angående åtgärder för be¬ främjande av jordbrukets kreditkasserörelse

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

1 Nr 268.

Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen angående åtgärder för befrämjande av jordbrukets kreditkasserörelse; given Stockholms slott den 21 mars 1930.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att dels antaga bifogade förslag till l:o) förordning om jordbrukets kreditkassor, samt 2:o) förordning angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor,

dels ock bifalla de förslag, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen därjämte hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

J. B. Johansson.

Bihang lill riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 231 haft. (Nr 268)

2 Kungl. Mag-.ts proposition Nr 268.

Förslag

till

förordning om jordbrukets kreditkassor.

Härigenom förordnas som följer:

Kap. I. Svenska jordbrukskreditkassan.

Om kassans ändamål.

§ 1.

Svenska jordbrukskreditkassan har till ändamål att i enlighet med bestämmelserna i denna förordning och i reglemente, som utfärdas av Kungl. Maj:t, driva lånerörelse genom att lämna kredit åt centralkassor för jordbrukskredit, varom i kap. II stadgas, öva kontroll och tillsyn över sådana kassor och till dem anslutna jordbrukskassor samt verka för jordbrukskasserörelsens befrämjande och utveckling i allmänhet.

Örn centralkassornas ansvarighet för jordbrnkskreditkassans förbindelser.

§ 2.

Därest jordbrukskreditkassans förbindelser ej kunna infrias med anlitande av dess egna tillgängliga medel, äger kassan infordra erforderliga tillskott från centralkassorna.

För jordbrukskreditkassans förbindelser svare centralkassorna i förhållande till högsta under räkenskapsåret oguldna kapitalbeloppen av sina från jordbrukskreditkassan erhållna lån. Kan centralkassa icke fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd av denna ansvarighet åligger centralkassan, vare övriga centralkassor efter nyssnämnda grund ansvariga för bristen.

Örn jordbrnkskreditkassans fonder och upplåning.

§ 3.

Såsom grundfond för jordbrukskreditkassan ställer staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret till förfogande svenska statens fyra och en halv procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av minst femton miljoner kronor. Grundfondsobligationerna fortfara att tillhöra staten, som dock ej äger att för annat ändamål förfoga över dem, så länge kassans samtliga förbindelser icke äro fullgjorda.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

§ 4.

Det för jordbrukskreditkassans lånerörelse erforderliga kapitalet anskaffas genom upplåning. Sammanlagda beloppet av kassans upplåning må icke uppgå till mer än fem gånger beloppet av grundfonden.

§ 5.

Grundfonden, som är avsedd att tjäna som säkerhet för kassans upplåning, må av kassans styrelse, efter medgivande av fullmäktige i riksgäldskontoret, kunna tillfälligtvis anlitas för fullgörande av kassans förbindelser, därvid dock skall iakttagas, att grundfonden efter plan, som av fullmäktige i riksgäldskontoret bestämmes, inom fem år skall återställas till sin förutvarande storlek. Kassan vare skyldig gottgöra staten vad staten till följd av kassans åtgärd nödgas utgiva i ränta å obligationerna.

Hava grundfondsobligationer tagits i anspråk till belopp av nominellt en miljon kronor, må kassan icke verkställa ytterligare upplåning med mindre Kungl. Majit, efter hörande av fullmäktige i riksgäldskontoret, därtill lämnar tillstånd.

§ 6.

Jordbrukskreditkassans behållna årsvinst skall avsättas till en reservfond. Avkastningen därav lägges till fonden; dock må avkastningen, då fonden överstiger två procent av kassans skulder, kunna användas till beredande av lättnad för centralkassorna.

§ 7.

Reservfonden skall placeras i statens, Sveriges allmänna hypoteksbanks, konungariket Sveriges stadshypotekskassas, svenska bostadskreditkassans eller svenska skeppshypotekskassans obligationer eller i obligationer, som till den säkerhet, de erbjuda, kunna anses jämförliga med obligationer av något av nyss angivna slag, eller ock mot säkerhet i fullgod inteckning i jordbruksfastighet.

Örn lånerörelsen.

§ 8.

Av centralkassa gjord framställning örn kredit från jordbrukskreditkassan prövas av dennas styrelse. Vid beviljande av kredit skola med avseende å tiden för låns återgäldande sådana villkor uppställas, som betingas av jordbrukskreditkassans förpliktelser till återgäldande av kapital, som av den upplånats.

§ 9.

Det åligger jordbrukskreditkassans styrelse att tillse, att för den kredit, som av kassan lämnas, fullt betryggande säkerhet finnes och hålles vid makt. Angående förvaringen av säkerheterna har kassans styrelse att meddela närmare föreskrifter.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Om förvaltningen m. in.

§ 10. r

Jordbrukskreditkassan förvaltas av en styrelse nied säte i Stockholm. Styrelsen består av fem personer med lika många suppleanter.

Kungl. Majit utser för en tid av tre år i sänder en ledamot, tillika ordförande i styrelsen, samt en suppleant för honom. Fullmäktige i riksgäldskontoret utse, likaledes för en tid av tre år i sänder, en ledamot och en suppleant för denne. Övriga tre ledamöter och suppleanter väljas å ombudsstämman. Vald ledamot eller suppleant utses för tiden till den ordinarie ombudsstämma, som hålles under tredje året efter det, då valet förrättades.

Arvoden för de av Kungl. Maj:t och av fullmäktige i riksgäldskontoret utsedda ledamöterna bestämmas av Kungl. Majit.

Styrelsen utser verkställande direktör samt tillsätter kassans övriga befattningshavare. Beslut, varigenom verkställande direktör utsetts, vare ej gällande med mindre det biträtts av den av Kungl. Majit utsedde styrelseledamoten.

Styrelseledamöter, som genom att överträda denna förordning eller med stöd av densamma meddelade bestämmelser eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda kassan skada, svare för skadan en för alla och alla för en.

§ 11.

För revision av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper skola årligen utses tre revisorer med lika många suppleanter. Bn revisor och en suppleant för honom utses av fullmäktige i riksgäldskontoret; de övriga väljas å ombudsstämman. Av de sistnämnda skola en revisor och hans suppleant vara av handelskammare i riket eller på annat, av Kungl. Majit godkänt sätt auktoriserad revisor.

Hava revisorer i sin berättelse mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift eller uppsåtligen underlåtit göra anmärkning mot dylik uppgift i handling, som av dem granskats, eller vid fullgörandet av sitt uppdrag visat vårdslöshet, vare de, som låtit sådant komma sig till last, kassan ansvariga för all därav uppkommande skada, en för alla och alla för en.

§ 12.

Ombud för central kassorna skola årligen före utgången av juni månad samlas till ordinarie ombudsstämma i Stockholm å tid, som av jordbrukskreditkassans styrelse bestämmes. Stämman förrättar föreskrivna val av ledamöter i kassans styrelse och revisorer ävensom suppleanter för dessa samt beslutar angående ansvarsfrihet för styrelsen.

Extra ombudsstämma skall styrelsen utlysa, när revisorerna sådant påyrka eller styrelsen finner omständigheterna därtill föranleda.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

§ 13.

Ombud, som i § 12 avses, väljas av envar centralkassa till ett antal, som motsvarar ett ombud för varje helt tiotal av antalet till centralkassan anslutna jordbrukskassor, dock högst fem ombud för varje centralkassa.

§ 14.

Jordbrukskreditkassans förvaltningskostnader skola, i den mån medel härför icke annorledes ställas till kassans förfogande, täckas genom erforderligt räntepålägg å de lån, som av kassan utlämnas.

§ 15.

Örn jordbrukskreditkassans trädande i likvidation och örn förfarandet därvid förordnar Kungl. Majit.

Vid likvidation må kassans grundfondsobligationer tagas i anspråk allenast i den mån annan tillgång saknas, som svarar för kassans förbindelser.

Rörande användningen av vad som vid likvidationen återstår av kassans tillgångar, efter det skulderna blivit guldna, bestämmer Kungl. Majit.

Kap. II. Centralkassor för jordbrukskredit.

Om villkoren för centralkassas godkännande.

§ 16.

Centralkassa för jordbrukskredit skall för att kunna erhålla kredit från svenska jordbrukskreditkassan hava vunnit godkännande från det allmännas sida. Sådant godkännande må på de villkor, som angivas i §§ 17—37 här nedan, kunna lämnas centralkassa, som är organiserad såsom ekonomisk förening med begränsad personlig ansvarighet och som har till uteslutande ändamål att främja de anslutna jordbrukskassornas gemensamma syfte.

§ 17.

I centralkassas stadgar skola meddelas bestämmelser av det innehåll, som angives i §§ 18 första stycket, 19, 21—34 och 37 här nedan.

Om centralknssas verksamhetsområde.

§ 18.

Centralkassas verksamhetsområde skall vara sammanhängande och skilt från andra centralkassors. Verksamhetsområdet bestämmes av jordbrukskreditkassans styrelse.

Vid prövning av fråga, som nyss sagts, skall hänsyn tagas till att centralkassans styrelse må utan svårighet eller oskäliga kostnader kunna över-

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

vaka de anslutna jordbrukskassornas verksamhet samt bedriva en effektiv upplysnings- och organisationsverksamhet för kasserörelsens befrämjande inom verksamhetsområdet.

Om centralkassas medlemmar.

§ 19.

Till medlem av centralkassa må endast kunna intagas godkänd jordbrukskassa, vars styrelse har sitt säte inom centralkassans verksamhetsområde, dock att även sådan godkänd jordbrukskassa, vars styrelse har sitt säte å ort, som icke ligger inom någon centralkassas verksamhetsområde, må såsom i § 39 sägs kunna vinna anslutning till närbelägen centralkassa.

§ 20.

Centralkassa må ej vinna godkännande med mindre till densamma äro anslutna minst tio jordbrukskassor inom centralkassans verksamhetsområde med ett sammanlagt insatsbelopp i centralkassan å minst ettusenfemhundra kronor.

Om Insatser, ansvarighet och uttaxering.

§ 21.

För varje fullt tal av tjugo i jordbrukskassa tecknade andelar skall sådan kassa teckna en insats å tio kronor i centralkassan. Insats skall kontant inbetalas. Den tillföres oavkortad central kassans säkerhetsfond och må] icke av jordbrukskassan återbekommas vid utträde ur centralkassan. Utdelning å insats må icke lämnas.

§ 22.

Jordbrukskassa ansvarar för centralkassans förbindelser med femtio kronor för varje i jordbrukskassan tecknad andel.

§ 23.

Anslutna jordbrukskassor skola vid behov vara underkastade uttaxering intill visst i stadgarna bestämt belopp för år räknat, dock högst med tre procent av jordbrukskassans ansvarighet för centralkassans förbindelser. Uttaxering må äga rum allenast i mån som kassans säkerhetsfond icke förslår till täckande av uppkommen förlust.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

7 Om centralkassas säkerhetsfond.

§ 24.

Centralkassas behållna årsvinst skall, sedan avdrag skett för täckande av möjligen förefintlig brist från föregående år, i sin helhet tillföras kassans säkerhetsfond.

Då säkerhetsfonden uppgår till ett belopp, motsvarande tio procent av kassans utlåning vid utgången av senast förflutna räkenskapsåret jämte hälften av insättarnas behållning vid samma tinpunkt, ankommer på centralkassan att bestämma, i vad mån någon del av årsvinsten skall för annat ändamål disponeras.

Utan hinder av vad nyss sagts må av årsvinsten efter beslut å föreningsstämma kunna till medlemmarna återgäldas belopp, som under något föregående år å dem uttaxerats till täckande av förlust.

§ 25.

Har jordbrukskassa av orsak, som icke skäligen kan läggas kassans styrelse till last, lidit förlust, som icke kunnat täckas av kassans egna tillgångar och genom skälig uttaxering, må centralkassan, utan att hava vidtagit laga åtgärder för indrivning av sin motsvarande fordran hos jordbrukskassan, kunna besluta örn fordringens avskrivning genom anlitande av sin säkerhetsfond. Sådan åtgärd skall, innan den må sättas i verkställighet, hava godkänts av jordbrukskreditkassans styrelse.

Om centralkassas ntlåningsrörelse.’

§ 26.

Centralkassa må ej idka annan rörelse än penningrörelse eller bereda kredit åt andra än sina medlemmar.

Kassans kreditgivning må kunna bestå i utlämnande av reverslån eller beviljande av kredit i räkning eller växeldiskontering.

I övrigt skall gälla, att av medel, vilka centralkassan anskaffat genom upptagande av lån, högst en fjärdedel må utlämnas såsom lån å längre tid än ett år samt att minst sex tiondelar av de hos kassan insatta medlens sammanlagda belopp skola redovisas i sådan kassareserv, som omförmäles i § 30 här nedan eller i lån å återbetalningstid, som ej överstiger ett år.

§ 27.

Jordbrukskassa må icke beredas kredit till högre belopp än som motsvarar det sammanlagda lånemaximum, som gäller för kassans medlemmar. Vad sålunda stadgats skall dock ej utgöra hinder för centralkassa att till jordbrukskassa utöver nyss avsedda maximum utlämna lån mot säkerhet av

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

inteckning i jordbruksfastighet, varför medlem av jordbrukskassan är delaktig i densamma, örn och i den mån inteckningens kapitalvärde ligger inom sex tiondelar av fastighetens jordbruksvärde enligt gällande taxering. Såsom jordbruksfastighet anses för jordbruksändamål bebyggd fastighet ävensom fastighet, varå, utan samband med jordbruk, trädgårdsskötsel, hönsskötsel, fiskodling eller annan därmed jämförlig verksamhet bedrives såsom självständig näring.

Örn centralkassas upp- och inlåningsröreise.

§ 28.

Centralkassa må icke utan medgivande av styrelsen för jordbrukskreditkassan förskaffa sig kredit i annan penninginrättning.

§ 29.

Centralkassa äger av allmänheten mottaga medel till förräntning å sparkasseräkning, depositionsräkning och kapitalräkning. Av anslutna jordbrukskassor och deras medlemmar äger centralkassa dessutom mottaga medel till förräntning å checkräkning.

Med avseende å sparkasseräkning skall iakttagas, att en och samma insättares tillgodohavande på dylik räkning icke må annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver fyratusen kronor. Ej må kassan ikläda sig skyldighet att återbetala på sparkasseräkning insatta medel annorledes än viss tid efter uppsägning; styrelsen dock lämnat öppet att, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet, i särskilda fall medgiva utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång.

Angående villkoren för bedrivande av inlåning å depositionsräkning och kapitalräkning meddelar Kungl. Majit närmare bestämmelser.

Centralkassas rätt till inlåning från andra än anslutna jordbrukskassor och deras medlemmar kan, om skäl därtill föreligga, av Kungl. Majit återkallas. Har så skett, skall kassan träda i likvidation genast efter erhållen del av beslut örn återkallandet.

§ 30.

Centralkassa skall vara skyldig att i tillgångar, bestående av statens, Sveriges allmänna hypoteksbanks, konungariket Sveriges stadshypotekskassas eller andra fullgoda obligationer eller fordran hos riksbanken eller inländskt bankbolag eller ock i lån mot säkerhet i inteckning i jordbruksfastighet inom hälften av fastighetens jordbruksvärde enligt gällande taxering, redovisa kassareserv, som tillsammans med den inneliggande kassan motsvarar minst en tiondel av insättarnas behållning. I kassareserv må pantsatt tillgång ej inräknas; dock att, där tillgången utgör säkerhet för avtalad kredit, som ej av centralkassan till fullo begagnats, den må inräknas med det belopp, som kassan enligt avtalet äger ytterligare utbekomma.

9 Kungl. May.ts proposition Nr 268.

Nedgår kassareserv under vad nu är sagt, skall den, så snart det kan ske, åter uppbringas till föreskrivet belopp.

§ 81.

Centralkassas inlåning å bankmässiga räkningar må icke överskrida ett belopp, motsvarande två gånger den ansvarighet, som de till centralkassan anslutna jordbrukskassorna sammanlagt hava för centralkassans förbindelser.

Om förvaltningen m. m.

§ 32.

I eentralkassas styrelse skall en ledamot jämte suppleant för honom utses av styrelsen för jordbrukskreditkassan.

Föreståndare eller verkställande direktör för centralkassa må icke utses med mindre styrelsen för jordbrukskreditkassan godkänt personvalet.

§ 33.

Centralkassa skall vidtaga erforderliga åtgärder för en i allo sakkunnig uppsikt över och revision av anslutna jordbrukskassors verksamhet och förvaltning.

Centralkassa skall vara pliktig underkasta sig den tillsyn och revision, som styrelsen för jordbrukskreditkassan finner lämpligt anordna, samt till denna kassa avgiva sådana fortlöpande redogörelser örn verksamheten, som av kassans styrelse föreskrivas. *

§ 34.

Den senaste revisionsberättelsen angående centralkassas förvaltning skall jämte vinst- och förlusträkning samt balansräkning hållas anslagen å lätt tillgänglig plats å centralkassans expeditionslokal samt, därest ansluten jordbrukskassa har särskild expeditionslokal, jämväl å denna. Anslåendet skall äga rum så snart ske kan efter det sammanträde, å vilket revisionsberättelsen framlagts.

§ 35.

Då godkännande meddelas åt centralkassa, skall länsstyrelsen tillika förordna ett ombud att å det allmännas vägnar öva tillsyn över centralkassans och till densamma anslutna jordbrukskassors förvaltning och verksamhet. Förordnande, som nu sagts, gäller tillsvidare och intill dess annorledes beslutas.

Ombudet skall deltaga i den årliga revisionen av centralkassans förvaltning och är dessutom berättigat att även eljest, när ombudet så finner gott, taga kännedom örn central kassans och till densamma anslutna jordbrukskassors protokoll och bokföring samt värdehandlingar och kassabehållning. Ombudet äger tillika att närvara vid styrelsens för centralkassan samman-

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

träden med rätt att där yttra sig och få avvikande mening antecknad till protokollet. Det åligger ombudet att efter varje verkställd undersökning rörande centralkassans ställning och förhållanden i övrigt till länsstyrelsen avgiva berättelse därom ävensom att ofördröjligen underrätta länsstyrelsen, därest anledning synes ombudet hava förekommit, att det centralkassan eller någon till densamma ansluten jordbrukskassa meddelade godkännandet bör återkallas.

Underrättelse örn tid och ställe för herörda revision skall styrelsen för centralkassan minst fjorton dagar förut lämna ombudet. Styrelsen skall även i behörig tid kalla ombudet till styrelsens samtliga sammanträden.

Till ombudet utgår av allmänna medel gottgörelse enligt av Kungl. Majit bestämda grunder.

§ 36.

Nedgår antalet anslutna jordbrukskassor i godkänd centralkassa under tio, åligger det kassans styrelse att därom ofördröjligen underrätta länsstyrelsen och styrelsen för jordbrukskreditkassan. Fylles ej detta antal inom två månader efter erinring örn förhållandet från länsstyrelsens sida eller iakttager centralkassan icke i vad på den ankommer föreskrifterna i denna förordning eller handhavas dess angelägenheter på ett sätt, som är ägnat att rubba förtroendet till kassan, kan godkännandet av länsstyrelsen återkallas.

Har godkännandet för centralkassan återkallats, skall genom länsstyrelsens försorg ofördröjligen göras anmälan därom hos Kungl. Majit och hos styrelsen för jordbrukskreditkassan samt underrättelse örn förhållandet kungöras i den stads tidning, där länsstyrelsen har sitt säte, eller, örn flera tidningar där utgivas, i den av dessa, där allmänna påbud för staden vanligen meddelas, ävensom, där kassans styrelse har sitt säte å annan ort, i en tidning å denna ort.

§ 37.

Återkallas i den ordning, som i § 36 sagts, godkännandet från det allmännas sida, skall centralkassan vara pliktig träda i likvidation, så snart beslutet härom vunnit laga kraft.

Kap. lil. Jordbrukskassor.

Om villkoren för jordbrukskassas godkännande.

§ 38.

Jordbrukskassa skall för att kunna erhålla lån från centralkassa för jordbrukskredit hava vunnit godkännande från det allmännas sida. Sådant godkännande må på de villkor, som angivas i §§ 39—55 här nedan, kunna lämnas jordbrukskassa, som är organiserad såsom ekonomisk förening med

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

begränsad personlig ansvarighet och som har till uteslutande syfte att bereda kredit åt sina medlemmar.

% 39.

Jordbrukskassa skall vara tillförbunden att iakttaga vad på den ankommer för vinnande av inträde i centralkassa för jordbrukskredit, som finnes bildad eller bildas för det område, inom vilket jordbrukskassans styrelse har sitt säte, eller ock, därest centralkassa icke finnes för området ifråga, i närbelägen centralkassa efter anvisning av jordbrukskreditkassans styrelse. Har jordbrukskassa icke inom sex månader efter godkännandet vunnit anslutning till centralkassa, vare godkännandet förfallet.

§ 40.

I jordbrukskassas stadgar skola meddelas bestämmelser av det innehåll, som angives i §§ 41—55 här nedan.

Om jordbrukskassas verksamhetsområde.

§ 41.

Jordbrukskassas verksamhetsområde skall vara sammanhängande samt skilt från andra jordbrukskassors och ej större, än att kassans medlemmar kunna förutsättas känna varandras personliga och ekonomiska förhållanden.

Örn jordbrukskassas medlemmar.

§ 42.

Till medlem i jordbrukskassa må icke antagas annan än i Sverige bosatt svensk undersåte eller här i landet registrerat aktiebolag, som har till ändamål att idka jordbruk.

Jordbrukskassa skall bestå av minst femton medlemmar.

§ 43.

Ågare av jordbruksfastighet, belägen inom kassans verksamhetsområde, må vara delaktig i kassan med högst en andel för varje fullt tal av femhundra kronor av fastighetens såsom delaktighetsunderlag bestämda värde.

Är jordbruksfastighet av ägaren upplåten åt annan till brukande, må ägaren och brukaren var för sig vara delaktiga i kassan med högst en andel för varje fullt tal av ettusen kronor av fastighetens såsom delaktighetsunderlag bestämda värde.

Såsom delaktighetsunderlag gäller fastighets jordbruksvärde enligt gällande taxering, utan så är att annat värde blivit såsom delaktighetsunderlag bestämt genom särskild värdering. Värdering, som nyss sagts, ombesörjes på därom av jordbrukskassan gjord framställning av vederbörande centralkassa, på vilken ock ankommer att fastställa, till vilket värde delaktighetsunderlaget skall i sådant fall bestämmas.

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Sträcker sig brukningsdel över gränsen för kassans verksamhetsområde, må brukningsdelens hela delaktighetsunderlag tagas i betraktande vid bestämmandet av det antal andelar, varmed fastighetens ägare eller brukare må vara delaktig i kassan.

Såsom jordbruksfastighet anses för jordbruksändamål bebyggd fastighet ävensom fastighet, varå, utan samband med jordbruk, trädgårdsskötsel, hönsskötsel, fiskodling eller annan därmed jämförlig verksamhet bedrives såsom självständig näring.

Beträffande annan medlem än sådan, som avses här ovan, skola stadgarna angiva det antal andelar, varmed medlemmen högst må vara delaktig i kassan.

Medlem må icke för en och samma brukningsdel vara medlem i mer än en jordbrukskassa.

Om insatser, ansvarighet och uttaxering.

§ 44.

Medlems insats må icke understiga fem kronor för varje andel, medlemmen äger i kassan.

Av varje tecknad insats skola minst två kronor kontant inbetalas och återstoden inom tre år efter tecknandet. Där så ske kan genom avdrag å beviljat lån, bör hela insatsbeloppet av kassan på en gång uttagas.

Av de såsom insatser tecknade belopp skola sjuttio procent sammanföras under benämning jordbrukskassans insatskapital, tio procent, dock högst femtio öre per andel, användas såsom kassans insats i centralkassan och återstoden tillföras jordbrukskassans reservfond.

Insats skall, till den del den tillförts kassans insatskapital, återgäldas vid medlems utträde ur kassan i enlighet med vad därom stadgas i lagen örn ekonomiska föreningar, dock högst med en femtedel årligen under fem år med mindre kassans styrelse finner omedelbar återbetalning lämpligen böra äga rum.

Kassan må kunna av sin årsvinst, i den mån den ej, efter vad nedan sägs, skall avsättas till bildande av reservfond eller enligt § 48 användes till återgäldande av sådan tidigare uttaxering, som ägt rum till täckande av förlust, efter beslut å föreningssammanträde lämna medlemmarna utdelning å deras insatser, till den del desamma tillförts insatskapitalet, dock ej efter högre räntefot än medlemmen skulle fått åtnjuta, därest insatsbeloppet i stället under det år, varom fråga är, innestått å sparkasseräkning i centralkassan, och i varje fall icke efter högre räntefot än fem procent.

§ 45.

Medlems personliga ansvarighet må icke bestämmas lägre än till femtio kronor för varje andel.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 368.

§ 46.

Medlemmarna skola vid behov vara underkastade uttaxering intill visst i stadgarna bestämt belopp, dock högst med tio kronor för varje andel för år räknat. Uttaxering må äga rum allenast i mån som kassans reservfond icke förslår till täckande av uppkommen förlust.

Om jordbrukskassas reservfond.

§ 47.

Av årsvinsten, efter avdrag av vad som åtgår till täckande av möjligen förefintlig brist från föregående år, skola minst sjuttiofem procent avsättas till reservfond. Vid beräkning av det belopp, som sålunda minst skall avsättas till reservfonden, må ej från årsvinsten avdragas den andel däri, som kan hava tillerkänts styrelseledamot eller annan såsom arvode. Då reservfonden uppgår till ett belopp, motsvarande tjugo procent av det sammanlagda beloppet av medlemmarnas lånemaxima, ankommer på jordbrukskassan att bestämma, i vad mån den andel av årsvinsten, som skall avsättas till reservfonden, må understiga sjuttiofem procent. Nedgår reservfonden under vad sålunda stadgats, skall avsättning till densamma ånyo vidtaga i minst sådan omfattning, som nyss sagts.

§ 48.

Av årsvinsten, i den mån den ej åtgår för avsättning till reservfonden, må efter beslut å föreningssammanträde kunna till medlemmarna återgäldas belopp, som under något föregående år å dem uttaxerats till täckande av förlust.

Om jordbrukskassas utlåning och verksamhet i övrigt.

§ 49.

Jordbrukskassa må ej idka annan rörelse än penningrörelse eller bereda kredit åt annan än sådan medlem i kassan, som jämlikt § 43 första och andra stycket äger minst en andel i kassan.

Kassans kreditgivning må kunna bestå i utlämnande av reverslån, förmedling av växellån eller beviljande av kredit i räkning, som genom kassans förmedling för medlem öppnas hos vederbörande centralkassa.

För kredit skall finnas säkerhet, som av jordbrukskassans styrelse prövas fullt betryggande.

Lån må ej utlämnas på längre återbetalningstid, än den kassan själv åtnjuter.

§ 50.

Det högsta sammanlagda belopp, intill vilket kredit må av kassan beredas en och samma medlem (medlems lånemaximum), skall vara i stadgarna bestämt och må ej sättas högre än till tvåhundra kronor för varje

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

andel, varmed medlemmen är delaktig i kassan. Ej må dock åt en och samma medlem utan medgivande av centralkassans styrelse utlämnas lån till högre sammanlagt belopp än som motsvarar halva lånemaximum.

Utan hinder av vad nyss sagts må till medlem, som är ägare av fastighet, varom i § 43 första och andra stycket förmäles, utöver lånemaximum utlämnas lån mot säkerhet av i fastigheten beviljad inteckning, örn och i den mån inteckningens kapitalvärde ligger inom sex tiondelar av fastighetens jordbruksvärde enligt gällande taxering.

§ 51.

Jordbrukskassa må icke för egen räkning driva inlåningsrörelse, men kan i den ordning, som av jordbrukskreditkassans styrelse bestämmes, såsom ombud för den centralkassa, till vilken jordbrukskassan är ansluten, mottaga medel för insättning hos centralkassan.

§ 52.

Angående kassarörelsen skola stadgarna innehålla sådana föreskrifter, att dels inflytande medel, som icke omedelbart åter utbetalas, i mån ej särskilda hinder däremot möta, genast insättas hos vederbörande centralkassa för jordbrukskredit, dels varje in- och utbetalning på styrelsens ansvar kontrolleras av minst en styrelseledamot utom kassaförvaltaren; och skall vad sålunda stadgats gälla även beträffande medel, som kassan uppbär såsom ombud för vederbörande centralkassa.

Om förvaltningen m. m.

§ 53.

Jordbrukskassa må icke samtidigt vara medlem av mer än en centralkassa för jordbrukskredit och må icke utan medgivande av centralkassans styrelse förskaffa sig kredit i annan kreditinrättning.

§ 54.

Jordbrukskassa skall vara tillförbunden att i fråga örn den allmänna skötseln av sin rörelse och sin räkenskapsföring ställa sig centralkassans anvisningar till efterrättelse samt att lämna av centralkassan utsedd revisor de tillfällen att taga del av sina böcker och värdehandlingar m. m., som erfordras för att revisorn skall kunna ordentligt fullgöra sitt uppdrag; allt vid äventyr att eljest kunna uteslutas ur centralkassan.

§ 55.

Nedgår antalet medlemmar i godkänd jordbrukskassa under femton, åligger det kassans styrelse att därom ofördröjligen underrätta länsstyrelsen och vederbörande centralkassa. Fylles ej antalet inom en månad efter erinring örn förhållandet från länsstyrelsens sida, eller iakttager kassan icke i vad

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

på den ankommer föreskrifterna uti denna förordning, eller handhavas dess angelägenheter på ett sätt, som är ägnat att rubba förtroendet till kassan, kan godkännandet av länsstyrelsen återkallas.

Har godkännandet för jordbrukskassa återkallats, eller, såsom i § 39 sägs, förfallit,’; skall underrättelse därom genom länsstyrelsens försorg, ofördröjligen kungöras i den stads tidning, där länsstyrelsen har sitt säte, eller, örn flera tidningar där utgivas, i den av dessa, där allmänna påbud för staden vanligen meddelas, ävensom, där kassans styrelse har sitt säte å annan ort, i en tidning å denna ort.

Har jordbrukskassa blivit ur centralkassa utesluten, såsom i § 54 sägs, eller har det sådan kassa meddelade godkännande återkallats eller förfallit, skall kassan vara pliktig att omedelbart träda i likvidation, vid återkallelse av godkännande dock först sedan beslutet härom vunnit laga kraft.

Kap. IY. För centralkassor och jordbrukskassor gemensamma

bestämmelser.

§ 56.

Ansökning örn godkännande prövas av länsstyrelsen i det län, där kassans styrelse har sitt säte, och må göras antingen i samband med ansökningen om kassans registrering eller därefter. I sistnämnda fall skall ansökningen vara åtföljd av ett exemplar av kassans stadgar.

§ 57.

Det åligger centralkassa och jordbrukskassa att årligen avgiva statistiska uppgifter i enlighet med de föreskrifter Kungl. Majit kan Anna gott meddela.

§ 58.

Styrelse för centralkassa och jordbrukskassa skall vara ålagt att vid sin förvaltningsberättelse foga vinst- och förlusträkning samt balansräkning för det förflutna räkenskapsåret.

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skall i avseende å upprättande av balansräkning iakttagas, att de belopp, vartill fonderna uppgå, samt, i vad gäller jordbrukskassa, även insatskapitalets belopp, skola var för sig i balansräkningen uppföras bland skulderna, ävensom att kostnader för kassans bildande eller organisations- eller förvaltningskostnader ej må uppföras såsom tillgång.

§ 59.

Ändring av stadgarna beträffande jordbrukskassas eller centralkassas ändamål och uti de bestämmelser i stadgarna, vilka skola vara av i denna förordning angivet innehåll, må ej vinna tillämpning, förrän densamma av länsstyrelsen godkänts.

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1930, då kungörelsen den 18 juni 1915 (nr 236) angående godkännande från det allmännas sida av vissa centralkassor för jordbrukskredit samt kungörelsen den 18 juni 1915 (nr 237) angående godkännande från det allmännas sida av vissa jordbrukskassor upphöra att gälla; dock att nämnda kungörelser, i vad däri stadgas örn förhållanden, som avses i §§ 42 och 44 i lagen örn ekonomiska föreningar den 22 juni 1911, skola äga fortsatt tillämpning till den 1 januari 1933 å centralkassa eller jordbrukskassa, som före den 1 oktober 1930 vunnit godkännande från det allmännas sida. Sådan kassa vare, vid äventyr att godkännandet återkallas, pliktig att före den 1 januari 1933 hos vederbörande länsstyrelse visa, att kassans stadgar överensstämma med vad i denna förordning föreskrives.

Ekonomisk förening, som är medlem i jordbrukskassa, då denna förordning träder i kraft, må såsom medlem i kassan tillsvidare kvarstå, dock högst under tre år från förordningens ikraftträdande.

I samband med fastställande av reglemente för svenska jordbrukskreditkassan meddelar Kungl. Majit de närmare bestämmelser, som finnas erforderliga för jordbrukskreditkassans bildande och genomförandet av de i förordningen stadgade bestämmelser med avseende å jordbrukskassor och centralkassor för jordbrukskredit. Kungl. Majit äger därvid bestämma, att interimsstyrelse för jordbrukskreditkassan skall utgöras av personer, utsedda av offentlig myndighet, ävensom att revisorer för denna kassa skola, för den första tiden av kassans verksamhet, utses av sådan myndighet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

17 Förslag

till

förordning angående rätt för centraikassa för jordbrukskredit att till

medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor.

Härigenom förordnas som följer:

§ 1.

Utan hinder av bestämmelserna i förordningen den — — —----

om jordbrukets kreditkassor må på de villkor, som nedan i §§ 2—6 sägs, godkännande från det allmännas sida kunna lämnas centralkassa för jordbrukskredit, enligt vars stadgar även andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor kunna intagas såsom medlemmar. På samma villkor må godkännande ock kunna lämnas å sådan ändring i stadgarna för redan godkänd centralkassa, att till medlemmar må kunna intagas även andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor.

§ 2.

I stadgarna för centralkassa, som i § 1 avses, skola finnas intagna bestämmelser av det innehåll, som i §§ 3—6 här nedan stadgas.

§ 3.

Till medlem i centralkassa må ej intagas annan ekonomisk förening än sådan, vilkens styrelse har sitt säte inom centralkassans verksamhetsområde, ej heller annan förening än sådan, vars medlemmar äro personligen ansvariga för dess förbindelser och som har till ändamål befordrandet av jordbrukets eller någon till jordbruket hörande binärings utveckling eller tillgodogörandet av genom jordbruket med tillhörande binäringar vunna produkter.

§ 4.

Annan till centralkassa ansluten ekonomisk förening än jordbrukskassa skall ingå i kassan med minst en andel å tio kronor. Av insatsbeloppen skola tjugu procent överföras till centralkassans säkerhetsfond. I övrigt skola insatserna sammanföras under benämning andelsföreningars insatskapital.

Sådan förening, som nu avses, skall vara ansvarig för centralkassans förbindelser med två hundra kronor för varje andel, föreningen äger i kassan. Såsom medlem av centralkassa skall föreningen äga deltaga i avgörandet av kassans angelägenheter med allenast en tiondels röst.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 231 höft. (Nr 268.)

18 Kungl Maj:ts proposition Nr 268.

§ 5.

Kredit till förening, som i § 4 avses, må icke beviljas annat än mot fullgod säkerhet. Kredit må beredas en och samma förening till så stort sammanlagt belopp, som av centralkassans styrelse med hänsyn till säkerhetens beskaffenhet och andra ifrågakommande omständigheter prövas lämpligt, dock högst till ett belopp av ettusen kronor för varje av föreningen i kassan tecknad andel.

Centralkassas sammanlagda utlåning till sådana föreningar, som nyss sagts, må icke överstiga en tjugondei av det sammanlagda lånemaximum, som gäller för medlemmarna i de till centralkassan anslutna jordbrukskassorna.

§ 6.

I allt, varom ej i enlighet med ovan meddelade bestämmelser särskilt stadgats, skall ekonomisk förening, som i § 4 avses, vara såväl i fråga örn rättigheter som beträffande skyldigheter likställd med till centralkassan ansluten jordbrukskassa.

Centralkassa skall vara berättigad att från sådan förening eller från dess medlemmar mottaga medel till förräntning å checkräkning.

§ 7.

Genom vad härovan stadgats göres ej ändring uti vad i § 20 av ovannämnda förordning den — — —---föreskrives i fråga örn det minsta

antal jordbrukskassor, som skola hava anslutit sig till centralkassa, för att denna må vinna godkännande från det allmännas sida, eller uti stadgandet i § 36 av samma förordning därom, att åt centralkassa lämnat godkännande kan återkallas, örn antalet anslutna jordbrukskassor nedgår under tio och bristen ej inom viss tid fylles.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1930, då kungörelsen den 11 juli 1918 (nr 597) skall upphöra att gälla, dock att nämnda kungörelse, i vad däri stadgas örn förhållanden, som avses i §§ 42 och 44 i lagen örn ekonomiska föreningar den 22 juni 1911, skall äga fortsatt tillämpning till den 1 januari 1933 å centralkassa, som före den 1 oktober 1930 vunnit godkännande från det allmännas sida. Sådan kassa vare, vid äventyr att godkännandet återkallas, pliktig att före den 1 januari 1933 hos vederbörande länsstyrelse visa, att kassans stadgar överensstämma med vad i denna förordning föreskrives.

Kungl. Majlis proposition Nr 268.

19 Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 21 mars 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog, Bissmark, Johansson, Dahl.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chef en för jordbruksdepartementet, statsrådet Johansson:

Vid föredragning av statsverkspropositionens nionde huvudtitel framhöll jag, att det, utöver de särskilda anslag, som inom jordbruksområdet ifrågasattes å riksstaten, torde till prövning uppkomma åtskilliga ärenden avseende stödjande av jordbruket och dess utövare. Bland annat vore sålunda att från jordbruksutredningen emotse förslag rörande reformer beträffande jordbrukskasserörelsen. Jag anmälde, att ifrågavarande spörsmål skulle, så snart utredningen av detsamma slutförts, av mig underställas Kungl. Maj:ts prövning. Då genomförandet av detta och andra ifrågakommande spörsmål komme att kräva understöd från statens sida, fann Kungl. Maj:t, på min hemställan, lämpligt föreslå riksdagen att, i avbidan på de framställningar i ämnet, som kunde bliva riksdagen före lagda, för understöd till vissa åtgärder inom jordbrukets område beräkna för budgetåret 1930/1931 ett belopp av 800,000 kronor.

Sedan utredningen av frågan örn reformer beträffande jordbrukskasserörelsen nu blivit slutförd, anhåller jag att inför Kungl. Maj:t få anmäla detta ärende. Till grund för det förslag i ämnet, som jag har för avsikt att underställa Kungl. Maj:ts prövning, ligger en av jordbruksutredningen i dess betänkande II av den 22 januari 1930 verkställd utredning rörande jordbrukets kreditförhållanden (statens offentliga utredningar 1930:2). över ifrågavarande betänkande, så vitt detsamma avser jordbrukets kreditkassor, hava yttranden efter remiss avgivits av lantbruksstyrelsen, statskontoret, statens egnahemsstyrelse, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, försäkringsinspektionen, generalpoststyrelsen, riksförsäkringsanstalten, fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden, statens pensionsanstalt, riksgäldsfullmäktige, riksbanksfullmäktige, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna, hushållningssällskapens förvaltningsutskott, centralkassorna för jordbrukskredit, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, svenska lantmännens riksförbund och svenska bank-

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

föreningen. Svenska sparbanksföreningen, som jämväl beretts tillfälle avgiva yttrande över betänkandet, har icke låtit sig avhöra.

Med anledning av de erinringar mot vissa punkter i jordbruksutredningens förslag, som kommit till uttryck i de inkomna yttrandena, har förslaget inom jordbruksdepartementet underkastats överarbetning och komplettering.

Innan jag övergår till att lämna en närmare redogörelse för förslagets innebörd och den motivering, som ligger till grund för detsamma, torde böra framhållas, att här åsyftade åtgärder icke avse jordbrukets kreditförhållanden i deras helhet. Jordbrukets speciella kreditbehov pläga uppdelas i tre större kategorier: den primära fastighetskrediten, som har till ändamål att förmedla fastighetsomsättningen och underlätta förvarandet av lämpligt brukningsområde, den sekundära fastighetskrediten med huvudsakligt ändamål att bereda tillgång till det kapital, som erfordras för nyanläggningar och förbättringsarbeten, vilka endast under loppet av en längre tidrymd kunna beräknas återgälda nedlagda kostnader, samt slutligen driftskrediten, som avser att i första hand täcka de regelbundet återkommande behoven av rörelsekapital, men även att möjliggöra sådana förbättringsåtgärder, vilkas kostnader kunna förväntas mycket snart bliva återgäldade genom ökad avkastning från fastigheten.

Till dessa kreditbehov, som förefinnas hos den enskilde jordbrukaren, kommer det behov av rörelsemedel, som uppstår genom jordbrukets andelsrörelse. Till övervägande delen är det därvidlag fråga örn en kortfristig affärskredit, men, i den mån andelsrörelsen utsträckes till att omfatta även produktion av lantbruksprodukter, t. ex. mejeriprodukter eller kött och fläsk, eller tillverkning av olika förnödenheter för jordbruksdriften, kommer kreditbehovet naturligen även att vidgas till att avse mera fasta lån för tillverkningens finansiering överhuvudtaget.

I sitt betänkande upptager jordbruksutredningen till närmare behandling i första hand frågan örn driftskredit åt enskilda jordbrukare. Då någon bestämd gräns icke lämpligen kan uppdragas mellan den mera kortfristiga driftskrediten och den kredit, som jordbrukaren må kunna behöva mot säkerhet i sekundära fastiglietsinteckningar, har emellertid ansetts mest ändamålsenligt att i samband med den egentliga driftskrediten även behandla den sekundära fastighetskrediten. Jordbruksutredningen anser så mycket större anledning härtill förefinnas som ett trängande behov av mera ordnade förhållanden för tillgodoseende av den sekundära fastighetskrediten måste anses vara för handen även för jordbrukets vidkommande. Däremot har den primära fastighetskrediten i detta sammanhang lämnats åsido. Behovet av dylik kredit tillgodoses sedan gammalt i första hand av Sveriges allmänna hypoteksbank med till densamma anslutna hypoteksföreningar samt av sparbankerna. Frågan örn ytterligare utveckling av denna kreditrörelse har dessutom gjorts till

21 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

föremål för särskild utredning genom en kommitté, tillsatt år 1927 i anledning av riksdagens skrivelse nr 196/1927, vari riksdagen anhöll örn en allsidig utredning, omfattande även den primära skogskrediten, med hänsyn särskilt till dels frågan örn höjning av gränsen för nämnda fastighetskredit, dels oek behovet av ytterligare utveckling av jordbrukshypoteksinstitutionen i syfte att möjliggöra en ökad utlåningsverksamliet. Denna kommitté har den 27 december 1929 avgivit betänkande (statens offentliga utredningar 1929: 36). På nämnda utredning grundade förslag beträffande primärkreditens utvidgning ha tidigare underställts riksdagen.

Jordbrukets kapitalbehov och kreditförhållanden.

I sitt betänkande angiver jordbruksutredningen till en början vissa allmänna synpunkter beträffande jordbrukets kapitalbehov. Efter att ha framhållit, hurusom möjligheten till kapitalanskaffning utgör en av hörnstenarna i det moderna näringslivet och att industriens, handelns och sjöfartens kreditbehov numera är väl tillgodosett, betonar jordbruksutredningen, att motsvarande behov av kapitalanskaffning även föreligger inom jordbruksnäringen. Härutinnan anföres i huvudsak följande.

Jordbruks-

utredningen.

Allmänna

synpunkter.

Liksom annan ekonomisk företagareverksamhet kräver jordbruket, utöver det egna kapitalet, tillgång till såväl fasta som rörliga krediter. Detta i och för sig självklara förhållande har under senare decennier vid upprepade tillfällen blivit eftertryckligt framhållet från de kretsar, som äga närmare insikt i de ekonomiska betingelserna för jordbrukets skötsel. Tyvärr är det dock långt ifrån allmänt insett, att jordbruket liksom andra näringar har ett kapitalanskaffningsproblem utöver behovet av primär fastighetskredit, och i varje fall hava icke i vårt land sådana åtgärder hittills blivit vidtagna, som i nöjaktig grad kunnat tillgodose jordbrukets behov av driftskredit.

Den invändningen kan då göras, att de nuvarande kreditinstituten bort kunna i större omfattning tagas i anspråk jämväl för jordbrukets vidkommande. En sådan invändning ligger onekligen nära till hands. Man frågar sig, varför så icke skett och varför jordbrukets kreditproblem i stället i skilda länder befunnits påkalla särskilda finansiella dispositioner och speciella kreditorganisationer för kapitaltillförselns säkerställande.

Som svar härpå kan i första hand hänvisas på jordbrukets speciella egenarter i produktivt hänseende, den relativa avskildheten från städerna, de åtminstone i jämförelse med industriella förhållanden mindre utvecklade produktionsformerna o. s. v. Men detta är dock icke tillfyllest för att förklara, varför icke jordbruket kunnat i större utsträckning, än som varit fallet, bliva delaktigt av det ansamlade kapitalet. Det angivna förhållandet måste också ses mot bakgrunden av den utvecklingsriktning, som den kapitalistiska företagsamheten tagit under det senaste århundradet och som under de sista decennierna blivit alltmera markerad. Det utmärkande för denna utveckling är framför allt övergången från individuell till kollektiv företagsform samtidigt som företagen såsom sådana

22 Kungl. Martts proposition Nr 268.

blivit allt större och större. Utan tvivel har man häri att söka den främsta orsaken till särskilt industriens dominerande ställning i konkurrensen örn kapitalet. Det är aktiebolagsinstitutet och driftskoncentrationen — givetvis i förening med de epokgörande tekniska framstegen — som möjliggjort och alltjämt i stigande omfattning möjliggör för den industriella produktionen icke blott att draga till sig sparmedlen genom direkta investeringar, baserade på förhoppning örn framtida avkastning och kapitalvinst, utan även att framskapa erforderligt underlag för en omfattande kredit från de för denna produktionsgren speciellt anordnade penninginstituten.

Det behöver icke särskilt framhållas, att jordbruket i nu antydda hänseende icke har att framvisa en med industrien jämförbar utveckling. Till väsentlig del beror detta på de rent fysiska förutsättningarna för jordbruksproduktionen. En koncentration av driften är i stort sett utesluten. Produktionen av lantmannaprodukter är och måste allt framgent förbliva splittrad på ett stort antal små företagsenheter, utspridda över en vidsträckt areal. Den väg, som den industriella produktionen gått genom finansiell och organisatorisk koncentration, är icke i samma utsträckning tillgänglig för jordbruket och en sådan utveckling skulle, även örn den vore tänkbar, icke heller vara önskvärd varken ur ekonomiska eller sociala synpunkter.

På angivna grunder anser jordbruksutredningen, att jordbrukets kapitalanskaffning är ett problem, som kräver särskild uppmärksamhet. Därvid borde emellertid bemärkas, att det till övervägande delen är fråga örn ett kreditproblem. Aktualiteten hos detta problem skärpes, enligt vad utredningen framhåller, ytterligare genom den alltfort skeende övergången från naturahushållning till penninghushållning. Härtill komme, att jordbrukets utveckling mot intensivare brukningsformer och tilltagande mekanisering medför ett allt större behov av driftskapital. Slutligen måste, därest en ordnad avsättning av jordbrukets produkter skall kunna komma till stånd i förening med en för producenten mera tillfredsställande avkastning, nödigt kapital ställas till förfogande som rörelsemedel åt jordbrukets andelsföreningar. Enligt jordbruksutredningens mening är det av grundläggande betydelse för ett framgångsrikt arbete till jordbruksnäringens höjande i ekonomiskt hänseende, att jordbrukets kreditförhållanden bliva ordnade på ett effektivt och efter denna näringsgrens speciella förhållanden avpassat sätt.

I samband härmed har jordbruksutredningen också berört nödvändigheten utav att göra åtskillnad mellan å ena sidan möjligheten att erhålla kredit på rimliga villkor och å andra sidan lämpligheten utav att lån i särskilda fall upptagas ur synpunkten av lånemedlens förräntning genom driften. Härom anföres i betänkandet bland annat följande.

Den omständigheten, att jordbruket under ogynnsamma konjunkturbetingelser icke förmår förränta det i näringen nedlagda kapitalet, utgör i själva verket i och för sig icke något som helst skäl att ägna mindre uppmärksamhet åt själva kreditorganisationen och lånemöjligheterna. Detta är ett spörsmål, som under alla förhållanden bör lösas så, att ka-

23 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

pitaltillflödet till jordbruket icke hämmas genom tillförselkanalernas otillräcklighet. I det nuvarande utvecklingsskedet, som framför allt kännetecknas av kapitalets anhopning till industrien samt till städerna och stadsmannanäringarna, föreligga dessutom alldeles särskilt starka motiv för att söka på lämpliga vägar föra åtminstone landsbygdens sparmedel åter till jordbruket.

En helt annan fråga är det däremot i vad mån de enskilda jordbrukarna lämpligen böra taga lånemöjligheterna i anspråk. Ytterst bör detta givetvis bero på den enskilde företagarens ekonomiska omdöme och kalkylationsförmåga. Ansvaret för upplåningens storlek i förhållande till förräntningsmöjligheter måste därför vila på jordbrukaren själv. Han måste veta icke blott vad det upplånta kapitalet kostar honom utan även — och därvidlag torde det ofta brista — vad det avkastar vid användningen i jordbruksdriften. En lantbrukare, som håller sig noggrant underkunnig örn löpande revers- och växelräntor, men som försummar att skaffa sig erforderlig kännedom örn driftens räntabilitet, måste betecknas som en dålig företagare. Men även örn ansvaret för lånemedlens förräntning sålunda måste vila på jordbrukarna själva, är det obestridligt, att det allmänna, i samma mån som staten genom lagstiftningen eller genom finansiella dispositioner söker underlätta jordbrukets kreditmöjligheter, jämväl bör tillse, att utlåningen från början baseras på sunda ekonomiska principer, så att det genom en effektiv kreditorganisation möjliggjorda kapitaltillflödet i allmänhet icke må tagas i anspråk i större omfattning än som betingas av driftens egen förräntningsförmåga.

Vad beträffar jordbrukets skuldsättning uttalar jordbruksutredningen, jordbruket$ att nu tillgängligt statistiskt material icke är av den beskaffenhet, att skuldsättning. någon beräkning av skuldsättningen kan äga rum. I betänkandet erinras emellertid örn en i samband med tull- och traktatkommitténs utredningar av doktor K. Åmark gjord undersökning rörande den på jorden vilande skuldbördan. Enligt denna skulle den i jordbruksfastighet intecknade gälden år 1870 ha uppgått till 32.8 procent av taxeringsvärdet för att år 1912 ha ökats till 41.5 procent. Inteckningslånen uppgingo sistnämnda år till i runt tal 1,400 miljoner kronor och taxeringsvärdet för jordbruksfastighet till cirka 3,500 miljoner kronor. På grixnd av det statistiska materialets ofullständighet har någon motsvarande beräkning icke kunnat utan tidsödande specialundersökningar göras för senare år. Jordbruksutredningen erinrar emellertid, att den intecknade gälden i fast egendom på landsbygden enligt i statistisk årsbok meddelad uppgift vid utgången av år 1927 uppgick till 4,900 miljoner kronor, motsvarande 49.3 procent av taxeringsvärdet å dylik egendom. Ehuru däri innefattas även annan fastighet på landsbygden än jordbruksfastighet, anser jordbruksutredningen de angivna siffrorna dock utgöra ett visst stöd för att jordbrukarnas intecknade gäld under senare år ökats både absolut och i förhållande till taxeringsvärdet. I samband därmed erinras att taxeringsvärdet för jordbruksfastighet på landsbygden enligt senast — år 1928 — verkställd allmän fastighetstaxering uppgick till i runt tal 6,300 miljoner kronor.

Kapitalströmningen frän landsbygden.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Beträffande beloppet av den icke intecknade gäld, som vilar på den jordbrukande befolkningen, finnes för närvarande icke någon möjlighet att därom vinna någon tillförlitlig kunskap. Jordbruksutredningen har i sitt betänkande anvisat olika sätt, på vilka detta spörsmål skulle kunna statistiskt åtminstone delvis belysas, och meddelar, att utredningen haft under noggrant övervägande, huruvida sådana statistiska undersökningar skulle genom dess försorg behöva utföras för erhållande av tillräckligt underlag för förslag till kreditfrågans ordnande. Därvid har utredningen kommit till den slutsatsen, att det givetvis skulle med hänsyn till önskemålet örn en närmare kännedom örn jordbrukets ekonomiska förhållanden i allmänhet vara till gagn, därest man på dylikt sätt eller genom andra statistiska metoder kunde få fram en så riktig bild som möjligt av jordbrukets skuldförhållanden. Men det har, särskilt med hänsyn till det bekymmersamma läge, vari jordbruket för närvarande befinner sig, icke befunnits lämpligt, att genom sådana vidlyftiga undersökningar, vilka utan tvivel skulle bliva ganska tidsödande, fördröja genomförandet av en reform, som skulle möjliggöra att bättre än hittills kunna tillgodose jordbrukets behov av rörelsekapital. Enligt jordbruksutredningens mening vore det icke heller nödvändigt att på dylikt sätt vinna närmare bekräftelse på det allmänt kända förhållandet, att jordbruket är i behov av gynnsammare kreditmöjligheter.

Då något siffermaterial till belysande av jordbrukets skuldsättning sålunda icke står till förfogande, har man visserligen icke heller några säkra hållpunkter för att beräkna storleken av det kreditbehov, som skäligen bör tillgodoses genom det allmännas medverkan. Men jordbruksutredningen säger sig för sin del vara av den övertygelsen, att detta kreditbehov under alla förhållanden är så pass stort, att kraftiga åtgärder jämväl från statens sida måste anses väl motiverade för kreditbehovets tillgodoseende. Ett särskilt stöd för en sådan uppfattning ligger, enligt vad i betänkandet framhålles, däri, att en kapitalförskjutning otvivelaktigt äger rum till jordbrukets nackdel.

Till belysande av denna kapitalförskjutning har jordbruksutredningen låtit verkställa en specialundersökning, avseende vissa penningförvakande institutioners kapitalplacering. Undersökningen har omfattat dels pensionsförsäkringsfonden, rilisförsäkringsanstalten, ränte- och kapitalförsäkringsanstalten, ett större sakförsäkringsaktiebolag och ett större liv- och sakförsäkringsaktiebolag samt postsparbanken, dels ock ett antal sparbanker. Syftet med utredningen var att få utrönt, hur stor del av nämnda institutioners totala kapitalplacering, som kommit jordbruket till godo i form av lån mot säkerhet i inteckning i jordegendom samt placering i obligationer, utgivna av Sveriges allmänna hypoteksbank Resultatet av utredningen beträffande de förstnämnda sex institutionernas kapitalplacering finnes återgivet i en tabell å sid. 24 i betänkandet och sammanfattas av jordbruksutredningen sålunda.

25 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Av de lämnade uppgifterna framgår, att ifrågavarande kapitalförvaltande institutioner år 1928 representerade ett belopp av över 1,000 miljoner kronor. Härav hade ett belopp av allenast omkring 54 miljoner kronor kommit jordbruket tillgodo. Av de sex institutionerna har endast ränte- och kapitalförsäkringsanstalten haft någon avsevärdare del av sina tillgångar placerade i jordbruksinteckningar. Den undersökta tidsperioden utvisar emellertid en procentuell nedgång — visserligen obetydlig — i anstaltens placeringar av denna art. Vad de övriga institutionerna beträffar synes påtagligt, att desamma relativt sett endast haft ett ringa intresse för placering i jordbrukslån och att intresset, vad den undersökta tidsperioden beträffar, dessutom varit i starkt avtagande. Den andel av hela det förvaltade kapitalet, som placerats i hypoteksbanksobligationer och i jordbruksinteckningar, uppgick för de redovisade åren sålunda till icke mer än respektive 7.96 procent, 6.26 procent och 5.33 procent. Örn postsparbanken icke medtages, bliva procentsatserna än lägre eller 5.39 procent, 4.28 procent och 3.34 procent. Postsparbanken intager i detta fall en särställning, i det att den har en relativt större del av sitt kapital placerat i jordbruket. Den procentuella andel, som kommit jordbruket till godo, har även för dess vidkommande varit i sjunkande. Beträffande postsparbanken må dock framhållas, att den under år 1929 lär ha ökat sin jordbruksplacering med cirka 40 procent i jämförelse med år 1928, så att densamma, i trots av en synnerligen kraftig fondökning, numera har att för jordbrukets vidkommande uppvisa en procentuellt något större del av hela medelsplaceringen än som gällde för 1928.

De lämnade uppgifterna giva sålunda vid handen, att endast en relativt obetydlig del av dessa institutioners kapitalplacering på denna väg kommer jordbruket till godo, för pensionsfondens vidkommande exempelvis endast 1.42 procent. Detta förhållande är, enligt vad jordbruksutredningen framhåller, redan i och för sig värt att uppmärksamma. Men för att giva en uppfattning örn utvecklingens verkliga innebörd, erfordrar materialet naturligen komplettering med uppgifter örn, i vilken mån det ansamlade kapitalet härrör från landsbygden. Endast för pensionsfondens vidkommande har dock för jordbruksutredningen förelegat möjlighet att därutinnan erhålla material, som kunnat vara till vägledning för frågans bedömande. Tidigare utarbetades inom pensionsstyrelsen en statistik rörande pensionsavgifternas fördelning på jordbrukskommuner, på icke-jordbrukskommuner å landsbygden och på städerna. Det sista år, för vilket sådana uppgifter föreligga, är 1922. Enligt vad jordbruksutredningen inhämtat fördelade sig avgifterna då på så sätt, att av hela avgiftsbeloppet 35.8 procent belöpte på jordbrukskommuner, 26 procent å icke-jordbrukskommuner på landsbygden och 38.2 procent å städerna. Jordbruksutredningen konstaterar med stöd härav, att landsbygden i sin helhet bidragit med nära två tredjedelar av bela kapitalbildningen, medan för rena jordbrukskommuner redovisas något mer än en tredjedel därav. Även om en inbördes förskjutning i angivna procenttal ägt rum under den tid, som förflutit sedan 1922, äro förändringarna, enligt vad jordbruksutredningen uttalar, med säkerhet icke större än att man kan på dc anförda siffrorna grunda ett omdöme

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

beträffande avgiftsintäktens fördelning i allmänhet. Av de nu angivna förhållandena drager jordbruksutredningen för sin del följande slutsatser.

