På grund av mejerihanteringens speciella karaktär syntes det emellertid vara ändamålsenligt, att vid prövning av inträdessökandes teoretiska förkunskaper examen från tekniskt gymnasium likställdes med studentexamen. Vidare syntes det motiverat, att agronomisk eller annan för mejerimannen värdefull utbildning i viss utsträckning tillmättes betydelse såsom förbildning för studier på mejeriområdet.

För inträde såsom ordinarie elev i nu avsedda kurs för mejeriutbildning borde sålunda enligt de sakkunnigas mening uppställas följande fordringar på förbildning.

Teoretiska förkunskaper: avlagd studentexamen med minst betyget godkänd, erhållet i examen eller vid komplettering till denna, i modersmålet, tyska, engelska, geografi, matematik, fysik och kemi, därav sistnämnda amneta reallinjen och övriga ämnen å latinlinjen B, eller fullständig examen från tekniskt gymnasium med minst betyget godkänd i ovan angivna ämnen, erhållet i examen eller vid komplettering till denna; dock att även den, som icke avlagt någon av nämnda examina, bör kunna vinna inträde såsom ordinarie studerande, därest han på sätt i det föregående anförts vid redogörelse för lantbrukshögskola styrker sig äga nödiga förutsättningar att bedriva studier vid

kursen. _ . .

Praktiska förkunskaper: i regel två års väl vitsordad, allsidig mejeripraktik, dock att en med godkända vitsord genomgången kurs vid lägre mejeriskola bör få jämställas med lika lång mejeripraktik.

Den högre mejeriundervisningen, som i främsta rummet skulle avse utbildning av mejerikonsulenter, bör enligt de sakkunnigas uppfattning organiseras i form av en tvåårig kurs.

Kursen för mejerikonsulenter m. fl. syntes lämpligen böra anordnas såsom tvåårig. Föreläsningar och övningar borde sålunda planläggas för denna tid. Dock borde viss studiefrihet förefinnas och därmed rätt^för de studerande att avlägga examen inom kortare eller längre tid än två ar. Med avseende pa tidpunkt för kursens början ävensom tid för ferier borde gälla vad i det föregående anförts angående lantbrukshögskola. .

Beträffande antalet undervisningsämnen vid kursen ävensom deras innehall hava de sakkunniga uppgjort följande förslag.

Undervisningsämnen och deras innehåll.

Matematik. I huvudsak sannolikhetskalkyl och felutjämningslära samt behandling av statistiskt materiel, det senare i främsta rummet hämtat från försöksväsendets område.

Fysik. Studentkursen utvidgas beträffande mekanik, värme- och elektncitGtslärs»

Kemi. Allmän: studentkursen utvidgas, så att eleverna erhålla grundligare insikter i teoretisk kemi och. kolloidkemi samt i organisk kemi, speciellt beträftande grupperna kolhydrat, fett, äggviteämnen och andra för växt- och djurriket särskilt viktiga ämnen.

Landbrukskemi: fodermedlens sammansättning, egenskaper och framställningssätt. . .

Mejerikemi: mjölkens och mejeriprodukternas sammansättning, egenskaper

och analys.

Bakteriologi. Allmän: bakteriernas allmänna egenskaper och livsvillkor

samt mikrobiologiens tillämpning på jordbruket med binäringar.

Mejeribakteriologi: mjölkens bakterieflora samt mikroorganismernas betydelse och användning i mejerihanteringen.

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

Maskinlära. Läran om ångmaskinen, värmemotorer och elektriska motorer samt mejerimaskinerna.

Mejerilära. Mjölkens produktion, framställning av mejeriprodukter, mejeriets planläggning och inredning.

Mejeriekonomi. Faktorer, som äro av betydelse för mejeriets ekonomi: driftriktning, driftkostnader, olika organisationsformer, mjölkens betalning

m. m.

Hushyggnadslära. Materialier, byggnaders konstruktion och planläggning samt kostnadsberäkningar, med hänsyn huvudsakligen till mejeribyggnader.

Husdjurens anatomi och fysiologi. Huvudvikten lägges vid näringsomsättningens och körtelsystemets fysiologi.

Husdjurslära. Allmän och speciell avelslära, exteriörlära samt raslära, närmast avseende nötkreatur och svin. Nötkreaturens och svinens utfodring och skötsel.

Husdjurens hälso- och sjukvårdslära ('hygien). Allmän och vissa delar av speciell hälso- och sjukvårdslära. Författningar rörande bekämpandet av smittsamma sjukdomar.

Nationalekonomi. Allmän och tillämpad nationalekonomi.

Handelslära. Ämnet omfattar i första hand den in- och utländska handeln med mjölk och mejeriprodukter.

Bokföring. Översikt över olika bokföringssystem, övningar i mejeribokföring.

Rättslära. De delar av ämnet, som äro av särskild betydelse för mejerihanteringen.

Pedagogik. Föreläsningar samt skriftliga och muntliga övningar.

För belysande av undervisningens fördelning på de båda studieåren hava de sakkunniga uppgjort nedanstående förslag till undervisningsplan, som jämväl innefattar de sakkunnigas förslag till ungefärligt antal undervisningstimmar i olika läroämnen.

Antal undervisningstimmar i tvåårig kurs för mejerikonsulenter m. fl.

Därjämte böra övningar i mejerilära pågå under c:a 120 dagar.

Kungl. Majlis proposition nr 2■t',).

105 I fråga om bestämmelser för examen vid den högre mejerikursen hava de sakkunniga framhållit följande.

Med avseende på de olika undervisningsämnenas inbördes ställning borde i tillämpliga delar gälla vad förut anförts beträffande lantbrukshögskolan.

Följande ämnen borde vara. examensämnen i kurs för mejerikonsulenter m. fl.

1. Kemi.

2. Bakteriolog^

3. Mejerilära.

4. Mejeriekonomi med handelslära.

För examen borde fordras betyget med beröm godkänd i ett av förenämnda ämnen och betyget godkänd i de övriga ämnena.

Därjämte borde fordras vitsord örn godkända insikter i följande ämnen, nämligen: maskinlära, husbyggnadslära, husdjurslära, mejeribokföring, rättslära och pedagogik.

Slutligen borde studerande genom särskilda intyg styrkt sig hava på ett tillfredsställande sätt tillgodogjort sig undervisningen vid de av läroanstalten anordnade propedeutiska kurserna i matematik, fysik, husdjurens anatomi och fysiologi, husdjurens hälso- och sjukvårdslära samt nationalekonomi med statistik.

I de avgivna yttrandena framställas vissa erinringar mot de sakkunnigas förslag till inträdesfordringar vid den högre mejeriundervisningsanstalten endast från två håll. Den speciella yrkesorganisationen på detta område, Svenska mejerikonsulentföreningen, har icke funnit anledning göra något uttalande på denna punkt.

Kristianstads läns hushållning ssällskaps förvaltningsutskott har uttalat, att utom den av de sakkunniga föreslagna tvååriga mejeripraktiken borde fordras minst ett års praktik inom jordbruk och husdjursskötsel samt sammanlagt lika lång praktik å verkstad samt såsom mejerimontör.

Skånska agronomkhibben har ansett, att den högre mejeriutbildningen lämpligen borde organiseras såsom en fjärde studielinje vid lantbrukshögskolan. Kraven på teoretiska förkunskaper borde då sättas lika för mejeristuderande som för andra studerande vid högskolan. Däremot borde fordringarna på. föregående praktik avse sådan vunnen under minst två år vid välskötta mejerier, varav ett år borde hava tillbringats vid särskilt utvalt, kontrollerat mejeri.

I fråga örn undervisningens allmänna planläggning m. m. hava i vissa fall uttalats erinringar mot de sakkunnigas förslag.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit, att den från mejeriinstitutet utexaminerade mejerikonsulenten enligt de sakkunnigas förslag icke komme att äga någon nämnvärd utbildning i agronomiska ämnen. Detta ansåge förvaltningsutskottet innebära vissa olägenheter. Då åtskilliga hushållningssällskap knappast torde kunna utnyttja en mejerikonsulents arbetskraft enbart för mejerihanteringen, vore det önskvärt, att mejerikonsulent finge sådan utbildning, att han kunde medverka även i andra grenar av lanthushållningen. Utskottet ville därför uttala önskvärdheten av att utbildningstiden för mejerikonsulenter ökades med ett år, under vilket undervisning lämnades i vissa inom andra årskursen av agronominstitutet förekommande ämnen.

Kalmar läns södra. Gotlands läns och N or vbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava jämväl givit uttryck för önskvärdheten av att mejerikonsulenternas utbildning i något högre grad än förslaget förutsåge bleve agronomiskt betonad samt att kursen bleve längre.

Yttranden.

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 2l9.

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har föreslagit, att vissa ämnen såsom maskinlära och byggnadslära erhölle större utrymme på undervisningsschemat. Utbildningen måste nödvändigt vara så omfattande, att studietiden icke kunde beräknas vara kortare än tre år.

Styrelsen för statens maskin- och redskapsprovningsanstalter har beträffande de sakkunnigas förslag till undervisning i ämnet maskinlära framhållit, att medan undervisning i värmemotorer inklusive ångmaskiner kunde inskränkas till några korta meddelanden örn dessa maskiners egenskaper, torde förutom elektriska maskiner och mejerimaskiner ett viktigt område vara uppvärmning och ventilation, kylteknik och värmeekonomi, vilka delar av maskinläran ej finge försummas.

Svenska mejerikonsulentföreningen har underkastat de sakkunnigas förslag till undervisningsplan en kritisk granskning, därvid bland annat jämförelse gjorts med nuvarande mejerikonsulentutbildning med hänsyn tagen jämväl till förutgående agronomutbildning. Det framginge, att undervisning i huvudämnet mejerilära vid nuvarande mejerikonsulentutbildning lämnades i sammanlagt 109 föreläsningstimmar. Detta ämne motsvarades enligt förslaget av ämnena mejerilära och mejeriekonomi. I dessa skulle undervisning meddelas i tillhopa 140 föreläsningstimmar. Vinsten i antal undervisningstimmar bleve sålunda ej synnerligen stor.

I kemi och bakteriologi vore antalet föreläsnings- och övningstimmar enligt nuvarande undervisningsplan 191 respektive 444, enligt sakkunnigas förslag 200 respektive 520 timmar. I agronomkursen förekomme för närvarande ytterligare undervisning i bakteriologi. Med stöd härav kunde man påstå, att undervisningen i dessa båda ämnen ej erhållit nämnvärt flera undervisningstimmar än vad nu vore fallet.

Särskilt anmärkningsvärt syntes det föreningen vara att undervisningen i ämnet husbyggnadslära bleve så svag enligt förslaget. Undervisningen i detta ämne skulle omfatta blott 50 föreläsnings- och 100 övningstimmar. Enligt nuvarande studieplan meddelades 67 föreläsnings- och 164 övningstimmar i detta ämne. Med hänsyn till de uppgifter av byggnadsteknisk art, inför vilka mejerikonsulenten ofta bleve ställd i sitt arbete, syntes en avsevärd utvidgning av undervisningen i detta ämne hava varit på sin plats i stället för den föreslagna inskränkningen.

I nuvarande undervisningsplan upptoge undervisningen i maskinlära blott 15 timmar. Enligt sakkunnigförslaget skulle undervisning i detta ämne meddelas under 75 föreläsnings- och 100 övningstimmar. Ehuru en avsevärt utvidgad undervisning sålunda föresloges, ville föreningen dock såsom sin bestämda uppfattning hävda, att ej ens denna utökning vore tillräcklig. Undervisningen i detta ämne hade hittills på intet sätt motsvarat den industrialiserade mejerihanteringens krav och då denna utveckling alltjämt syntes fortsätta, krävdes det av mejerimannen i ledareställning ett relativt djupt inträngande i dessa frågor. Sagda ämne sönderfölle egentligen i följande specialämnen: maskinlära och värmeteknik, läran örn maskinelement, hållfasthetslära samt förbränningslära. Undervisning i dessa ämnen kunde icke meddelas i vederbörlig omfattning på angivet timantal. Anförda specialämnen borde få minst lika omfattning som den, i vilken undervisning i dessa specialämnen meddelades exempelvis för kemister vid tekniska högskolan i Stockholm.

Jämfördes studieplanen för mejerilinjen med t. ex. den för ämbetsexamen å husdjurslinjen märktes följande: mejerilinjen hade i sitt huvudämne, mejerilära och mjölkhushållning, 100 föreläsningstimmar; husdjurslinjen 280 föreläsningar i huvudämnet, husdjurslära. Mejerilinjen hade 40 föreläsningstimmar i mejeriekonomi och husdjurslinjen 110 föreläsnings- och 100 övningstim-

Kungl. Maj:ts proposition nr 249. 107

inar i lantbruksekonomi. I handelsläran hade mejerilinjen 20 föreläsningsoch 20 övningstimmar mot husdjurslinjens 30 föreläsningstimmar. Att ämnet lantbruksekonomi med handelslära skulle vara ett mer än dubbelt så stort och viktigt ämne för en husdjurskonsulent än mejeriekonomi med handelslära för en mejerikonsulent, torde med skäl kunna bestridas. Mejerikonsulentens arbete Vöre väl betydligt mera handelsekonomiskt betonat än husdjurskonsulentens, och sakkunniga sade själva, att undervisningen på mejerilinjen skulle hava till ett av sina ändamål att utbilda ledare för större mejerier, alltså ledare för större affärsföretag, som mejerierna med sin stora omsättning otvivelaktigt finge anses vara.

Beträffande de ämnen, som inginge i planen för husdjurslinjen men ej för mejerilinjen, märktes ämnet statistik. Detta ämne finge väl dock anses hava minst lika stor betydelse för mejerimannen som för husdjursmannen.

Antalet undervisnings- och övningstimmar i den tvååriga kursen för mejeristuderande omfattade sammanlagt 2,500 timmar, för husdjuslinjens 3 år, 2,990 timmar. För mejerilinjen motsvarade detta 5 föreläsnings- och övningstimmar per dag, för husdjurslinjen 4 timmar per dag. En mejeristuderande hade alltså 25 % mer föreläsnings- och övningstimmar per dag och alltså motsvarande mindre tid för självständiga studier och försök.

Av det anförda framginge, att föreningen för sin del måste anse undervisningstiden i vissa ämnen allt för kort, varför den i dessa borde avsevärt utökas. Vid jämförelse med motsvarande ämbetsexamen framginge mejeristuderandenas relativa överbelastning med föreläsningar och övningar. Det syntes föreningen av anförda skäl ofrånkomligt, att studietiden för mejeristuderande förlängdes med ett år och att den bleve lika lång som för avläggande av ämbetsexamen.

I vad sakkunnigförslaget ordade örn licentiatexamen och doktorsgrad, berördes ej mejeriutbildning på dessa stadier. De sakkunniga hade ej ens antytt, om avlagd examen vid mejerilinjen medförde samma rätt till fortsatta studier för avläggande av licentiatexamen och vinnande av doktorsgrad vid lantbrukshögskolan som där avlagd ämbetsexamen. Föreningen ville för sin del betona önskvärdheten av att sådan fortsatt utbildningsmöjlighet skapades. Forskningens betydelse för vårt mejeriväsende motiverade detta till fullo.

Skånska agronomklubben har i anslutning till sitt förslag om mejeriundervisningens förläggande till lantbrukshögskolan förordat en omarbetning av förslaget till undervisningsplan för mejeriutbildningen.

I fråga örn krav på teoretiska förkunskaper för tillträde till kurs för högre mejeriutbildning kan jag i stort sett ansluta mig till de sakkunnigas förslag. I likhet med dem anser jag sålunda, att genomgången agronomkurs icke i fortsättningen bör betraktas såsom den regelmässiga förutbildningen för inträde i högre mejerikurs. Å andra sidan bör givetvis agronomisk examen tillmätas betydelse för fortsatta studier på mejeriområdet, helst som åtskilliga befattningshavare på detta område jämväl framdeles torde hava stor nytta av viss agronomisk kompetens.

I överensstämmelse med vad jag förut anfört med avseende på inträde vid lantbrukshögskolan torde emellertid även i detta fall viss jämkning i de sakkunnigas förslag till krav på teoretiska förkunskaper vara erforderlig. Beträffande studenter torde sålunda böra uppställas följande fordringar: avlagd studentexamen å real- eller latinlinjen med minst betyget godkänd, erhållet i examen eller vid komplettering till denna, i modersmålet, tyska eller engelska, matematik, fysik och kemi. För dem, som avlagt fullständig examen från

Departe-

mentschefen.

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

tekniskt gymnasium torde böra uppställas motsvarande fordringar på betyg i nu angivna ämnen.

I likhet med lantbrukshögskolan torde även den högre mejerikursen böra stå öppen för studerande, som icke haft tillfälle avlägga studentexamen eller examen från tekniskt gymnasium men likväl kunna anses besitta erforderliga förutsättningar att nied framgång bedriva högre mejeristudier. För dem av nu avsedda inträdessökande, som avlagt agronomexamen, torde därvid böra fordras de teoretiska kvalifikationer, som jag förut angivit såsom erforderliga för inträde vid lantbrukshögskolan, och beträffande dem, som ej avlagt agronomexamen, torde ävenledes samma kunskapsmått böra krävas som för inträde vid lantbrukshögskolan, dock med undantag för ämnet biologi med hälsolära. För sistnämnda kategorier av studerande torde samma kurser i gymnasieämnen böra stå öppna, som enligt vad förut omförmälts borde anordnas närmast för aspiranter till lantbrukshögskolan.

Vad därefter angår kravet på förutgående mejeripraktik finner jag de sakkunnigas förslag örn i regel två års väl vitsordad, allsidig praktisk mejeriutbildning vara lämpligt avvägt. Dock synes det önskvärt, att nämnda praktik i allmänhet blir förlagd till särskilt utsedda elevmejerier, där elevutbildningen står under kontroll av den högre mejerikursens ledning eller eventuellt någon sammanslutning på mejeriområdet. Det torde icke vara anledning att i detta sammanhang närmare ingå på denna fråga.

Den högre mejerikursen, som närmast skulle vara avsedd för mejerikonsulenter och med dem jämförbara befattningshavare, har av de sakkunniga föreslagits skola planläggas såsom tvåårig. Med hänsyn till de jämförelsevis stora kvalifikationer, som på grund av vår tids högt utvecklade mejeriteknik måste ställas på olika rådgivare och instruktörer på mejerihanteringens område, hyser jag emellertid den uppfattningen, att två års teoretisk fackutbildning är för kort studietid för ifrågavarande befattningshavare, helst som i fortsättningen ökad vikt torde böra läggas jämväl på olika med näringen sammanhörande drifts- och allmänekonomiska frågor. Jag anser sålunda, att kursen för mejerikonsulenter m. fl. i likhet med motsvarande kurs vid lantbrukshögskolan för bland andra blivande jordbrukskonsulenter bör planeras såsom treårig.

Vid uppgörande av förslag till undervisningsämnen vid den högre mejerikursen och deras innehåll hava de sakkunniga utgått ifrån, att med mejerihanteringens alltmer tilltagande industrialisering och skiljande från praktiskt jordbruk den rent agronomiska delen av mejerimannens utbildning vore mindre oumbärlig än tidigare varit fallet. I överensstämmelse härmed syftar de sakkunnigas förslag till undervisning vid mejerikursen på en i jämförelse med nuvarande utbildningsförhållanden på området tämligen långt driven specialisering. Även jag anser, att verksamheten på mejeriområdet är så komplicerad, att den helt kräver sin man. Vid omorganisation av den högre mejeriundervisningen torde man därför icke böra utgå ifrån att befattningar såsom mejerikonsulenter framdeles liksom nu understundom är fallet skola vara förenade med verksamhet av annan art inom hushållningssällskapen^ arbets-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.

fält. Men även om ändring sker i nu nämnda förhållande torde det likväl för mejerikonsulenten vara värdefullt, att han äger en något fylligare inblick i jordbrukets villkor och allmänna produktionsförhållanden än de sakkunnigas förslag till undervisning synes innebära. Jag vill i sådant hänseende föreslå, att de mejeristuderande få följa agronomkursens undervisning i större delen av ämnet lantbruksekonomi. I övrigt har jag intet att erinra mot förslaget till undervisningsämnen.

Vad därefter angår förslaget till undervisningsplan för mejerikursen är det givetvis icke möjligt att med ledning av de angivna siffrorna för undervisningstimmar i de olika ämnena bilda sig en bestämd uppfattning örn kursens omfattning i varje särskilt ämne. Det vill emellertid synas, som örn icke oväsentligt ökat utrymme på undervisningsplanen skulle behöva beredas särskilt för ämnena maskinlära, mejeriekonomi och husbyggnadslära. Genom den utökning av kurstiden, som ovan föreslagits, torde den ifrågasatta ökningen i undervisningstid för nyssnämnda ämnen utan svårighet kunna få plats på schemat. I övrigt torde kursen böra planläggas så, att den egentliga undervisningen i huvudsak koncentreras till de två första studieåren, så att eleverna kunna till stor del disponera det tredje året för mera självständigt studiearbete.

Beträffande de sakkunnigas förslag till bestämmelser för examen vid den högre mejerikursen har jag i stort sett ingen erinran att göra. Enär på sätt jag ovan föreslagit lantbruksekonomi torde böra tillkomma såsom undervisningsämne, bör emellertid mejeristuderande för erhållande av examen äga godkända insikter jämväl i detta ämne.

Huruvida möjlighet bör beredas studerande att avlägga högre examen jämväl i mejeriämnen torde tills vidare kunna lämnas öppet.

3) Trädgårdsundervisningen.

I fråga örn den högre trädgårdsundervisningen hava de sakkunniga till en början angivit vissa allmänna grunder för undervisningens anordnande.

Endast i undantagsfall borde under kursen meddelad undervisning anordnas på ett sådant sätt, att den kunde betraktas som en repetition av de lägre trädgårdsskolornas kurser. Fastmera borde förutsättas, att eleverna skola äga fullt tillfredsställande insikter i de lägre trädgårdsskolornas lärokurser. Vid de prövningar och förhör, som eleverna hade att genomgå för erhållande av betyg i visst läroämne, borde därför fordras goda kunskaper beträffande även de delar av samma ämne, som förekomme endast i den lägre trädgårdsskolans kurs.

För att betyg om genomgången kurs skulle medföra kompetens som konsulent eller lärare i trädgårdsodling, måste undervisningen läggas efter delvis andra linjer än den för utbildning av praktiska trädgårdsodlare. Först och främst måste fordras, att kursen meddelade jämförelsevis grundliga kunskaper i vissa naturvetenskapliga ämnen, men därjämte måste eleverna inriktas på självständiga studier, i den mån sådana kunde inrymmas i kursen, och slutligen måste också någon handledning i elementär pedagogik lämnas.

Högre lantbruksundervisnings sakkunniga.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9.

Vad därefter angår kravet på förkunskaper för inträde vid högre trädgårdskurs hava de sakkunniga anfört följande.

För vinnande av inträde som ordinarie elev vid högre trädgårdskurs borde fordras kunskaper motsvarande minst betyget godkänd i realskoleexamen i ämnena modersmålet, tyska, geografi, matematik och naturlära. Därest nämnda kunskaper icke vitsordats genom avlagd realskoleexamen eller annan minst likvärdig examen, borde de i likhet med vad förut anförts beträffande inträde i agronomkurs få styrkas även på annat sätt.

Därjämte borde inträdessökande helst hava genomgått tvåårig kurs vid statlig eller statsunderstödd lägre trädgårdsskola (Alnarp, Experimentalfältet, Adelsnäs, Härnösand) samt därefter under minst ett års tid haft praktisk sysselsättning inom trädgårdsyrket, helst i utlandet, därest han icke redan före inträdet vid den lägre trädgårdsskolan haft anställning vid utländsk trädgård.

Emellertid torde även person, som icke genomgått tvåårig kurs vid någon av nyssnämnda lägre trädgårdsskolor, böra under vissa förutsättningar kunna vinna inträde som ordinarie elev vid den högre trädgårdskursen. Nu avsedd sökande borde kunna styrka, att han efter fyllda 18 år under minst fyra år deltagit i instruktivt arbete inom trädgårdsodlingens viktigaste grenar, varjämte han genom inträdesprövning inför skolans lärare borde visa sig äga tillfredsställande kunskaper i den lägre trädgårdsskolans läroämnen samt praktisk färdighet i utförandet av trädgårdsarbeten, motsvarande den yrkesskicklighet, som borde fordras av en examinerad trädgårdsmästare.

I fråga örn lärokursens längd hava de sakkunniga gjort följande uttalande.

I förberörda sakkunnigebetänkande av år 1918 föreslogs en högre trädgårdskurs, omfattande ett och ett fjärdedels år. Det kunde dock icke råda något tvivel örn, att detta vore en allt för knappt tilltagen tid, örn grundlig utbildning skulle kunna meddelas. I detta sammanhang behövde blott erinras därom, att motsvarande undervisning vid Kgl. Veteringer- o g Landbohojskolen i Köpenhamn upptoge 2 1I2 år, varvid dock vore att märka, att eleverna i den här föreslagna kursen redan i förväg skulle hava inhämtat vissa kunskaper, särskilt i fackämnen, genom föregående tvåårig kurs vid lägre trädgårdsskola. De sakkunniga ansåge, att den högre trädgårdskursen borde omfatta en tid av två år. I likhet med undervisningen för högre lantbruksutbildning synes ifrågavarande kurs böra taga sin början på hösten omkring den 1 november.

Med hänsyn till det elevantal, som synes kunna påräknas för kurs av ifrågavarande slag hava de sakkunniga föreslagit, att ny kurs tillsvidare anordnas blott vartannat år.

Med ledning av vad i det föregående anförts angående det antal personer, för vilket högre utbildning i trädgårdsfacket vore önskvärd, ävensom övriga på frågan inverkande faktorer, syntes det vara berättigat att utgå ifrån, att till en början endast omkring fem därtill kvalificerade personer årligen skulle söka inträde som ordinarie elever vid en förefintlig anstalt för högre trädgårdsundervisning.

Enär verkställd utredning givit vid handen, att kostnaderna för avlöning av lärarepersonalen skulle ställa sig icke obetydligt högre, örn ny kurs anordnades varje år, än om detta skedde blott vart annat år, syntes det befogat, att åtminstone tillsvidare ny kurs påbörjades endast vartannat år och att i sådan antoges intill 10 ordinarie elever. Den jämförelse ringa elevfrekvens, som

Kungl. May.ts proposition nr %A9. lil

kunde påräknas, utgjorde givetvis en förutsättning för att en sådan anordning skulle vara möjlig.

Beträffande undervisningens omfattning vid den högre trädgårdskursen hava de sakkunniga uppgjort följande förslag.

Undervisningsämnen och deras innehåll.

Matematik. Huvudsakligen fördjupning av realskolans kurs i syfte att bibringa eleverna större säkerhet och färdighet i räkning.

Fysik och mekanik. Kroppars allmänna egenskaper. Grunddragen av den mekaniska fysiken. Viktigare optiska företeelser; enklare optiska instrument. Värmeläran i sammandrag med särskild hänsyn till sådana företeelser, som beröra trädgårdsodlingen. Elementär framställning av elektricitetsläran.

Meteorologi. De viktigaste atmosfäriska företeelserna. Grunddragen av klimatologien och framställning av Sveriges klimatförhållanden.

Elektroteknik. Elektriska ledningar, motorer och uppvärmningsanordningar.

Värme- och kylteknik. Enkla beräkningar över värmebehov i växthus och anordnandet av värmeledningar i sådana. Varmvattenpannor och deras skötsel. Värmeekonomi. Kylmaskiner och kylanläggningar.

Kemi och lanthrukskemi. Oorganisk kemi. De viktigaste kemiska grundämnena och deras föreningar, så långt dessa äro av större betydelse för växterna och djuren. Organisk kemi: kort systematisk framställning av de viktigaste organiska ämnena. Lantbrukskemi: viktigare gödselämnen.

Geologi och marklära. Sveriges geologiska utveckling med särskild vikt lagd vid kvartärgeologien. Grunddragen av agrogeologien.

Botanik. Morfologi: repetition av trädgårdsskolans kurs. Grunddragen av växtanatomi och växtfysiologi med särskild tillämpning på trädgårdsväxterna. Kort sammandrag av ekologi och växtgeografi, med särskild hänsyn tagen till de floror och växtsamhällen, från vilka de viktigaste trädgårdsväxterna hämtats. Systematik: genomgång av viktigare växtgrupper i systematisk framställning. Grunddragen av ärftlighetsläran och metoderna för förädling av trädgårdsväxter. Växtpatologi: växtsjukdomarnas allmänna karaktärer, klimatiska förhållanden, jordmån och växtplats m. m. som anledningar till Sjukdomar; parasitära sjukdomar, framkallade av svampar, bakterier o. s. v., växthygien.

Zoologi. Trädgårdsväxternas fiender bland insekter och andra lägre djur.

Fältmätning och avvägning. Huvudsakligast övningar i uppmätning av jordområden, längd- och ytavvägning, kartritning, arealberäkning m. m.

Ritning. Geometriska konstruktioner. Frihandsteckning. Textning.

Redskapslära. Jordbearbetningsredskap för hand-, häst- och motorkratt.

Pumpar och sprutor. . T ...

Husby g gnadslära och växthuskonstruktion. Byggnadsmatenel. Uppiorandet av enkla ekonomibyggnader, speciellt växthus. „ . .

Nationalekonomi och handelslära. Samma kurs som i det föregående angivits för agronomkursen.

Rättslära. Samma kurs som för agronomelever med uteslutande av vissa

Trädgårdsekonomi. De olika ekonomiska faktorerna inom trädgårdsodlingen, deras inbördes förhållande och deras inflytande pa utbytet av odlingen.

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 2k9.

Bokföring. Bokföringens teori. Dess användning inom ekonomisk trädgårdsodling och betydelse för denna. Övningar i förandet och avslutandet av räkenskaper.

Trädgårdsanläggning. Teori: uppkomsten och utvecklingen av de olika stilarterna inom trädgårdskonsten; dennas ståndpunkt inom olika länder; trädgårdskonstens uppgift; olika slag av prydnadsanläggningar och deras anpassning till givna yttre förhållanden. Teknik: utstakning, jordarbeten, vägbyggnad, plantering, anläggning av gräsmattor, sportplatser m. m.; prydnadsträdgårdens skötsel och vidmakthållande.

Ekonomisk trädgårdsodling. Historik: trädgårdsodlingens utveckling intill nuvarande tid, dess ekonomiska betydelse och dess ståndpunkt i övrigt inom olika länder. Jordbearbetning: grunderna för jordens bearbetning; plöjning resp. grävning, djupbearbetning, ytluckring; de olika redskaperna för jordbearbetning i större och mindre skala. Fruktodling: förutsättningarna för rationell fruktodling; uppdragningen av fruktträd i olika former; anläggning av fruktodlingar av olika typer; plantering; skötsel; fruktträdens blomning och fruktsättning; skörd, förvaring och försäljning av frukt; bär- och nötodling; de olika arterna och sorterna av fruktträd, nöt- och bärbuskar. Köksväxtodling: allmänna förutsättningar för köksväxtodling i mindre och större skala; de olika köksväxtslagens odling på kalljord och under glas; skörd, förvaring och försäljning av köksväxter; sortkännedom. Blomsterodling under glas: villkoren för ekonomiskt bedriven blomsterodling; de viktigaste handelskulturerna av blomsterväxter; försäljning av produkterna. Blomsterodling på kalljord: utvidgning av trädgårdsskolans kurs. Plantskoleskötsel: allmänna grunder för förökning av ört- och vedartade växter; anordnande av en större plantskola med därtill hörande utrustning; de viktigaste växtslagens förökning.

Dekoration och bindekonst (huvudsakligast praktiska övningar). Rumsdekorationer; dekorationer av bord m. m.; utställningsteknik; anordningar i det fria; bindning av kransar och buketter m. m.

Fröodling och fröbehandling. Odling för merkantilt ändamål och i större skala av de viktigaste köksväxterna. Fröskörd, fröets tröskning, rensning, torkning och förvaring. Groningsanalyser.

För sök steknik. Principerna för utläggning av växtodlingsförsök och åtgärder till undvikande av försöksfel. Skördebedömning och uträkning av skörderesultat.

Trädgårdsprodukternas användning som födoämnen. Betydelsen av köksväxter, frukter och bär som födoämnen. Deras användning i maträtter. Principerna för konservering av olika slag.

Pedagogik. Huvudsakligast metodik, föredragsövningar, provlektioner med lägre trädgårdsskolans elever.

Det måste anses vara av stor betydelse, att eleverna i den högre trädgårdskursen få noga följa gången av alla praktiska arbeten i trädgårdarna. De böra därför vara skyldiga närvara vid de tillfällen, då ledarna av de praktiska arbetena vid slutet av varje vecka inför eleverna vid den lägre trädgårdsskolan redogöra för dessa arbeten. De böra också deltaga i sådana demonstrationer i trädgårdarna, som tillfälligtvis anordnas av vederbörande lärare, även örn dessa skulle falla utom ramen för den ovan skisserade undervisningen.

Nedanstående undervisning spion omfattar de sakkunnigas förslag dels till ungefärliga antalet undervisningstimmar i olika ämnen och dels till uppdelning av undervisningen på de båda studieåren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

113 Undervisningsplan.

Alla ämnen utom de med * betecknade äro obligatoriska för dem som önska avlägga examen frän den högre trädgårdskursen.

Slutligen hava de sakkunniga med avseende på examen från högre trädgårdskurs anfört följande.

Ordinarie elev, som inhämtat godkända kunskaper i de läroämnen, vilka i undervisningsplanen angivits som obligatoriska, borde efter avslutad lärokurs kunna erhålla betyg om avlagd examen från trädgårdsinstitut.

Elev, som deltagit endast i visst eller vissa av kursens läroämnen, borde efter genomgången prövning för vederbörande lärare kunna erhålla betyg i detta eller dessa ämnen.

Bihang till riksdagens protokoll 1980. 1 sami. 218 käft. (.Nr 249.)

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

Yttranden.

Departe-

mentschefen.

De ovan föreslagna allmänna grunderna för den högre trädgårdsundervisningens ordnande hava gjorts till föremål för särskilt uttalande endast i några få av de avgivna yttrandena.

Lantbruksakademien har vitsordat, att den funnit den föreslagna anordningen av, högre trädgårdsundervisning vid ett trädgårdsinstitutet å Alnarp vara ändamålsenlig. Då emellertid eleverna vid de trädgårdsskolor, för vilka Kungl. Maj :t fastställt reglemente, under sin tvååriga kurs inhämtat i allmänhet större kunskaper i grundläggande ämnen, än som fordrades för realskolexamen, och de vid denna kurs haft så lång förberedande utbildning och nått den ålder, att avläggande av realskolexamen skulle förefalla onödigt betungande, syntes det lämpligt, att avlagd examen från dylik trädgårdsskola med minst betyget med beröm godkänd såväl i de olika trädgårdsämnena som i svenska språket, matematik,, fysik, kemi, botanik och zoologi, ävensom i förmåga att ordna och leda trädgårdsarbeten, kunde anses ersätta realskolexamen, som inträdesvillkor vid institutet. För övrigt torde kunskaperna i ett främmande språk kunna begränsas till förmåga att ledigt översätta från detta språk (tyska eller engelska till svenska), en färdighet, som vore behövlig för studerande av utländsk facklitteratur men lätt förvärvades av dem, vilka enligt sakkunnigas förslag idkat praktiska trädgårdsstudier i utlandet.

För personer, som icke med ns^ssnämnda betyg genomgått tvåårig kurs vid lägre trädgårdsskola, borde de av sakkunniga föreslagna inträdesfordringarna kunna anses tillfredsställande, dock under förutsättning att den inträdessökandes praktiska förutbildning i trädgårdsyrket motsvarade den, som sagda skolors nyssnämnda elever besutte.

I särskilt uttalande till lärarrådets vid Alnarp yttrande har föreståndaren för Alnarps trädgårdsskola anfört, att han ansåge de sakkunnigas förslag till högre kurs i trädgårdsskötsel vid Alnarp vara i väsentliga delar välbetänkt. Beträffande undervisningen i kemi för högre trädgårdskursenvore det dock erforderligt, att den skildes från motsvarande undervisning i agronomkursen.

Föreningen Sveriges trädgårdskonsulenter har ansett, att vissa avvikelser från de sakkunnigas förslag vore önskvärda.

Enligt den föreslagna undervisningsplanen skulle kursen vara lika för alla under båda åren, men det syntes föreningen lämpligare, om under det andra läsåret undervisningen uppdelades på tvenne linjer, ekonomisk trädgårdsodling å ena sidan och tjänstemanna- och undervisningsverksamhet å andra.

Liksom det för dem, som ämnade bliva handelsträdgårdsmästare, vore en onödig belastning med 50 timmars ritning och 260 timmars trädgårdsanläggning andra året, så skulle det för en blivande trädgårdskonsulent vara mindre väl använd tid med 90 timmar blomsterodling under glas och 145 timmar husbyggnadslära och växthuskonstruktioner under andra året, örn dessa ämnen under kortare tid förekommit under första året. Detta framhölles också under »allmänna grunder för undervisningens ordnande», men komme icke till synes i förslaget till undervisningsplan.

Styrelsen för Sveriges konditioner ande trädgårdsmästares förbund har såsom sin mening uttalat, att antalet föreläsningar i fysik och mekanik, kemi, redskapslära och rättslära borde minskas, under det att ökning i antalet undervisningstimmar borde vidtagas beträffande ämnena växtpatologi, trädgårdsekonomi, köksväxtodling, blomsterodling på kalljord samt fröodling och fröbehandling. I den sistnämnda ämneskombinationen borde ingå föreläsningar och demonstrationer i frökännedom.

De sakkunnigas förslag till riktlinjer för den högre trädgårdsundervisningen kan jag i allt väsentligt biträda. De uppställda kraven på förkunskaper torde

Kungl. Majlis proposition nr Bi9.

vara lämpligt avvägda, och kurstidens längd, som av de sakkunniga föreslagits till två år, finner jag vara lämpligt tillmätt. Med hänsyn till att antalet elever vid ifrågavarande kurs beräknats uppgå till endast fem örn året lämnar jag jämväl utan erinran de sakkunnigas förslag att nya elever tills vidare skola antagas endast vartannat år.

Vad därefter angår de sakkunnigas förslag beträffande undervisningens omfattning samt undervisningsplan vid den högre trädgårdskursen vill jag i a.nslutning till vad jag förut anfört med avseende på vissa andra undervisningskurser understryka, att det torde bliva vederbörande kurslednings uppgift att med stöd av vunnen erfarenhet vidtaga de jämkningar, som kunna befinnas erforderliga. Vad särskilt angår den ifrågasatta linjedelningen vid den högre trädgårdsundervisningen torde denna, som väl i och för sig kan anses önskvärd, tills vidare böra anstå.

De föreslagna bestämmelserna rörande examen från högre trädgårdskurs föranleda ingen anmärkning från min sida.

3. Undervisningens yttre organisation.

Den högre lantbruksundervisningen synes kunna i organisatoriskt och administrativt hänseende ordnas, antingen fullt självständigt eller också genom samordnande i en eller annan form med annan jämställd, närstående undervisning. Anstalter i sistnämnda syfte kunna givetvis i främsta rummet tänkas lämpade för den rent högskolemässiga delen av ifrågavarande undervisningsverksamhet, däruti eventuellt inbegripet kursen för mejerikonsulenter m. fl.

Såsom redan erinrats, föresloge 1911 års lantbrukshögskolesakkunniga, att den då tilltänkta högskoleinstitutionen på lantbrukets område inordnades i ett av universiteten. Högre lantbruksundervisningssakkunniga hava redan av denna anledning ansett sig böra upptaga en sådan möjlighet till närmare utredning. Men även den omständigheten, att den högre lantbruksundervisningen flerstädes i utlandet är ansluten till universitetet, har talat för ett sådant övervägande.

Även har ifrågasatts, huruvida icke den högskolemässiga lantbruksundervisningen lämpligen borde organiseras såsom del av annan redan befintlig fackhögskola, därvid tekniska högskolan, veterinärhögskolan och skogshögskolan ansetts kunna ifrågakomma. De sakkunniga hava undersökt jämväl dessa möjligheter, och vidare berört frågan örn den högre lantbruksundervisningens förhållande till lantmäteriundervisningen ävensom till det nuvarande systemet för utbildning av lantbruksingenjörer.

Slutligen hava de sakkunniga i sitt betänkande behandlat spörsmålet örn den högre lantbruksundervisningens ställning till centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet. Till denna sistnämnda fråga vill jag emellertid senare återkomma.

Högre lantbruksundervisningssakkunniga.

116 Kungl. Majda proposition nr 2hd.

Med avseende på den högre lantbruksundervisningens inordnande i ett universitet hava de sakkunniga till en början diskuterat de allmänna organisationsproblemen, därvid i huvudsak framhållits följande.

Vid övervägande av spörsmålet örn den högre lantbruksundervisningens eventuella införlivande med anstalt för universitetsutbildning hade de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att för en dylik åtgärd endast något av statsuniversiteten kunde komma i fråga. De med universiteten i vissa avseenden likställda högskolorna i Stockholm och Göteborg, vilka icke på samma sätt stöde under statligt inflytande, hade de sakkunniga sålunda i detta sammanhang ansett sig kunna bortse ifrån.

Vad beträffade formen för den högre lantbruksundervisningens införlivande med ett universitet, borde givetvis frågan örn fristående fakultet eller avdelning inom filosofiska fakulteten ur lantbruksundervisningens egen synpunkt vara av jämförelsevis underordnad betydelse. Huvudsaken vore, att för ifrågavarande undervisning skapades sådana betingelser — även rent administrativt — att undervisningen bleve i stånd att tillfredsställa de krav, som från jordbruksnäringens sida med fog kunde ställas på den. Det ville emellertid synas de sakkunniga, som örn organisatoriskt sett en fristående fakultet i sådant avseende innebure större förutsättningar än en mindre avdelning inom den filosofiska fakulteten.

De sakkunniga hade i det föregående angivit, vilken teoretisk förbildning studerande borde äga för att vinna inträde vid lantbrukshögskolan. Bestämmelserna härutinnan, liksom i fråga örn praktiska förkunskaper, syntes med hänsyn till lantbruksstudiernas speciella fordringar även i förevarande fall böra i allt väsentligt vara gällande. Å andra sidan ansåge de sakkunniga det vara i hög grad betänkligt, örn lantbruksstuderande skulle gå förlustig vissa akademiska rättigheter på grund därav, att han icke avlagt studentexamen. De sakkunniga hade redan förut uttalat såsom sin uppfattning, att alla studerande, som vunnit inträde vid en lantbrukshögskola, vare sig de avlagt studentexamen eller icke, borde vara likställda även när det gällde studier för högre examina, och måste förty bestämt motsätta sig, att någon åtskillnad i akademiskt hänseende gjordes mellan olika lantbruksstuderande. Enligt de sakkunnigas mening borde nämligen de lantbruksstuderande, som icke avlagt studentexamen, på grund av de uppställda inträdesfordringarna anses hava i stort sett samma förutsättningar för bedrivande av högre studier av denna art som de, vilka avlagt sådan examen. Inskrivning av lantbruksstuderande i annan fakultet syntes väl i praktiken endast i undantagsfall komma i fråga, enär ju ifrågavarande studerande genom sin föregående jordbrukspraktik måste anses vara speciellt inriktade på lantbruksstudier. Därest så skulle befinnas erforderligt, torde emellertid genom vissa reglerande bestämmelser rörande övergång från en fakultet till en annan lätt kunna förhindras, att rättighet till dylik övergång missbrukades.

Formerna för den högre lantbruksundervisningens anordnande syntes i stort sett icke böra undergå förändring på grund därav, att undervisningen inordnades under ett universitet. ^ Undervisningen torde sålunda även i sådant fall böra i huvudsak anordnas på det sätt, som i det föregående angivits.

Agronomkursen vore jämförelsevis väl avgränsad från övrig högre lantbruksundervisning, och då kursens syfte i stort sett vore ett annat än universitetsundervisningen vöre avsedd att tillgodose, syntes tillräcklig anledning icke förefinnas att införliva denna kurs med ett universitet.

Beträffande _ undervisningen för agronomisk ämbetsexamen, som däremot skulle infogas i universitetsundervisningen, borde förut anförda allmänna grunder med avseende på studietid, tid för undervisningens början, ferietid, under-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2 4 9. 117

visningens allmänna planläggning ävensom examination även i detta fall vara tillämpliga.

Reglerna för avläggande av högre lantbruksexamina borde ävenledes vara i stort sett desamma som förut angivits. Vad slutligen beträffade prov för eventuell doktorsgrad, borde samma bestämmelser tillämpas som i sådant avseende gällde för annan doktorsgrad vid universitet.

De sakkunniga hava därefter övergått till att undersöka, i vad mån de vid ett universitet förefintliga resurserna skulle kunna utnyttjas för lantbruksundervisningen. Därvid har visat sig, att beträffande de tillämpade ämnena — jordbrukslära, husdjurslära och lantbruksekonomi m. fl. — ett universitet har jämförelsevis litet att giva, vare sig det gäller lärarkrafter, lokaler eller instrumentell utrustning. Något annorlunda blir förhållandet, när det gäller de grundläggande ämnena.

Beträffande de ämnen, som ur lantbruksundervisningens synpunkt vore av mera grundläggande natur, vore det önskvärt, om undervisningen kunde meddelas vid redan förefintliga universitetsinstitutioner. Därigenom skulle vinnas en viss minskning i fråga örn behovet av lokaler och instrumentell utrustning för lantbruksundervisningen med ty åtföljande kostnadsbesparing. Möjligen skulle därigenom även kunna åstadkommas, att vid universitetet redan förefintliga lärarkrafter i större utsträckning än eljest kunde meddela undervisning jämväl åt lantbruksstuderande. Emellertid vore att märka, att den undervisning, som meddelades vid universitet uti de för lantbruksutbildningen ifrågakommande grundläggande ämnena, i regel icke utan vidare vore lämpad att ingå i kurserna i motsvarande ämnen för agronomisk ämbetsexamen. I de flesta fall torde de sedvanliga universitetskurserna i dessa ämnen vara för omfattande för den agronomiska utbildningen, och därjämte kunde naturligtvis åt dem icke lämpligen givas den speciella inriktning, som med hänsyn till de fortsatta lantbruksstudierna måste anses synnerligen önskvärd. I regel torde sålunda särskilda kurser bliva erforderliga uti ifrågavarande ämnen för de studerande inom lantbruksfakulteten. Frågan bleve då, huruvida nuvarande lokaler och apparatur inom vederbörande universitetsinstitutioner kunde ställas till förfogande jämväl för ifrågavarande kurser, ävensom huruvida för andra uppgifter anställda lärare vid universitetet lämpligen kunde meddela undervisning även vid dessa kurser.

Vid bedömande av denna fråga förtjänade uppmärksammas, att av nu avsedda ämnen matematik, fysik och meteorologi, bakteriologi, allmän ärftlighetslära, lantbrukszoologi, nationalekonomi med statistik, rättslära och pedagogik förutsattes skola studeras i förhållandevis ringa omfattning för agronomisk ämbetsexamen, varför de för dessa ämnen erforderliga lokalutrymmen och instrumentella hjälpmedel icke bleve avsevärda. Ämnena marklära samt husdjurens anatomi och fysiologi återigen hade så speciell karaktär, att vid universitetet tillgängliga resurser endast i jämförelsevis ringa mån torde kunna utnyttjas vid studiet av dessa ämnen. Återstode så ämnena lantbrukskemi och lantbruksbotanik. För dessa ämnen erfordrades relativt omfattande institutioner, och det skulle givetvis vara av stort värde, om dessa kunde inrättas i anslutning till universitetets institutioner för respektive kemi och botanik. Även vid sådan anordning torde det emellertid vara nödvändigt, att särskilda professurer inrättades i lantbrukskemi och lantbruksbotanik. Det torde nämligen icke kunna förutsättas, att andra vid universitetet fast anställda lärare — även örn deras tid tilläte meddelandet av särskilda, jämförelsevis omfattande kurser för lantbruksstuderande, vilket för övrigt med skäl torde

118 Kungl. Majrts proposition nr 2^9.

kunna ifrågasättas — skulle kunna inrikta undervisningen i dessa ämnen efter de speciella krav, en ändamålsenlig högre lantbruksutbildning ställde därpå. Att åter för undervisningen i dessa viktiga ämnen anlita tillfälliga lärare syntes icke vara försvarligt. Enär sålunda beträffande ämnena lantbrukskemi och lantbruksbotanik måste förutsättas särskilda professurer och speciella undervisningskurser för lantbruksstuderande, vore det uppenbart, att för dessa ämnen måste krävas icke obetydliga särskilda utrymmen. Enligt vad de sakkunniga under hand inhämtat, torde emellertid icke vid något av rikets båda universitet finnas möjlighet att inom institutionsbyggnaderna för kemi och botanik bereda erforderlig arbetsplats vare sig för ytterligare professorer eller för det jämförelsevis stora antalet studerande för agronomisk ämbetsexamen. För ett mindre antal studerande på ett högre stadium syntes däremot enligt tillgängliga uppgifter erforderlig arbetsplats möjligen kunna ställas till förfogande.

I fråga örn förläggningen av erforderliga byggnader vid eventuellt inordnande av den högskolemässiga lantbruksundervisningen i ett universitet erinras därom, att det för den tillämpade lantbruksundervisningen vore nödvändigt att äga tillgång till ett välskött större jordbruk i närheten av institutionslokalerna. Det vore då motiverat, att erforderliga institutioner för tillämpade ämnen vid den agronomiska fakulteten förlädes till universitetet närbelägen institutsegendom. För undervisningen i grundläggande ämnen hava de sakkunniga ansett.det vara av betydelse att vinna direkt anslutning till motsvarande universitetsinstitutioner. Å andra sidan finge icke bortses ifrån att det för undervisningen i de tillämpade lantbruksämnena, som i stor utsträckning byggde på sådana ämnen som lantbrukskemi och lantbruksbotanik, vore av stort värde att äga institutionerna för sådana ämnen i omedelbar närhet. De sakkunniga hava vid övervägande av denna fråga kommit till den uppfattningen, att samtliga för den agronomiska fakulteten erforderliga institutionerna torde böra förläggas till samma plats.

Vad därefter angår de sannolika byggnadskostnaderna för en agronomisk fakultet vid ett universitet hava de sakkunniga framhållit, att de torde få beräknas ungefär lika stora som för en till samma plats förlagd, organisatoriskt fristående lantbrukshögskola.

_ På grund av lantbruksundervisningens speciella karaktär hava de sakkunniga räknat med, att undervisningen endast i undantagsfall skulle kunna vara gemensam för lantbruksstuderande och andra studerande vid universitetet. Behovet av lärarkrafter för lantbruksundervisningen bleve därför lika stort vid en lantbruksfakultet som vid en fristående lantbrukshögskola. Enär emellertid universitetsprofessorer befunne sig på högre lönenivå än professor vid fackhögskola, med vilken senare professor vid lantbrukshögskola borde jämställas, skulle genom den högre lantbruksundervisningens anslutning till universitet förorsakas en kostnadsökning, som av de sakkunniga beräknats till ett belopp av — beroende på valet av förläggningsort m. m. -— 18,000—27,000 kronor örn året.

Däremot skulle enligt de sakkunnigas uppfattning kostnaderna för undervisningsmateriel m. m. för den högre lantbruksundervisningen kunna väntas bliva något lägre, om den organiserades såsom del av ett universitet.

De sakkunniga hava för sin del kommit till den uppfattningen, att den högre lantbruksundervisningen icke lämpligen bör inordnas i ett universitet. Såsom motiv härför hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

Då de sakkunniga hade att taga ställning till frågan om lämpligheten av lantbrukshögskolans inordnande i ett av de två statsuniversiteten, hade de

Kungl. Majda proposition nr 2-Ut.

därvid givetvis att i första hand taga hänsyn till de skäl för och emot, vilka ur undervisningsteknisk och ekonomisk synpunkt blivit i det föregående anförda. Dessa skäl syntes knappast giva stöd för en sådan anordning. Den i ämnet verkställda utredningen gåve nämligen vid handen, att de fördelar i förenämnda avseenden, man tilläventyrs trott sig hava anledning förvänta av den högre lantbruksundervisningens inkorporering i universitetsundervisningen, näppeligen vore till finnandes, i varje fall icke i sådan grad, att avgörandet därav kunde anses böra i mera avsevärd grad påverkas.

Utom de ovan anförda skälen av huvudsakligen undervisningsteknisk och ekonomisk art funnes även andra, vilka borde tagas i beaktande. Så syntes man utan vidare kunna påräkna, att den högre lantbruksundervisningen, inordnad i ett universitet, skulle röna ett livgivande och även annorledes gynnsamt inflytande av den vetenskapliga livaktighet, som rådde vid .våra högsta bildningsanstalter. Värdet av ett sådant inflytande borde. icke. underskattas, helst som det skulle innebära en garanti mot den fara för isolering och passivitet, varför mindre läro- och forskningsanstalter med avgränsade arbetsuppgifter i viss mån alltid vore utsatta. Å andra sidan syntes genom lantbruksliögskolans inkorporerande i ett universitet allvarlig fara uppstå, att högskolan ej kunde — såsom en dylik facklig undervisnings- och forskningsanstalt enligt all erfarenhet helst borde — få föra sitt eget fria och självständiga liv. Endast vid verksamhetens utövande under fullt fria och självständiga former torde högskolan kunna utöva ett verkligt fruktbringande inflytande på den näring högskolan vore avsedd att stödja.

Vidare kunde såsom en fördel vid lantbrukshögskolans inkorporerande i ett av de stora universiteten räknas med, att högskolan vid sådant förhållande skulle komma i åtnjutande av dettas på seklers verksamhet grundade auktoritet.

Härtill komme slutligen, att universitetens organisation vuxit fram som resultat av lång tids erfarenhet och tvivelsutan kunde sägas vara för sitt ändamål väl lämpad; även härav skulle den högre lantbruksundervisningen utan vidare kunna draga fördel.

Vissa skäl av liknande art talade emellertid emot den blivande högskolans inordnande i ett äldre universitet.

Då givetvis en eventuellt tillskapad agronomisk fakultet eller sektion av fakultet vid universitet komme att intaga en i förhållande till övriga fakulteter resp. sektioner med hänsyn till omfattningen underordnad ställning, .skulle antagligen jordbruksundervisningens intressen endast med en viss svårighet kunna på ett för ifrågavarande undervisning betryggande sätt göra sig gällande gentemot mäktigare eventuellt konkurrerande intressen. I allmänhet torde man med fog kunna förvänta, att lantbruksstudierna överhuvud taget svårligen — åtminstone ej förr än avsevärd tid förlupit — skulle kunna erhålla en med övriga studier fullt likställd och jämbördig ställning. En sådan, i förhållande till undervisningen i övrigt underordnad ställning skulle helt visst mycket snart visa sig medföra mindre önskliga följder. . .

Erfarenheten hade ock tydligt givit vid handen, att vid viss fackundervisnings förläggande till självständig och efter förhållandena väl avpassad högskola, denna hade möjlighet att till hela facket i fråga intaga en central och dominerande ställning, att bilda den medelpunkt, dit utövare av ifrågavarande praktiska verksamhet kände sig mer eller mindre anknutna och varifran de i fråga om sin speciella yrkesgren tillitsfullt förväntade de nya signaler, vartill de undan för undan gjorda vetenskapliga framstegen och rönen kunde giva anledning. I alldeles särskilt hög grad vore detta självfallet gällande i fråga örn från resp. högskola utexaminerade yrkesmän, vilka — enligt vad erfarenheten givit vid handen — till egen och oj minst resp. högskolas fördel alltjämt

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.

uppehållit förbindelsen med högskolan på ett helt annat sätt, än vad fallet kunde bliva med den, som utexaminerats från ett universitet.

En direkt anknytning till ett universitet av den högre lantbruksundervisningen även på dess lägre stadium (för ämbets- eller kandidatexamen) syntes vidare medföra högre och i varje fall mera formella inträdesfordringar med hänsyn till de studerandes teoretiska förbildning, detta även örn man kunde tänka sig, universitetet giva efter på den annars undantagslöst uppehållna fordran på avlagd studentexamen. Därest man i detta avseende holle för lämplig en viss möjlighet till fri prövning av de inträdessökandes kompetens för deltagande i just detta slag av utbildning, syntes nu berörda förhållande få betraktas som en förevarande organisationsform vidlådande olägenhet.

Slutligen förtjänade erinras därom, att i ju intimare anknytning med ett universitet den blivande högskolan organiserades, dess svårare torde det befinnas bliva att uppehålla den för högskolans verksamhet och resultatet därav så betydelsefulla kontakten med det praktiska jordbruket. Och uppehållandet av en intim och livlig förbindelse med den utövande jordbruksnäringen måste betraktas som en utomordentligt viktig förutsättning för ej mindre att högskolans undervisning skulle få önskvärd praktisk inriktning än även att den vid högskolan bedrivna vetenskapliga forskningen erhölle den praktiskt-vetenskapliga karaktär, som ensam kunde göra densamma fullt ägnad att fylla sin uppgift i jordbrukets tjänst.

Vid övervägande av samtliga här ovan anförda skäl och omständigheter, vilka talade för eller emot en blivande lantbrukshögskolas inordnande såsom en integrerande del av ett universitet, hade de sakkunniga kommit till den bestämda uppfattningen, att den högre lantbruksundervisningen icke lämpligen borde organiseras såsom underavdelning av ett universitet. Dock syntes, såsom redan förut påpekats, särskilt på det högre stadiet av lantbruksutbildningen ett visst samarbete mellan universitet och högskola vara både möjligt och ur flera synpunkter önskvärt. Till denna fråga ville de sakkunniga längre fram återkomma.

En annan tänkbar form för den högre lantbruksundervisningens organisation är dess anknytning till tekniska högskolan i Stockholm. I utlandet saknas icke exempel på en dylik kombination, och även i vårt land har uppfattningen örn dess lämplighet kommit till uttryck.

De sakkunniga hava verkställt utredning, i vad mån den nuvarande undervisningen vid tekniska högskolan kunde tänkas lämpad jämväl för högre lantbruksutbildning. Beträffande utredningens resultat anföra de sakkunniga följande.

Av den förebragta utredningen beträffande kurserna i de studieämnen vid tekniska högskolan, som eventuellt skulle kunna tänkas utnyttjas vid den högre lantbruksundervisningen, framginge, att knappast någon av dessa lärokurser i sin nuvarande utformning vore utan vidare lämplig för sagda ändamål. Man torde ej heller kunna räkna med möjligheten av en anpassning av kurserna, sa att de bättre skulle tillgodose behovet vid den högre lantbruksundervisningen, emedan detta i avsevärd mån skulle förrycka den tekniska undervisningen.

Man kunde då tänka sig möjligheten av anordnande av speciella kurser i de ovan omtalade ämnena, givna av tekniska högskolans professorer och speciallärare och med utnyttjande av sagda högskolas föreläsningssalar, laboratorier och ritsalar. Även denna möjlighet visade sig emellertid vid närmare skärskådande vara ganska ringa. Enligt inhämtade uppgifter vore lärarnas arbets-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.

kapacitet redan fullt tagen i anspråk för den ordinarie undervisningen med härtill hörande examinationsskyldighet. Vad hör- och ritsalar beträffade, kunde dessa ej få disponeras utöver de tider, då de användes för högskolans egen undervisning.

De sakkunniga hava även tagit under övervägande, huruvida en samverkan mellan lantbrukshögskolan och tekniska högskolan skulle kunna tänkas åstadkommas på så sätt, att den förra organiserades i form av en särskild fackavdelning av den senare. Detta skulle då givetvis medföra såväl uppförande av särskilda byggnader i tillräcklig omfattning för den nya fackavdelningen, som även upprättandet av en särskild lärarstab. Även en sådan anordning avvisas emellertid av de sakkunniga.

Då, såsom torde framgå av föregående utredning, några större möjligheter för direkt samarbete med övriga fackavdelningar vid tekniska högskolan ej torde kunna anses föreligga, skulle, enligt de sakkunnigas mening, organiserandet av den högre lantbruksundervisningen såsom en fackavdelning vid tekniska högskolan huvudsakligen medföra fördelen av gemensam administration, vilket ju visserligen ur besparingssynpunkt måste anses innebära en vinning.

Frånsett att den blivande lantbrukshögskolan, under förutsättning av den ifrågasatta sammankopplingen med tekniska högskolan, utåt ej skulle komma att äga någon självständig ställning, vilket med hänsyn till jordbrukets stora betydelse för landet väl knappast torde kunna anses lämpligt, borde även hänsyn tagas därtill att, med bortseende ifrån de anknytningspunkter som säkerligen förefunnes mellan undervisningen vid tekniska högskolan och vid lantbrukshögskolan ur rent teknisk synpunkt, dock hela det rent biologiska område, som bildade den väsentliga grundvalen för lantbruksundervisningen, måste anses stå tekniska högskolans uppgifter synnerligen främmande.

Det ville sålunda synas, som om ur den högre lantbruksundervisningens synpunkt föga vöre att vinna genom anslutning till tekniska högskolan. Då en dylik anordning därtill ur administrativa och ekonomiska synpunkter syntes vara förbunden med allvarliga olägenheter, hade de sakkunniga icke ansett sig böra ingå på en närmare utredning av ifrågavarande organisationsform för den högre lantbruksundervisningen.

Under det meningsutbyte, varför lantbrukshögskolefrågan under de senast förflutna årtiondena varit föremål, har även framhållits, att högskolan borde direkt anknytas till de till Stockholm förlagda veterinär- och sko g shö g skolorna. Även de sakkunniga hava ansett, att det skulle vara synnerligen önskvärt, att en sådan lösning av högskolefrågan kunde komma till stånd, att ett samarbete mellan den blivande lantbrukshögskolan och förenämnda högskolor kunde åvägabringas. Vid utredning av hithörande förhållanden hava de sakkunniga till en början ansett sig böra undersöka, huruvida ett organisatoriskt samordnande av den högre lantbruksundervisningen med undervisningen vid nämnda båda högskolor lämpligen kunde komma i fråga.

De sakkunniga hava utgått ifrån, att örn den högre lantbruksundervisningen organisatoriskt skulle samordnas med annan närstående fackundervisning, kombinationen borde omfatta både veterinärundervisningen och den högre skogsundervisningen. Om lantbrukshögskolan förenades endast med den ena av ifrågavarande båda fackhögskolor, torde nämligen de fördelar, som ett samordnande

122 Kungl. Majlis proposition nr 2hQ.

av olika närstående utbildningsgrenar kunde medföra, endast i betydligt reducerad omfattning stå att vinna.

Med avseende på dels den utsträckning, i vilken vid ifrågavarande båda fackhögskolor meddelad undervisning kan anses utan vidare motsvara den högre lantbruksutbildningens behov, dels i vad mån högskolornas lokaler och övriga resurser för undervisningen inklusive lärarkrafter kunna tänkas ställas till förfogande för speciell undervisning för lantbruksstuderande, hava de sakkunniga inhämtat vissa uppgifter, som intagits i det tryckta betänkandet. Såsom sammanfattning av vad sålunda inhämtats hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

Av den lämnade översikten framginge, att vid veterinär- och skogshögskolorna meddelad undervisning endast i undantagsfall syntes i oförändrad form passa för studerande vid en lantbrukshögskola. Enär varje slags fackutbildning krävde sin särskilda specialisering av undervisningen, torde det icke heller vara lämpligt eller ens möjligt, att kurserna i förberörda ämnen modererades på ett sådant sätt, att de jämväl kunde tillgodogöras för den högre lantbruksutbildningen.

Däremot torde det vara möjligt att för lantbruksundervisningen i vissa fall utnyttja de andra fackhögskolornas resurser i fråga örn lokaler och undervisningsmateriel. Sålunda torde möjligen åtminstone större delen av undervisningen i husdjurens anatomi och fysiologi kunna förläggas till veterinärhögskolan. Vid samma högskola borde även den för lantbruksutbildningen erforderliga undervisningen i husdjurens hälso- och sjukvårdslära kunna meddelas. Undervisningen i skogsskötsel borde tydligen kunna förläggas till skogshögskolan. Vad slutligen beträffade undervisningen i lantbrukskemi, syntes det icke vara uteslutet att för erforderliga övningar få använda veterinärhögskolans elevlaboratorium. Enär vid lantbrukshögskolan måste finnas professur i lantbrukskemi och såsom följd därav också en väl utrustad institution i ämnet, för vilken institution plats icke lämpligen torde kunna beredas i anslutning till veterinärhögskolans lokaler för undervisningen i kemi, syntes det emellertid vara mest ändamålsenligt, att lokal för elevernas laborationer förlädes till samma plats som övriga delar av vederbörande institution.

Vad därefter anginge lärarfrågan, förefölle det tänkbart, att genom en sammanslagning av lantbrukshögskolan med ovannämnda två fackhögskolor viss minskning i de totala kostnaderna för lärare skulle kunna åvägabringas. Så torde man kunna räkna med att professuren vid lantbrukshögskolan i husdjurens anatomi och fysiologi skulle kunna undvaras. Dock torde man även i sådant fall få räkna med särskilt lärararvode för ifrågavarande undervisning. Enär de ordinarie lärarna uti ifrågavarande ämnen vid veterinärhögskolan icke jämte sin förutvarande undervisning torde kunna bestrida den förhållandevis omfattande undervisningen i samma ämnen jämväl vid lantbrukshögskolan, åtminstone ej i hela dess omfattning, vore de sakkunniga likväl icke övertygade därom, att på detta sätt ur lantbruksundervisningens synpunkt samma gynnsamma resultat kunde förväntas som under förutsättning av egen professur i ämnet vid lantbrukshögskolan.

I ämnena husdjurens hälso- och sjukvårdslära samt skogsskötsel förutsattes ävenledes särskilda kurser för lantbruksstuderande, och på grund därav torde man även för dessa ämnen hava att räkna med särskilda lärararvoden.

Huruvida genom nu avsedda sammanslagning fördelar vore att vinna för undervisningen vid veterinär- och skogshögskolorna, undandroge sig de sakkunnigas närmare bedömande. Likväl torde man kunna utgå ifrån, att ifråga-

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

varande högskolor redan vore så väl rustade med lokaler och andra resurser för undervisningen, att genom en kombination med den högre lantbruksundervisningen föga vore att vinna i sådant avseende. Återstode da fragan örn, huruvida därigenom någon besparing kunde ernås i kostnaderna för lärare vid de båda högskolorna. Otänkbart vore väl ej, att i dylikt fall professuren i husdjurslära vid veterinärhögskolan kunde indragas. Dock torde det vara uteslutet, att fast anställda lärare vid lantbrukshögskolan skulle kunna medhinna att bestrida ali erforderlig undervisning uti ifrågavarande ämne vid veterinärhögskolan. Vid skogshögskolan åter skulle kanske speciallärarbefattningen i jordbrukslära och lantbruksekonomi bliva obehövlig. Även örn utöver vad nu nämnts ytterligare någon minskning i antalet lärarkrafter skulle kunna vinnas genom här diskuterade sammanslagning av fackhögskolor, vore det emellertid tydligt, att den tänkbara kostnadsminskningen på denna punkt aldrig kunde uppgå till något större belopp.

Vad till sist beträffade den allmänna administrationen, vore det antagligt, att ett stort kansli med gemensam rektor för samtliga tre förutnämnda fackhögskolor skulle komma att draga mindre kostnader än örn varje fackhögskola skall hava sitt särskilda kansli med egen rektor. Dock försvårades en stark koncentration av administrationen därav, att de olika högskolorna vid sidan av den teoretiska undervisningen måste hava tillgång även till omfattande anordningar för praktiska övningar, vilka anordningar vore förenade med icke ringa administrativt arbete. För skogsundervisningen måste sålunda omfattande skogsmarker stå till förfogande, och lantbrukshögskolan måste äga anknytning till försöksmarker och demonstrationsjordbruk. Veterinärhögskolan slutligen vore jämväl sjukvårdsanstalt. Vid administrativ förening av nämnda tre fackhögskolor torde sålunda åt var och en av de tre fakulteternas dekaner få givas mera omfattande uppgifter än som nu tillkomme universitetsfakulteternas dekaner.

Gemensam administration torde även kunna medföra viss kostnadsbesparing därigenom, att, enär för samtliga fackskolor inköp av bränsle och andra förnödenheter skulle kunna göras gemensamt, avsluten komme att röra sig° om större kvantiteter och på grund därav sanolikt skulle kunna göras till något förmånligare pris.

Tänkbart vore väl också, att kostnaderna för underhåll och skötsel av bibliotek skulle bliva något mindre, örn för de tre fackhögskolorna ett gemensamt större bibliotek inrättades. En sådan anordning vore dock ur flera andra synpunkter en given försämring.

De sakkunniga hava vidare framlagt vissa allmänna synpunkter på frågan örn ett organisatoriskt samordnande av den högre lantbruksundervisningen med veterinär- och skogshögskolorna; och hava de sakkunniga icke funnit sig kunna tillstyrka en sådan åtgärd.

Det kunde enligt de sakkunnigas mening icke med fog bestridas, att icke åtskilligt talade för ett samordnande av tre varandra så närstående undervisningsanstalter som de nu nämnda. Utländska föredömen kunde också anföras till stöd för ett sådant sammanförande av dessa grenar av högre undervisning. Såsom av det ovanstående franninge, hade de olika högskolorna vissa beröringspunkter med avseende på själva undervisningen, och denna skulle sannolikt för de tre högskolorna tillhopa medföra något mindre kostnader, örn de organiserades såsom fakulteter av en gemensam större undervisningsanstalt än såsom självständiga högskolor. Som en given fördel av en dylik kombination torde även vara att räkna, att såväl lärare som elever, representerande tre varandra närstående utbildningsfack, därigenom bereddes möjlighet att komma

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9.

i intim beröring med varandra, vilka med säkerhet borde medföra ett inbördes fruktbärande inflytande på studier och forskning inom vederbörande kunskapsområden. Vore det därför nu fråga örn att på en gång ordna hela detta undervisningskomplex, holle de sakkunniga före, att nu anförda synpunkter på lantbrukshögskolefrågans lösning i samband med annan högskoleundervisning hade förtjänat det allra största beaktande. Men nu läge saken som bekant icke till på detta sätt. Veterinärutbildningen och den högre skogsundervisningen hade redan, den förra år 1912 och den senare år 1914, erhållit sin organisation genom upprättandet av för ett vart av dessa båda ändamål avsedda särskilda läroanstalter, ordnade som fullt självständiga och av varandra oberoende enheter. I och med detta torde det utan vidare kunna sägas, att det rätta ögonblicket för nu ifrågavarande högskolors sammanförande i en organisk enhet vore försuttet.

Det lage också nära till hands, att högskolor, vilka helt nyligen fått sin organisation och sin verksamhet ordnade på för en vars speciella uppgifter lämpligt sätt, icke gärna skulle vilja avstå från sin självständiga ställning och uppgå i en större organisation såsom delar därav blott för att underlätta tillkomsten av en för dem i viss mån främmande läroverksamhet. Och man måste medgiva, att det för högskolor, vilka, såsom de här ifrågavarande, under nu rådande förhållanden bedreve en framgångsrik verksamhet, måste förefalla förenat med ej ringa osäkerhet och risk att övergiva en prövad och god befunnen organisation för en annan, vilken i varje fall hade att tjäna även andra ändamål och på vars utformning och anpassning för resp. högskolas speciella uppgifter man skulle komma att kunna utöva endast jämförelsevis ringa inflytande.

Örn också de för nämnda två högskolor erforderliga byggnaderna kommit att uppföras på tämligen ringa avstånd från varandra, så vore avståndet dock tillräckligt stort för att ett organisatoriskt sammanförande av redan dessa två läroanstalter skulle stöta på rätt väsentliga svårigheter av rent lokal natur. Dessa två högskolors byggnadsfråga skulle förvisso, därest de från början skulle sammanförts till en organisation, lösts på ett helt annat sätt än vad fallet nu blivit. De fördelar, som av sammanförandet kunde hava vunnits, stöde under nuvarande förhållanden endast delvis att vinna. Såvitt de sakkunniga funne, skulle lantbrukshögskolan vid förläggning till Stockholm på grund av de topografiska förhållandena få förläggas till plats på icke ringa avstånd från de båda övriga fackhögskolorna. Med anledning härav torde sålunda genom anknytning av en dylik tredje fackhögskola olägenheterna av gemensam administration bliva ännu mera påtagliga.

Det hade till synes på goda grunder antagits, att genom sammanförande till en organisation av flera närstående högskolor en betydande besparing skulle vara att vinna genom ett fullständigare utnyttjande av tillgängliga lärarkrafter, dels så att viss undervisning kunde vara gemensam för elever, tillhörande olika studiebranscher och dels så att lärare, vilkas tid nu vore endast delvis upptagen av undervisning, kunde finna användning vid sådan verksamhet även inom andra studiegrenar. De verkställda undersökningarna hade, såsom av det ovan anförda framginge, givit vid handen, att någon sådan besparing verkligen torde vara att på antytt sätt vinna, men detta dock i så jämförelsevis ringa grad, att detta motiv för en anordning sådan som den här tilltänkta säkerligen icke kunde tillmätas avgörande betydelse. Vad beträffade byggnadskostnader för landtbrukshögskolan, torde dessa icke kunna nämnvärt nedbringas därigenom, att högskolan sammankopplades med andra fackhögskolor.

Det ville också synas, som om vid lantbrukshögskolans förläggande till Stockholm ovan angivna fördelar för den högre lantbruksundervisningen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 24-9.

samarbete med andra fackhögskolor åtminstone i väsentlig mån kunde vinnas även utan administrativ sammankoppling av de olika anstalterna. För de närmast ifrågakommande ämnena vid lantbrukshögskolan —■ husdjurens anatomi och fysiologi samt i förekommande fall husdjurens hälso- och sjukvårdslära samt skogshushållning — borde sålunda undervisningen genom i särskild ordning träffad överenskommelse kunna förläggas till annan högskolas lokal även med bibehållande av denna högskolas självständighet. Och vad beträffade det vetenskapliga samarbetet mellan personer tillhörande olika discipliner, borde detta, som ytterst vore beroende av de olika vetenskapsidkarnas personliga intresse och förutsättningar för dylikt samarbete, i stort sett kunna åvägabringas utan att anstalterna vore administrativt förenade.

Enär sålunda ett organisatoriskt samordnande av den högre lantbruksunde rvisningen med veterinärutbildningen och den högre skogsundervisningen icke syntes medföra några större påtagliga fördelar men väl åtskilliga olägenheter i jämförelse med den högre lantbruksundervisningens organiserande såsom självständig högskola, hade de sakkunniga icke funnit anledning att närmare ingå på frågan örn den högre lantbruksundervisningen, organiserad på dylikt sätt.

Ehuru den högre lantbruksundervisningen sålunda enligt de sakkunnigas förmenande i organisatoriskt hänseende bör utgöra en självständig institution, följer därav ingalunda, att ifrågavarande undervisning bör stå isolerad från annan närstående undervisnings- och forskningsverksamhet. Tvärtom hava de sakkunniga hållit före, att det för ernående av ett gynnsamt resultat av en reformerad högre lantbruksundervisning vore av synnerligen stor betydelse, att denna stöde i nära kontakt med förefintliga institutioner inom angränsande undervisnings- och forskningsområden.

Vad först beträffade det personliga samarbetet mellan vetenskapsmän vid en lantbrukshögskola och andra närstående anstalter för undervisning och forskning, vore det tydligt, att dylikt samarbete icke kunde garanteras genom yttre anordningar och föreskrifter, då ju den enskildes intresse för dylikt samarbete ytterst vore bestämmande för örn det komme till stånd eller icke. Emellertid borde genom olika åtgärder ökade förutsättningar kunna skapas för dylikt samarbete. I sådant avseende vore det framför allt av betydelse, att de olika anstalterna icke lokalt vore så vitt skilda, att det personliga sammanträffandet mellan olika vetenskapsmän bleve förenat med avsevärda svårigheter. Men även på annat sätt torde förbindelsen mellan vetenskapsmän från olika institutioner kunna underlättas. Sålunda ansåge de sakkunniga, att bland annat en sådan anordning, att vetenskapsmän vid olika institutioner på jordbrukets område kunde anlitas för hållande av någon serie föreläsningar eller enstaka föredrag vid lantbrukshögskolan, komme att verka i ovan antydd riktning.

Ur själva undervisningens synpunkt borde genom kontakt med andra närstående anstalter för undervisning och forskning ett gynnsammare resultat av den lantbruksvetenskapliga utbildningen kunna ernås. I den mån vetenskapligt specialiserade lärarkrafter för dylika anstalter kunde anlitas vid den högskolemässiga lantbruksundervisningen, borde denna inom begränsade områden kunna väntas vinna i fördjupning, och kunde därtill vid sådana anstalter förefintliga, ofta på sitt speciella område rika instrumentella resurser i viss utsträckning tagas i anspråk för lantbruksundervisningen, borde denna hava ännu större förutsättningar att lämna ett gott resultat. Förbises borde ej heller, att dylik kontakt mellan lantbrukshögskolan och andra vetenskapliga anstalter borde kunna väntas hos de lantbruksstuderande medföra vidgad förståelse för forskningens metoder ävensom för dess betydelse för jordbruksnäringen.

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

I ekonomiskt hänseende borde ävenledes vissa fördelar kunna vinnas genom anknytning till andra undervisnings- och forskningsanstalter. Genom utnyttjande av andra anstalters resurser i fråga örn lärare, lokaler och undervisningsmateriel borde nämligen en viss minskning i lantbrukshögskolans egen utrustning i förevarande avseende bliva möjlig, och det torde ej lida något tvivel om, att därigenom en viss kostnadsbesparing kunde åstadkommas. Naturligtvis bestämdes dock kostnadsbesparingen till sin storlek i väsentlig mån av de villkor, som kunde komma att gälla för samarbetet.

De sakkunniga hava i fortsättningen närmare angivit, i vad avseende ett dylikt samarbete kunde tänkas komma till stånd, och hava därvid börjat med universiteten.

Vad först beträffade universiteten, torde på det lägre utbildningsstadiet — närmast undervisningen för agronomisk ämbetsexamen — föga vara att vinna genom samarbete. Universitetskurserna för kandidat- och ämbetsexamina inom filosofiska fakulteten i de för lantbruksstudierna viktigare grundläggande ämnena kunde nämligen icke, vare sig med avseende på omfattning eller inriktning, anses lämpade att ingå i en agronomisk ämbetsexamen, och de speciella kurser uti ifrågavarande ämnen, som sålunda måste givas för lantbruksstuderande, syntes av olika skäl böra meddelas av särskilda vid lantbrukshögskolan anställda lärare, som för vinnande av önskvärd begränsning i studietiden redan från början kunde giva undervisningen en sådan inriktning, som bäst överensstämmer med lantbruksutbildningens speciella krav.

Däremot erfordrades medverkan från universitet i vissa fall med avseende på agronomie kandidatexamen. I denna examen hade ansetts böra kunna ingå ett eller flera av ämnena ärftlighetslära och nationalekonomi, studerade och tenterade vid universitetet. Studiekurserna för olika betyg i agronomie kandidatexamen torde för dessa ämnen böra överensstämma med de kurser, som fordrades för motsvarande betyg i filosofie kandidatexamen. För lantbruksstuderande, som avlagt studentexamen, erfordrades givetvis inga särskilda anordningar när det gällde studiet av ifrågavarande universitetsämnen, enär sådan studerande på vanligt sätt borde kunna vinna inträde vid filosofisk fakultet av universitetet. Beträffande sådan studerande, som icke avlagt fullständig studentexamen, vore det däremot erforderligt, att sådan anordning vidtoges, att lantbruksstuderande bereddes möjlighet att vid universitet bedriva studier och avlägga tentamen i ett eller flera av de tre nyssnämnda ämnena utan hinder därav, att lian eventuellt icke avlagt studentexamen. Enär det icke heller i detta fall vore fråga örn att avlägga examen vid universitet, torde hinder icke böra möta för vidtagande av ifrågavarande anordning, även om lantbrukshögskolan förutsattes vara i organisatoriskt avseende skild, från universitetet..

Vid de mera vetenskapligt betonade lantbruksstudierna — för licentiatexamen och eventuellt doktorsgrad — vore medverkan från universitetens sida ävenledes av behovet påkallad. Såsom förut anförts, borde såsom biämne i licentiatexamen i vissa fall få ingå något av ämnena ärftlighetslära, nationalekonomi eller statistik. Enär berörda ämnen icke vid lantbrukshögskolan avsetts skola företrädas av professurer, hade förutsatts, att de skulle, få studeras och tenteras vid universitet. Den studiekurs, som skulle komma i fråga borde för varje ämne motsvara fordringarna för ett betyg i filosofie licentiatexamen. Sådana åtgärder vore sålunda erforderliga, att lantbruksstuderande, som avlagt ämbets- eller kandidatexamen vid lantbrukshögskolan, bereddes möjlighet att vid universitet bedriva studier och avlägga tentamen för ett betyg i filosofie licentiatexamen i något av de tre nyssnämnda ämnena utan hinder därav, att han icke avlagt lägre filosofisk examen. Det ville synas de sak-

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

kunniga, som om någon allvarligare invändning icke skulle kunna resas från universitetshåll emot ett dylikt arrangemang. Såsom redan tidigare påpekats, gällde det ju i detta fall icke för den studerande att avlägga fullständig filosofisk examen utan endast att vid viss ämneskombination kvalificera sig för avläggande av examen vid lantbrukshögskolan. Uppenbarligen borde den föreslagna anordningen kunna vidtagas utan hinder därav, att lantbrukshögskolan icke vore organisatoriskt förenad med universitet.

När det gällde högre lantbruksstudier, vore emellertid medverkan från universitet önskvärd även i andra avseenden. Enär lantbruksvetenskaperna till största delen hade naturvetenskaplig karaktär, måste den högre utbildningen på området i stor utsträckning grunda sig på den studerandes egna experimentella undersökningar. Sålunda torde man böra räkna med, att licentiat- och doktorsavhandlingar inom lantbruksvetenskaperna mycket ofta skulle bygga på experiment. Nu torde det i många fall vara synnerligen önskvärt, att dylika experimentella undersökningar helt eller delvis kunde få äga rum vid härför lämpade universitetsinstitutioner. För arbeten av ifrågavarande slag torde det nämligen mången gång vara synnerligen värdefullt för att icke säga nödvändigt, att dessa institutioners omfattande instrumentella utrustning kunde få tagas i anspråk. Det torde nämligen icke kunna förväntas, att lantbrukshögskolans egna institutioner åtminstone till en början skulle äga tillgång till alla de ofta mycket dyrbara instrument, som vore nödvändiga för utförande av speciella vetenskapliga arbetsuppgifter inom hela det arbetsområde, som kunde komma ifråga, Det torde alltså vara erforderligt, att anstalter vidtoges i syfte att bereda vissa av lantbrukshögskolans studerande på licentiatstadiet och doktorander arbetsplats vid olika universitetsinstitutioner ävensom viss handledning vid de experimentella studierna. Enligt vad de sakkunniga under hand inhämtat, torde förutsättningar finnas för en sådan anordning. Förut hade framhållits, att antalet lantbruksstuderande på detta stadium icke kunde väntas bliva betydande, och för samtidigt studium vid universitetsinstitutioner torde man endast hava att räkna med ett ringa antal.

Vad därefter angår frågan örn samarbete med olika fackhögskolor hava de sakkunniga framhållit följande.

Lantbrukshögskolans anknytning på det lägre utbildningsstadiet till andra närstående fackhögskolor vore i stort sett endast möjlig under förutsättning av att lantbrukshögskolan förlädes till Stockholm. Vid förläggning till annan plats vore det naturligtvis tänkbart, att lärare vid sådan fackhögskola skulle kunna hålla enstaka eller kortare serier av föredrag vid lantbrukshögskolan, men med hänsyn till de ämnen, som därvid kunde komma i fråga, torde detta kunna förväntas ske endast i mindre omfattning.

Vid förläggning av lantbrukshögskolan till Stockholm kunde anknytning på det lägre stadiet, såsom redan anförts, tänkas ske till tekniska högskolan, skogshögskolan och veterinärhögskolan. Av vad förut sagts torde emellertid framgå, att undervisningen vid tekniska högskolan icke till någon del kunde anses avpassad för studierna till agronomisk ämbetsexamen.

Till skogshögskolan skulle den i lantbrukshögskolans undervisning ingående kursen i skogshushållning möjligen kunna förläggas, i vilket fall skogshögskolans rika samlingar på området kunde utnyttjas, samtidigt som plats för undervisningsmateriel i ämnet icke behövde reserveras vid lantbrukshögskolan. Givetvis vore det önskvärt, örn ifrågavarande undervisning kunde meddelas av lärare vid skogshögskolan. Enligt de sakkunnigas förmenande torde det vara tänkbart att genom avtal med skogshögskolan få dylikt samarbete till stånd.

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9.

_ Vid veterinärhögskolan återigen skulle kunna meddelas erforderlig undervisning för agronomisk ämbetsexamen i ämnena husdjurens anatomi och fysiologi samt husdjurens hälso- och sjukvårdslära med anlitande av vid nämnda högskola anställda lärare. Härigenom skulle vinnas en icke obetydlig besparing vid lantbrukshögskolan i fråga om undervisningslokaler och experimentella hjälpmedel. Även med nämnda högskola torde det vara tänkbart att träffa avtal om samarbete i nu berörda avseende.

Med avseende på studierna i lantbruksämnen på licentiatstadiet syntes av nu berörda fackhögskolor skogshögskolan knappast kunna komma i fråga för samarbete, enär där förekommande discipliner icke direkt torde stå i samband med något av examensämnena för licentiatexamen vid lantbrukshögskolan. Till tekniska högskolan däremot skulle sannolikt någon del av den högre utbildningen i kulturteknik med fördel kunna förläggas, och vid veterinärhögskolan borde vissa. möjligheter att bedriva fortsatta studier i husdjurens anatomi och fysiologi förefinnas.

Även med avseende på ovan berörda högre studier torde det vara tänkbart att få samarbete till stånd, utan att organisatorisk förening av de olika högskolorna behövde ifrågasättas. Samarbete på detta stadium torde för övrigt kunna anordnas, även om lantbrukshögskolan vore förlagd till annan plats än Stockholm.

I visst samband med frågan örn den lämpligaste formen för den högre lantbruksundervisningens yttre organisation står även spörsmålet, vilka anordningar i fortsättningen böra vidtagas för utbildningen av lantbruksingenjör er och lantmätare.

Vad först beträffar lantbruksingenjör er, är deras teoretiska utbildning för närvarande ordnad i form av tre olika kurser, nämligen 1) en treårig kurs vid tekniska högskolan med undervisning som i tillämpliga delar huvudsakligen motsvarar den kurs, som är fastställd för fackskolan för väg- och vattenbyggnadskonst vid samma högskola, vidare 2) en kurs i rättskunskap, vilken kurs plägar hållas i Stockholm av särskild utav lantbruksstyrelsen därom anmodad person och taga omkring ett halvt år i anspråk, samt slutligen 3) en ettårig kurs vid lantbruksinstitut med undervisning i sådana agronomiska ämnen, som för en blivande lantbruksingenjör kunna vara av betydelse.

