angående anvisande av me¬ del till gäldande av ersättning för belopp, som förskingrats av förre fjärdingsmannen Karl Hedvall m. m.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

1 Nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anvisande av medel till gäldande av ersättning för belopp, som förskingrats av förre fjärdingsmannen Karl Hedvall m. m.; given Stockholms slott den 20 februari 1931.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Gärde.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 20 februari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden Gärde, Hamrin, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Hansén, Rundqvist.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, anför:

I förordningen den 14 december 1917 angående föreskrifter örn indrivning av krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter m. m. (restindrivningsförordning) stadgas, uti 1 §, att det åligger landsfiskal i egenskap av utmätningsman att ombesörja indrivning och redovisning av krono- och kommunalutskylder, samt uti 3 §, att utmätningsman åt Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 9b hafi. (Nr 109.)

. Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

fjärdingsman må uppdraga att verkställa indrivning av omförmälda utskylder. Enligt sin intill den 1 januari 1926 gällande lydelse innehöll sistnämnda paragraf, att landsfiskal, som åt fjärdingsman uppdragit att ombesörja indrivning, själv skulle vara skyldig att svara för redovisningen och för skada, som av fjärdingsmannens fel eller försummelse kunde uppkomma. Från och med 1 januari 1926 hava emellertid bestämmelserna örn utmätningsmans ansvar i nu nämnda hänseenden upphört att gälla. Bestämmelserna örn utmätningsmans ansvar för underlydandes fel och försummelse sammanhänga med föreskrifterna angående ersättning av allmänna medel för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman. Enligt den före 1926 härutinnan gällande lagstiltningen kunde ersättning av allmänna medel erhållas för skada, som föranletts av brottsligt förfarande av den underlydande. Genom lag den 6 juni 1925 vidtogs emellertid den ändring i lagen den 10 juli 1899 örn ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman, att statsverket kom att svara jämväl för tillgrepp och förskingring av den, som enligt särskilda stadganden örn indrivning av kommu nalutskylder, allmänna avgifter m. m. av utmätningsman erhållit i uppdrag att verkställa indrivning eller utmätning; dock skulle ersättning av allmänna medel ej utgå för vad exekutionsbetjänt i stad, som icke lyder under landsrätt, tillgriper och förskingrar av stadens medel. Denna bestämmelse äger ej tillämpning i avseende å tillgrepp och förskingring, som skett löre den 1 januari 1926.

Genom Hedemora tingslags häradsrätts utslag den 8 december 1923, som vann laga kraft, dömdes fjärdingsmannen Karl Hedvall, som av landsfiskalen i Hedemora distrikt Iwar Broström erhållit i uppdrag att inom Garpenbergs socken indriva utskylder, till ansvar för det han tillgripit 44,977 kronor 89 öre av medel, vilka han i sin egenskap av fjärdingsman i Garpenbergs socken uppburit i krono- och kommunalutskylder, avseende åren 1918—1922, varjämte Hedvall förpliktades, såvitt nu är i fråga, ersätta de av honom tillgripna medlen med 4,299 kronor 97 öre till Kungl. Majit och kronan jämte 6 procent ränta från och med den 19 oktober 1923, till dess betalning skedde, samt med 36,834 kronor 37 öre till Garpenbergs kommun jämte ränta från förfallodagen, till dess betalning skedde.

. Under åberopande av lagen den 10 juli 1899 anhöll bland andra Garpenbergs kommun i till länsstyrelsen i Kopparbergs län ingivna, till Konungen ställda ansökningar örn ersättning av allmänna medel för det kapitalbelopp, som Hedvall enligt förenämnda utslag förpliktats utgiva till kommunen, jämte ränta därå efter 6 procent från och med den 19 oktober 1923, till dess betalning skedde.