Om nyss anförda siffror beträffande kapitalets ursprung ställas i belysning av förut meddelade uppgifter rörande kapitalplaceringen, framgår uppenbart, att en betydande kapitalförskjutning från landsbygden ägt rum, i vad gäller de till pensionsfonden inflytande medlen. Framhållas bör, att denna fond är den största av de i detta sammanhang behandlade. Ehuruväl motsvarande uppgifter icke stått till buds för övriga kapitalförvaltande institutioner, torde dock med stor sannolikhet kunna antagas, att det påvisade missförhållandet icke är något för pensionsfonden säreget. För sin del finner jordbruksutredningen i allt fall i de anförda siffrorna ett kraftigt stöd för den uppfattningen, att en kapitalströmning till jordbrukets nackdel ägt rum och alltjämt pågår.

Emellertid är i detta sammanhang av intresse att även erhålla kännedom örn, huru utvecklingen ställt sig hos landets sparbanker. Ett närmare klargörande härav anser jordbruksutredningen vara av så mycket större vikt, som det vid diskussionen örn jordbrukets kapitalbehov ofta gjorts gällande, att vi i vårt land med dess utvecklade sparbanksväsende skulle i sparbankerna äga en kreditorganisation, vilken vore alldeles speciellt väl lämpad för tillgodoseende av jordbrukets kreditbehov. Härom anför jordbruksutredningen följande.

Beträffande sparbankernas kapitalplacering verkställdes av 1921 års fastighetskreditsakkunniga en utredning, vars resultat här må i sammandrag återgivas. Hela antalet sparbanker uppgick år 1922 till 488 med ett sammanlagt förvaltat kapital den 31 december 1921 av i runt tal 2,225 miljoner kronor. Vid utredningen erhöllos fullständiga uppgifter från 342 sparbanker, representerande ett kapital av i runt tal 1,929 miljoner kronor, motsvarande 86.7 procent av hela det förvaltade kapitalet. För dessa sparbankers vidkommande ställde sig kapitalplaceringen i runda tal på följande sätt.

Utlåning till enskilda mot inteckning i fast egendom 906 milj. kronor

Härav mot inteckning i fastighet i stad................................ 606 » »

» » » » jordbruksfastighet:

å stadsjord ............................................................................ 8 » »

ä landsbygden............................................................................ 226 » »

Utlåning mot inteckning i jordbruksfastighet, vid denna tidpunkt tillhopa 234 miljoner kronor, utgjorde alltså något mer än 12 procent av hela det av ifrågavarande sparbanker förvaltade kapitalet. Beträffande inteckningarnas läge i förhållande till de belånade egendomarnas taxeringsvärden fördelade sig jordbrukslånen så, att 141 miljoner kronor belöpte å botteninteckningar (inom 50 procent av taxeringsvärdet) och 93 miljoner kronor å högre belägna inteckningar.

För att erhålla en bild utav huru utvecklingen gestaltat sig sedan den tid, som avsågs i nyssnämnda utredning, har jordbruksutredningen låtit införskaffa uppgifter från vissa sparbanker, så utvalda, att de tillsammans få anses utgöra ett representativt undersökningsmaterial för belysande av sparbankernas kapitalplacering i allmänhet. Hänvändelse har gjorts till 40 sparbanker, av vilka 29, representerande omkring en tredje-

27 Kungl. May.ts proposition Nr 268.

del av hela det av sparbankerna förvaltade kapitalet, inkommit med de begärda upplysningarna. Dessa avsågo, som ovan nämnts, hur stor del av hela det förvaltade kapitalet, som placerats mot säkerhet i inteckning i jordbruksfastighet och i obligationer, utgivna av Sveriges allmänna hypoteksbank.

De sålunda inhämtade uppgifterna, som avse läget vid utgången av år 1921 och år 1928, finnas sammanfattade i en i betänkandet å sid. 26— 27 införd tabell, till vilken jag här torde få hänvisa. Rörande utredningen i fråga anför jordbruksutredningen följande.

Av denna tabell framgår, att ifrågavarande sparbankers omslutning under tidsperioden 1921—1928 ökats från 732 miljoner kronor till 1,026 miljoner kronor eller med 294 miljoner kronor, d. v. s. med 40.2 procent. Under samma tid har sparbankernas direkta och indirekta utlåning mot säkerhet av inteckning i jordegendom ökats från 95 miljoner kronor till 132 miljoner kronor eller med endast 37 miljoner kronor, d. v. s. med 38.9 procent. Fondökningen samt belåningen av jordbruksinteckningar tillsammans med uppköpen av allmänna hypoteksbanken obligationer hava alltså fortskridit i nära nog samma proportion, ehuruväl procenttalet för den ökade placeringen i jordbruksfastighet är något lägre. Man synes visserligen icke kunna påstå, att dessa sparbanker relativt sett visat ett minskat intresse för jordbruksnäringen, i det att utlåningen mot direkt eller indirekt säkerhet i jordbruksfastighet såväl år 1921 som år 1928 uppgick till inemot 13 procent av hela kapitalplaceringen — vilket tal ju står i god överensstämmelse med det resultat, som enligt vad ovan angivits i motsvarande hänseende erhölls vid 1921 års utredning. Men då sparbankernas ifrågavarande kapitalplacering icke nått högre, synes — så vitt avser placeringen av kapital mot säkerhet i jordbruksfastighet — i varje fall icke kunna med fog påstås, att sparbankerna utgöra någon på jordbruksnäringens intressen speciellt inriktad kreditinstitution. Då insättningarna i sparbankerna, såsom säkerligen är fallet, inflyta från landsbygden till en större andel av hela insättningsbeloppet än som motsvarar nämnda procenttal, måste sparbankerna tvärtom anses i sin mån medverka till den av jordbruksutredningen påvisade kapitalförskjutningen till jordbrukets nackdel.

I syfte att erhålla en mera allmän uppfattning örn sparbankernas kreditgivning till jordbruket har jordbruksutredningen även gjort en hänvändelse till svenska sparbanksföreningen, som i anledning därav avlåtit ett cirkulär till rikets samtliga sparbanker med anhållan örn uppgifter rörande utlåning till jordbrukare mot olika slags säkerheter och därvid betingade räntor. De begärda uppgifterna inflöto emellertid icke i sådan tid, att utredningsresultatet kunde medtagas i betänkandet. Icke heller en genom svenska bankföreningen begärd utredning om affärsbankernas kreditgivning till jordbrukare kunde av angivna skäl inflyta i betänkandet. Utredningsmaterialet beträffande sparbankerna har emellertid sedermera inkommit och underkastats bearbetning inom departementet. Till resultatet därav liksom till av bankföreningen sedermera lämnade uppgifter rörande affärsbankernas kreditgivning till jordbrukare skall jag i det följande närmare återkomma.

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Remiss-

yttrandena.

Lantbruks-

styrelsen.

Statens egnahemsstyrelse.

Bank- och fondinspektionen.

Beträffande jordbruksutredningens nu i huvudsak återgivna utredningar och uttalanden angående jordbrukets kreditförhållanden och kapitalbehov hava i de inkomna yttrandena framförts följande allmänna synpunkter.

Lantbruksstyrelsen framhåller, att ett förbättrande av jordbrukets kreditförhållanden genom att bereda lantbruket, dess utövare och förenin gar möjlighet att mot rimlig ränta och utan alltför vidlyftiga omständigheter förskaffa sig nödigt rörelsekapital, är en fråga av stor betydelse för jordbruksnäringens ekonomiska säkerställande för framtiden. Åtgärder i sådant syfte måste därför av lantbruksstyrelsen tillmätas stor vikt. Denna växer i samma mån som ändrade ekonomiska förhållanden framtvinga omläggningar inom jordbruksdriften. Lantbruksstyrelsen framhåller emellertid jämväl, att åtgärder av detta slag icke kunna förväntas medföra omedelbara verkningar utan måste bedömas på längre sikt. Därutinnan anföres följande:

Att tillmäta dem någon mera avsevärd betydelse för jordbrukets nuvarande krisläge torde innebära en övervärdering. Man måste vid bedömande av denna fråga beakta, att jordbrukets utövare just nu måste vara synnerligen försiktiga vid upplåning av penningar och noga pröva möjligheten att göra upplånat kapital produktivt, det vill säga räntebärande. Allt för långt gående åtgärder till underlättande av kapitalanskaffning för jordbruksändamål torde medföra vissa risker, som icke böra förbises. Skulle därav följa ett anlitande av krediten för andra än produktiva ändamål, måste detta mera skada än gagna jordbruksnäringen.

Statens egnahemsstyrelse anser ett väl ordnat kreditväsende vara av stor betydelse för jordbruket och dess utövare. I fråga örn jordbrukets primära fastighetskredit torde förhållandena i stort sett vara ordnade genom den lånerörelse, som sedan gammalt utövas av Sveriges allmänna hypoteksbank och de till denna anslutna hypoteksföreningar samt av landsbygdens sparbanker m. fl. I fråga åter örn jordbrukets övriga kreditbehov, särskilt driftskrediten, torde ett behov av reformer förefinnas.

Bank- och fondinspektionen finner det givetvis vara av stor betydelse särskilt med hänsyn till jordbruksnäringens alltid jämförelsevis svaga räötabilitet, örn dess utövare genom jordbrukskasseväsendet skulle kunna beredas, kredit på billigare villkor än som står dem till buds på andra håll. Inspektionen anser sig å andra sidan icke kunna underlåta framhålla, att inspektionen icke kan följa jordbruksutredningen, då denna anför, att den omständigheten, att jordbruket under ogynnsamma konjunkturbetingelser icke förmår förränta det i näringen nedlagda kapitalet, icke i och för sig utgör något skäl att ägna mindre uppmärksamhet åt själva kreditorganisationen och lånemöjligheterna. Sin uppfattning därutinnan utvecklar inspektionen sålunda.

29 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

På detta såväl som på alla andra områden för ekonomisk verksamhet bör såsom en grundförutsättning för kreditgivning gälla, att det kapital, som utlånas, kan erhålla förräntning. Och inspektionen kan icke undertrycka den meningen, att det knappast kan anses rationellt, att, innan orsakerna till jordbrukets förhand envar ande nödläge blivit utredda och eventuellt förefintliga utvägar att bringa hjälp häremot äro prövade, med statens hjälp bereda jordbruksnäringens utövare ökade möjligheter att ikläda sig skuldbördor, vilka näringen icke ger dem något så när säkra utsikter att kunna bära.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava uttalat, att de till fullo beakta vikten av att verksamma åtgärder snarast vidtagas för att tillgodose jordbrukets behov av hjälp till ordnande av dess svåra driftskreditförhållanden, varvid fullmäktige dock framhållit, att lånebehoven i de enskilda fallen böra noga prövas, så att onödig skuldsättning ej underlättas. För tillgodoseende av jordbrukarnas legitima driftskreditbehov torde, enligt vad fullmäktige uttala, erfordras betydande bistånd från statens sida. Man kunde emellertid ej bortse från, att svårigheterna här äro vida större än i flera andra fall, då staten trätt hjälpande emellan för vissa näringsgrenar. Icke blott äro de säkerheter, som jordbrukets idkare skulle kunna erbjuda för sådana lån, varom här är fråga, av en annan och svagare art än i ovan åsyftade fall, utan därtill komme, att den naturliga utvägen att anskaffa för utlåningen erforderliga medel genom att medelst obligationslån vända sig direkt till allmänheten är stängd.

I ett reservationsvis framfört yttrande hava riksgäldsfullmäktige Hallin och Ekman uttalat bland annat följande.

Ett nöjaktigt tillgodoseende av det svenska jordbrukets behov av driftskredit är ett spörsmål, som länge stått på dagordningen och som i allt högre grad tränger till snar lösning. Det är dock fullmäktige angeläget att omedelbart framhålla, att syftet med en dylik åtgärd icke får vara att, oberoende av lånebehovets beskaffenhet, underlätta jordbrukets skuldsättning. Avsikten med det nya kreditinstitutet bör givetvis bestå i att man vill nedbringa den del av jordbrukets gäld, som nu vanligen tillkommer genom upptagandet av löst placerade och dyra korttidslån eller, ännu sämre, genom mer eller mindre riskfyllda borgensförbindelser eller växeltransaktioner. En förbättrad lånemöjlighet för jordbruket i sistnämnda avseenden måste anses äga så stor samhällelig betydelse, att ett lämpligt avvägt statligt bistånd till åvägabringandet av en sådan torde få anses äga giltig motivering.

En motsvarighet till ett dylikt statligt ingripande finnes också på andra viktiga samhällsområden. Genom beslut vid 1929 års riksdag blev statsåtgärd av här åsyftad art vidtagen beträffande dels sjöfartens kreditbehov, dels ifråga om en förbättrad sekundär bostadskredit. Vid jämförelse av den inbördes betydelsen de olika verksamhetsgrenarna emellan torde väl knappast någon vilja sätta jordbruksnäringen i sista rummet. Fullmäktige finna sig därför icke hava något att i princip erinra mot att stödåtgärder från statens sida till förbättrade kreditförhållanden för jordbruket komma till stånd.

Fullmäktige i riksgäldskontoret.

Reservanter inom riksgäldsfullmäktige.

Fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden.

Generalpost-

styrelsen.

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Fullmäktige i riksbanken uttala, att jordbrukets kreditbehov inom vissa delar av landet torde, i synnerhet vad angår behovet av sekundär fastighetskredit, vara väl tillgodosett, framförallt genom sparbankerna. Inom andra delar äro förhållandena otvivelaktigt sämre, i det att jordbrukarna i huvudsak äro hänvisade till affärsbankerna och privata långivare. Fullmäktige hava dock icke vare sig genom vad utredningen anfört eller eljest blivit övertygade, att det föreligger ett otillfredsställt kreditbehov av den art, att det skulle kunna motivera så omfattande åtgärder, som utredningen föreslagit. Ej heller synas de framkomna förslagen vara sådana, att genom deras antagande någon effektiv hjälp skulle komma att beredas jordbruket i de svårigheter, som prisfallet på jordbruksprodukterna framkallat.

Fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden anse de i betänkandet anförda siffrorna till belysande av kapitalförskjutningen från landsbygden, vad pensionsförsäkringsfonden angår, icke i och för sig utgöra ett ovillkorligt bevis för riktigheten i jordbruksutredningens uttalande. Fullmäktige anföra härom följande.

Ovedersägligt är visserligen, att en jämförelsevis ringa del av fondens kapital placerats mot säkerhet av inteckningar i jordbruksegendom eller i allmänna hypoteksbanken obligationer. Men för att få den rätta belysningen av frågan torde man nog böra ställa denna del av fondens placeringar i relation icke till det totala fondkapitalet utan till den del därav, som på det hela taget redovisas i fastighetslån och liypoteksobligationer. Endast en mindre del av fonden är emellertid över huvud placerad på detta sätt. Däremot är omkring hälften av kapitalet utlånad till kommuner och mot kommunal garanti. För utrönande av, huru dessa senare lånemedel fördelas mellan landsbygden och städerna, har tidigare en undersökning gjorts, avseende förhållandena den 30 juni 1926. De kommunala lånen uppgingo då i runt tal till för landskommuner 26 miljoner kronor, för städer, köpingar och municipalsamhällen 92 miljoner kronor, för landsting 25 miljoner kronor och för väghållningsdistrikt 8 miljoner kronor. Om också stadskommunerna med deras starkare kreditbehov, såsom naturligt är, härvid fått den större delen, bör dock bemärkas, att mycket avsevärda belopp även gått till landsbygden, och detta även genom de lånemedel, som utlämnats till landsting och väghållningsdistrikt. En ej så ringa del av den kommunala utlåningen, bland annat de belopp, som utlämnats för sådana ändamål som väghållning samt elektriska belysnings- och kraftanläggningar, torde jämväl få anses hava kommit jordbruket tillgodo.

Generalpoststyrelsen, som meddelar, att postsparbankens placering av kapital i jordbruksinteckningar och i allmänna hypoteksbanken obligationer under år 1929 stigit till 13.48 procent av bankens totala kapitalplacering, anser det dock icke vara alldeles berättigat att av de anförda siffrorna i och för sig för postsparbankens vidkommande draga den slutsatsen, att postsparbanken liksom flertalet övriga med banken sammanställda institutioner »relativt sett endast haft ringa intresse för placering i jordbrukslån». Härutinnan anför generalpoststyrelsen bland annat följande.

31 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

För att giva en uppfattning om den sålunda åskådliggjorda utvecklingens verkliga innebörd böra — såsom i betänkandet (sid. 25) angives — de erhållna placeringsuppgifterna naturligen kompletteras med uppgifter örn, i vilken mån det ansamlade kapitalet härrör från landsbygden.

Enligt generalpoststyrelsens bestämda uppfattning kunna de i betänkandet anförda relationstalen ifråga örn pensionsavgifternas ursprung icke utan vidare tillämpas på postsparbankens insättarmedel. En sådan tillämpning är omöjlig redan på grund av respektive medels väsentligt olika karaktär. Medan de till pensionsfonden inflytande medlen utgöras av eller anknyta sig till avgifter, som äro obligatoriska för de flesta av landets invånare, är postsparbanken hänvisad till en sparverksamhet, varå banken ej har monopol. De huvudsakliga medtävlarna till postsparbanken äro de cirka 500 enskilda sparbankerna. Den omständigheten, att de flesta av dessa sparbanker hava sitt förnämsta verksamhetsfält just å landsbygden och att de förfoga över insättarmedel, som sammanlagt uppgå till flera gånger det i postsparbanken innestående beloppet, giver anledning förmoda, att postsparbanken icke i någon mera betydande utsträckning anlitas av jordbrukarna. Den vid hemorten bundna jordbrukarbefolkningen torde oftast föredraga att anförtro sina sparmedel åt den enskilda ortssparbanken, någon jordbrukskassa eller annan liknande sparinrättning, för vars bestånd och utveckling insättaren ofta personligen är varmt intresserad.

Generalpoststyrelsen förfogar icke över några nyare statistiska uppgifter rörande insättarmedlens i postsparbanken fördelning på olika orter. En i annat sammanhang för icke länge sedan gjord undersökning har emellertid givit vid handen, att av postsparbankens insättningsöverskott för åren 1927, 1928 och 1929 icke mindre än i runt tal en tredjedel härrörde sig från enbart Stockholm. Med beaktande av den dominerande ställning, som sålunda kan uppvisas av allenast en stad (visserligen den största), torde man vara fullt berättigad antaga, att landsbygdens och i all synnerhet de rena jordbrukskommunernas andel i postsparbankens insättarmedel icke tillnärmelsevis är av samma proportion, som den från landsbygden härstammande delen av pensionsfonden. I postsparbankens tidigare årsberättelser ingick bland annat en tabell över postsparbanksrörelsen vid de särskilda bankkontoren, d. v. s. postanstalterna. Sista gången lämnades sådan redogörelse för år 1908. Sagda år hade vid postkontor i städerna insatts 46 procent av hela det i postsparbanken under året insatta beloppet. Städernas andel i beloppet av samtliga uttagningar utgjorde däremot endast 38 procent. Det är då att märka, att vid uträkning av »stadsbeloppen» ingen hänsyn tagits till sådana omsättningar, som skett vid de många postanstalterna i städernas förorter.

Postsparbankens utveckling efter nu berörda år har otvivelaktigt ytterligare befäst postsparbankens ställning bland stadsbefolkningen eller med denna ur förvärvssynpunkt likställda befolkningslager. Generalpoststyrelsen håller det därför ingalunda för otroligt, att omfattningen av postsparbankens nuvarande medelsplacering i jordbruket tämligen nära motsvarar jordbrukarnas och deras medarbetares insättningar i postsparbanken. Det torde härvidlag även böra beaktas, att postsparbanken genom sina kommunlån till ett sammanlagt belopp av i runt tal 64 miljoner kronor även torde hava varit i tillfälle att indirekt öva ett gynnsamt inflytande på jordbrukets kreditförhållanden. Många av dessa kommunlån skulle otvivelaktigt, därest lånen icke kunnat ordnas genom

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

postsparbanken, hava gått till de lokala sparbankerna, vilka nu beretts tillfälle att i stället hålla motsvarande belopp disponibelt för andra krediter, däribland även åt jordbruket.

I realiteten lär emellertid postsparbankmedlens ursprung vara en angelägenhet, som icke bör eller kan öva något avgörande inflytande på sättet för postsparbankens medelsplacering. Postsparbanksmedlen äro icke .statsmedel, de äro sparmedel, som postsparbanken har att på bästa sätt förvalta och förränta för sina insättares räkning. Det gäller för postsparbanksledningen liksom för varje annan sparbanksledning att i första rummet göra sina kapitalplaceringar på det för spararna i varje fall fördelaktigaste och säkraste sättet.

Även vissa av länsstyrelserna, av vilka flertalet ställt sig i stort sett välvilliga till jordbruksutredningens förslag, hava gjort mera direkta uttalanden rörande jordbrukets kreditförhållanden i allmänhet.

Överståthållarämbetet betecknar frågan örn erforderlig kapitalanskaffning åt jordbruket såsom ytterst angelägen.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att jordbrukarnas kreditbehov på senare tid betydligt ökats, och att hjälp åt dem i detta hänseende vore av behovet påkallat.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser det vara ställt utom allt tvivel, att jordbruksnäringen för närvarande befinner sig i ett synnerligen brydsamt läge samt mycket väl behöver ökade kreditmöjligheter. Även örn, såsom från vissa håll framhållits, ökad möjlighet att erhålla kredit under ordinära förhållanden kunde befaras medföra ökad skuldsättning, torde den jordbruksidkande befolkningens nuvarande kreditbehov vara så stort och trängande, att de utökade lånemöjligheter, som nu ställts i utsikt, ingalunda kunde anses överstiga det verkliga behovet.

Länsstyrelsen i Västmanlands län betraktar jordbrukets kreditfråga som ett bland de synnerligen betydelsefulla problem, som det gäller att lösa, örn vår jordbruksnäring skall kunna upprätthållas. Jordbruket erfordrade kapital i en synnerligen stor utsträckning — både till jordanskaffningen, till åstadkommande av nödiga byggnader samt till anskaffande av erforderliga inventarier, varjämte detsamma liksom övriga näringar vore i behov av rörelsemedel. Anskaffande av kapital i form av primärkrediter torde få anses i det hela väl ordnad genom de nu befintliga hypoteksföreningarna. Huru den kredit, som därutöver erfordras, skall kunna åstadkommas, vore alltjämt en öppen fråga, som emellertid icke torde kunna lösas på annat sätt än genom sammanslutning av jordbrukarna; därom vore länsstyrelsen alltså ense med jordbruksutred ningen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser det otvivelaktigt, att jordbruket inom länet för närvarande betungas av skuldsättning i allvarlig grad. Ett tecken därpå vore det stora antalet exekutiva auktioner å jordbruksfastigheter, vid vilka täckning av samtliga bevakade fordringar endast undantagsvis erhållas. Uppenbarligen vore det icke önskvärt, att skuld-

Kungl. Maj-.ts proposition Ni 268.

sättningen inom jordbruket tillväxer, men alltjämt finnes dock, enligt vad länsstyrelsen uttalar, ett normalt behov av förlagskapital och i den mån detta behov kan tillgodoses genom billig kredit bleve jordbrukets driftskostnader minskade.

Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar, att utredningsmännen synas hava betraktat möjligheten för jordbrukaren av kapitalanskaffning i så stor utsträckning som möjligt i och för sig vara ett nödvändigt led i arbetet på att söka förhjälpa jordbruksnäringen ut ur de iråkade svårigheterna. Inför den sålunda anvisade utvägen ställer sig emellertid länsstyrelsen tveksam och utvecklar sin uppfattning närmare genom följande uttalande.

Väl är det ovedersägligt, att ett visst rörelsekapital är nödvändigt för jordbruksdriften, men att öppna sådana lånemöjligheter, som nu ifrågasatts, torde näppeligen vara tillrådligt. Med hänsyn till lantbrukets i stort sett förhållandevis ringa avkastningsförmåga och därav uppkomna svårigheter att ekonomiskt förränta däri nedlagt kapital, synes det kunna starkt ifrågasättas, huruvida jordbrukets belastande med en alltför stor skuldbörda i längden kommer att lända jordbruksnäringen och dess utövare till gagn. En verksam hjälp synes enligt länsstyrelsens förmenande i stället vara, att möjlighet beredes vederbörande att mot en låg räntesats — förslagsvis 4.5 procent — upplåna, ehuru i mindre omfattning än vad jordbruksutredningen nu föreslagit, ett visst driftskapital.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att förbättringar i avseende å jordbrukets kreditförhållanden icke finge överskattas såsom medel att avhjälpa de nu med all rätt överklagade ekonomiska svårigheterna. Att jordbrukskrediten skulle kunna bliva så mycket billigare, att driftsförlust, under i övrigt oförändrade förhållanden, förbytes i överskott, torde vara uteslutet. Tillgången till kredit kunde för en närings varaktiga uppehållande äga värde allenast i den mån de lånfångna medlen kunde erhålla en räntabel och Aunstgivande användning.

Även vissa av hushållningssällskapen, av vilka flertalet i stort sett anslutit sig till jordbruksutredningens förslag, hava gjort mera direkta uttalanden rörande jordbrukets kreditförhållanden i allmänhet.

Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser sålunda, att jordbrukarnas kapitalbehov nu för tiden är ofantligt mycket större än förr. Att deras kreditbehov på grund härav i hög grad ökats läge för var och en, som något känner förhållandena, i öppen dag, liksom även att de på senare åren för jordbruket dåliga konjukturerna ytterligare tillspetsat situationen. Förvaltningsutskottet framhåller vidare vikten av låga räntor.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar bland annat följande.

Hushållnings-

sällskapen.

Bihang lill riksdagens protokoll WHO. 1 sand. 231 hafi. (Nr 268.)

.-i

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Överhuvud torde man kunna säga, att de största olägenheterna för jordbruket här icke ligga i bristande tillgång på kreditanstalter utan i att den kredit, som kan erhållas, är mindre lämpad för jordbrukets speciella förhållanden och för dyr. Utskottet anser därför, att det föreliggande förslaget bör kompletteras med förslag till åtgärder, varigenom förbättrade kreditvillkor beredas även andra jordbrukare än dem, som tillhöra eller ingå i jordbrukskasserörelsen. Av största betydelse är därvid, att åtgärder vidtagas till motverkande av den i betänkandet påvisade tendensen, att kapitalet dragés från jordbruket och investeras i industri och andra stadsmannanäringar. Vad härvid först beträffar de inom vissa statens verk insamlade betydande fonderna, bör skälig del därav antingen direkt eller genom ett därför särskilt anpassat kreditorgan tillföras ej blott centralkassor och jordbrukskassor utan även sparbanker och affärsbanker, som kunna befinnas villiga att på lämpliga och billiga villkor tillgodose jordbrukets behov av sekundärkredit och driftskredit. Därjämte vore det säkerligen av största betydelse, örn vissa ändringar i sparbankslagstiftningen bleve genomförda, åsyftande dels att stimulera sparbankerna till större utlåning inom sina egna distrikt och att motverka genom nuvarande lagstiftning framkallad tendens till placering av fonder och inlånta medel i obligationer, dels att överhuvud lämna sparbankerna större frihet, så att de bättre kunde anpassa sin utlåning efter det kreditbehov, som kan förefinnas hos jordbruket i de olika orterna.

Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför följande.

Emot de på senaste tiden framförda förslagen till åtgärder för utvidgning av jordbrukets kreditmöjligheter, bar invänts, att vårt jordbruk icke blir hjälpt genom ökad skuldsättning. Det torde dock vara uppenbart, att jordbruksnäringen, liksom varje annan ekonomisk företagarverksamhet, behöver såväl fast som rörlig kredit. Särskilt i nuvarande tryckta läge, då lantmännens egna besparingar tagits hårt i anspråk, medan den av konjunkturerna framtvingade omläggningen av driften kräver nya kapitalinsatser, förefinnes ett påtagligt behov av ökad kredit. Det är under sådana förhållanden av vikt, att denna kredit erbålles på så billiga och för jordbruket anpassade villkor som möjligt.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser ordnandet av jordbrukets kreditfråga på ett för jordbruket tillfredsställande sätt givetvis vara av den största betydelse för denna närings fortbestånd oell utveckling. Utskottet anför vidare:

På grund av jordbrukets säregna ställning med ett stort antal mindre företagare, jämfört med industrien, som alltmera övergått till kollektiv företagsform, måste jordbruket bliva tillbakasatt, då det gäller att mot skälig kostnad upplåna kapital för näringens bedrivande och förbättrande. Av denna anledning torde det finnas fog för, att staten ger jordbruksnäringen en viss hjälp för anskaffning av kapital mot lägsta möjliga ränta. Behovet i detta fall är just nu synnerligen trängande, då jordbruket som känt är, befinner sig i ett sådant läge, att det är i stort behov av fördelaktiga lånemöjligheter.

Örn än den primära fastighetskrediten kan anses ordnad eller kommer

35 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

att ordnas på ett någorlunda tillfredsställande sätt, så Ilar frågan angående jordbrukarnas driftskredit icke ännu erhållit en tillfredsställande lösning. Jordbrukarna nödgas nämligen för tillfälliga lån i stor utsträckning betala höga räntesatser, varför ordnandet av driftskrediten för jordbruket är ett önskemål, som snarast bör realiseras.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott erinrar örn att den primära fastighetskrediten i det hela taget är välordnad och att den i än högre grad blir rationellt tillrättalagd, örn det nya förslaget till utvidgning av denna kredit genomföres. Beträffande driftskrediten framhålles dock följande.

Vad däremot frågan örn jordbrukets driftskredit beträffar, torde man knappast kunna säga, att denna för närvarande är tillfredsställande ord nåd. Att detta varit till stort men för jordbruket, kan icke bestridas, och de svårigheter, som därav föranletts, ha betänkligt ökats till följd av de svåra ekonomiska förhållanden, varunder jordbruksnäringen sedan många år tillbaka lidit. Det är därför förklarligt, att frågan örn ett tillfredsställande ordnande av jordbrukets driftskredit under de senaste åren med allt större skärpa framträtt. Men frånsett den styrka, varmed kraven på en rationell lösning av driftskreditspörsmålet under det nu rådande prekära läget för jordbruket höjts, är det uppenbart, att jämväl under »normala» förhållanden tillgodoseendet av driftskreditbehoven klav stor betydelse.

Det saknas alltså icke skäl att instämma i den av jordbruksutredningen uttalade meningen, att det är av grundläggande betydelse för ett framgångsrikt arbete till jordbruksnäringens höjande i ekonomiskt hänseende, att jordbrukets kreditförhållanden bliva ordnade på ett effektivt och efter denna näringsgrens speciella förhållanden anpassat sätt. Samtidigt får man likväl icke förbise, att så viktigt detta än är, det likväl utgör endast ett av leden, då det gäller att underlätta jordbrukets svårigheter.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar bland annat följande.

Behovet av en på lämpligt sätt ordnad såväl sekundär- som driftskredit har under de senaste åren blivit allt större. Jordbrukets brist på erforderligt rörelsekapital beror till stor del på den stora anhopning nykapital, som under senare tider ägt rum vid industrien, i städerna oell vid stadsmannanäringarna. Det må även framhållas, att en stor del av detta kapital utgöres av landsbygdens sparmedel. Denna kapitalförskjutning bör på något sätt hämmas eller med andra ord, landsbygdens sparmedel böra mera än förut komma jordbruket till godo. Kapitaltillflödet till jordbruket bör därför såsom de sakkunniga anfört icke hämmas genom tillförselkanalernas otillräcklighet utan i stället på allt sätt underlättas. Det kan visserligen framhållas, att det under nuvarande förhållanden icke kan vara lämpligt, att i jordbruket investera mera kapital än nödvändigt, då jordbrukets räntabilitet för närvarande är så dålig, men bristen på oell svårigheten att anskaffa erforderligt rörelsekapital lia dock i viss mån bidragit till jordbrukskapitalets dåliga förräntning. Det synes därför lämpligt, att tillförseln av kapital till jordbruket underlättas.

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Kommitterade, tillsatta av Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, betona, att ökningen i kreditmöjligheterna och dessas förbättrande i övrigt icke kan anses utgöra det egentliga botemedlet mot de nuvarande jordbruksekonomiska svårigheterna. För den enskilde jordbrukaren vore det av större vikt än någonsin att iakttaga den största försiktighet i fråga örn ökande av skuldsättningen och i prövandet av att eventuella lånemedel också komma till räntabel användning. Att ett ökat behov av kreditmöjligheterna föreligger måste likväl kraftigt vitsordas.

Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott delar i allo jordbruksutredningens mening, att avsaknaden av ett kreditinstitut, genom vilket jordbruket mot skälig ränta kan få sitt legitima behov av sekundär- och driftskredit tillgodosett, är en stor brist. Svårigheten att anskaffa sådan kredit kunde orsaka jordbrukarna avsevärda olägenheter och förluster genom tvånget att avyttra produkter under olämpliga konjunkturlägen och rent av omöjliggöra rationaliseringar och grundförbättringar. De jordbrukare torde vara jämförelsevis få till antalet, vilka hava eget löst kapital eller värdepapper av den art, att de kunna på ett bankmässigt sätt hypotiseras för t. ex. ett kreditiv. Följden bleve sålunda, att såväl större som mindre jordbrukare nödgas slå in på de personliga krediternas väg genom borgen eller växlar i en utsträckning, som lätt leder till osunda ekonomiska förhållanden.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser det odisputabelt, att de till jordbruket utlämnade krediterna ställa sig dyrare än den till handeln och industrien lämnade krediten. Förvaltningsutskottet anför vidare följande.

Driftskoncentrationen inom industrien och dess relativt större lätthet att skaffa eget kapital genom delägarnas kontanta tillskott kan ju härvid påpekas. Inom handeln föreligger ju även direkta klara affärstransaktioner bakom de till bankerna för diskontering inlämnade växlarna och dessa lösas ju i regel vid förfall. Lantmännens växelkredit är däremot av mera växlande beskaffenhet och utgör ej alltid en rent kortfristig driftskredit för speciellt ändamål utan snarare en upplåning av behövligt kapital för längre tid. Utnyttjandet av den personliga kreditvärdigheten har tagit en osund omfattning och därigenom åstadkommit ett osäkerhetstillstånd, som menligt inverkat på jordbrukets ekonomi. Nödvändigt är därför, att jordbrukets kreditförhållanden omläggas så, att den mera stadigvarande krediten ordnas på ett affärsmässigt sätt genom bundna lån och därför avsedda säkerheter lämnas, och den kortare driftskrediten, där hänsynen till låntagarnas rent personliga kvalifikationer, duglighet, arbetsförmåga och skötsamhet i yrket måste lämnas nödigt beaktande, ordnas på ett effektivt och efter näringens behov avpassat sätt.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar följande.

37 Kungl. May.ts proposition Nr 268.

Frågan om lantbrukets kreditförhållanden, särskilt vad nu avser driftskrediten, har varit aktuell länge utan att hittills hava kunnat lösas på tillfredsställande sätt. På grund av de alltjämt erforderliga omläggningarna dels i följd av penningehushållningens genomförande, dels i följd av en fortgående omläggning till övervägande animalisk produktion, vilken kräver stora kapitalinvesteringar, har knapphet på driftskapital nästan alltid kännetecknat jordbruket. Lägges härtill den av jordbruksutredningen påvisade kapitalströmningen till städer och stadsmannanäringar, påskyndad dels av utsikt till bättre förräntning, dels och kanske främst av vissa statsåtgärder utan att något vidare åtgjorts för kapitalets återledande till landsbygden, framträder nödvändigheten av frågans beaktande synnerligen starkt. Tyvärr synes också utredningen visa, att sparbankernas kapital till ganska ringa del kommer jordbruksnäringen till godo. Dessa anmärkningsvärda förhållanden i och för sig tarva ett allmänt beaktande, då måhända härvidlag en förändring vore tänkbar blott vederbörande styrelser mera uppmärksamma vikten av att landsbygdsintresset också tillgodosåges. Jämväl jordbrukarna själva, vilka med rätta räknas bland de främsta bland småspararna, skulle kunna göra en hel del för landsbygdens kapitalförsörjning.

Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhåller, att nämnvärd förbättring i jordbrukets nuvarande ekonomiskt svåra läge ej synes utskottet kunna åstadkommas genom kreditmöjligheternas utvidgande, och uttalar vidare följande.

Den verkliga hjälp, som jordbruket för närvarande behöver, anser utskottet ej kunna bringas detsamma i annan form än genom statens medverkan till åstadkommande av sådan prisförhöjning på jordbrukets produkter, som erfordras, för att jordbrukshanteringen skall bliva lönande, och åtgärder i dylik riktning anser utskottet följaktligen vara det centrala i fråga örn jordbruksproblemets lösning. Utskottet förbiser icke vikten utav att jordbrukets kreditbehov vederbörligen tillgodoses, men utskottet hyser dock starka betänkligheter inför att bereda ökade möjligheter till jordbrukets skuldsättning genom kreditväsendets utvidgande. Omdömesgillt begagnande av dessa lånemöjligheter kan — under förutsättning av låga räntesatser — vara till nytta för jordbruksdriftens genomförande, men risk för lånevägens beträdande i större utsträckning, än som är gagneligt, föreligger onekligen också, i synnerhet då till följd av lågkonjunktur kapitalbrist inom jordbruket är rådande.

Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser särskilda åtgärder för tillgodoseende av jordbrukets kreditbehov icke vara erforderliga. Utskottet anför, att det, vad Värmlands län angår, icke finnas några större svårigheter för jordbrukarna att anskaffa nödigt driftskapital. Snarare torde svårigheten ligga i att kunna förränta det upplånade kapitalet.

Även i några av de övriga inkomna yttrandena göras uttalanden örn kreditförhållandena i allmänhet.

Svenska bankföreningen anser den av jordbruksutredningen hävdade uppfattningen, att jordbruket för närvarande är synnerligen missgyn-

Svenska bankföreningen.

38 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 268-

nät i fråga örn möjligheterna att tillgodose sina kreditbehov, vara felaktig. Föreningen anför därutinnan i huvudsak följande.

Jordbruksutredningen håller före, att jordbruket är för närvarande synnerligen missgynnat i fråga om möjligheterna att tillgodose sina kre ditbehov. Enligt vår mening är denna uppfattning felaktig. Först och främst kan det icke vara riktigt att för jordbruket ifrågasätta ett kreditbehov, som till sin storlek vore jämförligt med det, vilket gjort sig gällande inom den näringsgren, som framför andra är ett penninghushållningens barn, nämligen industrien, vilken ju här i Sverige blivit tili större delen medelst krediter uppbyggd nära nog från grunden under den korta tiden av endast ett par mansåldrar. Vidare torde det vara så. att jordbruket redan nu tillliandahålles krediter på i förhållande till säkerheten skäliga villkor i en omfattning, som näppeligen giver anledning att anse jordbruket missgynnat i jämförelse med andra näringar. Av den omständigheten att en del av medlen i de stora fondsamlande institutionerna, såsom pensionsförsäkringen, riksförsäkringsanstalten, försäkringsbolagen och postsparbanken, insamlas från landsbygden utan att av institutionerna placeras i jordbruket drager jordbruksutredningen den slutsatsen, att bär föreligger en orättmätig kapitalförskjutning från landsbygden till industrien samt städerna och stadsmannanäringarna. Slutsatsen torde icke vara riktig. Det ligger i sakens natur, att ifrågavarande fonders placering måste i allmänhet göras i guldkantade eller därmed jämförliga papper. En stor del av placeringen sker i statsobligationer oell en annan mycket betydande del av densamma utgöres av obligationer eller reverser, utgivna av landskommuner, landsting och väghållningsdistrikt. I den mån fråga icke är örn obligationer eller reverser av nu nämnda slag kräves med allt fog merendels hypotek av botteninteckningar i fast egendom. Industrien belånar på så sätt sina skogar, men jordbruket erhåller sin andel i belåningen via Allmänna hypoteksbanken, vars obligationer hos här avsedda placerare finna sina trogna köpare. Säkerligen skulle åtskilliga andra näringsgrenar än jordbruket såsom handeln, hantverket och en avsevärd del av industrien kunna för ett påstått missgynnande åstadkomma minst lika god bevisföring som den, vilken bär framförts för jordbrukets del. Konsekvent leda de tankar, åt vilka jordbruksutredningen här givit uttryck, till ytterst egendomliga resultat. Varje näringsgren skulle, örn jordbruksutredningens tankar skulle realiseras, givas en isolerad ställning i avseende å sin kapitalförsörjning, och genom statens försorg skulle det tillses, att en var finge sin »rätt», vilket skulle betyda, att det kapital, som insamlades eller antoges insamlat inom varje befolkningsgrupp, representerande en viss näring, också skulle förbehållas denna näring, oberoende av den ekonomiska lämpligheten därutinnan.

Även beträffande sparbankerna uttalar jordbruksutredningen det omdömet, att desamma måste anses i sin män medverka till den kapitalförskjutning till jordbrukets nackdel, som jordbruksutredningen menar sig hava påvisat. Detta sitt omdöme grundar jordbruksutredningen på in hämtade uppgifter angående tjuguåtta av rikets sparbanker, enligt vilka dessa sparbankers utlåning mot säkerhet av inteckning i jordbruksfastighet och deras innehav av hypoteksbanksobligationer uppgå till något mindre än 13 procent av hela kapitalplaceringen. Att draga några slutsatser av värde från de sålunda Uimna.de uppgifterna — vilka för övrigt en

39 Kungl. May.ts proposition Nr 268.

däst redovisa en del av de ifrågavarande sparbankernas utlåning till jordbrukare, nämligen utlåningen mot inteckningssäkerhet, medan krediterna mot namnsäkerhet utelämnats — synes oss näppeligen möjligt, och vi beklaga, att jordbruksutredningen icke avbidat den fullständiga utredning angående sparbankernas utlåning till jordbruket, som enligt uppgift begärts och av svenska sparbanksiöreningen utlovats. Vi beklaga det så mycket mera som en sådan undersökning varit alldeles särskilt påkallad genom den allmänt erkända betydelse, som sparbankerna äga såsom landsbygdens kreditgivare pär preference, en betydelse, som vid många tillfällen vitsordats. Sålunda framhöllo redan ar 1903 hushållningssällskapens förvaltningsutskott, att det tyska Kaiffeisensystemet ej syntes tillämpligt här i landet huvudsakligen därför att vi i våra sparbanker äga institutioner, som övertagit större delen av de tyska laneioreningarnas funktioner. Och i 1927 års jordbruksfastighets- och skogskreditsakkunnigas år 1928 avgivna betänkande framhölls »vårt utvecklade sparbanks väsende» såsom en av anledningarna till svårigheterna att skapa nya kreditformer för jordbruket, för den händelse man fasthölle vid kravet på att sunda ekonomiska principer följdes och att rörelsen icke byggdes på fortlöpande statsunderstöd.

Ifråga örn affärsbankernas kreditgivning till jordbruket finnas icke några uppgifter i betänkandet. Under sistlidne december anhöll joidbruksutredningen bos styrelsen för bankföreningen, att densamma måtte från bankerna införskaffa uppgifter i detta hänseende. Vi ställde givetvis gärna våra tjänster till förfogande, men funno det icke möjligt att under den brådskande tiden kring årsskiftet tynga bankerna med det ifrågasatta arbetet. Uppgifterna hava insamlats per den 15 december 1930.

Dessa uppgifter, vilka finnas sammanförda länsvis i en till yttrandet bifogad uppställning, visa, att bankernas krediter till jordbrukare för närvaran de uppgå till cirka 353 miljoner kronor. Härav utgöra växelkrediterna cirka 174 miljoner kronor, krediterna mot fastighetsinteekning cirka 113 miljoner kronor, mot pant i spannmål cirka 881,000 kronor, mot borgen elika 46 miljoner kronor och mot annan säkerhet cirka 19 miljoner kronor.

Beträffande räntor, som av bankerna tillämpas på ifrågavarande krediter, hänvisa vi till de uppgifter örn bankernas räntesatser vid olika slags’ utlåning, vilka samlas och offentliggöras av bank- och fondinspektionen, med tillägg att diskonteringen av prima varuväxlar plägar ske till lägsta diskontot och att i övrigt den riktiga grundsats tillämpas, att krediterna mot prima säkerhet draga lägre ränta än de krediter, for vilka säkerheten icke är fullgod.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap anför följande1.

Det är otvivelaktigt, att de sätt pä vilka jordbrukets behov av driftskredit för närvarande tillgodoses, i mångahanda hänseende äro mindre tillfredsställande. Ett osunt, d. v. s. allt för utvecklat borgenssystem och och användandet av långvariga varukrediter medföra icke blott oförmånliga kreditvillkor i form av mycket höga räntesatser utan ställa ofta även jordbrukaren i ett tyngande ekonomiskt beroende av kreditgivarna, varigenom jordbrukarens möjligheter att på ett förmånligt sätt utnyttja marknaden avsevärt beskäras. »Tordbrukarna tvingas t. ex.^ att försälja sin spannmål på en ur prissynpunkt olämplig tidpunkt, tvingas för att rädda sig ur en tillfällig för att icke säga kronisk penningknipa till ofördelaktig realisation, bli genom anlitande av för skottskrediter allt

Sveriges allmänna lunt- I) rukssålte ha j <.

40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

för mycket beroende av köparen — kreditgivaren vid prissättningen o. s. v. En huvudorsak till dylika osunda förhållanden är givetvis i mångå fall en allt för hög skuldgräns och dålig likviditet redan vid jordbruksföretagets start, men det är också tydligt, att de ekonomiska svårigheter, varmed jordbruket under många år haft att kämpa ytterligare . försämrat förhallandena i de nämnda hänseendena och detta även vid jordbruk, där affärsställningen från början varit god.

Det är givet, att ett jordbruk med allt för hög skuldgräns och otillfredsställande likviditet, som dessutom arbetar under särdeles oförmånliga konjunkturvillkor, icke hjälpes genom ytterligare skuldsättning. Det är tvärtom så, att jordbruket under nuvarande förhållanden framförallt måste arbeta på skuldbördans minskande. Även kapitalinvesteringar i produktionsökande syfte böra icke företagas utan att en mycket stor säkerhetsmariginal beträffande räntabiliteten kan beräknas.

männens ^ks Svenska lantmännens riksförbund har intet i princip att erinra mot förbund. S förslaget örn jordbrukets kreditkassor, men betonar att, huru viktigt det än må vara att rationellt ordna jordbrukets kreditförhållanden, det dock vöre vida viktigare, att statsmakterna, i den mån de det förmå, bidraga till att den svenska jordbruksnäringen genom rimliga prisförhållanden å dess produkter må bliva bärande.

°eparte- Att inom jordbruket numera finnes ett starkt behov av krediter utman c e en. över den primära fastighetskrediten och de lägst liggande sekundärlånen torde knappast från något håll kunna bestridas. Kravet på rörelsekapital gör sig i själva verket lika starkt gällande inom denna näring som inom andra produktionsgrenar. Sådant kapital erfordras både i form av mera långfristiga lån för genomförande av nyanläggningar och förbättringsarbeten och såsom driftskredit för att täcka behovet av rörelsemedel särskilt under den del av produktionsåret, då jordens avkastning ännu icke hunnit omsättas i pengar. Vad i synnerhet angår sistnämnda behov av rörelsekapital har ju vid upprepade tillfällen blivit framhållet, att bristen på egna kontanta medel och svårigheten att till rimliga villkor erhålla erforderlig kredit i betydande omfattning tvinga lantmännen till en brådstörtad avyttring av sin skörd. Då utbudet av denna orsak blivit till tiden starkt koncentrerat, har lantmannen av naturliga skäl fått nöja sig med ett lägre pris för de försålda produkterna än som måhända skulle lia kunnat erhållas, örn möjlighet förelegat att låta med försäljningen något anstå. Ur denna synpunkt är frågan örn driftskreditens ordnande även indirekt av den största betydelse för jordbrukets räntabilitet överhuvudtaget.

Det kan vara skäl erinra örn att jordbrukets kreditproblem ingalunda är någon ny företeelse eller något som särskilt hänför sig till den nu rådande jordbrukskrisen. Problemet leder sitt ursprung långt tillbaka till den tid, då lantmännen på grund av utvecklingens gång började övergiva den förr tillämpade naturahushållningen. Med den alltfort

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

skeende övergången till penninghushållning har detta problem efter hand gjort sig alltmera gällande. Under det senaste utvecklingsskedet med dess markerade inriktning emot intensivare brukningsformer och tilltagande mekanisering inom jordbruket har behovet av driftskapital blivit allt större. Att kreditproblemets aktualitet icke förminskats genom den ekonomiska kris, vari jordbruket sedan några år tillbaka befinner sig, torde knappast behöva särskilt framhållas.

Emellertid ligger det nära till hands att — såsom skett i jordbruksutredningens betänkande — uppställa den frågan, varför jordbrukets kreditbehov icke kunna tillgodoses genom de nu förefintliga talrika kreditinstituten av olika slag och varför just detta kreditproblem skulle påkalla särskilda finansiella dispositioner och speciella kreditorganisationer för kapitaltillförselns säkerställande. Det svar, som i betänkandet lämnats på detta spörsmål, synes mig ägnat att i huvudsak klarlägga orsaken till nu antydda förhållande. Det är i och för sig icke något anmärkningsvärt utan får tvärtom anses som en naturlig följd av den industriella utvecklingen under det senaste århundradet att industrien dragit till sig huvudparten av det disponibla kapitalöverskottet. Jordbrukets särskilda egenart i produktivt hänseende gör denna näringsgren tyvärr i mycket ringa grad tilldragande för de kapitalplacerande instituten, då fråga är örn annat än fullgoda fastighetslån. Att åstadkomma några mera avsevärda ändringar därutinnan är emellertid, som av jordbruksutredningen framhållits, icke möjligt. Men på grund härav föreligger också en nödvändighet att genom särskilda anordningar bereda jordbruket den driftskredit till överkomliga villkor, som för denna näringsgren är behövlig.

Som ett särskilt skäl härför har jordbruksutredningen sökt att påvisa, att en kapitalförskjutning i tilltagande grad äger rum från landsbygden till städerna och stadsmannanäringarna. Att en sådan kapitalförskjutning pågått och alltjämt i tilltagande omfattning pågår torde också enligt min mening vara obestridligt. De av utredningen till belysande härav anförda uppgifterna äro visserligen ofullständiga, men de giva dock i sin mån ett starkt belägg för riktigheten i det gjorda antagandet. Vad beträffar de statliga penningförvaltande verken — främst pensionsfonden — synas mig de framlagda uppgifterna i detta hänseende utgöra ett omisskännligt bevis för riktigheten av det gjorda påståendet, att dessa verk bidraga till kapitalförskjutningen ifråga. Vad av fullmäktige för pensionsförsäkrings!-onden därutinnan anförts synes mig icke i nämnvärd mån kunna rubba detta omdöme.

Då man till belysande av den lill jordbrukets nackdel pågående kapitalförskjutningen andragit som exempel pensionsfondens och andra me delförvaltande institutioners kapitalplacering, får därav — såsom synes lia skett i bankföreningens i ämnet gjorda uttalanden — givetvis icke dragas den slutsatsen, att man därmed velat fälla något omdöme om medelförvaltningen i och för sig. Det är uppenbarligen sä, att dessa

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

institutioner på grund av syftet med deras verksamhet äro nödsakade att uppsöka sådana placeringsmöjligheter, som ur deras synpunkt förefalla säkra och gynnsamma. Detta strävande måste betecknas såsom självfallet och innebär icke något mot jordbruket orättmätigt. Det är icke mot verksamheten såsom sådan utan mot själva företeelsen i den ekonomiska utvecklingen som man ur jordbrukets synpunkt kan rikta en befogad erinran.

Till belysande av den nu ifrågavarande kapitalförskjutningen har i jordbruksutredningens betänkande också anförts vissa uppgifter örn spar bankernas medelsplacering. Enligt dessa skulle sparbankernas utlåning mot inteckning i jordbruksfastighet år 1921 — enligt undersökning, verkställd av 1921 års fastighetskreditsakkunniga — ha utgjort något melån 12 procent av hela det förvaltade kapitalet. Undersökningen omfatta de sparbanker, representerande 86.7 procent av sparbankernas sammanlagda medelsförvaltning. Beträffande placeringen år 1921 och 1928 i fastighetsinteckningar och i obligationer, utgivna av Sveriges allmänna hypoteksbank, har en av jordbruksutredningen verkställd representativ undersökning givit vid handen, att dylik placering av sparbankernas medel skulle ha utgjort inemot 13 procent av hela det förvaltade kapitalet.

Som jag förut nämnt har svenska sparbanksföreningen på jordbruksutredningens föranstaltande för vinnande av mera fullständigt underlag till bedömande av frågan örn sparbankernas inställning till jordbruket avlåtit ett cirkulär till samtliga sparbanker med anhållan örn uppgifter rörande utlåning vid utgången av år 1928 till jordbrukare mot olika slags säkerheter och därvid betingade räntor. Ifrågavarande utredningsmaterial, som icke hann inflyta i sådan tid, att det kunde medtagas i jordbruksutredningens betänkande, har nu inom departementet underkastats bearbetning. Svar hava inkommit från 350 sparbanker, motsvarande 71 procent av hela antalet. Den redovisade medelsplaceringen utgör tillhopa i runt tal 2,625 miljoner kronor, representerande cirka 87 procent av hela det av sparbankerna förvaltade kapitalet, vilket vid den tidpunkten uppgick till i runt tal 3,028 miljoner kronor.

Utredningen giver vid handen, att sparbankernas medelsplacering i jordbruket den 31 december 1928 i procent av hela det av dem förvaltade kapitalet utgjorde 18.9 procent enligt följande fördelning: mot säkerhet i inteckning inom halva taxeringsvärdet ll.o procent, i inteckning över halva detta värde 2.3 procent, i inteckning jämte borgen 2,o procent och mot enbart borgensäkerhet 3.g procent. Med utelämnande av vissa stadssparbanker med ingen eller obetydlig utlåning till jordbrukare (Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg och Gävle, representerande ett kapital av tillhopa 480 miljoner kronor), ökas procenttalet för hela placeringen i jordbruket till 23.0 procent med följande fördelning på nyss angivna slag av krediter: 13.3 procent, 2.8 procent, 2.4 procent och 4.5 procent.

På grund av nu anförda siffror torde få anses bekräftat, att sparbankerna såsom en helhet betraktade icke i någon större utsträckning kun-

43 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

lia anses inriktade på att tillgodose jordbrukets behov av driftskredit. Därmed är givetvis icke sagt, att icke många sparbanker av övervägande landsbygdskaraktär lia att uppvisa en relativt högre kapitalplacering i jordbruket, men flera av dessa representera ett förhållandevis litet kapital. Till belysande härav har jag under hand fått del av vissa av sekreteraren i sparbanksföreningen gjorda beräkningar. Av dessa framgår, att omkring 230 sparbanker, representerande närmare 2,500 miljoner kronor, lia en direkt kapitalplacering i jordbruket, som icke överstiger hälften av det av dem förvaltade kapitalet och att bland dessa sparbanker 119 stycken representerande ett kapital av över 1,900 miljoner kronor ha högst 25 procent av sina medel placerade på dylikt sätt.

Vad sparbankernas ränta beträffar synes denna för lån mot primärinteckning ligga mellan 4.5—6 procent, samt i övrigt utgöra 5 å 6 procent. För några sparbanker hava även högre räntesatser uppgivits.

I den genom sparbanksföreningen utsända förfrågan framställdes också till sparbankerna anhållan örn besked, huruvida utlåningen till jordbrukare ökats, huruvida någon stegring i lantmännens kreditbehov kunnat förmärkas samt huruvida svårigheter för dem förelegat att kunna erhålla kredit på för dem gynnsamma villkor. På de två förstnämnda frågorna har det största flertalet givit jakande svar. Endast ett sextiotiotal sparbanker ha förklarat kreditbehovet minskat eller oförändrat under senare tid. I ett par fall angives kreditbehovet hava avsevärt ökats. Ett sjuttiotal sparbanker hava svarat jakande på frågan örn svårigheter förelegat för lantmännen att erhålla kredit på gynnsamma villkor. I svaren från vissa sparbanker har angivits, att sådan svårighet icke förelegat, örn den lånesökande kunnat prestera fullgod säkerhet.

Vad affärsbankernas kreditgivning till jordbrukare beträffar, så har svenska bankföreningen på jordbruksutredningens föranstaltande gjort en utredning därom avseende tiden 15 februari 1930. Örn resultatet av denna undersökning har lämnats meddelande i bankföreningens av mig förut återgivna yttrande. Den sammanlagda kreditgivningen från dessa banker till jordbrukare uppgives uppgå till i runt tal 353 miljoner kronor, varav 113 miljoner kronor utgöra inteckningslån och 46 miljoner kronor borgenslån. Av jordbrukare diskonterade växlar uppgives uppgå till ett belopp av 78 miljoner kronor. Den övriga av bankföreningen uppgivna växelkrediten å nära 96 miljoner kronor avser växlar, som äro accepterade av jordbrukare, men för Anika valutan av banken lämnats till andra än jordbrukare. Detta belopp torde alltså till största delen avse affärskredit åt jordbrukarnas leverantörer.

I och för sig äro nu angivna uppgifter visserligen av intresse, men värdet a\T desamma förringas avsevärt därav, att någon motsvarande utredning icke kunnat verkställas för någon tidigare tidpunkt, varigenom någon uppfattning örn huruvida kreditgivningen under senare tid ökat eller minskats icke kail erhållas.

Angående jordbrukets nuvarande totala gäldbörda finnes i jordbruks-

För jordbrukskasserörelsen gällande bestämmelser.

44 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

utredningens betänkande icke någon undersökning verkställd. Någon sådan undersökning av tillförlitligt värde torde också vara svårt för att icke säga omöjligt att åstadkomma. Jag har icke heller för min del ansett mig böra gå i författning örn några särskilda utredningar därom utöver dem, som jag återgivit i det föregående. I likhet med jordbruksutredningen håller jag nämligen före, att man icke på dylikt sätt behöver vinna närmare bekräftelse pa det allmänt kända och i flertalet av de i detta sammanhang inkomna yttrandena vitsordade förhållandet, att jordbruket är i behov av gynnsammare kreditmöjligheter.

Jordbrukskasserörelsens organisation och utveckling.

Frågan örn lämpligaste sättet att tillgodose jordbrukets behov av driftskredit har i själva verket under en lång följd av år varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Efter långvariga förarbeten tillkom så år 1915 genom det allmännas medverkan den nuvarande jordbrukskasseorganisationen. Då jordbruksutredningen i kap. II av sitt betänkande (s. 5—21) lämnat en översikt över kreditfrågans tidigare behandling, torde jag under hänvisning härtill nu få inskränka mig till att redogöra för huvuddragen av jordbrukskasseorganisationen och för kasserörelsens utveckling i allmänhet.

