angående åtgärder för den inhemska sockerbetsodlingens uppehållande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

1 Nr 82.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående åtgärder för den inhemska sockerbetsodlingens uppehållande; given Stockholms slott den 7 februari 1930.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Marits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

J. B. Johansson.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 7 februari 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson, Dahl.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Johansson:

Den 9 januari 1929 avlät Kungl. Majit proposition (nr 7) till riksdagen Kungl. Majus angående åtgärder för den inhemska sockerbetsodlingens uppehållande. ^9 riks Därvid föreslog Kungl. Majit riksdagen besluta, att för socker, hänförligt dag. till rubrikerna 158 och 159 i den vid förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande varor fogade tulltaxa, skulle under tiden från och med den 1 mars 1929 eller den tidigare dag Kungl. Maj:t bestämde till och med den 31 januari 1930 utgå tull med 13 öre för kilo-

Bihan g till riksdagens protokoll 19110. 1 sami. (it höft. (Nr 82.) I

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

gram samt att bestämmelse härom skulle såsom en anmärkning under nämnda taxerubriker intagas i tulltaxan.

I propositionen erinrades, bland annat, att mellan sockerbolagen och de enskilda betodlarna ingåtts kontrakt angående leverans av sockerbetor under de fem åren 1927—1931. Det huvudsakliga innehållet av dessa femårskontrakt var följande.

Beträffande betpriset stadgas (i § 8 av kontraktet) i huvudsak följande. Till grund för prisberäkningen lägges medelpriset å 1 kilogram krossad melis (K. 5) enligt Svenska sockerfabriksaktiebolagets priskurant vid försäljning till engrossister under tiden från den 1 februari det år, betorna odlas, till den 31 januari nästföljande år, sedan därifrån dragits dels sockerskatten och dels den i noteringen ingående engrosrabatten — f. n. 4 procent av bruttopriset. Det sålunda framräknade effektiva krossmelispriset utgör grundtalet för betprisberäkningen. För 100 kilogram sockerbetor med 16 procent sockerhalt utgör priset 6.5 gånger ovannämnda grundtal (= grundpriset). För varje Vio procent ökning eller minskning i medelsockerhalten röner betpriset ett tillägg eller avdrag av 1 öre per 100 kilogram betor.

I kontraktets § 8 mom. 6 har vidare överenskommits, att, därest tullsatserna a socker eller melass ändras under kontraktstiden, ändringen delas lika mellan sockerbolaget och betodlarna, ävensom att tvist örn tolkning och tillämpning av denna bestämmelse skall avgöras av den under september—november 1926 fungerande av Kungl. Maj :t tillsatta medlingskommissionen.

Under § 13 i kontraktet stadgas, att kontraktet är hävt, örn betodlaren under kontraktstiden genom i laga ordning skedd överlåtelse avstår den egendom, varå enligt kontraktet betor skola odlas, den nya innehavaren av egendomen dock obetaget att övertaga kontraktet och odlingen, såvida han så önskar samt därest han i så fall ansvarar för den förutvarandes skulder till bolaget för betfrö, betmassa, melass, snitsel och förskott.

Med hänsyn till att prisöverenskommelsen skulle gälla för en så lång tid som fem år hade betodlarna vid förhandlingarna krävt samt fingo i uppgörelsen intagna vissa bestämmelser om rätt för enskild odlare att kunna för ett kontraktsår i sänder minska den eljest enligt kontraktet tecknade betarealen. Betodlingskontrakten innehålla i detta hänseende under § 14 i huvudsak följande stadganden. Därest enskild odlare önskar att för något av kontraktsåren minska den areal, han enligt kontraktet förbundit sig att odla, är han härtill berättigad för ett år i sänder, för så vitt minskningen avser intill 50 procent av sagda areal samt han härom gör skriftlig anmälan till fabriken genom att före den 15 mars det år, sådan minskning avses skola ske, lämna uppgift angående storleken av den areal, å vilken han för nästkommande kampanj ämnar odla sockerbetor, vilken areal bliver för det året bindande. Viss möjlighet finnes därjämte för enskild odlare, för vilken fortsatt betodling skulle medföra oöverkomliga svårigheter, att efter särskild anhållan och medgivande i vart fall av sockerfabriken — eller, vid tvist, av den förut nämnda kommissionen — minska sin odling med mera än 50 procent eller helt inställa densamma.

Enligt § 15 av kontraktet är enskild betodlare vidare berättigad att för särskilt kontraktsår med intill 10 procent öka den areal, han enligt kontraktet förbundit sig att odla, för så vitt han därom gör skriftlig anmälan till fabriken före den 15 mars det år, ökningen avser.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

3 I anslutning till förenämnda bestämmelser örn enskild odlares rätt att i viss ordning kunna minska sin kontrakterade betareal, har under § 16 i kontraktet det stadgande intagits, att sockerbolaget må inställa driften vid råsockerfabrik endast för det fall, att för någon fabrik betarealen nedgår under 80 procent av den till fabriken 1924 tecknade arealen eller för fabrik i Skåne under 1,200 hektar. Vill odlare, som tecknat odling till fabrik, som på grund av denna bestämmelse ej igångsättes, leverera till annan fabrik, örn vilken överenskommelse träffats mellan bolaget och odlaren, skall så anses, som örn odlingen tecknats till denna andra fabrik.

Angående den enligt dessa kontrakt odlade betarealen meddelades i propositionen, bland annat, att den till Svenska sockerfabriksaktiebolaget odlade arealen uppgått till 37,437.5 hektar 1927 och 39,336 hektar 1928 samt att motsvarande arealsiffror för Mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag hade varit 3,066 hektar, respektive 3,195 hektar.

Av utredningen i ämnet framgick vidare, att de internationella förhållandena på sockermarknaden, kännetecknade för det dåvarande av osedvanligt lågt världsmarknadspris å socker, medfört, att det svenska sockerpriset och till följd härav jämväl det svenska betpriset blivit synnerligen låga. Sålunda hade, sedan början av 1927, då betodlarna underskrevo gällande femårskontrakt, priset å 1 kilogram krossad melis (K. 5), exklusive raffinadtullen och sockerskatten, nedgått från 38 å 40 öre till 30 å 34 öre vid början av 1928 samt till 25 öre den 9 januari 1929. (Här vill jag inskjuta, att motsvarande pris nu — i början av februari 1930 — är nere i 22 öre.)

I propositionen återgavs den utredning i ämnet, som verkställts av den utav Kungl. Majit den 12 december 1928 tillsatta sockerkommissionen. Efter det att kommissionen lämnat en redogörelse för den dåvarande situationen på sockermarknaden i världen, uttalade kommissionen den uppfattning, att en väsentligt nedsatt svensk betodling 1929 kunde antagas bliva följden av dåvarande synnerligen låga sockerpris, för så vitt särskilda åtgärder icke vidtoges till betprisets förbättring. Enligt kommissionens mening skulle olägenheterna av en mera avsevärt nedsatt betodling —■ kommissionen befarade en arealminskning av 35 å 40 procent — i främsta rummet gå ut över arbetarna på betfälten, sockerbruksarbetarna och järnvägarna inom betodlingsdistrikten. För att trygga betodlingens uppehållande 1929 ifrågasatte kommissionen statens ingripande i form av viss tillfällig höjning av tullsatsen å raffinerat socker. Från sockerbolagen hade kommissionen, efter förhandlingar, erhållit följande utfästelser om deras medverkan för reglering av betpriset, därest sockertullen sålunda höjdes. Utfästelsen från Svenska sockerfabriksaktiebolaget var av följande lydelse:

»Under förutsättning, att tullsatsen å socker, raffinerat alla slag, och socker, oraffinerat, polariserande över 98 procent, snarast möjligt och senast den 1 mars 1929 höjes till 13 öre och att denna tullsats blir gällande minst till den 1 februari 1930, samt att tullsatserna å övriga sockerfabrikat under denna, tid icke ändras, förbinder sig Svenska sockerfabriksaktiebo-

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Motioner vid 1929 års riksdag.

laget att betala de betor, som odlas under 1929 och levereras till bolaget under kampanjen 1929/1930, efter följande grunder:

För varje odlare, som 1929 odlat betor å mer än 50 procent av den areal han i kontraktet ursprungligen tecknat för odling till och med 1931, uppdelas betarealen i två delar. Den ena av dessa delar, Ilar nedan kallad kontraktsarealen, utgör 50 procent av den ursprungligen i kontraktet tecknade arealen, den andra, här nedan kallad överskjutande arealen, utgör återstoden av odlarens areal, i den män denna ej överstiger den ursprungliga kontraktsarealen, ökad med 10 procent. Örn odlare med för 1929 gällande kontrakt odlar betor å mer än 110 procent av den ursprungliga kontraktsarealen, räknas av den areal, som överstiger nämnda procenttal, 1/2 såsom kontraktsareal och 1h såsom överskjutande areal. För odlare, som icke före 1929 slutit för detta år gällande kontrakt, räknas V* av den odlade arealen såsom kontraktsareal och såsom överskjutande areal.

Den av varje odlare levererade betkvantiteten fördelas på kontraktsarealen och överskjutande arealen i förhållande till dessas storlek.

För betor från kontraktsarealen erhåller odlaren betalning enligt det för åren 1927—1931 mellan bolaget och Skånes betodlares centralförening överenskomna kontraktet. För betor från överskjutande arealen erhåller odlaren betalning enligt nyssnämnda kontrakt med iakttagande emellertid av att det i § 8 av kontraktet avsedda grundpriset ej må understiga 2 kronor 80 öre.

Bolaget förbinder sig att icke för egen räkning tillgodogöra sig någon del av sin merinkomst genom den ifrågasatta höjningen av tullsatsen i tulltaxans rubriker nr 158 och nr 159. Bolaget skall därför i den mån merinkomsten ej behöver tagas i anspråk för täckande av den utgift för betor, som överstiger vad som skulle hava utgått enligt i föregående stycke nämnda kontrakt med en oförändrad tullsats av 10 öre, senast den 15 mars 1930 redovisa och inleverera merinkomsten till statsverket.

Kungl. Majit utfärdar nödiga bestämmelser angående kontrollering av den avgivna redovisningens riktighet, och bolaget är pliktigt tillhandahålla allt det material, som är erforderligt för kontrollens verkställande.»

Den utfästelse, som avgavs av Mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag, var av motsvarande innehåll.

Sedan kommerskollegium, lantbruksstyrelsen och generaltullstyrelsen i avgivna yttranden tillstyrkt sockerkommissionens förslag, anmälde jag ärendet inför Kungl. Majit den 9 januari 1929, därvid Kungl. Majit beslöt avlåtande till riksdagen av den proposition i ämnet, som ovan nämnts.

I anledning av propositionen väcktes inom riksdagen följande sex motioner, nämligen: de likalydande motionerna I: 86 av herr Leander och lii 73 av herr Bengtsson i Norup, vari hemställdes, att riksdagen måtte anslå 4,300,000 kronor att användas för sockerbetsodlingens säkerställande under år 1929 i enlighet med i motiveringen angivna förutsättningar; de likalydande motionerna I: 92 och lii 100 (av nyssnämnda motionärer), vari hemställdes, att riksdagen måtte besluta avslå Kungl. Majits proposition nr 7 rörande ökat tullskydd för socker; motionen lii 32 av herr Herou m. fl., däri hemställdes, att riksdagen måtte besluta avslå Kungl. Majits proposition nr 7; samt motionen lii 289 av herr Sköld m. fl. däri hemställdes, att riksdagen

5 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

ville dels under riksstatens nionde huvudtitel anvisa till understödjande under år 1929 av viss sockerbetsodling i riket och att utgå i överensstämmelse med vad i motivering till motionen anförts ett extra förslagsanslag av 3,000,000 kronor, dels ock i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn verkställande skyndsammast av utredning rörande ej mindre sockerproduktionens allmänna läge särskilt med hänsyn till förhållandena här i riket än även av möjligheterna för den svenska sockerproduktionens rationalisering.

Förenämnda proposition och motioner hänskötos till behandling i samman- Sammansatt satt bevillnings- och jordbruksutskott, som den 9 februari 1929 avgav uk J^joldbXislåtande (nr 1) i ämnet. Däri hemställde utskottet, I) att riksdagen måtte utskott 1929. — med avslag å Kungl. Maj:ts proposition nr 7 och med anledning av motionerna I: 86, II: 73 och II: 289 — för budgetåret 1929/1930 anvisa ett extra förslagsanslag av 3,500,000 kronor att användas för utlämnande, i huvudsaklig överensstämmelse med av utskottet föreslagna grunder, av visst tillägg till priset för 1929 års sockerbetsodling; II) att riksdagen måtte —i anledning av motionerna I: 86, II: 73 och II: 289 — i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla örn verkställande skyndsammast av utredning, under beaktande av vad utskottet därom anfört, rörande ej mindre sockerproduktionens allmänna läge och förutsättningarna för dess på betodling grundade fortbestånd här i riket än även av möjligheterna för den svenska soekerproduktionens rationalisering; ävensom III) att motionerna I: 92, II: 32 och II: 110 måtte anses besvarade genom vad utskottet hemställt under I).

De i utskottets hemställan punkten I åsyftade grunderna för utlämnande av visst tilläggspris voro följande.

1) Genom vederbörande sockerfabriksaktiebolag betalas för viss nedan angiven del av de sockerbetor, som odlas under 1929 och levereras till sockerfabrik under kampanjen 1929/1930, ett tilläggspris efter följande grunder.

2) För odlare, som före 1929 tecknat flerårigt betodlingskontrakt och jämlikt detta 1929 odlar betor på större areal än 50 procent av den i kontraktet ursprungligen angivna, delas betarealen i två delar, varav den ena, benämnd garantidelen, omfattar den areal, som överstiger 50 men ej 110 procent av den i kontraktet ursprungligen tecknade.

3) För i föregående stycke avsedd odlare, som 1928 odlat betor på större areal än 110 procent av den i kontraktet ursprungligen tecknade, må garantidelen ökas med hälften av den 1929 odlade areal, som ligger mellan 110 procent av den på kontraktet ursprungligen tecknade arealen och 1928 års areal.

4) För odlare, som 1927 eller 1928 odlat betor enligt ettårigt kontrakt, räknas hälften av hans 1929 odlade areal såsom garantidel, med iakttagande dock att i detta stycke nämnd garantidel icke må överstiga 50 procent av den högsta areal, han odlat under 1927 eller 1928.

5) Den av odlaren levererade hetkvantiteten fördelas på garantidelen och odlarens övriga betareal i förhållande till dessas storlek.

6) För betor från garantidelen erhåller odlaren, därest det kontraktsenliga grundpriset för 100 kilogram sockerbetor med 16 procent sockerhalt understiger 2 kronor 80 öre, ett tillägg utgörande skillnaden mellan 2 kronor 80 öre och sagda grundpris.

Riksdagen

1929.

Inskränkt sockerbetsodling 1929.

Ny utredning.

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

7) Av tilläggens sammanlagda belopp bestridas 9/,0 av statsmedel och 1/l0 av vederbörande bolag. Bolagen äga att under den tid, tilläggen av dem utbetalas, successivt och i avräkning utfå statsbidraget för ändamålet mot redovisningsskyldighet. Senast den 15 mars 1930 avgiva bolagen slutredovisning. Bolagen äro pliktiga tillhandahålla allt det material, som är erforderligt för statens kontroll av slutredovisningens riktighet.

Mot utskottets hemställan, som biträddes av elva utskottsledamöter, anmäldes reservationer av åtta ledamöter, vilka yrkade bifall till propositionen, och av en ledamot, vilken yrkade avslag å såväl propositionen som motionerna örn uppförande av anslag på riksstaten för sockerbetsodlingens uppehållande.

Ärendet avgjordes av riksdagen den 16 februari 1929. I båda kamrarna förekommo dubbla omröstningar. I första kammaren utslogs vid den första voteringen Kungl. Maj:ts förslag, varför avgåvos 66 röster, av avslagsreservationen, för vilken avgåvos 73 röster. I huvudvoteringen i denna kammare bifölls därefter nyssnämnda reservation med 70 röster mot 66, vilka senare avgåvos till förmån för utskottets hemställan. I andra kammaren utslogs likaledes vid den första voteringen Kungl. Maj:ts förslag, vilket erhöll 88 röster, av avslagsreservationen, vilken samlade 106 röster. I huvudvoteringen i andra kammaren bifölls därefter nämnda avslagsreservation med 105 röster mot 86 för utskottets hemställan. Resultatet vid frågans avgörande 1929 i riksdagen blev alltså, att samtliga föreliggande förslag örn åtgärder till den inhemska sockerbetsodlingens säkerställande avslogos.

I den sålunda uppkomna situationen och med hänsyn till rådande låga sockerpris samt härav betingade utsikter till lågt betpris begränsade ett stort antal sockerbetsodlare, med stöd av bestämmelserna i gällande femårskontrakt, sin betodling våren 1929. Med anledning härav inträdde jämväl för sockerfabriksaktiebolagen en nedsatt drift under råsockerkampanjen 1929, därvid fem råsockerfabriker helt inställde driften.

Ehuru sockerfrågan föll vid 1929 års riksdag, har jag allt sedan dess följt händelsernas utveckling på detta område. Redan på våren 1929 förbereddes inom jordbruksdepartementet utsändandet av förfrågningar till svenska beskickningar och konsulat i utlandet angående världsmarknadsläget för socker samt sockerproduktionen i olika länder och vad härmed sammanhänger. Med anledning av dessa förfrågningar, vilka utgingo i början av sommaren 1929, har ett omfattande material succesivt inkommit till jordbruksdepartementet.

I de framställningar, som under höstens lopp i allt större omfattning begynte inströmma från jordbrukarsammanslutningar och möten mellan jordbrukare i olika delar av landet, erinrades ofta örn den svenska sockerbetsodlingens svåra läge och betydelsen för jordbruket över huvud taget av denna odlings uppehållande.

Den 1 november 1929 anmälde jag ånyo sockerfrågan för Kungl. Majit. Därvid beslöt Kungl. Majit bemyndiga chefen för jordbruksdepartementet

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82. 7

ej mindre att tillkalla högst tre sakkunniga personer att inom nämnda departement, i anslutning till vad jag vid ärendets föredragning anfört till statsrådsprotokollet, biträda med utredning och upprättande av förslag i socker frågan än även att, i den mån sådant erfordrades för tillgodoseende av speciell sakkunskap å visst område, efter anmälan av utredningsmännen, tillkalla särskild sakkunnig.

I sagda, anförande till statsrådsprotokollet angav jag såsom motiv och riktlinjer för utredningen i huvudsak följande.

»Med hänsyn till det sålunda rådande läget beträffande sockerbetsodlingen samt förhållandena i allmänhet på jordbrukets område, vilka aktualiserat frågan örn det mest rationella utnyttjandet av jorden, anser jag att anledning nu föreligger att ånyo upptaga socker frågan till övervägande. För erhållande av underlag för en dylik prövning synes en utrednnig böra verkställas rörande de olika faktiska förhållanden, varav spörsmålet är beroende. Med stöd av därvid inhämtade upplysningar torde sedermera undersökning ske rörande de åtgärder, som må kunna ifrågakomma för den svenska betodlingens tryggande, samt utarbetas förslag i sådant hänseende.

Vad angår berörda utredning, torde sockermarknadens allmänna läge böra klarläggas med hänsyn särskilt till förhållandena på världsmarknaden. Vidare torde ställningen inom den inhemska sockerbetsodlingen och sockerfabrikationen böra utredas, därvid jämväl de verkningar på skilda områden, som den i år inskränkta produktionen kan hava medfört, böra studeras. Av vikt är härvid att få belyst betodlingens och sockerproduk tionens betydelse över huvud taget för det svenska jordbruket och landet i övrigt, för beredande av arbetstillfällen, för järnvägarna, för handelsbalansen m. m. samt de sannolika följderna av fortsatt minskad eller utebliven inhemsk betodling, ävensom betingelserna över huvud för den sven ska betodlingens oell en på denna grundad sockerfabrikations fortbestånd och dessa näringars möjligheter att härutinnan genom ytterligare rationaliseringsåtgärder eller eljest bestå gent emot den utländska konkurrensen. I övrigt torde upptagas samtliga de frågor, som i förevarande avseende kunna vara av betydelse.

Det förslag, som i ämnet upprättas, synes böra. färdigställas i sådan tid, att en eventuell framställning hinner föreläggas 1930 års riksdag.»

För att såsom sakkunniga verkställa ifrågavarande utredning tillkallade jag sagda den 1 november landshövdingen i Älvsborgs län A. V. T. von Sneidern, chefen för statens egnahemsstyrelse kanslirådet C. E. A. Mannerfelt och rektorn vid lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp professorn N. L. Forsberg, varjämte åt landshövdingen von Sneidern uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. Efter anmälan av de sålunda tillsatta utredningsmännen tillkallade jag vidare den 4 november 1929 såsom särskilda sakkunniga direktören för Sveriges allmänna lantbrukssällskap P. L. Nanneson för verkställande av utredning beträffande sockerbetsodlingens produktionskostnader samt t. f. byråchefen i socialstyrelsen B. A. E. Nyström för verkställande av utredning rörande arbetsförhållandena inom sockerindustrien och sockerbetsodlingen.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

1929 års De sålunda tillkallade utredningsmännen hava i skrivelse den 28 januari kutmigaTskri- 1930 lämnat redogörelse för vad hittills framgått av deras utredning. Med veise den 28 skrivelsen följde i form av bilagor ett antal genom utredningsmännens förjanuan 1930. sorg utförda specialundersökningar. Utredningsmännens skrivelse med tillhörande specialundersökningar torde såsom bilaga fogas till detta protokoll.

Inledningsvis framhålla utredningsmännen, att för att kunna utöva inflytande på 1930 års hetodling måste ett eventuellt förslag örn statsåtgärder framläggas i sådan tid, att det hunne av riksdagen slutbehandlas, innan betsådden skulle ske och jämväl före den 15 mars 1930, enär enligt gällande kontrakt mellan sockerbolagen och betodlarna de senare skulle före nämnda dag anmäla, huruvida de för året ämnade begagna sig av den dem medgivna rätten att inom vissa gränser minska eller öka den i kontraktet tecknade arealen. Omfattningen av de undersökningar, vartill uppdraget enligt de lämnade direktiven givit anledning, hade emellertid gjort det omöjligt för utredningsmännen att redan nu överlämna utredningen i avslutat skick. Likväl torde vad som nu medhunnits giva möjlighet till en sådan överblick av det nuvarande läget, att departementschefen därpå kunde grunda sitt bedömande, huruvida ett statsingripande till den svenska hetodlingens betryggande under innevarande år kunde anses påkallat, samt, örn så vore fallet, på vad sätt ett dylikt ingripande borde ske.

Nämnda redogörelse över utredningen belyser sockerfrågan ur olika synpunkter och må därur anmärkas följande.

Den inter- Den överblick av nuvarande läget å den internationella sockermarksock^rmarkna- naden’ som utredningsmännen erhållit, säve ej fullt samma nedslående den. intryck nu som förra året vid samma tid. Sockerproduktionen befann sig nämligen då i starkt stigande och ett betydande överskott, som ej kunde under året konsumeras, beräknades bliva lagt till de redan dessförinnan stora sockerlager, som tryckte marknaden. Emellertid visade sig överskottet bli mindre än man på sina håll väntat, vadan ej heller lagren vid ingången av löpande konsumtionsår voro så stora sorn man tidigare räknat med. Sockerproduktionen 1929/1930 beräknades av fackmän även komma att bli något lägre än under förra året. De stora produktionsökningarna i de båda huvudcentra för rörsocker -— Cuba och Java — skulle nämligen hava avstannat, och en lugnare utveckling av produktionen vore av allt att döma att vänta. Möjligheterna att utvidga produktionen till nya områden f bref olle även vara ganska begränsade. Ansträngningarna att mellan de olika ländernas sockerindustrier åstadkomma en ekonomiskt förnuftig produktionsbegränsning hade icke upphört, ehuru arbetet i denna riktning under det gångna året ej lämnat något resultat till följd av Javas avvisande hållning. Säkrare i prisstabiliserande riktning än mer eller mindre konstlade produktionsinskränkningar verkade dock den hastigt stigande förbrukningen i flertalet viktigare konsumtionsländer. Läget å den internationella socker-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

marknaden kunde därför för närvarande i stort sett anses karakteriserad av att konsumtionen i världen successivt tilltoge samtidigt som produktionen i de större produktionscentra stöde still eller i varje fall ökades jämförelsevis måttligt. Sockerexperternas beräkningar för 1929/1930 ginge också för första gången på länge ut på, att konsumtionen skulle uppväga produktionen, så att befintliga lager ej bomme att ökas.

Därest utvecklingen fortsatte åt detta håll, bomme sockerpriserna förr eller senare att stiga. När ett dylikt omslag bomme att inträffa, vore emellertid omöjligt att säga. Man hade redan väntat på det förgäves. Lägets osäkerhet påverkades nämligen i hög grad av att prisbildningen å den fria världsmarknaden för socker influerades av den mångfald åtgärder, som av flertalet stater företagits beträffande beskattnings- och tullskyddspolitiken. När emellertid vändpunkten i prisutvecklingen uppnåddes, torde man kunna förvänta, att förbättringen av läget bomme att ske jämförelsevis hastigt. De synliga förråd, som funnes, vore nämligen icke större än att en avsevärd del av dem uppsöges av handeln, när denna vid marknadens stabilisering återfinge sitt normala utseende och den vid fallande priser naturliga benägenheten hos alla mellanhänder att så mycket som möjligt inskränka sina lager upphörde.

Även örn det nuvarande läget ej kunde anses ge anledning till den spådomen, att svårigheterna komme att övervinnas under närmaste året, hade dock en ljusning inträtt i läget å världsmarknaden. Det vore uppenbart, att därmed även utsikterna för vår inhemska betodling och den därpå grundade sockerindustrien att bestå i konkurrensen förbättrats.

Trycket utifrån, särskilt genom konkurrensen i raffinadsocker från Tjeckoslovakiens sida, vore dock fortfarande mycket kännbart och hade under senaste året högst väsentligt skärpts. Orsaken härtill vore givetvis den, att Tjeckoslovakien tvingats till en mer aggressiv försäljningspolitik, sedan Storbritannien och ett flertal kontinentala länder i Europa under 1928 och 1929 sökt att genom förhöjda tullar i möjligaste mån avspärra sin marknad från import av tjeckoslovakiskt socker.

Läget å den internationella sockermarknaden, sådant det nu vore och under en överskådlig tid kunde tänkas bliva, vore enligt utredningsmännens uppfattning uppenbart sådant, att den svenska sockerbetsodlingen och en på denna grundad sockerindustri vore, liksom hittills, i behov av ett visst skydd för att kunna bestå. Storleken av detta skydd borde givetvis vara beroende av de fördelar, som den inhemska betodlingen och sockerindustrien beredde landet, samt de nackdelar, som följde av att konsumenterna finge betala högre sockerpris.

Fördelarna av en inhemsk betodling vore flerahanda. Sedan länge hade sålunda sockerbetsodlingen här i landet uppmuntrats på grund av dess betydelse för jordbruket.

För de egentligen betodlande områdena i vårt land vore betodlingens

Betydelsen av inhemsk sockerbetsodling.

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

bedrivande i lämplig omfattning ett villkor för bibehållandet av den intensitet i jordbruksdriften, som där förekomme. På grund av sockerbetsodlingens betydelse i växtföljden för omväxling mellan olika växtslag, för ogräsbekämpandet samt motverkandet av förödande växtsjukdomar uppträdande kunde nämligen betodling icke lämpligen ersättas med sädesodling, utan betodlingens definitiva inskränkning måste medföra en omläggning av växtodlingen i extensiv riktning och med all sannolikhet till ökad animalisk produktion. Detta skulle åter kräva ökade kapitalutlägg, vilket i dessa för jordbruket bekymmersamma tider vore förenat med särskilda svårigheter. Därjämte skulle en sådan utveckling hava till följd, att det svenska jordbruket för avsättning av sin produktion i allt större utsträckning komme att trängas på en alltid osäker och av allt flera säljare uppsökt exportmarknad. För närvarande utgjorde Storbritannien vårt utan jämförelse viktigaste avsättningsområde i utlandet för animaliska produkter. Vem kunde emellertid garantera, att denna marknad även i framtiden komme att stå öppen för vår export av jordbruksprodukter i samma utsträckning som hittills! Starka strävanden hade redan gjort sig gällande att genom särskilda förmåner åt kolonierna underlätta livsmedelsimporten därifrån på övriga exporterande länders bekostnad. I fråga örn Englands sockerimport vore dylika strävanden förverkligade. I varje fall bleve avsättningen av det svenska jordbrukets alster under dylika förhållanden än mera beroende av osäkerheten på världsmarknaden. Den svenska betodlingen däremot hade alltid en säker avnämare i den inhemska sockerindustrien, vilken även till följd av konsumtionens hastiga stegring kunde antagas komma att ytterligare utvecklas. Då spörsmålet örn den vegetabiliska och animaliska produktionens inbördes avvägning givetvis kunde bliva föremål för olika meningar och då denna frågas allmänna bedömande folie utanför uppdraget, hade utredningsmännen med förestående endast velat fästa uppmärksamheten därpå, att en alltför ensidig inriktning av endera av dessa båda grenar kunde hava sina nackdelar.

Vad som ovan anförts angående betodlingens betydelse för jordbruksnäringen talade för att jordbrukarna i de trakter, där sådan odling vore möjlig, skulle till fullo inse dess fördelar och ägna sig däråt. Emellertid vore det påtagligt, att prisfrågan spelade in vid avgörandet av vilken odling, som skulle väljas, och den enskilde odlaren fäste därvid stort avseende vid odlingens omedelbara resultat. Ju svagare hans ekonomiska ställning vore, desto mer tvingades han också till sådant hänsynstagande. Ej heller kunde rimligtvis förväntas, att sockerbetsodlingen i längden skulle upprätthållas, örn den för odlaren på grund av otillfredsställande betpris bleve oekonomisk.

Även de sociala synpunkterna gjorde sig med styrka gällande, när det gällde att bedöma fördelarna av en inhemsk betodling och en därpå grundad sockerindustri. Genom betodlingen bereddes stora grupper ar-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82. 11

betare särskilt bland lantbefolkningen tillfälle till ökade arbetsinkomster, en omständighet av vikt i dessa tider, då allmänt erkändes, att lantarbetarnas arbetsinkomster i jämförelse med industriarbetarnas vore otillfredsställande. Särskild betydelse torde betodlingen hava för de mindre jordbrukarna. Genom denna odling kunde de nämligen fullständigare utnyttja sin och familjens arbetskraft än på annat sätt vore möjligt. Sockerindustrien erbjöde likaledes en välbehövlig ökning i arbetsmöjligheterna för vissa befolkningsgrupper. Som kampanjarbetare vid råsockerfabrikerna brukade nämligen i stor utsträckning anställas småbrukare såväl som diverse grovarbetare från endast under sommaren i gång varande industrier, såsom exempelvis tegel- och torvfabrikationen. Båsockerindustrien bidroge därför i de trakter, som därav berördes, att inskränka den säsongmässiga arbetslösheten. Man torde därför kunna säga, att en total nedläggning av betodlingen och den därpå grundade sockerindustien med all sannolikhet skulle medföra ytterst kännbara verkningar för de befolkningsgrupper, som därav för närvarande hade sin utkomst.

Slutligen borde även framhållas, att med hänsyn till vårt lands självförsörjning det givetvis vore av värde att inom landets gränser äga en inhemsk betodling och sockerindustri. Starkt bidragande till de europeiska staternas livliga intresse för den inhemska betodlingen hade sålunda otvivelaktigt varit de tråkiga erfarenheter, som gjordes under kriget med den då otillräckliga sockertillförseln. Det förstärkta tullskydd, som flertalet av Europas länder anordnat under senare år, torde också böra ses mot bakgrunden av dessa förhållanden, örn än med hänsyn till de internationella strömningarna andra skäl skjutits fram, när det gällt att utåt motivera de vidtagna åtgärderna.

Såsom samlat omdöme i frågan örn den svenska sockerbetsodlingens och den på denna grundade sockerindustriens betydelse hava utredningsmännen uttalat den mening, att av den nu pågående utredningen samt de i ämnet tidigare företagna undersökningarna framginge, att denna näring vore av stor betydelse för dem, som utövade eller vore beroende av densamma, för jordbruket, för respektive landsändar och för landet i dess helhet.

Beträffande följderna av nedlagd eller inskränkt sockerbetsodling anföres av utredningsmännen följande.

En nedläggning av sockerbetsodlingen och den därpå grundade sockerindustrien i landet skulle säkerligen ej vara till gagn varken för landet, jordbruksnäringen, betodlarna eller den industri, som från betodlingen hämtade sin råvara. Betodlingens och sockerindustriens uppehållande vore emellertid beroende av prisfrågan.

Sockerpriserna hade under det gångna året varit mycket låga. Sedan priskurantpriset för ett kilogram krossad melis vid årsskiftet 1928/1929

Följderna ar nedlagd eller inskränkt sockerbetaodling.

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

uppgått till 36 öre, sjönk det under våren 1929 mycket hastigt, så att det i mitten av juni var nere i 31 öre. Därefter inträdde en betydande återhämtning, och i slutet av september 1929 var priset uppe i 37 öre. Som en följd av vissa företeelser å världsmarknaden ägde emellertid under oktober och november ett nytt prisfall rum, som resulterat i att nämnda priskurantpris alltsedan mitten av november utgjort allenast 32 öre. I medeltal under det till grund för betpriset liggande regleringsåret 1 februari 1929—1 februari 1930 beräknades det uppgå till något över 34 öre. Som betpriset enligt gällande odlingskontrakt utginge med 6.5 gånger priskurantpriset å krossad melis efter avdrag av grossistrabatten 4 procent, hade betpriset givetvis rönt påverkan av de låga sockerpriserna. För den gångna kampanjen torde sålunda priset för 100 kilogram betor med en sockerhalt av sexton procent utgöra ungefär 2 kronor 15 öre. Till följd av den höga sockerhalten hos årets betor (17.6 procent) bomme dock betodlarna att utfå i genomsnitt ungefär 2 kronor 30 öre per 100 kihn gram.

Trots det tryckta läge, vari betodlingen till följd av de låga sockerpriserna sålunda befunne sig, hade den under det gångna året ej reducerats med mer än ungefär en tredjedel. Enligt vad nämligen statistiska centralbyrån på grundval av erhållna uppgifter örn den totala betskördens omfattning samt de uppskattade hektarskördarna i olika delar av landet preliminärt beräknat och under uttrycklig reservation för resultatets exakthet meddelat, skulle den under 1929 med sockerbetor odlade arealen uppgå till 29,000 hektar. Anledning funnes emellertid antaga, att de verkliga hektarskördarna vore något högre än de uppskattade, varför den totala, under året odlade arealen torde vara något lägre än den här ovan uppgivna. Till jämförelse meddelades, att de med sockerbetor odlade arealerna för 1927 och 1928 utgjorde 40,700 respektive 42,800 hektar. Att minskningen ej blivit större sammanhängde med att enligt det mellan sockerbolagen och betodlarna rådande femåriga kontraktet, vilket avsåge odlingsåren 1927—1931, odlarnas rätt att inskränka sin areal begränsats till 50 procent av den areal de vid kontraktets ingående tecknat.

Det hade i stort sett varit till odlarnas nytta, att de trots de otillfredsställande priserna kunnat uppehålla sin betodling i sådan omfattning, som skett. Härigenom hade större ändringar i driften kunnat undvikas, oell framför allt hade växtföljdsordningen kunnat bibehållas i någorlunda oförändrat skick. Av de utförda undersökningarna rörande verkningarna av den reducerade betodlingen framginge, att inskränkningen varit minst hos de smärre jordbrukarna. Givetvis vore detta beroende av att dessa ej använde lejd arbetskraft och därför i sin jordbruksdrift vore något mindre känsliga för det dåliga prisläget.

För sockerindustrien hade nedsättningen medfört den olägenheten, att utnyttjningsgraden av råsockerfabrikernas kapacitet därigenom minskats.

Med hänsyn till de sociala synpunkterna torde verkningarna av in-

13 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

skränkningen under 1929 i betodlingen samt i driften vid råsockerfabrikerna hava varit mera kännbara. Enligt vad som hittills kunnat utrönas av pågående utredningar rörande arbetsförhållandena hade ackordspriset för betskötseln och betupptagningen under det gångna året kunnat för de undersökta gårdarna sänkas från i allmänhet 250 kronor till 200 —230 kronor per hektar, och syntes lönenedsättningarna vara mera framträdande i distrikt med lättare jord än inom områden med styvare jord. Genom den inskränkta betodlingen hade givetvis också antalet personer, som sysselsatts vid betodlingen och råsockerfabrikerna, reducerats. Antalet av den för betornas sommarskötsel och upptagning särskilt lejda arbetskraften hade sålunda vid de undersökta gårdarna från 1928 till 1929 minskats med ungefär en tredjedel. Allmänt hade också omvittnats, att arbetstillgången vid betodlingen under det gångna året varit osedvanligt riklig och att därför arbetslönerna kunnat nedbringas. Huruvida den stora tillströmningen av arbetskraft helt vore att tillskriva betodlingens inskränkning hade dock ej kunnat utrönas.

För flera av järnvägarna spelade bet- och råsockertransporter mycket stor roll. Särskilt vissa typiska betbanor i södra Skåne liksom på Öland, Gotland och i Östergötland hade, då betodlingen 1926 varit praktiskt taget inställd, lidit avsevärt avbräck genom betodlingens bortfallande, varvid dock jämväl borde ihågkommas, att många järnvägar under senare tid över huvud taget fått sitt driftsresultat försämrat, bland annat med hänsyn till konkurrensen med automobiltransporterna.

Ur handelsbalansens synpunkt medförde en inställd eller inskränkt betodling givetvis en motsvarande ökning i råsockerimporten. Å andra sidan uppkomma i denna situation åtskilliga omständigheter, som kunde påverka handelsbalansen i motsatt riktning. Svårigheterna att klarlägga betydelsen för handelsbalansen av betodlingen och råsockerindustrien vore mycket stora till följd av omöjligheten att förutsäga, huru de vid en bortfallen betodling och råsockerfabrikation ledigblivna produktiva krafterna (betjorden, arbetskraften, kapitalet) komme att tagas i anspråk för andra ändamål.

Utredningsmännen hava vidare undersökt, huruvida en förbättring i betingelserna för den inhemska sockernäringen skulle kemna åstadkommas genom sockerindustriens och betodlarnas egna åtgöranden i syfte att ytterligare rationalisera driften.

Vad först anginge betodlingen, utvisade utredningen, att en förskjutning i betodlingens lokalisering påginge från för denna odling mindre tjänliga till härför bättre jordar. Betodlingen i Skåne syntes sålunda alltmer koncentrera sig till södra Skånes bördiga och jämförelsevis lätta jordar. Däremot hade odlingen gått tillbaka i trakter med styvare joni såsom i nordvästra Skåne. På grund av dessa senare trakters starka industrialisering hade även efterfrågan på arbetsfolk där ökats, varmed

Betodlingens och sockerindustriens rationaliseringsmöjligheter m. m.

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

följt stegrade löneanspråk, som i sin ordning verkat återhållande på betodlingen. De smärre och medelstora gårdarna hade kommit att övertaga en allt mer omfattande del av hetproduktionen, medan de större gårdarna, vilka i huvudsak arbetade med lejd arbetskraft, relativt taget minskat i betydelse för betodlingen. Jämsides med denna hetodlingens naturliga anpassning efter de ekonomiska betingelserna påginge även visst kontinuerligt arbete för att ytterligare höja utbytet av betodlingen. I detta hänseende nämndes Svenska sockerfabriksaktiebolagets vitbetsförädlingsanstalt vid Landskrona, vars uppgift vore att framställa för odlingen och industrien förbättrade sockerbetsstammar, samt vissa genom nämnda bolags försorg igångsatta jordundersökningar för erhållande av material till bedömande av odlingens betingelser. Ävenså påginge oavbrutna fältförsök hos enskilda odlare för utrönande av den i varje fall mest ekonomiska gödslingen vid sockerbetsodlingen. Resultaten av åsyftade olika slag av arbeten komme emellertid endast småningom till synes. Några mera framträdande språng i utvecklingen torde på detta område ej vara att vänta.

I fråga örn ekonomiskt samgående mellan betodlarna torde vara väl känt, att dessa i form av sina betodlareföreningar och den härpå byggda Skånes betodlares centralförening kommit synnerligen långt i organisationshänseende, då det gällde att i avseende å betpris och övriga avsättningsförhållanden gemensamt tillvarataga sina intressen.

Sockerindustrien å sin sida bade under senare tider genom rationaliseringsåtgärder i mycket hög grad förbättrat sina produktionsförhållanden.

Vad beträffade de tidigare understundom framförda anmärkningarna mot det stora antalet råsockerfabriker, vilka ursprungligen inrättats under statens beskydd för att i jordbrukets intresse söka sprida betodlingen, hade numera situationen förändrats till följd av den ökade sockerförbrukningen i landet. Visserligen funnes några råsockerfabriker med tillförselområden, där mindre gynnsamma odlingsbetingelser medförde kvantitativt och kvalitativt lägre skördeutbyte och i följd därav höga produktionskostnader per deciton betor eller där odlingen vore otillräcklig för fabrikens kapacitet. Men då dessa fabriker nu funnes och då även deras produktion vore behövlig för landets sockerbehov, syntes lämpligheten av någon särskild aktion för deras nedläggande kunna ifrågasättas. Den nuvarande produktionsapparaten, som tidigare varit otymplig och för stor tilltagen, hade genom den ökade sockerförbrukningen anpassat sig efter förhållandena.

Vidare redogöra utredningsmännen för av dem gjorda undersökningar i syfte att, örn möjligt utan statens ingripande, få till stånd någon pristilläggsöverenskommelse mellan sockerbolagen och odlarna, varigenom betodlingen 1930 bleve i görligaste mån tryggad. Sedan utredningsmännen måst konstatera, att de i dylikt syfte bedrivna förhandlingarna för när-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

varande vore utsiktslösa, framföra de den mening, att frågan örn en statlig aktion åt betodlingen i år ej uteslutande borde ses ur sockernäringens och med denna förbundna mångahanda intressens synpunkt, utan frågan borde också betraktas i samband med spörsmålet örn en allmän stödaktion åt landets jordbruk. Ehuru utredningsmännen ansett det icke tillkomma dem att bedöma sistnämnda spörsmål i hela dess vidd, hava de dock velat framhålla, bland annat, att prisfallet å jordbruksprodukter vore särskilt kännbart beträffande spannmål och sockerbetor, varför det vore uppenbart, att de för jordbruket dåliga tiderna i hög grad träffade sockerbetsdistrikten. En stödaktion åt betodlingen skulle också medföra den högst värdefulla fördelen, att därigenom komme att gagnas alla de intressen, som vore förbundna med denna odlings och sockerindustriens fulla drift och vilka i större eller mindre utsträckning lede men genom sådan inskränkning, som i händelse av utebliven stödaktion kunde befaras.

Efter att sålunda hava yttrat sig om frågan i dess allmänhet övergå utredningsmännen att, enligt sitt uppdrag, redogöra för de former, varunder ett eventuellt statsingripande beträffande 1930 års betodling kan tänkas äga rum. Då valet mellan de olika tänkbara vägarna väsentligen vore beroende av skattepolitiska och jämväl andra politiska överväganden, hade utredningsmännen ansett det ej tillkomma dem att uttala sig örn dylikt val. De hade därför ansett sig böra utforma vissa olika alternativ. De särskilda förutsättningar, varifrån utredningsmännen därvid haft att utgå, hade varit i huvudsak följande. Sockerbolagen vore beredda att till betodlarna förmedla de medel, som på det ena eller andra sättet ställdes till dessas förfogande, och gjorde ej anspråk på någon del av dessa medel. Vidare hade bolagen åtagit sig att såsom komplement till eventuella statsåtgärder bidraga till betfrakterna i större utsträckning, än gällande odlingskontrakt föreskreve. Styrelsen för Skånes betodlares centralförening hade ansett sannolikhet föreligga, att full odling skulle vinnas, samt förhandlingsvis förklarat sig för sin del beredd tillstyrka sådan odling, därest betodlarna erhölle ett pris av lägst 2 kronor 80 öre per deciton betor med en sockerhalt av 16 procent från den senare hälften av kontraktsarealen (d. v. s. från den del av arealen, varå de hade rätt inställa odlingen). På angivna skäl hade utredningsmännen ansett detta pris vara beträffande betor från den andra arealdelen för 1930 års odling fullt försvarligt. Därest odlarna — såsom fallet bleve vid tullhöjning — på grund av kontraktets prisregler erhölle en automatisk höjning i priset å betor från den första halvdelen av arealen, Ange ett belopp motsvarande denna höjning gå i avdrag från nyss nämnda pris av 2 kronor 80 öre vid bestämmande av tilläggspriset för betor från den återstående delen av arealen. Vidare skulle från sagda pris få avdragas ett belopp motsvarande värdet av den utav sockerbolagen utlovade ökningen i fraktbidraget, varigenom nämnda betpris av 2 kronor 80 öre för den senare arealdelen nedginge till 2 kronor 70 öre per deciton sextonprocentiga betor.

Utredningsmännens förslag om olika former för statsingripande.

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Härefter utforma utredningsmännen tre olika linjer för ett eventuellt statsingripande 1930, nämligen subvention genom direkt anslag, subvention genom lindring i tullbeskattningen å råsocker samt stöd åt betodlingen genom höjning av raffmadtullen.

För att betodlarna vid subventionslinjen skulle kunna garanteras det nämnda priset av 2 kronor 70 öre per deeiton sextonprocentiga betor från den senare arealdelen, beräkna utredningsmännen, att ett statsanslag av i runt tal 3,800,000 kronor skulle behöva anvisas.

För genomförandet av linjen med subvention genom lindring i tullbeskattningen å råsocker skulle de båda sockerbolagen givas ett särskilt tillstånd att införa viss bestämd myckenhet råsocker utan erläggande av den eljest utgående råsockertullen av 7 öre per kilogram. Den härigenom för bolagen bortfallande utgiften skulle bolagen redovisa för utgivande av sådant tilläggspris för betor, att odlarna erhölle ett pris av intill 2 kronor 70 öre per deeiton sextonprocentiga betor från den senare arealdelen.

Valdes i stället att genom höjning av tullen å raffinerat socker, vilken för närvarande utgår med 10 öre per kilogram, förbättra betpriset, skulle bolagen för sist nämnda ändamål redovisa det genom sådan tullhöjning för dem uppkomna merpriset å det socker, som av dem såldes under den tid, den höjda tullen gällde. Vid den tullhöjning, varmed utredningsmännen vid detta alternativ räknade, eller 3 öre per kilogram under de elva månaderna mars 1930—januari 1931, skulle priset å betor från den första arealdelen enligt kontraktet automatiskt höjas med sådant belopp, att detta belopp motiverade ett avdrag med i runt tal 15 öre från det ovan angivna priset 2 kronor 70 öre per deeiton sextonprocentiga betor från den senare arealdelen. Med hänsyn härtill borde vid tullhöjningslinjen ett pris av 2 kronor 55 öre per deeiton sextonprocentiga betor örn möjligt ernås för betor från den senare arealdelen. Den del av sockerbolagens genom tullhöjningen uppkomna merinkomst å socker, som enligt givna regler eventuellt ej åtginge för betprisets förbättring, skulle av bolagen inbetalas till statsverket.

Sedan utredningsmännen i enlighet härmed utarbetat erforderliga grunder för sockerbetsodlingens understödjande 1930, hava de hos de båda sockerbolagen begärt och erhållit skriftliga utfästelser örn bolagens åtagande att under angivna förutsättningar bringa grunderna i tillämpning samt lämna det fraktbidrag till odlarna, varom ovan nämnts. De härom upprättade handlingarna äro återgivna i utredningsmännens förevarande skrivelse.

De specialundersökningar och övriga bilagor, som äro fogade till utredningsmännens skrivelse, äro följande.

A) Rörsockerproduktionens nuvarande läge och framtid.

B) Den internationella sockermarknaden 1928/1929.

C) Nationernas förbunds åtgärder i sockerfrågan.

D) Tabeller rörande den internationella sockermarknadens utveckling och nuvarande läge.

E) Den svenska sockerbetsodlingen (en jordbruksstatistisk undersökning).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82. 17

F) Sockerbetsodlingens betydelse ur växtföljdssynpunkt.

6) Sockerbetsodlingens betydelse för jordbruket.

H) Produktionskostnaderna vid sockerbetsodling.

I) Vissa historiska och statistiska uppgifter om den svenska sockerfabrikationen.

J) Kortfattad översikt rörande den svenska sockerindustriens ekonomiska ställning och produktionsförhållanden.

K) Några preliminära uppgifter angående sockerbetsodlingens och sockerindustriens betydelse för beredande av arbetstillfällen.

L) Vissa uppgifter rörande de med råsockerfabrikationen sammanhängande järnvägstransporterna.

M) Ekonomiska uppgifter rörande vissa järnvägar, vid vilka betodling äger rum.

N) Örn betydelsen för Sveriges handelsbalans av den inhemska betodlingen och den därpå grundade sockerindustrien.

O) Kontrakt gällande mellan sockerbolagen och betodlarna.

över utredningsmännens förenämnda skrivelse med bilagor hava infordrade yttranden avgivits av lantbruksstyrelsen den 3 februari 1930, av kommerskollegium den 9 i samma månad samt av generaltullstyrelsen den 30 januari 1930.

Lantbruksstyrelsen erinrar i sitt utlåtande till en början örn förevarande frågas betydelse icke blott för sockerbetsodlarna utan jämväl ur allmän jordbruks- och folkhushållningssynpunkt; och anför styrelsen härom:

Den jordbrukskris, som för närvarande överginge icke blott Sverige utan snart sagt hela världen, hade inom alla länder framkallat åtgärder i syfte att åt den egna jordbruksproduktionen bevara den inhemska marknaden samt att underlätta avsättningen utav förefintligt överskott av det egna landets jordbruksalster inom andra länder. Denna kris funne lantbruksstyrelsen vara av sådan natur, att jämväl inom Sverige allvarliga ansträngningar måste göras i syfte att i största möjliga omfattning tillgodose landets behov av jordbruksprodukter, som med fördel kunde framställas inom landet, genom inhemsk produktion. I fråga örn produktion av jordbruksalster vore Sverige i stort sett självförsörjande, och några svårigheter för landet att nå full självförsörjning på detta område torde icke förefinnas utom beträffande den myckenhet hårt vete, som vore erforderlig för uppblandning av svenskt vetemjöl för erhållande av fullt bakningsdugligt mjöl och som med de vetesorter, vilka stöde till buds för odlingsändamål, åtminstone för närvarande icke kunde produceras inom landet. Redan nu förelåge på många områden och framför allt ifråga örn animala jordbruksprodukter en inhemsk produktion av sådan omfattning, att en avlastning på världsmarknaden vore en nödvändig förutsättning för jordbruksdriftens upprätthållande. Under sådana förhållanden vore det naturligt, att minskad odling av en produkt, som kunde vinna full avsättning inom landet, medförde ökad produktion av andra varor, för vars avsättning jordbruket vore hänvisat att under svår och ofta ojämn konkurrens söka vinna avsättning på världsmarknaden.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. lii hafi. (Nr 82.) 2

Infordrade

yttranden.

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

För sockerbetsodling torde jordmån oell klimat inom de delar av landet, till vilka dylik odling vore förlagd, ur odlingssynpunkt i allmänhet vara fullt ut lika tillfredsställande som inom andra sockerproducerande europeiska länder, jämväl sådana som utsatte den svenska produktionen för en ödeläggande konkurrens. Orsaken till att den svenska sockerbetsodlingen utan lämpligt avvägt stöd från det allmännas sida icke syntes kunna konkurrera med den utländska, vöre sålunda i stort sett ej att söka uti mindre utbyte vid svensk odling utan i högre produktionskostnader av andra slag. Härvid torde de inom landet rådande högre arbetslönerna utöva ett stort inflytande, helst som sockerbetsodlingen krävde alldeles särskilt stor mängd mänskligt arbete. Detta förhållande syntes lantbruksstyrelsen starkt tala för vidtagande av åtgärder i syfte att i full utsträckning upprätthålla den svenska sockerbetsodlingen.

Lantbruksstyrelsen ansåge sig jämväl i detta sammanhang böra framhålla nödvändigheten av att, därest statsmakterna nu, såsom från olika håll föreslagits, skulle vidtaga verksamma åtgärder till uppmuntrande av annan produktion än den av sockerbetor, man måste såsom sannolik räkna med en given tillbakagång av sockerbetsproduktionen, örn den lämnades utan det ökade stöd, som utgjorde en nödvändig förutsättning för dess förmåga att konkurrera med annan odling inom landet.

Efter att hava omnämnt de tre olika alternativ, som av utredningsmännen ifrågasatts till stödjande av betodlingen, anför lantbruksstyrelsen vidare:

Emot utredningsmännens utgångspunkt, avseende att för betodling överstigande den, vartill betodlarna genom kontrakt med sockerbruken vore bundna, tillförsäkra odlarna ett pris av 2 kronor 70 öre per 100 kilogram betor under förutsättning att genomförandet av vissa befraktningsåtaganden från sockerbrukens sida, syntes lantbruksstyrelsen intet skäl till erinran föreligga.

Enligt utredningsmännens mening borde dess tre förslag ur betodlarnas synpunkt leda till samma resultat. Detta torde nog också jämväl enligt lantbruksstyrelsen mening i realiteten bliva fallet. Lantbruksstyrelsen ansåge sig dock böra anmärka, att alternativ 2, avseende tullfri import av viss mängd råsocker mot skyldighet för sockerbruken att betala det förhöjda betpriset, i detta hänseende syntes kunna innebära mindre säker het. Detta alternativ utginge därifrån, att svensk sockerbetsodling icke skulle nå större omfattning, än att minst 44,000 ton råsocker måste importeras, för att landets årskonsumtion av socker skulle bliva täckt. Örn också lantbruksstyrelsen antoge, att den svenska betodlingen, åtminstone icke inom den närmast liggande tiden, komme att få större omfattning, än att detta bleve fallet, torde dock ingen säkerhet härför förefinnas. De gjorda kalkylerna syntes tvärt örn räkna med möjligheten av en stegrad odling.

Ur de synpunkter lantbruksstyrelsen hade att företräda, torde det vara av mindre betydelse, vilket alternativ som valdes till sockerbetsodlingens säker ställande, under förutsättning likväl att betodlarna finge den prisförhöjning, som vore ett nödvändigt villkor för odlingens upprätthållande i full utsträckning. Enligt styrelsens förmenande vore huvudsaken den, att erforderliga åtgärder i detta syfte vidtoges. Föreliggande utredning och där framförda förslag syntes styrelsen innebära möjlighet till en tillfredsställande lösning av denna fråga.

Lantbruksstyrelsen kunde emellertid icke underlåta att framhålla det

19 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

enligt styrelsens förmenande anmärkningsvärda däruti, att vid utredningen av förevarande fråga de sakkunniga i år lika litet som i fjol berört frågan örn melasstullen. Styrelsen ansåge sig böra erinra, att styrelsen vid upprepade tillfällen bos Kungl. Majit hemställt om åtgärder för borttagande av tullen å fodermelass eller med andra ord å melass, i den mån denna vara användes för utfodringsändamål. I sitt utlåtande den 9 januari 1929 till Kungl. Majit med anledning av 1928 års sockerkommissions förslag framhöll lantbruksstyrelsen önskvärdheten av att vid den då gjorda utredningen en ingående prövning ägnats jämväl denna fråga. Under det år, som därefter förflutit, hade enligt lantbruksstyrelsen förmenande prissättningen på fodermelass inom landet fortfarande givit anledning till berättigade klagomål från den icke betodlande jordbruksbefolkningens sida. Saken vore av sådan betydelse, att det kunnat förefalla naturligt, att den nu blivit föremål för närmare utredning och förslag.

I anslutning till vad sålunda anförts finge lantbruksstyrelsen tillstyrka, att åtgärder enligt något av de utav de sakkunniga framlagda alternativa förslagen vidtoges. Då, såsom lantbruksstyrelsen redan anfört, valet av form för understödjande av sockerbetsodlingen ur de synpunkter, styrelsen hade att företräda, vore av mindre betydelse och — såsom de sakkunniga framhållit — väsentligen beroende av skattepolitiska och andra politiska synpunkter, som det icke torde ankomma på styrelsen att bedöma, hade styrelsen ansett sig icke hava anledning överväga ett förordande av något av de framlagda alternativen framför de andra.

Kommerskollegium meddelar först, att kollegium inhämtat yttranden i ärendet från Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare samt Sveriges kemiska industrikontor. I nämnda yttranden har i huvudsak anförts följande.

Stockholms handelskammare har av de sakkunnigas utredning funnit på ett övertygande sätt framgå, att det fortsatta beståndet av vårt lands sockerbetsodling och sockerindustri för närvarande vore allvarligt hotat samt att ett nedläggande av betodlingen av olika synpunkter vore ägnat att för vårt samhällsliv medföra betydande nackdelar. Då det förefunnes grundad anledning antaga, att de nu rådande olägenheterna för vår inhemska sockerbetsodling ej vore av stadigvarande karaktär, syntes det handelskammaren vara av vikt att under förhandenvarande nedgångsperiod lämna betodlingen ett stöd, så att vårt näringsliv örn möjligt besparades de med odlingens omläggning förbundna kostnaderna och olägenheterna och åt betodlingen bibehölles möjligheterna att under gynnsammare konjunkturer upptaga tävlan nied andra produktionscentra. Angelägenheten av att genom lämpliga åtgärder stimulera betproduktionen framstode så mycket starkare, som huvuddelen av denna produktion bedreves å små eller medelstora bondgårdar och dessa i stort sett torde sakna nödigt kapital för en omläggning av jordbruket till den ökade animaliska produktion, som påkallades av en definitiv inskränkning av betodlingen. Då ett inskridande från det allmännas sida för närvarande torde vara den enda framkomliga vägen, tillstyrkte handelskammaren för sin del, att åtgärder i sådant hänseende måtte vidtagas. Såsom i betänkandet föreslagits, borde dessa emellertid icke givas en permanent karaktär. Rörande storleken av det för betodlingen erforderliga stödet anslöte sig handelskammaren till de synpunkter, som av de sakkunniga härutinnan framlagts. Beträffande valet mellan de föreslagna tre alter-

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

nativa formerna för ett statsingripande hade handelskammaren icke ansett sig böra göra något uttalande, enär detta val väsentligen vore beroende av skattepolitiska och andra politiska överväganden.

Handelskammaren i Göteborg, som ej ansett sig böra ingå på frågan, huruvida betodlingen borde lämnas statlig hjälp eller ej, inskränker sig till ett skärskådande av de olika former för statsunderstöd, vilka av de sakkunniga framlagts.

Med avseende på förslaget örn höjning av raffinadtullen hänvisade handelskammaren till vad sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet anfört vid 1929 års riksdag. De av utskottet angivna olägenheterna av en ökad tullavgift på raffinad ansåge handelskammaren väl vara förhanden, vartill komme, att ofta växlande tullsatser i och för sig utgjorde ett irritationsmoment för handeln. För mindre kapitalkraftiga köpmän skulle tullförhöjningen dessutom medföra olägenhet genom behov av ökat rörelsekapital. De antydda olägenheterna medföljde icke en statssubvention, antingen denna gåves direkt genom anslag eller mera indirekt genom att staten avstode sina tullinkomster från en viss del av råsockerimporten. En automatisk ökning av priset å alla betor bleve härigenom icke nödvändig och friheten att i övrigt bestämma understöden skulle helt förbehållas statsmakterna. Någon skadlig inverkan på handeln vore ej att befara genom en licensvis given tullfrihet, då den härav berörda importkvantiteten komme att ligga under den kvantitet, som normalt även med ökad betodling infördes av sockerbolagen. Den summa, som vore nödvändig för att säkerställa ett visst minimipris för sockerbetor, kunde icke i förväg exakt fastställas, varför en eventuell statssubvention borde beräknas så rikligt, att den under alla omständigheter bleve tillräcklig för ändamålet. Därest tullfrihet för råsocker valdes, skulle redovisning ske till staten och eventuellt överskott återbäras. Detta vore en obestridlig fördel framför en tullförhöjning, då vid den senare ett för ändamålet ej behövligt överskott innebure en onödig belastning av konsumtionen. Handelskammaren förutsatte härvid, att tulltekniska svårigheter eller kostnader ej komme att uppstå vid licensförfarandet. Möjligen kunde för sockerbolagen en räntevinst uppstå vid tullfrihet för råsocker därigenom, att en viss tid förflöte mellan importen och utbetalandet av understöden till betodlarna. Därest statshjälp för sockerbetsodlingens upphjälpande ansåges behövlig, vore beviljandet av anslag i någon av de föreslagna formerna lämpligare än förhöjning av raffinadtullen.

Skånes handelskammare framhåller, att den inhemska betodlingen med nuvarande världsmarknadspris måste bliva förlustbringande och att det med visshet kunde emotses, att den icke kontraktsenligt bundna betodlingen innevarande år komme att högst avsevärt inskränkas eller helt och hållet nedläggas. Betodlingens upprätthållande vore i första hand en social fråga men ägde därjämte ett stort agrikulturellt intresse. Sockerbetsodlingen, som bedriven i normal omfattning kunde giva sysselsättning åt cirka 60,000 personer, vore i första hand av betydelse för mindre odlare och småbrukare samt tillfälligt anställda säsongarbetare. För de större jordbrukarna åter medförde en tillfällig begränsning av odlingen bland annat den olägenheten, att produktionen av stråsäd finge större omfattning än som varit planlagd och av växtföljdsordningen betingad. Spannmålsproduktionens ökning skulle utöva ett menligt infly-

21 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

tande på den inhemska spannmålsmarknaden; de nu gällande låga prisnoteringarna å korn vore enligt gängse mening att anse som en direkt följdföreteelse av föregående års minskade sockerbetsodling. Betodlingens inskränkning medförde vidare, att driften vid råsockerfabrikerna måste nedläggas, varjämte en mångfald sekundära återverkningar inträdde, vilka med hänsyn till sockernäringens djupt ingripande betydelse knappast kunde överskådas. Sockernäringens fortsatta upprätthållande vore därför av betydande vikt både för främjande av jordbrukets ekonomi och för beredande av ökade inkomstmöjligheter, särskilt åt stora grupper av den sämst lottade befolkningen. Sakligt sett syntes starka skäl tala för att stöd från det allmännas sida lämnades i form av en tillfällig förhöjning av tullen å raffinerat socker. Den merkostnad, för vilken den inhemska produktionen skulle erhålla skydd, borde beräknas med utgångspunkt från den kubanska sockerindustriens produktionskostnader med tillägg av transportkostnaden. Dessa kostnader kunde nu icke med säkerhet beräknas, men känt vore, att en övervägande del av det å den europeiska marknaden utbjudna sockret försåldes till pris, som understege framställningskostnaderna. Med hänsyn härtill vore det berättigat och påkallat, att den inhemska sockertillverkningens skydd utbyggdes och förstärktes. Konsumenterna borde icke hava anspråk på att tillgodonjuta sådana konstlade prisnedsättningar, vilka vöre ruinerande för den för världsförsörjningen för socker absolut nödvändiga produktionen. Sockret vore visserligen numera en livsförnödenhet men dock så tillvida umbärlig, som förbrukningen visade tendens att stiga med växande välstånd. En prisförhöjning bomme sålunda i viss utsträckning att drabba konsumenterna i förhållande till deras bärkraft.

