med anhållan om riksdagens yttrande rörande vissa av den inter¬ nationella arbetsorganisationens konferens år 1930 fattade beslut

Kungl. Majus proposition nr 32.

1 Nr 32.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med anhållan om riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens konferens år 1930 fattade beslut; given Stockholms slott den 14 januari 1931.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för denna dag vill Kungl. Majit härmed anhålla om riksdagens yttrande angående de i nämnda protokoll omförmälda, av den internationella arbetsorganisationens konferens år 1930 vid dess fjortonde sammanträde fattade besluten.

GUSTAF.

Sam Larsson.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 januari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Kamel, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,

Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Lundqvist.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen för handelsdepartementet anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Larsson:

Fredsfördraget i Versailles av den 28 juni 1919 mellan de allierade och associerade makterna, å ena, samt tyska riket, å andra sidan, vars del I omfattar förbundsakten för nationernas förbund, innehåller i del XIII ett socialpolitiskt reformprogram samt tillika bestämmelser örn den institution, internationella arbetsorganisationen, som har till uppgift att förverkliga detta program.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 27 haft. (Nr 32.)

18 31 1

2 Kungl. Majus proposition nr 32.

Av berörda bestämmelser framgår bland annat, att organisationens beslutande församling, den internationella arbetskonferensen, bär att beträffande förslag, som äro uppförda på dess dagordning, välja mellan två former för godtagande. Antingen skall beslutet resultera i ett förslag till internationell konvention, avsedd att ratificeras av organisationens medlemmar, eller ock skall det utmynna i en rekommendation, avsedd att leda till lagstiftnings- eller andra åtgärder.

I fråga örn verkställighet av konferensens beslut stadgas, att varje medlem av organisationen skall vara förbunden att inom ett år från avslutandet av ett konferenssammanträde underställa därå antagna rekommendationer och konventionsförslag den eller de myndigheter, till vilkas kompetensområden respektive frågor höra, för deras omgestaltande till lag eller vidtagande av andra åtgärder. Örn det till följd av exceptionella omständigheter är omöjligt att fullgöra nyss berörda förpliktelse inom ett år, skall den fullgöras snarast möjligt och under intet förhållande senare än 18 månader från sammanträdets avslutande. Därest en rekommendation ej leder till någon lagstiftningsåtgärd eller annat åtgörande för dess genomförande eller örn ett konventionsförslag icke vinner vederbörande myndighets eller myndigheters bifall, skall respektive medlem av organisationen icke vara underkastad någon vidare förpliktelse med hänsyn därtill.

Närmare upplysningar örn internationella arbetsorganisationen och dess verksamhet hava lämnats i propositionen nr 361 till 1921 års riksdag. Därutinnan kan även hänvisas till ett genom delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet på Kungl. Maj:ts uppdrag år 1928 utgivet arbete »Internationella arbetsorganisationen. I. Allmän del».

Den internationella arbetsorganisationens fjortonde sammanträde hölls i Genéve under tiden 10—28 juni 1930. Antalet representerade stater utgjorde 51, av vilka 35 sänt fullständiga delegationer, d. v. s. två regeringsombud samt ett ombud från vardera av arbetsgivar- och arbetarsidorna. Sverige deltog i sammanträdet med en fullständig delegation.*) Konferensen antog dels förslag till två konventioner, nämligen angående tvångs- eller obligatoriskt arbete samt angående reglering av arbetstiden för affärs- och kontorsanställda, dels och fem rekommendationer, nämligen angående indirekt arbetstvång, angående reglering av tvångs- eller obligatoriskt arbete, angående reglering av arbetstiden i hotell, restauranger och liknande företag, angående reglering av arbetstiden vid teatrar och andra förlustelseställen samt angående reglering av arbetstiden i företag för behandling eller vård av sjuka, svaga, nödlidande eller sinnessjuka.

Med skrivelse från utrikesdepartementet den 10 september 1930 har till socialdepartementet överlämnats en av generalsekreteraren hos nationernas

J) Genom Kungl. Majlis beslut den 16 maj 1930 hade att deltaga i konferensen från svensk sida utsetts: såsom regeringsombud statssekreteraren B. G. Hj. Hammarskjöld och byråchefen J. A. E. Molin med yrkesinspektionen K. Hesselgren och socialrådet E. K. Sjöstrand såsom experter, såsom arbets giv ar ombud direktören O. I. Larson med ombudsmannen hos järnbruksförbundet, e. o. hovrättsnotarien K. Wistrand såsom expert samt såsom arbetarombud landsorganisationens ordförande K. E. Johanson med förtroendemannen för svenska handelsarbetarförbundet J. Alson Lundgren och redaktören A. G. F. Vougt såsom experter.

3 Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

förbund i enlighet nied Versaillestraktaten insänd bestyrkt avskrift av ifrågavarande konventionsförslag och rekommendationer.

Originaltexterna till konferensens beslut ävensom genom delegationens för det internationella socialpolitiska samarbetet försorg utarbetade översättningar av desamma torde få såsom bilagor (Bilagor A och B) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende. I fråga örn beslutens innehåll får jag, i den mån redogörelse därför ej lämnas i det följande, hänvisa till nämnda bilagor.

Av konferensbesluten anhåller jag att först få till behandling upptaga konventionsförslag et angående tvångs- eller obligatoriskt arbetex) och de i samband med detta konventionsförslag stående rekommendationerna angående indirekt arbetstvång* 2) samt angående reglering av tvångs- eller obligatoriskt arbete3).

Det huvudsakliga innehållet i nämnda konventionsförslag är följande. Yarje stat, som ratificerat konventionen, förbinder sig att inom så kort tid som möjligt upphäva användandet av tvångs- eller obligatoriskt arbete i alla dess former. Under övergångsperioden, tills dylikt undertryckande skett, må ifrågavarande arbete användas endast för offentliga ändamål och i undantagsfall, allt under i konventionsförslaget närmare angivna villkor och stadgade garantier. Efter en tid av fem år skall arbetsbyråns styrelse undersöka möjligheten att helt och hållet utan vidare övergångsperiod förbjuda allt tvångs- eller obligatoriskt arbete. Med dylikt arbete förstås i konventionsförslaget allt arbete, som kräves av en person under straffhot och vilket vederbörande icke frivilligt erbjuder sig att utföra. Från det sålunda bestämda begreppet finnas dock upptagna vissa undantag, bland vilka må nämnas arbete som kräves på grund av lagar örn obligatorisk militärtjänst och som avser arbete av rent militär natur, arbete som ingår som led i de normala medborgerliga skyldigheterna för invånarna i ett land med full självstyrelse, arbete som utkräves av någon som följd av en i judiciell väg meddelad dom, såvida detta arbete utföres under offentlig myndighets övervakning och kontroll och vederbörande icke ställes till förfogande för enskilda eller för privata bolag eller juridiska personer, samt vidare arbete som utföres under krig eller vid inträffade eller hotande katastrofer såsom eldsvåda, översvämning m. m.

I rekommendationen angående indirekt arbetstvång fastslås vissa principer, som medlemsstaterna uppmanas att taga i betraktande vid förvaltningen av territorier på ett primitivt utvecklingsstadiunl och som syfta till att icke genom omvägar sådana bördor skola läggas på befolkningen, som kunna medföra ett indirekt arbetstvång. Rekommendationen angående reglering av tvångs- eller obligatoriskt arbete innehåller vissa principer och regler för dylikt arbete, vilka arbetskonferensen ansett vara av natur att göra tillämpningen av nyssnämnda konvention mera effektiv.

*) Svensk översättning, se sid. 65.

2) o » » » 73.

» » » » 74.

Trångs- eller obligatoriskt arbete.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

I enlighet med gällande bestämmelser utsände internationella arbetshjon före konferensens sammanträde ett frågeformulär till de olika regeringarna rörande spörsmålet angående tvångs- eller obligatoriskt arbete. Ändamålet härmed var, att de svar, som inkommo från regeringarna, skulle bilda grundval för utarbetande inom arbetsbjrån av en rapport i frågan ävensom av förslag till konvention. Över nämnda frågeformulär avgav delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet infordrat utlåtande och överlämnade därvid av delegationen inhämtade yttranden i ämnet från svenska arbetsgivareföreningen och landssekretariatet.

.Svenska arbetsgivareföreningen anförde, att här i landet tvångsarbete, såvitt föreningen hade sig bekant, förekomme endast i rikets straffanstalter samt såsom påföljd för lösdriveri och vissa därmed jämförliga förseelser. Den av arbetskonferensen ifrågasatta internationella regleringen utav användandet av tvångsarbete syntes icke avse dylika fall utan i huvudsak angå åläggandet av dylikt arbete å infödda arbetare i kolonier eller protektorat. Då denna senare fråga icke hade någon betydelse för Sverige, vilket som bekant icke ägde vare sig någon koloni eller något protektorat, ansåge föreningen det \ara riktigast, att de svenska statsmyndigheterna ställde sig helt utanför frågans behandling.

Landsseki etariatet besvarade en del av frågeformulärets frågor, och framgick av svaren bland annat, att sekretariatet ansåg tvångsarbete i alla former böra internationellt förbjudas samt att sekretariatet ogillade »reglering av tvångsarbetet», enär nationernas förbunds medlemmar därigenom skulle erkänna tvångsarbetets berättigande under nuvarande former.

I sitt svar på internationella arbetsbyrans formulär anförde svenska regeringen — i huvudsaklig överensstämmelse med det av delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet avgivna yttrandet — följande.

Svenska regeringen funné det ur allmän humanitär synpunkt önskvärt, att tvångs- eller obligatoriskt arbete i den utsträckning, som kunde finnas möjlig, upphävdes eller inskränktes, och önskade därför ali framgång åt de strävanden i sadant syfte, som genom internationella arbetsorganisationens försorg kunde åvägabringas.

I saknad av erfarenhet på området ansåge sig svenska regeringen emellertid icke böra inga pa ett detaljerat besvarande av de särskilda frågorna i frågeformuläret. Regeringen ville dock framhålla, att den i frågeformuläret ifrågasatta definitionen å tvångs- eller obligatoriskt arbete, »varje arbete eller tjänst, som avfordras en person under hot om något slag av straff och till vars utförande ifrågavarande person icke erbjudit sig av fri vilja», icke kunde anses pa. ett tillfredsställande sätt avgränsa den tillämnade konvent ion ens tillämpning från en del i flertalet länder förekommande arbeten, vilka inginge i vanliga former för straff, förbättringsvård eller undervisning eller ock utgjorde föremål för en allmän, medborgerlig skyldighet för landets invånare.

Över det sedermera av arbetskonferensen antagna konventionsförslaget — i vilket, såsom framgår av den föregående redogörelsen, intagits vissa begränsningar i viss anslutning till vad som framhållits i svenska regeringens sv;u och de därtill anslutna rekommendationerna i frågan har delegationen

5 Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

för det internationella socialpolitiska samarbetet avgivit infordrat yttrande, vilket är av i huvudsak följande innehåll.

Yad först anginge konventionsförslaget kunde det synas vara i viss man tveksamt, huru de svenska statsmakterna lämpligen borde förhålla sig. Till förmån för ratificering kunde åberopas medlemsstaternas förpliktelse att såvitt möjligt stödja internationella arbetsorganisationens verksamhet genom anslutning till dess konventioner. Något hinder därför med hänsyn till de skyldigheter, ratificeringen skulle medföra, förefunnes givetvis ej heller.. A andra sidan syntes det ej kunna förnekas, att ratificering av en konvention, vars bestämmelser uppenbarligen icke berörde den ratificerande statens förhållanden eller intressen, förefölle tämligen menings- och värdelös. Exempel på ratificering under dylika omständigheter förelåge emellertid i en del fall och bland annat i avseende å internationella arbetsorganisationens konventioner. Å ledande håll inom nämnda organisation syntes man också anse det vara lämpligt och önskvärt, att Sverige, sedan ett antal mer direkt av konventionen berörda stater ratificerat, anslöte sig till densamma.

Efter övervägande av här anförda skäl och synpunkter hade delegationen enats örn den meningen, att konventionen ej för närvarande borde ratificeras för vårt lands del.

Beträffande därefter de båda rekommendationerna i ämnet syntes det vara uppenbart, att de ej kunde föranleda någon åtgärd från Sveriges sida.

Såsom framgått av den föregående redogörelsen, har ifrågavarande konventionsförslag i den slutliga utformningen erhållit en sådan lydelse, att den helt och hållet saknar praktisk betydelse för vårt lands vidkommande. Sådant arbete, som det i vissa fall enligt svensk lag kan åläggas någon att fullgöra, såsom exempelvis deltagande i släckning av skogseld eller i vinterväghållning, innefattas sålunda icke under konventionen, och avsikten är tydligen även, att lösdrivare och andra i administrativ väg ådömt tvångsarbete icke skall falla under konventionen. Yad angår i det svenska regeringssvaret avsett arbete i samband med undervisning torde detsamma hava ansetts icke innefattas under den allmänna definitionen.

Med hänsyn till Sveriges ställning som ledamot av internationella arbetsorganisationen lärer det emellertid, enligt den gängse uppfattningen inom organisationens ledning och skilda medlemsstater, vara önskvärt och lämpligt, att även i fall sådana som det förevarande ratifikation kommer till stånd såsom ett uttryck för landets principiella inställning till själva rättsfrågan. Jag vill erinra, att Sverige tidigare givit sin anslutning till en internationell konvention mot slaveri. I enlighet med det anförda anser jag, att ifrågavarande konvention bör av Sverige ratificeras. Såsom antytts i den socialpolitiska delegationens yttrande, torde emellertid sådan åtgärd icke lämpligen böra nu vidtagas. utan torde man böra avvakta, att någon eller några av de större kolonialländer, för vilka konventionen framför allt är av praktisk betydelse, tagit ståndpunkt till densamma.

Yad härefter beträffar de till det nu behandlade konventionsförslaget anslutna rekommendationerna angående indirekt arbetstvång samt angående reglering av tvångs- eller obligatoriskt arbete, sakna desamma fullständigt betydelse för Sveriges vidkommande och böra följaktligen icke föranleda någon åtgärd från svensk sida.

Departements-

chefen.

6 Kungl. Majlis proposition nr 32.

Reglering av Jag 'övergår härefter till konventionsförslaget angående reglering av arbetsför'af färs-^ch Uden för affärs- och kontorsanställda *) samt rekommendationerna angående regkontors- tering av arbetstiden i hotell, restauranger och liknande företag-), angående regleanstalldam.fi. rjn(J av arbetstiden vid teatrar och andra förlustelseställen 3) samt angående regkonvention. ^erin9 av arbetstiden i foretag för behandling eller vård av sjuka, svaga, nödlidande eller sinnessjuka 4).

Detta konventionsförslag är av i huvudsak följande innehåll. Konventionen avser, såsom framgår av dess titel, att reglera arbetstiden i handeln och för kontorsanställda inom andra verksamhetsområden. Enligt sin första artikel har konventionen tillämpning på följande företag, såväl enskilda som offentliga, nämligen alla kommersiella företag, därunder inbegripet post, telegraf och telefon, liksom även kommersiella avdelningar av alla företag av annat slag, alla företag och förvaltningar, där arbetet huvudsakligen består i kontorsarbete, samt alla företag, som hava på samma gång kommersiell och industriell karaktär, såvida de icke äro att anse som industriella företag. Inom varje land skall det tillkomma vederbörande myndighet att uppdraga gränslinjen mellan nu avsedda företag, å ena sidan, och, å andra sidan, industriella och jordbruksföretag.

Från konventionsförslagets sålunda bestämda tillämpningsområde finnas stadgade dels vissa allmänna undantag, dels ock vissa möjligheter till undantag, som vederbörande myndighet i varje särskilt land kan utnyttja. Först avsedda undantag angå företag, som hava till ändamål behandling eller vård av sjuka, svaga, nödlidande eller sinnessjuka, samt hotell, restauranger, pensionat, klubbar, kaféer och andra företag, där förtäring tillhandaliålles, ävensom teatrar och andra förlustelseställen. De undantag, som kunna göras i varje särskilt land, angå dels företag, i vilka endast medlemmar av arbetsgivarens familj äro sysselsatta, dels sådana offentliga organ, i vilka den anställda personalen handlar såsom företrädare för statsmakten, dels personer, sorn intaga en ledande eller förtroendepost, och dels slutligen handelsresande och andra representanter, i den mån de utföra sitt arbete utanför företagets lokaler.

Som arbetstid räknas i allmänhet den tid, under vilken personalen står till arbetsgivarens förfogande. Huvudregeln är, att arbetstiden för den personal, som konventionen avser, icke får överstiga 48 timmar i veckan och 8 timmar örn dagen, dock med de undantag som närmare angivas i konventionen. Av dessa undantag må här anföras följande. Arbetstiden kan så förläggas, att den dagliga arbetstiden icke överstiger 10 timmar. Under särskilda, i artikel 5 närmare angivna omständigheter kan vidare en förlängning av den dagliga arbetstiden företagas för att ersätta förlorad arbetstid, dock under närmare angivna villkor, bland vilka märkes, att den dagliga arbetstiden icke far förlängas med mer än en timme och i sin helhet icke får överstiga 10 timmar. Genom författningar, utfärdade av offentlig myndighet, kunna enligt artikel i vidare medgivas undantag för vissa kategorier av personal eller under

*) Svensk översättning, se sid. 76.

2) » » « » 80.

s) » » » » 80.

4) n » » » 81.

7 Kungl. Maj-.ts proposition nr 32.

vissa omständigheter. De irndantag, som röra visst slag av personal, avse dels personal, vars arbete till sin natur är intermittent, såsom portvakter, vaktpersonal m. fl., dels personal, som direkt sysselsattes med förberedelse- eller avslutningsarbeten, vilka nödvändigtvis måste utföras utanför giänserna för den arbetstid, som är bestämd för företagets övriga personal, och dels butiker och andra företag, när arbetets natur, befolkningens storlek eller antalet av anställda personer göra den fastslagna arbetstidsregleringen otillämplig. De tillfällen, då övertid får förekomma, äro dels vid olyckshändelse eller force majeure o. d., i den mån så är nödvändigt för att undvika allvarlig rubbning av företagets normala drift, dels då så erfordras till förebyggande av förlust av förstörbart gods eller för att undvika äventyrandet av arbetets tekniska resultat, dels då övertidsarbete är behövligt för vissa speciella arbeten såsom inventering eller bokslut, likvider m. m. samt slutligen då dy likt arbete erfordras på grund av sådan extraordinär ökning av arbetet, som beror på speciella omständigheter, under förutsättning att man icke kan normalt vänta av arbetsgivaren, att han skall anlita andra åtgärder.

Vid sålunda medgivet övertidsarbete skall förhöjning av den normala avlöningen utgå med minst 25 % därav.

I artikel 8 föreskrives, att de här behandlade undantagen från de normala arbetstidsreglerna skola fastställas, sedan man rådfrågat vederbörande arbetare- och arbetsgivareorganisationer och särskild hänsyn tagits till existerande kollektivavtal. I artikel 10 förekommer en regel därom, att konventionen icke skall rubba sådan sedvänja eller sådant avtal, som medfört en kortare arbetstid eller högre ersättning för Övertid, än som stadgas i konventionen.

Konventionsförslaget innehåller slutligen bestämmelser, avsedda att möjliggöra en effektiv kontroll över iakttagande av arbetstidsregleringen.

De rekommendationer, som avse reglering av arbetstiden i hotell, restauranger och liknande företag, vid teatrar och andra förlustelseställen samt i företag för behandling eller vård av sjuka, svaga, nödlidande eller sinnessjuka, anbefalla samtliga de medlemsstater, som icke redan genomfört en reglering av arbetstiden för personalen i de angivna slagen av företag, att skrida till speciell undersökning rörande de arbetsvillkor, som gälla i dylika företag, därvid hänsyn bör tagas till de principer, som fastslagits i konventionsförslaget örn anställdas arbetstid. De medlemsstater åter, som redan hava en arbetstidsreglering på området, uppmanas att företaga en speciell undersökning rörande tillämpningen av denna lagstiftning, därvid jämväl hänsyn bör tagas till principerna i nyssnämnda konventionsförslag. I bada fallen uppmanas slutligen medlemsstaterna att inom 4 år och efter en enhetlig plan, fastställd av arbetsbyråns styrelse, lämna detaljerade upplysningar rörande resultaten av de företagna undersökningarna, varefter styrelsen skall upprätta en speciell rapport i frågan. På grundval därav skall man sedan taga under övervägande, huruvida det kan vara lämpligt att på dagordningen för ett sammanträde med konferensen upptaga frågan örn reglering av arbetstiden för visst slag av personal genom en internationell konvention.

Rekommen-

dationer.

8 Kungl. Majds proposition nr 32.

FCha ''dr',Ule 1 eilligllet me(1 <len för arbetskonferensen antagna arbetsordningen bär 'n3' förevarande fråga två gånger varit föremål för konferensens behandling. Vid konferensens tolfte sammanträde i maj—juni 1929 förekom ärendet till förberedande behandling, därvid det gällde dels att avgöra, huruvida regeringarna borde tillfrågas rörande lämpligheten av antagande av konvention i ämnet samt angående innehållet i en dylik konvention, och dels att fastställa lydelsen av det frågeformulär, som i händelse av positivt beslut i den första frågan borde utsändas till regeringarna. Under en förberedande diskussion inför konferensen, innan spörsmålet hän sköts till utskottsbehandling, framhöll en av svenska regeringens representanter i huvudsak följande.

Ifrågasättas kunde, om tiden vore mogen att behandla denna fråga internationellt. Det gällde här ett område, där nationella särdrag hade större betydelse, än vad fallet vore i fråga örn industriarbetarnas arbetsvillkor. Innan utvecklingen i olika länder nått någon större grad av överensstämmelse, förerölle det osäkert, om man skulle kunna åstadkomma en konvention, som utan längre uppskov bleve godtagen i avsevärd omfattning och förty bleve av verklig betydelse.

Vidare sysselsatte man sig för det dåvarande i flera länder med förberedande undersökningar för en ny eller utvidgad reglering i ämnet. Så vore fallet bland annat i Sverige beträffande ett flertal slag av anställda.

För övrigt förefölle det att bliva svart, åtminstone för de regeringar, som ansåge sig icke kunna ansluta sig till Washingtonkonventionen rörande arbetstiden inom industrien utan att den i vissa avseenden bleve reviderad, att dessförinnan taga ställning till motsvarande frågor beträffande här ifrågavarande anställda.