De huvudsakliga för jordbrukskasserörelsen nu gällande författningsbestämmelserna återfinnas i lagen den 18 juni 1915 (nr 231) innefattande vissa bestämmelser örn centralkassor för jordbrukskredit, lagen den 18 juni 1915 (nr 232) angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 22 juni 1911 örn bankrörelse, kungörelsen den 18 juni 1915 (nr 234) angående understöd av statsmedel åt föreningar för beredande av driftskredit åt idkare av mindre jordbruk med däri genom kungörelser den 11 juli 1918 (nr 592) och den 30 april 1920 (nr 172) vidtagna ändringar, kungörelsen den 18 juni 1915 (nr 235) angående överlämnande till Sveriges riksbank av svenska statens obligationer såsom pant för centralkassas för jordbrukskredit förbindelser, kungörelsen den 29 juni 1928 (nr 296) angående ytterligare överlämnande av dylika obligationer för enahanda ändamål, kungörelsen den 18 juni 1915 (nr 236) angående godkännande från det allmännas sida av vissa centralkassor för jordbrukskredit med däri genom kungörelser den 18 februari 1916 (nr 36), den 11 juli 1918 (nr 596), den 11 april 1924 (nr 73), den 6 juni 1925 (nr 203) och den 29 juni 1928 (nr 297) vidtagna ändringar, kungörelsen den 18 juni 1915 (nr 237) angående godkännande från det allmännas sida av vissa jordbrukskassor med däri genom kungörelser den 11 juli 1918 (nr 595), den 30 april 1920 inr 171), den 11 april 1924 (nr 74) och den 6 juni 1925 (nr 204) vidtagna ändringar samt kungörelsen den 11 juli 1918 (nr 597) angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga andra ekono-

Kungl. Majlis proposition Nr 268.

miska föreningar än jordbrukskassor med däri genom kungörelse den 6 juni 1925 (nr 205) vidtagna ändringar.

Organisationen består av jordbrukskassor såsom lokalorgan och centralkassor för jordbrukskredit, utgörande sammanslutningar av jordbrukskassor för ett eller flera län. Kassorna hava karaktären av ekonomiska föreningar, som erhålla särskilt godkännande från det allmännas sida under förutsättning, att de uppfylla vissa krav i fråga örn ansvarighet och insatser m. m. Kassorna stå under tillsyn av särskilt förordnade allmänna ombud. Staten lämnar förvaltningsbidrag till både godkända jordbrukskassor och centralkassor. De sistnämnda erhålla därjämte organisationsbidrag. Till innehållet i gällande bestämmelser för statsbidragens tillgodonjutande ber jag att i det följande få återkomma.

Jordbrukskassa skall för att kunna vinna godkännade från det allmännas sida vara organiserad som ekonomisk förening med begränsad personlig ansvarighet. Kassans verksamhetsområde får ej vara större än att kassans medlemmar kunna förutsättas känna varandras personliga och ekonomiska förhållanden. Kassa är skyldig ingå i centralkassa, örn sådan finnes bildad inom länet. Medlemskap kan vinnas av varje i Sverige bosatt svensk undersåte, här i landet registrerad ekonomisk förening, här i landet registrerat aktiebolag, som har till ändamål att idka jordbruk, eller svensk kommun. Medlemsantalet skall vara minst femton.

Delaktigheten i kassan beräknades enligt de ursprungliga bestämmelserna efter antalet hektar odlad jord, för vilket medlem ingått i kassan, dock högst 50 hektar eller en tiondel av den sammanlagda areal, för vilken medlemskap i kassan vunnits. År 1918 utvidgades möjligheten till delaktighet i jordbrukskassa till att omfatta jämväl ängsmark samt skogsoch betesmark inom vissa storleksgränser, varjämte maximiarealen för inträde i kassorna höjdes från 50 till 100 hektar odlad jord. Vissa relationstal bestämdes tillika för omräkning till areal odlad jord av annan jordareal. År 1925 vidtogs den betydelsefulla ändringen i delaktighetsbestämmelserna, att delaktigheten i stället beräknas med hänsyn till fastighetens jordbruksvärde enligt gällande taxering. Brukare av jordbruksfastighet, belägen inom kassans verksamhetsområde, får vara delaktig i kassan med högst en andel för varje fullt tal av 500 kronor av nämnda jordbruksvärde hos fastigheten. Örn fastighet upplåtits till annan för brukande, begränsas ägarens delaktighet till högst en andel för varje fullt tal av 1,000 kronor av jordbruksvärdet. Som absolut maximum för delaktigheten gäller, att ingen får äga mer än en tiondel av samtliga i kassan tecknade andelar.

Medlems insats skall enligt nu gällande bestämmelser vara minst 10 kronor och får icke understiga 2 kronor per andel. Av insatserna skall minst en tiondel betalas kontant samt resten inom två år efter tecknandet. Insatserna skola sammanföras under benämning jordbrukskassans insatskapital.

46 Kung!. Maj.ts proposition Nr 268.

Medlems personliga ansvarighet bestämdes ursprungligen till högst ett belopp, motsvarande en och en halv gång hans lånerätt. Numera är ansvarighetens minimum 200 kronor per andel d. v. s. lika med medlems lånemaximum. Medlemmarna skola vid behov vara underkastade uttaxering intill visst belopp per år, som bestämts i stadgarna.

Av årsvinsten skola minst 15 procent avsättas till reservfond, till dess denna uppgår till 10 procent av det sammanlagda beloppet av medlemmarnas lånemaxima, jämte, därest kassan för egen räkning driver sparkasserörelse, hälften av insättarnas behållning enligt senaste bokslut.

Lånerätten bestämdes ursprungligen till högst 75 kronor för varje hektar odlad jord, för vilken delaktighet vunnits i kassan. Genom år 1918 och 1924 vidtagna ändringar skedde en väsentlig höjning av denna lånerätt. Enligt nu gällande bestämmelser utgör lånemaximum 200 kronor per andel, varmed delaktighet vunnits. Häröver må till ägare av jordbruksfastighet utlämnas lån mot säkerhet av i fastigheten beviljad inteckning, örn och i den mån inteckningens kapitalvärde ligger inom 60 procent av fastighetens jordbruksvärde.

De ändamål, för vilka lån kunde lämnas till medlemmarna, voro ursprungligen bestämda i förordningen. År 1925 vidtogs häri den ändring att, medan de förut angivna låneändamålen bibehöllos såsom en exemplifiering, samtidigt tillädes, att lån finge utlämnas företrädesvis till ifrågavarande eller därmed likartat ändamål.

Jordbrukskassa äger för egen räkning driva inlåningsrörelse enbart på sparkasseräkning från medlemmarna eller anslutna ekonomiska föreningars medlemmar. Förutsättning för rätt till sådan inlåningsrörelse är, att insatskapitalet uppgår till minst 1,000 kronor och att tillstånd därtill erhållits av länsstyrelsen eller vederbörande centralkassas styrelse. År 1925 uppmjukades denna bestämmelse därmed, att jordbrukskassa även må kunna för vissa ändamål öppna kreditivräkning eller löpande räkning. Drives inlåning på sparkasseräkning, skall viss kassareserv redovisas, placerad i vissa angivna tillgångar. Inlåningen får icke överstiga det belopp, vartill summan av medlemmarnas lånemaxima uppgår, ökat med dels så stort belopp, som mot inteckningssäkerhet utlånats utöver medlemmarnas lånemaxima, dels två tredjedelar av det inbetalda insatskapitalet och dels fem gånger reservfonden.

Centralkassorna skola — liksom de lokala kassorna — vara föreningar med begränsad personlig ansvarighet. Centralförenings verksamhetsområde, som ursprungligen begränsades till högst tre län, kan enligt en 1918 vidtagen författningsändring nu omfatta högst sex län. För att centralkassa skall vinna godkännande fordras, att minst tio jordbrukskassor anslutit sig till densamma och att den har ett tecknat sammanlagt insatskapital av minst 6,000 kronor.

Ursprungligen kunde endast jordbrukskassor vara medlemmar av en centralkassa, men år 1918 vidtogs däri den jämkningen, att även andra

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268. 47

inom centralkassans verksamhetsområde lokaliserade ekonomiska föreningar, vilkas medlemmar äro personligen ansvariga för föreningens förbindelser och sorn hava till ändamål att befordra jordbrukets eller någon till jordbruket börande binärings utveckling, eller tillgodogörandet av genom jordbruket med tillhörande binäringar vunna produkter, kunna bliva medlemmar i centralkassa. Ar 1925 meddelades vissa bestämmelser angående dylika medlemmars insatsbelopp och den omfattning, i vilken de må ingå i centralkassa.

Jordbrukskassa skall vid inträdet i centralkassa teckna insatser för minst 500 kronor. Insatserna skola lyda å minst tio kronor. Annan förening skall ingå med minst 100 kronor. Av tecknade insatser skall minst en tiondel betalas kontant, resten inom två år efter tecknandet. Beträffande insatskapital och reservfond finnas motsvarande föreskrifter som för jordbrukskassorna.

Ansluten jordbrukskassas ansvarighet för centralkassans förbindelser får icke bestämmas lägre än till ett belopp motsvarande trettio gånger det sammanlagda insatsbelopp, med vilket jordbrukskassan ingått i centralkassan. Jordbrukskassa må ej ingå med så många insatser, att det belopp, varmed den blir ansvarig för centralkassans förbindelser, kommer att överstiga fyra femtedelar av sammanlagda beloppet av de särskilda medlemmarnas i jordbrukskassan lånemaxima. Centralkassa kan företaga uttaxering högst med visst i stadgarna per år bestämt belopp.

Jordbrukskassas lånemaximum skall vara lika med halva det belopp, varmed jordbrukskassan ansvarar för centralkassans förbindelser, ökat med två femtedelar av det sammanlagda beloppet av de särskilda medlemmarnas i jordbrukskassan lånemaxima. Härutöver må lån dock utlämnas mot inteckningssäkerhet inom 60 procent av fastighetens taxerade jordbruksvärde. Annan ekonomisk förenings lånemaximum är lika med halva det belopp, varmed föreningen ansvarar för centralkassans förbindelser, ökat med en tredjedel av det belopp, varmed föreningens medlemmar i sin tur äro ansvariga för dess förbindelser. Utan särskild fullgod säkerhet får dock dylik förening icke erhålla högre lån än som motsvarar en tjugondei av samtliga medlemmars i centralkassan sammanlagda lånemaxima.

Centralkassornas uppgift är uteslutande att främja de anslutna jordbrukskassornas gemensamma syfte. För detta ändamål hava centralkassorna huvudsakligen att tillföra jordbrukskassorna nödigt kapital. Som ovan angivits lia centralkassorna rätt till inlåning även från allmänheten. Dessutom kunna centralkassorna upptaga direkta lån från andra penninginrättningar. Till underlättande härav har staten ställt viss garanti genom deponering av statsobligationer. Denna garanti, som ursprungligen bestämdes till 100,000 kronor för varje centralkassa, utgör numera 20 pro cent av kassans upp- och inlåning dock högst 500,000 kronor för varje sä-

48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

dan kassa. Till innehållet i nu gällande bestämmelser för statsgarantien ber jag att i det följande få återkomma.

Jordbrukskasserörelsens utveckling.

Tyvärr bär jordbrukskasserörelsen icke utvecklat sig till den omfattning, som man vid organisationens tillskapande ansåg sig kunna förvänta. Enligt av jordbruksutredningen meddelad uppgift finnas för närvarande 175 lokala kassor med sammanlagt 12,639 medlemmar. Oentralkassornas antal är fem, nämligen Mälarprovinsernas centralkassa, Södra Sveriges centralkassa, Malmöhus läns centralkassa, Skaraborgs läns centralkassa och Mellersta Norrlands centralkassa. Tvenne jordbrukskassor, nämligen en på Gotland och en i Gävleborgs län, äro icke anslutna till någon centralkassa. Inom de båda Skånelänen samt i Stockholms och Uppsala län finnes över hälften av hela antalet jordbrukskassor. Kristianstads län uppvisar det största antalet kassor — trettio — med sammanlagt högsta medlemsantalet, cirka 3,500.

Jordbrukskassornas utveckling under tiden 1924—1928 framgår av nedanstående tabell.

Centralkassornas utveckling under samma tid samt även under år 1929 framgår av nedanstående tabell.

49 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Av de lämnade uppgifterna framgår, att jordbrukskasserörelsen har att uppvisa en örn ock långsamt fortskridande ökning i sin omslutning. Tillslutningen till kassorna har under de sista åren ökats och såväl utlåningen som inlåningen visar någon stegring från år till år. Centralkassornas hela utlåning uppgår dock icke till högre sammanlagt belopp än något mer än 14 miljoner kronor. Inlåningen å bankmässiga räkningar uppgår till sammanlagt 1.2 miljoner kronor i jordbrukskassorna. Centralkassornas inlåning å sådana räkningar utgör i runt tal 6.7 miljoner kronor enligt följande fördelning: sparkasseräkning 2.3 miljoner kronor, depositionsoch kapitalräkning 3.7 miljoner kronor och checkräkning 0.7 miljon kronor, allt i runda tal. Fonderingen är svag. Tillhopa uppgå central- och jordbrukskassornas egna fonder till icke mer än cirka 325,000 kronor, oavsett medlemmarnas personliga ansvarighet. Insatskapitalet utgör tillhopa omkring 480,000 kronor.

Centralkassornas upplåning av kapital uppgick vid utgången av år 1929 till följande belopp, fördelat på nedanstående penninginrättningar.

Från pensionsstyrelsen ................................ kronor 3,450,000

» postsparbanken .................................. » 1,300,000

» d:o genom Sveriges förenade centralkassor ...... » 1,411,830

» riksförsäkringsanstalten .......................... » 200,000

» hushållningssällskap .............................. » 615,000

» sparbanker ...................................... » 26,000

» andra ............................................ » 335,000

kronor 7,337,830.

Jordbrukskasserörelsens relativt ringa framgång föranledde motioner vid 1927 års riksdag. Häri gjordes gällande, att denna obetydliga utveckling berodde på centralkassornas bristande möjlighet att draga till sig kapital, och yrkande framställdes örn ökning av den för upp- och inlåningen lämnade statsgarantien. I anledning av motionerna beslöt riksdagen, att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning i ämnet.

Utredningen verkställdes av 1927 års jordbruksfastighets- och skogskreditsakkunniga, som därvid kommo till det resultatet, att en allsidig och förutsättningslös utredning av hela problemet borde företagas i syfte att bringa rörelsen på den fot, att den kunde för framtiden leva ett självständigt liv och av egen kraft nå den utveckling, som den kunde förtjäna. Som ett provisorium föreslogs en ökning av statsgarantien upp till 20 procent av kassans upplåning dock högst en miljon kronor. En närmare redogörelse för de sakkunnigas förslag ävensom för däröver avgivna yttranden återfinnes i proposition nr 168 till 1928 års riksdag. Häri uttalade föredragande departementschefen, att man i avvaktan på en ifrågasatt vidare utredning beträffande ordnandet av jordbrukets driftskredit borde göra ett försök att medelst ökning av statsgarantien bereda kassorna ökat rörel-

Biliang lill riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 231 haft. (Nr 268.)

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Jordbruks-

utredningens

förslag.

Den nuvarande organisationens brister.

sekapital. I enlighet med i propositionen framlagt förslag fastställde riksdagen statsgarantien, som jag redan i det föregående nämnt, till 20 procent av upplåningen med maximum 500,000 kronor och minimum 100,000 kronor för varje centralkassa.

Förslag till reformer beträffande jordbrukskasserörelsen.

Förslagets grundlinjer.

Skulden till att jordbrukskasserörelsen icke nått den utveckling, som man hoppades vid tillskapandet av denna jordbrukets särskilda kreditorganisation, anser jordbruksutredningen till avsevärd del ligga hos lantmännen själva, i det de genom sin obenägenhet till inbördes sammanhållning och bristande förståelse för de kooperativa idéerna i allmänhet, icke lämnat kreditorganisationen erforderligt stöd i form av mera talrik anslutning till densamma. Men orsakerna till jordbrukskasserörelsens ringa framgång äro, enligt jordbruksutredningens mening, otvivelaktigt också att söka såväl i kassornas egen organisation som i de svårigheter för anskaffning av erforderligt kapital, varmed centralkassorna haft att kämpa. Sin syn på dessa förhållanden utvecklar jordbruksutredningen i fortsättningen sålunda.

Vad beträffar organisationen har den relativt betydande personliga ansvarighet, som enliga gällande bestämmelser åvilar jordbrukskassornas medlemmar, i förening med risken för årliga uttaxeringar av kännbar storlek säkerligen verkat avhållande från anslutning till kasserörelsen. Ä andra sidan hava dessa kooperativa sammanslutningar, liksom jordbrukets andelsföreningar i allmänhet i vårt land, på grund av insatsbeloppens alltför ringa storlek, icke kunnat åstadkomma en sådan inre ekonomisk konsolidering, som är en oundgänglig förutsättning för de kooperativa organens utveckling och tillväxt. Rörelsen har också varit i saknad av en enhetlig och sammanhållande ledning. Tillräckliga medel hava icke funnits för bedrivande av en effektiv upplysningsverksamhet för ökad anslutning till organisationen och arbetet har i stor utsträckning hämmats av bristen ute i bygderna på personer med tillräckliga kvalifikationer att omhänderhava den omedelbara skötseln av kasseverksamheten.

Vad angår kapitalanskaffningen har såväl centralkassornas inlåning från allmänheten som jordbrukskassornas inlåning från deras medlemmar icke kunnat uppbringas till något nämnvärt belopp i jämförelse med den inlåning, som sker av affärsbanker och sparbanker. Upplåningen av kapital i större poster har försvårats genom krav på säkerheter utöver vad centralkassorna därvidlag kunnat erbjuda. Något samarbete i större utsträckning med sparbankerna — varom förhoppningar vid skilda tillfällen blivit uttalade — har i allmänhet icke kunnat åvägabringas.

Kungl. Majlis proposition Nr 268.

51 Då jordbruksutredn ingen därefter övergår till att framlägga sina reformförslag, upptager utredningen till en början frågan örn lämpligheten överhuvud taget av ett system med kooperativa kreditorgan och anför härutinnan följande.

Då jordbruksutredningen tagit under övervägande, på vilket sätt en tillfredsställande lösning av jordbrukets kreditproblem skulle kunna åstadkommas, har det till en början legat nära till hands att ifrågasätta, huruvida det hittills försökta systemet med kooperativa kreditorgan över huvud taget kan anses hava utfallit så, att man bör gå vidare på den inslagna vägen. Från skilda håll har därvid den meningen framkommit, att det i vårt land skulle med hänsyn till de talrikt förekommande sparbankerna icke finnas något egentligt behov av dylika kooperativa kreditorgan. Emellertid har jordbruksutredningen för sin del kommit till den övertygelsen, att en kreditgivning på kooperativ grund genom särskilda kreditföreningar otvivelaktigt är den mest fördelaktiga formen för tillgodoseende av lantmännens behov av kredit. Visserligen är den erfarenhet, som hittills i vårt land vunnits av jordbrukskasserörelsen, i stort sett mindre tillfredsställande. Men oavsett ovan framhållna organisatoriska brister och svårigheter med kapitalanskaffningen, måste därvid beaktas, att den tid, som kreditorganisationen varit verksam, ännu är alltför kort för att några säkra slutsatser örn systemets olämplighet i vårt land skulle kunna grundas på hittills gjorda erfarenheter. Därtill kommer, att tidsförhållandena under den gångna verksamhetsperioden varit särdeles ogynnsamma för kreditorganisationens utveckling. Erfarenheten från andra länder — särskilt Tyskland och Finland — varest en på kooperativ grund baserad jordbrukskredit slagit väl ut, giva också stöd för den uppfattningen, att en motsvarande rörelse icke borde vara omöjlig att åstadkomma i vårt land.

Vad särskilt beträffar den ofta framförda synpunkten örn sparbankerna såsom speciellt lämpade organ för tillgodoseende jämväl av jordbrukets driftskredit må hänvisas till att det i stora delar av landet endast förekommer ett ringa antal sparbanker. Men även inom sådana landskap, varest sparbankerna äro talrikt företrädda, finnes enligt vad erfarenheten givit vid handen utrymme även för den kooperativa kreditrörelsen. Belysande i detta avseende är Kristianstads län, varest jordbrukskasserörelsen under ledning av Södra Sveriges centralkassa för jordbrukskredit visat sig äga god växtkraft.

Då jordbruksutredningen alltså stannat vid jordbrukskasseorganisationens bibehållande för tillgodoseende av lantmännens behov av driftskredit, har det på samma gång ansetts uppenbart, att kraftiga åtgärder måste vidtagas, om organisationen skall inom rimlig tid kunna bliva till avsett gagn för jordbruket. Dessa åtgärder böra, enligt utredningens förslag, avse sådana reformer i kassornas organisation och verksamhet, att förutsättningar skapas för en mera allmän anslutning till kassorna från lantmännens sida, vidare beredande av möjligheter till en kraftig ekonomisk konsolidering av kreditorganisationen samt slutligen säkerställande av den för kreditrörelsen erforderliga kapitaltillförseln.

Huvuddragen av jordbruksutredningens förslag.

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Beträffande de behövliga ändringarna i de för kassorna nu gällande bestämmelserna lämnas i det följande en mera detaljerad framställning. De av jordbruksutredningen föreslagna reformerna gå i huvudsak ut på å ena sidan en minskning av medlemmarnas personliga ansvarighet till sådan storlek, som står i bättre motsvarighet till vad som rimligen kan i praktiken uttagas, samt en minskning av den årliga uttaxering, som må kunna beslutas å föreningsstämma, och å andra sidan dels ökning av de kontanta insatserna, dels ock bättre garantier för kassornas ekonomiska konsolidering genom fondbildning. Vidare har vid förslagets utarbetande hållits i sikte att åstadkomma förenklingar i kassornas organisation och verksamhet, starkare och mera enhetlig ledning av kreditorganisationen i dess helhet samt tillräckliga möjligheter till effektiv kontroll och revision. Sammanfattningsvis åsyftar förslaget följande ändringar i gällande bestämmelser.

Med avseende å jordbrukskassorna föreslås, att kommuner och ekonomiska föreningar icke skola kunna bliva medlemmar i sådan kassa. Som delaktighetsunderlag föreslås fastighetens taxeringsvärde i stället för såsom nu fastighetens jordbruksvärde enligt taxering. Genom särskild värdering skulle även annat värde på fastigheten kunna fastställas såsom delaktighetsunderlag. Såsom jordbruksfastighet skulle anses för jordbruksändamål bebyggd fastighet ävensom fastighet, varå, utan samband med jordbruk, trädgårdsskötsel, hönsskötsel, fiskodling eller annan därmed jämförlig verksamhet bedrives såsom självständig näring. Arrendators delaktighet skulle kunna motsvara högst hälften av fastighetens såsom delaktighetsunderlag bestämda värde. Maximum för medlems delaktighet skulle bortfalla.

Medlems insats föreslås höjd från två kronor till fem kronor per andel, varav två kronor skulle erläggas kontant och resten inbetalas under tre år. Av insatsbeloppen skulle 20 procent överföras till kassans reservfond och ytterligare 10 procent skulle användas som jordbrukskassans insats i centralkassan. Nu avsedda delar av insatsbeloppet — tillhopa 30 procent därav — skulle medlem icke äga återbekomma vid utträde ur kassan. Kvarvarande del (70 procent) av insatsbeloppet skulle få återbekommas först under loppet av fem år efter avgång.

Ansvarigheten föreslås minskad från 200 kronor till 25 kronor per andel. Uttaxeringen skulle maximeras till 5 kronor per år och andel i stället för som nu 10 kronor per år och andel. I särskilda fall skulle förlust hos jordbrukskassa kunna täckas genom anlitande av centralkassas säkerhetsfond.

Beträffande fonderingen föreslås dels, som nyss nämnts, att 20 procent av insatserna omedelbart skulle överföras till reservfonden, dels ock att av årsöverskottet efter avdrag av vad som åtgår till täckande av balanserad förlust, 75 procent skola tillföras reservfonden, intill dess denna uppnått 20 procent av medlemmarnas sammanlagda lånemaxima.

53 Kungl. May.ts proposition Nr 268.

För åstadkommande av större rörelsefrihet föreslås borttagande ur författningen av bestämmelserna örn särskilda låneändamål och särskilda slag av kredit för skilda låneändamål.

Jordbrukskassornas rätt till inlåning skulle enligt förslaget bortfalla.

Ifråga örn centralkassorna förutsätter förslaget, att dessas verksamhetsområden begränsas. Insatskapitalets minimum skulle enligt förslaget sänkas från 6,000 kronor till 3,000 kronor. Obligatorisk anslutning från distriktets jordbrukskassor skulle genomföras. Jordbrukskassas insats i centralkassa föreslås till 50 öre för varje i jordbrukskassan tecknad andel, dock så utformat, att en andel å 10 kronor skulle tecknas för varje fullt tal av tjugo andelar i jordbrukskassan. Hela insatsen skulle överföras till centralkassans säkerhetsfond.

Jordbrukskassas ansvarighet för centralkassans förbindelser skulle minskas från 80 procent av jordbrukskassans lånemaximum till 25 kronor för varje i jordbrukskassa tecknad andel d. v. s. jordbrukskassans hela på ansvarigheten grundade ansvarskapacitet skulle ställas till centralkassans förfogande.

Beträffande rörelsen föreslås den utvidgning i inlåningsrätten, att centralkassa skulle få mottaga medel å checkräkning även från anslutna jordbrukskassors medlemmar samt från kommuner och andra samfälligheter. Maximibeloppet för insättningar å kapital- och depositionsräkning skulle enligt förslaget höjas till 30,000 kronor. Inlåningens totala maximum föreslås till fem gånger de anslutna jordbrukskassornas ansvarighet d. v. s. 125 kronor för varje i jordbrukskassorna tecknad andel. Ifråga örn kassareserven föreslås den utvidgning av placeringsmöjligheterna, att reserven även skall kunna placeras i inteckning i jordbruksfastighet inom halva taxeringsvärdet.

Beträffande den viktiga frågan, huru kapitaltillförseln till kreditorganisationen lämpligen bör säkerställas, framhåller jordbruksutredningen, att någon annan utväg icke torde finnas än att nu realisera det förut framförda förslaget örn en jordbrukets centrala kreditorganisation såsom topporgan till jordbrukskasserörelsen. Ilen av nu befintliga centralkassor bildade sammanslutningen Sveriges förenade centralkassor m. b. p. a., vilken uteslutande har till syfte att förmedla anskaffning av kapital för utlämnande av lån mot säkerhet i jordbruksfastighet inom 60 procent av taxerade jordbruksvärdet, kan enligt utredningens mening uppenbarligen icke fylla behovet av ett sammanhållande och ledande centralorgan för jordbrukskasserörelsen. Vad som fordrades vore en mera fast organiserad centralanstalt, försedd med tillräckligt ekonomiskt underlag för att i nöjaktig omfattning kunna tillföra jordbrukskasserörelsen det kapital, som erfordras för kreditbehovets tillgodoseende. I enlighet härmed föreslås inrättande av en dylik anstalt, förslagsvis benämnd svenska jordbrukskreditkassan.

För att säkerställa det centrala kreditinstitutets upplåning av kapi-

54 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

tal till erforderligt belopp kräves, enligt vad jordbruksutredningen framhåller, oundgängligen medverkan från det allmännas sida. En dylik medverkan vore motiverad i första hand därav, att kreditfrågans lösning utgör en viktig grund till förbättring av jordbrukets ekonomiska läge i allmänhet. Ett ytterligare skäl för det allmännas mellankomst läge i den omständigheten, som i det föregående närmare belysts, att en kapitalförskjutning påtagligen i tilltagande grad äger rum från landsbygden till städerna och stadsmannanäringarna, till vilken kapitalförskjutning staten genom sina organ i icke ringa mån medverkar. Till övervägande delen bliva dessa medel placerade i obligationer och stadsfastigheter och, i den mån de utlånas till landskommuner och landsting, betyder utlåningen givetvis icke heller, att kapitalet återlores till jordbruksproduktionen. Tillsammans med den kapitalkoncentration till industrien samt till städerna och stadsmannanäringarna, som sker genom affärsbankerna och de enskilda försäkringsinstitutionerna — även sparbankerna medverka genom sin kapitalplacering till nu angivna utveckling — utgör den ifrågavarande företeelsen enligt jordbruksutredningens mening ett för jordbruket ytterst allvarligt problem.

Då frågan örn ett statsgaranterat centralt penninginstitut för jordbrukets sekundär- och driftskredit sålunda ånyo föres fram, anser jordbruksutredningen detta så mycket mera motiverat, som organisationen av den sekundära fastighetskrediten i städerna nyligen fått sin lösning genom statens mellankomst. Härvid åsyftas tillkomsten under år 1929 av svenska bostadskreditkassan. I samband därmed erinras också örn bildandet jämväl under föregående år av svenska skeppshypotekskassan, vars upplåning även blivit garanterad av staten. Att det allmänna, under sådana förhållanden och i betraktande av jordbrukets trängande behov av gynnsammare kreditförhållanden skulle undandraga sig de ekonomiska åtaganden, som skulle påkallas i samband med tillskapande av en motsvarande för jordbrukets kreditbehov särskilt utformad central kreditanstalt, synes, enligt vad jordbruksutredningen framhåller, vara varken rimligt eller rättvist.

Till svenska jordbrukskreditkassan skulle enligt jordbruksutredningens förslag såsom grundfond överlämnas statsobligationer å 30 miljoner kronor, på grundval varav kassan skulle berättigas upplåna kapital till högst 180 miljoner kronor.

Som en särskild statsgaranti för centralkassornas inlåning å bankmässiga räkningar och för den upplåning, som dessa kassor efter medgivande av centralorganet kunde komma att verkställa från annan än detta, föreslås vidare bibehållande av den garanti å 20 procent av uppoch inlåningen, som från det allmännas sida nu finnes ställd för centralkassornas samtliga förbindelser, dock utan någon begränsning uppåt av garantien.

55 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

I syfte att underlätta övergången till de av jordbruksutredningen föreslagna ändrade reglerna för kassemedlemmarnas personliga ansvarighet föreslås vidare en ytterligare statsgaranti å 250,000 kronor till skydd för tredje man vid övergången till de nya ansvarighetsreglerna.

I betänkandet föreslås vidare, att statsanslag må anvisas

dels med 25,000 kronor såsom bidrag till revisionsarbetet inom kasserörelsen;

dels med 75,000 kronor till upplysnings- och organisationsverksamhet för jordbrukskasserörelsens befrämjande;

dels ock med 200,000 kronor såsom förvaltningsbidrag.

Det sistnämnda anslagsbeloppets relativt betydande storlek har motiverats med nödvändigheten utav att nedbringa räntan å de lån, som utlämnas till jordbrukarna. Enligt av jordbruksutredningen gjorda beräkningar, till vilka jag i det följande torde få närmare återkomma, skulle med ett dylikt förvaltningsbidrag under vissa förutsättningar kunna uppnås en genomsnittsränta av 5.5 procent vid utlåningen.

I samband med frågan örn sättet för tillgodoseende av jordbrukets kapitalbehov har jordbruksutredningen jämväl haft under övervägande, huruvida icke, därest genom det allmännas mellankomst kapitaltillförseln säkerställdes, åtgärder även borde vidtagas för att söka åstadkomma sundare kreditförhållanden i allmänhet på landsbygden. Härvid åsyftas särskilt det bland lantmännen i alltför stor utsträckning tillämpade borgens- och växelsystemet. En begränsning av dessa kreditformer, vilka som regel draga med sig relativt höga räntekostnader, och en övergång i större omfattning till en på realsäkerhet grundad kredit, anser utredningen vara ett angeläget önskemål. Med utgångspunkt härifrån har jordbruksutredningen ansett sig böra i sitt förslag innefatta jämväl åtgärder med nu berört syfte, och framlägger därför i betänkandet förslag till särskild lagstiftning rörande hypotisering av jordbrukets levande och döda inventarier (inventarieinteckning).

Innan jag lämnar en redogörelse för innehållet i de över jordbruksutredningens förslag avgivna yttrandena, vilka jämväl avse förslaget till lagstiftning örn inventarieinteckning, torde jag få anmäla, att behandlingen av sistnämnda förslag, vilken ankommer på justitiedepartementet,, icke kan på grund av förslagets omfattning hinna slutföras inom sådan tid, att detsamma kan föreläggas nu pågående riksdag. Ifrågavarande lagstiftningsfråga torde därför i detta sammanhang få lämnas å sido för att sedermera upptagas till särskild prövning.

Departements-

chefen.

Remissytt-

randen.

Bank- och fondinspektionen.

Kungl. May.ts proposition Nr 268.

Av de inkomna yttrandena framgår, att flertalet av de hörda länstylelserna och hushållningssällskapen i huvudsak äro gynnsamt stämda till jordbruksutredningens förslag till reformer beträffande jordb™ kskasserörelsen. I vissa andra yttranden givas uttryck åt betänkligheter i skilda hänseenden mot förslaget och några yttranden utmynna på grund härav i avstyrkande av detsammas realiserande. Jag skall i det följande vid behandlingen av förslagets olika delar närmare redogöra för yttrandenas innehåll i detalj. Till en början torde jag emellertid mera sammanfattningsvis få angiva vilken ståndpunkt, de hörda myndigheterna och institutionerna intagit till förslaget. Jag redogör då först för de uttalanden, som utmynna i ett avstyrkande av jordbruksutredningens reformförslag eller som äro av mera obestämd innebörd, för att sedermera återgiva de i huvudsak tillstyrkande yttrandena.

Bank- och fondinspektionen anser de av jordbruksutredningen framlagda förslagen till ordnande av jordbrukets kreditförhållanden icke böra göras till föremal för lagstiftning och anför till stöd härför i huvudsak följande.

De förhoppningar på en lösning av frågan örn jordbrukets driftskredit, som ställdes på det genom 1915 års lagstiftning etablerade jordbrukskasseväsendet, hava icke blivit infriade och de ändringar, som tid efter annan vidtagits i de ursprungliga bestämmelserna, hava visat sig icke vara tillfyllestgörande. Såsom orsaker till jordbrukskasserörelsens ringa framgång framsta särskilt dels den svaga anslutningen till densamma från lantmännens egen sida och dels de bland annat därav föranledda svårigheterna att anskaffa för rörelsen erforderligt kapital.

Bank- och fondinspektionen har i tidigare utlåtanden vid flera tillfällen givit uttryck åt den uppfattningen, att jordbrukskasserörelsen, såsom den blivit ordnad i vårt land, knappast kunde tänkas vinna den framling, som den med sitt behjärtansvärda ändamål vore värd. Ett grundfel har därvid enligt inspektionens mening varit, att hela systemet med dess organisation i över- och underordnade enheter huvudsakligen tillkommit på administrativ väg, medan i andra länder rörelsen vuxit fram pa initiativ och under livlig medverkan av de närmast intresserade själva. Kesultatet har också där visat sig helt annorlunda än hos oss.

Kapitalanskaffningen i den svenska jordbrukskasserörelsen har hittills skett dels genom inlåning från anslutna medlemmar och, såvitt angår centralkassorna, från allmänheten, dels genom upplåning hos andra penninginrättningar och dels genom växelkredit hos riksbanken. För att underlätta kapitalanskaffningen har staten i viss mån ställt sig såsom garant för jordbrukskasserörelsen. Denna garanti var från början tänkt såsom en »hjälp till självhjälp», men har i realiteten erhållit en permanent karaktär.

I det föreliggande betänkandet har lämnats en utredning angående resultatet av kapitalanskaffningen, och framgår därav, att det för rörelsen uppbringade kapitalet numera uppgår till omkring fjorton miljoner kronor, därav hälften tillkommit på inlåningsvägen.

Sedan vid rörelsens organiserande synes man hava förutsatt, att ka-

57 Kungl. Maj:ts proposition Nr 2b'8.

pitalanskalfningen genom inlåning från allmänheten skulle komma att uppgå allenast till relativt obetydliga belopp. Inspektionen har ävenledes alltid ansett, att man icke borde överskatta rätten att bedriva inlåning i denna form. Erfarenheten har icke jävat denna uppfattning. Och trots den ökade statsgaranti, som erhölls år 1928, synes utvecklingen av denna rörelsegren gå mycket långsamt.

Inspektionen framhåller, att även örn själva kreditorganisationen enligt det föreliggande förslaget skulle erhålla en fastare utformning och örn också vissa av de föreslagna förändringarna i bestämmelserna för jordbrukskasserörelsen skulle kunna tänkas inbjuda till större anslutning från lantmännens sida, inspektionen dock betvivlar, att jordbrukskasserörelsens framgång i vårt land skulle bliva tryggad genom nyorganisationen. Särskilt bar inspektionens tidigare uttalade tveksamhet i fråga örn möjligheterna till ökad kapitalanskaffning, enkannerligen genom inlåning från allmänheten, icke blivit i någon nämnvärd mån rubbad.

I fortsättningen anför inspektionen bland annat följande.

I jordbrukskassemedlemmarnas omfattande personliga ansvarighet enligt nu gällande bestämmelser för organisationens förbindelser bar ansetts ligga ett ganska oomtvistligt säkerhetsunderlag för dess in- och upplåning. Genom den nu ifrågasatta betydande minskningen av den personliga ansvarigheten — från 40 procent till 5 procent av värdet å kassamedlems fastighet — har detta säkerhetsunderlag blivit högst väsentligt reducerat. Och förändringen i denna del uppväges icke vare sig av de ökade insatsprestationerna eller av den tilltänkta ökade fondbildningen, vilken senare, i allt fall örn den skall grunda sig pä vinst å rörelsen, knappast inom överskådlig tid kommer att röra sig örn något belopp att räkna med.

Till denna minskning i säkerhetsunderlaget lärer allmänheten icke underlåta att taga hänsyn, då det gäller att anlita kassorna för placering av sparmedel. Och otvivelaktigt koiumer förhållandet att öva stort inflytande på jordbrukskreditkassans upplåningsmöjligheter, i allt fall i den mån icke den ifrågasatta statsgarantien lämnar full täckning.

I detta sammanhang förtjänar måhända påpekas, att enligt förslaget centralkassorna givits en i viss man större frihet än bankerna. Under det att t. ex. för en mindre bank hela inlåningen — den må ske i form av bankmässig inlåning eller upplåning — är begränsad till fem gånger bankens egna fonder, skulle en centralkassa äga mottaga inlåning å bankmässiga räkningar intill ett belopp motsvarande fem gånger den ansvarighet, som de till centralkassan anslutna jordbrukskassorna hava för centralkassans förbindelser. Men därutöver skulle centralkassan äga att från jordbrukskreditkassan eller efter dess medgivande från annan penninginrättning förskaffa sig rörelsemedel till obegränsat belopp.

Emellertid anser bank- och fondinspektionen, att det särskilt med hänsyn till jordbruksnäringens alltid jämförelsevis svaga räntabilitet givetvis skulle vara av stor betydelse, om dess utövare genom jordbrukskasseväsendet skulle kunna beredas kredit på billigare villkor än som står dem till buds på andra båll. Inspektionen kan emellertid icke undgå att finna, att jordbruksutredningens kalkyler i detta hänseende i allt för

Jtiksgäldsfull-

mäktige.

58 Kungl. Ma-j:ts proposition Nr 268.

hög grad bära karaktären av optimism. Till närmare belysande härav gör inspektionen vissa erinringar mot den av jordbruksutredningen presurnerade upplåningsräntan ävensom mot beräkningen av förvaltningskostnaderna. Härtill återkommer jag i det följande.

Bank- och fondinspektionen säger sig till slut icke kunna underlåta uttala sina betänkligheter mot det upprepade utökandet av anspråken på bidrag från statens sida. Härom anföres följande.

Under det att man ursprungligen tänkte sig, att jordbrukskasserörelsen efter den första organisationstiden skulle kunna av egen kraft fortsätta verksamheten, stödd på det underlag, organisationen själv gav, har rörelsen alltmera kommit oell skulle enligt jordbruksutredningens förslag ytterligare komma att såsom underlag för verksamheten lita till statens garanti och driva sin rörelse med hjälp av statsmedel. Härigenom blir grunden för kreditorganisationen förskjuten i en riktning, som måste betecknas såsom i hög grad irrationell. I en detalj är olämpligheten av statens medverkan enligt inspektionens uppfattning särskilt framträdande. Inspektionen avser därmed det ifrågasatta anslaget för upplysningsverksamhet. Därest upplysningsverksamheten skulle utnyttjas t.' ex. för att söka förmå allmänheten att insätta sina besparingar hos centralkassorna, är detta en verksamhet, vilken staten, med den opartiska ställning densamma bör intaga till landets penningväsen, icke bör ekonomiskt understödja.

hullmäktige i riksgäldskontoret erinra, att jordbrukskasserörelsen ej omfattats med något större intresse inom jordbrukarkretsar, i det att blott fem centralkassor bildats jämte två fristående jordbrukskassor och totala antalet anslutna medlemmar i hela landet stannar vid 12,639. Flera län hava helt hållit sig utanför rörelsen. Fullmäktige finna detta underlag för en så betydande utvidgning av ifrågavarande kreditinstitution, som jordbruksutredningen föreslagit, vara allt för svagt. Visserligen ingår i förslaget, att staten skulle lämna ett anslag till propaganda för anslutning till rörelsen, men fullmäktige kunna icke häri finna en garanti för en anslutning, som kan bära upp den stora, nu förordade organisationen. — Ej heller kunna fullmäktige finna finansieringsplanen försvenska jordbrukskreditkassan och dess underorgan tillfredsställande. Härom anföres följande.

Förslaget innebär, att staten skulle lämna en grundfond av 30 miljoner kronor i statsobligationer och att kassan skulle berättigas att upplåna inalles 180 miljoner kronor. Jordbruksutredningen uppställer å sid. 67 i tabellform de värden, som skulle täcka den nämnda upplåningen. I första rummet beräknas fullt betryggande hypotek av inteckningar i jordbruksfastighet till 120 miljoner kronor; därefter kommer jordbrukskassemedl emma raas personliga ansvarighet, beräknad till ett värde av 30 miljoner kronor, och slutligen den av staten lämnade garantifonden å 30 miljoner kronor. Härigenom skulle garantifonden, som i andra fall har till uppgift att utgöra en reservtillgång utöver full primär säkerhet, i stället komma att inräknas i denna säkerhet. Ett sådant utnyttjande av en

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268. 59

statlig garanti fond bör enligt fullmäktiges bestämda mening icke ifrågakomma.

De här ovan framställda anmärkningarna beröra så centrala delar av förslaget, att fullmäktige icke anse sig hava anledning att närmare ingå på kritik av andra delar, exempelvis kostnadskalkylens baserande på en genomsnittlig upplåningsränta å 4.r> procent, överskjutande på staten av förvaltningskostnader i den mån dessa utgöra hinder för utlåning till högst 5.r, procent, principen att staten skall betala all revision etc.

Då behovet av en kraftig uppryckning av jordbrukskasserörelsen torde vara oomtvistlig för så vitt rörelsen skall fylla sitt ändamål, men den nu föreliggande utredningen ej kan anses som helhet tillfredsställande, ehuru vissa däri ingående detaljförslag till den nuvarande verksamhetens omläggning synas vara väl förtjänta av beaktande, vilja fullmäktige uttala önskvärdheten av en förnyad utredning rörande jordbrukskasserörelsens organisation och verksamhet.

Till fullmäktiges yttrande finnes emellertid fogat en av två fullmäktige herrar Hallin och Ekman avgiven reservation, i vilken jordbruksutredningens förslag med vissa jämkningar förordas till genomförande. Till innehållet i detta yttrande ber jag i det följande få återkomma.

Fullmäktige i riksbanken anföra bland annat följande.

Utan att vilja förneka jordbrukskasserörelsens utvecklingsmöjligheter vilja fullmäktige dock uttala, att rörelsens hittillsvarande utveckling i vårt land icke utgör tillräcklig anledning för antagandet, att den skulle vara lämpad för den uppgift, utredningen vill tilldela densamma. Utredningen har avsett att i ett slag skapa en stor hela landet omfattande organisation. Enligt fullmäktiges mening hade det varit lämpligare, örn utredningens förslag åsyftat en successiv utbyggnad av den nuvarande jordbrukskasseorganisationen, varvid det allmännas stöd borde hava ställts i mera lämpligt förhållande till medlemmarnas egna prestationer.

Det utmärkande för jordbrukskasserörelsen är dess kooperativa karaktär. Jordbrukskassorna äro sammanslutningar av jordbrukare inom ett lokalt begränsat område i syfte att åt medlemmarna åstadkomma så billig kredit som möjligt. Kassorna äro organiserade som ekonomiska föreningar med begränsad personlig ansvarighet, och det förnämsta underlaget för krediten är — eller var åtminstone från början — att söka i nämnda ansvarighet. Att medlemmarna våga ikläda sig densamma beror på deras möjlighet att övervaka, huru av kassan lämnade krediter användas. och överhuvud att följa varandras ekonomiska förhållanden.

I nämnda kooperativa idé ligger för visso en värdefull grund till en kreditorganisation, som har till syfte att täcka jordbrukets behov av kredit utöver den primära fastighetskrediten. Att jordbrukskassorna, vilka i vårt land införts genom lagstiftning av år 1915, småningom kommit atf driva en mera bankmässig rörelse så tillvida, att de vid kreditens^ beviljande numera i regel torde fordra särskild säkerhet, upphäver givetvis icke det kooperativa inslaget i rörelsen men torde vara att betrakta som en konsekvens därav, att jordbrukskasserörelsen i vårt länd kommit att beröra icke blott det minsta jordbruket utan jämväl det medelstora. Det torde väl för övrigt kunna antagas, att säkerheten för de krediter, en jordbrukskassa lämnar, bedömes med särskild hänsyn till kassans känne-

Riksbanks-

fullmäktige.

60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

dom om den kreditsökandes och löftesmännens personliga egenskaper. Att jordbrukskassornas egenskap av kooperativa låntagareorganisationer alltjämt är och bör vara det utmärkande för rörelsen, anse fullmäktige uppenbart, och det är på denna grund, som rörelsen bör ytterligare utbyggas.

Jordbrukskasserörelsen har i andra länder, särskilt Tyskland och Finland, vunnit en stor omfattning och därigenom blivit till betydande gagn för jordbruket. I vårt land bar rörelsen endast långsamt utvecklats. Därtill torde hava bidragit, att den grundats vid en föga lämplig tidpunkt, och att den utvecklats under mindre gynnsamma konjunkturer. Den torde icke heller genast ha fått sin lämpliga form — bestämmelserna angående utlåningsrätt och medlemmarnas ansvarighet ha så sent som år 1925 undergått en betydelsefull ändring. Säkerligen har även förhandenvaron av det i vissa delar av landet rikt utvecklade sparbanksväsendet i viss mån bidragit att hämma jordbrukskasserörelsens tillväxt. Det är visserligen sant, att Södra Sveriges centralkassa för jordbrukskredit inom en utpräglad sparbanksbygd nått en avsevärd utveckling och samtidigt synes ha konsoliderat sin egen ställning. Men i trots härav kan det enligt fullmäktiges åsikt icke förnekas, att speciellt de mindre sparbankerna på många håll driva en rörelse, som gör en jordbrukskassa mindre behövlig. Å andra sidan torde en jordbrukskassa genom sin egenskap av ett led i en större organisation kunna erbjuda jordbrukarna fördelar, som en sparbank möjligen icke kan prestera. Såväl i Tyskland som i Finland finnes vid sidan av jordbrukskasserörelsen ett utvecklat sparbanksväsen. I vårt land har man sökt åstadkomma ett samarbete mellan sparbankerna och jordbrukskasserörelsen genom införandet i sparbankslagen av bestämmelsen, att sparbank med jordbrukskassa må kunna träffa avtal örn öppnande för kassan av löpande räkning eller kreditivräkning. Någon avsevärd överföring av medel från sparbankerna till jordbrukskassorna har emellertid hittills icke ägt rum.

Att för jordbrukskasserörelsens utveckling till ökat gagn för jordbruket vissa förändringar av dess organisation äro önskvärda och att till befrämjande härav visst understöd från det allmännas sida kan vara befogat, torde icke kunna bestridas. Men den utbyggnad av jordbrukskasserörelsen, som det allmänna bör befrämja, bör enligt fullmäktiges mening innebära en vidare utveckling på basis av rörelsens kooperativa grundval, vilken utgör det karaktäristiska och bärande för rörelsen. Den allvarligaste invändning, som enligt fullmäktiges mening kan göras mot de av utredningen framlagda förslagen, är, att de innebära ett försvagande av jordbrukskasserörelsens kooperativa karaktär och i alltför hög grad bygga utvecklingen av rörelsen på statsunderstöd. Det synes vara betecknande för utredningens inställning till uppgiften att uppdraga riktlinjer för jordbrukskasserörelsens utveckling, att den föreslår å ena sidan en utomordentligt stark reducering av jordbrukskassemedlemmarnas ansvarighet och en avsevärd minskning av rätten till uttaxering och å andra sidan att begränsningen av statens garanti för centralkassornas inlåning helt skall borttagas, och att staten dessutom skall tillskjuta en grundfond av 30 miljoner kronor åt den föreslagna centralanstalten för rörelsen. Samtidigt föreslår utredningen en viss utvidgning av jordbrukskassemedlemmarnas lånemaximum.

61 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Länsstyrelsen i Blekinge län, som enligt vad förut angivits anser sig L*n,«,r*er. kunna vitsorda jordbrukarnas behov av okad kredit, framhåller, att h3a pen i detta hänseende bör lämnas på sådant sätt att deras stallning icke ytterligare förvärras. Huruvida jordbruksutrednmgens förslag i detta anseende håller måttet anser länsstyrelsen vara ganska tvivelaktigt oc i anför därvid följande.

Med den utbyggnad av jordbrukskasseväsendet, som föreslås, synas följa ökade förvaltningskostnader, vilka givetvis måste återverka pa re dittagarnas utgifter för erhållna krediter i form av hoga räntor, vartill komma ganska avsevärda insatser. Det torde vara fara vart, att krediten blir så dyrbar, att hjälpen förvandlas i sin motsats. länsstyrelsen ar emeh lertid icke i tillfälle att härutinnan inga pa någon finansiell beräkning men håller före, att en dylik av tillförlitligaste slag borde astadkommas, innan förslaget upptages till slutlig pröfning.

Då länsstyrelsen icke kan finna, att de föreliggande förslagen ai o agnade att fylla avsikten med desamma, nämligen att i någon man foibättra jordbrukets kreditmöjligheter, anser sig länsstyrelsen icke kunna tillstyrka, att förslagen läggas till grund för någon ekonomisk åtgärd fran statens sida eller för någon lagstiftning i ämnet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ställer sig, som jag förut nämnt, tveksam mot förslaget, vilket kunde medföra en alltför stor skuldbörda a jordbruket. Länsstyrelsen anser en verksam hjälp kunna beredas, örn kapital mot låg ränta — förslagsvis 4.5 procent — kunde stallas till förfogande, ehuru i mindre omfattning än som avses i förslaget. Härom anföres följande.

Förutsättningen för ett sådant räntevillkor torde emellertid vara en väsentlig höjning av det beräknade statsbidraget till den nya kreditorganisationen. Då lånegivningsrätten sålunda inskränkes, torde den ifrågasätta statsgarantien för jordbrukskreditkassans upplåning örn oO mi Donér kronor icke vara till fullo behövlig, utan bör en minskning av denna garanti kunna ske. Härigenom skulle, som nämnts, kreditmoDligneterna något beskäras, men å andra sidan skulle jordbrukaren en förledas till en i många fall säkerligen över hövan uppdriven skuldsättning, som bade för honom själv och den näring, han företräder, kan bliva rätt sa olycksdiger.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att då någon jordbrukskassa hittills icke inrättats inom länet, länsstyrelsen saknade närmare kännedom och erfarenhet angående dessa kassors verksamhet samt och i vad mån förhållandena ådagalagt behov av ändrade bestämmelser härutinnan. Saknaden av jordbrukskassor hade, såvitt det kommit till länsstyrelsens kännedom, dock icke för länets jordbrukare innefattat olägenhet med avseende å tillfredsställandet av deras kreditbehov. Länsstyrelsen utvecklar sin uppfattning vidare på följande sätt.

62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Den förhållandevis ringa omfattning och utveckling, jordbrukskassorna överhuvud taget vunnit under den tid av nära femton år, varunder lagstiftningen i ämnet varit gällande, synes länsstyrelsen ock tyda på, att något verkligt och mera allmänt behov av en sådan kreditorganisation näppeligen är förhanden. I varje fall synes en noggrann undersökning härutinnan vara erforderlig, innan en så genomgripande och på förutsättning av statlig medverkan i betydande utsträckning uppbyggd organisation bör sättas i fråga. Länsstyrelsen, som med denna sin uppfattning saknar anledning att ingå på närmare granskning av det föreliggande förslaget, kan emellertid icke underlåta att framhålla, hurusom detta enligt länsstyrelsens upfattning, även oavsett berörda anmärkning, uppenbarligen icke bör läggas till grund för en lagstiftning i ämnet. Det synes länsstyrelsen nämligen tydligt, att en kreditorganisation av den omfattning,, som här föreslås, och beträffande vilken jämväl, på sätt ovan anförts, ifrågasättes garanti och understöd från det allmännas sida till mycket stora belopp, måste kräva ett fastare och tillförlitligare underlag, än vad som enligt förslaget skulle tillkomma detsamma. Därest så icke sker, lära de menliga följderna icke utebliva, till oberäknelig skada icke minst för den näring, som man velat genom de avsedda åtgärderna understödja.

Länsstyrelsen i Värmlands län har åberopat ett av hushållningssällskapets förvaltningsutskott avgivet yttrande, vari, som nedan omförmäles, utskottet håller före att något behov av ytterligare kreditorgan icke förefinnes.

Länsstyrelsen i Jämtlands län lämnar vissa upplysningar örn kreditförhållandena i länet.

Jordbrukets kreditbehov inom länet har hittills i huvudsak blivit tillfredsställt genom härvarande sparbanker och affärsbankerna. Enligt inhämtad upplysning från Jämtlands läns sparbank, som utgör den största inom länet, har dess utlåning till jordbrukare under år 1928 representerat 27.86 procent av hela summan av förvaltade medel. Den största delen av detta belopp eller omkring 3,425,000 kronor har utlånats mot säkerhet av inteckning i jordbruksfastighet inom halva taxeringsvärdet mot en ränta av 5 procent, omkring 1,100,000 kronor har utlånats mot sämre inteckning i jordbruksfastighet jämte borgen mot 5.5 procent samt återstoden, något över 160,000 kronor, mot säkerhet av endast borgen, för en ränta av 5.5 procent. Ännu mycket större belopp hava också ställts till jordbrukets förfogande av de inom länet verksamma affärsbankerna. I jämförelse härmed har utlåningen genom härvarande centralkassa och jordbrukskassor självfallet stannat vid relativt obetydliga summor. Det föreliggande förslaget åsyftar nu att möjliggöra en ökning av kreditgivningen genom jordbrukskassorna och deras påbyggnader. I första hand lärer det därvid bero på i vad mån kapital kan ställas till förfogande för detta ändamål.

Länstyrelsen ger i fortsättningen av sitt yttrande uttryck åt den uppfattningen, att de föreslagna ändrade bestämmelserna för insatser, ansvarighet, uttaxering, lånemaximum och fondering icke komma att medföra tillräcklig förstärkning av det för kapitalanskaffningen erforderliga säkerhetsunderlaget. Härutinnan anföres vidare följande.

63 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Om man med hänsyn till vad sålunda anförts beträffande kassornas eget kapital och deras fordringar söker bedöma utsikten att upplåna penningar i större poster särskilt från pensionsfonden, riksförsäkringsanstalten och postsparbanken, synes denna utsikt tämligen svag. Med avseende a pensionsfondens medel måste i första hand uppehållas en ovillkorlig fordran på säkerhet oell dessutom på anspråk på en förräntning, som tillgodoser själva ändamålet med de inbetalade pensionsavgifterna eller att skapa en tillräcklig tillgång för den pensionsförsäkrade till hans avgiftspension i framtiden. Beträffande riksförsäkringsanstalten gälla liknande synpunkter, ehuru vid dess placering icke behöver räknas med sä långa perioder. Vad postsparbanken angår måste hänsyn tagas till att staten ansvarar för de insatta medlen samt att insättarna fordra en ränta, jämförlig med andra bankers inlåningsränta. Av enahanda anledning, som här anförts, synes det länsstyrelsen knappast vara tillrådligt att godtaga kassorna för placering av förmyndarmedel.

Huruvida det enskilda sparkapitalet kan komma att strömma till centralkassorna i någon större utsträckning, torde komma att bero på dels det förtroende kassorna tillvinna sig och dels den ränta de kunna lämna. I avseende å förtroendet hava kassorna att konkurrera med såväl affärsbanker som sparbanker, och det torde väl icke vara sannolikt, att kassorna komma att föredragas framför dessa. Räntan på insättningarna åter blir begränsad uppåt av själva ändamålet med hela den ifrågasatta organisationen, nämligen att lämna billiga utlåningsräntor till jordbrukarna. Visserligen behöva ju kassorna icke förränta något eget kapital och kunna således hålla mindre räntemarginal än affärsbankerna, men däremot äro de i detta avseende likställda med sparbankerna, inklusive postsparbanken. Den sistnämndas förvaltningskostnader täckas ju också på annat sätt. Huruvida åter det av jordbruksutredningen föreslagna förvaltningsbidraget till kassorna är tillräckligt, synes ganska osäkert. I detta avseende hänvisas till vad Mellersta Norrlands Centralkassa anfört. Enligt länsstyrelsens uppfattning är den beräknade förvaltningskostnaden sannolikt för låg, om en kompetent ledning och skötsel skall kunna tillförsäkras åt den tilltänkta organisationen.

Det förefaller således mycket ovisst, om föreliggande förslag kan komma att tillföra kassorna ökat kapital i sådan omfattning, att kreditgivningen från dem får någon verklig betydelse för jordbruket. Rent affärsmässigt sett kommer organisationen knappast att locka sparkapital och någon samfälld uppoffring från jordbrukarna själva för den goda sakens skull är väl icke heller sannolik. Därest en organisation i denna form inom någon kort tid skall kunna bliva till ett verkligt stöd för jordbruket, torde därför förutsättas väsentligt större uppoffring från det allmännas sida. Huruvida en sådan uppoffring på just denna punkt vore befogad, kan emellertid dragas i tvivelsmål.