De andra av de sakkunniga ifrågasatta formerna för ett statsingripande förutsatte, att subventionsbeloppet måste uttagas genom en stegrad statsbeskattning. Förslaget om uppförande i riksstaten av ett särskilt utgiftsanslag avstyrktes med hänsyn till dess oöverskådliga konsekvenser. En subvention genom lindring i tullbeskattningen å råsocker vore olämplig, då den direkt motverkade en för näringslivet synnerligen påkallad lättnad i den statliga beskattningen. Därest en tullförhöjning icke kunde genomföras, ville handelskamaren emellertid icke ställa sig avvisande till en lösning av frågan efter sistnämnda linje.

Sveriges kemiska industrikontor framhåller, att den svenska sockernäringen — betodlingen och sockerfabrikationen tagna såsom en enhet — visserligen kommit till stånd tack vare tullskyddet men sedermera tekniskt utvecklats och rationaliserats därhän, att den kunnat bära upprepade tullsänkningar och nu åtnjöte ett tullskydd, som, örn hänsyn toges till penningvärdets fall, icke utgjorde mer än V» av vad det var 1907. Det abnorma läge, som nu rådde på världsmarknaden för socker, karakteriserades enligt kontorets mening därav, att ojämförligt största delen av världens sockerproduktion avyttrades till priser, som icke täckte framställningskostnaderna. Detta gällde till och med Cubas sockerindustri. Tjeckoslovakiets sockerpolitik innefattade en dumpingtaktik, vilken åstadkommit, att priserna å socker i den öppna europeiska marknaden läge under New Yorks. Det internationella priskrig, som nu påginge, vore uteslutande anledningen till att den svenska råsockerproducenten icke för närvarande kumle erhålla ett från odlingens synpunkt tillfredsställande pris för sina varor. Kontoret tillstyrkte på det livligaste sådant stöd åt sockernäringen, som kunde möjliggöra denna niirings fortsatta bestånd.

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Beträffande sättet för att bringa den behövliga statshjälpen ansåge kontoret vilket som helst av de tre alternativ, de sakkunniga föreslagit, kunna accepteras. Den merutgift för landet, som stödaktionen i varje fall innebure, borde betraktas som en riskpremie mot oskäligt höga sockerpriser i en framtid, då förhållandena stabiliserats. Därest en internationell sockerkartell bildades, bleve en väsentlig prisstegring ofrånkomlig i fråga örn sådana länder, som då saknade egen sockerproduktion. Kontoret påpekar, att man med hänsyn till prisutvecklingen under senare tid icke kunde tala örn en egentlig fördyring för allmänheten å socker genom de föreslagna åtgärderna, då olika sockersorter i december 1929 stöde i ett prisläge, som utgjorde endast 58—65 procent av 1913 års medelpris, under det att den allmänna prisnivån vore omkring 134 procent av 1913 års nivå.

Vid val mellan de olika alternativen ansåge kontoret, att en höjning av raffinadtullen vore att föredraga, samt att av de båda övriga utvägarna tullfrihet för viss råsockermängd vore att föredraga framför direkt subvention genom anslag å riksstaten.

Kommerskollegium anför för egen del följande:

I sitt den 9 januari 1929 avgivna utlåtande över 1928 års sockerkommissions förslag till åtgärder med anledning av sockerbetsodlingens dåvarande läge inom landet framhöll kollegium, att det av kommissionen förordade förslaget till uppgörelse mellan sockerbolagen och hetodlarna med hänsyn till de fördelar och olägenheter detsamma kunde anses innebära för respektive parter syntes ligga på ett sådant plan, att dess genomförande eller förkastande ur dessa parters privatekonomiska synpunkter kunde i det stora hela te sig likgiltigt. Vid bedömandet av skälen för och emot det då föreslagna statliga ingripandet för sockerproduktionens stödjande kunde man därför väsentligen hortse från nämnda parter och i stället beakta de indirekta verkningar och de ekonomiska och sociala följder, som ett bifall till eller avslag å sockerkommissionens förslag kunde förväntas medföra. Olägenheterna ur nämnda synpunkter av en väsentligt minskad betodling, vilka av kommissionen med skärpa framhållits, bleve främst minskad arbetstillgång, dels till följd av minskat arbete å betfälten, dels genom inskränkning av driften vid råsockerbruken. Vidare hade man att taga hänsyn till den bortfallande transporten å statens och enskilda järnvägar, som komme att förorsaka en inkomstminskning, vilken för åtskilliga enskilda banor kunde bliva av rent av katastrofal verkan.

Av nu föreliggande utredningar framginge, att de befarade verkningarna av betodlingens och råsockertillverkningens begränsning i stort sett besannats, örn än icke i den utsträckning, som i ogynnsammaste fall — d. v. s. därest betodlingen, såsom befarats, kommit att inskränkas till den i kontrakten förutsedda minimiarealen eller till omkring hälften av 1927 och 1928 års odlingsareal — blivit händelsen. I stället hade odlingen, enligt den i 1929 års sockersakkunnigas betänkande anförda, preliminära uppskattningen, under år 1929 utgjort 29,000 hektar, d. v. s. omkring 71 procent av arealen år 1927 och 68 procent av 1928 års areal. Arealminskningen hade enligt de gjorda undersökningarna i övervägande grad drabbat de större egendomarna, vilka i huvudsak anlitat lejd, tillfällig arbetskraft för betfältens skötsel. Minskningen i arbetstillfällen för detta slag av arbetskraft ansloges till omkring en tredjedel, vartill komme en viss minskning av arbetsstyrkan vid råsockerfabrikerna. Även för järnvägarna hade inskränkningen i bettransporterna medfört oförutsedda olä-

23 Kungl. Majlis proposition Nr 82.

genheter, om än givetvis ej i den omfattning, som en till 50 procent minskad odling skulle hava inneburit.

Orsakerna till att betodlingen ej, trots prisfallet, under det gangna aret nedgått i den utsträckning, som befarats, torde i viss män sammanhänga med de svårigheter, som mötte i fråga örn alltför’ hastiga omläggningar beträffande inriktningen av jordbrukets produktion och det därav förorsakade fördröjda framträdandet av en viss, av ändrade pris- och avsättmngsförhållanden motiverad verkan. Det syntes emellertid i betraktande av det alltjämt föreliggande prisläget för socker föreligga största sannolikhet för att — såsom framhölles av Skånes handelskammare — den icke kontraktsenligt bundna betodlingen under innevarande år bomme att högst avsevärt inskränkas eller helt nedläggas, därest icke en sadan utveckling förekommes genom en statlig stödaktion.

I betraktande av det förhållandevis kraftiga tullskydd, som betodlingen redan nu åtnjöte genom råsockertullen, måste motiveringen för ett ytterligare stöd från statens sida nu, såsom tidigare, i väsentlig mån grunda sig på — förutom betydelsen i och för sig och ur skilda synpunkter av ett vidmakthållande av den rent inhemska sockerproduktionen — uppfattningen örn, att den under senaste år och ännu alltjämt föreliggande situationen på sockermarknaden vore av abnorm och övergående natur. Det skulle sålunda närmast gälla att under en övergångstid bereda den inhemska produktionen rådrum och möjlighet att existera, till trots särskilt för en rent osund dumpingpolitik, bedriven av vissa andra sockerproducerande länder, en politik, vars hela karaktär emellertid skulle göra densammas vidmakthållande i längden omöjligt.

I de av 1929 års sockersakkunniga meddelade utredningarna beträffande rörsockerproduktionens nuvarande läge och framtid (bil. A. till de sakkunnigas utredning) och rörande den internationella sockermarknaden (bil. B) framträdde visserligen något skilda uppfattningar i berörda hänseende, särskilt i fråga örn utsikterna för en fortsatt, pristryckande ut veckling av sockerproduktionen i Nederländska Indien. Av de verkställda utredningarna syntes dock närmast framgå, att ökningen av sockerkonsumtionen, som hittills ej kunnat hålla fullt jämna steg med produktionsökningen. under närmaste tiden kunde antagas komma i jämvikt med denna, och att som en följd härav det under senaste åren städse förekommande och successive ökade lagringsöverskottet av socker skulle absorberas av marknaden. Då förefintligheten av ett dylikt lagringsöverskott i detta liksom i vissa andra liknande fall kunde anses hava verkat pristryckande i en grad, som knappast stått i förhållande till överskottets storlek i jämförelse med världsproduktionen, borde följden härav rimligtvis bliva en viss stabilisering av prisläget.

Av de i de sakkunnigas betänkande (å sid. 53*) intagna tabellariska översikten över gällande tullar och skatter å socker i olika länder framginge i varje fall, att de allra flesta betodlande länder i världen under förhandenvarande förhållanden ansett sig böra för vidmakthållande av den inhemska sockerproduktionen tillämpa tullskydd för råsocker, vida överstigande det för Sveriges del gällande.

I betraktande av det sålunda föreliggande läget ansåge kollegium — i likhet med Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare samt Sveriges kemiska industrikontor —■ anledning alltjämt föreligga för en statlig stödaktion för betodlingens vidmakthållande enligt de linjer, som sockersakkunniga föreslagit.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida ej detta statliga understöd måhända numera närmast borde inriktas på att säkra vidmakthållandet även under innevarande år- av en odling i en ungefärlig omfattning, motsvarande 1929 års odling, d. v. s. omkring 30,000 har, en areal som även i det närmaste skulle motsvara den under förkrigsåren till sockerbetsodling brukade.

Den minskning, som detta innebure gentemot den tidigare (åren 1927 och 1928) brukade arealen, hade visserligen såsom ovan framhållits, vid sitt genomförande medfört betydande olägenheter. Men sedan detta nu skett, torde, örn ock under rätt stora svårigheter, en viss anpassning efter det ändrade läget hava ägt rum. Att döma av de sakkunnigas uttalande (sid. 11) i deras betänkande syntes för övrigt inskränkningen i vissa hänseenden även hava medfört några fördelar för betodlarna, varför dessa ansåges mindre benägna för att ånyo öka betarealen, därest de icke å den överskjutande produktionen tillförsäkrades en viss vinst utöver produktionskostnaderna (däri inberäknat ränta å investerat kapital, arbetsledning m. m.).

Vid rådande osäkerhet rörande den framtida utvecklingen på sockermarknaden kunde det råda tvekan örn lämpligheten av att nu föranleda till en förnyad ökning av arealen, för vars vidmakthållande framdeles ej tillräckligt säkra garantier kunde anses föreligga, och vars eventuella framtida avveckling kunde medföra upprepade svårigheter.

Möjligheterna eller utsikterna för en uppgörelse efter nu skisserade linjer vore kollegium dock givetvis ej i tillfälle bedöma. Likaså ansåge sig: kollegum ej böra ingå på frågan örn den inverkan, som en fortsatt minskning av betarealen, jämfört med den åren 1927 och 1928 brukade, kunde medföra för jordbruket i övrigt och då särskilt, genom därav orsakad, relativ ökning av spannmålsodlingen, på förefintligt överskott av inhemsk brödspannmål.

Vid valet mellan de olika sätt för beredande av det av sockersakkunniga förordade, tillfälliga stödet för betodlingen syntes företräde böra givas antingen åt den direkta subventionslinjen eller åt det förslag, som avsåge att genom medgivande licensvis av tullfri import av råsocker bereda sockerbolaget möjlighet att höja betpriset. Såsom framhölles av Göteborgs handelskammare, hade nämligen dessa former för stödaktion den fördelen att icke påverka priset för konsumenterna. Härigenom skulle även undvikas de handeln störande moment och de möjligheter till privat spekulation, som särskilt en tillfällig tullförhöjning knappast kunde undgå att medföra. Slutligen skulle beredas ökad möjlighet för kontroll rörande de för betodlingens stödjande avsedda medlen såväl till belopp som användning.

Generaltullstyrelsen bär inskränkt sitt uttalande i frågan till att avse endast de två ifrågasatta utvägarna att antingen medgiva tullfri införsel av viss mängd råsocker eller vidtaga höjning av tullen å raffinerat socker. I likhet med de sakkunniga ansåge generaltullstyrelsen sig icke hava att förorda den ena eller den andra av dessa vägar. Något hinder ur tullverkets synpunkt förelåge icke för användande av vilkendera som helst av dem, även örn ur nämnda synpunkt höjning av tullen å raffinerat sycker syntes vara den enklaste utvägen, då därvid någon särskild kontroll från tullverkets sida icke bleve erforderlig. Någon större svårighet

25 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

att anordna den kontroll, som vid tillämpning av utvägen att medgiva tullfrihet för viss mängd råsocker bleve erforderlig för att den medgivna myckenheten icke skulle överskridas, torde emellertid icke vara förhanden.

Vad angår den av lantbruksstyrelsen i dess nyss återgivna yttrande berörda frågan örn borttagande av tullen å melass må meddelas, att 1928 års tullkommitté i ett yttrande den 21 oktober 1929 angående föreliggande ansökning örn borttagande av melasstullen anfört bland annat följande.

Melasstullens skyddsverkningar berörde på grund av gällande betodlingskontrakt både sockerindustrien och de betodlande jordbrukarna, medan verkningarna i tullbeskattningshänseende företrädesvis och i första hand ginge ut över icke betodlande jordbrukare samt jästindustrien. Ett defintivt borttagande av melasstullen syntes därför böra föregås av utredningar rörande såväl socker- och jästindustriernas läge och skyddsbehov som lantbrukets fördelar respektive olägenheter av ifrågavarande tull. Till dessa utredningar, som inginge i tullkommitténs uppdrag, hade kommittén under sitt arbete ännu icke hunnit. Kommittén vöre därför för det dåvarande ej i tillfälle att avgiva något positivt förslag rörande melasstullen.

Förhållandena å den internationella sockermarknaden hava medfört, att den svenska sockerbetsodlingen för närvarande befinner sig i ett svårt läge. Priset å socker har så nedgått, att man får gå årtionden tillbaka i tiden för att finna ett motstycke härtill. Det för dagen i Sverige noterade priset å ett kilogram krossad melis är, inklusive raffinadtullen, endast 32 öre. Skulle detta pris bliva rådande såsom medeltal under den period, som utgör beräkningstiden för bestämmandet av betpriset för 1930 års odling (1 februari 1930—31 januari 1931), komme betodlarna enligt det alltjämt och t. o. m. 1931 gällande femåriga betodlingskontraktet att erhålla endast 2 kronor för deciton sextonprocentiga hetor. Dylikt betpris är väsentligt lägre än det som utgick vid tiden närmast före världskriget. Örn sockerpriset kommer att stiga under det instundande odlingsåret till exempel till i genomsnitt 34 å 35 öre, något varom ju ingen med visshet kan yttra sig, skulle betpriset visserligen härav röna inverkan och därigenom höjas till ungefär 2 kronor 15 öre. Även sistnämnda pris understiger förkrigsnivån.

I rådande situation och med det gångna årets erfarenheter för ögonen är det förklarligt, att de svenska betodlarna med stort bekymmer motse odlingsåret 1930. De hava visserligen möjlighet att delvis befria sig från betodling 1930, enär gällande odlingskontrakt tillerkänner dem rätt att, efter härom hos vederbörande sockerfabrik före den 15 mars gjord anmälan, nedbringa sin betareal intill hälften av den på femårskontrakten ursprungligen tecknade. Man har anledning antaga, att odlarna, som redan 1929 i viss utsträckning begagnade denna rättighet, skola förfara på samma sätt även i år. Vidare har det kommit till min kännedom, att vissa betodlare försökt bliva helt fria från odlingsskyldighet 1930. Sålunda hava 2,357 betodlare med en kontrakterad betareal av ungefär 6,400 hektar, under upp- Bihang till riksdagens protokoll 1 sami. tift höft. (Nr. 82.) 3

Tullen å melass.

Departements-

chefen.

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

givande av att fortsatt betodling skulle för dem medföra oöverkomliga svårigheter, hos vederbörande sockerbolag före den härför i kontrakten bestämda tiden, den 1 februari, anhållit örn medgivande att minska den kontrakterade betarealen med mera än de tillåtna femtio procenten. Lämnar sockerbolaget icke sådant medgivande, kan odlaren draga frågan inför särskild skiljedomstol (den under hösten 1926 fungerande sockerkommissionen). Såsom ett ytterligare exempel på den pessimism, som gripit en del betodlare, må nämnas, att det redan förra året förekommit fall, där betodlare mot utgivande av särskild betalning överlåtit sin kontraktsenliga odlingsplikt till annan odlare. Alltnog, det är uppenbart, att sockerbetsodlingen i Sverige nu befinner sig i ett bekymmersamt läge. Svårigheterna härutinnan skärpas genom den allmänna jordbrukskris, som övergår vårt jordbruk. Den uppmärksamhet, som nu ägnas frågan att i denna situation i görligaste mån stödja landets jordbruk, bör enligt min mening avse även sockerbetsodlingen.

Såsom påvisats av 1929 års utredningsmän i sockerfrågan är betodlingens uppehållande av mycket stor betydelse icke blott för jordbruket utan även för den talrika arbetarbefolkning, som av denna odling och den härpå grundade råsockerfabrikationen, erhåller ett välbehövligt tillskott till en oftast knapp försörjning. Erfarenheten från 1929 års delvis nedsatta betodling och råsockerfabrikation ådagalägger, såsom framgår av utredningen i denna del, icke endast att ett stort antal av hithörande arbetare det året gått miste örn arbetstillfällen å betfälten och i råsockerfabriker utan även att lönenivån för de med skötseln och upptagningen av betorna sysselsatta arbetarna sänkts. Även på andra områden, såsom exempelvis för de betraktande järnvägarna, uppstå olägenheter vid nedsatt betodling. För mig framstår det därför såsom en angelägenhet av stor vikt, att sockerbetsodlingens uppehållande må kunna tryggas. Denna fråga måste i övrigt i år i än högre grad än förra året ses ur synpunkten av de svårigheter, varmed jordbruket har att kämpa, och att statens ingripande utgör ett led bland de övriga åtgärder, som äro påkallade för jordbruksnäringens stödjande. Härvid må tillika framhållas, såsom jämväl av utredningsmännen vitsordats, hurusom de dåliga tiderna blivit särskilt kännbara bland annat i de sockerbetsodlande områdena i landet. Ett tryggande av sockerbetsodlingen synes lämpligast kunna ske genom en förbättring av betpriset, vilket under nuvarande situation, enligt min uppfattning, icke kan åstadkommas utan statens medverkan.

Det förbättrade sockerbetspris, som ifrågasatts i utredningsmännens skrivelse, utgör 2 kronor 80 öre per deciton sextonprocentiga betor från den s. k. senare arealdelen av odlarnas betareal. Detta pris skulle emellertid, genom sockerbolagens insats till betfrakternas nedbringande, kunna — på sätt utredningsmännen anfört — reduceras till 2 kronor 70 öre. Därvid har förutsatts, att betor från den första halvdelen av den tecknade betarealen fortfarande skulle betalas enligt kontraktet. Skulle, såsom fallet bliver vid en tullhöjning, en förbättring uppnås i priset å betor

Kungl. Maj:ts preposition Nr 82.

även från den första halvdelen av arealen, hava utredningsmännen efter överläggningar med styrelsen för Skånes betodlares centralförening beräknat, att sistnämnda merpris skulle avräknas från det förut nämnda priset av 2 kronor 70 öre för betor från den senare arealdelen, varvid detta pris vid en tullförhöjning av 3 öre per kilogram skulle utgöra 2 kronor 55 öre. Ehuru jag icke ansett mig höra vidtaga ändring av de sålunda ifrågasatta grunderna för hetprisets förbättring, vilka närmast torde hava tillkommit med tanke på odlingsförhållandena i Skåne, vill jag dQck framhålla, att denna prisförbättring synes — icke minst med hänsyn till de mellansvenska odlarna — vara det minimum, som erfordras för att förhindra inskränkning i den enligt odlingskontrakten tecknade hetarealen, vilket enligt min mening synes böra eftersträvas.

Vad sedan angår den form, varunder ett statligt stöd åt 1930 års betodling bör givas, synes mig vad som framkommit vid den åvägabragta nya utredningen i sockerfrågan icke giva anledning till ett frångående från min sida av den ståndpunkt jag intog förra året. Jag vill sålunda även nu förorda en viss tillfällig höjning av tullsatsen å raffinerat socker. Den sänkning, som sedan föregående år skett i sockerpriset, synes än ytterligare minska de anmärkta olägenheterna mot en dylik åtgärd. Även efter genomförandet av den för betprisförbättringen erforderliga tullhöjningen, 3 öre per kilogram raffinad, måste sockerpriset betecknas såsom mycket billigt och höjningen så måttlig, att det enligt min mening icke med fog kan sägas, att konsumenterna härigenom få vidkännas märkbar olägenhet. Vidare vill jag erinra därom att, när andra europeiska betodlande länder i nuvarande bekymmersamma läge för sockerbetsodlingen gått att lämna denna sitt stöd, detta i regel skett i form av förstärkt tullskydd.

Vad angår den av lantbruksstyrelsen berörda frågan om tullen å mellass, torde detta komplicerade spörsmål, som nu icke föreligger i slutligt utrett skick, ej lämpligen kunna upptagas i detta sammanhang.

Beträffande de särskilda detaljregler, som böra tillämpas vid sockerbetsprisets förbättring 1930 genom den nyss ifrågasatta tullhöjningen, torde de av utredningsmännen härom utformade grunderna kunna godtagas. Dessa grunder äro följande, därvid här dock vidtagits dels den ändringen att tullhöjningen skulle träda i kraft senast den 11 mars i stället för senast den 1 mars, emot vilken ändring vederbörande sockerbolag förklarat sig icke hava något att erinra, dels ock den rent formella jämkningen, att i mom. 1 i stället för »13 öre» satts »13 kronor för 100 kilogram».

»1) Det förutsättes, att tullsatsen å socker under tulltaxenummer 120 (stat. nr 285—287) snarast möjligt och senast den 11 mars 1930 höjes till 13 kronor för 100 kilogram och att denna tullsats blir gällande minst till den 1 februari 1931, samt att tullsatserna å övriga sockerfabrikat under denna tid icke ändras.

2) Genom tullhöjningen antages vederbörande sockerbolags priskurantpris å socker kunna höjas med 3 öre per kilogram, därifrån dock avgår

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

-den rabatt, som tillkommer grosshandlarna, beräknad tili 4 procent. Bo lagets merinkomst på grund av tullhöjningen under den period, som enligt betodlingskontrakten ligger till grund för regleringen av 1930 års sockerbetspris, kommer således att utgöra 2.88 öre för varje kilogram socker, som satts under tiden från tullhöjningens ikraftträdande till sagda periods slut. Av denna merinkomst går på grund av kontraktet en del till odlarna genom förhöjt pris å samtliga till kampanjen 1930/1931 levererade hetor. Återstoden av merinkomsten skall av bolaget enligt här nedan under angivna grunder utbetalas såsom tilläggspris för viss del av de hetor, som odlas 1930 och levereras under kampanjen 1930/1931, eller, i den mån den ej härför åtgar, redovisas och inlevereras till statsverket. • etsare, som före 1930 tecknat flerårigt betodlingskontrakt och jämlikt detta 1930 odlar betor på större areal än 50 procent av den i kontraktet ursprungligen angivna, delas den odlade arealen i två delar, varav den ena, benämnd pristilläggsarealen, omfattar den areal, som överstiger 50 men ej 110 procent av den i kontraktet ursprungligen tecknade

4) För i mom. 3 avsedd odlare, som 1928 eller 1929 odlat betor på större areal än 110 procent av den i kontraktet ursprungligen tecknade, ökas pris-, tilläggsarealen med. hälften av den 1930 odlade areal, som ligger mellan 110 procent av den pa kontraktet ursprungligen tecknade arealen och hans högsta areal under 1928 eller 1929.

5) För odlare, som 1927,1928 eller 1929 odlat betor enligt ettårigt kontrakt, räknas hälften av hans 1930 odlade areal såsom pristilläggsareal, med iakttagande dock att i detta mom. nämnd pristilläggsareal icke må överstiga 50 procent av den högsta areal, han odlat 1927, 1928 eller 1929.

6) Den av odlaren levererade betkvantiteten fördelas på pristilläggsarealen och odlarens övriga betareal i förhållande till dessas storlek.

7) För betor från pristilläggsarealen erhåller odlaren utöver kontraktspriset tilläggspris, uträknat på så sätt, att den i sista punkten i mom. 2) här ovan angivna återstoden av bolagets merinkomst utslås å samtliga under kampanjen 1930/1931 inköpta betor från pristilläggsarealerna med lika belopp per 100 kilogram av dessa betor, därvid dock skall iakttagas, att tilläggspriset ej må vara högre än att detsamma tillhopa med grundpriset enligt kontraktet för 100 kilogram sextonprocentiga sockerbetor utgör 2 kronor och 55 öre.1 Detta tilläggspris utbetalas vid den i odlingskontraktet omnämnda slutregleringen av betpriset.

8) Redovisning till statsverket rörande den i mom. 2) här ovan avsedda merinkomsten skall ske senast den 15 mars 1931, då även statsverket eventuellt tillkommande överskott skall av bolaget inlevereras.

Gäller tullhöjningen även efter den 31 januari 1931, skall återstoden av bolagets därigenom uppkomna merinkomst, beräknad enligt grunder som i mom. 2) här ovan sägs angående beräkning av där omförmälda återstod, redovisas och inlevereras till statsverket i den ordning, Kungl. Majit bestämmer.

Kungl. Majit utfärdar nödiga bestämmelser angående kontrollering av i detta moment avsedda redovisningars riktighet, och vederbörande socker bolag är pliktigt tillhandahålla allt det material, som är erforderligt för kontrollens verkställande.»

1 Beträffande Mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag har bär tillagts: »eller det lägre pris som Svenska sockerfabriksaktiebolaget kan komma att betala».

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

29 I och för den ifrågasatta förbättringen av 1930 års sockerbetpris behöver tullböjningen gälla endast till och med den 31 januari 1931. Därest fråga tilläventyrs skulle uppkomma örn stöd jämväl åt 1931 års betodling, torde ett eventuellt förslag härom ej kunna av riksdagen behandlas före januari månads utgång 1931. Med hänsyn härtill förordar jag för säkerhets skull, att den nu ifrågasatta tullhöjningen må bliva gällande till och med den 28 februari 1931 eller den tidigare dag i februari 1931 Kungl. Majit bestämmer. I nyssnämnda grunder mom. 8 andra stycket regleras det fall, att tullhöjningen kommer att gälla även in i februari 1931.

Rörande den närmare innebörden av förenämnda grunder hänvisar jag till utredningsmännens yttrande sid. 16* och följande.

För den tillfälliga tullhöjningens genomförande torde, därest riksdagen beslutar i enlighet med vad jag förordat, en bestämmelse i ämnet upptagas i form av en anmärkning till tulltaxenummer 120 i gällande tulltaxa.

På grund av det sålunda anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen besluta,

att för socker, hänförligt till tulltaxenummer 120 i den vid tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr 316) fogade tulltaxa, skall under tiden från och med den 11 mars 1930 till och med den 28 februari 1931 eller den tidigare dag i februari 1931, Kungl. Majit bestämmer, tullen utgå med 13 kronor för 100 kilogram samt att bestämmelse härom skall såsom en anmärkning till nämnda tulltaxenummer intagas i tulltaxan.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: Hugo Nordlander.

Ritning lill riksdagens protokoll 19110 1 sami. (l'i haft. (Nr 82.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

1 Till Herr Statsrådet och Chefen för jordbruksdepartementet.

Genom beslut den 1 november 1929 bemyndigade Kungl. Majit chefen Be sakkunniför jordbruksdepartementet ej mindre att tillkalla högst tre sakkunniga aas tlU~ personer att inom nämnda departement, i anslutning till vad chefen för 8au^rag jordbruksdepartementet vid ärendets föredragning anfört till statsrådsprotokollet, biträda med utredning och upprättande av förslag i sockerfrågan, än även att, i den mån sådant erfordrades för tillgodoseende av speciell sakkunskap å visst område, efter anmälan av utredningsmännen, tillkalla särskild sakkunnig.

I berörda anförande till statsrådsprotokollet erinrade departementschefen till en början, att frågan om statsåtgärder till den svenska sockerbetsodlingens uppehållande varit före vid 1929 års riksdag men att icke några positiva åtgärdar då blivit vidtagna. Betodlingen hade väsentligt nedgått under 1929, och som följd därav hade driften vid råsockerfabrikerna inskränkts.

Situationen för den svenska betodlingen vore för det dåvarande minst lika bekymmersam som förra året. Departementschefen anförde därefter såsom motiv och riktlinjer för en utredning i sockerfrågan följande.

»Med hänsyn till det sålunda rådande läget beträffande sockerbetsodlingen samt förhållandena i allmänhet på jordbrukets område, vilka aktualiserat frågan örn det mest rationella utnyttjandet av jorden, anser jag att anledning nu föreligger att ånyo upptaga socker frågan till övervägande. För erhållande av underlag för en dylik prövning synes en utredning böra verkställas rörande de olika faktiska förhållanden, varav spörsmålet är beroende. Med stöd av därvid inhämtade upplysningar torde sedermera undersökning ske rörande de åtgärder, som må kunna ifrågakomma för den svenska betodlingens tryggande, samt utarbetas förslag i sådant hänseende.

Vad angår berörda utredning, torde sockermarknadens allmänna läge böra klarläggas med hänsyn särskilt till förhållandena på världsmarknaden.

Vidare torde ställningen inom den inhemska sockerbetsodlingen och sockerfabrikationen böra utredas, därvid jämväl de verkningar på skilda områden, som den i år inskränkta produktionen kan hava medfört, böra studeras. Av vikt är härvid att få belyst betodlingens och sockerproduktionens betydelse över huvud taget för det svenska jordbruket och landet i övrigt, för beredande av arbetstillfällen, för järnvägarna, för handelsbalansen m. m. samt de sannolika följderna av fortsatt minskad eller utebliven inhemsk betodling, ävensom betingelserna över huvud för den svenska betodlingens och en på denna grundad sockerfabrikations fortbestånd och dessa näringars möjligheter att härutinnan genom ytterligare rationaliseringsåtgärder eller eljest bestå gent emot den utländska konkurrensen. I övrigt torde upptagas samtliga de frågor, som i förevarande avseende kunna vara av betydelse.

Det förslag, som i ämnet upprättas, synes böra färdigställas i sådan tid, att en eventuell framställning hinner föreläggas 1930 års riksdag.»

Bihang lill riksdagens protokoll 19,10. 1 sami. (i'i hafi. (Nr 82. Bilaga.)

I*

2:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Deri internationella sockermarknaden.

För att såsom sakkunniga inom jordbruksdepartementet verkställa ifrågavarande utredning tillkallade departementschefen sagda den 1 november landshövdingen i Älvsborgs län A. V. T. von Sneidern, chefen för statens egnahemsstyrelse, kanslirådet C. E. A. Mannerfelt samt rektorn vid lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp, professorn N. L. Forsberg, varjämte åt landshövdingen von Sneidern uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. Efter anmälan av de sålunda tillsatta utredningsmännen tillkallade departementschefen vidare den 4 november 1929 såsom särskilda sakkunniga direktören i Sveriges allmänna lantbrukssällskap, agronomen P. L. Nanneson för verkställande av utredning beträffande sockerbetsodlingens produktionskostnader samt t. f. byråchefen i socialstyrelsen B. A. E. Nyström för verkställande av utredning rörande arbetarförhållandena inom sockerindustrien och sockerbetsodlingen. Samtidigt förordnades som sekreterare åt utredningsmännen förste amanuensen hos kommerskollegium N.

A. E. Malmfors.

Av skäl, som framgå av nedanstående, hava utredningsmännen funnit det vara av nöden att i form av denna skrivelse nu anföra följande.

För att kunna utöva inflytande på 1930 års betodling måste ett eventuellt förslag örn statsåtgärder framläggas i sådan tid, att det hinner av riksdagen slutbehandlas, innan betsådden skall ske och jämväl före den 15 mars 1930, enär enligt gällande kontrakt mellan sockerbolagen och betodlarna de senare skola före nämnda dag anmäla, huruvida de för året ämna begagna sig av den dem medgivna rätten att inom vissa gränser minska eller öka den i kontraktet tecknade arealen. Omfattningen av de undersökningar, vartill det oss givna uppdraget enligt de lämnade direktiven givit anledning, har emellertid gjort det omöjligt för oss att redan nu överlämna utredningen i avslutat skick. Likväl torde vad som nu medhunnits giva möjlighet till en sådan överblick av det nuvarande läget, att Herr Statsrådet härpå kan grunda sitt bedömande, huruvida ett statsingripande till den svenska betodlingens betryggande under innevarande år kan anses påkallat, samt, örn så är fallet, på vad sätt ett dylikt ingripande bör ske. Vi få därför härmed redogöra för vad som hittills framgått av utredningen, ävensom i form av bilagor till denna skrivelse överlämna åtskilliga genom vår försorg utförda specialundersökningar. Den fylligare framställning, som givna direktiv och ärendets omfattning påfordra, komma vi att senare avlämna.

Den överblick av nuvarande läget å den internationella sockermarknaden, som vi erhållit dels genom de rapporter från svenska beskickningar och konsulat i utlandet, som genom jordbruksdepartementets försorg anskaffats, dels ock genom facklitteratur och sammanställningar av in- och utländska experter, varvid särskilt Nationernas Förbunds publikationer i sockerfrågan må nämnas, ger ej fullt samma nedslående intryck nu som förra året vid samma tid. Sockerproduktionen befann sig nämligen då i starkt stigande och ett betydande överskott, som ej kunde under året konsumeras, beräknades bliva lagt till de redan dessförinnan stora sockerlager, som tryckte marknaden. Emellertid visade sig överskottet bli mindre än man på sina håll väntat, vadan ej heller lagren vid ingången av löpande konsumtionsår voro så stora som man tidigare räknat med. Sockerproduktionen 1929/1930 beräknas av fackmän även komma att bli något lägre än under förra året. De

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

■3

stora produktionsökningarna i de båda huvudcentra för rörsocker — Cuba och Java — skulle nämligen hava avstannat, och en lugnare utveckling av produktionen lärer av allt att döma vara att vänta. Möjligheterna att utvidga produktionen till nya områden förefalla även vara ganska begränsade. Ansträngningarna att mellan de olika ländernas sockerindustrier åstadkomma en ekonomiskt förnuftig produktionsbegränsning ha icke upphört, ehuru arbetet i denna riktning under det gångna året ej lämnat något resultat till följd av Javas avvisande hållning. Säkrare i prisstabiliserande riktning än mer eller mindre konstlade produktionsinskränkningar verkar dock den hastigt stigande förbrukningen i flertalet viktigare konsnmtionsländer. Delvis under påverkan av Nationernas Förbunds rekommendation ha även i flera länder åtgärder vidtagits från såväl statsmakternas som sockerindustriernas sida i syfte att stimulera sockerförbrukningen, bland annat i form av borttagna eller nedsatta acciser å socker. Läget å den internationella sockermarknaden kan därför för närvarande i stort sett anses karakteriserad av att konsumtionen i världen successivt tilltager samtidigt som produktionen i de större produktionscentra står still eller i varje fall ökas jämförelsevis måttligt. Sockerexperternas beräkningar för 1929/1930 gå också för första gången på länge ut på, att konsumtionen skall uppväga produktionen, så att befintliga lager ej komma att ökas.

Därest utvecklingen fortsätter åt detta håll, komma sockerpriserna förr eller senare att stiga. När ett dylikt omslag kommer att inträffa, är emellertid omöjligt att säga. Man har redan väntat på det förgäves. Lägets osäkerhet påverkas nämligen i hög grad av att prisbildningen å den fria världsmarknaden för socker influeras av den mångfald åtgärder, som av flertalet stater företagits beträffande beskattnings- och tullskyddspolitiken.

När emellertid vändpunkten i prisutvecklingen uppnås, torde man kunna förvänta, att förbättringen av läget kommer att ske jämförelsevis hastigt.

De synliga förråd, som finnas, äro nämligen icke större än att en avsevärd del av dem uppsuges av handeln, när denna vid marknadens stabilisering återfår sitt normala utseende och den vid fallande priser naturliga benägenheten hos alla mellanhänder att så mycket som möjligt inskränka sina lager upphör.

Även örn det nuvarande läget enligt vår mening ej kan anses ge anledning till den spådomen, att svårigheterna komma att övervinnas under närmaste året, har dock en ljusning inträtt i läget å världsmarknaden.

Det är uppenbart, att därmed även utsikterna för vår inhemska betodling och den därpå grundade sockerindustrien att bestå i konkurrensen förbättrats.

Trycket utifrån, särskilt genom konkurrensen i raffinadsocker från Tjeckoslovakiens sida, är dock fortfarande mycket kännbart och har under senaste året högst väsentligt skärpts. Orsaken härtill är givetvis den, att Tjeckoslovakien tvingats till en mer aggressiv försäljningspolitik, sedan Storbritannien och ett flertal kontinentala länder i Europa under 1928 och 1929 sökt att genom förhöjda tullar i möjligaste mån avspärra sin marknad från import av tjeckoslovakiskt socker.

Angående det internationella läget hänvisas i övrigt och i fråga om detaljer till bilagorna litt A—D.

Läget å den internationella soekermarknaden, sådant det nu är och under Betydelsen en överskådlig tid kan tänkas bliva, är uppenbart sådant, att den svenska inhemsk sockerbetsodlingen och en på denna grundad sockerindustri äro, liksom

av

4* Kungl. Martts proposition Nr 82.

hittills, i behov av ett visst skydd för att kunna bestå. Storleken av detta skydd bör givetvis vara beroende av de fördelar, som den inhemska betodlingen och sockerindustrien bereda landet, samt de nackdelar, som följa av att konsumenterna få betala högre sockerpris.

Fördelarna av en inhemsk betodling äro flerahanda. Sedan länge har sålunda sockerbetsodlingen här i landet uppmuntrats på grund av dess betydelse för jordbruket.

För de egentligen betodlande områdena i vårt land är betodlingens bedrivande i lämplig omfattning ett villkor för bibehållandet av den intensitet i jordbruksdriften, som där förekommer. På grund av sockerbetsodlingens betydelse i växtföljden för omväxling mellan olika växtslag, för ogräsbekämpandet samt motverkandet av förödande växtsjukdomars uppträdande kan nämligen betodling icke lämpligen ersättas med sädesodling, utan betodlingens definitiva inskränkning måste medföra en omläggning av växtodlingen i extensiv riktning och med all sannolikhet till ökad animalisk produktion. Detta skulle åter kräva ökade kapitalutlägg, vilket i dessa för jordbruket bekymmersamma tider är förenat med särskilda svårigheter. Därjämte skulle en sådan utveckling ha till följd, att det svenska jordbruket för avsättning av sin produktion i allt större utsträckning komme att trängas på en alltid osäker och av allt flera säljare uppsökt exportmarknad. För närvarande utgör Storbritannien vårt utan jämförelse viktigaste avsättningsområde i utlandet för animaliska produkter. Vem kan emellertid garantera, att denna marknad även i framtiden kommer att stå öppen för vår export av jordbruksprodukter i samma utsträckning som hittills! Starka strävanden hava redan gjort sig gällande att genom särskilda förmåner åt kolonierna underlätta livsmedelsimporten därifrån på övriga exporterande länders bekostnad. I fråga örn Englands sockerimport äro dylika strävanden förverkligade. I varje fall bleve avsättningen av det svenska jordbrukets alster under dylika förhållanden än mera beroende av osäkerheten på världsmarknaden. Den svenska betodlingen däremot har alltid en säker avnämare i den inhemska sockerindustrien, vilken även till följd av konsumtionens hastiga stegring kan antagas komma att ytterligare utvecklas. Då spörsmålet örn den vegetabiliska och animaliska produktionens inbördes avvägning givetvis kan bliva föremål för olika meningar och då denna frågas allmänna bedömande faller utanför vårt uppdrag, ha vi med förestående endast velat fästa uppmärksamheten därpå, att en alltför ensidig inriktning av endera av dessa båda grenar kan hava sina nackdelar. Angående betodlingens betydelse för jordbruket m. m. hänvisas i övrigt till bilagorna litt. E—H.

Vad som ovan anförts angående betodlingens betydelse för jordbruksnäringen talar för att jordbrukarna i de trakter, där sådan odling är möjlig, skola till fullo inse dess fördelar och ägna sig däråt. Emellertid är det påtagligt, att prisfrågan spelar in vid avgörandet av vilken odling, som skall väljas, och den enskilde odlaren fäster därvid stort avseende vid odlingens omedelbara resultat. Ju svagare hans ekonomiska ställning är, desto mer tvingas han också till sådant hänsynstagande. Ej heller kan rimligtvis förväntas, att sockerbetsodlingen i längden upprätthålles, örn den för odlaren på grund av otillfredsställande betpris blir oekonomisk.

Även de sociala synpunkterna göra sig med styrka gällande, när det gäller att bedöma fördelarna av en inhemsk betodling och en därpå grundad sockerindustri. Genom betodlingen beredas stora grupper arbetare särskilt bland lantbefolkningen tillfälle till ökade arbetsinkomster, en omständighet av vikt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82. *5

i dessa tider, då allmänt erkännes, att lantarbetarnas arbetsinkomster i jämförelse med industriarbetarnas äro otillfredsställande. Särskild betydelse torde betodlingen ha för de mindre jordbrukarna. Genom denna odling kunna de nämligen fullständigare utnyttja sin och familjens arbetskraft än på annat sätt är möjligt. Sockerindustrien erbjuder likaledes en välbehövlig ökning i arbetsmöjligheterna för vissa befolkningsgrupper. Som kampanjarbetare vid råsockerfabrikerna bruka nämligen i stor utsträckning anställas småbrukare såväl som diverse grovarbetare från endast under sommaren i gång varande industrier, såsom exempelvis tegel- och torvfabrikationen. Råsockerindustrien bidrager därför i de trakter, som därav beröras, att inskränka den säsongmässiga arbetslösheten. Man torde därför kunna säga, att en total nedläggning av betodlingen och den därpå grundade sockerindustrien med all sannolikhet skulle medföra ytterst kännbara verkningar för de befolkningsgrupper, som därav för närvarande hava sin utkomst.

Slutligen bör även framhållas, att med hänsyn till vårt lands självförsörjning det givetvis är av värde att inom landets gränser äga en inhemsk betodling och sockerindustri. Starkt bidragande till de europeiska staternas livliga intresse för den inhemska betodlingen lia sålunda otvivelaktigt varit de tråkiga erfarenheter, som gjordes under kriget med den då otillräckliga sockertillförseln. Det förstärkta tullskydd, som flertalet av Europas länder anordnat under senare år, torde också böra ses mot bakgrunden av dessa förhållanden, örn än med hänsyn till de internationella strömningarna andra skäl skjutits fram, när det gällt att utåt motivera de vidtagna åtgärderna.

Såsom samlat omdöme i frågan örn den svenska sockerbetsodlingens och den på denna grundade sockerindustriens betydelse vilja vi hava uttalat den mening, att av den nu pågående utredningen samt de i ämnet tidigare företagna undersökningarna framgår, att denna näring är av stor betydelse för dem, som utöva eller äro beroende av densamma, för jordbruket, för respektive landsändar och för landet i dess helhet.

En nedläggning av sockerbetsodlingen och den därpå grundade sockerindustrien i landet skulle därför säkerligen ej vara till gagn varken för landet, jordbruksnäringen, betodlarna eller den industri, som från betodlingen hämtar sin råvara. Betodl ingens och sockerindustriens uppehållande äro emellertid beroende av prisfrågan.

Sockerpriserna hava under det gångna året varit mycket låga. Sedan priskurantpriset för ett kilogram krossad melis vid årsskiftet 1928/1929 uppgått till 36 öre, sjönk det under våren 1929 mycket hastigt, så att det i mitten av juni var nere i 31 öre. Därefter inträdde en betydande återhämtning, och i slutet av september 1929 var priset uppe i 37 öre. Som en följd av vissa företeelser å världsmarknaden ägde emellertid under oktober och november ett nytt prisfall rum, som resulterat i att nämnda priskurantpris alltsedan mitten av november utgjort allenast 32 öre. I medeltal under det till grund för betpriset liggande regleringsåret 1 februari 1929—1 februari 1930 beräknas det uppgå till något över 34 öre. Som betpriset enligt gällande odlingskontrakt (se bilaga O) utgår med 6.5 gånger priskurantpriset å krossad melis efter avdrag av grossistrabatten 4 procent, har betpriset givetvis rönt påverkan av de låga sockerpriserna. För den gångna kampanjen torde sålunda priset flir 100 kilogram betor med en sockerhalt av sexton procent utgöra ungefär 2 kronor 15 öre. Till följd av den höga sockerhalten hos årets hetor (17.6 procent) komma dock betodlarna att utfå i genomsnitt ungefär 2 kronor 30 öre per 100 kilogram.

Följderna av nedlagd eller inskränkt sockerbetsodling.

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Trots det tryckta läse, vari betodlingen till följd av de låga sockerpriserna sålunda befinner sig, har den under det gångna året ej reducerats med mer än ungefär en tredjedel. Enligt vad nämligen statistiska centralbyrån på grundval av erhållna uppgifter örn den totala betskördens omfattning1 samt de uppskattade hektarskördarna i olika delar av landet preliminärt beräknat och under uttrycklig reservation för resultatets exakthet meddelat, skulle den under 1929 med sockerbetor odlade arealen uppgå till 29,000 hektar. Anledning finnes emellertid antaga att de verkliga hektarskördarna äro något högre än de uppskattade, varför den totala, under året odlade arealen torde vara något lägre än den här ovan uppgivna. Till jämförelse må meddelas, att de med sockerbetor odlade arealerna för 1927 och 1928 utgjorde 40,700 respektive 42,800 hektar. Att minskningen ej blivit större sammanhänger med att enligt det mellan sockerbolagen och betodlarna rådande femåriga kontraktet, vilket avser odlingsåren 1927—1931, odlarnas rätt att inskränka sin areal begränsats till 50 procent av den areal de vid kontraktets ingående tecknat. Huru minskningen företagits inom skilda odlarekategorier belyses närmare i bilagan litt. K.

Vi äro av den uppfattningen, att det i stort sett varit till odlarnas nytta, att de trots de otillfredställande priserna kunnat uppehålla sin betodling i sådan omfattning, som skett. Härigenom lia större ändringar i driften kunnat undvikas, och framför allt har växtföljdsordningen kunnat bibehållas i någorlunda oförändrat skick. Av de utförda undersökningarna rörande verkningarna av den reducerade betodlingen framgår, att inskränkningen varit minst hos de smärre jordbrukarna. Givetvis är detta beroende av att dessa ej använda lejd arbetskraft och därför i sin jordbruksdrift äro något mindre känsliga för det dåliga prisläget.

För sockerindustrien har nedsättningen medfört den olägenheten, att utnyttningsgraden av råsockerfabrikernas kapacitet härigenom minskats.

Med hänsyn till de sociala synpunkterna torde verkningarna av inskränkningen under 1929 i betodlingen samt i driften vid råsockerfabrikerna ha varit mera kännbara. Enligt vad som hittills kunnat utrönas av pågående utredningar rörande arbetsförhållandena har ackordspriset för betskötseln och betupptagningen under det gångna året kunnat för de undersökta gårdarna sänkas från i allmänhet 250 kronor till 200—230 kronor per hektar, och synas lönenedsätlningarna vara mera framträdande i distrikt med lättare jord än inom områden med styvare jord. Genom den inskränkta betodlingen har givetvis också antalet personer, som sysselsatts vid betodlingen och råsockerfabrikerna, reducerats. Antalet av den för betornas sommarskötsel och upptagning särskilt lejda arbetskraften har sålunda vid de undersökta gårdarna från 1928 till 1929 minskats med ungefär en tredjedel. Allmänt har också omvittnats, att arbetstillgången vid betodlingen under det gångna året varit osedvanligt riklig och att därför arbetslönerna kunnat nedbringas. Huruvida den stora tillströmningen av arbetskraft helt är att tillskriva betodlingens inskränkning har av oss dock ej kunnat utrönas. Rörande spörsmålet örn betodlingens och sockerindustriens arbetareförhållanden och de sociala verkningarna av 1929 års produktionsinskränkning hänvisa vi till bilagan litt. K.

Beträffande järnvägarnas beroende av bet- och råsockertransporter framgår av bilagorna litt. L och M, att dessa transporter spela mycket stor roll för flera av dem. Huru en bortfallen betodling inverkar på fraktinkomsterna belyses i uppgifterna i dessa bilagor angående de betfraktande järnvägarnas

1 För Svenska sockerfabriksaktiebolaget utgjorde betskörden 719,000 ton och för Mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag 42,000 ton.

Kungl. Majlis proposition Nr 82. *7

förhållanden 1926, då betodlingen var praktiskt taget inställd, i jämförelse med 1925, 1927 och 1928, då full odling ägde rum. Härav framgår, att särskilt vissa typiska betbanor i södra Skåne liksom på Öland, Gotland och i Östergötland lidit avsevärt avbräck genom betodlingens bortfallande, varvid dock jämväl bör ihågkommas, att många järnvägar under senare tid över huvud taget fått sitt driftsresultat försämrat, bland annat med hänsyn till konkurrensen med automobiltransporterna. Några motsvarande uppgifter för 1929 ha vi ännu ej erhållit, men då betodlingen sagda år ej varit nedbringad med mera än en tredjedel, torde de härav för järnvägarna skadliga verkningarna i förhållande till 1926 lia varit väsentligt reducerade.

Ur handelsbalansens synpunkt medför en inställd eller inskränkt hetodling givetvis en motsvarande ökning i råsockerimporten. Å andra sidan uppkomma i denna situation åtskilliga omständigheter, som kunna påverka handelsbalansen i motsatt riktning. Svårigheterna att klarlägga betydelsen för handelsbalansen av betodlingen och råsockerindustrien äro mycket stora till följd av omöjligheten att förutsäga, huru de vid en bortfallen betodling och råsockerfabrikation ledigblivna produktiva krafterna (betjorden, arbetskraften, kapitalet) komma att tagas i anspråk för andra ändamål. Ett försök att under vissa antaganden härom verkställa en uppskattning har gjorts i bilagan litt, N.

Vi övergå nu att undersöka, huruvida en förbättring i betingelserna för den inhemska sockernäringen skulle kunna åstadkommas genom sockerindustriens och betodlarnas egna åtgöranden i syfte att ytterligare rationalisera driften.

Vad först angår betodlingen, utvisar den i bilagan litt. E lämnade redogörelsen, att en förskjutning i betodlingens lokalisering pågår från för denna odling mindre tjänliga till härför bättre jordar. Betodlingen i Skåne synes sålunda alltmer koncentrera sig till södra Skånes bördiga och jämförelsevis lätta jordar. Däremot har odlingen gått tillbaka i trakter med styvare jord såsom i nordvästra Skåne. På grund av dessa senare trakters starka industrialisering har även efterfrågan på arbetsfolk där ökats, varmed följt stegrade löneanspråk, som i sin ordning verkat återhållande på betodlingen. Vidare framgår av nämnda redogörelse, att de smärre och medelstora gårdarna kommit att övertaga en allt mer omfattande del av betproduktionen, medan de större gårdarna, vilka i huvudsak arbeta med lejd arbetskraft, relativt taget minskat i betydelse för betodlingen. Jämsides med denna betodlingens naturliga anpassning efter de ekonomiska betingelserna pågår även visst kontinuerligt arbete för att ytterligare höja utbytet av betodlingen. 1 detta hänseende må nämnas Svenska sockerfabriksaktiebolagets vitbetstorädlingsanstalt vid Landskrona, vars uppgift är att framställa för odlingen och industrien förbättrade sockerbetsstammar, samt vissa genom nämnda bolags försorg igångsatta jordundersökningar för erhållande av material till bedömande av odlingens betingelser. Ävenså pågå oavbrutna fältförsök hos enskilda odlare för utrönande av den i varje fall mest ekonomiska gödslingen vid sockerbetsodlingen. Resultaten av åsyftade olika slag av arbeten komma emellertid endast småningom tillsynes. Några mera framträdande språng i utvecklingen torde på detta område ej vara att vänta.

I fråga örn ekonomiskt samgående mellan betodlarna torde vara väl känt, att dessa i forin av sina betodlareföreningar och den härpå byggda Skånes betodlares centralförening kommit synnerligen långt i organisationshänseende, då det gäller att i avseende å betpris och (ivriga avsättningsförhållanden gemensamt tillvarataga sina intressen.

Betodlingens och sockerindustriens rationaliseringsmöjligheter m. m.

Undersökning orri möjligheten ait ernå full betodling 1930 utan statens ytterligare stöd.

8* Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Sockerindustrien å sin sida har under senare tider genom rationaliseringsåtgärder i mycket hög grad förbättrat sina produktionsförhållanden.

Vad beträffar de tidigare understundom framförda anmärkningarna mot det stora antalet råsockerfabriker, vilka ursprungligen inrättats under statens beskydd för att i jordbrukets intresse söka sprida betodlingen, har numera situationen förändrats till följd av den ökade sockerförbrukningen i landet. Visserligen finnas några råsockerfabriker med tillförselområden, där mindre gynnsamma odlingsbetingelser medföra kvantitativt och kvalitativt lägre skördeutbyte och i följd därav höga produktionskostnader per deciton betor, eller där odlingen är otillräcklig för fabrikens kapacitet. Men då dessa fabriker nu finnas och då även deras produktion är behövlig för landets sockerbehov, synes lämpligheten av någon särskild aktion för deras nedläggande kunna ifrågasättas. Den nuvarande produktionsapparaten, som tidigare var otymplig och för stor tilltagen, har genom den ökade sockerförbrukningen anpassat sig efter förhållandena. Vad i övrigt angår sockerindustriens ställning, dess rationalisering och produktionsförhållanden hänvisa vi till bilagorna litt. I och J.

De omständigheter, för vilka redogjorts i den sist åsyftade, i bilagan litt. J intagna översikten rörande den svenska sockerindustriens ekonomiska ställning och produktionsförhållanden synes visa, att sockerindustrien med hänsyn till de relativt taget betydande fasta kostnader, som äro förenade med råsockerfabrikationen, har ett väsentligt intresse av att en inskränkning i sockerbetsodlingen förhindras. Detta förhållande har givit oss anledning undersöka örn icke sockerbolagen och betodlarna genom ansträngningar å ömse håll skulle kunna få till stånd någon pristilläggsöverenskommelse i syfte, att odlingen 1930 i görligaste mån tryggades.

Angående sockerbetsodlingens antagliga produktionskostnader har direktören Nanneson, jämlikt det honom givna uppdraget, verkställt utredning, som återfinnes i bilagan litt. H. I denna utredning beräknar direktören Nanneson, att produktionskostnaderna vid betodling för närvarande skulle uppgå till 2 kronor 77 öre för deciton betor med normal sockerhalt (17.2 procent), vilket motsvarar för sextonprocentiga betor 2 kronor 65 öre. Oavsett att denna kalkyl, såsom direktör Nanneson själv framhåller, bygger på ett mycket begränsat material — endast ett trettiotal gårdar — samt att åtskilliga av de kvantitetsuppgifter, som därvid komma till användning, ligga så långt tillbaka i tiden som 1919—1921, kan både från ena och andra hållet naturligtvis anföras skäl mot en generalisering av vissa av de i kalkylen ingående detaljposterna. Enligt en likaledes av direktören Nanneson i sagda bilaga utförd jämförande kostnadsberäkning för sådan odling, som kan tänkas konkurrera med sockerbetsodling, skulle jämbördighet mellan dylik odling och sockerbetsodling ernås, om för sockerbetor med normal sockerhalt (17.2 procent) betalades ett pris av 2 kronor 62 öre per deciton. För betor med 16 procents sockerhalt motsvarar detta ett pris av 2 kronor 50 öre per deciton.

Då vi hava ansett det vara för såväl det allmänna som i längden även för den inhemska sockernäringen mest önskvärt, örn frågan kunde lösas utan att staten behövde ingripa, hava vi i första hand i nyssnämnda syfte bedrivit upprepade och ingående förhandlingar med representanter för sockerbolagen och betodlarna.

Förhandlingarna hava förts med de på området ledande organisationerna, nämligen å ena sidan Svenska sockerfabriksaktiebolaget och å andra sidan styrelsen för Skånes betodlares centralförening. Därvid har det visat sig,

Kungl. May.ts proposition Nr 82. 9

att bolaget av principiella skäl, särskilt med hänsyn till frågans konsekvensser för framtida prisförhållanden mellan parterna, ej ansett sig kunna under löpande avtalstid gå med på någon förändring av gällande kontrakt i vad angår betpriset. Oavsett detta har bolaget, bland annat vid det förhållandet att centralföreningens styrelse ej äger med förpliktigande verkan för de enskilda odlarna sluta avtal, icke ansett sig vid ett eventuellt tilläggspiis kunna få säkerhet för sådan relativ ökning av betarealen, som erfordras för att utgifterna för tilläggspriset skola kompenseras. Centralföreningens styrelse har å sin sida framhållit, att betodlarna, vilka enligt kontraktet hade att odla minst 50 procent av den vid kontraktets ingående tecknade arealen, visserligen ej ifrågasatte någon ändring i priset å betor från denna första hälft av arealen, men att betodlarna, därest de skulle kunna antagas vara villiga odla betor å hela återstående arealen, borde erhålla ett pris ej understigande 2 kronor 80 öre per deciton sextonprocentiga hetor från den andra hälften av arealen. Som parterna fasthållit vid dessa sina ståndpunkter, hava vi ansett ytterligare förhandlingar i nyss nämnt syfte för närvarande vara utsiktslösa.

Vi ha i det föregående redogjort för de huvudsakliga omständigheter, som synts oss vara av betydelse vid ett ståndpunktstagande till frågan, huruvida det allmännas intresse av sockernäringen kan anses påkalla ytterligare stöd åt betodlingen. Emellertid bör frågan örn en statlig aktion åt hetodlingen i år, enligt vår mening, ej uteslutande ses ur sockernäringens och med denna förbundna mangahanda intressens synpunkt, utan frågan bör också betraktas i samband med spörsmålet örn en allmän stödaktion åt landets jordbruk. Att bedöma sistnämnda spörsmål i hela dess vidd tillkommer ej oss. Dock må framhållas, att prisfallet å jordbruksprodukter är särskilt kännbart beträffande spannmål och sockerbetor, varför det är uppenbart, att de för jordbruket dåliga tiderna i hög grad träffa sockerbetsdistrikten. Anses därför lämpligt att giva jordbruket i dessa trakter ett handtag, medför en stödaktion åt betodlingen den fördelen, att på grund av sockerindustriens koncentration till endast två betköpande företag sådana anordningar kunna vidtagas, att man fullt kan överblicka de förmåner, som komma den enskilde sockerbetsodlaren till godo. En sådan stödaktion medför också den högst värdefulla fördelen, att därigenom komme att gagnas alla de intressen, som äro förbundna med sockerbetsodlingens och sockerindustriens fulla drift och vilka, såsom vi i det föregående påpekat, i större eller mindre utsträckning lida men genom sådan inskränkning härav, som i händelse av utebliven stödaktion kan befaras.

Efter förestående yttrande örn frågan i dess allmänhet övergå vi härmed att, enligt vårt uppdrag, redogöra för de former, varunder ett eventuellt statsingripande beträffande 1930 års hetodling enligt vår mening kan tänkas äga rum.

Från de av en dylik åtgärd direkt berörda parterna, sockerbolagen och betodlarna, vilka själva ej gjort någon framställning örn statens ingripande, har förklarats, att det vore för dem likgiltigt vilken form, som väljes för en eventuell stödaktion från statens sida.

Tidigare har ifrågasatts antingen en förhöjning av tullen å raffinerat socker eller subvention genom direkt anslag. Förslag har vidare förut varit uppe örn sänkning av skatten å inhemskt socker eller ock-

Spörsmålet om statligt stöd åt 1930 års betodling.

Olika former för ett eventuellt statsingripande m.m.

10* Kungl. Maj-.ts proposition Nr 82.

så att höja sockerskatten, samt av därigenom influtna medel lämna subvention åt den inhemska betodlingen. Sedan emellertid sockerskatten numera helt avskaffats, lärer väl icke kunna ifrågasättas att åter-, införa den för anskaffande av medel till subvention. En annan därmed i viss mån jämförlig möjlighet för anskaffande av medel för ändamålet, vilken däremot ännu står öppen, vore att bevilja sockerbolagen tullfri iniörsel av viss kvantitet råsocker mot att bolagen åtoge sig att överlämna motsvarande belopp till betodlarna i form av förbättring av betpriset. Da emellertid ett val såväl mellan de olika sätt, varpå medel till en eventuell subvention böra anskaffas, som mellan subvention . över huvud taget oell tull såsom olika former för statens ingripande till betodlingens stödjande, väsentligen är beroende av skattepolitiska och jämväl andra politiska överväganden, hava vi ansett det ej tillkomma oss att uttala oss därom. Vi hava därför ansett oss böra utforma vissa olika alternativ. De särskilda förutsättningar, varifrån vi därvid baft att utgå, hava varit följande.

Svenska sockerfabriksaktiebolaget bar förklarat sig berett att till betodlarna förmedla de medel, som på det ena eller andra sättet ställas till dess förfogande. Vidare bar bolaget liksom förra året förklarat sig, i händelse att raffinadtullen höjes, icke göra anspråk på den merinkomst, som till följd av den genom tullböjningen orsakade stegringen i sockerpriset kontraktsenligt skulle tillkomma bolaget gentemot betodlarna, utan ställer bolaget beloppet helt till förfogande för reglering av betpriset. Vad icke härför åtgår, inbetalar bolaget till statskassan. Slutligen har. bolaget utfäst sig att, därest statsåtgärder i ena eller andra formen vidtagas, såsom komplement därtill i större utsträckning än kontraktet föreskriver bidraga till betfrakterna. För närvarande är bolaget skyldigt betala halva fraktkostnaderna vid betornas transport å järnväg till råsockerfabrik, dock högst 15 öre per deciton befraktade betor. Enligt den nu givna utfästelsen betalar bolaget hälften av frakten, så länge denna ej överstiger 8 öre, och ökar sedan sitt bidrag, så att odlarens fraktkostnad kan uppgå högst till 8 öre, allt per deciton betor. Bolaget har dock förbehållit sig rätt att efter eget bedömande vägra mottaga betor från arealer, som ligga utanför de enligt femårskontrakten kontraherade, vilket skett i syfte att skydda sig för oskäligt höga fraktkostnader å leveranser från nya odlare. Bolaget har däremot i år till skillnad från i fjol bestämt avböjt att mot viss tullhöjning garantera ett minimipris å betor från den del av den tecknade arealen, som ligger över de första femtio procenten av sagda areal. Likaså har bolaget vägrat att, i händelse subvention genom direkt statsbidrag lämnas betodlarna, bidraga därtill med viss andel. Bolaget har nämligen velat förlägga hela sin insats till nedbringande av fraktkostnaderna för betodlarna. — Mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag har påtagit sig motsvarande insats beträffande fraktbidrag för sina odlares vidkommande.

