angående den högre lant- bruksundervisningens ordnande m. m.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

1 Nr 143.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående den högre lantbruksundervisningens ordnande m. m.; given Stockholms slott den 26 februari 1931.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

B. v. Stockenström.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 26 februari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Hansén, Rundqvist.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet von Stockenström anför efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet:

Riksdagen anhöll i skrivelse till Kungl. Majit den 8 maj 1926, nr 182, örn allsidig utredning samt förslag snarast möjligt rörande lämpligaste sättet för ordnande av den högre lanthruksundervisningen.

Denna riksdagsskrivelse var föranledd av en vid 1926 års riksdag väckt motion i ärendet (II: 299).

Motionen behandlades av jordbruksutskottet, som i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 44, anförde följande.

Utredning angående den högre lantbruksundervisningens ordnande.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 123 höft. (Nr lå3.)

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

En slutlig lösning av den sedan årtionden aktuella frågan om ordnandet av den högre lantbruksundervisningen måste otvivelaktigt anses vara i hög grad påkallad. Sedan länge vore vårt land på detta område i ett sämre läge än grannländerna. Följderna av denna efterblivenhet framträdde med åren alltmera, bland annat genom växande svårigheter att besätta lärarplatserna vid lantbruksinstituten och andra befattningar, för vilkas bestridande på tillfredsställande sätt mera vetenskapliga kvalifikationer vore behövliga. Örn alltså behovet av en förbättrad dylik undervisning vore allmänt insett och erkänt, ginge meningarna starkt i sär, såväl beträffande omfattningen av detta behov som i fråga örn det sätt, på vilket det borde tillgodoses. Såsom från flera håll framhållits vore den i ämnet hittills verkställda utredningen — vilken för övrigt numera måste anses vara tämligen föråldrad — i dessa avseenden på åtskilliga viktiga punkter ofullständig.

Sålunda torde den grundläggande frågan örn den ifrågasatta verksamhetens uppgifter icke vara tillräckligt noggrant klarlagd. I detta avseende syntes vara av stor betydelse att få fastslaget, vilka kompetensfordringar man ansåge böra ställas på lärare vid de lägre lantbruksundervisningsanstalterna, jordbrukskonsulenter m. fl. liknande tjänstemän. Därest högskoleutbildning ansåges erforderlig för dessa tjänstemän, skulle liögskoleundervisningen komma att begagnas av ett relativt stort antal studerande, under det att i annat fall sagda antal sannolikt bleve mera begränsat. Likaledes torde frågan, huruvida högskoleundervisning kunde beredas yrkesmän vid det praktiska jordbruket, vara förtjänt av beaktande.

Vad anginge sättet för anordnande av liögskoleundervisningen, syntes detta kunna bliva i hög grad beroende av vilket resultat man komme till beträffande behovets omfattning. Även örn undervisning skulle böra beräknas för ett så stort antal studerande, som lantbrukshögskolesakkunniga på sin tid antagit, syntes man vid den verkställda utredningen icke hava tillräckligt beaktat och undersökt de olika möjligheter, som härutinnan erbjöde sig. På sätt lantbruksstyrelsen framhållit syntes det icke heller vara uteslutet, att den lösning av förevarande fråga, som kunde befinnas lämplig och möjlig, läge vid sidan av redan framförda förslag.

Det torde därför vara nödvändigt, att en förnyad allsidig utredning — som lämnade möjlighet till fullständig jämförelse mellan de olika tänkbara utvägarna, icke minst med hänsyn till deras ekonomiska konsekvenser och praktiska genomförbarhet — komme att äga rum. I detta sammanhang torde även böra framhållas vikten av en noggrann undersökning av den synnerligen komplicerade frågan örn sättet för övergången från nuvarande förhållanden till en lantbruksundervisning av ifrågavarande art. I detta avseende torde böra uppmärksammas vad lantbruksstyrelsen anfört rörande betydelsen av studiestipendier för utbildningen av högre kvalificerade lärarkrafter.

Tydligt vore, att hur frågan örn liögskoleundervisningen löstes den icke kunde undgå att utöva inverkan på lantbruksinstitutens organisation. Spörsmålet angående ändringar i institutens stadgar m. m., vilket även i och för sig trängde till lösning, borde därför beaktas vid utredningen.

Vid anmälan den 30 september 1926 av riksdagens nyssnämnda skrivelse bemyndigade Kungl. Majit chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla högst nio sakkunniga personer att inom departementet verkställa

3 Kungl. Maj:ts :proposition Nr 143.

utredning samt avgiva förslag rörande lämpligaste sättet för ordnande av den högre lantbruksundervisningen. I enlighet härmed tillkallade dåvarande departementschefen samma dag generaldirektören och chefen för lantbruksstyrelsen P. E. G. Insulander (ordförande), föreståndaren för centralanstaltens för försöksväsendet på jordbruksområdet avdelning för bakteriolog!, professorn J. G. Ch. Barthel, föreståndaren för lantmannaskolan vid Hamra i Östergötlands län F. G. I. Gezelius, ledamoten av riksdagens andra kammare, sekreteraren hos Jämtlands läns hushållningssällskap P. S. Hedlund, ledamoten av riksdagens första kammare, godsägaren, numera landshövdingen G. B. Sederholm, dåvarande rektorn vid lantbruksinstitutet vid Ultuna, professorn J. A. Sjöström, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren P. E. Sköld, dåvarande rektorn vid lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp, professorn L. G. Thomé samt ledamoten av riksdagens första kammare, professorn vid universitetet i Uppsala K. G. Westman att såsom sakkunniga verkställa den sålunda beslutade utredningen. Som de sakkunnigas sekreterare fungerade lantbruksakademiens nuvarande sekreterare professorn Th. Y. E. Björkman. De sakkunniga antogo benämningen »högre lantbruksundervisning ssakku n niga ».

Föredragnade departementschefen angav i huvudsak följande riktlinjer för de sakkunnigas utredningsarbete.

Vid utredningen mötte först spörsmål örn fastställande av den omfattning, i vilken behov av en högre lantbruksundervisning kunde förefinnas, samt i samband därmed om denna undervisnings innehåll, varefter uppkomme frågan örn det lämpligaste sättet för undervisningens organiserande. Härtill slote sig flera andra frågor, såsom den inverkan en ny undervisningsform kunde komma att medföra för de nuvarande lantbruksinstituten samt den ställning en eventuellt utvidgad undervisning borde intaga till den utbildning, som för närvarande vissa befattningshavare måste äga inom ämnesgrupper, som läge nära eller inginge under en högre lantbruksundervisning. Härvid avsåges särskilt lantmätare och lantbruksingenjörer.

Högre lantbruksundervisningssakkunniga avgåvo den 12 november 1927 betänkande med förslag till den högre lantbruksundervisning ens ordnande (statens offentliga utredningar 1927: 32).

I betänkandet lämnas till en början en historisk översikt rörande den högre lantbruksundervisningen, och i samband därmed behandlas frågan örn behovet av en förbättrad högre lantbruksundervisning.

I ett följande kapitel avhandlas huvudlinjerna för den högre lantbruksundervisningens ordnande, därvid de sakkunniga alternativt räkna med två olika möjligheter, nämligen antingen att den högskolemässiga lantbruksundervisningen skall anordnas i huvudsak fristående från undervisningen för utbildning av driftsledare (agronomkurs), eller också att agronomkurs normalt bildar grunden för de fortsatta högskolestudierna. Det förstnämnda av dessa båda system för undervisningens anordnande har i betänkandet betecknats såsom huvudalternativ A och det sistnämnda såsom huvudalternativ B.

4 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 143,

Därefter diskuteras olika tänkbara anordningar med avseende på den liögskolemässiga lantbruksundervisningens yttre organisation. De sakkunniga undersöka förutsättningarna för att inordna ifrågavarande undervisning i ett universitet, att anknyta den till tekniska högskolan, att inkorporera den med veterinär- och skogshögskolorna samt att förena den med centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet. Resultatet av denna undersökning blir, att de sakkunniga anse sig böra förorda upprättandet av en i organisatoriskt hänseende självständig lantbrukshögskola.

I fortsättningen av betänkandet utredes behovet av byggnader m. m. för den högre lantbruksundervisningen och i samband därmed kostnaderna för undervisningslokalernas inredning och utrustning. Vidare avhandlas vissa spörsmål, avseende de studerande inom ifrågavarande utbildningsområde. Därjämte utredas ekonomiska frågor, sammanhängande med lärares och övriga befattningshavares ställning och avlöningsförhållanden ävensom med kostnaderna i övrigt för undervisningen.

De närmast följande kapitlen i betänkandet omfatta de sakkunnigas utredning rörande anordnande av högre mejeriundervisning och högre trädgårdsundervisning ävensom beträffande frågan, huruvida nuvarande anordningar för utbildningen av lantbruksingenjörer och lantmätare kunna väntas påverkas av en reformering av den högre lantbruksundervisningen.

Hela den egentliga utredningen omfattar ett flertal alternativ, erhållna genom att såsom förutsättningar räkna med olika system för undervisningens anordnande och olika förläggningsplatser för de särskilda undervisningsanstalterna. Först i slutet av betänkandet taga de sakkunniga ställning till de olika alternativa förslagen och förorda därvid upprättandet av dels en lantbrukshögskola enligt huvudalternativ A vid Ultuna och dels en anstalt för agronomutbildning samt högre mejeri- och trädgårdsundervisning vid Alnarp. Enligt de sakkimnigas beräkningar skulle realiserandet av ifrågavarande förslag medföra en engångskostnad av 2,066,700 kronor, därav 83,000 kronor avseende Alnarps egendom och lantbruksskola. De årliga kostnaderna för den sålunda reformerade och utvidgade undervisningen beräknas av de sakkunniga till 582,636 kronor.

Slutligen hava de sakkunniga i sitt betänkande föreslagit anordningar avseende övergången från nuvarande förhållanden till den av de sakkunniga föreslagna formen för högre lantbruksundervisning.

I särskild bilaga till betänkandet redogöres för den högre lantbruksundervisningen i några främmande länder. Beträffande denna bilagas innehåll hänvisas till det tryckta betänkandet.

Vid högre lantbruksundervisningssakkunnigas betänkande äro fogade sex reservationer, avseende olika punkter i de sakkunnigas förslag.

Jag återkommer i det följande till de i förberörda betänkande och därvid fogade reservationer intagna förslag.

Över de sakkunnigas betänkande hava infordrade utlåtanden avgivits av lantbruksstyrelsen (efter hörande av styrelsen för statens maskin- och redskapsprovningsanstalter vid Ultuna och Alnarp, inspektören för kemiska stationerna, inspektören för lantmanna- och lanthushållsskolorna samt inspektören för lantbruksskolorna), statskontoret, byggnadsstyrelsen,

5 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

lantmäteristyrelsen, allmänna civilförvaltningens lönenämnd, lantbruksakademien, styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, universitetskanslern (efter hörande av större akademiska konsistorierna i Uppsala och Lund), styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut, styrelsen för Alnarps lantbruks- och mejeriinstitutet, styrelsen för tekniska högskolan, styrelsen för veterinärhögskolan, styrelsen för skogshögskolan, samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Sveriges lantbrukslärareförbund, svenska lantbrukstjänstemannaföreningen, svenska mejerikonsulentföreningen samt föreningen Sveriges trädgårdskonsulenter. Därjämte hava skrivelser i ärendet inkommit från skånska agronomklubben samt Sveriges konditionerande trädgårdsmästares förbund.

Såsom redan nämnts hava högre lantbruksundervisningssakkunniga till behandling förehaft jämväl frågan rörande en organisatorisk förening av den högre lantbruksundervisningen med centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, i samband varmed dryftats lämpligheten av att vid upprättandet av en lantbruksliögskola å annan plats än Stockholm centralanstalten på ett eller annat sätt inkorporerades med högskolan och sålunda förflyttades från sin nuvarande förläggningsort. De sakkunnigas utredning av dessa spörsmål ansågs emellertid ej böra omfatta en fullständig undersökning rörande alla de anordningar och kostnader, som skulle bliva förenade med en dylik förflyttning av centralanstalten och dennas anknytning till den högre lantbruksundervisningen. För egen del ansågo de sakkunniga, att frågan örn organisatorisk förening mellan lantbrukshögskola och centralanstalt icke lämpligen kunde upptagas till avgörande, förrän högskolan upprättats och hunnits visa, att den ägde förutsättningar att tillgodose de krav, som kunde uppställas såsom villkor för dylik samorganisation.

Tre reservanter bland de sakkunniga höllö emellertid före, att inom en icke alltför avlägsen framtid frågan örn centralanstaltens förflyttning komme att bliva aktuell och att då lämpligheten av dess samordnande med lantbruksliögskolan borde allvarligt prövas. Samma reservanter hade även uttalat, att underavdelningen för mejeriförsök vid centralanstalten borde såsom en självständig avdelning förläggas till institutet för den högre mejeriundervisningen vid dettas upprättande. I åtskilliga av de över de sakkunnigas betänkande infordrade utlåtandena har ävenledes upptagits frågan rörande lämpligheten av en samorganisation eller sammanslagning av centralanstalten för jordbruksförsök och den högre lantbruksundervisningen.

Enär i anledning av vad sålunda förekommit frågan örn förhållandet mellan centralanstalten och den högre lantbruksundervisningen syntes böra upptagas till mera ingående dryftande, begärde och erhöll chefen för jordbruksdepartementet den 1 juni 1928 Kungl. Majrts bemyndigande att

Utredning angående centralan8talv tens och den högre lantbrtiJcFunder-

visningen* inbördes ställning.

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 143.

tillkalla högst lern utredningsmän att verkställa utredning enligt i vederbörande statsrådsprotokoll angivna grunder beträffande deä inbördes ställning, centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet och den högre lantbruksundervisningen böra intaga till varandra, jämte vad därmed står i samband. I anslutning härtill tillkallades samma dag generaldirektören och chefen för lantbruksstyrelsen P. E. G. Insulander (ordförande), ledamoten av riksdagens första kammare landshövdingen G. K, Sederholm, ledamoten av riksdagens första kammare trädgårdsodlaren K. A. Nilsson samt lantbruksakademiens sekreterare professorn Th. V E. Björkman att verkställa ifrågavarande utredning.

Vid ärendets anmälan inför Kungl. Majit anförde jag till statsrådsprotokollet bland annat följande.

Genom de i ärendet avgivna yttrandena hade frågan örn förhållandet mellan centralanstalten för jordbruksförsök och den högre lantbruksundervisningen ytterligare aktualiserats, och nian syntes icke kunna underlåta att vid ett ställningstagande i ärendet upptaga nämnda spörsmål till ingående dryftande. För underlättande härav och spörsmålets ytterligare belysande syntes lämpligt, att den av förbemälda sakkunniga verkställda undersökningen kompletterades med en fullständig utredning rörande centralanstaltens sammanförande i större eller mindre utsträckning med den högre lantbruksundervisningen. Med hänsyn till de i flera avseenden vägande invändningar, som framkommit mot ett förläggande invid Stockholm av den högre lantbruksundervisningen, syntes den sålunda ifrågasätta utredningen böra i främsta rummet grundas på förutsättningen av en förflyttning helt eller delvis av centralanstalten. Vid utredningen borde olika alternativ göras till föremål för prövning såsom å ena sidan centralanstaltens sammanslagning med den högre lantbruksundervisningen och å andra sidan allenast ett samordnande av institutionerna med upprätthållande för vardera av en självständig organisation. I övrigt borde till behandling upptagas samtliga på frågan inverkande omständigheter och sålunda bland annat spörsmålet örn de yttre anordningar, som för olika fall kunde betingas, och de kostnader, som kunde komma att under växlande förutsättningar uppstå.

Efter slutfört uppdrag avlämnade sagda utredningsmän med skrivelse den 12 september 1929 utredning beträffande centralanstaltens för försöksväsendet på jordbruksområdet och en blivande högre lantbruksundervisnings inbördes ställning (statens offentliga utredningar 1929:19).

I utredningen lämnas till en början en redogörelse för centralanstaltens uppkomst och utveckling ävensom för dess organisation och nuvarande resurser. I följande kapitel redogöres för uppkomsten av frågan örn centralanstaltens förflyttning. Därefter avhandlas förutsättningarna för utredningen, vilka av utredningsmännen angivits böra vara följande. Den högre lantbruksundervisningen organiseras i huvudsaklig överensstämmelse med vad högre lantbruksundervisningssakkunniga i sitt den 12 november 1927 avgivna betänkande i ämnet föreslagit, d. v. s. att vid Ultuna upprättas en lantbrukshögskola och vid Alnarp en anstalt för agronom, utbildning, båda av den typ, som i berörda betänkande betecknats såsom huvudalternativ A. Beträffande den högre mejeriutbildningen, vilken

7 Kungl. Majlis proposition Nr 143.

högre lantbruksundervisningssakkunniga ansett böra förläggas till Alnarp, hava utredningsmännen, med hänsyn till från olika håll gjorda uttalanden om det förmånliga i att sammanföra den högre lantbruksundervisningen och den högre mejeriundervisningen, alternativt räknat med, att den senare förlädes till Ultuna. _

I fortsättningen av utredningen hava uppgjorts olika alternativ till dels sammanförande av den huvudsakliga delen av centralanstalten med lantbrukshögskolan och dels sammanförande av centralanstaltens mejeriförsök med den högre mejeriundervisningen. Dessutom hava utredningsmännen ansett, att örn centralanstalten skulle komma att förflyttas till annan plats än den, där den nu vore förlagd, å denna sistnämnda plats borde inrättas en växtskyddsanstalt. Utredningsmännen sammanställa därefter kostnaderna för försöksverksamheten vid olika alternativ samt angiva de resurser för försöksverksamheten å Experimentalfältet, som nu förefinnas där, samt deras användning vid en förflyttning, helt eller

delvis, av centralanstalten. •

I utredningens slutkapitel redogöres inledningsvis för centralanstalten arbetsmetoder, varefter utredningsmännen angiva dels principiella och dels speciella synpunkter på frågan örn samordnande av undervisning och försöksverksamhet. De direktiv, som givits för ifrågavarande utredning, hade föranlett utredningsmännen att begränsa arbetet till att gälla allenast en undersökning, på vad sätt centralanstalten vid förflyttning, helt eller delvis, skulle kunna anknytas till en blivande lantbruksliögskola Utredningsmännen hade därför icke ansett sig hava anledning att upptaga frågan, huruvida en förflyttning över huvud taget av hela centralanstalten eller delar därav kunde anses lämplig eller önskvärd för ett lämpligt ordnande av försöksväsendet å jordbruksområdet. Denna fråga ansågo utredningsmännen dock böra vara klarlagd, innan beslut örn en förflyttning av centralanstalten komme till stånd. Utredningsmännen hava slutligen som sin uppfattning uttalat, att frågan örn den högre lantbruksundervisningens ordnande lämpligen kunde upptagas till avgörande utan hinder därav, att spörsmålet örn försöksverksamhetens anknytning till den högre lantbruksundervisningen skulle komma att bliva avgjort vid en senare tidpunkt.

Över utredningen hava infordrade utlåtanden avgivits av lantbruksstyrelsen, statskontoret, byggnadsstyrelsen, allmänna civilförvaltningens lönenämnd, lantbruksakademien, styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut samt styrelsen för Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut.

Jag återkommer i det följande till ifrågavarande utredning och de däröver avgivna utlåtandena.

I proposition till 1930 års riksdag angående den högre lantbruksundervisningens ordnande (nr 249) föreslog Kungl. Majit anordnandet av en högre lantbruksundervisning i huvudsaklig överensstämmelse med högre lantbruksundervisningssakkunnigas förslag. Propositionen innefattade icke något förslag till sammanförande av den centrala försöksverksamheten på jordbruksområdet med den högre lantbruksundervisningen. Dåvarande departementschefen anslöt sig till vad ovannämnda den 1 juni

1930 års riksdag.

Utredning inom jordbruksdepartementet.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

1928 utsedda utredningsmän anfört rörande möjligheten att till avgörande upptaga frågan örn den högre lantbruksundervisningens ordnande utan hinder därav, att spörsmålet örn försöksverksamhetens anknytning till den högre lantbruksundervisningen skulle komma att bliva avgjort vid en senare tidpunkt.

I anledning av förenämnda proposition väcktes inom riksdagens andra kammare fem motioner. I tre av dessa yrkades avslag på propositionen och föreslogs hemställan örn nytt förslags utarbetande, varvid ett samordnande av den högre lantbruksundervisningen och försöksverksamheten borde ske. I en fjärde motion påyrkades sådant beslut vid 1930 års riksdag, att högre lantbruksundervisning och försöksverksamhet bleve samordnande.

I sitt över förberörda proposition och motioner avgivna utlåtande (nr 89) hemställde jordbruksutskottet örn avslag på propositionen samt örn anhållan hos Kungl. Majit örn ytterligare utredning samt örn framläggande till 1931 års riksdag av nytt förslag i ämnet. Anledningen till utskottets ståndpunktstagande angavs närmast vara, att utskottet beträffande centralanstaltens för försöksväsendet ställning till den högre lantbruksundervisningen hyste en principiellt annan uppfattning än den, som kommit till uttryck i propositionen.

Under åberopande av jordbruksutskottets förutnämnda utlåtande avlät riksdagen skrivelse i ämnet (nr 345), vari riksdagen dels anmälde, att propositionen icke vunnit riksdagens bifall, och dels anhöll örn den närmare utredning, som kunde påkallas med hänsyn till vad jordbruksutskottet i sitt berörda utlåtande anfört, samt örn framläggande för 1931 års riksdag av förnyat förslag i ämnet.

Jag återkommer i det följande såväl till förenämnda proposition som även till jordbruksutskottets i anledning därav avgivna utlåtande.

Den utredning, varom riksdagen sålunda anhållit, har utförts inom jordbruksdepartementet, där den närmast omhänderhafts av ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren P. E. Sköld, som enligt Kungl. Maj :ts beslut den 11 oktober 1930 förordnats att inom departementet biträda med utarbetande av förslag i fråga örn den högre lantbruksundervisningens ordnande jämte vad därmed sammanhänger.

I avvaktan på utredningens slutförande har i årets statsverksproposition för budgetåret 1931/1932 beräknats under nionde huvudtiteln dels för byggnadsarbeten för den högre lantbruksundervisningen m. m. ett belopp av 650,000 kronor (punkten 17), dels ock för anordnande av kurser för vissa lantbruksstuderande ett belopp av 35,000 kronor (punkten 18).

Då jag nu går att för Kungl. Majit framlägga dessa spörsmål, kommer jag att punktvis uppehålla mig vid följande frågor, till vilka ställning nu torde böra tagas, nämligen:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143. 9

1. Behovet av förbättrad högre lantbruks-, mejeri- och trädgårdsundervisning.

2. Undervisningens allmänna planläggning.

3. Lantbrukshögskolans yttre organisation.

4. Den högre lantbruksundervisningens ställning till centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet.

5. Förläggning av de olika undervisnings- och försöksanstalterna.

6. Inträdesfordringar.

7. Undervisning och examina.

8. Befattningshavare och administration.

9. Elever.

10. Lokaler och utrustning.

11. Årliga driftkostnader för undervisningen och försöksverksamheten (utom löner).

12. övergången till den föreslagna organisationen.

13. Anslagsbehovet för budgetåret 1931/1932.

1. Behovet av förbättrad högre lantbruks-, mejeri- och trädgärds-

undervisning.

a. Högre lantbruksundervisning.

Den nuvarande högre lantbruksundervisningen är knuten till de båda lantbruksinstituten vid Ultuna och Alnarp. Institutet vid Ultuna trädde i verksamhet 1849 och institutet vid Alnarp 1862.

Från början var undervisningen vid lantbruksinstituten närmast inriktad på utbildning för praktisk verksamhet inom jordbruket, och under en lång följd av år deltogo institutens elever i icke obetydlig omfattning i de vid institutsegendomarna förekommande arbeten såväl å fältet som ock i mejeri och kreatursstallar.

År 1892 vidtogs en tämligen genomgripande omorganisation av Ultuna lantbruksinstitut, och 1904 genomfördes motsvarande förändring vid Alnarp. Genom denna omorganisation förändrades undervisningsverksamhetens karaktär i väsentlig grad. Idträdesfordringarna skärptes, lärarkrafternas antal ökades, den praktiska undervisningen utelämnades, sedan krav på viss förutgången jordbrukspraktik uppställts såsom inträdesfordran, och betydligt ökat utrymme för den teoretiska utbildningen bereddes liksom ock ökade tekniska möjligheter för dennas meddelande. Härigenom kunde undervisningens nivå icke obetydligt höjas.

Trots de väsentliga förbättringar, som genom berörda omorganisation ernåddes i fråga örn lantbruksinstitutens undervisningsmöjligheter, dröjde det dock icke länge, förrän krav restes, att möjlighet skulle beredas instituten att meddela en högre och mera teoretiskt betonad undervisning. Under de senare åren hade upprättats ett allt större antal lägre

Den nuvarande högre lantbruksunderuisningens allmänna grunddrag.

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

lantbruksundervisningsanstalter av olika slag, och lärarkrafterna vid dessa kände ett alltjämt växande behov av fördjupad utbildning i de ämnen, vari de hade att meddela undervisning. Liknande var förhållandet inom den allt talrikare kår av konsulenter och andra undervisare i jordbrukets olika delar, vilka vid utövandet av sin tjänst funno den vid instituten inhämtade undervisningen alltför knapp.

Det sålunda yppade behovet av mera fördjupad lantbruksnndervisning olev också beaktat av vederbörande. Efter särskild sakkunnigutredning beslöt 1911 års riksdag på förslag av Kungl. Maj:t att vid båda instituten anordna på agronomkursen byggda fortbildningskurser (konsulentkurser), avsedda för utbildniug av konsulenter, lärare och andra, vilka önskade förvärva djupare insikter i jordbruk eller husdjursskötsel.

Genom beslut vid 1917 års riksdag ombildades lektoraten vid instituten lill professurer.

Närmare uppgifter om lantbruksinstitutens utveckling återfinnas i högre lantbruksundervisningssakkunnigas tryckta betänkande.

Med avseende på nu gällande bestämmelser för lantbruksinstituten må följande anföras.

Enligt gällande stadgar för de båda lantbruksinstituten, för lantbruksinstitutet vid Ultuna den 20 juni 1918 (nr 405) och för lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp samma dag (nr 406), hava dessa institut till ändamål att meddela en på vetenskaplig forskning grundad undervisning i lanthushållningen. Instituten omfatta dels en agronomkurs, som har till ändamål att lämna den för ett rationellt jordbruks utövande erforderliga teoretiska grundvalen, dels en konsulentkurs, som utgöres av en på agronomkursen byggd fortsättningskurs, avsedd för utbildning av konsulenter, lärare och andra, vilka önska förvärva djupare insikter i jordbruk eller husdjursskötsel eller — vid Alnarp — mejerihantering. Med Alnarpsinstitutet är förenad en lägre mejeriskola, avsedd att utbilda mejerister.

Vid agronomkursen omfattar undervisningen två år och skall så ordnas, att nya elever kunna mottagas varje år. Undervisningen i denna kurs är gemensam för alla elever, som tillhöra samma årsavdelning. Vid konsulentkursen omfattar undervisningen ett år. Konsulentkursen är vid Ultuna uppdelad på två linjer, den ena företrädesvis för utbildning inom jordbruksfacket och den andra företrädesvis för utbildning inom husdjursfacket, samt vid Alnarp på tre linjer, nämligen de två nu nämnda samt en linje för utbildning inom mejerifacket. I praktiken har sådan uppdelning av konsulentundervisningen kommit till stånd, att jordbrukslinjen varit förlagd till Ultuna samt husdjurs- och mejerilinjerna till Alnarp.

Vid varje institut skall i agronomkursen finnas platser dels för ett visst antal ordinarie elever — vid Ultuna minst 44 och vid Alnarp minst 42 — däribland fyra frielever, dels ock för högst två elever, vilka för vinnande av behörighet att antagas till lantbruksingenjör skola åtnjuta undervisning enligt de närmare bestämmelser, varom lantbruksstyrelsen äger att träffa överenskommelse med institutets styrelse. Vid konsulentkursens jordbruks- och husdjurslinjer skola vid varje institut finnas platser för tillhopa sex ordinarie elever, däribland en frielev. Vid konsulent-

11 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

kursens mejerilinje å Alnarp samt vid den lägre mejeriskolau därstädes skola finnas platser för tillsammans 12 elever, därav två frielever. Extra elever kunna i mån av utrymme mottagas vid institutens olika kurser och avdelningar.

Villkor för inträde såsom ordinarie elev vid instituten är o:

1. Allmänna villkor:

a) att hava uppnått minst 18 års ålder;

b) att vara fri från smittsam sjukdom;

c) att hava minst två år allvarligt deltagit i de vid ett lantbruk förefallande göromål; dock må på styrelsen bero att i särskilda fall bevilja undantag härifrån.

2. Särskilda villkor för inträde i agronomkursen:

att hava genomgått andra ringen vid statens gymnasium med minst betyget godkänd i modersmålet, matematik och biologi eller att med företeende av andra vitsord, som av lärarrådet godkännas, styrka sig äga motsvarande insikter i samma ämnen eller ock att hava avlagt realskolexamen med minst betyget godkänd i modersmålet, tyska, geografi, matematik och naturlära.

8. Särskilda villkor för inträde i konsulentkursens jordbruks- och husdjurslinjer:

a) att i svenska och tyska språken äga insikter, motsvarande minst andra ringens kurs vid gymnasium;

b) att hava erhållit avgångsbetyg från något av rikets lantbruksinstitut samt att härvid hava erhållit minst betyget med beröm godkänd i lantbruksekonomi, jordbrukslära, husdjurslära och kemi ävensom uti ett av ämnena fysik, botanik, anatomi och fysiologi eller kulturteknik eller att med andra intyg, som av lärarrådet godkännas, styrka sig äga motsvarande insikter.

De särskilda villkoren för inträde i konsulentkursens mejerilinje angivas längre fram i samband med redogörelse för den högre mejeriundervisningen.

Betalande elev i agronom- eller konsulentkurs erlägger årligen undervisningsavgift med 100 kronor samt bostadsavgift med 75 kronor, då bostad kan beredas eleven vid institutet. För kosthåll m. m. erlägga betalande elever därjämte de avgifter, som för varje år bestämmas av styrelsen. Frielev erhåller kostnadsfritt samtliga de förmåner, som enligt vad nu sagts tillkomma betalande elev.

Vid Ultuna lantbruksinstitut meddelas undervisning av åtta professorer, nämligen en i jordbrukslära och lantbruksekonomi, en i husdjurslära. en i fysik och redskapslära, en i husbyggnadslära och kulturteknik med fältmätning, en i mejerilära och bakteriolog! med kemi, en i kemi och geologi, en i botanik och zoologi och en i veterinärlära, samt av nio extralärare, nämligen en i jordbrukslära, en i kemi, en i botanik, en i fält mätning m. m., en i skogshushållning, en i nationalekonomi, ekonomilagfarenliet och kommunalrätt, en i trädgårdsskötsel, en i bokföring och en i pedagogik. Vid Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut meddelas undervisning av nio professorer, nämligen en i jordbrukslära och lantbruksekonomi, en i husdjurslära med undantag av hästskötsel, en i hästskötsel samt husdjurens hälso- och sjukvård, en i fysik och redskapslära, en i husbyggnadslära och kulturteknik med fältmätning, en i mejeriteknik och mjölkhushållning, en i mejerikemi, mejeribakteriologi och mjölkhushåll ning, en i kemi och geologi samt en i botanik och zoologi, av en labora-

12 Tidigare utredning angående högskolemässig lanlbruksundervisnin g.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

tor, nämligen i husdjurens anatomi och fysiologi, samt av sex extralärare, nämligen en i jordbrukslära samt kulturteknik med fältmätning, en i skogshushållning, en i nationalekonomi, ekonomilagfarenhet och kommunalrätt, en i kemi och fysik, en i botanik och en i pedagogik. Vid varje institut åligger det vidare egendomens förvaltare att enligt styrelsens bestammande för eleverna redogöra för anordningarna vid egendomen, dess skötsel, skörderesultat m. in. Beträffande Alnarp åligger det dessutom kamreraren att undervisa i bokföring uti agronomkursen, kassören att undervisa i bokföring uti till institutet förlagda lägre skolor och trädbi? .fö^ståndaren att undervisa i trädgårdsskötselns grunder, leda därtill hörande övningar samt i trädgården företaga demonstrationer för eleverna.

Professor utnämnes av Kungl. Maj:t. Laborator tillsättes av institutets styrelse, liksom extralärare, vilka anställas med villkor av sex månaders ömsesidig uppsägning.

Institutets styrelse utgöres av en ordförande och fyra andra ledamöter, vilka Kungl. Majit utser bland framstående och sakkunniga lanthushållare, med undervisningen förtrogna idkare av med lantbruket i samband stående vetenskaper eller i övrigt för lanthushållningen nitälskande män. Dessutom är rektor självskriven ledamot av styrelsen.

Lärarrådet består av institutets ordinarie lärare. Övriga lärare, som självständigt handhava undervisningen i något ämne vid institutet, 'skola av rektor kallas till sammanträden i lärarrådet och hava säte och stämma vid behandling av frågor, som omedelbart beröra undervisningen i deras läroämnen.

Till rektor förordnar Kungl. Majit, efter av styrelsen avgivet förslag en av professorerna.

Lantbruksstyrelsen handhaver överinseendet och kontrollen över lantbruksinstituten och äger att tid efter annan inspektera instituten ävensom att genom brevväxling med institutens styrelser inhämta alla nödiga upplysningar örn institutens tillstånd och de åtgärder, som kunna vara erforderliga till dess förbättrande. Genom tilläggsbestämmelse den 11 ',UT nr ^ respektive 318) hava institutens styrelser ålagts att i

god tid före varje läsårs början med eget utlåtande till lantbruksstyrelsen lör pi övning och fastställelse insända förslag till undervisningsplan för nästföljande läsår.

Spörsmålet örn anordnande av verkligt högskolemässig undervisning på jordbruksområdet har redan tidigare varit föremål för ingående övervägande.

Vid 1909 års riksdag väcktes sålunda i båda kamrarna motioner, åsyftande utredning och förslag rörande anordnande av högskolemässig lantbruksundervisning vare sig vid en fullt fristående läroanstalt eller i samband med en eller flera närstående undervisningsanstalter. Riksdagen beslöt i skrivelse till Kungl. Maj it anhålla örn en dylik utredning. I skrivelsen framhöll riksdagen, att frågan örn den högre lantbruksundervisningens ordnande dels vore av stor betydelse och dels av flera skäl obestndhgen aktuell. Utan att vilja på något sätt uttala sig angående den väg, på vilken frågan borde lösas, inskränkte riksdagen sig till att framhålla önskvärdheten av att, då onekligen flera utvägar syntes möjliga,

13 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

dessa bleve upptagna till prövning. Riksdagen antydde i fortsättningen av skrivelsen för sin del tre sådana utvägar, nämligen dels utvidgning av lantbruksinstituten, dels anordnandet av särskild lantbrukshögskoleundervisning i Stockholm, eventuellt i samband med andra högskolor därstädes, och dels förläggande av den nya högskoleundervisningen till ett av universiteten med eller utan samband med närliggande institut.

Den 17 februari 1911 anmälde dåvarande departementschefen ärendet örn utredning i högskolefrågan och tillkallade efter erhållet bemyndigande fem sakkunniga att verkställa sådan utredning. Beträffande de sakkunnigas förslag, som framlades i april 1913 och utmynnade i att den högre lantbruksundervisningen borde organiseras som en fakultet vid Uppsala universitet, må här anföras följande.

De sakkunniga funno på angivna skäl alternativet att förvandla instituten till högskolor, vare sig med eller utan bibehållande jämsides därmed av deras uppgift att utbilda praktiska lantbrukare, icke böra ifrågakomma. Fortsättnings- eller konsulentkurserna ansågo de vara en tillfällig anordning, vilken borde bortfalla, när lantbrukshögskoleundervisning inrättades. Ej heller funno de ändamålsenligt att söka införliva dylik undervisning med verksamheten vid centralanstalten för jordbruksförsök. De ansågo därför nödvändigt, att en ny anstalt inrättades för ändamålet. Härvid upptogo de till skärskådande möjligheten att till en gemensam institution sammanföra en lantbrukshögskola med andra i viss mån närstående högskolor. Skäl både för och emot kunde enligt de sakkunnigas mening anföras beträffande en sådan anordning, dock hade den i utlandet alltmera befunnits olämplig. För övrigt syntes dem tiden för frågans lösande i dylik riktning vara i Sverige redan försutten, enär särskilda högskolor, med vilka kombination varit möjlig, redan organiserats; att efteråt söka inpassa en lantbrukshögskola i någon av dessa vore olämpligt. Alltså återstode enligt de sakkunnigas mening valet mellan en fristående högskola i Stockholm eller en agronomisk fakultet vid något av universiteten. Då de sakkunniga funnit det uppenbart, att en fristående lantbrukshögskola i Stockholm skulle, med hänsyn till ekonomien ställa sig mycket ogynnsammare än en universitetsfakultet, och da de dessutom ansåge, att frågan kunde ur principiell synpunkt få en fullt lika fördelaktig lösning på det senare sättet, hade de ej funnit nödigt att i betänkandet intaga en detaljerad utredning angående det förra av dessa alternativ. Däremot hade de, efter att i valet mellan Uppsala och Lund hava stannat vid att förorda Uppsala, verkställt en ingående utredning angående organisation, kostnader m. m. för förläggande dit av en agronomisk fakultet. Med ett beräknat antal av 150 studerande, däri inräknade dem, som nu besökte konsulentkurserna vid instituten, föreslogo de inrättande av 7 professurer jämte docenturer och befattningar såsom biträdande lärare m. m. Den årliga utgiftsstaten beräknades efter då gällande penningvärde till 128,800 kronor. Kostnader för byggnader och uppsättning av inventarier m. m. beräknades till 1,369,000 kronor.

Vid betänkandet var fogad reservation av de sakkunnigas ledamot, professorn M. Weibull, vilken ansett den högre lantbruksundervisningens förläggande till Lunds universitet i visst samband med institutet vid Alnarp vara den väg, vilken bäst ledde till målet.

Högre lantbruksundervisningssakkunniga.

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Betänkandet innefattar vidare förslag angående lantmäteriundervismngens förläggande till den agronomiska fakulteten i Uppsala. Härför beräknades en årskostnad av 39,650 kronor oell en engångskostnad av 63,000 kronor.1 reservation uttalade de sakkunnigas ledamot direktören C. Rydberg, att lantmätarnas utbildning syntes fortfarande böra bedrivas institutmassigt vid undervisningsanstalt i Stockholm.

I de över betänkandet avgivna utlåtandena av olika myndigheter vitsordades allmänt behovet av en förbättrad högre lantbruksundervisning. Beträffande det lämpligaste sättet för frågans lösande gjorde sig emellertid synnerligen växlande uppfattningar gällande. Även örn man tämligen enhälligt uttalade starka tvivelsmål rörande lämpligheten av att anknyta den högre lantbruksundervisningen direkt till ett universitet, rådde däremot ingen enighet i uppfattningen örn den väg, som skulle kunna anses mera framkomlig och ändamålsenlig för frågans lösande.

Ehuru 1909 års lantbrukshögskolesakkunnigas förslag icke föranledde framställning i ämnet till riksdagen, blev frågan därför icke avförd från dagordningen. I själva verket har den allt sedan varit föremål för mycken uppmärksamhet i lantbruksintresserade kretsar, även örn meningarna icke kunna anses hava samlat sig örn någon viss linje.

År 1919 gjordes av institutsstyrelserna framställning örn vissa organisatoriska ändringar vid instituten, innebärande bland annat anställandet av ökat antal lärarkrafter. De teoretiska inträdesfordringarna till agronomkursen borde höjas och närmare motsvara studentkompetens. De praktiska förkunskaperna borde noggrannare kontrolleras. Beträffande konsulentkursen föreslogos även vissa förändringar, varjämte med hänsyn till det'jämförelsevis ringa antal elever, som hittills genomgått denna kurs, framhölls, att för vissa befattningar i lantbrukets tjänst borde krävas att hava genomgått denna kurs, så att detta verkligen skulle för eleverna innebära en påtaglig förmån. Nämnda omorganisationsförslag hava sedermera överlämnats till lantbruksstyrelsen för yttrande samt hava upptagits till prövning först i samband med 1926 års högre lantbruksundervisningssakkunnigas utredningsarbete.

Vidare må i detta sammanhang nämnas, att Sveriges allmänna lantbrukssällskap år 1919 hemställt, att spörsmålet örn den högre lantbruksundervisningens ordnande snarast möjligt måtte göras till föremål för ny utredning, samt att hushållningssällskapens år 1924 samlade ombud likaledes gjort framställning örn förnyad allsidig utredning i ämnet.

Högre lantbruksundervisningssakkunniga hava för sin del kraftigt understrukit behovet av en förbättrad högre lantbruksundervisning. Beträffande den nuvarande instit utsunder v isn ingens allmänna nivå hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

Lantbruksinstituten hade tvivelsutan i stort sett väl fyllt sin uppgift och den dar meddelade undervisningen hade säkerligen sin stora andel i det kraftiga uppsving, det svenska jordbruket haft att uppvisa under det

15 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

senaste århundradet. Upprepade gånger hade undervisningen vid instituten omlagts och utvidgats för att bättre motsvara tidens och rådande förhållandens krav. Denna utveckling hade kännetecknats av en allt mer teoretisk inriktning av studierna, karakteriserad jämväl av en allt längre gående specialicering av lärarkrafterna.

Tack vare det praktiska jordbruksarbetets avkopplande från institutens undervisningsschema, hade också väsentligt längre tid och mer arbete kunnat ägnas det mera teoretiska kunskapsinhämtandet. Möjlighet härför hade ock beretts genom upprättande vid instituten av ett ökat antal lärostolar med allt mera begränsade och specialiserade undervisningsområden, samtidigt som allt bättre rustade laboratorier, museer, modellsamlingar och annan undervisningsmateriel ställts till förfogande. Resultaten härav hade heller icke uteblivit, och den agronomiska utbildning, som instituten under de senare decennierna meddelat, hade i omfattning och teoretisk fördjupning höjt sig vida över äldre tiders.

Den nuvarande institutsundervisningen stöde likväl icke på höjden av vår tids högre lantbruksundervisning över huvud taget och vore ej heller så organiserad och rustad, att den hade möjlighet att göra det, något som ock irån liera håll — bland annat från instituten själva — upprepade gånger framhållits. Redan den omständigheten, att instituten alltjämt vore organiserade efter den plan, som 1892 genomfördes vid Ultuna och ett årtionde senare vid Alnarp, gåve en förklaring härtill. Under tiden hade nämligen utvecklingen på detta område annorstädes varit både stark och hastig, vilket även bestyrktes vid en blick på motsvarande förhållanden i våra grannländer.

Vad som i hög grad stått hindrande i vägen för institutens utveckling vore den dualism i syftemålet med agronomundervisningen, som vore en följd av institutens dubbla uppgift att i samma kurs utbilda såväl praktiska jordbrukare med deras krav på en i rent praktiskt ekonomisk riktning lagd allmän agronomutbildning som ock lärare, konsulenter m. fl., på vilka större fordringar måste ställas både beträffande den naturvetenskapliga grunden för deras vetande och i fråga örn inom visst område specialiserade och fördjupade kunskaper. Då man sökt tillgodose den senare kategoriens behov, hade den förstnämnda belastats nied en del arbete, varav den kanske icke haft motsvarande direkta nytta. Då denna belastning icke kunnat drivas för långt, hade man varit nödsakad följa en medelväg, som icke blivit tillfredsställande för någondera gruppen.

Visserligen hade man sökt avhjälpa bristen på specialisering genom inrättande av konsulentkursens jordbruks- och husdjurslinjer, men dessa hade aldrig blivit vad man avsett och hoppats. Anledningen härtill vore huvudsakligen att söka i två omständigheter: dels hade genomgången av konsulentkurs icke uppställts såsom formell kompetensfordran utöver agronomexamen, dels hade kurstiden fastställts till endast ett åi. -Det förstnämnda förhållandet hade gjort, att endast ett fatal hade besökt dessa kurser och att de bästa bland agronomerna i allmänhet icke gjort det, då de ändå kunnat vinna anställning både på lärare- och konsulentbanan. En kurstid av endast ett år mäste vidare anses för kort, då specialiseringen icke kunnat begränsas till ett enda ämne, utan den studerande måste fördjupa sitt vetande i flera såväl tillämpade som naturvetenskapliga ämnen. , . .

De resultat, en undervisningsverksamhet som den vid instituten bedrivna kunde giva under en så pass kortvarig kurs som en tva- högst treårig,

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143-

vöre givetvis i hög grad beroende av de förkunskaper, eleverna vid sitt inträde i instituten besutte i sådana ämnen, som där studerades eller som utgjorde underlag för bedrivna studier. I detta hänseende betecknade 1892 års organisationsplan ett givet framsteg i förhållande till vad som förut varit på detta område gällande. Men ändock vore inträdesfordringarna och vore det ännu — allt för låga och de nyinkomna elevernas förkunskaper allt för ojämna, för att ett intensivt och effektivt arbete redan från kursens början skulle kunnat bedrivas; de svagast förbildade hade helt naturligt verkat återhållande på arbetet. Från flera håll — särskilt från institutsstyrelsernas sida — hade därför krav framställts på bättre underbyggnad hos det vid institutet mottagna elevmaterialet, ett krav, som i allmänhet sträckt sig till fordran på studentkunskaper i ämnen, vilka vore av större betydelse för studierna vid institutet.

Institutens uppgift hade varit och vore alltjämt att utbilda praktiska jordbrukare och vissa tjänstemän. Undervisningen hade därför ordnats med hänsyn härtill och meddelats huvudsakligen i form av bestämda kurser, medan relativt litet utrymme hade lämnats åt fria studier. Då den högre lantbruksundervisningen borde vara avsedd även för blivande forskare och andra, som behövde en högre vetenskaplig skolning, måste naturligtvis på detta mera framskridna stadium utbildningssättet vara ett annat, nämligen de fullt fria studierna, och möjligheter måste beredas de studerande till självständigt studie- och forskningsarbete genom tillgång till väl utrustade bibliotek, laboratorier o. dyl. I sistnämnda hänseende fyllde instituten för närvarande icke de krav, som måste ställas på en högskola. Den högre lantbruksundervisningen i vårt land hade under senare tid icke blivit fullt sa väl tillgodosedd som annan högre undervisning här hemma eller som lantbruksundervisningen i våra grannländer, vilken genom inrättande av väl utrustade högskolor blivit bättre i stånd att fylla sin uppgift.

.Även örn åtminstone vissa a~\ de ofullkomligheter, vilka för närvarande vidlådde den högre lantbruksundervisningens i Sverige organisation, möjligen skulle utan mera genomgripande ändringar av denna organisation kunna nödtorftligen avhjälpas, syntes det dock utan vidare kunna anses uteslutet, att genom sådana partiella förbättringar en vetenskaplig högskola i detta ords verkliga mening skulle kunna åstadkommas, en högskola av den ställning och auktoritet, att dess grundläggande examina bleve jämbördiga med motsvarande examina från universitet och andra högskolor.

Efter att hava framhållit jordbrukets utomordentligt stora betydelse och centonia ställning inom landets näringsliv, motivera de sakkunniga ytterligare behovet av en lantbruksvetenskaplig högskola genom följande uttalande.

För en fortsatt utveckling av jordbruksnäringen vore det av stor betydelse, att yrkesutövarna bereddes tillfälle att erhålla en god fackutbildning. För yrkesmännen vid det mindre och medelstora jordbruket stöde i sådant avseende lantmannaskolor ävensom kortare undervisningskurser av olika slag till förfogande. Lantbruksskolorna i sin tur vore närmast avsedda för utbildning av lägre tjänstemän vid det större jordbruket. Utbildningen av mera självständiga driftsledare vid det större jordbruket hade däremot hittills ansetts vara en av de nuvarande lantbruksinstitutens viktigaste uppgifter. Det syntes de sakkunniga vara i hög grad mo-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

tiverat, att även i fortsättningen särskilda anstalter vidtoges för tillgodoseende av sistnämnda yrkesmäns utbildningsbehov.

Men därutöver torde jordbruket för främjande av undervisningen och. forskningen på sitt område med fullt fog kunna göra anspråk på en statligt ordnad högskoleundervisning lika väl som andra grenar av det svenska näringslivet, vilka redan blivit i detta hänseende tillgodosedda. Det kunde icke försvaras att låta det svenska jordbruket längre avvara det stöd, som endast en högskola kunde lämna.

Ett sådant stöd vore i hög grad av nöden. Visserligen kunde ju det svenska jordbruket visa hän på en vacker utveckling under de senare decennierna, men oändligt mycket återstode att vinna på forskningens och undervisningens väg till fromma ej endast för jordbrukets utövare utan även för hela vårt folk.

Erfarenheten från senare tid hade påtagligt givit vid handen, att rådande förhållanden på här förevarande område icke utan allvarligt men kunde i längden få fortvara. Ett tydligt och svårfyllt behov av tillgång till personer med den kompetens, som endast en välordnad högre lantbruksutbildning kunde skänka, framträdde numera som oftast i vårt land. Detta komme nogsamt till synes, då ledigblivna befattningar inom jordbruksadministrationen, lantbruksforskningen och jordbrukets undervisningsväsen skulle återbesättas. Tillgången till fullt lämpliga sökande hade länge varit ringa, stundom till och med nära nog ingen; i varje fall hade sällan eller aldrig möjlighet förelegat att bland ett flertal i och för sig väl kompetenta sökande utvälja den mest lämpliga. Att ett sådant förhållande icke kunde annat än verka hämmande och återhållande på jordbrukets allmänna utveckling läge i öppen dag. Ej minst ur ekonomisk synpunkt förtjänade det framhållas, att aldrig så väl utrustade institutioner för forskning eller undervisning icke kunde nå full effektivitet, därest icke för föreliggande uppgifter högt kvalificerade personer stöde till förfogande såsom ledare och medarbetare.

I detta sammanhang finge det jämväl erinras därom, att så länge undervisningen på jordbrukets område icke vore lika väl ordnad och kunde föra lika långt som motsvarande undervisning inom andra områden, det knappast vore att förvänta annat, än att unga män nied särskilt goda förutsättningar hellre skulle söka sin utbildning och sin framtid inom andra kunskapsområden än jordbrukets.

Det hade på tal örn dessa förhållanden stundom framhållits, att det jämförelsevis ringa antal studerande, som kunde tänkas vilja söka sin utbildning vid en jordbrukets högskola, med mindre kostnader för det allmänna skulle kunna beredas möjlighet till utbildning vid lämplig utländsk högskola. Så hade ju också i viss mån under senare år varit fallet. De svenska jordbruksförhållandena vore emellertid i många avseenden så avvikande från motsvarande förhållanden i utlandet, att det i längden icke gärna läte sig göra att slå sig till ro i den uppfattningen, att den högre utbildning, vararv här gjordes oss behov, kunde inhämtas pa utländsk botten. En sådan lösning av frågan om den högre lantbruksundervisningen måste alltid bliva en tillfällig nödfallsutväg, och en verklig lösning kunde på den vägen säkerligen icke vinnas.

I anslutning härtill hava de sakkunniga sökt att med siffermaterial, grundat på föreliggande faktiska eller uppskattade förhållanden, få belyst den elevfrekvens, varmed en eventuell undervisningsanstalt för högre

Bihang lill riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 125 haft. (Nr US.) -

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

praktiskt-vetenskapiig utbildning inom lantbruksområdet skäligen kan hava att räkna. De sakkunniga hava kommit till den uppfattningen, att den årliga tillströmningen av studerande till en lantbrukshögskola bör kunna beräknas till i runt tal 30 elever. För studier för högre examen har det årliga tillskottet av studerande ansetts kunna beräknas till 4. Antalet samtidigt vid högskolan studerande skulle sålunda vid i medeltal treårig utbildning vid högskolan för ämbetsexamen och i medeltal ytterligare fyraårig studietid för licentiat- eller högre examen kunna uppskattas till något över 100.

De sakkunniga hava vidare framhållit betydelsen utav att jordbrukets högskolefråga snarast bringas till sin lösning.

De sakkunniga uttala sålunda som sin bestämda mening, att anordnandet inom landet av .en i alla avseenden fullt högskolemässig praktisktvetenskapiig undervisning inom samtliga de kunskapsområden, vilka direkt eller indirekt äro av betydelse för jordbruksnäringen, vore en statsangelägenhet av den betydelse, att den icke utan stort men för ej mindre näringen i fråga än även den materiella kulturen överhuvud taget kunde uppskjutas. Redan förut av statsmakterna vidtagna åtgärder till jordbrukets befrämjande fordrade, vare sig åtgärderna avsåge forskning eller fackligt upplysningsarbete, oundgängligen tillgång till personliga arbetskrafter med sådan utbildning och av sådana kvalifikationer, som endast en högskolemässig utbildning kunde skänka. Endast under denna förutsättning kunde full effektivitet förväntas av förenämnda åtgärder och därför gjorda uppoffringar bliva verkligt fruktbärande.

De sakkunniga hava vidare framhållit, att även ur forskningens synpunkt skulle ett ytterligare uppskov med frågans lösning vara synnerligen menligt.

Den veteskapliga forskningen inom jordbrukets område påginge på andra håll .med en iver som aldrig tillförene, och skulle vårt land i detta hänseende icke komma alltför mycket efter, tarvades oundgängligen stödet av en verklig högskola, som på samma gång kunde vara både en härd för praktiskt-vetenskapiig forskning och en utbildningsanstalt för såväl blivande forskare och undervisare inom jordbrukets vidsträckta område som ock i vissa fall jämväl för driftsledare vid praktiskt jordbruk.

Vid ett hastigt övervägande av den förevarande frågan kunde det möjligen av någon ifrågasättas, huruvida icke den vetenskapliga forskningen på jordbruksområdet i vårt land vore i sådan grad och omfattning redan tillgodosedd genom den allt sedan år 1907 verksamma centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet och andra praktiskt-vetenskapliga forskningsanstalter (exempelvis Svalövsanstalten, mosskulturföreningen), att vidare statsåtgärder i detta avseende nu kunde anses mindre erforderliga. Visserligen hade sålunda på ett erkännansvärt sätt forskning bedrivits inom en stor del av det område, vilket kunde anses vara av särskild betydelse för jordbruksnäringen, varjämte genom tal och skrift kunskap spritts örn nyare rön och uppslag. Men vetenskapens arbetsfält vore stort och tillgängliga arbetskrafter räckte ingalunda till att behärska det i sin helhet, ja, vissa delar av detsamma hade på grund av olika förhållanden i stort sett knappast blivit alls bearbetade. Det tillskott till den inhemska

19 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

vetenskapliga forskningen, som upprättandet av en högskola skulle medföra, måste därför betraktas som synnerligen önskvärt och väl motiverat ur forskningens egen synpunkt. Det vore säkerligen högst betydande ekonomiska värdell, som på jordbrukets område stöde att vinna genom en sin uppgift vuxen och det stora området något så när fullständigt behärskande praktiskt-vetenskaplig forskning, värden vilka den materiella kulturen i vårt land helt enkelt icke hade råd att avvara.

I de flesta av de över betänkandet avgivna yttrandena göres uttalan- Yttranden den örn behovet av en förbättrad högre lantbruksundervisning och i samtliga dessa vitsordades med styrka ifrågavarande behov.

I statsrådsprotokollet till propositionen nr 249 till 1930 års riksdag an- Propositionen förde dåvarande departementschefen bland annat följande rörande bebo- nr 24911930 ■ vet av en reformering av deli högre lantbruksundervisningen: Kraven på en förbättrad högre lantbruksundervisning ginge i två olika riktningar. Dels ansåges den s. k. agronomutbildningen, d. v. s. undervisningen för personer i blivande ledarställning vid större jordbruksföretag, vara i behov av reformering, så att dess praktiska syfte bättre komme till sin rätt, och dels — och härpå hade i utredningen tyngdpunkten lagts — erfordrades i vårt land en institution för verkligt högskolemässig lantbruksundervisning, vilket hittills saknats. Lantbrukshögskolan skulle utgöra en utbildningsanstalt för konsulenter, lärare och med dem jämställda befattningshavare på jordbruksområdet, samtidigt som den skulle vara en härd för lantbruksvetenskaplig forskning. Det vore av förhållandena synnerligen påkallat, att den högre lantbruksundervisningen erhölle bättre organisation och rikare utvecklingsmöjligheter än som nu stöde den till buds. Det kunde icke fördöljas, att vårt land beträffande anstalter för den högre lantbruksundervisningen stöde tillbaka för de flesta andra i jordbrukshänseende jämförbara länder. Icke minst våra grannländer torde i nämnda hänseende stå ej oväsentligt bättre rustade än vi. För olika grenar av näringslivet hade under senare tid den vetenskapligt grundade forskningen och försöksverksamheten inom vederbörande fackområde och den på sådan forskning baserade praktiskt-teoretiska utbildningen av näringens målsmän kommit att få alltjämt ökad vikt. De ständigt förekommande nya framstegen i produktionstekniken ävensom den alltmer tilltagande internationella konkurrensen örn avsättningsmöjligheter för alstren av näringsfliten hade fört med sig, att förutsättningarna för ett särskilt land att hävda sin ställning inom produktionen hastigt kunde ändras. Det land, vars näringsliv åtnjöte stödet av en högt stående forskning och undervisningsverksamhet, som innebure ökad möjlighet till snabb anpassning efter eventuellt ändrade produktionsförhållanden, hade emellertid de största utsikterna att under olika förhållanden göra sig gällande. Detta ägde tillämplighet icke mindre i fråga örn jordbruket än om andra näringsgrenar. Vad vårt land beträffade,

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Riksdagen

1930.

Departements-

chefen.

torde den högskolemässiga undervisningen avseende andra näringsgrenar än jordbruket kunna sägas i allmänhet intaga en hög ståndpunkt. Det kunde då icke gärna vara rimligt, att den för vårt land så viktiga jordbruksnäringen längre skulle undanhållas det stöd, som en lantbrukshögskola skulle kunna giva. Icke minst i tider, då jordbruket kämpade med stora svårigheter, skulle en sådan institution vara till stort gagn. Frågan örn den högre lantbruksundervisningens ordnande måste därför betecknas såsom i hög grad brådskande.

I jordbruksutskottets ovan nämnda, av riksdagen godkända utlåtande (nr 89) erinras, hurusom riksdagen i sin skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 maj 1926 (nr 182) örn utredning och förslag rörande den högre lantbruksundervisningens ordnande kraftigt understrukit behovet av en omorganisation å detta område. Utskottet ansåg vidare, att detta behov genom den i ärendet verkställda utredningen och de däröver avgivna yttrandena till alla delar bestyrkts, varjämte utskottet, i betraktande av vikten att frågan örn den högre lantbruksundervisningens ordnande snarast möjligt bringades till sin lösning, fann angeläget, att nytt förslag i ämnet förelädes 1931 års riksdag.

Att med hänsyn till det svenska jordbrukets utveckling såväl i tekniskt som ekonomiskt avseende en genomgripande reformering av den högre lantbruksundervisningen är i hög grad trängande, framgår med all önskvärd tydlighet av utförda utredningar och av myndigheters och korporationers yttranden. I fjolårets proposition angav dåvarande departementschefen starka skäl till stöd för samma uppfattning. Även jag vill understryka behovet av snara åtgärder för denna undervisningsfrågas ordnande. Det gäller att föra fram möjligheterna till jordbruksvetenskaplig forskning och till effektiv utbildning åt dem, som skola bekläda för jordbruket så betydelsefulla befattningar som försöksledare, konsulenter, lantbrukslärare m. fl., till jämnhöjd med förhållandena i andra länder, sedan vi nu genom omständigheternas makt här i landet i detta avseende kommit att bliva efter. De brydsamma förhållanden, som råda inom jordbruksnäringen för närvarande, och de omvälvningar, som på detta område synas vara å färde runt örn i världen, understryka ytterligare behovet av att åt vårt jordbruk beredes det stöd, som vetenskaplig forskning och god yrkesutbildning städse skänka.

Men härjämte föreligga vissa särskilda omständigheter, som nödvändiggöra snara åtgärder i förevarande avseende. I väntan på en reformering av den högre lantbruksundervisningen har sedan år tillbaka lantbruksinstitutens utveckling hejdats. Alla åtgärder, som i något avseende kunnat anses inverka på undervisningens framtida läggning, hava undvikits, varigenom åtskilliga för utbildningen högst nyttiga förbättringar icke kommit till stånd. Vidare är att märka, att lediga lärarbefattningar vid inträffad vakans icke återbesatts. Sålunda komma efter 1931

21 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

endast två professorsbefattningar vid Ultuna och fem vid Alnarp att vara besatta med ordinarie innehavare, medan respektive sex och fyra äro vakanta. Att ett dylikt förhållande icke kan vara till fromma för undervisningen ligger i öppen dag. Men svårigheterna att hålla frågan örn den högre lantbruksundervisningens ordnande oavgjord bliva ännu större på grund av 1930 års riksdags ståndpunktstagande till spörsmålet örn samordnandet av den centrala försöksverksamheten och den högre lantbruksundervisningen, enär härefter även alla åtgärder i fråga örn centralanstalten måste uppskjutas i avvaktan på den högre lantbruksundervisningens ordnande.

För min del finner jag det därför vara synnerligen angeläget, att frågan örn den högre lantbruksundervisningens ordnande snarast bringas till sin lösning.

b. Högre mejeriundervisning.

Högre mejeriundervisning har i vårt land meddelats allt sedan 1883, då tvenne till lantbruksinstituten förlagda högre mejeriskolor trädde i verksamhet. Ar 1893 omorganiserades ifrågavarande undervisningsverksamhet, i det att den högre mejeriskolan vid Ultuna nedlades och motsvarande anstalt vid Alnarp omändrades till ett med lantbruksinstitutet sidoordnat mejeriinstitut. År 1902 förenades de båda instituten vid Alnarp till en undervisningsanstalt, benämnd lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp. I och med inrättandet år 1912 vid institutet av ettåriga fortsättningskurser för lantbrukslärare, konsulenter m. fl. blev den högre mejeriundervisningen i olika hänseende likställd med den högre undervisningen på jordbruks- och husdjursområdet. Den s. k. konsulentkursen kom sålunda att omfatta förutom en jordbruks- och en husdjurslinje jämväl en mejerilinje.

Beträffande nu gällande bestämmelser för den högre mejeriundervisningen må i övrigt anföras följande.

Fordringarna för vinnande av inträde vid ifrågavarande undervisningskurs äro:

1) att hava uppnått minst 18 års ålder,

2) att vara fri från smittsam sjukdom,

3) att hava erhållit avgångsbetyg från något av rikets lantbruksinstitut samt att härvid-hava erhållit minst betyget med beröm godkänd i mejerilära, kemi och fysik eller att med andra intyg, som av lärarrådet godkännas, styrka sig äga motsvarande insikter, samt

4) att hava minst ett års allsidig och väl vitsordad mejeripraktik.

Utbildningstiden vid undervisningskursen är ett år, med början den

1 november. Läroämnena äro: mejerilära, kemi, bakteriologi, husdjurslära utom hästskötsel, husdjurens hälso- och sjukvårdslära, ångmaskinlära, husbyggnadslära samt pedagogik. Vid sidan av den teoretiska undervisningen har avsevärd tid anslagits för praktiska övningar i mejeri samt till laborationer, ritning m. m.

Nuvarande anordningar.

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Högre lant- •braksundervis ir gssakkunniya.

Yttranden.

Den högre mejeriundervisningen är lokalt och organisatoriskt förenad med en lägre mejeriskola för utbildning av mejerister. Utmärkande för mejeriundervisningens nuvarande organisation är därjämte, att vid sidan av de lärare, som mera direkt anställts för mejeriutbildningen, lärare vid lantbruksinstitutet i icke ringa utsträckning medverka vid undervisningen. Därigenom hava de direkta kostnaderna för lärarlöner vid mejeriundervisningen kunnat hållas jämförelsevis låga. Efter år 1918 verkställd lönereglering bestå de direkt för mejeriundervisningen inrättade lärostolarna av en professur i mejeriteknik och mjölkhushållning samt en professur i mejerikemi, mejeribakteriologi och mjölkhushållning.

Ifrågavarande professurer hava redan i det föregående omnämnts i samband med redogörelse för den högre lantbruksundervisningen.

Av ovanstående framgår, att den högre mejeriundervisningen är intimt knuten till den institutsmässiga lantbruksundervisningen. En omorganisation av den senare måste sålunda med nödvändighet föra med sig vissa rubbningar i de nuvarande formerna för mejeriutbildningen.

Högre lantbruksundervisningssakkunniga hava i överensstämmelse därmed undersökt, på vad sätt den högre mejeriundervisningen i fortsättningen lämpligen bör organiseras. Beträffande behovet av dylik undervisning hava de sakkunniga i huvudsak anfört följande.

En anstalt för högre mejeriutbildning vore givetvis även för framtiden oundgängligen nödvändig för vårt land. Mjölkhushållningen och mejerihanteringen syntes bliva av allt större betydelse för landet, och de undan för undan skärpta kraven på mejeriprodukternas kvalitet icke minst på exportmarknaden gjorde en högt stående undervisnings- och forskningsverksamhet på mejeriområdet allt mera oumbärlig. Undervisningen vid ifrågavarande anstalt borde vara så anordnad, att ändamålsenlig utbildning där kunde beredas åt lärare och konsulenter för mejerihanteringen även som åt blivande ledare av större mejeriföretag. Enär den högre mejeriundervisningen avsåge att tjäna olika syften, vore det förenat med stora svårigheter att någorlunda tillförlitligt bedöma den sannolika elevfrekvensen vid anstalt för dylik undervisning. På grundval av verkställda överslagsberäkningar hade de sakkunniga emellertid ansett sig kunna utgå ifrån, att antalet kompetenta inträdessökande till den högre mejerikursen skulle uppgå till 4 å 5 örn året.

I de över högre lantbruksundervisningssakkunnigas betänkande avgivna yttranden, som innehålla något uttalande på denna punkt, framhålles i allmänhet vikten av att i samband med den högre lantbruksundervisningens ordnande åtgärder vidtagas för åstadkommande av en reformerad högre mejeriundervisning.

Endast lantbruksstyrelsen har givit uttryck för viss tveksamhet, huruvida frågan genom den av högre lantbruksundervisningssakkunniga verkställda utredningen kunde anses allsidigt klarlagd. Styrelsen har därvid påpekat ifrågavarande undervisnings nära samhörighet med försöksverksamheten på mejeriområdet ävensom med maskin- och redskapsprovningsanstalternas verksamhet. Vidare har styrelsen antytt möjligheten

' Kungl. Maj.ts proposition Nr 143. 23

av, att den högre mejeriutbildningen ordnades genom viss samverkan med tekniska högskolan.

I sitt yttrande över utredning angående centralanstaltens för försöks väsendet på jordbruksområdet och en blivande högre lantbruksundervisnings inbördes ställning m. m. har lantbruksstyrelsen ytterligare understrukit behovet av ytterligare utredning på denna punkt. Styrelsen anför sålunda bland annat, att den ingalunda vore övertygad, att hittills gjorda utredningar klarlagt, huru utbildningen av det fåtal mejeriexperter, varav landet hade behov, lämpligast kunde och borde ordnas. Såsom redan anförts uttalade lantbruksstyrelsen i sitt utlåtande rörande högre lantbruksundervisningssakkunnigas förslag viss tveksamhet angående lämpligheten att genomföra detsamma i vad det avsåge mejeriundervisningen. De sakkunniga, som haft föreliggande utredning örn hand, torde icke hava ansett en förnyad utredning i fråga örn denna utbildning ingå i sitt uppdrag. Förr än denna fråga underkastats en förnyad allsidig prövning, ansåge sig lantbruksstyrelsen icke kunna taga slutgiltig ställning till densamma. Enligt vad lantbruksstyrelsen kunde finna, vore det icke heller oundgängligen nödvändigt, att denna fråga löstes omedelbart och i samband med den högre lantbruksundervisningen i övrigt, i varje fall icke därest man vid ordnande av sistnämnda undervisning icke föregrepe eller i avsevärdare mån försvårade ett eventuellt realiserande vid senare tidpunkt av tanken på högskolans utvidgande att omfatta jämväl den högre mejeriundervisningen.

I anledning av lantbruksstyrelsens förberörda uttalande hava styrelserna för svenska mejerikonsulentföreningen och allmänna svenska mejeristföreningen i gemensam skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 december 1929 under åberopande av mejerihanteringens stora betydelse för lantbruket hemställt, att den nu bristfälliga högre mejeriundervisningen snarast måtte ordnas och ej senare än den högre lantbruksundervisningen. Styrelserna hava framhållit, bland annat, att, örn sistnämnda undervisningsfråga ordnades utan att åtgärder samtidigt vidtoges för åstadkommande av en förbättrad högre mejeriundervisning, skulle till följd av agronomkursens omläggning till och med den nuvarande mejeriundervisningen äventyras och flyttas ned på ett ännu lägre plan än det, varå den för närvarande befunne sig.

I det till förenämnda- proposition nr 249 till 1930 års riksdag fogade statsrådsprotokollet erinrade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet därom, att från olika håll uttalats, att det i vissa avseenden varit svårt för vår mejerinäring att i fråga örn framstegsarbetet inom detta område hålla jämna steg med vissa andra länder, som vore våra konkurrenter på den internationella smörmarknaden. Bland åt gärder, som ansetts ägnade att stärka vår ställning inom mejeriproduktionen, hade en förbättrad utbildning av mejerikonsulenter och med dem jämförbara befattningshavare framhållits såsom en av de icke minst viktiga. Departementschefen anförde vidare.

Den nuvarande organisationen av den högre mejeriundervisningen vore i hög grad otillfredsställande. För blivande mejerikonsulenter hade hit-

V ro positionen nr 249/1930

24 Departements

chefen.

Nuvarande

anordning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

tills den agronomiska utbildningen ansetts böra vara grundläggande, under det att relativt ringa tid ägnats åt de egentliga mejeristudierna. Det syntes uppenbart, att med en sådan undervisningsform icke skulle kunna °S°eS ^erdttigade krav, som en högtstående mejerihantering måste ställa på sina rådgivare och ledare. Lantbruksstyrelsen hade uttalat tveksamhet beträffande lämpligaste sättet för ordnande av den högre mejeriundervisningen och i samband därmed anfört, att det enligt styrelsens förmenande icke vore oundgängligen nödvändigt, att denna fråga löstes omedelbart och i samband med den högre lantbruksundervisningen i övrigt. I sistnämnda hänseende kunde departementschefen icke dela lantbruksstyrelsens mening. . Med hänsyn till mejerihanteringens utomordentliga betydelse för hela jordbruksnäringen vore det av stor vikt, att utbildningen av ledare på mejeriområdet snarast möjligt bleve ordnad på ett mera tillfredsställande sätt än hittills. Härtill komme, att genom en omorganisation av själva lantbruksundervisningen den nuvarande grunden för den högre mejeriutbildningen i viss mån ändrats, varför frågan redan av denna orsak måste ägnas beaktande. Frågan örn den högre mejeriundei visningens ordnande borde salunda upptagas till avgörande samtidigt med det större spörsmålet örn den högre lantbruksundervisningens omorganisation.

Då jordbruksutskottet vid 1930 års riksdag i sitt utlåtande nr 89, vilket av riksdagen åberopas i dess skrivelse i förevarande fråga, uttalat, att frågan örn den högre lantbruksundervisningens ordnande borde, utom i av utskottet särskilt anförda delar, ske i huvudsaklig överensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag i ämnet till nämnda riksdag, torde därav framgå, att även utskottet hade den uppfattningen, att spörsmålet örn den högre mejeriundervisningen borde lösas i samband med frågan om den högre lantbruksundervisningens ordnande. Även jag delar denna uppfattning. Behovet av en snar lösning av denna fråga har blivit särskilt framträdande i samband med de av statsmakterna förra året vidtagna åtgärderna till mejerihanteringens befrämjande. Jag förordar följaktligen, att även frågan örn den högre mejeriundervisningen nu upptages till prövning.

c. Högre trädgårdsundervisning.

Trädgårdsundervisningen i vårt land är för närvarande i huvudsak organiserad i form av tvåariga praktiskt-teoretiska kurser, närmast avsedda för utbildning av trädgårdsmästare. Därjämte förekomma kortare trädgårdskurser med undervisning av mera elementär natur.

Däremot saknas allt fortfarande möjlighet att i vårt land förvärva högre teoretisk utbildning inom trädgårdsfacket. Olägenheten härav har dock i någon mån minskats genom den förefintliga anordningen 'med stipendier för trädgårdsstudier i utlandet.

Alltsedan 1910 har salunda — med undantag för några av efterkrigsåren — riksdagen årligen anvisat anslag till stipendier för högre utbild-

25 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

ning i trädgårdsfacket. För budgetåret 1930/1931 finnes i riksstaten uppfört ett ordinarie reservationsanslag för ändamålet å 4,800 kronor.

Enligt nu gällande bestämmelser angående villkoren för erhållande av statsstipendium för högre utbildning i trädgårdsfacket (kung. 15/« 1922, nr 298) kan stipendium utgå med 1,200, 2,400 eller 3,600 kronor. För erhållande av stipendium erfordras att hava med goda vitsord genomgått någon av de med statsmedel understödda trädgårdsskolorna ävensom i fråga örn stipendium å 1,200 kronor att två ar vistas i utlandet samt därvid under det första året praktisera i framstående trädgård och under det andra året begagna undervisningen vid någon god högre trädgårdsundervisningsanstalt, i fråga örn stipendium å 2,400 kronor att hava nödiga utländska språkkunskaper samt att två år vistas i utlandet och därvid såsom ordinarie elev deltaga i undervisningen i tvåårig högre lärokurs vid sådan anstalt, samt i fråga örn stipendium å 3,600 kronor att tre år vistas i utlandet och därvid under första året praktisera i framstående trädgård och under de övriga två åren såsom ordinarie elev deltaga i undervisningen i tvåårig lärokurs vid god högre trädgårdsundervisningsanstalt.

Frågan örn åtgärder för anordnande av högre trädgårdsundervisning i vårt land har emellertid vid upprepade tillfällen varit föremål för utredning. De särskilda sakkunniga, som av lantbruksstyrelsen efter givet bemyndigande tillkallats för att verkställa utredning rörande ordnandet av undervisningen i trädgårdsskötsel i riket, föreslogo salunda i sitt år 1906 avgivna betänkande, bland annat, upprättandet av en högre läroanstalt i trädgårdsskötsel. För närmare kännedom örn berörda förslag hänvisas till statsverkspropositionen (IX H. T., sid. 8 ff.) till 1909 års riksdag. Sedermera hava de av dåvarande chefen för jordbruksdepartementet jämlikt bemyndigande den 3 juli 1917 tillkallade särskilda sakkunniga, vilka hade till uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag rörande åtgärder för främjande av trädgårdsodlingen, ävenledes föreslagit inrättandet av en högre undervisningsanstalt för trädgårdsskötsel. Beträffande innehållet i nämnda förslag må hänvisas till berörda sakkunnigas år 1918 av trycket utkomna betänkande.

Av olika anledningar har emellertid intetdera av berörda förslag till den högre trädgårdsundervisningens ordnande blivit föremål för någon positiv åtgärd från statsmakternas sida.

Med avseende på behovet av anstalt för högre trädgårdsundervisning hava högre lantbruksundervisningssakkunniga anföri i huvudsak följande.

Under de år, som förflutit efter utarbetandet, av 1918 års sakkunnigeförslag i ämnet, hade vid upprepade tillfällen visat sig, att en betydande brist rådde inom landet på teoretiskt bildade trädgårdsmän, och, då någon mera krävande plats skolat besättas, hade fullt kompetenta sökande ofta saknats. Detta förhållande kunde synas egendomligt, då likvisst statsmedel anslagits för att bereda unga svenskar tillfälle att skaffa sig högre trädgårdsutbildning i utlandet. Att de ifrågavarande statsstipendierna ofta icke fyllt det avsedda ändamålet, torde delvis hava berott därpå, att de varit otillräckliga för obemedlade ynglingar, som velat genomgå full-

Tidigart

utredningar.

Högre lantbruksundervisningssakkunniga.

26 Yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

ständig kurs vid högre utländsk trädgårdsskola. Levnadskostnaderna för en vistelse under två eller flera år i utlandet jämte de avsevärda kursavgifterna hade nämligen gått till så höga belopp, att många, förmodiigen de flesta stipendiater föredragit att som hospitanter tillbringa ett ar vid en sådan skola. Även örn de, såsom långt ifrån alltid varit fallet, besuttit tillräckligt grundliga språkkunskaper för att kunna helt tillgodogöra sig undervisningen, hade det säkerligen varit förenat med mycket stora svårigheter att inhämta det kunskapsmått, som en dylik kars avsåge giva. Det franninge t. ex. av studieplanen för läroanstalten i JJahlein (tyskland), att första årets lärokurs, som hospitanterna i allmänhet hoppade över, upptoge mer än 1,200 lärotimmar, ägnade huvudsakligen åt grundläggande ämnen. Utan att hava deltagit i denna undervisning och utan det band, som Indes på ordinarie elever vid skolan, torde stipendiaten mycket sällan haft det utbyte av studierna, som för deras blivande verksamhet varit önskvärt. Å andra sidan hade den ordinarie lärokursen för dem, som haft möjlighet att däråt offra tid och kostnad, knappast varit ordnad på det mest önskvärda sätt. Den, som förut genomgått en svensk trädgårdsskola, hade måst deltaga i. ett stort antal lärotimmar, som icke erbjudit honom något utöver vad han redan inbämtat, medan han i vissa ämnen måst läsa kurser, som icke kunnat vara till någon nytta för hans blivande verksamhet i hemlandet.

Anledningarna till att statsmakterna hittills uppskjutit ordnandet av en högre undervisning i trädgårdsskötsel inom landet torde dels vara en y.lss1ö^rsk?ttning av de möjligheter, som bjödes en svensk att i utlandet förskaffa sig den erforderliga utbildningen, dels även en tämligen utbredd åsikt, att vårt land skulle sakna användning för ett större antal högre utbildade trädgårdsmän och att en högre trädgårdsskola sålunda skulle vara obehövlig. Dock torde det icke kunna förnekas, att en högre undervisning än den, som staten ordnat för praktiska trädgårdsmästare vore behövlig exempelvis för lärare i trädgårdsskötsel, för trädgårdskonsulenter och för vissa andra tjänsteinnehavare liksom även för en del utövare av yrket.

De sakkunniga hava sökt att närmare undersöka, med huru många elever en dylik undervisningsanstalt kunde hava att räkna, och komma till det resultatet, att omkring 200, troligen ännu flera trädgårdsmän inom landet innehava tjänst eller utöva en verksamhet, för vilken en betydligt grundligare utbildning, än den som meddelas i våra trädgårdsskolor, är behövlig.

Av sin utredning på denna punkt anse de sakkunniga det tydligt framgå, att åtgärder för anordnande av högre trädgårdsundervisning inom det egna landet vore i hög grad påkallade. På grund av trädgårdsundervisningens nära samband med lantbruksundervisningen anse de sakkunniga sig böra förorda, att åtgärder i förevarande avseende vidtagas samtidigt med omorganisationen av den högre lantbruksundervisningen.

I de a\ givna yttrandena framföras i allmänhet inga erinringar mot de sakkunnigas uppfattning rörande behovet av en anstalt för högre trädgardsundervisning. Särskilt fran de av ifrågavarande spörsmål närmast intresserade organisationerna, nämligen föreningen Sveriges trädgårds-

27 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

konsulenter oell Sveriges konditionerande trädgårdsmästares förbund vitsordas betydelsen av en högre undervisning på trädgårdsområdet.

Tre hushållningssällskaps förvaltningsutskott ställa sig emellertid tveksamma till berörda spörsmål.

Sålunda har Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ifrågasatt, huruvida ett verkligt behov av högre trädgårdsundervisning förelåge och örn de kostnader, som härför beräknats, kunde anses tillräckligt försvarbara. Behovet av högskolebildade trädgårdsmän inom vårt land torde vara jämförelsevis ringa, och de avlöningar, som hushållningssällskapen i regel vore i tillfälle att bjuda hos dem anställda trädgårdsmän, så förhållandevis låga, att det näppeligen förefölle lockande för sökande till dylika befattningar att påtaga sig de avsevärda utgifter, som tillgodogörandet av den högre utbildningen måste medföra. Under alla omständigheter torde det böra tagas under sorgfälligt övervägande, huruvida icke genom inrättande av fasta statsstipendier för studier vid utländska utbildningsanstalter behovet av personer med tillfredsställande högre trädgårdsutbildning kunde tillgodoses betydligt billigare.

Förvaltningsutskotten i Gotlands läns och Västmanlands läns hushållningssällskap hava framfört liknande synpunkter.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet i samband med Kungl. Maj:ts Propositionen beslut att förelägga 1930 års riksdag proposition örn den högre lantbruks- nT a49l1930undervisningens ordnande anförde dåvarande chefen för jordbruksdepartementet i nu förevarande avseende bland annat följande.

Med hänsyn till trädgårdsodlingens allt större betydelse för vårt land syntes det vara en viktig angelägenhet, att en fullt tillfredsställande undervisning på området anordnades inom landet. Det kunde icke gärna vara lämpligt att i längden grunda utbildningen av olika befattningshavare inom trädgårdsskötseln på stipendieresor till andra länder. Frånsett den omständigheten, att språkliga svårigheter lätt torde uppstå för ifrågavarande stipendiater att på ett nöjaktigt sätt tillgodogöra sig undervisningen, vore det tydligt, att denna undervisning icke kunde vara så tillrättalagd, att den utan vidare passade dem, som i vårt land skulle föra näringen framåt. Såväl Norge som Danmark hade ansett sig böra inom det egna landet organisera jämväl högre undervisning på trädgårdsområdet. Givetvis borde genom en sådan åtgärd även den efter det egna landets krav avpassade forsknings- och försöksverksamheten på området komma att i hög grad främjas.

De önskemål, som från trädgårdsmannahåll ofta uttalats örn anordnan- Departement#det här i riket av en högre undervisning i trädgårdsfacket, liksom de ut- cAe/CTt' redningar, Kungl. Majit vid upprepade tillfällen låtit verkställa i detta avseende, samt icke minst de av högre lantbruksundervisningssakkunniga lämnade uppgifterna dels örn den påräkneliga elevfrekvensen vid en dylik undervisning och dels örn den ringa effektivitet, det hittills tillämpade systemet med stipendier för studier i utlandet visat sig besitta som förmedlare av en högre utbildning pa området, giva klart vid handen, att en dylik undervisning bar en betydelsefull uppgift att fylla. Ett gott till-

Högre lantbruksundervisningssakkunniga.

2° Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

fälle till berörda spörsmåls lösning synes mig föreligga nu, då det i samband med den högre lantbruksundervisningens ordnande kan låta sig göra att i samorganisation med andra undervisningsanstalter och med jämförelsevis ringa uppoffringar upprätta en högre trädgårdsskola. Jag tvekar därför icke att, i anslutning till vad som uttalades i ämnet i fjolårspropositionen, föreslå, att i samband med den högre lantbruksundervisningens ordnande åtgärder vidtagas jämväl för åstadkommande av en för vårt land lämpad högre trädgårdsundervisning.

2. Undervisningens allmänna planläggning,

a. Lantbruksundervisningen.

Såsom av det förut sagda framgår, hava högre lantbruksundervisningssakkunniga föroraat, att en högskolemässig undervisning på jordbruksområdet anordnades. \ id utformande av förslag i sådant avseende hava emellertid de sakkunniga icke ansett sig kunna undgå att redan från början taga hänsyn till den inverkan, införandet av en dylik undervisningsform skulle få på de nuvarande lantbruksinstituten. Sålunda hava de sakkunniga funnit det vara nödvändigt att redan på ett tidigt stadium fatta ställning till frågan, huruvida jämväl i fortsättningen — vid sidan av den högskolemässiga undervisningen —- kurser skola anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med de nu vid instituten förekommande. Till ledning för bedömande av detta spörsmål hava de sakkunniga framhållit följande allmänna synpunkter avseende den högre lantbruksundervisningen, vilka enligt deras mening i förevarande sammanhang särskilt vore värda beaktande.

. Undervisningens innehall. Till sitt innehåll borde undervisningen i största möjliga utsträckning rätta sig efter det speciella syfte, utbildningen avsåge. Det vore naturligtvis icke otänkbart, att undervisas61} till viss del kunde vara gemensam för blivande driftsledare och för blivande lantbrukslärare och. konsulenter, men det kundo näppeligen vara ändamålsenligt, att deras utbildning i regel vore till alla delar likartad. Driftsledaren vöre framför allt i behov av en allmän agronomisk utbildning, och undervisningen borde hava till huvudsaklig uppgift att meddela de kunskaper, som vore av särskild betydelse, när det gällde att handhava den tekniska och ekonomiska ledningen av ett större jordbruk. För lantbruksläraren och konsulenten vore väl också allmänna agronomiska kunskaper erforderliga, men denna del av utbildningen borde för dem icke på samma sätt taga sikte på vad som erfordrades för skötandet av ett större jordbruk, utan i minst lika utsträckning exemplifieras från förhållandena vid det mindre och medelstora jordbruket. Men därutöver vore lantbruksläraren och konsulenten i behov av mera fördjupade kunskaper på det område, hans blivande verksamhet närmast omfattade. Skulle dessa befattningshavare helt kunna fylla sin uppgift, fordrades

29 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

även, att de stöde i kontakt med den vetenskapliga forskningen på området och ägde förmåga att i tal och skrift sprida kännedom örn nyvunna rön och forskningsi-esultat inom sitt verksamhetsområde. Härför krävdes emellertid en mera vetenskapligt inriktad utbildning, än som kunde ifrågasättas för driftsledare vid jordbruket. Detta linge givetvis icke hindra, att även lantbrukslärarens och konsulentens utbildning bleve praktiskt betonad, vilket i själva verket torde vara en nödvändig förutsättning för att resultatet av deras verksamhet skulle bliva det bästa möjliga.

2. Formerna för undervisningens meddelande. Undervisningen borde till väsentlig del bygga på elevernas självverksamhet under lärares ledning. Vid utbildningen av driftsledare borde sålunda övningar av olika slag och demonstrationer tillmätas stor betydelse liksom även mera självständiga övningsuppgifter av praktisk-ekonomisk natur inom jordbruket. Egentliga föreläsningar borde på detta stadium icke givas alltför stor plats på schemat. Ä andra sidan borde tiden för individuell handledning av eleverna och prövningar icke tillmätas alltför knapp. Vid utbildning av lantbrukslärare och konsulenter m. fl. borde stor vikt läggas vid att eleverna bedreve egna litteraturstudier. De för utbildningen erforderliga föreläsningarna borde få en mera högskolemässig prägel. Enär beträffande de flesta vid en lantbrukshögskola förekommande undervisningsämnen brist rådde på lämplig litteratur — åtminstone för delar av ämnet — torde det i regel bliva nödvändigt, att i varje ämne en årligen återkommande föreläsningskurs meddelades. Därutöver borde emellertid särskilt i huvudämnena hållas ett antal specialföreläsningar, vilka i främsta rummet borde avse en mera djupgående vetenskaplig behandling av begränsade delar av läroämnet, olika under olika år. Genom seminarieövningar och på annat sätt borde eleverna vänjas vid mera självständigt studiearbete.

3. Specialisering av studierna. Såsom redan anförts, borde undervisningen hava i viss mån annan inriktning, när det gällde utbildning av driftsledare vid det större jordbruket, än när det vore fråga örn utbildning av lantbrukslärare och konsulenter m. fl. Men även inom sistnämnda kategori av studerande måste de olika kraven på utbildningen medföra i viss mån olika lärokurser. Så t. ex. hade en konsulent, vars huvudsakliga verksamhet vore förlagd till det rena jordbruket, behov av väsentligt olika utbildning än den, som i huvudsak vore verksam på husdjursskötsel^ område. Den vanliga ämnesindelningen vid de lägre lantbruksundervisningsanstalterna gjorde det vidare motiverat, att även lantbrukslärarnas studier bleve i viss mån specialiserade. Slutligen hade de studerande, som önskade utbilda sig för befattning inom lantbruksförvaltningen eller annan mera lantbruksekonomiskt betonad verksamhet, behov av att deras lärokurser i viss utsträckning avpassades efter de särskilda krav, dylik verksamhet kunde förväntas ställa på dem.

4. Utbildning av vetenskapsmän på jordbruksområdet. Innehavare av sådan befattning, för vars bestridande mera vetenskapliga kvalifikationer vore behövliga, hade hittills för sin utbildning varit hänvisad antingen till utländska högskolor på området eller också till sådana inhemska" högro undervisningsanstalter, som icko direkt haft jordbruksforskning till sylte. Det vore förklarligt, att dessa former för utbildning av vetenskapsmän på jordbruksområdet icko i allo visat, sig ändamålsenliga. och följden hade också blivit, att det varit förenat med allt större svårigheter ätt nöjaktigt besätta lärarplatser vid lantbruksinstituten och

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

andra befattningar a? lantbruksvetenskaplig karaktär. Det syntes så* lunda vara nödvändigt, att sådana åtgärder vidtoges, att vid en blivande högre lantbruksundervisningsanstalt i vårt land vetenskapsmän inom olika grenar av jordbruksforskningens område kunde erhålla tillfredsställande utbildning. Härför torde erfordras, icke blott att anstalten vore väl tillgodosedd med framstående lärare och goda resurser i fråga örn undervisningsmateriel, utan även att möjlighet till avläggande av särskilda vetenskapliga examina förefunnes vid anstalten.

I anslutning till nu anförda synpunkter hava de sakkunniga beträffande undervisningens allmänna planläggning anfört i huvudsak följande.

Av det sagda framgiijge, att den högre lantbruksundervisningen kunde sagås hava tre huvudsyften, vilka motiverade var sin särskilda undervisningsform. Den högre lantbruksundervisningen uppdelades därigenom på ett naturligt sätt i tre avdelningar med var sin speciella karaktär.

Utbildningen av driftsledare vid det större jordbruket syntes i det stora flertalet fall lämpligen böra ske vid en kurs, som vad den yttre ramen beträffade i allt väsentligt överensstämde med nuvarande agronomkurs. Med avseende på undervisningens innehåll borde emellertid sådan ändring vidtagas, att utbildningen bleve mera direkt anpassad efter det Praktiska jordbrukets behov. Kursen syntes allt fortfarande böra bibehålla benämningen agronomkurs.

Lantbrukslärare, konsulenter, tjänstemän inom lantbruksförvaltningen m. fl. hade. behov av dels allmän agronomisk utbildning, dels mera fördjupad utbildning inom vars och ens särskilda verksamhetsområde. Utbildningen i dess helhet eller möjligen endast dess speciella del borde meddelas vid en anstalt, där undervisningen bedreves under högskolemässiga former. Skulle endast den speciella delen av utbildningen åtnjutas vid sagda anstalt, borde den allmänna delen av utbildningen meddelas i förenämnda agronomkurs. Utbildningen borde närmast avslutas med agronomisk ämbetsexamen.

För utbildande av vetenskapsmän på jordbrukets område ävensom för befordrande av den lantbruksvetenskapliga forskningen över huvud borde vid en blivande lantbrukshögskola bland annat sådana särskilda anstalter vidtagas, att möjlighet bereddes härför intresserade elever att bedriva mera vetenskapligt betonade studier. Framgångsrika dylika studier borde kunna avslutas med agronomie licentiatexamen och möjligen agronomisk doktorsgrad. Nu berörda studier borde kunna ansluta sig till agronomisk ämbetsexamen ävensom en vid sidan av denna anordnad examen, grundad på mera specialiserade studier. Sistnämnda examen syntes lämpligen kunna benämnas agronomie kandidatexamen.

Den anstalt, vid vilken agronomisk ämbetsexamen, agronomie kandidatexamen och agronomie licentiatexamen borde kunna avläggas, benämndes av de sakkunniga i deras betänkande lantbrukshögskola.

Den högre lantbruksundervisningens allmänna planläggning röner icke ringa inflytande av örn undervisningen vid lantbrukshögskolan förutsättes skola normalt bygga på genomgången agronomkurs eller örn nämnda undervisning anordnas såsom i regel oberoende av agronomkursen. De sakkunniga hava ansett, att båda möjligheterna rent undervis-

Kungl. Majda proposition Nr 143.

ningstekniskt sett äro tänkbara, och hava jämsides gjort dem till föremål för närmare utredning. Därvid har systemet med självständig högskoleundervisning betecknats såsom huvudalternativ A och systemet med högskolemässig undervisning som påbyggnad av undervisningen vid agronomkurs såsom huvudalternativ B.

Med avseende på de viktigaste riktlinjerna för de båda huvudalterna tiven, sådana de utformats av högre lantbruksundervisningssakkunniga, må här i korthet anföras följande.

Vid huvudalternativ A äro agronomkurs och lantbrukshögskola i storf sett sidoordnade, d. v. s. var och en av dem har sina självständiga uppgifter. Sålunda skulle agronomkursen vara avsedd huvudsakligen för utbildning av yrkesmän inom det praktiska jordbruket. Visserligen hava de sakkunniga föreslagit särskilda bestämmelser i syfte att underlätta för studiebegåvade elever, som med goda vitsord genomgått agronomkurs och sedermera önska fortsätta sin teoretiska lantbruksutbildning. att vinna tillträde till och avlägga examina vid lantbrukshögskolan, men vid själva planläggningen av undervisningen vid agronomkursen har hänsyn icke ansetts böra tagas till den omständigheten, att vissa elever önska på dylikt sätt fortsätta sin lantbruksutbildning.

För inträde vid agronomkurs skulle fordras kunskaper motsvarande realskoleexamen med minst betyget godkänd i vissa särskilt angivna ämnen och därjämte två års god jordbrukspraktik. Kurstiden skulle såsom nu utgöra två år, med högst tio veckors ferietid varje år. Undervisning skulle meddelas i samtliga de ämnen, som nu äro obligatoriska vid agronomkurs. Dock skulle undervisningen mera inriktas på lantbruksekonomiska frågor än för närvarande, och den skulle överhuvud taget vara mera avpassad att giva eleverna utbildning för praktisk verksamhet inom jordbruket. Såsom ett led i sådan omläggning av undervisning-en skulle antalet föreläsningar nedbringas, under det att mera tid skulle anslås för bland annat demonstrationer och exkursioner.

Lantbrukshögskolan skulle hava till huvudsaklig uppgift att dels utbilda konsulenter och lantbrukslärare ävensom vetenskapsmän på jordbrukets område, dels utgöra en härd för lantbruksvetenskaplig forskning. Undervisningen vid lantbrukshögskolan har förutsatts skola bedrivas under fullt högskolemässiga formel’. I överensstämmelse därmed hava elevernas teoretiska förkunskaper ansetts böra i stort sett motsvara avlagd studentexamen med minst godkända vitsord i ett antal särskilt angivna ämnen. De sakkunniga föreslå emellertid, att även sådana, som icke avlagt studentexamen, böra få deltaga i högskoleundervisningen såsom ordinarie studerande och angiva olika sätt, på villia de teoretiska förkunskaper, som ifrågavarande studerande under alla förhållanden synas böra äga, må kunna kontrolleras. I fråga örn praktiska förkunskaper föreslås krav på två års väl vitsordad jordbrukspraktik.

Vid lantbrukshögskolan har undervisningen förutsatts skola vara av fullt högskolemässig karaktär. Vid högskolan skulle kunna avläggas agronomisk ämbetsexamen (avsedd för Lantbrukslärare, konsulenter m. fl.), agronomi kandidatexamen och agronomi licentiatexamen. Studietiden vid högskolan för avläggande av ämbetsexamen beräknas till tro år. Enär de personer, undervisningen för ämbetsexamen närmast skulle vara avsedd att tillgodse, anses hava behov av viss specialisering i studierna, skulle utbildningen omfatta dels allmänna agronomiska kim

Huvudalternativ A.

Hn?adalternatiT B.

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

»kaper ock dels specialutbildning med tyngdpunkten förlagd till ettdera av jordbrukslärans, husdjurslärans eller lantbruksekonomiens områden, varigenom tre olika studielinjer skulle erhållas.

Vid huvudalternativ B avser agronomkursen icke blott utbildning av yrkesmän vid det praktiska jordbruket utan har även till uppgift att tjäna såsom underlag för de ytterligare studier, som erfordras för avi läggande av examen vid lantbrukskögskolan, bland annat, agronomisk ämbetsexamen. Även örn den förstnämnda uppgiften finge betraktas såsom den viktigaste, måste hänsyn jämväl tagas till den senare, därest ämbetsexamen icke skulle bliva mindervärdig. Det har sålunda synts önskvärt, att undervisningen i de naturvetenskapliga ämnena örn möjligt drives så långt vid agronomkursen, att den utexaminerade agronomen utan särskild komplettering — såvitt angår ifrågavarande ämnen — äger tillräckliga förutsättningar att idka fortsatta studier för agronomisk ämbetsexamen. I överensstämmelse därmed bär åt undervisningen i de grundläggande ämnena tillmätts större plats på undervisningssckemat än vid huvudalternativ A, under det att undervisningen i de praktiska tilllämpningsämnena i någon mån måst inskränkas.

Beträffande inträdesfordringar, kurstid, undervisningens allmänna planläggning m. m. gäller vad ovan anförts för motsvarande kurs vid huvudalternativ A.

Lantbrukskögskolan enligt huvudalternativ B bör givetvis i stort sett hava samma ändamål som motsvarande undervisnings- och forskningsanstalt vid huvudalternativ A.

Såsom förut angivits, bygger undervisningen vid lantbrukshögskolan vid detta alternativ på avlagd agronomexamen. Enäi; nämnda undervisning avses skola hava fullt högskolemässig karaktär, kan emellertid avlagd agronomexamen icke i alla avseenden ensam anses tillfredsställa de krav på förkunskaper, som med fog synas böra ställas för inträde vid högskolan. Särskilt i ämnena modersmålet, tyska, engelska och matematik, vari ingen eller — beträffande sistnämnda ämne —■ jämförelsevis obetydlig undervisning meddelas vid agronomkursen, böra kompletterande studier för vinnande av studentkunskaper bedrivas före inträde vid högskolan. Därjämte anses fordran på kvalificerat betyg böra ställas beträffande vissa av de i agronomkursen förekommande undervisningsämnen, som äro av särskild betydelse för de fortsatta lantbruksstudierna. Erforderlig undervisning i de fyra nyssnämnda allmänbildande ämnena föreslås skola meddelas i en vid högskolan genom det allmännas försorg anordnad undervisningskurs. Kurstiden beräknas till ett år.

Emellertid bar det ansetts önskvärt, att även studerande, som avlagt på visst sätt kvalificerad studentexamen men icke agronomexamen, må kunna vinna inträde och avlägga examen vid högskolan. De sakkunniga hava uppgjort en studieplan för sådana elever, innebärande att dessa skulle jämsides med högskolestudierna följa undervisningen i vissa ämnen i agronomkursen. Vid en dylik parallellavdelning, vars anordnande måhända bleve förenat med vissa svårigheter, anses studierna kunna föra fram till ämbetsexamen efter normalt tre års studier. Anordningen förutsätter givetvis, att agronomkurs och högskola äro förlagda till samma plats.

Enär undervisningen vid högskolan normalt bygger på genomgången agronomkurs och för inträde i den senare på sätt ovan anförts uppställts vissa krav på praktiska förkunskaper, vilka även för nu ifrågavarande utbildning torde vara tillfredsställande, anses skäl icke förefinnas att i.

33 Kungl. May.ts proposition Nr 143.

förevarande lall uppställa några allmänna krav på praktisk förbildning för inträde vid högskolan. För sådan inträdessökande, som icke avlagt agronomexamen, föreslås fordringarna på föregående praktik lika med dem, som ovan angivits för inträde vid lantbrukshögskola enligt alternativ A.

Vid högskolan skulle kunna avläggas samma slag av examina, som föreslagits vid huvudalternativ A. Undervisningens planläggning blir emellertid något annorlunda. Vid utbildningssystemet enligt huvudalternativ B hava de studerande nämligen redan i agronomkursen förvärvat ett visst mått av allmänt agronomiskt vetande. Det anses därför motiverat, att undervisningen för ämbetseaxmen i detta fall planlägges för något kortare tid än vid huvudalternativ A, där sagda kurs även avsåg att giva den allmänna agronomutbildningen. För vinnande av i stort sett samma slutmål, vartill undervisningen för ämbetsexamen vid huvudalternativ A avsåg att föra, beräknas motsvarande studier i detta fall taga en tid av omkring två år i anspråk.

Liksom vid huvudalternativ A anses undervisningen för ämbetsexamen även i detta fall böra i viss mån specialiseras. Av undervisningstekniska skäl anses det dock lämpligt, att den vid alternativ A förutsatta ekonomiska linjen uteslutes och att i stället kravet på omfattande utbildning i lantbruksekonomiska ämnen får tillfredsställas genom den vid sidan av ämbetsexamen inrättade kandidatexamen. Vid nu avsedda anordning av undervisningen för ämbetsexamen räknas sålunda med endast två studielinjer, nämligen en jordbruks- och en husdjurslinje.

Antalet undervisningsämnen för ämbetsexamen blir mindre än vid huvudalternativ A på grund därav, att undervisningen i vissa ämnen slutföres redan i agronomkursen. Utbildningen blir på grund därav också något mera specialiserad.

Vid ordnande av den högre lantbruksundervisningen enligt alternativ A anse de sakkunniga en agronomkurs vara tillräcklig. Vid alternativ B, då agronomundervisningen vid sidan av sitt praktiska syfte jämväl skulle utgöra grundval för den fortsatta högskoleutbildningen, beräknas två agronomkurser bliva erforderliga. Vid båda utbildningssystemen anses en lantbrukshögskola nöjaktigt tillgodose behovet av högskolemässig undervisning.

Enligt av de sakkunniga verkställda beräkningar skulle kostnaderna för den högre lantbruksundervisningens ordnande — såväl engångskostnader som årliga kostnader — kunna väntas bliva i stort sett lika vid de båda huvudalternativen, dock i regel något högre vid huvudalternativ B.

För inhämtande av ytterligare uppgifter rörande de båda huvudalternativen A och B hänvisas till det tryckta betänkandet.

Efter verkställd ingående utredning rörande ovannämnda två huvudalternativ för den högre lantbruksundervisningens ordnande hava de sakkunniga underkastat do båda alternativen en jämförande granskning och därvid kommit till den uppfattningen, att huvudalternativ A vore att föredraga. Såsom motivering till detta ställningstagande hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

Båda alternativen befunnes vid en jämförande granskning förenade med såväl fördelar som olägenheter.

IWiang lill riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 12.5 hafi (Nr IMS.)

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Enligt B-alternativet skulle för tillträde till den högre lantbruksunderyisningen fordras realskoleexamen och två års praktik och efter en tvåårig agronomkurs skulle minst ett år behövas för komplettering av för högskolestudierna erforderliga skolkunskaper; högskolekursen till ämbetsexamen vöre i detta fall avsedd att bliva endast tvåårig. Tiden för den teoretiska utbildningen från realskoleexamen till ämbetsexamen skulle således bliva minst fem år, vartill skulle komma två års jordbrukspraktik. Den ålder, vid vilken en yngling i vanliga fall kunde beräknas avlägga realskoleexamen, vore 16 ä 17 år. Hans jordbrukspraktik skulle då infalla mellan 16 och 18 respektive 17 och 19 år, men vid denna ålder hade han sällan det allvar och varken den andliga eller kroppsliga utveckling, som krävdes för att han skulle kunna få full nytta av sin praktik. För en sådan yngling syntes det däriör knappast vara lämpligt att redan efter så kort tid avsluta sin praktiska utbildning för att då vinna inträde i agronomkursen, utan borde jordbrukspraktiken för att kunna fylla sin uppgift såsom underlag för de teoretiska studierna under dessa förutsättningar gärna utsträckas över ytterligare ett eller två år. Beaktas finge ock, att inträde vid lantbruksskola ej kunde vinnas före fyllda 18 år, varför sådan i och för sig önskvärd praktik i mångå fall skulle medföra tidsförlust för den studerande. I detta sammanhang förtjänade nämnas, att i Danmark gällde för inträde vid Landholmjskolen fordran på minst tre års praktik efter fyllda 15 år eller två års praktik efter 17 år.

Vid jämförelse mellan de båda alternativen borde man även för alternativ A räkna med realskoleexamen som utgångspunkt. Tiden för den teoretiska utbildningen efter detta alternativ skulle bliva: tre år i gymnasiet och tre år vid högskolan eller tillsammans sex år, vartill komme två års jordbrukspraktik.

Här komme praktiktiden att normalt falla mellan 19 och 21 respektive 20 och 22 år, vilken tid vore härför betydligt lämpligare än den vid alternativ B normala.

Utbildningstiden från realskoleexamen till ämbetsexamen skulle således enligt alternativ B i gynnsamma fall bliva ett år kortare än enligt alternativ A. Denna fördel för alternativ B kuude dock endast den draga nytta av, som började sina studier vid relativt sen ålder. För den åter, som avlade realskoleexamen vid 16 år och med anledning därav, såsom förut framhållits, ansetts behöva förlängd praktiktid, torde alternativ B icke innebära någon tidsvinst.

Studiekostnaderna för en sjuårig utbildningstid torde i regel bliva lägre än för en åttaårig; dock komme i förevarande fall skillnaden i kostnader sannolikt icke att stå i direkt proportion till skillnaden i tid. Omkostnaderna under skoltiden (gymnasietiden) bleve med all säkerhet lägre per år än omkostnaderna vid högskolan. Örn och i vad mån kostnaderna för tre år vid gymnasium och tre år vid högskola enligt alternativ A bleve högre än kostnaderna för fem år vid agronomkurs och högskola enligt alternativ B läte sig dock icke med säkerhet avgöra. Kostnaderna under den tid, som enligt båda alternativen skulle ägnas åt praktisk utbildning, torde i båda fallen bliva ungefär desamma och per år räknat ställa sig tämligen obetydliga i jämförelse med kostnaderna under den övriga studietiden.

Både vid alternativ A och B förelåge möjlighet att på ett relativt tidigt stadium (avlagd realskoleexamen) få påbörja de speciella lantbruksstudierna. Om därvid avsåges att efter avlagd agronomexamen full-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

följa dessa till agronomisk ämbetsexamen, erbjöde intetdera alternativet direkt anknytning. Alternativ B beredde dock en beaktansvärd lättnad vid övergång till högre lantbruksstudier därigenom, att undervisningen vore planlagd med hänsyn till en sådan övergång, för vars förmedlande en särskild kurs förutsatts. Ehuru alternativ A ej planlagts för en sådan anknytning, erbjöde det dock möjlighet för studerande med realskoleexamen som underbyggnad att efter avlagd agronomexamen utan större svårighet vinna inträde vid lantbrukshögskolan och där på avsevärt kortare tid än den normala avlägga agronomisk ämbetsexamen. Det torde emellertid beaktas, att efter bottenskoleidéns genomförande i vårt undervisningsväsende möjligheten att avlägga studentexamen torde väsentligt underlättas och att sålunda även behovet att begynna fackstudierna inom jordbruket så tidigt som vid tiden för realskoleexamen ej förelåge i så hög grad, som nu kunde vara fallet.

Vid bedömande av de båda alternativen från undervisningssynpunkt erbjöde alternativ A bestämda företräden. Agronomkursen enligt alternativ B skulle icke enbart tillgodose sitt egentliga syfte, nämligen utbildning av praktiska jordbrukare, utan skulle även få till uppgift att tjäna som grundval för den högre teoretiska utbildningen. Det kunde icke undgås, att agronomundervisningen därigenom skulle löpa fara att bliva mindre väl lämpad för sin huvuduppgift. Man bleve nämligen nödsakad att giva de grundläggande naturvetenskapliga ämnena, fysik, kemi och botanik, långt större plats på schemat än som kunde anses nödvändig för blivande praktiska jordbrukare. Följden härav bleve, då kursen vore begränsad till viss tid, att andra och för den praktiska jordbrukaren viktigare ämnen måste stå tillbaka och undervisningen i sin helhet komme att i mindre grad än önskligt få den praktiska betoning, som för en sådan lärokurs borde vara huvudsak.

En annan olägenhet med alternativ B vore, att det icke lämnade möjlighet för ett systematiskt ordnande av studierna; först skulle eleven hava att genomgå en skolkurs, som avslutades med realskoleexamen, sedan en fackutbildning, dels praktisk, dels teoretisk, den senare avslutad med agronomexamen, därefter åter en skolkurs i språk och matematik, sedan ånyo en fackutbildningskurs. Enär det kunskapsmått, som i agronomkursen meddelats i de grundläggande naturvetenskapliga ämnena, vore otillräckligt såsom grundval för fortsatta studier i fackämnena, bleve man emellertid i den sista fackutbildningskursen nödsakad att på detta sena stadium även upptaga utvidgad undervisning i dessa grundläggande ämnen.

För utbildningen till ämbetsexamen måste det slutligen vara en betydande olägenhet, att den teoretiska undervisningen vore fördelad på två skilda kurser. Det torde lätt inträffa, att på grund härav vissa luckor skulle uppstå i utbildningen, liksom det givetvis icke gärna skulle kunna undgås, att visst kunskapsmaterial, som redan inhämtats i agronomkursen, åter mäste upptagas till behandling i fortsättningskursen. Enär åtskillig tid normalt komme att förflyta mellan avgången från agronomkurs och inträdet i den högre kursen, finge antagligen viss tid även anslås för repetitioner i olika ämnen, vilket givetvis voro ägnat att i viss mån förlänga studietiden.

I själva verket kvarstode således i fråga om alternativ B i huvudsak do anmärkningar, som riktats mot nuvarande agronomkurs och kombinationen agronom- och konsulentkurs.

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Den dualism, som funnes i den nuvarande agronomundervisningen och som alltjämt kvarstode hos alternativ B, undvekes i alternativ A. Genom inrättande av såväl en praktiskt betonad agronomkurs, byggd på måttliga förkunskaper, som en mera vetenskapligt betonad kurs för högre utbildning, byggande på högre förkunskaper, tillgodosåge alternativ A de båda utbildningsriktningarnas olika krav på för dem särskilt lämpad undervisning.

Agronomkursen kunde sålunda anordnas på ett sådant sätt, att hänsyn uteslutande toges till dess praktiska uppgift. När det gällde studier för ämbetsexamen, hade eleverna redan från början goda förkunskaper i allmänbildande ämnen, varför undervisningen från första stund kunde hållas på en jämförelsevis hög nivå. Genom att hela den teoretiska lantbruksutbildningen för ämbetsexamen vore koncentrerad till en enda kurs ernåddes även den fördelen, att undervisningen kunde planeras på ett mera ändamålsenligt sätt, varjämte hänsyn redan från början kunde tagas till behovet av specialisering i utbildningen.

# Vid utarbetande av förslag till kursplaner för de båda huvudalternativen hade de sakkunniga eftersträvat, att undervisningen i de olika ämnena skulle erhålla en sådan omfattning vid vart och ett av nämnda alternativ, att dessa kunde förväntas leda till i stort sett samma slutresultat ur fackutbildningsynpunkt. Full överensstämmelse i berörda hänseende hade emellertid icke varit möjligt att uppnå, beroende på de stora olikheterna i fråga örn undervisningens anordnande enligt de båda alternativen. Såsom redan nämnts, skulle vid alternativ B undervisningen för ämbetsexamen i vissa ämnen — olika för olika studielinjer — avslutas^ redan i agronomkursen. För ämbetsexamen å jordbrukslinjen skulle sålunda icke erfordras större kunskaper i till exempel ämnet husdjurslära, än som inhämtats under agronomkursen, och för ämbetsexamen å husdjurslinjen skulle detsamma gälla med avseende på bland annat ämnet jordbrukslära. Även örn därvid antalet undervisningstimmar i sådana ämnen tillmättes större än vid alternativ A, torde det vara förenat med svårigheter att uppnå samma studieresultat som enligt detta alternativ. Såsom förut framhållits, medförde elevernas bättre förkunskaper, att undervisningen enligt alternativ A genomgående kunde hållas på en högre nivå.

Av vad ovan anförts torde framgå, att alternativ A gåve å ena sidan de praktiska jordbrukarna en för dem lämpad kurs och å andra sidan lärare, konsulenter m. fl. en fullgod utbildning. Som grundval för fortsatta vetenskapliga studier erbjöde det större säkerhet för att inga luckor förefunnes i den grundläggande utbildningen.

Enligt de sakkunnigas åsikt vore alternativ A mest ägnat att giva jordbruksstudierna i vårt land den erforderliga vetenskapliga grundvalen.

I fråga örn årliga kostnader och engångskostnader vore, såsom av den förut verkställda utredningen framginge, olikheterna mellan de särskilda alternativen icke av den storleksordning, att de ekonomiska synpunkterna kunde tillmätas någon avgörande betydelse, när det gällde att välja mellan de båda systemen för undervisningsverksamhetens inre byggnad. Det torde i stället vara motiverat, att de båda systemens olika värde ur utbildningssynpunkt ensamt finge vara bestämmande vid valet mellan dem.

Efter övervägande av de skäl, som sålunda syntes tala för eller mot det ena eller det andra alternativet, hade de sakkunniga kommit till den bestämda uppfattningen, att den högre lantbruksundervisningen lämp-

37 Kungl. May.ts proposition Nr 143.

ligast borde byggas ripp i huvudsaklig överensstämmelse med. det system, som i det föregående betecknats såsom huvudalternativ A.

I förevarande fråga hava de sakkunniga emellertid icke varit eniga. Hen- Sköld har nämligen reserverat sig till förmån för huvudalternativ B och därvid anfört följande.

»En högre lantbruksundervisning bör fylla tvenne uppgifter. A ena sidan bör den vara en härd för vetenskaplig forskning inom de till jordbruksområdet hörande tillämpade vetenskaperna och i samband därmed möjliggöra utbildningen av forskare och vetenskapsmän inom nämnda vetenskaper. Å andra sidan har den att sörja för utbildningen av vissa befattningshavare i framför allt allmän tjänst. Det är främst i sistnämnda avseende, det nuvarande tillståndet är otillfredsställande och en reformering alltså är trängande. Genom centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet bedrives nämligen en vetenskaplig verksamhet, som väl tål jämförelse med vad som i detta avseende presteras i andra länder, varjämte utbildningen av forskare och vetenskapsmän genom medverkan från universitetens sida ävenledes visat sig kunna ske, ehuru kanske icke i den utsträckning, som är önsklig. Med möjligheterna att giva befattningshavare, som hehöva en högre lantbruksutbildning, en tillfredsställande och modern sådan, är det däremot sämre ställt. Till förfogande härför stå endast de båda lantbruksinstituten med en organisation, som i stort sett tillkom redan i början av 1890-talet. Det är därför naturligast, att vid en utredning örn nyordnande av den högre lantbruksundervisningen i vårt land hänsyn i främsta rummet tages till frågan örn ämbetsutbildningen på jordbruksområdet.

Huvudmassan av de befattningar, som den högre lantbruksundervisningen avser att utbilda till, äro konsulentbefattningar hos hushållningssällskapen och lärarebefattningar vid den lägre lantbruksundervisningen. Utbildningen avser sålunda huvudsakligen lärare, men lärare med en synnerlig säregen uppgift. Det är nämligen icke här som vid annan undervisning, att skolan från början får föra sina elever in i det nya kunskapsområdet, därvid läraren har stora möjligheter att giva eleverna den önskade inriktningen. Läraren i de högre lantbruksundervisningsanstalterna får mottaga elever, som ur praktisk synpunkt redan äro fackutbildade och som växt upp i en jordbruksmiljö. Dessa elever hava redan en åsikt örn hur ett jordbruk i sin helhet och i sina detaljer skall skötas. Vilka svårigheter det under sådana omständigheter mången gång skall möta att bibringa eleven förståelse för nyttan av nya metoder och vimon grannlagenhet och psykologisk takt det fordras för en framgångsrik verksamhet på detta område, är lätt att föreställa sig. Men ännu större krav i sistnämnda avseenden ställer utan tvivel ställningen som konsulent. Ty här gäller det icke längre ungdom, med dess trots allt större böjlighet och intellektuella spänstighet, här gäller det att få den kanske sedan många år självständiga yrkesutövaren inom jordbruket att förbättra sina måhända fäderneärvda metoder och att se med en ny syn på jordbrukets olika förhållanden. Att tro det i allmänhet vara möjligt för någon annan än den, som från ungdomen är intimt förtrogen med jordbrukarbefolkningen och dess tänkesätt, att framgångsrikt fylla en lärares vid lägro lantbruksundervisningsanstalt eller en konsulents hos hushållningssällskapen uppgifter, förefaller åtminstone mig otänkbart. Anordnas icke den högre lantbruksundervisningen så, att det framför allt blir ungdom

Reservation.

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

från jordbrukarbem, sorn begagna sig därav för att därefter fylla ovannämnda befattningar, blir undervisningsreformen misslyckad och man löper fara, att jordbrukarnas teoretiska yrkesutbildning genom undervisningsanstalter och konsulentverksamhet kommer att sakna förbindelse med det praktiska livet. Forskningsarbetet och försöksverksamheten komma att få en alltför dålig förbindelseled med praktiken och få mindre förmåga att leda och höja det svenska jordbruket i dess utveckling.

De sakkunnigas majoritet har förordat, att den högre lantbruksundervisningen organiseras i enlighet med ett av de sakkunniga utarbetat alternativ A, vilket i förevarande avseende innebär, att för inträde i lantbrukshögskolan normalt skulle krävas avlagd studentexamen. Genom detta förslag skulle lantbruksliögskolan i stort sett få samma typ som övriga fackhögskolor här i landet, något som givetvis innebure vissa fördelar ur uniformitetens synpunkt. Nekas kan ej heller, att A-alternativet organisatoriskt sett visar stor planmässighet och enkelhet.

Men trots dessa företräden måste man likväl fråga sig, örn detta system ändå är det lämpligaste för vinnande av syftemålet: utbildandet av en kår konsulenter och lantbrukslärare med förmåga och förutsättningar att göra jordbrukarna delaktiga av forskningens och försöksarbetets nya rön och metoder. Den, som inriktar sig på att avlägga studentexamen, torde ytterst sällan pa förhand hava bestämt sig för en viss levnadsbana. Yrkesvalet sker först i samband med absolverandet av nämnda examen, ja, för den, som fortsätter universitetsvägen, är det alls icke ovanligt, att det verkliga avgörandet träffas långt senare. Valet av levnadsbana sker understundom på grund av intressen, som väckts under de förberedande studierna, men ej sällan är det konjunkturerna inom olika områden, den större eller mindre utsikten att efter studiernas avslutande erhålla anställning, som fäller utslaget. På grund härav är det icke osannolikt, att, örn den högre lantbruksundervisningen anordnas i enlighet med de sakkunnigas alternativ A, lantbruksliögskolan i icke ringa utsträckning bomme att frekventeras av elever, som på förhand sakna varje förbindelse med den jordbrukande befolkningen och dess förhållanden och för vilka lantbruksstudierna ingenting annat bliva än en väg till ett levebröd. Ty för dylika elever är systemet tillrättalagt och vägen jämnad. För den däremot, som efter de tidigare ungdomsårens arbete vid jordbruket gripes av lusten att ägna sig åt uppgiften att fostra och handleda jordbruksnäringens utövare och som därför äger goda förutsättningar, erbjuder A-alternativet de största svårigheter; och dock är det just elever av denna typ, lantbruksliögskolan borde eftersträva. Att i 18—20 års åldern påbörja studier för studentexamen, för att först efter dess avläggande få gripa sig an med de egentliga fackstudierna, är föga lockande och långt ifrån någon lätt sak.