Med avseende på förutsättningarna för reformering av lantbruksingenjörernas teoretiska utbildning hava de sakkunniga anfört följande.

Enligt vad de sakkunniga inhämtat, kunde den teoretiska utbildningen av blivande lantbruksingenjörer sagås i stort sett väl fylla det därmed avsedda ändamålet. Emellertid måste givetvis var och en av de tre olika utbildningskurserna i viss mån betraktas såsom ett provisorium, som så snart förhållandena det medgåve borde ersättas med en på fastare grund byggd undervisning. Det syntes sålunda böra tagas under övervägande, huruvida i samband med den högre lantbruksundervisningens ordnande åtgärder lämpligen kunde vidtagas för åstadkommande av en mera definitiv lösning av frågan örn lantbruksingenjörernas teoretiska utbildning.

Vid bedömande av denna undervisningsfråga vore det naturligtvis av stor vikt att äga kännedom örn i vilken omfattning kurser för ifrågavarande ändamål kunde väntas bliva frekventerade. Därvid vore att märka, att här avsedda utbildningskurser hade så speciell karaktär, att de icke kunde väntas bliva besökta av andra än dem, som verkligen önskade vinna anställning inom lantbruksingenjörsfacket. Äntalet befattningshavare, för vilkas tjänst ifrågavarande

Kungl. Majlis proposition nr 249.

utbildning utgjorde kompetensvillkor eller i övrigt kunde anses önskvärd uppginge för närvarande till 30. Om man för dessa tjänstinnehavare räknade med en 20-årig tjänstetid i medeltal, skulle varje år 1 å 2 aspiranter behöva antagas för utbildning inom facket. På grund av det ringa antalet medlemmar i lantbruksingenjörskåren måste emellertid rekryteringen bliva mycket oregelbunden, och vissa år torde nyantagning av aspiranter överhuvud taget icke vara påkallad. Härav följde, att särskilda lärostolar enbart för undervisningen vid ifrågavarande specialkurser icke gärna kunde komma i fråga.

Örn sålunda det materiella innehållet i de teoretiska utbildningskurserna för lantbruksingenjörer ssmtes kunna bibehållas i huvudsak oförändrat, uppställde sig frågan, i vilken utsträckning denna utbildning lämpligen kunde inhämtas vid anstalt för högre lantbruksundervisning. Yad då först anginge den för närvarande vid tekniska högskolan meddelade kursen, vore det tydligt, att de lärare, som enligt vad förut blivit anfört avsetts skola vara anställda för den högre lantbruksundervisningen, icke kunde åtaga sig att meddela den tekniska undervisning, som nämnda kurs innefattade. Av de i kursen ingående ämnen skulle visserligen kemi, allmän geologi och nationalekonomi möjligen med fördel kunna studeras vid lantbrukshögskolan, men då på grund av undervisningens allmänna planläggning vid tekniska högskolan studierna i de tekniska ämnena i varje fall icke syntes kunna avslutas under kortare tid än tre läsår, torde den sammanlagda studietiden genom ett dylikt överflyttande av ämnen snarare bliva förlängd.

Med avseende på undervisningen i rättslära syntes lantbruksingenjörsaspiranternas kunskapsbehov delvis sammanfalla med de lantbruksstuderandes. På åtskilliga punkter torde likväl de sistnämnda hava behov av större kunskaper, under det att i andra kapitel, därvid särskilt finge nämnas vattenlagen, lantbruksingenjörerna givetvis måste äga betydligt mera ingående kännedom. Skulle kursen i rättslära för lantbruksingenjörer meddelas i samband med lantbruksundervisningen, torde man sålunda få räkna med, att ett avsevärt antal specialföreläsningar i ämnet bleve erforderligt. Enär den årliga tillströmningen av studerande på lantbruksingenjörsbanan såsom förut nämnt endast kunde beräknas till 1 å 2, skulle givetvis utbildningen i rättslära — per elev räknat — på detta sätt bliva jämförelsevis dyrbar. Vid nuvarande anordning däremot kunde olika årsklasser av studerande sammanföras till en gemensam kurs, som sålunda icke behövde hållas varje år. Då därtill bomme, att kursen i rättslära vid förläggning till Stockholm visat sig kunna inhämtas samtidigt med att vederbörande lantbruksingenjörsaspiranter haft annan sysselsättning, vare sig med studier i tekniska ämnen eller praktisk utbildning, syntes detta vara ett ytterligare skäl för att icke någon ändring vidtoges med avseende på anordnandet av ifrågavarande kurs.

Den för lantbruksingenjörerna erforderliga agronomiska utbildningen, som för närvarande äger rum vid lantbruksinstitut, bör i sin tur enligt de sakkunnigas förmenande allt fortfarande vara förlagd till liknande anstalt. Med avseende på ifrågavarande undervisnings omfattning och innehåll synas emellertid vissa ändringar i jämförelse med nuvarande förhållanden vara motiverade. De sakkunniga hava uppgjort följande plan för lantbruksingenjörsaspiranternas deltagande i undervisningen vid lantbrukshögskolan.

I meteorologi följes undervisningen utan inskränkning.

Av ämnet lantbruk sbotanik frånskiljes växtpatologi, varjämte kursen även i övrigt något avkortas.

Bihang till riksdagens protokoll 1980. 1 sami. 212 haft. (Nr 249 )

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9.

I bakteriologi läses liela kursen med undantag av mikrobiologiens tillämpning på mjölkhushållningen och jordbrukets binäringar.

I marklära följes jordbrukslinjens undervisning helt.

I ämnena allmän jordbrukslära och växtodling slära inhämtas den för olika studielinjer gemensamma allmänna kursen.

Av ämnet kulturteknik, vari jordbrukslinjens undervisning följes, kan läran örn mätningsmetoder utgå, enär vederbörande redan inhämtat' erforderliga kunskaper därom i den tekniska kursen. Enär bland lantbruksämnena kulturtekniken är av särskilt stor betydelse för blivande lantbruksingenjörer, synes det motiverat, att ifrågavarande ämne studeras i den omfattning, som erfordras för erhållande av betyget med beröm godkänd i agronomisk ämbetsexamen.

Den allmänna kursen i nationalekonomi synes böra följas, med undantag för den del av ämnet, som avser jordbruksstatistiken.

I lantbruks ekonomi synas ifrågavarande elever i huvudsak endast böra deltaga i den del av undervisningen, som avser taxationsläran och jordbruksdriftens allmänna planläggning. Undervisningen i handelslära samt örn utlandets jordbruksförhållanden synes icke behöva följas.

Vad slutligen angår skogshushållning, synes undervisningen i detta ämne böra följas i sin helhet.

I övriga på schemat för agronomisk ämbetsexamen upptagna undervisningsämnen syntes studier icke vara påkallade för utbildning i lantbruksingenjörsfacket. Av den för närvarande i sagda utbildning ingående lantbruksundervisningen torde sålunda kurserna i agrikulturkemi, foderlära, redskapslära, ekonomilagfarenhet och kameralistik samt bokföring kunna utgå. Härigenom vunnes en icke ringa koncentration i lantbruksutbildningen, vilket givetvis måste betraktas såsom en fördel.

I anslutning till ovanstående kunde antalet föreläsnings- och övningstimmar för lantbruksingenjörsaspiranter vid lantbrukshögskola approximativt uppskattas på följande sätt:

Förel. Övd.

Beträffande undervisningen för lantbruksingenjörsaspiranter vid lantbrukshögskolan framhålla de sakkunniga i övrigt följande.

Med undantag av kursen för kvalificerat betyg i kulturteknik — som ensam torde kräva åtskilliga månaders studier — borde studierna i förenämnda ämnen kunna medhinnas under ett läsår. Emellertid finge icke underlåtas att påpeka den svårighet vid planläggningen av ifrågavarande studier, som läge däruti, att vederbörande elever samtidigt skulle följa delar av undervisningen i tre årskurser. Det vore tydligt, att svårighet understundom skulle uppstå att sammanställa timplan för undervisningen på ett sådant sätt, att icke föreläsningar och övningar i olika för lantbruksingenjörsutbildningen ifrågakommande ämnen bleve samtidiga. Man torde sålunda få räkna med, att ifrågavarande elever i viss utsträckning skulle nödgas på egen hand söka in-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.

hämta erforderliga kunskaper, vilket givetvis måste betraktas såsom en viss brist hos utbildningssystemet. En annan olägenhet vore, att på grund av den begränsade studietiden undervisningen i de tillämpade ämnena ofta måste ske parallellt med och i vissa fall kanske till och med före undervisningen i de grundläggande ämnena, vilket naturligtvis måste inverka menligt på studieresultatet. Enär det emellertid icke syntes tänkbart att anordna särskild undervisning i lantbruksämnen för det fåtal elever för berörda utbildning, som kunde komma i fråga, och andra anordningar för organiserandet av omförmälda undervisning icke syntes praktiskt genomförbara, torde nu angivna brister i planläggningen av lantbruksstudierna för blivande lantbruksingenjörer icke vara möjliga att undanröja.

Frågan örn en fastare organisation av lantmäteriundervisningen har länge varit aktuell, och därvid har bland annat en anknytning av ifrågavarande undervisning helt eller delvis till anstalt för högre lantbruksundervisning varit på tal. I anledning därav hava högre lantbruksundervisningssakkunniga ansett det lämpligt att i samband med uppgörandet av förslag till ett bättre ordnande av den högre lantbruksundervisningen jämväl undersöka, huru en anknytning av lantmäteriundervisningen till lantbrukshögskolan skulle ställa sig ur högskolans synpunkt.

Den teoretiska utbildningen av lantmätare är för närvarande uppdelad på två kurser, nämligen en tvåårig kurs för lantmätariexamen och en ettårig kurs för kulturteknisk examen. Antalet studerande vid lantmäteriundervisningen har ansetts kunna beräknas till 12 å 15 i varje årskurs.

De sakkunniga framlägga till en början vissa allmänna synpunkter på berörda spörsmål.

Därest för endera eller båda ifrågavarande undervisningsgrenar påtagliga fördelar i kostnadshänseende eller eljest kunde vinnas genom en sammanslagning eller samverkan, utan att därigenom olägenheter uppstode i andra avseenden, borde enligt de sakkunnigas förmenande en dylik anordning vidtagas. Vid bedömande av denna fråga borde även uppmärksammas, att de allmänna synpunkter, som talade för att vid en gemensam undervisningsanstalt meddelades utbildning åt kategorier av studerande, som i sin framtida verksamhet måste stå i jämförelsevis nära kontakt med varandra, i detta fall vore i hög grad gällande. Värdet i ekonomiskt hänseende utav ett samordnande av den högre lantbruksundervisningen och lantmäteriundervisningen sammanhängde närmast med i vilken utsträckning undervisningen lämpligen kunde vara gemensam för de båda utbildningsgrenarna eller utbildningen i övrigt kunde förbilligas genom ett bättre utnyttjande av såväl lärare som lokaler och andra materiella resurser för undervisningen.

I fortsättningen hava de sakkunniga upptagit till prövning, i vad utsträckning lantmäteriundervisningen vid inordnande i lantbrukshögskolan skulle kunna draga nytta av där anställd lärarpersonal och tillgängliga materiella resurser. Beträffande kursen för lantmäteriexamen hava de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att någon samundervisning med lantbruksstuderande icke lämpligen kan anordnas. I övrigt har utredningen givit följande resultat.

I intetdera av de i kursen för lantmäteriexamen förekommande ämnena förutsattes finnas fast anställd lärare vid lantbrukshögskolan, och några

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 2i9.

besparingar i kostnader stöde sålunda icke att vinna därigenom, att dylika lärare tilläventyrs skulle kunna bättre utnyttjas genom att meddela specialundervisning för lantmäterielever. Skulle däremot speciallärare vid lantbrukshögskolan anlitas för särskild undervisning jämväl vid kursen för lantmäteriexamen, vilket åtminstone i något fall syntes tänkbart, mäste givetvis räknas med särskilt arvode för nämnda undervisning. Å andra sidan torde, därest ordinarie lärarbefattningar ansåges böra inrättas för lantmäteriundervisningen i ämnena matematik och rättslära, ifrågavarande lärare även kunna meddela erforderlig undervisning i sina ämnen även vid lantbrukshögskolan, varigenom otvivelaktigt någon kostnadsbesparing vid nämnda högskola kunde åvägabringas.

Yad därefter anginge frågan örn utnyttjande av lantbrukshögskolans materiella resurser för nu avsedda del av lantmäteriundervisningen, torde det till en början bliva erforderligt, att särskilda institutioner inrättades för ämnena geodesi och praktiskt lantmäteri. Åt dessa institutioner måste anvisas särskilda lokaler, och de måste givetvis också hava särskild instrumentell utrustning. För övriga i kursen för lantmäteriexamen ingående undervisningsämnen vore utrymmesbehovet jämförelsevis ringa, och för deras studium erfordras obetydliga instrumentella resurser. På grund av det stora antalet undervisningstimmar i dessa ämnen torde det emellertid vara nödvändigt, att vid eventuell förläggning till lantbrukshögskola anordna särskilda lokaler för lantmäteriundervisningen även i dessa ämnen, helst som vid uppgörande av det förut angivna byggnadsprogrammet för lantbrukshögskolan endast tagits hänsyn till vad för själva lantbruksundervisningen oundgängligen erfordrades i berörda

avseende. „

Av den sålunda företagna utredningen framginge, att med avseende pa själva undervisningen synnerligen ringa örn ens någon kostnadsbesparing vöre att vinna genom att anknyta kursen för lantmäteriexamen till en blivande lantbrukshögskola, närmast på grund därav, att undervisningen vid de båda utbildningsgrenarna med avseende på sitt innehåll knappast hade några beröringspunkter.

Vad därefter beträffar kursen för kulturteknisk examen, hava de sakkunniga funnit förhållandena vara något annorlunda. Nämnda kurs omfattar också i huvudsak sådana ämnen, som äro av betydelse jämväl för lantbruksutbildningen. De sakkunniga hava efter utredning kommit till det resultatet, att Barnundervisning skulle kunna äga rum i viss del av ämnena jordbrukslära med jordbruksekonomi, jordvärderingslära, skogslära och kulturteknik. Med hänsyn till lantmäterielevernas speciella förutbildning och lantmäteriutbildningens särskilda syfte uttala de sakkunniga emellertid tveksamhet, huruvida Barnundervisning vore ändamålsenlig i någon mera avsevärd del av de nu angivna ämnena. Beträffande den sannolika kostnadsbesparingen vid gemensam organisation av de båda undervisningsgrenarna hava de sakkunniga anfört följande.

Av det anförda framginge, att kursen för kulturteknisk examen visserligen med avseende på undervisningens innehåll hade mera gemensamt med den högre lantbruksundervisningen än vad förhållandet visade sig vara beträffande kursen för lantmäteriexamen, men att likväl besparingen i kostnader för lärarkrafter icke kunde väntas bliva betydande. Särskilt gällde detta örn på sätt antytts specialkurser skulle anses böra anordnas för lantmäterieleverna jämväl i större delen av ämnena jordbrukslära, jordvärderingslära och kulturteknik. Skulle däremot lantmäterieleverna anses böra i huvudsak följa den

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-t9.

ordinarie undervisningen vid lantbrukshögskolan uti de för kulturteknisk examen ifrågakommande ämnena, uppstode en annan olägenhet, nämligen den, att ifrågavarande ämnen i lantbrukshögskolans^ kursplan tillhörde två olika årskurser. På grund härav torde i vissa fall svårighet kunna uppstå att ordna undervisningen vid högskolan på ett sådant sätt, att icke föreläsningar eller övningar för lantmäterieleverna bleve samtidiga i olika ämnen.

I fråga om byggnadskostnader torde vissa besparingar kunna göras genom förläggning av kursen för kulturteknisk examen till lantbrukshögskola. Särskilda institutioner i jordbrukslära, jordvärderingslära och kulturteknik torde nämligen i sådant fall icke vara erforderliga för lantmäteriundervisningen.

Behovet av samlingar och instrumentella hjälpmedel särskilt i kulturteknik — vid lantbrukshögskolan skulle förmodligen bliva något större, men i huvudsak torde de direkt för lantbruksundervisningen avsedda resurserna i sådant avseende kunna utnyttjas även för här ifrågavarande ändamål. Däremot torde det bliva nödvändigt, att för den kulturtekniska kursen särskild föreläsningssal ställdes till förfogande.

De sakkunniga framhålla vidare, att en ändring i studieplanen vid lantmäteriundervisningen kan ytterligare försvåra anknytning till lantbrukshögskolan.

En förutsättning för att den mera lantbruks betonade delen av lantmäteriutbildningen skulle kunna förläggas till en blivande lantbrukshögskola torde vara, att kursen för kulturteknisk examen allt fortfarande finge utgöra en avgränsad del av utbildningen. Skulle det ur lantmäteriundervisningens synpunkt visa sig ändamålsenligt att sammanföra de nu skilda kurserna för lantmäteriexamen och för kulturteknisk examen till en gemensam större kurs, bleve nämligen en partiell anslutning till lantbrukshögskolan avsevärt försvårad, icke minst beroende därpå, att de för lantmäteriutbildningen ifrågakommande kurserna vid lantbrukshögskolan med hänsyn till undervisningens allmänna planläggning därstädes icke gärna kunde tänkas koncentrerade till någon kortare period av studietiden.

Beträffande den högre lantbruksundervisningens yttre organisation giva de Yttranden, avgivna yttrandena uttryck för en i stort sett enstämmig uppfattning, i det avseendet, att en självständig lantbrukshögskola bör upprättas. Endast statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd hava på denna punkt företrätt en annan åsikt.

Statskontoret har sålunda framhållit, att ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle ställa stora krav på statskassan. Statskontoret hade därvid mindre fäst sig vid de höga engångskostnaderna än den avsevärda ökningen å nära 300,000 kronor av de årliga utgifter, staten skulle påtaga sig för elen högre lantbruksundervisningen, vilket enligt statskontorets mening mäste ingiva allvarliga betänkligheter. I Sverige hade under, de senaste. årtiondena uppförts dyrbara byggnader för olika fackhögskolor, vilka institutioner droge stora årliga kostnader. I utlandet hade man däremot, enligt en av de sakkunniga lämnad redogörelse, i allmänhet verkställt en sammanslagning av olika högskolor. I Norge funnes sålunda en högskola delad på avdelningar för lantbruk, trädgårdsbruk, mejeriväsen, skogsbruk och lantmäteri, och första, årets undervisning, omfattande grundläggande och hjälpande ämnen (matematik, naturkunnighet. nationalekonomi, lantmäteri och ritning) vore gemensam för de olika avdelningarna. Det vore givet att genom en sådan anordning vunnes besparingar med avseende å administration, byggnader, undervisningsmateriel och avlöningar till lärare. Vid ordnandet av den högre undervisningen i Sverige

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 2-i9-

syntes man hava inriktat sig på att tillgodose de olika fackhögskolornas behov utan att beakta de möjligheter i besparingssyfte, som skulle stå att vinna genom ett sammanförande av högskolorna i större enheter.

För sin del finge statskontoret framhålla, att en sammanslagning av lantbrukshögskolan, skogshögskolan och veterinärhögskolan samt centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet givetvis skulle medföra besparingar i kostnaderna för administration oell undersökningsmateriel.

Allmänna civilförvaltningms lönenämnd har till en början erinrat, att nämnden tidigare i yttrande över framlagt förslag till lantmäteriundervisningens ordnande ansett sig böra framhålla angelägenheten av ett närmare övervägande av frågan, huruvida icke en blivande omorganisation av undervisningen på lantmäteriets och lantbrukets områden borde ske genom en sammanslagning av denna undervisning med den undervisningsverksamhet, som från statens sida bedreves på vissa närbesläktade kunskapsområden. Ifrågavarande organisationsspörsmål borde alltså ses i ett större sammanhang, nämligen ur synpunkten av de fördelar — icke minst i statsekonomiskt hänseende — som kunde vara att vinna genom ett sammanförande av den statliga högre undervisningsverksamheten på skogsbrukets, lantbrukets och lantmäteriets ävensom veterinärväsendets områden i en enda högre läroanstalt.

Nämnden har vidare framhållit, att den icke funnit anledning frångå sin sålunda tidigare uttalade uppfattning, att frågan om en enhetlig organisation på förevarande områden alltjämt vore värd beaktande. De sakkunniga hade själva påvisat de fördelar, som skulle vara att vinna i ekonomiskt och andra hänseenden redan genom ett sammanförande till en organisk enhet av den högre lantbruks- samt veterinär- och skogsundervisningen. I betraktande av de avsevärda krav, som de föreslagna två fackhögskolorna för lantmäteri- och lantbruksundervisning skulle komma att ställa på statskassan, vore det enligt lönenämndens mening önskvärt, att hela det komplex av organisationsspörsmål, varom här vore fråga, ur nu angivna synpunkt i ett sammanhang gjordes till föremål för utredning, innan något förslag i ena eller andra riktningen förelädes riksdagen.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har vitsordat behovet av en fristående lantbrukshögskola men samtidigt uttalat, att då den högre lantbruksundervisningen skulle ordnas, så vitt möjligt all högre undervisning, som avsåge jordens brukande, borde förläggas till samma plats och den blivande lantbrukshögskolan sålunda meddela högre undervisning såväl i jordbruk och mejerihantering som i trädgårdsskötsel ävensom eventuellt i lantmäteri.

I fråga örn lämpligheten att anknyta den högre lantbruksundervisningen till ett universitet har filosofiska fakulteten i Uppsala med instämmande av större akademiska konsistoriet i Uppsala anfört följande.

Det större akademiska konsistoriet hade år 1913 tillstyrkt ett av tillkallade sakkunniga framlagt förslag, enligt vilket en lantbrukshögskola borde förenas med Uppsala universitet, ehuru konsistoriet gjorde vissa erinringar med avseende på en del detaljer och ville lämna öppet, huruvida en fristående agronomisk fakultet borde upprättas, såsom de sakkunniga hade föreslagit, eller om den borde införlivas såsom en sektion av den filosofiska fakulteten.

Genom den nu förebragta utredningen hade frågan kommit i ett nytt läge. En agronomisk högskoleinstitutions införlivande med universitetet skulle utan tvivel medföra avsevärda fördelar, icke minst genom de därigenom skapade möjligheterna för ett intimt samarbete mellan representanter för vid fakulteten företrädda vetenskaper och den teoretiskt-praktiska jordbruksforskningens målsmän samt genom ett rikare vetenskapligt liv vid universitetet. Det syntes

Kungl. Maj :ts proposition nr 2h9.

dock obestridligt att vid denna frågas bedömande hänsyn måste tagas i främsta rummet till jordbruksforskningens och lantbruksundervisningens krav och att det otvivelaktigt vore av stor betydelse för en agronomisk högskoleinstitution, som hade till en huvuduppgift att utbilda konsulenter, lantbrukslärare och tjänstemän vid praktiska jordbruksinstitutioner, att en intim kontakt med det praktiska jordbruket uppehölles. En sådan intim kontakt kunde endast vinnas genom att den högre lantbruksundervisningen med sina institutioner förlädes till en lantbruksegendom. Vid en sådan förläggning torde också den högre lantbruksundervisningen lämpligen ordnas som en självständig högskola. Då det samarbete mellan lantbrukshögskoleinstitutionen och universitetet, vid vars gynnsamma verkningar fakulteten måste lägga stor vikt, visserligen icke kunde bliva lika livligt, örn den förra upprättades som en självständig högskola som om den inkorporerades med ett universitet, men då dock ett fruktbringande samarbete borde kunna ske, såvida högskolan i enlighet med förslaget förlädes nära en universitetsstad, ansåge sig fakulteten böra ansluta sig till de sakkunnigas uppfattning att övervägande skäl talade för upprättandet av en självständig lantbrukshögskola.

Beträffande den blivande lantbrukshögskolans ställning till tekniska högskolan har tekniska högskolans lärarkollegium, till vars yttrande i ärendet högskolans styrelse anslutit sig, framhållit följande.

Kommitterade hade ingående behandlat den vid olika tillfällen framkastade tanken att anknyta den högre lantbruksundervisningen till tekniska högskolan. Kommitterades utredning gåve till resultat att en dylik anknytning skulle komma att medföra betänkliga olägenheter såväl för lantbruksundervisningen som för tekniska högskolan. Lärarkollegiet kunde ej annat än instämma i detta uttalande. Läroämnena vid tekniska högskolan hade, med möjligen enstaka undantag, en omfattning och en specialisering som ej kunde passa lantbruksundervisningen. En omläggning av dessa läroämnens program i och för anpassning till nyssnämnda undervisning skulle medföra en så väsentlig ökning av tekniska högskolans lärarstab. att med all sannolikhet någon avsevärd besparing i lärarkrafter i jämförelse med de av kommitterade för en självständig högskola föreslagna ej skulle kunna påräknas.

Tekniska högskolans läge försvårade ytterligare en anslutning, ity att lantbrukshögskolan av naturliga skäl borde hava tillgång till ett flertal större byggnader och laboratorier, speciellt avpassade för lantbrukets vetenskapliga behov. Dessa byggnader fordrade ett betydande tomtutrymme, som ej stöde till förfogande på tekniska högskolans nuvarande markområde. Enär Ultuna (alt. Alnarps) lantbruksinstitutet redan disponerade över de allra flesta av de för en lantbrukshögskola erforderliga byggnaderna syntes kommitterades förslag att ombilda detta institut till högskola erbjuda synnerligen vägande fördelar ur praktisk och ekonomisk synpunkt i jämförelse med att inrymma högskolan som en fackavdelning vid tekniska högskolan.

Lärarkollegiet ville till slut konstatera att utbildningen av lantbruksingenjörer i den del, som lämnades vid tekniska högskolan, enligt det framlagda betänkandet ej underginge någon förändring.

Vad angår ifrågasatt sammanslagning av den blivande lantbrukshögskolan med veterinär- och skogshögskolorna hava sistnämnda högskolors ledning gjort följande uttalanden.

Veterinärhögskolans lärarkollegium har med instämmande av högskolans styrelse anfört, att en anordning med en organisatorisk sammankoppling av den blivande lantbrukshögskolan med veterinärhögskolan till ett enhetligt hög-

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

skolekomplex med gemensam rektor och administration utan tvivel kunde, vid en flyktigare granskning, te sig som innebärande ej oväsentliga fördelar, vilka även av de sakkunniga diskuterats: besparing av lärarkrafter genom gemensamma lärare och lokaler för undervisningen i vissa ämnen, lägre administrationskostnader och möjlighet till förmånligare inköp av en del större förbrukningsartiklar samt ökade möjligheter för vetenskapligt samarbete. Vid en mer ingående prövning visade det sig emellertid, att dessa fördelar varken vore särdeles många eller av den betydenhet, att de kunde motivera ett så radikalt ingrepp som borttagandet av en sedan lång tid tillbaka (mer än 100 år) fristående och självständigt arbetande läroanstalts som veterinärhögskolan självstyrelse skulle innebära.

_ Veterinärhögskolan skulle beträffande lärarekrafter genom sammanslagning med en blivande lantbrukshögskola kunna vinna den fördelen, att undervisningen i husdjurslära (innefattande axels- och raslära jämte ytteröra samt utfodringslära) för de veterinärstuderande övertoges av lantbrukshögskolans lärarekrafter, varigenom den nuvarande professuren i husdjurslära vid veterinärhögskolan skulle bliva obehövlig och de till dess innehavare utgående avlöningsmedlen kunde bliva disponibla för inrättande av en ny professur, avseende uppdelning av den nuvarande professuren i medicin och farmakologi, på vilken otvivelaktigt för många och stora ämnen voro hopade. Önskemålet av en sådan uppdelning skulle sålunda utan särskild kostnad för statsverket sannolikt kunna vinnas genom en sammanslagning. Men som i det följande skulle visas torde besparingen för statsverket genom en högskolesammanslagning bliva till största delen endast skenbar, emedan anställande av hjälplärare på andra avdelningar utöver nu förefintliga torde bliva en nödvändig konsekvens av veterinärhögskolans övertagande av undervisningen för agronomie studerande i vissa ämnen.

Lantbrukshögskolan skulle å sin sida, som även de sakkunniga framhållit, genom sammankopplingen kunna tänkas ernå den fördelen, att undervisningen i husdjurens fysiologi till åtminstone avsevärd del (inkl. tillhörande delar av den fysiologiska kemien) för de agronomie studerande kunde ombesörjas av professorn i fysiologi vid veterinärhögskolan. Härvid måste dock tagas i betraktande, att detta endast under den förutsättningen skulle låta sig göra, att föreläsningarna i detta ämne bleve gemensamma för veterinär- och agronomie studerande samt att, örn fysiologisk laborationskurs för agronomie studerande skulle anordnas, en väl kvalificerad assistent anställdes vid veterinärhögskolans fysiologiska och kemiska institution. Det vore nämligen otänkbart att med enbart nuvarande lärarekrafter därstädes, nämligen en professor med 4 timmars föreläsningsskyldighet för veterinärstuderande i veckan hela läsåret samt en laborator med likaledes betydande föreläsningsskyldighet och dessutom förpliktelse att jämte professorn handleda omfattande laborationskurser, kunna anordna särskilda föreläsnings- och övningskurser för agronomie studerande. Beträffande undervisningen i anatomi för agronomie studerande skulle även den kunna förläggas till veterinärhögskolan, dock endast under liknande förutsättningar som nyss angivits för fysiologiundervisningen. Även om man som ytterligare möjligheter räknade med, att den propedeutiska undervisningen i kemi skulle kunna bliva gemensam för veterinäroch agronomie studerande, och kurs i husdjurshygien m. m. kunde anordnas för agronomie studerande av veterinärhögskolans lärare vore, som av vad här sagts och vid en jämförelse med hela undervisningsprogrammen för lantbruksoch veterinärhögskoloma utan vidare torde framgå, icke synnerligen mycket att vinna med avseende på inbesparing av lärarekrafter för någondera institutionen genom deras sammankopplande. En olägenhet, som man dessutom

Kungl. Majlis proposition nr 2-rt9.

alltid måste räkna nied, vore, att om undervisningen för veterinär- och agronomi studerande i vissa ämnen bleve gemensam, det säkerligen bleve svårt att lämpligt avväga kurserna för bägge studieriktningarnas behov och att taga hänsyn till den för dem önskliga specialiseringen.

Att en viss, om ock jämförelsevis obetydlig lokalbesparing under förutsättning av nyssnämnda anordningar av undervisningen kunde ske vid byggandet av lantbrukshögskolans institutioner, kunde icke bestridas. Härvid är dock att märka, att örn även utrymme utan större svårighet borde kunna beredas agronomi studerandena jämte veterinärstuderandena på de kemiska laboratorierna och anatomisalen, högskolans föreläsningssalar (undantagandes den anatomiska i vilken torde kunna göras plats för 60) endast rymde 30 åhörare. Att däremot beträffande administrationskostnaderna någon, åtminstone nämnvärd minskning skulle kunna- genom en sammanslagning av högskolorna åstadkommas måste kollegiet ställa sig tvivlande till. Hektor vid veterinärhögskolan hade för närvarande era sex timmars dagligt arbete med expeditionsgöromål för högskolan, ofta betydligt därutöver; han åtnjöte därför minskning av arbete på den av honom innehavda professuren med intill hälften. En rektor för ett så stort högskolekomplex som en sammanslagen lantbruks-, skogs- och veterinärhögskola skulle säkerligen, även om dekaner med rätt vidsträckt befogenhet tillsattes för dess olika fakulteter, icke kunna medhinna något undervisningsarbete alls och således icke vara att räkna med som lärare. I detta sammanhang borde även erinras, att veterinärhögskolan icke vore enbart en undervisnings- och forskningsanstalt, utan även en sjukvårdsinrättning av ganska betydande omfattning, och att handledandet av dess angelägenheter därför varken kunde med fördel överlåtas åt en icke fackman på området eller överlämnas till en dekan, som väl enligt vedertaget bruk skulle ombytas varje år. Det vore nog sant, att de medicinska fakulteternas vid våra universitet inre administrativa angelägenheter omhänderhades av dekaner, men därvid vore att märka att de sjukvårdsinrättningar som för undervisningen stöde till fakulteternas förfogande hade sin egen administration och att alltså varken universitetsrektor eller dekaner behövde befatta sig med denna. Likartat vore förhållandet vid Karolinska institutet. Någon inskränkning av veterinärhögskolans behov av dess nuvarande, förutom rektor, för administrationen anställda personal, nämligen en syssloman, ett kvinnligt kanslibiträde och en vaktmästare, kunde icke tänkas genom en sammanslagning med lantbrukshögskolan kunna åstadkommas, och knappast skulle densamma medhinna något väsentligt arbete utöver det den nu presterade för veterinärhögskolan. För administrationen skulle sålunda en högskolesammanslagning hava intet eller föga att betyda i avseende pål personalbesparing.

Beträffande slutligen frågan, huruvida genom gemensamma större inköp av förbrukningsartiklar för de tre högskolor, som det närmast varit tal örn att sammanslå, någon besparing för statsverket vore att vinna, vore denna svår att bedöma i sin helhet, Kollegiet ville emellertid framhålla, att veterinärhögskolans förbrukning av gas och elektrisk ström vore av den storleksordning, att högskolan finge tillgodoräkna sig högsta medgivna rabatt å dessa förbrukningsartiklar, och även kolinköpen hade kunnat göras till möjligast förmånliga pris. Detsamma torde gälla de fodermedel, som förbrukades i större mängd. Och övriga förbrukningsartiklar spelade i omkostnadsstaten en tämligen underordnad roll.

Det vore således på det hela taget ganska få och mindre vägande fördelar, som enligt kollegiets uppfattning skulle vinnas genom en sammankoppling av veterinärhögskolan med lantbrukshögskolan, och de väsentligare av dem, nämligen utbyte i viss utsträckning av lärarekrafter och vetenskap-

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.

ligt samarbete, skulle lika väl kunna åvägabringas med högskolorna fristående från varandra, n. b. under förutsättning att lantbrukshögskolan förlädes till Stockholm. En sammanslagning under gemensam ledning av så till undervisningsområden och arbetssätt skilda högskolor som lantbruks-, skogs- och veterinärhögskolorna skulle ovillkorligen medföra betydande olägenheter, och detta särskilt då ej högskolorna redan från sin grundläggning haft samorganisation. Detta hade även de sakkunniga framhållit. Det vore icke något okänt förhållande kollegiet berörde, då det här påpekade svårigheten att till chefsposter erhålla tillräckligt både speciellt och allmänt utbildade och samtidigt i administrativt hänseende dugande personer. Det skulle utan tvivel bliva ett mycket vanskligt företag att finna lämplig gemensam rektor för tre högskolor med så olikartade arbetsområden, tillräckligt kunnig och vidsynt för att på ett framgångsrikt och opartiskt sätt föra deras talan och avväga organisatoriska åtgärder. Skedde ej detta, bleve den oundvikliga följden inre misshälligheter och split, som kunde bliva till stort förfång för de olika högskolornas (resp. fakulteternas) utveckling, och detta i främsta rummet beträffande det vetenskapliga samarbetet, vilket i realiteten vore den enda vinst av betydenhet av en sammanslagning och vilken för övrigt lika väl kan vinnas genom fritt samarbete. Sakkunniga hade också själva i anslutning till frågan örn lantbrukshögskolans eventuella anknytning som fakultet till något av universiteten yttrat: »Endast vid verksamhetens utövande under fullt fria och självständiga former torde högskolan kunna utöva ett verkligt fruktbringande inflytande på den näring, högskolan vore avsedd att stödja.» Detta påstående torde enligt styrelsens förmenande få anses vida mer berättigat vid diskussion av för- och nackdelarna av en sammanslagning av en mindre grupp fackhögskolor till en enhet än med avseende på en högskolas anslutning som fakultet till ett så stort komplex, som ett universitet utgjorde. Skulle för veterinärhögskolans vidkommande en anknytning till annan förefintlig institution ifrågasättas, vore den naturliga anordningen, på grund av likhet i undervisningsområden och arbetssätt, dess anslutning till Karolinska institutet, däremot icke till lantbrukshögskolan. Att veterinäryrkets utövare till övervägande del arbetade i lantbrukets tjänst, vore visserligen riktigt, men lantbruksundervisning och veterinärundervisning hade jämförelsevis få beröringspunkter, under det läkare- och veterinärutbildningen hade synnerligen mycket gemensamt.

Av det sagda torde framgå, att veterinärhögskolans lärarekollegium icke ansåge sig kunna förorda en sammankoppling av veterinär- och lantbrukshögskolorna med varandra.

Vad beträffade ett samarbete med delvis gemensamma lärare men skild administration kunde naturligtvis ett sådant under vissa förutsättningar komma till stånd, örn lantbrukshögskolan förlädes till Stockholm, och mot en sådan anordning hade kollegiet intet skäl att ställa sig avvisande, i den mån den icke komme att verka inkräktande på arbetet vid veterinärhögskolan. Villkoren för att denna skulle kunna åtaga sig att sörja för undervisningen av agronomie studerande i vissa ämnen vore, under förutsättning att veterinär- och lantbrukshögskolorna vore från varandra fristående institutioner, i huvudsak desamma som ovan anförts under antagande att de förenades. Att ett fruktbringande vetenskapligt samarbete mellan de bägge högsjkolorna skulle kunna under fullt fria former etableras örn lantbrukshögskolan förlädes till Stockholm, därom vore kollegiet övertygat och ur den synpunkten skulle kollegiet med tillfredsställelse sett att denna förläggningsort kunnat väljas. De skäl för förläggande av den blivande högskolan till annan plats än Stockholm, som av de sakkunniga förebragts, syntes emellertid kollegiet tillräckligt vägande

Kungl. Majlis proposition nr 249.

för ett bortseende från nämnda och andra av de sakkunniga påpekade fördelar, som skulle åtfölja förläggning till Stockholm.

Lärarrådet vid sko g shö g skolan har instämt i de sakkunnigas uttalande, att det under förhandenvarande förhållanden ej kunde vara lämpligt genomföra något organisatoriskt samordnande av den högre lantbruksundervisningen med den högre skogsundervisningen. Skog skog skolans styrelse har anslutit sig till detta uttalande och samtidigt erinrat,, att den i en till de sakkunniga den 24 maj 1927 avlåten skrivelse uttalat sig emot inrättandet av en stor gemensam högskola, avsedd att i olika jämnställda avdelningar meddela högskolemässig undervisning i ej endast jordbruk och husdjursskötsel utan även i veterinärkunskap, skogsskötsel, lantmäteri m. nr.

Med avseende på spörsmålet örn samordnande av den högre lantbruksundervisningen med lantmäteriutbildningen har lantmäteristyrelsen ingående diskuterat, i vilken utsträckning Barnundervisning må kunna äga rum för lantbrukshögskolestuderande och lantmäterielever. Styrelsen har funnit, att förutsättningarna för sådan Barnundervisning äro små och att förty de ekonomiska fördelarna av en sammanslagning skulle vara ringa.

Den verkställda undersökningen gåve enligt lantmäteristyrelsens mening till resultat, att någon Barnundervisning med fördel icke kunde åvägabringas vare sig frågan gällde kursen till lantmäteriexamen eller kursen till kulturteknisk examen. I samma mån man skulle söka anordna en sådan, komme olägenheter säkerligen att uppstå för båda undervisningsgrenarna. Lantmäteristyrelsen antoge nämligen, att, örn Barnundervisning en gång vore besluten, denna finge och måste anordnas på sådant sätt, att man sökte att så långt det läte sig göra tillgodose båda undervisningsgrenarna, och ej fullföljde de sakkunnigas uppfattning, som närmast syntes vara, att undervisningen skulle anordnas huvudsakligen med hänsyn till den ena undervisningsuppgiften. I anslutning härtill borde erinras, att antalet lantmäterielever visserligen uppginge endast till omkring 12 å 15 i varje årskurs, men att årskursernas antal voro tre och att antalet samtidigt studerande lantmäterielever alltså uppginge till omkring 40 eller inemot hälften av hela det antal studerande vid lantbrukshögskolan som de sakkunniga räknat med.

Lantmäteristyrelsen ansåge sig böra i detta sammanhang upplysa, att samma negativa resultat i fråga örn möjligheterna till Barnundervisning framgått vid tidigare gjorda undersökningar örn Barnundervisning för lantmäteriutbildningen och dels skogshögskolan, dels tekniska högskolan. Beträffande tekniska högskolan förekomme dock någon meningsskiljaktighet.

Detta resultat kunde visserligen förefalla egendomligt, ty det måste ju erkännas, att det läge nära till hands antaga att Barnundervisning väl i någon och ej så ringa utsträckning borde kunna åstadkommas. Härvid borde emellertid framhållas, att Barnundervisning i allmänhet icke förekomme i vårt land på högskolestadiet, vilket förhållande säkerligen berodde på vår långt drivna elementarutbildning. Vad särskilt lantmäteriutbildningen anginge, hade detta förhållande föranlett, att undervisningsprogrammet, med undantag för matematik, icke upptoge något grundläggande ämne såsom självständigt läroämne. Det vore emellertid oriktigt att härav draga den slutsats, att vad andra grundläggande ämnen anginge än matematik icke förekomme någon undervisning vid lantmäteriutbildningen. Sådan förekomme i större eller mindre omfattning uti fysik, kemi, mineralogi med bergartslära, geologi, biologi, mekanik och meteorologi men den meddelades såsom inledning och i anslutning till kunskapernas tillämpning från skilda områden.

Då någon Barnundervisning ej kunde komma till stånd, stöde givetvis inga

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 2å-9.

Departe-

mentschefen.

fördela!- i kostnadshänseende att vinna i den delen, och ovan hade visats, att åtminstone några nämnvärda sådana ej heller kunde räknas med beträffande lokaler och utrustning.

Aven i sistberörda delar hade samma resultat framgått vid undersökning, som tidigare företagits i fråga örn lantmäteriutbildningens sammanförande med dels skogshögskolan och dels den högre tekniska undervisningen. Skulle ett sammanförande komma till stånd, kunde ett sådant ske endast i yttre måtto genom en samorganisation och förläggning till samma plats samt med någon gemensamhet i fråga örn lokaler, men de olika undervisningsgrenarna måste få utgöra självständiga enheter vare sig nu dessa kallas fakulteter, sektioner eller fackskolor. Endast under denna förutsättning kunde lantmäteristyrelsen alltså understödja ett sammanförande, det finge vara med lantbrukshögskolan ensamt eller i förening med annan närliggande undervisningsgren. Vad särskilt anginge ett sammanförande med lantbrukshögskolan under förutsättning av dess förläggning till Ultuna tillkomme vissa olägenheter, som man icke behövde räkna med örn lantmäteriundervisningen förbleve i Stockholm.

För främjandet av en vetenskaplig forskning skulle det tvivelsutan vara av betydelse, att samtliga lantbruket berörande undervisningsgrenar sammanfördes till en enda större akademi. Men styrelsen hade ej i vidare mån än nu skett ansett sig böra beröra denna fråga, enär densamma —- även örn den ej blivit helt avförd från dagordningen genom det sätt, varpå skogs- och veterinärundervisningen redan ordnats — dock torde ligga utanför ramen av vad styrelsen i anledning av den remissen hade att överväga.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att lärarrådet vid Alnarp förklarat sig fullständigt dela de sakkunnigas uppfattning, att en lantbrukshögskola i organisatoriskt avseende ej bör förenas med universitet, annan högskola eller annan redan förefintlig forskningsanstalt på jordbrukets område, samt vidare att Sveriges lantbrukslärareförbund har uttalat önskvärdheten av att så intim kontakt som möjligt kommer till stånd mellan lantbrukshögskolan och statens redskapsprovningsanstalter, Sveriges utsädesförening, svenska mosskulturföreningen, svenska betes- och vallföreningen och andra statsunderstödda föreningar och organisationer på jordbruksområdet, såsom jordbrukstekniska föreningen, de olika husdjursavelsföreningarna m. fl.

Det organisationsproblem, som avhandlas under denna punkt, berör endast lantbrukshögskolan. Beträffande denna hava de sakkunniga undersökt olika tänkbara möjligheter för anslutning till redan befintlig högre undervisningsanstalt, varjämte diskuterats frågan örn sambandet mellan den högre lantbruksundervisningen och undervisningen för utbildning av lantmätare och lantbruksingenjörer.

Vad först angår frågan örn den högre lantbruksundervisningens inordnande i ett universitet torde de sakkunnigas utredning klart givit vid handen, att jämförelsevis litet skulle vara att vinna genom en sådan anordning, medan å andra sidan icke obetydlig risk skulle uppstå att lantbrukshögskolan såsom jämförelsevis ringa del av ett dylikt undervisningskomplex skulle erhålla minskade möjligheter att hävda sin ställning och därmed att tillgodose de berättigade krav, som kunde ställas på den från jordbruksnäringens sida. Jag anser mig på grund härav icke kunna förorda en sådan form för lantbrukshögskolans organisation.

Kungl. Maj :ts proposition nr 2-^9.

141 Av liknande skäl anser jag mig böra avstyrka, att deli blivande lantbrukshögskolan inkorporeras med tekniska högskolan. Dessa båda undervisningsgrenar hava i själva verket så litet gemensamt, att en organisatorisk förening av dem näppeligen kan anses vara motiverad.

Vad därefter beträffar frågan om den blivande lantbrukshögskolans samordnande med veterinär- och skogshögskolorna till en enhet hava de sakkunniga påvisat, att därigenom skulle ernås vissa fördelar för lantbruksundervisningen bestående däri, att vissa av nämnda två fackhögskolors lärare skulle kunna i någon utsträckning medverka även vid lantbruksutbildningen, varjämte vid ifrågavarande fackhögskolor förefintliga materiella resurser i viss mån även skulle komma den högre lantbruksundervisningen till godo. Ifrågavarande fördelar synas emellertid icke vara av den storleksordning, att de böra tillmätas någon större betydelse vid avgörandet av frågan om lantbrukshögskolans lämpligaste organisation.

Det torde å andra sidan icke kunna bestridas, att betydande svårigheter skulle vara förbundna nied åtgärder, som hade till syfte att organisatoriskt förena två förut var för sig självständiga högskolor och därtill lägga en tredje. Såväl veterinär- som skogshögskolan har haft en gynnsam utveckling och bedriver en framgångsrik verksamhet. Förtjänsten härav torde till väsentlig del vara att tillskriva en god ledning vid de båda högskolorna. Skulle nu tre högskolor med tämligen olikartade uppgifter sammanslås, synes det lätt kunna befaras, att den gemensamma ledningen icke skall vara lika kvalificerad när det gäller alla tre verksamhetsområdena. Resultatet torde då lätt kunna bliva, att någon av avdelningarna eller i värsta fall samtliga skulle få sina arbetsmöjligheter försämrade med ty åtföljande tillbakagång i utvecklingen.

Ehuru jag är böjd att tillmäta nu anförda synpunkter stort beaktande, är det emellertid främst ett annat skäl, som gör det omöjligt för mig att förorda en organisation av lantbrukshögskolan enligt senast angivna riktlinjer. Såsom jag under nästa punkt närmare utvecklar, anser jag nämligen att lantbrukshögskolan icke bör förläggas till Stockholm. Men om lantbrukshögskolan upprättas på annan plats, torde någon samorganisation nied veterinär- och skogshögskolorna icke heller kunna ifrågakomma.

Beträffande lantmäteriundervisningen hava de sakkunniga funnit, att den däri ingående lantmäteritekniska kursen knappast har något gemensamt med lantbrukshögskolans undervisning, medan däremot den kulturtekniska kursen skulle kunna i viss utsträckning tillgodogöra resurserna vid lantbrukshögskolan. Även i detta fall gäller emellertid, att de genom ett samordnande av lantbruks- och lantmäteriundervisning möjliga besparingarna icke kunna -'W iS uppgå till mera avsevärda belopp.

Vid sin utredning hava de sakkunniga förutsatt, att de båda kurserna vid lantmäteriutbildningen i fortsättningen liksom nu skola vara fullt skilda från varandra. I ett senare föreliggande, inom lantmäteristyrelsen utarbetat förslag till lantmäteriundervisningens ordnande utgår man emellertid ifrån att ifrågavarande båda kurser framdeles skola sammanföras till en enda. Vid övervägande av frågan örn samorganisation nied lantbrukshögskolan måste så-

142 Kungl. Majlis proposition nr 2k9.

Högre lantbrnksnndervisningssakknnniga.

lunda hänsyn tagas till lantmäteriundervisningen i dess helhet. Men vid sådant förhållande torde man kunna räkna med, att den genom en sammanslagning av berörda undervisningsgrenar sannolikt uppkommande kostnadsbesparingen skall bliva relativt ringa.

Då jag förutsätter, att lantbrukshögskolan skall förläggas till annan plats än Stockholm, skulle en samorganisation med lantmäteriundervisningen innebära, att denna finge förflyttas från sin nuvarande förläggningsort. De skäl, som av lantmäteristyrelsen förebragts till förmån för lantmäteriutbildningens fortsatta anordnande i Stockholm synas emellertid vara så starka, att de böra tillmätas avgörande betydelse. Jag finner mig sålunda böra föreslå, att lantbrukshögskolan organiseras utan hänsyn tagen till lantmäteriundervisningens ordnande.

I fråga örn utbildningen av lantbruksingenjörer skulle denna enligt de sakkunnigas förslag endast i ringa grad påverkas av lantbrukshögskolans upprättande. Häremot har jag intet att invända. Frågan örn närmare planläggning av lantbruksingenjörsaspiranternas agronomiska utbildning torde böra göras till föremål för senare övervägande.

Av vad jag nu anfört framgår, att jag instämmer i de sakkunnigas förslag, att lantbrukshögskolan bör organiseras såsom en fullt självständig institution. Dock bör den stå i god kontakt med annan närstående undervisnings- och forskningsverksamhet. Vad de sakkunniga anfört beträffande sådant samarbete, synes mig riktigt och värt allt beaktande.

4. Förläggning av olika undervisningsanstalter.

a) Lantbruksliögskola och agronomkurs.

Vid bedömande av frågan örn den lämpligaste förläggningen av anstalter för högre lantbruksundervisning måste hänsyn givetvis tagas till en mångfald omständigheter. De sakkunniga framhålla, att de olika förutsättningarna för samarbete med andra undervisningsanstalter och institutioner förtjäna att noga uppmärksammas och att de ekonomiska konsekvenserna under alla förhållanden måste tillmätas stor betydelse.

De sakkunniga hade kommit till den övertygelsen, att det endast vore tre platser, som på allvar kunde komma i fråga såsom förläggningsorter för en anstalt för högre lantbruksundervisning, nämligen Stockholm, Ultuna och Alnarp. Ett mera intimt samarbete med skogs- och veterinärhögskolorna ävensom med centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet förutsatte, att en blivande lantbrukshögskola förlädes till Stockholm, men även örn nu ifrågavarande högskola organiserades mera fristående, syntes frågan örn dess förläggning till rikets huvudstad förtjäna att på allvar tagas under övervägande. Ultuna och Alnarp vore förläggningsorterna för den nu förefintliga institutsmässiga högre lantbruksundervisningen i vårt land. Under tidernas lopp hade i fråga örn dessa instituts utrustning förbättringar av olika slag vidtagits i syfte att göra undervisningen mera effektiv, och det förtjänade givetvis tagas under allvarlig omprövning, huruvida icke de resurser i undervisningshänseende, som på detta sätt så småningom skapats, kunde komma den högre lant-

Kungl. Majlis proposition nr 2-^9.

bruksundervisning, varom nu är fråga, till godo. För ernående av ett fruktbringande samarbete mellan lantbruksliögskola och universitet vore det givetvis av betydelse, att de båda läroanstalternas institutioner vöre belägna i nära grannskap av varandra. Ur denna synpunkt vore det otvivelaktigt åtskilligt som talade för lantbrukshögskolans förläggning till universitetsstad. Såsom redan anförts, torde det emellertid även i dylikt fall av mångå skäl vara ändamålsenligare, att redan förefintliga institutionslokaler vid något av de ^nuvarande lantbruksinstituten efter erforderlig komplettering toges i anspråk för högskolan. Den omständigheten, att våra båda lantbruksinstitut vöre belägna på jämförelsevis ringa avstånd från var sitt universitet, gjorde en sådan anordning möjlig, helst som kommunikationerna mellan de för samarbete ifrågakommande utbildningscentra kunde betecknas såsom synnerligen goda.

Även örn sålunda endast tre orter — Stockholm, Ultuna och Alnarp — ansåges kunna ifrågakomma såsom förläggningsplatser för högre lantbruksundervisningsanstalter, vore likväl många alternativ för förläggningen åtminstone teoretiskt tänkbara, beroende därpå, att vid undervisningens allmänna planläggning förutsatts kurser av olika slag.

Åtskilliga av dessa alternativ hade emellertid utan närmare utredning ansetts kunna lämnas ur räkningen. Sålunda hade till en början sådana alternativ synts kunna uteslutas, vid vilka agronomkurs förutsatts skola förläggas till Stockholm För agronomutbildningen vore det nämligen av allra största vikt, att tillgång funnes till ett större jordbruk i omedelbar närhet av läroanstalten, och lämpligt sådant jordbruk kunde icke, såvitt de sakkunniga kunnat finna, ställas till förfogande i Stockholms omedelbara närhet.

De sakkunniga holle vidare före, att icke all högre lantbruksundervisning borde koncentreras till samma del av landet Sedan gammalt hade den högre lantbruksundervisningen varit uppdelad på två anstalter, belägna inom vitt skilda landsdelar. Det vöre emellertid ej blott historiska skäl, sorn, talade för att en sådan uppdelning fortfarande borde äga rum, utan en dylik åtgärd motiverades jämväl av den omständigheten, att jordbruksförhållandena inom skilda delar av vårt långsträckta land vore väsentligt olika. Skulle olika landsdelars intressen med avseende på den högre lantbruksundervisningen kunna tillgodoses, vore det därför enligt de sakkunnigas mening erforderligt, att icke all högre lantbruksundervisning förlädes vare sig till mellersta eller sydligaste delen av Sverige. Det kunde sålunda ur denna synpunkt icke heller betraktas såsom en tillfredsställande lösning av förläggningsfrågan, att en del av den högre lantbruksundervisningen förlädes till Stockholm och återstående del till Ultuna.

Med iakttagande av ovan anförda synpunkter hava de sakkunniga funnit, att antalet alternativ i fråga om förläggningen av olika undervisningsanstalter borde kunna — såvitt angår det system för undervisningens anordnande som i det föregående betecknats såsom huvudalternativ A — begränsas till tre, nämligen:

Alt. A 1: Högskola vid Ultuna; agronomkurs vid Alnarp.

Alt. A II: Högskola vid Alnarp; agronomkurs vid Ultuna.

Alt. A III: Högskola i Stockholm; agronomkurs vid Alnarp.

De sakkunniga hade verkställt utredning rörande de sannolika kostnaderna för vart och ett av nämnda alternativ och därvid kommit till följande resultat:

Kungl. Maj:ts proposition nr 2hd. Engångskostnader:

144 Alternativ AI .................................. kronor 1,427,400: —

Alternativ A II .................................. » 1,478,700: —

Alternativ A III ................................ » 2,492,600: —

Årliga kostnader:

Alternativ A I ...........................

Alternativ A II...........................

Alternativ A III .........................

kronor 434,028: —- » 437,370: —

» 449,652: —

När det sedan gällt för de sakkunniga att taga ställning till frågan, vilket av de tre angivna alternativen till förläggningsort för erforderliga institutioner för högre lantbruksundervisning borde väljas, hava de sakkunniga ansett sig böra i främsta rummet fästa avseende vid själva lantbrukshögskolan. De sakkunniga hava framhållit, att beträffande var och en av de föreslagna platserna för lantbrukshögskolan — Stockholm, Ultuna och Alnarp — kunde anföras olika skäl, som talade för lämpligheten av att dit förlägga högskolan. Vid övervägande av berörda förläggningsfråga hava de sakkunniga ansett det ändamålsenligt att först taga ställning till den icke minst i principiellt hänseende viktiga frågan, örn lantbrukshögskolan bör förläggas till Stockholm eller icke. Med avseende härpå hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

Lantbrukshögskolans förläggning till huvudstaden skulle givetvis medföra vissa fördelar så till vida, som högskolan alltid kunde påräknas komma att röna ett hälsosamt och livgivande inflytande av övrig där pulserande vetenskaplig och i allmänhet kulturell verksamhet. Till huvudstaden vore förlagda vetenskapliga institutioner och högskolor av flerahanda slag, däribland några, vilkas verksamhetsområden åtminstone på vissa punkter sammanfölle med den blivande lantbrukshögskolans. Även örn åt denna gåves en fullt fristående och självständig ställning, kunde det näppeligen bestridas, att dess uppbyggande i den miljö, som bildades av den vetenskapliga verksamheten i ett så stort kulturcentrum, hade mycket som talade för sig. Åtskilliga för undervisningen vid högskolan beaktansvärda omständigheter vore därvid också att bemärka. Högskolan skulle, förlagd till huvudstaden, kunna draga nytta av dit förlagda muséer, bibliotek och måhända även i viss mån laboratorier och andra hjälpmedel vid den högre undervisningen.

Ävenså förtjänade att beaktas den större möjlighet av förvärvande till högskolan av högt kvalificerade mera tillfälliga lärarkrafter, som en förläggning till Stockholm kunde beräknas skulle medföra.

Emot lantbrukshögskolans förläggning till Stockholm talade emellertid enligt de sakkunnigas förmenande åtskilliga, tungt vägande skäl. Främst bland dessa satte de sakkunniga svårigheten för att icke säga omöjligheten vid högskolans förläggande till Stockholm att på ett fullt tillfredsställande sätt uppehålla den utomordentligt viktiga förbindelsen med praktiskt jordbruk. Visserligen vore det ju icke avsett, att undervisning i jordbrukets praktik skulle ingå i högskolans läroplan, men för den på praktiska uppgifter inriktade försöksverksamhet, åt vilken självfallet måste givas en framskjuten plats inom högskolans verksamhet, syntes nära tillgång till ett välskött jordbruk av ej för ringa omfattning och väl utrustat med kreatur och inventarier av olika slag

Kungl. Maj:ts proposition nr SiO.

vara nödvändig. Det hade visserligen på tal härom framhållits, att med nutidens bekväma och snabba kommunikationsmedel högskolan även med iakttagande av ovan anförda synpunkt icke behövde vara belägen på eller invid det jordbruk, där dess försöksverksamhet skulle vara förlagd. De sakkunniga kunde dock icke dela denna uppfattning; de holle tvärt om före, att det vore av utmordentlig betydelse för inriktningen mot praktiska och ekonomiskt betydelsefulla uppgifter av högskolans hela undervisnings- och forskningsverksamhet, att högskolan så förlädes, att kontakten med det praktiska arbetet inom jordbrukets område kunde uppehållas så att säga av sig själv och utan vidtagande av särskilda anordningar. Riktigheten av denna uppfattning syntes framträda så mycket tydligare, som det ej torde kunna bestridas, att viss försöksverksamhet, varom nu vore fråga, tarvade daglig för att icke säga stundlig tillsyn. De sakkunniga holle före, att ur nu nämnda synpunkt förläggning av den blivande högskolan så, att den kunde draga full fördel av ett större jordbruks resurser, vore att bestämt föredraga framför förläggning, där sådan förmån ej kunde åtnjutas.

Vissa synpunkter av ekonomisk art vore ock förtjänta att beaktas i detta sammanhang. Så tillhörde Stockholm en sådan dyrortsgrupp, att, så länge nuvarande lönesystem uppehölles, avlöningskontot vid en högskola i Stockholm — under eljest lika förhållanden — ej oväsentligt måste överstiga motsvarande konto vid en högskola förlagd till billigare ort. Även i andra avseenden än i fråga örn lönekostnaderna torde en motsvarande olikhet göra sig gällande.

Jämväl ur de studerandes synpunkt förtjänade de olika dyrortsförhållandena, vilka givetvis avspeglade sig i de allmänna levnadskostnaderna å de olika orterna, ett visst beaktande. I den mån man utan andra intressens eftersättande kunde medverka därtill, att de med högskolans genomgående förenade kostnaderna kunde hållas så låga som möjligt, borde detta också ske.

Ur ekonomisk synpunkt spelade också de med högskolans upprättande å ena eller andra platsen förbundna kostnaderna en stor roll. I nämnda avseende hade den presterade utredningen givit vid handen, att engångskostnaderna för uppförande av erforderliga byggnader m. m. för undervisningen, samt för byggnadernas inredning och utrustning med undervisningsmateriel m. m. kunde väntas bliva avsevärt högre vid högskolans förläggning till Stockholm än örn Ultuna eller Alnarp valdes såsom förläggningsort. Sålunda skulle förläggningen av högskolan till Stockholm medföra en ökning av engångskostnaderna för den högre lantbruksundervisningen med mer än 1,000,000 kronor. Härtill komme, att vid högskolans förläggande till Stockholm torde få räknas med vissa engångskostnader även av annat slag. Enbart tillhandahållandet av den för en högskolebyggnad i Stockholm erforderliga tomtmarken, som icke syntes kunna beräknas mindre än fem hektar, representerade — även om staten redan förfogade över erforderlig mark — just på grund av belägenheten i Stockholm betydande värden, vilken uppoffring från det allmännas sida vid andra alternativ torde kunna helt besparas. För högskolan erforderlig utrustning med försöksfält och demonstrationsjordbruk kunde vid Stockholmsalternativet icke heller åstadkommas utan avsevärda kostnader, under det att erforderliga resurser i förevarande avseende vid förläggning till Ultuna eller Alnarp kunde förväntas utan vidare stå till högskoleundervisningens förfogande.

Vid närmare granskning av de olika synpunkter, som kunde anses tala för eller emot den högskolemässiga lantbruksundervisningens förläggande till Stockholm, hade de sakkunniga kommit till den övertygelsen, att lantbrukshögskolan lämpligare borde förläggas till någon av platserna för de nuvarande lantbruksinstituten än till Stockholm.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. lil?, haft. (Nr

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 2å9.

Sedan de sakkunniga sålunda avstyrkt förläggning av lantbrukshögskolan till Stockholm, hava de jämfört Ultuna och Alnarp såsom förlägg rån g splats er för högskolan.

Enär de sakkunniga sålunda icke kunde förorda, att den blivande lantbrukshögskolan förlädes till Stockholm, bomme valet i stället att stå mellan Ultuna och Alnarp. Då, såsom i det föregående redan anförts, bärande skäl saknades för anordnande vid båda dessa platser av en undervisningsanstalt av högskoletyp, gällde det att noga överväga, vilken av dessa platser, som ägde de bästa förutsättningarna såsom förläggningsort för den nya högskolan.

Härvid gällde då att i första rummet taga hänsyn till de omständigheter, vilka i ena eller andra avseendet kunde utöva inflytande på högskolans förmåga att i högre eller lägre grad fylla sin uppgift i såväl undervisningens som forskningens tjänst.

Såväl Ultuna som Alnarp vöre så belägna, att den kontakt med ett universitets vetenskapliga verksamhet, vilken i det föregående framhållits såsom synnerligen önskvärd, vid högskolans förläggning till vilken som helst av dessa platser kunde utan större svårighet ernås. Det syntes dock icke kunna förnekas, att Alnarp i förevarande hänseende hittills erbjudit någon fördel i jämförelse med Ultuna. Avståndet mellan Uppsala och Ultuna (6 km.) vore visserligen mindre än emellan Lund och Alnarp (10 km.), men förekomsten av den livligt trafikerade järnvägslinjen mellan Malmö och Lund (med stationen Åkarp på cirka 1.5 km. avstånd från Alnarp) hade medfört, att god förbindelse kunnat upprätthållas mellan Alnarp och Lund. De hittillsvarande motsvarande förbindelserna mellan Ultuna och Uppsala — ångbåt (sommartiden) och motoromnibus — kunde icke sägas vara fullt lika tillfredsställande. Genom anläggandet av den nu under byggnad varande spårvägen mellan Uppsala och Graneberg, med anhalt omedelbart intill byggnadsområdet vid Ultuna, bleve emellertid Ultuna ännu mera gynnat i kommunikationshänseende än Alnarp, i det Ultuna, dit man med spårvägen beräknades komma på 15 å 20 minuter från centrum av Uppsala, hädanefter kunde betraktas nästan som en förort till denna stad. Genom goda kommunikationer kunde givetvis det önskvärda vetenskapliga och pedagogiska samarbetet mellan universitet och högskola beräknas bliva underlättat och befordrat, och Ultunas företräde i nu nämnda hänseende vore därför enligt de sakkunnigas mening värt beaktande.

Bekväma kommunikationer mellan högskolan och ett större samhälle vore av så mycket större betydelse, som helt säkert ej endast vissa av de vid högskolan anställda lärarna utan jämväl flertalet studerande skulle hänvisas att söka sin bostad utom högskolan, i vilket fall en snabb och bekväm förbindelse mellan högskolan och bostaden vore en omständighet av ur flera synpunkter stor vikt.

Vid bestämmande av den blivande högskolans förläggning förtjänade jämväl att tagas under omprövning, huruvida den ena eller andra platsen kunde antagas hava företräde med hänsyn till möjligheten att utom högskolan kunna förvärva behövliga lärarkrafter (s. k. speciallärare). Även i detta hänseende torde Ultuna erbjuda vissa fördelar framför Alnarp. En högskola, förlagd till vilken som helst av dessa platser, torde med tämlig visshet i nir nämnda hänseende kunna i ungefär lika mån räkna med vissa av respektive närbelägna universitets lärarkrafter, men härtill komme, att en högskola, förlagd till Ultuna, i vissa fall torde kunna räkna även med motsvarande lärarkrafter, anställda vid högre undervisningsanstalter i Stockholm (Stockholms högskola, tekniska högskolan, veterinärhögskolan, skogshögskolan och möjligen andra).

I annat sammanhang vore framhållet, att den blivande högskolan särskilt i fråga örn undervisning på ett högre stadium kunde beräknas kunna i viss

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

mån utnyttja centralanstaltens för försöksväsendet på jordbruksområdet resurser i olika avseenden. Att detta med större lätthet läte sig göra, örn högskolan förlägges till Ultuna än om den placerades vid Alnarp, läge i öppen dag.

Vid valet mellan Ultuna och Alnarp måste också respektive platsers belägenhet i förhållande till landet i sin helhet, örn den också icke kunde anses vara avgörande, dock tillmätas en viss betydelse. I ett land, där avstånden från en ort till en annan kunde vara mycket stora, syntes det ur bekvämlighetens och ekonomiens synpunkter vara förtjänt av beaktande, att en undervisningsanstalt, avsedd att mottaga elever från landets olika delar, förlädes i möjligaste mån centralt. Det torde icke lida tvivel, att hänsyn av denna art i sin mån medverkat till att flertalet av landets övriga högre fackliga undervisningsanstalter fått sitt säte i mellersta Sverige.

Då såsom ovan framhållits den blivande högskolan skulle bedriva ej endast undervisning utan ock praktiskt-vetenskaplig forskning och det ur denna synpunkt framhållits såsom ej endast önskvärt utan även nödvändigt, att högskolan bereddes nära tillgång till ett välskött jordbruk av tillräcklig omfattning, borde de två här föreslagna platserna jämföras med och vägas mot varandra också ur denna synpunkt. Av en sådan jämförelse torde enligt de sakkunnigas mening framgå, att jordbruket vid både Ultuna och Alnarp i detta hänseende fyllde alla rimliga krav. Dock kunde ifrågasättas, huruvida icke jordbruket vid Ultuna, såsom disponerande över jordarter av flera olika slag än vad fallet är med jordbruket vid Alnarp, ur ren forskningssynpunkt hade något företräde.

Å andra sidan kunde med fog såsom motiv för förläggning av högskolan till Alnarp anföras dess belägenhet i en av landets främsta jordbruksbygder, ett förhållande, som säkerligen skulle kunna påräknas i viss mån utöva ett livgivande inflytande på den blivande högskolans verksamhet. Ifrågavarande bygd vore jämväl centrum för växtförädlingsverksamheten inom vårt land. För åstadkommande av önskvärd kontakt mellan högskolan och institutioner för nämnda verksamhet vore det givetvis av värde, örn högskolan kunde förläggas till samma trakt som berörda institutioner. Alnarps närbelägenhet till Danmark och speciellt Köpenhamn med dess mångahanda och framstående institutioner inom jordbruksnäringens intressesfär talade ock för högskolans förläggande hit.

Det hade såsom ett skäl för lantbrukshögskolans förläggande till Alnarp anförts, att det skulle vara mindre rationellt förlägga den med högskolan förbundna forskningsverksamheten till mellersta Sverige, inom vilket område centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet redan vore verksam. Denna uppfattning kunde vid första påseendet synas vara i viss mån berättigad. Men i själva verket vore det nog icke så. Centralanstaltens verksamhet vore ingalunda avsedd att på något sätt vara lokalt begränsad till den. del av landet, dit den kommit att förläggas; tvärt om vore den avsedd att i lika mån tjäna alla landets olika delar, något som i ännu högre grad torde kunna jske, därest önskemålen örn anordnande i olika trakter av s. k. fasta försök.sgårdar bleve förverkligade.

Härtill komme, att det tillskott till forskningsarbete inom jordbrukets område, som högskolans upprättande skulle medföra, torde vara i högre grad av nöden inom mellersta och norra Sverige än inom södra delarna av landet, vilka i detta hänseende torde kunna — i långt högre grad än övriga landsdelar — direkt tillgodogöra sig forskningsarbetets i Danmark och Tyskland resultat inom olika områden.

I kostnadshänseende torde alternativen A I och A II kunna väntas ställa i stort sett samma krav på det allmänna. Av verkställd utredning framginge såtuna, att såväl engångskostnaderna som de årliga kostnaderna kunde beräknas bliva nästan exakt lika stora vid lantbrukshögskolans förläggning till

148 Kungl. Maj:ts proposition nr S-i-S.

Reservation.

Ultuna som vid dess förläggning till Alnarp. Enligt de sakkunnigas förmenande syntes likväl de förhandenvarande förhållandena medföra, att med ungefär lika byggnadskostnader ernåddes i stort sett mera tillfredsställande anordningar för undervisningen vid Ultuna än vid Alnarp.

I anslutning till den sålunda verkställda jämförelsen hava de sakkunniga uttalat, att de vid valet mellan Ultuna och Alnarp såsom förläggningsplats för den blivande lantbrukshögskolan hade, efter omsorgsfull prövning av alla de skäl, som här ovan anförts för eller mot det ena eller det andra alternativet, kommit till den bestämda uppfattningen, att övervägande skäl talade för att lantbrukshögskolan förlädes till Ultuna. De sakkunniga hava sålunda ansett sig böra föreslå, att alternativ A I för den högre lantbruksundervisningens organisation komme till utförande.

Alternativ A I innebär även, att den i det föregående föreslagna agronomkursen med huvudsakligen praktiskt syfte skulle komma att förläggas till Alnarp. En sådan anordning hava de sakkunniga funnit godtagbar.

Det hade framhållits såsom en svaghet hos nämnda alternativ, att den enda verkliga agronomkurs, som förekomme, vore förlagd till landets sydligaste del, vilket skulle vara betänkligt med hänsyn därtill, att även blivande driftsledare vid jordbruk i övriga delar av landet skulle få en av Sydsveriges egenartade jordbruksförhållanden alltför betonad undervisning. De sakkunniga tillmätte icke denna omständighet någon avgörande betydelse. Att märka vore nämligen, att studerande före inträdet i agronomkursen måste hava deltagit under minst två år i jordbrukspraktik, vilken givetvis även kunde vara förlagd till mellersta Sverige. För sådan studerande torde det icke få betraktas som en olägenhet, att han finge tillbringa de två återstående utbildningsåren i Sydsverige och där finge röna inflytande av dess högt stående jordbruk och livliga intresse för allt, vad därmed sammanhängde. För övrigt finge i detta sammanhang erinras därom, att även vid tillämpning av alternativ A I själva organisationen icke innebure något hinder att, därest så framdeles skulle befinnas önskligt, en agronomkurs anordnades jämväl vid Ultuna.

Mot de sakkunnigas förslag till förläggning av olika anstalter för högre lantbruksundervisning har en av de sakkunniga, nämligen herr Thomé, anfört avvikande mening, i det han ansett att lantbrukshögskolan borde förläggas till Alnarp. Till stöd för denna uppfattning har herr Thomé anfört följande.

»Undertecknad instämmer med övriga sakkunniga däri, att för den högre lantbruksundervisningen bör upprättas en fristående lantbrukshögskola och att denna icke bör förläggas till Stockholm utan till en av platserna Alnarp eller Ultuna. När det åter gäller att välja mellan dessa två platser, kan jag icke dela sakkunnigas mening. Som skäl för att föredraga Ultuna framför Alnarp anföres:

1) bättre förbindelser finnas mellan Ultuna och Uppsala än mellan Alnarp och Lund,

2) Ultuna ligger nämare Stockholm,

3) Ultuna ligger mera centralt i landet,

4) Ultuna disponerar över jordarter av flera olika slag än vad fallet är med Alnarp,

5) det tillskott till forskningsarbetet, som högskolans upprättande kommer att medföra, torde vara mera av nöden inom mellersta och norra Sverige än inom de södra delarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

149 Även om dessa skäl vore riktiga, anser jag de flesta vara av så ringa betydelse, att de icke få vara avgörande för denna fråga.

Ultunas bättre förbindelser med Uppsala skulle i första hand hava betydelse för samarbetet med universitetet. Från Ultuna kommer man till Uppsala genom 15 ä 20 minuters spårvägsresa; från Alnarp kommer man till Lund genom 5 minuters färd efter häst till Åkarp och sedan 11 minuters järnvägsresa. Jag tror icke, att olikheten har någon som helst betydelse för samarbetet med universitetet. — Vidare skulle samma förhållande även göra Ultuna lämpligare från lärares och elevers synpunkt i fråga örn möjligheten att bekvämt erhålla bostäder utom högskolan. Härvid bortser man emellertid helt ifrån att Alnarp ligger nära två stora samhällen, Åkarp och Lomma. Från Åkarp går man till Alnarp på 15 minuter och cyklar på mindre än 5 minuter; dessutom går järnvägen Malmö—Göteborg genom Alnarp och för en ringa kostnad kan en anhaltsstation för persontrafik ordnas inom Alnarps område, och kommer resan mellan Alnarp och Malmö att taga 12 å 13 minuter. I dessa hänseenden erbjuder Ultuna således inga företräden framför Alnarp.

Att Ultuna ligger närmare Stockholm, än Alnarp gör, kan icke förnekas; men det ligger dock tillräckligt långt därifrån för att fördelarna i huvudsak skola försvinna. Vill elev vid högskolan utnyttja exempelvis centralanstaltens resurser i något avseende, kan det väl knappast låta sig göra på annat sätt, än att han bor i Stockholm under tiden, han studerar vid centralanstalten; och örn han för att komma till Stockholm reser från Ultuna eller från Alnarp betyder dock icke mycket.

Att Ultuna ligger mera centralt i landet är också ovedersägligt och man kan icke förneka att elever från Norrland hava närmare till Ultuna än till Alnarp. Detta är dock en synpunkt som jag måste frånsäga all betydelse. Att de studerande själva icke taga dylik hänsyn visas därav, att under nuvarande förhållanden många söka sig till Alnarp, fastän de haft närmare till Ultuna; av från Alnarp sista året utexaminerade agronomer hade halva antalet haft närmare till Ultuna.

Det är möjligt att Ultuna kan uppvisa flera olika slag av jordarter än Alnarp, örn ock även Alnarp kan erbjuda olika sådana. Denna eventuella fördel uppväges emellertid till fullo av de bättre klimatiska förhållandena vid Alnarp, som dels möjliggöra flera slags kulturer, dels och framför allt säkerställa försöken, så att man med större visshet får resultat av dem.

Att högskolans forskningsarbete skulle behövas mera för övre Sverige än för södra kan jag icke anse riktigt. Det tillkommer i första hand den praktiska försöksverksamheten, alltså centralanstalten och den lokala försöksverksamheten, att se till i vad måll forskningsresultat kunna tillämpas i olika delar av landet på grund av där rådande olikheter i fråga om klimat och jordmån. Högskolans forskningsarbete bör helst icke vara lokalt betonat, utan skall örn möjligt gå djupare och söka de grundläggande, över allt giltiga lagarna. I någon mån kommer det naturligtvis dock att bli påverkat av på platsen rådande naturliga förhållanden, men örn dessa vid Alnarp mera överensstämma med de i det jordbruksidkande södra Sverige rådande än med övre Sveriges, får detta knappast räknas som en nackdel för Alnarp.

Det har ofta och med rätta framhållits, att lantbrukshögskolan måste hålla kontakt med andra högskolor för att hålla sig uppe på hög nivå. Men med icke mindre skärpa måste framhållas, att den också måste stå i kontakt med det praktiska jordbruket och då naturligtvis mod det högst stående; det är härifrån den skall få de livgivande impulserna till forskningsarbete och blott örn den befinner sig mitt i en landsdel, där man med intensitet bedriver ett verkligen högt stående jordbruk, kan man vänta, att den skall känna var framstegen kunna göras och var forskningsarbetet skall sättas in. I detta hän-

150 Kungl. Maj:ts proposition nr £-49.

Yttranden.

seende anser jag endast Alnarp hava de naturliga förutsättningarna för att Idiva platsen för vår lantbrukshögskola. Vidare talar för lantbrukshögskolans förläggning till Alnarp, såsom även sakkunniga framhållit, närheten till växtförädlingsinstitutionerna vid Svalöv och Weibullsholm samt närheten till det i jordbrukshänseende högt stående Danmark med dess högskola i Köpenhamn. Den nära förbindelsen mellan Alnarp och denna senare skulle möjliggöra växelverkan mellan vårt arbete på jordbruksområdet och det vetenskapliga agrikulturella arbetet utanför Sverige på helt annat sätt, örn högskolan förlädes till Alnarp, än om den kommer att förläggas till Ultuna, där den genom läget blir i hög grad isolerad. Jag förordar därför det av sakkunniga med A II betecknade alternativet.»

Med avseende på lantbrukshögskolans förläggning hava de flesta, som yttrat sig i ämnet, tillstyrkt de sakkunnigas förslag. Hit höra lantbruksstyrelsen, lantbruksakademien, styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, universitetskanslern, större akademiska konsistoriet i Uppsala, veterinärhögskolans styrelse, styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut, 15 hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Sveriges lantbrukslärareförbund och svenska lantbrukstjänstemannaföreningen. Ur de nu nämnda yttrandena må här anföras följande.

Lantbruksstyrelsen har ansett, att själva förläggningsorten för högskolan hade föga betydelse för undervisningsresultatet. Den uppfattning, som från vissa håll gjorts gällande, att högskolan ovillkorligen borde förläggas till den del av landet, där jordbruket på grund av jordmån, klimat och andra förhållanden stöde högst, torde därför enligt styrelsens förmenande icke kunna tillmätas avgörande betydelse. Helt andra synpunkter syntes i detta avseende vara utslagsgivande. Särskild vikt syntes sålunda böra läggas vid kostnaderna ur såväl det allmännas som den studerande ungdomens synpunkt, vidare vid bekväma förbindelser med redan befintliga undervisnings- och forskningsanstalter på närliggande arbetsområden ävensom vid ett med hänsyn till landets olika delar centralt läge.

Frånsett de ekonomiska synpunkterna kunde starka skäl otvivelaktigt anföras för högskolans förläggande till Stockholm. Betydelsen av nära förbindelse med sådana högskolor som veterinärhögskolan, skogshögskolan och tekniska högskolan samt med sådana anstalter som centrala frökontrollanstalten, det blivande institutet för forskning på djurförädlingsområdet och framför allt centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet finge ingalunda underskattas. Det centrala läget talade jämväl för en förläggning till Stockholm. Emellertid funne lantbruksstyrelsen i likhet med de sakkunniga så starka skäl tala mot en förläggning till huvudstaden, att dessa måste tillmätas avgörande betydelse. Redan med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna av en sådan förläggning, icke minst för den studerande ungdomen, som icke hade sin hemort i huvudstaden, måste lantbruksstyrelsen avråda ett biträdande av detta förslag. Härtill komme emellertid, att en förläggning till ett större jordbruk med tillräcklig husdjursbesättning och helst tillgång till olika jordarter utgjorde en synnerligt viktig förutsättning för den forskningsverksamhet, som ovillkorligen måste vara förenad nied högskoleundervisningen, därest denna skulle kunna bliva livgivande.

För en förläggning till det nuvarande lantbruksinstitutet vid Ultuna talade liksom för Stockholm det jämförelsevis centrala läget i landet. Den särskilt efter fullbordandet av spårvägslinjen Uppsala—Flottsund lätta förbindelsen med Uppsala universitet och dess institutioner ävensom möjligheten att ut-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.

nyttja elen till Uppsala förlagda, statsunderstödda verksamheten för betes- och vallodlingens befrämjande torde också med skäl kunna åberopas som stöd för en förläggning till nämnda stad. Förbises finge icke heller, att Ultunas jämförelsevis goda förbindelser med Stockholm underlättade ett visst samarbete jämväl med de högskolor och institutioner härstädes, vars tillvaro kanske finge anses som huvudmotivet för en förläggning av högskolan till denna stad. Därtill komme, att Ultuna egendom med sin synnerligen växlande jordmån syntes giva fullt tillfredsställande möjlighet till anordnande av den försöksverksamhet, som förutsatts såsom nödvändig.

Av reservanten bland de sakkunniga beträffande förläggningsfrågan hade såsom skäl för en förläggning till Alnarp särskilt åberopats dess jämförelsevis lätta förbindelse med universitetet i Lund samt lantbrukshögskolan i Köpenhamn ävensom med växtförädlingsanstalterna i Svalöv och Weibullsholm. Om också detta icke kunde frånkännas en viss betydelse, måste dock framhållas, att inga av dessa institutioner stöde i samma intima förhållande till Alnarp som de i Uppsala belägna till Ultuna. Yad växtförädlingsanstalterna beträffade, torde förbindelserna med deni icke vara lättare att åstadkomma än för Ultunas vidkommande med de i Stockholm belägna, för högskolans verksamhet betydelsefulla institutionerna. Vad särskilt den i viss mån lätta förbindelsen med lantbrukshögskolan i Köpenhamn beträffade, kunde denna visserligen åberopas såsom en förmån på grund av den samverkan, som skulle kunna åvägabringas respektive lärare emellan. Lantbruksstyrelsen kunde emellertid icke underlåta att framhålla, att enligt dess förmenande en lanthrukshögskolas befintlighet på andra sidan av Öresund snarare talade emot, att Sveriges enda högskola på detta område skulle förläggas vid samma sund.

Ehuru enligt lantbruksstyrelsens förmenande jämväl andra skäl talade för högskolans förläggning till Ultuna, torde vad redan anförts vara tillfyllest för en obetingad anslutning till de sakkunnigas förslag örn högskolans förläggande till Ultuna.

Lantbruksakademien har framhållit, att den isolering från den livgivande förbindelsen med och påverkan av universitetens och Stockholmshögskolornas mångsidigare vetenskapliga intressen, vilken plägat anföras såsom skäl mot lantbrukshögskolans förläggande till annan plats, än där andra högskolor funnes, numera tack vare nutidens förbättrade samfärdsmedel, torde mindre an förr gälla landets båda lantbruksinstitut, och om än den vetenskapliga förbindelsen mellan dessa och närliggande universitet varit mindre, än önskvärt varit, så torde förutsättningarna för en sådan betydligt förbättras, örn institutet förändrades till en verklig högskola, som vore säte för vetenskapliga studier och forskning.

De båda nuvarande lantbruksinstituten erbjöde å andra sidan den fördelen, att vartdera av dem ägde ett lantbruk så omfattande och väl utrustat, att det kunde tillfredsställa lantbrukshögskolans behov av åskådnings- och demonstrationsmaterial samt tillfälle till försök och undersökningar på jordbrukets och liusdjursskötselns samt lantbruksekonomiens områden. Ett lantbruk av den omfattning och beskaffenhet, som numera ansåges oundgängligt behövligt fölen lantbrukshögskola, skulle svårligen kunna anskaffas i närheten av en lantbrukshögskola i Stockholm, och även vid universiteten skulle dess anskaffande, bebyggande och övriga utrustning medföra betydliga kostnader, vilka kunde besparas genom högskolans förläggning till Ultuna eller Alnarp, där också byggnader för undervisningslokaler och bostäder redan funnes, vilka i huvudsak motsvarade högskolans behov.

Såväl från undervisningens synpunkt som av ekonomiska skäl ansåge således lantbruksakademien lantbrukshögskolan böra förläggas till ettdera av landets båda lantbruksinstitut.

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 2-49.

1 fråga örn valet mellan de båda lantbruksinstituten som plats för lantbrukshögskolan ansåge akademien, att vad ovan anförts om den mindre betydelse, som jordbrukets art och ståndpunkt i den ort, som ifrågasattes för förläggningen av en för utbildning av praktiska jordbrukare avsedd agronomkurs, hade för dennas möjlighet att fylla sin uppgift, än mer gällde i avseende på lantbrukshögskolan, i betraktande därav, att studierna vid denna skulle vara av mera teoretisk art och beakta alla de olika förhållanden, under vilka lantbruket, det större såväl som det mindre, arbetade i olika landsdelar.

Vad i det remitterade betänkandet anförts till förmån för Ultuna, beträffande förefintlighet vid denna institutsegendom av större växling i avseende på jordmån, kunde väl hava någon betydelse genom den fördel detta kunde innebära för det försöksarbete, som borde äga runi vid högskolan, men dock icke väga synnerligen tungt vid valet mellan de båda platserna. För högskolans förläggande till Alnarp talade däremot, att därigenom den högsta undervisningen i såväl egentligt lantbruk som i mjölkhushållning och mejerihantering samt trädgårdsskötsel då skulle kunna sammanhållas som en helhet i stället för att enligt sakkunnigemajoritetens förslag undervisningen i de senare båda verksamhetsgrenarna skulle komma att skiljas från högskoleundervisningen på det egentliga lantbrukets område. Ej heller denna omständighet syntes dock vara av avgörande betydelse.

Däremot syntes det akademien vara avgjort mindre lämpligt att förlägga landets enda lantbrukshögskola till en såväl i geografiskt som i jordbrukshänseende så extrem ort, i det vidsträckta landets sydligaste län, och med ett lantbruk som i avseende på art och intensitet knappt hade sin motsvarighet inom övriga delar av landet.

Lantbruksakademien tvekade därför ej att förorda de sakkunnigas flertals förslag örn lantbrukshögskolans förläggande till Ultuna samt agronomkursen liksom den högre mejeri- och trädgårdsundervisningen till Alnarp.

Lärarrådet vid Ultuna har funnit, att de enda platser, som kunde ifrågakomma för högskolans förläggning, vore Ultuna och Alnarp. Båda dessa platser erbjöde sina fördelar. _ För Ultuna talade dock såsom en mycket viktig fördel, att genom den nyligen öppnade spårvägen till Uppsala Ultuna blivit så intimt sammanknutet med Uppsala, att det snarast kunde sägas utgöra en del därav, vilket i många hänseenden erbjöde stora fördelar av olika slag. Härvid gällde frågan ej så mycket en eller annan minuts tidsvinst i fråga om förbindelsen — huvudsaken vore, att Uppsala såsom det större universitetet vore rikare rustat nied institutioner och undervisningsmateriel, som vid det tilltänkta samarbetet skulle i viss grad kunna utnyttjas även av de vid lantbrukshögskolan studerande.