Vad åter angår betodlarna, har styrelsen för Skånes betodlares centralförening ansett sannolikhet föreligga, att full odling skall vinnas, samt förhandlingsvis förklarat sig för sin del beredd tillstyrka sådan odling, därest betodlarna erhålla ett pris av lägst 2 kronor 80 öre per deciton betor med en sockerhalt av 16 procent från den senare hälften av kontraktsarealen. Detta pris kan kanske förefalla väl högt, då enligt direktören Nannesons beräkningar produktionskostnaden för betor med normal sockerhalt (17.2 procent) uppskattats till 2 kronor 77 öre, vilket för sextonprocentiga

11 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

bietor motsvarar 2 kronor 65 öre. Vid bedömande av skiiliglieten i det begärda priset kan emellertid ej förbises, att en inskränkning i betodlingen sådan som i fjol för åtminstone odlare med större areal medför vissa fördelar i form av minskade kostnader per produktionsenhet. Såsom redan förut framhållits har erfarenheten från föregående år visat, att till följd av den rikligare tillgången på arbetsfolk löneutgifterna vid inskränkt odling kunnat hållas nere rätt väsentligt. Skulle betodlingen bli av normal omfattning och efterfrågan på betskötare följaktligen stiga, torde sannolikt arbetslönerna komma att ökas. Vidare kan vid inskränkt odling avfallsprodukterna, särskilt betblasten, bättre tillvaratagas. Till den sålunda påvisbara merkostnaden för betor från den första halvdelen av den odlade arealen, som inträffar vid återtagen full odling, bör därför hänsyn tagas vid bestämmandet av priset å betor från den senare halvdelen. Vidare må nämnas, att 2 kronor 80 öre per deciton sextonprocentiga betor från andra halvdelen av arealen var det pris, som ifrågasattes i den proposition angående åtgärder för den inhemska sockerbetsodlingens uppehållande, som framlades vid 1929 års riksdag. Då förutsattes emellertid, att betodlarna därjämte skulle till följd av den föreslagna tullhöjningen automatiskt erhålla ett tillägg å den första halvdelen av den tecknade arealen med omkring 18 öre. Då sistnämnda prisbestämmelser i fjol föreslogos, angavs härför såsom motiv bland annat, att ett genomsnittspris för betor från hela arealen borde ligga vid lägst ungefär 2 kronor 60 öre per deciton sextonprocentiga betor. Sedan dess ha emellertid produktionskostnaderna, enligt direktören Nanneson, sänkts från 2 kronor 92 öre till 2 kronor 77 öre eller med 15 öre, allt per deciton betor av normal sockerhalt (17.2 procent). På grund av att lägre sockerpris nu råder än i fjol, har man vidare att i år utgå från ett lägre kontraktsenligt betpris för den första halvdelen än vad man utgick ifrån förra året. Därest man för 1930 års odling räknar med ett kontraktspris av exempelvis 2 kronor 14 öre för betor från den första arealdelen och med 2 kronor 80 öre för betor från den andra arealdelen, skulle genomsnittspriset komma att ligga vid 2 kronor 47 öre, allt per deciton sextonprocentiga betor, vilket senare pris understiger det vid fjolårets utredning eftersträvade genomsnittspriset med i runt tal samma belopp, varmed produktionskostnaderna sedan dess beräknats hava nedgått. I betraktande av alla de nu nämnda omständigheterna anse vi det angivna priset av 2 kronor 80 öre för deciton betor från den andra arealdelen vara beträffande 1930 års betodling fullt försvarligt. Centralföreningens styrelse har vidare förklarat, att därest betodlarna — såsom fallet blir vid tullhöjning — erhålla en automatisk höjning i priset å hetor från den första halvdelen av arealen, ett belopp motsvarande denna höjning får gå i avdrag från 2 kronor 80 öre vid bestämmande av tilläggspriset för betor från den återstående delen av den tecknade arealen.

Vid beräkning av den subvention, som under ovan angivna förutsättningar må anses erforderlig för att full betodling under innevarande år skall erhållas, gäller först att fastställa det betpris, odlarna böra garanteras för betor från andra halvdelen, därest subventionslinjen väljes. Från det ovan angivna priset 2 kronor 80 öre per deciton sextonprocentiga betor bör avdragas visst belopp med hänsyn till den av sockerbolaget utlovade ökningen i fraktbidraget. Enligt vad bolaget uppgivit, torde denna merkostnad för bolaget uppgå till ungefär 5 öre per

Subvention genom direkt anslag.

12 Kungl. Majlis proposition Nr 82.

deciton betor och således vid en medelskörd av 1,000,000 ton betor till ungelär 500,000 kronor. Beräknas denna iörmån lör betodlarna å betor från den senare halvdelen av arealen, motsvarar den en förbättring i betpriset med 10 öre per deciton. Sedan från nyssnämnda prisbelopp av 2 kronor 80 öre avdragits dessa 10 öre, er hålles 2 kronor 70 öre såsom det pris, vilket staten borde vid subventionslinjen garantera odlarna för deciton sextonprocentiga betor från den andra: halv delen av arealen. För beräkning av totala statsanslaget vid denna subvention gäller vidare att söka angiva det pris, som betodlarna kunna antagasutfå, därest intet statsbidrag lämnas. Dagens priskurantpris å krossad melis (K 5) utgör visserligen 32 öre per kilogram, vilket motsvarar ett pris av 2 kronor per deciton betor med en sockerhalt av 16 procent. (Vid motsvarande tid i fjol var sockerpriset 36 öre och det däremot svarande betpriset 2 kronor 23 öre.) Svenska sockerfabriksaktiebolaget anser dock, att man för nästa regleringsperiod (den 1 februari 1930—1 februari 1931) bör kunna räkna med ett genomsnittligt krossmelispris av minst samma storlek som under innevarande period, d. v. s, lägst 34 ä 35 öre. Man skulle därför förslagsvis kunna räkna med ett betpris för kommande kampanj av 2 kronor 15 öre per deciton betor med en sockerhalt av 16 procent, därest ingen subvention gåves. För att betodlarna skola få nyssnämnda garantipris å 2 kronor 70 öre per deciton betor från den del av den tecknade arealen, de ej äro skyldiga att odla, erfordras således ett statsbidrag av 55 öre per deciton för dessa hetor. För den hälft av en medelskörd från den av Svenska sockerfabriksaktiebolaget omfattade odlingen, som skulle komma i åtnjutande av dylikt bidrag, eller 500,000 ton, skulle alltså det totala statsanslaget uppgå till 2,750,000 kronor. Antager man åter, att dagens låga sockerpris blir normerande för 1930 års betpris, att 10 procents överodling erhålles och att, liksom i fjol föreslogs, tilläggspriset får utgå för hetor även från denna areal, alltså för tillhopa cirka 600,000 ton, ökas statsbidraget till 70 öre per deciton betor, och bliver totala statsanslagsbehovet för Svenska sockerfabriksaktiebolagets betodling under dessa förutsättningar 4,200,000 kronor. Tilläggas i båda fallen 10 procent för Mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolags odling, bliva de behövliga beloppen

3,025,000 respektive 4,620,000 kronor. Medeltalet mellan dem utgör i runt tal 3,800,000 kronor eller ett något större belopp än det. som sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet vid förra årets riksdag föreslog till anvisande. Då sockerbolagen genom det ökade fraktbidraget deltaga med ett större belopp i år än i fjol, beror stegringen i det erforderliga statsbidraget på årets låga sockerpris.

Därest statsmakterna skulle anse, att subvention åt betodlarna i enlighet med ovan angivna beräkningar borde beviljas, torde de bestämmelser rörande det därtill beviljade anslagets användning samt grunderna för tilläggsprisets utlämnande, som finnas angivna i det vid fjolårets riksdag tillsatta sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1 (sid. 31 och 32), böra i tillämpliga delar gälla, dock med den skillnad att tillägget enligt mom. 6 av nämnda bestämmelser skall utgöra skillnaden mellan 2 kronor 70 öre och det enligt kontraktet utgående grundpriset samt att tilläggens sammanlagda belopp till fullo skall bestridas av statsmedel. Sockerbolagen hava, som framgår av vad här nedan meddelas, förklarat sig villiga att förmedla utbetalningen av dessa medel till betodlarna och häröver avgiva redovisning.

13 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

I detta sammanhang må redogöras för den linie, varvid medel till bet- Subvention prisets reglering kan erhållas genom att soekerbolagen beviljas tullfri ™u_

införsel av viss mängd råsocker. ^ ^ beskattningen

Vid den nu stegrade sockerkonsumtionen i landet uppgår de båda soc- å råsocker. kerbolagens årstillverkning av raffinad till ungefär 205,000 ton, vartill erfordras ungeiär 225,000 ton råsocker. Vid en inhemsk betodling på cirka 40,000 hektar utgöras härav ungefär 165,000 ton av råsocker ur svenska betor och ungefär 60,000 ton av importerat råsocker. Tullsatsen å råsocker är 7 öre per kilogram. Örn Svenska sockerfabriksaktiebolaget erhölle tillstånd att inlära t. ex. 40,000 ton råsocker tullfritt och Mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag t. ex. 4,000 ton, skulle en utgift, som sockernäringen nu har att bära, tillfälligt bortfalla. Detta medför visserligen, att statsverket likaledes temporärt i en svår situation för betodlingen delvis avstode från uttagandet av sockertull för viss kvantitet av halvfabrikatet. Men raffinadtullen behövde vid denna linie icke ändras. Givet är, att sockerbolagen skulle redovisa det genom tullfriheten å råsockret uppkomna beloppet för utgivande av förbättrat betpris till odlarna enligt vissa regler samt till statsverket redovisa vad som ej härför åtgår. För att förebygga misslörstånd må betonas, att det icke ifrågasättes att ens tillfälligt generellt nedsätta råsockertullen, utan endast att en licens skulle givas vederbörande sockerbolag att tullfritt införa en bestämd myckenhet.

Den nu antydda linjen, som faller inom tullbeskattningens område och ej nödvändiggör uppförande av direkt anslag å riksstaten, skulle icke förorsaka höjning i konsumentpriset å socker, varjämte de moment av spekulation, som vid en tullhöjnings ikraftträdande och borttagande befaras inträda, ej behövde ifrågakomma.

Anordningens eventuella genomförande torde påkalla följande regler.

»1) Det iörutsättes, att särskilt tillstånd gives Svenska sockerfabriksaktiebolaget att utan erläggande av tullavgift till riket i och för användning i dess raffinaderier införa intill (förslagsvis) 40,000 ton råsocker samt att Mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag gives motsvarande tillstånd beträffande intill (förslagsvis) 4,000 ton råsocker.

2) Härigenom erhåller vederbörande bolag en minskad utgift, som utgör 7 öre för varje kilogram råsocker, som sålunda importeras av bolaget. Totala beloppet för bolaget av den sålunda minskade utgiften benämnes här redovisningsbeloppet. Redovisningsbeloppet skall av bolaget enligt bär nedan under 3—7) angivna grunder utbetalas såsom tilläggspris för viss del av de betor, som odlas under 1930 och levereras under kampanjen 1930—1931, eller, i den mån det ej härför åtgår, redovisas och inlevereras till statsverket.

3) —6) (lika med samma moment i nedan intagna grunder för stödjande av sockerbetsodlingen 1930 genom tullhöjning).

7) För betor från pristilläggsarealen erhåller odlaren utöver kontraktspriset tilläggspris, uträknat på så sätt, att det i sista punkten i mom. 2) här ovan angivna redovisningsbeloppet utslås å samtliga under kampanjen 1930—1931 inköpta betor från pristilläggsarealerna med lika belopp per 100 kilogram av dessa betor, därvid dock skall iakttagas, att tilläggspriset ej må vara högre än att detsamma tillhopa med grundpriset enligt kontraktet utgör 2 kronor 70 otc för J00 kilogram sextonprocentiga sockerbetor. Detta tilläggspris utbetalas vid den i odlingskontrakten omnämnda slutregleringen av betpriset.

14'

Kungl. Maj:ls 'proposition Nr 82.

8) Redovisning till statsverket rörande det i mom. 2) här ovan avsedda redovisningsbeloppet skall ske senast den 15 mars 1931, då även statsverket eventuellt tillkommande överskott skall av bolaget inlevereras.

Kungl. Majit utfärdar---— verkställande (lika med grunderna här

nedan).»

Sockerbolagens till 1929 års sockersakkunniga avgivna, här nedan omförmälda utfästelser örn medverkan vid en eventuell statlig stödaktion för 1930 års betodling torde vara så formulerade, att de även avse åtagande örn verkställighet av den nu angivna linjen.

Till belysning av denna linjes ekonomiska innebörd må anföras, att det för Svenska sockerfabriksaktiebolaget uppkommande redovisningsbeloppet skulle, örn tullfrihet avser 40,000 ton råsocker, uppgå till 2,800,000 kronor Detta belopp utslaget på en betkvantitet från andra arealdelarna — beräknad till 500,000 ton betor -— möjliggör ett til läggspris av 56 öre per kilogram för betor från berörda arealdelar. Därest kontraktspriset å sextonprocentiga betor för 1930 års skörd bleve t. ex. 2 kronor 14 öre, skulle detta kontraktspris genom tillägget höjas till maximibeloppet 2 kronor 70 öre för deciton sextonprocentiga betor. Vid lägre kontraktspris och större betskörd skulle sagda pris däremot icke fullt uppnås. Önskar man ernå större säkerhet för att betodlarna skola uppnå nämnda pris 2 kronor 70 öre, måste man låta den tullfria införseln omfatta större kvantiteter råsocker än vad som ovan angivits.

Stöd ät betet dlin ger, genom höjning av raffinadtullen.

Väljer man i stället att genom en höjning av tullen å raffinerat socker, vilken för närvarande utgår med 10 öre per kilogram, förbättra betpriset, har man först att beräkna den kvantitet socker, som kan antagas av sockerbolagen bli försåld till genom tullen förhöjt pris. Ett beslut örn. tullhöjning torde tidigast kunna träda i kraft den 1 mars 1930. Örn vidare tullhöjningen ej skall påverka 1931 års betpris jämlikt gällande kontrakt mellan sockerbolagen och betodlarna, bör den upphöra senast den 1 februari 1931. Angående frågan örn tullhöjningens giltighet även efter sagda dag hänvisas till vad nedan sägs. Svenska sockerfabriksaktiebolaget har för oss beräknat, att dess försäljning av raffinerat socker kan, med hänsyn till den stegrade konsumtionen, för regleringsåret 1930/1931 uppskattas till ungefär 190,000 ton. Som emellertid en eventuell tullhöjning ovan antagits gälla under elva månader, skulle försäljningarna under denna tid normalt utgöra ungefär 175,000 ton. Emellertid böra ytterligare avdrag göras. Bolaget har nämligen med skäl gjort gällande, att försäljningskvantiteten under den tid, den högre tullen gäller, torde minskas först och främst av den anledningen, att handeln kommer att före tullhöjningens ikraftträdande öka sina lager. Vid tullens åternedsättning bliver förhållandet liknande så till vida, att handelns inköp örn möjligt uppskjutas till dess den förhöjda tullen trätt ur kraft. Att det är betydande kvantiteter som på så sätt undandragas bolagens försäljningar till det av tullhöjningen betingade högre priset är uppenbart. Vid borttagandet av sockerskatten den 1 juli 1929 skedde en förskjutning av Svenska sockerfabriksaktiebolagets försäljningar från maj och juni månader till tiden efter den 1 juli med mellan 14,000 och 15,000 ton. Slutligen har bolaget framhållit, att i vanliga fall grossisterna i övre Norrland redan under hösten, då öppet vatten finnes, täcka sitt behov av socker för den kommande vintern. Vid en tullhöjning, som vore avsedd att upphöra den 1 februari 1931, komme emellertid — enligt bolaget — dessa

15 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

grossister sannolikt att under hösten 1930 inskränka sina sockerköp att avse täckning endast för tiden till tullhöjningens bortfallande den 1 februari 1931. Täckning av sitt sockerbehov för tiden därefter, tills sjöfarten åter öppnades, skulle dessa Norrlandsgrossister, likaledes enligt bolagets antagande, kunna verkställa genom inköp av utländskt socker, som i avbidan på tullsänkningen inlagts på tullnederlag under hösten 1930 i berörda nordligare hamnar. Bolaget måste därför genom uppläggande av lager i samma hamnar bereda köparna möjlighet att omedelbart efter tullsänkningen erhålla erforderligt socker till det genom tullsänkningen betingade lägre priset. Örn hänsyn tages till samtliga dessa av bolaget angivna rubbningar i försäljningen, torde man ej kunna rakna med större sockeromsättning till förhöjt pris för bolagets del under tiden 1 mars 1930—1 februari 1931 än 140,000 ton.

En tullhöjning med exempelvis 2.5 öre per kilogram ökar, med hänsyn till att grossistrabatten i allmänhet är 4 procent,1 bolagets inkomst med 2.4 öre per kilogram socker. En dylik tullhöjning skulle följaktligen för nyssnämnda beräknade försäljningsmängd av 140,000 ton socker lämna en ökad inkomst åt Svenska sockerfabriksaktiebolaget av 3,360,000 kronor, vilket belopp under ogynnsamma omständigheter ej vore tillräckligt för den ifrågasatta förbättringen i betpriset. Örn tullsatsen höjes med 3 öre, vilket med hänsyn till grossistrabatten medför en inkomst för bolaget av 2.88 öre per kilogram försålt socker, skulle totala merinkomsten utgöra

4,032,000 kronor och således vara fullt tillräcklig. Vi räkna här nedan med 3 öres tullhöjning.

Såsom vi förut flera gånger anmärkt torde det pris, som för betor från andra halvdelen av den tecknade arealen bör tillgodokomma odlarna, vara 2 kronor 80 öre per deciton sextonprocentiga betor. Härifrån bör, med hänsyn till sockerbolagens utlovade fraktbidrag, på sätt ovan omnämnts avräknas 10 öre, varigenom angivna betpris nedgår till 2 kronor 70 öre. Vid 3 öres tullhöjning kommer emellertid betpriset jämlikt gällande odlingskontrakt att för alla betor automatiskt höjas med 17.16 öre2 per deciton. Enligt förhandlingar, som vi fört med styrelsen för Skånes betodlares centralförening, får dock denna automatiska förbättring av betpriset, även i vad den i verkligheten utgår å betor från första halvdelen, såtillvida inräknas såsom ett led i den statliga stödaktionen för att åstadkomma nyss åsyftade betpris av 2 kronor 70 öre för betor från den andra halvdelen av den tecknade arealen, att från sist nämnda pris får avräknas den automatiska prisförbättring, som ernås å betor från första hälften av den tecknade arealen, utslagen å betor från den andra arealdelen. Under antagande av lika betmängder från båda arealdelarna utgör sist sagda avdrag givetvis 17.ig öre, vilket belopp ändras till 14.3 öre, örn den senare arealdelen avser odling mellan 50—110 procent. Då medeltalet utgör 15.73 öre, lia vi med hänsyn till nu omnämnda förhållanden från nyssnämnda betpris av 2 kronor 70 öre avdragit i runt tal 15 öre och således ansett, att vid tullinjen borde ett pris av 2 kronor 55 öre per deciton sextonprocentiga betor om möjligt ernås för betor från den senare arealdelen.

1 För året 1928 var medelrabatten 3.954 procent och tiar för 1929 ytterligare närmat sig 4 procent, vadan vi ansett oss böra räkna med sistnämnda siffra.

3 .1 öres tullhöjning medför efter avdrag av grossistrabatlen en höjning av krossmelisnoteringen med 2.88 öre. Multipliceras sistnämnda siffra med betprismultipeln 6.5 erhålles 18.72, vilket reducerat lill elva månader blir 17.16 öre.

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Emellertid kail vid tullhöjningslinjen detta pris ej garanteras såsom ett minimipris, enär det för prisförbättringen tack vare tullhöjningen uppkomna beloppet är beroende av såväl sockerförsäljningens omfattning som det kontraktsenliga betprisets höjd, varjämte betskördens storlek spelar in. Den marginal, som enligt här nedan verkställda beräkningar kan anses föreligga, gör det dock ytterst sannolikt, att ett pris av 2 kronor 55 öre skall kunna utbetalas. I vissa situationer uppkommer efter det föreslagna prisets erläggande ett så betydande överskott av bolagets genom tullhöjning erhållna merinkomst, att det näppeligen bör gå till betodlarna som motvikt till de obetydliga risker, som dessa enligt detta förslag äro utsatta för. Därför torde 2 kronor 55 öre per deciton sextonprocentiga betor utgöra ett maximipris1 för betor från andra arealdelen, och ett eventuellt överskott bör av sockerbolagen inbetalas till statskassan. Betodlarnas representanter ha mot detta förslag ej haft annan erinran att göra än att de ansett det varit önskvärt, att priset 2 kronor 55 öre kunnat garanteras betodlarna såsom ett fixt pris.

Till ytterligare belysning av den närmare ekonomiska innebörden av den nu angivna tullhöjningslinjen må följande sammanfattningsvis framhållas.

Förut har beräknats, att Svenska sockerfabriksaktiebolaget genom en tullhöjning av 3 öre per kilogram raffinad, gällande under de elva månaderna mars 1930—januari 1931, erhåller en merinkomst av 4,032,000 kronor. Härifrån avgår först ett belopp till täckning av den automatiska betprishöjning å 17.16 öre per deciton för samtliga betor, vilken jämlikt kontrakten blir en följd av tullhöjningen. Storleken vid olika betskördar av detta belopp samt den återstående delen av merinkomsten framgår av följande.

Återstoden användes för utgivande av visst tillägg till kontraktspriset å betor från andra arealdelen, vilken arealdel i olika fall bör bestämmas, såsom iirågasättes i här nedan utformade grunder mom.

3)—5), d. v. s. i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande arealregler i sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1 vid 1929 års riksdag. Nyssnämnda pristillägg utgör, i den mån sagda återstod härtill förslår, skillnaden mellan 2 kronor 55 öre och kontrakts priset. Av följande tabell framgår summan (i kronor) av de belopp, som i dylikt tillägg utgå till odlarna vid skilda sockerpris och olika hetskördar.

1 Angående den närmare innebörden av denna begränsning av priset hänvisas till nedanstående grunder mom. 7.

Betskörd, ton ....................................

Bolagets merinkomst, kr.................

Till automatisk hetprisförbättring

900,000 1,000,000 1,100,000

4,032,000 4,032,000 4,032,000

åtgå, kr.

1,544,400 1,716,000 1,887,600

Återstod, kr. 2,487,600 2,316,000 2,144,400

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

*17

I samtliga i tabellen angivna fall erhåller odlaren sådant tillägg, att betpriset å andra lialvdelen blir 2 kronor 55 öre per deciton sextonprocentiga hetor med undantag för de tre i tabellen särskilt inramade fallen, där något lägre betpris utgår. Den del av återstoden, som ej åtgår till tillläggsprisens utgivande, skall bolaget inbetala till statsverket. Detta inbetalningsbelopp, vilket växlar högst betydligt i olika fall, blir vid t. ex. 34 öres sockerpris, 1,100,000 ton betskörd och en andra arealdel utgörande sex elftedelar av hela arealen 603,600 kronor.

För Mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolags vidkommande bliva motsvarande belopp givetvis väsentligt lägre.

I enlighet med de sålunda utförda beräkningarna hava vi utarbetat nedanstående grunder för sockerbetsodlingens understödjande 1930 under förutsättning av att tullen å raffinerat socker höjes med tre öre.

»1) Det förutsättes, att tullsatsen å socker under tulltaxenummer 120 (stat. nr 285—287) snarast möjligt och senast den 1 mars 1930 höjes till 13 öre och att denna tullsats blir gällande minst till den 1 februari 1931, samt att tullsatserna å övriga sockerfabrikat under denna tid icke ändras.

2) Genom tullhöjningen antages vederbörande sockerbolags priskurantpris å socker kunna höjas med 3 öre per kilogram, därifrån dock avgår den rabatt, som tillkommer grosshandlarna, beräknad till 4 procent. Bolagets merinkomst på grund av tullhöjningen under den period, som enligt betodlingskontrakten ligger till grund för regleringen av 1930 års sockerbetspris kommer således att utgöra 2.88 öre för varje kilogram socker, som sålts under tiden från tullhöjningens ikraftträdande till sagda periods slut. Av denna merinkomst går på grund av kontraktet en del till odlarna genom förhöjt pris å samtliga till kampanjen 1930/1931 levererade betor. Återstoden av merinkomsten skall av bolaget enligt här nedan under 3)—7) angivna grunder utbetalas såsom tilläggspris för viss del av de betor, som odlas under 1930 och levereras under kampanjen 1930 1931, eller, i den mån den ej härför åtgår, redovisas och inlevereras till statsverket.

3) För odlare, som före 1930 tecknat flerårigt betodlingskontrakt och jämlikt detta 1930 odlar betor på större areal än 50 procent av den i kontraktet ursprungligen angivna, delas den odlade arealen i två delar, varav

1 Härvid har räknats med att tullhöjningen med 3 öre gäller endast under 11 månader. Bihang lill riksdagens protokoll 19110. 1 sami. (ii haft. (Nr 82. Bilaga.) 2*

18*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

den ena, benämnd pristilläggsarealen, omfattar den areal, som överstiger 50 men ej 110 procent av den i kontraktet ursprungligen tecknade.

4) För i mom. 3 avsedd odlare, som 1928 eller 1929 odlat betor på större areal än 110 procent av den i kontraktet ursprungligen tecknade, ökas pristilläggsarealen med hälften av den 1930 odlade areal, som ligger mellan 110 procent av den på kontraktet ursprungligen tecknade arealen och hans högsta areal under 1928 eller 1929.

5) För odlare, som 1927, 1928 eller 1929 odlat betor enligt ettårigt kontrakt, räknas hälften av hans 1930 odlade areal såsom pristilläggsareal, med iakttagande dock att i detta mom. nämnd pristilläggsareal icke må överstiga 50 procent av den högsta areal, han odlat 1927, 1928 eller 1929.

6) Den av odlaren levererade betkvantiteten fördelas på pristilläggsarealen och odlarens övriga betareal i förhållande till dessas storlek.

7) För betor från pristilläggsarealen erhåller odlaren utöver kontraktspriset tilläggspris, uträknat på så sätt, att den i sista punkten i mom. 2) här ovan angivna återstoden av bolagets merinkomst utslås å samtliga under kampanjen 1930/1931 inköpta betor från pristilläggsarealerna med lika belopp per 100 kilogram av dessa betor, därvid dock skall iakttagas, att tilläggspriset ej må vara högre än att detsamma tillhopa med grundpriset enligt kontraktet för 100 kilogram sextonprocentiga sockerbetor utgör 2 kronor och 55 öre.1 Detta tilläggspris utbetalas vid den i odlingskontraktet omnämnda slutregleringen av betpriset.

8) Redovisning till statsverket rörande den i mom. 2) här ovan avsedda merinkomsten skall ske senast den 15 mars 1931, då även statsverket eventuellt tillkommande överskott skall av bolaget inlevereras.

Gäller tullhöjningen även efter den 31 januari 1931, skall återstoden av bolagets därigenom uppkomna merinkomst, beräknad enligt grunder som i mom. 2) här ovan sägs angående beräkning av där omförmäld återstod, redovisas och inlevereras till statsverket i den ordning, Kungl. Maj:t bestämmer.

Kungl. Maj:t utfärdar nödiga bestämmelser angående kontrollering av i detta moment avsedda redovisningars riktighet, och vederbörande sockerbolag är pliktigt tillhandahålla allt det material, som är erforderligt för kontrollens verkställande.»

Angående de närmare detaljerna i dessa grunder hänvisa vi till vad förut utvecklats och få nu blott påpeka, att bestämmelsen i mom. 8 andra stycket avser det fall, att fråga till äventyrs senare uppkommer örn stöd jämväl åt 1931 års betodling och ett eventuellt tullförslag härom ej medhinnes att av statsmakterna slutbehandlas före januari månads utgång 1.931.

Socker- I syfte att erhålla de båda sockerbolagens utfästelse till deras medverkan bolagens med- för anordningens genomförande hava vi till vartdera av dem avlåtit föl-

verkan vid eventuell statlig stödaktion.

jande skrivelse:

»Under åberopande av mellan bolaget och oss förda underhandlingar få vi, med överlämnande av bilagda förslag till grunder för stödjande av 1930 års sockerbetsodling, hemställa, att bolaget ville skriftligen bekräfta dels att bolaget under angiven förutsättning förbinder sig att i vad på det ankommer bringa grunderna i tillämpning samt att lämna det när-

1 Beträffande Mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag har här tillagts: »eller det lägre pris som Svenska sockerfabriksaktiebolaget kan komma att betala». Detta tillägg har tillkommit i syfte alt icke olika betpris i berörda hänseende skola kunna bliva rådande inom de båda bolagens odlingsområden.

*19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

mare angivna fraktbidrag till betodlarna, som bolaget förhandlingsvis åtagit sig, dels ock att bolaget förbinder sig, därest på annat sätt än genom tullhöjningen medel av staten ställas till förfogande för motsvarande förbättring av 1930 års sockerbetspris, även i detta fall förmedla dylikt understöd till betodlarna och häröver avgiva redovisning ävensom utgiva fraktbidrag enligt vad nyss sagts.»

Från såväl Svenska sockerfabriksaktiebolaget som Mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag hava vi mottagit skriftlig förbindelse av följande lydelse:

»Till svar å Eder skrivelse av den 10 januari 1930 få vi meddela, att därest stöd åt 1930 års sockerbetsodling kommer att beslutas i enlighet med de grunder, som angivas i en vid skrivelsen fogad handling, förbinder sig undertecknat bolag, att såvitt på bolaget ankommer bringa dessa grunder i tillämpning samt att lämna det fraktbidrag till betodlarna, som framgår av följande tabell:

(Bolaget förbehåller sig dock rätt att efter eget bedömande vägra att mottaga betor från arealer, som ligga utanför de enligt femårskontraktet kontraherade.)

Ävenledes förbinder sig bolaget att, därest medel på annat sätt än genom tullhöjning ställas till bolagets förfogande till åstadkommande av omnämnda grunder motsvarande reglering av betpriset, förmedla utbetalningen av dessa medel till betodlarna och häröver avgiva redovisning ävensom lämna ovannämnda fraktbidrag till betodlarna.»

De nu sist åsyftade handlingarna överlämna vi härjämte såsom bilagor till denna skrivelse.

Stockholm den 28 januari 1930.

AXEL von SNEIDERN.

CARL MANNERFELT. L. FORSBERG.

Nils Malmfors.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

'21

Bilaga litt. A.

Rörsockerproduktionens nuvarande läge och framtid.

Av Dr O. Arrhenius.

Inom växtriket finnas många växter, som producera socker i sådan mängd, att det är lönande att ur dem utvinna detta ämne. Men endast två avkasta sådana mängder, att de kunna användas som utgångsmaterial för världsindustrier — sockerbetan och sockerröret.

Av dessa tvenne kulturväxter har röret de äldsta anorna. Dess historia går tillbaka till forntiden, under det att sockerbetan är en relativ nykomling i kulturväxternas rad.

Först genom kontinentalsystemets genomförande under Napoleonskrigen fick sockerbetan någon större ekonomisk betydelse. Ännu så sent som på 1850-talet utgjorde rörsockret 80—90 % av världsproduktionen. Under 1800-talets senare del gåvo ett flertal av Centraleuropas stater ett artificiellt stöd åt sockerbetsodlingen, vilket resulterade i att den gick framåt med stormsteg för att vid slutet av förra århundradet trots den enorma absoluta stegringen i sockerproduktionen utgöra 60 % av hela marknaden. Brysselkonventionen lättade trycket på rör odlingen, och under åren närmast före det stora kriget delade rör- och betsocker marknaden tämligen jämnt sinsemellan.

På grund av de svårigheter för lantbruket, som under kriget uppstodo i de förnämsta betproducerande länderna, gick odlingen starkt tillbaka, under det att rörodlingen vann terräng. Rörproducenterna gingo ur den ekonomiska krisen med stärkt ekonomi, under det att i de betodlande länderna såväl kulturer som fabriker blivit starkt lidande. Från denna starka depression har betodlingen nu återhämtat sig, så att den nu har ungefär samma omfattning som före kriget, men rörodlingen har vuxit enormt; rörsockret omfattar nu c:a 65-—75 % av marknaden.

I allmänhet framställes denna situation som förorsakad av kriget. Och delvis är detta, som ovan framhållits, riktigt. Men se vi till den politiska utvecklingen hos våra f. n. största rörexportörer: Java, Cuba oell Hawaii, så finna vi, att tiden 1890—1910 betytt en oerhörd utveckling.

Det spansk—amerikanska kriget betecknar för Cuba övergången från medeltid till nutid. Amerikanskt kapital och amerikansk företagsamhet skänka nytt liv åt Cubas försumpade näringar. Relativt ordnade förhållanden införas på ön. Sockerfabrikationen övergår från hantverk till industri.

Det holländska väldet i Nederländska Indien var ännu på 1890-talet ej konsoliderat. Regeringen hade ofta stora svårigheter med att bekämpa upproriska stammar, och dess anseende i det inländska samhället var långa tider ej stort. Då framträder van Heutzs (sedermera generalguvernör) och pacificerar de s. k. Buitenbezittingen 1. Som en omedelbar följd av dessa kraftåtgärder kommer en allmän uppblomstring av nä-

1 Nederländska Ost-Indien utom Java.

22*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

ringar och handel. Kapitalet får ökat förtroende för denna del av världen och strömmar till.1

Hawaii blev 1898 förenat med U. S. A. Följden blev, att sockerarealen steg till det dubbla på några år. Kapitalet kunde investeras på lång sikt. Sådana anordningar som bevattning kunde genomföras, vägnätet förbättras och utbyggas.

Samma kris, förorsakad av överproduktion, som nu bar inträffat inom sockernäringen, skulle säkerligen lia kommit även örn kriget aldrig härjat Europa, fast möjligen något försenad i tiden. Den förnämsta orsaken till att krisen nu blivit akut är säkerligen att söka däri, att penningförhållandena varit så instabila. Det ena stora fallissementet har följt på det andra. Två stora sockeravnämare lia varit borta: Ryssland och Kina; Tyskland har varit så fattigt, att det ej ansett sig ha råd att konsumera socker i sådan utsträckning som önskvärt vore. Sockret har betraktats som ett utmärkt skatteobjekt och har därför onödigt fördyrats, vilket hämmat en sund utveckling av konsumtionen. Ett stort antal stater ha avskärmat sig från världsmarknaden genom tullar, och ett i och för sig ej så stort överskott får därför katastrofala följder för den begränsade fria marknad, vilken till stor del bestämmer världsmarknadspriset. Detta bar nu kommit så lågt, att det för de flesta ej täcker produktionskostnaderna.

Cuba sökte en utväg genom driftsinskränkning och överenskommelse med konkurrenterna. Resultatet av dessa offer kan sägas vara minimalt.

Någon förbättring av priserna kan ej skönjas. Förslag ha även varit å bane att liksom för kaffet ordna stödköpsaktioner. Men då denna utväg nu visat sig oframkomlig för den tämligen lilla artikeln kaffe, så är den ännu mindre användbar i fråga örn socker.

Tab. 1. Produktionen av råsocker i olika länder 1927—1928.

Betsocker

Tyskland.............................

Tjeckoslovakien ....................

Österrike............................

U ngern................................

Frankrike ...... ..................

Belgien................................

Nederländerna ....................

Polen ................................

Danmark.............................

Sverige................................

Italien ...............................

Spanien .............................

Jugoslavien..........................

Rumänien ..........................

Bulgarien.............................

England .............................

Irland ................................

Finland .............................

Sovjetunionen.......................

Andra europeiska länder........

U. S. A..............................

Övriga länder.......................

Sillrorna ange tusentals ton.

Rörsocker

.. 1,675 Cuba .......................................... 4,103

.. 1,254 U. S. A........................................ 68

110 Porto-Rico ................................. 679

187 Hawaii ....................................... 822

868 San Domingo, Haiti ..................... 392

273 Argentina .................................... 458

254 Övriga Amerika ........................... 2,022

560 Brittiska Indien ........................... 3,513

143 Java .......................................... 2,567

145 Filippinerna ................................ 604

281 Övriga Asien................................. 953

217 Queensland o. N. S- Wales ............ 518

84 Fidji .......................................... 99

140 Afrika ......................................... 715

42 Europa ...................................... 14

2i Summa 17,527

. 1,483 40 . 1,085 56

Summa 9,139

1 F. n. äro 1 Vs miljarder gulden investerade i sockerfabriker å Java.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82. *23

Tab. 2. Produktionen av rörsocker å Java, Cuba, Hawaii oell Brittiska Indien.

Siffrorna ange tusentals ton.

1 Svårt torkår å Cuba.

Tab. 3. Arealavkastning på Java i pikol hoofdsuiker per bouw.

Kostnaden under 1924 satt till 100.

(De första 20 åren 4 fabriker, de senaste cirka 20 fabriker.)

Framställningskostnaden 1928 skall ha sjunkit ytterligare c:a 10 % på grund av den ökade användningen av den nya rörsorten. I genomsnitt ligger i. n. framställningskostna derna (inkl. ränta och avskrivn. å maskiner, tantiemer m. m.) vid 7 gulden per pikol d. v. s. c:a 17 öre per kg. Varialionerna mellan kostnaderna vid olika fabriker ligga mellan 6 och 9 gulden. Rör odlat å torra, ej irrigerade marker skall lämna ett socker, som drager en totalkostnad av c:a 5 gulden.

24*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Man frågar sig inför denna situation: hur kommer det att i framtiden ställa sig för rörodlingen? För att rätt kunna bedöma förutsättningarna för denna odling vill jag här söka beskriva dess nuvarande läge

å Java: intensiv odling med växelbruk

å Hawaii: » . » » rör å samma jord under lång tid

å Cuba: extensiv » » » » » » » » »

i Brittiska Indien: extensiv odling med växelbruk.

Dessa fyra länder äro världens största rörsockerproducenter. (Se tab. 1—2.) Det land, som f. n. producerar sockret till lägsta pris (se tab. 4) och som kommit dit genom ett överlägset, målmedvetet arbete (se tab. 3), är utan tvivel Java, och jag kommer därför att i det följande mera ingående behandla dess sockerindustri, då man ju för frågans allmänna klarläggande har största nyttan av att se, hur den verkligen blivit löst på Java, och ej så mycket av, hur den möjligen kunde lösas i andra länder.

I. Rörodlingen på Java är ej, som nog många föreställa sig, en primitiv kultur utan tvärtom högt organiserad.

Den Nederländsk-Indiska staten är i stort sett ägare till all kultiverad jord å Java. Endast i de västra delarna finnas större arealer i privat ägo. Av de nu i gång varande sockerfabrikerna (c:a 180) är det endast 3, som odla rör på egen mark. Brukningsrätten till jorden innehas av byn gemensamt eller byns medlemmar. De infödda tjänstemännen ha dessutom för sin avlöning sig anvisade vissa fält.

Inom regeringskretsar har man ansett det vara synnerligen önskvärt att med alla medel hålla befolkningen kvar vid jorden (även på Java har nämligen den tendensen gjort sig gällande, att stadsbefolkningen växer fortare än landsbefolkningen trots att nativiteten i städerna är lägre än på landet). I vissa fall har det visat sig, att sockerfabrikerna sökt att år efter år fa odla rör på samma jord. För att förhindra detta har i lag stadgats, för vilken tid och under vilka förhållanden brukningsrätten får överlåtas. Lagen förutser följande fall:

a) 1 år eller 1 växtperiod för tjänstefält,

b) 3 */2 år för övriga bevattnade fält,

c) 12 år för mark utan konstgjord bevattning,

d) 21 ba år för bevattnade fält men på vissa, stränga villkor, varför dylika långtidsarrenden sällan förekomma,

e) 25 år för mark, använd till vägar, järnvägar m. m.

Med varje åbo skall ett individuellt kontrakt upprättas. Medelstorleken av en brukningsdel å Java är 0,t2 hektar. Man förstår, att det är ganska invecklat att träffa överenskommelse nied den mängd åbor, som här blir frågan örn.

Varje sockerfabrik Ilar i sin koncession angivet, inom vilka gränser den får odla rör, och dessutom är det föreskrivet, att man endast får hyra */* av varje brukningsdel för var period.

De uppgjorda kontrakten granskas av landsstatens personal, vissa minimipris äro satta, arrendet utgår efter viss markegångstaxa m. m.

Röret odlas i allmänhet av fabriken själv, endast i undantagsfall köpes det från rörodlare. För denna jordbruksverksamhet behöves en stor mängd folk. I medeltal finnas vid varje fabrik

'25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Fasta arbetare ............................... 284 med en daglön av c:a 90 cent1

Kampanjearbetare ................... 589 » » » » » 50 »

Transport- och jordbruksarbetare 1,500 » » » » » 40—60 »

Bearbetning och plantering skötes av dessa arbetare under uppsikt av fabrikens egen personal.

I allmänhet arbetar man på Java efter den s. k. Reynosometoden. Runt örn fältet gräves en 1—11j2 m. djup dräneringsgrav, till vilken ett system av grundare diken föra. I nord-sydlig riktning upptages, sedan fältet dränerats, ett system av c:a 1/i m. djupa gravar med c:a 1 m. mellanrum. Det är ett oerhört grävningsarbete, som vid varje vegetationsperiods början kommer till utförande. En överslagsberäkning ger vid handen, att c:a 4 000 m3 grävarbete utföres per hektar.

På bottnen av de sist nämnda gravarna nedläggas sticklingar (bitar av sockerröret). Sticklingarna täckas med ett tunnt lager av jord. När skotten nått viss höjd, hackar man jord ned i graven och så fortgår från tid till tid, tills röret synes stå på en svag kupning på fältet.

Stora mängder konstgödsel tillföras rörodlingarna. I medeltal användes 1928 510 kg. svavelsyrad ammoniak (motsvarande c:a 700 kg. chilesalpeter) per har och 170 kg. 40 % superfosfat (motsvarande 840 kg. 20 %). Vissa fabriker använda i medeltal ända till 900 kg. svavelsyrad ammoniak per har.

Genom sinnrikt byggda kanal- och pumpanordningar föres vatten ut på fälten. Hundratals millioner gulden lia av staten och av sockerindustrien nedlagts på utbyggandet av dessa irrigationssystem. Särskilt å Öst-Java är det absolut nödvändigt, då en utpräglad torrtid råder under 4—6 månader. För att kunna tillgodose behovet av bevattning har man gjort storartade uppdämningsarbeten, konstgjorda sjöar o. s. v.

Efter 12—14 månader är röret c:a 4 m. högt och färdigt att skördas. Det hugges då och transporteras till fabriken. På de flesta fabriker sker transporten med järnväg. Så har t. ex. fabriken Djatiroto byggt ut ett järnvägsnät örn mer än 450 knus längd.

Fabrikerna moderniseras och förbättras ständigt. Och de mindre fabrikerna sammanslås till större och mer ändamålsenliga enheter. Fabrikationen kontrolleras såväl i fabrikslaboratoriet som vid försöksstationens kontrollavdelning.

1 Detta är för javanska förhållanden bra inkomst. Genomsnittsfamiljen har 130—150 gulden per år i inkomst, varav c:a hälften in natura. Man tycker, att detta är synnerligen låga löner jämfört med europeiska. Men per effektiv arbetsenhet torde lönestandarden vara att jämföra med västerlandets. Följande exempel torde kunna i någon mån belysa denna fråga. Odlingen av ris på Java ger i genomsnitt ett utbyte av 1 ton kärna per har och tar c:a 5 månader i anspråk. Den kan alltså närmast jämföras med vår vårsädesodling. Jämföra vi tidsåtgången, dels beträffande vårsädesodlingen enligt Nanneson, dels beträffande ris enligt Indisch Cultuuralmanak, finna vi, att risodlingen kräver nära 10 gånger så lång mänsklig arbetstid som vårsäden.

Arbetsåtgång för odling av 1 har vårsäd i Syd-Sverige ris å Java

109 manstimmar 360 manstimmar

108 hästtimmar - 1,520 hjontimmar = 760 mt.

66 spanntimmar

26*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Fabrikerna tillhöra ej någon gemensam koncern, även örn man under senare år sett en tendens hos de större bolagen att absorbera mindre livsdugliga företag. Sålunda ha nu

Men många av Javas bästa fabriker ägas av privatpersoner eller rätt små bolag. Man skulle då ej vänta en så väl genomförd organisation av arbetet som ovan visats. Men det egendomliga med Javas sockerindustri är, att varje nödtid, som den genomlidit, har avsatt ett synbart resultat i form av en ny, man kan gott använda detta uttryck, kamporganisation. Sålunda bildades

1885, 1886 och 1887 vardera en försöksstation (sedermera, 1907, sammanslagna till en) under trycket av betsockerindustriens frammarsch och serehsjukans svåra angrepp,

1895 Sockersyndikatet som ett gemensamt organ mot för stark beskattning och industriens begränsning genom lagstiftning,

1917 försäljningsorganisationen Vereenigde Java Suiker Producenten1 på grund av de försäljningssvårigheter, som uppstodo under kriget, då ententen beslagtog allt holländskt tonnage,

1921 arbetsgivareorganisationen Java Suiker Werkgevers Bond, som en organisation att möta den starkt uppblomstrande, kommunistiskt färgade fackföreningsrörelsen.

Det är sålunda en rad organisationer, som samarbeta för att höja industriens effektivitet. Man skulle kunna förmoda, att samarbetet mången gång övergick till slitningar, då så många föreningar äro industriens organ. Detta har man undvikit genom att till styrelse i de olika organisationerna i huvudsak välja samma personer.

Att behandla Javas sockerindustri utan att omtala dess försöksstation vore att utelämna en av de viktigaste och mest intressanta detaljerna i dess nuvarande liv.

Försöksstationens arbete är uppdelat på tre avdelningar. Den största är lantbruksavdelningen. Som en av sina verksamhetsgrenar har den förädlingsarbete. Sedan 1913 arbetade stationen på att få fram en sort, som gav mer än de förut i bruk varande och som var motståndskraftig mot såväl serehsjukan som rotröta. År 1921 hade man ur ett stort antal korsningar fått fram en ny sort POJ 2878, vilken gav 30 % högre utbyte än närmast bästa sort och hade den önskade resistensen mot sjukdomar. År 1927 upptog den 66 % av hela rörarealen och 1928—29 93 %>. Genom den nya sorten göra Javas sockerproducenter en mervinst av c:a 50 mill. gulden per år samt minskas omkostnaderna med c:a 12 mill. (Sticklingar till de äldre sorterna måste nämligen odlas i bergen för att ej bli sjuka. POJ 2878 kan odlas i låglandet.)

För att förbereda och befordra dylika korsningsarbeten har försöksstationens personal fått bedriva morfologiska och cytologiska arbeten.

Som ovan nämndes åtgå stora mängder konstgödsel i sockerindustrien. För att rätt kunna fördela denna utlägger försöksstationen årligen

Handelsvereeniging Amsterdam

Koloniale Bank ............................

Landbouwmaatschappij ..............

Nederl. Handels Mij ...................

Cultuur Mij d. Vorstenlanden ..

20 fabriker

15 » etc,

1 Här nedan benämnd V. J. S. P.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82. *27

ett stort antal gödslingsförsök. F. n. uppgå sort- oell gödslingsförsök till c:a 3 000 st. per år.

Avdelningen utför genom sina tjänstemän undersökningar angående odlingsmöjligheter i sådana områden, där ej sockerodling förekommit, utredningar angående bevattning m. m. Ett stort anlagt program beträffande jordundersökningar och rörets fysiologi har genomförts. En entomolog bedriver undersökningar angående de olika skadedjurens biologi. Vid sidan örn lantbruksavdelningen stå de tekniska och kemiska avdelningarna, som ha till uppgift att undersöka olika delar av fabrikationen.

För att kunna genomföra dessa synnerligen omfattande arbeten har försöksstationen en personal av 60 européer (varav c:a 25 akademiker och 20 agronomer) samt c:a 250 javaner. Årsanslaget är 11U mill. gulden, vartill kommer c:a 500 tusen gulden utlagda av fabrikerna för fältförsök.

För att fördela dessa anslag så rättvist som möjligt på bidragsgivarna uttaxeras c:a 12.— kr. per hektar.

II. Cuba är i alla hänseenden motsatsen till Java. Cuba kännetecknas av extensitet, medan Java arbetar intensivt.

Fabrikerna sköta här endast delvis sin egen odling och uppköpa därför rör i stor utsträckning (från de s. k. colonos). Dessutom förekommer det, att fabrikerna delvis utarrendera sin jord och från arrendatorerna inköpa rör.

Före utplanterandet får jorden en tämligen grundlig bearbetning, men efter denna tid förekommer ej annat än en och annan mindre luckring samt borttagandet av ogräs. Konstgödsel användes ej i någon större utsträckning liksom ej heller bevattning.

Röret får stå i medeltal 6—7 år i jorden och skördas varje år. I vanliga fall fortsätter man med skörden, tills denna ej längre lönar sig. Det har hänt, att man i 30 år tagit skörd från samma rot. När den gamla roten ej mer lämnar tillfredsställande skörd, röjes fältet upp och kultiveras på nytt. På sina ställen överger man fältet, låter det ligga i vild träda några år, innan man återvänder. Det är ej att undra på att detta odlingssystem resulterar i hektarskördar, som äro tredjedelen av Javas.

Några för rörtransporten tillgängliga vägar finnas knappast, varför tillförseln till fabriken är starkt beroende av vädret. Vid första regn bli fälten så uppblötta, att man ej kan komma fram med lastade vagnar. Detta gör ju att kampanjens längd är starkt beroende av vädret.

Fabrikerna på Cuba äro ofta (särskilt de amerikanska) synnerligen stora (20—40 gånger de javanska).

Några försök att höja odlingen ha knappast gjorts. Någon försöksstation finnes ej, och försöksverksamheten (fältförsök) försvåras framför allt därav, att odlingen i genomsnitt är 7-årig, medan den på Java praktiskt taget är ettårig.

På många av de amerikanska fabrikerna lämnar personalen sin arbetsplats så fort kampanjen avslutats och återkommer först vid början av nästa. Fabrikerna få stå utan sakkunnig tillsyn och den tid, som på andra platser användas för förbättringar och reparationer, får här gå till spillo eller blir alltför kort.

Fabrikskontroll är ondast genomförd å de större fabrikerna. Man för-

28*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

vånar sig ofta över den slapphet, som kännetecknar Cubas sockerindustri. Men ser man det hela mot bakgrunden av förhandenvarande förhållanden, blir saken lättare förståelig. Denna industri arbetar här i ett land dar de nationalistiska känslorna göra sig starkt gällande mot invandraren .7“ kapitalisten — nordamerikanen. Och vad sockerindustrien behöver ar just lugn för att följdriktigt kunna utveckla sig. Den ringa stadga, det cubanska samhället ännu har, är ej den rätta grunden för en dylik högt organiserad industri.

Dessutom finnes på Cuba så mycket nytt land, att fabrikerna lätt frestas till extensitet för att kunna gripa över så stora områden som möjligt. Av landets totala areal upptager sockerodlingen ungefär 1/io och av åkerarealen ,5. Mycket av den icke kultiverade jorden är rent impedimentartad, men stora delar ha visat sig synnerligen väl ägnade att bära för Cuba goda skördar. En annan av huvudorsakerna till att kulturen ej intensifierats är den, att det ej är möjligt att annat än i mycket ringa utsträckning utföra bevattning. De högre belägna delarna av landet uppfånga nämligen alltför litet nederbörd för att det skall räcka till att irrigera jordbruksdistrikten.

På Cuba har man gjort mycket ringa ansatser för att införa och pröva nya sorter. Orsaken till detta, ligger däri, att örn en rörsort misslyckas i praktiken, så kommer detta misslyckande att sträcka sina verkningar c:a 7 år framåt i tiden.

På grund av den stora framgång den nya javanska rörsorten POJ 2878 haft i sitt hemland, började man 1926 försök med densamma. Som man kan vänta med försök utförda med så oorganiserad teknik äro resultaten synnerligen motsägande, varför det är synnerligen svårt att avgöra, örn sorten kommer att slå igenom eller ej. Men ett är säkert, att intresset för sorten är stort, och att de få sockerrörstockar, som 1926 infördes, ha utvecklat sig till ett så omfattande plantmaterial, att man detta år kommer att plantera 70—100 hektar med POJ 2878; ett så stort och dyrbart försök visar, att man måste förmoda, att berättigade förhoppningar knutits till det nya röret.

lil- Brittiska Indien är en av de största rörproducenterna i världen, och trots detta är det en av huvudavnämarna av Javasocker. Under de senaste 15 åren har produktionen stigit betydligt, men trots detta ge de senaste rapporterna från Java vid handen, att köplusten är stor. Sålunda har Brittiska Indien fr. o. m. januari t. o. m. augusti detta år köpt

509 tusen ton superieure hoofdsuiker,

66 » » hoofdsuiker,

51 » » melass.

Det är ju ej heller ägnat att förvåna, då man betänker, att Indiens

skörd ej räcker till mer än c:a 7 kg. socker per invånare. Sockerfabrika-

tionen i Indien blir därför i huvudsak inriktad på inländskt konsumtionssocker, ett brunt, starkt sirapshaltigt fabrikat, som försäljes i klumpar. En stor del av det odlade sockerröret når aldrig ens så långt som till den primitiva inländska fabriken utan konsumeras direkt som läckerhet. Mycket har gjorts för att höja sockerkulturen i Indien. Intressant är att taga del av den rapport en 1919 tillsatt stor kommitté år 1920 framlade. Slutklämmen innehåller i stort sett ett mycket allmänt ordande örn de svårigheter, som möta, att ordnade förhållanden äro nödvändiga för att fabrikationen skall nå någon blomstring o. s. v., men inga positiva åtgärder

*29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

föreslås trots att kommitténs ledamöter varit på långa studieresor och hade stor erfarenhet av indiska förhållanden. Det är också mycket egenartade svårigheter en europeisk industri möter i Indien.

I Brittiska Indien odlas sockerröret ungefär på samma sätt som på Java. Endast en skörd tages (blott i Poona tar man en ratoon). Mestadels bevattnas röret, men gödslingen är mycket svag.

Det rör, som kommer till förmälning, krossas i allmänhet i infödingskvarnar och saften indunstas i primitiva öppna pannor. Försök att förbättra fabrikationen har i allmänhet stött på starkt motstånd, särskilt på grund av religiösa fördomar. Här må en nämnas. I de europeiskt arbetande raffinaderierna och fabrikerna användes benkol för filtrering. Benkolet tillverkas i huvudsak av nötkreatursben. Kon är ett heligt djur och det är ett skändande av dess ben att använda dem på detta sätt. Sockret från dylika fabriker bojkottades av den stora allmänheten.

Dessutom föredrages det bruna sockret framför det ljusa på grund av dess smak.

IV. Vid en resa över vissa delar av Sandwichöarna får man den uppfattningen, att landet endast består av stora socker- och ananasfält med impedimentartade partier insprängda här och var. Och fälten te sig alla som de hade rekordskördar. Omdömet är ej heller felaktigt.

Ända tills helt nyligen, då Java började göra territoriet äran stridig, har det kunnat uppvisa den högsta arealavkastningen i världen för rörsocker.

På Hcnvaii förberedes rörets ^plantering synnerligen väl. Marken plöjes ett par gånger med maskinplog. Därefter gräves ett system av gravar, i vilka sticklingarna nedläggas, och jord påföres. Gödslingen är synnerligen kraftig. Per hektar nedläggas mer än 200 kr. för konstgödsel. Mer än hälften av hela rörarealen bevattnas, och man tar dubbelt så stor skörd på irrigerade som på torra fält. Storartade bevattningsanläggningar lia kommit till stånd — kanaler, dammar, pumpanläggningar m. m.

Röret står lång tid på fältet, ofta 18 månader. För att minska skördearbetet brännes fältet före skörden, varefter röret hugges. På Hawaii haiman lagt sig vinn om särskilt arbetsbesparande transportanordningar. Som en kuriositet må nämnas, att röret ibland flottas genom rännor till fabriken.

Sedan röret första gången skördats, tages, liksom på Cuba, ratoons vanligen 6—7 gånger. Men även under dessa senare växtperioder bearbetas jorden väl, stora mängder konstgödsel tillföras och fälten bevattnas väl.

Röret har på Hawaii en synnerligen hög sockerhalt (17 %; man jämföre Javas 10—12 %) och hög renhet.

På fabrikerna nedläggas stora kostnader och mycket arbete. De bästa maskiner komma till användning. Överallt är en synnerligen effektiv driftskontroll genomförd.

De Hawaiianska sockerfabrikerna lia en försöksstation i Honolulu. Den arbetar med gödslings-, förädlings- m. fl. frågor. Kontrilmtionen till stationen är högre per hektar än på Java.

Rörodlingen på Hawaii drives synnerligen intensivt. Att man kan ned lägga så stort kapital, som här är fråga örn, är helt beroende på att politisk säkerhet råder. År 1898 upptogs Hawaii i U. S. A. som ett territorium. Före denna tid (från 1876) hade Hawaii en 7-årig traktat med

30* Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

U. S. A. bl. a. beträffande sockerimporten till Förenta Staterna. Detta medförde, att någon mer långsiktig kapitalplacering ej kunde ifrågakomma. Så fort stadgade förhållanden inträtt (efter 1898) blomstrade industrien kraftigt upp, vilket bl. a. framgår av följande tabell:

Åren närmast efter upptagande i U. S. A. tilltar arealen med sockerrör; särskilt kraftig är ökningen av den bevattnade arealen.

Översikt.

De försök till produktionsinskränkning, som gjorts för att stabilisera marknaden, lia alla strandat därpå, att V. J. S. P. ej ville gå med. Orsaken till detta ligger däri, att Javaindustrien fortfarande kan producera socker med vinst och ser med sin fördel förenligt att nu eller under den närmaste framtiden kunna konkurrera ut sina medtävlare på olika marknader. Under det senaste året har Java visat stegrat intresse för europeiska köpare. Man frågar sig då: har Java vidare utvecklingsmöjligheter! I allmänhet räknade man nog med att holländarna efter den stora framgången med POJ 2878 skulle vila en tid på sina lagrar. I stället torde de med ökad intensitet gripa sig an med uppsökandet av nya vägar till förbilligande och förbättrande av sin produkt. Särskilt 4 punkter på deras arbetsprogram förtjäna beaktande.

1) Man söker att på allt sätt öka sockerhalten hos röret. I detta hänseende står Javaröret långt tillbaka för Hawaii. Det nya röret POJ 2878 är dessutom ej idealiskt för fabrikationen, varför man söker efter nya förädlingar, som även i detta hänseende fylla alla anspråk.

2) Under de senaste decennierna har man lyckats nedbringa rörets vegetationsperiod från c:a 18 till c:a 12 månader. Nu strävar man att komma ännu längre. Kunde man komma ned till 9 månaders mognadstid, skulle man på den i lagen föreskrivna tiden kunna taga två skördar (antagligen en ratoon) i stället för f. n. en. Vad detta skulle betyda ligger ju i öppen dag.

3) Ett annat synnerligen viktigt uppslag, som man först på senare år börjat genomföra i större utsträckning, är odling av rör på obevattnade fält. Dessa kail man få arrendera för 12 år (se ovan). Dessa marker äro i allmänhet lättbearbetade och synnerligen rika på näringsämnen. Arrendeavgiften är låg. Visserligen ge dessa jordar ej mer än hälften eller tredjedelen mot vad de skulle göra, örn de bevattnades, men i gengäld äro kostnaderna för odlingen synnerligen låga. Röret planteras här ej heller varje år, utan ratoons tagas i 5—6 år. Stora arealer av dylik jord stå ännu sockerfabrikerna till buds. Produktionskostnaderna för dylikt rör hålla sig enligt uppgift vid 5 gulden per pikol d. v. s. 12 öre per kg.

4) Inom det närmaste decenniet torde nog även andra delar av arkipelagen, framför allt Celebes, vara lagda under rörodling.

Holländarna lia även börjat intressera sig för anläggandet av sockerplantager i Siam och Franska Indo-Kina.

*31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Man har sålunda all anledning att vänta, att Java fortsätter att konkurrera och kommer att öka sin konkurrenskraft.

Brittiska Indien torde ej vara att räkna med som exportland. Sannolikt kommer konsumtionen inom landet att stiga.

Hawaii har f. n. så höga produktionskostnader, att som driften nu är lagd man ej kan vänta någon svårare konkurrens från det hållet.

Cuba däremot har sin stora styrka i sin primitivitet. En förbättrad organisation, en driftsförbättring kan där åstadkomma, att räntabiliteten hos industrien högst betydligt förbättras. Det finns intet skäl för att ej antaga, att Cuba skulle kunna öka sina skördar till samma höjd som Hawaii har på obevattnade fält.

Med hänsyn till rörsockerindustriens nuvarande läge kan man sålunda säga, att man under de närmaste åren snarast har att vänta en produktionsökning och stabila eller något fallande priser på produkten.

32*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Världsproduktion och världskonsumtion.

Bilaga, litt. B.

Den internationella sockermarknaden 1928/29.

Av Dr Eilif Sylwan.

Såsom väntat var medförde skördeåret 1928/1929 en ytterligare försämring av det redan förut rubbade jämviktsförhållandet mellan världsproduktionen och världskonsumtionen av socker. Med ingången av år 1929 bortföll produktionsregleringen å Cuba, varigenom tillfälle öppnades för de kubanska sockerproducenterna att utom årets skörd även tillgodogöra sig de äldre å fälten kvarstående rörbestånden. Råsockertillverkningen, som året 1927/1928 hållits nere vid 4.o milj. ton, nådde en ny kulmen med

5.2 milj. ton. Samtidigt kunde Java för första gången i full utsträckning inhösta frukterna av det mångåriga, ihärdiga förädlingsarbete, som nedlagts på framskaffande av mera givande rörsorter. Från föregående år steg den javanesiska sockerproduktionen med ända till 25 %, motsvarande 0.6 milj. ton, och satte därmed nytt rekord med 2.9 milj. ton. Då i övrigt ökningarna i vissa länder i huvudsak utjämnades av inträdda minskningar i andra, har den totala världsproduktionen för året 1928/1929 kommit att ligga vid 27.n milj. ton, vilket betyder en ökning mot före gående år på icke mindre än 1.9 milj. ton.

Den fråga, som närmast uppställer sig, är nu i vilken utsträckning denna produktionsökning uppvägts av en stegrad förbrukning. Tyvärr arbetar den internationella sockerstatistiken med ett alltför ofullständigt och bristfälligt material för att på denna punkt lämna ett tillförlitligt besked. Med detta förbehåll och med användande av samma förfaringssätt, som tillämpats vid tidigare beräkningar av världskonsumtionen, har denna för år 1928/1929 uppskattats till 26.41 milj. ton.1 (Tabell B 1.) Enligt denna beräkning skulle sockerförbrukningen sistlidet år ha vuxit med 1.35 milj. ton. Emellertid ingår i denna kvantitet icke blott den verkliga konsumtionen utan även de osynliga lagren hos gross- och detaljhandeln. Vid ingången av senast tilländalupna konsumtionsår d. v. s. den 1 september 1928 hade dessa sistnämnda lager enligt gängse uppfattning blivit nedbragta till ett minimum, bl. a. till följd av det då emotsedda prisfallet. Sedan därefter sockerpriset under maj månad innevarande år passerat ett bottenläge, började handeln åter öka sin spekulativa lagerhållning. Särskilt torde detta varit fallet i Amerikas Förenta Stater, där denna tendens stimulerades av de vid denna tid ännu icke gäckade förhoppningarna örn en tullförhöjning. Till viss del måste därför den ovan beräknade sockerkonsumtionen anses som mera skenbar än verklig. Å andra sidan kan icke betvivlas, att den effektiva förbrukningen på senaste tid gjort

1 För den händelse hänsyn tages till det förhållandet, att avverkningen av sockerskörden å Java under den nu avslutade kampanjen i ovanlig grad forcerats, varigenom den synliga lagerhehållningen vid det internationella skördeårets slut den 31 augusti kommit att överstiga fjolårets lager vid samma tid med c:a 270,000 ton, bör den i texten anförda siffran ökas med sistnämnda belopp.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

*33

betydande framsteg. Sålunda Ilar Nationernas Förbunds ekonomiska kommitté i sin nyligen avgivna slutrapport rörande sockerkrisen ansett sig med stöd av expertutlåtandena kunna fastställa, att konsumtionsstegringen efter världskriget årligen vuxit med 4 */a % av förbrukningen mot endast 3 % dessförinnan. Härvid bör emellertid observeras, att konsumtionsstegringen under senaste år varit underkastad betydande växlingar med ett höjdläge året 1924/1925 och ett bottenläge året 1926/1927 K För året 1928/1929 kan, enligt ett av den kände facktidskriften »Facts about sugar» lämnat meddelande, ökningen i förbrukningen uppskattas till 1 milj. ton, motsvarande 4 % å den föregående år konsumerade sockerkvantiteten. Under detta antagande skulle lagerbehållningen under det nu tilländalupna året lia ökats med Loa milj. ton, fördelade med 0.74 ton på synliga och 0.35 milj. ton på osynliga lager.

