angående vissa åtgärder till spannmålsodlingens stödjande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

1 Nr 216.

Kungl. Maj:ta proposition till riksdagen angående vissa åtgärder till spannmålsodlingens stödjande; given Stockholms slott den 24 april 1931.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

B. v. Stockenström.

’( —

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 24 april 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet von Stockenström anför: Sedan Kungl. Majit i proposition till 1980 års riksdag, nr 108, föreslagit åtskilliga åtgärder till det svenska jordbrukets stödjande, anhöll riksdagen, efter förslag av särskilda utskottet, uti. nr 2, i skrivelse nr 376, bland annat, att Kungl. Majit ville utfärda förordning rörande inmalnings- och inblandningstvång beträffande vete och råg i huvudsaklig överensstämmelse med av utskottet angivna riktlinjer. Riksdagen meddelade tillika, att riksdagen beviljat anslag för inrättande av ett sär-

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 190 hafi. (iSr 2/6.1 1

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

skilt organ, statens spannmålsnämnd, avsett för den centrala handläggningen av de ärenden, vilka av en dylik reglering föranleddes.

I anledning av vad sålunda förekommit utfärdade Kungl. Majit den 13 juni 1930 förordning (nr 219) örn användande av svenskt vete och svensk råg vid framställning av mjöl m. m., i det följande benämnd inmalningsförordningen. Berörda förordnings syfte är, enligt bestämmelse i 1 §, att säkerställa, att till brödsäd lämplig svensk spannmål av vete och råg, som ej åtgår för andra ändamål än den inhemska brödsädsförbrukningen, blir använd såsom brödsäd. Till fullföljande av detta syfte stadgas i 2 att envar, som driver kvarn och därvid använder utländskt vete eller utländsk råg, tillika skall vid framställning av vetemjöl och rågmjöl använda svenskt vete, respektive svensk råg i omfattning, motsvarande vissprocent (inmalningsprocent) av allt det vete, respektive all den råg, som under viss förmalningsperiod förmales vid kvarnen. Vid framställning av vetemjöl skall därjämte iakttagas, att den svenska vetemängden skall uppgå till viss procent av varje för sig förmalt veteparti (minimiprocent).

Fastställandet av förmalningsperiod samt av inmalnings- och minimiprocent ankommer på Kungl. Majit, Inmalningsprocentens storlek skall enligt 3 § så bestämmas, att till brödsäd lämplig svensk spannmål av vete och råg, som beräknas vid förmalningsperiods början inom riket förefinnas och ej anses under konsumtionsåret åtgå för andra ändamål än den inhemska brödsädsförbrukningen, kail antagas bliva under konsumtionsåret såsom brödsäd använd, dock att procenten ej i något fall får bestämmas högre än att framställning kan i erforderlig omfattning ske av olika kvaliteter mjöl av god bakningsduglighet.

Vissa undantag från förordningens bestämmelser innehållas i 4 §. Bland annat stadgas, att vid beräkning av de myckenheter vete eller råg, som vid viss kvarn under förmalningsperiod förmalas, hänsyn ej skall tagas till svenskt vete, som förmales tillsammans med annan brödsäd eller svarar mot mjöl, som av kvarninnehavaren blandas med mjöl av annan brödsäd.

Till skyddande av den inhemska produktionen av vete- och rågmjöl i konkurrensen med utländskt mjöl stadgas i 5 §, att den, som till riket inför vetemjöl, är pliktig att, medan varan ännu står under tullverkets uppsikt, låta däri inblanda mjöl av svenskt vete så, att det svenska mjölet kommer att i genomsnitt svara mot gällande inmalningsprocent och ej för någon del av partiet understiger stadgad minimiprocent, samt att vad sålunda stadgats skall, såvitt angår inblandning intill gällande inmalningsprocent, äga motsvarande tillämpning i fråga örn rågmjöl. Vissa undantag från omförmälda inblandningsskyldighet äro angivna i 6 §.

Inmalningsförordningen trädde icke omedelbart i kraft, men ett större antal kvarnföretag förbundo sig frivilligt att under tiden till den 15 september 1930 tillämpa ett inmalningsförfarande, i allt väsentligt överensstämmande med det i förordningen angivna. Samma kvarn-

3 Kungl. Majlis proposition Nr 216.

företag åtogo sig tillika att i minst elen omfattning, som av inmalningsskyldigheten föranleddes, under sagda tid inköpa svenskt vete och svensk råg till ett pris för 100 kilogram fritt kvarn av, för vete med en vikt av 77.5 kilogram per hektoliter minst 19 kronor och för råg med en vikt av 72.8 kilogram per hektoliter minst 16 kronor.

I ovanberörda syfte att bereda skydd mot den utländska mjölimporten utfärdade Kungl. Majit den 13 juni 1930 kungörelse (nr 250) örn skyldighet tillsvidare att vid införsel av vetemjöl eller rågmjöl däri inblanda svensk vara m. m., vilken förordning trädde i kraft den 4 juli 1930 och skulle gälla tillsvidare, intill dess inmalningsförordningen trädde i kraft.

Sedan spannmålsnämnden den 14 juli 1930 tillsatts och instruktion för nämnden samma dag utfärdats, blev en av dess första uppgifter att undersöka, huruvida villighet från kvarnarnas sida förelåge att frivilligt åtaga sig inmalningsskyldighet och att förbinda sig att vid sina inköp av vete och råg betala vissa lägsta pris jämväl för tiden efter den 15 september 1930. Vid de underhandlingar, som nämnden i anledning därav upptog med kvarnarna, uppställde dessa såsom villkor för förnyade åtaganden, bland annat, att inmalningsförordningen sattes i kraft, så att icke vissa kvarnar skulle kunna förmala utländsk spannmål utan inblandning av svensk vara.

Sedan Kungl. Majit genom kungörelse den 14 augusti 1930 (nr 330) förordnat, att inmalningsförordningen skulle träda i kraft den 1 september 1930, avlämnade vissa handelskvarnar den 15 augusti samma år till spannmålsnämnden förbindelse att under tiden 1 september 1930^31 augusti 1931 vid inköp av svenskt vete och svensk råg tillämpa betalning efter en successivt stigande skala, så att för september 1930 skulle betalas för vete minst 18 kronor och för råg minst 15 kronor, allt för 100 kilogram, samt under maj —augusti 1931 skulle erläggas, likaledes för 100 kilogram, för vete minst 20 kronor och för råg minst 17 kronor. Sagda pris skulle gälla fullgod (frisk, oskadad) spannmål med en kvalitetsvikt av 77.r> kilogram per hektoliter för vete och 72.8 kilogram per hektoliter för råg, allt fritt kvarn. Beträffande villkoren i övrigt samt prisbestämningen för andra hektolitervikter än de ovan angivna skulle de inom delegationen för svensk spannmålsnotering överenskomna grunder iakttagas. Priserna skulle betalas av kvarnar, belägna inne i landet (inlandskvarnar). Av kvarnar belägna vid kusten (kustkvarnar) skulle betalas pris, som med minst 50 öre för 100 kilogram överstego de ovan angivna. Uppkomme tvistighet, huruvida kvarn vore att hänföra till den ena eller andra gruppen, ägde spannmålsnämnden härutinnan besluta.

I detta sammanhang må omnämnas, att vid tiden för förhandlingarna med kvarnarna noterades Manitoba-vete nr’ II till något över 20 kronor och La Plata-vete till omkring 19 kronor.

Åtagandet enligt förbindelsen skedde under förutsättning, att inmalningsförordningen gällde under den tid, förbindelsen avsåg, samt att un-

Statens

spannmåls-

nämnd.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

der samma tid beträffande de kvarnar, som undertecknat förbindelsen, ävensom de kvarnföretag, vilka före den 7 september 1930 utan förbehåll skriftligen biträdde densamma, dels inmalningsprocenteu för vete och råg ävensom minimiprocenten för vete finge understiga de jämlikt inmalningsförordningen fastställda eller medgivna lägsta motsvarande procentsatserna med minst 10 enheter, därvid emellertid icke avsåges sådan dispensvis vid enstaka tillfällen för begränsad kvantitet medgiven inmatnings- eller minimiprocent, som åsyftade förmälning för särskilt ändamål, liggande utom ramen för den vanliga mjölhandeln, dels ock stadgandet i sagda förordnings 4 § beträffande »svenskt vete, som förmales tillsammans med annan brödsäd eller svarar mot mjöl, som av kvarninnehavaren blandas med mjöl av annan brödsäd,» ej skulle äga tillämpning.

Den 28 augusti 1930 godkände Kungl. Maj:t ovannämnda förutsättningar samt medgav för tiden 1 september 1930—31 augusti 1931 de kvarnar, som undertecknat förbindelsen, och de kvarnar, som komme att före den 7 september 1930 utan förbehåll biträda densamma, de i sagda förutsättningar inbegripna förmåner, därvid den procentsats, varmed ifrågavarande kvarnar skulle äga underskrida inmalnings- och minimiprocenterna, fastställdes till tio eller det högre tal, som Kungl. Majit efter förslag av spannmålsnämnden funne gott bestämma.

Förbindelsen har, enligt uppgift från spannmålsnämnden, biträtts av sammanlagt ett åttiotal handelskvarnar, omfattande cirka 97 procent av den i industristatistiken redovisade vetemjölsproduktioneu och cirka 80 procent av motsvarande rågmjölsproduktion i riket.

I skrivelse till Kungl. Majit den 21 april 1931 anför statens spannmålsnämnd, efter en redogörelse för de i det föregående angivna förhållanden, följande!

Kvarnförbindelsen utlöper den 31 augusti 1931. Spannmålspriset blir därefter helt oreglerat, därest icke nytt åtagande från kvarnarna bringas till stånd eller ingripande eljest sker från statens sida. Under sådana förhållanden torde man vara berättigad till antagande, att kvarnarna inför utsikten till snart inträdande lägre priser komma att visa stor återhållsamhet vid sina inköp under de närmaste månaderna före nämnda dag. Tydliga tendenser i denna riktning hava redan framträtt.

Nu verkställd inventering synes, såsom närmare framgår av en samtidigt härmed till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet avgiven redogörelse för spannmålsnämndens verksamhet, giva vid handen, att 1930 års veteskörd under normala förhållanden skulle vinna full avsättning, innan vete av ny skörd allmänt kan användas. Beträffande rågen synes däremot anledning förefinnas till det antagandet, att ett överskott kan komma att kvarligga vid konsumtionsårets slut. En inskränkning av kvarnarnas spannmålsköp enligt vad ovan anförts skulle tydligen medföra en ökning av detta överskott och skulle jämväl kunna medföra, att icke heller allt vete blir försålt under den tid, minimiprisen gälla.

Det synes icke rimligt, att de spannmålsproducenter, vilka lojalt sökt

5 Kungl. Majds proposition Nr 216.

främja kvarnförbindelsens syfte genom att återhålla utbuden och icke sälja annat än i anslutning till minimiprisen samt av sådan anledning ännu vid utgången av förbindelsens giltighetstid icke kunnat avyttra sin vara, skola bliva lidande för detta sitt handlingssätt genom att därefter nödgas sälja till väsentligt lägre pris. Detsamma gäller i tillämpliga delar spannmålshandlarna. Snarare torde det med hänsyn till omständigheterna få anses, att såväl spannmålshandlarna som spannmålsproducenterna skäligen bort kunna räkna med att under konsumtionsårets gång få sälja sin vara till pris, svarande mot minimiprisen.

För spannmålsodlingen och därmed för landet i dess helhet torde det vidare vara av väsentlig vikt, att icke en alltför tvär omkastning i berörda odlings betingelser äger rum. Att emellertid en sådan omkastning kommer att inträffa vid nästa konsumtionsårs början, därest spannmålsodlingen lämnas helt utan bistånd från statens sida, synes ställt utom allt tvivel.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har nämnden funnit statsmakternas ytterligare mellankomst ofrånkomlig. Nämnden har härvid icke förbisett de vanskligheter, som äro förenade med statens ingripande i den fria näringsutövningen. Då nämnden övervägt möjligheterna och sättet för statens fortsatta medverkan till lösningen av ifrågavarande problem, tryggandet av den svenska brödspannmålens avsättning till priser, med vilka producenterna skäligen kunna åtnöjas, har nämnden därför tagit sikte på att tinna en form, som, samtidigt med att jordbruket skänkes den erforderliga hjälpen, innebär möjligheter till en successiv avveckling.

I sådant syfte har nämnden, som förutsatt stödet av inmalningsförordningens bestämmelser, i första hand sökt åstadkomma en förnyelse med nödiga modifikationer av kvarnförbindelsen. Nämndens ansträngningar härutinnan hava emellertid strandat på ett enhälligt motstånd från de hittills förbundna kvarnarnas sida. Såsom skäl för sin avvisande hållning mot nytt åtagande ifråga om minimipris hava kvarnarna främst åberopat, att möjligheten för till förbindelsen icke anslutna kvarnar att erhålla spannmål till väsentligt lägre pris än minimipriset, föranlett en mycket svår konkurrens från sistnämnda kvarnars sida. I viss mån torde jämväl svårigheten att kontrollera förbindelsens efterlevnad hava bidragit till obenägenheten mot dess förnyande.

Då en frivillig överenskommelse örn minimipris sålunda icke stått att uppnå, kunde det ligga nära till hands att till prövning upptaga tanken på införande av minimipris på statlig väg. Antingen kitnde man därvid tänka sig fastställande av minimipris för alla inköp av svensk brödspannmål, vare sig de verkställdes av kvarnar eller andra, eller också kunde man inskränka minimiprisbestämmelserna att allenast gälla beträffande inköp från kvarnhåll. Ytterligare en möjlighet vore, att högre minimipris bestämdes för kvarnar än för övriga köpare.

Yad först angår fastställande av minimipris vid samtliga inköp, torde sådan bestämmelse svårligen kunna genomföras utan att därigenom ett starkt och tillika synnerligen svårreglerat intrång i spannmålshandlarnas näring komme att ske. Ett system mod minimipris allenast vid inköp från kvarnar lider åter bland annat av den svagheten, att detsamma lätt blir ineffektivt. Möjligheten att genom bulvanköp kringgå bestämmelser uti sistberörda hänseende är stor liksom svårigheten att mot ett sådant kringgående finna något verkligt skydd. Vad angår införande av olika minimipris för olika kategorier av köpare, vidlådes ett system,

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

byggt efter dessa riktlinjer, av samma olägenheter som systemet med minimipris för allenast kvarnar.

Med hänsyn till det ovan anförda Ilar nämnden övergivit tanken på minimiprisbestämmelser samt inriktat sig på att i annan form söka uppnå en lösning av spörsmålet. Nämnden har därvid stannat inför ett förslag, som enligt nämndens förmenande är godtagbart ur de synpunkter, man här vill beakta. Enligt detta skulle ett för ändamålet skapat organ till visst pris inköpa all den svenska spannmål av vete och råg av kvarnduglig beskaffenhet, som finnes inom landet, samt sedermera ombesörja försäljning av denna spannmål till kvarnarna. Över verksamheten, som icke skulle avse att bereda vinst, skulle tillbörlig statskontroll utövas.

Organets inköpsverksamhet bör förläggas till konsumtionsårets sista månader. Detta följer redan av svårigheten att tidigare anskaffa erforderliga lagringsutrymmen. Av hänsyn härtill torde inköpen icke böra verkställas förrän tidigast den 1 juni. En begränsning av inköpen till slutet av konsumtionsåret medför emellertid också den fördelen, att därigenom marknaden lämnas fri under årets större del.

Genom en anordning av nu ifrågasatta slag skulle först och främst avsättningen av spannmålen tryggas. Vidare torde också genom vissheten härom samt kännedom örn inköpspriset vid konsumtionsårets slut en viss stabilisering av priserna åstadkommas under hela året.

Vad angår de priser, till vilka det befintliga saluöverskottet skulle avett organ sådant som det ovan tänkta inköpas, torde det få anses självklart, att desamma för innevarande år sättas lika med dem, vilka enligt kvarnförbindelsen gälla under konsumtionsårets sista månader. Örn emellertid jordbrukarna skola beredas någon hjälp utöver den för stunden, synes därjämte erforderligt, att systemet utsträckes att omfatta även skörden innevarande år. Till de grunder, efter vilka priset för sistnämnda skörd torde böra beräknas, återkommes hannat sammanhang.

För en lösning av problemet på ovanberörda väg erfordras, att den spannmål, som övertages av omförmälda organ, sedermera vinner avsättning vid kvarnarna. Säkerhet härför torde kunna erhållas därigenom, att man gör kvarnarnas import av vete och råg beroende av deras åtagande att övertaga den spannmål, organet köpt. Någon alltför snävt begränsad tidrymd, inom vilken berörda övertagande skall ske, torde dock icke böra fastställas. Icke heller torde man kunna begära, att övertagandet sker till högre pris än det vid tiden för detsamma gällande marknadspriset. Ett motsatt förfarande skulle innebära, att de kvarnar, vilka övertoge den svenska spannmålen, komme i en ur konkurrenssynpunkt ogynnsam ställning gentemot övriga kvarnar.

Då den nya skörden kommer i marknaden, inträffar normalt en sänkning av spannmålspriset. Med hänsyn till vad nyss anförts uppstår, örn kvarnarnas inköp från ovannämnda organ äger rum efter det denna prissänkning inträtt, förlust för organet. Denna förlust måste täckas. Medel härtill torde kunna beredas på det sätt, att vid införsel till riket av bröd: spannmål samt mjöl och gryn därav under tid, systemet är gällande, av importören uppbäres en särskild gottgörelse med belopp, ställt i relation till kvantiteten av den spannmål, det mjöl eiler det gryn, som införes. Då priset å den svenska brödspannmålen med all sannolikhet nästföljande konsumtionsår icke kan hållas uppe till samma höjd som det i kvarnförbindelsen fastställda pris, torde någon höjning av nu gällande mjölpris icke behöva ske genom att sådan gottgörelse, som nyss nämnts, uttages.

7 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

För åstadkommande av enhetlighet och kontroll torde det vara lämpligt, att importen av såväl vete och råg som därav framställt mjöl och gryn överlämnas med ensamrätt åt förutberörda organ med befogenhet och i vissa fall skyldighet för detta att medgiva import för dem, som önska komma i åtnjutande härav, samt med rättighet att uppbära den gottgörelse, varom ovan nämnts.

Beträffande den närmare gestaltningen av förslaget har det synts nämnden lämpligt, att omförmälda försäljnings- och inköpsorgan gives formen av en ekonomisk förening utan personlig ansvarighet. I överensstämmelse med vad ovan anförts bör föreningen gentemot staten förbinda sig att inköpa saluöverskottet av den svenska brödspannmålen samt föreningen i gengäld av staten erhålla importmonopol i förut berörda omfattning samt rättighet att till täckande av sina kostnader och förluster uppbära gottgörelse, som ovan sagts. Medlemmar i föreningen böra vara de kvarnföretag, vilka önska komma i åtnjutande av rätt till användning av utländskt vete och utländsk råg. Med medlemskap i föreningen bör följa skyldighet att för föreningens räkning lagra och av föreningen övertaga den spannmål, föreningen enligt sitt åtagande inköper.

Nämnden övergår härefter till en redogörelse för, huru densamma i syfte att åstadkomma bildande av en förening, sådan som nu nämnts, och att åvägabringa avtal mellan föreningen och staten av förut berörda innehåll fört ingående överläggningar med ett antal kvarnföretag i riket, därvid nämnden förelagt kvarnföretagen förslag dels till stadgar för en förening med angivna ändamål, i förslaget benämnd Svenska spannmålsföreningen u. p. a., dels ock till kontrakt mellan föreningen och staten jämte därtill hörande särskilda bestämmelser och prisregleringsskalor. Sagda förslag, sådana desamma lyda efter däri under förhandlingarna med kvarnarna vidtagna jämkningar, åtfölja nämndens skrivelse till Kungl. Majit.

Nyss nämnda förslag till kontrakt jämte bilaga samt stadgar torde såsom bilaga nr 1 och 2 fogas till detta protokoll.

Beträffande förhandlingarna med kvarnarna anför nämnden:

Sedan en av de största kvarnidkarna anmält sig för sin del icke vilja bidraga till den föreslagna lösningen av problemet, hava jämväl övriga i förhandlingarna deltagande kvarnföretag, under hänvisning härtill samt under framhållande av dels att den föreslagna anordningens inverkan på prisbildningen under hela konsumtionsåret vore svår att på förhand beräkna, dels att enligt kvarnarnas förmenande förslaget komme att medföra de mycket betydande olägenheter, som ingrepp i handelns frihet och den därpå grundade fria prisbildningen alltid medförde, dels ock att för förslagets genomförande i varje fall syntes krävas, att samtliga landets större kvarnar anslöte sig till och godkände detsamma, förklarat sig icke våga påtaga sig ansvaret härför.

Efter allvarlig vädjan från nämndens sida att taga frågan under ny omprövning, därvid nämnden bland annat framhållit, att det föreslagna ingreppet i den fria handeln dock endast vore avsett som en tillfällig, av

Kontraktet.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

jordbrukets nuvarande svårigheter påkallad anordning, hava samtliga storkvarnar, med undantag av nyss omförmälde kvarnidkare, i skrivelse till nämnden den 11 april 1931 meddelat följande: De hade ånyo förehaft frågan. Ehuru de därvid icke funnit anledning frångå de betänkligheter, de förut anfört, ville de dock hava uttalat, att de ansåge kvarnarna, därest Kungl. Majit likväl skulle finna de framlagda förslagen innefatta den med hänsyn till omständigheterna gynnsammaste lösningen av spörsmålet, icke äga rätt att undandraga sig lojal medverkan härtill. De hade därför beslutat på det sätt tillmötesgå den förnyade framställningen, att de förklarade sig villiga att, därest Kungl. Majit för sin del godkände omförmälda förslag, biträda desamma. Förutsättningen härför vore, att sådana åtgärder vidtoges, som förhindrade import i spekulationssyfte, före den föreslagna ordningens ikraftträdande, av vete och råg samt produkter därav.

I anslutning till vad kvarnarna framhållit rörande faran för spekulativ import under tiden före den av nämnden förordade ordningens ikraftträdande anför nämnden följande:

Som framgår av 13 § i kontraktet har detsamma avsetts att träda i kraft den 1 juni 1931 eller den tidigare dag, Kungl. Majit bestämmer. Med hänsyn till kontraktets innehåll torde emellertid för dess giltighet erfordras riksdagens samtycke. Erinran härom har intagits i kontraktets 16 §. Riksdagens beslut kan måhända ej föreligga förrän i slutet av maj. För tiden dessförinnan blir således importen såsom hittills fri, därest ej särskilda åtgärder vidtagas. Detta förhållande kan, såsom i kvarnarnas skrivelse antydes, missbrukas till import i spekulativt syfte. Vad föreningsmedlemmarna beträffar, har korrektiv häremot vunnits genom bestämmelsen i 7 § f) av föreningens stadgar. Att sistnämnda bestämmelse avfattats att gälla allenast spannmål beror därpå, att med det prisfall, som till hösten kan väntas inträffa å svensk brödsäd, någon större import av mjöl dessförinnan icke gärna med hänsyn till gällande inblandningsbestämmelser och priser kan tänkas ifrågakomma.

En lämplig utväg att förebygga missförhållanden av angiven art, såvitt gäller andra än föreningsmedlemmar, torde vara att anordna en interimistisk importreglering med licensförfarande exempelvis så, att all import av vete och råg samt produkter därav för tiden till kontraktets ikraftträdande lägges i händerna på spannmålsnämnden, som gives befogenhet att vägra licens för sådan import, vilken kan antagas ske i spekulativt syfte. Då nämnden varit i tillfälle att under en längre tid följa importen jämväl i dess detaljer, torde den vara i stånd att utan större svårighet fullgöra en dylik uppgift.

Härefter övergår nämnden till motivering av de särskilda paragraferna i kontraktet och stadgarna. Beträffande kontraktet anföres följande:

1 §. Import av spannmålsblandningar äger icke för närvarande rum. Bestämmelsen härutinnan har tillkommit för att utesluta möjligheten av att efter kontraktets ikraftträdande genom sådan import kringgå detsamma.

Andra stycket i paragrafen har motiverats av samma skäl, vilka föranlett de undantag uti ifrågavarande hänseenden, som i inmalningsför-

Kungl. Majlis proposition Nr 216.

ordningen stadgats beträffande inblandning av svenskt vete- och rågmjöl vid införsel av sådan vara till riket.

2 §. Inköpstiden har framåt begränsats till den 1 augusti för att säkerställa, att inköpen ske innan den nya skörden kommer i marknaden. Då föreningen ansetts böra erhålla en tid av två månader för ordnande av inköpen och den därmed sammanhängande fördelningen av leveranserna till de olika kvarnarna, har stadgats, att spannmålen skall, med viss jämkningsmöjlighet för innevarande år, heinbjudas föreningen före den 1 juni. Med hänsyn till kvarnarnas lagringsutrymmen har föreningens inköpsskyldighet icke lämpligen ansetts kunna inträda tidigare än sistnämnda dag.

Föreningens inköpsskyldighet bör givetvis allenast omfatta spannmål, lämplig att använda såsom brödsäd och så beskaffad, att den tål lagring. Inköpsskyldigheten avser emellertid icke blott spannmål, som, då sagda skyldighet inträder, ligger osåld hos odlarna, utan all den inom landet odlade spannmål av nyssnämnda godhet, som utbjudes åt föreningen. Även av kvarnarna för egen förmälning inköpt spannmål skall sålunda, örn vederbörande kvarn så önskar, övertagas. Denna bestämmelse syftar att stimulera kvarnarnas spannmålsköp under året. För lättande av trycket på marknaden är det nämligen av vikt, att så stora inköp som möjligt företagas av kvarnarna redan före den 1 juni. Vidare torde föreningens uppköpsverksamhet förenklas, örn en avsevärd del av den spannmålsmängd, föreningen måste inköpa, kan övertagas från kvarnar i stället för från en mångfald smärre säljare.

Av förut nämnda anledning, stimulering av kvarnarnas intresse att själva uppköpa spannmål, bör föreningen övertaga den av kvarnarna salubjudna spannmålen så snart som möjligt efter den 1 juni. För år 1932 tillkommer såsom ett ytterligare skäl, varför föreningens inköp från kvarnarna bör ske snarast möjligt, att därigenom föreningens utgifter minskas, då enligt 4 § 2 mom. i kontraktet inköpspriset ökas med ett öre för 100 kilogram för var dag efter den 1 juni.

För att icke föreningen skall kunna påfordra en ur säljarnas synpunkt oskäligt kort leveranstid har bestämts, att minsta leveranstermin skall omfatta fjorton dagar.

Det har icke ansetts lämpligt ålägga föreningen att på en gång mottaga större myckenheter spannmål än föreningsmedlemmarna kunna lagra. Huru föreningsmedlemmarnas lagringsutrymmen för föreningen tillhörig spannmål skall beräknas är angivet i 7 § a) och 8 § av stadgarna.

Av det nyss sagda framgår, att uppsamlingsställe såsom regel skall vara någon till föreningen ansluten kvarn. Dessutom kan dock tänkas, att andra lagringsutrymmen såsom statens spannmålslagerhus komma till användning.

Vid fördelningen av leveranserna bör föreningens styrelse tillse, att fraktkostnaderna bliva de minsta möjliga. Samtidigt bör emellertid hänsyn tagas till att de leveransförhållanden, vilka förut varit rådande såväl för producenter som kvarnar, så litet som möjligt rubbas.

3 §. Det har för nämnden framstått såsom ett önskemål att erhålla möjlighet till ingripande, därest en anmärkningsvärd återhållsamhet i fråga örn inköp av svensk brödsäd skulle framträda, vilken kunde verka hindrande på uppnåendet av syftet med föreliggande kontrakt. Även andra fall, då ett ingripande från nämnden kunde vara påkallat, kunna tänkas, såsom t. ex. att inom visst odlingsdistrikt särskilda avsättnings-

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

svårigheter yppas, vilka skulle göra det önskvärt, att för någon tid inköpen av spannmålen inom distriktet ökades i omfattning. Bestämmelserna i förevarande paragraf hava av sådan anledning tillkommit. Att tiden för nämndens befogenhet att påkalla inköp av spannmål begränsats till den 1 juni 1932 beror därpå, att under juni och juli sistnämnda år föreningen ändock har inköpsskyldighet enligt 2 § i kontraktet, samt att efter den 31 juli, med hänsyn till att då kvarnarnas övertagande av den utav föreningen under juni och juli inköpta spannmålen skall äga rum, någon ytterligare lagrings- eller inköpsskyldighet icke ansetts kunna åläggas dem, särskilt som kontraktet sedan skall upphöra redan den 31 december.

1 § 1 morn. Prisbestämmelserna i nu gällande kvarnförbindelse äro sammanfattade under 2 § i förbindelsen. Det har icke ansetts lämpligt att i fråga örn föreningens inköp under juni och juli i år införa bestämmelser, avvikande från de enligt sagda förbindelse gällande. Viss komplettering av dessa bestämmelser har emellertid skett genom stadgandet i 3 mom.

Då enligt förevarande kontrakt föreningen äger påfordra leverans även till annat uppsamlingsställe än kvarn, hava bestämmelser intagits örn hur sådant uppsamlingsställe i prishänseende skall anses.

Förteckning över de nu till kvarnförbindelsen anslutna kvarnarnas fördelning i inlands- och kustkvarnar finnes upprättad av nämnden. Även andra kvarnar än förstnämnda kunna emellertid ingå i föreningen. Det har då synts lämpligt att tillerkänna nämnden befogenhet att avgöra jämväl till vilken grupp dessa nya kvarnar skola hänföras. I överensstämmelse härmed torde det även böra tillkomma nämnden att bestämma, huruvida annat uppsamlingsställe än kvarn skall räknas såsom inlandseller kustkvarn.

2 morn. Det har inom nämnden ansetts, att fordringarna på normalkvalitet av vete och råg borde ställas relativt höga för att därigenom förmå spannmålsodlarna att vinnlägga sig örn erhållande av kvalitativt goda skördar. Emellertid har det visat sig, att de i kvarnförbindelsen fastställda fordringarna i berörda hänseende, en kvalitetsvikt av för vete 77.5 kilogram per hektoliter och för råg 72.8 kilogram per hektoliter, oaktat 1930 års sällsynt goda skörd, varit väl höga. En jämkning nedåt har därför vidtagits.

Frågan huruvida vid föreningens inköp av 1931 års skörd priset borde sättas olika, allt efter som leveranserna skola ske till kustkvarnar eller inlandskvarnar, bär varit föremål för ingående överläggningar. Då emellertid prisbildningen avsetts att vara fri under hela konsumtionsåret med undantag för köpen efter den 1 juni 1932, samt marknadspriset även under normala förhållanden plägar under konsumtionsårets sista månader vara tämligen lika vid samtliga kvarnar inom riket, har nämnden i samförstånd med kvarnarna kommit till det resultatet, att ett enhetligt pris borde fastställas.

Det kunde såväl ur kvarnarnas som ur spannmålsodlarnas synpunkt hava varit önskvärt, att de priser, till vilka föreningens inköp under år 1932 skall äga rum, blivit bestämda redan nu. Emellertid äro åtskilliga faktorer, vilka inverka på berörda prisbestämning, ännu okända. Det är sålunda lämpligt, att avgörandet av prisfrågan uppskjutes till en tidpunkt, då större möjligheter föreligga att bedöma skördens antagliga storlek och kvalitet, och då man bättre än nu kan övei’blicka läget på världs-

Kungl. Maj.-ls proposition Nr 216.

marknaden för kommande konsumtionsår. Saken kan emellertid icke uppskjutas, till dess fullständig klarhet härutinnan vunnits, då ju prissättningen måste ske så tidigt, att odlarna vid saluförandet av 1931 års skörd kunna inrikta sina priser efter de för föreningens inköp fastställda.

Fastställandet av ifrågavarande priser torde ankomma på Kungl. Maj:t. Nämnden vill härvid hava såsom sin mening uttalat, att, örn än de enligt kvarnförbindelsen gällande priserna kunna anses önskvärda ur odlarnas synpunkt, det likväl framstår såsom nödvändigt, att priserna för inlösen av 1931 års skörd sålunda bestämmas, att icke den för närvarande rådande spänningen mellan brödsädspris och fodersädspris blir för kommande konsumtionsår bestående. I detta sammanhang vill nämnden erinra örn den stimulans till ökad odling av brödspannmål, särskilt av vete, som berörda spänning medför, vilket i längden kan leda till en så stor produktion av sådan spannmål, att dess avsättning inom landet såsom brödsäd omöjliggöres. Inom nämnden har också framhållits, att, icke minst ur sist angivna synpunkt, en så stor differens i förhållande till världsmarknadspriset som den, vilken kommit att uppstå mellan sistnämnda pris och de i kvarnförbindelsen fastställda priserna, icke i längden torde kunna upprätthållas. Det må anmärkas, att då vid uppgörandet av föreliggande förslag diskuterats möjligheten att redan nu fastställa priser för föreningens inköp, med hänsyn till vad ovan anförts de priser, vilka inom nämnden övervägts för normalkvaliteter av vete och råg, varit för vete 17 kronor 50 öre och 18 kronor samt för råg 15 kronor och 15 kronor 50 öre.

Med hänsyn till säljarnas lagringskostnader har stadgats förhöjning av det pris, föreningen vid sina inköp har att betala, därest leveransen avtalsenligt äger rum efter den 1 juni 1932. Beträffande frågan när leverans skall anses fullgjord, torde hittills rådande praxis härutinnan böra tillämpas.

3 moni. Enligt kvarnförbindelsen skall beträffande villkoren utöver de i förbindelsen särskilt upptagna saint prisbestämningen Klandra hektolitervikter än de i förbindelsen angivna iakttagas de inom delegationen för svensk spannmålsnotering överenskomna, vid tiden för förbindelsens ingående gällande grunder. Det i förevarande moment av kontraktet intagna stadgande är av motsvarande innebörd. De prisregleringsskalor, vilka återfinnas i de såsom bilaga till kontraktet fogade särskilda bestämmelser, äro lika med dem, vilka tillämpas enligt kvarnförbindelsen. Bestämmelserna i övrigt däremot skilja sig från de enligt kvarnförbindelsen gällande dels så till vida, att fordringarna å leveransgill vara fastslagits, dels ock därigenom att obligatoriskt tillägg till priset för vårvete stadgats. Att fordringarna å leveransgill vara blivit uti ifrågavarande bestämmelser definierade följer av föreningens inköpsskyldighet. Det har synts angeläget att närmare bestämma omfattningen av sagda skyldighet såvitt angår kvaliteten. Tillägget för vårvete sammanhänger med en allmän önskan att premiera goda kvaliteter för att därigenom öka intresset för åstadkommande av god brödsäd, vilket möjliggör en ökad inmalning av svensk vara.

De prisregleringsskalor, vilka hittills tillämpats, och vilka jämväl enligt kontraktet skola gälla, äro måhända icke ur alla synpunkter tillfredsställande. Utredning pågår angående möjligheten att utarbeta skalor, som taga större hänsyn till spannmålens verkliga värde än som kan ske genom dess bedömande uteslutande efter rymdvikten. Denna utredning väntas snart vara slutförd. Ej heller bestämmelserna rörande spannmålens kvalitetsbe-

12 Kungl. May.ts proposition Nr 216.

domning efter procenttalet grodda kärnor äro fullt normgivande för kvalitetens värde. Även härutinnan är en utredning igångsatt, syftande till att på kemisk väg fastställa groningens inverkan på spannmålens bakningsduglighet. Genom stadgandet i sista punkten av förevarande moment har möjlighet lämnats öppen att komplettera kvalitetsbestämmelserna i nu berörda hänseenden.

4 mom, Bestämmelserna avse förebygga, att säljarna salubjuda större myckenbeter spannmål än de veta sig disponera. Föreningen mäste träffa anstalter för lagring av spannmål och kan få vidkännas onödiga kostnader, örn säljarna fela uti angivna hänseende.

5 §. Föreningens verksamhet, i vad den avser utländsk spannmål samt utländskt mjöl och gryn, bär tänkts huvudsakligen skola bedrivas på det sätt, att föreningen meddelar licens för införsel till riket av önskad vara. Dock måste föreningen jämväl hava möjlighet att, örn så skulle finnas lämpligt, själv ombesörja importen för vederbörande köpares räkning. Handel med importerad vara har föreningen icke ansetts böra idka.

Av hänsyn bland annat till mjöl- och grynimportörer har föreskrivits, att införsel till riket av mjöl och gryn icke må, med viss angiven inskränkning till förebyggande av spekulation, någon förvägras. Örn föreningsmedlemmarnas import av vete och råg är stadgat i 13 § av föreningens stadgar.

7 §. Det är ett allmänt intresse, att föreningens försäljning av svensk spannmål icke sker till underpris. Bestämmelser hava därför införts av innehåll, att försäljningen icke får ske under marknadspris. Under juni, juli oell augusti 1931, då föreningen antingen är skyldig inköpa eller också redan har inköpt all svensk salubjuden brödsäd till det i 4 § omförmälda pris samt ny skörd ännu icke, åtminstone ej i större utsträckning, kommit i marknaden, måste sagda pris anses såsom marknadspris. Under motsvarande månader 1932 skall enligt samma paragraf föreningen vid sina inköp för var dag, som leveransen i enlighet med köpeavtalet sker efter den 1 juni, betala ett tillägg av 1 öre till det fastställda priset. Under sistberörda månader bör därför marknadspriset anses stiga med 1 öre örn dagen.

Spannmålsnämnden har tillerkänts kontrollrätt uti de i denna paragraf omförmälda hänseenden.

8 §. För att i konkurrensen mellan mjöl- och grynimportörer samt inhemska mjöl- och grynfabrikanter de förra ej skola gynnas, måste, om gottgörelse uppbäres vid import av spannmål, viss gottgörelse uttagas vid import även av mjöl och gryn.

Gottgörelsens belopp bör så anpassas, att om möjligt varken vinst eller förlust för föreningen kvarstår den 31 december 1932. då kontraktet föreslagits skola upphöra att gälla. Erinran härom har intagits i andra stycket.

Det har ansetts, att förutsättning för uttagande av gottgörelse vid import av råg och rågmjöl icke alltid förefinnes. För giltighet av beslut härom fordras därför, att minst sex styrelseledamöter äro ense.

Stadgandet i femte stycket syftar att undanröja den osäkerhet för importörerna, som skulle följa, därest täta växlingar i gottgörelsens storlek kunde ske med allenast kort varsel före heslutets tillämpande.

Uttagandet av ifrågavarande gottgörelse torde för det fall, som antagligen kommer att bliva mest vanligt, eller att köparen själv ombesörjer varans införande till riket, lämpligen kunna ordnas sålunda, att den.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

som önskar verkställa importen, lios föreningen löser licens, lydande å viss vara till angiven myckenhet och gällande för viss tid, samt därvid erlägger den gottgörelse, som å sagda vara belöper. Då licensen sedermera begagnas, måste anteckning härom av tullverket göras å densamma. Därest importören finner sig helt eller delvis icke hava användning för licensen, bör han givetvis äga att av föreningen återbekomma för mycket’ erlagt belopp.

9 §. Bestämmelserna hava tillkommit för att underlätta exporten.

10 §. Det förhållande, vari föreningen kommer att stå till spannmålsnämnden, motiverar, att nämnden måste hava tillgång till alla föreningens räkenskaper och andra handlingar ävensom rätt att av föreningen erhålla de uppgifter, vilka för följande av föreningens verksamhet erfordras.

11 §. Då de till föreningen anslutna kvarnarna enligt 7 § b) i föreningens stadgar äro pliktiga att av föreningen övertaga all den spannmål, föreningen under juni och juli inköper, skulle inmalningsförordningens sättande ur kraft kunna medföra, att kvarnarna bleve illa ställda, i konkurrensen med mjölimportörerna. Genom inblandningstvångets upphörande skulle nämligen importörerna beredas möjlighet att införa ett mjöl, i vissa avseenden överlägset det, som de inhemska tilbrerkarna med hänsyn till den nödvändiga användningen av innevarande lager svensk spannmål kunde framställa. Det föreliggande förslaget utgår därför från att nuvarande inmalnings- och inblandningsbestämmelser fortfarande skola äga tillämpning.

Jämväl fastställandet av en mycket låg inmalningsprocent skulle för kvarnarna kunna innebära en fara i ovanberörda hänseende. Inmalningsförordningen bygger emellertid på att all till brödsäd lämplig spannmål av vete och råg skall under konsumtionsåret finna användning som brödsäd. Inmalningsproeenten skall enligt förordningen bestämmas med hänsyn härtill. I förordningens syfte och avfattning ligger sålunda med den storlek, våra skördar normalt hava, en garanti mot att inmalningsprocenten bestämmes så låg, att därigenom skada i enlighet med det ovan anförda tillskyndas kvarnarna. Kvarnarna hava dock önskat, att i avtalet inflöte en uttrycklig bestämmelse, varigenom dels ytterligare trygghet i berörda hänseende vunnes, dels ock skydd bereddes kvarnarna mot andra väsentligare ingrepp från statsmakternas sida i gällande förhållanden. Nämnden har icke funnit skäl motsätta sig denna önskan.

Under överläggningarna med kvarnarna bär vidare från kvarnhåll framförts önskemål örn erhållande av säkra garantier för att inmalningsprocenten icke under kontraktstiden komme att bestämmas så hög, att den mjölkvalitet, kvarnarna hittills kunnat upprätthålla, tydligt försämrades. I sådant hänseende har till nämnden framförts förslag örn, att i kontraktet måtte inflyta ett stadgande av innebörd, att inmalningsprocenten för vete icke finge bestämmas högre än antingen den för närvarande gällande motsvarande procentsatsen, eller att bakningsdugligheten hos vetemjöl, framställt med tillämpning av den fastställda procentsatsen, komme att motsvara bakningsdugligheten hos vetemjöl, som under mars månad i år framställts med tillämpning av den inmalningsproeent, som för sistnämnda månad gällde.

Häremot har från nämndens sida framhållits, att redan förordningens bestämmelse, att inmalningsprocent icke i något fall får bestämmas

Stadgarna.

14 Kungl. Martts proposition Nr 216.

högre än att framställning kan i erforderlig omfattning ske av olika kvaliteter mjöl av god bakningsduglighet, om bestämmelsen såsom sig bör tillämpas, innefattar erforderliga garantier mot sådan försämring av mjölkvaliteten, som den kvarnarna önskade förebygga. Nämnden har emellertid förklarat, att nämnden icke hade något att erinra mot, att sagda bestämmelse intoges i kontraktet såsom en förutsättning för dess giltighet.