I den reservation, däri Alnarp förordades som förläggningsort för högskolan, framhölles bland annat, att Ultunas relativa närbelägenhet till centralanstalten för jordbruksförsök skulle sakna så gott som all betydelse. Reservanten synes härvid ej beakta den fördel, som läge däri att de vid nämnda anstalt anställda vetenskapsmännen i viss utsträckning skulle kunna anlitas för högskolans behov, delvis rent av såsom speciallärare.

Ej heller den av sakkunniga framhållna omständigheten, att Ultuna på grund av sin större tillgång på olika slags jordarter erbjöde bättre betingelser för åtskilliga försöksarbeten, kunde betraktas som betydelselös. Visserligen vöre det sant, att för vissa forsknings- och undervisningsarbeten vid en högskola, särskilt alla slag av laboratoriearbeten, förläggningsorten kunde anses likgiltig, men helt annorlunda ställde sig frågan, då det gällde sådant arbete inom jordbrukslärans, kulturteknikens, redskapslärans och delvis även lantbruksekonomiens områden, där undersökningarna förlädes ute på fälten, varvid jordmåns- och klimatiska förhållanden måste spela in. Särskilt för blivande lärare

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-i9.

och konsulenter, som i regel komme att leda lokal försöksverksamhet, kunde det ej anses betydelselöst, om de erhållit sin utbildning under förhållanden, som överensstämde med de inom största delen av våra jordbruksdistrikt förekommande, eller om deras erfarenhet i försöksfrågor förvärvats under de extremt gynnsamma förhållandena i Skåne, även örn detta vore landets förnämsta jordbruksprovins. I förra fallet borde de blivande försöksledarna erhålla någon föreställning om de svårigheter, som mötte vid dylik försöksverksamhet, i senare fallet komme denna sida icke alls till uttryck.

Härvid förtjänade även att påpekas, att förhållandena vid Ultuna visst icke vore så karga, som mången syntes föreställa sig. Vid Ultuna erhölles nämligen i regel fullt tillfredsställande skördar av stråsäd, vallväxter och rotfrukter, som läge långt över riksmedeltalen och ofta nog föga efter de skånska.

Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har åberopat de synpunkter i ämnet, som anförts av institutets lärarråd, och ytterligare betonat, att det för utbildningen av lärare och konsulenter, av vilka lika stort behov förelåge för landets nordliga som sydliga delar, måste anses vara en avgjord fördel, att denna utbildning försigginge på en plats, som läge någorlunda centralt. Genom den föreslagna förläggningen av högskolan underlättades även i hög grad det av de sakkunniga förordade samarbetet med centralanstalten för jordbruksförsök, vilket måste anses vara av mycket stor betydelse för båda dessa institutioner.

Lantbrukshögskolans förläggning till Alnarp har förordats av större akademiska konsistoriet i Lund, Alnarpsinstitutets styrelse och lärarråd, Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt skånska agronomklubben. Därjämte har Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som dock ej velat taga bestämd ställning till förläggningsfrågan, ansett att sakskälen talade för lantbrukshögskolans förläggande till Alnarp.

Större akademiska konsistoriet i Lund har framhållit, att den förefintliga ofullständigheten i lantbrukshögskolans organisation, som uppstått genom den högre mejeri- och trädgårdsundervisningens förläggande till annan ort än högskolan själv, givetvis ej skulle behövt uppstå, örn de sakkunniga valt att förlägga högskolan till Alnarp i stället för till Ultuna. När mejeri- och trädgårdsundervisningen av tvingande omständigheter ej kunde förläggas annorstädes än till Alnarp, syntes man ha bort taga i allvarligt övervägande, örn ej undvikandet av denna den högre lantbruksundervisningens splittring varit ett vida mer tyngande skäl för högskolans förläggning i sin helhet till Alnarp än de tämligen torftiga skäl och obetydliga omständigheter, som föranlett de sakkunniga att föreslå dess förläggning till Ultuna.

Till stöd för sin uppfattning örn lämpligheten av att förlägga lantbrukshögskolan till Alnarp har konsistoriet anfört åtskilligt material rörande klimatiska förhållanden ävensom avseende den relativa avkastningen av olika kulturväxter vid Alnarp och Ultuna, vilket allt synts tala till förmån för Alnarp. Konsistoriet har vidare erinrat därom, att ett ganska livligt samarbete redan ägde rum mellan Lunds universitet å ena sidan och Alnarps lantbruks- och mejeriinstitutet samt lantbruksforskningen i övrigt å den andra sidan.

Lärarrådet vid Alnarp bär ansett att — därest den högre lantbruksundervisningen komme att organiseras i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag — lantbrukshögskolan borde förläggas till Alnarp. Lärarrådet ansåge, att de av de sakkunniga framförda och såsom tungt vägande betraktade skälen för högskolans förläggande till Ultuna dels ej i allo vore riktiga, dels under inga förhållanden vore så betydelsefulla, att de finge vara avgörande för lösandet av den för landet så ytterst viktiga frågan örn lamp-

154 Kungl. Majlis proposition nr 2^9.

ligaste platsen för högskolans förläggning. De sakkunniga hade ej alls berört eller då så skett endast snuddat vid de förhållanden, vilka i första hand måste anses verkligt betydelsefulla för frågans rätta och lyckliga lösning. Lärarrådet ansåge nämligen, att en grundbetingelse för att lantbrukshögskolan i fullaste mått skulle kunna fylla sin uppgift i undervisningens och forskningens tjänst, vöre, att den vore förlagd till en plats, där de naturliga förutsättningarna vore tillfinnandes för en intensiv och mångsidig lanthushållnings bedrivande. Lärarrådet ville erinra örn Alnarps i motsats till Ultunas belägenhet i en trakt av landet, där tack vare gynnsamma klimatförhållanden samt fördelaktigt geografiskt och ekonomiskt läge ett intensivt och högt utvecklat jordbruk vore tillfinnandes. Skånes å ena sidan mycket mer avancerade och mångsidigt bedrivna växtodling med dels sådana kulturer som sockerbetsodling, rotfruktsfModling m. fl., vilka ej kunde bedrivas i Uppland, med dels intensivare växtföljder, arbetsmetoder m. m., å andra sidan dess mera utvecklade husdjursskötsel i avseende på såväl hov- som klövbärande djur med flera djurraser och mångsidigare produktionsriktning; dessa nu nämnda förhållanden i förening med förefintligheten av ett för alla jordbruksspörsmål mycket livligt intresse, tagande sig uttryck ej minst i de olikartade utställningar för växtprodukter — maltkorns- och fröutställningar — avelsdjursauktioner, premieringar och hingstbesiktningar, som hölles i Malmö, vore enligt lärarerådets mening verkligt tungt vägande skäl, som ej finge lämnas åsido utan måste tagas största hänsyn till, ja, borde få fälla utslaget vid avgörandet av lämpligaste platsen för lantbrukshögskolans förläggning. De nu anförda förhallandena berättigade absolut till att förklara Alnarp vara en lämpligare förläggningsplats för högskolan än Ultuna.

Det vore i en sådan miljö, som Skåne, landets utan gensägelse förnämsta jordbruksdistrikt, erbjöde, en lantbrukshögskola borde vara belägen, ty då funnes verkliga förutsättningar för, att det så viktiga kravet skulle låta sig uppfylla, att lärare och studerande vid högskolan komme i kontakt med det praktiska jordbruket och att undervisning och forskning anknötes till detta krav. Och vad beträffade möjligheten av att från Alnarp komma i kontakt med ^det mindre intensivt bedrivna jordbruket och få blicken öppnad för dettas förhållande och spörsmål, saknades sådan visst, ej, då Alnarp läge blott 30— 40 km. från den sydsvenska mellanbygden med dess av mindre gynnsamt klimat och ekonomiskt läge saint av kargare och sämre jordmån föranledda extensivare jordbruk. Att från Alnarp nå de bygder, där jordbruket bedreves på ett med det mellansvenska ganska överensstämmande sätt, vore betydligt lättare och bekvämare än att från Ultuna komma till det intensiva jordbruket i Skåne.

Då^ sakkunnigmajoriteten åberopade Ultunas centrala belägenhet inom landet såsom ett betydelsefullt moment och ansåge det ur bekvämlighetens och ekonomiens synpunkter vara förtjänt av beaktande, att en undervisningsanstalt avsedd att mottaga elever från landets olika delar, förlädes i möjligast män centralt, funne lärarrådet det något egendomligt, att sakkunnigmajoriteten ej lågt samma syn på saken, när det kommit till den uppfattningen, att endast vid Alnarp ett lantbruksinstitut — med slopande av det vid Ultuna •— för utbildning av agronomer borde finnas i vårt land. Då det vore att förvänta, att, därest blott ett lantbruksinstitut, vid Alnarp, komme att förefinnas. ett ännu större antal personer från mellersta och norra Sverige än nu vore fallet, tvingades att söka sig till Alnarp, skulle ju häri ligga en olägenhet, som sakkunnigmajoriteten förbisett att undanröja.

Det vore lärarrådets bestämda uppfattning, att antalet studerande vid lantbrukshögskolan och framförallt av sådana blivande praktici, som önskade förvärva en högre utbildning än agronomkursen kunde skänka dem, skulle bliva

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9.

betydligt större, örn den bleve upprättad vid Alnarp än vid Ultuna, ty säkerligen vore Skånes intensiva och mera mångsidigt bedrivna jordbruk i förening med fördelen, att Svalöv och Weibullsholm samt Flyinge stuteri vore belägna i närheten av Alnarp och att Danmark med sin högt uppdrivna lanthushållning nåddes så lätt från Alnarp, ägnat att draga betydligt flera både ordinarieoch specialstuderande till en lantbrukshögskola vid Alnarp än vad Upplands extensivare och ensidigare ordnade jordbruk och Ultuna med sitt isolerade läge förmådde locka till en lantbrukshögskola vid Ultuna. Lärarrådet instämde helt i de sakkunnigas uttalande, och det säkerligen icke torde få betraktas som en olägenhet för jordbruksstuderande att få röna inflytande av Sydsveriges högt stående jordbruk och livliga intresse för allt vad därmed sammanhängde.

Styrelsen för Alnarps lantbruksinstitut har såsom tidigare nämnts förordat, att åtgärder vidtoges för utbyggande av de båda nuvarande lantbruksinstituten. Skulle emellertid det föreliggande förslaget läggas till grund för den högre lantbruksundervisningens ordnande, ville styrelsen dock föreslå, att lantbrukshögskolan förlädes till Alnarp.

Uppenbart vore, att då de sakkunniga i sitt förslag föredroge Ultuna framför Alnarp såsom förläggningsort för den blivande högskolan, deras framställning tydligt nog visade, vilka svårigheter de själva känt att verka övertygande, och dessa svårigheter hade också ingalunda övervunnits. Motiveringen vore iögonfallande svag, inkonsekvent och ofullständig.

Man framhölle, att mellersta och norra Sverige hade större behov av ett forskningscentum än Sydsverige, men man förbisåge, att de förstnämnda delarna av landet redan i centralanstalten ägde ett dylikt, under det att Sydsverige enligt förslaget helt och hållet skulle bliva utan.

Samtidigt med att man konstaterade vikten av, att lantbruksundervisningen förlädes möjligast centralt inom landet, medgåve och förordade man, att all utbildning av driftsledare — således utbildningen av kärnan bland landets praktiska jordbrukare — förlädes helt och hållet till Skåne.

Såsom undervisningsmaterial och forskningsobjekt föredroges ett lantbruk av den typ, som vore hänvisat till skogsskötseln såsom stöd för sin existens, framför landets självständiga och mest givande jordbruk, i centrum för växtförädlingen i vårt land.

Sydsveriges gynnsammare klimat och längre vegetationsperiod med på grund härav avgjort större möjligheter för fältförsök och för en mångsidig kultur (t. ex. sockerbetsodling, rotfruktsfröodling m. m.) offrades utan betänkande för Ultunas »jordarter av flera olika slag».

Att Ultuna läge fyra kilometer närmare Uppsala universitet än Alnarp Lunds vore enligt de sakkunnigas mening ett företräde för Ultuna »värt beaktande»; men man tvekade ej att med mer än sextio mil skilja mejerihanteringens och trädgårdsskötselns representanter från den högskola, de rätteligen borde tillhöra, dymedelst förkvävande samarbete mellan dessa grenar och jordbruksforskningen i övrigt och därigenom splittrande och upplösande hela den organisation, som nödvändigtvis borde ligga till grund för en högskola på lanthushållningens område.

Endast i ett pär yttranden ifrågasattes lantbrukshögskolans förläggande till Stockholm.

Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ifrågasatt, huruvida tillgången till ett större jordbruk borde tillmätas avgörande betydelse för lantbrukshögskolans förläggning. Ombesörjande av för högskoleverksamheten erforderlig utrustning i jordbruksliänseende med vad därtill

156 Kungl. Maj-.ts proposition nr 249.

hörde borde kunna ske utan att högskolans förläggning behövde bindas vid jordbruk av den omfattning som å Ultuna och Alnarp. Under förutsättning härav ville förvaltningsutskottet utan tvekan förorda, att lantbrukshögskolan förlädes till Stockholm.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anlagt liknande synpunkter som de nu senast refererade och vidare framhållit, att genom högskolans förläggande till Stockholm gynnsammare förutsättningar erhölles för ett samarbete mellan högskolan och centralanstalten för jordbruksförsök. Därjämte skulle vid sådan anordning båda de nuvarande lantbruksinstituten kunna disponeras för de praktiska agronomkurserna.

Ytterligare må anmälas, att några av de hörda organisationerna icke ansett sig böra taga ställning till frågan om lantbrukshögskolans förläggning. Dessa äro tekniska högskolans styrelse, Skaraborgs läns och Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt Sveriges allmänna lantbrukssällskap.

Styrelsen för tekniska högskolan har, i anslutning till lärarkollegiets yttrande, ansett sig icke kunna upptaga till bedömande frågan vilken plats som vore den lämpligaste för lantbrukshögskolan, Ultuna eller Alnarp.

En minoritet inom tekniska högskolans lärarkollegium har emellertid ansett, att den högre lantbruksundervisningen borde inkorporeras med veterinäroch skogshögskoloma.

Skälet, att veterinär- och skogsundervisningen så nyligen som resp. 1912 och 1914 nyorganiserats, och att därför det rätta ögonblicket för nu ifrågavarande högskolors sammanförande i en organisk enhet vore försuttet, syntes vara skäligen svagt. Möjligen skulle något dylikt kunna sägas, sedan lantbruksundervisningen skulle hava organiserats enligt sakkunnigas förslag men knappast nu.

Skälet, att de båda äldre högskolorna visserligen kommit att uppföras på tämligen ringa avstånd från varandra, men dock på så stort avstånd, att ett organisatoriskt sammanförande av redan dessa två skulle stöta på väsentliga svårigheter av rent lokal natur, syntes även vara svagt. Avståndet vore nämligen ej större än att det mellanliggande området kunde antagas Wiva utnyttjat för framtida utvidgningar av dessa anstalter eller för gemensamma behov. För lantbrukshögskolan syntes ett lämpligt område finnas omedelbart söder om veterinärhögskolan, där även gemensamma byggnader såsom för administration, bibliotek m. m. skulle få ett gott läge. Med denna förläggning skulle sålunda alla tre anstalterna komma att ligga på ett sammanhängande område. För sådana försöksfält, som borde ligga i omedelbar närhet till lantbrukshögskolan, torde här även finnas utrymme, och för övrigt torde för försöksfält lämpliga områden finnas dels på andra sidan vägen mitt emot veterinärhögskolan, dels längre ut mot Experimentalfältet.

Då, såsom ock de sakkunniga antytt, vid en sammanslagning av de tre anstalterna agronomundervisningen skulle avskiljas och bibehållas på andra håll, syntes behovet av direkt anslutning till jordbruk ej vara erforderligt, varför utrymmet i fråga väl skulle kunna räcka till de försöksfält m. m. som borde ligga i närheten av högskolebyggnaderna. För den högre vetenskapliga lantbruksundervisningen syntes i varje fall försöksfälten ej böra inskränkas till högskolans närhet utan vara spridda över hela landet.

Till en dylik utvidgad högskola för husdjurslära, lantbruk och skogsbruk skulle sannolikt med fördel även mer eller mindre nära kunna knytas såväl centralanstalten för försöksväsendet å jordbruksområdet som statens skogsförsöksanstalt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i9. 1Ö7

Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett sig sakna förutsättningar för ett rätt bedömande av till vilken av de föreslagna platserna, Stockholm, Ultuna eller Alnarp, lantbrukshögskolan borde förläggas. Förvaltningsutskottet vore likväl av den principiella uppfattningen, att all högre lantbruksundervisning och all lantbruksvetenskaplig forskning borde förläggas till en och samma plats, varigenom icke blott den blivande lantbrukshögskolan bleve bättre skickad att meddela högre undervisning såväl i lantbruk, mejerihantering och trädgårdsskötsel som ock i lantmäteri, utan även driftkostnaderna för ifrågavarande anstalter torde kunna väsentligt nedbringas.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har, utan att vilja taga bestämd ställning till frågan om vilken av de ifrågasatta platserna bäst skulle ägna sig för högskolans förläggning uttalat, att det icke syntes vara oundgängligen nödvändigt, att högskolan bleve förlagd till en större egendom, utan att fordringarna i detta hänseende kunde inskränkas till att nödig försöksareal funnes i högskolans omedelbara närhet samt en eller flera demonstrationsegendomar inom ej alltför långt avstånd därifrån.

Såsom tänkbara förläggningsplatser för lantbrukshögskolan hava de sakkunniga nämnt Stockholm, Ultuna och Alnarp. Av dessa hava de sakkunniga utmönstrat efter varandra Stockholm och Alnarp och sålunda stannat för att lantbrukshögskolan borde förläggas till Ultuna.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning, att under de för handen varande förhållandena endast någon av de tre här ovan nämnda platserna torde kunna ifrågakomma såsom förläggningsort för lantbrukshögskolan. När det sedan gäller för mig att närmare taga ställning i denna förläggningsfråga, vill jag i likhet med de sakkunniga först upptaga till övervägande, huruvida lantbrukshögskolan lämpligen bör upprättas i Stockholm.

I det föregående har redan framhållits, att lantbrukshögskolan genom förläggning till Stockholm skulle kunna ernå nära kontakt med andra närbesläktade fackhögskolor ävensom med forsknings- och försöksanstalter inom samma eller närliggande kunskapsområden, vilket otvivelaktigt skulle vara till betydande fördel för högskolans verksamhet. Såsom förut nämnts, hava förslag jämväl väckts att organisatoriskt sammanföra lantbrukshögskolan med vissa andra i Stockholm belägna undervisnings- och försöksanstalter. En sådan anordning är uppenbarligen möjlig endast under förutsättning att lantbrukshögskolan förlägges till huvudstaden.

Mot en sådan förläggning synas emellertid mycket tungt vägande skäl kunna anföras. Högskolans upprättande skulle vid detta alternativ draga betydligt större engångskostnader än eljest, och även de årliga utgifterna för högskolan skulle, till följd av Stockholms höga placering i dyrortshänseende, uppgå till högre belopp, trots att Stockholmsalternativet förutsätter medverkan vid undervisningen av olika andra institutioner. För de studerande torde de radande dyrortsförhallandena jämväl medföra, att en förläggning av högskolan till Stockholm skulle giva anledning till ökade studiekostnader.

En ännu viktigare synpunkt i förläggningsfrågan synes mig emellertid vara, att en till Stockholm förlagd lantbrukshögskola skulle bliva i avsaknad av ett i omedelbar närhet beläget större jordbruk med tillhörande djurbesätt-

Departflmentschefen.

158 Kungl. Majda proposition nr 24-9.

ningar. Detta måste betraktas såsom en synnerligen stor brist. Vid den moderna undervisningen gör sig en alltmera utpräglad tendens gällande att så att säga levandegöra undervisningen, d. v. s. att genom praktiska övningar och demonstrationer sätta de studerande i tillfälle att komma i mera direkt kontakt med kunskapsstoffet. För en sådan undervisningsmetod erfordras emellertid ett omfattande åskådnings- och övningsmaterial, och man torde i sådant hänseende vara berättigad att säga, att vad laboratoriet betyder för undervisningen i kemi och den botaniska trädgården för studierna i växtkunskap, det betyder ett närbeläget större jordbruk för undervisningen i jordbrukslära och jämförelsevis stora kreatursbesättningar för undervisningen i husdjurslära.

Ur dessa synpunkter anser jag mig böra avstyrka, att lantbrukshögskolan förlägges till Stockholm.

Valet mellan Ultuna och Alnarp såsom förläggningsplats för lantbrukshögskolan är svårare, ty på vardera platsen skulle högskolan äga tillgång till ett större välskött jordbruk, och även ur åtskilliga andra synpunkter synas de båda platserna vara i stort sett jämställda.

Enär jag senare anser mig böra förslå, att anstalterna för högre mejeriundervisning och högre trädgårdsundervisning förläggas till Alnarp, synas skäl kunna tala för att även lantbrukshögskolan förlädes dit, så att all högre undervisning på jordbruksområdet — utom agronomkurs — bleve koncenterad till en plats. Till förmån för högskolans förläggning till Alnarp torde vidare kunna anföras, att Alnarp är beläget i vår främsta jordbruksprovins, i vilken bland annat även vår framstående förädlingsverksamhet på växtodlingsområdet har sitt huvudsäte.

Trots detta är jag böjd att giva Ultuna företräde såsom förläggningsplats för lantbrukshögskolan. Det torde icke böra bortses ifrån, att med hänsyn till kommunikationer Ultuna har lättare än Alnarp att upprätthålla nära kontakt med den närbelägna universitetsstaden. Betydelsen härav får ökad vikt därigenom, att flertalet lärare och studerande enligt det föreliggande sakkunnigeförslaget förutsättas icke kunna erhålla bostad vid högskolan. Det förtjänar vidare beaktas, att Ultuna genom sin närhet till Stockholm i betydligt högre grad än Alnarp giver högskolan förutsättningar att samarbeta med olika till huvudstaden förlagda institutioner på jordbruksområdet ävensom att för undervisningen i egenskap av speciallärare tillgodogöra viss till dylika institutioner knuten eller eljest därstädes förekommande sakkunskap på ifrågavarande kunskapsområden. I detta sammanhang må även omnämnas, att institutionsbyggnad för svenska betes- och vallföreningen för närvarande är under uppförande vid Ultuna.

De sakkunniga hava vidare framhållit, att I Ituna disponerade över jordarter av flera olika slag än vad fallet vore med Alnarp samt att med ungefär lika byggnadskostnader syntes kunna i stort sett ernås mera tillfredsställande anordningar för undervisningen vid Ultuna än vid Alnarp. Även om dessa förhållanden icke torde hava alltför stor räckvidd, synas de likväl icke helt böra frånkännas betydelse vid denna frågas avgörande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

159 Av måhända större vikt vid denna frågas bedömande synes mig- emellertid vara, att lantbrukshögskolan är avsedd att tillgodose hela landets jordbruk och att av denna orsak Ultuna genom sitt mera centrala läge i förhållande till landets olika delar böra vara avgjort att föredraga som förläggningsort för högskolan. Jordbruksförhållandena vid Ultuna eller det större område, som lätt kan nås därifrån, torde sålunda vara mera representativa för vårt land än det sydskånska. Även för exkursioner till olika delar av landet torde Ultuna utgöra en bättre utgångspunkt än Alnarp. Även om tyngdpunkten av vårt lands jordbruk ligger sydligare än Ultuna må dock icke förglömmas, att en betydande del av våra konsulenter och lantbrukslärare äro verksamma längre norrut, och överhuvud taget torde jordbruksförhållandena i Norrland böra tillmätas icke ringa vikt vid den högre lantbruksundervisningens planläggande. Att detta krav lättare kan tillgodoses örn högskolan förlägges till Ultuna än till Alnarp torde vara uppenbart.

Efter övervägande av de olika skäl, som kunna tala för det ena eller andra alternativet, bar jag funnit mig böra biträda de sakkunnigas förslag, att högskolan förlägges till Ultuna.

De sakkunnigas förslag innebär vidare, att en agronomkurs med huvudsakligen praktiskt syfte skall förläggas till Alnarp. Även i denna del förordar jag förslaget. Det har fran något hall anförts, att örn det vore av betydelse för lantbrukshögskolan att i förhållande till hela landets jordbruk vara centralt belägen, så gällde det i ännu högre grad om agronomkursen, som på grund av den praktiska inriktningen vore mera beroende av de lokala jordbruksförhållandena. Häremot kan emellertid invändas, att agronomkursen skall hava till uppgift att utbilda driftsledare för det större jordbruket, och att de egendomar, som sålunda närmast hava behov av sådan arbetskraft, i huvudsak äro belägna i södra och mellersta Sverige. I hela Norrland liksom i angränsande delar av Svealand är däremot antalet storjordbruk mycket ringa. Äv denna anledning synes det alltså kunna motiveras, att agronomkursen förlägges till det sydligaste av de nuvarande båda lantbruksinstituten.

En eller två agronomkurser?

Såsom i det föregående anförts, hava de sakkunniga ansett, att en lant- Högre lantbrukshögskola är tillräcklig för att på ett tillfredsställande sätt tillgodose be- bruks™derhovet av högskolemässig lantbruksundervisning i vårt land. På denna punkt ''Tunnrå har ingen av de hörda myndigheterna inlagt någon gensaga.

De sakkunniga hava vidare uttalat den uppfattningen, att för närvarande en agronomkurs vore tillräcklig. Denna skulle förläggas till Alnarp. Emellertid framhålles, att beräkningar av ifrågavarande slag vore behäftade med lätt stor osäkerhet. Det vore därför icke uteslutet, att tillströmningen av elever till agronomkursen kunde bliva så stor, att frågan örn inrättande av ytterligare en sådan kurs rätt snart bleve aktuell.

Två av de sakkunniga — herrar Sederholm och Hedlund — bade emellertid Reservation, ansett, att agronomkurs borde anordnas såväl vid Ultuna som vid Alnarp.

160 Kungl. Majda proposition nr 249.

Yttranden.

Reservanterna hava framhållit, att det synts dem vara viktigt, att denna utbildningskurs bleve förlagd i anknytning till ett jordbruk, som så nära som möjligt motsvarade de förhållanden, under vilka eleven kunde förväntas få sin' kommande verksamhet såsom driftsledare och för vilken han vid institutet sökte sin utbildning. Själva anordningen av agronomkursen och dess innehåll måste ju ock, med den praktiska inriktning undervisningen där vore avsedd att få, starkt påverkas av jordbrukets särdrag vid den egendom och i den trakt, dit institutet förlädes. Reservanterna ansåge det under sådana förhållanden vara en olägenhet, att agronomutbildningen skulle vara förlagd uteslutande till landets sydligaste del med dess låt vara synnerligen högt stående, men dock säregna och från landets mellersta och norra delar i många avseenden starkt skiljaktiga jordbruk. Behovet av en agronomutbildning lämpad för mellersta och norra Sverige torde ej bliva nöjaktigt tillgodosett genom att förlägga denna endast till Skåne. Reservanterna holle före att en agronomkurs med mera praktisk inriktning än den nuvarande skulle visa sig besitta förmåga att draga till sig ett vida större antal elever än nu och att sålunda även den kommande anslutningen till fullo skulle motivera anordnande av ytterligare en agronomkurs, som borde organiseras i anslutning till den till Ultuna förlagda lantbrukshögskolan.

Med avseende på kostnaden för anordnande av en agronomkurs vid Ultuna i samband med lantbrukshögskolan hade under de sakkunnigas arbete vissa utredningar utförts. Enligt dessa kunde de särskilda kostnaderna för ifrågavarande agronomkurs beräknas på följande sätt.

Engångskos t nåd er.

Byggnadskostnader .......................................203,000: —

Kostnader för inredning m. m............................... 18,000: —

Kronor 221,000: —

Ärliga kostnader.

Kostnader för lärare m. m................................. 33,510: —

Övriga årliga kostnader.................................... 17.000: —

Kronor 50,510: —

Frågan om en eller två agronomkurser har upptagits i ganska många av de inkomna yttrandena. Därvid hava lantbruksstyrelsen, lantbruksakademien, centralanstaltens styrelse, lärarrådet och styrelsen vid Ultuna, fem hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt svenska lantbrukstjänstemannaföreningen ansett en agronomkurs vara tillräcklig. Å andra sidan hava lärarrådet vid Alnarp, sju hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt Sveriges allmänna lantbrukssällskap uttalat sig till förmån för två agronomkurser. Två hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava ansett det böra tagas under förnyat övervägande, huruvida icke en agronomkurs behö\|S även vid Ultuna. Ur de yttranden, som stödja de sakkunnigas förslag, må här anföras följande.

Lantbruksstyrelsen har med anledning av förberörda reservation vitsordat, att bets^delsen av jordbruksförhållandena på den plats, där utbildningen ägde rum, vore en annan vid utbildning av driftsledare, än då fråga vore örn utbildning vid högskola. Emellertid syntes det lantbruksstyrelsen bland annat med hänsyn till den relativt obetydliga efterfrågan på driftsledare med ifrågavaran-

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

de utbildning vara påtagligt, att antalet elever, som kunde förväntas komma att genomgå agronomkursen, icke bleve större än att ett institut kunde fylla behovet. Med hänsyn till jordbrukets höga ställning vid Alnarp samt till det förhållandet att behovet av driftsledare med detta slags utbildning givetvis vore störst i södra Sverige, ansåge lantbruksstyrelsen sig böra förorda, att denna utbildning åtminstone tillsvidare ordnades så, som de sakkunnigas majoritet föreslagit.

Lantbruksakademien har uttalat, att något behov av två läroanstalter för agronomutbildning efter all sannolikhet ej torde inträda under en överskådlig framtid. Antalet av studerande vid agronomkursen, vilka efter slutad kurs övergått till praktiskt lantbruk, hade under senare år ej varit större, än att de väl kunnat mottagas vid det ena institutet, och även om agronomkursens avskiljande från sambandet med högskoleundervisningen skulle komma att något öka detta antal, så vore dock antagligt att ledare av eget eller andras jordbruk fortfarande som hittills företrädesvis koinme att utbildas vid lantbruks- och lantmannaskolor. Även örn de medräknades, vilka komme att genomgå agronomkursen som förberedelse till högskolestudier, torde antalet sökande till agronomkurs ej bliva större, än att de kunde mottagas vid en agronomkurs. Skulle det motsatta bliva förhållandet, så torde det vara bättre att, örn så krävdes, genom ökning av byggnader och möjligen av lärarantalet vid det institut, dit agronomkurs komme att förläggas, bereda tillfälle att där mottaga ökat antal studerande, eller t. o. m. att inrätta en ny läroanstalt för en andra agronomkurs, än att från början genom förening av agronomkurs och högskola inom en anstalt giva båda en otillfredsställande anordning.

Som skäl att bibehålla agronomkursen även vid det institut, som enligt förslaget skulle bliva plats för den blivande högskolan, har i en i detta syfte avgiven reservation anförts vikten av att utbildningen av agronomer bleve förlagd i nära anknytning till ett jordbruk, vilket så nära som möjligt motsvarade de förhållanden, under vilka eleven kunde väntas få sin kommande verksamhet som driftsledare.

Detta önskemål vore visserligen betydelsefullt, men det torde kunna långt bättre tillgodoses genom att den förtrogenhet med lanthushållningens praktiska enskildheter, vilken fordrades för inträde vid den teoretiska kursen och som ofta ytterligare kompletterades efter dennas genomgående, inhämtades vid jordbruk av den art, vid vilket den utbildningssökande ämnade söka sin verksamhet. Om större vikt tillmättes den påverkan, som jordbrukets särdrag vid den egendom och i den trakt, dit agronominstitutet förlädes, kunde utöva på vid kursen meddelad undervisning, så skulle med lika, om ej större skäl kunna förordas, att ett andra institut för utbildning av blivande praktiska driftsledare lades i norra Sverige, vars lantbruk än mer än det uppländska skiljer sig från det intensiva lantbruket i Skåne.

Lärarrådet vid. Ultima har ansett det vara tvivelaktigt, huruvida inrättandet av två agronomkurser jämte högskolan för närvarande kunde anses behövligt, då man knappast torde kunna räkna med att ett så stort antal som 90 nya lärjungar årligen kunde påräknas för högre lantbruksutbildning. Erfarenheten från de senare åren visade, att antalet kompetenta inträdessökande till lantbruksinstituten alltjämt nedgått, uppenbarligen på grund av svårigheterna att efter avlagd examen erhålla anställning. Även örn den nu föreslagna agronomkursen komme att locka flera aspiranter, syntes dock ej, åtminstone för närvarande, behovet av två agronomkurser vara alldeles oundgängligt.

Härtill komme, att vissa svårigheter uppstode vid förläggande till samma plats av lantbrukshögskola, agronomkurs och lantbruksskola. För den sistnämnda erfordrades tillräcklig jordareal för att giva dess lärjungar tillfälle

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 812 haft. (Nr 249.) 11

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

till deltagande i praktiska jordbruksarbeten under normala driftförhållanden, och även för högskolan vore det för utförande av åtskilliga undersökningar och försök av stor betydelse, att egendomens drift så nära som möjligt anslöte sig till den för motsvarande egendomar normala. I alla händelser måste för högskolans försöksverksamhet en avsevärd del av egendomens jordareal tagas i anspråk, och under sådana förhållanden kunde det ej anses lämpligt att, försåvitt förhållandena ej gjorde det alldeles nödvändigt, till samma plats förlägga även en agronomkurs, som genom sin ökade praktiska betoning ävenledes måste ställa ökade krav på den för dess ändamål erforderliga jordarealen.

Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har ansett, att det med avseende på förslaget örn förläggande till Alnarp av agronomkursen borde uppmärksammas, att behovet av driftsledare för det större jordbruket vore mest utpräglat i landets södra och mellersta delar. Med hänsyn härtill och då antalet lärjungar i agronomkursen efter högskolans upprättande knappast kunde förväntas bliva så stort, att två sådana kurser kunde anses behövliga, biträdde styrelsen de sakkunnigas förslag, att åtminstone tills vidare agronomkurs anordnades endast vid Alnarp. Skulle erfarenheten visa, att ytterligare en agronomkurs bleve erforderlig, borde sådan anordnas i samband med högskolan, varvid man dock icke borde räkna med att högskolans lärare i någon större utsträckning skulle bestrida undervisning i agronomkursen.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har beträffande det reservationsvis framförda förslaget att en agronomkurs skulle inrättas jämväl vid Ultuna erinrat, att utskottet icke hade sig bekant, att det mellansvenska jordbruket nu fäste någon särskild vikt att till driftsledare erhålla agronomer, som genomgått Ultuna i stället för Alnarp. Det vore att märka -—■ vilket även av sakkunniga påpekats — att agronomkursen vore en teoretisk jordbruksundervisning, föregången av praktiskt jordbruksarbete. Förlädes detta till trakten för den framtida verksamheten, syntes ingalunda så olämpligt, att erfarenheten vidgades med intryck från och insikt i Skånes jordbruksförhållanden.

Om vårt större svenska jordbruk för sina driftsledare av statsmakterna tillförsäkrades en utbildning, som särskilt tillrättalädes för detta ändamål, syntes man kunna vara tillfreds, örn denna utbildning lämnades på en plats i landet, och ingen plats torde då vara för ändamålet mer lämplig än Alnarp. Skulle i framtiden av ena eller andra orsaken behov visa sig av ett större antal driftsledare än som nu lämpligen kunde utbildas vid Alnarp, borde till prövning upptagas frågan örn förläggande av en agronomkurs till Mellansverige. Men för närvarande funne förvaltningsutskottet, att den anordning, som sakkunniga föreslagit, borde kunna godtagas.

Svenska lantbrukstjänstemannaföreningen har förklarat, att den ansåge en undervisningsanstalt för agronomutbildning vara tillfyllest samt att den icke ansåge sig hava något att anföra emot förläggningen till Alnarp av denna anstalt.

De som förordat inrättandet av två agronomkurser hava i regel anfört två olika skäl härför, nämligen dels att en agronomkurs ej skulle kunna taga emot alla dem som önskade erhålla utbildning vid sådan kurs, och dels att det vore olämpligt att koncentrera denna undervisning till en plats i landet.

Lärarrådet vid Alnarp har biträtt den meningen, att utöver ett lantbruksinstitut vid Alnarp borde vid Ultuna finnas ett sådant, som tillgodosåge behovet av en agronomutbildning, lämpad för mellersta och norra Sverige. Mellan jordbruksförhållandena i å ena sidan Sydsverige med dess gynnsammare klimatförhållanden och i följd därav intensivare driftsformer och å andra sidan

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

övriga delar av landet rådde alltför stora skiljaktigheter, för att ett enda lantbruksinstitut för utbildning av driftsledare skulle vara tillfyllest. De personer, som ämnade bedriva jordbruk i mellersta och norra Sverige och önskade erhålla den fullständigare praktisk-teoretiska utbildningen en agronomkurs i jämförelse med en lantbruksskola kunde skänka, borde hava möjlighet att erhålla denna utbildning vid ett institut, som vore beläget på en plats, där jordbruksdriften i fråga om karaktär och anordning någorlunda överensstämde med den de i en framtid komme att syssla med. Det lede intet tvivel, att två lantbruksinstitut i stället för endast ett skulle locka flera personer att vinna agronomutbildning och ej blott stanna vid den utbildning lantbruksskolorna vore ägnade att giva, och detta ökade kunskapsmått inom jordbrukarekåren kunde ju endast främja jordbrukets utveckling och vara till fördel för landet. Lärarrådet hyste den uppfattningen, att örn agronomundervisningen ordnades på ett sådant sätt, att den gåve den blivande driftsledaren en för hans verksamhet vid praktiskt jordbruk direkt inriktad utbildning, det skulle lyckas de praktiskt och teoretiskt väl skolade agronomerna att i långt större utsträckning än hittills erhålla platser som lantbruksbefäl vid det större jordbruket. Lärarrådet ansåge därför det vara fullständigt ofrånkomligt, att två lantbruksinstitut vore tillfinnandes i vårt långsträckta land, och förordade sålunda varmt, att agronomkurser framdeles som hittills anordnades vid både Alnarp och Ultuna.

Västmanlands låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har i likhet med reservanterna ansett, att två agronomkurser borde anordnas. Den ena borde förläggas till Ultuna och den andra, såsom sakkunnigas majoritet föreslagit, till Alnarp. Skulle behovet av agronomer för framtiden icke bliva större än vad för närvarande är fallet, kunde det synas vara tillfyllest med en enda agronomkurs. Emellertid lede det intet tvivel, att efterfrågan på agronomer skulle bliva avsevärt större, örn utbildningen erhölle den ökade praktiska inriktning, som föreslagits av sakkunniga. I vårt land funnes nämligen ett mycket stort antal jordbruk, som vore i behov av driftsledare med dylik agronomutbildning. Till förmån för förläggandet av en agronomkurs till Ultuna talade även den omständigheten, att det från utbildningssynpunkt torde få anses vara ett starkt önskemål, att undervisning av detta slag kunde inhämtas vid en skola, som vore anknuten till ett jordbruk i mellersta Sverige, då det största antalet agronomer torde få sin verksamhet förlagd till jordbruk utanför Skåne, vars högtstående jordbruk på grund av landskapets sydliga läge i många och betydelsefulla hänseenden skilde sig avsevärt från jordbruket i övriga delar av landet.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har anfört, att örn man vid bedömandet av behovet av agronomkurser skulle utgå från de hittills utexaminerade agronomernas anställning uti praktiskt jordbruk, borde endast en agronomkurs vara erforderlig. Men om de inträdessökande till agronomkursema erhållit en fullvärdig praktik och örn åt de framtida agronomkurserna gåves en mera praktisk prägel och de från en sådan kurs utexaminerade agronomerna finge en på deras verksamhet som driftsledare vid praktiskt jordbruk direkt inriktad utbildning, torde den förefintliga obenägenheten hos större jordbrukare att i sin tjänst anställa nyexaminerade agronomer komma att upphöra och utbytas i en benägenhet att som jordbruksbefäl förvärva dessa praktiskt och teoretiskt väl skojade unga män. Antalet större jordbruk vore dock så stort, att det för utbildningen av unga män, som själva skulle övertaga eget jordbruk, och dem, som önskade ägna sig åt lantbrukstjänstemannabanan, allt fortfarande komme att krävas tvenne agronomkurscr. Därtill komme, att det icke torde vara lämpligt att förlägga hela utbildningen av praktiska driftsledare för det större

164 Kungl. Maj:is proposition nr Z-h-9.

Departe-

mentschefen.

Högre lantbruks undervisningssakkunniga.

jordbruket till södra Sverige, då flertalet av dem komma att få sin verksamhet förlagd till mellersta och norra Sverige.

Med hänsyn till den ovisshet, som av naturliga skäl måste vara rådande beträffande den elevfrekvens, varmed den omorganiserade agronomundervisningen kan hava att räkna, synes det knappast vara tillrådligt att redan från början, innan någon som helst erfarenhet ännu vunnits i denna fråga, upprätta två agronomkurser i olika delar av landet. Visserligen skulle en i samband med högskolan till Ultuna förlagd agronomkurs ställa sig jämförelsevis billig, men det torde likväl vara välbetänkt att tills vidare avvakta behovet av en sådan åtgärd, helst som en i anknytning till högskolan förlagd agronomkurs i viss mån skulle taga högskolans såväl lärare som materiella resurser i anspråk och därigenom möjligen — åtminstone till en början — bereda vissa olägenheter för den högskolemässiga undervisningen. Skulle framdeles ytterligare behov av anstalter för agronomutbildning yppa sig, torde emellertid större svårighet icke föreligga att anordna sådan undervisning jämväl vid Ultuna.

Det andra framförda skälet för anordnande av två agronomkurser, nämligen behovet av att tillgodose olika landsdelar, tillmäter jag i överensstämmelse med vad jag i denna fråga tidigare anfört mindre betydelse. Jag vill sålunda föreslå, att tills vidare endast en agronomkurs anordnas, nämligen vid Alnarp.

b) Anstalt för högre mejeriundervisning.

Såsom förläggningsplats för erforderlig anstalt för högre mejeriundervisuing hava de sakkunniga föreslagit Alnarp.

Av olika skäl torde det vara lämpligt, att den högre mejeriundervisningen anordnades på en av de platser, dit anstalt för högre lantbruksundervisning i en eller annan form tänktes förlagd. Genom lokalt samband mellan ifrågavarande båda närstående grenar av högre fackutbildning vunnes först och främst, att erforderliga lärarkrafter i viss utsträckning kunde utnyttjas gemensamt, varigenom åtskillig besparing i kostnaderna för undervisningen kunde åstadkommas. Men även för själva utbildningen — såväl på jordbruks- som mejeriområdet — borde det vara värdefullt, att representanterna för de båda studieriktningarna dagligen komme i personlig kontakt med varandra.

Såsom förläggningsort för anstalt för högre mejeriundervisning skulle sålunda Stockholm, Ultuna eller Alnarp kunna komma i fråga. Av nämnda tre platser torde emellertid såväl Stockholm som Ultuna sakna erforderliga förutsättningar för att ifrågavarande undervisningsanstalt med fördel skulle kunna förläggas dit. Ett grundvillkor för att ett gynnsamt resultat av mejeriutbildningen överhuvud taget skulle kunna vara att emotse, vore nämligen tillgång till ett större mejeri. Vid Ultuna funnes icke något sådant mejeri, och såvitt de sakkunniga kunde finna saknades även de naturliga förutsättningarna för att mejeridrift i större skala där med fördel skulle kunna anordnas. I Stockholm ägde staten icke heller något mejeri, och anledning torde icke heller finnas att därstädes anordna statlig mejeridrift Att återigen förlägga anstalt för högre mejeriundervisning till enskilt mejeri kunde de sakkunniga för sin del icke förorda. Möjligt vore kanske att med innehavaren av dylikt mejeri träffa överenskommelse om mejeriets utnyttjande för undervisningsändamål, men dels torde kostnaderna härför bliva betydande, och dels skulle den vid anstalten bedrivna undervisnings- och forskningsverksamheten ständigt vara

Kungl. Maj:ts proposition nr $-49.

försatt i ett visst osäkerhetstillstånd, vilket givetvis icke kunde undgå att i längden menligt påverka resultatet av ifrågavarande verksamhet.

Vid Alnarp däremot ägde staten redan ett större mejeri, som, för närvarande utnyttjat i undervisningens tjänst, alltjämt med fördel syntes kunna tagas i anspråk för här ifrågavarande ändamål. Allt talade sålunda enligt de sakkunnigas mening för att den högre mejeriundervisningen även i fortsättningen borde organiseras vid Alnarp. Vid den verkställda utredningen rörande kostnaderna för anordnande av högre mejeriundervisning hade de sakkunniga också utgått ifrån den förutsättningen, att ifrågavarande undervisning skulle förläggas till Alnarp.

I administrativt hänseende bör enligt de sakkunnigas mening den blivande anstalten för högre mejeriundervisning förenas med den anstalt för högre lantbruksundervisning, som i fortsättningen kunde bliva förlagd till Alnarp, d. v. s. i överensstämmelse med vad förut anförts örn anstalten för agronomutbildning.

I samband med frågan om den högre mejeriundervisningens organisation hava de sakkunniga jämväl tagit under övervägande, huruvida de under statens maskin- och redskapsprovningsanstalter hörande mejerimaskinprovningarna lämpligen borde organisatoriskt anknytas till mejeriundervisningen. Ifrågavarande provningsanstalter äro för närvarande organiserade på två avdelningar, nämligen en lantbruks- och en mejeriavdelning. Avdelningarna stå under ledning av samma styrelse och hava gemensam föreståndare. Vid mejeriavdelningen, som är förlagd till Alnarps mejeri, är anställd en särskild Överassistent.

Enligt de sakkunnigas uppfattning borde provningsverksamheten avseende mejerimaskiner även i fortsättningen vara förlagd till Alnarp. Efter omorganisation av den högre mejeriundervisningen syntes emellertid anledning icke förefinnas att organisera ifrågavarande provningsverksamhet såsom del av en självständig anstalt, utan den borde i stället inordnas i anstalten för mejeriundervisning, ehuru den givetvis borde hava särskild föreståndare. Denne borde emellertid vid sidan av provningsverksamheten kunna bestrida viss undervisning för den högre mejeriutbildningen. Till följd av provningsverksamhetens nära beroende av mejeridriftens och mejeriundervisningens ledning syntes det vara lämpligast, att styrelsen för de olika avdelningarna bleve gemensam.

Ovan skisserade form för mejerimaskinprovningarnas organisation syntes fördelaktig ur olika synpunkter. Genom att provningsanstalten anordnades i samband med den högre mejeriundervisningen kunde provningsverksamheten räkna med stöd av den jämförelsevis allsidiga sakkunskap, som måste vara representerad hos undervisningsanstaltens lärare, och samarbete med avseende på undersökningar och försök, som kunde vara av betydelse för provningarna, borde givetvis med fördel kunna etableras. Vidare skulle provningarna kunna göras förhållandevis billiga på grund av fri tillgång till ett fullständigt mejeri och lämplig tillfällig arbetshjälp från den lägre mejeriskola, som nu funnes och som även framdeles borde finnas i samband med den högre mejerikursen. Slutligen skulle undervisningsanstalten därigenom erhålla en specialist för undervisningen i maskinlära, vilket naturligtvis borde vara av stor fördel för anstalten. Men även för provningarna borde det vara av betydelse, att föreståndaren finge en viss undervisningsskyldighet, då han därigenom tvingades att förskaffa sig en fullt allsidig utbildning och att följa med utvecklingen på mejerimaskinsområdet.

De sakkunniga, som i ämnet under hand samrått med styrelsen för statens maskin- och redskapsprovningsanstalter, ansåge sig sålunda böra förorda, att provningen av mejerimaskiner utbrötes ur de nuvarande maskin- och redskaps-

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

Yttranden.

provningsanstalternas verksamhet för att på ovan angivet sätt inordnas i anstalt för högre mejeriundervisning vid Alnarp. De sakkunniga vore icke i tillfälle att framlägga förslag till stat för en på dylikt sätt anordnad maskinprovningsverksamhet på mejeriområdet; likväl syntes det antagligt, att kostnaderna för verksamheten icke skulle bliva större än som motsvarades av den kostnadsminskning för de nuvarande maskin- och redskapsprovningsanstalterna, som ett utbrytande av mejeriprovningarna borde föranleda. Föreståndaren för mejerimaskinprovningarna syntes i fråga örn löneförmåner böra hänvisas till lönegrad B 26.

I fråga om förläggningen av den erforderliga anstalten för högre mejeriundervisning har uttalande gjorts endast i ett mindre antal av de avgivna yttrandena. Därvid har i de flesta fall ifrågasatts, huruvida icke den högre mejeriutbildningen borde meddelas på samma plats som den högskolemässiga lantbruksutbildningen.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att skälen för ett förläggande av den högre mejeriundervisningen till Alnarp väl i första hand skulle vara förefintligheten därstädes av ett försöksmejeri med tillräcklig tillgång till mjölk samt en önskan att icke rubba nuvarande anordning med den högre utbildningens förläggande till samma plats som den lägre utbildningen för manliga elever på mejeriområdet. . Lantbruksstyrelsen ansåge sig dock böra ifrågasätta, huruvida denna lösning kunde anses som den mest rationella och utgöra ett slutgiltigt ordnande av frågan. Skulle den framkastade tanken på centralanstaltens för försöksväsendet på jordbruksområdet förläggning till samma plats som lantbrukshögskolan förverkligas och maskin- och redskapsprovningsanstalterna därjämte dit förflyttas, skulle det enligt styrelsens förmenande ur organisationssynpunkt vara mest rationellt och lämpligast att taga steget fullt ut och förlägga jämväl den högre mejeri utbildningen till samma plats. Möjligheten att för sådan händelse lösa frågan örn tillgång till lämpligt försöksmejeri torde icke vara så liten, att detta borde få stå hindrande i vägen för en rationell lösning av frågan. Härigenom skulle också frågan om utbildning av mejerimän på det högre stadiet för forskningsarbetets och den högre lärarverksamhetens behov lösas på enklaste sätt.

Även örn den här ifrågasatta koncentrationen av all forsknings-, försöksoch högre undervisningsverksamhet till en plats icke skulle komma till stånd, återstode enligt lantbruksstyrelsen åsikt ännu en möjlighet att ordna den högre mejeriutbildningen.

En god mejeriutbildning förutsatte kunskaper i vissa med den allmänna lantbruksutbildningen sammanhängande ämnen. En kombination med undervisningen vid lantbrukshögskolan skulle därför givetvis medföra vissa fördelar. I ännu högre grad krävde emellertid denna utbildning undervisning i vissa tekniska ämnen, varuti undervisning meddelades vid tekniska högskolan. Det skulle därför möjligen kunna ifrågasättas att, därest centralanstalten bibehölles i Stockholm, den högre mejeriutbildningen ordnades genom en samverkan mellan tekniska högskolan och nämnda anstalt, i vilket fall givetvis också redskapsprovningsanstalternas avdelning för mejerimaskiner borde förläggas till samma plats.

Lantbruksakademien, liksom styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet hava förklarat sig kunna förorda de sakkunnigas förslag örn anordnande av högre mejeriundervisning vid Alnarp.

Lärarrådet vid Alnarp har ansett det vara olämpligt att förlägga anstalten för den högre lantbruksundervisningen till en plats, till Ultuna, för den högre mejeriundervisningen till en annan plats, till Alnarp. Då mellan de båda anstalterna mycket starka anknytningspunkter funnes, borde de självfallet för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

läggas till en och samma plats och organisatoriskt sammankopplas. Denna anordning borde leda till ett fullständigare utnyttjande av lärarkrafterna vid lantbrukshögskolan och kanske ock till ett bättre utbildningsresultat för de mejeristuderande, eftersom undervisningen även i andra ämnen än de rena mejeriämnena komme att meddelas av högskoleprofessorer i stället för av institutslektorer, samtidigt som den å ena sidan avlastade en del av den stora undervisningsskyldighet, som de sakkunniga föresloge för lärarna vid lantbruksinstitutet, och å andra sidan otvivelaktigt komme att medföra en viss besparing för staten i fråga örn de årliga kostnaderna för hela den högre undervisningens bedrivande. Lärarrådet ansåge det vara det enda riktiga att förlägga både den högre lantbruksutbildningen _ och den högre mejeriutbildningen till en och samma plats, och då betydligt mera vägande skäl förefunnes för den högre lantbruksutbildningens förläggande till Alnarp än till Ultuna och Alnarp redan hade ett mejeriinstitut, vilket Ultuna däremot vore i avsaknad av, uttalade lärarrådet som en på verkligt bärkraftiga grunder vilande uppfattning, att Alnarp vore den enda rätta platsen för förläggning av all högre undervisning —- både den, som avsage lantbruks-, och den, som avsåge mejeriundervisning. .

Östergötlands läns hushållning ssällskaps förvaltningsutskott har för sm del kommit till den uppfattningen, att den lämpligaste lösningen av frågan örn den högre mejeriundervisningens ordnande säkerligen vöre, att vid lantbrukshögskolan inrättades en särskild mejerilinje, organiserad i huvudsaklig överensstämmelse med de principer, som gällde för övriga, studielinjer vid högskolan. Liknande synpunkter hava framförts av Västmanlands läns samt Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. _ .

Sveriges lantbrukslärare förbund har framhållit, att det ur allmän principiell synpunkt vore önskvärt, att även den högre utbildningen på mejerihanteringens och mjölkhushållningens område så långt möjligt^ skedde vid lantbrukshögskolan, ty dels borde denna vara fullständig på så sätt, att den företrädde alla linjerna, och dels bleve de andra ämnen än mejeriteknik, som borde ingå i ämbetsexamen på mejeri- eller mjölkhushållningslinjen, såsom ekonomi och husdjursskötel m. fl., bäst företrädda vid högskolan. Även örn den för mejeriutbildningen grundläggande praktiken vunnes utanför högskolan, sa borde dock vid denna kunna anordnas laboratorier och mejeriutrymmen för speciella övningar och försök samt för forskningsarbeten på området. Något hinder för Ultunas fullgoda utrustande även på mejerilinjen torde ej förefinnas. Det hela stärktes genom samling av alla utbildningslinjerna till en plats. Särskilt för de blivande mejerikonsulenterna, som ju måste antagas komma att utgöra huvuddelen av de studerande på deras linje, skulle nog isoleringen från högskolan bliva kännbar i längden. . . .

Svenska mejerikonsulentföreningen har hävdat, att utbildningen av mejerikonsulenter borde bliva likvärdig med utbildningen av jordbruks- och husdjurskonsulenter. Såsom konsekvens härav borde den högre mejeriundervisningen bedrivas vid högskola och ej vid ett institut. ■— I särskilt yttrande har mejerikonsulenten C. Hultman i Malmö under åberopande bland annat, att Skåne producerade mera än 50 % av hela landets smörtillverkning, uttalat, att den högre mejeriundervisningen under alla förhållanden borde förläggas till Alnarp.

Beträffande de sakkunnigas förslag örn mejerimaskinprovningarnas anknytning till den högre mejeriundervisningen, har uttalande gjorts endast av styrelsen för statens maskin- och redskapspr övning sanstalter, som i ärendet anfört i huvudsak följande.

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

Styrelsen hade intet att erinra mot den föreslagna anstalten för mejeriundervisning vid Alnarp, och utgjorde mejerimaskinprovningarnas anslutande till detta institut en av de möjligheter för mejerimaskinprovningarnas ordnande, som styrelsen hade under övervägande. Även örn denna möjlighet för närvarande syntes vara den, som hade största sannolikhet för sig att bliva realiserad, kunde styrelsen på sakens nuvarande ståndpunkt dock ej bestämt uttala sig för detta alternativ, respektive för mejerimaskinprovningarnas förläggande under samma organisation som mejeriinstitutet.

Såsom i det föregående omnämnts, hava de utredningsmän, som haft till uppgift att verkställa utredning beträffande centralanstaltens för försöksväsendet pa jordbruksområdet och en blivande högre lantbruksundervisnings inbördes ställning, i samband med frågan om författning från nuvarande plats av försöksverksamheten på mejeriområdet ansett sig böra alternativt räkna med att den högre mejeriundervisningen förlägges till Ultuna. Utredningsmännen hava därvid förutsatt, att mejeriundervisningen skulle organiseras som en särskild studielinje vid lantbrukshögskolan, jämförbar med de tre i högskoleförslaget förutsatta jordbruks-, husdjurs- och ekonomiska linjerna. Såsom följd därav borde mejeriundervisningen ordnas på ett sådant sätt, att utbildningstiden för ämbetsexamen normalt bleve treårig. Någon detaljerad plan för mejeriundervisningens anordnande under nu skisserade förutsättningar hade utredningsmännen icke uppgjort.

Givetvis skulle det vara till fördel för såväl den högskolemässiga lantbruksundervisningen som den högre mejeriundervisningen, om den senare utan större svårighet kunde förläggas till högskolan. För de lantbruksstuderande skulle därigenom undervisningen i mjölkhushållning lätt kunna ordnas på ett fullt tillfredsställande sätt, och de mejeristuderande skulle erhålla bättre förutsättningar att inhämta för deras utbildning erforderliga kunskaper i lantbruksämnen. Därtill kommer, att det för blivande konsulenter och lärare på mejerihanteringens område å ena sidan och den egentliga lanthushållningens å den andra säkerligen skulle vara av värde att under studietiden stå i nära kontakt med varandra.

Emellertid torde det av rent praktiska skäl knappast vara möjligt att förlägga den högre mejeriutbildningen till lantbrukshögskolan. Vid Ultuna finnes för närvarande inget för sådant ändamål användbart mejeri, och även örn ett dylikt kan uppföras, torde det på grund av de lokala förhållandena vara förenat med betydande svårigheter eller i varje fall avsevärda årliga kostnader att anskaffa mjölk i för mejeriet erforderlig utsträckning, särskilt örn detta förutsattes skola organiseras som verkligt driftsmejeri och vara av den storleksordning, att — såsom torde vara önskvärt — jämväl provningarna av mejerimaskiner kunna förläggas till samma plats som den högre mejeriundervisningen.

Vid Alnarp äger staten redan ett dylikt mejeri, som torde vara väl lämpat för undervisningsändamål. Till Alnarp har också den högre mejeriundervisningen i vårt land sedan en lång följd av år varit koncentrerad, och statens maskinoch redskapsprovningsanstalters avdelning för mejerimaskiner är jämväl förlagd dit. Men även ur ren produktionssynpunkt synas starka skäl tala för att

Utredningsmännen ang. försöksverksamheten m. m.

Departe-

Kungl. Maj:ts proposition nr 240-

den högre mejeriundervisningen även i fortsättningen blir förlagd till Alnarp. Inom vårt lands mejerihantering synes smörtillverkningen bliva den alltmer förhärskande produktionsgrenen, och på detta område intager Skåne utan jämförelse den främsta platsen. Av vår smörexport går också ej mindre än omkring tre fjärdedelar över skånska hamnar. Det förtjänar i detta sammanhang omnämnas, att den s. k. jordbruksutredningen i ett den 6 februari 1930 avgivet betänkande angående vissa åtgärder för mejerihanteringens och smörexportens befrämjande förordat, bland annat, att svenska smörprovningarnas huvudkontor flyttas från sin nuvarande förläggningsort Göteborg till Malmö. Jag har för avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att i samband med frågan om dylika åtgärder förelägga riksdagen förslag örn sådan förflyttning. Vinner detta statsmakternas gillande, skulle den högre mejeriundervisningen vid förläggning till Alnarp erhålla ökade förutsättningar att lämna gott resultat, dels genom att de studerande regelbundet kunde beredas tillfälle till värdefulla övningar vid den föreslagna smörkontrollstationen i Malmö och dels därigenom, att befattningshavare vid smörprovningarna sannolikt i någon utsträckning kunde väntas stå till förfogande som lärare vid den högre mejerikursen.

Det synes mig sålunda, som örn Alnarp hade de större förutsättningarna för åstadkommande av en tillfredsställande högre mejeriundervisning, och jag anser mig därför böra föreslå, att ifrågavarande undervisning även i fortsättningen blir förlagd dit.

Beträffande mejerimaskinprovningarna hyser jag samma uppfattning, nämligen att jämväl dessa även i fortsättningen böra vara förlagda till Alnarp. Frågan örn nämnda provningars organisation torde emellertid tillsvidare böra stå öppen, då utredning för närvarande pågår angående lämpligaste sättet för ordnande av den verksamhet, som nu åvilar statens maskin- och redskapsprovningsanstalter. Dock torde i samband med erforderliga omändringsarbeten vid Alnarps mejeri behövligt utrymme böra reserveras för här avsedda provningar på mejeriområdet.

Till frågan örn förläggningen av försöksverksamheten på mejeriområdet vill jag senare återkomma.

c) Anstalt för högre trädgårdsnndervisnlng.

Den föreslagna anstalten för högre trädgårdsundervisning bör enligt de sakkunnigas förmenande förläggas till Alnarp.

Såsom förläggningsort för en blivande anstalt för högre trädgårdsundervisning torde enligt de sakkunnigas uppfattning Alnarp i främsta rummet böra komma i fråga. Endast på denna plats ägde staten själv trädgårdsanläggningar av mera betydande omfattning, och endast vid Alnarp funnes redan förut direkt av staten anordnad undervisning för utbildning inom trädgårdsyrket. Vid Alnarp torde jämväl synnerligen stora naturliga förutsättningar finnas för en utvidgning av trädgårdsundervisningen enligt de huvudlinjer som de sakkunniga angivit.

Vid beräkning av kostnaderna för anordnandet av högre trädgårdsundervisning i vårt land hava de sakkunniga sålunda ansett sig bör utgå ifrån, att den högre trädgårdskursen skall vara förlagd till Alnarp. I administrativt

Högre lantbruksundervisningssakknnniga.

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 2-1,9.

hänseende skulle den högre trädgårdsundervisningen liksom den lägre mejeriundervisningen vara anknuten till den till Alnarp förlagda kursen för agronomutbildning.

Yttranden. Mot de sakkunnigas förslag till förläggning av anstalt för högre trädgårdsundervisning har erinran icke framställts i något av de i ärendet avgivna yttrandena.

Departe- Av skäl, sorn de sakkunniga här ovan utvecklat, torde endast Alnarp kunna mentächefen. ifrågakomma såsom förläggningsplats för den högre trädgårdsundervisningen.

För en sådan undervisningsverksamhet torde Alnarp vara synnerligen väl lämpad, och då därtill kommer att genom ifrågavarande undervisnings förläggande dit de för agronomutbildningen erforderliga lärarkrafterna skulle kunna bättre utnyttjas, tvekar jag icke att i denna punkt tillstyrka de sakkunnigas förslag.

5. De olika undervisningsanstalternas ställning till centralanstalten

för jordbruksförsök.

Högre lant- De sakkunniga hava framhållit, att den högre lantbruksundervisningen och bruksunder- försöksverksamheten på jordbruksområdet äger naturligt samband med varkunniga, andra, vartill anledning funnes taga hänsyn, när den högre lantbruksundervisningen nu skulle omorganiseras.

Den centrala försöksanstalten på jordbrukets område stöde i ett naturligt och ganska intimt samband med den högre lantbruksundervisningen. Härmed förstodes då, att den försöksverksamhet, som bedreves vid nämnda institution, tjänade till att på olika sätt underbygga lantbruksundervisningen. Detta förhållande hade givetvis kommit att allt tydligare framträda, ju talrikare och mera fruktbärande försöksverksamhetens resultat blivit. Före utvecklingen av den inhemska försöksverksamheten på jordbruksområdet fick man nöja sig med att vid undervisningen meddela de forsknings- och försöksresultat som motsvarande utländska — närmast den danska, tyska och engelska — verksamhet på detta område kunnat frambringa, och vilka ofta ej utan vidare vore tillämpliga på våra speciella förhållanden.

Örn sålunda verksamheten vid centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet redan nu kunde sägas vara av stor betydelse för lantbruksundervisningen, så läge naturligtvis den tanken mycket nära till hands, att vid en omorganisation av den högre lantbruksundervisningen ännu fastare tillknyta detta naturliga samband genom att på ett mera direkt sätt utnyttja centralanstalten i undervisningens tjänst.

De sakkunniga hava i anslutning till ovan återgivna uttalande ingående undersökt, på vad sätt samverkan skulle kunna ordnas mellan en till Stockholm förlagd lantbrukshögskola och centralanstalten för jordbruksförsök. De sakkunniga hava därvid räknat med dels den möjligheten, att högskolan och centralanstalten skulle organisatoriskt förenas, och dels den förutsättningen, att samarbete skulle etableras utan uppgivande för de båda anstalterna av var sin särskilda organisation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.

171 Enär jag redan tidigare föreslagit, att lantbrukshögskolan förlägges lill annan plats än Stockholm, torde jag i detta sammanhang kunna förbigå denna del av de sakkunnigas utredning.

De sakkunniga hava vidare undersökt, i vilken utsträckning samarbete kan tänkas komma till stånd under den förutsättningen, att centralanstalten även i fortsättningen är förlagd till Stockholm och lantbrukshögskolan upprättas på annan plats. De sakkunniga yttra härom följande.

Förlädes lantbrukshögskolan till annan plats än Stockholm, torde det icke vara möjligt att åt tjänstemän vid centralanstalten överlämna så stor del av undervisningen för ämbetsexamen vid högskolan, som eljest ifrågasatts. I stort sett torde i dylikt fall ifrågavarande tjänstemäns medverkan vid undervisningen på detta stadium få inskränkas till kortare, utanför det ordinarie undervisningschemat lagda föreläsningsserier med redogörelse för forskningens metoder och nyaste resultat på vars och ens speciella verksamhetsområde. Men även med denna begränsning borde en anknytning till centralanstalten tillmätas icke ringa betydelse för den högre utbildningen på jordbruksområdet, varför sådan anknytning under alla förhållanden borde eftersträvas.

På lantbrukshögskolans högre stadium ■—- omfattande studier för licentiatexamen och doktorsgrad •—- torde anknytning till centralanstalten vara möjlig i sådant avseende, att vissa studerande finge utföra det för nämnda examina ofta nödvändiga experimentella forskningsarbetet vid centralanstaltens olika institutioner och under ledning av institutionsföreståndarna. Samma skäl, som tidigare anförts för anknytning på detta stadium till universitet, gällde med lika styrka även i detta fall. För anknytning till centralanstalten talade emellertid ytterligare den omständigheten, att verksamheten vid nämnda anstalt vore speciellt inriktad på jordbruksforskning, vilket givetvis innebure ökade förutsättningar för ett gynnsamt resultat av samarbetet på detta stadium. En dylik anordning torde väl även kunna vara till nytta jämväl för centralanstalten, ty även på dennas verksamhet skulle helt visst den insats i forskningsverksamheten, som ifrågavarande unga och intresserade krafter kunde representera, verka stimulerande och befruktande i mer än ett hänseende. Forskningsuppgifterna för dessa studerande kunde kanske till och med i vissa fall tillrättaläggas så, att de inginge såsom led i respektive avdelningars planmässiga försöksverksamhet.

Enligt vad de sakkunniga inhämtat, torde vid centralanstaltens olika avdelningar kunna beredas samtidig arbetsplats för tillhopa 10 ä 15 studerande för licentiatexamen. Av förut anförda uppgifter rörande den sannolika frekvensen på ifrågavarande utbildningsstadium framginge, att nämnda antal kunde anses representera en betydande del av hela det beräknade antalet dylika studerande.

I detta sammanhang hava de sakkunniga jämväl något berört frågan om utnyttjande av vissa andra institutioner på jordbruksområdet m. fl. för den högre lantbruksundervisningen.

Men även med olika andra inrättningar och organisationer inom jordbruket och detta närliggande områden borde lantbrukshögskolan upprätthålla förbindelse. Särskilt gällde detta sådana institutioner som Sveriges utsädesförening, svenska mosskulturföreningen och svenska betes- och vallföreningen, vilka lämpligen borde kunna i viss utsträckning direkt medverka vid lantbruksundervisningen på såväl det lägre som det högre utbildningsstadiet. Statskonsulenter ävensom tjänstemän vid provningsanstalter, avelsföreningar och andra jordbruket avseende organisationer borde ävenledes kunna genom s. k. fria före-

172 Kungl. Maj:ts proposition nr Zh9.

drag eller på annat sätt medverka vid undervisningen. Slutligen torde genom biträde av särskilda specialister även böra vid högskolan avhållas föreläsningar eller föredrag i sådana ämnen som fiskodling, biskötsel, jaktvård och naturskydd. I syfte att nedbringa kostnaderna för undervisningen syntes nu avsedda föredragshållare, därest de vore anställda i statens eller statsunderstödda institutioners tjänst, böra åläggas att utan särskild gottgörelse lämna sådan kortare undervisning.

Tanken på en förflyttning av centralanstalten till platsen för en blivande lantbrukshögskola har ävenledes sysselsatt de sakkunniga, vilka dock på nedan angivna skäl åtminstone tills vidare icke funnit en sådan åtgärd tillrådlig.

Inom de sakkunniga hade jämväl bragts på tal frågan, huruvida icke vid upprättande av en lantbrukshögskola å annan plats än Stockholm centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet lämpligen borde på ett eller annat sätt inkorporeras i högskolan och alltså förflyttas från dess nuvarande förläggningsort, Experimentalfältet. Såsom skäl härför hade anförts, att en sådan förläggning av centralanstalten, som skulle medföra väsentligen större tillgång till för försöksändamål lämpad jord ävensom kreatur av olika slag, ur synpunkten av anstaltens arbetsuppgifter skulle beteckna en avsevärd fördel.

Även har man hållit före, att här liksom vid de båda anstalternas förläggning i Stockholm vissa ekonomiska fördelar skulle vara förenade med en sådan anordning; detta skulle emellertid tydligen kunna påräknas endast under förutsättning, att samorganisationen genomfördes på det sätt, att befattningshavarna vid centralanstalten — främst avdelningsföreståndarna — samtidigt vore lärare vid högskolan — eller vice versa. Tydligt vore emellertid, att en sådan anordning, även om den ur undervisningens synpunkt skulle vara tänkbar, måste liksom motsvarande anordning vid förläggning i Stockholm innebära en betydande nedskrivning av det vetenskapliga forskningsarbete i jordbrukets tjänst, som varit och vore centralanstaltens uppgift. I stället för att man, såsom i det föregående påvisats, ansett sig kunna såsom en sekundär fördel av lantbrukshögskolans upprättande räkna med ett ytterligare väl behövligt tillskott till jordbruksforskningen i vårt land, skulle här resultatet bliva det rakt motsatta. I den mån detta icke skulle bliva fallet måste man giva avkall på förhoppningarna om besparingar på detta område; skulle åter centralanstaltens verksamhet alltjämt i oförminskad omfattning uppehållas, syntes man också i det stora hela få räkna med, att hela dess stora apparat upprätthölles i hela sin vidd, vilket syntes förutsätta, att full ersättning lämnades för de anstaltens arbetskrafter, vilka toges i anspråk för högskolans undervisningsverksamhet. Vilka avsevärda kostnader, en sådan anordning skulle medföra, läte sig väl tänkas.

Det hade i detta sammanhang påpekats, att särskilt centralanstaltens underavdelning för mejerihushållning på det sätt den för närvarande vore organiserad väl skulle lämpa sig för att lösgöras från centralanstalten och infogas i en eventuell ny högre mejeriundervisningsanstalt, som förmenats dels kunna omhändertaga dess arbetsuppgift och dels för sitt egentliga ändamål hava en viss fördel av denna utbyggnad.

Även om man skulle anse sig böra tillerkänna denna uppfattning ett visst berättigande, så måste det dock väcka stark betänksamhet att på detta tidiga stadium, innan ännu den eventuella nya undervisningsanstalten hunnit visa, vilka möjligheter den överhuvud taget kunde hava att räkna med, planera ett söderbrytande av centralanstaltens organisation. Ett sådant skulle nämligen bliva en given följd därav, ity att mejeriavdelningen, örn ock inom centralanstalten förhållandevis friställd så till organisation som arbetssätt, dock sär-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9.

skilt på ett område, bakteriologiens, och i viss mån även på husdjursskötselns, uppehölle ett intimt och av omständigheterna påkallat samarbete med andra verksamhetsområden inom centralanstalten.

På samma sätt som enligt vad ovan sagts frågan örn mejeriavdelningens vid centralanstalten eventuella utbrytning knappast kunde sägas vara aktuell, förhölle det sig med den större frågan om centralanstaltens i dess helhet inordnande i en ny lantbrukshögskola. Även härvidlag finge med styrka framhållas, att det måste betraktas som ett knappast tillåtligt vågspel att vidtaga åtgärder i föreslaget syfte, innan ännu någon som helst erfarenhet vunnits örn högskolans allmänna förutsättningar att övertaga jämväl centralanstaltens mångahanda och krävande arbetsuppgifter. Även den som tilläventyrs holle före, att en utveckling i här förevarande riktning vore önskvärd, måste dock erkänna, att tidpunkten för åtgärder i detta syfte ännu icke vore inne. Detta så mycket mindre, som det förslag till högskolefrågans lösning, vari de sakkunnigas arbete komme att utmynna, icke syntes kunna sägas på något besvärande sätt föregripa en kombination med centralanstalten, därest en sådan vid en senare tidpunkt, då detta spörsmål bättre kunde överblickas, skulle befinnas önskvärd.

En i viss mån avvikande uppfattning i denna fråga har emellertid reserva- Reservation, tionsvis framförts av tre utav de sakkunniga, nämligen herrar Hedlund, Sköld och Thomé. Dessa hava i ärendet anfört följande.

»Ett intimt och organiserat samarbete mellan en blivande lantbrukshögskola och centralanstalten för försöksverksamheten på jordbruksområdet skulle för båda dessa anstalter vara av synnerligen stor betydelse. Ä ena sidan skulle därigenom högskolan för vissa viktiga undervisningsområden erhålla högt kvalificerade, specialutbildade vetenskapsmän till lärare, och högskolans elever skulle få tillfälle till praktisk inblick i försöksverksamhetens bedrivande, vilket bör vara av stort värde för dem, då de som konsulenter skola deltaga i det lokala försöksarbetet. Ä andra sidan skulle även centralanstaltens försöksmän hava nytta av ett samarbete; de stå nu tämligen isolerade och löpa lätt risk att ensidigt inrikta sitt arbete på ett mycket begränsat försöksområde. Denna risk skulle betydligt minskas, örn de vid sidan av sin försöksverksamhet även finge någon lärareverksamhet, och kontakten med de unga, som hålla på med att utbilda sig till vetenskapsmän, skulle verka som sporre till intensiv och mera mångsidig vetenskaplig verksamhet. Genom lärareverksamheten komme man dessutom att utnyttja ytterligare en möjlighet att få forskningens resultat spridda till allmänheten.

Enligt de sakkunnigas förslag komma lantbrukshögskolan och centralanstalten att sakna varje organisatorisk förbindelse. De fördelar av ett samband dem emellan, som ovan antytts, vinnas således icke. Tvärtom kunna de båda anstalterna komma att stå hindrande för varandra, då det gäller att erhålla medel för arbetets bedrivande. Då centralanstalten i viss mån utvecklats från en central för den praktiska försöksverksamheten till en vetenskaplig forskningsanstalt, har den tagit en uppgift, som i första hand bör tillkomma högskolan. Att nu hava samma slags forskningsarbete delat på tvenne från varandra skilda anstalter måste verka fördyrande och därför sannolikt även förlamande på detsamma.

På grund av vad ovan anförts hysa vi den uppfattningen, att vid den högre lantbruksundervisningens nydaning en samorganisation av lantbrukshögskolan och centralanstalten vore i hög grad önskvärd. Centralanstalten är emellertid förlagd till Stockholm och man torde få räkna med att den för närmaste framtiden förblir där. Att till denna stad förlägga en lantbrukshögskola är, som

174 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

Yttranden.

de sakkunniga påvisat, mindre lämpligt, då det där icke är möjligt att erhålla nära tillgång till jordbruk av tillräcklig omfattning och väl utrustat med kreatur och inventarier, vilket allt är nödvändigt såväl för undervisning som för försök. För närvarande kan den önskvärda samorganisationen således icke realiseras, då de båda anstalterna torde komma att förläggas till skilda orter. Vi hålla emellertid före, att inom en icke allt för avlägsen framtid frågan örn centralanstaltens förflyttning från Stockholm kommer att bliva aktuell. Det kan icke dröja länge förr än man känner och erkänner, att även för centralanstalten saknaden av jordbruk vid själva anstalten är en mycket allvarlig brist. Vid de två viktigaste avdelningarna, jordbruks- och husdjursavdelningarna, kunna för närvarande knappast några försök utföras, som föreståndarna hava möjlighet att i detalj följa. En sådan ordning kan naturligtvis icke få äga bestånd allt för länge. I samband med frågan om centralanstaltens förflyttning bör enligt vår mening också lämpligheten av dess samordnande med lantbrukshögskolan allvarligt prövas.

Örn vi således för närvarande icke föreslå någon förändring av centralanstaltens ställning och verksamhet i fråga om de fack, som även företrädas av lantbrukshögskolan, gäller detta icke örn mejeriförsöken vid centralanstalten. Dessa försök handhavas av en underavdelning av husdjursavdelningen, men fråga örn dennas omorganisation till självständig ställning har redan länge sedan varit väckt. Avdelningen saknar egna lokaler och är inhyrd hos ett privat mejeriföretag. Detta måste anses som ett provisorium och förr eller senare måste avdelningens verksamhet överflyttas till ett statens mejeri, då det icke kan anses riktigt att statens försöksverksamhet i längden bedrives hos och därmed i viss mån blir beroende av ett enskilt företag. Man måste därför räkna med att under alla förhållanden denna avdelning snart nog måste undergå en förändring. Kostnaderna härför skulle väsentligen nedbringas, örn mejeriförsöken, fortfarande organiserade som självständig avdelning, förlädes till anstalten för den högre mejeriundervisningen, varvid man dessutom skulle vinna alla de fördelar, som ovan påpekats följa av en samorganisation mellan högre undervisning och försöksverksamhet. Dessa fördelar skulle i detta fall bliva ännu mer påtagliga än vid lantbrukshögskolan. Institutet för den högre mejeriundervisningen blir en relativt liten anstalt med ett fåtal vetenskapligt utbildade lärare och det vore därför av stor betydelse för denna att få ytterligare ett pär väl kvalificerade personer bundna vid den. Å andra sidan vore det för försöksverksamheten av kanske ännu större betydelse att dess personal komme i direkt samarbete med landets övriga vetenskapligt utbildade fackmän på mejeriområdet; ett sådant allsidigt samarbete skulle, hoppas man, kunna resultera! en verkligt fruktbringande försöksverksamhet.

Givet är att utbrytandet av mejeriförsöken från centralanstalten och deras förläggande till den högre mejeriundervisningsanstalten lämpligen bör ske i samband med upprättandet av denna senare, enär anordningarna då från början kunna inriktas på båda ändamålen, varigenom såväl besparingar som ökad ändamålsenlighet vinnes. Att uppskjuta avgörandet, såsom sakkunniga föreslagit, är icke önskvärt även från den synpunkten, att försöksavdelningen i väntan på. detta avgörande sannolikt får svårt att under tiden erhålla medel för behövliga förbättringar. Vi vilja därför förorda, att samtidigt med ordnandet av den högre mejeriundervisningen åtgärder vidtagas för mejeriförsökens förflyttning fran centralanstalten till anstalten för den högre mejeriundervisningen.»

I ett stort antal av de över högre lantbruksundervisningssakkunnigas betäntänkande avgivna yttranden har berörts frågan örn centralanstaltens förhållande till en blivande anstalt för högre lantbruksundervisning, och i åtskilliga av

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9. 175

dem har förordats en samorganisation i en eller annan form av ifrågavarande anstalter.

Statskontoret har framhållit, att en organisatorisk förening av lantbrukshögskola och centralanstalt för försöksväsendet på jordbruksområdet enligt statskontorets uppfattning skulle medföra icke oväsentliga besparingar i jämförelse med en anordning med två självständiga institutioner. På grund härav och då, att döma av vad tre reservanter bland de sakkunniga uttalat, frågan om centralanstaltens förflyttning från Stockholm inom en icke alltför avlägsen framtid kunde komma att bliva aktuell, syntes det statskontoret, att frågan örn en dylik organisatorisk förening borde tagas under förnyat övervägande.

Såsom skäl mot en sammankoppling mellan centralanstalt och lantbrukshögskola hade de sakkunniga anfört, att en sådan anordning måste medföra, att centralanstaltens nuvarande huvuduppgift — det vetenskapliga forskningsarbetet —• i hög grad skulle komma att bliva tillbakasatt på grund därav, att de ledande tjänstemännen vid anstalten skulle nödgas använda en väsentlig del av sin tid för undervisningsverksamhet vid lantbrukshögskolan, vilket enligt de sakkunnigas mening vore liktydigt med ett allvarligt försvagande av grunden för den självständiga lantbruksvetenskapliga forskningen inom landet. Häremot torde enligt statskontorets mening kunna anföras, att vid universiteten bedreves undervisnings- och forskningsverksamhet hand i hand och lämpligheten av en sådan anordning hade vid flera tillfällen framhållits.

Lärarrådet vid Ultuna lantbruksinstitut har förklarat sig fullständigt dela den i förberörda reservation uttryckta tanken, att centralanstaltens jordbruksoch husdjursavdelningar vid eventuell förflyttning lämpligen kunde samordnas med lantbrukshögskolan.

Styrelsen för Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut har ansett, att frågan örn den högre lantbruksundervisningens ordnande borde lösas genom att de båda förefintliga lantbruksinstituten gåves en för forskning och undervisning värdig utformning. Förverkligandet av denna plan syntes enligt styrelsens mening kunna ske därigenom, att centralanstalten avvecklades och dess verksamhet helt förlädes till instituten, till vilka även anstaltens framstående vetenskapliga krafter kunde knytas. — Institutets lärarråd har i särskilt yttrande uttalat sig i samma riktning.

Av rikets 26 hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava 7, nämligen Kalmar läns norra, Kalmar läns södra, Malmöhus läns, Skaraborgs läns, Värmlands läns, Västmanlands läns och Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott direkt uttalat sig för en förläggning till samma plats av högskola och centralanstalt, och 7 andra hushållningssällskaps förvaltningsutskott, nämligen Uppsala läns, Östergötlands läns, Blekinge läns, Hallands läns, Älvsborgs läns norra, Älvsborgs läns södra och Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, antingen föreslagit ytterligare utredning angående samförläggning av centralanstalt och lantbrukshögskola eller också i annan form uttalat sympatier för sådan anordning.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört, att örn i något fall ett onödigt parallell- eller dubbelarbete såväl vidkommande personalkrafter som i övrigt skulle kunna uppstå, torde detta komma att just inträffa, därest högskolan och centralanstalten med sina åtminstone i forskningen så likartade uppgifter skulle framstå som två var för sig fristående institutioner. Ätt vid en senare tidpunkt taga i övervägande, huruvida ett sammanförande av institutionerna bör äga rum, syntes vara att helt överlämna frågan åt det ovissa, och torde respektive institutioners dåvarande lokala förläggningar kunna ur kostnadssynpunkt lägga ett bestämt hinder för ett dylikt sammanfö-

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 2-49.

rande, huru önskvärt detta än då kunde visa sig. Frågan syntes därför redan nu böra upptagas till förnyad omprövning, medan högskolans lokala förläggning ännu stöde öppen. Samtidigt torde även kunna tagas i övervägande, huruvida icke för underlättande av högskolans organisation en del av de praktiskt vetenskapliga arbetena, som nu bcdreves vid centralanstalten, kunde exempelvis överflyttas till de statsunderstödda institutionerna utsädesföreningen i Svalöv och mosskulturföreningen i Jönköping med dessas försöksfält landet runt eller ock på något annat sätt inordnas till jordbrukets praktiska nytta.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett det vara antagligt, att någon större besparing icke utan skada för centralanstaltens viktiga forskningsuppgifter kunde göras genom att utnyttja centralanstaltens arbetskrafter för högskolans lärareuppgifter, särskilt dem, som avsåge undervisning för ämbetsexamen. Men det vore otvivelaktigt, att centralanstalten redan vore en sådan härd för vetenskaplig forskning på jordbruksområdet, som inginge i högskolans uppgift att bliva, och klokheten att — hur stort det gemensamma arbetsfältet än vore — skapa två örn de anslagsgivande statsmakternas gunst konkurrerande institutioner syntes tvivelaktig. Örn än forskningens män endast i begränsad omfattning och med stor försiktighet borde tagas i anspråk för den direkta undervisningen, syntets ofrånkomligt, att ett lokalt sammanförande under enhetlig ledning inom olika forskningsdiscipliner av de krafter, som nu uppehölle centralanstaltens verksamhet och de, som skulle fylla de uppgifter, som planerades för högskolan, måste verka ömsesidigt befruktande. De materiella resurser, som ställdes till vardera institutionens förfogande, skulle säkerligen också, om de förenades på en plats, kunna i viss utsträckning tjäna bådas intressen. Sakkunniga syntes övertygande hava visat svårigheten att förlägga högskolan till Stockholm. Återstode då att flytta centralanstalten till Ultuna. Sakkunnigas omfattande och ingående utredning borde därför kompletteras med en undersökning av detta alternativ. Denna utredning borde emellertid ej fördröja genomförandet av sakkunnigas förslag på så sätt, att den nuvarande högre undervisningen vid Alnarp och Ultuna uppdelades på en utbildningskurs för driftsledare vid Alnarp och en högskolekurs för konsulenter och lärare vid Ultuna. Sedan kunde Ultuna i samband med centralanstaltens successiva förflyttning dit så småningom utvecklas till ej blott landets lantbrukshögskola utan även dess forskningsanstalt på jordbrukets område.

Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett det vara en angelägenhet av stor vikt, att redan från början anstalter vidtoges i syfte att med högskolan och dess verksamhet införliva den verksamhet, som bedreves vid centralanstalten för jordbruksförsök. Det syntes nämligen utskottet såsom om genom en dylik sammanslagning påtagliga fördelar stöde att vinna för såväl högskolan som centralanstalten men framför allt för högskolans elever, som sålunda skulle bliva i tillfälle att på ett bekvämare sätt än eljest följa med och taga del av de arbeten och de undersökningar, som utfördes vid försöksanstalten.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har velat understryka vikten av att ett intimt samband upprättades mellan den blivande högskolan och centralanstalten för försöksverksamheten på jordbrukets område. Visserligen torde det vara sant, att själva de vetenskapliga experiment och rön, som anstalten eftersträvade att åstadkomma, icke borde lida intrång genom att man pålade avdelningsföreståndarna alltför slitande arbete såsom undervisare och examinatorer, men å andra sidan finge man icke försumma att låta de unga vetenskapliga krafter, vilka ägnade sig åt forskningen på samma eller närgränsande områden, stå under ledning av eller i omedelbart samarbete med anstaltens avdelningsföreståndare. En sådan samverkan torde även verka

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9.

befruktande på anstaltens eget arbete. Under alla omständigheter syntes därför önskvärt, att ett samarbete redan från början genomfördes efter den typ, som för närvarande vore föreskriven för skogsförsöksanstalten i förhållande till skogshögskolan. Då härigenom icke någon tentamensskyldighet skulle åläggas försöksanstaltens avdelningsföreståndare, torde ej någon fara föreligga, att anstaltens rent vetenskapliga arbete skulle minskas genom en sådan anordning.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har i sitt yttrande framhållit såsom en oeftergivlig fordran, att centralanstalten förbundes med lantbrukshögskolan, alldenstund detta skulle medföra betydande fördelar för såväl försöksledarna vid centralanstalten som högskolans ordinarie lärare. Huruvida detta samarbete mellan högskolan och centralanstalten skulle åstadkommas därigenom, att högskolan förlädes till närheten av centralanstalten eller centralanstalten förflyttades till den blivande högskolan, därom ville sällskapet i frågans dåvarande läge icke uttala någon bestämd mening.

Sveriges lantbrukslärareförbund har anslutit sig till huvudprincipen i förberörda reservation, nämligen att centralanstalten för jordbruksförsök borde, så snart detta lämpligen kunde ske, förläggas till samma plats som lantbrukshögskolan. För att en efter våra resurser så god undervisnings- och forskningsanstalt som möjligt skulle komma till stånd, vore denna samförläggning nödvändig. Den högre undervisningen och forskningen finge härigenom den bästa möjligheten att ömsesidigt befrukta varandra, och för studerande på licentiatstadiet skapades ur såväl ekonomisk som vetenskaplig synpunkt goda förutsättningar för studiernas och forskningens bedrivande, i det många av dem kunde antagas komma att även under studietiden uppehålla mer eller mindre avlönade assistent- och amanuenstjänster vid centralanstaltens olika avdelningar.

Från andra håll har uttalats en från nu refererade yttranden avvikande uppfattning i förevarande fråga.

Lantbruksstyrelsen har betonat betydelsen av ett intimt samarbete mellan lantbrukshögskolan och centralanstalten. Detta samarbete borde dock, särskilt örn avståndet mellan centralanstalten och högskolan icke vore längre än mellan Ultuna och Stockholm, kunna på ett åtminstone jämförelsevis tillfredsställande sätt åvägabringas utan en direkt förlängning av centralanstalten till Ultuna. Lantbruksstyrelsen ville nämligen för sin del taga bestämt avstånd från den uppfattningen, att den ordinarie högskoleundervisningen skulle kunna förbindas med den forskargärning, som nu utövades vid centralanstalten. En sådan anordning kunde nämligen bliva menlig för såväl forsknings- som undervisningsverksamheten. Den förra skulle troligen genom det betydande arbete, undervisningsverksamheten måste kräva, komma, att i viss mån förryckas, och någon säkerhet för att en framstående forskare jämväl vore skickad att handhava den med lärarverksamheten vid högskolan förenade föreläsnings- och examensskyldigheten syntes icke föreligga. Ifrågavarande båda arbetsfält syntes för övrigt vara av den omfattning och betydelse, att de krävde skilda arbetskrafter. Frånsett den allmänna livgivande inverkan en samorganisation mellan ifrågavarande två institutioner skulle utöva, syntes den egentliga betydelsen av samarbetet dem emellan vara den, att respektive forskare därigenom skulle beredas tillfälle att undan för undan meddela den vid högskolan studerande ungdomen resultaten av sin verksamhet, samt att de studerande, som på det högre stadiet bedreve undersökningar inom jordbruksforskningens område, ägde möjlighet att till anstalten förlägga sina studier. Givetvis skulle detta samarbete underlättas, därest båda institutionerna vore förlagda till sam-

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sami. 212 käft. (Nr 249.) lil

178 Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.

ina plats. Lantbruksstyrelsen stöde icke keller främmande för den fanken, att så framdeles kunde befinnas lämpligt. Mot ett omedelbart ordnande av denna fråga talade emellertid i första hand ekonomiska skäl. Lantbruksstyrelsen ansåge sig dock icke kunna underlåta att framhålla, att en förläggning till samma plats av ifrågavarande institutioner icke enbart skulle komma att medföra fördelar. För forskningsarbetet krävdes nämligen tillgång till lämplig jord och lämpliga försöksdjur. Hur god denna tillgång vid Ultuna än kunde anses vara, synes det dock icke vara uteslutet, att den kunde komma att visa sig otillräcklig för den omfattande försöksverksamhet, för vilken den skulle tjäna till underlag, därest såväl högskolans som försöksanstaltens verksamhet på detta område förlädes till samma plats. Att centralanstaltens möjlighet i detta avseende skulle ökas, därest anstalten förflyttades till Ultuna, syntes emellertid icke kunna bestridas.

Lantbruksakademien har i sitt yttrande framhållit, dels att den till centralanstalten förlagda försöksverksamheten så fullt krävde vid densamma anställda tjänstemäns tid, att det ej borde ifrågakomma, att någon av dessa skulle övertaga någon väsentlig del av undervisningen vid lantbrukshögskolan, dels att någon utbrytning av någon av centralanstaltens avdelningar för att förläggas till lantbrukshögskolan ej borde äga rum, emedan den nuvarande för forskningsarbetet högst nyttiga samverkan mellan anstaltens olika avdelningar därigenom skulle äventyras. Det önskvärda förhållandet mellan centralanstalten och en blivande lantbrukshögskola borde enligt akademiens mening inskränka sig därtill, att i den mån förhållandena vid centralanstalten det medgåve, tjänstemän vid denna anstalt kunde hålla kortare specialkurser, likasom tillfälle borde finnas för studerande vid högskolan att vid centralanstalten utföra vetenskapliga undersökningar och biträda vid försöken, samt att försöksverksamheten vid högskolan så långt möjligt vore anslötes till centralanstaltens försök och utfördes enligt för dessa fastställda försöksplaner.

Styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet har inledningsvis erinrat, att vid överläggningar rörande organisationen av en lantbrukshögskola ifrågasatts centralanstaltens sammanförande med denna till en anstalt, vilken anordning antagits skola jämte andra fördelar medföra även avsevärda besparingar. Styrelsen ville i detta avseende som sin bestämda åsikt uttala, att någon besparing därigenom svårligen skulle vinnas. Vardera av dessa verksamheter krävde sina särskilda lokaler, vilket behov för försöksverksamheten redan vore på ett rätt tillfredsställande sätt tillgodosett, under det att de vid denna verksamhets inordnande i lantbrukshögskolan skulle behöva nyanskaffas. Likaså erfordrade undervisningen och försöksverksamheten vardera sina arbetskrafter.

Regelbundet deltagande i undervisning vid lantbrukshögskolan kunde, även örn de båda anstalterna komme att förläggas till samma plats, svårligen komma i fråga för tjänstemännen vid centralanstalten, i det att dessa i allmänhet vore fullt upptagna av sin verksamhet vid centralanstalten och vissa av dem genom de försök, som utfördes i olika delar av landet, vore tvungna att företaga resor, för vilka tiden ej kunde för längre tid i förväg bestämmas, varför de svårligen kunde vara bundna av en för läroåret fastställd tidplan för undervisningen. Däremot syntes tjänstemännen vid centralanstalten kunna hålla enstaka föreläsningar eller kortare kurser vid högskolan för att lämna översikt över vissa speciella ämnen inom vars och ens vetenskapsområde och för att framlägga planer för försök inom detta och resultat av utförda försök, en medverkan som ock centralanstaltens nämnd förordat.

Vid centralanstaltens arbeten borde ock studerande vid lantbrukshögskolan kunna såsom extra assistenter vinna kunskap och erfarenhet i försöks anord-

Kungl. Maj.-ts proposition nr 2-k9.

ilande och kontroll, och likaså borde tillfälle kunna beredas studerande på ett mer framskridet stadium att vid centralanstalten under ledning av dennas vetenskapliga tjänstemän utföra vetenskapliga undersökningar. Men för en sådan samverkan behövde ej de båda anstalterna vara förenade eller ens vara förlagda till samma plats.

Även tanken på en förflyttning av vissa avdelningar av centralanstalten till en på annan plats förlagd lantbrukshögskola ville styrelsen på det bestämdaste avstyrka. Centralanstalten hade med sin nuvarande organisation haft en erkänt lycklig utveckling, i vilken en förflyttning säkerligen skulle medföra ett avbrott.

Centralanstaltens nämnd har uttalat sig bland annat med anledning av ifrågasatt förflyttning av särskilt jordbruks- och husdjursavdelningarna till Ultuna. Nämnden ville framhålla, att en sådan förflyttning skulle leda till en väsentlig försämring av nämnda avdelningars arbetsmöjligheter genom deras isolering från centralanstaltens övriga institutioner och att de fördelar den planerade högskolan skulle tänkas ernå genom en sådan förflyttning redan syntes i det väsentliga kunna uppnås genom det deltagande i undervisningen centralanstalten redan förut ställt i utsikt och av kommitterade förutsatts.

Nämnden ville även framhålla, att det skäl som från en del håll anförts såsom ett av de viktigaste för önskvärdheten av en förflyttning av centralanstaltens jordbruksavdelning till Ultuna, i den händelse lantbrukshögskolan förlädes dit, nämligen att undervisningen och studierna därstädes skulle komma att behöva stå i kontakt med centralanstaltens jordbruksförsök, ej kunde anses vara av någon vägande innebörd, i fall det redan nu och tidigare uppställda berättigade anspråket uppfylldes, att de vid Ultuna lantegendom anordnade försöken på jordbrukets område bleve ställda i nära förbindelse med centralanstaltens verksamhet och i huvudsak utförda efter samma planer som denna anstalts egna försök.

Slutligen må i detta sammanhang omnämnas, att större akademiska konsistoriet i Lund har framhållit, att det hade varit önskligt, att de sakkunniga mera ingående prövat möjligheten av att utbygga de båda befintliga instituten i och för en högre lantbruksundervisning och att förlägga den egentliga vetenskapliga forskningen inom jordbruksområdet till centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet.

Vad särskilt beträffar den i högre lantbruksundervisningssakkunnigas betänkande ävensom i förberörda, betänkandet vidfogade reservation diskuterade frågan örn eventuell förflyttning av centralanstaltens underavdelning för mejerihantering till en högre mejeriundervisningsanstalt å annan plats än lantbrukshögskolans förläggningsort, finnas i vissa yttranden direkta uttalanden på denna punkt. — I samtliga dessa yttranden framhållas olägenheterna av att genom en sådan förflyttning sönderbryta den nuvarande centralanstalten.

Lantbruksstyrelsen har ansett sig böra mot förslag i sådan riktning framhålla, att mejeriforskningen vore så intimt sammanhängande med forskningen på utfodringsområdet och framför allt på det bakteriologiska området, att den utan samarbete med försöksavdelningarna inom dessa forskningsområden knappast torde kunna följdriktigt bedrivas. Ett utbrytande jämväl av nämnda två avdelningar av centralanstalten syntes emellertid vara uteslutet, då därigenom hela anstalten såsom enhet komme att sönderbrytas och det samarbete mellan dess olika avdelningar, som erfarenheten visat vara i hög grad fördelaktigt, skulle försvåras eller rentav upphöra. Framför allt syntes den bakteriologiska avdelningens betydelse för ett flertal andra forskningsområden

180 Kungl. Maj:ts proposition nr 2i9.

vara så avsevärd, att en utbrytning ur anstalten därav knappast kunde anses tänkbar.

Styrelsen för centralanstalten har framhållit, att ett avskiljande av mejeriavdelningen från centralanstalten och förläggning till en högre mejeriundervisningsanstalt vid Alnarp skulle avbryta det nu rådande nära samarbetet mellan de olika avdelningarna.

Centralanstaltens nämnd har betonat, att den i förberörda reservation föreslagna åtgärden att förflytta mejeriförsöken till Alnarp skulle betyda, bland annat, ett fullständigt avbrytande av det nu pågående synnerligen viktiga samarbetet med husdjurs- och bakteriologiska avdelningarna. Vad den bakteriologiska avdelningen beträffade skulle förflyttningen i verkligheten betyda en högst avsevärd inskränkning i dess verksamhet eller med andra ord_ ett nedläggande av den del av verksamheten, som omfattade mejeribakteriologiska försök av mera praktisk natur. Nyssnämnda avdelningar, vilka under sin fortsatta verksamhet nödvändigtvis komme in på dylika frågor, skulle även genom en förflyttning praktiskt taget bliva i avsaknad av den rådgivande instans i mejerifrågor, som nyssnämnda underavdelning hittills för dem varit. I reservationen erinrades örn mejeriförsökens provisoriska förläggning till ett privat mejeriföretags lokaler och örn nödvändigheten av att denna viktiga del av centralanstaltens verksamhet inom kort bleve föremål för en nyorganisation. Samtidigt som nämnden ville betona önskvärdheten av att försöksväsendet på mejeriområdet bereddes en mera tryggad ställning och i organisatoriskt hänseende jämställdes med centralanstaltens övriga avdelningar kunde nämnden icke finna, att örn så skedde, det därför vore vare sig nödvändigt eller önskvärt att mejeriförsöken utbrötes från centralanstalten och förlädes till högre mejeriundervisningsanstalten vid Alnarp, detta sa mycket mindre anin även landets mera centrala delar vore i behov av en verksamhet pa detta område.

Av hushållningssällskapens förvaltningsutskott hava endast tre uttalat sig direkt i denna fråga.

Skaraborgs läns hushållning ssällskaps förvaltningsutskott nar ansett, att en utbrytning och förflyttning av en underavdelning inom centralanstalten icke vore lämplig med hänsyn till det samarbete, som borde råda mellan anstaltens olika avdelningar. Vad särskilt mejeriavdelningen beträffade, syntes dess behov av intim kontakt med husdjursavdelningen och den bakteriologiska avdelningen vara uppenbart. I överensstämmelse med vad förut uttalats rörande behovet av koncentration och samarbete inom den högre undervisningen och forskningen på jordbrukets olika områden vore det därför rationellast att inordna även den högre mejeriundervisningen under lantbrukshögskolan och förlägga denna och centralanstaltens alla avdelningar till samma plats. Värmlands läns och Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttala sig i samma riktning.

Sveriges lantbrukslär ar ef Örlund har för sin del funnit, att de skäl som a ena sidan av reservanterna anfördes för mejeriavdelningens förflyttning till deli högre mejeriundervisningsanstalten, samt de skäl, som av övriga sakkunniga å andra sidan anfördes för mejeriavdelningens bibehållande inom centralanstalten, särskilt dess behov av kontakt med husdjursavdelningen och den bakteriologiska avdelningen, tillsammans innebure synnerligen starka argument för sammanförande till en plats av all högre undervisning på ifrågavarande områden, sålunda även den högre mejeriundervisningen, och av centralanstaltens för jordbruksförsök alla avdelningar.

Svenska mejerikonsulentföreningen har angående den ifrågasatta samförläggningen av högre mejeriundervisning oell centralanstaltens mejeriförsök yttrat, att ett samarbete av denna art. knappast vore till någon fördel. Det med-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.

förde snarare nackdelar i det det utplånade den befruktande växelverkan ett på båda platserna självständigt bedrivet forskningsarbete kunde väntas medföra.

För övrigt finge det framhållas, att utbrytning av en avdelning ur centralanstalten säkert komme att hava menlig inverkan på arbetet vid anstaltens övriga avdelningar. Härvid finge särskilt pekas på samarbetet och det ömsesidiga behovet av varandra i fråga örn mejeriavdelningen, husdjursavdelningen och den bakteriologiska avdelningen. Föreningen ville därför uttala som sin bestämda åsikt, att anstaltens mejeriförsök även framdeles borde bedrivas vid centralanstalten å den plats, där övriga avdelningar vore belägna.

Såsom redan tidigare omnämnts, har i anledning av vad i ärendet framkommit en särskild, mera ingående utredning verkställts beträffande centralanstal- en<ie försökstens och en blivande högre lantbruksundervisnings inbördes ställning. Jag verksamheten övergår nu till att i korthet redogöra för innehållet av ifrågavarande utredning. Beträffande utredningens detaljer hänvisas till det tryckta betänkandet (st. off. utredn. 1929:19).

Utredningsmännen hava till en början lämnat en redogörelse för centralanstaltens tillkomst och utveckling ävensom för dess organisation och nuvarande resurser. I ett följande kapitel har redogjorts för uppkomsten av frågan örn centralanstaltens förflyttning.

Därefter hava utredningsmännen övergått till att angiva de allmänna riktlinjer, som de ansett sig böra lägga till grund för sin utredning. Vad därvid först angår frågan örn den högre lantbruksundervisningens ordnande hava utredningsmännen anfört följande.

I den följande utredningen hade utredningsmännen ansett sig böra utgå därifrån, att den högre lantbruksundervisningen komme att organiseras i huvudsaklig överensstämmelse med vad högre lantbruksundervisningssakkunniga i sitt den 12 november 1927 avgivna betänkande i ämnet föreslagit. Sålunda förutsattes, att vid Ultuna upprättades en lantbrukshögskola och vid Alnarp en anstalt för agronomutbildning, båda av den typ som i berörda betänkande betecknats såsom huvudalternativ A. Beträffande den högre mejeriundervisningen, vilken lantbruksundervisningssakkunniga ansågo böra förläggas till Alnarp, hade utredningsmännen emellertid, med hänsyn till från olika håll gjorda uttalanden till förmån för sammanförande av den högsta lantbruksundervisningen och den högsta mejeriundervisningen till en plats, ansett sig böra alternativt räkna med att den högre mejeriundervisningen förlädes till Ultuna.

Utredningsmännen övergå därefter till frågan örn försöksverksamhetens omfattning i allmänhet.

Utredningsmännen hade ansett sitt uppdrag i stort sett vara att verkställa en undersökning rörande den nu vid centralanstalten bedrivna verksamhetens sammanförande i större eller mindre omfattning med den högre lantbruksundervisningen. Utredningsmännen hade därför icke ansett det ingå i deras uppgift att upptaga till granskning den frågan, huruvida omfattningen av försöksverksamheten i vårt land kunde anses tillfredsställande eller i vad mån utvidgningar på olika punkter kunde anses påkallade. Ej heller hade utredningsmännen ansett sig böra upptaga det spörsmålet till behandling, huruvida centralanstalten såsom sådan redan vid nuvarande förläggning genom olika åtgärder kunde förväntas erhålla gynnsammare betingelser för sin verksamhet än som nu vore till finnandes. Med hänsyn till den stora betydelse, som forsknings- och försöksverksamheten på jordbruksområdet hade för hela lantbrukets utveckling, hade

182 Kungl. Maj:ts proposition nr 249

utredningsmännen emellertid vid uppgörande av olika alternativa förslag till försöksverksamhetens organisation så vitt möjligt sökt tillgodose, att den nu vid centralanstalten bedrivna försöksverksamheten efter eventuell förflyttning skulle kunna upprätthållas i en omfattning, som icke bleve mindre än förut.

Den allmänna planläggningen av utredningen hava utredningsmännen skisserat på följande sätt.

Avdelningen för husdjursskötsel och mejerihantering vid centralanstalten omfattade en underavdelning för husdjursskötsel och en underavdelning för mejerihantering. Skulle försöksverksamheten på ifrågavarande områden helt eller delvis förflyttas, borde enligt utredningsmännens mening de båda underavdelningarna organiseras såsom i förhållande till varandra självständiga avdelningar. I den följande utredningen bortsåges till en början från försöksverksamheten på mejeri området, då denna eventuellt kunde tänkas bliva flyttad till annan plats än lantbrukshögskolans förläggningsort.

Centralanstaltens avdelning för lantbruksbotanik hade till uppgift att verkställa undersökningar rörande de odlade växternas livsvillkor och förädling samt sjukdomar, under det att den lantbruksentomologiska avdelningen hade till uppgift att verkställa Undersökningar rörande för lantbruket nyttiga och skadliga insekters och andra mindre skadedjurs levnadssätt och livsvillkor m. m. Av skäl, som längre fram närmare utvecklades, ansåge utredningsmännen att, därest centralanstalten eller i varje fall större delen därav komme att förflyttas, en växtskyddsanstalt borde upprättas, omfattande tre avdelningar, nämligen en växtpatologisk, en entomologisk samt en upplysnings- och administrativ avdelning. Ifrågavarande anstalt borde vid sådant förhållande övertaga lantbruksentomologiska avdelningens uppgifter ävensom de uppgifter av växtpatologisk karaktär, som nu åvilade lantbruksbotaniska avdelningen.

De ytterligare uppgifter, som lantbruksbotaniska avdelningen hade sig förelagda —■ rörande de odlade växternas livsvillkor och förädling —• syntes, därest i enlighet med vad ovan förutsatts en växtskyddsanstalt komme att upprättas, lämpligen böra överföras på lantbrukshögskolans institution för botanik. Denna institution, som enligt högre lantbruksundervisningssakkunnigas förslag skulle förestas av en professor, borde enligt utredningsmännens mening i samband därmed utrustas med ännu en professur. Av de båda professurerna borde den ena huvudsakligen omfatta växtfs^siologi och den andra hava huvudvikten förlagd till ärftlighetslärans område.

Utöver nu angivna grenar omfattade försöksverksamheten vid den nuvarande centralanstalten ytterligare fyra avdelningar, nämligen jordbruks-, husdjurs-,1 kemiska och bakteriologiska avdelningarna. Vägande skäl syntes tala för att ifrågavarande fyra försöksavdelningar även i fortsättningen bleve förlagda till en och samma plats. Men även örn ändring härutinnan skulle anses motiverad, stöde de olika avdelningarna varandra dock så nära, att de vid förevarande utredning lämpligen syntes böra behandlas i ett sammanhang.

Beträffande de vid utredningen tillämpade principerna i övrigt hava utredningsmännen meddelat följande.

Vid den verkställda utformningen av de olika alternativen för organisationen av försöksverksamheten inom skilda delar av jordbruksområdet hade utredningsmännen i den utsträckning som varit möjlig anknutit sin utredning till förberörda förslag till den högre lantbruksundervisningens ordnande. Vid beräkning av de utav en eventuell förflyttning av centralanstalten föranledda

Med husdjursavdélningen förstås här och i det följande underavdelningen för husdjursskötsel vid den nuvarande centralanstalten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.

kostnaderna hade utredningsmännen ävenledes sökt tillämpa av högre lantbruksundervisningssakkunniga använda normer.

Enär avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, vore tillämpligt för samtliga ordinarie befattningshavare vid centralanstalten, hava utredningsmännen utgått ifrån att ifrågavarande befattningshavare skulle vara underkastade den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden ävensom den förflyttning till annan tjänstgöringsort, som kunde bliva dem i behörig ordning ålagd i samband med en eventuell förflyttning, helt eller delvis, av centralanstalten. Beträffande icke ordinarie befattningshavare vid centralanstalten borde motsvarande förändringar i anställningsvillkor ävenledes vara möjliga att genomföra.

Ett särskilt problem vid eventuell förflyttning av centralanstalten bleve att fastställa den tidpunkt, vid vilken förflyttningen borde taga sin början ävensom den ordning, i vilken förflyttningen borde äga rum. Enär ifrågavarande spörsmål intimt sammanhängde med frågan örn den högre lantbruksundervisningens ordnande och för övrigt torde för sin lösning vara i hög grad beroende av vilken form som valdes för försöksverksamhetens anknytning till ifrågavarande undervisning, hade utredningsmännen icke ansett sig böra för de olika alternativ för försöksverksamhetens organisation, vilka i det följande behandlades, upptaga frågan örn särskilda övergångsbestämmelser till närmare dryftande.

Vid den fortsatta utredningen hava utredningsmännen först upptagit till behandling frågan örn en förflyttning av försöksverksamheten på jordbruks-, husdjurs-, kemiska och bakteriologiska områdena samt — delvis — botaniska området. Med avseende på anknytandet av dessa försöksgrenar till anstalt för högre läntbruksundervisning hava utredningsmyndigheterna anfört följande allmänna synpunkter.

Den försöksverksamhet, varom här vore fråga, motsvarade verksamheten vid jordbruks-, husdjurs-, kemiska och bakteriologiska avdelningarna vid den nuvarande centralanstalten samt dessutom den verksamhet vid centralanstaltens botaniska avdelning, vilken avsåge de odlade växternas livsvillkor och förädling. Beträffande sistnämnda verksamhet hade utredningsmännen redan i det föregående under vissa förutsättningar uttalat sig för dess införlivande med lantbrukshögskolan, och formerna härför syntes röna ringa inflytande av vilka anordningar, som kunde synas lämpliga för annan försöksverksamhets anknytande till högskolan.

Med avseende på återstående fyra försöksavdelningar syntes olika möjligheter föreligga, när det gällde att i större eller mindre omfattning sammanföra dem med lantbrukshögskolan. Såsom redan förut anförts, syntes Vägande skäl tala för att ifrågavarande försöksavdelningar förlädes till samma plats. I första hand torde detta gälla jordbruks- och husdjursavdelningarna. Visserligen saknades icke från utlandet exempel därpå, att försöksverksamhet på jordbruksområdet och på husdjursområdet med framgång kunde bedrivas vid till olika platser förlagda institutioner, men det syntes uppenbart, att icke obetydliga fördelar kunna vara att vinna genom det intima samarbete mellan försöksmän tillhörande de olika försöksområdena, vilket endast kunde komma till stånd vid lokal förening av institutionerna. En av husdjursavdelningens viktigare uppgifter hade ju varit oell bomme även i fortsättningen att bliva att syssla med olika utfodringsspörsmål, och det borde då för den vara av stor betydelse att stå i nära kontakt med den institution, som hade till uppgift att bedriva försöksverksamhet rörande, bland annat, odlingen av de hemma-

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

producerade fodermedlen. För lösandet av vissa försöksuppgifter torde det för övrigt över huvud taget vara nödvändigt, att ifrågavarande båda försöksavdelningar intimt samarbetade.

Vad_ därefter anginge verksamheten vid kemiska och bakteriologiska försöksavdelningarna, hade denna i icke ringa grad' till uppgift att underbygga och stödja försöksverksamheten på jordbruks- och husdjursområdena, samtidigt som den i viss utsträckning borde hämta impulser från dessa försöksområden. Härav följde, att det icke gärna kunde vara lämpligt att, därest jordbruks- och husdjursavdelningarna förflyttades till Ultuna, bibehålla kemiska och bakteriologiska avdelningarna vid Experimentalfältet. Utredningsmännen hade icke heller ansett sig böra upptaga en sådan form för organisationen av försöksverksamheten till närmare prövning. Med hänsyn till att vissa skäl däremot syntes kunna anföras för bibehållande av jordbruks- och husdjursavdelningarna vid Experimentalfältet hade utredningsmännen ansett den anordningen innebära en möjlighet värd att undersökas, då utav ifrågavarande fyra försöksavdelningar endast avdelningarna för kemi och bakteriologi flyttades till lantbrukshögskolan. Sistnämnda avdelningar skulle nämligen då kunna erhålla nära anknytning till verksamheten vid högskolans institutioner för jordbruk och husdjursskötsel, vilket sannolikt skulle innebära en tillfredsställande kontakt med viktigare problem inom dessa fackområden. Anordningen förutsatte givetvis, att jordbruks- och husdjursavdelningarna erhölle de ökade laboratorieutrymmen och den särskilda personal, som kunde erfordras för utförande av olika utav avdelningarnas arbetsuppgifter föranledda driftanalyser.

Till motivering för upptagandet av olika alternativ för den nu avhandlade delen av utredningen hava utredningsmännen ytterligare anfört följande.

Med avseende på formen för ifrågavarande försöksverksamhets anknytande till lantbrukshögskolan kunde man tänka sig två principiellt olika anordningar. Den ena skulle innebära, att försöksverksamheten organiserades i form av en särskild, med högskolan i vissa hänseenden sidoordnad anstalt. Befattningshavare vid försöksanstalten skulle enligt detta system endast i mindre omfattning meddela undervisning Aud högskolan. Den andra tänkbara anordningen vöre, att försöksverksamheten så att säga införlivades i lantbrukshögskolans verksamhet. Gemensamma institutioner borde då inrättas för undervisnings- och försöksverksamhet inom de olika områdena, och ansvaret för såväl undervisning som försöksverksamhet inom visst område bomme att i större utsträckning förenas på en hand. Utredningsmännen hade till behandling upptagit båda dessa möjligheter. Sålunda bomme utredningsmännen i det följande att under alternativ A redogöra för, på vad sätt de fyra försöksavdelningarna, — jordbruks-, husdjurs-, kemiska och bakteriologiska avdelningarna — kunde tänkas organiserade i form av en till platsen för lantbrukshögskolan förlagd fristående försöksanstalt, och under alternativ B skulle behandla^ en organisationsform, innebärande att samtliga ifrågavarande försöksavdelningar tänktes direkt införlivade med lantbrukshögskolan.

Säborn ett tredje alternativ för försöksverksamhetens organisation hade utredningsmännen ansett sig böra upptaga ett system, som innebure tillämpning av båda de organisationsformer, som läge till grund för alternativen A och B. Sålunda förutsattes i detta fall, att vid förflyttning av centralanstaltens jordbruks-. husdjurs-, kemiska och bakteriologiska avdelningar till platsen för en blivande lantbrukshögskola de båda förstnämnda avdelningarna skulle tillsammans bilda en med högskolan sidoordnad försöksanstalt, medan avdelningarna för kemi och bakteriologi skulle införlivas med högskolan. Alternativ C hade ansetts vara förtjänt av att göras till föremål för utredning icke minst av den anledningen, att detta alternativ mera än de föregående toge

Kungl. Maj:ts proposition nr 249-

hänsyn till den olikhet i fråga om natur och arbetssätt, som förelåge beträffande de fyra försöksavdelningarna och som vore av betydelse när det gällde att bedöma, vilken form som kunde synas lämplig för deras anknytning till högskolan.

Slutligen hade utredningsmännen, såsom redan anförts, ansett sig bora räkna jämväl med den möjligheten, att centralanstaltens jordbruks- och husdjursavdelningar även i fortsättningen bleve förlagda till Experimentalfältet, under det att avdelningarna för kemi och bakteriologi förflyttades till platser för högskolan. Denna organisationsplan — alternativ D —- skilde sig från motsvarande plan vid alternativ C i huvudsak endast däruti, att den fristående försöksanstalten förutsattes vara förlagd till Experimentalfältet i stället för till platsen för lantbrukshögskolan.

För ifrågavarande fyra avdelningar av försöksverksamheten hava utredningsmännen således till närmare behandling upptagit nedannämnda fyra alternativ, nämligen

1) de fyra avdelningarna tänkas tillsammans bilda en till platsen för lantbrukshögskolan förlagd fristående försöksanstalt (i det följande betecknat såsom alternativ A);

2) samtliga fyra avdelningar tänkas införlivade med lantbrukshögskolan (alternativ B);

3) jordbruks- och husdjursavdelningarna tänkas tillsammans bilda en till platsen för lantbrukshögskolan förlagd fristående försöksanstalt, medan avdelningarna för kemi och bakteriologi tänkas införlivade med lantbrukshögskolan (alternativ C);

4) jordbruks- och husdjursavdelningarna tänkas vara även i fortsättningen förlagda till Experimentalfältet, medan avdelningarna för kemi och bakteriologi tänkas införlivade med lantbrukshögskolan (alternativ D).

Beträffande samtliga nu angivna fyra alternativ förutsätta utredningsmännen i anslutning till vad tidigare anförts, att den del av verksamheten vid centralanstaltens botaniska avdelning, som avser de odlade växternas livsvillkor och förädling, införlivas med lantbrukshögskolan.

Jag övergår nu till att i korthet redogöra för innebörden av de nämnda fyra alternativen.

Alternativ A: De fyra försöksavdelningarna organiseras i form av en till

platsen för högskolan (Ultuna) förlagd fristående försöksanstalt.

Ehuru försöksverksamheten vid detta alternativ förutsättes skola omhänderhavas av en särskild försöksanstalt och således intaga en gentemot lantbrukshögskolans verksamhet självständig ställning, torde dock enligt utredningsmännens mening förläggningen till samma plats av de båda anstalterna innebära vissa svårigheter att giva åt dem var sin fullt självständiga organisation. Även om försöksanstalten i stort sett utrustades med egna försöksarealer och djurbesättningar, torde det likväl i åtskilliga fall komma att visa sig nödvändigt, att vid Ultuna förefintliga anordningar och resurser i viss mån utnyttjades både av högskolan och av försöksanstalten. Sålunda torde det icke vara möjligt att vid Ultuna ställa till försöksanstaltens förfogande en särskild försöksgård med jordarter av så skilda slag och i övrigt av den beskaffenhet, att icke försök i viss utsträckning behövde anordnas jämväl å annan närbelägen och för ändamålet disponibel mark. Det torde icke heller vid förläggning

186 Kungl. Maj:ts proposition nr S-i-O.

till Ultuna bliva möjligt att förse försöksanstalten med så stora egna djurbesättningar av olika slag, att icke i vissa fall komplettering kan behöva företagas från elen vid högskolans jordbruk förefintliga djurstocken. Vad beträffar den kemiska avdelningen av försöksanstalten kan det måhända, framhålla utredningsmännen, befinnas lämpligt, att jämväl vissa av försöks- och forskningsuppgifter vid högskolans institutioner föranledda driftsanalyser utföras viel avdelningens för ändamålet utrustade laboratorier.

Men även på annat sätt anse utredningsmännen en viss gemenskap mellan de båda anstalterna vara önskvärd. Sålunda torde det vara lämpligt, att anstalterna erhålla gemensamt bibliotek, och sannolikt torde det även vara möjligt och förenat med vissa fördelar, att kamrerargöromålen för de båda anstalterna sammanfördes på en hand.

Vid övervägande av frågan om försöksanstaltens organisation under den förutsättning, alternativ A innebär, hava utredningsmännen kommit till den uppfattningen, att försöksanstalten lämpligen bör intaga en ställning i förhållande till lantbrukshögskolan, som närmast överensstämmer med den ställning. statens skogsförsöksanstalt intager till skogshögskolan. Detta innebär, bland annat, att en gemensam styrelse skall finnas för försöksanstalten och högskolan. Den enhetlighet i ledningen, som en dylik anordning innebär, är av betydelse även i sådant avseende, att den för högskolan tillsatta styrelsen, som skall hava till uppgift, bland annat, att bestämma omfattningen av olika lärares undervisningsskyldighet, får möjlighet att besluta angående arten och omfattningen jämväl av den mera begränsade undervisning, som vissa befattningshavare vid försöksanstalten kunna anses böra hava till åliggande att meddela.

Enär förevarande alternativ i huvudsak endast innebär en förflyttning av centralen för försöksverksamheten på ifrågavarande områden från Experimentalfältet till Ultuna utan ingripande förändringar i anstaltens organisation, bliva även dess för söksuppgifter i stort sett desamma som inom motsvarande avdelningar vid centralanstaltens nuvarande förläggning. Beträffande avdelningen för bakteriologi blir emellertid under de givna förutsättningarna en viss begränsning i ämnesområde för försöksuppgifterna. oundviklig. För närvarande har avdelningen till uppgift att verkställa undersökningar och utredningar rörande bakteriers livsverksamhet, särskilt med hänsyn till deras inverkan på jordens fruktbarhet, växters och djurs näringsupptagande samt förändringar hos mjölk och mejeriprodukter. Undersökningarna på mjölkhushållningens område utföras emellertid för närvarande i intim samverkan med underavdelningen för mejerihantering, och skulle försöksverksamheten på mejeriområdet framdeles förläggas till annan plats än vad fallet blir med bakteriologiska avdelningen, torde deri senare komma att sakna förutsättningar för en mera omfattande, praktiskt inriktad försöksverksamhet på mjölkbakteriologiens område.

Beträffande för sök smännens medverkan vid hög skolundervisning en hade högre lantbruksundervisningssakkunniga räknat med, att vid samförläggning av försöksanstalt och lantbrukshögskola vederbörande befattningshavare vid försöksanstalten skulle hava förslagsvis följande undervisningsskyldighet:

föreståndaren eller överassistenten (försöksledaren) vid anstaltens jordbruksavdelning 40 föreläsnings- och 40 övningstimmar;

_ föreståndaren eller laboratorn vid anstaltens husdjursavdelning 30 föreläsnings- och 50 övningstimmar;

_ föreståndaren eller laboratorn vid anstaltens kemiska avdelning 25 föreläsnings- och 25 övningstimmar; samt

föreståndaren vid anstaltens bakteriologiska avdelning 35 föreläsnings- och 60 övningstimmar.

Därutöver borde på lantbruksundervisningens högre stadium sådan anknyt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9.

ning finnas mellan högskola oell försöksanstalt, att vissa studerande finge utföra det för högre examina ofta nödvändiga experimentella forskningsarbetet vid anstaltens olika institutioner och under ledning av institutionsföreståndarna.

Utredningsmännen anse, att vid förevarande alternativ för försöksverksamhetens organisation befattningshavare vid försöksanstalten böra kunna tagas i anspråk för lantbruksundervisningen uti i stört sett den omfattning som högre lantbruksundervisningssakkunniga enligt vad ovan anförts föreslagit vid samförläggning av högskola och försöksanstalt. Dock kan det enligt utredningsmännens mening måhända vara önskvärt, att en viss del av ifrågavarande undervisning lägges utanför det ordinarie undervisningsschemat och i stället får formen av kortare föreläsningsserier med redogörelse för försöksverksamhetens metoder och nyaste resultat på vars och ens speciella område.

Behovet av arbetskrafter vid försöksanstalten hava utredningsmännen ansett kunna beräknas bliva lika stort som det nu är vid de fyra av centralanstaltens avdelningar, som tillsammans skulle bilda den nya försöksanstalten. Den förutsatta undervisningsskyldigheten för vissa befattningshavare vid anstalten kunde visserligen tänkas behöva kompenseras genom ytterligare arbetshjälp för försöksverksamheten, och anstaltens mindre centrala läge efter förflyttningen, särskilt i kommunikationshänsende, kunde också måhända anföras såsom ytterligare skäl för ökning i antalet arbetskrafter, men å andra sidan torde i vissa fall någon arbetsbesparing kunna ernås genom rationell planläggning och utrustning av institutionslokalerna, och vidare böra de efter förflyttningen i vissa avseenden rikare försöksmöjligheterna å förläggningsplatsen innebära, att beträffande åtskilliga försöksuppgifter arbetsåtgången sannolikt blir något mindre än förut. Utredningsmännen hålla för troligt, att nu angivna skäl för ökning och för minskning av arbetskraften i stort sett uppväga varandra, och att under förutsättning av oförändrad omfattning av försöksverksamheten behovet av arbetskrafter för ifrågavarande verksamhet kan beräknas i huvudsak överensstämma med det under nuvarande organisation förefintliga behovet.

I överensstämmelse härmed hava utredningsmännen föreslagit följande befattningshavare för de olika avdelningarna:

För jordbruksavdelningen: 1 avdelningsföreståndare (B 30),

1 försöksledare (B 26),

1 förste assistent (extra ord. B 21).

2 assistenter (arvode ä 4,800 kr.).

2 assistenter (arvode ä 3,600 kr,).

För husdjursavdelhingen: 1 avdelningsföreståndare (B 30).

1 laborator (B 26),

1 förste assistent (extra ord. B 21),

2 assistenter (arvode å 4,800 kr.).

2 assistenter (arvode ä 3,600 kr.).

För kemiska avdelningen: 1 avdelningsföreståndare (B 30),

1 laborator (B 26),

1 förste assistent (extra ord. B 21).

1 assistent (arvode ä 4,800 kr.),

2 assistenter (arvode å 3,600 kr.).

För bakteriologiska avdelningen: 1 avdelningsföreståndare (B 30),

1 förste assistent (extra ord. B 21),

1 assistent (arvode 4,800 kr.).

En av avdelningsföreståndarna skulle fungera såsom chef för anstalten.

Av andra befattningshavare vid försöksanstalten har räknats med ett kanslibiträde, en maskinist och tre vaktmästare. Bibliotekarie och kamrerare skulle försöksanstalten hava gemensamt med högskolan.

Avlöningsstaten, budgettekniskt beräknad, skulle efter avdrag för visst inbesparat speciallärararvode vid högskolan komma att sluta på 156,622 kronor.

188 Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9.

Såsom i det föregående anförts, hava utredningsmännen vid fullgörandet av sitt uppdrag utgått ifrån att försöksverksamheten efter eventuell förflyttning kommer att bedrivas i en omfattning, som icke blir mindre än förut. Detta innebär, bland annat, att behovet av lokalutrymmen blir i stort sett oförändrat. De för närvarande av jordbruks- och husdjursavdelningarna disponerade lokalerna måste emellertid betecknas såsom otillräckliga, och förslag hava också tidigare vid upprepade tillfällen framställts i syfte att bereda dessa två avdelningar ökade utrymmen. Skola ifrågavarande avdelningar förflyttas, torde därför deras behov av institutionslokaler böra i samband med förflyttningen bättre tillgodoses, Kemiska och bakteriologiska avdelningarna hava helt nyligen erhållit ökade laboratorieutrymmen, och för deras del är vid nuvarande förläggning frågan om ytterligare utvidgning icke aktuell. Därest avdelningarna skola förflyttas till annan plats och i samband därmed ny institutionsbyggnad uppföras, torde det emellertid vara lämpligt att i viss utsträckning taga hänsyn till framtida utveckling av försöksverksamheten. Utredningsmännen hava därför ansett sig böra även beträffande sistnämnda avdelningar räkna med någon örn ock jämförelsevis ringa ökning av lokalutrymme.

Utredningsmännen hava utarbetat preliminärt förslag till en för de fyra försöksavdelningarna gemensam institutionsbyggnad, innehållande en nyttig golvyta av 1,810 m2. Vidare har räknats med bostadshus för tre vaktmästare, försökslada, försöksstall, växthus och förrådshus samt vissa andra yttre anläggningar.

Kostnaderna för byggnader och andra anläggningar för försöksanstalten hava ansetts kunna beräknas till 638,000 kronor.

Eörlägges försöksanstalten till samma plats som lantbrukshögskolan, bör enligt utredningsmännens mening vid denna uppföras en särskild biblioteksbyggnad, som utredningsmännen beräknat komma att kosta 150,000 kronor. Samtidigt skulle emellertid kunna vinnas en besparing i vissa andra byggnadskostnader för högskolan av omkring 35,000 kronor.

Kostnaderna för specialinredning och inventarier för försöksanstalten hava utredningsmännen beräknat till i avrundat tal 47,000 kronor.

De årliga driftkostnaderna — oberäknat löner och arvoden till olika befattningshavare — för en till Ultuna förlagd försöksanstalt enligt alternativ A skulle enligt utredningsmännens beräkningar kunna väntas uppgå till 144,000 kronor.

Såsom redan nämnts, hava utredningsmännen tänkt sig, att vid alla fyra alternativen (A, B, C och D) den del av centralanstaltens lantbruksbotaniska avdelning, som avser de odlade växternas livsvillkor (växtfysiologi) och förädling skulle överflyttas på lantbrukshögskolans botaniska institution, som i samband därmed borde utvidgas till att omfatta två professurer, den ena avseende i främsta rummet växtfysiologi och den andra huvudsakligen ärftlighetslära. En sådan anordning skulle vara värdefull även ur undervisningens synpunkt genom den ökade specialisering av lärarekrafter, som därav skulle bliva följden.

För den sålunda utvidgade lantbruksbotaniska institutionen vid högskolan hava utredningsmännen föreslagit följande befattningshavare.

1) växtfysiologi m. m.,

1 professor (B 30),

1 förste assistent (extra ord. B 21),

1 amanuens (arvode 1,200 kr.),

2) ärftlighetslära m. m.,

1 professor (B 30),

1 assistent (arvode 3,600 kr.).

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9.

189 Enär högre lantbruksundervisningssakkunniga för den botaniska institutionen räknade med en professor oell en amanuens, skulle sålunda den genom institutionens utvidgning förorsakade ökningen i antalet befattningshavare omfatta en professor, en förste assistent och en assistent. Eör högskolan medför ifrågavarande utvidgning en beräknad ökning i lönekostnader av 20,130 kronor.

Den ifrågasatta utvidgningen av botaniska institutionen motiverar vidare en viss ökning i lokalbehovet vid högskolan. Utredningsmännen hava beräknat denna ökning till 320 m2 golvyta. Ifrågavarande lokaler skulle kunna inrymmas i den nuvarande s. k. elevbyggnaden vid Ultuna och därigenom endast, förorsaka en inredningskostnad av 26.700 kronor. För försöksverksamheten i botanik skulle vidare erfordras ett växthus, en glashall, en försöksloge med torkhall och redskapsbod för försök i växtfysiologi samt en försöksloge för försöksverksamheten i ärftlighetslära med växtförädling.

Den av botaniska institutionens utvidgning förorsakade sammanlagda ökningen i byggnadskostnader hava av utredningsmännen beräknats till 71,700

kronor. . „

För specialinredning, inventarier m. m. skulle tillkomma ett engångsbelopp

av 30,000 kronor.

Den sammanlagda ökningen i årliga driftkostnader för högskolan genom berörda utvidgning av den botaniska institutionen har av utredningsmännen beräknats till 8,000 kronor.

Alternativ B: De fyra försöksavdelningarna införlivas med lantbrukshög-

skolan (Ultuna).

De fyra här avsedda avdelningarna för försöksverksamhet — jordbruks-, husdjurs-, kemiska och bakteriologiska avdelningarna tänkas vid detta aidemativ bliva direkt inordnade i motsvarande institutioner vid lantbrukshögskolan, vilket i realiteten innebär, att samma person skulle komma att bära huvudansvaret för såväl försöksverksamheten som den högre lantbruksutbildningen inom visst område. Det är tydligt, att vid denna förutsättning organisationen i allt väsentligt måste bliva gemensam för undervisningsverksamheten och försöksverksamheten. Sålunda måste bada lyda under en och samma styrelse, och för hela den förenade anstalten borde finnas en chef såsom ledare särskilt i administrativt hänseende. Enär bada grenarna av verksamheten vid deli organisationsform, som här förutsättes, såväl beträffande personal som i fråga örn materiella resurser skulle bliva intimt förenade, anse utredningsmännen det vidare vara nödvändigt, att ekonomien bleve gemensam för försöksverksamheten och undervisningsverksamheten.

Med avseende på viss försöksverksamhet på det botaniska området galler vad i det föregående under alternativ A anförts. _

De försöksuppgifter, som nu åligga centralanstaltens, jordbruks-, husdjurs-, kemiska och bakteriologiska avdelningar, torde böra uti stort sett oförändrad omfattning övertagas av lantbrukshögskolan, därest avdelningarna införlivas med denna. Med avseende på ifrågavarande försöksuppgifters fördelning på olika institutioner vid högskolan hava utredningsmännen tänkt sig följande

anordningar. 0

Försöksverksamheten på det kulturtekniska området, vilken nu avilar centralanstaltens jordbruksavdelning, synes böra omhänderhavas av den kulturtekniska institutionen vid högskolan.

Den återstående och mest omfattande delen av jordbruksavdelmngens nuvarande verksamhet synes böra stå under enhetlig ledning. Högre lantbruksundervisningssakkunniga hava för undervisningen i jordbrukslära vid lantbrukshögskolan föreslagit två professurer, nämligen en i allmän jordbruks^-

190 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

ra oell en i växtodlingslära. Skola de liela landet omfattande jordbruksförsöken inordnas i högskolans verksamhet, synes det vara ändamålsenligt, att högskolans institutioner för undervisningen i allmän jordbrukslära och i växtodlingslära tillsammans med den införlivade försöksverksamheten bilda en enda större institution: institutionen för jordbrukslära. Den ena av institutionens båda professorer bör vara prefekt för institutionen. Vid Ultuna bör vardera professorn hava särskilda försöktsfält av erforderlig storlek till sitt förfogande, eventuellt en mindre försöksgård.

För åstadkommande av önskvärd enhetlighet beträffande den lokala försöksverksamheten i landet -— varmed i detta sammanhang förstås såväl vid försöksgårdar eller direkt från högskolan bedriven försöksverksamhet å andra platser som även den försöksverksamhet, som anordnas i samarbete nied hushållningssällskapen — bör ifrågavarande försöksverksamhet stå under ledning av ett försöksråd, som bör hava till uppgift att behandla frågor av försöksteknisk art. I försöksrådet böra professorerna i allmän jordbrukslära och i växtodlingslära — eventuellt även professorn i kulturteknik — äga säte och stämma, och dessutom böra i rådet ingå 2 ä 3 på försöksområdet sakkunniga personer utanför högskolans krets, helst med direkt anknytning till det praktiska jordbruket. Omförmälda professorer böra vara föredragande var och en beträffande ärenden, som ligga inom hans speciella ämnesområde. För frågor av mera allmän natur bör en av professorerna utses till föredragande.

I syfte att ernå en mera enhetlig ledning av den lokala fältförsöksverksamheten i landet, än vad eljest synes möjligt vid ifrågavarande alternativ för försöksverksamhetens organisation, torde vidare böra anställas en särskild försöksledare i jämförelsevis hög tjänsteställning, vilken bör få till uppgift, bland annat, att handhava kontrollen av det praktiska utförandet av fältförsök avseende såväl jordens bearbetning och gödsling m. nr. som växtodling. Försöksledaren synes icke böra åläggas undervisningsskyldighet.

Den vid centralanstaltens husdjur savdelning bedrivna verksamheten synes vid eventuellt införlivande med lantbrukshögskolan böra till huvudsaklig del anknytas till undervisningsverksamheten i ämnet husdjurens utfodring och skötsel, men den bör på olika punkter stå i kontakt jämväl med undervisningsverksamheten i ämnena husdjurens anatomi och fysiologi samt husdjurens avels- och raslära.

För åstadkommande av vissa undersökningar rörande husdjurens näringsbehov och därmed sammanhängande spörsmål torde det vara värdefullt att äga tillgång till anordningar för genomförande av fullständiga respirationsförsök. Vid centralanstaltens husdjursavdelning saknas hittills sådana anordningar. Emellertid torde det icke vara nödvändigt att vid eventuell förflyttning av försöksverksamheten detta önskemål omedelbart förverkligas. Däremot torde under ledning av professorn i husdjuréns anatomi och fysiologi redan från början böra upptagas sådana uppgifter av fysiologisk natur, vilka kräva mindre omfattande ^resurser men likväl kunna bidraga att underbygga försöksverksamheten på utfodringens område.

Med undantag för verksamheten för avkastningsbedömning rörande avelssvin har vid centralanstaltens husdjusavdelning endast i jämförelsevis mindre utsträckning bedrivits försöksverksamhet på avelslärans område. Vid lantbrukshögskolan ^förutsättes emellertid skola finnas särskild representant för detta ämnesområde, och införlivas husdjursavdelningen med högskolan, torde professorn i avelslära böra beredas tillfälle att i viss utsträckning syssla med försöksuppgifter inom husdjursaveln.

I överensstämmelse med vad förut anförts beträffande jordbruksläran förorda utredningsmännen, att vid förevarande alternativ institutionerna för ovannämnda tre undervisningsämnen vid högskolan tillsammans med den införliva-

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

de försöksverksamheten bilda en enda större institution: institutionen för husdjurslära. Av professorerna i de tre undervisningsämnena bör en bliva prefekt för institutionen. Äyen inom detta försöksområde torde stödet av ett försöksråd vara värdefullt, även örn behovet måhända kan anses mindre framträdande än beträffande försöken på det egentliga jordbrukets område.

Vid inordnande av den kemiska avdelningen i högskolan synes det vara lämpligast, att verksamheten vid avdelningen uppdelas på högskolans institutioner för lantbrukskemi och för marklära. Rent organisatoriskt sett torde det emellertid vara mera ändamålsenligt, att vid högskolan inrättades en gemensam institution för lantbrukskemi och marklära. Måhända kunde den bakteriologiska försöksverksamheten, för vilket ämnesområde det ursprungliga högskoleförslaget icke upptog någon enhetlig institution, lämpligen ingå såsom del av ifrågavarande större institution. Denna finge då tre professorer, av vilka en borde bliva prefekt.

. Utredningsmännen hava vidare framställt förslag till uppdelning av undervisningen vid högskolan på olika befattningshavare under förutsättning av att förberörda försöksverksamhet införlivas med högskolan. I förhållande till det av högre lantbruksundervisningssakkunniga framlagda förslaget innebär förevarande förslag i huvudsak den ändringen, att i vart och ett av ämnena lantbrukskemi, allmän jordbrukslära, växtodlingslära och husdjurens utfodring och skötsel undervisningen skulle uppdelas på en professor och en laborator.

Utredningsmännen hava för de här ifrågavarande ämnesområdena vid lantbrukshögskolan beräknat behovet av arbetskrafter på följande sätt:

Lantbrukskemi .................. 1

1 Lantbruksbotanik och lantbrukszoolo- 2

gi samt allmän ärftlighetslära. ... 1

1 Bakteriolog! .................... 1

1 Marklära ...................... 1

1 Jordbrukslära .................. 2

2 Kulturteknik .................... 1

1 Husdjurens anatomi och fysiologi . . 1

1 Husdjurens avels- och raslära...... 1

professor (B 30),

laborator (B 26),

förste assistent (extra ord. B 21),

assistenter (arvode ä 4,800 kr.),

assistenter (arvode ä 3,600 kr.),

amanuens (arvode 1,200 kr.).

professorer (B 30),

förste assistent (extra ord. B 21),

assistent (arvode 3,600 kr.),

amanuens (arvode 1,200 kr.),

speciallärare.

professor (B 30),

förste assistent (extra ord. B 21),

assistent (arvode 4,800 kr.).

professor (B 30),

assistent (arvode 4,800 kr.),

amanuens (arvode 1,200 kr.).

professorer (B 30),

laboratorer (B 26),

försöksledare (B 26),

förste assistent (extra ord. B 21),

assistenter (arvode ä 4,800 kr.),

assistenter (arvode ä 3,600 kr.).

professor (B 30),

assistent (arvode 4,800 kr.),

assistent (arvode 3,600 kr.).

professor (B 30),

assistent (arvode 3,600 kr.).

amanuens (arvode 1,200 kr.).

professor (B 30),

assistent (arvode 3,600 kr.).

192 Kungl. Majda proposition nr 2b9.

Husdjurens utfodring och skötsel . . 1 professor (B 30),

1 laborator (B 26),

1 förste assistent (extra ord. B 21),

2 assistenter (arvode ä 4,800 kr.),

3 assistenter (arvode å 3,600 kr.).

Övriga institutioner och undervisningsämnen vid högskolan beröras icke av den del av försöksverksamheten, som här avhandlats, varför behovet av arbetskrafter för dem blir oförändrat.

Nu berörda försöksverksamhets införlivande i lantbrukshögskolan har vidare ansetts motivera viss höjning av arvoden till högskolans rektor, kamrerare och bibliotekspersonal. Därjämte skulle behöva anställas ytterligare ett skrivbiträde, två vaktmästare och en snickare.

I anslutning härtill hava utredningsmännen beräknat avlöningsstaten för högskolan med införlivad försöksverksamhet till 364,612 kronor. För högskola utan försöksverksamhet (enligt högre lantbruksundervisningssakkunnigas förslag) hade motsvarande kostnader beräknats till 187,234 kronor.

I fråga örn högskolans behov av lokalutrymmen under förutsättning av berörda försöksverksamhets införlivande hava utredningsmännen gjort en detaljerad beräkning. Det visar sig, att de egentliga institutionslokalerna skulle behöva omfatta tillhopa 9,380 m2 nyttig golvyta mot 5,955 m2 för enbart högskolan. Byggnadskostnaderna enligt det sålunda utvidgade programmet och jämväl innefattande vissa yttre anläggningar för försöksverksamheten hava beräknats till 1,818,600 kronor mot 1,009,600 kronor för enbart högskola.

Engångskostnaderna för specialinredning och inventarier för den enligt förevarande alternativ utvidgade högskolan hava uppskattats till 312,800 kronor.

De årliga driftskostnaderna, oberäknat avlöningar, för lantbrukshögskolan inklusive försöksverksamhet hava utredningsmännen ansett böra beräknas till 297,000 kronor.

Alternativ C: Vissa grenar av försöksverksamheten organiseras i form av en till platsen för lantbrukshögskolan förlagd fristående försöksanstalt; andra grenar införlivas med högskolans verksamhet.

Såsom förut anförts vid angivande av de allmänna riktlinjerna för utredningen, innebär förevarande alternativ, att vid förflyttning av centralanstaltens jordbruks-, husdjurs-, kemiska och bakteriologiska avdelningar till platsen för en blivande lantbrukshögskola (Ultuna), de båda förstnämnda avdelningarna skulle tillsammans bilda en med högskolan sidoordnad försöksanstalt, medan avdelningarna för kemi och bakteriologi skulle införlivas med högskolan. Liksom vid de båda föregående alternativen förutsättes därjämte, att viss del av de centralanstaltens botaniska avdelning nu åvilande uppgifterna skulle överflyttas på högskolans botaniska institution.

Utredningsmännen hava ansett sig kunna utgå bland annat därifrån, att de för jordbruks- och husdjursavdelningarnas försöksverksamhet erforderliga vanligare driftsanalyserna även vid nu skisserad organisationsform för försöksverksamheten skola kunna utföras vid kemiska institutionen.

1. Försöksanstalten.

Med avseende på försöksanstaltens allmänna organisation gäller vad utredningsmännen anfört beträffande motsvarande, mera omfattande anstalt vid alternativ A. På samma sätt äro de synpunkter, som vid redogörelse för nämnda alternativ anförts beträffande jordbruks- och husdjursavdelningarnas försöksuppgifter, giltiga även i detta fall. I fråga örn vissa till dessa avdelnin-

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

gar knutna befattningshavares medverkan vid undervisningen i lantbrukshögskolan synes icke heller finnas anledning vidtaga ändring i det förslag, som framställts beträffande den större försöksanstalten.

Behovet av skolad arbetskraft har av utredningsmännen beräknats på samma sätt som för jordbruks- och husdjursavdelningarna vid alternativ A. Vaktmästarpersonalen har ansetts kunna inskränkas till en maskinist och en institutionsvaktmästare.

De årliga kostnaderna för avlöningar vid försöksanstalten hava i överensstämmelse härmed beräknats uppgå till 94,438 kronor.

Erforderliga lokaler i institutionsbyggnad för försöksanstalten hava utredningsmännen ansett böra omfatta tillsammans 1,100 m2 nyttig golvyta. Därutöver erfordras liksom vid alternativ A vaktmästarbyggnad samt vissa yttre anläggningar för försöksverksamheten. Kostnaderna för erforderliga byggnadsarbeten vid försöksanstalten hava beräknats till 395,000 kronor.

För specialinredning av institutionsbyggnaden och dennas tillgodoseende med inventarier och erforderlig laboratorieutrustning har beräknats ett engångsbelopp av 33,000 kronor.

Vid beräkning av omkostnadsstaten för försöksanstalten hava utredningsmännen i tillämpliga delar utgått från samma förutsättningar som vid motsvarande beräkning under alternativ A. De årliga driftkostnaderna hava ansetts böra upptagas med 114,000 kronor.

2. Lantbrukshögskolan.

Försöksverksamheten i kemi och bakteriologi tänkes inordnad i lantbrukshögskolan enligt de grunder, som vid alternativ B angivits, och beträffande organiserandet av försöksverksamheten i vissa delar av ämnet botanik gäller vad förut anförts i denna fråga. Med avseende på dessa försöksgrenars organisation och försöksuppgifter ävensom deras behov av arbetskraft och materiella resurser är därför i stort sett intet att tillägga.

Behovet av vaktmästarpersonal vid högskolan kan likväl beräknas bliva något mindre än vid alternativ B. Utredningsmännen anse sålunda, att antalet institutionsvaktmästare bör kunna minskas från sex till fem. Vidare har kontorsbiträdeshefattningen ansetts kunna indragas.

De årliga kostnaderna för avlöningar vid högskolan hava beräknats till 271,468 kronor, vilket innebär en ökning i förhållande till högre lantbruksundervisningssakkunnigas högskoleförslag med 84,234 kronor.

Genom förevarande försöksverksamhets införlivande med högskolan förorsakas en ökning i högskolans lokalbehov med omkring 2,500 m2 nyttig golvyta. Därtill komma växthus och försöksloge m. m. för försöksverksamheten. De sammanlagda byggnadskostnaderna hava av utredningsmännen ansetts böra beräknas till 1,582,700 kronor. Motsvarande kostnader för enbart högskola hade upptagits till 1,009,600 kronor.

Engångskostnaderna för specialinredning av institutionslokaler samt inventarier och undervisningsmateriel vid högskolan har i detta fall beräknats till 292,800 kronor.

De årliga driftkostnaderna för lantbrukshögskolan vid alternativ C anse utredningsmännen böra beräknas till 195,000 kronor.

Alternativ D: Vissa grenar av försöksverksamheten organiseras i form av en till Experimentalfältet förlagd försöksanstalt; andra grenar införlivas med verksamheten vid lantbrukshögskolan (Ultuna).

Förevarande alternativ ansluter sig nära till den allmänna plan för ifrågavarande försöksverksamhets organisation, som legat till grund för utformnin-

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sami. 212 haft. (Nr 249.) 13

194 Kungl. Maj:is proposition nr 2b9.

gen av alternativ C. Liksom vid sistnämnda alternativ förutsattes sålunda, att centralanstaltens avdelningar för kemi och bakteriologi liksom viss del av den botaniska avdelningen nära anknytes till lantbrukshögskolan, under det att jordbruks- och husdjursavdelningarna tillsammans organiseras i form av en fristående försöksanstalt. Vid förevarande alternativ utgår man emellertid vidare därifrån, att den fristående försöksanstalten icke skall sidoordnas nied lantbrukshögskolan utan att ifrågavarande försöksverksamhet i stället allt fortfarande skall hava sin central förlagd till Experimentalfältet. Skola jordbruksoch husdjursavdelningarna lokalt skiljas från kemiska och bakteriologiska avdelningarna, är det emellertid enligt utredningsmännens mening ofrånkomligt, att förstnämnda avdelningar utrustas med laboratorielokaler och särskilt kemiskt skolad personal i den utsträckning, att de med verksamheten förbundna driftsanalyserna kunna utföras på avdelningarnas förläggningsplats. En dylik anordning torde emellertid å andra sidan motivera, att kemiska avdelningen, som därigenom blir befriad från arbetet med ett stort antal driftsanalyser, icke erhåller fullt lika stor personal och utrustning i övrigt som vid föregående alternativ angivits. Särskilda anordningar för bakteriologiska undersökningar torde däremot icke erfordras vid försöksanstalten. Det förefintliga, mera växlande behovet av sakkunskap och biträde på det bakteriologiska området torde i stället kunna tillgodoses genom samarbete med vederbörande institution vid lantbrukshögskolan.

1. Försöksanstalten.

Vid förläggning av en anstalt för jordbruks- och husdjursförsök till Experimentalfältet torde särskilt styrelse böra finnas för försöksanstalten. Därest en eventuell växtskyddsanstalt ävenledes skulle komma att bliva förlagd dit, synes böra övervägas, huruvida icke de båda anstalterna lämpligen borde hava gemensam styrelse.

Även vid nu ifrågasatt förläggning av försöksanstalten torde det komma att visa sig önskvärt, att på lämpligt sätt sammansatta sakkunniga försöksråd ställas vid de olika försöksavdelningarnas sida.

Försöksuppgifterna för jordbruks- och husdjursavdelningarna synas vid avdelningarnas förläggning till Experimentalfältet böra bliva i stort sett desamma som vid en motsvarande till Ultuna förlagd försöksanstalt. Medverkan vid högskoleundervisningen av vissa befattningshavare vid försöksanstalten torde vid förevarande alternativ få begränsas till kortare, utanför det ordinarie undervisningsschemat förlagda föreläsningsserier med redogörelser för vederbörande försöksverksamhets metoder och senaste resultat. Därjämte bör anstalten dock kunna medverka vid utbildningen av studerande på licentiatstadiet i ämnena jordbruks- och husdjurslära.

Antalet befattningshavare i olika ställning vid försöksanstalten torde böra beräknas som vid alternativ C, dock att i förevarande fall särskilda befattningshavare tillkomma för analysverksamheten. Sistnämnda personal torde vid nuvarande omfattning av försöksverksamheten behöva bestå av en laborator, en förste assistent och en assistent.

De årliga kostnaderna för avlöningar vid försöksanstalten hava beräknats till 125,050 kronor.

Behovet av institutionslokaler har beräknats till 1,135 m2 nyttig golvyta. Verkställda undersökningar hava givit vid handen, att ifrågavarande lokaler kunna inrymmas i nuvarande av centralanstalten disponerade byggnader. Några andra, mindre byggnadsföretag å förläggningsplatsen anses icke heller behöva ifrågakomma. Å andra sidan anses förevarande alternativ förutsätta, att de båda försöksavdelningarna utrustas med var sin försöksgård så belägen, att verksamheten där bekvämt och effektivt kan ledas från anstalten. Försöks-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i9.

gårdarna böra vara av den storlek, att även sådana försöksuppgifter, som kräva jämförelsevis omfattande arealer eller djurantal, där kunna upptagas till behandling. Kostnaderna för dylika försöksgårdars upprättande hava emellertid icke ansetts kunna i detta sammanhang beräknas.

Vissa erforderliga inredningsarbeten i nuvarande institutionsbyggnad ävensom behövlig komplettering med avseende på laboratorielokalernas utrustning beräknas draga en engångskostnad av 25,000 kronor.

Driftkostnaderna, oberäknat avlöningar, för försöksanstalten hava vid alternativ D uppskattats till 113,200 kronor.

2. La utbruk silö ^skolan.

Med avseende på lantbrukshögskolan innebär förevarande alternativ ändring i förhållande till alternativ C endast beträffande den kemiska institutionen. För denna föreslås följande personal.

1 professor (B 30),

1 laborator (B 26),

1 förste assistent (extra ord. B 21),

1 amanuens (arvode 1,200 kr.).

Minskningen i avlöningskostnader för lantbrukshögskolan i jämförelse med alternativ C skulle då uppgå till 16,800 kronor, och hela avlöningsstaten för högskolan skulle i överensstämmelse härmed komma att sluta på 254,668 kronor.

I förhållande till motsvarande kostnader vid alternativ C kunna vidare byggnadskostnaderna för högskolan beräknas bliva minskade med cirka 35,000 kronor eller från 1,582,700 till 1,547,700 kronor, kostnaderna för inredning och utrustning av högskolans kemiska institution med 5,000 kronor eller från 292.800 kronor till 287,800 kronor och slutligen de årliga driftkostnaderna — exklusive löner — likaledes med 5,000 kronor, d. v. s. från 195,000 till 190,000 kronor.

Beträffande den del av utredningen, som avser förflyttning av försöksverksamheten på mejeriområdet, hava utredningsmännen angivit följande allmänna riktlinjer.

Utginge man från den förutsättningen, att den för närvarande vid centralanstalten bedrivna försöksverksamheten i den utsträckning förut angivits på ett eller annat sätt anknötes till en till Ultuna förlagd lantbrukshögskola samt att den högre mejeriundervisningen på sätt högre lantbruksundervisningssakkunniga föreslagit anordnas vid Alnarp, uppställde sig fråga, med vilken av dessa båda undervisningsanstalter centralanstaltens underavdelning för mejerihantering lämpligen borde förenas. Utredningsmännen ansåge, att skäl kunde anföras till förmån för vart och ett av dessa alternativ, och hade därför upptagit båda möjligheterna till behandling.

Utredningsmännen hade vidare, såsom redan förut antytts, jämväl ansett sig böra upptaga den frågan till behandling, huruvida den högre mejeriundervisningen lämpligen kunde anordnas på samma plats som den högskolemässiga lantbruksundervisningen och sålunda förflyttas från Alnarp. I samband därmed hade utredningsmännen undersökt, på vad sätt försöksverksamheten på mejeriområdet synts kunna förenas med en dylik till lantbrukshögskolan anknuten anstalt för högre mejeriundervisning.

Slutligen hade utredningsmännen ansett sig böra räkna jämväl med den möjligheten, att försöksverksamheten på mejeriområdet allt fortfarande bleve förlagd till Stockholm. En sådan anordning hade synts böra tagas under övervägande närmast under den förutsättningen, att försöksverksamheten på hus-

196 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

djursområdet även i fortsättningen finge sin central förlagd till Experimentalfältet.

Med avseende på organisationen av försöksverksamheten på mejeriområdet hava utredningsmännen sålunda ansett sig böra räkna med fyra olika alternativ nämligen:

alternativ I: försöksverksamheten tänkes förlagd till anstalt för högre mejeriundervisning vid Alnarp;

alternativ II: försöksverksamheten tänkes förlagd till platsen för lantbrukshögskolan (Ultuna), medan anstalten för högre mejeriundervisning tänkes förlagd till Alnarp;

alternativ lil: försöksverksamheten tänkes jämte den högre mejeriundervisningen vara förlagd till platsen för lantbrukshögskolan (Ultuna) ;

alternativ IV: försöksverksamheten tänkes även i fortsättningen förlagd till Stockholm, medan anstalten för högre mejeriundervisning tänkes förlagd till Alnarp.

Beträffande ifrågavarande fyra alternativ må i detta sammanhang följande kortfattade uppgifter lämnas.

Alternativ I. Försöksverksamheten på mejeriområdet tänkes förlagd till anstalt för högre mejeriundervisning vid Alnarp.

Utredningsmännen hava ansett, att under de vid detta alternativ givna förutsättningar för försöksverksamheten, vars uppgifter böra överensstämma med dem, som nu åvila centralanstaltens underavdelning för mejerihantering, bör organisatoriskt ingå såsom del av anstalten för högre mejeriundervisning undre enhetlig ledning och med gemensam ekonomi, men å andra sidan bör föreståndaren för försöksverksamheten icke belastas med undervisning i sådan utsträckning, att han får bära huvudansvaret för utbildningen i något viktigare ämne. Däremot torde han lämpligen kunna i mindre utsträckning och inom något speciellt område av mejerivetenskapen deltaga i den högre mejeriundervisningen. Det torde böra ankomma på vederbörande styrelse att närmare besluta i dylika frågor. _ ...

För försöksverksamheten på mejeriområdet hava utredningsmännen vid förevarande alternativ föreslagit följande personal:

1 professor (B 30),

2 förste assistenter (extra ord. B 21),

1 försöksmejerist (arvode 3,600 kr.).

Den budgettekniskt beräknade avlöningsstaten kommer då att sluta på ett belopp av 25,332 kronor.

Försöksverksamhetens behov av lokalutrymmen (försöksmejeri) har av utredningsmännen angivits till 400 m2 nyttig golvyta. Försöksmejeriet skulle enligt förslaget direkt tillbyggas driftsmejeriet, och kostnaderna härför hava beräknats till 117,800 kronor. För specialinredning av lokalerna ävensom komplettering av apparatur och laboratoriemateriel har beräknats ett engångsbelopp av 30,000 kronor.

Driftkostnaderna — exklusive avlöningar — hava uppskattats till 16,000 kronor örn året.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9.

li'7

Alternativ n. Försöksverksamheten på mejeriområdet tänkes jämte viss annan försöksverksamhet förlagd till platsen för lantbrukshögskolan (Ultuna); anstalten för högre mejeriundervisning tänkes förlagd till Alnarp.

Vid utredningen under denna punkt förutsattes, att nu vid centralanstalten bedriven försöksverksamhet förflyttas till platsen för lantbrukshögskolan i den utsträckning som i kap. 4, alternativ A, B och C angivits. Sålunda räknas med, bland annat, att centralanstaltens husdjurs- och bakteriologiska avdelningar komma att förläggas till samma plats som högskolan.

Därest försöksverksamheten i övrigt vid högskolan organiseras såsom en fristående försöksanstalt, bör den erforderliga institutionen för mejeriförsöken inordnas såsom del av denna anstalt. Örn däremot försöksverksamheten i allmänhet direkt införlivas med högskolan, torde jämväl försöksverksamheten på mejeriområdet kunna utan större olägenhet sammanslås med högskolans övriga verksamhet. Väljes slutligen den anordning för försöksverksamhetens organisation, som i kap. 4 betecknats såsom alternativ C, torde mejeriförsöken på grund av deras utpräglat praktiska karaktär lämpligast böra förenas med den för jordbruks- och husdjursförsöken föreslagna fristående försöksanstalten.

Överhuvud taget torde de erforderliga anordningarna för försöksverksamheten på mejeriområdet röna tämligen ringa inflytande av vilket alternativ för den övriga försöksverksamhetens organisation, som väljes. Vid vilket alternativ som helst torde man nämligen kunna räkna med, dels att kontakten med övrig försöksverksamhet ■— och särskilt försöksverksamheten på det bakteriologiska området — skall bliva intim, och dels att föreståndaren för mejeriförsöken skall såsom tjänsteåliggande bestrida undervisningen i ämnet mjölkhushållning vid lantbrukshögskolan. Behovet av arbetskrafter och även av lokalutrymmen för försöksverksamheten kan alltså väntas bliva i stort sett lika i de olika fallen.

Vid detta alternativ för mejeriförsöksverksamheten föreslås följande befattningshavare.

1 professor (B 30),

1 förste assistent (extra ord. B 21),

1 försöksmejerist (arvode 4,800 kr.).

Avlöningsstatens summa blir, efter avdrag för viss besparing i speciallärararvoden för högskolan, 19,983 kronor.

Utredningsmännen hava tagit under övervägande, huruvida vid förestående alternativ det för försöksverksamheten på mejeriområdet erforderliga försöksmejeriet lämpligen borde förläggas till Ultuna eller, såsom satts i fråga, till Uppsala i anslutning till därvarande driftsmejeri. Till grund för de fortsatta beräkningarna under detta alternativ hade utredningsmännen lagt det antagandet, att försöksmejeriet förlägges till Ultuna.

Det erforderliga försöksmejeriet har vid detta alternativ ansetts böra omfatta 490 m2 nyttig golvyta. Mejeriet förutsättes skola kunna per dag förarbeta cirka 500 kg. mjölk till smör eller ost, vilken mjölkmängd torde kunna tillhandahållas av Ultuna egendom. Byggnadskostnaderna för försöksmejeriet hava beräknats till 122,000 kronor.

För inventarier m. m. räknas vid detta alternativ med en engångskostnad av 50,000 kronor. Driftkostnaderna utom löner uppskattas till 21,000 kronor om året.

198 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

Alternativ lil. Försöksverksamheten på mejeriområdet tankes jämte den högre mejeriundervisningen förlagd till platsen för lantbrukshögskolan

(Ultuna).

Därest såväl försöksverksamheten på mejeriområdet som den högre mejeriundervisningen skall förläggas till Ultuna, torde båda böra förenas i en gemensam institution. De allmänna motiven för en sådan anordning hava anförts i det föregående vid redogörelse för motsvarande samförläggning till Alnarp, men härtill kommer i detta fall såsom ytterligare skäl, att någon lägre mejeriskola icke ifrågasatts skola upprättas vid Ultuna, varför undervisningsskyldigheten för de fast anställda lärarna kan väntas bliva mindre betungande än vid förläggning till Alnarp.

' Sammankopplas försöksverksamheten med undervisningsverksamheten på sätt nu skisserats, torde det vara lämpligt, att hela mejeriinstitutionen direkt införlivas med högskolan. Vid denna kombination av försöksverksamhet och undervisningsverksamhet torde man alltså kunna frånse det alternativ, då mejeriförsöken organisatoriskt inordnas såsom del av en eventuellt till Ultuna förlagd fristående jordbruksförsöksanstalt. Detta bör givetvis icke utgöra hinder för att mejeriinstitutionen i försökstekniska frågor direkt samarbetar med försöksanstalten, vilket måste anses vara synnerligen önskvärt.

Flyttas den högre mejeriundervisningen till Ultuna, vore det enligt utredningsmännens mening önskvärt, ehuru icke nödvändigt, att där inrättades ett driftsmejeri, vilket lämpligen borde vara av den storlek, att det dagligen kunde förarbeta omkring 4,000 kg. mjölk till smör och ost. Vid de fortsatta ekonomiska kalkylerna hava utredningsmännen icke räknat med driftsmejeri vid Ultuna.

För mejeriinstitutionen, som vid detta alternativ omfattar såväl undervisning som försöksverksamhet, hava utredningsmännen föreslagit följande befattningshavare.

1 professor i mejerilära, samtidigt föreståndare för försöksmejeriet (B 30), 1 professor i mejerikemi m. m. (B 30),

1 laborator i mejeribakteriologi (B 26),

1 förste assistent i mejerikemi (extra ord. B 21),

1 assistent i mejeriteknik (arvode 4,800 kr.),

1 maskinist och vaktmästare (B 8).

Avlöningsstaten, innefattande jämväl arvoden åt speciallärare vid mejeriundervisningen, har efter avdrag för inbesparade kostnader för speciallärare i ämnet mjölkhushållning vid lantbrukshögskolan (1,750 kr.) beräknats till 47,876 kronor.

Behovet av lokalutrymmen för mejeriinstitutionen har av utredningsmännen beräknats till sammanlagt 1,135 m2 nyttig golvyta. Kostnaderna för uppförande av ifrågavarande institutionsbyggnad hava uppskattats till 234,000 kronor. Genom uppförandet av ifrågavarande byggnad bliva emellertid de enligt ett föregående förslag till husdjursinstitutionen m. m. förlagda rummen för undervisningen i mjölkhushållning överflödiga, varigenom torde vinnas en kostnadsbesparing av omkring 20,000 kronor. De verkliga kostnaderna för mejeriinstitutionen torde sålunda kunna beräknas till 214,000 kronor. Vidare erfordras en vaktmästarbyggnad, som beräknats kunna uppföras för

15,000 kronor.

Kostnaderna för specialinredning och inventarier m. m. hava vid detta alternativ beräknats till i runt tal 100,000 kronor.

Den föreslagna årliga omkostnadsstaten för mejeriinstitutionen slutar på 35,200 kronor.

Förflyttas den högre mejeriundervisningen från Alnarp, kunna givetvis vissa

Kungl. May.ts proposition nr 2A9.

besparingar göras i de av högre lantbruksundervisningssakkunniga för mejeriundervisningsanstalten vid Alnarp beräknade kostnaderna. Under förutsättning att undervisningen vid lägre mejeriskolan även i fortsättningen bedrives enligt nu gällande plan. hava utredningsmännen uppskattat ifrågavarande besparingar till följande belopp, nämligen beträffande byggnadskostnader

134,000 kronor, övriga engångskostnader 46,000 kronor, avlöningar 10,008 kronor samt övriga årliga utgifter 14,100 kronor.

Alternativ IV. Försöksverksamheten på mejeriområdet tankes förlagd till Stockholm (Experimentalfältet); anstalten för högre mejeriundervisning tankes

förlagd till Alnarp.

Till grund för utredningen vid detta alternativ hava utredningsmännen lagt den förutsättningen, att försöksverksamheten på det egentliga jordbrukets och husdjursskötselns områden skall organiseras i form av en till Experimentalfältet förlagd fristående försöksanstalt, medan däremot försöksverksamheten på kemiska och bakteriologiska områdena skall vara direkt knuten till lantbrukshögskolan (Ultuna). Det har i anslutning härtill ansetts lämpligt, att försöksverksamheten på mejeriområdet, därest den fortfarande skall vara förlagd till Stockholm, inordnas såsom del av den till Experimentalfältet förlagda fristående försöksanstalten och alltså ställes under samma styrelse och administration i övrigt som denna. Försöksanstalten skulle vid sådant förhållande komma att omfatta tre avdelningar, nämligen en för jordbruksförsök, en för husdjursförsök och en för mejeriförsök.

Vid detta alternativ hava utredningsmännen föreslagit följande befattningshavare för ifrågavarande försöksverksamhet.

1 avdelningsföreståndare (B 30),

1 förste assistent i kemi (extra ord. B 21),

1 förste assistent i bakteriologi (extra ord. B 21),

1 försöksmejerist (arvode 4,200 kr.).

Slutsumman för avlöningsstaten skulle då bliva 29,292 kronor.

Skall mejeriavdelningen i fortsättningen ingå såsom del av en till Experimentalfältet förlagd försöksanstalt, hava utredningsmännen icke ansett sig böra föreslå någon ändring beträffande förläggningen av ifrågavarande lokaler för mejeriavdelningen. Emellertid torde denna under nu gjorda förutsättning behöva något större lokalutrymmen än den för närvarande förfogar över. Så torde t. ex. särskilt lokalutrymme vara erforderligt för bakteriologiska undersökningar. Enligt vad utredningsmännen under hand inhämtat, torde behövlig utvidgning av försöksmejeriets lokaler vara möjlig vid nuvarande förläggning. Förevarande alternativ innebär sålunda icke några direkta byggnadskostnader för försöksverksamheten på mejeriområdet. Däremot torde få räknas med viss engångsutgift för inredning och utrustning av de lokaler, varmed försöksmejeriet behöver utvidgas, ävensom för komplettering i övrigt av försöksavdelningens resurser. För ifrågavarande ändamål torde få räknas med ett kostnadsbelopp av 20,000 kronor.

De årliga driftkostnaderna för mejeriförsöken hava vid förevarande alternativ av utredningsmännen beräknats till 17,000 kronor.

Vad därefter angår frågan örn upprättade av en växt shy dds anst alt hava utredningsmännen inledningsvis framhållit, att ccntralanstaltens lantbruksbotaniska och lantbruksentomologiska avdelningar för närvarande utgöra vårt lands vetenskapliga växtskyddsorgan, med uppgift att verkställa undersökningar och utredningar rörande kulturväxternas sjukdomar och skadedjur

200 Kungl. Maj:ts proposition nr 8b9.

ävensom medlen att förekomma och hejda dylika sjukdomars och skadedjurs härjningar. Det åligger avdelningarna att jämväl meddela allmänheten råd och upplysningar i hithörande ämnen. På grund av särskilda uppdrag handhava avdelningarna vidare stadgad kontroll rörande in- och utförsel av potatis (statens potatisinspektion) ävensom föreskriven inspektion avseende till införsel i riket anmälda levande växter och växtdelar m. m.

Utredningsmännen hava vidare erinrat därom, att lantbruksstyrelsen och styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet i gemensam skrivelse till Kungl. Majit den 11 januari 1929 framlagt förslag till en provisorisk lösning av frågan örn organisationen av växtskyddet i vårt land. Styrelserna förordade därvid upprättandet av ett särskilt organ för praktiskt växtskydd, vilket borde stå i nära kontakt med de vetenskapliga institutionerna pa området, och till följd därav inordnas i samma organisation som ifrågavarande institutioner, d. v. s. underställas centralanstaltens styrelse. Kör det praktiska växtskyddsorganet föreslogs benämningen centralanstaltens växtskyddstjänst. De årliga kostnaderna för växtskyddstjänsten beräknades av styrelserna till 27,040 kronor. Denna framställning har ännu icke varit föremål för Kungl. Maj :ts avgörande.

I fråga örn växtskyddets lämpliga organisation, därest centralanstalten skulle sönderbrytas, angiva utredningsmännen i fortsättningen följande riktlinjer.

Skulle det nu befinnas ändamålsenligt, att centralanstalten helt eller till större delen förflyttades från sin nuvarande förläggningsplats, hade utredningsmännen icke lämpligen ansett sig kunna undgå att taga under övervägande, huruvida man icke i samband därmed borde söka åstadkomma en mera definitiv lösning av den viktiga växtskyddsfrågan. Såsom redan i det föregående antytts, hade utredningsmännen under sådant förhållande ansett sig böra föreslå, att en verklig växtskyddsanstalt upprättades, omfattande tre jämställda avdelningar,. nämligen en växtpatologisk, en entomologisk samt en upplysnings- och administrativ avdelning. Av ifrågavarande avdelningar skulle de två förstnämnda omhänderhava det mera vetenskapligt inriktade växtskyddsarbetet under det att den sistnämnda borde handlägga de mera praktiskt betonade växtskyddsuppgiftema. Uti ifrågavarande växtskyddsanstalt syntes böra ingå dels den entomologiska avdelningen och den växtpatologiska delen av ..den botaniska avdelningen vid den nuvarande centralanstalten, och dels — i något utvidgad form — den ovan omförmälda av lantbruksstyrelsen och centralanstaltens styrelse föreslagna växtskyddstjänsten.

För den. salunda organiserade växtskyddsanstalten ville utredningsmännen föreslå följande befattningshavare:

1) Växtpatologiska avdelningen:

1 avdelningsföreståndare (B 30),

2 förste assistenter (extra ord. B 21),

1 assistent (arvode 4,200 event. 3,600 kr.1).

2) Entomologiska avdelningen:

1 avdelningsföreståndare (B 30),

2 förste assistenter (extra ord. B 21),

1 assistent (arvode 4,200 event. 3,600 kr.1).

1 Beroende av anstaltens förläggningsplats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

3) Upplysnings- och administrativa avdelningen:

1 avdelningsföreståndare (B 30),

1 förste assistent (extra ord. B 21),

4) Gemensamt:

1 maskinist och vaktmästare (B 7),

1 kontorsbiträde (B 4).

Därutöver torde tillfälliga arbetsbiträden böra anställas i mån av behov. För försöksverksamheten på biodlingens område, vilken för närvarande vore knuten till centralanstaltens entomologiska avdelning, förutsattes att liksom nu särskild personal vore anställd. Denna inginge icke i ovanstående förteckning.

Utav avdelningsföreståndarna borde en fungera såsom chef för växtskyddsanstalten.

Under förutsättning att övriga delar av centralanstalten förflyttades till platsen för högre undervisning på lanthushållningens område syntes beträffande växtskyddsanstaltens förläggning två alternativ vara praktiskt tänkbara. Det ena skulle vara att verksamheten på växtskyddets område fortfarande bleve förlagd till Experimentalfältet, och det andra att växtskyddsanstalten förlädes till samma plats som lantbrukshögskolan (Ultuna). För växtskyddsanstaltens förläggning till Experimentalfältet talade närmast det skälet, att anstalten vore avsedd att fylla, bland annat, även rent administrativa uppgifter på växtskyddsområdet, vilka i allmänhet krävde möjlighet till nära och snabb förbindelse med statens allmänna administrativa organ på ifrågavarande område, d. v. s. jordbruksdepartementet och lantbruksstyrelsen. Vid förläggning till Ultuna borde växtskyddsanstalten givetvis kunna bliva till större gagn för undervisningen på växtskyddsområdet vid lantbrukshögskolan. Emellertid skulle undervisningen i ämnena växtpatologi och entomologi vid högskolan enligt högre lantbruksundervisningssakkunnigas förslag bliva av jämförelsevis mindre omfattning, och med nuvarande goda kommunikationer. mellan Experimentalfältet och Ultuna syntes utan större olägenhet kunna vidtagas en sådan anordning, att befattningshavare vid en till Experimentalfältet förlagd växtskyddsanstalt finge bestrida ifrågavarande undervisning. Utredningsmännen förutsatte, att nämnda undervisningsskyldighet i sådant fall bleve tjänsteåliggande för vederbörande befattningshavare.