Med innevarande skördeår hai* en påtaglig förbättring inträtt i det statistiska läget. Såvitt nu kända förhållanden giva vid handen, kan antagas, att skörderesultatet varken å Cuba eller Java kommer att nå upp till förra årets rekordkvantiteter. För Cubas vidkommande gå uppskattningarna som vanligt starkt isär, och föreliggande uppgifter växla mellan högst 4.9 milj. ton (Willet & Gray) och lägst 4.t> milj. ton (Facts about sugar). Däremot råder ingen meningsskiljaktighet därom, att sockerskörden i sin helhet kommer att minskas. Härför talar först och främst den omständigheten, att den nyplanterade arealen åren 1926 och 1927 blott uppgick till 10 ä 20 %, vilket ligger avgjort under genomsnittet. Känt är också, att de förlustbringande sockerprisen försvårat finansieringen av nyodlingar och andra fältarbeten, liksom även att vissa utländska banker undandragit ett antal delvis mindre fabriker sitt stöd. Vad Java beträffar föreligga uppgifter, som tyda på att det nya POJröret i viss mån överskattats. De höga avkastningssiffrorna fran 19^8 års skörd ha till en del visat sig förorsakade av då rådande särskilt gynnsamma växtlighetsförhållanden och ha icke bekräftats av senare skörderesultat. På grund av regnmonsunens kortare varaktighet men även i följd av nedärvda egenskaper har röret innevarande år företett stark benägenhet att blomma, varigenom växtkraften hämmats och tillgängen på sticklingar minskats.2 Då därjämte den med sockerrör planterade arealen blott obetydligt ökats (l.i %), förväntas Javas sockerproduktion innevarande skördeår bliva något örn än obetydligt lägre än föregående ar (2,898,000 ton mot 2.939,000 ton). I vissa produktionsområden såsom Louisiana, Porto Eico, Argentina och Brasilien, där ansträngningar gjorts att höja avkastningen genom införande av förädlade rörsorter, bl. a. av javanesiska POJ-rör, väntas på somliga håll en produktionsökning (Louisiana 200,000 ton mot 118,000 ton förra året), på andra ett i det hela oförändrat skörderesultat (Brasilien 675,000 ton mot 700,000 ton, Argentina 375,000 ton mot 365,000 ton förra året, Porto Eico 680,000 ton mot

670.000 ton 1927/1928). ...... ,,

Särskilt anmärkningsvärt är likväl, att cet utomordentligt Lyckta

1 Enligt en av dr Mikusch verkställd beräkning för 14 länder, för vilka mera tillförlitlig statistik föreligger, har den procentuella stegringen mellan åren 1923/1924 och 1927/1928

uppgått till resp. 15.9, 3.9, — 0.9 samt 9.7 %.

2 Prinsen Geerligs. D. Z. I. 1929 sid. 800. Som ersättning har vid senare plantenngsperioder dels använts äldre varieteler E.K. 28 och D.l. 52, dels eli nytt rör POJ 2961 Ifråga örn detta senare rörs sockerhalt och avkastningsförmåga iakttages stor förbehållsamhet, och säkra uppgifter därom ha icke framkommit.

Bihang lill riksdagens protokoll 19110. 1 sami. litt haft. (Nr <S2. Bilaga.)

3‘

34* Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

marknadsläget icke i större omfattning än som skett visat sig i stånd att framkalla en produktionsminskning. Trots prisfallet väntas sålunda rent av en ytterligare produktionsstegring i vissa länder oell särskilt sådana, där den tidigare skyddspolitiken konsekvent upprätthållits och fullföljts (England, Italien, Österrike och Frankrike), och även i betydande exportländer som Tjeckoslovakien har det abnormt låga priset icke utövat en produktionsreglerande verkan av mera märkbar omfattning. Vid sådant förhållande torde världsproduktionen 1929/1930 komma att väsentligen bliva beroende på avverkningsresultaten å Cuba. Såsom ovan nämnts beräknas Cuba marknadsföra en med minst 300,000 ton nedsatt årsproduktion, och under denna förutsättning har Willet & Gray uppskattat världsproduktionen till 26.79 milj. ton mot 27.17 milj. ton f. å.

Från denna utgångspunkt kan med tämligen stor säkerhet antagas, att nu löpande skördeår för första gången sedan 1922/1923 kommer att uppvisa ett direkt produktionsunderskott1. Enligt en allmänt gängse mening torde en fortsatt stegring av sockerförbrukningen numera betraktas som ett av de verksammaste medlen att återställa jämvikt å sockermarknaden. I detta syfte har en omfattande propaganda blivit igångsatt i ett flertal länder, varjämte ett icke oväsentligt arbete nedlagts på att finna nya områden för sockrets användning. I enahanda riktning verkar den tendens att avskriva eller lätta sockerbeskattningen, varpå bl. a. Belgien, Frankrike och Sverige under innevarande år givit exempel. För den händelse det världsekonomiska läget icke avsevärt försämras, torde därför även för detta år kunna räknas med en konsumtionsstegring på 1 milj. ton. Härmed skulle förbrukningen äntligen nått sådan omfattning, att världsproduktionen för år 1929/1930 komme att visa brist och utsikter förefinnas för en definitiv förändring i det statistiska läget.

Som en otvetydig svaghet i den statistiska bilden kvarstår dock, att de från föregående år anhopade världsförråden icke under det löpande produktionsåret kunna förväntas reducerade i nämnvärd omfattning utan alltjämt komma att tynga marknaden. Detta förhållande kan så mycket mindre förbises, som huvudparten av dessa lager ligga osålda på synliga händer och därigenom utöva ett starkare tryck än örn de passerat över till gross- och detaljhandeln.

Inför dessa motstridiga moment har det synts särskilt angeläget att genom ett närmare studium av prisutvecklingen och meningsriktningarna å marknaden söka ytterligare belysa det nuvarande läget.

Prisutveck- Under de tre senaste åren har tendensen på sockermarknaden varit vi-

lingen. kande. Efter New Yorknoteringarna för prompt vara var medelpriset

1 I ett memorandum lill Nationernas Förbunds ekonomiska kommitté anger dr Mikusch följande siffror för världsproduktionen och världskonsumlionen i milj. ton.

Konsumti on

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

för 1926/1927 2.98 cents, reducerades påföljande år till 2.69 cents för att därefter 1928/1929 störta till 2.oi cents. Under första delen av sistnämnda år skärptes prisfallet, och prompt-noteringen, som i september 1928 stått i 2.34 cents, nådde i början av juni d. å., ända ned till 1.69 cents. Sedan tiden omedelbart före 1902 års Brusselkonferens har ett lägre sockerpris icke varit gällande. Härmed var emellertid bottenläget nått, och en om kastning i pristendensen inträdde. Vid ingången av det löpande skördeåret stod priset i 2.oe och har därefter i oktober varit uppe i 2.si för att i början av november åter drabbas av ett bakslag, varvid den lägsta noteringen dock stannat vid 1.95. Efter en kortvarig återhämtning låg densamma i slutet av samma månad i 1.97 cents.

Det kan sålunda konstateras, att det tilländalupna skördeåret medfört en definitiv vändning i prisutvecklingen. Redan vid årets början var detta omslag på många håll väntat. Härmed överensstämmer också, att medan prisfallet under förra delen av året närmast utgick från marknaden i effektiv vara, den uppåtgående pristendensen framkallades av en så småningom allt fastare stadgad och örn gynnsammare framtidsutsikter övertygad börsmening.

För baissetendensen var avgörande, att produktionen å Cuba, ju längre målningen framskred, visade sig överträffa även mycket pessimistiska uppskattningar. Trots synnerligen tillfredsställande rapporter rörande den effektiva förbrukningen växte de synliga lagren i förut okänd örn fattning, samtidigt som en tilltagande åtstramning på penningmarknaden försvårade lagernas finansiering. Slutligen föranledde frigivningen av försäljningen å Cuba en inbördes konkurrens producenterna emellan, och inför de ständiga underbuden förlorade marknaden köparnas förtroende.

Börsmeningen åter bestämdes i huvudsak av följande övervägande. Den rådande krisen å sockermarknaden har sin yttersta grund i en år efter år fortsatt överproduktion. Härvid ha Java och Cuba gått i spetsen med de största produktionstillskotten. I båda dessa fall föreligga emellertid exceptionella omständigheter. Under innevarande år har Java för första gången varit i tillfälle att taga fulla skördar av de nya rikt givande rörsorter, vilka givit upphov till den därstädes uppkomna produktionsökningen. Någon anledning att under den närmaste framtiden vänta en ny expansion av Javas sockerproduktion finnes likväl icke.1 Vad Cuba beträffar, har dess produktionsökning haft sin grund i en av amerikanska banker och raffinadörer i början av decenniet igångsatt och stort planlagd aktion med syfte att göra Cuba till världens huvudleverantör av socker. Denna plan har korsats av de försvarsåtgärder, som Europa vidtagit för att bevara sockerbetsodlingen. Även denna spekulation kan med innevarande år sägas lia blivit definitivt likviderad. — För börsmeningen har vidare varit avgörande, att årets prisnivå obetingat måste resultera i en klar förlust för producenterna. Ehuru medelpris som mått på produktionskostnaderna ofta liro missvisande, är dock känt, att priset 2.50 cents c. i. New York spelar en betydande roll för Cuba. Det rådande prisläget ger därför ingen anledning till en utvidgning av produktionen eller till nya kapitalinvesteringar i sådant syfte. Örn så-

1 Denna uppfattning har en bestämd företrädare i dr Prinsen Geerligs, en av de främsta kännarna av produktionsförhållandena å Java, och har nyligen biträtts även av det javanesiska försäljningssyndikatets ombud vid de i Briissel förda underhandlingarna rörande en internationell produktionsreglering.

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

lunda produktionen av sig själv stabiliseras, måste priset genom den progressiva stegringen av konsumtionen med tiden tendera mot en nivå, som återställer jämviktsläget å marknaden. — Slutligen grundade börsen sin uppfattning jämväl på den omständigheten, att de tryckta priserna i väsentlig grad måste tillskrivas psykologiska orsaker. Vid en årlig konsumtion på 26 milj. ton kan ett världsöverskott på en eller annan milj. ton icke reellt sett betyda så synnerligen mycket. Men då överskottet icke legat fördelat hos producenter och distributörer utan praktiskt taget helt och hållet funnits anhopat i synliga lager, har marknaden blivit uppskrämd. Örn därför blott en definitiv vändning inträder i prisutvecklingen, stark nog för att låta köparnas förtroende återvända, bör enligt börsmeningen kunna förväntas, att handeln inom kort ånyo börjar bygga upp sina lagerbestånd, marknaden lättas och priserna justera sig därefter.

På försommaren detta år tillkommo tvenne moment, som stödde börsmeningen och läto densamma slutligen bryta igenom. De nedslående erfarenheterna från första halvårets försäljningar hade åstadkommit en strömkantring i de kubanska producenternas uppfattning örn nyttan och värdet av att låta envar själv sörja för avsättningen av sin tillverkning. Som prisutvecklingen visade, hade den fria konkurrensen blott lett till att Cubas prispreferens på den amerikanska marknaden försvunnit, att de hållningslösa realisationerna föranlett köparna att draga sig tillbaka, och att de amerikanska bet- och soekerrörsodlarna fingo ytterligare argument för kravet på ökat tullskydd. I detta nya läge beslöt den kubanska regeringen att åter sammanföra den kubanska sockerexporten i en hand under enhetlig ledning. Från den 1 augusti återupprättades sålunda en ny försäljningscentral å Cuba, vilken övertog producenternas kvarvarande lager. Ungefär samtidigt härmed inlöpte underrättelser från Java, att tidigare uppskattningar rörande årets totalskörd måste reduceras från 3.2 till 3.o milj. ton.

Med reorganiseringen av den kubanska exportförsäljningen inträdde nästan omedelbart en gynnsammare stämning å marknaden. Singleseller-centralens försäljningspolitik präglades redan från början av en påfallande fasthet, vilket bl. a. visade sig däri, att i september upprepade amerikanska köpanbud till priser omkring 2.ao cents c. f. New York avvisades. Icke desto mindre företedde de synliga lagerna både i augusti och september i jämförelse med föregående år en ökning på icke mindre än 800,000 resp. 700,000 ton. Såsom börsmeningen riktigt förutsett, tillmättes likväl denna företeelse under de nyinträdda förhållandena icke längre samma betydelse som tidigare.

Visserligen har sedermera i oktober och november ett nytt prisfall inträtt å sockermarknaden, men detta har i lika mån drabbat socker och andra börsvaror och är i stort sett en reflex av derouten å de amerikanska fondbörserna.

Sammanställas de iakttagelser, vartill prisutvecklingen och marknadsopinionen giva anledning, med den bild av marknaden, som erhålles av den statistiska positionen, kan det nuvarande läget i stora drag karakteriseras på följande sätt. Den genomgående pessimistiska uppfattning, som föregående år behärskade marknaden, har vikit och lämnat rum för en mera tillitsfull stämning. Utsikterna till en i det hela uppåtgående pristendens och tillkomsten av single-sellerorganisationen i Cuba ha bidragit till att väsentligt befria marknaden från dess tidi-

Kungl. Maj.ts proposition Nr 82.

gare bekymmer för elen stegrade anhopning av synliga lager. Liksom alltid föreligga väl möjligheter till överraskningar, men i allmänhet synes uppfattningen gå i den riktning, att en lugnare utvecklingstendens beträffande såväl världsproduktionen som världskonsumtionen för den närmaste framtiden är att emotse. Efter de förändringar, som inträtt i produktionsförhållandena, råder däremot betydande ovisshet örn det prisläge, som vid normala lagerbestånd kan vara erforderligt för att skapa jämvikt å marknaden.

Av den sockerkvantitet på 5 å 6 milj. ton, som omsättes å den fria världsmarknaden, härrör den övervägande delen från Cuba och Java. Härigenom äro dessa båda producenter i stånd att utöva ett bestämmande inflytande på prisbildningen. Vad denna maktställning betyder kunde tydligt förmärkas i de ändrade dispositioner, som nämnda båda länder var för sig redan föregående år vidtogo i fråga örn marknadsförandet av sin sockerproduktion. I princip använde såväl Cuba som Java härvid samma tillvägagångssätt, nämligen att begränsa exporten till sådana marknader, där högre priser kunde uttagas, och till bäst möjliga pris försälja återstoden å den fria marknaden. Cuba kontingenterade sin försäljning till Förenta Staterna för att utnyttja sin traktatenligt medgivna tullpreferens å 20 %, och Java tillbakahöll sina utbud till Indien och fjärran Östern för att av dessa marknader draga den större vinst, som dess läge såsom det närmast liggande exportlandet tillät. I båda fallen övervältrades den övriga delen av exporten huvudsakligen på Europa med påföljd, att den europeiska marknaden kännbarast drabbades av denna försäljningspolitik. Även under innevarande år ha samma företeelser återupprepats, dock med den väsentliga skillnad, att det nu icke är Java utan i stället Cuba, som pålagt Europa det största pristrycket. Såvitt hittills gjorda erfarenheter giva vid handen, vill det förefalla som örn härmed verkningarna för Europa skulle bliva vida allvarligare och mera vittutseende än tidigare.

Under innevarande år lia endast relativt små sockerkvantiteter på några hundratusen ton blivit skeppade från Java till Europa, och det javanesiska syndikatets försäljningspolitik har därför blott sporadiskt utövat direkt inflytande på den europeiska prisbildningen. Sålunda förekom vid ett par tillfällen i början av detta år, att syndikatet med option skeppning väster Suez försålde vissa partier till priser, som med 1 å 11/s h. fl. per 100 kg. understeg syndikatets noteringar för asiatiska marknader. Emellertid synes Java numera på väg att övergiva denna politik, sedan importörerna i Japan och Shanghai och därefter jämväl Indien häremot inlagt protest oell påfordrat samma villkor som europeiska köpare. Indiens fråga i denna hållning underströks ytterligare därav, att indiska importörer företogo betydande sockerköp i Europa. Som ett led i samma aktion framfördes ungefär samtidigt ett halvofficiöst förslag att höja de indiska sockertullarna för att uppmuntra den inhemska sockerrörsodlingen oell göra landet oberoende av javanesiskt socker. Efter vad det vill förefalla har denna opposition gjort märkbart intryck i Java, och i varje fall har under senare delen av året inga uppgifter örn optionsförsäljningar av javasocker kommit till offentligheten.

För närvarande förtjänar däremot den kubanska försäljningspolitiken att följas med så mycket större uppmärksamhet. Redan genom förra årets kontingenter ing av exporten visade Cuba ansatser till att inleda

Javas och Cubas försäljningspolitik.

38'

Sockerkrisen i Tjeckoslovakien.

Kungl. Majlis proposition Nr 82.

en prispolitik med olika noteringar för U. S. A. och Europa. I det dåvarande läget blevo emellertid dessa försök utan synnerlig framgång. Mot en maximalt möjlig prisdifferens av 44 punkter, d. v. s. 20 % av tullen 2.2ug cents per lb, lyckades Cuba i genomsnitt å samtliga utomamerikanska exportförsäljningar blott uttaga 9 punkter. Med ingången av detta år upplöstes exportbolaget, varefter prisdifferensieringen av sig självt bortföll och samma prisbas kom att gälla för såväl Europa som U. S. A. Emellertid dröjde det, som ovan nämnts, icke länge förrän det fria försaljningssystemet ånyo övergavs. Den gamla försäljningspolitiken kom åter till heders men nu, som det vill förefalla, i en mera aggressiv form. Sålunda har, sedan single-seller i aug. 1929 började sin verksamhet, kunnat konstateras, att försäljningar av effektiv vara till Europa skett till priser, som — beräknat på lika bas — legat mellan 20 och 35 punkter under de pris, som accepterats vid samtidiga försäljningar till U. S. A. För de senaste månaderna föreligga inga motsvarande uppgifter, enär single-seller trots fortsatta försäljningar till Europa enständigt vägrat att godtaga de priser, några punkter över europapriserna, vartill de amerikanska importörerna varit köpare. I den mån single-seller hitintills förmått genomföra sin försäljningspolitik ligger det emellertid utom all fråga, att Cuba f. n. utövar ett vida hårdare pristryck på den europeiska råsoekermarknaden än tillförne. Såvitt man kan se, torde denna företeelse icke vara av övergående natur. Härvid må nämligen erinras örn att single-seller-organisationen i motsats till exportbolaget bildats i syfte icke blott att utnyttja den amerikanska tullpreferensen utan även för att betaga verkan av den aktion för högre tullar, som de amerikanska producenterna igångsatt på grund av den kubanska konkurrensen. Vilken förklaringen än må vara, kvarstår dock, att den nuvarande försäljningscentralen bedriver en vida mera aktiv politik och ådagalagt vida större fasthet än det tidigare exportbolaget.

Vilken verkan denna nya försäljningspolitik hitintills haft och i framtiden kan få för Europa och därmed även för vårt eget land torde bäst kunna belysas med ett schematiskt exempel. Antag att Cubas försäljningscentral eftersträvar ett medelpris c. f. New York å 2.r,o cents för hela Cubas exportkvantitet. Detta pris motsvarar ungefär ett svenskt vitsockerpris av 41 öre per kg. och ett betpris av 2 kr. 56 öre per 100 kg. Med tillämpning av här ovan antydda prisdifferentieringspolitik och under antagande, att prismarginalen genomsnittligt stannar vid 30 punkter och försäljningen till U. S. A. går upp till 3 milj. ton, kan Cuba uppnå det åsyftade finansiella resultatet även på det sätt, att medelpriset i New York hålles vid 2.63 cents och europapriset paritetiskt med 2.33 cents c. f. N. Y. Mot detta senare pris svarar ett svenskt vitsockerpris av 39 öre och ett betpris av 2 kr. 43 öre. Skulle Cuba förmå uttaga hela tull-preferensen i _U. S. A. kan, utan ändring av det finansiella resultatet, för försäljningarna till Europa accepteras ännu lägre priser. Givetvis kunna här påvisade verkningar av Cubas försäljningspolitik i verkligheten framträda med större eller mindre skärpa, men så länge denna politik i princip följes och praktiskt kan genomföras, lär den europeiska råsockermarknaden icke undgå att, åtminstone i någon omfattning, bliva utsatt för ett obehörigt pristryck.

Det fortsatta prisfallet har ytterligare förvärrat den tjeckiska sockerindustriens redan förut svåra ställning, och endast genom betydande nationella uppoffringar har det tjeckiska exportöverskottet kunnat mark-

39 Kungl. Maj:ts proposition N> 82.

nadföras. För att stödja såväl betodlingen som sockerindustrien fördes under liela hösten 1928 omfattande förhandlingar mellan regeringen, sockerkartellen och odlarna, och som resultat härav träffades omkring årsskiftet mellan samtliga i sockernäringen intresserade parter en ny överenskommelse, varigenom statens förhållande till de enskilda producentgrupperna på väsentliga punkter nyreglerades. På grund av den förbehållsamhet, varmed dylika avtal alltid omgivits i Tjeckoslovakien, har det endast varit möjligt att fastställa vissa huvuddrag av den nya överenskommelsen. Såsom redan i oktober 1928 preliminärt uppgjorts, höjdes inlandspriset med 25.— tj. kr. per 100 kg. vitsocker. Vissa uppgifter tyda emellertid på att detta merpris skall inlevereras till den nyinrättade sockerfonden för att komma betodlarna till godo. I vilka former detta understöd lämnas har dock icke kunnat utrönas.1 Vidare fastställdes, att ett belopp av sammanlagt 90 milj. tj. kr. skall restitueras av de å den inländska sockerkonsumtionen pålagda skatterna, varvid beloppet till hälften vardera uttages av omsättningsskatten och handelsskatten. Vid en inlandsförbrukning av 355,000 ton kan restitutionen per 100 kg. beräknas till 25.40 tj. kr.1 2 Den sålunda skapade fonden får endast användas för att stödja sockerexporten och, efter vad det vill synas, är rätten till exportpremier uteslutande förbehållen raffinadindustrien. De allmänna riktlinjerna för premiernas fördelning lia fastställts av finansministern, varefter det tillkommer finansministeriet att efter individuell prövning i varje särskilt fall fixera premiebeloppet. Enligt uppgift skall till England försålda varupartier äga företräde vid premiefördelningen. Då den tjeckiska exporten och inlandsförbrukningen f. n. hålla sig ungefärligen vid proportionen 3 : 2, kunna exportpremierna beräknas i genomsnitt uppgå till 16.80 tj. kr. per 100 kg.

Till belysning av de komplicerade prisförhållanden, som under senaste skördeår varit rådande inom den tjeckiska sockerindustrien och sockerhandeln, har i bifogade tabell B 2 en jämförande tablå sammanställts över inlands-, export- och genomsnittligt tillverkningspris å tjeckiskt vitsocker. Det effektiva inlandspris, som efter avdrag av skatter och frakter kommit producenterna till godo, har legat väsentligt och tidvis mer än dubbelt över det i Hamburg noterade priset. Marginalen mellan inlandspriset oell tillverkningspriset, vilket i genomsnitt beräknats till 283 tj. kr.3, synes under året 1928/1929 i stort sett lia varit oförändrad eller c:a

1 Möjligen är det av dessa medel, som enligt 1929 års betavtal tillägget å belpriset med 2.25 tj. kr. per 100 kg. skall täckas.

2 Under hösten 1928 restiluerades omsättningsskatten genom en reduktion av skattesatsen från 25 till 15 tj. kr. På grund av väntad konsumtionsstegring synes till en början lia räknats med att det av industrien fordrade beloppet å 45 mill. tj. kr. på detta sätt skulle uppnås. Bl. a. på grund av den tilltagande smugglingen föll den synliga förbrukningen avsevärt, vilket torde varit en av anledningarna till att den första formen för skatterefunderingen sedermera övergavs.

3 Till följd av olika belpris för exportsocker och konsumlionssocker bar under året 1928/1929 förefunnits tvenne tillverkningspris, vilka beräknats till resp. 206 och 311 tj kr. Enligt en undersökning, som föranstaltades i slutet av förra året i .samband med omprövningen av den tjeckiska industriens behov av finansiellt stöd, skulle tillverkningspriset för råsocker vara lägst 200 tj. kr. med en övre gräns vid 300 tj. kr. samt för vitsocker 320 å 330 tj. kr. Detta senare pris överensstämmer sålunda tämligen väl med det beräknade priset 311 tj. kr.

40* Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

24 tj. kr. per 100 kg. Som bidrag till finansiering av exportförsäljningarna tillföres den tjeckiska industrien på denna väg liksom under tidigare år ett tillskott, vilket kan beräknas till c:a 90 milj. tj. kr. Vad exportpriset beträffar, har detta legat ända till 120.— å 150.— tj. kr. under tillverkningspriset, och trots den kompensation, som erhållits genom överpris och exportpremier, har exporten endast kunnat bedrivas med betydande förluster för industrien, antagligen till belopp, uppgående till åtskilliga hundra miljontals tj. kr.1 Även örn industrien genom operationer å terminmarknaden gjort vissa vinster, lär dock icke kunna betvivlas, att industrien själv måste bära en del och kanske den största delen av dessa förluster. Då den tjeckiska industrien enligt en i början av detta år verkställd officiell utredning redan då ansågs lia att kämpa med mycket betydande svårigheter till följd av otillräcklig betodling och låg utnyttjning av fabrikernas kapacitet, föråldrad maskinell utrustning, eftersatt avskrivning och abnorm kreditbelastning, torde industrien numera, sedan den haft att genomgå ännu ett förlustår, fått sin ställning än ytterligare försvagad. Det torde därför numera knappast kunna bestridas, att den tjeckiska sockerexporten är finansiellt osund och endast kunnat upprätthållas genom en fortgående kapitalförbrukning och skuldsättning samt med statens och konsumenternas hjälp.

För nu löpande produktionsår 1929/1930 har den tjeckiska industrien utom förenämnda understöd även kommit i åtnjutande av subvention i form av bidrag till betkostnaderna. Vid uppgörelsen örn 1929 års betavtal befanns den i 1928 års avtal använda formen med olika pris för konsumtions- och exportbetor olämplig såsom alltför komplicerad. I stället träffades den nya överenskommelsen på basis av ett enhetligt pris utan avseende på det framställda sockrets avsättning inom eller utom landet. _ För att undanröja de meningsskiljaktigheter, som förefunnos mellan industrien och odlarna, ävensom för att ej äventyra en mera betydande minskning av betarealen blev prisfrågan under regeringens medverkan slutligen ordnad på det sätt, att odlarna tillförsäkrades ett minimipris av 16 tj. kr. per 100 kg. betor (medelpris f. å. 17.i« tj. kr.), att industrien å sin sida blott skulle betala 13.75 tj. kr., samt att skillnaden 2.25 tj. kr. per 100 kg. betor tillsköts av sockerfonden. Genom detta bidrag till betkostnaden har det understöd, som tillföres industrien i form av överpris å det inom landet förbrukade sockret, ökats med ungefär 13 tj. kr. per 100 kg.

I följd av de tjeckiska dumpingförsäljningarna lia ett flertal länder vidtagit omedelbara försvarsåtgärder och ytterligare förstärkt sitt tullskydd. Början gjordes av Tyskland, som i december 1928 höjde tullen å vitsocker från 15 till 25 Rink. per 100 kg. I konsumenternas intresse genomfördes samtidigt en indirekt prisfixering å den inhemska marknaden, normerad efter den förra tullsatsen. Vid ungefär samma tid höjde Österrike det effektiva tullskyddet å socker från 12.— till 18.— guldkronor, motsvarande 4.55 kr. per 100 kg., sedermera följt av Italien, som höjt sin sockertull från 24.75 guldlire till 36.— guldlire, d. v. s. omkring 8 kr. 10 öre per 100 kg. Även i Schweiz har den tjeckiska dumpingen framkallat motåtgärder, i det att Schweiz till skydd för sin raffinadindustri utan att ändra raffinadtullen nedsatt råsockertullen från 2.— tres till 20 centimes. Slutligen har Sydafrikanska Unionen infört en mot den tjeckiska

1 Även i Tjeckoslovakien har detta förhållande numera offentligt vidgåtts. Jmfr. O. Z. I. sid. 52. 1929.

'41

Kungl. Martts proposition Nr 82.

sockerimporten direkt riktad dumpingtull, varvid det erforderliga extraskyddet vid ett inlandspris av 24. sh. 6 d. per 100 pund beräknats tili 8 sh. 8 d. Med undantag av det sistnämnda höra övriga här angivna länder till de största avnämarna av tjeckiskt socker, i det de år 1927/1928 mottogo icke mindre än 43 % av den tjeckiska sockerexporten. Verkan av tullförhöjningarna Ilar särskilt framträtt i Tyskland, som numera praktiskt taget är avspärrat för den tjeckiska exporten, men även i Italien och Schweiz, vilka båda länder under senare delen av året avsevärt reducerat sin import från Tjeckoslovakien. Trots alla bemödanden har det tjeckiska sockret ej heller i England kunnat bevara sin ställning, och den engelska importen av denna vara har sedan föregående år reducecerats till hälften. För att finna nya avsättningsområden har den tjeckiska industrien i första hand börjat bearbeta länderna kring östra delen av Medelhavet, men därjämte har särskild uppmärksamhet också ägnats de nordeuropeiska marknaderna. Från 1927/1928 till 1928/1929 har exporten till Skandinavien stigit från 13,500 ton till 19,600 ton eller från 1.7 till 3.o % av den totala utförseln, varvid avsättningen till Norge höjts med 3,100 ton, till Sverige med 2,200 ton och till Danmark med 700 ton.

Under loppet av de båda senaste åren har Tjeckoslovakien emellertid gång efter annan måst konstatera, att en aggressiv exportpolitik från dess sida åtminstone i de största importländerna nästan ofelbart åtföljts av effektiva motåtgärder, och det ligger knappast någon överdrift i det påståendet, att den avsättningskris, som nu synes hota den tjeckiska sockerindustrien, till stor del är en återverkan av dess egna försäljningsmetoder. Med den ställning, industrien intar i landets näringsliv, torde dock ringa eller ingen utsikt finnas för att vare sig dylika erfarenheter eller den fortgående försämringen i industriens finansiella läge inom en nära framtid skola åvägabringa någon som helst ändring i det hitintills följda framgångssättet. I själva verket har tvärtom kunnat iakttagas, att den tjeckiska försäljningspolitiken under senaste år blivit alltmer utmanande. Liksom tidigare har även i år från tid till annan i vitsockernoteringarna å Hamburgerbörsen förekommit sådana prisrörelser, som icke varit betingade av världsmarknadens läge. Dessa oregelbundenheter lia emellertid under innevarande år fått karaktär av en nära nog permanent företeelse och kunna — såsom bifogade sammanställning mellan priserna å betråsocker och tjekiskt vitsocker utvisar (Tabell B 3) — med påtaglig tydlighet avläsas i en under hela året bestående stark hoppressning av marginalen för raffineringskostnaden. Medan denna marginal år 1927 växlade mellan lägst 2 sh. 6 1/2 d. och högst 3 sh. 33U d. och påföljande år mellan 2 sh. 3/'* d. och 2 sh. 5 ;l « d., har densamma under innevarande år varit högst 2 sh. 3 d. för att flera månader å rad ligga under 2 sh. och tidvis pressas samman ända till 1 sh. 63/* d. Då denna abnorma prisföreteelse enligt sakens natur icke kan ställas i samband med prisförhållandena å råsockermarknaden, och då det därjämte är känt, att den tjeckiska industrien intager en dominerande ställning på den europeiska exportmarknaden för vitsoeker, lär någon annan förklaring härtill icke finnas än att de tjeckiska producenterna under sina envisa försök att fasthålla den engelska marknaden genom forcerade utbud oavlåtligt tryckt ned priset å vitsocker på en i förhållande till råsockerpriset orimligt låg nivå. För riktigheten av denna uppfattning talar vidare, att den tjeckiska exporten på England, såsom ovan nämnts, i alldeles särskild grad stödes genom exportpremier.

42*

Kungl. Martts proposition Nr 82,

I stort sett är Hamburgnoteringen för tjeckiskt vitsocker normerande för den inhemska svenska prisbildningen och de svenska sockerprisen ha jämväl märkbart påverkats av det permanenta tryck, som den tjeckiska dumpingen under innevarande åt utövat i Hamburg. Då en marginal på minst 3 sh. per 50 kg. vitsocker är erforderlig för att täcka raffinadkostnaden, kan nämnda pristryck ungefärligen uppskattas till 10 procent av vitsockerpriset. För närvarande — i slutet av november — uppgår spänningen mellan rå- och vitsockernoteringen blott till 1 sh. 4*/» d., vilket motsvarar en nedpressning av vitsockerpriset med ända till 15 %. Vid sidan härav och närmast i syfte att vinna insteg å den svenska marknaden ha emellertid de tjeckiska exportörerna jämväl på andra och mera direkta vägar påverkat prisbildningen i Sverige. Under senaste tid har sålunda iakttagits, att svenska importörer erbjudits konsignationslager av tjeckiskt socker eller offererats sådant socker för leverans till viss termin med rätt för köparen att i eget val fixera priset efter dagsnotering med rabatt upp till 2 å 3 %. På dylika villkor har jämväl avslut i viss utsträckning kommit till stånd.

Såsom förestående redogörelse för förhållandena å sockermarknaden torde giva vid handen, är prisbildningen å denna marknad alltjämt utsatt för säregna och abnorma inflytelser. Genom fortsatt överproduktion ligger sockerprisets allmänna nivå fortfarande så lågt, att framställningskostnaderna för den övervägande delen av de sockerkvantiteter, som tillföras den fria världsmarknaden, icke bliva täckta. Genom tillkomsten av en central försäljningsorganisation för kubanskt exportsocker ävensom genom den av denna organisation bedrivna försäljningspolitiken har råsockerpriset i intet av världens viktigaste underskottsområden blivit så starkt nedpressat som i Europa. Genom den tjeckiska pris- och subventionspolitiken har vitsockerpriset på den fria europeiska marknaden i förhållande till råsockerpriset tryckts ned i sådant läge, att marginalen mellan nämnda pris ej längre täcker raffinadkostnaden. Samtliga dessa inflytelser ha direkt eller indirekt påverkat Hamburgnoteringen för vitsocker, vilken är normerande för prisbildningen å den svenska sockermarknaden.

Malmö den 26 november 1929.

Kungl. Majlis proposition Nr 82.

43 Tabell Bl. Världsproduktion, världskonsumtlon och lager åren 1923/1924—1928/1929.

Tabell B 2. Jämförelse mellan inlands-, export- och tillverkningspris å tjeckoslovakiskt socker

månatligen år 1928/1929.

(Tjeckoslovakiska kronor.)

Beräknat efter ett betpris av 13.7 5 tjeckoslovakiska kronor per 100 kg.

44’

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Tabell B 3. Spänningen mellan priset å råsocker 88 % och tjeckoslorakiskt råsocker

(Böhm. Peinkorn) åren 15)27—1929.

Kungl. Majus proposition Nr 82.

*45

Bilaga litt. C.

Nationernas Förbunds åtgärder i sockerfrågan.

Vid Nationernas Förbunds rådgivande ekonomiska kommittés sammanträde den 14 — 19 maj 1928 väckte den belgiska representanten ett förslag att undersöka möjligheten av upprättande av en ny sockerkonvention efter förebild av 1902 års Brysselkonvention. Efter förhandling beslöt även kommittén en resolution i frågan, vari bl. a. rekommenderades att åt Nationernas Förbunds ekonomiska organisation skulle uppdragas att verkställa en grundlig utredning rörande de faktorer och åtgärder, som inverka på produktionen och konsumtionen av socker samt den internationella handeln därmed, samt att en rapport i ämnet borde avlämnas till Rådet, varigenom detta skulle bli i stånd att bedöma, huruvida en gemensam internationell aktion kunde underlätta lösningen av problemet ifråga.

Vid sitt sammanträde den 9 juni 1928 godkände Rådet rekommendationen samt överlämnade densamma till Nationernas Förbunds ekonomiska kommitté, som vid sin julisession samma år beslöt att i första hand insamla erforderligt material för att kunna bedöma världsläget. I detta syfte hemställde kommittén till sina medlemmar liksom till vissa regeringar samt internationella lantbruksinstitutet i Rom att medverka genom införskaffande av uppgifter och statistik rörande de olika detaljfrågorna.

Redan vid ekonomiska kommitténs sammanträde den 23 — 30 oktober 1928 förelåg ett betydande material. Ett flertal rapporter hade sålunda inkommit från olika länder, bl. a. Cuba och Java, och på grundval därav hade sekretariatet utarbetat ett memorandum. Vid den diskussion, som uppstod med anledning därav, betonades, att det svåra läget å sockermarknaden uppkommit genom den ökade rörsockerproduktionen och att frågan, huru läget skulle kunna förbättras, ej kunde lösas utan Javas medverkan. Av ett meddelande, som representanten för Nederländerna lämnade, framgick, att detta lands regering var beredd medverka i den av Nationernas Förbund påbörjade utredningen rörande sockerfrågan, samt att det vore allt skäl att tro, att Nederländska Indiens regering intoge samma ståndpunkt. Cubas regering, som delgivit sekretariatet att den för framtiden komme att avstå från alla restriktioner beträffande sockerproduktionen å Cuba, hade för sin del förordat, att Nationernas Förbund skulle underställa sockerfrågan en internationell konferens, till vilken regeringen förklarade sig beredd lämna sin fulla medverkan.

Trots det vidlyftiga material och de uppmuntrande försäkringar, som sålunda redan förelågo, ansåg ekonomiska kommittén det ej lämpligt att för det dåvarande ingå på någon diskussion av frågans tekniska detaljer utan borde dessförinnan några allmänt erkända specialister på området beredas tillfälle genomgå det samlade materialet samt i erforderliga delar sovra och komplettera detsamma. Det bestämdes därför, att till nästa sammankomst, som vore avsedd att börja den 14 januari 1929, följande frågor skulle närmare ha utretts av nedanstående personer:

llådgi valide ekonomiska kommittén den 14—19 maj 1928.

Ekonomiska kommittén den 23—30 oktober 1928.

46:

Kungl. Majlis proposition Nr 82.

Ekonomiska kommittén den 14—19 januari 1929.

Konferenser med experter.

Rörsockerproduktionen av Dr Prinsen Geerligs, Amsterdam,

Betsockerproduktionen av Dr F. 0. Licht, Magdeburg,

Lagstiftningens inverkan på produktionen, konsumtionen, exporten och importen av socker samt utvecklingen av konsumtionen och medel att öka densamma av Dr Mikusch, Wien.

Ekonomiska kommitténs varsamma förfarande ansågs betingat av problemets komplicerade natur, till följd varav detsamma ej endast måste betraktas ur två synpunkter (raffinadindustriens och råsockerproduktionens) utan även sammanhängde med viktiga jordbruksfrågor.

Vid ekonomiska kommitténs nästa sammanträde den 14—19 januari 1929 hade begärda utredningar inkommit från de tre specialisterna, och efter genomgåendet därav beslöt kommittén bl. a. ett uttalande av följande innebörd:

»Det församlade materialet giver vid handen, att det nuvarande läget inom världens sockerindustri beror väsentligen av att jämvikten mellan produktion och konsumtion rubbats, till följd varav för jämviktens återställande fordras att söka öka konsumtionen eller reducera produktionen eller ock bådadera.

Man kan emellertid fråga sig om det överensstämmer med Nationernas Förbunds uppgift att företaga åtgärder i syfte att söka hämma produktionens naturliga utveckling, d. v. s. att lägga hinder i vägen för en utveckling, som vore ett resultat av de fria ekonomiska lagarna.

Utvecklingen av världsproduktionen är emellertid delvis följden av konstlade åtgärder, som företagits under olika former och vilka bero i synnerhet av staternas åtgöranden.

Från denna synpunkt skulle med nödvändighet en utredning av sockerfrågan vara av stort intresse liksom även en undersökning av möjligheterna att höja konsumtionen vore av nytta.»

Som Ekonomiska kommittén även ansåg, att tillräckligt material erhållits för att man skulle kunna taga itu med en dylik undersökning och i detta syfte skrida till en konsultation av experter från olika länders sockerindustrier, utsåg kommittén bland sina medlemmar en delegation att förhandla med ifrågavarande experter. En dylik konsultation ägde rum den 4—6 april 1929, varvid närvoro representanter för tillhopa 15 stater, däribland Sverige.1 Sedermera ansåg sig kommittén med hänsyn till de nära relationerna mellan sockerfrågan och betodlingen samt jordbruket i övrigt även böra höra sakkunniga inom betodlingens område, och en sammankomst med sådana ägde rum den 13 maj 1929.

Bland de olika uppslag för sockermarknadens förbättrande, som vid förhandlingarna framkommo, kunna nämnas följande:

1. En internationell överenskommelse träffas mellan de viktigaste producenterna eller alternativt mellan producenterna i exportländerna, varigenom produktionen stabiliseras under några år.

2. En internationell överenskommelse träffas mellan alla exportländer och de länder, vilka sannolikt i en nära framtid komma att få ett exportöverskott, i syfte att åstadkomma en gemensam och rationell försäljningspolitik.

3. Försäljningen och bruket av socker skall stegras genom en aktiv propaganda, särskilt i östern och de tropiska länderna.

1 Sorn Sveriges representant deltog överingenjören E. Herslow, Malmö.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

4. Möjligheterna att öka konsumtionen av socker genom lägre acciser utan att inkomsterna från denna skattekälla minskas böra tagas under övervägande av regeringarna.

5. En central byrå inrättas för insamlande och spridning av upplysningar.

Ifråga örn ovan angivna förslag bröto sig meningarna mot varandra. Enighet rådde dock därom, att de principer, som kommit till uttryck i 1902 års Brysselkonvention, ej med fördel kunde tillämpas å den föreliggande situationen. Av experternas uttalanden framgick vidare, att en förutsättning för realiserande av åtgärder i ovan angivna riktningar i mer eller mindre grad vore en överenskommelse mellan producenterna. Med anledning därav förklarade ekonomiska kommittén, att den med hänsyn till de principer, som uttalats vid internationella ekonomiska konferensen 1927, ej kunde taga något initiativ i denna riktning, utan skulle begränsa sig till att följa utvecklingen.

På grundval av det föreliggande materialet samt vad som framkommit vid de med de tillkallade experterna förda förhandlingarna utarbetades sedermera en preliminär rapport om sockermarknadens läge, som förelädes och godkändes vid ekonomiska kommitténs sammanträde den 1—4 juli 1929. Ett ytterligare sammanträde med experter ansågs för det dåvarande ej behövligt. I rapporten lämnas i koncentrerad form en översikt av sockerindustriens dåvarande läge samt de åtgärder, som regeringarna vidtagit för att skydda sina industrier. Sina slutsatser formulerade kommittén på i huvudsak följande sätt:

1. De svårigheter, med vilka industrien för närvarande kämpar, äro sådana, att de i stor utsträckning antingen försvinna av sig själva eller ock kunna övervinnas av dem, vilka hava ansvaret för industriens ledning.

2. Kommittén anser därför ej, att den lämpligen bör uttrycka någon uppfattning örn de relativa fördelarna av de olika förslagen till enbart privata åtgärder, vilka framkommit.

3. Ehuru visserligen majoriteten av experterna — representanter både för industrien och jordbruket — var av den uppfattningen, att under nu rådande förhållanden avslutande av ett avtal mellan staterna, baserade på samma principer som i Brysselkonventionen, sannolikt ej skulle innebära en lösning av krisen, rådde dock enhällig mening därom, att svårigheterna hava ökats av de åtgärder, som vidtagits i många länder för att underlätta sockerproduktionen utan tanke på åtgärdernas inverkan på världsläget.

4. Det är möjligt, att en planmässig aktion av producenterna skulle göra överflödiga några av de konstlade åtgärder, varav sockerindustrien för närvarande drager fördel i åtskilliga länder. Skulle så vara fallet, torde tiden lia kommit för staterna att underkasta det system, de ha upprättat för uppmuntran av produktionen eller försäljningen av socker, en förnyad prövning, med aktgivande särskilt å jordbrukets väsentliga intressen; och skulle de därvid ej linna sig i stånd att modifiera detta system utan att andra länder gjorde detsamma, böra de ange sin uppfattning för att en förenad aktion skall kunna göras.

5. Den ekonomiska kommittén skall fortsätta att noga följa utvecklingen av sockerfrågan i syfte att städse kunna lämna Rådet sådana upplysningar, att detta blir i stånd att bedöma, huruvida en internationell aktion skulle främja lösningen av ifrågavarande problem.

6. Slutligen hemställer kommittén hos Rådet, att regeringarnas uppmärksamhet fästes på önskvärdheten att de förvissa sig örn huruvida det finnes

Ekonomiska kommittén den 1—4 juli 1929 med preliminär rapport.

Rådets sammanträde den 25 september 1929.

Nationernas Förbunds sammanträde den 20 september 1929.

Rådets sammanträde den 31 augusti 1929.

48* Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

någon möjlighet att sänka gällande acciser på socker utan att ländernas finansiella ställning därigenom försämras.-

”Ekonomiska kommitténs rapport förelädes rådet vid dess sammanträde den 31 augusti 1929, varvid med anledning därav en resolution av följande innebörd antogs:

Rådet godkänner ekonomiska kommitténs rapport. Vid regeringarnas delgivande av densamma bör generalsekretariatet dels fästa deras särskilda uppmärksamhet på sjätte punkten i de av kommittén dragna slutsatserna, vilken hänför sig till sockerskatten, dels meddela regeringarna, att Rådet önskade att, om möjligt före den 30 mars 1930, få del av de anmärkningar eller kommentarer, som regeringarna ansåge sig böra göra beräffande nämnda punkt.

Vid Nationernas Förbunds sammanträde den 20 september 1929 upptogs med anledning av den föreliggande rapporten även sockerfrågan till behandling. I en särskild resolution antecknades därvid, att ekonomiska kommittén under avvaktan på regeringarnas svar på sin förfrågan örn möjligheten att reducera sockerskatten fortsätter att följa utvecklingen av sockerfrågan för att städse kunna sätta Rådet i stånd att bedöma, huruvida en gemensam internationell aktion skulle underlätta lösningen av problemet. I enlighet därmed hemställde församlingen hos Rådet att pröva de rekommendationer, ekonomiska kommittén kunde komma att avlämna ifråga örn de nuvarande svårigheterna å sockermarknaden, särskilt angående prisfluktuationerna samt den rådande disproportionen mellan tillgång och efterfrågan, samt att därvid taga under övervägande, huruvida det vore önskvärt eller ej att sammankalla representanter för regeringarna för att överlägga örn dessa rekommendationer. Ett av franska delegationen väckt förslag örn hemställan till Rådet att sammankalla en diplomatisk konferens för överläggning örn rekommendationerna blev avslaget efter att dock ha varmt förordats av bl. a. Cubas representant.

Församlingens sistberörda resolution föredrogs i Rådet den 25 september 1929, varvid emellertid förklarades, att Rådet ej under dåvarande session ansåg sig böra taga ståndpunkt till densamma. Av den franska representanten framhölls emellertid angelägenheten av att den ekonomiska kommitténs uppmärksamhet fästes på församlingens resolution, så att kommittén fortsatte sin utredning och avslutade densamma så snart som möjligt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

*49

Bilaga litt. D.

Tabeller rörande den internationella sockermarknadens utveckling

och nuvarande läge.

(I huvudsak enligt av Nationernas Förbund publicerade siliror.)

Tabell Dl. Yärldsproduktionen av socker under åren 1913/14—1928/29.

(1,000 ton råsocker.)

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 6b hafi. (Nr 82. Bilaga.)

50* Kungl. Maj-.ts proposition Nr 82.

Tabell D2. Världsproduktionen ar socker åren 1913/14 till

Tabell D 3. Den med sockerbetor odlade arealen 1 de riktigaste betsocker-

Siffrorna avse Tysklands dåvarande område. Den med sockerbetor odlade arealen inom Tysk-

*51

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

1928/20, fördelat på viktigare länder. (1,000 ton råsocker.)

producerande länderna före och efter världskriget i hektar.

lands nuv. område uppgick 1013 till 442,000 hektar. — ’ Siffrorna avse landets nuv. område.

52*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Tabell D 4. Den totala konsumtionen och konsumtionen per person ar socker i de olika världsdelarna samt vissa länder under åren 1923 24—1927/28.

*53

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Tabell D 6. Världsmarknadspriset & råsocker.1

Cf-noteringen å börsen i New-York i medeltal för år och per månad 1929 för 96° Cuba Centrifugal vid omedelbar leverans och utan tull.1

1 I de fall, då noteringen för omedelbar leverans ej funnits att tillgå, har använts terminsnoteringen för närmaste termin.

Tabell I) 6. Gällande tall- och skattesatser å socker i vissa länder.

I kronor per 100 kg.

(Som raffinad avses här nedan i allmänhet socker polariserande 98° eller mer, medan

socker med lägre sockerhalt hänföres till råsocker.)

1 Skatten utgår ej å importerat socker.

2 Tull- och skattesatserna utgå med varierande belopp alltefter sockerhalten.

8 Tull utgår dock undantagsvis, såsom t. ex. när sockret är förpackat i små förpackningar eller i tablettform.

4 Vid import erlägges dubbel skatt.

6 Priset å inlandsmarknaden får dock ej överstiga 21.16 riksmark för 50 kg. malen melis, såvida angivna tullsats skall tillämpas.

54 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Tyskland..........................

Österrike ........................

Belgien ............................

Finland .........................

Frankrike ..........................

Storbritannien o. Nordirland

Ungern ...........................

Italien..............................

Nederländerna .................

Polen ...............................

Sverige ...........................

Schweiz ...........................

Tjeckoslovakien..................

Turkiet 2............................

Samtliga länder i Europa

Canada ......................................

Cuba ............................................

Förenta Stat. (handeln med utlandet) ... » » ( » » Filippinerna)

» » ( » » Alaska) ......

» » ( » » Porto Rico).

* » ( » » Hawai) ......

Dominikanska Republiken..................

Samtliga länder i Nord- o. Mellanamerika

Chile .............................................

Peru ..........................................

Britt. Guyana ..............................

Samtliga länder i Sydamerika

Kina................................................

Britt. Indien.................................

Nederl. Indien .................................

Japan (handeln med utlandet)............

» ( » » Korea)...............

» ( » » Formosa)...........

Persien .........................................

Filippinerna .................................

Britt. Malajstaterna...........................

Samtliga länder i Asien Samtliga länder i Afrika Samtliga länder i Australien Samtliga länder 1

Tabell D 7. Olika länders import

(Siffrorna äro hämtade ur Annuaire International

1 Till följd av gränsförskjutningarna genom världskriget äro siffrorna för åren före och efter kriget fullt exakta, men de lämna ändock en överblick av den internationella sockerhandelns om-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

*55

och export av socker.1

de Statistique Agricole 1928/29)

ej utan vidare jämförbara med varandra. Även i övrigt torde de anförda siffrorna ej vara fattning. — 2 Ej medtagen i slutsumman. — 8 Endast sjövägen. — 4 1912—1913.

56*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Bilaga litt• E.

Den svenska sockerbetsodlingen.

(En jordbruksstatistisk undersökning.)

Av fil. kand. Erik Carlsson.

A. Historik.

Någon egentlig sockerbetsodling förekom icke i vårt land förrän vid mitten av 1850-talet. Försöksvis hade man dock redan ett par decennier tidigare, ehuru i ringa omfattning, påbörjat dylik odling. Till kampanjen 1873—1874 hade densamma utvecklats därhän, att man då förädlade 31,090 ton avverkade sockerbetor vid sammanlagt fem fabriker. Därefter inträdde emellertid en kraftig tillbakagång, och fem år senare, eller vid kampanjen 1878—1879, förädlades endast 7,030 ton betor vid en enda kvarvarande fabrik.

Då den första ansatsen till att här i landet införa sockerbetsodling icke kröntes med någon framgång, torde detta få tillskrivas skilda omständigheter. Säkerligen hava fabrikernas ringa kapacitet och betornas vid denna tid låga sockerhalt (utbytet av råsocker i procent av betvikten översteg aldrig 8 procent) varit de förnämsta orsakerna. I någon mån torde även beskattningspolitiken hava bidragit till det dåliga resultatet.

Med 1880-talets ingång uppblomstrade sockerindustrien, och från kampanjen 1883—1884 ökades betodlingen. Till en början skedde denna ökning långsammare, för att de senare åren intill kampanjen 1894—1895 försiggå i synnerligen hastigt tempo. Sistnämnda år inskränktes betarealen men steg ånyo kampanjen 1896—1897. Därefter hava betarealerna i stort sett ökat fram till de senaste åren. Kortare avbrott i denna stegring och andra fluktuationer i de årliga betarealerna få huvudsakligan tillskrivas inflytandet av ekonomiska faktorer av ett eller annat slag. Utvecklingen åskådliggöres av nedanstående för hela landet gällande femårsmedeltal:

Man kan således iakttaga en ökning örn icke mindre än i runt tal 50 procent av sockerbetsarealen under en tid, då den totala åkerarealen endast ökat med icke fullt 9 procent ‘. Ökningen i sockerbetsarealen har i själva 1

1 Det förtjänar framhållas, att de tolala åkerarealer, vilka här kommit till användning åtminstone delvis äro något för höga. Den totala åkerarealen var år 1925 beräknad til) 3,810,000 hektar, under det att 1927 års jordbruksräkning givit som slutresultat en total åkerareal örn 3,715,000 hektar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

*57

verket varit ännu kraftigare, enär det sista femårsmedeltalet starkt påverkats av den till bortåt en tredjedel inskränkta betodlingen år 1922. Bortser man från detta år, erhålles för perioden 1921 —1925 en medelareal örn 43,285 hektar, vilket utgör l.i procent av den totala åkerarealen.

Slutligen må nämnas, att åren 1927 och 1928 redovisades 40,736, respektive 42,769 hektar sockerbetor samt att den sistlidna år kontrakterade betarealen uppgivits vara 25,314 hektar. Av kända orsaker var betodlingen till större delen nedlagd år 1926, då det endast redovisades 4,594 hektar sockerbetor.

Då i det följande 1929 års betareal ingenstädes medtagits, är förklaringen därtill dels den, att statistiska centralbyrån, ännu då detta skrives, icke erhållit några länssiffror och dels, att man har anledning förmoda, att den odlade arealen icke oväsentligt överstigit den kontrakterade.

B. Betodlingens lokalisering.

För att lämna kvalitativt och kvantitativt tillfredsställande skördar eller för att över huvud med fördel kunna odlas, fordrar sockerbetan såväl goda geologiska och klimatologiska betingelser som en högt uppdriven jordkultur. Det är därför ingen tillfällighet, att sockerbetsodlingen huvudsakligen förekommer inom våra förnämsta jordbruksbygder, eller att den är koncentrerad till några få avgränsade geografiska områden. På grund härav giva de nyss anförda rikssiffrorna icke heller den föreställning örn sockerbetsodlingens omfattning, som är nödvändig för en rätt förståelse av dess ekonomiska betydelse och dess ställning inom jordbrukshushållningen. Därtill erfordras ett mer ingående studium av jordbruket inom de sockerbetsodlande distrikten, som, för att icke brista i fråga örn överskådlighet och fullständighet, ansetts böra omfatta dels en jämförelse av förhållandena vid olika tidpunkter och dels en grundligare undersökning av det aktuella läget. Den officiella statistiken lämnar nödvändiga uppgifter för den förra delen av ett sådant studium. För den senare delen hava de ännu icke publicerade resultaten från 1927 års jordbruksräkning ställts till förfogande av statistiska centralbyrån x. Därjämte har det för denna undersökning företagits en särskild bearbetning av jordbruksräkningens primärmaterial.

Sockerbetsodling av mer betydande omfattning förekommer endast inom Malmöhus och Kristianstads län. Dock odlas sockerbetor mer eller mindre inom ytterligare sex län Under tiden 1908—1928 har denna odling fördelat sig på följande sätt mellan de olika länen:

1 I)å 1927 års uppgifter delvis måst hämtas från jordbruksräkningens primärtabeller, reserverar sig författaren för sådana smärre korrektioner, som kunna komma att företagas med desamma vid deras slutgiltiga utformning.

2 Härvid och i det följande bortses då helt och hållet ifrån sådana smärre betarealer, vilka emellanåt redovisats inom olika län. Ar 1927 förekom t. ex. (i hektar sockerbetor inom Alvsborgs län.

58* Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

För denna undersökning är det emellertid av mycket stort intresse att undersöka betodlingens utveckling inom de olika länen och därför återgivas de absoluta och relativa betarealerna för de olika åren i tabell Eli tabellbilagan. Örn man bortser från de år, då betodlingen av en eller annan anledning varit helt eller delvis nedlagd, kan man nämligen urskilja landsdelar av bestämt olika karaktär. Inom Malmöhus men framför allt Kristianstads och Kalmar län kan man iakttaga en kraftig ökning av betarealerna. Inom Kristianstads län är stegringen från år 1908 dock icke så kraftig, som de officiella talen utvisar. Intill år 1913 redovisades nämligen för låg betareal för detta län. I stället voro betarealerna för högt angivna för Malmöhus och Blekinge län. För Hallands och Östergötlands län är det mest karakteristiska den avsevärda stegringen i betarealerna åren 1913—1915 och ännu mer åren 1919—1921 under inflytande av då rådande konjunkturer. Från sistnämnda år iakttages för båda länen en bestämd tillbakagång. Ehuru betarealerna för Gotlands län varit underkastade rätt avsevärda fluktuationer, hava de i stort sett icke undergått någon större förändring; dock äro de under de senare åren lägre än i periodens början. Inom Blekinge län sjönk betarealen efter åren 1908—1911 (se ovan) och har senare aldrig kommit upp i samma nivå. Inom Skaraborgs län slutligen har betodlingen aldrig varit av någon större omfattning. År 1921 redovisades en maximiareal örn 435 hektar.

I huru hög grad de båda Skånelänen dominera betodlingen framgår ännu tydligare av följande tabell, som angiver de olika länens procentuella andelar av rikets sockerbetsareal vid tre olika tillfällen:

Sockerbetsarealen, länsvis, i procent av hela rikets sockerbetsareal

Malmöhus och Kristianstads län omfattade således dessa år respektive 82.o, 78.9 och 84.8 procent av all sockerbetsodling. Denna tabell visar dessutom tydligt den synnerligen starka ökningen av betodlingen inom Kristianstads och Kalmar län. Det är vidare intressant att iakttaga, att Skånelänen Ängö sin procentuella andel sänkt under år 1921, som betecknar höjdpunkten hittills ifråga örn betarealen. Detta sammanhänger med den redan omtalade temporära ökningen av betarealerna inom Östergötlands och Hallands län.

Redan denna allmänna överblick lämnar en god föreställning örn betodlingens utbredning och koncentration till vissa bestämda trakter. Det visar sig emellertid, att en länsindelning icke är tillfyllest, om man vill tränga djupare in i denna fråga. Detsamma gäller jordbruket i dess helhet. Detta växlar karaktär från trakt till trakt, och vill man studera dess relation till de naturliga betingelserna, vilket är nödvändigt för en rätt för-

59 Kungl. Maj:ls proposition Nr 82.

ståelse utav detsamma, måste man företaga en ingående undersökning av dessa förhållanden. Även örn man därvid utsträckte sig till en så detaljerad granskning, att man betraktade varje kommun som den minsta enheten, skulle man i många fall finna, att icke ens denna uppfyllde kravet på den önskade homogeniteten. Det är givetvis omöjligt och icke heller önskvärt att dela upp ett stort material i dylika små grupper, örn man önskar bibehålla överskådligheten. Men det är synnerligen värdefullt, om man kan bryta de administrativa gränserna och till större enheter sammanföra områden med i stort sett likartad karaktär. Sedan ett tiotal år tillbaka har statistiska centralbyrån företagit något liknande genom att uppdela de olika länen i vissa naturliga jordbruksområden.

För en ingående studie av sockerbetsodlingen gälla, ehuru ännu mera utpräglade, samma synpunkter, som framförts här ovan. Inom de skilda länen är denna odling så ytterligt olika utbredd, att densamma emellanåt är av nästan lokal karaktär. Det är alldeles givet, att det är inom dylika ofta begränsade områden, som betodlingen spelar större roll än annorstädes, samt att densamma där måste utgöra en ekonomisk och social faktor av stor betydelse. Men för att utröna och klargöra detta, måste man först utreda de lokala jordbruksförhållandena. Med dessa som bakgrund kan man bättre bilda sig en uppfattning örn sockerfrågan, sedd ur jordbrukets synpunkt.

Det har ansetts lämpligt, att för detta ändamål taga fasta på statistiska centralbyråns ovan nämnda uppdelning av länen, och på grund härav lämnas i tabellerna E. 2 och E. 3 de arealuppgifter för de sockerbetsodlande länen, som erhållits vid 1927 års jordbruksräkning. Dessa tabeller lämna specificerade uppgifter över åkerjordens användning och hava medtagits för att giva en fullständig bild av jordbrukets ställning vid ifrågavarande tidpunkt. Någon diskussion rörande dessa allmänna tal kan icke här ifrågakomma, men de förtjäna dock för närvarande ett visst beaktande, emedan den brokiga bild, som de lämna utav jordbrukets karaktär inom olika områden, är en direkt följd utav de naturliga och ekonomiska betingelserna samt brukningsdelarnas storlek.

För betodlingen finner man dess procentuella omfattning inom de olika områdena vara följande:

60* Kungl. Maj-.ts proposition Nr 82.

Härav finner man, att betodlingen huvudsakligen är koncentrerad till följande områden:

Malmöhus län .............................................. (slättbygden)

Kristianstads län ............................. ( » )

Kalmar län................................................. (Öland)

Inom övriga delar av landet förekommer denna odling icke i samma omfattning, vilket även framgår därutav, att inom dessa områden år 1927 redovisades 32,556 hektar sockerbetor eller 80 procent av rikets betareal.

Vid den senare detaljgranskningen av 1927 års jordbruksstatistiska material kommer densamma även att omfatta Gotland. Det har nämligen ansetts lämpligt att utsträcka en dylik undersökning även till detta län, dels på grund utav dess icke obetydliga betodling och dels emedan betodlingen därstädes har en från övriga områden rätt avvikande karaktär.

C. Den lokala betodlingen.

a) Malmöhus och Kristianstads län.

Tidigare karakteriserades betodlingen inom Malmöhus och Kristianstads län såsom stadd i utveckling. Detta gällde i synnerhet det senare länet. För båda länen har det ansetts lämpligt att företaga en undersökning av betodlingens utbredning och utveckling under det senaste årtiondet. Detta synes väl motiverat på grund därutav, att jordbruket under denna tid undergått stora förändringar och att dessa giva ökad förståelse för det aktuella läget samt måhända kunna lämna upplysning örn tendensen i den fortsatta utvecklingen. Hur intressant det än kunde vara, att i detta sammanhang utsträcka jämförelsen över en ännu längre period, måste detta dock förfalla. De tidigare jordbruksstatistiska uppgifterna äro icke så fullständiga och tillförlitliga, att en dylik jämförelse icke skulle kunna bliva missvisande och sålunda värdelös.