Med hänsyn till vad nämnden sålunda anfört rörande förordningens innebörd och tillämpning hava kvarnarna låtit sig nöja med ett ordagrant återgivande i kontraktet av bestämmelsen i fråga.

De föreningsmedlemmarna i andra och tredje styckena tillförsäkrade förmåner äro samma som dem, vilka enligt kvarnförbindelsen tillkomma de däri deltagande kvarnföretagen, med den inskränkningen dock, att den lägre inmalningsprocenten nu bestämts att gälla för allenast vete.

12 §. Genom stadgandet i andra stycket har möjlighet beretts medlem av föreningen att, därest han därtill finner sig befogad, direkt mot staten framställa ersättningsanspråk, härledda av bestämmelserna i kontraktet. Tvist mellan föreningsmedlem och staten skall avgöras i doms tols väg.

14 §. Möjlighet föreligger, att, örn än beloppet av den gottgörelse, föreningen enligt 8 § skall uppbära, med hänsyn till omständigheterna väl avvägts, förlust likväl kvarstår för föreningen, då enligt 13 § dess skyldigheter upphöra den 31 december 1932. Det har ansetts nödvändigt, att för täckande av sådan förlust föreningen äger åtnjuta den genom kontraktet upplåtna rätt till import och gottgörelse jämväl för tiden efter sistnämnda dag. Möjlighet till ingripande härvidlag från statens sida har dock måst beredas.

Sådana förhållanden kunna jämväl tänkas utveckla sig, att det för föreningen själv framstår såsom önskvärt att, innan uppkommen förlust ännu täckts, återlämna importrätten till staten, vilken då givetvis även måste övertaga föreningens skulder med de undantag, varom i paragrafen förmälas. Föreningen har emellertid ansetts icke böra få undandraga sig det arbete, som är förenat med utövandet av sistnämnda rätt, förrän tidigast den 1 april 1933.

Beträffande de särskilda paragraferna i stadgarna anför nämnden som följer:

4 §. Det är givetvis ett önskemål, att antalet deltagare i föreningen blir stort. Anledningen till att tiden för inträde begränsats till den 1 juli i år är den, att man velat förhindra, att kvarnarna skulle göra sitt deltagande beroende av beskaffenheten av 1931 års skörd. Vid en skörd av osedvanligt god kvalitet skulle vissa kvarnar kunna finna med sin fördel förenligt att hålla sig utanför föreningen.

5 §. Med hänsyn till sin verksamhet och sina förpliktelser mot staten är det nödvändigt, att föreningen erhåller ett betydande eget kapital. Genom de kvarnföretag, vilka kunna beräknas ingå i föreningen, torde, densamma komma att tillföras insatser till sammanlagt belopp av omkring tio miljoner kronor.

0 §. Bestämmelserna avse huvudsakligen att hindra, att föreningens soliditet och möjligheter över huvud att fullgöra sina skyldigheter gentemot staten rubbas genom medlemmarnas utträde ur föreningen eller andra deras åtgöranden.

15 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

7 ,§. Stadgandena under a) och b) sammanhänga med föreningens inköpsskyldighet enligt 2 § i kontraktet. Med hänsyn dels till medlemmarnas förmälning av utländsk spannmål dels ock därtill, att viss rörelsefrihet måste tillerkännas dem, har deras lagringsskyldighet beträffande den svenska brödsäden bestämts att gälla intill 2A av lagringsutrymmena. Vid bestämmandet av sagda utrymmen enligt 8 § i stadgarna bör hänsyn tagas icke blott till lagringslokaler, som vederbörande medlem med äganderätt innehar, utan jämväl till andra sådana utrymmen,, varöver medlemmen mera stadigvarande förfogar. Vid därom verkställd utredning har det visat sig, att landets handelskvarnar av större betydelse sammanlagt disponera över så stora lagringsutrymmen, att desamma torde väl förslå för den skörd, föreningen kan tänkas bliva skyldig inköpa.

Det är, såsom i annat sammanhang anmärkts, ur det allmännas synpunkt önskvärt, att medlemmarna utan föreningens förmedling företaga inköp i största möjliga utsträckning. Därigenom tillförsäkra de sig också själva förmånen att erhålla just den vara de önska. Av lämplighetsskäl är det nämligen nödvändigt att, då föreningens försäljning äger rum, vederbörande medlem i första hand övertager den spannmål, som är lagrad hos honom.

Det ligger i sakens natur, att medlem vid beräknande av den myckenhet spannmål, han är skyldig inköpa från föreningen, får tillgodoräkna sig egna förråd av svensk spannmål av motsvarande slag. Bestämmelse härom har införts i 10 §.

Stadgandet i 7 § c) kompletterar kontraktets 3 §. Den lagringsskyldighet, som uti ifrågavarande hänseende ålagts föreningsmedlem, är bestämd efter storleken av den spannmålsmängd, som de flesta kvarnar under vanliga förhållanden var och en hava i lager. En mera omfattande skyldighet härutinnan har icke ansetts kunna påfordras, enär lagringsutrymmena icke hos samtliga kvarnar förslå till lagring av spannmål i större myckenhet än som motsvarar en månads förmälning.

För motiven till bestämmelsen i 7 § f) har förut redogjorts. Såväl nämnden som kvarnarna hava varit av den uppfattningen, att, till undvikande av mjölfördyring, den gottgörelse, vartill föreningen är berättigad enligt kontraktet, örn ej särskilda omständigheter annat föranleda, icke bör uttagas före den 1 september 1931, då den nya skörden kommit i marknaden och spannmålen följaktligen sjunkit i pris.

Enligt kungörelsen den 14 augusti 1930 (nr 331) med tillämpningsföreskrifter till inmalningsförordningen äger spannmålsnämnden tillgångtill bok, som spannmålsimportör enligt förordningen är skyldig föra över införsel, försändning, inneliggande lager, inköp och försäljning ar utländskt veto och utländsk råg. Däremot äger nämnden icke enligt sagda kungörelse befogenhet att granska de egentliga handelsböckerna. Med hänsyn särskilt till den nämnden i 7 § g) av stadgarna tillerkända kontrollrätt måste emellertid nämnden erhålla jämväl sådan befogenhet. Stadgandet i 7 § i) har av denna anledning tillkommit.

9 §. Vid statens spannmålslagerhus beräknas en lagringsförlust av i regel 2 procent. Då lagringen därstädes högst omfattar en tid av åtta månader, kan det icke anses oskäligt, att föreningsmedlemmarna få tillgodoräkna sig en minskning av kvantitetsvikten per månad av ’/« procent.

För lagring av spannmål, vilken medlemmen på grund av honom enligt stadgarna åliggande skyldighet inköper från föreningen, har med-

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

lemmen ansetts såsom regel icke böra erhålla ersättning. Anledningen härtill är närmast den, att medlemmen även under normala förhållanden skulle haft att ombesörja lagring av spannmål till omkring enahanda myckenhet, som den han sålunda köper. Undantag från denna regel har stadgats för det fall, att övertagandet sker under juni, juli och augusti 1932, enär under sagda månader det pris, till vilket övertagandet skall ske, enligt 7 § i kontraktet, jämförd med 4 § 2 mom. därstädes, just med hänsyn till kostnaderna för spannmålens lagring är successivt stigande.

För lagring av spannmål, som medlemmen icke själv köper, bör givetvis ersättning utgå. De stadgade ersättningsbeloppen äro samma som de, vilka betalas vid statens spannmålslagerhus, ehuru vid sagda lagerhus ersättning beräknas särskilt för intagning och särskilt för utlossning med 10 öre för 100 kilogram för vartdera förfarandet. Då det ansetts, att ersättning för intagning icke i något fall bör utgå beträffande hos medlem lagrad spannmål, som samme medlem själv köper av föreningen, har särskild bestämmelse örn sådan ersättning såsom onödig uteslutits och i stället stadgats en utlossningsavgift av 20 öre för 100 kilogram.

11 §. Ifrågavarande bestämmelser föranledas av nödvändigheten för föreningens styrelse att kontrollera stadgarnas efterlevnad.

13 §. Stadgandet örn begränsning för visst fall av medlemmens importrätt sammanhänger med bestämmelsen i 7 § e), att medlem allenast i undantagsfall får använda utländskt vete eller utländsk råg annat än för egen förmälning i medlems kvarn.

14 §. Det synes rimligt, att föreningsmedlemmarna få åtnjuta skälig ränta på sina kontanta insatser, oberoende av föreningens ekonomiska ställning, så att, örn något år utdelning ej kunnat ske, densamma i stället skall utgå av sedermera uppkommande vinst. Härmed sammanhänger bestämmelsen i 14 § första stycket av kontraktet, att föreningens importrätt skall fortfara för tiden jämväl till dess å medlemmarnas insatser belöpande ogulden utdelning kan erläggas.

15 §. Det ligger i sakens natur, att staten tillerkännes visst inflytande på föreningens förvaltning. Statens intresse härvidlag torde emellertid vara i erforderlig mån tillgodosett genom bestämmelsen, att tre av de åtta styrelseledamöterna, därav ordföranden, samt suppleanter för dem utses av Kungl. Maj:!.

21 §. Sedan ändamålet med föreningens verksamhet fyllts, bör föreningen, så snart så lämpligen kan ske med hänsyn till bestämmelsen i 14 § av kontraktet, träda i likvidation. Då det givetvis ligger utanför syftet med föreningens verksamhet, att medlemmarna i densamma skola tillföras vinst utöver utdelningen, har staten tillerkänts rätt till vid föreningens upplösning kvarstående behållning.

22 §. Spannmålsnämndens befogenhet att påkalla utdömande av vite är en naturlig följd av den nämnden enligt stadgarna tillkommande kontrollrätt.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer nämnden slutligen, att Kungl. Maj:t måtte dels under förutsättning av riksdagens godkännande träffa avtal med Svenska spannmålsföreningen u. p. a. av den lydelse, omförmälda kontraktsförslag utvisar, dels föreslå riksdagen att godkänna kontraktet och såsom en följd därav besluta, att för tid, som Kungl. Majit i anslutning till kontraktets syfte och innehåll bestämmer.

17 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

rätt att till riket införa vete och råg, spannmålsblandning, vari vete eller råg ingår, mjöl, framställt av vete eller råg, samt gryn av vete icke skall tillkomma annan än staten eller den eller dem, åt vilken eller vilka staten överlåter sådan rätt, med undantag dock för sådan införsel, som är att hänföra till gränstrafik, dels ock vidtaga åtgärder till förhindrande av att för tiden innan kontraktet träder i kraft import av vete och råg samt produkter därav i spekulativt syfte äger rum.

Inom nämnden har avvikande mening anmälts av ledamoten av riksdagens andra kammare C. W. M. Andersson i Igelboda, som anfört, att, sedan det visat sig omöjligt vinna allmän anslutning från de större kvarnföretagen till föreliggande förslag, han ansåge sig icke kunna biträda detsamma.

Samtidigt med att spannmålsnämndens ifrågavarande skrivelse inkommit till Kungl. Maj:t har till mig av nämnden överlämnats en redogörelse över nämndens verksamhet, innefattande en översikt över utvecklingen å den svenska brödsädsmarknaden och mjölmarknaden under de senaste åren med särskilt aktgivande på förhållandena innevarande konsumtionsår. I redogörelsen lämnas en utförlig framställning av verkningarna av inmalningsförordningen och kvarnarnas frivilliga åtaganden, grundad bland annat på inhämtade uppgifter från hushållningssällskap, jordbrukarsammanslutningar och spannmålshandlare, kvarnindustrien samt bageriidkare och köpmannasammanslutningar. Rörande det närmare innehållet anhåller jag att få hänvisa till redogörelsen, vilken torde såsom bilaga nr 3 fogas till detta protokoll.

Över spannmålsnämndens förslag liava infordrade yttranden avgivits av kommerskollegium, lantbruksstyrelsen och generaltullstyrelsen.

Kommerskollegium har i sitt yttrande, vilket torde såsom bilaga nr 4 fogas till detta protokoll, avstyrkt spannmålsnämndens förslag. Därvid har kollegium, bland annat, uttalat den mening, att den tilltänkta ordningen med all sannolikhet bomme att erbjuda betydande ekonomiska fördelar för de stora spannmålsproducenterna och för mellanhänderna, spannmålshandlare och kvarnar, medan de smärre spannmålsproducenterna i allmänhet näppeligen bomme att i avsevärd grad profitera därav. Vidare framhålles, att övervakningen av systemets efterlevnad skulle komma att medföra betydande svårigheter. Under påpekande av att den ifrågasatta föreningen skulle vara pliktig att, oberoende av huru stora partier vete och råg, som salubjödes, inlösa dem till de på förhand fixerade priserna, anför kollegium, att ett sådant system skulle innebära en betydande risk för överproduktion. Kollegium uttrycker vidare betänkligheter mot förslaget ur statsfinansiell synpunkt samt betonar, att de betydande förluster, som vore att förvänta för föreningen, komme att bäras av den konsumerande allmänheten genom importavgifter och i sista hand folie statskassan till last. Det ifrågasatta importmonopolet Bihang lill riksdagens protokoll 1931. 1 sand. 191) hafi. (Nr ‘216.) 2

yttranden.

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

betecknas av kollegium såsom ett allvarligt övergrepp mot en i lagliga former bedriven näring, oförenlig med vår åt de svenska företagarna lagligen tillförsäkrade näringsfrihet. Kollegium anmärker vidare på, att bestämmanderätten över storleken av den gottgörelse, föreningen enligt förslaget skulle äga uppbära i samband med importens ordnande, inom vissa gränser lagts i händerna på styrelsen i denna formellt privata sammanslutning, samt håller före, att denna bestämmanderätt i varje fall borde ankomma på Kungl. Majit. Enligt kollegiets mening synes något hinder ur traktatsynpunkt mot den föreslagna anordningen ej möta. Såsom närmare framgår av yttrandet har kollegium slutligen framställt erinringar mot vissa detaljer i förslaget.

Lantbruksstyrelsen har anfört, att styrelsen med hänsyn till rådande förhållanden anser sig böra tillstyrka de av spannmålsnämnden föreslagna åtgärderna.

Generaltullstyrelsen, som enligt remissen haft att yttra sig i vad spannmålsnämndens förslag angår styrelsens förvaltningsområde, har icke funnit annat att erinra mot vad spannmålsnämnden anfört och föreslagit, än att 1 § i det framlagda kontraktsförslaget syntes böra i vissa delar förtydligas och fullständigas. Styrelsen anför vidare:

Det föreningen enligt nämnda paragraf tillförsäkrade monopolet på införsel av i förslaget omförmälda varor är, såvitt styrelsen kan finna, icke avsett att utgöra hinder för annan än föreningen att utan föreningens medgivande verkställa transitering eller uppläggning å tullager eller å provianteringsfrilager av sådana varor. Det i början av 1 § andra stycket gjorda undantaget beträffande vara, som införes till riket samt, utan att hava för förfogande inom riket från tullverket utlämnats, åter utföres giver stöd åt denna tolkning, utom för så vitt angår uppläggning å provianteringsfrilager. I denna fråga må erinras, hurusom de införselförbud, vilka meddelas i förordningen den 16 juli 1919 (nr 435) angående införselmonopol å socker och i förordningen den 21 augusti 1919 (nr 547) angående införselmonopol å vete och råg samt mjöl och gryn därav, icke skulle utgöra hinder för uppläggande av i förordningarna avsedda varuslag å transitupplag eller nederlag (tullager) i annat syfte än att därifrån förtullas, eller, med viss begränsning beträffande dispositionsrätten, å provianteringsfrilager och ej heller för omedelbar transitförsändning (numera transitering) av dessa varuslag. Ar även det nu ifrågasatta införselmonopolet ämnat att utgöra endast ett monopol på rätten att efter förtullning förfoga över från utlandet inkommande partier spannmål, mjöl och gryn av ovanberörda slag, synes detta böra mera tydligt komma till uttryck i kontraktsförslaget.

I övrigt torde det böra vara envar tillåtet att utan medgivande av föreningen låta verkställa i 146 § tullstadgan omförmäld s. k. returförtullning, innefattande rätt att utan erläggande av tull eller annan införselavgift återutföra hos tullverket kvarliggande gods, som anmälts till direkt förtullning eller förtullning från transitupplag och underkastats tulltaxering, varom ock kontraktet för tydlighetens skull bör innehålla uttrycklig bestämmelse.

Medgivande till uttagning från provianteringsfrilager av varor av nu

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

ifrågakomna slag för annat ändamål än proviantering av fartyg synes, såsom beträffande rusdrycker för närvarande är fallet och jämväl i de tidigare förordningarna angående införselmonopol var stadgat, böra ankomma på Kungl. Majit.

I enlighet med vad sålunda anförts skulle andra stycket av kontraktsförslagets 1 § kunna erhålla förslagsvis följande ändrade lydelse:

»Den föreningen sålunda tillerkända rätten skall icke utesluta rätt för annan att utan föreningens medgivande företaga transitering, returförtullning eller uppläggning å tullager eller provianteringsfrilager av varor, som ovan nämnts, eller att införa varorna i egentlig gränstrafik eller under sådana förhållanden, att tullfrihet åtnjutes enligt annan å varorna tillämplig bestämmelse i 5 § i tulltaxeförordningen än den under s) upptagna eller enligt 6 eller 8 § i samma förordning. Ej heller skall föreningens medgivande vara erforderligt för uttagning från provianteringsfrilager annorledes än till fartygs proviantering i föreskriven ordning; i stället skall sådant medgivade ankomma på Kungl. Majit.»

I sak innefattar detta förslag icke annan ändring i det av spannmålsnämnden framlagda förslaget, än att jämväl befogenheten till uppläggning å och uttagning från provianteringsfrilager av de varor, kontraktet avser, reglerats.

I anledning av de utav kommerskollegium framställda erinringar mot vissa detaljbestämmelser i- förevarande förslag har spannmålsnämnden yttrat sig; och torde nämndens ifrågavarande yttrande såsom bilaga nr 5 fogas till detta protokoll.

I detta sammanhang må erinras örn ett föreliggande förslag rörande inmalningsföreskrifter beträffande svensk grynhavre. Fjolårets riksdag anhöll i skrivelse nr 397 — i anledning av motionerna 1:17 och 11:42 angående bestämmelser örn märkning av importerad havre medelst färgning samt under åberopande av jordbruksutskottets av riksdagen godkända memorial nr 95 — att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning rörande tänkbara möjligheter för vinnande av det i motionerna avsedda syftet ävensom vidtaga de åtgärder, vartill utredningen kunde giva anledning, eller för det fall, då sådant kunde befinnas erforderligt, underställa 1931 års riksdag förslag i ämnet. Jordbruksutskottet hade i nämnda memorial framhållit, bland annat, att åtgärder, som kunde vara ägnade att förbättra prisläget beträffande havre, vore i hög grad önskvärda, och angav utskottet såsom exempel på dylika åtgärder inblandningstvång av svensk vara vid tillverkning och införsel av havregryn. Den 8 augusti 1930 uppdrog Kungl. Majit åt jordbruksutredningen att verkställa den av riksdagen sålunda ifrågasatta utredningen samt att därmed ävensom med förslag till erforderliga åtgärder å området inkomma till Kungl. Majit. Ett antal under hösten 1930 till jordbruksdepartementet inkomna framställningar angående läget å havremarknaden remitterades till jordbruksutredningen. Med anledning av nyssnämnda uppdrag och remisser har jordbruksutredningen med skrivelse den 27 december 1930 avlämnat utredning och förslag beträffande åtgärder för ökad användning av svensk havre

Ifrågasätta åtgärder beträffande avsättningen av grynhavre.

Departements-

chefen.

20 Kungl. Majlis proposition Nr 216.

vid tillverkning av havregryn. Jordbruksutredningen föreslår, i huvudsak, att landets grynkvarnar måtte åläggas skyldighet att vid tillverkning av havregryn förmala svensk havre i viss periodvis bestämd omfattning eller att motsvarande åtgärder måtte vidtagas genom frivillig överenskommelse med grynkvarnarna, samt att Kungl. Majit måtte bemyndigas att, örn så skulle visa sig erforderligt, föreskriva viss skyldighet för importör av havregryn att inköpa gryn, framställda av svensk råvara. Mot jordbruksutredningens förslag hava reservationer anmälts av en ledamot, som ej biträtt förslaget, samt av en annan ledamot, som förordat tullskydd för havre. Över jordbruksutredningens utlåtande och förslag hava infordrade yttranden avgivits av lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, som hört vissa näringssammanslutningar m. fl., saint spannmålsnämnden.

Jordbrukets ekonomiska läge har under den senaste tiden föranlett särskilda ingripanden i understödjande syfte från statsmakternas sida. Då riksdagen förra året beslöt de åtgärder till hjälp åt spannmålsodlingen, för vilka förut redogjorts, betecknades situationen såsom allvarlig och farhågor yppades, att lågkonjunkturen kunde komma att fortsätta ytterligare en avsevärd tid. Dessa farhågor synas icke hava varit ogrundade. Icke minst tyder härpå den utveckling, som under innevarande konsumtionsår ägt rum å den utländska spannmålsmarknaden. Sedan hösten 1930 har ett starkt och hastigt prisfall inträffat, och något tecken till marknadens återhämtning har ännu icke visat sig.

Vad den svenska spannmålsmarknaden beträffar, har återverkan därstädes av prisfallet å den utländska spannmålen, såvitt brödsäden angår, hittills hämmats dels genom inmalningsförfarandet, dels ock genom den förbindelse från kvarnarnas sida, varom förut nämnts, att vid inköp av svensk brödsäd betala vissa lägsta pris. Av den från spannmålsnämnden inkomna redogörelsen framgår sålunda, att inmalningsförordningen i förening med nyssnämnda kvarnförbindelse verkat därhän, att prisbildningen å svenskt vete och svensk råg under innevarande konsumtionsår, sedd ur jordbrukarnas synpunkt, i stort sett kunnat betecknas som tillfredsställande. Vad angår avsättningen av sagda spannmål, utvisar redogörelsen, att 93 kvarnföretag, som under tiden september—januari föregående konsumtionsår inköpt tillhopa 150,000 ton svenskt vete och svensk råg, under motsvarande tid innevarande konsumtionsår köpt icke mindre än

207,000 ton sådan spannmål. Till jämförelse kan vidare nämnas, att inköpen av svenskt vete och svensk råg vid 27 av de största kvarnföretagen utgjorde under tiden september—mars förra konsumtionsåret, enligt uppgift i särskilda utskottets utlåtande nr 2/1930, sid. 299, 156,000 ton samt under motsvarande tid innevarande konsumtionsår, enligt vad jag inhämtat från spannmålsnämnden, 197,000 ton. Att avsättningen det oaktat, enligt vad som framgår av omförmälda redogörelse, vållat vissa svårigheter, torde främst hava berott på dels den osedvanliga storleken av 1930 års jämväl

21 Kungl. May.ts proposition Nr 216.

kvalitativt goda skörd, dels att lantbrukarna på grund av den uppkomna differensen mellan fodersäds- och brödsädspris i mindre utsträckning än under de närmast föregående åren använt vete och råg till utfodring, dels ock att till följd av världsmarknadens låga pris å brödsäd någon export av svensk sådan spannmål praktiskt taget icke förekommit.

Möjligheterna att finna avsättning för svenskt vete och svensk råg hava under de senaste månaderna försämrats. Ovissheten örn utvecklingen å spannmålsmarknaden, då den av kvarnarna avgivna förbindelsen den 31 augusti 1931 upphör att gälla, har medfört, att uppköpen av brödspannmål under sista tiden inskränkts. Ytterligare återhållsamhet härutinnan torde, såsom spannmålsnämnden framhållit, vara att vänta. Med hänsyn till resultatet av den verkställda inventeringen av landets förråd av vete och råg den 1 februari 1931, varom närmare förmäles i omförmälda redogörelse, måste man vid nu angivna förhållanden räkna med den möjligheten, att 1930 års skörd av brödspannmål icke kommer att i sin helhet hava vunnit avsättning före nästa konsumtionsårs början. Redan under vanliga förhållanden inträder såsom regel en prissänkning, då den nya skörden kommer i marknaden. Ett upphörande av kvarnförbindelsens giltighet utan att andra prisreglerande bestämmelser träda i stället skulle till följd av den förefintliga differensen mellan de i sagda förbindelse fastställda priserna och världsmarknadens brödsädspriser medföra, att denna prissänkning vid innevarande konsumtionsårs slut bleve synnerligen kraftig. De odlare och spannmålshandlare, vilka icke kunnat tidigare avyttra sina förråd av svensk brödspannmål, skulle därigenom bliva nödsakade att sälja sin vara till priser, väsentligt under de i kvarnförbindelsen angivna. På sätt spannmålsnämnden yttrat synas såväl spannmålsproducenter som spannmålshandlare skäligen hava bort kunna räkna med att vinna avsättning för sin kvarndugliga brödsäd av 1930 års skörd till sistnämnda priser. Liksom spannmålsnämnden finner jag ett ingripande från statens sida nödvändigt i syfte att säkerställa sådan avsättning.

Man torde emellertid, såsom spannmålsnämnden funnit, icke kunna stanna enbart vid åtgärder i nyss berörda syfte. Frågan örn avsättningen av och prisbildningen å 1931 års brödsädsskörd påkallar jämväl uppmärksamhet. Till en början synes därvid uppenbart, att inmalningsförordningen måste bibehållas. Emellertid torde till förebyggande av alltför starkt och hastigt prisfall det jämväl vara påkallat att företaga mera direkt prisreglerande åtgärder. Erfarenheten, icke minst under innevarande konsumtionsår, har visat, att jordbrukarna, till följd av bristande sammanhållning och organisation för närvarande icko själva kunna i någon mera avsevärd grad inverka på spannmålens avsättning och prisernas bestämmande i för sig förmånlig riktning. Berörda brister skulle under rådande förhållanden å världsmarknaden lätt kunna medföra ett nedpressande av priserna å den svenska

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

brödsäden till en nivå, som ytterligare skulle bidraga att skärpa det svåra läge, vari jordbruket redan befinner sig. En omständighet, som härvidlag särskilt förtjänar beaktande, är, att nedgång i spannmålspriset drabbar jordbruket förhållandevis hårdare än prisfall å andra jordbruksprodukter, enär möjlighet ätt i motsvarande grad nedbringa produktionskostnaderna icke föreligger.

Det förslag, nämnden framlagt till en lösning av föreliggande problem i vad gäller såväl 1930 som 1931 års skörd, synes mig ur olika synpunkter godtagbart. Genom de föreslagna åtgärdernas genomförande torde ett stöd lämnas den svenska brödsädsodlingen under förhållandevis ringa intrång på den enskilda rörelsefriheten och med behörigt iakttagande av konsumenternas intressen.

Den ur odlarnas synpunkt främsta fördelen med förslaget är givetvis den, att avsättningen av den svenska brödspannmålen tryggas. Förslaget kompletterar sålunda inmalningsförordningen och fullföljer det syfte, statsmakterna med de av dem 1930 beslutade åtgärderna ifråga örn spannmålsodlingen i första hand sökte uppnå.

Vidare torde den föreslagna anordningen kunna förhindra, att priserna å svensk brödsäd oskäligt nedpressas. Priserna för den i förslaget omförmälda föreningens inköp under konsumtionsårets sista månader bliva på förhand bestämda. Prisbildningen blir visserligen i övrigt fri, men genom vissheten örn att före årets slut få sälja sin spannmål till bestämt pris hava producenterna möjlighet att vid sina tidigare försäljningar anpassa priserna efter de sålunda för konsumtionsårets slut gällande samt därigenom och genom att återhålla utbuden inverka reglerande på prisbildningen. Samtidigt torde genom sagda möjlighet förslaget jämväl fylla en annan ur jordbrukarnas synpunkt betydelsefull uppgift. För ett effektivt utnyttjande av sagda möjlighet fordras nämligen samarbete och organisation inom brödsädsproducenternas led. Farhågan att icke produkterna skola till skäligt pris vinna avsättning bör genom den föreslagna anordningen försvinna. Det är att hoppas, att härigenom skall främjas uppkomsten av en organiserad samverkan mellan brödsädsproducenterna, som sätter dem i stånd att framdeles i högre grad än hittills själva tillvarataga sina intressen.

Då spannmålsmarknaden på sätt förut nämnts blir i prishänseende i huvudsak obunden under årets större del, blir ingreppet i den enskilda rörelsefriheten genom prisbestämningen förhållandevis ringa. Förslaget innebär vidare ett tillvaratagande av kvarnarnas organisation och erfarenhet, som synes värt beaktande. Ytterligare har genom förslaget möjlighet beretts att tillförsäkra konsumenterna skäliga priser å mjöl och gryn genom den i föreningens stadgar inryckta bestämmelsen, att kvarnarna för sagda varor icke få betinga sig högre pris än att de erhålla normal förmalningslön, därvid som beräkningsgrund angivits den genomsnittliga förmalningslönen under de fem sista åren.

23 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Vad angår de priser, till vilka föreningens inköp skola ske, finner jag lika med spannmålsnämnden, att för inlösen av 1930 års skörd böra gälla de priser, vilka fastställts i kvarnförbindelsen. Vad priserna för föreningens inköp av 1931 års skörd beträffar, torde, såsom nämnden anfört, desamma böra bestämmas vid en tidpunkt, då större möjligheter än nu föreligga att bedöma skördens antagliga storlek och kvalitet, och då man bättre än nu kan överblicka läget på världsmarknaden för kommande konsumtionsår. För att ifrågavarande priser skola kunna utöva någon reglerande inverkan på prissättningarna tidigare under konsumtionsåret måste emellertid, såsom nämnden jämväl framhållit, fastställandet av priserna ske, innan skörden kommer i marknaden.

De synpunkter, nämnden anfört på frågan rörande priserna vid föreningens inköp av 1931 års skörd, finner jag böra beaktas. Av förut omförmälda från nämnden inkomna redogörelse framgår, att den för årets skörd av vete och råg avsedda sammanlagda arealen ökat i omfattning, jämfört med arealen för 1930 års skörd av nämnda sädesslag. ökningen beror helt på stegrad veteodling, medan däremot den för råg avsedda arealen i år är mindre än föregående år. Tendensen mot ökad veteodling är tydlig och framgår än klarare vid en jämförelse med uppgifterna rörande arealernas storlek före år 1930. En fara torde härvidlag föreligga i det av spannmålsnämnden antydda hänseendet, eller att veteproduktionen kan bliva större än vad som erfordras för landets behov.

Den rådande spänningen mellan brödsädspris och fodersädspris innebär, såsom spannmålsnämnden påpekat, en stimulans till ökad brödsädsodling. Med hänsyn till vad nyss anförts torde därför kunna ifrågasättas någon sänkning av priset å brödsäd under det enligt kvarnarnas förbindelse gällande pris. Beaktas bör jämväl det starka prisfall, som, sedan sistnämnda pris bestämdes, inträffat på världsmarknaden. Den differens, som därigenom kommit att uppstå mellan priserna å svensk brödspannmål och världsmarknadspriserna, torde icke i längden kunna bibehållas. Med hänsyn till det anförda synes, såvitt läget i närvarande stund kan bedömas, de av spannmålsnämnden angivna priserna skäligt avvägda. För inlösen av 1931 års skörd vid den i kontraktet avsedda tid skulle sålunda kunna tänkas ifrågakomma priser av för normalkvalitet av vete 17 kronor 50 öre å 18 kronor samt för normalkvalitet av råg 15 kronor å 15 kronor 50 öre, allt för 100 kilogram.

Den enligt förslaget av kvarnarna bildade föreningens åtagande att till ovan omförmälda priser sörja för avsättningen av den svenska brödspannmålen förutsätter statens medverkan för tillförsäkrande åt föreningen av rätten, med vissa undantag, till importen av brödspannmål samt därav framställt mjöl och gryn, med befogenhet för föreningen att för införda myckenheter av berörda varor uppbära viss gottgörelse till täckande av sina omkostnader samt förluster vid återförsäljningen av svensk

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

spannmål. I det föreliggande allvarliga läget för jordbruksnäringen synes någon befogad invändning knappast kunna göras mot den sålunda ifrågasatta medverkan från statens sida. Framhållas må, att genom vinnande av medlemsskap i föreningen möjlighet till import står öppen för varje handelskvarn. lie större kvarnarna ombesörja i regel själva importen av sitt behov av utländsk spannmål, medan importen till de mindre kvarnarna oftast sker genom förmedling av spannmålshandlare eller större kvarnar. Förslaget synes ej behöva medföra några större rubbningar härutinnan eller i avseende å importen av omalen brödsäd över huvud taget. Vad mjöl- och grynimporten beträffar, innebär förslaget, att sådan ej må vägras av föreningen. Den föreslagna gottgörelsen torde icke komma att verka betungande, särskilt med hänsyn till den sannolika prissänkningen å den svenska brödsäden och förbudet för kvarnarna att beräkna mera än normal förmalningslön.

Ur traktatsynpunkt torde, såsom kommerskollegium oek anfört, något hinder ej möta mot den föreslagna anordningen.

De anmärkningar av principiell art, vilka av kommerskollegium riktats mot föreliggande förslag, har jag ej kunnat finna befogade, utan har jag såsom av det anförda framgår för egen del ansett mig böra ansluta mig till detsamma. Vad angår förslagets detaljbestämmelser hava jämväl häremot vissa erinringar framställts från kommerskollegii sida. Sagda erinringar, vilka till stor del äro av rent formell natur, hava bemötts av spannmålsnämnden. Med hänsyn till vad nämnden härutinnan anfört synes någon annan ändring i kontraktet eller stadgarna icke av berörda erinringar böra föranledas, än att i stadgarna intages sådan bestämmelse rörande styrelsebeslut, som följer av stadgandet i 8 § tredje stycket i kontraktet. Jag förutsätter som självfallet, att berörda ändring, vilken uteslutande är av formell art, så snart ske kan vidtages av föreningen.

Min uppfattning, att förslaget bör bringas till verkställighet, har Kungl. Majit förut denna dag gillat genom bemyndigande åt mig att underteckna förenämnda kontrakt. Sedan föreningen numera bildats och styrelse för densamma utsetts samt stadgar för föreningen av förut angivet innehåll antagits och registrerats, har kontraktet undertecknats av såväl mig som föreningens styrelse.

De kvarnföretag, vilka redan nu förklarat sig biträda förslaget, representera cirka 73 procent av den i industristatistiken redovisade vetemjölsproduktionen och cirka 58 procent av motsvarande rågmjölsproduktion. Man torde kunna hysa förhoppning örn, att jämväl övriga handelskvarnar i riket av betydelse komma att ingå i föreningen.

För kontraktets giltighet kräves riksdagens samtycke. På sätt spannmalsnämnden anfört förutsättei* den föreslagna anordningen riksdagens beslut, att för tid, som av Kungl. Majit bestämmes, rätt att till riket in-

25 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

föra spannmål, mjöl och gryn av ifrågavarande slag, icke skall tillkomma annan än staten eller den, åt vilken Kungl. Majit överlåter samma rätt.

Meddelande av erforderliga närmare föreskrifter torde ankomma på Kungl. Majit, som därvid givetvis iakttager, att importen lämnas fri beträffande de i 1 § andra stycket av kontraktet angivna fall, samt tilllika tager nödig hänsyn till det av generaltullstyrelsen gjorda påpekandet.

Av spannmålsnämndens skrivelse framgår, att kvarnföretagen, såsom en förutsättning för anslutning till ifrågavarande förslag, uppställt krav på, att åtgärder vidtagas till förhindrande av import i spekulativt syfte av vete och råg samt produkter därav under tiden före kontraktets ikraftträdande. De skäl, vilka föranlett uppställandet av berörda krav, torde böra beaktas. Därest åtgärder av antytt slag icke vidtagas, riskerar man, att genom sådan import anordningens genomförande försvåras.

Spannmålsnämndens förslag till förebyggande av berörda missförhållande vill jag därför i princip tillstyrka. En dylik reglering synes lämpligen kunna ske sålunda, att rätten till utbekommande från tullverket av till förtullning anmäld vara göres beroende av erhållet särskilt tillstånd att utfå importvaran till förfogande inom riket. Tillståndet torde böra meddelas av spannmålsnämnden. Anordningen hör givetvis gälla de varor, som avses i kontraktet.

Även för genomförandet av ifrågavarande tillfälliga anordning torde riksdagens medverkan påkallas. För ändamålet erfordras sålunda beslut av riksdagen, att för tiden till dess kontraktet träder i kraft, dock längst till och med den 31 maj 1931, utlämnande från tullverket av vete och råg, spannmålsblandning, vari vete eller råg ingår, mjöl, framställt av vete eller råg, samt gryn av vete, där dessa varor anmälts eller anmälas till förtullning, i regel icke må ske till annan än den, som i av Kungl. Maj :t föreskriven ordning meddelats tillstånd att utfå varan till förfogande inom riket. Det torde böra tillkomma Kungl. Majit att träffa de närmare anstalter uti ifrågavarande hänseende, vilka kunna befinnas erforderliga.

Med hänsyn till vikten av att omförmälda skyddsåtgärder skyndsammast vidtagas, torde särskild proposition i ärendet böra avlåtas, och skall jag senare i dag härom göra hemställan.

Vad slutligen angår förut omförmälda förslag rörande inmalningsförfarande beträffande svensk grynhavre, har jag, i ändamål att åvägabringa frivillig överenskommelse till säkerställande av syftet mod ett sådant förfarande, fört underhandlingar med grynkvarnarna i riket. På grund av

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

ovillighet från vissa kvarnars sida har någon överenskommelse dock icke kunnat ernås. Så vitt kunnat bedömas, synes utvecklingen under den senaste tiden emellertid hava gått i den riktningen, att anledning knappast finnes antaga, att överskott av osåld eller eljest av jordbrukarna oanvänd havre kommer att förefinnas vid slutet av konsumtionsåret. Priset å svensk havre har också under den senaste tiden varit i stigande. Med hänsyn härtill hava vidare åtgärder för närvarande icke av mig vidtagits. Emellertid kommer jag jämväl i fortsättningen att med uppmärksamhet följa utvecklingen på havremarknaden och därmed sammanhängande spörsmål. . > :ij ...i

Under framhållande, att de av mig i det föregående tillstyrkta förslagen synas jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna, utan hinder av att dén för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade tidén gått till ända, föreläggas riksdagen, hemställer jag nu, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att >

dels besluta, att för tid, som Kungl. Maj:t i anslutning till det härvid såsom bilaga nr 1 fogade kontraktets syfte och innehåll bestämmer, rätt att till riket införa vete och råg, spannmålsblandning, vari vete eller råg ingår, mjöl, framställt av vete eller råg, samt gryn av vete med av Kungl. Majit stadgade undantag icke skall tillkomma annan än staten eller den, åt vilken Kungl. Majit överlåter sådan rätt;

dels bemyndiga Kungl. Majit att utfärda de närmare föreskrifter, som må erfordras för upprätthållandet av nu angivna ensamrätt;

dels oek godkänna bifogade kontrakt mellan staten och Svenska spannmålsföreningen u. p. a.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: Hugo Nordlander.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

27 Bilaga nr 1.

Kontrakt

mellan svenska staten och Svenska spannmålsföreningen u. p. a.

Mellan svenska staten och Svenska spannmålsföreningen u. p. a., i det följande benämnd föreningen, är, i anslutning till föreningens vid detta kontrakt fogade stadgar, följande överenskommelse träffad.

1 %.

Staten tillförsäkrar föreningen för nedan i 13 § omförmälda tid, att annan än föreningen ej skall äga laglig rätt att, utan föreningens medgivande, till riket införa vete eller råg eller spannmålsblandning, varl vete eller råg ingår, eller mjöl, framställt av vete eller råg, eller gryn av vete.

Vad ovan sägs gäller ej i avseende å vara, som införes till riket samt, utan att bava för förfogande inom riket från tullverket utlämnats, åter under tullkontroll utföres, eller som införes i egentlig gränstrafik eller eljest under sådana förhållanden, att tullfrihet för varan åtnjutes på grund av annan bestämmelse i 5 § tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr 316) än den under s) upptagna eller på grund av 6 eller 8 % samma förordning.

2 $.

Föreningen förbinder sig att till minst de priser, som i 4 § stadgas, vartdera året 1931 och 1932 under tiden från och med den 1 juni till oell med den 31 juli inköpa all inom landet odlad, salubjuden spannmål av vete och råg, som är av fullgod (torr, frisk och oskadad) kvarnduglig beskaffenhet och hembjudes föreningen före den 1 juni det år, inköpet skall äga rum. För år 1931 skall hembudstiden, där så för beaktande av säljarnas intressen erfordras med hänsyn till tidpunkten för detta avtals godkännande av riksdagen, på sätt i 16 § sägs, av föreningens styrelse förlängas till och med den 15 juni.

Leveransterminen för sålunda inköpt spannmål bestämmes av föreningens styrelse, därvid dock skall iakttagas, att sagda termin icke utan säljarens samtycke får bestämmas kortare än till 14 dagar från dagen för inköpet, samt att leveransen skall äga rum senast den 31 juli det år, inköpet sker. Där de till föreningen anslutna kvarnarnas lagerutrymmen, med hänsyn till vad 7 § a) och 8 § i föreningens stadgar innehålla rörande medlemmarnas skyldighet att mottaga och lagra föreningens spannmål, ej förslå till spannmålens mottagande och förvarande under ändamålsenlig skötsel inom den sålunda bestämda tiden, äger föreningens styrelse i erforderlig mån förlänga leveranstiden. _ .

De partier spannmål, föreningen enligt det ovan sagda är skyldig in-

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

köpa, skola levereras till uppsamlingsställen, som av föreningens styrelse anvisas. Föreningens styrelse skall söka fördela leveranserna så rättvist som möjligt samt med hänsyn till att fraktkostnaderna i görligaste mån inskränkas.

3 i

Det åligger föreningen att, då statens spannmålsnämnd så påfordrar, efter anvisningar av nämnden, före den 1 juni 1932 även under andra tider än de i 2 § omförmälda vidtaga inköp av svenskt vete och svensk råg av den i sagda paragraf angivna beskaffenhet, örn och i den mån de till föreningen anslutna kvarnarna enligt 7 § c) av föreningens stadgar äro skyldiga att mottaga och lagra sålunda inköpt spannmål.