Med avseende å framtiden borde en annan möjlighet kunna yppa sig. Jordbrukets andelsrörelse lider för närvarande av åtskilliga svagheter, av vilka några berörts i den föreliggande utredningen. Denna rörelses framgång är emellertid ett livsintresse för jordbrukets ekonomi. Örn en ekonomisk konsolidering därav, parad med ett målmedvetet samarbete mellan jordbrukarna kan komma till stånd, synes det icke uteslutet, att denna rörelse i likhet med konsumentkooperationen kan samla avsevärda kapital, och därifrån borde då tillskott kunna lämnas till kreditanstalter, särskilt avsedda för att täcka jordbrukarnas behov.

64 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Hushållnings- Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar föl-

sillskap. -ande

Deri allmänna anslutningen till jordbrukskasserörelsen, som de sakkunniga velat åstadkomma, torde få anses som en av de viktigaste betingelserna för kreditfrågans lösning på denna väg. Ehuru förvaltningsutskottet erkänner, att de åtgärder, som jordbruksutredningen föreslagit för att stimulera tillslutningen till kassorna — propaganda, minskande av den personliga ansvarigheten oell uttaxeringsrisken m. m. — äro välbetänkta, är likväl utskottet av den åsikten, att utsikterna för jordbrukskasserörelsens kraftiga utveckling äro tämligen små. Förvaltningsutskottet anser nämligen, att huvudvillkoret för att jordbrukskassorna för den kreditbehövande jordbrukaren skola te sig fördelaktigare än andra kreditinrättningar och verkligen bli till hjälp för jordbruket i nuvarande situation, är, att de erbjuda en lägre ränta, än vad de sakkunniga föreslagit. Trots de stora ekonomiska uppoffringar från statens sida, som utredningen räknat med, skulle jordbrukskassorna icke kunna, komma under en utlåningsränta av 5.5 procent, vilket jordbruket nu icke förmår betala. — Vad beträffar anslutningen till kassorna särskilt i Jönköpings län, håller utskottet före, att den obenägenhet för föreningsrörelse överhuvudtaget, som här kommit till uttryck, även skulle göra sig starkt gällande ifråga örn jordbrukskassorna.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser det möjligt, att jordbrukskasserörelsen kan få större anslutning, men som saken nu ligger till, torde ett allmännare intresse först böra visa sig, innan statsmakterna gå i författning örn inrättande av det centralorgan för jordbrukskasserörelsen, som nu ifrågasattes. Förvaltningsutskottet anför vidare följande.

Det är utom all fråga, att det skulle vara till största gagn för jordbruksnäringen, örn genom en vidgad jordbrukskasserörelse driftskapital för jordbruket kunde anskaffas mot dräglig ränta för brukare av såväl mindre som kanske ännu mera större gårdar. Det gäller sålunda, anser utskottet, att söka anskaffa billiga, penningar, men i detta avseende finner utskottet de sakkunnigas förslag ej tilltalande. En ränta av cirka 6 procent jämte därutöver personlig ansvarsförbindelse kan ej gärna verka särskilt lockande, och utskottet tror sig däri se örn ej den förnämsta så dock en av anledningarna till, att jordbrukskasserörelsen ej kommit att utveckla sig mer än den hittills gjort.

Jämförelsevis låg utlåningsränta skulle kanske kunna vinnas genom direkt inlåning av sparmedel på landsbygden, men jordbrukskassorna skulle på så sätt komma i ej önskvärd tävlan med sparbankerna, där val jordbrukarnas sparmedel i allmänhet insättas. Förutom inlånta medel hava dessa banker i regel avsevärda fonder att ställa till förfogande och utskottet skulle gärna sett, att sådana anordningar kunnat föreslås, att sparbankernas medel utan dyrbara organisationer i form av billiga lån komme ortens jordbrukare till godo ej blott som hittills, då det gäller primärkrediten, utan även då det såsom nu är fråga om sekundärkrediten.

Förvaltningsutskottet föreslår i fortsättningen av sitt yttrande, att de svagast ställda jordbrukarnas kreditbehov skulle tillgodoses med »pre-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

mielän» genom en utbyggnad av den i kungörelsen den 20 maj 1927 reglerade anordningen med statsbidrag till nyodling och betesförbättring.

Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhåller, att jordbrukskasserörelsen icke i någon mån slagit igenom i detta län.

De kontanta insatsbeloppen i kassorna, medlemmarnas personliga ansva righet för kassornas förbindelser och den årliga uttaxering, som de kunna bliva skyldiga att underkasta sig, hava utgjort faktorer, som hindrat an slutning till kassorna och som, även örn en del av dessa olägenheter ge nom det nya förslaget minskats, dock enligt utskottets övertygelse allt fortfarande komma att ställa hinder i vägen för förslagets allmännare genomförande. Enligt utskottets åsikt finnas hanker och andra kredit anstalter redan förut av sådan beskaffenhet och i sådant antal, att in rättandet av en ny stor organisation med dryga förvaltningskostnader för handhavandet av jordbrukskrediten synes onödigt, varför utskottet för sin del avstyrker bifall till de i jordbruksutredningens förevarande betänkande framlagda förslagen. Däremot betonar utskottet andelsrörelsens kreditbehov och anför därutinnan följande.

Om utskottet alltså finner, att de av jordbruksutredningen nu föreslag na åtgärderna icke äro ägnade att bereda jordbrukarna något verksamt bistånd från det allmännas sida, synes däremot den av jordbruksutred ningen berörda, men icke till närmare behandling upptagna frågan örn ordnande av krediten åt jordbrukets andelsrörelse vara av så mycket större betydelse i förevarande hänseende. Utskottet syftar härvid när mast på de inom de olika länen organiserade centralföreningarna med tillhörande lantmannaföreningar, vilka äro anslutna till Svenska lant männens riksförbund. Här föreligger en redan existerande, vitt förgrenad organisation, som i viss omfattning tillgodoser jordbrukarnas kreditbehov och som uppbäres av jordbrukarnas förtroende. Endast inom Värmlands län finnas omkring 100 sådana lantmannaföreningar med cirka 6,000 medlemmar. På grund av nu rådande ogynnsamma konjunk turer arbeta dessa centralföreningar mångenstädes under tryckta förhål landen och äro i stort behov av stöd i form av ökat rörelsekapital. Det synes utskottet, som borde åtgärderna från statens sida hellre inriktas på åstadkommande av ökade möjligheter för centralföreningarna att full följa och utveckla sin för jordbruket betydelsefulla verksamhet och på fyllande av den befintliga andelsrörelsens kreditbehov i det hela än på bibehållandet och utvecklandet av en jordbrukskasseorganisation, som hittills omfattats med mycket ringa intresse från jordbrukarnas sida.

Svenska bankföreningen föreslår, att frågan om jordbrukets kreditvä- Svenska banksen göres till föremål för ytterligare utredning och anför till stöd här- (Meningen för bland annat följande.

Att jordbrukets nuvarande läge i vårt land är i hög grad bekymmer samt, är obestridligt. Varje allvarligt förslag till modernäringens stöd jande bör givetvis prövas med intresse och uppriktig vilja att vara till gagn. Det förslag eller komplex av förslag, som jordbruksutredningen bär framlägger, innefattar åtgärder av den innebörd, att desamma å eria Bihang till riksdagens protokoll WIIG. i sami. 231 höft. (Nr 2lis.) 5

66 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

sidan icke kunna tänkas träda i tillämpning och lämna avsevärda resultat annat än efter någon tid och så småningom samt å andra sidan avse att utgöra en byggnad av permanent beskaffenhet, liggande till grund för jordbrukets liv och trivsel under en oöverskådlig tid framåt. Härav följer, att det är av mindre vikt, örn nu förevarande frågor avgöras något år tidigare eller senare, än att lösningen framgår såsom resultatet av noggrann utredning och grundlig prövning och således giver förhoppning att bliva för jordbruket och landet i dess helhet så nyttig som möjligt. I sin iver att vilja skyndsamligen bringa hjälp åt det betryckta jordbruket har jordbruksutredningen tyvärr föranlåtits att utarbeta sina förslag på grundval av en alldeles otillräcklig utredning och, endels såsom följd därav, under intryck av missförstånd i fråga om de verkliga förhållandena.

Efter de av mig förut atergivna uttalandena örn kreditförhållandena i allmänhet anför bankföreningen vidare följande.

Örn ock de speciella kreditanstalter för jordbruket, som jordbrukskassorna och centralkassorna äro avsedda att vara, uppvisa en långsamt fortskridande ökning i sin omslutning, är denna dock icke mera betydande än att det omdöme synes berättigat, att jordbrukskasserörelsen hittills icke ägnats något större intresse från jordbruksidkarnas sida. Vår övertygelse är, att detta förhållande är framför allt beroende av den i vårt land säreget goda tillgången på kreditinstitut, vilkas verksamhet är anpassad för tillgodoseende av jordbrukets kreditbehov, nämligen, jämte Allmänna hypoteksbanken, sparbankerna och affärsbankerna med deras över hela landet utbredda kontorsnät. Vid sin undersökning av möjligheterna till ytterligare utveckling av jordbrukskassorna uttalar jordbruksutredningen den uppfattningen, att det är särskilt det nuvarande omfånget av jordbrukskassedelägarnas personliga ansvarighet, som hindrat utvecklingen. Jordbruksutredningen föreslår för den skull en minskning av denna ansvarighet till en bråkdel av den, som nu gällande bestämmelser medför. Så pass löslig och av det personliga intresset beroende, som en kreditorganisation av ifrågavarande slag oundvikligen måste vara förefaller det oss, som örn en solidarisk ansvarighet av någor så när avsevärt omfång är det mest effektiva medlet att skänka förtroende åt organisationens verksamhet. Jordbruksutredningens förslag att ersätta den personliga ansvarigheten med en statsgaranti av betydande omfattning innebär, att förtroendet till organisationen själv, till dess vilja och förmåga att göra rätt för sig skall utbytas mot tilliten till statens skyldighet och villighet att i fall av behov täcka verksamhetens förluster.

Hittills har statens garanti ställts till förfogande allenast åt sådana kreditinstitut (hypoteksbanker av olika slag), vilkas verksamhet varit minutiöst begränsad och reglerad med avsikt att utlåningen skulle vara praktiskt taget riskfri. Garantien har givit s. k. guldkant åt de ifrågavarande hypoteksinrättningarnas obligationer. Här föreslås, att statens garanti skall lämnas för en bankverksamhet, för vilken några restriktioner icke skulle vara fastställda; av uttalanden i betänkandet förefaller det fastmera, som örn utlåningen borde förväntas bliva ganska riskfylld.

Det stöd, som från statens sida bör givas åt jordbruksnäringen, bör icke lämnas i den form, som här föreslås. Oavsett det betänkliga i att

Kungl. Muj:ts proposition Nr 268.

utan styrkt nödvändighet omlägga vårt kreditväsendes organisation oell de vägar, på vilka detsamma rör sig, måste det betecknas såsom synnerligen oriktigt att vilja för en av vårt lands näringar och därtill en av de mest betydande till toppen uppbygga kreditsystemet på statlig ansvarighet. Vådligbeten i detta förslag framträder så mycket mera, som det icke gjorts något försök att klargöra omfattningen av jordbrukets kreditbehov och huru långt detsamma lämpligen bör tillgodoses. Den omständigheten, att jordbruket befinner sig i ett betryckt läge, kan icke i och för sig utgöra motiv för kreditgivuing i en omfattning och under villkor, som icke äro sunda.

Förslaget föranleder betänksamhet även härutinnan, att dess realiserande är ägnat att till skada för alla intressen isolera jordbruksnäringen från det övriga sambälls- och näringslivet.

Till slut framhåller bankföreningen följande.

Slutligen finna vi oss böra ännu en gång betona vikten av att de frågor, som i betänkandet avhandlas, icke avgöras under brådska och utan erforderligt begrundande. Det gäller dock här något så betydelsefullt som ett radikalt förändrande av de ekonomiska grunderna för en avsevärd del av vårt lands kreditväsen, en omfattande omläggning av kreditorganisationen och viktiga lagstiftningsåtgärder för näringslivet, vilka till sin natur äro sådana, att de icke utan stora svårigheter skulle kunna ånyo ändras. Vi tillåta oss att bringa i erinran, att de under senare tid vidtagna speciella anordningar för jordbruket med liknande syften, som här avses, hittills icke motsvarat de förväntningar man ställt på dem; vi åsyfta de nuvarande jordbrukskassorna och lagstiftningen örn panträtt i spannmål.

Till bestämd skillnad från dessa anordningar hava de, som nu föreslås, en oerhörd räckvidd. Vår övertygelse är nämligen, att därest den av jordbruksutredningen föreslagna statsgaranterade och statsunderstödda kreditgivningen komme till stånd, kreditbehoven skulle i nuvarande bekymmersamma situation för jordbruket växa upp i en opåräknad omfattning med resultat, som snart nog skulle bliva mycket sorgliga både för jordbruksnäringen själv och dess garant. Stödet åt jordbruket bör i första band åsyfta att giva jordbruket bättre räntabilitet än för närvarande; först sedan någon klarhet vunnits angående denna, den väsentliga frågan, kan ett något så när säkert bedömande av kreditfrågan företagas.

Det allmännas bemödande synas oss böra bland annat gå ut på att genom stödjande och uppmuntrande av jordbrukets andelsrörelse skapa bättre ekonomiska förutsättningar för näringen. Bliva strävandena för uppbyggandet av en stark jordbrukskooperation framgångsrika, kommer ock därmed av sig självt att åstadkommas ett betryggande underlag för jordbrukets kreditväsen. Av vikt ej minst för jordbruksnäringen själv är det för visso, att överblicken över de stora och trängande frågor, som måste lösas, icke förvillas genom att i sammanhang därmed framlägges ett otillräckligt utrett och på oriktiga ekonomiska grundförutsättningar uppbyggt förslag till kreditorganisation.

Jag övergår nu till de yttranden, i vilka visserligen betänkligheter i skilda hänseenden mot förslaget kommit till uttryck, men som icke inne bålla något mera bestämt till eller avstyrkande.

Lantbruks-

styrelsen.

68 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Lantbruksstyrelsen Ilar icke ansett det ankomma på den att pröva förslaget, vars godkännande skulle medföra ökade ekonomiska åtaganden från det allmännas sida, ur statsfinansiell synpunkt eller med hänsyn till den risk, dess förverkligande kunde tänkas medföra för statsverket. Styrelsen har fastmera granskat förslaget med hänsyn till detsammas betydelse för jordbruksproduktionen samt till de fördelar och olägenheter, som förslaget ur denna synpunkt kunde anses medföra.

Lantbruksstyrelsen konstaterar, att jordbruksutredningen lagt huvudvikten vid jordbrukarnas kreditsammanslutningar såsom organ för jordbrukets kreditanskaffning. Erfarenheten från den tid, under vilken dessa sammanslutningar under statens hägn varit verksamma, ingiver emellertid enligt lantbruksstyrelsen mening icke så synnerligen stora förhoppningar örn att jordbrukets kreditfråga inom den närmaste framtiden skall kunna lösas på denna väg. Det synes, enligt vad styrelsen uttalar, något för sangvinisk! att åberopa framgången för denna kooperation i andra länder, då erfarenheten synes visa, att en ordnad föreningsverksamhet bland jordbrukets utövare möter större svårigheter i vårt land än snart sagt i något annat land. Just motviljan från den sedan gammalt vid absolut självständighet vane svenske bondens sida att åtaga sig förpliktelser och ansvar jämväl för andra utan möjlighet att bestämma graden av ansvar i varje särskilt fall torde vara en bland huvudorsakerna till den svenska jordbrukskooperationens svårigheter.

Efter att hava berört vissa med kasseväsendets organisation sammanhängande spörsmål, till vilka jag i det följande torde få tillfälle återkom ma, upptager lantbruksstyrelsen frågan örn kapitalanskaffningen till kreditorganisationen och anför härutinnan följande.

Vid sin granskning av jordbrukskasserörelsen i Sverige, sådan den utvecklat sig, finner jordbruksutredningen, att stora svårigheter mött vid anskaffande av det för den sekundära jordbrukskrediten erforderliga kapitalet. Inlåningen till centralkassorna och medlemmarnas inlåning till jordbrukskassorna har icke, säger jordbruksutredningen, kunnat uppbringas till något nämnvärt belopp i jämförelse med affärsbankernas och sparbankernas inlåning. Något egentligt samarbete mellan sparbankerna och förevarande slag av kassor har icke heller, såsom man hoppats, kommit till stånd, och upplåningen av kapital har försvårats och fördyrats på grund av kassornas otillräckliga förmåga att ställa förstklassig säkerhet.

Här synes det lantbruksstyrelsen, som örn själva grundorsaken till jordbrukskasserörelsens jämförelsevis ringa framgång i vårt land vore att söka. Kan ej frågan örn kapitalanskaffningen lösas på ett tillfredsställande sätt, torde ingen omorganisation kunna giva jordbrukarnas kooperativa kreditverksamhet den vind i seglen, som rörelsen för närvarande synes sakna. I föreliggande utredning har lantbruksstyrelsen knappast kunnat finna något verkligt grepp på denna kärnpunkt i hela problemet. Det förefaller, som örn jordbruksutredningen tagit för givet, att, därest den föreslagna statsgarantien ställes, pensionsförsäkringsfondens, olycks

69 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

fallsförsäkringsfondens och postsparbankens medel komme att utan vidare ställas till förfogande på ur jordbrukets synpunkt tillfredsställande villkor. Utredningen antager vidare, att möjlighet till kapitalanskaffning från sparbanker och försäkringsföretag skulle komma att föreligga. Lantbruksstyrelsen anser sig emellertid icke kunna biträda denna optimistiska uppfattning i förevarande fråga.

Lantbruksstyrelsen finner centralkassornas och jordbrukskassornas inlåning under den senaste tiden visserligen i förhållande till bankernas rörelse obetydlig, men dock icke sa värdelös, som nian skulle kunna förutsätta av jordbruksutredningens ovan refererade uttalande. I vissa kassor, exempelvis i Kristianstads lans centralkassa, synes inlåningen hava täckt en mycket betydande del av kapitalbehovet. Att emellertid på denna, den naturligaste vägen inom överskådlig tid få kapitalbehovet i förhållande till behovet av utlåning fyllt, synes, efter vad erfarenheten givit vid handen, icke vara möjligt. Den av flera ovan anförda skäl ringa anslutningen till jordbrukskasserörelsen från lantbrukarnas sida och framför allt de lantbrukares, vilkas ekonomiska ställning är god och som på grund därav äro mindre i behov av jordbrukskassornas hjälp och stöd, medför givetvis en begränsning av kassornas förmåga att draga till sig sparmedel från jordbrukets sida. Konkurrensen med banker och sparbanker, kanske för närvarande framför allt postspar banken, försvårar tydligen även i hög grad centralkassornas uppsamling av sparkapital från landsortens sida. Förhållandena ligga på detta område, efter vad lantbruksstyrelsen kan finna, helt olika till i Sverige och i t. ex. Tyskland. Under den närmaste tiden torde för övrigt till följd av jordbrukets allmänt tryckta läge och bristande tillgång på sparkapital inlåning från landsorten vara ännu mindre att bygga på såsom kapitalkälla för jordbrukskasserörelsen än under normala förhållanden.

En nödvändig förutsättning för jordbrukskasserörelsens framgång och utveckling synes under sådana förhållanden vara, att åtgärder vidtagas, som säkerställa tillförseln av kapital under tillfredsställande villkor, framför allt i fråga örn räntesatsen. Lantbruksstyrelsen bär av bestämmelserna i reglementet den 17 juni 1916 (nr 232) angående förvaltning av pensionsförsäkringsfonden inhämtat, att hinder ej möter att placera fondens medel i jordbrukskasserörelsen. Huruvida liknande bestämmelser förefinnas i fråga örn förvaltningen av postsparbankens och riksförsäkringsanstaltens medel är styrelsen obekant. Även örn så skulle vara förhållandet, kunna emellertid ifrågavarande kassor icke framställa anspråk på att få sitt kapitalbehov fyllt från nämnda kapitaltillgångar, och det viktigaste av allt, härvid stadgas ingen rätt för kassorna att upplåna kapital på de mest gynnsamma villkor, som av. vederbörande medelsförvaltningar tillämpas. Det skulle ju kunna tyckas, som örn skäl borde föreligga för att här ifrågavarande fonder och medel, som i stor utsträckning torde härflyta från landsbygden, borde göras fruktbärande på landsbygden och för jordbrukets räkning samt ställas till dess förfogande på minst lika gynnsamma villkor, som kunna tillämpas vid annan utlåning. Huruvida statsmakterna anse sig kunna eller böra utfärda bestämmelser av sådan innebörd, att jordbrukskassornas kapitalbehov på detta sätt sä kerställes, torde emellertid vara ovisst.

Skulle kapitalfrågan för kassorna icke anses kunna eller böra lösas på detta sätt. torde, därest den sekundära jordbrukskrediten skall kunna lö

70 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Statskontoret.

sas genom jordbrukskassorna, ingen annan utväg återstå, än att staten av lånemedel ställer erforderligt kapital till förfogande. Då staten lärer kunna upplåna kapital på gynnsammare villkor än någon annan, synes kapital på denna väg på billigaste villkor kunna tillföras kassorna och jordbruket bäst komma i åtnjutande av erforderlig hjälp på här ifrågavarande område.

Lantbruksstyrelsen anser sig böra erinra, att styrelsen i sitt den 1 december 1908 avgivna förslag till ordnande av kreditförhållandena för det mindre jordbruket föreslog denna väg för kapitalanskaffning. Lantbruksstyrelsen hemställde sålunda, att under åren 1910—1919 statsmedel till ett belopp av 10 miljoner kronor måtte ställas till förfogande för att såsom statslån tilldelas samtidigt föreslagna jordbrukskreditföreningar till säkerställande av deras kapitalbehov.

Kan jordbrukskassornas kapitalanskaffning icke tillfredsställande lösas, anser sig lantbruksstyrelsen höra ifrågasätta, örn denna form för lösandet av frågan örn jordbrukets behov av sekundär kredit överhuvud är riktig. Av jordbruksutredningens kalkyler över de avgifter och den ränta, som jordbrukskassorna skulle behöva avkräva låntagare, synes framgå, att på denna väg anskaffade penningar skulle bliva ganska dyra. Den utlåningsränta av 6.3 procent, som jordbruksutredningen finner vara nödvändig, då utredningen antager, att kassorna för topplänta medel få betala ränta efter 4.5 procent, synes lantbruksstyrelsen ur jordbrukets synpunkt icke tillfredsställande och knappast väsentligen understiga den ränta, som jordbruket får betala för kapital, som anskaffas på annat sätt. Då lantbruksstyrelsen anser sig böra ifrågasätta, huruvida icke utredningen i fråga örn utgifterna räknat väl mycket i underkant, bär styrelsen ingen anledning att vänta en sänkning i den av utredningen beräknade utlåningsi^äntan, annat än i den mån lägre upplåningsränta kan ernås.

Lantbruksstyrelsen har till slut hemställt, att Kungl. Majit måtte förelägga riksdagen proposition i ämnet och därvid taga hänsyn till de principiella synpunkter på frågan, som styrelsen angivit.

Statskontoret anser det visserligen kunna sägas att, i samma mån som konsolideringen av kasseorganisationen fortskrider, organisationens egen kreditvärdighet komme att ökas och statens förlustrisk i motsvarande mån att minskas. Detta torde emellertid, enligt vad statskontoret framhåller, icke utesluta, att i betraktande av de säkerheter för lånen, som komma att lämnas, och de enskilda medlemmarnas minskade ansvarighet för kassornas förbindelser ståten genom sin medverkan vid centralanstaltens upprättande torde hava att räkna med en icke obetydlig ekonomisk risk. Skulle, med hänsyn till de betänkligheter, som torde kunna framställas mot det avgivna förslaget örn upprättandet av den ifrågasatta centralkreditanstalten, någon dylik kreditorganisation icke komma till stånd, kunde man enligt statskontorets uttalande i stället tänka sig en höjning av den statsgaranti, som nu finnes ställd för centralkassornas förbindelser och för närvarande är begränsad till högst 500,000 kronor för varje centralkassa. Mot en sådan höjning skulle statskontoret icke hava

71 Kungl. May.ts proposition Nr 268.

något att erinra, men Ilar i så fall icke velat tillstyrka att, såsom jordbi-il ksu tred ilin gen ifrågasatt, begränsningen uppåt av denna garanti undanröjes.

Statens egnahemsstyrelse anser det givetvis icke kunna på förhand bedömas, huruvida ett genomförande av den nu föreslagna omorganisationen skall kunna åstadkomma någon väsentlig förändring i riktning mot större tillslutning till kasserörelsen. Styrelsen påpekar, att de svårigheter, med vilka den svenska jordbrukskasserörelsen hittills haft att kampa, i mångt och mycket sammanhänga dels med lantmannens mindre utpräglade sinne för ekonomiskt samgående, dels med det stora inflytande på landsbygdens penningväsende, som andra kreditinstitut skaffat sig. Svårigheter hade på grund av dessa omständigheter bland annat mott med avseende å kapitalanskaffningen.

Sparbanksinspektionen konstaterar, att jordbruksutredningens betänkande icke innehåller någon utredning örn jordbrukskasserörelsens förhållande till sparbankerna. Härom anför inspektionen följande.

Det utmärkande för jordbrukskasserörelsen är dess kooperativa karaktär Jordbrukskassorna äro kooperativa låntagareorganisationer, organiserade som föreningar med begränsad personlig ansvarighet. _ Aven sparbankerna äro kooperativa företag med insättarna såsom intressenter. Sparbankernas tillgång på rörelsemedel har under det senaste årtiondet högst betydligt ökats. Det kan förefalla, som örn samtliga omständigheter borde göra ett samarbete möjligt mellan de båda slagen av organisationer. Ett dylikt samarbete kunde tänkas hava den formen, att sparbankerna i jordbrukskasserörelsen placerade sådana medel, för vilka de nu söka andra placeringar, som icke beröra jordbruket, exempelvis vissa slag av obligationer. Lånen till kasserörelsen skulle givetvis lamnas pa fullt affärsmässiga grunder.

Emellertid vore det huvudsakligen de större sparbankerna, företrädesvis sparbankerna i städerna, som skulle kunna lämna dylika lån. För de små sparbankerna på landsbygden äro insättningarna ofta otillrack lga i förhållande till anspråken på lån inom distriktet. Jordbrukskassorna skulle emellertid komma att konkurrera med dessa små sparbanker, och det torde knappast vara rimligt förutsätta, att stadssparbankerna skulle vilja understödja en dylik konkurrens. .

Givetvis kunde man teoretiskt även tänka sig en sadan omläggning, att på landsbygden sparbankerna endast fungerade som inlåningsinstitut, och att de ställde de inlånade medlen till förfogande för bland annat jordbrukskasserörelsen. Emellertid skulle en dylik omläggning innebäia en viss överorganisation och dessutom strida mot den historiska utvecklingen. Ehuru primärt sett insättareorganisationer hava sparbankerna utvecklats till företag, vilkas utlåningsverksamhet på mångå håll till mycket avsevärd del tillfredsställer jordbrukarnas kreditbehov. Häi a\ föijer naturligtvis även, att jordbrukskassor på mångå håll torde vara helt obehövliga.

Statens egnahemsstyrelse.

Sparbanks-

inspektionen

72 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Av vad inspektionen nu i korthet berört, torde framgå, att ett organiserat samarbete mellan jordbrukskassor och sparbanker knappast torde vara möjligt att i större omfattning genomföra utan ganska genomgripande förändringar. I detta sammanhang vill inspektionen erinra, att man sökt åstadkomma ett dylikt samarbete genom införandet i sparbankslagen av bestämmelsen, att sparbank kan träffa avtal med jordbrukskassa örn öppnande för kassan av löpande kredit eller kreditivräkning. Någon nämnvärd överföring av medel från sparbankerna till jordbrukskassorna synes emellertid icke hava kommit till stånd. Det är således möjligt, att man måste utgå ifrån, att den konkurrens mellan sparbanker och jordbrukskassor, som för närvarande förefinnes, icke kan undvikas. I utlandet, exempelvis Finland och Tyskland, har jordbrukskasserörelsen fått stor omfattning trots förhandenvaron av ett utvecklat sparbanksväsen. När man vill giva jordbrukskasserörelsen så stora dimensioner, som utredningen åsyftar, borde det hava varit av intresse att undersöka vilka lärdomar, som i berörda avseende kunna dragas av de utländska erfarenheterna.

Jordbruksutredningens utredning örn sparbankernas kreditgivning till jordbruket betecknar sparbanksinspektionen som mycket ofullständig och anför därvid följande.

Å sidorna 26 och 27 i betänkandet finnes avtryckt en tabell, som beträffande 28 sparbanker belyser storleken av deras utlåning mot säkerhet av inteckning i jordbruksfastighet och deras placering i allmänna hypoteks bankens obligationer. Bland dessa sparbanker märkes ett flertal utpräglade stadssparbanker såsom Stockholms stads sparbank m. fl. För dylika sparbanker gäller, att endast en ringa del av deras utlåning går till jordbruket men därjämte även att deras insättningar i hög grad torde härröra från icke-jordbrukare. Att på grundval av storleken av berörda utlåning i dessa 28 sparbanker draga en slutsats örn sparbankernas intresse i allmänhet för jordbrukskredit måste bliva missvisande. För sådant ändamål borde i första hand hava undersökts utlåningen hos de mindre sparbankerna på landsbygden.

Sparbanksinspektionen framhåller, att jordbruksutredningens omdöme örn sparbankernas utlåning till jordbrukare gjorts oberoende av att bor genslånens omfattning icke blivit klarlagd, över huvud vore att beklaga, att utredningen icke kunnat bygga sina slutsatser på en mera fullständig statistik än som stått till förfogande och för detta ändamål kunnat avvakta det material, som begärts av svenska sparbanksföreningen.

Beträffande förslagets innebörd giver sparbanksinspektionen uttryck åt följande uppfattning.

Sparbanksinspektionen vill givetvis icke förneka, att jordbrukskasserörelsen har en uppgift att fylla till gagn för det svenska jordbruket, ehuru rörelsens utveckling ingalunda torde betyda, att jordbruket i avsevärd mån befrias från sina nuvarande svårigheter. I vårt land har rörelsen trots statligt understöd gått långsamt framåt. Möjligen är orsaken därtill att söka i ogynnsamma yttre förhållanden. I varje fall bör, enligt inspektionens mening, rörelsens vidare utveckling bliva en följd av dess egen livsduglighet och icke bero på, att statens understöd väsentligen utvidgas

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 268.

utöver vad som redan är beviljat. I överensstämmelse med denna uppfattning anser inspektionen, att mot av utredningen framlagda förslag invändningar kunna framställas i framför allt två avseenden. Inspektionen åsyftar, dels att utredningen vill i ett slag åstadkomma en organisation av en omfattning, som icke står i rimligt förhållande till rörelsens nuvarande storlek, dels att utredningens förslag innebära en betänklig omläggning av priniciperna för rörelsen i riktning mot avsevärt ökat statsunderstöd och betydligt minskade skyldigheter för medlemmarna.

Inspektionen, som i sitt yttrande jämväl framför vissa erinringar beträffande förslagets detaljer, hemställer till slut, att vid en eventuell omorganisation av jordbrukskasseväsendet hänsyn måtte tagas till av inspektionen framlagda synpunkter.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att varje åtgärd, som kan bidraga till att lätta svårigheterna för den viktiga näring, som jordbruket utgör, givetvis måste omfattas med sympati. Emellertid har länsstyrelsen icke kunnat undertrycka en viss tveksamhet, huruvida verkligen denna väg, utveckling av jordbrukskassorna, är den naturliga vägen för våra svenska förhållanden, och fortsätter:

Det är nämligen påfallande, att de försök med sådana kassor, som hittills gjorts i vårt land, endast rönt obetydlig anslutning, och det synes länsstyrelsen knappast antagligt, att denna begränsade användning av jordbrukskassorna uteslutande eller ens huvudsakligen berott på sådana drag i deras organisation, vilka de sakkunniga nu avse att förändra och förbättra. Fastmera torde det kunna ifrågasättas, örn icke den jämförelsevis svaga anslutningen till jordbrukskassorna hitintills väsentligen beror på, att man i Sverige har tillgång till andra kreditinstitut, vilka på samma gång äro öppna för inlåning av jordbrukarnas medel, nämligen våra sparbanker.

Under sådana förhållanden kan man knappast undgå att göra sig den frågan, örn det är så klokt, att staten genom särskilda understödsåtgärder skall gå in för att framdriva en ytterligare organisation av jordbrukskassorna och deras överbyggnad. Länsstyrelsen vill dock icke motsätta sig, att ett sådant försök göres, därest det från deras sida, som mera direkt företräda jordbrukets intressen, skulle anses vara verkligt motiverat.

Länsstyrelsen vill inte bestrida, att skäl kunna finnas såväl för en begränsning av de hittillsvarande centralkassornas omslutningsområde som även för skapande av ett riksorgan ovanför dessa centralkassor; dock ligger det i sakens natur, att varje ytterligare utbyggnad av organisationen måste medföra ökade administrationskostnader och att särskilt för skapandet av den tänkta riksorganisationen knappast tillräckliga skäl förefinnas annat än under förutsättning av en ofantligt mycket större utveckling av de lokala kassorna än som hittills förekommit. Beträffande det föreslagna förvaltningsbidraget vill länsstyrelsen ej direkt motsätta sig detta, om ock beloppet synes anmärkningsvärt högt, men torde få fästa uppmärksamheten på, att ett så avsevärt tillskott av statsmedel i varje fall svårligen kan anses motiverat utan att man har tillräckligt genomtänkt utsikterna för att därmed också vinna det resultat, som är avsett.

Länsstyrelser.

Hushållnings-

sällskap.

74 Kungl. Maj:ts proposition A7r 268.

Länsstyrelsen i Södermanlands län håller löre, att de i betänkandet föreslagna åtgärder till utveckling av och understöd åt jordbrukskasserörelsen icke komma att under närliggande tid föra med sig något mera avsevärt gagn för jordbruket i detta län. Som emellertid liknande kreditinrättningar i vissa andra länder visat sig tillföra jordbruket stora fördelar, finnes ju, enligt vad länsstyrelsen uttalar, anledning förvänta, att efter hand som man förstår att anpassa jordbrukskasserörelsen efter förhållandena här i landet densamma skall bliva till väsentligt gagn ocdi stöd åt landets jordbrukare.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför bland annat följande.

Frågorna örn statssubvention åt jordbrukskasseorganisation och inrättande av ett statsgaranterat centralt penninginstitut såsom topporgan för jordbrukskasserörelsen lära enligt länsstyrelsens mening böra bedömas huvudsakligen ur synpunkten, huruvida sålunda föreslagna åtgärder skulle lända till bestående nytta för jordbruksnäringen och dess kreditförhållanden. Av redogörelsen i betänkandet framgår, att jordbrukskasserörelsen icke kan anses hava hittills utvecklats på det sätt och till den omfattning, som man hoppades vid tillskapandet av denna jordbrukets särskilda kreditorganisation. Skulden härtill uppgives ligga till avsevärd del hos lantmännen själva, i det de icke lämnat kreditorganisationen erforderligt stöd i form av mera talrik anslutning till densamma. Örn större tillslutning efter genomförande av den föreslagna omorganisationen kail komma att vinnas, torde få anses tvivelaktigt. I likhet med hushållningssällskapets förvaltningsutskott anser länsstyrelsen i allt fall någon livin gare anslutning från mera välsi tuera de jordbrukares sida icke vara att förvänta. Men orsakerna till jordbrukskasserörelsens ringa framgång kunna givetvis också vara att söka såväl i kassornas egen organisation som i de svårigheter för anskaffning av erforderligt kapital, varmed centralkas sorna hittills haft att kämpa. Även örn nu för undanröjandet av sistberörda svårigheter kan befinnas nödigt att inrätta ett centralt kreditorgan, är länsstyrelsen likväl ej övertygad örn lämpligheten av att organisationen tilldelas årligt understöd av statsmedel. Frånsett att hela jordbrukskasserörelsen är en kooperativ organisation och således måste betraktas såsom ett ekonomiskt företag, som icke lämpligen bör i det långa loppet uppehållas genom tillskott av statsmedel, kan man svårligen bortse från, att den hos organisationen tillgängliga krediten icke, trots statssubvention, skulle komma att ställa sig billigare än den kredit, en skötsam jordbrukare med någorlunda god ekonomi kan erhålla i redan befintliga kreditinstitut. Årligt statsunderstöd till organisationen anser sig länsstyrelsen fördenskull icke kunna tillstyrka, åtminstone icke i den omfattning, som i förslaget avses.

Länsstyrelsen i Gotlands län har anslutit sig till ett av länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott avgivet yttrande, som jag i det följande skall närmare återgiva.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar, att en utveckling av jordbrukskasserörelsen till den omfattning, som i förslaget förutsättes, säkerligen skulle vara av obestridligt gagn för jordbruket i så-

75 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

dana trakter av landet, där brist på kreditorgan räder. Inom Malmöhus län åter, där tillgången på kreditanstalter syntes fullt tillräcklig, kunde däremot ifrågasättas, huruvida åtgärder för förbättring av jordbrukets kreditförhållanden så starkt som nu skett bort inriktas på jordbrukskassa rörelsen. Det allmänt kända förhållandet, att denna rörelse hittills inom Malmöhus län vunnit mindre kraftig anslutning, stöde säkerligen i samband med den goda tillgången på andra kreditorgan på landsbygden. Härtill bomme, att det i praktiken visat sig att jordbrukskassorna i sin utlåningsrörelse tvingas att i stort sett tillämpa samma krav på namn eller realsäkerhet som sparbanker och andra kreditanstalter. Efter vissa av mig förut (s. 34) återgivna uttalanden örn vikten av att återföra kapitalet till landsbygden och örn lämpliga vägar härför, framhåller utskottet, att förslaget kunde väntas medföra gagn endast i den mån jordbrukets räntabilitet genom andra åtgärder förbättrades, så att jordbruket sättes i stånd att förränta och amortera sin skuldbörda, vilken genom kreditreformer snarare kunde väntas ökad än minskad.

Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhåller vikten utav att uppmärksamheten skarpt fasthölles vid den omständigheten, att lantbruket har behov av låga räntor. Man måste räkna med, att jord bruket även under normala tider ingalunda medgåve någon hög förräntningsprocent å det i företaget nedlagda kapitalet. Beträffande jordbrukskasserörelsen betonas nödvändigheten utav att, därest de föreslagna åtgärderna skola kunna tillstyrkas, frågan örn kontrollen över verksamheten ägnas den största uppmärksamhet. Det föreslagna statsanslaget till revision hälsar utskottet därför med tillfredsställelse men håller före att åtgärder även borde vidtagas i syfte att tillförsäkra ledningen av den lokala kasseorganisationen tillräckligt sakkunniga och skolade krafter.

Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har meddelat, att det på Gotland endast funnes en jordbrukskassa. Beträffande anledningen till kasserörelsens ringa framgång i länet anföres följande.

Anledningen härtill torde till ej ringa del vara att finna i det stora antalet socken- eller pastoratssparbanker, som få antagas liava fyllt det huvudsakliga av landsbygdens lånebehov, örn man bortser från den mer tillfälliga, kortfristiga krediten. Det synes visserligen utskottet kunna ifrågasättas, örn det ej varit en lycklig lösning, därest en form kunnat finnas för att på de gamla landsbygdssparbankernas grund uppbygga den föreslagna jordbrukskreditorganisationen, men vill dock förvaltningsutskottet ej motsätta sig ett bifall till det framlagda förslaget utan får tillstyrka detsamma, i vad det avser inrättande av kreditkassor, ehuru utskottet knappast förväntar, att rörelsen bär i länet skall komma att nå någon större omfattning. Man torde nämligen kunna förutse en viss dragkamp mellan sockensparbankerna oell jordbrukskassorna. De bättre situerade och för skötsamhet kända jordbrukarna få kredit i sparbankerna mot högst den ränta, som jordbrukskassorna skulle fordra, utan att behöva ikläda sig den risk, som åvilar kassornas medlemmar i form av viss ansvarighet och eventuell årlig uttaxering för täckande av kassans förluster, varför

76 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

kassans medlemmar ock styrelse troligen i huvudsak komme att bestå av hårt skuldsatta personer, vilket komme att ofördelaktigt inverka på kassans anseende och utveckling.

I detta sammanhang torde också böra nämnas Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som med hänsyn till sin av mig förut återgivna allmänna uppfattning örn kreditförhållandena och skuldsättningen, endast med största tvekan ansett sig kunna tillstyrka, att jordbrukskassorna utbyggas till en kreditorganisation för jordbruket i enlighet med jordbruksutredningens förslag.

Jag övergår nu till att redogöra för de uttalanden angående förslagets allmänna innebörd, som gjorts i de i huvudsak tillstyrkande yttrandena.

Reservanter inom riksgäldsfullmäktig e.

Sorn jag förut nämnt hava två av fullmäktige i riksgäldskontoret, herrar Hallin och Ekman, reservationsvis givit uttryck för sin från fullmäktiges majoritet avvikande uppfattning rörande förevarande förslag. Reservanterna anse starka skäl vara anförda för att genom en på de hittillsvarande jordbrukskassorna utbyggd, för ändamålet särskilt organiserad anstalt, med statens bistånd söka öppna en billig och efter jordbrukets lånebehov särskilt avpassad kreditmöjlighet. Efter att hava gjort vissa av mig förut återgivna uttalanden rörande jordbrukets kreditbehov och vikten av detsammas tillgodoseende, vilka uttalanden utmynna i en förklaring, att reservanterna i princip intet ha att erinra mot att stödåtgärder från statens sida vidtagas för kreditförhållandenas förbättrande, uttala reservanterna följande.

Vad därefter angår det nu framkomna förslaget att till ett jordbrukskasserörelsens centralorgan inom vissa gränser överlämna statsobligationer, vilka i egenskap av grundfond bilda garantibelopp för av centralorganet upptagna lån, finnes, evad det gäller själva formen för statsåtgärden, icke något att erinra. Förfaringssättet sammanfaller med det, som under senare tid tillämpats i olika fall, och torde jämväl vara det mest ändamålsenliga för den stödaktion, varom nu är fråga. Genom den i detta fall föreslagna omorganisationen av jordbrukskassorna samt framför allt den ökade fondbildningen skulle jordbrukskasserörelsen beredas möjligheter till en så småningom inträdande konsolidering.

Ifråga örn den risk, som ett bifall till jordbruksutredningens förslag rörande överlämnandet av för 30 miljoner kronor obligationer till en garantifond skulle innebära, hava reservanterna, med hänsyn till de i förslaget angivna förhållandena, icke kunnat undgå att hysa vissa betänkligheter. Det synes nämligen vara obestridligt, att denna risk i nu förevarande fall är större än i de tidigare liknande. Anspråket på statens medverkan synes därför här gå längre. Mycket beror på den anda och omdömesförmåga, som de kreditförmedlande organen lägga i dagen vid långivningen. Ett viktigt led är vidare, att erforderliga kontrollföreskrifter erhålla full effektivitet, utan att tvinga in rörelsen i för snäva former. Men även med hänsyn tagen härtill torde goda skäl för en begränsning kunna anföras. Sålunda synes det kunna ifrågasättas, om icke garantifondens belopp kunde sättas lägre, exempelvis till 20 miljoner kronor. I

77 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

varje fall bör, enligt reservanternas mening, maximigränsen för jordbruks kreditkassans på garantifonden grundade inlåning sänkas från föreslagna sex till fem gånger garantifondens belopp. Även synes det, som örn den av jordbruksutredningen kalkylerade genomsnittsräntan av 4..* procent vid upplåningen icke under alla förballanden kunde påräknas.

Reservanterna, som i fortsättningen uttalat vissa erinringar mot den föreslagna organisationens detaljer, till vilka jag torde få tillfälle att i det följande återkomma, lia för sin del funnit sig kunna under av dem angivna förutsättningar och begränsningar tillstyrka, att åtgärder komma till stånd i huvudsaklig överensstämmelse med jordbruksutredningens förslag.

Överståthållareämbetet och tretton länsstyrelser hava uttalat sig till Läns.styrelser. förmån för förslagets realiserande, varvid dock i flertalet yttranden framförts önskemål och förslag rörande modifikationer och ändringar på skilda punkter i förslaget.

Överståthållareämbetet anser det icke kunna hedömas, huruvida den ytterst angelägna frågan örn erforderlig kapitalanskaffning åt jordbruksnä ringen kan genom de föreslagna åtgärderna bliva effektivt ordnad. Men övervägande skäl syntes ämbetet dock tala för att förslagets genomförande skulle medföra så stora förbättringar i nu rådande förhållande, att en lagstiftning på grundval därav bör komma till stånd och statsverket underkasta sig ökade uppoffringar för ändamålet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser de föreslagna åtgärderna vara ägnade att i väsentlig mån främja kasserörelsen. Länsstyrelsen anför sålunda bland annat följande.

Jordbrukskasserörelsen har, på sätt hushållningssällskapets förvaltningsutskott framhållit, icke här i länet erhållit någon större omfattning, helt visst till stor del beroende därpå, att de många penninginstitut som äro i verksamhet i detta län förmått att på ett i stort sett tillfredsställande sätt tillgodose jordbrukets kreditbehov. En annan och allmännare orsak till nämnda förhållande är, att jordbrukskasserörelsen, när den började, företrädde en ny form för kreditinstitut, vilken endast långsamt förmått att göra sig gällande i konkurrens med andra. Då vidare utvecklingen gestaltat sig så, att jordbrukskassornas låneverksamhet icke så särdeles mycket kommit att avvika från andra kreditanstalters i avseende å lånesäkerheter, framträder såsom helt naturligt, att utvecklingen av jordbrukskasserörelsen skett i långsamt tempo.

Genomförande av jordbruksutredningens förslag till omläggning av jordbrukskasserörelsen skulle innebära dels att en fastare och mera utformad organisation skulle erhållas med mindre anspråk på tillskott från jordbrukarna och dels att statens stöd för densamma skulle väsentligt okas.

Såvitt länsstyrelsen kan finna skulle dessa åtgärder vara ägnade att i väsentlig mån främja rörelsen, och då, vad särskilt angår statens medverkan till ordnande av jordbrukets kreditfråga, jordbrukets allmänna läge torde kräva ett statligt ingripande och stöd, finner länsstyrelsen sig höra förorda den föreslagna utbyggnaden av ifrågavarande kreditanstalter, ehuru jordbrukskasserörelsen icke kan anses vara av den betydelse för Malmö bus län, att dess jordbruk är i större mån beroende av densamma.

78 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län erinrar, att kasserörelsen icke kommit till tillämpning inom länet och fortsätter:

Även i den övriga delen av landet synes detta institut, såsom framgår av betänkandet, i ringa grad kommit till användning. Anledningarna härtill torde lia varit flera. De viktigaste torde hava varit saknaden av en enhetlig ledning av kreditorganisationen i sin helhet, svårigheterna att anskaffa erforderligt kapital, omfattningen av medlemmarnas personliga ansvarighet samt insatsbeloppens allt för ringa storlek, vilken omöjliggjort erforderlig ekonomisk konsolidering av vederbörliga kassor. Jordbruksutredningen, som tagit fasta härpå, har i det föreliggande förslaget till ordnande av jordbrukskasserörelsen sökt råda bot på dessa missförhållanden. Det förefaller också, som örn jordbrukskasserörelsen med den av jordbruksutredningen nu ifrågasatta omorganisationen skulle kunna gå en kraftigare utveckling till mötes samt sålunda för jordbruket skapa gynnsamma kreditförhållanden. Länsstyrelsen har därför icke något att erinra mot de av jordbruksutredningen avgivna förslag i fråga örn jord brukskasserörelsens ordnande.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, efter att hava angivit nu förefintliga kreditmöjligheter för jordbruket, att det på många sätt vore väl sörjt för såväl att den enskilda skall kunna skuldsätta sig som att han skall kunna placera eventuella besparingar. Länsstyrelsen anför vidare i huvudsak följande.

Det har varit en hittills strängt fasthållen princip, att staten icke skall låna ut pengar billigare än att utlåningen täcker kostnaden för motsvarande inlåning. Nu skall staten genom att lämna jordbrukskassorna ett betydande årligt förvaltningsbidrag göra det möjligt för dessa kassor att bedriva en lånerörelse, som bestämt strider mot den sunda princip, som staten uppställt för sin egen motsvarande verksamhet.

Det är som synes allvarliga betänkligheter, som det nu framlagda förslaget väcker. Emellertid måste beaktas, att förslaget öppnar möjlighet till en billigare sekundär- och driftskredit för jordbruket, än den jordbruket för närvarande i regel kan tillgodogöra sig. Det på sina håll påklagade överflödet på kreditmöjligheter finnes redan. Det får antagas vara till gagn för flertalet, örn det än, som allt annat, missbrukas av en del. Det nya i förslaget är, att en billigare kredit än den nuvarande ställes i utsikt. Och i dessa för jordbruket bekymmersamma tider kan en sådan möjlighet ej gärna avvisas. Statens förvaltningsbidrag, varigenom en lägre ränta möjliggöres, är ett statsunderstöd, som har den förtjänsten, att det med säkerhet når den, som staten avser att hjälpa. Genom jordbrukskasserörelsens utveckling får man vidare hoppas, att denna så småningom skall vinna den styrka, att det statliga understödet skall kunna begränsas till tillhandahållandet av grundfond. En fördel med den föreslagna låneverksamheten, som icke kan nog högt skattas, är, att vid denna det farliga personliga borgenssystemet ersättes med en begränsad, mindre riskfylld, kollektiv ansvarighet. — Länsstyrelsen anser sig således böra tillstyrka förslaget.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser intet vara att erinra mot att från statsmakternas sida allt göres för att understödja jordbrukskasserörelsens

79 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

ytterligare utveckling till gagn för ett bättre tillgodoseende av lantmännens behov av driftskredit. Vad jordbruksutredningen härutinnan föreslagit anser länsstyrelsen böra vinna bifall. Särskilt synes länsstyrelsen vad i betänkandet yttrats rörande en effektivt bedriven upplysningsverksamhet för jordbrukskasser öreisens utveckling värt allt beaktande.

Länsstyrelsen i Östergötlands län motiverar sitt tillstyrkande sålunda.

Ben av jordbruksutredningen föreslagna omorganisationen av jordbrukskasserörelsen synes länsstyrelsen ägnad att väsentligen underlätta jordbrukets kreditförhållanden med avseende såväl å den sekundära fastighetskrediten som driftskrediten. Förslagets genomförande kräver icke oväsentliga uppoffringar från det allmännas sida, men torde dessa uppoffringar, åtminstone under nuvarande konjunkturer, vara väl motiverade av jordbrukets betryckta läge, såsom ett led i de hjälpåtgärder till jordbrukets understödjande, som från statsmakternas sida ifrågasättas. Mot detaljerna i den föreslagna organisationen har länsstyrelsen vid den granskning av betänkandet, som av länsstyrelsen kunnat verkställas, icke funnit anledning till erinran.

Länsstyrelsen i Uppsala län ansluter sig, i fråga örn åtgärderna för jordbrukskasserörelsens stärkande och befrämjande, i allmänhet till vad som därutinnan anförts av kommitterade, som i ämnet yttrat sig till länets hushållningssällskap (se nedan). Dock har länsstyrelsen icke kunnat undertrycka sin farhåga för, att genom statens tillhandahållande åt jordbrukskreditkassan av grundfondsobligationer kassans soliditet finge ett alldeles för stort »psykologiskt tillskott», som i förekommande fall skulle föranleda anspråk på statens mellankomst utan begränsning till det överlämnade obligationsbeloppet. I avseende å förvaltningsbidrag föredrager länsstyrelsen huvudförslaget framför reservationen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att räntan för sådana krediter, varom nu är fråga, icke torde behöva sättas lägre än 6 procent. En fullständig täckning av kostnaderna syntes böra eftersträvas.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner de föreslagna åtgärderna i stort sett välbetänkta och lämpliga för vinnande av det åsyftade målet: större anslutning till kassorna samt starkare organisation och större bärighet.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ansluter sig, då någon bättre eller lämpligare form för ordnande av ifrågavarande kreditbehov icke, såvitt länsstyrelsen kunnat finna, för närvarande kan åstadkommas, i huvudsak till jordbruksutredningens förslag, vars genomförande syntes skapa förutsättningar för vinnande av det avsedda ändamålet. Av betydelse härvidlag torde särskilt vara den i förslaget införda minskningen av medlemmarnas i jordbrukskassorna personliga ansvarighet samt den minskade årliga uttaxering, som må kunna beslutas, i förening med i förslaget stadgad ökad fondbildning. Av stort värde torde även bliva inrättandet av ett centralorgan för kasserörelsen, svenska jordbrukskreditkassan.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ansluter sig till det av länets hushållningssällskap avgivna yttrandet, vari förslaget tillstyrkes, ehuru mod

Hushållnings-

sällskap.

80 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

framhållande av att högre statsunderstöd borde lämnas för nedbringande av utlåningsräntan.

Ytterligare hava länsstyrelserna i Hallands län, Kronobergs län och Västerbottens län tillstyrkt jordbruksutredningens förslag.

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott tillstyrker förslaget i huvudsak och framhåller, att jordbruksutredningen lagt en mera vidsynt måttstock på hela problemet om jordbrukets kreditförhållanden och i samband därmed på jordbrukskassefrågan. Enligt vad utskottet uttalar råder det ej tvivel örn att, därest organisationen erhåller den form jordbruksutredningen föreslagit, densamma skulle komma att på ett bättre sätt än hittills fylla sin uppgift att skaffa jordbruket den rörliga kredit, varav detsamma är i verkligt behov. Den hittillsvarande verksamheten vore nämligen så omgärdad med bestämmelser, icke minst beträffande inlåningen, att det knappast funnes någon möjlighet att anskaffa medel för verksamhetens utvidgning. Organisation av nya kassor hade under de senaste åren på grund av bristande medel för utlåning knappast kunnat äga rum.

Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser de för upplysningsverksamhetens befrämjande föreslagna åtgärderna liksom ock förslaget om inrättande av ett centralorgan för kasserörelsen vara välmotiverade. Nödvändigheten av kapitaltillförsel till organisationen framhålles särskilt. Utskottet ansluter sig till de föreslagna ändringarna beträffande ansvarighet, insats och konsolidering.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser förslaget utgöra en god lösning av frågan örn jordbrukets driftskredit.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser, att en väsentlig orsak till kasserörelsens ringa utveckling utgöres av organisatoriska brister. Jordbrukskasserörelsens idé finge emellertid anses sund och erfarenheten från andra länder syntes också giva vid handen, att rörelsen där omfattas med förtroende och varit jordbruket till gagn. Man borde därför hava anledning förvänta, att rörelsen, bättre organiserad än nu och med god ledning, kunde hava en uppgift att fylla även i vårt land. Förvaltningsutskottet anser föreliggande förslag innebära en avgjord förbättring av jordbrukskasserörelsens organisation och fortsätter:

Genom jordbrukskreditkassans tillkomst erhölles en enhetlig och kvalificerad ledning av hela organisationen, dennas soliditet förbättras genom den föreslagna ökade statsgarantien, fondbildningen och ökningen av de kontanta insatserna, medan å andra sidan tillslutningen till kassorna uppmuntras genom minskningen av medlemmarnas ansvarighet och av den årliga uttaxeringen. Ehuru utskottet anser, att tillslutning till jordbrukskassorna fortfarade icke i större utsträckning är att förvänta från mera välsituerade jordbrukare, så föreligga dock efter den föreslagna omorganisationen väsentligt större förutsättningar än förut för att kassorna skola kunna verka i avsedd riktning. Visserligen synes den hos kassorna er-

81 Kungl. Muj:ts proposition Nr 268.

hållna krediten icke komina att ställa sig billigare än den kredit, som en skötsam jordbrukare med någorlunda god ekonomi kan erhålla i redan nu befintliga kreditinstitut, men särskilt med hänsyn till ekonomiseringen av jordbrukarnas andelsföreningar synas kassorna kunna få betydelse. Det är ju anledning förvänta, att jordbrukarnas kooperativa rörelse kommer att avsevärt vinna i omfattning, och det ekonomiska stöd, som härför erfordras, kan måhända i högre grad än hos affärsbankerna påräknas hos jordbrukskassorna med deras särskilda uppgift att vara jordbruket till gagn.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ej kunnat finna annat än att de framlagda förslagen torde, örn de realiserades, komma att bidraga till att avsevärt öka jordbrukskasserörelsens betydelse, varför förslagen tillstyrkas.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ingen principiell erinran mot förslaget men framhåller beträffande kapitalanskaffningen, att varje framkomlig väg för anskaffning av billigaste kapital borde grundligt undersökas för att örn möjligt undvika subventionen. Utskottet förordar till prövning, huruvida icke kapital kunde anskaffas även på obligationsvägen.

Kommitterade, tillsatta av Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ha i princip intet att erinra mot förslaget, men förorda ändringar på vissa punkter, till vilka jag i det följande återkommer.

Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ansluter sig i det stora hela till förslaget och anför bland annat följande.

Utskottet delar även jordbruksutredningens åsikt, att de nuvarande jordbruks- och centralkassorna skulle kunna bli lämpliga organ för nyssnämnda slag av kreditgivning, och att dessa kassor, därest de på ett rätt sätt ombildades och bleve kraftigare än nu understödda av staten, kunde bliva särdeles passande anstalter för tillgodoseende av jordbrukets kapitalbehov. Något annat medel till frågans lösning än jordbrukarnas samarbete på kooperativ grund torde näppeligen finnas. Det torde även vara uppenbart, att det är ett statsintresse, att jordbrukets kreditfråga ordnas på ett tillfredsställande sätt. I

I förvaltningsutskottets yttrande framhålles emellertid såsom särskilt betydelsefullt, att man vid ordnandet av denna angelägenhet icke bortser från nödvändigheten av någorlunda affärsmässig kreditgivning. I det avseendet hade enligt utskottets förmenande jordbruksutredningen gått väl långt i liberalitet. Härvid vänder sig utskottet bland annat mot den föreslagna Beräkningen av delaktighetsunderlaget samt mot förslaget örn förvaltningsbidrag. Till dessa frågor torde jag få återkomma i det följande.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser liksom jordbruksutredningen lämpligt, att jordbrukets kreditbehov allt fortfarande tillgodoses genom en kreditgivning på kooperativ grund genom särskilda kreditföreningar. Utskottet anför vidare bland annat följande.

Bihang lill riksdagens protokoll Hvil). I sami. 231 hafi. (Nr 2GS.)