Med skrivelse den 7 april 1925 översände länsstyrelsen kommunens ansökningar till Kungl. Majit och anförde därii Hedvall hade försatts i konkurs, vilken avslutats. Enligt lagakraftvunnet utdelningsförslag i konkursen hade till kronan utdelats 1,110 kronor 95 öre och till Garpen-

3 Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

bergs kommun 8,583 kronor 78 öre. Länsstyrelsen tillstyrkte, att kommunen tillerkändes ersättning med 28,250 kronor 59 öre, men ansåge sig icke böra förorda bifall till yrkandet örn utbekommande av ränta. Länsstyrelsen anhölle vidare örn föreskrift, huru förfaras skulle med avseende å ersättandet i länsräkenskaperna av de av Hedvall förskingrade kronomedlen.

I infordrat utlåtande över länsstyrelsens framställning anförde statskontoret:

I förevarande fall hade Broström varit utmätningsman, och jämlikt bestämmelserna i § 3 restindrivningsförordningen enligt dess före den 1 januari 1926 gällande lydelse svarade utmätningsmannen, då han åt fjärdingsman uppdragit indrivning av medel, som i förordningen avsåges, själv för redovisningen och för skada, som av fjärdingsmannens fel och försummelse kunde komma. Då sålunda bestämmelserna i lagen den 10 juli 1899 icke i detta fall vore tillämpliga, torde ansökningen icke kimna bifallas. Vad sedan anginge länsstyrelsens anhållan örn föreskrift, huru förfaras skulle med ersättandet i länsräkenskaperna av de av Hedvall förskingrade kronomedlen, torde, i den mån icke utdelningen i Hedvalls konkurs härför lämnade täckning, de allmänna bestämmelserna angående avskrivning av kronans utestående fordringar i detta fall vara tillämpliga, varför särskild föreskrift icke torde vara erforderlig.

Justitiekansler sämbetet fann i avgivet utlåtande, att, då den utsträckning, som år 1925 beslöts i fråga örn statens ersättningsskyldighet för förskingrade uppbördsmedel m. m., enligt uttryckligt stadgande icke skulle äga tillämpning i avseende å förskingring, som ägt rum före den 1 januari 1926, det icke lagligen påvilade statsverket någon ersättningsskyldighet i nu förevarande ärende.

Genom beslut den 27 augusti 1926 fann Kungl. Maj:t, enär varken lagen den 10 juli 1899 eller annat stadgande tillförbunde staten någon ersättningsskyldighet i förevarande fall, samt anledning ej förefunnes för kommunens gottgörande i annan ordning än som i berörda lag säges, ansökningen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd, varjämte Kungl. Majit ej heller fann länsstyrelsens framställning örn meddelande av viss föreskrift i fråga örn kronomedel föranleda någon åtgärd. Jämlikt 3 § i lagen hänvisades kommunen vid talans förlust att inom 6 månader, sedan kommunen bevisligen erhållit del av Kungl. Maj:ts beslut, medelst stämning anhängiggöra sin talan vid vederbörlig domstol.

Kommunen instämde därefter Broström till rådhusrätten i Hedemora med yrkande om åläggande för honom att till kommunen utgiva ersättning för den skada, kommunen lidit genom Hedvalls tillgrepp och förskingringar, med 28,250 kronor 59 öre jämte laga ränta därå. Genom utslag den 9 maj 1927, som vann laga kraft, förpliktade rådhusrätten Broström att genast vid äventyr av utmätning till kommunen emot kvitto utgiva nämnda belopp jämte 6 procent ränta därå från den 19 oktober 1923 till dess betalning skedde ävensom ersätta kommunens rättegångs-

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

kostnader med 205 kronor 25 öre jämte lösen och stämpel för rådhusrättens protokoll och utslag i målet.

I en den 30 mars 1929 till länsstyrelsen ingiven skrift har kommunen ånyo gjort framställning i förevarande avseende.