Ytterligare framhölls, att redan för det dåvarande de anställdas arbetstidsförhållanden ofta vore lika fördelaktiga som de, vilka fastställts för industriarbetarna genom Washingtonkonventionen. Utvecklingen skedde i flera länder genom överenskommelser på frivillighetens väg. Svenska regeringen ansåge, att en sådan utveckling vore att föredraga framför en lagstiftning, som måhända skulle genomföras trots motstånd från ena eller andra sidan.

Slutligen tillädes som möjligen ännu ett skäl för uppskov med behandlingen av denna fråga, att den kanske icke kunde anses hava samma internationella betydelse som arbetstidsregleringen för industriarbetarna.

I svar den 23 december 1929 å frågeformulär från internationella arbetsbyrån rörande regleringen av anställdas arbetstid förklarade sedermera svenska regeringen, tinder hänvisning till här angivna, av regeringens ombud anförda skäl, att regeringen ansåge, att nämnda fråga för det dåvarande icke borde upptagas till internationell reglering. Med hänsyn härtill och till övriga i ombudets anförande framhållna omständigheter fann sig regeringen icke böra ingå i besvarande av de särskilda frågorna i frågeformuläret. Liknande uppfattning i principfrågan uttalades i svaren från regeringarna i Storbritannien, Sydafrika och Japan, medan regeringarna i Estland, Indien, Rumänien och Island förordade antagande av en rekommendation i ämnet. 18 länders regeringar voro i övervägande man till förmån för ett konventionsförslag.

Vid behandlingen å arbetskonferensens fjortonde sammanträde år 1930 av fiagan örn utvidgning av den internationella arbetstidsregleringen sökte det svenska regeringsombud, som närmast deltog i vederbörande utskotts arbete, enligt erhållna instruktioner att göra gällande vissa synpunkter, vilka ursprung-

Kungl. Majus proposition nr 32. 9

ligen framförts av delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet i ett över förenämnda frågeformulär avgivet yttrande. Delegationen hade i detta yttrande föreslagit en utvidgning av den internationella arbetstidsregleringen, dock begränsad till att avse sjukvårdspersonal, hotell-, restaurang- och kafépersonal samt butiksbiträden, ävensom — med hänsyn till bland annat önskvärdheten av att den ifrågasatta regleringens tillämpning måtte kunna i erforderlig mån anpassas efter skiftande förhållanden — förordat, att regleringen skulle avfattas i form av en rekommendation. För dessa synpunkter lyckades emellertid ifrågavarande regeringsombud endast i mindre mån vinna gehör; den viktigaste ändringen på svenskt initiativ torde vara den, enligt vilken från konventionen kunna undantagas butiker och andra företag av mindre omfattning (artikel 7: lc). Före omröstningen örn konventionsförslaget i konferensens plenum förklarade också samma ombud, att de svenska regeringsombuden visserligen, för att medverka till en lösning av den föreliggande frågan, ämnade rösta för konventionsförslaget, men att, då den från svenska regeringens sida påyrkade inskränkningen av konventionens tillämpningsområde ej blivit godtagen, det vore mycket ovisst, örn Sverige skulle kunna biträda konventionen.

Över det av arbetskonferensen antagna konventionsförslaget och rekommendationerna i frågan Ilar delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet avgivit infordrat yttrande. Delegationen bär därvid jämväl överlämnat av delegationen inhämtade utlåtanden fran socialstyrelsen och kommerskollegium. Vid kommerskollegii utlåtande voro fogade yttranden i ämnet från Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund och Svenska bankföreningen samt fran handelskamrarna i riket, med undantag för de i Borås, Visby och Sundsvall.

I alla de av kommerskollegium åberopade yttrandena avstyrkes Sveriges ratificering av konventionsförslaget.

/Sveriges industriförbund har sålunda anfört i huvudsak följande.

Den reglering av arbetstiden för industriarbetare, som Wasliingtonkonventionen avsett att åstadkomma, hade icke kunnat genomföras i avsedd omfattning; allt fortfarande hade denna konvention icke vunnit tillämpning i flertalet industristater, och för vårt lands vidkommande gällde en lagstiftning, som i ett flertal punkter så avveke från densamma, att en ratifikation icke kunnat äga rum. De krav, som föranledde tillkomsten av denna konvention, hade likväl — i motsats till nu föreliggande förslag — varit grundade på en i stora folklager förefintlig uppfattning örn dess nödvändighet som en social skyddsåtgärd, och de förhållanden, som den avsåge att reglera., erbjöde långt mera enhetlighet och överskådlighet än de, som behandlades i nu förevarande konvention.

Konventionsförslaget biträddes icke av 14 regeringsdelegationer vid arbetskonferensen, bland dem Storbritanniens, Irlands, Sydafrikas och Nya Zeelands; det engelska imperiet hade alltså redan från början till sin huvudsakliga del och så auktoritativt som möjligt ställt sig utanför denna frågas internationella reglering.

Vid sådant förhållande kunde redan från början anses fastslaget, att en allmän lösning av denna fråga på internationell väg icke kunde åstadkommas — ett förhållande, som i samband med konventionens behandling för vårt lands vidkommande klart borde hållas i sikte.

Yttranden.

Av kommerskollegium hörda institutioner.

10 Kungl. Majus proposition nr 32.

Det återstod? då att undersöka, huruvida i vårt land förefunnes olägenheter eller missbruk, vilkas avhjälpande vore en inhemsk angelägenhet av sådan vikt, att ett svenskt biträdande av en även ofullständigt genomförd internationell reglering måste anses av behovet påkallat.

Förbundet erinrade härvidlag, att det endast sjul tes vara i ett begränsat antal fall,, som en längre arbetstid än den i konventionsförslaget föreskrivna regelmässigt tillämpades, och att i dessa fall den längre arbetstiden vanligen syntes vara betingad av starkt sakliga skäl.

Utan att alltså för den alldeles övervägande delen av avsedda personalkategorier .medföra någon förkortning av arbetstiden skulle emellertid en på konventionen baserad lagstiftning vara ägnad att i näringslivets allmänna rörelsefrihet införa så många hinder jämte därmed förenade svårigheter och nya utgifter, att den ur denna synpunkt innebure en avsevärd belastning.

Genom sina schematiska bestämmelser försvårade varje arbetstidslagstiftning den snabba och smidiga anpassning efter dagens växlande behov, som kontorsarbetet framför varje annan gren av ett företags verksamhet hade att möta. I särskild grad vore detta fallet med den föreliggande konventionen, vilken icke — på sätt här i landet redan gällande arbetstidslag medgåve — förutsatte en allmän rätt att i viss utsträckning begagna övertidsarbete. De undantag från lagens bestämmelser, som förutsattes efter vederbörlig prövning kunna medgivas, betingade en besvärlig och byråkratisk procedur, sorn vid hastigt uppkommande fall av brådska i regel omöjligen kunde anlitas. Varje person med kännedom örn kontorsarbetets natur visste emellertid, huru växlande detsamma i vissa fall kunde vara och huru det för korta perioder, vilkas infallande ofta nog icke läte sig förutses, kunde vara nödvändigt utsträcka en under normala förhållanden mera begränsad arbetstid.

Aven i andra fall kunde man finna, att bestämmelser i gällande svensk lagstiftning,, som avsåge att underlätta arbetstidslagens tillämpning, icke återfunnes i konventionsförslaget. Man kunde t. ex. icke gärna giva bestämmelserna i artikel 7 en sådan innebörd, att desamma lämnade möjlighet till befrielse från konventionens tillämpning för alla sådana mindre arbetsställen, vilka vore undantagna från tillämpningen av vår hittillsvarande arbetstidslagstiftning. Ratifikation av ifrågavarande konvention skulle alltså för vårt lands del medföra skyldighet att genomföra en rigorösare lagstiftning för den personal, som avsåges i förevarande konvention, än den som gällde för de befolkningsgrupper, vilkas arbetstid vore reglerad genom nu gällande lag örn arbetstidens begränsning.

Uppmärksammas borde bland andra även bestämmelsen, att lönen för övertidsarbete skulle utgå med lägst 25 % tillägg å den normala lönen — en bestiimmelse, sorn icke återfunnes i arbetstidslagen och som fullständigt avveke från här i landet tillämpad praxis. Sådant kontorsarbete, som delvis mäste utföras å övertid, vore i regel redan på förhand avlönat med hänsyn tagen till denna omständighet.

En lagstiftning i enlighet med konventionsförslaget skulle, förutom att den beredde näringslivet svårigheter, föranleda ökade utgifter även för det allmänna genom nödvändigheten att upprätta kontroll- och övervakningsorgan.

Ifrågasättas kunde slutligen, örn de anställda hade något att vinna genom en lagstiftning av ifrågavarande slag. Alldeles självfallet komme i samband med en sådan, allmän arbetstidsreglering uppsikt och kontroll att skärpas, och det vore icke ägnat att förvåna, örn den uppammade en tendens hos företagen att uttaga lagstiftningens maximitid även i de fall, där detta hittills icke förekommit. En dylik tendens vore i varje fall förklarlig med hänsyn till önskvärdheten av att, så långt sig göra läte, kompensera verkningarna

11 Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

av de svårigheter, lagstiftningen lomme att medföra för personalens rationella utnyttjande vid tillfälligt uppkommande behov.

Den på lagens bokstav stödda kontrollen komme att skapa en obehaglig anda på kontoret och leda till en stelhet i anställningssystemet, som i längden medförde icke önskvärda verkningar även för de anställda. Individuella lättnader av olika slag, som hittills kunnat beredas, måste falla bort, och samarbetet mellan över- och underordnade komme att glida in i stramare former. Tvister komme lätt att uppstå örn behovet av övertidsarbete och vid bristande samförstånd härom föranleda slitningar mellan arbetsgivare och anställda.

Yad butiksanställda beträffade syntes icke föreligga något behov att ytterligare reglera arbetstiden, då lagen örn begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse av den 30 maj 1919 eller den s. k. butikstängningslagen redan gåve för svenska förhållanden lämpade bestämmelser.

Yarken internationella hänsyn eller inländskt behov påkallade alltså enligt förbundets mening en ratifikation från Sveriges sida av den föreliggande konventionen.

Svenska bankföreningen har anfört följande.

En av byråchefen i socialstyrelsen Bertil Nyström under år 1929 verkställd utredning angående bankpersonalens anställningsförhållanden utvisade, att medelarbetstiden i de svenska bankerna avsevärt understege den arbetstid, som i konventionsförslaget angåves. Emellertid vore förhållandena i bankverksamheten sådana, att det vore av stor betydelse, att frihet funnes att ordna arbetet med hänsyn till dess säregna krav. En reglering av arbetstiden genom lag skulle föranleda olägenheter, för vilka något rimligt fog icke syntes kunna åberopas. En dylik reglering skulle leda till arbetstidens schematiska fixerande med olägenheter för a ena sidan bankledningarna, vilkas dispositioner med hänsyn till periodvis återkommande eller tillfälligt inträffande förändringar i göromålens myckenhet skulle försvåras, och å andra sidan personalen, vars bundenhet vid arbetsplatsen skulle till tiden ökas.

Stockholms handelskammare, Östergötlands och Södermanlands handelskammare samt Skånes handelskammare hava framhållit, att den personal, vars arbetstid reglerades genom konventionen, utförde arbete av väsentligt olika natur och under vitt skiftande förhållanden. En reglering av denna personals arbetstid medelst enhetliga rättsregler ansåges därför olämplig. Anslutning till konventionen betydde vidare en inskränkning av den frihet, vars upprätthållande vore ett grundläggande villkor för näringsliv ets utveckling.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län anser likaledes konventionen innebära en synnerligen betänklig kringskärning av näringslivets frihet.

Smålands och Blekinge handelskammare har påpekat, att förhållandena inom de yrkesgrupper, vilka hos de särskilda nationerna varit föremål för arbetstidsreglering, vore vitt skilda från förhållandena i nu ifrågavarande yrkesgrupper och att arbetstiden för affärs- och kontorsanställda icke lämpligen kunde internationellt ordnas.

Handelskammaren i (löteborg har anfört, att själva arbetets natur inom de avsedda områdena av näringslivet ställde stora svårigheter i vägen mot införandet av de åsyftade tidsbegränsningarna, ett förhållande, som också

Kommers-

kollegium.

1- Kungl. Majus proposition nr 32.

funnit uttryck i de under artikel 7 medgivna undantagen från bestämmelsernas tillämpning. Ett genomförande av de föreslagna bestämmelserna skulle också förr eller senare intvinga såväl de anställda som arbetsgivarna i organisationer, vilka ofta komme att sta emot varandra och som skulle äventyra det intima och förtroendefulla samarbetet inom kontoren, vilket handelskammaren ansåge vara en förutsättning för uppnåendet av ett gott resultat av företagens verksamhet.

Handelskammaren i Karlstad samt Norrbottens och Västerbottens läns handels!! animal e anse, att förhallandena i vårt land redan på frivillighetens väg utvecklat sig så, att de i betydelsefulla delar överensstämde med konventionens anda. Ett accepterande av denna med dess omfattande och detaljerade bestämmelser skulle under sådana omständigheter egentligen endast innebära ökade utgifter för nya kontroll- och inspektionsorgan.

Handelskammaren i Gävle har framhållit, att förhållandena inom de grenar av näringslivet, som handelskammaren närmast företrädde, med hänsyn till mängden av olikartade arbetsuppgifter voi-e av så mångskiftande natur, att en enhetlig reglering av arbetstiden för de i respektive företag anställda icke läte sig göra. I regel syntes väl arbetstiden för hithörande personalgrupper icke överstiga den i konventionen föreslagna, men de för skilda företag nödvändiga avstegen härifrån täcktes icke av konventionens undantagsbestämmelser. Inom vissa industrier vore exempelvis kontorsai-betet starkt säsongmässigt betonat. Så vore fallet inom trävaru- och cellulosaindustrierna, där skeppningen vore koncentrerad kring vissa tidsperioder. Inom andra näringsformer påkallades en ökning av arbetstiden peilodvis av andra grunder såsom pågående utvidgnings- och nybyggnadsarbeten. Dessa svårigheter att allmängiltigt ordna liithöi-ande förhållanden måste göra sig än mer gällande vid en inteimationell i-eglering av desamma.

Kommerskollegium har i sitt utlåtande till en början hänvisat till sin skrivelse till socialpolitiska delegationen den 2 november 1929, däri anförts i huvudsak följande.

Olika kategorier av inom industri, handel o. s. v. »anställda» intoge i socialt hänseende en sinsemellan sa olika ställning, att en reglering av delias arbetstid medelst gemensamma rättsregler måste bliva utomordentligt opraktisk. I allt fall mäste detta visa sig, därest en dylik reglering skulle omfatta ett flertal av de berörda grupperna av anställda.

Beträffande ett flertal av de yrkesgrupper, som skulle ifrågakomma till inordnande under en eventuell lagstiftning av ifrågavarande slag, torde säkerligen för vårt lands vidkommande en betydande majoritet av de anställda själva bestämt betacka sig för ett klavbindande i sill verksamhet genom lagbestämmelser, som för dem skulle kännas uteslutande såsom ett onödigt tvang.

I själva verket syntes för vårt lands vidkommande i de fall, där den enskilde »anställde» till äventyrs kunde anses behöva ett visst stöd till förhindrande av att hans arbetskraft på ett otillbörligt sätt utnyttjades av arbetsgivaren, dylikt stöd numera i erforderlig grad kunna lämnas av de anställdas egna organisationer.

• hade så mycket större skäl till ett avvisande ställningstagande

i fråga örn ytterligare förslag till internationell reglering av arbetstiden genom

13 Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

konvention, som 1919 års Washington konvention rörande reglering av kroppsarbetarnas arbetstid ännu nått endast mycket begränsad internationell anslutning.

Någon anledning att för Sveriges del biträda en rekommendation tolen internationell lagstiftning av nu ifrågasatt slag kunde kollegium icke heller finna.

Kollegium har därefter i sitt nu avgivna utlåtande förklarat, att kollegium ansåge sig alltjämt böra vidhålla den uppfattning, varåt kollegium givit uttryck i sin refererade skrivelse. De begränsningar beträffande företag och personal, som enligt förslaget skulle iakttagas beträffande konventionens tillämpning, syntes ej heller i väsentlig grad kunna eliminera de olägenheter av arbetstidslagstiftningens utsträckning till affärs- och kontorsanställda, som kollegium förut framhållit. Såsom av de införskaffade yttrandena franninge, vore också motståndet från ledande affärskretsar mot den ifrågasatta utsträckningen av arbetstiden synnerligen kraftigt och enhälligt.

Socialstyrelsen har till en början hänvisat till skrivelse från styrelsen den Sociaistyreisen. 27 november 1929 till socialpolitiska delegationen, i vilken skrivelse socialstyrelsen förordat, att svenska regeringen ställde sig tillmötesgående till en ifrågasatt reglering av anställdas arbetstid, åt vilken reglering dock allenast borde givas formen av en rekommendation och vilken borde begränsas till att avse butiksbiträden, hotell-, restaurang- och kafépersonal samt sjukvårdspersonal. Därefter har styrelsen anfört i huvudsak följande.

En granskning av det ifrågavarande konferensbeslutet gåve vid handen, att detsamma föga överensstämde med den reglering, styrelsen sålunda förordat. Först och främst vore att märka, att åt densamma givits formen ej av en rekommendation utan av ett förslag till konvention. Skillnaden i rättsverkan mellan dessa båda slag av beslut vore grundväsentlig. Vidare vore konventionsförslagets tillämpningsområde ett helt annat och mycket mer omfattande, än det styrelsen ansett lämpligen kunna ifrågakomma.

Ehuru konventionen lämnade rätt avsevärda möjligheter till undantag, måste dess tillämpningsområde anses synnerligen vidsträckt. Ender konventionen inbegrepes samhällsgrupper, som vitt skilde sig från varandra i avseende å arbetsuppgifter, intressen och social ställning. För ett icke obetydligt antal av här åsyftade arbetstagare skulle också en lagstadgad arbetstidsbegränsning komma helt opåkallad och sannolikt i en del fall av dem anses vara av tvivelaktigt värde.

I vilket fall som helst måste viii ett ställningstagande till konventionens förverkligande för vårt lands del föregås av utredningar rörande arbetstidsförhållandena för de arbetstagargrupper, som omfattades av konventionen, och örn behovet eller önskvärdheten av en förändring till överensstämmelse med konventionen av berörda förhållanden —- utredningar som givetvis skulle bliva ganska omfattande och tidskrävande.

Hedan med hänsyn till nu framhållna omständighet syntes det icke kunna ifrågakomma, att Sverige för närvarande skulle ratificera konventionen. För socialstyrelsen, som icke haft anledning ändra sin tidigare, i den åberopade skrivelsen angivna mening rörande internationell reglering av anställdas arbetstid, måste tydligtvis även det förevarande konferensbeslutets form och innehåll i vissa delar vara ägnat att väcka starka betänkligheter.

Av de tre grupper av arbetstagare, för vilka styrelsen förordat internatio-

Av delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet hörda korporationer.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

nell reglering av arbetstiden, vore butiksbiträdena den enda, som inbegrepes linder konventionen; de två övriga vore undantagna från konventionens tilllämpning genom bestämmelser i artikel 1: 2 a) och b).

Ehuru socialstyrelsen sålunda icke kunde förorda konventionens ratificering, ansåge sig styrelsen likväl, med hänsyn såväl till de förpliktelser, det internationella socialpolitiska samarbetet medförde, som till önskemålet om en skälig begränsning av arbetstiden i allmänhet böra i detta sammanhang påkalla åtgärder till åvägabringande av lämplig, lagstadgad reglering av arbetstiden för butiksbiträden. En sådan reglering syntes emellertid icke kunna genomföras utan en utredning av dessa arbetstagares arbetstidsförhållanden.

I det av delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet avgivna yttrandet hänvisas inledningsvis till att, då delegationen hösten 1929 fått till sig remitterat det i nu förevarande ämne till medlemsstaternas regeringar kringsända frågeformuläret, delegationen i sin ordning vänt sig till ett stort antal myndigheter och korporationer, som kunde anses äga något mer beaktansvärt intresse för ämnet, med anhållan örn yttrande över formuläret. I betraktande härav hade delegationen ansett sig kunna begränsa sig till att beträffande nu ifrågavarande konferensbeslut, utöver inhämtandet av yttranden från kommerskollegium och socialstyrelsen, inbjuda representanter för Sveriges köpmannaförbund, Sveriges järnhandlareföreningars centralförbund, svenska handelsarbetareförbundet, svenska bankmannaföreningen, svenska kontoristföreningarnas förbund, kvinnliga kontoristföreningen i Stockholm och Stockholms kvinnliga expeditförening att vid sammanträde med delegationen uttala sig i ämnet. De därvid i ärendet avgivna meningsyttringarna överensstämde i stort sett nära med dem, som avgivits hösten 1929. Företrädarna för näringarnas och arbetsgivarnas intressen hade mer eller mindre kraftigt avstyrkt lagstiftningsåtgärder till begränsning av de anställdas arbetstid samt Sveriges biträdande av konventionen. Arbetstagarnas representanter åter hade förordat dylika åtgärder, ehuru med erkännande att för stora grupper av kontorsanställda den normala arbetstiden vore kortare än den i konventionen medgivna.

Innan jag redogör för delegationens ståndpunkt i ratifikationsfrågan, torde jag böra dels i korthet referera innehållet i vissa av de yttranden, som avgivits till delegationen vid dess behandling av nyssnämnda frågeformulär, dels ock återgiva innehållet i de å arbetsgivare- och arbetarorganisationernas vägnar hållna anförandena vid omförmälda sammanträde med delegationen.

Yid behandlingen av frågeformuläret inhämtades yttranden såväl från kommerskollegium och socialstyrelsen och de statliga verk, vilka inom sitt förvaltningsområde hava anställda större personalgrupper, som från svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet och arbetsgivare- och arbetarorganisationerna. Myndigheterna, med undantag av socialstyrelsen och telegrafstyrelsen., ställde sig avvisande till tanken på en internationell reglering av arbetstiden för anställda, åtminstone i vad anginge respektive myndigheters eller korporationers verksamhetsområden. Socialstyrelsen däremot förordade,

15 Kungl. Maj-.ts proposition nr 32.

att regeringen måtte ställa sig tillmötesgående till en dylik reglering, dock allenast i form av en rekommendation, begränsad till butiksbiträden, botell-, restaurang- och kafépersonal samt sjukvårdspersonal. Telegrafstyrelsen gjorde icke något uttalande i ämnet. Svemlca stadsförbundet framhöll, att inom kommunalförvaltningarna ej förefunnes någon mer framträdande önskan att internationellt fastslå bestämmelser rörande kommunaltjänstemännens ställning.