Vill man uppnå, att åt fostraregärningen å jordbrukets område framför allt de ägna sig, som från barndomen äro förtrogna med näringen och dess utövare och som därför hava möjlighet att vinna dessa senares förtroende, torde man få släppa tanken på studentexamen som den normala utgångspunkten för högre lantbruksstudiers bedrivande. Den frågan uppstår då, vad som skall sättas i stället. Problemet gäller att å ena sidan underlätta för jordbrukarungdomen att få tillträde till högskolan. och å andra sidan att upprätthålla kravet på sådana teoretiska förkunskaper, att undervisningen kan hållas på ett fullt högskolemässigt plan. Vad som ligger närmast till hands att tänka sig, är en sådan anordning, att eleven redan tidigt kunde få påbörja fackutbildningen men att den-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

na fackutbildning lades så, att den samtidigt skapade de nödiga teoretiska förutsättningarna för högskolestudiernas bedrivande. En facklig studentutbildning borde träda i den allmänna studentutbildningens ställe. Förebilden för ett dylikt system är lätt funnen; den föreligger i den tekniska studentexamen, som avgångsexamen från tekniskt gymnasium innebär och som gäller som inträdeskompetens till tekniska högskolan. Efter realskoleexamen, relativt lätt vunnen vid någon av de många realskolor, som härefter komma att finnas, icke minst på landsbygden, och praktik vid jordbruket, inträde i ett fackgymnasium, där examen kunde avläggas, som berättigade till studier vid lantbrukshögskolan, skulle alltså vara det system, varigenom den högre lantbruksundervisningen starkare knötes till jordbruksnäringen, än vad de sakkunnigas A-alternativ kan komma att göra.

Att träffa en dylik anordning för jordbruksundervisningens del möter emellertid större svårigheter än vad beträffar den tekniska undervisningen, framför allt örn man vill, att den lägre utbildningen skall hava något självständigt ändamål vid sidan örn förberedandet till inträde vid högskolan. Det tekniska gymnasiet har till självständig uppgift att utbilda driftsledare för mindre företag och innehavare av vissa chefsposter och specialbefattningar inom industrien. Samma uppgift hava i stort sett även de teknska fackskolorna, vilka emellertid icke föra fram till kompetens för inträde vid tekniska högskolan. Utom i fråga örn kurstiden — tre år vid gymnasiet och två vid fackskolan — skilja dessa båda skoltyper sig väsentligen däri, att undervisning i främmande språk meddelas i gymnasiet men ej i fackskolan. Aspiranter å befattningar, som kräva språkkunskaper, gå till gymnasiet; i fråga örn sådana befattningar återigen, där särskild språkunderbyggnad icke fordras, sker utbildningen i fackskolan. För den tekniska undervisningens del är det givet, att nu omnämnda skolväsen har arbetsuppgifter nog. Industrien omfattar ett stort antal större företag och har därför behov av arbetskraft, utbildad på olika sätt. Vid jordbruket däremot är de stora företagens antal relativt ringa och förminskas dessutom alltjämt. Behovet av särskilt utbildade driftsledare är därför så begränsat, att för dess fyllande knappast behövs olika läroanstalter och ännu mindre olika slags utbildning. Vid bedömandet av möjligheterna av att kombinera utbildningen av driftsledare vid det större jordbruket med förberedandet till inträde vid lantbrukshögskolan har givetvis frågan örn behovet av undervisning i främmande språk för nämnda driftsledare särskilt beaktats. Från på detta område särskilt sakkunniga har hävdats, att något dylikt behov icke föreligger samt att den förlängning av studietiden, nämnda undervisning skulle medföra, icke vore tillrådlig med hänsyn till de möjligheter att bära en större studieskuld, vederbörande kunde förväntas få efter studietidens slut. På grund härav har jag icke ansett mig för närvarande kunna föreslå den ombildning av ett av lantbruksinstituten till agronomiskt gymnasium, som jag med hänsyn till min uppfattning av här berörda spörsmål annars skulle vara böjd för.

För möjliggörande av ovan angivna önskemål: rekryterande av eleverna i den högre lantbruksundervisningen i största utsträckning från den jordbrukande befolkningens egna led, har inom de sakkunniga utarbetats ett alternativ B. Detta alternativ bygger på den förutsättningen, att utbildningen av driftsledare, agronomutbildningen, även normalt skulle vara förberedelse för inträde vid lantbrukshögskolan. Agronomutbildningen skulle emellertid icke omfatta främmande språk och bleve på

40 Kungl. Majlis proposition Nr 143.

grund daräv lcke tillräcklig som underlag för högskolestudier. Den bartor nödvändig^ språkundervisningen jämte någon matematikundervisning skulle meddelas vid en ettårig kurs vid Ultuna året efter det agronomexamen avlagts. Agronomutbildning plus nyssnämnda språkkurs skud0 alitsa tillsammans ersatta fackgymnasiet och sålunda föra fram till en facklig studentkompetens, vilken skulle vara förutsättning för examens avlaggande vid lantbrukshögskolan.

De sakkunnigas majoritet har före sitt ståndpunktstagande till förmån tor alternativ A verkställt en jämförelse mellan detta samt alternativ B 7?f slutsatser, som därvid dragits, delas icke i allo av mig, varför jag nu tillåter mig upptaga denna jämförelse till diskussion. Härvid torde jag aven hilva i tillfälle att närmare belysa, hur B-alternativet genomfört land aomma att påverka den högre lantbruksundervisningen i vårt

I fråga örn de båda systemens verkningar, i vad gäller elevernas omedelbara intressen, har de sakkunnigas majoritet icke kunnat undgå att tillerkänna B-alternativet ett visst företräde. Att så är fallet, måste ju också vara självklart, örn man betänker, att denna sida av spörsmålet av av£örande betydelse för detta alternativs utformande. Enligt mitt förmenande Ilar. de sakkunnigas majoritet dock icke gjort B-alternativet full rättvisa i detta avseende. Det erkännes visserligen i fråga igheten att på ett relativt tidigt stadium påbörja de speciella jordbruksstudierna, att detta alternativ bereder en beaktansvärd lättnad framför A-alternativet vid övergången från lägre till högre studier därigenom att undervisningen är planlagd med hänsyn till en dylik övergang. Men det bör dessutom understrykas, att just denna planläggning leder till att denna övergång blir den normala studievägen här, medan vid A-alternativet ingen, som från början tänker bedriva högre studier, kommer att räkna med en dylik övergång, utan allenast den, som under agronomutbildningen beslutar sig för att fortsätta. I praktiken blir därför skillnaden i detta avseende de båda alternativen emellan betydligt större, än vad sakkunnigemajoriteten förutsätter. B-alternativet medför vidare under i övrigt lika förhållanden ett års kortare studietid än A-alternativet, vilket särskilt för den, som vid något högre ålder väljer denna bana, är av stor betydelse. Att studiekostnaderna ävenledes bliva lägre, är givet; för den, som icke är bosatt i stad med statsgymnasium eller i grannskapet därav, blir kostnadsminskningen i jämförelse med alternativ A av i förhållande till tiden motsvarande storlek, ja, i vissa fall ännu större, beroende på att stipendiemöjligheterna i allmänhet äro bättre vid agronomkurs än vid gymnasium. Det torde därför få anses fastslaget, att saväl organisatoriskt som ekonomiskt B-alternativet ur elevernäs, särskilt de ifrån landsbygden, synpunkt erbjuder betydande fördelar framför A-alternativet. Att dessa fördelar skulle, såsom sakkunnigemajoriteten synes förmena, uppvägas av den större lätthet att avlägga studentexamen, den nya skolreformen är avsedd att medföra, torde nog vara tvivelaktigt, enär de lättnader skolreformen innebär närmast gälla möjligheten att vinna anknytning från en lägre skolform till en högre men icke fordringarna, varav följer, att dessa lättnader väsentligen falla före realskoleexamen och följaktligen i lika grad gälla för B- som för A-alternativet.

Ur utbildningssynpunkt anser emellertid de sakkunnigas majoritet Aalternativet hava ett bestämt företräde framför B-alternativet. Sålunda riktas den anmärkningen emot sistnämnda alternativ, att den s. k. prak-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

tiktiden, här skulle inträda vid en alltför tidig ålder, då eleven varken andligen eller kroppsligen har den utveckling, som kräves för att han skall kunna få full nytta av sin praktik. Oavsett den omständigheten, att vid B-alternativet rätt många elever kunna förutsättas påbörja sina studier vid en högre levnadsålder, är att märka, att inträdestiden för elever i agronomkurs är lika för de båda alternativen. Anmärkningen, kan följaktligen icke gälla agronomutbildningen. Vad så beträffar den praktiska förtrogenheten med jordbruksnäringen vid inträdet i lantbrukshögskolan, synes majoriteten icke ha beaktat, att enligt A-alternativet inskränker nyssnämnda förtrogenhet sig till två års praktik efter studentexamen, medan vid B-alternativet eleverna vid sitt inträde i högskolan avlagt agronomexamen, d. v. s. innehava kompetens som driftsledare vid större jordbruk. Under dylika omständigheter synes anledning icke föreligga, att i detta avseende sätta B-alternativet efter A-alternativet, snarare borde väl motsatsen gälla, så mycket mera som vid förstnämnda alternativ eleverna i storne utsträckning måste antagas stamma från den jordbrukande befolkningens led.

Beträffande agronomkursen anses densamma enligt alternativ B mindre lämpad för utbildning av driftsledare än enligt det andra alternativet, emedan enligt förstnämnda alternativ denna kurs jämväl skulle utgöra förberedelser för studier i lantbrukshögskolan. Den skulle därför bliva mindre praktiskt betonad och de praktiska ämnena få stå tillbaka. Det kan givetvis icke bestridas, att enligt B-alternativet de rent naturvetenskapliga ämnena upptaga större rum än enligt A-alternativet. I de av de sakkunniga uppgjorda förslagen till timplaner utgör skillnaden i detta avseende 95 föreläsningar och 90 övningar, motsvarande omkring tio procent av samtliga föreläsningar och övningar. Något intrång på utrymmet för de mera praktiska ämnena måste detta helt naturligt innebära. Men en sämre praktisk betoning bör icke bliva följden härav, enär ökningen för de naturvetenskapliga ämnenas del nästan uteslutande faller på det första året, som mera är ägnat för de teoretiska studierna, under det att andra året, då de praktiska ämnena företrädesvis läsas, icke i vidare mån beröres. Men en annan och icke besvarad fråga är den, örn den försämring av den naturvetenskapliga grunden för agronomutbildningen, som A-alternativet innebär i jämförelse med nuvarande tillstånd, verkligen kan komma att visa sig lycklig eller örn icke fastmer man löper risk, att agronomkursen kommer att sjunka ner till allenast en förbättrad lantbruksskola. B-alternativet upprätthåller standarden i detta avseende och är samtidigt mera praktiskt betonad, än vad hittills varit fallet. En agronomutbildning, sådan såsom B-alternativet förutsätter, torde därför väl låta försvara sig.

Med A-alternativets förslag till agronomutbildning är dessutom en allvarlig olägenhet av praktisk art förknippad, en olägenhet som do sakkunnigas majoritet visserligen vill förringa ehuru knappast med framgång. Efter nämnda alternativ skulle nämligen agronomkurs endast komma att anordnas vid Alnarp. Alla driftsledare vid större jordbruk även i mellersta och norra delarna av landet skulle komma att få sin utbildning vid ett skånskt jordbruk med dess exklusiva karaktär, brist på moss- och kärrjordar, på skogsbruk och skogsbeten. Att såsom de sak kunnigas majoritet gör förmena, att denna olägenhet uppväges av jordbrukspraktik i mellersta eller norra Sverige, torde icke låta sig göra, särskilt då det här gäller just den praktik vid unga år, vars värde de sakkunniga i annat sammanhang så förringat.

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Vad den högre lantbruksundervisningen beträffar, anser de sakkunnigas majoritet B-alternativet vara förenat med en betydande olägenhet, därigenom att den teoretiska undervisningen är delad i tvenne kurser, agronomkursen och lantbrukshögskolan, varvid vissa luckor skulle kunna tänkas uppstå i utbildningen och en viss upprepning av undervisning icke skulle kunna undvikas. Även örn en dylik olägenhet skulle uppstå med nyssnämnda anordning, torde den dock mer än uppvägas av en annan fördel. Enligt A-alternativet skulle vid lantbrukshögskolan till samma examen inhämtas såväl en allmän agronomisk utbildning inom hela kunskapsområdet som en mera vetenskapligt inriktad specialutbildning inom en viss del av detta område. Det ligger i sakens natur, att den förra utbildningen måste på grund av det oerhört stora ämnesantalet och den begränsade tiden få en viss skolmässig karaktär med bestämda kurser o. s. v. Den senare utbildningen är däremot avsedd att bliva mera högskolemässig med fria studier o. dyl. Då nu dessa olika undervisningssystem skola tillämpas sida vid sida, även i viss mån i fråga örn tiden, inom samma läroanstalt med samma elever och understundom samma lärare, torde fara vara för handen, att ’pluggskolan’ vinner på högskolans bekostnad, att lantbrukshögskolan icke blir högskola men väl seminarium. Annat blir förhållandet med B-alternativet. Här är den allmänna agronomiska utbildningen redan undanstökad före inträdet i lantbrukshögskolan. Eleven går direkt till de högskolemässiga specialstudierna. Han får på ett annat sätt en känsla av att stå inför något nytt, där han själv har att bära ansvaret för det resultat, vartill han kan nå. På detta sätt torde, just genom boskillnaden mellan ’pluggskolan’ och högskolan, en starkare garanti vinnas för en på självständiga studier grundad vetenskaplig specialutbildning, än vad som sker enligt A-alternativet.

När de sakkunnigas majoritet håller före, att samma anmärkningar kunna riktas mot B-alternativet som mot den nuvarande kombinationen agronomkurs-konsulentkurs, torde detta omdöme vara ganska orättvist. Ty de anmärkningar, som kunna riktas emot nämnda kombination, äro väl huvudsakligen följande. Konsulentkursen är icke obligatorisk förnågon befattning; den agronom, som har goda vitsord från agronomkursen, anser sig därför icke behöva genomgå konsulentkursen för att erhålla anställning. Antalet elever i denna kurs har därför blivit så ringa, att särskild undervisning icke kunnat anordnas. Särskilda lärare hava ej heller funnits, utan har undervisningen varit en biuppgift för institutens lärare. Kurstiden har varit allenast ett år. Ingen av dessa anmärkningar kan riktas mot B-alternativet. Att i detta alternativ agronomutbildningen skilts ifrån högskolan, innebär, såsom ovan visats, mera en fördel än en nackdel.

De sakkunnigas majoritet har även den anmärkningen mot B-alternativet, att såväl den allmänbildande underbyggnaden som fackutbildningen måste företagas i olika repriser Detta är en olägenhet, som icke kan förnekas. Orsaken varför denna oformlighet icke kunnat undanröjas har ovan angivits. Dock torde svårigheten mindre ligga i att färdigheten i fackämnena glömmas bort än i att språkutbildningen behöver kompletteras på ett så sent stadium. Ty den allmänbildande kursen är ju avsedd att vara förlagd till samma plats som lantbrukshögskolan, och eleverna komma alltså att under detta år befinna sig i en miljö, där fackämnena måste komma att hållas aktuella.

De sakkunnigas majoritet vill slutligen hävda, att trots att de båda alternativen uppbyggts utifrån den förutsättningen, att slutresultatet skulle

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

bliva lika, A-alternativet dock i detta avseende skulle vara överlägset.

I detta avseende torde en diskussion vara ändamålslös, då omdömet är av rätt subjektiv art. För min del håller jag före, att B-alternativet bör ge ett resultat, som är tillräckligt för vårt behov. Möjligen skulle kunna sägas, att för den viktiga uppgiften att dana forskare och vetenskapsmän detta alternativ skulle mindre lämpa sig, enär de härför lämpade begåvningarna kunna tänkas uppstå inom högst olika befolkningslager och den alldeles särskilda kontakten med jordbruksbefolkningen icke' i detta avseende är så nödvändig. Att märka är då, att enligt alternativ B även bör finnas en särskild linje för ur naturvetenskaplig synpunkt väl kvalificerade studenter, varigenom en regelrätt väg till den högre lantbruksutbildningen för den naturvetenskapligt begåvade studenten skapas.

Den av sakkunnigemajoriteten hävdade meningen, vilken dessutom knappast är grundad, att den allmänna agronomutbildningen i B-alternativet, på grund av att densamma inhämtas utanför högskolan, skulle vara för svag för en konsulent eller lantbrukslärare i de ämnen, som sedermera icke studeras vid högskolan, kan icke tillmätas större betydelse. Hittills hava nämnda befattningshavare icke haft annan utbildning än just dylik agronomutbildning. Vid B-alternativet tillkommer nu en vetenskaplig specialutbildning inom ett visst område härutöver, vilket bör beteckna ett alldeles tillräckligt framsteg.

Enligt min mening skulle alltså den högre lantbruksundervisningens ordnande enligt de sakkunnigas B-alternativ leda till att den för konsulent- och lärarbefattningar nödiga utbildningen nåddes på kortast möjliga tid och till lägsta studiekostnad;

att ungdom med håg och fallenhet för en dylik verksamhet redan från början kunde inrikta sig på fackstudier;

att den, som under den fortsatta utbildningen ansåge sig mera lämpad för det praktiska jordbrukets utövande, kunde avbryta vid agronomexamen, men den, som ursprungligen tänkt ägna sig åt praktisk verksamhet och som under studierna funnit anledning sträva vidare, kunde fortsätta till lantbrukshögskolan;

att den, som t. ex. vid genomgående av lantmannaskola grepes av lust att bedriva högre lantbruksstudier, med lätthet skulle kunna skaffa sig tillfälle därtill;

att sålunda särskilt den jordbrukande befolkningens begåvningar skulle beredas tillfälle att komma till sin rätt.

Härigenom skulle garanti vinnas för att lantbrukslärare- och konsulentkåren finge förutsättningar för att förstå den _j ordbrukande befolkningens förhållanden och tänkesätt samt för att vinna dess förtroende, vilket jag såsom ovan anförts anser vara oundgängligen nödvändigt, örn den föreslagna reformeringen av vår högre lantbruksundervisning skall bliva lyckad.

Då B-alternativet dessutom enligt mitt förmenande på ett fullt tillfredsställande sätt tryggar en god utbildning av driftsledare, lantbrukslärare och konsulenter samt forskare och vetenskapsmän, kan den omständigheten, att detta alternativ ur rent organisatorisk synpunkt icke är så enhetligt som alternativ A, icke ändra min uppfattning örn det förra alternativets överlägsenhet, varför jag förordar, att den högre lantbruksundervisningen organiseras i överensstämmelso med de sakkunnigas huvudalternativ B. Då jag delar sakkunnigemajoritetens åsikt om lantbrukshögskolans förläggning, gäller mitt förord sålunda alternativ B I.»

Yttranden i anledning av högre lantbruksundervisningssakkunnigas betänkande.

44 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Av vederbörande, som yttrat sig i frågan örn lantbruksundervisningens allmänna planläggning, har det stora flertalet uttalat sig för huvudalternativ A. Hit höra bland andra lantbruksstyrelsen, lantbruksakademien, styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut samt detta instituts lärarråd, styrelsen för skogshögskolan, flertalet hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Sveriges lantbrukslärarförbund och Svenska lantbrukstjänstemannaföreningen. I dessa yttranden understrykes i allmänhet de av högre lantbruksundervisningssakkunniga anförda skälen. På vissa håll förordas dock, att åtgärder vidtagas för att inom ramen av nyssnämnda alternativ åstadkomma ett vinnande av huvudsyftet med alternativ B, nämligen att särskilda möjligheter skapas för ungdom ur den jordbrukande befolkningens led att vinna inträde vid lantbrukshögskola.

Sålunda yttrar lärarrådet vid Ultuna lantbruksinstitut bland annat.

Såsom redan^ framhållits läge B-alternativets förnämsta fördel däri, att det skapade något större möjligheter för de unga män, som växt upp i lantbrukarhem och därför sedan barndomen vore förtrogna med lantbruk och landsbygdens förhållanden, att komma fram till ämbetsexamen och i sin verksamhet såsom lärare eller konsulenter draga nytta av den förvärvade intima kännedomen örn praktiskt lantbruk. Det vore säkerligen av mycket stort värde, att lantbrukslärarkåren i stor utsträckning rekryterades från detta håll, men möjligheterna för unga män av nämnda kategori att utan alltför stora svårigheter avlägga ämbetsexamen även enligt A-alternativet syntes vara i hög grad underskattade såväl av reservanten som i någon mån även av de sakkunniga själva. Kunskapsintresserade lantbrukarsöner besökte i regel lantmanna- eller lantbruksskolor och, örn de icke tidigare inhämtat större mått av allmänbildning, än vad som meddelades i folkskolan, föreginges fackskolan ofta av folkhögskolekurs. Redan nu funnes vid några folkhögskolor kurser för att förbereda till inträde vid lantbruksinstituten, och ett fortgående på denna väg även i fråga örn högskolan syntes icke otänkbart. I reservationen hade framkastats tanken på anordnande av lantbruksgymnasier, ehuru denna tanke icke fullföljts. I B-alternativet hade föreslagits upprättande vid högskolan av en ettårig kurs i språk, matematik och naturvetenskapliga ämnen för att underlätta övergång från agronomkurs till högskolan; även denna väg kunde möjligen visa sig framkomlig. Flera utvägar syntes sålunda finnas för att möjliggöra tillträde till högskolan för studiebegåvade alumner från de lägre lantbruksundervisningsanstalterna. Lärarrådet funne icke behövligt eller lämpligt att här uttala sig för någon av dessa linjer men ville dock såsom sin mening uttala, att genom anordnande av lämplig sådan kurs för att förmedla övergången från lantmanna- eller lantbruksskola för verkligt studiebegåvade elever utan anlitande av agronomkurs såsom mellanled verklig tidsbesparing skulle kunna göras enligt A-alternativet. Under sådana förhållanden funne lärarrådet icke något hållbart skäl tala för B-alternativet.

Liknande synpunkter hava framförts av åtskilliga andra av de hörda myndigheterna och korporationerna, såsom av styrelsen för Ultuna lant-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

bruksinstitut, inspektören för lantmannaskolorna, Sveriges allmänna lantbrukssällskap med flera.

I ett par yttranden, vari för övrigt uttalas anslutning till huvudalternativ A, anses emellertid den av högre lantbruksundervisningssakkunniga föreslagna agronomkursen icke böra komma till stånd, utan borde driftsledarutbildningen erhålla en annan läggning. Sålunda anför Sveriges lantbrukslär arförbund.

De sakkunnigas förslag, att skilt ifrån den egentliga högskoleundervisningen och väsentligen nedom denna anordna »agronomkurser» för utbildande av driftsledare vid det större jordbruket, vore mindre lämpligt i dess nuvarande skick; det borde, enligt förbundets mening, göras till föremål för ytterligare överväganden och behövliga jämkningar. — Den egentliga agronomutbildningen med dess olika stadier från agronomie kandidat till, i sinom tid, agronomie doktor borde få höra högskolan till. I denna borde givas den »förbättrade agronomutbildning», varom så länge talats; men det skulle helt visst verka förvirrande, örn man nu samtidigt med högskolans inrättande och utanför dennas ram startade en »lägre» eller försämrad agronomutbildning, något som ur teoretisk eller vetenskaplig synpunkt här skulle bliva fallet, den mera »praktiska» inriktningen till trots. Att säga, att vår hittillsvarande agronomutbildning byggt på realskoleexamen som grund, vore väl ändå icke rätt, ty förutom att en väsentlig del av institutseleverna avlagt studentexamen, hade sökandefrekvensen i regel möjliggjort uppehållande av något strängare inträdesfordringar än reglementenas minimum.

I fråga örn driftsledare vid det större jordbruket borde man skilja pä ledningen av den yttre, dagliga driften vid gårdarna, vilken lämpligen kunde benämnas teknisk driftsledning, samt den överledning eller ekonomiska driftsledning, som därutöver behövdes särskilt vid större gods, bruksegendomskomplex o. s. v. För dylik överledning och driftsplanläggning torde högskolans ekonomiska linje erbjuda en lämplig och behövlig utbildning. Även husdjurslinjen, i vissa fall också jordbrukslinjen, torde vara att välja för blivande ägare av större jordbruk, enär eventuellt förefintliga lokala förutsättningar för kreatursavel till avsalu, respektive frambringande av förädlade utsäden för den allmänna marknaden etc., härigenom med större planmässighet och framgång borde kunna komma att utnyttjas.

För det större jordbruket i allmänhet vore det givetvis av stor fördel, örn de två grenarna av driftsledning kunde tänkas förenade hos samma anställda personer, men dels förutsatte detta en längre och dyrbarare utbildning än som motsvarades av de avlöningsförmåner, som i regel kunde lämnas, och dels torde ägarna — med eller utan specialsakkunnigas råd — själva vilja handhava driftsplanläggningen. Den utbildning av driftsledare, som de sakkunniga avsåge med de föreslagna agronomkurserna, torde därför också bäst kunna karakteriseras såsom utbildning av tekniska driftsledare. — Det man främst begärde av dessa vore, att de hade god skolning och rutin i handledande av arbetena å egendomarna samt ägde förtrogenhet med jordens brukning och djurens skötsel, rent tekniskt sett, med maskiners och redskaps vård och användning, arbetslärans tillämpning vid bestämmande av ackord och beting etc.

Men den utbildning, som krävdes härför, voro väsentligen av det slag, som gåves i våra lantbruksskolor. Från dem utexaminerade lärlingar

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

bade ju också, såsom de sakkunniga framhållit, visat sig vara starka konkurrenter till agronomerna örn ifrågavarande platser. Enligt förbundets mening borde man nu låta leda sig härav på så sätt, att den tvååriga lantbruksskolan finge utgöra icke blott grunden för utan även den bärande stommen i utbildningen av tekniska driftsledare för det större jordbruket samt att den för dem tillämnade institutskursen gåves karaktären av. en påbyggnadskurs. En dylik kurs, som lämpligen kunde benämnas inspektorskurs (motsvarande namnet »rättarkurs» vid lantbruksskolorna), torde kunna göras normalt ettårig; och till att börja med borde det vara nog med endast en sådan kurs, nämligen vid Alnarp. Då den verkligt grundläggande kunskapen och praktiken erbölles vid i olika landsdelar belägna lantbruksskolor, borde påbyggnadskursen utan väsentligt men kunna förläggas till en ort för hela landet. Örn det sedermera visade sig behövligt, kunde en inspektorskurs ordnas även vid Ultuna. Inom Norrland, där endast ettåriga lantbruksskolor funnes, vore behovet av tekniska driftsledare för större jordbruk ringa, men det som funnes kunde måhända bäst fyllas genom att för elever med endast ettårig lantbruksskola som facklig förbildning anordnades en tvåårig kurs vid Alnarp, varvid viss kombinering även med dess rättarkurs torde böra äga rum.

Flertalet elever vid bär ifrågavarande instituts- eller inspektorskurser torde emellertid kunna förväntas bliva personer, som med gott resultat genomgått tvåårig lantbruksskola. Även örn såsom teoretisk förbildning fordrades realskoleexamen eller motsvarande kunskaper, torde intresserade och studiebegåvade ynglingar, som avlagt i vissa ämnen (bland annat matematik och svenska) kvalificerad examen från tvåårig lantbruksskola, kunna anses nöjaktigt uppfylla förbildningsfordringarna. Kunskap i främmande språk borde bär icke anses oeftergivlig. Där så visade sig behövligt, borde ju dock viss komplettering i den allmänna skolbildningen ske.

Att särskilt de bättre av våra nuvarande lantbruksskolor ägde goda förutsättningar att i här avsedd omfattning medverka vid utbildningen av tekniska driftsledare, torde villigt erkännas av alla initierade, och för övrigt kunde ju även lantbruksskolorna förbättras och utvecklas. örn de ställdes inför ökade och nya krav. Men framför allt skulle det nu gälla att göra de ifrågasatta institutskurserna till så goda och effektiva slututbildningskurser för praktiken som möjligt. Mycket av vad de sakkunniga anförde beträffande »agronomkursernas» program och praktiska inriktning skulle äga sin tillämpning även på dessa inspektorskurser, men viss inknappning måste vid dem göras i lärokursernas rent teoretiska delar och företräde ges åt sådant, som tekniska driftsledare normalt finge användning för, varjämte kursernas karaktär av påbyggnad på lantbruksskolekurs vore att noga fasthålla. Utvidgade kurser torde krävas särskilt i tekniska, merkantila och kamerala ämnen och allehanda övningar borde företagas i arbetslärans tilllämpning, i ekonomiska beräkningar, i syners verkställande, i kommunala angelägenheters handhavande etc., enär förtrogenhet å dessa gebit vore en merit av stort värde hos blivande tjänstemän av denna kategori.

Med en dylik planläggning av driftsledarnas utbildning följde emellertid, att valet mellan den »praktiska» linjen (lantbruksbefälslinjen) och den mera teoretiska eller »lärda» vägen i regel måste ske före eventuellt deltagande i inspektorskurs, ty ett fortsättande från dylik kurs

Kungl. Majlis proposition Nr 143.

till högskoleutbildningen torde icke och borde icke vara att räkna med annat än i mycket få fall. Dock skulle vägen till högskolan givetvis vara öppen för de inspektorskursdeltagare, som önskade gå densamma och som skafiade sig nödig komplettering i allmänbildningen. Ur effektivitets- eller arbetsbesparingssynpunkt kunde det emellertid sägas innebära avsevärd fördel, att vägskillnaden komme efter lantbruksskolas genomgående, ty örn de sakkunnigas s. k. agronomkurser mera allmänt bleve grund för högskolestudierna, finge man, trots alla jämkningar, tre allmänna fackkurser på varandra, nämligen lantbruksskolekurs (som ju helst såges såsom praktikförbildning), »agronomkurs» och den fortsatta allmänna jordbruksutbildningen i högskolan. Detta bleve allt för mycket tidskrävande nötande i de allmänna jordbruks- och husdjurskurserna, och det kunde dock icke och borde icke få uppväga brister i den för högskolestudierna förutsatta allmänbildningen. Med hänsyn till den prövning av läslust och studiebegåvning, som även lantbruksskolekurs innebure, och till den relativt mogna åldern vid dylik kurs avslutande torde förutsättningarna för ett efter omständigheterna så lämpligt val som möjligt kunna väntas föreligga. Bland omständigheter, som icke sammanhängde med den väljande personen själv, vore särskilt att bemärka sökandefrekvensen och utsikten för tillfället att på den ena eller den andra vägen bäst och säkrast vinna utkomst. Då vägen till inspektorskurs regelrätt skulle gå genom lantbruksskola, hade man att räkna med, att nämnda omständigheter komme att något öka antalet vid lantbruksskolorna av lärjungar, som ämnade utbilda sig vidare vid andra anstalter. De, som vore obestämda för vilken väg de skola gå, måste nämligen för att behålla valfriheten genomgå lantbruksskolekurs såsom den för bägge alternativen betryggande jordbruksförbildningen.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser sig böra särskilt dröja vid frågan, huruvida en agronomkurs av den omfattning, högre lantbruksundervisningssakkunniga förordat, verkligen är av behovet påkallad. Enligt förvaltningsutskottets mening måste behovet motsvaras av efterfrågan på agronomiskt utbildada driftsledare.

Denna efterfrågan hade under de senaste åren blivit allt mindre, och mycket tydde därpå, att detta förhållande komme att fortfara. De stora godsens fortgående uppdelning i smärre jordbruksenheter, som befordrades från statsmakternas sida, komme också att förminska det verkliga behovet av driftsledare med högre kvalifikationer. Det vore därför sannolikt, att utsikterna för de utexaminerade agronomerna att vinna anställning såsom driftsledare, skulle vara så gott som inga. De enda, som sålunda skulle kunna tänkas genomgå en agronomkurs för utbildning till driftsledare, skulle alltså vara de, som hade för avsikt att övertaga eget större lantbruk. Även de, som för sådant ändamål genomginge agronomkurs, bleve sannolikt alltmera fåtaliga.

Erfarenheten hade visat, att do flesta driftsledare numera foges bland dem, som genomgått lantbruksskolor. Ännu funnes visserligen en del, som hade större fordringar på sina anställda driftsledare, än som kunde motsvaras av dem, som genomgått lantbruksskola. Men då tendensen i allt fall ginge i den riktningen, att dessa i regel föredroges, torde

48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

det vara lämpligt, att utbildningen av driftsledare byggdes på lantbruksskolans grund. Förvaltningsutskottet ville sålunda i detta ämne föreslå, att för de lärjungar vid lantbruksskola, som före inträdet i denna avlagt realskoleexamen och efter avslutad kurs vid lantbruksskola önskade fortsätta sina studier för utbildning till driftsledare vid större jordbruk, anordnades en ettårig institutkurs vid Alnarp eller, örn så skulle visa sig erforderligt, jämväl vid Ultuna.

X detta sammanhang må vidare omnämnas, att i reservation till yttrande från lärarrådet vid Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut professor H. Funkquist såsom sin mening uttalat, att vid realiserande av högre lantbruksundervisningssakkunnigas förslag agronomkursen borde ersättas med dels en lanthushållarkurs i samband med lantbruksskolan på Alnarp och dels ett lantbruksgymnasium.

Direkt förord åt den form för den högre lantbruksundervisningens ordnande, som innefattas i huvudalternativ B, gives i yttrandena från Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt Gävleborgs läns hushållningsällskaps förvaltningsutskott. Samma ståndpunkt intager Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, ehuru detta utskott föreslår vissa ändringar rörande nämnda alternativ. I detta avseende anför förvaltningsutskottet.

Det vöre ur flera synpunkter förmånligt, örn all högre lantbruksundervisning, som avsåge utbildning av konsulenter och lantbrukslärare eventuellt även försöksledare, förutsatte agronomexamen vid något av lantbruksinstituten och att på grund av förkunskaper och personliga egenskaper lämpliga agronomer bereddes tillfälle att fortsätta sin utbildning vid högskolan, eller med andra ord, att övergång från lantbruksinstitut till högskola borde i stället för undantag vara regel för nämnda kategorier av blivande tjänstemän. Häremot kunde invändas, att studietiden bleve förlängd, och detta torde bliva ett ofrånkomligt faktum. Detta uppvägdes emellertid till fullo därav, att den blivande konsulenten eller lantbruksläraren erhållit en utbildning, som gjorde honom skickad att på ett bättre sätt än med enbart högskolutbildning fylla sin uppgift. Utskottet ansåge sålunda, att vad beträffade konsulenter och lantbrukslärare samt eventuellt blivande försöksledare agronomexamen vid lantbruksinstitut och agronomie ämbetsexamen vid lantbrukshögskola borde bliva obligatorisk. I denna del sammanfölle utskottets mening i huvudsak med de sakkunnigas förslag under huvudalternativet B. För agronomer, som icke avlagt studentexamen, borde beredas möjlighet att komplettera sina förkunskaper för studier vid högskolan på sätt de sakkunniga föreslagit.

För studenter, som ämnade söka utbildning vid högskolan för annat ändamål än konsulent- eller lantbrukslärarverksamhet, borde finnas möjlighet att utan agronomexamen vinna inträde vid högskolan under förutsättning, att nödig jordbrukspraktik förefunnes. Örn högskoleundervisningen ordnades på det sätt, att dessa studerande under första året erhölle undervisning i till deras undervisningslinje hörande ämnen, motsvarande i dessa ämnen den undervisning, som meddelades vid instituten, skulle under de följande tvenne åren undervisningen vid högskolan kunna ordnas med hänsyn till de kunskaper, agronomerna förvärvat vid instituten.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143. 49

Nyligen hade i fråga om studentexamen idén örn folkskolan såsom bottenskola blivit av riksdagen genomförd. Fråga vore, örn med icke ännu mera berättigande instituten borde betraktas såsom verklig bottenskola för lantbrukshögskolan kompletterad med den möjlighet till direkt inträde, som i det föregående blivit antydd. Utskottet ville erinra därom, att många av vårt lands duktigaste agronomer använt lantmanna- eller lantbruksskolor såsom »/bottenskolor» och att de genom sina förkunskaper i lantbruksämnen, vunna vid dessa skolor, kunnat på ett bättre sätt än t. o. m. studenter tillgodogöra sig institutsundervisningen i huvudämnena. Det rådde ej tvivel örn, att lantbrukshögskolan skulle röna samma goda inflytande av institutsundervisningen, vilken under sådana förhållanden ej behövde hållas på ett lägre plan utan tvärtom på ett högre sådant. Det torde även förtjäna framhållas, att undervisningen vid instituten ej behövde bliva lidande därav, att blivande egna jordbrukare och blivande konsulenter och lantbrukslärare erhölle samma grundläggande undervisning i huvudämnena. Tvärtom måste detta betraktas som en fördel för samtliga elever, ty konsulenter och lantbrukslärare skulle arbeta icke endast inom det mindre jordbruket utan inom alla kategorier av jordbruk.

Utskottet ville därjämte framhålla, att det även ur en annan synpunkt syntes vara betänkligt att omlägga den högre lantibruksundervisningen.

d. v. s. högskoleundervisningen, på sätt huvudalternativet A förutsatte. Den hittillsvarande agronomexamen komme härigenom att förlora mera av sitt värde som merit vid tillsättandet av platser än som av förhållandena torde vara berättigat. En större klyfta komme att uppstå mellan den hittillsvarande och den blivande utbildningen, än som vore strängt taget motiverad av hänsynen till verkliga kunskaper. Alternativet A tillämpat på konsulenter och lantbrukslärare vid deras utbildning kunde måhända komma att icke medföra de fördelar för det svenska jordbruket, man gärna ville förbinda med tillkomsten av en lantbrukshögskola.

Det hade av de sakkunniga framhållits, att högskola ordnad i enlighet med huvudalternativet B komme att medföra, att elevernas jordbrukspraktik bleve förvärvad vid alltför unga år. Utskottet ville emellertid understryka vikten av, att jordbrukspraktiken under alla förhållanden borde bliva så grundlig som möjligt, och ville ifrågasätta, huruvida jordbrukspraktik, förvärvad före uppnådda 17 års ålder, borde medtagas i det minimum av två år, som föreslagits såsom villkor för inträde vid institut eller högskola.

Då utskottet i det föregående uttalat sig för lantbrukshögskola i huvudsaklig överensstämmelse med huvudalternativet B för blivande konsulenter och lantbrukslärare, ville utskottet likaledes hava uttalat, att agronomkurser vid lantbruksinstituten borde anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit för agronomexamen under huvudalternativet A.

Utskottet ville slutligen framhålla, att lantbrukshögskolans undervisning borde ligga på ett så högt plan, att dess karaktär av högskola ej äventyrades. Detta gällde främst licentiatexamen, som måste vara fullt jämförlig med vad övriga högskolor för nämnda examen krävde.

Nu refererade yttranden hava samtliga hållit sig inom ramen för do av högre lantbruksundervisningssakkunniga uppdragna huvudlinjerna för den högre lantbruksundervisningens ordnande. Några andra av de

Bihang lill riksdagens protokoll Will. I saini■ 12.r> hafi. (Nr U3.) 4

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

avgivna yttrandena innehålla emellertid antydanden eller förslag, som syfta till en annorlunda beskaffad form för anordnandet av ifrågavarande undervisning.

Större akademiska konsistoriet i Lund har sålunda uttalat, att det hade varit önskligt, att^ de sakkunniga mera ingående prövat möjligheten av att utbygga de. båda befintliga lantbruksinstituten i och för en högre lantbruksundervisning och att förlägga den egentliga vetenskapliga forskningen inom jordbruksområdet till centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet. I anslutning härtill har universitetskanslern anfört, att han, innan han närmare inginge på det föreliggande sakkunnigförslaget, ville med ett par ord beröra ett spörsmål, som visserligen ej blivit direkt avhandlat i sakkunnigbetänkandet, men som syntes vara av grundläggande betydelse, nämligen det, huruvida icke lämpligen håda de nuvarande lantbruksinstituten borde utbyggas till fullständiga lantbrukshögskolor. Därest icke hänsyn måste tagas till kostnaden, skulle utan tvivel vissa goda skäl kunna anföras till stöd för en dylik lösning. Men utöver den redan nu avgörande kostnadssynpunkten talade häremot även den viktiga omständigheten, att i framtiden vid fortgående specialisering inom lantbruksvetenskapen det säkerligen bleve så gott som omöjligt ^ att med tillgängliga resurser kunna uppehålla två högskolor på en sådan ståndpunkt, som den ständigt fortgående vetenskapliga utvecklingen krävde. Ville man alltså på lantbrukets område både skapa och för framtiden säkerställa en verkligt vetenskaplig liögskolebildning, torde det vara klokt att redan från början, i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, samla sina krafter på inrättandet och utvecklingen av endast en lantibruksliögskola för hela riket.

Styrelsen för Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut har förklarat, att den ej vore övertygad därom, att de sakkunnigas förslag till den högre lantbruksundervisningens ordnande innebure den lyckligaste lösningen av denna . för vårt lands jordbruk så viktiga fråga. Det kunde nämligen starkt ifrågasättas, örn det ringa antal studerande, som enligt de sakkunnigas beräkning komme att ägna sig åt högre, vetenskapligt betonade studier, verkligen motiverade upprättandet av en undervisningsanstalt med de anspråk på elevernas kvalifikationer för inträde (studentexamen), på möjlighet till avläggandet av högre examina och på lärarnas forskaregenskaper, som en högskola oavvisligen fordrade. Dessa studerandes behov kunde säkerligen tilfredsställas på ett vida enklare sätt än genom upprättandet av en högskola, och sin vetenskapliga utbildning kunde de erhålla vid universiteten, vid andra högskolor, i utlandet och vid de redan existerande lantbruksinstituten — örn nämligen dessa senare bibragtes en drägligare existens och bättre forskningsmöjligheter, än hittills varit fallet.

Det vöre just denna senare möjlighet till den högre lantbruksundervisningens ordnande, som styrelsen ansåge, att de sakkunniga bort taga i allvarligare övervägande. Lantbruksinstitutens brister, sådana de för närvarande tedde sig, vore kort sammanfattade följande: en lärarkår av vetenskapsmän — utan möjlighet till vetenskaplig forskning, en utbildning av undervisare och konsulenter, som i regel sammanfölle med de praktiska driftsledarnas, en alltför teoretiskt betonad utbildning av dessa senare. Att undanröja dessa brister och giva båda instituten en för forskning och undervisning värdig utformning — utan att därför pålägga dem

Kungl. Majlis proposition Nr 143.

den yttre standard, som namnet »högskola» medtorde — torde kunna ske utan alltför stora ekonomiska uppoffringar.

Förverkligandet av denna plan torde enligt styrelsens mening kunna ske därigenom, att centralanstalten i Stockholm avvecklades och dess verksamhet helt förlädes till instituten, till vilka även anstaltens framstående vetenskapliga krafter kunde knytas. Den framtida utvecklingen av centralanstaltens verksamhet måste nämligen —- som från flera håll framhållits — betraktas såsom synnerligen vansklig, så länge man fasthålla vid densammas förläggning inom huvudstaden, där den måste vara i avsaknad av all omedelbar beröring med sitt huvudsakliga forskningsobjekt: jordbruket. Inom kort måste även kraven på nybyggnader tillfredsställas, för att anstalten överhuvud taget skulle kunna fylla sitt ändamål, och härför vore betydande summor erforderliga.

Genom att på detta sätt utbygga lantbruksinstituten på centralanstaltens bekostnad skulle betydande fördelar vinnas. De årliga kostnaderna för centralanstaltens drift skulle komma instituten tillgodo, varigenom ytterligare driftkostnader för dem skulle reduceras. De summor, som inom kort måste nedläggas på anstaltens nya lokaler, skulle på ett lyckligare sätt komma vårt lantbruk tillgodo, örn de offrades på lantbruksinstitutens iståndsättande — icke minst på grund av de betydligt mindre tomt- och byggnadsomkostnaderna på dessa orter.

Den uppfattningen torde inom jordbrukarkretsar ofta hava gjort sig gällande, att centralanstalten genom sin förläggning till huvudstaden blivit till alltför litet gagn för det sydsvenska jordbruket. Genom den här föreslagna anordningen skulle jordbruksforskningen i vårt land, som på grund av de varierande klimatiska förhållandena ställdes inför mycket växlande krav, tillgodose icke blott norra och mellersta Sverige utan även Sydsverige. Enligt de sakkunnigas förslag skulle däremot denna senare del av vårt land så att säga helt och hållet ställas utanför forskningen. Det sade sig nämligen av sig självt, att Alnarp, i den utformning de sakkunniga gåve institutet — örn man undantoge mejeri- och trädgårdsavdelningarna — bomme att degraderas till en skola utan varje möjlighet till vetenskaplig forskning såväl på grund av otillräckliga institutionsförhållanden som på grund av för framtiden otillräckligt kvalificerade lärarkrafter, vilka för övrigt skulle bliva alltför betungade med undervisning. Samtidigt skulle den övriga delen av landet äga två forskningshärdar, högskolan och centralanstalten. Det orättvisa och för sydsvenska jordbrukare nedsättande i denna anordning läge i öppen dag och torde ej vidare behöva utredas.

Styrelsen ansåge sig sålunda ej kunna förorda de sakkunnigas förslag till den högre lantbruksundervisningens ordnande utan ville i stället föreslå, att ny utredning verkställdes efter här framlagda linjer, nämligen:

1. att övergiva högskoletanken och i stället utbygga bägge de redan förefintliga lantbruksinstituten, så att dessa vart och ett för sina jordbruksområden uppfylla tidsenliga krav på utbildningen av lärare, konsulenter och driftsledare samt på lanthushållningens speciella forskningsuppgifter;

2. att avveckla centralanstalten under förläggandet av densammas verksamhet till de båda lantbruksinstituten, varigenom den högre lantbruksundervisningens ordnande från såväl ekonomisk som praktisk synpunkt i hög grad skulle underlättas.

Lärarrådet vid Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut bär uttalat, att det funne starka skäl tala för, att varken sakkunnigförslaget eller någon

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

till detsamma knuten reservation borde i oförändrad form läggas till grond för en omorganisation av den högre lantbruksundervisningen, utan ville föreslå, att en fortsatt utredning av frågan komme till stånd. Lärarrådet ansåge, att en dylik utredning borde gå ut på att vid de båda redan bestående lantbruksinstituten uppbygga en högre lantbruksundervisning. Agronomkurserna borde vid båda lantbruksinstituten fortfarande kvarstå, men utbildningen borde erhålla en betydligt starkare praktisk betoning, så att blivande driftsledare måtte erhålla en verkligt solid grund att bygga på. Inträdesfordringarna i agronomkursen borde skärpas, så att avlagd studentexamen eller motsvarande kunskapsmått i modersmålet, tyska eller engelska, matematik, fysik och biologi samt i kemi på reala linjen borde ställas som inträdesvillkor. För beredandet av personer, som ej avlagt studentexamen, men aspirerade på att vinna inträde vid lantbruksinstitut, möjlighet att komplettera sina skolkunskaper i de anförda ämnena till det ovan föreskrivna kunskapsmåttet, borde särskilda för ändamålet upprättade, under statens kontroll stående läroanstalter, exempelvis vid vissa folkhögskolor, finnas. Den praktiska utbildningen _ för inträde i agronomkursen borde helst omfatta tre år, varav ett ar vid lantbruksskola. Ovan anförda fordringar på teoretiska kunskaper för inträde i agronomkursen kunde ej anses för högt ställda, då de voro behövliga för undervisningens ändamålsenliga bedrivande. I själva verket hade på grund av det stora antal inträdessökande till instituten, som hittills förekommit, och den gallring, som i följd därav kunnat företagas, ett mycket stort antal av dem, som hittills vunnit inträde i agronomkursen, fyllt dessa fordringar. Genom att ställa så pass höga teoretiska fordringar erliölles ett mera homogent elevmaterial, och mindre tid och arbete behövde nedläggas på de grundläggande naturvetenskapliga ämnena, varigenom möjlighet bereddes att bättre än hittills tillgodose de ekonomiska och tillämpade ämnena.

Efter avlagd agronomexamen med kvalificerade betyg i vissa grundläggande ämnen borde personer, som önskade ytterligare utbildning för vinnande av kompetens för ordnarie befattning såsom konsulent, lärare vid lantbruks- eller lantmannaskola m. fl. ämbeten, d. v. s. önskade avlägga »agronomisk ämbetsexamen», kunna genomgå en högre kurs vid. instituten. Denna högre kurs borde vid vartdera institutet inrymma dels en jordbruks-, dels en husdjurslinje och omfatta en tid av två år. Studieformerna horde vara möjligast fria och huvudvikten läggas på självständigt undersökningsarbete inom något av huvudämnena. Detta förslag till ordnandet av en högre lantbruksundervisning överensstämde i flera avseenden med den nuvarande organisationen vid lantbruksinstituten, men denna, som av kända orsaker uppvisade många brister, skulle kunna i avsevärd grad förbättras, därest de ovan anförda grunddragen för en mera praktisk betonad agronomutbildning och en mera specialiserad utbildning i den högre kursen bleve genomförda. Den i huvudsak redan bestående organisationen skulle på detta sätt utvecklas till vida större effektivitet.

_ En förutsättning för ett förbättrat utbildningsresultat vore dock, att tillräckligt med lärarkrafter, med rika möjligheter att till stöd för undervisningen bedriva forsknings- och försöksarbete, ställdes till förfogande. Det borde, genom att ett tillräckligt stort antal lärare anställdes, kunna ordnas så, att i allmänhet en och samma lärare handhade undervisningen i sitt ämne i både agronomkursen och den högre kursen. Emellertid måste sörjas för, att undervisningsskyldigheten för respektive lärare

53 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

begränsades, så att tillräcklig tid bleve övrig till bedrivande av vetenskaplig forskning och försöksverksamhet. Stor vikt måste läggas vid, att lärarna bleve gynnsamt ställda i fråga örn institutioner, laboratorier, försöksfält, assistenter och dylikt. Och för att goda lärarkrafter skulle vinnas, måste goda lönevillkor vara för handen.

Lärarrådet ansåge även, att de sakkunniga bort pröva, huruvida det i samband med ordnandet av den högre lantbruksundervisningen ej hade varit lämpligt och befogat att avveckla centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet och anknyta den av denna anstalt bedrivna verksamheten till den eller de institutioner, som kommo att upprättas för den högre lantbruksundervisningens bedrivande.

Genom ett överflyttande av denna verksamhet till de båda lantbruksinstituten, vilka läroanstalter på grund av sin uppgift lämpligen borde benämnas högskolor, borde de skilda landsändarnas intressen kunna tillgodoses på ett mycket fullständigare sätt, än vad nu voro fallet, och forsknings- och försöksarbetet borde jämväl kunna i mycket hög grad tjäna undervisningen i både agronomkursen och den högre kursen. För staten skulle ett dylikt arrangemang kanske jämväl medföra minskade kostnader.

För personer, som önskade bedriva studier för avläggandet av ännu högre examina än lantbrukshögskolornas högre kurs medgåve — de personer, som komme att räknas till denna kategori av studerande, torde bliva relativt få — torde möjligheter kunna beredas, att studierna bedreves dels vid lantbruksinstituten, dels vid de dessa närbelägna universiteten i Lund, respektive Uppsala. Högre examina inom ämnen direkt berörande lanthushållningen borde avläggas vid lantbrukshögskolorna.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat, sig för en form för den högre lantbruksundervisningens ordnande, sorn» i stort sett överensstämmer med det här ovan refererade förslag, som framställts av lärarrådet vid Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut.

I reservation till yttrande från Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava utskottets ordförande och sekreterare uttalat synpunkter på föreliggande fråga, som i stort sett överensstämma med lärarrådets vid Alnarp förslag, dock att erforderliga kurser för specialstudier skulle uppdelas på de båda instituten, så att högre undervisning på husdjurs- och mejerilinjerna förlädes till Alnarp och motsvarande undervisning på jordbruks- och ekonomiska linjerna till Ultuna.

Slutligen har i reservation till Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts yttrande godsägaren L. Ekberg uttalat sig mot upprättande av en lantbrukshögskola.

I det till förenämnda proposition nr 249 till 1930 års riksdag fogade ut- Propositionen drag av statsrådsprotokollet erinrade dåvarande chefen för jordbruks- »^349/1930. departementet, att i vissa av de inkomna yttrandena den tanken framkastats, huruvida icke den högre lantbruksundervisningen lämpligen .skulle förbättras därigenom, att de båda nuvarande lantbruksinstituten jämsides utbyggdes, eventuellt med undantagande av den nu vid centralanstalten för jordbruksförsök bedrivna verksamheten. Emellertid ansåg sig departement selie fen icke kunna tillstyrka en dylik lösning i fråga om denna undervisnings ordnande. Departementschefen anförde flir denna ståndpunkt följande skäl.

54 Kungl. Majrid proposition Nr 143.

Med hänsyn till de tämligen olikartade jordbruksförhållandena i landets skilda delar skulle det otvivelaktigt vara värdefullt, om två väl utrustade

i laatbraksunderyisningsanstalter kunde inrättas och upprätthållas, .oc£ ^afe da nara till hands att på lämpligt sätt utbygga de båda redan befintliga lantbruksinstituten. Enär såsom förut anförts utbildningskurserna torde bora vara olika beskaffade för praktiska driftsledare och för lant- .bruksläkare, skulle följden bliva, att man vid vartdera institutet finge anordna dels en agronomkurs och dels någon form av högskolemässig undervisning. De sakkunniga hade emellertid framhållit, att den sannolika elev- Irekvensen ej motiverade upprättandet av mera än en anstalt för högskolemassig lantbruksundervisning, och. komme undervisningen att anordnas i överensstämmelse med huvudalternativ A syntes åtminstone för närvärande icke keller erfordras mer äa en anstalt för agronomutbildning. Ett likformigt utbyggande av båda lantbruksinstituten kunde väntas medföra högst avsevärda kostnader, som icke i sin helhet kunde anses motiverade med hänsyn till det nuvarande behovet av anstalter för högre lantbruksundervisning Det torde för övrigt hava visat sig, att den nuvarande dualismen pa ifrågavarande område icke varit lyckosam. Den omständigheten, att ett anslagskrav från det ena av instituten lätt föranledde motsvarande krav från det andra institutet, torde hava på olika sätt inverkat menligt, när det gällt att reformera undervisningen eller förbättra institutens utrustning.

Beträffande spörsmålet, vilket av de sakkunnigas huvudalternativ som borde läggas till grund för en reformering av den högre lantbruksundervisningen, förordade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet alternativ A och anförde härom följande.

Huvudalternativ B torde hava ett visst företräde framför huvudalternativ A i det hänseendet, att. det skulle i högre grad underlätta för landsbygdens ungdom att vinna, inträde vid lantbrukshögskolan. Kraven på teoretiska förkuskaper för inträde vid agronomkurs skulle i båda fallen vara lika eller motsvara realskolekunskaper, men vid alternativ B där agronomkursen skulle utgöra grund för den fortsatta högskolemässiga undervisningen, förutsattes, att de ytterligare kunskaper i allmänbildande ämnen, som kunde erfordras såsom grundval för högskolestudierna, skulle meddelas i. särskilda genom det allmännas försorg anordnade utbildningskurser. Vid alternativ A däremot, där undervisningen vid den fristående lantbrukshögskolan skulle bygga på i stort sett studentkunskaper hos eleverna, hade räknats med, att sådana inträdessökande till högskolan, som icke haft tillfälle att följa undervisningen vid ett gymnasium, skulle utan det allmännas medverkan förskaffa sig erforderliga teoretiska förkunskaper. Den större svårighet, som vid alternativ A skulle finnas för vid lantmannahem uppväxande ungdom att komma i åtnjutande av högskolemässig lantbruksundervisning, torde emellertid kunna avhjälpas genom att även i detta system för lantbruksundervisningens ordnande inrymma särskilda genom statsmakternas försorg anordnade förberedande kurser i allmänbildande ämnen. En annan följd av det som alternativ B betecknade undervisningssystemet skulle bliva, att vederbörande elever vid en något senare tidpunkt, nämligen först elter avslutad agronomkurs, behövde bestämma sig för, örn de skulle välja den mera praktiska vägen som driftsledare eller den mera teoretiska vägen via lantbrukshögskolan. Detta

55 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

torde i och för sig få betraktas såsom en beaktansvärd fördel. Men även vid alternativ A hade förutsatts, att särskilda anordningar skulle vidtagas i syfte att underlätta för elever från den i detta fall fristående agronomkursen att utan alltför betungande villkor fortsätta studierna vid lantbrukshögskolan.

Slutligen innebure alternativ B, att två agronomkurser i skilda delar av landet skulle upprättas, under det alternativ A räknade med, att åtminstone tills vidare endast en agronomkurs skulle stå till förfogande. Med hänsyn till de skiftande jordbruksförhållandena i olika delar av landet vore det påtagligt, att den praktiska utbildning, varom här vore fråga, bättre skulle tillgodoses genom två agronomkurser än genom en. Emellertid torde hinder icke möta att jämväl vid det. undervisningssystem, som alternativ A innebure, anordna agronomundervisning å två skilda platser, örn detta ur olika synpunkter skulle visa sig ändamålsenligt. Vad därefter anginge de fördelar, som syntes vara förenade med ett anordnande av den högre lantbruksundervisningen enligt huvudalternativ A, så läge dessa väsentligen på området för själva undervisningens inre organisation.

Sålunda skulle agronomkursen enligt alternativ A få till uteslutande uppgift att utbilda yrkesmän för det större jordbruket, medan motsvarande kurs vid alternativ B vid sidan av nämnda uppgift jämväl skulle hava till ändamål att förbereda för inträde vid lantbrukshögskolan. Endast vid förstnämnda alternativ torde undervisningen i agronomkursen kunna helt inriktas mot det praktiska syfte, som den vore avsedd att tillgodose, och endast under denna förutsättning torde agronomutbildningen kunna på ett tillfredsställande sätt motsvara de krav, som med skäl kunde ställas från det praktiska jordbrukets sida. Men även i fråga örn den högskolemässiga undervisningen torde alternativ A hava ett bestämt företräde framför alternativ B. Undervisningen i fackämnen för agronomisk ämbetsexamen skulle sålunda vid alternativ A meddelas i en sammanhängande kurs, medan den vid alternativ B skulle komma att uppdelas på en agronomkurs och en högskolemässig kurs. Det torde vara ställt utom allt tvivel, att ifrågavarande undervisning i förra fallet borde kunna planläggas på ett mera ändamålsenligt sätt än i senare fallet. Såsom resultat av den bättre planläggningen torde kunna väntas dels ett bättre studieresultat och dels någon minskning i den sammanlagda studietiden jämfört med alternativ B. Vid sistnämnda system torde nämligen icke kunna helt undvikas, dels att vissa luckor uppstode i utbildningen och dels att visst kunskapsmaterial från agronomkursen åter finge upptagas till behandling i den högskolemässiga kursen, helst som de båda kurserna enligt förslaget i regel icke skulle följa omedelbart på varandra utan skiljas av en mellanliggande förslagsvis ettårig kurs i vissa gymnasieämnen. Det ville över huvud taget synas, som om den planläggning av den högre lantbruksundervisningen, som alternativ B innebure, icke skulle kunna garantera ett nöjaktigt resultat vare sig av den mera praktiskt inriktade agronomutbildningen eller av den för blivande lantbrukslärare m. fl. avsedda högskolemässiga lantbruksundervisningen.

I sitt i anledning av förenämnda proposition avgivna, av riksdagen godkända utlåtande nr 89 förklarade sig jordbruksutskottet, icke kunna ansluta sig till synpunkten örn utbyggande av båda nuvarande lantbruksinstituten vid Ultuna och Alnarp utan ansåg, att den högre lantbruksundervisningen borde koncentreras till en högskola. Utskottet anförde vidare i bär förevarande avseenden:

Riksdagen

1930.

56 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Vid det fprnyade övervägande av lantbrukshögskolefrågan, sorn borde komma till stånd, vore ett par motionsvis berörda spörsmål värda att närmare uppmarksammas. Vissa motionärer hade förmenat, att de i propositionen uppställda inträdesfordringarna skulle komma att utestänga mäu ^rån Jordbrukarehem, som hittills efter genomgången folkhögskola och lantmannaskola samt erforderlig komplettering VU,nillt, V14 lantbruksinstituten. Mot nämnda fordringar hade

också framställts erinringar i de över högre lantbruksundervisningssakkunmgas betänkande avgivna yttrandena. Det vöre därför angeläget att 1 ^mhand mod det förnyade övervägande i lantbrukshögskolefrågan, som utskottet forutsatte, förslag jämväl utarbetades till sådana anordningar, som utan att eftersatta kravet på de teoretiska kunskaper, vilka måste anses som oundgänglig förutsättning för ett framgångsrikt bedrivande av studier vid lantbrukshogskolan, kunde vara ägnade att underlätta för ungdom tillhörande den jordbrukande befolkningen att vinna inträde vid högskolan. Vidare hade vissa betänkligheter uttalats mot läggningen av den i propositionen föreslagna agronomkursen såsom erbjudande ur det praktiska jordbrukets synpunkt sämre utbildningsmöjligheter än de nuvarande agronomkurserna. Utskottet hyste den uppfattningen, att “Tf1*1 förevarande avseende ett förnyat övervägande vore av behovet pakallat i syfte att göra ifrågavarande utbildning mera praktiskt betonad.

Vid utskottets utlåtande voro fogade reservationer av, bland andra, herrar Nilsson i Kabbarp, Henriksson, Månsson i Erlandsro och Weibull, som på angivna skäl ansågo utskottet böra såsom sin mening uttala, jämte annat, att det vore ett missgrepp att nedlägga den högre lantbruksundervisning, som hittills förekommit i landets i fråga örn jordbruk mest framstående del, och förlägga densamma till Ultuna eller Stockholm; utan borde den högre lantbruksundervisningen i stället ordnas på så sätt, att de båda nuvarande lantbruksinstituten ombildades och utbyggdes' till lantbrukshögskolor.

Riksdagen beslöt enligt utskottets förslag.

Utredning Vid ovanberörda, inom jordbruksdepartementet utförda utredning hava brlTsÅparie- beträffande båda nyssnämnda av jordbruksutskottet särskilt uppmärkmentet angå- sammade frågor särskilda promemorior utarbetats. I den av dessa

TreaUunder- R M,’.SOm avser fråSan om d« statsåtgärder, vilka kunna anses erforderlätta för per- f*£a för att bereda personer, som vuxit upp vid jordbruket men som icke ’°Znälden V?rit * tillfaIle att avlägga studentexamen, möjligheter att vinna inträde jordbrukande lantbrukshogskolan, anföres följande örn den undervisning, som hitbefolkningen tills vid ett pär folkhögskolor bedrivits i syfte att förbereda för inträträdTvid"' de vid lantbruksinstituten.

lant8bkolanhÖ9~ folkhögskolor, Vilan och Önnestad, hade gjort till en av sina upp

mia ^ förbereda till inträde vid lantbruksinstituten. Därvid hade utbildningen i allmänhet skett sålunda, att, sedan en person genomgått folkhögskolans eller lantmannaskolans huvudkurs, understundom båda, folkhögskolans övre avdelning samt ofta även lantmannaskolans fortsättningskurs, han vunnit inträde vid någon av båda förevarande folkhög-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

skolors övre avdelningars andra årskurs. I stället för genomgången folkhögskola före inträdet i övre avdelningens andra årskurs hade vederbörande medgivits att åberopa vitsord örn i annan ordning inhämtade kunskaper såsom avlagd realskoleexamen, genomgången högre folkskola eller dylikt. Vid förevarande folkhögskolor bestode övre avdelningen av tvenne årskurser. Vid Vilan vore båda kurserna av samma längd oeh förlagda till samma tid som huvudkursen. I Önnestad vore övre avdelningens första årskurs av samma längd som huvudkursen men andra årskursen längre; den vore nämligen lika lång som huvudkurs och sommarkurs sammanlagda, övre avdelningens andra årskurs utgjorde den egentliga förberedelsekursen för dem, som ämnade vinna inträde vid lantbruksinstituten. Undervisningens sammanlagda omfattning i övre avdelningens håda årskurser vid Vilan framginge av följande sammanställning av det ungefärliga timantalet. I Önnestad vore givetvis un-

avdelningar varit nog så betydande och att ett icke ringa antal av de därifrån utexaminerade eleverna vunnit inträde vid lantbruksinstituten, framginge av följande sammanställning:

nit inträde vid lantbruksinstituten, avlagt realskoleexamen före undervisningen vid folkhögskola. Somliga hade efter genomgång av övre avdelning tenterat gymnasiets kurser för lärare vid läroverk och erhållit intyg därom.

Folkhögskolorna erhölle statbidrag till övre avdelningens andra årskurs såsom till parallellavdelning i övre avdelning. Undervisningen ombesörjdes i allmänhet av samma lärarepersonal som vid folkhögskolan i övrigt.

58 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 143.

Eleverna i övre avdelningens andra årskurs intoge samma ställning som övriga elever vid folkhögskolan, erhölle stipendier i samma ordning

o. s. v. I övre avdelningarnas andra årskurser vid förevarande båda folkhögskolor plägade finnas elever, hemmahörande i de flesta län i riket.

Som ett allmänt omdöme rörande omfattningen av de kunskaper dessa tvååriga övre avdelningar förmått bibringa eleverna torde kunna sägas, att de utexaminerade elevernas kunskaper i svenska språket och matematik ungefär motsvarat studentexamens nivå, medan kunskaperna i främmande språk legat lägre och i naturvetenskapliga ämnen icke oväsentligt högre. I allmänhet hade de från dessa kurser utexaminerade elever, som vunnit inträde vid instituten, visat sig väl kunna tillgodogöra sig undervisningen därstädes och hade ofta avlagt agronomexamen med mycket goda betyg samt i flera fall erhållit stipendier, vilka endast utdelades till utexaminerade agronomer med högsta betygssummor.

I förenämnda P. M. hava riktlinjer uppdragits för en specialkurs, ansluten antingen till folkhögskola eller privat läroverk och med syfte att förbereda till inträde vid lantbrukshögskolan. Nämnda riktlinjer kunna sammanfattas sålunda.

Undervisningen skulle avse att bibringa eleverna dels kunskaper i modersmålet, tyska eller engelska, matematik, fysik, kemi och biologi motsvarande studentexamen på reallinjen och dels kunskaper i det av ovannämnda främmande sprak, vari studentkunskaper icke skulle erfordras, samt i geografi, motsvarande för flyttning till näst högsta ringen i realgymnasiet erforderliga kunskaper. Dessutom skulle viss undervisning i historia förekomma i nämnda kurs. Som inträdesvillkor för specialkursen skulle erfordras, att eleven genomgått lantmannaskolas huvudkurs eller lantbruksskola och därvid erhållit kvalificerade betyg i jordbrukspiga och husdjurslära samt att dessutom hava genomgått folkhögskolas övre avdelning. I stället för folkhögskolas övre avdelning skulle dock få åberopas realexamen eller annan dylik utbildning. Kurstiden i specialkursen beräknades, till två år. Vitsord i avgångsbetyg från kursen skulle anses likvärdiga med motsvarande vitsord i studentexamen på reallinjen. Eleverna vid specialkursen skulle erhålla stipendier enligt samma grunder som elever vid folkhögskolor.

Jag återkommer längre fram till det i förevarande P. M. intagna förslagets detaljer.

För beredande av tillfälle för överläggningar rörande spörsmål, vilka sammanhänga med ifrågasatt reformering av den högre lantbruksundervisningen, bemyndigade Kungl. Majit den 21 november 1930 chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla högst 10 sakkunniga personer. I överensstämmelse med detta bemyndigande tillkallade jag samma dag bland andra rektorn vid Lunds privata elementarskola, fil. lic. Å. IL Körner, rektorn vid Vilans folkhögskola, fil. dr. E. Ingers, rektorn för Tärna folkhögskola, fil. kand. N. II. Bosson samt rektorn vid Önnestads folkhögskola, fil. dr. M. Feuk. Nu nämnda sakkunniga tillställdes en preliminär P. M. med förslag till en specialkurs för personer, som arn-

59 Kungl. May.ts proposition Nr 143.

aade viana inträde vid lantbrukshögskolan men som icke avlagt studentexamen. Därefter samlades de sakkunniga i Stockholm, varest under den 27 och 28 november 1930 det i nämnda preliminära P. M. upptagna förslaget var föremål för överläggningar mellan de sakkunniga. Under nämnda överläggningar ansågo samtliga sakkunniga, att en specialkurs i huvudsaklig anslutning till sistnämnda förslag borde komma till stånd. Däremot intogs ingen deciderad ståndpunkt till frågan, huruvida kursen borde förläggas till folkhögskola eller till privatläroverk. Åtskilliga detaljanmärkningar framställdes av de sakkunniga. Dessa anmärkningar hava i allmänhet iakttagits vid utarbetandet av ovan refererade förslag.

Över förenämnda P. M. hava infordrade yttranden avgivits av statskontoret, skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen, allmänna civilförvaltningens lönenämnd, styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut, lärarrådet vid Ultuna lantbruksinstitut, styrelsen för lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp samt lärarrådet vid lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp. Av dessa myndigheter hava statskontoret, skolöverstyrelsen och allmänna civilförvaltningens lönenämnd icke yttrat sig i själva principfrågan, d. v. s. huruvida anordningar i det i P. M. angivna syftet över huvudtaget böra komma till stånd. Inrättandet av en specialkurs i huvudsaklig överensstämmelse med det i P. M. framlagda förslaget förordas av lantbruksstyrelsen, styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut samt lärarrådet vid samma institut. Styrelsen för lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp samt lärarrådet vid samma institut hava lämnat förslaget utan erinringar. Inrättandet av den föreslagna kursen har sålunda från intet håll avstyrkts.

Av vad sålunda yttrats torde följande här få återgivas.

Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har funnit det föreliggande förslaget örn anordnandet av en kurs, sådan som den avsedda, ägnat att fylla ett synnerligen behjärtansvärt ändamål, varför styrelsen bestämt ville tillstyrka detsamma.

Lärarrådet vid Ultuna lantbruksinstitut anför, att ändamålet med den föreslagna kursen, att möjliggöra för unga män från lantbrukarhem, som ej från början inriktat sig på högre studier, att skaffa sig tillträde till lantbrukshögskolan och där utbilda sig till lärare, konsulenter eller försöksmän, syntes synnerligen behjärtansvärt, detta så mycket mera som det vid instituten ofta visat sig, att elever, som vunnit inträde efter genomgången kurs vid lantbruks- eller lantmannaskola samt folkhögskolas övre avdelning, kunnat på ett förträffligt sätt tillgodogöra sig undervisningen. Det mäste därför anses väl befogat att göra denna väg till högre lantbruksundervisning lättare tillgänglig, än vad den vore under nuvarande förhållanden, då varje aspirant måste sörja för att för sin del skaffa sig den vidsträcktare teoretiska underbyggnad, som utgjorde ett oeftergivligt villkor för att kunna tillgodogöra sig undervisning på högskolestadium.

Yttranden i anledning arn förslaget till specialkurs.

60 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 143.

-1*611 andra av ovannämnda promemorier innefattar förslag till ut bildt-mksdeparte- ning av driftsledare för det större jordbruket. Rörande möjligheterna mentet angå- att göra den av högre lantbruksun<lervisningssakkunniga föreslagna agro- “nin^en'™ nomkursen mera praktiskt betonad anföres till en början i förevarande driftsledare P. M. följande. för det större ... ..

jordbruket. vid ett overvagande av möjligheterna att göra den av högre lantbruksundervisningssakkunniga föreslagna agronomkursen mera praktiskt inriktad tolde det vara tveksamt, huruvida någon större förskjutning i den föreslagna kursplanen skulle kunna ske utan att det åsyftade resultatet med utbildningen komme att äventyras. Vissa jämkningar syntes dock vara möjliga. Först och främst torde som en allmän regel böra gälla, att föreläsningar i egentlig mening endast borde förekomma i den utsträckning, som vore oundgängligen nödvändig med hänsyn till att användbar läroböcker saknades i ämnet. Föreläsningarna borde följaktligen i möjligaste män ersättas av preparering av arbetsuppgifter, arbetsanvismngar och förhör. Genom ett konsekvent genomförande av denna regel syntes det bliva möjligt att minska den tid, som anslagits till föreläsningar, lektioner o. s. v. i ämnena jordbruksar och busdjurslära, enär ganska god tillgång till litteratur i dessa fall torde föreligga. Minskning skulle för vartdera ämnet skäligen kunna ske med 40 timmar. ViT dare syntes den föreslagna kursen i ämnena kemi och lantbrukskemi samt husdjurens anatomi och fysiologi vara betydligt mera omfattande, än vad sop med hänsyn till utbildningens ändamål kunde anses påkallat. En minskning torde kunna ske med i förstnämnda ämnet 20 föreläsningstimmar och i sistnämnda ämnet 20 föreläsnings- och 10 övningstimmar. Det antal timmar, varmed förutnämnda ämnen följaktligen skulle kunna minskas, torde i stället böra användas för följande ändamål. I ämnet mjölkhushållning kunde 20 övningstimmar tilläggas i syfte att till detta ämne överflytta undervisningen i kontrollbokföring, vilket torde kunna anses vara den ändamålsenligaste anordningen. Härigenom skulle undervisningen i egentlig bokföring kunna utvidgas, något som torde vara synnerligen behövligt. Vidare torde antalet övningstimmar i lantbruksskolan höra ökas med 50 i och för åstadkommandet av större färdigtet i fråga örn uppställandet av driftskalkyler och förslag till driftsomläggningar. Likaledes kunde övningstimmarna ökas med 50 i ämne* rättslära för att möjliggöra övningar i arrendeuppskattningar och syneförrättningar. Återstående tid, som skulle vinnas genom ovan antydda åtgärder, torde böra anslås till övningar i ämnet skogshushållning. Men även örn de ändringar i kursplanen genomfördes, som ovan ansetts möjliga, torde agronomkursen ändock icke kunna anses hava erhållit en tillräcklig praktisk betoning. Dels bomme eleverna i regel icke att hava uppnått den ålder, som måste anses erforderlig för att det skulle vara möjligt att bibringa dem åtskilligt av vad som måste fordras av den, vilken i framtiden komme att intaga ledareställning. Dels skulle tillfällena att få inblick i en driftsledares ställning i praktiken bliva rätt sparsamma under agronomutbildningen. I detta senare avseende vöre nämligen att märka, hurusom ledningen av Alnarps lantegendom och ledningen för agronomkursen ingalunda skulle sammanfalla. Däremot sammanfölle ledningen för nämnda egendom och för statens tvååriga lantbruksskola vid Alnarp. För undervisningen vid sistnämnda skola utnyttjades egendomen. Det torde givetvis under dylika förhållanden kom-

61 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

ma att ställa sig synnerligen svårt att mera intimt sammanknyta egendomens skötsel med undervisningen i agronomkursen. Att låta lantbruksskolan träda tillbaka för agronomkursen torde ej heller kunna förordas. En lösning av nu antydda spörsmål skulle möjligen kunna vinnas genom ett tillmötesgående av det i flera av ovannämnda yttranden uttalade önskemålet att för inträde i agronomkursen borde fordras att hava genomgått tvåårig lantbruksskola. Härmed skulle följa, att de blivande agronomerna åtminstone hade erhållit utbildning som arbetsledare. Dessutom skulle samtidigt ernås, att elevernas ålder bleve högre med åtföljande större möjligheter att tillägna sig undervisningen. Vid övervägandet av nämnda anordning inställde sig emellertid den frågan, huruvida icke utbildningstiden i dylikt fall bleve onödigt lång. Örn såsom måttstock för den s. k. teoretiska undervisningen vid tvåårig lantbruksskola valdes det timantal, som plägade förekomma vid lantbruksskolan vid Alnarp, visade det sig, att i lantbruksskolan skedde undervisning i de tillämpade ämnena under en tid, som nästan uppginge till halva den för motsvarande ämnen i den föreslagna agronomkursen upptagna tiden. Följaktligen skulle vid en dylik kombination lantbruksskolaagronomkurs undervisningen i dessa ämnen komma att drivas bra mycket längre än vad som med hänsyn till syftet kunde anses nödvändigt. Det avgörande skälet emot att göra genomgången tvåårig lantbruksskola till inträdesvillkor vid en tvåårig agronomkurs torde därför vara, att jordbruket knappast behövde och framför allt icke hade råd att betala för en så långt driven driftsledareutbildning som den, vilken senast antytts. Betydande svårigheter mötte följaktligen i fråga örn genomförandet av en sådan omläggning av den av högre lantbruksundervisningssakkunniga föreslagna agronomkursen, att åt densamma skulle kunna tryggas en i verklig mening praktisk inriktning. Skulle en tvåårig agronomkurs anses alltför omfattande, örn såsom inträdesfordran uppställdes krav på genomgången tvåårig lantbruksskola, kunde emellertid den frågan framställas, huruvida icke i dylikt fall tiden i agronomkursen skulle kunna förkortas. Så hade i verkligheten Sveriges lantbrukslärareförbund gjort i sitt ovan omnämnda yttrande över högre lantbruksundervisningssakkunnigas betänkande. Nämnda förbund hade nämligen ifrågasatt, att utbildningen av driftsledare för det större jordbruket borde ske därigenom att personer, som med goda vitsord genomgått tvåårig lantbruksskola, skulle beredas tillfälle att fullborda utbildningen vid en ettårig driftsledarekurs, anordnad som påbyggnad vid lantbruksskolan. En utbildning enligt denna ordning syntes dock komma att i så hög grad avkunniga. Ett dylikt förslag har i nämnda P. M. också utformats. Dess huvudgrunder framgå av följande kortfattade redogörelse. I

I förevarande P. M. framliålles vidare, att, då riksdagen ansett en mera praktiskt betonad driftsledareutbildning önskvärd än vad den av högre lantbruksundervisningssakkunniga föreslagna agronomkursen kunde anses vara och då det dessutom syntes ganska tveksamt, om nämnda agronomkurs över huvudtaget skulle kunna givas en mera märkbar praktisk läggning än vad den redan fått i de sakkunnigas förslag, anledning bordo föreligga för ett försök till en närmare utformning av det av Sveriges lantbrukslärareförbund framställda förslaget. Detta borde ske med den

62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

förutsättningen, att en lantbrukshögskola bomme att inrättas enligt i huvudsak de grunder, som föreslagits av högre lantbruksundervisningssakkunniga. Ett dylikt förslag har i nämnda P. M. också utformats. Dess huvudgrunder framgå av följande kortfattade redogörelse.

Utbildningen av driftsledare, vilket begrepp ej inskränkts till att gälla enbart personer med anställning som förvaltare eller inspektörer utan även avsåge självständiga företagare vid större jordbruk, de allra största dock undantagna, skulle ske vid en ettårig fortbildningskurs. Denna skulle utgöra en del av lantbruksskolan vid Alnarp, vilken följaktligen komme att bestå av dels den vanliga tvååriga kursen och dels fortbildningskursen. Lärarna vid lantbruksskolan, vars antal borde vara sex, skulle hava att ombesörja undervisningen i båda kurserna. Dessutom skulle de ombesörja viss undervisning vid trädgårds- och mejeriskolorna. Lantbruksskolan skulle i bokföringsavseende skiljas från Alnarps egendom och i stället komma att utgöra en del av det av högre lantbruksundervisningssakkunniga föreslagna lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitutet vid Alnarp, varvid lantbruksskolan skulle komma att träda i stället för den föreslagna agronomkursen. Förbindelsen mellan lantbruksskolan och egendomen skulle dock bibehållas såtillvida, att skolans föreståndare förbleve kvar i sin ställning som egendomens förvaltare. I fråga örn kursplanen hade undervisning i de s. k. grundläggande ämnena endast i så måtto medtagits, att mindre kurser skulle förekomma i kemi och växtfysiologi. Tyngdpunkten skulle i stället komma att ligga på de tillämpade ämnena, varvid särskilt ämnena lantbruksekonomi, handelslära, lantbruksbokföring och rättslära skulle erhålla ökat utrymme. Vid undervisningen vore avsikten att i stor utsträckning låta övningar och demonstrationer komma till användning. För att kunna vinna inträde vid fortbildningskursen skulle krävas, dels att hava fyllt 22 år, dels att hava genomgått tvåårig lantbruksskola, ettårig lantbruksskola eller lantmannaskolas längre kurs och därvid erhållit kvalificerade betyg i ämnena jordbrukslära, husdjurslära, kemi, fysik och botanik, dels att kunna förete vitsord och kunskaper i modersmålet och matematik motsvarande minst betyget godkänd i realexamen samt dels att hava under minst tre år med goda vitsord deltagit i praktiskt jordbruksarbete. I praktiktiden skulle tid för genomgång av lantbruksskola få inräknas. Elev skulle hava att erlägga en undervisningsavgift av högst 100 kronor. Obemedlad elev skulle dock befrias för dylik avgift och mindre bemedlad elev erhålla nedsättning däri. Elevstipendier skulle utgå enligt samma grunder som vid de lägre lantbruksundervisningsanstalterna.

Jag återkommer framdeles till detaljerna i förevarande förslag.

Såsom nyss nämnts bemyndigade Kungl. Majit den 21 november 1930 chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla högst 10 sakkunniga personer för beredande av tillfälle för överläggningar rörande spörsmål, vilka sammanhänga med ifrågasatt reformering av den högre lantbruksundervisningen. I överensstämmelse med detta bemyndigande tillkallade jag samma dag bland andra rektorn vid lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp, professorn N. L. Forsberg, disponenten O. W. N. Kisberg, Hasselfors, förvaltaren av Ultuna lantegendom, lantbruksskoleföreståndaren K. E. Sjögren, förvaltaren av Alnarps lantegendom, lantbruksskoleförståndaren Hj. Nilsson, lantbruksskoleföreståndaren, direktören S.

63 Kungl. May.ts proposition Nr 143.

E. Fredricson, Bjärka-Säby, samt ordföranden i Svenska lantmannasko lomas lärareförening, lantmannaskoleföreståndaren G. Eliasson, Svalöv, i och för överläggningar rörande utbildningen av driftsledare vid det större jordbruket. De sakkunniga tillställdes en preliminär P. M. med för slag till en ettårig fortbildningskurs vid lantbruksskolan vid Alnarp. Därefter samlades de sakkunniga i Stockholm, varest under den 25 och 26 november 1930 det i nämnda preliminära P. M. upptagna förslaget jämte högre lantbruksundervisningssakkunnigas förslag till agronomkurs voro föremål för överläggningar mellan de sakkunniga.

Under nämnda överläggningar ansågo utav de sålunda tillkallade sakkunniga herrar Eliasson, Fredricson, Nilsson, Risbei-g och Sjögren att i och för utbildningen av driftsledare vid det större jordbruket skulle en fortbildningskurs, anordnad i huvudsaklig överensstämmelse med det i den preliminära P. M. framlagda förslaget, vara att föredraga framför en agronomkurs enligt högre lantbruksundervisningssakkunnigas förslag. Något behov av att inrätta en agronomkurs vid sidan av en fortbildningskurs ansågo samma sakkunniga icke föreligga. Herr Forsberg däremot var av avvikande mening och anförde:

En ettårig fortbildningskurs såsom en överbyggnad på den lägre lantbruksundervisningen skulle förvisso hava en stor uppgift att fylla för utbildning av driftsledare vid det medelstora jordbruket, men Alnarp vore, med hänsyn till att Alnarps egendom vore ett storjordbruk, icke en lämplig plats för en dylik kurs. En sådan borde förläggas till en medelstor egendom och lämpligast till en trakt i mellersta Sverige, där tillfälle yppade sig jämväl till studier i praktisk skogsskötsel. Frågan örn inrättandet av en ettårig fortbildningskurs i huvudsaklig överensstämmelse med det föreliggande förslaget vore alltnog i hög grad förtjänt av beaktande, när avgörande skulle träffas rörande den lägre lantbruksundervisningens ordnande. För utbildning av lantbruksbefäl i högre ställning samt driftsledare vid det större jordbruket vore däremot en ettårig fortbildningskurs en alltför svag teoretisk grundval; härför erfordrades en tvåårig agronomkurs och en dylik borde i huvudsaklig överensstämmelse med högre lantbruksundervisningssakkunnigas förslag inrättas vid Alnarp. Skulle en agronomkurs ej komma till stånd, uppstode en betänklig lucka i driftsledareutbildningen, i det att för blivande driftsledare vid det större jordbruket ingen lämplig utbildningsanstalt skulle komma att förefinnas. En lantbrukshögskola kunde ej, med hänsyn till att undervisningen vid en sådan måste göras mera strängt teoretiskt betonad, vara en lämplig plats för utbildning av driftsledare.

I fråga örn det i förberörda preliminära P. M. framlagda förslaget framställdes av de sakkunniga ett flertal anmärkningar i detaljfrågor. Dessa anmärkningar hava i allmänhet iakttagits vid utarbetandet av ovan refererade förslag.

Över förenämnda P. M. hava yttranden avgivits av statskontoret, lantbruksstyrelsen, allmänna civilförvaltningens lönenämnd, styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut, lärarrådet vid Ultuna lantbruksinstitut, styrelsen för lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp, Sveriges allmänna lant-

Yttranden.

64 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 143.

brukssällskap, Svenska lantbrukstjänstemannaföreningen samt Sveriges lantbrukslärareförbund. Den i förevarande P. M. föreslagna driftsledarekursen tillstyrkes i princip av alla de hörda myndigheter och korporationer, som yttrat sig i själva principfrågan. I samtliga yttranden utom det, som avgivits av styrelsen för lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp, förordas dessutom, att nämnda driftsledarekurs måtte ersätta den av högre lantbruksundervisningssakkunniga föreslagna agronomkursen, vilken följaktligen icke skulle komma till stånd. I det sist nämnda yttrandet uttalas den mening, att agronomkursen under alla omständigheter bör komma till stånd samt att den i förevarande P. M. föreslagna driftsledarekursen därjämte bör inrättas men å annan plats än Alnarp.

Av vad i de avgivna yttrandena anföres i själva principfrågan må följande anföras.

Enligt lantbruksstyrelsens förmenande talade mycket för att en, på sätt i P. M. föreslagits, organiserad utbildning trots den förkortade tiden skulle med hänsyn till sitt huvudsyfte eller driftsledareutbildningen lämna ett i stort sett tillfredsställande resultat. Å andra sidan ansåge sig styrelsen icke kunna underlåta att framhålla, att den sålunda föreslagna utbildningen icke på samma sätt som den av högre lantbruksundervisningssakkunniga föreslagna vore lämpad som underlag för fortsatt utbildning vid en blivande lantbrukshögskola. Givetvis skulle en utbildning av det slag P. M. avsåge kunna göras mera effektiv, därest den kunde bygga på en enda lägre utbildningsanstalt, i förevarande fall lantbruksskolans vid Alnarp tvåårskurs. Undervisningen kunde i sådant fall anordnas i form av ensartad treårig utbildning. En sådan anordning torde emellertid vara utesluten, enär vid Alnarp icke kunde beredas tillfredsställande lantbruksskoleutbildning åt ett ur denna synpunkt tillräckligt antal tvåårselever. I avsevärd mån skulle samma fördelar kunna vinnas, därest driftsledarekursen kunde anordnas enbart såsom fortbildningskurs på den tvååriga lantbruksskolan. En sådan anordning skulle emellertid föra med sig krav på ökat antal lantbruksskolor. Tills vidare syntes det därför styrelsen, som örn jämväl andra möjligheter måste öppnas för vinnande av inträde vid driftsledarekurs. I sådant fall torde endast ettårig lantbruksskola och längre lantmannaskolekurs komma i fråga. Lantbruksstyrelsens tvekan angående lämpligheten av dessa båda förutbildningsformer grundade sig därpå, att ingen av dem innebure någon säkerhet för förefintligheten av den allsidiga jordbrukspraktik, som utgjorde en nödvändig förutsättning för en fullt tillfredsställande driftsledareutbildning. Lantbruksstyrelsen, som holle före, att en fullt tillfredsställande utbildning av driftsledare för det större jordbruket skulle kunna skapas på grund av högre lantbruksundervisningssakkunnigas förslag, ansåge sig dock med hänsyn till föreliggande omständigheter kunna i huvudsak tillstyrka förevarande förslag.

Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har i huvudsak bestämt tillstyrkt förslaget, då den ifrågasatta kursen för driftsledare måste anses i synnerligen hög grad ägnad att utbilda personer, lämpade att övertaga ledningen av större och medelstora jordbruk liksom också av större bondejordbruk.

Lärarrådet vid Ultuna. lantbruksinstitut, som anser, att en kurs sådan som den av högre lantbruksundervisningssakkunniga föreslagna agronomkursen skulle bliva av synnerligen ringa värde för det avsedda ändamå-

Kungl. Marits proposition Nr 143.

let, har på det bestämdaste tillstyrkt dennas utbytande mot en utbildning, som bättre motsvarade praktikens behov, och finner det i P. M. framförda förslaget innebära ett steg i rätt riktning. Visserligen kunde mot förslaget invändas, att det från undervisningssynpunkt vore förmånligare att förlägga hela utbildningen till en sammanhängande treårig kurs, men genom den föreslagna anordningen av en ettårig påbyggnad på lantbruksskola vunnes å andra sidan väsentliga fördelar, nämligen dels att den nya kursen kunde erhålla det bästa lärjungematerialet från skilda skolor, dels att eleverna mellan den första lantbruksskolekursen och den högre utbildningen kunde inlägga ett eller annat praktikår. Dessa fördelar finge anses så betydelsefulla, att lärarrådet på grund av dem ville tillstyrka den föreslagna anordningens genomförande.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap finner den föreslagna utbildningskursen vara väl motiverad. I och för utbildning av driftsledare vid det större jordbruket betecknade denna kurs ett betydande framsteg gent emot den av högre lantbruksundervisningssakkunniga föreslagna tvååriga agronomkursen. Sällskapet kunde därför utan tvekan giva sin principiella anslutning till det föreliggande förslaget örn anordnandet av en fortbildningskurs för driftsledare i enlighet med i P. M. angivna grundlinjer.

Svenska lantbrukstjänstemannaföreningen anser det i P. M. framförda förslaget angående utbildningen av driftsledare för jordbruket genom anordnandet av en ettårig fortbildningskurs som påbyggnad till nu förekommande tvååriga lantbruksskolekurs i stället för den tidigare av högre lantbruksundervisningssakkunniga föreslagna tvååriga agronomkursen i stort sett väl funnet. Då i den upptagna timplanen för kursen övningarna i så gott som alla ämnen intoge en mycket stor plats, funnes ali anledning antaga, att densamma skulle komma att få den praktiska inriktning, som för jordbrukets driftsledares utbildning vore så önsklig.

Sveriges lantbrukslärareförbund finner, att, såsom i P. M. angivits, förslaget vore en närmare utformning av det förslag till utbildning av tekniska driftsledare genom en påbyggnadskurs på den tvååriga lantbruksskolan, som förbundet framförde i sitt yttrande över högre lantbfuksundervisningssakkunnigas betänkande, och kunde förbundet alltså principiellt giva detsamma sin fulla tillslutning.

Styrelsen för lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp har ej kunnat dela den i P. M. företrädda åsikten, att även det större jordbrukets undervisningsbehov skulle fyllas genom den föreslagna fortbildningskursen samt möjligheten av studier vid en lantbrukshögskola. Den planerade lantbrukshögskolan hade ingalunda avsetts att ensamt eller ens huvudsakligen erbjuda den för blivande driftsledare vid större jordbruk lämpade undervisningen. För dessa borde en eller två agronomkurser fortfarande anordnas. Genom en sådan organisation av lantbruksundervisningen, som i P. M. angivits, skulle en påtaglig lucka uppstå mellan den lägre undervisningen, häri inbegripen den tillämnade fortbildningskursen, å ena sidan, och å andra sidan den högre, uteslutande till en lantbrukshögskola förlagda undervisningen. Denna lucka skulle bliva desto betänkligare, som den skulle innebära fullständig brist på undervisning av det slag, som bäst skulle passa det större jordbruket och över huvud det jordbruk, varl framstegsmöjligheter kundo förväntas, utan att dock dess utövare bedrivit vetenskapliga högskolestudier. Styrelsen höllö nämligen före, att undervisning i do s. k. grundläggande ämnena kundo tjäna lantbrukare i deras arbete utöver vissa på förhand uppställda schematiska syften; framför allt

Rihang lill riksdagens protokoll 1 !)■'! 1. 1 sami. 125 hafi. (Nr thil). 5

66 Kling!. Maj:ts proposition Nr 143.

borde sagda undervisning kunna utveckla tankeförmågan och vidga synkretsen, så att man bättre förstode och tillämpade vad man lärt och även att föra det vidare framåt. Den föreslagna fortbildningskursen vore emellertid i fråga örn nu nämnda, teoretiska undervisning alltför knapphändig och alltför kortvarig för att kunna åstadkomma sådant resultat. Agronomkursen vore så tillvida bättre, som den just varit anlagd på att bibringa de för lantbruket nödiga teoretiska kunskaperna, men styrelsen medgåve villigt, att en förstärkning av agronomkursens praktiska sida skulle vara ändamålsenlig. Åtminstone vad beträffade agronomkursen vid Alnarp kunde en sådan ändring utan större svårigheter genomföras med hjälp av de vidsträckta möjligheter, som Alnarps egendom erbjöde, både direkt och indirekt genom sin belägenhet. En sålunda något mera praktiskt anlagd agronomkurs borde kunna väl fylla sin viktiga uppgift för utbildning av större företagare eller ledare av jordbruk av större omfattning eller med något högre anspråk. Däremot kunde styrelsen ej räkna som en förbättring av den nuvarande organisationen att beröva den stora grupp av yngre och blivande jordbrukare, som nu fyllde agronomkurserna utan att dock innehava förutsättningarna för egentliga högskolestudier, den nu tillgängliga möjligheten till grundlig utbildning inom de för jordbruket viktiga läroämnena. Att i stället erbjuda dem tillfälle att efter genomgången lägre skola få ökad praktisk lantbruksutbildning, innebure ingen ekvivalent. Vad som skulle försvinna vore dock en del av den högre lantbruksundervisningen; och den ersattes långt ifrån fullständigt genom en påbyggnad av den lägre lantbruksundervisningen.

Ännu en synpunkt återstode att framhålla. Lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp vore en ganska omfattande och dyrbar statsinstitution, anordnad för sina bestämda uppgifter och försedd med lärarekrafter för desamma. Det i P. M. framlagda förslaget innebure ett fullständigt slopande av en väsentlig del av dessa uppgifter. Motsvarande del av institutets utrustning med undervisningsmateriell och laboratorier m. m. skulle därigenom förspillas, lärarkrafterna förslösas genom användning av dem till främmande, mindre kvalificerade uppgifter. Alnarp skulle ej längre vara ett lantbruksinstitut; det komme att bliva allenast en lantbruksskola vid sidan av mejeriinstitutet. En så genomgripande åtgärd, med därav följande förlust av betydliga materiella och andliga värden, borde väl ej vidtagas, innan noggrant utretts, att lantbruksinstitutets uppgifter icke längre behövde fyllas på sätt hittills skett utan kunde tillfredsställande ombesörjas annorledes. Men denna utredning syntes ingalunda avslutad; fastmera återstode ännu viktiga spörsmål. Härtill komme ytterligare, att avskaffandet av agronomkursen med dithörande organisation av lantbruksinstitutet skulle medföra sekundära verkningar av ogynnsam art, bland vilka styrelsen ville påpeka följande: Det komme att visa sig mycket svårt, för att icke säga omöjligt, att upprätthålla två eller tre isolerade lärostolar av vetenskaplig, liögskolemässig karaktär, medan läroanstaltens övriga befattningar anordnades på ett vida mer elementärt plan. Vetenskap kunde ej trivas och blomstra utan möjlighet till stimulerande och befruktande umgänge med andra vetenskapsidkare; kontakt med angränsande discipliners utövare vore för forskning och experimentering ett livsbehov. Borttoges nu från Alnarp hela den vetenskapliga utrustningen utom vad anginge mejeriet och trädgården, så torde icke heller det här tillärnade vetenskapliga arbetet kunna i längden bedrivas med framgång. Vidare skulle de grenar av den egentliga jordbruksforskningen, som för sin ex-

67 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 143.

perimentella utövning krävde de särskilda klimatiska och geologiska förutsättningarna i sydligaste Sverige — såsom rörande rotfruktsodling m. m. — riskera att bliva hemlösa. Slutligen skulle jordbruket i södra Sverige komma att förlora de värdefulla möjligheter till konsultation av sakkunniga, som Alnarps lärarekår nu erbjöde och som ganska flitigt begagnades.

Styrelsen ansåge således betydande olägenheter, direkta och indirekta, komma att följa av det föreslagna avskaffandet av agronomkursen vid Alnarp. I själva verket syntes detta avskaffande ingalunda vara någon ofrånkomlig konsekvens av den fortbildningskurs, vars inrättande vore huvudsaken i det förslag, som P. M. innehölle. En dylik fortbildningskurs skulle ju kunna anordnas även vid annan lantbruksskola än Alnarps. Under sådana förhållanden måste det tyckas vara omotiverat slöseri med stora värden att genast avskaifa agronomkursen; fortbildningskursen borde hellre anordnas vid lantbruksskolan utan omedelbart intrång på agronomundervisningen. Med detta förbehåll finge styrelsen alltså i princip biträda det föreliggande förslaget.

Vid ett bedömande av den högre lantbruksundervisningens allmänna planläggning torde först ståndpunkt böra tagas till frågan örn driftsledareutbildningen. Såsom framgår av den i ärendet förebragta utredningen bar den utbildning, som nu sker vid våra lantbruksinstitut, en dubbel uppgift. Dels utbildas där personer, avsedda att bekläda vissa offentliga tjänster, såsom konsulentbefattningar bos hushållningssällskapen och lärarebefattningar vid de lägre lantbruksundervisningsanstalterna, och dels erhålla där blivande driftsledare vid det större jordbruket sin utbildning. Den blivande lantbrukshögskolan skulle *få till sin uppgift att framför allt utbilda konsulenter och lantbrukslärare men även försöksmän och forskare på jordbruksområdet; därjämte kan antagas, att de, som ämna förbereda sig till värvet som självständiga företagare vid det verkliga storjordbruket, komma att förlägga sina studier till högskolans ekonomiska linje. Av de uppgifter, som den nuvarande institutsundervisningen avser att fylla, skulle alltså efter inrättandet av lantbrukshögskolan huvudsakligen återstå utbildningen av personer, som avse att utbilda sig för befattningar som lantbruksinspektor och förvaltare — i viss omfattning även utbildningen av dem, som ämna bliva självständiga jordbrukare.

Det har under utredningen antytts, att det antal personer, som efter genomgång av lantbruksinstitut ägnat sig åt lantbrukstjänstemannens bana, skulle vara ganska ringa. Med anledning därav har jag låtit verkställa en stickprovsundersökning rörande från Ultuna lantbruksinstitut utgångna elevers yrkesställning. Denna undersökning visar, att, örn man undantager sådana personer, som tjänstgöra såsom förvaltare å familjeegendomar och som närmast måste betraktas såsom jämställda med godsägare, av de elever, som under åren 1910—1915 utexaminerades från Ultuna, under år 1930 allenast 16 eller cirka 14 procent av samtliga i undersökningen ingående voro verksamma som förvaltare, inspektörer eller lantbruksbokhållare. Beträffande do vid samma institut under åren 1920—1925 utexaminerade hade år 1930 20 eller 17.2 procent av samtliga i undersök-

Departements-

chefen.

68 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

ningen ingående samma ställning. Nu angivna siffror giva vid handen, att av de från Ultuna utexaminerade agronomerna endast tre å fyra årligen mera stadigvarande ägnat sig åt lantbrukstjänstemannens kall. I fråga örn Alnarp hava motsvarande siffror icke kunnat anskaffas. Men vissa undersökningar giva vid handen, att förhållandet ställer sig ungefär å enahanda sätt där. Följaktligen synes den uppfattning, som ovan åberopats, vara i stort sett riktig, att de nuvarande lantbruksinstituten icke i någon större utsträckning utbildat lantbrukstjänstemän i egentlig bemärkelse. Såsom orsaker till att lantbruksinstituten i så ringa utsträckning kommit att utbilda här avsedda driftsledare hava angivits, dels att utbildningen vid instituten varit för litet praktiskt betonad och dels att kostnaderna för utbildningen blivit alltför stora i förhållande till de löneförmåner, nämnda slag av lantbrukstjänstemän kunna påräkna. Följden härav lärer därför hava blivit, att nämnda befattningar huvudsakligen kommit att beklädas av personer, som genomgått endast lägre lantbruks undervisningsanstalt och därefter genom praktisk duglighet visat sig skickade för uppgiften.

Nu hava högre lantbruksundervisningssakkunniga föreslagit, att för omhänderbavande av den driftsledareutbildning, som efter tillkomsten av en lantbruksbögskola och de nuvarande agronomkursernas upphörande icke skulle kunna annorstädes erhållas, skulle inrättas en ny tvåårig agronomkurs. Avsikten vore att göra denna kurs mera praktiskt betonad än vad de hittillsvarande agronomkurserna kunde anses vara. Därför skulle undervisningen i de grundläggande ämnena minskas, medan de tillämpade ämnena skulle erhålla mera plats på schemat, varjämte övningar och demonstrationer i ännu större utsträckning skulle sätta sin prägel på undervisningen. Emot detta de sakkunnigas förslag har såsom framgår av den förebragta utredningen en ganska skarp kritik riktats. Även denna agronomkurs förmenas bliva för litet praktiskt betonad, de grundläggande ämnena anses upptaga onödigt stor tid, undervisningen skulle för litet anknyta till praktisk jordbruksdrift, varjämte utbildning som arbetsledare helt saknades. Ävenledes har en utbildning, som skulle omfatta dels avlagd realexamen och dels tvåårig agronomkurs, ansetts bliva för kostsam för eleverna. Nu omförmälda kritik föranledde även jordbruksutskottet vid 1930 års riksdag att uttala, att ett förnyat övervägande vore av behovet påkallat i syfte att göra driftsledareutbildningen mera praktiskt betonad.

De emot högre lantbruksundervisningsakkunnigas förslag till agronom kurs framförda anmärkningarna finner jag i stort sett hava fog för sig. Vid det övervägande av möjligheterna att göra driftsledareutbildningen mera praktiskt betonad, som skett inom jordbruksdepartementet, har det visat sig möta stora svårigheter att giva nyssnämnda agronomkurs en mera praktisk inriktning. Dessa svårigheter hava framför allt bottnat däri, att det varit omöjligt att utan alltför stora uppoffringar från ele-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

vernäs sida kunna fordra en tillräcklig praktisk förutbildning samt en relativt hög inträdesålder — utbildningen skulle hava blivit alltför dyrbar. Därjämte hava mycket betydande svårigheter upprest sig emot att lägga ledareskapet för ett större jordbruk vid läroanstalten och för en agronomkurs av den läggning, som av högre lantbruksundervisningssakkunniga föreslagits, i samma hand, vilket helt säkert är en nödvändig förutsättning för att utbildningen skulle bliva verkligt praktisk. I fråga örn svårigheten att kunna ställa en egendom till agronomkursens förfogande vill jag särskilt påpeka, att såväl vid Alnarp som Ultuna disponeras egendomarna huvudsakligen av lantbruksskolor, vilka icke gärna kunna nedläggas. Att förlägga agronomkursen till annan egendom skulle otvivelaktigt medföra alltför stora kostnader. På grund av nu anförda skäl anser jag det icke rådligt att inrätta en agronomkurs i överensstämmelse med högre lantbruksundervisningssakkunnigas förslag. De av mig ovan anförda uppgifterna rörande det antal lantbrukstjänstemän, som utgått från de hittillsvarande agronomkurserna, synas mig även ägnade att minska tilltron till ändamålsenligheten av en dylik kurs.

Inom jordbruksdepartementet har utarbetats ett annat förslag till ordnandet av driftsledareutbildningen vid det större och medelstora jordbruket. Enligt detta förslag skulle personer, som med goda vitsord genomgått tvåårig lantbruksskola, ettårig lantbruksskola eller lantmannaskolas längre kurs, kunna vinna inträde vid en ettårig fortbildningskurs, anordnad i anknytning till en tvåårig lantbruksskola. Vid denna fortbildningskurs skulle undervisningen omhänderhavas av lärare, som samtidigt äro lärare vid lantbruksskolan och som — vad beträffar de tillämpade ämnena — även hava ått följa driften å egendomen. Undervisningen skulle självfallet ske i kontakt med driften å egendomen samt framför allt örn fatta tillämpade ämnen, med tyngdpunkten förlagd till de ekonomiska ämnena, medan de grundläggande ämnena finge träda mera i bakgrunden. Detta förslag torde hava sina obestridliga fördelar. Det tager framför allt sikte på att giva en fördjupad utbildning åt den grupp av personer, som hittills i största utsträckning rekryterat lantbrukstjänstemännens led, varjämte det erbjuder möjlighet till en lämplig utbildning av personer, som ämna bliva självständiga brukare av medelstora och större jordbruk och åt vilka någon särskilt anpassad utbildning hittills icke stått till buds. Därigenom att den föreslagna kursen bygger på de lägre lantbruksundervisningsanstalterna skapas en viss trygghet för att eleverna redan vid inträdet i kursen äro väl insatta i praktiskt jordbruk, varjämte inträdesåldern, som satts till 22 år, garanterar den nödiga mognaden hos eleverna. Genom kursplanens läggning och framför allt genom samorganisationen med lantbruksskolan erhållas möjligheter att giva undervisningen en verkligt praktiskt inriktning. Att den ekonomiska sidan av utbildningen ägnas särskild uppmärksamhet, är av stort värde,

70 Kungl. May.ts proposition Nr 143.

vilket ytterligare ökas därigenom, att huvudläraren i detta ämne står i daglig kontakt med praktisk jordbruksekonomi.

Ben frågan kan uppställas, örn alla berättigade anspråk på driftsledareutbildning för det större jordbrukets behov kunna anses uppfyllda genom å ena sidan lantbrukshögskolan och å andra sidan en fortbildningskurs vid lantbruksskolan. Det bar i detta avseende gjorts gällande, att personer med en relativt hög kunskapsnivå, t. ex. med avlagd studentexamen, som önska utbilda sig till driftsledare vid jordbruket, icke skulle hava intresse av att förlägga studierna till lantbrukshögskolan. Det förmenas, att för dylika personer icke skulle komma att finnas någon lämplig utbildningsanstalt. I förevarande avseende anser jag emellertid, att någon anledning till bekymmer icke föreligger. Dylika personer borde kunna genomgå lämplig lägre lantbruksundervisningsanstalt och därefter en fortbild ningskurs, så mycket mera som redan nu i ganska stor utsträckning förekommer, att personer med såväl student- som realskoleexamen finna det lämpligt att förlägga sin jordbruksutbildning till såväl lantbruks- som lantmannaskolor. Det är emellertid i ett annat hänseende en viss tvekan örn den föreslagna fortbildningskursens tillräcklighet kan anses verkligt befogad. Man kan nämligen fråga sig, huruvida den genom fortbildningskursen ernådda utbildningen i allmänhet kan anses tillfyllest. I detta avseende synes det mig, som örn utbildningen i vissa ämnen kommer att bliva något för knapphändig. Genom att något utvidga kurserna i en del ämnen, en fråga vartill jag senare återkommer, torde emellertid den föreslagna driftsledareutbildningen kunna anses i huvudsak komma att fylla alla rimliga behov av dylik utbildning. Följden av en utvidgning av kurserna i de olika ämnena torde emellertid bliva, att fortbildningskursen mäste omfatta mera än ett ar. De nackdelar, som kunna ligga däri, torde dock mer än uppvägas av den bättre utbildning, som otvivelaktigt skulle erhållas. På grund av vad jag nu anfört, vill jag förorda, att driftsledareutbildningen för det större och medelstora jordbrukets behov ordnas i principiell överensstämmelse med inom jordbruksdepartementet uppgjort förslag till fortbildningskurs, dock med vissa utvidgade kurser, vartill jag senare återkommer. Denna fortbildningskurs torde böra benämnas lantbruksskolans högre kurs.

Till förslagets detaljer anhåller jag att få återkomma i det följande.

Vidkommande härefter frågan örn den högskolemässiga lantbruksundervisningens allmänna planläggning vill jag till en början erinra därom, att 1930 års riksdag genom att bifalla jordbruksutskottets utlåtande (nr 89) i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den högre lantbruksundervisningens ordnande (nr 249) uttalat sig för att nämnda undervisning borde koncentreras till en högskola. Till denna uppfattning giver även jag min anslutning.

I fråga om undervisningens allmänna läggning vid lantbrukshögsko-

71 Kunni, Maj:ts proposition Nr 143.

lan hava högre lanthruksundervisningssakkunniga framlagt två alternativ A och B. Det förra av dessa innebär i huvudsak följande. Den, som avlagt på visst sätt beskaffad studentexamen samt därjämte kan åberopa minst två års väl vitsordad jordbrukspraktik, skulle vinna inträde vid lantbrukshögskolan och där i en följd erhålla sin utbildning. Den, som genomgått av de sakkunniga föreslagen agronomkurs och därjämte så kompletterat sina kunskaper, att de motsvara studentexamen i vissa ämnen, skulle efter särskild prövning erhålla inträde vin högskolan. Även andra personer, som icke avlagt studentexamen, skulle kunna vinna inträde vid högskolan, örn de vid föreskriven prövning visade sig besitta föreskrivna kunskaper. Alternativ B innebär i huvudsak följande. Den, som avlagt kvalificerad agronomexamen vid av de sakkunniga föreslagen agronomkurs, skulle vinna inträde vid högskolan, sedan han vid av staten anordnad kurs kompletterat sina kunskaper i vissa ämnen. Enligt detta alternativ skulle ämhetsexamen avläggas i ett mindre antal ämnen än enligt alternativ A, enär i en del ämnen utbildningen i agronomkursen skulle anses tillfyllest. Den, som avlagt kvalificerad studentexamen på reallinjen, skulle enligt detta alternativ beredas möjlighet att på kortare tid än övriga elever uppnå ämhetsexamen.

Dessa båda alternativ hava var för sig obestridliga såväl fördelar som nackdelar. I fråga örn alternativ A är dess största förtjänst, att utbildningen skulle ske i ett sammanhang, vilket ur pedagogisk och organisatorisk synpunkt är en stor fördel. Därigenom att som normal inträdesfordran uppställts studentexamen kan emellertid befaras, att eleverna i viss omfattning skulle komma att rekryteras på ett sådant sätt, att de fromme att sakna nödig kontakt med jordbruket och jordbrukarbefolkningen. Beträffande alternativ B ligger dess stora förtjänst däruti, att organisationen blivit så planlagd, att elevkaren vid högskolan främst bleve rekryterad från den jordbrukande befolkningens egna led, vilket otvivelaktigt skulle innebära en garanti för att den högre lantbruksundervisningen väl fromme att fylla sitt ändamål. Detta alternativ lider å sin sida av den stora svagheten, att dels själva förutbildningen bleve fördelad på tvenne kurser och dels en komplettering av vissa kunskaper i allmänbildande ämnen finge ske mitt i fackutbildningen.

Enligt mitt förmenande bör alternativ B ur principiell synpunkt givas ett bestämt företräde framför alternativ A. Det är min bestämda uppfattning, att den högre lantbruksundervisningen endast kan komma attr fylla sitt ändamål, nämligen att utbilda personer med förmåga att giva nya och värdefulla impulser till det svenska jordbrukets tekniska och ekonomiska utveckling och att kunna taga ledningen därav, örn den får som huvudparten av silia elever räkna personer, som vuxit upp vid jord bruket. Att alternativ B skulle kunna leda till en dylik rekrytering av elevmaterialet vid lantbrukshögskolan, synes mig uppenbart. För ett ge-

72 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

nomförande av detta alternativ, sådant det utformats av högre lantbruksundervisningssakkunniga, uppresa sig emellertid stora svårigheter. Jag tänker därvidlag icke främst på de organisatoriska svagheter, som enligt vad som antytts vidlåda detta förslag. Såsom normal förberedelse till inträde vid lantbrukshögskolan uppställdes vid detta alternativ genomgången agronomkurs. Dylik kurs skulle hava att fylla tvenne olika ändamål, nämligen dels att förbereda till inträde vid lantbrukshögskolan och dels att utbilda driftsledare vid det större jordbruket. Då jag ovan förordat, att driftsledareutbildningen bör ske i annan ordning, skulle för ett genomförande av alternativ B erfordras, att agronomkurser inrättades allenast med ändamål att tjäna som förberedelse för inträde vid lantbrukshögskolan. En dylik anordning torde icke vara lämplig. Det vore att alldeles i onödan söndersplittra och förlänga högskolutbildningen. När alltså driftsledareutbildningen icke kan användas såsom förberedelse för inträde vid lantbrukshögskolan, synes det riktigast, att den högskolemässiga lantbruksundervisningen sammanföres till en kurs och sålunda organiseras i huvudsak enligt de grunder, som avses med de sakkunnigas alternativ A, vilket ur organisatorisk och pedagogisk synpunkt är avgjort att föredraga.

Men samtidigt som detta sker, torde böra övervägas, huruvida icke det huvudsyfte, vilket varit den bärande grunden för alternativ B, dessutom kunde förverkligas. Såsom framgår av ovan återgivna utredning, har en särskild anordning tillämpats för att möjliggöra för personer, tillhörande den jordbrukande befolkningen, vilka icke fyllt de formella fordringarna för inträde vid de nuvarande lantbruksinstituten, att ändock vinna inträde därstädes. Nu nämnda anordning har bestått i särskilda kurser vid två folkhögskolor i Skåne. Denna väg att vinna inträde vid instituten har anlitats av icke så få personer, och bland dem, som på detta sätt skaffat sig tillgång till en högre lantbruksundervisning, hava befum nit sig en rad av våra främsta förmågor på lantbruksundervisningens och jordbruksforskningens område. Det synes mig naturligt, örn möjligheterna att underlätta tillträdet till den högre lantbruksundervisningen för ungdom, tillhörande den jordbrukande befolkningen, just skapas på den väg, som i detta avseende redan anlitats. När jordbruksutskottet vid 1930 års riksdag förordade, att förslag utarbetades till sådana anordningar, som utan att eftersätta kravet på de teoretiska kunskaper, vilka måste anses som oundgänglig förutsättning för ett framgångsrikt bedrivande av studier vid lantbrukshögskolan, kunde vara ägnade att underlätta för ungdom tillhörande den jordbrukande befolkningen att vinna inträde vid högskolan, torde utskottet hava åsyftat, att dessa anordningar borde bygga på hittills i detta avseende vunna erfarenheter.

För att vinna nu nämnda syfte har inom jordbruksdepartementet utarbetats förslag till specialkurser för vissa lantbruk sstuderande. Till dessa

73 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

kurser, som skulle vara tvååriga, skulle personer, vilka genomgått lägre lantbruksundervisningsanstalt och åtnjutit viss undervisning vid folkhögskola och som önskade förbereda sig till inträde vid lantbrukshögskolan, vinna tillträde och där förskaffa sig de för studier vid lantbrukshögskolan nödvändiga förkunskaperna. Genom inrättandet av dylika kurser, skulle den väg, som hittills i stor utsträckning anlitats av jordbrukarungdom, då det gällt att erhålla högre lantbruksutbildning, fortfarande komma att hållas öppen. Enligt mitt förmenande skulle denna väg säkerligen komma att bliva ännu mera använd, sedan dessa kurser fått den fastare organisation och bättre utrustning, som förslaget förutsätter. Härigenom skulle det huvudsakliga syftet med alternativ B vara vunnet. Ehuru inrättandet av dylika specialkurser givetvis kommer att innebära vissa särskilda kostnader för statsverket, finner jag dock de därmed förenade fördelarna vara av den stora betydelse, att jag anser mig böra tillstyrka, att specialkurser inrättas i huvudsaklig överensstämmelse med det inom jordbruksdepartementet upprättade förslaget, till vars detaljer jag anhåller att få återkomma längre fram.

Enligt mitt förmenande skulle det icke vara någon nackdel utan snarare en fördel för det svenska jordbruket, örn elevkåren vid lantbrukshög- ■ skolan till ej ringa del rekryterades från ovan förordade specialkurser. Man måste emellertid förutsätta, att en viss del av nämnda elevkår kommer att vinna inträde på grund av en annan förutbildning, framför allt studentexamen. Såsom jag ovan påpekat skulle detta kunna leda till, att eleverna icke alltid komme att bliva fullt lämpade för sina kommande uppgifter som lantbrukslärare och konsulenter. På grund härav synas vissa skärpta inträdesfordringar böra uppställas med avseende på studentexamens och jordbrukspraktikens beskaffenhet. Till dessa frågor anhåller jag ävenledes att få återkomma i det följande.

Genom att giva undervisningen vid lantbrukshögskolan den allmänna läggning, jag ovan förordat, kommer själva undervisningen att bliva ordnad enligt högre lantbruksundervisningssakkunnigas alternativ A. Genom inrättandet av specialkurser, avsedda att underlätta för jordbrukarungdom att vinna inträde vid lantbrukshögskolan, samt genom inträdesfordringar, som skapa en viss garanti för en lämplig rekrytering av elevkåren i övrigt, vinnes huvudsyftet i de sakkunnigas alternativ B. På detta sätt torde de båda alternativens väsentligaste fördelar komma att i möjligaste mån tillvaratagas.

b. Mejeriundervisningen.

I fråga örn den högre mejeriundervisningens ordnande hava högre lant bruksundervisningssakkunniga föreslagit följande.

En tvåårig kurs för högre mejeriutbildning "borde inrättas. Undervisningen i denna kurs skulle vara högskolemässig och hållas på samma nivå

74 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

som i lantbrukshögskolan. För inträde vid kursen skulle fordras antingen samma teoretiska förkunskaper, som de sakkunniga föreslagit i fråga örn lantbrukshögskolan, eller också fullständig examen från tekniskt gymnasium med minst betyget godkänd i modersmålet, tyska, engelska, geografi, matematik, fysik och kemi. Som praktiska förkunskaper uppställes två års väl vitsordad mejeripraktik, vari dock finge inräknas en med godkända vitsord genomgången lägre mejeriskola. Föreläsningar och övningar skulle planläggas för tvåårig studietid. En viss studiefrihet skulle förefinnas. De studerande skulle följaktligen hava rätt att avlägga exa. men efter kortare eller längre tid än två år. Vid kursen skulle undervisning meddelas i iöljande ämnen: matematik, fysik, kemi, hakteriologi, maskinlära, mejerilära, mejeriekonomi, husbyggnadslära, husdjurens anatomi och fysiologi, husdjurslära, husdjurens hälso- och sjukvårdslära, nationalekonomi, handelslära, bokföring, rättslära och pedagogik. I fråga örn examen skulle gälla i tillämpliga delar samma föreskrifter som för lantbrukshögskolan.

Jag återkommer framdeles till de sakkunnigas förevarande förslag.

Huvudgrunderna för de sakkunnigas förslag till den högre mejeriundervisningens ordnande hava i allmänhet lämnats utan anmärkning i de i anledning av de sakkunnigas förut berörda betänkande avgivna yttrandena.

Endast i följande yttranden förekomma invändningar i förevarande avseende.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit, att den från mejeriinstitutet utexaminerade mejerikonsulenten enligt de sakkunnigas förslag icke komnie att äga någon nämnvärd utbildning i agronomiska ämnen. Detta ansåge förvaltningsutskottet innebära vissa olägenheter. Då åtskilliga hushållningssällskap knappast torde kunna utnyttja en mejerikonsulents arbetskraft enhart för mejerihanteringen, vore det önskvärt, att mejerikonsulent finge sådan utbildning, att han kunde medverka även i andra grenar av lanthushållningen. Utskottet ville därför uttala önskvärdheten av att utbildningstiden för mejerikonsulenter ökades med ett år, under vilket undervisning lämnades i vissa inom andra årskursen av agronominstitutet förekommande ämnen.

Kalmar läns södra, Gotlands läns och Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava jämväl givit uttryck för önskvärdheten av att mejerikonsulenternas utbildning i något högre grad än förslaget förutsatte bleve agronomiskt betonad samt att kursen bleve längre.

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott bär föreslagit, att vissa ämnen, såsom maskinlära och hyggnadslära, erhölle större utrymme på undervisningsschemat. Utbildningen måste nödvändigt vara så omfattande, att studietiden icke kunde beräknas vara kortare än tre år.

Svenska mejerikonsulentföreningen har likaledes förordat, att studietiden för mejeristuderande förlängdes med ett år och att den bleve lika lång som för avläggande av ämbetsexamen vid lantbrukshögskolan.