Innan jag redogör för innehållet i denna framställning, må det tilllåtas mig att i korthet lämna en redogörelse för vissa tidigare i ärendet vidtagna åtgärder. Kommunalfullmäktige i Garpenbergs kommun hade vid sammanträde den 21 november 1920 »på grund av den stora restlängden och därför ej något inkommit i kommunalkassan» tillsatt en kommitté av två personer för att undersöka, var felet läge. Kommunalstämman beslöt vid sammanträde den 13 februari 1921, att ovannämnda kommitté skulle hos landsfogden i länet framföra ärendet, på det att full visshet måtte vinnas, huruvida något fel förelåge vid indrivningen. På grund av detta uppdrag avläto de kommitterade en den 28 februari 1921 dagtecknad skrivelse, som inkom till länsstyrelsen den 2 mars 1921, däri de kommitterade, under framhållande, att restlängderna voro onaturligt stora, anhöllo örn ett ingripande snarast möjligt från länsstyrelsens sida, så att kommunen utbekomma förfallna utskylder och indrivningsmännen på ett mera plikttroget sätt fullgjorde sina skyldigheter.

Genom resolution den 2 mars 1921 anmodade länsstyrelsen Broström att skyndsamt avgiva förklaring. Med anledning härav sammanträdde Broström den 10 april 1921 med Hedvall och kommunens kommitterade. Enligt ett av Broström därvid upprättat protokoll förklarade de sistnämnda, sedan Hedvall lämnat en förklaring i ärendet, att de för egen del ej hade något emot att återkalla anmälan, men att de ej kunde göra detta, enär de ej ville frångå det dem en gång lämnade uppdraget. Broström avgav därefter den 29 december 1921 förklaring till länsstyrelsen. I denna meddelade han, att landskamreraren i telefon givit Broström anstånd med förklaringens avgivande, att Hedvall under en tid av omkring fyra månader fördröjt redovisningen till Broström av indrivna restförda kommunala utskylder, att Hedvall med anledning härav fått order att omedelbart avlämna redovisning samt att kommunalnänmdsordföranden och kommunalstämmans ordförande med flera personer inom kommunen försäkrat, att anmälan ej riktas mot Broström utan vore uttryck för en viss animositet mot Hedvall, som dock den 27 december 1921 återvalts till fjärdingsman för ytterligare tre år. Broströms förklaring överlämnades av länsstyrelsen den 25 januari 1922 till kommunalfullmäktige för påminnelsers avgivande och skulle därest målet icke fullföljdes bevis därom insändas till länsstyrelsen.

Vid handläggning inför häradsrätten den 8 december 1923 av målet mot Hedvall uppgav Broström, att kommunalfullmäktiges ordförande någon äag på våren 1922 återställt anmälningsärendet till Broström, med tillkännagivande att kommunalfullmäktige ej önskade åtgöra något i saken.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109. 5

Broström uppgav vidare, att anledningen till att Broström först den 29 december 1921 återställt ärendet till länsstyrelsen varit den, att han efter samråd med landskamreraren ansett sig böra under tiden giva akt på Hedvalls förfaringssätt; och förklarade kommunalfullmäktiges ordförande, vilken hördes såsom vittne, att han ej kunde bestrida riktigheten av Broströms framställning angående händelseförloppet.

I sin nyssnämnda framställning anförde kommunen:

Enligt en av Broström utfärdad fullmakt hade kommunen sedan den 1 december 1927 av hans förfallande lön hos länsstyrelsen månatligen uppburit ett belopp av 41 kronor 67 öre, eller tillhopa 666 kronor 67 öre. Detta belopp utgjorde den enda avbetalning, som verkställts å Broströms skuld till kommunen. Broström saknade möjlighet att fullgöra sin betalningsskyldighet gentemot kommunen ens i någon nämnvärd grad, och ett försök att på exekutiv väg uttaga någon ringa del därav vore under förhandenvarande förhållanden och särskilt med hänsyn till att han hade nio barn, av vilka åtminstone åtta vore att anse såsom oförsörjda, synnerligen obilligt och för visso verkningslöst. Kommunen hade stora skulder samt hög utdebitering. Det hade icke ens uppgivits än mindre visats, att Hedvalls förskingringar av kommunen tillkommande uppbördsmedel kunnat i större eller mindre grad läggas Broström till last på grund av eftersatt kontroll eller tillsyn från hans sida. Men även örn så varit fallet, torde detta icke kunna läggas kommunen till last eller förringa befogenheten av dess anspråk på gottgörelse för den förlust, kommunen åsamkats. Kommunen hemställde, att länsstyrelsen ville hos Kungl. Maj:t göra framställning örn avlåtande till riksdagen av proposition med anhållan örn riksdagens medgivande att av allmänna medel lämna kommunen ersättning med 27,683 kronor 93 öre jämte ränta.