Alternativ 1. Växtskyddsanstalten tänkes förlagd till Experimentalfältet.

Utredningsmännen hava ansett att växtskyddsanstalten i organisatoriskt hänseende, i överensstämmelse med vad nu gäller för centralanstalten, bör hava viss anknytning till lantbruksakademien.

Därest övriga delar av centralanstalten skulle förflyttas till annan plats torde för växtskyddsanstalten erforderliga lokalutrymmen kunna erhållas i redan förefintliga byggnader. Någon kostnad för byggnadsarbeten torde sålunda under nämnda förutsättning icke uppkomma i samband med växtskyddsanstaltens upprättande, och icke heller för anstaltens utrustning i övrigt torde något engångsanslag behöva anvisas.

De årliga utgifterna för växtskyddsanstalten vid förläggning till Experimentalfältet hava av utredningsmännen ansetts kunna beräknas till följande belopp, nämligen avlöningar 82,836 kronor och övriga utgifter 46,000 kronor.

Alternativ 2. Växtskyddsanstalten tänkes förlagd till Ultuna.

Därest övrig till Ultuna förlagd försöksverksamhet organiseras såsom en i förhållande till lantbrukshögskolan fristående försöksanstalt, bör enligt utredningsmännens mening jämväl växtskyddsanstalten inordnas såsom del av för-

202 Kungl. Maj:ts proposition nr 2Jt0.

söksanstalten. Dock hava utredningsmännen ansett det vara ändamålsenligt, att växtskyddsanstalten utåt får bibehålla karaktären av särskild anstalt och att den får hava särskild chef, vartill en av avdelningsföreståndarna vid anstalten bör utses.

Införlivas försöksverksamheten i övrigt med lantbrukshögskolan, kan denna organisationsform tillämpas även för växtskyddsanstalten, men även i detta fall anses anstalten böra utåt framträda som en särskild enhet med egen chef.

Vid förläggning av växtskyddsanstalten till Ultuna måste för verksamheten erforderliga byggnader uppföras. Behovet av utrymmen i den egentliga institutionsbyggnaden har av utredningsmännen beräknats till 1,060 m2 nyttig golvyta, och kostnaderna för en dylik byggnads uppförande hava uppskattats till i runt tal 300,000 kronor. Därutöver erfordras växthus, insektarier och kläckningsrum m. m. Kostnaderna för dylika mindre byggnadsföretag hava approximativt uppskattats till 40,000 kronor. Erforderlig specialinredning och komplettering av inventarier m. m. för växtskyddsanstalten hava av utredningsmännen uppskattats till 25,000 kronor.

De årliga utgifterna för växtskyddsanstalten vid förläggning till Ultuna hava beräknats till följande belopp, nämligen för avlöningar 75,588 kronor och övriga utgifter 49,000 kronor.

De ekonomiska konsekvenserna av en förflyttning, helt eller delvis, av centralanstanlten enligt olika av utredningsmännen undersökta alternativ framgå närmare av följande sammanställning.

Sammanställning av kostnaderna för försöksverksamheten vid olika

alternativ.

A. Engångskostnader.

1. Försöksverksamheten i jordbruk, husdjursskötsel, kemi, bakteriolog! och botanik

(delvis).

'Alt.

Alt.

Ali.

Alt.

A. Försöksverksamheten i huvudsak organiserad i form av en till platsen för högskolan (Ultima) förlagd fristående försöksanstalt ............ kronor 901,700: —

B. Försöksverksamheten införlivad med verksamheten vid högskolan (Ultuna) ..............

C. Vissa grenar av försöksverksamheten organise-

rade i form av en till platsen för lantbrukshögskolan förlagd fristående försöksanstalt; andra grenar införlivade med verksamheten vid högskolan ..................................

D. Vissa grenar av försöksverksamheten organisera-

de i form av en till Experimentalfältet förlagd försöksanstalt; andra grenar införlivade med verksamheten vid högskolan (Ultuna) ........

» 899,000: —

» 1,071,100: —

» 628,100: —

Engångskostnaderna för lantbrukshögskolan och ifrågavarande försöksverksamhet tillsammans erhållas vid de olika alternativen genom att för varje alternativ till respektive kostnadssumma lägga de av högre lantbruksundervisningssakkunniga beräknade engångskostnaderna för lantbrukshögskolan eller 1,232,400 kronor.

'Kungl. Maj:ts proposition nr 2-tO.

2. Försöksverksamheten på mejeriområdet.

Alt. I. Försöksverksamheten förlagd till Alnarp i anslutning till högre mejeriundervisning...... kronor 147,800:—-

AU. II. Försöksverksamheten förlagd till Ultuna utan

anslutning till högre mejeriundervisning .... » 172,000: —

Alt. III. Försöksverksamheten förlagd till Ultuna i anslutning till högre mejeriundervisning ...... » 149,000: —

Alt. IV. Försöksverksamheten förlagd till Experimentalfältet (Stockholm) ...... » 20,000: —

Engångskostnaderna för högre och lägre mejeriundervisning samt mejeriförsök tillsammans erhållas vid de olika alternativen genom att för varje alternativ till respektive kostnadssumma lägga de av högre lantbruksundervisningssakkunniga beräknade engångskostnaderna för mejeriundervisningen eller

315,000 kronor.

3. Verksamheten på växtskyddsområdet.

Alt. 1. Växtskyddsanstalten förlagd till Experimentalfältet .................................... .

Alt. 2. Växtskyddanstalten förlagd till Ultuna ...... kronor 365,000: —

B. Årliga kostnader.

1. Försöksverksamheten i jordbruk, husdjursskötsel, kemi, bakteriolog! och botanik

(delvis).

Alt. A. Försöksverksamheten i huvudsak organiserad i

form av en till platsen för högskolan (Ultuna)

förlagd fristående försöksanstalt ............ kronor

Alt. B. Försöksverksamheten införlivad med verksamheten vid högskolan (Ultuna) ................ »

Alt. C. Vissa grenar av försöksverksamheten organiserade i form av en till platsen för lantbrukshögskolan förlagd fristående försöksanstalt; andra grenar införlivade med verksamheten vid hög-

skolan (Ultuna) .......................... »

Alt. D. Vissa grenar av försöksverksamheten organiserade i form av en till Experimentalfältet förlagd försöksanstalt; andra grenar införlivade med verksamheten vid högskolan (Ultuna) ........ »

328,752: — 320,378:—

333,672: —-

341,684: —

De årliga kostnaderna för lantbrukshögskolan och ifrågavarande försöksverksamhet tillsammans erhållas vid de olika alternativen genom att för varje alternativ till respektive kostnadssumma lägga de av högre lantbruksundervisningssakkunniga beräknade årliga kostnaderna för lantbrukshögskolan eller 341,234 kronor.

2. Försöksverksamheten på mejeriområdet.

Alt. I. Försöksverksamheten förlagd till Alnarp i anslutning till högre mejeriundervisning........ kronor 41,332 : —

Alt. II. Försöksverksamheten förlagd till Ultuna utan

anslutning till högre mejeriundervisning...... » 40,983:-—-

Alt. lil. Försöksverksamheten förlagd till Ultuna i anslutning till högre mejeriundervisning.......... » 58,968: —

Alt. IV. Försöksverksamheten förlagd till Experimentalfältet (Stockholm) .................... » 46,292: —

204 Kungl. Majlis proposition nr 249,

De årliga kostnaderna för högre och lägre mejeriundervisning samt mejeriförsök tillsammans erhållas vid de olika alternativen genom att för varje alternativ till respektive kostnadssumma lägga de av högre lantbruksundervisningssakkunniga beräknade årliga kostnaderna för mejeriundervisningen eller 54,410 kronor.

3. Verksamheten på räxtskyddsområdet.

Alt. 1. Växtskyddsanstalten förlagd till Experimental-

fältet .................................... kronor 128,836:—

Alt. 2. Växtskyddsanstalten förlagd till Ultuna ...... » 124,588:—-

Enligt ovanstående sammanställningar skulle de årliga kostnaderna för den nu av centralanstalten bedrivna försöksverksamheten på jordbruksområdet efter förflyttning, helt eller delvis, från Experimentalfältet kunna beräknas till i runt tal 500,000 kronor. Detta kan synas innebära en icke obetydlig ökning av kostnaderna för ifrågavarande försöksverksamhet, då utgiftsstaten för centralanstalten för räkenskapsåret 1929/1930 icke uppgår till fullt 400,000 kronor (396,850 kronor). Emellertid hava utredningsmännen erinrat därom, att utredningen jämväl omfattar dels den utvidgade försöksverksamhet vid centralanstaltens jordbruksavdelning, som nu bedrives med skänkta medel och för vilken utgifterna enligt för räkenskapsåret 1929/1930 fastställd stat beräknas till 53,000 kronor örn året, och dels utvidgad verksamhet på växtskyddsområdet, vilken utvidgning enbart vid provisorisk lösning skulle enligt förut refererad framställning medföra en årlig kostnad av 27,040 kronor. Vidare innebär förevarande förslag viss utvidgning av försöksverksamheten på mejeriområdet ävensom på det botaniska området. I själva verket torde därför den ifrågasatta förflyttningen knappast innebära någon som helst fördyring av den statliga försöksverksamheten, örn man frånser engångskostnaderna.

I ett följande kapitel hava utredningsmännen redogjort för nu förefintliga resurser för försöksverksamheten vid Experimentalfältet och i samband därmed även i någon mån kommit in1 på frågan örn deras användning efter en eventuell förflyttning, helt eller delvis, av centralanstalten.

Utredningsmännen hava därvid framhållit, dels att vissa av de byggnader, som disponerades av centralanstalten, tillhörde lantbruksakademien, och dels att det område, som för närvarande är upplåtet åt centralanstalten, innehades av denna på grund av särskild upplåtelse från lantbruksakademien, som i första hand mottagit området i fråga jämte annan mark i upplåtelse från staten. Sålunda skulle man kunna antaga att, därest centralanstalten förflyttades från Experimentalfältet till annan plats, det av anstalten disponerade området skulle automatiskt återkomma i lantbruksakademiens besittning.

Emellertid^ är akademien i sin ordning tillförsäkrad besittning av ifrågavarande område endast intill dess Kungl. Maj :t och riksdagen annorlunda besluta. Den formellt juridiska möjligheten för statsmakterna att när som helst med annullerande av upplåtelsen återtaga området helt eller delvis förligger alltså. En annan sak är, huruvida vissa skäl kunna tala för att akademien efter centralanstaltens förflyttning återfår nyttjanderätten till det nu av anstalten disponerade området.

Ifrågavarande område hade ju ursprungligen upplåtits till akademien för verkställande av försök på lanthushållningens område, och då numera staten själv övertagit och — under i utredningen gjord förutsättning — på annan

Kungl. Majlis proposition nr 249.

plats uppehölle denna verksamhet, kunde själva anledningen till upplåtelsen synas hava bortfallit. Emellertid må i detta sammanhang anföras, att vid sidan av nu utav staten själv bedriven och övrig av staten understödd försöksverksamhet talrika arbetsuppgifter säkerligen finnas inom akademiens verksamhetsområde och att det väl låter tänka sig, att akademien efter eventuell förflyttning av centralanstalten önskar för sådant ändamål disponera det nu åt centralanstalten upplåtna området, helt eller delvis, med därå befintliga, akademien tillhöriga byggnader.

Å andra sidan kan det synas ligga nära till hands, att statsmakterna vid eventuell förflyttning av centralanstalten till annan plats, för att täcka eller minska de därmed förbundna kostnaderna, åter indroge den del av Experimentalfältet, som nu disponeras av centralanstalten, till statsverket för att utnyttjas genom försäljning eller i annan ordning. Man torde nämligen kunna räkna med, att ifrågavarande område representerar ett ganska betydande värde. Utredningsmännen hava erhållit yttrande i ärendet dels från byggnadsstyrelsen och dels från djursgårdskommissionen. Därvid har visat sig, att byggnadsstyrelsen, som anser att av ifrågavarande område endast omkring 11 hektar böra kunna komma i fråga för eventuell försäljning, beräknar värdet av ifrågavarande mark till i runt tal 440,000 kronor, under det djurgårdskommissionen räknar med ett belopp av omkring 1,600,000 kronor. I båda fallen avse värdena marken som den nu befinnes (råmarksvärde). Till jämförelse må nämnas, att det av vederbörande taxeringsmyndigheter uppskattade värdet av Experimentalfältets hela markområde — byggnadsvärde ej inräknat — för närvarande uppgår till 380,400 kronor.

Därest vid förflyttning i övrigt av centralanstalten den föreslagna växtskyddsanstalten skulle anses böra vara förlagd till Experimentalfältet, torde den markareal, som staten eventuellt kunde disponera för annat ändamål, kunna beräknas bliva minskad med omkring 5 hektar.

Utredningsmännen hava ansett det ligga utanför deras uppdrag att ingå på frågan, i vad utsträckning lantbruksakademien skäligen må synas böra erhålla ersättning för den markareal och de akademien tillhöriga byggnader, som genom en av statsmakterna eventuellt beslutad annan disposition av det nu åt centralanstalten upplåtna området må kunna komma att frånhändas akademien. Detsamma gäller beträffande de inventarier och den laboratorieutrustning, som akademien överlämnade till centralanstalten vid anstaltens upprättande. Enligt år 1907 på föranstaltande av dåvarande chefen för jordbruksdepartementet verkställd inventering upptogs ifrågavarande lösöre till ett sammanlagt värde av 50,083 kronor 96 öre.

I utredningens slutkapitel hava utredningsmännen anfört vissa allmänna synpunkter på frågan om centralanstaltens förflyttning, helt eller delvis. Inledningsvis hava utredningsmännen därvid i korthet redogjort för centralanstaltens arbetsmetoder. Utredningsmännen hava i detta sammanhang framhållit, att särskilt inom de arbetsområden, dit det egentliga jordbruket och husdjursskötseln höra, vetenskapligt funna forskningsresultat måste försöksmässigt prövas under de skiftande förhållanden varunder jordbruket arbetar, prövas vid olika jordmåns- och klimatförhållanden, för olika djurslag och raser ra. m. innan deras praktiska värde inom lantmannanäringen kan anses klarlagd. Inom centralanstaltens övriga arbetsområden torde däremot de laboratoriemässigt eller vid försök i liten skala vunna resultaten med mindre risk tillerkännas ett mera allmängiltigt värde. Skiljaktigheterna mellan de olika avdelningarnas arbetssätt medföra enligt utredningsmännen mening, att ett samordnande

206 Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.

eller sammanförande av centralanstalten med motsvarande undervisnings- och forskningsområde vid lantbrukshögskolan ställer sig ganska olika med avseende på å ena sidan jordbruks- och husdjursavdelningarna med deras omfattande över hela landet spridda försöksverksamhet och å andra sidan de övriga avdelningarna, vilkas arbete lämpligen kan till huvudsaklig del lokaliseras till förläggningsplatsen och för övrigt i stor utsträckning utgör en del av samtidigt bedriven vetenskaplig forskning eller direkt anslutes till sådan.

Utredningsmännen hava därefter anfört vissa principella synpunkter på frågan örn samordnande av undervisning och försöksverksamhet på jordbruksområdet.

När det gällde att bedöma lämpligheten av ett samordnande på ett eller annat sätt av den högre lantbruksundervisningen och försöksverksamheten på jordbruksområdet, torde det vara ändamålsenligt att till en början bortse från de särskilda anordningar, som kunde bliva förbundna med en dylik åtgärd. Iakttoges detta, torde man i största allmänhet kunna säga, att ett lokalt sammanförande av undervisningsverksamheten och försöksverksamheten skulle ur lantbruk sunder visnin g ens synpunkt innebära avsevärda fördelar. För lärarna skulle det säkerligen vara av stort värde att genom en dylik anordning bliva satta i tillfälle att mera direkt stå i kontakt med försöksarbetet -— vare sig de själva bleve försöksledare eller icke — och enbart genom den koncentration av vetenskapliga arbetskrafter på närliggande verksamhetsområden till en plats, som sammanförandet av undervisning och försöksverksamhet skulle innebära, syntes man kunna räkna med en fruktbarare miljö för forskningen och undervisningen. För de studerande borde det ävenledes vara värdefullt att under utbildningstiden kunna i viss utsträckning sätta sig in i försöksverksamhetens arbetsmetoder och följa dess gång. Dock syntes man icke böra överskatta värdet av ett sammanförande av undervisnings- och försöksverksamhet i nu nämnda hänseende så vitt anginge studerande till ämbetsexamen. Dessa torde nämligen i regel vara så upptagna av kurser och övningar m. m., att de icke finge nämnvärd tid över att ägna intresse åt försöksverksamheten, och för övrigt torde de på detta stadium ofta nog icke hava det mått av kunskaper på ifrågavarande område, att de med fördel kunde taga direkt del i försöksarbetet. För studerande på licentiatstadiet ställde förhållandena sig givetvis annorlunda. Dylika studerande torde lämpligen kunna erhålla arbetsplats inom lokalerna för försöksverksamheten och i viss utsträckning utnyttja där förefintliga materiella resurser. Ett liknande arrangemang kunde naturligtvis vidtagas även örn försöksanstalten vore förlagd till annan ort än undervisningsanstalten, men det vore uppenbart, att lika gynnsamma betingelser för den fortsatta utbildningen icke på detta sätt kunde ernås.

Ur försöksverksamhetens synpunkt torde det ävenledes rent principiellt sett vara fördelaktigt, att undervisnings- och försöksverksamhet tämligen nära anknötes till varandra. För försöksmännen torde det vara av icke ringa värde att stå i direkt förbindelse med lärare och studerande på jordbruksområdet, och större möjligheter öppnades därigenom att få försöksverksamhetens resultat såväl spridda som även tillämpade inom det praktiska jordbruket. Det syntes för övrigt antagligt, att såväl lärare som studerande även skulle kunna på olika sätt stimulera försöksverksamheten. Å andra sidan finge ej förbises, att försöksverksamheten hade fördel av att stå i nära förbindelse jämväl med andra sådana jordbruket närstående forskningsanstalter och institutioner, nied vilka ett fruktbärande samarbete kunde upprätthållas. Det vore möjligt, att förutsättningarna för ett dylikt samarbete skulle minskas genom försöksverksamhetens förflyttning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2å9.

207 Bedömdes frågan om försöksanstaltens förflyttning till platsen för en blivande anstalt för högre lantbruksundervisning ur ekonomisk synpunkt, framginge det av föregående utredning, att någon besparing i årliga driftkostnader näppeligen kunde förväntas ernås genom förflyttningen. Å andra sidan medförde denna icke ringa engångskostnader för institutionsbyggnader m. m. Det vore ju möjligt, att någon ersättning härför kunde vinnas genom återbördande till staten av någon del av Experimentalfältet.

I fortsättningen hava utredningsmännen angivit de speciella synpunkter på ifrågavarande spörsmål, vilka synts dem vara förtjänta av beaktande.

Örn sålunda rent principiellt vägande skäl syntes tala för ett samordnande av högre undervisning och försöksverksamhet, kunde förhållandena givetvis ställa sig något olika när det gällde ett konkret fall. Försöksverksamhetens resultat påverkades nämligen av, förutom ovan angivna omständigheter, jämväl åtskilliga andra faktorer, bland annat förläggningsortens läge i förhållande till hela det område, verksamheten vore avsedd att tillgodose, och vidare förutsättningarna å förläggningsplatsen att ställa till försöksverksamhetens förfogande erforderliga betingelser i fråga örn försöksobjekt m. m. Enär ifrågavarande betingelser vore av olika slag för skilda grenar av försöksverksamheten, syntes det vara lämpligt att behandla dessa var för sig.

Såsom redan anförts, måste försöksverksamheten på det egentliga jordbrukets område av naturliga skäl bliva spridd till olika delar av landet, och fältförsöksverksamheten på själva förläggningsplatsen för försöksorganisationen måste i jämförelse med försöksverksamheten i övrigt på motsvarande område tillmätas mindre betydelse. Det ej minst viktiga torde emellertid vara, att ifrågavarande organisation vore förlagd till en central plats med goda kommunikationer åt olika håll. Ur denna synpunkt syntes Experimentalfältet äga företräde framför Ultuna.

I fråga om fältförsöksverksamheten på den centrala försöksorganisationens själva förläggningsplats hade Experimentalfältet jämförelsevis små resurser att bjuda på. Den jordareal, som stöde till förfogande för centralanstaltens jordbruksavdelning, vore tämligen liten (17 hektar) och härtill komme, att åkerjorden därstädes vore av ganska ojämn beskaffenhet, varför den till övervägande del kunde anses mindre lämplig för försöksändamål. Vid Ultuna vore förhållandena i förevarande avseende betydligt gynnsammare. Stora arealer av olika jordslag stöde där till förfogande (tillsammans omkring 340 hektar), och ehuru icke heller vid Ultuna jorden vore så enhetlig till sin beskaffenhet som ur försökshänseende vore önskvärt, torde hinder icke möta att där erhålla lämpliga försöksfält av erforderlig storlek. Dock syntes förhållandena kunna ställa sig något olika, örn försöksverksamheten skulle organiseras fristående i förhållandena till lantbrukshögskolan eller införlivas med denna.

Beträffande försöksverksamheten på husdjurssköiselns område gällde i viss mån vad ovan anförts med avseende på jordbruksförsöken. Jämväl vid husdjursförsöken måste verksamheten i väsentlig omfattning förläggas till lokala försök i olika delar av landet. Vid Experimentalfältet vore djurhållningen liten och någon avsevärd ändring i detta förhållande torde icke kunna åstadkommas utan jämförelsevis stora ekonomiska uppoffringar. Vid Ultuna vore motsvarande resurser betydligt bättre, men även i detta fall gällde, att förhållandena vore i viss mån beroende av formen för försöksverksamhetens organisation.

Det hade satts i fråga, huruvida vid Ultuna förefintliga åkerarealer, kreatursbesättningar m. m. överhuvud taget vore av tillräcklig storlek för att kunna tillgodose de stora krav på forsknings-, försöks- och undervisningsmateriel,

208 Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.

som under antagen förutsättning skulle uppstå. Särskilt torde kraven kunna väntas bliva förhållandevis stora, därest försöksanstalten med bibehållen självständighet förlädes invid högskolan. Det syntes icke möjligt att på detta stadium erhålla full klarhet i denna fråga. Det borde emellertid i detta sammanhang tagas med i räkningen, att ytterligare jordarealer torde kunna förvärvas eller ställas till förfogande för att vid behov utöka den under Ultuna hörande arealen.1 I varje fall borde man dock göra sig förtrogen med att en förflyttning till Ultuna, i en eller annan form, av centralanstalten möjligen — och särskilt örn icke erforderlig utökning av den till Ultuna brukade arealen kunde åvägabringas — kunde medföra, antingen att den nu till Ultuna förlagda lägre lantbruksskolan flyttades till annan plats eller också att viss del av försöksverksamheten finge förläggas till andra närbelägna jordbruk.

Försöksverksamheten på de kemiska och bakteriologiska områdena hade så till vida en annan karaktär än motsvarande verksamhet på de områden, som här ovan berörts, att försöksuppgifterna i allmänhet löstes laboratoriemässigt eller i varje fall utan att kräva större jordarealer eller djurbesättningar. I flertalet fall torde försöksuppgifterna kunna lösas på förläggningsplatsen. Beträffande dessa grenar av försöksverksamheten torde därför valet av förläggningsplats hava relativt underordnad betydelse. Av vikt vore emellertid, att ifrågavarande försöksverksamhet erhölle tillfredsställande kontakt med de mera praktiskt inriktade grenar av jordbruksvetenskapen, som den vore avsedd att underbygga. Vidare förtjänade beaktas, att den kemiska och bakteriologiska försöksverksamheten vid förläggning till Experimentalfältet kunde vinna anknytning till olika vetenskapliga institutioner m. m. i eller vid Stockholm; vid förläggning till Ultuna erhölles i stället direkt kontakt med lantbrukshögskolan och väl även med Uppsala universitet. Vilka förbindelser som ur försöksverksamhetens egen synpunkt vore de mest värdefulla, finge i detta sammanhang lämnas oavgjort.

I fråga om försöksverksamheten på det botaniska området, i den mån den icke vore avsedd att ingå i en blivande växtskyddsanstalt, torde i stort sett gälla vad ovan anförts beträffande försöken i kemi och bakteriolog^

Vid anordnandet av mejeriförsök vore givetvis tillgången på mjölk av lämplig beskaffenhet av grundläggande betydelse. Centralanstaltens mejeriavdelning hade för närvarande sina institutionslokaler förlagda till Lantmännens mjölkförsäljningsförenings u. p. a. i Stockholm mejeri- och förvaltningsbyggnad och hade genom avtal med berörda förening tillförsäkrat sig dels mjölk m. m. för försöksverksamheten och dels avsättning av genom ifrågavarande verksamhet erhållna mejeriprodukter. Vid förläggning av mejeriförsöken till Alnarp skulle samma fördelar erhållas och därjämte skulle försöken komma att knytas till ett av staten ägt mejeri, vilket ur vissa synpunkter torde vara att föredraga. Förlädes en anstalt för mejeriförsök till Ultuna, skulle denna icke erhålla direkt anknytning till driftsmejeri, men det oaktat torde erforderliga förutsättningar kunna skapas för en fruktbärande försöksverksamhet. I det föregående hade omnämnts, att beträffande mejeriområdet särskilda skäl talade för ett sammanförande av undervisning och försöksverksamhet, och vidare att de varierande förhållandena på mejerihanteringens område i olika delar av landet motiverade anordnandet av fasta mejeriförsök på mera än en plats. A andra sidan hade påpekats, att försöksverksamheten på mejeriområdet för att ernå ett tillfredsställande resultat måste stå i nära samarbete med motsvarande verksamhet särskilt på husdjursområdet och det bakteriologiska området.

För växtskyddsanstalten, som icke hade behov av större markområden, syn-

1 Enligt under liand inhämtade uppgifter synas för eventuell utökning av jordarealen vid Ultuna omkring 140 hektar staten tillhörig jord och 20 hektar annan jord närmast kunna komma i fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9.

tes det vara mest angeläget, att förläggningsplatsen bleve möjligast central med hänsyn såväl till det mera praktiskt inriktade arbetet på olika platser i landet till bekämpande av växtsjukdomar och skadeinsekter som också till de uppgifter av administrativ art, som komme att åvila anstalten och som krävde nära kontakt med olika myndigheter.

I fråga örn själva organisationen vid samordnande av undervisning och försöksverksamhet hava utredningsmännen anfört följande.

Huruvida försöksverksamheten vid förläggning till samma plats som den högre undervisningen på motsvarande område borde organiseras mera fristående eller direkt införlivas med undervisningsanstalten vore ett spörsmål, som torde böra behandlas med hänsynstagande till varje försöksområdes speciella krav. Teoretiskt borde de fördelar, som kunde vara att vinna såväl för försöksverksamheten som för undervisningsverksamheten genom en samförläggning av organen för de båda verksamheterna, kunna vinnas i desto rikare mått, ju intimare de båda verksamheterna förenades med varandra. I praktiken torde det likväl i vissa fall kunna förväntas vara förenat med bestämda olägenheter att på en hand förena ledningen av försöksverksamheten inom ett visst område med ansvaret för undervisningsverksamhet på motsvarande område. Det vore ingalunda säkert, att en god försöksman vore en god lärare. Båda uppgifterna krävde sina speciella kvalifikationer, som i rikare mått endast mera sällan torde vara förenade hos en och samma person. Men även örn sådana förutsättningar skulle vara för handen, syntes det lätt kunna inträffa, att vederbörandes intresse till övervägande del inriktades på endera försöks- eller undervisningsverksamheten, medan den andra uppgiften bleve otillbörligt åsidosatt. Båda dessa uppgifter vore emellertid så viktiga för vårt lands jordbruk, att en dylik eventualitet så vitt möjligt syntes böra förebyggas. För övrigt torde det åtminstone inom vissa områden krävas så betydande arbetsprestationer av den person, som skulle leda försöksverksamheten och samtidigt bära huvudansvaret för den högre lantbruksutbildningen inom motsvarande område, att personer med sådan kapacitet endast mera sällan torde kunna väntas stå till förfogande. Nu antydda svårigheter torde komma att göra sig mest påminta inom de mera praktiskt inriktade grenarna av försöksverksamheten (jordbruks- och husdjursförsöken), där planläggning, ledning och övervakande av de till olika delar av landet förlagda lokala försöken spelade en betydande roll.

Flerstädes i utlandet vore försöksverksamheten — där den icke direkt anknutits till undervisningsanstalt -—■ så organiserad, att olika försöksgrenar bildade från varandra fristående anstalter eller institut. Ett typiskt exempel härpå erbjöde England. Mera sällan vore flertalet grenar av försöksverksamheten på jordbruksområdet förenade i en gemensam större anstalt. Så vore emellertid förhållandet — förutom i vårt land — bland annat i Finland. Särskilt för ett mindre land, som av helt naturliga skäl icke kunde upprätthålla så synnerligen rikt utrustade institutioner för försöksverksamheten, torde det vara fördelaktigare, att olika grenar av ifrågavarande verksamhet så förbundes, att de kunde ömsesidigt stödja och befrukta varandra,

Utredningsmännen hade utgått ifrån, att vid en eventuell förflyttning av centralanstalten en särskild växtskyddsanstalt skulle upprättas, vilken alternativt tänktes förlagd till annan plats än den övriga delen av nuvarande centralanstalten. Nu torde försöksverksamheten i växtpatologi och entomologi vara de grenar, sorn med jämförelsevis mindre olägenhet skulle kunna brytas ut ur centralanstalten, men dock torde; det för ifrågavarande försöksverksamhet vara av icke ringa betydelse att kunna stå i direkt samarbete med motsvarande försöksverksamhet särskilt på växtodlingens och lantbrukskemiens områden.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 212 haft. (Nr 2h9f) 14

210 Kungl. Maj:ts proposition nr 2\9.

Mejeriförsöken hade ävenledes alternativt förutsatts utbrutna ur centralanstälten. Utredningsmännen hade framhållit, att vissa skäl syntes kunna anföras till förmån för en sådan åtgärd och närmast önskvärdheten att lokalt förena organ för försöks- och undervisningsverksamhet på mejeriområdet. Med hänsyn till mejeriförsökens behov av nära anknytning till försöksverksamheten på husdjursområdet och det bakteriologiska området syntes det emellertid vara mycket som talade för, att under förutsättning av centralanstaltens förflyttning till. platsen för en blivande lantbrukshögskola jämväl den högre mejeriundervisningen förlädes dit.

Slutligen hade utredningsmännen räknat jämväl med den möjligheten, att försöksavdelningarna för kemi och bakteriologi lokalt skildes från centralanstaltens jordbruks- och husdjursavdelningar. Detta alternativ hade emellertid ansetts förutsätta, att sistnämnda avdelningar erhölle egen laboratorieutrustning, varigenom de direkt av skilsmässan föranledda olägenheterna skulle i viss mån neutraliseras.

Utredningsmännen hava därefter övergått till att något närmare redogöra för de skäl, som synts dem tala för eller mot de särskilda i utredningen behandlade alternativen för försöksverksamhetens organisation. Beträffande denna redogörelse må hänvisas till det tryckta betänkandet.

I anslutning till den sålunda verkställda utredningen hava utredningsmännen i korthet redogjort för sin egen ställning till frågan örn centralanstaltens förflyttning.

De direktiv, som givits beträffande förevarande utredning, hade föranlett utredningsmännen att begränsa sitt arbete till att undersöka, på vad sätt centralanstalten vid förflyttning, helt eller delvis, syntes kunna anknytas till en blivande lantbrukshögskola. I överensstämmelse härmed hade utredningsmännen icke heller ansett sig hava anledning nu upptaga frågan, huruvida en förflyttning över huvud taget av hela centralanstalten eller delar därav kunde förett lämpligt ordnande av försöksväsendet på jordbruksområdet anses lämplig och ensidig. Denna fråga torde emellertid böra vara klarlagd, innan beslut örn en förflyttning helt eller delvis av centralanstalten komme till stånd. Eljest riskerade man ett sönderbrytande av försöksväsendet på jordbruksområdet, som kunde medföra större skada än som motsvarades av de fördelar för undervisningen, vilka till äventyrs skulle vinnas med förflyttningen. Även borde i detta sammanhang klarläggas, vilka ytterligare åtgärder kunde befinnas önskvärda för försöksväsendets rationella anordnande.

Jämväl finge påpekas, att frågan örn centralanstaltens förflyttning innehölle viktiga moment av ekonomisk natur, vilka det icke torde ankomma på utredningsmännen att klarlägga. Här syftades närmast på det spörsmålet, huruvida vid eventuell förflyttning av centralanstalten de nu av denna disponerade värdena i form av mark och byggnader helt eller delvis kunde tänkas bliva realiserade i syfte att därigenom ekonomiskt underlätta förflyttningen. På denna punkt torde bland annat underhandlingar med lantbruksakademien bliva erforderliga.

Beträffande organisationen av försöksverksamheten på jordbruks- och husdjurområdena m. m. hade utredningsmännen emellertid kommit till den uppfattningen, att det med hänsyn till försöksverksamhetens berättigade intressen torde vara för äventyrligt att anordna samarbetet med högskolan i enlighet med alternativ B. Det ville nämligen synas, som om den lokala, mera praktiskt inriktade försöksverksamheten på det egentliga jordbrukets och husdjursskötsel1^ områden därigenom kunde löpa fara att otillbörligt eftersättas. Å andra sidan torde det vara förenat med jämförelsevis mindre olägenheter för försöks-

Kungl. May.ts proposition nr 249.

verksamheten i kemi och bakteriolog! att bliva införlivad med lantbrukshögskolan, under det att en sådan anordning torde medföra vissa fördelar för undervisningen. Ur denna synpunkt vore alternativ A mindre tillfredsställande. Skulle över huvud taget närmare anknytning mellan försöksverksamhet och högskola befinnas önskvärd, borde alltså enligt utredningsmännens mening ettdera av alternativen C och D väljas. Men under denna förutsättning syntes icke föreligga något mera allvarligt hinder för att högskolan upprättades först och att försöksverksamheten i den utsträckning, som ovannämnda alternativ angåve, anknötes till högskolan vid en senare tidpunkt. Försöksverksamheten på det egentliga jordbrukets och husdjursskötselns områden skulle enligt ifrågavarande alternativ organiseras i form av en fristående försöksanstalt, och denna kunde uppenbarligen utan olägenhet anknytas även sedan högskolan upprättats. Men även försöksverksamheten i kemi, bakteriolog! och de delar av botanik, som icke vore avsedda att ingå i en blivande växtskyddsanstalt, syntes kunna införlivas med en redan verksam lantbrukshögskola utan att därigenom skulle förorsakas något större tillägg till de kostnader, som i det föregående angivits såsom sannolika vid ifrågavarande försöksverksamhets anknytning till högskolan i samband med dess upprättande. Endast i den nuvarande s. k. elevbyggnaden och i byggnaden för kemi skulle vissa lokaler behöva omändras för nya uppgifter, men de härav föranledda kostnaderna syntes icke, så vitt utredningsmännen vid preliminär beräkning kunnat finna, behöva beräknas högre än mellan 10,000 och 20,000 kronor.

Beträffande försöksverksamheten på mejeriområdet torde det ävenledes vara möjligt att vidtaga sådana anordningar, att eventuell anknytning till högre undervisning kunde ske vid en något senare tidpunkt.

Vad slutligen anginge den föreslagna växtskyddsanstalten vore det tydligt, att frågan om dess upprättande i själva verket i jämförelsevis ringa grad kunde anses sammanhänga med spörsmålet örn den högre lantbruksundervisningens ordnande.

Utredningsmännen hava slutligen, under åberopande av vad ovan anförts, förklarat sig hava kommit till den bestämda uppfattningen, att frågan örn den högre lantbruksundervisningens ordnande lämpligen kan upptagas till avgörande utan hinder därav, att spörsmålet örn försöksverksamhetens anknytning till den högre lantbruksundervisningen först vid en senare tidpunkt avgöres.

Av dem som avgivit yttrande över förberörda utredning beträffande centralanstaltens för jordbruksförsök och en blivande högre lantbruksundervisnings inbördes ställning hava lantbruksstyrelsen, styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet samt styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut anslutit sig till utredningsmännens uppfattning, att frågan örn den högre lantbruksundervisningens ordnande kan upptagas till avgörande utan direkt samband med försöksverksamheten. Statskontoret har anfört, att delar av centralanstalten borde flyttas redan vid tidpunkten för högskolans upprättande, och styrelsen för Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut har ansett, att problemen om den högre lantbruksundervisningens och försöksverksamhetens på jordbruksområdet hörde så nära tillsammans, att de borde lösas samtidigt. Lantbruksakademien har direkt uttalat sig emot förflyttning av någon del av centralanstalten. Byggnadsstyrelsen och allmänna civilförvaltningens lönenämnd hava på denna punkt icke ansett sig böra göra något uttalande.

Yttranden.

212 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

Ur innehållet i berörda yttranden må utöver det nu sagda omnämnas följande.

Lantbruksstyrelsen har betonat svårigheten av att innan ännu en till Ultuna förlagd lantbrukshögskola kommit i verksamhet bedöma, huruvida vid Ultuna förefintliga jordarealer och djurbesättningar vore tillräckliga för den omfattande försöksverksamhet varmed måste räknas örn såväl högskolan som försöksanstalten förlädes till samma plats. Beträffande centralanstaltens jordbruks-, husdjurs-, kemiska och bakteriologiska avdelningar syntes icke heller ett uppskov med ställningstagandet till frågan örn förläggningen, därest vid högskolans startande hänsyn därtill toges, böra förhindra ett slutgiltigt lösande därav enligt något av de båda av lantbruksstyrelsen såsom tillfredsställande ansedda alternativen, nämligen A eller C.

Om lantbruksstyrelsen nu skulle taga ställning till frågan örn förflyttning av försöksverksamheten på mejeriområdet, måste styrelsen förorda en lösning enligt alternativ III. Emellertid syntes frågan örn mejeriforskningens slutliga ordnande knappast ännu vara fullt mogen för sin lösning. Statsmakterna torde inom den närmaste tiden nödgas taga under övervägande vilka åtgärder, som från det allmännas sida borde vidtagas till mejerihanteringens främjande, och det syntes antagligt, att i samband därmed synpunkter kunde komma fram, vilka måste utöva inflytande på lösningen av frågan örn mejeriförsöksverksamhetens ordnande.

Det av utredningsmännen framlagda förslaget till växtskyddsfrågans ordnande funne lantbruksstyrelsen tilltalande, och styrelsen har ansett sig böra direkt hemställa örn förslag till 1930 års riksdag örn inrättande av en växtskyddsanstalt vid Experimentalfältet i enlighet med utredningsmännens förslag.

Statskontoret har med hänsyn till den verkställda utredningen funnit, att det ur statsfinansiell synpunkt vore av mindre betydelse, huruvida centralanstalten förflyttades till samma plats som en blivande lantbrukshögskola. Dock sammanhängde detta spörsmål i någon mån med frågan örn utnyttjandet för andra statsinstitutioner av de byggnader, som nu tillhörde lantbruksakademien och i vilka centralanstalten hade sina lokaler. Enligt statskontorets mening vore detta spörsmål förtjänt av närmare undersökning. I varje fall syntes det statskontoret önskvärt, att de delar av den nuvarande centralanstalten, vilka lämpligen kunde införlivas med högskolan ■— kemiska och bakteriologiska avdelningarna •—- förlädes till samma plats som högskolan redan vid dess upprättande samt eventuellt införlivades med verksamheten vid högskolan.

Slutligen finge statskontoret framhålla, att det ur praktisk synpunkt syntes ändamålsenligt, att frågan örn ordnandet av den högre undervisningen beträffande lantbruk, skogsbruk, lantmäteri m. m. först upptoges till avgörande samt eventuellt i samband därmed centralanstaltens anknytning till den högre lantbruksundervisningen, vilken senare fråga dock syntes vara av mera sekundär betydelse. Sedan dessa organisations- och förläggningsspörsmål avgjorts av riksdagen, borde de därmed sammanhängande detaljfrågorna upptagas till slutlig prövning.

. Byggnadsstyrelsen har inledningsvis erinrat, att i den föreliggande utredningen hade framlagts olika alternativ för ordnandet av centralanstaltens verksamhet. Vad beträffade de i de olika alternativen avsedda lösningarna av anstaltens lokalfråga hade byggnadsstyrelsen givetvis icke anledning att för närvarande inga på någon närmare kritik av de i detta avseende framlagda ritnings förslagen, utan finge byggnadsstyrelsen endast meddela, att styrelsen i princip icke hade något att erinra beträffande förslagen i fråga. Dessa ritningsförslag avsåge emellertid endast nybyggnader. För erforderliga, om-

Kungl. Majlis proposition nr 2h9.

byggnadsarbeten saknades ritningar liksom närmare uppgifter angående befintliga byggnaders nuvarande tillstånd och inredning.

Beträffande de föreslagna nybyggnadsarbetena hade detaljerade kostnadsberäkningar framlagts under det att kostnaderna för övriga byggnadsarbeten endast vore approximativt uppskattade genom jämförelser med andra liknande arbeten. De i detalj beräknade kostnaderna för nybyggnadsarbeten torde, särskilt med hänsyn till kraven på dyrbara inredningar av laboratorielokaler m. m., få anses vara val knappt tilltagna, men torde de beräknade kostnaderna för övriga arbeten i huvudsak kunna godtagas. I varje fall torde de angivna kostnaderna kunna läggas till grund för en jämförelse i ekonomiskt avseende mellan de olika alternativen.

I den föreliggande utredningen hade även berörts frågan örn den framtida användningen av Experimentalfältet efter en förflyttning helt eller delvis av centralanstalten. I detta avseende finge byggnadsstyrelsen i likhet med vad styrelsen tidigare anfört i ett till ovannämnda utredningsmän avgivet yttrande framhålla, att större delen av den av centralanstalten för närvarande disponerade mark bestode av områden, som enligt Djurgårdssakkunnigas i betänkande den 15 maj 1917 framlagda förslag skola reserveras såsom naturlig park. Dessa områden borde därför enligt byggnadsstyrelsens mening icke ifrågakomma till exploatering eller ens för bebyggande för statens egen räkning. Den mindre del av marken, som folie inom ramen för vad Djurgårdssakkunniga ansett kunna upplåtas åt statsinstitutioner eller användas till villatomter, omfattade en areal av omkring 11 hektar, och hade styrelsen vid verkställd värdering av sistnämnda mark funnit densamma kunna beräknas vid eventuell försäljning till villabebyggelse betinga ett råmarkspris av omkring 4 kronor per kvadratmeter. Samtidigt finge byggnadsstyrelsen emellertid betona, att styrelsen icke ville förorda en försäljning av marken efter nämnda pris. Enligt styrelsens bestämda mening borde nämligen, icke minst med hänsyn till den begränsade tillgången till för uppförande av byggnader för statens behov lämplig, staten tillhörig mark i och omkring huvudstaden, inga upplåtelser av Djurgårdsmark vare sig med ägande- eller tomträtt ifrågakomma, utan borde, därest marken ej skulle reserveras såsom naturlig park eller för statens eget behov, eventuella upplåtelser givas form av arrenden.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har anmält, att nämnden inskränkt sin granskning av utredningsmännens förslag till en undersökning, huruvida löneförmånerna för de i olika alternativ upptagna befattningarna kunde anses lämpligt avvägda. I detta hänseende hade lönenämnden icke funnit anledning till några direkta anmärkningar. Allenast i följande hänseende föranledde utredningen uttalande från nämndens sida.

Utredningsmännen hade utgått från att de nuvarande ordinarie befattningshavarna vid centralanstalten skulle vara underkastade den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden ävensom den förflyttning till annan tjänstgöringsort, som kunde bliva dem i behörig ordning ålagd i samband med en eventuell förflyttning, holt eller delvis, av anstalten. Även örn en sådan utgångspunkt för bedömande av de med centralanstaltens förflyttning sammanhängande organisatoriska spörsmålen i och för sig vore riktig, kunde icke desto mindre tänkas fall, då en skyldighet i nu angivna avseende icke kunde anses åligga befattningshavaren eller då åtminstone tvekan kunde råda, huruvida sådan skyldighet kunde förefinnas. Sålunda kunde en dylik tvekan hysas i det fall, att försöksledama vid centralanstalten vid en förflyttning till platsen för la.ntbrukshögskolan skulle åläggas undervisning.sskyldighet av sådan

214 Kungl. Maj:ts proposition nr 2-kd.

omfattning, att etet bleve fråga om en verklig förändring av befattningens tidigare karaktär.

Lantbruksakademien Ilar hållit före, att varken för försöksverksamheten eller undervisningen någon fördel vore att vinna genom en sådan förening av båda, att de till väsentlig del skulle komma att handhavas av samma personer och vid samma anstalt.

Härmed ville dock akademien icke göra den meningen gällande, att lärarna vid lantbrukshögskolan icke skulle syssla med någon försöksverksamhet. Sådan borde tvärtom ingå såsom ett naturligt led i deras vetenskapliga verksamhet, och den behövdes även såväl såsom åskådningsmaterial vid undervisningen som för övning i därvid förekommande arbeten och använd metodik för de studerande.

Emellertid vore det uppenbarligen olämpligt att av olika personer ledda försök utfördes på samma fält och i samma kreatursbesättningar, även örn utrymme och försöksmaterial skulle förefinnas tillräckligt för båda, vilket särskilt örn hänsyn toges till framtida utveckling syntes kunna betvivlas.

Den nuvarande nära föreningen av de olika avdelningarna inom försöksverksamheten till en anstalt och det nära samarbetet mellan dessa avdelningar ansåge akademien vara en så grundväsentlig förutsättning för denna verksamhets framgång och största möjliga gagn för det praktiska lantbruket, att ett frånskiljande av någon av dessa avdelningar till annan plats måste bliva till stor skada, som icke kunde väntas motvägas av något gagn. I överensstämmelse härmed ansåge akademien, att den ökade verksamhet på växtskyddets område, som kunde anses erforderlig och som enligt föreliggande utredning skulle uppbäras av den föreslagna växtskyddsanstalten, borde inordnas i centralanstalten.

Vad därefter anginge frågan örn användningen av förefintliga resurser för försöksverksamheten vid Experimentalfältet efter förflyttning, helt eller delvis, av centralanstalten, har akademien erinrat därom, att akademien vid centralanstaltens upprättande till denna överlät för dess verksamhet erforderliga delar av Experimentalfältet med därå befintliga, akademien tillhöriga byggnader, varjämte akademien till anstalten överlämnade vissa inventarier, böcker och tidskrifter samt förefintlig laboratorieutrustning.

Därest centralanstalten nu skulle förflyttas, borde enligt akademiens mening till en början de hos anstalten deponerade, akademien tillhörande böcker och tidskrifter böra återställas till akademiens bibliotek. För övriga på sin tid överlåtna inventarier m. m. syntes akademien böra erhålla skälig ersättning.

För bearbetning av olika i yttrandet särskilt angivna och eventuellt även andra uppgifter ansåge akademien sig vidare hava behov av att själv få disponera de genom eventuell förflyttning av centralanstalten ledigblivna, akademien tillhöriga byggnader, och jämväl syntes under sådan förutsättning större delen av den till centralanstalten överlåtna markarealen åter behöva tagas i anspråk av akademien för dess egen försöksverksamhet. Någon del av det nu åt centralanstalten upplåtna området skulle möjligen vid eventuell förflyttning av anstalten av akademien kunna avstås för annat ändamål, men akademien förutsatte, att den i någon form erhölle skälig gottgörelse för markområde, som sålunda skulle komma att frånhändas akademien.

I reservation till lantbruksakademiens yttrande hava sex ledamöter av akademien givit uttryck för den uppfattningen, att akademien icke bort taga ställning till frågan örn centralanstaltens och lantbrukshögskolans inbördes ställning. så länge verklig utredning rörande försöksverksamheten icke kommit till stånd. I särskilt tillägg har vidare en av reservanterna framfört vissa erinringar emot förslaget till växtskyddsanstalt.

Kungl. Majlis proposition nr 249.

215 Centralanstaltens styrelse har förklarat sig hysa den uppfattningen, att frågan om centralanstaltens förflyttning icke borde ses uteslutande eller ens i huvudsak som ett tillfälligt organisationsproblem. I själva verket syntes frågan hava betydligt större räckvidd. I främsta rummet stöde då spörsmålet, huruvida den statliga försöksverksamheten i vårt land vore i behov av att ytterligare utvecklas för att den skulle vara i stånd att på ett fullt nöjaktigt sätt fylla sin viktiga uppgift såsom stöd för jordbruksproduktionen. Motsvarande förhållanden i andra länder syntes giva stöd för att en sådan utveckling borde ske.

Skulle det nu visa sig erforderligt, att den vid centralanstalten bedrivna försöksverksamheten inom en snar framtid kraftigt utvecklades, kommer emellertid frågan örn förflyttning av verksamheten i ett väsentligt ändrat läge. Även örn ifrågavarande försöksverksamhet i nuvarande omfattning måhända skulle kunna — örn än med svårighet — beredas tillräckliga arbetsmöjligheter vid sidan av en till samma plats förlagd lantbrukshögskola, vore det ingalunda givet, att detta även läte sig göra under förutsättning av en väsentligt utvidgad försöksverksamhet. Styrelsen ansåge det sålunda ofrånkomligt, att frågan örn försöksverksamhetens förflyttning från nuvarande förläggningsort fattades.

I anslutning härtill ville styrelsen, med hänsyn till mejerihanteringens alltjämt ökade betydelse för jordbruksnäringen, framhålla önskvärdheten av att den nuvarande underavdelningen för mejerihantering vid centralanstalten så snart lämpligen kunde ske utvidgades till en självständig avdelning. Samtidigt finge styrelsen framhålla vikten av, att en central för mejeriförsök vöre förlagd till mellersta Sverige till stöd för den därstädes och i Norrland bedrivna mejeriproduktionen och att sålunda icke all försöksverksamhet på mejeriområdet koncentrerades till Skåne.

Centralanstaltens nämnd har underkastat den föreliggande utredningen en detaljgranskning och därvid funnit anledning till erinran på vissa punkter. Sålunda har nämnden uttalat, att engångskostnaderna vid eventuell förflyttning av centralanstalten säkerligen vore betydligt för lågt beräknade med hänsyn särskilt till de för laboratoriebyggnader nödvändiga stora ventilations- och ledningskostnaderna, fast inredning m. m. Beträffande flertalet alternativ bär nämnden framhållit vikten av att samarbetet emellan olika försöksavdelningar icke försvårades genom splittring. Vidare har framhållits, att örn en blivande växtskyddsanstalt skulle organiseras skild från övriga delar av centralanstalten, växtskyddsorganisationen måste hava tillgång till ett tillfredställande kemiskt laboratorium. Slutligen har nämnden anmält, att den ej ansett sig kunna helt dela utredningsmännens uppfattning, att i enlighet med alternativ B och delvis C och D centralanstaltens tjänstemän skulle hava skyldighet att utan vidare ingå. som lärare i en blivande lantbrukshögskola. Detta innebure nämligen särskilt för vissa befattningshavare en så väsentlig och fundamental omläggning av verksamheten, att den knappast kunde betecknas som lönereglementets »jämkning i åligganden».

I särskilt yttrande har överassistenten P. Bolin förordat en organisationsform för försöksverksamheten, som närmast överensstämmer med alternativ C i utredningen.

Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har ansett sig sakna anledning ingå på frågan, huruvida en förflyttning av centralanstalten överhuvud vöre önskvärd. Beträffande de olika alternativen ville dock styrelsen uttala, att alternativ B icke syntes böra komma i fråga, då detta otvivelaktigt skulle komma att medföra ogynnsamma verkningar såväl för undervisningen som för försöksverksamheten. I fråga örn mejeriförsöksverksamheten kunde styrelsen förorda alternativ TIT eller IV. Mot den föreslagna förläggningen av anstalten för

216 Kungl. Majlis proposition nr 249.

Departe-

mentschefen.

växtskydd hade styrelsen ej något att erinra. Styrelsens v. ordf., professor Högbom har anmält, att han funne olägenheterna av att lämna frågan om centralanstaltens och högskolans inbördes ställning oavgjord, när den senares organisation upptoges till prövning, vara större än de utan tvivel rätt betydande olägenheter, som skulle följa särskilt för lantbruksinstituten av ett förlängande av nuvarande osäkerhetstillstånd och därmed förknippade många vakanser.

Styrelsen för Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut har såsom sin mening uttalat, att utredningen redan på den grund, att den byggde på lantbrukshögskolaus förläggande till Ultuna, blivit så ofullständig, att den svårligen vore tjänlig för ärendets fortsatta behandling. Det vore ofrånkomligt, att allvarliga framtida faror hotade den sunda utvecklingen av forskningen och den högre undervisningen på lanthushållningens område i vårt land, därest allt fortfarande ensidigt fasthölles vid deras centralisering till Ultuna utan tillbörligt hänsynstagande till de betingelser, som framgångsrik lantbruksforskning krävde, och till de jordbrukande landsdelarnas behov.

Beträffande den föreslagna växtskyddsanstalten ansåge styrelsen sig böra framhålla angelägenheten av att det sydsvenska jordbrukets krav på en effektiv försöksmässig växtskyddsverksamhet bättre än hittills tillgodosåges. Styrelsen vågade vidare antaga, att det ej kunde på allvar sättas i fråga att förflytta den högre mejeriundervisningen från Alnarp enbart för att möjliggöra en förläggning av försöksverksamheten på mejeriområdet till Ultuna, som dock åtminstone för närvarande saknade alla fundamentala förutsättningar för densammas bedrivande.

I fråga örn försöksverksamhetens principiella anordning, ville styrelsen i övrigt hellre förorda en anknytning till en blivande lantbrukshögskola (alternativ B) än ett utbyggande av försöksanstalten å dess nuvarande plats. Det måste, nämligen enligt styrelsens uppfattning kunna både i vetenskapligt och organisatoriskt hänseende vinnas så betydande fördelar genom nyssnämnda anknytning, att dessa icke finge förspillas genom ett fortsatt särskiljande av undervisning och försöksverksamhet, bådadera uppenbarligen byggda på samma vetenskapliga grunder. Dessa båda frågor — om den högre lantbruksundervisningens och om försöksverksamhetens ordnande — hade sålunda ett så nära samband med varandra, att det kunde anses riskabelt att lösa vardera för sig. Såväl de yttre organisatoriska och ekonomiska intressena som ock de inre, vetenskapliga och pedagogiska, krävde nämligen ett samfällt avgörande av hithörande spörsmål.

Lärarrådet vid Alnarp har i likhet med styrelsen anfört, att frågorna örn ordnande av den högre lantbruksundervisningen och av försöksverksamheten borde avgöras samtidigt. Lärarrådet har vidare skisserat, huru enligt dess mening den statliga försöksverksamheten i fortsättningen borde organiseras.

När det gäller att taga ställning till frågan om ett eventuellt sammanförande i större eller mindre utsträckning av den nu till centralanstalten knutna försöksverksamheten med en blivande högre lantbruksundervisning, synes det närmast vara tre frågor, som förtjäna beaktas, nämligen dels vilken betydelse försöksverksamhetens förflyttning skulle hava för undervisningen, dels vilka förutsättningar försöksverksamheten skulle erhålla för sina egna uppgifter vid den nya förläggningen och dels slutligen vilka konsekvenser en förflyttning av försöksverksamheten skulle få ur statsfinansiell synpunkt.

Utredningsmännen hava framhållit, att det rent principiellt torde få anses fördelaktigt ur lantbruksundervisningens synpunkt, att undervisningsverk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

samhet och försöksverksamhet inom samma kunskapsområde lokalt sammanföras. På denna punkt torde icke heller någon meningsskiljaktighet behöva råda. Huruvida det praktiska resultatet av ett dylikt sammanförande komme att bliva gynnsamt torde väl närmast bliva beroende av i vilken utsträckning högskolelärarens arbetskraft och intresse undandroges lärarverksamheten och i stället toges i anspråk för egentlig försöksverksamhet. Det torde emellertid till icke ringa del vara ett inre organisatoriskt spörsmål att i varje fall vidtaga lämpliga dispositioner för ernående av bästa möjliga resultat i sådant hänseende.

Även ur försöksverksamhetens synpunkt torde det principiellt vara förenat med fördelar, att undervisnings- och försöksverksamhet inom samma område nära anknytas till varandra. Icke ringa vikt tillmäter jag sålunda den av utredningsmännen anförda synpunkten, att genom en sådan anordning skulle skapas goda möjligheter att få försöksverksamhetens resultat såväl spridda som även tillämpade inom det praktiska jordbruket.

I stort sett torde dock frågan örn försöksresultatens spridande icke vara av den storleksordning, att den bör få utöva något större inflytande på beslut om förläggning av viss försöksanstalt, enär olika utvägar kunna tänkas för ernående av en effektiv upplysningsverksamhet i försöksfrågor. I stället torde — jämte ekonomiska synpunkter — de i varje särskilt fall för handen varande arbetsmöjligheterna för försöksverksamheten böra tillmätas avgörande betydelse för förläggningen av sådan verksamhet. Ifrågavarande arbetsmöjligheter äro givetvis i första hand beroende av tillgången på lämpliga arbetskrafter och materiella resurser, men vid anknytning till den högre lantbruksundervisningen torde även själva organisationsformen kunna utöva inflytande härpå.

Av de motiv, som kunna anföras till förmån för en förflyttning av centralanstalten eller delar därav till platsen för en blivande lantbrukshögskola, torde även i övrigt den angivna betydelsen därav för undervisningsverksamheten böra tillmätas mera underordnad vikt. Redan vid själva högskolan skulle nämligen enligt högre lantbruksundervisningssakkunnigas förslag utrustningen i fråga örn institutionslokaler, försöksfält m. m. bliva sådan, att lärarna finge möjlighet att bedriva en viss forsknings- och försöksverksamhet såväl med hänsyn till undervisningens krav som för tillgodoseende av egna vetenskapliga syften. Jag håller fastmera före, att frågan om centralanstaltens eventuella förflyttning i främsta rummet bör bedömas ur synpunkten av försöksverksamhetens egna krav och deras tillgodoseende. Det är givet, att örn försöksverksamhetens egna berättigade intressen nöjaktigt kunna tillgodoses även efter organisatorisk anknytning till den högre lantbruksundervisningen, så bör en sådan anordning på grund av de fördelar, den i andra avseenden skulle föra med sig, eftersträvas. Å andra sidan är jag emellertid benägen att tillmäta en ändamålsenlig och utvecklingskraftig försöksverksamhet på jordbruksområdet så stor betydelse för lanthushållningen och icke minst för den lantbruksundervisning, som den är avsedd att underbygga och göra rikare, att jag icke anser mig

218 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

kunna beträffande försöksverksamhetens anordnande tillstyrka sådana åtgärder, som visserligen kunde vara ägnade att åtminstone till någon tid stärka lantbrukshögskolans ställning men som samtidigt skulle allvarligt försvaga grunden för en självständig försöksverksamhet inom jordbruket.

När det nu gäller att söka bedöma, huruvida fördelar eller nackdelar skulle kunna väntas överväga vid ett samordnande av undervisning och försöksverksamhet, torde det vara lämpligt att först något beröra frågan örn försöksverksamhetens arbetsmetoder. Såsom utredningsmännen framhållit, föreligger i sådant hänseende betydande skillnad mellan olika försöksavdelningar vid centralanstalten. Jordbruksavdelningen till exempel har så gott som hela landet till sitt försöksområde. Lokala fältförsök under avdelningens ledning finnas anordnade i stort antal inom varje hushållningssällskaps område, och vid ett antal fasta försöksfält och försöksstationer, vilka sistnämnda äro förlagda till lantbruks- och lantmannaskolor i olika delar av landet, söker avdelningen lösa försöksfrågor av mera allmän räckvidd. I den mån verkliga försöksgårdar bliva upprättade i olika delar av landet, blir avdelningens natur av centralt organ för en omfattande, i hela landet spridd lokal verksamhet ytterligare befäst. Det är tydligt, att vid sådant förhållande försöksverksamheten på avdelningens förläggningsplats måste tillmätas underordnad roll. För närvarande kan avdelningen vid Experimentalfältet utföra försök endast i jämförelsevis ringa omfattning, och verksamheten där har till stor del bestått i bearbetning av inom landets olika delar vunna försöksresultat samt i arbete med ledning och administration av den över landet spridda försöksverksamheten. Säkerligen vore det av värde för avdelningen att omedelbart äga tillgång till en lämplig försöksgård för lösande av olika mera försökstekniska uppgifter, men med hänsyn till vad ovan sagts om avdelningens organisation och arbetssätt synes det vara motiverat att icke tillägga en sådan anordning avgörande betydelse för avdelningens förläggning.

Beträffande husdjursavdelningen gäller i stort sett detsamma som nu sagts örn jordbruksavdelningen. Icke heller husdjursavdelningen torde, huru väl den än utrustades med försöksmöjligheter på förläggningsplatsen, med nuvarande arbetsmetoder kunna lösa mera än en mycket begränsad del av försöksuppgifterna i de egna djurstallarna. Den övervägande delen av försöken torde allt fortfarande av naturliga skäl få förläggas till olika delar av landet.

Den vid jordbruks- och husdjursavdelningarna bedrivna verksamheten består till huvudsaklig del i vad man kunde kalla egentlig eller praktisk försöksverksamhet. Vända vi oss så till kemiska och bakteriologiska avdelningarna, finna vi en verksamhet av väsentligt annat slag. Undersökningarna vid sistnämnda avdelningar äro till alldeles övervägande del av laboratoriemässig karaktär, och i den omfattning växtkulturer eller markundersökningar kunna vara erforderliga för vissa försök, kunna de i allmänhet anordnas vid förläggningsplatsen eller byggas på införskaffade prov. Endast i mycket ringa omfattning torde ifrågavarande avdelningar behöva anordna egentliga försök inom andra delar av landet. De undersökningar, som verkställas vid dessa båda avdelningar, torde till största delen kunna hänföras till egentlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.

forskningsverksamhet. De växtfysiologiska undersökningarna vid centralanstaltens botaniska avdelning hava i huvudsak samma karaktär.

Verksamheten vid centralanstaltens mejeriavdelning kan sägas utgöra en mellanform mellan de två nu nämnda systemen, i det att mejeriförsöken i huvudsak hava ett rent praktiskt syfte, samtidigt som de laboratoriemässiga undersökningsmetoderna äro förhärskande.

På det växtpatologiska och entomologiska området är verksamheten vid centralanstalten av olika slag. De grundläggande undersökningarna, som hittills varit förhärskande, hava forskningskaraktär. Därjämte bör emellertid verksamheten på ifrågavarande område inriktas på rent praktiska försök till bekämpande av olika slags växtparasiter. Dylika försök måste av lätt insedda skäl förläggas till olika delar av landet. Vid sidan av nu nämnda uppgifter hava ifrågavarande försöksavdelningar, såsom redan förut omnämnts, ett icke ringa administrativt arbete i växtskyddets tjänst.

Av vad nu sagts torde framgå, att särskilda problem anmäla sig för lösning beträffande var och en av centralanstaltens försöksavdelningar, när det blir fråga örn att anknyta dem till den högre lantbruksundervisningen. Jordbruksavdelningen och även husdjursavdelningen torde närmast med hänsyn till det stora antalet försöksplatser i landets olika delar och avdelningarnas stora administrativa arbetsbörda icke gärna kunna direkt införlivas med lantbrukshögskolan. Å andra sidan synes det mig emellertid vara i viss mån betänkligt att organisera ifrågavarande försöksavdelningar såsom en omedelbart intill högskolan förlagd fristående försöksanstalt. Det måste nämligen ställas utom allt tvivel, att avdelningarnas försöksverksamhet på förläggningsplatsen i sådant fall löper fara att komma i konflikt med motsvarande högskoleinstitutioners verksamhet.

Beträffande mejeriavdelningen har reservationsvis framställts förslag örn dess förflyttning till Alnarp i anknytning till den högre mejeriundervisningen därstädes. Emellertid har från olika håll påpekats, att förutsättningarna för mjölkhushållningen och mejerihanteringen äro väsentligt olika i Skåne och övriga delar av landet, varför försöksverksamhet på området borde äga rum •såväl vid Alnarp som å plats i mellersta Sverige. Jag är böjd att tillmäta denna synpunkt stor betydelse och anser mig alitsa icke kunna tillstyrka, att mejeriavdelningen nu förflyttas till Alnarp.

På grund av vad ovan sagts om verksamhetens karaktär vid olika försöksavdelningar är det tydligt, att centralanstaltens kemiska och bakteriologiska avdelningar samt den växtfysiologiska försöksverksamheten vid den botaniska avdelningen stå närmast att komma i fråga för ett införlivande med lantbrukshögskolan. Dock synes det vara svårt att ens för dessa verksamhetsgrenar vidtaga sådana anordningar, att icke fara uppstår för ett betänkligt eftersättande av försöksarbetet vid dylik anknytning till högskolan. Därtill kommer, att de olika nu i centralanstalten ingående försöksavdelningarnas inbördes beroende av varandra alltid måste vara ägnat att föranleda betänkligheter mot ett projekt av ifrågavarande slag, innebärande en klyvning av centralanstalten.

220 Kungl. Maj:ts proposition nr 2-tO.

Vad därefter angår frågan om den växtpatologiska och den entoinologiska försöksverksamhetens inordnande i en växtskyddsanstalt giver den verkställda utredningen vid handen, att detta organisationsproblem i stort sett kan anses ligga vid sidan av själva lantbrukshögskolefrågan.

Betraktas frågan örn centralanstaltens förflyttning ur statsfinansiell synpunkt, visar den föreliggande utredningen, att vid en dylik förflyttning de årliga kostnaderna för försöksverksamheten i stort sett skulle bliva oförändrade, medan däremot förflyttningen helt naturligt skulle föra med sig icke ringa engångskostnader. Å andra sidan har framhållits, att staten genom försäljning av det genom centralanstaltens förflyttning ledigblivna värdefulla området skulle erhålla inkomster, som mer än väl uppvägde de av förflyttningen förorsakade kostnaderna. Med avseende härpå vill jag framhålla, att lantbruksakademien, som ursprungligen fått ifrågavarande område åt sig upplåtet, ansett sig hava behov att åter komma i besittning av större delen av området, därest centralanstalten skulle förflyttas. Men oavsett detta torde det knappast vara med statens fördel förenligt att genom försäljning frånhända sig sagda område, som genom sitt läge torde vara väl ägnat att även framdeles utgöra plats för statsinstititutioner av ett eller annat slag.

Vid övervägande av frågan örn centralanstaltens förflyttning torde jämväl böra beaktas, huruvida den statliga försöksverksamheten på jordbruksområdet i dess nuvarande omfattning och inriktning är tillfredsställande och ändamålsenlig och alltså lämpad att lägga till grund för ett beslut angående dess inbördes ställning till den högre lantbruksundervisningen. Utredningsmännen hava anmält, att de för sin del icke upptagit frågan, huruvida en förflyttning överhuvud taget av hela centralanstalten eller delar därav kunde för ett lämpligt ordnande av försöksväsendet på jordbruksområdet anses lämplig och önsklig. Denna fråga borde emellertid vara klarlagd, innan beslut örn en förflyttning helt eller delvis av centralanstalten komme till stånd. Eljest riskerade man ett sönderbrytande av försöksväsendet på jordbruksområdet, som kunde medföra större skada än som motsvarades av de fördelar för undervisningen, vilka till äventyrs skulle vinnas med förflyttningen. Även borde enligt utredningsmännens mening i detta sammanhang klarläggas, vilka ytterligare åtgärder kunde befinnas önskvärda för försöksväsendets rationella anordnande. I yttrande över berörda utredning har jämväl centralanstaltens styrelse betonat vikten av, att frågan örn försöksväsendets rationella utbyggande upptoges till behandling innan ett eventuellt beslut örn verksamhetens förflyttning från nuvarande förläggningsort fattades.

Jag finner det vara väl motiverat, att frågan örn försöksverksamhetens lämpliga organisation och omfattning tages upp i ett större sammanhang, innan beslut örn eventuell förflyttning av den nuvarande centralanstalten fattas. Det är alltså min avsikt att upptaga detta ärende till ytterligare prövning. Möjligen kan det därvid visa sig, att centralanstalten genom vissa förändringar i organisatoriskt och annat hänseende skulle kunna bliva i stånd att med i huvudsak bibehållande av nuvarande förläggning på ett fullt tillfredsställande sätt fylla sin uppgift. Måhända kan det också befinnas ändamålsenligt att

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9.

vissa delar av centralanstalten brytas ut och införlivas med lantbrukshögskolan. Av skäl som förut anförts torde detta emellertid icke kunna tänkas gälla de mera praktiskt inriktade grenarna av försöksverksamheten.

Det synes mig icke erforderligt, att hela frågan örn den högre lantbruksundervisningen skjutes åt sidan i avvaktan på resultat av den utredning, som sålunda synes böra företagas beträffande försöksverksamheten. Skulle det nämligen vid en sådan utredning befinnas lämpligt att anknyta vissa grenar av försöksverksamheten till lantbrukshögskolan, lärer detta utan större olägenhet kunna ske även efter högskolans upprättande. Särskilt gäller naturligtvis detta sådan försöksverksamhet, som eventuellt skulle organiseras i form av en med högskolan sidoordnad försöksanstalt. Men även den försöksverksamhet, som möjligen kan komma i fråga för direkt införlivande med högskolan — kemi, bakteriolog^ växtfysiologi -—- skulle utan större särskilda kostnader kunna förflyttas sedan högskolan redan upprättats. Utredningsmännen hava beräknat ifrågavarande kostnader, vilka skulle föranledas av att vissa för högskolan inredda lokaler skulle behöva omändras för nya uppgifter, till mellan 10,000 och 20,000 kronor. Därest hänsyn tages till en eventuell förflyttning av nämnda försöksverksamhet redan vid högskolans upprättande torde emellertid sådana dispositioner kunna vidtagas med avseende på vederbörande institutionsbyggnaders inredning, att ifrågavarande kostnader kunna begränsas till ännu lägre belopp eller måhända helt undvikas. I övrigt torde den åtgärden få vidtagas, att professorsbefattningarna vid lantbrukshögskolan i lantbrukskemi och lantbruksbotanik tills vidare tillsättas på förordnande.

Jag anser mig sålunda böra föreslå, att den till sin snara lösning trängande frågan örn den högre lantbruksundervisningens ordnande nu upptages till avgörande utan direkt sammanhang med spörsmålet örn försöksverksamhetens anknytning till nämnda undervisning.

6. Lärare och administration,

a) Lantbrukshögskolan.

De sakkunniga hava vid redogörelse för lärarbehovet vid lantbrukshögskolan inledningsvis erinrat därom, att undervisningen vid högskolan förutsatts skola vara av fullt högskolemässig karaktär. Såsom följd därav måste de fast anställda lärarna vara jämförelsevis specialiserade och äga relativt höga vetenskapliga kvalifikationer. Vid bestämmande av undervisningsskyldigheten för varje dylik lärare borde hänsyn tagas till undervisningens höga plan ävensom nödvändigheten av att bereda tid för ifrågavarande lärare att bedriva självständigt forskningsarbete.

Fast anställd' lärare bör enligt de sakkunnigas mening liksom vid andra jämförbara anstalter med högskolemässig undervisning hava professors ställning. Annan lärare med självständig undervisning föreslås skola benämnas speciallärare. Såsom biträden vid undervisningen i vissa ämnen anses böra anställas ett antal assistenter och amanuenser.

Lärar-

behovet.

Högre lantbruksundervisningssakkunniga.

222 Kungl. Maj.-ts proposition nr 2h9.

Behovet av lärare av olika slag hava de sakkunniga ansett böra beräknas på följande sätt.

1. Jordbrukslära. På grund av ämnets avsevärda omfattning och synnerligen stora betydelse hava de sakkunniga ansett det väl motiverat, att två särskilda professurer upprättas, nämligen en i allmän jordbrukslära och en i växtodlingslära. Först genom en sådan anordning torde kunna förväntas, att undervisningen i ämnet får den vetenskapliga karaktär, som måste anses påkallad.

Såsom biträde särskilt vid den för undervisningen erforderliga, rätt omfattande försöksverksamheten bör till vardera professorns förfogande ställas en assistent.

2. Husdjurslära. Beträffande detta ämne är det örn möjligt ännu angelägnare, att en uppdelning i två professurer sker. De sakkunniga föreslå alltså, att särskilda professurer upprättas i husdjurens avels- och raslära samt i husdjurens utfodring och skötsel.

Särskilt i ämnet husdjurens utfodring och skötsel förutsätter undervisningen en icke obetydlig försöksverksamhet, varför tillgång till assistent bör finnas. I ämnet husdjurens avels- och raslära, där ävenledes försöksverksamhet i viss omfattning är behövlig, torde professorn åtminstone tillsvidare kunna åtnöjas med en kvalificerad amanuens.

3. Lantbruksekonomi. Betydelsen av en fördjupad undervisning i detta ämne har allt mer börjat inses, och alla torde väl numera vara ense därom, att ämnet bör företrädas av en professur.

4. Kulturteknik är ävenledes ett ämne, som ur lantbruksvetenskaplig synpunkt måste tillmätas stor betydelse. Icke minst för främjande av den synnerligen viktiga forskningsverksamheten på ifrågavarande område är det enligt de sakkunnigas mening nödvändigt att en professur upprättas i ämnet. Såsom biträde åt professorn särskilt vid de praktiska övningarna bör anställas en assistent.

5. Lantbrukskemien är av synnerligen stor betydelse såsom grundläggande disciplin för olika grenar av lantbruksvetenskapen, och ämnet bör därför företrädas av en professur. Vid laborationerna har professorn behov av en amanuens såsom biträde.

6. Lantbruksbotanik. Även detta ämne är av så stor grundläggande betydelse för de egentliga lantbruksstudierna, att en professur i ämnet enligt de sakkunnigas mening icke kan undvaras. Professuren synes lämpligen böra omfatta såväl lantbruksbotanik som lantbrukszoologi och allmän ärftlighetslära, men då en person icke kan förutsättas behärska hela detta område, torde undervisningen i en mindre del därav böra uppdragas åt särskild speciallärare.

Vid olika slags övningar torde professorn behöva biträde av amanuens.

7. Marklära. Detta ämne har först under den senaste tiden blivit föremål för större intresse, men numera drives en omfattande forskningsverksamhet på området inom olika delar av världen. Med hänsyn till ämnets stora betydelse såsom vetenskaplig grundval för det fortsatta studiet av jordbruksläran anse de sakkunniga det vara väl motiverat, att en professur upprättas i ämnet.

o 8. Husdjurens anatomi och fysiologi. För studier inom husdjurslärans område kan detta ämne sägas hava samma grundläggande betydelse som lantbruksbotaniken och markläran hava för studiet av jordbruksläran. De sakkunniga anse, att ifrågavarande ämne icke blir tillbörligt tillgodosett med mindre en professur upprättas i ämnet.

Även i detta ämne behöver en amanuens anställas såsom biträde vid övningar.

Kungl. Majits proposition nr £49.

_ 9. Redskapslära. Den fortgående mekaniseringen inom jordbruket för med sig, att redskapsläran får en allt större betydelse såsom undervisningsämne. Enär den mera vetenskapliga delen av ifrågavarande ämne — taget i inskränkt bemärkelse — synes vara av rent teknisk natur och förty torde böra vara företrädd inom annat forskningsområde, hava de sakkunniga emellertid ansett, att ämnet vid nu ifrågavarande kurs åtminstone tillsvidare bör kunna företrädas av speciallärare. De sakkunniga förutsätta, att frågor rörande användningen av olika redskap och maskiner behandlas i samband med undervisningen i de ämnen, som närmast beröras därav, t. ex. användningen av redskap för jordens bearbetning vid undervisningen i allmän jordbrukslära.

10. Husbyggnadslära. Beträffande detta ämne gäller i stort sett vad ovan anförts med avseende på ämnet redskapslära. Icke heller i detta ämne hava de sakkunniga därför ansett sig böra föreslå fast anställd lärare.

11. Nationalekonomi. Vissa delar av ämnet äro av stor betydelse såsom vetenskaplig grundval för studiet av lantbruksekonomien. Med anledning härav har ämnet på den ekonomiska linjen ansetts böra upptagas såsom examensämne. Ehuru sålunda skäl tala för att ämnet vid ifrågavarande undervisning företrädes av professur, hava de sakkunniga likväl icke ansett sig böra för närvarande föreslå en sådan åtgärd.

12. I övriga ämnen, som ansetts böra förekomma vid lantbrukshögskolan, torde undervisningen lämpligen böra bestridas av speciallärare.

För att i viss mån belysa de fast anställda lärarnas undervisningsskyldighet ävensom behovet av speciallärare och biträden vid lantbrukshögskolan hava de sakkunniga beträffande undervisningen för agronomisk ämbetsexamen angivit det ungefärliga antalet undervisningstimmar för varje lärare. De sakkunniga hava emellertid framhållit, att undervisningsskyldigheten för fast anställda lärare icke inskränkte sig till det sålunda angivna timantalet. Därutöver borde nämligen vederbörande lärare i förekommande fall meddela undervisning i motsvarande ämnen avseende jämväl andra vid högskolan inrättade examina. Varje lärare, som meddelade självständig undervisning, borde vidare åligga prövningsskyldighet i de ämnen, i vilka han undervisat. Därvid förtjänade särskilt omnämnas skyldigheten att granska av studerande utarbetade skriftliga uppsatser och avhandlingar inom vederbörandes ämnesområde.

Fördelning mellan olika lärare av undervisningen för agronomisk ämbetsexamen.

Matematik:

Speciallärare meddelar undervisning i ämnet (30 förel., 15 övn.).

Fysik och meteorologi:

Speciallärare undervisar i ämnet (50 törel., 50 övn.).

Lantbrukskemi:

Professor i lantbrukskemi bestrider undervisningen såväl i allmän kemi (50 förel., 100 övn.) som i lantbrukskemi (på grund av delvis specialiserad undervisning tillsammans 60 förel., 120 övn.).

Summa 110 förel., 220 övn. Amanuens biträder professorn vid undervisningen.

224 Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.

Lantbruksbotanik och lantbrukszoologi samt allmän ärftlighetslära:

Professor i lantbruksbotanik undervisar i lantbruksbotanik (utom växtpatologi) (100 förd., 100 övn.) samt dessutom antingen i allmän ärftlighetslära (30 törel., 10 övn.) eller i växpatologi och lantbrukszoologi (40 törel., 30 övn.).

Summa (approx.) 130 törel., 110 övn.

Speciallärare undervisar i växtpatologi och lantbrukszoologi (40 törel., 30 övn.) eller i allmän ärftlighetslära (30 törel., 10 övn.).

Amanuens biträder professorn vid undervisningen.

Bakteriologi:

Speciallärare bestrider undervisningen i ämnet (35 törel., 60 övn.). Marklära:

Professor i marklära handhar undervisningen i ämnet å jordbrukslinjen (90 törel., 70 övn.) och å övriga linjer (40 törel., 20 övn.).

Summa 130 törel., 90 övn.

Allmän jordbrukslära:

Professor i allmän jordbrukslära meddelar undervisning i ämnet dels i en allmän kurs (70 törel., 40 övn.), dels speciellt för jordbrukslinjen (70 törel., 130 övn.).

Summa 140 törel., 170 övn. Assistent biträder professorn vid undervisningen.

Växtodlingslära:

Professor i v äxtodlingslära giver allmän kurs i ämnet för samtliga studielinjer (70 törel., 40 övn.) samt meddelar ytterligare undervisning i ämnet för jordbrukslinjen (70 törel., 130 övn.).

Summa 140 törel., 170 övn. Assistent biträder professorn vid undervisningen.

Kulturteknik:

Professor i kulturteknik undervisar i ämnet för jordbrukslinjen (100 törel., 220 övn.) och för övriga studielinjer (av dessas undervisning i ämnet beräknas 30 törel, och 100 cvn. vara gemensamma med jordbrukslinjen; återstå 20 törel.).

Summa 120 törel., 220 övn. Assistent biträder professorn vid undervisningen.

Redskapslära:

Speciallärare undervisar i ämnet i allmän kurs för samtliga studielinjer (40 törel., 60 övn.) och i specialkurs för jordbrukslinjen (30 törel., 40 övn.).

Husby g gnadslära:

Speciallärare meddelar undervisning i ämnet (40 törel., 80 övn.).

Husdjurens anatomi och fysiologi:

Professor i husdjurens anatomi och fysiologi bestrider undervisningen i ämnet såväl för husdjurslinjen (100 törel., 150 övn.) som för övriga linjer (35 törel., 35 övn.).

Summa 135 törel., 185 övn. Amanuens biträder professorn vid undervisningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

225 Husdjurens avels- och raslära:

Professor i husdjurens avels- och raslår a undervisar i allmän kurs i ämnet för samtliga studielinjer (70 förel., 40 övn.) samt meddelar ytterligare undervisning i ämnet för husdjurslinjen (70 förel., 130 övn.).

Summa 140 förel., 170 övn.

Amanuens biträder professorn vid undervisningen.

Husdjurens utfodring och skötsel:

Professor i husdjurens utfodring och skötsel meddelar undervisning såväl gemensamt för samtliga linjer (70 förel., 40 övn.) som speciellt för husdjurslinjen (70 förel., 130 övn.).

Summa 140 förel., 170 övn. Assistent biträder professorn vid undervisningen.

Husdjurens hälso- och sjukvårdslära:

Speciallärare bestrider undervisningen i ämnet (30 förel., 15 övn.).

Mjölkhushållning:

Speciallärare undervisar i ämnet (50 törel., 15 övn.).

Nationalekonomi med statistik:

Speciallärare bestrider undeivisningen såväl i den allmänna kursen för samtliga linjer (50 förel.) som i tilläggskursen för den ekonomiska linjen (40 förel., 20 övn.).

Lantbruksekonomi med handelslära:

Professor i lantbruksekonomi giver allmän kurs i lantbruksekonomi för samtliga linjer (110 förel., 100 övn.) samt meddelar specialundervisning för den ekonomiska linjen i lantbruksekonomi (50 förel., 20 övn.) och i lantbruksbokföring (50 övn.).

Summa 160 förel., 170 övn.

Speciallärare meddelar undervisning i handelslära såväl i allmän kurs för samtliga linjer (30 förel.) som speciellt för den ekonomiska linjen (20 förel., 40 övn.).

Lantbruksbokf öring :

Speciallärare leder övningarna i den allmänna kursen (80 övn.). Professorn i lantbruksekonomi meddelar specialundervisning i ämnet för den ekonomiska linjen (se ovan!).

Rättslära:

Speciallärare giver såväl allmän kurs i ämnet (50 törel., 25 övn.) som specialundervisning för den ekonomiska linjen (40 förel., 25 övn.).

Trädgårdsskötsel:

Speciallärare bestrider undervisningen (10 törel., 10 övn.). Skogshushållning:

Speciallärare undervisar i ämnet (50 törel.).

Pedagogik:

Speciallärare meddelar undervisning i ämnet (10 förel., 15 övn.).

Behovet av lärare och biträden vid lantbrukshögskolan enligt de sakkunnigas förslag framgår närmare av följande sammanställning.

Bihang till riksdagens protokoll 1980. 1 sami. 212 käft. (Nr 249).

Yttranden.

226 Kungl. Maj:ts proposition nr %A9.

Antalet erforderliga lärare lid laiitbruksliögskolan.

De sakkunniga hava vidare framhållit önskvärdheten av att vid sidan av nu angivna lärare ett antal yngre forskare knötes till högskolan. För ändamålet borde docentstipendier ställas till förfogande.

I syfte att bereda yngre framstående forskare tillfälle att fortsätta sin verksamhet vid högskolan, borde vid denna finnas tillgängliga ett antal docentstipendier. Härigenom torde det vetenskapliga livet vid högskolan komma att i hög grad främjas och större förutsättningar skapas för att denna skall bliva en framstående härd för vetenskaplig forskning. Givetvis borde docent, som tilldelats stipendium, även åläggas en viss, mindre omfattande undervisningsskyldighet. De sakkunniga ville föreslå, att till en början fem docentstipendier ställdes till förfogande. Av dessa borde tre företrädesvis avse de fem s. k. huvudämnena för ämbetsexamen, d. v. s. allmän jordbrukslära, växtodlingslära, husdjurens avels- och raslära, husdjurens utfodring och skötsel samt lantbruksekonomi med handelslära.

I de inkomna yttrandena har i allmänhet vitsordats behovet av det antal lärare vid en blivande lantbrukshögskola, som de sakkunniga föreslagit. Endast statskontoret har uttalat tveksamhet, huruvida det kunde anses erforderli ort att redan vid tillskapandet av lantbrukshögskolan inrätta befattningar till det antal, som sålunda blivit ifrågasatt.

Av de föreslagna professurerna har endast den i marklära blivit föremål för något olika värdesättning i vissa inkomna yttranden.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att örn någon beskärning av antalet professurer av ekonomiska skäl skulle anses erforderlig, det skulle kunna ifrågasättas, att undervisningen i marklära meddelades genom speciallärare.

Filosofiska fakulteten i Uppsala har ansett, att de sakkunniga med rätta framhållit marklärans betydelse som en av grundvalarna för den moderna jordbruksläran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9.

227 Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har uttalat, att den på intet sätt ville bestrida, att den undervisning, som enligt de sakkunnigas förslag skulle tillkomma professorn i marklära, måste vara av synnerlig vikt för högskolans ändamål, och att en professur därför i och för sig vore önskvärd. Det måste dock ifrågasättas, huruvida den av de sakkunniga föreslagna omfattningen av professuren vore lämplig, då det måste stöta på mycket stora svårigheter att till dess innehavare kunna erhålla någon, som hade full kompetens i samtliga däri ingående ämnen — förutom geologi även kapitel av kemisk, fysikalisk och biologisk art. Det skulle också kunna tänkas, att läroämnet marklära i vad avsåge dess lantbruksfysikaliska del kombinerades med den allmänna fysiken. Härför talade det förhållandet, att de kemiska och biologiska processerna i åkerjorden i det föreliggande förslaget kunde anses vara representerade av professorerna i lantbrukskemi och lantbruksbotanik, medan däremot för den viktiga del av markläran, som avsåge de fysikaliska förhållandena i jorden annan representant ej föreslagits. Styrelsen, som funne, att den föreslagna professurens i marklära omfattning behövde tagas under förnyad omprövning, ville för sin del framhålla betydelsen av att lantbruksfysiken under alla förhållanden komme att bliva tillräckligt representerad inom högskolans lärarekår.

Lärarrådet vid Ultuna har anfört liknande synpunkter som institutets styrelse i denna fråga.

Beträffande lärarkrafter i ämnena lantbruksbotanik, ärftlighetslära och zoologi hava ävenledes från vissa håll framförts erinringar mot de sakkunnigas förslag.