Skånska agronomklubben har ansett, att den högre mejeriutbildningen lämpligen borde organiseras såsom en fjärde studielinje vid lantbrukshögskolan.

Propositionen 1 propositionen till 1930 års riksdag angående den högre lantbruksunder- «r 249/1930. visningens ordnande anförde dåvarande chefen för jordbruksdepartementet i förevarande avseende följande.

75 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Den högre mejerikursen, som närmast skulle vara avsedd för mejerikonsulenter och med dem jämförbara befattningshavare, hade av de sakkunniga föreslagits skola planläggas såsom tvåårig. Med hänsyn till de jämförelsevis stora kvalifikationer, som på grund av vår tids högt utvecklade mejeriteknik måste ställas på olika rådgivare och instruktörer på mejerihanteringens område, hyste departementschefen emellertid den uppfattningen, att två års teoretisk fackutbildning vore för kort studietid för ifrågavarande befattningshavare, helst som i fortsättningen ökad vikt torde höra läggas jämväl på olika med näringen sammanhörande driftsoch allmänekonomiska frågor. Kursen för mejerikonsulenter m. fl. borde därför i likhet med motsvarande kurs vid lantbrukshögskolan för bland andra blivande jordbrukskonsulenter planeras såsom treårig.

I jordbruksutskottets utlåtande i anledning av nyssnämnda proposition gjordes intet uttalande i här förevarande fråga.

Bland de skäl, som anförts för att planlägga den högre mejeriundervisningen för en treårig studietid, må framhållas önskemålet, att — då ett hushållningssällskap icke fullt torde kunna utnyttja en mejerikonsulents arbetskraft enbart för mejerihanteringen — den blivande mejerikonsulenten borde erhålla en bättre utbildning i agronomiska ämnen, så att han även skulle kunna verka inom övriga delar av lanthushållningen. Med hänsyn till den ställning 1930 års riksdag intagit till frågan örn organisationen av mejerikonsulentverksamheten, nämligen att dessa konsulenter i främsta rummet skola anställas av sammanslutningar av mejerier, följer emellertid, att mejerikonsulenterna komma att helt sysselsättas vid mejerihanteringen. På grund härav äro de i behov av en specialiserad utbildning i överensstämmelse med vad högre lantbruksundervisningssakkunniga härutinnan föreslagit. Huruvida den av nämnda sakkunniga angivna kursen kan inhämtas på två år eller örn därför tilläventyrs erfordras längre tid, torde icke på förhand kunna bedömas. Det synes mig därför lämpligast, att erfarenhet i detta avseende först vinnes, innan ändring vidtages. Skulle det nämligen visa sig, att längre tid än två år erfordras, och befinnes det lämpligt, att undervisningen fördelas på tre år i stället för två, synes detta kunna ske utan någon sådan ändring av lärarebehovet, att nya befattningar skulle behöva inrättas. Jag vill därför förorda, att den högre mejeriundervisningen planlägges i huvudsaklig överensstämmelse med högre lantbruksundervisningssakkunnigas förslag.

c. Trädgårdsundervisningen.

Högre lantbruksundervisningssakkunniga hava beträffande den högre trädgårdsundervisningens ordnande föreslagit inrättandet av en tvåårig kurs. I denna kurs borde dock med hänsyn till det ringa elevantalet intagning av nya elever endast sko vartannat år. I fråga örn undervisningens läggning anföra de sakkunniga.

Departements-

chefen.

Departements-

chefen.

76 Kungl. Martts proposition Nr 143.

Endast i undantagsfall borde under kursen meddelad undervisning anordnas på ett sådant sätt, att den kunde betraktas som en repetition av de lägre trädgårdsskolornas kurser. Fastmera borde förutsättas, att eleverna skulle äga fullt tillfredsställande insikter i de lägre trädgårdsskolornas lärokurser. Vid de prövningar och förhör, som eleverna hade att genomgå för erhållande av betyg i visst läroämne, borde därför fordras goda kunskaper beträffande även de delar av samma ämne, som förekomme endast i den lägre trädgårdsskolans kurs. För att betyg örn genomgången kurs skulle medföra kompetens som konsulent eller lärare i trädgårdsodling, måste undervisningen läggas efter delvis andra linjer än den för utbildning av praktiska trädgårdsodlare. Först och främst måste fordras, att kursen meddelade jämförelsevis grundliga kunskaper i vissa naturvetenskapliga ämnen, men därjämte måste eleverna inriktas på självständiga studier, i den mån sådana kunde inrymmas i kursen, och slutligen måste också någon handledning i elementär pedagogik lämnas.

De sakkunnigas förslag innefattar i övrigt i huvudsak följande.

För inträde skulle erfordras kunskaper motsvarande minst betyget godkänd i realexamen i modersmålet, tyska, geografi, matematik och naturlära. Dessutom borde den inträdessökande helst hava genomgått tvåårig kurs vid statsunderstödd trädgårdsskola samt under minst ett år hava haft praktisk sysselsättning inom trädgårdsyrket, helst i utlandet. I kursen skulle undervisas i följande ämnen: matematik, fysik och mekanik, meteorologi, elektroteknik, värme- och kylteknik, kemi och lantbrukskemi, geologi och marklära, botanik, zoologi, fältmätning och avvägning, ritning, redskapslära, husbyggnadslära och växthuskonstruktion, nationalekonomi och handelslära, rättslära, trädgårdsekonomi, bokföring, trädgårdsanläggning, ekonomisk trädgårdsodling, dekoration och bindekonst, fröodling och fröbehandling, försöksteknik, trädgårdsprodukternas användning som födoämnen och pedagogik. Ordinarie elev, som inhämtat godkända kunskaper i de läroämnen, vilka i undervisningsplanen angivits> som obligatoriska, borde efter avslutad lärokurs kunna erhålla betyg örn avlagd examen från trädgårdsinstitut. Elev, som deltagit endast i visst eller vissa av kursens läroämnen, borde efter genomgången prövning för vederbörande lärare kunna erhålla betyg i detta eller dessa ämnen.

Emot själva huvudgrunderna för de sakkunnigas förslag har ingen anmärkning framkommit i de i anledning av de sakkunnigas betänkande avgivna yttrandena.

Dåvarande chefen för jordbruksdepartementet har i sitt yttrande till statsrådsprotokollet vid avlåtandet av förberörda proposition till 1930 års riksdag (nr 249) förklarat sig kunna i allt väsentligt biträda de sakkunnigas förslag.

Jordbruksutskottet vid 1930 års riksdag har i förevarande avseende icke gjort något uttalande.

Även jag vill i huvudsak biträda högre lantbruksundervisningssakkunnigas förslag till riktlinjer för den högre trädgårdsundervisningen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

3. Lantbrukshögskolans yttre organisation.

Den högre lantbruksundervisningen synes kunna i organisatoriskt och administrativt hänseende ordnas antingen fullt självständigt eller också genom samordnande i en eller annan form med annan jämställd, närstående undervisning. Anstalter i sistnämnda syfte kunna givetvis i främsta rummet tänkas lämpade för den rent högskolemässiga delen av ifrågavarande undervisningsverksamhet, däruti eventuellt inbegripet kursen för mejerikonsulenter m. fl.

Såsom redan erinrats, föreslogo 1911 års lanthrukshögskolesakkunniga, att den då tilltänkta högskoleinstitutionen på lantbrukets område inordnades i ett av universiteten. Högre lantbruksundervisningssakkunniga hava redan av denna anledning ansett sig böra upptaga en sådan möjlighet till närmare utredning. Men även den omständigheten, att den högre lantbruksundervisningen flerstädes i utlandet är ansluten till universitet, har talat för ett sådant övervägande.

Även har ifrågasatts, huruvida icke den högskolemässiga lantbruksundervisningen lämpligen borde organiseras såsom del av annan redan befintlig fackhögskola, därvid tekniska högskolan, veterinärhögskolan och skogshögskolan ansetts kunna ifrågakomma. De sakkunniga hava undersökt jämväl dessa möjligheter och vidare berört frågan örn den högre lantbruksundervisningens förhållande till lantmäteriundervisningen ävensom till det nuvarande systemet för utbildning av lantbruksingenjörer.

Slutligen hava de sakkunniga i sitt betänkande behandlat spörsmålet örn den högre lantbruksundervisningens ställning till centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet. Till denna sistnämnda fråga vill jag emellertid senare återkomma.

Med avseende på den högre lantbruksundervisningens inordnande i ett universitet hava de sakkunniga till en början diskuterat de allmänna organisationsproblemen, därvid i huvudsak framhållits följande.

Vid övervägande av spörsmålet örn den högre lantbruksundervisningens eventuella införlivande med anstalt för universitetsutbildning hade de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att för en dylik åtgärd endast något av statsuniversiteten kunde komma i fråga. De med universiteten i vissa avseenden likställda högskolorna i Stockholm och Göteborg, vilka icke på samma sätt stöde under statligt inflytande, hade de sakkunniga sålunda i detta sammanhang ansett sig kunna bortse ifrån.

Vad beträffade formen för den högre lantbruKsundervisningens införlivande med ett universitet, borde givetvis frågan om fristående fakultet eller avdelning inom filosofiska fakulteten ur lantbruksundervisningens egen synpunkt vara av jämförelsevis underordnad betydelse. Huvudsaken vore, att för ifrågavarande undervisning skapades sådana betingelser — även rent administrativt — att undervisningen bleve i stånd att tillfredsställa de krav, som från jordbruksnäringens sida med fog kunde ställas på den. Det ville emellertid synas de sakkunniga, som örn organisatoriskt

Högre lantbruksundervisning a sakkunniga.

78 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

sett en fristående fakultet i sådant avseende innebure större förutsättningar än en mindre avdelning inom den filosofiska fakulteten.

_De sakkunniga hade i det föregående angivit, vilken teoretisk förbildning studerande borde äga för att vinna inträde vid lantbrukskögskolan. Bestämmelserna härutinnan, liksom i fråga örn praktiska förkunskaper, syntes med hänsyn till lantbruksstudiernas speciella fordringar även i förevarande fall. böra i allt väsentligt vara gällande. Ä andra sidan ansåge de sakkunniga det vara i hög grad betänkligt, örn lantbruksstuderande skulle gå förlustig vissa akademiska rättigheter på grund därav, att han icke avlagt studentexamen. De sakkunniga hade redan förut uttalat såsom sin uppfattning, att alla studerande, som vunnit inträde vid en lantbruksliögskola, vare sig de avlagt studentexamen eller icke, borde vara likställda även när det gällde studier för högre examina, och måste förty bestämt motsätta sig, att någon åtskillnad i akademiskt hänseende gjordes mellan olika lantbruksstuderande. Enligt de sakkunnigas mening borde nämligen de lantbruksstuderande, som icke avlagt studentexamen, på grund av de uppställda inträdesfordringarna anses hava i stort sett samma förutsättningar för bedrivande av högre studier av denna art som de, vilka avlagt sådan examen. Inskrivning av lantbruksstuderande i annan fakultet syntes väl i praktiken endast i undantagsfall komma i fråga, enär ju ifrågavarande studerande genom sin föregående jordbrukspraktik måste anses vara speciellt inriktade på lantbruksstudier. Därest så skulle befinnas erforderligt, torde emellertid genom vissa reglerande bestämmelser rörande övergång från en fakultet till en annan lätt kunna förhindras, att rättighet till dylik övergång missbrukades.

Formerna för den högre lantbruksundervisningens anordnande syntes i stort sett icke böra undergå förändring på grund därav, att undervisningen inordnades under ett universitet. Undervisningen torde sålunda även i sådant fall böra i huvudsak anordnas på det sätt, som i det föregående angivits.

Agronomkursen vore jämförelsevis väl avgränsad från övrig högre lantbruksundervisning och, då kursens syfte i stort sett vore ett annat än universitetsundervisningen vore avsedd att tillgodose, syntes tillräcklig anledning icke förefinnas att införliva denna kurs med ett universitet.

Beträffande undervisningen för agronomisk ämbetsexamen, som däremot skulle infogas i universitetsundervisningen, borde förut anförda allmänna grunder med avseende på studietid, tid för undervisningens början, ferietid, undervisningens allmänna planläggning ävensom examination även i detta fall vara tillämpliga.

Reglerna för avläggande av högre lantbruksexamina borde ävenledes vara i stort sett desamma som förut angivits. Vad slutligen beträffade prov för eventuell doktorsgrad, borde samma bestämmelser tillämpas som i sådant avseende gällde för annan doktorsgrad vid universitet.

De sakkunniga hava därefter övergått till att undersöka, i vad mån de vid ett universitet förefintliga resurserna skulle kunna utnyttjas för lantbruksundervisningen. Därvid har visat sig, att beträffande de tillämpade ämnena — jordbrukslära, husdjurslära och lantbruksekonomi m. fl. — ett universitet har jämförelsevis litet att giva, vare sig det gäller lärarkrafter, lokaler eller instrumentell utrustning. Något annorlunda blir förhållandet, när det gäller de grundläggande ämnena.

79 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Beträffande de ämnen, som ur lantbruksundervisningens synpunkt vore av mera grundläggande natur, vore det önskvärt, örn undervisningen kunde meddelas vid redan förefintliga universitetsinstitutioner. Därigenom skulle vinnas en viss minskning i fråga örn behovet av lokaler och instrumentell utrustning för lantbruksundervisningen med ty åtiöljande kostnadsbesparing. Möjligen skulle därigenom även kunna åstadkommas, att vid universitetet redan förefintliga lärarkrafter i större utsträckning än eljest kunde meddela undervisning jämväl åt lanibruksstuderande. Emellertid vore att märka, att den undervisning, som meddelades vid universitet uti de för lantbruksutbildningen ifrågakommande grundläggande ämnena, i regel icke utan vidare vore lämpad att ingå i kurserna i motsvarande ämnen för agronomisk ämbetsexamen. I de flesta fall torde de sedvanliga universitetskurserna i dessa ämnen vara för omfattande för den agronomiska utbildningen, och därjämte kunde naturligtvis åt dem icke lämpligen givas den speciella inriktning, som med hänsyn till de fortsatta lantbruksstudiérna måste anses synnerligen önskvärd. I regel torde sålunda särskilda kurser bliva erforderliga uti ifrågavarande ämnen för de studerande inom lantbruksfakulteten. Frågan bleve då, huruvida nuvarande lokaler och apparatur inom vederbörande universitetsinstitutioner kunde ställas till förfogande jämväl för ifrågavarande kurser, ävensom huruvida för andra uppgifter anställda lärare vid universitetet lämpligen kunde meddela undervisning även vid dessa kurser.

Vid bedömande av denna fråga förtjänade uppmärksammas, att av nu avsedda ämnen matematik, fysik och meteorologi, bakteriologi, allmän ärftlighetslära, lantbrukszoologi, nationalekonomi med statistik, rättslära och pedagogik förutsattes skola studeras i förhållandevis ringa omfattning för agronomisk ämbetsexamen, varför de för dessa ämnen erforderliga lokalutrymmen och instrumentella hjälpmedel icke bleve avsevärda. Ämnena marklära samt husdjurens anatomi och fysiologi återigen hade så speciell karaktär, att vid universitetet tillgängliga resurser endast i jämförelsevis ringa mån torde kunna utnyttjas vid studiet av dessa ämnen. Återstode så ämnena lantbrukskemi och lantbruksbotanik. För dessa ämnen erfordrades relativt omfattande institutioner, och det skulle givetvis vara av stort värde, örn dessa kunde inrättas i anslutning till universitetets institutioner för respektive kemi och botanik. Även vid sådan anordning torde det emellertid vara nödvändigt, att särskilda professurer inrättades i lantbrukskemi och lantbruksbotanik. Det torde nämligen icke kunna förutsättas, att andra vid universitetet fast anställda lärare — även örn deras tid tilläte meddelandet av särskilda, jämförelsevis omfattande kurser för lantbruksstuderande, vilket för övrigt med skäl torde kunna ifrågasättas — skulle kunna inrikta undervisningen i dessa ämnen efter de speciella krav, en ändamålsenlig högre lantbruksutbildning ställde därpå. Att åter för undervisningen i dessa viktiga ämnen anlita tillfälliga lärare syntes icke vara försvarligt. Enär sålunda beträffande ämnena lantbrukskemi och lantbruksbotanik måste förutsättas särskilda professurer och speciella undervisningskurser för lantbruksstuderande, vore det uppenbart, att för dessa ämnen måste krävas icke obetydliga särskilda utrymmen. Enligt vad de sakkunniga under hand inhämtat, torde emellertid, icke vid något av rikets håda universitet finnas möjlighet att inom institutionsbyggnaderna för kemi och botanik bereda erforderlig arbetsplats vare sig för ytterligare professorer oller för det jämförelsevis stora antalet studerande för agronomisk ämbetsexamen. För ett mindre antal studerande på ett

80 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

högre stadium syntes däremot enligt tillgängliga uppgifter erforderlig arbetsplats möjligen kunna ställas till förfogande.

I fråga örn förläggningen av erforderliga byggnader vid eventuellt inordnande av den kögskolemässiga lantbruksundervisningen i ett universitet erinrades därom, att det för den tillämpade lantbruksundervisningen vore nödvändigt att äga tillgång till ett välskött större jordbruk i närheten av institutionslokalerna. Det vore då motiverat, att erforderliga institutioner för tillämpade ämnen vid den agronomiska fakulteten förlädes till universitetet närbelägen institutsegendom. För undervisningen i grundläggande ämnen hade de sakkunniga ansett det vara av betydelse att vinna direkt anslutning till motsvarande universitetsinstitutioner. Å andra sidan finge icke bortses ifrån, att det för undervisningen i de tillämpade lantbruksämnena, som i stor utsträckning byggde på sådana ämnen som lantbrukskemi och lantbruksbotanik, vore av stort värde att äga institutionerna för sådana ämnen i omedelbar närhet. De sakkunniga hade vid övervägande av denna fråga kommit till den uppfattningen, att samtliga för den agronomiska fakulteten erforderliga institutioner torde böra förläggas till samma plats.

Vad därefter angår de sannolika byggnadskostnaderna för en agronomisk fakultet vid ett universitet hava de sakkunniga framhållit, att de torde få beräknas ungefär lika stora som för en tili samma plats förlagd, organisatoriskt fristående lantbrukshögskola.

På grund av lantbruksundervisningens speciella karaktär hava de sakkunniga räknat med, att undervisningen endast i undantagsfall skulle kunna vara gemensam för lantbruksstuderande och andra studerande vid universitetet. Behovet av lärarkrafter för lantbruksundervisningen bleve därför lika stort vid en lantbruksfakultet som vid en fristående lantbrukshögskola. Enär emellertid universitetsprofessorer befunne sig på högre lönenivå än professorer vid fackhögskola, med vilken senare professor vid lantbrukshögskola borde jämställas, skulle genom den högre lantbruksundervisningens anslutning till universitet förorsakas en kostnadsökning, som av de sakkunniga beräknats till ett belopp av — beroende på valet av förläggningsort m. m. — 18,000—27,000 kronor örn året.

Däremot skulle enligt de sakkunnigas uppfattning kostnaderna för undervisningsmateriel m. m. för den högre lantbruksundervisningen kunna väntas bliva något lägre, örn den organiserades såsom del av ett universitet.

De sakkunniga hava för sin del kommit till den uppfattningen, att den högre lantbruksundervisningen icke lämpligen bör inordnas i ett universitet. Såsom motiv härför hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

Då de sakkunniga hade att taga ställning till frågan örn lämpligheten av lantbrukshögskolans inordnande i ett av de två statsuniversiteten, hade de därvid givetvis att i första hand taga hänsyn till de skäl för och emot, vilka ur undervisningsteknisk och ekonomisk synpunkt blivit i det föregående anförda. Dessa skäl syntes knappast giva stöd för en sådan anordning. Den i ämnet verkställda utredningen gåve nämligen vid handen, att de fördelar i förenämnda avseenden, man tilläventyrs trott sig hava anledningförvänta av den högre lantbruksundervisningens inkorporering i universitetsundervisningen, näppeligen vore till finnandes, i varje fall icke i sådan grad, att avgörandet därav kunde anses böra i mera avsevärd grad påverkas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143■ 81

Utom de ovan anförda skälen av huvudsakligen undervisningsteknisk och ekonomisk art funnes även andra, vilka borde tagas i beaktande. Så syntes man utan vidare kunna påräkna, att den högre lantbruksundervisningen, inordnad i ett universitet, skulle röna ett livgivande och även annorledes gynnsamt inflytande av den vetenskapliga livaktighet, som rådde vid våra högsta bildningsanstalter. Värdet av ett sådant inflytande borde icke underskattas, helst som det skulle innebära en garanti mot den fara för isolering och passivitet, varför mindre läro- och forskningsanstalter med avgränsade arbetsuppgifter i viss mån alltid vore utsatta. Å andra sidan syntes genom lantbrukshögskolans inkorporerande i ett universitet allvarlig fara uppstå, att högskolan ej kunde — såsom en dylik facklig undervisnings- och forskningsanstalt enligt all erfarenhet helst borde — få föra sitt eget fria och självständiga liv. Endast vid verksamhetens utövande under fullt fria och självständiga former torde högskolan kunna utöva ett verkligt fruktbringande inflytande på den näring, högskolan vore avsedd att stödja.

Vidare kunde såsom en fördel vid lantbrukshögskolans inkorporerande i ett av de stora universiteten räknas med, att högskolan vid sådant förhållande skulle komma i åtnjutande av dettas på seklers verksamhet grundade auktoritet.

Härtill komme slutligen, att universitetens organisation vuxit fram som resultat av lång tids erfarenhet och tvivelsutan kunde sägas vara för sitt ändamål väl lämpad; även härav skulle den högre lantbruksundervisningen utan vidare kunna draga fördel.

Vissa skäl av liknande art talade emellertid emot den blivande högskolans inordnande i ett äldre universitet.

Då givetvis en eventuell tillskapad agronomisk fakultet eller sektion av fakultet vid universitet komme att intaga en i förhållande till övriga fakulteter respektive sektioner med hänsyn till omfattningen underordnad ställning, skulle antagligen jordbruksundervisningtns intressen endast med en viss svårighet kunna på ett för ifrågavarande undervisning betryggande sätt göra sig gällande gentemot mäktigare eventuellt konkurrerande intressen. I allmänhet torde man med fog kunna förvänta, att lantbruksstudierna överhuvud taget svårligen — åtminstone ej förr än avsevärd tid förlupit — skulle kunna erhålla en med övriga studier fullt likställd och jämbördig ställning. En sådan i förhållande till undervisningen i övrigt underordnad ställning skulle helt visst mycket snart visa sig medföra mindre önskliga följder.

Erfarenheten hade ock tydligt givit vid handen, att vid viss fackundervisnings förläggande till självständig och efter förhållandena väl avpassad högskola denna hade möjlighet att till hela facket i fråga intaga en central och dominerande ställning, att bilda den medelpunkt, dit utövare av ifrågavarande praktiska verksamhet kände sig mer eller mindre anknutna och varifrån de i fråga om sin speciella yrkesgren tillitsfullt förväntade de nya signaler, vartill de undan för undan gjorda vetenskapliga framstegen och rönen kunde giva anledning. I alldeles särskilt hög grad vore detta självfallet gällande i fråga örn från respektive högskola utexaminerade yrkesmän, vilka — enligt vad erfarenheten givit vid handen — till egen och ej minst respektive högskolas fördel alltjämt uppehållit förbindelsen med högskolan på ett helt annat sätt, än vad fallet kunde bliva med den, som utexaminerats från ett universitet.

En direkt anknytning till ett universitet av den högre lantbruksunder-

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 125 haft. (Nr 153.) 6

82 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

visningen även på dess lägre stadium (för ämbets- eller kandidatexamen) syntes vidare medföra högre och i varje fall mera formella inträdesfordringar med hänsyn till de studerandes teoretiska förbildning, detta även om man kunde tänka sig universitetet giva efter på den annars undantagslöst uppehållna fordran på avlagd studentexamen. Därest man i detta avseende holle för lämplig en viss möjlighet till fri prövning av de inträdessökandes kompetens för deltagande i just detta slag av utbildning, syntes nu berörda förhållande få betraktas som en förevarande organisationsform vidlådande olägenhet.

Slutligen förtjänade erinras därom, att i ju intimare anknytning med ett universitet den blivande högskolan organiserades, dess svårare torde det befinnas bliva att uppehålla den för högskolans verksamhet och resultatet därav så betydelsefulla kontakten med det praktiska jordbruket. Och uppehållandet av en intim och livlig förbindelse med den utövande jordbruksnäringen måste betraktas som en utomordentligt viktig förutsättning för ej mindre att högskolans undervisning skulle få önskvärd praktisk inriktning än även att den vid högskolan bedrivna vetenskapliga forskningen erhölle den praktiskt-vetenskapliga karaktär, som ensam kunde göra densamma fullt ägnad att fylla sin uppgift i jordbrukets tjänst.

\ id ö\ervägande av samtliga här ovan anförda skäl och omständigheter, vilka talade för eller emot en blivande lantbrukshögskolas inordnande såsom en integrerande del av ett universitet, hade de sakkunniga kommit till den bestämda uppfattningen, att den högre lantbruksundervisnmgen icke lämpligen borde organiseras såsom underavdelning av ett universitet. Dock syntes, såsom redan förut påpekats, särskilt på det högre stadiet av lantbruksutbildningen ett visst samarbete mellan universitet och högskola vara både möjligt och ur flera synpunkter önskvärt. Till denna fråga ville de sakkunniga längre fram återkomma.

En annan tänkbar form för den högre lantbruksundervisningens organisation är dess anknytning till tekniska högskolan i Stockholm. I utlandet saknas icke exempel på en dylik kombination, och även i vårt land har uppfattningen örn dess lämplighet kommit till uttryck.

De sakkunniga hava verkställt utredning, i vad mån den nuvarande undervisningen vid tekniska högskolan kunde tänkas lämpad jämväl för högre lantbruksutbildning. Beträffande utredningens resultat anföra de sakkunniga följande.

Av den förebragta utredningen beträffande kurserna i de studieämnen vid tekniska högskolan, som eventuellt skulle kunna tänkas utnyttjas vid den högre lantbruksundervisningen, framginge, att knappast någon av dessa lärokurser i sin nuvarande utformning vöre utan vidare lämplig för sagda ändamål. Man torde ej heller kunna räkna med möjligheten av en anpassning av kurserna, så att de bättre skulle tillgodose behovet vid den högre lantbruksundervisningen, emedan detta i avsevärd mån skulle förlucka den tekniska undervisningen.

Man kunde då tänka sig möjligheten av anordnande av speciella kurser i vissa angivna ämnen, givna av tekniska högskolans professorer och speciallärare och med utnyttjande av sagda högskolas föreläsningssalar, laboratorier och ritsalar. Även denna möjlighet visade sig emellertid vid närmares skärskådande vara ganska ringa. Enligt inhämtade uppgifter vore lärarnas arbetskapacitet redan fullt tagen i anspråk för den

83 Kungl. May.ts proposition Nr 143.

ordinarie undervisningen med härtill hörande examinationsskyldighet. Vad hör- och ritsalar beträffade, kunde dessa ej få disponeras utöver de tider, då de användes för högskolans egen undervisning.

De sakkunniga hava även tagit under övervägande, huruvida en samverkan mellan lantbruksliögsskolan och tekniska högskolan skulle kunna tänkas åstadkommas på så sätt, att den förra organiserades i form av en särskild fackavdelning av den senare. Detta skulle då givetvis medföra såväl uppförande av särskilda byggnader i tillräcklig omfattning för den nya fackavdelningen som även upprättandet av en särskild lärarstab. Även en sådan anordning avvisas emellertid av de sakkunniga.

Då, såsom torde framgå av föregående utredning, några större möjligheter för direkt samarbete med övriga fackavdelningar vid tekniska högskolan ej torde kunna anses föreligga, skulle, enligt de sakkunnigas mening, organiserandet av den högre lanthruksundervisningen såsom en fackavdelning vid tekniska högskolan huvudsakligen medföra fördelen av gemensam administration, vilket ju visserligen ur besparingssynpunkt måste anses innebära en vinning.

Frånsett att den blivande lantbrukshögskolan, under förutsättning av den ifrågasatta sammankopplingen med tekniska högskolan, utåt ej skulle komma att äga någon självständig ställning, vilket med hänsyn till jordbrukets stora betydelse för landet väl knappast torde kunna anses lämpligt, borde även hänsyn tagas därtill att, med bortseende ifrån de anknytningspunkter som säkerligen förefunnes mellan undervisningen vid tekniska högskolan och vid lantbrukshögskolan ur rent teknisk synpunkt, dock hela det rent biologiska område, som bildade den väsentliga grundvalen för lanthruksundervisningen, måste anses stå tekniska högskolans uppgifter synnerligen främmande.

Det ville sålunda synas, som örn ur den högre lantbruksundervisningens synpunkt föga vore att vinna genom anslutning till tekniska högskolan. Då en dylik anordning därtill ur administrativa och ekonomiska synpunkter syntes vara förbunden med allvarliga olägenheter, hade de sakkunniga icke ansett sig böra ingå på en närmare utredning av ifrågavarande organisationsform för den högre lanthruksundervisningen.

linder det meningsutbyte, varför lantbrukshögskolefrågan under de senast förflutna årtiondena varit föremål, har även framhållits, att högskolan borde direkt anknytas till de till Stockholm förlagda veterinäroch skogshögskolorna. Även de sakkunniga hava ansett, att det skulle vara synnerligen önskvärt, att en sådan lösning av högskolefrågan kunde komma till stånd, att ett samarbete mellan den blivande lantbrukshögskolan och förenämnda högskolor kunde åvägabringas. Vid utredning av hithörande förhållanden hava de sakkunniga till en början ansett sig böra undersöka, huruvida ett organisatoriskt samordnande av den högre lanthruksundervisningen med undervisningen vid nämnda båda högskolor lämpligen kunde komma i fråga.

De sakkunniga hava utgått ifrån, att, örn den högre lantbruksundervisningen organisatoriskt skulle samordnas med annan närstående fackundervisning, kombinationen bordo omfatta både veterinärundervisnin-

84 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 143.

gen och den högre skogsundervisningen. Om lantbrukshögskolan förenades endast med den ena av ifrågavarande båda fackhögskolor, torde nämligen de fördelar, som ett samordnande av olika närstående utbildnmgsgrenar kunde medföra, endast i betydligt reducerad omfattning stå att vinna.

Med avseende på dels den utsträckning, i vilken vid ifrågavarande båda fackhögskolor meddelad undervisning kan anses utan vidare motsvara den högre lantbruksutbildningens behov, dels i vad mån högsko, lomas lokaler och övriga resurser för undervisningen inklusive lärarkrafter kunna tänkas ställas till förfogande för speciell undervisning för lantbruksstuderande, hava de sakkunniga inhämtat vissa uppgifter, som intagits i det tryckta betänkandet. Såsom sammanfattning av vad sålunda inhämtats hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

Av den lämnade översikten framginge, att vid veterinär- och skogshögskolorna meddelad undervisning endast i undantagsfall syntes i oförändrad form passa för studerande vid en lantbrukshögskola. Enär varje slags fackutbildning krävde sin särskilda specialisering av undervisningen torde det icke heller vara lämpligt eller ens möjligt, att kurserna i iorberorda ämnen modererades på ett sådant sätt, att de jämväl kunde tillgodogöras för den högre lantbruksutbildningen.

Däremot torde det vara möjligt att för lantbruksundervisningen i vissa lall utnyttja de andra fackhögskolornas resurser i fråga örn lokaler och undervisningsmateriel. Sålunda torde möjligen åtminstone större delen av undervisningen i husdjurens anatomi och fysiologi kunna förläggas till veterinärhögskolan. Vid samma högskola borde även den för lantbruksutbildningen erforderliga undervisningen i husdjurens hälso- och sjukvårdslära kunna meddelas. Undervisningen i skogsskötsel borde tydligen kunna förläggas till skogshögskolan. Vad slutligen beträffade undervisningen i lantbrukskemi, syntes det icke vara uteslutet att för erforderliga övningar få använda veterinärhögskolans elevlaboratorium. Enär vid lantbrukshögskolan måste finnas professur i lantbrukskemi och såsom följd därav också en. väl utrustad institution i ämnet, för vilken institution plats icke lämpligen torde kunna beredas i anslutning till veterinärhögskolans lokaler för undervisningen i kemi, syntes det emellertid vara mest ändamålsenligt, att lokal för elevernas lahorationer förlädes till samma plats som övriga delar av vederbörande institution.

Vad därefter anginge lärarfrågan, förefölle det tänkbart, att genom en sammanslagning av lantbrukshögskolan med ovannämnda två fackhögskolor viss minskning i de totala kostnaderna för lärare skulle kunna åvägabringas. Så torde man kunna räkna med att professuren vid lantbrukshögskolan i husdjurens anatomi och fysiologi skulle kunna undvaras. Dock torde man även i sådant fall få räkna med särskilt lärararvode för ifrågavarande undervisning. Enär de ordinarie lärarna uti ifrågavarande ämnen vid veterinärhögskolan icke jämte sin förutvarande undervisning torde kunna bestrida den förhållandevis omfattande undervisningen i samma ämnen jämväl vid lantbrukshögskolan, åtminstone ej i hela dess omfattning, vore de sakkunniga likväl icke övertygade därom, att på detta sätt ur lantbruksundervisningens synpunkt samma gynnsamma resultat kunde förväntas som under förutsättning av egen professur i ämnet vid lantbrukshögskolan.

85 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

I ämnena husdjurens hälso- och sjukvårdslära samt skogsskötsel förutsattes ävenledes särskilda kurser för lanthruksstuderande, och på grund därav torde man även för dessa ämnen hava att räkna med särskilda lärår ar vo den.

Huruvida genom nu avsedda sammanslagning fördelar vore att vinna för undervisningen vid veterinär- och skogsliögskolorna, undandroge sig de sakkunnigas närmare bedömande. Likväl torde man kunna utgå ifrån, att ifrågavarande högskolor redan vöre så väl rustade med lokaler och andra resurser för undervisningen, att genom en kombination med den högre lantbruksundervisningen föga vore att vinna i sådant avseende. Återstode då frågan örn, huruvida därigenom någon besparing kunde ernås i kostnaderna för lärare vid de håda högskolorna. Otänkbart vore väl ej, att i dylikt fall professuren i husdjurslära vid veterinärhögskolan kunde indragas. Dock torde det vara uteslutet, att fast anställda lärare vid lantbrukshögskolan skulle kunna medhinna att bestrida all erforderlig undervisning uti ifrågavarande ämne vid veterinärhögskolan. Vid skogshögskolan åter skulle kanske speciallärarbefattningen i jordbrukslära och lantbruksekonomi bliva obehövlig. Även örn utöver vad nu nämnts ytterligare någon minskning i antalet lärarkrafter skulle kunna vinnas genom här diskuterade sammanslagning av fackhögskolor, vore det emellertid tydligt, att den tänkbara kostnadsminskningen på denna punkt aldrig kunde uppgå till något större belopp.

Vad till sist beträffade den allmänna administrationen, vore det antagligt, att ett stort kansli med gemensam rektor för samtliga tre förutnämnda fackhögskolor skulle komma att draga mindre kostnader än örn varje fackhögskola skall hava sitt särskilda kansli med egen rektor. Dock försvårades en stark koncentration av administrationen därav, att de olika högskolorna vid sidan av den teoretiska undervisningen måste hava tillgång även till omfattande anordningar för praktiska övningar, vilka anordningar vore förenade med icke ringa administrativt arbete. För skogsundervisningen måste sålunda omfattande skogsmarker stå till förfogande, och lantbrukshögskolan måste äga anknytning till försöksmarker och demonstrations jordbruk. Veterinärhögskolan slutligen vore jämväl sjukvårdsanstalt. Vid administrativ förening av nämnda tre fackhögskolor torde sålunda åt var och en av de tre fakulteternas dekaner få givas mera omfattande uppgifter än som nu tillkomme universitetsfakulteternas dekaner.

Gemensam administration torde även kunna medföra viss kostnadsbesparing därigenom, att, enär för samtliga fackskolor inköp av bränsle och andra förnödenheter skulle kunna göras gemensamt, avsluten komme att röra sig örn större kvantiteter och på grund därav sannolikt skulle kunna göras till något förmånligare pris.

Tänkbart vore väl också, att kostnaderna för underhåll och skötsel av bibliotek skulle bliva något mindre, örn för de tre fackhögskolorna ett gemensamt större bibliotek inrättades. En sådan anordning vore dock ur flera andra synpunkter en given försämring.

Do sakkunniga hava vidare framlagt vissa allmänna synpunkter på frågan om ett organisatoriskt samordnande av den högre lantbruksundervisningen med veterinär- och skogsliögskolorna; och hava de sakkunniga icke funnit sig kunna tillstyrka en sådan åtgärd.

86 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

. ^ ku“de enligt de sakkunnigas mening icke med fog bestridas, att icke åtskilligt talade för ett samordnande av tre varandra så närstående undervisningsanstalter som de nu nämnda. Utländska föredömen kunde också anlöras till stöd för ett sådant sammanförande av dessa grenar av högre undervisning. Såsom av det ovanstående framginge, bade de olika bogskolorna vissa beröringspunkter med avseende på själva undervisningen, och denna skulle sannolikt för de tre högskolorna tillhopa medföra något mindre kostnader, örn de organiserades såsom fakulteter av en gemensam större undervisningsanstalt än såsom självständiga högskolor, bom en given fördel av en dylik kombination torde även vara att räkna,' att såväl lärare som elever, representerande tre varandra närstående utbildnmgsfack, därigenom bereddes möjlighet att komma i intim beröring med varandra, vilka med säkerhet borde medföra ett inbördes fruktbärande inflytande på studier och forskning inom vederbörande kunskapsområden. . Vöre det därför nu fråga örn att på en gång ordna hela detta undervisningskomplex, holle de sakkunniga före, att de anförda synpunkterna på lantbrukshögskolefrågans lösning i samband med annan högskoleundervisning hade förtjänat det allra största beaktande. Men nu läge saken som bekant, icke till på detta sätt. Veterinärutbildningen och den högre skogsundervisningen hade redan, den förra år 1912 och den senare år 1914, erhållit sin organisation genom upprättandet av för ett vart av dessa båda ändamål avsedda särskilda läroanstalter, ordnade som fullt självständiga och av varandra oberoende enheter. I och med detta torde det utan vidare kunna sägas, att det rätta ögonblicket för nn ifrågavarande högskolors sammanförande i en organisk enhet vore försuttet.

_ Det läge också nära till hands, att högskolor, vilka helt nyligen fått sin organisation och sin verksamhet ordnade på för en vars speciella uppgifter. lämpligt sätt, icke gärna skulle vilja avstå från sin självständiga ställning och uppgå i en större organisation såsom delar därav blott för att underlätta tillkomsten av en för dem i viss mån främmande läroverksa.mhet. Och man måste medgiva, att det för högskolor, vilka, såsom de bär ifrågavarande, under nu rådande förhållanden bedreve en framgångsrik verksamhet, måste förefalla förenat med ej ringa osäkerhet och risk att övergiva en prövad och god befunnen organisation för en annan, vilken i varje fall hade att tjäna även andra ändamål och på vars utformning och anpassning för respektive högskolas speciella uppgifter, man skulle komma att kunna utöva endast jämförelsevis ringa inflytande.

Örn också de för nämnda två högskolor erforderliga byggnaderna kommit att uppföras på tämligen ringa avstånd från varandra, så vore avståndet dock tillräckligt stort för att ett organisatoriskt sammanförande av redan dessa två läroanstalter skulle stöta på rätt väsentliga svårigheter av rent lokal natur. Dessa två högskolors byggnadsfråga skulle förvisso, därest de från början skulle sammanförts till en organisation, lösts på ett hela annat sätt än vad fallet nu blivit. De fördelar, som av sammanförandet kunde hava vunnits, stöde under nuvarande förhållanden endast delvis att vinna. Såvitt de sakkunniga funne, skulle lantbrukshögskolan vid förläggning till Stockholm på grund av de topografiska förhållandena få förläggas till plats på icke ringa avstånd från de båda övriga fackhögskolorna. Med anledning härav torde sålunda genom anknytning av en dylik tredje fackhögskola olägenheterna av gemensam administration bliva ännu mera påtagliga.

Det hade till synes på goda grunder antagits, att genom sammanföran-

87 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

de till en organisation av flera närstående högskolor en betydande besparing skulle vara att vinna genom ett fullständigare utnyttjande av tillgängliga lärarkrafter, dels så att viss undervisning kunde vara gemensam för elever, tillhörande olika studiebranscher, och dels så att lärare, vilkas tid nu vore endast delvis upptagen av undervisning, kunde finna användning vid sådan verksamhet även inom andra studiegrenar. De verkställda undersökningarna hade, såsom av det ovan anförda framginge, givit vid handen, att någon sådan besparing verkligen torde vara att på antytt sätt vinna, men detta dock i så jämförelsevis ringa grad, att detta motiv för en anordning sådan som den här tilltänkta, säkerligen icke kunde tillmätas avgörande betydelse. Vad beträffade byggnadskostnader för lantbrukshögskolan, torde dessa icke kunna nämnvärt nedbringas därigenom, att högskolan sammankopplades med andra fackhögskolor.

Det ville också synas, som örn vid lantbrukshögskolans förläggande till Stockholm ovan angivna fördelar för den högre lantbruksundervisningen av samarbete med andra fackhögskolor åtminstone i väsentlig mån kunde vinnas även utan administrativ sammankoppling av de olika anstalterna. För de närmast ifrågakommande ämnena vid lantbrukshögskolan —• husdjurens anatomi och fysiologi samt i förekommande fall husdjurens hälso- och sjukvårdslära samt skogshushållning —- borde sålunda undervisningen genom i särskild ordning träffad överenskommelse kunna, förläggas till annan högskolas lokal även med bibehållande av denna högskolas självständighet. Och vad beträffade det vetenskapliga samarbetet mellan personer tillhörande olika discipliner, horde^ detta, som ytterst vöre beroende av de olika vetenskapsidkarnas personliga intresse och förutsättningar för dylikt samarbete, i stort sett kunna avägabringas utan att anstalterna vore administrativt förenade.

Enär sålunda ett organisatoriskt samordnande av den högre lantbruksundervisningen med veterinärutbildningen och den högre skogsundervisningen icke syntes medföra några större patagliga fördelar men val åtskilliga olägenheter i jämförelse med den högre lantbruksundervisningens organiserande såsom självständig högskola, hade de sakkunniga icke funnit anledning att närmare ingå på frågan örn den högre lantbruksundervisningen organiserad på dylikt sätt.

Ehuru den högre lantbruksundervisningen sålunda enligt de sakkunnigas förmenande i organisatoriskt hänseende bör utgöra en självständig institution, följer därav ingalunda, att ifrågavarande undervisning bör stå isolerad från annan närstående undervisnings- och forskningsverksamhet. Tvärtom hava de sakkunniga hållit före, att det för ernående av ett gynnsamt resultat av en reformerad högre lantbruksundervisning vöre av synnerligen stor betydelse, att denna stöde i nära kontakt med förefintliga institutioner inom angränsande undervisnings- och forskningsområden.

Vad först beträffade det personliga samarbetet mellan vetenskapsmän vid en lantbrukshögskola och andra närstående anstalter för undervisning och forskning, vore det tydligt, att dylikt samarbete icke kunde garanteras genom yttre anordningar och föreskrifter, då ju den enskildes intresse för dylikt samarbete ytterst vore bestämmande för örn det bomme till stånd eller icke. Emellertid borde genom olika åtgärder ökade för-

88 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

utsättningar kunna skapas för dylikt samarbete. I sådant avseende vore det framfor allt av betydelse, att de olika anstalterna icke lokalt vore sa vitt skilda, att det personliga sammanträffandet mellan olika vetenskapsmän bleve förenat med avsevärda svårigheter. Men även på annat satt torde förbindelsen mellan vetenskapsmän från olika institutioner kunna underlättas. Sålunda ansåge de sakkunniga, att bland annat en sadan anordning1, att vetenskapsmän vid olika institutioner på jordbrukets område kunde anlitas för hållande av någon serie föreläsningar eller enstaka föredrag vid lantbrukshögskolan, komme att verka i ovan antydd riktning.

I ekonomiskt hänseende borde ävenledes vissa fördelar kunna vinnas genom anknytning till andra undervisnings- och forskningsanstalter. Genom utnyttjande av andra anstalters resurser i fråga örn lärare, lokaler och undervisningsmateriel borde nämligen en viss minskning i lantbrukshogskolans egen utrustning i förevarande avseende bliva möjlig, och det torde ej lida något tvivel örn, att därigenom en viss kostnadsbesparing kunde astadkommas. Naturligtvis bestämdes dock kostnadsbesparingen till sin storlek i väsentlig mån av de villkor, som kunde komma att gälla for samarbetet.

De sakkunniga hava i fortsättningen närmare angivit, i vad avseende ett dylikt samarbete kunde tänkas komma till stånd, och hava därvid börjat med universiteten.

Vad först beträffade universiteten, torde på det lägre utbildningsstadiet närmast undervisningen för agronomisk ämbetsexamen — föga vara att vinna genom samarbete. Universitetskurserna för kandidat- och ämbetsexamma inom filosofiska fakulteten i de för lantbruksstudierna vikiga gi undläggande ämnena kunde nämligen icke, vare sig nied avseende på omfattning eller inriktning, anses lämpade att ingå i en agronomisk ambetsexamen, och de speciella kurser uti ifrågavarande ämnen, som sålunda måste givas för lantbruksstuderande, syntes av olika skäl böra meddelas av särskilda vid lantbrukshögskolan anställda lärare, som för vinnande av önskvärd begränsning i studietiden redan från början kunde giva undervisningen en sadan inriktning, som bäst överensstämde med lantbruksutbildningens speciella krav.

Däremot erfordrades medverkan från universitet i vissa fall nied avseende på agronomie kandidatexamen. I denna examen hade ansetts bora kunna ingå ett eller flera av ämnena ärftlighetslära och nationalekonomi, studerade och tenterade vid universitetet. Studiekurserna för olika betyg i agronomie kandidatexamen torde för dessa ämnen böra överensstämma med de kurser, som fordrades för motsvarande betyg i filosofi© kandidatexamen. För lantbruksstuderande, som avlagt studentexamen, erfordrades givetvis inga särskilda anordningar när det gällde studiet av ifrågavarande universitetsämnen, enär sådan studerande på vanligt sätt borde kunna vinna inträde vid filosofisk fakultet av universitetet. Beträffande sådan studerande, som icke avlagt fullständig studentexamen, vore det däremot erforderligt, att sådan anordning vidtoges, att lantbruksstuderande bereddes möjlighet att vid universitet bedriva 'studier och avlägga tentamen i ett eller flera av de tre nyssnämnda ämnena utan hinder därav, att han eventuellt icke avlagt studentexamen. Enär det icke heller i detta fall vore fråga örn att avlägga examen vid universitet, torde hinder icke böra möta för vidtagande av ifrågavarande anord-

Kungl. May.ts proposition Nr 143.

ning, även om lantbrukshögskolan förutsattes vara i organisatoriskt avseende skild från universitetet.

Vid de mera vetenskapligt betonade lantbruksstudierna— för licentiatexamen och eventuellt doktorsgrad — vore medverkan från universitetens sida ävenledes av behovet påkallad. Såsom förut anförts, borde såsom biämne i licentiatexamen i vissa fall få ingå något av ämnena ärftlighetslära, nationalekonomi eller statistik. Enär berörda ämnen icke vid lantbrukshögskolan avsetts skola företrädas av professurer, hade förutsatts, att de skulle få studeras och tenteras vid universitet. Den studiekurs, som skulle komma i fråga, borde för varje ämne motsvara fordringarna för ett betyg i filosofie licentiatexamen. Sådana åtgärder vore sålunda erforderliga, att lantbruksstuderande, som avlagt ämbets- eller kandidatexamen vid lantbrukshögskolan, bereddes möjlighet att vid universitet bedriva studier och avlägga tentamen för ett betyg i filosofie licentiatexamen i något av de tre nyssnämnda ämnena utan hinder därav, att han icke avlagt lägre filosofisk examen. Det ville synas de sakkunniga, som örn någon allvarligare invändning icke skulle kunna resas från universitetsliåll emot ett dylikt arrangement. Såsom redan tidigare påpekats, gällde det ju i detta fall icke för den studerande att avlägga fullständig filosofisk examen utan endast att vid viss ämneskombination kvalificera sig för avläggande av examen vid lantbrukshögskolan. Uppenbarligen borde den föreslagna anordningen kunna vidtagas utan hinder därav, att lantbrukshögskolan icke vore organisatoriskt förenad med universitet.

När det gällde högre lantbruksstudier, vore emellertid medverkan från universitet önskvärd även i andra avseenden. Enär lantbruksvetenskaperna till största delen hade naturvetenskaplig karaktär, måste den högre utbildningen på området i stor utsträckning grunda sig på den studerandes egna experimentella undersökningar. Sålunda torde man böra räkna med, att licentiat- och doktorsavhandlingar inom lantbruksvetenskaperna mycket ofta skulle bygga på experiment. Nu torde det i många fall vara synnerligen önskvärt, att dylika experimentella undersökningar helt och delvis kunde få äga rum vid härför lämpade universitetsinstitutioner. För arbeten av ifrågavarande slag torde det nämligen mången gång vara synnerligen värdefullt för att icke säga nödvändigt, att dessa institutioners omfattande instrumentella utrustning kunde få tagas i anspråk. Det torde nämligen icke kunna förväntas, att lantbrukshögskolans egna institutioner åtminstone till en början skulle äga tillgång till alla de ofta mycket dyrbara instrument, som vore nödvändiga för utförande av speciella vetenskapliga arbetsuppgifter inom hela det arbetsområde, som kunde komma i fråga. Det torde alltså vara erforderligt, att anstalter vidtoges i syfte att bereda vissa av lantbrukshögskolans studerande på licentiatstadiet och doktorander arbetsplats vid olika universitetsinstitutioner ävensom viss handledning vid de experimentella studierna. Enligt vad de sakkunniga under hand inhämtat, torde förutsättningar finnas fölen sådan anordning. Förut hade framhållits, att antalet lantbruksstuderande på detta stadium icke kunde väntas bliva betydande, och för samtidigt studium vid universitetsinstitutioner torde man endast hava att räkna med ett ringa antal.

Vad därefter angår frågan örn samarbete med olika fackhö g skolor hava de sakkunniga framhållit följande.

90 Utbildning av lantbruksingenjörer.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Lantbrukshögskolans anknytning på det lägre utbildningsstadiet till andra närstående fackhögskolor vore i stort sett endast möjlig under förutsättning av att lantbrukshögskolan förlädes till Stockholm. Vid förläggning till annan plats vöre det naturligtvis tänkbart, att lärare vid sådan fackhögskola skulle kunna hålla enstaka eller kortare serier av föredrag vid lantbrukshögskolan, men med hänsyn till de ämnen, som därvid kunde komma i fråga, torde detta kunna förväntas ske endast i mindre omfattning.

yid förläggning av lantbrukshögskolan till Stockholm kunde anknytning på det lägre stadiet, såsom redan anförts, tänkas ske till tekniska högskolan, skogshögskolan och veterinärhögskolan. Av vad förut sagts torde emellertid framgå, att undervisningen vid tekniska högskolan icke till någon del kunde anses avpassad för studierna till agronomisk ämbetsexamen.

Till skogshögskolan skulle den i lantbrukshögskolans undervisning ingående kursen i skogshushållning möjligen kunna förläggas, i vilket fall skogshögskolans rika samlingar på området kunde utnyttjas, samtidigt som plats för undervisningsmateriel i ämnet icke behövde reserveras vid lantbrukshögskolan. Givetvis vore det önskvärt, örn ifrågavarande undervisning kunde meddelas av lärare vid skogshögskolan. Enligt de sakkunnigas förmenande torde det vara tänkbart att genom avtal med skogshögskolan få dylikt samarbete till stånd.

Vid veterinärhögskolan återigen skulle kunna meddelas erforderlig undervisning för agronomisk ämbetsexamen i ämnena husdjurens anatomi och fysiologi samt husdjurens hälso- och sjukvårdslära med anlitande av vid nämnda högskola anställda lärare. Härigenom skulle vinnas en icke obetydlig besparing vid lantbrukshögskolan i fråga örn undervisningslokaler och experimentella hjälpmedel. Även med nämnda högskola torde det vara tänkbart att träffa avtal örn samarbete i nu berörda avseende.

Med avseende på studierna i lantbruksämnen på licentiatstadiet syntes av nu berörda fackhögskolor skogshögskolan knappast kunna komma i fråga för samarbete, enär där förekommande discipliner icke direkt torde stå i samband med något av examensämnena för licentiatexamen vid lantbrukshögskolan. Till tekniska högskolan däremot skulle sannolikt någon del av den högre utbildningen i kulturteknik med fördel kunna förläggas, och vid veterinärhögskolan borde vissa möjligheter att bedriva fortsatta studier i husdjurens anatomi och fysiologi förefinnas.

Även med avseende på ovan berörda högre studier torde det vara tänkbart att få samarbete till stånd, utan att organisatorisk förening av de olika högskolorna behövde ifrågasättas. Samarbete på detta stadium torde för övrigt kunna anordnas, även örn lantbrukshögskolan vore förlagd till annan plats än Stockholm.

I visst samband med frågan örn den lämpligaste formen för den högre lantbruksundervisningens yttre organisation står även spörsmålet, vilka anordningar i fortsättningen böra vidtagas för utbildningen av lantbruksingenjörer och lantmätare.

Vad först beträffar lantbruksingenjörer, är deras teoretiska utbildning för närvarande ordnad i form av tre olika kurser, nämligen 1) en treåig kurs vid tekniska högskolan med undervisning som i tillämpliga delar hu-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

vudsakligen motsvarar den kurs, som är fastställd för fackskolan för vägnell vattenbyggnadskonst vid samma högskola, 2) en kurs i rättskunskap, vilken kurs plägar hållas i Stockholm av särskild utav lantbruksstyrelsen därom anmodad person och taga omkring ett halvt år i anspråk, samt 3) en ettårig kurs vid lantbruksinstitut med undervisning i sådana agronomiska ämnen, som för en blivande lantbruksingenjör kunna vara av betydelse.

Med avseende på förutsättningarna för reformering av lantbruksingenjörernas teoretiska utbildning hava de sakkunniga anfört följande.

Enligt vad de sakkunniga inhämtat, kunde den teoretiska utbildningen av blivande lantbruksingenjörer sägas i stort sett väl fylla det därmed avsedda ändamålet. Emellertid måste givetvis var och en av de tre olika utbildningskurserna i viss mån betraktas såsom ett provisorium, som så snart förhållandena det medgåve borde ersättas med en på fastare grund byggd undervisning. Det syntes sålunda böra tagas under övervägande, huruvida i samband med den högre lantbruksundervisningens ordnande åtgärder lämpligen kunde vidtagas för åstadkommande av en mera definitiv lösning av frågan örn lantbruksingenjörernas teoretiska utbildning.'

Vid bedömande av denna undervisningsfråga vore det naturligtvis av stor vikt att äga kännedom örn, i vilken omfattning kurser för ifrågavarande ändamål kunde väntas bliva frekventerade. Därvid vore att märka, att här avsedda utbildningskurser hade så speciell karaktär, att de icke kunde väntas bliva besökta av andra än dem, som verkligen önskade vinna anställning inom lantbruksingenjörsfacket. Antalet befattningshavare, för vilkas tjänst ifrågavarande utbildning utgjorde kompetensvillkor eller i övrigt kunde anses önskvärd, uppginge för närvarande till 30; Örn man för dessa tjänstinnehavare räknade med en 20-årig tjänstetid i medeltal, skulle varje år 1 å 2 aspiranter behöva antagas för utbildning inom facket. På grund av det ringa antalet medlemmar i lantbruksingenjörskåren måste emellertid rekryteringen bliva mycket oregelbunden, och vissa år torde nyantagning av aspiranter överhuvud taget icke vara påkallad. Härav följde, att särskilda lärostolar enbart för undervisningen vid ifrågavarande specialkurser icke gärna kunde komma i fråga.

Örn sålunda det materiella innehållet i de teoretiska utbildningskurserna för lantbruksingenjörer syntes kunna bibehållas i huvudsak oförändrat, uppställde sig frågan, i vilken utsträckning denna utbildning lämpligen kunde inhämtas vid anstalt för högre lantbruksundervisning. Vad då först anginge den för närvarande vid tekniska högskolan meddelade kursen, vore det tydligt, att de lärare, som enligt vad förut blivit anfört avsetts skola vara anställda för den högre lantbruksundervisningen, icke kunde åtaga sig att meddela den tekniska undervisning, som nämnda kurs innefattade. Av de i kursen ingående ämnen skulle visserligen kemi, allmän geologi och nationalekonomi möjligen med fördel kunna studeras vid lantbrukshögskolan, men då på grund av undervisningens allmänna planläggning vid tekniska högskolan studierna i do tekniska ämnena i varje fall icke syntes kunna avslutas under kortare tid än tre läsår, torde den sammanlagda studietiden genom ett dylikt överflyttande av ämnen snarare bliva förlängd.

Med avseende på undervisningen i rättslära syntes lantbruksingenjörsaspiranternas kunskapsbehov delvis sammanfalla med do lantbruksstu-

92 Kungl. Martts proposition Nr 143.

derandes. Pa åtskilliga punkter torde likväl de sistnämnda hava behov av större kunskaper, under det att i andra kapitel, därvid särskilt linge namnas vattenlagen, lantbruksmgenjörerna givetvis måste äga betydligt mera ingående kännedom. Skulle kursen i rättslära för lantbruksingeniör meddelas i samband med lantbruksundervisningen, torde man sålunda fa rakna med, att ett avsevärt antal specialföreläsningar i ämnet bleve erforderligt. Enär den årliga tillströmningen av studerande på lantbruksingenjorsbanan såsom förut nämnts endast kunde beräknas till .-•iAr Ul •••glI®tv,1S ^bildningen i rättslära — per elev räknat — på detta satt hilva jämförelsevis dyrbar. Vid nuvarande anordning däremot kunde olika årsklasser av studerande sammanföras till en gemensam kurs •soni tulunda icke behövde hållas varje år. Då därtill komme, att kursen i rättslära vid förläggning till Stockholm visat sig kunna inhämtas samtadigt med att vederbörande lantbruksingenjörsaspiranter baft annan sysselsättning, vare sig med studier i tekniska ämnen eller praktisk utbildning, syntes detta vara ett ytterligare skäl för att icke någon ändring vidtoges med avseende på anordnandet av ifrågavarande kurs.

Den för lantbruksmgenjörerna erforderliga agronomiska utbildningen, som för närvarande äger rum vid lantbruksinstitut, bör i sin tur enligt de sakkunnigas förmenande allt fortfarande vara förlagd till liknande anstalt. Med avseende på ifrågavarande undervisnings omfattning och innehåll synas emellertid vissa ändringar i jämförelse med nuvarande förhållanden vara motiverade. De sakkunniga hava uppgjort följande plan för lantbiuksingenjörsaspiranternas deltagande i undervisningen vid lantbrukshögskolan:

I meteorologi följes undervisningen utan inskränkning.

Av ämnet lantbruksbotanik frånskiljes växtpatologi, varjämte kursen aven i övrigt något avkortas.

I bakteriologi läses hela kursen med undantag av mikrobiologiens tilliampnmg på mjölkhushållningen och jordbrukets binäringar.

I marklära följes jordbrukslinjens undervisning helt.

I ämnena allmän jordbrukslära och växtodlingslära inhämtas den för olika studielinjer gemensamma allmänna kursen.

Av ämnet kulturteknik, vari jordbrukslinjens undervisning följes, kan läran örn mätningsmetoder utgå, enär vederbörande redan inhämtat erforderliga kunskaper därom i den tekniska kursen. Enär bland lantbruksämnena kulturtekniken är av särskilt stor betydelse för blivande lantbruksingenjörer, synes det motiverat, att ifrågavarande ämne studeras i den omfattning, som erfordras för erhållande av betyget med beröm godkänd i agronomisk ämbetsexamen.

Den allmänna kursen i nationalekonomi synes böra följas, med undantag för den del av ämnet, som avser jordbruksstatistiken.

I lantbruk sekonomi synas ifrågavarande elever i huvudsak endast böra deltaga i den del av undervisningen, som avser taxationsläran och jordbruksdriftens allmänna planläggning. Undervisningen i handelslära samt örn utlandets jordbruksförhållanden synes icke behöva följas.

Vad slutligen angår skogshushållning, synes undervisningen i detta ämne böra följas i sin helhet.

I övriga på schemat för agronomisk ämbetsexamen upptagna undervisningsämnen syntes studier icke vara påkallade för utbildning i lantbruks-

93 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

ingenjörsfacket. Av den för närvarande i sagda utbildning ingående lantbruksundervisningen torde sålunda kurserna i agrikulturkemi, foderlära, redskapslära, ekonomilagfarenhet och kameralistik samt bokföring kunna utgå. Härigenom vunnes en icke ringa koncentration i lantbruksutbildningen, vilket givetvis måste betraktas såsom en fördel.

I anslutning till ovanstående kunde antalet föreläsnings- och övningstimmar för lantbruksingenjörsaspiranter vid lantbrukshögskola approximativt uppskattas på följande sätt:

Beträffande undervisningen för lantbruksingenjörsaspiranter vid lantbrukshögskolan framhålla de sakkunniga i övrigt följande.

Med undantag av kursen för kvalificerat betyg i kulturteknik — som ensam torde kräva åtskilliga månaders studier —- borde studierna i förenämnda ämnen kunna medhinnas under ett läsår. Emellertid finge icke underlåtas att påpeka den svårighet vid planläggningen av ifrågavarande studier, som läge däruti, att vederbörande elever samtidigt skulle följa delar av undervisningen i tre årskurser. Det vore tydligt, att svårighet understundom skulle uppstå att sammanställa timplan för undervisningen på ett sådant sätt, att icke föreläsningar och övningar i olika för lantbruksingenjörsutbildningen ifrågakommande ämnen bleve samtidiga. Man torde sålunda få räkna med, att ifrågavarande elever i viss utsträckning skulle nödgas på egen hand söka inhämta erforderliga kunskaper, vilket givetvis måste betraktas såsom en viss brist hos utbildningssystemet. En annan olägenhet vore, att på grund av den begränsade studietiden undervisningen i de tillämpade ämnena ofta måste ske parallellt med och i vissa fall kanske till och med före undervisningen i de grundläggande ämnena, vilket naturligtvis måste inverka menligt på studieresultatet. Enär det emellertid icke syntes tänkbart att anordna särskild undervisning i lantbruksämnen för det fåtal elever för berörda utbildning, som kunde komma i fråga, och andra anordningar för organiserandet av omförmälda undervisning icke syntes praktiskt genomförbara, torde nu angivna brister i planläggningen av lantbruksstudierna för blivande lantbruksingenjörer icke vara möjliga att undanröja.

Frågan örn en fastare organisation av lantmäteriundervisningen har utbildning av länge varit aktuell, och därvid har bland annat en anknytning av ifrågava- lantmatarerande undervisning helt eller delvis till anstalt för högre lantbruksundervisning varit på tal. I anledning därav hava högre lantbruksundervisnings-

94 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

sakkunniga ansett det lämpligt att i samband med uppgörandet av förslag till ett bättre ordnande av den högre lantbruksundervisningen jämväl undersöka, huru en anknytning av lantmäteriundervisningen till lantbrukshögskolan skulle ställa sig ur högskolans synpunkt.

Den teoretiska utbildningen av lantmätare är för närvarande uppdelad, på två kurser, nämligen en tvåårig kurs för lantmäteriexamen och en ettårig kurs för kulturteknisk examen. Antalet studerande vid lantmäteriundervisningen har ansetts kunna beräknas till 12 å 15 i varje årskurs.

Do sakkunniga framlägga till en början vissa allmänna synpunkter på berörda spörsmål.

. Därest för endera eller båda ifrågavarande undervisningsgrenar påtagliga fördelar i kostnadshänseende eller eljest kunde vinnas genom en sammanslagning eller samverkan, utan att därigenom olägenheter uppstode i andra avseenden, borde enligt de sakkunnigas förmenande en dylik anordning vidtagas. Vid bedömande av denna fråga borde även uppmärksammas, att de allmänna synpunkter, som talade för att vid en gemensam undervisningsanstalt meddelades utbildning åt kategorier av studerande, som i sin framtida verksamhet måste stå i jämförelsevis nära kontakt med varandra, i detta fall vore i hög grad gällande. Värdet i ekonomiskt hänseende utav ett samordnande av den högre lantbruksundervisningen och lantmäteriundervisningen sammanhängde närmast med, i vilken utsträckning undervisningen lämpligen kunde vara gemesam för de båda utbildningsgrenarna eller utbildningen i övrigt kunde förbilligas genom ett bättre utnyttjande av såväl lärare som lokaler och andra materiella resurser för undervisningen.

I fortsättningen hava de sakkunniga upptagit till prövning, i vad utsträckning lantmäteriundervisningen vid inordnande i lantbrukshögskolan skulle kunna draga nytta av där anställd lärarpersonal och tillgängliga materiella resurser. Beträffande kursen för lantmäteriexamen hava de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att någon samundervisning med lantbrukstuderande icke lämpligen kan anordnas. I övrigt har utredningen givit följande resultat.

I intetdera av de i kursen för lantmäteriexamen förekommande ämnena förutsattes finnas fast anställd lärare vid lantbrukshögskolan, och några besparingar i kostnader stöde sålunda icke att vinna därigenom, att dylika lärare tilläventyrs skulle kunna bättre utnyttjas genom att meddela specialundervisning för lantmäterielever. Skulle däremot speciallärare vid lantbrukshögskolan anlitas för särskild undervisning jämväl vid kursen för lantmäteriexamen, vilket åtminstone i något fall syntes tänkbart, måste givetvis räknas med särskilt arvode för nämnda undervisning. Å andra sidan torde, därest ordinarie lärarbefattningar ansåges böra inrättas för lantmäteriundervisningen i ämnena matematik och rättslära, ifrågavarande lärare även kunna meddela erforderlig undervisning i sina ämnen även vid lantbrukshögskolan, varigenom otvivelaktigt någon kostnadsbesparing vid nämnda högskola kunde åvägabringas.

Vad därefter anginge frågan örn utnyttjande av lantbrukshögskolans materiella resurser för nu avsedda del av lantmäteriundervisningen, torde det till en början bliva erforderligt, att särskilda institutioner inrät-

95 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

tades för ämnena geodesi och praktiskt lantmäteri. Åt dessa institutioner måste anvisas särskilda lokaler, och de måste givetvis också hava särskild instrumentell utrustning. För övriga i kursen för lantmäteriexamen ingående undervisningsämnen vore utrymmesbehovet jämförelsevis ringa, och för deras studium erfordrades obetydliga instrumentella resurser. På grund av det stora antalet undervisningstimmar i dessa ämnen torde det emellertid vara nödvändigt, att vid eventuell förläggning till lantbrukshögskola anordna särskilda lokaler för lantmäteriundervisningen även i dessa ämnen, helst som vid uppgörande av det förut angivna byggnadsprogrammet för lantbrukshögskolan endast tagits hänsyn till vad för själva lantbruksundervisningen oundgängligen erfordrades i berörda avseende.

Av den sålunda företagna utredningen framginge, att med avseende på själva undervisningen synnerligen ringa örn ens någon kostnadsbesparing vore att vinna genom att anknyta kursen för lantmäteriexamen till en blivande lantbrukshögskola, närmast på grund därav, att undervisningen vid de båda utbildningsgrenarna med avseende på sitt innehåll knappast hade några beröringspunkter.

Vad därefter beträffar kursen för kulturteknisk examen, hava de sakkunniga funnit förhållandena vara något annorlunda. Nämnda kurs omfattar också i huvudsak sådana ämnen, som äro av betydelse jämväl för lantbruksutbildningen. De sakkunniga hava efter utredning kommit till det resultatet, att samundervisning skulle kunna äga rum i viss del av ämnena jordbrukslära med jordbruksekonomi, jordvärderingslära, skogslära och kulturteknik. Med hänsyn till lantmäterielevernas speciella förutbildning och lantmäteriutbildningens särskilda syfte uttala de sakkunniga emellertid tveksamhet, huruvida samundervisning vore ändamålsenlig i någon mera avsevärd del av de nu angivna ämnena. Beträffande den sannolika kostnadsbesparingen vid gemensam organisation av de båda undervisningsgrenarna hava de sakkunniga anfört följande.

Av det anförda framginge, att kursen för kulturteknisk examen visserligen med avseende på undervisningens innehåll hade mera gemensamt med den högre lantbruksundervisningen än vad förhållandet visade sig vara beträffande kursen för lantmäteriexamen, men att likväl besparingen i kostnader för lärarkrafter icke kunde väntas bliva betydande. Särskilt gällde detta örn, på sätt antytts, specialkurser skulle anses böra anordnas för lantmäterieleverna jämväl i större delen av ämnena jordbrukslära, jordvärderingslära och kulturteknik. Skulle däremot lantmäterieleverna anses böra i huvudsak följa den ordinarie undervisningen vid lantbrukshögskolan uti de för kulturteknisk examen ifrågakommande ämnena, uppstode en annan olägenhet, nämligen den, att ifrågavarande ämnen i lantbrukshögskolans kursplan tillhörde två olika årskurser. På grund härav torde i vissa fall svårighet kunna uppstå att ordna undervisningen vid högskolan på ett sådant sätt, att icke föreläsningar eller övningar för lantmäterieleverna bleve samtidiga i olika ämnen.

I fråga örn byggnadskostnader torde vissa besparingar kunna göras genom förläggning av kursen för kulturteknisk examen till lantbrukshögskola. Särskilda institutioner i jordbrukslära, jordvärderingslära och

96 Yttranden

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

kulturteknik torde nämligen i sådant fall icke vara erforderliga för lantmäteriundervisningen. Behovet av samlingar och instrumentella hjälpmedel - särskilt i kulturteknik — vid lantbrukshögskolan skulle förmodligen Wiva något större, men i huvudsak torde de direkt för lantbruksundervisningen avsedda resurserna i sådant avseende kunna utnyttjas även för här ifrågavarande ändamål. Däremot torde det bliva nödvändigt, att för den kulturtekniska kursen särskild föreläsningssal ställdes till förfogande.

De sakkunniga framhålla vidare, att en ändring i studieplanen vid lantmäteriundervisningen kan ytterligare försvåra anknytning till lantbrukshögskolan.

En förutsättning för att den mera lantbruksbetonade delen av lantmäteriutbildningen skulle kunna förläggas till en blivande lantbruksliögskola torde vara, att kursen för kulturteknisk examen allt fortfarande finge utgöra en avgränsad del av utbildningen. Skulle det ur lantmäteriundervisningens synpunkt visa sig ändamålsenligt att sammanföra de nu skilda kurserna för lantmäteriexamen och för kulturteknisk examen till en gemesam större kurs, bleve nämligen en partiell anslutning till lantbrukshögskolan avsevärt försvårad, icke minst beroende därpå, att de för lantmäteriutbildningen ifrågakommande kurserna vid lantbrukshögskolan med hänsyn till undervisningens allmänna planläggning därstädes icke gärna kunde tänkas koncentrerade till någon kortare period av studietiden.

Beträffande den högre lantbruksundervisningens yttre organisation giva de avgivna yttrandena uttryck för en i stort sett enstämmig uppfattning i det avseendet, att en självständig lantbrukshögskola bör upprättas. Endast statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd hava på denna punkt företrätt en annan åsikt.

Statskontoret har sålunda framhållit, att ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle ställa stora krav på statskassan. Statskontoret hade därvid mindre fäst sig vid de höga engångskostnaderna än den avsevärda ökningen å nära 300,000 kronor av de årliga utgifter, staten skulle påtaga sig för den högre lantbruksundervisningen, vilket enligt statskontorets mening måste ingiva allvarliga betänkligheter. I Sverige bade under de senaste årtiondena uppförts dyrbara byggnader för olika lackhögskolor, vilka institutioner broge stora årliga kostnader. I utlandet bade man däremot, enligt en av de sakkunniga lämnad redogörelse, i allmänhet verkställt en sammanslagning av olika högskolor. I Norge funnes sålunda en högskola delad på avdelningar lör lantbruk, trädgårdsbruk, mejeriväsen, skogsbruk och lantmäteri, och första årets undervisning, omfattande grundläggande och hjälpande ämnen (matematik, naturkunnighet, nationalekonomi, lantmäteri och ritning), vore gemensam för de olika avdelningarna. Det vore givet att, genom en sådan anordning vunnes besparingar med avseende å administration, byggnader, undervisningsmateriel och avlöningar till lärare. Vid ordnandet av den högre undervisningen i Sverige syntes man hava inriktat sig på att tillgodose de olika fackhögskolornas behov utan att beakta de möjligheter i besparingssyfte, som skulle stå att vinna genom ett sammanförande av högskolorna i större enheter.

Kungl. Majda proposition Nr 143.

97 För sin del finge statskontoret framhålla, att en sammanslagning av lantbrukshögskolan, skogshögskolan och veterinärhögskolan samt centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet givetvis skulle medföra besparingar i kostnaderna för administration och undersökningsmateriel.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har till en början erinrat, att nämnden tidigare i yttrande över framlagt förslag till lantmäteriundervisningens ordnande ansett sig höra framhålla angelägenheten av ett närmare övervägande av frågan, huruvida icke en blivande omorganisation av undervisningen på lantmäteriets och lantbrukets områden borde ske genom en sammanslagning av denna undervisning med den undervisningsverksamhet, som från statens sida bedreves på vissa närbesläktade kunskapsområden. Ifrågavarande organisationsspörsmål borde alltså ses i ett större sammanhang, nämligen ur synpunkten av de fördelar — icke minst i statsekonomiskt hänseende — som kunde vara att vinna genom ett sammanförande av den statliga högre undervisningsverksamheten på skogsbrukets, lantbrukets och lantmäteriets ävensom veterinärväsendets områden i en enda högre läroanstalt.

Nämnden har vidare framhållit, att den icke funnit anledning frångå sin sålunda tidigare uttalade uppfattning, att frågan örn en enhetlig organisation på förevarande områden alltjämt vore värd beaktande. De sakkunniga hade själva påvisat de fördelar, som skulle vara att vinna i ekonomiskt och andra hänseenden redan genom ett sammanförande till en organisk enhet av den högre lantbruks- samt veterinär- och skogsundervisningen. I betraktande av de avsevärda krav, som de föreslagna två fackhögskolorna för lantmäteri- och lantbruksundervisning skulle komma att ställa på statskassan, vore det enligt lönenämndens mening önskvärt, att hela det komplex av organisationsspörsmål, varom här vore fråga, ur nu angivna synpunkt i ett sammanhang gjordes till föremål för utredning, innan något förslag i ena eller andra riktningen förelädes riksdagen.

Filosofiska fakulteten, större akademiska konsistoriet i Uppsala, tekniska högskolans lärarekollegium och styrelse, veterinärhögskolans lärarekollegium och styrelse, skogsbo g skolans lärarråd och styrelse samt lanimäteristyrelsen hava samtliga i det väsentliga anslutit sig till de sakkunnigas synpunkter.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har föreslagit, att den blivande lantbrukshögskolan borde omfatta såväl högre lantbruksundervisning som även högre mejeriundervisning, högre trädgårdsundervisning och eventuellt även lantmäteriundervisning. Slutligen har Sveriges lantbrukslärareförbund uttalat önskvärdheten av att så intim kontakt som möjligt kommer till stånd mellan lantbrukshögskolan och statens redskapsprovningsanstalter, Sveriges utsädesförening, svenska mosskulturföreningen, svenska betes- och vallföreningen och andra statsunderstödda föreningar och organisationer på jordbruksområdet, såsom jordbrukstekniska föreningen, de olika husdjursavelsföreningarna m. fl.

I det vid propositionen nr 249 till 1930 års riksdag angående den högre Propositionen lantbruksundervisningens ordnande fogade utdrag av statsrådsprotokol- nr 34nl1930-

Silläng till riksdagens protokoll 1931. I sami. 12f> haft. (Nr 143.) 7

98 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

let anförde dåvarande chefen för jordbruksdepartementet bland annai följande.

Det organisationsproblem, som avhandlades ander denna punkt, berörde endast lantbrukshögskolan. Beträffande denna hade de sakkunniga undersökt olika tänkbara möjligheter för anslutning till redan befintlig högre undervisningsanstalt, varjämte diskuterats frågan örn sambandet mellan den högre lantbruksundervisningen och undervisningen för utbildning av lantmätare och lantbruksingenjörer.

Vad först anginge frågan örn den högre lautbruksundervisningens inordnande i ett universitet torde de sakkunnigas utredning klart givit vid handen, att jämförelsevis litet skulle vara att vinna genom en sådan anordning, medan å andra sidan icke obetydlig risk skulle uppstå att lantbrukshögskolan såsom jämförelsevis ringa del av ett dylikt undervisningskomplex skulle erhålla minskade möjligheter att hävda sin ställning och därmed att tillgodose de berättigade krav, som kunde ställas på den från jordbruksnäringens sida,

_Ej heller hade den blivande lantbrukshögskolan inkorporerats med tekniska högskolan. Dessa båda undervisningsgrenar hade i själva verket så litet gemensamt, att en organisatorisk förening av dem näppeligen kunde anses vara motiverad. Vad därefter beträffade frågan örn den bli vande lantbrukshögskolans samordnande med veterinär- och skogshögskolorna till en enhet, hade de sakkunniga påvisat, att därigenom skulle ernås vissa fördelar för lantbruksundervisningen bestående däri, att vissa av nämnda två fackhögskolors lärare skulle kunna i någon utsträckning medverka även vid lantbruksutbildningen, varjämte vid ifrågavarande fackhögskolor förefintliga materiella resurser i viss mån även skulle komma den högre lantbruksundervisningen till godo. Ifrågavarande fördelar syntes emellertid icke vara av den storleksordning, att de borde tillmätas någon större betydelse vid avgörandet av frågan örn lantbrukshögskolans lämpligaste organisation. Det torde å andra sidan icke kunna bestridas, att betydande svårigheter skulle vara förbundna med åtgärder, som hade till syfte att organisatoriskt förena två förut var för sig självständiga högskolor och därtill lägga en tredje. Såväl veterinär- som skogshögskolan hade haft en gynnsam utveckling och bedreve en framgångsrik verksamhet. Förtjänsten härav torde till väsentlig del vara att tillskriva en god ledning vid de båda högskolorna. Skulle nu tre högskolor med tämligen olikartade uppgifter sammanslås, syntes det lätt kunna befaras, att den gemensamma ledningen icke skulle vara lika kvalilicerad när det gällde alla tre verksamhetsområdena. Besultatet torde då lätt kunna bliva, att någon av avdelningarna eller i värsta fall samtliga skulle få sina arbetsmöjligheter försämrade med ty åtföljande tillbakagång i utvecklingen. Beträffande lantmäteriundervisningen hade de sakkunniga funnit, att den däri ingående lantmäteritekniska kursen knappast hade något gemensamt med lantbrukshögskolans undervisning, medan däremot den kulturtekniska kursen skulle kunna i viss utsträckning till godogöra resurserna vid lantbrukshögskolan. Även i detta fall gällde emellertid, att de genom ett samordnande av lantbruks- och lantmäteriundervisning möjliga besparingarna icke kunde väntas uppgå till mera avsevärda belopp.

Vid sin utredning hade de sakkunniga förutsatt, att de båda kurserna vid lantmäteriutbildningen i fortsättningen liksom nu skulle vara fullt skilda från varandra. I ett senare föreliggande, inom lantmäteristyrel-

99 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

sen utarbetat förslag till lantmäteriundervisningens ordnande utginge nian emellertid ifrån, att ifrågavarande båda kurser framdeles skulle sammanföras till en enda. Vid övervägande av frågan örn samorganisation med.lantbrukshögskolan måste sålunda hänsyn tagas till lantmäteriundervisningen i dess helhet. Men vid sådant förhållande torde man kunna räkna med, att den genom en sammanslagning av berörda undervisningsgrenar sannolikt uppkommande kostnadsbesparingen skulle bliva relativt ringa. I fråga örn utbildningen av lantbruksingenjör* skulle denna enligt de sakkunnigas förslag endast i ringa grad påverkas av lantbrukshögskolans upprättande. Frågan örn närmare planläggning av lantbruksingenjörsaspiranternas agronomiska utbildning torde böra göras till föremål för senare övervägande. Departementschefen instämde följaktligen i de sakkunnigas förslag, att lantbrukshögskolan horde organiseras såsom en fullt självständig institution. Dock borde den stå i god kontakt med annan närstående undervisnings- och forskningsverksamhet.

Jordbruksutskottet vid 1930 års riksdag uttalade i sitt av riksdagen godkända utlåtande, att frågan örn den högre lantbruksundervisningens ordnande borde ske i huvudsaklig överensstämmelse med det i nämnda proposition framlagda förslaget.

Det torde av ingen förnekas, att rent principiellt sett avsevärda fördelar Departementskunna vinnas genom att institutioner och inrättningar göras till sitt an- chefm' tal färre men inom vissa gränser så mycket mera omfattande till sin storlek i jämförelse med inrättandet av flera och mindre omfattande. Detta torde även gälla undervisningsanstalter. I nämnda fall ligger det i öppen dag, att bland annat lokalutrymmen och undervisningsmaterial skulle kunna inbesparas samt att lärarekrafter och annan personal kunna mera rationellt utnyttjas. Vad nu sagts gäller likväl endast under förutsättning, att vederbörande anstalt kan i ett sammanhang få ordnas i sin helhet. Ty endast i dylikt fall kan en verklig rationalisering av anordningarna genomföras.

Då från flera håll den tanken framkastats, att den föreslagna lantbrukshögskolan borde samordnas med annan högskola, är det emellertid fråga örn samorganisation med redan befintliga inrättningar. De högskolor, som föreslagits böra samorganiseras med lantbrukshögskolan, äro ettdera av statsuniversiteten, tekniska högskolan eller veterinär- och skogshögskolorna. Att samordna lantbrukshögskolan med ett universitet torde knappast vara lämpligt. Våra båda universitet hava fått sin organisation och sin omfattning under en flera sekler lång utveckling. De bygga på rika traditioner och hava sin givna inriktning. Det torde under sådana omständigheter näppeligen komma att bliva till fördel för den högre lantbruksundervisningen, örn man skulle försöka att pressa in lant brukshögskolan, denna i stort sett helt nya, från universiteten i mycket avvikande undervisningsanstalt, inom ramen av ett universitet. Detta torde så mycket mera gälla, som ännu i intet fall här i landet teknisk undervisning sammanknntits med universitetsundervisning. Mot en

100 Kungl. May.ts proposition Nr 143.

samordnande av lantbrukshögskolan med tekniska högskolan talar enligt mitt förmenande främst den omständigheten, att de båda näringar, som dessa anstalter så att säga företräda, äro till sin struktur och inriktning väsentligt olika. I detta avseende är särskilt att märka, att industrien till betydande del består av större företag med långt driven specialisering av de däri sysselsattas arbetsuppgifter, medan däremot jordbruket i vårt land huvudsakligen består av mindre och medelstora brukningsdelar, vilket förhållande framtvingar en långt större mångsidighet hos yrkesutövarna. Denna framträdande olikhet mellan de båda näringarna måste helt naturligt leda till vitt skilda intressen i fråga örn utbildningen, en omständighet som förstärkes därav, att vid lantbrukshögskolan främst åsyftas lärareutbildning men vid tekniska högskolan utbildning av drifts- och företagsledare. Då härtill kommer, dels att de båda högskolorna skulle komma att hava ganska litet gemensamt i fråga örn de ämnen, vari undervisning meddelas, och dels att tekniska högskolan redan har byggnader och organisation anpassade efter sin ställning som fristående högskola, varför ekonomiskt sett litet vore att vinna på en sammanslagning, synes anledning saknas att förorda en dylik. Något annorlunda ställer sig frågan örn en sammanslagning mellan å ena sidan lantbrukshögskolan och å andra sidan veterinär- och skog shög skolorna. Båda dessa senare äro relativt små anstalter och deras verksamhetsområden beröra dessutom var för sig vissa delar av lantbrukshögskolans verksamhetsområde. Syftet med utbildningen är dock så tillvida olika, som både veterinär- och skogshögskolan främst hava att utbilda praktiska yrkesmän. Såsom högre lantbruksundervisningssakkunniga påvisat, skulle emellertid synnerligen obetydliga fördelar vinnas vid en samorganisation av nämnda tre högskolor, såvida nämligen samordnandet skulle ske under förutsättning av ett bibehållande av veterinär- och skogshögskolorna med de byggnader och den organisation, de nu hava. Då lokaler och utrustning äro beräknade för en ordning med fristående högskolor och då även lärareantalet är avpassat därefter, ligger det i sakens natur, att föga därav skulle kunna få disponeras av lantbrukshögskolan. En annan sak vore givetvis, örn man i samband med inrättandet av en lantbrukshögskola jämväl kunde gå till en fullkomlig omläggning av de båda övriga högskolorna. Kunde man omändra byggnaderna enligt en för alla tre högskolorna gemensam plan samt likaledes göra en sådan genomgripande omorganisation, att veterinär- och skogshögskolorna tillsammans med lantbrukshögskolan bleve inpassade i en enhet, skulle säkerligen det sammanlagda behovet av såväl lokaler som lärarekrafter bliva mindre, än örn högskolorna förbliva fristående. Men hän-' syn till att veterinär- och skogshögskolorna redan finnas, skulle emellertid nyss nämnda förfaringssätt komma att leda till mycket betydande engångs- och övergångskostnader*, vilka troligen skulle fullt uppväga de fördelar, som stöde att vinna. På grund härutav och med hänsyn jämväl

101 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

till att anledning icke synes föreligga för ett rubbande av veterinäroch skogsbögskolornas nuvarande organisation, vilken lärer väl hava fyllt sin uppgift, kan jag icke förorda en samorganisation mellan lantbrukshögskolan samt veterinär- och skogsliögskolorna.

Det har emellertid även ifrågasatts ett samordnande av lantbrukshögskolan och lantmäteriundervisningen. Härför föreligga såtillvida båttre förutsättningar, som i båda fallen en nyorganisation är aktuell. Jag erinrar i detta sammanhang därom, att förslag till lantmäteriundervisningens ordnande den 27 augusti 1929 avgivits av lantmäteristyrelsen. På min föredragning har vidare Kungl. Maj :t den 3 oktober 1930 bemyndigat departementschefen att genom särskilt tillkallade utredningsmän verkställa viss ytterligare utredning av frågan. Denna utredning skulle närmast omfatta spörsmålet örn nämnda undervisnings förläggande till tekniska högskolan. Nämnda utredningsmän hava den 1 december 1930 inkommit med betänkande i ämnet, och är det min avsikt att snarast underställa hithörande ärende Kungl. Maj:ts prövning. Av i ämnet verkställd utredning har man emellertid all anledning utgå ifrån, att ett samordnande av lantmäteriundervisningen med lantbrukshögskolan icke är lämplig, och kan jag för min del ej förorda dylikt samordnande.

Beträffande frågan örn utbildningen av lantbruksingenjör er ansluter jag mig till vad högre lantbruksundervisningsakkunniga anfört därom. Huru lantbruksingenjörernas agronomiska utbildning skall anordnas, torde emellertid böra göras till föremål för vidare utredning.

Av vad jag nu anfört framgår, att jag biträder högre lantbruksundervisningssakkunnigas mening, att lantbrukshögskolan bör ordnas som en fullt fristående högskola, vilken givetvis bör stå i kontakt och söka samarbete med närstående undervisnings- och forskningsanstalter.

4. Den högre lantbruksundervisningens ställning till centralanstalten för försöksväsendet på jordbrnksområdet.

Högre lantbruksundervisningssakkunniga hava framhållit, att den högre lantbruksundervisningen och försöksverksamheten på jordbruksområdet äga naturligt samband med varandra, vartill anledning funnes taga hänsyn, när. den högre lantbruksundervisningen nu skulle omorganiseras. De sakkunniga hava härom anfört:

Den centrala försöksanstalten på jordbrukets område stöde i ett naturligt och ganska intimt samband med den högre lantbruksundervisningen. Härmed förstodes då, att den försöksverksamhet, som bedreves vid nämnda institution, tjänade till att på olika sätt underbygga lantbruksundervisningen. Detta förhållande hade givetvis kommit att allt tydligare framträda, ju talrikare och mera fruktbärande försöksverksamhetens resultat blivit. Före utvecklingen av den inhemska försöksverksamheten på jord-

Högre lantbrukmndervi8nings8akkunniga.

102 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

bruksområde! hade man fått nöja sig med att vid undervisningen meddela de forsknings- och försöksresultat som motsvarande utländska — närmast den danska, tyska och engelska — verksamhet på detta område kunnat frambringa, och vilka ofta ej utan vidare vore tillämpliga på vara speciella förhållanden. P

• Sflunda verksamheten vid centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet redan nu kunde sägas vara av stor betydelse för lantbruksunderlysningen, läge naturligtvis den tanken mycket nära till hands att vid en omorganisation av den högre lantbruksundervisningen ännu lastare tillknyta detta naturliga samband genom att på ett mera direkt satt utnyttja centralanstalten i undervisningens tjänst.

De sakkunniga hava i anslutning till detta uttalande undersökt, på vad sätt samverkan skulle kunna ordnas mellan en till Stockholm förlagd lantbrukshögskola och centralanstalten för jordbruksförsök. De sakkunniga hava därvid räknat med dels den möjligheten, att högskolan och centralanstalten skulle organisatoriskt förenas, och dels den förutsättningen, att samarbete skulle etableras utan uppgivande för de båda anstalterna av var sin särskilda organisation.

Örn den första av dessa möjligheter hava de sakkunniga yttrat bland annat följande.

Nämnda anordning syntes förutsätta en genomgripande ändring av centralanstaltens såväl organisation som verksamhet. Enär avdelningsföreståndarna vid centralanstalten i regel skulle komma att med bibehållande av sin förutvarande uppgift jämväl bliva huvudlärare i respektive ämne vid lantbrukshögskolan, förutsatte anordningen givetvis, att de båda institutionerna bleve ställda under enhetlig organisatorisk ledning med hänsyn till såväl verksamhet som ekonomi.

Ett mera intimt samarbete mellan centralanstalten och anstalt för högre lantbruksundervisning förutsatte givetvis även, att båda anstalterna förlädes till samma plats. Enär centralanstalten vore och under hela sin tillvaro varit förlagd till Stockholm, torde det närmast gälla att undersöka förutsättningarna för ifrågavarande samarbete under det antagandet, att båda anstalterna bleve förlagda till nämnda plats. Såsom redan antytts, hade de sakkunniga icke ansett sig kunna förorda, att agronomkurs förlädes till Stockholm. För sammanslagning med centralanstalten torde sålunda endast anstalt för den rent högskolemässiga lantbruksundervisningen böra komma i fråga.

Den inverkan en samorganisation mellan lantbrukshögskolan och centralanstalten enligt de sakkunnigas mening skulle komma att få på lärår behovet vid lantbrukshögskolan framgår av nedanstående tablå. Denna gäller dock endast de sakkunnigas huvudalternativ A. Med den ståndpunkt jag nu intagit till frågan örn den högre lantbruksundervisningens planläggning, torde jag här kunna utelämna motsvarande tablå för alternativ B.

103 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Lärarpersonal och undervisningstimmar rid undervisning för ämbetsexamen i Stockholm enligt huvudaltermitiv A under förutsättning av organisatorisk förening med centralanstalten samt viss anknytning till veterinär- och skogshögskolorna.

Härtill kommc ett antal exkursionsdagar. Under cirka 5 av dessa kunde speciallärare väntas vara ledare.

Då det i tablån innefattade förslaget till fördelning av undervisningen innebure, att befattningshavare vid centralanstalten skulle bära huvudansvaret för undervisningen i åtskilliga viktiga ämnen, föreslogo de sakkunniga inrättandet av fyra nya assistentbefattningar vid centralanstalten för att kompensera den minskning, som i annat fall skulle komma att inträda i forsknings- och försöksarbetet vid centralanstalten.

Beträffande de ekonomiska konsekvenserna av en samorganisation av lantbrukshögskolan och centralanstalten hava de sakkunniga anfört följande.

Med avseende på kostnaderna för anordnande av högre lantbruksundervisning i anknytning till centralanstaltens verksamhet i jämförelse med motsvarande kostnader för en till Stockholm förlagd mera fristående lantbrukshögskola vore det tydligt, att posten lärarlöner skulle bliva förhållandevis låg i samma mån som tjänstemän vid centralanstalten utan särskild ersättning meddelade undervisning vid högskolan. Medräknade man, vilket givetvis vore fullt riktigt, jämväl löner till innehavarna av de nya

104 Kungl. Majlis proposition Nr 143.

Vid central.anstalten, vilka kunde väntas bliva erforderliga till följd av att redan befintliga tjänstemän i avsevärd grad bleve upptagna a.Y, undervisning, visade det sig likväl enligt av de sakkunniga gjorda be- (.l.n^a1’ a^ besparingen i utgifter för lärare bleve ganska obetydlig. I jämförelse med motsvarande kostnader vid en mera fristående, till Stockhl iiragd högskola, syntes den sannolika besparingen endast uppgå till ett eller annat tusental kronor. Skulle därtill särskilt arvode anses böra utgå till tjänstemän vid centralanstalten för deras undervisning — varmed åtminstone under en viss övergångstid torde få räknas — skulle någon ekononnsk fördel av sammankopplingen med centralanstalten näppeligen vara att påräkna i nu nämnda hänseende. De egentliga administrationskostnaderna kunde möjligen nedbringas något genom anknytning till centralanstalten, men, då dennas verksamhet i huvudsak läge på ett helt annat område, torde administrationen ej oväsentligt behöva utvidgas för tillgodoseende av högskolans särskilda krav, och några avsevärda besparingar på enna punkt torde sålunda icke vara att vinna genom ifrågavarande sammankoppling. Vad därefter anginge övriga årliga kostnader för undervisningsverksamheten vore det sannolikt, att dessa skulle bliva något mindre, örn lantbrukshögskolan inkorporerades med centralanstalten än örn de» linge en mera fristående ställning. För tjänsteman vid centralanstalten, som meddelade undervisning vid högskolan, torde man nämligen icke bedöva räkna med, att han vid högskolan skulle behöva särskilt utrymme eller dyrbara experimentella hjälpmedel för egen forskningsverksamhet, da erforderliga förutsättningar i sådant avseende ju redan stöde till hans oriogande vid centralanstalten. I den mån dylika tjänstemän toges i anspråk i stallet för särskilda vid högskolan fast anställda lärare, borde sålunda viss kostnadsbesparing kunna ernås. Även med avseende på den vid högskolan erforderliga försöksverksamheten vore det tänkbart att genom fastare anknytning till centralanstalten kostnaderna i någon ’mån skulle kunna nedbringas. Det vore emellertid tydligt, att besparingar på dessa och möjligen vissa andra punkter under inga förhållanden kunde uppgå till något större belopp. Centralanstaltens institutioner och laboratorier vöre ej inrättade för och kunde icke erbjuda plats för lantbrukshogskolans studerande på det lägre stadiet. Även under förutsättning av organisatoriskt samband med centralanstalten måste sålunda åt lantbrukshögskolan uppföras institutions- och undervisningsbyggnader av i stort sett samma omfattning som vid självständig högskola. Såsom förut antytts, borde emellertid någon kostnadsbesparing kunna vinnas därigenom, att vissa lärare hade lokaler för egna forskningsarbeten vid centralanstalten. Utförd överslagsberäkning hade givit vid handen, att den därigenom möjliggjorda minskningen i byggnadskostnader, inberäknat kostnaderna för ifrågavarande lokalers inredning, kunde beräknas till i runt tal 40,000—60,000 kronor. Å andra sidan vore det tänkbart, att kostnader kunde uppstå för beredande av arbetsplats åt erforderliga nya assistenter och i förekommande fall laboratorer vid centralanstalten. Eventuell sådan kostnad borde givetvis betraktas såsom utgift för högskolan. Av det nu sagda torde framgå, att minskningen i kostnader för den högre lantbrukcundervisrnngen i samorganisation med centralanstalten i jämförelse med förläggning till Stockholm under mera självständig organisation icke kunde beräknas bliva avsevärd. I varje fall kunde icke besparingarna väntas bhva av den storleksordning, att de kunde tillmätas någon avgörande be-

Kungl. Majlis proposition Nr 143.

lydelse vid valet mellan olika tänkbara alternativ för den högre lantbruksundervisningens ordnande.

De sakkunniga hava icke ansett sig kunna förorda en sammanslagning av lantbrukshögskola och centralanstalt. Denna ståndpunkt har av dem motiverats sålunda.

Det vore utan vidare klart, att ovan avhandlade anordning för den högre lanbruksundervisningens organisation med nödvändighet måste medföra, att centralanstaltens för försöksväsendet på jordbruksområdet nuvarande huvuduppgift — det vetenskapliga forskningsarbetet — i hög grad skulle komma att bliva tillbakasatt på grund därav, att de ledande tjänstemän-; nen vid anstalten skulle nödgas använda en väsentlig del av sin tid för undervisningsverksamheten vid lantbrukshögskolan. Denna senare verksamhet bestode ju ej endast i hållande av föreläsningar utan även i utarbetande av sådana, i handledning vid laborationer och andra övningar samt i examinationsarbete. Det torde också vara fara värt, att den förminskade försöksverksamhet, som kunde bedrivas vid sidan av undervisningsarbetet, rent automatiskt komme att växla in på andra spår, nämligen så att försöksarbetet allt mera komme att tillrättaläggas efter undervisningens behov, för att illustrera denna och för att giva resultat, som kunde vara av speciellt intresse ur demonstrationssynpunkt. Det vore emellertid otvivelaktigt till skada, örn centralanstaltens nuvarande arbetsuppgifter skulle på dylikt sätt i avsevärd grad förryckas. Efter en tjuguårig utveckling hade centralanstaltens vetenskapligt-praktiskt inriktade försöksverksamhet kommit att tillvinna sig allt mera erkännande såväl inom som utom vårt land, och man hade lyckats binda framstående forskare vid anstalten. Skulle anstaltens verksamhet omläggas, så att en betydande del av arbetstiden åtginge för meddelande av undervisning, vore detta liktydigt med ett allvarligt försvagande av grunden för den självständiga lantbruksvetenskapliga forskningen inom landet. Genom att komplettera centralanstaltens arbetskrafter medelst inrättandet av ytterligare laborators- och assitentbefattningar vid anstalten kunde visserligen olägenheten därav, att de ledande arbetskrafterna vid anstaltens olika avdelningar i väsentlig mån kopplades ifrån den hittillsvarande huvuduppgiften, till en viss grad förminskas, men full ersättning kunde på dylikt sätt icke ernås, enär resultatet utav avdelningarnas forsknings- och försöksverksamhet i högsta grad vore beroende av föreståndarnas respektive överassistenternas personliga insatser och initiativ samt av deras direkta övervakande av arbetets gång.

Inom de sakkunniga hade bragts på tal frågan, huruvida icke vid inrättandet av en lantbrukshögskola å annan plats än Stockholm centralanstalten borde flyttas och införlivas med högskolan. Härom hava de sakkunniga yttrat följande.

Man hade hållit före, att här liksom vid de båda anstalternas förläggning i Stockholm vissa ekonomiska fördeler skulle vara förenade med en sådan anordning; detta skulle emellertid tydligen kunna påräknas endast under förutsättning, att samorganisationen genomfördes på det sätt, att befattningshavarna vid centralanstalten —- främst avdelningsföreståndarna — samtidigt vore lärare vid högskolan eller vice versa. Tydligt vore

106 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

emellertid, att en sådan anordning, även om den ur undervisningens synpunkt skulle vara tänkbar, givetvis måste liksom motsvarande anordning vid förläggning i Stockholm innebära en betydande nedskrivning av det vetenskapliga forskningsarbete i jordbrukets tjänst, som vore centralan staltens uppgift. I stället för att man, såsom i det föregående påvisats, ansett sig kunna såsom en sekundär fördel av lantbrukskögskolans upprättande räkna med ett ytterligare väl behövligt tillskott till jordbruksforskningen i vårt land, skulle här resultatet bliva det rakt motsatta. I den mån detta icke skulle bliva fallet, måste man giva avkall på förhoppningarna örn besparingar på detta område; skulle åter centralanstaltens verksamhet alltjämt i oförminskad omfattning uppehållas, torde man också i det stora hela få räkna med, att hela dess stora apparat upprätthölles i hela sin vidd. vilket skulle förutsätta, att full ersättning lämnades för de anstaltens arbetskrafter, vilka toges i anspråk för högskolans undervisningsverksamhet. Vilka avsevärda kostnader, en sådan anordning skulle medföra, läte sig väl tänkas. Det hade i detta sammanhang påpekats, att särskilt eentralanstaltens underavdelning för mejerihushållning på det sätt, den för närvarande vore organiserad, väl skulle lämpa sig för att lösgöras från centralanstalten och infogas i en eventuell ny högre mejeriundervisningsanstalt, som förmenats dels kunna omhändertaga dess arbetsuppgift och dels för sitt egentliga ändamål hava en viss fördel av denna utbyggnad. Även örn man skulle anse sig böra tillerkänna denna uppfattning ett visst berättigande, så måste det dock väcka stark betänksamhet att på detta tidiga stadium, innan ännu den eventuella nya undervisningsanstalten hunnit visa, vilka möjligheter den över huvud taget kunde hava att räkna med, planera ett sönderbrytande av centralanstaltens organisation. Ett sådant skulle nämligen bliva en given följd därav, ity att mejeriavdelnin gen, om ock inom centralanstalten förhållandevis friställd så till organisation som arbetssätt, dock särskilt på ett område, bakteriologiens, och i viss mån även på husdjursskötselns uppehölle ett intimt och av omständigheterna påkallat samarbete med andra verksamhetsområden inom centralanstalten. På samma sätt som enligt vad ovan sagts frågan örn mejeriavdelningens vid centralanstalten eventuella utbrytning knappast kunde sägas vara aktuell förhölle det sig med den större frågan örn centralanstaltens i dess helhet inordnande i en ny lantbrukshögskola. Även härvidlag finge med styrka framhållas, att det givetvis måste betraktas som ett knappast tillåtligt vågspel att vidtaga åtgärder i föreslaget syfte, innan ännu någon som helst erfarenhet vunnits örn högskolans allmänna förutsättningar att övertaga jämväl centralanstaltens mångahanda och krävande arbetsuppgifter. Även den, som tilläventyrs holle före, att en utveckling i här förevarande riktning vore önskvärd, måste dock erkänna, att tidpunkten för åtgärder i detta syfte ännu icke vore inne. Detta så mycket mindre som det förslag till högskolefrågans lösning, vari de sakkunnigas arbete komme att utmynna, icke torde kunna sägas på något besvärande sätt föregripa en kombination med centralanstalten, därest en sådan vid en senare tidpunkt, då detta spörsmål bättre kunde överblickas, skulle befinnas önskvärd.

Den andra av de sakkunniga angivna möjligheterna till samverkan mellan lantbrukshögskola och centralanstalt, nämligen att dylik samverkan Åvägabringas utan att de båda anstalterna uppgiva var sin särskilda or-

107 Kungl. Maj:tx proposition Nr 143.

ganisation, skulle te sig olika, om högskola och centralanstalt förläggas till samma plats eller örn de förläggas till skilda platser. Beträffande det första av dessa alternativ hava de sakkunniga ansett, att befattningshavare vid centralanstalten skulle kunna övertaga viss undervisning vid lantbrukshögskolan. Enligt de sakkunnigas förslag skulle nyssnämnda undervisning kunna beräknas till 220 föreläsningstimmar och 210 övningstimmar. Örn ifrågavarande anordning hava de sakkunniga yttrat följande.

Endast i något mindre omfattande ämne skulle befattningshavare vid nämnda anstalt bära huvudansvaret för undervisningen. Å andra sidan innebure förslaget, att ifrågavarande befattningshavares medverkan vid berörda undervisning icke i och för sig med nödvändighet skulle medföra krav på ökning av antalet vetenskapliga arbetskrafter vid centralanstalten, även örn anordningen torde komma att föra med sig viss minskning i den ordinarie verksamheten därstädes.

Örn samarbetet mellan lantbrukshögskola och centralanstalt under den förutsättningen, att centralanstalten även i fortsättningen är förlagd till Stockholm och lantbrukshögskolan upprättas på annan plats, yttra de sakkunniga följande.

Förlädes lantbrukshögskolan till annan plats än Stockholm, torde det icke vara möjligt att åt tjänstemän vid centralanstalten överlämna så stor del av undervisningen för ämbetsexamen vid högskolan, som eljest ifrågasatts. I stort sett torde i dylikt fall ifrågavarande tjänstemäns medverkan vid undervisningen på detta stadium få inskränkas till kortare, utanför det ordinarie undervisningschemat lagda föreläsningsserier med redogörelse för forskningens metoder och nyaste resultat på vars och ens speciella verksamhetsområde. Men även med denna begränsning borde en anknytning till centralanstalten tillmätas icke ringa betydelse för den högre utbildningen på jordbruksområdet, varför sådan anknytning under alla för hållanden borde eftersträvas.

På lantbruksliögskolans högre stadium — omfattande studier för licentiatexamen och doktorsgrad — torde anknytning till centralanstalten vara möjlig i sådant avseende, att vissa studerande finge utföra det för nämnda examina ofta nödvändiga experimentella forskningsarbetet vid . centralanstaltens olika institutioner och under ledning av institutionsföreståndarna. Samma skäl, som tidigare anförts för anknytning på detta stadium till universitet, gällde med lika styrka även i detta fall. För anknytning till centralanstalten talade emellertid ytterligare den omständigheten, att verksamheten vid nämnda anstalt vore speciellt inriktad på jordbruksforskning, vilket givetvis innebure ökade förutsättningar för ett gynnsamt resultat av samarbetet på detta stadium. En dylik anordning torde väl även kunna vara till nytta jämväl för centralanstalten, ty även på dennas verksamhet skulle helt visst den insats i forskningsverksamheten, som ifrågavarande unga och intresserade kraftei kunde representera, verka stimulerande och befruktande i mer än ett hänseende. Forskningsuppgifterna för dessa studerande kunde kanske till och med i vissa fall tillrättaläggas så, att de inginge såsom lod i respektive avdelningars planmässiga försöksverksamhet.

Enligt vad de sakkunniga inhämtat, torde vid centralanstaltens olika

Reservation.

108 Kungl. Maj:Is proposition Nr 143.

avdelningar kunna beredas samtidig arbetsplats för tillhopa 10 å 15 studerande för licentiatexamen. Av förut anförda uppgifter rörande den sannolika frekvensen på ifrågavarande utbildningss ladima framginge, att nämnda antal kunde anses representera en betydande del av hela det beräknade antalet dylika studerande.

En i viss mån avvikande uppfattning i denna fråga har reservationsvis framförts av tre utav de sakkunniga, nämligen herrar Hedlund, Sköld och Thomé. Dessa hava i ärendet anfört följande.

»Ett intimt och organiserat samarbete mellan en blivande lantbrukshögskola och centralanstalten för försöksverksamheten på jordbruksområdet skulle för båda dessa anstalter vara av synnerligen stor betydelse. Å ena sidan skulle därigenom högskolan för vissa viktiga undervisningsområden erhålla högt kvalificerade, specialutbildade vetenskapsmän till lärare, och högskolans elever skulle få tillfälle till praktisk inblick i försöksverksamhetens bedrivande, vilket bör vara av stort värde för dem, då de som konsulenter skola deltaga i det lokala försöksarbetet. A andra sidan skulle även centralanstaltens försöksmän hava nytta av ett samarbete; de stå nu tämligen isolerade och löpa lätt risk att ensidigt inrikta sitt arbete på ett mycket begränsat försöksområde. Denna risk skulle betydligt minskas, örn de vid sidan av sin försöksverksamhet även finge någon lärarverksamhet, och kontakten med de unga, som hålla på med att utbilda sig till vetenskapsmän, skulle verka som en sporre till intensiv och mera mångsidig vetenskaplig verksamhet. Genom lärarverksamheten komme man dessutom att utnyttja ytterligare en möjlighet att få forskningens resultat spridda till allmänheten.

Enligt de sakkunnigas förslag komma lantbrukshögskolan och centralanstalten att sakna varje organisatorisk förbindelse. De fördelar av ett samband dem emellan, som ovan antytts, vinnas således icke. Tvärtom kunna de båda anstalterna komma att stå hindrande för varandra, då det gäller att erhålla medel för arbetets bedrivande. Då centralanstalten i viss mån utvecklats från en central för den praktiska försöksverksamheten till en vetenskaplig forskningsanstalt, Ilar den tagit en uppgift, som i först» hand bör tillkomma högskolan. Att nu hava samma slags forskningsarbete delat på tvenne från varandra skilda anstalter måste verka fördyrande och därför sannolikt även förlamande på detsamma.

På grund av vad ovan anförts hysa vi den uppfattningen, att vid den högre lantbruksundervisningens nydaning en samorganisation av lantbrukshögskolan och centralanstalten vore i hög grad önskvärd. Centralanstalten är emellertid förlagd till Stockholm och man torde få räkna med att den för närmaste framtiden förblir där. Att till denna stad förlägga en lantbrukshögskola är, som de sakkunniga påvisat, mindre lämpligt, då det där icke är möjligt att erhålla nära tillgång till jordbruk av tillräcklig omfattning och väl utrustat med kreatur och inventarier, vilket allt är nödvändigt såväl för undervisning som för försök. För närvarande kan den önskvärda samorganisationen således icke realiseras, då de båda anstalterna torde komma att förläggas till skilda orter. Vi hålla emellertid före, att inom en icke allt för avlägsen framtid frågan örn centralanstaltens förflyttning från Stockholm kommer att bliva aktuell. Det kan icke dröja länge, förr än man känner och erkänner, att även för centralanstalten saknaden av jordbruk vid själva anstalten är en mycket allvarlig brist. Vid

109 Kanal. Maj:ts proposition Nr 143.

de två viktigaste avdelningarna, jordbruks- och husdjursavdelningarna, kunna för närvarande knappast några försök utföras, som föreståndarna hava möjlighet att i detalj följa. En sådan ordning kan naturligtvis icke få äga bestånd allt för länge. I samband med frågan örn centralanstaltens förflyttning hör enligt vår mening också lämpligheten av dess samordnande med lantbrukshögskolan allvarligt prövas.

Örn vi således för närvarande icke föreslå någon förändring av centralanstaltens ställning och verksamhet i fråga örn de fack, som även företrädas av lantbrukshögskolan, gäller detta icke om inejeriförsöken vid centralanstalten. Dessa försök handhavas av en underavdelning av husdjursavdelningen, men fråga örn dennas omorganisation till självständig ställning har redan länge sedan varit väckt. Avdelningen saknar egna lokaler och är inhyrd hos ett privat mejeriföretag. Detta måste anses som ett provisorium, och förr eller senare måste avdelningens verksamhet överflyttas till ett statens mejeri, då det icke kan anses riktigt, att^ statens försöksverksamhet i längden bedrives hos och därmed i viss mån blir beroende av ett enskilt företag. Man måste därför räkna med att under alla förhallanden denna avdelning snart nog måste undergå en förändring. Kostnaderna härför skulle väsentligen nedbringas, örn mejeriförsöken, fortfarande organiserade som självständig avdelning, förlädes till anstalten för den högre mejeriundervisningen, varvid man dessutom skulle vinna alla de fördelar, som ovan påpekats följa av en samorganisation mellan högre undervisning och försöksverksamhet. Dessa fördelar skulle i detta fall bliva ännu mer påtagliga än vid lantbrukshögskolan. Institutet för den högre mejeriundervisningen blir en relativt liten anstalt med ett fåtal vetenskapligt utbildade lärare, och det vore därför av stor betydelse för denna att få ytterligare ett par väl kvalificerade personer bundna vid den. Å andra sidan vore det för försöksverksamheten av kanske ännu större betydelse att dess personal komme i direkt samarbete med landets övriga vetenskapligt utbildade fackmän på mejeriområdet; ett sådant allsidigt samarbete skulle, hoppas man, kunna resultera i en verkligt fruktbringande försöksverksamhet.

Givet är, att utbrytandet av mejeriförsöken från centralanstalten och deras förläggande till den högre mejeriundervisningsanstalten lämpligen bölske i samband med upprättandet av denna senare, enär anordningarna då från början kunna inriktas på båda ändamålen, varigenom såväl besparingar som ökad ändamålsenlighet vinnes. Att uppskjuta avgörandet, såsom sakkunniga föreslagit, är icke önskvärt även från den synpunkten, att försöksavdelningen i väntan på detta avgörande sannolikt, får svårt att under tiden erhålla medel för behövliga förbättringar. Vi vilja därför förorda, att samtidigt med ordnandet av den högre mejeriundervisningen åtgärder vidtagas för mejeriförsökens förflyttning från centralanstalten till anstalten för den högre mejeriundervisningen.»

I ett stort antal av de över högre lantbruksundervisningssakkunnigas betänkande avgivna yttranden har berörts frågan örn eentralanstaltens förhållande till en blivande anstalt för högre lantbruksundervisning, och i åtskilliga av dem har förordats en samorganisation i en eller annan form av ifrågavarande anstalter.

Yttranden.

Ilo

Kanyl. Martts proposition Nr 143.

Statskontoret Ilar framhållit, att eu organisatorisk förening av lantbrukshögskola och centralanstalt för försöksväsendet på jordbruksområdet enligt statskontorets uppfattning skulle medföra icke oväsentliga besparingar i jämförelse med en anordning med två självständiga institutioner. På grund härav och då, att döma av vad tre reservanter bland de sakkunniga uttalat, frågan örn centralanstaltens förflyttning från Stockholm inom en icke alltför avlägsen framtid kunde komma att bliva aktuell, syntes det statskontoret, att frågan örn en dylik organisatorisk förening borde tagas under förnyat övervägande.

Såsom skäl mot en sammankoppling mellan centralanstalt och lantbrukshogskola hade de sakkunniga anfört, att en sådan anordning måste medföra, att centralanstaltens nuvarande huvuduppgift — det vetenskapliga forskningsarbetet — i hög grad skulle komma att bliva tillbakasatt på. grund därav, att de ledande tjänstemännen vid anstalten skulle nödgas använda en väsentlig del av sin tid för undervisningsverksamhet vid lantbrukshögskolan, vilket enligt de sakkunnigas mening vore liktydigt med ett allvarligt försvagande av grunden för den självständiga lantbruksvetenskapliga forskningen inom landet. Häremot torde enligt statskontorets mening kunna anföras, att vid universiteten bedreves undervisnings- och forskningsverksamhet hand i hand och lämpligheten av en sådan anordning hade vid flera tillfällen framhållits.

Lärarrådet vid Ultuna lantbruksinstitut har förklarat sig fullständigt dela den i förberörda reservation uttryckta tanken, att centralanstaltens jordbruks- och husdjursavdelningar vid eventuell förflyttning lämpligen kunde samordnas med lantbrukshögskolan.

Styrelsen för Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut har ansett, att frågan örn den högre lantbruksundervisningens ordnande borde lösas genom att de båda förefintliga lantbruksinstituten gåves en för forskning och undervisning värdig, utformning. Förverkligandet av denna plan syntes enligt styrelsens mening kunna ske därigenom, att centralanstalten avvecklades och dess verksamhet helt förlädes till instituten, till vilka även anstaltens framstående vetenskapliga krafter kunde knytas. — Institutets lärarråd har i särskilt yttrande uttalat sig i samma riktning.

A.v rikets 26 hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava 7, nämligen Kalmar läns norra, Kalmar läns södra, Malmöhus läns, Skaraborgs läns. Värmlands läns, Västmanlands läns oell Västernorrlands läns, direkt uttalat sig för en förläggning till samma plats av högskola och central anstalt, och 7 andra hushållningssällskaps förvaltningsutskott, nämligen Uppsala läns, Östergötlands läns, Blekinge läns, Hallands läns, Älvsborgs iåns norra, Älvsborgs läns södra och Jämtlands läns, antingen föreslagit ytterligare utredning angående samfbryggning av centralanstalt och Santbrukshögskola eller också i annan form uttalat sympatier för sådaTi anordning.

I samma riktning hava även Sveriges allmänna lantbrukssällskap och Sveriges lantbrukslärarförbund uttalat sig.

En samorganisation mellan lantbrukshögskolan och centralanstalten av -tyrkes däremot av lantbruksstyrelsen, lantbruksakademien, styrelsen föi centralanstalten samt centralanstaltens nämnd. I dessa yttranden hava i allmänhet de av sakkunniga anförda synpunkterna understrukits.

Slutligen må i detta sammanhang omnämnas, att större akademiska krm-

lil

Kungl. Majlis proposition Nr 143.

sistoriet i Lund Ilar framhållit, att det hade varit ömkligt, att de sakkunniga mera ingående prövat möjligheten av att utbygga de håda befintliga instituten i och för en högre lanthruksundervisning och att förlägga den egentliga vetenskapliga forskningen inom jordbruksområdet till centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet.

Vad särskilt beträffar den i högre lantbruksundervisningssakkunnigas betänkande ävensom i förberörda, betänkandet vidfogade reservation diskuterade frågan om eventuell förflyttning av centralanstaltens underavdelning för mejerihantering till en högre mejeriundervisningsanstalt å annan plats än lantbrukshögskolans förläggningsort, finnas i vissa yttranden direkta uttalanden på denna punkt.

I samtliga dessa yttranden framhållas olägenheterna av att genom en sådan förflyttning sönderbryta den nuvarande centralanstalten.

I demia riktning yttra sig lantbruksstyrelsen, styrelsen för centralanstalten, centralanstaltens nämnd, hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs, Värmlands och Västernorrlands län, Sveriges lantbrukslärarförbund och svenska mejerikonsulentföreningen. Ur yttrandet av centralanstaltens hämnd må följande anföras.

Den i förberörda reservation föreslagna åtgärden att förflytta mejeriförsöken till Alnarp skulle betyda, bland annat, ett fullständigt avbrytande av det nu pågående synnerligen viktiga samarbetet med husdjurs- och bakteriologiska avdelningarna. Vad den bakteriologiska avdelningen beträffade skulle förflyttningen i verkligheten betyda en högst avsevärd inskränkning i dess verksamhet eller med andra ord ett nedläggande av den del av verksamheten, som omfattade mejeribakteriologiska försök av mera praktisk natur. Nyssnämnda avdelningar, vilka under sin fortsatta verksamhet nödvändigtvis komme in på dylika frågor, skulle även genom en förflyttning praktiskt taget bliva i avsaknad av den rådgivande instans i mejerifrågor, som nyssnämnda underavdelning hittills för dem varit. . I reservationen erinrades örn mejeriförsökens provisoriska förläggning till ett privat mejeriföretags lokaler och örn nödvändigheten av att denna viktiga del av centralanstaltens verksamhet inom kort bleve föremål för en nyorganisation. Samtidigt som nämnden ville betona önskvärdheten av att försöksväsendet på mejeriområdet bereddes en mera tryggad ställning och i organisatoriskt hänseende jämställdes med centralanstaltens övriga avdelningar kunde nämnden icke finna, att, örn så skedde, det därför vore vare sig nödvändigt eller önskvärt, att mejeriförsöken utbrötes från centralanstalten och förlädes till högre mejeriundervisningsanstalten vid Alnarp, detta så mycket mindre som även landets mera centrala delar vore i behov av en verksamhet på detta område.

Såsom redan tidigare omnämnts, har i anledning av vad i ärendet framkommit en särskild, mera ingående utredning verkställts beträffande centralanstaltens och en blivande högre lantbruksundervisnings inbördes ställning. Jag övergår nu till att i korthet redogöra för innehållet av ifrågavarande genom särskilda utredningsmän verkställda utredning.

Utredningsmännen hava till en början lämnat en redogörelse för central

(J tidnings-männen arga ende försöksverksamheten m. m.

112 Kungl. Majus proposition Nr 143.

anstaltens tillkomst och utveckling ävensom för dess organisation och nuvarande resurser. I ett följande kapitel har redogjorts för uppkomsten av frågan örn centralanstaltens förflyttning.