Sedan länsstyrelsen anmodat kommunen att inkomma med förklaring, huruvida kommunen vore villig att begränsa sitt ersättningsanspråk till ett belopp av 7,000 kronor, vartill kommunen tidigare ifrågasatt att nedsätta sitt krav mot Broström, yttrade kommunen i utlåtande den 1 december 1929:

Vid ett sammanträde under mars månad 1927 mellan Broström samt tre ledamöter av kommunalnämnden och en ledamot av kommunalfullmäktige utfäste sig dessa ledamöter att, därest Broström inom viss angiven kort tid, några få dagar, till kommunalnämnden inbetalade eller avlämnade godkänd säkerhet för likvid av 25 procent av kommunens tillgodohavande, söka utverka kommunalfullmäktiges godkännande av en sådan uppgörelse. Då trots upprepade anmaningar varken likvid eller säkerhet inkom inom angiven tid, hade kommunen instämt Broström till rådhusrätten i Hedemora. Detta kommunens försök till uppgörelse torde icke förringa skäligheten och billigheten i att kommunens förlust gottgjordes av det allmänna. Skulle länsstyrelsen finna sig icke kunna tillstyrka framställningen i dess helhet, hemställde kommunen, att länsstyrelsen måtte utverka, att gottgörelse lämnades av allmänna medel med högsta möjliga belopp eller med hälften av kommunens förlust, som med ränta och ersättning för rättegångskostnader samt efter avdrag av gjorda avbetalningar beräknades till 37,824 kronor 70 öre.

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

Med skrivelse den 21 december 1929 överlämnade länsstyrelsen kommunens framställning till Kungl. Maj:t samt anförde i huvudsak följande:

Av protokollen i rättegången mot Hedvall torde man icke kunna undgå att bibringas den uppfattningen, att den kontroll, som utmätningsmannen hållit över Hedvalls redovisningsverksamhet, bort utövas på ett mera effektivt sätt. Till utmätningsmannens eiterlätenhet härutinnan syntes dock med fog kunna åberopas förmildrande skäl. Vid sammanslagning år 1918 av Hedemora landskommun, förut eget landsfiskalsdistrikt, med Garpenbergs kommun till ett landsliskalsclistrikt blev utmätningsmannens verksamhet, som i Hedemora distrikt före sammanslagningen varit av ganska betungande art, i väsentlig grad ökad och försvårad icke blott genom ökningen i antalet av de till utmätningsmannens befattning hörande ärenden utan jämväl genom de obekväma kommunikationerna mellan utmätningsmannens bostadsort, Hedemora stad, och den ort inom Garpenbergs socken, där Hedvalls bostad var belägen. Avståndet mellan nämnda platser utgjorde 17 kilometer, och annan förbindelse funnes icke än en landsväg, delvis av svårframkomlig beskaffenhet. Såsom ännu en förklaring till att utmätningsmannen ansett sig kunna lämna Hedvall något friare händer i dennes redovisningsverksamhet kunde jämväl åberopas den omständigheten, att Hedvall varit en inom orten mycket betrodd och välkänd man med uppdrag såsom nämndeman och ledamot av taxeringsnämnd m. m. Utan att vilja förringa betydelsen av utmätningsmannens efterlåtenhet i kontrollhänseende tilläte sig länsstyrelsen att till Kungl. Maj:ts prövning framlägga kommunens förevarande framställning. Något försök att genom utmätning utfå ifrågavarande fordran hade icke gjorts av kommunen, men syntes denna omständighet, med hänsyn, till en av magistraten i Hedemora gjord utredning angående Broströms ekonomiska ställning, idre böra utgöra hinder för prövning av kommunens förevarande framställning. Kommunen hade med hänsyn till rådhusrättens i Hedemora berörda utslag beräknat sin fordran hos Broström till 37,824 kronor 70 öre. Även örn emot denna beräkning icke syntes vara något att erinra, ställde sig länsstyrelsen tveksam, huruvida och i vilken omfattning länsstyrelsen skäligen borde understödja kommunens krav. Sedda mot bakgrunden av den överenskommelse, som under mars månad 1927 träffades mellan Broström och fyra kommunala funktionärer, därvid ställts i utsikt att kommunen icke skulle vara ovillig att såsom full likvid för sin fordran hos Broström godtaga ett belopp av 7,000 kronor eller omkring 25 procent, måste av kommunen nu framförda anspråk, jämväl örn de nedsattes till hälften av det beräknade beloppet, anses för höga. Visserligen skedde berörda överenskommelse, därom någon skriftlig bekräftelse icke förese, under uppgiven förutsättning att det till 7,000 kronor nedsatta fordringsbeloppet skulle till kommunen erläggas »inom några få dagar»; men att kommunen, i allt fall icke varit främmande för tanken att såsom likvid för sin fordran godtaga ett väsentligt lägre belopp än det nu fordrade, syntes framgå av en utfästelse, som Broström i skrivelse den 24 september 1927 gjort till Garpenbergs kommun, och på grund varav kommunen sedan den 1 december 1927 av Broström tillkommande avlöning uppburit 1,041 kronor 75 öre.