4 i

Mom. 1. Vid inköp under tiden 1 juni—31 juli 1931 skall föreningen tillämpa betalning jämlikt de bestämmelser, som för samma tid gälla enligt 2 § uti den i Kungl, brevet den 28 augusti 1930 till statens spannmålsnämnd intagna förbindelse, därvid uppsamlingsställe å annan ort än där kustkvarn är belägen skall likställas med inlandskvarn.

Uppkommer tvist, huruvida kvarn är att hänföra till inlandskvarn eller kustkvarn eller huruvida uppsamlingsställe är att likställa med inlandskvarn, äger statens spannmålsnämnd härutinnan besluta.

Mom. 2. Vid inköp under tiden 1 juni—31 juli 1932 skall för fullgod (torr, frisk och oskadad) svensk spannmål med en kvalitetsvikt av 77 kilogram per hektoliter (129 holländska skålpund) för vete och 72.2 kilogram per hektoliter (121 holländska skålpund) för råg betalas fritt anvisat uppsamlingsställe det för hela riket enhetliga pris, Kungl. Maj:t för vete respektive råg av nämnda kvaliteter finner skäligt bestämma.

Till de i detta moment angivna pris skall göras ett tillägg av ett öre för varje fulla 100 kilogram för var dag, leveransen i enlighet med köpeavtalet äger rum senare än den 1 juni.

Mom 3. Beträffande villkoren i övrigt samt prisbestämningen för andra hektolitervikter än de ovan angivna skola de grunder iakttagas, vilka finnas angivna i bilagda, efter förslag av delegationen för svensk spannmålsnotering uppgjorda bestämmelser och prisregleringsskalor. Tilllägg till ävensom annan förändring av sagda bestämmelser och skalor må av statens spannmålsnämnd och föreningens styrelse, därest nämnden och styrelsen därom äro ense, verkställas.

Mom. 4. Från de i mom. 1, 2 och 3 stadgade pris skall avdrag ske med 50 öre för varje fulla 100 kilogram, varmed den levererade myckenheten med mer än 10 procent understiger den salubjudna, där ej underlåtenheten kan anses ursäktlig.

5 §.

Föreningen må ej vägra att för annan införa eller att i för varje fall angiven myckenhet låta annan införa mjöl av vete eller råg eller gryn av vete, föreningens styrelse likväl obetaget att för tiden intill den 1 september 1931, örn statens spannmålsnämnd därtill lämnar tillstånd, motsätta sig sådan import, i den mån den kan antagas ske i spekulativt syfte.

Föreningen må ej för egen räkning driva handel med utländsk spannmål eller därav framställt mjöl eller gryn.

29 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

6 §.

Föreningens verksamhet skall bedrivas på ett lojalt sätt och så att icke enskilt intresse obehörigen gynnas.

Angående föreningsmedlems skyldighet att tillämpa normal förmalningslön skall gälla vad 7 § g) av föreningens stadgar härom innehåller.

7 %.

Föreningens försäljning av svenskt vete och svensk råg, inköpt på grund av stadgandet i 2 § eller i annan ordning, må icke ske till pris, understigande det vid tiden för försäljningen gällande marknadspris.

Marknadspriset för gammal skörd skall härvid under juni, juli och augusti månader anses utgöra

år 1981 minst det pris, föreningen enligt 4 § har att betala för sina inköp under juni och juli samma år, samt

år 1932 minst det pris, som föreningen jämlikt sistnämnda paragraf skulle haft att erlägga vid inköp av samma spannmål för leverans vid den tid, föreningens leverans enligt försäljningsavtalet sker.

Vid försäljning av spannmål av gammal skörd, sedan spannmål av ny Skörd kommit i marknaden, skall föreningen beakta det mervärde, som den gamla spannmålen kan hava i förhållande till spannmål av den nya skörden.

Statens spannmålsnämnd äger utöva kontroll över att ovanberörda pris icke underskrides. Finner nämnden, att det pris, föreningen vid försäljningen betingat sig, är väsentligt lägre än det pris, som enligt det ovan sagda hort erläggas, skall föreningen efter anmodan av nämnden utkräva prisskillnaden av köparen. Uppstår därvid tvist med köparen rörande prisets storlek, skall sådan tvist avgöras av Sveriges skiljenämnd för spannmåls- och foderämneshandeln.

Föreningen skall vid sin försäljning göra de förbehåll, som erfordras med hänsyn till ovan upptagna bestämmelser.

8 §.

Till täckande av sina kostnader samt förluster vid utövandet av sin verksamhet äger föreningen för de myckenheter vete och råg, spannmålsblandningar, vari vete eller råg ingår, vetemjöl, rågmjöl och gryn av vete, vilka införas till riket, av vederbörande importör uppbära gottgörelse, varom nedan stadgas.

Beloppet av sagda gottgörelse per 100 kilogram spannmål bestämmes av föreningens styrelse, därvid bör eftersträvas dels att såvitt möjligt vinst vid kontraktstidens utgång icke kvarstår, dels ock att den tid, under vilken föreningen jämlikt 14 § första stycket äger fortfara med utövandet av importrätten, icke över hövan förlänges.

Beträffande vete skall gälla, att örn de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna av styrelsen äro eniga rörande storleken av berörda belopp och beloppet av dem icke bestämmes högre än som motsvarar 20 procent av det i Stockholm vid tiden för gottgörelsens bestämmande gällande marknadspriset å svenskt vete av normalkvalitet, nämnda ledamöters beslut skall tillämpas. För fastställande av högre belopp i fråga om vete fordras att minst sex ledamöter äro örn beslutet ense, och att detsamma godkännes av Kungl. Majit.

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

För fastställande av storleken av sagda gottgörelse för råg erfordras, att minst sex ledamöter äro ense örn beslutet.

Gottgörelse, varom i denna paragraf stadgas, skall bestämmas för en tid av minst två månader i sänder. Förändring i gottgörelsens belopp skall tillkännagivas senast åtta dagar innan beslut härom skall tilllämpas.

Vid gottgörelsens uttagande beträffande mjöl skall gälla, att mot 100 kilogram finsikta! mjöl och gryn svara 160 kilogram spannmål samt mot 100 kilogram sammalet mjöl 100 kilogram spannmål. I fråga örn spannmålsblandning skall gottgörelsen beräknas efter den myckenhet vete och råg, som ingår i blandningen.

9 *.

Den, som till riket infört vete eller råg eller spannmålsblandning, vari vete eller råg ingår, och visar, att han ur riket utfört utländsk spannmål av samma slag, mjöl, framställt inom riket av utländskt vete, utländsk råg eller utländsk spannmålsblandning, gryn, framställt inom riket av utländskt vete, eller spis- eller knäckebröd, vid vars tillverkning använts mjöl, framställt inom riket av utländsk råg, äger av föreningen återfå den gottgörelse, han erlagt till föreningen vid importen av motsvarande myckenhet spannmål.

Likaledes äger den, som till riket infört vetemjöl, rågmjöl eller gryn av vete, rätt att, örn han visar, att han ur riket utfört samma mjöl eller gryn eller spis- eller knäckebröd, framställt av det införda rågmjölet, återbekomma den gottgörelse, han vid importen erlagt.

I anledning av bestämmelserna i denna paragraf erforderliga kontrollföreskrifter fastställas av statens spannmålsnämnd efter förslag av föreningens styrelse.

10 §.

Föreningen skall samarbeta med statens spannmålsnämnd, som skall äga tillgång till alla föreningen tillhörande handlingar och räkenskaper.

Det åligger föreningen att, vid anfordran, till statens spannmålsnämnd lämna de uppgifter, nämnden finner erforderliga.

11 §.

Föreningens åtagande enligt detta kontrakt gäller under förutsättning att statsmakterna under avtalstiden icke vidtaga åtgärder, som väsentligen rubba de förhållanden, under vilka kvarnindustrien nu arbetar, och att vid tillämpning av förordningen den 13 juni 1930 (nr 249) iakttages, att inmalningsprocenten icke i något fall bestämmes högre än att framställning kan i erforderlig omfattning ske av olika kvaliteter mjöl av god bakningsduglighet.

Föreningsmedlemmarna berättigas att vid förmälning vid egna kvarnar under den i 13 § omförmälda tid tillämpa en inmalnings- och minimiprocent för vete, som understiger de jämlikt 2 § i nämnda förordning fastställda eller medgivna lägsta motsvarande procentsatserna med 10 enheter, därvid dock icke avses sådan dispensvis vid enstaka tillfällen för begränsad kvantitet medgiven inmalnings- eller minimiprocent, som åsyf-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21b. 31

tar förmälning för särskilt ändamål, liggande utom ramen för den vanliga mjölhandeln.

Föreningsmedlemmarna tillförsäkras vidare, att under nämnda tid stadgandet i berörda förordnings 4 § beträffande »svenskt vete, som förmales tillsammans med annan brödsäd eller svarar mot mjöl, som av kvarninnehavaren blandas med mjöl av annan brödsäd,» ej skall äga tillämpning beträffande dem.

12 §.

Skulle föreningen underlåta att fullgöra sina förpliktelser enligt detta kontrakt, äger staten ombesörja, att vad som underlåtits utföres eller rättas samt, där underlåtenheten är av väsentlig beskaffenhet, inträda i föreningens rättigheter enligt kontraktet; och är föreningen, därest underlåtenheten varit en följd av omständigheter, som föreningen skäligen bort avvända, skyldig såväl att bära de kostnader, vilka härigenom åsamkats staten, som även att till staten utgiva ersättning för av underlåtenheten orsakad skada.

Skulle staten underlåta att fullgöra sina förpliktelser enligt kontraktet, och uppkommer därigenom skada för föreningen eller någon dess medlem, må den, som skadan lidit, mot staten föra den ersättningstalan, vartill han kan äga fog.

13 §.

Detta kontrakt träder i kraft den dag, Kungl. Majit bestämmer, dock senast den 1 juni 1931, och skall gälla till och med den 31 december 1932.

14 §.

Därest föreningens nettotillgångar den 31 december 1932 icke förslå till återgäldande av medlemmarnas insatser i föreningen jämte ogulden utdelning, skall föreningen fortfarande för tiden intill dess så kan ske, på de i 5 %, 6 § första stycket, 8, 9 och 12 §§ av detta kontrakt stadgade villkor äga åtnjuta den i 1§ av kontraktet omförmälda ensamrätt till införsel av spannmål, mjöl och gryn.

De av Kungl. Majit utsedda ledamöterna av föreningens styrelse skola hos Kungl. Majit göra anmälan örn den tidpunkt, då utövandet av omförmälda ensamrätt enligt deras uppfattning med hänsyn till berörda förhållanden må kunna upphöra.

Utan hinder av vad nyss sagts äger staten förordna, att från viss tidpunkt efter den 31 december 1932, efter tillsägelse därom minst två månader förut, föreningens importrätt skall upphöra. Staten skall därvid övertaga föreningens möjligen kvarstående förlust och dess ekonomiska förpliktelser och föreningen, där ej annat avtalas, upphöra med sin verksamhet och träda i likvidation. Har föreningen obehörigen gynnat enskild medlem eller eljest uppenbart åsidosatt föreningens intressen, och har därigenom förlust för föreningen uppkommit, skall vid övertagandet, varom ovan sägs, sådan förlust bäras av föreningen. Uppkommen tvist härom skall avgöras av domstol.

Oberoende av föreningens ekonomiska ställning äger jämväl föreningens styrelse besluta, att, efter anmälan till Kungl. Majit minst två månader förut, sagda rätt skall upphöra från och med den 1 april 1933 eller den senare tidpunkt, som styrelsen bestämmer. Vad ovan sägs örn sta-

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

tens övertagande av föreningens förlust och ekonomiska förpliktelser samt föreningens trädande i likvidation skall även för sådant fall gälla.

15 §.

Skulle tvist uppstå mellan staten och föreningen rörande rätta tolkningen eller tillämpningen av de i denna överenskommelse intagna bestämmelser, skall, med undantag, varom i 14 § förmäles, dylik tvist avgöras enligt gällande lag örn skiljemän, med iakttagande dock av att ledamöterna skola vara fem, av vilka vardera parten utser två samt de sålunda utsedda tillkalla den femte, samt att ordföranden skall hava såsom ordinarie ledamot tjänstgjort i svensk överrätt.

16 $.

Detta avtal är för kontrahenterna bindande från dess undertecknande, dock under förutsättning att det godkännes av 1931 års riksdag.

Stockholm den april 1931.

Kungl. Maj:t8 proposition Nr 216.

33 Bilaga till bilaga nr 1.

Prisberäkning och kvalitetsbestämning m. m. för vete och råg.

A. Prisberäkning och kvalitetsfordringar.

l:o. Genom avtal bestämda eller i noteringar offentliggjorda priser för vete och råg av svensk produktion skola, örn ej annat angives, gälla per 100 kilogram netto för frisk, oskadad och i övrigt enligt bestämmelserna under punkt 4:o leveransgill vara av viss avtalad kvalitetsvikt. Därest prisreglering efter vattenhalt skall äga rum enligt nedanstående punkt 2:o, skall det avtalade priset därjämte hänföra sig till vara med normal vattenhalt, varmed förstås en vattenhalt av 18 procent.

2:o. För frisk, oskadad och i övrigt leveransgill vara regleras priset i visst förhållande till det avtalade vid avvikelse i varans verkliga kvalitetsvikt från den enligt punkt l:o bestämda samt, därest så överenskommits, vid avvikelse i varans verkliga vattenhalt från normal-vattenhalten. För denna prisreglering kunna följande tvenne tillvägagångssätt alternativt tillämpas.

Prisreglering sker antingen enbart med hänsyn till kvalitetsvikten efter nedanstående skala eller efter denna skala samt med särskild tillläggsreglering för vattenhalt. Även i sistnämnda fallet skall, när vattenhalten ligger mellan 17.5 och 18.5 procent, priset uteslutande regleras efter kvalitetsvikt enligt skalan, men då vattenhalten ligger utanför dessa gränser göres (förutom reglering enligt skalan) för varje procent, varmed vattenhalten över- eller understiger 18 procent, ett avdrag respektive tilllägg på 1 procent av det överenskomna priset, dock att tillägg ej utgår för mera än 2.5 procent vattenhalt under 18 procent.

Örn säljaren eller köparen vid affärens avslutande begärt tilläggsreglering för vattenhalt, skall sådan äga rum.

Avdrag och tillägg för vattenhalt skola utgå efter hela tiondedelar av procent vatten.

Vid prisregleringen med hänsyn till kvalitetsvikt skola minst de tilllägg och högst de avdrag, som angivas i följande skala, tillämpas för olika över- respektive undervikter gent emot den avtalade kvalitetsvikten.

Prisregleringsskala.

a) då kvalitetsvikten bestämts i kilogram per hektoliter:

Kg. pr hl. Pris

1 sami.

Ililläng lill riksdagens protokoll 1931.

190 höft. (Nr 21G.)

u

Kungl. Maj:is proposition Kr 216.

Avtalad kvalitetsvikt Avtalat pris

Beträffande råg avdrages ytterligare för varje halvt kilogram undervikt utöver 3 kilogram 1.5 procent eller för varje halvt skålpunds undervikt utöver 4.5 skålpund 1 procent av det avtalade priset ned till en kvalitetsvikt av 68 kilogram per hektoliter.

3:o. För vårvete, som klassificerats enligt nedan under punkt 7:o anförda bestämmelser, göres, i stället för prisregleringen enligt punkt 2:o, beträffande partier, hänförliga till:

grad III ett tillägg av 0.5 o kronor till avtalat pris,

» II » » » 1.— » » » » och

» I » » » 1.5 0 » » » »

I övrigt tillämpas vad som är föreskrivet i gällande bestämmelser örn vårvetets klassificering.

. 4:o. För att varan skall anses såsom leveransgill enligt detta avtal, skall den, förutom att vara frisk och oskadad, uppfylla följande villkor:

Halten av slökorn och dåligt utvecklade korn får i sin helhet ej uppgå till sådan mängd, att en genom avrensning frånskild kvantitet, motsvarande 5 procent av provet, uppvisar en lägre hektolitervikt än, beträffande vete 68 kilogram och beträffande råg 63 kilogram, då hektolitervikten fastställes vid en vattenhalt av 17.5—18.5 procent.

35 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Inblandning av andra sädesslag än det, som köpet gäller, får uppgå till högst 2 procent, dock att inblandning av vete i råg får utgöra högst 5 procent.

Annat avfall än slökorn får jämte ogräs, sotkorn och annan orenhet ingå med högst 1.5 procent.

Kvalitetsvikten för av föreningen inköpt spannmål skall vara, beträffande vete lägst 74.5 kilogram per hektoliter och beträffande råg lägst 68 kilogram per hektoliter.

Vattenhalten skall i såväl vete som råg vara högst 19.5 procent.

Påvisligen polerad eller putsad vara ävensom sådan, som är så starkt körnad eller annorledes behandlad, att en undersökning av halten grodda kärnor därigenom blivit omöjliggjord eller starkt försvårad, betraktas såsom icke leveransgill.

5:o. Sönderslagna korn få, utan att särskilt avdrag härför göres, ingå i spannmålspartiet till, beträffande vete högst l.s procent och beträffande råg högst 2 procent. Vid större förekomst av sönderslagna korn än ovan sagts är köparen berättigad göra ett avdrag med O.s procent av det avtalade priset för varje påbörjad procent, varmed sagda förekomst överstiger l.s respektive 2 procent. Därjämte skall prisreglering enligt punkt 2:o äga rum.

6:o. Spannmålen skall räknas såsom oskadad vid halt av högst 1 procent grodda kärnor. Köparen är dock skyldig att emottaga spannmål, vilken köpts såsom oskadad, även örn den visar sig innehålla högst 2 procent grodda kärnor, men är berättigad att vid förekomst av l.i å 2 procent grodda kärnor göra ett särskilt prisavdrag med 1 procent av det avtalade priset. Spannmål med högre innehåll av grodda kärnor än 2 procent är köparen icke skyldig mottaga, örn varan köpts såsom oskadad.

Groddprocenten skall beräknas allenast på kärnor med synliga groddar, varmed förstås alla kärnor med utvuxna eller avslagna groddar samt kärnor med sprucken groddhinna utom sådana, där sprickan icke är förorsakad genom groning.

B. Klassificering av vårvete.

7:o. För klassificering av svenskt vårvete tillämpas följande normer:

Grud 1.

Skall vara glutenrikt vårvete, som har en proteinlialt av minst 13.5 procent räknat på torrsubstansen.

Kvalitetsvikten skall vara minst 79.5 kilogram per hektoliter, och fuktighetshalten får vara högst 17 procent.

Mängden skadade korn får utgöra högst l.s procent, korn av annat veteslag högst 5 procent och orenhet högst 1 procent.

Grad 11.

Skall vara vårvete, som har en proteinlialt av minst 12 procent, räknat på torrsubstansen.

Kvalitetsvikten skall vara minst 78 kilogram per hektoliter, och fuktighetshalten får vara högst 17.5 procent.

Mängden skadade korn får utgöra högst l.s procent, korn av annat veteslag högst 10 procent och orenhet högst 1.5 procent,

Kungl. Majus proposition Nr 216.

36 Grad lil.

Skall vara vårvete, som har en proteinhalt av minst 11 procent räknat på torrsubstansen.

Kvalitetsvikten skall vara minst 77 kilogram per hektoliter, och fuktighetshalten får vara högst 18 procent.

Mängden skadade korn får utgöra högst 1.5 procent, korn av annat veteslag högst 10 procent och orenhet högst 1.5 procent.

Med skadade korn menas: grodda korn, omogna och skrumpna korn.

1 orenhet inräknas andra sädesslag, sotkorn och främmande ämnen.

Kvalitetsvikten bestämmes med 1-liters normalvåg, justerad i överensstämmelse med av tyska »Physikalisch-Technischen Reichsanstalt» vedertagna grunder.

Proteinhalten bestämmes enligt Kjeldahls metod under användande av reduktionsfaktorn 5.70.

Med procent menas alltid viktsprocent.

För att klassificering skall äga rum, skall det levererade partiet vara av enhetlig beskaffenhet och utgöra minst 5 ton.

För veto, som hänföres till grad I, II eller III, och som vid leveransen visar sig hava lägre fuktighetshalt än som ovan angivits, göres ett pristillägg av 1.2 procent för varje procent, varmed vattenhalten understiger den för respektive grader angivna högsta fuktighetshalten, dock ej till lägre vattenhalt än 15 procent.

Skiljedom.

Om tvist uppstår mellan köpare och säljare örn den grad, till vilken levererat vete skall hänföras, avgöres frågan av Sveriges skiljenämnd för spannmåls- och foderämneshandeln efter analys och utlåtande av Sveriges utsädesförening.

Kostnaden härför bestrides av den förlorande parten.

Örn vid köpeavtalets undertecknande endera parten påyrkar, att klassificering skall direkt utföras av utsädesföreningen, skall detta ske, och kostnaden delas i sådant fall lika mellan köpare och säljare.

Provtagning.

Generalprov, som insändes till utsädesföreningen för bedömning, skall utgöra minst 400 gram och vara inneslutet i glasburk med paraffinerad propp.

Råder oenighet örn kvalitetsvikten, skall generalprov uttagas särskilt och utgöra 5 kilogram, som fylles i en påse och därefter väl inlindas i vaxduk eller oljeduk. Det på detta sätt skyddade provet insändes skyndsammast möjligt till utsädesföreningen.

Generalprov skall vara förseglat och innehålla attest i vanlig ordning.

C. Allmänna bestämmelser.

8:o. Kvalitetsvikten skall bestämmas på sätt, som tidigare överenskommits inom delegationen för svensk spannmålsnotering.

9:o. Vattenhalten fastställes genom torkning av spannmålen i krossat tillstånd under en timme vid 130° C. konstant under iakttagande av här nedan närmare preciserade detaljbestämmelser för utförandet:

37 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Minst 25 gram av det väl blandade provet krossas hastigt till grovt mjöl i en härför lämpad kvarn, som lätt kan söndertaga!* och rengöras. Kvarnen skall hållas kall och noga rengöras före målningen av varje prov. Av den krossade massan avvägas omedelbart tvenne medelprov örn vartdera 2.5 gram, vilka utan substansförlust överföras i med iuslipat lock försedda vågflaskor, vilkas taravikt fastställts efter torkning vid 130° C. samt avkylning i exsiccator till rumstemperatur. Vågflaskorna skola hava en höjd av omkring 30 millimeter och en diameter av omkring 40 millimeter. Vågflaskorna med däri överförda prov inställas med locken ställda på kant i ett elektriskt torkskåp med jämnt fördelad värme och försett med termoregulator samt hållande en temperatur av 130° ± 3° C. och få där kvarstå under jämnt en timme, räknat från inställandet. Efter denna tid påläggas locken, medan flaskorna ännu äro kvar i torkskåpet. Flaskorna uttagas och placeras i en exsiccator med klorkalcium, tills de svalnat till rumstemperatur (under minst 20 minuter), varefter flaskorna med innehåll omedelbart vägas. Medeltalet av de båda parallellseriernas viktminskning, omräknat i procent av provets vikt utgör provets vattenhalt.

Endast speciellt utbildade personer böra tagas i anspråk för arbetets utförande.

10:o. Kostnaden för kontrollanalyser vid tvister bekostas av den förlorande parten.

38 Kungl. Majlis proposition Nr 216.

Bilaga nr 2.

Stadgar

för

Svenska spannmålsföreningen u. p. a.

1 i

Föremålet för föreningens verksamhet är att efter avtal med svenska staten rörande importen av yete och råg m. m. driva handel med spannmål och idka annan därmed förenlig verksamhet.

2 %.

Föreningens firma är Svenska spannmålsföreningen u. p. a.

3 §.

Styrelsen skall hava sitt säte i Stockholm.

4 §.

Varje enskild eller juridisk person, som driver handelskvarn, äger ingå såsom medlem i föreningen, därest ansökan örn inträde göres före den 1 juli 1931; dock att, örn medlem överlåter sin kvarnrörelse eller del därav å annan, denne må vinna inträde i föreningen, därest han sist inom en månad efter överlåtelsen gör ansökan därom.

5 §.

Varje medlem skall i föreningen deltaga nied en insats av ettusen kronor för varje påbörjade femtio ton vete och varje påbörjade femtio ton råg av medelförmalningen för år räknat av dessa spannmålsslag, var för sig, under tiden 1 januari 1928—31 december 1930 vid den kvarn eller de kvarnar, medlemmen äger. Medlem må icke deltaga i föreningen med mer än det antal insatser, som sålunda belöper å honom. Insatsernas antal fastställes efter dessa grunder av styrelsen.

Har vid viss kvarn rörelsen icke börjat förrän efter den 1 januari 1928 eller kan delaktigheten av annan anledning för viss medlem icke avgöras enligt nyssnämnda beräkningsgrund, eller åtnöjes icke medlem med styrelsens beslut och anmäler han hos styrelsen missnöje däremot inom två veckor efter delfåendet, äger statens spannmålsnämnd med ledning av uppgifter rörande kvarnens förmälning och efter styrelsens hörande bestämma det antal insatser, med vilket medlemmen skall deltaga i föreningen.

Insats skall erläggas, en tjugondedel kontant oell återstoden genom avlämnande till föreningen av en av medlemmen till innehavaren utfärdad skuldförbindelse, ställd att betalas tre månader efter uppsägning.

Erläggandet sker vid inträdet efter det antal insatser, för vilket medlemmen anmält sig. Fastställes antalet insatser av styrelsen eller nämnden annorlunda, skall felande insats omedelbart därefter erläggas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216. 39

6 §.

Medlems uppsägning till utträde ur föreningen får ej ske förrän ett år efter inträdet.

Upphör medlem att idka kvarnrörelse, medior detta hans avgång ur föreningen.

Överlåter medlem utan styrelsens medgivande honom tillhörig kvarn å annan, skall han, även efter avgången, för tid styrelsen bestämmer, dock högst till den räkenskapsavslutning, som infaller näst efter ett år och sex månader från inträdet, svara för fullgörande av honom enligt dessa stadgar åliggande skyldigheter som örn han fortfarande vore medlem av föreningen och ägare till samma kvarn.

Finnes uppenbart att medlem icke förmår fullgöra sina åtaganden och förbindelser mot föreningen, åsidosätter lian i väsentlig mån sina skyldigheter enligt dessa stadgar, eller har han lämnat väsentligen oriktiga uppgifter för fastställandet av antalet insatser eller bedömandet av hans skyldigheter, må han av styrelsen ur föreningen uteslutas.

Uteslutes medlem ur föreningen, skall avgången anses äga rum vid tidpunkt, som föreningens styrelse bestämmer.

Avgång ur föreningen i annat fall skall anses ilga rum vid den tid för räkenskapsavslutning, som infaller näst efter sex månader, sedan omständighet inträffat, som föranlett avgången.

Avgången medlem äger ej, därest icke styrelsen för särskilt fall annorlunda beslutar, återfå sin insats förrän tidigast ett år efter avgången.

7 §.

Medlem åligger:

a) att, intill dess två tredjedelar av de utrymmen för lagring, varöver medlemmen, på sätt i 8 § sägs, skall anses förfoga, blivit belagda med svensk spannmål av vete och råg, varje år för föreningens räkning mottaga, lagra och vårda den svenska spannmål, föreningen jämlikt ovannämnda avtal med staten inköpt under juni och juli månader samma år;

b) att, med den i 30 § omforma Ida inskränkning, varje år före den 31 december av den spannmål, föreningen köpt på sätt under a) sägs, av föreningen köpa, av vete och råg var för sig, så stor myckenhet fullgod (torr, frisk och oskadad) kvarnduglig vara, som vid spannmålens fördelning å samtliga medlemmar i förhållande till deras insatser, särskilt för vete oell särskilt för råg, belöper å vederbörande medlem, därvid medlemmen i första hand skall, där det rättvisligen kan begäras, köpa av den spannmål, som lagrats hos honom;

c) att, varje gång föreningens styrelse så påfordrar, för föreningens räkning före den 1 juni 1932 mottaga, lagra och vårda av föreningen efter anmodan av statens spannmålsnämnd under annan tid än juni och juli månader inköpt svenskt vete och svensk råg av beskaffenhet, som under

b) sägs, till så stor myckenhet, att den, jämte hos medlemmen då inneliggande lager av eller för leverans under den då närmast följande månaden inköpt sådan spannmål, minst motsvarar, för vete och råg var för sig, en tolftedel av årsförmalningen av vete, respektive råg, under närmast föregående kalenderår vid medlemmens kvarn eller kvarnar, bestämd i den ordning 5 § föreskriver rörande insatsens fastställande, åliggande det vederbörande medlem att av föreningen inköpa sålunda mottagen spannmål senast två månader efter emottagandet;

40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

d) att vid inköp från föreningen betala gällande marknadspris i enlighet med vad därom i om förmälda avtal med staten bestämmes samt underkasta sig vad samma avtal stadgar örn jämkning i sålunda erlagt pris;

e) att icke utan medgivande av föreningens styrelse använda utländskt vete eller utländsk råg annat än för egen förmälning i medlems kvarn;

f) att för de myckenheter utländskt vete och utländsk råg samt spannmålsblandningar, vari vete eller råg ingår, vilka inkommit till riket före den 1 september 1931 och medlemmen sistnämnda dag äger eller därefter under den tid, föreningens importrätt enligt avtalet med staten är gällande, förvärvar, till föreningen under villkor och förutsättningar, som i sagda avtal stadgas, utgiva gottgörelse med belopp, som där sägs, örn och i den mån sådan gottgörelse icke förut utgått till föreningen för samma spannmål;

g) att för vetemjöl, rågmjöl och gryn av vete, som framställts vid medlemmens kvarn eller kvarnar, icke betinga sig högre pris än som bereder normal förmalningslön, därvid som grund för beräkningen skall tillämpas den genomsnittliga förmalningslönen i riket för motsvarande kvaliteter under de fem senaste åren före den 1 januari 1931, ägande statens spannmålsnämnd att utöva tillsyn uti ifrågavarande hänseende;

h) att till föreningens styrelse lämna uppgifter dels vid inträdet och dels sedermera, då det av styrelsen begäres, i de hänseenden, efter vilka medlems insatser och hans skyldigheter enligt detta kontrakt bestämmas;

i) att medgiva statens spannmålsnämnd att i den ordning, som stadgas i kungörelse med tillämpningsföreskrifter till förordningen den 13 juni 1930 (nr 249) örn användande av svenskt vete och svensk råg vid framställning av mjöl m. m., inhämta de uppgifter, nämnden finner erforderliga; samt

j) att, därest medlem uraktlåter att fullgöra sina förpliktelser enligt dessa stadgar eller lämnar oriktig uppgift i de under li) och i) avsedda hänseenden, förutom skadestånd, för var gång dylik förseelse begås till föreningen gälda vite från och med 100 till och med 50,000 kronor.

. 8 §.

Sedan medlem inträtt i föreningen, skall styrelsen så snart ske kan, efter medlemmens hörande, fastställa storleken av de utrymmen för lagring av spannmål under erforderlig skötsel, över vilka medlemmen vid avgörandet av hans skyldighet enligt dessa stadgar skall anses förfoga, styrelsen obetaget att därefter med hänsyn till inträffande förändring i medlems lagerutrymme besluta de jämkningar, som härav påkallas.

Statens spannmålsnämnd eller medlem, som är missnöjd med styrelsens härutinnan fattade beslut, äger inom två veckor efter det beslutet delgivits hänskjuta frågan till avgörande av Sveriges skiljenämnd för spannmåls- och foderämneshandeln vid äventyr att eljest hava förlorat sin rätt till talan mot samma beslut.

Inträdande medlem äger icke påkalla ändring av beslut i ovannämnda hänseende, som meddelats innan hans ansökan örn inträde i föreningen göres.

9 §.

Det åligger medlem att ägna den spannmål, som medlemmen för föreningens räkning mottagit, ändamålsenlig och erforderlig skötsel samt

Kungl. Majda proposition Nr 216. 41

ställa sig till noggrann efterrättelse de särskilda föreskrifter härutinnan, styrelsen meddelar.

Medlemmen svarar för kvantitetsvikten av sålunda emottagen spannmål med avdrag av */« procent för varje påbörjad månad. Förbättring eller försämring av kvaliteten under lagringstiden i enlighet med de i avtalet med staten omförmälda prisregleringsskalor med tillhörande bestämmelser tillgodokommer, respektive bäres av medlemmen.

För lagring, skötsel och försäkring av sådan spannmål, som medlem från föreningen enligt 7 § b) inköper under juni, juli och augusti 1932, eller som åter för föreningens räkning utlossas, äger medlemmen av föreningen erhålla ersättning, med 12 öre per 100 kilogram spannmål för varje påbörjad månad samt, vid utlossning, ytterligare 20 öre för varje 100 kilogram.

Därest spannmålen av särskild anledning fordrar särskild skötsel, eller örn annan under vanliga förhållanden ej uppkommande kostnad uppstår, må skälig ersättning härför utgå.

10 $.

Vid beräknande av den myckenhet spannmål, medlem enligt stadgandet i 7 § b) här ovan är skyldig inköpa av föreningen, äger medlem tillgodoräkna sig eget inneliggande lager av svenskt vete, respektive svensk råg den 31 juli det år, inköpet skall ske.

Styrelsen är berättigad att med hänsyn till svårighet för viss medlem att bereda erforderliga lagerutrymmen medgiva den jämkning i berörda skyldighet, som härav föranledes. När två eller flera medlemmar äro ense örn annan fördelning av inköpsskyldigheten sinsemellan än den, varom i nämnda stadgande förmäles, och sådan fördelning kan äga rum utan förfång för någon av övriga medlemmar, äga de påkalla jämkning i berörda skyldighet i enlighet därmed.

11 $.

Styrelsen äger utse opartisk person, som skall äga obehindrat tillträde till arbets- och lagerlokaler vid medlemmarnas kvarnar ävensom att undersöka medelförmalningen under den tid, som i 5 § sägs.

Styrelsen äger vidare rätt att hos statens spannmålsnämnd inhämta upplysningar rörande storleken av medlemmarnas inneliggande lager av vete och råg samt de myckenheter vete och råg, som vid kvarnarna förmalas.

12 $.

Därest medlem på grund av force majeure blir ur stånd att fullgöra honom enligt dessa stadgar åliggande förpliktelse, utgår ej skadestånd eller vite enligt 7 § j), ej heller må medlemmen ur föreningen uteslutas, där det ej måste antagas, att hindret blir av varaktig beskaffenhet.

13 §.

Medlem, som uppfyller honom enligt dessa stadgar åvilande förpliktelser, äger att genom föreningen införa vete och råg till riket samt att i för varje fall angiven myckenhet få på sig överlåten rätt till införsel av sådan spannmål. Därest den för import angivna myckenheten står i uppenbart missförhållande till medlemmens förmälning, äger styrelsen begränsa nämnda myckenhet.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 190 höft. (Nr 216.)

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

14 %.

Av föreningens årsvinst skall, sedan avdrag skett för täckande av möjligen förefintlig brist från föregående år samt minst en procent avsatts till reservfond, utdelning till medlemmarna å deras kontanta insatsbelopp äga rum efter fem procent örn året. Har sådan utdelning under något år ej ägt rum, skall densamma utgå av följande års vinst.

15 $.

Styrelsen består av åtta ledamöter med samma antal suppleanter.

Kungl. Majit äger för ett år i sänder utse ordförande och två ytterligare ledamöter av styrelsen jämte suppleanter för dem. Övriga ledamöter och suppleanter väljas på ordinarie föreningssammanträde, likaledes för ett år i sänder. Därest Kungl. Majit icke begagnar sig av sin angivna befogenhet, skola årligen för tiden intill dess så sker även de ledamöter och suppleanter, Kungl. Majit äger utse, väljas å ordinarie föreningssammanträde.

16 $.

För granskning av styrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper skola finnas två revisorer och två suppleanter för dem. En revisor och suppleant för honom utses av Kungl. Maj it för ett år i sänder. Den andre revisorn och suppleanten väljas å ordinarie föreningssammanträde likaledes för ett år i sänder. Begagnar Kungl. Majit sig icke av sin rätt att utse revisor och suppleant, skola jämväl dessa årligen väljas å ordinarie föreningssammanträde för tiden intill dess Kungl. Majit använder sig av sagda rätt.

17 $.

Räkenskap savslutning skall äga rum den 31 augusti varje år.

Bokslut skall därjämte göras den 31 december 1932 samt, örn föreningens verksamhet fortsätter efter sistnämnda dag, för varje månad, så snart så påkallas av den av Kungl. Majit utsedde revisorn.

18 §.

Medlem äger å föreningssammanträde en röst för varje av honom gulden insats.

19 $.

Ordinarie föreningssammanträde hålles varje år i Stockholm före december månads utgång.

Å dylikt sammanträde skola, förutom i behörig ordning dit hänskjutna frågor, förekomma följande ärenden i

1) Val av ordförande.

2) Fastställande av röstlängd.

3) Val av justeringsmän.

4) Föredragning av styrelse- och revisionsberättelse jämte vinst- och förlusträkning samt balansräkning.

5) Fastställande av balansräkning.

6) Frågan örn beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen.

7) Fastställande av arvoden till styrelseledamöter och revisorer.

8) Val av styrelseledamöter och suppleanter för dem.

9) Val av revisorer och suppleanter för dem.

43 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

20 §.

Kallelse till föreningssammanträde skall ske genom rekommenderat brev med allmänna posten minst fjorton dagar före ordinarie och minst åtta dagar före extra sammanträde. På enahanda sätt delgivas andra meddelanden till medlemmarna.

Skall, enligt vad ovan stadgats, viss tid beräknas från dagen för delgivning, skall delgivningen anses hava ägt rum å andra dagen efter den, då meddelandet blivit i rekommenderat brev med posten avsänt till vederbörande medlem.

21 §.

Vid föreningens upplösning skola behållna tillgångar, sedan en var medlem återbekommit sin insats jämte ogulden utdelning, tillfalla staten.

22 §.

Frågan örn skadestånd och vite enligt 7 § j) i dessa stadgar samt tvister i övrigt mellan föreningen och föreningsmedlem eller mellan föreningen och styrelsen eller ledamot därav skola, där ej i dessa stadgar för särskilt fall annorlunda bestämts, avgöras enligt gällande lag örn skiljemän. Skiljemännen skola vara tre av Stockholms handelskammare utsedda personer, av vilka ordföranden skall hava såsom ordinarie ledamot tjänstgjort i svensk överrätt.

Jämväl statens spannmålsnämnd äger påkalla utdömande av vite, som ovan sägs.

23 §.

Ändring av stadgarna må ej ske utan Kungl. Maj:ts tillstånd.

Bilaga nr 3,

P. M.

ANGÅENDE

STATENS SPANNMÅLSNÄMNDS VERKSAMHET

STOCKHOLM 1931

ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Innehållsförteckning.

Sid-

Sveriges produktion av vete och råg under senare år av Byråchef E. Höijer #1

Storleken av de den 1 februari 1931 förefintliga förråden av vete och råg av densamme....................................................................................................... *6

Cereala undersökningen av Fil. dr Å. Akerman ................................................ *6

Förbrukning av vete och råg av nämndens sekreterare E. Carlsson ................ *12

Spannmåls- och mjölpriser av densamme ........................................................... *18

Brödpriserna av densamme ........................... ...................................................... *23

Kvarnarnas mallöner av densamme .......A.«.A................................. *24

Verkningarna av inmalningstvånget och avtalsprisen av densamme ................ *27

Tabeller.................................................................................................................... *66»

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

1 Sveriges produktion av vete och råg under senare år.

Till belysning av den inhemska produktionen av vete och råg under senare år har jordbruksutredningen i sitt den 18 januari 1930 avgivna betänkande (nr I) angående åtgärder för vete- och rågmarknadens stödjande framlagt uppgifter rörande den för vete- och rågodlingen använda arealen samt den härå erhållna skörden för åren 1913—1915, 1919—1921 samt 1927—1929. Av nämnda sammanställning framgick, att den för veteoch rågodling använda arealen som helhet betraktad sedan tiden närmast före världskriget hållit sig i det närmaste oförändrad men att därinom en stark förskjutning inträtt från råg- till veteodling, varjämte särskilt arealen för vårvete undergått en mycket stark ökning. Arealen för råg är visserligen alltjämt något större än den för vete använda arealen, men på grund av vetets högre avkastning har under de sista åren veteskörden avsevärt överstigit rågskörden.

Till belysning av utvecklingen på ifrågavarande område under de allra sista åren framläggas uppgifter i omstående tabell, som komplettera jordbruksutredningens förut nämnda sammanställning. Uppgifterna för år 1930 äro hämtade från inventeringen av vete och råg den 1 februari 1931, som även utgör källan för de i samma tabell meddelade uppgifterna angående de för 1931 års skörd av samma sädesslag avsedda arealerna. Då bearbetningen av inventeringsmaterialet ännu icke fullständigt avslutats, äro de från sagda inventering hämtade uppgifterna, vilka av statistiska centralbyrån under hand överlämnats till spannmålsnämnden, att betrakta som preliminära. Brukningsdelar med högst 2 hektar åker voro undantagna från inventeringen, varjämte från omkring 3 procent av åkerarealen vid de uppgiftspliktiga brukningsdelarna uppgifter icke inkommit. En häremot svarande förhöjning har vidtagits av de vid inventeringen direkt redovisade arealerna. För Norrland, som helt och hållet var undantaget från inventeringen, hava arealuppgifterna för åren 1930 och 1931 oförändrat hämtats från 1927 års jordbruksräkning. De arealer, som vid inventeringen uppgivits skola besås med vete och råg våren 1931, kunna givetvis icke göra anspråk på att vara fullt exakta, enär i många fall omfattningen av vårvete- och vårrågodlingen vid inventeringstillfället ännu icke torde lia varit bestämd. På grund av svårigheten att i förväg' angiva arealen för vårvete och vårråg år 1931 har ett antal jordbrukare, som för år 1930 redovisat 3,217 hektar vårvete och 617 hektar vårråg, helt och hållet underlåtit att för 1931 angiva motsvarande arealer. Do korrigeringar, som med anledning härav måst verkställas, kunna möjligen ha givit ett något för högt resultat, varför de i det följande för år 1931 angivna arealerna för vårvete och vårråg torde få betecknas som maxi mita!.