Därefter hava utredningsmännen övergått till att angiva de allmänna riktlinjer, som de ansett sig höra lägga till grund för sin utredning. Vad därvid först angår frågan örn den högre lantbruksundervisningens ordnande hava utredningsmännen anfört följande.

1 ^ei1 följande utredningen hade utredningsmännen ansett sig böra utgå därifrån, att den högre lantbruksundervisningen komme att organiseras i huvudsaklig överensstämmelse med vad högre lantbruksundervisningssak-

.,ni^Fa i sitt den 12 november 1927 avgivna betänkande i ämnet föreslågit. Sålunda förutsattes, att vid Ultuna upprättades en lantbrukshögskola Alnarp en anstalt för agronomutbildning, båda av den typ som i berörda betänkande betecknats såsom huvudalternativ A. Beträffande den högre mejeriundervisningen, vilken lantbruksundervisningssakkunniga ansåge böra förläggas till Alnarp, hade utredningsmännen emellertid, med hänsyn till från olika håll gjorda uttalanden till förmån för sammanförande av den högsta lantbruksundervisningen och den högsta mejeriundervisningen till en plats, ansett sig böra alternativt räkna med att den högre mejeriundervisningen förlädes till Ultuna.

Utredningsmännen övergå därefter till frågan örn försöksverksamhetens omfattning i allmänhet.

Utredningsmännen hade ansett sitt uppdrag i stort sett vara att verkställa en undersökning rörande den nu vid centralanstalten bedrivna verksamhetens sammanförande i större eller mindre omfattning med den högre lantbruksundervisningen. Utredningsmännen hade därför icke ansett det ingå i deras uppgift att upptaga till granskning den frågan, huruvida omfattningen av försöksverksamheten i vårt land kunde anses tillfredsställande eller i vad mån utvidgningar på olika punkter kunde anses påkallade. Ej heller hade utredningsmännen ansett sig böra upptaga det spörsmålet till behandling, huruvida centralanstalten såsom sådan redan vid nuvarande förläggning genom olika åtgärder kunde förväntas erhålla gynnsammare betingelser för sin verksamhet, än som nu vore till finnandes. Med hänsyn till den stora betydelse, som forsknings- och försöksverksamheten på jordbruksområdet hade för hela lantbrukets utveckling, hade utredningsmännen emellertid vid uppgörande av olika alternativa förslag till försöksverksamhetens organisation så vitt möjligt sökt tillgodose, att den nu vid centralanstalten bedrivna försöksverksamheten efter eventuell förflyttning skulle kunna upprätthållas i en omfattning, som icke bleve mindre än förut.

Den allmänna planläggningen av utredningen hava utredningsmännen skisserat på följande sätt.

Avdelningen för husdjursskötsel och mejerihantering vid centralanstalten omfattade en underavdelning för husdjursskötsel och en underavdelning för mejerihantering. Skulle försöksverksamheten på ifrågavarande områden helt eller delvis förflyttas, borde enligt utredningsmännens mening de båda underavdelningarna organiseras såsom i förhållande till varandra självständiga avdelningar. I den följande utredningen bortsåges

113 Kungl. Majlis proposition Nr 143.

till en början från försöksverksamheten på mejeriområdet, då denna eventuellt kunde tänkas bliva flyttad till annan plats än lantbrukshögskolans förläggningsort.

Centralanstaltens avdelning för lantbruksbotanik hade till uppgift att verkställa undersökningar rörande de odlade växternas livsvillkor och förädling samt sjukdomar, under det att den lantbruksentomologiska avdelningen hade till uppgift att verkställa undersökningar rörande för lantbruket nyttiga och skadliga insekters och andra mindre skadedjurs levnadssätt och livsvillkor m. m. Av skäl, som längre fram närmare utvecklades, ansåge utredningsmännen att, därest centralanstalten eller i varje fall större delen därav komme att förflyttas, en växtskyddsanstalt borde upprättas, omfattande tre avdelningar, nämligen en växtpatologisk, en entomologisk samt en upplysnings- och administrativ avdelning. Ifrågavarande anstalt borde vid sådant förhållande övertaga lantbruksentomologiska avdelningens uppgifter ävensom de uppgifter av växtpatologisk karaktär, som nu åvilade lantbruksbotaniska avdelningen.

De ytterligare uppgifter, som lantbruksbotaniska avdelningen hade sig förelagda — rörande de odlade växternas livsvillkor och förädling — syntes, därest i enlighet med vad ovan förutsatts en växtskyddsanstalt komme att upprättas, lämpligen böra överföras på lantbrukshögskolans institution för botanik. Denna institution, som enligt högre lantbruksundervisningssakkunnigas förslag skulle förestås av en professor, borde enligt utredningsmännens mening i samband därmed utrustas med ännu en professur. Av de båda professurerna borde den ena huvudsakligen omfatta växtfysiologi och den andra hava huvudvikten förlagd till ärftlighetslärans område.

Utöver nu angivna grenar omfattade försöksverksamheten vid den nuvarande centralanstalten ytterligare fyra avdelningar, nämligen jordbruks-, husdjurs-, kemiska och bakteriologiska avdelningarna. Med husdjursavdelningen förstodes här och i det följande underavdelningen för husdjursskötsel vid den nuvarande centralanstalten. Vägande skäl syntes tala för att ifrågavarande fyra försöksavdelningar även i fortsättningen bleve förlagda till en och samma plats. Men även örn ändring härutinnan skulle anses motiverad, stöde de olika avdelningarna varandra dock så nära, att de vid förevarande utredning lämpligen syntes böra behandlas i ett sammanhang.

Beträffande de vid utredningen tillämpade principerna i övrigt hava utredningsmännen meddelat följande.

Vid den verkställda utformningen av de olika alternativen för organisationen av försöksverksamheten inom skilda delar av jordbruksområdet hade utredningsmännen i den utsträckning, som varit möjlig, anknutit sin utredning till förberörda förslag till den högre lantbruksundervisningens ordnande. Vid beräkning av de utav en eventuell förflyttning av centralanstalten föranledda kostnaderna hade utredningsmännen ävenledes sökt tillämpa av högre lantbruksundervisningssakkunniga använda normer.

Vid den fortsatta utredningen hava utredningsmännen först upptagit till behandling frågan om cn förflyttning av försöksverksamheten pä jordbruks-, husdjurs-, kemiska och bakteriologiska områdena samt — delvis — botaniska området. Med avseende på anknytandet av dessa för- Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. V2Ö höft. (Nr Vi3.) 8

114 Kungl. Majlis proposition Nr 143.

söksgrenar till anstalt för högre lantbruksundervisning hava utredningsmännen anfört följande allmänna synpunkter.

Den försöksverksamhet, varom här vore fråga, motsvarade verksamheten vid jordbruks-, husdjurs-, kemiska och bakteriologiska avdelningarna vid den nuvarande centralanstalten samt dessutom den verksamhet vid centralanstaltens botaniska avdelning, vilken avsåge de odlade växternas livsvillkor och förädling. Beträffande sistnämnda verksamhet hade utredningsmännen redan i det föregående under vissa förutsättningar uttalat sig för dess införlivande med lantbrukshögskolan, och formerna härför syntes röna ringa inflytande av vilka anordningar, som kunde synas lämpliga för annan försöksverksamhets anknytande till högskolan.

Med avseende på återstående fyra försöksavdelningar syntes olika möjligheter föreligga, när det gällde att i större eller mindre omfattning sammanföra dem med lantbrukshögskolan. Såsom redan förut anförts, syntes vägande skäl tala för att ifrågavarande försöksavdelningar förlädes till samma plats. I första hand torde detta gälla jordbruks- och husdjursavdelningarna. Visserligen saknades icke från utlandet exempel därpå, att försöksverksamhet på jordbruksområdet och på husdjursområdet med framgång kunde hedrivas vid till olika platser förlagda institutioner, men det syntes uppenbart, att icke obetydliga fördelar kunde vara att vinna genom det intima samarbete mellan försöksmän tillhörande de olika försöksområdena, vilket endast kunde komma till stånd vid lokal förening av institutionerna. En av husdjursavdelningens viktigare uppgifter hade ju varit och komine i fortsättningen att bliva att syssla med olika utfodringsspörsmål, och det borde då för den vara av stor betydelse att stå i nära kontakt med den institution, som hade till uppgift att bedriva försöksverksamhet rörande, bland annat, odlingen av de hemmaproducerade fodermedlen. För lösandet av vissa försöksuppgifter torde det för övrigt över huvud taget vara nödvändigt, att ifrågavarande håda försöksavdelningar intimt samarbetade.

Vad därefter anginge verksamheten vid kemiska och bakteriologiska försöksavdelningarna, hade denna i icke ringa grad till uppgift att underbygga och stödja försöksverksamheten på jordbruks- och husdjursområdena, samtidigt som den i viss utsträckning borde hämta impulser från dessa försöksområden. Härav följde, att det icke gärna kunde vara lämpligt att, därest jordbruks- och husdjursavdelningarna förflyttades till Ultuna, bibehålla kemiska och bakteriologiska avdelningarna vid Experimentalfältet. Utredningsmännen hade icke heller ansett sig höra upptaga en sådan form för organisationen av försöksverksamheten till närmare prövning. Med hänsyn till att vissa skäl däremot syntes kunna anföras för bibehållande av jordbruks- och husdjursavdelningarna vid Experimentalfältet hade utredningsmännen ansett den anordningen innebära en möjlighet värd att undersökas, då utav ifrågavarande fyra försöksavdelningar endast avdelningarna för kemi och hakteriologi flyttades till lantbrukshögskolan. Sistnämnda avdelningar skulle nämligen då kunna erhålla nära anknytning till verksamheten vid högskolans institutioner för jordbruk och husdjursskötsel, vilket sannolikt skulle innebära en tillfredsställande kontakt med viktigare problem inom dessa fackområden. Anordningen förutsatte givetvis, att jordbruks- och husdjursavdelningarna erhölle de ökade laboratorieutrymmen och den särskilda personal, som kunde erfordras för utförande av olika utav avdelningarnas arbetsuppgifter föranledda driftsanalyser.

Kungl. Majlis proposition Nr 143.

115 Till motivering för upptagandet av olika alternativ för den nu avhandlade delen av utredningen hava utredningsmännen ytterligare anfört följande.

Med avseende på formen för ifrågavarande försöksverksamhets anknytande till lantbrukshögskolan kunde man tänka sig två pricipiellt olika anordningar. Den ena skulle innebära, att försöksverksamheten organiserades i form av en särskild, med högskolan i vissa hänseenden sidoordnad anstalt. Befattningshavare vid försöksanstalten skulle enligt detta system endast i mindre omfattning meddela undervisning vid högskolan. Den andra tänkbara anordningen vore, att försöksverksamheten så att säga införlivades i lantbrukshögskolans verksamhet. Gemensamma institutioner borde då inrättas för undervisnings- och försöksverksamhet inom de olika områdena, och ansvaret för såväl undervisning som försöksverksamhet inom visst område konung att i större utsträckning förenas på en hand. Utredningsmännen hade till behandling upptagit håda dessa möjligheter. Sålunda komme utredningsmännen i det följande att under alternativ A redogöra för, på vad sätt de fyra försöksavdelningarna — jordbruks-, husdjurs-, kemiska och bakteriologiska avdelningarna — kunde tänkas organiserade i form av en till platsen för lantbrukshögskolan förlagd fristående försöksanstalt, och under alternativ B skulle behandlas en organisationsform, innebärande att samtliga ifrågavarande försöksavdelningar tänktes direkt införlivade med lantbrukshögskolan.

Såsom ett tredje alternativ för försöksverksamhetens organisation hade utredningsmännen ansett sig höra upptaga ett system, som innebure tilllämpning av håda de organisationsformer, som läge till grund för alternativen A och B. Sålunda förutsattes i detta fall, att vid förflyttning av centralanstaltens jordbruks-, husdjurs-, kemiska och bakteriologiska avdelningar till platsen för en blivande lantbrukshögskola de båda förstnämnda avdelningarna skulle tillsammans hilda en med högskolan sidoordnad försöksanstalt, medan avdelningarna för kemi och bakteriologi skulle införlivas med högskolan. Alternativ C hade ansetts vara förtjänt av att göras till föremål för utredning icke minst av den anledningen, att detta alternativ mera än de föregående toge hänsyn till den olikhet i fråga örn natur och arbetssätt, som förelåge beträffande de fyra försöksavdelningarna och som vore av betydelse när det gällde att bedöma, vilken form som kunde synas lämplig för deras anknytning till högskolan.

Slutligen hade utredningsmännen, såsom redan anförts, ansett sig böra räkna jämväl med den möjligheten, att centralanstaltens jordbruks- och husdjursavdelningar även i fortsättningen bleve förlagda till Experimentalfältet, under det att avdelningarna för kemi och bakteriologi förflyttades till platsen för högskolan. Denna organisationsplan — alternativ D — skilde sig från motsvarande plan vid alternativ C i huvudsak endast däruti, att den fristående försöksanstalten förutsattes vara förlagd till Experimentalfältet i stället för till platsen för lantbrukshögskolan.

För ifrågavarande fyra avdelningar av försöksverksamheten hava utredningsmännen således till närmare behandling upptagit nedannämnda fyra alternativ, nämligen

1) de fyra avdelningarna tänkas tillsammans bilda en till platsen för lantbrukshögskolan förlagd fristående försöksanstalt (i det följande betecknat såsom alternativ A);

116 Kungl. Martts proposition Nr 143.

2) samtliga fyra avdelningar tänkas införlivade med lantbrukshögskolan (alternativ B);

3) jordbruks- och kusdjursavdelningarna tänkas tillsammans bilda en till platsen för lantbruksbögskolan förlagd fristående försöksanstalt, medan avdelningarna för kemi och bakteriologi tänkas införlivade med lantbrukshögskolan (.alternativ C);

4) jordbruks- och husdjursavdelningarna tänkas vara även i fortsättningen förlagda till Experimentalfältet, medan avdelningarna för kemi och bakteriologi tänkas införlivade med lantbrukshögskolan (alternativ D).

Beträffande samtliga nu angivna fyra alternativ förutsätta utredningsmännen i anslutning till vad tidigare anförts, att den del av verksamheten vid centralanstaltens botaniska avdelning, som avser de odlade växternas livsvillkor och förädling, införlivas med lantbrukshögskolan.

Rörande innebörden av de nämnda fyra alternativen hava utredningsmännen anfört i huvudsak följande.

Alternativ A: De fyra försöksavdelningarna organiseras i form av en

till platsen för högskolan (Ultuna) förlagd fristående försöksanstalt.

Ehuru försöksverksamheten vid detta alternativ förutsättes skola omhänderhavas av en särskild försöksanstalt och således intaga en gentemot lantbrukshögskolans verksamhet självständig ställning, torde dock enligt utredningsmännens mening förläggningen till samma plats av de båda anstalterna innebära vissa svårigheter att giva åt dem var sin fullt självständiga organisation. Även örn försöksanstalten i stort sett utrustades med egna försöksarealer och djurbesättningar, torde det likväl i åtskilliga fall komma att visa sig nödvändigt, att vid Ultuna förefintliga anordningar och resurser i viss mån utnyttjades både av högskolan och av försöksanstalten. Sålunda torde det icke vara möjligt att vid Ultuna ställa till försöksanstaltens förfogande en särskild försöksgård med jordarter av så skilda slag och i övrigt av den beskaffenhet, att icke försök i viss utsträckning behövde anordnas jämväl å annan närbelägen och för ändamålet disponibel mark. Det torde icke heller vid förläggning till Ultuna bliva möjligt att förse försöksanstalten med så stora egna djurbesättningar av olika slag, att icke i vissa fall komplettering kunde behöva företagas från den vid högskolans jordbruk förefintliga djurstocken. Vad beträffar den kemiska avdelningen av försöksanstalten kunde det måhända, framhålla utredningsmännen, befinnas lämpligt, att jämväl vissa av försöks- och forskningsuppgifter vid högskolans institutioner föranledda drifsanalyser utföras vid avdelningens för ändamålet utrustade laboratorier.

Men även på annat sätt anse utredningsmännen en viss gemenskap mellan de båda anstalterna vara önskvärd. Sålunda torde det vara lämpligt, att anstalterna erhålla gemensamt bibliotek, och sannolikt torde det även vara möjligt och förenat med vissa fördelar, att kamrerargöromålen för de båda anstalterna sammanfördes på en hand.

Vid övervägande av frågan örn försöksanstaltens organisation under den förutsättning, alternativ A innebär, hava utredningsmännen kommit till den uppfattningen, att försöksanstalten lämpligen bör intaga en ställning

117 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

i förhållande till lantbrukshögskolan, som närmast överensstämmer med den ställning, statens skogsförsöksanstalt intager till skogshögskolan. Detta innebär, bland annat, att en gemensam styrelse skall finnas för försöksanstalten och högskolan. Den enhetlighet i ledningen, som en dylik anordning innebär, är av betydelse även i sådant avseende, att den för högskolan tillsatta styrelsen, som skall hava till uppgift, bland annat, att bestämma omfattningen av olika lärares undervisningsskyldighet, får möjlighet att besluta angående arten och omfattningen jämväl av den mera begränsade undervisning, som vissa befattningshavare vid försöksanstalten kunna anses böra hava till åliggande att meddela.

Enär förevarande alternativ i huvudsak endast innebär en förflyttning av centralen för försöksverksamheten på ifrågavarande områden från Experimentalfältet till Ultuna utan ingripande förändringar i anstaltens organisation, bliva även dess försöksuppgifter i stort sett desamma som inom motsvarande avdelningar vid centralanstaltens nuvarande förläggning. Beträffande avdelningen för bakteriolog! blir emellertid under de givna förutsättningarna en viss begränsning i ämnesområde för försöksuppgifterna oundviklig. För närvarande bär avdelningen till uppgift att verkställa undersökningar och utredningar rörande bakteriers livsverksamhet, särskilt med hänsyn till deras inverkan på jordens fruktbarhet, växters och djurs näringsupptagande samt förändringar hos mjölk och mejeriprodukter. Undersökningarna på mjölkhushållningens område utföras emellertid för närvarande i intim samverkan med underavdelningen för mejerihantering, och skulle försöksverksamheten på mejeriområdet framdeles förläggas till annan plats, än vad fallet blir med bakteriologiska avdelningen, torde den senare komma att sakna förutsättningar för en mera omfattande, praktiskt inriktad försöksverksamhet på mjölkbakteriologiens område. .

Beträffande för s ö h s nili rine vt s medverkan vid högskoieundervisningen hade högre lantbruksundervisningssakkunniga räknat med, att vid samförläggning av försöksanstalt och lantbrukshögskola vederbörande befattningshavare vid försöksanstalten skulle hava förslagsvis följande undervisningsskyldighet: .

föreståndaren eller överassistenten (försöksledaren) vid anstaltens jordbruksavdelning 40 föreläsnings- och 40 övningstimmar;

föreståndaren eller laboratorn vid anstaltens husdjursavdelning 30 föreläsnings- och 50 övningstimmar;

föreståndaren eller laboratorn vid anstaltens kemiska avdelning 25 föreläsnings- och 25 övningstimmar; samt

föreståndaren vid anstaltens bakteriologiska avdelning 35 ioreläsningsoch 60 övningstimmar.

Därutöver borde på lantbruksundervisningens högre stadium sådan anknytning finnas mellan högskola och försöksanstalt, att vissa studerande finge utföra det för högre examina ofta nödvändiga experimentella forskningsarbetet vid anstaltens olika institutioner och under ledning av institutionsföreståndarna.

Utredningsmännen anse, att vid förevarande alternativ för försöksverksamhetens organisation befattningshavare vid försöksanstalten böra kunna tagas i anspråk för lantbruksundervisningen uti stort sett den omfattning, som högre lantbruksundervisningssakkunniga enligt vad ovan anförts föreslagit vid samförläggning av högskola och försöksanstalt. Dock kan det enligt utredningsmännens mening måhända vara önskvärt, att en viss

118 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

dp av ifrågavarande undervisning lägges utanför det ordinarie undervismngsschemat i stallet far formen av kortare föreläsningsserier med redogörelse för försöksverksamhetens metoder och nyaste resultat på vars och ens speciella område.

Behovet av arbetskrafter vid försöksanstalten hava utredningsmännen ansett kunna beräkna hilva lika stort som det nu är vid de fyra a§v centralanstaltens avdelningar, som tillsammans skulle bilda den nya försöksan-

hlvare videann«ft01HtSalta ande.rvispngsskyldigheten för vissa befattningsr „ d a ?ta.lt1e?.1kunie visserligen tänkas behöva kompenseras genom ytterligaie arbetshjälp för försöksverksamheten, och anstaltens mindre centrala lage efter forflyttningen, särskilt i kommunikationshänseende prwVfl3" mahanda anföras såsom ytterligare skäl för ökning i antalet arbetskrafter, men a andra sidan torde i vissa fall någon arbetsbesparing kunna einas genom rationell planläggning och utrustning av institutions-

fö!Swvhi v,ldare bo™ de efter förflyttningen i vissa avseenden rikare f? • soksmojhgheterna a forläggningsplatsen innebära, att beträffande åtskilliga forsoksuppgif ter arbetsåtgången sannolikt blir något mindre än Pffadniagsnmannen hälla för troligt, att nu angivna skäl för öknmg och för minskning av arbetskraften i stort sett uppväga varandra och att under förutsättning av oförändrad omfattning av försöksverksamheten behovet av arbetskrafter för ifrågavarande verksamhet kan beräk-

f “efintl™beho^rrenS8tämma ^ Under nuvarande organisation

I överensstämmelse härmed hava utredningsmännen föreslagit följande befattningshavare för de olika avdelningarna: pör jordbruksavdelningen: 1 avdelningsföreståndare (B 30)

1 försöksledare (B 26),

1 förste assistent (extra ord. B 21),

2 assistenter (arvode å 4,800 kr.),

2 assistenter (arvode å 3,600 kr.).

För husdjursavdelningen: 1 avdelningsföreståndare (B 30)

1 laborator (B 26),

1 förste assistent (extra ord. B 21),

2 assistenter (arvode å 4,800 kr.),

2 assistenter (arvode å 3,600 kr.).

För kemiska avdelningen: 1 avdelningsföreståndare (B 30)

1 laborator (B 26),

1 förste assistent (extra ord. B 21),

1 assistent (arvode å 4,800 kr.),

2 assistenter (arvode å 3,600 kr.).

För bakteriologiska avdelningen: 1 avdelningsföreståndare (B 30)

1 förste assistent (extra ord. B 21),

1 assistent (arvode å 4,800 kr.).

En av avdelningsföreståndarna skulle fungera såsom chef för anstalten, i »j ^ttnmgshavare vid försöksanstalten har räknats med ett

kanslibiträde, en maskinist och tre vaktmästare. Bibliotekarie och kamrerare skulle försöksanstalten hava gemensamt med högskolan . Avlöningsstaten, budgettekniskt beräknad, skulle efter avdrag för visst inbesparat speciallärararvode vid högskolan komma att sluta på 156 622 kronor. ’

Såsom i det föregående anförts, hava utredningsmännen vid fullgörandet av sitt uppdrag utgått ifrån att försöksverksamheten efter eventuell

119 Kungl, May.ts proposition Nr 143.

förflyttning kommer att bedrivas i en omfattning, som icke blir mindre än förut Detta innebär, bland annat, att behovet av lokalutrymmen blir i stort sett oförändrat. De för närvarande av jordbruks- och husdjursavdelningarna disponerade lokalerna måste emellertid betecknas såsom otillräckliga, och förslag hava också tidigare vid upprepade tillfallen iramställts i syfte att bereda dessa två avdelningar okade utrymmen. Skola ifrågavarande avdelningar förflyttas, torde därför deras behov av mstitutionslokaler böra i samband med förflyttningen bättre tillgodoses. Kemiska och bakteriologiska avdelningarna hava helt nyligen erhållit ökade laboratorieutrymmen, och för deras del ar vid nuvarande förläggning frågan örn ytterligare utvidgning icke aktuell. Därest avdelningarna skola förflyttas till annan plats och i samband darmed ny mstitutionsbyggnad uppföras, torde det emellertid vara lämpligt att i viss utsträckning taga hänsyn till framtida utveckling av försöksverksamheten. Utredningsmännen hava därför ansett sig bora aven beträffande sist nämnda avdelningar räkna med någon örn ock jämförelsevis ringa ökning

av lokalutrymme. .... ,

Utredningsmännen hava utarbetat preliminärt förslag till en tor de fyra försöksavdelningarna gemensam institutionsbyggnad, innehallande en nyttig golvyta av 1,810 m2. Vidare har räknats med bostadshus forare vaktmästare, försökslada, försöksstall, växthus och förrådshus samt vissa

andra yttre anläggningar. . ... ... ... ,o1

Kostnaderna för byggnader och andra anläggningar for försöksanstalten hava ansetts kunna beräknas till 638,000 kronor. ......

Förlägges försöksanstalten till samma plats som lantbrukshogskolan, bör enligt utredningsmännens mening vid denna uppföras en särskild biblioteksbyggnad, som utredningsmännen beräknat komma att kosta 150,00U kronor Samtidigt skulle emellertid kunna vinnas en besparing i vissa andra byggnadskostnad»- för högskolan av omkring 35,000 kronor.

Kostnaderna för specialinredning och inventarier för försöksanstalten hava utredningsmännen beräknat till i avrundat tal 47,000 kronor.

De årliga driftkostnaderna — oberäknat löner och arvoden till olika befattningshavare - för en till Ultuna förlagd försöksanstalt enligt alternativ A skulle enligt utredningsmännens beräkningar kunna vantas

uppgå till 144,000 kronor.

Såsom redan nämnts, hava utredningsmännen tänkt sig, att vid alla fyra alternativen (A, B, C och D) den del av centralanstaltens lanitbruksbotaniska avdelning, som avser de odlade växternas livsvillkor (växtfysiologi) och förädling skulle överflyttas på lantbrukshögskolans botaniska institution, som i samband därmed borde utvidgas till att omfatta två professurer, den ena avseende i främsta rummet växtfysiologi och den andra huvudsakligen ärftlighetslära. En sådan anordning skulle vara värdefull även ur undervisningens synpunkt genom den ökade specialicering av lärarkrafter, som därav skulle bliva följden.

För den sålunda utvidgade lantbruksbotaniska institutionen vid högskolan hava utredningsmännen föreslagit följande befattningshavare.

3) växtfysiologi m. m.,

1 professor (B 30),

1 förste assistent (extra ord. B 21).

1 amanuens (arvode å 1,200 kr.),

120 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

2) ärftlighetslära m. m.,

1 professor (B 30),

1 assistent (arvode å 3,600 kr.).

Enär högre lantbruksundervisningssakkunniga för den botaniska institiihonen räknade med en professor och en amanuens, skulle sålunda den genom institutionens utvidgning förorsakade ökningen i antalet befattningshavare omfatta en professor, en förste assistent och en assistent. För högskolan medför ifrågavarande utvidgning en beräknad ökning i lönekostnader av 20,130 kronor.

Den ifrågasatta utvidgningen av botaniska institutionen motiverar vidare en viss ökning i lokalbehovet vid högskolan. Utredningsmännen hava beräknat denna ökning till 320 ms golvyta. Ifrågavarande lokaler skulle kunna inrymmas i den nuvarande s. k. elevbyggnaden vid Ultuna och därigenom endast förorsaka en inredningskostnad av 26,700 kronor. För försöksverksamheten i botanik skulle vidare erfordras ett växthus, en glasfall, en försöksloge med torkball och redskapsbod för försök i växtfysiologi samt en försöksloge för försöksverksamheten i ärftlighetslära med växtförädling.

Den av botaniska institutionens utvidgning förorsakade sammanlagda ökningen i byggnadskostnader hava av utredningsmännen beräknats till 71,700 kronor.

För specialinredning, inventarier m. m. skulle tillkomma ett engångsbelopp av 30,000 kronor.

Den sammanlagda ökningen i årliga driftkostnader för högskolan genom berörda utvidgning av den botaniska institutionen har av utredningsmännen beräknats till 8,000 kronor.

Alternativ B: De fyra försöksavdelningarna införlivas med lantbruks-

högskolan (Ultuna).

De fyra här avsedda avdelningarna för försöksverksamhet — jordbruks-, husdjurs-, kemiska och bakteriologiska avdelningarna -— tänkas vid detta alternativ bliva direkt inordnade i motsvarande institutioner vid lantbrukshögskolan, vilket i realiteten innebär, att samma person skulle komma att bära huvudansvaret för såväl försöksverksamheten som den högre lantbruksutbildningen inom visst område. Det är tydligt, att vid denna förutsättning organisationen i allt väsentligt måste bliva gemensam för undervisningsverksamheten och försöksverksamheten. Sålunda måste håda lyda under en och samma styrelse, och för hela den förenade anstalten borde finnas en chef såsom ledare särskilt i administrativt hänseende. Enär håda grenarna av verksamheten vid den organisationsform, som här förutsättes, såväl beträffande personal som i fråga örn materiella resurser skulle bliva intimt förenade, anse utredningsmännen det vidare vara nödvändigt, att ekonomien bleve gemensam för försöksverksamheten och undervisningsverksamheten.

Med avseende på viss försöksverksamhet på det botaniska området gäller vad i det föregående under alternativ A anförts.

.De försöksuppgifter, som nu åligga centralanstaltens jordbruks-, husdjurs-, kemiska och bakteriologiska avdelningar, torde höra uti stort sett oförändrad omfattning övertagas av lantbrukshögskolan, därest avdel-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

ningarna införlivas med denna. Med avseende på ifrågavarande försöksuppgifters fördelning på olika institutioner vid högskolan hava utredningsmännen tänkt sig följande anordningar.

Försöksverksamheten på det kulturtekniska området, vilken nu åvilar centralanstaltens jordbruksavdelning, synes böra omhänderhavas av den kulturtekniska institutionen vid högskolan.

Den återstående och mest omfattande delen av jordbruksavdelning ens nuvarande verksamhet synes höra stå under enhetlig ledning. Högre lantbruksundervisningssakkunniga hava för undervisningen i jordbrukslära vid lantbrukshögskolan föreslagit två professurer, nämligen en i allmän jordbrukslära och en i växtodlingslära. Skola de hela landet omfattande jordbruksförsöken inordnas i högskolans verksamhet, synes det vara ändamålsenligt, att högskolans institutioner för undervisningen i allmän jordbrukslära och i växtodlingslära tillsammans med den införlivade försöksverksamheten bilda en enda större institution: institutionen för jordbrukslära. Den ena av institutionens båda professorer bör vara prefekt för institutionen. Vid Ultuna bör vardera professorn hava särskilda försöksfält av erforderlig storlek till sitt förfogande, eventuellt en mindre försöksgård.

För åstadkommande av önskvärd enhetlighet beträffande den lokala försöksverksamheten i landet -— varmed i detta sammanhang förstås såväl vid försöksgårdar eller direkt från högskolan bedriven försöksverksamhet å andra platser som även den försöksverksamhet, som anordnas i samarbete med hushållningssällskapen — bör ifrågavarande försöksverksamhet stå under ledning av ett försöksråd, som bör hava till uppgift att behandla frågor av försöksteknisk art. I försöksrådet böra professorerna i allmän jordbrukslära och i växtodlingslära — eventuellt även professorn i kulturteknik — äga säte och stämma, och dessutom böra i rådet ingå 2 å 3 på försöksområdet sakkunniga personer utanför högskolans krets, helst med direkt anknytning till det praktiska jordbruket. Omförmälda professorer böra vara föredragande var och en beträffande ärenden, som ligga inom hans speciella ämnesområde. För frågor av mera allmän natur bör en av professorerna utses till föredragande.

I syfte att ernå en mera enhetlig ledning av den lokala fältförsöksverksamheten i landet, än vad eljest synes möjligt vid ifrågavarande alternativ för försöksverksamhetens organisation, torde vidare böra anställas en särskild försöksledare i jämförelsevis hög tjänsteställning, vilken bör få till uppgift, bland annat, att handhava kontrollen av det praktiska utförandet av fältförsök avseende såväl jordens bearbetning och gödsling m. m. som växtodling. Försöksledaren synes icke böra åläggas undervisningsskyldighet.

Den vid centralanstaltens husdjur savdelning bedrivna verksamheten synes vid eventuellt införlivande med lantbrukshögskolan böra till huvudsaklig del anknytas till undervisningsverksamheten i ämnet husdjurens utfodring och skötsel, men den bör på olika punkter stå i kontakt jämväl med undervisningsverksamheten i ämnena husdjurens anatomi och fysiologi samt husdjurens avcls- och raslära.

För åstadkommande av vissa undersökningar rörande husdjurens näringsbehov och därmed sammanhängande spörsmål torde det vara värdefullt att äga tillgång till anordningar för genomförande av fullständiga respirationsförsök. Vid centralanstaltens husdjursavdelning saknas hittills sådana anordningar. Emellertid torde det icke vara nödvändigt att

122 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

vid eventuell förflyttning av försöksverksamheten detta önskemål omedelbart förverkligas. Däremot torde under ledning av professorn i husdjurens anatomi och fysiologi redan från början böra upptagas sådana uppgifter av fysiologisk natur, vilka kräva mindre omfattande resurser men likväl kunna bidraga att underbygga försöksverksamheten på utfodringens område.

Med undantag för verksamheten för avkastningsbedömning rörande avelssvin har vid centralanstaltens husdjursavdelning endast i jämförelsevis mindre utsträckning bedrivits försöksverksamhet på avelslärans område. Vid lantbrukshögskolan förutsättes emellertid skola finnas särskild representant för detta ämnesområde, och införlivas husdjursavdelningen med högskolan, torde professorn i avelslära böra beredas tillfälle att i viss utsträckning syssla med försöksuppgifter inom husdjursaveln.

I överensstämmelse med vad förut anförts beträffande jordbruksläran förorda utredningsmännen, att vid förevarande alternativ institutionerna för ovannämnda tre undervisningsämnen vid högskolan tillsammans med den införlivade försöksverksamheten bilda en enda större institution: institutionen för husdjurslära. Av professorerna i de tre undervisningsämnena bör en bliva prefekt för institutionen. Även inom detta försöksområde torde stödet av ett försöksråd vara värdefullt, även örn behovet måhända kan anses mindre framträdande än beträffande försöken på det egentliga jordbrukets område.

Vid inordnande av den kemiska avdelningen i högskolan synes det vara lämpligast, att verksamheten vid avdelningen uppdelas på högskolans institutioner för lantbrukskemi och för marklära. Kent organisatoriskt sett torde det emellertid vara mera ändamålsenligt, att vid högskolan inrättades en gemensam institution för lantbrukskemi och marklära. Måhända kunde den bakteriologiska försöksverksamheten, för vilket ämnesområde det ursprungliga högskoleförslaget icke upptog någon enhetlig institution, lämpligen ingå såsom del av ifrågavarande större institution. Denna finge då tre professorer, av vilka en borde bliva prefekt.

Utredningsmännen hava vidare framställt förslag till uppdelning av undervisningen vid högskolan på olika befattningshavare under förutsättning av att förberörda försöksverksamhet införlivades med högskolan. I förhållande till det av högre lantbruksundervisningssakkunniga framlagda förslaget innebär förevarande förslag i huvudsak den ändringen, att i vart och ett av ämnena lantbrukskemi, allmän jordbrukslära, växtodlingslära och husdjurens utfodring och skötsel undervisningen skulle uppdelas på en professor och en laborator.

Utredningsmännen hava för de här ifrågavarande ämnesområdena vid lantbrukshögskolan beräknat behovet av arbetskrafter på följande sätt:

Lantbrukskemi

Lantbruksbotanik och lantbrukszoologi samt allmän ärftlighetslära ..........................

1 professor (B 30),

1 laborator (B 26),

1 förste assistent (extra ord. B 21),

2 assistenter (arvode å 4,800 kr.), 1 assistent (arvode å 3,600 kr.),

1 amanuens (arvode 1,200 kr.).

2 professorer (B 30),

1 förste assistent (extra ord. B 21), 1 assistent (arvode 3,600 kr.),

1 amanuens (arvode 1,200 kr.),

1 speciallärare.

123 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Bakteriolog! ....................

Marklära ......................

Jordbrukslära ..................

Kulturteknik ..................

Husdjurens anatomi och fysiologi

Husdjurens avels- och raslära Husdjurens utfodring och skötsel

1 professor (B 30),

1 förste assistent (extra ord. B 21), 1 assistent (arvode 4,800 kr.).

1 professor (B 30),

1 assistent (arvode 4,800 kr.),

1 amanuens (arvode 1,200 kr.).

2 professorer (B 30),

2 laboratorer (B 26),

1 försöksledare (B 26),

1 förste assistent (extra ord. B 21),

2 assistenter (arvode å 4,800 kr.), 2 assistenter (arvode å 3,600 kr.). 1 professor (B 30),

1 assistent (arvode 4,800 kr.),

1 assistent (arvode 3,600 kr.).

1 professor (B 30),

1 assistent (arvode 3,600 kr.),

1 amanuens (arvode 1,200 kr.).

1 professor (B 30),

1 assistent (arvode 3,600 kr.).

1 professor (B 30),

1 laborator (B 26),

1 förste assistent (extra ord. B 21),

2 assistenter (arvode å 4,800 kr.),

3 assistenter (arvode å 3,600 kr.).

Övriga institutioner och undervisningsämnen vid högskolan beröras icke av den del av försöksverksamheten, som här avhandlats, varför hehovet av arbetskrafter för dem blir oförändrat.

Nu berörda försöksverksamhets införlivande i lantbrukshögskolan har vidare ansetts motivera viss höjning av arvoden till högskolans rektor, kamrerare och bibliotekspersonal. Därjämte skulle behöva anställas ytterligare ett skrivbiträde, två vaktmästare och en snickare.

I anslutning härtill hava utredningsmännen beräknat avlöningsstaten för högskolan med införlivad försöksverksamhet till 364,612 kronor.. För högskola utan försöksverksamhet (enligt högre lantbruksundervisningssakkunnigas förslag) hade motsvarande kostnader beräknats till 187,234 kronor.

I fråga örn högskolans behov av lokalutrymmen under förutsättning av berörda försöksverksamhets införlivande hava utredningsmännen gjort en detaljerad beräkning. Det visar sig, att de egentliga institutionslokalerna skulle behöva omfatta tillhopa 9,380 m2 nyttig golvyta mot 5,955 m2 för enbart högskolan. Byggnadskostnaderna enligt det sålunda utvidgade programmet och jämväl innefattande vissa yttre anläggningar för försöksverksamheten hava beräknats till 1,818,600 kronor mot 1,009,600 kronor för enbart högskola.

Engångskostnaderna för specialinredning och inventarier för den enligt förevarande alternativ utvidgade högskolan hava uppskattats till 312,800 kronor.

De årliga driftkostnaderna, oberäknat avlöningar, lör lantbrukshogskolan inklusive försöksverksamhet hava utredningsmännen ansett böra beräknas till 297,000 kronor.

124 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Alternativ C: Vissa grenar av försöksverksamheten organiseras i form

av en till platsen för lantbrukshögskolan förlagd fristående försöksanstalt; andra grenar införlivas med högskolans verksamhet.

Såsom förut anförts vid angivande av de allmänna riktlinjerna för utredningen, innebär förevarande alternativ, att vid förflyttning av centralanstaltens jordbruks-, husdjurs-, kemiska och bakteriologiska avdelningar till platsen för en blivande lantbruksliögskola (Ultuna), de båda förstnämnda avdelningarna skulle tillsammans bilda en med högskolan sidvördnad försöksanstalt, medan avdelningarna för kemi och bakteriologi skulle införlivas med högskolan. Liksom vid de båda föregående alternativen förutsättes därjämte, att viss del av de centralanstaltens botaniska avdelning nu åvilande uppgifterna skulle överflyttas på högskolans botaniska institution.

Utredningsmännen hava ansett sig kunna utgå bland annat därifrån, att de för jordbruks- och husdjursavdelningarnas försöksverksamhet erforderliga vanligare driftsanalyserna även vid nu skisserad organisationsform för försöksverksamheten skola kunna utföras vid kemiska institutionen.

1. Försöksanstalten.

Med avseende på försöksanstaltens allmänna organisation gäller vad utredningsmännen anfört beträffande motsvarande, mera omfattande anstalt vid alternativ A. På samma sätt äro de synpunkter, som vid redogörelse för nämnda alternativ anförts beträffande jordbruks- och husdjursavdelningarnas försöksuppgifter, giltiga även i detta fall. I fråga örn vissa till dessa avdelningar knutna befattningshavares medverkan vid undervisningen i lantbrukshögskolan synes icke heller finnas anledning vidtaga ändring i det förslag, som framställts beträffande den större försöksanstalten.

Behovet av skolad arbetskraft har av utredningsmännen beräknats på samma sätt som för jordbruks- och husdjursavdelningarna vid alternativ A. Vaktmästarpersonalén har ansetts kunna inskränkas till en maskinist och en institutionsvaktmästare.

De årliga kostnaderna för avlöningar vid försöksanstalten hava i överensstämmelse härmed beräknats uppgå till 94,438 kronor.

Erforderliga lokaler i institutionsbyggnad för försöksanstalten hava utredningsmännen ansett böra omfatta tillsammans 1,100 m2 nyttig golvyta. Därutöver erfordras liksom vid alternativ A vaktmästarbyggnad samt vissa yttre anläggningar för försöksverksamheten. Kostnaderna för erforderliga byggnadsarbeten vid försöksanstalten hava beräknats till

395,000 kronor.

För specialinredning av institutionsbyggnaden och dennas tillgodoseende med inventarier och erforderlig laboratorieutrustning har beräknats ett engångsbelopp av 33,000 kronor.

Vid beräkning av omkostnadsstaten för försöksanstalten hava utredningsmännen i tillämpliga delar utgått från samma förutsättningar som vid motsvarande beräkning under alternativ A. De årliga driftkostnaderna hava ansetts böra upptagas med 114,000 kronor.

125 Kungl. Majds proposition Nr 143.

2. Lantbrukshö g skolan.

Försöksverksamheten i kemi oell bakteriologi tankes inordnad i lantbrukshögskolan enligt de grunder, som vid alternativ B angivits, och beträffande organiserandet av försöksverksamheten i vissa delar av ämnet botanik gäller vad förut anförts i denna fråga. Med avseende på dessa försöksgrenars organisation och försöksuppgifter ävensom deras behov av arbetskraft och materiella resurser är därför i stort sett intet att tillägga.

Behovet av vaktmästarpersonal vid högskolan kan likväl beräknas bliva något mindre än vid alternativ B. Utredningsmännen anse sålunda, att antalet institutionsvaktmästare bör kunna minskas från sex till fem. Vidare har kontorsbiträdesbefattningen ansetts kunna indragas.

De årliga kostnaderna för avlöningar vid högskolan hava beräknats till 271,468 kronor, vilket innebär en ökning i förhållande till högre lantbruksundervisningssakkunnigas högskoleförslag med 84,234 kronor.

Genom förevarande försöksverksamhets införlivande med högskolan förorsakas en ökning i högskolans lokalbehov med omkring 2,500 m2 nyttig golvyta. Därtill komma växthus och försöksloge m. m. för försöksverksamheten. De sammanlagda byggnadskostnaderna hava av utredningsmännen ansetts böra beräknas till 1,582,700 kronor. Motsvarande kostnader för enbart högskola hade upptagits till 1,009,600 kronor.

Engångskostnaderna för specialinredning av institutionslokaler samt inventarier och undervisningsmateriel vid högskolan hava i detta fall beräknats till 292,800 kronor.

De årliga driftkostnaderna för lantbrukshögskolan vid alternativ C anse utredningsmännen böra beräknas till 195,000 kronor.

Alternativ D: Vissa grenar av försöksverksamheten organiseras i form

av en till Experimentalfältet förlagd försöksanstalt; andra grenar införlivas med verksamheten vid lantbrukshögskolan (Ultuna).

Förevarande alternativ ansluter sig nära till den allmänna plan för ifrågavarande försöksverksamhets organisation, som legat till grund för utformningen av alternativ C. Liksom vid sistnämnda alternativ förutsättes sålunda, att centralanstaltens avdelningar för kemi och bakteriologi liksom viss del av den botaniska avdelningen nära anknytas till lantbrukshögskolan, under det att jordbruks- och husdjursavdelningarna tillsammans organiseras i form av en fristående försöksanstalt. Vid förevarande alternativ utgår man emellertid vidare därifrån, att den fri. stående försöksanstalten icke skall sidoordnas med lantbrukshögskolan utan att ifrågavarande försöksverksamhet i stället allt fortfarande skall hava sin central förlagd till Experimentalfältet. Skola jordbruks- och husdjursavdelningarna lokalt skiljas från kemiska och bakteriologiska avdelningarna, är det emellertid enligt utredningsmännens mening ofrånkomligt, att förstnämnda avdelningar utrustas med laboratorielokaler och särskilt kemiskt skolad personal i den utsträckning, att de med verksamheten förbundna driftsanalyserna kunna utföras på avdelningarnas förläggningsplats. En dylik anordning torde emellertid å andra sidan motivera, att kemiska avdelningen, som därigenom blir befriad från arbetet med ett stort antal driftsanalyser, icke erhåller fullt lika stor personal och utrustning i övrigt som vid föregående alternativ angivits. Särskilda

126 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

anordningar för bakteriologiska undersökningar torde däremot icke erfordras vid försöksanstalten. Det förefintliga, mera växlande behovet av sakkunskap och biträde på det bakteriologiska området torde i stället kunna tillgodoses genom samarbete med vederbörande institution vid lantbrukshögskolan.

1. Försöksanstalten.

Vid förläggning av en anstalt för jordbruks- och husdjursförsök till Experimentalfältet torde särskild styrelse böra finnas för försöksanstalten. Därest en eventuell växtskyddsanstalt ävenledes skulle komma att bliva förlagd dit, synes böra övervägas, huruvida icke de båda anstalterna lämpligen borde hava gemensam styrelse.

Även vid nu ifrågasatt förläggning av försöksanstalten torde det komma att visa sig önskvärt, att på lämpligt sätt sammansatta sakkunniga försöksråd ställas vid de olika försöksavdelningarnas sida.

Försöksuppgifterna för jordbruks- och husdjursavdelningarna synas vid avdelningarnas förläggning till Experimentalfältet böra Wiva i stort sett desamma som vid en motsvarande till Ultuna förlagd försöksantsalt. Medverkan vid högskoleundervisningen av vissa befattningshavare vid försöksanstalten torde vid förevarande alternativ få begränsas till kortare, utanför det ordinarie undervisningsschemat förlagda föreläsningsserier med redogörelser för vederbörande försöksverksamhets metoder och senaste resultat. Därjämte bör anstalten dock kunna medverka vid utbildningen av studerande på licentiatstadiet i ämnena jordbruks- och husdjurslära.

Antalet befattningshavare i olika ställning vid försöksanstalten torde böra beräknas som vid alternativ C, dock att i förevarande fall särskilda befattningshavare tillkomma för analysverksamheten. Sistnämnda personal torde vid nuvarande omfattning av försöksverksamheten behöva bestå av en laborator, en förste assistent och en assistent.

De årliga kostnaderna för avlöningar vid försöksanstalten hava beräknats till 125,050 kronor.

Behovet av institutionslokaler har beräknats till 1,135 m2 nyttig golvyta. Verkställda undersökningar hava givit vid handen, att ifrågavarande lokaler kunna inrymmas i nuvarande av centralanstalten disponerade byggnader. Några andra, mindre byggnadsföretag å förläggningsplatsen anses icke heller behöva ifrågakomma. Å andra sidan anses förevarande alternativ förutsätta, att de båda försöksavdelningarna utrustas med var sin försöksgård så belägen, att verksamheten där bekvämt och effektivt kan ledas från anstalten. Försöksgårdarna böra vara av den storlek, att även sådana försöksuppgifter, som kräva jämförelsevis omfattande arealer eller djurantal, där kunna upptagas till behandling. Kostnaderna för dylika försöksgårdars upprättande hava emellertid icke ansetts kunna i detta sammanhang beräknas.

Vissa erforderliga inredningsarbeten i nuvarande institutionsbyggnad ävensom behövlig komplettering med avseende på laboratorielokalernas utrustning beräknas draga en engångskostnad av 25,000 kronor.

Driftkostnaderna, oberäknat avlöningar, för försöksanstalten hava vid alternativ D uppskattats till 113,200 kronor.

127 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

2. Lantbrukshögskolan.

Med avseende på lantbrukshögskolan innebär förevarande alternativ ändring i förhållande till alternativ C endast beträffande den kemiska institutionen. För denna föreslås följande personal.

1 professor (B 30),

1 laborator (B 26),

1 förste assistent (extra ord. B 21),

1 amanuens (arvode å 1,200 kronor).

Minskningen i avlöningskostnader för lantbrukshögskolan i jämförelse med alternativ C skulle då uppgå till 16,800 kronor, och bela avlöningsstaten för högskolan skulle i överensstämmelse härmed komma att sluta på 254,668 kronor.

I förhållande till motsvarande kostnader vid alternativ C kunna vidare byggnadskostnaderna för högskolan beräknas bliva minskade med cirka

35,000 kronor eller från 1,582,700 kronor till 1,547,700 kronor, kostnaderna för inredning och utrustning av högskolans kemiska institution med 5,000 kronor eller från 292,800 kronor till 287,800 kronor och slutligen de årliga driftkostnaderna — exklusive löner — likaledes med 5,000 kronor, d. v. s. från 195,000 kronor till 190,000 kronor.

Beträffande den del av utredningen, som avser förflyttning av försöksverksamheten på mejeriområdet, hava utredningsmännen angivit följande allmänna riktlinjer.

Utginge man från den förutsättningen, att den för närvarande vid centralanstalten bedrivna försöksverksamheten i den utsträckning förut angivits på ett eller annat sätt anknötes till en till Ultuna förlagd lantbrukshögskola samt att den högre mejeriundervisningen på sätt högre lantbruksundervisningssakkunniga föreslagit anordnades vid Alnarp, uppställde sig fråga, med vilken av dessa båda undervisningsanstalter centralanstaltens underavdelning för mejeribantering lämpligen borde förenas. Utredningsmännen ansåge, att skäl kunde anföras till förmån för vart och ett av dessa alternativ, och hade därför upptagit båda möjligheterna till behandling.

Utredningsmännen hade vidare, såsom redan förut antytts, jämväl ansett sig böra upptaga den frågan till behandling, huruvida den högre mejeri lind ervisningen lämpligen kunde anordnas på samma plats som den högskolemässiga lantbruksundei’visningen och sålunda förflyttas från Alnarp. I samband därmed hade utredningsmännen undersökt, på vad sätt försöksverksamheten på mejeriområdet skulle kunna förenas med en dylik till lantbrukshögskolan anknuten anstalt för högre mejeriundervisning.

Slutligen hade utredningsmännen ansett sig böra räkna jämväl med den möjligheten, att försöksverksamheten på mejeriområdet allt fortfarande bleve förlagd till Stockholm. En sådan anordning hade synts böra tagas under övervägande närmast under den förutsättningen, att försöksverksamheten på husdjursområdet även i fortsättningen finge sin central förlagd till Experimentalfältet.

Med avseende på organisationen av försöksverksamheten på mejeriområdet hava utredningsmännen sålunda ansett sig böra räkna med fyra olika alternativ, nämligen:

128 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

alternativ 1: försöksverksamheten tankes förlagd till anstalt för högre mejeriundervisning vid Alnarp;

alternativ 11: försöksverksamheten tänkes förlagd till platsen för lantbrukshögskolan (Ultuna), medan anstalten för högre mejeriundervisning tänkes förlagd till Alnarp;

alternativ lil: försöksverksamheten tänkes jämte den högre mejeriundervisningen vara förlagd till platsen för lantbrukshögskolan (Ultuna);

alternativ IV: försöksverksamheten tänkes även i fortsättningen förlagd till Stockholm, medan anstalten för högre mejeriundervisning tänkes förlagd till Alnarp.

Beträffande ifrågavarande fyra alternativ hava utredningsmännen anfört i huvudsak följande.

Alternativ I. Försöksverksamheten på mejeriområdet tänkes förlagd till anstalt för högre mejeriundervisning vid Alnarp.

Utredningsmännen hava ansett, att under de vid detta alternativ givna förutsättningar försöksverksamheten, vars uppgifter böra överensstämma med dem, som nu åvila centralanstaltens underavdelning för mejerihantering, bör organisatoriskt ingå såsom del av anstalten för högre .mejeriundervisning under enhetlig ledning och med gemensam ekonomi, men å andra sidan bör föreståndaren för försöksverksamheten icke belastas med undervisning i sådan utsträckning, att han får hära huvudansvaret för utbildningen i något viktigare ämne. Däremot torde han lämpligen kunna i mindre utsträckning och inom något speciellt område av mejerivetenskapen deltaga i den högre mejeriundervisningen. Det torde böra ankomma på vederbörande styrelse att närmare besluta i dylika frågor.

För försöksverksamheten på mejeriområdet hava utredningsmännen vid förevarande alternativ föreslagit följande personal:

1 professor (B 30),

2 förste assistenter (extra ord. B 21),

1 försöksmejerist (arvode å 3,600 kronor).

Den budgettekniskt beräknade avlöningsstaten kommer då att sluta på ett belopp av 25,332 kronor.

Försöksverksamhetens behov av lokalutrymmen (försöksmejeri) har av utredningsmännen angivits till 400 m2 nyttig golvyta. Försöksmejeriet skulle enligt förslaget direkt tillbyggas driftsmejeriet, och kostnaderna härför hava beräknats till 117,800 kronor. För specialinredning av lokalerna ävensom komplettering av apparatur och laboratoriemateriel har beräknats ett engångsbelopp av 30,000 kronor.

Driftkostnaderna — exklusive avlöningar — hava uppskattats till 16,000 kronor örn året.

129 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 143.

Alternativ II. Försöksverksamheten på mejeriområdet tänkes jämte viss annan försöksverksamhet förlagd till platsen för lantbrukshögskolan (Ultuna); anstalten för högre mejeriundervisning tänkes förlagd

till Alnarp.

Vid utredningen under denna punkt förutsattes, att nu vid centralanstalten bedriven försöksverksamhet förflyttas till platsen för lantbrukshögskolan i den utsträckning som ovan i alternativ A, B oell C angivits. Sålunda räknas med, bland annat, att centralanstaltens husdjurs- och bakteriologiska avdelningar komma att förläggas till samma plats som högskolan.

Därest försöksverksamheten i övrigt vid högskolan organiseras såsom en fristående försöksanstalt, bör den erforderliga institutionen för mejeriförsöken inordnas såsom del av denna anstalt. Örn däremot försöksverksamheten i allmänhet direkt införlivas med högskolan, torde jämväl försöksverksamheten på mejeriområdet kunna utan större olägenhet sammanslås med högskolans övriga verksamhet. Väljes slutligen den anordning för försöksverksamhetens organisation, som ovan betecknas såsom alternativ C, torde mejeriförsöken på grund av deras utpräglat praktiska karaktär lämpligast böra förenas med den för jordbruks- och husdjursförsöken föreslagna fristående försöksanstalten.

Överhuvud taget torde de erforderliga anordningarna för försöksverk samheten på mejeriområdet röna tämligen ringa inflytande av vilket alternativ för den övriga försöksverksamhetens organisation, som väljes Vid vilket alternativ som helst torde man nämligen kunna räkna med, dels att kontakten med övrig försöksverksamhet — och särskilt försöksverksamheten på det bakteriologiska området —■ skall bliva intim, och dels att föreståndaren för mejeriförsöken skall såsom tjänsteåliggande bestrida undervisningen i ämnet mjölkhushållning vid lantbrukshögskolan. Behovet av arbetskrafter och även av lokalutrymmen för försöksverksamheten kan alltså väntas bliva i stort sett lika i de olika fallen.

Vid detta alternativ för mejeriförsöksverksamheten föreslås följande befattningshavare.

1 professor (B 30),

1 förste assistent (extra ord. B 21),

1 försöksmejerist (arvode å 4,800 kronor).

Avlöningsstatens summa blir, efter avdrag för viss besparing i speciallärararvoden för högskolan, 19,983 kronor.

Utredningsmännen hava tagit under övervägande, huruvida vid förestående alternativ det för försöksverksamheten på mejeriområdet erforderliga försöksmejeriet lämpligen borde förläggas till Ultuna eller, såsom satts i fråga, till Uppsala i anslutning till dåvarande driftsmejeri. Till grund för de fortsatta beräkningarna under detta alternativ hava utredningsmännen lagt det antagandet, att försöksmejeriet förlägges till Ultuna.

Det erforderliga försöksmejeriet har vid detta alternativ ansetts böra omfatta 490 m2 nyttig golvyta. Mejeriet förutsätt.es skola kunna per dag förarbeta cirka 500 kilogram mjölk till smör eller ost, vilken mjölkmängd torde kunna tillhandahållas av Ultuna egendom. Byggnadskostnaderna för försöksmejeriet hava beräknats till 122,000 kronor.

För inventarier m. m. räknas vid detta alternativ med en engångskostnad av 50,000 kronor. Driftkostnaderna utom löner uppskattas till 21,000 kronor om året.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 12.höft. (Nr Vill.)

<)

180 Kunol. Maj:ts proposition Nr 143.

Alternativ III. Försöksverksamheten' på mejeriområdet tankes jämte den högre mejeriundervisningen förlagd till platsen för lantbrukshög-

skolan (Ultuna).

Därest såväl försöksverksamheten på mejeriområdet som den högre mejeriundervisningen skall förläggas till Ultuna, torde båda böra förenas i en gemensam institution. De allmänna motiven för en sådan anordning hava anförts i det föregående vid redogörelse för motsvarande sarnförläggning till Alnarp, men härtill kommer i detta fall såsom ytterligare skäl, att någon lägre mejeriskola icke ifrågasatts skola upprättas vid Ultuna, varför undervisningsskyldigheten för de fast anställda lärarna kan väntas bliva mindre betungande än vid förläggning till Alnarp.

Sammankopplas försöksverksamheten med undervisningsverksamheten på sätt nu skisserats, torde det vara lämpligt, att hela mejeriinstitutionen direkt införlivas med högskolan. Vid denna kombination av försöksverksamhet och undervisningsverksamhet torde man alltså kunna frånse det alternativ, då mejeriförsöken organisatoriskt inordnas såsom del av en eventuellt till Ultuna förlagd fristående jordbruksförsöksanstalt. Detta bör givetvis icke utgöra hinder för att mejeriinstitutionen i försökstekniska frågor direkt samarbetar med försöksanstalten, vilket måste anses vara synnerligen önskvärt.

Flyttas den högre mejeriundervisningen till Ultuna, vore det enligt utredningsmännens mening önskvärt, ehuru icke nödvändigt, att där inrättades ett driftsmejeri, vilket lämpligen borde vara av den storlek, att det dagligen kunde förarbeta omkring 4,000 kilogram mjölk till smör och ost. Vid de fortsatta ekonomiska kalkylerna hava utredningsmännen icke räknat med driftsmejeri vid Ultuna.

För mejeriinstitutionen, som vid detta alternativ omfattar såväl undervisning som försöksverksamhet, hava utredningsmännen föreslagit följande befattningshavare.

1 professor i mejerilära, samtidigt föreståndare för försöksmejeriet (B 30),

1 professor i mejerikemi m. m. (B 30).

1 laborator i mejeribakteriologi (B 26),

1 förste assistent i mejerikemi (extra ord. B 21),

1 assistent i mejeriteknik (arvode å 4,800 kronor),

1 maskinist och vaktmästare (B 8).

Avlöningsstaten, innefattande jämväl arvoden åt speciallärare vid mejeriundervisningen, har efter avdrag för inbesparade kostnader för special lärare i ämnet mjölkhushållning vid lantbrukshögskolan (1,750 kronor) beräknats till 47,876 kronor.

Behovet av lokalutrymmen för mejeriinstitutionen har av utredningsmännen beräknats till sammanlagt 1,135 m2 nyttig golvyta. Kostnaderna för uppförande av ifrågavarande institutionsbyggnad hava uppskattats till 234,000 kronor. Genom uppförandet av ifrågavarande byggnad bliva emellertid de enligt ett föregående förslag till husdjursinstitutionen m. m. förlagda rummen för undervisningen i mjölkhushållning överflödiga, varigenom torde vinnas en kostnadsbesparing av omkring 20,000 kronor. De verkliga kostnaderna för mejeriinstitutionen torde sålunda kunna beräknas till 214,000 kronor. Vidare erfordras en vaktmästarbyggnad, som beräknats kunna uppföras för 15,000 kronor.

Kungl. Majlis proposition Nr 143.

131 Kostnaderna för specialinredning och inventarier m. m. hava vid detta alternativ beräknats till i runt tal 100,000 kronor.

Den föreslagna årliga omkostnadsstaten för mejeriinstitutionen slutar på 35,200 kronor.

Förflyttas den högre mejeriundervisningen från Alnarp, kunna givetvis vissa besparingar göras i de av högre lantbruksundervisningssakkunniga för mejeriundervisningsanstalten vid Alnarp beräknade kostnaderna. Under förutsättning att undervisningen vid lägre mejeriskolan även i fortsättningen bedrives enligt nu gällande plan, hava utredningsmännen uppskattat ifrågavarande besparingar till följande belopp, nämligen beträffande byggnadskostnader 134,000 kronor, övriga engångskostnader

46,000 kronor, avlöningar 10,008 kronor samt övriga årliga utgifter 14,100 kronor.

Alternativ IV. Försöksverksamheten på mejeriområdet tankes förlagd till Stockholm (Experimentalfältet); anstalten för högre mejeriundervisning tankes förlagd till Alnarp.

Till grund för utredningen vid detta alternativ hava utredningsmännen lågt den förutsättningen, att försöksverksamheten på det egentliga jordbrukets och husdjursskötsel områden skall organiseras i form av en till Experimentalfältet förlagd fristående försöksanstalt, medan däremot försöksverksamheten på kemiska och bakteriologiska områdena skall vara direkt knuten till lantbruksbögskolan (Ultuna). Det har i anslutning härtill ansetts lämpligt, att försöksverksamheten på mejeriområdet, därest den fortfarande skall vara förlagd till Stockholm, inordnas såsom del av den till Experimentalfältet förlagda fristående försöksanstalten och alltså ställes under samma styrelse och administration i övrigt som denna. Försöksanstalten skulle vid sådant förhållande komma att omfatta tre avdelningar, nämligen en för jordbruksförsök, en för husdjursförsök och en för mejeriförsök.

Vid detta alternativ hava utredningsmännen föreslagit följande befattningshavare för ifrågavarande försöksverksamhet.

1 avdelningsföreståndare (B 30),

1 förste assistent i kemi (extra ord. B 21),

1 förste assistent i bakteriolog! (extra ord. B 21),

1 försöksmejerist (arvode å 4,200 kronor).

Slutsumman för avlöningsstaten skulle då bliva 29,292 kronor.

Skall mejeriavdelningen i fortsättningen ingå såsom del av en till Experimentalfältet förlagd försöksanstalt, hava utredningsmännen icke ansett sig höra föreslå någon ändring beträffande förläggningen av ifrågavarande lokaler för mejeriavdelningen. Emellertid torde denna under nu gjorda förutsättning behöva något större lokalntrymmen än den för närvarande förfogar över. Så torde t. ex. särskilt lokalutrymme vara erforderligt för bakteriologiska undersökningar. Enligt vad utredningsmännen under hand inhämtat, torde behövlig utvidgning av försöksmejeriets lokaler vara möjlig vid nuvarande förläggning. Förevarande alternativ innebär sålunda icke några direkta byggnadskostnader för försöksverksamheten på mejeriområdet. Däremot torde få räknas med viss engångsutgift för inredning och utrustning av de lokaler, varmed försöksmejeriet behöver utvidgas, ävensom för komplettering i övrigt av försöksavdel-

132 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

ningens resurser. För ifrågavarande ändamål torde få räknas med ett kostnadsbelopp av 20,000 kronor.

De arliga driftkostnaderna för mejeriförsöken hava vid förevarande alternativ av utredningsmännen beräknats till 17,000 kronor.

I fiåga örn växtskyddets lämpliga organisation, därest centralanstalten

skulle sönderbrytas, angiva utredningsmännen i fortsättningen följande riktlinjer.

,.1?ku.1.le det nu ^finnas ändamålsenligt, att centralanstalten helt eller till större delen förflyttades från sin nuvarande förläggningsplats, hade utredningsmännen icke lämpligen ansett sig kunna undgå att taga under overvagande, huruvida man icke i samband därmed borde söka åstadkomma en mera definitiv lösning av den viktiga växtskyddsfrågan. Såso™ r®dan * det föregående antytts, hade utredningsmännen under sådant förhållande ansett sig böra föreslå, att en verklig växtskyddsanstalt upprättådås, omfattande tre jämställda avdelningar, nämligen en växtpatologisk, en entomologisk samt en upplysnings- och administrativ avdelning. Av ifrågavarande avdelningar skulle de två förstnämnda omhänderhava det mera vetenskapligt inriktade växtskyddsarbetet, under det att den sistnämnda borde handlägga de mera praktiskt betonade växtskyddsuppgifterna. Uti ifrågavarande växtskyddsanstalt syntes böra ingå dels den entomologiska avdelningen och den växtpatologiska delen av den botaniska avdelningen vid den nuvarande centralanstalten, och dels — i något utvidgad form — den av lantbruksstyrelsen och centralanstaltens styrelse föreslagna växtskyddstjänsten.

För den sålunda organiserade växtskyddsanstalten ville utredningsmännen föreslå följande befattningshavare:

1) Växtpatologiska avdelningen:

1 avdelningsföreståndare (B 30),

2 förste assistenter (extra ord. B 21),

1 assistent (arvode 4,200 kronor event. 3,600 kronor1).

2) Entomologiska avdelningen:

1 avdelningsföreståndare (B 30),

2 förste assistenter (extra ord. B 21),

1 assistent (arvode 4,200 event. 3,600 kronor1).

3) Upplysnings- och administrativa avdelningen:

1 avdelningsföreståndare (B 30),

1 förste assistent (extra ord. B 21).

4) Gemensamt:

1 maskinist och vaktmästare (B 7),

1 kontorsbiträde (B 4).

Därutöver torde tillfälliga arbetsbiträden böra anställas i mån av behov. För försöksverksamheten på biodlingens område, vilken för närvarande vöre knuten till centralanstaltens entomologiska avdelning, förutsattes, att liksom nu särskild personal vore anställd. Denna inginge icke i ovanstående förteckning.

Utav avdelningsförståndarna borde en fungera såsom chef för växtskyddsanstalten.

Under förutsättning att övriga delar av centralanstalten förflyttades

1 Beroende av anstaltens förläggningsplats.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

till platsen för högre undervisning på lanthushållningens område syntes beträffande växtskyddsanstaltens förläggning två alternativ vara praktiskt tänkbara. Det ena skulle vara att verksamheten på växtskyddets område fortfarande bleve förlagd till Experimentalfältet, och det andra att växtskyddsanstalten förlädes till samma plats som lantbrukshögskolan (Ultuna). För växtskyddsanstaltens förläggning till Experimentalfältet talade närmast det skälet, att anstalten vore avsedd att fylla, bland annat, även rent administrativa uppgifter på växtskyddsområdet, vilka i allmänhet krävde möjlighet till nära och snabb förbindelse med statens allmänna administrativa organ på ifrågavarande område, d. v. s. jordbruksdepartementet och lantbruksstyrelsen. Vid förläggning till Ultuna borde växtskyddsanstalten givetvis kunna bliva till större gagn för undervisningen på växtskyddsområdet vid lantbrukshögskolan. Emellertid skulle undervisningen i ämnena växtpatologi och entomologi vid högskolan enligt högre lantbruksundervisningssakkunnigas förslag bliva av jämförelsevis mindre omfattning, och med nuvarande goda kommunikationer mellan Experimentalfältet och Ultuna syntes utan större olägenhet kunna vidtagas en sådan anordning, att befattningshavare vid en till Experimentalfältet förlagd växtskyddsanstalt finge bestrida ifrågavarande undervisning. Utredningsmännen förutsatte, att nämnda undervisningsskyldighet i sådant fall bleve tjänsteåliggande för vederbörande befattningshavare.

Alternativ 1. Växtskyddsanstalten tankes förlagd till Experimentalfältet.

Utredningsmännen hava ansett, att växtskyddsanstalten i organisatoriskt hänseende, i överensstämmelse med vad nu gäller för centralanstalten, bör hava viss anknytning till lantbruksakademien.

Därest övriga delar av centralanstalten skulle förflyttas till annan plats, torde för växtskyddsanstalten erforderliga lokalutrymmen kunna erhållas i redan förefintliga byggnader. Någon kostnad för byggnadsarbeten torde sålunda under nämnda förutsättning icke uppkomma i samband med växtskyddsanstaltens upprättande, och icke heller för anstaltens utrustning i övrigt torde något engångsanslag behöva anvisas.

De årliga utgifterna för växtskyddsanstalten vid förläggning till Experimentalfältet hava av utredningsmännen ansetts kunna beräknas till följande belopp, nämligen avlöningar 82,836 kronor och övriga utgifter

46,000 kronor.

Alternativ 2. Växtskyddsanstalten tänkes förlagd till Ultuna.

Därest övrig till Ultuna förlagd försöksverksamhet organiseras såsom en i förhållande till lantbrukshögskolan fristående försöksanstalt, bör en ligt utredningsmännens mening jämväl växtskyddsanstalten inordnas såsom del av försöksanstalten. Dock hava utredningsmännen ansett det vara ändamålsenligt, att växtskyddsanstalten utåt får bibehålla karaktären av särskild anstalt och att den får hava särskild chef, vartill en av avdelnings!'öreståndarna vid anstalten bör utses.

Införlivas försöksverksamheten i övrigt med lantbrukshögskolan, kan denna organisationsform tillämpas även för växtskyddsanstalten, men .även i detta fall anses anstalten böra utåt framträda som.en särskild enhet med egen chef.

334 Kungl. Majda proposition Nr 143.

Vid förläggning av växtskyddsanstalten till Ultuna måste för verksamheten erforderliga byggnader uppföras. Behovet av utrymmen i den institutionsbyggnaden har av utredningsmännen beräknats till

l, 060 nr nyttig golvyta, och kostnaderna för en dylik byggnads uppförande hava uppskattats till i runt tal 300,000 kronor. Därutöver erfordras växthus, insektar ier och kläckningsrum m. m. Kostnaderna för dylika mindre byggnadsföretag hava approximativt uppskattats till 40,000 kronor. Erforderlig specialinredning och komplettering av inventarier

m. m. för växtskyddsanstalten hava av utredningsmännen uppskattats till 25,000 kronor.

De årliga utgifterna för växtskyddsanstalten vid förläggning till Ultuna hava beräknats till följande belopp, nämligen för avlöningar 75,588 kronor och övriga utgifter 49,000 kronor.

Jag återkommer nedan till vad som utöver utredningsmännens förslag förekommit i frågan örn inrättandet av ett förbättrat växtskydd.

De ekonomiska konsekvenserna av en förflyttning, helt eller delvis, av centralanstalten enligt olika av utredningsmännen undersökta alternativ framgå närmare av följande sammanställning.

Sammanställning av kostnaderna för försöksverksamheten vid olika

alternativ.

A. Engångskostnader.

1. Försöksverksamheten 1 jordbruk, husdjursskötsel, kemi, bakteriolog! oeb

botanik (delvis).

Alt. A.

AU. B. Ali. C.

AU. I).

Försöksverksamheten i huvudsak organiserad i form av en till platsen för högskolan (Ultuna) förlagd fristående försöksanstalt ____ kronor

Försöksverksamheten införlivad med verksamheten vid högskolan (Ultuna) .............. »

Vissa grenar av försöksverksamheten organiserade i form av en till platsen för lantbrukshögskolan förlagd fristående försöksanstalt; andia grenar införlivade med verksamheten vid högskolan ........................ »

Vissa grenar av försöksverksamheten organiserade i form av en till Experimentalfältet förlagd försöksanstalt; andra grenar införlivade med verksamheten vid högskolan (Ultuna) .............................. »

901,700: —

899,000: —

1,071,100: —

628,100: —.

Engångskostnaderna för lantbrukshögskolan och ifrågavarande försöksverksamhet tillsammans erhållas vid de olika alternativen genom att för varje alternativ till respektive kostnadssumma lägga de av högre lantbruksundervisningssakkunniga beräknade engångskostnaderna för lantbrukshögskolan eller 1,232,400 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

m

2. Försöksverksamheten på mejeriområdet.

Alt. I. Försöksverksamheten förlagd till Alnarp i

anslutning till högre mejeriundervisning .. kronor 147,800: — Alt. 11. Försöksverksamheten förlagd till Ultuna utan

anslutning till högre mejeriundervisning .. » 172,000: —

Alt. lil. Försöksverksamheten förlagd till Ultuna i

anslutning till högre mejeriundervisning .. » 149,000: —

Alt. IV. Försöksverksamheten förlagd till Experimentalfältet (Stockholm) ........................ » 20,000: —.

Engångskostnaderna för högre och lägre mejeriundervisning samt mejeriförsök tillsammans erhållas vid de olika alternativen genom att för varje alternativ till respektive kostnadssumma lägga de av högre lantbruksundervisningssakkunniga beräknade engångskostnaderna för mejeriundervisningen eller 315,000 kronor.

3. Verksamheten på växtskyddsområdet.

Alt. 1. Yäxtskyddsanstalten förlagd till Experimentalfältet ........................................

Ali. 2. Yäxtskyddsanstalten förlagd till Ultuna ......kronor 365,000: —.

B, Årliga kostnader.

1. Försöksverksamheten i jordbruk, husdjursskötsel, kemi, bakteriolog och

botanik (delvis).

Alt. A. Försöksverksamheten i huvudsak organiserad i form av en till platsen för högskolan (Ultuna) förlagd fristående försöksanstalt ........kronor 328,/52:

Alt. B. Försöksverksamheten införlivad med verksamheten vid högskolan (Ultuna) ................ » 320,378: —-

Alt. C. Vissa grenar av försöksverksamheten organiserade i form av en till platsen för lantbrukshögskolan förlagd fristående försöksanstalt; andra grenar införlivade med verksamheten

vid högskolan (Ultuna) ...................... » 333,672:

Alt. D. Vissa grenar av försöksverksamheten organiserade i form av en till Experimentalfältet förlag försöksanstalt; andra grenar införlivade med verksamheten vid högskolan (Ultuna) » 341,684: •—.

De årliga kostnaderna för lantbrukshögskolan och ifrågavarande försöksverksamhet tillsammans erhållas vid de olika alternativen genom att för varje alternativ till respektive kostnadssumma lägga de av högre lantbruksundervisningssakkunniga beräknade årliga kostnaderna för latitbrukshögskolan eller 341,234 kronor.

136 Kungl. Majlis proposition Nr 143.

2. Försöksverksamheten på mejeriområdet.

Alt. 1. Försöksverksamheten förlagd till Alnarp i anslutning till högre mejeriundervisning ...... kronor 41,332:_

Alt. 11. Försöksverksamheten förlagd till Ultuna utan

anslutning till högre mejeriundervisning ____ » 40,983:__

Alt. lil. Försöksverksamheten förlagd till Ultuna i anslutning till högre mejeriundervisning ...... » 58,968: —

Ali. IV. Försöksverksamheten förlagd till Experimentalfältet (Stockholm) ........................ s 46,292:_.

De årliga kostnaderna för högre och lägre mejeriundervisning samt mejeriförsök tillsammans erhållas vid de olika alternativen genom att för varje alternativ till respektive kostnadssumma lägga de av högre lantbruksundervisningssakkunniga beräknade årliga kostnaderna för mejerinndervisningen eller 54,410 kronor.

3. Yerksamheten på växtskytidsområdet.

Alt. 1. Växtsky ddsanstalten förlagd till Experimentalfältet.......................................... kronor 128,836: —

Alt. 2. Växtskyddsanstalten förlagd till Ultuna ______ » 124,588:_.

Enligt ovanstående sammanställningar skulle de årliga kostnaderna för den nu av centralanstalten hedrivna försöksverksamheten på jordbruksområdet efter förflyttning, helt eller delvis, från Experimentalfältet kunna beräknas till i runt tal 500,000 kronor. Detta kan synas innebära en icke obetydlig ökning av kostnaderna för ifrågavarande försöksverksamhet, då utgiftsstaten för centralanstalten för räkenskapsåret 1929/1930 icke uppgår till fullt 400,000 kronor (396,850 kronor). Emellertid hava utredningsmännen erinrat därom, att utredningen jämväl omfattar dels den utvidgade försöksverksamhet vid centralanstaltens jordbruksavdelning, som nu bedrives med skänkta medel och för vilken utgifterna enligt för räkenskapsåret 1929/1930 fastställd stat beräknas till 53,000 kronor örn året, och dels utvidgad verksamhet på växtskyddsområdet, vilken utvidgning enbart vid provisorisk lösning skulle medföra en årlik kostnad av 27,040 kronor. Vidare innebär förevarande förslag viss utvidgning av försöksverksamheten på mejeriområdet ävensom på det botaniska området. I själva verket torde därför den ifrågasatta förflyttningen knappast innebära någon som helst fördyring av den statliga försöksverksamheten, örn man frånser engångskostnaderna.

I utredningens slutkapitel hava utredningsmännen anfört vissa allmänna synpunkter på frågan örn centralanstaltens förflyttning, helt eller delvis. Inledningsvis hava utredningsmännen därvid i korthet redogjort för centralanstaltens arbetsmetoder. Utredningsmännen hava i detta sammanhang framhållit, att särskilt inom de arbetsområden, dit det egentliga jordbruket och liusdjursskötseln höra, vetenskapligt funna forskningsresultat måste försöksmässigt prövas under de skiftande förhållan-

Kinuji. Majlis proposition Nr 143.

den, varunder jordbruket arbetar, prövas vid olika jordmåns- och klimatförhållanden, för olika djurslag och raser m. m., innan deras praktiska värde inom lantmannanäringen kan anses klarlagd. Inom centralanstaltens övriga arbetsområden torde däremot de laboratoriemässigt eller vid försök i liten skala vunna resultaten med mindre risk tillerkännas ett mera allmängiltigt värde. Skiljaktigheterna mellan de olika avdelningarnas arbetssätt medföra enligt utredningsmännens mening, att ett samordnande eller sammanförande av centralanstalten med motsvarande undervisnings- och forskningsområde vid lantbrukshögskolan ställer sig ganska olika med avseende på å ena sidan jordbruks- och husdjursavdelningarna med deras omfattande över hela landet spridda försöksverksamhet och å andra sidan de övriga avdelningarna, vilkas arbete lämpligen kan till huvudsaklig del lokaliseras till förläggningsplatsen och för övrigt i stor utsträckning utgör en del av samtidigt bedriven vetenskaplig forskning eller direkt anslutes till sådan.

Utredningsmännen hava därefter anfört följande principiella synpunkter på frågan örn samordnande av undervisning och försöksverksamhet på jordbruksområdet.

När det gällde att bedöma lämpligheten av ett samordnande på ett eller annat sätt av den högre lantbruksundervisningen och försöksverksamheten på jordbruksområdet, torde det vara ändamålsenligt att till en början bortse från de särskilda anordningar, som kunde bliva förbundna med en dylik åtgärd. Iakttoges detta, torde man i största allmänhet kunna säga, att ett lokalt sammanförande av undervisningsverksamheten och försöksverksamheten skulle ur lantbruksundervisningens synpunkt, innebära avsevärda fördelar. För lärarna skulle det säkerligen vara av stort värde att genom en dylik anordning bliva satta i tillfälle att mera direkt stå i kontakt med försöksarbetet — vare sig de själva bleve försöks ledare eller icke -— och enbart genom den koncentration av vetenskapliga arbetskrafter på närliggande verksamhetsområden till en plats, som sammanförandet av undervisning och försöksverksamhet skulle innebära, syntes man kunna räkna med en fruktbarare miljö för forskningen och undervisningen. För de studerande borde det ävenledes vara värdefullt att under utbildningstiden kunna i viss utsträckning sätta sig in i försöksverksamhetens arbetsmetoder och följa dess gång. Dock syntes man icke böra överskatta värdet av ett sammanförande av undervisnings- och försöksverksamhet i nu nämnda hänseende så vitt anginge studerande till ämbetsexamen. Dessa torde nämligen i regel vara så upptagna av kurser och övningar m. m., att de icke finge nämnvärd tid över att ägna intresse ät försöksverksamheten, och för övrigt torde de på detta stadium ofta nog icke hava det mått av kunskaper på ifrågavarande område, att de med fördel kunde taga direkt del i försöksarbetet. För studerande på licentiatstadiet ställde förhållandena sig givetvis annorlunda. Dylika studerande torde lämpligen kunna erhålla arbetsplats inom lokalerna för försöksverksamheten och i viss utsträckning utnyttja där förefintliga materiella resurser. Ett liknande arrangemang kunde naturligtvis vidtagas .även örn försöksanstalten vore förlagd till annan ort än undervisningsanstalten, men det vore uppenbart, att lika gynnsamma betingelser folden fortsatta utbildningen ieke på detta sätt kunde ernås.

138 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Ur försöksverksamhetens synpunkt torde det ävenledes rent principiellt sett vara fördelaktigt, att undervisnings- och försöksverksamhet tämligen nära anknötes till varandra. För försöksmännen torde det vara av icke ringa värde att stå i direkt förbindelse med lärare och studerande på jordbruksområdet, och större möjligheter öppnades därigenom att få för söksverksamhetens resultat såväl spridda som även tillämpade inom det praktiska jordbruket. Det syntes för övrigt antagligt, att såväl lärare ■sorn studerande även skulle kunna på olika sätt stimulera försöksverksamheten. Ä andra sidan finge ej förbises, att försöksverksamheten hade fördel av att stå i nära förbindelse jämväl med andra sådana jordbruket närstående forskningsanstalter och institutioner, med vilka ett fruktbärande .samarbete kunde upprätthållas. Det vore möjligt, att förutsättningarna för ett dylikt samarbete skulle minskas genom försöksverksam hetens förflyttning.

Bedömdes frågan örn försöksanstaltens förflyttning till platsen för en blivande anstalt för högre lantbruksundervisning ur ekonomisk synpunkt. franninge det av föregående utredning, att någon besparing i årliga driftkostnader näppeligen kunde förväntas ernås genom förflyttningen. Å andra sidan medförde denna icke ringa engångskostnader för institutionsbyggnader m. m. Det vore ju möjligt, att någon ersättning härför kunde vinnas genom återbördande till staten av någon del av Experimental fältet.

I fortsättningen hava utredningsmännen angivit de speciella synpunkter pa ifrågavarande spörsmål, vilka synts dem vara förtjänta av beaktande. Härom anföra utredningsmännen:

Örn sålunda rent principiellt vägande skäl syntes tala för ett samordnande av högre undervisning och försöksverksamhet, kunde förhållandena givetvis ställa sig något olika när det gällde ett konkret fall. Försöks verksamhetens resultat påverkades nämligen av, förutom ovan angivna omständigheter, jämväl åtskilliga andra faktorer, bland annat förläggningsortens läge i förhållande till hela det område, verksamheten vore avsedd att tillgodose, och vidare förutsättningarna å förläggningsplatsen att ställa till försöksverksamhetens förfogande erforderliga betingelser i fråga om försöksobjekt m. m. Enär ifrågavarande betingelser vore av olika slag för skilda grenar av försöksverksamheten, syntes det vara lämpligt att behandla dessa var för sig.

Såsom redan anförts, måste försöksverksamheten på det egentliga jordbrukets område av naturliga skäl bliva spridd till olika delar av landet, och fältförsöksverksamheten på själva förläggningsplatsen för försöks organisationen mäste i jämförelse med försöksverksamheten i övrigt på motsvarande område tillmätas mindre betydelse. Det ej minst viktiga torde emellertid vara, att ifrågavarande organisation vore förlagd till en central plats med goda kommunikationer åt olika håll. Ur denna synpunkt syntes Experimentalfältet äga företräde framför Ultuna.

I fråga örn fältförsöksverksamheten på den centrala försöksorganisationens själva förläggningsplats hade Experimentalfältet jämförelsevis små resurser att bjuda på. Den jordareal, som stöde till förfogande för centralanstaltens jordbruksavdelning, vore tämligen liten (17 hektar), och härtill bomme, att åkerjorden därstädes vore av ganska ojämn beskaffenhet, varför den till övervägande del kunde anses mindre lämplig för försöksändamål. "Vid Ultuna vore förhållandena i förevarande avseende be-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

tydligt gynnsammare. Stora arealer av olika jordslag stöde där till förfogande (tillsammans omkring 340 hektar), och ehuru icke heller vid lil tuna jorden vore så enhetlig till sin beskaffenhet som ur försökshänseende vore önskvärt, torde hinder icke möta att där erhålla lämpliga försöksfält av erforderlig storlek. Dock syntes förhållandena kunna ställa sig något olika, örn försöksverksamheten skulle organiseras fristående i förhållandena till lantbrukshögskolan eller införlivas med denna.

Beträffande försöksverksamheten på husdjur sskötselns område gällde i viss mån vad ovan anförts med avseende på jordbruksförsöken. Jämväl vid husdjursförsöken måste verksamheten i väsentlig omfattning förläggas till lokala försök i olika delar av landet. Vid Experimentalfältet vore djurhållningen liten, och någon avsevärd ändring i detta förhållande torde icke kunna åstadkommas utan jämförelsevis stora ekonomiska uppoffringar. Vid Ultuna vöre motsvarande resurser betydligt bättre, men även i detta fall gällde, att förhållandena vore i viss mån beroende av formen för försöksverksamhetens organisation.

Det hade satts i fråga, huruvida vid Ultuna förefintliga åkerarealer, kreatursbesättningar m. m. överhuvud taget vore av tillräcklig storlek för att kunna tillgodose de stora krav på forsknings-, försöks- och undervisningsmateriel, som tinder antagen förutsättning skulle uppstå. Sär skilt torde kraven kunna väntas bliva förhållandevis stora, därest försöksanstalten med bibehållen självständighet förlädes invid högskolan. Det syntes icke möjligt, att på detta stadium erhålla full klarhet i denna fråga. Det borde emellertid i detta sammanhang tagas med i räkningen, att ytterligare jordarealer torde kunna förvärvas eller ställas till för fogande för att vid behov utöka den under Ultuna hörande arealen.1 I varje fall borde man dock göra sig förtrogen med att en förflyttning till Ultuna, i en eller annan form, av centralanstalten möjligen — och särskilt om icke erforderlig utökning av den till Ultuna brukade arealen kunde åvägabringas — kunde medföra, antingen att den nu till Ultuna förlagda lägre lantbruksskolan flyttades till annan plats eller också att viss del av försöksverksamheten finge förläggas till andra närbelägna jordbruk.

Försöksverksamheten på de kemiska och bakteriologiska områdena hade så till vida en annan karaktär än motsvarande verksamhet på de områ den, som här ovan berörts, att försöksuppgifterna i allmänhet löstes laboratoriemässigt eller i varje fall utan att kräva större jordarealer eller djurbesättningar. I flertalet fall torde försöksuppgifterna kunna lösas på förläggningsplatsen. Beträffande dessa grenar av försöksverksamheten torde därför valet av förläggningsplats hava relativt underordnad be lydelse. Av vikt vore emellertid, att ifrågavarande försöksverksamhet erhölle tillfredsställande kontakt med de mera praktiskt inriktade grenar av jordbruksvetenskapen, som den vore avsedd att underbygga. Vidare förtjänade beaktas, att den kemiska och bakteriologiska försöksverksamheten vid förläggning till Experimentalfältet kunde vinna anknytningtill olika vetenskapliga institutioner m. m. i eller vid Stockholm; vid förläggning till Ultuna erhölles i stället direkt kontakt med lantbrukshög skolan och viii även med Uppsala universitet. Vilka förbindelser som ur försöksverksamhetens egen synpunkt vore de mest värdefulla, finge i detta sammanhang lämnas oavgjort.

1 Enligt av utredningsmännen under hand Inhämtade uppgifter synas för eventuell utökning av jordarealen vid Ultuna omkring 140 hektar staten tillhörig jord och 20 hektar annan jord närmast kunna komma i fråga.

140 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

I fråga om försöksverksamheten på det botaniska området, i den mån den icke vore avsedd att ingå i en blivande växtskyddsanstalt, torde i stort sett gälla vad ovan anförts beträffande försöken i kemi och bakteriolog!.

Vid anordnandet av mejeriförsök vore givetvis tillgången på mjölk av lämplig beskaffenhet av grundläggande betydelse. Centralanstaltens mejeriavdelning hade för närvarande sina institutionslokaler förlagda till Lantmännens mjölkförsäljningsförenings u. p. a. i Stockholm mejeri- och förvaltningsbyggnad och hade genom avtal med berörda förening tillförsäkrat sig dels mjölk m. m. för försöksverksamheten och dels avsättning av genom ifrågavarande verksamhet erhållna mejeriprodukter. Vid för” läggning av mejeriförsöken till Alnarp skulle samma fördelar erhållas och därjämte skulle försöken komma att knytas till ett av staten ägt mejeri, vilket ur vissa synpunkter torde vara att föredraga. Förlädes en anstalt för mejeriförsök till Ultuna, skulle denna icke erhålla direkt anknytning till driftsmejeri, men det oaktat torde erforderliga förutsättningar kunna skapas för en fruktbärande försöksverksamhet. I det föregående hade omnämnts, att beträffande mejeriområdet särskilda skäl talade för ett sammanförande av undervisning och försöksverksamhet, och vidare att de varierande förhållandena på mejerihanteringens område i olika delar av landet motiverade anordnandet av fasta mejeriförsök på mera än en plats. A andra sidan hade påpekats, att försöksverksamheten på mejeriområdet för att ernå ett tillfredsställande resultat måste stå i nära samarbete med motsvarande verksamhet särskilt på husdjursområdet och det bakteriologiska området.

För växtskyddsanstalten, som icke hade behov av större markområden, syntes det vara mest angeläget, att förläggningsplatsen bleve möjligast central med hänsyn såväl till det mera praktiskt inriktade arbetet på olika platser i landet till bekämpande av växtsjukdomar och skadeinsekter som också till de uppgifter av administrativ art, som komme att åvila anstalten och som krävde nära kontakt med olika myndigheter. I

I fråga om själva organisationen vid samordnande av undervisning och försöksverksamhet hava utredningsmännen anfört följande.

Huruvida försöksverksamheten vid förläggning till samma plats som den högre undervisningen på motsvarande område borde organiseras mera fristående eller direkt införlivas med undervisningsanstalten vore ett spörsmål, som torde böra behandlas med hänsynstagande till varje försöksområdes speciella krav. Teoretiskt borde de fördelar, som kunde vara att vinna såväl för försöksverksamheten som för undervisningsverksamheten genom en samförläggning av organen för de båda verksamheterna, kunna vinnas i desto rikare mått, ju intimare de båda verksamheterna förenades med varandra. I praktiken torde det likväl i vissa fall kunna förväntas vara förenat med bestämda olägenheter att på en hand förena ledningen av försöksverksamheten inom ett visst område med ansvaret för undervisningsverksamhet på motsvarande område. Det vore ingalunda säkert, att en god försöksman vore en god lärare. Båda uppgifterna krävde sina speciella kvalifikationer, som i rikare mått endast mera sällan torde vara förenade hos en och samma person. Men även örn sådana förutsättningar skulle vara för handen, syntes det lätt kunna inträffa, att vederbörandes intresse till övervägande del inriktades på endera försöks- eller undervisningsverksamheten, medan den andra uppgif-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

ten bleve otillbörligt åsidosatt. Båda dessa uppgifter vore emellertid sa viktiga för vårt lands jordbruk, att en dylik eventualitet så vitt möjligt syntes böra förebyggas. För övrigt torde det åtminstone inom vissa områden krävas så betydande arbetsprestationer av den person, som skulle leda försöksverksamheten och samtidigt bära huvudansvaret för der högre lantbruksutbildningen inom motsvarande område, att personer med sådan kapacitet endast mera sällan torde kunna väntas stå till förfogande. Nu antydda svårigheter torde komma att göra sig mest påminta inom de mera praktiskt inriktade grenarna av försöksverksamheten (jordbruks- och husdjursförsöken), där planläggning, ledning och övervakande av de till olika delar av landet förlagda lokala försöken spelade en betydande roll.

Flerstädes i utlandet vore försöksverksamheten — där den icke direkt anknutits till undervisningsanstalt — så organiserad, att olika försöksgrenar bildade från varandra fristående anstalter eller institut. Ett typiskt exempel härpå erbjöde England. Mera sällan vore flertalet grenar av försöksverksamheten på jordbruksområdet förenade i en gemensam större anstalt. Så vore emellertid förhållandet — förutom i vårt land — bland annat i Finland. Särskilt för ett mindre land, som av helt naturliga skäl icke kunde upprätthålla så synnerligen rikt utrustade institutioner för försöksverksamheten, torde det vara fördelaktigare, att olika grenar av ifrågavarande verksamhet så förbundes, att de kunde ömsesidigt stödja och befrukta varandra.

Utredningsmännen hade utgått ifrån, att vid en eventuell förflyttning av centralanstalten en särskild växtskyddsanstalt skulle upprättas, vilken alternativt tänktes förlagd till annan plats än den övriga delen av nuvarande centralanstalten. Nu torde försöksverksamheten i växtpatologi och entomologi vara de grenar, som med jämförelsevis mindre olägenhet skulle kunna brytas ut ur centralanstalten, men dock torde det för ifrågavarande försöksverksamhet vara av icke ringa betydelse att kunna stå i direkt samarbete med motsvarande försöksverksamhet särskilt på växtodlingens och lantbrukskemiens områden.

Mejeriförsöken hade ävenledes alternativt förutsatts utbrutna ur centralanstalten. Utredningsmännen hade framhållit, att vissa skäl syntes kunna anföras till förmån för en sådan åtgärd och närmast önskvärdheten att lokalt förena organ för försöks- och undervisningsverksamhet på mejeriområdet. Med hänsyn till mejeriförsökens behov av nära anknytning till försöksverksamheten på liusdjursområdet och det bakteriologiska området syntes det emellertid vara mycket som talade för, att under förutsättning av centralanstaltens förflyttning till platsen för en blivande lantbrukshögskola jämväl den högre mejeriundervisningen förlädes dit.

Slutligen hade utredningsmännen räknat jämväl med den möjligheten, att försöksavdelningarna för kemi och bakteriolog! lokalt skildes från centralanstaltens jordbruks- och husdjursavdelningar. Detta alternativ hade emellertid ansetts förutsätta, att sistnämnda avdelningar erhölle egen laboratorieutrustning, varigenom de direkt av skilsmässan föranledda olägenheterna skulle i viss mån neutraliseras.

Utredningsmännen hava därefter övergått till att något närmare redogöra för de skäl, som synts dem tala för eller mot de särskilda i utredningen behandlade alternativen för försöksverksamhetens organisation. I detta avseende hava utredningsmännen anfört.

142 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

\ad först beträffade försöksverksamheten på jordbruks-, husdjurs-, kemiska och bakteriologiska områdena innebure organisationen enligt alternativ A, att större delen av den nuvarande centralanstalten bibehölles obruten som en självständig enhet ehuru i viss förbindelse med lantbrukshogskolan. Härvid bortsåges dock från den försöksverksamhet i botanik som på sätt i det föregående angivits förutsatts skola införlivas med iantbrukshögskolans botaniska institution, enär organisationen av ifrågavarande försöksverksamhet skulle bliva densamma vid de olika alternativ611: Genom en sådan anordning torde erhållas bästa möjliga förut-

sättningar för ett fruktbärande samarbete mellan de olika försöksavdelmngarna. Enär nybyggnad skulle erfordras, torde man kunna räkna med, att ändamålsenligare institutioner skulle komma att ställas till försöksverksamhetens förfogande än vad den nu disponerade.

Förut hade omnämnts, att nuvarande tillgång på jordområden och huskur vid Experimentalfältet icke medgåve anställande å förläggningsplatsen av försök i större omfattning på jordbruks- och husdjursområdet samt att förutsättningarna i sådant hänseende skulle bliva betydligt stone, örn anstalten förflyttades till Ultuna. Därest försöksavdelningarna för jordbruk och husdjursskötsel vid förläggning till Ultuna skulle, såsom alternativ A förutsatte, organiseras såsom en med lantbrukshögskolan sidoordnad anstalt, vore det emellertid tydligt, att efterfrågan på försöksobjekt för forsknings- och försöksverksamhet på ifrågavarande områden vid Ultuna skulle bliva jämförelsevis stor, och då på detta stadium någon bestämd uppfattning örn själva högskolans krav i sådant hänseende icke vore möjligt att vinna, vore det icke utan vidare klart, att de. vid Ultuna och därtill hörande utgårdar förefintliga resurserna vore tillräckligt stora för att nöjaktigt tillgodose såväl försöksanstaltens som undervisningsanstaltens behov, helst som förtänksamheten torde kräva,. att man för båda räknade med viss framtida utveckling och därav följande ökning i behovet av försöksmöjligheter. Den orienterande undersökning, som gjorts på denna punkt, gåve emellertid vid handen, att tillgången på försöksobjekt vid Ultuna vore förhållandevis god och att möjlighet till avsevärd utökning förefunnes.

Genom samförläggningen av högskola och försöksanstalt kunde försöksmännen i ej ringa omfattning tagas i anspråk för undervisningen. Att detta skulle vara en fördel för högskolan vore påtagligt. För studerande på licentiatstadiet borde det vara av särskilt värde att i direkt anknytning till de fortsatta studierna vid högskolan kunna erhålla tillfälle att taga aktiv del i försöksarbetet.

Samförläggning av undervisnings- och försöksanstalterna kunde väntas utöva ett eggande och sporrande inflytande på de båda anstalternas befattningshavare. Enär vissa högskoleinstitutioner antagligen skulle komma att delvis syssla med liknande arbetsuppgifter som försöksanstaltens olika avdelningar, syntes det finnas anledning antaga, att viss tävlan skulle komma till stånd i syfte att uppnå sä goda resultat av respektive verksamhet som möjligt. Det syntes emellertid böra uppmärksammas, att denna tävlan även kunde medföra vissa olägenheter. Risk syntes sålunda kunna föreligga för upptagande på samma plats från olika av varandra oberoende håll av likartade försök, t. ex. på gödslings- och sortlorsökens områden, varav med skäl syntes kunna befaras ej mindre en icke önskvärd konkurrens örn försöksobjekt än även slitningar mellan på ifrågavarande områden arbetande personliga krafter.

143 Kungl. Marits proposition Nr 143.

Beträffande försöksverksamheten på husdjursområdet gällde i viss mån vad ovan anförts med avseende på jordbruksförsöken. Även på detta område kunde en mindre lämplig konkurrens örn försöksobjekten mellan försöksanstaltens och högskolans motsvarande institutioner tänkas uppkomma. Huruvida olägenheter av detta slag här liksom i fråga örn försöksverksamheten inom det egentliga jordbrukets område skulle uppträda, torde emellertid i väsentlig mån komma att visa sig bero av de på områdena i fråga arbetande personliga krafterna och deras vilja och förmåga av samarbete.

Alternativ B innebure, att organisationen för försöksverksamheten icke längre skulle bestå såsom självständig institution. Förändringen i sådant hänseende vore mera fullständig vid detta alternativ än vid något av de övriga.

Organisatoriskt sett vore alternativ B tilltalande. Försöksverksamhetens införlivande med lantbrukshögskolans verksamhet skulle medgiva en enhetlighet i konstruktionen, som icke vore möjlig att åstadkomma vid annan anordning. Högskolan skulle bättre än vid annat alternativ kunna utnyttja jämväl närmast för försöksverksamheten avsedda resurser, och högskolans förutsättningar att fylla sin undervisningsuppgift syntes därigenom kunna väntas bliva ökade. För försöksverksamheten torde det väl också få betecknas såsom en fördel, att institutionerna för undervisning och försöksverksamhet inom visst ämnesområde förenades, då den gemensamma institutionen kunde väntas erhålla en även ur försöksverksamhetens synpunkt rikligare utrustning. Med den koncentration av på området arbetande krafter, som systemet innebure, följde vidare en viss garanti för att det dubbelarbete och de personliga slitningar, som kanske icke alltid skulle kunna undgås vid den såsom alternativ A betecknade organisationsformen, i stort sett borteliminerades. Den vid sistnämnda alternativ omnämnda risken för konkurrens örn försöksobjekt skulle givetvis vid förevarande system betydligt minskas, då tävlan i detta fall endast skulle äga rum mellan högskolans egna institutioner. Organisationsformen torde även ställa något mindre krav på försöksobjekt än alternativ A; i varje fall medförde den större koncentrationen av undervisnings- och försöksverksamheten, att de tillgängliga resurserna i fråga örn jord och husdjur kunde bättre utnyttjas.

Å andra sidan medförde organisationen enligt alternativ B, såsom redan anförts, en betydande fara för överbelastning av vissa arbetskrafter med undervisning, försöksverksamhet och administrativa uppgifter, oell såsom följd därav kunde såväl högskoleutbildningen som försöksarbetet bliva lidande på ett sådant arrangemang. I främsta rummet torde detta gälla de avdelningar av högskolan, som vid sidan av andra uppgifter skulle hava att bedriva en betydande lokal försöksverksamhet inom hela landet. Men även med hänsyn därtill, att undervisning och försöksverksamhet var för sig ställde krav på särskilda kvalifikationer hos sina utövare, ville det förefalla att i viss mån vara ett vågspel att intimt förena ledningen av undervisnings- och försöksverksamheten särskilt inom de mera praktiskt betonade grenarna av jordbruksvetenskapen.

Den plan för försöksverksamhetens organisation, som alternativ C innebure, kunde sägas vara en mellanform mellan de i alternativen A och B avhandlade organisationstyperna. Därvid hade man sökt undvika de olägenheter, som syntes vara förbundna med ett mera intimt införlivande av försöksverksamheten på det egentliga jordbrukets område och på hus-

144 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

djursområdet med högskolan, samtidigt som man beträffande försöks- \ erksamheten pa anora områden sökt tillvarataga de fördelar, som ansetts följa av en närmare anknytning till högskolan. Den nuvarande centralanstaltens väsentligaste delar — jordbruks- och husdjursavdelningärna skulle enligt detta alternativ bibehållas såsom självständig institution, medan försöksverksamheten på de kemiska och bakteriologiska omradena införlivades med högskolan.

Alternativ C toge mera än de föregående alternativen hänsyn till den olikhet i fråga örn natur och arbetssätt, som förelåge beträffande de fyra försöksavdelningarna oell inverkade på frågan örn deras närmare anknytande till högskolan. Jordbruks- och husdjursavdelningarna skulle an ordna och leda försök på olika platser i landet, och särskilt örn jordbruksavdelningen torde kunna sägas, att dess fältförsöksverksamliet på avdelmngens förläggningsplats kunde förväntas bliva av mindre omfattning i jämförelse med den i hela landet spridda försöksverksamhet, åt vilken med hänsyn till de variationer i jordmån och klimatiska förhållanden m. m., som förefunnes mellan olika jordbruksområden, måste givas en betydande omfattning. Men även husdjursavdelningens försöksverksamhet måste helt naturligt bliva lokalt splittrad, då ju bland annat utfod- 1 ingsförsöken måste omfatta djur av olika raser ävensom fodermedel, alstrade under olika jordmåns- och klimatförhållanden. Anordnandet av försök å andra platser än den egna förläggningsorten ställde emellertid stora krav på omtanke och organisatorisk verksamhet, och de rent administrativa uppgifterna komme fördenskull att taga rätt mycken tid i an språk. Planläggningen och tillsynen av dylika försök föranledde jämväl tämligen talrika resor av den ansvarige ledaren av försöken, och tidpunkten för dessa resor kunde icke alltid på förhand låta sig bestämmas. Skulle nu försöksledaren samtidigt taga en ledande del i den ordinarie undervisningsverksamheten vid högskolan, kunde man befara, att ofta återkommande och understundom rätt långvariga avbrott i undervisningskurserna skulle uppstå. Olägenheten härav syntes utgöra ett starkt motiv för att ledarskapet för försöksverksamheten på jordbruks- och husdjurslärans områden icke förenades med omfattande undervisningsskyldighet vid lantbrukshögskolan.

I fråga örn försöksverksamheten i kemi och bakteriologi förelåge svårigheter av nu antytt slag i betydligt mindre omfattning. Försöken inom dessa ämnesområden kunde i regel anordnas på den plats, där institutionen för ifrågavarande verksamhet vore belägen, och endast i ringa omfattning gåve försöksverksamheten på dessa områden anledning till längre och mera tidsödande resor.

Alternativ C förutsatte, att de fyra försöksavdelningarna i organisatoriskt hänseende till en viss grad skildes från varandra, och detta kunde givetvis betraktas som en olägenhet. Enär försöksverksamheten på de olika områdena bleve förlagd till samma plats och därjämte ställd under en och samma styrelse,_ syntes emellertid finnas grundad anledning antaga, att även vid nu ifrågasatt form för försöksverksamhetens organisation förutsättningar skulle kunna skapas för ett fruktbärande samarbete mellan de olika försöksavdelningarna.

I fråga örn undervisningens och försöksverksamhetens tillgodoseende med försöksobjekt syntes alternativ C vara i huvudsak likställt med alternativ A. Även i övrigt gällde beträffande jordbruks- och husdjursavdelningarna vad förut anförts beträffande alternativ A, och med av-

145 Kungl. Majlis proposition Nr 143.

seende ä kemiska och bakteriologiska avdelningarna vore motsvarande förhållanden vid alternativ B tillämpliga.

Alternativ D stöde i organisatoriskt hänseende alternativ C nära men innebure i högre grad än detta ett sönderbrytande av den nuvarande centralanstaltens organisation. Den fristående försöksanstalten, som skulle bildas av centralanstaltens jordbruks- och husdjursavdelningar. förutsattes sålunda vid alternativ D vara förlagd till Experimentalfältet i stället för till platsen för lantbrukshögskolan. Försöksverksamheten på kemiska och bakteriologiska områdena skulle däremot liksom vid alternativ C införlivas med lantbrukshögskolan.

Den egentliga försöksverksamheten på lantbrukskemiens och lantbruks bakteriologiens områden torde väl kunna bedrivas med ungefär samma fördel vid Ultuna som vid Experimentalfältet, örn verksamheten förutsattes bliva i båda fallen i lika grad tillgodosedd med personal och materiell utrustning. Ifrågavarande försöksavdelningars behov av samarbete med de mera praktiskt inriktade grenarna av jordbruksvetenskapen skulle sannolikt kunna tillfredsställas genom nära kontakt med lantbrukshögskolans jordbruksläre- och husdjursläreinstitutioner, ehuru naturligtvis större möjligheter i sådant hänseende skulle erhållas, om såsom vid alternativen A, B och C förutsattes jämväl försöksverksamheten på jordbruks- och husdjursområdena förlädes till platsen för högskolan. Vid förflyttning till högskolan skulle intimt samarbete jämväl kunna erhållas med högskolans institution för marklära, vilken omständighet syntes böra tillmätas viss betydelse. Ä andra sidan skulle emellertid kontakten med olika jordbruket närstående institutioner i Stockholm försvåras. Dock skulle väl närheten till Uppsala universitet kunna tänkas innebära viss ersättning härför.

Beträffande försöksverksamheten på det egentliga jordbrukets och på busdjursskötselns områden hade i det föregående anförts, att vissa olägenheter kunna befaras bliva förbundna med dess förläggning till samma plats som lantbrukshögskolan och särskilt örn verksamheten organiserades mera fristående i förhållande till högskolan. Detta syntes kunna tala för att jordbruks- och husdjursavdelningarna icke sammanfördes med lantbrukshögskolan, och det kunde då ligga nära till hands att de allt fortfarande finge vara förlagda till Experimentalfältet. En förutsättning för att avdelningarnas verksamhet vid sådan förläggning skulle medföra tillfredsställande resultat syntes emellertid vara, att varje avdelning utrustades med var sin lämpliga försöksgard.

Av de olika alternativen vore alternativ D det, som i tillämpningen skulle medföra den minsta rubbningen i den nuvarande centralanstaltens organisation. För försöksverksamheten pa det egentliga jordbrukets och husdjursskötsel^ områden skulle det säkerligen vara förenat med viss fördel att fortfarande hava centralen förlagd till Experimentalfältet av den anledningen, att denna plats ur kommunikationssynpunkt vore något lämpligare än Ultuna och sålunda bättre ägnad att utgöra utgångspunkt för resor till de i olika delar av landet anordnade försöken. Det ville för övrigt synas, sorn örn det knappast i och för sig vöre önskvärt, att centralen för landets försöksverksamhet flyttades längre mot norr än den nu befunne sig, även om skillnaden i läge icke skulle bliva betydande.

Å andra sidan skulle, därest jordbruks- och husdjursavdelningarna fort farande bleve förlagda till Experimentalfältet, de allmänna fördelar av en lokal förening av undervisning och försöksverksamhet, varom i det

{Uliana lill riksdagens protokoll 19.11. I sami 1‘2ö klip. (Nr tMt.) 1(l

146 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

föregående talats, beträffande ifrågavarande verksamhetsområden icke eller endast i mera begränsad omfattning kunna ernås.

Vad därefter anginge mejeriförsöken skulle deras förläggning i anknytning till en högre mejeriundervisning vid Alnarp (alternativ I) innebära en koncentration av de vetenskapliga krafterna på mejeriområdet, och det torde icke råda något tvivel därom, att en dylik anordning skulle giva ökade förutsättningar till fruktbringande resultat såväl när det gällde undervisning som i fråga örn forskning och försöksverksamhet. De synpunkter, som kunde anföras till förmån för en samförläggning i allmänhet av undervisning och försöksverksamhet, gällde även i detta fall. Härtill bomme emellertid beträffande mejeriområdet ytterligare ett par omständigheter. Anstalten för högre mejeriundervisning måste av naturliga skäl bliva jämförelsevis liten och alltså utrustad med ett relativt ringa antal lärare. Detta innebure naturligtvis ökad risk för ifrågavarande befattningshavare att på olika sätt känna sig isolerade i sitt arbete. Av betydelse för bedömandet av nu föreliggande fråga vore vidare, att antalet studerande vid en högre mejeriundervisningsanstalt kunde beräknas bliva jämförelsevis ringa, och upprätthölles kravet på önskvärd specialisering hos lärarkrafterna, kunde man utgå ifrån, att undervisningen vid denna anstalt icke skulle i samma utsträckning som vid lantbrukshögskolan taga vederbörande lärares tid i anspråk. Man borde sålunda kunna räkna med, att lärarna vid sidan av undervisningsverksamheten skulle — därest de icke i högre grad belastades med undervisningsskyldighet jämväl vid lägre utbildningsanstalt eller med administrativa åligganden — i icke ringa utsträckning få tid att syssla med lösandet av olika forsknings- och försöksuppgifter. Ur denna synpunkt förefölle det lämpligt, att jämväl den organiserade försöksverksamheten på mojeriområdet förlädes till motsvarande undervisningsanstalt.

För en förläggning av försöksverksamheten på mejeriområdet till platsen för lantbrukshögskolan (alternativ II) kunde emellertid ävenledes åtskilliga vägande skäl anföras. Genom en sådan förläggning kunde det nära sambandet mellan mejeriförsöken och annan försöksverksamhet på jordbruksområdet alltjämt upprätthållas. Fördelen av ett sådant samband hade från olika håll vitsordats, och särskilt hade samarbetet mellan försöksverksamheten å mejerihanteringens område å ena sidan och motsvarande verksamhet å husdjursskötsel^ och bakteriologiens områden å andra sidan tillmätts stor betydelse. För mejeriförsöken skulle väl vid förläggning till Alnarp viss ersättning vinnas därigenom att samarbete kunde väntas äga rum med läraren i ämnet bakteriologi vid mejeriundervisningen samt i viss mån även med läraren i ämnet husdjurslära vid lantbruksinstitutet, men betydelsen härav torde icke böra överskattas. Av den till lantbrukshögskolan förlagda försöksverksamheten torde särskilt husdjursavdelningen komma att vållas kännbar olägenhet, örn mejeriförsöken icke förlädes till samma plats.

Vidare finge erinras, att föreliggande förslag till undervisning vid lantbrukshögskolan upptoge, bland annat, jämväl en studiekurs i mjölkhushållning. Enär ifrågavarande ämne vid lantbrukshögskolan icke ansetts böra erhålla sådan omfattning, som kunde motivera dess upptagande i studieplanen såsom examensämne, hade undervisningen i ämnet förutsatts skola meddelas av speciallärare. Det torde få anses lämpligt, att denna kurs meddelades av ledaren av landets mejeriförsök, vilket givet-

147 Kungl. Majlis proposition Nr 143.

vis läte sig genomföras, om ifrågavarande försöksverksamhet förlädes till Ultuna. Det syntes eljest kunna bliva förenat med svårigheter att för nämnda undervisningsämne erhålla väl kvalificerad lärare vid lant brukshögskolän.

Det förtjänade i detta sammanhang framhållas, att vissa mejeritekniska skäl syntes tala emot förläggning av mejeriförsöken till en enda plats i landet. Mjölkkornas utfodring vore i stora delar av Skåne ordnad på väsentligt olika sätt än i de flesta andra delar av landet. Genom stark utfodring med betmassa oell med ensilage av sockerbetblast men kanske framför allt på grund av ringa tillgång på hö för mjölkkornas utfod ring erhölles mångenstädes i Skåne en mjölk, som enligt vad utredningsmännen inhämtat vid beredning till smör och ost visade i åtskilliga avseenden rätt olika egenskaper mot annan mjölk. Av denna anledning skulle resultaten av en försöksverksamhet, som grundade sig på under vanliga Skåneförliållanden producerad mjölk, i många fall icke kunna tilläggas allmängiltighet för hela landet. A andra sidan vöre Skånes betydelse för landets mejerihantering så stor, att denna provins icke borde undandragas stödet av en för dess speciella förhållanden anordnad försöksverksamhet på ifrågavarande område.

För närvarande bedreves försöksverksamhet på mejeriområdet dels vid centralanstaltens underavdelning för mejerihantering och dels vid Alnarps mejeriinstitut. Föreliggande sakkunnigeförslag till den högre mejeriundervisningens organisation innebure, bland annat, betydligt ökade materiella resurser för forsknings- och försöksverksamheten på mejeriområdet vid Alnarp. Skulle jämväl den nu till Experimentalfältet och Stockholm förlagda avdelningen för mejeriförsök viri centralanstalten flyttas till Alnarp, komrne försöksverksamheten på ifrågavarande område att å sistnämnda plats kraftigt ökas, under det att en direkt för mellersta och norra Sveriges mjölkhushållning avpassad försöksverksamhet komme att helt saknas. Ett sådant tillstånd skulle emellertid medföra berättigade krav på en försöksanstalt på mejeriområdet jämväl för nyssnämnda delar av landet antingen självständig eller såsom filial till den vid Alnarp bedrivna verksamheten. Utredningsmännen hade sökt approximativt beräkna de med en dylik anordning följande kostnaderna och därvid kom mit till det resultatet, att engångskostnaderna för en filial kunde väntas uppgå till minst 100,000 kronor och de årliga kostnaderna till omkring 30,000 kronor. Det hade vid sådant förhållande synts utredningsmännen finnas anledning taga under övervägande, huruvida icke genom annan organisationsform försöksverksamhet på mejeriområdet kunde åvägabrin gas vid såväl Ultuna som Alnarp. Alternativen II, III och IV innebure sådana möjligheter, om än i olika grad. Sannolikt skulle det vid anordning av mejeriförsöken enligt något av nyssnämnda alternativ komma att visa sig önskvärt, att försöksverksamheten vid de båda platserna ställdes under enhetlig ledning. Detta syntes bäst kunna ske genom tillsättandet för ändamålet av ett på lämpligt sätt sammansatt försöksråd.

Den organisation av högre mejeriundervisning och försöksverksamhet på mejeriområdet, som alternativ lil innebure, nämligen att bådadera förlädes i anknytning till lantbrukshögskolan, syntes vara förenad med vissa fördelar särskilt ur undervisningens synpunkt. För studerande på mejeriområdet skulle det otvivelaktigt vara av värde att under utbildningstiden stå i nära kontakt med blivande lantbrukslärare, jordbruksoch husdjurskonsulenter. För lantbrukshögskolans elever återigen skulle

148 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

samförläggningen innebära möjlighet till en i förhållande till högre lantbruksundervisningssakkunnigas förslag utvidgad undervisning i mjölkhushållning, vilket särskilt för studerandena på husdjurslinjen torde böra tillmätas icke ringa värde. Genom att jämväl den högre mejeriundervisningen inordnades i lantbrukshögskolan skulle givetvis en till Ultuna i anknytning till försöksverksamhet på närliggande områden anordnad för söksverksamhet på mejeriområdet erhålla ökade förutsättningar att på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift. Vad Sydsverige beträffade bleve naturligtvis genom den högre mejeriundervisningens förflyttning motsvarande förhållanden försämrade. Utredningsmännen hade emellertid tänkt sig, att till den lägre mejeriskola, som fortfarande borde finnas kvar vid Alnarp, skulle kunna knytas en föreståndare med sådana kvalifikationer, att han kunde leda viss försöksverksamhet därstädes och vidare meddela undervisning i ämnet mjölkhushållning vid agronomkursen.

Vad slutligen anginge alternativ IV, som innebure, att mejeriförsöken bibehölles vid nuvarande förläggning, medan den högre mejeriundervisningen anordnades vid Alnarp, så förutsatte detta, att viss annan försöksverksamhet och särskilt liusdjursavdelningen även i fortsättningen bleve förlagd till Experimentalfältet. Under denna förutsättning ville det synas, som om alternativet skulle vara förenat med vissa fördelar Försöksverksamhet på mejeriområdet skulle komma att anordnas såväl vid Alnarp som i Stockholm, och på sistnämnda plats skulle verksamheten kunna stå i nära kontakt med husdjursförsöken. I förhållande till alternativ II vunnes den fördelen, att försöksverksamheten kunde utnyttja värdet av nära kontakt med ett större driftsmejeri, och därtill komme, att engångskostnaderna för försöksverksamheten skulle vid alternativ IV bliva betydligt mindre.

För en eventuell växtskyddsamtalts förläggning till Experimentalfältet (alternativ 1) talade i främsta rummet denna orts lämpliga läge så ur allmän kommunikationssynpunkt som också med hänsyn därtill, att anstalten skulle för lösande av sina administrativa uppgifter behöva stå i nära kontakt med olika statliga myndigheter. Den omständigheten, att förläggningen till Experimentalfältet icke skulle föra med sig särskilda en gångskostnader, talade ävenledes till förmån för detta alternativ.

Å andra sidan erbjöde alternativ 2, som räknade med ifrågavarande anstalts förläggning till Ultuna, den fördelen, att anstalten skulle komma i bättre kontakt med den högre lantbruksundervisningen och därigenom bliva satt i tillfälle att på ett effektivare sätt än eljest skulle vara fallet genom undervisning vid högskolan sprida kunskaper i växtskyddsfrågor. Därest försöksverksamheten på det egentliga jordbrukets område skulle organiseras vid högskolan, torde det väl också för växtskyddsanstaltens egen försöksverksamhet vara av värde, att anstalten vore förlagd till Ultuna.

I anslutning till den sålunda verkställda utredningen hava utredningsmännen i korthet redogjort för sin egen ställning till frågan om centralanstaltens förflyttning.