Svenska arbetsgivareföreningen framhöll, att enligt dess uppfattning här i landet icke funnes något behov av en rättslig reglering av de anställdas arbetstid och ej heller någon mera utbredd önskan därom. En dylik reglering skulle ej heller kunna genomföras utan betydande svårigheter och olägenheter för en mängd företag av växlande natur. Föreningen avstyrkte därför såväl konvention som rekommendation.

Sveriges köpmannaförbund fann en konvention icke vara önskvärd, i det att olika länders skilda förhållanden nödvändiggjorde frihet att ordna sig efter som de kunde finna lämpligt. På ett flertal områden vore det absolut nödvändigt, att de anställda fullföljde arbetet utöver arbetstiden för andra verksamhetsgrenar. Det hade ej varit möjligt att genomföra likformiga bestämmelser i fråga örn arbetstiden inom detaljhandeln. Genom butikstängningslagen hade det sörjts för de handelsanställdas arbetstidsförhållanden, och deras arbetstid hade under de senare åren alltmer begränsats genom tidigare stängning dels på grand av frivilliga överenskommelser och dels genom kommunala beslut. Det syntes önskvärt, att denna utveckling finge fullföljas på frivillighetens väg.

Sveriges industriförbund anförde, att det för näringslivet vore av utomordentlig betydelse att såvitt möjligt bliva lämnat obundet av reglerande lagstiftning. Inga bärande skäl funnes för reglering av de anställdas arbetstid; obehörigt exploaterande förekomma icke, och arbetet vore ej för hårt eller långt. De anställda intoge inbördes alltför olikartad ställning för en gemensam reglering, och från en dylik måste alltså göras alltför många undantag.

Liknande synpunkter hava framkommit från övriga representanter för arbetsgivare, vilka yttrat sig i frågan.

Vad angår yttrandena från arbetar sidan ställde man sig i allmänhet tillmötesgående till de ifrågasatta anordningarna och ingick på besvarande i detalj av de framställda frågorna. Sålunda förordades i samtliga dessa yttranden, med undantag av det från Svenska kontoristföreningarnas förbund, antagandet av en konvention, vilken enligt nära nog alla yttranden borde erhålla en mycket vidsträckt omfattning. Nyssnämnda förbund uttalade sig i stället till förmån för en rekommendation, i det att ställningstagandet till frågan örn en konvention borde uppskjutas i avbidan på ökad erfarenhet.

Vad härefter angår de anföranden, som höllos vid omförmälda sammanträde med delegationen, må därom anföras följande.

16 Kungl. Majus proposition nr 32.

Svenska handelsarbetarförbimclets förtroendeman ansåg det nödvändigt att få till stånd en reglering av arbetstiden för butiksbiträdena, vilka i regel hölles sysselsatta betydligt utöver respektive butikers stängningstid. För de kontorsanställda vore arbetstiden vanligen kortare. Övervägande skäl talade emellertid för en ratificering av konventionen.

Ombudet för svenska bankmannafmeningen framhöll, att det föreliggande förslaget visserligen icke motsvarade bankpersonalens anspråk i fråga örn den ordinarie arbetstiden, vilken för nämnda kategori numera sällan uppginge till mer än sju timmar, men att detsamma likväl erbjöde stora fördelar för nämnda personal. Förutom det ordinarie arbetet förekomme nämligen åtskilliga gånger under året ett avsevärt övertidsarbete, för vilket ersättning ej lämnades. Tillämpning av konventionsförslaget skulle uppenbarligen medföra övertidsersättning och framtvinga en effektivare organisation av arbetet.

Ombuden för svenska kontoristföreningarnas förbund och kvinnliga Icontonstföreningen i Stockholm ansågo, att beträffande de kontorsanställda kunde i stort sett, även örn den ordinarie arbetstiden vore relativt kort, samma synpunkter anläggas som de från svenska bankmannaföreningen anförda.

Ombudet för Sveriges järnhandlareföreningars centralförbund anförde, att det mötte svårigheter för järnhandlarna att medgiva en arbetstid understigande 8‘/2 ä 9 effektiva arbetstimmar. En väsentlig del av järnhandlarnas kundkrets, såsom byggmästare, hantverkare o. d., behövde göra sin inköp redan kl. 8 f. m., och den övriga allmänheten skulle sannolikt ha svårt att finna sig i en stängning av butikerna före kl. 6 e. m. Ratificering av konventionen kunde således icke tillstyrkas.

Ombudet löv Sveriges köpmannaförbund framhöll, att förbundet tidigare ställt sig avvisande till tanken på en lagstiftning av här åsyftat slag. Samma ståndpunkt intoges fortfarande av förbundet. Olikhet i förhållandena på skilda platser och inom skilda branscher skulle sannolikt försvåra ett genomförande av de ifrågasatta bestämmelserna. Däremot hade övertidsersättning i icke ringa utsträckning införts på frivillighetens väg, och denna tendens hade för övrigt gynnats av förbundet.

Ombudet för Stockholms kvinnliga expeditförening uppgav, att föreningens medlemmar nog i regel hade 8 timmars arbetsdag, men att de givetvis önskade få en lagstadgad arbetstidsbegränsning.

I ett sedermera avgivet yttrande har svenska handelsarbetarförbundet närmare utvecklat sin ståndpunkt i fråga örn konventionens ratificering och därvid anfört följande.

Kontors- och handelsanställda hade i Sverige icke erhållit samma sociala skydd som övriga lönearbetare. Den svenska lagen örn arbetstidens begränsning omfattade sålunda icke handelsbiträden och kontorister. Till följd av utvecklingen stöde emellertid dessa socialt och ekonomiskt på samma nivå som kroppsarbetarna och vore i lika eller kanske i ännu högre grad i behov av sociala skyddsåtgärder.

Ehuru konventionen ur förbundets synpunkt icke vore fullt tillfredsställande, emedan förbundet önskat, att konventionen innehållit längre gående bestämmelser, ville förbundet dock varmt förorda dess antagande. Samma skäl, som varit avgörande vid begränsning av kroppsarbetarnas arbetstid genom lag, talade med större styrka för samma begränsning av de kontorsoch handelsanställdas arbetstid, enär kollektivavtalet ännu icke vunnit så stor utbredning på detta område, att arbetstiden därigenom kunnat begränsas. Endast för cirka 10,000 kontors- ochbutiksanställda funnes för närvarande kollek-

17 Kungl. Majds proposition nr 32.

tivavtal upprättade, men genom dessa avtal hade arbetstiden begränsats till i regel 48 timmar per helgfri vecka för de därav berörda.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har i sitt senaste yttrande anfört bland annat följande.

Konventionsförslaget syntes kunna sägas i främsta rummet kännetecknas av tvenne förhållanden, å ena sidan dess synnerligen vidsträckta, i viss man kanske även något obestämda tillämpningsområde och å den andra de mycket stora möjligheter till undantag och eftergifter, som den beredde.

Yad först anginge den talrika, under artikel 1: 1) a) i förslaget inbegripna gruppen av liandelsanställda, erinrades till en början, att de i de fall, då de uppginge till minst fem i samma företag och icke vore att räkna till butiksbiträden eller kontorspersonal, redan vore underkastade lagstadgad arbetstidsbegränsning enligt lagen örn arbetstidens begränsning (arbetstidslagen). De grupper, som på grund härav hade begränsad arbetstid, utgjordes huvudsakligen av lager- och transportarbetare.

Butiksbiträdenas arbetstid begränsades nu indirekt i viss män genom bestämmelserna i lagen den 30 maj 1919 örn begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse (butikstängningslagen), men denna lag medgåve butikernas öppethållande mellan kl. 8 f. m. och 7 e. m., d. v. s. under 11 timmar, och dessutom kunde tiderna för öppnande och stängande genom kommunalt, av länsstyrelsen godkänt beslut förskjutas, så att tiden för öppethållande kunde bliva utsträckt för stad eller köping till 13 och för landsbygden till 15 timmar. Därtill komme, att biträdenas arbetstid i regel icke begränsades av de fastställda öppnings- och stängningstiderna, i det de mycket ofta toges i anspråk för diverse arbeten, såsom varornas ordnande, skyltning, kassagöromål o. d., jämväl före butikens öppnande och efter dess stängande. ... .... .

Emot en lagstadgad arbetstidsbegränsning för butiksbiträdena kunde visserligen invändas, att deras arbete vanligen icke, i olikhet mot t. ex. fabriksarbetarnas, innebure en permanent sysselsättning utan vore av mer eller mindre intermittent natur. Detta vore möjligen riktigt, men genmälas kunde från den sociala rättvisans synpunkt, att mångå arbeten, som vöre inbegripna under 8-timmarslagen, också vore av intermittent beskaffenhet ävensom att arbetstidsbegränsningen ej blott åsyftade arbetstagarnas skyddande mot överansträngning utan även hade till ändamål, och detta såsom det icke minst betydelsefulla, att tillförsäkra dem ett för skäligt tillgodoseende av familjeoch samhällslivets krav m. m. tillfyllestgörande mått av ledighet.

Givetvis komme en utsträckning av arbetstidsbegränsningen till att även avse butiksbiträdena att möta vissa svårigheter. Särskilt skulle detta antagligen bliva fallet beträffande de helt små företagen, där bristande arbetskraft omöjliggjorde anordnande av skiftarbete, samt en del företag å landsbygden, i vilka tillämpades utsträckt tid för öppethållandet. Mångå av de helt små affärerna sköttes emellertid helt eller väsentligen av innehavaren, eventuellt med bistånd av familjens medlemmar, och även i de fall, där han holle ett eller annat biträde, .torde ofta han eller någon hans familjemedlem rycka in i fall av behov. Även lejd reservpersonal syntes ej sällan förekomma. Eldigt konventionen skulle det för övrigt finnas åtskilliga möjligheter till undantag. Bland annat kunde framhållas bestämmelsen i artikel 7: 1) c), vilken syntes vara avsedd att möjliggöra undantagande från den lagstadgade arbetstidsbegränsningen av såväl de minsta handelsföretagen, oberoende av deras belägenhet, som även av handelsföretag i allmänhet i orter med gles befolkning.

/lilläng till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 27 haft. (Nr 32.)

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet.

18 31 2

18 Kungl. Majlis proposition nr 32.

Delegationen ansåge sålunda, att lagstadgad arbetstidsbegränsning borde åvägabringas för butiksbiträdena. Då den övriga personalen i butikshandelsföretagen i stor utsträckning redan vore underkastad dylik begränsning och konventionens bestämmelser rörande begränsningens gestaltning kunde anses måttfulla, skulle enligt delegationens mening vårt land i vad anginge butikshandelsföretagen kunna ansluta sig till konventionen.

Av socialstyrelsens yttrande i ärendet framginge emellertid bland annat, att man saknade tillförlitlig upplysning örn butiksbiträdenas nuvarande arbetstidsförbållanden, sådana de gestaltade sig inom olika branscher oell orter. Då man utan tillgång till sådan upplysning icke gärna kunde lagstifta i ämnet, syntes, örn delegationens förut angivna mening skulle beaktas, i första hand en utredning av berörda förhållanden böra företagas. Med hänsyn till att i de mindre företagen jämväl övriga arbetstagare (lager- och transportarbetare till mindre antal än fem) vore undantagna från arbetstidslagens tillämpning, borde utredningen måhända även avse dessa arbetstagares arbetstidsförhållanden.

Såge man därefter till — anför delegationen vidare — vilka slag av företag ytterligare vore att inbegripa under uttrycket »handelsföretag» i konventionslorslagets artikel 1: 1) a), syntes de väsentligen utgöras av grosshandels- och agentur för stag, d. v. s. företag, vilkas personal väl huvudsakligen sysselsattes med kontorsarbete. För den antagligtvis större delen av arbetstagarna i dylika företag syntes den normala arbetstiden per dag icke uppnå den i konventionsförslagets artikel 3 angivna begränsningen eller 8 timmar utan ofta stanna vid 7 timmar. Visserligen syntes ej sällan för här åsyftade personalgrupp förekomma betydande övertidsarbete, mot vilket konventionsförslaget otvivelaktigt, kanske särskilt genom bestämmelsen i artikel 7: 4) om 25 % lönetillägg för dylikt arbete, skulle innebära ett verkningsfullt korrektiv. A andra sidan syntes det icke kunna bestridas, att konventionens tillämpning på nu ifrågavarande verksamhetsområde skulle kunna, trots den däremot riktade bestämmelsen i artikel 10, leda till förlängning av den normala arbetstiden. Det hade sålunda från arbetsgivarsidan framhållits, att om man genom konventionen bleve tvungen att inskränka övertidsarbetet, det vore möjligt, att man funné sig nödsakad söka ersättning därför genom utsträckning av tiden för det ordinarie arbetet. Det uppgåves även, att på sina ställen i utlandet normeringen av anställdas arbetstid till likhet med kroppsarbetarnas skulle för de förra lia lett till oförmånliga resultat.

Från arbetsgivarsidan hade man starkt och enstämmigt reagerat mot tanken på lagstadgad arbetstidsreglering för kontorsanställda. Bland skälen för denna uppfattning förtjänade måhända nämnas, att de här åsyftade arbetstagarna, som i regel stöde ledningen nära och utgjorde dess omedelbara organ, borde ohindrade av lagstiftning kunna anlitas i den man företagets drift, med hänsyn tagen till växlande förhållanden, så kunde kräva.

I betraktande av de talrika och långtgående undantagsbestämmelser, som konventionen innehölle, syntes de å arbetsgivarhåll befarade olägenheterna sannolikt vara i viss mån överdrivna, men även örn lagstadgad arbetstidsbegränsning för de kontorsanställda skulle låta sig genomföra utan alltför stora praktiska svårigheter för arbetsgivarna, syntes dock dessa svårigheter tillika med det arbete och den kostnad, regleringens genomförande och kontrollerande skulle medföra, knappast uppvägas av de, såsom förut framhållits, tämligen osäkra sociala fördelarna.

19 Kungl. Majus proposition nr 32.

Anmärkas borde mahanda i detta sammanhang, att de arbetstagargrupper inom grosshandels- och agenturföretagen som sysselsattes med kroppsarbete, d. v. s. lager- och transportpersonalen, i de fall där de uppginge till minst fem redan genom arbetstidslagen vore tillförsäkrade en mot den här ifrågavarande likvärdig arbetstidsbegränsning.

Under »handelsföretag» inbegrepes enligt konventionsförslaget, ehuru något oegentligt, jämväl post-, telegraf- oell telefonväsen. Dessa slag av verksamhet vore visserligen, såsom bedrivna av staten, undantagna från arbetstidslagens tillämpning, men vore arbetstiden inom dem, i väsentlig överensstämmelse med nämnda lag, reglerad på administrativ väg. Med hänsyn till dem skulle således ej föreligga något mera avsevärt hinder för Sveriges biträdande av konventionen, men talade å andra sidan ej heller därför några starkare praktiska skäl.

Yad slutligen anginge det i förevarande moment jämväl upptagna slag av handel sverksamhet, som inginge såsom en gren i företag av annat slag, syntes det tvivelaktigt, örn det kunde vara lämpligt att i avseende å arbetstidsbegränsningen lösrycka det från huvudverksamheten. Erfarenheter från arbetstidslagens tillämpning gåve stöd för sådan tvekan. Anmärkas kunde för övrigt, att den här till synes komna tendensen till separatreglering, som även komme till uttryck i sista stycket av artikel 1: 2), strede emot den till enhetlig reglering syftande princip, som finge anses ligga till grund för artikel 1: 1) c).

Under artikel 1: 1) b) inbegrepes allehanda slag av arbetsställen, där personalen huvudsakligen sysselsattes med kontorsarbete och som icke vöre att hänföra till liandelsverksamhet eller något sådant slag av verksamhet, som omförmäldes i mom. 2) a)—c). Av sista stycket i mom. 1) och Washingtonkonventionen angående begränsning av arbetstiden i industriella företag framginge, att här ej heller åsyftades några arbetsställen inom industrien. Inom den förevarande bestämmelsens något osäkra tillämpningsområde syntes falla bl. a. en del med handelsföretagen i viss mån besläktade affärsföretag, såsom banker och försäkringsbolag, annons- och reklamföretag, skeppsmäkleri- och speditionsfirmor, företag för plats- och hyresförmedling samt pantlåne- och varubelåningsföretag, statliga och kommunala myndigheter och andra tjänsteorgan av olika slag, advokatkontor, patentbyråer, sjuk- och pensionskassor, tidningsredaktioner samt byråer för maskinskrivnings-, översättnings- och revisionsarbete. Yad förut anförts örn möjligheten och behovet av anslutning till konventionen med hänsyn till grossliandelsocli agenturföretagen syntes i stort sett och möjligen med ännu mera skäl gälla beträffande bär ifrågavarande, brokiga grupp av verksamhetsgrenar.

Yad därefter anginge de i artikel l:l)c) åsyftade företagen av på samma gäng handels- och industriell karaktär, syntes till denna grupp huvudsakligen vara att hänföra en del mindre företag, vari varor såväl tillverkades eller reparerades som försåldes. Exempel på dylika företag lämnade bagerier och konditorier samt modist-, skomakeri-, damsömnads-, urmakeri- och paraplyaffärer. Dessa företag erbjöde ofta svårigheter, när det gällde att avgöra, huruvida eller i vilken mån de för industrien respektive för handeln avsedda reglerna skulle tillämpas å dem. I de fall, då de olika slagen av verksamhet icke lämpligen läte sig särskilja, torde man, såsom här syntes vara meningen, å hela företaget böra tillämpa de bestämmelser, som vore avsedda för det huvudsakliga eller mer betydande slaget av verksamhet. Förevarande bestämmelse syntes således icke behöva anses lägga hinder i viigen för konventionens biträdande.

Beträffande konventionens tillämpningsområde borde måhända slutligen även framhållas, att bestämmelserna i artikel 1:2) innebure en viss utvidgning av

20 Kungl. Majus proposition nr 32.

nämnda område. Enligt detta moments sista stycke skulle nämligen under konventionen inbegripas jämväl sådana avdelningar av de eljest från konventionens tillämpning undantagna, i momentet uppräknade företagen, vilka, örn de vore självständiga, skulle falla under konventionen, d. v. s. skulle höra till några av de i mom. 1 angivna slag av verksamhet. Då dylika avdelningar, örn de avsåge handelsverksamhet, redan enligt mom. 1 a) skulle vara underkastade konventionen, syntes den genom mom. 2 åvägabragta utvidgningen väsentligen hänföra sig till avdelningar nied sådant kontorsarbete, som icke kunde räknas till handelsverksamhet. Vad delegationen vid mom. 1 a) anfört beträffande det betänkliga i att på skilda avdelningar inom samma företag tillämpa olika reglering av arbetstiden ägde giltighet jämväl i här förevarande fall.

Med hänsyn till de resultat, vartill delegationen sålunda kommit vid sin granskning av de grundläggande bestämmelserna rörande konventionens tilllämpning, hade delegationen ansett sig sakna anledning att ingå på någon närmare undersökning av konventionens övriga bestämmelser. De syntes, ehuru konventionen knappast kunde anses väl avfattad, på det hela taget icke föranleda några allvarligare betänkligheter mot en eventuell anslutning till densamma.

Såsom en sammanfattning av vad som anförts rörande möjligheten av tillämpning i vårt land av konventionen angående reglering av arbetstiden för affärs- och kontorsanställda å olika under densamma inbegripna slag av verksamhet har delegationen ansett kunna sägas, att konventionen, med hänsyn bland annat till sina många och vittgående undantagsbestämmelser, i stort sett sannolikt skulle låta sig utan alltför stora svårigheter förverkliga. Beträffande åter behovet eller önskvärdheten av en dylik åtgärd bleve omdömet olika i avseende å de skilda slagen av verksamhet. Allenast i fråga örn ett arbetsområde eller butiksbiträdenas hade delegationen ansett arbetstidsförhållandena vara sådana, att tillämpning av konventionen skulle vara av något egentligt behov påkallad. A ad övriga under konventionen inbegripna verksamhetsområden anginge, syntes arbetstidsbegränsuingen redan, i vissa fall tack vare arbetstidslagen, i allmänhet rätt väl motsvara eller t. o. m. överträffa konventionens, men skulle otvivelaktigt ett genomförande av konventionens bestämmelser å dessa verksamhetsområden, förutom arbete och kostnader för lagstiftnings- och kontrollåtgärder, medföra en del besvärande olägenheter.

Med hänsyn till vad sålunda anförts funne delegationen sig icke kunna tillstyrka ratificering av konventionen för Sveriges del.

Mot detta beslut anmälde delegationens medlemmar, herrar von Sydow och Wistrand, reservation under anförande av följande.

Ehuru de gillade den slutmening, vartill delegationen i sitt yttrande kom mit beträffande frågan örn ratificering för Sveriges del av konventionen angående reglering av arbetstiden för butiks- och kontorsanställda, kunde de icke biträda vissa i yttrandet förekommande uttalanden.

Sålunda delade de icke delegationens uppfattning örn behovet av en lagstadgad arbetstidsbegränsning för butiksbiträdena. Såsom vid upprepade tillfällen framhållits, innebure dessa arbetstagares sysselsättning i regel ej

21 Kungl.'Maj:ts proposition nr 32.

(leii permanenta ansträngning, som ansetts motivera kroppsarbetarnas 8-timmarsdag. Genom den s. k. butikstängningslagen bade för övrigt lagstiftaren, örn än indirekt, redan åvägabragt en viss begränsning av butiksbiträdenas arbetstid. Anmärkas kunde också, att lagen örn arbetstidens begränsning, ehuru ej tillämplig på butiksbiträdenas arbete, genom den allmänna tendens till arbetstidsförkortning, som den medfört, verkat och fortfarande torde verka inskränkande på ifrågavarande arbetstagares arbetstid. En lagstadgad begränsning därav till 8 timmar skulle däremot otvivelaktigt ej blott mota stora svårigheter att genomföra, t. ex. för de helt små företagen och handelsbodarna på landsbygden, utan även genom inskränkning av tiden för en del butikers öppethållande förorsaka olägenheter för allmänheten. Med denna mening i fråga örn lagstadgad begränsning av butiksbiträdenas arbetstid kunde de givetvis ej heller biträda delegationens pakallande av en undersökning av butiksbiträdenas arbetstidsförhållanden.

Delegationen hade i fråga örn flera arbetstagargrupper som lnbegrepes under konventionen men ej under den svenska arbetstidslagen, tramnallit, att konventionens tillämpning å deni ej skulle behöva medföra några större svårigheter. Enligt von Sydows och Wisteruds mening vilade denna delegationens uppfattning på ett underskattande av de olägenheter, som lagstadgad reglering av arbetstidsförhållandena alltid mäste framkalla på näringslivets områden.