Under åberopande av förestående och med beaktande tillika av att kommunen befunne sig i en mindre gynnsam ekonomisk ställning men

7 Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

i utdelning uti Hedvalls konkurs tillförene uppburit 8,583 kronor 78 öre, hade länsstyrelsen ansett sig böra på det sätt iörorda föreliggande framställning, att kommunen såsom full gottgörelse för däri avsedda fordran måtte beredas ersättning av statsmedel med ett belopp av 10,000 kronor, däri icke inberäknat det belopp 1,041 kronor 75 öre, som kommunen dittills uppburit genom avdrag å Broströms avlöning. I fråga örn de av Hedvall förskingrade kronomedlen hemställdo länsstyrelsen, enär Broström saknade tillgångar till deras gäldande, att länsstyrelsen måtte meddelas tillstånd att ur räkenskaperna avskriva desamma; och anhölle länsstyrelsen tillika, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta örn åtgärder för Broströms befrielse från vidare betalningsskyldighet för de av Hedvall förskingrade kronoutskylder, som, efter avdrag av vad därå belöpte i utdelning i Hedvalls konkurs och erhållits genom månatliga avdrag å Broströms avlöning, uppginge till 2,028 kronor 5 öre.

Av den av länsstyrelsen åberopade, av magistraten i Hedemora verkställda utredningen beträffande Broströms ekonomiska ställning framgår: Sedan ett Broströms barn dött, hade han numera åtta oförsörjda barn. Såväl man som hustru sökte med träget arbete sammanhålla familjen, som förde ett ytterst tillbakadraget och stillsamt liv. Mannens enda kända förmögenhet utgjorde en gård i Hedemora, taxeringsvärderad till 60,500 kronor men intecknad för sammanlagt 80,100 kronor. En försäljning av gården syntes med all sannolikhet icke kunna inbringa inteckningsskulden, och enligt magistratens förmenande vore det meningslöst och obilligt att hos Broström söka indriva det förskingrade beloppet eller någon del därav.

Statskontoret, som avgivit utlåtande över nu förevarande framställning, framhåller till en början, att riksdagen på framställning av Kungl. Majit år 1926 i skrivelse nr 146 medgivit, att vissa belopp finge av anslaget till oförutsedda utgifter utbetalas till två landsfiskaler i ersättning för av underlydande före år 1926 förskingrade medel. Sedan statskontoret påpekat, att i sistnämnda fall försummelse i avseende å övervakning icke ansetts kunna läggas vederbörande utmätningsmän till last, anför statskontoret vidare:

Vad nu föreliggande ärende beträffade gåve handlingarna främst vid handen, att vederbörande landsfiskal gjort sig skyldig till vårdslöshet och försumlighet i fråga örn kontrollen av fjärdingsmannens indrivningsverksamhet, då förskingring kunnat äga rum i den utsträcknin g som här varit fallet. Landsfiskalens ansvarsskyldighet hade jämväl fastslagits genom rådhusrättens i Hedemora utslag den 9 maj 1927. Kommunen torde likväl icke helt kunna frikännas från ansvar, då den, som redan tidigt varit underkunnig örn Hedvalls affärsställning, icke syntes hava i erforderlig grad utövat kontroll över den kommunala restindrivningen. Ehuru kommunen icko helt syntes kunna frikännas från ansvar för vad som inträffat, ansåge statskontoret likväl med hänsyn till i övrigt förekomna omständigheter och särskilt Broströms fullständiga oförmåga, att gent emot kommunen fullgöra sin betalningsskyldighet starka skäl tala för bifall till kommunens framställning. Det syntes statskontoret icke vara överensstämmande med billighet, att kommunen finge bära

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

förlust, som uppkommit genom vederbörande utmätningsmans tjänsteförsummelse. Beträffande ersättningsbeloppets storlek ville statskontoret framhålla, att, då någon uppgörelse icke träffats mellan kommunen och Broström rörande godtagandet av lägre ersättningsbelopp än det som Broström i laga ordning ålagts att gälda, kommunen syntes kunna göra anspråk på att erhålla ersättning efter samma grunder, som skulle hava kommit till användning, därest bestämmelserna i 1899 års lag kunnat tilllämpas i förevarande fall. Då gottgörelse för ränta och rättegångskostnader icke plägat utgå i samband med ersättningar, som fastställts jämlikt ifrågavarande lag, borde enligt statskontorets mening någon sådan goDgörelse ej ifrågakomma. Länsstyrelsens förslag att länsstyrelsen måtte erhålla tillstånd att i räkenskaperna avskriva vissa kronoutskylder ansåge statskontoret icke för närvarande böra föranleda någon åtgärd från Kungl. Maj:ts sida, utan syntes avdrag å Broströms avlöning böra ske med ett med hänsyn till hans ekonomiska ställning lämpligt avvägt belopp, vilket borde disponeras för nedbringandet av den skuld, vari Broström häftade till statsverket. Härav följde, att statskontoret icke heller funne sig böra understödja länsstyrelsens framställning örn åtgärder för Broströms befrielse från vidare betalningsskyldighet för de kronomedel, som ingingo uti de av Hedvall förskingrade beloppen. I anslutning till vad sålunda anförts hemställde statskontoret i anledning av de gjorda framställningarna, att Kungl. Maj:t måtte hos riksdagen utverka medgivande att från anslaget till oförutsedda utgifter till kommunen utbetala ersättning för det belopp, som av Hedvall förskingrats, i den mån kommunen icke redan erhållit ersättning för samma belopp genom utdelning i Hedvalls konkurs eller genom av Broström intill tiden för ersättningsbeloppets utbetalande gjorda avbetalningar, dock med skydighet för kommunen att till kronan överlåta sin föreningsrätt gent emot Broström.

Justitiekanslersämbetet anförde i avgivet utlåtande följande:

Det ville synas som örn Kungl. Majit redan i det tidigare ärendet prövat, huruvida billighetsskäl talade för vidtagande av åtgärd till kommunens gottgörande, och det kunde ifrågasättas, huruvida väsentliga nya dylika skäl nu tillkommit. Myndigheternas nu gjorda uttalanden örn bristande kontroll över Hedvall hänförde sig till utredningen i rannsakningen med Hedvall; rannsakningsprotokollen hade emellertid, enligt vad akten i det tidigare ärendet gåve vid handen, varit tillgängliga åtminstone för statskontoret vid avgivandet av dess utlåtande i samma ärende. Även funnes i äldre ärendet viss upplysning örn att Broströms ekonomi vore svag; anledning förelåge alltså till antagande, att kommunen ej skulle kunna utfå sin fordran av honom. Efter Kungl. Maj:ts beslut den 27 augusti 1926 hade emellertid Broström blivit av domstol förpliktad att ersätta kommunen; i någon mån hade framkommit ytterligare upplysning_ om Broströms möjligheter att betala skulden; och kommunen hade vidare lämnat upplysningar örn sin egen ekonomi. Förevarande remiss hade möjligen föranletts av påståendena, att bristande kontroll över indrivningen av utskylder skulle förelegat å såväl Broströms som länsstyrelsens sida. Den ersättningsskyldighet, vartill Broström av domstol förpliktats i förhållande till kommunen, vilade visserligen icke på kriminell grund. Men att bristande kontroll å Broströms sida förelegat, syntes vara obestridligt och förnekades ej heller av Broström. Ansvar