De direktiv, som givits beträffande förevarande utredning, hade föranlett utredningsmännen att begränsa sitt arbete till att undersöka, på vad sätt centralanstalten vid förflyttning, helt eller delvis, syntes kunna anknytas till en blivande lantbrukshögskola. I överensstämmelse härmed

149 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

hade utredningsmännen icke heller ansett sig hava anledning nu upptaga frågan, huruvida en förflyttning över huvud taget av hela centralanstalten eller delar därav kunde för ett liimpligt ordnande av försöksväsendet på jordbruksområdet anses lämplig och önsklig. Denna fråga torde emellertid böra vara klarlagd, innan beslut om en förflyttning helt eller delvis av centralanstalten konnne till stånd. Eljest riskerade man ett sönderbrytande av försöksväsendet på jordbruksområdet, som kunde medföra större skada än som motsvarades av de fördelar för undervisningen, vilka till äventyrs skulle vinnas med förflyttningen. Även borde i detta sammanhang klarläggas, vilka ytterligare åtgärder kunde befinnas önskvärda för försöks väsen dets rationella anordnande. *

Jämväl finge påpekas, att frågan örn centralanstaltens förflyttning innehölle viktiga moment av ekonomisk natur, vilka det icke torde ankomma på utredningsmännen att klarlägga. Här syftades närmast på det spörsmålet, huruvida vid eventuell förflyttning av centralanstalten de nu av denna disponerade värdena i form av mark och byggnader helt eller delvis kunde tänkas bliva realiserade i syfte att därigenom ekonomisk! underlätta förflyttningen. På denna punkt torde bland annat underhand lingar med lantbruksakademien bliva erforderliga.

Beträffande organisationen av försöksverksamheten på jordbruks- och husdjurområdena m. in. hade utredningsmännen emellertid kommit till den uppfattningen, att det med hänsyn till försöksverksamhetens berättigade intressen torde vara för äventyrligt att anordna samarbetet med högskolan i enlighet med alternativ B. Det ville nämligen synas, som örn den lokala, mera praktiskt inriktade försöksverksamheten på det egentliga jordbrukets och husdjursskötselns områden därigenom kunde löpa fara att otillbörligt eftersättas. Å andra sidan torde det vara förenat med jämförelsevis mindre olägenheter för försöksverksamheten i kemi och bak teriologi att bliva införlivad med lantbrukshögskolan, under det att en sådan anordning torde medföra vissa fördelar för undervisningen. Ur denna synpunkt vore alternativ A mindre tillfredsställande. Skulle över huvud taget närmare anknytning mellan försöksverksamhet och högskola befinnas önskvärd, borde alltså enligt utredningsmännens mening ettdera av alternativen C och 1) väljas. Men under denna förutsättning syntes icke föreligga något mera allvarligt hinder för att högskolan upprättades först och att försöksverksamheten i den utsträckning, som ovannämnda alternativ angåve, anknötes till högskolan vid en senare tidpunkt. För söksverksamheten på det egentliga jordbrukets och husdjursskötselns örn råden skulle enligt ifrågavarande alternativ organiseras i form av en fristående försöksanstalt, och denna kunde uppenbarligen utan olägenhet anknytas även sedan högskolan upprättats. Men även försöksverksamhe ten i kemi, bakteriolog! och de delar av botanik, som icke vore avsedda att ingå i en blivande växtskyddsanstalt, syntes kunna införlivas med en redan verksam lantbrukshögskola utan att därigenom skulle förorsakas något större tillägg till de kostnader, som i det föregående angivits såsom sannolika vid ifrågavarande försöksverksamhets anknytning till hög skolan i samband med dess upprättande. Endast i den nuvarande s. k. elevbyggnaden och i byggnaden för kemi skulle vissa lokaler behöva omändras för nya uppgifter, men de härav föranledda kostnaderna syntes icke, så vitt utredningsmännen vid preliminär beräkning kunnat tinna, behöva beräknas högre iin mellan 10,000 och 20,000 kronor.

Beträffande försöksverksamheten på mejeriområdet torde det ävenledes

150 Yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

vai a m°j ligt att _ vidtaga sådana anordningar, att eventuell anknytning lil högre undervisning kunde ske vid en något senare tidpunkt.

Vad slutligen apginge den föreslagna växtskyddsanstalten vore det tydligt, att fragan örn dess upprättande i själva verket i jämförelsevis ringa grad kunde anses sammanhänga med spörsmålet örn den högre lantbruksundervisningens ordnande. s

c.. ^redningsmännen huva slutligen, under åberopande av vad ovan anförts, förklarat sig hava kommit till den bestämda uppfattningen, att frågan örn den högre lantbruksundervisningens ordnande lämpligen kan upptagas till avgörande utan hinder därav, att spörsmålet örn försöksverksamhetens anknytning till den högre lantbruksundervisningen först vid en senare tidpunkt avgöres.

v dem, som avgivit yttrande över förberörda utredning beträffande centralanstaltens för jordbruksförsök och en blivande högre lantbruksundervisnings inbördes ställning, hava lantbruksstyrelsen, styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet samt styrelsen for Ultuna lantbruksinstitut anslutit sig till utredningsmännens uppfattning, att frågan örn den högre lantbruksundervisningens ordnande kan upptagas till avgörande utan direkt samband med försöksverksamheten. Statskontoret har anfört, att delar av centralanstalten borde flyttas redan vid tidpunkten för högskolans upprättande, och styrelsen för Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut har ansett, att problemen örn den högre lantbruksundervisningen och försöksverksamheten på jordbruksområdet hörde så nära tillsammans, att de borde lösas samtidigt. Lantbruksakademien har direkt uttalat sig emot förflyttning av någon del av centralanstalten. Byggnadsstyrelsen och allmänna civilförvaltningens lönenämnd hava på denna punkt icke ansett sig böra göra något uttalande.

Ur innehållet i berörda yttranden må utöver det nu sagda omnämnas följande.

Lantbruksstyrelsen bär betonat svårigheten av att innan ännu en till

• jTrfi. forlfl?d lantbrukshögskola kommit i verksamhet bedöma, huruvida vid Ultuna förefintliga jordarealer och djurbesättningar vöre tillräckliga tor den omfattande försöksverksamhet varmed måste räknas, örn såväl högskolan som försöksanstalten förlädes till samma plats. Beträffande centralanstaltens jordbruks-, husdjurs-, kemiska och bakteriologiska avdelningar syntes icke heller ett uppskov med ställningstagandet till frågan örn förläggningen, därest vid högskolans startande hänsyn därtill foges, hora förhindra ett slutgiltigt lösande därav enligt något av de bada av lantbruksstyrelsen såsom tillfredsställande ansedda alternativen nämligen A eller C.

Örn lantbruksstyrelsen nu skulle taga ställning till frågan om förflyttning av försöksverksamheten på mejeriområdet, måste styrelsen förorda en lösning enligt alternativ III. Emellertid syntes frågan örn mejeriforskningens slutliga ordnande knappast ännu vara fullt mogen för sin lösning. Statsmakterna torde inom den närmaste tiden nödgas taga under övervägande vilka åtgärder, som från det allmännas sida borde vidtagas

Kungl. Majlis proposition Nr 143.

till mejerihanteringens främjande, och det syntes antagligt, att i samband därmed synpunkter kunde komma fram, vilka måste utova inflytande på lösningen av frågan örn mejeriförsöksverksamhetens ordnande. ^

Det av utredningsmännen framlagda förslaget till växtskyddslragans ordnande funne lantbruksstyrelsen tilltalande, och hade styrelsen ansett sig böra direkt hemställa örn förslag till 1930 års riksdag örn inrättande av en växtskyddsanstalt vid Experimentalfältet i enlighet med utredningsmännens förslag. . „ ..

Statskontoret har med hänsyn till den verkställda utredningen funnit, att det ur statsfinansiell synpunkt vore av mindre betydelse, huruvida centralanstalten förflyttades till samma plats som en blivande lantbrukshögskola. Dock sammanhängde detta spörsmål i någon man med Dagan örn utnyttjandet för andra statsinstitutioner av de byggnader,_ som nu tillhörde lantbruksakademien och i vilka centralanstalten hade sina lokaler. Enligt statskontorets mening vore detta spörsmål forpant av närmare undersökning. I varje fall syntes det statskontoret önskvärt, att de delar av den nuvarande centralanstalten, vilka lämpligen kunde införlivas med högskolan — kemiska och bakteriologiska avdelningarna — tonades till samma plats som högskolan redan vid dess upprättande samt eventuellt införlivades med verksamheten vid högskolan.

Slutligen linge statskontoret framhålla, att det ur praktisk synpunkt syntes ändamålsenligt, att frågan örn ordnandet av den högre undervisningen beträffande lantbruk, skogsbruk, lantmäteri m. m. forst upptoges till avgörande samt eventuellt i samband därmed centralanstaltens anknytning till den högre lantbruksundervisningen, vilken senare fråga dock syntes vara av mera sekundär betydelse. Sedan dessa organisationsoch förläggningsspörsmål avgjorts av riksdagen, borde de därmed sammanhängande detaljfrågorna upptagas till slutlig provning.

Byggnadsstyrelsen har inledningsvis erinrat, att i den föreliggande utredningen hade framlagts olika alternativ for ordnandet av centralanstaltens verksamhet. Vad beträffade de i de olika alternativen avsedda lösningarna av anstaltens lokalfråga hade byggnadsstyrelsen givetvis icke anledning att för närvarande ingå på någon närmare kritik av de i detta avseende framlagda ritningsförslagen, utan finge byggnadsstyrelsen endast meddela, att styrelsen i princip icke hade något att erinra beträffande förslagen i fråga. Dessa ritningsförslag avsåge emellertid endast nybyggnader. För erforderliga ombyggnadsarbeten saknades ritningar liksom närmare uppgifter angående befintliga byggnaders nuvarande tillstånd och inredning. , , ,

Beträffande de föreslagna nybyggnadsarbetena hade detaljerade kostnadsberäkningar framlagts, under det att kostnaderna for övriga byggnadsarbeten endast vore approximativt uppskattade genom jamforelsei med andra liknande arbeten. De i detalj beräknade kostnaderna för nybyggnadsarbeten torde, särskilt med hänsyn till kraven på dyrbara inredningar av laboratorielokaler m. m., få anses vara val knappt tilltagna, men torde de beräknade kostnaderna för övriga arbeten i huvudsak kunna "odtagas. I varje fall torde de angivna kostnaderna kunna laggas till grund för en jämförelse i ekonomiskt avseende mellan de olika alterna-

I den föreliggande utredningen hade även berörts frågan om den framtida användningen av Experimentalfältet efter en förflyttning helt e ler delvis av centralanstalten. I detta avseende finge byggnadsstyrelsen i hk-

152 Kungl. Murits proposition Nr 143.

het med vad styrelsen tidigare anfört i ett till ovannämnda utredningsmän avgivet yttrande framhålla, att större delen av den av centralanstalten for närvarande disponerade marken bestode av områden, som enligt Djurgårdssakkunnigas i betänkande den 15 maj 1917 framlagda förslag skulle reserveras såsom naturlig park. Dessa områden borde därför enligt byggnadsstyrelsens mening icke ifrågakomma till exploatering eller ens för bebyggande för statens egen räkning. Den mindre del av marken, som folie inom ramen för vad Djurgårdssakkunniga ansett kunna upplåtas åt statsinstitutioner eller användas till villatomter, omfattade en areal av omkring 11 hektar, och hade styrelsen vid verkställd värdering av sistnämnda mark funnit densamma kunna beräknas vid eventuell försäljning till villabebyggelse betinga ett råmarkspris av omkring 4 kronor per kvadratmeter. Samtidigt finge byggnadsstyrelsen emellertid betona, att styrelsen icke ville förorda en försäljning av marken efter nämnda pris. Enligt styrelsens bestämda mening borde nämligen, icke minst med hänsyn till den begränsade tillgången till för uppförande av byggnader för statens behov lämplig, staten tillhörig mark i och omkring huvudstaden, inga upplåtelser av Djurgårdsmark vare sig med ägande- eller tomträtt ifrågakomma, utan borde, därest marken ej skulle reserveras såsom naturlig park eller för statens eget behov, eventuella upplåtelser givas form av arrenden.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har anmält, att nämnden inskränkt sin granskning av utredningsmännens förslag till en undersökning, huruvida löneförmånerna för de i olika alternativ upptagna befattningarna kunde anses lämpligt avvägda. I detta hänseende hade lönenämnden icke funnit anledning till några direkta anmärkningar. Allenast i följande hänseende föranledde utredningen uttalande från nämndens sida.

Utredningsmännen hade utgått från att de nuvarande ordinarie befattningshavarna, vid centralanstalten skulle vara underkastade den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden ävensom den förflyttning till annan tjänstgöringsort, som kunde bliva dem i behörig ordning ålagd i samband med en eventuell förflyttning, helt eller delvis, av anstalten. Även om en sådan utgångspunkt för bedömande av de med centralanstaltens förflyttning sammanhängande organisatoriska spörsmålen i och för sig vore riktig, kunde icke desto mindre tänkas fall, då en skyldighet i nu angivna avseende icke kunde anses åligga befattningshavaren eller då åtminstone tvekan kunde råda, huruvida sådan skyldighet kunde förefinnas. Sålunda kunde en dylik tvekan hysas i det fall, att försöksledarna vid centralanstalten vid en förflyttning till platsen för lantbrukshögskolan skulle åläggas undervisningsskyldighet av sådan omfattning, att det bleve fråga om en verklig förändring av befattningens tidigare karaktär.

Lantbruksakademien har hållit före, att varken för försöksverksamheten eller undervisningen någon fördel vore att vinna genom en sådan förening av båda, att de till väsentlig del skulle komma att handhavas av samma personer och vid samma anstalt.

Härmed ville dock akademien icke göra den meningen gällande, att lärarna \id lantbrukshögskolan icke skulle syssla med någon försöksverks a lii hot. Sadan borde tvärtom inga såsom ett naturligt led i deras vetenskapliga verksamhet, och den behövdes även såväl såsom åskådningsmate-

Kungl. Majlis proposition Nr 14b.

vial vid undervisningen som för övning i därvid förekommande arbeten och använd metodik för de studerande.

Emellertid vore det uppenbarligen olämpligt, att av olika personer ledda försök utfördes på samma fält och i samma kreatursbesättningar, även örn utrymme och försöksmaterial skulle förefinnas tillräckligt för båda, vilket särskilt, örn hänsyn toges till framtida utveckling, syntes kunna betvivlas.

Den nuvarande nära föreningen av de olika avdelningarna inom försöksverksamheten till en anstalt och det nära samarbetet mellan dessa avdelningar ansåge akademien vara en så grundväsentlig förutsättning för denna verksamhets framgång och största möjliga gagn för det praktiska lantbruket, att ett frånskiljande av någon av dessa avdelningar till annan plats måste bliva till stor skada, som icke kunde väntas mot vägas av något gagn. I överensstämmelse härmed ansåge akademien, att den ökade verksamhet på växtskyddets område, som kunde anses erforderlig och som enligt föreliggande utredning skulle uppbäras av den föreslagna växtskyddsanstalten, borde inordnas i centralanstalten.

Vad därefter anginge frågan örn användningen av förefintliga.resurser för försöksverksamheten vid Experimentalfältet efter förflyttning, helt eller delvis, av centralanstalten, har akademien erinrat därom, att akademien vid centralanstaltens upprättande till denna överlät för dess verksamhet erforderliga delar av Experimentalfältet nied därå befintliga, aka demien tillhöriga byggnader, varjämte akademien till anstalten överlämnade vissa inventarier, böcker och tidskrifter samt förefintlig laboratorieutrustning.

Därest centralanstalten nu skulle förflyttas, borde enligt akademiens mening till en början de hos anstalten deponerade, akademien tillhörande böcker och tidskrifter återställas till akademiens bibliotek. För övriga på sin tid överlåtna inventarier m. m. syntes akademien böra erhålla skälig ersättning.

För bearbetning av olika i yttrandet särskilt angivna och eventuellt även andra uppgifter ansåge akademien sig vidare hava behov av at; själv få disponera de genom eventuell förflyttning av centralanstalten ledigblivna, akademien tillhöriga byggnader, och jämväl syntes under sådan förutsättning större delen av den till centralanstalten överlåtna markarealen åter behöva tagas i anspråk av akademien för dess egen försöksverksamhet. Någon del av det nu åt centralanstalten upplåtna området skulle möjligen vid eventuell förflyttning av anstalten av akademien kun na avstås för annat ändamål, men akademien förutsatte, att den i någon form erhölle skälig gottgörelse för markområde, som sålunda skulle kom ina att frånhända s akademien.

I reservation till lantbruksakademiens yttrande hava sex ledamöter axakademien givit uttryck för den uppfattningen, att akademien icke bort taga ställning till frågan örn centralanstaltens och lantbrukshögskolans inbördes ställning, så länge verklig utredning rörande lorsöksverksam heten icke kommit till stånd. I särskilt tillägg har vidare en av reservan terna framfört vissa erinringar emot förslaget till växtskyddsanstalt.

Centralanstaltens styrelse har förklarat sig hysa den uppfattningen, att frågan örn centralanstaltens förflyttning icke borde ses uteslutande' eller ens i huvudsak som ett tillfälligt organisationsproblem. I själva verket syntes frågan hava betydligt större räckvidd. I främsta rummet stöde då spörsmålet, huruvida den statliga försöksverksamheten i vårt land vöre i behov av att ytterligare utvecklas för att den skulle vara i

154 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

stånd att pa ett fullt nöjaktigt sätt fylla sin viktiga uppgift såsom stöd lör jordbruksproduktionen. Motsvarande förhållanden i andra länder syntes giva stöd för att en sådan utveckling borde ske.

Skulle det nu visa sig erforderligt, att den vid centralanstalten bedrivna törsöks verksamheten inom en snar framtid kraftigt utvecklades, komme emellertid frågan örn förflyttning av verksamheten i ett väsentligt ändrat lage. Även örn ifrågavarande försöksverksamhet i nuvarande omfattning måhända skulle kunna — örn än med svårighet — beredas tillräckliga arbetsmöjligheter vid sidan av en till samma plats förlagd lantbrukshögskola, vöre det ingalunda givet, att detta även läte sig göra under iörutsättning av en väsentligt utvidgad försöksverksamhet. Styrelsen ansåge det sålunda ofrånkomligt, att beslut i frågan örn försöksverksamhetens förflyttning från nuvarande förläggningsort fattades.

I anslutning härtill ville styrelsen, med hänsyn till mejerihanteringens alltjämt ökade betydelse för jordbruksnäringen, framhålla önskvärdheten av att den nuvarande underavdelningen för mejerihantering vid centralanstalten sa snart lämpligen kunde ske utvidgades till en självständig avdelning. Samtidigt finge styrelsen framhålla vikten av, att' en central lör mejeriförsök vore förlagd till mellersta Sverige till stöd för den därstädes och i Norrland bedrivna mejeriproduktionen och att sålunda icke all försöksverksamhet på mejeriområdet koncentrerades till Skåne.

Centralanstaltens nämnd har underkastat den föreliggande utredningen en detaljgranskning och därvid funnit anledning till erinran på vissa punkter. Sålunda har nämnden uttalat, att engångskostnaderna vid eventuell förflyttning av centralanstalten säkerligen vore betydligt för lågt beräknade med hänsyn särskilt till de för laboratoriebyggnader nödvändiga stora ventilations- och ledningskostnaderna, fast inredning m. m. Beträffande flertalet alternativ har nämnden framhållit vikten av att samarbetet emellan olika försöksavdelningar icke försvårades genom splittring. Vidare har framhållits, att, örn en blivande växtskyddsanstalt skulle organiseras skild från övriga delar av centralanstalten, växtskyddsorganisationen måste hava tillgång till ett tillfredsställande kemiskt laboratorium. Slutligen har nämnden anmält, att den ej ansett sig kunna helt dela utredningsmännens uppfattning, att i enlighet med alternativ Il och delvis C och D centralanstaltens tjänstemän skulle hava skyldighet att utan vidare ingå som lärare i en blivande lantbrukshögskola. Detta innebure nämligen särskilt för vissa befattningshavare en så väsentlig och fundamental omläggning av verksamheten, att den knappast kunde betecknas som lönereglementets »jämkning i åligganden».

I särskilt yttrande har överassistenten P. Bolin förordat en organisationsform för försöksverksamheten, som närmast överensstämmer med alternativ C i utredningen.

Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har ansett sig sakna anledning ingå på frågan, huruvida en förflyttning av centralanstalten överhuvud vore önskvärd. Beträffande de olika alternativen ville dock styrelsen uttala, att alternativ B icke syntes böra komma i fråga, då detta otvivelaktigt skulle komma att medföra ogynnsamma verkningar såväl för undervisningen som för försöksverksamheten. I fråga örn mejeriförsöksverksamheten kunde styrelsen förorda alternativ III eller IV. Mot den föreslagna förläggningen av anstalten för växtskydd hade styrelsen ej något att erinra. Styrelsens v. ordf., professor Högbom, har anmält, att han funne olägenheterna av att lämna frågan örn centralanstaltens och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

högskolans inbördes ställning oavgjord, när den senares organisation upptoges till prövning, vara större än de utan tvivel rätt betydande olägenheter, sorn skulle följa särskilt för lantbruksinstituten av ett förlängande av nuvarande osäkerhetstillstånd och därmed förknippade många vakanser.

Styrelsen för Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut har såsom sin mening uttalat, att utredningen redan på den grund, att den byggde på lantbrukshögskolans förläggande till Ultuna, blivit så ofullständig, att den svårligen vore tjänlig för ärendets fortsatta behandling.' Det vore ofrånkomligt, att allvarliga framtida faror botade den sunda utvecklingen av forskningen och dep högre undervisningen på lanthushållningens område i vårt land, därest allt fortfarande ensidigt fasthölles vid deras centralisering till Ultuna utan tillbörligt hänsynstagande till de betingelser, som framgångsrik lantbruksforskning krävde, och till de jordbrukande landsdelarnas behov.

Beträffande den föreslagna växtskyddsanstalten ansåge styrelsen sig böra framhålla angelägenheten av att det sydsvenska jordbrukets krav på en effektiv försöksmässig växtskyddsverksamhet bättre än hittills tillgodosåges. Styrelsen vågade vidare antaga, att det ej kunde på allvar sättas i fråga att förflytta den högre mejeriundervisningen från Alnarp enbart för att möjliggöra en förläggning av försöksverksamheten på mejeriområdet till Ultuna, som dock åtminstone för närvarande saknade alla fundamentala förutsättningar för densammas bedrivande.

I fråga örn försöksverksamhetens principiella anordning, ville styrelsen i övrigt hellre förorda en anknytning till en blivande lantbrukshögskola (alternativ B) än ett utbyggande av försöksanstalten å dess nuvarande plats. Det måste nämligen enligt styrelsens uppfattning kunna håde i vetenskapligt och organisatoriskt hänseende vinnas så betydande fördelar genom nyssnämnda anknytning, att dessa icke finge förspillas genom ett fortsatt särskiljande av undervisning och försöksverksamhet, bådadera uppenbarligen byggda på samma vetenskapliga grunder. Dessa båda frågor — örn den högre lantbruksundervisningens och örn försöksverksamhetens ordnande — hade sålunda ett så nära samband med varandra, att det kunde anses riskabelt att lösa vardera för sig. Såväl de yttre organisatoriska och ekonomiska intressena som ock de inre, vetenskapliga och pedagogiska, krävde nämligen ett samfällt avgörande av hithörande spörsmål.

Lärarrådet vid Alnarp har i likhet med styrelsen anfört, att frågorna örn ordnande av den högre lantbruksundervisningen och av försöksverksamheten borde avgöras samtidigt. Lärarrådet har vidare skisserat, huru enligt dess mening den statliga försöksverksamheten i fortsättningen borde organiseras.

L sitt yttrande till statsrådsprotokollet i samband med Kungl. Maj:ts propositionen beslut att till 1930 års riksdag avlåta proposition angående den högre nr ^9/1930. lantbruksundervisningens ordnande anförde dåvarande departementschef fen bland annat följande.

När det gällde att taga ställning till frågan örn ett eventuellt sammanförande i större eller mindre utsträckning av den nu till centralanstalten knutna försöksverksamheten med en blivande högre lantbruksundervisning, syntes det närmast vara tre frågor, som förtjänade beaktas, nämli-

156 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

gen dels vilken betydelse försöksverksamhetens förflyttning skulle hava för undervisningen, dels vilka förutsättningar försöksverksamheten skulle erhålla för sina egna uppgifter vid den nya förläggningen och dels slutligen vilka konsekvenser en förflyttning av försöksverksamheten skulle få ur statsfinansiell synpunkt.

Betydelsen för undervisningsverksamheten av en förflyttning av centralanstalten eller delar därav till platsen för en blivande lantbrukshögskola torde dock böra tillmätas mera underordnad vikt. Redan vid själva högskolan skulle nämligen enligt högre lantbruksundervisningssakkunni gas förslag utrustningen i fråga örn institutionslokaler, försöksfält m. m. bliva sådan, att lärarna finge möjlighet att bedriva en viss forskningsoch försöksverksamhet såväl med hänsyn till undervisningens krav som k®1" tillgodoseende av egna vetenskapliga syften. Departementschefen holle lastmera före, att frågan örn centralanstaltens eventuella förflyttnmg i främsta rummet borde bedömas ur synpunkten av försöksverksamhetens egna krav och deras tillgodoseende. Det vore givet, att örn försöksverksamhetens egna berättigade intressen nöjaktigt kunde tillgodoses även efter organisatorisk anknytning till den högre lantbruksundervisningen, så borde en sådan anordning på grund av de fördelar, den i andra avseenden skulle föra med sig, eftersträvas. Å andra sidan vöre departementschefen emellertid benägen att tillmäta en ändamålsu^vec^^nSskraftig försöksverksamhet på jordbruksområdet så stor betydelse för lanthushållningen och icke minst för den lantbruksundei visning, som den vöre avsedd att underbygga och göra rikare, att han icke ansåge sig kunna beträffande försöksverksamhetens anordnande tillstyrka sådana åtgärder, som visserligen kunde vara ägnade att åtminstone till någon tid stärka lantbrukshögskolans ställning men som samtidigt skulle allvarligt försvaga grunden för en självständig försöksverksamhet inom jordbruket. När det nu gällde att söka bedöma, huruvida fördelar eller nackdelar skulle kunna väntas överväga vid ett samordnande av undervisning och försöksverksamhet, torde det vara lämpligt att föist något beröra fragan örn försöksverksamhetens arbetsmetoder. Såsom utredningsmännen framhållit, förelåge i sådant hänseende betydande skillnad mellan olika försöksavdelningar vid centralanstalten. Jordbruksavdelningen till exempel hade så gott som liela landet till sitt försöksområde. Lokala fältförsök under avdelningens ledning funnes anordnade i stort antal inom varje hushållningssällskaps område, och vid ett antal fasta försöksfält och försöksstationer, vilka sistnämnda vöre förlagda till lantbruks- och lantmannaskolor i olika delar av landet, sökte avdelningen lösa försöksfrågor av mera allmän räckvidd. I den mån verkliga försöksgårdar bleve upprättade i olika delar av landet, bleve avdelningens natur av centralt organ för en omfattande, i liela landet spridd lokal verksamhet ytterligare befäst. Det vore tydligt, att vid sådant förhållande försöksverksamheten på avdelningens förläggningsplats måste tillmätas underordnad roll. För närvarande kunde avdelningen vid Experimentalfältet utföra försök endast i jämförelsevis ringa omfattning, och verksamheten där hade till stor del bestått i bearbetning av inom landets olika delar vunna försöksresultat samt i arbete med led ning och administration av den över landet spridda försöksverksamheten. Säkerligen vore det av värde för avdelningen att omedelbart äga tillgångtill en lämplig försöksgård för lösande av olika mera försökstekniska uppgifter, men med hänsyn till vad ovan sagts örn avdelningens organi-

Kungl. Maj:tu proposition Nr 143.

aution oell arbetssätt syntes det vara motiverat att icke tillägga en sådan anordning avgörande betydelse för avdelningens förläggning. Beträffande husdjursavdelningen gällde i stort sett detsamma som nu sagts örn jordbruksavdelningen. Icke heller husdjursavdelningen torde, huru väl den än utrustades med försöksmöjligheter på förläggningsplatsen, med nuvarande arbetsmetoder kunna lösa mera än en mycket begränsad del av försöksuppgifterna i de egna djurstallarna. Den övervägande delen av försöken torde allt fortfarande av naturliga skäl fä förläggas till olika delar av landet. Den vid jordbruks- oell husdjursavdelningarna bedrivna verksamheten bestode till huvudsaklig del i vad man kunde kalla egentlig eller praktisk försöksverksamhet. De kemiska och bakteriologiska avdelningarnas verksamhet vore av väsentligt annat slag. Undersökningarna vid sistnämnda avdelningar vore till alldeles övervägande del av laboratoriemässig karaktär, och i den omfattning, växtkulturer eller markundersökningar kunde vara erforderliga för vissa försök, kunde de i allmänhet anordnas vid förläggningsplatsen eller byggas på införskaffade prov. En dast i mycket ringa omfattning torde ifrågavarande avdelningar behöva anordna egentliga försök inom andra delar av landet. De undersökningar, som verkställdes vid dessa båda avdelningar, torde till största delen kunna hänföras till egentlig forskningsverksamhet. De växtfysiologiska undersökningarna vid centralanstaltens botaniska avdelning hade i huvudsak samma karaktär. Verksamheten vid centralanstaltens mejeriavdelning kunde sägas utgöra en mellanform mellan de två nu nämnda systemen, i det att mejeriförsöken i huvudsak hade ett rent praktiskt syfte, samtidigt som de laboratoriemässiga undersökningsmetoderna vore förhärskande. På det växtpatologiska och entomologiska området vore verksamheten vid centralanstalten av olika slag. De grundläggande under sökningarna, som hittills varit förhärskande, hade forskningskaraktär. Därjämte borde emellertid verksamheten på ifrågavarande område inriktas på rent praktiska försök till bekämpande av olika slags växtparasiter. Dylika försök måste av lätt insedda skäl förläggas till olika delar av landet. Vid sidan av nu nämnda uppgifter hade ifrågavarande försöksav delningar, såsom redan förut omnämnts, ett icke ringa administrativt ar bete i växtskyddets tjänst. Av vad nu sagts franninge, att särskilda problem anmälde sig för lösning beträffande var och en av centralanstaltens försöksavdelningar, när det bleve fråga om att anknyta dem till den högre lantbruksundervisningen. Jordbruksavdelningen och även lius djursavdelningen torde närmast med hänsyn till det stora antalet försöksplatser i landets olika delar oell avdelningarnas stora administrativa arbetsbörda icke gärna kunna direkt införlivas med lantbrukshögskolau. Å andra sidan vore det emellertid i viss mån betänkligt att organisera ifrågavarande försöksavdelningar såsom en omedelbart intill högskolan förlagd fristående försöksanstalt. Det måste nämligen ställas utom allt tvivel, att avdelningarnas försöksverksamhet på förläggningsplatsen i så dant fall löpte fara att komma i konflikt med motsvarande högskoleinstitutioners verksamhet. Beträffande mejeriavdelningen hade reservations vis framställts förslag örn dess förflyttning till Alnarp i anknytning till den högre mejeriundervisningen därstädes. Emellertid hade från olika håll påpekats, att förutsättningarna för mjölkhushållningen och mejeri hanteringen vore väsentligt olika i Skåne och övriga delar av landet, valler försöksverksamhet på området borde ilga runi såväl vid Alnarp som ä plats i mellersta Sverige. Departementschefen vore böjd att tillmäta denna

158 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

synpunkt stor betydelse och ansåge sig alltså icke kunna tillstyrka, att mejeri avdel ningen nu förflyttades till Alnarp. På grund av vad ovan sagts om verksamhetens karaktär vid olika försöksavdelningar vore det tydligt atx centralanstaltens kemiska och bakteriologiska avdelningar samt den vaxtlysiologiska försöksverksamheten vid den botaniska avdelningen stöde närmast att komma i fråga för ett införlivande med lantbrukshögskoan. Pock syntes det vara svårt att ens för dessa verksamhetsgrenar vidtaga sådana anordningar, att icke fara uppstode för ett betänkligt eftersättande av försöksarbetet vid dylik anknytning till högskolan. Därtill komme, att de olika nu i centralanstalten ingående försöksavdelningarnas inbördes beroende av varandra alltid mäste vara ägnat att föranleda betänkligheter mot ett projekt av ifrågavarande slag, innebärande en klyvning av centralanstalten. Vad därefter anginge frågan om den växtpatologiska och den entomologiska försöksverksamhetens inordnande i en växtskyddsanstalt gåve den verkställda utredningen vid handen, att detta organisationsproblem i stort sett kunde anses ligga vid sidan av själva antbrukshogskolefragan. Betraktades frågan örn centralanstaltens förllyttnmg ur statsfinansiell synpunkt, visade den föreliggande utredningen, att vid en dylik förflyttning de årliga kostnaderna för försöksverksamheten i stort sett skulle bliva oförändrade, medan däremot förflyttningen helt naturligt skulle föra med sig icke ringa engångskostnader. A andia sidan hade framhållits, att staten genom försäljning av det genom centralanstaltens förflyttning ledigblivna värdefulla området skulle enalia inkomster, som mer än väl uppvägde de av förflyttningen förorsakade kostnaderna. Med avseende härpå finge framhållas, att lantbruksakadennen, som ursprungligen fått ifrågavarande område åt sig upplåtet, ansett sig hava behov att åter komma i besittning av större delen av området, därest centralanstalten skulle förflyttas. Men oavsett detta, torde det knappast vara med statens fördel förenligt att genom försäljning frånhända sig sagda område, som genom sitt läge torde vara väl ägnat att även framdeles utgöra plats för statsinstitutioner av ett eller annat slag. Vid övervägande av frågan örn centralanstaltens förflyttning torde jämväl böra beaktas, huruvida den statliga försöksverksamheten på jordbruksområdet i dess nuvarande omfattning och inriktning vore tillfredsställande och ändamålsenlig och alltså lämpad att läggas till grund for ett beslut angående dess inbördes ställning till den högre lantbruksunder visningen.

Det vöre darfur väl motiverat, att frågan örn försöksverksamhetens lampliga organisation och omfattning toges upp i ett större sammanhang, innan beslut örn eventuell förflyttning av den nuvarande centralanstalten^.;-Det vore departementschefens avsikt att upptaga detta ärende till ytterligare prövning. Möjligen kunde det därvid visa sig, att centralanstalten genom vissa förändringar i organisatoriskt och annat hänseende skulle kunna Idiva i stånd att med i huvudsak bibehållande av nuvarande förläggning på ett fullt tillfredsställande sätt fylla sin uppgift. Mahanda kunde det också befinnas ändamålsenligt att vissa delar av centralanstalten brötes ut och införlivades med lantbrukshögskolan Av skal som förut anförts torde detta emellertid icke kunna tänkas gälla de mera praktiskt inriktade grenarna av försöksverksamheten Det syntes icke erforderligt, att hela frågan örn den högre lantbruksundeivisningen skjötes åt sidan i avvaktan på resultat av den utredning som salunda syntes höra företagas beträffande försöksverksamheten’ okulle det nämligen vid en sådan utredning befinnas lämpligt att an-

Kungl. Majda proposition Nr 143.

knyta vissa grenar av försöksverksamheten till lantbrnkshögskolan, skulle detta utan större olägenhet kunna ske även efter högskolans upprättande, Särskilt gällde naturligtvis detta sådan försöksverksamhet, som eVentuellt skulle organiseras i form av en med högskolan sidoordnad försöksanstalt. Men även den försöksverksamhet, som möjligen kunde komma i fråga för direkt införlivande med högskolan — kemi, bakteriolog!, växtfysiologi — skulle utan större särskilda kostnader kunna förflyttas sedan högskolan redan upprättats. Utredningsmännen hade beräknat ifrågavarande kostnader, vilka skulle föranledas av att vissa för högskolan inredda lokaler skulle behöva omändras för nya uppgifter, till mellan 10,000 och 20,000 kronor. Därest hänsyn toges till en eventuel] förflyttning av nämnda försöksverksamhet redan vid högskolans upprättande torde emellertid sådana dispositioner kunna vidtagas med avseende på vederbörande institutionsbyggnaders inredning, att ifrågavarande kostnader kunde begränsas till ännu lägre belopp eller måhända helt undvikas. I övrigt torde den åtgärden få vidtagas, att professorsbefattningarna vid lantbrnkshögskolan i lantbrukskemi och lantbruksbotanik tills vidare tillsattes på förordnande.

I sitt i anledning av förenämnda proposition avgivna utlåtande hävdade 1930 års jordbruksutskott en gent emot min företrädare i ämbetet helt avvikande mening. I trots av att utskottet ansåg en omorganisation av den högre lantbruksundervisningen av behovet påkallad, kunde utskottet icke biträda det i propositionen framlagda förslaget, emedan utskottet beträffande centralanstaltens ställning till den högre lantbruksundervisningen hyste en principiellt annan uppfattning än den, som kommit till uttryck i propositionen. Utskottet anförde härom följande.

Utskottet ville erinra, hurusom centralanstalten för jordbruksförsök, vilken ursprungligen avsetts att utgöra en försöksanstalt, mer och mer kommit att intaga ställningen av en anstalt för vetenskaplig forskning på jordbrukets område, en utveckling varemot i och för sig icke torde vara något att erinra. Vid angivet förhållande och då det vetenskapliga forskningsarbetet här liksom inom andra områden otvivelaktigt närmast måste anses hava sin plats inom den högre undervisningsanstalten på området i fråga, framstode i öppen dag, att en samorganisation borde äga rum mellan den högre lantbruksundervisningen och den ifrågavarande försöksanstalten. Härtill komme, att en sådan anordning jämväl torde vara ägnad att i icke oväsentlig mån bidraga till en begränsning av statens utgifter för de ändamål, varom här vore fråga. Utskottet höllö sålunda före, att den högre lantbruksundervisningen borde ordnas i an knytning till den centrala försöksanstalten. Såsom framginge av en i propositionen återgiven, av särskilda sakkunniga verkställd utredning beträffande centralanstaltens och en blivande högre lantbruksundervis nings inbördes ställning, kunde härvid flera olika möjligheter tänkas ifrågakomma. De sakkunniga hade sålunda framlagt fyra särskilda al ternativ i sådant avseende. Emellertid hade de sakkunniga med hänsyn till de direktiv, som givits rörande sistberörda utredning, begränsat sitt arbete till att undersöka, på vad sätt centralanstalten vid förflyttning, helt eller delvis, syntes kunna anknytas till en blivande lantbrukshög skola och sålunda icke ansett sig hava anledning upptaga frågan, huru

Jordbruke-

utskoltet

1930.

160 Frågan örn ett förbättrat växtskydd.

Kungl. Majlis proposition Nr 143.

vida en förflyttning över huvud taget av hela centralanstalten eller delar därav kunde för ett lämpligt ordnande av ifrågavarande angelägenhet anses lämplig och önsklig. Även med tillgång till de sakkunnigas föreliggande, otvivelaktigt beaktansvärda alternativ till samorganisation mellan ifrågavarande anstalter ansåge sig utskottet icke utan Kungl. Maj:ts föregående prövning och övervägande av det lämpligaste sättet för denna frågas lösning höra nu upptaga saken till slutligt avgörande. Då utskottet vidare icke kunde bortse från de enligt utskottets mening väsentliga olägenheter i olika avseenden, som skulle föranledas av att först efter högskolefrågans lösning besluta örn centralanstaltens anknytning till nämnda undei’visning, funne sig utskottet i överensstämmelse med de motionsvis gjorda yrkandena icke kunna biträda Kungl. Maurts förevarande proposition utan ansåge, att Kungl. Majit borde underkasta ifrågavarande spörsmål det ytterligare övervägande, som kunde krävas med hänsyn till vad utskottet ovan anfört.

Vad härefter beträffar frågan örn inrättandet av ett förbättrat växtskydd är att märka, att detta spörsmål blivit aktuellt helt oberoende av frågan örn centralanstaltens organisation i övrigt, dag vill i denna angelägenhet till en början erinra örn följande.

Centralanstaltens för försöksverksamhet på jordbruksområdet lantbruksbotaniska och lantbruksentomologiska avdelningar utgöra tillsammans vårt lands vetenskapliga växtskyddsorgan, med uppgift att verkställa undersökningar och utredningar rörande kulturväxternas sjukdomar och skadedjur ävensom medlen att förekomma och hejda dylika sjukdomars och skadedjurs härjningar. Det åligger avdelningarna att jämväl meddela allmänheten råd och upplysningar i hithörande ämnen.

Den 4 november 1921 utfärdade Kungl. Majit kungörelse (nr 671) med bestämmelser angående undersökning av viss till utförsel ur riket avsedd potatis, i enlighet varmed åt stitelsen för centralanstalten uppdrogs att låta undersöka beskaffenheten av potatis avsedd att utföras ur riket. För ändamålet upprättades en inspektionsmyndighet, benämnd statens potatisinspektion. Arbetet med inspektionen har till största delen åvilat centralanstaltens botaniska avdelning. Sedan år 1925 har inspektionen jämväl handhaft kontrollen av den till införsel i vårt land anmälda potatisen (se kung. nr 17/1925).

Den 8 april 1927 utfärdade Kungl. Majit kungörelse (nr 92) angående införsel av levande växter och växtdelar m. m. av huvudsakligt innehåll, att vid tullbehandling av till riket inkommande växter och växtdelar skulle företes, bland annat, förklaring, utfärdad av offentlig myndighet å avsändningsorten, att försändelse icke innehölle växter eller växtdelar, som vore föremål för angrepp av i särskild förteckning angivna, för odlingen inom landet farliga sjukdomar eller parasiter ur växtoch djurvärlden. Den av omförmälda kungörelse föranledda inspektionen handhaves av centralanstaltens botaniska och entomologiska avdelningar.

161 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Frågan om åstadkommande av en mera effektiv kontroll ur växtskyddssynpunkt rörande införseln till riket av levande växter och växtdelar har under senare tid blivit alltmera uppmärksammad, och kravet på en ändamålsenligare organisation av rapport- och upplysningsverksamheten avseende växtsjukdomar och skadedjurs förekomst och bekämpande inom landet har ävenledes gjort sig allt starkare gällande. Sedan 1928 hava dessa frågor ännu mera aktualiserats genom potatiskräftans oväntade förekomst inom landet. Till hämmande av spridningen av denna synnerligen svårartade växtsjukdom samt dess slutliga utrotande hava åtgärder vidtagits från det allmännas sida. Sålunda har Kungl. Maj:t, bland annat, den 6 september 1928 åt centralanstalten uppdragit att omhänderhava den statliga verksamheten för potatiskräftans bekämpande ävensom den 10 maj 1929 utfärdat kungörelse (nr 86) med vissa föreskrifter i kampen mot sjukdomen.

Härav föranledda utgifter bestriddes till en början från förslagsanslaget till oförutsedda utgifter. I anledning av framställning av Kungl. Maj:t uppförde emellertid riksdagen till åtgärder för bekämpande av potatiskräfta och andra eventuellt uppträdande växtsjukdomar i riksstaten för budgetåret 1929/1930 ett extra förslagsanslag av 40,000 kronor. Enahanda anslag har för ändamålet uppförts i riksstaten för innevarande budgetår.

I gemensam skrivelse till Kungl. Maj:t den 12 april 1928 hemställde lantbruksstyrelsen och styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, att Kungl. Majit måtte dels utfärda ny kungörelse angående införsel av levande växter och växtdelar m. m. i enlighet med skrivelsen bifogat förslag, dels ock förordna örn upprättande av en statens växtinspektion i enlighet med vissa av styrelserna närmare angivna riktlinjer. Enär därefter åtskilligt inträffat på växtskyddsområdet, som enligt styrelsernas mening motiverade vissa ändringar i det sålunda framlagda förslaget, hava styrelserna i ny gemensam skrivelse den 11 januari 1929 ifrågasatt vidtagande av åtgärder för åstadkommande av en utvidgad organisation för praktiskt växtskydd, förslagsvis benämnd centralanstaltens växtskyddstjänst. Ur förslaget må här anmärkas följande.

Växtskyddstjänsten skulle enligt förslaget få sig anförtrott uppgifter av tre olika slag. Sålunda skulle den omliänderhava den offentliga växtinspektionen vid in- och utförsel av växter och växtdelar. Till uppgifter av detta slag kunde enligt styrelsernas uppfattning även potatisinspektionen räknas. Därest föreskrifter örn inspektion av växter eller växtdelar med omsättning inom landet (plantskolor m. m.) kunde visa sig påkallade, skulle jämväl dylik inre inspektion ombesörjas av växtskyddstjänsten. Vidare skulle växtskyddstjänsten vara verkställande organ för de åtgärder, som kunde synas påkallade för det direkta statliga bekämpandet av vissa växtsjukdomar, såsom potatiskräftan, vars bekämpande syntes åtminstone för de närmaste åren komma att ställa jämförelsevis stora krav på växtskyddstjänsten. Slutligen skulle växtskydds-

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 125 höft. (Nr Ii3.) 11

162 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

tjänsten medverka till åstadkommande av en effektiv upplysnings- och informationsverksamhet på växtskyddsområdet. Denna uppgift syntes vara den icke minst viktiga.

I fråga örn organisationen av växtskyddstjänsten innebar förslaget, att denna skulle ingå såsom en del av centralanstalten och sålunda understallas dess styrelse. För handläggning av frågor rörande växtskyddstjanstens allmänna verksamhet skulle dock tillskapas ett nytt organ, bestående av en nämnd av på området sakkunniga personer. Nämnden skulle bestå av sex ledamöter, nämligen en ledamot av centralanstaltens styrelse, tillika ordförande, föreståndarna för lantbruksbotaniska och lantbruksentomologiska avdelningarna, föreståndaren för statens centrala frökontrollanstalt, en representant för praktisk trädgårdsskötsel samt föreståndaren för växtskyddstjänsten. Utom denne föreståndare, som skulle åtnjuta arvode motsvarande lönegrad B 26, skulle vid växtskyddstjänsten anställas en assistent. Växtskyddstjänsten föreslås böra tillsvidare uppföras å extra stat.

De arliga kostnaderna för växtskyddstjänsten beräknas av styrelserna till 27,040 kronor, därav avlöningar 15,840 kronor och allmänna omkostnaclér^ 11,200 kronor. . I fråga om sättet för täckande av dessa utgifter föreslås, att viss avgift skulle uttagas för den granskning av certifikat rörande för införsel avsedda växtförsändelser, som enligt gällande införselbestämmelser verkställes inom centralanstalten, samt att dessa avgifter och redan nu till potatisinspektionen ingående anmälningsavgifter för besiktning av för utförsel avsedd potatis skulle användas för ändamålet. Inkomsten genom nämnda avgifter uppskattas till omkring 10,000 kronor örn året. Återstående utgiftsbelopp skulle bestridas direkt av statsmedel. Det ifrågasattes uppförande i riksstaten av ett särskilt anslag för växtskyddstjänsten.

Över nämnda förslag hava yttranden avgivits av statskontoret och av statens centrala frökontrollanstalt.

Frågan örn anordnande av ett förbättrat växtskydd har varit föremål för uppmärksamhet jämväl i jordbruksutskottets av riksdagen godkända utlåtande (nr 41) i anledning av den proposition (nr 224) till 1929 års riksdag, varigenom Kungl. Majit begärde riksdagens medgivande att utfärda ovan omförmälda kungörelse angående bekämpande av potatiskräftan. I detta utlåtande anförde utskottet bland annat.

Behovet av ett förbättrat växtskydd torde i praktiken vara till fullo adagalagt, icke minst genom de omständigheter, som framkommit i samband med upptäckten av potatiskräftans förekomst i riket. Förhållandet torde även vara, att vårt land i detta hänseende vore sämre ställt än vissa andra länder. Det torde fördenskull vara av stor vikt, att uppmärksamhet ägnades denna fråga och att densamma snarast bringades till lösning i de former, som kunde befinnas vara de lämpligaste.

Jag har vidare att anmäla en av Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott den 17 december 1929 ingiven framställning, vari utskottet hemställer, att Kungl. Majit måtte i samband med lösningen av frågan örn omorganisationen av landets växtskydd vidtaga sådana ändringar, att inom Malmöhus län inrättades en tidsenlig och med tillräckligt antal fackmän utrustad växtpatologisk och entomologisk forsk-

163 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

nings- och försöksanstalt, från vilken en effektiv kamp mot våra för jordbruket skadliga växt- oell djurparasiter kunde upptagas.

över nämnda framställning har yttrande avgivits av styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet å jordbruksområdet.

I detta sammanhang torde även böra anmälas en av Nordvästra Skånes F^s^^erJt' g artner sällskap den 13 december 1929 hos Kungl. Maj:t gjord framställ- fruktod-

ning, att sådana åtgärder måtte vidtagas för stödjande av den svenska fruktodlingen, att dels en tillräckligt omfattande statlig försöksverksam- r e m- mhet på fruktodlingens område kunde igångsättas och dels att ett rationellt, på vetenskapliga och praktiska grunder byggande förädlingsarbete med fruktsorter påbörjades.

Över denna framställning hava yttranden avgivits av styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet efter hörande av lantbruksakademiens förvaltningskommitté och föreståndaren för centralanstaltens botaniska avdelning samt av Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund.

Vid behandlingen av frågan örn den högre lantbruksundervisningens Departementsställning till centralanstalten för jordbruksförsök torde till en början chef>en'

kunna bortses från den lokala förläggningen av såväl undervisningsanstalterna som den centrala försöksverksamheten. Det synes nämligen, såsom också antytts av 1930 års jordbruksutskott, väl kunna tänkas olika alternativ för förläggningen, örn en samorganisation mellan undervisning och försöksverksamhet skulle befinnas lämplig. Jag kommer därför här att allenast taga ställning till den mera principiella frågan, huruvida en samorganisation av undervisningsanstalter och försöksanstalt bör komma till stånd, samt, örn detta befinnes önskvärt, huru detta bör åstadkommas, under det att jag först därefter upptager frågan örn den lokala förläggningen.

Men även beträffande nyss antydda fråga synes en viss uppdelning av ämnet vara lämplig med hänsyn till översiktligheten. Spörsmålet synes mig därför böra upptagas till behandling på det sätt, att först tages ställning till lantbrukshögskolans förhållande till centralanstaltens avdelningar för försöksverksamhet i jordbruk, husdjursskötsel, kemi, botanik och bakteriolog!, därefter lantbrukshögskolans ställning till centralanstaltens entomologiska avdelning och slutligen till den högre mejeriundervisningens respektive den högre lantbruksundervisningens ställning till central-, anstaltens avdelning för mejeriförsök.

Vidkommande nu först förhållandet mellan lantbrukshögskolan och central anstaltens förstnämnda fem avdelningar, är det att märka, hurusom under ärendets beredning från alla håll vitsordats, att det ur undervisningens synpunkt skulle vara enbart fördelaktigt med en samorganisation av högskola och central anstalt. Någon nackdel i detta avseende

164 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

av en dylik samorganisation har icke påvisats. De fördelar, som skulle komma lantbrukshögskolan till godo, äro mycket betydande. Först och främst skulle högskolan komma att bliva utrustad med för forskningsändamål bättre försedda institutioner, varjämte en längre driven specialisering skulle komma till stånd i fråga örn lärarna. Jag erinrar i detta sammanhang därom, att förutberörda utredningsmän räknat med, att vid en samorganisation mellan högskola och centralanstalt undervisningen även i de viktiga ämnena ärftligbetslära och bakteriologi skulle komma att upprätthållas av ordinarie professorer. Följden av nu nämnda förstärkning av högskolans utrustning bleve dessutom, att högskolans elever på licentiatstadiet sattes i stånd att helt fullfölja sina studier å högskolans egna institutioner och under omedelbar ledning av de professorer, som förut omhänderhaft vederbörandes utbildning. Det har visserligen i nu förevarande avseende anmärkts, att samma fördel skulle kunna vinnas vid ett bibehållande av en självständig försöksanstalt därigenom, att högskolans elever på högre stadium erhölle möjligheter att erhålla arbetsplats vid centralanstalten. En dylik anordning torde dock medföra vissa nackdelar. Det skulle nämligen erbjuda betydande svårigheter för såväl elever som professorer att under dessa förhållanden upprätthålla den nödiga kontakten med varandra. Otvivelaktigt bleve det ganska svårt för högskolans lärare att bära ansvaret för utbildningen av elever, som bedrevo sina studier vid en annan anstalt. Utvecklingen kunde lätt leda dithän, att det till sist finge bliva vetenskapsmännen vid försöksanstalten, som komme att handleda och examinera på det högre stadiet med påföljd, att högskolan på nytt sjönke ned till allenast ett institut. Men även den närmare kontakten med försöksverksamheten vore ur såväl lärarnas som elevernas synpunkt en fördel för lantbrukshögskolan. Lärarna skulle härigenom komma att få lättare att hålla kontakt med försöksverksamheten och dess resultat. Eleverna skulle få vistas i en miljö, på vilken försöksarbetet starkt komme att trycka sin prägel, något som otvivelaktigt skulle komma att bliva till stor nytta i elevernas kommande verksamhet. Genom en sådan koncentration av de på jordbruksområdet verksamma vetenskapliga krafterna skulle slutligen kunna skapas ett för forskningen långt gynnsammare läge, än örn dessa krafter splittrades på två anstalter.

Ur försöksverksamhetens synpunkt torde förhållandena komma att te sig ungefär sålunda. Vid en samorganisation mellan lantbrukshögskola och centralanstalt komme såväl fördelar som nackdelar att inställa sig för försöksverksamheten. Såsom ett huvudskäl emot en samorganisation har sålunda från åtskilliga håll anförts svårigheten för en person att samtidigt vara huvudlärare i ett viktigt ämne vid lantbrukshögskolan och försöksledare, och det har förmenats, att antingen skulle endera eller båda uppgifterna komma att lida men härav. Troligen skulle det främst bliva försöksverksamheten, som komme att sitta emellan, enär undervis-

165 Kungl. May.ts proposition Nr 143.

ningens krav lättare kunde göra sig gällande. Vid ett bedömande av frågan, huruvida nyssnämnda farhåga kan anses hava skäl för sig, torde man nödgas att skilja emellan å ena sidan centralanstaltens jordbruks- och husdjursavdelningar och å andra sidan den kemiska, den botaniska och den bakteriologiska avdelningen. De båda förstnämnda avdelningarna måste nämligen såsom ett led i sin verksamhet räkna med att anställa försök i landets olika delar. För jordbruksavdelningen gäller det att genomföra försök under olika klimatiska förhållanden, med avseende på olika jordmån m. m. Husdjursavdelningen har att pröva sina rön å olika kreatursraser och att taga hänsyn till det å skilda orter hemmaproducerade fodret m. m. dylikt. För dessa försöks planläggande, igångsättande och övervakande måste avdelningarnas föreståndare göra ett stort antal resor varje år. Dessutom torde dessa avdelningsföreståndare behöva hålla sig i viss kontakt med den lokala försöksverksamhet, som icke är direkt underställd centralanstalten, en uppgift som troligen kommer att ställa allt större krav på centralanstalten, desto mera den lokala försöksverksamheten utvecklas. Under dessa omständigheter lärer det få anses uteslutet, att föreståndarna för centralanstaltens jordbruks- och husdjursavdelningar skulle kunna med bibehållande av sina hittillsvarande uppgifter även övertaga ansvaret för undervisning och examination i huvudämnen vid högskolan. Då uppkommer givetvis en annan fråga, nämligen den, örn det kan vara lämpligt att bibehålla nuvarande organisation av statens försöksväsende på jordbruksområdet, i vad avser jordbruks- och husdjursförsöken. Härvidlag skulle ju kunna tänkas, att den nuvarande starkt centraliserade ledningen av den statliga försöksverksamheten avskaffades samt att systemet med fasta försöksgårdar utbyggdes på så sätt, att dessa försöksgårdar gjordes mera självständiga, varvid försökens planläggning skedde i samråd mellan dessa olika försöksanstalter. Ett dylikt system saknar icke förebilder i vissa främmande länder, och det torde även äga vissa förtjänster. Härpå skall jag dock icke nu ingå, enär det icke synes mig rimligt, att vi bär i landet övergå till en principiellt annan ordning i fråga örn det statliga försöksväsendet på jordbruksområdet, innan vårt nuvarande system blivit utbyggt och prövat i praktiken under en icke allt för kort tid. Det skulle emellertid även kunna tänkas, att en förändring i fråga örn de statliga jordbruks- och husdjursförsöken skedde så Hilvida, att de rena forskningsuppgifterna avskildes och lades till högskolan, medan själva försöksverksamhetens mera tekniska handhavande ombesörjdes av en central försöksanstalt. Det synes dock som örn denna utväg icke skulle kunna beträdas. En dylik försöksanstalt bleve alltför beroende av impulser och initiativ utifrån för att den skulle kunna fylla sin uppgift. Erfarenheten från andra länder synes också giva vid handen, att försöksverksamhet måste vara förenad med forskning i detta ords egentliga bemärkelse för att ett gott resultat skall kunna vinnas. Då jag å ena sidan icke anser, att någon principiell förändring i det

166 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

statliga försöksväsendets organisation, i vad gäller jordbruks- och husdjursförsöken, bör komma till stånd under den närmast överskådliga framtiden, och då det ej heller förefaller möjligt att låta föreståndarna för centralanstaltens förevarande avdelningar med bibehållande av hittillsvarande uppgifter övertaga undervisningen i visst huvudämne vid högskolan, kan jag icke förorda, att dessa båda avdelningar inordnas i lantbrukshögskolan. På grund av vad jag nu anfört rörande det statliga försöksväsendets på jordbruksområdet allmänna läggning, synes det mig icke finnas skäl att, såsom av omnämnda utredningsmän antytts, närmare utreda nämnda försöksväsendes lämpliga anordning, innan ståndpunkt tages till förenämnda fråga.

Vad därefter beträffar kemiska, botaniska och bakteriologiska avdelningarna vid centralanstalten, intaga dessa, såsom förut omnämnda utredningsmän påpekat, en helt annan ställning än jordbruks- och husdjursavdelningarna. Deras försöksuppgifter lösas i allmänhet helt laboratoriemässigt vid anstalten. Några försök i andra delar av landet anordnas knappast. Egentligen torde verksamheten vid dessa avdelningar på intet sätt avvika från den, som bedrives vid motsvarande fackhögskolors institutioner. Då nämnda avdelningar endast torde hava föga förbindelse med den lokala försöksverksamheten, synes därför den invändning, som visat sig omöjliggöra ett inkorporerande av centralanstaltens avdelningar för jordbruks- och husdjursförsök, icke kunna utgöra något hinder för här förevarande avdelningars inordnande i lantbrukshögskolan. Det har dels av högre lantbruksundervisningssakkunniga och dels i vissa i anledning av nämnda sakkunnigas betänkande avgivna yttranden visserligen i alla fall gjorts gällande, att, örn föreståndarna för nämnda avdelningar finge övertaga undervisningen vid lantbrukshögskolan i vardera ett huvudämne, deras tid skulle bliva så upptagen av undervisningen, att forskningsarbetet finge stå tillbaka. Häremot torde med skäl kunna invändas, att, då undervisningstimmarnas antal, även med inräknande av tentamina, knappast komme att i något fall överstiga tio veckotimmar, denna undervisning icke synes böra lägga hinder i vägen för ett nog så intensivt forskningsarbete.

Även andra invändningar hava gjorts emot ett samordnande av förevarande avdelningar med högskolan, men deras betydelse synes mig i allmänhet hava i hög grad överdrivits. Sålunda har sagts, att deltagande i undervisningen skulle förleda dessa försöksledare att lägga sina försök så, att desamma inriktades på att i demonstrationssyfte underbygga undervisningen, varigenom försöken skulle få mindre värde ur praktisk synpunkt. Denna invändning synes mig kunna vara riktig i vad det gällt jordbruks- och husdjursavdelningarna, men den torde sakna berättigande för nu ifrågavarande avdelningar. Snarare synes en annan fara hota dessa avdelningar i deras nuvarande organisation, nämligen

167 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

att allt för stort intresse kan komma att vila på de rent teoretiska problemen inom vederbörande vetenskaps område, varigenom de mera till hands liggande praktiska problemen i någon mån trängas tillbaka. Troligen skulle en förbindelse med lantbrukshögskolan leda till att just dessa mera praktiska problem finge ökad betydelse, vilket ingalunda kan anses ofördelaktigt. Det har vidare gent emot en sammanslagning av centralanstalten med lantbrukshögskolan anförts, att den vetenskapliga verksamheten på jordbruksområdet skulle förminskas i stället för utökas, enär man i stället för två anstalter finge en. I detta avseende torde dock böra märkas, att, örn man håller sig till av förenämnda utredningsmän uppgjorda förslag, antalet befattningshavare i professors ställning skulle bliva en mindre, än örn centralanstalten bibehölles vid nuvarande organisation samt lantbrukshögskolan inrättades enligt högre lantbruksundervisningssakkunnigas förslag. Den försämring, som kan ligga i denna minskning, torde dock mer än uppvägas genom den större specialisering av lärarkrafterna, som komme att inträda. Dessutom torde böra uppmärksammas, att institutionernas utrustning komme att vid lantbrukshögskolan bliva långt mera lämpad för vetenskaplig forskning, örn centralanstaltens förevarande avdelningar inkorporerades i högskolan, än örn centralanstalten skulle förbliva i sitt nuvarande skick och högskolan upprättas enligt högre lantbruksundervisningssakkunnigas förslag. Slutligen har såsom ett skäl gent emot förevarande avdelningars införlivande med högskolan anförts, att den nuvarande centralanstalten skulle komma att sönderbrytas, varigenom de olika delarna skulle förlora fördelarna av nuvarande samarbete. Denna anmärkning saknar givetvis icke betydelse, men denna torde icke böra överdrivas. Det samarbete, som nu äger rum mellan centralanstaltens olika avdelningar, torde vara av mera personlig än organisatorisk art. Under förutsättning att centralanstaltens jordbruks- och husdjursavdelningar förläggas till samma plats som lantbrukshögskolan, torde det nuvarande samarbetet kunna komma att fortgå i stort sett enligt enahanda grunder som hittills.

En samorganisation mellan centralanstaltens förevarande avdelningar och lantbrukshögskolan torde emellertid icke endast medföra större eller mindre nackdelar för försöksverksamheten utan även bestämda fördelar. Såsom ovan nämnts, torde deltagandet i undervisningen föra forskarna i intimare kontakt med det praktiska livet; vidare torde samvaron med eleverna verka sporrande och befruktande på det vetenskapliga arbetet. En fördel, som icke bör förbises, är vidare det tillskott till i försöksarbete verksamma krafter, som de studerande å högre stadium utgöra. Slutligen bör icke heller glömmas, att det är långt lättare att erhålla en forskningsanstalt av hög rang än två. Ju mera forskningsarbetet splittras, desto större blir också faran, att kvaliteten får träda tillbaka för kvantiteten.

168 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Vid en samorganisation mellan lantbrukshögskolan och centralanstalten hava förut omnämnda utredningsmän räknat med att de årliga kostnaderna skulle komma att bliva ungefär desamma som utan en dylik samorganisation. Däremot skulle engångskostnaderna bliva större. Vid en förläggning av lantbrukshögskola och centralanstalt till Ultuna skulle engångskostnaderna komma att ökas med ungefär en miljon kronor. Härvid bör dock märkas, att de lokaler och den utrustning i övrigt, som enligt utredningsmännens förslag skulle å Ultuna anskaffas åt försöksverksamheten, icke skulle avse att giva densamma ersättning för allenast de tillgångar i dylikt avseende, som centralanstalten nu disponerar å Experimentalfältet, utan skulle i stället avse att utöka arbetsmöjligheterna i överensstämmelse med de önskemål, som redan länge i detta avseende framställts från centralanstalten. Jag vill i detta hänseende erinra därom, att Kungl. Majit .1921 föreslog riksdagen att anslå 1,550,000 kronor för om- och nybyggnadsarbeten vid centralanstalten. Jordbruksutskottet föreslog, att beloppet skulle begränsas till 795,000 kronor. Även detta förslag blev emellertid av riksdagen avslaget. Sedermera hava centralanstaltens kemiska och bakteriologiska avdelningar blivit tillgodosedda med lokaler för en kostnad av cirka 200,000 kronor. Återstående del av byggnadsprogrammet avser att skaffa lokaler åt jordbruks- och husdjursavdelningarna, varav de äro i stort behov. Med hänsyn till det otillfredsställande tillstånd, vari jordbruksavdelningens institutionsbyggnad befinner sig, skulle genomförandet av detta byggnadsprogram till stor del behöva ske medelst nybyggnad, varför kostnaderna härför antagligen icke skulle komma att understiga 500,000 kronor. Vid en förflyttning till Ultuna av centralanstalten skulle följaktligen den därvid uppkommande ökningen av engångskostnaderna till mer än hälften komma att utgöras av byggnadsanslag, som ändock under den allra närmaste tiden måste beviljas. Nu har emellertid jordbruksutskottet vid 1930 års riksdag såsom en alternativ förläggningsplats för lantbrukshögskolan och därmed även för centralanstalten jämväl angivit Stockholm. En förläggning av lantbrukshögskolan till Stockholm skulle, enligt de sakkunnigas beräkningar, medföra ökade engångskostnader med likaledes ungefär en miljon kronor.

Av vad jag ovan anfört torde framgå, att ur såväl undervisningens som försöksverksamhetens synpunkt mycket starka skäl tala för att centralanstaltens kemiska, botaniska och bakteriologiska avdelningar införlivas med den blivande lantbrukshögskolan. Centralanstaltens jordbruks- och husdjursavdelningar torde däremot böra bibehållas som centralanstalt för försöksväsendet på jordbruksområdet. Men denna anstalt bör av skäl som ovan antytts förläggas å samma plats som lantbrukshögskolan. De med nu angivna anordningar förenade fördelar synas mig vara så väsentliga, att de mer än väl uppväga de därmed förenade ökade engångs-

169 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

kostnaderna. Jag anser mig därför böra förorda, att frågan om centralanstaltens förhållande till lantbrukshögskolan i bär förevarande avseenden löses i huvudsaklig överensstämmelse med förut omförmälda utredningsmäns alternativ C.

Jag övergår härefter till frågan, huru bör förfaras med centralanstaltens entomologiska avdelning vid en sådan omorganisation av anstalten, som ovan av mig förordats. Att införliva entomologiska avdelningen med lantbrukshögskolan torde icke böra komma i fråga, enär den undervisning i entomologi, som där skall förekomma, är alltför litet omfattande. Däremot kunna vissa skäl tala för att i den nya centralanstalten även upptoges en entomologisk avdelning, vilket är förhållandet vid skogsförsöksanstalten. Emellertid har såsom framgår av ovan lämnade redogörelse sedan länge förefunnits ett behov av en statens växtskyddsanstalt främst för handläggningen av administrativa växtskyddsärenden, vilkas antal under senare år avsevärt ökats. Dessa ärenden hava som bekant hittills omhänderhafts av centralanstaltens botaniska och entomologiska avdelningar. Denna anordning måste emellertid betraktas såsom ett provisorium, som snarast bör avlösas av mera fasta förhållanden. Också hava lantbruksstyrelsen och styrelsen för centralanstalten i början av 1929, enligt vad ovan nämnts, ingivit förslag örn inrättandet av en särskild växtskyddstjänst. Vid den omorganisation av centralanstalten, som jag här ovan förordat, torde även förevarande fråga böra lösas. Förenämnda utredningsmän hava framlagt förslag till inrättandet av en särskild växtskyddsanstalt bestående av tre avdelningar, nämligen en administrativ, en växtpatologisk och en entomologisk. I denna växtskyddsanstalt skulle ingå dels centrälanstaltens entomologiska avdelning och dels den del av nämnda anstalts botaniska avdelning, som omfattar växtpatologien. Då det synes mig nödvändigt, att den anstalt, som skulle hava att handhava de rent administrativa växtskyddsärendena, även har möjlighet att verkställa försök och driva vetenskaplig forskning inom sitt område, anser jag mig kunna förorda, att utredningsmännens förevarande förslag i huvudsak lägges till grund för inrättande av en statens växtskyddsanstalt. Dock anser jag mig böra understryka, att tillkomsten av denna anstalt icke bör lägga hinder i vägen för lantbrukshögskolans botaniska institution att upptaga växtpatologiska problem till lösning.

Vad slutligen angår centralanstaltens avdelning för mejeriförsök, torde här endast böra tagas ställning till frågan, huruvida denna försöksverksamhet bör samordnas med den högre mejeriundervisningen eller med den blivande lantbrukshögskolan och den nya centralanstalten. Spörsmålet örn förläggningen torde däremot böra behandlas tillsammans med övriga förläggningsfrågor här nedan. För mejeriförsökens samordnande med den högre mejeriundervisningen tala samma skäl som ovan anförts till förmån för den övriga försöksverksamhetens Barnorganisation med

170 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

lantbrukshogskolan. Dessa skäl bliva, såsom förutberörda utredningsmän understrukit, bär ännu starkare, enär anstalten för mejeriundervisnmg blir till sin omfattning ganska ringa, varför en koncentration av alla vetenskaphgä krafter på området till en anstalt kan befinnas nödvändig för att stärka dennas ställning och förhindra de där verkande vetenskapsmännens isolering. Ävenledes torde nyttan för elevernas del vara ännu större i förevarande fall. Såsom ett skäl emot mejeriförsö-

ens förläggning till anstalten för den högre mejeriundervisningen har papekats, att mejeriförsöken därigenom skulle förlora möjligheten att samarbeta med centralanstaltens bakteriologiska avdelning. Den olägenhet för mejeriförsöken, som nu påpekade förhållande onekligen innebär, kan enligt mitt förmenande ganska lätt övervinnas därigenom att institutionen för mejeribakteriologi vid anstalten för den högre mejeriundervis-

umgC* ^a!ler 011 Sådan utrustning’ att bakteriologisk försöksverksamhet i tillfredsställande omfattning kan bedrivas där, vilket kan ske utan nämnvärd ökning av kostnaderna.

För mejeriförsökens samordnande med lantbrukshogskolan och den nya centralanstalten talar först och främst husdjursförsökens behov av samverkan med mejeriförsöken. Vidare har förutsatts, att föreståndaren för m?.D!lr!forSC!kei1 skulle som speciallärare omhänderhava undervisningen i mjölkhushållning vid lantbrukshogskolan. Detta senare skäl synes dock lgga något vid sidan av den sak, det här gäller att bedöma, varför den knappast bör få inverka på frågans avgörande.

Vad som det gäller att avgöra är följaktligen, huruvida mejeriförsöken betyda mera för den högre mejeriundervisningen än för husdjursforsoken eller tvärtom. Enligt mitt förmenande torde näppeligen den högre mejeriundervisningen kunna hållas på en högskolemässig nivå, örn ej mejeriförsöken hilva en del av dess verksamhet. Däremot torde ingalunda husdjursförsökens möjligheter vara i samma grad beroende av samorganisation med mejeriförsöken, vilket framgår bland annat därav, att dessa båda grenar av försöksverksamheten allt mera kommit att intaga en gent emot varandra självständig ställning, ehuru de för närvarande aro organiserade som underavdelningar inom samma avdelning inom centralanstalten. Enligt mitt förmenande torde därför de starkaste skalen tala för, att mejeriförsöken i första hand samordnas med anstalten tor den högre mejeriundervisningen.

Den av Nordvästra Skånes gartnersällskap gjorda framställningen rörande åtgärder för igångsättande av försöksverksamhet å fruktodlingens område och förädlingsarbete med fruktsorter torde icke här föranleda åtgärd. Såsom jag senare kommer att vidare beröra anser jag, att inom närmare tiden en utredning bör företagas i fråga örn försöksverksamheten ovor huvud taget. De spörsmål, som beröras i förevarande framställning, torde lämpligast böra upptagas i samband med nämnda utredning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

5. Förläggning av de olika undervisnings- och försöksanstalterna.

a. Lantbrukshögskola, centralanstalt samt växtskyddsanstalt.

Vid bedömande av frågan om den lämpligaste förläggningen av anstalter för högre lantbruksundervisning måste hänsyn givetvis tagas till en mångfald omständigheter. De högre lantbruksundervisningssakkunniga framhålla, att de olika förutsättningarna för samarbete med andra undervisningsanstalter och institutioner förtjäna att noga uppmärksammas och att de ekonomiska konsekvenserna under alla förhållanden måste tillmätas stor betydelse.

De sakkunniga hade kommit till den övertygelsen, att det endast vore tre platser, som på allvar kunde komma i fråga såsom förläggningsorter för en anstalt för högre lantbruksundervisning, nämligen Stockholm, Ultuna och Alnarp. Ett mera intimt samarbete med skogs- och veterinärhögskolorna ävensom med centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet förutsatte, att en blivande lantbrukshögskola förlädes till Stockholm, men även örn nu ifrågavarande högskola organiserades mera fristående, syntes frågan örn dess förläggning till rikets huvudstad förtjäna att på allvar tagas under övervägande. Ultuna och Alnarp vöre förläggningsorterna för den nn förefintliga institutsmässiga högre lantbruksundervisningen i vårt land. Under tidernas lopp hade i fråga örn dessa instituts utrustning förbättringar av olika slag vidtagits i syfte att göra undervisningen mera effektiv, och det förtjänade givetvis tågås under allvarlig omprövning, huruvida icke de resurser i undervisningshänseende, som på detta sätt så småningom skapats, kunde komma den högre lantbruksundervisning, varom nu vore fråga, till godo. För ernående av ett fruktbringande samarbete mellan lantbrukshögskola och universitet vore det givetvis av betydelse, att de båda läroanstalternas institutioner vore belägna i nära grannskap av varandra. Ur denna synpunkt vore det otvivelaktigt åtskilligt, som talade för lantbrukshögskolans förläggning till universitetsstad. Såsom redan anförts, torde det emellertid även i dylikt fall av många skäl vara ändamålsenligare, att redan förefintliga institutionslokaler vid något av de nuvarande lantbruksinstituten efter erforderlig komplettering toges i anspråk för högskolan. Den omständigheten, att våra båda lantbruksinstitut vore belägna på jämförelsevis ringa avstånd från var sitt universitet, gjorde en sådan anordning möjlig, helst som kommunikationerna mellan de för samarbete ifrågakommande utbildningscentra kunde betecknas såsom synnerligen goda.

Även örn sålunda endast tre orter — Stockholm, Ultuna och Alnarp ansåges kunna ifrågakomma såsom förläggningsplatser för högre lantbruksundervisningsanstalter, vore likväl många alternativ för förläggningen åtminstone teoretiskt tänkbara, beroende därpå, att vid undervisningens allmänna planläggning förutsatts kurser av olika slag.

Åtskilliga av dessa alternativ hade emellertid utan närmare utredning ansetts kunna lämnas ur räkningen. Sålunda hade till en början sådana alternativ synts kunna uteslutas, vid vilka agronomkurs förutsatts skola

Högre lantbruksundervisningssakkunniga.

172 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 143.

förläggas till Stockholm. För agronomutbildningen vore det nämligen av allra största vikt, att tillgång funnes till ett större jordbruk i omedelbar närhet av läroanstalten, och lämpligt sådant jordbruk kunde icke, såvitt de sakkunniga kunnat finna, ställas till förfogande i Stockholms omedelbara närhet.

De sakkunniga holle vidare före, att icke all högre lantbruksundervisning borde koncentreras till samma del av landet. Sedan gammalt hade den högre lantbruksundervisningen varit uppdelad på två anstalter, belägna inom vitt skilda landsdelar. Det vore emellertid ej blott historiska skäl, som talade för att en sådan uppdelning fortfarande borde äga rum, utan en dylik åtgärd motiverades jämväl av den omständigheten, att jordbruksförhållandena inom skilda delar av vårt långsträckta land vore väsentligt olika. Skulle olika landsdelars intressen med avseende på den högre lantbruksundervisningen kunna tillgodoses, vore det därför enligt de sakkunnigas mening erforderligt, att icke all högre lantbruksundervisning förlädes vare sig till mellersta eller sydligaste delen av Sverige. Det kunde sålunda ur denna synpunkt icke heller betraktas såsom en tillfredsställande lösning av förläggningsfrågan, att en del av den högre lantbruksundervisningen förlädes till Stockholm och återstående del till Ultuna.

Med iakttagande av ovan anförda synpunkter hava de sakkunniga funnit, att antalet alternativ i fråga örn förläggningen av olika undervisningsanstalter borde kunna — såvitt angår det system för undervisningens anordnande som i det föregående betecknats såsom huvudalternativ A —• begränsas till tre, nämligen:

Alt. A 1: Högskola vid Ultuna; agronomkurs vid Alnarp.

Alt. A II: Högskola vid Alnarp; agronomkurs vid Ultuna.

Alt. A III: Högskola i Stockholm; agronomkurs vid Alnarp.

De sakkunniga hava verkställt utredning rörande de sannolika kostnaderna för vart och ett av nämnda alternativ och därvid kommit till följande resultat:

Alternativ A I Alternativ A II Alternativ A III

Alternativ A I . Alternativ A II Alternativ A III

Engångskostnader:

Årliga kostnader:

kronor 1,427,400 » 1,478,700

» 2,492,600.

kronor 434,028 » 437,370

» 449,652.

När det sedan gällt för de sakkunniga att taga ställning till frågan, vilket av de tre angivna alternativen till förläggningsort för erforderliga institutioner för högre lantbruksundervisning borde väljas, hava de

173 Kungl. May.ts proposition Nr 143.

sakkunniga ansett sig böra i främsta rummet fästa avseende vid själva lantbrukskögskolan. De sakkunniga hava framhållit, att beträffande var och en av de föreslagna platserna för lantbrukshögskolan — Stockholm, Ultuna och Alnarp —■ kunde anföras olika skäl, som talade föi lämpligheten av att dit förlägga högskolan. Vid övervägande av berörda förläggningsfråga hava de sakkunniga ansett det ändamålsenligt att först taga ställning till den icke minst i principiellt hänseende viktiga frågan, örn lantbrukshögskolan bör förläggas till Stockholm eller icke. Med avseende härpå hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

Lantbrukshögskolans förläggning till huvudstaden skulle givetvis medföra vissa fördelar så till vida, som högskolan alltid kunde påräknas komma att röna ett hälsosamt och livgivande inflytande av övrig där pulserande vetenskaplig och i allmänhet kulturell verksamhet. Till huvudstaden vore förlagda vetenskapliga institutioner och högskolor av flerahanda slag, däribland några, vilkas verksamhetsområden åtminstone på vissa punkter sammanfölle med den blivande lantbrukshögskolans. Även örn åt denna gåves en fullt fristående och självständig ställning, kunde det näppeligen bestridas, att dess uppbyggande i den miljö, som bildades av den vetenskapliga verksamheten i ett sa stort kulturcentrum, hade mycket som talade för sig. Åtskilliga för undervisningen vid högskolan beaktansvärda omständigheter vore därvid också att bemärka. Högskolan skulle, förlagd till huvudstaden, kunna draga nytta av dit förlagda muséer, bibliotek och måhända även i viss mån laboratorier och andra hjälpmedel vid den högre undervisningen.

Ävenså förtjänade att beaktas den större möjlighet av förvärvande till högskolan av högt kvalificerade mera tillfälliga lärarkrafter, som en förläggning till Stockholm kunde beräknas skola medföra.

Emot lantbrukshögskolans förläggning till Stockholm talade emellertid enligt de sakkunnigas förmenande åtskilliga, tungt vägande skäl. Främst bland dessa satte de sakkunniga svårigheten för att icke säga omöjligheten vid högskolans förläggande till Stockholm att på ett fullt tillfredsställande sätt uppehålla den utomordentligt viktiga förbindelsen med praktiskt jordbruk. Visserligen vore det ju icke avsett, att undervisning i jordbrukets praktik skulle ingå i högskolans läroplan, men för den på praktiska uppgifter inriktade försöksverksamhet, åt vilken självfallet måste givas en framskjuten plats inom högskolans verksamhet, syntes nära tillgång till ett välskött jordbruk av ej för ringa omfattning och väl utrustat med kreatur och inventarier av olika slag vara nödvändig. Det hade visserligen på tal härom framhållits, att med nutidens bekväma och snabba kommunikationsmedel högskolan även med iakttagande av ovan anförda synpunkt icke behövde vara belägen på eller invid det jordbruk, där dess försöksverksamhet skulle vara förlagd. De sakkunniga kunde dock icke dela denna uppfattning; de höllö tvärt örn före, att det vore av utomordentlig betydelse för inriktningen mot praktiska och ekonomiskt betydelsefulla uppgifter av högskolans hela undervisnings- och forskningsverksamhet, att högskolan så förlädes, att kontakten med det praktiska arbetet inom jordbrukets område kunde uppehållas så att säga av sig själv och utan vidtagande av särskilda anordningar. Riktigheten av denna uppfattning syntes framträda så mveket tydligare, som det ej torde kunna bestridas, att viss försöksverksamhet, varom nu vore fråga,

174 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

tarvade daglig för att icke säga stundlig tillsyn. De sakkunniga kölle före, att ur nu nämnda synpunkt förläggning av den blivande högskolan så, att den kunde draga full fördel av ett större jordbruks resurser, vore att bestämt föredraga framför förläggning, där sådan förmån ej kunde åtnjutas.

Vissa synpunkter av ekonomisk art vore ock förtjänta att beaktas i detta sammanhang. Så tillhörde Stockholm en sådan dyrortsgrupp, att, så länge nuvarande lönesystem uppehölles, avlöningskontot vid en högskola i Stockholm — under eljest lika förhållanden —■ ej oväsenligt måste överstiga motsvarande konto vid en högskola förlagd till billigare ort. Även i andra avseenden än i fråga örn lönekostnaderna torde en motsvarande olikhet göra sig gällande.

Jämväl ur de studerandes synpunkt förtjänade de olika dyrortsförhållandena, vilka givetvis avspeglade sig i de allmänna levnadskostnaderna å de olika orterna, ett visst beaktande. I den mån man utan andra intressens eftersättande kunde medverka därtill, att de med högskolans genomgående förenade kostnaderna kunde hållas så låga som möjligt, borde detta också ske.

Ur ekonomisk synpunkt spelade också de med högskolans upprättande å ena eller andra platsen förbundna kostnaderna en stor roll. I nämnda avseende hade den presterade utredningen givit vid handen, att engångskostnaderna för uppförande av erforderliga byggnader m. m. för undervisningen samt för byggnadernas inredning och utrustning med undervisningsmateriel m. m. kunde väntas bliva avsevärt högre vid högskolans förläggning till Stockholm än örn Ultuna eller Alnarp valdes såsom förläggningsort. Sålunda skulle förläggningen av högskolan till Stockholm medföra en ökning av engångskostnaderna för den högre lanthruksundervisningen med mer än 1,000.000 kronor. Härtill komme, att vid högskolans förläggande till Stockholm torde få räknas med vissa engångskostnader även av annat slag. Enbart tillhandahållandet av den för en högskolebyggnad i Stockholm erforderliga tomtmarken, som icke syntes kunna beräknas mindre än fem hektar, representerade — även örn staten redan förfogade över erforderlig mark — just på grand av belägenheten i Stockholm betydande värden, vilken uppoffring från det allmännas sida vid andra alternativ torde kunna helt besparas. För högskolan erforderlig utrustning med försöksfält och demonstrationsjordbruk kunde vid Stockholmsalternativet icke heller åstadkommas utan avsevärda kostnader, under det att erforderliga resurser i förevarande avseende vid förläggning till Ultuna eller Alnarp kunde förväntas utan vidare stå till högskoleundervisningens förfogande.

Vid närmare granskning av de olika synpunkter, som kunde anses tala för eller emot den liögskolemässiga lantbruksundervisningens förläggande till Stockholm, hade de sakkunniga kommit till den övertygelsen, att det vore lämpligare, att lantbrukshögskolan förlädes till någon av platserna för de nuvarande lantbruksinstituten än till Stockholm.

Sedan de sakkunniga sålunda avstyrkt förläggning av lantbrukshögskolan till Stockholm, hava de jämfört Ultuna och Alnarp såsom förläggningsplatser för högskolan.

Enär de sakkunniga sålunda icke kunde förorda, att den blivande lantbrukshögskolan förlädes till Stockholm, komme valet i stället att stå

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143. 175

mellan Ultuna och Alnarp, Då, såsom i det föregående redan anförts, bärande skäl saknades för anordnande vid båda dessa platser av en undervisningsanstalt av högskoletyp, gällde det att noga överväga, vilken av dessa platser, som ägde de bästa förutsättningarna såsom förläggningsort för den nya högskolan.

Härvid gällde då att i första rummet taga hänsyn till de omständigheter, vilka i ena eller andra avseendet kunde utöva inflytande på högskolans förmåga att i högre eller lägre grad fylla sin uppgift i såväl undervisningens som forskningens tjänst.

Såväl Ultuna som Alnarp vore så belägna, att den kontakt med ett universitets vetenskapliga verksamhet, vilken i det föregående framhållits såsom synnerligen önskvärd, vid högskolans förläggning till vilken som helst av dessa platser kundo utan större svårighet ernås. Det syntes dock icke kunna förnekas, att Alnarp i förevarande hänseende hittills erbjudit någon fördel i jämförelse med Ultuna. Avståndet mellan Uppsala och Ultuna (6 km.) vore visserligen mindre än emellan Lund och Alnarp (10 km.), men förekomsten av den livligt trafikerade järnvägslinjen mellan Malmö och Lund (med stationen Åkarp på cirka 1.5 km. avstånd från Alnarp) hade medfört, att_god förbindelse kunnat upprätthållas mellan Alnarp och Lund. De hittillsvarande motsvarande förbindelserna mellan Ultuna och Uppsala —• ångbåt (sommartiden) och motoromnibus — kunde icke sägas vara fullt lika tillfredsställande. Genom anläggandet av den nu under byggnad varande spårvägen mellan Uppsala och Graneberg, med anhalt omedelbart intill byggnadsområdet vid Ultuna, bleve emellertid Ultuna ännu mera gynnat i kommunikationshänseende än Alnarp, i det Ultuna, dit man med spårvägen beräknades komma på 15 å 20 minuter från centrum av Uppsala, hädanefter kunde betraktas nästan som en förort till denna stad. Genom goda kommunikationer kunde givetvis det önskvärda vetenskapliga och pedagogiska samarbetet mellan universitet och högskola beräknas bliva underlättat och befordrat, och Ultimas företräde i nu nämnda hänseende vore därför enligt de sakkunnigas mening värt beaktande.

Bekväma kommunikationer mellan högskolan och ett större samhälle vore av sa mycket större betydelse, som helt säkert ej endast vissa av de vid högskolan anställda lärarna utan jämväl flertalet studerande skulle hänvisas att söka sin bostad utom högskolan, i vilket fall en snabb och bekväm förbindelse mellan högskolan och bostaden vore en omständighet av ur flera synpunkter stor vikt.

_ .Vid bestämmande av den blivande högskolans förläggning förtjänade jämväl att tågås under omprövning, huruvida den ena eller andra platsen kunde antagas hava företräde med hänsyn till möjligheten att utom högskolan kunna förvärva behövliga lärarkrafter (s. k. speciallärare). Även i detta hänseende torde Ultuna erbjuda vissa fördelar framför Alnarp. En högskola, förlagd till vilken som helst av dessa platser, torde med tämlig visshet i nu nämnda hänseende kunna i ungefär lika mån räkna med vissa av respektive närbelägna universitets lärarkrafter, men härtill komme, att en högskola, förlagd till Ultuna, i vissa fall torde kunna räkna även med motsvarande lärarkrafter, anställda vid högre undervisningsanstalter i Stockholm (Stockholms högskola, tekniska högskolan, veterinärhögskolan, skogsöösrskolan och möjligen andra).

I annat sammanhang voro framhållet, att den blivande högskolan sär-

176 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

skilt i fråga örn undervisning på ett högre stadium kunde beräknas kunna i viss mån utnyttja centralanstaltens för iörsöksväsendet på jordbruksområdet resurser i olika avseenden. Att detta med större lätthet läte sig göra, örn högskolan förlädes till Ultuna än örn den placerades vid Alnarp, läge i öppen dag.

Vid valet mellan Ultuna och Alnarp måste också respektive platsers belägenhet i förhållande till landet i sin helhet, örn den också icke kunde anses vara avgörande, dock tillmätas en viss betydelse. I ett land, där avstånden från en ort till en annan kunde vara mycket stora, syntes det ur bekvämlighetens och ekonomiens synpunkter vara förtjänt av beaktande, att en undervisningsanstalt, avsedd att mottaga elever från landets olika delar, förlädes i möjligaste mån centralt. Det torde icke lida tvivel, att hänsyn av denna art i sin mån medverkat till att flertalet av landets övriga högre fackliga undervisningsanstalter fått sitt säte i mellersta Sverige.

Då såsom ovan framhållits den blivande högskolan skulle bedriva ej endast undervisning utan ock praktiskt-vetenskaplig forskning och det ur denna synpunkt framhållits såsom ej endast önskvärt utan även nödvändigt, att högskolan bereddes nära tillgäng till ett välskött jordbruk av tillräcklig omfattning, borde de två här föreslagna platserna jämföras med och vägas mot varandra också ur denna synpunkt. Av en sådan jämförelse torde enligt de sakkunnigas mening framgå, att jordbruket vid både Ultuna och Alnarp i detta hänseende fyllde alla rimliga krav. Dock kunde ifrågasättas, huruvida icke jordbruket vid Ultuna, såsom disponerande över jordarter av flera olika slag än vad fallet vore med jordbruket vid Alnarp, ur ren forskningssynpunkt hade något företräde.

Å andra sidan kunde med fog såsom motiv för förläggning av högskolan till Alnarp anföras dess belägenhet i en av landets främsta jordbruksbygder, ett förhållande som säkerligen skulle kunna påräknas i viss mån utöva ett livgivande inflytande på den blivande högskolans verksamhet. Ifrågavarande bygd vore jämväl centrum för växtförädlingsverksamheten inom vårt land. För åstadkommande av önskvärd kontakt mellan högskolan och institutioner för nämnda verksamhet vore det givetvis av värde, örn högskolan kunde förläggas till samma trakt som berörda institutioner. Alnarps närbelägenhet till Danmark och speciellt Köpenhamn med dess mångahanda och framstående institutioner inom jordbruksnäringens intressesfär talade ock för högskolans förläggande dit.

Det bade såsom ett skäl för lantbrukshögskolans förläggande till Alnarp anförts, att det skulle vara mindre rationellt förlägga den med högskolan förbundna forskningsverksamheten till mellersta Sverige, inom vilket område centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet redan vore verksam. Denna uppfattning kunde vid första påseendet synas vara i viss mån berättigad. Men i själva verket vore det nog icke så. Centralanstaltens verksamhet vore ingalunda, avsedd att på något sätt vara lokalt begränsad till den del av landet, dit den kommit att förläggas; tvärt örn vöre den avsedd att i lika mån tjäna alla landets olika delar, något som i ännu högre grad torde kunna ske. därest önskemålen örn anordnande i olika trakter av s. k. fasta försöksgårdar bleve förverkligade.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143. 177

Härtill komme, att det tillskott till forskningsarbete inom jordbrukets område, som högskolans upprättande skulle medlöra, torde vara i högre grad av nöden inom mellersta och norra Sverige än inom södra delarna av landet, vilka i detta hänseende torde kunna — i långt högre grad än övriga landsdelar — direkt tillgodogöra sig forskningsarbetets i Danmark och Tyskland resultat inom olika områden.

I kostnadshänseende torde alternativen A I och A II kunna väntas ställa i stort sett samma krav på det allmänna. Av verkställd utredning framginge sålunda, att såväl engångskostnaderna som de årliga kostnaderna kunde beräknas bliva nästan exakt lika stora vid lantbrukshögskolans förläggning till Ultuna som vid dess förläggning till Alnarp. Enligt de sakkunnigas förmenande syntes likväl de förhandenvarande förhållandena medföra, att med ungefär lika byggnadskostnader ernåddes i stort sett mera tillfredsställande anordningar för undervisningen vid Ultuna än vid Alnarp.

I anslutning till den sålunda verkställda jämförelsen hava de sakkunniga uttalat, att de vid valet mellan Ultuna och Alnarp såsom förläggningsplats för den blivande lantbrukshögskolan hade, efter omsorgsfull prövning av alla de skäl, som här ovan anförts för eller mot det ena eller det andra alternativet, kommit till den bestämda uppfattningen, att övervägande skäl talade för att lantbrukshögskolan förlädes till Ultuna. De sakkunniga hava sålunda ansett sig böra föreslå, att alternativ A I för den högre lantbruksundervisningens organisation komme till utförande.

Mot de sakkunnigas förslag till förläggning av olika anstalter för högre lantbruksundervisning har en av de sakkunniga, nämligen herr Thomé, anfört avvikande mening, i det han ansett, att lantbrukshögskolan borde förläggas till Alnarp. Till stöd för denna uppfattning har herr Thomé anfört följande.

»Undertecknad instämmer med övriga sakkunniga däri, att för den högre lantbruksundervisningen bör upprättas en fristående lantbrukshögskola och att denna icke bör förläggas till Stockholm utan till en av platserna Alnarp eller Ultuna. När det åter gäller att välja mellan dessa två platser, kan jag icke dela sakkunnigas mening. Som skäl för att föredraga Ultuna framför Alnarp anföres:

1) bättre förbindelser finnas mellan Ultuna och Uppsala än mellan Alnarp och Lund,

2) Ultuna ligger närmare Stockholm,

3) Ultuna ligger mera centralt i landet,

4) Ultuna disponerar över jordarter av flera olika slag än vad fallet är med Alnarp,

5) det tillskott till forskningsarbetet, som högskolans upprättande kommer att medföra, torde vara mera av nöden inom mellersta och norra Sverige än inom de södra delarna.

Även örn dessa skäl vore riktiga, anser jag de flesta vara av så ringa betydelse, att do icke få vara avgörande för denna fråga.

Ultimas bättre förbindelser med Uppsala skulle i första hand hava betydelse för samarbetet med universitetet. Från Ultuna kommer man till

Bihang (ill riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 125 hafi. (Nr 113.) 12

Reservation.

178 Kungl. Majus proposition Nr 143.

Uppsala genom 15 å 20 minuters spar vägsresa; från Alnarp kommer man till Lund genom 5 minuters färd efter häst till Åkarp och sedan 11 minuters järnvägsresa. Jag tror icke, att olikheten har någon som helst betydelse för samarbetet med universitetet. — Vidare skulle samma förhållande även göra Ultuna lämpligare från lärares och elevers synpunkt i fråga örn möjligheten att bekvämt erhålla bostäder utom högskolan. Härvid bortser man emellertid helt ifrån att Alnarp ligger nära två stora samhällen, Åkarp och Lomma. Från Åkarp går man till Alnarp på 15 minuter och cyklar på mindre än 5 minuter; dessutom går järnvägen Malmö—Göteborg genom Alnarp och för en ringa kostnad kan en anhaltsstation för persontrafik ordnas inom Alnarps område, och kommer resan mellan Alnarp och Malmö att taga 12 å 13 minuter. I dessa hänseenden erbjuder Ultuna således inga företräden framför Alnarp.

Att Ultuna ligger närmare Stockholm, än Alnarp gör, kan icke förnekas; men det ligger dock tillräckligt långt därifrån för att fördelarna i huvudsak skola försvinna. Vill elev vid högskolan utnyttja exempelvis centralanstaltens resurser i något avseende, kan det väl knappast låta sig göra på annat sätt, än att han bor i Stockholm under tiden, han studerar vid centralanstalten; och örn han för att komma till Stockholm reser från Ultuna eller från Alnarp betyder dock icke mycket.

Att Ultuna ligger mera centralt i landet är också ovedersägligt, och man kan icke förneka, att elever från Norrland hava närmare till Ultuna än till Alnarp. Detta är dock en synpunkt, som jag måste frånsäga all betydelse. Att de studerande själva icke taga dylik hänsyn visas därav, att under nuvarande förhållanden många söka sig till Alnarp, fastän de haft närmare till Ultuna; av från Alnarp sista året utexaminerade agronomer hava halva antalet haft närmare till Ultuna.

Det är möjligt, att Ultuna kan uppvisa flera olika slag av jordarter än Alnarp, om ock även Alnarp kan erbjuda olika sådana. Denna eventuella fördel uppväges emellertid till fullo av do bättre klimatiska förhållandena vid Alnarp, som dels möjliggöra flera slags kulturer, dels och framför allt säkerställa försöken, så att man med större visshet får resultat av dem.

Att högskolans forskningsarbete skulle behövas mera för övre Sverige än för södra kan jag icke anse riktigt. Det tillkommer i första hand den praktiska försöksverksamheten, . alltså centralanstalten och den lokala försöksverksamheten, att se till i vad mån forskningsresultat kunna tilllämpas i olika delar av landet på grund av där rådande olikheter i fråga örn klimat och jordmån. Högskolans forskningsarbete bör helst icke vara lokalt betonat utan skall örn möjligt gå djupare och söka de grundläggande, över allt giltiga lagarna. I någon mån kommer det naturligtvis dock att bli påverkat av på platsen rådande naturliga förhållanden, men örn dessa vid Alnarp mera överensstämma med de i det jordbruksidkande södra Sverige rådande än med övre Sveriges, får detta knappast räknas som en nackdel för Alnarp.

Det har ofta och med rätta framhållits, att lantbrukshögskolan måste hålla kontakt med andra högskolor för att hålla sig uppe på hög nivå. Men med icke mindre skärpa måste framhållas, att den också måste stå i kontakt med det praktiska jordbruket och då naturligtvis med det högst stående; det är härifrån den skall få de livgivande impulserna till forskningsarbete och blott örn den befinner sig mitt i en landsdel, där man med

Kungl. Muj:ts proposition Nr 143.

intensitet bedriver ett verkligen högt stående jordbruk, kan man vänta, att den skall känna var framstegen kunna göras och var forskningsarbetet skall sättas in. I detta hänseende anser jag endast Alnarp hava de naturliga förutsättningarna för att bliva platsen för vår lantbrukshögskola. Vidare talar för lantbrukshögskolans förläggning till Alnarp, såsom även sakkunniga framhållit, närheten till växtförädlingsinstitutionerna vid Svalöv och Weibullsholm samt närheten till det i jordbrukshänseende högt stående Danmark med dess högskola i Köpenhamn. Den nära förbindelsen mellan Alnarp och denna senare skulle möjliggöra växelverkan mellan vårt arbete på jordbruksområdet och det vetenskapliga agrikulturella arbetet utanför Sverige på helt annat sätt, örn högskolan förlädes till Alnarp, än örn den kommer att förläggas till Ultuna, där den genom läget blir i hög grad isolerad. Jag förordar därför det av sakkunniga med A II betecknade alternativet.»

Med avseende på lantbrukshögskolans förläggning hava de flesta, som yttrat sig i ämnet, tillstyrkt de sakkunnigas förslag. Hit höra lantbruksstyrelsen, lantbruksakademien, styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, universitetskanslern, större akademiska konsistoriet i Uppsala, veterinärhögskolans styrelse, styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut, 15 hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Sveriges lantbrukslärareförbund och svenska lantbrukstjänstemannaföreningen. Ur de nu nämnda yttrandena må här anföras följande.

Lantbruksstyrelsen har ansett, att själva förläggningsorten för högskolan hade föga betydelse för undervisningsresultatet. Den uppfattning, som från vissa håll gjorts gällande, att högskolan ovillkorligen borde förläggas till den del av landet, där jordbruket på grund av jordmån, klimat och andra förhållanden stodo högst, torde därför enligt styrelsens förmenande icke kunna tillmätas avgörande betydelse. Helt andra synpunkter syntes i detta avseende vara utslagsgivande. Särskild vikt syntes sålunda böra läggas vid kostnaderna ur såväl det allmännas som den studerande ungdomens synpunkt, vidare vid bekväma förbindelser med redan befintliga undervisnings- och forskningsanstalter på närliggande arbetsområden ävensom vid ett med hänsyn till landets olika delar centralt läge.

Frånsett de ekonomiska synpunkterna kunde starka skäl otvivelaktigt anföras för högskolans förläggande till Stockholm. Betydelsen av nära förbindelse med sådana högskolor som veterinärhögskolan, skogshögskolan och tekniska högskolan samt med sådana anstalter som centrala frökontrollanstalten, det blivande institutet för forskning på djurförädlingsområdet och framför allt centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet finge ingalunda underskattas. Det centrala läget talade jämväl för en förläggning till Stockholm. Emellertid funno lantbruksstyrelsen i likhet med de sakkunniga så starka skäl tala mot en förläggning till huvudstaden, att dessa måste tillmätas avgörande betydelse. Redan med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna av en sådan förläggning, icke minst för den studerande ungdomen, som icke hade sin hemort i huvudstaden, mäste lantbruksstyrelsen avråda ett biträdande av detta förslag. Härtill kommo emellertid, att en förläggning till ett större jordbruk med tillräcklig husdjursbesättning och helst tillgång till

Yt (randen.*

180 Kungl. Majlis proposition Nr 143.

olika jordarter utgjorde en synnerligt viktig förutsättning för den forskningsverksamhet, som ovillkorligen måste vara förenad med högskoleundervisningen, därest denna skulle kunna bliva livgivande.

För en förläggning till det nuvarande lantbruksinstitutet vid Ultuna talade liksom för Stockholm det jämförelsevis centrala läget i landet. Den särskilt elter iulibordandet av spårvägslinjen Uppsala—Flottsund lätta förbindelsen med Uppsala universitet och dess institutioner ävensom möjliheten att utnyttja den till Uppsala förlagda, statsunderstödda verksamheten lör betes- och vallodlingens befrämjande torde också med skäl kunna åberopas som stöd för en förläggning till nämnda stad. Förbises finge icke heller, att Ultunas jämförelsevis goda förbindelser med Stockholm underlättade ett visst samarbete jämväl med de högskolor och institutioner därstädes, vars tillvaro kanske finge anses som huvudmotivet för en förläggning av högskolan till denna stad. Därtill komine, att Ultuna egendom med sin synnerligen växlande jordmån syntes giva fullt tillfredsställande möjlighet till anordnande av den försöksverksamhet, som förutsatts såsom nödvändig.

Av reservanten bland de sakkunniga beträffande förläggningsfrågan hade såsom skäl för en förläggning till Alnarp särskilt åberopats dess jämförelsevis lätta förbindelse med universitetet i Lund samt lantbrukshögskolan i Köpenhamn ävensom med växtförädlingsanstalterna i Svalöv och Weibullsholm. Om också detta icke kunde frånkännas en viss betydelse, mäste dock framhållas, att inga av dessa institutioner stöde i samma intima förhållande till Alnarp som de i Uppsala belägna till Ultuna. Vad växtförädlingsanstalterna beträffade, torde förbindelserna med dem icke vara lättare att åstadkomma än för Ultunas vidkommande med de i Stockholm belägna, för. högskolans verksamhet betydelsefulla institutionerna. Vad särskilt den i viss mån lätta förbindelsen med lantbrukshögskolan i Köpenhamn beträffade, kunde denna visserligen åberopas såsom en förmån på grund av den samverkan, som skulle kunna åvägabringas respektive lärare emellan. Lantbruksstyrelsen kunde emellertid icke underlåta att framhålla, att enligt dess förmenande en lantbrukshögskolas befintlighet på andra sidan av Öresund snarare talade emot, att Sveriges enda högskola på detta område skulle förläggas vid samma sund.

Ehuru enligt lantbruksstyrelsens förmenande jämväl andra skäl talade för högskolans förläggning till Ultuna, torde vad redan anförts vara tillfyllest för en obetingad anslutning till de sakkunnigas förslag om högskolans förläggande till Ultuna.

Lantbruksakademien har framhållit, att den isolering från den livgivande förbindelsen med och påverkan av universitetens och Stockholmshögskolornas mångsidigare vetenskapliga intressen, vilken plägat anföras såsom skäl mot lantbrukshögskolans förläggande till annan plats, än där andra högskolor funnes, numera tack vare nutidens förbättrade samfärdsmedel torde mindre än förr gälla landets båda lantbruksinstitut, och om än den vetenskapliga förbindelsen mellan dessa och närliggande universitet varit mindre, än önskvärt varit, så torde förutsättningarna för en sådan betydligt förbättras, örn institutet förändrades till en verklig högskola, som vore säte för vetenskapliga studier och forskning.

De båda nuvarande lantbruksinstituten erbjöde å andra sidan den fördelen att vartdera av dem ägde ett lantbruk så omfattande och väl utrustat, att det kunde tillfredsställa lantbrukshögskolans behov av åskådnings- och demonstrationsmaterial samt tillfälle till försök och undersökningar på

181 Kungl. May.ts proposition Nr 143.

jordbrukets och husdjursskötsel^ samt lantbruksekonomiens områden. Ett lantbruk av den omfattning och beskaffenhet, som numera ansåges oundgängligt behövligt för en lantbrukshögskola, skulle svårligen kunna anskaffas i närheten av en lantbrukshögskola i Stockholm, och även vid universiteten skulle dess anskaffande, bebyggande och övriga utrustning medföra betydliga kostnader, vilka kunde besparas genom högskolans förläggning till Ultuna eller Alnarp, där också byggnader för undervisningslokaler och bostäder redan funnes, vilka i huvudsak motsvarade högskolans behov.

Såväl från undervisningens synpunkt som av ekonomiska skäl ansåge således lantbruksakademien lantbrukshögskolan böra förläggas till ettdera av landets båda lantbruksinstitut.

I fråga örn valet mellan de båda lantbruksinstituten som plats för lantbrukshögskolan ansåge akademien, att vad ovan anförts örn den mindre betydelse, som jordbrukets art och ståndpunkt i den ort, som ifrågasattes för förläggningen av en för utbildning av praktiska jordbrukare avsedd agronomkurs, hade för dennas möjlighet att fylla sin uppgift, an mer gällde i avseende på lantbrukshögskolan, i betraktande därav, att studierna vid denna skulle vara av mera teoretisk art och beakta alla de olika förhållanden, under vilka lantbruket, det större såväl som det mindre, arbetade i olL ka landsdelar.

Yad i det remitterade betänkandet anförts till förmån för Ultuna, beträffande förefintlighet vid denna institutsegendom av större växling i avseende på jordmån, kunde väl hava någon betydelse genom den fördel detta kunde innebära för det försöksarbete, som borde äga rum vid högskolan, men dock icke väga synnerligen tungt vid valet mellan de båda platserna. För högskolans förläggande till Alnarp talade däremot, att därigenom den högsta undervisningen i såväl egentligt lantbruk som i mjölkhushållning och mejerihantering samt trädgårdsskötsel då skulle kunna sammanhållas som en helhet i stället för att enligt sakkunnigemajoritetens förslag undervisningen i de senare båda verksamhetsgrenarna skulle komma att skiljas från liögskoleundervisningen på det egentliga lantbrukets område. Ej heller denna omständighet syntes dock vara av avgörande betydelse.

Däremot syntes det akademien vara avgjort mindre lämpligt att förlägga landets enda lantbrukshögskola till en såväl i geografiskt som i jordbrukshänseende så extrem ort i det vidsträckta landets sydligaste län och med ett lantbruk, som i avseende på art och intensitet knappt bade sin motsvarighet inom övriga delar av landet.

Lantbruksakademien tvekade därför ej att förorda de sakkunnigas flertals förslag örn lantbrukshögskolans förläggande till Ultuna samt agronomkursen liksom den högre mejeri- och trädgårdsundervisningen till Alnarp.

Lantbrukshögskolans förläggning till Alnarp har förordats av större akademiska konsistoriet i Lund, Alnarpsinstitutets styrelse och lärarråd, Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt skånska agronomklubben. Därjämte har Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som dock ej velat taga bestämd ställning till förläggningsfrågan, ansett, att sakskälen talade för lantbrukshögskolans förläggande till Alnarp.

182 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

/förre akademiska konsistoriet i Lund har framhållit, att den förefintliga otullstandigheten i lantbrukshögskolans organisation, som uppstått genom den högre mejeri- och trädgårdsundervisningens förläggande till annan ort on högskolan själv, givetvis ej skulle behövt uppstå, örn de sakkunniga valt att förlägga högskolan till Alnarp i stället för till Ultuna. När mejerinmgsiraga, ansett, att sakskälen talade för lantbrukshögskolans förlägiaggas annorstädes än till Alnarp, syntes man hava bort taga i allvarligt overvagande, örn ej undvikandet av denna den högre lantbruksundervisningens splittring varit ett vida mer tyngande skäl för högskolans förläggning i sm helhet till Alnarp än de tämligen torftiga skäl och obetydhga omständigheter, som föranlett de sakkunniga att föreslå dess förläggning till Ultuna.

Thil stöd för sin uppfattning örn lämpligheten av att förlägga lantbrukshogskolan till Alnarp har konsistoriet anfört åtskilligt material rörande klimatiska förhållande!! ävensom avseende den relativa avkastning av olika kulturväxter vid Alnarp och Ultuna, vilket allt synts tala till förmån tor Alnarp. Konsistoriet har vidare erinrat därom, att ett ganska livligt samarbete redan ägde rum mellan Lunds universitet å ena sidan och Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut samt lantbruksforskningen i övrigt å den andra sidan.

Lärarrådet vid Ahlarp anser, att en grundbetingelse för att lantbrukshogskolan i fullaste mått skulle kunna fylla sin uppgift i undervisningens och forskningens tjänst vore, att den vore förlagd till en plats, där de natur liga förutsättningarna vore tillfinnandes för en intensiv och mångsidig lanthushållnings bedrivande. Lärarrådet ville erinra örn Alnarps i motsats till Ultimas belägenhet i en trakt av landet, där tack vare gynnsamma klimatförhållanden samt fördelaktigt geografiskt och ekonomiskt läge ett intensivt och högt utvecklat jordbruk vore tillfinnandes. Skånes å ena sidan mycket mer avancerade och mångsidigt bedrivna växtodling med dels sådana kulturer som sockerbetsodling, rotfruktsfröodling m. fl., vilka ej kunde bedrivas i Uppland, och dels intensivare växtföljder, arbetsmetoder m\m-’ ä andra sidan dess mera utvecklade husdjursskötsel i avseende på såväl hov- som klövbärande djur med flera djurraser och mångsidigare produktionsriktning; dessa nu nämnda förhållanden i förening med förefintligheten av ett för alla jordbruksspörsmål mycket livligt intresse, tagande sig littij ck ej minst i de olikartade utställningar för växtprodukter — maltkorns- och fröutställningar — avelsdjursauktioner, premieringar och hingstbesiktningar, som hölles i Malmö, vore enligt lärarrådets mening verkligt tungt vägande skäl, som ej finge lämnas åsido utan måste tagas största hänsj- n till, ja, borde fa fälla utslaget vid avgörandet av lämpligaste platsen för lantbrukshögskolans förläggning. De nu anförda förhållandena berättigade absolut till att förklara Alnarp Amra en lämpligare förläggningsplats för högskolan än Ultuna.

Det vore i en sådan miljö, som Skåne, landets utan gensägelse förnämsta jordbruksdistrikt, erbjöde, en lanthrukshögskola borde vara belägen, ty då funnes verkliga förutsättningar för, att det så viktiga kravet skulle låta sig uppfylla, att lärare oell studerande vid högskolan komme i kontakt nied det praktiska jordbruket och att undervisning och forskning anknötes till detta krav. Och vad beträffade möjligheten av att från Alnarp komma i kontakt med det mindre intensivt hedrivna jordbruket och få blicken öppnad för dettas förhållande och spörsmål, saknades sådan visst ej, då Alnarp läge blott 30—40 kilometer från den sydsvenska mellanbygden med dess

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

av mindre gynnsamt klimat och ekonomiskt läge samt av kargare och sämre jordmån föranledda extensivare jordbruk. Att från Alnarp nå de bygder, där jordbruket bedreves på ett med det mellansvenska ganska överensstämmande sätt, vore betydligt lättare och bekvämare än att fran Ultuna komma till det intensivare jordbruket i Skåne.

Endast i ett pär yttranden ifrågasättes lantbrukshögskolans förläggande till Stockholm.

Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ifrågasatt, huruvida tillgången till ett större jordbruk borde tillmätas avgörande betydelse för lantbrukshögskolans förläggning. Ombesörjande av tor högskoleverksamheten erforderlig utrustning i jordbrukshänseende med vad därtill hörde borde kunna ske utan att högskolans förläggning behövde bindas vid jordbruk av den omfattning som å Ultuna och Alnarp. Under förutsättning härav ville förvaltningsutskottet utan tvekan förorda, att lantbrukshögskolan förlädes till Stockholm. . ,

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anlagt liknande synpunkter som de nu senast refererade och vidare framhaiiit, att genom högskolans förläggande till Stockholm gynnsammare förutsättningar erhölles för ett samarbete mellan högskolan och centralanstalten för jordbruksförsök. Därjämte skulle vid sådan anordning båda de nuvarande lantbruksinstituten kunna disponeras för de praktiska agronomkurserna.

En minoritet inom tekniska högskolans lärarkollegium bär ansett, at. den högre lantbruksundervisningen borde inkorporeras med vetermar-

och skogshögskolorna. . . .. _ „„onQl.

Skälet, att veterinär- och skogsundervisningen sa nyligen s™ }esp®.k tive 1912 och 1914 nyorganiserats, och att därför det ratta ögonblicket tor nu ifrågavarande högskolors sammanförande i en organisk enhet vore försuttet, syntes vara skäligen svagt. Möjligen skulle något dylikt kunna sägas, sedan lantbruksundervisningen skulle hava organiserats enligt sakkunnigas förslag, men knappast nu.

k Skälet, att de båda äldre högskolorna visserligen kommit att uppforas nå tämligen ringa avstånd från varandra, men dock pa sa stort avstand, att ett organiskt sammanförande av redan dessa två skulle stöta pa väsentliga svårigheter av rent lokal natur, syntes aven vara svagt. Avståndet vore nämligen ej större än att det mellanliggande området kund. antagas bliva utnyttjat för framtida utvidgningar av dessa anstalter eller för gemensamma behov. För lantbrukshögskolan syntes ett lämpligt område finnas omedelbart söder örn vetermarhogskolan, dar aven gemensa ma byggnader såsom för administration, bibliotek m. m. skulle fa ett gott läge. Med denna förläggning skulle sålunda alla tre anstalterna komma att ligga på ett sammanhängande område. For sådana forsoksfalt, sorn bordeSfigga i omedelbar närhet till lantbrukshögskolan, torde har aven finnas utrymme, och för övrigt torde för forsoksfalt lampliga 0™'^ finnas dels på andra sidan vägen mitt emot vetermarhogskolan, dels längre ut mot Experimentalfältet.

Då såsom ock de sakkunniga antytt, vid en sammanslagning av de t anstalterna agronomundervisningen skulle avskiljas och bibehållas p andra håll, syntes behovet av direkt anslutning till jordbruk eji vara erforderligt varför utrymmet i fråga väl skulle kunna racka till de forsöksfä t m. m„ som borde ligga i närheten av högskolebyggnaderna För den högre vetenskapliga lantbruksundervisningen syntes i varje fall for-

184 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

öve^hefa landel^ mskränkas högskolans närhet utan vara spridda

Till en dylik utvidgad högskola för husdjurslära, lantbruk och skogsnäs skulle sannolikt med fördel även mer eller mindre nära kunna knytas sa val centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet som statens skogsiorsoksanstalt.

Ytterligare må anmälas, att några av de hörda organisationerna icke ansett sig bora taga ställning till frågan örn lantbrukshögskolans förläggning. Dessa äro tekniska högskolans styrelse, Skaraborgs läns och Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt Sveriges allmänna lantbrukssällskap.

Styrelsen för tekniska högskolan har, i anslutning till lärarkollegiets yttrande, ansett sig icke kunna upptaga till bedömande frågan vilken plats som vore den lämpligaste för lantbrukshögskolan, Ultuna eller

Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett sig sakna förutsättningar för ett rätt bedömande av till vilken av de föresiagna platserna, Stockholm, Ultuna eller Alnarp, lantbrukshögskolan borde förläggas. Förvaltningsutskottet vore likväl av den principiella uppfattningen, högre lantbruksundervisning och all lantbruksve-

tenskaplig forskning borde förläggas till en och samma plats, varigenom icke blott den blivande lantbrukshögskolan bleve bättre skickad att meddela högre undervisning såväl i lantbruk, mejerihantering och trädgårdsskötsel som ock i lantmäteri, utan även driftkostnaderna för ifrågavarande anstalter torde kunna väsentligt nedbringas.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har, utan att vilja taga bestämd stallning till frågan örn vilken av de ifrågasatta platserna bäst skulle agna sig tor högskolans förläggning, uttalat, att det icke syntes vara oundgängligen nödvändigt, att högskolan bleve förlagd till en större egendom utan att iordringarna i detta hänseende kunde inskränkas till att nödig torsoksareal funnes i högskolans omedelbara närhet samt en eller flera demonstrationsegendomar funnes inom ej alltför långt avstånd därifrån.

Beträffande frågan örn centralanstaltens förläggning hava i åtskilliga av de i förra kapitlet omnämnda uttalanden till förmån för en samorganisation mellan lantbrukshögskolan och centralanstalten även förordats en förflyttning av centralanstalten från Stockholm. Som skäl härför har bland annat anförts behovet av tillgång till försöksmöjligheter vid själva anstalten samt av tillbörlig kontakt med det praktiska jordbruket. Från deras sida, som avstyrkt ett inordnande av försöksanstalten i lantbrukshögskolan, har i allmänhet en förflyttning av anstalten betecknats såsom olycklig, enär den ansetts leda till ett avbrott i anstaltens utveckling. Dessutom hava ekonomiska skäl anförts mot en förflyttning, dels i så måtto att vissa ökade engångskostnader skulle inställa sig och dels därigenom att centralanstaltens nuvarande inrättningar och resurser icke vidare skulle komma att få den avsedda användningen.

Vidkommande de i förevarande avseende inträdande engångskostnaderna hänvisas till vad förut omnämnda utredningsmän därom anfört, vilket refererats i nästföregående kapitel. I fråga om centralanstaltens

185 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

nuvarande inrättningar och deras användning vid en eventuell förflyttning av anstalten föreligga jämväl vissa utredningar av nyssnämnda utredningsmän. Härom må anföras följande.

Be av centralanstalten disponerade byggnaderna tillhöra dels lant- 1927 års bruksakademien och dels centralanstalten. Beträffande samtliga dessa utrednings-

män.

byggnaders tillkomst hava utredningsmännen anfort följande.

Å Experimentalfältet hade lantbruksakademien under tiden före centralanstaltens inrättande uppfört ett tämligen stort antal byggnader. I vissa fall hade därvid staten lämnat bidrag. Här nedan skulle uppgift lämnas örn de av akademiens byggnader, vilka nu disponerades av centralanstalten, därvid samtidigt skulle angivas, i vad utsträckning statsmedel utgått såsom bidrag till ifrågavarande byggnaders uppförande.

År 1817 uppförde akademien en flygelbyggnad till redan då planerad huvudbyggnad å Experimentalfältet. Flygelbyggnaden togs i början i anspråk för tjänstepersonal och användes senare till bostadshus för inspektoren vid lantbruksavdelningen. För närvarande hade fyra vaktmästare vid centralanstalten bostadslägenheter uti ifrågavarande byggnad. Kostnaderna för byggnadens uppförande funnes icke särskilt angivna i tillgängliga handlingar. Statsbidrag hade icke utgått för detta byggnadsföretag.

År 1857 hade akademien gjort framställning om ett bidrag av 9,000 riksdaler för reparation av ifrågavarande byggnad, men framställningen hade avslagits, och akademien hade själv fått bära de med reparationsarbetena förenade kostnaderna.

Huvudbyggnaden vid Experimentalfältet hade uppförts åren 1835—1838 med enbart akademiens medel. Den redovisade totala byggnadskostnaden hade uppgått till 25,990 riksdaler specie. Uti ifrågavarande byggnad, som nu benämnes stora institutionsbyggnaden, samt i senare tillbyggnad till denna vore centralanstaltens husdjurs-, kemiska och bakteriologiska avdelningar inrymda.

År 1864 hade ladugård, loge, redskapshus, källare och gasverk uppförts vid Experimentalfältet. Akademien hade vid denna lid erhållit ett statsanslag å 45,500 riksdaler för byggnadsarbeten m. m. å Experimentalfältet, varav 5,000 riksdaler hade varit avsedda för täckdikningsarbeten,

8,500 riksdaler för inredning och inventarier vid kemiska laboratoriet,

8,200 riksdaler för diverse reparationer m. m. samt 23,800 riksdaler för ny byggnadsarbeten, fördelade sålunda:

ladugård .............................................. riksdaler 9,500

källare ................................................ » 2,300

De totala kostnaderna för samtliga ifrågavarande arbeten hade uppgått till omkring 60,000 riksdaler, varför akademiens eget bidrag för ändamålet sålunda hade uppgått till omkring 14,500 riksdaler.