Mot delegationens beslut anmäldes reservation jämväl av medlemmarna Johansson och Bergman, vilka anförde följande.

Delegationen hade i sitt yttrande efter en bärande motivering uttalat sig till förmån för den stora butiksbiträdeskårens inbegripande under den lagstadgade arbetstidsbegränsningen. Vidare hade delegationen påvisat, att avsevärda grupper av de arbetstagare, som inbegrepes under konventionel], redan åtnjöte dylik arbetstidsbegränsning tack vare arbetstidslagen. Vad de övriga i konventionen åsyftade arbetstagarna anginge, hade delegationen yttrat, att en tillämpning av konventionen icke skulle medföra några större praktiska svårigheter men att olägenheterna med lagstiftning och kontroll m. m. ej skulle uppvägas av de något osäkra sociala fördelarna Enligt Johanssons och Bergmans mening hade delegationen, med tillbörligt beaktande av de förpliktelser till samarbete, som medlemskapet i internationella arbetsorganisationen ålade, bort komma till en annan konklusion och förorda konventionens ratificering.

Vad angår rekommendationerna angående reglering av arbetstiden i hotell, restauranger och liknande företag, angående reglering av arbetstiden vid teatrar oell andra förlustelseställen, samt angående reglering av arbetstiden i företag för behandling eller värd av sjuka, svaga, nödlidande eller sinnessjuka innehålla de avgivna yttrandena i huvudsak följande.

Socialstyrelsen har anfört:

Vårt land hade redan i avsevärd mån vidtagit de åtgärder, som rekommendationerna åsyftade. Sålunda hade nyligen inom socialstyrelsen slutförts en på uppdrag av Kungl. Majit företagen undersökning av arbetstidslorhällandena inom det verksamhetsområde, som den första av ifrågavarande rekommendationer avsåge, eller hotell, restauranger och liknande företag. Besil Itatet av denna undersökning hade preliminärt publicerats, och komme en definitiv redogörelse därför att utgivas inom kort. Anmärkas bolde niahanda, att av personalen vid berörda företag de befattningshavare vore under-

Rekommendationerna angående reglering av arbetstiden vid vissa företag.

22 Kungl. Majus proposition nr 32.

kastade lagen örn arbetstidens begränsning, som ej vore anställda för allmänhetens direkta betjänande.

I fråga örn rekommendationen angående reglering av arbetstiden i företag ^ 1 behandling eller vård av sjuka, svaga, nödlidande eller sinnessjuka hade medicinalstyrelsen i samråd med socialstyrelsen enligt uppdrag av Kungl, Majit den 3 juli 1930 påbörjat en undersökning rörande arbetstiden vid olika slag av anstalter för vård av kroppssjuka. För att tillgodose rekommendationens krav skulle denna undersökning kompletteras med upplysningar örn arbetstiden för personalen vid hospital, fattigvårds- och alkoholistanstalter samt vårdhem av skilda slag. En dylik kompletterande undersökning syntes icke sakna skäl för sig, då här åsyftade anstalter, liksom vårdanstalter över huvud taget, vore undantagna från arbetstidslagen och det syntes kunna befaras, att inom dem på sina håll förekomme en betänkligt lång arbetstid.

Vad slutligen anginge rekommendationen angående reglering av arbetstiden vid teatrar och andra förlustelseställen vore till en början att framhålla, att det syntes något osäkert, huruvida den tillämnade regleringen oell sålunda även undersökningen på området skulle avse jämväl de uppträdande artisterna. Skulle även artistpersonalen medtagas, syntes arbetstidsförhållandena inom förevarande verksamhetsgren ställa sig mycket växlande och detta ej blott med hänsyn till olika företag utan jämväl för olika arbetstagare inom samma företag ävensom för samma företag vid skilda tider. Yad åter anginge den grupp av personalen vid ifrågavarande företag, vilken utgjordes av arbetare, vore densamma i regel underkastad lagen örn arbetstidens begränsning. Ehuru det sålunda möjligen kunde synas tveksamt, huruvida en för här ifrågavarande arbetstagargrupp gemensam reglering av arbetstiden lämpligen skulle kunna åvägabringas, syntes det få anses önskvärt, att Sverige efterkomme rekommendationen, d. v. s. tillmötesginge den hemställan örn utredning och rapportering, som rekommendationen innebure.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet bär i sitt yttrande anslutit sig till socialstyrelsens uppfattning, att vårt land borde söka att efterkomma de hemställanden, som rekommendationerna innebure, och vidare anfört följande.

Beträffande de två rekommendationerna angående reglering av arbetstiden i hotell, restauranger och liknande företag, respektive i företag för behandling eller vård av sjuka, svaga, nödlidande eller sinnessjuka, syntes sålunda åtgärder böra vidtagas till erforderlig komplettering av de upplysningar, som redan förefunnes eller tack vare igångsatta utredningar kunde förväntas bliva tillgängliga. Vidkommande därefter den tredje rekommendationen, angående reglering av arbetstiden vid teatrar och andra förlustelseställen’ borde samtliga de därunder inbegripna slagen av verksamhet göras till föremål för en utredning rörande arbetstidsförhållandena. I betraktande a7 svårigheter, sistberörda utredning med hänsyn till utredningsmaterialets mångskiftande beskaffenhet antagligen skulle medföra, och den tvekan man, såsom socialstyrelsen framhölle, med skäl kunde hysa örn möjligheten att på detta område få till stånd en gemensam arbetstidsbegränsning, skulle det emellertid mahanda vara motiverat att låta denna utredning få en i viss män summarisk karaktär.

Mot detta yttrande anmälde två av delegationens medlemmar, herrar on Sydow och Wistrand, reservation, under framhållande att de med hän-

23 Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

syn till de olägenheter, som lagstadgad reglering av arbetstidsförhållandena måste framkalla på näringslivets områden, ej kunde biträda delegationens .åsikt örn önskvärdheten av kompletterande utredningar till efterkommande uv de hemställanden, som innehölles i rekommendationen angående reglering av arbetstiden i hotell, restauranger och liknande foretag. Annu mindre skäl ansåge de föreligga för att med hänsyn till rekommendationen angående reglering av arbetstiden vid teatrar och andra förlustelseställen upptaga en utredning av arbetstidsförhållandena på ett helt nytt och antagligen siåibehandlat verksamhetsområde.

Den föregående redogörelsen har utvisat, att såväl svenska regeringen som också de hörda myndigheterna vid behandlingen av denna fråga allmänt ställt sig tveksamma till lämpligheten av införande av lagstadgad arbetstidsreglering för de personalkategorier, om vilka här är fråga, En -dylik tveksamhet synes också naturlig, då det här gäller arbetstidsreglering folén personal, vars arbete i allmänhet får anses vara av mindre ansträngande och riskfylld beskaffenhet än det för kroppsarbetarna vanliga och som därjämte inom stora områden genom praxis eller avtal fått sin arbetstid bestämd pa ett för dem förmånligare sätt, än som skulle behöva följa av anslutning till konventionen. Givetvis måste man i princip ansluta sig till den uppfattningen, att reglering av arbetstiden för ifrågavarande personalgrupper bör ske, F den män så erfordras till förhindrande av missförhållanden i avseende å arbetstiden. Därvid kan emellertid klarhet knappast sägas ännu finnas därom, i vad män sådana olägenheter i praktiken förekomma, som motivera en lagstiftning i ämnet, och i varje fall kan icke nu avgöras, om dylik lagstiftning bör erhålla den utsträckning, som avses i konventionsförslaget. Under den förberedande behandlingen av ärendet har även på sina håll hänvisats till att frågan lämpligen bör få sin lösning genom frivilliga överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetare. Det lärer ock vara anledning förvänta, att den redan på många håll utan lagstiftning genomförda arbetstidsregleringen alltjämt skall kunna utvidgas till nya områden.

Redan av sålunda anförda skäl har jag kommit till den uppfattningen, att en ratifikation av konventionen för Sveriges del icke gärna för närvarande bör äga rum. Härtill kommer, att konventionen — såsom också påvisats i de avgivna yttrandena — på ett flertal punkter innehåller bestämmelser, vilka vad angår arbetstidsregleringen för industriarbetare icke för närvarande ansetts kunna införas i vårt land och vilka på här ifrågavarande område måste möta än större betänkligheter; jag syftar här bland annat på regleringen av rätten till övertidsarbete och ersättningen därför.

Det må i detta sammanhang ånyo erinras, att under behandlingen av konventionsförslaget inom den internationella arbetsorganisationen fran svensk sida i vissa punkter påyrkades modifikationer, vilka framhöllos såsom nitra nog nödvändiga villkor för ratifikation från svensk sida, men att endast i mindre utsträckning ändringar gjordes i enlighet med de svenska yrkandena.

24 Revision av internationella arbets organisationens kon ventioner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

Väll jag sålanda anfört innebär emellertid icke, att jag skalle mena, att förevarande fråga skall lämnas åsido. Tvärtom delar jag den av socialstyrelsen oell delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet uttalade meningen, att förevarande konventionsförslag och de till detsamma anslutna rekommendationerna böra utgöra en ytterligare anledning att påskynda oell komplettera de utredningar, som redan verkställts eller pågå beträffande arbetstiden för sådana personalkategorier, som innefattas under konventionsförslaget eller rekommendationerna. Jag syftar härvid närmast på butikspersonalen, för vars del, för vårt lands vidkommande, behovet av arbetstidsreglering synes vara störst, men anser därjämte särskilt angeläget, att verkställda utredningar rörande arbetstiden på sjukhusen i olika hänseenden fullständigas. Det är därför min avsikt att vid senare tillfälle föreslå vidtagande av sådana åtgärder, som kunna erfordras för åstadkommande av nödig ytterligare utredning även rörande andra personalgrupper. När sådan utredning föreligger, torde frågan örn arbetstidsreglering på hithörande omlåden böra upptagas till förnyat övervägande. Därvid bör givetvis, i den mån lagstiftning tinnes lämplig och nödig, de i konventionsförslaget fastslagna principerna följas, sa långt sadant utan olägenhet låter sig göra.

\id behandling den 21 november 1930 av fråga rörande inhämtande av lagrådets yttrande över förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd hade jag anledning att i olika sammanhang beröra frågan örn revision av de av intrenationella arbetskonferensen antagna konventionerna. Jag erinrade därvid även örn att från svenska regeringens sida yrkande framställts örn revision av vissa av nämnda konventioner och anförde, att jag i annat sammanhang torde få tillfälle att återkomma med en närmare redogörelse för revisionsfrågans behandling hos arbetsorganisationen och svenska regeringens ställning till denna behandling. Det torde vara lämpligt, att den sålunda avsedda redogörelsen frarnlägges i samband med behandlingen av de nya konventionsförslag, varom har ar fråga, och jag anhåller därför att nu få övergå till att lämna en översikt i dessa hiinseenden.

I samtliga av internationella arbetskonferensen antagna konventioner förekommer en bestämmelse, enligt vilken internationella arbetsbyråns styrelse med viss tidsintervall, i allmänhet en gång vart tionde år, skall tillställa konferensen en rapport rörande respektive konventions tillämpning samt taga under övervägande, huruvida på konferensens dagordning bör upptagas frågan örn total eller partiell revision av konventionen. Dessa bestämmelser hava i gällande arbetsordning närmare utformats på följande sätt. Inom internationella arbetsbyrån uppi’ättas en preliminär rapport angående lagstiftningen och praxis beträffande viss konvention i de stater, som ratificerat densamma, ävensom rörande lagstiftningen och tillämpningen därav i motsvarande ämne i sådana stater, som icke ratificerat konventionen. Arbetsbyråns styrelse har därefter att fastställa rapportens lydelse, därvid styrelsen tillika skall undersöka, huruvida det finnes anledning att förbereda

25 Kungl. Majus proposition nr 32.

upptagande av frågan om revision av konventionen eller modifikation av densamma på konferensens dagordning. Örn styrelsen finner, att sa icke är fallet, framlägges den fastställda rapporten för konferensen. Örn däremot styrelsen skulle anse, att det finnes anledning att överväga revision helt eller delvis skall arbetsbyrån sända rapporten till samtliga medlemsstaters regeringar och efter anvisningar från styrelsen tillspörja dem om deras mening i revisionsfrågan och därvid tillkännagiva de punkter, som vid den förberedande behandlingen särskilt tilldragit sig styrelsens uppmärksamhet. Efter viss tidsintervall skall styrelsen sedan behandla de svar, som ingått från regeringarna, och då fastställa den slutliga lydelsen av den rapport, som skall föreläggas konferensen. Därvid bestämmer styrelsen slutligt, vilken eller vilka frågor rörande revision, som skola upptagas på konferensens dagordning. Konferensen är därefter bunden av detta styrelsens beslut, så att densamma icke kan besluta örn revision i andra än sålunda förelagda frågor, dock att konferensen kan besluta, att vid ett följande sammanträde upptaga även andra revisionsfrågor beträffande konventionen.

I överensstämmelse med dessa föreskrifter utsände internationella arbetsbyrån en rapport rörande tillämpningen av de konventioner, beträffande vilka revisionsfrågan borde bliva föremål för behandling under år 1930. Dessa voro dels konventionerna angående arbetstiden i industriella företag, arbetslösheten, kvinnors användande till arbete före och efter barnsbörd, kvinnors nattarbete inom industrien, minimiålder för barn i industriella företag samt barns nattarbete inom industrien, samtliga dessa beslutade vid konferensens första sammanträde i Washington år 1919, och dels konventioner angående minimiålder för barn i arbete till sjöss, ersättning för arbetslöshet till följd av fartygs förlisning samt sjömäns anställningsförhållanden, sistnämnda tre konventioner antagna vid sammanträde år 1920 i Genua. Beträffande innehållet i dessa konventioner får jag hänvisa till propositionen nr 361 år 1921, varigenom riksdagens yttrande inhämtades däröver, samt till de av delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet utarbetade redogörelserna (»Internationella arbetsorganisationen del II»).

På inbjudan av svenska regeringen hölls därefter i april 1930 ett nordiskt expertmöte för behandling bland annat av dessa revisionsfrågor. Det ansågs bland annat vara av betydelse, att, eftersom svenska regeringen för närvarande är den enda av de nordiska ländernas regeringar, som är direkt representerad i arbetsbyråns styrelse, den svenske regeringsrepresentanten skulle erhålla kännedom om den uppfattning, som man inom de övriga länderna hyste i dessa frågor.

Revisionsfrågan förekom därefter till behandling för första gången vid sammanträde av internationella arbetsbyråns styrelse i Paris i april 1930. Den svenske regeringsrepresentanten framställde därvid förslag, att beträffande samtliga vid sammanträdet i Washington antagna konventioner utom den angående arbetslösheten frågan örn revision icke måtte utan vidare avföras utan upptagas till förberedande behandling. Sedan den svenske representanten ställt i utsikt, att regeringen skulle i ett memorandum närmare

26 Kungl. Majus proposition nr 32.

utveckla sin syn på frågan, uppsköts ärendets vidare behandling till nytt sammanträde i juni 1930.

Med skrivelse den 16 maj 1930 överlämnades därefter till arbetsbyråns direktör en i anledning av vad sålunda förekommit upprättad promemoria rörande svenska regeringens ställning till frågan örn revision av ifrågavarande konventioner. I denna promemoria anfördes rörande revisionsfrågan i allmänhet i huvudsak följande synpunkter.

Fullgörandet av den uppgift, som enligt Versaillestraktaten ålåge den internationella arbetsorganisationen, nämligen att söka åstadkomma en enhetlig internationell reglering av arbetsvillkoren, måste nödvändigt möta stora svårigheter till följd av de skiljaktigheter, som funnes mellan de olika länderna i fråga om existensvillkor och arbetsförhållanden liksom beträffande lagstiftnings- och förvaltningsprinciper. Fredstraktaten erkände också uttryckligen, att det måste bliva svårt att omedelbart uppnå en fullkomlig enhetlighet i fråga örn arbetsvillkoren. Redan av dessa skäl förefölle det önskvärt, att den internationella regleringen av ifrågavarande förhållanden tid efter annan kunde jämka sina bestämmelser efter då föreliggande förhållanden. Behovet av en dylik möjlighet framträdde ännu tydligare med hänsyn till att såväl de sociala som de tekniska arbetsvillkoren befunne sig i en ständig utveckling. I samma män som de regler, vilka erhållit internationell stadfästelse, vore detaljerade, i samma mån löpte dessa bestämmelser risken att bliva föråldrade och stå i vägen för en önskvärd utveckling.

Redan på sålunda anförda grunder vore de bestämmelser rörande revision, som intagits i arbetsorganisationens konventioner, enligt svenska regeringens uppfattning icke blott väl motiverade utan rent av nödvändiga. Även andra omständigheter talade till förmån för en periodisk revision av konventionerna. Det arbete, som påginge inom arbetsorganisationen i syfte att åstadkomma en internationell social lagstiftning, utgjorde väsentligen en nyhet. Beträffande många av de frågor, varmed organisationen särskilt under de första åren sysselsatt sig, hade man till följd därav icke haft tillräcklig erfarenhet rörande lagstiftningens inflytande på de praktiska förhållandena i olika länder. Möjligen hade man också till en början hyst alltför stora förhoppningar, att man skulle lyckas att reglera arbetsvillkoren genom konventionerna på ett lika detaljerat sätt, som vore möjligt genom den nationella lagstiftningen.

Som erfarenheten visat, hade följden därav blivit den olägenheten, att även länder, vilkas lagstiftning, sedd ur social synpunkt och med hänsyn till effektiviteten i det arbetarna lämnade skyddet, stöde på samma nivå som en konvention, antagen av arbetsorganisationen, till följd av konventionstexteus stela avfattning på en viss punkt eller till följd av speciella, nationella förhållanden förhindrats att ratificera konventionen och därigenom bidraga till den internationella utvecklingen på arbetslagstiftningens område. Utan att här ingå på den ofta diskuterade frågan, huruvida i vissa fall s. k. principkonventioner borde äga företräde, måste man beklaga de hinder, som sålunda uppstått för ratifikationsarbetet. De, som gärna skulle se, att detta arbete fortginge i snabbare takt, hade därför hyst den förhoppningen, att tillämpningen av revisionsbestämmelsen i konventionerna skulle leda till att dylika ur principiell synpunkt föga betydelsefulla hinder skulle undanröjas. Att ernå en mera allmän ratifikation av konventionerna hade ansetts vara av betydligt större vikt än den olägenhet, som en revision skulle kunna medföra.

27 Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

Man hade därför — hette det vidare i omförmälda promemoria — tidigare hyst den förhoppningen, att vid utgången av den tidsperiod, inom vilken revisionsfrågan borde upptagas till behandling, alla stater skulle erhålla uppmaning att lämna redogörelse för sina erfarenheter och sina önskemål rörande var och en av konventionerna och att internationella arbetsbyrån, först efter det så skett, skulle utarbeta den rapport rörande konventionernas tillämpning, varom bestämmelser meddelats. Visserligen hade nya bestämmelser antagits rörande proceduren för behandling av revisionsfrågor hos arbetsbyråns styrelse och internationella arbetskonferensen. Denna omständighet borde dock i det nu behandlade fallet icke anses innebära, att genom ett beslut av styrelsen revisionsfrågan skulle redan på ett förberedande stadium praktiskt sett uteslutas från konferensens dagordning, utan att alla regeringar haft tillfälle att taga ståndpunkt till denna fråga, innan rådet definitivt fattade sitt beslut. Den svenska regeringen trodde sig därför i överensstämmelse med den sålunda uttalade uppfattningen böra hemställa örn att förberedande behandling av revisionsfrågan måtte påbörjas. Styrelsen borde alltså påkalla regeringarnas uppmärksamhet beträffande vissa punkter, rörande vilka revision kunde ifrågasättas. Svenska regeringen, som länge hyst förhoppning örn att revisionsförfarandets tillämpning skulle bereda Sverige tillfälle att i större omfattning än hittills ansluta sig till konventionerna och på ett kraftigare sätt giva sitt stöd åt internationella arbetsbyråns. arbete, och som för övrigt fått denna väg sig anvisad linder den diskussion, som ägt rum med arbetsbyrån rörande icke ratificerade konventioner, hade också velat redan nu angiva de väsentliga hinder, som mött för Sveriges anslutning till vissa av konventionerna vid de grundliga överväganden, som ratifikationsfrågan i förekommande fall underkastats.

Efter angivande av de fem konventioner, beträffande vilka revisionsyrkande sålunda framställdes, heter det vidare i promemorian på följande sätt.

Anledningen till att svenska regeringen föreslagit påbörjande av revisionsförfarandet vore framför allt principiella skäl och icke en förhoppning omoch ännu mindre en avsikt att begära, att konventionerna skulle till alla delar jämkas så, att de komme i överensstämmelse med den svenska lagstiftningen. Denna innehölle, förutom sådana skiljaktigheter, som torde kunna undanröjas vid ett revisionsförfarande, vissa avvikande bestämmelser, som de lagstiftande myndigheterna av olika skäl sannolikt icke skulle vilja ändra.

Men eftersom det för närvarande endast vore fråga om huruvida man borde fästa regeringarnas uppmärksamhet på vissa punkter, där revision skulle vara önskvärd, hade svenska regeringen trott sig böra föreslå övervägande av revision även beträffande vissa särskilda bestämmelser, nämligen sådana, som syntes vara av intresse ur internationell synpunkt. Enär man för närvarande befunne sig på ett rent förberedande stadium av frågans behandling, syntes det knappast vara anledning att alltför mycket begränsa de frågor, på vilka man fäste regeringarnas uppmärksamhet. Svenska regeringen utginge för övrigt självklart därifrån, att motsvarande revisionskrav kunde framställas från andra länder. Ett positivt beslut beträffande en viss punkt skulle icke i någon mån föregripa frågans behandling av styrelsen, när det, sedan regeringarnas uppfattning i frågan inhämtats, eventuellt bleve fråga om att fastställa de punkt.t, som borde uppföras på konferensens dagordning, örn i promemorian alltså föresloges några modifikationer i konventionerna eller uppmärksamheten fästes på vissa därmed sammanhängande punkter, så vore det å ena sidan tydligt, att nian icke därigenom

28 Kungl. Majus proposition nr 32.

velat angiva den ståndpunkt, vid vilken svenska regeringen kunde önska binda sig efter att hava erhållit kännedom örn de synpunkter, som anförts från andra regeringar, liksom det också å andra sidan vore klart, att man icke avsett att inskränka svenska regeringens yttrandefrihet efter mottagandet av de rapporter, som kunde komma att överlämnas från internationella arbetsbyrån.