De på ovan angivet sätt erhållna uppgifterna angående arealen för vete och råg under åren 1930 och 1931, jämförda med år 1927, äro följande:

Enligt ovanstående sammanställning har mellan åren 1927 och 1930 en tillbakagång inträtt i den totala arealen för vete och råg med drygt 16,000 hektar. Mellan 1930 och 1931 framträder emellertid åter en tydlig tendens till ökning, som dock icke torde komma att fullt uppväga de tre föregående årens tillbakagång. Under hela tiden mellan 1927 och 1931 har den redan förut påbörjade förskjutningen inom brödsädsodlingen från råg till vete fortgått. Höstvetet, som 1927 upptog en areal av 195,000 hektar, har fått densamma ökad till 201,000 år 1930 och ytterligare till 214,000 hektar år 1931. För vårvete har arealen vuxit från 32,000 hektar år 1927 till 44,000 hektar år 1930 och synes komma att för 1931 ytterligare avsevärt utökas nämligen till omkring 59,000 hektar. I stället visar höstrågens areal en tillbakagång från 268,000 hektar år 1927 till 236,000 år 1930 och till 221,000 hektar år 1931. Den i och för sig obetydliga odlingen av vårråg visar mellan 1927 och 1930 tillbakagång, som dock för 1931 synes komma att förbytas i någon ökning.

De inom varje län i Svea- och Götaland inträffade förändringarna i brödsädsodlingens omfattning mellan åren 1927 och 1931 belysas av efterföljande tab. 1. Av intresse är därvid särskilt en jämförelse mellan 1930 års areal och motsvarande areal för 1931 års skörd. Vad beträffar arealen för höstvete de båda sista åren, framträder i de flesta län en ökning, som särskilt för Östergötlands, Hallands, Örebro och Västmanlands län är ganska betydande. Å andra sidan visa Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län tillbakagång i höstvetearealen. Arealen för vårvete har under samma år inom alla län undergått en ökning, som för Kristianstads, Malmöhus och Göteborgs och Bohus län uppgår till över 70 procent. Arealen för höstråg har mellan 1930 och 1931 i alla län undergått en större eller mindre minskning. För de flesta län är denna minskning ungefär lika stor som ökningen för höstvetearealen, vilket alltså innebär en direkt övergång från det förra till det senare sädesslaget. I vissa andra län åter, där minskningen i höstrågsarealen icke uppväges av någon motsvarande arealökning för höstvetet, synes man ha för avsikt att utbyta höstrågen mot vårvete. Vad slutligen beträffar arealen för vårråg, som länge befunnit sig i oavbruten tillbakagång, uppvisar denna för år 1931 inom de flesta län en ökning, som dock, på grund av de obetydliga arealer det i detta fall rör sig om. icke bär någon nämnvärd betydelse för den totala rågproduktionen.

Produktionen av vete och råg under senare år belyses av följande sammanställning:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216. *3

Av intresse är härvid den fortgående, starka ökningen i skörden av vete samt den ur kvalitetssynpunkt betydelsefulla omständigheten, att en allt större del av veteskörden utgöres av vårvete. En stegrad avkastning per hektar under de sista åren har för höstrågen motverkat den inträffade arealminskningen och förhindrat en eljest ofrånkomlig nedgång i rågskörden.

Med tillhjälp av från inventeringen den 1 februari 1931 erhållna uppgifter har det varit möjligt att i det föregående ungefärligt angiva de arealer, som äro avsedda för 1931 års skörd av vete och råg. Huru stor denna skörd kan komma att bliva, är däremot av naturliga skäl icke möjligt att för närvarande ens gissningsvis angiva. Den enda uppskattning, som i detta avseende kan utföras, är, huru stor skörden på de för år 1931 avsedda arealerna skulle bliva, under antagande av medelgod avkastning. Örn den i medeltal för åren 1926—1930 erhållna skörden per hektar (för höstvete 2,220 kilogram, för vårvete 1,680 kilogram, för höstråg 1,660 kilogram samt för vårråg 1,250 kilogram) kan anses motsvara medelgod avkastning, skulle vid medelskörd de för år 1931 angivna arealerna komma att lämna en skörd av 576,000 ton vete och 375,000 ton råg. Av vetet skulle 100,000 ton utgöras av vårvete. Den sålunda beräknade medelskörden för år 1931 skiljer sig i fråga örn vetet endast obetydligt från 1930 års skörd men understiger i fråga örn rågen avsevärt den sistnämnda år erhållna skörden.

Storleken av de den 1 februari 1931 förefintliga förråden av vete och råg.

Huvudändamålet med inventeringen av vete och råg den 1 februari 1931 var att erhålla kännedom örn storleken av de vid tidpunkten för inventeringen förefintliga förråden av nämnda sädesslag. Skyldig att vid inventeringen lämna uppgift angående berörda förhållanden var dels envar, som inom Svea- och Götaland innehade fastighet med en åkerareal av mera än två hektar, dels envar, som idkade

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

kvarnrörelse eller handel med vete eller råg. Bearbetningen av det insamlade materialet, som verkställes av statistiska centralbyrån, har ännu icke fullständigt avslutats, men vissa preliminära resultat hava av ämbetsverket överlämnats till spannmålsnämnden.

Innan nämnda resultat framläggas, meddelas i efterföljande tabell, till belysning av det från jordbrukarna insamlade materialets fullständighet, en jämförelse mellan hela åkerarealen enligt 1927 års jordbruksräkning vid de till inventeringen uppgiftspliktiga brukningsdelarna samt den vid inventeringen faktiskt redovisade åkerarealen:

Då enligt ovanstående jämförelse den vid inventeringen redovisade åkerarealen för alla län tillsammantagna endast med 3 procent understiger de uppgiftspliktiga brukningsdelarnas åkerareal, kan materialets fullständighet i stort sett betecknas som god. I vissa trakter, där de inneliggande förråden varit jämförelsevis små och där man av denna anledning synes hava omfattat inventeringen med mindre intresse, är materialet något ofullständigare. Bland sådana trakter märkas Kronobergs, Gotlands och Kopparbergs län samt de norra delarna av Stockholms och Uppsala län.

I tab. 2 framläggas till en början uppgifter angående storleken av hos jordbrukarna den 1 februari 1931 inneliggande, till försäljning avsedda förråd av vete och råg. Vad värdet av ifrågavarande uppgifter beträffar finnes med det rådande läget på spannmålsmarknaden ingen anledning antaga, att de deklarerade förråden skulle vara för lågt angivna. Tvärtom skulle det icke förvåna, örn en del jordbrukare i de deklarerade förråden inräknat även spannmål av mindre god kvalitet, som av denna grund kanske sedermera icke visar sig möjlig att sälja. I samma tabell framlagda uppgifter örn skörden av vete och råg år 1930 grunda sig icke på de vid inventeringen därom lämnade uppgifterna, utan äro hämtade

Kungl. Marits proposition Nr 216. *5

Tran statistiska centralbyråns preliminära beräkning av skörden. Däri ingår alltså även skörden vid de från inventeringen undantagna minsta brukningsdelarna, vilken dock är av så ringa omfattning, att jämförbarbeten mellan uppgifterna örn skörd oell saluöverskott icke därigenom förryckes.

Enligt deli åberopade tabellen skulle vid inventeringstillfället bos jordbrukarna inneligga inalles 110,000 ton vete och 71,000 ton råg, motsvarande respektive 19 oell 16 procent av den beräknade skörden. Såsom av samma tabell framgår, är saluöverskottets storlek ganska växlande inom olika län, vartill förklaringen torde vara att finna i vissa fall i överskottsproduktionens storlek överhuvud taget för hela skördeåret, i andra fall åter i omfattningen av de redan verkställda uppköpen under den gångna delen av samma period.

Vad beträffar de deklarerade saluöverskotten av vete, äro de i förhållande till skörden störst i Blekinge län (28 procent) samt därnäst i Östergötlands län (24 procent) och Malmöhus län (23 procent). I Mälarlandskapen håller sig motsvarande procenttal omkring 20. Att saluöverskottet i Kopparbergs län uppgår till icke mindre än 16 procent av skörden kan synas anmärkningsvärt, men torde sammanhänga därmed, att vete odlas endast i de sydliga delarna av länet och att veteskörden där år 19,30 blev ovanligt riklig. De i förhållande till skörden minsta saluöverskotten av vete förekomma i Kronobergs, Göteborgs och Bohus samt Jönköpings län med respektive 7, 8 och 9 procent.

Saluöverskottet av råg är störst i Örebro och Hallands län med respektive 25 och 21 procent av skörden, varefter komma Östergötlands och Skaraborgs län med överskott i båda fallen av 19 procent. T Gotlands län är överskottet såväl absolut som relativt taget mycket obetydligt (3 procent av skörden).

Angående de vid inventeringen av kvarnar och spannmålshandlare deklarerade förråden av vete och råg lämnas uppgifter länsvis i efterföljande tab. 3. Uppgifterna omfatta även utländsk spannmål. Enligt tabellen utgjorde de hos kvarnarna den 1 februari 1931 inneliggande förråden av vete 87,000 ton och av råg 41,000 ten. Spannmålshandlarnas lager utgjorde vid samma tidpunkt 38,000 ton vete och 21,000 ton råg. Angående förrådens storlek inom de särskilda länen hänvisas till nyss åberopade tabell.

Sammanfattas de av såväl jordbrukare som kvarnar och spannmålshandlare vid inventeringen deklarerade förråden, erhållas följande kvan-

titeter:

Vete, Kåg,

ton ton

Jordbrukare, saluöverskott ............................................ 110,000 71,000

Kvarnar, inneliggande förråd........................................ 87,000 41,000

Spannmålshandlare, inneliggande förråd .................... 38,000 21,000

Summa 235,000 133,000.

Inventeringen har alltså givit som slutresultat, att förutom den del av 1930 års skörd, som jordbrukarna skulle komma att förbruka för eget behov, den 1 februari innevarande år funnos tillgängliga inom landet

235,000 ton vete och 133,000 ton råg.

I do sålunda angivna förråden ingå emellertid jämväl de kvantiteter utländskt vete och utländsk råg, som den 1 februari 1931 funnos hos hvar-,

6* Kungl. Marits proposition Nr 216.

nar och spannmålshandlare. Enligt till spannmålsnämnden ingivna rapporter funnos vid nämnda tidpunkt hos dessa 21,000 ton utländskt vete och 7,000 ton utländsk råg. Förråden av svensk brödsäd utgjorde således-

214,000 ton vete och 126,000 ten råg.

Cereala undersökningar.

Som redan förutsågs i riksdagens beslut rörande inmalniugst vangel, behövde spannmålsnämnden för att kunna fylla sin uppgift att avgiva förslag till inmalningsprocent för olika perioder låta utföra vissa cereala undersökningar. Dessa hava planerats i samråd med föreståndaren för Sveriges utsädesförenings vete- och havreavdelning, fil. dr Å. Åkerman i Svalöv, vilken varit inkallad till alla de nämndens sammanträden, vid vilka kvalitetsfrågor och därmed sammanhängande spörsmål behandlats. Under dr Åkermans ledning hava för nämndens räkning utförts ganska omfattande undersökningar vid utsädesförenil)gens cereallaboratorium beträffande såväl kvaliteten hos 1930 års brödsädsskörd som bakningsförmåga och vissa andra egenskaper hos det av kvarnarna under olika förmalningsperioder framställda vetemjölet. Ifråga örn rågmjöl hava däremot inga sådana undersökningar ansetts behövliga.

Förutom vid utsädesföreningens cereallaboratorium hava för spannmålsnämndens räkning utförts omfattande och synnerligen värdefulla undersökningar även vid laboratorierna vid Saltsjöqvarn, kvarnen Tre- Kronor samt vid Kalmar ångkvarn och Malmö stora valskvarn, därvid, varans ursprung hemlighållits.

I. Undersökningar rörande kvaliteten hos 1930 års brödsädsskörd.

För att vinna nödig erfarenhet rörande kvaliteten hos 1930 års brödssädsskörd beslöt nämnden vid sammanträde den 13 oktober 1930 uppdraga åt dr Åkerman att genom utsädesföreningens filialföreståndare eller andra lämpliga personer låta från de viktigaste jordbruksområdena i södra och mellersta Sverige införskaffa ett antal prov av vete och råg samt vict eereallaboratoriet på Svalöv låta undersöka dessa med hänsyn till renhet, hektolitervikt, vattenhalt, proteinhalt och procenthalten grodda (mältade) kärnor. På den korta tiden av fem dagar insamlades 166 prover av veta och råg från Mälarområdet, Östergötland, Kalmar län, Halland och Västergötland.1 Redan vid nämndens sammanträde den 28 samma oktober lämnade dr Åkerman en preliminär redogörelse för de erfarenheter, som dels med ledning av de undersökta proven och dels på grund av insamlade uppgifter från jordbrukare, spannmålshandlare och kvarnmän kunnat göras rörande brödsädens kvalitet i de ifrågavarande områdena.

De prover, som insamlades i oktober, voro emellertid helt naturligt för få för att tillåta några mera bestämda slutsatser rörande kvaliteten hos årets skörd. För vinnande av mera ingående kännedom härom beslöt nämnden i enlighet med ett av dr Åkerman uppgjort förslag att låta insamla och undersöka ytterligare cirka 600 prov av vete och råg, uttagna hos lantmän i de viktigaste jordbruksområdena i södra och mellersta Sverige. En sammanfattande redogörelse för resultatet från dessa

1 Från Skåne hade inga prov insamlats, emedan såväl spannmålshandlare som kvarnrepresentanter ansågo kvaliteten där god.

7 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

»kvalitetsin venteringar» har lämnats av dr Åkerman i ett i utsädesföreningens tidskrift, årg. 1930, offentliggjort meddelande.

Som framgår av nedanstående tabell hade insamlats tillsammans 755prov, fördelade på olika landskap och sädesslag på följande sätt:

De vid kvalitetsinventeringen uttagna provens fördelning efter olika områden

Av de gjorda undersökningarna framgick, att 1930 års brödsädsskörd i allmänhet var av god kvalitet, och att den ifråga örn renhet, hektolitervikt och vattenhalt i stort sett ganska väl fyllde de fordringar, som enligt de av riksdagen i samband med inmalningsbestämmelserna godtagna normerna borde ställas på för kvarnändamål lämplig spannmål. De fall, i vilka proven i nämnda hänseenden icke fyllde dessa fordringar, voro så få, att nämnden icke ansåg sig böra taga någon hänsyn därtill vid sin beräkning av de för sagda ändamål inom landet disponibla kvantiteterna av vete och råg. Halten av grodda kärnor var däremot, i synnerhet i Mälarområdet och i västra Sverige, ofta så hög, att de bakom proven liggande partierna icke utan vidare kunde anses lämpliga för kvarnändamål. Som framgår av nedanstående tabell uppvisade höstvetet från Uppland i medeltal en så hög halt av grodda kärnor som 6 procent; även x Närke, Halland och Västergötland voro flera partier dåligt bärgade och innehöllo en stor procent grodda kärnor. Hågen visade sig, som synes, vara värst skadad i Uppland, Halland, Västergötland, Närke och Västmanland.

8'

Kungl. Majlis proposition Nr 216.

De undersökta provens halt av grodda kärnor.

Hos vårvetet var halten av grodda kärnor i allmänhet så låg, att den saknade praktisk betydelse, vilket helt säkert sammanhänger med att detta sädesslag, då det skördas, i regel icke uppnått samma grad av groningsmognad som höstvete eller höstråg.

Enligt de av 1930 års riksdag godtagna kvalitetsnormerna, hör halten av grodda kärnor hos den för kvarnändamål avsedda spannmålen icke

Kungl. May.ts proposition Nr 216.

överstiga 2 procent. Hade man utan vidare fasthållit vid denna gräns och gått ut därifrån vid kalkylerna, skulle, som framgår av nedanstående tabell, i vissa områden en betydande del av de undersökta partierna av höstvete och råg icke kunnat anses lämplig såsom kvarnvara. Genom upplysning, som erhållits av spannmålshandlare och lantmän, har nämnden emellertid kunnat konstatera, att kvarnarna trots den relativt höga inmalningen av svensk spannmål dock inköpt stora kvantiteter av både vete och råg med en ganska hög procent grodda kärnor. Som regel tyckas kvarnarna, åtminstone under de sista månaderna av 1930, vanligen hava satt gränsen vid 5 procent. På senare tiden hava de dock i de områden, där en stor procent grodd spannmål förekommer, blivit strängare vid sina inköp, och i genomsnitt torde den spannmål, de då emottagit, icke hava innehållit över 2 procent grodda kärnor.

Översikt över halten av grodda kärnor.

10 Kungl. Marits proposition Nr 216.

.På grund av vad som här ovan anförts har nämnden emellertid vid sina första uppskattningar av den för kvarnändamål disponibla delen av skörden icke ansett sig böra stanna vid 2 procent grodda kärnor såsom övre gräns för den vara, kvarnarna inköpa. I stället har man ansett sig kunna utgå ifrån att 2/.i av alla partier med över 2 procent grodda kärnor skulle komma att inköpas. Vid på detta sätt utförda beräkningar har man kommit till avdrag, varierande i olika områden mellan 4 och 24 procent för höst vetet samt 9 och 23 procent för rågen. Dessutom har man vid dessa kalkyler naturligtvis också räknat med en normal avrensning, vilken man på grund av den stora skillnaden mellan priset på kvarnspannmål och fodersäd och därav följande benägenhet hos lantmännen att avyttra så stora mängder spannmål som möjligt såsom kvarnvara icke ansett sig böra beräkna högre än till 3 procent.

Hos vårvetet har halten av grodda kärnor som förut redan framhållits i .allmänhet varit så låg, att man helt kunnat bortse därifrån. Avrensningsprocenten för vårvete beräknades i stället något högre än för höstvete eller till 5 procent.

Undersökningarna rörande råproteinhalten hos vetet gav till resultat, att denna hos 1930 års skörd var ovanligt hög, och detta torde utan tvivel vara en av orsakerna till att vetet i år, för så vitt det blott varit väl bärgat, visat ovanligt god bakningsförmåga. Särskilt proteinrika voro höstveteproven från Skåne samt vårveteproven från Mälarområdet, Östergötland och Gotland.

Som ett viktigt resultat av dessa undersökningar har framgått, att ogynnsamma bärgningsförhållanden och därav förorsakad fältgroning varit den vanligaste orsaken till att en del av 1930 års skörd icke kunnat anses lämplig såsom kvarnvara. Liknande erfarenheter har man ofta tidigare kunnat göra, och det har även från kvarnhåll vid upprepade tillfällen framhållits, att vår brödsäd skulle avsevärt förbättras i bakningsduglighet, örn s. k. fältgroning kunde undvikas i högre grad än som hittills varit fallet. Det råder icke något tvivel örn, att åtskilligt skullekunna göras för att undgå dylika skador, framför allt genom att bärga grödorna omsorgsfullare, än som nu är fallet. För ett lyckligt genomförande av inmalningsförfarandet vore det i hög grad önskvärt, att våra. lantmän allmänt komme till insikt härom. II.

II. Mjölundersökningar och baknmgsprov.

Den första serien undersökningar av detta slag igångsattes i början av november månad. Ändamålet med desamma var dels att få fastslaget kvaliteten hos det vetemjöl, kvarnarna under förmalningsperioden november—december 1930 framställde, och dels att få utrönt, i vad mån en ytterligare ökning av inmalningen av svenskt vete, utöver den då förekommande, kunde tänkas inverka på bakningsdugligheten hos olika mjöltyper.1

För att få så tillförlitliga resultat som möjligt blevo parallella undersökningar utförda dels på Svalöv och dels vid de förut omnämnda kvarnlaboratorierna. De för undersökningen avsedda proven uttogos av nämndens kontrollanter vid 7 olika kvarnar. Proven försändes till Svalöv, där de, sedan i vissa prov inblandats 5 respektive 10 procent rent svenskt vetemjöl, fördelades mellan de olika laboratorierna.

1 Inmalningsprocenten val- under denna period 65 för avtalskvarnarna och 75 för övriga kvarnar med en minimiprocent å 40 resp. 50.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

11 Undersökningarna avsågo dels att ia konstaterat vissa från bakningssynpunkt viktiga egenskaper hos mjölet, såsom vattenhalt, askhalt, råproteinhalt och diastatisk kraft, dels också att genom direkta bakningsförsök få utrönt de olika mjölens bakningsduglighet.

Undersökningarna voro avslutade i början av januari 1931, och i slutet av sagda månad inlämnades av dr Akerman till nämnden en utförlig redogörelse för resultaten av desamma.

Undersökningarna gåvo till resultat, att det mjöl, som framställdes under november månad 1930, fyllde alla rimliga anspråk ifråga örn bakningsduglighet, och det torde av allt att döma hava varit ungefär likvärdigt med det, som kvarnarna brukade producera vid fri förmälning. Någon minskning i deg- och brödutbyte kunde icke tydligt konstateras, och brödvolymen var också densamma som den brukat vara.

De utförda bakningsproven med mjöl, i vilka inblandats ytterligare 5 respektive 10 procent rent svenskt vetemjöl, visade, att en ökning av inmalningsprocenten med 10 procent svenskt vete utöver den, som förekom i november, mycket väl kunde anses tillrådlig, under förutsättning att någon mera märkbar försämring av genomsnittskvaliteten hos importvetet icke ägde rum.

De prov av rent svenskt vetemjöl, som undersökts, visade förvånande god bakningsduglighet, och de erfarenheter, man kunnat göra vid den förut omnämnda kvalitetsinventeringen, blevo sålunda genom dessa undersökningar bekräftade. Trots den höga mältningsgraden hos en del av årets veteskörd, hade kvarnarna dock lyckats hålla den diastatiska kraften på en sådan nivå, att någon ogynnsam inverkan på degens stabilitet och brödvolymen icke förmärktes.

Sedan inmalningsprocenten för januari och februari 1931 ytterligare höjts, beslöts att låta utföra en ny serie mjölundersökningar. Dessa avsågo liksom de förut omtalade dels att fastställa kvaliteten hos det av kvarnarna denna förmalningsperiod framställda mjölet, dels också att få fastslaget, i vad mån en ytterligare ökning av inmalningen av svenskt vete kunde ogynnsamt påverka bakningsförmågan.

Såsom det viktigaste resultatet av de verkställda undersökningarna har framgått, att kvarnarna trots den förhållandevis höga inmalningen av svenskt vete lyckats hålla sina mjölkvaliteter uppe på en mycket hög nivå, vilket också erkänts av såväl mjölhandlare som bagare. Till detta goda resultat har naturligtvis två omständigheter i hög grad bidragit, nämligen dels den ovanligt goda kvaliteten hos 1930 års veteskörd och dels den förhållandevis goda tillgången på vårvete av ovanligt prima kvalitet.

Bland andra cereala undersökningar, som av spannmälsnämnden igångsatts men ännu icke slutförts, skall här endast omnämnas provbakningar av vissa av de insamlade proven, vilka undersökningar avse att vinna närmare kännedom örn den relativa bakningsförmågan hos de i landet mera allmänt odlade vetesorterna. Ifrågavarande undersökningar utföras på Svalöv och vid Saltsjöqvarn. Vidare hava på nämndens initiativ påbörjats undersökningar för åstadkommande av standardiserade metoder vid utförandet av mjölundersökningar och provbakningar, vilka planerats av direktören hos Svenska kvarnföreningen Kuno Möller och dr Åkerman. Slutligen pågå undersökningar rörande mältningsgradens inverkan på degkvalitet och brödutbyte hos olika vetesorter.

12*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Konsum-

tionen.

Förbrukning av vete och råg.

I oell med inmalningstvångets genomförande liava de konsumtionssiffror, som i flera år publicerats i vår officiella statistik, blivit särskilt aktuella. Av ännu större betydelse vore emellertid att äga kännedom örn den brödspannmål, som åtgår till människoföda. Förefintliga uppgifter härom äro emellertid allt för bristfälliga för att kunna läggas till grund för beräkningar med anspråk på större tillförlitlighet. Tyvärr äro dessutom socialstyrelsens undersökningar över vissa hushållsbudgeter liksom statistiska centralbyråns publikation år 1928 över brödsädsförbrukningen vid vissa smärre jordbruk byggda på ett alltför begränsat och tilllika nu allt för föråldrat material för att kunna tillmätas någon avgörande betydelse. Det är på grund härav icke möjligt att framlägga en tillförlitlig konsumtionsstatistik, och just i detta viktiga avseende har spannmålsnämnden haft synnerligen svårt att tillfyllest bemästra problemen. Den följande framställningen får därför endast anses som ett försök att komma till rätta med hithörande frågor.

Beträffande landets totala förbrukning av vete och råg må anföras nedanstående från jordbruksutredningen hämtade och av nämnden vidare bearbetade uppgifter:

Sveriges förbrukning av vete och råg.

1 Omräknat till omalen spannmål.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

13 Dessa vippgifter belysa bättre än de förut anförda areal- oell skördesiffrorna den förändring, som ägt rum sedan tiden före kriget och intill våra dagar ifråga örn brödsädskonsumtionen. Med hänsyn tagen till folkmängdssiffrorna erhåller man nämligen följande:

Beträffande totalförbrukningen av brödsäd per individ, giva ovanstående uppgifter vid handen, att densamma vid båda dessa tidpunkter varit ungefär lika stor. Den obetydliga nedgång, man kail iakttaga, får antagligen väsentligen tillskrivas 1927 års synnerligen svaga skörd. Hade man i stället haft uppgifter för ett annat år med normal skörd skulle totalförbrukningen lier individ siffermässigt att döma sannolikt varit ungefär densamma.

Det är av ovan omförmälda omständigheter tydligt, att örn man vill söka beräkna den förbrukning av vete och råg, som äger rum till brödändamål, man ställes inför nästan oöverstigliga svårigheter. Detta framgår även. av de utredningar i ämnet, som företogos av riksdagens särskilda utskott år 1930. Uppgiften att uppgöra en hushållsplan för brödsädsskörden är därför synnerligen vansklig, vilket bäst framgår därav, att ett fel i medelkonsumtionssiffran för individ på 10 kilogram och år motsvarar 61,000 ton spannmål.

Trots de antydda svårigheterna har spannmålsnämnden givetvis måst söka beräkna de mängder vete och råg, vilka förbrukas till brödändamål. Jordbruksutredningen kom beträffande vetet till det resultatet, att för brödändamål förbrukades i genomsnitt för år för närvarande omkring

575,000 ton, vilket motsvarar 94.3 kilogram per individ. Godtager man denna uppgift, skulle vad som förbrukats för industriellt behov och utfodring under de tre senaste konsumtionsåren uppgått i medeltal till inemot 80,000 ton och under de två senaste konsumtionsåren till omkring 100,000 ton. Under samma förutsättning skulle av vete utfodrats icke mindre än inemot 20 procent av den svenska veteskördens genomsnittliga storlek, som antages vara något över 500,000 ton.

Beträffande de kvantiteter råg, som förbrukats för brödändamål, äro beräkningar ännu svårare. Antages till en början, att utfodringen av råg varit procentuellt lika stor som för vete, d. v. s. 20 procent av skörden, skulle densamma under de tre sista konsumtionsåren uppgått till i medeltal 85,000 ton. Därav följer, att förbrukningen till brödändamål skulle varit i medeltal (457,000 — 85,000 =) 372,000 ton, vilket motsvarar 60.9 kilogram per individ.

Man har tidigare räknat med att omkring 5 procent av skörden gick bort på grund utav skador, svinn o. s. v. och att denna del av skörden utfodrades. Utgår man alltjämt härifrån och antager, att av såväl vete som råg till industriella behov använts 10,000 ton, erhåller man följandepreliminärt beräknade förbrukning till brödändamål:

14'

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 216.

Till brödändamål beräknade mängder vete och r&g.

I fråga om dessa konsumtionssiffror kan man med bestämdhet påstå, att de för de två senaste konsumtionsåren äro allt för höga, d. v. s. att det utfodrats betydligt större mängder brödspannmål än här försöksvis antagna 5 procent. Huruvida de däremot för 1927—1928 kunna anses för låga är tvivelaktigt. Både höstvetet och höstrågen hade detta år låg hektolitervikt, och speciellt för höstrågen anmärkes i statistiska centralbyråns berättelse över årsväxten, att densamma i många fall förstördes av grodd. Det finns ingen möjlighet att fastställa, huruvida några från föregående konsumtionsår kvarvarande lager i ovanligt hög grad kommit till användning under konsumtionsåret 1927—1928. Men 1928 års skörd var ovanligt sen, så att ett tidigt marknadsförande utav densamma har varit uteslutet. Det är därför möjligt, att t. o. m. de för konsumtionsåret 1927—1928 erhållna förbrukningssiffrorna äro i högsta laget. I varje fall kan man icke räkna med någon högre förbrukning. Under denna förutsättning skulle således till brödändamål förbrukats per individ högst 93.3 kilogram vete och 63.9 kilogram råg eller tillsammans 157.2 kilogram brödsäd. Dessa tal överensstämma ganska väl med de här tidigare nämnda, nämligen 94.3 kilogram vete och 60.9 kilogram råg eller tillsamman 155.2 kilogram per individ.

I särskilda utskottets utlåtande nr 2/1930 räknade man med en total brödsädsförbrukning till brödändamål av 200 kilogram inom jordbrukarbefolkningen och 145 kilogram inom den övriga befolkningen. Detta innebär en förbrukning av vete och råg per individ av i genomsnitt 163 kilogram örn året. Sänkas dessa förbrukningssiffror till 175 kilogram per individ inom jordbrukarbefolkningen och 141 kilogram per individ inom den övriga befolkningen — de lägsta siffror man i detta sammanhang diskuterat — skulle man i genomsnitt erhålla en förbrukningssiffra av 152 kilogram per individ.

Antager man i anslutning till ovanstående, att för brödändamål förbrukas 94 kilogram vete och 62 kilogram råg, samt räknar man med en folkmängd av 6,150,000, skulle behovet av brödsäd till brödändamål under konsumtionsåret 1930—1931 kunna uppskattas till 578,000 ton vete och

381,000 ton råg. Det är fråga örn, huruvida man icke t. o. m. borde räkna med ännu lägre förbrukning, särskilt beträffande råg, detta i anslutning lill tidigare nämnda 60.9 kilogram per individ.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

*15

Av tidigare anförda uppgifter framgår, att 1930 års skörd uppskattats Importbehovet till 584,000 ton vete och 457,000 ton råg. konsumtions-

Genom av spannmålsnämnden företagna kvalitetsundersökningar, för året19139130— vilka närmare redogöres å sid. *6 ff., har man kunnat fastställa, att i vissa fall betydande partier grodd vara av denna skörd icke kunde betraktas som kvarngill. Det har emellertid varit ganska svårt att tillförlitligt beräkna, huru mycket av skörden, som på grund av dylik skada icke skulle komma att mottagas av kvarnarna. Fil. dr Å. Åkerman i Svalöv hade i ett till särskilda utskottet vid 1930 års riksdag ställt utlåtande fixerat gränsen för kvarnduglig vara till 2 procent grodd. Man har emellertid iakttagit, att kvarnarna innevarande konsumtionsår i viss utsträckning köpt partier, som voro betydligt mer groddskadade. Med hänsyn tagen härtill och omständigheterna i övrigt har beräknats att i genomsnitt för riket av höstvetet 10 procent och av höstrågen 15 procent icke skulle kunna anses dugliga till kvarnvara, motsvarande 49,670 ton höstvete och 67,630 ton höstråg. För vårvete har räknats med 5 procents avdrag.

Utgående härifrån erhålles följande beräkning över den del av 1930 års skörd, som kan stå till förfogande för hrödändamål:

o-j . Skörd Utsäde. Grodd m. m. Industri ^

sädesslag brodandamal

ton ton ton ton ton

Vete................ 584,000 57,000 55,000 10,000 462,000

Råg ................ 457,000 46,000 68,000 7,000 336,000.

Med hänsyn till nyss antagna totala förbrukning, skulle man därför under konsumtionsåret hava att räkna med ett importhehov, som skulle uppgå till 116,000 ton vete och 45,000 ton råg.

Då det gällt att uppgöra en plan för beräkningen av inmalningsprocen- Imnainingsterna under konsumtionsåret och dess olika förmalningsperioder, har man procentens besåledes haft att taga hänsyn till de ovan diskuterade konsumtionssiff- räknmsroma samt vidare det beräknade behovet av importvara. Dylika beräkningar äro emellertid ganska osäkra. Man kan nämligen icke enbart göra följande enkla kalkyl för att fastställa inmalningsprocenterna:

Procent svensk vara

88.2.

Man måste också taga i betraktande, att stora mängder vete men framför allt råg förmalas för jordbrukarbefolkningens eget behov vid tullkvarnarna och vid vissa mindre handelskvarnar. Vid sådan förmälning användes enbart svensk vara. Inmalningsprocenten är härvid lika med 100. Det är i huvudsak endast storkvarnarna samt övriga inom industristatistiken redovisade större kvarnar, vilka använda den utländska råvara, som åtgår för att täcka vårt behov av hrödspannmål. Industristatistiken redovisar emellertid icke råvaran, vadan här en lucka i materialet förekommer.

Spannmålsnämnden har emellertid sökt verkställa behövliga totaluppskattningar, vilka fått vara grundläggande för beräknandet av inmal-

Sihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 190 haft. (Nr 216). *2

16*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Inmalningsförfarandet i praktiken.

ningsprocenterna. Härvid har emellertid dessutom fått tagas hänsyn till stadgandet i inmalningsförordningen, att mjölkvaliteterna skola hållas vid viss angiven höjd. De inmalningsprocenter, som tillämpats under den nu tilländalupna delen av konsumtionsåret, hava varit följande:

Härtill hör anmärkas, att inmalningsprocenterna för de till kvarnförbindelsen anslutna kvarnarna hela tiden varit 10 procent lägre än de ovan angivna.

Då man redan tidigt fick klart för sig, att 1930 års skörd var osedvanligt stor, hava inmalningsprocenterna hela tiden hållits så höga, som man med hänsyn till mjölkvaliteterna kunnat sätta dem. För de ganska omfattande cereala undersökningar, vilka företagits för att följa mjölkvaliteterna, har redogörelse lämnats på annat ställe i denna undersökning.

Av det föregående framgår med all önskvärd tydlighet, att det statistiska materialet, såväl beträffande skörde- och konsumtionssiffrorna som industriens råvarubehov, vilket skall utgöra grundvalen för en hushållsplan, är i många avseenden bristfälligt. Nämndens hemställan hos Kungl. Maj:t rörande inventeringen av landets förråd av vete och råg föranleddes härav. En sådan inventering ansågs nämligen av _såväl nämnden som kvarnindustrien nödvändig, för att man skulle kunna erhålla en överblick över den inhemska spannmålsmarknaden. Otvivelaktigt hade en liknande inventering varit önskvärd även i fjol höst, enär man då icke ägde fullgod kännedom örn inneliggande spannmåls- och mjöllager. Det må i detta sammanhang påpekas såsom icke otänkbart, att det vid inventeringen påvisade överskottet av råg i viss mån kan förklaras med att ganska stora partier gammal råg funnos kvar, då den nya skörden började marknadsföras.

Till spannmålsnämnden inrapporteras regelbundet varje halvmånad ungefär 98 procent av all industristatistikens vetemjölsförmalning och omkring 85 procent av dess rågmjölsförmalning. Detta gör, att man ganska väl kan följa, hur den totala förmalningen bland industristatistikens kvarnar gestaltat sig.

Beträffande kvarnarnas inköp av vete och råg hava följande siffror framkommit:

Kvarnarnas inköp under tiden 1 september 1930—31 januari 1931.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

*17

Redan dessa inköpssiffror äro utav synnerligen stort intresse, då man ställer dem mot de uppgifter, jordbruksutredningen lämnat angående kvarnarnas tidigare inköp och förbrukning av svenskt vete och svensk råg. Under hela konsumtionsåret 1928—1929 inköptes av 36 större kvarnar 150,537 ton vete och 27,645 ton råg. Utgående från tidigare anförda uppgifter angående huru stor del av hela industristatistikens förmälning* dessa kvarnar representera, kan man beräkna, att de totala inköpen uppgått till ungefär 164,000 ton vete och 34,000 ton råg. Till den 31 januari innevarande konsumtionsår hade inköpts av svenskt vete ungefär

155,000 ton eller nästan samma kvantitet som under hela konsumtionsåret 1928—1929 och av svensk råg ungefär 52,000 ton under hela sistnämnda period.

Vidare må anföras följande:

Av kvarnarna mottagna partier brödspannmål under tiden 1 september 1930—31

januari 1931.

Ehuru de inköpta kvantiteterna i vissa fall blivit något ofullständigt redovisade, äro de mottagna partierna icke obetydligt större än de inköpta. Detta beror delvis därpå, att vissa utav inköpen hänföra sig till leveransköp, men förklaras ännu mer därav, att kvarnarna i slutet av augusti 1930, sedan den nya kvarnförbindelsen blivit undertecknad, företogo stora inköp av 1929 års brödsädsskörd och att vissa köp effektuerats först efter den 1 september.

Av kvarnarna förmalda kvantiteter vete och råg under tiden 1 september 1930—

31 januari 1931.

Av dessa uppgifter framgår, att den genomsnittliga inmalningsprocenten under denna tid för vete varit 60.o och för råg 71.4.

Under förutsättning av en månatligen lika stor förmälning skulle de för avtalskvarnarna gällande inmalningsprocenterna hava uppgått till i genomsnitt för vete 60.n och för råg 70.o procent. Den under den för-

18*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Spannmåls-

priser.

sta tiden starkt forcerade förmalningen har således ungefär fullständigt neutraliserat de högre inmalningsprocenter, som varit gällande vid de utanför kvarnförbindelsen stående kvarnarna. Det kan i detta sammanhang vara utav ett visst intresse att undersöka, huru förmalningen gestaltat sig vid avtals- och icke-avtalskvarnarna under den tid, inmalningsförordningen varit i kraft. En sådan undersökning kan även tjäna till att närmare belysa storleksordningen mellan dessa kvarnar. Det måste dock sägas, att de uppgifter, som i detta avseende lämnas här nedan, och vilka endast avse tiden 16 september 1930—31 januari 1931, icke lämna en fullständig bild utav läget, enär antalet av de utom förbindelsen stående kvarnar, som avgivit rapporter till spannmålsnämnden, var avsevärt lägre i början av ovannämnda tid än för närvarande är fallet. Förmalningen har emellertid gestaltat sig sålunda:

Förmälning av vete och råg vid rapporterande avtals- och icke-avtaiskvarnar under tiden 16 september 1930—31 Januari 1931.

Icke-avtalskvarnarna representera en veteförmalning, som icke uppgår till mer än 1.6 procent av all rapporterad veteförmalning. Beträffande rågen utgör emellertid motsvarande procenttal icke mindre än 6.9. Det råder således en synnerligen utpräglad skillnad mellan avtals- och ickeavtalskvarnarna ifråga örn vete- och rågförmalningen. Detta är givetvis en utav anledningarna till, att icke-avtalskvarnarnas konkurrens varit starkast framträdande å rågmarknaden.

Spannmåls- och mjölpriser.

Det mest karakteristiska för den utländska spannmålsmarknaden i närvarande stund är de synnerligen låga priserna på såväl brödsäd som fodermedel. Under senare hälften av år 1930 folio samtliga dylika priser ned till prislägen, som torde kunna betecknas såsom fullständigt katastrofala. I en rapport till utrikesdepartementet meddelas, att Manitoba I på Winnipegs spannmålsbörs, då priset var som högst under år 1929, betalades med 1:82 Va cents för bushel, men att noteringen för samma kvalitet i slutet av december år 1930 utgjorde 50 cents för bushel. Samtidigt meddelas, att frakter och diverse omkostnader kunna beräknas till 16 cents för bushel, varför det belopp, farmarna vid sistnämnda tidpunkt erhölle för sitt vete, var 34 cents för bushel, motsvarande ungefär 5 kronor för 100 kilogram.

»The London Grain, Seed and Oil Keporter» den 2 januari 1931 säger, att det år som nu gått till ända — alltså år 1930 — varit ett av de svåraste under innevarande sekel för veteodlarna samt att man måste gå tillbaka ända till år 1894 för att finna vetepriser, som legat så lågt eller lägre än de priser, som noterades den sista veckan i december 1930. Vidare säges, att det torde vara tvivelaktigt, huruvida de canadensiska farmarna någon gång erhållit så låga priser för sitt vete, sedan Canada börjat uppträda som veteexportör.

Visserligen hava priserna på världsmarknaden undergått en liten för-

*19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

bättring sedan december månad. Denna har dock varit ytterst obetydlig. Så vitt man nu kan bedöma situationen, äro utsikterna ytterligt små, att någon väsentlig förbättring skall inträda under den närmaste tiden. De synliga förråden i Amerika av vete äro betydligt större i år än i fjol vid samma tid. De sydliga veteproducerande länderna hava till synes erhållit stora och goda skördar, och från Ryssland uppgives, att vetearealerna komma att betydligt utvidgas. Något djupare inträngande i frågan örn den internationella marknaden kan det emellertid icke bliva fråga örn i detta sammanhang, utan kommer i det följande huvudsakligen att sysslas med våra egna förhållanden.

Ehuru prisutvecklingen å vete- och rågmarknaden under de senaste åren är utav utomordentligt stor betydelse för bedömandet av situationen å vår egen marknad, torde det icke vara nödvändigt att här rekapitulera de uppgifter i detta hänseende, som jordbruksutredningen en gång lämnat. För att erhålla en tydligare bild utav dessa förhållanden, må dock i det följande anföras en del priser, hänförande sig till de två senaste åren.

Enligt Svensk spannmålsnotering hava priserna å svenskt och importerat vete under sagda tid gestaltat sig sålunda.

Priser å importerat och svenskt vete enligt Svensk spannmålsnotering januari

1929—februari 1931 i kronor för 100 kg.

1 Hard Winter nr 1. 2 Priset vid kustkvarn enligt kvarnförbindelsen.

20*

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 216.