Lantbruksakademien har såsom sin mening uttalat, att särskilda lärare med fullt vetenskaplig kompetens syntes önskvärda i lantbrukszoologi och i lantbruksbotanik samt att det senare ämnets nutida starka utveckling och specialisering syntes göra det synnerligen önskvärt, för att ej säga nödvändigt, att det uppdelades i två läroämnen med var sin fullt kompetenta lärare, det ena! omfattande växtfysiologi, däri inbegripet växtekologi, och det andra växtpatologi. Med det förra ämnet torde ärftlighetslära lämpligen kunna förenas.

Centralanstaltens nämnd har ansett det böra tagas under allvarligt övervägande, huruvida icke undervisningen i botanik vid lantbrukshögskolan borde fördelas på tvenne professurer, den ena omfattande företrädesvis växtfysiologi och växtekologi, den andra företrädesvis växtpatologi, varvid undervisningen i växtanatomi samt ärftlighetslära skulle kunna fritt kombineras med den ena eller andra professuren. Vidare ville nämnden understryka betydelsen av att den ekonomiska zoologien bereddes bättre plats på undervisningsschemat. — 1 särskilt yttrande har professor H. Lundegårdh närmare motiverat behovet av två professurer i ämnet botanik vid lantbrukshögskolan. •

Filosofiska fakulteten i Uppsala, i vars yttrande större akademiska konsistoriet i Uppsala förklarat sig instämma, har funnit det betänkligt att på sätt föreslagits vid en högskola i en lärarbefattning med professors ställning förena både botanik och zoologi — låt vara att det blott gällde en del av zoologien (entomologi och läran örn jordbrukets skadedjur i allmänhet). Det torde näppeligen vara möjligt, att örn verklig vetenskaplig kompetens och förmåga att handleda vetenskapligt arbete hos den blivande professorn avsåges, förena dessa bägge ämnen inom en och samma professur. Genom att vid universiteten licentiatexamen nu för tiden avlades i endast ett ämne vore det ytterst sällsynt — örn det nu ens (iverhuvud inträffade alls — att en och samma person hade ens licentiatutbildning både i botanik och zoologi. Ännu mycket svårare för att inte säga omöjligt vore att i båda dessa biologiska ämnen ådagalägga en sådan

228 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

kompetens att den borde anses räcka för en professur. Det vore således enligt fakultetens mening en orimlighet, att en professur vid lantbrukshögskolan skulle omfatta både lantbruksbotanik och lantbrukszoologi. Däremot vore det ganska naturligt om lantbruksbotaniken förenades med växtpatologi, som företrädesvis krävde en specialutbildning i mykologi, som ju vore en gren av botaniken. Naturligtvis kunde även den allmänna ärftlighetsläran mycket väl kombineras med lantbruksbotanik liksom den även kunde kombineras med speciallärarebefattningen i lantbrukszoologi. Ärftlighetslärans stora vikt och betydelse syntes dock faktulteten tala för att även för detta ämne en särskild professur inrättades. Fakulteten finge alltså för sin del avstyrka att en professur i lantbruksbotanik även skulle omfatta lantbrukszoologi, men hade intet att erinra mot att en dylik professur finge omfatta även växtpatologi. Lantbrukszoologien borde däremot under alla omständigheter alltid företrädas av särskild s. k. speciallärare.

Större akademiska konsistoriet i Lund har beträffande undervisningen i ärftlighetslära påpekat, att vårt land för närvarande endast ägde en professur i ärftlighetslära, nämligen vid Lunds universitet, vilket sålunda vore det enda ställe, där studier kunde bedrivas och tentamen avläggas inför en officiellt kvalificerad lärare. Härvid måste dock erinras därom, att denna professur vore personlig och att sålunda ingen garanti funnes för att universiteten i framtiden kunde åtaga sig dylik undervisning. Konsistoriet ansåge sig på grund härav böra starkt betona nödvändigheten av att professur i genetik inrättades vid den blivande lantbrukshögskolan. Härigenom skulle även den stora undervisningsbörda, som ålåge lärarna i lantbruksbotanik samt husdjurens avels- och raslära, något lättas. I detta sammanhang borde kanske även övervägas, huruvida ej den föreslagna speciallärarebefattningen i lantbruksbotanik lämpligen skulle kunna omändras till professur i genetik.

Universitetskanslern har ifrågasatt, om icke ämnet ärftlighetslära borde, nied anledning av dess grundläggande betydelse för viktiga delar av lantbruksvetenskapen, i högskoleorganisationen erhålla en starkare ställning genom att ämnet bleve företrätt av en professur.

Lärarrådet vid Ultuna har ansett, att ämnet lantbrukszoologi, huvudsakligen omfattande entomologi, lämpligast föredroges av verklig fackman på området, exempelvis tjänsteman vid centralanstaltens entomologiska avdelning.

Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har funnit lärarrådets förenämnda förslag lämpligt.

Beträffande professuren i lantbruksbotanik ville styrelsen framhålla, att även efter zoologiens utbrytande denna lärostol komme att omfatta alltför heterogent material, som knappast kunde behärskas av en lärare. Särskilt syntes det nödvändigt, att undervisningen i växtfysiologi erhölle avsevärt större omfattning än vad av de sakkunniga föreslagits och, om icke annan lämplig ämneskombination kunde åstadkommas, syntes en mera betydande del av läroämnet botanik böra överföras till den föreslagna specialläraren, vars arvode i sådant fall givetvis borde höjas. Bäst ordnades säkerligen undervisningen i detta ämne, örn endera av lärarna finge växtfysiologi såsom huvudämne och undervisningen häri utvidgades, örn så behövdes med någon begränsning av botanikens övriga delar, särskilt systematik.

Skånska agronomklubben har förordat inrättandet av särskild professur i ärftlighetslära med växtförädling.

I fråga örn lärarkrafter i redskapslära och närliggande ämnen hava i vissa yttranden de sakkunnigas förslag betecknas såsom otillfredsställande.

Styrelsen för statens maskin- och redskapsprovningsanstalter har framhållit, att forskningen på området för lantbrukets maskin- och redskapslära icke lämp-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9.

ligell kunde förläggas till tekniska högskolan. Även om tekniska högskolan hade eller skulle få en professur, behandlande bl. a. lantbruksmaskiner och redskap, skulle denna icke fylla behovet, ty denna professur skulle ovillkorligen bliva konstruktörs- och fabrikationstekniskt inriktad. Vid en lantbrukshögskola krävdes därför en agronomisk, på maskinernas utbildning för de speciella behoven i avseende på biologiska o. d. synpunkter inriktad undervisnings- och forskningsverksamhet.

Undervisningen borde ej omfatta en beskrivande kurs över olika maskiner utan en kritisk granskning av maskinernas arbetsresultat, verktygens lämpande för behoven, produktions- och ekonomiska frågor i samband med arbetsresultaten, såsom exempelvis grobarhetens, utsädesmängdens, avkastningens etc. samband med maskinens arbetssätt, driftkostnad, konstruktion etc.

Redskapsläran vid en lantbrukshögskola måste därför stå på en mycket hög nivå och framförallt varken vara beskrivande eller konstruktivt lagd. Den utgjorde ett mycket viktigt självständigt forskningsområde. De sakkunnigas förutsättande, att frågor rörande användningen av olika maskiner och redskap behandlades i samband med undervisningen i de ämnen, som närmast berördes därav, uteslöte icke i någon mån behovet av denna forskningsverksamhet samt de speciella synpunkter, som av en forskare på detta område vore att lägga på redskapsläran.

Styrelsen ansåge därför, att det vore ett trängande behov att redskapsläran företräddes av en professur vid lantbrukshögskolan. En dylik professur skulle helt visst vara av vida större värde än en professur i lantbruksmaskiner vid tekniska högskolan, vars inrättande inom en snar framtid annars måhända framträdde såsom en konsekvens av att redskapsläran endast vore företrädd av en speciallärare vid lantbrukshögskolan.

P romling snämnden för lantbruksmaskiner vid Alnarp har föreslagit, att såväl vid lantbrukshögskola som vid agronomkurs undervisningen i redskapslära skulle bestridas av en professor, som icke borde betungas med undervisning i något annat ämne. Därvid har förutsatts, att statens maskin- och redskapsprovningsanstalter skulle förläggas till Ultuna och Alnarp med professorerna i redskapslära som föreståndare.

Lantbruksstyrelsen har erinrat örn att styrelsen för statens maskin- och redskapsprovningsanstalter framhållit behovet därav, att redan vid högskolans startande en professur inrättades i maskin- och redskapslära. Huru betydande detta ämne enligt lantbruksstyrelsens förmenande än vore, ansåge sig styrelsen dock icke kunna ansluta sig till den uppfattningen, att undervisningen i detta ämne åtminstone tillsvidare icke skulle kunna tillfredsställande ordnas så, som de sakkunniga föreslagit. Lantbruksstyrelsen ansåge sig emellertid i detta sammanhang böra understryka önskvärdheten av, att maskin- och redskapsprovningsanstalterna, i vad avsåge provning av lantbruksmaskiner, förlädes till samma plats som högskolan. I ännu högre grad än ifråga örn någon av centralanstaltens avdelningar torde en sådan förläggning genom det demonstrationsmaterial, den skulle lämna för undervisningen i maskin- och redskapslära, vara av betydelse ur högskolans synpunkt.

Filosofiska fakulteten i Uppsala har funnit det vara otillfredsställande, att ämnet fysik med meterologi endast skulle företrädas genom tillfälligt anställda speciallärare. Endast av en fast anställd lärare i professors ställning kunde förväntas att han odelat riktade sitt intresse och sin forskning på de speciella grenar inom de nämnda vetenskaperna, vilka hade betydelse för agrikulturforskningen. De ökade möjligheter för växtodlingen och lantbruket överhuvud, som skapades genom tillgång på billig elektrisk kraft inom stora delar av vårt land, finge icke förbises, då ett institut av högskolekaraktär skulle upprättas och få sin sammansättning av lärarekrafter fixerad. Likaså torde värmelärans

230 Kungl. Majlis proposition nr 2i9.

betydelse liksom strålningsutbytets och de atmosfäriska företeelsernas fundamentala vikt för agrikulturvetenskaperna ligga i så öppen dag att behovet av en på dessa områden kompetent fackman för såväl undervisning som forskning enligt fakultetens mening ej borde förbises.

Lärarrådet vid Ultuna har ansett, att frågan örn professur i redskapslära borde återupptagas i sammanhang med avgörandet örn förläggande av redskapsprovningsanstalterna och i samband därmed eventuellt upprättandet av en forskningsanstalt på detta område.

Tekniska högskolans lärarkollegium, till vars framställning i ärendet högskolans styrelse anslutit sig, har uttalat, att örn det också vore naturligt att vid en lantbrukshögskola huvudvikten lades på de biologiska och ekonomiska ämnesgrupperna, syntes det dock som örn de sakkunniga särskilt med avseende på lärarkrafter icke tillräckligt tillgodosett den matematisk-fysikalisk-tekniska ämnesgruppen, som enligt de sakkunnigas förslag icke skulle erhålla någon lärare i professorsställning utan endast företrädas av mera tillfälligt anställda speciallärare. De sakkunnigas förslag avveke i denna punkt från den nuvarande organisationen vid lantbrukshögskolorna i Norge, Danmark, Tyskland, Holland och Schweiz ävensom från den hittillsvarande anordningen vid Alnarp och Ultuna, utan att avvikelsen av de sakkunniga hade motiverats och ej gärna kunde motiveras med någon minskad betydelse av dessa ämnen för lantbruksforskningen. Snarast torde deras betydelse hava ökats genom lantbrukets fortskridande motorisering och användning av maskinella hjälpmedel, den ökade och alltmer mångsidiga användningen av elektrisk kraft, den ökade insikten örn strålningens inverkan på växtodlingen, den ökade användningen av fysikaliska och matematisk-statistiska metoder inom de biologiska vetenskaperna o. a. Det syntes lärarkollegiet att lantbruksforskningen skulle vara i särskilt behov av en professur i fysik med orientering åt de för lantbruket viktiga grenarna av ämnet. Med denna professur kunde eventuellt även förenas undervisningsskyldighet i meterolog! och i matematik.

En motsvarande motivering syntes lärarkollegiet gälla även vad ämnet redskapslära beträffade. Maskiner och redskap för lantbrukets behov måste ses från två synpunkter. Den ena, för vilken tekniska högskolan vore representant gällde konstruktion och tillverkning. Den andra, för vilken lantbrukshögskolan måste bliva representant, avsåge behoven samt kraven på maskinernas egenskaper för erhållande av ett tillfredsställande arbetsresultat. Här förelåge sålunda ett i vår tid utomordentligt viktigt forskningsområde, vilket ej kunde tillgodoses genom verksamheten vid en teknisk högskola med dess rent tekniska inriktning, men väl av den agronomiskt inriktade lantbrukshögskolans vetenskapsidkare på området. Detta forskningsarbetes resultat måste bliva utgångspunkten för den tekniska konstruktions- och fabrikationsverksamheten. Av dessa skäl syntes det lärarkollegiet, att en professur i redskapslära vore ett viktigt behov.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har givit uttryck åt den meningen, att undervisningen i redskapslära vore för det nutida jordbruket av så stor betydelse och ämnet så omfattande och fordrande, att läraren uti detta ämne borde hava professors ställning. — Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat sig i samma riktning.

Beträffande ämnet kulturteknik har förslag även framkommit om viss ändring i fråga örn lärare.

Sveriges lantbruk slär ar ef örbund har påpekat, att den föreslagna timplanen icke med avseende på kulturteknik innebure någon ökning i föreläsningar eller övningar mot vid den nuvarande, ej fullt tillfredsställande utbildningen, utan tvärtom något minskning, och dels bleve läraren i ämnet likväl mera betungad

Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.

231.

med såväl föreläsningar som övningar än andra lärare vid högskolan. För att nödig utökning skulle kunna ske särskilt i antalet övningstimmar i detta typiska övningsämne och för att tid skulle beredas professorn att leda och själv i önskvärd omfattning bedriva forskningar, vore det därför icke nog med en assistent såsom biträde, utan torde därjämte en speciallärare böra anställas för handhavande av en del av föreläsningarna och övningarna — väl närmast dem i fältmätning. — I särskilt yttrande till Ultuna lärarråds utlåtande i ämnet har professorn P. E. Ullberg framfört liknande synpunkter.

Ytterligare må i detta sammanhang omnämnas, att större akademiska konsistoriet i Lund såsom sin mening framhållit, att den undervisning, som enligt de sakkunnigas förslag skulle påvila professorerna syntes så omfattande, att om den skulle hållas på verkligt hög vetenskaplig nivå föga tid bleve övrig för eget vetenskapligt forskningsarbete.

Den föreslagna docentinstitutionen har givit anledning till särskilt uttalande endast från några få håll.

Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har funnit de sakkunnigas förslag örn anvisande av visst belopp till docentstipendier mycket tilltalande. Det torde emellertid få anses mindre lämpligt, att sådant stipendium finge innehavas av samma person under obegränsad tid, varför viss maximitid torde böra föreskrivas för innehavandet. Likaledes syntes det styrelsen vara lämpligt, att rätt medgåves stipendiat att med bibehållet åtnjutande av stipendiet idka studier vid in- eller utländsk högskola eller annan institution, dock med villkor att studieplanen godkänts av lärarkollegiet. I anledning härav skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke benämningen docent borde utbytas mot stipendiat. — I särskilt yttrande har professor Högbom uttalat, att det för docentstipendier beräknade anslaget skulle bättre utnyttjas, örn det disponerades dels för ytterligare behövliga assistenttjänster vid de större läroämnena, dels, efter avlagda ämbets- eller kandidatexamenina, till stipendier åt förtjänta och studiebegåvade elever för att bereda dem tillfälle att inom högskolan eller, där eljest förutsättningar funnes, vidare utbilda sig eller bedriva forskning inom lantbrukets olika fack.

Tekniska högskolans lärarkollegium har ansett det vara synnerligen lyckligt för den högre lantbruksundervisningen örn de sakkunnigas förslag rörande docentinstitutionen realiserades.

För att den blivande lantbrukshögskolan skall kunna få den betydelse för vårt jordbruk, som avses med dess upprättande, torde oundgängligen erfordras, att högskolan redan från början på ett någorlunda tillfredsställande sätt tillgodoses med lärarkrafter för undervisningen och även för forskningen. De sakkunniga hava i sådant hänseende räknat med tio professorer förutom ett antal speciallärare och biträden. Det torde icke kunna bestridas, att det sålunda föreslagna antalet fast anställda lärare är mycket knappt. Till jämförelse må nämnas, att redan med nuvarande, mera begränsade högre lantbruksundervisning finnas inrättade åtta professorsbefattningar vid Ultuna samt nio professorsbefattningar och cn laboratorsbefattning vid Alnarp, därvid å senare platsen dock tvenne professorsbefattningar närmast avse högre mejeriundervisning. De sakkunnigas förslag innebär därför, dels att vissa professorer erhålla en jämförelsevis tyngande undervisningsskyldighet och dels att undervisningen i vissa fall även i ganska viktiga ämnen få bestridas av speciallärare. De olägen-

Departe-

mentschefen.

232 Kungl. Majlis proposition nr 9,^9.

heter, som därav kunna föranledas, torde det emellertid icke vara möjligt att redan vid högskolans start helt undgå. Av ekonomiska hänsyn lärer det nämligen icke gärna vara tänkbart att nu tillgodose alla de i och för sig berättigade krav på kvalificerade lärarkrafter i olika undervisningsämnen, som kunna resas. Jag anser mig därför böra i stort sett ansluta mig till de sakkunnigas förslag i fråga örn lärarkrafter vid högskolan.

Beträffande den föreslagna professuren i marklära har ifrågasatts, huruvida den icke eventuellt borde utbytas mot en professur i lantbruksfysik. Även om jag anser det hava varit önskvärt, att sistnämnda ämne kunnat bättre tillgodoses vid högskolan än som föreslagits av de sakkunniga, anser jag mig dock i valet mellan detta ämne och marklära böra förorda att det senare i första hand blir representerat genom fast anställd lärare. Markläran torde nämligen under senare tid hava visat sig äga allt större betydelse såsom grundläggande disciplin för den tillämpade vetenskapen på det egentliga jordbrukets område. Jag vill i detta sammanhang ansluta mig till den från något håll uttalade meningen, att professorn i marklära möjligen skulle kunna vid sidan av sitt ämne övertaga någon del av undervisningen i kemi för att därmed i viss mån lätta kemiprofessorns kanske väl stora arbetsbörda.

För ämnena lantbruksbotanik, lantbrukszoologi och allmän ärftlighetslära hava de sakkunniga föreslagit tillhopa en professor och en speciallärare. I olika yttranden har framhållits, att ämnet botanik med ärftlighetslära borde företrädas av två professurer, varjämte i några fall ansetts, att zoologien (entomologien) under alla förhållanden borde hava särskild lärare. Jag hyser den uppfattningen, att det skulle vara av stort värde för högskolan om lantbruksbotanik med ärftlighetslära kunde uppdelas på två professurer. Emellertid torde denna fråga i viss mån sammanhänga med vad resultat en kommande utredning angående ordnandet av den nu till centralanstalten förlagda försöksverksamheten i växtfysiologi kan giva. Jag anser därför i likhet med de sakkunniga, att vid högskolan tills vidare endast bör inrättas en botanikprofessur, som för övrigt i anslutning till vad tidigare anförts torde böra — liksom professuren i lantbrukskemi -— i avvaktan på resultat av kommande utredning tillsättas på förordnande. Då de sakkunnigas förslag icke torde hindra, att särskild lärare anställes i ämnet lantbrukszoologi, har jag icke heller på denna punkt någon erinran att göra.

Undervisningen i ämnet redskapslära har förutsatts skola bestridas av speciallärare. I vissa yttranden har den uppfattningen kommit till uttryck, att ämnet borde företrädas av professur. Jag delar deras mening, som anse att redskapsläran och vad därmed sammanhör är utav den stora och växande betydelse för jordbruket att ämnet helst borde vid lantbrukshögskolan vara representerat av fast anställd lärare. Frågan härom synes snarast böra upptagas till förnyad prövning och resultatet därav framläggas senast i samband med förslag till omorganisation av statens maskin- och redskapsprovningsanstalter, varmed den äger ett visst samband. I avbidan därpå torde undervisningen i redskapslära tills vidare böra bestridas av en speciallärare.

Ämnet kulturteknik med fältmätning skulle enligt förslaget företrädas av

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9. 233

en professor med biträde av en assistent. Ehuru det föreslagna antalet undervisningstimmar för detta viktiga ämne måhända knappast är tillräckligt stort för att medgiva en tillfredsställande utbildning däri åt jordbrukskonsulenter m. fl., skulle emellertid läraren i ämnet få en synnerligen betungande undervisningsskyldighet. Uti inkomna yttranden har också ifrågasatts, huruvida icke professorn i kulturteknik borde erhålla någon mera kvalificerad medhjälpare vid undervisningen, t. ex. så att särskild speciallärare finge mera självständigt bestrida undervisningen i fältmätning. Med hänsyn till de kulturtekniska frågornas stora betydelse för jordbruksdriften ävensom därtill, att statsmakterna på olika sätt söka direkt befordra vidtagandet av olika grundförbättrande åtgärder inom jordbruket, finner jag det vara angeläget, att ämnet kulturteknik blir nöjaktigt tillgodosett vid den högre lantbruksundervisningen. Jag delar den uppfattningen, att enligt de sakkunnigas förslag professorn i ämnet får för stor arbetsbörda och finner det lämpligt, att någon del av undervisningen — närmast i fältmätning — överflyttas på en speciallärare. Enär övningarna i fältmätning lämpligen böra förläggas till sommaren, vinnes genom nu föreslagen anordning jämväl den fördelen, att professorn i kulturteknik genom lättnaden i undervisningsskyldighet skulle i mera tillfredsställande utsträckning erhålla möjlighet att bedriva egen forskningsverksamhet på området, vilken av naturliga skäl till huvudsaklig del måste förläggas till sommaren. Undervisningens omfattning för berörde speciallärare torde för beräkning av arvode böra uppskattas till 20 föreläsnings- och 60 övningstimmar.

Den av de sakkunniga föreslagna docentinstitutionen anser jag vara av så väsentlig betydelse för den vetenskapliga verksamheten vid högskolan ävensom för rekrytering av vetenskapliga befattningar inom den högre lantbruksundervisningen och försöksverksamheten på jordbruksområdet, att jag icke tvekar att tillstyrka förslaget i denna del, oaktat det innebär en jämförelsevis stor kostnadsökning för högskolan. Det torde bliva en senare åtgärd att fastställa de närmare bestämmelserna för tillgodonjutande av docentstipendium vid lantbrukshögskolan.

I fråga örn lärares och övriga befattningshavares ställning och avlöningsförhållanden hava de sakkunniga med avseende på huvudlärarna framhållit, att på grund av undervisningens karaktär jämförelsevis stora fordringar måste ställas på dem.

Skulle undervisningen vid den blivande lantbrukshögskolan kunna höjas till en i vetenskapligt hänseende fullt tillfredsställande nivå, måste det sålunda förutsättas, bland annat, att lärarna och framför allt huvudlärarna vore skickliga undervisare samt ägde den praktiska läggning och de vetenskapligt fördjupade kunskaper, som gjorde dem ägnade att med framgång bedriva forskningsarbete inom sitt verksamhetsområde. Det vore emellertid tydligt, att örn såsom lärare till högskolan skulle kunna knytas verkligt framstående vetenskapsmän — och detta utgjorde ett oundgängligt villkor för att högskolan skulle kunna helt fylla sin viktiga uppgift — måste mot utbildningen svarande ställning och avlöningsförhållanden erbjudas lärarna. Utan att ingå i prövning av huruvida ur denna synpunkt de motsvarande huvudlärare vid andra fackhögskolor tillkommande förmåner kunde anses vara fullt tillfredsställande,

Befattningshavarnas avlöningsförhållanden in. m.

Högre lantbraksnndervisningssakkunniga.

234 Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9.

hade de sakkunniga icke ansett sig böra för nu avsedda lärare föreslå andra anställningsvillkor. De sakkunniga förordade alltså, att huvudlärarna vid den högskolemässiga lantbruksundervisningen i likhet med motsvarande lärare vid andra fackhögskolor erhölle professors ställning samt hänfördes till lönegrad B 30 i avlöningsreglementet för statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila förvaltningen.

Vid bedömande av sökandes skicklighet till professorsbefattning syntes hänsyn böra tagas i första rummet till graden av ådagalagd vetenskaplig skicklighet inom det ämnesområde, professorsbefattningen omfattar, och i andra rummet till ådagalagd förmåga att meddela vetenskaplig undervisning. Innefattade professorsbefattningen tillämpat undervisningsämne, borde avseende därjämte fästas vid den förutsättning för tjänstens skötande, som sökande kunde hava förvärvat genom föregående praktisk verksamhet. Med avseende på formerna för tillsättandet av professorsbefattning syntes i tillämpliga delar böra gälla de motsvarande bestämmelser, som vore föreskrivna i statuterna för universiteten.

Vad därefter angår speciallärare, hava de sakkunniga i förevarande avseende anfört i huvudsak följande.

Speciallärarnas undervisning avsåge dels sådana ämnen, som på grund av deras ringa omfattning av ekonomiska skäl icke lämpligen ansetts kunna representeras av fast anställd lärare, och dels ämnen, som på grund av deras elementära karaktär eller annan orsak måste tillmätas mindre vikt för den lantbruksvetenskapliga utvecklingen. Härav följde, att fordringarna på kvalifikationer hos speciallärare måste ställas olika höga i skilda fall. En konsekvens härav bleve i sin tur, att lärararvodet per undervisningstimme kunde beräknas variera rätt avsevärt. När de sakkunniga i det följande ginge att beräkna de sannolika kostnaderna för speciallärares undervisning, hade det givetvis icke varit dem möjligt att för vart och ett av de olika ämnena verkställa en sådan beräkning. I stället hade man vid uppskattningen ansett sig kunna utgå från en sannolik medeltalssiffra för kostnaden per undervisningstimme. Vid bedömande av denna kostnad måste givetvis hänsyn tagas till att åtskillig tid utom schemat toges i anspråk för examination och i vissa fall även för rättande av skriftliga uppgifter. Med iakttagande härav hade de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att den genomsnittliga kostnaden för speciallärarnas undervisning på högskolestadiet skäligen borde beräknas till 30 kronor per reducerad undervisningstimme, därvid en föreläsningstimme eller två övningstimmar eller en exkursionsdag räknats lika med en reducerad undervisningstimme. Till jämförelse finge nämnas, att enligt den för tekniska högskolan gällande staten för budgetåret 1927/1928 den genomsnittliga kostnaden vid nämnda högskola per dylik reducerad undervisningstimme för 38 olika speciallärare kunde beräknas till c:a 37 kronor, med variationer för olika lärare mellan 19 och 62 kronor per timme.

Beträffande assistenter och amanuenser vid högskolan hava de sakkunniga anfört följande.

Såsom assistenter vid lantbrukshögskolan torde i regel komma att anställas sådana personer, som redan hunnit att med goda vitsord avlägga agronomisk ämbets- eller kandidatexamen. Även örn ifrågavarande assistenter kunde få någon tid övrig för bedrivande av egna fortsatta studier, torde likväl deras huvudsakliga arbetstid bliva upptagen av direkta assistentgöromål. På grund härav hade de sakkunniga ansett det vara väl motiverat, att assistent vid im stitution för högre lantbruksundervisning erhölle ett årligt arvode av samma storlek, som plägade utgå till assistent vid universitetsinstitution, eller 3,600

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

kronor. Såvitt möjligt borde assistent mot skälig ersättning vid undervisningsanstalten beredas tillgång till möblerat bostadsrum med värme och lyse.

Amanuensernas tjänstgöring torde i regel icke taga så mycken tid i anspråk —- i varje fall icke under hela läsåret — och icke heller vara av så krävande beskaffenhet som assistenternas uppgifter. I allmänhet torde därför såsom amanuens kunna anställas sådan mera framstående studerande, som ännu icke hunnit avlägga ämbets- eller kandidatexamen. Till sådant biträde syntes böra utgå ett årligt arvode av 1,200 kronor. Amanuensen i husdjurens avels- och raslära kunde emellertid förutsättas hava avlagt lägre examen vid högskolan. För denne torde därför böra räknas med ett till 1,800 kronor förhöjt arvode. Även åt amanuens syntes möblerat bostadsrum vid undervisningsanstalten såvitt möjligt böra mot skälig ersättning ställas till förfogande.

Vidkommande rektors tjänstgöring och särskilda arvode hava de sakkunniga gjort följande förslag.

Såsom förut anförts, skulle vid anstalt för högre lantbruksundervisning en av de fast anställda lärarna utses till rektor. Med denna chefsställning följde ett betydande ansvar för undervisningsverksamhetens behöriga fortgång, och den förde även med sig en avsevärd ökning i arbetsbördan. Det måste sålunda anses rimligt, att rektor utöver sin ordinarie lärarlön tillerkändes ett särskilt, icke alltför knappt tillmätt rektorsarvode. De sakkunniga ansåge, att rektorsarvodet skäligen borde utgå med 2,000 kronor för år. Vid beräkning av rektorsarvodets storlek hade de sakkunniga utgått ifrån, att rektor skulle åtnjuta viss nedsättning i sin ordinarie undervisningsskyldighet, ehuru detta icke torde kunna ske i så stor utsträckning, att därigenom kompenserades den ökning i arbetet, som rektorsuppdraget innebure. Därjämte hade hänsyn tagits till att rektor för lantbrukshögskola, örn sådan anstalt förlädes till Ultuna, torde få vidkännas icke obetydliga kostnader för representation.

För upprätthållande av den del av undervisningen, från vilken rektor vore befriad, måste särskild vikarierande lärare anställas. Med hänsyn till fordringarna på denne lärares kompetens och den ifrågavarande undervisningens omfattning torde arvodet till honom ej kunna bestämmas lägre än 3,000 kronor för år. Behovet av arvoden åt i förekommande fall erforderliga vikarier för andra fast anställda lärare vid högskolan kunde förväntas bliva i hög grad växlande och därjämte omöjligt att på förhand beräkna. På grund härav torde det icke vara lämpligt att uppföra dylik vikariatsersättning såsom särskild post i undervisningsanstaltens stat. I stället torde sådana vikariatskostnader i överensstämmelse med de principer, som nu börjat tillämpas vid uppställningen av stater för statsdepartementen m. fl. (se Bihang till riksdagens protokoll 1926, första samlingen, första bandet. Utgifterna. För flera huvudtitlar gemensamma frågor, sid. 20—21), böra bestridas från anslagsmedlen för avlönande av ordinarie tjänstemän.

I fråga om vissa andra erforderliga befattningshavare vid lantbrukshögskola — bibliotekarie, kamrerare, skrivbiträde ■— hava de sakkunniga framhållit följande.

Vid en blivande lantbrukshögskola måste givetvis finnas ett ganska fullständigt fackbibliotek. Det torde vara nödvändigt, att ledningen av ifrågavarande bibliotek uppdroges åt verklig fackman på ifrågavarande område, även om det huvudsakliga detaljarbetet kunde utföras av underordnat biträde. I intet fall torde emellertid arbetet med bibliotekets skötsel bereda full sysselsättning åt en kvalificerad person. De sakkunniga hade därför ansett sig böra räkna med ett fixt årligt arvode för handhavandet av biblioteksgöromål, att utgå med 2,500 kronor.

23(5

Kungl. Majlis proposition nr 249.

Kamrerargöromålen torde icke heller giva full sysselsättning åt en person. I vissa fall torde emellertid kamreraren vid sidan av ifrågavarande göromål kunna få i uppdrag att såsom speciallärare meddela viss undervisning. Vid förläggning till Ultuna syntes det även vara möjligt att låta kamreraren ansvara för skötseln jämväl av den med anstalten förenade jordbruksegendomens räkenskaper. Vid ifrågavarande beräkning av kostnaderna för den högre lantbruksundervisningen borde givetvis endast upptagas arvodet för de med själva undervisningsverksamheten förenade kamrerargöromålen. De sakkunniga hava ansett berörda arvode skäligen kunna uppskattas till 4,000 kronor för år.

Till hjälp åt rektor och kamrerare vid utförande av skrivgöromål och därmed jämförbara arbeten borde vid lantbrukshögskolan finnas anställt ett särskilt kvinnligt biträde. Enär arbetsuppgifterna för ifrågavarande biträde delvis kunde förväntas bliva jämförelsevis krävande -— bland annat torde kunskaper i främmande språk vara önskvärda •— hade de sakkunniga ansett det motiverat, att biträdet, i likhet med jämförbara biträden vid veterinär- och skogshögskolorna, erhölle en ställning motsvarande kanslibiträde med placering i lönegraden B 7.

Med avseende på betjäning vid lantbrukshögskolan hava de sakkunniga framfört följande synpunkter.

Vid lantbrukshögskolan vore en maskinist behövlig. I överensstämmelse med förhållandet vid universitet och vissa fackhögskolor borde ifrågavarande maskinist hänföras till lönegraden B 8. Vidare erfordrades fem vaktmästare. Av dessa finge fyra vaktmästare sin verksamhet förlagd till särskilda institutioner eller grupper av sådana, medan den femte i huvudsak bleve sysselsatt med uppgifter, hörande till högskolans allmänna verksamhet. På grund av de stora fordringar, som måste ställas på vaktmästare vid en lantbrukshögskola, borde de enligt de sakkunnigas uppfattning i regel hänföras till den lönegrad, vaktmästare vid andra vetenskapliga institutioner i regel tillhörde, nämligen lönegraden B. 7. Dock torde det vara möjligt att placera en vaktmästare i lönegraden B. 5.

I överensstämmelse med ovan angivna beräkningsgrunder hava de sakkunniga utarbetat en sammanställning avseende avlöningsstatens sannolika storlek. I fråga örn den använda metoden för beräkningen hava de sakkunniga framhållit i huvudsak följande.

Vid beräkning av lönebeloppen för fast anställda befattningshavare hade hänsyn tagits till gällande ortsgruppindelning. Enligt denna tillhörde för närvarande Ultuna (Bondkyrko socken) ortsgrupp D. Förlädes lantbrukshögskolan till Ultuna, torde såsom förut nämnts bostad icke kunna beredas samtliga ifrågavarande befattningshavare å stationeringsorten. I stället torde vissa av dessa befattningshavare bliva hänvisade söka sig bostad i Uppsala (ortsgrupp E). Enär vid sådant förhållande bostadsorten i vissa fall komrne att tillhöra en ortsgrupp med högre levnadskostnader än tjänstgöringsorten, syntes böra tagas under övervägande, huruvida icke vederbörande befattningshavare borde tillerkännas någon ersättning för de därigenom ökade levnadskostnaderna. Vid utarbetandet av nedanstående sammanställning hade de sakkunniga emellertid ansett sig böra taga hänsyn endast till stationeringsorten. I det fall bostad kunde tillhandahållas vid undervisningsanstalten för nu nämnd befattningshavare, borde givetvis visst avdrag från lönen göras för dylik förmån. Enär tillhandahållandet av bostad förde med sig viss ökning av de allmänna omkostnaderna för anstalten, syntes det emellertid vid här ifrågavarande beräkningar vara riktigast, att bostadshyra av angivet slag icke finge gå

Kungl. Maj:ts proposition nr %b9.

i avdrag på avlöningsstaten utan i stället betraktas såsom särskild inkomst för undervisningsanstalten.

Vid beräkning av avlöningsstatens storlek hade beträffande fast anställda befattningshavare anlagts budgettekniska synpunkter, i det att för de till viss lönegrad hänförda befattningshavarna räknats med det lönebelopp, som motsvarade näst högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad. För kvinnlig befattningshavare, som enligt gällande bestämmelser icke ägde rätt att åtnjuta lön enligt högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad, hade räknats med den näst högsta löneklass, som för sådan befattningshavare kunnat komma i fråga.

Till grund för beräkningen av kostnaderna för den undervisning, som avsåges skola meddelas av speciallärare, hade lagts antalet på sätt redan anförts beräknade »reducerade undervisningstimmar» vid dylik undervisning. Vid lantbrukshögskolan hade man ansett sig kunna räkna med, att speciallärare tjänstgjorde såsom ledare under fem exkursionsdagar årligen. Under exkursion borde givetvis förutom undervisningsarvode även resekostnads- och traktamentsersättning utgå till färdledare. Sistnämnda kostnad borde emellertid hänföras till de allmänna utgifterna för exkursioner, till vilken post de sakkunniga senare återkomme.

I detta sammanhang må nämnas, att de sakkunniga upptagit föreslagna docentstipendier bland övriga årliga kostnader för högskolan.

Avlöningsstat för lantbrukshögskolan enligt de sakkunnigas förslag.

Professorer: 10 å 10 740: — . . .................

Rektorsarvode........................

Speciallärare: c:a 940 reducerade undervisningstimmar å 30: — . . .

Vikariatsarvode........................

Assistenter: 4 å 3 600: —....................

Amanuenser: 3 å 1 200: —, 1 å 1 800: —.............

Bibliotekarie.........................

Kamrerare..........................

Kanslibiträde.........................

Maskinist..........................

Vaktmästare: 4 å 2 940: —, 1 å 2 664: —.............

Kronor

107 400: — 2 000: — 28 200: —

3 000: — 14 400: —

5 400: —

2 500: —

4 000: — 2 802: —

3 108: — 14 424: —

187 234: —

Angående löneställningen för vaktmästarna vid lantbrukshögskolan har en av de sakkunniga, herr Sköld, anfört avvikande mening:

»De sakkunniga hava föreslagit att av vaktmästarebefattningama vid lantbrukshögskolan fyra skola tillhöra lönegraden B 7 och en B 5. Då dessa vaktmästare icke komma att tjänstgöra vid allenast en institution vardera och följaktligen icke kunna påräknas för sådana specialuppgifter, som en institutionsvaktmästare vid ett universitet, håller jag före, att lönegraden B 5 borde vara den normala här. Den vaktmästare, som får i uppdrag att hava ett visst överinseende över vaktmästargöromålen över huvud taget vid högskolan, bör däremot jämställas med förste expeditionsvakt och följaktligen löneregleras enligt lönegraden B 7. Följaktligen förordar jag, att av vaktmästarebefattningarna vid lantbrukshögskolan en kommer att tillhöra lönegraden B 7 och fyra lönegraden B 5.»

Vad först angår frågan örn de fast anställda huvudlärarnas ställning, har i de inkomna yttrandena någon invändning icke gjorts mot de sakkunnigas för-

Reaervation.

Yttranden.

238 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

slag, att ifrågavarande lärare skola vara professorer. Vad beträffar bedömandet av sökandes skicklighet till professorsbefattning har från två håll gjorts erinran emot det föreliggande förslaget.

Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har hållit före, att vid en högskola, såsom den ifrågavarande huvudsakligen avsedd att i en till tiden begränsad kurs. utbilda lärare och konsulenter för jordbrukets behov, professorernas undervisningsförmåga måste anses vara av lika stor betydelse som deras vetenskaplighet.

Tekniska högskolans lärarkollegium har med instämmande av högskolans styrelse ansett, att i den föreslagna formuleringen av förevarande punkt hade vikten av vetenskaplig skicklighet bort något starkare kunnat betonas. Till jämförelse har lärarkollegiet åberopat motsvarande formulering i tekniska högskolans stadgar.

Beträffande lärares och övriga befattningshavares avlöningsförhållanden hava vissa erinringar eller ändringsförslag framställts av statskontoret, allmänna civilförvaltningens lönenämnd, styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut samt styrelsen för tekniska högskolan.

Statskontoret har funnit de utav de sakkunniga förordade avlöningarna åt olika befattningshavare i allmänhet vara riktigt avvägda. Beträffande de fem föreslagna vaktmästarna har statskontoret emellertid ansett att, innan man erhållit närmare kännedom örn de skyldigheter, som skulle åvila dem, endast en borde hänföras till lönegraden B 7 och fyra till B 5. Vidare hade det föreslagna arvodet till bibliotekarie synts statskontoret alltför högt. Vid flera högskolor handhades biblioteksgöromålen av en lärare mot ett årligt mindre arvode. Vid skogshögskolan utgjorde dylikt arvode 400 kronor.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har anfört, att nämnden tagit under övervägande, huruvida den nya högskolans professorer, eller åtminstone vissa av dem, kunde till förbilligande av organisationen placeras något lägre å löneskalan än de sakkunniga föreslagit, exempelvis i 28 :e lönegraden, till vilken lönegrad hänförts professorerna vid Chalmers tekniska institut och farmaceutiska institutet. Det hade emellertid synts lönenämnden angeläget, att löneförmånerna å ifrågavarande lärarbefattningar så tillmättes, att för dessa tjänster kunde påräknas personer, som i sin vetenskapliga verksamhet visat framstående forskarbegåvning och därjämte ådagalagt omfattande praktisk förfarenhet på lantbrukets område. Och då man icke torde i nu angivna hänseenden böra ställa lägre krav på de blivande professorerna vid lantbrukshögskolan än på avdelningsföreståndarna vid centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, vilka sistnämnda åtnjöte lön enligt 30 :e lönegraden, syntes det lönenämnden skäligt, att jämväl de förra placerades i samma lönegrad.

Beträffande de av de sakkunniga föreslagna ersättningarna till speciallärare, assistenter, amanuenser, kamrerare m. fl. syntes ej heller några direkta erinringar vara att framställa. Det för bibliotekarien vid lantbrukshögskolan avsedda arvodet, 2,500 kronor, syntes dock lönenämnden alltför högt tilltaget och torde kunna avsevärt nedsättas. I fråga om vaktmästarnas vid lantbrukshögskolan lönegradsplacering ville nämnden — i avvaktan på närmare erfarenhet rörande de arbetsuppgifter, som kunna komma att åvila nämnda befattningshavare — ansluta sig till det av en utav de sakkunniga framställda yrkandet, att av de fem befattningarna en hänfördes till lönegrad B 7 samt de övriga till lönegrad B 5.

I betänkandet hade angivits vissa ersättningsbelopp att utgå till lärare, som förordnades att upprätthålla den del av den rektor vid lantbrukshögskola eller

Kungl. Maj:ts proposition nr %h9.

lantbruksinstitut åliggande undervisning, från vilken denne för skötande av rektorsgöromålen kunde erhålla befrielse. I fråga örn ersättning till vikarie för övriga fast anställda lärare hade de sakkunniga däremot ansett sig icke kunna verkställa någon beräkning. Bestämmelser i sådant hänseende torde dock, i likhet med vad som skett beträffande tekniska högskolan, böra meddelas för det fall, att professur vid lantbrukshögskolan skulle komma att bestridas av befattningshavare, som icke åtnjöte lön enligt den civila löneplanen. Beträffande vikarie med full tjänstgöringsskyldighet å professorsbefattning vid tekniska högskolan vore föreskrivet, att vikariatsarvode skulle utgå med 6,600 kronor för år, dock att vikarie, som under minst feni års tid innehaft anställning såsom docent vid något av rikets universitet eller tekniska högskolan och som redan förut under sammanlagt minst ett års tid med full tjänstgöringsskyldighet uppehållit professorsbefattning vid något av nämnda universitet eller vid tekniska högskolan, av Kungl. Majit kunde tillerkännas arvode efter 7,200 kronor för år, där vikariatstiden omfattat sammanlagt minst ett år, och efter 7,800 kronor för år, där vikariatstiden omfattat sammanlagt minst tre år. Liknande bestämmelser som de nu anförda torde kunna tillämpas även i fråga örn vikariat å professorsbefattning vid lantbrukshögskolan.

I särskilt yttrande har lönenämndens ordförande med instämmande av ledamoten Reinwall uttalat, att tillräckliga skäl icke syntes vara anförda för att uppföra professorerna vid den blivande lantbrukshögskolan i lönegrad B 30, i varje fall så länge den egentliga forskningsverksamheten inom jordbruket utfördes vid centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet. Med hänsyn till de kompetensfordringar, som gällde för exempelvis läroverkens lektorer, syntes en löneställning i lönegraden B 28 vara tillräcklig för lantbrukshögskolans professorer. Skulle det emellertid anses ofrånkomligt att vid högskolan placera lärarna i de mest krävande ämnena i lönegraden B 30, torde de övriga huvudlärarna lämpligen böra tilldelas lektors ställning ock avlöningsförmåner. Det finge erinras, att vid skogshögskolan väl funnes fyra professorer i lönegraden B 30 men samtidigt två ordinarie och en extra lektor i lönegraden B 26. Att på grundval av sakkunnigutlåtandet fastställa, vilka lärarbefattningar borde innehavas av lektorer, läte sig knappast göra. I första hand syntes emellertid en dylik ställning böra tillkomma lärarna i sådana ämnen, inom vilka forskningsverksamhet utövades vid centralanstalten för jordbruksförsök.

Ledamoten Reinwall har vidare i särskilt yttrande anmält, att han i fråga om vaktmästartjänsternas lönegradplacering tillstyrkte de sakkunnigas förslag. Otvivelaktigt skulle nämligen på de fyra institutionsvaktmästarna komma att ställas betydligt större krav än som vanligen ställdes på en expeditionsvakt i ett centralt ämbetsverk.

Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har i likhet med lärarrådet därstädes föreslagit viss höjning av det beräknade medeltimarvodet till speciallärare. Enär vid lantbrukshögskolan ett stort antal viktiga läroämnen måste anförtros åt speciallärare, för vilka arvodet måste beräknas relativt högt, syntes det icke vara möjligt att i medeltal sätta arvodet per reducerad undervisningstimme lägre än till 40 kronor, särskilt med hänsyn därtill att även i vissa av speciallärare representerade läroämnen uppdelning av lärjungarna i flera avdelningar måste användas vid övningar.

Något skäl att placera en av vaktmästarna i lägre grad än de övriga, syntes enligt styrelsens mening icke föreligga, varför samtliga vaktmästare vid högskolan borde placeras i lönegraden B 7.

Tekniska högskolans lärarkollegium, till vars framställning högskolans styrelse anslutit sig, har ansett, att då ganska stora och delvis viktiga delar av undervisningen enligt de sakkunnigas förslag skulle handhavas av speciallä-

240 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

Departe-

mentschefen.

rare, en utredning torde varit behövlig angående möjligheten att på ett för undervisningens halt och kontinuitet tillfredsställande sätt rekrytera dessa lärare. Lärarkollegiet funne det tvivelaktigt, huruvida vid högskolans förläggning till Ultuna det av de sakkunniga föreslagna medelarvodet av 30 kronor per reducerad undervisningstimme vore till fyllest.

Att huvudlärarna vid lantbrukshögskolan erhålla professors ställning synes rimligt. Med hänsyn till de maktpåliggande uppgifter, som enligt det föreliggande högskoleförslaget skulle komma att åvila ifrågavarande professorer, anser jag det vara väl motiverat, att de få intaga samma löneställning som motsvarande lärare vid andra jämförbara fackhögskolor. Att i lönehänseende göra åtskillnad mellan de särskilda huvudlärarna synes knappast befogat. Jag förordar sålunda, att samtliga huvudlärare vid lantbrukshögskolan hänföras till lönegrad B 30 i allmänna avlöningsreglementet.

De sakkunnigas förslag till bestämmelser för bedömande av sökandes skicklighet till professorsbefattning anser jag lämpligt.

Det synes mig med skäl kunna ifrågasättas, huruvida väl kvalificerade speciallärare kunna väntas stå till högskolans förfogande för en genomsnittlig ersättning av 30 kronor per reducerad undervisningstimme (en föreläsningseller två övningstimmar), helst som speciallärare i vissa fall skulle få anlitas även i jämförelsevis viktiga ämnen. Innan ännu någon erfarenhet vunnits i förevarande hänseende finner jag mig emellertid icke böra föreslå någon ändring på denna punkt.

Mot de sakkunnigas förslag till arvoden åt assistenter och amanuenser finner jag icke anledning till erinran.

Beträffande arvoden till vikarierande lärare hava de sakkunniga föreslagit, att i högskolans stat upptages endast ett belopp av 3,000 kronor såsom ersättning åt den vikarierande lärare, som upprätthåller undervisning från vilken rektor vöre befriad, medan övriga ifrågakommande vikariatsersättningar borde bestridas från anslagsmedlen för avlönande av ordinarie tjänstemän. Mot detta förslag har jag intet att invända. Emellertid torde såsom allmänna civilförvaltningens lönenämnd närmare utvecklat vissa bestämmelser i fråga örn fastställande i särskilda fall av arvode åt professotsvikarie vara erforderliga. Jag anser det lämpligt, att i sådant hänseende enahanda bestämmelser föreskrivas som nu gälla beträffande tekniska högskolan och för vilka lönenämnden i sitt yttrande redogjort.

De föreslagna arvodena till rektor, kamrerare och skrivbiträde anser jag skäliga. Vad beträffar bibliotekarie, har statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd funnit det av de sakkunniga beräknade arvodet för denne, 2,500 kronor, vara för högt tilltaget. Med hänsyn till den utomordentligt stora betydelse, ett väl organiserat och välskött bibliotek torde hava för sådana studier, som här skulle komma ifråga, synes det mig emellertid icke vara lämpligt att på denna punkt driva sparsamheten så långt, att därigenom bibliotekets utnyttjande av de studerande skulle försvåras. Att vid bestämmande av ifrågavarande arvode göra jämförelse med skogshögskolan torde så

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

till vida vara missvisande, att lantbrukshögskolans bibliotek måste spänna över ett betydligt större kunskapsområde. Jag vill därför i förevarande arvodesfråga biträda de sakkunnigas förslag.

Med avseende på betjäning hava de sakkunniga föreslagit en maskinist i lönegrad B 8, fyra vaktmästare i lönegrad B 7 och en vaktmästare i lönegrad B 5. En reservant har ansett, att av vaktmästarna endast en borde hänföras till B 7 och de övriga fyra till B 5. Statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd hava tillstyrkt reservationen, under det att styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut uttalat, att samtliga vaktmästare borde hänföras till lönegrad B 7. Jag anser, att ifrågavarande institutions vaktmästare icke böra komma i sämre löneställning än den som vaktmästare vid andra vetenskapliga institutioner i regel tillhöra, nämligen lönegrad B 7. Den omständigheten att vaktmästare vid lantbrukshögskolan i regel icke skulle få tjänstgöra vid en enda institution, lärer nämligen icke göra hans uppgift mindre krävande, utan snarare tvärtom. Jag biträder sålunda de sakkunnigas förslag på denna punkt.

I överensstämmelse med tidigare gjorda beräkningar hava de sakkunniga angivit slutbeloppet för avlöningsstaten vid lantbrukshögskolan till 187,234 kronor. Då jag i det föregående föreslagit, att särskilt speciallärare anställes för ämnet fältmätning med omkring 50 reducerade undervisningstimmar, för vilken undervisning enligt förut angivna grunder bör beräknas en kostnad av 1,500 kronor, kommer avlöningsstaten att ökas till 188,734 kronor. Emellertid kan förväntas, att ifrågavarande kostnader under övergångsåren skola stanna vid lägre belopp. Denna fråga torde ett kommande år, då medel behöva äskas för ändamålet, böra underkastas mera ingående prövning.

Med avseende på lantbrukshögskolans ledning hava de sakkunniga föreslagit, att under Kungl. Majit skulle finnas fyra led, nämligen inspektor, styrelse, lärarkollegium och rektor.

Liksom fallet vore med närstående högskolor —- veterinär- och skogshögskolorna — borde även en blivande lantbrukshögskola höra direkt under Kungl. Majit och ärenden rörande densamma handläggas i jordbruksdepartementet. Med hänsyn till att lantbrukshögskolans uppgift till väsentlig del komme att bestå i utbildandet av tjänstemän för den under lantbruksstyrelsens överinseende stående lägre lantbruksundervisningens, konsulentverksamhetens och lantbruksförvaltningens behov, syntes det emellertid vara lämpligt, att chefen för lantbruksstyrelsen tillerkändes inspektionsrätt vid högskolan.

Vid själva lantbrukshögskolan borde den högsta myndigheten utgöras av en styrelse, som syntes böra erhålla en sådan sammansättning, att i densamma den förut omtalade samverkan mellan olika vetenskapliga anstalter komme till organisatoriskt uttryck. Detta syntes kunna ernås på det sätt, att styrelsen finge bestå av sex medlemmar, av vilka Kungl. Maj :t utsåge två, därav den ene borde vara ordförande, en vöre självskriven på grund av sin ämbetsställning, nämligen lantbrukshögskolans rektor, en valdes av lantbrukshögskolans lärarkollegium, en av det större akademiska konsistoriet i Uppsala och en av centralanstaltens för försöksväsendet på jordbruksområdet styrelse på förslag av dess nämnd. Bestämmelser borde givas, som tryggade, att sakkunskap förefunnes hos styrelsens samtliga ledamöter. Av de utav Kungl. Majit utsedda ledamöterna borde åtminstone den ene vara förfaren i praktiskt jordbruk.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 212 käft. (Nr 249).

Administra-

tion.

Högre lantbruksundervisningssakknnniga.

242 Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9.

Lärarkollegiets fasta kärna borde utgöras av de vid lantbruksbögskolan anställda professorerna. Prefekt vid universitetsinstitution och avdelningsföreståndare vid centralanstalten borde för undvikande av tidsödande skriverier adjungeras vid behandlingen av visst ärende, som rörde samarbetet med respektive institution. Likaså borde dylik prefekt eller avdelningsföreståndare eller annan professor, vid vars institution eller under vars ledning studerande utarbetat licentiatavhandling, adjungeras vid bedömandet av den studerandes licentiatexamen i vederbörande ämne, dock med rätt för den adjungerade att insända skriftligt yttrande eller votum. Vid lantbrukshögskolan anställd speciallärare, som självständigt handhade undervisningen i något ämne, borde ävenledes adjungeras i lärarkollegiet vid behandlingen av frågor, som omedelbart rörde det honom anförtrodda läroämnets intressen.

Liksom nu vore fallet vid lantbruksinstituten torde vid lantbrukshögskolan en av högskolans professorer böra förordnas till rektor av Kungl. Majit, sedan styrelsen avgivit förslag. Lämpligt torde vara, att styrelsen avgåve förslag först efter lärarkollegiets hörande. Att låta lärarkollegiet självt välja rektor syntes ej vara att tillråda med hänsyn till dess fåtalighet. Dessutom skulle ju lärarkollegiet enligt förevarande förslag få tillfälle att genom en vald representant göra sina synpunkter gällande i styrelsen.

Reservation. Angående sättet för tillsättandet av lantbrukshögskolans styrelse har reservation avgivits av en utav de sakkunniga, nämligen herr Sederholm.

»Med avseende på styrelsens för lantbrukshögskolan sammansättning anser jag i olikhet mot de sakkunnigas majoritet, att denna styrelse i sin helhet bör tillsättas av Kungl. Maj :t. Så sker för närvarande i huvudsak både inom veterinärhögskolan och skogshögskolan, och några olägenheter av denna anordning hava där, så vitt jag har mig bekant, ej försports.»

Yttranden. Endast i två av de avgivna yttrandena har frågan örn särskild inspektor berörts.

Tekniska högskolans lärarkollegium, i vilkens framställning högskolans styrelse förklarat sig instämma, har uttalat, att särskild inspektionsmyndighet vid sidan örn eller kanske rentav över styrelsen förefölle lärarkollegiet ej överensstämma med normala högskoleformer. Kollegiet ville ifrågasätta, huruvida det ej skulle vara en lyckligare och för högskolan värdigare lösning, att lantbruksstyrelsens chef vore självskriven ledamot av högskolans styrelse.

Styrelsen för Ultuna lantbruksinstituts har ansett lämpligt, att inspektor för högskolan utses av Kungl. Majit.

I fråga om sättet för utseendet av högskolans styrelse hava statskontoret, skog shö g skolans styrelse samt förvaltningsutskotten i Stockholms läns och stads samt Västmanlands läns hushållningssällskap uttalat sig till förmån för nyssnämnda reservation. Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förordat de sakkunnigas förslag. Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har ansett, att lantbrukshögskolans styrelse bör utgöras av fyra av Kungl. Majit utsedda personer jämte högskolans rektor samt en av lärarkollegiet utsedd ledamot.

Övriga detaljer rörande högskolans ledning hava icke givit anledning till erinran i något av de avgivna yttrandena.

Departe- De sakkunnigas förslag att chefen för lantbruksstyrelsen skulle hava inmentschefen. spektionsrätt vid högskolan synes mig vara ägnat att i viss mån komplicera

Kungl. Maj:ts proposition nr %h9.

högskolans administration. De med ifrågavarande anordning avsedda förde? larna torde man därför i stället böra söka vinna genom bestämmelse, att lantbruksstyrelsens chef skall vara självskriven ledamot av högskolans styrelse. Jag föreslår alltså en sådan ändring i sakkunnigeförslaget.

Vidare hava de sakkunniga ansett, att styrelsen för högskolan endast till mindre del borde förordnas av Kungl. Majit, under det att återstående ledamöter, utom högskolans rektor, skulle utses av särskilda korporationer. En reservant har föreslagit att styrelsen i sin helhet tillsättes av Kungl. Majit. Jag finner mig böra föreslå, att styrelsen för lantbrukshögskolan, i likhet med vad nu gäller för exempelvis skogs- och veterinärhögskolorna, till huvudsaklig del tillsättes av Kungl. Majit. Enligt min mening bör styrelsen utgöras av fyra utav Kungl. Majit för viss tid förordnade ledamöter samt chefen för lantbruksstyrelsen och högskolans rektor eller dennes vikarie såsom självskrivna ledamöter. Kungl. Majit bör tillika utse styrelsens ordförande. Det torde böra ankomma på Kungl. Majit att tillse, att genom valet av styrelseledamöter olika för högskolans verksamhet betydelsefulla intressen bliva på lämpligt sätt representerade.

Övriga av de sakkunniga föreslagna detaljer beträffande högskolans ledning giva mig icke anledning till erinran.

b) Alnarps lantbruks-, mejeri- oell trädgårdsinstitut.

Vad först angår behovet av lärare hava de sakkunniga beträffande agronomkursen framhållit, att det ur utbildningssynpunkt vore önskvärt, att undervisningen i största möjliga utsträckning bestredes av fast anställda lärare.

Av praktiska skäl vore det emellertid icke möjligt — i varje fall icke därest agronomundervisningen anordnades utan anknytning till annan närgränsande undervisning -— att låta alla ämnen föredragas av dylika lärare. Såsom ovan anförts förekomme vid agronomutbildningen ett betydande antal undervisningsämnen. På grund av dessa ämnens speciella natur vore det i regel icke möjligt för en och samma lärare att nöjaktigt behärska mer än på sin höjd några få närbesläktade ämnen. Härav följde, att i vissa fall undervisningen bleve alltför dyrbar, om den skulle meddelas av fast anställd lärare, och denne skulle icke heller kunna fullt utnyttjas för undervisningen. Det torde sålunda vara erforderligt att för nu ifrågavarande undervisning jämväl anlita vissa icke fast anställda lärare. I det följande hade de fast anställda lärarna betecknats såsom huvudlärare och de övriga såsom speciallärare.

Enligt de sakkunnigas mening borde såvitt möjligt undervisningen i samtliga för agronomutbildningen viktiga tillämpade ämnen bestridas av huvudlärare. Emellertid vore det tydligt, att icke en huvudlärare kunde anställas för varje sådant ämne. Skulle kostnaderna för agronomkursen kunna hållas nere på en rimlig nivå och de olika lärarnas arbetskraft helt kunna tagas i anspråk, vore det nödvändigt, att varje lärare finge mera än ett ämne att föredraga.

örn agronomkursen anordnades i överensstämmelse med ovan angivna riktlinjer och icke kunde lokalt anknytas till annan närstående ^bildningsanstalt,, hade de sakkunniga av förberörda skäl funnit sig böra utgå ifrån, att antalet huvudlärare vid kursen begränsades till fem. Av dessa skulle en undervisa i allmän jordbrukslära och kulturteknik samt geologi och marklära, en i växt-

Lärar-

behovet.

Högre lantbrnksundervisningssakknnniga.

244 Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

odlingslära, botanik ock lantbruksbotanik, lantbrukszoologi saint bakteriolog!, en i redskapslära, husbyggnadslära, matematik och fysik, en i husdjurslära och mjölkhushållning samt en i lantbruksekonomi, nationalekonomi och lantbruksbokföring. Speciallärare skulle bestrida undervisningen i följande ämnen, nämligen: kemi och lantbrukskemi, husdjurens anatomi och fysiologi samt husdjurens hälso- och sjukvårdslära, rättslära, trädgårdsskötsel och skogshushållning. Vid undervisningen i kulturteknik m. m. vore biträde av en assistent erforderligt.

De sakkunniga kunde emellertid icke underlåta att framhålla, att det av kostnadshänsyn betingade sammanförandet av mångå delvis tämligen olikartade undervisningsämnen på en och samma fast anställd lärare måste medföra avsevärda svårigheter att i varje särskilt fall erhålla fullt kvalificerade lärare, varigenom i sin tur fara uppstode, att undervisningen vid agronomkursen icke skulle kunna hållas på en tillräckligt hög nivå. Samordnades däremot agronomutbildningen med annan närstående undervisning, bleve det totala behovet av lärare större, och kraven på specialisering hos lärarna kunde då också ställas högre. Ett arrangemang i sådan riktning måste därför anses vara av stort värde för agronomutbildningen. De sakkunniga ville längre fram redogöra för hur lärarfrågan på ett mera tillfredsställande sätt kunde tänkas ordnad, om agronomkurs samordnades med kurser för högre mejeri- och trädgårdsundervisning.

När det gäller att bedöma behovet av lärarkrafter för mejeriundervisningen måste hänsyn tagas bl. a. därtill, att till Alnarp även är förlagd en lägre, ettårig mejeriskola. Vid denna skola, som även i fortsättningen torde böra upprätthållas vid Alnarp, plägar elevantalet uppgå till omkring 25. Undervisningens planläggning vid nämnda skola belyses av nedanstående sammanställning av det ungefärliga antalet undervisningstimmar i olika läroämnen.

Antalet Hildery is Hingst immar i lägre ettårig mejerikurs vid Alnarp.

Förel. Övu.

Svenska språket.....................1 — 100

Matematik.......................I

Fysik..........................)

Kemi..........................175

Bakteriolog!.......................|

Maskinlära....................... 25 —

Husbyggnadslära..................... 10 20

Husdjurslära...................... 20

Husdjurens hälso- och sjukvårdslära............ 10 —

Mejeriteknik och speciell osttillverkning........... 110 —

Mejeribokföring..................... — 65

Handelslära....................... 15 —

Summa 265 185

Härtill komma praktiska övningar i mejeriet under c:a 310 dagar.

De sakkunniga hava angivit behovet av lärare vid mejeriundervisningen på följande sätt.

Direkt för mejeriundervisningen borde anställas två huvudlärare, nämligen en för ämnena mejerilära och mejeriekonomi samt en för ämnena mejerikemi och mejeribakteriologi. Nämnda lärare borde undervisa i ovan angivna ämnen i såväl den högre som den lägre mejerikursen. Därjämte borde de i någon

Kungl. Majlis proposition nr 249.

mån kunna tagas i anspråk för undervisning i agronomkursen. Vid undervisningen i mejerilära i den lägre kursen torde vederbörande huvudlärare likväl behöva biträde av assistent. I övriga i mejeriutbildningen ingående undervisningsämnen borde undervisningen i vissa fall bestridas av olika för agronomundervisningen anställda lärare och till återstående del av särskilt för undervisningen vid mejerikurserna anlitade speciallärare.

I ämnet maskinlära borde såsom redan förut antytts undervisningen kunna bestridas av föreståndaren för mejerimaskinprovningama.

Yad därefter angår behovet av lärare för trädgårdsundervisningen, må erinras därom, att till Alnarp jämväl är förlagd en lägre trädgårdsskola. Denna torde böra upprätthållas jämväl efter inrättandet av en högre trädgårdskurs därstädes. Lärare ävensom lokaler och material för undervisningen torde i stort sett böra vara gemensamma för de båda skolorna.

Den lägre trädgårdsskolan vid Alnarp är såsom förut antytts tvåårig. Antalet ordinarie elever i varje årsklass plägar vara omkring tio. Därjämte bruka c:a sex extraelever årligen deltaga i undervisningen vid skolan.

För undervisningen vid trädgårdsskolan äro fast anställda en föreståndare och två ämneslärare. Därjämte meddelas undervisning vid trädgårdsskolan av ett antal extralärare, av vilka några samtidigt äro lärare vid den till Alnarp förlagda agronomkursen.

Undervisningens omfattning i olika ämnen framgår av följande sammanställning, som upptager det ungefärliga antalet undervisningstimmar vid kursen.

Antalet undervisningstimmar i olika ämnen vid lägre trädgårdsskolan vid Alnarp

(avrundade tal).

24b

Kungl. Majlis proposition nr 240.

De sakkunniga hava utgått ifrån, att lärarpersonalen i viss utsträckning skall vara gemensam för agronomkursen och trädgårdskurserna. Beträffande den omfattning, i vilken lärare synes böra anställas speciellt för trädgårdsundervisningen, hava de sakkunniga anfört följande.

Under alla förhållanden torde för trädgårdsundervisningen böra finnas en huvudlärare med uppgift att meddela undervisning i såväl den högre som den lägre trädgårdskursen i fruktodling, trädgårdsekonomi, växtsystematik och ekonomisk växtkunskap.

De sakkunniga hade tagit under övervägande, huruvida icke en huvudlärare borde finnas jämväl i' trädgårdsanläggningskonst. Med hänsyn till detta läroämnes stora betydelse för utbildningen av arkitekter och konsulenter m. fl. på trädgårdsområdet måste nämligen synnerligen stora krav ställas på läraren i ämnet. Enär det emellertid för tillfället torde vara förenat med stora svårigheter att erhålla en verkligt kvalificerad person såsom fast anställd lärare i trädgårdsanläggningskonst, syntes det enligt de sakkunnigas mening vara lämpligt, att ifrågavarande undervisning åtminstone tillsvidare uppdroges åt speciallärare. Givetvis finge arvodet för nämnda undervisning icke tillmätas alltför knappt. Det ville synas de sakkunniga, som örn en dylik anordning .skulle innebära goda förutsättningar att till läroanstalten knyta en framstående kraft på ifrågavarande område. För en skicklig trädgårdsarkitekt borde det nämligen vara av värde, att han vid sidan av sin lärarverksamhet kunde mera fritt ägna sig åt praktisk verksamhet på området, än som vore möjligt vid fast anställning såsom lärare. Därest i en framtid förberörda anordning skulle visa sig medföra bestämda olägenheter, borde då givetvis tagas under övervägande, huruvida dylik lärare borde mera fast knytas till läroanstalten.

I övriga fackämnen borde undervisning bestridas av tre ordinarie ämneslärare, vilka dessutom borde vara ledare av de praktiska arbetena inom motsvarande avdelningar vid trädgårdsskolan. Av dessa lärare borde den ene handhava undervisningen i blomsterodling under glas, den andre i köksväxtodling på kalljord och under glas samt i blomsterodling på kalljord, och den tredje i plantskoleskötsel och ritning. Samtliga borde undervisa i såväl den högre som den lägre trädgårdskursen.

Slutligen borde den vid försöksverksamheten på köksväxternas område vid Alnarp anställda försöksledaren åläggas att utan särskild ersättning handhava undervisningen i fröodling och fröbehandling, ärftlighetslära och växtförädling samt försöksteknik.

Då ovan föreslagits, att tre ordinarie ämneslärare skulle meddela undervisning dels i den högre och dels i den lägre kursen, syntes detta innebära en ökning med en ordinarie lärare, betingad närmast av den högre kursen. Härvid borde dock anmärkas, att den nuvarande anordningen med blott två ordinarie lärare vid trädgårdsskolan, av vilka den ene hade att sköta såväl undervisning som praktiskt arbete inom både köksväxt- och blomsterodling, enligt vad de sakkunniga inhämtat icke visat sig vara tillfredsställande. Det hade redan blivit nödvändigt att överlämna, undervisningen i blomsterodling på kalljord åt den förman, som haft att under nämnda ordinarie lärares ledning sköta avdelningen för perenna blomsterväxter, men som denna underordnade befattning till följd av allt för låg avlöning ofta bytt innehavare, hade det enligt uppgift ej kunnat undgås, att undervisningen blivit lidande. Ehuru den ordinarie läraren i blomster- och köksväxtodling (som också undervisade i bindekonst och blomsterdekoration) fått en viss lättnad i arbetet genom att nämnde förman övertagit en del av undervisningen, ansåges han ändock hava för stor arbetsbörda, och en uppdelning av hans tjänst skulle sålunda redan under nuvarande förhållanden vara motiverad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.

247 I anslutning till vad sålunda anförts hava de sakkunniga uppgjort följande sammanställning över behovet av lärare vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut, därvid jämväl det ungefärliga antalet undervisningstimmar för de särskilda lärarna angivits.

Behovet av lärare vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut.

1. Yid lantbruksavdelningcn.

Föret Övn.

Lektor i botanik och zoologi:

Agronomkursen:

botanik......................... 60 90

zoologi......................... 15

Högre trädgårdskursen:

föret övn.

botanik.............. 125 80 Ifördeladel 65 40

zoologi.............. 30 25 |på två år| 15 15

Lägre trädgårdskursen:

botanik.........................100 10

zoologi......................• • • • 10_10

Summa 295 165

Leidor i kemi och marklära:

Agronomkursen:

kemi...............

geologi och marklära........

Högre mejerikursen:

kemi...............

Högre trädgårdskursen:

kemi: agronomkursen i ämnet samt . . geologi och marklära........

Lägre trädgårdskursen:

kemi...............

geologi, marklära och gödsellära . . .

Lektor i jordbrukslära och kulturteknik: Agronomkursen:

jordbrukslära..........

kulturteknik...........

Högre trädgårdskursen:

jordbearbetning.........

fältmätning och avvägning . . . .

Lägre trädgårdskursen: jords torrläggning........

70 30

30 20

80 150

föret övn.

10 10 \ fördelade j 5 5

50 20 |på två år\ 25 10

........... 30 15

...... 50_5

Summa 290 235

160 100 60 120

föret övn.

15 — Ifördeladel 10

— 150 /på två år] 75

........ . . 10 10

Summa 240 305

Assistent biträder vid övningar i kulturteknik och vid försök.

248 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

PSrel. Örn.

Lektor i redskapslära och fysik:

Agronomkursen:

matematik....................... 30

fysik.......................... 40

redskapslära....................... 50 100

Högre mejerikursen:

fysik.......................... 45 50

Lägre mejerikursen:

fysik.......................... 20

Högre trädgårdskursen: matematik tillsammans med agronomkursen fysik tillsammans med agronomkursen

föiel. övn.

meteorologi............20 1 fördeladel 10

redskapslära............ 30 30 jpå två år{ 15 15

Lägre trädgårdskursen:

fysik och meteorologi................... 30

Summa 240 165

Lektor i husbyggnadslära :

Agronomkursen...................... 50 100

Högre mejerikursen.................... 50 100

Lägre mejerikursen..................... 10 20

Högre trädgårdskursen:

husbyggnadslära delvis tillsammans med agronomkursen, dessutom 25 förel., 100 övn., fördelade på två år........ 15 50

ritning 100 övn., fördelade på två år............ 50

Lägre trädgårdskursen................... 15 85

Summa 140 405

Lektor i husdjur slöra:

Agronomkursen:

husdjurslära.......................160 100

husdjurens anatomi och fysiologi.............. 40 30

Högre mejerikursen:

husdjurslära....................... 50

husdjurens anatomi och fysiologi.............. 20 20

Lägre mejerikursen:

husdjurslära m. m..................... 20

Summa 290 150

Lektor i lantbruksekonomi:

Agronomkursen:

nationalekonomi..................... 20

handelslära....................... 20

lantbruksekonomi.................... 120 50

bokföring........................ 100

Högre trädgårdskursen:

nationalekonomi och handelslära tillsammans med agronomkursen

bokföring 80 övn., fördelade på två år........... 40

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9. 249

Förel. Övn.

Högre mejerikursen:

nationalekonomi tillsammans med agronomkursen

handelslära....................... 20 20

bokföring........................ 70

Lägre mejerikursen:

handelslära.................. 15_

Summa 195 280

Speciallärare i husdjurens hälso- och sjukvårdslära:

Agronomkursen...................... 30 15

Speciallärare i skogshushållning:

Agronomkursen...................... 60 4 dagar

Speciallärare i rättslära:

Agronomkursen...................... 60 30

Högre trädgårdskursen......f av agronomundervisningen

2. Vid mejeriavdelningen.

Professor i mejerilära och mejeriekonomi:

Högre mejerikursen:

mejerilära........................100

mejeriekonomi...................... 40

Lägre mejerikursen:

mejerilära........................135

Agronomkursen:

mejerilära................... 50__15

Summa 325 15

Leder med biträde av assistent dagligen praktiska övningar i mejeriet för såväl högre som lägre mejerikursen.

Är därjämte föreståndare för den lägre mejeriskolan och mejerirörelsen.

Förberörde assistent biträder dessutom vid annan undervisning särskilt i den lägre mejerikursen.

Professor i mejerikemi och mejeribdkteriologi:

Högre mejerikursen:

mejerikemi........................ 40 150

allmän bakteriolog!.................... 40 70

mejeribakteriologi.................... 40 150

Lägre mejerikursen:

kemi och bakteriologi................... 55

Agronomkursen:

allmän bakteriologi................ ■ . ■ ■ 15

Summa 190 370

Föreståndaren för mejerimaskinprövningarna:

Högre mejerikursen:

maskinlära (innefattande värme- och kylteknik)....... 75 100

Högre trädgårdskursen:

värme- och kylteknik, 10 förel., 20 övn., fördelade på två år . . 5 10

Summa 80 110

250 Kungl. Maj.-ts proposition nr2i9.

Speciallärare i husdjur shygien:

Högre mejerikursen....................

Lägre mejerikursen.....................

Summa

Speciallärare i pedagogik:

Högre mejerikursen I nsam undervisning........

Högre tradgardskursenl ° e

Lärare i svenska språket och räkning:

Lägre mejerikursen.....................

8. Vid trädgårdsardelningen.

Föreståndaren för lägre trädgårdsskolan; huvudläraren i ekonomisk trädgårdsodling:

Högre trädgårdskursen:

fSrel. övn.

trädgårdsskötselns historia . . 25

växtsystematik och ekonomisk

växtkunskap....... 95 20

fruktodling......... 60 25

trädgårdsekonomi......20

200 45 fördelade på två år

Lägre trädgårdskursen:

växtsystematik och ekonomisk växtkunskap.........

fruktodling.......................

Summa

Leder föredragsövningar i båda avdelningarna.

Är föreståndare för den lägre trädgårdsskolan och trädgårdsrörelsen.

260 Ordinarie ämneslärare i blomsterodling m. m.:

Högre trädgårdskursen:

törel. övn.

blomsterodling och bindekonst . 70 90 fördelade på två år 35

Lägre trädgårdskursen:

blomsterodling under glas.................140

binde- och dekorationskonst................

fruktodling under glas.................. 20

Summa 195

Förestår växthusen.

Ordinarie ämneslärare i köksväxtodling m. m.:

Högre trädgårdskursen:

törel. övn.

köksväxtodling och blomsterodling på kalljord..... 45 35 fördelade på två år 25

Lägre trädgårdskursen:

köksväxtodling.....................100

blomsterodling på kalljord , .............. 40

Summa 165

Förestår köksväxtodlingen och blomsterodlingen på kalljord.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.

i Förel. Övn.

Ordinarie ämneslärare i plantskoleskötsel m. m.:

Högre trädgårdskursen:

förel. övn.

plantskoleskötsel.......30 10

fruktodling......... 25

30 35 fördelade på två år 15 20

Lägre trädgårdskursen:

trädgårdsanläggning och ritning...... 25 125

fruktodling....................... 60

plantskoleskötsel..................... 60 45

Agronomkursen:

trädgårdsskötsel ..................... 10 20

Assistenten i jordbrukslära och kulturteknik:

Lägre trädgårdskursen:

fältmätning och ritning.................. 25 125

Lärare i svenska språket, välskrivning och räkning:

Lägre trädgårdskursen ..................... 85

Kamrerare och kassör vid undervisningsanstalten undervisa i bokföring i den lägre mejerikursen och den lägre trädgårdskursen.

252 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

Yttranden.

Omorganisationen vid Alnarp berör jämväl den dit förlagda hovbeslag sskolan. I fråga örn denna hava de sakkunniga anfört följande.

Sedan år 1863 vore till Alnarp förlagd en hovbeslagsskola. Denna hade länge till ändamål att utbilda såväl militära som civila hovslagare. Under senare åren hade emellertid kurser anordnats endast för civila hovslagare. Vid hovbeslagsskolan plägade årligen hållas två eller tre kurser, vardera omfattande en tid av ungefär tre månader. Det sammanlagda antalet elever, som årligen åtnjöte undervisning vid skolan, plägade uppgå till 20 ä 30.

Styrelsen för hovbeslagsskolan utgjordes av styrelsen för lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp. Professorn i hästskötsel samt husdjurens hälso- och sjukvårdslära vid Alnarps lantbruksinstitut vore förste lärare vid hovbeslagsskolan samt hade att under vederbörande styrelses och rektors inseende utöva ledningen av skolan och närmaste tillsyn över dess lärjungar. Teoretisk undervisning vid hovbeslagsskolan meddelades vidare av laboratorn i anatomi och fysiologi vid institutet samt av en vid hovbeslagsskolan anställd instruktionssmed. De praktiska övningarna i hovbeslag leddes av förberörda instruktionssmed med biträde av en verkgesäll.

För hovbeslagsskolan funnes uppförd särskild undervisningsbyggnad, innehållande jämväl bostadsrum åt eleverna vid skolan. Elevavgifter utginge med belopp, som ungefär motsvarade utgifterna för kosthåll. Statsanslag till skolan utginge för närvarande med 5,400 kronor örn året.

För hovbeslagsskolan gällande stadgar voro utfärdade den 3 juni 1904 (nr 38, sid. 29).

_ Enligt de sakkunnigas uppfattning borde verksamheten vid hovbeslagsskolan vid Alnarp även i fortsättningen upprätthållas. Emellertid innebure de sakkunnigas förslag rörande anordnande av högre lantbruksundervisning vid Alnarp, att vissa förändringar i hovbeslagsskolans organisation bleve nödvändiga. Sålunda skulle efter agronomundervisningens omorganisation vid Alnarp icke finnas särskilda fast anställda lärare vare sig i hästskötsel samt husdjurens hälso- och sjukvårdslära eller i husdjurens anatomi och fysiologi. Det torde sålunda bliva nödvändigt att vidtaga särskilda anordningar för tillgodoseende av lärarbehovet vid hovbeslagsskolan.

Enligt de sakkunnigas mening borde den undervisning vid hovbeslagsskolan, som hittills bestritts av förenämnda två fast anställda lärare vid lantbruksinstitutet, i en framtid till huvudsaklig del uppdragas åt veterinärutbildad speciallärare. Möjligen kunde en mindre del av ifrågavarande undervisning lämpligen bestridas av lektorn i husdjurslära vid lantbruksinstitutet. Denne syntes även böra under institutsstyrelsens och institutets rektors inseende utöva den närmaste ledningen av hovbeslagsskolan.

Under en övergångsperiod torde emellertid kunna räknas med, att nu rådande förhållanden beträffande undervisningens anordnande vid hovbeslagsskolan skulle bliva i stort sett oförändrade. På grund härav torde i förevarande avseende tillsvidare ingen annan åtgärd behöva vidtagas än att vid utfärdande av fullmakt för lektorn i husdjurslära hänsyn toges till vad ovan föreslagits.

Med avseende på behovet av lärare vid Alnarpsinstitutet har lantbruksakademien anfört, att ämnet elektroteknik vid agronomundervisningen borde vara bättre tillgodosett. Lärarrådet vid Ultima har ansett att förslaget till lärare icke vore i alla hänseenden nöjaktigt. Genom ökad samundervisning av de olika lärokurserna i en del ämnen syntes den nu alltför stora splittringen kunna undvikas och på samma gång lärarnas arbetsbörda i vissa hänseenden minskas. Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har funnit det

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-bO.

vara mindre lämpligt att kombinera ämnena jordbrukslära oell kulturteknik i en lärostol. Styrelsen för statens maskin- och redskap sprovning sanstalter har framhållit, att föreståndaren för mejerimaskinprovningarna ej borde utnyttjas såsom ordinarie lärare vid mejeriundervisningen, och provning snämnden för lantbruksmaskiner vid Alnarp har -—■ liksom tidigare beträffande högskolan — uttalat, att undervisningen i redskapslära borde bestridas av professor, som samtidigt skulle leda viss provningsverksamhet. Föreningen Sveriges trädgårdskonsulenter har under åberopande av motsvarande förhållanden i vissa andra länder förordat bättre utrustning med lärarkrafter för trädgårdsundervisningen, särskilt beträffande ämnet trädgårdsanläggningskonst. Styrelsen för Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut har betonat, att för ernående av ett gynnsamt resultat av undervisningen fordrades i förhållande till de sakkunnigas förslag flera lärarkrafter och bättre institutioner, ej minst beträffande undervisningen i redskapslära, som på grund av teknikens raska utveckling inom jordbruket blivit ett alltmer viktigt ämne.

Lärarrådet vid Alnarp har underkastat de sakkunnigas förslag till ämnesfördelning en ingående prövning och därvid anfört i huvudsak följande.

Lärarrådet kunde ej underlåta att framhålla, att den undervisning, som lärarna vid ett lantbruksinstitut och framför allt lärarna i de tillämpade ämnena hade att utöva, icke kunde jämställas med den undervisning, som lärarna vid exempelvis de allmänna läroverken hade att bestrida och vilken huvudsakligen bestode i läxors genomgående och förhörande på grundval av fastställda läroböcker. Vid ett lantbruksinstitut borde undervisningen i huvudsak ske i form av föreläsningar, och då nya resultat av vetenskaplig forskning och praktisk försöksverksamhet ständigt tillkomme inom de tillämpade läroämnenas områden, måste läraren noga hålla sig ä jour med sitt ämnes utveckling och i sina föreläsningar meddela de nya rön och erfarenheter, som framträdde. Utarbetandet av föreläsningar vore därför ett drygt arbete, och därtill toge planläggningen och övervakandet av den försöksverksamhet, som läraren borde vara i tillfälle att bedriva, ävensom försöksresultatens bearbetning ej ringa tid i anspråk. Eli lärare vid ett lantbruksinstitut kunde därför ej belastas med ett alltför stort antal föreläsningstimmar, örn hans undervisning skulle bliva verkligt god och fruktbärande.

Vad beträffade de sakkunnigas förslag till ämneskombinationer för de enskilda lärarna vid ett lantbruksinstitut, ville lärarrådet i första hand framhålla det olämpliga i, att huvudämnena jordbrukslära och husdjurslära sammankopplades med andra ämnen —- jordbruksläran med kulturteknik, husdjursläran med anatomi och fysiologi. Huvudämnena borde företrädas av lärare, som helt och odelat kunde ägna sig åt sina ämnen.

På lektorerna i jordbrukslära och husdjurslära måste ställas stora krav i fråga om teoretiska och praktiska insikter, och då det för dem vore av synnerlig vikt att följa med forsknings- och försöksarbete ävensom förhållandena vid det praktiska jordbruket och därtill själva bedriva en omfattande försöksverksamhet, som kunde levandegöra den teoretiska undervisningen, — moment, som starkt lade beslag på deras tid — måste deras undervisningsverksamhet ställas så, att den blott omfattade deras speciella huvudämnen. Till vardera lektorns hjälp vid försöksverksamheten måste finnas en assistent. Dessas årslöner borde sättas så pass höga -—- 3,000 kronor — att de kunde förväntas stanna på platsen under en följd av år.

I fråga örn ämnet kulturteknik ansåge lärarrådet, att undervisningen i

254 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

Departe-

mentschefen.

detta ämne med hänsyn till dels de krav, som måste uppställas på lärarens fackutbildning, dels ämnets betydelse för den blivande praktikern, måste bestridas av en särskild lärare. Befattningen borde vara ett lektorat i likhet med vad de sakkunniga föreslagit för ämnet husbyggnadslära. Under de c.a tva manader pa aret, da praktiska övningar i fältmätning och avvägning ägde rum, borde lektorn hava till hjälp en assistent. Härtill borde kunna förvärvas en vid lantmannaskola anställd lärare.

Lärarrådet ansåge, att undervisningen i husdjurens anatomi och fysiologi ävensom i hästens^ exteriör borde bestridas av veterinärutbildad lärare och ville därför föreslå, att undervisningen i de nu nämnda ämnena förenades med den i husdjurens hälso- och sjukvårdslära under en och samma lärare. Denne borde jämväl vara föreståndare för och huvudlärare vid den till Alnarps lantbruksinstitut förlagda hovbeslagsskolan.

Även lektorn i botanik och zoologi borde på grund av det stora antal undervisningstimmar, som pavilade honom, biträdas av en assistent.

I anslutning härtill har lärarrådet uppgjort fullständigt förslag till fördelning av undervisningen vid lantbruksavdelningen mellan olika lärare. Utöver vad ovan anförts innefattar detta vissa andra, smärre jämkningar i de sakkunnigas förslag. Lärarrådets förslag upptager 9 lektorer, 2 speciallärare, 2 extralärare och 3 assistenter (därav en med blott cirka två månaders tjänstgöring) mot 7 lektorer, 3 speciallärare och 1 assistent i de sakkunnigas förslag.

Lärarrådet har därefter beträffande förslaget till lärarkrafter för trädgårdsundervisningen framställt vissa erinringar.

Lärarrådet ansåge, att det viktiga ämnet trädgårdsaiiläggningskonst borde företrädas av en ordinarie lärare i lektorsställning och ej såsom de sakkunniga föreslagit av en speciallärare. Vidare ansåge lärarrådet, att de för de ordinarie lärarna föreslagna lönerna vore alldeles för knappt tillmätta i betraktande av, att lärarna hade att meddela undervisning i en högre trädgårdskurs och att stora krav därför måste ställas på deras utbildning.

Föreståndaren för Alnarps trädgårdsskola C. G. Dahl har i särskild promemoria till lärarrådets yttrande utförligt motiverat kraven på fast anställd lärare i lektors ställning för ämnet trädgårdsanläggningskonst samt på bättre lönevillkor för de ordinarie ämneslärarna vid trädgårdsundervisningen.

Pa grund av den jämförelsevis mångsidiga utbildning, som kräves av befattningshavare på lantbruks-, mejeri- och trädgårdsområdena torde det alltid bliva förenat med svårigheter att på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodose behovet av specialiserade lärarkrafter utan att kostnaderna för undervisningen samtidigt bliva alltför betungande för statsverket. Genom sitt förslag att fast sammanknyta de tre undervisningsgrenarna vid Alnarp liava emellertid de sakkunniga ernått, att lärarna i icke ringa utsträckning kunnat utnyttjas gemensamt för olika utbildningskurser. Antalet lärare har därigenom kunnat i viss man begränsas, och framför allt har den undervisning, som eljest fatt meddelas av speciallärare, till allra .största delen kunnat överflyttas på fast anställda lärare, vilket måste betraktas såsom en betydande fördel. Enligt min uppfattning bör sålunda de sakkunnigas förslag till lärarbehovets vid Alnarp tillgodoseende i stort sett kunna godtagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2hil-

ur.)