Rörande de beträffande de särskilda konventionerna från svensk sida förberedelsevis framlagda revisionskraven torde jag, i den mån de nu äro av intresse och icke i det följande omnämnas, kunna hänvisa till statsrådsprotokollet i arbetarskyddsfrågan den 29 november 1930.

Svenska regeringens nu i korthet återgivna promemoria delgavs samtliga medlemmar av internationella arbetsbyråns styrelse tillika med en rapport från byrån.

Då revisionsfrågan upptogs till behandling vid styrelsens junisammanträde, visade det sig föreligga en ganska allmän obenägenhet att närmare ingå på revisionsfrågornas behandling. Visserligen erkändes från olika håll, att konventionernas avfattning blivit sådan, att jämkningar däri vore befogade, liksom även att det vore angeläget att undanröja sådana alltför specialiserade bestämmelser, som förhindrade ratifikation utan att vara av någon väsentlig betydelse. Motståndet mot revisionen föreföll emellertid att framför allt grunda sig på allmänt politiska skäl, detta särskilt vad angick konventionen angående den s. k. 8-timmarsdagen. Från debatten må anmärkas, att den finske adjungerade ledamoten understödde den svenska principståndpunkten.

Beträffande en av de konventioner, som omnämndes i den svenska promemorian, beslöt emellertid arbetsbyråns styrelse att till förberedande behandling upptaga revisionsfrågan, nämligen konventionen angående kvinnors nattarbete. De punkter i denna konvention, vilka svenska regeringen velat bringa under diskussion, voro dels huruvida med bibehållande av bestämmelsen örn minst 11 timmars oavbruten nattvila den tid, under vilken kvinnoarbete icke under några förhållanden linge förekomma, borde reduceras från 10 e. m.—5 f. m. till 11 e. m.—4 f. m., dels huruvida möjligheten att medge tillfälliga dispenser skulle kunna något utvidgas. Arbetsbyråns styrelses beslut rörande denna konvention innebar nu, att medlemsstaternas regeringar skulle delgivas en av arbetsbyrån utarbetad redogörelse för lagstiftning och praxis i fråga örn konventionens genomförande och att deras yttranden skulle inhämtas i revisionsfrågan ävensom deras uppmärksamhet fästas vid de punkter, som styrelsen ansett särskilt värda att beaktas. Dessa punkter voro följande, nämligen dels, i anledning av yrkandet i svenska regeringens promemoria, frågan örn den tidsintervall, som den fastställda vilotiden av 11 timmar alltid måste innefatta, skulle kunna förläggas mellan andra klockslag än de nu i konventionen angivna, och dels, i anledning av yrkande från engelska regeringens representant, frågan örn åtskillnad mellan arbeterskor och övervakande kvinnlig personal. Sedermera har arbetsbyråns direktör med skrivelse den 18 augusti 1930 underställt revisions!?»-

29 Kungl. Majds proposition nr 32.

gan regeringarnas prövning oell därvid i överensstämmelse med arbetsordningen påpekat nyssberörda båda punkter. Vid skrivelsen från arbetsbyråns direktör bär bland annat fogats den svenska regeringens promemoria i hithörande del.

Med skrivelse den 13 december 1930 har svenska regeringen efter inhämtande av yttrande från delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet — som berett arbetsgivare- och arbetarorganisationer m. fl. tillfälle att uttala, sig i frågan och i ärendet verkställt kompletterande utredning — å sistnämnda skrivelse avgivit svar av i huvudsak följande innebörd.

Regeringen hade efter tagen del av det nu föreliggande utredningsmaterialet blivit än ytterligare befäst i sin uppfattning örn önskvärdheten av att i konventionen vidtoges de ändringar, vilka påkallats i regeringens promemoria, och vilka avsåge dels den punkt, som upptagits av arbetsbyrans styrelse dels ock frågan örn möjlighet för vederbörande myndigheter att jämväl i andra trängande fall än de fåtaliga, som konventionen forutsage, i nödig män lämna medgivande till tillfälliga kortvariga undantag. Med hänsyn till att de elva timmarnas ledighet skulle upprätthållas torde den toreslagna förkortningen av tiden för absolut förbud för nattarbete icke kunna anses innebära någon nämnvärd försämring i socialt avseende. I vissa tall skulle den till och med, såsom de verkställda utredningarna visat, tydligtvis vara till fördel med hänsyn till arbeterskornas arbets- och levnadsförhållanden. Möjligen skulle det emellertid vara lämpligt att föreskriva särskilt medgivande av vederbörande myndighet till kvinnornas sysselsättande under nu åsyftade tider d v s kl 10—11 e. m. och 4—5 f. m. Jämväl den andra från regeringens'sida påkallade ändringen kunde anses väl försvarbar från social synpunkt och skulle under närmare angivna förhållanden kunna bliva tili direkt fördel för arbeterskor^. Det kunde emellertid ifrågasättas, att dispensmöjligheten ganska snävt begränsades, exempelvis, såsom i regeringens promemoria föreslagits, till 20 dagar örn året för varje arbetare. Vad anninge den från engelskt håll väckta frågan, ansåge svenska regeringen— sorn med tillfredsställelse skulle se, att frågan, örn revision av ifrågavarande konvention även i andra än nu nämnda avseenden upptoges till övervägande att denna fråga även för Sveriges del ägde intresse.

Vid sammanträde den 28 januari 1931 skall arbetsbyråns styrelse taga definitiv ståndpunkt till frågan huruvida revision av en eller annan punkt i konventionen angående kvinnors nattarbete skall upptagas på dagordningen för årets sammanträde med internationella arbetskonferensen.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört rörande de år 1930 antagna konventionsförslagen och rekommendationerna, får jag hemställa,

att Kungl. Majit måtte till riksdagen avlåta proposition med anhållan örn riksdagens yttrande angående omformalda, av den internationella arbetsorganisationens konferens vid dess fjortonde sammanträde i Genéve år 1930 antagna konventionsförslag och rekommendationer.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: B. Spångberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

31 Originaltexterna.

Bilaga A.

Projet de convention eoncernant le travail forcé ou obligatoire.

La Conférence générale de 1’Organisation internationale du Travad de la Société des Nations,

Convoquée a Genéve par le Conseil (^administration du Bureau international du Travad, et s’y étant réunie le 10 judi 1930 en sa quatorziéme session,

Apres avoir décidé d’adopter diverses propositions relatives au travail forcé ou obligatoire, question comprise dans le premier point de l’ordre du jour de la session, et

Apres avoir décidé que ees propositions prendraient la forme d’un projet de convention internationale,

adopte, ce vingt-huitiéme jour de juin mil neuf cent trente, le projet de convention ci-aprés ä ratifier par les Membres de 1’Organisation internationale du Travad conformément aux dispositions de la Partie XIII du Traité de Versailles et des Parties correspondantes des autres Traités de Paix:

Artide 1.

Tont Membre de I Organisation internationale du Travad qui ratifie la présente convention s’engage a supprimer 1'emploi du travail forcé ou obligatoire sous toutes ses formes dans le plus bref délai possible.

En vile de Gette suppression totale, le travad forcé ou obligatoire pourra étre employé, pendant la période transitoire, uniquement poul- des fins publiques et a titre exceptionnel, dans les condition et avec les garanties stipulées par les artides qui suivent.

A 1’expiration el un délai de cinq ans å partir de !entrée en vigueur de

Dratt convention concerning forced or conipulsory labour.

The General Conference of ilie International Labour Organisation of tile League of Nations,

Having been convened at Geneva by tile Governing Body of tile International Labour Office, and having niet in its Fourteenth Session on 10'June 1930, aud Having decided upon tile adoption of certain proposals with regard to forced or compulsory labour, which is ineluded in the first item of the Agenda of the Session, and

Having determined that these proposals shall take the form of a dratt international convention,

adopts, tilis twenty-eighth day of June of the year one thousand nine hundred and thirty, the following Dratt Convention for ratification by the Members of the International Labour Organisation, in accordance with the provisions of Part XIII of the Treaty of Versailles and of the corresponding Parts of the otlier Treaties of Peace:

Artide 1.

Each Member of the International Labour Organisation which ratifies tilis Convention undertakes to suppress the lise of forced or compulsory labour in all its forms witliin the sliortest possible period.

With a view to tilis complete suppression, recourse to forced or cqmpulsory labour may be liad, during tile transitional period, for public purposes only and as an exceptional measure, subject to the condition and guarantees hereinafter provided.

At Ilie expiration of a period of five years after the Görning mto forcé

32 Kungl. Majus proposition nr 32.

la présente convention et a 1’occasion du rapport prévu ä 1’article 31 ei-dessous, le Conseil d administration du Bureau international du Travad examinera la possibilité de supprimer sans nouveau délai le travail forcé ou obligatoire sous toutes ses tonnes et décidera s’il y a lieu d’inscrire Gette question ;t Nordre du jour de la Conférence.

Artide 2.

Aux fins de la présente convention, le terme «travail forcé ou obligatoire» désignera tout travail ou service exigé d’un individu sous la menace d une peine quelconque et pour lequel ledit individu lie s est pas offert de plein gré.

Toutefois, le terme »travail forcé ou obligatoire» ne comprendra pas, aux fins de la présente convention:

a) tout travail ou service exigé en vertu des lois sur le service militaire obligatoire et affecté ä des travaux dun caractére purement militaire;

b) tout travail ou service faisant partie des obligations civiques normales des citoyens d’un pays se gouvernant pleinement lui-méme;

c) tont travail ou service exigé d’un individu comme conséquence d’une condamnation prononcée par une décision judiciaire, ä la condition que ce travail ou service soit exécuté sous la surveillance et le contröle des autorités publiques et que ledit individu ne soit pas concédé ou mis a la disposition de particuliers, compagnies ou personnes morales privées;

d) tout travail ou service exigé dans les cas de forne majeure, c’estå-dire dans les cas de guerre, de sinistres ou menaces de sinistres tels qu’incendies, inondations, famines, tremblements de terré, épidémies et épizooties violentes, invasions d’animaux, d’insectes ou de parasites végétaux nuisibles, et en général toutes circonstances mettant en danger ou risquant de mettre en danger la vie ou les conditions normales d’existence de 1’ensemble ou d’une partie de la population;

of tilis Convention, and when the Governing Body of the International Labour Office prepares the report provided for in Article 31 below, tile said Governing Body skall consider tile possibility of the suppression of forced or compulsory labom- in all its forms without a furtlier transitional period and the desirability of placing tilis question on the Agenda of the Conference.

Artide 2.

For the purposes of tilis Convention the term »forced or compulsory labour» skall mean all work or service winell is exacted from any person under the menace of any penalty and for which the said person kas not offered liimself voluntarily.

Nevertheless, for the purposes of tilis Convention, the term »forced or compulsory labour» skall not molinie:

(a) any work or service exacted in virtue of compulsory military service laws for work of a purely military character;

(b) any work or service which forms part of the normal civic obligations of the citizens of a fully self-governing country;

(c) any wrork or service exacted from any person as a consequence of a conviction in a court of law, provided that the said work or service is carried out under the supervision and control of a public authority and that the said person is not hired to or placed at the disposal of private individuals, companies or associations;

(d) any work or service exacted in cases of emergency, that is to say, in the event of war or of a calamity or tlireatened calamity, suell as färe, flood, tamine, earthquake, violent epidemie or epizootic diseases, invasion by animal, insect or vegetable pests, and in general any circumstance that would endanger the existence or the well-being of the wimle or part of the population;

33 Kungl. Majda proposition nr 32.

e) les ménus travaux de village, c’est-ä-dire les travaux exécutés dans l’intérét direct de la collectivité palles membres de celle-ci, travaux qui, de ce chef, peuvent étre considérés comme des obligations civiques normales incombant aux membres de la collectivité, ä condition que la population elle-méme ou ses représentants directs aient le droit de se prononcer sur le bien-fondé de ees travaux.

Artide 3.

Aux fins de la présente convention, le terme «autorités compétentes» designera soit les autorités métropolitaines, soit les autorités centrales supérieures du territoire intéressé.

Artide 4.

Les autorités compétentes ne devront pas imposer ou laisser imposer le travad forcé ou obligatoire au profit de partieuliers, de compagnies ou de personnes morales privées.

Si une telle forme de travad forcé ou obligatoire au profit de partieuliers, de compagnies ou de personnes morales privées existe a la date a laquelle la ratification de la présente convention par un Membre est enregistrée par le Secrétaire général de la Société des Nations, ce Membre devra supprimer complétement ledit travail forcé ou obligatoire dés la date de 1’entrée en vigueur de la présente convention a son égard.

Artide 5.

Aucune concession accordée ä des partieuliers, å des compagnies ou å des personnes morales privées ne devra avoir pour conséquence 1’imposition d’une forme queleonque de travail forcé ou obligatoire en vue de produire ou de recueillir les produits que ees partieuliers, compagnies ou personnes morales privées utilisent ou dont ils font le commerce.

Si des concessions existantes comportent des dispositions ayant pour conséquence 1’imposition d’un tel travad forcé ou obligatoire, ees disposi-

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1

(e) minor communal services of a kind winch, being performed by the members of the community in the direct interest of the said community, can tlierefore be considered as normal elvie obligations ineumbent upon the members of the community, provided thut the members of the community or their direct representatives shall havé the right to be consulted in regard to the need for such services.

Artide 3.

For the purposes of tilis Convention the term »competent authority» shall mean elther an authority of the metropolitan country or the liighest central authority in the territory concerned.

Artide 4.

The competent authority shall not impose or permit the imposition of forced or compulsory labom for the benefit of private individuals, companies or associations.

Where such forced or compulsory labour for the benefit of private individuals, companies or associations exists at the date on winch a Member’s ratification of this Convention is registered by the Secretary-General of the League of Nations, the Member shall completely suppress such forced or compulsory labour from the date on which this Convention comes into forcé for that Member.

Artide 5.

No concession granted to private individuals, companies or associations shall involve any form of forced or compulsory labour for the produetion or the collection of produets winch such private individuals, companies or associations utilise or in which they trade.

Where concessions exist containing provisions involving such forced or compulsory labour, such provisions sliall be rescinded as Boon as possible, sami. 21 käft. (Nr 32.) 18 3i 3

34 Kungl. Majus proposition nr 32.

tions devront étre rescindées aussitöt <|nc possible adil de satisfaire aux prescriptions de 1’article premier de la présente convention.

Artide 6.

Les fonctionnaires de ladministration, méme lorsqu’ils devront encourager les populations dont ils ont la charge ä s’adonner ä une torine quelconque de travail, ne devront pas exercer sur ees populations line contrainte collective ou individuelle en vue de les faire travailler pour des partieuliers, compagnies ou personnes morales privées.

Artide 7.

Les chefs qui n’exercent pas des fonetions administratives ne devront pas avoir recours au travail forcé ou obligatoire.

Les chefs exerman! des fonetions administratives pourront, avec l’autorisation expresse des autorités compétentes, avoir recours au travad forcé ou obligatoire dans les conditions visées a 1'article 10 de la présente convention.

Les chefs légalement reconnus et ne recevant pas line rémunération adéquate sous d’autres formes pourront bénéficier de la jouissance de services personnels dument réglementés, toutes mesures utiles devant étre prises pour prévenir les abus.

Artide 8.

La responsabilité de toute décision de recourir au travail forcé ou obligatoire incombera aux autorités civiles supérieures du territoire intéressé.

Toutefois, ees autorités pourront déléguer aux autorités locales supérieures le pouvoir d’imposer du travail forcé ou obligatoire dans les cas ou ce travad n’aura pas pour edet d’éloigner les travadleurs de leur résidence habituelle. Ces autorités pourront également déléguer aux autorités locales supérieures, pour les périodes et dans les conditions qui seront stipulées par la réglementation prévue

in order to comply with Article 1 of tilis Convention.

Artide 6.

Officials of tile administration, even wilen they havé the didy of encouraging the populations under thed charge to engage in some form of labom-, sliall not put constraint upon the said populations or upon any individual members thereof to work for private individuals, companies or associations.

Artide 7.

Chiefs who do not exercise administrative funetions shall not havé recourse to forced or compulsory labom'.

Chiefs who exercise administrative funetions may, with the express permission of the competent authority, havé recourse to forced or compulsory labom-, subject to the provisions of Article 10 of tilis Convention.

Chiefs who are dilly recognised and who do not receive adequate rerauneration in other forms, may havé the enjoyment of personal services, subject to due regulation and provided that all necessary measures are taken to prevent abuses.

Artide 8.

The responsibility for every decision to havé recourse to forced or compulsory labom shall rest with the highest civil authority in the territory concerned.

Nevertheless, that authority may delegate powers to the highest local authorities to exaet forced or compulsory labom which does not involve the removal of the workers from their place of habitual residence. That authority may also delegate, for such periods and subject to such conditions as may be laid down in the regulations provided for in Article 23 of tilis Convention, powers to the

35 Kungl. Majus proposition nr 32.

ä 1’artide 23 de la présente convention, le pouvoir iVimposer un travad forcé cm obligatoire pour 1’exécution duquel les travailleurs devront s’éloigner de leur résidence liabituelle, lorsqn’il s’agira de fadliter le déplacement de fondionnaires de 1’administration dans 1’exerdce de leurs fonctions et le transfjord du matériel de 1’administration.

Artide 9.

Snuf dispositions contraires stipulées ä 1’artide 10 de la présente convention, toute autorité ajant le droit dimposer du travad forcé ou obligatoire ne devra permettre le recours å Gette forme de travail que si elle s’est cVaborcl assnré:

a) que le service ou travad ii exécuter est d’un intérét direct et imposant pour la collectivité appelée ä 1’exécuter;

It) que ce service ou travad est d’une nécessité actuelle ou imminente;

c) qu’il a été impossible de se procurer la main-d’oeuvre volontaire pour 1’exécution de ce service ou travad malgré l’offre de salaires et de condition de travail au moms égaux a ceux qui sent pratiqués dans le territoire intéressé pour des travaux ou services analogues; et

d) qu’il ne résultera pas du travail ou service un fardeau trop lourd pour la population actuelle, eu égard ä la main-d’oeuvre disponible et ä son aptitude ä entreprendre le travad en question.

Artide 10.

Le travail forcé ou obligatoire demandé ä titre d’impöt et le travad forcé ou obligatoire imposé, pour des travaux d’intérét public, par des chefs qui exercent des fonctions administratives devront étre progressivem en t supprimés.

En attendant cette abolition, lorsque le travail forcé ou obligatoire sera demandé a titre iVimpot et lorsque le travail forcé ou obligatoire sera imposé, pär des chefs qui exercent

highest local authorities to exact torcell or compulsory labour winch involves tile removal of the workers from theil- place of habitual residence for the purpose of facilitating the movement of officials of the administration, when on didy, and for the transport of Government stores.

Artide 9.

Except as otlierwise provided folin Article 10 of this Convention, any authority competent to exact forced or compulsory labour shall, before decicling to havé recourse to suell labour, satisfy itself:

(a) thal the work to be lione or tile service to be rendered is of imposant direct interest for the community called upon to ilo the work or render the service;

(b) that the work or service is of present or imminent necessity ;

(c) that it has been impossible to obtain voluntary labour for carrying out the work or rendering the service by the offer of Tates of wages and conditions of labom not less favourable thån those prevailing in the area concerned for similar work or service; and

(d) that the work or service will not lay too heavy a burden upon the present population, having regard to the labour available and its capacity to undertake tile work.

Artide 10.

Forced or compulsory labour exacteil as a tax and forced or compulsory labour to winch recourse is hail för the execution of public works by chiefs who exercise administrative funetions shall be progressively abolished.

Meanwhile, where forced or compulsory labour is exaeted as a tax, and where recourse is had to forced or compulsory labour for the execution of public works by chiefs who

36 Kungl. Majus proposition nr 32.

des fonctions administratives, en vue de 1’exécution de travaux d’intérét public, lea autorités intéressées devront srassurer préalablement:

a) que le service ou travail h executor est dun intérét direct et important perar la collectivité appelée ä 1’exécuter;

b) que ce service ou travad est dune nécessité actuelle ou imminente;

c) qu’il ne résultera pas du travad ou service un fardeau trop loirn! pour la population actuelle, eu egard ä la main-d’oeuvre disponible et ä son aptitude ä entreprendre le travad en question;

d) que 1’exécution de ce travad ou service n’obligera pas les travadleurs å s’éloigner du lieu de leur résidence habituelle;

e) que 1’exécution de ce travad ou service sera dirigée conformément aux exigences de la religion, de la vie sociale et de 1’agriculture.

Artide 11.

Seuls les adultes valides du sexe maseulin dont l äge ne sera pas présumé inférieur ä 18 ans ni supérieur ä 45, pourront étre assuj ettis au travad forcé ou obligatoire. Sauf pour les catégories de travad visées ä l’article 10 de la présente convention, les limitations et conditions suivantes devront étre observées:

a) reconnaissance préalable, dans tous les cas ou cela sera possible, par un médecin désigné par l’administration, de l absence de toute maladie contagieuse et de 1’aptitude physique des intéressés ä supporter le travad imposé et les conditions ou il sera exécuté;

b) exemption du personnel des écoles, éléves et professeurs, amsi que du personnel administratif en général;

c) maintien dans ckaque collectivité du nombre d’hommes adultes et valides indispensables a la vie familia,le et sociale;

exercise administrative funetions, the antholit}- concerned shall first satisfy itself:

(a) that the work to be done rathe service to be rendered is of imposant direct interest for the community called upon to do the work or render the service;

(b) that the work or the service is of present or imminent necessity;

(c) that the work or service will not lay too heavy a burden upon the present population, having regard to the labour avadable and its capacity to undertake the work;

(d) that the work or service will not entail the removal of the workers from theil- place of habitual residence;

(e) that the execution of the work or the rendering of the service will be direeted in accordance with the exigencies of religion, social life and agrieulture.

Artide 11.

Only adult able-bodied males who are of an apparent åge of not less thån 18 and not more thån 45 years may be called upon for forced or compulsory labour. Except in respect of the kinds of labour provided for in Artide 10 of tilis Convention, the following limitations and conditions shall apply:

(a) whenever possible prior determination by a medical officer appointed by the administration that the persons concerned are not suffering from any infeetious or contagious disease and that they are physically fit for the work required and for the conditions under winch it is to be carried out;

(b) exemption of school teachers and pupils and of officials of the administration in general;

(c) the maintenance in each community of the number of adult ablebodied men indispensable for famil}' and social life;

37 Kungl. Majus proposition nr 32.

d) respect cles liens conjugaux et familiaux.