Vad som här först faller i ögonen är det synnerligen kraftiga prisfallet på importvaran. Således kostade Manitoba II i början av år 1929 ungefär tio kronor mer än i december år 1930. Vidare är att märka, att, tillfölje stödåtgärderna för vår spannmålsodling, svenskt vete vid årsskiftet 1930—1931 betalades högre än två år tidigare. I juni år 1930 var priset å svenskt vete nästan detsamma som priset för La Plata-vete, på grund utav den avvaktande hållning, jordbrukarna iakttogo efter riksdagsbeslutet angående inmalning av svenskt vete och svensk råg. Eljest har som synes under hela tiden före stödaktionen i juli 1930 det svenska vetet icke nått upp till priset å det mjuka La Plata-vetet. I december 1929 var denna prisdifferens t. o. m. uppe i 4 kronor 19 öre. Dessa noteringar förtjäna emellertid en viss uppmärksamhet även från en annan synpunkt. Under hela år 1929 och i början av år 1930 angives icke här Manitoba I, men däremot de lägre kvaliteterna Manitoba II, III och IV. Efter den starka prisstegringen på utlandsmarknaden i juli 1929 noteras även det billigare amerikanska vetet Hard Winter nr 2. Sedan noteringarna i Amerika och Canada i slutet av 1930 tillfölje det fortsatta prisfallet å den senare marknaden icke längre följas åt angives dock icke längre Hard Winter nr 2.

Beträffande rågen har före stödåtgärderna prisutvecklingen här i landet varit ännu ofördelaktigare. Noteringarna å svensk och importerad råg återgivas i följande tabell.

Priser å importerad och svensk råg enligt Svensk spannm&lsnotering januari 1929—februari 1931 i kronor för 100 kg.

Det är intressant att iakttaga, att den svenska rågen kunnat hålla sig i ett prisläge, högre än importerad råg fr. o. m. ingången av år 1930. Synnerligen stor praktisk betydelse hade detta måhända icke, ty under samma tid synas kvarnarna övergått att i större utsträckning inköpa utländsk råg. Huruvida den påtalade prisbildningen helt skall tillskrivas jordbrukarnas återhållsamhet beträffande utbuden eller andra orsaker, lämnas här obesvarat. Den relativt stora prisskillnaden mellan svensk och utländsk råg under första halvåret 1929 kan måhända i viss mån för-

1 Priset vid kustkvarn enligt kvarnförbindelsen.

*21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Maras därav, att den svenska rågen av 1928 års skörd i stor utsträckning var skadad av grodd.

Prisbildningen å världsmarknaden för spannmål och mjöl är normerande för de priser, vilka här i landet noteras för olika mjölkvaliteter. Prisbildningen å mjölet har emellertid tillfölje inmalningstvånget och den i samband därmed, minskade mjölimporten blivit i stort sett oberoende av mjölpriset på världsmarknaden. Tidigare har denna import kunnat verka som en regulator å mjölpriserna å hemmamarknaden. Den hårda konkurrens, som är rådande å vår hemmamarknad, torde dock medföra, att icke i förhållande till råvarupriserna oskäliga mjölpriser skola komma att hållas. Under nuvarande förhållanden hava avtalskvarnarna därjämte förbundit sig att icke betinga sig mer än normal förmalningslön. För den händelse inmalningstvånget kommer att bibehållas torde det vara utav stor betydelse att noggrant följa prisbildningen å mjölmarknaden.

Till belysande utav priserna å svenskt och importerat vetemjöl återgivas här nedan priserna för inom landet framställt extra kärnmjöl enligt Svenska kvarnföreningens noteringar samt för det av jordbruksutredningen till jämförelsematerial använda mjölmärket Canadian Spring Patent.

Priser å svenskt extra kärnmjöl och Canadian Spring Patent under tiden januari 1929—februari 1931 i kronor för 100 kg.

I december 1930 var prisskillnaden mellan det i Sverige tillverkade mjölet och det importerade icke mindre än 8 kronor 49 öre. Det amerikanska mjölet noterades strax före julen 1930 förtullat i svensk hamn till 23 kronor 83 öre. I detta sammanhang förtjänar framhållas, att priset å importmjölet var högre i januari 1931 än i december, under det att beträffande importvete ett motsatt förhållande rådde.

I det följande skall närmare redogöras för prisutvecklingen å inom landet framställt mjöl under de två senaste åren. Man bör härvid observera, att priset å svenskt vete genom statsåtgärderna för närvarande är högre än någon gång sedan augusti 1928 samt att priset å den svenska rågen nu är högre än sedan april 1929.

Priserna å vetemjöl hava enligt Svenska kvarn för eningens noteringar gestaltat sig sålunda:

1 Priserna avse varan eif Göteborg och förtullad.

Mjölpriser.

22*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Priser & inom landet framställt vetemjöl under tiden Januari 1929— februari 1931 i kronor för 100 kg. I

I fråga om de högsta mjölmärkena må nämnas, att priserna nu äro lägre än någon gång sedan år 1924. Det förtjänar härjämte framhållas, att Svenska kvarnföreningen fr. o. m. den 27 mars 1931 nedsatt priserna å dessa märken ytterligare 1 krona för 100 kilogram samt prisen å de svenska mjölerna såväl den 4 som den 27 mars, så att dessa i slutet av mars noteras som ovan anförts. Dessa i mars månad företagna prissänkningar torde helt kunna tillskrivas konkurrensen mellan avtalskvarnarna och icke-avtalskvarnarna. Denna konkurrens är särskilt framträdande, örn man betraktar priset på Ira svenskt mjöl, som är så lågt, att det knappast kan täcka förmalningskostnaderna. Storkvarnarna betalade nämligen i mars månad 20 kronor 10 öre för svenskt vete av normalkvalitet och erhålla således icke ens 2 kronor som bruttomallön för ett vetemjöl, som betalas med 27 kronor fritt kvarn inklusive säck.

Beträffande priserna å rågmjöl lämnas följande sammanställning även den avseende Svenska kvarnföreningens noteringar:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

*23

Priser å inom landet framställd rågsikt under tiden januari 1929— februari 1931 i kronor för 100 kg.

I fråga om dessa priser förmärkes en delvis annan utveckling än i fråga örn vetemjölpriserna, enär den i juli år 1930 igångsatta stödaktionen medförde en betydligt kraftigare prisstegring för rågmjölet än för vetemjölet. De i mars månad noterade rågsiktspriserna äro emellertid i likhet med de senaste noteringarna å vetemjölet framtvingade av konkurrensen mellan avtals- och icke-avtalskvarnarna.

Brödpriserna.

I tab. 4 återgivas detaljhandelspriserna på mjöl och bröd enligt socialstyrelsens statistik över livsmedelspriser. Några särskilda kommentarer till desamma torde icke vara erforderliga. Man fäster sig dock vid, att brödpriserna i allmänhet ligga betydligt fastare än mjölpriserna. Av ganska stort intresse är dock att undersöka, huru prisläget å mjöl och bröd förändrats sedan tiden före kriget. I tab. 5 hava därför återgivits indextal för mjöl- och brödpriserna med 1913 års medelpriser som bas. Man iakttager dels att brödpriserna ligga avsevärt högre än mjöl-

Vetemjöl

24* Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

priserna och dels att de från början av år 1929 nästan ständigt sjunkande mjölpriserna icke medfört en på långt när lika kraftig reducering av brödpriserna. Detta senare förhållande har givetvis sin förklaring däruti, att mjölpriserna ganska litet påverka priserna på de slutliga produkterna, men är icke desto mindre ägnat påkalla uppmärksamhet.

Kvarnarnas mallöner.

Då kvarnarnas råvarupriser och deras utbyten vid förmalningen icke exakt kunna angivas, hava vid de följande beräkningarna företagits vissa schematiseringar och förenklingar. Undersökningen omfattar tiden juni 1929—februari 1931. Denna tidsbegränsning har använts på grund därav, att genom de undersökningar, som verkställts av jordbruksutredningen och särskilda utskottet vid 1930 års riksdag, kännedom erhållits örn, i vilken utsträckning storkvarnarna använt sig utav utländsk spannmål vid sin förmälning under tiden intill maj 1930. Fr. o. m. den 1 juli 1930 äger man likaledes kännedom örn detta förhållande. För månaderna maj och juni 1930 saknas visserligen dylika uppgifter. För denna tid har emellertid antagits, att kvarnarna använt 50 procent svenskt och 50 procent utländskt vete. Procenttalen utländskt vete vid kvarnarnas förmälning hava då varit:

Jan. Febr. Mars April Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. Dec.

1929 ............... — — — — — 72 71 7B 67 56 52 50

1930 ............... 51 51 46 50 50 50 45 45 50 50 35 35

1931 ............... 30 30 25 — — — _

En första åtgärd vid mallönernas beräknande är att uppskatta dels priset på den råvara, kvarnarna använt vid sin förmälning, och dels vad kvarnarna erhållit för denna vara i förädlat skick. Därvid får man emellertid icke enbart taga hänsyn till prisen å den utländska och svenska spannmålen samt mjöl- och klipriserna. Fuktighetsgraden är nämligen olika hos det svenska och det utländska vetet. För att korrigera för detta förhållande antages,

att de färdiga produkterna i genomsnitt innehålla 15 % vatten,

att svenskt vete innehåller ........................................ 18 % » och

att utländskt » » ....................................... 12 % »

Bortses ifrån, vad som går bort genom rensning, avdamning o. d. — vilket i stort sett drabbar svensk och utländsk spannmål i lika utsträckning — erhåller man efter korrektion för nyss nämnda olika procenter vatten till resultat, att 100 kilogram spannmål efter förmalningen ger nedanstående vikter (i kilogram) färdiga produkter under ovan nämnda månader och med hänsyn till där angivna procenttal.

Jan. Febr. Mars April Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Noy. Dec. I

1929 ...... _____ 101.3 101.3 101.6 101.o 100.4 100.1 100.»

1930 ...... 100.1 100.1 99.8 100,0 lOO.o lOO.o 99.7 99.7 lOO.o lOO.o 99.1 99.1

1931 ...... 98.8 98.8 98.5 _________

I augusti år 1929 erhölls således 2.4 procent mer i utbyte än i december år 1930 enbart på grund utav den olika proportion utländsk spannmål,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

*25

som använts i båda fallen. Vid användande av enbart svenskt vete skulle produktutbytet i analogi härmed blivit endast 97 kilogram av 100 kilogram spannmål.

Vidare Ilar man att taga hänsyn till det av kvarnarna använda vetets kvalitet. Utan kännedom därom, kan man icke exakt bestämma råvarupriset. Enligt vad som under hand inhämtats, lär det tidigare förhållit sig så, att, då kvarnarna malt in en relativt hög procent utländskt vete, detta icke enbart varit hårt Manitobavete, utan även mjukare La Plataoch andra vetell. Därutinnan hänvisas för övrigt till jordbruksutredningens betänkande i spannmålsfrågan. Vid lägre inmalning av utländskt vete Ilar detta däremot till större delen bestått av hårdare veten. Efter konferenser med kvarnrepresentanter har man ansett fullt berättigat att vid beräkningen av råvarupriset antaga, att tidigare blandats 50 procent Manitoba II och 50 procent svenskt vete. Denna beräkningsgrund har därför använts för tiden juni 1929—juni 1930. Fr. o. m. juli 1930 hava de faktiska procentsatserna använts. Vidare har räknats med priset för Manitoba II under juli och augusti månader 1930 men med priset för Manitoba I fr. o. m. september månad. För närvarande torde storkvarnarna så gott som uteslutande av utländskt vete använda denna sistnämnda, höga kvalitet.

Då det gäller att beräkna värdet av de färdiga produkterna, har man i första hand att fastställa, vad som skall räknas som färdig produkt och vilka priser man skall sätta å desamma. Från kvarnhåll upplyses, att priset å bagerimjöl är normerande för övriga vetemjölspriser och att kvarnarna vid sina kostnadskalkyler utgå ifrån denna mjölsort. Det har därför ansetts lämpligt, att även här räkna med detta mjöl och de för detsamma noterade priserna. Då det här icke är fråga örn att företaga några driftskalkyler, utan fastmer att erhålla jämförbara tal för olika tider, Ilar det ansetts tillfredsställande att räkna med, att den färdiga produkten utgör 70 procent bagerimjöl och 30 procent vetekli. Beräkningarna av produktpriserna hava därefter företagits på grundval av dessa procentsatser med hänsyn tagen till de tidigare angivna utbytesmängderna, vilka varierade med spannmålens vattenhalt. Räkningarna hava företagits enligt denna formel:

Produktpris =

Utbytesmängd / 70 . . „ . . ....

--jöq—■ x 100 x Pnset a bagerimjöl

100 x

priset å vetekli

Vad ovan kallats produktpriset är således det belopp, kvarnen erhåller för de färdiga varor, som framställas av 100 kilogram spannmål. Det tidigare diskuterade råvarupriset utgör det belopp, kvarnen betalat för samma 100 kilogram spannmål. Skillnaden mellan produktpriset och råvarupriset kallas här bruttomallönen. Denna utgör således icke kvarnens nettovinst, utan i densamma ingå alla omkostnader, vilka givetvis i allmänhet uppgå till den ojämförligt större delen utav bruttomallönen.

Huruvida de omkostnader, vilka ingå uti bruttomallönen, undergått några större förändringar under den tid, undersökningen avser har icke ansetts av nöden utröna. Tiden har emellertid icke medgivit att ägna denna detalj större uppmärksamhet. Emellertid är det uppenbart, att kvarnarnas utgifter för mottagning och lagring av spannmål varit ovanligt höga under den gångna hösten, enär svensk spannmål då mottagits i myc-

Rågmjöl.

26* Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

ket större utsträckning än tidigare. Denna kommer ofta i småposter och kräver dessutom grundligare skötsel och eftersyn än den torrare, utländska varan. Däremot hava kvarnarnas utgifter för emballage reducerats, då säckpriserna icke obetydligt nedgått. Det är emellertid omöjligt att för närvarande avgöra, huru dessa och andra faktorer inverkat på nettomallönen.

De enligt ovan beräknade talen gestalta sig sålunda:

Man iakttager, att bruttomallönen vid början av de statliga stödåtgärderna för vår brödsädesodling låg något högre än genomsnittligt. Emellertid har detta förhållande numera utjämnats, och i april 1931 torde den på angivna sätt beräknade bruttomallönen ligga under 5 kronor.

På liknande sätt som för vetemjölet kan man beräkna bruttomallönerna vid rågmjölsframställningen. Här ställa sig beräkningarna dock något vidlyftigare, enär man måste taga hänsyn till, att en del veteeftermjöler ingå i den saluförda rågsikten. Då det i detta sammanhang icke torde vara erforderligt, att i detalj redogöra för de företagna beräkningarna må endast följande förutsättningar för desamma relateras:

a) Kalkylerna gälla rågsiktskvaliteten 00.

b) Till rågsikten sättes 40 procent veteeftermjöler av flormjölskvalitet.

c) Rågen anses utmald till 66 2A procent.

Slutresulatet meddelas i nedanstående tabell, där i densamma intagen korrektion hänför sig till skillnaden i priset för rågsikt 00 och flormjöl.

Kungl. Majlis proposition Nr 216.

•27

Här iakttaga liksom beträffande vetet, att bruttomallönerna voro relativt boga i augusti och september 1930. Vidare synes konkurrensen på rågmjölsmarknaden hava medfört, att dessa relativt höga bruttomallöner ganska snabbt sjönko och för närvarande ligga ovanligt lågt.

Såvitt man ay ovanstående beräkningar kan döma, hava kvarnarna således icke betingat sig några anmärkningsvärt höga mallöner. Snarare torde dessa för närvarande vara lägre än vad normalt brukar vara fallet.

Ovanstående beräkningar hava utförts med vid varje tillfälle gällande dagspriser som grundval. Prisbildningen på mjölet anpassar sig icke omedelbart efter växlingarna i råvaruprisen och därför iakttages i allmänhet, att bruttomallönerna äro relativt höga vid fallande råvarupriser och vice versa. Detta förhållande kan i viss mån förklara de högre bruttomallönerna i augusti, september och oktober 1930, varjämte under denna tid i stor utsträckning användes svensk vara, inköpt före den 1 september till högre priser.

Verkningarna av inmalningstvånget och avtalspriserna.

Statens spannmålsnämnd har i anslutning till föreskrifterna i dess instruktion ansett påkallat att företaga en utredning rörande verkningarna av inmalningstvånget och avtalspriserna. Dessa i viss mån ganska vittomfattande ingripanden i handeln och näringslivet hava numera

Materialets

insamlande.

28* Kungl. May.ts proposition Nr 216.

hunnit verka så lång tid, att en dylik undersökning kan anses giva en ganska fullständig bild utav, huru förhållandena i olika avseenden gestaltat sig. I detta fall äro de intressen, vilka beröras av de företagna åtgärderna, så vitt skilda, att olika parter med nödvändighet måste höras. Nämnden har därför genom skrivelser och särskilt upprättade frågeformulär vänt sig såväl till sådana organ, vilka representera producenterna, som till olika representanter för konsumenterna. Därjämte har nämnden emellertid sökt undersöka de förhållanden, under vilka spannmålshandeln och kvarnindustrien arbetat. De huvudsakliga organ, till vilka nämnden sålunda gjort hänvändelse, hava varit:

a) hushållningssällskapen,

b) jordbrukarsammanslutningar och spannmålshandlare,

c) kvarnindustrien, samt

d) bageriidkare och köpmannasammanslutningar.

Den närmast följande framställningen avser att lämna en redogörelse för det från dessa håll inkomna materialet. De i vissa avseenden olika synpunkter, vilka härvid komma till uttryck, skola slutligen underkastas en närmare granskning.

Hushållningssällskapen.

I den skrivelse, som avläts till de olika hushållningssällskapen, hade spannmålsnämnden uppställt ett antal så lydande frågor:

a) Huru hava avsättningsförhållandena för vete och råg gestaltat sig inom olika delar av sällskapets område?

Har någon skillnad under innevarande konsumtionsår jämfört med föregående kunnat iakttagas beträffande större och mindre jordbrukares möjlighet att få sälja sin spannmål!

b) Huru har prisbildningen på vete och råg gestaltat sig inom olika delar av sällskapets område!

Huru mycket hava i genomsnitt under varje särskild månad de priser å brödspannmålen, vilka betalats av uppköpare inom orten, understigit de avtalade minimiprisen?

Hava de priser, jordbrukarna erhållit för sin brödsäd, i allmänhet legat mer under de nu tillämpade minimiprisen, än vad tidigare varit fallet i förhållande till priserna å närmaste noteringsort?

c) Har försäljningen av vete och råg genom spannmålshandlare eller jordbrukarsammanslutningar innevarande konsumtionsår varit av större omfattning än tidigare?

d) Har det kunnat förmärkas någon tendens till att bättre bakkraftigare vetesorter, speciellt vårvete, betalats högre och haft bättre avsättning än annat vete?

e) Ett allmänt omdöme rörande det nuvarande systemets verkningar speciellt ifråga örn prisbildningen och avsättningsförhållandena?

Sedan begärda uppgifter inkommit från sällskapen, kunde desamma börja bearbetas i mitten av mars. Då hushållningssällskapen emellertid givits fria händer att enligt gottfinnande insamla de önskade upplysningarna från vederbörande underavdelningar, har det till spannmålsnämnden inkomna primärmaterialet blivit i någon mån heterogent och försvårat en mer enhetlig statistisk behandling av detsamma. I vissa fall, det övervägande flertalet, hava hushållningssällskapen ej bifogat de

29 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

av dem infordrade uppgifterna utan nöjt sig med att på basis av dessa till nämnden avgiva yttrande över de uppställda frågorna, medan åter i andra fall de från underavdelningarna insamlade svaren å frågorna tillställts nämnden, något som varit av stort värde för bedömandet av producenternas egna erfarenheter oell omdömen örn det nuvarande systemet och dess verkningar. Bland hushållningssällskap, som på sistnämnda sätt tillställt nämnden uppgiftsmaterialet, märkes i första hand Östergötlands läns hushållningssällskap samt dessutom Malmöhus, Skaraborgs, Västmanlands, Stockholms och Uppsala läns hushållningssällskap. Av mera betydande jordbrukson, för vilka endast föreligga sällskapens yttranden över meromnämnda förhållanden, märkas Södermanlands, Blekinge, Kristianstads och Älvsborgs län. Det enda län, från vilket ett mer omfattande prisstatistiskt material kunnat erhållas för varje månad under tiden september år 1930 till februari år 1931, är Östergötlands. Detsamma gäller i någon mån Malmöhus län, ehuru här icke föreligga uppgifter för varje månad för sig, utan endast för perioden i dess helhet.

Efter sedvanlig granskning hava de inkomna primäruppgifterna, utgö- Bearbetningen rande svar på de av nämnden uppställda frågorna, sammanställts härads- aT Prima>och länsvis, varvid såväl pris- som avsättningsförhållandena inom varje uPPg1,lci'nasärskilt område, för vilket uppgifter förelegat, graderats. Härvid har som skala använts om prisförhållandena: »synnerligen tillfredsställande»

(st), »tillfredsställande» (t), »mindre tillfredsställande» (mt) och »otillfredsställande» (o) samt vad beträffar avsättningsförhållandena de tre sista graderingarna, »tillfredsställande», »mindre tillfredsställande» samt »otillfredsställande». På enahanda sätt hava redovisningsområdena fördelats efter de olika svar, som lämnats å de uppställda frågorna rörande avsättningsförhållandena för större och mindre jordbrukare, allt eftersom dessa varit »lika», »bättre för de större» eller »bättre för de mindre» brukarna, samt huruvida försäljningen av spannmål innevarande konsumtionsår i större grad än tidigare skett genom spannmålshandlare eller lantmannaföreningar (»större», »lika» eller »mindre»). De områden, inom vilka speciellt vårvete men även andra bakkraftigare vetesorter odlas, hava likaledes fördelats efter prisbildnings- och avsättningsförhållandena för dylik vara i jämförelse med annat vete (»bättre» eller »lika» med förhållandena i övrigt). Beträffande de nuvarande prisens läge i förhållande till avtalsprisen — jämförda med tidigare erhållna priser i förhållande till prisen å närmaste noteringsort —• hava de olika produktionsområdena fördelats i två grupper, dels sådana där de nuvarande prisen ligga avgjort lägre och dels sådana, i vilka de ligga lika i förhållande till avtalsprisen och tidigare noteringar. Sedan områdena på ovan angivet sätt karakteriserats, hava ensartade områden hopsummerats häradsvis och länsvis, och angiva således de i tab. 6 återgivna siffrorna det antal kommuner eller andra redovisningsområden, inom vilka prisbildnings- och avsättningsförhållandena gestaltat sig på ena eller andra sättet. Vid en jämförelse mellan de så vunna talen erhålles en mer omfattande överblick dels över förhållandena i allmänhet inom länet samt dels över de olikheter, som i berörda hänseenden kunna vara rådande inom olika härader. I de fall, prisuppgifter föreligga och visat sig möjliga att bearbeta i tabellform, hava desamma redovisats i form av medeltal för varje månad och härad inom länet.

Stockholms län och stad.

Uppsala län.

30* Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott anför i sitt yttrande, att avsättningsförhållandena för vete och råg varit något sämre i länets norra delar. Strax efter skörden gick det dock lätt att sälja spannmål, men försäljningsmöjligheterna hade sedermera försämrats. De sämre avsättningsmöjligheterna i länets norra delar syntes till större delen vara beroende på, att skörden skadats och varit av växlande kvalitet. Av tab. 6 i tabellbilagan framgår, att avsättningen inom 9 områden av sällskapets verksamhetskrets kunnat betecknats som tillfredsställande, inom 31 som mindre tillfredsställande och i 4 fall som otillfredsställande. Prisbildningen har däremot för 29 områden ansetts vara tillfredsställande, för 14 mindre tillfredsställande och endast i ett fall otillfredsställande. Sällskapet har uttalat, att de större jordbrukarna, som kunnat sälja större och mer enhetliga partier, haft lättare att avyttra sin spannmål än de mindre brukarna.

De priser å hrödspannmål, som spannmålshandlarna i orten erbjudit producenterna, hava i regel understigit de avtalade minimiprisen med 2 å 3 kronor per deciton, och i många fall ännu mer. I allmänhet hava de priser, brukarna erhållit detta konsumtionsår, legat mer under sagda avtalspriser än tidigare varit brukligt i jämförelse med noteringarna. Försäljningen genom spannmålshandlare eller lantmannasammanslutningar hade i år varit av större omfattning än tidigare. Kvarnarna hade i många fall uppställt som villkor för köp av spannmål, att kli skulle återköpas.

För vårvete hade betalats högre pris, och hade detsamma haft något bättre avsättning.

Sällskapet ansåge sig såsom sitt omdöme rörande det nuvarande systemet och dess verkningar kunna uttala, att detsamma i stort sett hjälpt jordbrukarna till högre pris å den brödspannmål, som hållit kvalitetsfordringarna. Då en stor del av länets spannmål ej uppfyllt desamma, hade emellertid priserna på denna oskäligt nedpressats.

Sällskapet framhåller även det önskvärda i, att alla kvarnar anslöte sig till avtalet eller att lagstadgade minimipris fastställdes.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott meddelar bland annat i sitt yttrande, att avsättningsförhållandena för brödspannmål otvivelaktigt förbättrats i jämförelse med föregående år. De svårigheter att sälja spannmålen, som påtalats i länets södra delar, torde till stor del bero på, att tvenne där arbetande spannmålsfirmor genom iråkade ekonomiska svårigheter inskränkt sin verksamhet. Uppgiftslämnarna inom Bro och Håbo, Järstena, Ultuna samt Vaksala och Rasbo socknar hade meddelat, att svårigheterna att sälja spannmålen till stor del berodde på den skadade skörden och dess ojämna kvalitet. Avsättningsförhållandena i 10 av de redovisade områdena betecknades som tillfredsställande, medan ifråga örn prisbildningen densamma i 14 fall rubricerats som tillfredsställande och i ett fall som synnerligen tillfredsställande. För vårvete och andra mer bakkraftiga vetesorter hade både avsättningsmöjligheterna och prisbildningen varit avgjort bättre.

För prima brödsäd hade avtalspriser erhållits, medan för icke fullgod vara priserna legat betydligt därunder och varierat för vete från 13 till 17 kronor och för råg från 13 till 16 kronor. Mellanhandsskillnaden hade sannolikt varit större tidigare än nu. Vad beträffade försäljningen av spannmål genom spannmålshandlare och lantmannasammanslutningar, syntes inga större förändringar hava inträtt under innevarande konsum-

31 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

tionsår. Inmalningstvånget och det därmed kombinerade kvarnavtalet hade därför varit till utomordentligt stor nytta och åstadkommit jämnare prisbildning och bättre avsättningsförhållanden.

För detta län föreligga inga uppgifter från sällskapets underavdelningar, utan endast ett yttrande av hushållningssällskapets förvaltningsutskott. I nämnda yttrande påpekas, att avsättningsförhållandena inom länet för brödspannmål strax efter skörden varit goda, men att desamma rätt snart förvärrats och att sedermera stora svårigheter förelegat och fortfarande förelåge, när det gällde att placera kvarvarande stora partier. Dock syntes svårigheterna, tack vare de i länet talrikt förekommande spannmålsbelåningarna, avsevärt hava mildrats. De mindre jordbrukarna hade i några fall haft svårare att sälja sin spannmål direkt till avtalsbunden kvarn än de större jordbrukarna, vilka haft lättare att leverera större ensartade partier, som för kvarnarna vore mer begärliga.

Inköpt brödspannmål har betalats med gällande minimipris med avdrag upp till 2 kronor för 100 kilogram. I jämförelse med tidigare betalade priser och noteringar syntes brukarna i en del fall hava erhållit lägre priser, än vad tidigare varit brukligt. Beträffande de olika höstvetesorterna hade ingen skillnad gjorts för bättre bakkraft hos de olika sorterna, ty hänsyn hade endast tagits till hektolitervikten. Vårvete hade däremot varit mer efterfrågat än höstvete, och många kvarnar hade vid inköp av brödspannmål fordrat, att hälften av kvantiteten skulle utgöras av vårvete.

Som sin uppfattning örn stödåtgärdernas verkningar framhåller sällskapet sammanfattningsvis, att det visserligen rått det svåra missförhållandet, att fullt avtalsenliga priser icke stått att erhålla, men att detta till trots nir gällande reglerande prisbestämmelser varit jordbrukarna till mycket stor nytta. Det framhålles vidare, att en del kvarnar utnyttjat avtalet på så sätt, att de tvingat jordbrukarna att till förhöjda priser inköpa framför allt vetekli men även andra fodermedel, ja i vissa fall även konstgödsel. Detta angives hava varit till stort förfång icke blott för jordbrukarna utan jämväl för lantmännens sammanslutningar. Slutligen påtalas det förhållandet, att kvarnar, som stått utanför kvarnavtalet, inköpt spannmål till lägre priser samt jämväl den omständigheten, att dylika utanför avtalet stående kvarnar härigenom fått tillfälle att erhålla mjölleveranser till regementen och andra statliga institutioner framför avtalskvarnarna.

Från länets samtliga hushållningskretsar, vilkas antal uppgår till 122 ( och vilka i regel omfatta en, i några fall två och i ett ilar fall tre socknar, hava, med undantag för tre, begärda uppgifter inkommit och översänts till spannmålsnämnden tillsammans med hushållningssällskapets eget yttrande.

Vad beträffar avsättningsförhållandena hava desamma enligt tab. 6 i 04 fall betecknats som mindre tillfredsställande, i 39 fall som tillfredsställande och i 12 fall som otillfredsställande. Prisbildningen har återigen ansetts tillfredsställande i 104 fall, mindre tillfredsställande i 10 och otillfredsställande i 1 fall. I allmänhet synes prisbildningen inom länets olika delar hava varit mer likartade än avsättningen. I fråga örn avsättningsförhållandena för större och mindre jordbrukare uppgivas desamma i det stora hela varit något bättre för de större än för de mindre brukarna. Förklaringen härtill uppgives vara, att bytesaffärerna inom detta län

/Sikan// till riksdagens protokoll 1931. 1 sand. 190 hafi. (iVr 210.) *3

Södermanlands län.

Ötergötlands

Ian.

32* Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

fått en mycket stor omfattning och att därvid för bytesvaror betingats priser, liggande över de i marknaden förekommande. Då de större brukarna baft lättare att efterkomma dessa fordringar från kvarnarnas och uppköparnas sida, uttalas att de även haft lättare att sälja sin spannmål än de mindre brukarna.

Avsättningsförhållandena för bakkraftigare vetesorter synas hava varit avgjort bättre än för annat vete (92 fall bättre mot 8 fall, som kunnat betecknas som lika), medan däremot prisbildningen för dylikt ur bakningssynpunkt bögvärdigare vete icke varit lika förmånlig. Det synes även, som örn de erhållna prisen i övervägande antal kretsar skulle hava legat lägre i förhållande till minimiprisen än tidigare varit fallet i jämförelse med noteringarna. Försäljningen av spannmål genom upphandlare och sammanslutningar har av siffrorna att döma varit något mindre än tidigare år.

Hushållningssällskapet framhåller vad beträffar nu berörda frågor för sin del, att det i stort sett inom länet under september och början av oktober månader gått jämförelsevis lätt för producenterna att försälja vete och råg, särskilt vete, men att avsättningsförhållandena sedermera undan för undan försämrats.

Under början av konsumtionsåret bade försäljningen genom spannmålshandlare varit något mindre än tidigare. Längre fram under konsumtionsåret hade förhållandena blivit andra, och för länets vidkommande torde huvudparten av spannmålen försålts genom spannmålshandlare.

Vid försäljning direkt till kvarnarna torde i regel betalning skett till minimiprisen. Det har dock upplysts, framhåller utskottet, att i vissa fall kvarn, som inköpt spannmål, icke betalat i enlighet med nyssnämnda priser. Huruvida detta varit beroende på den försålda spannmålens kvalitet, hade utskottet icke kunnat utröna. Som ovan framhållits bar större delen av jordbrukarna inom länet nödgats sälja sin spannmål till spannmålshandlare, vilka icke varit i tillfälle att betala minimiprisen. I allmänhet syntes vete och råg i lika mån hava drabbats av detta underpris.

I omstående tabell har för varje härad beräknats det genomsnittliga antal kronor, med vilket av uppköparna erbjudna priser för 100 kilogram brödspannmål varje månad understigit minimipriset.

Kungl. May.ts proposition Nr 216.

*33

Vad angår frågan, huruvida de priser, jordbrukarna erhållit för sin brödsäd, i allmänhet legat mer under avtalsprisen, än vad tidigare varit fallet i förhållande till priserna å närmaste noteringsort, har förvaltningsutskottet uttalat, att så varit fallet med undantag för de jordbrukare, som kunnat sälja direkt till kvarn. Tidigare kunde jordbrukarna i allmänhet betinga sig priser, motsvarande de å närmaste noteringsort gällande, varjämte det ej sällan inträffat, att de för en förstklassig vara kunnat erhålla högre pris än de noterade. Nu torde knappast förekommit att någon högre betalning lämnats för i kvalitetshänseende särskilt framstående vete och råg, men väl att avdrag gjorts för lägre kvaliteter, enligt uppgift stundom till avsevärda belopp.

Förvaltningsutskottet har förklarat sig kunna giva ett odelat erkännande åt systemet med inmalningstvång. Däremot hade utskottet icke ansett sig kunna lika oförbehållsamt lämna sitt erkännande åt det sätt, på vilket systemet hittills tillämpats. Sålunda syntes allvarliga erinringar kunna göras emot inmalningsprocentens storlek. För utskottet vore det uppenbart, att inmalningsprocenten redan från början satts allt för låg och att den alltjämt vore för låg. Särskilt gällde detta beträffande rågen, men även ifråga örn vetet borde en betydligt högre inmalningsprocent hava kunnat tillämpats. Verkningarna av den allt för låga inmalningsprocenten för råg gåve sig nu till känna. Man syntes sålunda med tämligen stor visshet kunna förutse, att icke på långt när all till avsalu lämpad råg ginge att försälja.

Minimiprisen i och för sig vore alltså tillfredsställande och hade varit av betydelse för jordbrukarna, särskilt sett mot bakgrunden av rådande prisläge på världsmarknaden. Trots att större delen av producenterna vid sina försäljningar knappast erhållit de avtalade minimiprisen, vore det påtagligt, att anordningen med minimipriser haft ett värde som ej borde underskattas.

34 Kuno!. Maj:ts proposition Nr 216.

Jönköpings

län.

Kronobergs

län.

En påtaglig olägenhet med de nuvarande minimiprisen hade varit, att den successiva prisstegringen varit allt för liten. De lantbrukare, som väntat med sina försäljningar, hade sålunda knappast kunnat beräkna att få sina lagrings- och andra kostnader täckta. I allmänhet hade de därför föredragit att örn möjligt sälja sin spannmål redan på hösten eller i varje fall så tidigt som möjligt. Hade bekvämare möjligheter till belåning av spannmål stått till buds, skulle säkert åtskilligt hava vunnits.

Örn utskottet sålunda funnit anledning framföra flera erinringar emot de nuvarande förhållandena, ville utskottet å andra sidan vitsorda nödvändigheten av, att jämväl i fortsättningen brödsädsodlingen genom statliga åtgärder på allt sätt understöddes. För jordbruket inom länet skulle upphörandet av stödjande statliga åtgärder för brödsädsodlingen medföra synnerligen allvarliga konsekvenser i ekonomiskt avseende.

Efterfrågan på veto och råg uppges inom Jönköpings län hava varit ringa, varför det synes bava varit förenat med stora svårigheter att avyttra spannmålen. Från vissa trakter meddelas, att de mindre jordbrukarna under innevarande konsumtionsår haft svårare än under det föregående att finna avsättning för sin brödspannmål, medan de större brukarna däremot, vilka kunnat levererat vagnslastvis, haft något mindre svårigheter. För länet i dess helhet synes i förhållande till föregående år endast obetydlig förbättring hava förmärkts ifråga örn möjligheten för jordbrukarna att få sälja sin spannmål. Detta gällde särskilt rågen.

De större producenterna uppgivas hava sålt sin brödsäd till avtalspriser med avdrag för fraktkostnader, under det att de mindre odlarna, vilka varit hänvisade till uppköpare i orten, fått åtnöja sig med priser, understigande avtalsprisen med 2 å 3 kronor per 100 kilogram.

I fråga örn vete hade de priser, som uppnåtts, i allmänhet icke legat mer under avtalsprisen, än vad tidigare varit fallet i förhållande till priserna å närmaste noteringsort. För råg hade däremot lägre pris erhållits.

Vårvete hade genomgående haft bättre avsättning än annat vete och hade man för detsamma ofta uppnått ett merpris på 1 krona per 100 kilogram. Försäljningen av vete genom spannmålshandlare hade under innevarande konsumtionsår varit något mindre än föregående år, men syntes däremot inom vissa delar av länet försäljningen till länets centralförenings lokalavdelningar och till småkvarnarna hava ökat i omfattning.

Sammanfattningsvis framhåller hushållningssällskapet, att det nuvarande systemet i stort sett haft gynnsam inverkan på prisbildningen a brödspannmål, under det att avsättningsförhållandena icke varit så gynnsamma. För vissa delar av länet vore emellertid systemet överhuvudtaget av mindre betydelse, enär produktion av brödsäd till avsalu icke förekomme. I

I ett kortfattat yttrande framhåller hushållningssällskapet i länet, att vissa svårigheter förelegat vid avsättningen av både råg och vete, men syntes dessa svårigheter hava varit mindre år 1930 än föregående år. För närvarande betalades å gårdarna vetet med 18 kronor 50 öre och rågen med 13 kronor per deciton. Priserna hade legat betydligt under avtalsprisen. Försäljningen av vete och råg torde detta konsumtionsår i större utsträckning än tidigare försiggått genom spannmålshandlare. Vårvete, odlat på lämplig jordmån, hade haft god åtgång och betalats med högre

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

pris. Det nuvarande systemet ansåge sällskapet utan tvivel hava underlättat avsättningen av länets till avsalu tillgängliga brödspannmål.

Hushållningssällskapet uppgiver, att avsättningsmöjligheterna för brödspannmål varit relativt svåra under lörsta halvåret 1930. Emellertid synes kvarnavtalet hösten 1930 hava medfört förbättrade avsättningsmöjligheter för brödspannmål av fullgod kvalitet. Fortfarande vore dock avsättningsmöjligheterna ganska små för mindre jordbrukare inom vissa härader. Då dessa icke kunnat sälja till bygdekvarnarna, hade de varit hänvisade till mellanhänder, som i regel betalat 1 å 2 kronor under avtalsprisen. Inom andra delar av sällskapets område, såsom Tjustbygden, hade någon olikhet icke förmärkts beträffande avsättningsmöjligheterna för större och mindre jordbrukare. Därstädes hade nämligen kvaliteten varit utslagsgivande, oberoende av partiernas storlek.

Allmänt syntes gälla, att de priser, jordbrukarna erhållit för sin brödsäd, legat mer under avtalsprisen, än de under tidigare år uppnådda prisen understigit noteringarna. Från Tjustbygden uppgavs, att handeln med brödspannmål, på grund av höstens goda kvalitet och gynnsamma skörderesultat, i år varit större än förut. För vårvete hade, örn detsamma varit av god kvalitet, erhållits överpris.

Till sist framhåller sällskapet, att det nuvarande systemet åstadkommit bättre pris å brödspannmålen inom dess verksamhetsområde. Romme detsamma att bibehållas, vore det emellertid önskvärt, att normalvikten ä spannmål sattes lägre och inmalningsprocenten högre.

Inom länets sydligare delar synas förhållandena vara ungefär ensartade med vad, som redan anförts i fråga örn de mera nordligt liggande delarna. Försäljningen uppgives hava vållat rätt betydande svårigheter framför allt vad beträffar rågen. De av upphandlarna betalade prisen uppgivas som regel hava understigit avtalsprisen med 1 å 2 kronor. I trakterna omkring Kalmar, där Kalmar ångkvarns K/B har sin verksamhet, hade tydligen det allra mesta av spannmålen försålts direkt till nämnda kvarn. Inom Aspelands hushållningsgille syntes avsättningsförhållandena för råg hava varit alldeles särskilt besvärliga, alldenstund härifrån uppgåves, att de mindre jordbrukarna i mycket stor utsträckning sett sig nödsakade att utfodra sin råg, vilket ansåges vara synnerligen oförmånligt, emedan de låga prisen på animaliska produkter icke täckte odlingskostnaderna. I stort sett hyste man den uppfattningen, att det nuvarande systemet medfört goda verkningar vad beträffar prisbildningen, medan däremot avsättningsmöjligheterna för brödspannmålen nu vore sämre än tidigare.

På grundval av från gillesordförandena införskaffade uttalanden, vilka dock ej bifogats sällskapets utlåtande till spannmålsnämnden, har hushållningssällskapet i detta län ansett sig kunna göra följande uttalande. I stort sett hade jordbrukarna icke haft någon större svårighet för avsättning av fullgod vara, men hade skörden pä många orter svårt skadats och därför varit svår att försälja. Mycken brödsäd hade därför även kommit till användning vid utfodring av djur. Från flera håll klagades på avsätt ningen och uppgåves, att stora mängder läge osålda hos producenterna. Någon skillnad under innevarande konsumtionsår jämfört med föregående beträffande större och mindre jordbrukares möjlighet att kunna sälja sin spannmål hade oj kunnat iakttagas.

Kalmar läns norra hushållningssällskap.

Kalmar läns sodra hushållningssällskap.

(lollands län.

36 Blekinge län.

Kristianstads

län.

Kungl. May.ts proposition Nr 216.

Spannmålen plägade som regel betalas omkring 2 kronor lägre än noteringarna vid kvarnarna på ostkusten. Under höstmånaderna vore i stort sett samina förhållande rådande, men hade uppköparna under de senaste månaderna varit mer ovilliga att köpa, vadan priserna ej följt kvarnavtalets stigande skala, utan uppgåves de i vissa fall ligga ända tl]l 4 kronor under avtalsprisen. För vårvete hade som regel ej kunnat erhallas högre pris, men hade detsamma varit lättare att sälja. Stundom hade fordrats, att en viss del av leveransen skulle utgöras av nämnda slags vete.

Ganska allmänt erkändes från jordbrukarliåll på Gotland, att det nuvarande systemet medfört goda verkningar på prisbildningen. En fortsatt reglering syntes både önskvärd och nödvändig. Dock ansåges bättre och jämnare avsättningsförhållanden vara av nöden, så att ej, som nu vöre fallet, de mera avsides liggande producenterna finge lagra sin spannmål, medan närmare avsättningsorten liggande finge sälja först. Det uppgåves vidare, att en stor del av de verkligen sålda partierna varit blanco-försäljningar av mäklare och köpmän, medan den lagrade spannmålen fått ligga. Onekligen läge häri en fara, nämligen att mellanhänderna allmänt bomme att övergå till denna bekväma och genom regleringen riskfria och vinstgivande affärsmetod, varigenom lantmännen själva finge lagra spannmålen och ej kunde realisera densamma för att fylla det mest trängande kapitalbehovet. Detta skulle för Gotlands vidkommande vålla stora svårigheter på den grund, att jordbrukarna därstädes av ålder varit inställda på, att skeppning av spannmål skett före vinterns inbrott, varför lantgårdarna ej disponerade tillräckliga utrymmen för sädens lagring. Särskilt vore bristen på magasinsutrymme påfallande stor.