Beträffande förslaget till lärare vid agronomkursen anser jag att ämnet redskapslära blivit nöjaktigt tillgodosett. Däremot vill det förefalla, som om lärarna i ämnena jordbrukson! med kulturteknik och husdjurslära skulle bliva väl mycket betungade med undervisning, helst som nämnda lärare torde böra beredas visst tillfälle att syssla med praktisk försöksverksamhet inom vederbörande ämnesområden. Vad särskilt angår lärarbefattningen i jordbrukson, anser jag det närmast ur nu anförda synpunkt mindre lämpligt att detta ämne kombineras med kulturteknik, som emellertid även på grund av de särskilda krav ämnet ställer lämpligen torde böra företrädas av särskild lärare. Jag föreslår sålunda, att i ämnet kulturteknik med fältmätning anställes en speciallärare, vilkens undervisning för beräkning av arvodesbeloppet lämpligen torde böra uppskattas till 65 föreläsnings- och — då vissa övningar samtidigt kunna anordnas gemensamt för agronomkursen och den högre trädgårdskursen — 150 övningstimmar. Den föreslagna assistenten torde böra sortera under lektorn i jordbrukslära men hava skyldighet att i den utsträckning som kan komma att föreskrivas biträda vid undervisningen i fältmätning. Vidkommande ämnet husdjurslära torde jämväl kunna ifrågasättas, huruvida icke någon minskning i undervisningsskyldigheten för vederbörande lärare borde vidtagas genom att överflytta undervisningen i ämnet husdjurens anatomi och fysiologi på annan lärare. Enär emellertid, såsom senare närmare angives, under en jämförelsevis lång övergångstid annan fast anställd lärare vid Alnarp kan förväntas stå till förfogande för undervisning i sistnämnda ämne, torde det icke vara erforderligt att på detta stadium taga slutlig ståndpunkt till förevarande spörsmål.

I fråga om lärarbehovet vid mejeriavdelningen vill jag till en början erinra därom, att jag i det föregående föreslagit, att den högre mejerikursen skall planläggas som treårig, under det att de sakkunniga räknat med tvåårig kurstid. Härav föranledes, såsom redan förut anförts, en rätt väsentlig ökning i antalet undervisningstimmar för kursen. En del av denna ökning, såsom i lantbruksekonomi, giver emellertid icke anledning till särskild undervisning för mejerikursen, och i andra fall, såsom i mejeriekonomi och husbyggnadslära, torde den erforderliga ökningen i undervisningstimmar böra falla på vederbörande ordinarie lärare vid institutet. Men icke heller beträffande ämnet maskinlära, som förutsatts skola såsom tjänsteåliggande föredragas av föreståndaren för mejerimaskinprovningarna, torde någon ökning i kostnader för lärare behöva uppkomma.

Vad angår den högre trädgårdsundervisningen finner jag det vara önskvärt, att en fast lärarbefattning inrättas i ämnet trädgårdsanläggningskonst. I likhet med de sakkunniga anser jag emellertid, att med denna åtgärd bör något anstå, tills viss erfarenhet vunnits rörande olika möjligheter att på ett tillfredsställande sätt ordna undervisningen i detta ämne.

Vad de sakkunniga anfört med avseende på den till Alnarp förlagda hovbeslagsskolan, torde för närvarande icke behöva föranleda något förslag från min sida. I sinom tid torde böra tagas under förnyat övervägande, huruvida läraren i husdjurslära lämpligen bör vara föreståndare för nämnda skola.

25(5

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

Befattningshavares avlöningsförhållanden.

Högre lantbruksundervisningssakkunniga.

I fråga om lärares och övriga befattningshavares ställning och avlöningsförhållanden vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut hava de sakkunniga föreslagit följande.

Huvudlärarna vid agrononikurs hade för närvarande professors namn, även om de i avlöningshänseende icke vore likställda med motsvarande befattningshavare vid verkliga fackhögskolor. Sedan emellertid utbildningen av lantbrukslärare och konsulenter m. fl. överflyttats till en lantbrukshögskola och agronomkursen sålunda finge till huvudsaklig uppgift att sörja för utbildning av yrkesmän vid det större jordbruket, hade de sakkunniga ansett det skäligt, att ifrågavarande huvudlärare i fortsättningen erhölle lektors ställning. I likhet med vad nu gällde för lektor vid skogshögskolans forstmästarkurs torde lektorerna vid agronomkurs böra hänföras till lönegrad B 26 i förenämnda avlöningsreglemente.

Lektor borde tillsättas av Kungl. Maj :t efter förslag av undervisningsanstaltens styrelse, som för bedömande av skickligheten hos sökande till lektorsbefattning borde medgivas att tillkalla en eller flera sakkunniga.

Vid anstalten för högre mejeriutbildning hade undervisningen förutsatts skola meddelas under fullt högskolemässiga former. Ifrågavarande anstalt borde därjämte vara en härd för vetenskaplig forskning på mejeriområdet. Det vore sålunda nödvändigt, att framstående vetenskapsmän knötes till anstalten. Med hänsyn härtill borde huvudlärarna vid mejeriundervisningen erhålla samma ställning som motsvarande lärare vid lantbrukshögskolan, d. v. s. de borde hava professors ställning samt tillhöra lönegrad B 30 i avlöningsreglementet för statsdepartement m. fl.

Den vid trädgårdsundervisningen anställde huvudläraren i ekonomisk trädgårdsodling borde hava till åliggande — utöver ovan angiven undervisningsskyldighet — att hava överinseendet över trädgårdsanläggningarna vid Alnarp och för övrigt hela trädgårdsdriftens ekonomi. I anslutning därtill torde han även — i överensstämmelse med nuvarande anordning vid Alnarps trädgårdsskola -— böra vara föreståndare för den lägre trädgårdskursen. På grund av de maktpåliggande uppgifter, som sålunda syntes böra åvila nämnda huvudlärare, borde han enligt de sakkunnigas mening hänföras till lägst lönegrad B 28 i avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement m. fl.

De ordinarie ämneslärarna vid trädgårdskurserna återigen torde böra åtnjuta i stort sett lika löneförmåner som nu stadgeenligt utgå till ordinarie lärare vid vissa med statsmedel understödda trädgårdsskolor, däribland Alnarp (sv. ffs. 551/1924), d. v. s. grundlön minst 3,000 kronor jämte tre ålderstillägg å 300 kronor efter respektive 5, 10 och 15 års tjänstgöring samt dessutom bostad med bränsle och erforderligt trädgårdsland. Givetvis borde å den kontanta lönen utgå dyrtidstillägg enligt de grunder, som gälla för s. k. icke reglerade befattningar, ävensom i förekommande fall tillfällig löneförbättring. .Vid den i det följande verkställda budgettekniska beräkningen av avlöningsstatens storlek vid olika alternativ har för ifrågavarande lärare räknats med näst högsta lönegraden, d. v. s. för varje lärare en kontant lön av 3,600 kronor.

Med avseende på sättet för bedömande av sökandes skicklighet till fast lärarbefattning hava de sakkunniga anfört följande.

Vid upprättande av förslag till professorsbefattning torde liknande bestämmelser, som ovan föreslagits för lantbrukshögskolan, lämpligen böra tillämpas. Sakkunniga för bedömande av skickligheten hos sökande till professorsbefattning borde utses av styrelsen efter förslag av vederbörande avdelningskollegium. För bedömande av skickligheten hos sökande till lektorsbefattning eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

befattning såsom huvudlärare vid trädgårdsundervisningen borde styrelsen äga att efter lärarkollegiets hörande tillkalla en eller flera sakkunniga.

Kostnaden för speciallärares undervisning hava de sakkunniga beräknat till beträffande agronomkurs i genomsnitt 25 kronor per reducerad undervisningstimme. Motsvarande kostnad för övriga undervisningskurser hava av de sakkunniga ansetts böra uppskattas till för den högre mejerikursen 30 kronor, för den högre trädgårdskursen 25 kronor samt för den lägre mejerikursen och den lägre trädgårdskursen 15 kronor, allt per reducerad undervisningstimme. Beträffande den högre trädgårdskursen har likväl för undervisningen i trädgårdsanläggningskonst räknats med en till 35 kronor per sådan timme förhöjd kostnad.

Arvoden till två assistenter — en vid agronomkursen och en vid mejerikursen — hava beräknats med samma belopp som för assistent vid lantbrukshögskolan eller med 3,600 kronor per år till vardera. Såsom biträde åt föreståndaren för trädgårdsundervisningen hava de sakkunniga ävenledes ifrågasatt ett biträde, benämnt affärsassistent, med motsvarande arvode som ovan föreslagits för assistent, men sistnämnda utgift borde enligt de sakkunnigas förmenande icke belasta undervisningsverksamheten utan i stället drabba trädgårdsrörelsen.

Arvodet till rektor vid institutet har av de sakkunniga föreslagits till 2,000 kronor, varjämte ett lika stort belopp upptagits såsom arvode åt den vikarierande lärare, som skulle hava att upprätthålla den del av rektor eljest åvilande undervisning, från vilken rektor på grund av tillkommande andra arbetsuppgifter borde bliva befriad. Ersättning åt andra i förekommande fall erforderliga vikarier hava de sakkunniga, i överensstämmelse med vad förut anförts beträffande lantbrukshögskolan, icke ansett lämpligt upptaga såsom särskild post i undervisningsanstaltens stat.

Såsom arvoden åt vissa andra befattningshavare vid undervisningsanstalten hava de sakkunniga räknat med för bibliotekarie 1,200 kronor, för kamrerare 4,000 kronor och för skrivbiträde 1,000 kronor.

Vid institutet skulle enligt de sakkunnigas mening erfordras en eldare samt tre vaktmästare, av vilka sistnämnda de två vore avsedda för agronomkursen och en för trädgårdsundervisningen. Såväl eldare som vaktmästare borde hänföras till lönegrad B 5. För mejeriundervisningen syntes icke behöva anställas någon särskild vaktmästare. De vaktmästare, som förutsatts för agronomkursen torde nämligen böra åläggas att tjänstgöra i denna egenskap jämväl vid här ifrågavarande undervisning. Därjämte torde den för mejeridriften erforderliga maskinisten vid behov böra utnyttjas även för vaktmästargöro-

mål.

De sakkunniga framhålla, att avlöningsstaten lämpligen torde böra vara gemensam för de olika avdelningarna vid institutet. I överensstämmelse med vad ovan anförts ävensom de i det föregående angivna grunderna för beräkning av arvoden åt olika lärare och andra befattningshavare borde avlöningsstaten budgettekniskt beräknas på följande sätt:

Bihang till riksdagens protokoll 1930 1 sami. 212 käft. (Nr 249).

Yttranden.

258 Kungl. Maj:ts proposition nr Z-i-9.

Avlöningsstat för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut enligt de sakkunnigas förslag.

Professorer: 2 å 10 260: —................... 20 520: —

Föreståndaren för trädgårdsskolan............... 9 300: —

Lektorer: 7 å 8 340: —..................... 58 380: —-

Ordinarie ämneslärare: 3 å 3 600: -—............... 10 800: —

Rektorsarvode........................ 2 000: —

Speciallärare:

agronomkursen: c:a 177 reduc. undervisningstimmar

å 25: —.................... 4 425: —

högre mejerikursen: c:a 43 d:o å 30: —........ 1 290: —

lägre mejerikursen: c:a 60 d:o å 15: —........ 900: —

högre trädgårdskursen: c:a 110 d:o å 35:—...... 3 850: —

c:a 12 d:o å 25: —...... 300: —

lägre trädgårdskursen: c:a 83 d:o å 15: —...... 1 245: — \2 010: —

Yikariatsersättningar..................... 2 000: —

Assistenter: 2 å 3 600: —.................... 7 200: -—

Bibliotekarie......................... 1 200: —

Kamrerare.......................... 4 000: —

Skrivbiträde......................... 1 000: —

Eldare............................ 2 448: —

Vaktmästare: 3 å 2 448: —................... 7 344: —

Kronor 138 202: —

Beträffande de sakkunnigas förslag till tjänsteställning och avlöningsförmåner för fast anställda lärare vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut hava erinringar framförts endast så till vida, att statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd förordat, att jämväl de ordinarie ämneslärarbefattningarna vid trädgårdsundervisningen inordnas i löneskalan i allmänna avlöningsreglementet. Statskontoret har därvid föreslagit, att ifrågavarande lärare hänföras till lönegraden B 18.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har ansett, att vid inordnande avnämnda befattningshavare i lönegrad å den civila löneplanen skälig hänsyn borde tagas till den mera kvalificerade undervisning, som skulle åligga dem såsom lärare vid den blivande högre trädgårdskursen. För sin del ville nämnden förorda, att dessa befattningshavare hänfördes till lönegrad B 20. Härvid förutsatte nämnden, att därest sådan lärare även efter den nya ordningens ikraftträdande komme att bebo institutet tillhörig bostad, han skulle på sätt numera skedde inom den nyreglerade civila statsförvaltningen härför erlägga skälig hyresersättning.

I fråga örn arvoden till speciallärare och andra befattningshavare hava anmärkningar icke framkommit. Statskontorets tidigare refererade erinran rörande arvode åt bibliotekarie torde emellertid hava hänsyftning även på Alnarpsinstitutet.

Beträffande de krav, som böra ställas på lärare i huvudämnen vid agronomundervisningen, har lantbruksakademien betonat vikten av att dessa hade praktisk erfarenhet i de ämnen, vari de undervisa, vilket därför syntes böra upp-

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

ställas som en ovillkorlig kompetensfordran till dessa befattningar. Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har framfört liknande synpunkter och framhållit, att såsom kompetensvillkor för sådan lärare borde föreskrivas, förutom nöjaktiga teoretiska insikter, att sökande styrkt sig hava genom verksamhet i praktiskt jordbruk förvärvat den erfarenhet, som för undervisningens rätta bedrivande finge anses önskvärd och nödvändig. Därjämte borde krävas god undervisningsförmåga. Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har givit uttryck för samma uppfattning.

Beträffande de olika huvudlärarnas vid Alnarp tjänsteställning och lönegrad anser jag i likhet med de sakkunniga och i huvudsak på av dem angivna skäl, att de två huvudlärarna vid mejeriavdelningen böra hava professors ställning med placering i lönegrad B 30 och de sju huvudlärarna vid lantbruksavdelningen lektors ställning med placering i lönegrad B 26 samt att huvudläraren i ekonomisk trädgårdsodling bör hänföras till lönegrad B 28.

Vid bedömande av sökandes skicklighet till befattning, som här ovan nämnts, torde i tillämpliga delar böra gälla samma bestämmelser som förut anförts med avseende på lantbrukshögskolan. Särskilt i fråga om lektoraten i de tillämpade ämnena vid agronomkursen torde likväl stor vikt böra fästas vid att sökande genom egen praktisk verksamhet vunnit erfarenhet och skicklighet inom det ämnesområde, han vid institutet skall företräda.

För de ordinarie ämneslärarna vid trädgårdsundervisningen hava de sakkunniga föreslagit samma löneförmåner som nu stadgeenligt utgå till ordinarie lärare vid vissa med statsmedel understödda trädgårdsskolor. Statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd hava emellertid funnit det motiverat, att jämväl ämneslärarbefattningarna vid trädgårdsinstitutet inordnas i den civila löneplanen och hade föreslagit placering, statskontoret i lönegrad B 18 och lönenämnden i lönegrad B 20. Jag biträder den uppfattningen, att ifrågavarande lärartjänster i likhet med andra ordinarie befattningar vid institutet böra inordnas i löneskalan i allmänna avlöningsreglementet och ansluter mig till lönenämndens förslag, att dessa befattningshavare böra hänföras till lönegrad B 20.

Yad de sakkunniga i övrigt anfört beträffande kostnader för speciallärares undervisning, arvoden åt rektor och vissa andra befattningshavare samt i fråga om eldares och vaktmästares avlöningsförmåner föranleder ingen anmärkning från min sida.

De sakkunniga hava beräknat avlöningsstatens slutbelopp till 138,202 kronor. Härtill skulle i enlighet med vad förut anförts komma arvode till speciallärare i kulturteknik, förslagsvis beräknat till 3,000 kronor, ävensom den förhöjning i anslagsbeloppet, som föranledes därav att, såsom jag ovan föreslagit, ämneslärarna vid trädgårdsinstitutet skulle avlönas enligt för nyreglerade verk gällande ordning. Sistnämnda förhöjning kan beräknas till 6,408 kronor. Avlöningsstatens sammanlagda belopp skulle sålunda uppgå till 147,610 kronor. Liksom i fråga om högskolan torde emellertid även här vissa avvikelser vara motiverade under övergångstiden. Denna fråga torde böra upptagas till behandling i samband med äskandet av anslag för ändamålet.

Departe-

mentschefen.

260 Kungl. Maj:ts proposition nr 24-9.

Administra-

tion.

Högre lantbruksundervisningssakknnniga.

Departe-

mentschefen.

Högre lantbraksundervisuingssakknnniga.

Ledningen av undervisningsverksamheten vid Alnarps lantbruks-, mejerioeh trädgårdsinstitut hava de sakkunniga ansett böra vara organiserad enligt i huvudsak samma, grunder, som nu gälla för lantbruksinstituten. Enär det nya institutet skulle omfatta tre fackavdelningar, nämligen för lantbruksundervisning, för mejeriundervisning och för trädgårdsundervisning, tillkommer emellertid i organisationen ytterligare ett led, nämligen avdelningskollegierna.

Beträffande de olika detaljerna hava de sakkunniga föreslagit i huvudsak följande.

Institutet borde — liksom nu vore fallet beträffande de båda lantbruksinstituten — stå under överinseende av lantbruksstyrelsen.

Institutets styrelse borde utgöras av fem utav Kungl. Maj:t för en tid av tre år förordnade ledamöter, därav en ordförande, samt institutets rektor.

Lärarkollegiet borde utgöras av institutets professorer och lektorer samt huvudlärare vid trädgårdsundervisningen. Annan lärare, som självständigt meddelade undervisning vid institutet, borde äga säte och stämma i lärarkollegiet vid behandling av de frågor, som omedelbart berörde något av de utav honom företrädda ämnena eller undervisningen däruti.

Med hänsyn till de särskilda, undervisningskursernas olika syfte borde samtliga vid institutet anställda ordinarie lärare och speciallärare vara fördelade på tre avdelning skollegier, nämligen ett för lantbruksavdelningen, ett för mejeriavdelningen samt ett för trädgårdsavdelningen.

Lärarnas fördelning på de olika avdelningskollegierna borde bestämmas, för professur och lektorat samt befattning såsom huvudlärare vid trädgårdsundervisningen genom institutets stadgar och för speciallärarbefattning, efter förslag av lärarkollegiet, av styrelsen.

En av institutets huvudlärare borde, sedan styrelsen avgivit förslag, av Kungl. Maj :t förordnas att vara rektor vid institutet.

Vad de sakkunniga i denna del föreslagit, har icke givit anledning till särskilt omnämnande i något av de inkomna yttrandena. Icke heller jag har funnit skäl till anmärkning mot vad de sakkunniga föreslagit i avseende på undervisningsverksamhetens ledning vid Alnarpsinstitutet.

7. Elever.

Beträffande de olika slag av elever, som skulle emottagas vid anstalter för högre lantbruksundervisning, hava de sakkunniga föreslagit följande.

Såväl vid lantbrukshögskolan som vid lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitutet borde kunna beredas tillträde dels för ordinarie studerande, vilka följde undervisningen till den omfattning, som erfordrades för att efter fullbordad lärokurs få avlägga examen, och dels i mån av utrymme för specialstuderande, vilka följde undervisningen i ett eller flera läroämnen efter eget val med rätt att över sina kunskaper i dessa ämnen erhålla betyg. Idkare av högre vetenskapliga studier vid lantbrukshögskolan borde betraktas såsom ordinarie studerande.

Enär föreläsningarna vid lantbrukshögskolan i regel borde vara offentliga, funnes givetvis tillfälle även för andra studerande än här ovan nämnts att i mån av utrymme såsom åhörare närvara vid viss undervisning vid högskolan.

För inträde såsom ordinarie studerande borde krävas det mått av teoretiska och praktiska förkunskaper, som i det föregående angivits vid redogörelse för huvudlinjerna för den högre lantbruksundervisningens anordnande. För er-

Kungl. Majlis proposition nr 249.

nående av gynnsamt resultat utan högre studier inom lantbruksvetenskaperna vore det nödvändigt, att den studerande ägde — förutom erforderliga förkunskaper — den grad av mognad, som i regel vunnits först vid en ålder av omkring 18 år. Enär fordringarna på förbildning för inträde i agronomkurs icke ställts högre, än att de i vissa fall torde kunna fyllas redan vid en lägre ålder, torde i syfte att bereda blivande studerande vid agronomkurs tillfälle uppnå önskad mognad böra särskilt stadgas, att studerande vid inträdet i nämnda kurs skall hava fyllt 18 år. För vinnande av inträde vid övriga kurser hade fordringarna på förkunskaper ställts så höga, att studerande endast i undantagsfall torde kunna fylla dem vid lägre ålder än 18 år, och särskild bestämmelse örn minimiålder för inträde vid dem torde därför icke vara erforderlig.

Beträffande specialstuderande borde sådana fordringar stadias på vederbörandes förkunskaper, att nödiga garantier kunde anses föreligga för att han ■-kulle kunna tillgodogöra sig den undervisning, han avsåge att följa.

De sakkunniga framhålla därefter vissa synpunkter på frågan om begränsning av elevantalet i de olika kurserna.

Enär den högre lantbruksundervisningen icke endast hade till uppgift att tillgodose utbildningen av ett fixt antal konsulenter, lantbrukslärare och liknande befattningshavare ävensom vetenskapsmän, utan därjämte vore avsedd för yrkesmän inom det större jordbruket, mejerihanteringen och trädgårdsnäringen, syntes det varken vara erforderligt eller önskvärt, att antalet studerande snävt begränsas. Vad särskilt beträffade agronomkursen, som i högre grad vore avpassad efter det praktiska jordbrukets behov, vöre det enligt de sakkunnigas mening önskligt, att den kunde emottaga samtliga tillräckligt kvalificerade inträdessökande, vilka efter avslutad kurs hade för avsikt att ägna sig åt praktisk verksamhet inom jordbruket. Men icke heller med avseende på t. ex. undervisningen för ämbetsexamen, som dock närmast avsåge utbildning av lantbrukslärare, konsulenter och med dem jämförbara befattningshavare inom jordbruket, syntes det vara befogat att strängt begränsa antalet elever med hänsyn till det antal befattningar av ifrågavarande slag, som kunde väntas stå till förfogande för de utexaminerade eleverna. Även beträffande denna undervisning gällde nämligen, örn ock i mindre grad, att den jämväl borde stå till förfogande för sådana elever, som efter slutad utbildning hade för avsikt att ägna sig åt praktisk verksamhet inom jordbruket.

De sakkunniga hyste sålunda den uppfattningen, att begränsning av antalet elever vid anstalt för högre lantbruksundervisning icke borde ske i vidare mån än som särskilt av ekonomiska hänsyn betingades av de tillgängliga resurserna i fråga örn lokaler, materiel och lärarkrafter för undervisningen.

Undervisningen vid högre lantbruksundervisningsanstalt bör enligt de sakkunnigas mening i fortsättningen vara kostnadsfri för eleverna.

Vid de båda nuvarande lantbruksinstituten erlade betalande elev i agronom- eller konsulentkursen en årlig undervisningsavgift av 100 kronor. Vid de flesta andra genom statens försorg inrättade högre utbildningsanstalter vöre undervisningen däremot kostnadsfri för de studerande. Så vore t. ex. förhållandet icke blott vid universiteten utan även vid, bland andra, skogs-, och veterinärhögskolorna. De sakkunniga hyste den uppfattningen, att i fortsättningen jämväl den undervisning borde vara kostnadsfri, som meddelades vid anstalt för högre lantbruksundervisning, vare sig det gäller institut eller högskola.

Däremot kunde det givetvis vara fullt befogat, att studerande vid anstalt för högre lantbruksundervisning i likhet med vad förhållandet plägade vara vid andra jämförbara anstalter erlade viss avgift för deltagande i laborationer och eventuellt andra övningar, som vore förbundna med viss åtgång av förbruk-

262 Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.

ningsartiklar. Avgiften borde naturligtvis i dylikt fall icke vara större än sorn betingades av de nied övningarna förbundna särskilda kostnaderna.

Vad därefter angår frågan om fortsatt upprätthållande av internatsystem vid anstalter för högre lantbruksundervisning hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

Vid de nuvarande lantbruksinstituten vore undervisningen kombinerad med s. k. internatsystem, d. v. s. den avgift, elev hade att erlägga, omfattade jämväl ersättning för kost och bostad m. m. vid undervisningsanstalten. Enligt för lantbruksinstituten gällande stadgar erlade sålunda betalande elev i agronom- eller konsulentkurs årligen — förutom fastställd undervisningsavgift — bostadsavgift med 75 kronor, då bostad vid institutet kunde beredas eleven, samt därjämte avgifter för kosthåll m. m. till belopp, som för varje år bestämdes av institutets styrelse. Mot erläggande av nu nämnda avgifter erhölle elev under sin vistelse vid institutet sund och tillräcklig kost, fri läkarvård och läkemedel, bostad med särskild sängplats samt, örn tillgång därtill funnes, särskilt runi med enkla möbler, uppvärmning och städning. Elev vore däremot skyldig att själv hålla sig med lyse å bostadsrummet, sängkläder, linne och tvätt. På styrelsens prövning berodde, örn elev finge äga rättighet att bo utom institutet och själv sörja för sin kost.

Vid tiden för lantbruksinstitutens inrättande vore givetvis anordningen med i^eJ?a^systenl nödvändig på grund av förläggningsplatsernas på den tiden jämförelsevis isolerade läge. Senare hade dessa förhållanden avsevärt ändrats genom förbättrade kommunikationer m. m.

Tnternatsystemet vore otvivelaktigt förenat med åtskilliga fördelar för de studerande.. Genom att kost och bostad erhölles vid undervisningsanstalten sparades åtskillig tid, som eljest skulle erfordras för att kanske flera gånger örn dagen tillryggalägga avståndet mellan bostaden eller platsen för kosthållet och undervisningsanstalten. Internatsystemet bidroge vidare till att skapa ett rikare kamratliv bland de studerande, och att detta borde vara till fördel även ur fackutbildningssynpunkt är påtagligt.

Men internatsystemet torde också kunna föra med sig vissa mindre önskvärda följder. I regel måste ett större antal elever få sina bostäder förlagda till samma byggnad, och det lede intet tvivel, att en dylik anordning lätt kunde inverka störande på vederbörande elevers enskilda studier. Det tvång, internatsystemet i vissa avseenden innebure, torde också i vissa fall av eleverna själva anses mindre önskvärt. Det syntes också ligga i hela systemets natur, att missnöje med beskaffenheten av åtnjutna förmåner lätt kunde alstras hos de studerande.

Förutsättning för anordnandet av internat voro naturligtvis i främsta rummet tillgång till erforderligt antal bostadsrum. Därjämte erfordrades tillgång till restauration,, men sådan måste anses nödvändig vid varje anstalt för högre lantbruksundervisning även om internatsystem icke skulle komma till användning. För undvikande av onödig splittring av den dagliga studietiden vid dylik anstalt vore det nämligen erforderligt, att åtminstone enskilda måltider kunde intagas vid anstalten.

De ° sakkunniga hyste den uppfattningen, att frågan örn internatsystemets bibehållande efter den högre lanbruksundervisningens omorganisation närmast borde bliva beroende av i vilken utsträckning bostadsrum för elever även i fortsättningen kunde ställas till förfogande. Vid förläggning av agronomkurs till Alnarp, därvid redan tillgängliga undervisningslokaler i stort sett vöre tillräckliga, borde bostadsrummen för elever naturligtvis även i fortsättningen. upplåtas åt studerande, och i dylikt fall torde även internatsystemet böra bibehållas. Därest lantbrukshögskolan skulle förläggas till Ultuna hade

Kungl. Maj-.ts proposition nr 249.

emellertid verkställd utredning givit vid handen, att större delen av de utrymmen, som nu användes till bostadsrum för elever, med fördel kunde tagas i anspråk för undervisningsändamål och att därigenom icke obetydliga besparingar i byggnadskostnader skulle kunna göras. I detta fall borde enligt de sakkunnigas förmenande ändring i dispositionen av ifrågavarande utrymmen vidtagas. Under sådana förhållanden kunde de förmåner, som hittills varit förenade med internatsystemet, tillförsäkras endast ett. jämförelsevis ringa antal studerande. Beträffande eleverna vid högre mejeri- och trädgårdskurserna vore det på grund av undervisningens speciella karaktär önskvärt, att de kunde erhålla bostadsrum inom institutets område.

De sakkunniga hava vidare föreslagit viss ändring i de nuvarande bestämmelserna angående elevstipendier.

Vid vartdera lantbruksinstitutet funnes för närvarande platser för, bland andra, fem frielever, därav fyra i agronomkursen och en i konsulentkursen. Frielev erhölle kostnadsfritt samtliga de förmåner, som enligt vad ovan sagts lillkomme betalande elev. I övrigt utginge icke understöd av statsmedel till studerande vid lantbruksinstitut.

Enligt de sakkunnigas uppfattning vore den understödsform, systemet med frielevplatser representerade, icke fullt tillfredsställande. Förmånen av frielevplats måste i förekommande fall tillförsäkras studerande redan före hans inträde vid undervisningsanstalten. Val av frielev måste sålunda i regel ske med ledning endast av tillgängliga uppgifter örn vederbörandes duglighet och behov av understöd. I praktiken torde det också hava visat sig vara förenat med svårigheter att i varje särskilt fall träffa rätt och sålunda tilldela just de studerande frielevplats, vilka sedermera visat sig bort hava i främsta rummet kommit i fråga härtill. En annan olägenhet med ifrågavarande system vore att detta innebure ett högst avsevärt stipendiebelopp åt två elever i varje årskurs, medan alla övriga elever blevo helt utan dylikt understöd av staten. I regel torde det vara lämpligare, att flera elever komme i åtnjutande av stipendier, även till mindre belopp.

De sakkunniga ansågo sålunda, att även i det fall, då internatsystemet tilllämpades, stipendier till behövande, dugliga elever borde utgå i form av kontanta penningbelopp. Såväl vid lantbrukshögskolan som vid institutet torde sålunda årligen böra utgå ett antal kontanta studiestipendier av tillfredsställande storlek, förslagsvis om cirka 600 kronor. I de fall, då erforderliga bostadsrum stöde till förfogande, syntes även ett mindre antal studerande.— såväl vid högskola som institut — böra kunna kostnadsfritt komma i åtnjutande av möblerat bostadsrum med bränsle, lyse och städning. Kontant studieunderstöd eller annan motsvarande förmån borde kunna tilldelas studerande, först sedan han någon tid mottagit undervisning vid läroanstalten. Givetvis borde stipendier eller annan förmån kunna utgå mera än ett år i följd till 'samma studerande.

De sakkunniga hava i fortsättningen föreslagit följande stipendiebelopp:

Lantbrukshögskolan (motsv. 10 stip.)............... 6 000: —

Agronomkursen (motsv. 8 stip.).................. 4 000: —

Högre mejerikursen (2 stip.)................... 1 200: —

Lägre mejerikursen (4 stip. å omkr. 500: —)............ 2 000: —

Högre trädgårdskursen (2 stip.).................. 1 200: —

Vid den lägre trädgårdsskolan åtnjuter ordinarie elev enligt reglementet för ifrågavarande skola avgiftsfri undervisning, kost, bostad, bränsle, lyse och läkarvård.

Yttranden.

Departe-

mentschefen.

264 Kungl. Maj:ts proposition nr 24-9.

De föreslagna beloppen till elevstipendier har statskontoret funnit för högt tilltagna.

Förutom att åt 10 elever bostadsrum kostnadsfritt skulle ställas till förfogande, hade de sakkunniga beträffande lantbrukshögskolan ifrågasatt utdelandet av 10 kontanta stipendier å tillhopa 6,000 kronor. Vid tekniska högskolan, som dock hade en ojämförligt större elevkår än den, som beräknades vid lantbrukshögskolan, utgjorde anslaget till stipendier åt elever 5,000 kronor och vid skogshögskolan uppgmge motsvarande anslagspost till 3,600 kronor. Det syntes icke finnas anledning att i fråga om elever vid lantbrukshögskolan bevilja stipendier till sammanlagt högre belopp än det sist angivna.

I övrigt hade de olika förslag, som de sakkunniga framställt med avseende på elever vid de båda undervisningsanstalterna i de avgivna yttrandena icke givit anledning till annan erinran, än att Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhållit såsom önskvärt, att internatsystemet kunnat iillämpas jämväl vid lantbrukshögskolan.

Vad de sakkunniga anfört med avseende på olika kategorier av studerande vid högre lantbruksundervisningsanstalt giver mig icke anledning till annan erinran, än att om såsom jag i det föregående föreslagit tre års jordbrukspraktik kommer att uppställas som villkor för inträde vid agronomkurs, någon bestämmelse örn studerandes minimiålder vid inträdet icke heller torde erfordras beträffande denna kurs.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning, att begränsning av elevantalet vid anstalt för högre lantbruksundervisning icke bör ske i vidare mån än som betingas av tillgängliga resurser för undervisningen, ävensom att efter ifrågavarande undervisnings reformering särskild undervisningsavgift icke bör erläggas av studerande vid sådan anstalt.

Internatsystemet torde vara förenat med såväl fördelar som olägenheter folden studerande. I anslutning till de sakkunnigas förslag med avseende på denna anordning tillstyrker jag emellertid, att internatsystemet tillämpas vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut men däremot icke vid lantbrukshögskolan .

De sakkunnigas förslag till ändrade normer för tilldelande av elevstipendier av statsmedel vid den högre lantbruksundervisningen finner jag vara väl grundat. Med avseende på de sammanlagda stipendiebeloppen hava de sakkunniga föreslagit, bland annat, för lantbrukshögskolan 6,000 kronor, för agronornkursen 4,000 kronor samt för den högre mejerikursen 1,200 kronor. Statskontoret har ansett dessa belopp vara för stora samt med hänvisning till motsvarande förhållanden vid vissa andra fackhögskolor föreslagit nedsättning av stipendiebeloppet avseende lantbrukshögskolan till 3,600 kronor. I anledning härav vill jag erinra, att för närvarande finnas vid de båda lantbruksinstituten tillsammans tio frielevplatser. Värdet av var och en av dessa platser torde kunna beräknas till 1,200 kronor om året. De sakkunnigas förslag innebär sålunda i själva verket en minskning i statens utgifter för ifrågavarande ändamål. Enär därtill lantbruksstuderande i kanske större utsträckning än vissa andra grupper av studerande torde hava behov av ekonomiskt understöd under studietiden och för övrigt de befattningar, som efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 2hd.

avslutade studier på denna bana kunna komma i fråga, i regel äro mindre väl avlönade, tvekar jag icke att på denna punkt ansluta mig till de sakkunnigas förslag.

8. Lokaler och utrustning.

a) Lantbrukshögskolan.

De sakkunniga hava uppgjort nedanstående förteckning över erforderliga lokaler för lantbrukshögskolan. Inledningsvis hava de sakkunniga anfört några allmänna synpunkter på lokalfrågan.

Vid bedömande av behovet utav lokaler och utrymmen för den blivande lantbrukshögskolan måste hänsyn tagas till den omständigheten, att verksamheten vid berörda anstalt vore avsedd att omfatta förutom undervisning även vetenskaplig forskning. En annan faktor, som givetvis vore ägnad att i viss mån öka utrymmesbehovet vid högskolan, vore nödvändigheten av att vid högskolan bereda arbetsplats åt sådana studerande, som efter avlagd ämbets- eller kandidatexamen önskade fortsätta sin vetenskapliga utbildning på jordbruksområdet. Med hänsyn härtill samt med ledning av tillgängliga uppgifter över tillgången på undervisningslokaler vid olika andra jämförbara anstalter hade de sakkunniga beträffande lantbrukshögskolan uppgjort nedanstående förteckning över de lokaler, som syntes erforderliga för undervisningen, med angivande av den ungefärliga golvytan för var och en av dem. Programmet upptoge endast s. k. »effektiv» golvyta, och utrymme för korridorer, trapphus, kapprum, inner- och ytterväggar m. m. hade sålunda icke medräknats. Hänsyn hade icke heller tagits till behovet av rum för värmepannor, förrådsrum av olika slag, fotograferingsrum, mörkrum m. m., som kunde förläggas till källare resp. vind. De i programmet upptagna utrymmena för undervisningsändamål finge betraktas såsom ett minimum, som icke utan stor olägenhet för undervisningen syntes kunna underskridas.

Erforderliga lokaler och utrymmen för lantbrukshögskolan.

1. Institutioner för lant!)rukskemi, morklara och allmän jordbrukslära.

Golvyta nr

1 föreläsningssal......................... 70

1 laboratoriesal för kemi..................... 100

1 » » mark- och jordartslära.............. 80

1 prepareringsrum för kemi.................... 50

1 » » marklära och allmän jordbrukslära....... 30

1 vågrum............................ 30

2 rum för grövre arbeten..................... 60

1 »vätesvavlerum»........................ 10

1 diskrum............................ 30

2 rum för professor i lantbrukskemi................ 60

2 » » » i marklära................... 60

1 » » » i allmän jordbrukslära.............. 30

1 » » assistent........................ 20

5 » » elever (specialarbeten).................. 150

2 å 3 rum för samlingar i marklära (med geologi) och allmän jordbrukslära ....... 200

1 rum för seminarieövningar och tentamina............. 50

1 » » handbibliotek (samtidigt skrivrum)............ 30

Högre lantbruksundervisningssakkunniga.

Summa 1,060

266 Kungl. Maj:ts proposition nr 2-k9.

2. Institutioner för lantbruksbotanik, bakteriolog!, allmän ärftlighetslära, lantbrukszoologi, växtodlingslära, trädgårdsskötsel och skogshushållning.

Golvyta m2

1 föreläsningssal......................... 70

1 prepareringsrum........................ 30

1 laboratoriesal för mikroskopering m. m. (samtidigt plats för botaniska

samlingar)........................... 100

1 laboratoriesal för växtfysiologi.................. 80

1 mindre laboratorium för kemi (specialundersökningar)........ 20

2 rum för övningar i bakteriologi.................. 80

1 » » grövre arbeten..................... 30

2 » » professor i lantbruksbotanik............... 60

1 » » » i växtodlingslära................ 30

2 » » speciallärare och assistent................• 40

3 » » elever (specialarbeten).................. 80

1 å 2 rum för ytterligare samlingar i botanik och i växtodlingslära . . . 100

1 rum för samlingar i trädgårdsskötsel och skogshushållning...... 60

1 » » seminarieövningar och tentamina............. 50

1 » » handbibliotek (samtidigt skrivrum)............ 30

Summa 860

3.

Institutioner för husdjurens anatomi och fysiologi, husdjurens avels- och raslära, husdjurens utfodring och skötsel, husdjurens hälso- och sjukvårdslära samt

mjölkhushållning.

Golvyta m2

föreläsningssal......................... 70

prepareringsrum........................ 30

laboratoriesal för anatomi................... 100

» » fysiologi.................... 80

» » fysiologisk kemi................ 60

rum för undervisningen i sjukvårdslära.............. 40

» » » i mjölkhushållning............. 60

» » professor i husdjurens anatomi och fysiologi........ 60

» » professor i husdjurens avels- och raslära.......... 30

» » » i husdjurens utfodring och skötsel......... 30

» » assistent........................ 20

» » elever (specialarbeten).................. 125

» » preparat (samlingar) intill anatomisalen.......... 80

ytterligare rum för samlingar.................. 170

rum för seminarieövningar och tentamina............. 50

» » handbibliotek (samtidigt skrivrum)............ 30

Summa 1,035

Lokal för övningar i exteriörlära.................. 150

Stallutrymme m. m........................ 70

Summa 220

y 4." Institutioner för]

a) Matematik, fysik,'kulturteknik, redskapslära och husbyggnadslära. b) Nationalekonomi] med statistik, lantbruksekonomi nied handelslära, lantbruksbokjs* töring, rättslära och pedagogik. 1

Golvyta m

1 större föreläsningssal...................... 90

1 mindre » ...................... 50

Kungl. Maj. ts proposition nr 249.

267 Golvyta ma

1 prepareringsrum för gruppen a) ................. 30

1 » » » b) (samtidigt plats för samlingar i lant-

bruksekonomi)......................... 40

1 ritsal............................. 100

1 rum för övningar i fysik (samtidigt plats för samlingar)....... 80

1 rum för professor i kulturteknik................. 30

1 » » » i lantbruksekonomi............... 30

4 » » speciallärare och assistent................ 80

4 » » elever (specialarbeten).................. 100

3 » » samlingar (kulturteknik, redskapslära och husbyggnadslära) . 200

1 » » seminarieövningar och tentamina............. 50

1 » » handbibliotek (samtidigt skrivrum)............ 30

Summa 910

Maskinlaboratorium....................... 100

Redskapshall.......................... 500

Verkstadsutrymme........................ 50

Summa 650

5. Bibliotek, administrationslokaler lii. in.

Golvyta m2

Bibliotekslokaler......................... 500

Samlingssal........................... 150

Elevernas kårlokal........................ 150

Kollegierum........................... 70

Rektorsexpedition, 2 rum..................... 60

Kamrerarexpedition, 2 rum.................... 60

Summa 990

6. Mässutrymmen.

2 matsalar........................... 140

5 rum för restauratris och kökspersonal............... 100

Kök med tillhörande utrymmen.................. 100

Summa 340

7. Rektorsbostad .......... 200

8. Bostadsrum åt assisteuter lii. fl.

10 bostadsrum å 20 m2...................... 200

9. Bostäder för vaktmästare m. fl.

Bostad för 1 maskinist...................... 60

Bostäder för 5 vaktmästare.................... 300

Summa 360

Sammandrag.

1. Kemi, marklära och allmän jordbrukslära....... 1,060 m2

2. Botanik, växtodlingslära m. m............. 860 »

3. Husdjurslära m. m.................. 1,035 » -f- 220 m2

4. Kulturteknik, lantbruksekonomi m. m.......... 910 » -j- 650 »

5. Bibliotek, administration m. m............. 990 »

6. Mässutrymmen................... 340 »

7. Rektorsbostad................... 200 »

8. Bostadsrum åt assistenter m. fl............. 200 »

9. Vaktmästarbostäder................. 360 »

Summa 5,955 m2 + 870 m2

268 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

Beträffande den av de sakkunniga förebragta motiveringen till de olika i förteckningen upptagna lokalutrymmena torde jag få hänvisa till det tryckta betänkandet.

Byggnadsprogrammet upptager såsom nämnts samtliga för undervisningen erforderliga viktigare lokaler och är sålunda närmast tillämpligt vid förläggning av lantbrukshögskolan till plats, varest förut inga för ändamålet användbara lokaler finnas tillgängliga. Vid förläggning till plats, där redan förefintliga lokaler kunna tagas i anspråk för undervisningsändamål, blir det givetvis erforderligt att taga under övervägande, på vad sätt de tillgängliga lokalerna — eventuellt efter ombyggnad — lämpligen kunna utnyttjas, och vilka inskränkningar i det uppgjorda byggnadsprogrammet, som därigenom kunna åvägabringas.

Ultuna lantbruksinstitut förfogar för närvarande över följande utrymmen.

1. Elevbyggnaden med 2 föreläsningssalar, 3 rum för samlingar,

kårlokaler, 26 bostadsrum för elever, 1 vaktmästarbostad samt diverse källarutrymmen, tillhopa.................c:a 1,750 m2

2. Kemiska laboratoriet med 1 föreläsningssal, 2 laboratoriesalar för elever, 7 laboratorierum, 6 andra rum samt 1 professorsbostad,

tillhopa...........................» 660 »

3. Agronomisk-botaniska institutionen med 1 föreläsningssal, 6 laboratorierum, 5 andra rum samt diverse källarlokaler, tillhopa ...» 585 »

4. Rektorsbyggnaden med bibliotekslokaler, kollegierum, rektors-

expedition samt bostad åt rektor och ytterligare en lärare, tillhopa . » 715 »

5. Flygelbyggnad med 5 bostadsrum.............» 80 »

6. Museibyggnaden med ritsal och lokaler för undervisningen i red-

skapslära m. m., tillhopa...................» 960 »

7. Försöksväxthus med nätgård ............... 170 »

8. För sökslada....................... 510 »

9. Restaurationsbyggnad med 2 matsalar och kök samt 13 bostadsrum, tillhopa........................» 485 »

10. Bostadshus för professorer, 5 st., vanligen å 7 rum och kök.

11. Tjänarebostäder, 3 st. å 2 rum och kök, 7 st. å 1 rum och kök.

Vid förläggning av lantbrukshögskolan till Ultuna synas enligt de sakkunnigas förmenande följande anordningar böra vidtagas med avseende på olika vid Ultuna lantbruksinstitut befintliga byggnader.

Till den s. k. elevbyggnaden böra förläggas erforderliga institutionslokaler i lantbruksbotanik, allmän ärftlighetslära, lantbrukszoologi, marklära, allmän jordbrukslära, växtodlingslära, skogshushållning och trädgårdsskötsel. Ifrågavarande lokaler kunna beräknas upptaga hela bottenvåningen — förutom vaktmästarbostaden, som fortfarande bör vara kvar — hela första våningen samt en del av andra våningen. Elevernas kårlokaler böra flyttas till erforderlig ny institutionsbyggnad, och av de i elevbyggnaden förefintliga 46 bostadsrummen för elever torde 33 få omändras till undervisningslokaler, varefter endast 13 bliva kvar för sitt tidigare ändamål. I källarvåningen böra ytterligare utrymmen tagas i anspråk för undervisningen.

I kemiska laboratoriet bör beredas plats för erforderliga institutionslokaler för lantbrukskemi samt bakteriolog!. Ifrågavarande institutionslokaler kunna förväntas taga hela bygnaden i anspråk, sålunda även utrymmen för den till nämnda byggnad nu förlagda professorsbostaden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2bD.

269 I byggnaden för den nuvarande agronomisk-botaniska institutionen torde böra inrymmas institutionerna för matematik, fysik oell meteorologi, kulturteknik, redskapslära och husbyggnadslära. Emellertid är det tänkbart, att i nämnda byggnad med lika fördel inrymmas institutionerna för marklära och allmän jordbrukslära, i vilket fall institutionerna för kulturteknik m. m. finge förläggas till den s. k. elevbyggnaden. Dylik ändrad disposition av byggnaderna torde icke förorsaka större ändring i byggnadskostnaderna.

För undervisningen i redskapslära tages jämväl den s. k. museibyggnaden i anspråk.

Till rektor sby g gnaden böra såsom nu förläggas bibliotek,^ rektorsbostad, styrelserum och rektorsexpedition. För biblioteket bör — åtminstone inom en nära framtid — disponeras hela bottenvåningen, varför den hit förlagda lärarbostaden får försvinna. Å byggnadens vind torde kunna inredas några bostadsrum för assistenter m. fl.

Övriga byggnader vid lantbruksinstitutet — flygelbyggnad med elevbostäder, försöksväxthus, försökslada, restaurationsbyggnad, bostadshus för professorer och tjänarebostäder —• böra även i fortsättningen disponeras för sitt ursprungliga ändamål.

I fråga örn nybyggnader hava de sakkunniga föreslagit följande.

För tillgodoseende av det ytterligare behovet av lokaler för undervisningen uppföres en ny undervisningsbyggnad. Till denna byggnad förläggas sålunda samlingssal, kollegierum, kamrerarexpedition, elevernas kårlokaler och en vaktmästarbostad samt vidare institutionslokaler för undervisningsämnena husdjurens anatomi och fysiologi, husdjurens avels- och raslära, husdjurens utfodring och skötsel, husdjurens hälso- och sjukvårdslära, mjölkhushållning, nationalekonomi med statistik, lantbruksekonomi med handelslära, la.ntbruksbokföring, rättslära och pedagogik. I byggnadens vindsvåning bör kunna beredas plats för ett antal bostadsrum åt assistenter och elever.

Därjämte är den redan under nuvarande förhållanden erforderliga demonstrationshallen för djur givetvis minst lika behövlig för motsvarande ändamål vid högskolan.

De sakkunniga hava låtit arkitekten Victor Holmgren i Uppsala utarbeta detaljerat förslag till olika undervisningslokalers placering inom respektive byggnader. Ifrågavarande förslag illustreras till väsentlig del av de skissritningar, som fogats vid betänkandet.

Beträffande byggnadsförslaget hava de sakkunniga i övrigt yttrat följande.

Förslaget måste givetvis betecknas såsom preliminärt, och det kunde vid arbetets utförande måhända befinnas ändamålsenligt att vidtaga vissa ändringar i de föreslagna dispositionerna. Önskvärt vore naturligtvis, om vederbörande professorer kunde hinna utnämnas innan institutionsbyggnaderna bleve iordningställda. Den bästa garantien för att en institutionsbyggnad skulle bliva tillfredsställande anordnad torde nämligen vara, att den planlades efter anvisningar och förslag av en kunnig prefekt, som även gärna torde böra övervaka själva uppförandet av byggnaden. Skulle nämnda anordning av särskilda anledningar icke kunna genomföras, torde möjligen före det slutliga ställningstagandet till frågan örn institutionsbyggnadernas lämpligaste anordnande annan på detta område förefintliga in- eller utländsk speciell sakkunskap böra anlitas. Emellertid torde vid dylik eventuell justering den totala omfattningen av erforderliga utrymmen flir undervisningen icke kunna väntas undergå nämnvärd ändring, och nyssnämnda skissritningar torde därför med fördel kunna läggas till grund för approximativa beräkningar över de med lantbrukshögskolans inrättande förenade byggnadskostnaderna.

270 Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0.

Enligt det uppgjorda byggnadsförslaget skulle vid lantbrukshögskolan kunna beredas plats för, utöver i det föregående såsom oundgängligen erforderliga omnämnda 10 bostadsrum för assistenter m. fl., ytterligare 25 bostadsrum för elever. Av ifrågavarande 35 rum skulle 13 bliva förlagda till nuvarande elevbyggnaden, 10 till den nya institutionsbyggnaden, 5 till en flygelbyggnad, 4 till nuvarande rektorsbyggnaden och 3 till restaurangbyggnaden. Härtill komme 3 gästrum, nämligen ett i rektorsbyggnaden och två i restaurangbyggnaden.

Det torde också få anses vara önskvärt, att bostad kunde beredas vid högskolan jämväl åt ett visst antal elever. Särskilt för sådana elever, som hunnit så. långt i sina studier, att de vore sysselsatta med försöksarbeten å fältet eller i husdjursstallarna, för vilka arbeten ofta hela dagarna torde få tagas i anspråk, borde det vara av stort värde att hava bostad vid högskolan. För andra elever återigen torde det, sedan den nya spårvägsförbindelsen mellan Uppsala och Ultuna blivit ordnad, icke vara förenat med större olägenheter att vara bosatta i Uppsala.

Utöver nu nämnda byggnadsarbeten torde vissa andra jämförbara åtgärder böra vidtagas i samband med lantbrukshögskolans upprättande. De sakkunniga hava i sådant hänseende anfört följande.

Det vid Ultuna sedan år 1802 förefintliga gasverket bleve otillräckligt efter inrättande av en lantbrukshögskola därstädes. För tillgodoseende av högskolans behov av gas syntes det vara tänkbart, antingen att uppföra ett nytt, tillräckligt stort gasverk vid Ultuna eller att söka anslutning till Uppsala stads gasverk. Verkställd preliminär utredning hade givit vid handen, att de sannolika anläggningskostnaderna kunde beräknas bliva ungefär lika stora vid de båda alternativen eller omkring 45,000 kronor, vilket belopp torde böra upptagas bland engångskostnaderna för högskolan. Valet mellan de båda alternativen torde få göras beroende av resultatet av ytterligare utredning i ämnet.

Vidare borde åtgärder vidtagas för möjliggörande av att vattenklosettsystem kunde anordnas vid Ultuna. T sådant avseende torde det bliva erforderligt att utbyta vissa avloppsledningar därstädes mot andra av grövre dimensioner. Kostnaderna härför hade beräknats till 13,800 kronor.

I detta sammanhang torde jag även få anmäla, att styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut i en den 27 juni 1929 dagtecknad skrivelse gjort framställning om ett anslag av 15,000 kronor för omläggning av det elektriska ledningsnätet vid Ultuna. Till stöd för sin framställning har styrelsen anfört i huvudsak följande.

Det vid Ultuna lantbruksinstitut befintliga nätet av elektriska ledningar, anlagt under åren 1915—1916, och i vissa avseenden från början mindre tillfredsställande utfört, befunne sig numera i ett så bristfälligt skick, att en genomgripande omläggning och reparation vore en ofrånkomlig nödvändighet. Bland annat vore samtliga ledningsstolpar så murkna, att det ej längre läte sig göra att gå uprt i dem, och fara förelåge för att ett flertal av dem när som helst skulle störta. Därtill komme ytterligare, att de nuvarande långa svagströmsledningarna vore synnerligen oekonomiska på grund av den betydliga strömförlust, som de medförde,, och som i sin ordning gjorde att belysningen i de lokaler, som läge ut mot ledningens ändpunkt, bleve särdeles svag.

På grund av att sålunda en omläggning av ledningsnätet blir nödvändig, hade^ av driftsingenjören vid Älvkarleby kraftverk, H. Åkerblom, förslag till en sådan omläggning uppgjorts. I detta föresloges installation av tre mindre

Kungl. Maj :ts proposition nr 2 A9.

transformatorer, till vilka ledningar med 3,000 volts spänning skulle föras i kabel, och vidare skulle nuvarande nolledningar av järn utbytas mot kopparledningar. Enligt på grund av dessa uppgifter beräknat kostnadsförslag från elektriska byrån i Uppsala skulle omläggningen kunna utföras för en sammanlagd kostnad av 15,045 kr.

En sådan omläggning av det elektriska nätet skulle också komma till gagn vid förläggning av den blivande lantbrukshögskolan till Ultuna, liksom även från en av de tilltänkta transformatorerna med fördel en ledning skulle kunna utläggas till svenska betes- och vallföreningens nu under uppförande stadda institutionsbyggnad, vilken annars skulle behöva ledning direkt från huvudtransformatorn.

Visserligen skulle enbart utbyte av stolpar och järnledningar för ögonblicket ställa sig billigare, men bleve dock i längden mindre ekonomiskt, då i sådant fall nytt utbyte av stolpar efter några år vore att emotse, och då strömförlusten fortfarande bleve lika stor.

För approximativ beräkning av de med lantbrukshögskolans förläggande till Ultuna förenade byggnadskostnaderna hava de sakkunniga anlitat omförmälde Holmgren. Enligt av denne meddelade kostnadssiffror ävensom tillgängliga uppgifter angående kostnader för olika slags ledningssystem skulle de sammanlagda engångskostnaderna för byggnader m. m. avseende lantbrukshögskolan kunna i sammandrag beräknas på följande sätt.

Sammandrag av.byggnadskostnader för erforderliga lokaler m. m. avseende en till Ultuna förlagd lantbrukshögskola.

C" 1. Ändringsarbeten oell reparationer av redan befintliga byggnader.

1) Institutionsbyggnad för marklära och allmän jord-

brukslära, botanik och växtodlingslära m. m. (nuvarande elevbyggnaden)............. 87,300: —

2) Institutionsbyggnad för lantbrukskemi och bak-

teriologi (nuvarande kemiska institutionen)...... 58,000: —

3) Institutionsbyggnad för kulturteknik, redskapslära

och husbyggnadslära m. m. (nuvarande agronomiskbotaniska institutionen).............. 13,100: —

4) Rektorsbyggnaden.............. 29,000: —

5) Redskapshallen (nuvarande museibyggnaden) . . . 19,200: —-

6) Restaurangbyggnaden............. 2,000: —

7) Bostadshus för maskinist och 3 vaktmästare . . . 6,000: —

8) Flygelbyggnader till rektorsbyggnaden..... 5,000:— 219,600: —

2. Ny byggnadsarbeten.

1) Byggnad, innehållande administrationslokaler, institutioner för husdjurslära och lantbruksekonomi m. m. 675,000: —

2) Byggnad för övningar i exteriörlära....... 39,000: -— 714,000: —

:i. Ledningar in. lii.

1) Ledningar för gas jämte pumpstation...... 45,000: —

2) Yttre ledningar för vatten och avlopp

a) Utbyte av vissa befintliga avloppsledningar . . 13,800: —

b) Nya ledningar för vatten och avlopp..... 7,200: — 21,000: —

3) Omläggning av det elektriska ledningsnätet . . . 15,000: —

4) Väganläggningar och planeringar........ 10,000: — 91,000: —

Kronor 1,024,600: —

272 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

Vad därefter angår kostnaderna för undervisningslokalernas inredning och utrustning hava de sakkunniga inledningsvis anfört i huvudsak följande.

Förutom egentliga byggnadskostnader förekomme även andra engångskostnader av liknande karaktär, nämligen sådana, som stöde i samband med åtgärder för byggnadernas iordningställande och utrustning för undervisningsoch forskningsändamål. Även för bestridande av nu avsedda kostnader torde sålunda få anvisas ett engångsanslag av viss storlek. Ifrågavarande kostnader syntes lämpligen kunna uppdelas i två kategorier. Den ena skulle då omfatta kostnader för specialinredning i olika institutionslokaler samt vidare för möbler i vidsträckt bemärkelse, gardiner, linoleummattor m. m. Den andra kategorien återigen skulle omfatta kostnader för instrumentell utrustning av olika institutioner, samlingar av olika slag samt bibliotek. I det följande hade nämnda båda utgiftsposter benämnts respektive »inredning och inventarier» samt »undervisningsmateriel».

Med avseende på lantbrukshögskolan vore de sakkunniga icke i tillfälle att framlägga detaljerade uppgifter över storleken av ovannämnda båda kostnadsposter. Dock hade de sakkunniga funnit det önskvärt, att ifrågavarande utgifter kunde åtminstone tillnärmelsevis fastställas. Då de sakkunniga i det följande angåve vissa siffermässiga uppgifter rörande de sannolika engångskostnaderna för inredning och inventarier samt för undervisningsmateriel, skedde det emellertid med den reservationen, att kostnadssiffrorna endast vore att betrakta såsom ungefärliga.

Kostnaderna för mredning och inventarier vid lantbrukshögskolan hava de sakkunniga beräknat på följande sätt.

Kostnaderna för specialinredning och inventarier vid en lantbrukshögskola bestämdes till sin storlek närmast av tre faktorer. En sådan vore det ändamål, för vilket varje särskild lokal vore avsedd. Det vore tydligt, att olika undervisningslokaler ställde olika anspråk i fråga örn specialinredning. Sålunda måste de speciella inredningsarbetena bliva av betydligt större omfattning i ett laboratorium än till exempel i en föreläsningssal. Även beträffande inventarier gjorde sig motsvarande olikheter gällande.

En annan faktor, som utövade inflytande på ifrågavarande kostnadspost, vore lokalernas storlek. Under eljest lika förhållanden borde givetvis kostnaderna för inredningsarbeten m. m. vara i stort sett proportionella mot den »effektiva» golvytan. Därvid vore att märka, att vid omändring av äldre byggnad för annat ändamål kostnaderna för specialinredning i vissa fall kunde bliva i det närmaste lika stora som vid nybyggnad.

Den tredje faktorn, som påverkade nu avsedda kostnader, vore enhetspriset för olika slags materiel och för inventarier ävensom arbetspriserna i orten. I samma mån som nämnda priser vore jämförelsevis låga kunde naturligtvis kostnaderna för inredning och inventarier nedbringas.

Vid övervägande av förevarande spörsmål hade de sakkunniga funnit lämpligt att vid beräkning av kostnaderna för inredning och inventarier vid olika utredningsalternativ utgå från de beräknade byggnadskostnaderna för samma alternativ under det antagandet, att samtliga byggnader för undervisningen skulle nyuppföras. Dock hade därvid hänsyn icke tagits till rektorsbostad eller bostäder för maskinist och vaktmästare, för vilka lokaler kostnader av här ifrågavarande slag icke syntes behöva beräknas, liksom ej heller för redskapshall och demonstrationshall för djur, vilka byggnader i varje fall icke krävde nämnvärda belopp för berörda ändamål. För övriga lokaler hade ansetts kunna räknas med en byggnadskostnad av 324 kronor pr m2 effektiv golvyta. Kost-

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

naderna för inredning och inventarier hade ansetts kunna angivas såsom ett fixt procenttal av de på nyssnämnda sätt erhållna beräknade byggnadskostnadema. Vid denna metod toges hänsyn till samtliga tre ovan angivna faktorer, som inverkade på kostnadsbeloppets storlek.

På grundval av verkställda överslagsberäkningar ävensom med ledning av tillgängliga uppgifter över motsvarande kostnader avseende mera omfattande nybyggnader dels vid olika fackhögskolor i vårt land och dels vid vissa utländska lantbruk shögskolor, hade de sakkunniga ansett sig kunna uppskatta kostnaderna för inredning och inventarier till i genomsnitt nio procent av de på ovan angivet sätt beräknade byggnadskostnaderna. Kostnaderna för inredning m. m. vid olika alternativ kunna sålunda beräknas på sätt som framgår av följande tabell.

Bruttokostnaderna för inredning m. m. vid förläggning av högskolan till Ultuna skulle i överenssstämmelse härmed kunna beräknas till 157,800 kronor. Emellertid bör viss inredning och vissa redan förefintliga inventarier i det nuvarande lantbruksinstitutets byggnader kunna utnyttjas för den nya högskolan. De sakkunniga hava uppskattat värdet för högskolan av nämnda inredning och inventarier till 35,000 kronor. Sedan avdrag gjorts härför, skulle de verkliga kostnaderna för inredning m. m. vid lantbrukshögskolan uppgå till 122‘,8ÖÖ kronor.

I fråga örn kostnaderna för undervisningsmateriel hava de sakkunniga verkställt en motsvarande beräkning.

Av de sakkunniga verkställda överslagsberäkningar hade givit vid handen, att de totala kostnaderna för anskaffandet av en första uppsättning av undervisningsmateriel vid en lantbrukshögskola kunde beräknas till i runt tal 175,000 kronor, varav 50,000 kronor avsåge biblioteket. Förlädes lantbrukshögskolan till plåts, varest åtskillig undervisningsmateriel redan förut stöde till förfogande för den högre lantbruksundervisningen eller varest för annat ändamål anskaffade hjälpmedel i nämnda avseende kunde tagas i anspråk för berörda undervisning, borde givetvis nyssnämnda kostnadssumma kunna i motsvarande grad minskas. Värdet för den högskolemässiga lantbruksundervisningen av den vid Ultuna förefintliga undervisningsmaterielen syntes kunna uppskattas till omkring 75,000 kronor. De verkliga engångskostnaderna för instrumentell utrustning, samlingar av olika slag samt bibliotek vid den blivande lantbrukshögskolan skulle alltså kunna beräknas uppgå till 100,000 kronor.

De sakkunnigas förslag med avseende på lokaler och utrustning i övrigt för lantbrukshögskolan har föranlett särskilt uttalande endast av byggnadsstyrelsen och styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut.

Byggnadsstyrelsen, som utgått ifrån att, därest ny- och ombyggnadsarbeten skola företagas för ifrågavarande ändamål, förslag därtill komme att utarbetas i samråd med styrelsen, har på ärendets nuvarande stadium icke ansett sig kunna göra annat uttalande i anledning av det framlagda byggnadsprogrammet med tillhörande skissritningar, än att de uppgjorda kostnadsberäkningarna enligt Styrelsens mening syntes under de i betänkandet angivna förutsättningarna kunna betraktas såsom skäliga.

Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har i likhet med institutets lärarråd funnit ett belopp av 10,000 kronor behövligt för uppförande av ett mindre

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 212 haft. (Nr 249.) 18

Yttranden.

274 Kungl. Maj:is proposition nr 2h9.

Departe-

mentschefen.

växthus, avsett för den botaniska undervisningen och planteringarna. Vidare funné styrelsen det nödvändigt att vid eventuellt realiserande av byggnadsplanema dessa underkastades detaljerad granskning av lokalernas disponerande för olika ändamål, vilket även gällde byggnadernas inredning och undervisningsmaterielen.

Över den särskilda framställningen om anslag för omläggning av det elektriska ledningsnätet hava lantbruksstyrelsen och byggnadsstyrelsen avgivit yttrande. Båda ämbetsverken hava vitsordat behovet av en sådan omläggning. Lantbruksstyrelsen har emellertid ansett sig icke böra tillstyrka anslag för ändamålet förrän statsmakterna tagit ställning till frågan örn ordnande av den högre lantbruksundervisningen. Byggnadsstyrelsen å andra sidan har icke funnit vägande skäl föreligga att direkt sammankoppla dessa frågor, varför styrelsen under anmälan, att den intet hade att erinra beträffande de för anläggningen beräknade kostnaderna, tillstyrkt framställningen.

Den föreliggande utredningen synes mig giva vid handen, att de sakkunniga vid uppgörande av byggnadsprogram för lantbrukshögskolan iakttagit all den sparsamhet som varit möjlig utan att dock på någon viktig punkt eftersätta högskolans behov av för olika ändamål någorlunda tillfredsställande lokalutrymmen. Jag har sålunda icke funnit anledning att i denna del av förslaget göra någon anmärkning. Det är givet, att byggnadsförslaget vid det slutliga utarbetandet bör underkastas ytterligare prövning beträffande olika detaljer. I den utsträckning det är möjligt torde därvid vederbörande institutionsföreståndare, därest de hunnit utses, böra medverka vid den detaljerade planläggningen och utrustningen av de olika lokalerna. Ifrågavarande överarbetning torde emellertid icke kunna väntas medföra någon större ändring i de av de sakkunniga för byggnaders uppförande och iordningställande beräknade kostnader. Ifrågavarande kostnadsberäkning, som av byggnadsstyrelsen lämnats utan erinran, föranleder inget särskilt uttalande från min sida.

Med avseende på det av Ultunastyrelsen ifrågasatta växthuset anser jag, att det säkerligen skulle vara av värde för högskolan att äga tillgång till ett växthus, men då denna fråga lärer stå i visst samband med den förutsedda utredningen örn eventuellt överflyttande till högskolan av viss försöksverksamhet på det botaniska området finner jag mig icke nu kunna tillstyrka, att anslag anvisas för uppförande av växthus vid högskolan.

Behovet av omläggning av det elektriska ledningsnätet vid Ultuna torde hava till fullo styrkts, och jag anser mig därför böra föreslå, att medel beviljas för ändamålet.

Mot de sakkunnigas beräkning av kostnaderna för undervisningslokalernas inredning, inventarier och undervisningsmateriel vid högskolan har jag ingen erinran att göra.

I överensstämmelse med vad nu anförts torde alitsa engångskostnaderna för lantbrukshögskolan böra beräknas till 1,247,400 kronor, därav byggnadskostnader m. m. 1,024,600 kronor samt övriga engångskostnader 222,800 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-h9.

b) Lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitutet.

I sin utredning rörande engångskostnaderna för lokaler och utrustning m. m. avseende de högre utbildningskurser, som enligt vad förut anförts förutsättas skola förläggas till Alnarp hava de sakkunniga i överensstämmelse med den allmänna planläggningen av utredningen behandlat de olika fackavdelningarna i stort sett oberoende av varandra. Senare hava de sakkunniga emellertid framhållit, att därest de olika avdelningarna för högre fackutbildning förenades, behovet av lokaler och undervisningsmateriel kunde väntas bliva i stort sett oförändrat, vilket förhållande närmast betingades därav, att de olika undervisningsgrenarna i huvudsak måste disponera över var sina lokaler, vilkas utrustning finge avpassas efter varje lokals särskilda ändamål.

Behovet av lokaler och övriga resurser vid de olika undervisningsavdelningarna samt de sannolika kostnaderna härför hava av de sakkunniga angivits på följande sätt.

1. Lantbruksavdelningen.

Enligt de sakkunnigas uppfattning innebär den föreslagna omorganisationen av agronomutbildningen vid Alnarp icke i och för sig krav på ökade utrymmen för undervisningen. Emellertid anses redan vid nuvarande förhållanden vissa förbättringsarbeten vara behövliga, och de sakkunniga hava därför i samband med agronomutbildningens omläggning räknat med en byggnadskostnad vid Alnarp av 103,000 kronor.

För Alnarps vidkommande erfordrades en byggnad för övningar i exteriörlära. Emellertid torde den nuvarande hallen för demonstrationer i sjukvårdslära efter vissa ändringar kunna användas för ifrågavarande ändamål. Ändringskostnaderna hade beräknats till 9,000 kronor.

För undervisningen i redskapslära erfordrades vidare en redskapshall med tillhörande maskinlaboratorium och verkstadsutrymme. Nämnda byggnad, som åtminstone till större delen torde kunna vara av tämligen lätt konstruktion, hade beräknats kunna uppföras för 72,000 kronor.

. Den vaktmästarbostad, som vore förlagd till slottet, vore så belägen, att den hindrade den inre kommunikationen mellan ritsalen och övriga till slottet förlagda undervisningslokaler. Då därtill komme, att de utrymmen, som nu vore tagna i anspråk för vaktmästarbostad, synnerligen väl behövdes för inrättande av institutionslokaler för kulturteknik och byggnadslära, syntes det vara nödvändigt att åt vaktmästaren uppföra ny bostad. Kostnaden härför kunde uppskattas till 12,000 kronor. För omändring av den nuvarande vaktmästarbostaden till undervisningsändamål ävensom för ändring i dispositionen av vissa andra i samma byggnad förefintliga lokaler kunde beräknas åtgå ett belopp av 10,000 kronor.

För instrumentell utrustning av redskapshallen hava de sakkunniga räknat med ett särskilt engångsanslag av 10,000 kronor. I övrigt skulle icke behöva räknas med kostnader av ifrågavarande natur.

2. Mcjeriavdelningen.

Redan tidigare hava vid upprepade tillfällen framställts förslag örn utvidgning av lokalutrymmena vid mejeriinstitutet, avseende dels undervisningen och

Högre lantbruksundervisningssakkmmiga.

276 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

dels personalen. Enligt det senaste, år 1925 utarbetade förslaget i sådant syfte kunde kostnaderna för ändamålet beräknas komma att uppgå till omkring 300,000 kronor. De sakkunniga hava i berörda byggnadsfråga anfört följande.

Efter omorganisationen av den högre mejeriundervisningen bleve givetvis behovet av utrymmen vid Alnarp för undervisning och forskning på mejeriområdet större än förut, och såsom följd därav borde också byggnadskostnaderna kunna väntas bliva högre än nyss angivits. För åstadkommande av minskning i byggnadskostnaderna hade de sakkunniga emellertid tänkt sig möjligheten av att utvidga mejeribyggnaden i den omfattning, att i nämnda byggnad kunde inrymmas såväl erforderliga lokaler för undervisningen som också nöjaktigt antal bostadsrum för elever. De sakkunniga hade anmodat arkitekten O. Hägg i Malmö att uppgöra skissritningar med ledning av det sålunda föreslagna byggnadsprogrammet. Enligt dessa skulle genom utvidgningen av mejeribyggnaden kunna åvägabringas erforderlig utökning av själva mejerilokalema ävensom av utrymmet för provning av mejerimaskiner, varjämte plats skulle finnas för föreläsningssal, rum för samlingar, laboratorier och arbetsrum för elever och lärare samt slutligen bostadsrum för 2 instruktionsmejerister, 22 elever i den lägre mejerikursen och 9 elever i den högre mejerikursen. I ett särskilt bostadshus skulle bostadslägenheter inrättas för maskinist vid mejeriet, förste mejerist, mejerska och två städerskor.

Kostnaderna för ovan angivna byggnadsarbeten räknats till följande bolopp:

Till- och ombyggnad av mejeriet........

Bostadshus för mejeripersonal.........

hava av arkitekt Hägg be-

. . . . 210,000: — . . . . 34,000: —

Kronor 244,000: —

Kostnaderna för inredningsarbeten och utrustning avseende mejeriundervisningen hava av de sakkunniga beräknats till 71,000 kronor.

Kostnaderna för specialinredning i mejeriets undervisningslokaler — dan inbegripet erforderligt mindre gasverk —• ävensom för möblering av undervisningslokaler och bostadsrum för elever hade approximativt beräknats till

37,000 kronor. Vidare måste räknas med vissa engångskostnader för anskaffning av olika slags undervisningsmateriel. Sålunda behövdes i mejeriet viss apparatur, som icke vore direkt erforderlig för den dagliga mejeridriften och därför icke borde belasta mejeriets utgiftsstat men däremot nödvändig för en utvidgad undervisning och försöksverksamhet, såsom långtidspastör, homogeniseringsapparat, reningscentrifug m. m. Kostnaden för anskaffande av ifrågavarande apparater hade beräknats till 12,000 kronor. För laboratoriernas utrustning funnes visserligen en del instrument och förnödenheter redan tillgängliga, men komplettering av utrustningen vore likväl nödvändig. Kostnaden härför hade uppskattats till 15,000 kronor. För anskaffande av annan undervisningsmateriel erfordrades ett belopp av 2,000 kronor, och för inköp av facklitteratur på området borde anvisas ett belopp av 5,000 kronor.

De sammanlagda engångskostnaderna för inredning och inventarier samt för undervisningsmateriel, allt avseende mejeriundervisningen, kunde sålunda beräknas till 71,000 kronor.

3. Trädgårdsavdelningen.

Frågan örn bättre undervisningslokaler för trädgårdsskolan vid Alnarp har ävenledes en längre tid varit aktuell. Senast år 1926 hava vederbörande gjort

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b9.

framställning om anslag för dylikt byggnadsarbete, vilket beräknades draga en kostnad av 78,000 kronor, varav 3,800 kronor avsåge inredning och inventarier.

Med anledning av den genom inrättandet av en högre trädgårdskurs föranledda ökningen i lokalbehov hava de sakkunniga nu föreslagit uppförande av en ny undervisningsbyggnad för trädgårdsavdelningen.

Örn redan under nuvarande förhållanden behovet av bättre lokaler för trädgårdsundervisningen måste anses vara trängande, bleve det naturligtvis ännu nödvändigare att vidtaga förbättringar i förevarande avseende, örn jämväl högre trädgårdskurs skulle anordnas vid Alnarp. För den lägre och den högre trädgårdskursen tillsammans torde böra räknas med följande behov av direkta undervisningslokaler:

en större sal (13 X 7 m.), avsedd bland annat att användas vid de tillfällen, då såväl den högre kursens som trädgårdsskolans elever skulle samlas; salen torde kunna avdelas på sådant sätt, att endast dess främre del (7X7 m.) begagnades, då den under vanliga förhållanden användes som lärosal för endera av skolans årskurser;

en lärosal (7X7 m.), avsedd för den andra årskursen;

en ritsal (13 X 6 m.) att användas dels för den lägre trädgårdsskolan och dels för högre kurs;

en lärosal för högre kursen (6X5 m.);

ett rum för undervisningsmateriel och samlingar (7X5 m.);

diverse källarutrymmen för trädgårdsalster samt ett mindre kylrum, som bland annat skulle kunna användas för förvaring av viss eljest snart förgänglig undervisningsmateriel.

Tidigare hade föreslagits, att den byggnad, som för närvarande användes till undervisningslokal för trädgårdsskolan, skulle påbyggas för att därigenom kunna bättre fylla sin uppgift. Man kunde då tänka sig en ytterligare utvidgning av nämnda byggnad, så att i denna kunde inrymmas även de för den högre kursen särskilt erforderliga utrymmena. En närmare utredning av berörda förhållande hade dock visat, att denna anordning vore mindre ändamålsenlig. Man finge nämligen mycket svårt att vidtaga ytterligare utvidgningar, örn sådana en gång skulle erfordras, på grund av att de nu föreslagna utrymmena visade sig otillräckliga. Örn i stället nybyggnad företoges, skulle denna olägenhet undvikas, varjämte hela anordningen av undervisningslokaler kunde göras betydligt mera ändamålsenlig och bättre utrymme för bibliotek och samlingar av undervisningsmateriel erhölles.

Örn ny undervisningsbyggnad uppfördes, kunde den gamla byggnaden — såsom redan föreslagits i ett sakkunnigbetänkande av år 1918 ■— omändras till kontorslokal, varjämte arbetsrum för föreståndare oell ordinarie lärare kunde inrymmas i denna byggnad. Nuvarande, för sitt ändamål högst olämpliga, kontorslokal kunde omändras till bostad åt en av trädgårdens förmän och ett par extraelever, vilka nu vore inhysta i trånga, otrevliga och fuktiga lägenheter.

De sakkunniga hade låtit uppgöra skissritningar till en n5^ undervisningsbyggnad för trädgårdsutbildningen vid Alnarp. Av verkställda beräkningar rörande de sannolika kostnaderna flir uppförande av ifrågavarande byggnad framginge att byggnaden skulle kunna uppföras för en kostnad, som endast obetydligt överstege den, som ombyggnaden av nuvarande undervisningsbyggnad för tillgodoseende av enbart den lägre trädgårdsskolans behov skulle medföra. Sistnämnda kostnad hade nämligen såsom förut anförts beräknats till — frånräknat inredning och inventarier — 74,200 kronor, medan kostnaderna

278 Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9.

vid fullständig nybyggnad, jämväl upptagande erforderliga ytterligare utrymmen för den högre trädgårdsundervisningen, nu beräknats till 83,700 kronor. De sakkunniga funne det sålunda under förevarande omständigheter motiverat, att ny undervisningsbyggnad uppfördes för trädgårdsutbildningen vid Alnarp.

Den nya undervisningsbyggnaden skulle komma att innehålla en större lärosal (samtidigt samlingssal; omkring 100 m2), två mindre lärosalar (vardera omkring 50 m2) samt ett rum för undervisningsmateriel, allt på nedre botten. Vindsvåningen skulle innehålla en större ritsal, ett mindre rum för lärare, ett biblioteksrum och ett läsrum. Det sistnämnda vore avsett att vid behov även kunna användas som undervisningslokal för högre kursens elever. I källarvåningen funnes plats för en toalett- och eventuellt badrumsavdelning, ett pannrum och en kolkällare. Mittpartiet skulle upptagas av en mindre kylanläggning och resten utgöra en fruktkällare, varav en del skulle vara utrustad med kylanordning.

Den nuvarande undervisningsbyggnaden borde för att göras lämplig till kontorslokal samt arbetsrum för föreståndare och ordinarie lärare undergå vissa mindre ändringar. Bland annat borde centralvärmeledning anordnas. Kostnaderna för ifrågavarande ändringsarbeten hade beräknats till 8,000 kronor.

Den nuvarande kontorsbyggnadens omvandling till bostadslägenheter skulle ej medföra större omändringsarbeten. Även här borde emellertid en enkel centralvärmeledning anordnas. De sammanlagda kostnaderna för omändringen hade uppskattats till 5,000 kronor.

Vidare har föreslagits uppförande av en mindre redskapshall för trädgårdsundervisningen.

De redskap och maskiner, som användes för olika arbeten inom trädgårdarna, vore för närvarande inhysta på olika håll i lokaler, som visserligen kunde användas till förvaring under längre eller kortare tid av dessa redskap, men dock vore så trånga, att de olika redskapen endast med svårighet kunde flyttas ut, staplade på varandra som de ofta vore, och i varje fall vore det omöjligt att för eleverna demonstrera dem på platsen där de stöde. Örn högre undervisning skulle anordnas, måste givetvis ännu flera redskap anskaffas som övnings- och undervisningsmateriel, delvis rätt skrymmande sådana, och sedan detta skett bleve olägenheterna av nuvarande förvaringslokaler ännu större. Det syntes därför bliva oundgängligt, att en redskapshall, om också av mera blygsamma dimensioner, uppfördes. En sådan av 9 meters bredd och 15 meters längd borde kunna nöjaktigt fylla behovet. Byggnadskostnaderna för redskapshallen torde kunna begränsas till 8,000 kronor.

En utvidgning av det nuvarande växthuskomplexet har ävenledes ansetts motiverad.

Då den lägre trädgårdsskolan år 1913 utrustades med en växthusanläggning, var denna så knappt tilltagen, att den ej inrymde andra avdelningar än de mest nödvändiga för undervisningen vid skolan. Sedan denna tid hade vissa kulturer under glas nått en helt annan betydelse än förr, andra konstruktioner av växthus hade börjat tillämpas, och det kunde sålunda icke sägas, att växthuskomplexet för närvarande vore av den beskaffenhet, som måste anses erforderlig vid en läroanstalt, där mera ingående undervisning i odlingar under glas ägde rum.

Det nuvarande växthuskomplexet torde sålunda böra utvidgas med följande nya avdelningar:

ett nejlikehus (7 X 16 m.);

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

ett vinhus i två avdelningar (6 X 16 m.) (två nuvarande vinavdelningar skulle användas för vissa andra kulturer, den tredje bibehållas);

ett hus för friplanterade rosor (6 X 16 m.); samt

ett hus för förökning av sådana växter, som senare utskolas på kalljord, nämligen dels träd och buskar, dels perenna blomsterväxter (3.9X16 m.).

De föreslagna nya växthusen, för vilka lämplig plats funnes på något avstånd från det nuvarande växthuskomplexet, skulle förses med egen värmecentral. De tre förstnämnda växthusen skulle förenas genom arbetsrum.

Kostnaderna för uppförandet av ovan angivna växthusavdelningar hade beräknats till sammandagt 38,900 kronor.

Förslaget till nya odlingslokaler kunde visserligen synas omfattande, men enligt vad från sakkunnigt håll inhämtats, torde mindre anläggningar icke kunna förordas ur undervisningssynpunkt. Med den föreslagna storleken av de olika växthusen ökades jämväl förutsättningarna för en ekonomisk drift med avseende på ifrågavarande grenar av trädgårdsodlingen, så att det icke syntes uteslutet, att det i växthusen sålunda nedlagda kapitalet skulle bliva räntabelt.

I den ursprungliga planen till det växthuskomplex, som uppfördes vid trädgårdarna år 1913, hade man upptagit, bland annat, en hall för något mera högvuxna växter, men då riksdagen vid frågans behandling ansåg nödvändigt att i viss mån nedbringa byggnadskostnaden, uppgjordes ett ändringsförslag, varigenom till följd av lägre takkonstruktion m. m. byggnadsanslaget kunde minskas med 3,000 kronor. Det hade emellertid visat sig särdeles ofördelaktigt, att icke åtminstone en av växthusavdelningama haft en takhöjd, tillräckligt stor för att möjliggöra odlingen av vissa mera högvuxna växter, behövliga för undervisningen vid trädgårdsskolan. Behovet av en sådan växthusavdelning bleve givetvis ännu större, örn en högre undervisning skulle anordnas, och det torde därför vara erforderligt, att växthusets mittparti nu ändrades till enlighet med det ursprungliga förslaget. Kostnaden för nämnda ändringsarbete hade ansetts kunna uppskattas till 3,000 kronor.

Inrättandet av en högre trädgårdskurs har även skapat behov av vissa bostadsutrymmen för elever och lärare m. fl.

Det skulle visserligen kunna tänkas, att eleverna i den högre trädgårdskursen hänvisades till att skaffa sig bostäder i samhällena utanför Alnarps område, men detta syntes dock vara olämpligt bland annat därför, att ifrågavarande elever noga borde följa gången av de praktiska arbetena inom olika trädgårdsavdelningar samt använda alla lämpliga tillfällen för att lära känna det rikhaltiga sortiment av trädgårdsväxter, som funnes odlat inom Alnarps park och trädgårdar. Det vore lätt att inse, i vilken hög grad sådana studier skulle befordras av att eleverna vore bosatta på platsen. Därför vore dock ingalunda nödvändigt, att de bodde inom själva trädgårdens område. De sakkunniga hade låtit undersöka, huruvida de nu outnyttjade vindsutrymmena i restaurationsbyggnaden skulle kunna tagas i anspråk för sagda ändamål. Därvid hade visat sig, att å restaurations vind skulle kunna inredas 10 för bostadsändamål lämpliga rum för en totalkostnad av 26,800 kronor. Enligt de sakkunnigas förmenande torde bostadsfrågan för ifrågavarande elever bäst och billigast lösas genom nu nämnda anordning. Givetvis borde eleverna i regel erlägga viss avgift för förmånen av dylik bostad.

Vid trädgårdsundervisningen erfordrades av skäl, som i det följande anfördes, ytterligare en ämneslärare. För denne behövde uppföras nytt bostadshus, förslagsvis omfattande 4 rum och kök och uppfört efter ungefär samma

280 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

ritning som bostadshusen åt trädgårdsskolans nuvarande ämneslärare. Kostnaden för uppförande av ett sådant bostadshus kunde beräknas till 17,500 kronor.

Trädgårdsskolans vaktmästare, tillika eldare, borde erhålla en av bostadslägenheterna i det hus, som måste uppföras för vaktmästare för lantbruksundervisningen. På vinden i samma hus borde inredas två dubbletter, avsedda för tvenne av trädgårdens förmän. Trädgårdsundervisningens andel i kostnaderna för uppförandet av nämnda bostadshus kunde beräknas till

22,000 kronor.

De sammanlagda byggnadskostnaderna i samband med anordnandet av högre trädgårdsundervisning böra sålunda enligt de sakkunnigas förslag beräknas på följande sätt:

Under visningsbyggnad.................

Ändring och reparation av nuvarande undervisningsbyggnad » )> » » » kontorsbyggnad . . .

Redskapshall.....................

Växthus .......................

Ändring av befintligt växthus.............

Inredande av elevrum i restaurationsbyggnaden......

Bostad för en ordinarie lärare..............

» » » vaktmästare och två förmän........

. . . . 83,700: —

. . . . 8,000: —

. . . . 5,000: —

. . . . 8,000: —

. . . . 38,900: —

. . . . 3,000: —

. . . . 26,800: —

. . . . 17,500: —

. . . . 22,000: —

Kronor 212,900: —

Övriga engångskostnader för trädgårdsundervisningen hava av de sakkunniga beräknats till sammanlagt 28,400 kronor.

Kostnaderna för inredning av undervisningsbyggnaden ävensom för anskaffande av erforderliga inventarier till denna hade approximativt beräknats till 12,400 kronor. För möblering av de förutsatta elevrummen i restaurangbyggnaden hade ansetts böra räknas med en kostnad av 3,000 kronor.

Trädgårdsskolans nuvarande utrustning av undervisningsmateriel vore mycket anspråkslös, och för den planerade högre kursens räkning måste därför anskaffas en ganska omfattande uppsättning av sådan materiel. Sålunda erfordrades mikroskop m. fl. instrument, preparat av olika slag (särskilt sådana av skadeinsekter och andra skadedjur samt parasitsvampar), redskap, modeller, väggplanscher m. m. För anskaffande härav måste beräknas ett belopp av minst 8,000 kronor.