För denna mera ingående granskning hava de ovan nämnda naturliga områdena icke ansetts innebära en tillräcklig differentiering. Därför hava de olika häraderna blivit undersökta var för sig och dessutom ytterligare uppdelade på de tre större områdena, skogsbygden, mellanbygden och slättbygden. Denna uppdelning har verkställts enligt de grunder, vilka kommit till användning inom statistiska centralbyrån och kan närmare studeras i här närslutna bilaga E 15 '. Resultatet av den så verkställda uppdelningen framgår av tabell E. 4, där man iakttager, att inom Skytts härad av Malmöhus län icke mindre än 17.o procent av åkerarealen användes för sockerbetor år 1927, under det att skogsbygderna av Färs och Frosta härader endast uppvisa 0.2 procent. Inom slättbygden av detta län har den del, som tillhör Luggude härad, den minsta betodlingen. Där upptager betarealen endast 5.7 procent, alltså endast tredjedelen av den för Skytts härad påvisade proportionen.

Av Kristianstads län dominera slättbygderna inom Ingelstads, Järrestads och Gärds härader, vilka uppvisa respektive 11.4, 8.8 och 8.3 procent sockerbetor, under det att dylik odling icke alls förekommer inom skogsbygderna av östra och Västra Göinge samt Norra och Södra Åsbo härader.

Sockerbetsodligens lokalisering inom Skåne kan sammanfattas sålunda. Utefter hela västra, södra och sydöstra delen av landskapet förekommer en omfattande betodling inom ett sammanhängande område, som har sin största 1

1 Deri för hela riket gällande indelningen av de olika länen på naturliga jordbruksområden återfinnes som bilaga nr 3 till 1919 års arealinventering och husdjursräkning.

61 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

utsträckning i sydväst, där betodlingen också är mest intensiv (Söderslätt). I söder nedtränga Romeleåsen och dess utlöpare, varför området där avsmalnar för att åter något utvidgas i sydost, där dock Linderödsåsen utgör en naturlig nordlig gräns. Inom landskapets nordvästra del, på Kristianstadsslätten samt på spridda områden innanför det ovan nämnda bältet förekommer dessutom, ehuru i mindre omfattning, en icke obetydlig betodling. Däremot saknas dylik praktiskt taget inom landskapets inre och nordligare delar.

Jämför man denna bild av sockerbetsodlingens utbredning med en geologisk karta över Skåne, skall nian finna, att sockerbetsodlingen väsentligen bedrives inom de delar utav landskapet, vilkas berggrund utgöres av kritoch silurformationer eller med andra ord inom de trakter, vilka uppvisa den bästa jordmånen. I samband härmed lämnar tabell E. 4 en synnerligen intressant upplysning. Procenttalen för åren 1919 och 1927 uppvisa nämligen, att, ehuru sockerbetsodlingen mellan dessa år ökat med 15.3 och 27.8 procent inom respektive Malmöhus och Kristianstads län, vissa härader icke desto mindre förete en minskning eller ett stillastående i de relativa sockerbetsarealerna. Detta gäller inom Malmöhus län, Luggude samt inom Kristianstads län, östra och Västra Göinge, Norra och Södra Åsbo samt Bjäre härader. Berggrunden i dessa trakter utgöres, vad Malmöhus län beträffar, av rät-lias samt i Kristianstads län av urberg. Samtidigt med att betodlingen utvidgats, har således den bättre jorden i allt högre grad utnyttjats och jordbruket i samma mån rationaliserats. Denna förskjutning i sydlig och sydostlig riktning av betodlingens tyngdpunkt är så markerad, att den förtjänar den största uppmärksamhet. Det är därvid ingalunda säkert, att hela förklaringen till densamma är den här antydda. Ekonomiska faktorer kunna hava utövat sitt inflytande och den nedan diskuterade förskjutningen av betodlingen mellan jordbruk av olika storlek har måhända icke heller varit utan betydelse. Rönnebergs härad, som är en typisk sterb rukarbygd, uppvisar t. ex. ingen utökad betodling, under det att det för Skytts härad, som är en lika typisk bondebygd, redovisas en avsevärd stegring.

Det kan givetvis ifrågasättas, huruvida ovan gjorda uppdelning av Malmöhus och Kristianstads län är fullt tillfredsställande för att belysa betodlingens omfattning. Otvivelaktigt hade man kunnat utvinna mer av det förefintliga materialet genom att följa betodlingen inom varje kommun. Att så icke skett kan emellertid motiveras därmed, att en dylik detaljgranskning kommit att förorsaka ytterligare arbete samt att överskådligheten därvid icke blivit densamma. Med säkerhet förekomma inom olika delar utav häraderna eller de delar utav desamma, vilka här sammanförts till enheter, rätt stora variationer i fråga om de relativa betarealerna. En flyktig genomgång av kommunsiffrorna för att utröna denna sak visar t. ex., att inom Luggude härad kommunerna Välinge, Kattarp och Välluv uppvisa över 10 procent sockerbetor, att Örtofta av Harjagers härad uppvisar över 17 procent och Vällinge och Maglarp av Skytts härad omkring 20 procent, den senare kommunen t. o. m. 22.4 procent. Inom Ingelstads härad närma sig kommunerna Ingelstorp och Glemminge 15 procent och Skepparslöv av Gärds härad har över 10 procent sockerbetor. Dessa avvikelser liksom liknande i motsatt riktning kunna emellertid icke förrycka den totalbild av sockerbetsodlingens utbredning, som erhållits av det föregående.

b) Övriga betodlande län.

Ehuru betodlingen inom övriga delar av landet icke har samma betydelse

62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

som den har i Skåne, har det för fullständighetens skull ansetts nödvändigt ägna några ord åt betodlingens lokalisering även inom desamma.

Häradsuppgifterna för Östergötlands län synas vid en första granskning vittna örn en ganska utbredd betodling. Då denna dock i flera fall icke uppgår till mer än några få hektar, har man anledning förmoda, att dessa sockerbetor icke äro avsedda för sockerfabrikationen utan användas till foder och rätteligen borde rubriceras som foderrotfrukter. Givetvis är sockerbetsodlingen huvudsakligen förbunden med länets slättbygd, men t. o. m. där äro de redovisade betarealerna ganska obetydliga och endast Dals härad uppvisar år 1927 en relativ betareal över en procent. Inom övriga härad uppgår densamma endast till några tiondels procent. Dals härad, d. v. s. slättbygden omkring Vadstena ned mot sjön Tåkern, hade sagda år 223 hektar sockerbetor, vilket utgör 2.6 procent av den totala åkerarealen. I övrigt är sockerbetsodlingen inom länet väsentligen koncentrerad till den del av slättbygden, som begränsas i norr av sjön Roxen och Motala ström samt i söder av den räta linje, som å kartan markeras av järnvägarna Linköping — Mjölby och Mjölby—Hästholmen. Den inskränkning i sockerbetsodlingen, som ägt rum sedan år 1919, har varit genomgående men synes minst hava drabbat Dals härad. Man bortser då ifrån Lysings härad, som uppvisar en ökad betodling, och jämväl de härader, vilka hava några få hektar sockerbetor redovisade.

Enär Kalmar län omfattar ur jordbrukssynpunkt till sin karaktär så olikartade områden som Öland, slättbygden i Norra och Södra Möre härader samt skogsbygderna i länets västra delar, är det helt naturligt, att betodlingen även i detta län måste vara av mer lokal betydelse. Ingår man på en närmare granskning av detta förhållande, finner man, att betodlingen å fastlandet huvudsakligen förekommer inom några få kommuner utan att någonstädes vara utav större omfattning. Icke heller Öland uppvisar någon enhetlig karaktär. Stora Allvaret samt de nordliga rullstensåsarna och sandmarkerna äro karga, men Mörbylångadalens bördiga jord utgör en av landets allra bästa jordbruksbygder. Landskapets betodling bedrives också inom de bördigare trakterna, ehuru densamma dock synes förekomma annorstädes fast i mindre omfattning. Algutsrums och Gräsgårds härader äro de främsta betdistrikten. Betodlingen har dock gått något tillbaka, inom det senare sedan år 1919. I stället uppvisa Runstens och Möckleby härader en icke obetydlig ökning i betarealerna. Inom vissa av Ölands kommuner har betodlingen samma relativa omfattning som i Skånes betodlande distrikt. Således uppvisa Vickleby, Resmo och Mörbylånga socknar respektive 14.5, 11.5 och 13.n procent sockerbetor samt Kastlösa 11.i procent.

På Gotland är betodlingen mer utbredd inom det södra än det norra häradet. Sin största relativa omfattning har den dock inom de delar av norra häradet, som ligga omkring Roma och Visby. Inom nordligaste delen av landskapet förekommer praktiskt taget ingen betodling.

Den rätt obetydliga betodlingen i Blekinge är företrädd inom samtliga härader men är huvudsakligen koncentrerad till slättbygderna. Vad slutligen Hallands län beträffar, är odlingen där i huvudsak lokaliserad till de tre södra häraderna, d. v. s. Höks, Tönnersjö och Halmstads härader.

Denna i vissa avseenden rätt kortfattade framställning har således ådagalagt, att betodlingen huvudsakligen är lokaliserad till några få områden, men att den inom desamma i många fall har en så betydande omfattning, att den som en integrerande del i dessa trakters vegetabiliska produktion måste vara utav synnerligen stor betydelse. Detta omdöme gäller alldeles

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 82.

oberoende utav det förhållandet, att betodlingen dessutom ansetts verka höjande på jordbrukets hela produktion.

D. Sockerbetsodlingen inom det större och det mindre jordbruket.

De ekonomiska faktorer, vilka utöva sitt inflytande på sockerbetsodlingen, evad det gäller densammas koncentration till det större eller mindre jordbruket, skall icke bliva föremål för undersökning i detta sammanhang. Här skall endast lämnas en redogörelse för själva brukningsförhållandena och dessas utveckling under det senaste årtiondet. Antydningsvis förtjänar emellertid framhållas, att jordbrukets hela produktion, dess räntabilitet och anpassningsförmåga m. fl. betydelsefulla faktorer gestalta sig väsentligt olika allt efter brukningsdelarnas storlek. Det är därför helt naturligt, att detta här kommit att ägnas ett alldeles särskilt intresse, dels med hänsyn till den aktuella jordbruksfrågan och dels med tanke på att därigenom kunna lämna en grundval för undersökningar rörande sådana ekonomiska och sociala förhållanden, som stå i samband med sockerbetsodlingen.

Vid sin undersökning av jordbruksförhållandena inom bl. a. Luggude, Bara, Skytts och Rönnebergs härader i Malmöhus län kunde byråchefen

E. Höijer konstatera,1 att sockerbetorna i allmänhet upptogo den största arealen vid smålägenheterna samt vid de största herrgårdarna. Han kunde emellertid därjämte för Rönnebergs härad iakttaga, att sockerbetsodlingen icke obetydligt ändrat karaktär mellan åren 1914 och 1917 och säger: »Liknande är förhållandet ifråga om sockerbetsodlingen, som gått starkt tillbaka vid de större herrgårdarna och något även vid de mindre herrgårdarna och större bondgårdarna men däremot icke obetydligt ökat vid småbruken samt de små och medelstora bondgårdarna». Ehuru detta endast avser ett härad, är iakttagelsen icke desto mindre intressant, ty den har förmodligen med rätta ansetts utgöra ett bevis på de större jordbrukens bättre anpassningsförmåga efter de ekonomiska konjunkturerna. I samband härmed hämtas nedanstående tabell från 1919 års arealinventering, avseende jordbruken inom Oxie, Bara och Rönnebergs härader fördelade på storleksklasser:

Av tabellen framgår, att inom dessa härader hava mellan åren 1914 respektive 1916 och 1919 betarealerna betydligt inskränkts vid de största och överallt ökat vid de medelstora gårdarna. Man har därför anledning att 1 E. Höijer: Undersökning av det större oell mindre jordbrukets produktion, Sthlm 1919.

64 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

anse denna utveckling karakteristisk för tiden närmast före år 1920. I varje fall synes detta gälla de skånska betdistrikten.

Mellan åren 1919 och 1927 har man ingen möjlighet att ur den officiella statistiken erhålla några uppgifter för en undersökning av betodlingen vid brukningsdelar av olika storlek. Icke heller kan man erhålla tidigare sådana för landet i dess helhet. För dessa båda år låter sig detta emellertid göra och i nedanstående tabell lämnas en sammanställning av de relativa betarealerna för de jordbruksområden, vilka hava någon mer omfattande betodling.

Sockerbetsareal i procent av totala åkerarealen vid jordbruk med en åkerareal om

Innan denna tabell närmare kommenteras, torde det för att förebygga varje missförstånd anmärkas, att den icke lämnar någon upplysning om de större eller mindre gårdarnas andelar i sockerbetsproduktionen lika litet, som den kan användas för att giva en föreställning örn de relativa sockerbetsarealerna vid de gårdar, som odla sockerbetor. Däremot ger den upplysning örn, huru stor del av all den åkerareal, vilken brukas vid gårdar av olika storlek, som användes för sockerbetor. Dessa procenttal komma därför att mycket starkt påverkas av det förhållandet, att många gårdar, särskilt bland de mindre, icke hava någon sockerbetsodling. Man kan därför vänta sig att finna i stort sett stigande procenttal från de mindre till de större gårdarna. Så är även förhållandet, örn man bortser från de allra minsta gårdarna samt, inom Malmöhus läns slättbygd, de allra största gårdarna. (Procenttalen för smågårdarna få emellertid icke tillmätas någon större betydelse, enär man här rör sig med allt för små och allt för osäkra tal, för att de skola kunna anses hava någon större bärkraft.) Det är därför synnerligen anmärkningsvärt, att man för slättbygden i Malmöhus län finner en så obetydlig stegring i procenttalen. Detta måste innebära, att de mindre och medelstora gårdarna bedriva en mycket intensiv sockerbetsodling, då sådan förekommer. Det är därmed icke sagt, att förhållandet är

65*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

ett annat inom övriga här påtalade områden. De nämnda talen lämna emellertid icke någon upplysning därom.

Vid en närmare granskning av förhållandena åren 1919 och 1927 måste man bemärka, att sockerbetsodlingen mellan dessa år gått tillbaka inom slättbygderna av Östergötland och Halland liksom även något på Gotland men ökat inom övriga områden. Förändringarna kunna iakttagas inom nästan alla storleksklasser såväl vid ökad som vid minskad betodling. Undantag utgöra dock Öland och slättbygden i Blekinge län, där de större gårdarna, trots den totala ökningen av betarealen inom dessa områden, dock uppvisa sjunkande tal. över huvud taget kan man nästan genomgående konstatera, att utvecklingen före år 1919 fortsatt, så att de största gårdarna trätt tillbaka och betodlingen allt mer övergått till de små och medelstora gårdarna. Ett synnerligen betydelsefullt undantag utgör dock slättbygden i Malmöhus län, där de största gårdarna uppvisa en procentuell ökning, som är lika stor som medelökningen för detta område. Detta måste innebära, att godsen och herrgårdarna i Malmöhus län kunnat hålla betodlingen uppe trots de ofördelaktiga konjunkturer, som varit rådande. Inom Hallands län slutligen hava de största gårdarna icke heller inskränkt sin betodling.

För att lämna en ännu tydligare bild utav förändringarna mellan åren 1919 och 1927 ifråga örn de relativa betarealerna, hava i nedanstående tabell de tidigare procenttalen för år 1927 satts i relation till desamma för år 1919 på sådant sätt, att för varje storleksklass 1919 års tal satts lika med 100.

Här framträda de skedda förändringarna synnerligen väl. Det bör emellertid observeras, att många utav talen (det gäller särskilt de lägsta storleksklasserna) äro så ytterligt osäkra, att de icke få användas utan reservation. Men det är ingenting som hindrar att använda dem för att få en summarisk och på samma gång sammanfattande bild av utvecklingen och i detta syfte hava de blivit uppställda. I samband härmed förtjänar det att framhållas, att mellanbygderna inom Skånelänen uppvisa betydligt större utvidgningar av betarealerna än motsvarande slättbygder. Detta kunde även iakttagas för de i tabell E 4 upptagna relativa betarealerna, och står icke i något motsatsförhållande till den där förda diskussionen, men synes tyda på, att utvecklingsmöjligheterna därstädes varit bättre. Detta gäller för övrigt Kristianstads län i dess helhet. Någon närmare förklaring är därmed icke lämnad, ty utvecklingsmöjligheterna äro beroende

Bihang lill riksdagens protokoll 19.10. 1 sami. (i-i haji. CSr S2. Bilaga.) 5*

66*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

utav såväl ekonomiska som jord brukstekn i ska och andra faktorer, vilkas inflytande kan vara underkastat betydande variationer. Detta intressanta problem kan dock icke upptagas till diskussion inom ramen av denna undersökning i annat avseende, än att en sida utav saken kommer att beröras i ett följande kapitel örn de sockerbetsodlande egendomarna.

Det har tidigare omnämnts, att de nu diskuterade talen icke säga något örn, huruvida det är de större elier mindre jordbruken, som producera huvuddelen av sockerbetorna. Därför lämna de icke heller något svar på den i detta sammanhang viktiga frågan, örn sockerbetsodlingen väsentligen är en de större godsens eller en böndernas och småbrukarnas fråga. För att närmare belysa denna sak är det nödvändigt att undersöka, huru stora delar av de totala betarealerna, som falla på jordbruk av olika storlek.

I tabellerna E 5, E 6 oell E 7 hava upptagits antalet brukningsdelar, de totala åkerarealerna samt betarealerna för samtliga betodlande län och dessas naturliga jordbruksområden, varjämte uppdelning verkställts på brukningsdelar av olika storlek. Tabellerna angiva dessutom förhållandena vid förut jämförda tidpunkter, d. v. s. åren 1919 och 1927. Härigenom blir man icke endast i tillfälle att få en inblick i de olika stora jordbrukens andelar i betproduktionen, utan man får på samma gång möjlighet att se, huru betarealerna stå i relation till antalet brukningsdelar och de totala åkerarealerna, d. v. s. bl. a. de åkerarealer, vilka legat till grund för de i det föregående diskuterade relativa betarealerna. Därjämte äro tabellerna ägnade att belysa ett annat förhållande, som icke saknar betydelse i detta sammanhang, nämligen, att de största brukningsdelarna i de flesta fall gått tillbaka och att de små och medelstora gårdarna i stället ökat i betydelse. Detta framgår som resultat av de senare årens jordstyckning samt måhända även en ökad utar render ing från de större gårdarna. Redan denna omständighet måste under i övrigt lika förhållanden medföra, att de största brukningsdelarnas andelar i den totala betproduktionen rent automatiskt måste gå tillbaka.

Tabell E 8 upptager de olika stora jordbrukens procentuella andelar av åker- och betarealerna och lämnar en i dessa avseenden fullständigare bild av läget år 1927 och till jämförelse år 1919. Här hava emellertid icke medtagits de ur betodlingssynpunkt minst betydande områdena. I sa m man trängd form gestalta sig förhållandena beträffande de olika arealerna enligt omstående tabell.

Vid diskussionen av denna tabell torde det vara lämpligt att först taga de olika länen i betraktande och att därefter övergå till de olika jordbruksområdena.

Tillståndet och förändringarna i fråga örn betodlingens procentuella fördelning måste nödvändigt ses i samband med den totala åkerarealens fördelning och dess eventuella förändringar. Tyvärr kan detta senare ur jordbrukssynpunkt intressanta ämne här endast beröras i allra största korthet. Det vore dock önskvärt, att detsamma genom utnyttjande av nu tillgängligt material toges upp till en mer omfattande behandling.

Samtliga län uppvisa icke obetydliga förändringar sedan år 1919, varvid det mest karakteristiska är den redan omnämnda nedgången i åkerareal för de största brukningsdelarna. Denna nedgång är mest framträdande för Blekinge, Kristianstads och Kalmar län. Längst driven jordparcellering iakttages inom Kristianstads län, där nedgången börjar vid brukningsdelar örn 20—50 hektar. I stället förekomma ökade procenttal för brukningsdelar under 20 hektar, om man undantager Gotlands och, för den lägsta storleks-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

klassen, Blekinge län. Den minsta förändringen sedan år 1919 uppvisar Malmöhus län, som icke synes hava varit påverkat av jorddelning i samma utsträckning som övriga län.

Tidigare påpekades, att 1927 års jordbruksräkning i allmänhet fått lägre åkerarealer redovisade än arealinventeringen år 1919 och lokalundersökningarna. Detta gäller samtliga här omtalade län utom Gotlands och Blekinge län, som i stället uppvisa en ökning. Denna nedgång torde emellertid icke utöva något väsentligt inflytande på de här diskuterade procenttalen, ty det finnes ingen anledning antaga, att densamma drabbat olika brukningsdelar i olika hög grad. Skulle någon ojämnhet i detta avseende förmodas, är det troligt, att de större brukningsdelarna alltid lämnat de bättre arealuppgifterna och att de mindre brukningsdelarna således tidigare måhända varit för högt redovisade. Däremot torde det förhållandet, att jordbruksräkningen i vissa fall möjligen fått för få smärre brukningsdelar redovisade, kunna hava medfört, att procenttalen för gruppen under 10 hektar äro något för låga och att den iakttagna förskjutningen av jorden från större till mindre brukningsdelar därför i själva verket är något större, än vad som framgår av tabellen.

I allmänhet hava hetarealerna varit underkastade samma förändringar som åkerarealerna, d. v. s. de små och medelstora jordbruken hava erhållit

68*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

större procentuella andelar än tidigare. Ett undantag utgör dock Hallands län, vilket sammanhänger med det tidigare påvisade förhållandet, att de större gårdarna där icke fått sin relativa betareal sänkt trots den totala inskränkningen av betodlingen. Obetydlig förskjutning nedåt uppvisa därjämte Östergötlands och Malmöhus län.

Man får en god föreställning örn, huru olika hetodlingen bedrives inom skilda län och inom jordbruk av olika storlek, när man jämför variationen i de procentuella bet- och åkerarealerna. Betarealerna växla år 1927 för jordbruk intill 10 hektar från 4.5 och 4.7 procent i Östergötlands respektive Hallands län till 25.5 procent i Gotlands län, under det att motsvarande åkerarealer äro 16.i respektive 29.6 samt för Gotlands län 24.4 procent. Samtidigt uppvisar denna storleksgrupp för Malmöhus län 16. i procent av åkerarealen (= Östergötlands län), under det att den procentuella betarealen är 10.6 procent. Högsta procenten åker inom lägsta storleksklassen redovisas inom Blekinge län med 42.4 procent, där emellertid motsvarande betareal endast är 8.3 procent.

Även för de största brukningsdelarna är variationen betydande och icke heller här iakttages någon samstämmighet mellan bet- och åkerarealerna. Det var samma oregelbundenhet, som kom till synes i de å sid. 64 upptagna relativa betarealerna.

Den relativt obetydliga hetodlingen inom Östergötlands och Hallands län var år 1927 i huvudsak koncentrerad till de större jordbruken. Håknäs dit alla gårdar på över 50 hektar åker, odlades vid desamma respektive 67. i och 49.i procent av alla sockerbetor. Inom Malmöhus och Kristianstads län, de egentliga sockerbetsdistrikten, var förhållandet ett helt annat. Där producerade de större jordbruken endast 35.0 respektive 30.4 procent, d. v. s. ungefär en tredjedel av alla sockerbetor. Huvuddelen av dessa läns betproduktion föll på de små och medelstora bondgårdarna, då till desamma räknas alla brukningsdelar örn 10—20 och 20—50 hektar åker. Betproduktionens andelar för dessa storleksklasser utgjorde nämligen tillsamman 54.4 respektive 55.9 procent. I samma län deltogo smågårdarna, vilkas åkerareal icke överstiger 10 hektar, med icke mindre än 10.6 respektive 13.procent av den totala betproduktionen. Inom Kalmar, Gotlands och Blekinge län omfattade mellangrupperna (10—20 och 20—50 hektar åker) icke mindre än respektive 71.9, 57.2 och 64.o procent av all sockerbetsodling. Slutligen bör framhållas, att smågårdarna på Gotland producerade icke mindre än 25.5 procent av alla sockerbetor.

Övergår man därefter till de olika jordbruksområden, som hava den största betydelsen i fråga örn sockerbetsodlingen, gälla i huvudsak samma iakttagelser, som gjorts beträffande länen i deras helhet. Det må emellertid framhållas, att betproduktionen på Öland är ännu starkare koncentrerad till de medelstora jordbruken än inom länet samt att inom mellanbygderna av Malmöhus och Kristianstads län de större gårdarna hava relativt större andelar i betproduktionen, än vad som gäller för motsvarande slättbygder. Detta senare är desto mer anmärkningsvärt, som de större gårdarnas procentuella andelar av åkerarealerna äro mindre i mellanbygderna än i slättbygderna. Slutligen förtjänar framhållas, att den tidigare omtalade jorddelningen varit av betydligt större omfattning i Skånes mellanbygder än i slättbygderna, vilket förhållande jämväl avspeglas i de procentuella betarealerna, vilka därstädes undergått betydande förändringar.

Förelåge inga särskilda omständigheter, borde betodlingen och dess

69 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

relation till de större och mindre jordbruken förete ungefär samma bild som jordbruket i dess helhet. I en utpräglad småbrukarbygd skulle således de mindre brukningsdelarna erhålla huvudparten av betodlingen och i allmänhet borde de relativa bet- och åkerarealerna i stort sett överensstämma. Så är dock långt ifrån fallet och det har tidigare framhållits, att smågårdarna t. ex. icke odla sockerbetor lika ofta som de större gårdarna. I allmänhet kan man därför iakttaga, att de största brukningsdelarna hava större andelar i betarealerna än i åkerarealerna. Särskilt framträdande är detta inom Östergötlands och Hallands län samt inom mellanbygderna av Skånelänen. Malmöhus läns slättbygd utgör dock ett undantag, enär gårdarna på över 100 hektar där år 1927 upptogo 19.i procent av åkerarealen men 18.6 procent av betodlingen. I anslutning härtill gäller, att de mindre gårdarna i regel hava relativt mindre betarealer än åkerarealer. I detta avseende iakttages en markerad disproportion inom Blekinge samt Östergötlands och Hallands län. På Gotland kan man däremot iakttaga det anmärkningsvärda förhållandet, att såväl de största som de minsta brukningsdelarna hava större relativa betarealer än åkerarealer.

Örn man undantager Östergötlands och Hallands län samt möjligen mellanbygden av Malmöhus län, kan man på grund av ovan förda diskussion dock icke säga, att betodlingen i huvudsak bedrives vid jordbruk av någon viss storlek, speciellt då de större brukningsdelarna. Tvärtom är den inom de egentliga betdistrikten allmänt utbredd, och de små och medelstora gårdarna äro de, som producera större delen av alla sockerbetor.

För att lämna en sammanfattande bild av utvecklingen mellan åren 1919 och 1927 ifråga örn de större och mindre jordbrukens betydelse inom betproduktionen hava här nedan beräknats några relationstal, vilka hava karaktären av indextal för förskjutningarna storleksklasserna emellan och där åkerarealernas förändringar således även tagits i betraktande. Man har för varje storleksklass av jordbruk satt den procentuella förändringen av den relativa betarealen i relation till samma förändring av åkerarealen och låtit den sistnämnda vara lika med 100.1 En enkel kalkyl visar, att man på detta sätt återkommer till de å sid 65 upptagna relationstalen, örn man där för varje område och storleksklass dividerar med det relationstal, som gäller för samtliga storleksklasser, d. v. s. medelökningen. Resultatet gestaltar sig sålunda:

1 Ett exempel skall förtydliga räkneoperationen. Jordbruk om 20—50 hektar inom Malmöhus län giver enligt tabellen å sid. 67 och enligt förklaringen här ovan relativ betareal år 1927 _ relativ åkerareal år 1927 38.8 _ 33.8

relativ betareal år 1919 ' relativ åkerareal år 1919 37.7 " 33.4

70* Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Förhållandet mellan de procentuella förändringarna i de relativa bet- och åkerarealerna för jordbruk av olika storlek under tiden 1919—1927.

Ett tal 100 i ovanstående tabell innebär, att den procentuella andelen i sockel betsproduktionen förändrats lika mycket och i samma riktning som den procentuella andelen i åkerarealen. Därmed Ilar man fått ett uttryck för den förändring, som ägt rum ifråga örn betodlingen vid brukningsdelar av olika storlek, som är oberoende utav, huruvida betodlingen inom de olika områdena gåti, framåt eller icke, och där de av jordstyckningen förorsakade förskjutningarna äro borteliminerade. Tabellen säger t. ex., att de största brukningsdelarna inom slättbygden av Kristianstads län nu endast^ hava 87 procent av den betodling, de skulle hava haft, örn den för området iakttagna ökningen från år 1919 av betarealen varit jämnt fördelad på alla storleksklasser. Tabellen visar på detta sätt, att de större jordbruken i allmänhet trätt tillbaka och de medelstora gårdarna erhållit en mer framskjuten ställning.

n])dJiar här och i det föregående upprepade gånger talats örn utvecklingen eller förändringen mellan tvenne olika tidpunkter, nämligen åren 1919 och ä^27- När detta avsett den förskjutning inom jordbruket, som uppkommit till följd av en mer eller mindre långt driven jordstyckning, äro de funna resultaten med säkerhet riktiga även såtillvida, att de giva en bild utav en förändring, som hela tiden försiggått i en och samma riktning. Vad betodlingen beträffar, är det emellertid icke uteslutet, att densamma ändrat karaktär från det ena året till det andra. Därmed avses givetvis icke själva betarealernas växlingar år från år utan eventuella förändringar i själva produktionen. År 1924 företogs av socialstyrelsen en undersökning rörande de socker betsodlande egendomarna i Skåne. I samband därmed gjordes en kalkyl över betodlarnas antal samt bet- och åkerarealerna m. m. Enligt dessa beräkningar skulle detta år icke mindre än 42.6 procent av den skånska sockerbetsproduktionen fallit på gårdar örn 50 hektar och däröver och endast 6 procent på gårdar under 10 hektar. Detta avviker emellertid så avsevärt från förhållandena åren 1919 och 1927, att det får anses

71 Kungl. Maj:ts proposition Nr S2.

osannolikt, att hela produktionen under denna tid skulle undergått så starka fluktuationer. Det förefaller tvärtom som örn betodlingen icke undergått några större, temporära förändringar ifråga örn dess fördelning på det större och det mindre jordbruket under den tid, som denna undersökning avser.

E. De sockerbetsodlande egendomarna, a) Inledning.

Den föregående undersökningen har besvarat sådana viktiga frågor som sockerbetsodlingens omfattning, dess lokala betydelse och utbredning samt dess fördelning på jordbruk av olika storlek. Dessutom har särskilt intresse ägnats åt de förändringar oell den utveckling, man kunnat iakttaga beträffande densamma. Däremot har man icke kunnat erhålla någon kännedom örn betodlarnas antal, enär någon åtskillnad icke kunnat göras mellan betodlande och icke betodlande egendomar. Lika litet Ilar man kunnat undersöka, huruvida jordbrukets produktion gestaltat sig olika för dessa båda jordbrukskategorier. Därför uppställdes som önskemål, att man skulle företaga en specialundersökning av materialet från 1927 års jordbruksräkning för att därigenom erhålla särskilda uppgifter för de betodlande egendomarna. Endast på grund utav, att statistiska centralbyrån företagit maskinell bearbetning av detta material, fanns en möjlighet att realisera en sådan plan inom rimlig tid och utan allt för stora kostnader. De åtta sockerbetsodlande länen, omfatta emellertid icke mindre än omkring 140,000 brukningsdelar. Undersökningen har därför begränsats till att omfatta följande tidigare omnämnda jordbruksområden, nämligen slättbygderna i Malmöhus och Kristianstads län samt Öland och Gotland. Inom desamma redovisas emellertid icke mindre än 85 procent av all betodling, varför undersökningen kan anses tillräckligt omfattande för att lämna en ingående kännedom örn förhållandena vid de sockerbetsodlande egendomarna.

Det har emellertid måst företagas en annan och för här föreliggande önskemål beklaglig begränsning. Förhållandet är nämligen det, att varje jordbruksfastighet för den maskinella bearbetningen måst uppdelas på icke mindre än tre olika korttyper, varav en bl. a. upptager arealerna för sockerbetor, foderrotfrukter, helträda, summa åker m. m. Det är endast denna korttyp, som kunnat bearbetas, ty det finnes icke någon möjlighet att sortera fram och identifiera brukningsdelarna utan att företaga synnerligen omständiga grupperingar, som delvis måste företagas för hand. På grund härav har man icke kunnat göra någon fullständig undersökning rörande olikheterna i den vegetabiliska och animala produktionen vid de sockerbetsodlande och icke sockerbetsodlande egendomarna. Lika litet har man haft möjlighet att undersöka, hur den totala produktionen eventuellt ändrar karaktär vid mer eller mindre intensiv betodling.

Pesu Hatet av den sålunda företagna bearbetningen föreligger i tabell E 9 i tabellbilagan. Vid kortmaterialets tabulering har, som denna tabell utvisar, gruppering icke endast företagits med hänsyn till de olika stora jordbruken, utan man har dessutom företagit en uppdelning efter den odlade beta milen. Härigenom har man erhållit möjlighet att närmare studera

72*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

intensiteten i betodlingen inom de olika storleksklasserna samt att företaga mer omfattande grupperingar än annars hade varit fallet1.

b) Den skånska slättbygden.

Det har ansetts lämpligt, att i det följande först behandla Skånes slättbygder och först senare de båda övriga områdena, Öland och Gotland. I tabell E 10 har gjorts ett sammandrag av primärtabellerna, som visar, att man inom slättbygden av Malmöhus län hade 9,282 och i Kristianstads län 2,930 betodlande egendomar, vilka omfattade respektive 193,862 och 56,183 hektar åker. I samma tabell lämnas även uppgifter för de icke sockerbetsodlande egendomarna, vilka omfattade respektive 34,918 och 27,771 hektar åker. Inom dessa områden upp togo de socker betsodlande egendomarna således icke mindre än 84.7 och 66.9 procent av all åkerjord samtidigt, som de relativa sockerbetsarealerna vid desamma i genomsnitt voro respektive

13.2 och 9.4 procent. Man ser härutav, att sockerbetsodlingen är avsevärt mycket mer utbredd inom slättbygden av Malmöhus län än inom motsvarande område av Kristianstads län och detta gäller icke endast såtillvida, att ett procentuellt större antal egendomar inom det förra området odla sockerbetor, utan dessutom är i allmänhet den relativa betarealen inom varje storleksklass av jordbruk större inom Malmöhus län än inom Kristianstads län. Det förra förhållandet har givetvis sin förklaring däruti, att de områden, vilka hänförts till slättbygden i Kristianstads län ur jordbrukssynpunkt äro av mycket växlande karaktär och avsevärt mer heterogena än Malmöhus läns slättbygd och därför delvis mindre lämpade för sockerbetsodling. Måhända kan den mindre intensiva betodlingen vid de betodlande egendomarna i Kristianstads län hava samma förklaringsgrund. Denna skiljaktighet kan emellertid även vara att tillskriva en olikhet i produktionen, som är jämförelsevis oberoende av de naturliga betingelserna. Man har icke inom Kristianstads län övergått till samma intensiva betodling som i Malmöhus län trots den avsevärda stegring i betproduktionen, som ägt rum därstädes enligt tidigare anförda uppgifter.

Vad beträffar de relativa betarealerna vid jordbruk av olika storlek finnas dessa upptagna i nedanstående tabell.

1 Det bör i detta sammanhang anmärkas, att man vid utarbetandet av dessa tabeller måst företaga vissa approximationer, vilka dock icke kunnat utöva något väsentligt inflytande på resultaten. I varje fall beröra de icke antalet brukningsdelar inom olika storleksklasser och icke heller betarealerna. Däremot kunna de hava utövat något inflytande på de i det följande diskuterade relativa betarealerna, vars verkan dock icke kan uppgå till mer än en eller annan tiondels procent. Det hela beror icke på någon annan ofullständighet i primärmaterialet än den, att vissa brukningsdelar, vilka äro uppdelade på flera kommuner, icke i detalj kunnat identifieras.

k

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82. *73

Arealerna för sockerbetor, foderrotfrukter och helträda, l procent av totala åkerarealerna, vid jordbruk av olika storlek.

Denna innehåller dessutom liknande uppgifter rörande foderrotfrukter och helträda för såväl sockerbetsodlande som icke sockerbetsodlande egendomar. Man gör här den iakttagelsen, att, örn man bortser från de allra minsta brukningsdelarna med intill 5 hektar åker, de relativa betarealerna inom Malmöhus län, ehuru de variera, dock uppvisa en viss konstans, under det att man från Kristianstads län har en fullt markerad nedgång från de minsta till de största brukningsdelarna. Inom det senare länet hava de medelstora gårdarna således en något intensivare betodling än de större.

Sammanfattas alla egendomar med intill 10 hektar åker, uppvisa desamma inom båda länen betydligt högre relativa betarealer än de större egendomarna, eller 15.2 och 12.9 procent inom respektive Malmöhus och Kristianstads län. Detta innebär alltså, att smågårdarna bedriva den mest intensiva betodlingen. Ifråga örn desamma iakttager man dessutom, att skillnaden i de relativa betarealerna de båda områdena emellan för dem är betydligt mindre, än vad fallet är beträffande övriga gårdar. Samtidigt som smågårdarna alltså inom Malmöhus län endast uppvisa 18 procent högre relativ betareal än motsvarande egendomar inom Kristianstads län, uppgår detta tal för samtliga brukningsdelar till 40 procent och för de båda högsta storleksklasserna till respektive 58 och 42 procent.

Det är måhända icke så anmärkningsvärt, att smågårdarna uppvisa de högsta relativa betarealerna, ty när brukarna av dessa ägna sig åt betodling,

74* Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

göra de det antagligen i den avsikten att bedriva den i ganska stor omfattning. Vid de större brukningsdelarna blir förhållandet givetvis ett belt annat. Vissa gårdar odla endast en obetydlig betareal, under det att andra gått in för en mycket intensiv betodling.

Det är icke utan intresse att jämföra de här erhållna relativa betarealerna med desamma å sid. 64. I samband med de senare diskuterades utvecklingen eller förändringen sedan år 1919 och man hade bland annat funnit, att smågårdama inom Malmöhus läns slättbyggd ökat sina relativa betarealer mindre än de stora och medelstora gårdarna. Titan att de nu erhållna talen lämna full klarhet rörande denna förändring, synas de dock tyda på, att den mindre åstadkommits genom ökat antal odlare än genom utvidgning av betarealerna. Smågårdarna hava därvid antagligen icke kunnat hålla jämna steg med de större gårdarna på grund av en redan förut intensiv betodling. Inom Kristianstads län torde antalet betodlare däremot icke obetydligt hava ökat samtidigt, som betarealerna utvidgats. För de största brukningsdelarna bär denna utvidgning dock varit obetydlig, örn ens någon.

Den tidigare omnämnda undersökningen, som företogs av socialstyrelsen år 1924, är veterligen det enda material, man har att tillgå, örn man vill göra en jämföra se av förhållandena vid de betodlande egendomarna år 1927 och vid något annat tillfälle. Det är nämligen otänkbart, att för detta ändamål företaga en bearbetning av statistiska centralbyråns primärmaterial från lokalundersökningarna eller 1919 års arealinventering inom den begränsade tid, som här stått till förfogande. Därför kan det vara utav ett visst intresse att sammanställa resultaten av denna och 1924 års undersökning. Det bör emellertid observeras, att den senare omfattade hela Skåne, under det att man bär inskränkt sig till landskapets slättbygder.

Det har tidigare framhållits, att de skånska skogs- och mellanbygdernas betproduktion var avsevärt mycket mer koncentrerad till de större gårdarna, än vad fallet var med slättbygdernas. Dessa områdens andelar i den totala betproduktionen äro emellertid allt för obetydliga, för att totalbilden för hela Skåne väsentligen skall avvika från det resultat, som erhållits för slättbygderna.

Här nedan hava nu sammanförts uppgifter för år 1927 och motsvarande beräknade uppgifter för år 1924.

Storleksklass

Antal betodlande egen- t,

domar i Åkerarealer

Sockerbetsareal er

1924 i 1927 1924 j 1927 }j 1924 } 1327

10 har............... 5,323 | 5,165 j 27,708 23,503 " 2,104 ! 3,440

i 10 20 » ...............: 4,070 : 3,053 j 56,573 44,849 | 4,822 | 5,191

| 20—50 » ...............1 4,405 ! 3,168 i 130,829 96,253 12,282 ! 11,918

150—100 » ............... 873 ! 551 I] 56,047 , 36,445 !j 5,543 j 4/708

jover 100 » ...............j_462 _275 |j 87,087 , 48,995 jl 8,694- j 5,684

Simuna 15,133 12,212 j. 358,244 250,045 |j 33,445 30,941

Redan en flyktig granskning av denna tabell giver vid handen, att överensstämmelsen mellan talen för åren 1924 och 1927 är ganska dålig. Då man, såsom tidigare framhölls, icke har någon anledning att förmoda så väsentligt förändrade förhållanden mellan åren 1924 och 1927, måste man antaga, att vid beräkningarna år 1924 tillräcklig hänsyn icke kunnat tagas till vissa brukningsförhållanden. Detta blir ännu tydligare, örn man be-

Kungl. May.ts proposition Nr 82.

*75

traktar primäruppgifterna från den representativa undersökning, på vilken socialstyrelsen grundat sina kalkyler och som omfattade 5,018 egendomar, vilka dock samtliga hade en betareal örn minst en hektar. Från desamma hade erhållits nedanstående uppgifter.

Dessa tal överensstämma mycket bättre med jordbruksräkningens resultat. Beräknar man nämligen de relativa betarealerna ur ovanstående tal och jämför dem med jordbruksräkningens resultat, erhållas följande talserier:1

Jordbruksräkningen har således nästan genomgående högre relativa betarealer än de år 1924 undersökta gårdarna, örn jämförelsen endast avser de likställda talserierna 1 och 3. Dessutom är denna differens anmärkningsvärt stor för de största egendomarna. Det är givetvis omöjligt att utav här tillgängliga uppgifter bilda sig en bestämd uppfattning örn, vilka relativa betarealer man skulle hava erhållit år 1927, örn man även tagit skogsoch mellanbygderna i betraktande, d. v. s. örn man utsträckt sig till hela landskapet. Man skulle emellertid alldeles säkert hava erhållit lägre relativa betarealer och därför måste en del utav den iakttagna differensen finna sin förklaring i detta förhållande. Utgående ifrån skogs- och mellanbygdernas absoluta betarealer, är det emellertid lätt att beräkna, att de betodlande egendomarna därstädes, örn man inskränker sig till dem på över 50 hektar åker, måste hava haft en så låg relativ betareal som något under 5 procent, för att hela Skånes relativa betarealer för dessa storleksklasser skulle nedbringas i nivå med 1924 års. Denna procent är emellertid så låg, att man måste förmoda någon ytterligare samverkande orsak till dessa differenser.

1 Av rent praktiska skäl medtagas icke här egendomar med intill 2 hektar åker.

76 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Med hänsyn tagen till nyss förda diskussion och den omständigheten, att de totala betarealerna för Skåne voro ungefär lika stora åren 1924 och 1927, är en allmän utvidgning av betodlingen, korresponderande mot några differenser i de relativa hetarealerna för dessa storleksgrupper knappast tänkbar. Det återstår därför ingen annan förklaring, än att flera utav de större gårdarna, som icke haft någon mer intensiv betodling, lagt ned densamma.1 I vad mån detta kompenserats genom intensivare betodling vid övriga betodlande gårdar eller genom nytillkomna sådana, kan icke avgöras. Det är möjligt, att företeelsen i viss mån varit en följd utav den år 1926 till stor del nedlagda betodlingen, så att densamma icke återupptagits år 1927. Likaså är det icke otänkbart, att en förändring härutinnan inträdde år 1928, som uppvisade högre betarealer.

Inledningsvis framhölls, att betodlingen inom de nu betraktade områdena icke endast var olika såtillvida, att slättbygden av Malmöhus län för samtliga storleksklasser genomgående uppvisade högre relativa betarealer utan även härutinnan, att det odlades sockerbetor vid ett procentuellt större antal egendomar inom Malmöhus län. Nedanstående tal äro ägnade att belysa detta senare förhållande.

Dessa procenttal stiga således i regel från de mindre till de större egendomarna och denna ökning är mest framträdande inom Kristianstads län, där de små gårdarna uppvisa betydligt mindre tal än i Malmöhus län.

Med hänsyn till en redan tidigare förd diskussion rörande orsakerna till den olika intensiva betodlingen inom de båda länen samt de nu anförda talen och uppgifterna i tabell E 10 över de icke sockerbetsodlande egendomarnas åkerarealer torde man kunna säga, att möjligheterna till en ökad betodling inom dessa områden icke äro särdeles stora, örn man skall tänka sig densamma under formen av en ytterligare exploatering av hittills därtill icke använd åkerjord. Det är i främsta rummet småbrukarna, som väsentligt kunna ökas i antal, men å andra sidan representera desamma relativt obetydliga åkerarealer. Däremot torde de redan betodlande egendomarna i många fall utan

1 Slutsatsen kan i viss mån anses styrkt därutav, att man år 1924 uppskattade antalet icke betodlande egendomar inom grupperna 50—100 och över 100 hektar till 89 resp. 33, under det att man år 1927 enbart inom slättbygderna räknat 66 resp. 37 icke betodlande egendomar. Ehuru dessa tal för år 1924 äro för låga, kan man kanske anse dem giva en hänvisning om, att förhållandet varit det ovan nämnda.

Kungl. Majlis proposition Nr 82.

större svårighet kunna utvidga sina betarealer, om de tinna detta ekonomiskt fördelaktigt. Detta senare påstående kan i viss mån anses styrkt av de uppgifter, som finnas återgivna i tabellerna E 11, E 12 och E 13. Man har där företagit grupperingar av såväl antalet betodlare som bet- och åkerarealerna med hänsyn både till de odlade betarealernas och jordbrukens storlek.

Ur ren jordbruksstatistisk synpunkt hava dessa tabeller sitt största intresse i det avseendet, att man kan få en fullständigt ingående kännedom örn betarealernas fördelning på olika stora jordbruk och vice versa. Men de hava i första hand blivit upprättade i syfte att tjäna som vägledning för eventuella driftsekonomiska kalkyler. Intill en viss gräns, vilken naturligtvis icke är fix utan i viss mån en funktion av brukningsdelarnas storlek, kan betodlingen i sin helhet omhänderhavas av gårdarnas ordinarie arbetsstyrkor, vilket är utav största betydelse för det ekonomiska utbytet av densamma. När man t. ex. finner, att 72 procent av betodlarna inom Kristianstads län icke hava större betarealer än 1.9 hektar, under det att motsvarande tal för Malmöhus län är 58 procent, får man en viss föreställning örn i huru hög grad det senare länets jordbruk är i behov av extra arbetskraft för sina betkampanjer än det förra. Någon mer ingående diskussion av dessa tabeller har emellertid icke ansetts behövlig för denna undersökning.

Det är ganska knapphändiga uppgifter, som här kunna lämnas örn jordbrukets olika karaktär vid de sockerbetsodlande och icke sockerbetsodlande egendomarna. För att göra en sådan jämförelse fullt beviskraftig och motsägelsefri fordras under alla omständigheter, att man så långt sig göra låter anställer densamma mellan fullt likvärdiga egendomar. Att det föreliggande materialets brister i detta avseende äro synnerligen besvärande ligger i öppen dag, då man inom båda länen till ett helt sammanfört stora områden med ganska olika naturliga förutsättningar. Över huvud taget kan man icke tränga denna betydelsefulla fråga närmare inpå livet på annat sätt än genom ingående undersökningar på ort och ställe.

De resultat man i detta avseende erhållit, sakna emellertid icke intresse. Redan primärtabellernas absoluta tal (tab. E 9) uppvisa, att inom varje storleksklass med tilltagande betodling följer avtagande foderrotfrukts- och trädesarealer. Framför allt är helträdan synnerligen obetydlig vid de egendomar, som bedriva den mest intensiva betodlingen.

Tabell E 10 och de relativa arealerna å sid. 73 lämna motsvarande uppgifter för de sockerbetsodlande och icke sockerbetsodlande egendomarna. Resultatet är analogt med det nyss relaterade. Det är därvid icke överraskande, att man finner de största differenserna inom Malmöhus län, där betodlingen är mest omfattande.

b) Öland och Gotland.

För de båda öarna Gotland och Öland redovisades år 1927 ungefär lika stora sockerbetsarealer, eller för den förra 1,612 och den senare 1,615 hektar. Den relativa betarealen var emellertid, som tidigare påvisats, endast ungefär hälften så stor på Gotland som på Öland. Förklaringen härtill är dock icke den, att de betodlande egendomarna på Gotland upptogo relativt mindre andelar av den totala åkerarealen, ty av tabell E 10 finner man, att dessa därstädes omfattade 39,305 och på Öland 18,399 hektar åker, d. v. s. respektive 47.« och 46.7 procent av all åkerjord. Gotlands betodlande egendomar

78* Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 82.

omfattade således t. o. m. något större andel av den totala åkerarealen, än vad fallet var på Öland. Då dessutom de betodlande egendomarnas antal på Öland var 909 och på Gotland 2,397, eller respektive 27.2 och 31.9 procent av samtliga egendomar, hava tillräckliga uppgifter lämnats för att klargöra, att de båda landskapens betodling är av väsentligt olika karaktär. För båda gäller, att de små och medelstora gårdarna dominera betodlingen, men ingenstädes hava de små gårdarna och de små betarealerna större andelar i den totala betproduktionen än på Gotland. Samtidigt och delvis som en följd härav äro de relativa betarealerna därstädes lägre än inom övriga undersökta områden. Detta senare förhållande framgår med all önskvärd tydlighet av nedanstående relativtal, vilka samtidigt torde jämföras med motsvarande tal för Malmöhus och Kristianstads län å sid. 73.

Arealerna ar sockerbetor, foderrotfrukter och hel träda, i procent ar totala åkerarealerna, vid jordbruk av olika storlek.

Öland uppvisar relativa betarealer, vilka äro ungefär lika stora som de, vilka tidigare erhöllos för slättbygden i Kristianstads län. De större gårdarna, framför allt de örn 50—100 hektar åker, hava dock högre relativa betarealer än motsvarande gårdar inom det senare området.

79 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Jämför man i vilken utsträckning betodling förekommer bland egendomar av olika storlek, erhållas följande procenttal:

Bortsett från den lägsta och den högsta storleksklassen, vilka dock representera relativt små betarealer, gäller, att de mindre gårdarna äro talrikare representerade på Gotland, under det att det motsatta förhållandet är rådande beträffande de större gårdarna. Detta poängterar ytterligare småbrukarnas stora andel i detta landskaps betproduktion.

Örn man i detta sammanhang iakttager tabellerna E 11, E 12 och E 13 tinner man, att icke mindre än 78 procent av alla betodlare på Gotland hade lägre betareal än en hektar, under det att motsvarande tal för Öland var 33 procent. Sett ur arbetssynpunkt betyder detta, att största delen av de gotländska betodlarna icke hava något behov av extra arbetskraft för sina betkampanjer.

På Öland och Gotland upptager helträdan ganska stora arealer eller i medeltal 14.0 och 12.5 procent. Tabellen å sid. 78 uppvisar beträffande densamma ett analogt förhållande med det, som tidigare iakttogs i Skåne, d. v. s. de betodlande egendomarna hava mindre helträda än de övriga. Detta gäller i synnerhet på Öland, där de förra endast hava hälften så stor trädesareal som de andra. Men här haltar en dylik jämförelse kanske ännu mer än beträffande Skåne, ty de icke sockerbetsodlande egendomarna äro i huvudsak belägna inom landskapets kargare delar, där trädesbruket är en nödvändighet,

d) Sammanfattning‘

Genom att studera den procentuella fördelningen av betarealerna på olika stora jordbruk har det redan på ett tidigt stadium av denna undersökning påvisats, att huvuddelen av betproduktionen faller på de brukningsdelar, vilka äro att hänföra till de små och medelstora bondgårdarna. I synnerhet gäller detta de fyra nu undersökta områdena. Ur social synpunkt mest betydelsefull är därvid den frågan, huru antalet betodlande egendomar är fördelat inom de olika stora jordbruken. På grund härav lämnas nedanstående sammandrag:

80 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Inalles har undersökningen således omfattat icke mindre än 15,518 betodlare. Utav dessa är det emellertid icke fler än 927, som hava egendomar med en åkerareal över 50 hektar. Detta utgör endast 6 procent av samtliga betodlare. Däremot är det icke mindre än 41.4 procent, alltså sju gånger så många, som icke hava större åkerareal än 10 hektar. Övriga eller 52.6 procent äro att hänföra till de små och medelstora bondgårdarna. Man får därjämte betänka, att betodlingen är mest intensiv vid de mindre brukningsdelarna samt minst lika omfattande vid bondgårdarna som vid de största brukningsdelarna.

I samband härmed förtjänar en rent jordbruksteknisk detalj framhållas, som kanske icke alltid vunnit tillräckligt beaktande. En inskränkt eller nedlagd betodling måste hava till följd en omläggning av växtföljden, som alltid medför ekonomiska konsekvenser av mer eller mindre betydande omfattning. Dessa torde för brukarna stå i omvänd proportion till brukningsdelarnas storlek men i direkt proportion till den förändring, som måste vidtagas. Detta innebär, att samtidigt som de mindre brukarna hava svårare att anpassa sig efter de fluktuerande konjunkturerna, är det de som, vad sockerbetsodlingen nu beträffar, utgöra det stora flertalet. Det är därför dessa, som kännbarast påverkas av instabiliteten och oron på marknaden. Men å andra sidan är det givetvis under samma förhållanden större värden, som stå på spel för de större gårdarna. Dessa omdömen hava intet att skaffa med den aktuella jordbrukskrisen, som har en helt annan karaktär och betydligt vidsträcktare verkningar.

Det betänkande i sockerfrågan, som var fogat till propositionen nr 35 till 1913 års riksdag, upptager bland annat en tablå över år 1910 befintliga betodlare med en gruppering efter den odlade betarealens storlek. Ehuru denna icke står i direkt proportion till brukningsdelarnas storlek och således icke på något enkelt sätt kan lämna en bestämd uppfattning därom, har det dock ansetts lämpligt att till slut jämföra dessa tal med de här erhållna resultaten. Det bör emellertid observeras, att uppgifterna för år 1910 omfatta hela länen samt att klassgränserna för de verkställda grupperingarna icke äro exakt desamma. Den förra utredningen har tydligen fört klassgränserna till de undre grupperna, d. v. s. den lägsta gruppen omfattar alla betarealer t. o. m. 0.5 hektar, den nästa betarealen över 0.5 t. o. m. l.o hektar o. s. v. Den under loppet av denna undersökning använda

*81

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

grupperingen av betarealerna är entydigt bestämd, då man tager i betraktande, att alla arealer äro angivna med en decimal.

Följande sammanställning erhålles:

Denna jämförelse är synnerligen intressant. Smålotternas antal har avsevärt reducerats, under det att de större arealerna betydligt ökat. Undantag utgöra, vad det senare förhållandet beträffar, Kalmar och Gotlands län. Örn man emellertid först närmare undersöker förhållandena inom Skånelänen skall man finna följande.

Visserligen saknas de totala betarealerna inom varje grupp år 1910, d. v. s. man vet t. ex. icke, hur stor betareal de 3,629 betodlare hade, som brukade intill 0.5 hektar sockerbetor. Dock har man möjlighet att beräkna arealerna ur de givna fördelningstabellerna. Då visar sig för båda länen, att de odlare, vilka brukat 5 hektar sockerbetor och däröver, i medeltal haft större betarealer år 1910 än år 1927. Det är därför antagligt, att många utav dem, som odlade över 5 hektar år 1927 ryckt upp från de lägre grupperna. Inom Kristianstads län synas de största gårdarna dessutom icke oväsentligt hava inskränkt sin betodling. Möjligen har detsamma, ehuru i mindre utsträckning, ägt rum inom Malmöhus län. En liknande förskjutning av antalet betodlare från lägre till högre grupper synes hava varit den allmänna tendensen. Och man får således ånyo ett belägg för, att den förändring, som iakttagits mellan åren 1919 och 1927, påbörjats långt tidigare. Det är för övrigt intressant att iakttaga, att man år 1927 hade fler betodlare inom Kristianstads läns slättbygd än inom hela länet år 1910 samtidigt, som betarealen per brukare var mindre det förra året. Detta poängterar samma utvecklingstendenser ännu skarpare, d. v. s. överflyttandet av produktionen från de större till framför allt de medelstora gårdarna.

Man ser också av denna tabell, att den på Gotland inskränkta betodlingen mer haft sin orsak uti nedlagd odling än uti inskränkning av arealerna.

Vad slutligen Kalmar län beträffar, är det svårare att draga några slutsatser rörande förändringarna därstädes. Det förefaller bland annat som örn det antal egendomar, som odlade mer än 5 hektar sockerbetor, vore alldeles för högt angivet för år 1910 med hänsyn tagen till den totala hetarealen.

IlihuiKj lill riksdagens protokoll 19.'IO. 1 sand. lili hafi. (Nr S2. inlaga.)

6*

82*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

F. Avkastning och kvalitet inom sockerbetsodlingen.

En fråga av synnerlig stor betydelse, då det gäller en på ett eller annat sätt skyddad näringsgren, är, huruvida densamma bedrives så, att den kan anses fylla rimliga anspråk på en rationell drift. Inom jordbruket betyder detta bland annat, att produktionen under anpassning efter de naturliga och ekonomiska betingelserna inriktas på största möjliga effektivitet. Man behöver blott jämföra den officiella jordbruksstatistikens uppgifter örn hektarskördarna för de olika sädesslagen från 1870- och 80-talen med våra dagars motsvarande uppgifter för att finna vilka betydande framsteg, som gjorts på detta område. Besultaten äro icke enbart jordbrukarnas förtjänst, utan bakom desamma dölja sig även frukterna av mångåriga vetenskapliga experiment och en omfattande upplysningsverksamhet, som avsett att framskapa bättre jordkultur och lämpligt avpassade sädesslag m. m.

Ifråga örn sockerbetsodlingen kan man iakttaga en liknande örn icke ännu kraftigare förbättring. För att göra denna odling konkurrenskraftig är det liksom ifråga örn andra jordbruksprodukter icke nog med att erhålla rikliga, utan det måste även vara kvalitativt goda skördar. Detta senare förhållande har redan i början omnämnts i samband därmed, att vår tidigare betodling icke lyckades bland annat på grund utav betornas dåliga sockerhalt.

Beträffande hektarskördarna för sockerbetor anföras följande femårsmedeltal:

Under denna trettioårsperiod kan man således iakttaga en bestämt ökad avkastning. Det avbrott i denna stegring, som är utmärkande för perioden 1916—1920 har sin naturliga förklaring uti svårigheten att under kristiden tillföra jorden gödningsämnen i tillräcklig utsträckning. Vad den sista perioden beträffar, har den rönt starkt inflytande utav 1923 och 1924 års synnerligen låga avkastningar. Det må i detta sammanhang framhållas, att avkastningen år 1925 steg till den rekordartade siffran 337, då däremot åren 1927 och 1928 lämnade hektarskördar örn endast 244 resp. 256 deciton. År 1926, då betodlingen till större delen var nedlagd, redovisades 309 deciton per hektar. Vad slutligen år 1929 beträffar, synes man detta år icke hava erhållit medelgod skörd. Antagligen har hektarskörden i medeltal för riket uppgått till omkring 260 deciton.

Går man ännu längre tillbaka i tiden saknas särskilda uppgifter angående hektarskördarna för sockerbetor, men för andra rotfrukter än potatis 1 erhållas följande medeltal:

Åi-

Skörd per hektar i deciton

1896—1900 1901—05 1906 — 10 1911 — 15 1916—20 1921—25

265 268 293 298 252 277

År

Skörd per hektar i deciton-■■

1866 — 70 1871 — 75 1876—80 1881—85 1886—90 1891 — 95

96 113 105 131 179 218

Även dessa uppgifter vittna örn det kraftiga uppsvinget beträffande rotfruktsodlingen över huvud.

1 Det är således i huvudsak foderrotfrukter och sockerbetor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

*83

Vid en jämförelse med de mer betydande sockerbetsodlande länderna i Europa, ställa sig hektarskördarna för sockerbetor på följande sätt under åren 1921 — 1925 eller närmast motsvarande år, för vissa uppgifter finnas1.

Skördar av sockerbetor per hektar i deciton

En femårsperiod är i allmänhet väl kort, för att man därav skall kunna draga några bestämda slutsatser, vid en jämförelse olika länder emellan. Ett eller ett par års missväxt kan nämligen avsevärt förrycka ett dylikt medeltal och för Sveriges vidkommande är perioden ifråga snarast ofördelaktig (se föreg.).

Holland är antagligen det land i Europa, som kan uppvisa de vackraste skörderesultaten för sockerbetsodlingen. Dess statistiska årsbok för år 1929 upptager följande femårsmedeltal:

År 1901—05 1906 — 10 1911 — 16 1916 — 20 1921 — 25

Skörd per hektar i deciton ......... 285 301 317 295 323

I förhållande till våra motsvarande skördesiffror å sid. 82 äro dessa tal väsentligt högre. Men det skall längre fram påvisas, att hektarskördarna äro minst lika goda inom våra bästa sockerbetsdistrikt (Söderslätt i Malmöhus län). I varje fall kan man tryggt våga det påståendet, att våra hektarskördar i allmänhet stå i nivå med de mer betydande sockerbetsodlande ländernas och på grund härav måste vår betodling i det avseendet anses intaga en framstående ställning.

De hittills anförda skördesiffrorna för Sverige hava avsett landet i dess helhet och utgöra därför medelvärden till skördesiffror, vilka inom olika delar av landet uppvisa mycket olika värden.

Detta är givetvis ingenting överraskande. Det bördiga Skåne med dess synnerligen tjänliga klimat är i alla avseenden vår förnämsta jordbruksbygd och övriga landsdelar kunna icke, huru stor omsorg än må ägnas jordbruket, mäta sig med detta landskap. Detta gör emellertid en undersökning rörande de mer lokala förhållandena nödvändig, för att man skall kunna lämna en tillfredsställande bild utav det faktiska läget och möjligen diskutera de naturliga betingelserna inom olika områden.

Som en första orientering i här önskad riktning, lämnas nedanstående uppgifter för tiden 1917—1926. 1 2

1 Dessa uppgifter äro hämtade ur Statistisk årsbok, 1929.

2 Här avses år 1926, vars hektarskörd var avsevärt högre, än vad som kan betecknas som medelskörd.

84:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Län och områden

Malmöhus län .............................................

Kristianstads län ..........................................

Hallands » ..........................................

Blekinge » .........................................

Kalmar läns södra hushållningssällskaps område

Östergötlands län ..........................................

Kalmar läns norra hushållningssällskaps område

Gotlands län ................................................

Skaraborgs län .............................................

De olika områdena äro här ordnade efter fallande skala, varvid man kan iakttaga en betydande variationsbredd samt en stark överlägsenhet för Skånelänen.

För åren 1907—1925 bar det ur tillgängliga uppgifter sökts göras en regional och mer omfattande uppdelning av hektarskördarna. Detta har givit följande resultat.

De rikligaste hektarskördarna redovisas inom södra och sydvästra delarna av Malmöhus län. Vissa delar av Skytts och Oxie härader uppvisa ett så högt medeltal som 326 deciton per hektar. Inom Bara, Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads härader (södra delen av länet) är medeltalet omkring 300 deciton. Inom samma län uppvisa Frosta, Färs och delar av Harjagers härad de lägsta medeltalen med omkring 264 deciton, under det att de nordvästra delarna av länet, således Luggude och Rönnebergs härader, hava medeltal, som ligga omkring 290 och 300 deciton.