Avsättningsförhållandena inom detta län uppgivas av dåvarande hushållningssällskap hava varit mycket dåliga, i all synnerhet för råg, som varit och vore nästan osäljbar. Någon skillnad mellan större och mindre jordbrukare beträffande möjligheterna för avsättning av spannmålen hade ej förmärkts.

För vete hade i regel betalats avtalspris med avdrag för frakt till någon storkvarn. Kågpriset hade legat något under avtalspriset. De spannmålsaffär!-, som gjorts, hade ej i större omfattning än vanligt förmedlats av spannmålshandlare eller länets lantmannaförbund. Vårvete hade gått lättare att sälja än höstvete, men priset hade ej överstigit avtalspriset.

Vad prisbildningen beträffade, hade enligt utskottet det nuvarande systemet utan tvivel verkat gynnsamt. Beträffande avsättningsförhållandena hade systemet däremot ej hittills infriat de förhoppningar, man ställt på detsamma. Skulle en större del av länets till försäljning avsedda spannmål komma att ligga osåld över våren, bomme säkert stora svårigheter att uppstå för många lantmän i Blekinge.

Från detta hushållningssällskap har endast ingått följande skrivelse:

»Till statens spannmålsnämnd.

Som svar på eder skrivelse av den 19 februari 1931 angående det s. k. kvarnavtalet och dess verkningar får jag anföra följande.

a) För vete har avsättningen varit tämligen god i hela länet. Däremot har det varit mycket svårt att avyttra rågen, i all synnerhet för Kristianstadstraktens jordbrukare.

37 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

b) 1. Vetet har i allmänhet kunnat säljas till avtalade minimipriser. För rågen har priset legat 1 krona—1 krona 50 öre under dessa priser.

b) 2. Priset för råg ligger f. n. mer under tillämpade minimipriser än

c) Försäljningen genom handlare och organisationer har haft större omfattning än tidigare.

d) I allmänhet icke.1 .

e) Det nuvarande systemet kai' haft goda verkningar, da det gällt pris och avsättning av vete. De stora utbuden på råg ha tvingat ned priset. Det har knappast varit möjligt för jordbrukarna att kunna sälja sin råg utan att till gengäld köpa kli och övriga fodervaror samt konstgödsel ofta till onormalt höga priser.

Kristianstad den 9 mars 1931.

I tjänsten:

H. Henriksson.»

Hushållningssällskapet har låtit införskaffa svar å de av statens spann- Malmöhuslän, målsnämnd uppställda frågorna från ordförandena i länets sockenavdelningar. . ,

Av gjorda sammanställningar framgår, att i 58 procent av samtliga sockenområden avsättningen ej ansetts vara tillfredsställande. Ifråga örn prisbildningen har situationen ansetts betydligt gynnsammare, i det att 88 procent av svaren beteckna densamma som tillfredsställande:. Sällskapets förvaltningsutskott anför för sin del, att den tillämpade prisöverenskommelsen som ogynnsam biverkan medfört större svårigheter än eljest att vinna avsättning för brödsäden. Orsaken härtill finner utskottet huvudsakligen ligga däri, att prisöverenskommelsen ej omfattat alla kvarnar, samt att vid skördeårets början såväl inneliggande lager som årets skörd genomgående uppskattats för lågt, varav i sin tur följt, att inmalningsprocenten från början satts för lågt. Veteskörden hade dock i de särskilt spannmålsproducerande delarna av länet för året varit under medelmåttan. Örn så ej varit fallet, skulle med säkerhet avsättningssvårigheterna kommit att göra sig ännu mer kännbara. I prisavseende torde däremot systemet hava medfört stora fördelar för jordbrukarna, vilket också i största utsträckning omvittnas av de inkomna svaren.

I 53 av 80 sockenområden uppges de pris, brukarna erbjudits, hava legat mer under avtalsprisen än vad tidigare varit brukligt i jämförelse med noteringarna. I 27 områden angivas förhållandena i detta avseende hava varit likartade med tidigare år. Avsättningsförhållandena hade dock gestaltat sig något olika inom skilda delar av länet. Det vore framför allt i de nordvästliga delarna av länet, som avsättningssvårigheterna varit störst, medan desamma varit betydligt gynnsammare i de södra och sydvästliga områdena. Vad speciellt vårvete och andra bakkraftigare sorter beträffar, syntes avsättningsmöjligheterna hava varit avgjort bättre. I drygt hälften av de redovisade områdena hade jämväl uppnåtts något högre priser för vårvete.

1 Utgör svar på frågan: »Har det kunnat förmärkas någon tendens till att bättre och bakkraftigare vetesorter, speciellt vårvete, betalats högre och haft bättre avsättning än annat vete.»

28* Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Försäljningen av spannmålen Ilar i stort sett vad beträffar avsättningsformerna varit likartade med tidigare år. Vissa meddelade uppgifter tydde dock på, att försäljningen genom spannmålshandlare varit något mindre innevarande konsumtionsår än tidigare varit brukligt. Någon egentlig skillnad i avsättningsmöjligheterna för större och mindre jordbrukare hade ej påvisats. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott påpekar i samband härmed, att under sista året i stigande grad förekommit, att andra än de yrkesmässiga spannmålshandlarna och lantmännens organisationer befattat sig med spannmålsaffärer. Mjölköpare plägade nämligen mycket ofta uppställa som villkor för sina köp, att hos kvarnarna få lämna spannmål i utbyte. Härtill anmärker utskottet, att örn denna utveckling ostört finge fortgå, torde den komma att medföra ogynnsamma verkningar för den legitima spannmålsliandeln.

På grundval av de av sockenavdelningarna meddelade prisuppgifterna hava vissa medeltalsberäkningar utförts för att närmare belysa uppluindlingsprisens läge i förhållande till minimiprisen inom länets olika härader. I de fall, försäljning av brödspannmål skett genom uppköpare, uppgives jordbrukarna hava erhållit ett pris för sin vara, som ungefär legat 1 krona lägre än avtalsprisen. Het förefölle, som om det härvid förelåge ett påtagligt sambandsförhållande emellan områden med svårartade avsättningsmöjligheter och dem med större avvikelser från avtalsprisen.

Underprisens avvikelser från avtalsprisen i kr. per 100 kg brödspann null.

Luggude norra härad.................. kr. I so

» södra » » Lii

Rönnebergs » » Lie

Onsjö .................. » 1.3 0

Harjagers > » l.io

Torna » » Lod

Bara härad............... kr. 0.84

Oxie » » 0.80

Vemmenhögs » ............... 0.95

Herrestads-Ljunits » » 0.95

Fårs » » 1.28

Frosta » » 0.92.

I jämförelse med motsvarande prisuppgifter för Östergötlands län, torde jordbrukarna i Malmöhus län kunna -sägas hava uppnått bättre priser teisin brödsäd än i förstnämnda län.

Hallands län. Avsättningen av brödspannmål hade i Halland, enligt vad hushållningssällskapets förvaltningsutskott uppgiver, under innevarande konsumtionsår visat sig föga tillfredsställande och i allmänhet varit sämre än under närmast föregående år. Härtill torde dock hava bidragit de rådande låga prisen å fläsk och ladugårdsprodukter, vilka icke såsom tidigare manat till utfodring av brödsäd. På grund härav hade utbuden till kvarnarna och spannmålsuppköparna ökats i den utsträckning, att dessa icke velat eller kunnat för lagring mottaga de utbjudna partierna. Stora partier brödsäd kvar.låge därför hos jordbrukarna utan att kunna vinna avsättning.

Försäljningsmöjligheterna hade varit lika för både stön-e och mindre producenter. Prisbildningen på vete och råg hade gestaltat sig ganska lika inom länets olika delar. Under september månad hade försäljningspriset för såväl vete som råg med 25 öre per deeiton understigit då gällande avtalspris. Utan att för varje månad kunna angiva skillnaden mellan avtalsprisen och de priser, jordbrukarna kunnat erhålla för sin spannmål, kunde dock fastslås, att denna ökat, och gällde detta särskilt för råg. Emellertid hade för goda kvaliteter prisskillnaden varit mindre påfallande. De av jordbrukarna erhållna prisen torde icke i allmänhet legat mer under de nu tillämpade avtalsprisen än vad tidigare varit fallet i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216. *39

förhållande till prisen å närmaste noteringsort. Vårvete och tungviktigare höstvetesorter hade betalats bättre än annat vete och jämväl varit lättare att avyttra. Försäljningen av vete och råg genom spannmålshandlare och jordbrukarsammanslutningar torde under konsumtionsåret hava varit mindre än tidigare varit fallet.

Som slutomdöme framhålles, att prisbildningen icke kunde anses giva anledning till särskilda erinringar. Däremot hade avsättningsförhällandena vållat jordbrukarna stora svårigheter, särskilt när varan icke varit av fullgod beskaffenhet.

För detta län föreligger ett ytterst bristfälligt material och intet yttrande av länets hushållningssällskap över de begärda frågorna, vadan någon mer detaljerad kunskap örn systemets verkningar inom denna landsända icke stått att vinna. Från hushållningssällskapet har till nämnden översänts 11 mer eller mindre ofullständigt besvarade skrivelser, utsända till personer, som angivits vara förtrogna med förhållandena i skilda delar av länet. Av desamma framgår, att prisbildningen på brödspannmål varit tillfredsställande, medan avsättningsmöjligheterna varit växlande och i vissa fall betecknats som mer eller mindre otillfredsställande. I vissa av skrivelserna uppgives, att de uppnådda prisen legat mer under avtalsprisen, än vad tidigare varit fallet i jämförelse med noteringarna. För vårvete hade varken avsättningen eller prisbildningen varit bättre än för annat vete. Spannmålshandlarna hade erbjudit priser, som legat 1 krona 25 öre till 2 kronor 50 öre lägre än avtalsprisen.

Utan att bifoga de införskaffade yttrandena rörande det nuvarande systemets verkningar meddelar sällskapet, att avsättningsmöjligheterna varit ungefär desamma som föregående år i avseende på vete men sämre beträffande råg, som knappast kunnat säljas utan att andra varor tagits i utbyte. Större jordbrukare, som haft större partier och i allmänhet bättre bärgad spannmål, hade haft lättare att sälja än de mindre.

Priset på vete och råg hade vid försäljning till icke avtalsbundna kvarnar och spannmålshandlare legat 2 å 3 kronor under avtalsprisen. Dock framhålles, att de priser, jordbrukarna under konsumtionsåret erhållit för sin brödspannmål, förhållandevis ej legat under utan snarare över de pris, man tidigare erhållit å noteringsorterna. Försäljningen av vete och råg hade skett i ungefär samma omfattning som tidigare genom spannmålshandlare eller jordbrukarsammanslutningar. Vårvete hade å vissa håll varit något begärligare än annat vete, ehuru det knappast betingat något högre pris. Som slutomdöme framhåller sällskapet, att systemet med minimipriser och inmalningstvång för länets vidkommande i stort sett verkat gott, men att dessa verkningar i många fall neutraliserats genom att en hel del kvarnar stått utanför avtalet. Dessutom hade vissa kvarnar för att köpa spannmål, särskilt råg, fordrat, att säljaren skulle taga kvarnprodukter i utbyte.

Inom sällskapets område, där endast ett obetydligt antal större gårdar finnas, försäljas jämförelsevis ringa kvantiteter brödsäd. Det är huvudsakligen Marks härad, som i detta avseende kan betraktas som ett överskottsområde.

Under höstmånaderna uppges avsiittningen av vete icke hava erbjudit några svårigheter. Rågen hade dock varit svårsåld. Under detta

Göteborgs oell Bohus län.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps område.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps Olli råde.

40* Kiqigl. Maj:ts proposition Nr 216.

åra två första månader hade inträtt vissa svårigheter att avyttra såväl vete som råg. På hösten år 1930 hade för en del partier erhållits avtalspriser, men längre fram hade det ej lyckats att erhålla desamma. De av uppköparna erbjudna prisen hade legat 2 kronor 50 öre å 3 kronor under avtalsprisen. Försäljningen genom spannmålshandlare eller lantmannasammanslutningar hade ej varit större under innevarande konsumtionsår än tidigare. Vårvete hade i regel rönt större efterfrågan än höstvete. Från en del håll inom länet hade uttalats, att fordringarna på sädens kvalitet ställts för höga, varför en del brödsäd, som ej kunnat säljas, måst fodras upp.

Örn förhållandena i Skaraborgs län framhåller hushållningssällskapets förvaltningsutskott i huvudsak följande.

Under konsumtionsårets första månader voro avsättningsförhållandena i stort sett goda eller åtminstone tillfredsställande, särskilt vad beträffar vete. Sedermera hade avsättningsmöjligheterna hastigt försämrats och betecknades nu allmänt såsom ytterst dåliga.

Sämst hade förhållandena gestaltat sig inom de områden av länet, där jordbrukarna på grund av långa avstånd till avnämarna icke kunnat sälja sin brödsäd till liandelskvarn, ansluten till kvarnavtalet eller till länets centralförening eller den nybildade lagerhusföreningen i Vara. Försäljningsmöjligheterna syntes under innevarande konsumtionsår i vida högre grad än eljest hava varit beroende av producenternas läge i förhållande till någon storkvarn eller jordbrukarsammanslutning, som bedreve handel med brödspannmål. Särskilt beträffande de mindre jordbrukarnas avsättningsmöjligheter torde berörda förhållanden hava gjort sig mer än vanligt gällande. Det förtjänade framhållas, att avsättningssvårigheterna varit betydligt större ifråga örn råg än vete. Enligt uttalanden i åtskilliga av de inkomna svaren hade råg endast kunnat avyttrats i utbyte mot kraftfoder.

I genomsnitt hade priserna under tidigare månader understigit avtalsprisen med 1 å 2 kronor per 100 kilogram för att senare — i den mån någon försäljning varit möjlig — nedgå till 2 å 4 kronor under sagda avtalspris.

Skillnaden mellan uppköparnas priser till producenterna och minirnipriserna hade varit större inom de områden, där man ej kunnat sälja till lantmannasammanslutningar eller avtalskvarnar, och i allmänhet torde berörda skillnad hava varit större än tidigare förefintlig marginal mellan jordbrukarnas försäljningspris och priset å närmaste noteringsort. Försäljning av vete och råg genom jordbrukarsammanslutningar hade varit större än tidigare, medan spannmålshandlarnas andel av den totala försäljningen något nedgått. Vårvete hade varit avgjort lättare att sälja än annat vete, men hade prisen i stort sett varit desamma.

I sitt allmänna slutomdöme örn systemets verkningar inom länet framhåller sällskapet, att endast å de orter, där genom jordbrukarnas egna sammanslutningar, främst då länets egen centralförening och lagerhusföreningen i Vara, uppköp och lagring av brödspannmål kunnat äga rum i större skala eller där läge och spannmålspartiernas storlek möjliggjort försäljning direkt till någon avtalsbunden kvarn, hade förhållandena såväl i fråga örn prisbildning som avsättning varit någorlunda tillfredsställande under hela den tilländalupna delen av konsumtionsåret. Allt syntes sålunda hänga på möjligheterna att vinna avsättning för de ännu osålda

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

partierna till avtalspriser. Då detta emellertid hittills icke lyckats, ansåge utskottet, att det nuvarande systemets verkningar för närvarande icke kunde rosas.

På grundval av de uppgifter, som inkommit från hushållningssällskapets gillen, yttrar sällskapet som svar å de av spannmålsnämnden uppställda frågorna bland annat följande.

I stort sett hade det inom Bergslagen och Södra skogsbygden producerade vetet blivit försålt, medan av detsamma på slättbygden ännu stora kvantiteter läge osålda. Det hade varit betydligt svårare att försälja rågen både på slättbygden och i södra skogsbygden, varför större delen av rågskörden inom länet alltjämt vore osåld. Inom västra Närkes huskållningsgille hade de mindre jordbrukarna haft betydande svårigheter att försälja sin spannmål, emedan spannmålshandlarna ej vågat köpa på lager. Mellanhänderna hade för vete i regel betalat priser, som med 2 kronor 50 öre till 3 kronor per deciton understigit avtalsprisen. Prisförhållandena på rågmarknaden hade varit betydligt sämre än å vetemarknaden. De jordbrukare, som varit nödsakade att sälja sin råg, hade därför fått nöja sig med priser, som avsevärt understigit minimiprisen. Försäljningen genom spannmålshandlare eller jordbrukarsammanslutningar hade i år varit betydligt mindre än tidigare. Vårvete av prima kvalitet hade rönt avsevärt bättre efterfrågan än annat vete.

Sällskapets förvaltningsutskott har som allmänt omdöme framhållit, att inmalningstvånget varit till stor nytta för såväl prisbildning som avsättning, men att ifrågavarande stödåtgärders verkningar skulle hava varit till ännu större nytta för jordbruket, örn samtliga liandelskvarnar varit skyldiga inköpa brödsäden till avtalsprisen.

Länets hushållningssällskap har bland annat anfört följande:

»Med en stor kvarn i Alster, en ganska stor kvarn i Arvika, en ej obetydlig kvarn i Karlskoga och en större rågbrödsfabrik med kvarn i Filipstad samt några mindre kvarnar är länet i förhållande till sin produktion av brödspannmål ganska väl försett med uppköpskvarnar. Lantbrukarna i närheten av särskilt Alster och Arvika hava fördel av kvarnöverenskommelsen. Under kortare eller längre perioder hava kvarnarna i Alster och Arvika visserligen ej kunnat taga emot all brödsäd, som utbjudits, och mången lantbrukare har därför blivit nödsakad uppskjuta sina leveranser, men i stort sett får man nog anse, att avsättningen från odlarna närmast omkring dessa sistnämnda två kvarnar varit tillfredsställande, särskilt för vete.

Inom mera avlägsna områden från dessa kvarnar, särskilt sydvästra Värmlands län (Näs härad), som annars har sin största avsättning av brödsäd på Göteborg, hava svårigheterna för avsättningen varit större.

Avsättningen för råg har varit mycket svårare an för vete med undantag för de områden, som ligga alldeles intill ovannämnda kvarnar. Dessa kvarnars förmälning av råg synes ej motsvara rågodlingens omfattning inom länet.

De större jordbrukarna, sorn kunna leverera hela järnvägsvagnar eller billaster och alltså ordna bekväma transporter samt per telefon direkt göra avslut med kvarnarna, hava haft den största fördelen av kvarnöverenskommelsen. De mindre jordbrukarna, som utgöra det övervägande antalet inom Värmlands län, hava i regel ej kunnat sälja direkt till kvarnarna. På grund av svårigheten att dels ordna lämpliga transporter, dels

Örebro län.

Värmlands

län.

42 Kungl. Majlis proposition Nr 216.

Västmanland s län.

Kopparbergs

län.

komma i direkt förbindelse med kvarnarna, hava också avsättningsmöjligheter för dessa mindre jordbrukare varit svårare än för de större.

För att ordna avsättningen särskilt för råg för ovannämnda områden, som ligga på större avstånd från kvarnplatsen, och för de mindre jordbrukarna har länets central förening ingripit och ordnat inköp på skilda platser inom länet samt verkställt upplagring under de tider, då kvarnarna ej uppköpt brödsäd. Centralföreningen har därvid beräknat en förmedlingsavgift av 25 å 50 öre per 100 kilogram. Då emellertid centralföreningen endast i mycket obetydlig omfattning kunnat sälja råg till länets kvarnar, har föreningen i regel varit nödsakad räkna med längre frakter (t. ex. till Stockholm), vadan rägpriset på stationerna för fullviktiga prima kvaliteter blivit 14 å 15 kronor per 100 kilogram.»

Vidare framhålles, att de priser, jordbrukarna inom Värmlands län erhållit denna säsong, i allmänhet varit något bättre i förhållande till närmaste noteringsorters priser än under föregående år och särskilt hade detta varit märkbart omkring Alster och Arvika.

Centralföreningens försäljning av vete och råg hade innevarande konsumtionsår varit avsevärt mindre än under föregående år. Sannolikt hade detta i än högre grad varit fallet för spannmålshandlarna.

Det nuvarande systemet kunde, anser sällskapet, sägas vara till mindre fördel för de mindre brukarna än de större. Det förtjänade vidare framhållas, att även i Värmland kvarnarna vid sina inköp av spannmål stipulerat, att försäljarna skulle köpa kli och andra fodermedel, vilket allt kunde göra prisavtalet illusoriskt. Det förefölle slutligen, som örn de prisavdrag, vilka kvarnarna gjorde för lägre hektolitervikt, för inblandningar, grodda kärnor m. lii., vore större, än vad det ekonomiska utbytet vid förmälning motiverade.

Av hushållningssällskapets redogörelse framgår, att avsättningsförhållandena varit rätt växlande. Det torde i allmänhet hava förhållit sig sä, att partier av högre kvalitet haft lättare att finna köpare. Bärgningsvädret hade i höstas ej varit det hästa och rätt mycket vete hade blivit regnskadat, vilket borde observeras vid bedömandet av de till sällskapet inkomna svaren. Någon egentlig skillnad beträffande större och mindre jordbrukares möjlighet att få sälja torde i stort sett ej hava förelegat. Emellertid torde platsen, dit försäljningen skett, stundom hava utövat inflytande i så måtto, att de mindre ortskvarnarna icke kunnat köpa några större partier åt gången, under det att försäljning till storkvarnarna kunnat ske i större poster. Avtalsprisen hava i allmänhet ej kunnat erhållas. I regel torde för fullgod vara hava betalats ett pris, som understigit avtalspriset med 1 å 2 kronor per deciton. Omsättningen hade varit ungefär normal, men som veteskörden i höstas inom länet varit större än någonsin tidigare, vore ännu rätt mycket osålt. Vårvete hade rönt större efterfrågan men i allmänhet icke erhållit något högre pris. I stort sett torde enighet råda därom, att det nuvarande systemet medfört stor nytta för länets spannmålsproducenter. En del uppgiftslämnare hade framhållit, att jämväl de små kvarnarna bort vara med i avtalet. För bergslagssocknarna med deras ringa veteodling hade avtalet givetvis haft mindre betydelse.

Inom Kopparbergs län förekommer odling av brödsäd till avsalu endast inom de delar, som äro södra Dalarnas och Västerbergslagens jordbruksbygd. Medan från vissa orter inom nyssnämnda områden meddelas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

att avsättningsmöjligheterna ökats, meddelas återigen från andra orter, att svårigheterna att vinna avsättning för brödspannmålen blivit allt större. Särskilt efter årsskiftet synes det hava varit mycket svårt att sälja vare sig vete eller råg.

Jordbrukare, som bo nära kvarnar anslutna till gällande avtal, uppges hava erhållit bättre pris än övriga. I mer gynnade fall hade prisen legat omkring 2 kronor under avtalspriset. Någon skillnad i pris för olika vetesorter inom länet hade ej förekommit. Vårvete odlades knappast inom länet.

Som sitt slutliga omdöme framhåller sällskapet, att så länge ej alla kvarnar äro anslutna till kvarnöverenskommelsen, minimipriset ej kan tillfredsställande inverka på marknadspriset, och erfarenheterna inom länet för detta konsumtionsår syntes även giva vid handen, att systemet ej gjort åsyftad verkan.

För de fem jordbrukslän, nämligen Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Malmöhus och Skaraborgs län, för vilka som tidigare omnämnts till spannmålsnämnden inkommit mer fullständiga svar från hushållningssällskapens underavdelningar rörande de vidtagna stödåtgärdernas verkningar, har i tab. 6 det siffermässiga resultatet av utredningen sammanställts. Som av tabellen framgår, hava 357 svar avgivits. Den sålunda redovisade jordbruksbygden, för vilken de avgivna svaren få anses representativa, inrymmer enligt 1927 års jordbruksräkning fyra tiondelar av rikets sammanlagda vete- och rågareal samt två tiondelar av samtliga brukningsdelar.

I 127 hushållningskretsar har avsättningen av brödspannmål kunnat betecknas som tillfredsställande, i 191 som mindre tillfredsställande och i 39 som otillfredsställande. Även örn avsättningsförhållandena i övervägande antal fall varit mindre tillfredsställande, kan detta dock icke få bortskymma det faktum, att i icke mindre än 36 procent av de redovisade områdena inga svårigheter mött Aud försäljning av spannmål. Tages dessutom hänsyn till, att de meromnämnda svårigheterna i ett flertal fall uppgivits vara beroende på mindre god kvalitet hos de utbjudna partierna, som exempelvis fallet varit i Stockholms läns norra sockenområden, i södra delarna aA_ Uppsala län, i Kalmar läns södra hushållningssällskapens område samt i Västmanlands län, alltså av omständigheter, som icke kunna tillskrivas systemet, blir situationen något mer gynnsam. Avsättningsmöjligheterna synas under inneATarande konsumtionsår hava mer än tidigare varit fallet influerats av producenternas läge i förhållande till de större kvarnarna. Detta framgår särskilt tydligt för sådana jordbruksbygder som Skaraborgs och Värmlands län. Endast den omständigheten, att producenten icke kunnat sälja direkt till avtalsbunden kvarn och utfå minimipriset utan, som under tidigare år, \rarit nödsakad att sälja till mellanhänder till priser, som med någon krona per deciton avAukit från det avtalade minimipriset, har tydligen påA^erkat uppgiftslämnarna Aud svarens avgivande och kommit försäljningsmöjligheterna att framstå i en kanske något sämre dager, än vad verkligen varit fallet. Det torde därför icke kunna anses vara för djärvt att draga den slutsatsen, att i många fall de påtalade svårigheterna bestått i bristande möjligheter till avsättning till minimipriser, alltså i omöjligheten att direkt försälja till kvarnarna. Möjligheterna till försäljning av råg hava dock varit betydligt mindre, och synas uppköparna såväl som kvarnarna

44* Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

icke tillnärmelsevis kunnat mottaga de salubjudna partierna. Försäljning av spannmål genom spannmålshandlare och jordbrukarsammanslutningar hava näppeligen varit större än tidigare utan snarare något mindre. I 161 av 274 svar uppgives nämligen försäljningen på dylikt sätt hava varit lika stor som tidigare, i 56 som större och 57 som mindre. Dock hava otvivelaktigt de pris, producenterna uppnått för sin vara, legat mer under minimipris än tidigare i jämförelse med prisen å närmaste noteringsort.

_ Jämföras avsättningsmöjligheterna för större och mindre jordbrukare, finner man, att desamma i stort sett varit lika eller kanske något bättre för de större, delvis beroende på att dessa kunnat leverera större mer enhetliga partier, haft bättre förbindelser med kvarnarna, mer ekonomiska transportmöjligheter och i många fall lättare att uppfylla de villkor, som kvarnarna synas böra uppställa vid inköpen, nämligen återköp av kli, andra fodermedel och gödningsämnen. Dessa bytesaffärer, örn vilka det talas så mycket dels i lantbrukarnas egna svar och dels i hushållningssällskapens yttranden, hava tydligen börjat få en mycket stor utbredning. Särskilt gäller detta Östergötland. Mera allmänt tillämpat måste detta system givetvis komma att föra därhän, att de avtalade minimiprisen faktiskt icke upprätthållas. Men det tyckes icke blott vara kvarnarna, som tillämpa dessa metoder; även upphandlarna hava i vissa trakter följt exemplet. Vid sidan av dessa bytesaffärer florera även s. k. blancoförsäljningar och försäljningar för framtida leverans, som likaledes äro ägnade att göra det nuvarande systemet ineffektivt. Småkvarnarna, som icke äro hundna av kvarnförbindelsen, hava, som av yttrandena framgått, på flerfaldiga orter pressat prisen betydligt under avtalsprisen och därigenom kommit i en gynnsammare ställning gentemot de avtalsbundna kvarnarna på mjölmarknaden. De misstankar bland jordbrukarna, som yppa sig i flera av de inkomna svaren, att även de avtalsbundna kvarnarna, på grund av konkurrensen på mjölmarknaden från småkvarnarnas sida, sett sig nödsakade att genom egna uppköpare ute i bygderna söka erhålla spannmålen till lägre priser, maskerat i s. k. blanco-försäljningar, torde kanske därför kunna hava något fog för sig.

Om systemet med tvångsinmalning kombinerat med kvarnförbindelse örn minimipris, således icke kan sägas hava löst alla de svårigheter, som förelegat beträffande avsättningen av fjolårets mycket stora skörd, utan avsättningsmöjligheterna snarast måste betecknas som mindre tillfredsställande, har däremot prisbildningen på vete och råg — såsom allmänt omvittnats i yttrandena och jordbrukarnas egna uttalanden — högst avsevärt förbättrats och kunnat betecknas som tillfredsställande. Av 356 inkomna svar å frågan örn prisbildningen, hava i icke mindre än 293 priserna betecknats som tillfredsställande, i 8 som synnerligen tillfredsställande, i 50 som mindre tillfredsställande och endast i 5 som otillfredsställande. I hushållningssällskapens yttranden framhålles likaledes, att kvarnförbindelsens verkningar varit mycket välgörande för prisbildningen oell av stort värde för jordbrukarna. För mer bakningskraftigare vetesorter, speciellt vårvete, hava avsättningsmöjligheterna varit större, och har därför även i mycket stor utsträckning för desamma erhållits överpris. Detta synes dock, vad beträffar vårvetet, icke hava varit fallet i samma utsträckning i Malmöhus län som annorstädes, och uppgives detta vara beroende på, att även höstvetet därstädes varit av synnerligen hög och god kvalitet. I 56 procent av de avgivna svaren uppgives vårvete hava betalats

45 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 216.

bättre än annat vete och i icke mindre än 83 procent av samtliga redovisade områden hava avsättningsmöjligheterna varit vida bättre för dylik vara. I ej så få fall uppgivas kvarnarna hava fordrat, att en viss del av leveransen skulle bestå av vårvete.

Att döma av det prisstatistiska materialet och andra uppgifter skulle marknadsprisen under konsumtionsårets första månader hava visat bättre överensstämmelse med de avtalade minimiprisen, än senare blivit fallet. Även avsättningsmöjligheterna anses som regel hava varit betydligt bättre under september och oktober månader 1930 än under januari och februari 1931. Under november och december månader började en viss stagnation i försäljningarna att inträffa. Från vissa håll uppgives dock, att försäljningsmöjliglieterna i februari något lättat, ehuru de dock alltjämt betecknas som tryckande.

Hushållningssällskapen hava med få undantag, däribland Skaraborgs och Kopparbergs läns, ansett, att gällande system på brödsädsmarknadens område varit jordbrukarna till stor hjälp och nytta i deras betryckta läge. Visserligen hava avsättningssvårigheterna varit större än eljest och marknadsprisen hava ej orkat följa med de stipulerade minimiprisen, men utan inmalningstvång och kvarnavtal skulle situationen för jordbruksnäringen i närvarande stund, sedd mot bakgrunden av de internationella förhållandena, säkerligen icke hava tett sig särdeles ljus. På grund härav påyrkar också en stor del av sällskapen fortsatta stödåtgärder.

Jordbrukar sammanslutning ar och spannmålshandlare.

Den i det föregående lämnade framställningen rörande avsättningsoch prisförhållanden m. m. har i huvudsak tagit sikte på, huru dessa under den tilländalupna delen av innevarande konsumtionsår gestaltat sig för brödsädsproducenterna. Någon fullständig inblick uti, huru handeln med vete och råg fungerat, har man likväl icke kunnat erhålla ur det sålunda bearbetade materialet. Det ansågs redan vid planläggningen av denna undersökning nödvändigt att söka införskaffa vissa liknande uppgifter dels från kvarnindustrien, varom mera nedan, och dels från spannmålsliandelns mellanhänder, nämligen jordbrukarsammanslutningar och spannmålshandlare. För detta ändamål lät spannmålsnämnden upprätta ett särskilt frågeformulär, som utsändes till följande centrala institutioner:

a) Svenska lantmännens riksförbund.

b) Föreningen Sveriges spannmålsintressenter.

c) Sveriges fodervaru- oell spannmålsimportörers förening.

I skrivelser till dessa organisationer anhöll spannmålsnämnden, dels att de måtte ombesörja distribuerandet och insamlandet av uppgiftsmaterialet, och dels att de i samband med att uppgifterna tillställdes nämnden för egen del måtte avgiva vissa sammanfattande omdömen rörande förhållandena å den inhemska spannmålsmarknaden. Samtliga organisationer hava avgivit begärda redogörelser och överlämnat ett i de flesta fall synnerligen fullständigt primärmaterial från sina medlemmar.

Å de utsända frågeformulären begärdes uppgifter över inköpen av vete och råg under tiden september—januari åren 1928/1929, 1929/1930 oell 1930/ 1931. Vidare efterfrågades vad vederbörande betalat för vete och råg av fullgod kvalitet under var och en av månaderna september—februari under innevarande konsumtionsår och slutligen begärdes ett allmänt in-

Materialets

insamlande.

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Jordbrukar-

sammanslut-

ningar.

tryck rörande förhållandena å spannmålsmarknaden efter inmalningstvångets genomförande», varvid utbnd, avsättningsförhållanden och kvaliteter särskilt borde observeras.

Ifrån tolv av de till lantmännens riksförbund anslutna centralföreningarna hava svar erhållits. Svaren från föreningarna i Västerbottens och Norrbottens län hava emellertid icke någon betydelse för de här undersökta förhållandena. Härutöver hava uppgifter inkommit från Sörmländska lantmännens centralförening och Staffanstorps lantmannaförening i Malmöhus län. Sammanställas dessa uppgifter — alltså ifrån tolv föreningar — erhålles följande uppställning.

Inköp och försäljningar av vete och råg för 12 lantmannaorganisationer under tiden 1 september—31 januari konsumtionsåren 1928/1929, 1929/1930 och 1930/1931.

Örn man till en början bortser ifrån att förhållandena inom olika delar av landet de särskilda åren gestaltat sig väsentligt olika, framstår såsom ganska anmärkningsvärt, att lantmannaföreningarna under innevarande konsumtionsår i regel inköpt och levererat avsevärt mindre vetekvantiteter än de närmast föregående åren. Samtidigt hava desamma emellertid inköpt icke obetydligt mer råg än tidigare. Med hänsyn till att 1930 års rågskörd kvantitativt var mycket stor och relativt större än veteskörden, är detta förhållande måhända icke särskilt märkvärdigt. De här ovan anförda talen vittna emellertid örn, att lantmannaföreningarna synbarligen haft att arbeta under ganska svåra förhållanden. De liava nämligen fått vidkännas en nedgång i veteomsättningen, vilken omsättning i sin helhet varit relativt gynnsam, och samtidigt i större omfattning än tidigare fått taga hand örn rågen, som varit betydligt mer svårsåld än vetet. Detta har fört med sig ganska stora svårigheter och kan i viss mån förklara det missnöje, som från olika föreningar kommit till uttryck.

De påtalade förhållandena kunna jämväl belysas genom att angiva de kvantiteter vete och råg, som de olika konsumtionsåren inköpts under tiden september—januari, men som den sista januari ännu icke kunnat levereras.1 Man finner därvid följande:

Den 31 januari ännu icke levererade partier vete och råg, som inköpts under

Vete

Råg

tiden 1 september—31 januari.

31/i 1929 3,/i 1930 31/i 1931

deciton deciton deciton

28,133 12,149 36,030

21,742 4,743 31,895.

1 Det bör dock här observeras, att man icke äger någon kännedom om lagerbehållningarna den 1 september.

*47

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Även dessa uppgifter tyda på, att avsättningsmöjligheterna varit svårare innevarande år än de närmast föregående. Emellertid får man en kanske ännu bättre uppfattning av läget, örn man anför följande procenttal rörande förhållandet mellan inköpt och levererad vara.

Under tiden 1 september—31 Januari Inköpta kvantiteter vete och råg, vilka t. o. m. den 31 Januari levererats.

1/s 1928—8r/i 1929 V» 1929—1»l/i 1930 x/» 1930—31/i 1931

Vete .................................... 88.0 % 94.8 % 83.o %

Råg .................................... 67.2 % 89.5 % 62.2 %.

Alla år har rågen således varit svårare än vetet att avsätta.

Det har redan framhållits, att de förhållanden, som skildrats här ovan, gestaltat sig väsentligt olika inom de olika centralföreningarna. Vad först beträffar själva omslutningen har den under de tre undersökta åren väsentligt ökat i Södermanlands, Jönköpings, Skaraborgs, Värmlands och Örebro län, under det att Gotland, Skåne och Halland uppvisa en ganska tydlig nedgång. Likaså hava avsättningsförhållandena växlat högst avsevärt. Ifråga örn såväl vete som råg har Gotlandsföreningen tydligen haft mycket svårt och knappast kunnat erhålla några leveranser. Stora avsättningssvårigheter uppvisa dessutom föreningarna i Skaraborgs, Värmlands och Örebro län samt, i fråga örn råg, Hallands län. För övriga föreningar synas svårigheterna icke hava varit desamma eller också hava de icke vågat eller kunnat inköpa väsentligt större kvantiteter, än att de kunnat vinna avsättning för desamma. I de flesta fall torde detta senare hava varit förhållandet, vilket i det följande skall påvisas.

Inom Södermanlands län synes föreningen hava ganska väl kunnat sörja för avsättningen av hrödspannmålen. Det visar sig, att densamma under tiden september—januari kunnat inköpa över 10 procent av länets beräknade veteskörd och omkring 10 procent av rågskörden. Dessutom uppgives, att utbuden ganska väl kunnat hållas tillbaka, på grund utav att jordbrukarna genom föreningen haft möjlighet belåna sin spannmål och därigenom förskaffa sig rörelsekapital, liksom att detta skett i stor utsträckning.

Det uppgives vidare, att avsättningsförhållandena till en början voro goda, men att situationen från och med december 1930 blivit starkt försämrad, så att föreningen i slutet av januari fått taga alla sina lagringsutrymmen i anspråk och tillsvidare icke kunnat mottaga spannmål.

Från Jönköpings län meddelas, att utbuden på vete och råg redan i september månad förlidet år gjorde sig gällande mer än vanligt, att detta fortsatte under hela hösten, och att kulmen på utbuden nåddes i början av december månad. Även här voro avsättningsmöjligheterna relativt goda i september och oktober, men redan i början av november syntes marknaden i stort sett mättad och, därefter har det varit ytterligt svårt att sälja.

Centralföreningen i Kronobergs län anser, att inmalningstvånget och minimipriserna i hög grad försvårat avsättningsmöjligheterna för vete och råg, åtminstone inom ett län som Kronobergs, som saknar tillgång till några större kvarnar. Beträffande föreningens leveranser av vete och råg kan anmärkas, att veteleveranserna varit mindro än föregående konsumtionsår, men att rågleveranserna, ehuru ganska obetydliga, varit avsevärt större än de två senaste åren. Det synes för övrigt som örn för-

Iiihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 190 haft. (Nr 216.)

48:

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 216.

eningens spannmålsaffärer i början av konsumtionsåret varit ganska obetydliga, vilket må beaktas, då man vill taga ställning till uttalandet här ovan.

Ingen utav centralföreningarna synes under den gångna hösten och vintern hava arbetat under så utomordentligt svåra förhållanden som den på Gotland. Denna förening har de senaste åren sett sin omslutning avsevärt reduceras. Under innevarande konsumtionsår har den praktiskt taget icke kunnat sälja varken vete eller råg. Man inser detta mer än väl, då man finner, att av de inköpta kvantiteterna föreningen t. o. m. januari månads slut endast kunnat leverera 7.7 procent av vetet och 6.5 procent av rågen. Dessa förhållanden hava icke varit spannmålsnämnden obekanta, men det har icke varit möjligt att i någon större utsträckning intressera kvarnarna för inköp ifrån detta landskap. Det har enligt föreningens åsikt huvudsakligen varit Kooperativa förbundet, som vid olika tillfällen lättat på det gotländska saluöverskottet. Centralföreningen klagar därför över att en del utav dess medlemmar med förbigående av föreningen sålt sin säd direkt till nämnda organisation.

Ifrån Blekinge och Kalmar läns lantmannaförbund klagar man över, att man blivit synnerligen vanlottad beträffande försäljningen av medlemmarnas hrödspannmål. I viss mån anser man, att detta berott därpå, att någon större kvarn icke är belägen inom området. Emellertid synes denna förening i ganska liten omfattning taga emot och lagra sina medlemmars spannmål, då inköpta och levererade kvantiteter för varje månad äro desamma. Dessutom synes föreningen icke i början av konsumtionsåret, då avsättningsförhållandena voro relativt gynnsamma, för medlemmarnas räkning gjort några större affärer.

I Skåne anser man, att utbuden under innevarande konsumtionsår varit ungefär lika stora som i vanliga fall, men att avsättningsmöjligheterna varit betydligt svårare. Anledningen till detta senare förhållande anser man emellertid till stor del ligga däruti, att man med nuvarande prisläge för den svenska brödspannmålen icke i skydd av utförselbevisen kunnat exportera någon spannmål. Under senare år har man annars sålt på leverans till huvudsakligen danska och tyska kvarnar. Tages hänsyn härtill, anser föreningen, att avsättningsmöjligheterna å den inhemska marknaden antagligen icke understigit de senaste årens. Dessutom meddelas, att det i början av konsumtionsåret fanns möjlighet att placera större partier till Skånekvarnarna, men att föreningen då svävat i ovisshet om, huruvida kvarnarna skulle köpa direkt från jordbrukarna eller icke. På grund härav vågade föreningen icke engagera sig i större utsträckning, än som skett. Samma förening meddelar dessutom, att den för att kunna företaga uppköp måst sälja spannmål till mellansvenska kvarnar och därigenom åsamkats fraktkostnader på omkring 1 krona 15 öre för 100 kilogram. Då prisläget på den inhemska marknaden är så högt som för närvarande och export med tillhjälp av utförselbevisen således icke kan påräknas, är det uppenbart, att ett så betydande överskottsområde för vete som Skåne måste söka avsättning därför på annat håll och då framför allt Mellansverige.