82 Kunut. Maj:ts proposition Nr 268.

För att emellertid en omorganiserad jordbrukskasserörelse inom en icke alltför avlägsen framtid skall bliva till verklig nytta för det svenska jordbruket, är det nödvändigt, att kraftiga åtgärder genast vidtagas. De jämförselsevis rigorösa bestämmelser, som följa med en anslutning till kassorna, göra dock, att omorganisationen först i en framtid kommer att medföra någon verklig lättnad i jordbrukets tillgodoseende av kredit. Örn jordbrukskasserörelsen ordnas på det sätt, som de sakkunniga föreslagit, bör enligt förvaltningsutskottets mening, denna rörelse bliva till stort gagn för det svenska jordbruket. Genom den föreslagna minskningen dels av medlemmarnas personliga ansvarighet dels av den årliga uttaxeringen och å andra sidan höjning av de kontanta insatserna och genom de föreslagna bättre garantierna för kassornas ekonomiska konsolidering genom fondbildning komma desamma säkerligen att bland lantmännen få ett större förtroende och därmed följande större anslutning. De föreslagna förenklingarna i kassornas organisation och verksamhet, den mera enhetliga ledningen av kreditorganisationen och den effektivare kontrollen samt revisionen komma även att bidraga härtill. Beträffande statsbidraget till bestridande av förvaltningskostnaderna för organisationen, torde det med hänsyn till de svåra ekonomiska förhållandena för jordbruket vara lämpligt att denna rörelse från början erhåller en så säker grund som möjligt att bygga vidare på. I stället för årligt statsanslag såsom bidrag till bestridande av förvaltningskostnaderna för jordbrukskasserörelsen, vill förvaltningsutskottet därför förordna det av professor Th. Björkman framlagda förslaget örn ett engångsanslag av statsmedel, varigenom organisationen från början erhåller den säkra grund, som är nödvändig för rörelsens sunda utveckling.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott understryker kraftigt utredningens framhållande utav att nu rådande förhållanden inom den jordbrukskooperativa rörelsen till stor del beror på det ringa kapitaltillskott, som föreningsmedlemmarna giva till sina sammanslutningar. Det är nödvändigt för en sund utveckling »att lantmännen genom ökade insatser lämna ett verksamt bidrag till föreningsrörelsens kapitalbildning». Sker ej detta komme alltjämt krav att framställas örn hjälp från det allmänna under brydsamma förhållanden, vilket givetvis ej kunde vara riktigt. Lantmännen måste själva föra rörelsen in på sundare banor och åstadkomma ekonomiskt bärkraftiga jordbruk. Under rådande förhållanden syntes emellertid de föreslagna åtgärderna åsyfta en ekonomisk konsolidering och därför vara värda att tagas under övervägande för att söka bringa en lättnad i jordbrukets svårigheter.

Västernorrlands läns hushållning ssällskaps förvaltningsutskott anser den föreslagna formen för effektivare medverkan från statens sida för tillgodoseende av jordbrukets behov av sekundärkredit och driftskrédit genom jordbrukskasserörelsen mycket väl funnen. Utskottet fortsätter:

Det statliga ingripandet blir sålunda av mera stödjande och reglerande karaktär, medan det direkta ansvaret för lånerörelsen i första hand och i huvudsak får bäras av jordbrukarna själva. Sistnämnda omständighet innebär bland annat, att här avsedd kredit ej kan tänkas bliva så utsträckt, att statens risk blir avsevärd i förhållande till värdet av den avsedda

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

hjälpen eller att skälig' sänkning av jordvärdet förhindras. En mycket värdefull biverkning av en utsträckt jordbrukskasselånerörelse hlir jämväl, att landsbygdens sparkapital i större utsträckning än hittills kan beräknas komma i främsta rummet bondejordbruket och småbruket till godo. Detta är även av behovet påkallat, enär det mindre jordbruket ej i likhet med det större kan »rationaliseras» genom inbesparing av mänsklig arbetskraft, utan rationaliseringen torde vid detta inom stora delar av landet särskilt böra avse att under en lämplig intensifiering av driften, med därav ökat kapitalbehov, få bättre betalt för den egna arbetskraften. ■— Vidkommande betydelsen av ifrågavarande åtgärder för jordbruket i Västernorrlands län torde densamma endast framträda så småningom i den mån jordbrukarna lära sig att samarbeta i jordbrukskassor. Då penningeomsättningen vid det västernorrländska jordbruket emellertid ej ännu är särskilt omfattande samt jordbrukarna inom länet i allmänhet hava ett ganska stort stöd i en eller annan form från skogen eller andra förvärvsgrenar, är behovet av här avsedd kredit ej så framträdande att det icke likafullt i avsevärd utsträckning kan tillgodoses genom jordbrukskasserörelsen.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhåller kasserörelsens ringa utveckling och uttalar, att jordbrukarna, särskilt de mera välsituerade, synas hava hyst ett visst misstroende för verksamheten, dessutom också en obenägenhet att ikläda sig de ekonomiska garantier, som medlemskapet medfört. Utskottet uttalar vidare följande.

De upprepade försök, som hushållningssällskapet gjort för att införa jordbrukskasserörelsen i länets kustland, där rörelsen syntes böra börja, har mötts av något, örn ock svagt, intresse från den lånebehövande befolkningen men av oförstående av den mera välsituerade. Under sådant förhållande har rörelsen icke kunnat komma igång här. Man kunde givetvis av dylika erfarenheter, som även synas hava gjorts annorstädes, ifrågasätta, huruvida denna form är den riktiga för ordnandet av jordbrukarnas driftskredit. Med hänsyn till den relativt korta tid verksamheten prövats i vårt land, dels till de uppenbara svårigheter och den tidsutdräkt, som skulle möta varje försök att ordna denna fråga efter andra linjer, måste man dock såsom jordbruksutredningen stanna inför lämpligheten av att bygga vidare på den grund, som är lagd.

I fortsättningen av sitt yttrande uttalar utskottet sin anslutning till förslaget örn inrättande av ett centralorgan för kasserörelsen och anser, att en statsgaranti för upplåningen är ofrånkomlig. Beträffande det föreslagna förvaltningsbidraget uttalas i yttrandet en viss tvekan örn det lämpliga av en dylik åtgärd. Huruvida en sådan princip vore tillrådlig ifråga örn en ekonomisk rörelse, borde enligt irtskottets mening närmare undersökas.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser förslaget visserligen utgöra en förbättring av jordbrukskasserörelsen såsom sådan men uttalar tvivel om, att denna rörelse skall, även med den föreslagna omorganisationen, kunde bliva ett led i förbättrandet av jordbrukets ekonomiska förhållanden. Utskottet anser nämligen den i förslaget kalkylerade utlåningsräntan vara för hög och framhåller, att den i verk-

84 Kungl. Maj.ts proposition Nr 268.

liglieten torde komma att utgå med ytterligare en procent på grund av förvaltningskostnaderna. Utskottet anför härom bland annat följande.

För att jordbrukskassorna skola bli av någon betydelse för jordbrukskrediten måste de organiseras på så sätt, att de kunna utlåna kapital mot ur jordbrukssynpunkt skälig ränta. En räntesats i likhet med den för egnahemslån nu gällande eller 41/2 procent måste anses vara maximum.

Ha statsmakterna kunnat skaffa kapital till denna ränta åt egnahemslå ner öreisen, så borde det låta sig göra att till samma pris hjälpa det redan befintliga jordbruket ur dess svåraste trångmål. Det förefaller förvaltningsutskottet i hög grad inkonsekvent, att staten med så stora uppoffringar vidtagit åtgärder till bildande av nya jordbruk i en tid, när befintliga jordbruk icke annat än i undantagsfall kunna reda sig, då ifråga örn bevarandet av det jordbruk, som redan finnes, hjälpåtgärderna endast utmynna i ökade möjligheter till skuldsättning med räntor, som jordbruket visat sig icke kunna bära. En sådan hjälp kan icke trygga jordbrukets ställning.

För erhållande av billigare pengar för ifrågavarande ändamål synes för förvaltningsutskottet endast en utväg vara möjlig, nämligen ytterligare statssubvention i så stor utsträckning, att ytterligare en procent av räntesatsen därav täcktes, till dess kasserörelsen kommit därhän, att den genom inlåning från allmänheten på check- eller löpande räkning kunde täcka sitt huvudsakliga behov av utlåningsmedel. För detta ändamål är det av alldeles särskilt stor betydelse, att, såsom sakkunniga föreslagit, jordbrukets övriga ekonomiska föreningar kunna bliva medlemmar i centralkassorna. Detta bör, enligt förvaltningsutskottets mening, underlättas i mesta möjliga mån. Sådana föreningar, som lantmännens inköpsocb försäljningsföreningar, andelsslakterier, andelsmejerier m. fl., äro ju för sin verksamhet i behov av ett relativt stort rörelsekapital. Skulle detta kunna förmedlas genom centralkassorna, såväl genom checkräkningar som växeldiskonteringar, skulle det otvivelaktigt giva kasserörelsen ett synnerligen gott ekonomiskt handtag i stället för att, såsom förhållandena nu äro, detta jordbrukets rörelsekapital kommer affärsbankerna och därmed handeln och industrien till godo.

I enlighet med sin ifrågavarande uppfattning uttalar förvaltningsutskottet, att statsunderstödet borde ökas utöver vad jordbruksutredningen föreslagit eller — på grundval av de av utredningen angivna förutsättningar — till 450,000 kronor. Emellertid anses dock mera sympatiskt, örn reservanten Björkmans linje följdes, varvid för ändamålet skulle erford ras ett räntefritt lån å 12.5 miljoner kronor. På så sätt skulle en säker grund läggas för jordbrukskasserörelsen, som därigenom bomme att fylla de berättigade krav, som jordbrukarna kunna ställa på densamma, och därmed bliva till verkligt gagn för jordbruket. Förvaltningsutskottet tillstyrker förslaget med nyss angivna ändringar beträffande statsanslaget.

Jordbruksutredningens förslag tillstyrkes än vidare av Hallands läns, Göteborgs och Bohus läns samt Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Ehuru kasserörelsen knappast kunde väntas få vidsträckt anslutning i Södermanlands län Ilar detta läns hushållningssäll-

85 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

skaps förvaltningsutskott dock icke velat motsätta sig förslagets realiserande, då det givetvis kunde finnas andra delar av landet, som kunde få nytta av den föreslagna kreditformen.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap säger sig icke ha uppfattat de av jordbruksutr ed ningen framlagda förslagen till förbättrande av jordbrukets kreditvillkor genom en utvecklad jordbrukskasserörelse och belåning av jordbrukets inventarier såsom avseende att i första rummet öka jordbrukets kreditmöjligheter utan ser i dessa förslag fastmera ett försök att sanera och på möjligast gynnsamma villkor konvertera den redan nu på jordbruket vilande gäldbördan i syfte att härigenom få driftskrediten och i viss män även den sekundära fastighetskrediten ordnad enligt ekonomiskt sunda och rationella riktlinjer. I likhet med jordbruksutredningen är lantbrukssällskapet av den uppfattningen, att en väl organiserad jordbrukskasserörelse otvivelaktigt har en mycket stor uppgift att fylla för sanering av jordbrukets lånerörelse och för en sund utveckling av särskilt det mindre jordbrukets kreditanskaffning. Sällskapet anför vidare:

Den uppgift, som i detta hänseende föreligger för jordbrukskasserörelsen skulle sällskapet i anslutning till det ovan anförda vilja precisera salunda: Kassorna äro icke till för att i första liand bereda jordbrukarna

tillfälle att upplåna mera pengar än de nu göra. Lånerörelsen bör fastmera sträva efter att i möjligaste mån begränsa upplåningen meni stallet bereda jordbrukarna möjlighet att på ett förmånligt och stabilt satt konvertera den irrationella kapitalanskaffning, som nu tyvärr alltför ofta förekommer. Sällskapet förbiser härvid ingalunda, att jordbrukskassorna i vissa fall ha en viktig uppgift att fylla även genom en ökad kreditgiyning, under den förutsättningen nämligen, att det gäller verkligt räntabla kapitalinvesteringar. I många områden och framför allt, där sparbanksväsendet har ringa utbredning, möter det under nuvarande förhållanden ofta stora svårigheter för även solida kreditsökare att erhålla nödig driftskredit, varför jordbrukskassorna även under dylika förhållanden ha betydelse för underlättandet av en ökad kreditgivning.

Sällskapet är även i likhet med jordbruksutredningen av den uppfattningen, att, örn jordbrukskasserörelsen lyckas att arbeta sig fram till större omfattning och starkare ekonomisk självständighet, varav den senare bör kunna bli en följd av den förra, jordbrukskassorna också komma att utgöra ett kraftigt stöd särskilt för det mindre och kapitalsvagare jordbruket.

Jordbruksutredningen påvisar nied full rätt, att en mycket stor kapitalströmning äger rum från landsbygden, men att dessa sparmedel i allt för ringa grad komma jordbrukets produktiva ändamål till godo, varför ett väl ordnat jordbrukskasseväsende också har en viktig. uppgift i att uppsamla dessa sparmedel, för att därmed i första rummet tillgodose jordbrukets eget kreditbehov.

Den av jordbruksutredningen föreslagna organisationen av jordbrukskasserörelsen synes sällskapet vara till sina huvuddrag väl avvägd och ägnad att på ett tillfredsställande sätt fylla rörelsens maktpåliggande och allt annat jin lätta uppgifter.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap.

Centralkassorna för jordbrukskredit.

Fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden.

86 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Som en erinran mot förslaget framhåller lantbrukssällskapet, att den ifrågasatta sänkningen av den personliga ansvarigheten syntes väl kraftigt tilltagen. Visserligen torde det, enligt vad sällskapet gjort gällande, vara riktigt, att en högre och önskvärd ansvarighet av exempelvis 100 kronor per andel i viss mån kunde bidraga till att minska anslutningen till kassorna, men rörelsens stabilitet finge på intet sätt äventyras genom en alltför lågt satt ansvarighet.

De fem centralkassorna för jordbrukskredit — Malmöhus läns centralkassa, Södra Sveriges centralkassa, Mälarprovinsernas centralkassa, Skaraborgs läns centralkassa och Mellersta Norrlands céntralkassa — hava i likalydande yttranden framfört vissa detaljerinringar mot förslaget. Mellersta Norrlands centralkassa har emellertid för sin del särskilt gjort gällande, att jordbruksutredningens förslag angående förvaltningsbidrag till jordbrukskassor skulle innebära en väsentlig försämring i jämförelse med nu gällande ordning. Mot utredningens beräkning, att jordbrukskassornas förvaltningsomkostnader ej skulle överstiga 250 kronor anföres, att den genomsnittliga omkostnaden för samtliga kassor, anslutna till Mellersta Norrlands centralkassa, för 1928 utgjorde 705 kronor. Centralkassans styrelse giver uttryck åt den uppfattningen, att jordbrukskasserörelsen står och faller på möjligheten att skapa fram väl skötta, starka och solida lokala organisationer, vilka ha förutsättningar att vinna jordbrukarnas förtroende och taga hand om penningrörelsen på landsbygden.

Beträffande de yttranden, som avgivits av de kapitalförvaltande myndigheterna och institutionerna, torde jag senare få återkomma till däri gjorda uttalanden i samband med behandlingen av frågan örn sättet för kapitaltillförseln till kasseorganisationen. Emellertid synas redan i detta sammanhang böra återgivas vissa i dessa yttranden framförda synpunkter rörande jordbruksutredningens förslag i allmänhet.

Fullmäktige för penskmsför säkring sjöndén anföra bland annat följande.

Beträffande förslaget till ändringar i nu gällande bestämmelser för jordbrukskassor och centralkassor må till en början framhållas, att den höjning av de kontanta insatserna i jordbrukskassorna och den avsevärt ökade fondbildning inom såväl dessa kassor som centralkassorna, vilken åsyftas med förslaget, givetvis borde verka till en ekonomisk konsolidering av kassorna och en förstärkning av kreditunderlaget för deras upplåning. Det torde emellertid få räknas med, att — såsom även jordbruksutredningen synes förutsätta — denna fondbildning kommer att endast långsamt utveckla sig. Stor betydelse ur kreditsynpunkt måste även tillmätas de reformer i avseende å ledning, kontroll och revision m. m., som föreslås av jordbruksutredningen. Framför allt skulle härvid de nuvarande kassornas inordnande i ett enhetligt system under ett centralt topporgan (svenska jordbrukskreditkassan) helt visst komma att medföra avsevärda både organisatoriska och ekonomiska fördelar.

87 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Å andra sidan bör man icke helt bortse från, att förslaget jämväl innebär ett försvagande av det yttersta kreditunderlaget tor den kooperativa jordbrukskassor öreisen, nämligen därigenom, att kassemedlemmarnas personliga ansvarighet skulle komma att avsevart minskas. För att i någon mån eliminera verkningarna av denna minskade ansvarighet bär 30 bruksutredningen föreslagit en förstärkning av den nuvarande statsgarantien för centralkassorna på sådant sätt, att kärfor gäldande maxim belopp, 500,000 kronor för varje kassa, skulle bortfalla och grundfonden sålunda alltid utgöra 20 procent av in- och upplåningen, dock minst 100,000 kronor. I övrigt synes jordbruksutredningen rakna med, att den minskade ansvarigheten skulle komma att i framtiden mer an val uppvägas av den kraftigare tillslutning till rörelsen och den okade fondbddning, som skulle bliva en följd av förslagets genomforande. I vad man denna beräkning skall komma att visa sig riktig, undandrager sig givetvis för närvarande fullmäktiges bedömande.

Riks} försäkring sanstalten anser, att inrättandet i enlighet nied förslaget av ett sammanhållande och ledande centralorgan för jordbrukskasserörelsen, förslagsvis benämnt svenska jordbrukskreditkassan, för vars förbindelser viss statsgaranti skulle lämnas, synes kunna stärka denna rörelse och underlätta upplåningen av erforderliga medel för dess bedrivande. Samma syfte tjänade även de föreslagna bestämmelserna rörande höjning av de kontanta insatserna i jordbrukskassorna samt den ökade fondbildningen ävensom angående ledning, kontroll och revision. Emellertid lieser riksförsäkringsanstalten vissa betänkligheter mot den ifrågasatta maximigränsen för kreditgivningen och uttalar därom följande.

Att jordbrukskassornas kreditgivning, oaktat den väsentliga nedsättningen i medlemmarnas personliga ansvarighet, skulle bibehållas vid samma maximum per andel som hittills, synes emellertid vara agnat att vacka betänkligheter, bland annat med hänsyn till att nämnda kreditgivning skall utgöra det primära underlaget för svenska jordbrukskreditkassans upplåning. Bestämmelserna i ämnet innebära att, utöver primärkredit a 60 procent av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, kredit i kassan skulle kunna erhållas motsvarande 40 procent av taxeringsvärdet. Det förutsattes visserligen, att vid utlåning säkerhet skall ställas, men det synes ändock kunna ifrågasättas, örn ej en utlåning efter dessa linjer mången gång kan komma att överskrida gränsen för en sund kreditgivning. I betraktande av jordbrukets nuvarande ringa avkastningsförmåga är det sannolikt, att de sedan krigsåren väsentligt höjda värdena å jordbruksfastigheter komma att falla. Därest detta i avsevärdare män äger rum, kunna betydande förluster uppstå på grund av jordbrukskassornas kreditgivning.

Det ekonomiska underlaget för svenska jordbrukskreditkassans förbindelser måste i och för sig anses svagt, intill dess en avsevärd fondbildning inom de särskilda kreditorganen ägt runi. En väsentlig förstärkning 01hålles visserligen genom den föreslagna statsgarantien av 30 miljoner kronor, men det synes kunna ifrågasättas, om denna kan anses i varje fall tillräcklig.

Riksförsäk-

ringsanstal-

ten.

88 Departe-

mentschefen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Vid behandlingen av frågan om jordbrukets kapitalbehov och kredit- ' förhållanden i allmänhet gav jag uttryck åt den uppfattningen, att det inom jordbruket i stort sett otvivelaktigt föreligger ett starkt behov av mera gynnsamma kreditmöjligheter. Det gäller då att fatta ståndpunkt till, genom vilka organisatoriska och finansiella dispositioner detta kreditbehov skall på lämpligaste sätt kunna tillgodoses, ävensom att bedöma, huruvida och i vad mån staten därvidlag kan genom sin mellankomst bereda jordbruket stöd och hjälp.

Jordbruksutredningen har, såsom framgår av nyss lämnade redogörelse för dess i fråga örn detta spörsmål gjorda uttalanden, för sin del kommit till den slutsatsen, att en kreditgivning på kooperativ grund genom särskilda kreditföreningar otvivelaktigt är den mest fördelaktiga formen för tillgodoseende av lantmännens kreditbehov. Utredningen har därför grundat sitt förslag på den nuvarande jordbrukskasserörelsen och har sökt att genom förändringar i skilda hänseenden i kassornas struktur samt genom en utbyggnad av denna organisation få fram ett jordbrukets speciella kreditorgan av sådan beskaffenhet, att det kan bliva i stånd att i erforderlig omfattning tillhandahålla lantmännen driftskredit på för jordbrukets speciella förhållanden avpassade villkor. Statens medverkan till kreditfrågans ordnande har utredningen tänkt sig skola bestå i lämnande av garanti för kapitaltillförselns säkerställande samt av ekonomiskt stöd till förvaltningskostnadernas täckande och för bedrivande av en effektiv revisions-, organisations- och upplysningsverksamhet.

Innan jag går närmare in på frågan örn jordbrukskasserörelsens ordnande och jordbruksutredningens nu föreliggande förslag, torde jag få beröra vissa andra möjligheter för tillgodoseende av jordbrukets kreditbehov, vilka i detta sammanhang varit föremål för dryftande, dag syftar därvid särskilt på sparbanksrörelsen men kommer också att angiva några synpunkter på affärsbankernas möjlighet och lämplighet att i detta hänseende fylla behovet.

Vad sparbankerna beträffar, så har, som framgår av den i jordbruksutredningens betänkande (sid. 5—11) lämnade historiken, vid upprepade tillfallen blivit ifrågasatt, huruvida icke sparbankernas verksamhet skulle kunna så inriktas, att det av dem förvaltade sparkapitalet kunde i vidsträcktare mån komma jordbruket till godo även i form av driftskredit.

I första hand har man därvid haft att taga i betraktande sparbankernas direkta kreditgivning till jordbruksidkare. Av naturliga skäl omfattar denna givetvis till största delen lån mot säkerhet i fastighetsinteckningar och särskilt mot inteckningar inom fastigheternas halva taxeringsvärde. Men även borgenslån utlämnas till relativt betydande belopp. Jag får i detta hänseende hänvisa till av mig i det föregående (sid. 42) angivna uppgifter örn sparbankernas medelsplacering. Att denna kreditgivning hittills icke nått en sådan omfattning, som skulle vara önskvärd och behöv-

89 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

lig, torde med stöd av den sålunda verkställda utredningen få anses bekräftat. Det torde icke heller vara sannolikt, att någon mera väsentlig omläggning av kreditgivningen i dylik riktning skall komma att äga rum, eftersom man härigenom otvivelaktigt skulle komma i strid med sparbanksinstitutionens egentliga syfte, som är att göra det uppsamlade sparkapitalet räntebärande genom möjligast säkra placeringar.

Emellertid har man även försökt att på indirekt väg låta sparbankernas kapital komma jordbruket till godo i form av driftskredit, nämligen genom ett samarbete mellan sparbankerna och jordbrukskasseorganisationen. Sålunda återfinnas förslag i sådant syfte både i 1911 och 1913 års kommittébetänkanden rörande jordbrukskasserörelsen. I sistnämnda betänkande ifrågasättes den anordningen, att centralkassorna skulle kunna mottaga sparbanksmedel i deposition och öppna kreditivräkning i sparbanker, varigenom möjlighet skulle yppas för sparbankerna att låta sina oplacerade medel komma jordbrukskreditrörelsen till godo. I propositionen till 1915 års riksdag rörande jordbrukskasseorganisationens tillskapande framhölls såsom synnerligen önskligt, att ett omfattande samarbete med sparbankerna komme till stånd. Man tänkte sig då en kreditgivning från sparbankerna till centralkassorna närmast i form av stående lån eller amorteringslån, men gick även in för lån å kreditivräkning eller löpande räkning, då det gällde fristående lokal jordbrukskassa. Vid tillkomsten av 1915 års författningar örn jordbrukskasserörelsen vidtogos också sådana förändringar i sparbankslagen som skulle möjliggöra kreditförbindelser av angivna innebörd mellan sparbankerna och jordbrukskasserörelsen.

Nu åsyftade samarbete med sparbankerna för förmedling av dessa bankers utlåningsmedel till jordbrukskasserörelsen har beklagligt nog icke kommit till stånd ens tillnärmelsevis i den omfattning, som vore önskvärd och som man hade anledning hoppas vid jordbrukskassornas tillskapande. Enligt de i jordbruksutredningens betänkande lämnade uppgifterna angående centralkassornas upplånade kapital skulle sparbankernas medelsplacering hos dessa kassor sålunda för närvarande inskränka sig till ett belopp av allenast 26,000 kronor.

Enligt vad jag inhämtat hava försök visserligen icke uraktlåtits för att söka få till stånd någon för båda parterna tillfredsställande anordning, varigenom kassorna skulle kunna få del av sparbankernas kapital. På allra senaste tiden lär sålunda genom en särskild gemensam delegation hithörande spörsmål vara föremål för dryftande emellan sparbankerna och centralkassorna. Men det torde knappast vara att förvänta att några nämnvärda resultat skola på denna väg kunna uppnås. Sparbanksinspektionen har, såsom framgår av dess av mig förut återgivna yttrande, berört denna fråga och därvid uttalat, att ett organiserat samarbete mellan jordbrukskassor och sparbanker knappast torde kunna genomföras utan ganska genomgripande förändringar. Det är möjligt, säger inspektionen, att man måste utgå ifrån, att den konkurrens mellan sparbanker och jord

90 Kungl. May.ts proposition Nr 268.

brukskassör, som för närvarande förefinnes, icke kan undvikas, i samband varmed inspektionen dock framhållit, att jordbrukskasseröreisen i utlandet, exempelvis i Finland och Tyskland, fått stor omfattning trots förhandenvaron av ett utvecklat sparbanksväsen.

För min del är jag av den uppfattningen, att sparbankerna äro av mycket stor betydelse för jordbruket särskilt i de delar av landet, där sparbanker förekomma mera talrikt. Som förmedlare av fastighetskredit äro de för visso oumbärliga även för jordbruket och, då det gäller den egentliga driftskrediten, kunna de utan tvivel i betydande omfattning jämväl vara till gagn genom utlämnande av borgenslån. Men för fyllande av jordbrukets behov av en affärsmässigt ordnad löpande driftskredit, vilket behov oundgängligen måste tillgodoses, kunna sparbankerna icke komma ifråga och icke heller lämpligen tagas i anspråk i erforderlig omfattning. Att utrymme finnes både för sparbanker och för andra för jordbruket särskilt inrättade kreditorgan visar erfarenheten icke blott — såsom sparbanksinspektionen framhållit — i Finland och Tyskland, utan även i vårt eget land, nämligen Kristianstads län, varest jordbrukskasserörelsen fått en relativt gynnsam utveckling oaktat förekomsten i länet av ett stort antal sparbanker.

Vad därefter angår affärsbankernas kreditgivning till jordbruket torde det otvivelaktigt äga sin riktighet, att dessa hanker i första hand äro inriktade på tillgodoseendet av industriens och handelns kreditbehov och att de säkerheter, som en jordbrukare är i stånd att erbjuda, då det gäller hans egentliga driftskredit, oftast icke äro av den beskaffenhet, att kredit beviljas eller att den beviljas till sådan ränta, som är för jordbrukaren överkomlig. Det kan nämligen icke undgås, att förtroendet för låntagaren måste, då det gäller jordbrukskrediten, i alldeles särskilt hög grad grundas på deli personliga kännedomen örn honom och hans sätt att handhava skötseln av sitt jordbruk. Att en dylik kreditgivning skall vara tilldragande för sådana penningsinstitut, som väsentligen äro inriktade på andra näringsområden och där också finna lönande placeringsmöjligheter i för dem fullt tillräcklig omfattning, kan icke rimligen begäras.

I själva verket är det just den av mig nyss antydda egenarten hos jordbrukskrediten, som gör den särskilt väl lämpad att omhändertagas av kooperativa kreditorgan. Endast inom den trängre krets av jordbrukare, som utgöres av respektive lokala jordbrukskassor, kan finnas en sådan personlig kontakt med och kännedom örn varandra, som kan läggas till grund för en kreditgivning, även örn förhandenvarande säkerheter icke skulle ur strängt bankmässig synpunkt vinna godkännande. Och endast i den inom det kooperativa organet förefintliga ömsesidiga ansvarigheten för kreditgivningen finnas garantier för att en dylik kreditgivning skall hållas inom sådana gränser, som äro förenliga med sunda ekonomiska principer. Rent principiellt är jag alltså, i likhet med jordbruksutredningen, av den övertygelsen, att jordbrukets driftskreditfråga måste vinna sin lösning på kooperativ grund.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

91 Då det nu gäller ett ståndpunkttagande till detta spörsmål, synas mig även praktiska skäl starkt tala för att man fasthåller vid den kooperativa organisationen och söker bygga vidare på densamma för att örn möjligt få den att motsvara, vad som därmed från början avsågs. Det må visserligen medgivas, att jordbrukskasserörelsen hittills i vårt land icke ernått någon nämnvärd utveckling, örn än en gradvis fortgående ökning i omslutningen kan konstateras. Men denna organisation, som ju tillkommit med det allmännas medverkan efter mångårigt vidlyftigt utredningsarbete, har otvivelaktigt under de förflutna femton verksamhetsåren haft åtskilliga svårigheter att övervinna, som uppenbarligen icke kunna hänföras till den för rörelsen grundläggande principen såsom sådan. Tidsförhållandena under de gångna åren måste i själva verket betecknas såsom särskilt ogynnsamma för startandet och det första framarbetandet av en sådan organisation. Att under dylika omständigheter redan nu misströsta örn rörelsens framtid i vårt land synes mig förhastat. Snarare synas mig goda skäl finnas att söka genom lämpliga åtgärder undanröja de förnämsta hindren för rörelsens utveckling och giva densamma mera gynnsamma förutsättningar för tillväxt och framgång. Först därefter och sedan kasseorganisationen fått arbeta under en avsevärt längre tid, kan man ha fått säkert belägg för huruvida denna i och för sig fördelaktiga form för samverkan mellan jordbruksidkarna kan vinna nöjaktig utbredning i vårt land eller icke. Under alla förhållanden torde det ur statens synpunkt icke kunna anses försvarligt att i det rådande läget iakttaga passivitet gentemot de framförda kraven på ordnande av jordbrukets driftskredit. Det torde vara obestridligt, att de organisatoriska och finansiella åtgärder, som staten hittills i detta hänseende vidtagit, icke visat sig motsvara behovet. Antingen bör kasserörelsen då givas nödig luft under vingarna, så att den bättre kan fylla sin uppgift, eller också bör staten i fortsättningen vägra sin vidare medverkan för rörelsens uppehållande och befrämjande och i stället vidtaga åtgärder för kreditförhållandenas ordnande på annat sätt än genom den kooperativa organisationen. På förut anförda skäl tvekar jag icke för min del att tillstyrka den först anvisade vägen. Rätt skött och under kraftfull ledning bör jordbrukskasserörelsen kunna icke blott fullgöra funktionen som förmedlare av jordbrukets driftskredit utan även i sin mån verksamt bidraga till mera välordnade förhållanden inom jordbrukets andelsrörelse i allmänhet.

I detta sammanhang kan jag icke underlåta beröra en synpunkt, som kommit till uttryck i vissa av de inkomna yttrandena, bland annat i det avsvenska bankföreningen avgivna. Däri framhålles, att det allmännas bemödanden syntes bland annat böra gå ut på att genom stödjande och uppmuntrande av jordbrukets andelsrörelse skapa bättre ekonomiska förutsättningar för näringen. Därest strävandena för uppbyggandet av en stark jordbrukskooperation bleve framgångsrika, kommo ock — enligt vad i yttrandet uttalats — att av sig självt åstadkommas ett betryggande

92 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

underlag för jordbrukets kreditväsen. Nu återgivna uttalande synes mig bottna i en missuppfattning av jordbrukskasseorganisationens egentliga karaktär. I själva verket är denna rörelse — i likhet med lantmännens inköps-, försäljnings- oell produktionsföreningar —• en gren av jordbrukets andelsrörelse såsom sådan. Då man såsom bankföreningen ställer sig i stort sett avvisande till de föreslagna reformerna för jordbrukskasserörelsens befrämjande under hänvisning till, att åtgärder för andelsrörelsens utveckling vore att föredraga, synes man därför göra sig skyldig till en motsägelse. Även örn man skulle av uttalandet ifråga kunna draga den slutsatsen, att med andelsrörelsen allenast skulle avses andra slag av andelsföreningar än kreditkassor, synes mot den av bankföreningen framförda uppfattningen, att jordbrukets driftskreditfråga skulle låta sig ordnas genom sådana föreningar, kunna riktas befogade erinringar. I uttalandet torde väl då knappast kunna läggas annan innebörd, än att jordbrukets inltöpsföreningar skulle i vidsträckt omfattning lämna kredit åt sina medlemmar icke blott för till dem levererade varor utan även för alla andra ändamål, för vilka driftskredit skulle vara erforderlig. En dy lik kreditgivning av jordbrukets affärsandelsföreningar skulle emellertid enligt min mening — och riktigheten därav bestyrkes tillfullo genom redan gjorda erfarenheter — innebära de största risker för affärsandelsröreisens utveckling i osund riktning.

I flera av de inkomna yttrandena lia uttalats farhågor för att en utveckling av jordbrukskasserörelsen på sätt i förslaget avses skulle medföra en ökning av jordbrukets gäld och därigenom föranleda en ytterligare försämring av jordbrukets läge i allmänhet. Vidare har framhållits angelägenheten utav, att åtgärder i första hand må bliva vidtagna för att giva jordbruket ökad räntabilitet. Till grund för nu avsedda uttalanden ligger den i och för sig givetvis fullt riktiga tankegången att, då jordbruket i sitt nuvarande ekonomiska betryck icke förmår giva nöjaktig förräntning av det i näringen nedlagda kapitalet, en ökad skuldsättning skulle i stort sett vara mera ägnad att förvärra än att förbättra lantmännens läge. Emellertid grunda sig även de i sådan riktning gjorda uttalandena på en missuppfattning om förslagets verkliga innebörd. Förslaget går visserligen ut på att söka säkerställa kapitaltillförseln till denna jordbrukets speciella kreditorganisation. Men därav följer givetvis icke, att kreditgivningen skall givas större omfattning än som i varje särskilt fall kan anses förenligt med sund ekonomi. Avsikten med de föreslagna åtgärderna är — såsom jämväl av Sveriges allmänna lantbrukssällskap i dess yttrande framhållits — icke i första rummet att öka jordbrukets skuldsättning, utan reformerna skulle fastmera åsyfta att möjliggöra en omläggning av redan förefintliga krediter på sådant sätt, att jordbrukets driftskredit och även den sekundära fastighetskrediten bleve ordnad enligt ekonomiskt mera sunda och rationella linjer. Därmed är naturligen icke sagt, att jordbrukskassorna skulle vara förhindrade att lämna sådan kredit, som skulle medföra en ökad sammanlagd gäld för låntagaren. Men en bestämd

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

förutsättning liärför bör vara, att denna kreditgivning avser ändamål, som kunna förväntas förränta däri nedlagt driftskapital, eller åsyftar att tillgodose ett tillfälligt kreditbehov under produktionsårets lopp hos sådana jordbrukare, vilkas skötsamhet och allmänna ekonomiska ställning giva grundat fog för en sådan kreditgivning. Lika med lantbrukssällskapet är jag nämligen av den uppfattningen, att det på många håll och framför allt där sparbanksväsendet har ringa utbredning, ofta möter stora svårigheter för även solida kreditsökande att erhålla nödig driftskredit. I dylika fall hava jordbrukskassorna även i sådant hänseende en viktig uppgift att fylla för kreditbehovets tillgodoseende.

Vissa myndigheter och institutioner hava, med tillbakasättande av den betydelse, ett ordnande av jordbrukets driftskredit skulle äga, i stället framhävt angelägenheten utav åtgärder för höjande av jordbrukets räntabilitet. Givet är att skilda slag av åtgärder, evad de vidtagas genom det allmännas försorg eller närmast ankomma på lantmännen själva, icke äro till sina verkningar likvärdiga. Men lika visst torde vara, att ett förbättrat ekonomiskt läge för jordbruket i allmänhet —• i den mån ett sådant kan med hänsyn till det internationella marknadsläget uppnås — endast kan åstadkommas genom att på alla punkter, där så lämpligen ske kan, åtgärder vidtagas till lantbrukets främjande och stödjande. Att betydelsen av en förbättrad ordning för tillgodoseende av jordbrukets driftskredit därvidlag icke bör underskattas synes mig ligga i öppen dag.

Till den karakterisering av jordbrukskasserörelsens brister, som jordbruksutredningen lämnat och som jag förut återgivit, (sid. 50), kan jag i stort sett uttala min anslutning. För att kasserörelsen skall kunna vinna ökad utbredning, synes oundgängligt, att åtgärder vidtagas i skilda hänseenden för dessa bristers avhjälpande. Det torde sålunda vara nödvändigt å ena sidan att företaga vissa ändringar beträffande bland annat ansvarighetsreglerna i syfte att skapa förutsättningar för ökad anslutning till organisationen och å andra sidan att vidtaga åtgärder för en starkare ekonomisk konsolidering av rörelsen. I anslutning därtill bör organisationen i största möjliga grad förenklas och verksamhetsformerna i görligaste mån frigivas. Vidare måste den brist, som hittills förelegat på en enhetlig och sammanhållande ledning av verksamheten, snarast avhjälpas, i samband varmed kontrollen över medelsförvaltningen torde böra organiseras och skärpas. Med hänsyn till den allmänt kända bristen på förståelse bland lantmännen för de kooperativa idéernas betydelse, något som naturligen stått hindrande i vägen även för kasserörelsens utbredning, torde upplysningsverksamheten angående jordbrukskasseväsendet böra rationellt ordnas. Därvid synes böra framhållas angelägenheten utav, att åtgärder vidtagas för särskild utbildning av personer ute i bygderna rörande den kooperativa kreditrörelsens syften och verksamhetsformer, så, att folk finnes disponibelt för att på ett nöjaktigt sätt omhiinderliava den omedelbara skötseln av kasseverksamheten. Vad angår frågan örn kapitaltill-

94 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

forselli till jordbrukskasseorganisationen delar jag den uppfattning, sorn kommit till uttryck i jordbruksutredningens betänkande, att statens medverkan därvidlag torde vara ofrånkomlig.

Då jag sålunda funnit mig böra gå in för en reorganisation oell utvidgning av jordbrukskasserörelsen på grundval av jordbruksutredningens förslag, Ilar det icke varit utan tvekan. Med anledning av vad i vissa av de avgivna yttrandena över berörda förslag blivit anfört, har jag ansett mig böra vidtaga en del ändringar i förslaget i syfte att åstadkomma ett mera betryggande underlag för kreditgivningen. Så som organisationen sålunda skulle bliva utformad, synas mig de föreslagna reformerna innebära en beaktansvärd förstärkning av möjligheterna att på den redan av statsmakterna godkända kooperativa grunden tillfredsställa jordbrukets trängande behov av driftskredit.

Jag övergår nu till en redogörelse i detalj för de reformer med avseende å jordbrukskasserörelsen, som jordbruksutredningen föreslagit.

Förslagets detaljer.

Jordbruks-

kassorna.

Medlemmar (§ 42)

Jordbruksut-

redningen.

Med avseende å medlemskap i jordbrukskassa har jordbruksutredningen föreslagit den inskränkning i nu gällande bestämmelser i ämnet, att ekonomiska föreningar och kommuner icke skulle kunna vinna sådant medlemskap. Utredningen är av den uppfattningen, att krediten åt affärsandelsföreningarna lämpligen bör förmedlas direkt av centralkassorna. Rätten till utlåning till kommuner lär motiveras i första hand därav, att kommunerna därigenom kunna vinnas såsom insättare av medel i jordbrukskassor. Då dessa kassors rätt till inlåning enligt förslaget skulle slopas, finnes enligt utredningens mening icke tillräckliga skäl för bibehållande av möjligheten för kommuner att vinna medlemskap i jordbrukskassa (betänkandet sid. 42—43).

Remiss- Samtliga centralkassor för jordbrukskredit hava framhållit, att åtskilyttranden. jjga regjs^rera(je ekonomiska föreningar för närvarande äro medlemmar i jordbrukskassorna och att det vore olämpligt, därest de på grund av den nya lagstiftningen icke skulle kunna bibehålla sitt medlemskap. Även Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har gjort en liknande erinran.

Departements- Till frågan örn kreditgivningen åt jordbrukets affärsandelsrörelse, vil-

chefen

ket spörsmål av särskilda skäl icke kunnat av jordbruksutredningen i förevarande betänkande upptagas till slutlig prövning, återkommer jag närmare i det följande. Som ett provisorium har utredningen föreslagit, att dylik kreditgivning skall på vissa villkor kunna ske allenast från centralkassorna, som anses mera lämpade att direkt omhänderhava densamma. I likhet med utredningen finner jag en sådan anordning välbetänkt, särskilt som kreditgivningen till affärsandelsföreningarna otvivelaktigt ställer starkare krav på bedömandet av låntagarens kreditvärdighet och påfordrar en större rörlighet i förbindelserna mellan den kredit-

95 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

givande institutionen och låntagaren. Emellertid torde också, såsom centralkassorna betonat, det vara mindre lämpligt att tvinga lokalkassorna att omedelbart utesluta de ekonomiska föreningar, som de hittills förvärvat såsom medlemmar. Jag anser därför tillrådligt att bereda kassorna och föreningarna någon övergångstid, under vilken en till jordbrukskassa ansluten förening kan ordna med sitt inträde i vederbörande centralkassa. Denna övergångstid synes mig lämpligen kunna bestämmas till tre år.

Till vad jordbruksutredningen anfört beträffande kommuners medlemskap i dessa kassor får jag uttala min anslutning.

Jordbruksutredningens förslag går ut på att jordbruksfastighetens Delaktigheten taxeringsvärde — och icke, som nu är fallet, dess jordbruksvärde enligt ™ 43^ verkställd taxering — skulle utgöra delaktighetsunderlag för anslutning Maningen*" till kassan. Vidare föreslås i betänkandet, att delaktighetsunderlagets storlek skulle i särskilda fall kunna av centralkassan bestämmas efter särskild värdering. Arrendators rätt till delaktighet i jordbrukskassa föreslås skola så begränsas, att han medgives ingå med allenast hälften så många andelar, som skulle tillkommit honom som ägare av fastigheten ifråga. Enligt gällande bestämmelser äger arrendator ingå med av delaktighetsunderlaget betingat fullt antal andelar. — Som jordbruksfastighet skulle enligt förslaget anses för jordbruksändamål bebyggd fastighet ävensom annan fastighet, varå, utan samband med jordbruk, trädgårdsskötsel, hönsskötsel, fiskodling eller annan därmed jämförlig verksamhet bedrives såsom självständig näring.

Beträffande motiveringen till nu angivna ändringsförslag torde jag få hänvisa till jordbruksutredningens betänkande sid. 43—46. Här må endast framhållas, att delaktighetsunderlagets utvidgning till att omfatta hela taxeringsvärdet —- d. v. s. såväl jordbruksvärdet som skogsvärdet samt tomt- och industrivärdet —- har, vad angår skogsvärdet, motiverats med angelägenheten utav att icke försätta sådana jordbrukare, som äga skog i större utsträckning, i sämre läge med avseende å möjligheten att erhålla lån från jordbrukskasseorganisationen än de jordbrukare, som hava mera öppen jord. Även det i taxeringsvärdet ingående tomt- och industrivärdet ansågs i samband därmed kunna utan större olägenhet medräknas såsom grund för delaktigheten, eftersom det på delaktigheten grundade lånemaximum allenast innebure en högsta gräns för kreditgivningen, inom vilken kassans styrelse hade full frihet att bestämma kreditens storlek. Till förebyggande utav att den sålunda föreslagna utvidgningen av delaktighetsunderlaget skall medföra, att även ägare och brukare av fastigheter, som icke äro jordbruksfastigheter i egentlig mening, bliva delaktiga i jordbrukskassa, tillkom förslaget örn att såsom jordbruksfastighet i detta sammanhang skall anses för jordbruksändamål bebyggd fastighet.

Remiss-

yttranden.

96 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Gentemot förslaget om utvidgning av delaktiglietsunderlaget till att omfatta hela taxeringsvärdet, en åtgärd som givetvis skulle ha till följd, att även lånemöjligheterna i samma mån utvidgades, hava i vissa yttranden uttalats betänkligheter.

Bank- och fondinspektionen framhåller sålunda, att det med en dylik föreskrift skulle kunna inträffa, att toppvärdet av växande skog bleve låneunderlag i jordbrukskassa. Inspektionen erinrar örn det föreliggande förslaget till utvidgning av den primära fastighetskrediten till att omfatta även skogsvärdet. Förutsättningen för sådan kredit skulle dock vara förefintligheten av en på visst sätt fastställd avverkningsplan för skogen. Örn primärbelåning av skogen under angivna förutsättning icke ägt rum, skulle någon sådan trygghet, som nyssnämnda avverkningsplan avser att bereda, icke förefinnas, örn lån utlämnades från jordbrukskassa. Inspektionen ifrågasätter, huruvida det icke vore lämpligare att alltjämt vidhålla jordbruksvärdet såsom låneunderlag.

Även sparbanksinspektionen avstyrker förslaget i denna del. Någon ändring av nuvarande bestämmelser i detta avseende borde, enligt vad inspektionen uttalar, icke vidtagas, så länge jordbrukskasserörelsen icke mera konsoliderats än för närvarande vore fallet.

Fullmäktige i riksbanken kunna icke heller tillstyrka ifrågavarande förslag till utvidgning av lånemaximum. En belåning intill samma belopp som det taxerade jordbruksvärdet syntes ur jordbrukskassans synpunkt medföra en lämpligare begränsning av kreditgivningen. Fullmäktige anse, att det för jordbrukskassans ledning bör vara fördelaktigt att genom lagstiftningen erhålla ett stöd till upprätthållandet av viss marginal mellan lanemaximum och fastighetsvärde till säkerhet mot den risk, som kan uppstå genom fluktuationer nedåt i sistnämnda värde, till täckning av upplupna räntor etc. Fullmäktige säga sig icke hava förbisett, att även inventarievärdet utgör en viss marginal, men denna vore dock av mera variabel natur. Även örn de nuvarande bestämmelserna icke äro väl anpassade för jordegendomar med stort skogsvärde, syntes den ändring, som kan vara påkallad av hänsyn till dylika egendomar, icke motivera den av utredningen föreslagna utvidgningen av lånegränsen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län och samma läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttala sig emot att tomt- och industrivärdet medräknas i delaktighetsunderlaget, länsstyrelsen dock med den modifikationen, att detta värde skulle kunna medräknas, för så vitt efter verkställd undersökning ådagalagts, att detta värde redan nu är förefintligt. Beträffande skogsvärdet uttalar länsstyrelsen, att den icke har något att erinra mot att detta innefattas i beräkningen, enär skogen — örn taxeringen är rätt gjord

ingår i taxeringsvärdet med ett vållde, som motsvarar vad som kan uttagas vid uthålligt skogsbruk, vadan nuvärdet icke fått alltför mycket inverka å värdesättningen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

97 Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ifråga satt, huruvida icke medlem borde förpliktigas att ingå med minst så många andelar, som motsvarar halva delaktighetsunderlaget.

I likhet med de myndigheter, vilkas uttalanden i denna punkt jag nyss Departements- -återgivit, kan jag icke undgå att hysa starka betänkligheter mot en sådan chefen, utvidgning av delaktighetsunderlaget, som av jordbruksutredningen föreslagits. Det må visserligen medgivas, att det av delaktigheten betingade lånemaximum allenast utgör en högsta gräns för kreditgivningen, inom vilken jordbrukskassans styrelse har rätt och möjlighet att fritt bestämma -över kreditens storlek. Men även örn lånemaximum alltså ingalunda får sättas lika med lånerätt, synes det mig likvisst kunna befaras, att kreditgivningen skulle i alltför hög grad utvidgas, därest delaktighetsunderlaget bleve bestämt på sätt utredningen föreslagit. Särskilt anser jag avseende därvidlag böra fästas vid vad bankinspektionen anfört beträffande risken för att skogen kan komma att ligga som säkerhet för lån från jordbrukskassa utan att någon sådan plan för avverkningen förefinnes, som förutsättes skola vara förhanden vid primär skogsbelåning. Då jag sålunda finner mig höra avstyrka, att någon förändring i bestämmelserna i nu förevarande hänseende vidtages, förbiser jag därvid icke, att de nu gällande reglerna för delaktighetsunderlagets beräknande äro ägnade att giva en viss företrädesställning åt slättbygdernas jordbrukare. Jag ber emellertid i sådant hänseende att få erinra därom, att kreditmöjligheterna för skogsägande jordbrukare skulle i betydande omfattning vidgas genom realiserande av det föreliggande förslaget örn skogsbelåningens innefattande under den primära fastighetskrediten. Det synes mig un ■der sådana förhållanden finnas visst fog för att åtminstone under någon tid pröva verkningarna av ifrågavarande belåningsmöjlighet, innan man går in för en sådan ändring i reglerna för delaktighet i jordbrukskassa, som nu är ifråga och som i varje fall måste, på grund av därmed föl jande ökning av lånemöjligheterna, anses innebära ett betydande riskmoment.

Mot vad jordbruksutredningen i övrigt föreslagit i fråga örn delaktighetens bestämmande har jag icke något att erinra.

Jordbruksutredningens förslag avser en höjning av insatsen från två insatser(§44) till fem kronor per andel. Två kronor skulle konstant inbetalas vid inträ- Jordbruksutdet i kassan och resten inom tre år efter tecknandet, så framt ej hela in- iedninsensatsbeloppet på en gång uttages genom avdrag å beviljat lån. Av insatsbeloppet skulle 30 procent överföras till kasserörelsens fonder, nämligen 20 procent till jordbrukskassans reservfond och 10 procent till centralkas sans säkerhetsfond. Resten skulle tillföras jordbrukskassans insatskapital. Däri ingående insatsbelopp skulle kunna av medlem återbekommas vid avgång ur kassan, dock högst med en femtedel därav Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 231 hafi. (Nr 268.)

Remiss-

yttranden.

Departements-

chefen.

Ansvarighet och uttaxering (§§ 45-46.)

Jordbruksnt-

redningen.

98 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

årligen under feni år från utträdet, så framt ej kassans styrelse finner lämpligt återbetala insatsbeloppet omedelbart.

Nu angivna ändrade regler för medlems insats och insatsbeloppets disponerande motiveras av angelägenheten utav att kassorna erhålla möjlighet till ekonomisk konsolidering. Beträffande den närmare motiveringen tillåter jag mig hänvisa till betänkandet sid. 46—47.

Mot förslaget örn insatsens höjning hava betänkligheter uttalats endast i tvenne yttranden nämligen från länsstyrelsen i Jämtlands län och från de kommitterade, som yttrat sig i ämnet till Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Den tveksamhet, som där kommit till uttryck, motiveras med farhågan för att en dylik bestämmelse skulle vara ägnad att motverka kasserörelsens utbredning.

Då man eftersöker orsakerna till andelsrörelsens ringa utveckling inom jordbruket i vårt land, torde ett bland de mest framträdande missförhållandena befinnas bestå däri, att de ekonomiska föreningarna i alltför liten utsträckning förskaffat sig kontant kapitaltillskott från sina medlemmar i form av insatser och att de ägnat alltför litet intresse åt nödvändigheten av en ekonomisk konsolidering inom de kooperativa organen. I saknad av eget kapital hava föreningarna icke kunnat uppnå någon sådan stark ekonomisk ställning, som utgör en oundgänglig förutsättning för fortsatt framgångsrik utveckling. Detta missförhållande har också kännetecknat jordbrukskasserörelsen. Med hänsyn härtill synas mig jordbruksutredningens förslag rörande insatsens ökning och insatsbeloppets disponerande delvis till fondering vara synnerligen välbetänkta. Vad insatsens höjning beträffar skulle jag icke varit obenägen att sträcka mig ännu något längre än som skett i förslaget, men jag finner mig dock böra stanna vid utredningens förslag, särskilt med hänsyn till svårigheterna för lantmännen att under nuvarande jordbrukskris komma ut med större kontanta belopp. Till frågan örn fondbildningen torde jag i det följande få närmare återkomma. I

I bestämmelserna örn ansvarighet och uttaxering innefattas reglerna för kassemedlemmarnas ömsesidiga förpliktelser för den kooperativa kreditgivningen. Ansvarigheten är enligl gällande bestämmelser fastställd till minst 200 kronor per andel eller lika med lånemaximum. Uttaxeringen har i gällande normalstadgar, vilka vunnit allmän efterföljd* begränsats till högst 10 kronor per år och andel. Jordbruksutredningen föreslår nu, att ansvarigheten skulle minskas till 25 kronor per andel. Beträffande uttaxeringen uttalar utredningen, att den varit mest böjd för att föreslå densammas slopande, men utredningen har dock med hänsyn till skäl, som framförts från centralkassehåll, ansett lämpligt att åtminstone tillsvidare stanna vid bibehållande av en till högst 5 kronor per år

99 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

och andel begränsad rätt till uttaxering. Med avseende å sättet för täckande av uppkommen förlust har jordbruksar ed ningen tänkt sig den ordningen, att jordbrukskassans egen reservfond i första hand skulle tagas i anspråk. Örn denna ej förslår, skulle uttaxering tillgripas. Endast för det fall, att den uppkomna förlusten icke skäligen kail läggas jordbrukskassans styrelse till last, syntes fråga kunna uppstå att låta centralkassan övertaga förlusten helt eller delvis, vilket då skulle ske genom avskrivning å centralkassans säkerhetsfond.

Som skäl för förslaget örn sänkning i ansvarigheten och uttaxeringen framhåller jordbruksutredningen, att de förpliktelser, som jordbrukarna såsom kassemedlemmar enligt nu gällande bestämmelser i dessa hänseenden fått ålägga sig, varit alltför höga, och att häri läge ett av de väsentligaste hindren för kasserörelsens utbredning bland lantmännen. Beträffande motiveringens närmare innehåll tillåter jag mig hävisa till betänkandet sid. 47—49.

I vissa av de inkomna yttrandena har jordbruksutredningens förslag Remissyttra»på denna punkt väckt särskilda betänkligheter och uttryckliga yrkanden den' hava framkommit på att kassemedlemmarnas åtaganden icke måtte i alltför hög grad minskas.

Lantbruksstyrelsen uttalar sålunda, att örn en sänkning av ansvarigheten skall ske — en åtgärd som enligt styrelsens mening måste uppfattas vara av väsentligen rent formell natur — så syntes det styrelsen, som örn denna sänkning med hänsyn till faran för kooperationens misstänkliggörande icke borde få den omfattning, som av jordbruksutredningen föreslagits. Styrelsen anser för övrigt, att utredningen överskattat denna frågas betydelse. Huvudsaken vid kooperationens stödjande vore kapitaltillförselns säkerställande och en kreditgivning till rimlig ränta. Sin uppfattning rörande denna fråga utvecklar styrelsen sålunda.

Bottenledet i jordbrukskassornas organisation är, redan på grund av sin natur av en samling' lantmän, ofta utan större kompetens eller erfarenhet på det område, inom vilket dessa kassor hava sin verksamhet. Vid den av kassorna handhavda kreditgivningen är det visserligen en styrka, att kassorna ofta äro begränsade till en trängre krets, där alla mer eller mindre känna varandra, men häruti ligger också en svaghet och en lockelse till viss efterlåtenhet vid beviljandet av kredit. Denna synpunkt torde icke böra förbises vid. bedömandet av ansvarighetens betydelse.

Det _ torde enligt lantbruksstyrelsen förmenande kunna ifrågasättas, huruvida icke ett missgrepp gjordes, när en begränsning av den ansvarighet, varom här är fråga, infördes i Sverige. Denna ansvarighet, som endast i undantagsfall skulle komma till användning, har genom en begränsning til] 200 kronor per andel i delägarnas ögon lätt kunnat få en allt för stor betydelse. Huruvida ett sänkande av gränsen för ansvarigheten till en åttondel av den nu fastställda skulle komma att medföra den ökade anslutning, som jordbruksutredningen förutsätter, synes lantbruksstyrelsen tvivelaktigt. En dylik sänkning kan till och med tänkas få rakt motsatt

100 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

verkan, då en ansvarighet av denna storlek lätt misstankes komma att utkrävas, medan den nu stadgade ansvarigheten på grund av sin storlek redan å priori måste tillmätas en mera formell innebörd. Å andra sidan kommer givetvis den starkt sänkta ansvarigheten att av kooperationens motståndare, åberopas — örn också med orätt — såsom ett svaghetstecken och rinder anförande av exemplen från Tyskland och Finland utnyttjas mot ifrågavarande kooperation. Lantbruksstyrelsen anser sig under sådana förhållanden icke kunna ansluta sig till jordbruksutredningens förslag på denna punkt.

Även beträffande uttaxeringen avser lantbruksstyrelsen den föreslagna sänkningen vara principiellt betänklig, örn också jämväl denna fråga kunde anses vara av huvudsakligen formell natur. Styrelsen ställer sig i allmänhet taget betänksam angående lämpligheten av att genom långt gående lättnader i fråga örn ansvarighet och vad därmed sammanhänger söka framkalla större anslutning till jordbrukarnas kooperation. En sådan borde i stället, örn verksamheten skall kunna få framgång, framkallas av en allmän övertygelse örn de fördelar, som kunna vinnas genom samverkan. Den risk, som ansvarigheten medför kunde och borde enligt lantbruksstyrelsens förmenande bortelimineras genom en klok ekonomisk konsolidering av kassorna. Jordbruksutredningen hade också i syfte att främja en sådan konsolidering föreslagit ett flertal bestämmelser, som lantbruksstyrelsen i stort sett funnit mycket beaktansvärda. Bleve de genomförda, torde ansvarighetens omfattning enligt styrelsens mening kanske vara av mindre betydelse.

Sparbanksinspektionen tillråder en betydligt större ansvarighet än jordbruksutredningen föreslagit och en oförändrad rätt till uttaxering.