Trädgårdsskolan vid Alnarp hade redan ett bibliotek med såväl serier av tidskrifter som arbeten i växtsystematik, pomologi och allmän trädgårdsodling, men dels vore många arbeten oinbundna, dels saknades ännu mycken litteratur av sådant slag, som erfordrades för högre undervisning i trädgårdsanläggning, och knappast någon avdelning av trädgårdslitteraturen motsvarade den högre undervisningens krav. Vid behov av sådan litteratur hade varken lärare eller elever nämnvärd hjälp av universitetsbiblioteket i Lund, då detta vore ytterst sparsamt utrustat, vad beträffade arbeten, som berörde trädgårdsfacket. Ett icke alltför ringa engångsanslag torde sålunda bliva erforderligt för inköp av erforderlig litteratur på trädgårdsområdet. Ifrågavarande anslag torde icke böra understiga 5,000 kronor.

4. För de olika undervisning savdelning arna gemensamma anordningar.

Förutom nu angivna byggnadsarbeten torde vid Alnarp erfordras ytterligare vissa anordningar, som skulle komma att utnyttjas av de olika avdel-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i9.

ningarna gemensamt. De sakkunniga hava sålunda föreslagit, att vid Alnarp anordnas dels ett centralt vattenledningssystem, dels ett förbättrat avloppssystem.

Stort behov förefunnes därjämte vid Alnarp att få till stånd ett centralt vattenledningssystem, vilket borde vara så ordnat, att det kunde göra tjänst jämväl vid bekämpande av eventuellt uppkommande eldsvåda därstädes. Uppgjord kostnadsberäkning avseende berörda ledningssystem (alternativ 2) slutade på ett belopp av 125,000 kronor. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, ansåge Alnarpsstyrelsen, att av sistnämnda belopp endast 62,000 kronor borde komma på institutet, medan återstoden av kostnaderna eller 63,000 kronor skäligen borde bestridas av Alnarps egendom i form av arbetsprestationer och kontant bidrag. De sakkunniga delade denna uppfattning och ansåge sålunda, att i samband med åtgärder för ordnande av vattenledningsfrågan vid Alnarp borde äskas särskilt anslag.

En förbättring av avloppssystemet vid Alnarp i syfte att möjliggöra användning av vattenklosetter syntes även vara i hög grad av behovet påkallad. Kostnaderna härför hade beräknats till 40,000 kronor, av vilket belopp emellertid omkring hälften eller 20,000 kronor avsåge lantbruksskolan och Alnarps egendom. På institutets del kunde sålunda beräknas komma en kostnad av

20,000 kronor.

Eör ifrågavarande båda anläggningar redogöres närmare i särskilda bilagor till det tryckta betänkandet.

Jag får i sammanhang härmed anmäla, att styrelsen för Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut — som redan tidigare gjort framställning i ämnet -—- i skrivelse den 22 augusti 1929 ånyo framhållit det trängande behovet av att den föreslagna vattenledningsanläggningen omedelbart komme till utförande.

Vidare får jag anmäla, att samma styrelse i skrivelse den 28 juli 1928 gjort framställning örn ett anslag av 18,300 kronor för anordnande av en badinrättning vid institutet. Till stöd för ifrågavarande framställning har institutsstyrelsen anfört i huvudsak följande:

För närvarande funnes — inrymda i den trånga mejeribyggnaden — endast två små badrum med plats för ett badkar i vardera rummet. Dessa två badkar skulle räcka till för bortåt c:a 250 personer, nämligen för alla familjer av högre och lägre tjänsteställning vid institutet samt för detsammas samtliga elever.

I föreliggande avseende fyllde sålunda institutet ej ens de mest elementära hygieniska krav -— fastmera torde det åt sina elever giva ett varaktigt minne av utpräglad hygienisk efterblivenhet. För att avhjälpa dessa missförhållanden hade styrelsen anmodat arkitekten O. Hägg, Malmö, att utarbeta förslag jämte kostnadsberäkning för en badinrättning, avsedd att inredas i norra delen av de rymliga källarna i restaurationsbyggnaden. Ett inrymmande av en badinrättning i nämnda byggnad verkade ej störande på de dispositioner, som vid en eventuell omorganisation av institutets verksamhet vore avsedda att komma till utförande för restaurafionsbyggnadens vidkommande -— anordnandet av elevrum å byggnadens vindslokaler.

Enligt det uppgjorda förslaget till badinrättning skulle kostnaden för byggnads-, målnings- och elektriska arbeten uppgå till c:a 7,000 kronor, för värmetekniska och sanitära anläggningar till c:a 9,800 kronor, eller tillsammans till c:a 16,800 kronor. Utöver detta belopp torde erfordras 1,500 kro-

282 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

Yttranden.

nor till uppgörandet av program och ritningar samt för övervakandet av de olika arbetenas och anläggningarnas utförande.

De sammanlagda engångskostnaderna för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut, inberäknat den andel, som ansetts böra komma på Alnarps egendom, skulle alltså enligt de sakkunnigas förslag, med tillägg av ovan angivet kostnadsbelopp för badinrättning, böra beräknas i överensstämmelse med följande sammanställning.

Sammandrag av engångskostnader för Alnarps lantbruks-, mejeri- och

trädgårdsinstitut.

1. Byggnadskostnader.

1) Lantbruksavdelningen.............

2) Mejeriavdelningen...............

3) Trädgårdsavdelningen.............

4) för avdelningarna gemensamt..........

2. Övriga engångskostnader.

1) Lantbruksa vdelningen.............

2) Mejeriavdelningen...............

3) Trädgårdsavdelningen.............

103,000: —

244,000: —

212,900: —

183,300: -- 743,200: —

10,000: —

71,000: —

28,400:— 109,400: — Kronor 852,600: —

De sakkunnigas förslag med avseende på lokaler och utrustning i övrigt vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut och kostnaderna härför har icke föranlett något uttalande i de över de sakkunnigas betänkande avgivna yttrandena med undantag av att byggnadsstyrelsen anmält, att den av de sakkunniga verkställda beräkningen av byggnadskostnaderna icke givit anledning till någon styrelsens erinran.

över framställningen örn anslag till vattenledningsanläggning vid Alnarp hava särskilda yttranden avgivits av lantbruksstyrelsen, byggnadsstyrelsen och statskontoret.

Lantbruksstyrelsen har funnit snara åtgärder till frågans ordnande vara av behovet påkallade. I anledning av de sakkunnigas förslag att endast hälften av kostnadsbeloppet skulle beräknas komma på institutet under det att återstoden av kostnaden skäligen borde bestridas av Alnarps egendom i form av arbetsprestationer eller i annan ordning, ansåge styrelsen det böra tagas under övervägande, huruvida icke hälften av det för vattenledningsfrågans lösande erforderliga beloppet skulle kunna täckas från Alnarps egendoms avkastning. Då det emellertid på förhand icke kunde beräknas, i vad mån Alnarps egendoms avkastning lämnade tillgång till täckande av ett så stort belopp och svårigheter skulle kunna uppstå vid förskotterande av eventuellt uppstående större underskott, ville lantbruksstyrelsen för sin del föreslå, att hela det behövliga beloppet anvisades av riksdagen. Reellt sett hade detta ingen betydelse, då inkomsten av Alnarps egendom för varje år redovisades till statsverket. De sakkunnigas uttalande gåve emellertid lantbruksstyrelsen anledning framhålla önskvärdheten av att Alnarps egendom i största möjliga utsträckning genom egna arbetsprestationer minskade den verkliga kontanta utgiften för statsverket.

Kungl. Maj:ts proposition nr ®40.

283 Byggnadsstyrelsen har anmält, att styrelsen för sin del icke hade något att erinra mot det som alternativ 2 betecknade förslaget, i den mån detsamma kunnat av styrelsen bedömas.

Statskontoret har ansett det vara tvivelaktigt, att Alnarps egendom skulle kunna täcka hela den ifrågasatta delen, 63,000 kronor, av kostnaderna för vattenledning genom arbetsprestationer eller kontant bidrag från egendomens överskottsmedel, men då vattenledningen ju skulle bliva till minst lika stor nytta för Alnarps egendom som för institutet syntes det rimligt, att egendomen i så stor utsträckning som ske kunde bidroge till företagets finansiering. Vid sådant förhållande hade statskontoret ansett sig böra hemställa, att anslag äskades av riksdagen till så stort belopp, att detsamma jämte vad som beräknades kunna av Alnarps egendom utgöras i arbetsprestationer och i tillskott från egendomens vinstmedel uppginge till 125,000 kronor.

Över den särskilda framställningen örn anslag till anordnande av varmbadinrättning vid Alnarp hava yttranden avgivits av lantbruksstyrelsen och byggnadsstyrelsen.

Lantbruksstyrelsen har vitsordat behovet av varmbadinrättning vid Alnarp. Enär frågan örn den högre lantbruksundervisningens ordnande ännu icke vöre avgjord, kunde emellertid den erforderliga storleken av badinrättningen icke tillförlitligen bedömas. Enligt styrelsens mening vore det därför önskvärt, att ifrågavarande spörsmål upptoges till prövning först i samband med beräkning av de ändrings- och ombyggnadsarbeten vid Alnarp, som kunde föranledas av den högre lantbruksundervisningens omorganisation.

Byggnadsstyrelsen har ansett utrymmena inom den föreslagna badinrättningen väl knappt tilltagna, varjämte inrättningens förläggande till källaren under en befintlig byggnad skulle medföra avsevärda ingrepp i byggnaden för framdragande av erforderliga ventilationskanaler. Då härtill komme, att någon möjlighet till större utvidgning av badinrättningen här icke förefunnes, för den händelse ökat utrymme skulle bliva erforderligt, funne sig byggnadsstyrelsen böra ifrågasätta lämpligheten av den föreslagna anordningen. De för anläggningens utförande angivna kostnaderna, 18,300 kronor, funné styrelsen vara väl knappt beräknade.

De sakkunnigas förslag till lokaler och övrig utrustning för den omorganiserade högre lantbruks-, mejeri- och trädgårdsundervisningen vid Alnarp finner jag vara präglat av sparsamhet men ändock ägnat att på ett nöjaktigt sätt tillgodose föreliggande behov i nämnda hänseenden. Jag kan därför i huvudsak ansluta mig till det sålunda uppgjorda förslaget.

Med avseende på byggnadsarbeten för lantbruksavdelningen anser jag emellertid särskild byggnad för övningar i exteriörlära icke vara nödvändig för agronomutbildningen. Den för iordningställande av ifrågavarande byggnad beräknade kostnaden, 9,000 kronor, torde alltså kunna inbesparas. Emellertid synes det vara erforderligt, att utöver de sakkunnigas förslag vissa anordningar vidtagas för åstadkommande av mera tillfredsställande utrymmen för bibliotek och läsrum än de som nu finnas vid Alnarp. För detta ändamål torde nyssnämnda belopp behöva tagas i anspråk, och jag anser mig alltså icke kunna tillstyrka, att någon minskning i det beräknade totala kostnadsbeloppet göres.

De föreslagna åtgärderna för åstadkommande av centrala vattenledningsoch avloppssystem vid Alnarp synas väl motiverade och kunna även av mig

Departe-

mentschefen.

284 Kungl. Maj:ts proposition nr 2i9.

tillstyrkas. Det synes mig lämpligt, att liela det härför beräknade kostnadsbeloppet, tillsammans 165,000 kronor, anvisas av riksdagen. Sedermera torde böra övervägas, i vad mån Alnarps egendom genom arbetsprestationer kail åstadkomma minskning i den kontanta utgiften för statsverket.

Behovet av varmbadinrättning vid Alnarp anser även jag mig kunna vitsorda. Emellertid torde vid utarbetande av slutliga förslag till olika byggnadsarbeten vid Alnarp i samband med den högre lantbruksundervisningens omorganisation böra tagas under omprövning, huruvida ieke för badinrättningen kan erhållas lämpligare plats än i den föreslagna källarlokalen. Möjligen kan behovet av utrymme för varmbad bättre tillgodoses i samband med den planerade örn- och tillbyggnaden av mejeriet. Utan att nu taga bestämd ställning härtill vill jag emellertid föreslå, att det för badinrättningen angivna kostnadsbeloppet, 18,300 kronor, upptages bland de för byggnadsarbeten m. m. vid Alnarp beräknade kostnaderna.

Engångskostnaderna för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut torde i överensstämmelse härmed böra beräknas till 852,600 kronor, därav byggnadskostnader m. m. 743,200 kronor och övriga engångskostnader 109,400 kronor.

9. Årliga kostnader för undervisningen (utom löner).

a) Lantbruksliögskolan.

Högre lantbraksunderyisningssakknnniga.

Vad först beträffar kostnader för institutioner och samlingar, hade de sakkunniga lämnat följande allmänna motivering.

I jämförelse med förhållandena vid de nuvarande lantbruksinstituten bleve helt naturligt kraven på utrustning med apparater och samlingar för undervisningen avsevärt större vid en lantbrukshögskola. På det lägre stadiet •— för ämbets- och kandidatexamina — kunde undervisningen visserligen göras jämförelsevis billig, enär ofta ett större antal studerande kunde övas och undervisas på en gång och utrustningen med apparater, som användes av var och en, bleve tämligen enkel. Dock måste redan denna undervisning i betydligt högre grad än motsvarande undervisning vid agronomkurs byggas på direkta experiment, och därvid borde icke blott förekomma de jämförelsevis enkla, som eleverna själva fingo utföra, utan lärarna måste vid sina experiment utgå från vetenskapens senast nådda ståndpunkt och låta eleverna få en inblick i de nyaste metoderna och de viktigaste fenomenen. Att härför erfordrades en omfattande och dyrbar apparatur vore tydligt.

På licentiatstadiet tillkomme faktorer, som vore ägnade att öka kostnaden för undervisningen per individ. De studerande borde nu sysselsätta sig med undersökningar av verkligt vetenskaplig karaktär. Härvid behövde de ofta var för sig ett särskilt rum till arbetsplats eller i varje fall större utrymme an på ett lägre stadium. De måste icke blott hava tillfälle att använda institutionens redan förefintliga instrumentella utrustning i den mån de behövde det utan även att få den kompletterad med de instrument, som vore nödvändiga för deras spciella arbetsuppgift. Ingen högskola kunde inom det arbetsområde, som här vore i fråga, utföra ett vetenskapligt arbete, som stöde på höjden av tidens möjligheter, örn den ej förfogade över en jämförelsevis dyrbar instrumentell utrustning och ej vore försedd med de anordningar, som vore en förutsättning för dess användande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-k9.

285 Ännu en omständighet, som på detta stadium verkade i fördyrande riktning, mäste här påpekas. Ett ingående och nyskapande vetenskapligt arbete medförde oundgängligen specialisering. Det lede icke det minsta tvivel, att i den mån lantbruksvetenskapens framsteg skulle främjas genom en ny organisation, en specialiseringstendens skulle framträda med allt mera ökad styrka. Redan från början måste för övrigt räknas med att de studerande på licentiatstadiet komme att upptaga arbetsuppgifter av speciell natur, för vilkas lösande i olika fall anslutning till vitt skilda teoretiska vetenskapers arbetsmetoder kunde vara nödvändig. Givetvis kunde det icke vara tänkbart att vid lantbrukshögskolan tillhandahålla all den instrumentella utrustning, som skulle vara erforderlig för att möjliggöra ett kvalificerat vetenskapligt arbete inom ett så vidsträckt arbetsfält, som folie inom området för de agronomiska studierna. De sakkunniga hade också förutsatt, att i vissa fall de instrumentella resurserna vid bland annat universiteten och centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet i förekommande fall skulle få utnyttjas för högre studier på ifrågavarande område. Inom vissa specialområden av lantbruks vetenskaperna torde emellertid varken universitet eller centralanstalt hava tillräckliga resurser att erbjuda, och i sådant fall torde det understundom vara nödvändigt, att den för forskningsverksamhet på området erforderliga instrumentella utrustningen finge anskaffas vid lantbrukshögskolan.

Vid utmätandet av anslag till de olika institutionerna måste hänsyn även tagas därtill, att professorerna vid högskolan borde beredas tillfälle att vid sidan av undervisningen bedriva egen forskning, vilket givetvis vore ägnat att öka behovet av instrumentell utrustning. I samma riktning verkade även den enligt de sakkunnigas förmenande nödvändiga docentinstitutionen.

Anslagsbehovet vore naturligtvis olika stort för olika institutioner. I ämnena lantbrukskemi, bakteriologi och marklära ävensom i delar av ämnena lantbruksbotanik samt husdjurens anatomi och fysiologi intogo laboratoriemässiga försök och experiment en framstående plats vid undervisningen. Anordningarna härför vore förenade med jämförelsevis stora kostnader. För lantbruksbotaniken tillkomma därjämte behov av en botanisk trädgård. För undervisningen i fysik, redskapslära och mjölkhushållning erfordrades en ganska omfattande uppsättning av instrument och modeller, och undervisningen i husbyggnadslära måste i stor utsträckning illustreras av modeller och ritningar. I ämnena allmän jordbrukslära, växtodlingslära och kulturteknik måste den experimentella delen av undervisningen i icke ringa utsträckning givas formen av fältmässiga försök, vilka helt naturligt komme att bliva förbundna med relativt stora utgifter. Detsamma gällde örn de till ämnet husdjurens utfodring och skötsel hörande experimentellt-praktiska försöken i stallar och ladugårdar. Även i ämnet husdjurens avels- och raslära voro direkta försök i viss utsträckning erforderliga för undervisningen.

I anslutning till vad sålunda anförts hava de sakkunniga ansett sig kunna beräkna behovet av årligt anslag till olika institutioner — utöver laboratorieavgifter från elever — på följande sätt:

Matematik!.......................... 500: _

Lantbrukskemi........................ 4,000: —

Lantbruksbotanik Bakteriologi Allmän ärftlighetslära Lantbrukszoologi Marklära.....

5,000: — 3,000: —

286 Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.

Allmän jordbrukslära.......

Växtodlingslära.........

Kulturteknik..........

Redskapslära..........

Husbyggnadslära.........

Husdjurens anatomi och fysiologi . » avels- och raslära . . . » utfodring och skötsel . .

» hälso- och sjukvårdslära

Mjölkhushållning.........

Nationalekonomi med statistik Lantbruksekonomi med handelslära | Lantbruksbokföring j

Rättslära J

Trädgårdsskötsel.........

Skogshushållning.........

Pedagogik ............

6,000: — 6,000: — 4,000: — 2,000: — 1,000: — 3,000: — 2,000: — 4,000: — 200: — 500: —

500: —

100: — 200: —

Kronor 42,000

Vad därefter angår övriga årliga kostnader hava de sakkunniga anfört följande.

Tillgång till ett jämförelsevis omfattande fackbibliotek måste betraktas såsom en av de nödvändigaste förutsättningarna för att lantbrukshögskolan överhuvud taget skulle kunna fylla sin uppgift. För komplettering av biblioteket med nyutkomna böcker och tidskrifter samt för inbindningsarbeten m. m. syntes ett årligt belopp av 8,000 kronor utgöra ett minimum.

Exkursioner torde vid högskolan bliva erforderliga i större utsträckning än vid agronomkurs. Även örn de studerande torde böra förutsättas skola i vissa fall bidraga med en del av kostnaderna för exkursioner, torde likväl hörå räknas med ett årligt anslag för ändamålet från det allmännas sida av minst

4,000 kronor.

Såsom redan nämnts, borde såvitt möjligt tillfälle beredas vissa elever att erhålla bostadsrum vid lantbrukshögskolan. I det föregående hade beräknats, att vid lantbrukshögskolans förläggning till Ultuna bostadsrum skulle kunna ställas till förfogande för — jämte assistenter och amanuenser — omkring 25 elever. Enligt de sakkunnigas mening syntes det vara lämpligt, att understöd åt behövande studerande i vissa fall utginge i form av fri bostad med värme, lyse och städning. Förslagsvis borde 10 sådana bostadsrum gratis ställas till förfogande. Därjämte borde kontanta stipendier kunna utdelas, oberoende av örn den studerande vore bosatt vid högskolan eller icke. Ifrågavarade stipendier torde lämpligen böra hava en storlek av omkring 600 kronor örn året. För studerande vid högskolan syntes tillsammans minst 10 kontanta stipendier böra stå till förfogande. Det årliga kontanta stipendiebeloppet borde sålunda upptagas med 6,000 kronor. Nu föreslagna system för stipendietilldelning torde ställa något mindre krav på det allmänna än systemet med frielevplatser.

I det föregående hade motiverats behovet av fem docentstipendier vid lantbrukshögskolan. Stipendium av ifrågavarande slag borde utgå med lika stort belopp som motsvarande stipendium vid universitet och annan ifragakommande högskola, eller med 6,000 kronor om året. För ändamålet vore alltså ett årligt belopp av 30,000 kronor erforderligt.

Det torde vidare vara i hög grad önskvärt, att högskolans ordinarie lärare genom erhållande av resestipendier bereddes tillfälle att i viss utsträckning

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9.

företaga studieresor till andra länder för att därigenom icke blott erhålla ökad möjlighet att följa utvecklingen inom vars och ens speciella disciplin, utan även att vinna ökad förtrogenhet med framsteg och förbättringar i undervisningsmetoderna samt anordningar vid de vetenskaperna tillhörande institutionerna av olika slag. För ändamålet torde ett årligt belopp av minst

3.000 kronor böra stå till förfogande. Till jämförelse finge anföras, att för närvarande årligt anslag utginge åt, bland andra, ordinarie lärare m. fl. vid rikets universitet, och mediko-kirurgiska institutet med 20,000 kronor samt ordinarie lärare vid skogshögskolan med 1,000 kronor.

För underhåll av byggnader och inventarier hade beräknats erfordras ett årligt anslag av 20,000 kronor.

Kostnaderna för bränsle, lyse och kraft hade ansetts kunna uppskattas till

18.000 kronor örn året.

Städning, renhållning och underhåll av planteringar m. m. hade beräknats draga en kostnad av 10,000 kronor per år.

Från lantbrukshögskolan utgående tryck hade ansetts böra jämväl omfatta en periodisk publikation, innehållande uppsatser och kortare avhandlingar av vetenskapligt innehåll, författade av forskare vid högskolan. De årliga kostnaderna för trycksaker hade med hänsyn .härtill beräknats till 5,000 kronor.

Kontorsutgifter, kostnader för annonsering m. m. syntes kunna uppskattas till sammanlagt 3,000 kronor örn året.

För bestridande av kostnader för styrelsens sammanträden, avgifter för brandförsäkring av högskolans inventarier, samlingar och bibliotek ävensom diverse andra utgifter — bland annat eventuella kostnader för s. k. fria föredrag — torde ett årligt belopp av 5,000 kronor behöva ställas till förfogande.

Omkostnadsstaten för lantbrukshögskolan skulle sålunda enligt de sakkunnigas mening böra beräknas på följande sätt*

Omkostnadsstat.

Institutioner och samlingar.........

Biblioteket................

Exkursioner................

Elevstipendier...............

Docentstipendier.............

Resestipendier åt lärare..........

Underhåll av byggnader och inventarier . . . ,

Bränsle och lyse..............

Städning, renhållning m. m..........

Trycksaker .................

Kontorsutgifter m. m.............

Diverse utgifter..............

. . . . 42,000: —

. . . . 8,000: —

. . . . 4,000: —

. . . . 6,000: —

. . . . 30,000: —

. . . . 3,000: —

. . . . 20,000: —

. . . . 18,000: —

. . . . 10,000: —

. . . . 5,000: —

. . . . 3,000: —

. . . . 5,000: —

Kronor 154,000: —

De sakkunniga hava emellertid framhållit, att undervisningsverksamheten är förbunden med vissa inkomster, varför de ovan angivna kostnadssiffrorna äro något större än de verkliga kostnaderna för ifrågavarande undervisning.

Såsom redan anförts, borde särskild undervisningsavgift icke erläggas av de studerande, och någon inkomst av denna art vore sålunda icke att påräkna. Däremot har förutsatts, att de studerande skulle ersätta av dem förbrukad materiel vid laborationer o. dyl., men då vid beräkningen av anslagsbehovet till olika institutioner hänsyn tagits därtill, borde icke heller laborationsavgifter upptagas såsom särskild inkomst.

288 Kungl. Maj:ts proposition nr Z-k9.

Däremot borde såsom inkomst upptagas hyresavgifter från elever och lärare m. fl.

De sakkunniga hava beräknat antalet bostadsrum och bostäder, som i detta sammanhang komma i fråga, samt den årliga hyresersättningen för dem på följande sätt.

Hyresinkomster för lantbrukshögskolan.

Bostadsrum för elever m. fl., 25 å 250: —............. 6,250: —

Bostäder för vaktmästare, 6 å 500: —-............... 3,000: —

» » lärare, 6 å 1,500: —................ . •__9,000: —

Kronor 18,250: —

Yttranden. De sakkunnigas beräkning av omkostnadsstaten för lantbrukshögskolan har föranlett erinringar endast från statskontoret och lärarrådet vid Ultuna.

Statskontoret har helt allmänt uttalat som sin mening, att åtskilliga av de utav de sakkunniga angivna årliga anslag för undervisningen vid högskolan och agronomkursen syntes vara väl högt tilltagna. Sålunda torde det till resestipendier för högskolans lärare föreslagna beloppet, 3,000 kronor, måhända böra reduceras till det belopp, 1,000 kronor, som för motsvarande ändamål utginge vid skogshögskolan.

Statskontorets ståndpunkt beträffande elevstipendier har förut refererats.

Lärarrådet vid Ultuna har ansett, att det beräknade beloppet till institutioner, tillhopa 42,000 kronor, vore väl knappt tillmätt, då exempelvis 2,000 kronor till institutionen för husdjurens avels- och raslära måste anses otillräckliga. Härvid borde beaktas, att särskilt i vissa läroämnen måste anlitas tillfällig arbetshjälp i ej ringa utsträckning, icke blott för utförande av försöksoch annat liknande arbete, utan även för bearbetning av resultaten, uppgörande av ritningar och grafiska framställningar m. m., vilket ofta vore förenat med avsevärda kostnader. På grund härav funne lärarrådet, att anslaget till institutioner borde höjas från 42,000 kronor till 50,000 kronor, eller med 8,000 kronor. Styrelsen för institutet har funnit ifrågavarande förslag från lärarrådet vara värt beaktande.

Departe- En framgångsrik verksamhet vid lantbrukshögskolan torde vara i hög grad mentschefen. betingad av, att anslagen för olika uppgifter icke äro för knappt tillmätta.

Jag hyser den uppfattningen, att ur denna synpunkt de sakkunnigas förslag till omkostnadsstat icke torde tåla någon beskärning. Vad särskilt angår det föreslagna beloppet till resestipendier åt lärare, 3,000 kronor, torde detta väl behövas för ändamålet. För att kunna följa jordbruksvetenskapens framsteg torde det nämligen vara behövligt särskilt för lärarna i de tillämpade jordbruksämnena men även andra att med vissa mellantider företaga understundom jämförelsevis omfattande utlandsresor.

Å andra sidan torde det knappast vara motiverat att innan någon erfarenhet ännu vunnits angående högskolans medelsbehov vidtaga höjning av det utav de sakkunniga beräknade anslaget till högskolans institutioner och samlingar.

I överensstämmelse med vad förut anförts beträffande avlöningsstaten för högskolan torde även med avseende på omkostnadsstaten kunna vidtagas vissa

Kungl. Majlis proposition nr 249.

bcskärningar under övergångsåren. Detta spörsmål torde emellertid böra närmare övervägas, när ifrågavarande anslagsfråga blir aktuell.

Av undervisningsverksamheten härrörande hyresinkomster torde i överensstämmelse med vad som sker i andra liknande fall böra direkt redovisas till statsverket.

b) Lantbruks-, mejeri- oell trädgårdsinstitutet.

1. Lantbruksavdelningen.

Omkostnadsstaten för agronomkursen har av de sakkunniga ansetts böra beräknas på följande sätt.

För underhåll och komplettering av erforderlig undervisningsmateriel, för inköp av förbrukningsartiklar för undervisningen samt för bestridande av kostnaderna för erforderlig försöksverksamhet borde beräknas ett årligt anslag av

8,000 kronor. Vid uppskattning av nämnda anslag hade hänsyn icke tagits till de förbrukningsartiklar, för vilka kostnaden skäligen borde bestridas genom elevers laboratorieavgifter.

För inköp av böcker och tidskrifter samt för inbindning av böcker m. m. borde i staten upptagas ett belopp av 2,000 kronor.

Kostnaderna för elevernas exkursioner kunde uppskattas till 3,000 kronor per år.

Ehuru internatsystemet avsåges skola i fortsättningen upprätthållas vid agronomkursen, borde av förut anförda skäl även vid dylik kurs studieunderstöd till behövande, dugliga elever utgå i form av kontanta stipendiebelopp å cirka 600 kronor per år. För ändamålet borde i staten upptagas ett belopp av 4,000 kronor. Enär värdet av de fyra frielevplatser, som nu stöde till förfogande vid agronomkurs, torde kunna värderas till omkring 4,800 kronor, skulle nu föreslagna system alltså bliva något billigare för det allmänna. Vidare borde liksom vid lantbrukshögskolan understöd åt behövande studerande i vissa fall kunna utgå i form av möblerat bostadsrum med värme, lyse och städning. Förslagsvis borde 8 sådana rum gratis ställas till förfogande.

Erforderligt underhåll av byggnader och inventarier torde kräva en årlig kostnad av i medeltal 12,000 kronor.

För bränsle, lyse och elektrisk kraft torde få räknas med en utgift av 9,000 kronor om året.

Kostnaderna för städning och renhållning kunde beräknas till 6,000 kronor per år. För vård av planteringar m. m. torde böra räknas med en årlig kostnad av 1,200 kronor.

De årliga tryckningskostnaderna torde belöpa sig till omkring 1,500 kronor, och till lika stort belopp kunde kostnaderna för kontorsmateriel, annonsering m. m. uppskattas.

Utgifterna för häststallet, inberäknat avlöning åt kusk och dräng, kunde beräknas till 4,200 kronor per år.

Av övriga kostnader torde utgifterna för styrelsens sammanträden böra upptagas med 900 kronor, arvode åt läkare samt medicin m. m. med 700 kronor samt avgifter för hästförsäkring ävensom för brandförsäkring av anstaltens inventarier, undervisningsmateriel och bibliotek med 600 kronor.

För bestridande av diverse utgifter vid undervisningsanstalten torde slutligen ett belopp av 1,000 kronor böra stå till förfogande.

I det föregående hade framhållits önskvärdheten utav, att kompletterande undervisning i naturvetenskapliga ämnen och eventuellt även i språk och matematik anordnades genom det allmännas försorg för sådana studerande vid

Bihang till riksdagens protokoll 1980. 1 sami• 212 käft. (Nr 24o). 19

Högre lantbruk sundervisningssakkunniga.

290 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

agronomkurs, som önskade vinna inträde vid lantbruksliögskolan. För ändamålet torde ett belopp av förslagsvis 5,000 kronor böra ställas till förfogande. Ifrågavarande anslag syntes kunna upptagas i agronomkursens omkostnadsstat.

Omkostnadsstaten för agronomkursen skulle sålunda i anslutning till vad de sakkunniga ovan anfört erhålla följande utseende:

Omkostnadsstat.

Undervisningsmateriel och försöksverksamhet .

Biblioteket................

Exkursioner................

Elevstipendier...............

Underhåll av byggnader och inventarier ....

Bränsle och lyse m. m............

Städning och renhållning..........

Planteringar................

Trycksaker ................

Kontorsutgifter..............

Häststallet m. m..............

Styrelsen.................

Läkare och medicin ............

Försäkringsavgifter.............

Diverse utgifter..............

Särskild undervisning i vissa gymnasieämnen .

. . . . 8,000: —

. . . . 2,000: — . . . . 3,000: — . . . . 4,000: —

. . . . 12,000: —

. . . . 9,000: —

. . . . 6,000: —

. . . . 1,200: —

. . . . 1,500: —

. . . . 1,500: —

. . . . 4.200: —

. . . . 900: —

. . . . 700: —

. . . . 600: —

. . . . 1,000: —

• _l 5)000^ — Kronor 60,600: —

Liksom i fråga örn lantbruksliögskolan hava de sakkunniga även beträffande agronomkursen räknat med vissa hyresinkomster. Enär vid agronomkursen förutsatts, att internatsystemet skulle tillämpas, komma i detta fall hyresavgifterna från elever att uppgå till jämförelsevis stort totalbelopp. Ifrågavarande inkomster hava av de sakkunniga upptagits med nedanstående belopp.

Hyresinkomster lid agTonomkurseii.

Bostadsrum för elever, 48 å 200: —..........

Bostäder för vaktmästare, 3 å 400: —.........

» » lärare, 5 å 1,200: —...........

. . . 9,600: —

. . . 1,200: —

. . . 6,000: —

Kronor 16,800: —

2. Mejeriavdelningen.

De årliga kostnaderna för mejeriundervisningen — utom löner — hava av de sakkunniga ansetts kunna beräknas på följande sätt:

Omkostnadsstat.

Institutioner och samlingar................... 1 5,000: -—

Bibliotek........................... 1,000: —

Exkursioner.......................... 500: —

Elevstipendier: 2 å omkring 600 kronor i den högre kursen samt 4 å omkring 500 kronor i den lägre kursen............... 1 2 3,200: —

1 I aaslaget till institutioner hava icke inberäknats de kostnader för förbrukningsartiklar, som synas böra bestridas av eleverna själva (laboratorieavgifter m. m.).

2 Därjämte böra enligt de sakkunnigas mening 2 elever i den högre kursen samt 5 elever i den lägre kursen kunna komma i åtnjutande av fri bostad med uppvärmning, lyse och städning.

Kungl. Maj:ls proposition nr 2-b9.

291 Underhåll av byggnader och inventarier (avser ej själva mejerilokalerna) 2,500: —

Bränsle och lyse........................ 4,000: —

Städning och renhållning.................... 2,000: —

Trycksaker.......................... 500: —

Kontorsutgifter........................ 500: —

Läkare och medicin...................... 300: —

Försäkringsavgifter....................... 200: —

Diverse utgifter....................... . 400: —

Kronor 20,100: —

Därjämte hava de sakkunniga föreslagit, att anslaget till mejeriet för minskade inkomster på grund av försöksverksamhet m. m. höjes från nuvarande

5,000 kronor till 8,000 kronor. De årliga allmänna omkostnaderna för mejeriundervisningen skulle sålunda böra beräknas till 28,100 kronor.

Från nämnda omkostnadssumma bör emellertid enligt de sakkunnigas mening avdrag göras för vissa av internatsystemet härrörande inkomster ävensom för hyresavgifter från lärare och tjänstepersonal. Ifrågavarande inkomster synas skäligen kunna beräknas uppgå till följande belopp:

Avgifter från 7 elever i högre kursen och 2 instruktionsmejerister för möblerad bostad med uppvärmning, lyse och städning å 200 kronor . Avgifter från 17 elever i lägre kursen för liknande förmåner å 125 kronor

Avgifter från två professorer för bostad å 1,200 kronor........

Avgifter från maskinist och förste mejerist för bostad med uppvärmning

och lyse å 400 kronor.....................

Avgifter från mejerska och städerskor för bostäder med uppvärmning och lyse...........................

1,800: — 2,125: — 2,400: —

800: —

500: —

Kronor 7,625: —

Det verkliga beloppet av årliga allmänna omkostnader för mejeriundervisningen skulle sålunda böra uppskattas till 20,475 kronor.

3. Trädgårdsavdelningen.

För trädgårdsavdelningen hava de sakkunniga föreslagit följande omkostnadsstat.

Omkostnadsstat.1

Samlingar, försöksverksamhet m. m................ 2,000: —

Bibliotek......................... 800: —

Exkursioner.......................1,000: —

Två stipendier för elever i högre kursen...........• . , . 1,200: —

Underhåll av byggnader och inventarier........... 2,500: —

Bränsle och lyse...................3,500: -—

Städning och renhållning................... 1,500: —

Trycksaker......................... 500: —

Kontorsutgifter........................ 400: —

1 I onikostnadsstaten Ilar icke upptagits kostnad för kost m. lii. åt elever vid den lägre trädgårdsskolan, vilken kostnad bör kompenseras av värdet ntav ifrågavarande elevers arbete i trädgårdarna.

292 Kungl. Maj:is proposition nr 2^9.

Yttranden.

Läkare och medicin Försäkringsavgifter Pensionsavgifter . Diverse utgifter .

300: — 100: — 1 300: — 400: —

Kronor 14,500: —

Liksom i det föregående visade sig vara fallet vid lantbruks- och mejeriundervisningen, bör enligt de sakkunnigas uppfattning även vid trädgårdsundervisningen kunna räknas med vissa hyresinkomster. Dessa synas skäligen kunna beräknas på följande sätt:

Bostadsrum med uppvärmning, lyse och städning för elever i den högre

kursen,1 2 8 st.3 å 200: —-.................... 1,600: —

Bostad med bränsle för huvudläraren (föreståndaren)........ 1,200: —

Bostad för vaktmästare..................... 400: —

Kronor 3,200: —

De verkliga årliga kostnaderna för trädgårdsundervisningen — utom löner — skulle sålunda kunna förväntas uppgå till 11,300 kronor.

Sammanfattning.

De sakkunniga hava föreslagit, att beträffande årliga omkostnader utom löner bör för varje avdelning uppgöras särskild stat. Ifrågavarande kostnader torde enligt vad de sakkunniga kunnat finna icke till sin storlek röna nämnvärt inflytande därav, att de olika avdelningarna organisatoriskt sammankopplas. I överensstämmelse med vad förut anförts, hava sålunda omkostnadsstaterna för de olika avdelningarna upptagits med följande slutsummor:

1) för lantbruksavdelningen

2) » mejeriavdelningen .

3) » trädgårdsavdelningen

....... 60,600: —

....... 28,100: —

....... 14,500: —

Summa kronor 103,200: —

Såsom i det föregående angivits, hava de sakkunniga slutligen räknat med vissa inkomster för institutet i form av hyresavgifter m. m. Ifrågavarande inkomster hava uppskattats till följande belopp:

1) för lantbruksavdelningen

2) » mejeriavdelningen .

3) » trädgårdsavdelningen

....... 16,800: —

....... 7,625: —

...... 3,200: --

Summa kronor 27,625: —

Förslaget till omkostnadsstat för Alnarpsinstitutets olika avdelningar har berörts endast av lärarrådet vid Alnarp, som funnit det av de sakkunniga föreslagna anslaget till exkursioner, 3,000 kronor, mycket för lågt och föreslagit dess höjande till det dubbla.

1 Befattning såsom ordinarie ämneslärare vid trädgårdsundervisningen förutsattes vara — liksom nu är förhållandet — förenad med pensionsrätt i statens pensionsanstalt. Huvudmannens avgift för ifrågavarande pensionering kan beräknas till i runt tal 100 kronor örn året för varje dylik befattningshavare.

8 Vid den lägre trädgårdsskolan åtnjuter ordinarie elev enligt reglementet för ifrågavarande skola avgiftsfri undervisning, kost, bostad, bränsle, lyse och läkarvård.

3 De återstående två bostadsrummen beräknas skola kostnadsfritt ställas till förfogande åt behövande elever vid den högre trädgårdskursen.

Kungl. Majlis proposition nr 2i9.

293 Lärarrådet ville jämväl fästa uppmärksamheten på, att ett representationsanslag av lämplig storlek borde ställas till styrelsens förfogande. Genom Alnarps läge invid den internationella trafikledens stora stråkväg finge Alnarp mottaga besök av ett mycket stort antal utlänningar, som önska taga kännedom om jordbruksförhållandena i vårt land. Lärarrådet, som ansåge att representationsanslag redan ur synpunkten av internationell hövlighet vore i hög grad påkallat, ville erinra om att i 1928 års statsverksproposition föresloges ett dylikt anslag till Flyinge hingstdepå och stuteri.

Beträffande omkostnadsstaten för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut synes mig i tillämpliga delar gälla vad jag förut anfört i motsvarande ämne med avseende på lantbrukshögskolan. Icke heller i detta fall har jag funnit anledning till anmärkning mot de sakkunnigas beräkningar. Dock håller jag icke för osannolikt, att det föreslagna beloppet till exkursioner vid agronomkursen rätt snart kan behöva höjas. Något särskilt representationsanslag anser jag mig för närvarande icke kunna tillstyrka.

I anslutning till vad jag i det föregående föreslagit torde emellertid tvenne av de i förberörda omkostnadsstater upptagna poster böra utgå. Den ena av dessa avser särskild undervisning i vissa gymnasieämnen för sådana studerande i agronomkurs, som kunna önska vinna inträde vid lantbrukshögskolan. Denna utgiftspost har i förslaget upptagits med 5,000 kronor. Såsom jag förut anfört, torde sagda undervisning lämpligare böra förläggas till en genom statsmakternas medverkan anordnad särskild kurs, direkt avsedd att förbereda för inträde vid högskolan och öppen jämväl för sådana icke-studenter, som ej genomgått agronomkurs. Frågan om anordnandet av dylik kurs är emellertid i behov av ytterligare utredning, varför förslag i ärendet icke nu kan föreläggas riksdagen.

Den andra av ifrågavarande poster avser pensionsavgifter vid trädgårdsavdelningen och har upptagits med 300 kronor. Sedan jag i det föregående hemställt, att de ordinarie ämneslärarna vid trädgårdsundervisningen inordnas i den allmänna löneplanen, torde konsekvensen bliva, att huvudmannens avgift för dessa lärares pensionering icke behöver upptagas i omkostnadsstaten.

Efter dessa förändringar uppgå de beräknade slutsummorna för de olika undervisningsavdelningarnas vid Alnarp omkostnadsstater till följande belopp:

1) för lantbruksavdelningen

2) » mejeriavdelningen .

3) » trädgårdsavdelningen

....... 55,600: —

....... 28,100: —

....... 14,200: —

Summa kronor 97,900: —

10. Övergången från nuvarande förhållanden till ovan föreslagen fonn för högre lantbruksundervisning.

De sakkunniga hava betonat, att det vore angeläget att erforderliga reformer i fråga örn den högre lantbruksundervisningen snarast möjligt komme till utförande. Med utgångspunkt från att 1928 års riksdag skulle fatta beslut i frågan i huvudsaklig överensstämmelse med det framställda förslaget höllö de

Departe-

mentschef?».

Högre Juni bruksundervisuings siikki) lin ifra.

294 Kungl. Maj:ts proposition nr ,24.9.

sakkunniga sålunda före, att undervisningen vid den till Ultuna förlagda lantbrukshögskolan borde taga sin början den 1 november 1929. Enär frågan emellertid av olika anledningar kommit att föreläggas först 1930 års riksdag, har i det följande vid redogörelse för de sakkunnigas förslag till olika övergångsbestämmelser de angivna årtalen ersatts med andra, som ligga två år längre fram i tiden. I överensstämmelse härmed skulle undervisningen vid högskolan taga sin början den 1 november 1931.

De sakkunniga liava först till behandling upptagit frågan örn själva undervisningens omläggning. Deras förslag i denna del innebär —- med två års förskjutning i tid ---. följande.

När högskolan skall börja sin verksamhet är det enligt de sakkunnigas mening nödvändigt, att vissa av de byggnadsarbeten vid Ultuna, för vilka förut redogjorts, äro avslutade. Sålunda böra, bland annat, nu förefintliga institutionsbyggnader därstädes hava hunnit omändras för tillgodoseende av sitt ändamål vid högskolan. För beredande av möjlighet härtill har ansetts böra bestämmas, att efter läsåret 1929—1930 ytterligare elever vid agronomkursen vid Ultuna icke skola intagnas. Däremot synes ettårig konsulentkurs böra kunna anordnas vid institutet jämväl under läsåret 1930—1931, men ej senare. I överensstämmelse härmed bör räknas med följande kategorier av studerande vid Ultuna under nedan angivna undervisningsår:

1929— 1930: elever tillhörande båda årsavdelningarna (äldre och yngre) vid agronomkurs enligt nuvarande system samt konsulentkurs;

1930— 1931: elever tillhörande äldre årsavdelningen av agronomkurs enligt nuvarande system samt konsulentkurs;

1931— 1932: studerande inskrivna vid högskolan hösten 1931;

1932— 1933: studerande inskrivna vid högskolan hösten 1931 och 1932; samt

1933— 1934: studerande inskrivna vid högskolan hösten 1931, 1932 och 1933.

Genom att på nu antytt sätt hålla antalet studerande vid Ultuna lägre under

övergångsåren, vunnes icke blott ökade möjligheter att såsom redan berörts på jämförelsevis kort tid genomföra byggnadsprogrammet för högskolan samtidigt med att undervisning påginge utan även större förutsättningar att på ett tillfredsställande sätt ordna lärarfrågan vid högskolan.

Vid Alnarp bör agronomkurs enligt det nya systemet taga sin början den 1 november 1931. Till skillnad från förhållandet vid Ultuna bör emellertid elever vid agronomkurs enligt nuvarande system vinna inträde vid Alnarp även hösten 1930. Elev, som hösten 1929 vunnit inträde vid agronomkurs vid Ultuna eller Alnarp, bör erhålla möjlighet att under studieåret 1931—1932 genomgå konsulentkurs. Enär dylik kurs icke lämpligen syntes kunna förläggas till Ultuna nämnda år, torde ali konsulentundervisning — jordbruks-, husdjurs- och mejerilinje — under läsåret 1931—1932 böra koncentreras till Alnarp. Senare torde konsulentkurs icke böra anordnas, och de elever, som hösten 1930 önskade vinna inträde vid agronomkurs, böra sålunda före antagandet underrättas örn att de icke torde kunna beredas tillfälle att erhålla ytterligare utbildning i konsulentkurs

Den omorganiserade undervisningen vid mejeriinstitutet bör taga sin början den 1 november 1932. Undervisningsåren 1930—1931 och 1931—1932 bör såsom tidigare högre undervisning på ifrågavarande område meddelas inom konsulentkursens mejerilinje.

Slutligen syntes undervisningen vid i råd gärd sins t i tu tel böra taga sin början den 1 november 1933.

I överensstämmelse med vad ovan anförts bör sålunda räknas med följande kategorier av studerande vid Alnarp under nedan angivna undervisningsår:

Kungl. Majda proposition nr 24-9.

1929— 1930: elever tillhörande båda årsavdelningarna (äldre och yngre) vid agronomkurs enligt nuvarande system samt konsulentkurs (även på mejerilinjen) ;

1930— 1931: lika som under läsåret 1929—1930;

1931— 1932: elever tillhörande äldre årsavdelning vid agronomkurs enligt nuvarande system, yngre årsavdelning vid agronomkurs enligt det nya systemet samt konsulentkurs på samtliga tre studielinjer;

1932— 1933: elever tillhörande båda årsavdelningarna vid agronomkurs enligt det nya systemet samt första årsavdelningen vid den nya mejerikursen; samt

1933— 1934: elever tillhörande båda årsavdelningarna vid agronomkurs enligt det nya systemet, båda årsavdelningarna vid den nya högre mejerikursen samt första årsavdelningen vid deli nya högre trädgårdskursen (vid sistnämnda kurs böra, såsom förut motiverats, elever åtminstone tillsvidare vinna inträde endast vartannat år).

Med avseende på lärår frågan under övergångstiden hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande (vissa justeringar på grund av framflyttningen i tid äro vidtagna).

Under förutsättning av att lantbruk silö g skolan började sin verksamhet den 1 november 1931, erfordrades för undervisningens bedrivande under första året, att fem av professorsbefattningarna vid nämnda tidpunkt vore tillsatta, nämligen i lantbrukskemi, i lantbruksbotanik, i marklära, i kulturteknik samt i husdjurens anatomi och fysiologi. Övriga professorsbefattningar borde tillsättas vid sådan tid, att innehavarna av befattningarna kunde börja undervisningen den 1 november 1932. Visserligen upptoge det av de sakkunniga uppgjorda approximativa förslaget till undervisningsplan för undervisningen till ämbetsexamen under första året även någon undervisning i lantbruksekonomi. Enär nämnda undervisning vore av mindre omfattning, torde emellertid beträffande första undervisningsåret vid högskolan sådan jämkning i undervisningsplanen böra ske, att professorsbefattningen i lantbruksekonomi behövde tillträdas först från och med den 1 juli 1932. Med hänsyn till önskvärdheten av att professor, >om även skulle vara föreståndare för institution, sattes i tillfälle att medverka vid iordningställande av institutionen i fråga, torde utnämningen böra ske från och med den 1 juli samma år vederbörande professor hade att börja undervisningen. Följaktligen borde feni professorer utnämnas från och med den 1 juli 1931 och fem från och med den 1 juli 1932. Avlöningsmedel torde i förhållande härtill böra göras tillgängliga från och med budgetåret 1931/1932. Skulle det emellertid bliva möjligt att tillsätta här avsedda tjänster i ovan nämnd ordning, torde medgivande böra utverkas, att åtgärder i god tid före befattningarnas tillträdande vidtoges för deras besättande.

Från och med den 1 november 1931 borde de nuvarande professorsbefattningarna vid Ultuna indragas och innehavarna därav uppföras på indragningsstat. Ifrågavarande befattningshavare borde dock åläggas att vid behov meddela viss undervisning vid högskolan, varigenom någon besparing kunde ske i fråga om arvoden åt speciallärare vid högskolan. De befattningshavare, som uppfördes å indragningsstat, borde erhålla full lön och tjänstgöringspenningar jämte tillfällig löneförbättring samt dyrtidstillägg enligt grunder, som gällde för löner utgående från allmänna indragningsstaten. På indragningsstat skulle behöva uppföras två professorer.1

Vad angår lantbruksinstitutet vid Alnarp, torde undervisningsskyldigheten under läsåret 1931—1932 bliva av den omfattning för de föreslagna fast an-

1 Vid den av de sakkunniga förutsatta tidpunkten (1 november 1929) fyra professorer.

296 Kungl. Majlis proposition nr 2-^9.

ställda lärarna, att sex av lektoraten, nämligen i kemi oell marklära, i jordbrukslära och kulturteknik, i redskapslära och fysik, i husbyggnadslära, i husdjurslära samt i lantbruksekonomi, borde upprättas från och med den 1 november 1931. I ämnena botanik och zoologi bleve undervisningens omfattning, intill dess den högre trädgårdsundervisningen toge sin början, av jämförelsevis ringa omfattning, och det i nämnda ämnen föreslagna lektoratet torde därför icke böra inrättas förrän från och med den 1 november 1933. Under läsåren 1931—1932 och 1932—1933 borde undervisningen uti ifrågavarande ämnen ombesörjas av speciallärare.

I fråga örn mejeriinstitutets fast anställda lärare hade icke föreslagits någon ändring beträffande antal och tjänsteställning. På grund därav borde det vara angeläget, att den för närvarande vakanta professorsbefattningen i mejerilära och mejeriekonomi snarast besattes med ordinarie innehavare, för att undervisningen å detta område även under övergångstiden måtte bliva fullt tillfredsställande. Att utnämna denna professor på de gamla anställningsvillkoren för att därefter ett år senare genomföra ny lönereglering för honom hade synts de sakkunniga föga ändamålsenligt. De sakkunniga ansåge sålunda, att de båda professorsbefattningarna vid mejeriinstitutet borde löneregleras enligt lönegraden B 30 från och med början av budgetåret 1931/1932 ävensom att ovannämnda vakanta professur besattes med ordinarie innehavare från och med den 1 juli 1931. Härför talade även den omständigheten, att ifrågavarande befattningshavare under tiden för mejeriets örn- och tillbyggnad borde hava att övervaka arbetet med inredning av olika institutioner för det nya mejeriinstitutet.

Slutligen borde huvudlärarbefattningen i ekonomisk trädgårdsodling och de tre ordinarie ämneslärarbefattningama vid trädgårdsinstitutet tillsättas från och med den 1 november 1933.

I likhet med vad ovan framhållits i fråga örn lantbrukshögskolan torde även beträffande ifrågakommande befattningar vid Alnarp böra utverkas medgivande att i god tid före befattnings tillsättande vidtaga vederbörliga åtgärder härför.

Såsom en följd av ovan föreslagna anordningar syntes följande åtgärder böra vidtagas. Professorsbefattningarna vid Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut, med undantag för de båda i mejeriämnen, borde indragas från och med den 1 november 1931. Av de sålunda till indragning föreslagna sju professorsbefattningarna vore vid denna tid tre vakanta.1 Av de fyra återstående professorsbefattningarna torde tre, nämligen i jordbrukslära och lantbruksekonomi, i husdjurslära samt i kemi och geologi, böra uppföras på övergångsstat. Innehavarna av nämnda befattningar borde åläggas att bestrida den undervisningsskyldighet, som vore förenad med närmast jämförbara lektorat, nämligen beträffande lektoratet i:

jordbrukslära och kulturteknik: professorn i jordbrukslära och lantbruksekonomi, !j'

husdjurslära: professorn i husdjurslära, samt

kemi och marklära: professorn i kemi och geologi.

En dylik anordning torde enligt gällande avlöningsvillkor vederbörande befattningshavare vara skyldiga att underkasta sig. Emellertid syntes det icke vara troligt, att de ifrågavarande befattningshavare, vilkas professurer icke innefattade samma ämneskombinationer som motsvarande lektorat, personligen vore i stånd att övertaga den nu ifrågasatta undervisningsskyldigheten. Detta gällde ämnet kulturteknik i lektoratet i jordbrukslära och kulturteknik samt ämnet husdjurens anatomi och fysiologi i lektoratet i husdjurslära. Under-

1 Ben 1 november 1929 voro två professorsbefattningar vakanta.

Kungl. Majlis proposition nr 249.

visningen i anatomi och fysiologi torde i stället kunna åläggas laboratorn i ämnet, vilken nedan föresloges skola överföras å indragningsstat, under det att undervisningen i kulturteknik tillsvidare torde böra uppdragas åt speciallärare. Givetvis borde icke uppförandet av ifrågavarande befattningshavare å övergångsstat innebära hinder för någon av dem att, örn han till äventyrs så skulle önska, övergå på ny lönestat.

Återstående professor, nämligen i hästskötsel samt husdjurens hälso- och sjukvård, ävensom laboratorn i anatomi och fysiologi torde böra uppföras å indragningsstat med den tjänstgöringsskyldighet, som kunde befinnas lämplig. Därvid syntes vara önskvärt, att tjänstgöringsskyldigheten finge avse, bland annat, lämplig del av undervisningen vid hovbeslagsskolan ävensom att. professorn i hästskötsel m. m. allt fortfarande finge utöva den närmaste ledningen av nämnda skola. I fråga örn löneförmåner för nämnda båda befattningshavare borde gälla vad i motsvarande avseende ovan sagts beträffande lantbrukshögskolan.

Vid nuvarande trädgårdsskolan vid Alnarp anställd föreståndare ävensom övriga ordinarie lärare borde i behörig tid uppsägas från sina befattningar till den 1 november 1933.

De sakkunniga ville alltså föreslå, att vid de båda lantbruksinstituten överfördes på övergångsstat tre professorer samt på indragningssat tre professorer och en laborator.1 Detta innebure, att vad de på övergångsstat uppförda beträffade i viss mån överkvalificerad arbetskraft komme att behöva användas under en övergångsperiod. I fråga örn de befattningshavare, som föresloges uppförda å indragningsstat och som till äventyrs skulle komma att kvarstå någon längre tid där, kunde emellertid övervägas, örn icke sådana bestämmelser kunde träffas, att vederbörande, som så önskade, skulle mot någon nedsättning i avlöningsförmånerna kunna befrias från ali undervisningsskyldighet.

I sammanhang med lärarfrågans ordnande står spörsmålet om särskilda anordningar för första tillsättande av professurer. Härom hava de sakkunniga anfört följande.

De sakkunniga hade i det föregående föreslagit, att vid lantbrukshögskolan lärarkollegiet skall vidtaga åtgärder för tillsättande av professorsbefattning vid högskolan, vari inginge, bland annat, utseende av sakkunniga för bedömande av sökandens kompetens till befattningen. Första gången professorsbefattningar skulle tillsättas vid högskolan saknade denna emellertid lärarkollegium, och även sedan något år förflutit och åtskilliga av professurerna blivit besatta, torde lärarkollegiet vara så fåtaligt, att det vore mindre väl ägnat att ensamt handhava ifrågavarande uppgift. De sakkunniga ansåge,^att vid tiden för högskolans upprättande lärarkollegiets uppgift — i vad avsåge tillsättandet av ordinarie lärare — borde övertagas av en korporation, bestående av avdclningsföreståndarna vid centralanstalten oell förstärkt med representanter från annat håll för de undervisningsämnen, som icke vore på ett tillfredsställande sätt representerade genom nämnda avdelningsföreståndare. I den mån professorer blivit utnämnda vid högskolan, borde de äga säte och stämma i omförmälda korporation. När lärarkollegiets ledamotsantal blivit tillräckligt stort, borde det ensamt övertaga ifrågavarande uppgift. Nu antydda arrangemang vore sålunda endast avsett att vara tillfälligt; de sakkunniga beräknade dess varaktighet till två år. Det torde vara lämpligt, att

1 Enligt det ursprungliga förslaget (avseende tidpunkten 1 november 1929) skulle fyra professorer överföras på övergångsstat samt, fem professorer och en laborator på indragningsstat. Minskningen beror på att under tiden 1 november 1929—1 november 1931 ytterligare tre professorer vid lantbruksinstituten komma att Idiva pensiousinässiga.

298 Kungl. Maj:ts proposition nr 2h9.

Yttranden.

Kungl. Majit, som borde äga att utfärda de närmare bestämmelserna för här angivna förfarande, i sinom tid bestämde tidpunkten, när berörda anordning skulle upphöra.

Av nedan anförda skäl liava de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå särskilda stipendier för utbildning av blivande lärare vid högskolan.

Enligt de sakkunnigas ovan framställda förslag återstode jämförelsevis kort tid, till professorsbefattningarna vid lantbrukskögskolan borde besättas. Med hänsyn därtill torde det icke vara lämpligt eller ens praktiskt genomförbart att vidtaga särskilda anstalter till främjande av utbildningen av ifrågavarande lärarkrafter. De sakkunniga hade därför icke ansett sig böra föreslå, att särskilda studiestipendier ställdes till förfogande för nämnda ändamål. Dock borde det givetvis i särskilda fall vara möjligt för nu avsedda vetenskapsmän att för utländska studier erhålla understöd ur det ordinarie reservationsanslaget till reseunderstöd för lantbrukets studerande.

Angående styrelsens utseende och sammansättning under övergångsåren hade de sakkunniga föreslagit följande anordningar.

För lantbrukshögskolan torde böra finnas en interimstyrelse för tiden 1 juli .1930—31 oktober 1931. Såsom sådan syntes kunna fungera styrelsen för lantbruksinstitutet vid Ultuna, förstärkt med representant för universitet och centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet. Högskolans ordinarie^ styrelse, sammansatt på sätt i det föregående föreslagits, borde förordnas vid sådan tidpunkt, att den kunde träda i funktion från och med den 1 november 1931. Med hänsyn därtill, att lärarkollegiet vid nämnda tid kunde beräknas vara jämförelsevis fåtaligt, torde lärarkollegiets representant i styrelsen — liksom också rektor -— första gången böra utses endast för det närmaste undervisningsåret.

I anledning av de sakkunnigas förslag, att vissa ordinarie lärare vid lantbruksinstituten i samband med den högre lantbruksundervisningens omorganisation skulle uppföras på indragningsstat, bär allmänna civilförvaltningens lönenSmnd erinrat, hurusom senast vid den år 1926 genomförda personalminskningen i statsdepartement å indragningsstat uppfördes allenast sådana innehavare av till indragning beslutade befattningar, vilka helt och hållet befriades från vidare tjänstgöringsskyldighet. Samma förfaringssätt syntes ock böra tillämpas i förevarande fall. I enlighet härmed syntes av ifrågavarande lärare endast de befattningshavare böra överföras till allmänna indragningsstaten, vilka kunde beräknas icke erhålla sysselsättning efter den nya ordningens genomförande, samt de övriga med oförändrade löneförmåner uppföras å övergångsstat. Statskontoret har anfört samma synpunkter på denna fråga som lönenämnden.

I övrigt hava de av de sakkunniga föreslagna övergångsbestämmelserna icke föranlett anmärkning i något av de inkomna yttrandena.

Emellertid hava från vissa håll uttalats önskemål örn ytterligare en övergångsbestämmelse, innebärande möjlighet för studerande, som avlagt agronomexamen enligt nu gällande regler, att inom viss tidrymd utan alltför betungande villkor vinna inträde vid lantbrukshögskolan.

Sålunda har lantbruksakademien framhållit, att billigheten syntes fordra att före lantbrukshögskolans inrättande avlagd agronomexamen medförde för

Kungl. Majlis proposition nr 2^9.

några år framåt samma rätt till inskrivning viel högskolan som förut viel konsulentkurs. Inspektören för lantmannaskolorna har ansett det vara rimligt och önskvärt, att vissa anordningar vidtoges varigenom de som avlagt agronomexamen enligt nuvarande system under de sista 10—15 åren utan alltför stora kostnader och tidsutdräkt skulle kunna avlägga agronomisk ämbetsexamen.

Lärarrådet vid Ultima har framhållit, att då det för närvarande funnes åtskilliga utexaminerade agronomer, som ägde kompetens för inträde i konsulentkurs men sådan efter högskolans inrättande ej längre skulle förekomma, det syntes lärarrådet billigt, att någon lättnad bereddes dem i fråga om tillträde till högskoleundervisning. Lärarrådet ville därför föreslå, att agronom med sådan kompetens måtte under en Övergångstid av fem år från nuvarande agronomundervisnings upphörande kunna antagas till ordinarie elev vid högskolan, örn han ägde de stadgade kunskaperna i matematik och tillräckliga insikter i tyska och engelska för studiet av facklitteratur. — I detta yttrande har institutets styrelse instämt.

Liknande synpunkter på denna fråga hava framförts jämväl av Sveriges lantbruk slör ar förbund samt Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Jag anser det vara synnerligen önskvärt, att den nu föreslagna omorganisationen av den högre lantbruksundervisningen genomföres så snart lämpligen kan ske. De sakkunnigas förslag till organisationsplan torde i sådant hänseende närma sig gränsen för vad som är praktiskt genomförbart, och jag finner mig därför böra tillstyrka, att det lägges till grund för de närmaste organisationsåtgärderna med avseende på de nya undervisningsanstalterna.

Yad de sakkunniga föreslagit beträffande själva undervisningens omläggning vid Ultuna och Alnarp anser jag vara lämpligt. Förslaget innebär, bland annat, att de första studerandena skola inskrivas vid lantbrukshögskolan och den omorganiserade agronomkursen hösten 1981, vid den omorganiserade högre mejerikursen hösten 1932 samt vid den nyinrättade högre trädgårdskursen hösten 1933.

Såsom ett led i ordnandet av lärarfrågan vid den omorganiserade högre lantbruksundervisningen anser jag i likhet med de sakkunniga, att samtliga de nuvarande professorsbefattningarna vid lantbruksinstituten utom de två i mejeriämnen vid Alnarp böra indragas från och med den 1 november 1931. Samtidigt bör även laboratorsbefattningen vid Alnarp indragas. Av de sålunda indragna befattningarna torde vid nämnda tidpunkt följande kunna väntas vara besatta med ordinarie innehavare, nämligen vid Ultuna professurerna i veterinärlära samt i kemi och geologi och vid Alnarp professurerna i jordbrukslära och lantbruksekonomi, i liusdjurslära, i hästskötsel och hovbeslagslära samt i kemi och geologi ävensom laboratorsbefattningen i anatomi och fysiologi. För närvarande äro därutöver professorsbefattningarna i botanik och zoologi samt i byggnadslära och kulturteknik med fältmätning vid Ultuna ävensom professorsbefattningen i fysik och redskapslära vid Alnarp besatta med ordinarie innehavare, men dessa tre professorer hava samtliga uppnått pensionsåldern före den 1 november 1931.

Beträffande de ifrågavarande befattningshavare, som kunna förväntas vara i tjänst den 1 november 1931 hava do sakkunniga föreslagit, att vissa skola

Departe-

mentschefen.

300 Kungl. Majlis proposition nr 2hQ.

överföras på övergångsstat och andra till allmänna indragningsstaten. Enär emellertid var och en av dessa befattningshavare torde efter den högre lantbruksundervisningens omorganisation i större eller mindre utsträckning kunna utnyttjas för ifrågavarande undervisning, finner jag mig i anslutning till vad statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd uttalat i ämnet böra föreslå, att samtliga nu avsedda befattningshavare överföras på övergångsstat.

Vad de sakkunniga anfört i fråga örn tillsättandet av professurerna vid högskolan samt lektoraten vid Alnarp anser jag lämpligt. I överensstämmelse härmed föreslår jag, att professorsbefattningarna vid högskolan i lantbrukskemi, i lantbruksbotanik, i marklära, i kulturteknik samt i husdjurens anatomi och fysiologi tillsättas från och med den 1 juli 1931. Av dessa torde dock i anslutning till vad tidigare anförts de två förstnämnda befattningarna böra tills vidare tillsättas på förordnande. Från och med den 1 november 1931 böra sex av lektoraten vid Alnarp tillsättas, nämligen i kemi och marklära, i jördbrukslära, i redskapslära och fysik, i husbyggnadslära, i husdjurslära samt i lantbruksekonomi. Övriga fem professorsbefattningar vid högskolan böra tillsättas från och med den 1 juli 1932 och den återstående lektorsbefattningen vid Alnarp från och med den 1 november 1933.

Enär de lärarbefattningar, som enligt vad nu anförts böra tillsättas under år 1931 torde få ledigförklaras redan under tiden för nästkommande budgetår torde det vara lämpligt, att riksdagen bemyndigar Kungl. Maj :t att vidtaga erforderliga åtgärder för ifrågavarande lärarbefattningars tillsättande.

Jag ansluter mig till de sakkunnigas förslag, att de båda professorsbefattningarna i mejeriämnen vid Alnarp löneregleras enligt lönegrad B 30 från och med den 1 juli 1931 ävensom att den av berörda professurer, som nu är vakant, besättes med ordinarie innehavare från samma tid. Jämväl beträffande sistnämnda befattning torde Kungl. Majit böra bemyndigas att redan under tiden för nästkommande budgetår vidtaga åtgärder för tillsättandet. Jag instämmer även i den delen, att anordningar vidtagas för tillsättande av de föreslagna lärarbefattningarna vid trädgårdsundervisningen från och med den 1 november 1933.

Vidare torde erforderliga anordningar böra vidtagas för överförande av nuvarande vaktmästarbefattningar vid lantbruksinstituten på ny stat.

De sakkunniga hava vidare framställt förslag örn särskilda anordningar förutseende av sakkunniga vid det första tillsättandet av professorsbefattningar vid högskolan. Ifrågavarande förslag giver mig icke anledning till annat uttalande, än att det lämpligen torde böra ankomma på Kungl. Majit att utfärda i berörda avseende erforderliga bestämmelser.

Vad de sakkunniga anfört med avseende på utbildning av lärarkrafter för lantbrukshögskolans behov föranleder inget uttalande från min sida.

Enär jag tidigare föreslagit, att Kungl. Majit skall utse de ledamöter av högskolans styrelse, vilka icke äro sjävskrivna på grund av tjänsteställning, torde särskilda anordningar beträffande styrelse under övergångsåren vara överflödiga. Vad de sakkunniga anfört i fråga om rektors mandattid under högskolans första år synes mig värt beaktande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2^9.

301 I anledning av i olika yttranden framkomna önskemål finner jag mig böra föreslå, att särskilda anordningar vidtagas i syfte att underlätta för vissa studerande, som utexaminerats från agronomkurs enligt nuvarande undervisningssystem, att fortsätta sin utbildning vid högskolan. I huvudsaklig överensstämmelse med lärarrådets vid Ultuna förslag i sådant hänseende vill jag alltså tillstyrka, att agronom, som utexaminerats från agronomkurs enligt nuvarande system med vitsord, som enligt nu gällande bestämmelser skulle berättiga honom till inträde å konsulentkursens jordbruks- eller husdjurslinje, må senast fem år efter avlagd agronomexamen kunna antagas såsom ordinarie elev vid lantbrukshögskolan, örn han äger de för sådant inträde stadgade kunskaperna i matematik ävensom kunskaper i tyska och engelska tillräckliga för studiet av facklitteratur. Det torde böra ankomma på högskolans ledning att överväga, vilka särskilda anordningar må kunna vidtagas till förkortande av sådana elevers studietid för examen vid högskolan. Jag vill emellertid anmärka, att elever av ifrågavarande kategori icke lämpligen torde kunna mottagas vid högskolan under dess första år, då professurerna i de tillämpade ämnena ännu icke hunnit tillsättas.

11. Anslagsbehovet för budgetåret 1930/1931.

Enär enligt vad jag i det föregående föreslagit den reformerade högre lantbruksundervisningen är avsedd att taga sin början först hösten 1931, erfordras icke för budgetåret 1930/1931 något driftkostnadsanslag för sagda undervisning utöver vad jag tidigare i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln, punkterna 13—16, äskat för lantbruksinstituten vid Ultuna och Alnarp. Däremot är det behövligt, att medel redan under nämnda år stå till förfogande för vissa arbeten med iordningställande av erforderliga lokaler för undervisningen samt för dessas inredning och utrustning.

De sakkunniga hava föreslagit, att erforderliga byggnadsarbeten utföras under en tidrymd av tre år. Beträffande ordningen mellan dylika arbeten, vilken närmast betingas av undervisningstekniska skäl, hava de sakkunniga uppgjort följande program.1

Vid Ultuna böra under tiden 1 juli 1930—30 juni 1931 erforderliga ledningar för vatten och avlopp liksom anläggning för högskolans tillgodoseende med gas komma till utförande. Vidare böra under samma tid vidtagas erforderliga omändringar och reparationer avseende nuvarande kemiska laboratoriet och agronomisk-botaniska institutionen, rektorsbyggnaden med flyglar, restaurationsbyggnaden samt bostadshuset för tjänare. Därjämte böra motsvarande arbeten i den nuvarande elevbyggnaden påbörjas. Slutligen bör under nämnda tid den nuvarande museibyggnaden flyttas, varjämte uppförandet av den stora institutionsbyggnaden för husdjurslära m. m. ävensom av demonstrationshallen påbörjas.

Av kostnaderna för ifrågavarande arbeten beräknas komma på budgetåret 1930/1931 en tredjedel av kostnaden för omändring av elevbyggnaden, en femtedel av kostnaden för uppförandet av ny institutionsbyggnad, hälften av kostnaden för uppförandet av demonstrationshall samt hela kostnaden för öv-

1 Enär de sakkunniga räknat med att ärendet skulle föreläggas riksdagen redan år 19518, hava de i det ursprungliga förslaget angivna tidpunkterna framflyttats två år.

Högre lant bruksunder visningssak kunniga.

Kungl. Majlis proposition nr 2U9.

riga förenämnda arbeten. De totala byggnadskostnaderna för högskolan för budgetåret 1930/1931 kunna sålunda uppskattas till 381,900 kronor.

Under tiden 1 juli 1931—30 juni 1932 avslutas omändringsarbetena i elevbyggnaden, demonstrationshallen färdigbygges och arbetet med uppförandet av den nya institutionsbyggnaden fortsattes. För sistnämnda ändamål torde ett belopp motsvarande tre femtedelar av de med ifrågavarande byggnads uppförande förenade kostnaderna behöva tagas i anspråk under budgetåret 1931/ 1932. För sistnämnda budgetår torde sålunda för byggnadsarbete vid Ultima behöva ställas till förfogande tillhopa 482,700 kronor.

Under tiden 1 juli 1932—-30 juni 1933 fullbordas nyssnämnda institutionsbyggnad, varjämte erforderliga arbeten med väganläggningar och planeringar utföras. För budgetåret 1932/1933 erfordras sålunda anslag för berörda ändamål örn tillhopa 145,000 kronor.

Vid Alnarp böra ifråga örn byggnader m. m. under tiden 1 juli 1930—30 juni 1931 erforderliga vatten- och avloppsledningar anordnas. Vidare böra bostadsrum inredas å restaurationsbyggnadens vind. Dessa rum böra till en början tagas i anspråk för eleverna vid mejeriskolan, nämligen under den tid, mejeriet undergår ombyggnad. Under verksamhetsåret 1930/1931 böra vidare uppföras dels bostadshus för mejeripersonal samt för vaktmästare m. fl., och dels redskapshall.

För budgetåret 1930/1931 bör för utförandet av nyssnämnda byggnadsarbeten m. lii. beräknas ett anslag av 248,800 kronor. Medel för bestridande av de på Alnarps egendom och lantbruksskola belöpande kostnaderna för vattenlednings- och avloppssystem, 83,000 kronor, böra även göras tillgängliga under nämnda budgetår.

Nästföljande verksamhetsår omändras vaktmästarbostaden i slottet för undervisningsändamål. Den nuvarande operationshallen ändras till demonstrationshall. Slutligen påbörjas arbetet med om- och tillbyggnad av mejeriet. För utförandet av sistnämnda arbete torde anslag motsvarande hälften av den beräknade totala kostnaden böra ställas till förfogande.

För budgetåret 1931/1932 bör sålunda för byggnadsarbeten vid Alnarp ett belopp av 124,000 kronor stå till förfogande.

Under tiden 1 juli 1932—30 juni 1933 avslutas byggnadsarbetet vid mejeriet. Dessutom uppföras under nämnda tid undervisningsbyggnad, växthus, redskapshall samt bostadshus för ordinarie lärare, allt avseende trädgårdsundervisningen, varjämte erforderliga ändrings- och reparationsarbeten avseende olika byggnader för trädgårdsundervisningen vidtagas.

_ För budgetåret 1932/1933 bör sålunda uppföras anslag för byggnadsarbeten vid Alnarp med 269,100 kronor.

I fråga om fördelningen av beräknade kostnader för inredning och utrustning av erforderliga undervisningslokaler samt för undervisningsmateriel hava de sakkunniga framlagt följande förslag.1

Kostnaderna för inredning och inventarier för lantbrukshögskolan hava i det föregående beräknats till 122,800 kronor. Nämnda belopp torde böra ställas till förfogande under förberörda tre budgetår, fördelat på följande sätt: budgetåret 1930/1931 22,800 kronor, budgetåret 1931/1932 60,000 kronor samt budgetåret 1932/1933 40,000 kronor.

Kostnaderna för nyanskaffning av undervisningsmateriel till lantbrukshögskolan hava beräknats till 100,000 kronor. Beloppet synes böra lika fördelas på budgetåren 1931/1932 och 1932/1933.

1 Till de i det ursprungliga förslaget angivna tidpunkterna hava av förut angivna skäl i vane särskilt fall lagts två år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i9.

303 För Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut hava kostnaderna för inredning och inventarier beräknats till sammanlagt 52,400 kronor, därav

37.000 kronor avseende mejeriinstitutet och 15,400 kronor avseende trädgårdsinstitutet. Av det totala beloppet böra 3,000 kronor —- avseende trädgårdsinstitut — ställas till förfogande redan för budgetåret 1930/1931 och återstående belopp för budgetåret 1931/1932.

För Alnarpsinstitutet har vidare räknats med engångskostnader för under- Ausningsmateriel å tillhopa 57,000 kronor, därav för lantbruksavdelningen

10.000 kronor, mejeriavdelningen 34,000 kronor och trädgårdsavdelningen

13.000 kronor. Ifrågavarande kostnader synas böra fördelas på olika budgetår på följande sätt: budgetåret 1930/1931 10,000 kronor (lantbruksavdelningen), budgetåret 1931/1932 17,000 kronor (hälften av kostnaderna för mejeriavdelningen) samt budgetåret 1932/1933 återstående del av kostnaderna eller

30.000 kronor.

Behovet av engångsanslag för den högre lantbruksundervisningen under olika budgetår har av de sakkunniga i överensstämmelse med vad ovan anförts approximativt beräknats på sätt av följande sammanställning framgår. I

Fördelningen av engiingsanslag på olika budgetår.

I det föregående har jag föreslagit, att jämväl de på Alnarps egendom belöpande kostnaderna för vatten- och avloppsledningar, 83,000 kronor, bestridas genom direkt statsanslag, samt vidare att anslag anvisas dels nied 15,000 kronor för omläggning av det elektriska ledningsnätet vid Ultuna och dels med 18,300 kronor för anordnande av varmbadinrättning vid Alnarp. Det av de sakkunniga upptagna totala engångsanslaget torde alltså böra ökas med tillhopa 116,300 kronor eller till 2,100,000 kronor.

Mot de sakkunnigas förslag, att engångskostnaderna för den högre lantbruksundervisningens omorganisation fördelas på tre budgetår, har jag ingen erinran att göra, liksom i stort sett icke heller mot den föreliggande planen till fördelning av ifrågavarande kostnader på de tro budgetåren. Emellertid torde i sistnämnda hänseende viss justering vara motiverad på grund av

1 Härtill komitier ett belopp av 83,000 kronor, utgörande kostnader för vatten- och avloppsledningar, avseende Alnarps egendom och lantbruksskola.

Departe-

mentschefen.

304 Kungl. Maj:is proposition nr 2h9.

tillkomsten av förberörda ytterligare kostnader, av vilka särskilt de som avse ledningsarbeten torde böra stå till förfogande under den allra närmaste tiden. I anslutning härtill och i övrigt av statsfinansiella skäl har jag funnit mig böra föreslå, att vissa av de kostnader, som de sakkunniga fört på byggnadsprogrammets första år, flyttas över på ett följande, nämligen beträffande högskolan, kostnaderna för iordningställande av rektorsbyggnaden med flyglar (34,000 kronor), restaurationsbyggnaden (2,000 kronor), bostadshuset för tjänare (6,000 kronor) samt demonstrationshall för exteriörlära (första hälften, 19,500 kronor), samt vidkommande Alnarp redskapshallen (72,000 kronor) och undervisningsmaterial för agronomkursen (10,000 kronor).

Engångsanslaget i anledning av den högre lantbruksundervisningens omorganisation torde alltså för budgetåret 1930/1931 böra beräknas på följande sätt.

Byggnader m. m. vid lantbrukshögskolan:

Omändring av kemiska laboratoriet.......... 58,000: —

» » agronomisk-botaniska institutionen . . . 13,100: —

» » elevbyggnaden (en tredjedel av kostnaden) 29,100: —

Flyttning och omändring av redskapshallen...... 19,200: —

Institutionsbyggnad för husdjurslära m. m.. (en femtedel

av kostnaden).................. 135,000: —

Gasanläggning................... 45,000: —

Yttre ledningar för vatten och avlopp........ 21,000: —

Omläggning av det elektriska ledningsnätet...... 15,000: —

Byggnader m. m. vid Alnarp:

Bostadshus för mejeripersonal och vaktmästare .... 68,000: —

Inredning av elevrum å restaurationsbyggnadens vind . 26, t 00: —

Centralt vattenledningssystem............125,<'00: —

» avloppsledningssystem........... 40,000: —

Inredning och inventarier:

Lantbrukshögskolan............... 22,800: —•

Alnarp..................... 3,000: —

335,400: —

259,800: —

25,800: —

Summa kronor 621,000: —

I överensstämmelse härmed skulle för budgetåret 1930/1931 erfordras ett anslag av beträffande lantbrukshögskolan (335,400 + 22,800=) 358,200 kronor och vidkommande Alnarpsinstitutet (259,800+ 3,000=) 262,800 kronor.

På sätt jag förut (sid. 6) erinrat, har i statsverkspropositionen till 1930 års riksdag, nionde huvudtiteln, för byggnadsarbeten för den högre lantbruksundervisningen beräknats för budgetåret 1930/1931 ett belopp av 621,000 kronor.

Departe-

ments-

chefens

hemställan.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

1) dels besluta, att vid Ultuna skall inrättas en lantbrukshögskola och vid Alnarp ett lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut i överensstämmelse med av mig i det föregående förordat förslag;

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

2) dels för budgetåret 1930/1931 anvisa

a) för byggnadsarbeten och andra engångskostnader avseende lantbrukshög-

skolan ett extra reservationsanslag av....................kronor 358,200;

b) för byggnadsarbeten och andra engångskostnader avseende Alnarps lantbruks-, mejeri- oell trädgårdsinstitut ett extra reservationsanslag

av .................................................. kronor 262,800;

3) dels ock bemyndiga Kungl. Majit att vidtaga under tiden 1 juli 1930— 30 juni 1931 erforderliga åtgärder för tillsättande av lärarbefattningar vid lantbrukshögskolan och Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten lämna bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Joh:s Thygesen.

Bihang till riksdagens protokoll 1980

1 sami. 212 käft. (Nr 2h9).

306 Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Utredning angående ordnande av den högre lantbruksundervisningen.....1

Utredning angående centralanstaltens och den högre lantbruksundervisningens inbördes ställning.......................... 5

1. Behovet av förbättrad högre lantbruks-, mejeri- och trädgårdsundervisning • 6

Högre lantbruksundervisning sid. 6. — Den nuvarande högre lantbruksundervisningens allmänna grunddrag sid. 6. — Tidigare utredning angående högskolemässig lantbruksundervisning sid. 9. — Högre lantbruksundervisningssakkunniga sid. 11. — Yttranden sid. 15. — Departementschefen sid. 19. — Högre mej erinander visning sid. 20. — Nuvarande anordningar sid. 20. — Högre lantbrnksundervisningssakkunniga sid. 21. — Yttranden sid. 22. — Departementschefen sid. 23. — Högre trädgårdsundervisning sid.

23. — Nuvarande anordningar sid. 23. — Tidigare utredningar sid. 24. — Högre lantbruksundervisningssakkunniga sid. 24. — Yttranden sid. 25. — Departementschefen sid. 26.

2. Huvudlinjer för undervisningens anordnande..............26

Lantbruksundervisningen sid. 27. — Undervisningens allmänna planläggning sid. 27. — Högre lantbruksundervisningssakkunniga sid. 27. — Reservation sid. 34. — Yttranden sid. 41. — Departementschefen sid. 52. — Agronomkurs sid. 55. — Inträdesfordringar sid. 55. — Högre lantbruksundervisningssakkunniga sid. 55. — Yttranden sid.

57. — Departementschefen sid. 58. — Undervisningskursens längd m. m. sid. 60. — Högre lantbruksundervisningssakkunniga sid. 60. — Yttranden sid. 61. — Departementschefen sid. 61. — Undervisning och examen sid. 61. —• Högre lantbruksundervisningssakkunniga sid. 61. — Yttranden sid. 66. — Departementschefen sid. 67. — Lantbruksliö g skolan sid. 68. — Inträdesfordringar sid. 68. — Högre lantbruksundervisningssakkunniga sid. 68.

— Yttranden sid. 71. — Departementschefen sid. 77. — Undervisning och examina sid.

80. — Högre lantbruksundervisningssakkunniga sid. 80. — Yttranden sid. 93. — Departementschefen sid. 99. — Mejeriundervisningen sid. 102. — Högre lantbruksundervisningssakkunniga sid. 102. — Yttranden sid. 105. — Departementschefen sid. 107. — Trädgårdsundervisningen sid. 109. — Högre lantbruksundervisningssakkunniga sid. 109. — Yttranden sid. 114. — Departementschefen sid. 114.

3. Undervisningens yttre organisation..................115

Högre lantbruk9undervisningssakkunniga sid. 115. — Yttranden sid. 113. — Departementschefen sid. 140.

4. Förläggning av olika undervisningsanstalter..............142

Lantbruksliö g skola och agronomkurs sid. 142. — Högre lantbrnksundervisningssakkunniga sid. 142. — Reservation sid. 148. — Yttranden sid. 150. — Departementschefen sid.

157. — En eller två agronomkurser sid. 159. — Högre lantbruksundervisningssakkunniga sid. 159. — Reservation sid. 159. — Yttranden sid. 160. — Departementschefen sid. 164.

—■ Anstalt för högre mejeriundervisning sid. 164. — Högre lantbruksundervisningssakkunniga sid. 164. —- Yttranden sid. 166. — Utredningsmännen angående försöksverksamheten m. m. sid. 168. — Departementschefen sid. 168. — Anstalt för högre trädgårdsundervisning sid. 169. — Högre lantbrnksnndervisningssakkunniga sid. 169. — Yttranden sid.

170. — Departementschefen sid. 170.

5. De olika undervisningsanstalternas ställning till centralanstalten för jordbruksförsök ..............................170

Högre lantbruksundervisningssakkunniga sid. 170. — Reservation sid. 173. — Yttranden sid. 174. — Utredningsmännen angående försöksverksamheten m. m. sid. 181. — Allmänna riktlinjer sid. 181. — Försöksverksamheten på jordbruks-, husdjurs-, kemiska och

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-ii).

bakteriologiska områdena samt, delvis, botaniska området sid. 183. — Försöksverksamheten på mejeriområdet sid. 195. — Yäxtsk3rddsanstalt sid. 199. — Utredningsmännens synpunkter på frågan sid. 205. — Yttranden sid. 211. — Departementschefen sid. 216.

6. Lärare och administration.....................221

Lantbrukshögskolan sid. 221. — Lärarbehovet sid. 221. — Högre lantbrnksundervisningssakkunniga sid. 221. — Yttranden sid. 226. — Departementschefen sid. 231. — Befattningshavarnas ställning och avlöningsförhållanden sid. 233. — Högre lantbrnksundert visningssakkunniga sid. 233. — Reservation sid. 237. — Yttranden sid. 237. — Departe- ‘ mentschefen sid. 240. — Administration sid. 241. — Högre lantbrnksundervisningssakkunniga sid. 241. — Reservation sid. 242. — Yttranden sid. 242. — Departementschefen sid. 242. — Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädg år dsinstitut sid. 243. — Lärarbehovet sid. 243. — Högre lantbrnksundervisningssakkunniga sid. 243. — Yttranden sid.

252. — Departementschefen sid. 254. — Befattningshavarnas ställning och avlöningsförhållanden sid. 256. — Högre lantbrnksundervisninassakkunniga sid. 256. — Yttranden sid. 258. — Departementschefen sid. 259. — Administration sid. 259. — Högre lantbruksundervisningssakknnniga sid. 259. — Departementschefen sid. 260.

7. Elever.............................260

Högre lantbruksundervisningssakkunniga sid. 260. — Yttranden sid. 264. — Departementschefen sid. 264.

8. Lokaler och utrustning......................265

Lant.brukshögskolan sid. 265. — Högre iantbruksundervisningssakkunniga sid. 265.

— Yttranden sid. 273. — Departementschefen sid. 274. — Lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstihitet sid. 275. — Högre lantbruksnndervisningssakkunniga sid. 275. — Yttranden sid. 282. — Departementschefen sid. 283.

9. Årliga kostnader för undervisningen (utom löner)............284

Lantbrukshögskolan sid. 284. — Högre lantbrnksundervisningssakkunniga sid. 284.^— Yttranden sid. 288. — Departementschefen sid. 288. — Lantbruks-, mejeri- och trädgår dsinstitutet sid. 289. — Högre lantbraksundervisningssakknnniga sid. 289. — Yttranden sid. 292. — Departementschefen sid. 293.

10. övergången frun nuvarande förhållanden till ovan föreslagen form för högre

lantbruksundervisning.......................293

Högre lantbruksundervisningssakkunniga sid. 293. — Yttranden sid. 298. — Departementschefen sid. 299.

11. Anslagsbehovet för budgetåret 1930/1931 .............. 301

Högre lantbrnksundervisningssakkunniga sid. 301. — Departementschefen sid. 303.

Departementschefens hemställan