Alix lins indiquées par 1’alinéa c) ci-dessus, la réglementation prévue ä l’artiole 23 de la présente convention fixera la proportion d individus de la population permanente måle et valide qui pourra faire l’objet d’un prélévement déterminé, sans toutefois que cette proportion puisse, en aucun cas, dépasser 25 pour cent de cette population. En fixant cette proportion, les autorités compétentes devront tenir compte de la densité de la population, du développement social et physique de cette population, de 1’époque de 1’année et de l’état cles travaux ä effectuer par les intéressés sur place et å leur propre compte; cl’une maniére générale, elles devront respecter les nécessités économiques et sociales de la vie normale de la collectivité envisagée.

Artide 12.

La période maximum pendant laquelle un individu quelconque pourra étre astreint au travail forcé ou obligatoire sous ses diverses formes ne devra pas dépasser soixante jours par période de douze mois, les jours de voyage nécessaires pour aller au lieu de travad et pour en revenir devant étre compris dans ees soixante jours.

Chaque travailleur astreint au travad forcé ou obligatoire devra étre muni d’un certificat indiquant les périodes de travad forcé ou obligatoire qu’il aura effectuées.

(d) respect for conjugal anel family ties.

For the purposes of sub-paragraph (c) of the preceding paragraph, the regulations provided for in Article 23 of this Convention shall fix the proportion of the resident adult ablebodied males who may be taken at any one time for forced or compidsory labour, provided always that this proportion shall in no case exceed 25 per cent. In fixing this proportion* the competent authority shall take account of the density of the population, of its social and physical development, of the seasons, and of the work winch must be done by the persons concemed on thed own behåll in theil- locality and, general^, shall havé regard to the economic and social necessities of the normal life of the eommunity concerned.

Artide 12.

The maximum period for which any person may be taken for forced or compulsory labour of all kinds in any one period of twelve months shall not exceed sixty days, ineluding the time spent in göing to and from the place of work.

Evely person from whom forced or compulsory labour is exaeted skall be furnished with a certificate indicating the periods of suell labour which he lias completed.

Artide 13.

Les heures normales de travad de brate personne astreinte au travail forcé ou obligatoire devront étre les mémes que Gelles en usage pour le travail libre et les heures de travail effectuées en sus cle la durée normale devront étre rémunérées alix mémes taux epie les taux en usage pour les heures supplémentaires des travaillenrs lilires.

Un jour de repos liebdomadaire devra étre accordé å tontes les per-

Artide 13.

The normal working bours of any person from whom forced or compulsory labour is exaeted shall be the same as tliose prevailing in the case of voluntary labour, and the bours worked in excess of the normal working bours shall be remunerated at the rates prevailing in the case of overtime for voluntary labour.

A weekly elay of rest shall lie grantecl to ali persons from whom forced

38 Kungl. Majus proposition nr 32.

sonnes soumises ä une förmo quelconque de travail forcé ou obligatoire et ce jour devra coincider autant que possible avec le jour consacré par la tradition ou les usages du pays ou de la region.

Artide 14.

A 1’ exception du travad prévu ä 1’article 10 de la présente convention, le travad forcé ou obligatoire sous toutes ses formes devra étre rémunéré en espéces et ä des taux qui, poul’ le méme genre de travad, ne devront étre inférieurs ni ä ceux en vigueur dans la région ou les travailleurs sont employés, ni ä ceux en vigueur dans la région ou les travailleurs ont été recrutés.

Dans le cas de travad imposé par des chefs dans 1’exercice de leurs fonctions administratives, le paiement de salaires dans les conditions prévues au paragraphe précédent devra étre introduit aussitöt que possible.

Les salaires devront étre versés a chaque travadleur individuellement et non ä son chef de tribu ou å toute autre autorité.

Les jours de voyage poul1 aller au lien de travad et poul- en revenir devront étre comptés pour le paiement des salaires comme journées de travad.

Le present article n’aura pas pour effet d’interdire la fourniture aux travailleurs des rations alimentaires habituelles comme partie du salaire, ees rations devant étre au moins équiva lentes å la somme d’argent qu’elles sont censées représenter; mais aucune déduction ne devra étre opérée sur le salaire, ni pour 1’acquittement des impöts, ni pour la nourriture, les vétements et le logement spéciaux qui seront fournis aux travailleurs pour les maintenir en état de continuer leur travad eu égard aux conditions spéciales de leur emploi, ni pour la fourniture d’outils.

Artide 15.

Toute législation concernant la reparation des accidents ou des måla-

ön compulsory bibour of any kind is exaeted and tilis day shall coincide as for as possible with tile day fixed by tradition or custom in the territories or regions concemed.

Artide 14.

With the exception of the forced or compulsory labour provided for in Article 10 of tilis Convention, forced or compulsory labour of all kinds shall be remunerated in cash at rates not less thån those prevailing for similar kinds, of work eidler in the distrikt in winch the labour is employed or in the district from which the labour is recruited, whichever may be tile lagher.

In the case of labour to which recourse is liad by cliiefs in the exercise of their administrative funetions, payment of wages in accordance with the provisions of the preceding paragrapli shall be introduced as soon as possible.

The wages sliall be paid to each worker individually and not to his tribal elnef or to any othen authority.

För the purpose of payment of wages the days spent in travelling to and from the place of work shall be counted as working days.

Nodling in this Article skall prevent ordinary rations being given as a part of wages, such rations to be at least equivalent in value to the money payment they are taken to represent, but deduetions from wages shall not be made elther for the payment of taxes or for special food, clothing or accommodation supplied to a worker for the purpose of maintaining him in a fit condition to carry on Ilis work under the special conditions of any employment, or for the supply of tools.

Artide 15.

Any laws or regulations relating to workmen s compensation for acci-

39 Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

dies résultant du travad et tomte législation prévoyant 1 iudemnisation des personues ä la charge de travailleurs décédés ou invalides, qui sont ou serold en vigueur sur le territoire intéressé, devront s’appliquer aux personnes assujetties au travad forcé ou obligatoire dans les mémes conditions quaux travadleurs libres.

De toute fason, torde autorité employant un travadleur au travad forcé ou obligatoire devra avoir 1’obligatiqn d’assurer la subsistance dudit travailleur si un accident ou une maladie résultant de son travail a pour edet de le rendre totalement ou partiellement incapable de subvenir å ses besoins. Cette autorité devra également avoir 1’obligation ole prendre des mesures pour assurer Ten tretten de toute personne effectivement a la charge dudit travadleur en cas d’incapacité ou de décés résultant du travail.

Artide 16.

Les personnes soumises au travad forcé ou obligatoire ne devront pas, sauf dans les cas de nécessité exceptionelle, ette transférées dans des régions ou les conditions de nourriture et de clirnat seraient tellement différentes de Gelles auxquelles elles ont été accoutumées qu’elles offriraient un dangel- pour leur santé.

Dans audin cas, un tel transfert de travadleurs ne sera autorisé sans que toutes les mesures d’hygiéne et d’habitat qui s’imposent pour leur installation et pour la sauvegarde de leur santé naient été strictement appliquées.

Lorsqu un tel transfert ne pourra ette évité, des mesures assurant l’adaptation progressive des travadleurs aux nouvelles conditions de nourriture et de climat devront ette adoptées apres avis du service médical compétent.

Dans les cas ou ees travadleurs sont appelés å exécuter un travad regulier auquel ils ne sont pas accoutumés, des mesures devront ette prises pörn- assurer leur adaptation ii ce

dents or sickness allsing out of tile employment of tile worker and any la-vvs or regulations providing compensation for tile dependants of deceased or incapacitated workers winch are or shall be in forcé in tile territory concerned sliall be equally applicable to persons from whom forced or compulsory labom- is exaeted and to vollintary workers.

In any case it skall be an obligation on any authority employing any worker on forced or compulsory bibour to ensure tile subsistence of any suell worker who, by accident or sickness arising out of Ilis employment, is rendered wliolly or partially incapable of providing for himself, and to take measures to ensure the maintenance of any persons aetually dependent upon suell a worker in the event of Ilis incapacity or decease arising out of Ilis employment.

Artide 16.

Except in Gåses of special necessity, persons from whom forced or compulsory labour is exaeted skall not be transferred to districts where the food and climate differ so considerably from those to winch they havé been accustomed as to endanger theil- health.

lii no case skall the transfer of suell workers lie permitted unless all measures relating to liygiene and accommodation which are necessär^ to adapt suck workers to the conditions and to safeguard tlieir health cail be strictly applied.

Wilen suell transfer cannot be ayoided, measures of gradual liabituation to the new conditions of diet and of climate skall be adopted on competent medical advice.

lii cases where suell workers are required to perform regular work to which they are not accustomed, measures shall be taken to ensure theilliabituation to it, especially as regards

40 Kungl. Majus proposition nr 32.

genre de travail, notamment en ce qui concerne 1’entrainement progressiv les heures de travad, 1’aménagement de repos intercalaires et les améliorations ou accroissements de rations alimentaires qui pourraient étre nécessaires.

Artide 17.

Avant d autoriser tout recours au travail forcé ou obligatoire pour des travaux de construction ou d’entretien qui obligeront les travailleurs ä sälj ourner sur des lieux de travail pendant une période prolongée, lesautorités compétentes devront s’assurer:

1) que toutes les mesures nécessaires ont été prises pour assurer l’hygiéne des travailleurs et leur garantir les soms médicaux indispensables, et que, en particulier: a) ees travailleurs subissent un examen médical avant de commencer les travaux et de nouveaux examens ä des intervalles déterminés durant la durée de 1’emploi; b) il a été prévu un personne! médical suffisant ainsi que les dispensaires, infirmeries, liöpitaux et matériel nécessaires pour faire face ä tous les besoins; et c) la bonne hygiéne des lieux de (travad, 1’approvisionnement des travailleurs en au, en vivres, en combustibles et matériel de ellisine ont été assurés d’une maniére satisfaisante et des vétements et un logement satisfaisants ont été prévus s’il est nécessaire;

2) que des mesures appropriées ont été prises pour assurer la subsistance de la famille du travailleur, notamment en facilitant l’envoi d une partie du salaire ä celle-ci. par un procédé sur, avec rassentiment ou sur la demande du travailleur;

3) que les voyages des travailleurs pour aller au lieu du travail et pour en revenir seront assurés par 1’administration, sous sa responsabilité et ä ses frais, et que 1’administration facilitera ees voyages en utilisant dans la plus large mesure possible tous les moyens de transport disponibles;

progressive training, the bours of work and the provision of rest intervals, and any inerease or amelioration of diet which may be necessary.

Artide 17.

Before permitting recourse to forced or compulsory labour for works of construction or maintenance which entail the workers remaining at the workplaces for considerable periods, the competent authority shall satisfy itself:

(1) that all necessary measures are taken to safeguard the health of the workers and to guarantee the necessary médical care, and, in partieular, (a) that the workers are medically examined before commencing the work and at fixed intervals during the period of service, (b) that there is an adequate médical staff, provided with the dispensaries, infirmaries, hospitals and equipment necessary to meet all requirements, and (c) that the sanitary conditions of the workplaces, the supply of drinking water, food, fuel, and cooking utensils, and, where necessary, of housing and clothing, are satisfaetory;

(2) that definite arrangements are made to ensure the subsistence of the families of the workers, in partieular by facilitating the remittance, by a säfe method, of part of the wages to the family, at the request or with the consent of the workers;

(3) that the journeys of the workers to and from the workplaces are made at the expense and under the responsibility of the administration, which shall facilitate suell journeys by making the fullest use of all available means of transport;

41 Kungl. Majus proposition nr 32.

4) que, en cas de maladie ou d’accident du travailleur entrainant une incapacité de travail d’une certaine durée, le rapatriement du travailleur sera assuré aux frais de 1’administration;

5) que tout travailleur qui désirerait rester sur place comme travailleur libre, ä l’expiration de sa période de travail forcé ou obligatoire, aura la faculté de le faire sans étre décbu, pendant une période de deux ans, de ses droits au rapatriement gråtrut.

Article 18.

Le travail forcé ou obligatoire pour le transport de personnes ou de marchandises, par exemple pour le portage et le pagayage, devra étre supprimé dans le plus bref délai possible et, en attendant Gette suppression, les autorités compétentes devront édicter des réglements fixant notamment: a) 1’obligation denutiliser ce travail que pour faciliter le déplacement de fonctionnaires de 1’administration dans 1’exercice de leurs fonctions, ou le transport du matériel de 1’administration, ou, en cas de nécessité absolument urgente, le transport d’autres personnes que des fonctionnaires; b) l'obligation de nemployer a de tels transports que des hommes reconnus physiquement aptes ä ce travail par un examen médical préalable, dans tous les cas ou cet examen est possible; dans les cas ou il ne sera pas possible, la personne employant cette main-d’oeuvre devra s’assurer, sous saresponsabilité, que les travailleur s employés ont 1’aptitude physique requise et ne souffrentpas d’une maladie contagieuse; c) la charge maximum ä porter pär les travailleurs; d) le parcours maximum qui pourra étre imposé ä ees travailleurs du lien de leur résidence ; r) le nombre maximum de jours par mois ou par toute autre période, pendant lesquels ees travailleurs pourront étre réquisitionnés, en comprenant dans ce nombre les journées du voyage de retour; f) les personnes qui sont

(4) that, in case of illness or accident causing incapacity to work of a certain duration, tile worker is repatriated at tile expense of tile administration ;

(5) that any worker who may wish to remain as a voluntary worker at the end of Ilis period of forced or compulsory labour is permitted to do so without, for a period of two years, losing Ilis right to repatriation free of expense to himself.

Artide 18.

Förced or compulsory labour for the transport of persons or goods, such as the labour of porters or boatmen, shall be abolished within the skortest possible period. Meanwhile the competent authority shall promulgate regulations determining, intet' alia, (a) that such labour shall only be employed for the purpose of facilitating the movement of officials of the administration, wilen on duty, or for the transport of Government stores, or in cases of very urgent necessity, the transport of persons other thån officials, (b) that tile workers so employed shall bemedicallycertified to be physically fit, where medical examination is possible, and that where such medical examination is not practicable the person employing such workers shall be held responsible for ensuring that they are physically fit and not suffering from any infeetious or contagious disease, (c) tile maximum load winch tliese workers may carry, (d) the maximum distance from theil’ hörnes to which they may be taken, (e) the maximum number of days per month or other period for which they may be taken, ineluding the days spent in returning to thern hörnes, and (f) the persons entitled to demand tilis form of forced or compulsory labour and the extent to winch they are entitled to demand it.

42 Kungl. Majus proposition nr 32.

autorisées ä faire appel ä cette forme de travail forcé ou obligatoire amsi que la mesure dans laquelle elles ont le droit d’y reeourir.

En fixant les maxima dont il est question sous les lettres c), d), e) du paragraphe précédent, les autorités compétentes devront tenir compte des divers éléments ä considérer, notamment de 1’aptitude pliysique de la population qui devra subir la réquisition, de la nature de 1’itinéraire ä parcourir, amsi que des conditions climatériques.

Les autorités compétentes devront, en outre, prendre des dispositions pour que le trajet quotidien normal des porteurs ne dépasse pas line distance correspondant ä la durée moyenne dune journée de travad de huit bernes, étant entendu que, pour la déterminer, on devra tenir compte non seulement de la charge h porter et de la distance ä parcourir, mais encore de l’état de la route, de 1’époque de 1’année et de tous les autres éléments ä considérer; s’il était nécessaire dhmposer aux porteurs des heures de marche supplémentaires, celles-ci devront étre rémunérées ä des taux plus élevés que les taux normaux.

Article 19.

Les autorités compétentes ne devront autoriser le recours aux cultures obligatoires que dans le but de prévenir la famine ou line disette de produits alimentaires et toujours sous la réserve que les denrées ou les produits amsi obtenus devront rester la propriété des individus ou de la collectivité qui les auront produits.

Le présent article ne devra pas avoir pour effet, lorsque la production se trouve organisée, suivant la loi et la coutume, sur line base communale et lorsque les produits ou les bénéfices provenant de la vente de ees produits restent la propriété de la collectivité, de supprimer 1’obligation pour les membres de la collectivité de s’acquitter du travail amsi imposé.

In Exing the maxima referred to under (c), (d) and (e) in the foregoing paragraph, the competent authority shall havé regard to all relevant factors, ineluding the physical development of the population from winch the workers are recruited, the nature of the country through which they must travel and the climatic conditions.

The competent authority shall further provide that the normal daily journey of suell workers shall not exceed a distance corresponding to an average working day of eight hours, it being understood that account shall be taken not only of the weight to be carried and the distance to be covered, but also of the nåtlare of the road, the season and all other relevant faetors, and that, wliere hours of journey in excess of the normal daily journey are exaeted, they shall be remunerated at rates bigter thån the normal rates.

Artide 19.

The competent authority shall only authorise recourse to compulsory eultivation as a method of precaution against famine or a deficiency of food supplies and always under the condition that the food or produce shall remain the property of the individuals or the community producing it.

Nothing in this Article shall be construed as abrogating the obligation on members of a community, where production is organised on a cornmunal basis by virtue of law or custom and where the produce or any profit accruing from the sale thereof remain the property of the community, to perform the work demanded by the community by virtue of law or custom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

43 Article 20.

Les legislativ! s prévoyant line répression collective applicable ii ane collectivité entiére pour des délits commis par quelques-uns de ses membres ne devront pas comporter le travad forcé ou obligatoire pour ane collectivité comme ane des méthodes de repression.

Artide 21.

Il ne sera pas fait appel au travad forcé ou obligatoire pour les travaux souterrains a exécuter dans les mines.

Artide 22.

Les rapports annuels que les Membres qui ratifient la présente convention s’engagent ä présenter au Bureau international du Travail, conformément alix dispositions de 1’article 408 du Traité de Versailles et des artides correspondants des autres Traités de Paix, sur les mesures prises par elix pour donner edet aux dispositions de la présente convention, devront contenir des informations aussi complétes que possible, pour chaque territoire intéressé, sur la mesure dans laquelle il aura été fait appel au travail forcé ou obligatoire dans ce territoire, ainsi que sur les points suivants: fins auxquelles ce travail aura été effectué; tarix de morbidité et de mortalité; helmes de travail; méthodes de paiement des salaires et taux de ees derniers; ainsi que toris autres renseignements pertinents.

Artide 23.

Pour donner edet aux dispositions de la présente convention, les autorités c-ompétentes devront promulguer rine réglementation compléte et précise sur 1’emploi du travail forcé ou obligatoire.

Gette réglementation devra comporter, notamment, des régles permettant ii, chaque personne assujettie au travail forcé ou obligatoire de présenter aux autorités toutes réclamations relatives aux conditions de travail qui

Artide 20.

Collective punishment larvs under winch a community may be punished for Grimes committed by any of its members shall not contain provisions for forced or compulsory labour by the community as one of tile methods of punishment.

Artide 21.

Forced or compulsory labour shall not be used for work undergronnd in mines.

Artide 22.

The annual reports that Members which ratify this Convention agrée to make to the International Labour Office, pursuant to the provisions of Article 408 of the Treaty of Versailles and of the corresponding Artides of the other Treaties of Peace, on the measures they havé taken to give edect to the provisions of this Convention, shall contain as full information as possible, in respect of each territory concemed, regarding the extent to which recourse has been liad to forced or compulsory labour in that territory, the purposes for which it has been employed, the sickness and death rates, bours of work, methods of payment of wages and rates of wages, and any omer relevant information.

Artide 23.

To give edect to the provisions of this Convention the competent authority shall issue complete and precise regulations governing the use of forced or compulsory labour.

These regulations sliall contain, inter alia, niles permitting any person from wilom forced or compulsory labour is exaeted to forward ali complaints relative to the conditions of labour to the authorities and

N

44 Kungl. Majus proposition nr 32.

lili sciilt faites et lili donnant des ensuring tkat suell complaints will garanties que ees réclamations seront be examined and taken into considerexaminées et prises en considéra- ation. tion.

Artide 24.

Des mesures appropriées demont étre prises dans tous les cas pour assurer la striete application des réglements concernant 1’emploi du travad forcé ou obligatoire, soit par Intension au travail forcé ou obligatoire des attributions detoutorganisme d’inspection déjä créé pour la surveillance du travail libre, soit par tout autre systéme convenable. Des mesures devront également étre prises pour que ees réglements soient portés ä la connaissance des personnes assujetties au travail forcé ou obligatoire.

Artide 24.

Adequate measures skall in all cases be taken to ensure tkat tke regulations governing tke employment of forcecl or compulsory labour are strictly applied, edber by extending tke cluties of any existing labour inspectorate wkick lias been established. for tke inspection of vollintary labour to cover the inspection of forced or compulsory labour or in some otker appropriate manner. Measures skall also be taken to ensure that tke regulations are brougkt to tke knowledge of persons from wilom suck labour is exaeted.

Artide 25.

Le fait d’exiger illégalement du travail forcé ou obligatoire sera passible de sanetions pénales et tout Membre ratifiant la présente convention aura 1’obligation de s’assurerque les sanetions imposées par la loi sont réellement efficaces et strietement appliquées.

Artide 25.

Tke illegal exaetion of forced or compulsory labour skall be puniskable as a penal offence, and it shall be an obligation on any Member ratifying tkis Convention to ensure tkat tke penalties imposed by law are really adequate and are strictly enforced.

Artide 26.

Tout Membre de 1’Organisation internationale du Travail qui ratifie la présente convention s'engage å 1’appliquer aux territoires sousmis a sa souveraineté, jiiridiction, prof edion, suzeraineté, tutelle ou autorité, dans la mesure ou il a le droit de souscrire des obligations touchant a des questions de juri didion intérieure. Toutefois, si ce Membre veld se prévaloir des dispositions de 1’article 421 du Traité de Versailles et des artides correspondants des autres Traités de Paix, il devra accompagner sa ratification thune déclaration faisant connaitre:

1) les territoires dans lesquels il entend appliquer intégralement les dispositions de la présente convention;

Artide 26.

Eneli Member of the International Labour Organisation wkick ratifies tkis Convention undertakes to apply it to tke territories placed under its sovereignty, jurisdiction, protection, suzerainty, tutelage or authority, so far as it kas tke rigkt to accept obligations affeeting matters of internal jurisdiction; provided tkat, if suck Member may desire to take advantage of tke provisions of Artide 421 of tke Treaty of Versailles and of tke corresponding Artides of tke otker Treaties of Peace, it skall append to its ratification a déclaration stating:

(1) tke territories to wkick it intends to apply the provisions of tkis Convention without modification;

45 Kungl. Majus proposition nr 32.

2) les territoires dans lesquels il entend appliquer les dispositions de la présente convention avec des modifications et en quoi consistent lesdites modifications;

3) les territoires pour lesquels il réserve sa décision.