Då Skånekvarnarna emellertid, särskilt innevarande konsumtionsår, i mycket stor utsträckning redan i höstas täckte sitt behov av vete och råg genom leveransköp, synes det, som örn föreningen bort kunna begagna sig av detta förhållande för att få samtliga fraktkostnader jämnt fördelade på de olika medlemmarna.

Kungl. Majis proposition Nr 216.

49 I Halland hava utbuden hela säsongen varit stora i förhållande till försäljningsmöjligheterna, och centralföreningen därstädes har praktiskt taget icke kunnat sälja någon annan brödspannmål än den, vilken föreningen sålde på leverans i augusti och september månader i fjol. De relativt små leveranssiffrorna vittna örn detta förhållande, och framför allt synes, som redan nämnts, rågen hava varit mycket besvärlig att sälja.

Västra Sveriges lantmäns centralförening med säte i Göteborg och med verksamhetsområde i Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län klagar över stora svårigheter att sälja direkt till kvarn och uppgiver, att den icke sålt stort mer än 100 ton vete på direkt leverans till kvarn. Av föreningens inköp att döma har den emellertid icke gjort affärer i större utsträckning förrän i november och december, då förhållandena redan börjat bliva svårare på marknaden.

Ifrån Skaraborgs län förmäles, att utbuden i början av konsumtionsåret snarare voro under än över medelmåttan, samt att avsättningsförhållandena under denna tid voro tillfredsställande. Sedan de enskilda spannmålshandlarna på grund av överfyllda magasinsutrymmen till största delen nödgats inställa sina inköp, har föreningen allt fortfarande kunnat fortsätta att köpa medlemmarnas spannmål. De meddelade sifferuppgifterna visa också, att föreningens omsättning avsevärt ökat. Föreningen meddelar emellertid, att belastningen av dess lagerutrymmen är synnerligen stor, och att, örn icke särskilda åtgärder vidtagas för att förbättra avsättningsmöjligheterna, dess inköp av råg snart måste inställas.

I Värmlands län anser man, att avsättningen av brödsäd erbjudit större svårigheter än under föregående år, och att det emellanåt varit omöjligt att finna köpare till vare sig råg eller vete. Centralföreningens rågförsäljning har varit avsevärt större än de närmast föregående åren, men utgjorde i slutet av januari dess lager cirka 300 ton råg, till vilka den icke kunnat finna köpare.

Vad slutligen örebro län beträffar uppgiver man, att råg är absolut osäljbar till avtalskvarnarna, samt att höstvetet är synnerligen svårsålt och omöjligt att placera annat än i kombination med vårvete, som är eftersökt.

Vid ett studium av de priser, de olika centralföreningarna betalat sina medlemmar för vete och råg, iakttager man, att desamma rönt ett mycket stort inflytande av örn föreningarna mottagit och lagrat spannmålen för sina medlemmars räkning, och örn avsättningsförhållandena varit mer eller mindre besvärliga. De betalade priserna hava enligt lämnade uppgifter gestaltat sig sålunda:

Pri sbildningen.

50*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Av centralföreningarna betalade priser för vete och råg 1 kronor per 100 kg fullgod (frisk, oskadad) vara av normalkvalitet.

A. Vete.

B. R & g.

Till dessa prisuppgifter bör fogas den anmärkningen, att Sörmländska centralföreningen icke lämnat några prisuppgifter men meddelat, att den gjort 25 öres avdrag från stadgade minimipriset för partier, som gått direkt till kvarn, samt avdrag med 50 öre jämte frakt och speditionskostnad för partier, som gått över magasin. Vidare har Blekinge och Kalmar läns lantmannaförbund tydligen endast förmedlat köp, enär man därifrån uppgiver, att de betalade priserna överensstämt med de priser, som betalats av kustkvarnarna.

Prisuppgifterna här ovan äro synnerligen intressanta. Som allmän regel gäller, att de av föreningarna betalade priserna icke kunnat följa den prisstegring, som kvarnförbindelsen inneburit, utan att avståndet mellan desamma och avtalspriserna ständigt ökat. Inom vissa län hava föreningarna t. o. m. knappast betalat högre priser i januari 1981 än i september 1930, ehuru avtalskvarnarna under samma tid varit underkastade en fördyring av såväl vetet som rågen med 1 krona 50 öre.

Vid bedömandet av dessa priser får man emellertid taga i betraktande, att desamma icke alltid äro jämförbara. Dels äro desamma nämligen påverkade utav de fraktkostnader till avsättningsorterna, som föreningarna måste räkna med, dels få desamma i vissa fall endast anses utgöra

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

*51

förskottslikvider, varvid medlemmarna senare komma att erhålla högre eller lägre tilläggspriser. Särskilt beträffande Gotland gäller detta sistnämnda förhållande.

I tab. 7 hava sammanförts uppgifter rörande samtliga föreningars inköp och försäljningar månadsvis under tiden 1 september 1930—31 januari 1931. Man får utav dessa uppgifter ett allmänt intryck utav de här ovan omnämnda avsättningssvårigheterna. I sin sammanfattande översikt över centralföreningarnas verksamhet innevarande konsumtionsår framhåller lantmännens riksförbund emellertid, att detsamma i god tid föregående höst försökte intressera centralföreningarna för leveransförsäljningar till kvarnarna, men att föreningarna då ställde sig avvaktande och icke kommo i marknaden, förrän kvarnarna i mycket stor utsträckning fyllt sina behov för den närmaste tiden. Nedanstående tabell torde i detta sammanhang böra observeras och dessutom jämföras med en motsvarande tabell å sidan *53.

Av centralföreningarna inköpt samt försåld eller levererad spannmål, procentuellt fördelad efter inköps- och försäljningsmånad.

Även härav framgår, att rågen i de flesta fall varit mer svår att avyttra än vetet. Vidare framgår tydligt, att centralföreningarna förhållandevis icke haft så stora inköp och försäljningar i säsongens början som spannmålshandlarna.

Av övriga yttranden från de olika centralföreningarna, vilka i här diskuterade avseenden kunna vara utav större intresse, må anföras, att omdömena rörande kvaliteten hos 1930 års skörd i huvudsak överensstämma med de uppgifter, som framgått av spannmålsnämndens egna undersökningar. Vårvetet uppgives som regel haft större, t. o. m. god efterfrågan, men någon överbetalning för dess högre kvalitet har i allmänhet icke förekommit. Vidare påtalas från olika håll de bytesaffärer med kli och andra fodermedel m. m., vilka kvarnarna i viss utsträckning tilllämpat.

52*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Spannmåls-

handlare.

Sorn regel Ilar nian ansett, att de statliga stödåtgärderna haft en förmånlig inverkan på prisbildningen, men att avtalspriserna i hög grad försvårat avsättningsmöjligheterna. Slutligen uttalas i allmänhet den förhoppningen, att stödåtgärderna i en eller annan form måtte hliva beståndande även under den kommande tiden, enär i annat fall jordbrukarens läge kommer att bliva synnerligen bekymmersamt.

Då det inkomna materialets storlek medgivit en uppdelning av detsamma på olika geografiska områden, har en dylik uppdelning företagits. Därvid hava till Sydsverige hänförts Blekinge, Skåne och Halland, till Mellansverige Östergötland, Småland, Bohuslän, Västergötland och Värmland samt till Mälarprovinserna Uppland, Södermanland, Närke och Västmanland. De under månaderna september—januari konsumtionsåren 1928—1929, 1929—1980 och 1930—1931 inköpta, försålda och levererade partierna vete och råg, redovisas i tab. 8 och 9. En första överblick över de inköpta och levererade kvantiteterna erhålles av nedanstående tablå.

Av spannmålshandlare inköpta samt försålda och levererade partier spannmål, i ton, under månaderna september—januari 1928—1931.

De under innevarande konsumtionsår inköpta kvantiteterna svenskt vete hava således för de av undersökningen berörda spannmålshandlarna varit betydligt mindre än under motsvarande tid närmast föregående år. Under åren 1928—1929 samt 1929—1930 uppgingo inköpen till omkring 58 å 60 tusen ton men under innevarande konsumtionsår endast till 42 tusen ton. Däremot hava de inköpta rågkvantiteterna icke oväsentligt ökat. I likhet med vad som kunde iakttagas för jordbrukarsammanslutningarna äro de under nyssnämnda tidsperioder försålda kvantiteterna i allmänhet avsevärt mindre än de inköpta. Förhållandena i detta avseende hava dock varit olika inom olika delar av landet, vilket närmare framgår av nedanstående tabell.

Under tiden 1 september—-31 januari av spannmålshandlare försålda och levererade partier spannmål i procent av under samma tid inköpta kvantiteter.

Beträffande dessa uppgifter torde höra anmärkas, att några uppgifter över den 1 september varje år inneliggande lager icke erhållits, varför leveranserna, som fallet tydligen varit i Mälarprovinserna, under den här

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216. *53

avsedda tiden september—januari de olika konsumtionsåren kunnat överstiga inköpen.

Avsättningssvårigheterna för råg hava varit avgjort större än för vete under samtliga tre år men särskilt tillspetsats under innevarande konsumtionsår, då endast 66 procent av inköpen kunnat levereras.

Inköpen och försäljningarna hava även för spannmålshandlarnas vidkommande fördelat sig mycket olika på de skilda månaderna. Man erhåller följande uppdelning:

Av spannmålshandlare inköpt, försåld och levererad spannmål, procentuellt för- | delad efter Inköps- och försäljningsmånad.

Inköpen av såväl vete som råg hava innevarande konsumtionsår koncentrerats till september i mycket högre grad än de närmast föregående åren. Detta förhållande återspeglar de tidiga utbuden hösten år 1930, men kan i icke ringa mån även förklaras därmed, att en stagnation i spannmålshandeln inträtt under sommaren 1930.

Att spannmålshandlarnas försäljningar och leveranser undergått en liknande förskjutning mot tidigare höstmånader framförallt till september är naturligt. Särskilt starkt framträder dock reduktionen för december månad både vad beträffar inköp och försäljningar.

I detta avseende råder således full samstämmighet emellan de av spannmålshandlarna och de av kvarnarna lämnade och i det följande redovisade uppgifterna rörande de olika inköps- och försäljningsmånadernas relativa betydelse.

Av särskilt stort intresse äro de priser, som erlagts vid försäljning av spannmål till spannmålshandlare, i jämförelse med de avtalade minimiprisen. De från spannmålshandlarna införskaffade prisuppgifterna hava därför bearbetats och sammanställts i nedanstående tabell. Medelprisen för de olika landsdelarna äro ovägda medeltal, medan däremot de beräknade rikspriserna vägts med de inom respektive landsdelar försålda kvantiteterna.

54*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Av spannmålshandlare erlagda priser, i kronor för 100 kg, för inköpt svenskt vete och råg under månaderna september 1930—Januari 1931.

Av dessa priser framgår med stor tydlighet, dels att prisbildningen ur producentsynpunkt varit avgjort ogynnsammast i Mellansverige, något gynnsammare i Mälarprovinserna samt fördelaktigast i Sydsverige, dels ock att motsvarande priser inom olika landsdelar och för riket i dess helhet ej följt den avtalade stegringen i minimiprisen.

Medan i föregående tabell redovisats de på grundval av spannmålshandlarnas uppgifter lämnade inköpsprisen på vete och råg, har här nedan, för åvägabringande av en bättre överblick av marknadsprisens förhållande till minimiprisen, uträknats prisindextal, varvid kustkvarnsminimipriset för varje månad satts lika med 100 och de genomsnittliga marknadsprisen inom varje landsdel för sig och riket i dess helhet omräknats i förhållande härtill.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

*55

Av spannmålshandlare erlagda priser under månaderna september 1930—januari 1931 i procent av avtalsprisen under motsvarande tid.

Priset på råg har hela tiden legat relativt lägre än vetepriset, och denna differens har nästan genomgående ökat under konsumtionsåret, ett förhållande som tydligt belyser de större svårigheter, som förelegat för avsättning av rågen.

I de yttranden, som jämsides med de rent siffermässiga uppgifterna införskaffats från spannmålshandlarna och deras sammanslutningar, påpekas allestädes de redan här statistiskt belysta förhållandena å spannmålsmarknaden. Det framhålles sammanfattningsvis bland annat, att föga grund synes föreligga till invändningar mot inmalningsförfarandet i och för sig. Denna anordning har inneburit en av lantbrukarna uppskattad och hittills inom vissa gränser verksam trygghet beträffande avsättningen av svensk brödsäd.

Däremot har inmalningsförfarandet icke kunnat undgå att medföra vissa rubbningar i förmalningens kontinuitet i sådan mening, att mjölinköpen, särskilt ifrån bageriernas sida, forcerats under perioder med förhållandevis låg inmalning med åtföljande behovsminskning av mjöl vid stigande inmalningsprocenter. Efterfrågan på spannmål har givetvis påverkats av denna ojämnhet i mjölåtgången.

Beträffande minimiprisen framhålla uppgiftslämnarna, att dessa tillfört de brödsädsodlande jordbrukarna ett värdefullt stöd för den vara, de blivit i tillfälle att avyttra under denna säsong. I övrigt uppgives minimiprisen hava medfört ogynnsamma verkningar. Från alla delar av landet bekräftas klagomålen från spannmålshandlarnas sida över starkt beskurna avsättningsmöjligheter, stockningar i leveranserna och besvärligheter av alla slag. Det uttalas också, att spannmålshandlarna aldrig tidigare varit med örn sådana svårigheter, som kännetecknat större delen av den löpande säsongen. Vidare påtalas det redan av hushållningssällskapen beklagade förhållandet med bytesaffärer. Kvarnarna uppgives hava fordrat, att säljare av spannmål skulle återköpa kli och andra fodermedel samt gödningsämnen. Härtill anmärkes, att spannmålshandlarna genom dylika kombinationer av affärerna i mycket stor utsträckning utslagits

Materialets

insamlande.

56* Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

dels från inköpen av spannmål från lantbrukarna och dels från försäljningen av här ifrågavarande jordbruksförnödenheter, ett förhållande, som medfört en icke obetydlig omsättningsminskning för de reguljära företagen inom dessa branscher.

1 minimiprisen anses vidare hava legat en direkt stimulans för lantbrukare att såvitt möjligt undvika spannmålshandlarna eller därmed jämnställda uppköpsorgan vid avyttringen av saluöverskottet. Denna inskränkning av handelns möjlighet att utföra sin förmedlingsuppgift vid skördeöverskottets avsättning anses oförenlig med jordbrukets intresse, då ju de förmedlande organen icke kunna varaktigt undvaras men minimiprisanordningen är avsedd som tillfällig. Det anses önskvärt, att statsåtgärderna icke bringa handeln ur dess naturliga banor.

Från vissa delar av landet uppgives, att spannmålsfirmorna över huvud icke kunnat bedriva en ordnad och regelbunden spannmålsupphandling sedan tiden för kvarnförbindelsens ikraftträdande. Särskilt gällde detta företag, vilkas uppköpsmöjligheter vore starkt förbundna med exporten. Minimiprisets upphävande av utförselbevisets verkningskraft hade ställt dessa företag inför nödvändigheten att genomföra en begränsning av magasins- och kontorspersonalen. En fortsatt reglering av den inhemska spannmålsmarknaden på basis av fastställda priser kunde ställa dem inför tvånget att nedlägga sina spannmålsaffärer.

Vissa provinser saknade egen kvarnindustri av egentlig betydelse. I dylika trakter vöre jordbrukarna hänvisade att låta existerande företag ombesörja placeringen av deras spannmål till förbrukarna. För dessa företag hade inköpsmöjligheterna begränsats i mån av säsongens fortskridande, därför att ingen garanti förelåge beträffande företagens möjlighet att vinna avsättning för sina partier före minimiprisens upphörande. Intresset för lagring kunde mot försommaren eller sommaren motverkas även av frånvaron av ersättning för med sådan lagring uppstående kostnader.

I de provinser, som odlade exempelvis råg delvis för utfodring, hade disproportionen mellan rågpriset och kraftfoderpriset föranlett jordbrukarna att sälja hela sin rågtillgång, varigenom utbuden av råg kommit att överstiga normala mått.

I de fall, spannmålshandlarna läge med överfyllda magasin, uppstode stor fara för värdeminskning genom kvalitetsförluster vid inträdande varmare väderlek. Dels med hänsyn härtill och dels i avvaktan på de åtgärder, som till äventyrs vore att emotse i händelse den avslutade inventeringen eller minskningen i mjölkonsumtionen gjorde uppkomsten av ett överskott sannolikt vid konsumtionsårets utgång, kunde spannmålshandlarna icke företaga några inköp, oaktat de hårt pressades av lantbrukarnas erbjudan om inköp.

Kvarn industrien.

I de till kvarnarna utsända frågeformulären begärdes uppgifter rörande de inköpta kvantiteterna svensk spannmål under tiden september— januari åren 1929—1930 och 1930—1931 samt i vilken omfattning denna spannmål inköpts direkt från jordbrukare eller genom spannmålshandlare och jordbrukarsammanslutningar. Vidare infordrades uppgifter över försålda och levererade kvantiteter mjöl för varje särskild månad under nyss nämnda tidsperioder.

*57

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Tillsamman hava 93 kvarnföretag avgivit svar enligt de utsända frågeformulären. Av dessa kvarnar äro 57 anslutna till kvarnavtalet och benämnas i det följande avtalskvarnar. Övriga kvarnföretag äro 36 och benämnas icke-avtalskvarnar. I en del fall hava kvarnarnas bokföring icke varit så avpassad, att fullständiga svar kunnat lämnas. I de tabeller, som hava avseende å denna avdelning av undersökningen, har därför antalet kvarnar, som uppgifterna i varje fall avse, angivits.

Icke-avtalskvarnarna hava även tillfrågats örn de priser, de betalat för svenskt vete och svensk råg. Vidare hava till samtliga kvarnar ställts följande två frågor:

1. Huru har mjölförsäljningen gestaltat sig innevarande konsumtionsår i jämförelse med förhållandena under de senaste åren? Örn någon väsentlig förändring inträtt, vad är i så fall Eder åsikt örn orsaken härtill?

2. Vad är Edert allmänna intryck rörande förhållandena på spannmålsmarknaden sedan inmalningstvångets genomförande? (Utbud, avsättningsförhållanden, priser, kvaliteter o. s. v.)

Vid bearbetningen av det inkomna primärmaterialet hava kvarnarna grupperats på samma sätt, som tidigare omnämnts beträffande spannmålshandlarna. Inom de tre huvudområdena, Sydsverige, Mellansverige och Mälarprovinserna hava kvarnarna fördelat sig sålunda:

Kooperativa förbundet har lämnat en gemensam uppgift för dess två kvarnar Tre Lejon i Göteborg och Tre Kronor i Stockholm. Båda dessa kvarnar hava hänförts till Mälarprovinserna, då den avgjort större av dem är belägen i Stockholm.

De av kvarnarna under ovan förmälda tider inköpta spannmålskvantiteterna redovisas i tab. 10, 11 och 12. Under tiden september— januari innevarande konsumtionsår inköptes 207,000 ton vete och råg mot 150,000 ton under samma tid närmast föregående konsumtionsår. Detta innebär en ökning på 38 procent. Av de under innevarande konsumtionsår inköpta kvantiteterna kommo icke mindre än 198,000 ton på avtalskvarnarna och endast omkring 9,000 ton på icke-avtalskvarnarna.

Av tab. 12 framgår, huru inköpen fördelat sig på olika månader. Enbart under september 1930 inköptes 78,000 ton vete och råg, motsvarande omkring 38 procent av de under tiden september 1930—januari 1931 inköpta kvantiteterna. I september 1929 inköptes endast

44,000 ton eller 29 procent av inköpen under nyss nämnda tid konsumtionsåret 1930—1931. Under månaderna oktober, november och december hava inköpen avsevärt avtagit och varit minst i december för att åter ökas i januari.

Jämförelser mellan olika konsumtionsår rörande inköpens fördelning å skilda månader giva måhända icke någon direkt föreställning örn avsättningsmöjligheterna, ty skörden är det ena året försenad och ett annat

Spannmåls inköpen.

58'

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

år, i likhet med år 1930, synnerligen tidig. De i tabellerna återgivna talen över inköpen äro emellertid, särskilt under hösten 1930, av ganska stort intresse icke minst vid en jämförelse mellan de olika landsdelarna. Det är uppenbart, att de sydsvenska kvarnarna i mycket stor utsträckning gjort tidiga och stora leveransköp, under det att dylika förekommit i betydligt mindre omfattning i Mellansverige och Mälarprovinserna.

De här omnämnda inköpssiffrorna för innevarande konsumtionsår förtjäna att jämföras med de å sid. 16* angivna inköpen, vilka senare erhållits från rapporter till spannmålsnämnden. Överensstämmelsen mellan dessa uppgifter kan måhända icke anses fullt tillfredsställande, då de inköpta mängderna vete och råg enligt rapporterna uppgått till omkring

208,000 ton och dessa rapporter avsett ett större antal kvarnar än de i detta kapitel redovisade. Emellertid komma endast ganska obetydliga mängder spannmål på de av de rapporterande kvarnar, vilka icke finnas medtagna i denna undersökning.

I tab. 13 har lämnats en översikt över kvarnarnas inköp och huru dessa fördelat sig på inköp direkt från jordbrukare samt från jordbrukarsammanslutningar och spannmålshandlare. Även här har en uppdelning företagits på avtalskvarnar och icke-avtalskvarnar. Då denna senare kategori kvarnar i allmänhet är avsevärt mindre än avtalskvarnarna och icke-avtalskvarnarna dessutom i allmänhet äro belägna mitt i produktionsdistrikten för hrödspannmålen, är det helt naturligt, att de, som tabellen utvisar, till allra största delen företaga sina inköp direkt från jordbrukarna.

Avtalskvarnarna hava under innevarande konsumtionsår inköpt 33 procent av sin spannmål direkt från producenterna samt 53 procent genom spannmålshandlare. Jordbrukarsammanslutningarna hava däremot endast förmedlat 14 procent av kvarnarnas inköp. Under samma tid, som här avses, av närmast föregående konsumtionsår voro förhållandena ungefär desamma, dock inköptes då något större del av spannmålen genom spannmålshandlare. I Mellansverige hava kvarnarnas inköp detta konsumtionsår till icke mindre än 69 procent företagits direkt från producenterna. Motsvarande tal utgör för Mälarprovinserna 20 procent och för Sydsverige 17 procent. I synnerhet förtjänar uppgiften för Sydsverige att i detta sammanhang uppmärksammas.

De uppgifter över erlagda priser för svenskt vete och svensk råg, som införskaffats från icke-avtalskvarnarna, hava endast bristfälligt kunnat bearbetas. Å det utsända frågeformuläret hade den inköpta spannmålskvantiteterna icke uppdelats å vete och råg. Det har därför icke varit möjligt att för de olika geografiska områdena beräkna andra medelpriser än dem, vilka erhållits som enkla medeltal av vad varje enskild kvarn betalat. De sålunda beräknade medelprisen jämte medelvärdena av de under vissa motsvarande tidsperioder gällande avtalsprisen framgå av nedanstående tabell.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

*59

Av icke-avtalskvarnar erlanda priser (i kronor) per 100 kilogram svenskt vete och svensk råg jamte under samma tid gällande avtalspriser.

Den fria prisbildningen har sålunda ur jordbrukarsynpunkt gestaltat sig bäst i Sydsverige och sämst i Mälarprovinserna.

Man iakttager bär samma förhållanden, som tidigare skildrats i fråga örn bland annat av centralföreningarna betalade priser. Den fria prisbildningen har gestaltat sig bäst i Sydsverige, men inom alla områden framträder, att de av kvarnarna betalade priserna icke undergått samma stegring som avtalspriserna.

De från kvarnarna lämnade uppgifterna, vilka måhända äro utav den allra största betydelsen för bedömandet av det aktuella läget å spannmåls- och mjölmarknaden, äro försäljningarna och leveranserna av mjöl, vilka återfinnas i tab. 14, 15 och 16. Samma uppdelningar på olika kategorier kvarnar samt geografiska områden som tidigare äro bär verkställda.

Av sagda tabeller framgår, att leveranserna av olika mjöler gestaltat sig sålunda:

• Levererade partier mjöl under tiden

Mjölförsälj-

ningarna.

60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Allmänna

•mdömen.

Avtalskvarnarnas mjölleveranser hava således varit mindre under innevarande konsumtionsår än under samma tid närmast föregående år, och detta gäller såväl vetemjöl som rågsikt och rågmjöl. Starkast har nedgången drabbat rågsikten, under det att minskningen i vetemjölsleveranserna är relativt ringa. Icke-avtalskvarnarna kunna uppvisa ökade veteoch rågmjölsleveranser. Även desamma hava emellertid måst se sina rågsiktsleveranser gå tillbaka. I de fall, där icke-avtalskvarnarna uppvisa ökade mjölleveranser, äro förändringarna dock såväl absolut som relativt mycket obetydliga.

En ganska god överblick över mjölleveranserna erhålles av följande tabell, där de under konsumtionsåret 1929—1930 levererade partierna satts lika med 100.

Levererade partier vete- och rågmjöl samt rågsikt under september 1930—januari 1931 (motsvarande månader åren 1929/30 = 100).

Man iakttager här, att vetemjölsleveranserna voro mycket stora under september och oktober månader år 1930, men att avtalskvarnarna sedermera baft betydligt reducerade leveranser i jämförelse med närmast föregående år. Ieke-avtalskvarnarnas leveranser uppvisa i detta avseende belt andra förhållanden. Vidare framträda tydligt samma kvarnars ökade rågmjölsleveranser.

Även då det gäller mjölleveranserna kan man iakttaga ganska stora olikheter inom skilda delar av landet. Det mest framträdande härvid är, att icke-avtalskvarnarnas ökade leveranser av vetemjöl och rågsikt kunna lokaliseras till Mälarprovinserna, under det att motsvarande kvarnar inom övriga områden fått vidkännas väl så kraftigt minskade leveranser som avtalskvarnarna. Detta är en omständighet, som är värd uppmärksamhet. I

I allmänhet hava de kvarnar, som besvarat spannmålsnämndens frågeformulär, avgivit mer eller mindre fullständiga uttalanden rörande de frågor av mer allmän karaktär, vilka i det föregående relaterats. Huvudintresset har, framför allt då det gällt avtalskvarnar, varit förhållandena å spannmåls- och mjölmarknaden. Avtalskvarnarna visa sig i allmänhet missnöjda över den dubbla prisbildning å den svenska brödspannmålen, som uppstått därigenom, att de icke avtalsbundna kvarnarna kunnat inköpa sin råvara till avsevärt lägre priser än de, som avtalskvarnarna fått betala. Samma förhållande anföres i de flesta fall som orsaken till, att mjölförsäljningarna och mjölleveranserna gått så starkt tillbaka. Vidare påtalas i många fall de delvis synnerligen svåra förhållanden, som för närvarande äro rådande på grund av ovissheten örn den framtida utvecklingen å den inhemska spannmålsmarknaden. Ovissheten

*61

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

i detta avseende hav framskapat en stagnation i såväl mjöl- som spannmålshandeln, vilken vållat oro bland såväl producenter som konsumenter. De synnerligen stora utbuden på vete och råg, som hela tiden varit rådande, anses även sammanhänga med denna ovisshet. Vidare framhålles, att den goda kvaliteten hos 1930 års brödsädsskörd samt de låga fodervarupriserna kommit jordbrukarna att utbjuda mer spannmål än annars skulle varit fallet.

Ett av de uttalanden, som tillställts nämnden, synes i hög grad förtjäna att i sin helhet återgivas. Detsamma, som utgör en sammanfattning av från olika håll framförda synpunkter, lyder sålunda:

»Det försiktiga handhavandet av bestämmelserna och det successiva ökandet av inmalningsprocenten har möjliggjort för kvarnarna att anpassa sig efter den nya situationen på ett sätt, som uteslutit klagomål över kvalitetsändringen. Ett förhållande, som medverkat till att kvalitetsnedgången ej kommit att taga sig uttryck i praktiken, har varit den exceptionellt höga kvaliteten på det svenska vetet.

Lika friktionsfritt har icke tillämpandet av minimiprisöverenskommelsen förlupit varken med hänsyn till förhållandet gentemot spannmålsproducenter, ej heller gentemot mjölkonsumenter. De förra hava utan spår av sammanhållning, organisation eller ens känsla av gemensamt ansvar sökt ernå en försäljning av sin spannmål. Härtill har säkerligen i ej ringa mån bidragit ovanan vid de nya bestämmelserna och känslan av osäkerhet att få spannmålen avsatt till minimipriserna. Det i förhållande till köpmöjligheten överväldigande utbudet föranledde nästan omedelbart efter skördens början oförutsedda utvecklingslinjer. I de fall, då de för stora utbuden ej kunnat mötas med prisnedsättningar, hava på sina håll i stället spannmål sköpen kombinerats med försäljning av andra produkter, vilket tenderar att förrycka den normala handelns banor. Där däremot ej något tvång att hålla minimipriserna förefunnits, hava tillämpats priser, som avsevärt understigit de förra. I den mån dessa priser legat till grund för vissa kvarnars mjölframställning, möjliggöra de givetvis en mycket svår konkurrens mot de kvarnar, som följa prisavtalet. Man kan ej. heller, stödd på viss erfarenhet men utan att hava bevis därom, värja sig för tanken, att det finnes avtalskvarnar, som synas lia funnit vägar för ett mindre noggrant tillämpande av avtalets andemening. Slutligen synes svårigheten att genast få avsättning för brödspannmålen till minimipriserna hava föranlett en ökad tullförmalning. Det senare haltin och med tagit sådana former, att bagare uppköpt spannmål, som lämnats till tullförmalning, ett förfaringssätt, vilket tidigare varit okänt. Alla dessa omständigheter hava föranlett en betydlig nedgång av de större kvarnarnas leveranser, vilket i sin tur medfört, att dessa kvarnar icke torde vara benägna för ett förnyande av ett avtal angående minimipriser.»

Slutligen må framhållas, att ett av landets större kvarnföretag i sitt uttalande över dessa frågor hävdat en från övriga kvarnar i viss mån avvikande uppfattning. Man har därstädes ansett, att den mångomtalade nedgången i mjölleveranserna, vilken företaget ifråga även fått vidkännas, icke så mycket har sin förklaring uti konkurrensen mellan avtalsoch icke-avtalskvarnar utan fastmer beror på den goda kvaliteten hos 1930 års skörd. Detta har medfört, att jordbrukarna varit självförsörjande oell i större utsträckning än i vanliga fall själva förmalt sin brödsäd. I detta 'sammanhang framhålles, att Dalarnas och södra Norrlands jord-

62*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

brukare i allmänhet tidigare varit ganska stora köpare av vetemjöl och rågmjöl, men att de innevarande konsumtionsår varit självförsörjande i ganska stor utsträckning. Vidare framhålles, att kornet, som för Norrlands vidkommande spelar en mycket stor roll i hushållet, år 1930 lämnat en stor och god skörd.

Samma företag anser dessutom, att även de låga priserna å animaliska livsmedel samt frukt varit en bidragande orsak till de minskade mjölleveranserna.

Ett stort antal kvarnföretag uttala slutligen, att den marginal av 2 kronor, som fastställdes mellan utgångspriset den 1 september 1930 och slutpriset i maj 1931 var för liten och att detta i mycket hög grad bidragit till att påskynda utbuden även från sådana odlare, vilka under normala förhållanden sälja sin brödsäd relativt sent under konsumtionsåret.

Bageriidkare- och köpmannasammanslutningar.

1 ett av Sveriges bageriidkareförening avgivet utlåtande rörande mjölkvaliteterna uttalas, att mot det mjöl, som framställdes i januari och februari år 1931. då inmalningsprocenten för vete var 70, inga anmärkningar kunde framställas. Föreningen ansåg dock, att en ytterligare höjning av då gällande inmalningsprocent kunde medföra den risken, att mjölet icke skulle kunna bibehålla en önskvärd bakningskraft. Redan det under nyss nämnda tid framställda mjölet hade i vissa fall berett bageriidkare, vilka inrättat sin drift och sin tekniska utrustning efter de hårda amerikanska mjölerna, vissa svårigheter. Föreningen uttalade slutligen, att den för sin del ansåg det fullt berättigat, att den svenska brödspannmålen funne avsättning till brödändamål i den mån goda mjölkvaliteter därav kunde erhållas.

Sveriges köpmannaförbund förklarar, att köpmännen näppeligen kunnat 'påvisa några olägenheter av inmalningssystemet. Strax inmalningsförfarandet börjat, hade vissa ojämnheter i mjölkvaliteterna kunnat iakttagas, men numera syntes kvarnarna hava lyckats så väl anpassa sig efter systemet, att det hela fungerade oklanderligt. Från husmoderhåll hade i regel inga klagomål försports, och även bageriidkarna syntes i stort sett tillfredsställda med de mjölkvaliteter, som salufördes. Särskilt ansåg sig förbundet böra framhålla, att de högsta mjölmärkena uteslöte varje som helst anledning till missnöje.

Förbundet ville emellertid framhålla, att det vore troligt, att 1930 års goda och väl bärgade skörd i hög grad bidragit till det lyckliga resultat, som ernåtts.

Slutligen uttalade förbundet, att detsamma livligt beaktade nödvändigheten av effektiva och väl avvägda åtgärder till jordbrukets skydd och i varje fall icke för närvarande ansåge sig hava anledning påyrka ett frångående av inmalningssystemet.

Sveriges koloniaivaru-engrossisters riksförbund har i sitt utlåtande huvudsakligen uppehållit sig vid att samtliga dess medlemmar, vilka importerat och idkat handel med utländskt mjöl, genom inmalningsförfarandet vållats ett avsevärt avbräck i sin hantering och erinrade, att vissa firmor av denna anledning gjort framställningar örn skadestånd.

Förbundet meddelar slutligen, att det vid upprepade tillfällen före inmalningstvångets tillkomst protesterat däremot och hävdat den uppfattningen, att det vore oriktigt, att staten för att hjälpa en grupp medbor-

63 Kungl. Marits proposition Nr 21b.

gare till bättre förhållanden, berövade en annan grupp möjligheten att utöva sin näring. Staten borde under sådana förhållanden känna sig förpliktad lämna ersättning åt dem, som drabbats av inmalningstvångets verkningar.

Sammanfattning.

Från alla delar av landet och av nästan samtliga berörda parter betecknas utbuden på vete och råg under den nu tilländalupna delen av konsumtionsåret som mycket stora. Likaså anser man ganska allmänt, att avsättningsförhållandena varit ganska ogynnsamma utom under september och oktober 1930, då desamma i allmänhet ansetts tillfredsställande.

Den återhållsamhet i utbuden, som man förväntade skulle göra sig gällande på grund av den stigande skalan i de avtalade prisen, har i det hela uteblivit. Orsakerna härtill hava varit flera. I första hand torde den ovanliga storleken och den relativa godheten av 1930 års skörd hava bidragit härtill. Dessutom var skörden tidigt mogen och kom mycket snart i marknaden. Vidare synas de för jordbruket tryckta förhållandena i allmänhet hava bidragit till, att skörden tidigt salufördes. Dessutom hava såväl jordbrukare som spannmålshandlare hela tiden varit påverkade av ovissheten örn, huruvida hela saluöverskottet av vete och råg verkligen skulle finna avsättning till avtalspriserna, och även på grund härav i viss mån forcerat utbuden. Samma verkan torde det förhållandet hava medfört, att stegringen i avtalsprisen upphör i och med maj månads ingång samt att denna stegring, som under tiden 1 september 1930—1 maj 1931 uppgår till 2 kronor, ansetts väl låg för att motsvara lagrings- och räntekostnader m. m.

De påtalade svårigheterna att finna avsättning för 1930 års skörd stå i nära samband med de stora och tidiga utbuden. Däremot finnes icke någon anledning antaga, att kvarnindustrien i detta avseende icke sökt underlätta förhållandena på spannmålsmarknaden, så^ länge kvarnarna utan risk ansett sig kunna mottaga spannmål. Under senaste tiden har emellertid inträtt det förhållandet, att kvarnarna på grund av osäkerhet rörande det läge, som kan väntas uppstå den 31 augusti 1931, då nuvarande kvarnförbindelse utlöper, ansett sig böra iakttaga en viss återhållsamhet med inköpen. Detta framgår i viss mån av de uppgifter över inneliggande lager, som de rapporterande kvarnarna lämnat spannmålsnämnden.

Kvarnarnas lager 1 ton.

Beträffande vetet voro lagren således ännu den 15 mars 1931 ganska obetydligt reducerade, under det att råglagren varit underkastade en förhållandevis kraftigare tillbakagång.

bihang till riksdagens protokoll 1031. 1 sami. 190 haft. (Nr 216.)

*5

64*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

De återgivna lageruppgifterna samt kvarnarnas tidigare i denna undersökning meddelade inköpsförliållanden tyda på, att kvarnarna mycket snart under hösten 1930 fyllde sina lager. Uppmärksammas må emellertid, att kvarnarnas inköp av svenskt vete och svensk råg under tiden september 1930—januari 1931 med icke mindre än omkring 60,000 ton överstigit motsvarande inköp ett år tidigare. Även örn hänsyn tages till att exporten av vete och råg under tiden september 1929—januari 1930 uppgick till omkring 40,000 ton, har i allt fall mängden av försåld svensk spannmål varit omkring 20,000 ton större innevarande konsumtionsår än under samma tid nästföregående. Avsättningsmöjligheterna hava ändock ansetts svårare detta konsumtionsår och detta måhända med rätta. Brödsädsskörden har blivit större än tidigare. I allmänhet hava under senare år stora mängder av såväl vete som råg utfodrats, men innevarande konsumtionsår har denna utfodring väsentligt inskränkts. De salubjudna partierna svenskt vete och svensk råg hava därför varit större än kanske någon gång tidigare. Under sådana förhållanden har icke i år såsom tidigare större delen av den svenska spannmålen kunnat mottagas av kvarnarna under hösten och vintern. I stället hava leveranserna måst utsträckas över hela konsumtionsåret. Såväl jordbrukare som spannmålshandlare hava måst inrätta sig efter delvis ändrade förhållanden, vilka för övrigt kunna påräknas bliva bestående, såvida brödspannmålen i fortsättningen skall kunna finna avsättning till den inhemska kvarnindustrien.

Från skilda trakter framhålles, att handeln med vete och råg men även med mjöl och fodervaror slagit in på andra vägar än tidigare. Så hava kvarnarna — möjligen i något större utsträckning än tidigare — tillämpat byteshandel med spannmål och fodermedel. Vidare påtalas blancoförsäljningarna av spannmål, vilka dock även tidigare förekommit.

I allmänhet upppgives, att de prisei\ jordbrukarna erhållit för sin spannmål, varit tillfredsställande med hänsyn till förhållandena å världsmarknaden. De mest anmärkningsvärda invändningarna mot det nuvarande systemet med avtalade lägsta priser torde gälla icke-avtalskvarnarnas möjlighet att inköpa vete och råg till i vissa fall avsevärt lägre priser än de avtalade. Härigenom har uppstått den dubbla prisbildning å den inhemska spannmålen, som i synnerhet avtalskvarnarna åberopat som den största bristen i det nu tillämpade systemet. Utan tvivel har denna situation utnyttjats av en del icke-avtalskvarnar och även av andra köpare.

Inom vissa delar av landet, särskilt i Mälarprovinserna och Dalarna, hava de priser, jordbrukarna erhållit för brödspannmålen, ej sällan legat mer under avtalsprisen än frakt- och distributionskostnader m. m. kunna anses föranleda. I synnerhet gäller detta råg, varå prisbildningen i stora delar av landet gestaltat sig ganska oförmånligt.

Såväl beträffande avsättningsförhållandena som prisbildningen, varöver en sammanfattning här ovan lämnats, gäller således, att desamma under innevarande konsumtionsår ansetts ej i allo tillfredsställande. I vissa avseenden kunna de påtalade missförhållandena dock anses överdrivna och i någon mån även självförvållade.

Då inventeringen av vete och råg den 1 februari 1931 givit vid handen.

65 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

att vid ifrågavarande tidpunkt icke fulla 20 procent av den totala brödsädsskörden fanns kvar hos jordbrukarna, kunna avsättningsförhållandena i sin helhet icke hava varit så svåra, som från jordbrukar och spannmålshandlarhåll gjorts gällande, så mycket mer som det finnes anledning förmoda, att ganska stora partier vete och råg, vilka vid inventeringen deklarerats av jordbrukarna, på grund av grodd och andra skador, icke äro kvarngilla.

Såväl beträffande avsättningsmöjligheterna som framför allt prisbildningen kunna emellertid jordbrukarna själva genom egna sammanslutningar i hög grad påverka förhållandena. Flera utav merförmälda brister och missförhållanden hade i väsentlig grad kunnat upphjälpas genom bättre organisation och fastare sammanhållning bland jordbrukarna. Skall inmalningsförfarandet fortsätta och i längden lända till avsedd nytta, kräves säkerligen en sådan reglering av utbuden, som endast producenterna själva kunna framskapa.

De i vissa fall avsevärt minskade mjölleveranserna hava varit det förhållande, som för avtalskvarnarna känts mest besvärande under den nu tilländalupna delen av konsumtionsåret. I fråga örn vetemjölet synas dock dessa leveranser till och med januari månads utgång icke hava varit så mycket mindre, än att denna nedgång till stor del kan förklaras med en viss återhållsamhet från köparnas sida. Beträffande rågsikt och rågmjöl räcker emellertid icke en sådan förklaring. Konkurrensen mellan avtalskvarnar och icke-avtalskvarnar torde dock i ganska stor utsträckning hava uppfattats såsom betydelsefullare än den i verkligheten varit. Bortsett från Mälarprovinserna hava nämligen även icke-avtalskvarnarna fått vidkännas avsevärt inskränkta mjölleveranser. En tidigare av nämnden företagen undersökning rörande förmalningen synes giva vid handen, att även i de fall, då icke-avtalskvarnarna ökat sin förmälning, denna ökning dock varit så obetydlig, att den icke stått i någon rimlig proportion till avtalskvarnarnas minskade mjölleveranser. Däremot visade tullförmalningen i vissa fall en rätt avsevärd ökning. Rätta förhållandet torde sannolikt hava varit följande.