Inom Kristianstads län dominera Järrestads och Ingelstads härader med något över 300 deciton, under det att östra Göinge, Gärds och Villands härader uppvisa skördesiffror örn ungefär 260 deciton. Något bättre medeltal uppvisa Bjäre och Södra Åsbo härader.

Blekinge och Gotlands län hade under samma tid i medeltal omkring 260 och 225 deciton samt Hallands län 247 deciton.

Något lägre tal uppvisa de nordligare betodlande länen, således Kalmar län 233, Östergötlands län 220 och Skaraborgs län 201 deciton per hektar.

Totalintrycket av denna något schematiska exposé är, att de områden, vilka tidigare uppvisade den mest intensiva betodlingen, även uppvisa de bästa hektarskördarna. Det är således icke något tvivel örn, att sockerbetsodlingen huvudsakligen bedrives, där man har tillgång till den bästa jorden och där de naturliga förutsättningarna i övrigt äro de allra bästa.

Fr. o. m. år 1921 publicerar statistiska centralbyrån förutom skörden häradsvis även uppgifter örn arealerna, varför man har tillräckliga uppgifter för att beräkna hektarskördarna. Otvivelaktigt äro dessa arealuppgifter ganska osäkra och de hava därför icke begagnats för den tidigare diskussionen. De därur beräknade hektarskördarna äro givetvis också behäftade med felaktigheter, vilka dock äro mindre betydande än hos arealuppgifterna 1. Därför kunna de mycket väl användas för att giva en tillförlitlig bild utav växlingarna de olika områdena emellan. I tabell E 14 hava de sålunda erhållna hektarskördarna upptagits i medeltal för åren 1921—1926. De äro där angivna för de viktigaste häraderna inom de betodlande länen. För Skåne, Blekinge och Gotland lämnas dock uppgifter för samtliga härader.

Totalbilden blir här ungefär densamma som nyss. Man observerar dock,

Skörd i deciton per hektar 284 274 240 238 225 223 218 214 198

1 Statistiska centralbyrån erhåller nämligen varje år uppgifter rörande hektarskördarna för de olika häraderna eller delar utav desamma.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

‘85

att hektarskördarna under denna kortare period äro något lägre, vilket sammanhänger med de dåliga skördarna åren 1923 och 1924. Därjämte iakttages, att Järrestads och Ingelstads härader i Kristianstads län t. o. m. uppvisa något bättre hektarskördar än Skytts och Oxie härader i Malmöhus län, vilka förut hade de avgjort rikligaste hektarskördarna. Detta förhållande kan mycket väl vara en tillfällighet, men det var anmärkningsvärt nog samma trakter av Kristianstads län, som kunde uppvisa en utomordentligt starkt ökad betproduktion mellan åren 1919 och 1927, under det att andra delar av länet trätt tillbaka.

Hektarskördarna äro emellertid icke ensamt utslagsgivande för ett gott skörderesultat. Ifråga örn sockerbetorna spelar dessas sockerhalt jämväl en mycket stor roll, liksom skördens kvalitet i allmänhet icke får förbises. Vår sockerbetsodlings återuppblomstring på 1880-talet står i mycket intimt samband med de framgångsrika försök att förädla sockerbetorna i avsikt att erhålla högre sockerhalt, som företagits på kontinenten. I början av detta århundrade uppvisade våra sockerbetor i medeltal en sockerhalt av omkring 15 procent, under det att man för närvarande erhåller något över 17 procent, som även framgår av nedanstående femårsmedeltal:

År 1911 — 1915 1916 - 1920 1921 — 1925

17.3 % 17.2 % 17.2 %

Dessa procenttal växla från år till år men äro icke underkastade tillnärmelsevis lika starka fluktuationer som hektarskördarna.

Den officiella statistiken har icke redovisat några uppgifter örn betornas sockerhalt, förrän dylika länsvis intagits i »Årsväxten år 1928». För att erhålla en regional fördelning över en längre period har därför av tillgängliga uppgifter gjorts följande beräkningar för samma period, som tidigare (1907—1925.)

Inom Malmöhus län uppvisa Skytts och Oxie härader de högsta procenttalen eller i medeltal 17.6 procent, övriga härader uppvisa procenttal, som ligga mellan 16.8 och 17.3 procent och i allmänhet gäller att rika skördar och höga procenttal följas åt. Anmärkningsvärt nog uppvisa dock Järrestads och Ingelstads härader i Kristianstads län samt Herrestads härad i Malmölms län endast 16.5 procent, vilket är det lägsta procenttalet inom hela landskapet.

För Hallands län erhålles 16.3, för Blekinge län 16.6 och för Gotlands län 17.2 procent. Kalmar län, vars sockerbetsodling huvudsakligen är förlagd till Öland, uppvisar så hög sockerhalt hos betorna som 17.4 procent. Lägsta sockerhalten synes förekomma inom Skaraborgs län, som endast uppnår 15.5 procent, under det att Östergötlands län har 17. i procent.

Genom multiplikation av hektarskörd och sockerhalt kan ett ännu bättre mått erhållas å avkastningen inom olika områden.

De högsta värdena uppvisa allt fortfarande Skytts och Oxie härader i Malmöhus län, där man för perioden 1907—1925 finner medelvärden örn 5.61—5.7 4 ton per hektar, under det att Skaraborgs län uppvisar det lägsta värdet eller 3.12 ton. Inom nordvästra delen av Malmöhus län förekomma värden om 4.64—4.88 ton, och inom södra delen av detsamma endast undantagsvis värden under 5 ton per hektar. Vid detta senare värde ligger även sydöstra delen av Kristianstads län, under det att betodlingen å Kristianstadsslätten endast uppvisar 4.3 8 ton. För Blekinge län erhålles

86’

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

4.3 5 och för Hallands län 4.0 2 samt för Gotlands län 3.8 5 ton. Slutligen uppvisa Östergötlands och Kalmar län värdena 3.9 6 och 4.0 5 ton per hektar.

I början av detta kapitel berördes frågan örn den rationella driften inom sockerbetsodlingen. I den mån denna har samband med de här undersökta förhållandena, har utredningen ådagalagt icke endast det, att hetodlingen i huvudsak är koncentrerad till de för densamma mest gynnsamma trakterna utan även, att en utveckling ägt rum i en i dessa avseenden gynnsam riktning. Sockerbetsodlingens avkastning har visat sig variera inom ganska vida gränser såväl beträffande de olika länen som länen sinsemellan. Därmed följer dock icke med nödvändighet, att vissa landsdelar skulle upprätthålla en odling som icke passar desamma. För att ingående besvara denna fråga är det nödvändigt att företaga djupgående driftsekonomiska kalkyler, där jordvärden, arbetspriser, avsättningsmöjligheter m. m. måste tagas under övervägande. Dessa och liknande spörsmål kunna dock icke upptagas till behandling inom ramen av denna undersökning.

Tabell E 1. Sockerbetsarealerna'lnom de betodlande länen åren 1908—1928,

1 För år 1912 saknas uppgifter i den officiella statistiken. 2 Det bör observeras, att dessa uppgifter för år 1927 något avvika från jordbruksräkningens av samma år resultat. Detta har sin förklaring däruti, att talen i ovanstående tabell äro hämtade från publikationen #

„ Årsväxten 1927». För denna hava sockerbolagens arealuppgifter varit de grundläggande. 8 Åtminstone en del utav den mellan aren 1911 oo och 1913 inträffade förändringen i sockerbetsarealerna får tillskrivas felaktigheter uti de tidigare arealuppgifterna.

Kungl. Martts -proposition Nr 82.

Tabell E 2. Åkerjorden inom de sockerbetsodlande länen och vissa naturliga jordbruksområden fördelad efter dess användning

för olika sädesslag, i hektar, år 1927.

1 De områden, uti vilka de olika länen här hava uppdelats, äro desamma, som statistiska centralbyrån redovisat i bilaga nr 3 till 1919 års arealinventering och liusdj ursräkning.

oo

#

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

89 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Tabell E 3. Åkerjorden Inom de sockerbetsodlande länen och vissa naturliga jordbrnksomräden fördelad efter dess användning för olika sädesslag, i procent av de

totala åkerarealerna, år 1927.

Se anm. 1, tabell A 2.

90*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Tabell E 4. De relatira sockerbetsarealerna inom olika områden ar Malmöhus och Kristianstads län, åren 1919 och 1927.

Angående de olika delarna av häraderna, se bilaga E 15.

Kungl. May.ts proposition Nr 82. *9

Tabell E 5. Antalet brukningsdelar Inom de betodlande länen fördelade efter brukningsdelarnas storlek, åren 1919 och 1927. _

Antalet brukningsdelar med en åkerareal om

92*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82,

Tabell E 6. Sockerbetsarealerna Inom de betodlande länen fördelade efter brnkningsdelarnas storlek, åren 1919 och 1927.

Betarealer vid brukningsdelar nied en åkerareal om

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82. *93

Tabell E 7. Åkerarealerna inom de betodlande länen fördelade efter brukningsdelarnas storlek,

åren lill!) och 1927.

94*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Tabell E 8. Den procentuella fördelningen ar sockerbetsarealerna och de totala

j ordbraksområden,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

*95

åkerarealerna pä brukningsdelar ar olika storlek inom rissa län och naturliga åren 1919 och 1927.

96*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Tabell E 9. Antalet sockerbetsodlande egendomar inom slättbygderna ar Malmöhus betsarealer och totala åkerarealer m. m., i hektar, fördelade efter

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

*97

och Kristianstads län samt Öland och Gotland jämte mot desamma svarande sockerbrukningsdelarnas och de odlade sockerbetsarealernas storlek, &r 1927.

98*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

*99

Tabell E 10. Antalet sockerbetsodlande oell icke sockerbetsodlande egendomar inom slättbygderna ar Malmöhus och Kristianstads län samt Öland och Gotland jämte mot desamma svarande sockerbetsarealer och totala åkerarealer m. m., i liektar, fördelade

efter brukningsdelarnas storlek, år 1927.

100* Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

*101

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Tabell E 11. Antalet betodlande egendomar inom slättbygderna av Malmöhus och Kristianstads län samt Öland och Gotland fördelade efter de vid de olika brukningsdelarna odlade sockerbetsarealerna samt brukningsdelarnas storlek, år 1927.

102*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Tabell E 12. Sockerbetsarealerna Inom slättbygderna av Malmöhus och Kristianstads län samt Öland och Gotland fördelade efter de vid de olika brukningsdelarna odlade sockerbetsarealerna samt brukningsdelarnas storlek, år 1927.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

*103

Tabell E 13. De totala åkerarealerna rid de sockerbetsodlande egendomarna Inom slättbygderna ar Malmöhus och Kristianstads län samt Öland och Gotland fördelade efter de vid de olika brukningsdelarna odlade sockerbetsarealerna samt brnknlngs*

delarnas storlek, år 1927.

Totala åkerarealen vid jordbruk med en åkerareal om

104*

Kungl. Majlis proposition Nr 82.

Tabell E 14. Hektarskördarna för sockerbetor, i deciton häradsö', Inom de betodlande lönen, i medeltal för åren ISSI—1926.

Län och härad

Skörd

Län och härad

Skörd

Östergötlands län.

Hanekinds härad.......

Gullbergs » .......

Bobergs .» .......

Aska » .......

Dals » .......

Göstrings » .......

Vifolka » .......

Kalmar län.

Runstens härad .......

Algutsrums » .......

Möckleby » ......

Gräsgårds » ......

Gotlands län.

Gotlands norra härad- Gotlands södra »

Blekinge län.

Östra härad

Medelstads »

Bräkne »

Listers »

Kristianstads län.

Järrestads härad Ingelstads »

308 Albo härad

Gärds »

Villands »

Ö. Göinge »

V. Göinge » —

N. Åsbo »

S. Åsbo »

Bjäre » —

Malmöhus län.

Luggude härad -

Rönnebergs »

Onsjö »

Harjagers »

Torna »

Bara »

Oxie „

Skytts »

Vemmenhögs »

Ljunits »

Herrestads »

Färs »

Frosta »

Hallands län.

Höks härad Tönnersjö » —

Halmstads » —

291 279 293

303 293 295 297 240 256

1 Det har icke ansetts nödvändigt att medtaga andra härader än de, vilka kunna anses hava någon betydelse för denna fråga. Skaraborgs län har helt uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

*105

Bilaga E. 15. Fördelning av härader och kommuner inom Malmöhus och Kristianstads län pä olika naturliga jordbruksområden.1

Malmöhus län.

a) Skogsbygden omfattar av Luggude h:d, Kågeröds socken av Frosta h:d, Fulltofta, Äspinge, östra Sallerups, Svensköps, Norra Rörums, Höörs och Munkarps socknar, av Färs h:d, Fränninge och Långaröds socknar, av Onsjö h:d, Konga, Asks, Billinge, Röstånga och Hallaröds socknar.

b) Mellanbygden omfattar av Luggude h:d Ekeby, Risekatslösa och Södra Vrams socknar, av Torna h:d Silvåkra, Revinge, Hällestads, Everlövs, Veberöds och Blentarps socknar, av Bara h:d Genarps socken, av Frosta h:d Hörby, Lyby, Högseröds, Bosjöklosters, Harlösa, Hammarlunda, Gudmuntorps, Hurva och Holmby socknar samt Hörby köping, av Färs h:d samtliga socknar utom Långaröd och Fränninge, av Herrestads h:d Baldringe socken, av Vemmenhögs h:d, Slimminge och Gustavs socknar, av Onsjö li:d Bosarps och Stehags socknar.

c) Slättbygden omfattar Oxie h:d, Skytts h:d, Ljunits h:d, Rönnebergs h:d, Harjagers h:d utom Stehags socken, av Luggude h:d Välluvs, Bårslövs, Fjärrestads, Frillestads, Hässlunda, Kropps, Mörarps, Allerums, Fleninge, Höganäs, Väsby, Vikens, Brunnby, Farhults, Jonstorps, Välinge, Kattarps, Norra Vrams, Bjuvs, Halmstads, Ottarps och Kvistofta socknar, av Torna h:d Hardeberga, S. Sandby, Igelösa och Odarslövs, Stävie, Lackalänga, Norra Nöbbelövs, Västra Hoby, Håstads, Borgeby, Stångby, Vallkärra, Dalby, Bonderups, Fjälie, Flädie, Lunds lansk., Stora Råby, Bjällerups, Gödelövs och Gårdstånga socknar, av Bara h:d samtliga socknar utom Genarp, av Frosta h:d östra Strö, Skarhults, Gårdstånga, Borlunda och Skeglinge socknar, av Herrestads h:d samtliga socknar utom Baldringe, av Vemmenhögs h:d samtliga socknar utom Slimminge och Gustav, av Onsjö h:d Annelövs, Norrvidinge, Källs-Nöbbelövs, Torrlösa, N:a Skrävlinge, Reslövs, Östra Karaby, Trollenäs och Västra Strö socknar samt städerna.

Kristianstads län.

a) Skogsbygden omfattar av Norra Åsbo h:d Riseberga, Färingtofta, Oderljunga, Perstorps, Hishults, Fagerhults, Örkelljunga, Rya, Tosjö och Vedby socknar, av Södra Åsbo h:d Stenestads socken, av Västra Göinge h:d Nävlinge, Norra Mellby, Tjörnarps, Brönnestads, Matteröds, Häglinge, Vankiva, Finja, Hörja, Röke, Västra Torups, Norra Åkarps, Vittsjö, Visseltofta, Verums och Farstorps socknar, av östra Göinge h:d Hästveda, Osby, Loshults, Glimåkra, Örkeneds och Hjärsås socknar, av Gärds h:d Äsphults, Linderöds, Djurröds, Huaröds och Hörröds socknar, av Albo h:d Brösarps, Andrarums och S:t Olofs socknar saint staden Hässleholm.

b) Mellanbygden omfattar av Bjäre h:d Grevie, Västra Karups, Torekovs, Båstads och Hovs socknar, av Västra Göinge h:d Sörby, Gumlösa, Vinslövs, Stoby, Norra Sandby och Ignaberga socknar, av östra Göinge h:d östra Broby, Emislövs, Knisslinge, Kviinge och Gryts socknar, av Villands h:d Näsums, Ivetofta, Ivo, Kiaby, Trolle-Ljungby, Gualövs, Oppmanna, Vånga, Fjälkinge, Nymö, Rinkaby och Åhus socknar samt Åhus köping, av Gärds h:d Vä, Västra Vrams, Östra Vrams, Köpinge, Lyngsjö, Träne, Vittskövle, Degeberga, Maglehems, Everöds och Östra Sönnarslövs socknar, av Albo h:d Ravlunda, Södra Mellby, Vitaby, Eljaröds, Fågeltofta och Rörums socknar, av Ingelstads h:d Tränäs, Onslunda, Kverrestads, Smedstorps,

1 En fullständig plan finnes intagen som bilaga nr 3 till 1919 års arealinventering och husdjursräkning.

106*

Kungl. Martts proposition Nr 82.

Tryde, Spjutstorps, Ullstorps och Benestads socknar samt Tomelilla köping, av Järrestads h:d Gladsax och östra Vemmerlövs socknar samt staden Simrishamn.

c) Slättbygden omfattar av Västra Göinge h:d Önnestads socken, av östra Göinge h:d Färlövs och Norra Strö socknar, av Villands h:d Österslövs, Fjälkestads, Gustav Adolfs och Nosaby socknar, av Gärds h:d Norra Asums och Skepparslövs socknar, av Norra Åsbo h:d östra Ljungby, Källna, Össjö, Munka-Ljungby, Tostarps och Gråmanstorps socknar, av Södra Åsbo h:d samtliga socknar utom Stenestad, av Bjäre h:d Barkåkra, Rebbelberga, Förslövs och Hjärnarps socknar, av Ingelstads h:d Glemminge, Tosterups, Hammenhögs, Hannas, östra Hoby, Ingelstorps, Valleberga, Löderups, Hörups, Bollerups, Övraby, östra Herrestads, östra Ingelstads och Borrby socknar, av Järrestads h:d samtliga socknar utom Gladsax och östra Vemmerlöv samt städerna Kristianstad och Ängelholm.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

107 Bilaga litt. F.

Sockerbetsodlingens betydelse nr växtföljdssynpunkt.

Av professor N. L. Forsberg.

Sockerbetsodlingens allmänna införande på den skånska slättbygden linder 1880- och 1890-talen medförde en betydande omläggning oell omgestaltning av den i denna landsända bedrivna lanthushållningen. Inom växtodlingen i första hand, men även inom husdjursskötsel!! skedde en utveckling i betydligt mera intensiv och rationell riktning. För att kunna avlocka en så arbetskrävande och på jordens kulturtillstånd fordrande växt som sockerbetan största möjliga hektarskörd grepo sig lantmännen allmänt an med att verkställa grundförbättringar. Täckdikning, märgling, ökning av matjordslagrets mäktighet genom fördjupad bearbetning samt rikligare gödsling framför allt genom ökad användning av konstgödsel blevo nu allmänt vidtagna åtgärder. Det ligger i öppen dag, att den ökade bördigheten hos jorden genom det förbättrade kulturtillståndet medförde avsevärt stegrade hektarskördar ej blott av sockerbetor utan ock av alla övriga odlade växtslag. De sockerbetsodlande trakterna kommo att uppvisa en betydligt stegrad produktion av växtalster, och de vid sockerbetsodlingen vunna, för nötkreaturens utfordring synnerligen värdefulla avfallsprodukterna, blast och betmassa, möjliggjorde en ökning av nötkreatursbesättningarnas storlek och därmed en stegrad produktion av animaliska alster. Utöver ett gynnsamt klimat och en av naturen relativt bördig jordmån var det det starkt förhöjda kulturtillståndet hos jorden, som kom den skånska slättbygden att bliva landets utan jämförelse viktigaste produktionsområde i fråga örn jordbruksaktör.

Betydelsen av sockerbetsodlingens upptagande kom ej minst att ligga däri, att betydligt mera intensiva och rationella växtföljder kunde införas. Då tidigare, så länge stråsädesslag och vallväxter så gott som uteslutande utgjorde åkerns kulturväxter, under det att foderrotlrukter och andra häckväxter odlades i mycket ringa omfattning, det växtföljdssystem, som kallas koppelbruk och karakteriseras av, att stråsäd och vallar ingå i periodisk omväxling — ofta får jorden två å tre år i följd bära stråsädesgrödor för att sedan i lika många eller ännu flera år ligga i vall — var det enda tänkbara, kunde genom sockerbetans införande som kulturväxt och denna odlingsgrens utsträckande till att jämte foderrot- 1'ruktsodlingen upptaga ett helt skifte det vida mer rationella och intensiva växtföljdssystem, som till följd av att olika växtslag mest årligen ingå i omväxling med varandra kallas växelbruk, införas. Styrkan i växelbruket ligger i att genom den så gott som årliga omväxlingen mellan olika växtslag — vilka förete olikheter i fråga om rotsystemets djup, näringsbehovet och förmågan att upptaga näringen i mer eller mindre lättlösliga föreningar, bladverkets beskuggning av markytan, m. m. oell kräva skilda odlingsmetoder — jordens växtnäringsförråd blir fullständigare och allsidigare utnyttjat, dess fysikaliska och bakteriologiska beskaffenhet vidmakthålles i ett bättre skick, ogräsets bekämpande lättare låter

108:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

sig utföra och risken för av parasiter inom växt- och djurvärlden orsakade sjukdomar och angrepp, som hämma och nedsätta kulturväxternas utveckling, minskas. Dessa gynnsamma omständigheter bidraga till, att högre hektarskördar av de olika växtslagen uppnås vid växel- än vid koppelbruket.

Sockerbetsodlingens stora ekonomiska betydelse i växtföljden gör sig framför allt gällande i det förhållandet, att med denna odlings bedrivande i vederbörlig arealomfattning helträdan kan uteslutas och skördeavkastning sålunda erhålles från hela åkerarealen. Denna omständighet gör, även örn driften blir betydligt intensivare och ställer större krav på arbete och kapital, att den totala skördemängden och skördevärdet avsevärt stegras och utsikterna till uppnåendet av ett gynnsamt ekonomiskt resultat av växtodlingen i dess helhet betydligt förbättras.

En förutsättning för att ur växtföljden kunna utesluta helträdan är emellertid, att ett helt skifte odlas med någon s. k. hackfrukt, och då sockerbetan är ett dylikt växtslag och den på den skånska slätt bygdens lättleror finner en god växtplats, fyller den en utomordentligt viktig plats i växtföljden. I det rena växelbruket, som kännetecknas av lielträdans frånvaro, spelar sockerbetsodlingen en oerhört viktig roll, ja, den är en grundbetingelse för ett dylikt intensivt växtföljdssystems användning. Även foderrotfruktsodlingen har en liknande betydelse, men då denna odling, på grund av att foderrotfrukter endast i begränsade mängder kunna finna användning i den egna hushållningen och i allmänhet ej kunna avyttras genom försäljning, endast kan givas en viss, mera begränsad arealomfattning, kan sockerbetsodlingen, vilken avser produktion av en direkt säljbar vara, utsträckas till en arealomfattning, som jämte den för egendomen erforderliga foderrotfruktsarealen utfyller ett helt skifte. Mången gång — i växtföljder med längre omloppstid •— upptager sockerbetsodlingen ofta två skiften och skänker därmed en ytterst välgörande omväxling i stråsädesodlingen.

Sockerbetsodlingens betydelse i växtföljden ligger vidare ej minst i det ytterst gynnsamma tillfälle, som denna odling till följd av det stora avståndet dels mellan plantraderna dels mellan de enskilda plantorna i raden erbjuder till ogräsets bekämpande medelst hackningar. I de upprepade hackningar för hand och med maskin, som komma till utförande under försommaren i en sockerbetsgröda, har odlaren möjlighet att bekämpa ogräset lika effektivt som på en helträda, och den luckerhet, som jordytan genom hackningarna uppnår, utövar ett ytterst gynnsamt inflytande på de fysikaliska och bakteriologiska förhållandena i jorden. Dessa omständigheter medverka till ett stegrat skördeutbyte ej blott av den gröda, i vilken hackningarna utföras, utan ock av de efterföljande grödorna i växtföljden. Den ogräsförstörande, med djupt rotsystem och starkt beskuggande bladverk utrustade sockerbetsgrödans ingående i omväxling med de ogrässamlande stråsädesgrödorna skänker åt växtföljden större fördelar än någon annan gröda, ja, den ersätter kort och gott helträdan och har samma höga förfruktsvärde som denna.

Eotfruktsodlingens utfyllande av ett helt skifte i växtföljden oell det därav föranledda avbrottet i stråsädesgrödornas följande på varandra är i hög grad ägnat att motverka uppträdandet av för stråsädesslagen ödesdigra, starkt skördenedsättande sjukdoms- och parasitangrepp. Det är ett vid den skånska växtodlingen sedan länge känt och vittnat förhållande — starkt bekräftat av erfarenheter i Danmark och Tyskland — att ett

109 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

och samma eller närbesläktade växtslag i allmänhet ej med framgång kunna odlas allt för ofta eller i följd på ett och samma jordområde. Sker så, går skördeutbytet, även örn gödslingen ordnas än så riklig och rationell, starkt tillhaka. Senare års studium och undersökningar av detta spörsmål hava tydligt ådagalagt, att orsaken till skördetillbakagången är att söka i angrepp av vissa för de enskilda växtslagen specifika sjukdomar, som vid ofta upprepad odling av värdväxten förökas i jorden, .så att allt svårare skador förorsakas. Så beror skördeminskningen vid intensiv vete- och kornodling huvudsakligen på angrepp av stråröta, en benämning, som användes för att beteckna en grupp svampar, vilka angripa stråbasen, och bland vilka rotdödaren i vårt land synes vara den svåraste. För havrens vidkommande är det i första hand havreålen (havrenematoden) och för rödklöverns del klöverålen och klöverrötaren, som vid dessa växtslags allt för ofta återkommande odling på samma plats genom angrepp och härjningar nedsätta skördeutbytena. Även sockerbetan har sina speciella sjukdomar, men då dessa ej angripa sädesslagen och andra kulturväxter, utgör sockerbetan en utomordentligt värdefull omväxling i växtföljden. Sockerbetsgrödans plats i växtföljden är städse mellan en höst- och en vårsädesgröda, och den omväxling, som härvid uppstår, spelar en oerhört viktig roll för motverkandet av stråbassjukdomars uppträdande på sädesslagen. Såsom exempel på mera allmänt använda växtföljder inom de skånska sockerbetsdistrikten kun-

Att i siffror uppskatta en sockerbetsgrödas förfruktsvärde är ytterst vanskligt, alldenstund detta värde starkt påverkas av bland annat den mer eller mindre omsorgsfulla och noggranna skötsel, som ägnas sockerbetorna under växttiden. För att dock i någon mån belysa det förfruktsvärde, som kan uppstå, när sockerbetsgrödan erhåller en normal gödseltilldelning och en verkligt god skötsel, skall anföras, att vid på Alnarps försöksfält under åren 1926—1929 utförda försök korn med sockerbetor som förfrukt — blasten efter sockerbetsgrödan hade fullständigt avlägsnats, på det att ingen gödselverkan av blasten skulle göra sig gällande — givit 400—600 kilogram eller 12—16 procent högre kärnskörd per hektar än korn, som följd efter korn som förfrukt. Uppskattas detta merskördeutbyte i penningar, erhålles ett merskördevärde per hektar av 60—90 kronor. Verkningarna av en god skötsel av sockerbetorna sträcka sig emellertid ej enbart till den närmast efterföljande grödan utan ock till de därpå följande grödorna i cirkulationen. De vid försöken på Alnarp vunna resultaten visa god överensstämmelse med i Danmark vunna sådana. Att

Ilo* Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

en välskött sockerbetsgröda Ilar ett betydande förfruktsvärde är uppenbart, och detta förhållande är ytterligare ett bevis för sockerbetsodlingens stora ekonomiska betydelse i den intensiva jordbruksdriften.

Vid lall av inskränkt eller inställd sockerbetsodling blir det merendels något sädesslag, som får intaga sockerbetans plats och utfylla skiftet, i den mån foderrotfruktsodlingen ej förmår göra detta. Härigenom komma på vissa områden ej mindre än tre mognande stråsädesgrödor att direkt följa på varandra, och denna omständighet leder till allvarliga olägenheter, bland vilka i första hand må framhållas ökat ogräsuppträdande och stegrat intrång av parasiter inom växt- och djurvärlden — faktorer, varigenom stråsädesslagens kvantitativa oell kvalitativa skördeutbyten starkt nedsättas. Örn blott odlingen av ärter till mogen skörd hade kunnat med framgång bedrivas på den skånska slättbygden, hade denna odling vid eventuell inskränkning eller nedläggning av sockerbetsodlingen kunnat inskjutas på sockerbetsgrödans plats och rubbningen i växtföljdsordningen skulle därmed blivit mindre ofördelaktig, men dess värre äro ärterna ej i stånd att erbjuda denna räddning ur växtföljdssynpunkt, alldenstund de på den skånska slättbygden mycket ofta angripas så svårt av ärtgallmygga och andra insekter ävensom av en fusariumsvamp, att fröutbytet blir minimalt och det ekonomiska resultatet av ärtodlingen i följd härav ytterst otillfredsställande. Denna omständighet jämte det förhållandet, att ärtodlingen är en starkt rotogräsuppammande gröda, har gjort, att denna odling under de senare åren undergått en betydande arealinskränkning på den skånska slättbygden, ja, på många egendomar helt nedlagts. Att ersätta sockerbetor med potatis, vilket växtslag kan sägas spela samma gynnsamma roll i växtföljden som sockerbetan, låter sig ej göra, då å ena sidan den skånska slättbygdens leror ej erbjuda samma goda växtplats för potatis som för sockerbetor — potatisen är ju en utpräglad lättjordsväxt — och å andra sidan användningen i den egna hushållningen av potatis är ganska begränsad. På grund av sämre kvalitet skulle den på lerjord vuxna potatisen ej vid avsättning till mat- eller fabriksändamål kunna i prishänseende konkurrera med lättjordspotatisen, och det skulle ju för övrigt vara till stor nackdel för de egentliga potatisodlingsdistrikten — sand- och grusjordsområdena — örn de utsattes för konkurrens från distrikt, där potatisodlingen hitintills knappast ens bedrivits i den omfattning, som motsvarat det lokala behovet.

Skulle läget på sockermarknaden för framtiden gestalta sig så. att sockerbetsodlingen på grund av ett lågt betpris, som utesluter möjlighet för denna odling att lämna tillfredsställande räntabilitet, nödgas starkt inskränkas eller helt nedläggas på den skånska slättbygden, återstår för denna landsändas jordbrukare intet annat än en mycket genomgripande omläggning av hela jordbruksdriften. En dylik omläggning skulle för växtodlingens vidkommande innebära en ändring av växtföljderna i betydligt mera extensiv riktning med återinförande av lielträda samt ensidig odling av spannmålsväxter och vallar. Följden härav skulle på grund av en betydligt försämrad ordning för växternas följande på varandra i cirkulationen bliva ett stegrat uppträdande av skördenedsättande sjukdomar och parasiter och därmed en avsevärd minskning i produktionen per ytenhet. En omläggning av växtodlingen i nu antydd riktning med minskat behov av mänsklig arbetskraft skulle möjligen för odlaren ej behöva betyda ett försämrat ekonomiskt driftsresultat, men den skulle säkerligen vara till stor nackdel ur det allmännas synpunkt, ty att utveck-

lil

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

lingen i ett land går i den riktningen, att dess jordbruk göres extensivare, inger mycket stora betänkligheter.

Med hänsyn till den stora ekonomiska betydelse sockerbetsodlingen har för växtodlingen och hela lantbruksdriften på de trakter inom vårt land, där denna odling vunnit insteg — odlingens betydelse för husdjursskötseln genom de till foder värdefulla avlallsprodukter, blast, betmassa och melass, som denna odling lämnar, skall i detta sammanhang ej närmare ingås på utan endast bringas i erinran — är det innerligt att hoppas, det sockerbetsodlingen allt fortfarande må kunna äga bestånd och bedrivas med för odlarna tillfredsställande ekonomiskt resultat. Det kan utan överdrift sägas, att det är sockerbetsodlingens införande, som lagt grunden till att den skånska växtodlingen i fråga örn intensitet, hög teknisk ståndpunkt och hektarskördeutbytenas storlek av de olika växtslagen väl består en jämförelse med det bästa, som presterats i Europas högst kultiverade jordbruksländer. Anledningen till att England under de senare åren genom kraftigt tilltagna statliga stödåtgärder starkt främjat sockerbetsodlingens utbredning och utveckling sammanhänger i mycket hög grad med, att statsmakterna därstädes fått ögonen upp för denna odlings fundamentala betydelse för höjandet av jordens kulturtillstånd och därmed jordbrukets avkastning och produktionsförmåga. Med den betydelse sockerbetsodlingen har för det sydsvenska jordbruket och därmed för hela vårt lands folkhushållning skulle det vara högst beklagligt, örn den ekonomiska grundvalen för denna odlings bedrivande i vederbörlig omfattning ej skulle kunna vidmakthållas.

Det får emellertid ej förglömmas, att sockerbetsodlingen, särskilt när den på en egendom bedrives i stor omfattning — upptager över 15 procent av åkerarealen -— till trots av sina många både direkta och indirekta fördelar är en mycket krävande odling och har sina mycket stora vanskligheter och risker. Dessa göra sig framför allt gällande vid ogynnsamma väderleksförhållanden under hösten vid upptagningen och leveransen av sockerbetorna, då arbetarna fara mycket illa, dragarna ansträngas hårt, selar, vagnar och markvägar utsättas för hårt slitage. Den försenade och försvårade upptagningen och leveransen av sockerbetorna tillbakasätter eller omöjliggör ej sällan andra viktiga lantbruksgöromåls utförande i rätt tid. Mycket vanligt är sålunda, att den så viktiga höstplöjningen ej hinner fullbordas före vintern, utan att stora arealers plöjning måste förläggas till våren, en omständighet, som ej blott försenar vårbrukets och såddens utförande — ett redan för sig olyckligt förhållande — utan ock, särskilt under år med sparsam nederbörd under försommaren, leder lill minskat skördeutbyte till följd av försämrad struktur och inträffad vattenförlust i jorden genom den kraftiga luckring, som denna utsattes för vid plöjningen på våren. Det är dessa omständigheter, som kanske i högre grad än de med sockerbetsodlingen förenade stora direkta utgiftsposterna göra odlarna betänksamma för att odla sockerbetor på mycket stora arealer. Då vidare hektarskördeutbytet av sockerbetor, vilket utövar stort inflytande på det ekonomiska resultatet, är underkastat stora växlingar från det ena till det andra året allt efter väderlekens iner eller mindre gynnsamma gestaltning, ligger det i sakens natur, att betprisets storlek spelar en alldeles särskilt viktig roll. när odlaren går att pröva utsikterna för denna odlings räntabilitet och taga ställning till frågan örn lämplig odlingsareal.

112 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Bilaga litt. G.

Sockerbetsodlingens betydelse för jordbruket.

(Referat av yttranden i ärendet 1926 av hushållningssällskapens förvaltningsutskott i de

betodlande länen.)

Den under hösten 1926 fungerande sockerkommissionen riktade omedelbart efter sin tillkomst i september 1926 en förfrågan till hushållningssällskapens förvaltningsutskott i de sockerbetsodlande provinserna rörande, bland annat, sockerbetsodlingens betydelse för jordbruket. Svar härå ingingo från, bland annat, Östergötlands läns, Kalmar läns södra, Blekinge läns, Kristianstads läns, Hallands läns och Skaraborgs läns hushållningssällskapet förvaltningsutskott, varemot Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, där flera av ledamöterna i egenskap av styrelsemedlemmar i Skånes betodlares eentralförening samtidigt deltogo i då pågående förhandlingar om pris och övriga villkor rörande betodlingen, avstod från att avgiva svar å berörda förfrågan.

Av de inkomna svaren inhämtas i huvudsak följande angående sockerbetsodlingens betydelse för jordbruket.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott: I jäm-

förelse med de flesta vanligen odlade växter ställer sockerbetan för att lämna nöjaktig avkastning stora krav på jordens avdikning, bearbetning och gödsling. Genom sockerbetsodlingen försättes åkerjorden därför i förbättrad kultur. Med hänsyn till förekommande skiftesindelning i växtföljden, utvecklas jordbruket i gynnsam riktning även beträffande de arealer å sockerbetsodlarnes egendom, vilka icke för året äro besådda med betor. Av stort värde för kreatursskötseln äro sockerbetsodlingens biprodukter: blasten och betmassan. Den stegrade täckdikningsverksambeten hade till ej ringa grad berott av betodlingen. Denna odling torde också medfört en rationellare växtföljd, och rotfrukternas inrymmande i cirkulationen vore särskilt betydelsefull, enär det ej vore bra med för mycket stråsädesodling. — Förvaltningsutskottet åberopade vidare ett bilagt yttrande från länets sockerbruk, vari, bland annat, framhölls, att sockerbetan lämnade större utbyte näringsvärde per ytenhet än någon annan kulturväxt, att sockerbetsodlingen fordrade, att åkerjorden vore väl avdikad, djuparbetad, ogräsfri och lämpligt gödslad, varigenom åkern över huvud taget kom i hög växtkraft, samt att erfarenheten visat, att införandet av sockerbetsodling å en egendom medfört, att även spannmålsskörden i dess helhet från gården stegrats, trots att viss del av åkern toges i anspråk för betodlingen.

Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott: Sockerbetsodlingens betydelse för jordbruket sträckte sig ej blott till de gårdar, varå sockerbetsodling bedreves, utan närgränsande orters foderrotfruktsodling hade av sockerbetsodlingen påverkats i gynnsam riktning. Man hade sålunda från sockerbetsodlingen hämtat impulser till nytta för hela bygdens rotfruktsodling, och härigenom hade hela växtodlingen främjats. — Sagda för-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

valtningsutskotts yttrande åtföljdes jämväl av utlåtanden från hushållsgillena i vissa trakter av länet. Norra Möre hushållsgille framhöll bland annat, att jordägaren hade större bruttoavkastning av den jord, som användes till sockerbetsodling, än av andra arealer. Genom den intensivare kultur av jorden, som sockerbetsodlingen erfordrade, stegrades hektarskörden även av andra grödor. Värdet av betmassan och melassen som foder vore avsevärt, då dessa biprodukter koinme till användning för utfordring vid en tid, då rotfrukterna tagit slut. — Södra Möre hushållsgille betonade, att sockerbetsodling framlockade täckdikning, djupbearbetning oell riklig gödsling, allt bidragande till böjd kultur av åkern. Sockerbetsodlingen vore därför ett medel för frambringande av efterföljande högre spannmålsoch foderskördar. Genom sockerbetsodlingen stegrades köpkraften och välståndet stege. — Norra Ölands hushållsgille uttalade, att sockerbetsodlingen vore ett medel att utan tvång intressera jordbrukarna för jordbrukets intensiva skötsel. Denna odling bade, tack vare biprodukterna, mycket stor betydelse för ladugårdsskötseln och mejerihanteringen. — Södra Ölands hushållsgille gjorde gällande, att sockerbetsodlingen hade grundligt omgestaltat bela trakten. Penningomsättningen hade betydligt stegrats, och arbetsintensiteten hade i hög grad uppbringats. Avdikningar hade framlockats. Genom sockerbetsodlingen hade jorden satts i högre kultur, och härigenom hade åkerns alstringsförmåga ökats såväl absolut som per hektar. Vidare erhölls av sockerbetsodlingens biprodukter ett värdefullt foder, varigenom djuruppfödningen underlättades.

Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott: Den intensiva brukning och gödsling av jorden, som sockerbetsodlingen framtvingade, komme samtliga grödor till godo. Den fördel, som läge däri, att odlaren i en samlad summa finge den kontanta inkomst, som inflöte i likvid för betorna, hade av lantmännen skattats högt.

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott: Sockerbetsodlingens fördelar vore större vid småbruken, där hela inkomsten stannade hos jordbrukaren, än vid de större gårdarna, där en del av inkomsten avgår i form av löner till lejd arbetskraft. En fördel med sockerbetsodlingen vore, att odlaren redan på hösten kunde uppbära betalningen för betorna och alltså erhölle en säker kontant inkomst. Välskötta sockerbetor hade en gynnsam inverkan på jordens avkastning i allmänhet och verkade jordförbättrande för närmast kommande grödor. Av biprodukterna erhölls ett värdefullt foder. Betblast under hösten vore ett ypperligt, saftigt grönfoder till nötkreatur och svin. Örn blasten nedplöjdes, hade den ett visst gödselvärde. Betmassan hade ett fodervärde, som — lågt räknat — motsvarade Vi—7.i av avkastningen från samma areal foderrotfrukter. Emellertid hade sockerbetsodlingen för jordbrukets vidkommande även nackdelar, såsom att rörelsekapitalet ökades, att större löner måste utbetalas, att behovet av dragare ökades, att bettransporterna lade beslag på dragkraft, varigenom höstplöjningen försummades, att slitaget ökades å vagnar, markvägar o. d. genom de tunga bettransporterna.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott: Sockerbetsodlingen bidroge verksamt till jordbruksdriftens höjande. Denna höjning hänförde sig ej blott till sockerbetsskördarna, utan den ginge utöver hela åkercirkulationen, enär den för sockerbetsodlingen genomförda särskilda växtföljden med åtföljande kostsammare jordbehandling och ökad gödsling visat sig i cirkulationen i dess helhet framskapa ökade skördar av alla

Milling lill riksdagens protokoll 1930. 1 sami. lili haft. (Nr S2. Hilliga.) 8*

114*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

slag. Icke minst på grund av biprodukternas värde främjade sockerbetsodlingen även den animala produktionen.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott: Genom den dikning, jordbearbetning och gödsling, som erfordrades för utvinnande av goda sockerbetsskördar, försättes jorden i ett sådant kulturtillstånd, att även övriga grödor lämna avsevärt högre skördar. En välskött sockerbetsodling är alltså en mycket kraftig hävstång till jordbrukets höjande i allmänhet. Vid sockerbetsodlingen erhålles en direkt säljbar produkt, som ej behöver förädlas vid gården. För ladugårdsskötseln är betodlingen av betydelse därigenom, att betmassan är ett utmärkt saftfoder under vinterutfodringen.

Kungl. Majlis proposition Nr 82.

115 Bilaga litt. H.

Produktionskostnaderna vid sockerbetsodling.

Av direktören i Sveriges allmänna lantbrukssällskap L. Nanneson.

Såsom underlag för nedanstående beräkningar över de antagliga produktionskostnaderna för sockerbetsodling vid nuvarande prisläge har beträffande förbrukningen av produktionsmedel per hektar sockerbetor använts det undersökningsmaterial, som insamlats vid lantbruksstyrelsens undersökning över jordbrukets produktionskostnader under åren 1919— 1922. Ifrågavarande undersökning omfattar under de 3 åren inalles 103 bokslut för sockerbetsodlande jordbruk och en kontrollerad areal av 983 hektar sockerbetor. Något motsvarande undersökningsmaterial från senare år föreligger icke.

På grundval av ovannämnda undersökningsresultat, vilka finnas sammanställda i Det svenska jordbrukets produktionskostnader II, sid. 59,1 har förbrukningen av arbetstimmar, dragarearbete, konstgödsel och övriga för sockerbetsodlingen erforderliga produktionsmedel fastställts, under det att kostnaderna beräknats efter nu gällande prisläge. Resultatet av de sålunda utförda beräkningarna över kostnaderna per har sockerbetsodling framgå av tabell 1 och avse det sydsvenska sockerbetsområdet. Slutligen har i tabell 2 liknande beräkningar även utförts över kostnaderna för vissa med sockerbetsodlingen konkurrerande odlingar i samma område.

De antagliga produktionskostnaderna vid sockerbetsodling under

nuvarande prisläge.

Angående de olika kostnadsposterna i tabell 1 anföras följande förklaringar och anmärkningar.

Arbetslöner. Kostnaderna per hektar för ackordsarbetet vid sockerbetornas skötsel och upptagning ha beräknats till 270 kronor, inklusive till ifrågavarande arbetare utgående naturaförmåner och bidrag till resekostnader. Denna ackordskostnad motsvarar avlöningsvillkoren under det senaste år, nämligen 1928, då sockerbetsodling utfördes i full omfattning. Vid starkt begränsad sockerbetsodling kan nian emellertid på grundval av under 1929 inhämtade erfarenheter räkna med något lägre ackordslöner, åtminstone i vissa områden. På egendomar, där sockerbetornas skötsel och upptagning utföres av inom orten boende arbetare, bortfalla även helt eller delvis de till 20 kronor per har uppskattade kostnaderna för naturaförmåner och resebidrag till ackordsarbetarna. Den i tabell 1 beräknade kostnaden för ackordsarbetet är sålunda närmast att betrakta såsom en maximikostnad vid mera utsträckt sockerbetsodling och i områden och på egendomar, där en väsentlig del av arbetsstyrkan utgöres av utanför området

1 Statens offentliga utredningar 1924:2.

116 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

boende personer. Vid inskränkt sockerbetsodling eller i områden med rik lig tillgång- på tillfällig arbetskraft torde det kunna räknas med 10 å 20 procent lägre kostnader för detta arbete.

Medeltimlönen för fullgoda manliga arbetare bär enligt föreliggande räkenskapsresultat från skånska jordbruk under de båda senaste åren utgjort 47 öre. Med hänsyn till att prisfallet å spannmål minskat statspannmålens värde Ilar i tabell 1 räknats med ett medelpris av 45 öre per fullgod manstimme. Driftledningskostnaderna under 1921—1922 utgjorde vid de kontrollerande jordbruken 66 kronor per har. Vi ha utgått från att löneförmånerna för lantbruksbeläl sedan 1921—1922 reducerats i något starkare proportion än arbetslönerna i jordbruket för övrigt och räkna med 30 procent lägTe driftledningskostnad under 1930 eller med 46 kronor per har.

Dragarearbete. Enligt föreliggande räkenskaper för vid driftsbyrån kontrollerade sydsvenska jordbruk har självkostnadspriset per hästtimme under de båda senaste åren utgjort 41.7 öre. Med hänsyn till de lägre fodersädsprisen under innevarande vinter räkna vi med ett medelpris av 38 öre per hästtimme i allmänhet, men ett pris av 40 öre för i sockerbetsodlingen utfört dragarearbete. Den starka anhopningen av dragarebehovet under höstmånaderna vid utsträckt sockerbetsodling motiverar ett något högre medelpris per hästtimme vid denna odling än för jordbruket i allmänhet.

Gödselkostnader. Enligt kontrollresultaten 1920—1922 förbrukades per hektar sockerbetor 128 gödselvärdeenheter. Med nuvarande konstgödselpris blir kostnaden per gödselvärdeenhet (=1 kilogram kväve i chilisalpeter) 1 krona 24 öre och totalkostnaden för 128 gödselvärdeenheter alltså 159 kronor. I tabell 1 har denna gödselkostnad uppdelats på de olika gödselmedlen, varjämte räknats med en kalkningskostnad av 3 kronor per har.

Fraktkostnader. Dessa kostnader kunna givetvis variera inom mycket vida gränser vid olika egendomar. Vi utgå från de kontrollerade jordbrukens medeltal för transportavstånd med järnväg och medelskörd av sockerbetor per har, varvid den på odlingen kommande fraktkostnaden för sockerbetor enligt 1930 års frakttaxa blir 18 kronor per har.

Övriga kostnader. Under denna rubrik upptagas dels den på sockerbetsodlingen kommande andelen av kostnaderna för sådant för lanthushållningen i allmänhet utfört arbete, vilket ej kan direkt fördelas mellan de särskilda odlingarna men måste betalas av dessa gemensamt, dels övriga kostnader för inventarieunderhåll, allmänna omkostnader och direkt på lanthushållningen vilande skatter. Sistnämnda kostnader lia beräknats minskas i samma proportion i jämförelse med 1919—1922 som de totala produktionskostnaderna.

Ränteanspråk. Medelvärdet per hektar åkerjord är enligt »Salu-och arrendevärdet å svensk åkerjord 1926»1 å slättbygden i Malmöhus län 2,100 kronor, i Kristianstads län 2,080 kronor. Vi lia i tabell 1 räknat med ett fastighetsvärde av 2,000 kronor per har samt antagit, att 600 kronor därav kommer på värdet av jordbrukarefamiljens och jordbruksarbetarnas bostäder samt häststallar, varför det återstående fastighetsvärdet, vilket skall direkt förräntas av de olika odlingarna, blir 1.400 kronor per bär. Enligt produktionskostnadsundersökningarna 1921—1922 utgjorde det per har sockerbetsodling kommande kapitalvärdet av döda inventarier 265

Meddelande från kungl, lantbruksakademiens ekonomiska avdelning nr 18, sid. 9.

117 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

kronor, av förråd 365 kronor. Enligt föreliggande Räkenskapsresultat från svenska jordbruk för 1927—1928 uppgår värdet å döda inventarier vid de kontrollerade storbruken i södra Sveriges vete- och sockerbetsområde till 67 procent, värdet å lörrådskapitalet till 44 procent av motsvarande värden 1921—1922. Med tillämpandet av dessa procenttal ha vi i tabell 1 beräknat värdet å döda inventarier till 178 kronor, å förrådskapitalet till 160 kronor per har sockerbetsodling.

Realisationsvärdet å sockerbetsblast och betavian har i tabell 1 beräknats elter följande grunder:

Per 100 kilogram sockerbetor erhållas 50 kilogram betmassa, varav 33 procent gå förlorade vid lagringen, samt 34 kilogram blast, som kunna tillvaratagas som foder. Sistnämnda blastkvantitet per 100 kilogram sockerbetor redovisades i medeltal vid de 1919—1922 kontrollerade jordbruken. Av blasten antages hällten utfodras färsk, häliten elter ensilering, varvid 33 procent av fodervärdet antagas gå förlorade. Per 100 kilogram betmassa är inköpspriset 25 öre och fraktkostnaderna beräknas utgöra 22 öre. Realisationsvärdet per fe blast respektive betmassa antages utgöra 12.5 öre, vilket realisationspris erhållits såsom medeltal per foderenhet grovfoder för åren 1927—1929 från ladugårdsskötsel vid de av driitsbyrån kontrollerade sydsvenska jordbruken. Mjölkpriset vid dessa jordbruk var i medeltal 13.2 öre per kilogram.

Enligt här ovan angivna grunder blir realisationspriset å blast och beta vfall per 100 kilogram betor: I

I tabell 1 har räknats med ett realisationsvärde å blast och betavfall av 53 öre per 100 kilogram sockerbetor.

Produktionskostnaderna per har sockerbetor utgöra enligt tabell 1 efter avdrag för realisationsvärdet å blast och betavfall 769 kronor. Med en medelskörd såsom vid de kontrollerade jordbruken av 278 dt. betor per har bli produktionskostnaderna per dt. sockerbetor 769: 278 = 2 kronor 77 öre.

Det sålunda beräknade produktionspriset gäller under de här ovan angivna förutsättningarna med hänsyn till förbrukning av produktionsmedel, transportavstånd, hektarskördar och prisförhållanden. Men förutsättningarna kunna givetvis i praxis variera inom mycket vida gränser kring de här använda medeltalen. Förbrukningen av produktionsmedel och kostnaderna per har kunna variera. Betavfall och bläst kunna utnyttjas mer eller mindre väl. Med olika mjölkpris och tekniska och ekonomiska förutsättningar i övrigt för ladugårdsskötseln blir även realisationsvärdet per fe av dessa fodermedel varierande. Härtill kommer att skörden per har kan växla inom vida gränser från det ena året till det andra, från den ena egendomen till den andra.

118*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Såsom exempel på vilka variationer i produktionskostnader, som kunna förekomma under ett och samma år, kunna vi här anföra följande medeltal för de 10 hästa, respektive 10 sämsta sockerbetsodlande jordbruken under 1921—1922. Örn medeltalen för samtliga kontrollerade jordbruk sättes = 100, erhålles följande relativa tal:

Sockerbetsskörd per har

Produktionskostnad per dt sockerbetor

De 10 bästa jordbruken .................................................... 112 85

» 10 sämsta » .................................................... 88 122

Motsvarande variationer kring i ovanstående kalkyl beräknade medeltal skulle för gruppen med de gynnsammaste förutsättningarna betyda en 2 kronor 35 öre per dt för den ogynnsammaste gruppen en medelskörd av medelskörd per bär av 311 dt sockerbetor och en produktionskostnad av 245 dt per har och en produktionskostnad av 3 kronor 38 öre.

Tabell 1. Beräknade produktionskostnader per hektar sockerbetor vid nuvarande

prisläge.

Kronor per har

Arbetslöner:

Ackordsarbete, kontant ..................................................................... 250

in natura .................................................................... 20

Manstimmar, 207 å 45 öre ................................................................ 93

Driftsledning .................................................................................... 46 409

Dragarearbete:

Hästtimmar, 330 å 40 öre .................................................................. 132

Gödsel:

300 kg. chilesalpeter å 19: —............................................................... 57

200 » 20 % superfosfat .................................................................. 16

100 » 40 % kalisalt ........................................................................ 14

15 ton kreatursgödsel å 4: 80 ............................................................ 72

Kalk............................................................................................._3 lea

Frakter................................................................................................... 18

Övriga kostnader:

Arbete för väglagning, allm. omkostnader o. dyl.:

manstimmar, 54 å 45 öre ............................................................... 24

hästtimmar, 15 å 38 » 6

övriga utgifter för inventarieunderhåll, allmänna omkostnader, skatter 74 104

Ränteanspråk:

Fastighetskapital, 1,400 å 5 % ................. 70

Döda inventarier, 178 å 6 °i ........................................................... 11

Förråd, 160 å 6 % 10 91

Summa kronor 916

Avgår:

Värde å blast och realisationsvinst å betavfall:

278 dt ä 53 öre .......................................................................... 147

Nettokostnad per har 769

•119

Kungl. May.ts proposition Nr 82.

Såsom exempel på variationer i skörd och produktionskostnader från det ena året till det andra kunna följande resultat anföras från i Danmark utförda undersökningar över sockerbetsodlingens ekonomi.1

1926 1927

Sockerbetsskörd per bar, dt......................................................... 347.1 247.2

Produktionskostnad per dt betor, kr....................................... 2:5 6 3:oi

Undersökningen omfattar 21 sockerbetsodlande jordbruk under 1926, 46 under 1927.

Såsom redan förut framhållits äro kostnadsberäkningarna i tabell 1 utförda under den förutsättningen, att sockerbetsodlingen bedrives i mera utsträckt omfattning, d. v. s. motsvarande bela den för nuvarande 5-årsperiod kontrakterade arealen. Med en starkt reducerad odling bör man emellertid kunna räkna med lägre kostnader per bar för ackordsarbete och dragarearbete samt även med större möjligheter att väl tillvarataga och utnyttja betavfall och blast.

Med 40 kronor lägre ackordskostnader per bar, 38 öre per bästtimme i stället för 40 öre samt 10 procent högre realisationsvärde å betavfall och blast — alla faktorer för övrigt lika med i tabell 1 — sjunka produktionskostnaderna per dt sockerbetor från 2 kronor 77 öre till 2 kronor 55 öre.

I tabell 1 är räknat med att förbrukningen av mänsklig arbetskraft är oförändrad per bar sockerbetor sedan 1919—1922. Enär det kan göras gällande, att ekonomiseringen med den mänskliga arbetskraften är effektivare nu än under dessa år, torde det vara av ett visst intresse att undersöka vad en viss rationalisering i detta hänseende betyder för produktionskostnaderna per dt betor. Beräknar man att förbrukningen av manstimmar nedgått från 261 till 235 per har — alltså minskats med 10 procent — betyder detta, att arbetskostnaderna vid ett pris av 45 öre manstimme reduceras med 12 kronor per har, vilket ger 4.2 öre lägre produktionskostnader per dt betor än de i tabell 1 beräknade.

Sockerbetsodlingen har ett betydande förfruktsvärde i jämförelse mea t. ex. sädesodling. Vid sädesodling efter sockerbetor såväl som andra rotfrukter erliålles i regel högre hektarskörd än när säd följer efter säd. Vid produktionskostnadsberäkningarna i tabell I bar hänsyn tagits till detta förfruktsvärde i så måtto, att sockerbetsodlingen endast debiterats kostnaderna för den andel av de tillförda gödselmedlen, som antagits direkt utnyttjas av sockerbetsodlingen, under det att efterverkan av denna gödsling påförts de följande grödorna.2

Till det förfruktsvärde bos sockerbetsodlingen, som ligger däri, att man vid omväxling mellan rotfrukts- och spannmålsgrödor löper mindre risk för vissa skördenedsättande parasitangrepp, än då säd. följer efter säd, har däremot ingen särskild hänsyn tagits vid ifrågavarande produktionskostnadskalkyler. Sockerbetornas förfruktsvärde i detta hänseende varierar emellertid med växtföljdens anordning för övrigt och torde vara omöjligt att med något större säkerhet uppskatta i penningar.

Produktionskostnaderna för foderrotfrukter, korn och vallar.

På grundval av do under 1919—1922 utförda undersökningarna över produktionskostnaderna vid sydsvenska jordbruk ha även beräkningar utförts över produktionskostnaderna vid nuvarande prisläge för ovannämnda

1 Undersogelscr över Landbrugets Drittslorhold XII sid. 132.

’ .Järnliir Det svenska lantbrukets produktionskostnader I sid. 42 fl.

120!

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

med sockerbetsodlingen konkurrerande odlingar. Resultaten av dessa beräkningar, vilka utförts efter enahanda principer som beräkningarna över sockerbetornas produktionskostnader i tabell 1, äro framlagda i tabell 2.

Beträffande det grundläggande undersökningsmaterialet hänvisas till Det svenska lantbrukets produktionskostnader II, sid. 58—59. Kostnaderna för ackordsarbetet vid foderrotfruktsodlingen lia beräknats efter under 1929 betalda ackordslöner.

På grundval av de i tabell 2 beräknade kostnaderna per har för ifrågavarande odlingar och den vid de undersökta jordbruken under kontrollåren 1919—1922 erhållna hektarskörden har i nedanstående sammanställning produktionskostnaderna per dt respektive foderenhet beräknats. I samma tabell angives även vinsten respektive förlusten per har under antagande av ett kornpris av 14 öre per kilogram och ett realisationspris per foderenhet rotfrukter och vallskörd av 12.5 öre, d. v. s. samma pris som det i tabell 1 för hlast och betavfall beräknade.

Skörd per har............................

Produktionskostnad per fe, öre • ■

Skördevärde per har, kr..............

Produktionskostnader per har, kr. Vinst +, förlust— per har, kr.....

Under de givna förutsättningarna ger alltså rotfruktsodlingen en förlust av 123 kronor, kornodlingen en förlust av 23 kronor, men vallodlingen en vinst av 45 kronor per har.

Till dessa resultat må följande anmärkningar fogas.

Kornskörden per har är för skånska slättbygdsförhållanden särdeles låg. Det nuvarande kornpriset ligger även långt under medelpriset under de senaste åren. I medeltal för åren 1924—1928 var medelpriset per kilogram maltkorn 19.6 öre per kilogram, vanligt 2-radskom 18.i öre.

Foderrotfrukter såväl som hö och bete från vall ha betydligt mångsidigare användbarhet såsom foder än betmassa och bläst. De senare fodermedlen kunna med fördel användas endast till äldre nötkreatur (ej kalvar), under det att foderrotfrukter är ett utmärkt fodermedel även för hästar och svin. I den mån man därför genom användning av foderrotfrukter till dessa senare djurslag kan ersätta ett per foderenhet dyrare kraftfoder, är det därför berättigat att räkna med ett motsvarande högre å-pris även per fe rotfrukter. Med ett högre å-pris per fe rotfrukter blir emellertid det ekonomiska resultatet av denna odling också gynnsammare än det ovan beräknade.

Utgå vi emellertid från de i ovanstående kalkyler erhållna resultaten samt ställa frågan vilket sockerbetspris, som erfordras för att denna odling icke skall ge sämre nettoutbyte än med densamma konkurrerande odlingar, och vidare antaga, att vid inskränkning av sockerbetsodlingen 1 har sockerbetor ersättes med 0.5 har foderrotfrukter, 0.5 har vall, kunna vi uppställa följande beräkning.

Produktionskostnader per har sockerbetor .................... 769: — kr.

D:oper0.5 har foderrotfrukter .................................... 377: —

» »0.5 har vall ........................................................ 136: 5 o 513. 50 »

Minskade kostnader

255: 50 kr.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

121 Skördevärde:

0.5 har foderrotfukter.................................................... 315:5 0

0.5 härvall....................................................................... 159:— 474: 50 kr.

Erforderligt skördevärde per har sockerbetor 730: — kr

För att sockerbetsodlingen ander de givna förutsättningarna icke skall ge sämre nettoresultat per har än foderrotfrukts- och vallodlingen, måste alltså sockerhetsskörden betalas med 730 kronor per har eller vid en hektarskörd av 278 dt med 2 kronor 62 öre per dt.

Tabell 2. Beräknade produktionskostnader per hektar rid nuvarande prisläge.

Det här ifrågasatta utbytet av sockerbetor mot foderrotfrukter kan givetvis genomföras omedelbart, under det att en utvidgning av vallarealen, vilken utvidgning antagligen i huvudsak måste ske genom anläggning av permanenta betesvallar eller lucernvallar, kräver en viss övergångstid.

Genom den här ifrågasatta förändringen i växtodlingen skulle foderskörden ökas från 1,700 till 3,800 fe eller med 2,100 fe per har utbytt areal. I den mån den ökade skörden av rotfrukter, hö och bete kan ersätta förut inköpt kraftfoder bör realisationsvärdet per fe av dessa fodermedel bli

122* Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

högre och nettoresultatet av utbytet även bli gynnsammare än det ovan beräknade. En viss utökning av kreatursantalet torde dock i flertalet fall bli nödvändigt vid en mera omfattande inskränkning av sockerbetsodlingen.

Under de givna förutsättningarna skulle sockerbetsodlingen vid ett betpris av 2 kronor 62 öre per dt ge samma nettoresultat, som örn hälften av sockerbetsarealen ersatts med foderrotfrukter, hälften med vall. Sockerbetsodlingen är emellertid avsevärt överlägsen de båda jämförda odlingarna ur arbetsförtjänstsynpunkt. De beräknade arbetsinkomsterna per har sockerbetor uppgå enligt tabell 1 till 433 kronor, men per 0.5 har foderrotfrukter plus 0.5 har vall till 170 kronor. Alltså uppgår sockerbetsodlingens överlägsenhet i detta hänseende till 263 kronor per har, en överlägsenhet som dock reduceras något, i den mån kreatursantalet ökas i samband med inskränkning av sockerbetsodlingen.

De här ovan gjorda jämförelserna kunna ge en viss orientering i fråga örn sockerbetsodlingens konkurrenskraft gent emot de med denna jämförda odlingarna. Det bör emellertid understrykas, att med växlande förutsättningar i fråga örn det relativa skördeutbytet av ifrågavarande odlingar, prisläget å ladugårdsskötselns produkter, egendomsstorleken, det ekonomiska läget, möjligheterna att inskränka arbetareantalet m. fl. faktorer, förskjutes också det jämviktspris per dt, sockerbetor, som erfordras för att denna odling ej skall bli mindre lönande än de med densamma konkurrerande odlingarna. Något generellt för alla förhållanden gällande dylikt jämviktspris per dt sockerbetor kan därför icke fastställas lika litet som ett generellt produktionskostnadspris för sockerbetorna.

Stockholm i december 1929.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

123 Bilaga litt. /.

Vissa historiska och statistiska uppgifter om den svenska sockerfabrikationen.

Av t. f. byråchefen i kontrollstyrelsen S. G. Almgren.