La déclaration susmentionnée sera réputée partie intégrante de la ratification et portera des effets identiques. Tont Membre qui formulera une telle déclaration, aura la faculté de renoncer, par une nouvelle déclaration, ä tout ou partie des réserves contenues, en -pertu des alinéas 2 et 3 ci-dessus, dans sa déclaration antérieure.

Article 27.

Les ratifications officielles de la présen te convention dans les Gonditions prévues ä la Partie XIII du Traité de Versailles et aux Parties correspondantes des autres Traités de Paix seront commun i quées au Secrétaire général de la Société des Nations et pär kai enregistrées.

Artide 28.

La présente convention ne liera que les Membres de 1’Organisation Internationale du travail dont la ratification aura été enregistrée au Secrétariat.

Elle entrera en vigueur douze mois apres que les ratifications de deux Membres auront été enregistrées pär le Sécrétaire général.

Par la suite, Gette convention entrera en vigueur pour cliaque Membre douze mois apres la date ou sa ratification aura été enregistrée.

Artide 29.

Aussitöt que les ratifications de deux Membres de I Organisation internationale du Travail auront été enregistrées au Secrétariat, le Secrétaire général de la Société des Nations notifiera ce fait a tous les Membres de l’Organisation internationale du Travail. Il leur notifiera également l'en-

(2) tbe territories to winch it mtends to apply the provisions of tilis Convention with modifications,together with details of the said modifications ;

(3) the territories in respect of which it reserves its decision.

The aforesaid déclaration shall be deemed to be an integral part of the ratification and shall havé the force of ratification. It shall be open to any Member, by a subsequent declaration, to cancel in whole or in part the reservations made, in pursuance of the provisions of subparagraplis (2) and (3) of this Article, in the original déclaration.

Artide 27.

The formal ratifications of this Convention under the conditions set forth in Part XIII of the Treaty of Versailles and in the corresponding Parts of the other Treaties of Peace shall be communicated to the Secretary- General of the League of Nations for regis tration.

Artide 28.

This Convention shall be binding only upon those Members whose ratifications havé been registered with the Secrétariat.

It shall come into force twelve months after the date on which the ratifications of two Members of the International Labour Organisation havé been registered with the Secretary-General.

Thereafter, this Convention shall come into force for any Member twelve months after the dale on which the ratification has been registered.

Artide 29.

As soon as the ratifications of two Members of the International Labour Organisation havé been registered with the Secrétariat, the Secretary- General of the League of Nations shall so notify all the Members of the International Labour Organisation. He shall likewise notify them of the re-

-46

Kungl. Majus proposition nr 32.

registrement des ratifications qui lui seront ultérieurement communiquées par tous autres Membres de reorganisation.

Artide 30.

Tout Membre ayant ratifié la présente convention peut la dénoncer ä 1’expiration d’une période de dix années apres la date de la mise en vigueur initiale de la convention, par un aete communiqué au Secrétaire général de la Société des Nations, et par lui enregistré. La dénonciation ne prendra edet quune annee apres avoir été enregistrée au Secrétariat.

Tout Membre ayant ratitié la présente convention qui, dans le délai d’une annee apres I expiration de la période de dix années mentionnée au paragraphe précédent, ne fera pas usage de la faeulté de dénonciation prévue par le present article, sera lié poul- une nouvelle période de cinq années, et par la suite pourra dénoncer la présente convention ä l’expiration de chaque période de cinq années dans les conditions prévues au present article.

Artide 31.

A I expiration de cliaque période de cinq années ä compter de 1’entrée en vigueur de la présente convention, le Conseil d’administration du Bureau international du Travail devra presenter a la Conférence générale un rapport sur l’application de la présente convention et décidera s’il y a lieu d’inscrire ä l’ordre du jour de la Conférence la question de sa revision totale ou partielle.

Artide 32.

Au cas ou la Conférence générale adopterait une nouvelle convention portant revision totale ou partielle de la présente convention, la ratification par un Membre de la nouvelle convention portant revision entrainerait de plein droit dénonciation de la présente convention sans condition de délai nonobstant I article 30 ci-

gistration of ratifications winch may be communicated subsequently by other Members of the Organisation.

Artide 30.

A Member which has ratified this Convention maj' denounce it after the expiration of ten years from the date on which the Convention first comes into forne, by an act communicated to the Secretary-General of the League of Nations for registration. Such denunciation shall not take effeet until one year after the date on which it is registered with the Secretariat.

Each Member which lias ratified this Convention and which does not, witton the year following the expiration of the period of ten years mentioned in the preceding paragrapli, exercise the right of denunciation provided for in this Article, will be bound for another period of five years and, tliereafter, may denounce this Convention at the expiration of each period of five years under the terms provided for in this Article.

Artide 31.

At the expiration of each period of five years after the coming into force of this Convention, the Governing Body of the International Labom- Office shall present to the General Conference a report on the working of this Convention and shall consider the desirability of placing on the Agenda of the Conference the question of its revision in whole or in part.

Artide 32.

Should the Conference adopt a new Convention revising this Convention in whole or in part, the ratification by a Member of the new revising Convention shall ipsa jure involve denunciation of this Convention without any requirement of delay, notwithstanding the provisions of Article 30 above, if and wiren the new revi-

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

dessus, sous réserve que la nouvelle convention portant revision soit entrée en vigueur.

A partir de la date de 1’entrée en vigueur de la nouvelle convention portant revision, la présente convention cesserait d’étre ouverte ä la ratification des Membres.

La présente convention demeurerait toutefois en vigueur dans sa forme et teneur pour les Membres qui 1’auraient ratifiée et qui ne ratifieraient pas la nouvelle convention portant revision.

sing Convention shall havé come into force.

As from the date of the coming into force of the new revising Convention, the present Convention shall cease to be open to ratification by the Members.

Nevertheless, this Convention shall remain in force in its actual form and content for those Members winch havé ratified it but havé not ratified the revising Convention.

Artide 33.

Les textes frangais et anglais de la présente convention feront foi l’un et 1’autre.

Artide 33.

The French and English texts of this Convention shall both be authentic.

Recommandation coneernant la contrainte indireete au travail.

La Conférence générale de l’Organisation internationale du Travail de la Société des Nations,

Convoquée a Genéve par le Conseil d administration du Bureau international du Travail, et s’y étant réunie le 10 juin 1930 en sa quatorziéme session,

Apres avoir décidé d’adopter diverses propositions coneernant la contrainte indireete au travad, question comprise dans le premier point de 1’ordre du jour de la session, et

Apres avoir décidé que ees propositions prendraient la forme d’une recommandation,

adopte, ce vingt-huitiéme jour de juin mil neuf cent trente, la recommandation ci-aprés ä soumettre ii 1’ examen des Membres de 1’Organisation internationale du Travad, en vue de lui faire porter edet sous forme de loi nationale ou autrement, conformément aux dispositions de la Partie XIII du Traité de Versailles

Recommendation concerning indirect compulsion to labom-,

The General Conference of the International Labour Organisation of the League of Nations,

Haring been convened at Geneva by the Governing Body of the International Labour Office, and liaving met in its Fourteenth Session on 10 June 1930, and

Having decided upon the adoption of certain proposals with regard to indirect compulsion to labour, which is ineluded in the first item on the Agenda of the Session, and

Having determined that these proposals sliould take the form of a recommendation,

adopts, this twenty-eiglith day of June of the year one tliousand nine hundred and tliirty, the following Becommendation, to be submitted to the Members of tile International Labour Organisation for consideration with a view to effeet being given to it by national legislation or otherwise, in accordance with the provisions of Part

48 Kungl. Majis proposition nr 32.

et des Parties correspondantes des au tres Traités de Paix:

Apres avoir adopté un projet de convention concernant le travail forcé ou obligatoire,

Et désirant compléter ce projet de convention pär 1’exposé des principes qui lui semblent les plus aptes h guider la politique des Membres dans leurs efforts pour éviter toute contrainte indirecte susceptible de peser trop lourdement sur les populations des territoires auxquels ledit projet de convention est applicable,

La Conférence recommande ä attaque Membre de prendre en considération les principes suivants:

I.

Les disponibilités en main-d’oeuvre, les aptitudes au travad de la population et les edets néfastes qu’une modification trop brusque dans les kabitudes d’existence et de travail de cette population peut avoir sur son état social, sont des facteurs dont toute administration devrait tenir compte pour résoudre les problémes qui se posent en relations avec le développement économique des territoires peu évolués, et, en particulier, pour prendre des décisions relativement å:

a) 1’augmentation du nombre et de 1’étendue des entreprises industrielles, miniéres et agricoles dans lesdits territoires;

b) 1’établissement des elements nonautocktones dans ees territoires, s’il y a lieu;

e) 1’octroi de concessions forestiéres ou autres ayant ou non le caractére de monopoles.

II.

Il convient d’éviter de recourir aux divers moyens indireets ayant pour edet d’aggraver artidciellement la pression économique qui pousse déjä certains éléments dune population vers le travail salarié, et notamment les moyens qui consistent:

XIII of tke Treaty of Versailles and of tke corresponding Parts of tke otker Treaties of Peace:

Having adopted a Eraft Convention concerning forced or compulsory labom-, and

Desiring to supplement this Dratt Convention by a statement of the principles wkick appear best dtted to guide tke policy of tke Members in endeavouring to avoid any indirect compulsion to labom- wkick would lay too keavy a barden upon tke populations of territories to wkick tke Dratt Convention may apply;

Tke Conference recommends tkat eack Member skould take tke following principles into consideration:

I.

Tke amount of labom- available, tke capacities for labom- of tke population, and tke evil edeets wkick too sudden ckanges in tke kabits of life and labour may kave on tke social conditions of tke population, are factor wkick skould be taken into consideration in deci ding questions conneeted with tke economic development of territories in a primitive stage of development, and, in partieular, wken deciding upon:

(a) inereases in tke number and extent of industrial, mining and agricultural undertakings in suck territories ;

(b) tke non-indigenous settlement, if any, wkick is to be permitted;

(c) tke granting of forest or otker concessions, witk or witkout tke ckaraeter of monopolies.

II.

Tke desirability of avoiding indirect means of artificially inereasing tke economic pressure upon populations to seek wage-earning employment, and particularly suck means as:

49 Kanyl. Maj:ts proposition nr 32.

a) h imposer aux population des charges fiscales si lourdes qu’elles auraient poul1 ellet de les amener ä s’engager comme travailleurs salariés au profit d’entreprises privées;

b) k apporter de telles restrictions k la possession, k 1’occupation ou ä l’usage de la terré qu’il en résulterait de reelles difficultés pour le travailleur qui désirerait pourvoir k ses besoins par la culture libre;

c) a étendre d’une fason abusive la notion généralement acceptée du < vagabondage»;

d) k édicter des réglementations sur les «pernäs de circulation» qui auraient pour effet de placer les travailleurs au service d autrui dans une position avantageuse par rapport aux autres travailleurs.

III.

Il convient de ne pas apporter a la libre circulation de la main-d’oeuvre d’un ernploi k un autre ou d’une ré_gion k une autre des restrictions qui pourraient avon- le résultat indirect de contraindre les travailleurs a rechercher un emploi dans certaines industries ou dans certaines régions déterminées, sauf dans les cas ou de telles restrictions paraissent nécessitées par 1’intérét marne de la population ou des travailleurs dont il s’agit.

(a) imposing suell taxation unön populations as would havé the effeet of compelling them to seek wage-earning employment with private undertakings;

(b) imposing suell restrictions on the possession, occupation, or use of land as would havé the effeet of rendering diffieult the galning of a living by independent eultivation;

(c) extending abusively the generally accepted meaning of vagrancy;

(d) adopting such pass laws as would havé the effeet of placing workers in the service of others in a position of advantage as compared with tliat of otlier workers,

III.

The desirability of avoiding any restrictions on the voluntary flow of labour from one form of employment to another or from one district to another winch might havé the indirect effeet of compelling workers to take employment in partieular industries or districts, except where such restrictions are considered necessary in the interest of the population or of the workers concerned.

Becommandation concernant la réglementation du travail forre ou obligatoire.

La Conférence générale de I Organisation internationale du Travail de la Société des Nations,

Convoquée k Genéve par le Conseil ^'administration du Bureau international du Travail, et s’y étant réunie le 10 juin 1930, en sa quatorziéme session,

Apres avoir décidé d’adopter diverses propositions concernant la réglementation du travad forcé Bihang till riksdagens protokoll 1331.

Recommendation concerning the regulation of forced or conipulsory labour.

The General Conference of the International Labour Organisation of the League of Nations,

Having been convened at Geneva by the Governing Body of the International Labour Office, and having niet in its Fourteentli Session on 10 June 1930, and Having decided upon the adoption of certain proposals with regard to the regulation of forced / sami. 21 haft. (Nr 32.) ib si 4

50 Kungl. Majus proposition nr 32.

ou obligatoire, question comprise dans le premier point de l’ordre du jour de la session, et Apres avoir décidé que ees propositions prendraient la torine dune recommandation,

adopte, ce vingt-huitiéme jour de juin mil neuf cent Arente, la recommandation ci-aprés a soumettre ä 1’examen des Membres de 1'Organisation international du Travail, en vue de lili faire porter ettet sous forme de loi national ou autrement, conformément aux dispositions de la Partie XIII du Traité de Versailles et des Parties correspondantes des autres Traités de Paix:

Apres avoir adopté un projet de convention concernant le travad tored ou obligatoire,

Et désirant formuler certains principes et certaines régles relatifs au travail tored ou obligatoire qui lui ont parti de nature ä rendre plus efficace 1’application dudit projet de convention,

La Confdrence recommande ä cliaque Membre de prendre en considération les principes et régles suivants:

I.

Toute rdglementation promulguée en application du projet de convention concernant le travail tored ou obligatoire, amsi que toutes autres dispositions législatives ou réglementaires relatives ä l’emploi du travail tored ou obligatoire, en vigueur au moment de la ratification dudit projet de convention ou promulgudes ultdrieurement, y compris toutes lois ou réglements concernant la reparation ou 1’indemnisation en cas de maladie ou d accident survenu au travailleur ou en cas de ddcés de ce dernier, devraient etie imprimdes par les soins des autoritds compdtentes dans line ou plusieurs langues indigénes de fatjon ä ce que ees textes puissent étre portds ä la connaissance des travail-

or compulsory labom-, which i» ineluded in tile frest item on tile Agenda of tile Session, and Laving determined tliat tliese proposals sliall take tile form of a recommendation,

adopts, tilis twenty-eiglith day of June of tile year one tliousand nine hundred and tliirty, the following Recommendation, to be submitted to tile Members of the International Labour Organisation for consideration with a view to effert being given to it by national legislation or otlierwise, in accordance with the provisions of Part XIII of tile Treaty of Versailles and of the corresponding Parts of the other Treaties of Peace:

Having adopted a Dratt Convention concerning forced or compulsory labour and

Desiring to give expression to certain principles and niles relating to forced or compulsory labour which appear to be of a nature to render the application of the said Dratt Convention more effeetive,

The Conference recommends that each Member should take the following principles and niles into consideration :

I.

Any regulations issued in application of the Dratt Convention concerning forced or compulsory labom-, as well as any other legal provisions or administrative orders, existing at the time of the ratification of the said Dratt Convention or thereafter enaeted, governing the employment of forced or compulsory labour, ineluding any laws or administrative orders concerning compensation or indemnification for sickness, injury to, or deatli of workers taken for forced or compulsory labour, should be printed by the competent antholit}- in suell one or more native languages as nili convey their import to the workers concerned and to the population from which the workers are to be drawn.

51 Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

lernas intéressés et de la population j larm i laquelle ees travailleurs sont recrutés. Les textes amsi imprimés devraient étre largement distribués et, s’il était nécessaire, toutes dispositions devraient étre prises pörn- que les travailleurs et la population intéressés en soient informés verbalement; on devrait également pouvoir se procurer des copies de ees textes au prix de revient.

II.

Le reeours au travail forcé ou obligatoire devrait étre réglementé de maniére a ne pas compromettre la produetion de la nourriture des collectivités intéressées.

III.

Lorsqu’il est fait emploi de travad forcé ou obligatoire, toutes les mesures possibles devraient étre prises pour sassurer que 1’exécution de ce travad n’aura jamais pour conséquence indireete un reeours illégal au travail forcé ou obligatoire des femmes et des enfants.

IV.

Toutes les mesures possibles devraient étre prises pour réduire la nécessité du reeours au travail forcé ou obligatoire pour le transport de personnes ou de marchandises. Ce reeours devrait étre interdit dans tous les cas ou il serait possible d’utiliser des moyens de traetion animale ou mécanique.

V.

Toutes les mesures possibles devraient étre prises pour éviter que les travailleurs soumis au travad forcé ou obligatoire ne soient pas exposés ä la tentation d’abuser de boissons aleooliques.

Suell printed texts should be widely exhibited and, if necessary, arrangements made for theil’ oral communication to tile workers and to the population concerned; copies should also be made avadable to the workers concerned and to otbers at cost price.

II.

Recourse to forced or compulsory labom- should be so regulated as not to imperil the food supply of the community concerned.

III.

Wilen recourse is liad to forced or compulsory labom’ all possible measures should be taken to ensure tliat the imposition of suell labom in no case leads indirectly to the illegal employment of women and children on forced or compulsory labom.

IV.

All possible measures should be taken to reduce the necessity for recourse to forced or compulsory labour for the transport of persons or goods. Suell recourse should be proliibited wilen and where animal or mechanical transport is available.

V.

All possible steps should be taken to see that no alcokolic temptations are placed in the way of workers engaged in forced or compulsory labom.

52 Kungl. Majus proposition nr 32.

Projet do conventioii eoncemant la réglementation de la durée du travail dans le commerce et dans les bureaus.

La Conférence générale de l’Organisation internationale du Travad de la Société des Nations,

Convoquée ä Genéve par le Conseil d’administration du Bureau international du Travad, et s’y étant réunie le 10 juin 1930, en sa quartorziéme session,

Apres avoir décidé dadopter diverses propositions relatives ä la réglementation de la durée du travad dans le commerce et dans les bureaux, question comprise dans le deuxiéme point de 1’ordre du jour de la session, et Apres avoir décidé que ees propositions prendraient la forme dun projet de convention internationale,

adopte, ce vingt-huitiéme jour de juin mil neuf cent trente, le projet de convention ci-aprés ä ratifier par les Membres de 1’Organisation internationale du Travad conformément aux dispositions de la Partie XIII du Traité de Versailles et des Parties correspondantes des autres Traités de Paix:

Artide 1.

1. La présente convention s’applique au personnel des établissements suivants, qu’ils soient publics ou privés:

a) les établissements commerciaux y compris les pöstes, télégraplies et téléphones, ainsi que les services commerciaux de tous autres établissements ;

b) les établissements et administrations dont le fonetionnement repose essentiellement sur un travad de bureau;

c) les établissements revétant un caractére ä la fois commercial et industriel, sauf s’ils sont considérés comme des établissements industriels.

Dratt convention concerning tile regulation of bours of work in commerce anil offices.

The General Conference of tile International Labour Organisation of tile League of Nations,

Having been convened at Geneva by tile Governing Body of tile International Labour Office, and having met in its Fourteenth Session on 10 June 1930, and Having decided upon the adoption of certain proposals with regard to the regulation of hours of work in commerce and offices, which is ineluded in the second item on the Agenda of the Session, and

Having determined that these proposals shall take the form of a dratt international convention,

adopts, this twenty-eighth day of June of the year one thousand nine hundred and tliirty, the following Dratt Convention for ratification by the Members of the International Labour Organisation, in accordance with the provisions of Part XIII of the Treaty of Versailles and of the corresponding Parts of the other Treaties of Peace:

Artide 1.

1. This Convention sliall apply to persons employed in the following establishments, whether public or private:

(a) commercial or Hading establishments, ineluding postal, telegraph and telephone services and commercial or Hading branches of any other establishments;

(b) establishments and administrative services in which the persons employed are mainly engaged in office work;

(c) mixed commercial and industrial establishments, unless they are deemed to be industrial establishments.

53 Kungl. Majus proposition nr 32.

Dans cliaque pays, 1’autorité compétente devra établir la ligné de démarcation en tre, d’une part, les établissements commerciaux et ceux dont le fonctionnement repose essentiellement sur un travail de bureau et, d’autre part, les établissements industriel et agricoles.

2. La convention ne s’appliquera pas au personnel des établissements suivants:

a) établissements ayant pour objet le traitement ou 1'hospitalisation des malades, des inlirmes, des indigents et des aliénés;

b) hötels, restaurants, pensions, Gerdes, cafés et autres établissements ou sont servies des consommations;

c) entreprises de spectacles et de divertissements.

Toutefois, la convention sera applicable au personnel des dépendances des établissements énumérés aux alinéas a), b) et c) du présent paragraphe dans le oas ou ees dépendances, si elles étaient autonomes, seraient comprises parmi les établissements auxquels s’applique la convention.

3. L’autorité compétente dans chaque pays pounu exempter de l’application de la présente convention:

a) les établissements danslesqnels sont seuls occupés les membres de la famille de l’employeur;

b) les administrations publiques dans lesquelles le personnel employé agit comme organe de la puissance publique;

c) les personnes occupant un poste de direction ou de confiance;

d) les voyageurs et representants dans la mesure ou ils exercent leur travail en dekors de l’établissement.

Artide 2.

Aux tins de la présente convention, est considéré comme durée dir travail le temps pendant lequel le personnel est ä la disposition de 1’einployeur; seront exelus les repos pendant les-

Tlie competent authority in each country skall define tile line which separates commercial and Lading establiskments, and establisliments in wkick tile persons employed are mainly engaged in office work, from industrial and agrieultural establiskments.

2. Tile Convention skall not apply to persons employed in tile following establiskments:

(a) establiskments for tke treatment or tke care of tke sick, infirm, destitute, or mentally unfit;

(b) kotels, restaurants, boardingliouses, elubs, cafés aud otker refreskment kouses;

(c) tlieatres and places of public amusement.

Tke Convention skall nevertkeless apply to persons employed in branckes of tke establiskments mentioned in (a), (b) and (c) of tkis paragrapk in cases wliere suck bran elies would, if they were independent undertakings, be ineluded among tke establishments to which the Convention applies.