Bostadsbyggnad för botanisten (nuvarande s. k. assistentbyggnaden) och växthus för hans arbeten hade uppförts år 1877. För ändamålet hade

loge ......

gasverk

'redskapshus

6,000

3.000 Summa riksdaler 23,800.

186 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

beviljats ett statsanslag å 10,500 kronor, vilket belopp syntes kava varit tillräckligt stort för bestridande av samtliga med byggnadsföretaget förbundna kostnader.

För intendenten vid Experimentalfältet hade år 1888 uppförts en bostadsbyggnad, numera använd för tjänstebostad åt föreståndaren för centralanstaltens botaniska avdelning samt för växtfysiologiskt laboratorium. Byggnadskostnaderna bade uppgått till 20,000 kronor, varav 10,000 kronor hade erhållits i statsbidrag.

Slutligen bade år 1890 inrättats en försöksgård i anslutning till det kemiska laboratoriet. Kostnaderna härför syntes helt hava bestritts med det för ändamålet beviljade statsanslaget å 12,500 kronor.

Utöver nu nämnda byggnadskostnader hade utgifter vid olika tillfällen föranletts av reparationer och omändringar av olika byggnader m. m. När förbättringar av dylikt slag krävt jämförelsevis mindre kostnader, hade dessa i regel ingått under akademiens löpande utgifter. I vissa fall hade emellertid bidrag av statsmedel utgått för sådana ändamål.

För utvidgning av det i huvudbyggnaden inrymda kemiska laboratoriet samt för inredningsarbeten i nämnda laboratorium hade sålunda år 1883 erhållits ett statsbidrag av 10,000 kronor. Av akademiens egna medel hade 1,500 kronor tagits i anspråk för ändamålet. Samma år hade staten lämnat ett anslag av 7,000 kronor till bestridande av kostnaderna för nedläggning av gasledning från stadens ledning vid Norra Tullportsgatan till kemiska laboratoriet.

År 1885 hade staten lämnat bidrag för ändring av intendentens bostad till växtfysiologisk försöksanstalt med 1,800 kronor samt för reparation av inspektorsbyggnaden med 950 kronor, och år 1886 hade ett tilläggsanslag utgått av statsmedel å 2,650 kronor för inredning och utrustning av växtfysiolo giska arbetslokalen.

Akademien tillhöriga, nu av centralanstalten disponerade byggnader vore för närvarande brandförsäkrade till följande belopp:

Stora institutionsbyggnaden med försöksgård ........ kronor 259,060

Bostadsbyggnad med växtfysiologiskt laboratorium .. » 30,000

Assistentbyggnaden .................................. » • 15,000

Vaktmästarbyggnad .................................. » 35,000

Tvätt- och boningshus ................................ » 12,000

Ladugårds- och logbyggnad .......................... » 50,000

Ishus ................................................ » 600

Avträde .............................................. » 150

Gasverksbyggnad .................................... » 2,000

Skjul (kem. avd.) .................................... » 500

Försöksskjul (bot. avd.) .............................. » 2,300

Summa kronor 406,610

Statens kostnader för byggnader m. m. för centralanstalten framginge av följande tablå.

Nybyggnader samt förändringar av äldre byggnader m. m. i samband med centralanstaltens upprättande

(1906—1907) ........................................ kronor 222,500: —

Utrustning av kemiska laboratoriet och inredning av

husdjursavdelningen m. m. (1907) .................. » 15,500: —

Nybyggnad m. m. för entomologiska avdelningen (1913) » 49,000: —

187 Kungl. May.ts proposition Nr 143.

Anordnande av elektriska ledningar vid centralanstalten (1915) kronor 14,500: —

Tillbyggnad av stora institutionsbyggnaden (1926) ---- » 199,000: —

Ombyggnad av bostadshus m. m. för botaniska avdelningen (1926) » 36,500: —

Tilläggsanslag för sistnämnda två byggnadsarbeten .. » 25,000: —

Summa kronor 562,000:—.

Utöver ovannämnda lokalutrymmen disponerade centralanstalten sålunda över följande, direkt för centralanstalten uppförda byggnader, nämligen:

1 institutionsbyggnad för jordbruksavdelningen.

1 institutionsbyggnad för botaniska avdelningen.

1 institutionsbyggnad med tillhörande vaktmästarbyggnad för entomologiska avdelningen.

5 bostadshus för avdelningsföreståndare.

2 bostadshus för överassistenter.

Beträffande den framtida dispositionen av åt centralanstalten upplåten mark och av densamma disponerade byggnader hava utredningsmännen vidare anfört.

Skulle centralanstalten förflyttas från Experimentalfältet, uppstode frågan, på vad sätt markområden och byggnader m. m. vid Experimentalfältet i fortsättningen skulle disponeras. Vad först beträffade det för närvarande för akademiens trädgårdsavdelning ävensom för museet disponerade markområdet, kunde centralanstaltens förflyttning i och för sig givetvis icke motivera någon ändring i nu gällande bestämmelser rörande upplåtelsen. Från denna del av Experimentalfältet ville utredningsmännen sålunda i detta sammanhang bortse.

Med avseende å det område, som för närvarande vore upplåtet åt centralanstalten vore att märka, att detta område såsom förut nämnts innehades på grund av särskild upplåtelse från lantbruksakademien, som i första hand mottagit området i fråga jämte annan mark i upplåtelse från staten. Sålunda skulle man kunna antaga att, därest centralanstalten förflyttades från Experimentalfältet till annan plats, det av anstalten disponerade området skulle automatiskt återkomma i lantbruksakademiens besittning.

Emellertid vore akademien i sin ordning tillförsäkrad besittning av ifrågavarande område endast intill dess Kungl. Maj:t och riksdagen annorlunda beslutade. Den formellt juridiska möjligheten för statsmakterna att när som helst med annullerande av upplåtelsen återtaga området helt eller delvis förelåge alltså. En annan sak vore, huruvida vissa skäl kunde tala för att akademien efter centralanstaltens förflyttning återfinge nyttjanderätten till det nu av anstalten disponerade området.

Ifrågavarande område hade ju ursprungligen upplåtits till akademien för verkställande av försök på lanthushållningens område, och då numera staten själv övertagit och — under i utredningen gjord förutsättning — på annan plats uppehälle denna verksamhet, kunde själva anledningen till upplåtelsen synas hava bortfallit. Emellertid finge i detta sammanhang anföras, att vid sidan av nu utav staten själv bedriven och övrig av staten understödd försöksverksamhet talrika arbetsuppgifter säkerli-

188 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

gen funnes inom akademiens verksamhetsområde och att det väl läte tänka sig, att akademien efter eventuell förflyttning av centralanstalten önskade för sådant ändamål disponera det nu åt centralanstalten upplåtna området, helt eller delvis, med därå befintliga, akademien tillhöriga byggnader.

Ä andra sidan kunde det synas ligga nära till hands, att statsmakterna vid eventuell förflyttning av centralanstalten till annan plats, för att täcka eller minska de därmed förbundna kostnaderna, åter indroge den del av Experimentalfältet, som nu disponerades av centralanstalten, till statsverket för att utnyttjas genom försäljning eller i annan ordning. Man torde nämligen kunna räkna med, att ifrågavarande område representerade ett ganska betydande värde. Utredningsmännen hade erhållit yttrande i ärendet dels från byggnadsstyrelsen och dels från djurgårdskommissionen. Därvid hade visat sig, att byggnadsstyrelsen, som ansåge, att av ifrågavarande område endast omkring 11 hektar borde kunna komma i fråga för eventuell försäljning, beräknade värdet av ifrågavarande mark till i runt tal 440,000 kronor, under det djurgårdskommissionen räknade med ett belopp av omkring 1,600,000 kronor. I båda fallen avsåge värdena marken som den nu befunnes (råmarksvärde). Till jämförelse kunde nämnas, att det av vederbörande taxeringsmyndigheter uppskattade värdet av Experimentalfältets hela markområde — byggnadsvärde ej inräknat — för närvarande uppginge till 380,400 kronor.

Därest vid förflyttning i övrigt av centralanstalten den föreslagna växtskyddsanstalten skulle anses böra vara förlagd till Experimentalfältet, torde den markareal, som staten eventuellt kunde disponera för annat ändamål, kunna beräknas bliva minskad med omkring 5 hektar.

Utredningsmännen hade ansett det ligga utanför deras uppdrag att ingå på frågan, i vad utsträckning lantbruksakademien skäligen kunde synas böra erhålla ersättning för den markareal och de akademien tillhöriga byggnader, som genom en av statsmakterna eventuellt beslutad annan disposition av det nu åt centralanstalten upplåtna området skulle kunna komma att frånhändas akademien. Detsamma gällde beträffande de inventarier och den laboratorieutrustning, som akademien överlämnade till centralanstalten vid anstaltens upprättande. Enligt år 1907 på föranstaltande av dåvarande chefen för jordbruksdepartementet verkställd inventering hade ifrågavarande lösöre upptagits till ett sammanlagt värde av 50,083 kronor 96 öre.

Slutligen hava utredningsmännen i förevarande avseende påpekat, att frågan örn centralanstaltens förflyttning innehölle viktiga moment av ekonomisk natur, vilka det icke torde hava ankommit på utredningsmännen att klarlägga. Här syftades närmast på det spörsmålet, huruvida vid eventuell förflyttning av centralanstalten de nu av denna disponerade värdena i form av mark och byggnader helt eller delvis kunde tänkas bliva realiserade i syfte att därigenom ekonomiskt underlätta förflyttningen. På denna punkt bleve bland annat underhandlingar med lantbruksakademien erforderliga.

I övrigt vill jag med avseende å förevarande fråga örn centralanstaltens förflyttning hänvisa till i nästföregående kapitel meddelad utredning.

189 Kungl. May.ts proposition Nr 143.

1 samband med Kungl. Majrts beslut att till 1930 års riksdag avlåta Propositionen proposition rörande den högre lantbruksundervisningens ordnande anförde dåvarande chefen för jordbruksdepartementet i förevarande avseende bland annat följande.

Mot en förläggning av lantbrukshögskolan till Stockholm syntes mycket tungt vägande skäl kunna anföras. Högskolans upprättande skulle vid detta alternativ draga betydligt större engångskostnader än eljest, och även de årliga utgifterna för högskolan skulle, till följd av Stockholms höga placering i dyrortshänseende, uppgå till högre belopp, trots att Stockholmsalternativet förutsatte medverkan vid undervisningen av olika andra institutioner. För de studerande torde de rådande dyrortsförhållandena jämväl medföra, att en förläggning av högskolan till Stockholm skulle giva anledning till ökade studiekostnader.

En ännu viktigare synpunkt i förläggningsfrågan syntes vara, att en till Stockholm förlagd lantbrukshögskola skulle bliva i avsaknad av ett i omedelbar närhet beläget större jordbruk med tillhörande djurbesättningar. Detta finge betraktas såsom en synnerligen stor brist. Vid den moderna undervisningen gjorde sig en alltmera utpräglad tendens gällande att så att säga levandegöra undervisningen, d. v. s. att. genom praktiska övningar och demonstrationer sätta den studerande i tillfälle att komma i mera direkt kontakt med kunskapsstoffet. För en sådan undervisningsmetod erfordrades emellertid ett omfattande åskådnings- och övningsmaterial, och man torde i sådant hänseende vara berättigad att säga, att vad laboratoriet betydde för undervisningen i kemi och den botaniska trädgården för studierna i växtkunskap, det betydde ett närbeläget större jordbruk för undervisningen i jordbruksar^ och jämförelsevis stora kreatursbesättningar för undervisningen i husdjurslära.

Stockholm borde följaktligen icke komma i fråga som förläggningsort för lantbrukshögskolan.

Vid ett val mellan Ultuna och Alnarp torde företräde böra givas Ultuna. Det torde icke böra bortses ifrån, att med hänsyn till kommunikationer Ultuna hade lättare än Alnarp att upprätthålla nära kontakt med den närbelägna universitetsstaden. Betydelsen härav finge ökad vikt därigenom, att flertalet lärare och studerande enligt det föreliggande sakkunnigeförslaget förutsattes icke kunna erhålla bostad vid högskolan. Det förtjänade vidare beaktas, att Ultuna genom sin närhet till Stockholm i betydligt högre grad än Alnarp gåve högskolan förutsättningar att samarbeta med olika till huvudstaden förlagda institutioner på jordbruksområdet ävensom att för undervisningen i egenskap av speciallärare tillgodogöra viss till dylika institutioner knuten eller eljest därstädes förekommande sakkunskap på ifrågavarande kunskapsområden. I detta sammanhang kunde även omnämnas, att institutionsbyggnad för svenska beles- och vallföreningen för närvarande vöre under uppförande vid Ultuna. Av mahända större vikt vid denna fragas bedömande syntes emellertid vara, att lantbrukshögskolan vore avsedd att tillgodose hela landets jordbruk och att av denna orsak Ultuna genom sitt mera centrala läge i förhållande till landets olika delar borde vara avgjort att föredraga som förläggningsort för högskolan. Jordbruksförhållandena vid Ultuna eller det större område, som kitt kunde nas därifrån, torde sålunda vara mera representativa för vårt land än det sydskånska.

Även för exkursioner till olika delar av landet torde Ultuna utgöra en

1930 års riksdag.

departementschefen.

1^0 Kungl. Majlis proposition Nr 134.

bättre utgångspunkt än Alnarp. Även om tyngdpunkten av vårt lands jordbruk läge sydligare än Ultuna, finge dock icke förglömmas, att en. betydande del av våra konsulenter och lantbrukslärare vore verksamma längre norrut, och överhuvud taget torde jordbruksförhållandena i Norrland böra tillmätas icke ringa vikt vid den högre lantbruksundervisningens planläggande. Att detta krav lättare kunde tillgodoses, örn högskolan förlädes till Ultuna än till Alnarp, torde vara uppenbart.

I sitt i anledning av förenämnda proposition och i ämnet väckta motioner avgivna, av riksdagen godkända utlåtande anförde jordbruksutskottet vid 1930 års riksdag i förevarande avseende följande.

Med avseende å platsen för högskolans förläggande kunde såsom framgm£e av propositionen anföras starka skäl för såväl Ultuna som Alnarp. Ur synpunkten av landet i dess helhet ansåge utskottet emellertid i likhet nied departementschefen, att företräde borde lämnas för en förläggning till mellersta Sverige. Med hänsyn till den av utskottet förordade Barnorganisationen mellan lantbrukshögskolan och den inom Stockholms stads område belägna centralanstalten torde — förutom Ultuna— jämväl den nuvarande platsen för centralanstalten böra komma under närmare övervägande. Det slutliga valet i förevarande hänseende torde sålunda böra stå mellan Ultuna och Stockholm.

Genom den ställning till frågan örn förläggningsplatsen för lantbrukshögskolan, som intogs dels av Kungl. Majit i propositionen nr 249 till 1930 års riksdag och dels av riksdagen genom dess godkännande av 1930 års jordbruksutskotts utlåtande i ämnet (nr 89), torde valet av förläggningsplats för nämnda högskola kunna begränsas till att gälla antingen Experimentalfältet vid Stockholm eller Ultima vid Uppsala. Örn, såsom jag ovan föroidat, lantbrukshögskolan upprättas i samorganisation med centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, synes någon skillnad i storleken av de engångskostnader, som uppkomma vid lantbrukshögskolans inrättande, icke längre föreligga mellan de båda alternativen. Däremot lära de årliga kostnaderna, främst avlöningarna, bliva större vid en förläggning till Experimentalfältet än vid en förläggning till Ultuna, enär Stockholm tillhör en högre dyrortsgrupp. Men skillnaden torde icke bliva av sådan storleksordning, att den behöver inverka på frågans bedömande. På grund av de högre levnadskostnaderna i Stockholm i jämförelse med Uppsala torde studiekostnaderna för eleverna bliva större å den förra orten än å den senare, vilket onekligen är en omständighet, som talar till förmån för Ultuna.

Utöver de rent ekonomiska konsekvenserna av valet utav förläggningsort är det framförallt två omständigheter, som äro av avgörande betydelse för nämnda val. Den ena är möjligheterna för den nya högskolan att erhålla kontakt med andra vetenskapliga inrättningar; den andra är tillgången till tillräckliga försöksfält och till förbindelse med praktiskt jordbruk. Såväl i de sakkunnigas betänkande och i yttrandena däröver

191 Kungl. Mårds proposition Nr 143.

som även i den allmänna diskussionen i frågan hava nu nämnda förhållanden ägnats stor uppmärksamhet.

Vad nu först beträffar möjligheterna för lantbrukshögskolan att erhålla kontakt med andra vetenskapliga inrättningar, vilket givetvis är av utomordentlig betydelse för den nya högskolans förmåga att uppehålla en god vetenskaplig standard, har från åtskilliga håll påpekats, att vid en förläggning till Experimentalfältet skulle högskolan erhålla förbindelse med skogshögskolan, veterinärhögskolan, tekniska högskolan, statens geologiska undersökning, statens centrala frökontrollanstalt o. s. v. Dylik förbindelse skulle givetvis vara synnerligen värdefull. Den bör emellertid enligt mitt förmenande icke överskattas. Vad som här främst kan komma i fråga är personligt samarbete mellan de vid de olika institutionerna anställda vetenskapsmännen, och dessas möjligheter till personligt samarbete torde vara begränsade. Samarbete borde dock kunna komma till stånd särskilt på marklärans och vissa delar av husdjurslärans områden, möjligen även i fråga örn vissa delar av kemien. Däremot torde den starkare sammanknytning komma att saknas, som består i ömsesidigt behov för elever på ett högre stadium att till viss omfattning förlägga sina studier till annan anstalt. Därigenom att en elev på så sätt studerar sitt ämne vid två undervisningsanstalter, framtvingas visst samarbete även mellan de båda lärarna i ämnet. Förbindelsen mellan anstalterna blir då även i viss mån organisatorisk och ej blott personlig. Nu skulle det nog i vissa fall inträffa, att, för det fall lantbrukshögskolan förlädes till Experimentalfältet, elever vid denna skola skulle behöva och även bereddes möjlighet att utnyttja framförallt veterinärhögskolans resurser. Däremot torde det ytterligt sällan komma att inträffa, att elever vid skogshögskolan, veterinärhögskolan eller tekniska högskolan skulle önska förlägga sina studier till lantbrukshögskolan, emedan nämnda fackskolor dels icke hava till uppgift att utbilda lärare utan praktiska yrkesmän och dels icke förbereda till högre examen. Det ytterligt ringa antal elever vid dessa skolor, som driva studier för högre examen, lära dessutom hava föga att inhämta vid en lantbrukshögskola. Det finnes därför anledning att befara, att dessa skolors intresse för lantbrukshögskolan bleve relativt litet, varför kontakten skolorna emellan skulle komma att begränsas till det rent personliga intresset och initiativet hos vederbörande professorer.

Vid en förläggning av lantbrukshögskolan till Ultuna kan det icke,, såsom från vissa håll gjorts gällande, sägas, att högskolan skulle komma att bliva isolerad från alla vetenskapliga och kulturella förbindelser. Lantbruksliögskolan skulle i detta fall komma att förläggas i lika nära förbindelse med landets största och äldsta universitet som med ovannämnda fackskolor och anstalter vid en förläggning till Experimentalfältet. Möjligheter till personligt samarbete mellan vetenskapsmännen vid universitetet och vid lantbrukshögskolan skulle icke bliva mindre än

192 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

motsvarande möjligheter till samarbete vid sistnämnda skolas förläggning till Stockholm, fastän i förra fallet tyngdpunkten kanske mera komme att ligga på det botaniska och biokemiska området. Lantbrukshögskolans förläggning i nära förbindelse med Uppsala universitet skulle dessutom med största visshet leda till organiserat samarbete i rätt stor utsträckning. Här bleve det icke blott så, att elever från lantbrukshögskolan skulle komma att komplettera sina studier vid universitetet. Studerande vid universitetet, som på ett högre stadium kommit att syssla med vetenskapliga problem på gränsen till de tillämpade jordbruksämnena, framför allt i fråga örn fysik, kemi, botanik och zoologi, skulle helt säkert begagna tillfället att anlita den på samma plats belägna och med specialister och specialutrustning försedda lantbrukshögskolan. Ett dylikt förhållande skulle säkerligen leda till ett ur vetenskaplig synpunkt synnerligen befruktande samarbete mellan de båda högskolorna. Ett villkor härför torde dock vara, att lantbrukshögskolan lyckas knyta vid sig såsom lärare vetenskapliga kapaciteter samt att högskolans institutioner erhålla en förstklassig utrustning.

På grund av nu antydda omständigheter torde kunna sägas, att vilken av nämnda orter, som än kommer att väljas till förläggningsplats för högskolan, goda möjligheter torde föreligga till vetenskapligt umgänge. Troligen äro möjligheterna härtill i Stockholm mera vidsträckta, medan beträffande Uppsala anledning föreligger att antaga, att samarbetet komme att bliva mera intensivt. Vilken av de båda platserna, som under nu antydda förhållanden skulle vara att föredraga, torde vara svårt att avgöra, varför förevarande synpunkt knappast kan få tillmätas avgörande betydelse för valet mellan dessa båda platser.

Beträffande härefter frågan örn tillräckliga försöksfält och möjligheter till förbindelse med praktiskt jordbruk å de båda nämnda platserna, anser jag mig till en början böra fastsla, att det ingalunda ur elevernas synpunkt i och för sig skulle kunna betraktas som oundgängligen nödvändigt, att lantbrukshögskolan har förbindelse med ett jordbruk. Man bör nämligen icke överskatta betydelsen av ett dylikt demonstrationsobjekt. Däremot lärer det vara av synnerlig vikt för vissa lärare vid högskolan att hava tillgång till tillräckliga och lämpliga försöksfält, på det att de må sättas i stånd att genomföra och följa för forskningen nödvändiga försök. Likaledes äro vissa andra lärare av samma anledning i behov av tillgång till en ej alltför fåtalig kreatursbesättning. Vidare torde det vara synnerligen viktigt med hänsyn till forskningens och undervisningens allmänna inriktning, att högskolan har en sådan belägenhet, att lärarna komma i ständig kontakt med utövarna av praktiskt jordbruk. Vad nu sagts om vissa lärare vid lantbrukshögskolan har, och det t. o. m. i än högre grad, tillämpning på försöksmännen och forskarna vid centralanstalten för försöksväsendet.

I intetdera av båda förenämnda avseenden kan Experimentalfältet an-

Kungl. Majlis proposition Nr 143.

ses fylla måttet. Den försöksareal, som där står till förfogande för försök, uppgår till ungefär 17 hektar, varjämte marken icke kan betraktas som särskilt lämplig för försöksändamål. Redan hittills har det varit praktiskt taget omöjligt för centralanstaltens jordbruksavdelning att vid Experimentalfältet genomföra försök. Även för husdjursavdelningen hava försöksmöjligheterna ansetts alldeles för otillräckliga. Det har som bekant från åtskilliga håll påyrkats, att centralanstalten borde flyttas till annan plats för att bereda möjlighet för de där verksamma försöksmännen och forskarna att personligen kunna följa försöken. Det ligger därför i öppen dag, att, örn såväl lantbrukshögskola som centralanstalt skulle förläggas till Experimentalfältet, tillgången till försöksfält bleve alldeles otillräcklig.

Nu har det visserligen förmenats, att denna olägenhet i fråga örn Experimentalfältet skulle kunna avhjälpas genom att till centralanstaltens respektive lantbrukshögskolans förfogande ställdes försöksgårdar, belägna i Stockholms omgivningar. Erfarenheterna från andra länder giva emellertid vid handen, att en dylik anordning är föga lämplig. Att hava undervisnings- och arbetslokaler å en ort och försöksfälten å en annan leder till stor tidsspillan och är mycket obekvämt, och komme försöks- och forskningsarbetet att härav bliva ytterligt lidande. I Finland har man på nyssnämnda grund måst skilja försöksverksamheten från den högre lantbruksundervisningen. Själv har jag vid ett besök förliden höst vid lantbrukshögskolan i Berlin inhämtat, att det förhållandet, att undervisningslokalerna därstädes ligga inne i staden, medan försöksfälten äro belägna på ett ganska stort avstånd från dessa, betraktas som hinderligt för arbetet. Jag anser mig sålunda icke kunna förorda, att här i landet lantbrukshögskolan och centralanstalten förläggas å annan plats än de försöksfält, varöver de behöva förfoga.

Å Ultuna torde möjligheterna att bereda lantbrukshögskolan och centralanstalten nödig tillgång till försöksarealer ingalunda kunna betraktas såsom helt tillfredsställande. Att de dock äro i hög grad överlägsna, vad som i nämnda avseende kan åstadkommas å Experimentalfältet, är obestridligt. Under Ultuna egendom höra cirka 340 hektar, varjämte cirka 140 hektar annan kronan tillhörig mark skulle kunna tagas i anspråk för de till Ultuna förlagda anstalternas behov. Örn i samband med lantbrukshögskolans inrättande en reglering rörande markens användning genomföres, torde därför såväl lantbrukshögskolans som centralanstaltens behov av försöksarealer kunna i nödig utsträckning tillgodoses. Ultuna har dessutom den fördelen, att denna plats är belägen å en jordbruksort, där de vid högskolan och centralanstalten anställda befattningshavarna hava lättare att ernå förbindelser med utövare av praktiskt jordbruk.

Vidkommande slutligen frågan, huruvida förläggningen av den högre Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 125 haft. (Nr IM.)

194 Kungl. Majlis proposition Nr 143.

mejeriundervisningen skulle kunna anses inverka på valet av förläggningsplats för lantbrukshögskolan, torde i detta avseende ingen sådan skillnad föreligga mellan Experimentalfältet och Ultuna, att hänsyn därtill behöver tagas i detta sammanhang.

Av vad jag nu anfört torde framgå, att övervägande skäl tala för att såväl lantbrukshögskola som centralanstalt förläggas till Ultuna, vilket jag därför anser mig böra förorda. Den omständigheten, att denna plats icke kan anses lika centralt belägen med hänsyn till de resor till de ute i landet anordnade försöken, som centralanstaltens tjänstemän hava att företaga, torde icke vara av den betydelse, att den kan få inverka på förläggningsfrågans avgörande.

I detta sammanhang torde även ståndpunkt böra tagas till frågan örn förläggningsplatsen för den växtskyddsanstalt, vars inrättande jag ovan föreslagit. Med hänsyn till de stora administrativa uppgifter, som tillkomma denna anstalt, torde det vara lämpligt, att nämnda anstalt förlägges till huvudstaden. Jag förordar därför, att växtskyddsanstalten förläggas till Experimentalfältet, där den lämpligen kan beredas lokaler i centralanstaltens nuvarande byggnader.

Då jag nu förordat, att centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet förflyttas till Ultuna, torde en särskild fråga härefter böra beröras. Ovan omnämnda utredningsmän för utredning beträffande centralanstaltens och den högre lantbruksundervisningens inbördes ställning hava framhållit, att frågan örn centralanstaltens förflyttning innehålla viktiga moment av ekonomisk natur. Därvid syfta utredningsmännen främst på frågan, huruvida de av centralanstalten nu disponerade värdena i form av mark och byggnader kunna på sådant sätt bliva realiserade, att flyttningen därigenom skulle kunna underlättas. För ett klarläggande av denna fråga erfordrades bland annat underhandlingar med lantbruksakademien. Det spörsmål, som det nu närmast gäller att avgöra, är, huruvida ett klarläggande av den framtida dispositionen av centralanstaltens tillgångar å Experimentalfältet bör föregå ståndpunktstagandet till förflyttningen eller örn därmed kan anstå, tills principbeslut i förflyttningsfrågan fattats. Funnes anledning antaga, att efter en förflyttning av centralanstalten en del av dess nuvarande tillgångar skulle bliva värdelösa, vore det onekligen angeläget, att detta bleve på förhand klarlagt. Jag vill därför nu något uppehålla mig vid frågan örn dispositionen, i händelse av anstaltens förflyttning, av den mark och de byggnader å Experimentalfältet, som centralanstalten nu besitter. Den av centralanstalten disponerade marken skulle, såsom från vissa håll framhållits, kunna användas sålunda, att den antingen försåldes i form av byggnadstomter, reserverades för statens framtida behov av byggnadsplatser för offentliga byggnader eller ånyo upplätes åt lantbruksakademien för användning som försöksfält i ena eller andra avseendet. Det torde sålunda finnas användning nog för denna mark. Någon anledning att befara, att

Kungl. May.ts proposition Nr 143.

den icke skulle bliva använd på ett ur statsnyttans synpunkt lämpligt sätt lärer följaktligen icke föreligga. Dessutom har staten full frihet att avgöra, till vilket ändamål marken bör användas. Beträffande byggnaderna ägas vissa av lantbruksakademien och vissa av staten, vartill kommer, att åtskilliga av de akademien tillhöriga byggnaderna blivit omändrade eller tillbyggda med användning av statsmedel. En överenskommelse måste därför i detta avseende komma till stånd mellan staten och akademien. Därvid bör staten under alla förhållanden för sin del förbehålla sig nödiga lokaler åt växtskyddsanstalten. Skulle underhandlingarna leda till, att staten finge behålla samtliga byggnader, torde inga större svårigheter föreligga för deras användande på lämpligt sätt. Sedan plats beretts för växtskyddsanstalten och bostäder för dess ledning samt med hänsyn tagen till bristfälligheterna hos byggnaden för jordbruksavdelningen, bleve det egentligen endast fråga örn användningen av antingen stora institutionsbyggnaden eller de av botaniska och entomologiska avdelningarna för närvarande disponerade byggnaderna, fyra bostadshus för avdelningsföreståndare samt vaktmästarbyggnaden. Med hänsyn till statens behov av lokaler, för till Stockholm förlagda verk och inrättningar, torde anledning icke föreligga för antagandet, att dessa lokaler skulle behöva sakna användning. Jag finner därför hinder icke föreligga för att beslut i princip nu fattas örn förläggningen av lantbrukshögskola och centralanstalt och att frågan örn användningen utav nu av centralanstalten disponerade tillgångar först därefter upptagas till prövning. Genom sådant förfaringssätt vinnes den fördelen, att frågan örn den högre lantbruksundervisningens ordnande kan bringas till sin lösning redan vid 1931 års riksdag. Skulle utredningen örn användningen av centralanstaltens tillgångar först verkställas, torde förenämnda frågas lösning behöva uppskjutas ytterligare ett år.

b. Lantbruksskolans högre kurs.

Angående frågan, huruvida högre kurs bör inrättas vid mer än en lantbruksskola samt örn förläggningen av dylik kurs, anföres i huvudsak följande uti den inom jordbruksdepartementet upprättade P. M. rörande möjligheterna att göra utbildningen av driftsledare för det större jordbruket mera praktiskt inriktad än vad den av högre lantbruksundervisningssakkunniga föreslagna agronomkursen kan anses komma att bliva.

Med hänsyn till läggningen av fortbildningskursen syntes lämpligast, att dylik kurs samorganiserades med en tvåårig lantbruksskola. Undervisningen borde nämligen ske i intim kontakt med ett jordbruk av storbruks karaktär och den borde skötas av lärare med förmåga och vana att meddela praktisk undervisning. Till en början syntes allenast en fortbildningskurs böra inrättas. Elevantalet vid en dylik kurs torde

P. M. rBrand» möjligheterna att göra ut-“ bildningen av driftsledare för det större jordbruket mera praktiskt betonad.

Yttranden.

Departements-

chefen.

Högre lantbruksundervisningssakkunniga.

196 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

böra beräknas till högst 30. Skulle erfarenheten visa, att en kurs icke räckte till för att fylla behovet, kunde sedermera åtgärder vidtagas antingen för att vid den lantbruksskola, dit den första fortbildningskursen förlagts, inrätta parallellavdelningar eller också att upprätta fortbildningskurser även vid andra lantbruksskolor. För det fall, att en fortbildningskurs nu ansåges böra upprättas, syntes den böra förläggas till Alnarp och i samorganisation med statens där belägna tvååriga lantbruksskola.

Rörande de uttalanden, som i förevarande fråga göras i de i anledning av ovannämnda P. M. avgivna yttranden, må följande återgivas.

Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut anför, att det visserligen torde det få anses önskvärt, att mera än en sådan kurs från början inrättades och särskilt att en dylik förlädes till mellersta Sverige, men torde man likväl nu kunna inskränka sig till den föreslagna kursen på Alnarp, varefter med ledning av vunnen erfarenhet nya liknande skolor kunde anordnas i den mån det visade sig, att tillströmningen av kompetenta föranledde detta, samt att jordbruket under rådande förhållanden erbjöde placeringsmöjligheter för ett större antal personer med sådan utbildning.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap anser, att frågan örn ytterligare en kurs utan olägenhet kunde ställas på framtiden.

Även jag anser, att tills vidare högre kurs endast bör upprättas vid en lantbruksskola. Skulle erfarenheterna sedermera giva vid handen, att tillströmningen till förevarande utbildning bleve så stor, att ytterligare undervisningsmöjligheter behövas, torde det icke vara förenat med alltför stora svårigheter att tillgodose ett dylikt behov. Den nu föreslagna högre kursen torde böra förläggas till lantbruksskolan vid Alnarp. Visserligen lärer jordbruket å denna egendom icke kunna anses representativt för den större delen av landets jordbruk, men å andra sidan kan det här bedrivna intensiva jordbruket giva eleverna värdefulla impulser i större omfattning, än vad som skulle kunna ske i annan del av landet. Härtill kommer, att å Alnarp redan i stor utsträckning finnas lokaler och övriga anordningar för undervisningen, som utan vidare kunna tagas i anspråk härför.

c. Anstalt för den högre mejeriundervisningen samt för

mejeriförsök.

Såsom förläggningsplats för erforderlig anstalt för högre mejeriundervisning hava högre lantbruksundervisningssakkunniga föreslagit Alnarp.

Av olika skäl torde det vara lämpligt, att den högre mejeriundervisningen anordnades på en av de platser, dit anstalt för högre lantbruksundervisning i en eller annan form tänktes förlagd. Genom lokalt samband mellan ifrågavarande båda närstående grenar av högre fackutbildning vunnes först och främst, att erforderliga lärarkrafter i viss utsträck-

197 Kungl. May.ts proposition Nr 143.

ning kunde utnyttjas gemensamt, varigenom åtskillig besparing i kostnaderna för undervisningen kunde åstadkommas. Men även för själva utbildningen — såväl på jordbruks- som mejeriområdet — borde det vara värdefullt, att representanterna för de båda studieriktningarna dagligen komme i personlig kontakt med varandra.

Såsom förläggningsort för anstalt för högre mejeriundervisning skulle sålunda Stockholm, Ultuna eller Alnarp kunna komma i fråga. Av nämnda tre platser torde emellertid såväl Stockholm som Ultuna sakna erforderliga förutsättningar för att ifrågavarande undervisningsanstalt med fördel skulle kunna förläggas dit. Ett grundvillkor för att ett gynnsamt resultat av mejeriutbildningen överhuvud taget skulle kunna vara att emotse vore nämligen tillgång till ett större mejeri. Vid Ultuna funnes icke något sådant mejeri, och såvitt de sakkunniga kunde, finna saknades även de naturliga förutsättningarna för att mejeridrift i större skala där med fördel skulle kunna anordnas. I Stockholm ägde staten icke heller något mejeri, och anledning torde icke heller finnas att därstädes anordna statlig mejeridrift. Att återigen förlägga anstalt för högre mejeriundervisning till enskilt mejeri kunde de sakkunniga för sin .del icke förorda. Möjligt vore kanske att med innehavaren av dylikt mejeri träffa överenskommelse örn mejeriets utnyttjande för undervisningsändamål, men dels torde kostnaderna härför bliva betydande, och dels skulle den vid anstalten bedrivna undervisnings- och forskningsverksamheten ständigt vara försatt i ett visst osäkerhetstillstand, vilket, givetvis icke kunde undgå att i längden menligt påverka resultatet av ifrågavarande v6rksäinliGt«

Vid Alnarp däremot ägde staten redan ett större mejeri, som, för närvarande utnyttjat i undervisningens tjänst, alltjämt med fördel syntes kunna tagas i anspråk för här ifrågavarande ändamål. Allt talade sålunda enligt de sakkunnigas mening för att den högre mejeriundervisnmgen även i fortsättningen borde organiseras vid Alnarp. Vid den verkställda utredningen rörande kostnaderna för anordnande av högre mejeriundervisning hade de sakkunniga också utgått ifrån den förutsättningen, att ifrågavarande undervisning skulle förläggas till Alnarp.

I administrativt hänseende bör enligt de sakkunnigas mening den blivande anstalten för högre mejeriundervisning förenas med den anstalt för högre lantbruksundervisning, som i fortsättningen kunde bliva förlagd till Alnarp, d. v. s. i överensstämmelse med vad förut anförts om anstalten för agronomutbildning.

I samband med frågan örn den högre mejeriundervisningens organisation hava de sakkunniga jämväl tagit under övervägande, huruvida de under statens maskin- och redskapsprovningsanstalter hörande mejerimaskinprovningarna lämpligen borde organisatoriskt anknytas till mejeriundervisningen. Ifrågavarande provningsanstalter äro för närvarande organiserade på två avdelningar, nämligen en lantbruks- och en mejeriavdelning. Avdelningarna stå under ledning av samma styrelse och hava gemensam föreståndare. Vid mejeriavdelningen, som är förlagd till Alnarps mejeri, är anställd en särskild Överassistent.

Enligt de sakkunnigas uppfattning borde provningsverksamheten avseende mejerimaskiner även i fortsättningen vara förlagd till Alnarp.

198 Yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Efter omorganisation av den högre mejeriundervisningen syntes emellertid anledning icke förefinnas att organisera ifrågavarande provningsverksamhet såsom del av en självständig anstalt, utan den borde i stället inordnas i anstalten för mejeriundervisning, ehuru den givetvis borde hava särskild föreståndare. Denne borde emellertid vid sidan av prov- *lmgsverksamheten kunna bestrida viss undervisning för den högre mejeriutbildningen. Till följd av provningsverksamhetens nära beroende av mejer idr litens och mejeriundervisningens ledning syntes det vara lämpligast, att styrelsen för de olika avdelningarna bleve gemensam.

Ovan skisserade form för mejerimaskinprovningarnas organisation syn tes fördelaktig ur olika synpunkter. Genom att provningsanstalten anordnades i samband med den högre mejeriundervisningen kunde provningsverksamheten räkna med stöd av den jämförelsevis allsidiga sakkunskap som måste vara representerad hos undervisningsanstaltens lärare, oell samarbete med avseende på undersökningar och försök, som kunde vara av betydelse för provningarna, borde givetvis med fördel kunna etabieras. Vidare skulle provningarna kunna göras förhållande- 7-n^n-lga P*™1 a,v fri tidäng till ett fullständigt mejeri och lämplig tillfällig arbetshjälp från den lägre mejeriskola, som nu funnes och som aven framdeles borde, finnas i samband med den högre mejerikursen Slutligen skulle undervisningsanstalten därigenom erhålla en specialist der visningen i maskinlära, vilket naturligtvis torde vara av stor fordel för anstalten. Men aven för provningarna borde det vara av betydelse, att föreståndaren finge en viss undervisningsskyldighet, då han därigenom tvingades att förskaffa sig en fullt allsidig utbildning och att tolja med utvecklingen på mejerimaskinområdet.

De sakkunniga, som i ämnet under hand samrått med styrelsen för statens maskin- och redskapsprovningsanstalter, ansåge sig sålunda böra förorda, att provningen av mejerimaskiner utbrötes ur de nuvarande maskin- och redskapsprovningsanstalternas verksamhet för att på ovan angivet sätt inordnas i anstalt för högre mejeriundervisning vid Alnarp De sakkunniga vore icke i tillfälle att framlägga förslag till stat för en P.f sätt anordnad maskinprovningsverksamhet på mejeriområdet;

likväl syntes det antagligt, att kostnaderna för verksamheten icke skulle bliva större än som motsvarades av den kostnadsminskning för de nuvarande maskin- och redskapsprovningsanstalterna, som ett utbrytande av mejeriprovningarna borde föranleda. Föreståndaren för mejerimaskinprovningarna syntes i fråga om löneförmåner böra hänföras till lönegrad

I fråga örn förläggningen av den erforderliga anstalten för högre mejeriundervisning har uttalande gjorts endast i ett mindre antal av de avgivna yttrandena. Därvid har i de flesta fall ifrågasatts, huruvida icke den högre mejeriutbildningen borde meddelas på samma plats som den högskolemässiga lantbruksutbildningen.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att skälen för ett förläggande av den högre mejeriundervisningen till Alnarp väl i första hand skulle vara förefintligheten därstädes av ett försöksmejeri med tillräcklig tillgång till mjölk samt en önskan att icke rubba nuvarande anordning med den högre utbildningens förläggande till samma plats som den lägre utbildningen för manliga elever på mejeriområdet. Lantbruksstyrelsen ansåge sig

199 Kungl. May.ts proposition Nr 143.

dock böra ifrågasätta, huruvida denna lösning kunde anses som den mest rationella och utgöra ett slutgiltigt ordnande av frågan. Skulle den framkastade tanken på centralanstaltens för försöksväsendet på jordbruksområdet förläggning till samma plats som lantbrukshögskolan förverkligas och maskin- och redskapsprovningsanstalterna därjämte dit förflyttas, skulle det enligt styrelsens förmenande ur organisationssynpunkt vara mest rationellt och lämpligt att taga steget fullt ut och. förlägga jämväl den högre mejeriutbildningen till samma plats. Möjligheten att för sådan händelse lösa frågan om tillgång till lämpligt försöksmejeri torde icke vara så liten, att detta borde få stå hindrande i vägen för en rationel! lösning av frågan. Härigenom skulle också frågan örn utbildning av mejerimän på det högre stadiet för forskningsarbetets och den högre lärarverksamhetens behov lösas på enklaste sätt.

Även örn den här ifrågasatta koncentrationen av ali forsknings-, försöks- och högre undervisningsverksamhet till en plats icke skulle komma till stånd, återstode enligt lantbruksstyrelsen åsikt ännu en möjlighet att ordna den högre mejeriutbildningen.

En god mejeriutbildning förutsatte kunskaper i vissa med den allmänna lantbruksutbildningen sammanhängande ämnen. En kombination med undervisningen vid lantbrukshögskolan skulle därför givetvis medföra vissa fördelar. I ännu högre grad krävde emellertid denna utbildning undervisning i vissa tekniska ämnen, varuti undervisning meddelades vid tekniska högskolan. Det skulle därför möjligen kunna ifrågasättas, att, därest centralanstalten bibehölles i Stockholm, den högre mejeriutbildningen ordnades genom en samverkan mellan tekniska högskolan och nämnda anstalt, i vilket fall givetvis också redskapsprovningsanstalternas avdelning för mejerimaskiner borde förläggas till samma Plats.

Lantbruksakademien liksom styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet hava förklarat sig kunna förorda de sakkunnigas förslag örn anordnande av högre mejeriundervisning vid Alliarp»

Lärarrådet vid Alnarp har ansett det vara olämpligt att förlägga anstalten för den högre lantbruksundervisningen till en plats, till Ultuna, och den högre mejeriundervisningen till en annan plats, till Alnarp. Då mellan de båda anstalterna mycket starka anknytningspunkter funnes, borde de självfallet förläggas till en och samma plats och organisatoriskt sammankopplas. Denna anordning borde leda till ett fullständigare utnyttjande av lärarkrafterna vid lantbrukshögskolan och kanske ock till ett bättre utbildningsresultat för de mejeristuderande, eftersom undervisningen även i andra ämnen än de rena mejeriämnena komme att meddelas av högskoleprofessorer i stället för av institutslektorer, samtidigt som den å ena sidan avlastade en del av den stora undervisningsskyldighet, som de sakkunniga föresloge för lärarna vid lantbruksinstitutet, och å andra sidan otvivelaktigt komme att medföra en viss besparing för staten i fråga örn de årliga kostnaderna för hela den högre undervisningens bedrivande. Lärarrådet ansage det vara det enda riktiga att. förlägga både den högre lantbruksutbildningen oell den högre mejeriutbildningen till en och samma plats, och, då betydligt mera vägande skäl förefunnes för den högre lantbruksutbildningens förläggande till Alnarp än till Ultuna och Alnarp redan hade ett mejeriinstitut, vilket Ultuna däremot vöre i avsaknad av, uttalade lärarrådet som en på verkligt bärkraftiga grunder vilande uppfattning, att Alnarp vore den enda rätta platsen för

200 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

förläggning av all högre undervisning — både den, som avsåge lantbruksundervismng, och den, som avsåge mejeriundervisning.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har för sin del kommit till den uppfattningen, att den lämpligaste lösningen av frågan örn den högre mejeriundervisningens ordnande säkerligen vore, att vid lantbrukshögskolan inrättades en särskild mejerilinje, organiserad i huvudsaklig överensstämmelse med de principer, som gällde för övriga studiehnjer vid högskolan. Liknande synpunkter hava framförts av Västmanlands läns samt Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltning SUTSfäOtt,

. Sveriges lantbrukslärareförbund har framhållit, att det ur allmän principiell synpunkt vore önskvärt, att även den högre utbildningen på mejerihanteringens och mjölkhushållningens område så långt möjligt sked- „ Vld lantbrukshögskolan, ty dels borde denna vara fullständig på så satt, att den företrädde alla linjerna, och dels bleve de andra ämnen an mejeriteknik, som borde ingå i ämbetsexamen på mejeri- eller mjölkhushallningslinjen, såsom ekonomi och husdjursskötsel m. fl., bäst företrädda vid högskolan. Även örn den för mejeriutbildningen grundläggande praktiken vunnes utanför högskolan, så borde dock vid denna kunna anordnas laboratorier och mejeriutrymmen för speciella övningar och försök samt för forskningsarbeten på området. Något hinder för Ultunas fullgoda utrustande även på mejerilinjen torde ej förefinnas Det la1 .ftä„rktes genom samling av alla utbildningslinjerna till en plats, barskilt for de blivande mejerikonsulenterna, som ju måste antagas komma att utgöra huvuddelen av de studerande på denna linje, skulle nog isoleringen från högskolan bliva kännbar i längden.

. Svenska mejerikonsulentföreningen har hävdat, att utbildningen av mejerikonsulenter borde bliva likvärdig med utbildningen av jordbruksoch husdjurskonsulenter. Såsom konsekvens härav borde den högre mejeriundervisningen bedrivas vid högskola och ej vid ett institut. — I särskilt yttrande har mejerikonsulenten O. Hultman i Malmö, under åberopande bland annat, att Skåne producerade mera än 50 procent av hela landets smörtillverkning, uttalat, att den högre mejeriundervisningen under alla förhållanden borde förläggas till Alnarp.

Beträffande de sakkunnigas förslag örn mejerimaskinprovningarnas anknytning till den högre mejeriundervisningen, har uttalande gjorts endast av styrelsen för statens maskin- och redskapspr övning sanstalter, som i ärendet anfört i huvudsak följande.

Styrelsen hade intet att erinra mot den föreslagna anstalten för mejeriundervisning vid Alnarp, och utgjorde mejerimaskinprovningarnas anslutande till detta institut en av de möjligheter för mejerimaskinprovningarnas ordnande, som styrelsen hade under övervägande. Även örn denna möjlighet för närvarande syntes vara den, som hade största sannolikhet för sig att bliva realiserad, kunde styrelsen på sakens nuvarande ståndpunkt dock ej bestämt uttala sig för detta alternativ, respektive för mejerimaskinprovningarnas förläggande under samma organisation som mejeriinstitutet.

redn'nra ■“*' Eörande den utredning förenämnda utredningsmän, som haft till upp-

re nwgsmdn. gift att verkställa utredning beträffande centralanstaltens och en bli-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

vande högre lantbruksundervisnings inbördes ställning, verkställt i fråga om mejeriförsökens förläggning vid olika alternativ samt rörande de över nämnda utredning avgivna yttrandena hänvisas till den i nästföregående kapitel lämnade redogörelsen.

I det yttrande till statsrådsprotokollet, varmed dåvarande chefen för Propositionen jordbruksdepartementet motiverade sin hemställan till Kungl. Majit örn nr 249l1930framläggande för 1930 års riksdag av förslag angående den högre lantbruksundervisningens ordnande, anföres i förevarande hänseende följande.

Givetvis skulle det vara till fördel för såväl den högskolemässiga lantbruksundervisningen som den högre mejeriundervisningen, örn den senare utan större svårighet kunde förläggas till högskolan. För de lantbruksstuderande skulle därigenom undervisningen i mjölkhushållning lätt kunna ordnas på ett fullt tillfredsställande sätt, och de mejeristuderande skulle erhålla bättre förutsättningar att inhämta för deras utbildning erforderliga kunskaper i lantbruksämnen. Därtill komme, att det för blivande konsulenter och lärare på mejerihanteringens område å ena sidan och den egentliga lanthushållningens å den andra säkerligen skulle vara av värde att under studietiden stå i nära kontakt med varandra. Emellertid torde det av rent praktiska skäl knappast vara möjligt att förlägga den högre mejeriutbildningen till lantbrukshögskolan. Vid Ultuna funnes för närvarande intet för sådant ändamål användbart mejeri, och, även örn ett dylikt kunde uppföras, torde det på grund av de lokala förhållandena vara förenat med betydande svårigheter eller i varje fall avsevärda årliga kostnader att anskaffa mjölk i för mejeriet erforderlig utsträckning, särskilt om detta förutsattes skola organiseras som verkligt driftsmejeri och vara av den storleksordning, att — såsom torde vara önskvärt — jämväl provningarna av mejerimaskiner kunde förläggas till samma plats som den högre mejeriundervisningen. Vid Alnarp ägde staten redan ett dylikt mejeri, som torde vara väl lämpat för undervisningsändamål. Till Alnarp hade också den högre mejeriundervisningen i vårt land sedan en lång följd av år varit koncentrerad, och statens maskin- och redskapsprovningsanstalters avdelning för mejerimaskiner vore jämväl förlagd dit. Men även ur ren produktionssynpunkt syntes starka skäl tala för att den högre mejeriundervisningen även i fortsättningen bleve förlagd till Alnarp. Inom vårt lands mejerihantering syntes smörtillverkningen bliva den alltmera förhärskande produktionsgrenen, och på detta område intoge Skåne utan jämförelse den främsta platsen. Av vår smörexport ginge också ej mindre än omkring tre fjärdedelar över skånska hamnar. Det förtjänade i detta sammanhang omnämnas, att den s. k. jordbruksutredningen i ett den 6 februari 1930 avgivet betänkande angående vissa åtgärder för mejerihanteringens och smörexportens befrämjande förordat, bland annat, att svenska smörprovningarnas huvudkontor flyttades från sin nuvarande förläggningsort Göteborg till Malmö. Departementschefen hade för avsikt att föreslå Kungl. Majit att i samband med frågan örn dylika åtgärder förelägga riksdagen förslag om sådan förflyttning. Vunne detta statsmakternas gillande, skulle den högre mejeriundervisningen vid förläggning till Alnarp erhålla ökade förutsättningar att lämna gott resultat, dels genom att de studerande regel-

Departements

chefen.

202 Kungl. Martts proposition Nr 143.

bundet kunde beredas tillfälle till värdefulla övningar vid den föreslagna smörkontrollstationen i Malmö och dels därigenom, att befattningshavare vid smörprovningarna sannolikt i någon utsträckning kunde väntas stå till förfogande som lärare vid den högre mejerikursen. Det syntes sålunda, som örn Alnarp hade de större förutsättningarna för åstadkommande av en tillfredsställande högre mejeriundervisning.

Beträffande mejerimaskinprovningarna hyste departementschefen samma uppfattning, nämligen att jämväl dessa även i fortsättningen borde var förlagda till Alnarp. Frågan om nämnda provningars organisation torde emellertid tillsvidare böra stå öppen, då utredning för det dåvarande påginge angående lämpligaste sättet för ordnande av den verksamhet, som nu åvilade statens maskin- och redskapsprovningsanstalter. Dock torde i samband med erforderliga omändringsarbeten vid Alnarps mejeri behövligt utrymme böra reserveras för provningar på mejeriområdet.

I det föregående har jag förordat, att den högre mejeriundervisningen och statens mejeriförsök inrymmas i en och samma anstalt. Vid ett bestämmande av förläggningsplatsen för denna anstalt ställes man ånyo inför frågan örn mejeriundervisningens förhållande till lantbrukshögskolan. En samförläggning av sistnämnda högskola och anstalten för högre mejeriundervisning skulle otvivelaktigt medföra vissa fördelar. I det föregående har jag redan i detta avseende påpekat lantbrukshögskolans behov av tillgång till framstående lärare i mjölkhushållning samt betydelsen av intimt samarbete mellan husdjurförsöken och mejeriförsöken. Även ur mejeriundervisningens synpunkt skulle berörda samförläggning vara fördelaktig. Den undervisning i hudjurslärans olika delar, som eleverna i högre mejerikursen skola åtnjuta, kunde nämligen komma att ske av särskilt kvalificerade lärare. Fördelen härav synes enligt mitt förmenande dock icke böra överdrivas. Nämnda undervisnig är icke avsedd att bliva varken så omfattande eller djupgående, att för dess meddelande skulle erfordras professorer i ämnena. Då man vidare på sina håll anser önskvärt, att utbildningen av mejerimännen blir så likartad med utbildningen i lantbrukshögskolan som möjligt, och man därför vill hava den högre mejeriundervisningen som en linje i denna högskola, torde man alltför mycket se bort från den tekniska och merkantila utvecklingen på mejeriområdet. Det kan t. ex. icke längre vara frågan örn att utbilda mejerikonsulenter hos hushållningssällskapen med uppgifter även på en mängd andra områden än mejeriväsendets. Vad som erfordras är specialister med framför allt teknisk-industriell och merkantil utbildning. Denna av utvecklingen framtvungna inriktning underströks även av 1930 års riksdag, då den vid beviljande av anslag för anställande av mejerikonsulenter uttalade önskvärdheten, att dessa konsulenter i görligaste mån bleve anställda av mejeriorganisationer. Med de särskilda uppgifterna för mejerikonsulenterna och med dessas anknytande till mejeriorganisationer bör följa en för dem säregen utbildning. Följaktligen kan jag icke finna det ur denna synpunkt motiverat att lägga den högre me-

Kungl. Muj:ts proposition Nr 143.

jeriundervisningen under lantbrukshögskolan. Däremot torde ur en annan synpunkt en samorganisation av den högre lantbruksundervisningen och den högre mejeriundervisningen vara önskvärd. Anstalten för den högre mejeriundervisningen och för mejeriförsöken kommer att bliva ganska liten till sin omfattning. Antalet därtill knutna vetenskapsmän bliva få. Det kan vara fara värt, att dessa forskare komma att känna sig i viss mån isolerade. Tillförseln av nya impulser kan bliva för ringa och ett vetenskapligt stillastående inträda. Genom att anstalten förlägges tillsammans med lantbrukshögskolan skulle denna fara kunna avvärjas.

Åtskilliga skäl tala alltså för en samförläggning av den högre mejeriundervisningen med lantbrukshögskolan. Men ett betydande hinder uppreser sig enligt mitt förmenande däremot. Enligt vad jag förut förordat, skulle lantbrukshögskolan förläggas till Ultuna. Där • äger staten intet driftsmejeri. Uppförandet av ett dylikt skulle medföra mycket betydande engångskostnader. Än värre är, att på grund av förhållandena på mjölkmarknaden å denna ort ingen säkerhet finnes för att den nödiga mjölktillförseln till ett mejeri å Ultuna skulle kunna tryggas, och, även örn så skulle kunna ske, bleve en betydande årlig driftsförslust att emotse å mejeriet. Att under dylika omständigheter inrätta ett statens mejeri å Ultuna synes mig icke möjligt.

I motsats till högre lantbruksundervisningssakkunniga, vilka ansett tillgång till ett driftsmejeri vara en nödvändig förutsättning för den högre mejeriundervisnigens anordnande, hava emellertid förut herörda utredningsmän för utredning av centralanstaltens och den högre lantbruksundervisningens inbördes ställning hållit före, att den högre mejeriundervisningen icke med nödvändighet behövde förbindas med ett driftsmejeri. Eleverna torde nämligen hava en sådan praktisk förtrogenhet med mejeriverksamhet, att nödig tillgång till laboratorier och till ett för söksmejeri kunde vara till fyllest. Jag vill ingalunda överskatta betydelsen av tillgång till ett driftsmejeri vid den högre mejeriundervisningen, i vad direkt avser eleverna. Troligen skulle, om eleverna erhållit en verkligt god förpraktik, laborationer och deltagande i arbetet på ett försöksmejeri kunna vara nog för att göra undervisningen tillräckligt åskådlig för dem. Det torde likväl icke sakna sin betydelse även för eleverna att få utbildas med den praktiska verksamheten så att säga för ögonen. Med hänsyn till de i den högre mejeriundervisningen verksamma lärarna anser jag det emellertid under alla förhållanden otänkbart att så ordna förevarande undervisning, att den skulle sakna förbindelse med praktisk mejeriverksamhet. Endast därigenom, att dessa lärare få mer eller mindre direkt deltaga i skötseln av ett modernt utrustat driftsmejeri, kunna de bliva i stånd att giva elevernas utbildning en sådan inriktning, att dessa vid inträdet å sin levnadsbana kunna från början finna sig tillrätta med sina praktiska uppgifter. På grund av

204 Kungl. May.ts proposition Nr 143.

mejerirörelsens struktur synas några större möjligheter nämligen icke föreligga för dem att i underordnade ställningar inhämta nödig praktisk förtrogenhet med yrket efter utbildningens slut, såsom kan ske vid industrien i övrigt. Sakna lärarna vid den högre mejeriundervisningen tillgång till ett driftsmejeri, utsättas de lätt för faran att bliva isolerade från den praktiska mejeriverksamheten, och att deras undervisning kommer att bliva alltför »kammarbetonad».

Vid bestämmandet av förläggningsplatsen för den högre mejeriundervisningen står man följaktligen inför dubbla svårigheter. Genom att förlägga denna undervisning till annan plats än lantbrukshögskolan inträder, såsom ovan påpekats, en viss risk för vetenskaplig isolering. Förlägges den högre mejeriundervisningen till Ultuna uppstår å andra sidan fara för att undervisningen i brist på tillgång till driftsmejeri alltför mycket kommer att sakna förbindelse med det praktiska livet inom sitt område. För min del anser jag, att den högre mejeriundervisningens förbindelse med praktisk mejeriverksamhet är en synpunkt av avgörande betydelse. Anstalten för högre mejeriundervisning och mejeriförsök bör följaktligen icke förläggas till Ultuna. Under dylika omständigheter kan endast Alnarp, där den högre mejeriundervisningen hittills varit förlagd och där staten innehar ett modernt driftsmejeri, komma i fråga. Jag förordar därför, att anstalten för högre mejeriundervisning och mejeriförsök förlägges till Alnarp.

Genom att förlägga nämnda anstalt till Alnarp vinnes ytterligare en fördel. Enligt Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut skall i Malmö anläggas en av de två statliga kontrollstationerna för smörexporten. Hit har svenska smörprovningarnas huvudkontor nyligen flyttats. Över Malmö hamn torde jämväl mer än hälften av landets smörexport komma att ske. Det torde bliva av stor betydelse för såväl den högre mejeriundervisningen som mejeriförsöken, att de förläggas intill huvudorten för såväl smörexport som smörkontroll.

Vid en förläggning av både den högre mejeriundervisningen och mejeriförsöken till Alnarp inträffar, att all statens försöksverksamhet på mejeriområdet kommer att bliva förlagd till landets sydligaste del. Detta måste helt naturligt innebära en nackdel. Såväl kreatursras som de fodermedel, vilka användas, och de tillämpade utfodringsmetoderna äro inom denna del av landet andra än inom den övervägande delen av landet i övrigt. Åtskilliga viktiga problem skulle under dylika förhållanden icke komma att bliva tillfredsställande prövade i försöken. Det synes mig därför nödvändigt, att örn, såsom jag ovan förordat, mejeriförsöken förläggas till Alnarp, åtminstone en filial till nämnda försök inrättas i mellersta Sverige. En dylik försöksfilial skulle t. ex. kunna förläggas i de lokaler, som centralanstaltens mejeriavdelning nu innehar i Stockholm. En annan utväg vore, att denna filial inrättades i samband med den eventuella tillkomsten av en statens lägre mejeriskola i mellersta

205 Kungl. May.ts proposition Nr 143.

Sverige och i samorganisation med denna. Eventuellt skulle andra former kunna tänkas för denna försöksverksamhet. Jag är icke beredd att nu framlägga förslag i förevarande avseende. Detta torde ej heller vara nödvändigt med hänsyn därtill att förflyttandet av centralanstaltens mejeriavdelning icke ifrågasättes skola ske förrän den 1 november 1933. Det är emellertid min avsikt att, sedan riksdagens beslut i förevarande fråga fattats, ånyo hos Kungl. Maj:t anmäla av mig nu särskilt antydda spörsmål i och för igångsättande av nödig utredning.

Enligt mitt förmenande vore ändamålsenligt, att mejerimaskinprovningarna samorganiserades med den högre mejeriundervisningen och med mejeriförsöken samt definitivt förlädes till Alnarp. Något ståndpunktstagande till denna fråga synes emellertid icke höra ske nu, enär frågan örn maskinprovningarnas organisation befinner sig under utredning.

Dock torde vid omändringen av mejeribyggnaden å Alnarp redan nu lokalutrymmen böra reserveras för här nämnda mejerimaskinprovningar.

d. Anstalt för högre trädgårdsundervisning.

Den föreslagna anstalten för högre trädgårdsundervisning bör enligt de Högre lantsakkunnigas förmenande förläggas till Alnarp. visningssak-

Såsom förläggningsort för en blivande anstalt för högre trädgårdsmä- kunniga. dervisning torde enligt de sakkunnigas uppfattning Alnarp i främsta rummet höra komma i fråga. Endast på denna plats ägde staten själv trädgårdsanläggningar av mera betydande omfattning, och endast vid Alnarp funnes redan förut direkt av staten anordnad undervisning for utbildning inom trädgårdsyrket. Vid Alnarp torde jämväl synnerligen stora naturliga förutsättningar finnas för en utvidgning av trädgardsundervisningen enligt de huvudlinjer som de sakkunniga angivit.

Vid beräkning av kostnaderna för anordnandet av högre trädgårdsundervisning i vårt land hava de sakkunniga sålunda ansett sig böra utgå ifrån, att den högre trädgårdskursen skall vara förlagd till Alnarp. . I administrativt hänseende skulle den högre trädgårdsundervisningen liksom den lägre mejeriundervisningen vara anknuten till den till Alnarp förlagda kursen för agronomutbildning.

Mot de sakkunnigas förslag till förläggning av anstalt för högre träd- yttranden. gårdsundervisning har erinran icke framställts i något av de i ärendet avgivna yttrandena.

I det till förenämnda proposition nr 249 till 1930 års riksdag fogade utdrag ur statsrådsprotokollet förklarade sig dåvarande chefen för jordbruksdepartementet anse, att Alnarp vore synnerligen väl lämpad såsom förläggningsplats för en sådan undervisningsverksamhet, varom här vore

fråga.

Även jag förordar, att anstalten för högre trädgårdsundervisning för- Vepartemmtslägges till Alnarp.

206 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Högre lantbruksundervisnin gssakkurtniga.

6. Inträdesfordringar.

a. Lantbrukshögskolan.

1. Inträdesfordringar.

I fråga om behovet av teoretiska förkunskaper för deltagande i undervisningen vid lantbrukshögskolan hava högre lantbruksundervisningssakkunniga förordat följande.

s°m teoretiska förkunskaper för inträde vid lantbrukshögskolan skulle tor ordinarie studerande erfordras avlagd studentexamen med minst berget godkänd i modersmålet, tyska, engelska, geografi, matematik, biologi, fysik och kemi. I alla övriga ämnen än kemi skulle erfordras minst betyget godkänd å latinlinjen B men i detta sistnämnda ämne å reallinjen. h or var och en, vars studentexamen icke motsvarade nyssnämnda toral ingar, skulle erfordras komplettering av studentexamen i laga ordning. Betta finge givetvis alltid ske i kemi beträffande studentexamen, som avlagts å latinlinjen. Emellertid holle de sakkunniga före, att det icke kunde anses lämpligt att under alla förhållanden upprätthålla kravet pa avlagd studentexamen som villkor för inträde vid lantbrukshög- ? ^ran* Ey^ai*enheterna av den hittills bedrivna agronomutbildningen hade nämligen enligt de sakkunnigas mening givit vid handen, att ma?® ,v®r’ SOm lcke innellaft formelia intyg om studentkunskaper, med fordel kunnat tillgodogöra sig undervisningen vid lantbruksinstiten och sedermera på ett förtjänstfullt sätt varit verksamma som lantbrukslärare och konsulenter. För att kunna möjliggöra, att elevkåren vid lantbrukshögskolan i icke ringa utsträckning bleve rekryterad från lantmannahem, ville de sakkunniga därför förorda en mera fri prövning av de inträdessökandes förkunskaper än vad krav på avlagd studentexamen medgåve. I de fall, då de för inträde erforderliga teoretiska förkunskaperna icke kunde vitsordas genom avlagd studentexamen, borde emellertid särskilda bestämmelser gälla för kunskapsprövningen. I detta avseende antydde de sakkunniga följande utvägar: 1) fyllnadsprövning enligt i huvudsak samma bestämmelser, som gälla för dylik provning i studentexamen, 2) prövning vid allmänt läroverk i samband med studentexamen, 3) delad studentexamen samt 4) inträdesprövning vid lantbrukshögskolan. För att underlätta tillträde till lantbrukshögskolan för personer, som avlagt agronomexamen enligt den av de sakkunniga föreslagna nya ordningen, ansåge de sakkunniga, att tillfälle till studier av naturvetenskapliga ämnen och eventuellt även övriga ämnen, i vilka förkunskaper skulle krävas för inträde vid lantbrukshögskolan’ borde beredas eleverna i agronomkursen jämsides med denna, i den män så lämpligen kunde ske.

Med avseende på praktiska förkunskaper för inträde vid lantbrukshögskola hava de sakkunniga föreslagit följande.

För blivande lantbrukslärare och konsulenter vöre'en god jordbrukspraktik nödvändig. Men även för olika slags tjänstemän inom lantbruksforvaltmngen vore det viktigt, att utbildningen grundade sig på tillräcklig praktisk erfarenhet. För att den mera vetenskapligt fördjupade undervisningen skulle kunna i önskvärd utsträckning inriktas på aktuella

207 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

frågor och problem rörande jordbruket, vore det också erforderligt, att de studerande besutte en icke ringa erfarenhet från praktiskt jordbruk. De sakkunniga ansåge sålunda, att för inträde vid lantbrukshögskolan borde fordras minst två års väl vitsordad jordbrukspraktik. Enär undervisningen vid högskolan kunde avse utbildning för många olika ändamål, vore det emellertid tänkbart, att i särskilda fall visst avsteg från nu uppställda krav på praktiskt förbildning kunde vara motiverat och att möjlighet härför borde beredas.

Enligt de sakkunnigas mening borde vidare kurs vid lantbruksskola få räknas vederbörande till godo, när det gällde att mäta jordbrukspraktikens längd. För elever, som genomgått lantbruksskola, torde särskild kontroll över den praktiska utbildningen icke vara behövlig. Inginge däremot lantbruksskolekurs icke i vederbörandes jordbrukspraktik, torde särskilda kontrollbestämmelser beträffande denna vara erforderliga. Det syntes emellertid icke nödvändigt att i detta sammanhang mera i detalj ingå på detta spörsmål.

De sakkunnigas förslag till krav på teoretiska förkunskaper för inträde vid lantbrukshögskolan har i allmänhet av de hörda myndigheterna och organisationerna befunnits väl avvägt. Men den meningen kommer i allmänhet till synes i de avgivna yttrandena, att tillträdet till lantbrukshögskolan borde underlättas för personer, som genomgått agronomkurs eller lägre lantbruksundervisningsanstalt men som icke avlagt studentexamen. Sålunda föreslår inspektören för lantmannaskolorna, efter att hava underkänt de tre första av de sakkunnigas alternativ för prövningen av förkunskaperna hos sådana inträdessökande, som icke avlagt studentexamen, att en utvidgning företages av de kurser, som vid ett par folk högskolor redan inrättats i syfte att förbereda till inträde vid de nuvarande lantbruksinstituten. Liknande synpunkter anföras även av Sveriges allmänna lantbrukssällskap och av Sveriges lantbrukslärareförhund. I vissa yttranden föreslås jämväl sänkning av fordringarna i fråga örn de för inträde vid lantbrukshögskolan erforderliga förkunskaperna.

Beträffande krav på pi~aktiska förkunskaper för inträde vid lantbrukshögskolan ansluta sig de flesta yttrandena till de sakkunnigas förslag. I åtskilliga yttranden har dock uttalats önskvärdheten av dels att jordbrukspraktiken blir kontrollerad och dels att densamma blir beskaffad på visst sätt. Sålunda hava lantbruksstyrelsen, lärarerådet och styrelsen vid Ultuna lantbruksinstitut jämte några hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalat önskvärdheten av att kurs vid lantbruksskola ingår i praktiken. Sveriges allmänna lantbrukssällskap har förordat, att jordbrukspraktiken bordo hava vunnits vid av lantbrukshögskolan särskilt kontrollerado elevgårdar. Inspektören för lantmannaskolorna har påpekat betydelsen av att blivande lantbrukslärare och konsulenter äga praktik även från mindro och medelstora jordbruk. I vissa yttranden hava framställts förslag örn skärpning av kursen på jordbrukspraktik.

Yttranden.

208 Propositionen nr 249/1930.

Kungl. Marits proposition Nr 143.

Sålunda liava svenska lantbrukstjänstemannaföreningen och Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ansett minst tre års väl vitsordad jordbrukspraktik erforderlig. Å andra sidan har tekniska högskolans styrelse och lärarekollegium med stöd av erfarenheterna från tekniska högskolan ansett, att kraven på jordbrukspraktik borde ställas åtskilligt lägre. Liknande synpunkter hava anförts av professorn 1. Högbom i särskilt uttalande till styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut.

I det yttrande till statsrådsprotokollet, som finnes fogat till Kungl. Maj:ts proposition till 1930 års riksdag angående den högre lantbruksundervisningens ordnande (nr 249), förordade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet följande.

För inträde vid lantbrukshögskolan skulle erfordras avlagd studentexamen å real- eller latinlinjen med minst betyget godkänd i modersmålet, tyska eller engelska, matematik, biologi med hälsolära, fysik och kemi. Avvikelserna från de sakkunnigas förslag motiverades dels med de ändringar, som efter det de sakkunnigas förslag avgivits genomförts i fråga örn studentexamens läggning och omfattning, och dels därmed, att det icke kunde anses skäligt att ställa fordringarna för inträde vid lantbrukshögskolan väsentligt högre än för inträde vid universitet. Emellertid förordade departementschefen vidare, att möjligheter att vinna inträde vid lantbrukshögskolan även borde beredas personer, som icke avlagt studentexamen. Därvid borde av de inträdessökande krävas dels en allmän kunskapsnivå motsvarande minst fordringarna för realexamen, dels studentkunskaper motsvarande latinlinjens kurs i ämnena modersmålet, tyska eller engelska, matematik, biologi med hälsolära, fysik och kemi, dels ock kunskaper motsvarande fordringarna för flyttning till näst högsta ringen i latingymnasiet i det av de ovannämnda främmande språken, vari studentkunskaper icke vitsordats, samt i geografi. Att såsom de sakkunniga förutsatt de studerande, varom här vore fråga, skulle var för sig vidtaga åtgärder för dessa kunskapers inhämtande, syntes bliva förenat med betydande svårigheter. Det borde därför övervägas, örn icke statsmakterna skulle kunna medverka till att för ändamålet särskilt anpassade kurser anordnades. En framkomlig väg syntes därvid vara, att en eller två folkhögskolor anordnade dylika kurser och därtill erhölle statsunderstöd. Något slutligt förslag kunde dock icke för det dåvarande framläggas, men borde frågan sedermera göras till föremål för ingående prövning. Vidare borde den, som genomgått agronomkurs enligt den föreslagna ordningen och som ämnade söka inträde vid lantbrukshögskolan, örn han erhållit minst betyget med beröm godkänd i biologi, fysik och kemi i agronomexamen, erhålla inträde vid lantbrukshögskolan efter vederbörlig komplettering av kunskaperna i modersmålet, tyska eller engelska samt matematik.

Emot de sakkunnigas förslag till krav på praktiska förkunskaper gjordes ingen erinran.

I sitt utlåtande i anledning av propositionen anförde jordbruksutskottet bland annat följande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143. 209

Vissa motionärer hade förmenat, att de i propositionen uppställda inträdesfordringarna skulle komma att utestänga den grupp unga män från jordbrukarhem, som hittills efter genomgången folkhögskola och lant mannaskola samt erforderlig komplettering vunnit inträde vid lantbruksinstituten. Mot nämnda fordringar hade också framställts erinringar i de över högre lantbruksundervisningssakkunnigas betänkande avgivna yttrandena. För egen del ville utskottet framhålla angelägenheten av att i samband med det förnyade övervägande i lantbrukshögskolefrågan, som utskottet förutsatte, förslag jämväl utarbetades till sådana anordningar, som utan att eftersätta kravet på de teoretiska kunskaper, vilka måste anses som oundgänglig förutsättning för ett framgångsrikt bedrivande av studier vid lantbrukshögskolan, kunde vara ägnade att underlätta för ungdom tillhörande den jordbrukande befolkningen att vinna inträde vid högskolan.

Sedan riksdagen bifallit vad jordbruksutskottet sålunda föreslagit samt i skrivelse till Kungl. Maj:t bland annat anhållit örn den närmare utredning rörande den högre lantbruksundervisningens ordnande, som kunde påkallas med hänsyn till vad jordbruksutskottet i sitt nyssberörda utlåtande anfört, har, såsom jag ovan meddelat, inom jordbruksdepartementet utarbetats förslag till specialkurser för lantbruksstuderande, till vilket förslag jag nedan återkommer.

Vad beträffar fordringarna på teoretiska förkunskaper hos de studerande vid lantbrukshögskolan, håller även jag före, att desamma böra ställas jämförelsevis höga. Det måste givetvis fordras, att dylik studerande har tillfredsställande förmåga att behandla modersmålet; han bör vidare kunna tillgodogöra sig facklitteratur på främmande språk och äga sådana kunskaper i de för studierna vid lantbrukshögskolan grundläggande naturvetenskapliga ämnena, att han kan följa undervisningen utan alltför vittgående kompletteringar. Att den studerande dessutom bör vara i någon mån orienterad i allmän-kulturellt avseende, torde ■också kunna anses önskvärt. Såsom norm, ehuru icke såsom villkor, för dessa förkunskaper torde böra uppställas studentexamen. Att kunna få avlägga studentexamen i matematik, fysik, biologi och kemi samt därjämte i mer än ett främmande språk lärer emellertid icke kunna ske utan å reallinjen och där endast i särskilda undantagsfall. Givetvis vore det fördelaktigt, örn den studerande vid lantbrukshögskolan nöjaktigt kunde behärska såväl tyska som engelska spåket. Då emellertid studentexamen anses tillfyllest som inträdesfordran vid övrig högskoleutbildning här i landet, torde fordringarna icke böra ställas högre vid lantbrukshögskolan. För att de ämnen, vari studentexamenskunskaper skulle erfordras, skola kulina innefattas i studentexamen, bör följaktligen en begränsning av antalet ämnen ske. Därvidlag torde intet annat vara att göra än att medgiva, att för inträde vid lantbrukshögskolan bör erfordras studentkunskaper

Bihang till riksdagens protokoll 19S1. I sami. 125 hafi. (Nr HS-)

Departements-

chefen.

210 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

i endast ett främmande språk. Det torde följaktligen böra föreskrivas, att som inträdesvillkor vid lantbrukshögskolan skola gälla studentexamenskunskaper i modersmålet, tyska eller engelska, matematik, fysik, kemi och biologi med hälsolära. Vissa kunskaper torde dock även böra krävas i ytterligare ett främmande språk samt i geografi. Det bör följaktligen föreskrivas, att vederbörande skall innehava kunskaper i det av ovannämnda främmande språk, vari studentexamenskunskaper ickeerfordras, samt i geografi motsvarande minst betyget godkänd vid flyttning till näst högsta ringen i gymnasiet.

Det lärer emellertid näppeligen kunna räcka med studentexamen å la tinlinjen. Ovan har jag påpekat nödvändigheten av att vederbörande innehava sådana kunskaper i de för studierna vid lantbrukshögskolan grundläggande naturvetenskapliga ämnena, att han kan följa undervisningen utan alltför vittgående kompletteringar. Vid en granskning av den utav högre lantbruksundervisningssakkunniga föreslagna kursplanen för lantbrukshögskolan torde man finna, att de studerande under första studieåret bland annat skola genomgå vissa kurser i matematik, fysik och kemi. Nämnda kurser ligga emellertid på ett sådant plan, att den studerande, som icke i dessa ämnen besitter kunskaper motsvarande minst studentexamen å reallinjen, saknar förutsättningar att följa undervisningen. Den, som i förevarande ämnen endast innehar kunskaper motsvarande studentexamen på latinlinjen, skulle därför bliva nödsakad att använda större delen av sitt första läsår vid högskolan till att komplettera i dessa ämnen. Det synes mig därför föga välbetänkt att ställa inträdesfordringarna så, att personer, som avlagt studentexamen på latinlinjen, visserligen medgåves inträde men samtidigt tvingades till omfat tande och tidsödande kompletteringar. Emot att medgiva inträde vid lant brukshögskola åt den, som avlagt studentexamen på latinlinjen, talar även den omständigheten, att det numera endast i särskilda undantagslall låter sig göra att å latinlinjen avlägga studentexamen ens i samtliga de ämnen, vari studentkunskaper enligt vad ovan sagts skulle erfordras. Jag vill därför förorda, att i modersmålet, tyska eller engelska, biologi med hälsolära, matematik, fysik och kemi skola krävas kunskaper motsvarande minst betyget godkänd i studentexamen, varav i fråga örn de tre sistnämnda å reallinjen. Genom en dylik bestämmelse komma fordringarna på teoretiska förkunskaper för inträde vid lantbrukshögskolan att i huvudsak motsvara vad i samma avseende gäller vid jägmästarkursen vid skogshögskolan. Härigenom vinnes också, att högskolans elevkår blir mera homogen och i någon mån mera. lämpad för de studier, som skola bedrivas vid högskolan.

Vidkommande frågan, i vilken ordning vederbörande skola hava att styrka sina teoretiska förkunskaper, bör gälla, att detta i vanliga fall bölske genom företeende antingen av betyg om avlagd studentexamen jämte

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

flyttningsbetyg till gymnasiets näst högsta ring eller av avgångsbetyg från sådan specialkurs för lantbrukstuderande, vars inrättande jag ovan förordat. Med betyg i nu nämnd examen bör givetvis likställas betyg som erhållits vid i laga ordning företagen fyllnadsprövning till dylik examen. Emellertid håller jag före, att möjligheter för andra än dem, som avlagt någon av ovannämnda examina, att vinna inträde vid lantbrukshögskolan icke böra vara uteslutna. Det kan mycket väl tänkas, att personer i särskilda fall kunna hava i annan ordning förskaffat sig tillräckliga förkunskaper och även kunna styrka detta. För dylika fall synes rätt böra föreligga för högskolans styrelse att medgiva inträde utan hinder av att vederbörande icke avlagt studentexamen eller avgångsexamen från specialkurs.

Då enligt de av mig förordade grunderna för den högre lantbruksundervisningens ordnande någon agronomkurs för driftsledareutbildning icke är avsedd att inrättas, följer därav, att frågan örn särskilda bestämmelser för agronoms inträde vid lantbrukshögskolan förfaller. Skulle person, som genomgått den av mig föreslagna lantbruksskolans högre kurs, vilja vinna inträde vid lantbrukshögskolan, synes han böra därtill skaffa sig nödig kompetens genom att genomgå den av mig likaledes föreslagna folkhögskolans specialkurs för lantbruksstuderande. Till frågan, huruvida den, som genomgått lantbruksskolans högre kurs, skulle vid studierna i lantbrukshögskolan få räkna sig tillgodo viss utbildning i lantbruksskolans högre kurs, återkommer jag nedan.

I fråga om betydelsen av de praktiska förkunskaper, varom inträdessökande vid lantbrukshögskolan skall hava att förete vitsord, hava under förevarande ärendes utredning skilda meningar gjort sig gällande. Särskilt från tekniska högskolans sida har dylik praktik ansetts vara av relativt ringa värde. Från annat håll har å andra sidan två års jordbrukspraktik, vilket av de sakkunniga föreslagits, förmenats vara för kort tid. Jag är böjd för att biträda den sistnämnda meningen. Förhållandena i detta avseende äro nämligen högst olika i fråga om den utbildning, som förekommer i tekniska högskolan, och den, som kommer att äga rum i lantbrukshögskolan. Tekniska högskolan utbildar praktiska yrkesmän. Efter avlagd examen gå de nya civilingenjörerna i allmänhet till underordnade platser inom industrien, där de under erfaren ledning få sätta sig in i den praktiska verksamheten. Lantbrukshögskolan å sin sida skall främst hava att utbilda lantbrukslärare och konsulenter. Efter genomgången lantbrukshögskola komma de utexaminerade i många fall att tillträda befattningar av nyss nämnt slag. De komma sålunda icke på samma sätt som de nya civilingenjörerna i kontakt med den praktiska verksamheten inom näringen efter utbildningens slut. Uppgiften att vara lantbrukslärare eller konsulent torde emellertid icke kunna fyllas framgångsrikt, örn icke läraren eller konsulenten är såväl väl förfaren

212 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

i praktiskt jordbruksarbete som även fullt förtrogen med den jordbrukande befolkningens tänkesätt och levnadsvanor. De krav i förevarande avseende, som sålunda böra ställas på en blivande lantbrukslärare eller konsulent, torde vara lätta att uppfylla av den, som vuxit upp i ett lantmannahem. För den, som utgått från annan befolkningsgrupp, lärer det bliva betydligt svårare att uppfylla dessa krav. För att i möjligaste mån undvika, att elevkåren vid lantbrukshögskolan i för stor utsträckning kommer att bestå av personer, som sakna nödig förtrogenhet med praktiskt jordbruksarbete och med den jordbrukande befolkningens tänkesätt och levnadsvanor, anser jag mig böra förorda, att för inträde vid lantbrukshögskolan skall erfordras, att vederbörande kan förete goda vitsord örn minst tre års jordbrukspraktik. I likhet med inspektören för lantmannaskolorna anser jag önskvärt, att någon del av denna jordbrukspraktik vunnits vid mindre eller medelstort jordbruk. Jag föreslår i detta avseende, att vederbörande minst ett år av de tre skall hava praktiserat å mindre eller medelstort jordbruk. Från denna bestämmelse anser jag dock att, då särskilda skäl kunna åberopas därför, lantbrukshögskolans styrelse skall äga att bevilja undantag. Detta bör t. ex. kunna ske, då vederbörande elev uppenbarligen avser att utbilda sig till ledare av ett större jordbruk. Att däremot, som de sakkunniga förutsatt, lantbrukshögskolans styrelse skulle hava rätt att medgiva undantag från den föreskrivna jordbrukspraktiken över huvudtaget, synes mig icke lämpligt för närvarande. Någon tids erfarenhet torde böra inhämtas dessförinnan, så att konsekvenserna av ett dylikt dispensförfarande kunna överblickas. Att genomgången lantbruksskolekurs skall få inräknas i praktiktiden anser jag självklart. Det skulle givetvis vara av stor vikt, att den praktik, som de inträdessökande vid lantbrukshögskolan hava att förskaffa sig, kunde på något sätt kontrolleras från det allmännas sida. Men denna fråga synes mig icke mogen för sin lösning nu. Enligt mitt förmenande bör i detta avseende någon tids erfarenhet från lantbrukshögskolans sida först avvaktas, innan frågan upptages till slutligt övervägande.

De inträdesfordringar vid lantbrukshögskolan, som av mig förordas att i huvudsak gälla, torde alltså kunna sammanfattas sålunda:

Teoretiska förkunskaper, motsvarande minst betyget godkänd i studentexamen i modersmål, tyska eller engelska, biologi med hälsolära, matematik, fysik och kemi, varav i fråga örn de tre sistnämnda ämnena å reallinjen, samt minst betyget godkänd vid flyttning till gymnasiets näst högsta ring i det av ovannämnda främmande språk, vari studentkunskaper icke erfordras, och i geografi. Dessa förkunskaper skola styrkas antingen genom företeende av betyg örn avlagd studentexamen jämte flyttningsbetyg till gymnasiets näst högsta ring eller av avgångsbetyg från förut omnämnd specialkurs för lantbruksstuderande, dock att även vitsord, erhållet vid i laga ordning företagen fyllnadsprövning till förenämnda

213 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

examina, får åberopas, eller ock på annat sätt, som av lantbrukshögskolans styrelse kan godkännas.

Vidare bör fordras minst tre års väl vitsordad jordbrukspraktik, varav i regel minst ett år vid mindre eller medelstort jordbruk. Genomgången kurs vid lantbruksskola får inräknas i praktiktiden.

Jag övergår nu till att framlägga förslag om den specialkurs för lantbruksstuderande, varom ovan talats.

2. Specialkurs för lantbruksstuderande.

I förenämnda inom jordbruksdepartementet upprättade P. M. rörande de statsåtgärder, som kunna anses erforderliga för att bereda personer, som vuxit upp vid jordbruket men som ej varit i tillfälle att avlägga studentexamen, möjligheter att vinna inträde vid lantbrukshögskolan, föreslås, att förut omnämnda specialkurs för lantbruksstuderande bör hava som mål att bibringa de däri deltagande eleverna kunskaper motsvarande realgymnasiets kurs i modersmålet, tyska eller engelska, matematik, fysik, kemi och biologi med liälsolära samt dessutom kunskaper motsvarande fordringarna för flyttning till näst högsta ringen i realgymnasiet i det främmande språk, vari studentexamen icke skall erfordras, och i geografi. Dessutom förordas, att viss undervisning även bör meddelas i historia.

Beträffande de förkunskaper, som böra erfordras för inträde i specialkursen, anföres i P. M. följande.

P. M. upprättad inom jordbruksdepartementet.

Den undervisning, varom här vore fråga och vars ändamål ovan angivits, syntes icke höra bygga allenast på genomgången folkskola. Erfarenheterna från de kurser, som redan inrättats å Vilans och Önnestads folkhögskolor för att förbereda till inträde vid lantbruksinstituten, gåve vid handen, att eleverna före inträdet i kursen ofta genomgått folkhögskola och lantmannaskola. Kombinationen av förut genomgångna kurser hade varit olika. Ibland hade vederbörande först genomgått folkhögskolans huvudkurs, därefter lantmannaskolan, eventuellt med fortsättningskurs, samt slutligen folkhögskolans övre avdelning. I andra fall hade vederbörande först genomgått lantmannaskola och därefter folkhögskolans övre avdelning. Det hade även inträffat, att personer efter avlagd realskoleexamen eller efter genomgången högre folkskola vunnit inträde vid lantmannaskola och därefter direkt övergått till övre avdelningens andra årskurs. Vid inrättandet av en undervisning, avsedd att förbereda till inträde vid lantbrukshögskolan, torde man kunna utgå ifrån, att de personer, som komme att söka sig till denna undervisning, ävenledes i stor utsträckning erhållit förutbildning vid lantmannaskolor och folkhögskolor. Då det dessutom finge betraktas som önskvärt, att det just bleve denna kategori, som använde sig av här avsedda väg för vinnande av inträde vid lantbrukshögskolan, torde det därför vara lämpligt att föreskriva, att för inträde vid undervisningen i fråga borde krävas genomgången huvudkurs vid lantmannaskola. Så mycket starkare skäl talade härför, som syftemålet vore att få personer, som hade särskild lust och fallenhet för studier vid lantbrukshögskolan, att begagna sig av den-

214 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

na undervisning. En garanti härför vore otvivelaktigt, att de före valet av levnadsbana erhållit en viss inblick i de lägre lantbruksundervisningsanstalternas undervisning och organisation samt inhämtat de tillämpade jordbruksämnenas huvuddrag. Givetvis kunde det vara önskligt, att genomgången av lantmannaskola gällt dess längre kurs. Men med hänsyn till att hittills endast ett fåtal skolor inrättat dylika kurser och då vederbörande borde beredas förmånen av att kunna genomgå en lantmannaskola i sin hemtrakt, syntes inträdesvillkoret endast böra gälla huvudkurs vid lantmannaskola. Med dylik kurs borde få jämställas genomgången kurs vid lantbruksskola. Men villkoret torde böra hava den skärpta formen, att vederbörande skulle för att vinna inträde vid här avsedda undervisning hava genomgått lantmannaskola eller lantbruksskola och därvid erhållit minst betyget med beröm godkänd i jordbrukslära och husdjurslära. Därjämte borde den inträdessökande kunna förete intyg från föreståndaren för nyssnämnda skola örn lämplighet för fortsatta lantbruks studier.

Det syntes emellertid önskvärt, att för inträde vid den undervisning, varom här vore fråga, erfordrades något mera än genomgången lantmanna- eller lantbruksskola. Ett visst mått kunskaper i allmänbildande ämnen syntes ytterligare böra krävas. I detta avseende torde som in trädesvillkor böra uppställas genomgången övre avdelning vid folkhög skola. Härmed följde, att vederbörande då vid inträdet skulle besitta någon färdighet i ett främmande språk. Av genomgången övre avdelningvid folkhögskola behövde däremot icke följa, att vederbörande också skulle hava genomgått folkhögskolans huvudkurs, enär deri som genomgått lantmannaskola åtminstone vid en del folkhögskolor torde medgivas inträde i övre avdelningen utan att hava bevistat huvudkursen. Folkhögskolas övre avdelning kunde givetvis även den i allmänhet genomgås i vederbörandes hemort. Inträdessökande borde från folkhögskolans övre avdelning hava erhållit vitsordet, att han med nit och intresse deltagit i undervisningen i svenska språket, litteraturhistoria, engelska eller tyska, matematik, biologi, fysik, historia och samhällslära. Den, som ville vinna inträde vid förevarande undervisning, torde emellertid böra besitta vissa kunskaper i svenska språkets grammatik. Den omständigheten, att en person genomgått övre avdelning vid folkhögskola, utgjorde emel lertid ingen garanti för att han besutte just dessa kunskaper. Undervisningen i svenska språket vid övre avdelningarna torde nämligen till sitt innehåll vara mycket skiftande. Ledningen för specialkursen borde därför hava rätt att för inträde uppställa vissa villkor i fråga örn kunskaper i svenska språkets grammatik. Dessa villkor kunde t. ex. bestå i sär"* skilda intyg, som av nämnda ledning kunde godkännas, rörande den inträdessökandes kunskaper i förevarande avseende. Den, som avlagt real examen eller eljest uppvisade vitsord örn besittandet av jämförliga kunskaper, borde vinna inträde, även örn han icke genomgått folkhögskolas övre avdelning.

I fråga örn kursplanen för specialkursen yttras följande i förevaran de P. M.

I de ämnen, vari studentkunskaper skulle erfordras, borde läsas en kurs, som motsvarade realgymnasiets; i det språk, vari studentkunskaper icke erfordrades, samt i geografi en kurs motsvarande realskolans och första ringens i realgymnasiet. Kurserna borde dock inom den angivna ramep

215 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

kunna givas ett sådant innehåll, att de anslöte sig till den blivande utbildningen vid lantbrukshögskolan. Sålunda kunde tänkas, att i språk större vikt lades vid förmågan att kunna läsa språket än vid skriv- och talövningar. I matematik skulle måhända vissa delar av rymdgeometrien kunna uteslutas och i stället mera tid ägnas åt sannolikhetskalkyl, o. s. v. I historia med samhällslära borde givas en föreläsningskurs, eventuellt kombinerad med studiecirkel, innefattande huvuddragen av den allmänna historien med särskilt framhållande av samhällslivets utveckling i såväl politiskt och kulturellt som ekonomiskt och socialt avseende. . Erfor derliga kunskaper i svensk historia samt i svensk statsförfattning och statsförvaltning torde redan hava inhämtats i folkhögskolans övre avdelning. Uteslutet borde likväl icke vara, att en viss repetitionskurs i svensk historia genomginges. Kursplan för specialkursen torde böra underställas skolöverstyrelsen för godkännande.

Körande timantalet anföres i P. M.:

Vid beräkningen av det timantal, som kunde komma i fråga för här avsedda undervisning, torde stor hänsyn böra tagas till elevernas större mognad och i övrigt goda studieförutsättningar. Men dessa förhållanden finge tillmätas olika betydelse för olika ämnen. Sålunda torde möjligheterna vara störst att medhinna den avsedda kursen på relativt kort tid i fråga örn modersmålet och geografi; de torde ävenledes vara ganska stora beträffande matematik samt de naturvetenskapliga ämnena men däremot betydligt mindre i vad gällde främmande språk. Med dessa utgångspunkter hade en beräkning skett av den tid, som för varje ämne kunde anses erforderlig. Den beräknade tiden, angiven i undervisningstimmar, framginge av nedanstående sammanställning. I sammanställningen angåves också den i fyraåriga realskolan samt i treåriga realgymnasiet anslagna tiden för de olika ämnena. Ävenledes uppgåves den ungefärliga tid, som i lantmannaskola samt i folkhögskolans övre avdelning ägnades de olika ämnena. Beträffande dessa skolor hade tiden angivits efter ungefärliga timantalet å Vilan. I

I sammanställningen hade förutsatts, att tyska skullo vara det huvud språk, vari studentkunskaper skulle erfordras.

I P. M. behandlas därefter spörsmålet, huruvida undervisningen i specialkursen bör leda fram till studentexamen. Härom yttras följande.

216 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Den frågan torde böra prövas, huruvida icke det bästa vore att låta vederbörande även formellt avlägga studentexamen. Givetvis borde med hänsyn till de föreliggande omständigheterna undervisningen även i dylikt fall organiseras särskilt, enär inga nu förefintliga studieanordningar torde kunna tillgodose det ändamål, som åsyftades i förevarande fall. Skulle anordningarna till att förbereda elever från de lägre lantbruksundervisningsanstalterna för inträde vid lantbrukshögskolan anses böra läggas så, att avläggande av studentexamen bleve målet, borde undervisningen helst förläggas till gymnasium. Att låta vederbörande avlägga studentexamen torde dock möta stora svårigheter. Av ovanstående beräkningar rörande det erforderliga antalet undervisningstimmar framginge, att utbildningstiden torde få utsträckas till minst två normala läsår. Skulle utbildningen avse avläggande av studentexamen, tillkomme emellertid ytterligare betydande kurser. Sannolikt skulle undervisningstiden behöva utsträckas med ytterligare ett läsår, vilket med hänsyn till elevernas relativt höga ålder torde vara olämpligt. Att märka vore även, såsom ovan antytts, att, örn denna undervisning skulle förläggas till gymnasiurn, en särskild avdelning finge inrättas för detta ändamål. Enda möjligheten att hinna fram till studentexamen på tre år vore, att studierna helt avpassades för dessa elevers behov. En undersökning, som skett vid Lunds privata elementarskola, syntes nämligen giva vid handen, att, örn vederbörande skulle följa skolans vanliga undervisning, fyra år torde erfordras för avläggande av studentexamen. Härtill komme, att eleverna skulle åsamkas ökade kostnader utan att så kunde anses oundgängligen nödvändigt. På grund, härav syntes avläggande av studentexamen icke böra ingå som ett led i här avsedda undervisning.

Beträffande kurstiden i specialkursen anföres följande i P. M.

Specialkursen syntes böra bliva tvåårig. Läsåret torde böra taga sitt början den 1 november och avslutas påföljande 1 september. Detta läsår borde väljas dels med hänsyn till undervisningtiden i lantmanna- och folkhögskolor och dels med hänsyn till det föreslagna läsåret vid lantbrukshögskolan. Den effektiva undervisningstiden exklusive ferier och fridagar borde utgöra minst 38 veckor per läsår.

Timplanen för specialkursen skulle kunna tänkas få ungefärligen följande utseende:

Ämnen

Svenska och litteraturhistoria ..

Huvudspråk ...............................

Andra-språket................................

Geografi ........................................

Matematik ....................................

Fysik ............................................

Kemi ............................................

Biologi med hälsolära ................

Historia med samhällslära ........

Summa 31

30 V,

Tillfälle borde beredas eleverna till deltagande i gymnastik under minst 1 Vi veckotimme. Undervisning i teckning torde däremot icke böra förekomma.

217 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Vid undervisningen torde koncentrationsläsning böra tillämpas i den utsträckning, som kunde befinnas förmånligt.

I fråga örn vitsord och examen vid specialkursen förordas i P. M. följande grunder.

För de elever, som deltagit i undervisningen i specialkursens båda årskurser, borde vid slutet av andra läsåret utfärdas avgångsbetyg av kursens rektor. I modersmålet, det främmande språk, som utgjort huvudspråket, matematik samt fysik skulle särskilda vitsord givas i ämnets både skriftliga och muntliga behandling. I den skriftliga behandlingen skulle vitsord grundas på det sistlörilutna läsårets skriftliga prov. Vitsord torde i detta fall böra bestämmas av den lärare, som undervisat i ämnet, jämte en annan av kursens lärare, som därtill utsetts av kursens lärare gemensamt. Vid skiljaktig mening dessa lärare emellan borde kursens rektor skilja eller, örn han vore en av bedömarna, en lärare som därtill utsetts av lärarna gemensamt. I ämnenas muntliga behandling skulle vitsordet bestämmas av kursens lärare gemensamt efter förslag av den lärare, som skött undervisningen i ämnet under sista läsåret. Betygsättningen i ämnenas muntliga behandling skulle kontrolleras vid en avgångsexamen, som anordnades i slutet av läsåret. Dagen eller dagarna för denna examen borde bestämmas av skolöverstyrelsen, efter förslag av kursens rektor. Denna examen borde ledas och övervakas av en eller flera medlemmar av skolöverstyrelsen eller av annan person, som därtill utsetts av skolöverstyrelsen. Den, som ledde examen, bestämde i vilka av de sex huvudämnena förhör skulle anställas. Examen skulle dessutom övervaras av två ojäviga vittnen, vilka utsetts av lantbrukshögskolans styrelse. Över examen skulle föras protokoll, till vilket ledaren av examen och vittnena finge göra de anteckningar, vartill examen föranledde. Protokollet skulle undertecknas av kursens rektor och av ledaren för examen samt ingivas till skolöverstyrelsen. Efter examens slut skulle sammanträde hållas med lärarna för bestämmandet av vitsorden rörande de olika ämnenas muntliga behandling, varefter rektor utfärdade avgångsbetyg. Vitsord i dylikt avgångsbetyg skulle anses likvärdigt med motsvarande vitsord i studentexamen å reallinjen i vad gällde inträdeskompetens vid lantbruksbögskolan. Den, som erhållit lägst betyget godkänd i minst fem av de sex huvudämnena i specialkursen, borde hava rätt till fyllnadsprövning. Dylik borde endast få ske en gång i varje ämne och endast i samband med avgångsexamen i specialkurs. Ytterligare garantier för ett gott resultat av utbildningen torde icke behöva uppställas i annan mån, än att kursplan, såsom ovan angivits, borde godkännas av skolöverstyrelsen, varjämte denna senare även borde beredas möjlighet att yttra sig örn lärares kompetens samt att utöva inspektion över undervisningens bedrivande. Det bästa kriteriet på utbildningens nivå torde komma att ligga i do möjligheter att tillägna sig undervisningen vid lantbrukshögskolan, som do från specialkursen utgångna eleverna visade sig besitta.

Frågan örn specialkursens yttre organisation upptages härefter till bedömande i P. M. I detta avseende hävdas, att specialkursen icke synes böra förläggas till ett statens läroverk. Eleverna i specialkursen skulle nämligen komma att avvika alltför mycket från läroverkets övriga elever i fråga örn åldern, för att de skulle trivas i denna miljö. Eleverna i

218 Kunell. Majlis proposition Nr 14H.

specialkursen torde vidare böra erhålla möjligheter till stipendier i en helt annan utsträckning än vad som annars törekomme vid läroverken. På grund av läsårets läggning vid specialkursen skulle också uppstå svårigheter i fråga om specialkursens tillgodoseende med lärarkrafter. Att inrätta en särskild anstalt för specialkursen borde ej heller komma i fråga De möjligheter, som stöde till buds, vore att förlägga specialkursen an tingen till en folkhögskola eller till ett privat gymnasium. Båda möjlig heterna vöre förtjanta av att närmare övervägas. Vilken väg, som än valdes, finge man räkna med att statsbidrag måste beviljas för special kursen och att vissa villkor behövde stadgas för detta statsbidrag.

För att kunna bedöma frågan örn statsbidragets storlek måste först lärarebehovet uppskattas. Härom anföres i P. M. i huvudsak följande.

Med utgångspunkt fran ovan föreslagna timplan skulle antalet lärartimmar per vecka i de olika ämnesgrupperna bliva följande. 1 modersmålet, geografi och historia med samhällslära 9 */2 samt i matematik, fysik, kemi och biologi med hälsolära 30 1j,. Beträffande tyska och engelska språken iramginge icke larartimmarna direkt ur timplanen. Örn valfrihet skulle medgivas eieverna1 fråga örn vilket språk, som skulle vara huvudspråk, komme netta att leda till att kursen bleve uppdelad i en mängd smågrupper vid studiet av de främmande språken. Detta torde av ekonomiska skäl icke kunna vara lämpligt. I stället torde den ordningen böra gälla, att elev.skulle kava det språk till huvudspråk, vari han förut åtnjutit undervisning i folkhögskolans ovre avdelning. Valfriheten borde följaktligen icke tillampas for andra än dem, som innehade förkunskaper i båda språken Men aven örn det sålunda från början fastställdes, vilket språk som skulle vara huvudspråk, torde parallellundervisning bliva nödvändig. Egentligen skulle detta leda till att lärartimmarna bleve jämt dubbelt så manga som veckotimmarna i timplanen. En viss inknappning av lärartimmarnas antal torde dock kunna ske. I huvudspråket skulle, enligt vad som angivits, eleven hava åtnjutit en viss undervisning i folkhögskolans ovre avdelning. Denna underbyggnad torde ungefär komma att motsvara den. vilken under specialkursens första läsår kommit den elev tillgodo, som hade samma språk till andra-språk. Under förutsättning av att koneentrationsläsning i viss utsträckning komme till användning syntes därför en sådan anordning kunna träffas, att i tyska samundervisades de elever i första årskursen, som hade tyska till huvudspråk, med de elever i andra årskursen, som hade tyska till andra-snråk. I engelska borde samma ordning tillämpas. Härigenom skulle lärartimmarna i tyska och engelska språken per vecka kunna begränsas till 35. Härtill komme gymnastik under 1'Mimma per vecka. Beträffande specialkurs förlagd till folkhögskola borde gälla, att huvudparten av undervisningen torde böra åvila mera fast anställda lärare. För varje dylik lärare borde beräknas 24 timmars undervisning per vecka. Med hänsyn till antalet läraretimmar torde därför böra beräknas, att en specialkurs vid folkhögskola bereddes tillgång till två fasta ämneslärare, en i tyska och engelska och en i matematik och naturvetenskapliga ämnen. . Undervisningen i modersmålet, geografi och historia med samhällslära torde kunna ombesörjas av lärarpersonalen vid den. egentliga folkhögskolan. Samma borde gåda i fråga örn gymnastik. Övrig undervisningstid, 6 V» timma i matematik och naturvetenskapliga ämnen samt 11 timmar i tyska och engelska språken, torde böra omhänder-

Kumjl. Majda proposition Nr 148.

havila av särskilda speciallärare. I fråga om specialkurs förlagd till privatgymnasium bleve lärarbehovet lika stort som vad ovan angivits för specialkurs vid folkhögskola. Antalet lärartimmar skulle sålunda, gymnastiktimmarna oberäknade, komma att uppgå till 75 per vecka. För läsår örn 38 effektiva undervisningsveckor bleve följaktligen hela antalet lärartimmar 2,850. Här kunde icke bliva fråga om anställandet av särskilda lärare för specialkursen.

Rörande lärarnas vid specialkursen kompetens föreslås i P. M. följande.

För de fasta ämneslärarna vid specialkurs förlagd Ull folkhögskola borde som behörighetsvillkor gälla, att vederbörande skulle äga behörighet till ämneslärartjänst vid rikets allmänna läroverk, dock borde även den kunna antagas, som med hänsyn till ådagalagda insikter, erfarenhet som lärare och övriga för befattningen erforderliga egenskaper av skolöverstyrelsen för särskilt fall förklarats behörig. Av den, som skulle bekläda ämnes lärarbefattningen i matematik och naturvetenskapliga ämnen, torde dessutom böra krävas avlagd filosofie licentiatexamen i ett av de i ämneskombinationen ingående ämnena. För speciallärarna i tyska och engelska samt i matematik m. m. borde gälla samma kompetensvillkor som för ämneslärarna i samma ämne. Beträffande de fasta ämneslärarna borde, såsom ovan antytts, stadgas, att, innan dylik befattning besattes, skolöverstyrelsen skulle lämnas tillfälle att yttra sig över vederbörandes kompetens. Beträffande specialkurs förlagd till privatgymnasium torde några bestämmelser örn de vid specialkursen undervisande lärarnas kompetens icke behöva träffas, enär denna fråga reglerades i och med det att läroverket åtnjöte statsbidrag. Det borde dock föreskrivas, att minst halva undervisningen i specialkursen skulle upprätthållas av lärare med lektorskompetens eller med licentiatexamen jämte provår.

Angående lärarnas vid specialkurs avlöningsförmåner yttras följande i P. M.

Vid specialkurs förlagd till folkhögskola borde gälla, att med hänsyn till att den fasta ämnesläraren i matematik m. m. skulle innehava högre kompetens än den, som normalt erfordrades av läroverksadjunkt, torde även avlöningen böra väl motsvara sistnämnda befattningshavares löneförmåner. Samma höga kompetenskrav hade icke ansetts böra ställas på den andra ämnesläraren. Men då det syntes viktigt, att denna befattning bekläddes av en person med särskilt framstående undervisningsförmåga, torde skäl tala för att lönen sattes lika för båda. Lönen torde böra sättas till 4,200 kronor jämte 500 kronor i bostadsersättning med tre ålderstillägg å 500 kronor efter respektive 5, 10 och 15 års tjänstgöring. Härtill borde komma provisorisk avlöningsförbättring med 500 kronor. Dyrtidstillägg borde utgå såsom för icke reglerade befattningar. Dyrtidstillägg borde även utgå å bostadsersättningen. Örn skolan holle lärarna med bostad om fyra rum och kök samt fri uppvärmning, borde skolan hava rätt att innehålla bostadsersättningen jämte därå belöpande dyrtidstillägg. För båda nu nämnda befattningar borde i övrigt gälla samma bestämmelser som för övriga fasta ämneslärare vid folkhögskola. I fråga örn undervisningen genom speciallärare i de naturvetenskapliga ämnena torde böra beräknas nn ersättning av 10 kronor per undervisningstimma samt för övrig undervisning genom timlärare 7 kronor per undervisningstimma. Dock borde för gymnastikundervisningen ingen särskild ersättning utgå, enär det förut-

220 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

sattes, att specialkursens elever del toge i gymnastik tillsammans med folkhögskolans övriga elever. Föreståndaren vid folkhögskola, vid vilken spe-

monnttiaGeS’ torde„b8rf t.illerkännas ett rektorsarvode för specialrn-30° kronor Per ar- A timlarararvode eller å rektorsarvode borde

s4tLStanlednin?eipktgaf‘- ST>ec.\alkurs förlagd, till privat gymnasium vm aednmf ,lcke j0^ellSga ,att närmare reglera lärarnas avlöning. Vid bestammandet av det statsbidrag, som skulle behöva utgå till läroan.n,rdDaIlde av specialkurs, torde böra räknas med en genomsnittlig ersättning per larartmima av 7 kronor. Man torde nämligen kunna rakna med, att ali undervisning skulle kunna ske genom läroverkets ordinarie lara^uppsättning. Det torde följaktligen icke finnas anledning

t'rSaJned aw S1SOn be*räffande specialkurs vid folkhögskola, lärare tran annan plats skulle behöva anlitas för viss undervisning. Till lärare tjänstgjorde viii specialkurs, torde jämväl böra av statsmedel utgå tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg enligt samma grunder som till läroverkets övriga lärare.

I fråga om det antal specialkurser, som bör inrättas, anföres i P. M.

följande.

Att marka vöre, att under de senast förflutna tio åren elevantalet i de kurser vid Vilans och Onnestads folkhögskolor, som förberett till inträde V-i laatbruksmstltuten> växlat mellan sammanlagt 20 och 35. Troligt vore val, att antalet snarast komme att ökas, örn anordningarna finge en fastare och mera effektiv karaktär. Under sådana omständigheter torde man anske ia räkna med att mer än en kurs skulle komma att visa sig erforderlig Genom inrättandet av flera kurser vunnes den fördelen, som ej minst torde vara av värde för eleverna, att kurser kunde förläggas till olma delar av landet. Emellertid syntes det vara lämpligt att avvakta någon tids erfarenhet, innan denna nya undervisningsverksamhet igångsattes i full utsträckning. Därför torde till en början endast en specialkurs böra mrattas.

Vidkommande statens ställning till här avsedd specialkurs yttras följande i P. M.

Vid upprättandet av specialkurs torde från statens sida böra så förtaras, att avtal träffades med viss folkhögskola eller visst privatgymnasium örn kursens inrättande. Detta förfaringssätt hade sina bestämda fördelar. Forläggningen av kurs kunde på förhand fixeras, antalet kurser komme att bliva begränsat till det aktuella behovet, varigenom lärårkramer och utrustning erhölle det mest rationella utnyttjande. Följaktligen torde till en början genom skolöverstyrelsens försorg avtal träffas

med. däi till lämplig folkhögskola —- eller lämpligt privatgymnasium__

om inrättande av specialkurs. Därvid borde vederbörande läroanstalt förbinda sig att upprätthålla undervisningen enligt i huvudsak ovan angivna grunder samt att hålla för kursen ändamålsenliga lokaler och erforderligt undervisningsmaterial.

I fråga örn det erforderliga statsbidraget till specialkurs föreslås i P. M., att den läroanstalt, till vilken kurs förlägges, principiellt sett icke bör belastas med andra utgifter för kursen än tillhandahållande av lokaler samt undervisningsmateriel. Statsbidraget skulle sålunda omfatta hela kostnaden för lärarnas avlöning inklusive dyrtidstillägg.

Kunni. Maj:ts proposition Nr 143.

221 Vid förläggande till folkhögskola av specialkursen torde det anslag, som för ändamålet skulle behöva upptagas å riksstatens nionde huvudtitel, enligt P. M. böra beräknas på sätt nedanstående sammanställning utvisar, därvid dyrtidstillägget beräknats utgå med 31 procent.

2 fasta ämneslärare:

grundlöner 2 å 4,200 kronor ..............................

bostadsersättning för två lärare å 500 kronor provisoriska avlöningstillägg 2 ä 500 kronor.

dyrtidstillägg 31 procent å 9,400 kronor..........

Special- och timlärare .............................................

Rektorsarvode............................................................

Summa kronor 21,500.

.. kronor 8,400 » 1,000 » 1,000 » 2,900 13,300

........................ 7,900

........................... 300

Vid förläggande av specialkursen till privat gymnasium torde enligt P. M. den tillfälliga löneförbättringen böra beräknas till 60 kronor per veckotimma och år samt dyrtidstillägget böra utgå på två tredjedelar av sammanlagda beloppet av lön och tillfällig löneförbättring. Något rektorsarvode skulle i förevarande fall icke utgå. Det anslag, som i detta fall skulle behöva upptagas i riksstaten, skulle enligt P. M. utgöra:

Timlöner .............................. kronor 19,950

Tillfällig löneförbättring .............. » 3,690

Dyrtidstillägg ........................ » 4,920

Summa kronor 28,560.

Beloppet föreslås i P. M. böra avrundas till kronor 28,500.

Beträffande spörsmålet, när specialkurs första gången borde träda i verksamhet, framhålles i P. M. följande.

Skulle den planerade lantbrukshögskolan komma att träda i verksamhet den 1 november 1932, vöre det givetvis önskvärt, att specialkursen inrättades snarast möjligt, d. v. s. med början redan den 1 november 1931. Men även örn så skedde, skulle elever från denna specialkurs icke kunna normalt sett vinna inträde vid lantbrukshögskolan till dess första läsår. Emellertid påginge under innevarande läsår undervisning i de övre avdelningarnas andra årskurser vid Vilans och Önnestads folkhögskolor. Denna undervisning motsvarade i viss mån första årskursen vid här föreslagna specialkurs. Då det syntes rimligt, att elever i dessa andra årskurser vid övre avdelningarna, örn de erhölle goda vitsord, bereddes tillfälle att fortsätta den utbildning de påbörjat, torde de av dem, som önskade fortsätta, böra äga rätt att den 1 november 1931 vinna inträde vid en andra årskurs i specialkursen. Följaktligen skulle vid nämnda tidpunkt kunna igångsättas specialkurs med från början både första och andra årskurs, varför anslag till fulla beloppet syntes böra upptagas i riksstaten redan för budgetåret 1931/1932.

I fråga om undervisningsavgifler skulle enligt förslag i P. M. följande gälla.

yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr Ilo.

Läroanstalt, varest specialkurs inrättades, syntes böra äga rätt att av elev 1 specialkursen upptaga en undervisningsavgift av högst 150 kronor per läsåi. Anledning syntes nämligen icke löreligga att göra denna undervisning kostnadsfri för alla. Beslut om upptagande av dylik avgift syntes dock böra underställas skolöverstyrelsen tor godkännande. Dylikt beslut borde även innefatta bestämmelser örn att obemedlad elev helt skulle befrias från undervisningsavgift och att mindre bemedlad elev skulle erhålla nedsättning däri till minst hälften.

Åt elever vid specialkurs skulle utgå stipendier enligt samma grunder som för elever vid folkhögskola. Härom anföres i P. M. vidare följande.

Dessa stipendier borde icke utgå ur samma anslag som övriga elevstipendier vid folkhögskolor. Ett särskilt anslag torde i stället böra ställas lill förfogande för ändamalet. Även detta anslag syntes böra upptagas å riksstatens nionde huvudtitel. Beräknades sammanlagda elevantalet uppgå till 30, antalet månader, för vilka stipendier skulle komma att utgå, till 10 samt genomsnittliga stipendiebeloppet till 25 kronor per månad, torde nyssnämnda anslag, som syntes böra hava karaktär av förslagsanslag, lämpligen kunna upptagas till 7,500 kronor.

Slutligen lämnas i P. M. en översikt rörande de skäl, som kunna anses tala för och emot specialkursens förläggande till folkhögskola eller privatgymnasium. Härom yttras följande.

För specialkursens förläggande till läroverk talade, att den undervisning, varom här vore fråga, torde vara av samma natur som övrig under visning vid läroverk samt att nödiga undervisningsanordningar utan vidare vore för handen och tillgång till specialutbildade lärare funnes. Emot förläggning till läroverk talade främst den omständigheten, att eleverna vid specialkursen syntes böra hava tillgång till stipendier i en helt annan utsträckning än läroverkets övriga elever. En förläggning av specialkurs lill folkhögskola hade a andra sidan sina fördelar. Eleverna skulle få vistas i en miljö, som de redan vant sig vid, och vid en läroanstalt av samma typ som den, vid vilken de flesta av dem efter genomgång av lantbruks högskola åtminstone under någon tid komme att verka såsom lärare. Vidare kunde här lättare tillämpas undervisningsmetoder, som lämpade sig för dessa elever, vilka torde besitta en relativt hög mogenhetsgrad. Vidare hade redan undervisning i förevarande syfte, varit anordnad vid folkhögskolor. Emot specialkursernas förläggning till folkhögskola talade främst, att en undervisning av här ifrågasatt slag egentligen icke torde kunna anses vara en uppgift för folkhögskola.

Vidkommande frågan, huruvida folkhögskolor eller privata läroverk kunde befinnas villiga att åtaga sig anordnandet av specialkurser oell huruvida dylika läroanstalter med nödiga förutsättningar härför vore till finnandes, kunde sägas, att, örn icke alltför stor vikt Indes vid möjligheterna att få specialkurserna centralt förlagda med hänsyn till hela landet, avgörande hinder icke syntes möta i detta avseende.

Av de myndigheter, som yttrat sig rörande anknytningen' av specialkurs till folkhögskola eller till gymnasium, hava skolöverstyrelsen, allmänna civilförvaltningens lönenämnd, styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut samt lärarrådet vid Ultuna lantbruksinstitut förordat, att specialkursen förlägges till folkshögskola, medan lantbrukstyrelsen ansett densam-

Kungl. Muy.ts proposition Nr 143.

ma böra anslutas till förefintlig elementarundervisning. Av vad salunda yttrats, må följande anföras:

Skolöverstyrelsen Ilar vid en jämförelse mellan de två i P. M. framlagda alternativen — folkhögskola eller privatgymnasium — funnit sig böra förorda förstnämnda alternativ. Särskild vikt fästes därvidlag, bortsett från kostnadsfrågan, vid det förhållandet, att undervisning av här ifrågavarande art redan varit anordnad vid folkhögskola och att denna undervisning bedrivits med goda resultat. Den erfarenhet, man inom folkhögskolan kunde hava förvärvat rörande anordnande av dylik undervisning, syntes böra utnyttjas även i fortsättningen. Härtill komme, att de elever, för vilka dessa kurser särskilt vore avsedda, växt upp på landsbygden och i framtiden komme att ägna sig åt jordbruksundervisning och därmed jämförlig verksamhet. Det syntes då vara av betydelse, att även den del av deras utbildning, varom här vore fråga, bleve förlagd till en skola på landet och ej i stad.

Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut håller före, att specialkursens förläggande till folkhögskola vore av flera skäl att föredraga. Dels komme därigenom undervisningen att meddelas eleverna i en miljö, där de från början vore hemmastadda, dels torde mindre svårigheter möta mot kursens medhinnande på två år än vid ett gymnasium, där man vore bunden av bestämmelser angående feriers längd, fridagar o. s. v. Sannolikt skulle också vid ett gymnasium vissa svårigheter möta i följd därav, att dess lärare vore vana vid en över längre tid utbredd undervisning.

Lantbruksstyrelsen förordar, då undervisningen i stort sett borde hava den form och karaktär, som följde elementarundervisningen, dess anslutning i någon form till förefintlig elementarundervisning och icke till folk h ögskoleundervisnin gen.

Emot de i P. M. föreslagna bitr ädesf or öringar na vid specialkursen har ingen erinran framställts i de avgivna yttrandena. I fråga örn undervisningens inre gestaltning, d. v. s. med avseende å undervisningens omfattning, kursplan, timantal, kurstid, vitsord och examen samt frågan huruvida utbildningen bör leda fram till studentexamen, hava uttalanden gjorts i vissa av yttrandena. I detta avseende torde följande böra här anföras.

Skolöverstyrelsen förmäler sig icke vilja underlåta att framhålla, att de kurser, som skulle genomgås i de olika ämnena, vore av den omfatt ning, att endast synnerligen begåvade och flitiga elever kunde beräknas inhämta den på den anslagna tiden. Vid det godkännande av kursplanen, som skulle ankomma å överstyrelsen, borde vissa jämkningar i planen kunna vidtagas. Redan nu kunde dock framhållas, att ämnet fysik syntes böra tilldelas något .större timantal och att detta syntes kunna ske genom någon minskning av timantalet i kemi och framför allt biologi med hälsolära, i vilka ämnen eleverna redan kunde beräknas hava in hämtat förhållandevis mera omfattande kunskaper än i ämnet fysik. I detta sammanhang ville överstyrelsen understryka vikten av att den eller de skolor, till vilka specialkurser av här ifrågavarande natur förlädes, vore försedda med en sådan utrustning för den naturvetenskapliga undervisningen, att denna kunde bedrivas efter samma metoder som inora de allmänna läroverken och leda till ett likvärdigt bildningsresultnt.