De första ansatserna till framställning av inhemskt socker ur vitbetor gjordes i Sverige i slutet av 1830-talet. I Landskrona hade av ålder funnits ett för raffinering av kolonialsocker inrättat sockerbruk, vilket vid nämnda tidpunkt inköptes av ett skånskt bolag, bestående av ett flertal bland provinsens godsägare, i avsikt att därstädes tillverka socker av vitbetor.. Även i Malmö och Lund upptogs bearbetning av vitbetor för framställning av socker. Resultatet av denna industris första framträdande blev emellertid föga gynnsamt, vilket tillskrevs betornas dåliga beskaffenhet och den ytterst ringa sockerutvinning, som med dåtida redskap kunde åstadkommas. Denna sockerfabrikation nedlades till följd därav ganska snart och hade med utgången av år 1845 alldeles upphört. Tillverkningen av råsocker under dessa år har uppgivits till (i kilogram):

1838 1839 1840 1841 1842 1843 1844 1845

4,629 3,703 1,800 2,760 3,927 2,055 12,100 5,700

Emellertid började intresset för soekerfabrikation ur vitbetor ånyo framträda. Vid riksdagen 1853—1854 väcktes förslag om att denna industri borde genom skattefrihet, lån eller anslag på allt sätt understödjas, då därigenom importen av råsocker kunde inskränkas och jordbruket i de traktei, där betor bomme att odlas, skulle vinna en förbättrad ställning. Ett liknande förslag framlades vid riksdagen 1862—1863. Dessa yrkanden blevo emellertid avslagna. Såsom motivering anfördes, att, då den nya industrien kunde förekomma allenast i vissa av landets provinser och anläggningarna i fråga ej, som man då syntes anse, krävde större kapital, dess utveckling ej borde påkalla understöd från det allmänna, samt vidare att, örn industrien verkligen vore så förmånlig, som man uppgivit, svårigheterna borde reglera sig själva. Det kan förtjäna omnämnas, att tullen a importerat socker ar 1857 utgjorde för raffinad 30.5 öre och för råsocker 18.8 öre per kilogram, vilket alltså var det tullskydd, som vitbetsockerindustrien vid denna tid åtnjöt.

Vid sockerfabriken i Landskrona, som år 1851 förvärvades av Skånska sockerfabriksaktiebolaget, återupptogs betsockertillverkningen år 1854. Man ägnade nu större omsorg åt betmaterialet och införde förbättrade metoder för tillverkningen. Sedan betodlingen, som krävde långa förarbeten för att lämna tillfredsställande resultat, började lämna rikligare skördar, kunde tillverkningen drivas i allt större skala och i samma mån lämna även ett ekonomiskt fördelaktigare utbyte.

Den stora utveckling, som betsockerindustrien i åtskilliga europeiska länder antagit, och möjligen även framgången av Landskronafabriken, framkallade mot slutet av 1860-talet en agitation för dess allmännare

Deri svenska sockerindustriens uppkomst och utveckling.

a) Yitbetsockertillverkning.

124 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

införande i landet. Betodlingsförsök anställdes på flera orter. I början på 1870-talet inrättades ett flertal sockerfabriker, en vid Arlöv i Malmöhus län, två i Östergötlands län, en i Halmstad oell en i Stockholm. Men även denna ansats till en vitbetsockertillverkning i större omfattning mötte svårigheter. Till dessa räknades, att 1869 års riksdag pålagt sockertillverkningen en skatt, som började utgå den 1 juli 1873 och utgjorde en femtedel av råsockertullen, som då var 23.5 öre per kilogram. Betodlingen tick vidare ej den omfattning, som beräknats för att driften vid de med höga kostnader anlagda fabrikerna skulle bliva lönande, oell beskaffenheten hos betorna lämnade i allmänhet fortfarande mycket övrigt att önska. En annan omständighet var den genom konkurrensen å världsmarknaden åstadkomna fortgående nedgången i sockerpriset, som på ett 20-tal år minskats till hälften. Till följd av i huvudsak dessa förhållanden nedlades driften undan för undan vid fabrikerna, så att år 1878 betsockertillverkning ägde rum allenast vid fabriken i Arlöv, vilken blev den enda bestående ända till år 1883. En ny fabrik började då sin verksamhet vid Säbyholm utanför Landskrona. Den följande tiden medförde ett uppsving för betsockerindustrien och flera nya fabriker tillkommo, i Staffanstorp år 1885, i Trälleberg år 1888 samt i Hälsingborg och Örtofta år 1890. Intresset för betodlingen växte, och man började komma till en allmännare insikt örn denna odlings betydelse för jordbruket. Den med betor odlade jorden gav rikligare skördar än annan. Därtill kommo de för jordbruket indirekta fördelarna, bestående först och främst däri, att jorden genom den för betodlingen nödvändiga bearbetningen så småningom kommer i en mycket hög växtkraft, varigenom den lämnar bättre och framför allt säkrare skördar även av övriga kulturväxter. Vid betsockertillverkningen erhålles därjämte en stor mängd avfall, som dels i form av kreatursfoder och dels såsom gödningsämne kommer jordbruket till godo.

Den svenska vitbetsockerindustriens utveckling under sitt första skede belyses närmare av de uppgifter, som å den härvid fogade tabell I 1 äro meddelade för tillverkningsåren 1854/55—1889/90.

Under 1890-talet fortgick råsockertillverkningen i Sverige i stegrat omfång, så att få länder torde kunna uppvisa motstycke därtill. Är 1891 tillkommo två nya fabriker, Jordberga och Kävlinge, år 1892 ytterligare två, Ängelholms och Hököpinge, och åren 1893 och 1894 ej mindre än fyra, Karpalunds, Köpingebro, Roma och Svedala, samt tre saftstationer, i Eslöv, Teckomatorp och Klågerup, den sistnämnda nedlagd år 1919. År 1895 tillkom Karlshamns råsockerfabrik samt år 1896 Hässlarps (Lyckåker). Betavverkningen kampanjen 1896—1897 i 16 råsockerfabriker och 3 saftstationer uppgick till ej mindre än 890,240 ton och tillverkningen av råsocker till 105,556 ton. Utbytet, som på 1870-talet utgjorde allenast omkring 4 procent av betvikten, hade nu stegrats till 11.9 procent. Importen av råsocker minskades till en obetydlighet, så att landets sockerbehov vid slutet av 1890-talet praktiskt taget kunde tillgodoses med inhemsk vara. Under första årtiondet på 1900-talet tillkommo ytterligare fem råsockerfabriker, nämligen i Skivarp år 1901, Lidköping år 1904, Linköping år 1905, Genevad år 1906 och Mörbylånga år 1907. En saftstation kom slutligen år 1921 i gång vid Gärsnäs. Sammanlagt Annas för närvarande 21 råsockerfabriker och 3 saftstationer. Av dessa anläggningar äro 1 belägen i Östergötlands län, 1 i Gotlands län, 1 i Kalmar län, 1 i Blekinge län, 3 i Kristianstads län och 1 i Skaraborgs län samt de övriga 16 i Malmöhus län.

Tillverkningsåret 1921—1922 har att uppvisa den största råsoekerti 11 verk^

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

ning, som någonsin förekommit i vårt land. Betodling förekom år 1921 å icke mindre än 48,752 hektar. Den avverkade hetmängden utgjorde 1,448,339 ton, varav utvanns en myckenhet råsocker av 234,771 ton, motsvarande 16.2 procent av betvikten. Sockerhalten i betorna i medeltal per fabrik varierade mellan 17.i och 20.5 procent. Den tillverkade myckenheten råsocker översteg sagda tillverkningsår med omkring 60,000 ton landets sockerkonsumtion vid denna tid. För senare år kan betodlingen sägas under normala förhållanden hava omfattat omkring 40,000 hektar, med en betskörd av omkring 1 milj. ton och med en utvunnen myckenhet råsocker av i runt tal 160,000 ton. Då sockerkonsumtionen i Sverige för närvarande uppgår till omkring 240,000 ton i råsockervärde för år och alltjämt befinner sig i stegring, kan landet alltså icke längre tillgodose sitt sockerbehov genom inhemsk betsockertillverkning, såvida icke en väsentlig ökning i betodlingen kommer till stånd.

Av bifogade tabell I 2 framgår tillverkningens omfattning vid råsockerfabrikerna tillverkningsåren 1890/91—1928/29.

Avverkningen av betorna för råsockertillverkning tager i allmänhet sin början i oktober månad. Tillverkningstidens längd vid råsockerfabrikerna, vilken är beroende på den år från år växlande tillgången på betor men som i allmänhet kan sägas årligen omfatta omkring sex veckor med en kortare efterkampanj, belyses av följande tablå.

Vid ingången av tillverkningsåret 1906—1907 funnos i landet följande 10 sockerraffinaderier: Tanto i Stockholm, Gripen i Norrköping, Arlöv, Landskrona, Hasslarp, Hälsingborg, Lund, Ystad, Göteborg och Lidköping. Av dessa voro 3, Arlöv, Hälsingborg och Lidköping, tillika råsockerfabriker, under det att Hasslarp tillverkade raffinad direkt ur betsaft. I samband med koncentrationssträvandena inom sockerindustrien nedlade emellertid 5 av dessa raffinaderier sin verksamhet: Gripen i Norrköping år 1913, Hasslarp, Hälsingborg och Lund år 1914 och Ystad år 1917, av vilka likväl fabrikerna i Hasslarp och Hälsingborg alltjämt hava tagits i anspråk såsom råsockerfabriker. För närvarande finnas alltså 5 sockerraffinaderier, nämligen Tanto i Stockholm, Arlöv, Landskrona, Göteborg och Lidköping.

Tillverkningens omfattning vid sockerraffinaderierna tillverkningsåren 1906/07—1928/29 framgår av närslutna tabell I 3.

Såsom i det föregående framhållits, var vid slutet av 1890-talet landets vitbetsockertillverkning praktiskt taget tillräcklig för att tillgodose sockerbehovet, och så blev i stort sett även fallet under de närmaste årtiondena. Enligt tillgängliga statistiska uppgifter har sålunda utländskt råsocker icke avverkats i raffinaderierna under tillverkningsåren 1906/07 — 1918/19. Efter sistnämnda tillverkningsår hava, framför allt till följd av den stegrade sockerkonsumtionen, förhållandena ändrats därhän, att betydande myckenheter utländskt råsocker bearbetats i vissa raffinaderier. Under tiden från och med tillverkningsåret 1919—1920 hava i raffinaderierna intagits följande myckenheter importerat råsocker:

Betkampanj.

b) Sockerraffinaderier.

c. Sockerindustriens organisation.

Skatt och tull.

126* Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Kilogram Kilogram

1919/20 ............................ 12,054,733 1924/25............................ 43,594,381

1920/21 ............................ 15,942,605 1925/26............................ 13,232,763

1921/22 ............................ — 1926/27............................ 149,905,998

1922/23 ............................ 343,000 1927/28............................ 68,962,690

1923/24 ............................ 15,047,086 1928/29............................ 91,326,850.

Den svenska betsockerindustriens stora uppsving under 1890-talet gjorde frågan om överproduktion av inhemskt råsocker aktuell. Det medel, som till en början tillgreps för att avvärja detta förhållande, var att minska utbudet av råmateriel genom nedsättning av priset å vitbetor. Det är från denna tid, som sammanslutningssträvandena inom sockerindustrien härleda sig. Omkring år 1900 träffades överenskommelse mellan råsockerfabrikerna örn enhetlig kontingentering av betarealen för varje år, och man blev på så sätt i stånd att nöjaktigt reglera råsoekerproduktionen till förhindrande av överproduktion. Med år 1907 genomfördes en fullständig koncentration av sockerindustrien genom bildandet av Svenska sockerfabriksaktiebolaget, utgörande en sammanslutning av alla de sockerfabriker, vilka dittills mer eller mindre samarbetat. Bolaget äger alla sockerfabriker i Skåne samt sockerfabrikerna i Roma, Karlshamn och Genevad. År 1914 bildades Mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag, till vilket sockerfabrikerna i Lidköping, Linköping och Mörbylånga höra. På det förstnämnda bolaget komma drygt :'/10 av landets sockerproduktion.

Vitbetsockerindustriens framträdande i vårt land föranledde redan på 1860-talet upptagande av frågan om en särskild beskattning av sagda industri. Sockertullen utgjorde vid denna tid en viktig inkomstkälla för staten. Tullavgifterna för socker och sirap voro per kilogram

för råsocker

år 1850 ................... 21 öre

» 1860 .................... 19 »

» 1870 .................... 23.5 »

för raffinad för sirap

35 öre 21 öre

31 » 9 »

33 » 9 »

Under motivering att tillverkningen av inhemskt råsocker hotade att minska statsverkets inkomster av sockertullen, väcktes vid 1867 och 1868 års riksdagar motioner med förslag örn fastställande av accis å vitbetsockertillverkningen, motsvarande råsockertullen, vilka förslag dock icke vunno bifall. Vid 1869 års riksdag beslöts emellertid, att skatt å inhemskt socker skulle påläggas från och med den 1 juli 1873 och under de tre första åren utgå med en femtedel av den samtidigt gällande råsockertullen, 23.5 öre per kilogram, under de följande tre åren med två femtedelar o. s. v., tills skatten på detta sätt uppnått fyra femtedelar av nämnda tullsats. Skatten skulle utgå efter de avverkade betornas vikt och under antagande av ett råsockerutbyte av 6.25 procent. Till följd av sockerindustriens betryckta läge dispenserade emellertid riksdagen från vidare skatteförhöjning från den 1 juli 1879, och 1882 års riksdag beslöt slutligen, att principen örn den successiva skatteprogressionen icke vidare skulle bibehållas, utan skulle sockerskatten tillsvidare utgöra två femtedelar av råsockertullen. År 1891 höjdes sockerskatten att utgå med hälften av råsockertullen, som alltjämt utgjorde 23.5 öre per kilogram. Nominellt gick tullskyddet ned till 11.75 öre men utgjorde i verkligheten omkring 16 öre för kilogram. Till följd av nya framsteg i fabrikationsmetoderna kunde nämligen ovannämnda ut-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

bytestal 6.25 procent numera högst väsentligt överskridas. Till reglerande av detta förhållande, genom vilket betydande skattebelopp undandrogos statsverket, beslöto statsmakterna att övergå till ett successivt höjande av det legala sockerutbytet. Vid 1893 års riksdag bestämdes alltså, att tillverkningsskatten, som fortfarande skulle utgå med ett belopp, svarande mot halva råsockertullen, skulle fastställas på grundvalen av ett sockerutbyte, vilket intill tillverkningsåret 1894—1895 skulle beräknas till 7.5 procent, intill tillverkningsåret 1895—1896 till 8.25 procent och därefter till 9 procent. Sedermera höjdes utbytestalet år 1896 till 10.5, år 1901 till 11.5 och år 1902 till 12 procent av betvikten. För nyanlagda fabriker med viss belägenhet hade medgivits särskilda skattelindringar. Under hägnet av dessa tillkommo fabrikerna i Köpingebro, Karpalund, Roma och Karlshamn samt senare även fabrikerna i Lidköping och Linköping.

Sockerskattens uttagande efter vikten av de avverkade betorna på grundval av ett fastställt utbytestal hade utgjort en kraftig drivfjäder för industrien att söka mer och mer förbättra tekniken för vinnande av största möjliga utbyte ur betorna samt att uppbringa dessas sockerhalt, men någon säker grund för beskattningen utgjorde den tillämpade metoden icke, enär skatten drabbade fabrikerna olika. Detta föranledde statsmakterna att taga införandet av en rättvisare beskattningsform i övervägande. Genom beslut vid 1906 års riksdag infördes i stället produktskatt, d. v. s. skatt å den färdiga varan, vilken skatt påfördes vid sockrets utlämnande till fritt bruk. Skattesatsen bestämdes till 13 öre per kilogram. Då skatten även skulle komma att åvila det importerade sockret, reviderades i detta sammanhang tullavgifterna, vilka alltjämt hade utgjort 33 öre för raffinad och 23.5 öre för råsocker. Sockertullen fastställdes till 17 öre för raffinad och 11.7 5 öre för råsocker, vilka belopp alltså representera det då gällande tullskyddet.

Efter den rationella organisation av sockerindustrien, som dess koncentrering till Svenska sockerfabriksaktiebolaget innebar och varigenom dess fortbestånd och lugna utveckling ansågs tryggat, framkommo yrkanden om en reglering av sockerskatt och sockertull i syfte att nedbringa produktionsvinsten och även tillföra staten ökad inkomst av sockerskatt. Genom beslut av 1908 års riksdag vidtogs en successiv höjning av sockerskatten, vilken åren 1909—1911 skulle utgå med 15 öre, 1912 med 15.5 öre och från och med år 1913 med 16 öre per kilogram. Sockerfabrikationen i öster- och Västergötland samt på Öland beviljades nedsättningar i skatten med 3 å 4 öre per kilogram, vilka dock upphörde med 1921 års utgång. Samtidigt med skattehöjningen nedsattes sockertullen, så att denna skulle för raffinad utgöra under åren 1909—1911 15 öre, år 1912 14.5 öre och från och med år 1913 14 öre per kilogram samt för råsocker respektive 10 öre, 9.5 öre och 9 öre. Under motivering att det vore ett önskemål, att marknadspriset å socker såsom en för befolkningen nödvändig konsumtionsartikel nedbringades, beslöt 1913 års riksdag ytterligare minskningar i sockertullen

De tullavgifter å socker, som trädde i tillämpning år 1918, äro alltjämt gällande. Tullavgiften å sirap och melass är 5 öre per kilogram.

128:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Införsel och utförsel av socker.

Sockerkon-

sumtionen.

Vad beträffar sockerskatten utgick denna sedermera med oförändrat belopp, 16 öre per kilogram, intill den 1 juli 1925, då den enligt bevillningsutskottets hemställan nedsattes till 14 öre. I 1926 års statsverksproposition föreslog Kungl. Majit sedermera minskning av sockerskatten till 10 öre per kilogram. Bevillningsutskottet uttalade i anledning härav, att det tillfälle till en allmän skattesänkning, som erbjöde sig, borde vad den indirekta beskattningen anginge i främsta rummet begagnas till att lätta den synnerligen höga skattebelastning på socker, som sockerskatten och sockertullen utgjorde. Utskottet hade därför ansett synnerligen önskvärt, att sockerskatten sänktes mera än Kungl. Maj:ts förslag innebure. Det vore nämligen enligt utskottets mening av största betydelse ur folknäringens synpunkt att befordra den ökade användning av det näringsrika sockret bland mindre bemedlade folklager, vilken otvivelaktigt under senare år ägt rum. Därtill komme ytterligare det skälet, att sockerskatten inom vårt beskattningssystem vore den enda accis, som träffade en nödvändig livsförnödenhet, varför dess fullständiga avskaffande, i den mån detta kunde efter hand bliva möjligt, borde betraktas såsom synnerligen eftersträvansvärt. På yrkande av utskottet sänkte 1926 års riksdag sockerskatten till 8 öre från och med den 1 juli samma år. År 1928 fortgingo statsmakterna på den inslagna vägen att lätta på skattebelastningen å socker och nedsatte sockerskatten till 4 öre per kilogram från och med den 1 juli nämnda år, och genom beslut vid 1929 års riksdag upphävdes sockerskatten från och med den 1 juli 1929.

Statsverkets årliga inkomster av sockerskatt och sockertull från och med år 1900 framgå av bifogade tabell I 4.

Bifogade tabell, bilaga I 5, utvisar omfattningen av import och export i Sverige av socker, åren 1915—1929.

Förbrukningen av socker var tidigare, då denna vara väsentligen betraktades såsom en lyxartikel, ganska obetydlig, men allteftersom sockret vunnit insteg såsom ett viktigt näringsmedel, har konsumtionen därav i hög grad stegrats. Den årliga sockerkonsumtionen per invånare, rörande vilken en beräkning återfinnes i bifogade tabell I 6, har i vårt land uppskattats sålunda:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82. *129

Tabell 11. Tillverkningen vid r&sockerfabrikema under tiden 1864—1890.

Bihang lill riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 64 höft. (Nr 32. Bilaga.) 9*

130*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Tabell I 2. Tillyerkningen vid räsockerfabrikerna ander tiden 1890—1929.

1 För betor med redovisningsårets sockerhalt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82. *131

Tabell I 3. Till verkningen vid sockerraffinaderierna under tiden 1906—1929.

Tabell 14. Statsverkets inkomst av sockerskatt och sockertnll under tiden 1907—1929.

1 Avser statsverkets behållna inkomst av sockerskatt för budgetår, som började den '/t

132*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Tabell 1 6. Import och export av socker onder tiden 1915—1929.

1 Preliminära uppgifter.

Tabell 16. Beräkning av sockerkonsnmtionen onder tiden 1907—1928.1

1 Sockerkonsnmtionen ilar i Sverige beräknats motsvaras av den myckenhet socker och sirap, som utlämnats till fritt bruk från sockerfabrikerna, samt av importen av dessa varor, i den mån de av tullverket utlämnats till fritt bruk.

“ Av det importerade sockret hava följande myckenheter medelst tullförpassning sänts till raffinaderi för omarbetning: år 1920 64,754 ton, år 1923 9,719 ton, år 1924 43,789 ton, år 1925 3,487 ton, år 1926 94,637 ton, är 1927 101,801 ton samt år 1928 65,514 ton. Nu angivna kvantiteter ingå icke i uppgifterna i kol. »Summa konsumtion etc.».

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82-

*133

Bilaga litt. J.

Kortfattad översikt rörande den svenska sockerindustriens ekonomiska ställning och produktionsförhållanden.

Av kanslirådet C. Mannerfelt.

I det åt 1929 års sockersakkunnig*, givna uppdraget att utreda de olika faktiska förhållanden, varav den svenska sockerfrågan är beroende, ingår bland annat att utreda »ställningen inom den inhemska sockerbetsodlingen och sockerfabrikationen» samt »betingelserna över huvud för den svenska betodlingens och en på denna grundad sockerfabrikations fortbestånd och dessa näringars möjligheter att härutinnan genom ytterligare rationaliseringsåtgärder eller eljest bestå gent emot den utländska konkurrensen».

Flertalet av de sockerkommissioner, som under senare tider nära nog årligen tillsatts hava haft synnerligen brådskande uppgifter, vilka i huvudsak begränsats till frågan örn tillfälliga åtgärder för att — oftast på förhandlingsvägen — förebygga inställning eller minskning av visst års betodling, samt hava därför i stort sett ej kunnat i sina utlåtanden och rapporter ingå på sådana allmänna näringsekonomiska spörsmål, som avses i de nyss återgivna utredningsdirektiven. Ehuru 1929 års sockersakkunnigas utredningsarbete på hithörande viktiga och komplicerade områden ännu ej slutförts, torde det dock vara möjligt att härutinnan redan nu meddela vissa mera allmänna upplysningar och framhålla några synpunkter, vilket här göres ifråga örn sockerindustrien och särskilt Svenska sockerfabriksaktiebolaget.

Vad då angår sockerindustriens ekonomiska ställning och produktionsförhållanden, finnes från tidigare sockerutredningar ett omfattande siffermaterial samlat, avseende framför allt Svenska sockerfabriksaktiebolaget, som omspänner mera än nio tiondelar av landets sockerproduktion. De från detta bolag utgivna årliga styrelseberättelserna innehålla vidare åtskilliga uppgifter om bolagets ekonomiska ställning och produktionsförhållanden. Därjämte ha vi vid nu förevarande utredning berette tillfälle att direkt hos bolaget taga del av visst bokförings- och statistiskt material för hithörande spörsmåls bedömande. De uppgifter, som på olika sätt sålunda erhållits, avse i mångt och mycket rent interna affärs- och produktionsförhållanden. Denna för offentligheten avsedda redogörelse måste därför begränsas till sådana uppgifter, som i huvudsak kunna inhämtas ur allmänt tillgängliga handlingar. Vad här nedan sägs torde, trots denna begränsning, giva en i det väsentliga belysande bild av Svenska sockerfabriksaktiebolagets ekonomiska ställning och detta stora industriföretags förutsättningar för framtiden.

Såsom ett totalomdöme i sistnämnda hänseenden torde redan från början kunna sägas, att bolaget har en solid ekonomisk ställning samt att dess produktionsförhållanden under den tid, bolaget ägt bestånd, (d. v. s.

134'

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

från och med 1907) i hög grad rationaliserats ävensom att bolaget synes vara väl rustat för fortsatt industriell verksamhet.1

Ett studium av balansräkningarna i styrelseberättelserna för de gångna åren giver vid handen, att Svenska sockerfabriksaktiebolaget kunnat på ett efter allmän industriell måttstock sett normalt sätt konsolidera sig. Här nedan meddelas ett sammandrag över bolagets tillgångar och skulder dels vid utgången av startåret 1907/1908, dels vid bokslutet strax före världskriget (31 juli 1914), dels vid tiden strax före upphörandet av de under krigs- och efterkrigsåren rådande statliga regleringsåtgärderna (31 juli 1922), dels slutligen vid senaste bokslut (31 juli 1929).

Svenska sockerfabriksnktiebolagets tillgångar och skalder vissa år.

a) Tillgångar (miljoner kronor).

Örn man bortser från årens vinst, som ju i stort sett, efter avdrag av reservfondavsättningar, utdelats till aktieägarna, utgjorde bolagets eget bokförda kapital

1 Vad här sagts om Svenska sockerfabriksaktiebolaget har i huvudsak tillämping även å det mindre bolaget, Mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag. Ehuru närmare utredningar rörande sistnämnda bolag nu ej medhunnits, torde dock kunna sägas, att detta bolag är relativt sett ej mindre starkt konsoliderat än det större bolaget. Det mindre bolaget hade vid senaste bokslutet den 31 mars 1929 följande:

a) tillgångar:

Sockerfabriker och maskiner ................................

Andra fastigheter ................................................

Fordringar, lager och övriga tillgångar ................

b) skulder:

Aktiekapital......................................................

Egna fonder och reserverad vinst .......................

(Därav avskrivningsfond 2.3 miljoner kronor.)

Verkliga skulder och pensionsfond ......................

Årets vinst .......................................................

7.6 miljoner kronor

O.t » »

11.6 » »

19.9 miljoner kronor.

5.1 miljoner kronor

8.3 » »

6.2 » »

0.8 » >

19.9 miljoner kronor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

*135

133.9 miljoner kronor, som ungefärligen täckte sockerfabriksanläggningarnas bokförda värde, 144.0 » » , som motsvara dels sockerfabriksan-

läggningarnas bokförda värde, dels andra egna tillgångar till ett bokfört värde av 14.7 miljoner kronor,

.... 153.2 » » , som motsvara dels sockerfabriksan-

läggningarnas bokförda värde, dels andra egna tillgångar till ett bokfört värde av 44.7 miljoner kronor, 151.4 » » , som motsvara dels sockerfabriksan-

läggningarnas bokförda värde, dels andra egna tillgångar till ett bokfört värde av 67.2 miljoner kronor.

Bolaget hade alltså vid senaste bokslut (utöver de verkliga skulderna) ett eget kapital enligt officiellt bokslut, som kan sägas bestå i alla sockerfabriksanläggningarna med tillhörande maskiner och inventarier jämte 67.2 miljoner kronor i andra tillgångar, varav innemot hälften utgjordes av sockerlager och dylikt samt återstoden av banktillgodohavanden (vilka användas såsom rörelsekapital särskilt vid kampanjen m. m.), aktier i vissa betjärnvägar, jordegendomar, betfröanstait m. m. Därjämte må framhållas, att bolaget under alla åren verkställt utdelningar till aktieägarna, vilka utdelningar dock varit begränsade till lägst 3 procent (år 1929) och högst 7 procent (1920) samt uppgå i medeltal för alla åren till obetydligt över 5 procent.

Genom att bolaget såsom ovan visats — på ett förtänksamt sätt — konsoliderat sin ställning har i fråga örn produktionsförhållanden bland annat den fördelen ernåtts, att medan bolaget förut haft sitt rörelsekapital anskaffat genom upplåning och därför måst vidkännas verkliga utgiftsräntor, bolaget numera äger andra tillgångar (än fabrikerna) överstigande skulderna, vilket medför, att räntekontots saldo nu i stället påverkar inkomstsidan i vinst- och förlusträkningen.

Av det förestående framgår också, att bolaget nedbringat det bokförda värdet å fabriksanläggningarna från 132.8 miljoner kronor år 1907 till 83.8 miljoner kronor vid senaste bokslut, d. v. s. med 49 miljoner kronor. Såsom strax skall nämnas, torde fabrikerna hava ungefär dubbelt så stor tillverkningsförmåga (per dygn) nu som 1907. De under årens lopp gjorda avskrivningarna hava enligt styrelseberättelserna uppgått till drygt 90 miljoner kronor, men å andra sidan hava nyinvesteringar skett till ungefär 44 miljoner kronor, varav huvudparten (33 mil joner kronor) hänför sig till de tio sista åren. De under senare år företagna avskrivningarna pläga uppgå till ungefär 6 miljoner kronor årligen.

De företagna nyinvesteringarna bestå huvudsakligen i rationaliseringsåtgärder beträffande sockerfabrikerna och vad härmed sammanhänger. Det är alltså fråga örn produktiva åtgärder. En del av de sålunda vidtagna åtgärderna hava i väsentlig grad redan nu medfört ett nedbringande av bolagets produktionskostnader vid såväl råsockerfabriker som raffinaderier. Andra investeringar äro vidtagna rätt nyligen — såsom en pågående elektrifiering av fabrikerna, vilken drager i engångskostnad l.o å 1.5 miljoner kronor för fabrik och hittills genomförts vid 8

år 1908.... » 1914..

» 1922.

» 1929.

136* Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

fabriker samt pågår för 2. Fördelarna i produktionskostnadshänseende av dessa senare åtgärder torde beräknas komma att successivt inträda.

De redan vidtagna investeringarna och övriga rationaliseringsåtgärder hava till stor del bestått i införande av arbetsbesparande maskiner och anordningar av skilda slag. Detta har givetvis medfört, att industriens näst betinköpen största utgiftspost, avlöning skontot, kunnat per produktionsenhet avsevärt nedbringas under årens lopp. Medan tillverkningskvantiteten per år sedan 1907 höjts med inemot 50 procent och timlönerna med icke mindre än 162 procent, har hela avlöningskontoi ökats med endast 33 procent.

En annan viktig utgiftspost, bränsle och energi, har i avsevärd grad påverkats i gynnsam riktning genom bolagets rationaliseringsåtgärder. Totala årsutgiften härför ligger nu lägre än för 20 år sedan, trots att varutillverkningen ökats med inemot 50 procent och kolpriserna ligga något högre än då. Värmebehovet inom sockerfabrikerna torde nu vara reducerat till ungefär 60 procent mot vad det tidigare varit.

Genom tekniska förbättringar bär sörjts för, att sockerförlusten från betorna så vitt möjligt inskränkas vid förarbetningen i fabrikerna. Medan sockerförlusten, angiven i procent i medeltal å den avverkade betvikten, år 1907 var I.25 procent, är samma förlust numera blott O.73 procent. Detta innebär, att sockerfabrikerna kunna ur en årsskörd av t. ex. 1,000,000 ton betor vid oförändrad sockerhalt numera utvinna ungefär 0.5 procent eller cirka 5,000 ton mera socker (i form av råsocker och socker i biprodukterna) än förr.

Även på vissa andra områden torde bolaget hava rationaliserat och moderniserat driften (ävensom sin försäljningsorganisation), varigenom särskilt de produktiva fabriksutgifterna nedbringats per tillverkningsenhet och näringens bärighet ökats.

En annan omständighet, som i väsentlig mån bidragit till produktionsförhållandenas utveckling i gynnsam ekonomisk riktning, är det förhållande, att tillverkning skvantitet en ökats. Detta har skett såväl i avseende å myckenheten av i råsockerfabrikerna avverkade betor som än mera beträffande den insmälta råsockerkvantiteten i raffinaderierna, där numera — på grund av den starkt stegrade konsumtionen — även importerat råsocker i regel förarbetas. Genom att den avverkade betmängden vid full odling numera är avsevärt större än under bolagets första år, kunna bolagets s. k. improduktiva eller fasta kostnader (såsom avskrivningar, skatter, centralförvaltning, brandförsäkringar m. m., ävensom aktiekapitalets förräntning) utslås på en vida större tillverkningskvantitet än eljest. Då kapitalkostnaderna vid en säsongindustri sådan som sockerfabrikationen utgöra en relativt stor del av totala utgifterna, är detta givetvis i hög grad ägnat att minska produktionskostnaden per tillverkningsenhet. För den svenska sockerindustriens och även indirekt för den svenska betodlingens förräntningsmöjligheter är det därför av mycket stor ekonomisk betydelse, att tillverkningskvantiteten i sockerfabrikerna hålles uppe i största möjliga storlek. Vad angår den nu sist anförda synpunkten, är det visserligen så, att bolaget vid minskad tillgång på inhemska betor har möjlighet att i sina raffinaderier uppehålla tillverkningen av raffinad i full utsträckning genom att importera och förarbeta utländskt råsocker. Vissa preliminära undersökningar härom giva vid handen, att dylik raffinering av importerat råsocker kan ställa sig ekonomiskt lönande för bolaget, men torde de ekonomiska fördelarna för

137 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

bolaget härav — så vitt nu har kunnat utredas — i regel ej uppväga de driftsekonomiska nackdelarna för bolaget av väsentligt nedsatt tillgång på svenska betor, medförande stängning av vissa råsockerfabriker och inskränkt drift vid andra. Förhållandena härutinnan ställa sig dock något olika vid skilda prislägen för socker, sockerbetor m. m., varjämte vissa andra omständigheter kunna spela in. Hithörande rätt komplicerade spörsmål å ena sidan örn betydelsen för fabrikernas ekonomi av stor avverkning i råsockerfabrikerna av svenska betor samt å andra sidan örn det ekonomiska utbytet i raffinaderierna vid förarbetning av importerat råsocker torde emellertid bliva föremål för fortsatta undersökningar.

I detta sammanhang må meddelas, att sockerbolagets tillverkningskapacitet — trots att inga nya råsockerfabriker anlagts och trots att raffinaderiernas antal minskats från 9 vid bolagets tillkomst 1907 till numera 4 _ genom rationaliseringsåtgärder väsentligt ökats under de gångna åren. Då bolaget bildades, kunde de 18 råsockerfabrikerna jämte 3 saftstationer tillhopatagna avverka 13,657 ton sockerbetor per dygn mot 21,877 ton per dygn under år 1928. Under åren 1925 och 1928 voro råsockerfabrikerna uppe i ungefär sistnämnda siffra. Skulle bolagets alla råsockerfabriker kunna hålla en till längden såsom lämplig ansedd kampanj av t. ex. 70 dygn (från första veckan i oktober tills strax före jul) skulle ungefär 1,500,000 ton betor kunna härvid avverkas.1 Beträffande raffinaderiernas kapacitet må nämnas, att medan de 9 raffinaderierna 1907 hade en daglig insmältningsförmåga av tillhopa endast 5,500 deciton råsocker, de numera kvarvarande 4 raffinaderierna hava en daglig insmältningsförmåga av 8,500 å 9,000 deciton råsocker.

Denna summariska översikt över sockerbolagets ekonomiska ställning och driftsförhållanden torde jämväl böra innehålla några ord örn det ekonomiska resultatet under de allra senaste åren, då sockerpriset på grund av världsmarknadsläget varit osedvanligt lågt samt då ett i stort sett kontinuerligt prisfall rått under försäljningsperioderna. Medan bolaget betalar betodlarna det dem enligt kontraktet tillkommande grundpris å betor på basis av genomsnittspriset på krossad melis (K. 5) under tidsperioden från 1 februari det år, odlingen äger rum, till 1 februari året därpå, tillverkas råsocker ur dessa betor först på senhösten av odlingsåret, och det erhållna sockret säljes icke förrän under loppet av det efterföljande kalenderåret. Då bolagets bokföringsår avser tiden 1 augusti odlingsåret till 31 juli året därpå, ingå alltså för visst räkenskapsår såsom utgift betinköpen på hösten, varför kostnaden baseras huvudsakligen på en svunnen tids sockerpris, samt såsom inkomst sockerförsäljningen under en något senare tid. Till belysning av vad åsyftade förhållanden innebära under en tid med fallande sockerpris, må följande ur bolagets priskuranter uträknade noteringar å krossad melis här meddelas.

1 Då Mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolags tre råsockerfabriker hava en kapacitet örn tillhopa 3,200 ton sockerbetor per dygn, skulle alltså under nyss angiven förutsättning cirka 225,000 ton betor kunna avverkas av detta bolag.

138*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Medelnoteringen å K. 5 (öre per kg. ’) under perioden för betprisets beräkning (1 februari odlingsåret—3 i januari året därpå)

Medelnoteringen å K. 5 löre per kg.1) under räkenskapsåret (1 augusti odlingaåret—3 1 juli

året därpå)

1927 års kampanj........ 45.4 7

1928 » » ........ 39.3 6

1929 » » ........ 34.il (t. o.

m. lSft 1929) 33.9 5 (t. o. m. “/j 1929)

Av dessa senare siffror (och om hänsyn därjämte tages till grossistrabatten) tramgår alltså, att sockerbolaget under tillverkningsäret 1927/1928 — pä grund av pnsfallsföreteelsen — måst sälja sockret till ett pris, som med ungefär 2.8 öre per kilogram understeg det sockerpris, varpå hetpriset grundats. Motsvarande siffra för året 1928/1929 är ungefär 3.3 öre per kilogram korsalt socker. Trots dessa högst avsevärda, av prisfallet förorsakade, olagenheter för bolaget, blev bolagets ekonomiska utbyte under de två aren, sa vitt framgår av de offentliggjorda boksluten, icke så ogynnsamt, som man kanske haft skäl förvänta. Under tillverkningsåret 1928/1929, da betskörden var av ungefär normal storlek eller kanske något däröver men raffinadtillverkningen osedvanligt stor, kunde bolaget å ena sidan under året vid sockerförsäljningen hålla ett genomsnittligt noteringspris a K. 5 av endast 35.88 öre per kilogram (exkl. sockerskatten), medan bolaget a andra sidan fick betala sockerbetorna efter ett pris av 2 kronor 44 öre för 100 kilogram 16 procentiga betor, vartill kommer tillägg för högre sockerhalt. Enligt styrelseberättelsen kunde bolaget det året dock verkställa avskrivningar å 5.2 miljoner kronor samt erhöll en årsvinst härutöver å 4.2 miljoner kronor, vilken vinst emellertid är lägre än den bolaget i regel haft andra år samt medgav allenast 3 procent utdelning. Till

årsresultatet kan givetvis i ena eller andra riktningen hava bidragit _

förutom den osedvanligt stora raffinadtillverkningen — värdesättningarna å in- och utgående lager av socker m. m., men intet finnes som giver vid handen, att bolaget vid bokslutet 1928/1929 haft sina lagervärden ^ögt bokförda i förhållande till det verkliga prisläget.

Så vitt kan bedömas av de utredningar, för vilka här ovan redogjorts, samt av de undersökningar på området, som nu i övrigt företagits, torde Svenska sockerfabriksaktiebolaget alltså kunna anses intaga en i såväl tekniskt som ekonomiskt hänseende hög ställning. Förutsättningarna för bolagets framtida utveckling synas ävenledes — icke minsta tack vare de vidtagna och pågående rationaliseringsåtgärderna — vara goda.

1 Exklusive sockerskatten.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

*139

Bilaga litt. K-

Några preliminära uppgifter angående sockerbetsodlingens och sockerindustriens betydelse för beredande av arbetstillfällen.

Av byråchefen Bertil Nyström.

1. Undersökningens syftemål och räckvidd.

De enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 november 1929 inom jordbruksdepartementet tillkallade sockersakkunniga hava fått i uppdrag bl. a. att undersöka sockerbetsodlingens och sockerindustriens betydelse för beredande av arbetstillfällen och särskilt verkningarna av betodlingens inskränkning under odlingsåret 1929—1930. Med anledning därav hava under ledning av byråchefen Bertil Nyström igångsatts vissa arbetsstatistiska undersökningar på grundval av särskilda frågeformulär, vilka tillställts såväl sockerfabriksbolagen och en del betodlare som vissa grupper av sockerbetsskötare och kampanjarbetare. På grund av den knappa tid, som för ändamålet stått till buds, hava emellertid ifrågavarande utredningar måst starkt begränsas såväl vad angår de uppställda frågepunkterna som särskilt beträffande undersökningsområdet, liksom man åtminstone tillsvidare måst avstå från att genom särskilt utsända undersökare kontrollera och komplettera de genom direkta förfrågningar vunna, delvis rätt ofullständiga resultaten. Oaktat de sålunda gjorda inskränkningarna synes dock genom de verkställda undersökningarna hava erhållits ett material, ägnat att ur åtskilliga synpunkter belysa sockerbetsodlingens och sockerindustriens betydelse ur arbetsmarknadssynpunkt m. m.

Ehuru ifrågavarande material ännu icke fullständigt inkommit och blott i viss utsträckning hunnit granskas och bearbetas, har det ansetts önskvärt att redan nu lämna en preliminär översikt över undersökningens huvudresultat, i den mån dessa på nuvarande stadium kunna överblickas och med någorlunda säkerhet fastställas. När så skett i det följande, må starkt understrykas, att de meddelade siffrorna äro preliminära och alltså sannolikt något avvika från de definitiva siffror, som sedermera skola framläggas. De nu framlagda uppgifterna avse icke hela den svenska sockerindustrien, utan blott Svenska Sockerfabriks A.-B:s verksamhetsområde, och vad betodlingen beträffar har materialet insamlats från allenast vissa delar av Skåne.

2. Sockerbetsarealens minskning hos större och mindre betodlare.

Uppgifter rörande den under åren 1928 och 1929 tecknade och odlade sockerbetsarealen har av Svenska Sockerfabriks A.-B. lämnats för samtliga dess 18 råsockerfabriker och kunna sammanfattas som följer:

140 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

År 1928......{a“tal

År 1929......|“tal

Förskjutningen mot mindre odlingsarealer är sålunda i ögonenfallande. Hur ifrågavarande arealminskning gestaltat sig bland större och bland mindre betodlare samt inom olika bygder belyses av nedanstående tabell 1:

Tabell 1. Sockerbetsarealens minskning hos större och mindre betodlare 1928—1929.

Därav odlare, vilka år 1929

Bortser man från den lilla grupp av jordbruk, där betodlingen på grund av övergång till annan ägare, ettårskontrakt e. d. helt lagts ned, fördela sig övriga odlare på frenne grupper av inbördes icke alltför avvikande storlek. Av dessa innefattar den första dem, som helt utnyttjat sin kontraktsenliga rätt att från år 1928 till år 1929 minska sin sockerbetsodling med hälften, och den andra sådana, vilka ävenledes reducerat betodlingen ehuru i mindre omfattning, medan den tredje omfattar de odlare, vilka upprätthållit odlingen i full utsträckning.

Uppdelar man emellertid betodlarna i större och mindre med gränsen satt vid en sockerbetsodling av 2 har — en areal för vars skötsel i regel torde krävas särskilt lejd arbetskraft — befinnes, att inom dessa båda storleksgrupper de nyssnämnda frenne odlingsgrupperna äro företrädda i mycket växlande proportion. Medan av de större betodlarna nära tre femtedelar minskat sin odling med hälften och blott en sjuttondel fortsatt den i full utsträckning, bliva motsvarande tal för de mindre odlarna föga över en fjärdedel, respektive nära två femtedelar.

Småodlarna, vilka utgöra drygt två tredjedelar av samtliga, betrakta tydligen betodlingen ur delvis andra synpunkter än de större, affärsmässigt kalkylerande jordbrukarna. Medan de senare så gott som uteslutande driva

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

betskötseln med lejd arbetskraft, ombesörjes vid småbruken betornas rensning och upptagning av familjemedlemmarna, ej minst kvinnor och barn, för vilka det eljest är svårt att finna förtjänstarbete. Visserligen har ingen särskilt enquéte anordnats i syfte att få del av opinionen i dessa kretsar, men några uttalanden i ämnet föreligga från de icke få betodlare, vilka tillika äro betskötare åt andra. Det klagas här allmänt över betodlingens minskade avkastning, men framhålles tillika denna grödas betydelse att snabbt och säkert ge en »samlad penning» till hjälp i en skuldsatt småbrukares bekymmer för räntor och utskylder. Ofta framlyser en oro för sockerbetsodlingens nedläggande, såsom skedde år 1926. »Det året» skriver en skånsk småbrukarhustru, »gav en kännbar förlust, enär vi bruka kunna sälja betor för omkring 700—800 kronor, som säkra egnahemslånet 500 kronor om året; därtill kommer det foder, som vinnes genom blasten». Hon tillägger: »Min man driver slakterirörelse, men av den blir ingen säker inkomst. Jag känner mig mest tryggad vid lantbruket, fast ekonomien har blivit mycket mörk detta år.»

3. Arbetstillfällenas minskning för betodlingsarbetare.

Upplysningar rörande detta spörsmål lia lämnats från tillhopa 750 lantegendomar med en sockerbetsodling överstigande 2 har, vilka besvarat ett särskilt frågeformulär, som utsänts till 1,228 dylika gårdar inom leveransområdena till Hässlarps, Staffanstorps, Hököpinge och Köpingebro sockerfabriker.

Å nämnda 750 egendomar hade från år 1928 till år 1929 sockerbetsodlingen minskats med hälften på 310 (41.3 %) och med mindre del på 391 (52.i %) gårdar, medan 49 (6.6 %) fortsatt odlingen i samma utsträckning som förut. Jämföras dessa siffror med motsvarande i tabell 1, finner man, att å de redovisade egendomarna sockerbetsodlingen fullföljts i något större utsträckning än förhållandet i allmänhet varit inom motsvarande storleksgrupp.

Tillhopa odlades å ifrågavarande gårdar sockerbetor å 4,511 har år 1928 och 2,703 har år 1929, sålunda en minskning med 1,808 har eller 40. i %. Minskningen inom Köpingebro fabriks leveransområde (40.6 °„) sammanföll med den genomsnittliga, medan mindre nedgång konstateras omkring Hasslarp (34.5 %) och Hököpinge (36.i %) men större vid Staffanstorp (47.0 %). Till närmare en tredjedel motväges den minskade sockerbetsarealen genom att odlingen av foderrotfrukter vid de redovisade 750 gårdarna ökats med tillhopa 581 har eller 36.5 %.

Storleken av den särskilt lejda arbetskraft, som, oberäknat odlarens familjemedlemmar och gårdens fasta arbetare, omhänderhade sockerbetsodlingen åren 1928 och 1929, framgår av tabell 2, avseende de 659 gårdar, som lämnat fullständiga uppgifter i detta avseende. Å dessa gårdar voro år 1928 för sommarskötseln anställda 1,576 män och 3,134 kvinnor (och barn) eller tillhopa 4,710 personer, motsvarande 15—20 % av totalantalet dylika arbetare i Skåne. Till år 1929 hade å de redovisade gårdarna antalet betskötare nedgått med en dryg tredjedel (34.2 %) eller till 3,098, nämligen 955 män och 2,143 kvinnor. I fråga om upptagningen har framkommit en minskning från 4,835 (2,112 män och 2,723 kvinnor år 1928) till 3,119 (1,202 män och 1,917 kvinnor) år 1929 eller med 35.5 Att nedgången härvidlag varit större än i fråga örn sommarskötseln torde sammanhänga med, att väderleksförhållandena voro vida gynnsammare vid betupptagningen 1929 än året förut. I överensstämmelse med arealminsk-

142* Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Tabell 2. Arbetskraft vid sockerbetsodlingen & vissa egendomar 1928 och 1929.

ningen har även arbetskraftinskränkningen varit mindre omkring Hasslarp1 och Hököpinge än vid Köpingebro och Staffanstorp.

I fråga örn 3,883 (2,007 män och 1,876 kvinnor) av de å ifrågavarande egendomar år 1928 anställda sockerbetsskötarna lia detaljerade uppgifter lämnats örn respektive arbetares personliga och ekonomiska förhållanden, speciellt huruvida de under år 1929 beretts arbete å gården med sockerbetsskötsel eller arbete av annat slag.

Såsom av tabell 3 framgår, uppges så vara förhållandet med 1,867 arbetare eller 51.8 % av 1928 års betskötare. Denna nedgång med omkring hälften får dock ej fattas så, att arbetsstyrkan verkligen reducerats i sådan proportion. Till en del har nämligen avgången uppvägts genom anställning av nya arbetare. Vissa siffror rörande betskötarantalets faktiska nedgång har lämnats i det föregående.

Av tabellen synes framgå, att vid arbetskraftens reducering större hänsyn

1 Det bör anmärkas, att den S femårskontrakten tecknade arealen är jämförelsevis låg beträffande Hasslarp.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82. *143

Tabell 3. HemortsförhfUlandena för sockerbetsskötare å risse egendomar.

tagits till hemortens folk än till de från mera avlägsna orter tillresta betskötarna, liksom man även behållit kvinnorna i större utsträckning än männen.

_ I vad mån betskötarnas yrkesförbållanden härvidlag spelat in belyses av siffrorna i tabell 4. Det förefaller, som örn man varit angelägnare att under 1929 års säsong giva arbete åt småbrukare samt deras hustrur och döttrar än åt jordbruksarbetare och annat mera löst folk.

Härmed stämma rätt väl uppgifterna i tabell 5, enligt vilka, åtminstone vad männen angår, de av 1928 års säsongarbetare, som erhållit förnyad anställning på samma gård påföljande år, i genomsnitt synas varit äldre och ha flera personer att försörja än de, vilka fått se sig örn efter annat arbete.

Tabell 6 ger ett nytt belägg för betodlarnas nyss framhållna benägenhet att vid återanställning ge ett visst företräde åt personer, som tillhöra jordbruksbefolkningen eller äga eget hem.

Det är ju att vänta, att minskningen av sockerbetsarealen och reduceringen av betpriset även skall återverka på de ackordspris, som gälla för betskötseln. Under år 1928 tillämpades, såsom tabell 7 utvisar, i allmänhet de i betodlareföreningarnas normalkontrakt angivna arbetsprisen, nämligen 50 kronor för sommarskötsel och 75 kronor för upptagning eller tillhopa 125 kronor per tunnland (250 kronor per har) i »helackord». Under år 1929 synes det, åtminstone inom de av undersökningen berörda områdena, blott varit en mindre del av betodlarna, som bibehållit fjolårets arbetspris. I regel ha dessa reducerats med 10—20 procent, så att »helackordet» under 1929 års säsong merendels utgjort 100—115 kronor per tunnland. På grund av gynnsammare väderleksförhållanden var dock betarbetet sistnämnda år väsentligt mindre krävande än året förut.

Den faktiska arbetsinkomsten per betskötare synes ha minskats i starkare proportion än arbetspriset, sannolikt beroende på en lättförklarlig benägenhet att låta så många betskötare som möjligt erhålla arbete och inkomst. Enligt uppgifter från de undersökta egendomarna uppburo 1928 års betskötare i genomsnitt cirka 230 kronor per man och 170 kronor per kvinna, medan för dem av dessa, vilka återkommo 1929, säsongförtjänsten i medeltal utgjorde respektive 170 och 130 kronor eller omkring tre fjärdedelar mot året förut.

I syfte att erhålla närmare upplysningar rörande hetskötarnas ekonomiska ställning nu och tidigare — särskilt år 1926, då betodlingen, som

144* Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Tabell 4. Yrkesförhållandena för sockerbetsskötare å vissa egendomar.

förut antytts, var nästan helt inställd — utsändes med ledning av adressuppgifter tillhandahållna av förenämnda 750 större betodlare ett särskilt frågeformulär till omkring 3,500 manliga och kvinnliga betodlingsarbetare. Hittills har dock föga över en fjärdedel av formulären återkommit i besvarat skick. Denna omständighet i förening med de erhållna svarens art och av-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

*145

Tabell 5. Åldersfördelning: och försörjningsplikt för sockerbetsskötare &

vissa egendomar.

b) Arbetare anst. som soc-j

kerbetsskötare 1928 ochl för annat arbete å går-f den 1929 .....................)

c) Arbetare endast anst. som sockerbetsskötare 1928

Tabell 6. Jordbrukare och fastighetsägare bland sockerbetsskötare å vissa egendomar.

fattning bestyrker det kända förhållandet, att man här har att göra med en samhällsgrupp, vilken har mycket svårt för att uttrycka och framföra sina uppfattningar och bekymmer. Ehuru gruppen är talrik — enbart inom den skånska betodlingen torde under normala förhållanden sysselsättas inemot 30,000 särskilt lejda betskötare — utgöres den av inbördes mycket olikartade element. De förut meddelade ålders-, yrkes- och hemortsuppgifterna visa, att det bland betskötarna finnes åldringar och barn såväl som

1 Arbetaren själv oberäknad.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 64 haft. (Nr 82. Bilaga.)

10'

146* Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Tabell 7. Arbetsprisens nedgång vid sockerbetsskötseln 1928—192!),

1) Sommarskötsel.

Egendomar meden åkerareal av under 10 har ■ ■

10— 20 har......

20— 50 » ......

50—100 » ......

100 har o. däröver Samtliga

därav

levererande till Hässlarps sockerfat»-..............

Staffanstorps sockerfat»-..........

Hököpinge socker-

täbr................

Köpingebro sockerfabr..........

2) Upptagning.

Egendomar med en åkerareal av under 10 har •••

10— 20 har......

20— 50 » ......

50-100 » ......

100 har o. däröver Samtliga

därav

levererande till Hässlarps socker-

fabr................

Staffanstorps sockerfat. ........

Hököpinge sockerfat. ...........

Köpingebro sockerfat. .........

Antal egendomar niet fullständiga uppgifter

o

fullgoda manliga och kvinnliga arbetare, småbrukare och husmän såväl som löst folk av olika slag, invånare på skånska slättbygden såväl som tillresande säsongarbetare från skogsbygderna i norra Skåne, Blekinge och Småland.

Det är under sådana förhållanden naturligt, att arbetstillfällenas minskning genom betodlingens inskränkning skall hava olika verkningar för olika grupper av betskötare. Detta kommer också ganska väl fram i vissa av de erhållna uttalandena.

Ser man först på svaren från betodlingsdistrikten, framhalles i torsta rummet betodlingens betydelse för sådana personer, vilka på grund av ålder eller nedsatt arbetsförmåga ej kunna utföra regelmässigt eller tyngre arbete.

Kungl. Majlis proposition Nr 82.

»Betor är enda arbetsinkomsten för äldre och barn innan konfirmationsåldern», heter det. Iietförtjän,sterna äro även av stor betydelse för de vuxna söner och döttrar, vilka nödgats stanna kvar i hemmet för att sköta detta och det lilla jordbruket mot ringa eller ingen kontant ersättning. Vidare utgör betskötseln ett gott stöd för landsbygdens säsongarbetare, särskilt enär den i så hög grad kan utföras av hustrun och barnen. »Min man är tegelbruksarbetare, men det är mest säsongarbete, varför vi varit tvungna att ha betor till hjälp; så lia vi kunnat reda oss själva och sluppit ligga kommunen till last», skriver en arbetarhustru. Av särskild betydelse är betskötseln för småbrukare och egnahemsägare, vilka härav i förening med egen betodling i stor utsträckning synas få medel till betalningen av skuldräntor, utskylder o. d Visserligen finnes det uppgiftslämnare, som bittert klaga över betackordens allmänna nedsättning under år 1929 och ifrågasätta, örn det kan vara affär att för sådan betalning förstöra kläder och riskera hälsan i leråkrarna. Men det synes vara en allmän mening, att det i alla fall är bättre att få något än intet som år 1926. »Skulle sockerbetsodlingen läggas ned, då vore här många småbrukare, som bleve ruinerade», är ett belysande uttalande. Ett annat: »Skall sockerbetsodlingen läggas ned och den enda brödbiten tagas från lantarbetaren, så återstår intet annat än att fara landsvägen och tigga». Ett tredje, som visar, att man inser sambandet mellan betpris och betackord: »Låt betodlarna få statshjälp, så kunna vi också vara med».

Uttalandena från de skogsbygder, varifrån betskötare vår och höst regelmässigt pläga draga till de skånska betfälten, ge uttryck åt liknande synpunkter, låt vara att svaren få sin särskilda prägel genom arbetsförhållandena i dessa magra bygder. En ung flicka, som sköter ett litet ställe åt sina åldriga föräldrar, skriver: »Den största skada de kunna göra en stor del av dem, som leva i de knappaste omständigheterna här i landet, är att omöjliggöra sockerbetsodlingen. Vad gagnar oss den myckna skolundervisningen, örn ej samtidigt möjlighet beredes oss att kunna leva?» — En grovarbetare meddelar: »År 1929 fick jag soekerbetsskötsel, men arbetslönen var låg, endast 100 kronor per tunnland på helackord. Det märks för en arbetare, när en enda hundralapp blir borta, och ändå värre skulle det komma att kännas, örn sockerbetsodlingen rent av skulle läggas ner». — En annan: »År 1926 hade jag såväl som nästan alla grovarbetare här i denna trakten nästan inget arbete, ty betskötseln är den bästa inkomstkällan. Men nu de senaste åren har priset varit för lågt för såväl betorna som skötseln». I ett svar från en av Kristianstads läns talrika egnahemsägare heter det: »Betodlingen har hjälpt mig och många till ett eget hem. Skulle betodlingen upphöra, så bleve det svårt för oss småbrukare och lantarbetare. Gör ert bästa för betodlingens beståndande!»

Från Småland skriver en hemmason: »Jag hjälper mina föräldrar hemma vid jordbrukets skötsel, men emedan vi äro många syskon, behöver jag förtjäna något, enär jordbruket icke lämnar något överskott till lön åt mig. Och i denna arbetslöshetens tid kan man ju här på landet inte få något arbete, örn man icke en månads tid på hösten kan få betupptagning.» — En arbetare från samma län meddelar: »Enär här på orten saknas alla utsikter till arbetsförtjiinst, är sockerbetsförtjänsten den viktigaste arbetsinkomst jag har under året.» — En annan: »Enär här på orten är ganska ont örn arbetstillfällen vid tiden för bet- och sockerkampanjerna på hösten, är det givetvis ganska många, både arbetare och mindre jordbrukare, som

148* Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Tabell 8. Entledigade sockerfabriksarbetare fördelade efter hemort.

söka anställning där, men med nuvarande sänkta ackordspris vid betskötseln är det mindre lönande.»

4. Arbetstillfällenas minskning för sockerfabriksarbetare.

Vid Svenska Sockerfabriks A.-B:s samtliga fabriker ha under senare år i genomsnitt sysselsatts cirka 2,000 årsarbetare, varav omkring hälften vid raffinaderierna. Under den egentliga sockerkampanjen i oktober—december anställas 5,000—6,000 kampanjarbetare, så gott som uteslutande manliga, av vilka cirka två tredjedelar sysselsättas allenast omkring två månader, medan återstoden arbetar längre tid. Dessa sistnämnda arbetare, vilka utgöra en övergångsform till de årsanställda, sysselsättas under längre eller kortare perioder mellan de egentliga kamDanjerna med reparations- och byggnadsarbeten o. d. Utöver nu redovisade arbetare förefinnes en personal på 700— 800 man vid betvågarna här och där på landsbygden.

Vad nu sagts gäller år med normal drift. År 1926, då sockerbetsodlingen var så gott som nedlagd, sysselsatte bolaget utöver de årsanställda allenast ett tusental extra arbetare. Under 1929 års kampanj medförde betodlingens reducering nedläggande av fem råsockerfabriker, vilka eljest under säsongen sysselsatt cirka 1,500 arbetare, varav några hundra vörö fast anställda. Av dessa senare bereddes ett betydande antal anställning vid andra sockerfabriker

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82. *149

Tabell 9. Entledigade sockerfabriksarbetare fördelade efter yrke.

eller tilldelades pension eller understöd, medan kampanjarbetarna i huvudsak hänvisades till att reda sig själva.1

Närmare upplysningar örn dessa sockerfabriksarbetare, som förlorat sin anställning genom sockerfabrikationens inskränkning meddelas på grundval av från sockerbolaget lämnade uppgifter i förestående tabeller. Av tabell 8 framgår bland annat, att det hundratal entledigade sockerfabriksarbetare, som av arbetsgivaren bereus annat arbete eller understöd, i större utsträckning än de övriga varit bosatta i de kommuner, där de nedlagda fabrikerna äro belägna. Tabell 9 framlägger arbetarnas yrkesfördelning, varvid ett starkt inslag av hantverkare och reparatörer framträder inom gruppen av »omhändertagna» arbetare. Dessa bo på jordbruksfastigheter i något mindre utsträckning än kampanjarbetarna, men äga förhållandevis oftare eget hus. De äro oftare än kampanjarbetarna försörjningspliktiga, men per försörjare synes antalet beroende personer i genomsnitt vara mindre.

De ekonomiska förluster, som de entledigade sockerfabriksarbetarna lidit, belysas i viss mån av tabellerna 11 och 12. Nämnas må i detta samband, att de arbetare, vilka beietts pension eller annan anställning, i genomsnitt icke uppburit mer än hälften till tre fjärdedelar av sin förutvarande inkomst.

1 Krån Svenska Sockerfabriks A.-B. har meddelats, att medelantalet anställda under 1928 års kampanj utgjorde 6,617 i oktober och 7,902 i november, medan år 1929 motsvarande siffror voro respektive 5,566 och 6,155. Högsta antalet anställda nåddes år 1928 den 2 november med 8,237, medan år 1929 siffran för samma tidpunkt var 6,357.

150* Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Tabell 10. Entledigade sockerfabriksarbetare fördelade efter försörjningsplikt och

fas tighets innehar.

Vid sockerfabrikerna gälla kollektivavtal, enligt vilka i Skåne — i Stockholm och Göteborg tillämpas högre lönesatser — timlönerna för arbetarnas huvudmassa, manliga arbetare över 19 år, utgjorde 0.8 5 kronor på landsbygden och O.ho kronor i städerna till sommaren 1928, då de höjdes med 7 öre till respektive 0.92 och O.97 kronor. För reparatörer o. d. yrkesarbetare ökas timavlöningen upp till l.io kronor vid landsbygds- och I.15 kronor vid stadsfabriker.2

Tabell 11 visar, att på grund av ackordsarbete o. d. de faktiska arbetsförtjänsterna äro högre än kollektivavtalslönerna, jämväl vad kampanjarbetarna beträffar. För dem uppgår enligt tabell 12 genomsnittliga inkomsten för ett par månaders kampanj till 400—500 kronor. Det torde vara omkring dubbelt så mycket, som en betskötare kan förtjäna på ungefär lika många dagsverken. Visserligen drivas sockerfabrikerna under kampanjen dag och natt i varandra avlösande skift, men dessa äro sedan 1920 års arbetstidsreform ej längre än 8 timmar, medan ute på betfälten den normala 10-timmarsdagen under ackordsarbetets sporrande inflytande ej sällan torde pressas upp till 12 timmar och däröver.

1 Arbetaren själv oräknad.

1 De vid vågstationerna anställda ha lägre avlöning, enligt uppgift omkring 0.70 kr. per timme.

*151

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Tabell 11. Tlmförtjänster för sockerfabriksarbetare (män över 19 år) 1925-1929.

Medelinkomst per timme i kronor lör

j Råsockerbruk (18, inkl. 1 I kombinerad fabrik samt 3 saftstationer)

| Malmöhus län...........

därav landsbygden ••

» städerna .....

i Kristianstads län........

därav landsbygden ■

» städerna .....

; Hallands län (landsbygden) ...............

Blekinge län (stad)

den) .............