9 Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

för det tjänstefel, vartill Broström i förevarande hänseende kunde hava gjort sig skyldig, vore emellertid numera fönallet. Vad länsstyrelsen anginge, ansåge väl justitiekanslersämbetet, att, sedan kommunen beträffande indrivningen gjort framställning till länsstyrelsen, denna bort tillse, att erforderlig undersökning utan oskäligt dröjsmål vidtagits. Ansvar för det fel, vartill landskamreraren kunde hava gjort sig skyldig genom underlåtenhet att påskynda Broströms undersökning, vore emellertid förfallet. Och för sin del ansåge justitiekanslersämbetet näppeligen föreligga utsikt att en ersättningstalan mot landskamreraren på grund av berörda underlåtenhet skulle bifallas av domstol. För den händelse justitiekanslersämbetet hade att yttra sig jämväl angående kommunens på billighetsskäl grundade begäran örn ersättning, finge justitiekanslersämbetet ytterligare anföra följande. Justitiekanslersämbetet delade statskontorets uppfattning att icke heller kommunen gjort vad på densamma bort ankomma i fråga örn kontroll över den kommunala restindrivningen. Därest det oaktat med hänsyn till föreliggande omständigheter ersättning av statsmedel till kommunen ansåges böra ifrågakomma, syntes det dock justitiekanslersämbetet föreligga skäl för länsstyrelsens ståndpunkt att dylik ersättning lämnades endast delvis och mot att kommunen helt avstode från sin fordran hos Broström. Länsstyrelsens förslag örn åtgärd för Broströms befriande från betalningsskyldighet till kronan ville justitiekanslersämbetet icke avstyrka. Länsstyrelsen hade vitsordat, att Broströms arbetsbörda varit betungande. Det kunde vidare erinras, att Hedvalls förskingringar ägde rum före tillkomsten av nu gällande jämförelsevis utförliga bestämmelser örn kontroll över exekutionsbiträden. Och det torde för övrigt kunna anses rimligt, att statsverket avstode från utkrävande av en ersättningsskyldighet, som en i förhållande till arbetsbörda och ansvar svagt avlönad tjänsteman ådragit sig utan uppsåtligt tjänstefel, och som han icke utan umbäranden torde ens delvis kunna fullgöra.

Kommunen har slutligen i en den 9 januari 1931 ingiven underdånig skrift anfört:

Kommunens räntefordran hos Broström belöpte sig till 12,237 kronor 25 öre. De av Broström inbetalade beloppen, som nu uppginge till 1,500 kronor 12 öre, borde avräknas å ränteskulden. Efter avdrag av vad kommunen erhållit i utdelning i Hedvalls konkurs uppginge kommunens kapitalfordran till 28,250 kronor 59 öre. Därest kommunens nu förevarande framställning ej kunde helt bifallas, hemställde kommunen, att sistnämnda belopp måtto tillerkännas kommunen. Angående kommunens ekonomiska ställning upplystes, att senast fastställda kommunalutskylder belöpte sig till 8 kronor 65 öre per skattekrona, vägskatten till 20 öre per vägfyrk samt landstingsskatten till 2 kronor 10 öre. T skrivelse den 18 december 1930 hade länsstyrelsen med tillstyrkan insänt en ansökan av kommunen örn åtnjutande av sådant understöd, som omförmäldes i förordningen den 16 december 1917 angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligen skattetyngda kommuner. Jordbruksfastigheterna inom kommunen ägdes till ojämförligt större delen av kronan. Enligt senast fastställda taxeringslängd utgjorde taxeringsvärdet å jordbruksfastigheter 3,353,600 kronor, därav enskildas 1,259,300 kronor, kronans 1,924,400 kronor och bolags m. flis 169,900 kronor. En väsentlig del av den bofasta befolkningen utgjordes av torpare, arrendatorer och Bihang lill riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 9'i höft. (Nr 109.) 2