En från vissa synpunkter besvärande konkurrens har varit rådande mellan avtalskvarnar och icke-avtalskvarnar, och dessa senare hava otvivelaktigt i vissa fall kunnat intränga på marknaden på de förras bekostnad. Den betydande nedgången i mjölleveranserna får emellertid antagligen till större delen tillskrivas en ökad hemmaförmalning bland jordbrukarbefolkningen samt i viss mån även en minskad mjölkonsumtion, som då framför allt träffat rågen. 1930 års skörd var av utmärkt god kvalitet, vilket möjliggjort framställning av relativt goda mjölkvaliteter utan större tekniska resurser. Dessutom hava jordbrukarna säkerligen i ett stort antal fall, då de icke kunnat sälja sin brödsäd till avtalspriser, själva låtit förmala sitt mjölbehov och även sålt av överskottet.

Som ett totalomdöme torde kunna sägas, att inmalningstvånget i förening med avtalade minimipriser hittills rätt väl kunnat fylla sin uppgift att till för jordbrukarna förhållandevis förmånliga priser skapa avsättning för den svenska brödspannmålen, utan att varken konsumenterna fått vidkännas någon ökning av mjöl- oell brödpriserna i förhållande till vad förut gällt eller mjölkvaliteterna undergått sådana förändringar, att berättigade klagomål kunnat riktas med desamma.

66*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Tab. 1. Inventeringen av vete och råg den 1 februari 1931

Tab. 2. Inventeringen av vete och råg den 1 februari 1931. — Hos jordbrukare inneliggande, till försäljning avsedda förråd.

67 Kungl. Martts proposition Nr 216.

Areal för vete och råg åren 1927, 1930 och 1931, länsvis.

Tab. 3. Brödsädsinventeringen den 1 februari 1931. — Hos kvarnar och spannmålshandlare inneliggande förråd av vete och råg, i deciton.

68*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Tab. 4. Detaljpriser å mjöl samt produkter därav åren 1929 och 1930

i öre tor kilogram.

*69

Kungl. Majlis proposition Nr 216.

Tab. 5. Detaljpriser å mjöl samt produkter därav åren 1929 och 1930 i procent av motsvarande priser år 1913.

^4

O

Iab. 6 Avsättnings- och prisblldnlngsförh&llandena & vete och råg Inom vissa hush&llningssällskapsomr&den under tiden

september 1930—tebruari 1931.

(Silleruppgifterna avse antalet hushållningskretsar)

'st — synnerligen tillfredsställande t = tillfredsställande rut = mindre tillfredsställande o == otillfredsställande.

5 i jämförelse med tidigare år.

3 i jämförelse med höstvete.

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 216.

71 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

lab. 7. Inköps- och försäljningsförhållanden vid 12 lantmannaföreningar under tiden september—Januari konsumtionsåren 1928/29, 1929/30 och 1930/31.

72*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Tab. 8. Av spannmålshandlare inköpta, törsålda och levererade kvantiteter vete (i kg)

under månaderna september—januari åren 1928—1931.

* 73

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Tab. 9. Av spannmålshandlare inköpta, försålda och levererade kvantiteter råg (i kg)

under månaderna september—januari åren 1928—1931.

74 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Tab. 10. Avtalskvarnarnas inköp av svensk spann-

Tab. 11. Icke-avtalskvarnarnas inköp av svensk spann-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

* 75

mål (i kg) månaderna september—Januari 1929—1931.

mål (i kg) månaderna september—Januari 1929—1931.

76 Kungl. Maj:ts proposition Kr 216.

Tab. 12. Av 93 kvarnar inköpt svensk spannmål (i kg) månaderna september-

januari 1929-1931.

Kungl. Majlis proposition Nr 216.

* 77

Tab. 13. Den av kvarnarna inköpta spannm&len procentuellt fördelad efter inköpsmånad.

1 Häri ingår Kooperativa Förbundets kvarn Tre Lejon, Göteborg, som redovisats tillhopa med Tre Kronor, Stockholm.

Tab. 14. Den av kvarnarna inköpta spannmålen procentuellt fördelad efter

inköpsformer.

1 Häri ingår Kooperativa Förbundets kvarn Tre Lejon, Göteborg, som redovisats tillhopa med kvarnen Tre Kronor, Stockholm.

78 *

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Tab. 15. Kvarnarnas försäljningar och leveranser av vetemjöl.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Tab. 16. Kvarnarnas försäljningar och leveranser av rågsikt.

*79

Bihang till riksdagent protokoll 1931. 1 samt. 190 höft. (Nr 216.)

80* Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Tab. 17. Kvarnarnas försäljningar och leveranser av rågmjöl.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

*81

Bilaga nr 4.

Stockholm den 24 april 1931.

Till Konungen.

Genom remiss den 23 april 1931 har Kungl. Maj:t anbefallt Kommerskollegium att skyndsammast avgiva yttrande över ett remissen bifogat, av Statens spannmålsn&mnd avgivet förslag till kontrakt mellan svenska staten och Svenska spannmål sföreningen u. p. a. samt till stadgar för föreningen m. m.

82 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Till följd av den starkt begränsade tid, som stätt kollegium till buds vid besvarande av remissen, har det varit kollegium omöjligt, att såsom önskligt hade varit i ärendet infordra yttranden från korporationer för näringslivet m. fl.

Såsom av den av spannmålsnämnden avgivna motiveringen till förslaget framgår, har detsamma föranletts av det förhållande, att de förhandlingar, sorn under senaste tid förts med vissa kvarnar angående förlängning av den s. k. kvarnförbindelsen, icke lett till resultat. Såsom skäl för sin avvisande hållning mot ett nytt åtagande i fråga örn minimipriser lära kvarnarna främst hava åberopat, att möjligheten för till förbindelsen icke anslutna kvarnar att erhålla spannmål till väsentligt lägre priser än minimipriset föranlett en mycket svår konkurrens från sistnämnda kvarnars sida. Det uppgives att jämväl svårigheten att kontrollera avtalets efterlevnad torde hava bidragit till obenägenheten mot dess förnyande.

Då det nu gäller att bedöma det förslag till spannmål smarknadens organisation, som spannmålsnämnden framlagt, torde i första hand böra ses till, huruvida en förbättring är att emotse i de två hänseenden, vari det hittillsvarande systemet brustit. Den förnämsta svårigheten, som härvid yppats, torde — såsom spannmålsnämnden antytt —■ varit den, att kvarnförbindelsens minimipriser icke blivit generellt gällande. Det har för brödspannmålen skapats en artificiell och en naturlig prisnivå. De förbundna kvarnarna hava varit pliktiga att vid sina spannmålsuppköp hålla sig till den artificiella prisnivån, medan utanför förbindelsen stående kvarnar ävensom spannmålshandlare varit oförhindrade att uppköpa vete och råg till den fria marknadens stundom avsevärt lägre priser. Såsom naturligt är, har härigenom för den förra gruppen av kvarnar skapats en synnerligen besvärande konkurrens. Men även ur jordbrukets egen synpunkt har denna bristande enhetlighet i prissättningen å spannmål inneburit kännbara olägenheter, varigenom kvarnförbindelsens fördelar för vissa grupper jordbrukare torde blivit mindre än avsett. Det säger sig självt, att de förbundna storkvarnarnas uppköp till de officiella minimipriserna i första hand kommit att gälla större partier, som erbjudits dem av de stora spannmålsproducenterna. Däremot lära de producenter, som endast haft smärre partier att offerera, i stort sett varit hänvisade att avyttra sitt saluöverskott till det lägre pris, som i öppna marknaden kunnat erhållas vid försäljning till spannmålshandlare och sådana småkvarnar, vilka icke gått in på kvarnförbindelsen, så vida icke, vilket i viss omfattning lär vara fallet, dylika partier kvarligga osålda hos producenterna. I fråga örn möjligheterna för producenterna att sälja spannmålen direkt till de förbundna kvarnarna har givetvis även avståndet från producenten till kvarnen spelat en viss roll. Lägger man härtill, att mer än hälften av alla jordbrukare (enligt Statistiska centralbyråns beräkningar 61,4 % av samtliga brukningsdelar; se särskilda utskottets utlåtande 1930: nr. 2 s. 240) icke torde haft något saluöverskott, utan tvärtom brist av vete och råg och således icke ens varit självförsörjande i avseende å brödspannmålsproduktion utan tvärtom nödgats köpa spannmål oller mjöl, så lärer man kunna påstå, att de fördelar för jordbruket, som det hittillsvarande systemet medfört, varit begränsade till ett mindertal av samtliga jordbrukare.

Söker man nu att med stöd av erfarenheterna från den gällande kvarnförbindelsen bedöma verkningarna av det nya system spannmålsnämnden förordar, lärer man med ganska stor visshet kunna förutsäga, att de nu berörda olägenheterna, som kvarnförbindelsen medfört, komma att göra sig gällande även under det nya systemet. Detta innebär ju, att staten övertager den ekonomiska garantien för att hela den svenska till förmälning dugliga skörden av vete och råg under ett visst skördeår finner avsättning. Den projekterade halvstatliga spannmålsföreningen skall för detta ändamål vara skyldig att huvudsakligen under konsumtionsårets båda sista månader, juni och juli, uppköpa hela den del av den svenska vete- och

•Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

rågskörden, som dittills icke blivit förmålen, och detta inköp skall ske till priser, som Kungl. Maj:! redan vid konsumtionsårets början bestämt, och vilka efter vad spannmålsnämnden antyder för ifrågavarande månader 1932 visserligen beräknas ligga något under det för innevarande års sommar fixerade minimipriset men dock avsevärt över det pris, som vid fri prisbildning kunde förväntas bliva rådande. Det säger sig självt, att, när den nya skörden kommer i marknaden i början av hösten, vid vilken tidpunkt någon statlig prisreglering icke skulle gälla, prisen komma att ligga avsevärt under de pris, som kort förut varit gällande och även under de pris, som dåmera blivit för nästa uppköpsperiod fastställda. Och skulle därtill komma att ett mera betydande spannmålsöverskott skulle vid höstens början kvarligga och trycka marknaden, så är givet, att prisfallet vid denna tidpunkt kan bliva högst betydande. För de spannmålsproducenter, som hava ekonomisk ryggrad nog att kunna låta med försäljningen av sin skörd anstå, tills nästa uppköpsperiod inträder, eller som hava så betydande saluöverskott, att en belåning av spannmålen lämpligen kan ske, kommer systemet onekligen att erbjuda betydande ekonomiska fördelar. För de producenter åter, som hava endast mindre saluöverskott att erbjuda eller för vilka av ekonomiska skäl en försäljning under höstens lopp är ofrånkomlig, kommer det nya systemet knappast att erbjuda några mera betydande fördelar. Däremot är att förvänta, att mellanhänderna, spannmålshandlare och kvarnar, komma att, liksom under det nuvarande systemet, draga viss fördel av den nya spannmålsregleringen. Dessa komma säkerligen att vid den tid av året, under vilken den fria prisbildningen är rådande, köpa upp partier för att sedan vid början av juni månad avyttra dem till spannmål sföreningen. Att spannmålsproducenterna skulle kunna i högre grad sig till fördel utnyttja den konkurrens, som skulle råda mellan uppköparna, torde vara föga sannolikt, då de senare genom sin bättre organisation och sammanhållning ha ett givet övertag vid prisbestämningen. Att utsikten till bättre pris i slutet av konsumtionsåret skulle särskilt på hösten kunna hålla utbuden i någon större omfattning tillbaka är föga sannolikt, och mot ett sådant antagande talar också erfarenheten från den gällande kvarnförbindelsen. Såvitt nu låter sig bedömas skulle alltså olägenheterna från det rådande systemet komma att kvarstå även under den tilltänkta ordningen. Denna kommer med största sannolikhet att erbjuda betydande ekonomiska fördelar för de stora spannmålsproducenterna och för mellanhänderna, spannmålshandlare och kvarnar, medan de smärre spannmålsproducenterna i allmänhet näppeligen lära i avsevärd grad komma att profitera därav.

En annan olägenhet, som påtalats i fråga om det nuvarande systemet, har — såsom tidigare nämnts — varit svårigheten att kontrollera kvarnförbindelsens efterlevnad. Aven denna olägenhet lärer komma att vidlåda det nya systemet. Utan att gå in på några detaljer vill kollegium i detta avseende blott erinra om, att spannmålsnämnden själv ansett erforderligt, att spannmålsföreningen för övervakande av systemets tillämpning får anlita personer, utrustade med befogenhet att »äga obehindrat tillträde till arbets- och lagerlokaler vid medlemmarnas kvarnar» (11 § stadgeförslaget) och spannmålsnämnden skall, såsom av motiven till 7 § i stadgeförslaget framgår, hava obegränsad tillgång att granska även kvarnarnas handelsböcker. För övrigt torde även en flyktig granskning av de ytterligt invecklade och synnerligen svårtolkade samt delvis även oklara bestämmelser, som förslaget innehåller, ge ett starkt intryck av, vilka betydande svårigheter övervakningen av systemets efterlevnad måste komma att medföra. Särskilt vill kollegium påpeka, att det givetvis kommer att möta betydande svårigheter att effektivt kontrollera, att den åt spannmålsföreningen till inlösen erbjudna spannmålen verkligen är av svenskt ursprung. Aven i det nu berörda hänseendet måste således det nya systemet anses vara behäftat med samma olägenhet som det gamla.

84* Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Förslaget går, såsom tidigare är berört, ut på att spannmålsföreningen skall huvudsakligen under konsumtionsårets nåda sista månader uppköpa all kvarvarande spannmål av vete och råg, som erbjudes föreningen till inköp. Denna spannmål äro föreningsmedlemmarna, kvarnarna, sedermera pliktiga att övertaga efter »gällande marknadspris», vilket under juni, juli och augusti anses utgöra det statligt fixerade priset men efter den 1 september den fria marknadens pris. Eventuell förlust vid försäljningen är avsedd att täckas genom den importavgift varom stadgas i 8 § i kontraktsförslaget och i sista hand står statskassan såsom ekonomisk garant (14 §). Man kan således angiva förslagets innebörd vara den, att vete- och rågodlingen, så länge systemet varar, kommer att ske icke på odlarnas utan på statens risk. Oberoende av huru stora partier, som salubjudas, är den halvstatliga spannmålsföreningen pliktig att inlösa dem till de på förhand fixerade priserna. Att ett sådant system måste innebära en betydande risk för överproduktion ligger i öppen dag. Redan det nuvarande systemet, som dock icke innefattat någon försäljningsgaranti, har, enligt vad spannmålsnämnden i sin motivering berört, innefattat en stimulans till ökad odling av brödspannmål, särskilt av vete, och i längden kunde enligt nämndens mening därigenom föranledas en så stor produktion av sådan spannmål, att dess avsättning inom landet såsom brödsäd omöjliggjordes. Det är då svårt att förstå, huru den nu föreslagna anordningen, som just genom försäljningsgarantien ökar denna risk skulle, såsom nämnden hoppas, innebära »möjligheter till en successiv avveckling». Snarare är väl att befara, att effekten kommer att bli den motsatta. Man behöver blott göra det tankeexperimentet, att staten skulle giva industrien en liknande utfästelse och således garantera att till på förhand fixerade, avsevärt över världsmarknadspriset liggande pifser inköpa all tillverkning av vissa industriprodukter, t. ex. järn- eller stenindustriens produkter, för att man skall inse vilken oerhörd risk för överproduktion och därmed för marknadens desorganisation, som en dylik utfästelse skulle medföra. Visserligen kan inom här berörda grenar av jordbruksproduktionen bl. a. på grunder av växtföljdsordningen icke någon sådan expansion ifrågakomma som på det industriella området, men vetearealens starka ökning under de senare åren torde dock visa, att en avsevärd omläggning av jordbruksdriften i riktning mot ökad spannmålsproduktion utan större svårigheter låter sig relativt snabbt genomföra. Det må i detta sammanhang erinras örn att i de två europeiska länder, där dylik statlig inköpsgaranti hittills införts, nämligen Norge och Schweiz, förhållandena just i berörda hänseende ligga betydligt annorlunda än hos oss. I båda dessa länder saknas nämligen de naturliga möjligheterna för en starkare utökning av spannmålsproduktionen. Denna utgör också i båda länderna allenast en förhållandevis mindre väsentlig del av konsumtionen.

I själva verket innebär den föreslagna statliga inköpsgarantien till fixerat pris ingenting annat, än att produktionen göres helt oberoende av konsumtionen, i det att den produktionsreglerande faktor som den fria prisbildningen utgör, helt suspenderas. För att icke systemet i längden skall hos oss leda till rent katastrofala följder — det garanterade inköpspriset kan, såsom förut nämnts förväntas komma att ligga avsevärt över det, som vid fri prisbildning skulle bliva rådande — måste då uppenbarligen någon annan produktionsreglerande faktor sättas in, och den enda tänkbara utvägen härvidlag torde vara, att genom statlig myndighets bestämmande produktionen regleras, så att producenterna åläggas att odla de inköpsgaranterade spannmålsslagen i viss begränsad omfattning. En dylik ordning, som utgör en ofrånkomlig konsekvens av en på angivet sätt fullföljd statlig inköpsgaranti, står i bestämd motsättning till de grunder, på vilka produktionen hittills vilat, och innefattar ett oförtydbart inslag av en socialistisk planhushållning. Vilken ställning man än må intaga till detta spörsmål i och för sig, måste det dock anses önsk-

'85

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

värt, att statsmakterna, då de gå att fatta ståndpunkt till den nu föreliggande frågan, äro fullt medvetna om förslagets verkliga innebörd och konsekvenser.

Det kan måhända invändas, att inköpsgarantien skulle formellt lämnas genom ett på den enskilda företagsamhetens väg bildat organ, och att staten allenast skulle utöva kontroll över dess verksamhet. Detta förhållande kan emellertid ej bortskymma det faktum, som här är det väsentliga, nämligen, att det är statskassan, som i sista hand står den ekonomiska garantien för inköpsskyldigheten, och även de importavgifter, som äro avsedda att täcka de betydande förluster, som lära bli ofrånkomliga, äro, såsom i annat sammanhang kommer att beröras, till sin natur intet annat än en tull och således i själva verket även de allmänna medel.

Ytterligare göres måhända gällande, att de framförda farhågorna om överproduktion skulle vara överdrivna, då det föreliggande kontraktet är avsett att gälla allenast till 1932 års utgång, och den statliga inköpsgarantien alltså gäller i allenast två repriser. Emellertid har spannmålsnämnden — såsom 14 § i kontraktsförslaget utvisar — själv redan förutsett, att en prolongering av spannmålsföreningens verksamhet kan bliva nödvändig också efter nämnda tidpunkt. Jämväl den motivering, som spannmålsnämnden anför till stöd för ett statligt ingripande nu, pekar hän på, att en avveckling av det nya systemet, sedan det en gång väl införts, står i vida fältet. Det säges nämligen, att det »med hänsyn till omständigheterna» torde få anses, »att såväl spannmålshandlarna som spannmålsproducenterna skäligen bort kunna räkna med att under konsumtionsårets gång få sälja sin vara till pris, svarande mot minimiprisen». Denna motivering lärer säkerligen komma att aberopas även, när den tidpunkt är inne, att spannmålsföreningens verksamhet enligt kontraktet borde avvecklas.

Kollegium vill i detta sammanhang ej underlåta att ge uttryck at de starka betänkligheter, som spannmålsnämndens förslag måste väcka ur statsfinansiell synpunkt. Spannmålsföreningens inlösen av erbjuden brödspannmål under juni och juli månader är avsedd att äga rum till relativt höga minimipriser, varvid, såsom kollegium senare kommer att påpeka, hinder icke möter föreningen att rent av gå över dessa priser (se 2 § i kontraktsförslaget). Försäljningen av denna uppköpta spannmålskvantitet torde därefter till avsevärd del komma att äga rum till den fria marknadens säkerligen betydligt lägre priser, vilka bliva normerande från och med den 1 september varje år. Det är då uppenbart — såsom också nämnden synes förutsett — att betydande förluster äro att förvänta för föreningen, förluster, vilka sedermera skola bäras av den konsumerande allmänheten genom importavgiften och i sista hand falla statskassan till last. Alldeles särskilt betänkligt förefaller det ur denna synpunkt, att spannmålsföreningen skulle ha att vid juni månads ingång övertaga icke blott spannmål, som ligger osåld hos odlarna, utan även av kvarnarna för egen förmälning inköpt spannmål. Såsom känt lia k\ amanna i allmänhet inneliggande ett ganska avsevärt spannmålslager. Kvarnarna skulle då under uppköpsperioden kunna avyttra stora delar av detta lager, som måhända inköpts till avsevärt lägre pris än det, som spannmålsföreningen betalar, för att efter det väntade prisfallet vid september månads början återköpa sin egen lagerbehållning. Då kvarnarna lia lagringsplikt, skulle någon förflyttning av de försålda oell återköpta partierna icke behöva äga rum, utan transaktionerna kunna ske blott på papperet. Härigenom synes för de enskilda kunna möjliggöras spekulationsvinster på konsumenternas eller det allmännas bekostnad, som icke varit avsedda. Att en dylik ordning är oförenlig nied den sparsamhet med allmänna medel, som statsmakterna hittills sökt främja, lärer knappast behöva påpekas.

. Med den ifrågasatta statliga inköpsgarantien skall enligt förslaget kombineras ett statligt importmonopol, omfattande vete och råg, spannmålsblandning, vari vete och råg ingår, mjöl, framställt av vete eller råg, samt gryn av vete. Detta stat-

86* Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

liga importmonopol skulle sedermera överlåtas på Svenska spannmålsföreningen. Denna skulle emellertid icke för egen räkning importera spannmål utan allenast giva »licenser» åt importörer. Då spannmålsföreningen icke är avsedd att vara en tvångssammanslutning av kvarnarna utan en frivillig sammanslutning, uppstår frågan, huru importmöjligheterna komma att gestalta sig för de kvarnar, som möjligen föredraga att stanna utanför föreningen. Härom lämnas varken i författningsförslaget eller motiveringen något bestämt besked. Den skyldighet att icke vägra importlicens, som stadgas i 5 §, är begränsad till allenast mjöl och vetegryn. En antydan örn nämndens avsikt träder emellertid till synes i motiveringen, där det yttras, att säkerhet för, att den spannmål, som övertagits av föreningen, sedermera vinner avsättning vid kvarnarna, syntes kunna erhållas därigenom, att man gjorde kvarnarnas import av vete och råg beroende av deras åtagande att övertaga den spannmål organet köpt. Att döma härav synes det vara möjligt för föreningens styrelse att för de utanför föreningen stående kvarnarna stoppa ali import. Det synnerligen hårdhänta ingrepp mot en fri näringsutövning, som här träder i dagen, måste framkalla de allvarligaste betänkligheter. Att genom hot om importspärr de kvarnar, som möjligen anse sig böra stå utanför sammanslutningen, skulle tvingas in i denna, måste betecknas som ett allvarligt övergrepp mot en i lagliga former bedriven näring. Att en dylik åtgärd är oförenlig med vår åt de svenska företagarna lagligen tillförsäkrade näringsfrihet torde ej tarva närmare motivering.

Det synes också, sett från förslagets egen ståndpunkt, knappast erforderligt att utöva ett dylikt tvång, alldenstund föreningen givetvis skulle vara berättigad att även från de utanför föreningen stående importörerna uppbära »licensavgiften».

Vad angår denna licensavgift, om vilken stadgas i 8 § i förslaget, har redan i det föregående nämnts, att densamma är avsedd att täcka dels föreningens kostnader, dels ock förluster vid utövandet av föreningens verksamhet. Praktiskt taget kommer denna avgift att ha enahanda verkan som en tullsats. Ur denna synpunkt måste det förefalla i hög grad anmärkningsvärt, att bestämmanderätten över denna »tullsats» inom vissa gränser lagts i händerna på styrelsen i denna formellt privata sammanslutning. Ja, såvitt angår vete, är det icke ens styrelsen som helhet utan de tre av Kungl. Majit utsedda styrelseledamöterna, som, örn de äro eniga, äga bestämma beloppet, i den mån detta rör sig inom 20 % av gällande marknadspris. Det är uppenbarligen en betydande maktbefogenhet, som därmed lägges i dessa tre personers hand, och det kan starkt ifrågasättas, örn det verkligen är förenligt med våra konstitutionella traditioner, att statsmakternas rätt att fixera något, som väl ej till namnet men dock till gagnet är en tullsats, överflyttas på några medlemmar i en till formen enskild förenings styrelse. Sant är visserligen, att en i viss mån liknande anordning finnes i fråga örn import av tobaksvaror. Tobaksmonopolets utövare äger nämligen enligt 22 § 2 mom. i kungl, förordn. den 15 december 1914 angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket för importerad tobaksvara ålägga en »licensavgift», motsvarande bl. a. monopolets kostnader och vinst, men i detta fall finnes dock en rätt för importören att, örn han så önskar, få avgiften fastställd av Kungl. Majit. En likartad licensavgift upptages också, när enskilda genom förmedling av detaljhandelsbolag önska få rusdrycker införda från utlandet (jfr 50 § i kungl, förordn. den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker och kungl. prop. 1922, nr 191 s. 23—24).

Emellertid torde nu nämnda fall av naturliga skäl knappast kunna åberopas såsom förebilder för bestämmande av en licensavgift, som blir normerande för spannmåls- och mjölpriserna inom landet.

Kollegium håller på anförda grunder före, att bestämmande angående ifrågavarande »licensavgift» i varje fall bör ankomma på Kungl. Majit.

Kungl. Majlis proposition Nr 216.

■87

Kollegium vill nämna, att kollegium företagit en undersökning, huruvida den föreslagna anordningen kan anses stå i strid med den i den svensk-tyska handelstraktaten den 14 maj 1926 art. 8 stadgade förbindelsen att icke hindra det ömsesidiga varuutbytet genom några införsel- eller utförselförbud. Undantag från denna förbindelse har dock stadgats »beträffande varor, som inom endera av de traktatsslutande parternas område äro eller komma att bliva föremål för statsmonopol». Under förutsättning att, såsom spannmål snämnden synes ha avsett, ett statligt importmonopol för de slag av spannmål, mjöl och spannmålsblandningar m. m. som här äro i fråga, blir i författningsväg stadgat, synes något hinder ur traktatssynpunkt mot den föreslagna anordningen ej möta.

Kollegium, som på grund av den korta tid, som stått till förfogande för remissens besvarande, icke varit i tillfälle att så ingående som önskvärt hade varit granska de remitterade förslagen till kontrakt och stadgar i detalj, vill emellertid i nedan angivna hänseenden rikta erinringar mot förslaget.

FÖRSLAGET TILL KONTRAKT MELLAN SVENSKA STATEN OCH SVENSKA SPANNMÅLSFÖRENINGEN U. P. A.

2 §.

Enligt denna paragraf förbinder sig föreningen att till minst de priser som i 4 § stadgas, under viss tid inköpa åt föreningen hembjuden svensk spannmål (vete eller råg). Något hinder för föreningen att betala högre priser än de av Kungl. Maj:t fastställda finnes alltså ej. Då emellertid den förlust, som eventuellt drabbar föreningen, kommer att i sista hand åvila konsumenterna eller statskassan, finnes ur föreningens egen synpunkt knappast något ekonomiskt intresse i att hålla de fastställda minimiprisen. Kollegium hemställer förty, att stadgandet kompletteras därhän, att föreningen ej må, utan av Kungl. Majit lämnat medgivande, inköpa spannmål till högre pris än de jämlikt 4 § fastställda.

4 § 4 mom.

Ur formell synpunkt torde mot momentets avfattning kunna anmärkas, att några pris ej »stadgats» i 1 — 3 momenten. Det synes tveksamt, vad som skall innefattas under uttrycket »där ej underlåtenheten kan anses ursäktlig». Det förefaller lämpligare att i anslutning till 23 § lagen örn köp och byte av lös egendom begagna uttrycket, »dock att vad nu stadgats ej skall gälla, där underlåtenheten att leverera fullt ej kan tillräknas säljaren såsom försummelse».

5 §.

1 anslutning till vad förut anförts, hemställes, att i första stycket måtte upptagas jämväl omalen spannmål av vete eller råg.

8 §.

I det föregående har kollegium föreslagit, att den gottgörelse, varom i denna paragraf stadgas, måtte bestämmas av Kungl. Majit. Skulle detta yrkande ej vinna beaktande, torde vid paragrafens avfattning följande iakttagas.

Andra stycket synes vara alltför kategoriskt avfattat. Gottgörelsen i fråga »be-

88* Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

stämmes» nämligen icke städse av föreningens styrelse, utan i visst i tredje stycket angivet fall erfordras Kungl. Maj:ts godkännande.

Vid avfattningen av tredje stycket bör beaktas, att 15 § i stadgeförslaget även räknar med det fall, att Kungl. Majit icke utser några ledamöter i styrelsen.

Enligt vad kollegium inhämtat lärer vara avsett, att beslut angående gottgörelse skall av styrelsen kunna fattas med enkel majoritet, dock att, örn gottgörelsen kommer att överstiga 20 % av marknadspriset, en kvalificerad majoritet erfordras, nämligen bifall av minst sex av styrelsens åtta ledamöter. Vidare skall gälla, att för vete en gottgörelse understigande 20 % av marknadspriset även skall kunna bestämmas enbart av de tre, av Kungl. Majit utsedda ledamöterna, därest dessa äro eniga rörande storleken av gottgörelsens belopp. Då dessa omröstningsregler ej klart framgå av paragrafens avfattning, hemställes örn ett förtydligande.

Beträffande det i sista stycket av 8 § stadgade utbytesförhållandet mellan omalen spannmål och mjöl må anmärkas följande!

Såsom framgår av Kungl. Majits proposition nr 108 till 1930 års riksdag (sid. 121), utgör utmalningsprocenten vid förmälning av vete och råg enligt utredningar verkställda inom kommerskollegium och avseende kvarnrörelsen 1922 och 1923:

för vete för råg

vete-, resp. rågmjöl av olika kvaliteter .... 68-7—70 % 63-6—65-s %

eftermjöl........................................................ 8’0—6-3 % 11'4— 6-8%

Sammanlagda utmalningsprocenten utgjorde sålunda i

för vetemjöl ................................................................... 75—78 %

» rågmjöl .................................................................... 72-4 — 75 %

Vid uppskattning av tullskyddet för mjöl ansågs på grund härav böra räknas med en genomsnittlig ntmalning av 74 %, vadan alltså en förhöjning av tullen å brödspannmål ansågs böra föranleda en ökning av mjöltullen, motsvarande 135 % av förstnämnda tullförhöjning.

Då anledning knappast synes föreligga till en ökning i detta samband av skyddet för den inhemska kvarnindustrien — vilket skydd enligt nämnda proposition uppskattats till 1 kr. 50 öre per 100 kg mjöl — torde evalveringen av den till föreningen utgående licensavgiften vid import av 100 kg finmjöl böra begränsas till att motsvara avgiften för 135 kg spannmål.

Beträffande gryn av vete (»mannagryn») saknar kollegium kännedom örn de utredningar rörande utbytesprocenten, varpå den föreslagna evalveringen av importavgiften må grunda sig och är därför ej i tillfälle uttala sig härom. 11

11 §•

Uttrycket »åtgärder, som väsentligen rubba de förhållanden, under vilka kvarnindustrien nu arbetar» torde möjligen böra något närmare preciseras, så att klart framgår, att därmed icke avses ändringar t. ex. i skatte- eller sociallagstiftningen.

12 §.

Föreningens förpliktelser enligt kontraktet äro i några paragrafer synnerligen vagt angivna t. ex. i 6 § vari stadgas, att verksamheten skall bedrivas på ett lojalt sätt och så, att icke enskilt intresse obehörigen gynnas. Det är givet,

•89

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

att dylika oklara förpliktelser lätt kunna ge anledning till tvister. Avfattningen av 12 § tar nu närmast sikte på underlåtenhet från föreningens sida, och därav har föranletts det éj fullt exakta uttrycket, att staten skall ombesörja, att vad som »underlåtits» ... »rättas».

Den risk, som den i förevarande paragraf för föreningen stadgade ersättningsskyldigheten gentemot staten innebär för föreningen som sådan, synes vara tämligen ringa, alldenstund föreningens styrelse ju äger täcka förluster vid verksamheten genom höjda importavgifter, i vilket fall det således i sista hand blir den konsumerande allmänheten, som drabbas av ersättningen, såvida ej det i 14 § tredje stycket avsedda fall föreligger, att förlusten befinnes oreglerad vid statens övertagande av föreningens förbindelser, i vilket fall det blir föreningen i likvidation, som får bära förlusten.

14 §.

Ordet »staten» i tredje styckets första sats torde böra utbytas mot »Kungl. Maj:t».

FÖRSLAGET TILL STADGAR FÖR SVENSKA SPANNMÅLSFÖRENINGEN U. P. A.

Enligt punkt g) skall vid beräkning av »normal förmalningslön» tillämpas »den genomsnittliga förmalningslönen i riket» för motsvarande kvaliteter under viss tid. Kollegium vill härvid erinra örn, att det torde komma att bereda avsevärda svårigheter på grund av de stora divergenser, som föreligga mellan olika kvarnar, att göra en för alla fall fullt rättvis beräkning av denna genomsnittliga förmalningslön.

Såsom framgår av 23 § lagen örn ekonomiska föreningar, skola de fall, då för styrelsebeslut fordras annat än enkel majoritet, finnas angivna i stadgarna. Enligt 8 § i kontraktsförslaget gälla, såsom förut är berört, särskilda regler vid fattande av beslut angående där stadgad gottgörelse. Med hänsyn till innehållet i åberopade lagrum hemställes, att berörda regler jämväl intagas i stadgarna.

Kollegium har i det föregående givit uttryck åt starka betänkligheter gent emot det remitterade förslaget. Förutom att detsamma ur jordbrukssynpunkt torde vara behäftat med vissa brister, vill kollegium här särskilt framhålla de störande kastningarna mellan perioder med statligt reglerade priser och med fri prisbildning, varigenom kan förväntas uppstå en betänklig desorganisation på spannmålshand elns område. Synnerligen allvarliga olägenheter måste förslaget anses medföra ur statsfinansiell synpunkt. Skall överhuvudtaget ett statligt spannmålsmonopol införas, bör det ske under former, som innefatta en effektiv garanti mot överproduktion och som ej heller äro behäftade med de statsfinansiella risker, som vidlåda det föreliggande förslaget. Jämväl mot det i motiveringen till det remitterade förslaget berörda systemet med minimipriser synas, såsom spannmålsnämnden framhållit, starka betänkligheter göra sig gällande, även örn det må erkännas, att detta system ej leder till sådana statsfinansiella äventyrligheter som det föreliggande.

Spannmålsnämnden har i sitt yttrande framhållit, att för spannmålsodlingen och därmed för landet i dess helhet det torde vara av väsentlig vikt, att icke en alltför tvär omkastning i berörda odlings betingelser äger rum och att det syntes

90* Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

ställt utom allt tvivel, att en sådan omkastning kunde förväntas inträffa vid nästa konsumtionsårs början, därest spannmålsodlingen lämnades helt utan bistånd från statens sida. Kollegium vill härvid bringa i erinran att, så länge inmalningstvånget är gällande, man näppeligen torde kunna anse, att spannmålsodlingen »lämnas helt utan bistånd från statens sida».

Kollegium vill därjämte påpeka, att någon närmare uppgift angående den del av den gamla skörden, som innevarande höst kan beräknas kvarligga, när den nya kommer i marknaden ej föreligger. En beräkning härutinnan torde emellertid böra ske, då det icke förefaller osannolikt, att det därvid kan visa sig, att den återstående delen av skörden ej skulle bli så betydande, att fördenskull det nu ifrågasatta statsmonopolet skulle behöva upprättas.

Kollegium tillåter sig överlämna vissa å kollegii statistiska byrå upprättade tabeller, utvisande priser å vete och råg. september 1930—mars 1931 (Bil. A) samt å svenskt och amerikanskt vetemjöl (Bil. B).

Under åberopande av det ovan anförda anser sig kollegium böra för sin del avstyrka bifall till det remitterade förslaget.

Skulle emellertid med hänsyn till läget på den svenska spannmålsmarknaden åtgärder av den art, som nämnda förslag innebär, av statsmakterna anses oundvikliga för en avveckling av den nu tillämpade prisregleringen å brödsäd, hemställer kollegium, att av ämbetsverket anförda erinringar mot utformningen av förslaget måtte vinna beaktande. I

I avgörandet av detta ärende har — jämte generaldirektören Fryxell och kommerserådet Matz, föredragande — deltagit kommerserådet Sohlman.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

*91

Bil. A till bilaga nr 4

PRISER I KRONOR PER 100 KG PÅ VETE OCH RÅG SEPT. 1930 — MARS 1931-

1 Inklusive tull.

-i : ;; :: i i

Bil. B till bilaga nr 4

priser Å svenskt vetemjöl (extra patent) samt å amerikanskt vetemjöl (patent).

Noteringen avser Canadian Spring patent, eif Göteborg, inkl. tull. Prisuppgiften beräknad eif Stockholm, fritt kaj, inkl. tull.

92*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Bilaga nr 5•

Till Konungen

Statens spannmålsnämnd, som tagit del av ett utav kommerskollegium avgivet utlåtande över nämndens framställning den 21 dennes i spannmålsfrågan, får i anledning av de i utlåtandet anförda erinringar mot vissa bestämmelser i det av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216. * 93

nämnden uppgjorda förslaget till kontrakt och stadgar härmed anföra följande, därvid erinringarna upptagas till bemötande under de paragrafer, varunder de av kommerskollegium framförts.

KONTRAKTET.

2 §. Det synes nämnden icke finnas anledning befara, att föreningen vid sina inköp kommer att betala högre priser än de i 4 § stadgade. Korrektiv mot missbruk av föreningens fria bestämmanderätt härutinnan torde även ligga i bestämmelsen i kontraktets 6 § första stycket, jämförd med 14 § tredje stycket, vilka stadganden avse förebygga, att föreningen vidtager åtgärder, som tillskynda densamma större förluster än som nödvändiggöras vid ett lojalt fullföljande av kontraktets syfte och bestämmelser.

4 § 4 mom. Anmärkningarna, vilka uteslutande äro av formell natur, torde icke behöva föranleda någon ändring i spannmålsnämndens förslag.

5 §. Vad kommerskollegium härutinnan hemställt torde icke kunna vinna beaktande, enär ett förbud för föreningen att vägra import av omalen spannmål skulle försvåra och kanske omöjliggöra kvarnarnas anslutning till föreningen.

8 §. Kvarnarna torde icke, såsom kommerskollegium föreslagit, kunna frånkännas allt inflytande i fråga om bestämmandet av gottgörelsens belopp. Bestämmelserna i 8 § synas nämnden innebära ett tillgodoseende efter väl avvägda grunder såväl av statens som av allmänna och enskilda intressen.

Anmärkningarna i vad de avse andra, tredje och fjärde styckena äro i övrigt av rent formell natur och synas, då bestämmelserna enligt nämndens förmenande äro fullt tydliga och således icke med fog torde kunna tolkas annorlunda än kommerskollegium gjort, icke böra medföra ändring i nämndens förslag. Nämnden vill blott härutöver, vad angår anmärkningarna mot tredje stycket, hava framhållit, att Kungl. Majit givetvis kommer att, därest riksdagen godkänner sagda förslag, omedelbart begagna sig av sin befogenhet i fråga örn utseende av ledamöter och suppleanter av föreningens styrelse.

Enligt femte stycket i paragrafen skall gottgörelsens storlek bestämmas för en tid äv minst två månader i sänder. Denna bestämmelse bör sa förstas, att för den tid, för vilken gottgörelse bestämts, någon förändring i det härutinnan fattade beslutet icke kan ske.

Vid beräkning av förhållandet mellan gottgörelsens storlek för mjöl (gryn) och spannmål har avseende fästs vid de mjölsorter, som importeras. Dessa torde genomgående utgöras av så höga kvaliteter, att mjölutbytet understiger förhållandet 100 till 160.

11 §. Det torde vara ogörligt att på ett fullt uttömmande sätt angiva de åtgärder från statsmakternas sida, vilka här kunna tänkas ifrågakomma. Spörsmålet torde, därest tvist härutinnan till äventyrs uppstår mellan staten och föreningen, få för varje särskilt fall avgöras genom skiljedom.

12 §. Beträffande vad kommerskollegium anfört därom, att föreningens skyldigheter i några paragrafer, bland annat 6 §, äro vagt angivna, gäller i tillämpliga delar vad ovan under 11 § sagts.

Det fall, för vilket bestämmelserna i första stycket av förevarande paragraf närmast torde hava betydelse, är, att föreningen underlåter fullgöra sin inköpsskyldighet enligt kontraktet. Staten äger då enligt ifrågavarande bestämmelser ingripa och kan av föreningen utfå ersättning för förlust, som härigenom tillskyndas staten. Det belopp, med vilket föreningen sålunda kan bliva ersättningsskyldig, torde motsvara den förlust, föreningen vid ett lojalt fullgörande av kontraktsbe-

94*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

stämmelserna skulle lida. Det synes då icke innebära någon oegentlighet, att föreningen uttager beloppet i form av gottgörelse vid importen. Vidare vill nämnden framhålla det skydd mot ett obehörigt utnyttjande av rätten till gottgörelse, som torde ligga i stadgande^ i kontraktets 6 § första stycket, 8 § andra stycket och 14 § tredje stycket.

14 §. Den staten i första punkten av tredje stycket tillkommande befogenhet utövas givetvis av Kungl. Majit.

STADGARNA.

7 § g). Avsikten med förevarande bestämmelse är att skydda konsumenterna mot oskäliga mjöl- och grynpriser. Sagda priser bestämmas redan under nuvarande förhållanden med hänsyn till den genomsnittliga förmalningslönen i riket. Detta innebär, att nettoförtjänsten blir olika för de olika kvarnarna. Bestämmelsen avser icke att medföra någon rubbning härutinnan.

Vad slutligen angår anmärkningen, att i stadgarna borde inflyta jämväl bestämmelserna i 8 § av kontraktet rörande sättet för fattande av beslut örn gottgörelse, är denna anmärkning av rent formell natur. Därest så skulle anses erforderligt, torde den föreslagna stadgeändringen kunna verkställas efter föreningens registrering. Något hinder häremot från föreningens sida torde icke komma att möta.

De av kommerskollegium framställda detaljerinringarna synas sålunda icke, utom möjligen i sist anmärkta fall, erfordra ändringar i nämndens, av kvarnarna godkända förslag till kontrakt och stadgar.

Stockholm den 24 april 1931.

Underdånigst AXEL PEHRSSON.

j Erik Carlsson.

sune. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1931.