Raffinaderier (3)

» ».Göteborg ••• » » Stockholm

Samtliga fabriker • ••

Tabell 12. Ira-, respektive kampanjförtjänster för sockerfabriksarbetare (män över

19 år) 1925-1928. _

Det är under sådana förhållanden naturligt, att landsbygdens arbetare o. d. skola föredraga kampanjarbetet framför betskötseln, när valet står dem fritt. Kampanjarbetarna torde också i genomsnitt stå på en högre ekonomisk och social nivå än betskötarna. Därom vittna även svaren på de frågeformulär, vilka, i syfte att utröna de ekonomiska konsekvenserna av sockerfabrikationens inskränkning, tillställts nära 500 entledigade sockerfabriksarbetare och av dem hittills besvarats till ett antal överstigande 200.

152'

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Liksom förhållandet var bland betodlarna och betskötarna, har även bland sockerfabriksarbetarna arbetstillfällenas minskning haft växlande betydelse för olika grupper och individer. Här nedan anföras några belysande omdömen.

Följande uttalanden hörröra från förutvarande kampanjarbetare vid en nedlagd fabrik i stad: »Undertecknad, som varit med i barndomsåren

såsom betskötare och senare vid fabrikerna under betkampanjerna, har varje gång betodlingen blivit inställd fått försämrad ekonomi. Det är mycket svårt att under oktober och november månad erhålla något arbete på landet, utan därest betodlingen upphör, blir det att gå arbetslös». — »Den normala betodlingen har stor betydelse för min ekonomi. Nu när det är så stor arbetsbrist året örn, får man vara nöjd med en säsong på året, men när den också tar slut, är det sorgligt. Så betodlingen har stor betydelse för alla sockerbruksarbetare». — »Undertecknad, som varit anställd vid H. sockerfabrik fyra somrar som kampanjarbetare (svetsare), kan vitsorda, att det är svårare för sockerfabriksarbetare att erhålla annan anställning nu än 1926; det finnes arbetare, som gått arbetslösa sedan permitteringen skedde den 1 maj 1929.» -— »Jag är ägare av ett litet lantbruk, som föder 2 kor, så jag måste hava extra arbete borta för att få debet och kredit att gå ihop. Därför har det varit så bra att få arbete på sockerfabriken.» —.»Genom dikningar och nyodlingar har jag haft stora utgifter för mitt jordbruk, men tack vare min extra förtjänst vid sockerbruket har jag kunnat göra dessa förbättringar.»

Från f. d. kampanjarbetare vid en fabrik ute på landsbygden skrives bland annat följande: »Jag har varit kampanjarbetare vid K. sockerfabrik

sedan 1911 (icke 1926 och 1929) samt tillika banarbetare vid en järnväg sedan 1920. På grund av betodlingens nästan totala inställande 1926 och därav minskad transport vid banan, vid vilken ligga fem sockerfabriker, hade jag då endast 2 månaders arbete och förtjänade 300 kronor mot annars 900 kronor.» — »På grund av inställd sockerbetsodling hade jag inget arbete och var i behov av arbetslöshetsunderstöd, men på grund av mitt jordbruk örn 27S tunnland fick jag ej något.» — »Nu som år 1926 får man gå sysslolös på grund av att inget arbete är att få, därför att ingen lantman har råd att våga på något arbete utan det allra nödvändigaste. Så jag anser, att betodlingen är av största betydelse för min existens.» - »Såväl nu som år 1926 är det endast små tillfälliga arbeten man kan få än här och än där; nu sedan vägkassan övertagit vägarnas underhåll finnes inget vinterarbete för s. k. lösa arbetare. Därför anser jag, att betodlingen är av största betydelse för vårt ekonomiska bestånd». — »Genom sockerbetsodlingens upphörande 1926 förlorade jag 600 kronor, för 1929 har jag förlorat 400 kronor genom att sockerfabriken icke kom i gång.» — »På grund av att sockerfabriken ej gått har jag haft 500 kronor mindre inkomst än vanligt, varför det vore lyckligt, örn sockerfabriken kom i rörelse nästa år.» — »Min ekonomiska ställning år 1929 är betydligt sämre än något föregående år, t. o. m. sämre än 1926. Och jag anser orsaken vara den inställda driften vid sockerfabriken, där jag annars haft min huvudinkomst». — »På grund av att jag ej fick arbete som kampanjarbetare år 1926 och ej erhöll något annat arbete, kom jag i dålig ekonomisk ställning, så att jag bland annat måste låna penningar att omsätta egnahemslånet. Detsamma är förhållandet för mig i år.»

Stockholm den 17 januari 1930.

Kungl. Majlis proposition Nr 82.

153 Bilaga litt. L.

Vissa uppgifter rörande de med råsockerfabrikationen sammanhängande

järnvägstransporterna.1

Av chefen för Järnvägsstyrelsens statistiska kontor Lars Akselsson.

Sockerkommissionen tillskrev den 14 oktober 1926 39 enskilda järnvägar, vid vilka betodling brukar äga rum, med anhållan örn vissa uppgifter, erforderliga för utredning rörande omfattningen och den ekonomiska betydelsen av de med råsockerfabrikationen sammanhängande järnvägstransporterna.

Uppgift begärdes örn vikt och inkomst av de viktigaste varutransporterna till och från råsockerfabriker och saftstationer, således vitbetor till och vitbetmassa från fabrikerna samt råsocker därifrån och till raffinaderier, vidare slamkalk och melass från fabrikerna samt övriga transporter till och från dessa — de sistnämnda huvudsakligen omfattande stenkol och kalksten. (Under i frågeformulären upptagna rubriker sockersnitsel och sockersaft hava inga transporter blivit uppgivna.)

Vidare begärdes uppgift för ifrågavarande varuslag dels örn fraktsatser enligt av Kungl. Majit fastställd taxa, inberäknat provisoriska tilläggsavgifter, dels ock örn de faktiskt tillämpade fraktsatserna, med redogörelse för tillämpade fraktnedsättningars art och villkor.

Vidare begärdes, för så vitt en ungefärlig uppskattning med någon grad av tillförlitlighet kunde göras, uppgift örn person- och godstrafik samt inkomst därav, som utan att ingå i råsockerfabrikationens angivna direkta transporter dock kunde beräknas bortfalla, örn fabrikationen nedlades (i godstrafik t. ex. på grund av minskad handelsrörelse i fabrikationsorten).

Slutligen anhölls om ett allmänt uttalande örn ifrågavarande transporters betydelse för järnvägens ekonomi och finansiella förhållanden.

Samtliga uppgifter begärdes för år 1925, dock örn möjligt med vissa viktigare uppgifter meddelade även för tidigare år.

För statens järnvägar hava motsvarande sifferuppgifter utarbetats vid järnvägsstyrelsens statistiska kontor; de äro delvis av approximativ karaktär.

Huvudresultaten angivas i efterföljande tabeller L 1, L 2 och L 3.

Tabellerna L 1 och L 2 angiva transportmängder i ton respektive inkomster i kronor av ifrågavarande trafik, och i tabellernas sista kolumner har summan för varje järnväg ställts i procentisk relation till järnvägens totala godstrafikmängd respektive totala godstrafikinkomst och totala bruttoinkomst.

Enär vikten av en transport, som går över flera banor, räknas å var och en av dessa, uppstår en viss dubbelräkning vid summering av vikterna å olika banor. Längst ned i tabell L 1 ha emellertid angivits viktsummor för betor, betmassa och råsocker utan sådan dubbelräkning; dessa summor

1 Upprättade för 1920 urs sockerkominission.

154*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

skola alltså angiva de totala å järnväg fraktade mängderna av nämnda varuslag.

Tabell L 3 innehåller för det ekonomiska bedömandet erforderliga uppgifter örn banornas hela godstraflkinkomst, bruttoinkomst, utgifter och vinst, vid sidan varav till jämförelse ställts den i tabell L 2 erhållna inkomsten av råsockerfabrikationens transporter. Härvid bör anmärkas, att utgifterna omfatta icke blott egentliga driftkostnader utan även avsättningar till förnyelsefond (där sådana skett), skatter m. m. samt räntor men däremot givetvis icke de erforderliga låneamorteringarna. De anförda uppgifterna örn vinst böra icke förväxlas med de i den allmänna järnvägsstatistiken ävenledes förekommande uppgifterna örn nettoinkomst av järnvägsdriften, vilka uträknas utan hänsyn till räntor m. m.

Av tabellernas slutsummor framgår, att godstransporterna till och från råsockerfabriker och saftstationer inalles uppgå till nära 2 miljoner ton med en fraktinkomst för järnvägarna av nära 5 miljoner kronor. Härav kommer något mindre än en fjärdedel (såväl av vikt som av inkomst) på statens järnvägar och återstoden eller drygt tre fjärdedelar på enskilda järnvägar. Inkomstsumman är för statens järnvägar l.i och för enskilda järnvägar 3.8 miljoner kronor.

Transporterna av vitbetor uppgå till 1,177,000 ton med en inkomst av

2.765.000 kronor, av betmassa till 417,000 ton och 764,000 kronor eller tillsammans för betor och betmassa 1,594,000 ton och 3,529,000 kronor. Vidare ger råsocker 151,000 ton och 854,000 kronor, slamkalk och melass 47,000 ton och 192,000 kronor, samt övriga transporter till och från fabrikerna 155,000 ton och 387,000 kronor. Således utgöra betor och betmassa det viktigaste transportobjektet och lämna omkring 70 procent av hela ifrågavarande inkomst.

Med undvikande av ovannämnda dubbelräkning av vikten uppgå transporterna av vitbetor, betmassa och råsocker till 1,010,000, 353,000 och

116.000 ton, som alltså skall angiva de totala å järnväg transporterade mängderna av dessa varuslag.

De för statens järnvägar angivna uppgifterna under rubrikerna »slamkalk och melass» samt »övriga» äro approximativa, enär svårighet mött att noggrant fastställa, vilka transporter i ifrågakommande stationsförbindelser, som verkligen hänföra sig till råsockerbruken. Möjligen äro uppgifterna i dessa kolumner något osäkra även för en del enskilda järnvägar.

Uppgifterna hänföra sig, såsom ovan anförts, till år 1925. Enligt den officiella årsväxtstatistiken har totala skörden av sockerbetor utgjort

Skörden och därmed även järnvägstransporterna få följaktligen anses år 1925 hava varit icke oväsentligt större än genomsnittligt.

För många av de enskilda järnvägarna äro råsockerfabrikationens transporter av synnerligen stor ekonomisk betydelse, såsom tydligt framgår av de i tabell L1 och L 2 meddelade relationstalen i förhållande till totala trafiken

i medeltal år 1915—1924 ....

930.000 ton

1.485.000 »

456.000 »

1.042.000 »

914,000 » 1,323,000 »

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82. *155

och inkomsterna samt av den i tabell L 3 gjorda jämförelsen med årets vinstresultat.

För följande 21 enskilda järnvägar, där transporterna hava relativt eller absolut stor betydelse, meddelas följande förkortade sammandrag av tabellernas uppgifter:

Ystad—Eslöv ...............................................

Malmö—Ystad...............................................

Ystad—Gärsnäs—S:t Olof................................

Börringe—Östratorp ......................................

Malmö—Simrisham.........................................

Malmö—Trälleberg.........................................

Trelleborg — Rydsgård......................................

Vellinge —Skanör—Falsterbo ............................

Malmö—Genarp .........................................

Kävlinge—Barsebäck ......................................

Landskrona—Lund—Trälleberg .......................

Landskrona och Hälsingborg ..........................

Ängelholm—Klippan ......................................

Östra Skånes ................................................

Södra Ölands .............................................

Gotlands ....................................................

Slite—Roma ..................................................

Klintehamn —Roma........................................

Sydvästra Gotlands.......................................

Mellersta Östergötlands...................................

Väderstad—Skänninge—Bränninge....................

Summa

Procent av banans hela

Av sammanställningen framgår, att råsockerfabrikationens transporter för fyra banor lämna mer än hälften av årets hela bruttoinkomster (Ystad— Gärsnäs—S:t Olof, Börringe—Östratorp, Trälleberg—Rydsgård och Kävlinge — Barsebäck). Även för banor med så stor allmän betydelse som Malmö— Ystad, Ystad—Eslöv, Malmö—Simrishamn och östra Skånes spela här ifrågavarande transporter så stor roll, att de lämna omkring 10 å 20 procent av hela bruttoinkomsterna. En sådan marginal i omsättningssumman kan givetvis ha avgörande betydelse för det ekonomiska nettoresultatet.

Det är tydligt, att betodlingens och råsockerfabrikationens eventuella nedläggande för åtskilliga av banorna skulle kunna leda till mycket allvarliga ekonomiska konsekvenser, antingen så att förräntning och amortering av låneförbindelser bleve omöjlig, alltså finansiell insolvens, eller i de värsta fallen t. o. m. så att icke ens de rena driftkostnaderna kunde täckas och att driften rent av måste nedläggas. I detta sammanhang bör givetvis ihågkommas, dels att många av ifrågavarande järnvägar redan vid bibehållen betodling hava en mycket svag ekonomi och flera även uppvisa förlust å rörelsen (se tabell L 3), dels ock att dessa rena slättbygdsbanor i huvudsak sakna de tunga transporter (särskilt trä, trämassa m. m.), som vid andra banor kunna stödja rörelsen, och på grund härav och på grund av de merendels korta distanserna äro utsatta för en synnerligen stark konkurrens från biltrafiken, varigenom de redan förlorat mycket trafik och berövats förhoppningarna om en mera avsevärd trafiktillväxt för framtiden. Deras ekonomiska ställning är således i flera avseenden vansklig.

156*

Kungl. Majrts proposition Nr 82.

För en uttömmande ekonomisk bedömning bör hänsyn tagas icke blott till de i tabellerna angivna direkta transporterna till och från råsockerbruken utan även till å ena sidan annan person- och godstrafik, som med betodlingens nedläggande skulle bortfalla på grund av minskad allmän rörelse och penningtillgång i orten, samt å andra sidan dels den minskning i driftkostnaderna, som kan följa av minskad trafik, och dels den trafik av annat slag, som kan uppkomma, örn betodlingen nedlägges oell annan verksamhet, t. ex. spannmålsodling, upptages. Vidare bör hänsyn tagas till de kapitalinvesteringar i järnvägarna, som skett för bettransporternas skull och bliva värdelösa, örn dessa upphöra.

Ett definitivt avgörande i dessa spörsmål torde erbjuda mycket stora svårigheter. De från järnvägarna ingångna meddelandena lämna dock vissa vägledande upplysningar.

Beträffande trafik, som, förutom de direkta transporterna till och från råsockerbruken, skulle bortfalla vid betodlingens nedläggande, framliålles i allmänhet i de inkomna meddelandena, att det är svårt att göra en siffermässig uppskattning; för några banor, som försökt en uppskattning, stannar det uppskattade inkomtsbeloppet vid några få procent av inkomsten av råsockerfabrikationens direkta transporter. En del andra banor uppgiva däremot, utan att angiva ett sifferbelopp, att nedgången i den allmänna trafiken skulle bliva avsevärd på grund av minskat välstånd, minskad penningtillgång och minskad handelsrörelse i orten. Särskilt betonar Södra Ölands järnväg, att betodlingen i hög grad stimulerat resandetrafiken och andra befraktningar av jordbruksprodukter och köpmansgods, så att t. ex. transporter av spannmål ökat, trots den minskade areal som stått till spannmålsodlingens förfogande, samt att transporter av smör och fläsk m. m. nästan fördubblats. Bland annat har även Mellersta Östergötlands järnvägar haft påtaglig erfarenhet örn att de penningbelopp, som omsättas genom betodlingen, avsevärt påverka järnvägens allmänna trafik.

Det torde vara tydligt, att det välstånd, som skapas genom betodlingen, i många orter kan avsevärt påverka järnvägens ekonomi, ehuru en siffermässig uppskattning icke kunnat erhållas. I orter, som även i övrigt äro ekonomiskt väl utvecklade, gör sig dock denna sida av saken givetvis mindre märkbar.

Beträffande andra slag av transporter, t. ex. spannmål, som skulle kunna uppkomma i stället, örn betodlingen nedlades, innehålla de inkomna meddelandena i allmänhet icke några uttalanden. I ett fall uttalas, att betodlingen troligen skulle ersättas med odling av korn för foderändamål, varigenom järnvägen knappast skulle erhålla några transporter utan tvärtom förlora kraftfodertransporter, som förut förefunnits. — Även örn betodlingen skulle ersättas med veteodling, är det dock övervägande sannolikt, att järnvägarna icke därav skulle kunna erhålla ens tillnärmelsevis lika stora trafikinkomster som genom betodlingen. Ty dels lämnar spannmålen vida mindre viktsutbyte per arealenhet och dels har spannmålen icke samma karaktär som betorna av tungt, för järnvägstransport lämpat massgods utan skulle troligen i stor utsträckning framföras på bil, i synnerhet som ju transportdistanserna merendels äro mycket små.

Beträffande återigen möjligheten för järnvägarna att vid eventuellt bortfallande av råsockerfabrikationens transporter minska driftkostnaderna, framgår det av de ingångna meddelandena, att flertalet järnvägar anse, att endast en jämförelsevis ringa besparing av driftkostnaderna skulle kunna vinnas, utöver vad som uppnåtts genom de senaste årens intensiva och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

genomgripande driftsförenklings- och besparingssträvanden. Man synes sålunda anse, att den angivna minskningen av bruttoinkomsterna ganska nära skulle komma att motsvaras av minskning i nettoinkomst.

Slutligen bör erinras, att åtminstone några banor torde hava tillkommit väsentligen för bettrafikens skull, samt att vid flertalet övriga banor med större bettrafik avsevärda kapitalinvesteringar måst ske för tillgodoseende av denna trafiks behov, avseende utvidgningar av bangårdar, i några fall förstärkning av överbyggnaden samt vidare anskaffning av lokomotiv och vagnar o. s. v. Dessa utvidgningar anses värdelösa, om bettrafiken skulle försvinna, och det nedlagda, oftast upplånade, kapitalet förlorat. Att så verkligen är fallet beträffande bangårdsanläggningar och dylikt torde vara tydligt, men beträffande rullande materiel kunde kanske en annan användning för eget behov eller en realisation, örn ock till förlustbringande pris, vara tänkbar.

Från några banor hava uppskattningar lämnats rörande storleken av de kapitalinvesteringar, som kunna anses gjorda för betindustriens skull. Så t. ex. beräknas för Ystadsbanornas grupp tillsammans cirka 2 miljoner kronor, för Landskrona och Hälsingborgs järnväg 400,000 kronor, för Kalmar —Torsås 100,000 kronor, för Södra Ölands 400,000 kronor och för Mellersta Östergötlands 700,000 kronor. Många andra järnvägar angiva utan direkt sifferuppgift, att avsevärda kapitalinvesteringar skett för denna trafiks skull. Man anser sålunda, att järnvägarna, om betodlingen nedlades, skulle vara utrustade till allt för hög trafikkapacitet eller vara »överdimensionerade», varav utom förlust av kapital, varå ränta måste erläggas, även följa ökade årliga underhållskostnader.

De av järnvägarna själva uppgivna ekonomiska konsekvenserna av betindustriens nedläggande torde bär böra i största korthet refereras: Ystad — Gärsnäs—S:t Olof och Börringe —Östratorp skulle icke kunna existera, ekonomiskt sett. Ystad—Eslöv och Malmö—Ystad skulle föra en tynande tillvaro, av allt att döma utan möjlighet att förränta och amortera sina lån. För Malmö—Simrishamn skulle uppstå ren driftsförlust, och järnvägen skulle ej kunna fullgöra sina ekonomiska förpliktelser till statsverket och enskilda. För Malmö—Trälleberg bleve det järnvägens ruin. Trälleberg— Rydsgård skulle icke ha existensberättigande. Vellinge—Skanör—Falsterbo skulle nödgas upphöra med driften. Västra Klagstorp—Tygelsjö skulle råka i trångmål, Malmö—Genarp skulle ej i längden kunna fullgöra sina förbindelser. Bjärred—Lund—Harlösa skulle se sin årliga förlust ökad; betodlingen är ett järnvägens livsintresse. Landskrona—Lund—Trälleberg skulle få drifts förlust. Landskrona och Hälsingborgs torde kunna undgå drifts förlust. (Hälsingborg—Hässleholm intet uttalande). Ängelholm—Klippan: järnvägens undergång, östra Skånes skulle iråka trångmål, och det vore ovisst, om järnvägen kunde fullgöra sina förbindelser. (Kristianstad —Hässleholm intet uttalande.) Blekinge kustbanors ekonomi bleve rubbad och utdelningen kanske omöjliggjord, östra Blekinge: otänkbart att betala statslåneräntan. Kalmar—Berga: ej stor betydelse. Kalmar—Torsås är synnerligen beroende av bettrafiken. Södra Ölands: driften skulle knappast kunna upprätthållas. Gotlands: driften måste omläggas, de finansiella förpliktelserna kunde ej uppfyllas, och driftsförlust kunde sannolikt ej undgås. Slite—Roma, som tillkommit på initiativ av sockerbolagets ledning, har även med bettrafik alltid fört en tynande tillvaro. Klintehamn—Roma och Sydvästra Gotlands bleve dödsdömda. Mellersta Östergötland skulle ej kunna förränta sina lån. Väderstad—Skänninge—Bränninge: det bleve synnerligen

158 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

svårt att ens vid tertiär drift täcka driftkostnaderna, och då är det ovisst, om statsmakterna vilja upprätthålla driften. För Mjölby—Hästholmen och östra Centralbanan är betodlingen av ringa betydelse.

I flera fall framliålles, att städer och kommuner icke blott innehava stora aktieposter utan även tecknat borgen för lån, som icke kunde förräntas, örn betodlingen nedlades. Örn vissa järnvägar framhålles, att de knappast kunna existera utan bettraflken, men att å andra sidan de dock omöjligen kunna undvaras för bygdens övriga behov, vilka icke kunna tillgodoses enbart genom biltrafik.

Som sammanfattning rörande betydelsen för järnvägarnas ekonomi torde kunna anföras följande:

För ett stort antal järnvägar utgöra råsoekerfabrikationens transporter en mycket avsevärd del av hela godstrafiken och av den totala trafikinkomsten, och de hava jämväl föranlett avsevärda kapitalinvesteringar för ändamål, som bleve utan värde, örn ifrågavarande transporter bortfölle. Transporternas bortfallande skulle i varje fall innebära en djupgående förändring i järnvägens ekonomiska fundamenter, i åtskilliga fall av rent revolutionerande art. De flesta av de berörda järnvägarna torde anse, att den bortfallna bruttoinkomsten tämligen nära skulle motsvaras av minskad nettoinkomst, och i så fall bleve det, som av tabell L 3 framgår, för de flesta omöjligt att täcka sina driftkostnader och åliggande rån teförpliktelser; för åtskilliga torde, frånsett räntor, ej ens driftkostnaderna täckas. — Ett slutgiltigt omdöme örn den ekonomiska effekten av ifrågavarande transporters bortfallande, torde knappast vara möjligt utan en ingående undersökning av varje bana för sig, varvid med beaktande av banans driftsekonomi och ortens allmänna ekonomiska förhållanden hänsyn skulle tagas även till de svårbedömbara faktorer rörande möjligheten att minska driftkostnaderna och att, trots bilkonkurrensen, förvärva annan trafik, t. ex. spannmål, såsom ersättning. Till en dylik djupgående och arbetskrävande undersökning av varje särskild bana torde i sakens nuvarande läge knappast finnas anledning.

I varje fall torde dock det nu förebragta utredningsmaterialet, och särskilt storleksordningen av ifrågavarande transportinkomster i förhållande till järnvägens hela rörelse, göra det fullt tydligt, att — då andra trafikinkomster av ens tillnärmelsevis samma storleksordning knappast skulle kunna påräknas som ersättning — ett flertal järnvägar skulle möta finansiell insolvens. Uppgifterna i tabellerna L 1—3 ge i detta avseende tydliga anvisningar. I åtskilliga, kanske de flesta fallen, skulle resultatet bliva kapitalförlust för staten som långivare samt för kommuner och andra som horgenstecknare. I en del fall torde det gå så långt, att, sedan alla kapitalförpliktelser avskrivits, icke ens driftkostnaderna kunna täckas, och ehuru järnvägens nedläggande i allmänhet icke skulle kunna ske utan stor skada för orten, vore det under sådana förhållanden givetvis synnerligen ovisst, örn järnvägsrörelsen skulle kunna upprätthållas förmedelst direkt subventionering i en eller annan form.

Från järnvägarna hava även meddelats uppgifter örn fraktsatser. Av dessa framgår, att de av de enskilda järnvägarna under år 1925 tillämpade fraktsatserna för betor och betmassa nästan undantagslöst varit väsentligt lägre än de, som kunnat utgå enligt av Kungl. Majit fastställd taxa jämte medgivna provisoriska tilläggsavgifter. Nedsättningarna hava merendels

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82. *159

uppgått till 20 å 40 procent eller t. o. m. 50 procent och i enstaka fall däröver.

Tariffsättningen synes vara mycket oenhetlig och olikartade tariffskalor tillämpas vid olika järnvägar. Vid de enskilda banorna har frakten för vitbetor i allmänhet legat för 10 kilometer vid 24 å 28 öre, för 20 kilometer vid 30 å 34 öre och för 30 kilometer vid 37 å 40 öre, allt per 100 kilogram, men även högre och lägre fraktsatser förekomma, och i några fall har ingen eller ringa olikhet i fraktsatserna tillämpats för olika avstånd inom ett större intervall. För vitbetmassa äro fraktsatserna allmänt lägre, i regel omkring 10 å 20 procent lägre än för vitbetor. Vid statens järnvägar hava de ordinarie fraktsatserna för vitbetor och vitbetmassa utgjort för 10 kilometer 21 respektive 19 öre, för 20 kilometer 27 respektive 22 öre och för 30 kilometer 37 respektive 27 öre. Även vid statens järnvägar hava nedsättningar förekommit.

De från järnvägarna inkomna uppgifterna innesluta material även för mera detaljerade undersökningar av olika slag, t. ex. örn transporternas fördelning på olika råsockerbruk och örn deras geografiska fördelning i övrigt. I sakens nuvarande läge torde emellertid en bearbetning av dylika detaljer icke vara erforderlig.

Ovanstående utredning innehåller icke uppgifter för den helt korta Säbyholms järnväg eller för den numera av staten övertagna Kävlinge—Sjöbo järnväg.

Anmärkas bör slutligen, att utredningen endast omfattar de järnvägstransporter, som äga samband med råsockerfabrikationen, men ej transporter av raffinerat socker. De sistnämnda torde få antagas fortgå i ungefär oförändrad omfattning, även örn den inhemska råsockerfabrikationen skulle nedläggas. I vad mån i sådant fall transporter av utländskt råsocker skulle tillföras järnvägarna bar här lämnats utom räkning såsom varande på längre sikt skäligen svårbedömligt.

Föreliggande P. M. är utarbetad på Sockerkommissionens uppdrag.

Stockholm den 10 januari 1927.

160* Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Tabell 11. Räsockerf.ibrikationens järnvägstransporter. Kvantiteter t ton 1926.

Kungl. Majus proposition Nr 82. *161

Tabell 1 2. Rnsockerfnbrikationens järnvägstransporter. Inkomster i kronor år 1925.

Ritning lill riksdagens protokoll 1930. 1 sami. (ii haft. (Nr S2. Bilaga.) 11*

162* Kungl. Majlis proposition Nr 82.

Tabell L 3. Ekonomiska uppgifter för 1925 rörande respektive banor.

Frånsett 76,000 kronor utgift för upptagande av obligationslån, Frånsett 96,000 kronor utgift för annan banas konkurs.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 82.

163 Bilaga litt. M.

Ekonomiska uppgifter rörande vissa järnvägar, vid vilka betodling äger rum.1

1 Det bör anmärkas, att ovanstående siffror över de bokförda utgifterna och vinsterna för olika år ej alltid äro rättvisande. Det förekommer nämligen, att under ogynnsamma år sådana åtgärder, medförande ökade utgifter, sorn då bort företagas, i viss utsträckning uppskjutas till följande år. Med hänsyn därtill kan resultatet av den under 1926 inskränkta betodlingen lia varit ogynnsammare, än siffrorna i och för sig utvisa.

8 Frånsett 76,000 kr. utgift för upptagande av obligationslån.

8 t> 96,000 » » » annan banas konkurs.

164 Kungl. Majlis proposition Nr 82.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

1 Fransett 368,231 kr. avskrivningar, vilka möjliggjorts därigenom att staten efterskänkt cirka 650,000 kronor.

166*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Kungl. Majlis proposition Nr 82.

*167

Bilaga litt. N.

Om betydelsen för Sveriges handelsbalans av den inhemska betodlingen och den därpå grundade sockerindustrien.

Av förste amanuensen hos kommerskollegium Nils Malmfors.

Betodlingen i Sverige liksom även den därpå grundade råsockerindustrien är ju uteslutande hänvisad till hemmamarknaden för produktionens avsättning. Samtidigt användas inom deras drift jämförelsevis ringa kvantiteter varor av utländskt ursprung. Vid en undersökning av den inhemska betodlingens och råsockerindustriens betydelse för Sveriges handelsbalans blir därför uppgiften närmast att söka utreda, vilka följder ett nedläggande av nämnda produktionsgrenar skulle hava på varuutbytet mellan Sverige och utlandet. Det ligger i sakens natur, att en dylik utredning måste bygga på mer eller mindre lösa antaganden, som under nyssnämnda förutsättning göras beträffande den framtida utvecklingen av vårt lands utrikeshandel, och att därför resultatet därav blir i hög grad osäkert. De beräkningar, som nedan framläggas till frågans belysning, äro följaktligen att anse endast som ett försök att i stora drag ange, vilka förskjutningar som under angivna förutsättningar sannolikt komma att inträda i Sveriges utrikeshandel samt den ungefärliga omfattningen därav.

Beräkningarna örn utrikeshandelns förskjutningar måste i första hand grundas på vissa antaganden örn produktionen och konsumtionen inom landet. Ehuru dessa till sitt omfång i stort sett torde böra förutsättas förbli oförändrade, lärer man likväl ej kunna undgå att taga hänsyn till åtskilliga däri inträdande förskjutningar. En nedläggning av betodlingen kommer nämligen att följas av en omläggning av jordbruket i därav berörda trakter av landet. Jämsides därmed frigöras produktiva krafter, som för närvarande äro sysselsatta i råsockerindustrien och jämväl i betodlingen,1 och överföras så småningom till andra produktionsgrenar.

För att ens tillnärmelsevis kunna bedöma, huru ett dylikt överförande av arbetskraft m. m. kommer att ske, erfordras givetvis en mycket ingående undersökning. Någon anledning att nu utföra en sådan har ej förelegat. Om storleken av de produktiva krafter, varom här är fråga, erhåller man dock för råsockerindustriens vidkommande ett visst begrepp av det förhållandet, att denna industris tillverkningsvärde för året 1927/1928 enligt den officiella statistiken efter avdrag av de inköpta betornas värde uppgick till ungefär 20 miljoner kronor, vilket belopp sålunda kan anses motsvara råsockerindustriens manufaktureringskostnader, inklusive vinst, samma år. Till dessa kostnader äro emellertid att hänföra ränteutgifter för industriens fasta fabriksanläggningar med i runt tal 4 miljoner kronor, varför, om man antager att värdet av dessa anläggningar under angiven förutsättning borde helt avskrivas, det av manufaktureringsvärdet skulle återstå drygt 15 miljoner kronor. Detta belopp torde, frånsett kostnaden för täc-

1 I)ct bör nämligen erinras om att behovet av bl. a. arbetskraft är väsentligt större vid betodling än vid annan odling.

168* Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

kande av industriens behov av kol och koks, vilken kostnad kan beräknas till högst 2 miljoner kronor, i allt väsentligt motsvaras av årsutgifter för inhemskt arbete och kapital, som genom råsockerindustriens nedläggning frigöras och så småningom överföras till andra näringsgrenar.

Även ifråga örn huru omläggningen inom jordbruket kommer att verkställas råder helt naturligt stor osäkerhet. Enligt den i de sakkunnigas yttrande antydda uppfattningen rörande den sannolika utvecklingen av jordbruket i av betodlingen berörda trakter, därest denna nedlades, skulle med all sannolikhet den animaliska produktionen i så fall stiga. Örn man i överensstämmelse därmed och på basis av de antaganden, vilka direktören i Sveriges allmänna lantbrukssällskap L. Nanneson angivit i sina beräkningar över produktionskostnaderna vid betodling (Bilaga litt H.), förutsätter, att å hälften av den genom betodlingens upphörande lediga jorden odlas foderrotfrukter samt att återstoden utlägges till vall, skulle detta på sätt nedan framgår medföra en ökad produktion av fodermedel och ett minskat behov av konstgödsel.

I genomsnitt under åren 1923/1924, 1924/1925, 1925/1926, 1927/1928 och 1928/19291 odlades 41,510 hektar med sockerbetor samt erhölls en skörd av 1,047,836 ton betor. För enkelhetens skull räknas emellertid i det följande med en medelareal av 41,000 hektar och en medelskörd av 1 miljon ton betor.

Utgår man från att som biprodukt vid betodlingen erhålles av blast och betmassa 6.1 foderenheter per deciton betor, skulle av en medelskörd av sockerbetor erhållas 61.o miljoner foderenheter i dylika fodermedel. Samtidigt erfordras konstgödsel till ett värde av 87 kronor per hektar eller för hela sockerbetsarealen 3.6 miljoner kronor.

Örn i stället å hälften av arealen odlas foderrotfrukter, varav erhållas 5,050 foderenheter per hektar, och andra hälften utlägges till vall, som ger 2,540 foderenheter per hektar, skulle produktionen av fodermedel i sådant fall å hela arealen uppgå till 155.6 miljoner foderenheter. Till konstgödsel åtginge samtidigt 87 kronor per hektar å den ena hälften av arealen (till foderrotfrukterna) och 46 kronor per hektar till gödsel å den andra hälften (till vallen) eller tillhopa för hela arealen 2.7 milj. kronor.

Genom en dylik omläggning ökas sålunda produktionen av fodermedel med 155.6 miljoner—61.o miljoner = 94.6 miljoner eller drygt 90 miljoner foderenheter samt minskas konstgödselbehovet med 3.6 miljoner—2.7 miljoner = 0.9 miljoner eller knappt en miljon kronor.

De svårigheter, som mött, när det gällt att i stora drag ange de förändringar, som komma att inträda i landets produktion vid en nedläggning av betodlingen och råsockerindustrien, framträda givetvis än starkare, när man går att undersöka verkningarna å utrikeshandeln av en dylik nedläggning. Därjämte tillkommer, att en viss osäkerhet vidlåder en dylik undersökning jämväl i det hänseendet, att priserna å de olika varuslagen kunna röna inflytande av de förändringar i produktionen, som enligt vad ovan utvecklats, äro att förvänta. Visserligen torde med hänsyn till de jämförelsevis begränsade kvantiteter, varom här är fråga, varken importeller exportpriserna beröras därav, men däremot synes ej uteslutet, att å hemmamarknaden rubbningar i varupriserna kunna inträda, vilka ytterligare komplicera läget. Någon som helst hänsyn därtill har dock ej kunnat

1 1926—1927 var betodlingen som bekant praktiskt inställd. Någon hänsyn till detta albar därtör ej tagits.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82. *169

tagas. I detta sammanhang bör möjligen även framhållas, att nedanstående kalkyler utgå från det prisläge, som för närvarande kan anses i stort sett gälla. Emellertid är det uppenbart med hänsyn till den instabilitet, som på senare tid kännetecknat marknaden för såväl socker som jordbruksprodukter i allmänhet, att betydande prisförskjutningar redan inom en snar framtid äro möjliga.

Verkningarna å Sveriges utrikeshandel av betodlingens och råsockerindustriens bortfallande lärer i första hand bestå däri, att importen av råsocker kommer att stiga. Under förutsättning att nuvarande råsockertull bibehålies, torde importökningen komma att ungefär motsvara den bortfallna inhemska råsockerproduktionen. Denna utgjorde i medeltal under åren 1923/1924, 1924/1925, 1925/1926, 1927/1928 och 1928/1929 159,144 ton eller i runt tal 160,000 ton. Efter ett pris av 17 öre per kilogram råsocker eif svensk hamn skulle sålunda importens värde komma att ökas med 27.2 miljoner kronor. Toges däremot råsockertullen bort och samtidigt tullen å raffinerat socker nedsattes i motsvarande grad, komme med hänsyn till den sannolikt inträdande stegringen i sockerkonsumtionen importen av råsocker att ökas. Givetvis är det dock omöjligt att härom göra några beräkningar.

Till ovannämnda belopp 27.2 miljoner kronor skola läggas 2.5 miljoner kronor, motsvarande värdet av den till följd av råsockerfabrikationens nedläggande uteblivna produktionen av omkring 24,500 för melass, vilket torde nödvändiggöra en motsvarande ökning i melassimporten. Samtidigt bör emellertid från samma belopp dragas värdet av den årliga förbrukningen vid sagda fabriker av kol och koks eller cirka 2.0 miljoner kronor. Så långt man alltså nu kunnat siffermässigt beräkna, skulle genom råsockerproduktionens upphörande — under angivna antaganden — handelsbalansen försämras med ungefär 28 miljoner kronor.

Vad därefter beträffar frågan i vad mån den ovan angivna omläggningen av jordbruket från betodling till ökad animalisk produktion skulle påverka Sveriges handelsutbyte med utlandet, har efter samråd med direktören Nanneson följande beräkningar verkställts. Ökningen i fodermedelsproduktionen med 90 miljoner foderenheter kan antagas med 30 miljoner foderenheter minska vår import av saftfoder och med 60 miljoner foderenheter bidraga till att öka vår animaliska produktion, varvid dock för att dessa senare foderenheter (avseende främst saftfoder) skola kunna utnyttjas en ökad import av vissa slags kraftfoder med cirka 20 miljoner foderenheter erfordras. Resultatet skulle sålunda bli, att kraftfoderimporten nedsattes med 10 miljoner foderenheter och att till ökad animalisk produktion åtginge 80 miljoner foderenheter.

Av sistnämnda kvantitet antagas 75 % bidraga till mjölkproduktionens stegring och 25 % användas för uppfödning av ungdjur. Vidare förutsättes, att av en foderenhet erliålles 1.3 kilogram mjölk, att för erhållande av ett kilogram smör erfordras 25 kilogram mjölk, samt att för uppfödning av slaktdjur med 500 kilograms levande vikt behövas 4,000 foderenheter. Detta skulle innebära, att av ovan omnämnda 80 miljoner foderenheter erhölles

3,100,000 kilogram smör samt

dels x 80,000,000 x 4 qqq =] 5,000 stycken slaktdjur.

Gör man det antagandet, att hela denna ökning i den animaliska produk-

dels

75 1 s

i00 X 80’00°’000 X 25 =

170*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

tionen inom landet medför motsvarande exportökning, samt beaktas den minskade införseln av fodermedel och konstgödsel1, skulle följaktligen omläggningen av jordbruket påverka vår handelsbalans på följande sätt. Exporten skulle ökas med:

3,i miljoner kilogram smör a 3 kronor........................ 9.3 miljoner kronor

5,000 slaktdjur å 250 kronor............................................ 1.2 » »

Summa 10.5 miljoner kronor.

Importen skulle minskas med:

E miljoner foderenheter a 15 öre................................... 1,5 miljoner kronor

konstgödsel till ett värde av ............................................ l.o » »

Summa 2.5 miljoner kronor Genom den förutsatta omläggningen av jordbruket skulle således den ovan siffermässigt angivna försämringen av handelsbalansen till följd av råsockerindustriens nedläggning, 28 miljoner kronor, minskas med 13 miljoner kronor, varför alitsa en nettoförsämring av handelsbalansen med 15 miljoner kronor skulle återstå. Det torde emellertid böra erinras örn att därvid hänsyn ej tagits till de produktiva krafter, vilka, såsom förut framhållits, genom nedläggandet av råsockerindustrien och delvis betodlingen, frigöras och så småningom överföras till andra näringsgrenar och därigenom med all sannolikhet kunna förväntas påverka handelsbalansen i gynnsam riktning.

Slutligen bör även framhållas, att därest betodlingen och råsockerindustrien skulle nedläggas men råsockertullen bibehållas oförändrad som finanstull, kommer genom den antagna ökningen i råsockerimporten av 160,000 ton ett belopp örn ej mindre än 11.2 miljoner kronor att inflyta i statskassan.

Som minskningen i konstgödselbehovet efter omläggningen framför allt hänför sig till chilesalpeter, torde den ha till följd en motsvarande nedgång i importen av konstgödsel.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

*171

1927-1931.

Bilaga litt, O.

KONTRAKT

angående leverans av sockerbetor till

Svenska Sockerfabriks Aktiebolagets Fabrik i ....................................................

Undertecknad............................................................................................................

förbinder sig härmed att i enlighet med omstående kontraktsbestämmelser för betkampanjerna 1927, 1928, 1929, 1930 och 1931 å....................................

odla och till Svenska Sockerfabriks Aktiebolaget i ...................................

leverera sockerbetor från ........................ hektar. Leveransen sker vid

.. den .................................... 19.....

Svenska Sockerfabriks Aktiebolaget.

genom ...........................................

Bevittnas av:

Kontraktsbestämmelser.

Betornas odling.

§ 1.

Betodlaren får icke under någon som helst förevändning å samma egendom odla sockerbetor till annan än Svenska Sockerfabriks Aktiebolaget.

§ 2.

För sådden erforderligt väl rengjort frö av hög grobarhet levereras av Svenska Sockerfabriks Aktiebolaget kostnadsfritt till en kvantitet av, örn möjligt, 24 kilogram pr hektar med lägst 75 % grobarhet. Fröets grobarhet får kontrolleras av betodlareföreningen och lägre grobarhet än 75 % utjämnas genom ökad frökvantitet. Kan bolaget på grund av hinder för fröimport eller annan force majeure icke tillhandahålla samtliga betodlare minst 20 kilogram sockerbetsfrö pr hektar av hela den till bolaget kontraherade arealen, är varje betodlare skyldig, efter meddelande från bolaget, minska sin tecknade odlingsareal i proportion till bolagets förmåga att leverera alla odlare frö efter en utsädeskvantitet av 20 kg. pr hektar.

172!

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Skulle betskorden icke komma att levereras till bolaget, skall, såvida ej naturhinder eller omöjlighet att erhålla arbetskraft till skäligt pris vari+ orsaken därtill odlaren betala erhållet frö efter bolagets självkostnadspris. Sockerbetor odiade efter annat frö än det fabriken lämnat, mottagas ej.

Betodlare!oreningen skall aga rättighet att låta taga generalprov av bet- Iroet, sa fort detsamma anlänt till fabriken.

§ 3.

.Betblasten får icke före skörden avtagas eller avbetas. Vid upptagningen skola betorna väl befrias från jord och blast Betor, som ej ordentligt befriats från blast, mottagas ej av fabriken Betorna skola efter upptagningen noga skyddas mot frost.

Kontrollmätning- ay betfälten.

§ 4.

Svenska Sockerfabriks Aktiebolaget förbehåller sig rättighet att när som helst låta besiktiga och uppmäta betfälten samt att taga prov å växande betor. Uppmätningen kommer att äga rum genom ombud, utsedda av bolaget, och gälla därför följande bestämmelser:

a) Förrättningsmannen kommer att vid uppmätningen anmäla sig å vederbörande gård eller egendom, och äger odlaren eller hans ombud närvara vid uppmätningen. Odlaren är skyldig att för förrättningsmannen anmäla alla fält, å vilka han odlar betor.

b) Uppmätningen kommer att göras i hektar, men skall icke mindre brakdelar an tiondels hektar upptagas, dock på så sätt att, örn en odlare har mera än ett sockerbetsfält, dessas areal sammanslås, innan nämnda bråkdelar uteslutas. Skulle hela arealen enligt ett kontrakt vara mindre än Vio hektar, räknas den dock som fullt Vio hektar.

c) Resultatet av uppmätningen kommer att delgivas de betodlare, vilkas areal befunnits oriktig, så tidigt som möjligt, dock senast den 1 september.

d) Skulle odlare anse, att felmätning ägt rum, äger han genom behörig lantmätare eller annan fullt kompetent person, som av bolaget godkännes, före den 25 september styrka detta, i vilket fall kostnaden för denna förrättning betalas av bolaget, men i motsatt fall av betodlaren själv.

e) Har odlaren icke före den 25 september inlämnat bevis örn den genom ny uppmätning utrönta arealen, äger den av bolaget verkställda uppmätningen vitsord.

leverans.

§ 5.

För sockerbetor, som levereras till sockerfabriken, betalar fabriken halva frakten från den järnvägs- eller vågstation, där leveransen skett, till

.......................... järnvägsstation, dock högst 15 öre pr dt.,

resterande frakt påföres leverantören att av honom gottgöras, och lägges därvid den invägda bruttovikten (d. v. s. betvikten utan avdrag av smuts etc.) till grund. Örn smutsprocenten överstiger 10 % men icke 20 % av betornas bruttovikt, är leverantören skyldig att ensam betala hela frakten för överskjutande jord. Örn smutsprocenten överstiger 20 %, är betodlaren skyldig att ensam betala frakten för all jord.

173 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Viktnota jämte uträkning: av den verkliga nettovikten å verkställd betleverans skall om möjligt tillhandahållas betodlaren senast inom två dagar efter den, då betorna lossats.

Levereras betorna å järnvägsvagn direkt till fabriken, skall tiden för viktnotas avlämnande beräknas från vagnens ankomst till fabriken.

Sker betleverans å tid, då fabrikens betvågar icke äro öppna, eller å ställe, där fabriken icke har betvåg, vare levarantören skyldig lasta betorna å järnvägsvagn att tillställas bolagets fabrik i hela vagnslaster.

Enär bolaget icke mottager betor å upplag vid vågstationerna, skola därstädes avlämnade betor av leverantören direkt upplastas i järnvägsvagn. Bolaget vare dock skyldigt att, i händelse järnvägsvagn saknas, utan onödigt dröjsmål ställa upplagsplats till förfogande för avlastning av de betor, som enligt uppgjord leveransplan skola levereras och redan äro under transport.

Hava planenligt levererade betor ej vederbörligen mottagits, skall vågmästaren ovillkorligen härom göra anteckning i på vågstationen befintlig liggare för anteckningar. I denna liggare skall också antecknas med vågmästarens godkännande mellan leverantörer gjort leveransbyte eller annan av vågmästaren medgiven ändring i leverans. Liggaren får när som helst granskas av leverantörer eller deras ombud, då vågstationen hålles öppen.

Leverans enligt leveransplan får ske å vilken tid på dagen som helst, då vågen hålles öppen, men bör tillses, att mottagningen i görligaste mån fördelas över hela dagen efter överenskommelse med vågmästaren.

§ 6.

Betorna få vid leveransen ej vara grodda eller uppblandade med andra rotfrukter, jord, halm, tång, gräs, betblast eller dylikt. Påträffas i leverans sten eller skämda betor eller betor, som varit frusna och upptinade, äger bolaget rätt att avvisa leveransen.

Sker leverans av frusna betor, skall detta anmälas vid leverans vid fabriksvågen eller vågstation före lossningen till vederbörande vågmästare och vid leverans i hel järnvägsvagn direkt till fabriken med uppgift örn järnvägsvagnens nummer.

§ 7.

Odlaren är skyldig att å dagar, som av fabriken bestämmas, avlasta betorna i bettius, å järnvägsvagn eller upplagsplats, efter anvisning av fabrikens ombud, dock bör tillses, att överansträngning av dragare vid dessa platser ej må förekomma, ävensom att fordran ej utan tvingande skäl framställes, att betorna vid upplag skola uppkastas högre än 21U meter.

Därest väderleks- eller trafikförhållanden eller inträffad arbetsnedläggelse eller annan forre majeure utgöra hinder för betornas mottagande, vare leverantören skyldig uppskjuta leveransen, till dess hindret upphört. Fabriken vare i alla händelser skyldig mottaga betleveransen senast före den 15 januari.

Därest betodlaren av enahanda anledning blir hindrad att verkställa sin leverans enligt uppgjord leveransplan, är bolaget i varje fall skyldigt emottaga leveransen vid närmaste fabrik, där kampanjen fortfarande är i gång, utan annat fraktbidrag från bolaget än det, som skulle tillkomma betodlaren vid leverans till den fabrik, med vilken betodlingen kontraherats.

174*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Sedan odlaren levererat 50 % av sin betkvantitet, äger bolaget, i händelse brist å upplagsplats eller dylikt hindrar mottagningen, inställa leveransen tills hindret upphör. Varar sådant inställande mer än sammanlagt 3 dagar och varder därigenom leverans, som sker med skjuts direkt till fabrik, fördröjd till efter den 15 november, skall — där ej force majeure vållat inställandet — bestämmelsen örn täckningsersättning även vid leverans direkt till fabrik tillämpas för odlare, vars leverans sålunda blivit fördröjd, på det sätt att odlarens totala leverans delas med antalet mottagningsdagar vid fabriken och den myckenhet, som sålunda faller på varje dag, anses vara den, som odlaren skulle hava levererat under varje dag, som hans leverans varit inställd utöver 3 dagar.

Skulle bolaget så önska, är odlaren skyldig leverera betorna till annan bolaget tillhörig fabrik än den ovannämnda, varvid såväl sockerhalt som frakter för betor, betmassa och sockersnitsel regleras med hänsyn till den fabrik, dit betorna kontralierats, men är betodlaren skyldig att mottaga berörda biprodukter från den fabrik, vid vilken betorna avverkats.

Pris.

§ 8.

För i enlighet med förestående bestämmelser levererade, fullständigt rengjorda sockerbetor, vilkas nettovikt blivit utrönt genom verkställd provtvättning, utgår betalning beräknad på följande sätt:

Till grund för prisberäkningen lägges medelpriset å 1 kg. K 5 enligt Svenska Sockerfabriks Aktiebolagets priskurant vid försäljning till engrossister under tiden från den 1 februari det år, betorna odlas, till den 31 januari nästföljande år, sedan därifrån dragits dels sockerskatten och dels den i noteringen ingående engrossrabatten — f. n. 4 % av bruttopriset. Det sålunda framräknade effektiva krossmelispriset utgör grundtalet för betprisberäkningen. För 100 kg. sockerbetor med 16 % sockerhalt utgör priset 6.5 gånger ovannämnda grundtal (= grundpriset).

För varje Vio % ökning eller minskning i medelsockerhalten röner betpriset ett tillägg eller avdrag av 1 öre pr 100 kg. betor.

För sockerbetor, som per järnväg levereras efter den 15 november, betalar bolaget såsom ersättning för extra täckningskostnader ett tilläggspris av 20 öre per 100 kg. Detta tilläggspris utgår dock icke för den betkvantitet, som odlaren enligt av fabriken för varje år upprättad leveransplan varit oförhindad att leverera senast den 15 november, ej heller för betor, som vid inlastning i järnvägsvagnen äro skadade av frost. —- Uppgöres särskild till dagskvantiteten bestämd leveransplan för direkt till fabrik framkörda betor i likhet med vad som gäller för järnvägsbetor, utgår även för dessa betor nyss sagda tilläggspris av 20 öre per 100 kg. vid leverans efter den 15 november under enhanda förutsättningar.

Under leveranstiden betalas för levererade betor å conto ett belopp, som motsvarar genomsnittspriset å krossad melis under tiden den 1 februari— den 1 oktober, med avdrag av 10 % och med rätt för bolaget att, örn bolaget finner prisförhållandena på socker å världsmarknaden därtill giva anledning, öka detta avdrag. Betprisets slutreglering skall ske snarast möjligt efter den 31 januari och senast den 28 februari. Tilläggspriset för extra täckningskostnader och för högre sockerhalt än 16 %, där sådant skall utgå, utbetalas samtidigt. Till grund för beräkningen av betpriset tjäna för övrigt följande närmare bestämmelser:

Mom. 1. Undersökningen av medelsockerhalten göres å de betor, som i

175 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

fabriken avverkas från kampanjens början intill december månads utgång, eller, örn kampanjen redan dessförinnan avslutats, från kampenjens början till dess slut.

Skulle på grund av strejk arbetet vid fabriken icke komma att företagas under nämnda tid och undersökning av medelsockerhalten sålunda icke kunna utföras, skall såsom medelsockerhalt gälla det medeltal, som uträknas för närmast liggande i gång varande tre fabriker.

Mom. 2. Betodlarna äga rätt att för kontroll av undersökningarna rörande sockerhalten tillsätta kompetent kemist, som av fabriken kan godkännas.

Mom. 3. Örn betornas sockerhalt understiger 12 %, mottagas de icke av fabriken.

Mom. 4. Betalningen för levererade betor erlägges å fabrikens kontor.

Mom. 5. Skulle av kontrollmätningen framgå, att överodling föreligger, är odlaren skyldig att till bolaget leverera betskörden jämväl från den överodlade arealen, och betala bolaget för så stor procent av totala betkvantiteten, som över odlingen utgör av totalarealen, ett pris av kronor 1:50 per 100 kg. betor utan tilläggspris. Skulle däremot av mätningen framgå, att odlaren utan att kunna styrka force majeure, omedelbart anmäld till fabriken, underlåtit att odla sockerbetor på hela årets kontraktsenliga areal eller någon del därav, är odlaren skyldig att till bolaget betala ett skadestånd av 250 kronor per hektar felande areal. Detta skadestånd kan efter bolagets val antingen avdragas å odlaren möjligen tillkommande likvider för levererade betor eller utkrävas till betalning 14 dagar efter uppsägning. Arealbrist, som vid kontraktsenlig areal av resp. över 20 har, 10—20 har och under 10 har icke överstiger resp. 3 %, 4 % och 5 %, föranleder icke skadeståndsskyldighet; arealstorleken skall här, därest flera brukningsdelar föreligga, räknas för varje brukningsdel.

Mom. 6. Skulle tullsatserna å socker eller melass ändras under avtalstiden, delas ändringen lika mellan bolaget och betodlarna. — Tvist örn tolkning och tillämpning av denna bestämmelse avgöres av den i § 14 här nedan omförmälda kommissionen.

Biprodukter.

§ 9.

All betmassa från fabriken tillhandahålles, väl pressad, fabrikens betodlare, en var i proportion (c:a 50 %) till de av honom levererade betornas vikt, till ett pris av 25 öre per 100 kg. i mån av tillgång samt under förutsättning, att betmassan å de tider fabriken bestämmer uttages under kampanjen eller, beträffande vid fabriken å vagn avhämtad massa, senast 14 dagar efter kampanjens slut.

För att tillförsäkra sig denna förmån har betodlaren att skriftligen senast före oktober månads utgång göra anmälan till fabrikskontoret.

Uttager betodlaren mera betmassa, än honom enligt ovan angivna fördelningsgrund tillkommer, erlägges för överskottet ett pris av kronor 2: — per 100 kg.

Vid de fabriker, där det s. k. Steffenska förfarandet för saftens framställning ur betorna tillämpas, lämnar fabriken för varje levererade 100 kg. betor 4 kg. sockersnitsel till ett pris av 5 öre per kg.

Uttagning av sockersnitsel skall ske successivt under pågående betkampanj senast omedelbart efter det varje odlare avslutat sin betleverans.

176 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Bestämmelser för övrigt.

§ 10.

Betodlarna äga rätt att genom utsedda ombud utöva kontroll över provtagning, provtvättning och vägning.

§ 11.

Fabrikens vågmästare har befälet vid vågstationerna.

För utrönande av betornas smutsprocent skall uttagas genomsnittsprov av betorna och provtvättning ske i särskilt därför avsedda tvättar, så konstruerade, att betorna icke vid tvättningen onödigt skadas.

Betprov uttages efter anvisning av fabrikens ombud för varje leverantör så ofta som kan medhinnas, dock örn möjligt minst ett prov från ett lass av fyra och, då flera lass komma samtidigt, örn möjligt något ur varje lass till provet. Vid betleverans per järnväg skola två prov tagas ur varje vagn. Där vid mottagandet lossning sker med vattenspolning, skall den fastställda smutsprocenten ökas med 1 %. Sker mottagandet genom tippning av lastbil, skall den fastställda smutsprocenten ökas med 1 %, örn den ej överstiger 10, men eljest med 2 %.

Betprov bör väga c:a 50 kg. men får icke väga mindre än 45 kg. och skall vid handlossning tagas under pågående lossning med betgrep samt vägas så fort som möjligt efter provtagningen. Vid vägning av betprov skola användas plåtkorgar, som rengöras och tareras efter varje prov.

Tvättning av provet får icke försiggå så länge, att slitning av betorna äger rum.

Före vägningen av det tvättade provet skola ännu kvarsittande smärre sidorötter av intill en vanlig blyertspennas tjocklek avlägsnas.

Provens medelsmutsprocent gäller för varje leverantör för hela dagens leverans och lägges till grund för jordavdraget.

I övrigt skall den största samvetsgrannhet och rättvisa å ömse sidor iakttagas samt av bolaget och Skånes Betodlares Centralförening gemensamt uppgjord instruktion noga följas.

§ 12.

Förskottslikvider å betleveranser enligt detta kontrakt, fakturabeloppen för de gödningsämnen, som odlaren erhåller genom bolagets förmedling, ävensom för biprodukter och andra varor, som betodlaren mottagit av bolaget, äger bolaget vid likviden av betorna innehålla.

§ 13.

Örn betodlaren under kontraktstiden genom i laga ordning skedd över låtelse avstår den egendom, varå enligt detta kontrakt betor skola odlas, till annan innehavare, är detta kontrakt hävt, den nye innehavaren av egendomen dock obetaget att övertaga kontraktet örn odlingen, såvida han så önskar; dock skall den nye innehavaren i detta fall ansvara för den förutvarandes skulder till bolaget för betfrö, betmassa, melass, snitsel samt förskott.

§ 14.

önskar enskild odlare att för något av kontraktsåren minska den areal, han enligt kontraktet förbundit sig att odla, är han härtill berättigad för ett år i sänder, för så vitt minskningen avser intill 50 % av sagda areal

*177

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

samt han härom gör skriftlig anmälan till fabriken genom att före den 15 mars det år, sådan minskning avses skola ske, lämna uppgift angående storleken av den areal, å vilken han för nästkommande kampanj ämnär odla sockerbetor, vilken areal blir för det året bindande.

För den händelse under något av kontraktsåren sådant särskilt förhållande för enskild odlare inträffar, att han finner sig hava verkligt grundade skäl förutsätta, att fortsatt sockerbetsodling i mellan honom och bolaget kontraherad omfattning under det närmast följande kontraktsåret måste komma att medföra för honom oöverkomliga svårigheter, och han på grund härav önskar för året minska sin odling med mera än 50 % eller helt inställa densamma, må han för det året påkalla medgivande av sådan minskning eller eventuellt inställande av sin kontrakterade odling genom att före den 1 februari samma år göra skriftlig hemställan därom hos fabriken med angivande av dels det eller de skäl, som motivera minskningen, resp. inställandet, och dels storleken av den areal, å vilken han föråret önskar odla sockerbetor. Senast tre veckor efter mottagandet av sådan hemställan skall fabriken giva odlaren besked, huruvida densamma godtages. Därest sådant godtagande ej lämnas, äger odlaren inom en vecka efter mottagandet av fabrikens meddelande anmäla förhållandet för den under september—november 1926 fungerande av Kungl. Majit tillsatta medlingskommissionen, som har att med för båda parterna bindande verkan senast inom en månad i ärendet träffa slutligt avgörande. Därest ersättare erfordras för någon av kommissionens ledamöter, skall anhållan göras hos Kungl. Majit att omedelbart utse ersättare.

Den kostnad, som genom dylikt förfarande kan komma att åsamkas Skånes Betodlares Centralförening, skall odlare, som påkallat förfarandet vara skyldig ersätta föreningen. Är förfarandet gemensamt för flera odlare och har ej i avgörandet utsatts, hur stor del av kostnaden belöper på varje odlare, skola odlarna sinsemellan dela kostnaderna efter tecknad betareal.

§ 15.

Enskild odlare är berättigad att för särskilt kontraktsår med intill 10 % öka den areal, han enligt kontraktet förbundit sig att odla, för så vitt han därom gör skriftlig anmälan till fabriken före den 15 mars det år ökningen avser.

I händelse av överproduktion av socker äger bolaget rätt minska den kontrakterade arealen med högst 20 % pro rata parte av all kontraherad areal, inberäknat bolagets egen; och skall tillkännagivande härom göras före den 1 januari. I det fall att bolaget begagnar sig av denna rätt, bortfaller odlarens rätt till ökning av arealen.

§ 16.

Endast för det fall, att för någon fabrik betarealen nedgår under 80 % av den till fabriken 1924 tecknade arealen eller för fabrik i Skåne under 1 200 har, må bolaget inställa driften vid råsockerfabrik.

Vill odlare, som tecknat odling till fabrik, som på grund av denna bestämmelse ej igångsättes, leverera till annan fabrik, örn vilken överenskommelse träffats mellan bolaget och odlaren, skall så anses, som om odlingen tecknats till denna andra fabrik.

IUhang lill riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 6b hafi. (Nr 82. inlaga.)

12*

178»

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

§ 17.

Skulle under kontraktstiden någon omständighet omöjliggöra sockernäringens fortsättning under i detta kontrakt förutsatta villkor, skola ombud för sockerfabriksaktiebolaget och betodlarnas centralförening sammanträda för att överlägga om. eventuellt upphävande av kontraktet.

§ 18.

Där ej ovan annat föreskrives, skall varje tvist, som på grund av detta kontrakts innehåll uppstår, avgöras av skiljemän enligt lag, dock att, om enighet angående val av tredje skiljeman icke uppnås, denne utses av Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där sockerbetsodlingen enligt detta kontrakt skall fullgöras.

I övrigt gälla för odling enligt detta kontrakt de villkor, örn vilka överenskommelse träffats eller kommer att träffas mellan Skånes Betodlares Centralförening och bolaget.

Av detta kontrakt äro tvenne likalydande exemplar upprättade.

Exempel på betalningssystemets verkningar:

Pris i kr. per 100 kg. betor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

*179

Inn ehållsförteckning

till 1929 års soekersakkunnigas yttrande den 28 januari 1930.

Sid.

Sakkunnigas skrivelse till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet ................................................................................................................ *1

Bilagor till skrivelsen:

Litt. A. Rörsockerproduktionens nuvarande läge och framtid........................ *21

Litt. B. Den internationella sockermarknaden 1928/29 ................................ *32

Litt. C. Nationernas Förbunds åtgärder i sockerfrågan ................................ *45

Litt. D. Tabeller rörande den internationella sockermarknadens utveckling

och nuvarande läge ....................................................................... *49

Litt. E. Den svenska sockerbetsodlingen ........................................................ *56

Litt. F. Sockerbetsodlingens betydelse ur växtföljdssynpunkt........................ *107

Litt. G. Sockerbetsodlingens betydelse för jordbruket.................................... *112

Litt. H. Produktionskostnaderna vid sockerbetsodling.................................... *115

Litt. I. Vissa historiska och statistiska uppgifter om den svenska sockerfabrikationen .................................................................................... *123

Litt. J. Kortfattad översikt rörande den svenska sockerindustriens ekonomiska ställning och produktionsförhållanden ................................ *133

Litt. K. Några preliminära uppgifter angående sockerbetsodlingens och

sockerindustriens betydelse för beredande av arbetstillfällen .... *139 Litt. L. Vissa uppgifter rörande de med råsockerfabrikationen sammanhängande järnvägstransporterna .................................................... *153

Litt. M. Ekonomiska uppgifter rörande vissa järnvägar, vid vilka betodling

äger rum........................................................................................... *163

Litt. N. Örn betydelsen för Sveriges handelsbalans av den inhemska bet-

odlingen och den därpå grundade sockerindustrien .................... *167

Litt. O. Formulär till kontrakt mellan Svenska Sockerfabriksaktiebolaget

och betodlarna angående leverans av sockerbetor till bolaget *171