224 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Enligt P. M. skulle vitsord i ämnenas muntliga behandling bestämmas ay kursens lärare gemensamt exter förslag av den lärare, som skött undervisningen i ämnet under sista läsåret. Detta förslag vore mindre lämpligt. Betyg borde i detta som liknande fall vid andra läroanstalter bestämmas av den lärare, som handhaft undervisningen i vederbörande ämne. T P. M. föresloges vidare, att vitsord i avgångsexamen från specialkursen skulle anses likvärdigt med motsvarande vitsord i studentexamen på reallinjen, i vad gällde inträde vid lantbrukshögskolan. överstyrelsen ansåge visserligen, att den som erhållit avgångsbetyg från specialkurs borde vara berättigad till inträde i lantbrukshögskolan i lika mån som den som vederbör ligen avlagt studentexamen, men det vore ej lämpligt föreskriva, att vits ord i varje särskilt ämne skulle vara likvärdigt med motsvarande vitsord i studentexamen.

Lantbruksstyrelsen anser sig böra framhålla betydelsen därav, att undervisningen bomme att meddelas under sådana former oell under sådan kontroll, att det undantag från studentexamen såsom allmänt villkor för inträde vid en blivande lantbrukshögskola, som genomgång av specialkurs skulle medföra, icke kunde komma att äventyra lantbrukshögskolans all männa nivå. Lantbruksstyrelsen förutsatte emellertid, att avläggande av studentexamen skulle bliva den regelbundna formen för vinnande av inträde vid högskolan.

Lärarrådet vid Ultuna lantbruksinstitut understryker önskvärdheten av att koncentrationsläsning i största möjliga utsträckning genomfördes.

Beträffande ämnesvalet för kursen vore ingen anmärkning att göra. utom att det syntes förmånligare att föra undervisningen i det andra språket helt fram till studentexamenskurs och i stället minska något på den till ämnet historia med samhällslära anslagna tiden eller möjligen helt utesluta detta ämne. På detta sätt skulle examen komma att omfatta sju ämnen utom geografi, d. v. s. det antal, som normalt skulle ingå i den nya studentexamen. Även örn vissa modifikationer genomfördes beträf fande kurserna i språk och matematik, skulle således kunskaper inhämtas, som motsvarade de för studentexamen fordrade, och det vore då att föredraga, att eleverna även formellt avlade denna examen. Örn skolan ord nades på.här föreslaget sätt, torde ej några svårare hinder möta mot att erhålla dimissionsrätt, även örn det möjligen kunde vara lämpligt, att den na speciella studentexamen ej medförde rätt till inskrivning vid annan högskola än lantbrukshögskolan. I viss mån bomme ju den föreslagna examen att närma sig den begränsade studentexamen, som nu avlades vid arméns underofficersskola, ehuru dock ämnesantalet skulle bliva större än i dennas examen. Visserligen komme eleverna vid den planerade kursen otvivelaktigt att bliva ganska hårt belastade, och det kunde nog vara önskvärt att utöka kurstiden till fem terminer, men det torde dock vara möjligt att inom två år uppnå ett fullgott resultat, då man vid den ifrågavarande kursen borde kunna räkna med ett utvalt elevmaterial. Emellertid torde likväl lästiden per år behöva utökas därigenom att ej mer än två månader örn året ansloges till ferier. På detta sätt skulle under de två åren en lästid uppnås ungefär motsvarande fem terminers vid andra skolor. Ändamålsenligt torde vara att låta kursen börja på våren eller försommaren och avslutas omkring två år senare. Härigenom skulle exa men komma att avläggas vid samma tid som vid andra läroverk, och de utexaminerade skulle på hösten kunna börja sina studier vid lantbrubshögskolan, som förutsattes i likhet med andra högskolor börja sin höst-

225 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

termin med september månad. Ehuru de, som avlagt den nuvarande begränsade studentexamen vid underofficersskolan, blott ägde tillträde till krigsskolan, ej till specialhögskolor i allmänhet eller universitet, syntes det dock vara rimligt, att en person, som avlagt examen vid lantbrukshögskolan, därefter skulle vara oförhindrad att fortsätta sina studier i naturvetenskapliga ämnen vid universitetet och där avlägga filosofie licentiatexamen och disputera för doktorsgrad. På detta sätt bleve det också tillsvidare överflödigt att vid högskolan anordna högre examen än agronomexamen, liksom ej heller disputationsmöjlighet. Lärarrådet ville således förorda:

1. Att en kurs i huvudsaklig överensstämmelse med det i promemorian framförda förslaget anordnades.

2. Att kursen förlädes till en folkhögskola.

3. Att den ställdes under skolöverstyrelsens inspektion och erhölle dimissionsrätt till studentexamen, berättigande till inträde vid lantbrukshögskolan.

4. Att beträffande lärarkrafter samma krav ställdes som vid beviljande av dimissionsrätt åt andra privata gymnasier.

I fråga örn specialkursens yttre gestaltning, inneslutande lärarbehovet, lärarnas kompetens och avlöningsförmåner, statens ställning till kursen, statsbidrag, antal kurser samt frågan örn tidpunkten för igångsättandet av anordningen med specialkurser, tillstyrkes det i P. M. framlagda förslaget i allmänhet. Vissa erinringar rörande detaljer framställas dock. Beträffande vad i nu nämnt avseende uttalats i yttrandena må följande anföras:

Skolöverstyrelsen anser, att ett bestämt villkor för att kurserna förlädes till folkhögskola vore, att garantier skapades för tillgång till väl kvalificerade lärare. Med den anordning i detta hänseende, som i P. Mförordades, syntes också sådana garantier komma att föreligga. Svårigheterna att skaffa nödigt antal special- och timlärare torde nämligen vid de folkhögskolor, som i detta fall skulle kunna komma i fråga, ej vara av den beskaffenhet, att hänsyn härtill behövde tagas vid valet mellan folkhögskola och privatgymnasium. Mot förslaget till avlöning åt lärare och statsanslag härtill vore intet att erinra. Överstyrelsen ville dock påpeka önskvärdheten av att utöver bidraget till lärarlöner något mindre belopp beräknades till andra med kursen sammanhängande utgifter, såsom lör undervisningsmateriel och dylikt, överstyrelsen ville även framhålla, att det torde vara lämpligast, att statsanslaget till specialkurs utginge på motsvarande sätt som till kurs vid folkhögskola. Anslaget borde alltså ej utgå direkt till lärarlönerna men beräknas med hänsyn till dessa och andra utgifter, till vilka staten ansåges böra lämna bidrag. Skola, som åtoge sig att anordna specialkurs, erhölle således ett visst statsanslag, på villkor bland annat att lärare anställdes på sätt i P. M. föresloges och med den avlöning, som där angivits. I detta sammanhang ville överstyrelsen tilllägga, att de fast anställda lärarna borde tillerkännas pensionsrätt i statens pensionsanstalt.

Lantbruksstyrelsen ansluter sig till den meningen, att denna undervisning borde ställas under skolöverstyrelsens kontroll. Då den avsåge att meddela en allmän elementär utbildning såsom underlag för fortsatta studier, ville styrelsen även ifrågasätta, huruvida densamma icke i alla av-

Iiihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 125 höft (Nr 113.) 15

226 Kungl. Martts proposition Nr 143.

seenden borde jämställas med annan dylik undervisning. Förty borde anslag måhända icke uppföras under nionde huvudtiteln utan under åttonde huvudtiteln.

Anslutningen till ifrågavarande fortbildning syntes icke bliva större, än att kursen härför på en enda plats torde fylla behovet, detta så mycket mera som genomgången sådan fortbildning knappast torde hava något sådant värde för den, som icke vunne inträde till högskolan, att den komme att locka ett allt för betydande antal elever.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd anför i förevarande avseende följande.

Av motiveringen i P. M. framginge, att löneförmånerna för de två fasta ämneslärarna vid kursen avsetts skola väl motsvara de löneförmåner, som vöre tillförsäkrade de allmänna läroverkens adjunkter. Detta skulle ock bliva fallet, därest det i P. M. framlagda förslaget i denna del godtoges. Visserligen uppbure adjunkt för närvarande grundlön med 4,300 kronor jämte tre ålderstillägg å 500 kronor, vartill komme tillfällig löneförbättring med lägst 600 kronor (å A- eller B ort) samt dyrtidstillägg enligt grunderna för oreglerade verk, vadan den sammanlagda lön, å vilken dyrtidstillägg utginge, sålunda för manlig adjunkt placerad å någon av nämnda dyrorter utgjorde lägst 4,900 kronor och högst 6,400 kronor. Emellertid vore att märka, att de båda ämneslärarna vid de föreslagna specialkurserna skulle utöver ovan angivna löneinkomster äga åtnjuta provisorisk avlöningsförbättring med 500 kronor eller med samma belopp, som jämlikt kungörelsen 1929:244 tillkomme fast anställd manlig lärare vid folkhögskola, där såväl huvudkurs som fristående kvinnlig kurs, funnes inrättade. Härigenom skulle ifrågavarande ämneslärare komma att intaga en örn ock obetydligt högre löneställning än adjunkt vid allmänt läroverk. Vid denna jämförelse hade hänsyn självfallet icke tagits till den provisoriska löneförbättring, som jämväl tillkomme adjunkt, då sådan löneförbättring utginge allenast till befattningshavare å F- och G-ort. I P. M. hade icke angivits såsom anställningsvillkor genomgående av provårskurs, något som utgjorde förutsättningen för erhållande av adjunktstjänst vid statens allmänna läroverk. Med hänsyn härtill kunde det väl sättas i fråga, örn de i P. M. föreslagna ämneslärarna borde i löneliänseende jämställas med läroverksadjunkterna. Emellertid skulle åtminstone beträffande den ene av dem, nämligen läraren i matematik m. m., såsom villkor för anställning fordras avlagd högre vetenskaplig examen. Vad läraren i tyska och engelska beträffade ansåges särskilda krav skola ställas å honom med avseende å undervisningsskicklighet. Med hänsyn härtill funne nämnden sig icke böra framställa någon särskild erinran mot de föreslagna lönebeloppen. I detta sammanhang torde nämnden få påpeka, att förslaget rörande bostadsersättning i viss mån innebure en avvikelse från vad som i detta hänseende enligt 2 § av kungörelsen 1919: 864 gällde för lärare vid folkhögskola så tillvida, att det i sagda författningsrum angivna ersättningsbeloppet 500 kronor vore att betrakta såsom minimiersättning. Lönenämnden torde slutligen få erinra, att 1928 års lönekommitté i sitt den 21 juli 1930 avgivna betänkande med förslag till lönereglering för befattningshavarna vid undervisningsväsendet föreslagit, att jämväl lärare vid folkhögskolorna skulle i likhet med de kommunala lärarna i allmänhet överföras till det nya lönesystemet och därvid inordnas i lönegrad enligt den av kommittén för det kommunala undervisningsväsendet föreslagna löne-

227 Kungl. May.ts proposition Nr 143.

planen. Ett genomförande av detta förslag skulle uppenbarligen påkalla en motsvarande ändring i lönesystemet för lärarna vid de i förevarande P. M. omhandlade specialkurserna.

Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut finner sig beträffande lärarkompetensen böra erinra, att anspråket på formell lektorskompetens torde vara av mindre vikt än framstående, även genom provår styrkt, undervisningsskicklighet och goda kunskaper i de olika ämnen, som skulle tilldelas samma lärare. Dessa förutsättningar kunde ofta fyllas av en filosofie magister med betyg i dessa ämnen. För underlättande av lärarnas rekrytering och bibehållande vore det mycket önskvärt, att förmånen av tjänstårsberäkning i största möjliga utsträckning tillerkändes dem.

Beträffande vad i P. M. föreslagits rörande undervisningsavgifter och elev stipendier hava inga egentliga erinringar anförts. Skolöverstyrelsen . har likväl ansett, att, örn bestämmelserna örn undervisningsavgifter avfattades enligt förslaget i P. M., beslutet icke behövde underställas överstyrelsen för godkännande.

Såsom jag ovan anfört, anser jag åstadkommandet av utbildningsmöjligheter av den art, den föreslagna specialkursen avser att giva, vara ett viktigt led i den högre lantbruksundervisningens reformering. Jag har likaledes ovan uttalat mig för att specialkurser av det slag, som i förevarande P. M. avses, böra upprättas. Lika med de i ärendet hörda myndigheterna finner jag det i P. M. framlagda förslaget väl ägnat att i huvudsakliga delar genomföras. I anslutning till vad däri anföres vill jag tillstyrka, att för närvarande endast en dylik kurs inrättas. På de skäl, som angivits dels av skolöverstyrelsen och dels av styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut, bör enligt mitt förmenande denna kurs förläggas till en folkhögskola. Avtal härom bör efter förslag av skolöverstyrelsen av Kungl. Maj:t träffas med därtill lämplig folkhögskola. Därvid bör, såsom skolöverstyrelsen antytt, tillses, att skolan i fråga är försedd med tillräcklig utrustning för undervisningen i de naturvetenskapliga ämnena. Den specialkurs, vars inrättande jag sålunda förordar, torde böra benämnas folkhögskolans specialkurs för lantbruksstuderande.

Det av lärarrådet vid Ultuna framlagda förslaget till ändring i kursplanen för specialkursen synes mig icke böra föranleda till ändring av det i P. M. upptagna förslaget. Även örn nämnda ändring vidtoges, skulle den vid kursen meddelade undervisningen icke leda till sådana studentkunskaper, som enligt gällande bestämmelser erfordras för avläggande av studentexamen i vanlig ordning. Den examen, som enligt lärarrådets förslag skulle komma till stånd, bleve under alla omständigheter en speciell och i viss mån begränsad studentexamen. Förslagets genomförande skulle följaktligen icke leda till en i principiellt avseende annorlunda beskaffad examen, än den som följer av förslaget i P. M. Då jag anser detta senare mera lämpat för det avsedda ändamålet, kan jag sålunda icke förorda, att i detta avseende ändring sker. Ej heller synes det mig lämp-

Departements-

chefen.

228 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

ligt att nu upptaga frågan, huruvida den, som avlagt avgångsexamen från specialkurs, bör få bedriva naturvetenskapliga studier vid universitet. Enligt mitt förmenande bör någon tids erfarenhet av specialkursen först inhämtas, innan bär antydda fråga upptages till närmare övervägande.

Däremot finner jag de av skolöverstyrelsen gjorda erinringarna rörande kursplanen värda beaktande. Men då de av överstyrelsen föreslagna ändringarna icke inverka på lärarbehovet vid specialkursen och då slutligt förslag till kursplan skall granskas och godkännas av skolöverstyrelsen, synes ett närmare ingående på denna fråga icke vara erforderlig i detta sammanhang. Skolöverstyrelsens förslag, att vitsord i avgångsexamen i ämnenas muntliga behandling skall bestämmas av den lärare, som handhaft undervisningen i vederbörande ämnen, vill jag förorda. Erinringarna från överstyrelsens sida rörande förslaget, att vitsord i avgångsexamen från specialkurs skola anses likvärdiga med vitsord i studentexamen på reallinjen, torde däremot icke böra föranleda någon åtgärd.

Lika med de hörda myndigheterna vill jag biträda förslaget i P. M. i vad det avser lärare vid specialkursen, deras kompetens och avlöning. I detta sammanhang torde böra påpekas, att förslaget rörande de fasta ämneslärarnas kompetens innebär, att i regel vederbörande skall hava genomgått provårskurs. Skolöverstyrelsens förslag, att de fasta ämneslärarna vid specialkursen skola tillerkännas pensionsrätt i statens pensionsanstalt, biträdes av mig. Att redan nu stadga särskild rätt till tjänstårsberäkning för dessa lärare, synes mig däremot icke lämpligt.

Vad i P. M. föreslagits rörande undervisningsavgifter och elevstipendier föranleder ingen annan erinran från min sida, än att vad från skolöverstyrelsens sida anförts i fråga örn besluts fattande örn undervisningsavgifter torde böra iakttagas.

Vidkommande tidpunkten för den första specialkursens igångsättande ansluter jag mig till det i P. M. framlagda förslaget, att början sker den 1 november 1931. Ävenledes biträder jag den meningen, att vid specialkursen fi ån början inrättas saväl en första som en andra årskurs, till vilken senare vid första läsårets början inträde skall kunna vinnas av elever, som med goda vitsord genomgått övre avdelningens andra årskurs å Vilans och Önnestads folkhögskolor. De, som under läsåret 1931/1932 genomgått andra årskursen vid specialkursen, böra få avlägga avgångsexamen utan hinder därav, att de endast genomgått en årskurs vid specialkursen.

Vad slutligen beträffar det statsbidrag, som bör beviljas för specialkursen, ansluter jag mig till skolöverstyrelsens mening, att för varje kurs lämnas ett fast statsbidrag. Detta bör beräknas så, att det innefattar hela kostnaden för lärarlönerna, utom ålderstillägg och dyrtidstillägg. Med detta beräkningssätt skulle det fasta statsbidraget bliva 18,600 kronor. Med

229 Kungl. May.ts proposition Nr 143.

hänsyn till det av skolöverstyrelsen uttalade önskemålet, att ett mindre bidrag även borde givas till undervisningsmaterial, förordar jag, att nämnda bidrag avrundas till 19,000 kronor. För täckande av kostnaderna för ålderstillägg och dyrtidstillägg böra även medel stå till förfogande. På grund av att under det första året ålderstillägg näppeligen komma att utgå och då dyrtidstilläggen kunna beräknas komma att uppgå till 2,820 kronor, bör ett belopp av i avrundat tal 3,000 kronor tilläggas ovannämnda 19,000 kronor. I och för täckandet av statens kostnader för specialkursen torde följaktligen böra anvisas ett extra förslagsanslag av 22,000 kronor. Från detta anslag bör vederbörande folkhögskola få rekvirera medel för utbetalande i förekommande fall av ålders- och dyrtidstillägg. Jag kommer senare att göra hemställan örn anvisandet av nyssnämnda anslag för budgetåret 1931/1932. Till stipendier åt elever vid specialkursen, att utgå enligt de i P. M. angivna grunderna, torde vidare böra anvisas ett extra förslagsanslag av 7,500 kronor. Även härom kommer jag senare att göra hemställan.

Anslagen synas mig böra upptagas under riksstatens nionde huvudtitel i analogi med anslaget till arméns underofficersskola, till vilken anslag upptages under fjärde huvudtiteln.

b. Lantbruksskolans högre kurs.

I förutnämnda inom jordbruksdepartementet upprättade P. M. rörande möjligheterna att göra utbildningen av driftsledare vid det större jordbruket mera praktiskt inriktad än vad den av högre lantbruksundervisningssakkunniga föreslagna agronomkursen kan anses vara anföres i fråga om fordringarna för inträde vid lantbruksskolans högre kurs (i P. M. benämnd fortbildningskursen) följande.

Då det vore synnerligen viktigt, att eleverna vid denna kurs besutte en viss allmän mognad, syntes en relativt hög inträdesålder böra fastställas. Med hänsyn till att det kunde anses vara förmånligt, örn den inträdessökande ett eller annat år innehaft anställning eller eljest varit verksam vid jordbruk efter genomgången av lägre lantbruksundervisningsanstalt men före inträdet vid fortbildningskursen, torde inträdesåldern icke kunna sättas lägre än 22 år. I fråga örn de teoretiska förkunskaper, som kunde anses erforderliga som villkor för inträde vid kursen, torde, i anslutning till vad ovan i detta avseende anförts, i ämnena kemi, fysik och botanik icke böra erfordras mera än att vederbörande väl inhämtat kursen i genomgången lägre lantbruksanstalt, vilket syntes böra vitsordas genom kvalificerade betyg. Men dessutom torde elevens allmänna förutsättningar för fortsatta lantbruksstudier böra styrkas genom kvalificerade betyg från nämnda anstalt i jämväl ämnena jordbrukslära och husdjurslära. Beträffande ämnena modersmålet och matematik torde det, med hänsyn till dessa ämnens betydelse i driftsledarens yrkesutövning och då fortsatt utbildning i

P. M. rörande möjligheterna att göra utbildningen av driftsledare för det större jord bruket praktiskt betonad.

Yttranden.

230 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

dessa ämnen icke torde böra ske i fortbildningskursen, icke kunna räcka med vitsord från allenast lägre lantbruksundervisningsanstalt. Den inträdessökande torde i dessa ämnen böra styrka sig äga insikter motsvarande minst betyget godkänd i realexamen. Vidkommande slutligen den inträdessökandes praktiska förtrogenhet med jordbruk torde ganska höga fordringar böra uppställas. Minst tre års väl vitsordad jordbrukspraktik syntes därför böra föreskrivas som inträdesvillkor. Givetvis borde kurs i lantbruksskola få inräknas i dylik praktiktid. Inträdesvillkoren syntes kunna sammanfattas sålunda:

_ 1- -^tt hava uppnått en ålder av 22 år samt vara befriad från värnpliktstjänstgöring det år kursen genomgås.

2. Att hava genomgått tvåårig lantbruksskola eller ettårig lantbruksskola eller lantmannaskolas längre kurs, varmed jämställes lantmannaskolas huvudkurs jämte fortsättningskurs, samt från vederbörande skola hava erhållit minst betyget med beröm godkänd i jordbrukslära, husdjurslära, fysik, kemi och botanik.

3. Att kunna med företeende av vitsord, som av fortbildningskursens styrelse godkännes, styrka sig äga insikter i modersmålet och matematik, motsvarande minst betyget godkänd i realexamen.

4. Att under minst tre år hava med goda vitsord deltagit i praktiskt jordbruksarbete, vari dock får inräknas den tid, då vederbörande genomgått lantbruksskola.

Då vid en utbildning, som den här avsedda, resultatet icke komme alltför mycket an på receptiv begåvning och förmåga att tillägna sig lärokursen utan i ännu högre grad på praktisk läggning och lämplighet för yrket, syntes det icke lämpligt, att, då flera inträdessökande anmälde sig än som kunde mottagas, urvalet skedde efter vitsord örn teoretiska kunskaper. Fastmer syntes urvalet böra ske så, att bland dem, som väl fyllde samtliga inträdesvillkor, den borde äga företräde, som innehade goda vitsord om praktisk duglighet och ledareegenskaper.

I de i anledning av förenämnda P. M. avgivna yttrandena hava de föreslagna inträdesfordringarna i huvudsak tillstyrkts. Av vad sålunda uttalats må följande anföras.

Lantbruksstyrelsen har ifrågasatt, huruvida det enligt promemorians förslag stadgade kravet på minst tre års lantbrukspraktik utgjorde någon garanti för förefintligheten hos de inträdessökande av den allsidiga jordbrukspraktik, som vore en nödvändig förutsättning för en fullt tillfredsställande driftsledarutbildning. Det syntes därför nödvändigt, att av kursaspirant, som icke genomgått tvåårig lantbruksskola, borde krävas vitsord örn kvalificerad praktik, som bevisligen inhämtats under lämpliga förhållanden och i tillräckligt allsidig form.

Svenska lantbrukstjänstemannaföreningen har intet att direkt invända mot angivna inträdesfordringarna. Dock vore tveksamt, huruvida beträffande förutbildningen lantmannaskolans längre kurs eller lantmannaskolans huvud- och fortsättningskurs vore tillräckliga för inträde. Då de, som genomgått dylik kurs, icke fått någon utbildning och övning i utställning av arbetslag eller ledning av arbetsstyrka, torde kunna ifrågasättas, örn icke genomgående av ett- eller tvåårig lantbruksskola borde vara en oavvislig fordran för inträde. Den föreslagna fordran på praktiska förkunskaper syntes väl avvägd, dock kunde ifrågasättas, huruvida icke det

231 Kungl. May.ts proposition Nr 143.

vore lämpligt att såsom fordran uppställa, att av de tre årens praktik tre månader skulle vara praktik i skogs- oell sågverksdrift.

Sveriges lantbrukslärare förbund har intet väsentligt att erinra mot de föreslagna inträdesfordringarna. De kursdeltagare, som allvarligt aspirerade på driftsledarplatser vid större jordbruk, torde av sig själva finna, att vägen över tvåårig lantbruksskola vore den lämpligaste och tryggaste, enär tyngdpunkten bos arbetsledarutbildningen under alla förhållanden måste antagas komma att ligga hos nämnda skolor. Elever, som komme från ett-årig lantbruksskola eller längre lantmannaskolekurs, avsåges ju skola höra till det medelstora jordbruket och större bondebruket, men, örn några av dem efter fortbildningskursens genomgående skulle vilja söka driftsledarplatser vid större jordbruk, så borde det nog få förutsättas, att deras förutgående treåriga praktik vore vunnen vid° större jordbruk — men härom kunde näppeligen utfärdas några i detalj gående bestämmelser. För blivande elever av denna kategori borde lämpligen hållas ett antal sommarplatser öppna vid lantbruksskolan å Alnarp, så att de under sommaren före fortbildningskursens genomgående finge komplettera sin teknik och praktik. Då det vore önskligt, att flitiga och läraktiga unga män, som med i P. M. angivna betyg i vissa ämnen genomgått tvåårig lantbruksskola kunde vinna inträde i fortbildningskurs utan att nödgas spilla särskild tid på andra förkunskapers inhämtande, torde i detta sammanhang böra prövas, örn icke undervisningen i svenska och matematik vid de tvååriga lantbruksskolorna kunde för de begåvade lärlingar, som så önskade, inriktas på att motvärn betyget godkänd i realexamen.

De i förenämnda P. M. föreslagna inträdesfordringarna för inträde till lantbruksskolans högre kurs synas mig väl avvägda, varför jag tillstyrker desamma. Vad beträffar lantbruksstyrelsen uttalande, att vitsord borde krävas örn kvalificerad praktik, synes mig i detta avseende icke kunna stadgas mera, än att den inträdessökande skall kunna förete goda vitsord örn sin jordbrukspraktik, varefter det får bliva kursledningens sak att bedöma, huruvida praktiken i de särskilda fallen kan anses tillfyllest. Man torde nämligen knappast kunna komma längre, med mindre kontroll från det allmännas sida utövas rörande de inträdessökandes praktik, vilket torde vara önskvärt men varom, såsom jag ovan angivit, jag icke nu är beredd att framlägga förslag. Att, såsom förordas av svenska lantbrukstjänstemannaföreningen, kräva, att viss del av jordbrukspraktiken skulle vara praktik i skogs- och sågverksdrift, synes mig icke nödvändigt. Jag anser mig ej heller böra tillstyrka en begränsning av rätten att vinna inträde vid lantbruksskolans högre kurs så tillvida, att för inträde ovillkorligen skulle erfordras genomgången lantbruksskolekurs. Visserligen torde särskilt den, som efter utbildningens slut ämnar förskaffa sig anställning som driftsledare, få räkna med, att förutbildningen i den tvååriga lantbruksskolan i detta fall giver ett visst företräde. Men det torde, ej vara rimligt att förhindra särskilt den, som avser att utbilda sig till självständig brukare av ett medelstort jordbruk och som påbörjat sin utbildning i lantmannaskola, att fullfölja utbildningen i förevarande kurs.

Departements-

chefen.

232 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Högre lantbruksundervisningssakkunniga.

c. Mejeriundervisningen.

* fråga om elevernas vid en högre mejeriundervisningsanstalts förutbildning hava högre lantbruksundervisningssakkunniga anfört i huvudsak följande.

J^naaVarande b^ggdex den hö§re mejeriutbildningen på jämförelsevis “ " ‘uf a*ronomiska förkunskaper. Sålunda skulle mejeristuderande normait kumm förete vitsord örn minst två års jordbrukspraktik och vidare fullständigt avgångsbetyg från agronomkurs. Med förbildningen på mejenområdet vöre det däremot ofta sämre ställt. Visserligen fordrades för inträde i konsulentkursens mejerilinje, att den sökande »allvarligt deltagit uti alla vid ett mejeri förekommande göromål», men då bestämmelse saknades örn viss minimitid, under vilken mejeripraktik skulle hava inhämtats, vore det tydligt, att ifrågavarande praktik understundom kunde vara nog sa bristfällig.1 Vid ordnandet av den högre mejeriundervisningen syntes det till en början erforderligt, att nuvarande bestämmelse^ rörande elevernas förbildning underginge ändring. Sålunda syntes bet nödvändigt, att krav uppställdes på jämförelsevis omfattande prakts a forkunskaper på mejeriområdet. Enligt de sakkunnigas uppfattning borde nämnda praktik omfatta en tid av i regel minst två år.

.Allmän agronomisk förbildning borde naturligtvis tillmätas ett icke ringa varde för en blivande mejeriman. Med mejerihanteringens alltmer tilltagande industrialisering och skiljande från praktiskt jordbruk vore emellertid dylik förbildning mindre oumbärlig än tidigare varit fallet.

Med hänsyn till den avsevärda tid, agronomutbildningen toge i anspråk_

minst två års jordbrukspraktik och i regel två års teoretiska studier — syntes det enligt, de sakkunnigas förmenande icke kunna anses rimligt att for inträde vid mejerikursen i fortsättningen uppställa krav på avlagd agronomexamen eller.däremot svarande allmänna agronomiska kunskaper. JJäiemot borde viss i agronomutbildningen ingående undervisning, närmast avseende mjölkproduktionen samt det ekonomiska utnyttjandet av vid mejerihanteringen, erhållna biprodukter såsom kreatursfoder (speciellt svinskötsel), obligatoriskt ingå jämväl i den högre mejeriutbildningen Den högre mejeriundervisningen syntes böra i stort sett hållas på samma niva som undervisningen vid en blivande lantbrukshögskola. I överensstämmelse härmed torde även kraven på teoretiska förkunskaper hos eleverna böra ställas lika höga. På grund av mejerihanteringens speciella karaktär syntes det emellertid vara ändamålsenligt, att vid prövning av inträdessökandes teoretiska förkunskaper examen från tekniskt gymnasium likställdes med studentexamen. Vidare syntes det motiverat, att agronomisk eller annan för mejerimannen värdefull utbildning i viss utsträckning tillmättes betydelse såsom förbildning för studier på mejeriområdet.

För inträde såsom ordinarie elev i nu avsedda kurs för mejeriutbildning borde sålunda enligt de sakkunnigas mening uppställas följande fordringar på förbildning.

Teoretiska förkunskaper: avlagd studentexamen med minst betyget godkänd, erhållet i examen eller vid komplettering till denna, i modersmålet, tyska, engelska, geografi, matematik, fysik och kemi, därav sistnämnda' ämne å reallinjen och övriga ämnen å latinlinjen B, eller fullständig exa- 1 Bestämmelserna härutinnan ändrade genom kungörelsen den 25 januari 1929 (nr 16).

233 Kungl. May.ts proposition Nr 143.

men från tekniskt gymnasium med minst betyget godkänd i ovan angivna ämnen, erhållet i examen eller vid komplettering till denna; dock att även den, som icke avlagt någon av nämnda examina, bör kunna vinna inträde såsom ordinarie studerande, därest han på sätt i det föregående anförts vid redogörelse för lantbrukshögskola styrker sig äga nödiga förutsättningar att bedriva studier vid kursen.

Praktiska förkunskaper: i regel två års väl vitsordad, allsidig mejeripraktik, dock att en med godkända vitsord genomgången kurs vid lägre mejeriskola bör få jämställas med lika lång mejeripraktik.

I de avgivna yttrandena framställas vissa erinringar mot de sakkunni- Yttranden. gas förslag till inträdesfordringar vid den högre mejeriundervisningsanstalten endast från två håll. Den speciella yrkesorganisationen på detta område, Svenska mejerikonsulentföreningen, har icke funnit anledning göra något uttalande på denna punkt.

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat, att utom den av de sakkunniga föreslagna tvååriga mejeripraktiken borde fordras minst ett års praktik inom jordbruk och husdjursskötsel samt sammanlagt lika lång praktik å verkstad samt såsom mejerimontör.

Skånska agronomklubben har ansett, att den högre mejeriutbildningen lämpligen borde organiseras såsom en fjärde studielinje vid lantbrukshögskolan. Kraven på teoretiska förkunskaper borde då sättas lika för mejeristuderande som för andra studerande vid högskolan. Däremot borde fordringarna på föregående praktik avse sådan vunnen under minst två år vid välskötta mejerier, varav ett år borde hava tillbringats vid särskilt utvalt, kontrollerat mejeri.

Till det vid propositionen nr 249 till 1930 års riksdag angående den propositionen högre lantbruksundervisningens ordnande fogade utdrag av statsråds- nr 349/1930. protokollet yttrade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet rörande kraven på förkunskaper för inträde vid den högre mejeriundervisningen i huvudsak följande.

I fråga örn krav på teoretiska förkunskaper för tillträde till kurs för högre mejeriutbildning anslöte departementschefen sig i stort sett till de sakkunnigas förslag. I likhet med dem ansåge departementschefen sålunda, att genomgången agronomkurs icke i fortsättningen borde betraktas såsom den regelmässiga förutbildningen för inträde i högre mejerikurs. Å andra sidan borde givetvis agronomisk examen tillmätas betydelse för fortsatta studier på mejeriområdet, helst som åtskilliga befattningshavare på detta område jämväl framdeles torde hava stor nytta av viss agronomisk kompetens. Emellertid torde även i detta fall viss jämkning i de sakkunnigas förslag till krav på teoretiska förkunskaper vara erforderlig. Beträffande studenter torde sålunda böra uppställas följande fordringar: avlagd studentexamen å real- eller latinlinjen med minst betyget godkänd, erhållet i examen eller vid komplettering till denna, i modersmålet, tyska eller engelska, matematik, fysik och kemi.

För dem, som avlagt fullständig examen från tekniskt gymnasium, torde böra uppställas motsvarande fordringar på betyg i nu angivna ämnen.

I likhet med lantbrukshögskolan torde även den högre mejerikursen böra stå öppen för studerande, som icke haft tillfälle avlägga studentexamen

Departementschefen.

234 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 143.

eller examen från tekniskt gymnasium men likväl kunde anses besitta erforderliga förutsättningar att med framgång bedriva högre mejeristudier. Beträffande dem, som ej avlagt agronomexamen, torde samma kunskapsmått böra krävas som för inträde vid lantbrukshögskolan, dock med undantag för ämnet biologi med hälsolära. För sistnämnda kategorier av studerande torde samma kurser i gymnasieämnen böra stå öppna, som enligt vad förut omförmälts borde anordnas närmast för aspiranter till lantbrukshögskolan. Vad därefter anginge kravet på förutgående mejeripraktik funne departementschefen de sakkunnigas förslag örn i regel två års väl vitsordad, allsidig praktisk mejeriutbildning vara lämpligt avvägt. Dock syntes det önskvärt, att nämnda praktik i allmänhet bleve förlagd till särskilt utsedda elevmejerier, där elevutbildningen stöde under kontroll av den högre mejerikursens ledning eller eventuellt någon sammanslutning på mejeriområdet. Det torde icke vara anledning att i detta sammanhang närmare ingå på denna fråga.

De skäl, som av mig ovan vid behandlingen av fordringarna för inträde vid lantbrukshögskolan anförts rörande olämpligheten av att medgiva inträde vid nämnda högskola åt den, som endast innehar kunskaper i matematik, fysik och kemi i studentexamen å latinlinjen, gälla även i fråga örn förkunskaperna vid den högre mejeriundervisningen. Jag förordar därför, att för inträde vid den högre mejeriundervisningen bör fordras kunskaper i modersmålet, tyska eller engelska, matematik, fysik och kemi motsvarande minst betyget godkänd i studentexamen, varav i fråga örn de tre sistnämnda å reallinjen. Den, som genomgått den av mig ovan föreslagna folkhögskolans specialkurs för lantbruksstuderande, synes mig även böra äga rätt till inträde vid den högre mejeriundervisningen. På min föredragning har numera Kungl. Majit (proposition 84/1931) föreslagit riksdagen, bland annat, att anvisa medel till statsbidrag åt s. k. elevmejerier. I nämnda proposition förutsättes, att såsom inträdesfordran vid lägre mejeriskola för män skall gälla två års praktisk utbildning vid elevmejeri jämte ett års förutbildning. Enligt mitt förmenande torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke i viss mån likartade fordringar på praktiska förkunskaper böra uppställas vid den högre mejeriundervisningen. Jag är dock icke beredd att nu framställa förslag härom. I övrigt har jag i sak inga erinringar att göra mot de sakkunnigas förslag.

De inträdesfordringar vid den högre mejeriundervisningen, som av mig förordas att i huvudsak gälla, kunna sammanfattas sålunda.

Kunskaper i modersmålet, tyska eller engelska, matematik, fysik och kemi motsvarande minst betyget godkänd i studentexamen, varav i fråga örn de tre sistnämnda ämnena å reallinjen. Dessa kunskaper skola styrkas antingen genom betyg örn avlagd studentexamen å reallinjen eller genom avgångsbetyg från folkhögskolas specialkurs för lantbruksstuderande eller genom fullständig examen från tekniskt gymnasium — dock att

235 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

även vitsord, erhållet vid i laga ordning företagen fyllnadsprövning till förenämnda examina får åberopas — eller på annat sätt, som av styrelsen för den högre mejeriundervisningsanstalten kan godkännas.

Frågan örn de för inträde vid högre mejeriundervisningen erforderliga praktiska förkunskaperna bör, såsom jag ovan förordat, tills vidare lämnas öppen för fortsatt övervägande.

d. Trädgårdsundervisningen.

Beträffande'kravet på förkunskaper för inträde vid högre trädgårdskurs hava högre lantbruksundervisningssakkunniga anfört följande.

För vinnande av inträde som ordinarie elev vid högre trädgårdskurs borde fordras kunskaper motsvarande minst betyget godkänd i realexamen i ämnena modersmålet, tyska, geografi, matematik och naturlära. Därest nämnda kunskaper icke vitsordats genom avlagd realexamen eller annan minst likvärdig examen, borde de i likhet med vad förut anförts beträffande inträde i agronomkurs få styrkas även på annat sätt.

Därjämte borde inträdessökande helst hava genomgått tvåårig kurs vid statlig eller statsunderstödd lägre trädgårdsskola (Alnarp, Experimentalfältet, Adelsnäs, Härnösand1) samt därefter under minst ett års tid halt praktisk sysselsättning inom trädgårdsyrket, helst i utlandet, därest han icke redan före inträdet vid den lägre trädgårdsskolan haft anställning vid utländsk trädgård.

Emellertid torde även person, som icke genomgått tvåårig kurs vid någon av nyssnämnda lägre trädgårdsskolor, böra under vissa förutsättningar kunna vinna inträde som ordinarie elev vid den högre trädgårdskursen. Nu avsedd sökande borde kunna styrka, att han efter fyllda 18 år under minst fyra år deltagit i instruktivt arbete inom trädgårdsodlingens viktigaste grenar, varjämte han genom inträdesprövning inför skolans lärare borde visa sig äga tillfredsställande kunskaper i den lägre trädgårdsskolans läroämnen samt praktisk färdighet i utförandet av trädgårdsarbeten, motsvarande den yrkesskicklighet, som borde fordras av en examinerad trädgårdsmästare.

Rörande förevarande fråga har i de avgivna yttrandena endast lantbruksakademien uttalat sig. Ur dess yttrande må här anföras följande.

Då eleverna vid de trädgårdsskolor, för vilka Kungl. Majit fastställt reglemente, under sin tvååriga kurs inhämtat i allmänhet större kunskaper i grundläggande ämnen, än som fordrades för realexamen, och de vid denna kurs haft så lång förberedande utbildning och nått den ålder, att avläggande av realexamen skulle förefalla onödigt betungande, syntes det lämpligt, att avlagd examen från dylik trädgårdsskola med minst betyget med beröm godkänd såväl i de olika trädgårdsämnena som i svenska språket, matematik, fysik, kemi, botanik och zoologi ävensom i förmåga att ordna och leda trädgårdsarbeten borde ersätta realexamen som inträdesvillkor vid institutet. För övrigt torde kunskaperna i ett främmande språk kunna begränsas till förmåga att ledigt översätta från

1 Trädgårdsskolan i Härnösand är avsedd att lörflyttas till Söråker.

Högre lantbruksundervisningssakkunniga.

Yttranden.

236 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

dotte! språk (tyska eller engelska till svenska), en färdighet, som vore behövlig för studerande av utländsk facklitteratur och lätt förvärvades av dem, vilka enligt sakkunnigas förslag idkat praktiska trädgårdsstudier i utlandet.

För personer, som icke med nyssnämnda betyg genomgått tvåårig kurs vid lägre trädgårdsskolan borde de av sakkunniga föreslagna inträdesfordringarna kunna anses tillfredsställande, dock under förutsättning att den mtradessökandes praktiska förutbildning i trädgårdsyrket motsvarade den som sagda skolors nyssnämnda elever besutte.

1 sitt yttrande till statsrådsprotokollet i samband med hemställan örn båtande av proposition till 1930 års riksdag angående den högre lantbruksundervisningens ordnande förklarade sig dåvarande chefen för jordbruksdepartementet hava funnit de uppställda kraven på förkunskaper för inträde vid högre trädgårdskurs väl avvägda.

Departements- Även jag finnér mig böra biträda de sakkunnigas förslag till fordringar c efen. för inträde vid högre trädgårdskursen.

7, Undervisning och examina,

a. Lantbrukshögskolan.

brukLndlr- 1 överonsstämmclso med vad förut anförts, skulle lantbrukshögskolan visnlngssak- hava till uppgift dels att meddela undervisning åt blivande befattningskunniga. havare för konsulent- och lärarverksamheten m. m. inom jordbruket ävensom åt blivande vetenskapsmän på jordbrukets område, dels att utgöra en härd för lantbruksvetenskaplig forskning. Därjämte torde i viss mån jämväl utbildning av driftsledare vid större jordbruk kunna påräknas komma att äga rum vid lantbrukshögskolan.

Med avseende på undervisningsårets indelning vid lantbrukshögskolan liava högre lantbruksundervisningssakkunniga framställt följande förslag.

Undervisningsåret vid högskolan syntes böra räknas från den 1 juli samt omfatta tva terminer, nämligen en hösttermin och en vårtermin. Av olika skäl syntes det emellertid lämpligt, att tidpunkten för nya studerandes inträde vid högskolan bestämdes till den 1 november. Arbetsåret vid jordbruket omfattade nämligen tiden 1 november—24 oktober. För de studerandes, praktiska utbildning borde det vara till fördel, örn nämnda utbildning icke behövde avbrytas före arbetsårets slut. Men även för sådana studerande, som komme till högskolan direkt från agronomkurs vid lantbruksskola, vilka kurser plägade avslutas i senare hälften av oktober, vore det förmånligt, att inträdet vid högskolan kunde ske omkring den 1 november. På grund av att endast ett begränsat antal studerande årligen kunde vinna inträde vid högskolan ävensom med

237 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

hänsyn därtill, att ett rationellt bedrivande av studierna förutsatte, att undervisningskurserna i viss utsträckning anordnades i en bestämd ordningsföljd, torde det vara nödvändigt, att bela årskontingenten av ordinarie studerande vid högskolan vunne inträde samtidigt. Även lör den högskolemässiga lantbruksutbildningen vore somrarna värdefulla ur undervisningsynpunkt, och liksom vid agronomkursen borde undervisningen därför inställas högst tio veckor varje år, varjämte borde stadgas, att övningar i viss utsträckning måtte kunna förläggas jämväl till nämnda ferietid.

I det föregående har redan framhållits, att vid högskolan möjlighet skulle förefinnas att avlägga såväl lägre som högre examina. Med avseende på undervisningens planläggning, graden av specialisering ävensom andra för de olika examina speciella bestämmelser hava de sakkunniga angivit riktlinjerna vid redogörelse för särskilda examina. Därvid göres början med undervisningen för agronomisk ämbetsexamen, och angiva de sakkunniga dess ändamål vara följande:

Undervisningen för agronomisk ämbetsexamen borde närmast vara avsedd för utbildning av lantbrukslärare och konsulenter ävensom tjänstemän inom lantbruksförvaltningen och andra jämförbara befattningshavare. Det kunde även förväntas, att ett antal blivande driftsledare vid större jordbruk skulle välja att å denna väg förskaffa sig sin utbildning. Därjämte borde undervisningen tjäna såsom grundval för mera vetenskapligt inriktade studier på lantbruksområdet.

Studietiden för ämbetsexamen hava av de sakkunniga beräknats till normalt tre år.

Örn konsulentkursen jämte agronomkurs medräknades i nuvarande teoretiska utbildningstid för lantbrukslärare och konsulenter, bleve denna tre år. De sakkunniga ansåge, att den teoretiska fackutbildningen för ifrågavarande befattningshavare — närmast av ekonomiska skäl — såvitt möjligt icke heller i fortsättningen borde förutsättas i regel taga längre tid i anspråk. Därest fordringarna på de studerandes teoretiska förkunskaper höjdes på sätt ovan föreslagits och undervisningen under de tre åren i följd planlades på ett ändamålsenligt sätt, torde också enligt de sakkunnigas mening på denna tid en fullt tillfredsställande utbildning av de kategorier av befattningshavare, det här gällde, kunna åstadkommas. Föreläsningar och övningar torde sålunda böra planläggas för en normal studietid för ämbetsexamen av tre år. På grund av den studiefrihet, som borde råda vid högskolan, borde emellertid såväl kortare som längre tid kunna ifrågakomma.

De sakkunniga hava därefter ingått på frågan örn olika befattningshavares behov av specialisering i utbildningen vid högskolan och framlägga i anslutning därtill förslag till olika studielinjer: jordbrukslinjen, husdjurslinjen och den ekonomiska linjen.

Undervisningen för ämbetsexamen borde såsom nämnts i främsta rummet avse utbildning av lantbrukslärare, konsulenter och tjänstemän inom lantbruksförvaltningen. Särskilt de båda sistnämnda kategorierna av befattningshavare hade behov av viss specialisering i studierna, med tyngd-

238 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

punkten förlagd till jordbrukslärans, husdjurslärans eller lantbruksekonomiens område, allt efter inriktningen av deras senare verksamhet. Men även för lantbrukslärare torde det vara värdefullt, att deras teoretiska utbildning blivit mera grundlig inom något avgränsat område av lanthushållningen.

Vid studiernas bedrivande borde principiellt samma studiefrihet förefinnas som vid universitet och liknande högskolor. Emellertid förelåge vid den högre lantbruksundervisningen vissa omständigheter, som medförde, att för ett rationellt bedrivande av studier fordrades, dels att ämnena foges i en viss ordningsföljd och dels att åtminstone flertalet föreläsningar gjordes obligatoriska. De vid lantbruksundervisningen förekommande ämnena grepe nämligen på olika sätt in i varandra, så att fördjupade studier i ett tillämpat ämne i regel förutsatte mera omfattande kunskaper i ett eller flera grundläggande ämnen, varjämte den förefintliga litteraturen på detta område ännu vore så pass knapp, att föreläsningar ofta i viss utsträckning finge träda i litteraturstudiernas ställe. På grund därav ansåge de sakkunniga, att ämbetsexamen borde omfatta vissa bestämda betygskombinationer (studielinjer), varigenom garanti för en ändamålsenlig specialisering vunnes. Studielinjerna borde lämpligen vara tro med tyngdpunkten förlagd hos en till jordbrukslärans, hos en till husdjurslärans och hos en till lantbruksekonomiens område. En sådan anordning med fasta studielinjer borde givetvis icke medföra hinder för studerande, som önskade avlägga en särskild kvalificerad examen, att fördjupa sina studier på mer än ett av de tre huvudområdena. Härför torde dock i allmänhet behövas längre studietid, än vad som normalt avsetts.

Av det nu sagda torde framgå, att undervisningen för ämbetsexamen i första hand borde, för tillgodoseende av studiernas ändamålsenliga bedrivande, organiseras på tre linjer, nämligen en jordbrukslinje, en husdjurslinje och en ekonomisk linje. Inom varje sådan linje borde undervisningen vara så omfattande, att den kunde tillgodose såväl den allmänna agronomiska utbildningen som en efter vederbörandes behov avpassad specialutbildning. Den allmänna agronomiska utbildningen borde enligt de sakkunnigas mening hava den omfattning, att avlagd ämbetsexamen å endera avnyssnämnda linjer gåva —vad kunskaper beträffade — kompetens att un-, dervisa vid lägre lantbruksundervisningsanstalt icke blott i de ämnen, i vilka mera specialiserade studier bedrivits, utan även i andra förekommande fackämnen.1 Specialutbildningen å jordbruks- och husdjurslinjerna borde till sin omfattning anpassas efter de krav, som nu för tiden ställdes på de hos hushållningssällskapen anställda jordbruks- och husdjurskonsulenterna. Å den ekonomiska linjen slutligen borde specialutbildningen göras så omfattande, att studierna för examen normalt krävde lika långt tid som å de båda övriga linjerna.

Även örn studierna för avläggande av ämbetsexamen i vida övervägande antal fall syntes komma att ske inom någon av nu nämnda studielin-

1 Beträffande vissa vid lägre lantbruksundervisningsanstalt förekommande ämnen, som läge mer eller mindre vid sidan av den egentliga lantbruksundervisningen, såsom husdjurens hälso- och sjukvårdslära, trädgårdsskötsel och skogshushållning, kunde emellertid undervisningen för agronomisk ämbetsexamen icke drivas så långt, att full kompetens såsom lärare erhölles, enär därigenom hela planen för den högre lantbruksundervisningen skulle förryckas. I nämnda ämnen torde också speciallärare i allmänhet kunna erhållas utan större svårighet. Vad särskilt anginge skogshushållning, hade de sakkunniga sig bekant, att skogsvårdsstyrelserna i regel vore intresserade av att ställa sina tjänstemän till förfogande för dylik undervisningsverksamhet.

239 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

jer, holle de sakkunniga dock före, att det borde stå studerande vid högskolan fritt att efter inhämtat tillstånd bedriva dessa studier även med annan lämplig ämneskombination, där de undervisningstekniska förutsättningarna för ett sådant bedrivande av studierna förelåge.

Med avseende på antalet undervisningsämnen och deras benämning ävensom undervisningsämnenas huvudsakliga innehåll (minimifordringar) för olika studielinjer vid undervisningen för ämbetsexamen hava de sakkunniga uppgjort förslag, som tillika angiver, i vilken utsträckning undervisningen synes kunna vara gemensam för studerande, tillhörande olika studielinjer. De sakkunniga häva först lämnat några förklaringar till förslaget.

Beträffande de i förslaget upptagna ämnena marklära, kulturteknik, husdjurens anatomi och fysiologi samt nationalekonomi med. statistik angåve den större kursen fordringarna för erhållande av betyget godkänd i vederbörande ämne såsom examensämne, den mindre kursen däremot det kunskapsmått i samma ämne, som borde fordras för ämbetsexamen av studerande, för vilken ifrågavarande ämne icke inginge såsom examensämne.

I de fem huvudämnena — allmän jordbrukson, växtodlingslära, husdjurens avels- och raslära, husdjurens utfodring och skötsel samt lantbruksekonomi med handelslära — innefattade den för varje ämne först nämnda kursen fordringarna för erhållande av betyget godkänd. Den ytterligare i förslaget angivna undervisningen uti vart och ett av huvudämnena avsåge tilläggskursen för betyget med beröm godkänd.

Vad slutligen anginge ämnena redskapslära, husdjurens hälso- och sjukvårdslära, lantbruksbokföring och rättslära, i vilka undervisningen ävenledes förutsattes vara av olika omfattning för olika studielinjer, torde böra i betyget angivas, om den större eller mindre kursen inhämtats.

De sakkunnigas förslag beträffande undervisningens omfattning för agronomisk ämbetsexamen framgår av följande sammanställning.

Undervisningsämnen och deras innehåll.

Matematik. I huvudsak en kurs i sannolikhetskalkyl och felutjämningslära samt i behandling av statistiskt material, det senare i främsta rummet hämtat från ärftlighetslärans och försöksväsendets områden.

Kursen bör vara gemensam för samtliga studerande.

Fysik och meteorologi. Studentkursen utvidgas beträffande värmeoch elektricitetslära samt meteorologi.

Gemensam kurs.

Lantbrukskemi. 1) Allmän: studentkursen utvidgas, så att eleverna erhålla grundligare insikter i teoretisk kemi och kolloidkemi samt i organisk kemi, speciellt beträffande grupperna kolhydrat, fett, äggviteämnen och andra för växt- och djurriket särskilt viktiga ämnen.

2) Speciell: omfattande huvudsakligen gödselmedlens och fodermedlens sammansättning, egenskaper och framställningssätt.

I stort sett gemensam undervisning för samtliga studerande.

240 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Lantbruksbotanik. En relativt utförlig kurs i morfologi, anatomi, fysiologi och ekologi samt i växtkunskap, särskilt beträffande de för jordbruket ekonomiskt betydelsefulla växterna, och vidare i växtpatologi.

Kursen gemensam.

Bakteriologi. En kurs, omfattande bakteriernas allmänna egenskaperoch livsvillkor, åkerjordens mikrobiologi samt mikrobiologiens tillämpning på mjölkhushållningen och jordbrukets binäringar.

Kursen i huvudsak gemensam.

Allmän ärftlighetslära. I en för samtliga studerande gemensam kurs meddelas undervisning örn de teoretiska grunderna för växt- och djurförädling.

Lantbrukszoologi. En för samtliga studerande gemensam kurs, omfattande entomologi och lör övrigt jordbrukets skadedjur i allmänhet.

Marklära. Såsom inledning till markläran gives en kurs i geologi, därvid huvudvikten lägges vid kvartärgeologien. I markläran behandlas markens egenskaper från kemiska och fysikaliska synpunkter, med hänsyn tagen jämväl till vissa biologiska företeelser i jorden.

Två skilda kurser, en större för studerande på jordbrukslinjen och en mindre för övriga studerande, torde bliva erforderliga.

Allmän jordbrukslura, omfattande läran örn jordarterna samt jords bearbetning och gödsling. I detta ämne ingår först och främst en för samtliga studerande gemensam allmän kurs.

För de studerande på jordbrukslinjen tillkommer en kurs i allmän och speciell försöksteknik (gpdslingsförsök), varjämte för dessa studerande hallas ett antal specialföreläsningar, vilka i främsta rummet böra avse en mera djupgående vetenskaplig behandling av begränsade delar av läroämnet, olika under olika år. Litteraturanvisningar lämnas i fråga örn hela ämnet.

Övningarna i ämnet böra till väsentlig del utgöras av undersökningsarbeten av teknisk och ekonomisk art samt av försöksarbeten, utförda av de studerande — var för sig eller i mindre grupper — under lärarens ledning.

Växtodlingslära. Gemensam kurs, omfattande allmän och speciell växtodling.

För de studerande på jordbrukslinjen tillkommer en kurs i speciell försoksteknik (växtodlingsförsök). Beträffande specialföreläsningar, litteraturanvisningar och övningar gäller i tillämpliga delar vad ovan anförts under ämnet allmän jordbrukslära.

. Kulturteknik. Undervisningen bör omfatta läran örn mätningsmetoder, jords torrläggning och bevattning samt övriga kulturtekniska åtgärder.

För de studerande på jordbrukslinjen bör undervisningen i ämnet vara mera. djupgående än för övriga studerande. Endast en mindre del av undervisningen torde kunna vara gemensam.

Redskapslära. En allmän kurs i ämnet, omfattande material och maskinelement, motorer och arbetsmaskiner, ingår i samtliga studerandes utbildning.

För de studerande på jordbrukslinjen tillkommer därutöver ytterligare en kurs särskilt i elektroteknik och redskapsprovning.

Husbyggnadslära. En för samtliga studerande gemensam kurs, omfattande materialier, byggnaders konstruktion och planläggning samt kostnadsberäkningar, allt avseende lantmannabyggnader.

Husdjurens anatomi och fysiologi. En för studerande på jordbruks-

241 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

och ekonomiska linjerna gemensam kortfattad kurs, därvid huvudvikten lägges på fysiologien.

För de studerande på husdjurslinjen bör kursen såväl i anatomi som i fysiologi vara betydligt fullständigare, med särskild vikt lagd vid näringsomsättningens och körtelsystemets fysiologi.

Husdjurens avels- och raslära. En för samtliga studerande gemensam kurs i allmän och speciell avelslära, exteriörlära samt raslära.

För de studerande på husdjurslinjen tillkommer en ytterligare kurs, omfattande tillämpad ärftlighetslära samt djurbedömning. Beträffande specialföreläsningar, litteraturanvisningar och övningar i detta ämne för husdjurslinjen gäller i tillämpliga delar vad ovan anförts under ämnet allmän jordbrukslära.

Husdjurens utfodring och skötsel. Även i detta ämne gives en allmän kurs, gemensam för studerande på de olika linjerna.

För de studerande på husdjurslinjen tillkommer en ytterligare kurs i allmän och speciell försöksteknik (utfodringsförsök). Beträffande specialföreläsningar, litteraturanvisningar och övningar gäller i tillämpliga delar vad ovan anförts under ämnet allmän jordbrukslära.

Husdjurens hälso- och sjukvårdslära. En kurs i allmän och speciell hälso- och sjukvårdslära gives för de studerande på husdjurslinjen.

För övriga studerande inskränkes nyssnämnda kurs därigenom, att vissa partier av ämnets speciella del irteslutas.

Mjölkhushållning. En för samtliga studerande gemensam kurs, omfattande dels mjölkens produktion och egenskaper samt mjölkhygien, dels mjölkens avsättning och tekniska användning.

Nationalekonomi med statistik. En allmän kurs, omfattande dels nationalekonomiens teori, med framhållande av de kapitel, som äro av särskild betydelse för de lantbruksekonomiska studierna, dels tillämpad nationalekonomi (ekonomisk politik), i första hand avseende jordbruket. Redogörelse för jordbruksstatistikens metoder och resultat.

För de studerande på den ekonomiska linjen tillkommer en mera djupgående kurs främst i de delar av ämnet, vilka äro av särskild betydelse såsom underlag för ett grundligare studium av lantbruksekonomien.

Lantbruksekonomi med handelslära. En för samtliga studerande gemensam kurs, jämväl omfattande kortfattad redogörelse rörande utländska jordbruksförhållanden, särskilt inom jordbrukets viktigare exportområden.

För de studerande på den ekonomiska linjen tillkommer ytterligare undervisning, särskilt avseende taxationsläran, produktionens inriktning och intensitet under olika förutsättningar samt jordbrukets handelsförhållanden, varjämte för dessa studerande hålles ett antal specialföreläsningar, vilka i främsta rummet böra avse en mera djupgående vetenskaplig behandling av begräpsade delar av läroämnet, olika under olika år. Litteraturanvisningar lämnas i fråga om hela ämnet.

övningarna i ämnet böra till väsentlig del utgöras av undersökningsarbeten och beräkningar av ekonomisk art samt av seminarieövningar.

Lantbruksbokföring. Undervisningen i ämnet meddelas huvudsakligen i form av övningar. En för samtliga studerande gemensam kurs.

En särskild kurs för studerande på den ekonomiska linjen för fördjupning av kunskaperna i ämnet.

Rättslära. En för samtliga studerande gemensam kurs rörande de delar av ämnet, som för jordbruket äro av särskild betydelse.

Bihang lill riksdagens protokoll I0HI. I sami. 125 haft. (Nr Vill.)

IS

242 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

För de studerande på den ekonomiska linjen tillkommer en särskild kurs i förvaltningsrätt m. m.

Trädgårdsskötsel. En för samtliga studerande gemensam kortfattad kurs. __ _

Skogshushållning. En för samtliga studerande gemensam kurs i egentlig skogshushållning och skogsteknologi.

Pedagogik. En gemensam kurs, omfattande föreläsningar och skriftliga övningar, de senare med hänsyn tagen jämväl till lantbruksjournalistiken.

Tillfällen till muntliga övningar givas bland annat vid de under vederbörande lärares ledning stående seminarieövningarna i huvudämnena.

I fråga örn planläggningen av undervisningen för ämbetsexamen hava de sakkunniga anfört följande.

I jämförelse med förhållandet vid agronomkurs borde undervisningen för ämbetsexamen i betydligt större utsträckning bygga på elevernas självstudier. Antalet föreläsningstimmar bleve därför proportionsvis lägre än i agronomkursen, under det att mera tid borde anslås för litteraturstudier i olika ämnen.

övningskurser, demonstrationer och seminarieövningar borde tillmätas stor betydelse vid undervisningen. Deras uppgift borde i väsentlig grad vara att fostra de studerande till mera självständig studieverksamhet. Särskilt gällde detta beträffande övningarna i huvudämnena.

Undervisningen för ämbetsexamen borde i överensstämmelse med vad ovan sagts planläggas så, att under första året huvudvikten lades vid de grundläggande ämnena. Under andra året påbörjades undervisningen i de fem huvudämnena, d. v. s. ämnena allmän jordbrukslära, växtodlingslära, husdjurens avels- och raslära, husdjurens utfodring och skötsel samt lantbruksekonomi, samtidigt som undervisningen i övriga tillämpade ämnen avslutades. Tredje året ägnades huvudsakligen åt huvudämnena inom de olika linjerna.

De sakkunnigas förslag med avseende på undervisningens allmänna planläggning, det ungefärliga antalet undervisningstimmar i varje ämne ävensom graden av specialisering vid de olika utbildningslinjerna belyses närmare av efterföljande tabell. De sakkunniga hava framhållit, att vid närmare utformande av ifrågavarande undervisning åtskilliga jämkningar kunna visa sig erforderliga.

Schematiskt förslag till studieplan.

Antalet undervisningstimmar i olika ämnen i treårig kurs för ärabetsexamen.1

7 81 9 ■ 10 lil

is|

luj

lisi

lisi j i 9

J20 j 2 1 j

I 22

t-23

24,

25 Matematik....................................

Fysik och meteorologi.....................

Lantbrukskemi..............................

Lantbruksbotanik..........................

Bakteriolog! ...............................

Allmän ärftlighetslära....................

Lantbrukszoologi..........................

Marklära......................................

Allmän jordbrukslära...................

Växtodlingslära.............................

Kulturteknik..............................

Redskapslära...............................

Husbyggnadslära ..........................

Husdjurens anatomi och fysiologi ■

Husdjurens avels- och raslära........

Husdjurens utfodring och skötsel Husdjurens hälso- och sjukvårdslära

Mjölkhushållning .........................

Nationalekonomi och statistik ........

Lantbruksekonomi med handelslära

Lantbruksbokföring.......................

Rättslära.....................................

Trädgårdsskötsel ..........................

Skogshushållning ..........................

Pedagogik ...................................

1 Utöver nedan angivna undervisningstimmar bör för vissa ämnen tillkomma ett antal exkursioner. Det bar emellertid icke ansetts erforderligt att

i förevarande studieplan angiva den härför behövliga tiden. .. ....... ...

s Det har förutsatts, att studierna för betyget med beröm godkänd avse — jämte lantbruksekonomi med handelslara — amnet vaxtodlingslara. Antalet undervisningstimmar ändras emellertid icke, örn växtodlingslära utbytes emot allmän jordbrukslära eller husdjurens utfodring och skötsel. Dock är det tänkbart, att i senare fallet tillkommer någon ökning av kursen i respektive marklära och djurens anatomi och fysiologi.

s Under rubriken övningar hava här och i det följande sammanförts icke endast olika slags verkliga övningar, såsom laborationer, fältmätning och ritning, dissektioner, skriftliga övningar och seminarieövningar m. m., utan även rena demonstrationer, därest dessa icke ske i samband med föreläsning.

to

CO

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

244 Kungl. Martts proposition Nr 143.

Vad därefter angår de olika undervisningsämnenas inbördes ställning vid utbildningen hava de sakkunniga indelat dem i tre kategorier, som tillmätas olika vikt.

Av den lämnade redogörelsen för förslaget rörande undervisningen för ämbetsexamen framginge, att antalet undervisningsämnen vid varje utbildningslinje skulle bliva 25. Av dessa vore visserligen åtskilliga varandra ganska närstående, men de sakkunniga hade likväl ansett det vara lämpligt att rubricera dem såsom särskilda ämnen. Det vore tydligt, att en studerande icke under loppet av tre år skulle hinna med att mera ingående studera samtliga dessa 25 ämnen. De sakkunniga holle också före, att studierna i största möjliga utsträckning borde koncentreras på sådana tillämpade ämnen, som vore av särskild betydelse för jordbruket. I överensstämmelse härmed hade de sakkunniga tänkt sig en uppdelning av undervisninpämnena på tre kategorier. Den ena av dessa borde omfatta sådana viktigare undervisningsämnen, som kunde anses böra företrädas genom professur. Med något undantag borde endast dessa ämnen betecknas såsom verkliga examensämnen. Härav följde även, att längre gående studier för ämbetsexamen i regel borde begränsas till dessa ämnen. Enligt de sakkunnigas mening borde sålunda följande ämnen betecknas såsom examensämnen, nämligen: lantbrukskemi, lantbruksbotanik, marklära, allmän jordbrukslära, växtodlingslära, kulturteknik, husdjurens anatomi och fysiologi, husdjurens avels- och raslära, husdjurens utfodring och skötsel, nationalekonomi med statistik samt lantbruksekonomi med handelslära. Av nämnda examensämnen förutsattes samtliga utom nationalekonomi med statistik skola företrädas av professur.

Av examensämnena vore fem att anse såsom särskilt viktiga, nämligen allmän jordbrukslära, växtodlingslära, husdjurens avels- och raslära, husdjurens utfodring och skötsel samt lantbruksekonomi. Dessa fem ämnen syntes därför böra benämnas huvudämnen.

En annan kategori av undervisningsämnen utgjordes av sådana, som visserligen i och för sig intoge en självständig ställning vid undervisningen, men vilka likväl kunde anses vara av mindre framträdande betydelse. I dessa ämnen borde enligt do sakkunnigas mening undervisningen icke drivas längre än som erfordrades för att de studerande skulle kunna bibringas med hänsyn till utbildningens allmänna syfte nöjaktiga kunskaper.

Den tredje kategorien av undervisningsämnen återigen omfattade sådana ämnen, som antingen vore av grundläggande betydelse för studiet av annat undervisningsämne eller också på annat sätt hade nära sam band med dylikt viktigare ämne. I denna tredje grupp av ämnen syntes endast böra anordnas propedeutiska kurser. ,

I anslutning till vad salunda anförts torde följande allmänna grunder böra föreskrivas för examinationen:

För varje såsom examensämne angivet ämne bör finnas till omfånget olika kurser för betygen godkänd, med berömd godkänd och berömlig. Beträffande övriga å schemat förekommande mera självständiga ämnen bör undervisningen hava till syfte att bibringa eleverna ett bestämt mått av kunskaper. Olika betyg böra sålunda icke förekomma i dessa ämnen.

De sakkunniga hava därefter behandlat frågan örn specialisering i studierna och sättet för kunskapernas vitsordande i examen beträffande undervisningsämnen av olika kategorier.

245 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Specialiseringen i studierna för ämbetsexamen borde till väsentlig del avse huvudämnena. Sålunda borde för examen krävas kunskaper motsvarande den större kurs i två av huvudämnena, som erfordrades för erhållande av hetyget med berömd godkänd i dessa ämnen, nämligen antingen i allmän jordbrukslära och växtodlingslära (jordbrukslinjen) eller i husdjurens avels- och raslära samt husdjurens utfodring och skötsel (husdjurslinjen) eller i lantbruksekonomi med handelsidk samt ettdera av ämnena allmän jordbrukslära, växtodlingslära eller husdjurens utfodring och skötsel (den ekonomiska linjen). Med nämnda undantag borde för examen fordras betyg örn godkända kunskaper i samtliga till vederbörande studielinje hörande obligatoriska examensämnen.

Enär det för utvecklande av den studerandes förmåga att bedriva mera självständig studieverksamhet torde vara önskvärt, att han under utbildningstiden mera ingående finge sysselsätta sig med studiet av ett av huvudämnena, syntes det vara lämpligt att såsom särskilt examensvillkor föreskriva, att den studerande skulle inom området för ett av de huvudämnen, i vilka han bedreve mera omfattande studier för ämbetsexamen, utarbeta en skriftlig uppsats av beskaffenhet att kunna av vederbörande lärare godkännas. För studerande å den ekonomiska linjen borde dock den ytterligare begränsningen i ämnesval göras, att uppsatsen skulle hänföra sig till ämnet lantbruksekonomi med handelslära, Uppsatsens titel borde angivas i examensbetyget.

För examen borde vidare fordras, att den studerande avlagt tillfredsställande kunskapsprov i vart och ett av övriga mera självständiga ämnen inom vederbörande studielinje, i vilka särskild undervisning' anordnades vid högskolan.

Därjämte borde stadgas, att studerande, för rätt att undergå tentamen i vissa av förberörda ämnen — i vissa fall redan för rätt att deltaga i den fortsatta undervisningen — skulle hava att förete intyg, att han på tillfredsställande sätt tillgodogjort sig undervisningen vid av högskolan anordnad propedeutisk kurs i ett eller flera sådana ämnen, vilka vöre av särskild betydelse för studiet av ifrågavarande ämne eller i övrigt hade nära samband därmed. _

För betyg eller intyg i ett visst ämne borde i allmänhet fordras, bland annat, att den studerande deltagit i till ämnet eventuellt hörande övningar.

Härutöver hade de sakkunniga beträffande de särskilda studielinjerna för agronomisk ämbetsexamen föreslagit följande speciella bestämmelser.

1. Jordbrukslinjen.

Följande examensämnen böra vara obligatoriska:

1) Lantbrukskemi.

2) Lantbruksbotanik.

3) Marklära.

4) Allmän jordbrukslära.

5) Växtodlingslära.

6) Kulturteknik.

7) Husdjurens avels- och raslära.

8) Husdjurens utfodring och skötsel.

9) Lantbruksekonomi med handelslära.

246 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Följande ämnen böra vara valfria såsom examensämnen: 1

1) Husdjurens anatomi och fysiologi.

2) Nationalekonomi med statistik.

För examen bör fordras minst betyget med beröm godkänd i ämnena allmän jordbrukslära och växtodlingslära samt minst betyget godkänd i övriga här ovan såsom obligatoriska angivna examensämnen.

Det erforderliga skriftliga examensarbetet bör hänföra sig till ettdera av ämnena allmän jordbrukslära och växtodlingslära.

Därjämte bör för examen fordras vitsord örn godkända insikter i följande ämnen: bakteriolog^ redskapslära (större kursen), husbyggnadslära, mjölkhushållning, rättslära (mindre kursen), trädgårdsskötsel, skogshushållning och pedagogik.

Slutligen bör studerande på jordbrukslinjen genom särskilda intyg styrkt sig hava pa ett tillfredsställande sätt tillgodogjort sig undervisningen vid de av högskolan anordnade propedeutiska kurserna i följande ämnen: matematik, fysik och meteorologi, allmän ärftlighetslära, lantbrukszoologi, husdjurens anatomi och fysiologi, husdjurens hälso- och sjukvårdslära (mindre kursen), nationalekonomi med statistik samt lantbruksbokföring (mindre kursen). Nämnda propedeutiska kurser böra anordnas vid sådan tidpunkt, att syftet med dem blir fullt tillgodosett. Därvid är att iakttaga, att de kunskaper, kursen i matematik avser att giva, äro av betydelse vid studiet av bland annat allmän ärftlighetslära, allmän jordbrukslära, växtodlingslära, husdjurens avels- och raslära, husdjurens utfodring och skötsel samt nationalekonomi med statistik. Undervisningen i fysik är av betydelse närmast för studiet av redskapslära, marklära och allmän jordbrukslära, undervisningen i allmän ärftlighetslära för studiet av växtodlingsläran och husdjurens avels- och raslära, undervisningen i husdjurens anatomi och fysiologi för studiet av husdjurens avels- och raslära samt husdjurens utfodring och skötsel.

Vidare står undervisningen i lantbrukszoologi i nära samband med studierna i lantbruksbotanik (växtpatologi), undervisningen i husdjurens hälso- och sjukvårdslära med studierna i husdjurens utfodring och skötsel, undervisningen i nationalekonomi med statistik och lantbruksbokföring slutligen med studierna i lantbruksekonomi.

2. Husdjursihl,jerl.

Följande examensämnen böra vara obligatoriska:

1) Lantbrukskemi.

2) Lantbruksbotanik.

3) Allmän jordbrukslära.

4) Växtodlingslära.

5) Husdjurens anatomi och fysiologi.

6) Husdjurens avels- och raslära.

7) Husdjurens utfodring och skötsel.

8) Lantbruksekonomi med handelslära.

Följande ämnen böra vara valfria såsom examensämnen:1

1) Marklära.

2) Kulturteknik.

3) Nationalekonomi med statistik.

1 I dessa ämnen är en mindre studiekurs obligatorisk.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143. 247

För examen bör fordras minst betyget med beröm godkänd i ämnena husdjurens avels- och raslära och husdjurens utfodring och skötsel samt minst betyget godkänd i övriga här ovan såsom obligatoriska angivna

examensämnen. .

Det erforderliga skriftliga examensarbetet bör hänföra sig till ettdera av ämnena husdjurens avels- och raslära och husdjurens utfodring och skötsel.

Därjämte bör för examen fordras vitsord örn godkända insikter i följande ämnen: bakteriologi, marklära, kulturteknik, redskapslära (mindre kursen), husbyggnadslära, mjölkhushållning, rättslära (mindre kursen), trädgårdsskötsel, skogshushållning och pedagogik.

Slutligen bör studerande på husdjurslinjen genom särskilda intyg styrkt sig hava på ett tillfredsställande sätt tillgodogjort sig undervisningen vid de ovan för jordbrukslinjen föreskrivna propedeutiska kurserna (med undantag för husdjurens anatomi och fysiologi, vilket ämne å husdjurslinjen bör vara obligatoriskt examensämne), dock att i ämnet husdjurens hälsooch sjukvårdslära undervisningen bör avse den större kursen.

.9. Den ekonomiska linjen.

Följande examensämnen böra vara obligatoriska:

1) Lantbrukskemi.

2) Lantbruksbotanik.

3) Allmän jordbrukslära.

4) Växtodlingslära.

5) Husdjurens avels- och raslära.

6) Husdjurens utfodring och skötsel.

7) Nationalekonomi med statistik.

8) Lantbruksekonomi med handelslära.

Följande ämnen böra var valfria såsom examensämnen:1

1) Marklära.

2) Kulturteknik.

3) Husdjurens anatomi och fysiologi.

För examen bör fordras minst betyget med beröm godkänd i ämnet lantbruksekonomi med handelslära och i ettdera av ämnena allmän jordbrukslära, växtodlingslära och husdjurens utfodring och. skötsel samt minst betyget godkänd i övriga här ovan såsom obligatoriska angivna examens-

aIDet erforderliga skriftliga examensarbetet bör hänföra sig till ämnet lantbruksekonomi med handelslära. . . ....

Därjämte bör för examen fordras vitsord örn godkanda insikter i följande ämnen: bakteriologi, marklära, kulturteknik, redskapslära (mindre kursen), husbyggnadslära, mjölkhushållning, rättslära (större kursen), trädgårdsskötsel, skogshushållning och pedagogik.

Slutligen bör studerande å den ekonomiska linjen genom särskilda intyg styrkt sig liava på ett tillfredsställande sätt tillgodogjort sig undervisningen vid de ovan för jordbrukslinjen föreskrivna propedeutiska kurserna (med undantag för nationalekonomi med statistik, vilket ämne å den ekonomiska linjen bör vara obligatoriskt examensämne), dock att i ämnet lantbruksbokföring undervisningen bör avse den större kursen. Med avseende på tiden för de propedeutiska kursernas anordnande galler i tilllämpliga delar vad ovan anförts beträffande jordbrukslinjen.

1 I dessa ämnen är en mindre studiekurs obligatorisk.

248 Kungl. Majlis proposition Nr 143.

För möjliggörande redan på ett tidigt stadium av längre gående specialisering i studierna, än som kan komma i fråga för ämbetsexamen, hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att vid sidan av denna inrättas en annan examen, som lämpligen ansetts böra benämnas agronomi kandidatexamen. I fråga örn allmänna bestämmelser för sistnämnda examen hava de sakkunniga framhållit i huvudsak följande.

kandidatexamen borde icke medföra behörighet att innehava befattning, som krävde allman agronomisk utbildning, sådan som lanteö^ännd^aff^ komsulentbefattning, utan närmast vara avsedd att utbruksområdet1 * * * * ^ f°rtsatta mera vetenskapligt inriktade studier på lant-

aJ klkäcklig specialisering torde det vara önskvärt, att Sif™ f°r k^datexamen kunde bedrivas på två olika linjer med inriktning pa respektive jordbruks- och husdjursområdet. Däremot torde det enligt de sakkunnigas förmenande icke vara lämpligt, att nu avsedda studier omfattade jämnväl en ekonomisk linje. Fruktbärande studier i lant-

agronomutbildning6 “mligen fÖrU‘Sä“a' a“ dra benande agde allmän

Studier för agronomi kandidatexamen borde kunna bedrivas i flertalet av de vid högskolan förekommande undervisningsämnena. I regel torde val undervisningen kunna vara gemensam för studerande på kandidat- och magisterstadiet. Dock vöre det tänkbart, att för kandidatexamen kunde behova tillkomma ytterligare föreläsningsserier och övningskurser, liksom kraven pa litteraturstudiernas omfattning i olika ämnen givetvis icke behövde stallas lika for de båda examina.

Med avseende på de båda föreslagna studielinjerna för agronomi kandidatexamen föreslå de sakkunniga följande särskilda bestämmelser.

1. J ordbrukslinjen.

Följande ämnen böra vara examensämnen:

1) Lantbrukskemi.

2) Lantbruksbotanik.

3) Marklära.

4) Allmän jordbrukslära.

5) Växtodlingslära.

6) Kulturteknik.

7) Ärftlighetslära (universitetsämne).

Av dessa ämnen böra de fem förstnämnda vara obligatoriska Av de två sistnämnda ämnena bör minst ett ingå i examen, därvid den studerande bor aga att själv välja mellan dem.

För examen bör fordras minst betyget med beröm godkänd i tre examensamnen och minst betyget godkänd i tre andra examensämnen. I minst ett av examensämnena bör fordras ett mera självständigt skriftligt examensarbete.

Därjämte bör för examen fordras vitsord örn godkända insikter i bakteriolog! och redskapslära samt delar av lantbruksekonomi

Stigen bör examinand genom särskilda intyg styrkt sig hava på ett tiillredsstallande satt tillgodogjort sig undervisningen vid de propedeutiska kurserna i matematik, fysik och meteorologi, allmän ärftlighetslära (därest amnet icke väljes såsom examensämne) och lantbrukszoologi.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

2. Husdjur slin jert.

Följande ämnen böra vara examensämnen:

.1) Lantbrukskemi.

2) Husdjurens anatomi och fysiologi.

3) Husdjurens avels- och raslära.

4) Husdjurens utfodring och skötsel.

5) Lantbruksbotanik.

6) Ärftlighetslära (universitetsämne).

Av dessa ämnen böra de fyra förstnämnda vara obligatoriska. Av de två sistnämnda ämnena bör minst ett ingå i examen, därvid den studerande bör äga att själv välja mellan dem.

För examen bör fordras minst betyget med beröm godkänd i tre examensämnen och minst betyget godkänd i två andra examensämnen. I minst ett av examensämnena bör fordras ett mera självständigt skriftligt examensarbete.

Därjämte bör för examen fordras vitsord örn godkända insikter i bakteriolog! och mjölkhushållning samt delar av redskapslära och lantbruksekonomi.

Slutligen bör examinand genom särskilda intyg styrkt sig hava på ett tillfredsställande sätt tillgodogjort sig undervisningen vid de propedeutiska kurserna i matematik, fysik, allmän ärftlighetslära (därest ämnet icke väljes såsom examensämne) samt husdjurens hälso- och sjukvårdslära.

Beträffande de i agronomie kandidatexamen förekommande examensämnena är att märka, att ämnet ärftlighetslära icke förutsättes vara företrätt genom professur vid lantbrukshögskolan, varför beträffande detta ämne sådan anordning är erforderlig, att ämnet kan studeras och tentamen däri avläggas inför lärare vid universitet eller därmed likställd högskola. Härför kräves givetvis medverkan från universitetsmyndigheternas sida.

Såsom förut anförts, hava de sakkunniga vidare föreslagit inrättandet vid lantbrukshögskolan av en högre examen, benämnd agronomie licentiatexamen. Beträffande ifrågavarande examen hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

För utbildande av vetenskapsmän och främjande i övrigt av forskningsverksamheten på jordbruksområdet borde vid lantbrukshögskolan beredas möjlighet för härför lämpade elever att idka mera vetenskapligt inriktade studier än som kunde komma i fråga för kandidat- och ämbetsexamina. Framgångsrika dylika studier borde kunna vitsordas genom avläggande av agronomie licentiatexamen.

En på förut angivet sätt beskaffad agronomisk ämbetsexamen borde vara lämpad att utgöra grund för fortsatta studier inom lantbruksvetenskaperna. Det torde sålunda vara berättigat, att studierna för agronomie licentiatexamen kunde bygga direkt på avlagd agronomisk ämbetsexamen. Därjämte borde naturligtvis avlagd agronomie kandidatexamen kunna utgöra grundval för högre lantbruksstudier.

Agronomie licentiatexamen borde kunna avläggas i sådana ämnen, som angivits såsom examensämnen för agronomisk ämbetsexamen, nämligen lantbrukskemi, lantbruksbotanik, marklära, allmän jordbrukslära, växtodlingslära, kulturteknik, husdjurens anatomi och fysiologi, husdjurens avelsoch raslära, husdjurens utfodring och skötsel, nationalekonomi samt lantbruksekonomi. Av dessa examensämnen förutsattes ämnet nationalekono-

250 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

vala föieträtt genom professur vid lantbrukshögskolan, varför beträffande detta ämne sådan anordning vore erforderlig, att ämnet kunde studeras och tentamen däri avläggas inför lärare vid universitet eller därmed, likställd högskola. Två andra ämnen, som vore av grundläggande betydelse för vissa lantbruks vetenskaper, ärftlighetslära och statistik, borde på grund därav ävenledes kunna förekomma såsom ämnen i licentiatexamen. Beträffande dessa ämnen borde vidtagas liknande anordning, som ovan ifrågasatts för ämnet nationalekonomi.

På grund av att lantbruksvetenskaperna till väsentlig del vore att betrakta såsom tillämpade ämnen, ansåge de sakkunniga det vara erforderligt, att agronomi^ licentiatexamen omfattade två ämnen. Först därigenom torde garanti vinnas, att den vetenskapliga fördjupningen omfattade tillräckligt stort kunskapsområde. Av de i licentiatexamen ingående äm nena borde ett betecknas såsom huvudämne oell det andra såsom biämne. I huvudämnet borde studierna omfatta minst den kurs, som erfordades för erhållande av betyget med beröm godkänd, och i biämnet minst den kurs, som erfordrades för betyget godkänd. I regel torde väl studierna komma att läggas så, att ett för lantbruksvetenskaperna grundläggande ämne studerades såsom biämne och ett tillämpat ämne såsom huvudämne. Principiellt syntes emellertid hinder ej böra möta att välja ett grundläggande ämne — såsom t. ex. lantbrukskemi eller lantbruksbotanik — till huvudämne. Dock syntes den begränsning i valfriheten böra göras, att ämnena ärftlighetslära, nationalekonomi och statistik, i vilka ämnen, såsom av det föregående franninge, studier skulle bedrivas och tentamen skulle av läggas inför lärare vid universitet eller därmed likställd högskola, icke finge medtagas såsom huvudämnen i licentiatexamen vid lantbrukshögskola.

Enär de särskilda lantbruksvetenskaperna stöde i olika nära samband med varandra, syntes det vidare vara motiverat, att den studerande icke tillerkändes full frihet, när det gällde att välja ämneskombination för li centiatexamen. Det torde därför böra föreskrivas, vilka ämneskombina tioner, som finge förekomma i dylik examen.

Kraven på licentiatexamens vetenskapliga standard borde ställas höga. Enär antalet studerande inom varje undervisningsgren kunde väntas bliva jämförelsevis ringa, torde väl särskilda föreläsningsserier och kurser för studerande på licentiatstadiet endast i undantagsfall kunna anordnas. Däremot torde särskilda seminarieövningar för sådana studerande kunna Wiva mera vanliga. I stort sett torde emellertid undervisningen på detta stadium närmast få karaktär av personlig handledning från lärarens sida.

Olika slag av övningar, laborationer och försök borde tillmätas stor be tydelse för den vetenskapliga utbildningen. I huvudämnet borde den studerande utarbeta en avhandling, som givetvis så långt möjligt borde grunda sig på resultat av den studerandes egna undersökningar. Det torde vara önskvärt, att möjlighet i viss utsträckning bereddes de studerande att syssla med dylika undersökningar även utom högskolan, oberoende av huru denna ansåges böra organiseras. Därvid syntes närmast central anstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet böra komma i fråga. Verkställd utredning hade också givit vid handen, att vid nämnda anstalt arbetsplats kunde beredas visst antal studerande, som vore sysselsatta med dylika undersökningar. Därjämte torde vid olika andra jordbruket avseende statliga eller statsunderstödda institutioner och inrättningar av mer eller mindre vetenskaplig karaktär arbetsplats för undersökningar pa

251 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

nu ifrågavarande område i viss utsträckning kunna beredas lantbruksstuderande på licentiatstadiet. Även vid universiteten torde, enligt vad de sakkunniga under hand inhämtat, i vissa fall goda studiemöjligheter kunna beredas för sådana studerande.

Slutligen hava de sakkunniga något vidrört frågan örn agronomisk doktorsgrad.

De sakkunniga ansåge det vara önskvärt, att disputationsprov för doktorsgrad. kunde anställas vid lantbrukshögskolan. Emellertid torde anordningar i sådant avseende icke böra vidtagas, förrän någon tids erfarenhet vunnits rörande högskolans verksamhet och högskolan sålunda hunnit visa, att den uppfyllde de krav, som skäligen syntes böra ställas på en anstalt, som skulle äga utdela doktorsvärdighet. Vid sådant förhållande hade de sakkunniga icke ansett något utformat förslag från deras sida i förevarande avseende vara påkallat utan ville inskränka sig till att konstatera, att den tilltänkta anordningen syntes väl låta sig anslutas till högskolans planerade organisation i övrigt.

Endast i ett mindre antal av de utav vederbörande avgivna yttrandena beröres frågan örn undervisningens allmänna planläggning vid lantbrukshögskolan. Därvid hava universitetsmyndigheterna framfört vissa erinringar mot själva undervisningssystemet. I övrigt hava ändringsförslag framställts endast beträffande vissa detaljer.

Lantbruksakademien har betonat vikten av att sommaren användes för iakttagelser vid jordbruket och försök samt för övningar, varför ferietiden borde till så stor del, som för detta önskemåls vinnande vore behövligt, förläggas till den övriga delen av läroåret.

Filosofiska fakulteten i Uppsala har anfört, att den funne den tid, som anslagits åt sådana grundläggande ämnen som matematik, fysik med meteorologi samt kemi, alldeles för knappt tillmätt för vinnande av det_ för verkligt högskolemässiga studier oundgängligen nödvändiga teoretiska underlaget.

De sakkunniga hade betonat, att vid undervisningen för agronomie ambetsexamen övningskurser, demonstrationer, exkursioner och seminarieövningar borde tillmätas stor betydelse. Fakulteten delade tillfullo denna uppfattning och ansåge, att den kunde tillämpas på ett sätt, som läte fördelarna med en dylik undervisning komma väsentligt bättre till sin rätt än såsom förslaget i detalj vore utformat. I studieplanen för ämbetsexamen upptoges för samtliga ämnen ett fixerat antal dels föreläsnings-, dels övningstimmar. För en undervisning av den art, som den vid en lantbrukshögskola förekommande, syntes det icke lyckligt, örn förhållandet mellan tiden för föreläsningar och för övningar på detta sätt på förhand fastställdes. På grund av den stora betydelsen vid naturvetenskapliga studier av praktiska övningar, genom vilka elevernas förmåga av självständigt arbete bäst både uppövades och prövades, borde särskilt när tiden vore så begränsad, som den i detta fall mäste vai a, föreläsningarna inskränkas till vad som kunde anses oundgängligen nödvändigt. Den tid gom erfordrades kunde svårligen beräknas pa förhand; än viktigare vöre, att förhållandena kunde förändras genom utgivande av lämpliga läroböcker eller genom andra åtgärder från lärarnas sida. Oavsett dessa örn ständigheter vunnes otvivelaktigt mycken tid, örn föreläsningar, som an-

Yt frandén.

252 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

slote sig till en viss övningskurs, icke vore fixerade till tid och längd, utan borde läraren hava frihet att när så vore lämpligast giva den längre eller kortare muntliga framställning, han funne behövlig.

Enligt fakultetens mening skulle således i alla ämnen, i vilka praktiska övningar ägde någon större betydelse, d. v. s. i det stora flertalet ämnen, undervisningen vinna i effektivitet, örn såsom i vissa av fakultetens naturvetenskapliga ämnen undervisningsplanen upptoge en ett visst antal timmar omfattande övningskurs nied föreläsningar och lärarnas undervisningsskyldighet stadfästes i överensstämmelse därmed. Den frihet, som härigenom skulle lämnas läraren, torde endast vara till fördel för undervisningen.

Större akademiska konsistoriet i Lund har i denna punkt endast velat framhålla, att det förefölle, som örn undervisningen genomgående vore alltför mycket kursartad eller skolmässigt anlagd och icke tillräckligt byggde på de studerandes självverksamhet.

Lärarrådet vid Ultuna har anmält, att det funne upptagandet av marklära såsom särskilt läroämne vara i hög grad diskutabelt. Enligt de sakkunnigas förslag skulle detta ämne komma att omfatta dels en kurs i geologi, dels behandling av markens egenskaper från kemiska och fysikaliska synpunkter med hänsyn tagen jämväl till vissa biologiska företeelser. Marldäran skulle sålunda komma att behandla, utom geologien, partier ur lantbrukskemien, biologien och allmänna jordbruksläran, där givetvis också de kemiska och fysikaliska synpunkterna måste beaktas vid behandling av frågorna örn jordens bearbetning och gödsling, varvid det knappast torde kunna undgås, att åtskillig onödig dubbelläsning skulle bliva följden. Naturligare förefölle det vara, att för ett mera allsidigt beaktande av företeelserna i marken lantbruksfysiken, företrädesvis omfattande markens vatten- och värme- samt mekaniska förhållanden, upptoges såsom särskilt läroämne under samma lärostol som den allmänna fysiken och meteorologien, med vilka den närmast sammanhängde. Professorn P. E. Ullberg har anmält från lärarrådets uppfattning avvikande mening bland annat beträffande ämnet marklära, som han ansett vara av största betydelse för vidare studier i jordbrukslära. Ullberg har vidare uttalat sig för mera omfattande undervisning i kulturteknik ävensom för att den kulturtekniken närstående mätningsläran upptoges som särskilt ämne.

Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har framhållit, att den med hänsyn till kulturteknikens stora betydelse för jordbruket i allmänhet ansett sig höra understryka de krav örn ökat utrymme å läroplanen för detta läroämne, som framställts av professorn Ullberg.

Styrelsen för skogshögskolan har föreslagit, att tiden för undervisning

1 ämnet skogshushållning borde bestämmas till 60 timmar och fördelas sålunda, att endast 20 timmar användes för skogsskötsel och 10 för skogsuppskattnings- och skogsvärderingslära medan däremot skogsteknologien erli olle 30 timmar. Därjämte ansåge styrelsen, att tiden för praktiska övningar eller exkursioner i skogshushållning ej kunde sättas lägre än

2 veckor mot av sakkunniga föreslagna 4 dagar. Av dessa tvenne veckor borde den ena ägnas åt skogsskötsel och skogsuppskattningsstudier medan den andra ägnades åt studier i skogsteknologi — virkesutdrivning och enklare sågverk. Endast genom en så ordnad undervisning kunde den skogliga utbildningen komma att giva bästa resultat.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat, att såsom ett led i strävandena att under utbildningstiden vid hög-

253 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 143.

skolan städse hålla de studerande i nära kontakt med det praktiska jord bruket det vore av påtagligt värde, att exkursioner för de studerande till välskötta jordbruk m. m. anordnades i större utsträckning än vad av förslaget ville framgå.

Skånska agronomklubben har ansett, att de ekonomiska och merkantila undervisningsämnena vore väl knappt tillgodosedda i undervisningspla nen.

Vad därefter angår de sakkunnigas förslag till olika examina vid lantbrukshögskolan och olika studielinjer vid de särskilda examina, hava en dast i några få yttranden framställts erinringar på dessa punkter. Mera betydande ändringsförslag hava framkommit endast från universitetshåll.

Lantbruksakademien har ifrågasatt, örn det ej skulle vara lämpligt att inom vardera av de uppställda studielinjerna göra något flera ämnen valfria i examen. Uppdelningen på olika studielinjer vilade ju på tanken, att de studerande ville utbilda sig till lärare, konsulenter eller andra befattningar i viss gren av lanthushållningen, och för den, som ville spe cialisera sig i ett mera begränsat område, t. ex. utbilda sig till konsulent i ett strängt begränsat specialfack, syntes det kanske vara obehövligt att offra tid för vinnande av betyg i andra till denna gren ej hörande äm nen. Man borde härvid, liksom alltid, söka att så nära som möjligt anpassa sig till livets olika behov. Naturligtvis borde då fordringarna på de områden, till vilka en studerande sålunda kunde vilja begränsa sig, ställas så mycket högre. Det syntes akademien sålunda böra tagas under övervägande, örn ej inom jordbrukslinjen husdjursämnena, inom husdjurslinjen jordbruks- och växtodlingslära, samt inom den ekonomiska linjen lantbrukskemi och lantbruksbotanik bleve valfria examensämnen.

Härigenom skulle överensstämmelse med agronomie kandidatexamen vinnas i avseende på läroämnen, och denna examen, för vilken studierna enligt sakkunnigas mening dock i regel skulle vara gemensamma med dem för ämbetsexamen, kunna utgå ur högskolans program. Naturligtvis borde det fortfarande stå öppet för den, som ville utbilda sig för befattning ar, som krävde större mångsidighet, att avlägga sin examen på den bredare basen. Det syntes akademien, som örn en ordning, sådan som den nu antydda, även komme att medföra den fördelen, att arbetet vid högskolan redan från början skulle få en mer högskolemässig karaktär än enligt de sakkunnigas förslag.

I avseende på studiet för agronomie licentiatexamen, torde böra utta las, att för densamma borde kunna tillgodoräknas även studier vid andra högskolor, liksom lantbrukshögskolan borde medgiva studerande från övriga högskolor att arbeta och åtnjuta undervisning vid lantbrukshögskolan.

Lärarrådet vid Ultuna har uttalat, att det funne de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna för examina lämpliga, och ville lärarrådet för sin del förorda, att till omfånget olika kurser fordrades för olika betyg. Endast på en punkt ville lärarrådet föreslå en mindre ändring, nämligen att läroämnet redskapslära på jordbrukslinjen och eventuellt även eko nomiska linjen upptoges såsom valfritt examensämne.

I fråga om examen funne lärarrådet ej nödvändigt, att betyg i alla de angivna läroämnena skulle vara obligatoriskt för erhållande av avgångs betyg från högskolan, utan ville för sin del förorda, att en del ämnen.

254 Kungl. Majlis proposition Nr 143.

såsom trädgårdsskötsel, skogshushållning och pedagogik, måtte upptagas såsom valfria studieämnen.

Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har instämt i vederbörande lärarråds uttalande, dock med undantag för förslaget att till omfånget b.estämda kurser uppställdes för olika betyg. Det syntes nämligen styrelsen vara mera lämpligt, att vid betygssättningen hänsyn toges ej endast till kunskapsförrådets kvantitet utan även till kvaliteten.

Filosofiska fakulteten i Uppsala har anfört, att den beträffande de sakkunnigas förslag till olika examina vid lantbrukshögskolan intet annat hade att erinra än att med anställande av agronomie licentiatexamen borde tills vidare anstå, till dess högskolans verksamhet antagit fastare former.

Beträffande disputationsprov för doktorsgrad vid lantbrukshögskolan anslöte sig fakulteten till de sakkunnigas uttalande, att anordningar i sådant avseende icke borde vidtagas, förrän någon tids erfarenhet vunnits rörande högskolans verksamhet och högskolan sålunda hunnit visa. att den uppfyllde de krav, som skäligen syntes böra ställas på en anstalt, som skulle äga utdela doktorsvärdighet. Fakulteten förväntade att, när denna fråga bleve aktuell, fakulteten däröver finge avgiva yttrande.

De sakkunniga hade föreslagit, att sådan anordning vidtoges, att lantbruksstuderande bereddes möjlighet att vid universitet bedriva studier och avlägga tentamen för agronomie kandidatexamen i ett eller flera av ämnena arftlighetslära, nationalekonomi och statistik, utan hinder därav att han icke avlagt studentexamen och således ej vore berättigad att inskrivas vid universitetet. Därjämte hade föreslagits, att lantbruksstuderande, som avlagt ämbets- eller kandidatexamen vid lantbrukshögskolan, bereddes möjlighet att utan hinder därav, att han icke avlagt lägre filosofisk examen, vid universitetet hedriva studier och avlägga tentamen för betyget godkänd i agronomie licentiatexamen i något av ämnena ärftlighetslära, nationalekonomi och statistik, vilka i vissa fall skulle få ingå som biämne i nämnda examen. Fakulteten ansåge, att universitetet borde lämna sin medverkan i dessa avseenden, under förutsättning att lärare i de angivna ämnena funnes och att ersättning bereddes vederbörande lärare för den särskilda undervisning, som kunde komma att anordnas, liksom även för förrättande av tentamina.

Enligt de sakkunniga borde studiekurserna för olika betyg i agronomie kandidat- och licentiatexamen i ämnena ärftlighetslära, nationalekonomi och statistik överensstämma med de kurser, som fordrades för samma betyg i filosofie kandidat- och filosofie licentiatexamen. Det syntes dock fakulteten mindre lämpligt att på detta sätt fastlåsa fordringarna i de agronomiska examina vid universitetens filosofiska examina, utan torde lantbrukshögskolan böra lämnas frihet att bestämma sina fordringar efter lantbruksundervisningens speciella krav.

Beträffande studierna för agronomie licentiatexamen vore enligt de sakkunniga medverkan från universiteten önskvärd även i ett annat hänseende. Lantbrukshögskolan kunde åtminstone till en början ej äga tillgång till all den instrumentella utrustning, som vore nödvändig för vissa arbeten för licentiatavhandling; av detta skäl förordades, att anstalter vidtoges i syfte att bereda vissa av lantbrukshögskolans studerande på licentiatstadiet arbetsplats vid universitetsinstitutioner ävensom viss handledning vid studierna. Fakulteten hade förut förklarat sig anse, att samarbete mellan universiteten och den föreslagna lantbrukshögskolan

255 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

vöre av stor betydelse, och hyste i överensstämmelse härmed den uppfattningen, att vid universitetens naturvetenskapliga institutioner arbetsplats för nämnda studerande borde beredas och tillstånd att använda instrumentell utrustning samt viss handledning lämnas, för så vitt det kunde ske utan förfång för universitetens egna studerandes arbete och utan mera betydande kostnader för institutionerna.

Ehuru således universiteten åtminstone under den närmaste framtiden kunde antagas äga en rikare utrustning, till vars utnyttjande av lantbruksstuderande på licentiatstadiet enligt fakultetens åsikt medgivande borde lämnas, komme lantbrukshögskolan att å sin sida äga möjligheter, som universiteten saknade, men som kunde vara av betydelse för vid dem bedrivna studier och forskningar i vissa vetenskaper, såsom ärftlighetslära och andra grenar av botaniken och zoologien. Fakulteten förutsatte, att i erforderliga fall vid lantbrukshögskolan tillfälle till utnyttjande av dessa möjligheter bereddes universitetens studerande och lärare.

Det syntes fakulteten önskvärt icke blott ur universitetens utan i än högre grad ur den högre lantbruksutbildningens synpunkt, att studerande, som avlagt filosofie kandidat- eller ämhetsexamen, erhölle möjlighet att övergå till lantbruksstudier och avlägga agronomie licentiatexamen utan att genomgå hela den för studerande vid lantbrukshögskolan föreslagna utbildningen och avlägga fullständig lägre agronomie examen. Jordbruksforskare och högre befattningsinnehavare inom lantbruksförvaltningen hade hittills i stor utsträckning erhållit sin vetenskapliga utbildning vid de svenska universiteten och Stockholms högskola. Orsaken härtill hade icke enbart legat i saknaden av en lantbrukshögskola. Många eller de flesta av ifrågavarande personer hade utan tvivel först efter mer eller mindre långt framskridna eller avslutade universitetsstudier i botanik, zoologi, kemi m. m. kommit att inrikta sig på den verksamhet, inom vilken de sedermera hade erhållit befattningar. Enligt fakultetens mening vore det av stor vikt, att en dylik övergång från universitetsstudier till verksamhet i jordbruksforskningens och lantbruksundervisningens tjänst icke i alltför hög grad försvårades efter upprättandet av en lantbrukshögskola.

En filosofie kandidat- eller ämbetsexamen, i vilken för den teoretiska lantbruksutbildningen grundläggande ämnen (kemi, botanik, zoologi eller i vissa fall två av dessa ämnen och geologi) inginge, utgjorde enligt fakultetens uppfattning en så god grund för högre vetenskapliga studier på lantbruksområdet, att förberedande agronomie examen ej borde krävas för avläggande av agronomie licentiatexamen. På grund av lantbruksutbildningens speciella karaktär torde dock vissa prövningar eller eventuellt i vissa ämnen tentamen för agronomie kandidat- eller magisterexamen böra fordras.

Beträffande kravet på praktiskt jordbruksarbete syntes det fakulteten obestridligt, att praktisk erfarenhet vore betydelsefull icke blott för lantbrukslärare och konsulenter utan också för olika slags tjänstemän inom lantbruksförvaltningen. De sakkunniga hade emellertid anmärkt, att utbildningen hade många olika ändamål och att därför i särskilda fall visst avsteg från kravet på två års praktisk förbildning kunde vara motiverat. Det syntes fakulteten, att denna olikhet i utbildningens syfte dels bestyrkte det riktiga i den ovan uttalade uppfattningen, att agronomie licentiatexamen borde kunna grundas på en i vissa hänseenden komplet-

256 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

terad filosofisk examen, dels motiverade, att för studerande av denna kategori endast en kortare jordbrukspraktik krävdes.

Större akademiska konsistoriet i Uppsala har åberopat filosofiska fakultetens uttalande. I likhet med denna ville dock konsistoriet framhålla önskvärdheten av att anordningar för disputationsprov för doktorsgrad vid lantbrukshögskolan icke vidtoges, förrän någon tids erfarenhet vunnits rörande högskolans verksamhet och högskolan sålunda hunnit visa, att den uppfyllde de krav, som skäligen syntes böra ställas på en anstalt, som skulle äga att utdela doktorsvärdighet, och förväntade konsistoriet liksom fakulteten att, när denna fråga bleve aktuell, få tillfälle att därom avgiva yttrande. Konsistoriet ansåge sig ävenledes böra särskilt betona vikten av det av filosofiska fakulteten framställda önskemålet, att vissa lättnader måtte på sätt fakulteten föreslagit beredas universitetsstuderande vid övergång från universitet till lantbrukshögskolan i och för agronomiska studier.

Större akademiska konsistoriel i Lund har uttalat, att den av de sakkunniga föreslagna agronomie kandidatexamen tydligen syntes hava tillkommit under ett alltför starkt intryck av motsvarande examen vid universiteten. Erfarenheten torde knappast tala för inrättandet av en dylik examen. Vid universiteten och högskolorna avlades denna examen, som i och för sig icke gåve någon lärarkompetens, i allmänhet endast såsom ett genomgångsstadium till filosofie ämbetsexamen. Såsom enda grundval för vidare licentiatstudier förekomme den mera undantagsvis. Vad beträffade lantbrukshögskolan så torde även där en dylik examen, som enligt de sakkunnigas förslag icke skulle medföra särskild kompetens, även vara överflödig och endast på ett besvärande sätt komplicera undervisningen.

U niv er sitet skanslern har förklarat, att han i överensstämmelse med vad de akademiska myndigheterna i Uppsala anfört funne, så väl att med anställande av agronomie licentiatexamen borde anstå till dess högskolans verksamhet antagit fastare former, som ock att anordningar för disputationsprov för doktorsgrad vid lantbrukshögskolan icke borde vidtagas förr än någon tids erfarenhet vunnits rörande högskolans verksamhet och högskolan sålunda hunnit visa, att den uppfyllde de krav, som skäligen syntes böra ställas på en anstalt, vilken skulle äga att utdela doktorsvärdighet.

Beträffande examina vid lantbrukshögskolan i övrigt ville kanslern, i anslutning till vad det större konsistoriet i Lund härom yttrat, ifrågasätta, huruvida det kunde anses lämpligt att införa en särskild agronomie kandidatexamen. För de antagligen icke synnerligen talrika studerande, vilka skulle, utan föregången agronomisk praktisk utbildning, önska från universitet övergå till lantbrukshögskolan för att där avlägga agronomie licentiatexamen, skulle ju alltid dispensvägen stå öppen i sådana fall, där vägande skäl för dispens förelåge.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ställt sig tvivlande till nyttan av att anordna en särskild licentiatexamen och doktorsgrad vid lantbrukshögskolan.

Sveriges lantbrukslärareförbund har ansett, att den omständigheten, att studierna vid högskolan normalt bedreves och examina avlades på de olika linjer samt med de ämneskombinationer, som de sakkunniga hade föreslagit, ej borde få hindra, att studerande (bland andra t. ex. blivande brukare av egna gårdar), som med förebärande av giltiga skäl begärde

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

att få göra arman ämneskombination, av styrelsen eller lärarrådet kunde medgivas detta, örn den önskade kombinationen prövades vara lämplig och ur utbildnings- och examenssynpunkt likvärdig med de ordinarie kombinationerna.

I sitt yttrande till det vid propositionen nr 249 till 1930 års riksdag Propositionen angående den högre lantbruksundervisningens ordnande fogade stats- nr 349/1930rådsprotokollet anförde dåvarande chefen för jordbruksdepartementet i huvudsak följande.

Den viktigaste utbildningskursen vid lantbrukshögskolan skulle enligt de sakkunnigas förslag bliva undervisningen för agronomisk ämbetsexamen, avsedd närmast för utbildning av lantbrukslärare och konsulenter med flera. De sakkunniga hade föreslagit, att undervisningen i de olika ämnena för ämbetsexamen planlades så, att studietiden för nämnda examen kunde beräknas till normalt tre år. Departementschefen funne förslaget i denna punkt väl avvägt. Med hänsyn till de krav, som måste ställas på lärare och rådgivare inom jordbruket, torde kortare utbildningstid än tre år vid högskolan icke gärna kunna tänkas, men å andra sidan vore det av vikt, att de olika lärokurserna vid högskolan icke erhölle större omfattning än nödvändigt, så att tiden och kostnaderna för utbildningen kunde i möjligaste mån begränsas.

De sakkunnigas förslag till undervisningsämnen för agronomisk ämbetsexamen samt deras innehåll funne departementschefen vara i stort sett väl avvägt. Uti inkomna yttranden hade ifrågasatts, huruvida icke mätningslära oell ekonomisk geografi borde upptagas såsom särskilda ämnen på undervisningsschemat. Med hänsyn närmast till önskvärdheten av att antalet undervisningsämnen för ämbetsexamen icke bleve större än nödvändigt, funne departementschefen dock lämpligast, att ifrågavarande undervisningskurser finge ingå, den förra i ämnet kulturteknik och den senare i ämnet lantbruksekonomi med handelslära. Beträffande undervisningens innehåll i de olika ämnena torde för övrigt gälla, att kommande erfarenhet finge avgöra, i vad mån jämkningar i det föreliggande förslaget borde företagas. Departementschefen ville i förevarande fråga endast påpeka, att i högskoleundervisningen jämväl torde böra beredas någon plats för metodisk upplysning örn förebyggande av olycksfall i jordbruksarbete. I annat sammanhang hade de sakkunniga föreslagit, att vid högskolan borde genom biträde av särskilda specialister hållas föreläsningar och föredrag i sådana ämnen som fisl»odling och fiskevård, biskötsel, jaktvård och naturskydd. En sådan anordning vore lämplig. Det syntes kunna ifrågasättas, huruvida icke sådana ämnen som lantbruksekonomi med handelslära, kulturteknik och pedagogik lämpligen borde hava något större plats på undervisningsschemat än vad de sakkunniga föreslagit. Denna fråga torde emellertid tills vidare böra ställas öppen.

Vid sidan av ämbetsexamen borde enligt de sakkunnigas mening inrättas en annan, mera specialiserad examen, som borde benämnas agronomie kandidatexamen. Denna examen skulle viii niirmast vara av värde för dem, som sedermera ämnade fortsätta sin lantbruksvetenskapliga utbildning, och icke minst för sådana studerande, som efter förutgående studier vid universitetet ämnade inrikta sig på lantbruksvetenskaplig forskning. Även örn antalet studerande, som kunde viintas avlägga agronomie

Bihang lill riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 125 hafi (Nr 1\3.)

Framställning rörande åtgärder till förebyggande av olycksfall inom jordbruket.

Departements-

chefen.

258 Kungl. Marits proposition Nr 143.

kandidatexamen, sannolikt icke bleve stort, torde dock ifrågavarande examen hava en uppgift att fylla, och ansåge sig departementschefen fördenskull böra tillstyrka, att en dylik examen finge avläggas vid högskolan, helst som dennas införande icke torde i nämnvärd omfattning föranleda särskilda föreläsningsserier eller övningskurser och därmed icke heller försvåra planläggningen av undervisningsverksamheten i övrigt vid högskolan.

Som ett viktigt skäl för åtgärder till ett bättre ordnande av den högre lantbruksundervisningen hade framhållits, att det som regel i vårt land mötte stora svårigheter att till ledigblivna befattningar inom jordbruksforskningen, den högre lantbruksundervisningen och därmed jämförbara poster erhålla väl kvalificerade sökande. Anledningen härtill torde i första hand vara, att lämpliga anordningar hittills saknats i vårt land för högre vetenskapliga studier med inriktning på den tillämpade lantbruksvetenskapen. Upprättades nu en lantbrukshögskola, torde det vara riktigt att redan från början räkna med, att denna skulle lämna sin medverkan till utbildning av vetenskapsmän på jordbruksområdet. Att för sådana studerande inrätta en högre agronomisk examen vore lämpligt och ägnat att stimulera begåvade lantbrukstuderande till fortsatt studieverksamhet inom jordbrukets vetenskapliga område. Vad de sakkunniga anfört med avseende på riktlinjer för studierna till agronomie licentiatexamen och för dennas avläggande vore väl ägnat att tjäna till ledning vid utformande av de närmare bestämmelser i förevarande fråga, som kunde vara erforderliga. De sakkunniga hade jämväl något berört frågan örn rätt för högskolan att utdela agronomisk doktorsgrad men stannat vid, att med anordningar i sådant häseende tills vidare borde anstå. Även på denna punkt delade departementschefen de sakkunnigas uppfattning. Det torde emellertid få betraktas såsom ett viktigt framtidsmål för lantbrukshögskolan att söka snarast ernå den auktoritet, som borde utgöra grundval för rätt att utdela doktorsvärdighet.

Jag torde här få anmäla, att chefen för socialstyrelsen, generaldirektören G. Huss i en till chefen för jordbruksdepartementet ställd skrivelse hemställt, att åtgärder måtte vidtagas i syfte att eleverna vid de högre undervisningsanstalterna skola erhålla nödig kunskap örn olycksfallsriskerna inom jordbruket samt örn de åtgärder, som kunna vidtagas till förebyggande av olycksfallen.

Förevarande förslag till anordning av undervisningen samt till examina vid lantbrukshögskolan bör enligt mitt förmenande i detta sammanhang endast hava till uppgift att angiva de yttre konturerna av utbildningen vid nämnda högskola samt att utgöra en grund för bestämmandet av lärarbehovet. Däremot synes det icke lämpligt, att på detta stadium av frågans behandling fastslå detaljer. Det bör tvärtom överlämnas åt Kungl. Majit att under samverkan med den blivande lantbrukshögskolans ledning träffa bestämmelser såväl örn undervisningens läggning som om examina, allt inom ramen av den utav statsmakterna fastställda organisationen. I angivna frågor anser jag mig i huvudsak kunna tillstyrka de sakkunnigas förslag.

259 Kun<jl. Maj:ts proposition Nr 143.

I vissa avseenden torde emellertid jämkningar i de sakkunnigas förslag böra företagas. Utbildningen vid lantbrukshögskolan torde kunna betraktas såsom ett mellanting mellan universitetsutbildning och sådan utbildning, som bedrives av våra fackhögskolor. I fråga om läggningen och innehållet kommer den examen vid lantbrukshögskolan, som avser att giva kompetens till lantbrukslärar- och konsulentbefattningar, att mera överensstämma med vederbörande avgångsexamina vid tekniska högskolan, skogshögskolan och veterinärhögskolan än med någon universitetsexamen. Att under sådana förhållanden giva denna examen en benämning, som direkt för tanken på en akademisk examen, synes icke lämpligt. Då enligt vad jag ovan förordat, någon agronomkurs för driftsledarutbildning icke bör komma till stånd, synas mig starka skäl tala för, att själva ämbetsexamen vid lantbrukshögskolan benämnes agronomexamen. Härigenom kommer denna benämning att bibehålla sin hittillsvarande betydelse, varjämte benämningen kommer att mera överensstämma med motsvarande benämningar å examina vid fackhögskolorna. Vid det närmare utformandet av bestämmelserna till agronomexamen torde böra övervägas, i vilken mån den, som genomgått lantbruksskolas högre kurs, skall få räkna sig tillgodo sina vitsord i nämnda kurs vid avläggande av agronomexamen, särskilt i vad gäller ämnena skogshushållning, husbyggnadslära och lantbruksbokföring.

De sakkunniga hava föreslagit inrättandet av en agronomi kandidatexamen, avsedd att vara förberedelse till högre studier vid lantbrukshögskolan. Denna examen anser jag icke för närvarande böra komma till stånd. I allmänhet torde nämligen även den, som vill göra sig kompetent för befattning, för vilken fordras högre lantbruksvetenskaplig utbildning, hava behov av den grundligare jordbruksutbildning, som agronomexamen innebär. I det fåtal fall, då så icke är fallet, torde böra övervägas, huruvida icke lägre akademisk examen lämpligare skulle kunna utgöra förberedelse för studier å ett högre stadium vid lantbrukshögskolan, d. v. s. rörande möjligheterna för den, som vid universitet eller motsvarande högskola avlagt examen, att få fortsätta sina studier vid lantbrukshögskolan. En dylik anordning skulle även vara ägnad att medverka till åstadkommande av vetenskapligt samarbete mellan lantbrukshögskolan och universiteten. Nu nämnda fråga torde dock icke behöva närmare avhandlas i detta sammanhang.

Att möjligheter erbjudas för avläggande vid lantbrukshögskolan av högre examen än agronomexamen, anser jag i likhet med de sakkunniga vara lämpligt. För åtskilliga befattningar och ändamål erfordras en mera vetenskapligt betonad utbildning, än vad agronomexamen kan giva. Det synes därför befogat, att en dylik utbildning får vitsordas genom avläggande av en särskild examen. Den av de sakkunniga föreslagna agronomi licentiatexamen torde i stort sett vara lämpligt avvägd, och, då denna examen givits en sådan gestaltning, att den närmast överensstäm-

260 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

mer med licentiatexamen vid universitet, bör även benämningen kunna godtagas. Jag förordar sålunda, att agronomie licentiatexamen inrättas i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. I likhet med de sakkunniga anser även jag, att med rättigheten för högskolan att utdela doktorsvärdighet tills vidare bör anstå.

Den av de sakkunniga föreslagna kursplanen torde väl lämpa sig att läggas till grund för en beräkning av lärarbehovet. Ståndpunkt torde nu icke böra tagas till däri uti avgivna yttranden föreslagna ändringar i annan mån, än då ändringarna föranleda jämkning av kostnaderna för lärare. I detta avseende torde emellertid endast utökningen av övningarna i kulturteknik, avseende att medgiva ett större antal övningar i fältmätning, komma i betraktande. Övriga ändringsförslag torde, i den mån de böla föranleda ändring, kunna rymmas inom ramen av de sakkunnigas förslag. I fråga örn kulturteknik föreslogs i Kungl. Maj:ts proposition nr 249 till 1930 års riksdag en utökning av den utav de sakkunniga föreslagna undervisningstiden med 50 reducerade undervisningstimmar. Ökningen av kostnaderna härför beräknades till 1,500 kronor. Emellertid har under den fortsatta utredningen ifrågasatts en ytterligare kostnadsökning, beroende på att nämnda övningar ansetts böra ske med eleverna uppdelade på mindre grupper. Detta spörsmål torde därför böra bliva föremål för vidare övervägande i samband med uppgörandet av de närmare bestämmelserna för undervisningen.

b. Lantbruksskolans högre kurs.

P. M. rörande I den inom jordbruksdepartementet utarbetade P. M. rörande möjlighe- Zft^öraZ- terna att göra utbildningen av driftsledare för det större jordbruket mera bildningen av praktiskt inriktad än vad den av högre lantbruksundervisningssakkunför1 det"större niga föreslagna agronomkursen kan anses vara har såsom ovan sagts jordbruket föreslagits inrättandet av en ettårig driftsledarkurs, såsom påbyggnad tisktZetonad Pa lantbruksskola och lantmannaskola. Jag har ovan förordat, att en ona ' dylik kurs under benämningen lantbruksskolans högre kurs inrättas i stället för den av de sakkunniga föreslagna agronomkursen.

Vid övervägandet av kursplanen för nämnda kurs har i förevarande P. M. först diskuterats frågan örn de grundläggande ämnenas betydelse för driftsledarutbildningen. I detta avseende anföres i P. M. följande.

Enligt högre lantbruksundervisningssakkunnigas förslag till agronomkurs skulle som inträdesvillkor till denna kurs bland annat gälla, att den inträdessökande skulle innehava kunskaper i naturlära (biologi med hälsolära, fysik och kemi) minst motsvarande betyget godkänd i realexamen. Dessutom funnes i de sakkunnigas förslag till kursplan för själva agronomkursen upptagna mindre kurser i ämnena fysik och meteorologi, kemi, geologi och marklära, botanik och bakteriolog!. Den fråga, som

261 Kungl. Martts proposition Nr 143.

här uppställde sig till besvarande, vore, huruvida och i vilken mån dylika ämnen borde läsas även i en ettårig fortbildningskurs. Vid ett besvarande av denna fråga måste till en början ståndpunkt tagas till de grundläggande ämnenas funktion i lantbruksundervisningen över huvud. Utbildningen däri torde kunna sägas hava fyra syften: antingen att utbilda eleven till självständig forskare på jordbruksområdet eller att utbilda eleven till lärare i förevarande ämnen eller att giva eleven möjligheter att tillämpa vetenskapliga rön i praktiskt arbete eller att sätta honom i stånd att tillägna sig de erforderliga kunskaperna i de tillämpade jordbruksämnena. De båda första av ovannämnda syften torde i förevarande fall alldeles kunna lämnas ur räkningen. Beträffande det tredje vore att märka, hurusom den praktiska tillämpningen på jordbruksområdet av vetenskapliga rön i första hand torde ske genom försöksverksamheten. Först sedan de vetenskapliga resultaten prövats i försöksverksamheten under ledning av personer med en högre lantbruksutbildning, torde det kunna bliva tal örn, att de enskilda jordbrukarna skulle använda de nya växtslag, nya dikningssystem, nya brukningsmetoder o. s. v., som utexperimenterats på grundval av vetenskapliga rön. Men någon särskilt långt driven färdighet i grundläggande ämnen torde icke erfordras för att kunna tillgodogöra sig försöksresultat. Följaktligen syntes ingen annan utbildning i de grundläggande ämnena i och för sig nödvändig i fortbildningskursen än vad som kunde anses erforderligt för det fjärde syftet, nämligen att kunna väl tillägna sig de tillämpade ämnena.

Om vidare förutsattes, att den inträdessökande genomgått lantbruksskola men i övrigt endast hade folkskoleunderbyggnad, innebure detta, att han, örn såsom exempel valdes det ungefärliga timantalet vid lantbruksskolan å Alnarp, redan åtnjutit undervisning i följande ämnen under i sammanställningen, angiven ungefärlig tid:

Ämnen

Kemi Fysik .