Fullmäktige i riksbanken förneka icke, att i vårt land den nuvarande höga ansvarigheten kan hava verkat hämmande på anslutningen till kassorna, men framhålla också, under hänvisning till förhållandena i Tyskland och Finland, varest kassemedlemmarna hava obegränsad ansvarighet, att en stor ansvarighet icke med nödvändighet utgjorde en hämsko på rörelsens utveckling. En så betydande reducering av ansvarigheten, som den av utredningen föreslagna, skulle emellertid enligt fullmäktiges förmenande otvivelaktigt komma att minska jordbrukskasserörelsens kreditvärdighet dels rent materiellt sett, dels även därigenom att jordbrukskasseledningarnas ansvarskänsla komme att slappas. Ansvarigheten borde därför enligt fullmäktiges mening sättas till ett avsevärt högre belopp än utredningen föreslagit.

I fråga om uttaxeringen hänvisa fullmäktige till de argument, som anförts av centralkassornas representanter, nämligen dels att möjligheten till uttaxering medför en trygghetskänsla inom kreditorganisationen, vilken icke hör underskattas, dels även att risken för uttaxering utgör ett verksamt korrektiv mot oförsiktig kreditgivning, i det att uttaxering också drabbar de styrelsemedlemmar, som fatta beslut örn beviljandet av kredit. Med hänsyn till vad sålunda anförts, anse fullmäktige, att anledning icke finnes till ändring av nuvarande bestämmelser i fråga örn jordbrukskassas rätt till uttaxering.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

101 Fullmäktige uttala vidare sin tveksamhet beträffande den föreslagna bestämmelsen, att uttaxering allenast skulle äga rum, i den mån som reservfonden icke förslår till täckande av uppkommen förlust. Örn en sådan ändring göres, synes det enligt vad fullmäktige framhålla vara ännu mera önskvärt än för närvarande, att jordbrukskassorna arbeta med sådan räntemarginal, att en konsolidering kan uppnås.

Länsstyrelsen i Jämtlands län bekräftar, att den nuvarande höga ansvarigheten säkerligen avskräckt många från anslutning till kasserörelsen. Det kunde enligt länsstyrelsens mening också antagas, att denna höga ansvar i ghetssumma ingalunda alltid skulle kunna utkrävas. Länsstyrelsen anser den föreslagna sänkningen därför vara nödvändig, men framhåller, att den torde innebära ett försvagande av kassornas soliditet. Beträffande rätten till uttaxering delar länsstyrelsen jordbruksutredningens uppfattning.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutkotts kommittera.de förorda icke kraftigare sänkning i ansvarigheten än till 100 kronor per andel. Beträffande uttaxeringen uttala kommitterade tvivel örn, huruvida det är principiellt riktigt eller ens möjligt att i en författning fastslå, att uttaxeringen skall begränsas till visst mindre belopp per år och andel. En dylik föreskrift skulle lätt ingiva den föreställningen, att ansvarigheten här fått en ny begränsning, som skulle göra oförsiktiga lånetransaktioner riskabla blott till viss gräns och att det allmänna i flertalet fall ägde skyldighet att taga risken ovan denna gräns.

Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott är av den uppfattningen, att det hinder för kasserörelsens utveckling, som legat i insatserna, ansvarigheten och uttaxeringen visserligen skulle minskas genom förslagets realiserande, men gör dock gällande, att dessa faktorer allt fortfarande skulle komma att lägga hinder i vägen för kasserörelsens utbredning.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap anser, som jag förut angivit, att den föreslagna sänkningen är för kraftigt tilltagen. Visserligen torde det vara riktigt, uttalar sällskapet, att en högre och önskvärd ansvarighet av exempelvis 100 kronor per andel i viss mån kunde bidraga till att minska anslutningen till kassorna, men rörelsens stabilitet finge på intet sätt äventyras genom en alltför lågt satt ansvarighet.

Även svenska bankföreningen har, som jag förut angivit (sid. 66), uttalat sig mot någon sänkning av ansvarigheten. I

I betraktande av det bristande intresset hos vårt lands jordbrukare för Pepartementsandelsrörelsen i allmänhet är det icke ägnat att förvåna, att de för jordbrukskasseorganisationen nu gällande ansvarighets- och uttaxeringsföreskrifterna verkat särskilt hindrande för kasserörelsens utbredning. Dessa bestämmelser innebära ju, att kassemedlemmen, utöver den ansvarighet han har för återgäldande av sina egna lån hos jordbrukskassan, får på-

102 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

taga sig sin andel i risken för att andra medlemmar i kassan icke behörigen fullgöra sina åtaganden gentemot kassan. Hans ansvarighet kan uttagas först vid kassans konkurs, medan däremot den av uttaxeringen betingade bidragsplikten kan komma som en årlig pålaga. Enligt ett av jordbruksutredningen anfört exempel innebära ifrågavarande stadganden, att att en jordbrukare med en fastighet av exempelvis 50,000 kronors taxerat jordbruksvärde, vilken vunnit delaktighet i kassan med hela detta värde, får en personlig ansvarighet å minst 20,000 kronor. Härtill kommer en uttaxeringsrisk på högst 1,000 kronor per år. Örn det sålunda måste medgivas, att ansvarigheten i och för sig är alltför betungande, bör å andra sidan framhållas, att det säkerhetsunderlag för kassans förbindelser, som den ömsesidiga ansvarigheten är avsedd att utgöra, ingalunda är av sådant värde, som siffrorna i och för sig skulle göra antagligt. Det kan nämligen knappast förutsättas, att jordbrukarna annat än i rena undantagsfall äro i sådant ekonomiskt läge, att ansvarigheten gentemot jordbrukskassan skulle i sin helhet eller ens till större delen kunna realiseras. Av denna orsak torde, som jordbruksutredningen också framhållit, den nu gällande höga personliga ansvarigheten knappast vara ägnad att öka förtroendet för kreditorganisationen, varken då det gäller inlåning från allmänheten eller upplåning av kapital på annan väg.

Av nu angivna skäl är jag, i likhet med jordbruksutredningen, av den uppfattningen, att en sänkning av den personliga ansvarigheten är motiverad icke blott med hänsyn till angelägenheten utav att vinna ökad tillslutning till kasserörelsen utan även ur den synpunkten, att det formellt fastställda säkerhetsunderlaget hos kasseorganisationen därigenom skulle komma att bättre motsvara vad som i verkligheten kan realiseras i de fall, då den personliga ansvarigheten kan behöva tagas i anspråk för fullgörande av kassans förbindelser.

Emellertid kan jag i likhet med vissa av de hörda myndigheterna och institutionerna icke tillråda, att en sänkning av ansvarigheten vidtages i sådan omfattning, som av jordbruksutredningen förordats. För min del tillstyrker jag, att kassemedlemmarnas personliga ansvarighet bestämmes till det dribbla i jämförelse med vad som föreslagits i betänkandet eller till 50 kronor per andel. Enligt min mening skulle en bestämmelse av dylik innebörd icke vara ägnad att avhålla från anslutning till kasserörelsen samtidigt som därigenom skulle erhållas ett sannolikt i stor utsträckning realiserbart säkerhetsunderlag av tillräckligt värde för att göra organisationen såsom sådan fullt kreditvärdig.

Gentemot den invändningen, att en sänkning av medlemmarnas personliga ansvarighet skulle, även med den av mig föreslagna begränsningen, innebära ett försvagande av kasseorganisationens soliditet, torde böra hänvisas till, att denna åtgärd är avsedd att uppvägas av den ekonomiska konsolidering inom kreditorganisationen själv, som skulle följa av den i sådant hänseende föreslagna insatsökningen och fonderingen. Principiellt

103 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

måste den till grund liärför liggande tankegången anses riktig och sund, den nämligen att det skall vara på kasseorganisationens egna ekonomiska tillgångar som förtroendet till rörelsen i första hand hör kunna baseras. Medgivas må visserligen, att fonderingen icke sker med ens. Såsom förhållandena ligga till kommer det säkerligen att taga relativt lång tid, innan rörelsens ekonomiska konsolidering kan betecknas som tillfredsställande. Men det första steget i denna riktning måste någon gång tagas, örn något resultat överhuvud skall kunna uppnås. Örn kasserörelsen skötes på ett rationellt och riktigt sätt, synes anledning icke finnas till att misströsta örn, att den i det långa loppet skall kunna uppnå en egen inneboende ekonomisk styrka av tillfredsställande mått.

Särskilt med hänsyn till att kasserörelsens ekonomiska konsolidering är en fråga på lång sikt, synes mig icke tillrådligt att redan nn gå in för en sänkning av uttaxeringen såsom av jordhruksutredningen föreslagits. Jag förordrar därför, att kassornas rätt till uttaxering må tillsvidare bibehållas vid nu gällande maximum av 10 kronor per år och andel. För att i någon mån uppväga olägenheterna av en dylik uttaxeringsrisk synes mig däremot den av jordbruksutredningen föreslagna ordningen för uttaxeringens tillgripande höra godtagas, nämligen att uttaxering skall få äga rum allenast i mån som kassans reservfond icke förslår till täckande av uppkommen förlust.

Jag har redan i det föregående angivit, att en viss del av insatsbeloppen enligt jordbruksutredningens förslag skulle överföras till kasseorganisationens fonder. Av insatserna skulle sålunda 20 procent gå till jordbrukskassans reservfond och 10 procent, utgörande jordbrukskassans insats i centralkassan, skulle i sin helhet överföras till sistnämnda kassas reservfond, av jordhruksutredningen benämnd säkerhetsfond.

Vidare har jordhruksutredningen föreslagit, att minst 75 procent av årsvinsten, till den del den ej åtgår till täckande av förlust från föregående år, skall överföras till jordbrukskassans reservfond, intill dess fonden uppnått 20 procent av sammanlagda beloppet av kassemedlemmarnas lånemaxima. Då en fondering av dylik storlek uppnåtts, skulle det ankomma på jordbrukskassan själv att bestämma, i vad mån den andel av årsvinsten, som avsättes till reservfonden, må understiga 75 procent. Örn fonden skulle nedgå under nyssnämnda minimum, skulle avsättning ånyo vidtaga med minst 75 procent av årsöverskottet, till dess minimibeloppet åter uppnåtts.

Vid sina överläggningar i denna fråga har jordhruksutredningen haft under behandling, huruvida icke den ekonomiska konsolideringen borde påskyndas genom ett stadgande om obligatoriskt räntepålägg på alla utlämnade lån, avsett för fondering. Emellertid har utredningen icke fullföljt detta uppslag med hänsyn till de med en sådan anordning förenade praktiska svårigheterna. Det förutsättes emellertid som självfallet, att

Fondering (§44 tredje stycket, §47.)

Jordbruks-

utredningen.

Departements-

chefen.

TJtlånxngen <§ 49).

Jordbruksut-

redningen.

Remiss-

yttranden.

Departements-

chefen.

104 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

kreditorganisationens räntepolitik även utan ett sådant stadgande må så bedrivas, att tillräcklig marginal erhålles för en nöjaktig fondbildning.

Mot nu återgivna förslag till stadganden rörande jordbrukskassornas fondbildning hava inga erinringar blivit gjorda i de inkomna yttrandena.. Även för egen del finner jag förslaget i denna del välbetänkt.

Jordbruksutredningens förslag beträffande jordbrukskassas utlåningsverksamhet innebär en förenkling i bestämmelserna och avser att åstadkomma större rörelsefrihet för kassorna. Den i gällande föreskrifter förekommande uppräkningen av vissa låneändamål, för vilka lån företrädesvis skall lämnas, har sålunda slopats. Likaså har ur förslaget uteslutits föreskrifterna örn särskilda slag av krediter för vissa speciella låneändamål.

Vad beträffar det högsta lånebelopp, som må av jordbrukskassa självständigt utlämnas till en och samma låntagare, vilket belopp enligt gällande bestämmelser är fastställt till 10,000 kronor, innefattar förslaget den förändringen, att det skulle tillkomma centralkassorna att bestämma, intill vilket belopp respektive kassor inom distriktet skulle få utlämna lån utan medgivande av centralkassans styrelse. Jag tillåter mig beträffande de närmare detaljerna i förslaget hänvisa till betänkandet sid. 50—51.

Mot de föreslagna bestämmelserna rörande utlåningsverksamheten hava centralkassorna för jordbrukskredit med instämmande av Överståthållarämbetet riktat den anmärkningen, att jordbrukskassornas växelkreditgivning icke äger formen av växeldiskontering utan snarare av förmedling av växellån, varför bestämmelsens ordalydelse borde ändras i överensstämmelse härmed. — Mot bestämmelsen örn växelkreditens begränsning till nio månader i en följd för ett och samma ändamål göres av centralkassorna den erinran, att efterlevnaden av en sådan föreskrift, som återfinnes även i nu gällande författning, ofta är svårt och rent av omöjligt att kontrollera. Det föreslås, att bestämmelsen må utgå ur förslaget. Överståthållarämbetet anser, att formuleringen må så ändras, att bestämmelsen ifråga icke göres ovillkorlig.

De av jordbruksutredningen föreslagna bestämmelserna rörande utlåningen synas mig innebära en förbättring i jämförelse med de nu gällande, som otvivelaktigt medfört en alltför snäv begränsning av kreditorganens rörelsefrihet. Jag tillstyrker alltså, att förslaget i denna del godtages, därvid hänsyn dock torde böra tagas till den av centralkassorna framförda erinran mot formuleringen i ovan angivet avseende. Vad beträffar växelkreditens begränsning till nio månader, då det gäller ett och samma låneändamål, synes det ligga i öppen dag, att en sådan bestämmelse skall vara svår att i praktiken efterleva. Jag ansluter mig därför till centralkassornas uppfattning, att stadgandet ifråga bör ur förslaget utgå.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268. 105

I sitt förslag har jordbruksutredningen bibehållit ett lånemaximum å 200 kronor per andel — motsvarande 40 procent av delaktighetsunderlaget — varvid dock bör, såsom jag i annat sammanhang framhållit, bemärkas, att utlåningsmöjligheterna till en och samma låntagare i realiteten skulle enligt förslaget komma att ökas genom den av utredningen förordade utvidgningen av delaktighetsunderlaget till att omfatta även fastighetens skogsvärde samt tomt- och industrivärde. Jordbruksutredningen konstaterar i sitt betänkande, att utlåningsmöjligheterna enligt nu gällande bestämmelser, örn hänsyn tages till den föreliggande möjligheten att utöver lånemaximum utlämna lån mot inteckning inom 60 procent av fastighetens jordbruksvärde, sträcka sig så långt som till ett belopp, motsvarande hela detta värde. Rörande denna fråga har jordbruksutredningen uttalat följande:

Det kan icke förnekas, att en kredit upp till sådan storlek i förhållande till värdet av jordbrukarens fasta egendom kan synas hög. Jordbruksutredningen har också haft ingående överläggningar örn, huruvida det kan anses tillrådligt att bibehålla ett lånemaximum av sådan storlek. Emellertid måste tagas i betraktande, att det härvid icke gäller enbart jordbrukarens sekundära fastighetskredit. Till det hypoteksvärde, som fastigheten må hava utöver 60 procent av fastighetens taxeringsvärde, vilket värde enligt jordbruksutredningens förslag som regel skulle utgöra delaktighetsunderlag för anslutning till jordbrukskassa, måste läggas den säkerhet, som låntagaren har att bjuda i levande och döda inventarier samt hans personliga kreditvärdighet i övrigt med eller utan borgensförstärkning. Med hänsyn härtill och då ju här är fråga örn jordbrukets driftskredit i allmänhet, har jordbruksutredningen för sin del funnit sig kunna förorda bibehållande av 200 kronor per andel såsom lånemaximum.

Beträffande säkerheterna för av jordbrukskassorna beviljad kredit framhåller jordbruksutredningen, att man från början synes hava tänkt sig, att inga särskilda säkerheter skulle ifrågakomma, i det man utgick ifrån den ömsesidiga personliga ansvarigheten såsom tillfredsställande grund för kreditgivningen samt från den för hela den kooperativa kreditrörelsen grundläggande principen, att de lokala kreditföreningarna skola vara av så begränsad storlek, att medlemmarna äga personlig kännedom örn varandras ekonomiska förhållanden och kreditvärdighet. I fortsättningen konstaterar jordbruksutredningen emellertid, att denna grundtanke i den kooperativa kreditgivningen icke upprätthållits i vårt lands jordbrukskasserörelse. Med hänsyn till den reia tivt begränsade personliga ansvarighet, som finnes föreskriven, kun de det enligt utredningens mening också ifrågasättas, örn en dylik grund sats överhuvud kan anses försvarlig. Från centralkassornas representanter hade i varje fall blivit framhållet såsom nödvändigt, att kreditgivningen baseras på att nöjaktig säkerhet ställes vid utlämnande av lån. Jordbruksutredningen har också för sin del kommit till den övertygelsen, att den kooperativa kreditgivningen måste, därest densamma skall kunna

Lånemaximum och säkerheter (§ 49 tredje stycket, § 50).

Jordbruksut-

redningen.

106 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Remiss-

yttranden.

växa ut i önskvärd omfattning, skötas på ett i detta hänseende betryggande sätt. Några allmänna riktlinjer för säkerheternas beskaffenhet kunde visserligen icke angivas, men med hänsyn till den kooperativa kreditorganisationens utformning och den kraftigare ledning av kasserörelsen i allmänhet, som föreslagits av jordbruksutredningen, borde man kunna förvänta, att erforderlig försiktighet bleve iakttagen, då det gäller prövning av erbjuden säkerhet. Utredningen förutsatte också, att anordningar träffades, som medföra tillräcklig trygghet i avseende å den erforderliga formella granskningen av låne- och säkerhetshandlingarna.

För att en kreditgivning upp till 200 kronor per andel skall kunna möjliggöras och utvecklas i sund riktning borde emellertid enligt jordbruksutredningens mening tagas under allvarligt övervägande, huruvida icke ytterligare möjligheter borde beredas till realsäkerhet för utlämnade lån. Särskilt i syfte att underlätta den kooperativa kreditgivningen upp till den gräns, som utgör lånemaximum, och att samtidigt söka åstadkomma sundare förhållanden i kredithänseende i allmänhet på landsbygden, har jordbruksutredningen därvid upptagit tanken på en särskild lagstiftning angående hypotisering av jordbrukares levande och döda inventarier. Örn tillgång funnes till ett inventariehypotek, skulle kunna gälla som en allmän norm för kreditgivningen åt självägande jordbrukare, att vid utlåning till en och samma låntagare av större belopp per andel, exempelvis då utlåningen överstiger hälften av lånemaximum, skulle — åtminstone då låntagaren är delaktig i kassan med större delen av fastighetens taxeringsvärde -— såsom villkor krävas, att säkerhet ställdes jämväl i form av inteckning i låntagarens levande och döda inventarier. För arrendatorernas vidkommande syntes sådan säkerhet som regel böra ställas för erhållande av lån överhuvudtaget från jordbrukskassan.

För de erinringar, som framställts mot förslaget örn delaktighetsunderlagets utvidgning, har jag i det föregående lämnat en redogörelse. Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har också uttalat betänkligheter mot att lånemaximum skulle bibehållas vid nu gällande nivå. Men då kreditgivningen måste baseras på individuell prövning har utskottet icke velat avstyrka förslaget i annat hänseende än vad angår tomt- och industrivärdets inbegripande i delaktighetsunderlaget.

Bank- och fondinspektionen har berört frågan örn kravet på säkerheter och har därvid uttalat följande.

I § 49 stadgas, att för kredit hos jordbrukskassa skall ställas säkerhet, som av kassans styrelse godkännes. Några allmänna riktlinjer för prövning av säkerhetens beskaffenhet har utredningen icke ansett sig kunna angiva, men det antydes, att från centralkassornas sida gjorts gällande, att kreditgivningen borde baseras på »nöjaktig» säkerhet. I § 5 av förslaget till förordning angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar antaga andra ekonomiska föreningar än jordbruks-

107 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

kassor föreskrives åter, att kredit till dylik förening icke må beviljas annat än mot »fullgod» säkerhet. För båda dessa fall bör enligt inspektionens mening samma fordran ställas på säkerhetens kvalitet, och då man måste utgå ifrån, att säkerheten objektivt sett skall betrygga kreditens återbetalande, synes bestämmelsen böra angiva, att säkerheten skall av vederbörande styrelse hava prövats betryggande. En liknande ändring synes böra ske i § 9, där jordbrukskreditkassans styrelse enligt förslaget skulle åläggas att tillse, att för den kredit, som av kassan lämnas, »erforderlig» säkerhet finnes.

I likhet med jordbruksutredningen anser jag tveksamt, huruvida ett så Departementshögt lånemaximum som det nu gällande lämpligen bör bibehållas. Min chefen, tvekan ökas ytterligare därigenom, att en av de faktorer, som påtagligen övat inflytande vid utredningens ställningstagande till dessa spörsmål, icke kan av mig i detta sammanhang åberopas. Jag åsyftar därvid den möjlighet till hypotisering av jordbrukarens inventarier, som enligt jordbruksutredningens förslag skulle tillskapas i samband med reformerna beträffande jordbrukskasseväsendet. Inledningsvis har jag anmält, att beredningen av förslaget örn inventarieinteckningen, över vilket lagrådets yttrande torde böra inhämtas, icke torde medhinnas i sådan tid, att förslaget ifråga kan underställas nu pågående riksdag. Vid sådant förhållande och då en av jordbruksutredningen avsedd mobilisering av låntagarens hela hypotekskapacitet sålunda icke kan på dylikt sätt i förekommande fall åstadkommas, kunde synas motiverat att taga under övervägande, huruvida icke maximigränsen för kreditgivningen borde sättas något lägre än som nu gäller, i syfte att förebygga alltför riskfyllda krediter.

Emellertid har jag icke ansett mig kunna tillstyrka, att en dylik inskränkning i kreditmöjligheterna nu vidtages. Avgörande därvidlag har främst varit den omständigheten, som jag redan förut i annat sammanhang haft tillfälle betona, att lånemaximum icke bör sättas lika med lånerätt och att de kreditgivande organen äga befogenhet att inom den fastställda gränsen fritt bestämma kreditens storlek under hänsyntagande till erbjudna säkerheter och andra på frågan inverkande omständigheter. Beaktas må också, att ett lånemaximum av sådan höjd, som här är ifråga, redan nu finnes gällande, utan att några missbruk i kreditgivningen, så vitt jag har mig bekant, kunnat i stort sett konstateras. Ytterligare garantier häremot skulle otvivelaktigt vinnas genom den starkare kontroll och ledning av hela jordbrukskasserörelsen, som förutsättes skola komma till stånd genom realiserande av nu föreliggande organisationsförslag. För jordbruket skulle en inskränkning av kreditmöjligheterna av nu åsyftad innebörd otvivelaktigt komma att verka ganska kännbart, vilket skulle vara så mycket mera beklagligt, som syftet med hela det föreliggande reformförslaget med avseende å jordbruks-

Inlåning

(§ 51). Jordbruksut-

redningen.

Remiss-

yttrande.

108 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

kasserörelsen ju är att bereda jordbruket mera gynnsamma möjligheter att tillgodose sitt behov av driftskredit.

Vad jag nu anfört torde emellertid icke böra fattas så, att ett bibehållande av lånemaximum vid den angivna höjden skulle få tagas till intäkt för en mera riskfylld kreditgivning upp emot den för utlåningen gällande maximigränsen. Tvärtom förutsätter jag, att vid kassornas kreditgivning liksom hittills fullt sunda principer iakttagas. Men det bör bemärkas, att en begränsning av utlåningsmöjligheterna genom minskning av lånemaximum skulle lägga hinder i vägen för en högre kreditgivning i särskilda fall även till sådana jordbrukare, till vilkas soliditet vederbörande jordbrukskassa anser sig kunna hysa fullt förtroende. En dylik eventualitet står uppenbarligen icke i överensstämmelse med utgångspunkterna för det förslag till kreditfrågans ordnande, som jag nu underställer Kungl. Majit.

Även örn jag sålunda anser mig böra tillstyrka bibehållande av nu gällande lånemaximum, torde enligt min mening dock viss särskild garanti böra tillskapas till förhindrande i möjligaste mån av alltför riskfyllda toppkrediter. Nu åsyftade garanti synes lämpligen böra bestå däri, att kredit icke må — oavsett lån mot säkerhet av fastighetsinteckning inom 60 procent av fastighetens taxerade jordbruksvärde — av jordbrukskassa beviljas medlem till högre belopp än som motsvarar högst halva lånemaximum, med mindre medgivande till ytterligare kreditgivning åt medlemmen i fråga lämnats av styrelsen för vederbörande centralkassa.

Vad beträffar säkerheterna för lånen delar jag den uppfattning därom, som kommit till uttryck i jordbruksutredningens betänkande. Även enligt min mening måste sålunda den kooperativa kreditgivningen skötas på ett i detta hänseende betryggande sätt. I likhet med jordbruksutredningen är jag emellertid av den uppfattningen, att några allmänna riktlinjer för beskaffenheten av de säkerheter, som må godkännas, icke kunna på förhand angivas. Vad angår de av bank- och fondinspektionen framförda erinringarna i nu förevarande hänseende har jag tagit desamma i betraktande vid den av mig företagna överarbetningen av jordbruksutredningens förslag till författning i ämnet.

Enligt jordbruksutredningens förslag skulle den jordbrukskassa nu tillkommande rätten till inlåning från dess medlemmar och från medlemmarna i till kassan anslutna ekonomiska föreningar upphävas. Inlåningen. skulle i stället koncentreras hos centralkassorna, Vilka därvid tänkts skola anlita de lokala kassorna såsom ortsombud. Beträffande motiveringen härför tillåter jag mig hänvisa till betänkandet sid. 53.

Kalmar läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser, i motsats till jordbruksutredningen, att de lokala kassornas inlåningsrätt bör bibehållas. Möjligheten att medelst inlåning av en orts sparmedel tillgodose

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268. 109

samma orts lånebehov har synts utskottet så enkel och naturlig, att utskottet ansett sig starkt höra framhålla önskvärdheten utav att den ifrågavarande irilåningsrätten bibehålies.

I likhet med jordbruksutredningen anser jag, att några mera betydande kapitaltillskott icke lära kunna erhållas genom den inlåningsrörelse, som bedrives av de lokala kreditkassorna. Å andra sidan måste en sådan rörelse obestridligen medföra avsevärt ökade förvaltningskostnader. Jag tillstyrker därför jordbruksutredningens ifrågavarande förslag. Den nuvarande inlåningen hos lokalkassorna bör i väsentlig mån kunna överföras till centralkassorna.

Jag övergår nu till de föreslagna ändringarna i de för centralkassorna gällande bestämmelserna.

Som framgår av jordbruksutredningens betänkande (sid. 54—55) har utredningen haft till behandling, huruvida icke centralkassorna borde, då ett spetsorgan för jordbrukskasserörelsen bleve inrättat, lämpligen ombildas till i juridiskt hänseende osjälvständiga distriktsfilialer under centralorganet. Utredningen har emellertid för sin del kommit til den slutsatsen, att centralkassorna böra bibehållas i huvudsakligen oförändrad form. Som skäl härför åberopas bland annat risken för att intresset för kreditorganisationen eljest kunde befaras slappna ute i bygderna samt för en avtrubbning av ansvarskänslan både i fråga örn medelförvaltningen och ut låningen. Vidare framhålles bland annat, att distriktsorganen inom jord brukets speciella kreditorganisation på grund av konkurrensen örn inlåningen måste för att kunna draga till sig sparkapitalet vara så beskaffade, att de i lika hög grad som andra penninginrättningar av bygdekaraktär bliva ett uttryck för orts- och bygdeintressena.

Lantbruksstyrelsen ifrågasätter, örn icke den av jordbruksutredningen framkastade tanken att låta centralkassorna ombildas till mera osjälvständiga distriktsfilialer vore värd att realisera, och anför därom vidare:

Erfarenheten från lantmännens hittillsvarande största kooperativa verksamhetsområde, synes giva vid handen, att de tre självständiga leden innebära vissa olägenheter, som kunna bliva ödesdigra för hela rörelsen. Även med de säkerhetsåtgärder i form av inflytande från den högre institutionens sida på den eller de lägre, som förslaget upptager, kan det icke undvikas, att såväl ledningen som kontrollen inom rörelsen under de föreslagna formerna måste bliva mera famlande och osäker, än om mellanledet, centralkassorna, vore endast ett organ för jordbrukskreditkassan. Att administrationen genom ifrågavarande förenkling skulle kunna avsevärt förbilligas, synes lantbruksstyrelsen ligga i öppen dag. Enbart det förhållandet, att föreståndaren för ett avdelningskontor alltid kan avlönas lägre än direktören vid en i viss mån självständig centralkassa, synes lantbruksstyrelsen tala härför. Enligt lantbruksstyrelsens förmenande iir det emellertid icke endast i fråga örn chefsposterna, en överorganisation kan bliva följden av det föreslagna självständiga mellanledet i rörelsen.

i>epartements-

chefen.

Central-

kassorna.

: Centralkassornas ställning i allmänhet.

Jordbruksut-

redningen.

Remiss-

yttranden.

Departements-

chefen.

Centralkassorvas distrikt (§ 18).

110 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Även övriga omkostnader stegras lättare här än vid ett lokalt avdelningskontor. Lantbruksstyrelsen styrkes i denna uppfattning av det förhållandet, att jordbruksutredningen själv ansett sig böra beräkna förvaltningskostnaderna vid varje centralkassa lika höga som vid jordbrukskreditkassan. Lantbruksstyrelsen har vid sitt ställningstagande på denna punkt icke förbisett, vad jordbruksutredningen anfört såsom skäl för bibehållande av den nuvarande organisationen med till formen självständiga centralkassor. Det synes lantbruksstyrelsen dock, som örn utredningen något överskattat centralkassornas betydelse för upprätthållande av intresset ute i bygderna och för bibehållande av ansvarskänslan inom jordbrukskassorna. Förefintligheten av dessa senare, i stort sett ganska självständiga sammanslutningar bland lantmännenen borde enligt lantbruksstyrelsens förmenande ur anförda synpunkter göra betydelsen av centralkassorna så liten, att de icke böra få stå hindrande i vägen för en ur administrativ och framför allt ekonomisk synpunkt ändamålsenligare organisation.

Statskontoret har icke kunnat känna sig övertygat örn att icke vissa förenklingar i kreditorganisationen skulle kunna genomföras och ifrågasätter för sin del, huruvida icke, örn ett nytt centralorgan inrättas, de nuvarande centralkassorna kunde ombildas så, att de ensamt komme att utgöra underavdelningar under det centrala penninginstitutet och jordbrukskassorna därigenom kunde upphöra.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser jordbruksutredningens skäl mot centralkassornas ombildande till distriktsfilialer icke vara övertygande.

I motsats till lantbruksstyrelsen och länsstyrelsen i Västernorrlands län kan jag icke finna annat än att de av jordbruksutredningen anförda synpunkterna utgöra vägande skäl för att bibehålla centralkassorna i deras nuvarande ställning. Så vitt jag kan bedöma, kommer tillvaron av självständiga och av jordbrukarna själva ledda och kontrollerade distriktsorgan att utgöra ett synnerligen värdefullt led i kreditorganisationen för ernående av erforderlig stadga hos densamma. Det bör nämligen icke förbises, att de lokala organen — jordbrukskassorna — på grund av sitt i allmänhet ringa medlemsantal och relativt begränsade verksamhetsområde knappast kunna anses utgöra ett tillräckligt homogent underlag för bildande av det för hela riket gemensamma centralorganet. Förbises må icke heller, att centralkassornas ombildande till distriktsfilialer under ett centralt penninginstitut skulle kunna i väsentlig mån förrycka kasserörelsens kooperativa karaktär, vars vidmakthållande synes mig vara av största betydelse. Jag förordar därför att centralkassorna bibehållas i huvudsakligen oförändrad form.

Jordbruksutredningen har ansett den nu gällande bestämmelsen örn centralkassornas verksamhetsområden, enligt vilken ett kassedistrikt skulle kunna omfatta ända till sex län, icke vara tillfredsställande. De

lil

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

nuvarande centralkassorna, som omfatta alltför stora verksamhetsområ den, borde uppdelas och för nytillkommande centralkassor borde distrikten göras väsentligt mindre. Bestämmanderätten rörande distriktsindelningen bör enligt utredningens mening tillkomma det för kasserörelsen gemensamma centralorganet.

Mot vad jordbruksutredningen sålunda föreslagit hava inga erinringar framställts i de inkomna yttrandena. Icke heller för egen del har jag någon invändning att göra däremot.

I de nu gällande bestämmelserna örn medlemskap i centralkassa skulle enligt jordbruksutredningens förslag vissa jämkningar företagas, vilka delvis betingas av på andra punkter i bestämmelserna vidtagna ändringar. Då insatserna i centralkassan helt skulle överföras till kassans säkerhetsfond, kunna villkoren för centralkassas godkännande sålunda icke innehålla bestämmelse örn visst minsta insatskapital. Utredningen föreslår i stället, att detta villkor hänföres till sammanlagda insatsbeloppet. Då insatsen enligt förslaget skulle minskas, föreslås, att insatsbeloppets minimum för vinnande av godkännande i kassan från det allmännas sida sänkes från nu stadgade 6,000 kronor till 3,000 kronor.

Enligt § 5 i gällande kungörelse angående jordbrukskassor skall jordbrukskassa vara tillförbunden att, därest centralkassa för jordbrukskredit finnes bildad eller bildas för det län, där kassans styrelse har sitt säte, iakttaga vad på jordbrukskassan ankommer för vinnande av inträde i centralkassan. Bestämmelsen förutsätter tydligen, att fristående jordbrukskassor kunna finnas, nämligen i sådana trakter, som icke tillhöra någon centralkassas verksamhetsområde. För närvarande finnes en sådan kassa, nämligen på Gotland. Då någon som helst påföljd icke stadgats för uraktlåtenhet hos jordbrukskassa att ingå i centralkassa, kan dessutom inträffa, att fristående kassor existera även inom centralkassornas distrikt. En sådan kassa finnes för närvarande, nämligen inom Gävleborgs län. För vinnande av erforderlig enhetlighet i och kontroll över kasserörelsen har jordbruksutredningen nu föreslagit obligatorisk förpliktelse för jordbrukskassa att ingå i distriktets centralkassa. Om sådan kassa icke funnes bildad för det län, där jordbrukskassans styrelse har sitt säte, skulle kassan vara skyldig att efter anvisning av svenska jordbrukskreditkassan söka anslutning till närbelägen centralkassa. Som korrektiv mot försummelse i nu berörda hänseende föreslås stadgande örn att. därest jordbrukskassa icke inom sex månader efter godkännandet vunnit anslutning till centralkassa, godkännandet skall vara förfallet. Bestämmelse härom innehålles i författningsförslagets § 39.

Gentemot nu anförda förslag har i de inkomna yttrandena framställts erinran allenast så till vida som centralkassorna för jordbrukskredit, med

Jordbruksut-

redningen.

Departements-

chefen.

Medlemmar (§§ 19-20).

Jordbruksut-

redningen.

Remiss-

yttranden.

Departements-

chefen.

Insatser (§ 31).

Jordbruksut-

redningen.

Departements-

chefen.

112 Kungl. Majlis proposition Nr 268.

vilka länsstyrelsen i Malmöhus lön i förevarande hänseende instämt, anse, att det för vinnande av godkännande stadgade minimum för insatsbeloppet borde sänkas till 1,500 kronor. Som skäl härför anföres svårigheten att vid bildandet av jordbrukskassor omedelbart få så hög insatsteckning, att det sammanlagda beloppet av kassornas insatser i centralkassan uppgår till 3,000 kronor. Även Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser ifrågavarande minimibelopp böra avsevärt sänkas.

Mot jordbruksutredningens förslag på denna punkt synes intet vara att erinra utom i vad gäller den i vissa yttranden framförda anmärkningen beträffande det för insatsernas sammanlagda belopp föreslagna minimum. Därutinnan delar jag centralkassornas uppfattning, särskilt som genom en avprutning på kraven i detta hänseende större möjligheter skulle skapas för organisationens utbyggnad inom rimlig tid. Att centralkassorna genom en sådan ändring skulle kunna bliva av mindre omslutning synes mig stå väl överens med den av jordbruksutredningen hävdade uppfattningen, att dessa kassor borde tilldelas jämförelsevis begränsade verksamhetsområden.

Vad angår medlemskap i centralkassa för andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor, torde jag få upptaga frågan därom till särskild behandling i det följande.

Enligt jordbruksutredningens mening borde för åstadkommande av större enkelhet och reda i organisationen jordbrukskassornas insats i centralkassa lämpligen ordnas så, att den sättes i viss proportion till den insats, som de enskilda kassemedlemmarna lia att betala till jordbrukskassan. Sistnämnda insats bar föreslagits skola utgöra minst fem kronor per andel. Härav borde en tiondel användas som jordbrukskassans insats i centralkassan. Dessa insatser skulle, som redan tidigare angivits, oavkortade överföras till en särskild fond, förslagsvis benämnd centralkassans säkerhetsfond, och skulle alltså icke kunna av jordbrukskassan återbekommas. Någon utdelning därå skulle icke ifrågakomma. För åstadkommande av reda och enkelhet borde emellertid med avseende å insatsernas inbetalning lämpligen stadgas, att en insats å tio kronor skulle erläggas till centralkassan för varje fullt tal av tjugo i jordbrukskassan tecknade andelar. — Enligt nu gällande bestämmelse skall såsom minimum för jordbrukskassans insats i centralkassa gälla ett belopp av 500 kronor. Något sådant minimibelopp för insatsen har jordbruksutredningen icke ansett erforderligt.

Jordbruksutredningens ifrågavarande förslag angående ordnande av jordbrukskassornas insats i centralkassan samt angående insatsbeloppens disponerande synes mig i sak välbetänkt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

113 Enligt § 7 i gällande kungörelse om centralkassor må ansluten jord- Ansvarighet brukskassas ansvarighet för centralkassans förbindelse icke bestämmas °(§§ta2^23). lägre än till ett belopp motsvarande trettio gånger det sammanlagda in- ,Tonibruksutsatsbelopp, med vilket jordbrukskassan ingått i centralkassan. Då insats- redningen, beloppets minimum utgör 500 kronor innebär detta en minsta ansvarighet av 15,000 kronor. Ä andra sidan får jordbrukskassa icke ingå med så många insatser, att ansvarigheten blir högre än fyra femtedelar, d. v. s.

80 procent av medlemmarnas lånemaximum. Då lånemaximum är 200 kronor per andel, följer härav, att ansvarighetens högsta gräns motsvarar 160 kronor per andel. Detta står i överensstämmelse med vad som i § 12 i samma kungörelse finnes stadgat beträffande jordbrukskassas lånemaximum, som jämväl är bestämt till 80 procent av de enskilda kassemedlemmarnas sammanlagda lånemaxima.

Jordbruksutredningen har nu, i anslutning till jämkningen nedåt i de enskilda kassemedlemmarnas ansvarighet för jordbrukskassas förbindelser, ansett nödvändigt, att även jordbrukskassornas ansvarighet för centralkassornas förbindelser undergår motsvarande sänkning. Utredningen har därvid ansett skäl tala för att sistnämnda ansvarighet, i motsvarighet till vad som nu gäller, bleve fastställd något lägre än som skulle svara mot jordbrukskassans på medlemmarnas personliga ansvarighet grundade ansvarskapacitet. Emellertid har utredningen icke ansett sig böra gå in härför och som skäl därför anfört dels att jordbrukskassas lånemaximum enligt förslaget skulle —- såsom nedan angives — motsvara hela summan av de enskilda kassemedlemmarnas sammanlagda lånemaxima, dels att då jordbrukskassornas ansvarighet för centralkassornas förbindelser utgör ett väsentligt säkerhetsunderlag för centralkassornas inlåningsverksamhet, detta underlag icke borde minskas mera än som av förhållandena oundgängligen påkallas. Jordbruksutredningen föreslår alltså, att jordbrukskassa skall ansvara för centralkassans förbindelser med samma belopp för varje i jordbrukskassan tecknad andel som utgör den enskilde kassemedlemmens ansvarighet för lokalkassans förbindelser.

Beträffande uttaxeringen har jordbruksutredningen icke föreslagit någon ändring i ordalydelsen av därom meddelade anvisningar i gällande normalstadgar, vilka som årligt maximum för uttaxeringen angiva tre procent av jordbrukskassans ansvarighet för centralkassans förbindelser.

Till den princip, som ligger till grund för jordbruksutredningens för- Departementsslag på denna punkt, anser jag mig kunna uttala min anslutning. Enligt »hofen. denna princip skulle alltså jordbrukskassorna vara ömsesidigt ansvariga för centralkassans förbindelser med så stort belopp, som motsvarar de till jordbrukskassorna anslutna medlemmarnas sammanlagda ansvarighet för dessa kassors förbindelser. Emellertid torde jag i detta sammanhang få erinra, att jag icke ansett mig kunna godtaga en så kraftig sänkning av sist nämnda ansvarighet, som av jordbruksutredningen föreslagits. Örn, såsom

Bihang lil! riksdagens protokoll 191'10. 1 sami. 281 haft. (Nr 268.)

H

114 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Fondering (§§ 24-25).

Jordbruksut-

redningen.

Dag föreslagit, denna ansvarighet bestämmes till 50 kronor per andel, skulle alltså med tillämpning av jordbruksut red ningens av mig nu förordade princip för jordbrukskassornas ansvarighet för centralkassornas förbindelser säkerhetsunderlaget i centralkassorna fördubblas i jämförelse med vad jordbruksutredningen föreslagit. Jag anser mig så mycket hellre böra förorda detta som det i ett par yttranden blivit framhållet, att den av utredningen föreslagna minskningen i centralkassornas säkerbetsunderlag otvivelaktigt kunde befaras inverka menligt på dessa kassors inlåningsmöjligheter. Med den av mig förordade böjningen av kassemedlemmens ansvarighet för jordbrukskasssans förbindelser med därav följande ökat säkerhetsunderlag i centralkassorna torde antydda betänkligheter med avseende å sistnämnda kassors inlåning kunna anses undanröjda.

Mot jordbruksutredningens förslag i fråga örn uttaxeringen har jag intet att erinra.

Enligt jordbruksutredningens förslag skulle hos centralkassa endast finnas en obligatorisk fond, benämnd säkerhetsfonden. Till denna skulle avsättas dels insatsbeloppen i deras helhet, dels hela den behållna årsvinsten sedan avdrag skett för täckande av möjligen förefintlig brist från föregående år. Då säkerhetsfonden uppnått ett belopp, motsvarande tio procent av kassans utlåning vid utgången av senast förflutna räkenskapsåret jämte hälften av insättarnas behållning vid samma tidpunkt, skulle det ankomma på centralkassan att bestämma, i vad mån någon del av årsvinsten borde för annat ändamål disponeras. Utan hinder av detta stadgande skulle av årsvinsten efter beslut å föreningsstämma kunna till medlemmarna återgäldas belopp, som under något föregående år å dem uttaxerats till täckande av förlust.

Syftet med den nn ifrågavarande säkerhetsfonden skulle givetvis i första hand vara att därmed skulle kunna täckas eventuellt uppkommande förluster för centralkassorna själva. Härvidlag har jordbruksutredningen tänkt sig, att fonden skulle tagas i anspråk, innan möjligheten till uttaxering skulle få tillgripas. Men säkerhetsfonden skulle enligt utredningens förslag också kimna tagas i anspråk för att helt eller delvis täcka förlust, som uppkommit för till centralkassan ansluten jordbrukskassa, för den händelse förlusten icke skäligen kunnat läggas jordbrukskassans styrelse till last. Bestämmelse härom återfinnes i förslaget § 25. Nu avsedda möjlighet skulle innebära, att en centralkassans fordran på jordbrukskassan, som motsvarar den för sistnämnda kassa uppkomna förlusten, skulle kunna avskrivas, utan att centralkassan dessförinnan begagnat sig av tillgängliga remedier för gäldens indrivande t. ex. genom jordbrukskassans försättande i konkurs i och för uttagande av medlemmarnas personliga ansvarighet. Innan en centralkassans fordran på dylikt sätt efterskänktes, skulle beslutet härom enligt jordbruksutredningens förslag dock hava godkänts av styrelsen för kreditrörelsens centralorgan.

115 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Fullmäktige i riksbanken anse, att förslagets § 25 borde så omarbetas, att jordbrukskassa erhåller mindre möjlighet än den, som den föreslagna lydelsen medgiver, att undgå följderna av oförsiktiga dispositioner. Vidare anse fullmäktige, att säkerhetsfonden icke borde kunna genom en sådan avskrivning nedbringas under ett lämpligt minimum.

För min del anser jag mig kunna förorda jordbruksutredningens förslag oförändrat i nu förevarande punkt. Bankofullmäktiges betänkligheter mot den genom förslaget öppnade möjligheten att i särskilda fall disponera centralkassas säkerhetsfond för täckande av förlust hos jordbrukskassa genom avskrivning av fordran å densamma, synas mig knappast grundade. Särskilt må framhållas, att en dylik åtgärd icke skulle få bringas i verkställighet, med mindre godkännande därtill lämnats av svenska jordbrukskreditkassans styrelse. Det torde också böra påpekas, att den i bestämmelsen avsedda eventualiteten givetvis kommer att bliva sällsynt. Det av mig förordade bibehållandet av gällande maximum för uttaxeringen torde i än högre grad förminska möjligheterna för bestämmelsens tilllämpning. Men att den likväl medtages i en blivande ny författning i ämnet synes mig motiverat därav, att sådana undantagsfall väl kunna tänkas inträffa, då en dylik möjlighet till eftergift i fordringsrätt gentemot en jordbrukskassa kan förhindra en ur alla synpunkter och icke minst för kasserörelsen i dess helhet oläglig konkurs för kassan ifråga.

Jordbruksutredningens förslag innebär på denna punkt i huvudsak den förändringen, att jordbrukskassas lånemaximum skulle höjas från 80 procent av de enskilda kassemedlemmarnas sammanlagda lånemaxima till att motsvara hela detta lånemaximum. Som skäl härför anföres, att då de lokala kassornas inlåningsrätt skulle slopas, dessa ju vore helt hänvisade till centralkassan för erhållande av utlåningsmedel. Vidare innehåller förslaget den nyheten, att centralkassorna skulle i särskilda fall kunna lämna tillfälliga krediter även till kommuner och andra samfälligheter, vilka därigenom lättare skulle föranledas att göra insättningar hos centralkassorna.

Fullmäktige i riksbanken hava framhållit, att utlåning till kommuner och andra samfälligheter icke syntes falla inom rörelsens ram.

Mot jordbruksutredningens förslag rörande lånemaximum har jag intet att erinra. Vad beträffar den föreslagna utvidgningen av utlåningsrätten till att avse även kommuner och andra samfälligheter kan visserligen icke förnekas, att en inlåning från dem lättare skulle kunna vinnas, örn centralkassan vore i stånd att tillhandagå med kredit i förekommande fall. Men då en dylik kreditgivning obestridligen måste anses falla

Remiss-

yttrande.

Departements-

chefen.

Utlåning och lånemaximum (§§ 26-27).

Jordbruksut-

redningen.

Remiss-

yttrande.

Departements-

chefen.

116 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

utom ramen för kasseorganisationens uppgifter, får jag, i likhet med riksbanksfullmäktige, avstyrka förslaget i denna punkt.

Upp- och in- Det för jordbrukskasseorganisationens kreditgivning erforderliga kapiiimng~(§§ ss ]^arl enligt nu gällande bestämmelser tillföras kasserörelsen på huvud- GäUande sakligen tre olika vägar, nämligen dels genom inlåning från kasseorganibestämmeiser. sationens medlemmar, dels genom inlåning från allmänheten, vartill rätt i viss omfattning medgivits centralkassorna, dels ock genom upplåning av medel genom centralkassornas försorg samt växeldiskontering.

Vad inlåningen beträffar får jag till en början erinra, att denna kan äga rum både hos de lokala kassorna och hos centralkassorna. Jordbrukskassorna äga, efter medgivande av länsstyrelsen eller vederbörande centralkassa, rätt till inlåning å sparkasseräkning från sina medlemmar och från medlemmar i till kassan anslutna ekonomiska föreningar. Dessutom må för vissa låneändamål kunna öppnas kreditivräkning eller löpande räkning med kassemedlem.

Centralkassornas inlåningsrätt finnes närmare reglerad dels i gällande kungörelse angående godkännande från det allmännas sida av central kassor för jordbrukskredit, dels i lag den 18 juni 1915 (nr 231) med vissa bestämmelser örn dylika kassor, dels ock i särskilda med stöd av stadgandena i nämnda lag av Kungl. Maj:t lämnade medgivanden för inlåning och i samband därmed utfärdade föreskrifter angående densammas art och omfattning. Enligt nu avsedda bestämmelser kan centralkassa bedriva inlåning från anslutna jordbrukskassor å sparkasseräkning, depositionsräkning, upp- och avskrivningsräkning samt löpande räkning. Från anslutna jordbrukskassors medlemmar kan inlåning ske å sparkasseräkning. Från allmänheten kan inlåning ske å sparkasseräkning samt å depositions och kapitalräkning. Maximibeloppet för en och samma insättares sammanlagda tillgodohavanden å sistnämnda båda slag av räkningar må icke annorledes än genom å kapitalräkning upplupen räntas läggande till å sådan räkning innestående kapital ökas utöver 15,000 kronor.

Vad angår upplåningen av kapital gäller för närvarande, som naturligt är, att centralkassorna var för sig lia att söka kredit hos penninginrättningar av skilda slag, varest kapital på möjligast förmånliga villkor ställes till förfogande. Till underlättande av kapitalanskaffningen för lån mot inteckningar inom 60 procent av fastighets taxerade jordbruksvärde hava centralkassorna gemensamt bildat föreningen Sveriges förenade centralkassor för jordbrukskredit m. b. p. a. Beträffande den upplåning, som kassorna hittills lyckats åstadkomma har jag redan förut lämnat när? mare uppgifter (sid. 49).

Som maximum för centralkassas inlåning gäller summan av de anslutna jordbrukskassornas lånemaxima, ökat med dels så stort belopp, som av centralkassan utlånats till ansluten jordbrukskassa mot säkerhet av inteckning i fast egendom inom 60 procent av fastighetens taxerade jordbruks-

117 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

värde, dels två tredjedelar av det inbetalda insatskapitalet och dels fem gånger beloppet av reservfonden. Centralkassa skall vara skyldig redovisa viss kassareserv i vissa särskilda angivna värdehandlingar eller fordringar.

För centralkassornas upp- och inlåning finnes, som jag förut angivit, viss statsgaranti ställd i form av deposition av statsobligationer hos riksbanken. Efter en år 1928 vidtagen höjning av garantien utgör densamma för närvarande 20 procent av upp- och inlåningen med maximum av 500,000 kronor och minimum av 100,000 kronor för varje centralkassa. Bestämmelserna rörande garanti återfinnas i de av mig förut angivna kungörelserna den 19 mars 1915 (nr 132) och den 29 juni 1928 (nr 296). De äro av i huvudsak följande innehåll.

De deponerade obligationerna skola av riksbanken innehavas såsom en för samtliga centralkassors förbindelser avsedd gemensam pant för ett belopp, motsvarande högst tjugu procent av kassans upplåning enligt senast upprättade bokslut dock lägst för 100,000 kronor, med rätt för kassans fordringsägare att, i enlighet med vad nyss angivits samt ander nedan angivna villkor, använda panten till täckande av sina fordringar, i den mån kassans egna tillgångar, de belopp inberäknade, som på grund av medlemmarnas i kassan ansvarighet för dess förbindelser kunna från dem uttaxeras, därtill visa sig otillräckliga. Såsom villkor för ifrågavarande pants användande gäller, att behovet av pantens tillgripande skall styrkas genom intyg av det ombud, som förordnats för tillsyn över kassans verksamhet, att medgivandet till pantens användning skall lämnas av länsstyrelsen i det län, där kassans styrelse har sitt säte, därvid tillika skola meddelas erforderliga föreskrifter angående sättet för pantens tillgodogörande och för därigenom influtna medels fördelning mellan fordringsägarna, att riksgäldskontoret ofördröjligen underrättas, då dylikt medgivande lämnats, samt att obligationerna därvid tillika i första hand skola hembjudas riksgäldskontoret till inlösen.

Jordbruksutredningens förslag i förevarande hänseende går till en början ut på — som jag redan förut behandlat — att jordbrukskassornas rätt till inlåning skulle upphävas. I stället skulle inlåningen koncentreras hos centralkassorna och så utvidgas, att centralkassorna skulle medgivas rätt att mottaga medel å checkräkning även från anslutna jordbrukskassors medlemmar samt från kommuner och andra samfälligheter. Den först avsedda utvidgningen av inlåningsrätten sammanhänger med slopandet av de lokala kassornas inlåningsrörelse och motiveras dessutom med önskvärdheten utav att checkräkningen må komma till större användning även bland lantmännen. Botten till inlåning å checkräkning från kommuner och andra samfälligheter äger samband med jordbruksutredningens av mig förut berörda förslag angående rätt för centralkassa att himna krediter till dylika samfälligheter.

Jordbruksut-

redningrn.

118 Kunell. Maj:ts proposition Nr 268.

Beträffande inlåningen å kapital- och depositionsräkning föreslås i betänkande vidare den utvidningen, att inlåningsmaximum för en och samma insättare skulle höjas från nu gällande 15,000 kronor till 30,000 kronor och att vederbörande länsstyrelse, när skäl därtill föranleda, skulle kunna lämna tillstånd till än större inlåningsbelopp för viss insättare. Ifrågavarande förslag bär närmast föranletts av en av samtliga centralkassor hos Kungl. Majit i ämnet gjord framställning, över vilken yttranden inhämtats från ett flertal myndigheter. Beträffande utredningen i denna fråga tillåter jag mig hänvisa till betänkandet sid. 62—63.

Som maximum för inlåningen föreslår jordbruksutredningen fem gånger jordbrukskassornas ansvarighet för centralkassornas förbindelser.

Beträffande upplåningen av kapital skulle enligt jordbruksutredningens förslag denna omliänderhavas av ett för hela kasserörelsen gemensamt centralorgan, till vilket centralkassorna skulle vara tillförbundna att koncentrera sin upplåning. Härtill torde jag få närmare återkomma å det följande. Emellertid skulle det enligt vad jordbruksutredningen förutsatt, icke vara uteslutet, att centralkassa i vissa fall eller för viss gren av rörelsen själv lämpligen kunde ombesörja sin upplåning, exempelvis vid växeldiskontering. Utredningen bar för den skull tänkt sig möjligheten utav att centralkassa efter tillstånd av jordbrukskreditkassans styrelse själv skulle på annat håll få anskaffa kredit i dylika fall, örn så befunnes lämpligt.

Såsom ett led i kapitaltillförseln bär jordbruksutredningen dessutom föreslagit, att centralkassorna skulle, i vad gäller rätten att mottaga förmyndarmedel, likställas med sparbankerna. Utredningen förordar, att härför erforderliga författningsändringar må vidtagas.

För att i möjligaste mån trygga insättarnas intressen under tiden, intill dess en kraftigare fondbildning inom kasserörelsen kunnat äga rum, anser jordbruksutredningen det allmännas medverkan vara påkallad. Utredningen föreslår i sådant syfte, att den statsgaranti, som för närvarande står till centralkassornas förfogande, må bibehållas såsom en särskild garanti för säkerställande av insättarnas tillgodohavande, dock med den förändringen att något absolut maximum icke skulle bestämmas. Då, såsom ovan förutsatts, centralkassa skulle efter medgivande av jordbrukskreditkassans styrelse kunna upplåna medel även från annat håll än denna kassa, anser jordbruksutredningen, att den ifrågavarande statsgarantien borde bibehållas såsom säkerhet även för dylik upplåning.

Beträffande centralkassas kassareserv har jordbruksutredningen slutligen föreslagit, att för placering av denna reserv må godtagas jämväl inteckning i jordbruksfastighet inom halva taxeringsvärdet.

Bank- och fondinspektionen anser, att överhuvudtaget ingen bankmässig inlåning från allmänheten borde förekomma inom jordbrukskasseorganisationen. Örn denna inlåningsverksamliet upphörde, skulle bland annat det ofta såsom särskilt eftersträvansvärt framhållna samarbetet

!Je missy t tranden.

119 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

med sparbankerna befrämjas. För den händelse inlåning skall förekomma, borde densamma allenast avse inlåning på fasta räkningar men däremot icke på å vista-räkningar. Medel insatta på sistnämnda slags räkning kunde nämligen icke påräknas disponibla för sådan utlåning, för vilken jordbrukskasserörelsen ursprungligen tillkommit, vartill komme, att förandet av dylika räkningar vanligen föranleder större omkostnader. Av enhanda beskaffenhet vore även de medel, som kommuner och samfälligheter skulle kunna ställa till centralkassornas disposition. Dessa torde nämligen undantagslöst vara sådana, som endast tillfälligtvis skulle placeras hos kassorna i avvaktan på användning för sitt egentliga ändamål. Den föreslagna rätten till inlåningen å checkräkning från kommuner och samfälligheter avstyrkes därför av inspektionen. — Beträffande maximum för insättares tillgodohavande å depositions- och kapitalräkning framhåller bank- och fondinspektionen, att den i tidigare i ämnet avgivet utlåtande ställt sig avvisande till den ifrågasatta höjningen. Inspektionen säger sig nu icke ha funnit anledning frångå sin uppfattning därutinnan. — I fråga örn centralkassas kassareserv föreslår inspektionen, att den av jordbruksutredningen föreslagna ändringen göres överensstämmande med motsvarande betämmelse i sparbankslagen. Rörande förslaget örn rätt för centralkassa att mottaga förmyndarmedel, erinrar inspektionen, att för att sparbank skall kunna anförtros förmynderskapsdepositioner i regel fordras, att densamma kunnat erbjuda erforderliga säkerhetsanordningar bland annat i form av kassavalv samt att den närmaste vården av depositionerna handhavas av härför kvalificerad personal. För att centralkassa skall kunna på ett tillfyllestgörande sätt fylla anspråken i nämnda hänseende — man kunde nämligen icke tänka sig en förvaltning av myndlingens kontanta medel genom en centralkassa medan hans värdehandlingar- förvaltas av annan penninginrättning — skulle centralkassan enligt inspektionens uppfattning helt visst få underkasta sig kostnader, vilka knappast kunde tänkas komma att uppvägas av inkomster för medelsförvaltningen. — Det av jordbruksutredningen föreslagna maximum för inlåningen anser inspektionen böra avse icke endast inlåning å bankmässiga räknigar utan sammanlagda beloppet av upp- och inlåningen. — Bankinspektionen har också framhållit, att den betydande minskningen i den personliga ansvarigheten, som av jordbruksutredningen föreslagits, och därmed också i centralkassornas säkerhetsunderlag, otvivelaktigt skulle av allmänheten beaktas, då det gäller att anlita kassorna för placering av sparmedel. — Inspektionen har slutligen påpekat att, medan hela in- och upplåningen i en mindre bank är begränsad till fem gånger bankens egna fonder, så skulle en centralkassa enligt förslaget äga mottaga inlåning å bankmässiga rakningar intill ett belopp, motsvarande fem gånger jordbrukskassornas ansvarighet för centralkassans förbindelser, samt därjämte äga förskaffa

120 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

sig rörelsemedel till obegränsat belopp från jordbrukskreditkassan eller efter dess medgivande från annan penninginrättning.