10 Departements-

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.

lägenhetsinnehavare. Industri förekomme praktiskt taget ej inom kommunen i annan form än såsom eller i sammanhang med gruvdrift, och denna gruvdrift hade under tidernas gång visat sig synnerligen vansklig med periodvis upptagande och nedläggande av driften. Även på detta område tedde sig förhållandena för närvarande långt ifrån förhoppningsfulla. . Nedläggningen av arbeten hade under den senaste tiden förekommit i en efter ortens förhållanden betänklig omfattning.

Kommunen hade den 31 december 1929 en folkmängd av 2,348 personer.

Såsom statskontoret framhållit har riksdagen tidigare beviljat ersättning i anledning av förskingringar, som före ikraftträdandet av 1925 års lag begåtts av utmätningsman underlydande befattningshavare. I förevarande ärende, där fråga är örn ersättning åt Garpenbergs kommun, torde vad av vederbörande tjänstemän må hava försummats, icke skäligen böra inverka på frågan örn kommunens ersättning. Av vad i ärendet upplysts framgår, att Broström är urståndsatt att fullgöra den ersättningsskyldighet till kommunen, som enligt rådhusrättens utslag åligger honom, samt att utsikt ej torde föreligga för bifall till en mot landskamreraren i länet anhängiggjord ersättningstalan. Ej heller finner jag vad som anmärkts i fråga örn bristande kontroll å indrivningen från kommunens sida vara av den beskaffenhet att kommunen av sådan anledning bör vara utesluten från ersättning. Till stöd för kommunens framställning ma särskilt framhållas dess svaga ekonomiska ställning, som blivit än kännbarare genom nedläggandet under senaste tiden av gruvdriften inom kommunen, övervägande skäl torde därför numera vara förebragta för ett bifall till kommunens framställning. Ett sådant bifall skulle innebära, att å nu förevarande fall tillämpades samma regler, som numera införts i lagstiftningen.

I fråga örn storleken av ersättningen ansluter jag mig till statskontorets uppfattning, att kommunen hör tillerkännas ersättning för hela det av Hedvall förskingrade beloppet efter avdrag å detta belopp av vad kommunen erhållit i utdelning i Hedvalls konkurs samt intill tiden för ersättningens utbetalande mottagit av Broström. Då gottgörelse för ränta ej ansetts höra utgå i samband med ersättning enligt 1899 års lag, synes ej heller i detta fall kommunens anspråk på ränta böra bifallas.

Jag övergår härefter till frågan örn efterskänkande av kronans fordran i anledning av Hedvalls förskingringar. Broström har visserligen eftersatt sin skyldighet att utöva kontroll över Hedvall, men Broström har, såsom länsstyrelsen framhållit, haft en stor arbetsbörda och svårigheter hava förelegat för en effektiv kontroll å Hedvall. Härtill kommer, att Broströms ekonomiska ställning är sådan, att det torde vara uteslutet, särskilt efter det han inom några år blivit pensionerad, att staten kan utfå nämnvärd gottgörelse av honom. Med hänsyn till nu anförda förhållanden vill jag såsom jämväl justitiekanslern förordat tillstyrka framställningen härutinnan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 109. 11

På grund härav får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

dels att Kungl. Majit må till Garpenbergs kommun såsom ersättning för av Hedvall förskingrade medel från förslagsanslaget till oförutsedda utgifter utbetala 28,250 kronor 59 öre med avdrag av det belopp, som vid tiden för ersättningsbeloppets utbetalande må hava influtit genom av Broström gjorda avbetalningar, mot skyldighet för kommunen att av-, stå från sin fordringsrätt mot Broström, dels ock att Broström befrias från skyldighet att ersätta kronan förenämnda av Hedvall förskingrade kronomedel, för vilka Broström är betalningsskyldig.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten lämna bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: Axel Wennerholm.