Geologi Botanik

De därvid genomgångna kurserna vore följande:

Kemi: grunddragen av organisk och oorganisk kemi, med särskilt avseende å lanthushållningen och dess vanliga binäringar; förklaring av jord-, gödsel- och fodermedelsanalys.

Fysik: grunddragen av mekaniken samt värme- och elektricitetsläran, med särskild tillämpning på lantmannens verksamhet, ävensom huvuddragen av väderleksläran.

Geologi: de för jordbruket viktigaste mineralen och bergarterna; allmän översikt över de geologiska krafterna, jordskorpans förändringar samt olika geologiska formationer; redogörelse för de lösa jordavlagringarna i Sverige.

Botanik: växternas yttre form och inre byggnad samt livsyttringar, särskilt deras näringsupptagande, groning och utveckling samt fortplanthing; översikt över de för jordbruket viktiga, vilda och odlade högre växter samt viktigare bakterier och svampar. Övning i enklare frökontroll.

Antal timmar

262 Kungl. Majlis proposition Nr 143.

Med hänsyn tagen därtill, att vid undervisningen i de tillämpade ämnenajv-lant jUkssk°lan torde hava meddelats åtskilligt av förevarande grundläggande ämnen utöver nyss angivna kurser, syntes det icke erforderligt att i lantbruksskolans högre kurs annan undervisning meddelades x sistnämnda ämnen än mindre kurser i kemi och botanik. Detta likväl under den förutsättning, att lantbruksskolans kurser väl inhämtats.

I fråga örn kursplanen för lantbruksskolans högre kurs anföres i P. M. följande.

Följande kursplan hade uppgjorts enligt den principen, att, mindre tid kunnat anslas at föreläsningar och dylikt i ämnen, där tillgång till lämplig litteratur förefunnes, än vad som annars vore skäligt med hänsyn till djursjäl'!^ ^ betydelse> Detta gällde särskilt jordbrukslära och hus-

Jordbrukslära. Fördjupning av lantbruksskolans kurs. Specialkurser i vissa delar t. ex. rotfruktsodling, fröodling, betes- och vallkultur m. m.

övningarna borde ingå utförandet av olika slag av jordbruksförsök. 1 imantalet: 50 föreläsningar, 70 övningar och demonstrationer.

Husdjurslära. Fördjupning av lantbruksskolans kurs. Specialkurser i arftlighetslära, praktiskt avelsarbete m. m. Grunderna för utfodringsforsok. Djurbedömning. Timantalet: 50 föreläsningar, 70 övningar och demonstrationer.

Lantbruksekonomi. Fördjupning av lantbruksskolans kurs. övningarna i ° i inrihtas på genomförandet av ekonomiska beräkningar, uppställande av driftskalkyler, förslag till driftsomläggning och dylikt Timantalet: 50 föreläsningar och 100 övningar.

Handelslära. En kurs dels rörande jordbrukets andelsrörelse och föreningsverksamhet och dels i allmän affärskunskap med särskilt avseende a jordbrukets vanliga affärs- och banktransaktioner m. m. samt marknadslära. Timantalet: 40 föreläsningar och 30 övningar.

Mjölkhushållning och kontrollföreningsverksamhet. Mjölkens sammansättning, egenskaper, framställning, behandling, bedömning, distribution m. m. Redogörelse för kontrollarbetet, övningar i provmjölkning fettprovning och kontrollbokföring. Timantalet: 30 föreläsningar och 30 övningar.

Kulturteknik. Fördjupning i lantbruksskolans kurs. Övningarna skulle huvudsakligen bestå i avvägningar, upprättande av täckdikningsplaner kostnadsberäkningar, utstakning på fältet av dikena, täckdikningsarbetets tillsyn och kontroll. Timantalet: 20 föreläsningar och 50 övningar.

Redskapslära. Fördjupning av lantbruksskolans kurs; särskilt borde studeras mera svårskötta och komplicerade maskiner såsom sånings-, skörde-, trösknings- och rensningsmaskiner jämte motorer av alla slag! Timantalet: 30 föreläsningar och 70 övningar.

Husby g gned slär a. Fördjupning av lantbruksskolans kurs, innefattande kännedom örn byggnadsmaterialier, lantbruksbyggnaders ändamålsenliga inredning, ventilations- och belysningsanordningar, transportanordmngar m. m. Utförande av enkla byggnadsritningar. Timantalet: 20 iorelasnmgar och 50 övningar.

Lantbrukskemi. Häri gåves en propedeutisk kurs i de delar av kemin,

263 Kungl. Mårds proposition Nr 143.

som utgjorde en förutsättning för studiet av gödselläran och utfodringsläran. Timantalet: 50 föreläsningar och 40. tabor ationer.

Lantbruksbotanik. Dels en propedeutisk kurs i växtfysiologi som grundval för studierna i växtodlingslära och dels en praktiskt betonad kurs rörande växtsjukdomar och deras bekämpande. Timantalet: 20 föreläsningar och 30 övningar. .

Lantbrukszoologi. En praktiskt betonad kurs rörande skadeinsekter och deras bekämpande. Timantalet: 10 föreläsningar och 20 övningar.

Nationalekonomi. I detta ämne gåves en allmän kurs med framhållande av de delar, som särskilt berörde jordbruket. Timantalet: 20 fore-

Rättslära. Undervisningen i detta ämne borde omfatta en allmän översikt av de delar av civilrätten, som särskilt berörde jordbruket, kännedom örn de statsanstalter, som avsåge jordbrukets befrämjande, samt kommunalkunskap och skattelagstiftning. Särskild vikt borde läggas vid upprättande av olika slag av handlingar såsom köpe- och arrendekontrakt, skattedeklarationer o. s. v. Vidare borde övningar ske i arrendeuppskattningar och syneförrättningar. Timantalet: 40 föreläsningar och 50 ov-

Lantbruksbokföring. Kursen i detta ämne borde bygga på lantbruksskolans kurs. Målet borde här vara att bibringa eleverna en grundlig inblick och färdighet i att föra räkenskaper. De borde få uppgöra bokslut efter de vanligaste i vårt land använda bokföringsmetoder. Timantalet: 100 övningar. . „

Skogshushållning. En kurs i skogsskötsel, skogsuppskattnmg och skogsvärdering samt i skogsbrukets teknologi. Demonstrationer i gallrings-, avverknings- och föryngringsmetoder. Övningar i uppskattningar och mätningar m. m. Timantalet: 50 föreläsningar samt en veckas övningar och exkursioner.

X P. M. göres gällande, att ämnet skogshushållning näppeligen torde kunna bliva så tillgodosett i vare sig agronomkurs eller lantbruksskolans högre kurs, att drifsledares behov av utbildning i detta ämne kan tillfredsställas. Härom anföres vidare i P. M.

Anledning torde förefinnas att till övervägande i annat sammanhang upptaga frågan örn anordnandet av en särskild utbildning i skogshushållning för blivande driftsledare vid det större jordbruket. Intill dess någonting kunde bliva genomfört i nyss angivna syfte, torde man få rakna med, att en mindre kurs i skogshushållning, såsom den i kursplanen här ovan föreslagna, finge ingå i fortbildningskursen. Örn denna sistnämnda kurs skulle tänkas förlagd till Alnarp, kunde dock ifrågasättas, huruvida icke undervisningen i skogshushållning skulle kunna koncentreras till en sammanhängande tid av två till tre veckor och förläggas till annan ort än Alnarp t. ex. till någon folkhögskola eller lantmannaskola i mera skogrik trakt eller eventuellt till någon statens skogsskola. Denna fråga torde böra närmare övervägas i samband med utfärdandet av särskilda föreskrifter för förevarande kurs och uppgörandet av omkostnadsstaten för det första läsåret.

Yttranden.

264 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Den i P. M. föreslagna timplanen för lantbruksskolans högre kurs framgår av nedanstående sammanställning:

Föreläsningar eller lektio-

.Jordbro kslära................................................

Husdjurslära ....................................................

Lantbruksekonomi...........,................................

Handelslära...................................................

Mjölkhushållning och kontrollföreningsverksamhet ....................................................

Kulturteknik ..................................................

Redskapslära .............................................

Husbyggnadslära ............................................

Lantbrukskemi .............................................

Lantbruksbotanik ............................................

Lantbrukszoologi ...........................................

Nationalekonomi .........................................

Rättslära.......................................................

Lantbruksbokföring .......................................

Skogshushållning ............................................

Summa

ner o. d.

480 Övningar och demonstrationer

710 Exkur-

sions-

dagar

6 Rörande undervisningens planläggning i övrigt anföres följande i P. M.

Av den till övnings- och demonstrationstimmar anslagna tiden borde ailt efter behov någon del kunna användas till exkursioner, såsom för besök vid välskötta jordbruk, vid försöksanstalter o. s. v. Örn man förutsatte, att läsaret sträckte sig mellan 1 november och 24 oktober med samman agt högst sex veckors ferier per år, torde med ovan angivna timantal aven åtskillig tid bliva över till hemarbeten, särskilt i form av litteraturstudier. Såsom ovan anförts, torde vid undervisningen föreläsmngar i egentlig mening endast hållas i den omfattning, som vore oundgängligen nödvändig. I stället borde läraren leda elevernas studier geni°-1n-ai - SanV^Sn^n®ar’ PreParation av arbetsuppgifter och förhör. I åtskilliga ämnen borde dessutom demonstrationer spela en framträdande roll. bortgången av studierna borde kontrolleras genom förhör och resultatet konstateras genom tentamina.

Beträffande den i förevarande P. M. föreslagna undervisningstidens längd har i allmänhet ingen erinran framställts i de avgivna yttrandena. Sveriges allmänna lantbrukssällskap ger dock uttryck åt viss tveksamhet samt anför:

Även örn det kunde ifrågasättas, huruvida endast en ettårig fortbildningskurs icke vöre något kort i förhållande till det stoff, som vid en dylik kurs borde meddelas, syntes dock frågan örn en eventuell förlängnmg äv laursen till t. ex. ett och ett halvt eller två år mycket väl kunna ansta, tills erfarenheter angående behovet av en längre kurs förelåge. Det vöre nämligen också av vikt, att den teoretiska utbildningstiden för jordbrukets driftsledare icke onödigt förlängdes och utbildningskostnaderna fördyrades.

Kungl. Majlis proposition Nr 143.

265 I fråga om kursplanen samt undervisningens läggning hava vissa erinringar gjorts i de i anledning av nämnda P. M. avgivna yttrandena.

Lantbruksstyrelsen har funnit de i P. M. uppdragna riktlinjerna för undervisningen vid driftsledarkurserna i stort sett lämpliga. Undervisningsplanen torde emellertid icke nu kunna slutgiltigt utformas utan måste anses som ett rent preliminärt förslag. Dock ville styrelsen göra följande erinringar. Den föreslagna inskränkningen av undervisningen i de grundläggande ämnena syntes efter förhållandena lämpligt avpassad utom i fråga om lantbrukskemi, där den föreslagna minskningen i antalet laborationstimmar från 60 till 40 knappast utan olägenhet torde kunna genomföras, då vid flertalet av de lägre lantbruksuudervisningsanstalter, som skulle utgöra underlaget för utbildningen, inga laborationer förekomme. Med hänsyn till den betydelse, lantbrukskemien numera måste tillmätas, syntes det som om det av högre lantbruksundervisningssakkunniga föreslagna antalet laborationer örn möjligt borde bibehållas. Å andra sidan syntes det som örn den för undervisning i bokföring beräknade tiden med hänsyn till den omfattande undervisning i ämnet, som meddelades i lantbruksskolorna, skulle kunna avsevärt reduceras. Bland de ämnen, som skulle bliva föremål för undervisning vid kursen, saknades fältmätning. Någon antydan örn att en fortbildning i detta ämne skulle ske i samband med undervisningen i kulturteknik funnes icke i P. M. Den tid, som anslagits till undervisning i sistnämnda ämne, syntes icke heller lämna rum för den fortbildning i fältmätning, som den på detta område jämförelsevis svaga utbildningen i lantbruksskolan torde kräva.

Lärarrådet vid Ultuna lantbruksinstitut har funnit den föreslagna kursens planläggning i stort sett väl motsvara det avsedda ändamålet men föreslår ändringar på vissa punkter. Sålunda vore det timantal, som beräknats för övningar i fedskapslära, otillräckligt. Ty även örn eleverna förut genomgått lantbruksskola, fordrades dock större utrymme åt detta ämne, därför att av en driftsledare krävdes en så ingående kännedom örn olika moderna lantbruksmaskiners konstruktion och skötsel, att han ej på den anslagna tiden kunde vinna tillfredsställande insikt däri.

I samband med ovannämnda förslag har lärarrådet jämväl förordat en annan fördelning mellan lärarna av undervisningen. Härtill återkommer jag i det följande.

Styrelsen för lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp har anmärkt, att vad anginge den föreslagna undervisningsmetoden de blivande elevernas förmåga av självstudium syntes överskattad i P. M., då mindre tid ansloges åt föreläsningar och dylikt, än vad som annars vore skäligt med hänsyn till vederbörande ämnes vikt och betydelse. I stället anvisades åt lärarna att leda elevernas studier genom arbetsanvisningar, preparation av arbetsuppgifter och förhör. Det syntes klart, att en så planerad undervisning i teoretiska ämnen med lärjungar titan grundligare förkunskaper än som skulle krävas för tillträde till förevarande kurs, och därtill ganska intensivt sysselsatta med praktiskt arbete, omöjligen kunde giva mer än ett magert resultat. Det vore ju erkänt, att ej ens på det högre stadium, som universitetsundervisningen, i vad anginge ämbetsexamina, representerade, föreläsningar och kurser kunde undvaras. Skulle mindre försigkomna lärjungar, sådana som utan tvivel det stora flertalet deltagare i den föreslagna fortbildningskursen skulle komma att vara, hänvisas till självstudier i större utsträckning, så torde det

266 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

icke kulina undgås, att lärarna finge i form av förberedande anvisningar och kontrollerande förhör bära lika dryg arbetsbörda som den föreläsningsbörda, varifrån förslaget sökt befria dem.

Svenska lantbrukstjänstemannaföreningen ifrågasätter beträffande de i timplanen upptagna undervisningsämnena och tiden för desamma, huruvida det icke vore lämpligt, att till någon del minska timantalet i föreläsningar och övningar för ämnet kulturteknik samt att helt slopa undervisningen i ämnet husbyggnadslära och i stället öka antalet föreläsnings- och övningstimmar i ämnena redskapslära och botanik. Denna ändring i undervisningsplanen ifrågasattes närmast i anledning därav, dels att genom den ringa omfattning kurserna i ämnet givits någon egentlig förtrogenhet med detsamma i och för förslags upprättande i praktiken i allmänhet ej vunnes och dels att driftsledare vid jordbruket högst sällan sysslade med vare sig täckdiknings- eller andra dikningsplaner eller förslag till nybyggnader, utan överlätes detta vanligen till specialister på områdena, vilka antingen vore anställda i statens eller hushållningssällskapens tjänst eller idkade privat verksamhet. Å andra sidan behövde en driftsledare vara synnerligen väl hemma i de olika lantbruksmaskinernas konstruktion och skötsel, och å hithörande område fordrades vid ett jordbruk betydligt oftare en ingående sakkännedom. Vad beträffade lantbruksbotaniken ville det synas, som örn det för detta ämne anslagna antalet föreläsnings- och övningstimmar vore väl litet. Botaniken vore ju ett grundläggande ämne för växtodlingsläran, och, då antalet timmar för denna senare, ej torde bliva mer än vad som vore oundgängligen nödvändigt, vore synnerligen önskvärt, att längre tid tillkomme ämnet lantbruksbotanik, än vad timplanen i P. M. utvisade. Tiden för exkursionerna i skogshushållning hade utökats från 4 till 6 dagar. Den anslagna tiden i detta ämne måste dock med hänsyn till dess stora vikt för mången blivande driftsledare anses väl kort. I en ettårig kurs torde väl dock mera tid icke kunna anslås åt detsamma. Då en bättre utbildning i detta ämne måste för de blivande driftsledarna anses synnerligen önskvärd, framhölles vikten av att förslag till sådan särskild utbildning i skogshushållning, som i P. M. omnämndes, framlades i samband med här förevarande förslag. Romme en blivande driftsledarkurs att bliva förlagd till Alnarp, där skog saknades, syntes det vara lämpligt, att, såsom i P. M. ifrågasatts, undervisningen i skogshushållning i huvudsak koncentrerades till en sammanhängande tid av cirka två å tre veckor och förlädes till lämplig plats i skogrik trakt, där tillfälle till lärorika övningar och demonstrationer förefunnes.

Sveriges lantbrukslärare}örbund finner kursplanerna i stort sett acceptabla såsom grund för kursens anordnande. Jämkningar vore ju här att räkna med efter hand, men förslaget visade, att kurstiden ett år gåve utrymme för ett för kursen lämpligt antal föreläsningar och lektioner i de behövliga ämnena ävensom för övningar och demonstrationer. I ett och annat ämne kunde vederbörande lärare väntas önska längre tid men torde detta uppvägas av att timmar kunde göras lediga på annat håll. Kursens karaktär av påbyggnads- och sammanfattningskurs finge ej släppas ur sikte. Att så relativt mycket tid bleve tillgänglig för elevernas egna studieai-beten, deras lösande av förelagda uppgifter och problem etc., syntes förbundet vara en påtaglig förde!. Det vore av vikt, att eleverna smälte vad de förut lärt och vad de nu ytterligare finge inhämta. Undervisningen finge icke bredas ut för mycket; men det kravet borde

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

ställas, att eleverna ur praktisk-teknisk synpunkt nöjaktigt behärskade sitt kunskapsmaterial. Anslutande sig till det föreliggande förslagets andemening härvidlag, ville förbundet ytterligare understryka ett par punkter. Av en modern, duglig teknisk driftsledare väntade man framförallt, att han sakkunnigt, vaket och omdömesgillt förmådde utnyttja de tekniska hjälpmedel, som undan för undan i ökad omfattning ställdes till jordbrukets förfogande. Det vore ett huvudkrav på kursen, att den gåve nödig trygghet härvidlag. Institutets utrustning med maskiner och redskap måste därför vara. fullständig och riklig och elevernas övningar och prövningar på detta område vara så omfattande och allvarliga, att man visste, att envar elev verkligen fått den avsedda utbildningen. För demonstrationer på lärorummen borde finnas nöjaktigt med modeller av redskap, hisslogar, ladugårdshus med inredning o. s. v. Ekonomiska beräkningar och övningar måste få utgöra den andra huvudpunkten på kursprogrammet — ej minst gällde det att kunna fastställa, hur användandet av viss maskin eller utförandet av viss arbetsbesparande anordning i djurstallar etc. tedde sig ekonomiskt, när alla faktorer toges med i beräkningarna. Det fordrades mycket arbete med eleverna för att få dem att beakta den ekonomiska sidan av jordbruksdriften lika mycket som den tekniska. Icke minst gällde detta beträffande byggnaders uppförande och inredning m. m. Främst måste man dock hava i sikte sådant, som anginge den dagliga driften, ty med planläggningar, som påkomme mera sporadiskt, kunde hjälp i regel erhållas ganska billigt av experter. Beträffande ladugårdsskötsel borde allt som stöde i samband med sundhet, renlig mjölkning, mjölkens behandling före avsändandet till mejeri etc. noga beaktas. Djurstallars rengöring och desinfektion samt kalkstrykning, djurs tuberkulinprövning m. m. vore ock att nämna. Diskussioner för behandling av såväl tekniska som ekonomiska problem, övningar berörande legala och kommunala angelägenheter etc. borde få bliva ett ganska betydande inslag i kursprogrammet såsom i förslaget också framhölles. Efter företagna exkursioner borde eleverna å lärorummet få redogöra för vad som iakttagits och utöva kritik över detsamma, antingen skriftligen en var för sig, då det bleve en prövning av deras insikter och mogenhet, eller ock i en allmän överläggning. Den särskilda utbildning i skogshushållning, som förslaget upptoge, avsåges att bliva mera övergående, och förbundet anslöte sig obetingat till den uppfattningen, att sagda utbildning vore att betrakta som cn sak för sig, att handhavas av speciella skogshushållningskurser, vilka finge besökas av dem, som hade behov därav. Skogsskötseln uppdelade sig, kunde man säga, i tre avsnitt vid det större jordbruket:

1) Den allmänna planläggningen, skogsindelningar, uppgörande av skogsdikningsplaner, som förutsatte högre skoglig och ekonomisk utbildning.

2) Kulturåtgärder (sådd och plantering, gallringsstämplingar) under forstlig ledning, som tekniskt i regel handhades av anställda skogvaktare.

3) Avverkningar och virkesutdrivningar. Det vore egentligen dessa senare som den tekniske driftsledaren vid större jordbruk kunde antagas få taga hand örn, men tekniken därvidlag spriddes nog på sitt särskilda sätt inom de egentliga skogsprovinserna och borde, om den skulle meddelas i kurser, givas i särskilda sådana, som ej behövde stå i närmare samband med här ifrågavarande driftsledarkurser. En skogshushållningskurs på 25 (högst 30) timmar kunde dock måhända böra få stå kvar på fortbildningskursens program. Vid skogsundervisnings-

268 Departements-

chefen.

Kungl. May.ts proposition Nr 143.

anstalterna vore nian van att i stor utsträckning använda sig av modeller, och så kunde även ske här. Av de mindre redskapen kunde man använda originalexemplar.

Liksom i fråga örn undervisningens anordning vid lantbrukshögskolan torde även här höra gälla, att ståndpunkt i detta sammanhang endast bör tagas till motsvarande anordningar vid lantbruksskolans högre kurs, i den mån de inverka på kursens yttre organisation. I övrigt torde även här böra få ankomma på Kungl. Majit att besluta rörande hithörande detaljer.

I fråga örn den i P. M. upptagna kursplanen synes emellertid åtskilliga ändringar böra vidtagas. Sålunda anser jag först och främst, att de grundläggande ämnena böra tilldelas mera tid, än vad som skett i P. M. I likhet med lantbrukstyrelsen håller jag före, att den för laborationer i kemi anslagna tiden bör utökas samt att, såsom svenska lantbrukst jänstemannaföreningen påyrkat, även en utvidgning bör ske i botanikkursen. Men dessutom torde någon undervisning i fysik vara erforderlig såsom inledning till redskapsläran. Den tid, som enligt P. M. skulle kunna användas för övningar i fältmätning, synes såsom lantbruksstyrelsen påpekat alltför knapp. Även i detta avseende torde därför en utökning vara nödvändig. Då övningar i redskapslära få betraktas vara av synnerlig vikt för en blivande driftsledare, vill jag, i överensstämmelse med den mening, som uttryckts av lärarrådet vid Ultuna lantbruksinstitut samt av Svenska lantbrukstjänstemannaföreningen, förorda ett större antal övningstimmar i detta ämne. Enligt min mening torde ett djupare inträngande i allt vad som tillhör jordbrukets ekonomiska föreningsverksamhet böra ske, än vad som kan vara möjligt under den tid, som enligt P. M. anslagits därtill. Vidare har från något håll uttalats tvivel örn, huruvida eleverna i förevarande kurs skulle kunna erhålla tillräcklig utbildning i kontrollbokföring med den därtill avsedda tiden. Jag förordar följaktligen även en utvidgning av kurserna i sist nämnda båda ämnen. Vad slutligen beträffar ämnet skogshushållning, vill jag medgiva, att vissa skäl kunna tala för att utbryta detta ämne från denna kurs och i stället anordna en särskild kurs i skogshushållning för sådana driftsledare, som hava behov av en mera ingående utbildning i ämnet. Härom föreligger emellertid icke nu något utarbetat förslag. Det är dessutom omöjligt att i frågans nuvarande läge bedöma, huru nämnda tanke skulle kunna realiseras. Man torde därför få utgå ifrån, att densamma under alla förhållanden icke kan förverkligas förrän efter en ganska lång tid. Följaktligen får man räkna med, att utbildningen i skogshushållning för driftsledare ännu så länge får ske i den här föreslagna kursen. Det gäller därför att inom ramen av de föreliggande möjligheterna göra utbildningen i detta ämne så god som möjligt. I detta avseende anser jag det vara lämpligt, att, såsom i P. M. föreslås, undervisningen i skogshushållning förlägges till en mera lämplig plats, än vad Alnarp kan anses

Kungl. Majus proposition Nr 143.

vara. Fördelarna av en dylik anordning torde betydligt överväga den ökning av omkostnaderna, som härav givetvis uppkommer. Emellertid torde det vara nödvändigt att något öka kurstiden för detta ämne för att fördelen av undervisningens förläggning till annan plats skall kunna fullt utnyttjas, och vill jag ifrågasätta, att undervisningen i skogshushållning utökas till en månad.

Jag förordar följaktligen förslagsvis följande utökning av undervisningstiden: kemi 20, botanik 50, fysik 30, kulturteknik 30, redskapslära 30, handelslära 30, mjölkhushållning 20 samt skogsskötsel cirka 70 timmar. Ökningen uppgår till sammanlagt cirka 280 timmar. Såsom ovan anförts bör det emellertid få ankomma på Kungl. Majit att inom ramen för den av statsmakterna beslutade organisationen, fatta närmare beslut i hithörande detaljer.

Med hänsyn till att den i P. M. upptagna undervisningstiden uppgår till ej mindre än cirka 1,220 timmar, torde det icke låta sig göra att tillägga ytterligare 280 timmar till den uti P. M. föreslagna kurstiden av ett år. Jag förordar följaktligen, såsom jag förut antytt, att kurstiden för laptbruksskolans högre kurs utsträckes utöver ett år. Som en lämplig kurstid vill jag föreslå ett år och fem månader, varvid undervisningen bör taga sin början den 1 november och fortgå till början av april månad andra året efter det, då undervisningen tagit sin början. Visserligen kan den av mig föreslagna ökningen av kurstiden synas något stor i förhållande till den ifrågasatta ökningen av timantalet. Men med hänsyn till att tid skall bliva över till exkursioner och demonstrationer samt till elevernas självstudier, torde starka skäl tala för att icke tilltaga kurstiden alltför knapp. Härtill kommer, såsom jag ovan antytt, att tveksamhet kan råda, huruvida timantalet i ämnena jordbrukslära och husdjurslära kan anses tillräckligt. Någon ståndpunkt till denna fråga torde icke nu böra tagas, enär en ökning av timantalet i dessa fall knappast torde påverka lärarbehovet. Men det är givetvis lämpligt att så avväga kurstiden, att en ändring i timantalet kan ske, örn så vid en närmare prövning finnes ändamålsenligt.

I övrigt torde vad i P. M. föreslagits i förevarande avseende i stort sett kunna godtagas såsom utgångspunkt för ett bestämmande av organisationen utav lantbruksskolans högre kurs.

c. Mejeriundervisningen.

Den högre mejeriundervisningen, som i främsta rummet skulle avse utbildning av mejerikonsulenter, bör enligt de högre lantbruksundervisningssakkunnigas uppfattning organiseras i form av en tvåårig kurs.

Kursen för mejerikonsulenter m. fl. syntes lämpligen böra anordnas såsom tvåårig. Föreläsningar och övningar borde sålunda planläggas för denna tid. Dock borde viss studiefrihet förefinnas och därmed rätt för de studerande att avlägga examen inom kortare eller längre tid än två år. Med avseende på tidpunkt för kursens början ävensom tid för

Högre lantbruksundervisningssakknnniga.

270 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

ferier borde gälla vad i det föregående anförts angående lantbrukshögskola.

Beträffande antalet undervisningsämnen vid kursen ävensom deras innehåll hava de sakkunniga uppgjort följande förslag.

Undervisningsämnen och deras innehåll.

Matematik. I huvudsak sannolikhetskalkyl och felutjämningslära samt behandling av statistiskt materiel, det senare i främsta rummet hämtat från försöksväsendets område.

Fysik. Studentkursen utvidgas beträffande mekanik, värme- och elektricitetslära.

_ Kemi. Allmän: studentkursen utvidgas, så att eleverna erhålla grundligare insikter i teoretisk kemi och kolloidkemi samt i organisk kemi, spillt beträffande grupperna kolhydrat, fett, äggviteämnen och andra för växt- och djurriket särskilt viktiga ämnen.

Lantbrukskemi: fodermedlens sammansättning, egenskaper och framställningssätt.

Mejerikemi: mjölkens och mejeriprodukternas sammansättning, egenskaper och analys.

Bakteriologi. Allmän: bakteriernas allmänna egenskaper och livsvillkor samt mikrobiologiens tillämpning på jordbruket med binäringar.

Mejeribakteriologi: mjölkens bakterieflora samt mikroorganismernas betydelse och användning i mejerihanteringen.

Maskinlära. Läran örn ångmaskinen, värmemotorer och elektriska motorer samt mejerimaskinerna.

Mejerilära. Mjölkens produktion, framställning av mejeriprodukter, mejeriets planläggning och inredning.

Mejeriekonomi. Faktorer, som äro av betydelse för mejeriets ekonomi: driftriktning, driftkostnader, olika organisationsformer, mjölkens betalning m. m.

Husbyggnadslära. Materialier, byggnaders konstruktion och planläggning samt kostnadsberäkningar, med hänsyn huvudsakligen till mejeribyggnader.

Husdjurens anatomi och fysiologi. Huvudvikten lägges vid näringsomsättningens och körtelsystemets fysiologi.

Husdjurslära. Allmän och speciell avelslära, exteriörlära samt raslära, närmast avseende nötkreatur och svin. Nötkreaturens och svinens utfodring och skötsel.

Husdjurens hälso- och sjukvårdslära (hygien). Allmän och vissa delar av speciell hälso- och sjukvårdslära. Författningar rörande bekämpandet av smittsamma sjukdomar.

Nationalekonomi. Allmän och tillämpad nationalekonomi.

Handelsidk. Ämnet omfattar i första hand den in- och utländska handeln med mjölk och mejeriprodukter.

Bokföring, översikt över olika bokföringssystem, övningar i mejeribokföring.

Rättslära. De delar av ämnet, som äro av särskild betydelse för mejerihanteringen.

Pedagogik. Föreläsningar samt skriftliga och muntliga övningar.

För belysande av undervisningens fördelning på de båda studieåren hava de sakkunniga uppgjort nedanstående förslag till undervisning spion, som jämväl innefattar de sakkunnigas förslag till ungefärligt antal undervisningstimmar i olika läroämnen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143. 271

Antal nndervisningstimmar i tvåårig kurs för mejerikonsulenter m. fl.

5.

6.

7.

8. 9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

Matematik Fysik........

Kemi........

allmän och lantbruks-- I mejeri- ••

„ , . . , . / allmän .

Bakteriolog! | meieri.

Maskinlära .............

Mejerilära...............

Mejeriekonomi.........

Husbyggnadslära......

Husdjurens anatomi och fysiologi................

Husdjurslära (nötkreatur och svin) .............

Husdjurens hälso- och sjukvårdslära (hygien).

Nationalekonomi........................................

Handelslära..............................................

Bokföring.................................................

Rättslära .................................................

Pedagogik.................................................

Summa

Därjämte borde övningar i mejerilära pågå under cirka 120 dagar.

I fråga örn bestämmelser för examen vid den högre mejerikursen hava de sakkunniga framhållit följande.

Med avseende på de olika undervisningsämnenas inbördes ställning borde i tillämpliga delar gälla vad förut anförts beträffande lantbruks-

högskolan. . , ... ... ,

Följande ämnen borde vara examensämnen i kurs for mejerikonsulenter m. fl.

1. Kemi.

2. Bakteriologi.

3. Mejerilära.

4. Mejeriekonomi med handelslära.

För examen borde fordras betyget med beröm godkänd i ett av lorenämnda ämnen och betyget godkänd i de övriga ämnena. __

Därjämte borde fordras vitsord örn godkända insikter i följande ämnen, nämligen: maskinlära, husbyggnadslära, husdjurslära, mejeribokföring,

rättslära och pedagogik. , , , . . .

Slutligen borde studerande genom särskilda intyg styrkt sig hava pä ett tillfredsställande sätt tillgodogjort sig undervisningen vid de av läroanstalten anordnade propedeutiska kurserna i matematik, fysik, husdjurens anatomi och fysiologi, husdjurens hälso- och sjukvårdslära samt nationalekonomi med statistik.

I de avgivna yttrandena har i fråga örn den högre mejeriundervisningens planläggning i några fall, såsom ovan påpekats, den meningen kommit till uttryck, att undervisningen borde vara mera agronomiskt betonad än vad resultatet bleve vid ett genomförande av de sakkunnigas för-

yttra»*»

272 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

•

slag. Även andra anmärkningar mot nämnda förslag liava framställts. Sålunda Ilar Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott föreslagit, att vissa ämnen såsom maskinlära och byggnadslära skulle erhålla större utrymme, varjämte utbildningen borde vara så omfattande, att studietiden icke kunde beräknas kortare än tre år. Svenska mejerikonsulentföreningen bar underkastat de sakkunnigas förslag en kritisk granskning, varvid jämförelse skett med nuvarande mejerikonsulentutbildning jämte agronomutbildning. Föreningen anför härvid i huvudsak följande.

Det framginge, att undervisning i huvudämnet mejerilära vid nuvarande mejerikonsulentutbildning lämnades i sammanlagt 109 föreläsningstimmar. Detta ämne motsvarades enligt förslaget av ämnena mejerilära och mejeriekonomi. I dessa skulle undervisning meddelas i tillhopa 140 föreläsningstimmar. Vinsten i antal undervisningstimmar bleve sålunda ej synnerligen stor.

I kemi och bakteriolog] vore antalet föreläsnings- och övningstimmar enligt nuvarande undervisningsplan 191 respektive 444, enligt sakkunnigas förslag 200 respektive 520 timmar. 1 agronomkursen förekomme för närvarande ytterligare undervisning i bakteriologi. Med stöd härav kunde man påstå, att undervisningen i dessa båda ämnen ej erhållit nämnvärt flera undervisningstimmar än vad nu vore fallet.

Särskilt anmärkningsvärt syntes det föreningen vara, att undervisningen i ämnet husbyggnadslära bleve så svag enligt förslaget. Undervisningen i detta ämne skulle omfatta blott 50 föreläsnings- och 100 övningstimmar. Enligt nuvarande studieplan meddelades 67 föreläsningsoch 164 övningstimmar i detta ämne. Med hänsyn till de uppgifter av byggnadsteknisk art, inför vilka mejerikonsulenten ofta bleve ställd i sitt arbete, syntes en avsevärd utvidgning av undervisningen i detta ämne hava varit pa sin plats i stället för den föreslagna inskränkningen.

I nuvarande undervisningsplan upptoge undervisningen i maskinlära blott 15 timmar. Enligt sakkunnigförslaget skulle undervisning i detta ämne meddelas under 75 föreläsnings- och 100 övningstimmar. Ehuru en avsevärt utvidgad undervisning sålunda föresloges, ville föreningen dock såsom sin bestämda uppfattning hävda, att ej ens denna utökning vore tillräcklig. Undervisningen i detta ämne hade hittills på intet sätt motsvarat den industrialiserade mejerihanteringens krav och, då denna utveckling alltjämt syntes fortsätta, krävdes det av mejerimannen i ledareställning ett relativt djupt inträngande i dessa frågor. Sagda ämne sönderfölle egentligen i följande specialämnen: maskinlära och värmeteknik, läran örn maskinelement, hållfasthetslära samt förbränningslära. Undervisning i dessa ämnen kunde icke meddelas i vederbörlig omfattning på angivet timantal. Anförda specialämnen borde få minst lika omfattning som den, i vilken undervisning i dessa specialämnen meddelades exempelvis för kemister vid tekniska högskolan i Stockholm.

Jämfördes studieplanen för mejerilinjen med t. ex. den för ämbetsexamen å husdjurslinjen märktes följande: mejerilinjen hade i sitt huvudämne, _ mejerilära och mjölkhushållning, 100 föreläsningstimmar; husdjurslinjen 280 föreläsningar i huvudämnet husdjurslära. Mejerilinjen hade 40 föreläsningstimmar i mejeriekonomi och husdjurslinjen 110 föreläsnings- och 100 övningstimmar i lantbruksekonomi. I handelsläran

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

hade mejerilinjen 20 föreläsnings- och 20 övningstimmar mot husdjurslinjens 30 föreläsningstimmar. Att ämnet lantbruksekonomi med handelslära skulle vara ett mer än dubbelt så stort och viktigt ämne för en husdjurskonsulent än mejeriekonomi med handelslära för en mejerikonsulent, torde med skäl kunna bestridas. Mejerikonsulentens arbete vore väl betydligt mera liandelsekonomiskt betonat än husdjurskonsulentens, och sakkunniga förklarade själva, att undervisningen på mejerilinjen skulle hava till ett av sina ändamål att utbilda ledare för större mejerier, alltså, ledare för större affärsföretag, som mejerierna med sin stora omsättning otvivelaktigt finge anses vara.

Beträffande de ämnen, som inginge i planen för husdjurslinjen men ej för mejerilinjen, märktes ämnet statistik. Detta ämne finge väl dock anses hava minst lika stor betydelse för mejerimannen som för husdjursmannen.

Antalet undervisnings- och övningstimmar i den tvååriga kursen för mejeristuderande omfattade sammanlagt 2,500 timmar, för husdjurslinjens 3 år, 2,990 timmar. För mejerilinjen motsvarade detta 5 föreläsningsoch övningstimmar per dag, för husdjurslinjen 4 timmar per dag. En mejeristuderande hade alltså 25 procent mer föreläsnings- och övningstimmar per dag och alltså motsvarande mindre tid för självständiga studier och försök.

Av det anförda framginge, att föreningen för sin del måste anse undervisningstiden i vissa ämnen allt för kort, varför den i dessa borde avsevärt utökas. Vid jämförelse med motsvarande ämbetsexamen framginge mejeristuderandenas relativa överbelastning med föreläsningar och övningar. Det syntes föreningen av anförda skäl ofrånkomligt, att studietiden för mejeristuderande förlängdes med ett år och att den bleve lika lång som för avläggande av ämbetsexamen.

I vad sakkunnigförslaget ordade örn licentiatexamen och doktorsgrad, berördes ej mejeriutbildning på dessa stadier. De sakkunniga hade ej ens antytt, örn avlagd examen vid mejerilinjen medförde samma rätt till fortsatta studier för avläggande av licentiatexamen och vinnande av doktorsgrad vid lantbrukshögskolan som där avlagd ämbetsexamen. Föreningen ville för sin del betona önskvärdheten av att sådan fortsatt utbildningsmöjlighet skapades. Forskningens betydelse för vårt mejeriväsende motiverade detta till fullo.

I statsrådsprotokollet till propositionen till 1930 års riksdag angående Propositionen den högre lantbruksundervisningens ordnande yttrade dåvarande chefen nr 349l193°. för jordbruksdepartementet i förevarande fråga i huvudsak följande.

Den högre mejerikursen, som närmast skulle vara avsedd för mejerikonsulenter och med dem jämförbara befattningshavare, hade av de sakkunniga föreslagits skola planläggas såsom tvåårig. Med hänsyn till de jämförelsevis stora kvalifikationer, som på grund av vår tids högt utvecklade mejeriteknik måste ställas på olika rådgivare och instruktörer på mejerihanteringens område, hyste departementschefen emellertid den uppfattningen, att två års teoretisk fackutbildning vore för kort studietid för ifrågavarande befattningshavare, helst som i fortsättningen ökad vikt torde böra läggas jämväl på olika med näringen sammanhörande drifts- och allmänekonomiska frågor. Kursen för mejerikonsulenter med flera borde i likhet med motsvarande kurs vid lantbrukshögskolan för bland andra blivande jordbrukskonsulenter planeras såsom treårig. Vid Tiihang till riksdagens protokoll 11)31. 1 sami. Ulli hafi. (Nr 1?i3.) IH

274 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 143.

Departements-

chefen.

uppgörande av förslag till undervisningsämnen vid den högre mejerikursen och deras innehåll hade de sakkunniga utgått ifrån, att med mejerihanteringens alltmer tilltagande industrialisering och skiljande från praktiskt jordbruk den rent agronomiska delen av mejerimannens utbildning vore mindre oumbärlig än tidigare varit fallet. I överensstämmelse härmed syftade de sakkunnigas förslag till undervisning vid mejerikursen på en i jämförelse med nuvarande utbildningsförhållanden på området tämligen långt driven specialisering. Även departementschefen ansåge, att verksamheten på mejeriområdet vore så komplicerad, att den helt krävde sin man. Vid omorganisation av den högre mejeriundervisningen torde man därför icke böra utgå ifrån att befattningar såsom mejerikonsulenter framdeles liksom nu understundom vore fallet skulle vara förenade med verksamhet av annan art inom hushållningssällskapens arbetsfält. Men även örn ändring skedde i nu nämnda förhållande torde det likväl för mejerikonsulenten vara värdefullt, att han ägde en något fylligare inblick i jordbrukets villkor och allmänna produktionsförhållanden än de sakkunnigas förslag till undervisning syntes innebära. Departementschefen ville i sådant hänseende föreslå, att de mejeristuderande finge följa agronomkursens undervisning i större delen av ämnet lantbruksekonomi. I övrigt vore intet att erinra mot förslaget till undervisningsämnen. Vad därefter anginge förslaget till undervisningsplan för mejerikursen vore det givetvis icke möjligt att med ledning av de angivna siffrorna för undervisningstimmar i de olika ämnena bilda sig en bestämd uppfattning örn kursens omfattning i varje särskilt ämne. Det ville emellertid synas, som örn icke oväsentligt ökat utrymme på undervisningsplanen skulle behöva beredas särskilt för ämnena maskinlära, mejeriekonomi och husbyggnadslära. Genom den utökning av kurstiden, som ovan föreslagits, torde den ifrågasatta ökningen i undervisningstid för nyssnämnda ämnen utan svårighet kunna få plats på schemat. I övrigt torde kursen böra planläggas så, att den egentliga undervisningen i huvudsak koncentrerades till de två första studieåren, så att eleverna kunde till stor del disponera det tredje året för mera självständigt studiearbete. Beträffande de sakkunnigas förslag till bestämmelser för examen vid den högre mejerikursen vore i stort sett ingen erinran att göra. Enär på sätt ovan föreslagits lantbruksekonomi torde böra tillkomma såsom undervisningsämne, borde emellertid mejeristuderande för erhållande av examen äga godkända insikter jämväl i detta ämne. Huruvida möjlighet borde beredas studerande att avlägga högre examen jämväl i mejeriämnen torde tills vidare kunna lämnas öppet.

Såsom jag ovan anfört torde anledning icke föreligga att giva den högre mejeriundervisningen någon starkare agronomisk betoning. Någon anledning synes mig därför ej föreligga att i nu nämnda avseende vidtaga ändring i de sakkunnigas förslag. Ej heller synes mig så starka skäl hava anförts för en utökning av studietiden till att normalt bliva treårig, att jag kan förorda en dylik utökning. Även i fråga örn studietiden torde följaktligen de sakkunnigas förslag höra godtagas. Det torde sedan få bliva beroende av erfarenheterna i fråga örn undervisningen, huruvida en förändring härav är av behovet påkallad.

Jag vill därför förorda, att de sakkunnigas förslag i förevarande av-

Kungl. Majlis proposition Nr 143.

seende lägges till grund för beslut i ämnet. Härvidlag bör emellertid understrykas, att det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att, efter förslag av styrelsen för den högre mejeriundervisningen, förordna örn detaljutformningen av hithörande frågor inom ramen av den av statsmakterna fastslagna organisationen.

d. Trädgårdsundervisningen.

I fråga örn lärokursens längd vid den högre trädgårdsundervisningen hava de sakkunniga gjort följande uttalande.

I förberörda sakkunnigbetänkande av år 1918 föreslogs en högre trädgårdskurs, omfattande ett och ett fjärdedels år. Det kunde dock icke rada något tvivel örn, att detta vore en allt för knappt tilltagen tid, örn grundlig utbildning skulle kunna meddelas. I detta sammanhang behövde blott erinras därom, att motsvarande undervisning vid Kgl. Veterinaer- og Landbohojskolen i Köpenhamn upptoge 2 Vs år, varvid dock vore att märka, att eleverna i den här föreslagna kursen redan i förväg skulle hava inhämtat vissa kunskaper, särskilt i fackämnen, genom föregående tvåårig kurs vid lägre trädgårdsskola. De sakkunniga ansåge, att den högre trädgårdskursen borde omfatta en tid av två år. I likhet med undervisningen för högre lantbruksutbildning syntes ifrågavarande kurs böra taga sin början på hösten omkring den 1 november.

Högt■* lantbruksundtrvisningssakkunniga.

Med hänsyn till det elevantal, som synes kunna påräknas för kurs av ifrågavarande slag, hava de sakkunniga föreslagit, att ny kurs tillsvidare anordnas blott vartannat år.

Med ledning av vad i det föregående anförts angående det antal personer, för vilket högre utbildning i trädgårdsfacket vore önskvärd, ävensom övriga på frågan inverkande faktorer, syntes det vara berättigat att utgå ifrån, att till en början endast omkring fem därtill kvalificerade personer årligen skulle söka inträde som ordinarie elever vid en förefintlig anstalt för högre trädgårdsundervisning.

Enär verkställd utredning givit vid handen, att kostnaderna för avlöning av lärarpersonalen skulle ställa sig icke obetydligt högre, örn ny kurs anordnades varje år, än om detta skedde blott vart annat år, syntes det befogat, att åtminstone tillsvidare ny kurs påbörjades endast vartannat år och att i sådan antoges intill 10 ordinarie elever. Den jämförelsevis ringa elevfrekvens, som kunde påräknas, utgjorde givetvis en förutsättning för att en sådan anordning skulle vara möjlig.

Beträffande undervisningens omfattning vid den högre trädgårdskursen hava de sakkunniga uppgjort följande förslag.

Undervisningsämnen och deras innehåll.

Matematik. Huvudsakligen fördjupning av realskolans kurs i syfte att bibringa eleverna större säkerhet och färdighet i räkning.

Fysik och mekanik. Kroppars allmänna egenskaper. Grunddragen av den mekaniska fysiken. Viktigare optiska företeelser; enklare optiska

276 Kungl. Martts proposition Nr 143.

instrument. Värmeläran i sammandrag med särskild hänsyn till sådana företeelser, som beröra trädgårdsodlingen. Elementär framställning av elektricitetsläran.

Meteorologi. De viktigaste atmosfäriska företeelserna. Grunddragen av klimatologien och framställning av Sveriges klimatförhållanden.

Elektroteknik. Elektriska ledningar, motorer och uppvärmningsanordningar.

Värme- och kylteknik. Enkla beräkningar över värmebehov i växthus och anordnandet av värmeledningar i sådana. Varmvattenpannor och deras skötsel. Värmeekonomi. Kylmaskiner och kylanläggningar.

Kemi och lantbrukskemi. Oorganisk kemi: De viktigaste kemiska grundämnena och deras föreningar, så långt dessa äro av större betydelse för växterna och djuren. Organisk kemi: kort systematisk framställning av de viktigaste organiska ämnena. Lantbrukskemi: viktigare gödselämnen.

Geologi och marklära. Sveriges geologiska utveckling med särskild vikt lagd vid kvartärgeologien. Grunddragen av agrogeologien.

Botanik. Morfologi: repetition av trädgårdsskolans kurs. Grunddragen av växtanatomi och växtfysiologi med särskild tillämpning på trädgårdsväxterna. Kort sammandrag av ekologi och växtgeografi, med särskild hänsyn tagen till de floror och växtsamhällen, från vilka de viktigaste trädgårdsväxterna hämtats. Systematik: genomgång av viktigare växtgrupper i systematisk framställning. Grunddragen av ärftlighetsläran och metoderna för förädling av trädgårdsväxter. Växtpatologi: växtsjukdomarnas allmänna karaktärer, klimatiska förhållanden, jordmån och växtplats m. m. som anledningar till sjukdomar; parasitära sjukdomar, framkallade av svampar, bakterier o. s. v.; växthygien.

Zoologi. Trädgårdsväxternas fiender bland insekter och andra lägre djur.

Fältmätning och avvägning. Huvudsakligast övningar i uppmätning av jordområden, längd- och ytavvägning, kartritning, arealberäkning m. m.

Bitning. Geometriska konstruktioner. Frihandsteckning. Textning.

Redskapslära. Jordbearbetningsredskap för hand-, häst- och motorkraft. Pumpar och sprutor.

Husbyggnadslära och växthuskonstruktion. Byggnadsmateriel. Uppförandet av enkla ekonomibyggnader, speciellt växthus.

Nationalekonomi och handelslära. Samma kurs som i det föregående angivits för agronomkursen.

Rättslära. Samma kurs som för agronomelever med uteslutande av vissa kapitel.

Trädgårdsekonomi. De olika ekonomiska faktorerna inom trädgårdsodlingen, deras inbördes förhållande och deras inflytande på utbytet av odlingen.

Bokföring. Bokföringens teori. Dess användning inom ekonomisk trädgårdsodling och betydelse för denna. Övningar i förandet och avslutandet av räkenskaper.

Trädgårdsanläggning. Teori: uppkomsten och utvecklingen av de olika stilarterna inom trädgårdskonsten; dennas ståndpunkt inom olika länder; trädgårdskonstens uppgift; olika slag av prydnadsanläggningar och deras anpassning till givna yttre förhållanden. Teknik: utstakning, jordarbeten, vägbyggnad, plantering, anläggning av gräsmattor, sportplatser m. m.; prydnadsträdgårdens skötsel och vidmakthållande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

277 Ekonomisk trädgårdsodling. Historik: trädgårdsodlingens utveckling intill nuvarande tid, dess ekonomiska betydelse och dess ståndpunkt i övrigt inom olika länder. Jordbearbetning: grunderna för jordens bearbetning; plöjning respektive grävning, djupbearbetning, ytluckring; de olika redskaperna för jordbearbetning i större och mindre skala. Fruktodling: förutsättningarna för rationell fruktodling; uppdragningen av fruktträd i olika former; anläggning av fruktodlingar av olika typer; plantering; skötsel; fruktträdens blomning och fruktsättning; skörd, förvaring och försäljning av frukt; bär- och nötodling; de olika arterna och sorterna av fruktträd, nöt- och bärbuskar. Köksväxtodling: allmänna förutsättningar för köksväxtodling i mindre och större skala; de olika köksväxtslagens odling på kalljord och under glas; skörd, förvaring och försäljning av köksväxter; sortkännedom. Blomsterodling under glas: villkoren för ekonomiskt bedriven blomsterodling; de viktigaste handelskulturerna av blomster växter; försäljning av produkterna. Blomsterodling på kalljord: utvidgning av trädgårdsskolans kurs. Plantskoleskötsel: allmänna grunder för förökning av ört- och vedartade växter; anordnande av en större plantskola med därtill hörande utrustning; de viktigaste växtslagens förökning.

Dekoration och bindekonst (huvudsakligast praktiska övningar). Rumsdekorationer; dekorationer av bord m. m.; utställningsteknik; anordningar i det fria; bindning av kransar och buketter m. m.

Fröodling och fröbehandling. Odling för merkantilt ändamål och i större skala av de viktigaste köks växterna. Fröskörd, fröets tröskning, rensning, torkning och förvaring. Groningsanalyser.

Försöksteknik. Principerna för utläggning av växtodlingsförsök och åtgärder till undvikande av försöksfel. Skördebedömning och uträkning av skörderesultat.

Trädgårdsprodukternas användning som födoämnen. Betydelsen av köksväxter, frukter och bär som födoämnen. Deras användning i maträtter. Principerna för konservering av olika slag.

Pedagogik. Huvudsakligast metodik, föredragningsövningar, provlektioner med lägre trägårdsskolans elever.

Det måste anses vara av stor betydelse, att eleverna i den högre trädgårdskursen få noga följa gången av alla praktiska arbeten i trädgårdarna. De böra därför vara skyldiga närvara vid de tillfällen, då ledarna av de praktiska arbetena vid slutet av varje vecka inför eleverna vid den lägre trädgårdsskolan redogöra för dessa arbeten. De böra också deltaga i sådana demonstrationer i trädgårdarna, som tillfälligtvis anordnas av vederbörande lärare, även örn dessa skulle falla utom ramen för den ovan skisserade undervisningen.

Nedanstående undervisning spion omfattar de sakkunnigas förslag dels till ungefärliga antalet undervisningstimmar i olika ämnen och dels till uppdelning av undervisningen på de båda studieåren.

278 Kungl. Majlis proposition Nr 143.

Underrisningsplan.

Alla ämnen utom de med * betecknade äro obligatoriska för dem, som önska avlägga examen från den högre trädgårdskursen.

Slutligen hava de sakkunniga nied avseende på examen från högre trädgårdskurs anfört följande.

Ordinarie elev, som inhämtat godkända kunskaper i de läroämnen, vilka i undervisningsplanen angivits som obligatoriska, borde efter avslutad lärokurs kunna erhålla betyg örn avlagd examen från trädgårdsinstitut.

Elev, som deltagit endast i visst eller vissa av kursens läroämnen, borde efter genomgången prövning för vederbörande lärare kunna erhålla betyg i detta eller dessa ämnen.

279 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

De ovan föreslagna allmänna grunderna för den högre trädgårdsundervisningens ordnande hava gjorts till föremål för särskilt uttalande endast i några få av de avgivna yttrandena.

Lantbruksakademien har vitsordat, att den funnit den föreslagna anordningen av högre trädgårdsundervisning vid ett trädgårdsinstitut å Alnarp vara ändamålsenlig.

I särskilt uttalande till lärarrådets vid Alnarp yttrande har föreståndaren för Alnarps trädgårdsskola anfört, att han ansåge de sakkunnigas förslag till högre kurs i trädgårdsskötsel vid Alnarp vara i väsentliga delar välbetänkt. Beträffande undervisningen i kemi för högre trädgårdskursen vore det dock erforderligt, att den skildes från motsvarande undervisning i agronomkursen.

Föreningen Sveriges trädgårdskonsulenter har ansett, att vissa avvikelser från de sakkunnigas förslag vore önskvärda.

Enligt den föreslagna undervisningsplanen skulle kursen vara lika för alla under håda åren, men det syntes föreningen lämpligare, örn under det andra läsåret undervisningen uppdelades på tvenne linjer, ekonomisk trädgårdsodling å ena sidan och tjänstemanna- och undervisningsverksamhet å andra.

Liksom det för dem, som ämnade bliva handelsträdgårdsmästare, vore en onödig belastning med 50 timmars ritning och 260 timmars trädgårdsanläggning andra året, så skulle det för en blivande trädgårdskonsulent vara mindre väl använd tid med 90 timmars blomsterodling under glas och 145 timmar husbyggnadslära och växthuskonstruktioner under andra året, örn dessa ämnen under kortare tid förekommit under första året. Detta framhölles också under »allmänna grunder för undervisningens ordnande», men komme icke till synes i förslaget till undervisningsplan.

Styrelsen för Sveriges konditioner ande trädgårdsmästares förbund har såsom sin mening uttalat, att antalet föreläsningar i fysik och mekanik, kemi, redskapslära och rättslära borde minskas, under det att ökning i antalet undervisningstimmar borde vidtagas beträffande ämnena växtpatologi, trädgårdsekonomi, köksväxtodling, blomsterodling på kalljord samt fröodling och fröbehandling. I den sistnämnda ämneskombinationen borde ingå föreläsningar och demonstrationer i frökännedom.

I sitt yttrande i förevarande avseende till statsrådsprotokollet till propositionen nr 249/1930 anförde dåvarande chefen för jordbruksdepartementet i huvudsak följande.

Kurstidens längd, som av de sakkunniga föreslagits till två år, vore lämpligt tillmätt. Med hänsyn till att antalet elever vid ifrågavarande kurs beräknats uppgå till endast fem örn året lämnade departementschefen jämväl utan erinran de sakkunnigas förslag, att nya elever tills vidare skulle antagas endast vartannat år. Vad därefter anginge de sakkunnigas förslag beträffande undervisningens omfattning samt undervisningsplan vid den högre trädgårdskursen ville departementschefen i anslutning till vad förut anförts med avseende på vissa andra undervisningskurser understryka, att det torde bliva vederbörande kurslednings uppgift att med stöd av vunnen erfarenhet vidtaga de jämkningar, som kunde befinnas erforderliga. Vad särskilt anginge den ifrågasatta linjedelningen vid den högre trädgårdsundervisningen torde denna, som väl

Yttranden.

Propositionen

nr 249/1930.

280 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

. i och för sig kunde anses önskvärd, tills vidare böra anstå. De föreslagna

bestämmelserna rörande examen från högre trädgårdsknrs föranledde ingen anmärkning.

Departements- De sakkunnigas förslag i förevarande avseende synes mig väl ägnat chefen. att ^ggas till grund för ett ståndpunktstagande i fråga örn den högre trädgårdsundervisningens läggning och organisation. Jag finner mig därför böra biträda nämnda förslag.

8. Befattningshavare och administration, a. Lantbrukshögskolan.

De sakkunniga hava vid redogörelse för behovet av befattningshavare vid lantbrukshögskolan inledningsvis erinrat därom, att undervisningen vid högskolan förutsatts skola vara av fullt högskolemässig karaktär. Såsom följd därav måste de fast anställda lärarna vara jämförelsevis specialiserade och äga relativt höga vetenskapliga kvalifikationer. Vid bestämmande av undervisningsskyldigketen för varje dylik lärare borde hänsyn tagas till undervisningens höga plan ävensom nödvändigheten av att bereda tid för ifrågavarande lärare att bedriva självständigt forskningsarbete.

Fast anställd lärare bör enligt de sakkunnigas mening liksom vid andra jämförbara anstalter med högskolemässig undervisning hava professors ställning. Annan lärare med självständig undervisning föreslås skola benämnas speciallärare. Såsom biträden vid undervisningen i vissa ämnen anses böra anställas ett antal assistenter och amanuenser.

Behovet av lärare av olika slag hava de sakkunniga ansett böra beräknas på följande sätt.

1. Jordbrukslära. På grund av ämnets avsevärda omfattning och synne5^?.en ®t°ra betydelse hava de sakkunniga ansett det väl motiverat, att två särskilda professurer upprättas, nämligen en i allmän jordbrukslära och en i växtodlingslära. Först genom en sådan anordning torde kunna förväntas, att undervisningen i ämnet får den vetenskapliga karaktär, som måste anses påkallad.

Såsom biträde särskilt vid den för undervisningen erforderliga, rätt omfattande försöksverksamheten bör till vardera professorns förfogande ställas en assistent.

2. Husdjurslära. Beträffande detta ämne är det örn möjligt ännu angelägnare, att en uppdelning i två professurer sker. De sakkunniga föreslå alltså, att särskilda professurer upprättas i husdjurens avels- och raslära samt i husdjurens utfodring och skötsel.

Särskilt i ämnet husdjurens utfodring och skötsel förutsätter undervisningen en icke obetydlig försöksverksamhet, varför tillgång till assistent bör finnas. I ämnet husdjurens avels- och Taslära, där ävenledes försöks-

Befattnings-

havare.

Högre lantbrtiksundervisningssakkunniga.

281 Kungl. Majlis proposition Nr 143.

verksamhet i viss omfattning är behövlig, torde professorn åtminstone tillsvidare kunna åtnöja^ med en kvalificerad amanuens.

3. Lantbruksekonomi. Betydelsen av en fördjupad undervisning i detta ämne har allt mer börjat inses, och alla torde väl numera vara ense därom, att ämnet bör företrädas av en professur.

4. Kulturteknik är ävenledes ett ämne, som ur lantbruksvetenskaplig synpunkt måste tillmätas stor betydelse. Icke minst för främjande av den synnerligen viktiga forskningsverksamheten på ifrågavarande område är det enligt de sakkunnigas mening nödvändigt, att en professur upprättas i ämnet. Såsom biträde åt professorn särskilt vid de praktiska övningarna bör anställas en assistent.

5. Lantbrukskemien är av synnerligen stor betydelse såsom grundläggande disciplin för olika grenar av lantbruksvetenskapen, och ämnet bör därför företrädas av en professur. Vid laborationerna har professorn behov av en amanuens såsom biträde.

6. Lantbruksbotanik. Även detta ämne är av så stor grundläggande betydelse för de egentliga lantbruksstudierna, att en professur i ämnet enligt de sakkunnigas mening icke kan undvaras. Professuren synes lämpligen böra omfatta såväl lantbruksbotanik som lantbrukszoologi och allmän ärftlighetslära, men, då en person icke kan förutsättas behärska hela detta område, torde undervisningen i en mindre del därav böra uppdragas åt särskild speciallärare.

Vid olika slags övningar torde professorn behöva biträde av amanuens.

7. Marklära. Detta ämne har först under den senaste tiden blivit föremål för större intresse, men numera drives en omfattande forskningsverksamhet på området inom olika delar av världen. Med hänsyn till ämnets stora betydelse såsom vetenskaplig grundval för det fortsatta studiet av jordbruksläran anse de sakkunniga det vara väl motiverat, att en professur upprättas i ämnet.

8. Husdjurens anatomi och fysiologi. För studier inom husdjurslärans område kan detta ämne sägas hava samma grundläggande betydelse som lantbruksbotaniken och markläran hava för studiet av jordbruksläran. De sakkunniga anse, att ifrågavarande ämne icke blir tillbörligt tillgodosett med mindre en professur upprättas i ämnet.

Även i detta ämne behöver en amanuens anställas såsom biträde vid övningar.

9. Redskapslära. Den fortgående mekaniseringen inom jordbruket för med sig, att redskapsläran får en allt större betydelse^ såsom undervisningsämne. Enär den mera vetenskapliga delen av ifrågavarande ämne — taget i inskränkt bemärkelse — synes vara av rent teknisk natur och förty torde böra vara företrädd inom annat forskningsområde, hava de sakkunniga emellertid ansett, att ämnet vid nu ifrågavarande kurs åtminstone tillsvidare bör kunna företrädas av speciallärare. Do sakkunniga förutsätta, att frågor rörande användningen av olika redskap och maskiner behandlas i samband med undervisningen i de ämnen, som närmast beröras därav, t. ex. användningen av redskap för jordens bearbet-

ning vid undervisningen i allmän jordbrukslära.

10. Husbyggnadslära. Beträffande detta ämne gäller i stort sett vad ovan anförts med avseende på ämnet redskapslära. Icke heller i detta ämne hava de sakkunniga därför ansett sig böra föreslå fast anställd lärare

11. Nationalekonomi. Vissa delar av ämnet äro av stor betydelse såsom vetenskaplig grundval för studiet av lantbruksekonomien. Med an-

282 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

ledning härav har ämnet på den ekonomiska linjen ansetts böra upptagas såsom examensämne. Ehuru sålunda skäl tala för, att ämnet vid ifrågavarande undervisning företrädes av professur, hava de sakkunniga likväl icke ansett sig böra för närvarande föreslå en sådan åtgärd.

12. I övriga ämnen, som ansetts böra förekomma vid lantbrukshögsko^ lan, torde undervisningen lämpligen böra bestridas av speciallärare.

För att i viss mån belysa de fast anställda lärarnas undervisningsskyldighet ävensom behovet av speciallärare och biträden vid lantbrukshögskolan hava de sakkunniga beträffande undervisningen för agronomisk ämbetsexamen angivit det ungefärliga antalet undervisningstimmar för varje lärare. De sakkunniga hava emellertid framhållit, att undervisningsskyldigheten för fast anställda lärare icke inskränkte sig till det sålunda angivna timantalet. Därutöver borde nämligen vederbörande lärare i förekommande fall meddela undervisning i motsvarande ämnen, avseende jämväl andra vid högskolan inrättade examina. Varje lärare, som meddelade självständig undervisning, borde vidare åligga prövningsskyldighet i de ämnen, i vilka han undervisat. Därvid förtjänade särskilt omnämnas skyldigheten att granska av studerande utarbetade skriftliga uppsatser och avhandlingar inom vederbörande ämnesområde.

Fördelning mellan olika lärare av undervisningen för agronomisk

äm betsexamen.

Matematik:

Speciallärare meddelar undervisning i ämnet (30 förel., 15 övn.).

Fysik och meteorologi:

Speciallärare undervisar i ämnet (50 förel., 50 övn.).

Lantbrukskemi:

Professor i lantbrukskemi bestrider undervisningen såväl i allmän kemi (50 förel., 100 övn.) som i lantbrukskemi (på grund av delvis specialiserad undervisning tillsammans 60 förel., 120 övn.).

Summa 110 förel., 220 övn.

Amanuens biträder professorn vid undervisningen.

Lantbruksbotanik och lantbrukszoologi samt allmän ärftlighetslära:

Professor i lantbruksbotanik undervisar i lantbruksbotanik (utom växtpatologi) (100 förel., 100 övn.) samt dessutom antingen i allmän ärftlighetslära (30 förel., 10 övn.) eller i växtpatologi och lantbrukszoologi (40 förel., 30 övn.).

Summa (approx.) 130 förel., 110 övn.

Speciallärare undervisar i växtpatologi och lantbrukszoologi (40 förel., 30 övn.) eller i allmän ärftlighetslära (30 förel., 10 övn.).

Amanuens biträder professorn vid undervisningen.

Bakteriologi:

Speciallärare bestrider undervisningen i ämnet (35 förel., 60 övn.). Marklära:

Professor i marklära handhar undervisningen i ämnet å jordbrukslinjen (90 förel., 70 övn.) och å övriga linjer (40 förel., 20 övn.).

Summa 130 förel., 90 övn.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

283 Allmän jordbrukslära:

Professor i allmän jordbrukslära meddelar undervisning i ämnet dels i en allmän kurs (70 förel., 40 övn.), dels speciellt för jordbrukslinjen (70

törel., 130 övn.). ..

Summa 140 förel., 170 ovn.

Assistent biträder professorn vid undervisningen.

V äxodlingslära:

Professor i växodlingslära giver allmän kurs i ämnet för samtliga sludielinjer (70 förel., 40 övn.) samt meddelar ytterligare undervisning i ämnet för jordbrukslinjen (70 förel., 130 övn.).

Summa 140 före!., 170 övn. Assistent biträder professorn vid undervisningen.

Kulturteknik:

Professor i kulturteknik undervisar i ämnet för jordbrukslinjen (100 förel., 220 övn.) och för övriga studielinjer (av dessas undervisning i ämnet beräknas 30 förel. och 100 övn. vara gemensamma med jordbrukslinjen; återstå 20 förel.). ..

Summa 120 törel., 220 ovn.

Assistent biträder professorn vid undervisningen.

Redskccpslära •

Speciallärare undervisar i ämnet i allmän kurs för samtliga studielinjer (40 förel., 60 övn.) och i specialkurs för jordbrukslinjen (30 förd., 40 övn.).

Husby ggnadslära:

Speciallärare meddelar undervisning i ämnet (40 förel., 80 övn.).

Husdjurens anatomi och fysiologi: ...

Professor i husdjurens anatomi och fysiologi bestrider undervisningen i ämnet såväl för husdjurslinjen (100 förel., 150 övn.) som för övriga

linjer (35 förd., 35 övn.). . ..

Summa 135 törel., 185 ovn.

Amanuens biträder professorn vid undervisningen.

Husdjurens avels- och raslära:

Professor i husdjurens avels-och raslära undervisar i allman kurs i arnnet för samtliga studielinjer (70 föret., 40 övn.) samt meddelar ytterligare undervisning i ämnet för husdjurslinjen (70 förd., 130 övn.).

Summa 140 fört., 170 övn.

Amanuens biträder professorn vid undervisningen.

Husdjurens utfodring och skötsel: . .

Professor i husdjurens utfodring och skötsel meddelar undervisning såväl gemensamt för samtliga linjer (70 förd., 40 övn.) som speciellt för husdjurslinjen (70 förd., 130 övn.).

Summa 140 ford., 170 ovn.

Assistent biträder professorn vid undervisningen.

Husdjurens hälso- och sjukvårdslära:

Speciallärare bestrider undervisningen i ämnet (30 förel., 15 ovn.).

Mjölkhushållning: .

Speciallärare undervisar i ämnet (50 förel., 15 ovn.).

284 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Nationalekonomi med statistik:

Speciallärare .bestrider undervisningen såväl i den allmänna kursen för samtliga linjer (50 förd.) som i tilläggskursen för den ekonomiska linjen (40 föret., 20 övn.).

Lantbruksekonomi med handelslära:

Professor i lantbruksekonomi giver allmän kurs i lantbruksekonomi för samtliga linjer (110 förd., 100 övn.) samt meddelar specialundervisning för den ekonomiska linjen i lantbruksekonomi (50 förel., 20 övn.) och i lantbruksbokföring (50 övn.).

Summa 160 förd., 170 övn.

Speciallärare meddelar undervisning i handelslära såväl i allmän kurs för samtliga linjer (30 förel.) som speciellt för den ekonomiska linjen (20 förel., 40 övn.).

LantbruksbokfÖring:

Speciallärare leder övningarna i den allmänna kursen (80 övn.). Professorn i lantbruksekonomi meddelar specialundervisning i ämnet för den ekonomiska linjen (se ovan).

Rättslära:

Speciallärare giver såväl allmän kurs i ämnet (50 förel., 25 övn.) som specialundervisning för den ekonomiska linjen (40 förd., 25 övn.). Trädgårdsskötsel:

Speciallärare bestrider undervisningen (10 förd., 10 övn.). Skogshushållning:

Speciallärare undervisar i ämnet (50 förd.).

Pedagogik:

Speciallärare meddelar undervisning i ämnet (10 förd., 15 övn.). Behovet av lärare och biträden vid lantbrukshögskolan enligt de sakkunnigas förslag framgår närmare av följande sammanställning.

Antalet erforderliga lärare rid lantbrukshögskolan.

285 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

De sakkunniga hava vidare framhållit önskvärdheten av att vid sidan av nu angivna lärare ett antal yngre forskare knötes till högskolan. För ändamålet bordo docentstipendier ställas till förfogande.

I syfte att bereda yngre framstående forskare tillfälle att fortsatta sin verksamhet vid högskolan, borde vid denna finnas tillgängliga ett antal docentstipendier. Härigenom torde det vetenskapliga livet vid högskolan komma att i hög grad främjas och större förutsättningar skapas för att denna skulle bliva en framstående härd för vetenskaplig forskning. Givetvis borde docent, som tilldelats stipendium, även åläggas en viss, mindre omfattande undervisningsskyldighet. De sakkunniga ville föreslå, att till en början fem docentstipendier ställdes till förfogande. Av dessa borde tre företrädesvis avse de fem s. k. huvudämnena för ämbetsexamen, d. v. s. allmän jordbrukslära, växtodlingslära, husdjurens avelsoch raslära, husdjurens utfodring och skötsel samt lantbruksekonomi med handelslära.

I de inkomna yttrandena har i allmänhet vitsordats behovet av det antal lärare vid en blivande lantbrukshögskola, som de sakkunniga föreslagit. Endast statskontoret har uttalat tveksamhet, huruvida det kunde anses erforderlig^ att redan vid tillskapandet av lantbrukshögskolan inrätta befattningar till det antal, som sålunda blivit ifrågasatt.

Av de föreslagna professurerna har endast den i marklära blivit föremål för något olika värdesättning.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att, örn någon beskärning av antalet professurer av ekonomiska skäl skulle anses erforderlig, det skulle kunna ifrågasättas, att undervisningen i marklära meddelades genom speciallärare

Filosofiska fakulteten i Uppsala har ansett, att de sakkunniga med rätta framhållit marklärans betydelse som en av grundvalarna för den moderna jordbruksläran. ....

Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har uttalat, att den pa intet satt ville bestrida, att den undervisning, som enligt de sakkunnigas förslag skulle tillkomma professorn i marklära, måste vara av synnerlig vikt för högskolans ändamål, och att en professur därför i och för sig vore önskvärd. Det måste dock ifrågasättas, huruvida den av de sakkunniga föreslagna omfattningen av professuren vore lämplig, då det måste stöta på mycket stora svårigheter att till dess innehavare kunna erhålla någon, som hade full kompetens i samtliga däri ingående ämnen — förutom geologi även kapitel av kemisk, fysikalisk och biologisk art. Det skulle också kunna tänkas, att läroämnet marklära i vad avsåge dess lantbruksfysikaliska del kombinerades med den allmänna fysiken. Härför talade det förhållandet, att de kemiska och biologiska processerna i åkerjorden i det föreliggande förslaget kunde anses vara representerade av professorerna i lantbrukskemi och lantbruksbotanik, medan däremot för den viktiga del av markläran, som avsåge de fysikaliska förhållandena i jorden, annan representant ej föreslagits. Styrelsen, som funné, att den föreslagna professurens i marklära omfattning behövde tagas under förnyad omprövning, ville för sin del framhålla betydelsen av att lantbruksfysiken under alla förhållanden komme att Idiva tillräckligt representerad inom högskolans lärarkår.

Yttranden.

286 Kungl. May.ts proposition Nr 143.

I åtskilliga yttranden kava anmärkningar framställts mot det sätt, varpå de sakkunniga kava tänkt sig undervisningen i botanik ock zoologi ordnad. Dels kar den meningen uttryckts, att en professur omöjligen kan få inrymma såväl botanik som zoologi, dels anser man, att i ämnet botanik bör inrättas två professurer ock dels föreslås inrättandet av en professur i ärftligketslära. (För egen del vill jag kär framhålla, att de sålunda anförda synpunkterna bliva i väsentliga delar tillgodosedda i förevarande förslag.)

I fråga örn lärår krafter i redskapslära ock närliggande ämnen hava i vissa yttranden de sakkunniges förslag betecknats såsom otillfredsställande.

Styrelsen för statens maskin- och redskapsprovningsanstalter kar framhållit, att forskningen på området för lantbrukets maskin- ock redskapslära icke lämpligen kunde förläggas till tekniska högskolan. Även örn tekniska högskolan hade eller skulle få en professur, behandlande bland annat lantbruksmaskiner och redskap, skulle denna icke fylla behovet, ty denna professur skulle ovillkorligen bliva konstruktörs- ock fabrikationstekniskt inriktad. Vid en lantbrukskögskola krävdes därför en agronömisk, på maskinernas utbildning för de speciella behoven i avseende på biologiska o. d. synpunkter inriktad undervisnings- och forskningsverksamhet.

Undervisningen borde ej omfatta en beskrivande kurs över olika maskiner utan en kritisk granskning av maskinernas arbetsresultat, verktygens lämpande för behoven, produktions- och ekonomiska frågor i samband med arbetsresultaten, såsom exempelvis grobarhetens, utsädesmängdens, avkastningens etc. samband med maskinens arbetssätt, driftkostnad, konstruktion etc.

Redskapsläran vid en lantbrukshögskola måste därför stå på en mycket hög nivå och framför allt varken vara beskrivande eller konstruktivt lagd. Den utgjorde ett mycket viktigt självständigt forskningsområde. De sakkunnigas förutsättande, att frågor rörande användningen av olika maskiner och redskap behandlades i samband med undervisningen i de ämnen, som närmast berördes därav, uteslöte icke i någon mån behovet av denna forskningsverksamhet samt de speciella synpunkter, som av en forskare på detta område vore att lägga på redskapsläran.

Styrelsen ansåge därför, att det vore ett trängande behov, att redskapsläran företräddes av en professur vid lantbrukshögskolan. En dylik professur skulle helt visst vara av vida större värde än en professur i lantbruksmaskiner vid tekniska högskolan, vars inrättande inom en snar framtid annars måhända framträdde såsom en konsekvens av att redskapsläran endast vore företrädd av en speciallärare vid lantbrukhögskolan.

Provningsnämnden för lantbruksmaskiner vid Alnarp har föreslagit, att saväl vid lantbrukshögskolan som vid agronomkurs undervisningen i redskapslära skulle bestridas av en professor, som icke borde betungas med undervisning i något annat ämne. Därvid har förutsatts, att statens maskin- och redskapsprovningsanstalter skulle förläggas till Ultuna och Alnarp med professorna i redskapslära som föreståndare.

Lantbruksstyrelsen har erinrat om, att styrelsen för statens maskinoch redskapsprovningsanstalter framhållit behovet därav, att redan vid

287 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

högskolans startande en professur inrättades i maskin- och redskapslära. Huru betydande detta ämne enligt lantbruksstyrelsen förmenande än vore, ansåge sig styrelsen dock icke kunna ansluta sig till den uppfattningen, att undervisningen i detta ämne åtminstone tillsvidare icke skulle kunna tillfredsställande ordnas så, som de sakkunniga föreslagit. Lantbruksstyrelsen ansåge sig emellertid i detta sammanhang böra understryka önskvärdheten av, att maskin- och redskapsprovningsanstalterna, i vad avsåge provning av lantbruksmaskiner, förlädes tili samma plats som högskolan. I ännu högre grad än i fråga örn någon av centralanstaltens avdelningar torde en sådan förläggning genom det demonstrationsmaterial, den skulle lämna för undervisningen i maskin- och redskapslära, vara av betydelse ur högskolans synpunkt.

Filosofiska fakulteten i Uppsala har funnit det vara otillfredsställande, att ämnet fysik med meteorologi endast skulle företrädas genom tillfälligt anställda speciallärare. Endast av en fast anställd lärare i professors ställning kunde förväntas, att han odelat riktade sitt intresse och sin forskning på de speciella grenar inom de nämnda vetenskaperna, vilka hade betydelse för agrikulturforskningen. De ökade möjligheter för växtodlingen och lantbruket överhuvud, som skapades genom tillgång på billig elektrisk kraft inom stora delar av vårt land, finge icke förbises, då ett institut av högskolekaraktär skulle upprättas och få sin sammansättning av lärarkrafter fixerad. Likaså torde värmelärans betydelse liksom strålningsutbytet och de atmosfäriska företeelsernas fundamentala vikt för agrikulturvetenskaperna ligga i så öppen dag, att behovet av en på dessa områden kompetent fackman för såväl undervisning som forskning enligt fakultetens mening ej borde förbises.

Lärarrådet vid Ultuna har ansett, att frågan örn professur i redskapslära borde återupptagas i sammanhang med avgörandet örn förläggande av redskapsprovningsanstalterna och i samband därmed eventuellt upprättandet av en forskningsanstalt på detta område.

Tekniska högskolans lärarkollegium, till vars framställning i ärendet högskolans styrelse anslutit sig, har uttalat, att, örn det också vöre naturligt att vid en lantbrukshögskola huvudvikten lades på de biologiska och ekonomiska ämnesgrupperna, syntes det dock som örn de sakkunniga särskilt med avseende på lärarkrafter icke tillräckligt tillgodosett den matematisk-fysikalisk-tekniska ämnesgruppen, som enligt de sakkunnigas förslag icke skulle erhålla någon lärare i professorsställning utan endast företrädas av mera tillfälligt anställda speciallärare. De sakkunnigas förslag avveke i denna punkt från den nuvarande organisationen vid lantbrukshögskolorna i Norge, Danmark, Tyskland, Holland och Schweiz ävensom från den hittillsvarande anordningen vid Alnarp och Ultuna, utan att avvikelsen av de sakkunniga hade motiverats och ej gärna kunde motiveras med någon minskad betydelse av dessa ämnen för lantbruksforskningen. Snarast torde deras betydelse hava ökats genom lantbrukets fortskridande motorisering och användning av maskinella hjälpmedel, den ökado och alltmera mångsidiga användningen av elektrisk kraft, den ökade insikten örn strålningens inverkan på växtodlingen, den ökade användningen av fysikaliska och matematisk-statistiska metoder inom de biologiska vetenskaperna o. a. Det syntes lärarkollegiet, att lantbruksforskningen skulle vara i särskilt behov av en professur i fysik med orientering åt de flir lantbruket viktiga grenarna av ämnet. Med denna professur kundo eventuellt även förenas undervisningsskyldigliet i meteorologi och i matematik.

288 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143

En motsvarande motivering syntes lärarkollegiet gälla även vad ämnet redskapslära beträffade. Maskiner och redskap för lantbrukets behov måste ses från två synpunkter. Den ena, för vilken tekniska högskolan vore representant, gällde konstruktion och tillverkning. Den andra, för vilken lantbrukshögskolan måste bliva representant, avsåge behoven samt kraven på maskinernas egenskaper för erhållande av ett tillfredsställande arbetsresultat. Här förelåge sålunda ett i vår tid utomordentligt viktigt forskningsområde, vilket ej kunde tillgodoses genom verksamheten vid en teknisk högskola med dess rent tekniska inriktning, men väl av den agronomiskt inriktade lantbrukshögskolans vetenskapsidkare på området. Detta forskningsarbetes resultat måste bliva utgångspunkten för den tekniska konstruktions- och fabrikationsverksamheten. Av dessa skäl syntes det lärarkollegiet, att en professur i redskapslära vore ett viktigt behov.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har givit uttryck åt den meningen, att undervisningen i redskapslära vore för det nutida jordbruket av så stor betydelse och ämnet så omfattande och fordrande, att läraren uti detta ämne borde hava professors ställning. — Gävleborgs läns hushållningssäUskaps förvaltningsutskott har uttalat sig i samma riktning.

Beträffande ämnet kultur teknik har förslag även framkommit om viss ändring i fråga örn lärare.

Sveriges lantbrukslärareförbund har påpekat, att den föreslagna timplanen icke med avseende på kulturteknik innebure någon ökning i föreläsningar eller övningar mot vid den nuvarande, ej fullt tillfredsställande utbildningen, utan tvärtom något minskning, och dock bleve läraren i ämnet mera betungad med såväl föreläsningar som övningar än andra lärare vid högskolan. För att nödig utökning skulle kunna ske särskilt i antalet övningstimmar i detta typiska övningsämne och för att tid skulle beredas professorn att leda och själv i önskvärd omfattning bedriva forskningar, vore det därför icke nog med en assistent såsom biträde, utan torde därjämte en speciallärare böra anställas för handhavande av en del av föreläsningarna och övningarna — väl närmast dem i fältmätning. — I särskilt yttrande till Ultuna lärarråds utlåtande i ämnet har professorn P. E. Ullberg framfört liknande synpunkter.

Ytterligare må i detta sammanhang omnämnas, att större akademiska konsistoriet i Lund såsom sin mening framhållit, att den undervisning, som enligt de sakkunnigas förslag skulle åvila professorerna, syntes så omfattande, att, örn den skulle hållas på verkligt hög vetenskaplig nivå, föga tid bleve övrig för eget vetenskapligt forskningsarbete.

Den föreslagna docentinstitutionen har givit anledning till särskilt uttalande endast från några få håll.

Styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut har funnit de sakkunnigas förslag om anvisande av visst belopp till docentstipendier mycket tilltalande. Det torde emellertid få anses mindre lämpligt, att sådant stipendium finge innehavas av samma person under obegränsad tid, varför viss maximitid torde böra föreskrivas för innehavandet. Likaledes syntes det styrelsen vara lämpligt, att rätt medgåves stipendiat att med bibehållet åtnjutande av stipendiet idka studier vid in- eller utländsk högskola eller annan institution, dock med villkor att studieplanen godkänts av lärår-

289 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

kollegiet. I anledning härav skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke benämningen docent borde utbytas mot stipendiat. —• I särskilt yttrande har professorn Högbom uttalat, att det för docentstipendier beräknade anslaget skulle bättre utnyttjas, om det disponerades dels för ytterligare behövliga assistenttjänster vid do större läroämnena, dels, efter avlagda ämbets- eller kandidatexamina, till stipendier åt förtjänta och studiebegåvade elever för att bereda dem tillfälle att inom högskolan eller, där eljest förutsättningar funnes, vidare utbilda sig eller bedriva forskning inom lantbrukets olika fack.

Tekniska högskolans lärarkollegium har ansett det vara synnerligen lyckligt för den högre lantbruksundervisningen, om de sakkunnigas förslag rörande docentinstitutionen realiserades.

Dåvarande chefen för jordbruksdepartementet anför i förevarande Propositionen ämne i sitt yttrande till statsrådsprotokollet i samband med avlåtandet nr 3i9l1930 av propositionen 249/1980 bland annat följande.

Det torde icke kunna bestridas, att det föreslagna antalet fast anställda lärare voro mycket knappt. Till jämlörelse linge nämnas, att redan med nuvarande, mera begränsade högro lantbruksundervisning funnes inrättade åtta professorsbefattningar vid Ultuna samt nio professorsbefattningar och en laboratorsbefattning vid Alnarp, därvid å senare platsen dock tvenne professorsbefattningar närmast avsåge högre mejeriundervisning. Do sakkunnigas förslag innebure därför, dels att vissa professorer erhöllo en jämförelsevis tyngande undervisningskyldighet och dels att undervisningen i vissa lall även i ganska viktiga ämnen finge bestridas av speciallärare. De olägenheter, som därav kunde föranledas, torde det emellertid icke vara möjligt att redan vid högskolans start helt undgå. Av ekonomiska hänsyn torde det nämligen icke gärna vara tänkbart att nu tillgodose alla de i och för sig berättigade krav på kvalificerade lärarkrafter i olika undervisningsämnen, som kunde resas.

Beträffande den iöreslagna professuren i marklära hade ifrågasatts, huruvida den icke eventuellt borde utbytas mot en professur i lantbruksfysik. Även örn det vore önskvärt, att sistnämnda ämne kunnat bättre tillgodoses vid högskolan än som föreslagits av de sakkunniga, ansåge sig departementschefen dock i valet mellan detta ämne och marklära böra förorda, att det senare i första hand bleve representerat genom fast anställd lärare. Markläran torde nämligen under senare tid hava visat sig äga allt större betydelse såsom grundläggande disciplin för den tillämnade vetenskapen på det egentliga jordbrukets område. Departementschefen anslöte sig i detta sammanhang till den från något håll uttalade meningen, att professorn i marklära möjligen skulle kunna vid sidan av sitt ämne övertaga någon del av undervisningen i kemi för att därmed i viss mån lätta kemiprofessorns kanske väl stora arbetsbörda.

Undervisningen i ämnet redskapslära hade förutsatts skola, bestridas av speciallärare. I vissa yttranden hade den uppfattningen kommit till uttryck, att iimuet borde företrädas av professur. Departementschefen delade deras mening, som ansåge, att redskapsläran och vad därmed sammanhörde voro utav den stora och växande betydelse för jordbruket, att ämnet helst borde vid lantbrukshögskolan vara representerat av fast anställd lärare. Frågan härom syntes snarast böra upptagas till förnyad prövning och resultatet därav framläggas senast i samband med förslag

Bihang lill riksdagens protokoll 1931. 1 sand. 129 hafi. (Nr H3) 19

Utredningsmännen angående försöksverksamheten m m.

290 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

till omorganisation av statens maskin- och redskapsprovningsanstalter, varmed den ägde ett visst samband. I avbidan därpå torde undervisningen i redskapslära tills vidare böra bestridas av en speciallärare.

I kulturteknik borde anställas en speciallärare för undervisning i fältmätning. Undervisningens omfattning för denne lärare kunde beräknas till 20 föreläsnings- och 60 övningstimmar.

Den av de sakkunniga föreslagna docentinstitutionen vore av så väsentlig betydelse för den vetenskapliga verksamheten vid högskolan ävensom för rekrytering av vetenskapliga befattningar inom den högre lantbruksundervisningen och försöksverksamheten på jordbruksområdet, att departementschefen icke tvekade att tillstyrka förslaget i denna del, oaktat det innebure en jämförelsevis stor kostnadsökning för högskolan. Det torde bliva en senare åtgärd att fastställa de närmare bestämmelserna för tillgodonjutande av docentstipendium vid lantbruksbögskolan.

Förutnämnda utredningsmän för utredning beträffande centralanstaltens för försöksväsendet på jordbruksområdet och en blivande lantbrukshögskola inbördes ställning hava icke i förevarande avseende föreslagit någon ändring i de sakkunnigas förslag beträffande de undervisningsämnen, som icke beröras av försöksverksamhetens införlivande med högskolan.

Utredningsmännen anföra rörande lärarnas vid högskolan undei'visningsskyldighet bland annat följande.

Beträffande vissa institutioner eller delar av sådana, vilka nu förutsattes få sig jämväl försöksverksamhet ålagd, syntes någon väsentlig ändring i undervisningsskyldigheten för vederbörande institutionsföreståndare icke behöva förutsättas. I ämnena marklära, bakteriologi, kulturteknik, husdjurens anatomi och fysiologi samt husdjurens avels- och raslära 1 torde sålunda vederbörande professorer även efter tillkomsten av de ytterligare arbetsuppgifter, som införlivandet av försöksverksamheten med undervisningsinstitutionerna innebure, kunna i stort sett bestrida undervisning i samma omfattning, som i högskolebetänkandet angivits. Därvid förutsattes, att professorerna bereddes ökad hjälp i sitt arbete genom anställande av assistenter.

För institutionen i lantbrukskemi räknades med, att jämte professorn skulle finnas förutom andra befattningshavare en laborator. Undervisningen i ämnet torde lämpligen böra till ungefär lika delar falla på nämnda båda befattningshavare. Man kundo t. ex. tänka sig, att professorn undervisade i organisk kemi och laboratorn i oorganisk kemi. Annan uppdelning av ämnet vore givetvis även möjlig. Huruvida examinationsskyldigheten ävenledes borde uppdelas på de båda befattningshavarna eller den helt skulle åvila professorn vore en fråga, som i detta sammanhang icke torde behöva upptagas till prövning. Vid övningarna i kemi torde assistenter vid institutionen kunna verksamt biträda lärarna.

Ovannämnda uttalande rörande befattningshavarnas undervisningsskyldighet bygger på den förutsättningen, att den försöksverksamhet,

1 Utredningsmännens uttalande är knutet till alternativ B. Beträffande alternativ C, varom här är fråga, komma nya försöksuppgilter endast i betraktande rörande ämnena marklära och bakteriologi.

291 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

som nu bedrives av centralanstaltens botaniska avdelning, så uppdelas, att, såsom ovan angivits, de växtpatologiska uppgifterna övertagas av den föreslagna växtskyddsanstalten, medan återstoden förlägges till lantbrukshögskolan. Lantbrukshögskolans botaniska institution skulle i samband därmed utvidgas. Härom yttra utredningsmännen följande.

Institutionen bordo omfatta två professurer, den ena omfattande i främsta rummet växtfysiologi och den andra huvudsakligen äritlighetslära. En sådan anordning torde vara lämplig även ur undervisningens synpunkt. Genom en dylik uppdelning av ämnet skulle det givetvis bliva betydligt lättare att erhålla väl kvalificerade lärare i vederbörande discipliner, och särskilt från universitetsmyndigheterna i Lund hade framhållits önskemålet, att en ordinarie lärostol upprättades i ämnet ärftlighetslära. En sådan lärostol, som hittills saknades i vårt land, borde enligt ifrågavarande myndigheters mening lämpligen knytas till lantbrukshögskolan. Högre lantbruksundervisningssakkunniga hade också föreslagit, att ämnet ärftlighetslära i vissa fall skulle kunna väljas som verkligt examensämne vid högskolan; studierna i ämnet förutsattes emellertid därvid skola i huvudsak bedrivas vid universitet. Den enda professur i ärftlighetslära, som funnes vid sådan undervisningsanstalt, vore emellertid personlig. Beträffande ämnena lantbruksbotanik och lantbrukszoologi samt allmän ärftlighetslära hade högre lantbruksundervisningssakkunniga tänkt sig undervisningen ordnad på följande sätt:

Professor i lantbruksbotanik undervisade i lantbruksbotanik (utom växtpatologi) samt dessutom antingen i allmän äritlighetslära eller i växtpatologi och lantbrukszoologi. Speciallärare undervisade i växtpatologi och lantbrukszoologi eller i allmän ärftlighetslära. Amanuens biträdde professorn vid undervisningen.

Vid nu föreslagen utvidgning av institutionen torde professorn i växtfysiologi m. m. lämpligen böra bestrida undervisningen i morfologi, anatomi och fysiologi och eventuellt även i växtpatologi. Professorn i ärflighetslära borde i första rummet bestrida undervisningen i allmän ärftlighetslära och växtförädling. Ifrågasättas kunde, huruvida han icke dessutom borde undervisa i växtkunskap. Denna del av ämnet kunde emellertid även tänkas föredragas av professorn i växtodlingslära. Speciallärare skulle behöva anlitas i ämnet lantbrukszoologi och eventuellt i växtpatologi. Undervisningen i dessa ämnen torde lämpligen kunna bestridas av befattningshavare vid den ifrågasatta växtskyddsanstalten.

Såsom medhjälpare vid försöksverksamheten tordo beträffande växtfysiologien erfordras en förste assistent och en amanuens samt beträffande ärftlighetsläran en assistent. För den lantbruksbotaniska institutionen föresloges sålunda följande befattningshavare:

1) växtfysiologi m. m.,

1 professor (B 30),

1 förste assistent (extra ord. B 21),

1 amanuens (arvode 1,200 kronor),

1 2) ärftlighetslära m, m.,

1 professor (B 30),

1 assistent (arvode 3,600 kronor).

Någon ökning av antalet vaktmästare vid högskolan på grund av utvidgningen av den botaniska institutionen tordo icke vara nödvändig.

292 Kungl. Majlis proposition Nr 143.

Upprättades en professur i ärftlighetalära vid en till Ultuna förlagd lantbrukshögskola, syntes innehavaren lämpligen böra beredas tillfälle, att i viss utsträckning syssla med praktisk växtförädling. Institutionen för äritlighetslära torde möjligen helt kunna övertaga verksamheten vid Sveriges utsädesiörenings nuvarande filial vid Ultuna, därvid filialens arbetsuppgift möjligen borde i viss mån utvidgas. I dylikt fall torde utöver den medhjälpare, som ovan angivits, ytterligare arbetskraft få ställas till nämnda proiessors förfogande, men å andra sidan torde samtidigt det statsbidrag, som nu beräknades för ifrågavarande filials upprätthållande, skäligen böra komma högskolans ärltlighetsinstitution till godo. På frågan örn institutionens förhållande till Sveriges utsädesiörening och genom denna till allmänna svenska utsädesaktiebolaget hade utredningsmännen emellertid icke ansett sig böra ingå.

Beträffande behovet av personal vid lantbrukshögskolan avgiva utredningsmännen följande allmänna synpunkter.

Utginge man från den förutsättningen, att verksamheten vid den med lantbrukshögskolan införlivade försöksanstalten skulle bedrivas i stort sett uti samma omfattning som vid en till samma plats förlagd fristående försöksanstalt (alternativ A) samt att för högskoleundervisningen erfordrades de befattningshavare, som högre lantbruksundervisningssakkunniga i sitt betänkande föreslagit, torde personalen vid en högskola, vari försöksverksamheten uppgått, böra beräknas ungefär lika med sammanlagda antalet befattningshavare vid den fristående försöksanstalten och vid högskolan utan egentlig försöksverksamhet. Understundom framhölles, att de vid försöksverksamhet av nu ifrågavarande slag anställda tjänstemännen genom att i viss utsträckning tagas i anspråk för undervisningsverksamhet skulle kunna bättre utnyttjas och att på detta sätt någon minskning i det sammanlagda behovet av arbetskrafter för försöks- och undervisningsverksamhet skulle kunna åstadkommas. Det torde emellertid vara svårt att anföra bärande skäl för riktigheten av en sådan uppfattning. Vad beträffade de nuvarande befattningshavarna vid centralanstalten, torde de vara fullt upptagna av arbetet med olika försöksuppgifter, och skulle de samtidigt tagas i anspråk för undervisningsverksamhet, torde man hava att räkna med en motsvarande inskränkning i försöksarbetet. I själva verket torde det ofta vara så. att genom förenandet av uppgifter av skilda slag, som organiserad försöksverksamhet och regelbundet bedriven undervisningsverksamhet utgjorde, en splittring av vederbörandes intressen och arbetskraft kunde befaras bliva resultatet, vilket lätt torde kunna medföra minskat totalt arbetsresultat. Utredningsmännen hade emellertid, såsom redan anförts, ansett sig böra räkna med, att det totala behovet av arbetskrafter skulle bliva i stort sett oförändrat.

I fråga örn personalbehovet vid de kemiska oell bakteriologiska avdelningarna under förutsättning av att försöksverksamheten organiserades som en självständig anstalt (alternativ A) hava utredningsmännen anfört följande.

För den kemiska avdelningen ansåge utredningsmännen sig böra föreslå någon ökning av antalet befattningshavare. Centralanstaltens styrelse hade flera år i rad gjort framställning hos Kungl. Maj:t örn medel för an-

293 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

ställande av ytterligare en assistent vid avdelningen, dock hittills utan resultat. Riksdagens jordbruksutskott hade emellertid i sitt utlåtande nr 1 vid 1929 års riksdag uttalat, att utskottet vore förvissat, att Kungl. Majit icke skulle underlåta att upptaga berörda fråga till lörnyat övervägande, givetvis med behörigt hänsynstagande därvid till det sammanhang denna fråga till äventyrs kunde hava med spörsmålet örn centralanstaltens blivande ställning till den högre lantbruksundervisningen. Utredningsmännen ansåge, att avdelningen även vid eventuell förflyttning hade behov av den ytterligare assistent, varom anstaltens styrelse gjort

framställning. ... , _ ,

Av assistenterna borde en hänföras till lönegrad B 21 (extra ord.), en erhålla ett årsarvode av 4,800 kronor och de två övriga vardera ett årsarvode av 3,600 kronor.

För kemiska avdelningen föresloges sålunda:

1 avdelningsföreståndare (B 30),

1 laborator (B 26),

' 1 förste assistent (extra ord. B 21),

1 assistent (arvode å 4,800 kronor),

2 assistenter (arvode å 3,600 kronor).

Såsom förut nämnts, hade den bakteriologiska avdelningens verksamhet hittills i ungefär lika omfattning varit inriktad å jordbakteriologiska och mejeribakteriologiska uppgifter. Förlädes försöksverksamheten pa mejeriområdet till annan plats än den nu ifrågavarande forsokanstalten, torde den bakteriologiska avdelningen hava mycket begränsad möjlighet att i fortsättningen upptaga mejeribakteriologiska frågor till behandling Vid detta förhållande kunde det måhända anses motiverat, att antalet arbetskrafter vid bakteriologiska avdelningen minskades._ Emellertid ansåge utredningsmännen det önskvärt, att avdelningen i större utsträckning än hittills kunde bedriva forskning på det jordbaktenologiska området, och då därtill komme, att avdelningens föreståndare föreslagits skola åläggas jämförelsevis omfattande undervisnmgsskyldighet vid högskolan, ansåge utredningsmännen, att antalet befattningshavare vid avdelningen bordo bibehållas oförändrat. Enär utbildningstiden föi medhjälpare på det bakteriologiska området måste bliva jämförelsevis

lång_ i regel borde bakteriologen hava grundlig underbyggnad i kemi

— torde avlöningsvillkoren för assistenterna få beräknas förhållandevis höga. Utredningsmännen föresloge, att den ene assistenten bleve extra ordinarie befattningshavare med placering i lönegrad B 21 och den andre assistenten erliölle ett årsarvode av 4,800 kronor.

För avdelningen föresloges sålunda följande befattningshavare:

1 avdelningsföreståndare (B 30),

1 förste assistent (extra ord. B 21),

1 assistent (arvode 4,800 kronor).

Härtill komme i mån av behov extra arbetskraft for framställning av baljväxtkultur, vilken arbetskraft liksom nu torde kunna avlönas med inkomstmedel, erhållna genom försäljning av dylika kulturer.

Vad utredningsmännen sålunda föreslagit i fråga örn alternativ A, anse de även böra gälla för det fall försöksverksamheten i kemi och bakteriolog! infogas i högskolan (alternativ B) med den skillnaden, att en ny assistent horde knytas till institutionen för marklära, som skulle erhålla

294 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

vissa av de försöksuppgifter, som tillkomme kemiska avdelningen, samt att en assistent å kemiska institutionen finge arvodet förhöjt från 3 600 till 4,800 kronor.

Rörande behovet av personal i övrigt hava utredningsmännen föreslagit utökning med 2 vaktmästare.

Enligt utredningsmännens förslag skulle vid förevarande alternativ C antalet befattningshavare vid lantbrukshögskolan bliva följande:

Lantbrukskemi............................................

Lantbruksbotanik och lantbrukszoologi samt allmän ärftlighetslära ...............

Bakteriologi ................................................

Marklära ....................................................

Jord brukshus ............................................

Kulturteknik................................................

Husdjurens anatomi och fysiologi ........

Husdjurens avels- och raslära ................

Husdjurens utfodring och skötsel ........

Lantbruksekonomi med handelslära och

bokföring ................................................

1 övrigt:

1 professor,

1 laborator,

1 förste assistent (extra ord. B 21),

2 assistenter (arvode å 4,800 kr.),

1 assistent (arvode å 3,600 kr.),

1 amanuens (arvode 1,200 kr.).

2 professorer (B 30),

1 förste assistent (extra ord. B 21), 1 assistent (arvode 3,600 kr.),

1 amanuens (arvode 1,200 kr.),

1 speciallärare.

1 professor (B 30),

1 förste assistent (extra ord. B 21), 1 assistent (arvode 4,800 kr.).

1 professor (B 30),

1 assistent (arvode 4,800 kr.),

1 amanuens (arvode 1,200 kr.).

2 professorer (B 30),

2 assistenter (arvode å 3,600 kr.).

1 professor (B 30),

1 assistent (arvode 3,600 kr.).

1 professor (B 30),

1 amanuens (arvode 1,200 kr.).

1 professor (B 30),

1 amanuens (arvode 1,800 kr.).

1 professor (B 30),

1 assistent (arvode å 3,600 kr.).

1 professor (B 30).

1 kamrerare (arvode 6,000 kr.), bibliotekspersonal (arvode 4,000 kr.), 1 kanslibiträde (B 7),

1 maskinist (B 8),

6 vaktmästare (B 7),

1 snickare (B 5).

295 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Som jämförelse meddelas här uppgifter å dels högre lantbruksundervisningssakkunnigas förslag rörande antalet fasta befattningshavare vid lantbrukshögskolan och dels nuvarande antalet befattninghavare vid centralanstaltens kemiska, botaniska och bakteriologiska avdelningar.

Högre lantbruksunderrisningssakknnnigas förslag:

Lantbrukskemi............................................ 1 professor (B 30),

1 amanuens (arvode 1,200 kr.).

Lantbruksbotanik, lantbrukszoologi ärftligbetslära ..................................

Marklära ..............................................

Allmän jordbrukslära..........................

Växtodlingslära .................................

Kulturteknik..........................................

Husdjurens anatomi och fysiologi

Husdjurens avels- och raslära

Husdjurens utfodring och skötsel

Lantbruksekonomi med handelslära

bokföring .........................................

I övrigt:

1 professor (B 30),

1 amanuens (arvode 1,200 kr.).

1 professor (B 30).

1 professor (B 30),

1 assistent (arvode 3,600 kr.).

1 professor (B 30),

1 assistent (arvode 3,600 kr.).

1 professor (B 30),

1 assistent (arvode 3,600 kr.).

1 professor (B 30),

1 amanuens (arvode 1,200 kr.).

1 professor (B 30),

1 amanuens (arvode 1,800 kr.).

1 professor (B 30),

1 assistent (arvode 3,600 kr.).

1 professor (B 30).

1 kamrerare (arvode 4,000 kr.),

1 bibliotekarie (arvode 2,500 kr.) 1 kanslibiträde (B 7),

1 maskinist (B 8),

4 vaktmästare (B 7),

1 » (B 5).

Centralanstaltens kemiska, botaniska och bakteriologiska avdelningar:

Avdelningen för lantbrukskemi.

1 avdelningsföreståndare (B 30),

1 laborator (B 26),

.1 fast assistent (arvode 6,300 kronor),

2 extra assistenter (arvode å 4,320 kronor),

1 vaktmästare (B 7).

Avdelningen för lantbruksbotanik.

1 avdelningsföreståndare (B 30),

1 laborator (B 26),

1 fast assistent (arvode 6,300 kronor),

1 extra assistent (arvode 4,320 kronor),

1 vaktmästare (B 7).

yttranden.

Departementschefl n.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Avdelningen för lantbruksbakteriologi.

1 avdelningsföreståndare (B 30),

2 fasta assistenter (arvode å 6,300 kronor),

1 vaktmästare (extra ordinarie B 7).

Anni. 1. Härtill kommer en extra assistent för framställning av baljväxtkulturer, vilken avlönas med inkomstmedel, erhållna genom försäljning av dylika kulturer.

Anm. 2. Av de båda fasta assistenterna är en helt tagen i anspråk för mejeriförsöken.

I de i anledning av förenämnda utredningsmäns betänkande avgivna yttrandena har utredningsmännens förslag i förevarande avseende i allmänhet lämnats utan erinran. I bilaga till det yttrande, som avgivits av centralanstaltens nämnd, anföra emellertid professorerna Sven Odén och Öhr. Barthel följande angående fördelningen av undervisningsskyldigheten mellan professorn i lantbrukskemi och professorn i marklära.

Det skulle ur flera synpunkter vara fördelaktigt, örn professuren i lantbrukskemi bomme att mera speciellt omfatta organisk kemi och lantbrukskemi i egentlig mening, medan undervisningen i oorganisk kemi helt eller delvis överfördes till professorn i marklära. Härigenom skulle visserligen omfattningen av denna professur ökas, men å andra sidan skulle vid ett dylikt arrangemang vinnas den fördelen, att lärokursen i lantbrukskemi bleve bättre avgränsad och mera koncentrerad, på samma gång som man måste förutsätta, att professorn i marklära icke blott vöre fullt kompetent att sköta undervisningen i oorganisk kemi inklusive laborationer i kvantitativ oorganisk analys, utan även att detta senare ämne hade stor naturlig samhörighet med ämnet marklära. En dylik fördelning av kemiundervisningen skulle sålunda åstadkomma en bättre avbalansering av detta lärofack.

Det antal befattningshavare, som utredningsmännen beträffande centralanstaltens och lantbrukshögskolans inbördes ställning föreslagit för lantbrukshögskolan i fråga örn det av mig förordade alternativet till samorganisation av de båda anstalterna, synes mig i stort sett kunna godtagas. Antalet professorer skulle enligt detta förslag bliva 12, vilket innebär en ökning med 2 i jämförelse med högre lantbruksundervisningssakkunnigas förslag. Härvid är dock att märka, att med förevarande förslag komma 3 avdelningsföreståndarbefattningar vid centralanstalten att indragas, varför i själva verket en minskning genomförts. Genom den träffade anordningen har den fördelen vunnits, att tre nya undervisningsområden komma att företrädas av professorer i stället för speciallärare.

Huru ämnesområdet skall fördelas mellan de båda professurerna i lantbruksbotanik m. m. torde böra bliva föremål för särskilt övervägande vid utfärdandet av instruktion för den nya högskolan, varför det icke synes lämpligt att nu fastslå, att den ena av dessa professurer skall gälla ärftlighetslära allenast. Det torde dock böra förutsättas, att endera av

Kungl. Majlis proposition Nr 143.

dessa professurer bör hava sin tyngdpunkt förlagd till ärftlighetsläran och växtförädlingen. Ävenledes torde fördelningen av ämnesområdet mellan professurerna i kemi och i marklära böra bliva föremål för ytterligare övervägande.

Att utbyta professuren i marklära mot en professur i lantbruksfysik anser jag mig icke kunna förorda. Ej heller kan jag tillstyrka, att för närvarande en professur inrättas i redskapslära. Detta spörsmål torde böra närmare övervägas i samband med frågan om redskapsprovningarnas omorganisation.

Vidkommande det föreslagna antalet assistenter och amanuenser har jag ingen annan erinran, än att det synes mig finnas skäl att tills vidare inskränka antalet assistenter på den bakteriologiska institutionen till en. Med hänsyn till att den mejeribakteriologiska försöksverksamheten enligt förevarande förslag kommer att överflyttas till Alnarp, torde den assistent vid bakteriologiska avdelningen, som hittills helt ägnat sig åt mejeriförsök, icke längre vara erforderlig. Befattningen lärer därför nu böra indragas. Det torde få bliva beroende på en framtida prövning, huruvida med hänsyn till den bakteriologiska institutionens verksamhet ytterligare arbetskrafter skola behöva ställas till förfogande.

I fråga örn övriga befattningshavare har jag ingen annan erinran att göra, än att med hänsyn därtill, att institutionsbyggnadernas antal torde bliva allenast 4, antalet institutionsvaktmästare även bör begränsas till 4.

I fråga örn lärares och övriga befattningshavares ställning och avlöningsförhållanden hava de sakkunniga med avseende på huvudlärarna framhållit, att på grund av undervisningens karaktär jämförelsevis stora fordringar måste ställas på dem.

Skulle undervisningen vid den blivande lantbrukshögskolan kunna höjas till en i vetenskapligt hänseende fullt tillfredsställande nivå, måste det sålunda förutsättas, bland annat, att lärarna och framför allt huvudlärarna vore skickliga undervisare samt ägde den praktiska läggning och de vetenskapligt fördjupade kunskaper, som gjorde dem ägnade att med framgång bedriva forskningsarbete inom sitt verksamhetsområde. Det vore emellertid tydligt, att örn såsom lärare till högskolan skulle kunna knytas verkligt framstående vetenskapsmän — och detta utgjorde ett oundgängligt villkor för att högskolan skulle kunna helt fylla sin viktiga uppgift — måste mot utbildningen svarande ställning och avlöningsförhållanden erbjudas lärarna. Utan att ingå i prövning av huruvida ur denna synpunkt de motsvarande huvudlärare vid andra fackhögskolor tillkommande förmåner kunde anses vara fullt tillfredsställande, hade de sakkunniga icke ansett sig böra för nu avsedda lärare föreslå andra anställningsvillkor. De sakkunniga förordade alltså, att huvudlärarna vid den högskolemässiga lantbruksundervisningen i likhet med motsvarande lärare vid andra fackhögskolor erhölle professors ställning samt hänfördes till lönegrad B 30 i avlöningsreglementet för statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen.

Befattningshavarnas avlöningsfdrhållai.den.

Högre lantbruksundervisningssak* kunniga.

298 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Vid bedömande av sökandes skicklighet till professorsbefattning syntes hänsyn böra tagas i första rummet till graden av ådagalagd vetenskaplig skicklighet inom det ämnesområde, professorsbefattningen omfattade, och i andra rummet till ådagalagd förmåga att meddela vetenskaplig undervisning. Innefattade professorsbefattningen tillämpat undervisningsämne, borde avseende därjämte fästas vid den förutsättning för tjänstens skötande, som sökande kunde hava förvärvat genom föregående praktisk verksamhet. Med avseende på formerna för tillsättandet av professorsbefattning syntes i tillämpliga delar böra gälla de motsvarande bestämmelser, som vore föreskrivna i statuterna för universiteten.

Vad därefter angår speciallärare, hava de sakkunniga i förevarande avseende anfört i huvudsak följande.

Speciallärarnas undervisning avsåge dels sådana ämnen, som på grund av deras ringa omfattning av ekonomiska skäl icke lämpligen ansetts kunna representeras av fast anställd lärare, och dels ämnen, som på grund av deras elementära karaktär eller annan orsak måste tillmätas mindre vikt för den lantbruksvetenskapliga utvecklingen. Härav följde, att fordringarna på kvalifikationer hos speciallärare måste ställas olika höga i skilda fall. En konsekvens härav bleve i sin tur, att lärararvodet per undervisningstimma kunde beräknas variera rätt avsevärt. När de sakkunniga i det följande ginge att beräkna de sannolika kostnaderna för speciallärares undervisning, hade det givetvis icke varit dem möjligt att för vart och ett av de olika ämnena verkställa en sådan beräkning. I stället hade man vid uppskattningen ansett sig kunna utgå från en sannolik medeltalssiffra för kostnaden per undervisningstimme. Vid bedömande av denna kostnad måste givetvis hänsyn tagas till att åtskillig tid utom schemat toges i anspråk för examination och i vissa fall även för rättande av skriftliga uppgifter. Med iakttagande härav hade de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att den genomsnittliga kostnaden för speciallärarnas undervisning på högskolestadiet skäligen borde beräknas till 30 kronor per reducerad undervisningstimme, därvid en föreläsningstimme eller två övningstimmar eller en exkursionsdag räknats lika med en reducerad undervisningstimme. Till jämförelse finge nämnas, att enligt den för tekniska högskolan gällande staten för budgetåret 1927/1928 den genomsnittliga kostnaden vid nämnda högskola per dylik reducerad undervisningstimme för 38 olika speciallärare kunde beräknas till cirka 37 kronor, med variationer för olika lärare mellan 19 och 62 kronor per timme.

Beträffande assistenter och amanuenser vid högskolan hava de sakkunniga anfört följande.

Såsom assistenter vid lantbrukshögskolan torde i regel komma att anställas sådana personer, som redan hunnit att med goda vitsord avlägga agronomisk ämbets- eller kandidatexamen. Även örn ifrågavarande assistenter kunde få någon tid övrig för bedrivande av egna fortsatta studier, torde likväl deras huvudsakliga arbetstid bliva upptagen av direkta assistentgöromål. På grund härav hade de sakkunniga ansett det vara väl motiverat, att assistent vid institution för högre lantbruksundervisning erhölle ett årligt arvode av samma storlek, som plägade utgå till assistent vid universitetsinstitution, eller 3,600 kronor. Såvitt möjligt

299 Kungl. May.ts proposition Nr 143.

borde assistent mot skälig ersättning vid undervisningsanstalten beredas tillgång till möblerat bostadsrum med värme och lyse.

Amanuensernas tjänstgöring torde i regel icke taga så mycken tid i anspråk — i varje fall icke under hela läsåret — och icke heller vara av så krävande beskaffenhet som assistenternas uppgifter. I allmänhet torde därför såsom amanuens kunna anställas sådan mera framstående studerande, som ännu icke hunnit avlägga ämbets- eller kandidatexamen. Till sådant biträde syntes böra utgå ett årligt arvode av 1,200 kronor. Amanuensen i husdjurens avels- och raslära kunde emellertid förutsättas hava avlagt lägre examen vid högskolan. För denne torde därför böra räknas med ett till 1,800 kronor förhöjt arvode. Även åt amanuens syntes möblerat bostadsrum vid undervisningsanstalten såvitt möjligt böra mot skälig ersättning ställas till förfogande.

Vidkommande rektors tjänstgöring och särskilda arvode hava de sakkunniga gjort följande förslag.

Såsom förut anförts, skulle vid anstalt för högre lantbruksundervisning en av de fast anställda lärarna utses till rektor. Med denna chefsställning följde ett betydande ansvar för undervisningsverksamhetens behöriga fortgång, och den förde även med sig en avsevärd ökning i arbetsbördan. Det måste sålunda anses rimligt, att rektor utöver sin ordinarie lärarlön tillerkändes ett särskilt, icke alltför knappt tillmätt rektorsarvode. De sakkunniga ansåge, att rektorsarvodet skäligen borde utgå med 2,000 kronor för år. Vid beräkning av rektorsarvodets storlek hade de sakkunniga utgått ifrån, att rektor skulle åtnjuta viss nedsättning i sin ordinarie undervisningsskyldighet, ehuru detta icke torde kunna ske i så stor utsträckning, att därigenom kompenserades den ökning i arbetet, som rektorsuppdraget innebure. Därjämte hade hänsyn tagits till att rektor för lantbrukshögskola, om sådan anstalt förlädes till Ultuna, torde få vidkännas icke obetydliga kostnader för representation.

För upprätthållande av den del av undervisningen, från vilken rektor vore befriad, måste särskild vikarierande lärare anställas. Med hänsyn till fordringarna på denne lärares kompetens och den ifrågavarande undervisningens omfattning torde arvodet till honom ej kunna bestämmas lägre än 8,000 kronor för år. Behovet av arvoden åt i förekommande fall erforderliga vikarier för andra fast anställda lärare vid högskolan kunde förväntas bliva i hög grad växlande och därjämte omöjligt att på förhand beräkna. På grund härav torde det icke vara lämpligt att uppföra dylik vikariatsersättning såsom särskild post i undervisningsanstaltens stat. I stället torde sådana vikariatskostnader i överensstämmelse med de principer, som nu börjat tillämpas vid uppställningen av stater för statsdepartementen med flera (se 1926 års statsverksproposition: Utgifterna. För flera huvudtitlar gemensamma frågor, sid. 20—21), höra bestridas från anslagsmedlen för avlönande av ordinarie tjänstemän.

I fråga örn vissa andra erforderliga befattningshavare vid lanthrukshögskola — bibliotekarie, kamrerare, skrivbiträde — hava de sakkunniga framhållit följande.

Vid en hlivande lantbrukshögskola måste givetvis finnas ett ganska fullständigt fackbibliotek. Det torde vara nödvändigt, att ledningen av ifrågavarande bibliotek uppdroges åt verklig fackman på ifrågavarande

300 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

område, även om det huvudsakliga detaljarbetet kunde utföras av underordnat biträde. I intet fall torde emellertid arbetet med bibliotekets skötsel bereda full sysselsättning åt en kvalificerad person. De sakkunniga hade därför ansett sig böra räkna med ett fixt årligt arvode för handhavandet av biblioteksgöromål, att utgå med 2,500 kronor.

Kamrerargöromålen torde icke heller giva full sysselsättning åt en person. I vissa fall torde emellertid kamreraren vid sidan av ifrågavarande göromål kunna få i uppdrag att såsom speciallärare meddela viss undervisning. Vid förläggning till Ultuna syntes det även vara möjligt att låta kamreraren ansvara för skötseln jämväl av den med anstalten förenade jordbruksegendomens räkenskaper. Vid ifrågavarande beräkning av kostnaderna för den högre lantbruksundervisningen borde givetvis endast upptagas arvodet för de med själva undervisningsverksamheten förenade kamrerargöromålen. De sakkunniga hade ansett berörda arvode skäligen kunna uppskattas till 4,000 kronor för år.

Till hjälp åt rektor och kamrerare vid utförande av skrivgöromål och därmed jämförbara arbeten borde vid lantbrukshögskolan finnas anställt ett särskilt kvinnligt biträde. Enär arbetsuppgifterna för ifrågavarande biträde delvis kunde förväntas bliva jämförelsevis krävande — bland annat torde kunskaper i främmande språk vara önskvärda — hade de sakkunniga ansett det motiverat, att biträdet, i likhet med jämförbara biträden vid veterinär- och skogshögskolorna, erhölle en ställning motsvarande kanslibiträde med placering i lönegraden B 7.

Med avseende på betjäning vid lantbrukshögskolan hava de sakkunniga framfört följande synpunkter.

Vid lantbrukshögskolan vore en maskinist behövlig. I överensstämmelse med förhållandet vid universiteten och vissa fackhögskolor borde ifrågavarande maskinist hänföras till lönegraden B 8. Vidare erfordrades fem vaktmästare. Av dessa finge fyra vaktmästare sin verksamhet förlagd till särskilda institutioner eller grupper av sådana, medan den femte i huvudsak bleve sysselsatt med uppgifter, hörande till högskolans allmänna verksamhet. På grund av de stora fordringar, som måste ställas på vaktmästare vid en lantbrukshögskola, borde de enligt de sakkunnigas uppfattning i regel hänföras till den lönegrad, vaktmästare vid andra vetenskapliga institutioner i regel tillhörde, nämligen lönegraden B 7. Dock torde det vara möjligt att placera en vaktmästare i lönegraden B 5.

I överensstämmelse med ovan angivna beräkningsgrunder hava de sakkunniga utarbetat en sammanställning avseende avlöningsstatens sannolika storlek. I fråga örn den använda metoden för beräkningen hava de sakkunniga framhållit i huvudsak följande.

Vid beräkning av lönebeloppen för fast anställda befattningshavare hade hänsyn tagits till gällande ortsgruppindelning. Enligt denna tillhörde för närvarande Ultuna (Bondkyrko socken) ortsgrupp D. Förlädes lantbrukshögskolan till Ultuna, torde såsom förut nämnts bostad icke kunna beredas samtliga ifrågavarande befattningshavare å stationeringsorten. I stället torde vissa av dessa befattningshavare bliva hänvisade söka sig bostad i Uppsala (ortsgrupp E). Enär vid sådant förhållande bostadsorten i vissa fall komme att tillhöra en ortsgrupp med högre levnadskostnader än tjänstgöringsorten, syntes böra tagas under övervägande, huruvida icke vederbörande befattningshavare borde tillerkännas någon ersättning för de därigenom ökade levnadskostnaderna.