Sparbanksinspektionen har däremot för sin del kommit till den slutsatsen, att centralkassornas rätt till inlåning från allmänheten bör bibehållas. Inspektionen uttalar härom följande.

Centralkassornas inlåning torde till större delen härröra från allmänheten. Vissa tala otvivelaktigt för en begränsning av rätten till dylik inlåning i stället för den av utredningen föreslagna utvidgningen. Dylika skäl äro framförallt hänsyn till, att övriga inlåningsidkande kreditanstalter icke böra vållas avbräck i sin verksamhet, ävensom att rätt till inlåning från allmänheten endast bör beviljas institut, som kunna effektivt övervakas.

Utgår man från principen, att jordbrukskasserörelsen bör beredas tillfälle att tillväxa av egen kraft, synes man emellertid icke böra beröva densamma möjligheterna därtill. Utan rätt till inlåning från allmänheten skulle rörelsen för närvarande, praktiskt sett, komma i ett beroende av upplåning hos statliga fonder, som synes inspektionen vara förenat med stora olägenheter. Att ställa statlig grundfond till jordbrukskreditkassans förfogande, att insätta representanter för det allmänna i denna kassas styrelse och att därefter avskära rörelsens nuvarande förbindelser med den allmänna penningmarknaden synes icke vara att tillråda. Därigenom göres jordbrukskasserörelsen till statsinstitution. Rätten till inlåning från allmänheten synes sålunda böra bibehållas. Därest staten tillskjuter grundfond till jordbrukskreditkassan, finnes emellertid enligt inspektionens mening icke längre någon anledning för staten att garantera centralkassornas förbindelser. Denna garanti bör därför upphöra. Dock synes lämplig övergångstid, högst fem år, böra medgivas Under denna period bör givetvis garantien vara maximerad enligt nuvarande grunder.

Däremot anser sparbanksinspektionen den föreslagna utvidgningen av inlåningsrätten icke tillräckligt motiverad. Den ram, som de nuvarande bestämmelser erbjuda, synes enligt inspektionens mening fullt tillräcklig.

Statens egnahemsstyrelse anser att jordbruksutredningen fäst för liten vikt vid frågan om säkerhet för centralkassornas inlåning från allmänheten. Styrelsen utvecklar sin uppfattning därutinnan på följande sätt.

Beträffande grunddragen i den ifrågasatta reformerade kreditinstitutionen synes den erinran kunna göras, att — medan topporganisationens (»svenska jordbrukskreditkassan») egen upplåning stöder sig på ett starkt underlag särskilt genom organisationens nedifrån, instans från instans, uppbyggda solidariska ansvarighet och den statliga grundfonden å 30 miljoner kronor — mellanorganens (centralkassornas) inlåning från allmänheten får en rätt begränsad säkerlietskapacitet att stödja sig pa. Det är nämligen icke endast så, att centralkassornas säkerhetskapacitet begränsas till de underlydande jordbrukskassornas ansvarighet jämte viss statlig garanti, utan härtill kommer, såsom en nyhet i förhållande till vad hittills gällt, att varje centralkassa får påtaga sig ansvarighet även för svenska jordbrukskreditkassans samtliga förbindel-

Kungl. Martts proposition Nr 268.

ser, oell detta utan att sagda kassa i sin tur påtager sig ansvar för centralkassornas inlåning. Att jordbruksutredningen fäst för liten vikt vid frågan om säkerhet för centralkassornas inlåning från allmänheten belyses bland annat av den å sid. 67 gjorda bärighetskalkylen, där bland annat jordbrukskassemedlemmarnas personliga ansvarighet oavkortad räknats såsom ett av underlagen för jordbrukskreditkassans upplåning. Egnahemsstyrelsen vill för sin del framhålla vikten av, att den bankmässiga inlåning från allmänheten, som må medgivas kasseorganisationen, göres fullt betryggande för insättarna.

Egnahemsstyrelsen har vidare gjort gällande, att ett bedrivande av inlåning å checkräkning näppeligen lär vara lämpligt för ett kreditinstitut, som har till syfte att tillgodose ett sådant i viss mån konstant lånebehov som jordbrukarnas driftskredit. Dylik ä vista inlåning torde, enligt vad styrelsen uttalat, för övrigt ej vara förenlig med bestämmelserna i lagen den 18 juni 1915 (nr 231), vilken lag i utredningen ej föreslagits ändrad eller ersatt av annan lag.

Fullmäktige i riksbanken äro av den uppfattningen, att rätt till inlåning från allmänheten borde upphävas. Fullmäktige anföra därom följande.

Örn jordbrukskasserörelsen omorganiseras, tala enligt fullmäktiges mening starka skäl mot att bibehålla centralkassornas rätt till inlåning från allmänheten. Skulle centralkassornas inlåning drivas fram genom väsentligt ökat understöd av staten, komme den redan nu starka konkurrensen örn insättningar att ytterligare skärpas och ett avbräck inträda i den verksamhet, som bedrives av andra kreditinstitut, framför allt sparbankerna, Därmed ökas även svårigheterna för riksbanken att inverka reglerande på ränteläget. Såsom Överståthållarämbetet framhållit i ett i betänkandet åberopat yttrande, mana för övrigt de händelser, som på senare tid inträffat, till återhållsamhet i fråga örn beviljande av rätt till inlåning från allmänheten för institut, som icke äro underkastade samma stränga kontroll som banker och sparbanker.

För att jordbrukskasserörelsen skall få bibehålla sin nuvarande rätt till inlåning från allmänheten, talar i första hand den omständigheten, att ett borttagande av denna rätt skulle ställa rörelsen i ökat beroende av tillgången på allmänna medel eller på lån från statliga fonder, sparbanker, försäkringsbolag o. d., vilket icke kan anses önskvärt. Enligt vad fullmäktige inhämtat, synes nämligen den största delen av centralkassornas inlåning vara från icke-medlemmar.

Vid övervägande av detta spörsmål hava fullmäktige stannat för den ståndpunkten, att vid en omorganisation centralkassorna liksom andra ekonomiska föreningar böra medgivas rätt till inlåning endast från egna medlemmar och från medlemmar i anslutna jordbrukskassor. Däremot bör deras rätt till inlåning från allmänheten upphöra.

Därest staten tillskjuter grundfond till jordbrukskreditkassan, finnes enligt fullmäktiges mening icke längre någon anledning för staten att i viss utsträckning garantera centralkassornas förbindelser. Denna garanti bör därför upphöra, En lämplig övergångstid bör medgivas, och under denna bör garantien fortfarande vara maximerad enligt nuvarande grunder.

Departements-

chefen.

122 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Utredningens förslag om höjning av inlåningsmaximum å depositionsoch kapitalräkning kunna fullmäktige icke biträda. Detsamma gäller förslagen örn rätt för centralkassa att mottaga dels förmyndarmedel till förvaltning, dels insättningar å checkräkning från medlemmar i de anslutna jordbrukskassorna samt från kommuner och andra samfälligheter.

Överståthållarämbetet erinrar örn sitt tidigare avstyrkande av utvidgningen utav rätten till inlåning å kapital- och depositionsräkning. Trots de nu föreslagna skärpta kontrollföreskrifterna säger sig ämbetet fortfarande hysa tvekan, örn detta inlåningsmaximum bör, utan avvaktan på kassornas utveckling, redan nu höjas så väsentligt som föreslagits.

Enligt min uppfattning torde det nu knappast kunna vara fråga örn att vidtaga några sådana åtgärder, som skulle upphäva centralkassornas rätt till inlåning från allmänheten eller medföra någon begränsning i denna inlåningsrätt. Jag tillåter mig erinra, att nu avsedda spörsmål tidigare varit föremål för ingående dryftande i samband med behandlingen av frågan örn kapitaltillförseln till den ifrågavarande kreditorganisationen. Förslaget örn att medgiva centralkassorna sådan inlåningsrätt framlades i ett år 1913 avgivet betänkande rörande jordbrukskasseorganisationen. Närmast i anledning av detta betänkande väcktes motioner vid 1914 års senare riksdag med hemställan örn skrivelse till Kungl. Majit angående framläggande av förslag till frågans ordnande på grundval av det i betänkandet innefattade förslaget. Riksdagen biföll motionerna och i dess i anledning därav till Kungl. Majit avlåtna skrivelse uttalade riksdagen bland annat sin anslutning till att centralkassorna skulle få rätt till inlåning även från allmänheten. Då proposition rörande kasseorganisationens tillskapande sedermera — år 1915 — avläts till riksdagen, byggde förslaget, i vad gällde kapitaltillförseln, även på viss begränsad rätt till sådan inlåning. Det må visserligen medgivas, att kassornas inlåningsrörelse hittills icke tagit någon större omfattning. Men att redan nu och med stöd allenast av den erfarenhet, som kan lia vunnits under den relativt korta tid, som centralkassorna varit i verksamhet, vidtaga åtgärder för inlåningsrättens begränsning i åsyftade riktning, synes mig vara föga välbetänkt. Jag anser det så mycket mindre tillrådligt, som ett av de främsta motiven till den av mig nu förordade omorganisationen av kasserörelsen ju är att skapa bättre förutsättningar för kapitaltillförsel till organisationen ifråga.

Beträffande det av statens egnahemsstyrelse gjorda påpekandet, att minskningen i centralkassornas säkerhetsunderlag i förening med den ömsesidiga ansvarigheten, som dessa kassor skulle påtaga sig för centralorganets upplåning av kapital, skulle göra inlåningsverksamheten mindre betryggande ur allmänhetens synpunkt — vilken fråga även berörts av bank- och fondinspektionen — har jag redan förut i samband med frågan örn ansvarighetsreglerna angivit som min uppfattning, att

123 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

nied den av mig föreslagna ansvarigheten för kassemedlemmarna och för jordbrukskassorna gentemot centralkassorna fullt betryggande underlag för inlåningsverksamheten måste anses vara för handen.

Örn jag sålunda icke kan ansluta mig till deras mening, som anse inlåningsverksamheten böra upphöra eller begränsas, synes mig å andra sidan de av jordbruksutredningen föreslagna utvidgningarna av inlåningsrätten delvis vara ägnade att ingiva betänkligheter.

Till en början får jag i anslutning till vad jag tidigare uttalat beträffande kreditgivning till kommuner och samfälligheter avstyrka, att centralkassorna medgivas rätt till inlåning å checkräkning från kommuner och samfälligheter. Som bank- och fondinspektionen framhållit skulle det härvid till övervägande delen bliva fråga örn tillfälliga medelsplaceringar, vilka för jordbrukskasserörelsens egen kreditgivning skulle bliva av ringa betydelse.

Vidare synes mig tveksamt, örn den föreslagna ökningen av nu gällande maximum för insättares sammanlagda tillgodohavande å kapitaloch depositionsräkning kan vara tillrådlig. I varje fall synes mig frågan härom erfordra ytterligare överväganden. Ett anstånd med det slutliga ställningstagandet till centralkassornas framställning på denna punkt torde icke heller vara till större olägenhet.

Vad angår jordbruksutredningens förslag örn rätt för centralkassa att mottaga insättningar å checkräkning jämväl från medlemmarna i till kassan anslutna jordbrukskassor torde få framhållas, att denna utvidgning i inlåningen står i samband med förslaget örn slopandet av jordbrukskassornas inlåningsrätt överhuvudtaget. Tanken är, att de lokala kassorna skulle stå som förmedlare av inlåningen i centralkassorna. Då ett utsträckt begagnande av checkräkningen även bland lantmännen synes önskvärt, har jag intet att erinra mot utredningens ifrågavarande förslag. Emellertid torde, örn en sådan anordning skulle genomföras, böra beaktas, att härav möjligen kunde påkallas ändring i lagen den 18 juni 1915 (nr 231) innefattande vissa bestämmelser örn centralkassor för jordbrukskredit. Det i § 2 av nämnda lag åt Kungl. Majit lämnade bemyndigandet att medgiva centralkassa tillstånd till inlåning från allmänheten avser nämligen endast sparkasseräkning samt andra bankmässiga räkningar av beskaffenhet att icke medföra skyldighet att vid anfordran återbetala insatt belopp. Då uttrycket »allmänheten» i detta stadgande enligt min uppfattning torde avse rättssubjekt utom jordbrukskasseorganisationens ram, synes mig ett medgivande åt centralkassa av rätt till inlåning å checkräkning från medlemmar i till kassan anslutna jordbrukskassor dock icke böra komma i strid med stadgandet ifråga.

På av bank- och fondinspektionen anförda skäl anser jag mig icke kunna åtminstone för närvarande tillstyrka, att centralkassorna beträf-

124 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

tande rätten att till förvaltning mottaga förmyndarmedel likställas med sparbankerna.

Beträffande beräkningen av maximum för centralkassas inlåning synes mig i princip icke något vara att erinra mot att inlåningens högsta gräns ställes i proportion till det av jordbrukskassornas ansvarighet betingade säker hetsunder laget. Då jag emellertid för min del förordat en fördubbling av ansvarigheten i jämförelse med jordbruksutredningens förslag, torde för bibehållande i sak av det av utredningen avsedda inlåningsmaximum en däremot svarande ändring böra göras i förslaget. dag tillstyrker, att inlåningens maximum må bestämmas till ett belopp, motsvarande två gånger jordbrukskassornas sammanlagda ansvarighet för centralkassans förbindelser. Mot att inlåningens maximum därvid skulle bliva något lägre än som av jordbruksutredningen föreslagits anser jag, med hänsyn till vikten av att inlåningen hålles inom fullt betryggande gränser, icke kunna vara något att erinra. Även inom denna ram skulle finnas en relativt stor marginal för utvidgning av centralkassornas nuvarande inlåningsrörelse.

Vad gäller placeringen av de till centralkassas kassareserv hörande medlen synes mig ingen anledning föreligga att icke godtaga fullgod inteckning i jordbruksfastighet såsom placeringsobjekt. Bestämmelsen torde givas den innebörd, att kassareservmedel må placeras i inteckning i jordbruksfastighet, liggande inom hälften av fastighetens jordbruksvärde enligt gällande taxering.

Såsom framgår av den av mig förut lämnade redogörelsen för jordbruksutredningens förslag på denna punkt skulle enligt förslaget den nu ställda statsgarantien för centralkassornas förbindelser bibehållas såsom en särskild garanti för dessa kassors inlåning och för den upplåning, som de må komma att göra från annat håll än kasserörelsens centralorgan. Ehuruväl det naturligen varit önskvärt, att statens stöd åt kreditorganisationen i form av garanti för säkerställande av densammas kapitaltillförsel kunnat koncentreras till det planerade centralorganet inom kasserörelsen, synes mig icke någon principiell invändning kunna riktas mot jordbruksutredningens ifrågavarande förslag. Tvärtom synes det mig ligga i sakens natur att, då kapitaluppsamlingen lämpligen anses böra så uppdelas, att en viss gren av densamma — inlåningen — skulle komma att omhänderhavas av ett annat led i kasseorganisationen än spetsorganet, statens stöd i form av garanti må komma även denna kapitalanskaffningsverksamhet till godo. Det synes vara så mycket större anledning härtill som, då centralkassorna redan nu äga förmånen av statlig garanti för sin inlåning, det för visso kunde befaras, att denna gren av verksamheten skulle röna en starkt menlig inverkan, därest statsgarantien nu skulle bortfalla. Att den ifrågavarande särskilda garantien skulle omfatta även den upplåning, som eentralkassorna i speciella fall må komma att göra med tillstånd av svenska jord-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

brukskreditkassan, synes mig vara en given konsekvens av den uppfattning, åt vilken jag sålunda givit uttryck. Jag tillstyrker alltså jordbruksutredningens förslag på denna punkt så vitt avser förslagets principiella sida.

Beträffande statsgarantiens omfattning har utredningen föreslagit att det nu stadgade maximum å 500,000 kronor för varje centralkassa skulle bortfalla. I detta avseende kan jag däremot icke dela jordbruksutredningens uppfattning. Det synes mig uppenbart, att en maximigräns för garantien måste bibehållas. Därvidlag torde enligt min mening någon anledning icke för närvarande förefinnas att frångå de i ämnet nu gällande bestämmelser. Det synes vara så mycket mindre skäl härtill som centralkassornas verksamhetsområden, enligt vad i förslaget förutsättes, skulle komma att göras relativt små, varav givetvis skulle följa en åtminstone i början jämförelsevis liten omsättning. Härtill kommer att den allra största delen av kassornas upplåning säkerligen kommer att ske hos kasserörelsens centralorgan, för vilken upplåning den nu avsedda statsgarantien icke skulle gälla. Det nu stadgade maximum å 500,000 kronor för en var centralkassa synes mig därför böra bibehållas oförändrat, liksom ock de för statsgarantien i övrigt gällande bestämmelserna, i vad de icke beröras av den av mig förordade ändringen i garantiens innebörd.

Sorn jag förut angivit innehåller jordbruksutredningens betänkande förslag örn inrättande av ett för hela kasserörelsen gemensamt centralorgan, benämnt svenska jordbmkskreditkassan. Detta centralorgan skulle lia i huvudsak följande uppgifter, nämligen

att genom upplåning anskaffa det för kreditrörelsen erforderliga kapitalet utöver vad som må kunna inflyta genom den av centralkassorna bedrivna inlåningen,

att utlåna kapital till centralkassorna,

att medverka vid regleringen av kassornas postremissväxel- och checkrörelse,

att i viss omfattning öva inflytande på centralkassornas förvaltning och verksamhet,

att utöva kontroll över kreditorganisationen i dess helhet, samt

att verka för jordbrukskasserörelsens sunda och kraftiga utveckling i allmänhet.

Till svenska jordbrukskreditkassan skulle samtliga centralkassor, som vunnit godkännande från det allmännas sida, vara anslutna.

Till mötande av förluster, som kunde komma att uppstå å jordbrukskreditkassans utlåning till centralkassorna, skulle dessa, i den mån jord brukskreditkassans egna tillgångar icke förslå, vara skyldiga att lämna erforderliga tillskott. Denna ansvarighet skulle omfatta centralkassornas hela ansvarskapacitet, men den skulle på sådant sätt böra upp-

Centralorgan för jordbrukskasserörelsen,

Jordbruksut-

redningen.

126 Kungl. Maj:ts proposition Nr 26S.

portioneras efter den omfattning, vari respektive centralkassor tagit jordbrukskreditkassans kreditgivning i anspråk, att centralkassorna bleve ansvariga i förhållande till högsta under räkenskapsåret oguldna kapitalbeloppen av sina från jordbrukskreditkassan erhållna lån. Om en centralkassa icke kunde fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd av nu föreslagna ansvarighetsregler skulle åligga centralkassan, skulle övriga centralkassor efter motsvarande fördelningsgrund vara ansvariga för bristen.

Jordbrukskreditkassans styrelse skulle bestå av sju ledamöter med lika många suppleanter. En ledamot och en suppelant för denne skulle för viss tid, förslagsvis tre år, utses av Kungl. Maj:t och likaledes en ledamot och en suppleant för denne för lika lång tid av fullmäktige i riksgäldskontoret. I övrigt skulle styrelsen bestå av personer, valda för tre år i sänder vid allmänt ombudsmöte. Styrelsen skulle inom sig utse ordförande och vice ordförande.

Allmänna ombudsmötet skulle bestå av representanter för varje centralkassa till det antal, som är proportionellt mot antalet till respektive centralkassor anslutna jordbrukskassor, förslagsvis en representant för varje helt tiotal anslutna kassor. Som maximum skulle gälla fem representanter för varje centralkassa.

I syfte att bereda samtliga centralkassor möjlighet att mera fortlöpande följa jordbrukskreditkassans verksamhet skulle vid sidan av styrelsen lämpligen bildas ett förvaltningsråd, bestående av representanter för samtliga centralkassor, förslagsvis en från varje sådan kassa jämte en suppleant för denne.

Angående styrelsens och allmänna ombudsmötets åligganden borde meddelas i huvudsak motsvarande bestämmelser, som utfärdats med avseende å svenska bostadskreditkassan. Förvaltningsrådet skulle lia till uppgift att i viktigare frågor stå till styrelsens förfogande för överläggningar. Rådets medlemmar borde fortlöpande få del av styrelsens protokoll, och de borde, örn minst en tredjedel av hela antalet medlemmar i rådet så påfordrade, av styrelsens ordförande kallas till sammanträde gemensamt med styrelsen. Medlem av förvaltningsrådet skulle icke givas rätt att deltaga i styrelsens beslut, men skulle berättigas att i protokollet få intagen från beslutet avvikande mening.

Jordbrukskreditkassans främsta uppgift skulle, som ovan antytts, vara att upplåna kapital och att tillhandahålla lån åt centralkassorna. Lånen skulle kunna beviljas mot skuldförbindelser intill det belopp, som utgör sammanlagda lånemaximum för de till respektive centralkassa anslutna jordbrukskassornas medlemmar, vartill skulle komma lån mot säkerhet i jordbruksfastighet inom 60 procent av taxeringsvärdet. Det skulle ankomma på jordbrukskreditkassan att bestämma, i vad män centralkassa skall få åtnjuta kredit utan förutgången saklig prövning av de till grund för dess utlåning liggande hypoteken. Likaså skulle jordbrukskredit-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

kassan äga meddela närmare bestämmelser örn förvaringen av hypoteken. Med hänsyn till arten av den ifrågavarande lånerörelsen, vilken uppenbarligen icke borde bindas i alltför snäva former, syntes nämligen svårt att på förhand lämna några närmare direktiv i angivna hänseenden.

För säkerställande av jordbrukskreditkassans upplåning skulle enligt utredningens förslag ställas en statsgaranti å 30 miljoner kronor på grundval varav kassan skulle äga upplåna högst 180 miljoner kronor. Garantien skulle få den formen, att staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret skulle till kassans förfogande såsom en grundfond ställa svenska statens obligationer, till nominellt nyss angivna belopp, ouppsägbara från innehavarens sida. Obligationerna skulle fortfara att tillhöra staten, som dock icke skulle äga att för annat ändamål förfoga över desamma, så länge icke kassans samtliga förbindelser äro fullgjorda. För de i jordbruksutredningens betänkande anförda skälen härför har jag tidigare lämnat en närmare redogörelse (sid. 54).

Vad beträffar statsgarantiens storlek har jordbruksutredningen framhållit, att man självfallet rör sig med synnerligen ovissa faktorer, då det gäller densammas beräknande. Med utgångspunkt från en sannolik utlåning å 180 miljoner kronor inom ett lånemaximum å sammanlagt 240 miljoner kronor har utredningen i detta hänseende emellertid upprättat följande kalkyl.

Taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, tillhörig jordbrukskassornas medlemmar (cirka 10 % av hela taxeringsvärdet å jordbruksfastighet på landsbygden) ................ kr. 600,000,000: —

På grundval härav beräknat maximum för lån från jordbrukskassorna (40 X) ........................................................ » 240,000,000: —

Sannolik utlåning inom angivna lånemaximum ............ » 180,000,000: —

Härför lämnade hypotek beräknas vara fullt betryggande

för ett belopp av ................................................................ kr. 120,000,000: —

Jordbrukskassemedlemmarnas personliga ansvarighet /600 000 000 \

- -------x 5 x 5 ........................................................ » 30,000,000: -

\ 500 /

Erforderlig statsgaranti för säkerställande av kapitalets

upplåning............................................................................... » 30,000,000: —

Kr. 180,000,000:—.

Utredningen har i anslutning härtill framhållit, att då den ifrågavarande beräkningen allenast hade till syfte att utgöra grund för en uppskattning av statsgarantiens storlek, därav uppenbarligen icke finge dragas den slutsatsen, att staten genom ställande av en garanti av angiven storlek skulle behöva räkna med en motsvarande ekonomisk risk. Därvid erinras till en början om den förut framhållna principen för lån-

128 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

givningen även från. de kooperativa kreditorganen, att för utlämnade lån skola ställas nöjaktiga säkerheter. Då i kalkylen räknas med en genomsnittlig riskmarginal å en tredjedel av dessa hypotek, måste detta tydligen i allmänhet utgöra en väsentlig underskattning av det verkliga värdet hos de säkerheter, som skulle av jordbrukskasseorganisatio nen godkännas. Vidare framhålles, att det i beräkningen icke tagits någon hänsyn till den fondering, som enligt förslaget skulle äga rum särskilt i jordbrukskassorna och centralkassorna. I samma mån, som konsolideringen av kasseorganisationen fortskrider, konung givetvis organisationens egen kreditvärdighet att ökas och statens förlustrisk att i motsvarande mån minskas. Slutligen erinras, att i kalkylen icke heller tagits i betraktande, att uppkommande förluster skulle till viss del kunna täckas genom uttaxering.

Det för rörelsen erforderliga kapitalet har jordbruksutredningen tänkt sig att kassan i första hand skulle upplåna i större poster från statens penningförvaltande verk främst pensionsfonden, postsparbanken och riksförsäkringsanstälten. En nära till hands liggande möjlighet vore, enligt vad utredningen framhåller, att kassan skulle, i motsvarighet till vad som är fallet med de nu förefintliga kreditinrättningarna av liknande slag, anskaffa sitt kapital på obligationsvägen. Därvid måste emellertid beaktas det i § 5 i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21)

angående Sveriges allmänna hypoteksbank meddelade stadgandet, att »ingen, vare sig nu befintlig eller framdeles tillkommande hypoteksförening, eller vilken annan kreditinrättning som helst, än allena den allmänna hypoteksbanken, må utgiva tryckta eller graverade, till inneha varén ställda, på viss årlig avbetalning eller på uppsägning lydande, räntebärande obligationer, i vilka för upplåningen säkerhet i jordegendom på landet utlovas». Det privilegium på utgivande av obligationer mot säkerhet i jordbruksfastighet, som sålunda tillkommer allmänna hypoteksbanken och som har funnits ända från bankens bildande, har visserligen tidvis varit omstritt. För sin del har jordbruksutredningen dock icke ansett sig böra ingå på någon närmare prövning därav. Även örn möjlighet till äventyrs skulle finnas att på ett eller annat sätt kunna lämna medgivande åt den nu föreslagna jordbrukskreditkassan, som ju till viss del har att räkna med fastighetsinteckningar såsom säkerhetsunderlag, att anskaffa kapital genom emission av obligationer, torde en ligt jordbruksutredningens mening andra vägar för kapitalanskaffningen i detta fall vara att föredraga. Härvid åsyftas i första hand möjligheten för jordbrukskreditkassan att upptaga lån i större poster från statens penningförvaltande verk och inrättningar, främst från pensionsfonden, riksförsäkringsanstalten och postsparbanken. Några principiella hinder mot att dessa institutioners kapital placeras i förevarande kredit oranisation torde näppeligen kunna anföras med hänsyn till den goda

129 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

kreditvärdighet, som organisationen skulle komma att få vid genomila rande av jordbruksutredningens nu förevarande förslag. Av den lämnade historiken framgår också, att varken pensionsstyrelsen eller styrelsen för postsparbanken tidigare ställt sig principiellt avvisande mot att tillhandahålla lån åt centralkassorna. Att kapitalanskaffningen på denna väg sedermera i verkligheten blivit skäligen obetydlig torde särskilt få tillskrivas den omständigheten, att jordbr ukskasseorganisationen varit i avsaknad av ett centralorgan såsom förmedlare av krediten med en till detta organ anknuten statsgaranti. Då denna brist nu skulle undan röjas, lär kunna förväntas, att kapital i större omfattning kommer att ställas till förfogande från nu angivna håll.

Jämte de sålunda angivna möjligheterna för kapitalanskaffning torde jordbrukskreditkassan eventuellt kunna erhålla lån jämväl från sparbanker och försäkringsföretag. Ytterligare en utväg, som varit under övervägande inom jordbruksutredningen, läge däri, att kassan berättigades att från fonder och penningförvaltande inrättningar på lång uppsägningstid mottaga medel till förräntning. Måhända kunde denna möjlighet komma till utnyttjande i mån som förtroende för kreditorganisationen växer fram samtidigt som kasserörelsens inre konsolidering fortskrider.

Redan av den redogörelse, som jag i det föregående lämnat för de över betänkandet avgivna yttrandena, torde framgå, huru vissa av de hörda myndigheterna och institutionerna ställt till förslaget örn inrättande av jordbrukskasserörekens centralorgan av nu angivet slag. Förslaget härom synes nästan undantagslöst lia vunnit tillslutning och även vissa av de myndigheter oell institutioner, som i övrigt ställt sig avvisande mot jordbruksutredningens förslag, hava ansett ett spetsorgan inom kasseorganisationen bliva till fördel för densamma. I sådan riktning uttala sig bland annat fullmäktige i riksbanken, sparbanksinspektionen, lantbruksstyrelsen, fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden, riksförsäkringsanstalten samt flertalet länsstyrelser och hushållningssällskap.

Fullmäktige i riksbanken hava sålunda medgivit, att vissa fördelar i fråga örn konsolidering och vidare utveckling av jordbrukskasserörelsen otvivelaktigt torde vara att vinna genom inrättandet av en centralan stalt, vars uppgifter skulle vara dels att upplåna kapital, dels att utöva en nödvändig kontroll över rörelsen och dels även litt i allmänhet verka för rörelsens sunda utveckling.

Sparbanksinspektionen anser den omständigheten, att en jordbrukskassa är ett led i större organisation vara av väsentlig betydelse för kassans rörelse. Därigenom skulle kassan kunna tillföras erforderligt kapital och dess rörelse övervakas och dirigeras till gagn icke blott för det lokala klientelet utan jämväl med hänsyn till det allmännas intressen.

Silning lill riksdagens protokoll HISÖ. I sami. 231 haft. (Nr 2(18.)

Remiss-

yttranden.

130 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Förslaget om inrättandet av en centralanstalt anser inspektionen därför vara att tillråda. Med hänsyn till att staten redan lämnat jordbruks kasserörelsen visst stöd, syntes även motiverat, att staten ställer en grundfond till förfogande för en dylik centralanstalt. Någon tillfredsställande motivering för, att den statliga grundfonden skulle fastställas till ett så högt belopp som 30 miljoner kronor, anser inspektionen emellertid icke vara presterad, och inspektionen tillstyrker för sin del, att fonden fastställes till ett betydligt lägre belopp, som bättre motsvarar rörelsens nuvarande omfattning.

Lantbruksstyrelsen finner uppenbart, att det föreslagna topporganet är välbehövligt såväl med hänsyn till kapitalanskaffningen som till kravet på ett sammanhållande och kontrollerande organ inom rörelsen. Be hovet av ett sådant organ komme med säkerhet att göra sig alltmera kännbart, ju större omfattning rörelsen finge.

Fullmäktige i pensionsförsäkringsfonden anse, att stor betydelse ur kreditsynpunkt även måste tillmätas de reformer i avseende å ledning, kontroll och revision m. m., som föreslagits av jordbruksutredningen. Framför allt skulle härvid de nuvarande kassornas inordnande i ett enhetligt system under ett centralt topporgan helt visst komma, att medföra avsevärda både organisatoriska och ekonomiska fördelar.

Även riksförsäkringscmstalten bär givit uttryck för liknande synpunk ter. Inrättandet av ett centralorgan anses sålunda kunna stärka rörelsen och underlätta upplåningen.

I vissa av yttrandena hava gjorts erinringar mot en del organisatoriska detaljer i förslaget. Reservanterna inom riksgäldsfullmäktige uttala sålunda farhågor för att kostnaderna för förvaltningen komme att bliva onödigt höga, då den föreslagna organisationen n vissa avseenden förefölle ganska tungrodd. En förenkling vore därför önskvärd, och reservanterna ifrågasätta, örn icke anordningen med ett särskilt förvaltningsråd vid sidan av styrelsen för centralorganet kunde slopas. Kontakten med ledningen av centralkassorna torde kunna tillgodoses på enklare sätt utan att förlora i åsyftad verkan. Ett starkare statligt inflytande i centralstyrelsen och dess revision syntes böra fordras. Det s. k. allmänna ombudet torde å andra sidan icke vara nödvändigt såsom kontrollorgan, därest det statliga inslaget bleve i högre grad än förslaget förutsätter tillgodosett såväl i centralorganets styrelse som revision. Styrelseledamöternas antal borde kunna begränsas till fem. Fastställdes antalet till sju, borde åtminstone trenne utses av Kungl. Maj:t, som jämväl borde utse en av revisorerna. Kevisionen borde i viss utsträckning kunna göras gemensam för centralorganet och de underlydande centralkassorna, så att häri å ena sidan största möjliga likformighet genomfördes samt å den andra den kontrollerande karaktären från centralorganets sida av kassarörelsen i dess helhet bleve mer accentuerad. — Lantbruksstyrelsen har

131 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

framhållit nödvändigheten utav, att åt Kungl. Majit gives ett avsevärt större inflytande på sammansättningen av kassans styrelse än som föreslagits i betänkandet. Även statens egnahemsstyrelse har framfört en liknande synpunkt.—-I fråga örn det föreslagna förvaltningsrådet ställer sig länsstyrelsen i Stockholms län betänksam och ifrågasätter, att antingen medlemsantalet inskränkes eller att yttranden från medlemmarna må kunna inhämtas skriftligen. — Centralkassorna för jordbrukskredit hava givit uttryck åt den meningen, att styrelsen för jordbrukskreditkassan lämpligen borde bestå av lika många ledamöter och suppleanter, som det finnes centralkassor, oavsett de av Kungl. Majit och riksgäldsfullmäktige utsedda ledamöterna. Inom styrelsen kunde lämpligen utses ett arbetsutskott. Med en sådan anordning skulle det ifrågasatta förvaltningsrådet kunna bortfalla.

Beträffande förslaget örn statsgaranti och den därpå grundade upplåningen har detta visserligen oförbehållsamt tillstyrkts av flera länsstyrelser och hushållningssällskap. I andra yttranden uttalas emellertid betänkligheter mot den föreslagna statsgarantiens och upplåningens storlek, varjämte uttalas tvivel örn att kapitalet skall kunna erhållas till den av jordbruksutredningen förutsatta genomsnittsräntan.

I fråga örn statsgarantien uttala fullmäktige i riksbanken, att örn staten skall ställa en grundfond till den föreslagna centralanstaltens förfogande — och då staten redan i viss utsträckning ställt sig som garant för centralkassornas förbindelser, tillstyrka fullmäktige en dylik åtgärd

— man dock borde framgå med försiktighet. Det i betänkandet föreslagna beloppet anse fullmäktige för högt. Grundfonden kunde till en början bestämmas till väsentligt lägre belopp, enligt fullmäktiges mening fem eller högst tio miljoner kronor. I mån av vunnen erfarenhet finge sedermera avgöras, huruvida framdeles ändrade bestämmelser kunde bliva erforderliga.

Beträffande upplåningen av kapital anse fullmäktige, att detta problem blivit alltför summariskt behandlat i betänkandet. I utlåtandet anföres härom följande.

Först och främst har utredningen icke berört frågan om de räntesatser, till vilka jordbrukskreditkassan skall kunna verkställa upplåning. Å sid. 74 o. ff. i betänkandet finnes visserligen en kalkyl, vari angives en räntesats av 4 Va procent, d. v. s. ungefär samma sats, som den nuvarande effektiva räntesatsen å statsräntelån, men det kan väl knappast vara utredningens mening — om den än för närvarande räknar med en dylik sats — att utgå ifrån att densamma skulle bliva fast. Visserligen skulle det ju kunna vara möjligt att till en i lag fastställd räntefot upplåna medel hos exempelvis pensionsförsäkringsfonden och riksförsäkringsanstalten och att därefter utlåna dessa medel, likaledes till fast ränta, till

— i sista hand — medlemmarna i jordbrukskassorna. Men att på dylikt sätt göra jordbrukarnas efterfrågan på driftskredit oberoende av

132 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

fluktuationerna på penningmarknaden är ett förfaringssätt, sorn så föga överensstämmer med sunda och affärsmässiga principer, att det näppe ligen kan antagas hava varit av utredningen avsett. Enligt fullmäktiges mening är det för jordbrukskreditkassans upplåning nödvändigt att kalkylera med räntesatser, som variera efter marknadsläget. Vid sådant förhållande bliva, möjligheterna till upplåning' hos de allmänna fonderna beroende av den ränta, jordbrukskreditkassan är villig att betala, och upp låningens storlek — inom den fastställda maximigränsen — blir således bestämd enligt affärsmässiga grunder. Att därvid lägre räntesatser kunna uppnås än som för närvarande tillämpas beträffande vissa centralkassors lån, förefaller föga troligt. Däremot torde, örn jordbrukskreditkassan erhåller av staten tillskjuten grundfond, betydligt störi*e låne belopp kunna erhållas av de statliga fonderna än vad dessa för närvarande äro benägna att ställa till förfogande.

Fullmäktige hava så utförligt som skett behandlat frågan örn upplä ningen hos de statliga fonderna, enär det synes vara av betydelse att klargöra, att ett förslag i förevarande ämne icke bör åsyfta en inskränkning av en såvitt möjligt affärsmässig förvaltning av dessa fonder och av fondförvaltningarnas beslutanderätt, vilken bör utövas i samförstånd med fullmäktige i riksbanken oell i riksgäldskontoret.

Fullmäktige i riksgäldskontoret framhålla, att de medel, som förvaltas av de av jordbruksutredningen avsedda penningsförvaltande statsinstitutionerna, icke äro statsmedel i egentlig mening utan i grunden utgöras av enskilda medborgares besparingar, som ej borde i någon större utsträckning utlånas annat än mot fullgod säkerhet. Fullmäktige hålla därför icke för sannolikt, att centralorganets upplåning kan ske i tillnärmelsevis sådan omfattning, som utredningen förutsatt. Fullmäktige anmärka vidare på den av jordbruksutredningen gjorda kalkylen beträffande statsgarantiens storlek och framhålla, att garantifonden inräknats i de till grund för upplåningen liggande säkerheterna, medan motsvarande garantifond i andra fall hade till uppgift att utgöra en reservtillgång utöver full primär säkerhet.

Reservanterna inom riksgälds fullmäktige, herrar Hallin och Ekman, ha enligt vad jag förut angivit icke något att erinra mot själva formen för den föreslagna statsåtgärden men hysa även de vissa betänkligheter i fråga örn den risk, staten skulle komma att löpa genom överlämnandet av den föreslagna grundfonden av 30 miljoner kronor. Reservanternas yttrande, som jag förut återgivit (sid. 76), utmynnar i ett uttalande huruvida icke garantifondens belopp kunde sättas lägre, exempelvis till 20 miljoner kronor. I varje fall borde maximigränsen för upplåningen sänkas från föreslagna sex till fem gånger garantifondens belopp. Även synes reservanterna, som örn den av jordbruksutredningen kalkylerade genomsnittsräntan av 4.5 procent vid upplåningen icke kunde under alla förhållanden påräknas.

Bank- och fondinspektionen framhåller, att den räntefot, med vilken jordbruksutredningen kalkylerat, vöre att betrakta som ett minimum, som

133 Kungl. Majda proposition Sr 268.

ej ens vid nuvarande låga ränteläge kunde uppnäs. Vid högre allmänt ränteläge måste kreditkassans upplåningsränta bliva än högre.

Spar banksinspektionen hav framhållit, att denna upplåning givetvis borde ske enligt fullt affärsmässiga grunder, det vill säga att räntesatserna borde anpassas efter marknadsläget och att ansökningarna örn lån borde prövas av fondförvaltningarna med obeskuren bestämmanderätt.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser tämligen svaga utsikter förefinnas för att penningar skulle kunna uplånas i större poster från de statliga penning-förvaltande verken.

Från sistnämnda verks sida föreligga följande uttalanden rörande nu förevarande spörsmål.

Fullmäktige för pension sförsäkringsfonden anse stor ovisshet vidlåda jordbruksutredningens beräkningar angående grundfondens storlek och det ekonomiska underlaget för kassans upplåning. Pä grund härav och da vid placering av pensionsförsäkringsfondens medel hänsyn i främsta rummet måste tagas till säkerhet och avkastning och några för fonden främmande synpunkter härvid icke finge göras gällande på bekostnad av pensionsförsäkringens intresse, lia fullmäktige ansett sig böra såsom sin mening- uttala, att, ehuru principiellt hinder icke borde anses möta mot att lånemedel från pensionsförsäkringsfonden tillliandahölles en i enlighet med jordbruksutredningens förslag inrättad jordbrukskreditkassa, denna långivning måste hållas inom ganska snäva gränser. Fullmäktige mäste givetvis i en framtid, då eventuellt ansökningar örn dylika lån föreligga, äga samma handlingsfrihet som då det gäller fondens andra lånefrågor, vilka från fall till fall bedömas med hänsyn till placeringens trygghet och förmånligheten av erbjudna lånevillkor. Fullmäktige påpeka i detta sammanhang, att, därest enligt jordbruksutredningens förslag en toppkreditkassa kommer till stånd, utlåning från pensionsförsäkringsfonden direkt till centralkassorna icke vidare borde förekomma.

Riksförsäkringsanstatlten uttalar, att några principiella hinder visserligen ej torde föreligga för placering av riksförsäkringsanstaltens fondmedel genom utlåning till ifrågavarande kreditorganisation. Riks för' säkringsanstalten hävdar emellertid bestämt, att anstalten bör äga full frihet att bedöma frågor av placering av fondmedel med hänsyn endast till placeringens trygghet och förmånligheten av erbjudna lånevillkor, utan. att några för fonden främmande synpunkter få göra sig gällande. T samband därmed erinras örn att riksdagen i skrivelse den 6 juni 1917 (nr 299) rörande grunder för förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens fondmedel uttalat, bland annat, att dessa fondmedel böra förvaltas uteslutande med hänsyn till de ändamål, för vilka de hopbragts, samt att vad placeringen av fondens medel angår, denna givetvis måste anordnas så att den erbjuder säkerhet mot förluster och att som regel så hög avkastning vinnes, som med behörigt akt givande på säkerhetssynpunkten bo-

134 Kungl. Maj:ts proposition JSr 268.

linnés möjlig. Huruvida och i vilken omfattning riksförsäkringsanstal tens fondmedel kunna komma att placeras i lån till en blivande jord brukskreditorganisation, anser sig anstalten i frågans nuvarande läge icke kunna bedöma.

Generalpoststyrelsen Ilar betonat, att postsparbanksmedlen icke äro statsmedel utan sparmedel, som postsparbanken bar att på bästa sätt förvalta oell förränta för sina insättares räkning. Det gäller för postspar banksledningen liksom för varje annan sparbanksledning att i första rummet göra sina kapitalplaceringar på det för spararna i varje fall fördelaktigaste och säkraste sättet. Postsparbanken bade med vidhållande av denna princip hittills varit i stånd att visa en förhållandevis mycket stor förståelse för jordbrukets kreditbehov. Det kunde med all sannolikhet antagas, att dess ledning även i framtiden skall vara benägen att inom lämen av fullgod säkerhet för de utlånade medlen samt tillfredsställande likviditet fortsätta att beakta och, så långt förhållandena medgiva det, tillfredsställa sagda behov. Dock måste självklart generalpoststyrelsen förbehålla sig rätten att i fortsättningen som hittills pröva inkommande låneansökningar i varje särskilt fall och därvid taga hänsyn till de erbjudna säkerheternas beskaffenhet. Samtidigt som generalpoststyrelsen alltså förklarat sig beredda att alltjämt söka i möjligaste mån stödja jordbruksintresset, har dock styrelsen velat understryka, att det icke vore möjligt att nu avgöra, vilka belopp som kunde ställas till den planerade organisationens förfogande. Ifrågavarande kreditgivning liksom varje annan postsparbankens medelsplacering torde nämligen lämpligen böra ske med hänsynstagande till vid varje tillfälle rådande situation och till alla de faktorer, som nödvändigtvis böra beaktas av postsparbankens ledning.

Statens pensionsanstalt har i sitt yttrande hänvisat till de i § 4 i anstaltens reglemente den 31 december 1919 meddelade föreskrifter, att. i den män till anstalten inflytande medel icke åtgå till bestridande av dess utgifter, anstaltens styrelse äger att årligen intill det maximibelopp, som av Kungl. Maj:! fastställes, lämna lån till skoldistrikt eller skolområde för uppförande av skolbus, och att vad som icke placeras på detta sätt skall överlämnas till riksgäldskontoret som lån mot ränta, som bestäm mes av riksgäldsfullmäktige med hänsyn tagen till den effektiva medel räntefoten för under senaste fem år upptagna fasta statslån. Under styrelsen för statens pensionsanstalt lyder ytterligare en pensionskassa, nämligen lärarinnornas pensionsanstalt, för vilkens utlåning gälla föreskrifterna i reglementet den 31 juli 1917 (nr 526). Dessa föreskrifter medgiva enligt vad anstalten uttalar ej heller sådan medelplacering, som här är i fråga.

Försäkrhiffinspektionen har framhållit, att av jordbrukskreditkassar utgivna låneförbindelser enligt de föreslagna bestämmelserna icke till sin

135 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

■art och den erbjudna säkerheten kunde anses jämförliga med några av de i 215 § 1—5 momenten i lagen den 25 maj 1917 örn försäkringsrörelse omlormälda värdehandlingar och att de således icke kunde användas för redovisning av livförsäkringsfond.

För att kapital i erforderlig omfattning skall kunna tillföras jordbrukskasseorganisationen saint för att nödig fasthet i kasserörelsens ledning och i kontrollen över medelförvaltningen skall kunna genomföras — något som givetvis måste anses vara en förutsättning för ökad kapitaltillförsel till rörelsen :i fråga — är det enligt min bestämda övertygelse oundgängligen nödvändigt, att ett för hela rörelsen gemensamt centralorgan inrättas. Det torde böra erinras, att frågan därom ingalunda är ny. Redan i riksdagens av mig förut i annat sammanhang åberopade .skrivelse år 1913 uttalades sålunda, att det inom riksdagen blivit ifrågasatt, huruvida icke anstalter kunde träffas för upprättandet av en för hela landet gemensam centralbank, där staten garanterade visst belopp. Frågan berördes också i proposition till 1915 års riksdag rörande jordbrukskasseorganisationens bildande. Efter att ha angivit olika möjligheter till kapitalanskaffning, genom vilka det åtminstone för någon tid framåt syntes vara sörjt för att jordbrukskasserörelsen kunde utvecklas under något så när tillfredsställande villkor, uttalade föredragande departementschefen sålunda, att därest det längre fram skulle visa sig, att tillräckliga medel icke kunde uppbringas på av honom anvisade sätt, uppenbarligen även andra utvägar måste anlitas. Därvid syntes, enligt vad i propositionen uttalades, den av riksdagen antydda utvägen att inrätta en särskild central penninginrättning för ändamålet i första hand böra komma under övervägande. Föredragande departementschefen höll för sin del troligt, att utvecklingen en gång komme att göra tillvaron av en för hela landet gemensam centralbank för denna kreditrörelse både önsklig och behövlig. Emellertid vore nödvändigt, att kreditrörelsen först hunne taga en viss omfattning. Dessutom kunde ifrågasättas, örn ej inrättandet av en sådan bank borde förbindas med ett försök till lösning jämväl av det större jordbrukets kreditfråga.

Då erfarenheten nu visat, att kapitaltillförseln till den år 1915 tillskapade jordbrukskasserörelsen icke kunnat uppnå sådan storlek, som ens till närmelsevis kunde vara önskvärt — det av centralkassorna upplåna de kapitalet utgör i runt tal tillhopa allenast 7.3 miljoner kronor — synes staten icke kunna underlåta att lämna sin medverkan till frågans ordnande på ett mera tillfredsställande sätt.

Förslaget örn inrättande av ett centralorgan för jordbrukskasserörelsen har, såsom framgår av de av mig refererade uttalandena från myndigheter och institutioner, vilka uttalat sig i saken, ansetts bliva av betydelse för kapitaltillförselns underlättande. PA grund härav och då jag för egen

Departements-

chefen.

136 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

elei, såsom nyss framhållits, anser en sådan åtgärd oundgängligen nödvändig, tillstyrker jag jordbruksutredningens förslag i denna del.

Mot de organisatoriska detaljerna i förslaget har jag i stort sett intet att erinra. Dock torde i enlighet med de erinringar, som från vissa håll framkommit, en del förenklingar i organisationen böra vidtagas. Mot det av jordbruksutredningen föreslagna namnet svenska jordbrukskredit kassan bär jag intet att erinra.

Vad därefter angår jordbruksutredningens förslag örn ställande av statsobligationer å 30 miljoner kronor till jordbrukskreditkassans förfogande såsom en grundfond för kassan, har jag redan förut uttalat som min uppfattning, att statens medverkan för kapitaltillförselns ordnande torde vara ofrånkomlig. Vad jordbruksutredningen anfört till stöd härför synes mig äga fullt fog och jag torde därför få inskränka mig till att i sådant hänseende åberopa utredningens av mig förut återgivna uttalanden i frågan (sid. 54). Jag kan dock icke underlåta att särskilt betona den omständigheten, att staten så nyligen som föregående år lämnade sin medverkan till ordnande av den sekundära fastighetskrediten i städerna. Till den då tillskapade svenska bostadskreditkassan överlämnades såsom grundfond statsobligationer å 30 miljoner kronor. Även förordnande av rederinäringens kreditförhållanden har staten trätt emellan på liknande sätt genom att till den jämväl föregående år bildade svenska skeppshypotekskassan överlämna en grundfond i statsobligationer å 10 miljoner kronor. Jordbruksutredningen har i anslutning till en erinran örn dessa stödåtgärder från det allmännas sida uttalat, att det varken syntes rimligt eller rättvist, att det allmänna under sådana förhållanden och i betraktande av jordbrukets trängande behov av gynnsammare krell itförhållanden skulle undandraga sig de ekonomiska åtaganden, som skulle påkallas i samband med tillskapande av en motsvarande för jord brukets kreditbehov särskilt utformad centralkreditanstalt. Detta uttalande, till vilket jag för min del kan uttala min fulla anslutning, synes mig i detta sammanhang värt särskild nppmärksamhet.

Med avseende å den av jordbruksutredningen föreslagna statsgarantien ha i vissa, av de inkomna yttrandena uttalats betänkligheter med hänsyn till den risk, staten skulle komma att löpa. Även för egen del är jag av den uppfattningen, att utredningen i detta hänseende gått för långt. Om man emellertid, som av mig förordats, bestämmer jordbrokskassemedlemmarnas personliga ansvarighet till femtio kronor per andel eller dubbelt mot vad jordbruksutredningen föreslagit samt bibehåller den nu gällande uttaxeringsmöjligheten, synes mig risken för staten att lämna en måttlig garanti för upplåningen vara ganska begränsad.

Beträffande statsgarantiens storlek förordar jag, att densamma må bestämmas till 15 miljoner kronor, på grund varav jordbrukskreditkassan skulle berättigas upplåna tillhopa högst 75 miljoner kronor. Tillsvidare

137 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

torde en upplåning av sådan omfattning få anses fullt tillräcklig för kreditorganisationens rörelse. Som riksbanksfullmäktige antytt finnes ju sedermera möjlighet att i mån av vunnen erfarenhet avgöra, huruvida framdeles ändrade bestämmelser kunna bliva erforderliga.

Grundfondsobligationerna skulle få tagas i anspråk för fullgörande av kassans förbindelser dels vid tillfällig! behov, dels för kassans likvidation. För ett förfogande vid tillfälligt behov skulle erfordras riksgäldsfullmäktiges medgivande. Bestämmelsen härom är i förslaget avfattad i överensstämmelse med motsvarande stadgande för svenska bostadskredit kassan. Vid kassans likvidation skulle grundfondsobligationerna få tagas i anspråk allenast i den mån annan tillgång saknas, som svara för kassans förbindelser. Även detta stadgande är analogt med motsvarande bestämmelse för bostadskreditkassan.

Beträffande sättet för upplåningen är jag, lika med jordbruksutredningen, av den uppfattningen, att obligationsvägen därvidlag knappast torde kunna anlitas på grund av den speciella arten av den kredit, varom här är fråga. Alldeles oavsett, huruvida på grund av stadgandet i § 5 i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21) angående Sveriges allmänna hypoteksbank hinder eventuellt skulle föreligga för jordbrukskreditkassan att emittera obligationer, kan jag alltså icke förorda nu avsedda väg för kapitalanskaffningen.

Jordbruksutredningen har i stället tänkt sig, att kassan skulle i första band kunna upptaga lån hos de statliga penningförvaltande verken samt hos sparbanker och försäkringsbolag. Ytterligare förutsättes i förslaget, att kassan skulle berättigas att från fonder och penningförvaltande verk på lång uppsägningstid mottaga medel till förräntning. Den förstnämnd;:1 vägen för kapitalanskaffning är ju icke för jordbrukskasserörelsen främmande, ehuruväl de på denna väg upplånade medlen hittills icke stigit till några större belopp. Av de uttalanden, som nu gjorts av fullmäktige för pensionsförsäkringfonden och riksförsäkringsanstalten samt av generalpoststyrelsen, framgår också, att dessa penningsförvaltande verk prim cipiellt icke motsatt sig en fortsatt utlåning till organisationen i fråga. Att de därvid förbehålla sig full handlingsfrihet vid prövningen av framställningar örn lån synes mig ligga i sakens natur. Något tvång för dessa verk att förfoga över sina medel för visst särskilt ändamål, såsom exempelvis det nu förevarande, lärer i värjo fall icke kunna ifrågakomma. I motsats till lantbruksstyrelsen anser jag för min del, med hänsyn till beskaffenheten av den kreditvärdighet, som jordbrukskasseorganisatio nen skulle erhålla vid realiserande av mitt nu förevarande förslag, att jordbrukskreditkassan borde ligga relativt väl till såsom kreditsökare såväl då det gäller lån från de ifrågavarande statliga verken som från sparbanker och andra kapital förvaltande institutioner.

I fråga örn den av jordbruksutredningen förutsatta upplåningsräntan av i genomsnitt 4.r> procent hava i vissa av de inkomna yttrandena fram-

138 Kontroll och revision.

.Jordbruksut-

redningen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

ställts den erinran, att antagandet örn en så pass låg genomsnittsränta vore för optimistiskt. För egen del vill jag icke bestrida, att ifrågavarande erinran kan vara befogad, särskilt med tanke på inträffande större knapphet på penningmarknaden med därav orsakat högt ränteläge i allmänhet. Men det bör då också beaktas, att utlåningsräntornas genomsnittsnivå samtidigt undergår höjning, i vilken jordbrukskassorna vid sin kreditgivning naturligtvis måste följa med. Så vitt avser den närvarande tiden och med nu rådande utsikter på penningmarknaden lär enligt min mening den av jordbruksutredningen förutsatta genomsnittliga upplåningsräntan icke kunna anses för lågt uppskattad.

Det allmännas tillsyn över jordbrukskasseväsendet utövas enligt gällande bestämmelser av allmänna ombud, vilka förordnas av respektive länsstyrelser. Ett sadant ombud skall förordnas för varje centralkassa i samband med meddelande av godkännande åt kassan ävensom för varje jordbrukskassa i län, för vilket centralkassa ännu icke bildats eller vunnit godkännande. Allmänna ombudens uppgifter och befogenheter finnas närmare reglerade i de rörande jordbrukskassor och centralkassor gällande kungörelser. Ifrågavarande stadganden för centralkassornas vidkom mande, har undergått ändring senare genom kungörelsen den 29 juni 1928 (nr 297) i samband med ökning av statsgarantien för dessa kassor.

Jordbruksutredningen föreslår nu, att dessa allmänna ombud bibehål las med oförändrade funktioner, men att därjämte revisions- och kontroll väsendet inom själva kasseorganisationen väsentligt utvecklas. Varje lo kai kassa skulle sålunda stå under kontroll av en centralkassans revisor och varje centralkassa under kontroll av en revisor, utsedd av jordbruks kreditkassan. Vidare skulle enligt förslaget jordbrukskreditkassan äga utse en medlem jämte en suppleant för denna i centralkassas styrelse. Föreståndare eller verkställande direktör i centralkassa, skulle icke få utses med mindre jordbrukskreditkassan på förhand lämnat sitt godkän namie av personvalet.

Joi dbrukskreditkassan skulle sta under tillsyn av tre revisorer med tre suppleanter, av vilka en jämte suppleant för honom skulle förordnas av fullmäktige i riksgäldskontoret av två jämte suppleanter för dem skulle utses å allmänt ombudsmöte.

Vidare föreslås i betänkandet ett utvecklat regelbundet rapportsystem mellan de olika leden i kasseorganisationen samt genomförandet av enhetliga rapport- och räkenskapsformulär m. m.

Beträffande de revisorer, som skulle utses av centralkassorna för att granska jordbrukskassornas verksamhet, har jordbruksutredningen tänkt sig, att ett samarbete därvid skulle åvägabringas med Sveriges allmänna lantbrukssällskap, som efter sin nyligen genomförda omorganisation har gått in för en revisionsverksamhet bland jordbrukets andelsföreningar.

139 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Till sällskapets ifrågavarande revisionsverksamhet skulle enligt därom framlagt förslag utgå statsbidrag med halva revisionskostnaden, medan elen andra hälften av kostnaden skulle betalas av vederbörande andelsförening själv. Då jordbruksutredningen emellertid är av den uppfattningen, att revisionen av kreditföreningarna åtminstone till en början borde helt bekostas av statsmedel, anser utredningen, att för ändamålet borde utgå ett särskilt statsanslag, förslagsvis upptaget till 25,000 kronor. Anslaget skulle ställas till jordbrukskreditkassans förfogande att av dess styrelse dispo neras enligt av Kungl. Maj:t godkända grunder.

Det förutsättes, att de närmare föreskrifter, som erfordras för att nor mera jordbrukskreditkassans kontrollerande inflytande över kasseorga nisationen, skulle, till den del de icke innefattas i förordningen örn jordbrukets kreditkassor, meddelas i särskilt reglemente för kasserörelsen.

Mot jordbruksutredningens ifrågavarande förslag till ordnande av kontrollen inom kasseväsendet hava i allmänhet inga erinringar gjorts i de inkomna yttrandena. Fullmäktige i riksbanken säga sig icke vilja afstyrka en höjning av det nu till kasserörelsen utgående anslaget, örn den inre kontrollen därigenom kunde göras effektiv. Sparbanksinspektiorwn framhåller, att om jordbrukskassorna skola fungera som ortsombud för centralkassornas inlåning, det borde åvila den föreslagna centralanstalten att sörja för att en tillfredsställande kontroll över ombudens verkhet åstadkommes. Då kassorna redan nu i större eller mindre utsträckning fungerade som dylika ombud, talade redan detta förhållande för inrättande av en centralanstalt. Det vore enligt inspektionens mening angeläget, att garantier för en dylik kontroll skapas.

I två yttranden, nämligen från bauk- och fondinspektionen och reservanterna inom riksgäldsfullmäktige, har emellertid givits uttryck folden åsikten, att den nuvarande anordningen med allmänna ombud borde kunna bortfalla vid genomförande av det ifrågavarande förslaget med viss förstärkning beträffande det statliga inslaget i organisationen.

Bank- och fondinspektionen uttalar på denna punkt följande.

I fråga örn kontroll och revision har jordbruksutredningen bibehållit systemet med allmänna ombud i centralkassorna, vilket förhållande torde hänföra sig till kassornas rätt att mottaga inlåning från allmänheten. Erfarenheten från annat närliggande område har emellertid påvisat svårigheten att rekrytera ombudsinstitutionen med lämplig personal, varav blivit en följd, att ombudskontrollen understundom varit fullständigt ineffektiv. Enligt inspektionens mening bör det tagas under övervägande, huruvida man icke borde nöja sig med den kontroll över central- och jordbrukskassorna, som föreslagits skola utövas från jordbrukskreditkassans sida, och avstå från representanter för det allmänna i centralkassorna. Därigenom skulle man kanske kunna på förhand avvärja det krav på ytterligare statshjälp, som helt säkert Hr att förvänta, därest någon centralkassa skulle råka i svårighet.

Remiss-

yttranden

140 Kungl. Mag:ls proposition Nr 268.

departements-

chefen.

llppiysningsoch organisanonsverksamhet.

Jorilbrnksut-

redningcn.

Länsstyrelsen i Gotlands län håller före att kontrollbestämmelserna är o av sådan vikt, att de borde inrymmas i huvudförfattningen örn kasserörelsen.

För egen del anser jag joröbruksutredningens förslag- i denna del i stort sett tillfredsställande. Den i två yttranden framförda tanken, att den nuvarande anordningen med allmänna ombud skulle i detta samman hang avskaffas, kan synas ligga nära till hands, men enligt mitt förmenande torde med en sådan åtgärd lämpligen böra anstå, till dess kontrollväsendet inom kasseorganisationen blivit i erforderlig mån utvecklat. Beträffande det av länsstyrelsen i Gotlands län uttalade önskemålet angående kontroll- och revisionsbestämmelsernas införande i den för kasseorganisationen gällande huvudförfattningen torde en sådan åtgärd enligt min mening vara mindre ändamålsenlig, enär ifrågavarande föreskrifter, vilka till övervägande delen äro av reglementarisk natur, sannolikt komma att tid efter annan behöva undergå av omständigheterna påkallade ändringar.

Icke heller mot jordbruksutredningens förslag rörande statsunderstöd för revisionsverksamheten inom kasserörelsen har jag någon erinran att göra. Det för ändamålet avsedda beloppet 25,000 kronor torde ha beräknats med utgångspunkt från ett antal av 250 kassor och ett revisionsbidrag av 100 kronor per kassa, mot vilken beräkningsgrund jag icke laar något att invända. Anslaget torde böra givas reservationsanslags natur.

Centralkassorna för jordbrukskredit hava vid upprepade tillfällen hos Kungl. Majit gjort framställning örn statsbidrag för bedrivande av upplysningsverksamhet rörande jordbrukskasserörelsen. Frågan härom hälmi upptagits av jordbruksutredningen, som i sitt betänkande därom anfört följande.

Av de representanter för centralkassorna, med vilka jordbruksutredningen haft överläggningar under utredningsarbetets gång, har ånyo med styrka framhållits behovet av en effektiv och omfattande upplysningsverksamhet för kasserörelsens utveckling. Det har — och sannolikt med fog — gjorts gällande, att bristande insikt bland lantmännen • om jordbrukskasserörelsens värde torde vara en av huvudanledningarna till att rörelsen icke erhållit sådan framgång, som man hoppats och väntat, Man har erinrat att, då nya former arbeta sig fram på ett visst socialt område, de omskapande idéerna till en början omfattas med verkligt intresse endast av ett fåtal. Detta förhållande hade även gjort sig märkbart i fråga örn jordbrukskasserörelsen. Då denna organisation tillskapades år 1915, förefanns visserligen hos statsmakterna en klar insikt örn både behovet och nyttan av jordbrukskasserörelsen och örn de fördelar, som därigenom skulle tillföras såväl den enskilde jordbrukaren som näringen i gemen. Men bland den stora massan av lantmän hade jordbrukskasseidén ännu icke blivit klart uppfattad eller i varje fall icke trängt igenom i sådan grad, att tillräckliga förutsättningar skapats för

141 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

rörelsens utveckling. En grundlig oell målmedveten upplysningsverksamhet anses därför vara en oundgänglig förutsättning för att kredit organisationen skall kunna växa ut till önskvärd omfattning.

Denna uppfattning angående behovet av en effektiv upplysningsverksamhet för jordbrukskasserörelsens utveckling delas av jordbruksutredningen. Upplysningsverksamheten bör avse icke blott att vinna ökad anslutning till jordbrukskassorna bland lantmännen utan också att bibringa de personer, som i egenskap av medlemmar i kassornas styrelser eller såsom föreståndare för verksamheten hava att omhänderhava kreditrörelsen, erforderliga kunskaper örn rätta sättet att fullgöra sina funk tioner och örn vikten utav att kasseverksamheten skötes efter sunda oell planmässiga principer. Vad som kräves är alltså såväl allmän upplysningsverksamhet i form av föredrag och broschyrer som ock anordnandet av kurser och föreläsningar för utbildning av kasserörelsens funktionärer.

Hand i hand med upplysningsverksamheten bör arbetet med kassornas organiserande bedrivas.

Den nu avsedda upplysnings- och informationsverksamheten bör stå under ledning av svenska jordbrukskreditkassan, som därvid givetvis bör söka medverkan av de olika centralkassoma var och en för sitt distrikt.

De närmare riktlinjerna för verksamhetens planerande torde det få ankomma på jordbrukskreditkassans styrelse att utarbeta under samarbete med förvaltningsrådet.

För bedrivande av nu avsedda verksamhet i effektiv omfattning erfordras, enlig! vad jordbruksutredningen framhållit, tillgång till relativt betydande penningmedel. Åtminstone borde under vart och ett av de närmaste åren ett belopp av 75,000 kronor finnas för ändamålet disponibelt. Av detta belopp, som enligt jordbruksutredningens uppfattning bolde av det allmänna ställas till svenska jordbrukskreditkassans förfogande, borde även kunna utlämnas erforderliga understöd åt under bildning varande centralkassor och jordbrukskassor såsom organisationsbidrag.

Sådant bidrag borde utgå med 100 kronor till envar nybildad jordbrukskassa. Beträffande organisationsbidrag till centralkassor torde enligt utredningens mening nu gällande bestämmelser kunna oförändrade bibehållas. Enligt dessa, som innehållas i kungörelsen den 18 juni 1915 (nr 234) med däri genom kungörelsen 592/1918 gjord ändring, skall cen tralkassa erhålla organisationsbidrag å 2,000 kronor jämte ett tillägg för varje län utöver ett, varav verksamhetsområdet består, av 1,000 kronor för ett län och 500 kronor för varje ytterligare län. Jordbruksutredningen förutsätter även, att av nämnda anslag ett belopp av intill 8,000 kro nor må kunna användas för täckande av svenska jordbrukskreditkassans organisationskostnader.

Nu ifrågavarande förslag har i allmänhet icke mötts av några erin i:,.Hum-

rin gar i de inkomna yttrandena. Emellertid lia tre av de hörda myndigheterna uttalat sig emot det ifrågasatta statsanslaget, nämligen bankoch fondinspektionen, statskontoret och Överståthållarämbetet.

Bonk- och jon ^inspektion en, som i allmänhet uttalat betänkligheter

142 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

partemeuts-

chefen.

mot det upprepade utökandet av anspråken på bidrag från statens sida. anser olämpligheten utav statens medverkan i form av anslag till upplysningsverksamhet särskilt framträdande. Därest denna verksamhet skulle utnyttjas t. ex. för att söka förmå allmänheten att insätta sina besparingar hos centralkassorna, vore detta en verksamhet, vilken staten, med den opartiska ställning densamma borde intaga till landets penningväsen icke borde ekonomiskt understödja.

Statskontoret säger sig ha svårt att inse att något verkligt behov av en dylik propagandaverksamhet kunde föreligga med hänsyn till den fastare organisation jordbrukskasserörelsen enligt förslaget skulle erhålla. Anledningen till den ringa anslutningen till kassorna torde, enligt vad statskontoret uttalat, nog mera vara att söka i den ansvarighet, som varit förbunden med medlemskapet, än i bristande kännedom örn desamma.

Överståthållarämbetet ifrågasätter lämpligheten av statsbidrag för nu ifrågavarande ändamål, enär värdet av en sådan verksamhet näppeligen kunde bliva synnerligen stort och i varje fall icke av den betydelse, som rimligen kunde anses motsvara statsanslag till avsevärda belopp. Landsbygdens folk torde, enligt vad ämbetet uttalar, i allmänhet icke för sitt praktiska handlande taga synnerligen starka intryck av föredrag och broschyrer, men fäste desto större avseende vid praktiska erfarenheter. Om alltså kasserörelsen efter den nu föreslagna reformen vunne i styrka och ändamålsenlighet, torde det ej dröja länge förrän kännedomen härom sprider sig bland lantmännen.

En effektiv och efter ändamålsenliga linjer lagd upplysningsverksamhet bland lantmännen för jordbrukskasserörelsens befrämjande och utbredning är, som jag angav redan i mitt uttalande örn förslagets huvuddrag, enligt min övertygelse ovillkorligen nödvändig, örn man skall kunna förvänta någon större framgång för rörelsen inom rimlig tid. I detta hänseende delar jag i allo den uppfattning, som kommit till uttryck i jordbruksutredningens betänkande och som legat till grund för de hos Kungl. Maj:t vid upprepade tillfällen gjorda framställningarna från centralkassehåll örn statligt bidrag för upplysningsverksamhetens bedrivande. Som i betänkandet anföres bör den ifrågavarande verksamheten emellertid icke begränsas till en mera allmän propaganda för anslutning till kasserörelsen. Ett mycket viktigt led i arbetet bör utgöras av utbildningen av funktionärer inom denna rörelse, d. v. s. av personer ute i bygderna, som kunna lämpa sig att omhänderhava de lokala kassornas angelägenheter. Det torde vara obestridlig^, att ett av de svåraste hindren för kasserörelsens utveckling hittills har legat just i den ringa tillgången på personer ute på landet, som ägt nöjaktig kännedom örn en kreditkassas skötsel eller örn syftet med och innebörden av de*, kooperativa kreditgivningen överhuvud.

Om det allmänna nu befinnes böra gå in för mera effektiva åtgärder

143 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

för en uppryckning inom vårt lands jordbrukskasserörelse, synes mig ett bland de mest verksamma medlen i sådant sylte vara att ställa nödiga penningbelopp till förfogande för bedrivande av sådan upplysnings- och informationsverksamhet, som jag nu åsyftar. Jag förordar därför, att statsanslag må för ändamålet anvisas.

Mot det av jordbruksutredningen angivna beloppet 75,000 kronor per ar har jag intet att erinra, varvid jag dock förutsätter, att anslaget i fråga även får tagas i anspråk för lämnande av organisationsbidrag i enlighet ined utredningens därutinnan framförda förslag. Till centralkassor utgår, som ovan nämnts, redan nu organisationsbidrag enligt vissa grunder. Det nya i utredningens förslag är, att ett organisationsbidrag å 100 kronor även skulle kunna tilldelas lokal jordbrukskassa. Betydelsen utav att vid arbetet för kasserörelsens utbredning äga möjlighet att lämna ett sådant mindre bidrag till täckande av organisationskostnaderna synes mig uppenbar. Att ett visst' belopp — av jordbruksutredningen begränsat till högst 8,000 kronor — tages i anspråk för organisationen av kasserörelsens centralorgan, torde kunna lämnas utan erinran.

Det nu avsedda anslaget synes jämväl böra givas karaktären av reservationsanslag.

Jordbruksutredningen har i sitt betänkande räknat med en förvalt Förvaltningsningskostnad av 35,000 kronor för svenska jordbrukskreditkassan, lika- k<j®|n®jj|r födes 35,000 kronor i genomsnitt för envar av centralkassorna och 250 ningsränta. kronor i genomsnitt för varje jordbrukskassa. Med utgångspunkt fran Jordbruksutsex centralkassor och 250 jordbrukskassor samt en utlåning av 25 miljöner kronor erhålles då en förvaltningskostnad för hela organisationen av 1.23 procent av utlåningen. Med en utvidgning av rörelsen till tio centralkassor och 500 jordbrukskassor samt 50 miljoner kronor utlåningskulle förvaltningskostnaden under nyss angivna förutsättningar bliva 1.02 procent av utlåningen. För sin del har utredningen ansett sig böra för de närmaste åren räkna med en förvaltningskostnad av 1.2 procent av utlåningen.

Med utgångspunkt från en upplåningsränta av i genomsnitt 4.r> procent samt nyssberörda procentuella förvaltningskostnad ävensom med pålägg av sammanlagt 0.6 procent till fondering oell till utdelning å jordbrukskassornas insatskapital kommer jordbruksutredningen fram till en genomsnittlig slutränta å 6.3 procent. För att en lättnad skall kunna beredas jordbruket genom minskning i räntebelastningen anser jordbruksutredningen angeläget, att medelräntan nedbringas åtminstone till 5.5 procent. Örn så skulle kunna ske, måste enligt utredningens mening staten träda emellan med ett ansenligt bidrag till förvaltningskosten demas täckande. Utredningen räknar med ett statsbidrag per år å sammanlagt 200,000 kronor, vilket med en utlåning å 25 miljoner kronor motsvarar 0.8 procent därav.

144 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

J ordbruksutredningen säger sig vara fullt medveten örn, att ett sådant statsbidrag skulle innebära en subvention åt jordbrukarnas kreditorganisation. Emellertid är enligt utredningens mening ett sådant stöd åt jordbruket från det allmännas sida icke blott av behovet påkallat utan även att anse som en relativt fördelaktig form för det allmännas medverkan till lindring av de svårigheter, nied vilka jordbruket har att kämpa.

Beträffande de grunder, efter vilka förvaltningsbidragen skulle utgå, borde, enligt vad utredningen betonar, hållas i sikte, att det här ifråga satta stödet från det allmännas sida bör äga karaktären av en tillfällig hjälp för att bispringa jordbruket under nuvarande svåra ekonomiska förhållanden och för att giva jordbrukskasserörelsen en stöt framåt. Enligt jordbruksutredningens mening böra strävandena inom kasserörelsen inriktas på att, så snart förhållandena medgiva, frigöra sig från det ekonomiska beroendet av det allmänna. För att påskynda en sådan utveckling, borde — såsom för övrigt vore fallet även med nu gällande bestämmelser angående förvaltningsbidragen — grunderna för tilldelandet av sådana bidrag givas sådant innehåll, att bidragen efter hand minskas.

Jordbruksutredningen har föreslagit, att förvaltningsbidragen skulle, i vad gäller jordbrukskassor och centralkassor, utgå dels med ett fast grundbelopp, dels med ett tilläggsbelopp, beräknat på grundval av kassans sammanlagda utlåning enligt senaste bokslutet. Förvaltningsbidra get till svenska jordbrukskreditkassan skulle utgå enbart efter sistnämnda grund. För jordbrukskassorna borde grundbeloppet bestämmas till 100 kronor och tilläggsbidraget till 0.o:> procent av utlåningen. Centralkassa borde erhålla ett grundbelopp å 200 kronor för varje till kassan ansluten jordbrukskassa samt ett tilläggsbidrag å 0.4 procent av centralkassans utlåning. Svenska jordbrukskreditkassans förvaltaingsbidrag borde bestämmas till O.os procent av kassans utlåning. Örn man för en beräkning utav till vilka resultat nu angivna grunder för förvaltningsbidragen skulle leda med avseende å bidragens storlek och det för ändamålet erforderliga statsanslaget, utgår från den ovan antagna utlåningen av 25 miljoner kronor, förmedlad av 250 jordbrukskassor och sex central kassor, erhålles följande i betänkandet intagna kalkyl.

Kronor 200,000

Kungl. Majlis proposition Nr 268.

145 Nu avsedda förvaltningsbidrag skulle enligt jordbruksutredningens mening tilldelas samtliga nu befintliga kassor från och med det år, under vilket de, efter erforderliga stadgeändringar, vunnit anslutning till den nya organisationen. Nybildade kassor skulle erhålla förvaltningsbidrag från och med det år, under vilket de erhållit godkännande från det ali männas sida.

Med avseende å förvaltningsbidragens successiva minskning föreslår jordbruksutredningen, att bidragsbeloppen från och med det sjätte året minskas till tre fjärdedelar, från och med det elfte året till hälften och från och med det sextonde året till en fjärdedel av vad som enligt ursprungligen gällande grunder skulle lia utgått. Efter tjugo års förlopp skulle förvaltningsbidrag icke vidare utgå.

En av jordbruksutredningens ledamöter professor Th. Björkman har uttalat skiljaktig mening beträffande statsbidraget till förvaltningskostnaderna. Han föreslår för sin del, att statens medverkan lämnas i form av ett kapitaltillskott på en gång å förslagsvis fem miljoner kronor. Örn detta belopp anses väl stort med hänsyn till nuvarande utlåning inom jordbrukskasserörelsen, kunde en sådan anordning tänkas, att statstillskottet utginge med en miljon kronor för varje fullt utlåningsbelopp av fem miljoner kronor, dock högst med ovannämnda kapitalbelopp.

I de inkomna yttrandena äro meningarna ganska delade beträffande jordbruksutredningens förslag på nu förevarande punkt. Medan, som jag förut nämnt, flera länsstyrelser och hushållningssällskap uttalat sin anslutning till utredningens förslag i allmänhet, hava i några yttranden, som i stort sett gå i tillstyrkande riktning, dock uttalats betänkligheter mot förslaget örn förvaltningsbidraget. I vissa andra yttranden avstyr kes detsamma uttryckligen. I fråga örn utlåningsräntans höjd göres i en del yttranden gällande, att jordbruket icke kan vara tillfredsställt med ens den av jordbruksutredningen förutsatta genomsnittliga utlåningsräntan å 5.5 procent, men i vissa andra yttranden framhålles, att en ränta å 6 procent vore fullt acceptabel för sådana krediter, som här äro i fråga, samt att en fullständig täckning av omkostnaderna borde kunna ernås utan statsunderstöd. I några yttranden framhålles, att kasserörelsens förvaltningskostnader blivit för lågt beräknade i betänkandet, dag ber nu att få återgiva några av de i yttrandena förekommande mera direkta uttalandena i denna fråga.

Lantbruksstyrelsen är, som jag förut angivit, av den uppfattningen, att utlåningen icke skulle bliva tillräckligt billig för lantbrukets behov. Å andra sidan håller styrelsen före, att direkt statsunderstöd principiellt borde om möjligt undvikas. Styrelsen säger sig däremot icke ha något att erinra mot att en dylik verksamhets igångsättande underlättas genom till och med rikligt tillmätt organisationsanslag. — Beträffande de i be tänkandet framkomna båda förslagen till statssubventionens ordnande an

Remiss-

yttranden.

Bihang lill riksdagens protokoll 1980. 1 sami. 2111 hafi. (Nr 268.)

146 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

märker lantbruksstyrelsen, att någon avgörande skillnad dem emellan knappast föreligger. I båda fallen bleve resultatet ett direkt uppoffrande av statsmedel för verksamhetens upprätthållande. Örn man däremot sloge in på den av styrelsen anvisade vägen — nämligen att ställa av staten själv upplånta medel till organisationens förfogande — anser styrelsen icke uteslutet, att subvention skulle kunna undvikas.

Bank- och fondinspektionen gör gällande, att förvaltningskostnaderna i betänkandet räknats för lågt. Inspektionen uttalar härom följande.

I verkligheten torde det icke vara möjligt att med de av utredningen tänkta formerna för rörelsens bedrivande hålla förvaltningskostnaderna inom nämnda ram. Man kan nämligen icke utgå ifrån, att den personal, som rörelsen behöver, skall med det ansvar förvaltningsarbetet medför,, tjäna rörelsen utan att för sig betinga förmåner, som äro jämförliga med de i annan närliggande verksamhet gängse. Det centrala organet måste äga tillgång till en väl kvalificerad, och därför väl avlönad ledning, vartill komma förvaltnings- samt andra av kassans kontroll över underlydande organ föranledda kostnader. Centralkassorna skulle enligt förslaget komma att handhava en mången gång omfattande penningrörelse, såväl för egen som för tillhörande jordbrukskassors räkning, för vilket ändamål likaledes fordras kvalificerad personal. Och att jordbrukskassorna, åtminstone de medelstora och större, där räkenskapsföringen och förvaltningen i övrigt avsetts skola handhavas av kassorna själva och där enligt förslaget uppsamling av sparmedel för dessas överförande till vederbörande centralkassa tänkts skola ske, skulle kunna hålla sina kostnader inom det angivna beloppet, förefaller otroligt. Härtill kommer, att någon hänsyn till uppkommande avskrivningsbehov icke synes hava tagits med vid uppgörandet av den ifrågavarande kalkylen. — Såsom en sammanfattning av det senast sagda vill inspektionen som sin mening framhålla, att, trots det tilltänkta stora statsbidraget till förvaltningskostnader, utlåningsräntan i jordbrukskassorna med all sannolikhet måste bliva högre än jordbruksutredningen framhållit och i genomsnitt knappast lägre än i andra penninginrättningar, särskilt sparbanker.

Beträffande det föreslagna statsunderstödet har inspektionen, som jag förut angivit, uttalat betänkligheter.

Fullmäktige i riksbanken anser beträffande förslaget örn anslag till förvaltningskostnaderna, att statligt understöd icke borde lämnas för dylikt ändamål och avstyrka beviljandet av detta anslag. Av samma mening är Överståthållarämbetet.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ej velat direkt motsätta sig förslaget örn förvaltningsbidrag, örn ock beloppet syntes anmärkningsvärt högt.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser det ganska osäkert, örn det föreslagna förvaltningsbidraget är tillräckligt. Sannolikt vore förvaltningskostnaden för lågt beräknad, örn en kompetent ledning och skötsel skulle kunna tillförsäkras åt den tilltänkta organisationen.

Länsstyrelsen i Uppsala län och länsstyrelsen i Kronobergs län säger sig i avseende å förvaltningsbidraget föredraga huvudförslaget framför reservationen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län är av den uppfattningen, att utlå-

147 Kungl. Maj:ts proposition Nr 26S.

ningsräntan icke behöver sättas lägre än 6 procent. En fullständig täckning av kostnaderna borde eftersträvas. Liknande synpunkter framföras av länets hushållningssällskap.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts kommitterade ansluta sig till professor Björkmans förslag beträffande förvaltningsbidraget.

Stockholms läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser, att erinran kan resas mot den princip, som ligger till grund för förslaget om statssubvention och förordar undersökning av varje framkomlig väg för anskaffning av billigaste kapital till undvikande av subventionen.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott kan icke underlåta att hysa en viss tveksamhet örn det lämpliga i det föreslagna förvaltningsbidraget. Huruvida denna princip i fråga örn en ekonomisk rörelse vore tillrådlig, borde närmare undersökas.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser även en utlåningsränta av 5.5 procent vara för hög. Utskottet framhåller, att en räntesats av 4.5 procent vore ett maximum, örn kassorna skola bliva av någon betydelse för jordbrukskrediten. För ändamålet borde staten gå in för avsevärt högre förvaltningsbidrag än som föreslagits.

Mellersta Norrlands centrulkassa för jordbrukskredit har gjort gällande, att utredningens förslag till förvaltningsbidrag åt jordbrukskassor innebure en väsentlig försämring i jämförelse med nu gällande bestämmelser. Förvaltningskostnaderna för dessa kassor anser centralkassan vara för lågt beräknade.

I likhet med vissa av de myndigheter och institutioner, som uttalat sig rörande denna punkt i förslaget, kan jag icke undgå att hysa betänkligheter av principiell innebörd mot att beträda den väg, som av jordbruksutredningen här förordats. Det må visserligen medgivas, att utredningen själv betonat nödvändigheten utav att låta det ifrågasatta statsunderstödet undergå en successsiv minskning för att efter viss tid — enligt utredningens förslag tjugo år — helt upphöra. Därmed kan ju i viss mån själva udden av de principiella anmärkningarna mot förslaget få anses bruten. Men kvar står likvisst — något som av utredningen också uttryckligen framhållits — att förvaltningsbidraget skulle både till sitt egentliga syfte och på grund av sin storlek få karaktären av statssubvention. Även örn stöd åt jordbruket från det allmännas sida i olika former må anses väl motiverat med hänsyn till det nuvarande bekymmersamma ekonomiska läget för denna näringsgren, synes det mig likvisst för den kooperativa kreditorganisationens framtid vara ytterst farligt att från början bygga densammas verksamhet på statsunderstöd av sådan storlek, att de äga karaktären av verklig subvention. Det enda riktiga och för kasserörelsen såsom sådan för visso också mest gagneliga är enligt min övertygelse, att rörelsen i huvudsak får uppbyggas på sin egen inneboen-

Departements-

chefen.

148 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

de styrka. Att lantmännen därvid begynnelsevis skulle hava att räkna med något högre ränta å lån från kassorna än den av jordbruksutredningen åsyftade, synes mig visserligen vara beklagligt, särskilt med hänsyn till det nuvarande läget på jordbruksområdet. Men detta faktum anser jag särskilt i betraktande av arten av den kredit, varom här är fråga, icke innebära en så avgörande olägenhet, att därav skulle motiveras ett avsteg från sunda ekonomiska principer med avseende å det allmännas förhållande till näringslivet.

Med det sagda har jag emellertid icke velat ansluta mig till dem, som anse, att statsunderstöd till jordbrukskasseorganisationen såsom bidragtill kassornas förvaltningskostnader över huvud icke bör ifrågakomma. Staten har ju redan vid kasserörelsens tillblivelse gått in för att lämna dylika understöd och det synes mig finnas så mycket mindre anledning att nu, då man genom olika reformer inom kasseorganisationen söker uppnå en kraftigare utbredning utav och större livaktighet inom densamma, alldeles avbryta statens ifrågavarande stödjande verksamhet. Jag anser tvärtom fullt befogat att genom en icke oväsentlig höjning av bidragen söka giva rörelsen en kraftig impuls till fortsatt självverksamhet på egen grund.

Det för jordbrukskasserörelsen avsedda statsbidraget är för budgetåret 1929/1930 bestämt till 25,000 kronor. Bestämmelser rörande bidragens tillgodonjutande finnas meddelade i kungörelsen den 18 juni 1915 (nr 234) med däri genom kungörelserna 592/1918 och 172/1920 gjorda ändringar. Enligt dessa bestämmelser kan jordbrukskassa erhålla årligt förvaltningsbidrag med tre kronor per medlem under vart och ett av de första fyra åren och med två kronor per medlem under vart och ett av de därefter följande sex åren. Bidraget beräknas efter det antal medlemmar, som kassan under sin verksamhetstid närmast föregående år städse haft. Centralkassa kan erhålla förvaltningsbidrag med 4,000 kronor under vart och ett av de första två åren och därefter under vart och ett av de först följande fyra åren med 2,000 kronor samt med 1,000 kronor under vart och ett av de därpå följande fyra åren. Härtill kommer för varje län utöver ett, varav kassans verksamhetsområde består, ett tillägg å 1,000 kronor örn året för ett län och 500 kronor örn året för varje ytterligare län. Dessutom kan centralkassa, som redan i det föregående angivits, komma i åtnjutande av organisationsbidrag.

I anslutning till vad jag nyss anfört får jag nu tillstyrka, att det för här avsedda ändamål å riksstaten uppförda anslaget höjes till 100,000 kronor, varigenom skulle möjliggöras att låta samtliga nu förefintliga jordbrukskassor och centralkassor komma i åtnjutande av förvaltningsbidrag oberoende av under hur lång tid respektive kassor varit i verksamhet. Bidraget torde böra utgå från och med det år, under vilket de vidtagit erforderliga åtgärder, enligt Kungl. Majlis närmare bestämmande, för anslutning till den nya organisationen. Nybildade kassor torde

149 Kunc/l. Maj:ts proposition Nr 268.

böra erhålla förvaltningsbidrag från och med det år, under vilket de erhållit godkännade från det allmännas sida.

Beträffande grunderna för bidragens utgående skilja sig de av jordbruksutredningen föreslagna väsentligt från de nu gällande. Medan enligt dessa grunder bidragen till jordbrukskassorna utgå med visst belopp per medlem och bidragen till centralkassorna endast med ett fast belopp, ökat med vissa belopp, alltefter antalet till distriktet hörande län, skulle enligt förslaget bidragen till jordbrukskassorna utgå med ett fast grundbelopp, ökat med ett i förhållande till kassans utlåning beräknat belopp, samt bidraget till centralkassorna utgå dels med visst belopp för varje till centralkassan ansluten jordbrukskassa, dels med ett i förhållande till utlåningen beräknat belopp.

Enligt min mening torde den mest lämpliga beräkningsgrunden för statsbidrag till jordbrukskassor och centralkassor vara antalet medlemmar i kassan, d. v. s. för lokalkassornas vidkommande antalet medlemmar i densamma och för centralkassorna antalet till desamma anslutna jordbrukskassor och andra ekonomiska föreningar. Jag föreslår i enlighet därmed, att jordbrukskassa må kunna tilldelas ett från tre till fyra kronor per medlem förhöjt årligt bidrag och att sådant bidrag till centralkassa må utgå med 200 kronor per ansluten jordbrukskassa eller annan ekonomisk förening. För centralorganets del synes mig däremot den av jordbruksutredningen föreslagna beräkningsgrunden lämplig, och jag föreslår alltså, att jordbrukskreditkassan må tillgodonjuta årligt förvaltningsbidrag med 0.05 procent av kassans sammanlagda utlåning vid senaste räkénskapsavslutningen.

I motsvarighet till vad som varit fallet med hittills utgående statsbidrag för nu avsedda ändamål synas mig jämväl de av mig nu förordade bidragen böra successivt minskas för att efter hand upphöra att utgå. Jag föreslår alltså, att statsbidragen må avvecklas under en tid av tjugo år genom att efter förloppet av varje femårsperiod minskas till hälften mot vad under nästföregående period utgått.

Med utgångspunkt från det nuvarande antalet jordbrukskassor och antalet till dessa kassor anslutna medlemmar skulle med nyss angivna grunder för statsbidrag för ändamålet erfordras ett anslag av cirka 85,000 kronor. Med hänsyn till en viss ökning i kasserörelsen redan under nästa budgetår samt i betraktande av det till bidrag åt jordbrukskreditkassan erforderliga beloppet synes det av mig förut angivna anslaget å 100,000 kronor böra för nästa budgetår äskas av riksdagen. Anslaget torde böra givas karaktär av reservationsanslag.

Jordbruksutredningen har i sitt betänkande (sid. 7G—82) även berört frågan om siittet för tillgodoseende av kreditbehovet hos jordbrukets andelsföreningar, men har av olika skäl icke ansett sig kunna i detta sam-

Artdelsrörelsens kreditbehov.

150 Kungl. Maj:ts proposition Nr 26S.

manliang föreslå några särskilda åtgärder från det allmännas sida för bättre ordnande av ifrågavarande föreningars kreditförbindelser. I avvaktan på att ifrågavarande spörsmål ordnas, har utredningen icke ansett lämpligt att vidtaga sådan förändring i nu gällande bestämmelser örn ekonomiska föreningars möjlighet till anslutning till jordbrukskasseorganisationen, att denna möjlighet helt försvunne. Såsom redan i det föregående angivits skulle enligt jordbruksutredningens uppfattning ekonomiska föreningar visserligen icke lämpligen kunna bliva medlemmar i jordbrukskassa. Men däremot borde den rätt, som enligt kungörelsen den 11 juli 1918 (nr 597) lämnats centralkassorna att som medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor, alltjämt upprätthållas ehuruväl till sin innebörd i viss mån ändrad. De ändringar i kungörelsen i fråga, som jordbruksutredningen i sådant hänseende föreslagit, gå i huvudsak ut på att för ekonomiska föreningars delaktighet i centralkassa åstadkomma i stort sett motsvarande regler, som skulle gälla för jordbrukskassas anslutning till centralkassa. Till innehållet i dessa ändringsförslag torde jag i det följande få återkomma vid behandlingen av författningsförslagens särskilda paragrafer.

Författnings- I jordbruksutredningens betänkande finnes intaget ett förslag till förförslag. ordning angående jordbrukets kreditkassor, vilken författning skulle vara avsedd att ersätta nu gällande särskilda kungörelser den 18 juni 1915 angående godkännande från det allmännas sida av vissa jordbrukskassor och av vissa centralkassor för jordbrukskredit (nr 237 och 236) med däri senare vidtagna ändringar. Vidare innehåller betänkandet förslag' till förordning angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor, vilken författning skulle vara avsedd att ersätta nu gällande kungörelse i ämnet av den 11 juli 1918 (nr 597) med däri den 6 juni 1925 (nr 25) vidtagna ändringar.

Nu angivna författningsförslag har av mig underkastats överarbetning i anslutning till min från jordbruksutredningens förslag på vissa punkter skiljaktiga uppfattning, för vilken jag förut lämnat redogörelse. Förslaget har även eljest vid ärendets slutliga beredning undergått vissa jämkningar, vilka i allt väsentligt komma att av mig i det följande angivas.

På grund av de förslag, som i det föregående framlagts, erfordras därjämte ändringar dels i kungörelsen den 18 juni 1915 (nr 234) angående understöd av statsmedel åt föreningar för beredande av driftskredit åt idkare av mindre jordbruk med däri den 11 juli 1918 (nr 592) och den 30 april 1920 (nr 172) vidtagna ändringar, dels ock i kungörelserna den 18 juni 1915 (nr 235) och den 29 juni 1928 (nr 296) angående överlämnaöde till Sveriges riksbank av svenska statens obligationer såsom pant för centralkassas för jordbrukskredit förbindelser.

Jämte den av mig nyss omnämnda förordningen angående jordbrukets

151 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

kreditkassor, erfordras ett av Kungl. Maj: t utfärdat reglemente för kreditorganisationen, avsett att innehålla de närmare föreskrifterna rörande verksamheten, som befinnas lämpligen höra i sådan ordning fastställas. Förslag till sådant reglemente anser jag mig icke nu behöva framlägga. Det synes också finnas fog för att låta anstå med detsammas utarbetande, till dess styrelsen för den föreslagna centralanstalten blivit tillsatt och berens tillfälle att framlägga sina synpunkter angående reglementets innehåll.

Jag övergår nu till att angiva de ytterligare jämkningar i jordbruksutredningens författningsförslag, som vidtagits vid ärendets slutliga beredning.

Förslaget till förordning angående jordbrukets kreditkassor.

§ 2.

Samtliga centralkassor för jordbrukskredit hava påpekat, att centralkassornas ansvarighet för jordbrukskreditkassans förbindelser icke borde fördelas dem emellan efter hela summan av deras från jordbrukskreditkassan erhållna lån. Vid fördelningsgrundens bestämmande borde icke medtagas de lån, som centralkassa erhållit för tillgodoseende av kredit mot säkerhet inom 60 procent av fastighets taxerade jordbruksvärde, vilken kreditgivning läge utanför det i författningen stadgade lanemaximum. Motsvarande erinran har gjorts av Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Statens egnahemsstyrelse har påpekat, att centralkassorna enligt författningsförslaget skulle vara delägare i jordbrukskreditkassan, men att någon föreskrift icke lämnats örn de grunder, enligt vilka centralkassorna skulle äga del i jordbrukskreditkassans tillgångar.

Först angivna anmärkning riktai sig mot det förhållandet, att en centralkassa, som bedrivit en försiktig kreditgivning och alltså givit kredit i relativt liten utsträckning i form av lån inom det stadgade lånemaximum men i stället utlämnat kanske betydande lån mot säkerhet av fastighetsinteckningar inom 60 procent av det taxerade jordbruksvärdet, likvisst skulle enligt förslaget tillsammans med övriga centralkassor bliva ansvarig för förstnämnda slags krediter, som utlämnats av andra centralkassor. För min del kan jag icke inse, att häri skulle ligga något principiellt oriktigt. Tvärtom synes mig en differentiering i ansvarigheten efter arten av de säkerheter, som finnas för utlämnade lån, stå i strid med andelsprincipen såsom sådan. Jag tillstyrker därför jordbruksutredningens förslag i nu förevarande hänseende.

Gentemot den av egnahemsstyrelsen gjorda anmärkningen må visserligen kunna invändas, att det på annat ställe i jordbruksutredningens för-

Departementä

chefen.

152 Departements-

chefen.

Departements-

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

fattningsförslag uttryckligen lagts i Kungl. Maj:ts hand att bestämma om fördelningen av kassans tillgångar vid dess likvidation. Det sätt, på vilket delägarskapet därigenom blivit reglerat, synes mig emellertid mindre tillfredsställande. Det riktiga i detta fall torde vara att anse jordbrukskreditkassan som ett särskilt bildat rättssubjekt utan särskilda medlemmar eller delägare i likhet med vad som är fallet med stadshypotekskassan och bostadskreditkassan. I överensstämmelse härmed har jag vidtagit ändring i förslaget.

§§ 3—5.

I dessa paragrafer har jag vidtagit sådana ändringar, som föranletts av mitt förslag örn lägre statsgaranti och upplåning än som av jordbruksutredningen föreslagits. I anslutning därtill föreslår jag, att det högsta belopp, till vilken grundfondsobligationer må av kassan tillfälligtvis disponeras med bibehållen rätt till upplåning, må bestämmas till en miljon kronor.

Beträffande den av utredningen tänkta eventualiteten, att kassan skulle kunna mottaga kapital till förräntning på lång uppsägningstid synes mig denna möjlighet knappast vara att räkna med. Jag har därför låtit bestämmelsen härom ur författningsförslaget utgå.

§ 7.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser anledning saknas att medgiva reservfondens placering i andra obligationer än sådana, i vilka enligt § 30 centralkassas reservfond skall redovisas.

I vissa yttranden har påpekats, att uttrycket »fullgod inteckning» såsom placeringsobjekt för reservfondsmedel borde närmare preciseras.

Då den av jordbruksutredningen föreslagna formuleringen av nu ifrågavarande stadgande är likalydande med motsvarande bestämmelse i förordningen angående svenska bostadskreditkassan, synes mig anledning icke föreligga att däri vidtaga några ändringar.

§ 9.

Bank- och fondinspektionen har (se sid. 106—107) påpekat, att säkerheterna för lämnade krediter böra på ett objektivt sätt betrygga lånens återgäldande. I författningsförslagen rörde man sig med olika uttryck, då det gällde säkerheternas karakteriserande. Inspektionen anser, att det i bestämmelserna borde angivas, att säkerheten skall av vederbörande styrelse hava prövats betryggande.

Vid behandlingen i det föregående av frågan örn lånemaximum oell säkerheter har jag angivit som min uppfattning, att den kooperativa kreditgivningen måste skötas på ett ur säkerhetssynpunkt betryggande sätt,.

153 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

ehuruväl några allmänna riktlinjer för beskaffenheten av de säkerheter, som må godkännas, icke kunna på förhand angivas. Jag har intet att erinra mot att vid formuleringen av nu avsedda bestämmelser, det uttryckligen utsäges, att säkerheten skall hava av vederbörande styrelse prövats vara fullt betryggande, men jag vill därvid hava betonat, att en sådan föreskrift icke bör tolkas så, att avseende uteslutande fästes vid värdet av erbjuden pant eller borgen i och för sig. Med hänsyn till principerna för den kooperativa kreditgivningen bör vid denna prövning vederbörlig hänsyn också tagas — då det gäller kredit till enskild kassemedlem —till hans kreditvärdighet i allmänhet och till det förtroende, man hyser till honom, samt —- då fråga är örn kreditförbindelser mellan de olika leden i kasseorganisationen —• till organisationens på den ömsesidiga ekonomiska ansvarigheten grundade kreditvärdighet och ekonomiska ställning i övrigt.

§ 10.

Jag föreslår här, att antalet styrelseledamöter bestämmes till fem med lika många suppleanter, att en ledamot, tillika ordförande, jämte en suppleant för honom utses av Kungl. Majit, att en ledamot och suppleant för honom utses av fullmäktige i riksgäldskontoret samt att övriga tre ledamöter med tre suppleanter väljas å ombudsstämma.

I likhet med riksbanksfullmäktige, reservanterna inom riksgäldsfullmäktige och länsstyrelsen i Stockholms län anser jag, att det av jordbruksutredningen föreslagna förvaltningsrådet icke skulle få någon mera väsentlig uppgift att fylla. Jag föreslår alltså, att bestämmelserna härom må ur författningsförslaget utgå.

§11.

I det av reservanterna inom riksgäldskontoret avgivna yttrandet, har den uppfattningen kommit till uttryck, att en av revisorerna borde utses av Kungl. Majit. Jordbruksutredningens förslag på denna punkt är emellertid likalydande med motsvarande bestämmelse i förordningen om svenska bostadskreditkassan, och enligt min mening torde anledning icke föreligga att i detta hänseende göra någon skillnad mellan ifrågavarande båda institutioner.

§ 13.

I flera yttranden har påpekats, att i författningen bolde inrymmas bestämmelse örn vilka grunder, som skulle tillämpas för utseende av centralkassornas representanter vid ombudsstämma. Även för min del anser jag ett stadgande härom påkallat. Jordbruksutrcdningen har i sin motivering uttalat, att allmänna ombudsmötet borde bestå av representanter för värjo centralkassa till det antal, som är proportionellt mot an talet till respektive centralkassor anslutna jordbrukskassor, förslagsvis

Departements-

chefen.

Departements-

chefen.

154 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

en representant för varje helt tiotal anslutna kassor. Som maximum borde lämpligen bestämmas fem representanter för varje centralkassa. Mot en bestämmelse av dylik innebörd har jag intet att erinra. Stadgandet i fråga har av mig inrymts under § 13 i författningsförslaget.

§ 14.

Fullmäktige i riksbanken hava uttalat, att icke blott förvaltningskostnader utan jämväl riskpremie borde täckas genom ifrågavarande räntepålägg.

Enligt min uppfattning utsäges i nu förevarande stadgande icke något annat än att förvaltningskostnaderna skola, i den mån medel för ändamålet icke annorledes ställas till kassans förfogande, täckas genom ränte^ pålägg. Huruvida något sådant pålägg därutöver kan eller bör göras, lämnas i bestämmelsen öppet. Det synes mig också vara mest lämpligt, att så sker, varför jag i denna punkt icke funnit anledning frångå jordbruksutredningens förslag.

§ 15.

Bank- och fondinspektionen anser det uttryckligen böra angivas, att. uttaxeringsmöjligheten ävensom den personliga ansvarigheten, beträffande vilka det är tveksamt, örn de inrymmas under beteckningen »tillgång» hos jordbrukskreditkassan, skola utnyttjas, innan vid kassans likvidation grundfondsobligationerna må tagas i anspråk.

Även stadgandet i denna punkt står i full överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i förordningen örn svenska bostadskreditkassan. För min del anser jag något förtydligande i den av bank- och fondinspektionen angivna riktningen icke erforderligt.

§ 20.

I anslutning till vad jag anfört vid behandlingen av medlemskapet i central kassorna (sid. 112) har det i stadgandet såsom villkor för kassans godkännande angivna minimum för sammanlagda insatsbeloppet i kassan sänkts till 1,500 kronor.

§ 22.

Ansvarigheten har på skäl, som jag förut anfört (sid. 113—114), satts till femtio kronor för varje i jordbrukskassan tecknad andel.

§ 26.

I anslutning till vad jag förut anfört (sid. 115) har jag i författningsförslaget icke inrymt någon möjlighet för centralkassa att lämna tillfälliga krediter till kommuner eller andra samfälligheter.

155 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

§ 27.

Jordbruksutredningens förslag innefattar på denna punkt så tillvida en utvidgning av kreditmöjligheterna, att lån mot fastighetsinteckning skulle — utöver lånemaximum — kunna lämnas, örn och i den mån inteckningen ligger inom 60 procent av fastighetens taxeringsvärde. Motsvarande stadgande i nu gällande bestämmelser hänför sig till fastighetens taxerade jordbruksvärde.

I anslutning till vad jag förut (sid. 97) anfört örn lämpligheten utav att alltfort grunda delaktigheten i kassorna på jordbruksvärdet och icke på hela taxeringsvärdet, anser jag mig icke heller kunna tillråda den av jordbruksutredningen sålunda ifrågasatta utvidgningen av kreditmöjligheterna.

§ 29.

I jordbruksutredningens förslag till bestämmelser rörande inlåningen hava av mig vidtagits sådana ändringar, som hetingas av mina förut (sid. 122 ff.) i denna fråga gjorda uttalanden.

§ 30.

Jordbruksutredningens förslag innefattar den ändringen, att som placeringsobjekt för kassareserven även skulle godtagas inteckning i jordbruksfastighet inom halva taxeringsvärdet. Bank- och fondinspektionen har framhållit, att bestämmelsen i denna del borde utformas i överensstämmelse med motsvarande stadgande i sparbankslagen. — Fullmäktige i riksbanken uttala, att även obligationer, likställda med de i stadgandet angivna, borde kunna ingå i kassereserven.

I anledning av bank- och fondinspektionens erinran har jag vidtagit den ändring i förslaget i nu förevarande punkt, att inteckning i jordbruksfastighet må godtagas som placeringsobjekt för kassareservmedel endast i den mån inteckningen ligger inom hälften av fastighetens jordbruksvärde enligt senast verkställda taxering. — Riksbanksfullmäktiges uttalande har föranlett en däremot svarande jämkning i formuleringen.

§ 31.

Beträffande detta stadgande torde jag få hänvisa till mina förut gjorda •uttalanden (sid. 124).

§ 36.

Länsstyrelsen i Stockholms län har yrkat på åläggande för centralkassa, att direkt underrätta länsstyrelsen, när medlemsantalet nedgår tinder föreskrivet minimum.

Departement

chefen.

156 Departements

chefen.

Övergångs-

bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Länsstyrelsens yrkande synes mig befogat och jag har därför kompleterat förslaget i angiven riktning. Motsvarande tillägg har även gjorts i § 55.

§ 43.

Beträffande denna paragraf har jag tidigare (sid. 97) angivit den ändring i jordbr uksutr edningens förslag, som av mig vidtagits.

§ 44.

För att bringa bestämmelsen i tredje stycket av denna paragraf i överensstämmelse med stadgandet i § 21, har jag kompletterat förstnämnda bestämmelse därmed, att jordbrukskassas insats i centralkassa skall utgå med högst 50 öre per andel.

§§ 45—46.

I anslutning till vad jag förut anfört (sid. 101 ff.), har ansvarigheten satts till femtio kronor per andel och uttaxeringen till högst tio kronor per år och andel.

§§ 49—50.

Beträffande den i § 49 tredje stycket förekommande bestämmelsen torde jag få hänvisa till vad jag tidigare (sid. 108 och 153) uttalat rörande frågan om säkerheter för beviljad kredit.

Av skäl, som jämväl därvid anförts, har i § 50 inrymts ett stadgande av den innebörden, att kredit icke må — oavsett lån mot säkerhet av fastighetsinteckning inom 60 procent av fastighetens taxerade jordbruksvärde — av jordbrukskassa beviljas medlem till högre belopp än som motsvarar högst halva lånemaximum med mindre medgivande till ytterligare kreditgivning åt medlemmen i fråga lämnats av stitelsen för vederbörande centralkassa.

§§ 54—55.

I § 55 har av mig tillagts att stadgande örn skyldighet för jordbrukskassa, som uteslutits ur centralkassa av skäl, som i § 54 angivits, eller vars godkännande återkallats eller förfallit, att omedelbart träda i likvidation.

Jag utgår ifrån, att svenska jordbrukskreditkassan skall träda i funktion, så snart ske kan efter det beslut fattats örn kassans tillkomst. För sådant ändamål torde intill dess de nuvarande centralkassorna hunnit vidtagna erforderliga åtgärder för anslutning till centralorganet, för detsamma böra tillsättas en interimsstyrelse, på vilken det bör ankomma att i enlighet med de närmare föreskrifter, som må meddelas av Kungl. Maj:t, handhava kassans angelägenheter samt ordna för centralkassornas an-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

slutning och de organisatoriska förändringarnas genomförande enligt i författningen meddelade föreskrifter.

Med hänsyn till bestämmelserna i §§ 42 och 44 i lagen örn ekonomiska föreningar torde det dröja relativt lång tid, innan centralkassorna kunnat i full utsträckning vidtaga sådana stadgeändringar, som betingas av de för dessa kassor föreslagna ändrade bestämmelserna. På grund härav och då centralkassorna och jordbrukskassorna enligt dessa bestämmelse!' icke förutsättas skola erhålla större formell ansvarighet än den de för närvarande äga, torde intet hinder föreligga, att centralkassorna redan med sina nuvarande stadgar provisoriskt ansluta sig till jordbrukskreditkassan. Likaså synes denna kassas interimsstyrelse omedelbart böra kunna gå i författning om upplåning av kapital och utlämnande av lån till centralkassor, som sålunda provisoriskt ingått i kassan. Centralkassornas ömsesidiga ansvarighet för dylika lån bör dock regleras enligt de grunder, som innehållas i de nya bestämmelserna.

Vad angår den nya ordningens genomförande för bestående central kassor och jordbrukskassor torde med hänsyn till nyss anförda stadganden i lagen om ekonomiska föreningar en relativt lång övergångstid bliva erforderlig. Under förutsättning att de nya författningarna kunna träda i kraft under innevarande år, får jag för redan bestående kassors vidkommande föreslå, att undantag från bestämmelserna må i vad avser sådana förhållanden, som omförmälas i nyssnämnda stadganden i föreningslagen, medgivas för tiden intill den 1 januari 1933.

Vid övergången till den nya ordningen torde följande böra iakttagas.

Inbetalningen av den för enskilda kassemedlemmar stadgade ökade insatsen bör kunna fördelas på en tid av tre år. Då jordbrukskassorna icke vidare skulle äga rätt till inlåning, torde dessa kassor böra inrikta sig på att få insättamas medgivande till medlens överförande till motsvarande räkningar i vederbörande centralkassa. Vad beträffar centralkassorna synes den del av deras insatskapital, som överstiger vad anslutna jordbrukskassor skola enligt de nya bestämmelserna erlägga i insatser, böra återgäldas till jordbrukskassorna.

Vad särskilt gäller den minskning i dan personliga ansvarigheten, som av mig föreslagits, torde i motsvarighet till vad som ägde rum vid den år 1925 genomförda minskningen i samma ansvarighet, särskilda åtgärder böra vidtagas till skydd för tredje mans rätt. Beträffande de närmare skälen härför torde jag få hänvisa till vad som därutinnan anförts i propositionen nr 207/1925. För ändamålet medgav riksdagen, att från riksgäldskontoret finge till riksbanken överlämnas obligationer till ett belopp av 100,000 kronor att på vissa villkor användas till täckande av förlust, som i följd av nedsättningen i ansvarigheten kunde tillfogas någon, som, då beslutet därom registrerades, ägde fordran hos kassan.

I nu förevarande fall torde saken böra ordnas på liknande sätt. Den

Hemställan.

158 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

ansvarighet, som statsverket därigenom skulle påtaga sig, torde med största sannolikhet aldrig behöva tagas i anspråk. Då minskningen i den formella personliga ansvarigheten nu skulle bliva större än som var fallet vid 1925 års författningsändring, torde dock garantibeloppet höra tillmätas i motsvarande mån högre. Jordbruksutredningen har föreslagit, att obligationer skulle för ändamålet ställas till förfogande till ett belopp av 250,000 kronor. Då enligt mitt förslag ansvarigheten skulle bestämmas till det dubbla mot vad utredningen föreslagit, synes mig den särskilda statsgaranti, som nu är i fråga, kunna sättas lägre, förslagsvis till 150,000 kronor. Beträffande denna garanti torde böra meddelas bestämmelser huvudsakligen motsvarande dem, som återfinnas i ingressen till kungörelserna den 6 juni 1925 (nr 203 och 204).

Förslaget till förordning angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor.

Bestämmelserna i § 4 angående insats och ansvarighet hava utformats i analogi med motsvarande stadganden beträffande jordbrukskassors delaktighet i centralkassa. Beträffande ansvarigheten har jag i motsvarighet till mitt förslag i fråga örn jordbrukskassornas ansvarighet ansett, att även ekonomiska föreningar, som ingå i centralkassorna, höra påtaga sig ett större personligt ansvar än jordbruksutredningen föreslagit. För min del förordar jag en ansvarighet av 200 kronor per andel.

Bestämmelsen i samma paragraf örn reducerad rösträtt för sådana medlemmar i centralkassa, som nu äro ifråga, har tillkommit för att säkerställa kasseorganisationens karaktär av den enskilde jordbrukarens kreditinstitut. Ett dylikt stadgande anser jag lämpligt.

Mot vad jordbruksutredningen i förevarande författningsförslag i övrigt förordat har jag intet att erinra.

Föredragande departementschefen uppläser härefter förslag till

a) förordning angående jordbrukets kreditkassor, och

b) förordning angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor, samt hemställer, att Kungl. Majit måtte i proposition föreslå riksdagen att

dels antaga samma förslag;

dels besluta, att från riksgäldskontoret skola till svenska jordbrukskreditkassan såsom dess grundfond överlämnas svenska statens fyra och en halv procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

nominellt belopp av 15,000,000 kronor med rätt för kassan att enligt bestämmelserna i förordningen förfoga över obligationerna;

dels medgiva, att de obligationer, som enligt riksdagens i skrivelser den 19 mars 1915 (nr 132) och den 1 juni 1928 (nr 314) lämnade medgivanden överlämnats eller komma att överlämnas från riksgäldskontoret till Sveriges riksbank såsom gemensam pant till visst belopp och på vissa villkor för envar centralkassas samtliga förbindelser, må få gälla som gemensam pant på enahanda villkor för centralkassas samtliga förbindelser med undantag av kassans skuld till svenska jordbrukskreditkassan;

dels medgiva, att från riksgäldskontoret må till Sveriges riksbank överlämnas svenska statens obligationer till ett belopp av 150,000 kronor att, där jordbrukskassa eller centralkassa för jordbrukskredit i avseende å medlemmarnas ansvar för kassans förbindelser beslutat nedsättning, som möjliggjorts genom ändringar, vilka vidtagits i gällande bestämmelser angående godkännande av dylik kassa från det allmännas sida, av riksbanken användas till täckande av förlust, som i följd av nedsättningen må hava tillfogats någon, som, då beslutet därom registrerades, ägde fordran hos kassan, under villkor att förlustens anledning och omfång styrkes genom intyg av rättens ombudsman i kassans konkurs samt, vad angår centralkassa, jämväl av det allmänna ombud, som förordnats att deltaga i förvaltningen av konkursboet, att medgivande till obligationernas användande skall lämnas av länsstyrelsen i det län, där kassans styrelse har sitt säte, att därvid tillika skall meddelas erforderliga föreskrifter angående sättet för behövliga obligationers tillgodogörande, att riksgäldskontoret ofördröjligen skall underrättas, då dylikt medgivande lämnas, att obligationerna därvid tillika i första hand skola hembjudas riksgäldskontoret till inlösen samt att utbetalning till kassas fordringsägare av för obligationer influtna medel skall verkställas genom konkursförvaltningens försorg;

dels för budgetåret 1930/1931 anvisa:

till revisionsarbetet inom jord.brukskasserörelsen ett extra reservationsanslag av ............................................ kronor 25,000;

till upplysnings-, instruktions- och organisationsverksamhet för jordbrukskasserörelsens befrämjande ett extra reservationsanslag av ................................................. kronor 75,000;

samt såsom förvaltningsbidrag åt jordbrukskasseorganisationen ett

extra reservationsanslag av .............................. kronor 100,000;

dels ock bemyndiga Kungl. Majit att beträffande förvaltningen av pensionsfondens, riksförsäkringsanstaltens och postsparbankens kapital meddela erforderliga föreskrifter till möjliggörande av utlåning åt svenska jordbrukskreditkassan.

Statsrådet Lundvik tillkännager, att han icke biträder denna hemställan, enär de föredragna förslagen angående befrämjande av jordbrukets

Skiljaktig

mening.

160 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

kreditkasserörelse icke bygga på sådana grunder, att de kunna av honom förordas.

Statsrådets övriga ledamöter instämma med föredragande departementschefen; och bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten vad denne hemställt samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: Hugo Nordlander.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

161 Innehållsförteckning.

Sid.

Förslag till förordning om jordbrukets kreditkassor ........................................ 2

Förslag till förordning angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor 17

Jordbrukets kapitalbehov och kreditförhållanden ............................................ 21

Jordbruksutredningen .................................................................................... 21

Remissyttranden ............................................................................................ 28

Departementschefen ........................................................................................ 40

Jordbrukskasserörelsens organisation och utveckling ........................................ 44

Förslag till reformer beträffande jordbrukskasserörelsen ............................... 50

Forslagets grundlinjer ................................................................................... 50

Jordbruksutredningen ................................................................................ 50

Remissyttranden ........................................................................................ 56

Departementschefen .................................................................................... 88

Förslagets detaljer ........................................................................................ 94

Jordbrukskassorna........................................................................................ 94

Medlemmar (s. 94). — Delaktigheten (s. 95). — Insatser (s. 97). — Ansvarighet och uttaxering (s. 98). — Fondering (s. 103). — Utlåningen (s. 104). Lånemaximum och säkerheter (s. 105). — Inlåning (s. 108).

Centralkassorna............................................................................................ 109

Centralkassornas ställning i allmänhet (s. 109). — Distrikt (s. 110). — Medlemmar (s. lil). — Insatser (s. 112). — Ansvarighet och uttaxering (s. 113). — Fondering (s. 114). —■ Utlåning och lånemaximum (s. 115). — Upp- och inlåning (s. 116).

Centralorgan för jordbrukskasserörelsen ................................................ 125

Kontroll och revision ................................................................................ 138

Upplysnings- och organisationsverksamhet ............................................ 140

Förvaltningskostnader och utlåningsränta................................................ 143

Andelsrörelsens kreditbehov .................................................................... 149

Författningsförslag ................................................................................... 150

Hemställan.............................................................................................................. 158

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 231 haft. (Nr 268).