3. It skall be open to the competent authority in eacli country to exempt from tke application of the Convention:

(a) establiskments in which only members of the employersfamily are employed;

(b) offices in wliich the staff is engaged in connection with the administration of public authority;

(c) persons occupying positions of management or employed in a contidential capacity;

(d) travellers and representatives, in so far as they carry on theirwork outside tke establishment.

Artide 2.

For tke purpose of tkis Convention the term »hours of work» means the timo during which tke persons employed are at the disposal of tke employer; it does not inelude rest pe-

54 Kungl. Majus proposition nr 32.

qiiels le personnel nest pas ä la disposition de 1’employeur.

Artide 3.

La durée du travad du personnel auquel sapplique la présente convention ne pourra pas dépasser quarantehuit lieures par semaine et huit heures pär jour, sous réserve des dispositions ci-aprés.

Artide 4.

La durée hebdomadaire du travail prévue å 1’article 3 pourra étre répartie de maniére que la durée journaliére du travad ne dépasse pas dix heures.

Artide 5.

L En cas d’arrét collectif du travad résidtant a) de fetes locales ou b) de causes accidentelles ou de force majeure (accidents survenus aux installations, interruption de force motrice, de lumiére, de chauffage ou d’eau, sinistres), une prolongation de la durée journaliére du travad pourra étre appliquée, ä titre de compensation des heures de travad perdues, dans les conditions suivantes:

a) les récupérations ne pourront étre autorisées pendant plus de trente jours pär an et devront étre effectuées dans un délai raisonnable;

l) la prolongation de la durée journaliére du travad ne pourra dépasser une heure;

c) la durée journaliére du travail ne pourra dépasser dix heures.

2. L’autorité compétente devra étre avisée de la nåtlare, de la calise et de la date de l’arrét colletif, du nombre d’heures de travad perdues et des modifications temporaires prévues å 1’horaire.

Artide 6.

Dans les cas exceptionnels ou les conditions dans lesquelles le travad doit s’effectuer rendent inapplicables les dispositions des artides 3 et 4,

riods during winell the persons employed are not at the disposal of the employer.

Artide 3.

The hours of work of persons to wilom this Convention applies shall not exceed forty-eight hours in the week and eight hours in the day, except as liereinafter otherwise provided.

Artide 4.

The maximum hours of work in the week laid down in Article 3 may be so arranged that hours of work in any day do not exceed ten hours.

Artide 5.

1. In case of a general interruption of work due to (a) local holidays, or (b) accidents or force majeure (accidents to plant, interruption of power, light, heating or water, or occurrences causing serious material damage to the establisliments), hours of work in the day may be inereased for the purpose of making up the hours of work winch havé been löst, provided that the following conditions are complied with:

(a) hours of work which havé been löst shall not be allowed to be made up on more thån tliirty days in the year and shall be made up witton a reasonable lapse of time;

(b) the inerease in hours of work in tile day shall not exceed one hour;

(c) hours of work in the day sliall not exceed ten.

2. The competent authority shall be notified of the nature, cause and date of the general interruption of work, of the number of hours of work which havé been löst, and of the temporary aiterations provided for in the working time-table.

Artide 6.

lii exceptional näses where the eircumstances in which the work has to be carried on make the provisions of Artides 3 and 4 inapplicable, re-

55 Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

des regements de 1’ autonté publique pourront autoriser la répartition de la durée du travad sur uno période plus longue que la semaine, a la condition que la durée moyenne du travad calculée sur le nombre de semaines considérées ne dépasse pas quarantehuit heures par semaine et qu’en airciin cas la durée journaliére ne dépasse dix lieures.

Artide 7.

Des réglements de 1'autorité publique détermineront:

1. Les dérogations perman entes qu’il y aura lieu d’admettre pour

a) certaines catégories de personnes dont le travad est intermittent en raison ruome de sa nature, telles que les concierges, le personnel de garde et den tretten des locaux et dépöts;

b) les catégories de personnes directement occupées ä des travaux préparatoires ou complémentaires qui doivent étre nécessairement exécutés en dehors des limites prévues pour la durée du travail du reste du personnel de 1’établissement;

c) les magasins ou autres établissements lorsque la nature du travad, 1’importance de la population ou le nombre de personnes occupées rendel inapplicable la durée du travail fixée alix artides 3 et 4.

2. Les dérogations temporaires qui pourront étre accordées dans les cas suivants:

a) en cas d’accidents survenus ou imminents, en cas de force majeure ou de travaux urgents ä effectuer alix machines ou ä 1’outdlage, mais uniquement dans la mesure nécessaire pour éviter qu’une gene sérieuse ne soit apportée ä la marche normale de l’établissement;

b) pour prévenir la perte de mathes périssables ou éviter de compromettre le resultat teclmique du travad;

c) pour permettre des travaux spéciaux tels que l’établissement d’inventaires et de bilans, les échéances, les liquidations et les arrétés de comptes;

gulations made by public authonty may permit bours of work to be distributed över a period longer thån tile week, provided that tbe average bours of work över tbe number of weeks included in the period do not exceed forty-eigbt bours in the week and that hours of work in any day do not exceed ten bours.

Artide 7.

Regulations made by public authority shall determine:

1. The permanent exceptions wbicb may be allowed for:

(a) certain classes of persons wbose work is inberently intermittent, suell as caretakers and persons employed to look after working premises and warebouses;

(b) classes of persons directly engaged in preparatory or complementary work wbich must necessarily be carried on outside the limits laid down for tbe bours of work of the rest of tbe persons employed in the establisliment;

(c) sliops and otlier establisbments wbere the nature of the work, the size of the population or the number of persons employed render inapplicable the working hours fixed in Artides 3 and 4.

2. The temporary exceptions wbich may be granted in the following cases:

(a) in case of accident, aetual or threatened, force majeure, or urgent work to machinery or plant, bilt only so far as may lie necessary to avon! serious interference with the ordinary working of the establishment;

(b) in order to prevent the loss of perishable goods or avoid endangering tile technical results of the work;

(c) in order to allow for special work such as stocktaking and the preparation of balance sheets, settlements days, liquidations, and the balancing and dusing of accounts;

56 Kungl. Majlis proposition nr 32.

d) pörn- permettre aux établissements de faire face ä des surcroits de travail extraordinär^ provenant de cireonstances particuliéres pour autant que l’on ne puisse normalement attendre de 1’employeur qu’il ait recours ä d’autres mesures.

3. Snuf en ce qui concerne 1’alinéa a) du paragraphe 2, les réglements établis conformément au present artide devront déterminer la prolongation de la durée du travad qui pourra étre autorisée par jour, et, en ce qui concerne les dérogations temporaires, par année.

4. Le taux de salaire pour la prolongation prévue aux alinéas b), c) et

d) du paragraphe 2 du present artide sera majoré d’au moins vingt-cinq pour cent par rapport au salaire normal

(d) in order to enable establishments to deal with cases of abnormal pressure of work due to special dremo stances, in so far as the employer cannot ordinarily be expeeted to resort to other measures.

3. Säve as regards paragraph 2

(a), the regulations made under this Artide shall determine the number of additional hours of work winch may be allowed in the day and, in respect of temporary exceptions, in the year.

4. The rate of pay för the additional hours of work permitted under paragraph 2 (b), (c) and (d) of this Artide shall not be less thån one-anda-quarter times the regdar rate.

Artide 8.

Les réglements prévus aux artides 6 et 7 devront étre pris apres consultation des organisations ouvriéres et patronales intéressées, en tenant compte spécialement des conventions collectives, la ou il en existe, conclues entre ees organisations.

Artide 9.

Les dispositions de la présente convention peuvent étre suspendues dans tout pays par ordre du Gouvernement en cas de guerre ou en cas d’événements pre,sentant un dangel' pour la sécurité nationale.

Artide 10.

Bien dans Gette convention n’affectera toute coutume ou tout accord en vertu duquel la durée du travad est moindre ou le taux de rémunération plus élevé que ceux qui sont prévus par la présente convention.

Toute restriction imposée par la présente convention doit s’ajouter et non déroger a toutes autres restrictions imposées par toute loi, tout déeret ou tout réglement qui Axe line durée du travail moindre ou un taux

Artide 8.

The regulations provided for in Artides 6 and 7 shall be made after consultation with the workers’ and employers’ organisations concerned, special regard being paid to collective agreements, if any, existing between such workers’ and employers’ organisations.

Artide 9.

The operation of the provisions of this Convention may be suspended in any country by the Government in the event of war or other emergency endangering national safety.

Artide 10.

Nodling in this Convention shall affeet any custom or agreement whereby shorter hours are worked or lagher Tates of rémunération are paid thån those provided by this Convention.

Any restrictions imposed by this Convention shall be in addition to and not in delegation of any other restrictions imposed by any law, order or regulation which fixes a lower maximum number of hours of employment

57 Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

de rémunération plus eleve que ceux qui sont prévus dans la présente convention.

Article 11.

En vue de 1’application effeetive des dispositions de la présente c-onvention:

1. Des mesures appropriées devront étre prises pörn- assurer line inspection adéquate;

2. Chaque emplojera- devra:

a) faire connaitre, au moyen d’affiches apposées d’une maniére apparente, dans 1’établissement ou en tont autre lieu convenable ou selon tout au tre mode approuvé par 1’autorité compétente, les heures auxquelles commence et Irnit la durée du travail ou, si le travad s’effectue par équipes, les heures auxquelles commence et finit le tour de chaque équipe;

bj faire connaitre, de la méme fagon, les repos accordés au personnel, repos qui, conformément a 1’article 2, ne sont pas compris dans la durée du travail;

c) inscrire sur un registre, selon le mode approuvé par 1’autorité compétente, toutes les prolongation de la durée du travail qui ont eu lieu en vertu du paragraphe 2 de 1’article 7 ainsi que le montant de leur retribution.

3. Sera considéré comme illegal le fait d’employer une personne en deholm de la durée du travail fixée en vertu de 1’aiméa a) du paragraphe 2 ou pendant les heures fixées en vertu de l’alinéa b) du paragraphe 2 du present article.

Artide 12.

Tout Membre qui ratifie la présente convention devra prendre les mesures nécessaires au moyen d’un systéme de sanetions pour que les dispositions de la convention soient appliquées.

Artide 13.

Les ratifications officielles de la présente convention, dans les condi-

or a higher rate of rémunération thån those provided by tilis Convention.

Artide 11.

For the effeetive enforcement of tile provisions of this Convention:

1. The necessary measures shall be taken to ensure adequate inspection;

2. Every employer shall be required:

(a) to notify, by the posting of notices in conspicuous positions in the establishment or omer suitable place, or by such method as may be approved by the competent authority, the times at winch bours of work begin and end, and, where work is carried on by shifts, the times at winch eaeli stift begins and ends;

(b) to notify in the same way the rest periods granted to the persons employed which, in accordance with Article 2, are not ineluded in the hours of work;

(c) to keep a record in the form prescribed by the competent authority of all additional hours of work performed in pursuance of paragraph 2 of Article 7 and of the payments made in respect thereof.

3. It shall be made an offence to employ any person outside the times fixed in accordance with paragraph 2 (a) or during the periods fixed in accordance with paragraph 2 (b) o this Article.

Artide 12.

Eneli Member which ratifies tilis Convention sliall take the necessary measures in the form of penalties to ensure tliat the provisions of the Convention are enforced.

Artide 13.

The formal ratifications of this Convention under the conditions set forth

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

tions prévues å la Partie XIII du Traité de Versailles et aux Parties correspondantes des autres Traités de Paix, seront communiquées au Secrétaire general de la Société des Nations et par lui enregistrées.

Artide 14.

La présente convention ne liera que les Membres de reorganisation international du Travail dont la ratification aura été enregistrée au Secrétariat.

Elle entrera en vigueur douze mois apres que les ratifications de deux Membres auront été enregistrées par le Secrétaire général.

Par la sube, cette convention entrera en vigueur pour cliaque Membro douze mois apres la date ou sa ratification aura été enregistrée.

Artide 15.

Aussitot que les ratifications de deux Membres de 1’Organisation internationale du Travad auront-été enregistrées au Secrétariat, le Secrétaire général de la Société des Nations notifiera ce fait ä tous les Membres de 1’Organisation internationale du Travad. Il leur notifiera également l’enregistrement des ratifications qui lui seront ultérieurement communiquées par tous autres Membres de 1’Organisation.

Artide 16.

Tout Membre ayant ratifié la présente convention peut la dénoncer a 1’expiration d’une période de dix années apres la date de la mise en vigueur initiale de la convention, pallin aete communiqué au Secrétaire général de la Société des Nations, et par lui enregistré. La dénonciation ne prendra effet quune année apres avoir été enregistrée au Secrétariat.

Tout Membre ayant ratifié la présente convention qui, dans le délai d’une année apres 1’expiration de la période de dix années mentionnée au

in Part XIII of tile Treaty of Versailles and in tile corresponding Parts of tile otter Treaties of Peace shall be communicated to the Secretary- General of the League of Nations for registration.

Artide 14.

Tilis Convention shall be binding only upon those Members whose ratifications havé been registered with the Secrétariat.

It shall come into force twelve months after the date on which the ratifications of two Members of tile International Labom- Organisation havé been registered with the Secretary-General.

Thereafter, this Convention shall come into force for any Member twelve months after the date on which its ratification lias been registered.

Artide 15.

As soon as the ratifications of two Members of the International Labour Organisation havé been registered with the Secrétariat, the Secretary-General of the League of Nations shall so notify all the Members of the International Labom Organisation. lie shall likewise notify them of the registration of ratifications which may be communicated subsequently by other Members of the Organisation.

Artide 16.

A Member which lias ratified this Convention may denounce it after the expiration of ten years from the date on which the Convention first comes into force, by an Act communicated to the Secretary-General of the League of Nations for registration. Suell denunciation shall not take effeet until one year after the date on whicli it is registered with the Secrétariat.

Each Member which lias ratified this Convention and which does not, within the year following the expiration of the period of ten years men-

59 Kungl. Majlis proposition nr 32.

paragraphe précédent, ne fera pas nsage de la faculté de dénonciation prévue par le présent artide, sera lié pour line nouvelle période de dnq unnées, et par la suite pourra dénoncer la présente convention ä 1’expiration de diaque période de dnq années dans les condition s prévues au présent artide.

Artide 17.

A 1’expiration de diaque période de dix années ä compter de 1’entrée ■en vigueur de la présente convention, le Conseil d administration du Bureau international du Travail devra présenter ä la Conférence générale un rapport sur l'application de la présente convention et décidera s’il y a lieu d’inscrire ä l'ordre du jour de la Conférence la question de sa revision totale ou partielle.

Artide 18.

Au cas ou la Conférence générale adopterait line nouvelle convention portant revision totale ou partielle de la présente convention, la ratification par un Membre de la nouvelle convention portant revision entrainerait de plein droit dénonciation de la présente convention sans condition de délai nonobstant 1’article 16 ci-dessus, sous réserve que la nouvelle convention portant revision soit entrée en vigueur.

A partir de la date de 1’entrée en vigueur de la nouvelle convention portant revision, la présente convention cesserait d’étre ouverte ä la ratification des Membres.

La présente convention demeurerait toutefois en vigueur dans sa forine et teneur pour les Membres qui l’auraient ratifiée et qui ne ratifieraient pas la nouvelle convention portant revision.

Artide 19.

Les textes francuis et anglais de la présente convention ferout foi 1’un et 1’au tre.

tioned in tile preceding paragraph, exercise tile riglit of denunciation provided for in tilis Artide, will be bound for anotlier period of five years and, tliereafter, may denounce tilis Convention at tile explikation of each period of five years under tile terms provided for in tilis Artide.

Artide 17.

At tile expiration of each period of ten years after tile coming into force of tilis Convention, tile Governing Body of tile International Labour Office shall present to tile General Conference a report on tile working of tilis convention and shall consider the desirability of placing on the Agenda of the Conference the question of its revision in whole or in part.

Artide 18.

Should the Conference adopt a new Convention revising this Convention in whole or in part, the ratification by a Member of the new revising Convention shall ipso jure involve denunciation of this Convention without any requirement of delay, notwithstanding the provisions of Artide 16 above, if and when the new revising Convention shall havé come into force.

As from the date of the coming into force of the new revising Convention, the present Convention shall cease to be open to ratification by the Members.

Nevertheless, this Convention shall remain in force in its actual form and content for tliose Members which havé ratified it but havé not ratified the revising Convention.

Artide 19.

The French and Englisli texts of this Convention shall both be autlientic.

60 Kungl. Majus proposition nr 32.

Recommandation eoncernant la régleraentation de la durée du travail dans lös botels, restaurant* et établissements similaires.

La Conférence générale de 1’Organisation international du Travail de la Société des Nations,

Convoquée ä Genéve par le Conseil d’administration du Bureau international du Travail, et s y étant réunie le 10 juiri 1930 en sa quatorziéme session,

Apres avoir décidé dadopter diverses propositions eoncernant la réglementation de la durée du travail dans les hötels, restaurants et établissements similaires, question comprise dans le deuxiéme point de 1’ordre du jour de la session, et

Apres avoir décidé que ees propositions prendraient la forme dune recommandation, adopte, ce vingt-huitiéme jour de juin mil neuf cent trente, la recommandation ci-aprés ä soumettre å 1’examen des Membres de 1’Organisation international du Travail, en vue de lui faire porter effet sous forme de loi nationale ou autrement, conformément aux dispositions de la Partie XIII du Traité de Versailles et des Parties correspondantes des autres Traités de Paix:

Apres avoir adopté un projet de convention eoncernant la réglementation de la durée du travail dans le commerce et dans les bureaus, et

Désirant étendre ultérieurement 1’application des régles dudit projet h autant de catégories d’établissements qu’il sera possible, notamment aux hötels, restaurants et établissements similaires,

La Conférence recommande:

1. Que les Membres qui ne possédent pas de réglementation sur la durée du travad du personnel occupé dans les hötels, restaurants, pensions, Gerdes, cafés et autres établissements fournissant exelusivement ou princi-

Reconmieiidation coll ceril in;; the regulation of hours of work in botels,

restaurants anti similar establishinents.

The General Conference of the International Labour Organisation of the League of Nations,

Having been convened at Geneva by the Governina Body of the International Labour Office, and having met in its Pourteenth Session on 10 June 1930, and Having decided upon the adoption of certain proposals with regard to hours of work in hötels, restaurants and similar establishments, winch is ineluded in the second item of the Agenda of the Session, and

Having determined that these proposals shall take the form of a recommendation,

adopts, this twenty-eighth day of June of the year one thousand nine hundred and thilly, the following Recommendation, to be submitted to the Members of the International Labour Organisation for consideration, with a view to effeet being given to it by national legislation or otherwise, in accordance with the provisions of Part XHI of the Treaty of Versailles and of the corresponding Parts of the otlier Treaties of Peace:

Having adopted a Braff Convention concerning the regulation of hours of work in commerce and offices, and

^Visking to extern! subsequently the application of the niles laid down in the said Braff Convention to as many classes of establisliments as possible, ineluding hötels, restaurants and similar establisliments,

The Conference recommends:

1. That tliose Members in winch no statutory regulation yet exists of the hours of work of persons employed in botels, restaurants, boarding liouses, elubs, cafés and similar establishments winch are exclusively or mandy

61 Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

palement ä leur clientéle le logement ou des aliments et des boissons, procédent ä line enquéte spéciale sur les conditions qui existent dans lesdits établissements, en tenant compte des régles établies par le projet de convention ci-dessus mentionné;

2. Que les Membres possédant deja uno réglementation de la durée du travad du personnel occupé dans les établissements dont il sagit entreprennent une enquéte spéciale au sujet de 1’application de Gette réglementation, en tenant compte des régles établies dans ledd projet de convention;

3. Que, dans les deux cas, les Membres communiquent au Bureau international du Travad, dans un délai de quatre ans ä partir de 1’adoption de la présente recommandation et selon un plan uniforme approuvé palle Conseil d’administration, des informations détaillées sur les résultats de le urs enquétes; ceci afin de permettre au Bureau de préparer un rapport spécial sur la base duquel pourrait étre envisagée l’opportunité d’inscrire ä l’ordre du jour d’une session ultérieure de la Conférence, la question de la durée du travad du personnel occupé dans lesdits établissements, en vue de l'adoption d’un projet de convention ä ce sujet.

engaged in providing board and lodging or supplying refreshments for consumption on tliepremises,sliould make special investigations into the conditions obtaining in these establishments, in the liglit of tile rules laid down in the above-mentioned Dratt Convention.

2. Tliat those Members in winch statutory regulation of the hours of work of the said persons already exists sliould make special investigations into the application of the regulations, in the liglit of the niles laid down in the Dratt Convention in question; and

3. Thut in both cases the Members sliould, within four years of tile adoption of this Recommendation, communicate to the International Laholm Office, on a uniform plan to be approved by the Governing Body, full information as to the results of the investigations, so that a special report may be prepared by the Office as a basis for considering the desirability of placing the question of the hours of work of persons employed in the establishments concerned on the Agenda of a subsequent Session of the Conference, with a view to the adoption of a Dratt Convention.

Recommandation coneernant la réglementation de la durée du travail dans les entreprises do speetaeles et autres lieux de divertissements.

La Conférence générale de 1'Organisation internationale du Travail de la Société des Nations,

Convoquée ii Genéve par le Conseil ^'administration du Bureau international du Travail, et s’y étant réunie le 10 juin 1930, en sa quatorziéme session,

Aprés avoir décidé d'adopter diverses propositions coneernant la réglementation de la durée du travail dans les entreprises de spectacles et autres lieux de divertis-

Recommendation coneerning tile refutation of bours of work in tlieatres and uther places of public amuseliient.

The General Conference of the International Labour Organisation of the League of Nations,

Having been convened at Geneva by the Governing Body of the International Labour Office, and having met in its Fourteenth Session on 10 June 1930, and Having decided upon the adoption of certaiu proposals with regard to the regulation of hours of work in theatres and other places of public amusement, winch

62 Kungl. Majda proposition nr 32.

sements, question comprise dans le deuxiéme point de l’ordre du jour de la session et,

Apres avoir décidé que ees propositions prendraient la forme d une recommandation, adopte, ce vingt-huitiéme jour de jukt mil neuf cent kente, la recommandation ci-aprés ä soumettre ä 1’examen des Membres de 1’Organisation international du Travail, en vue de lui faire porter effet sous forme de loi nationale ou autrement, conformément aux dispositions de la Parke ATTI du Traité de Versailles et des Parties correspondantes des autres Traités de Paix:

Apres avoir adopté un projet de convention concernant la réglementation de la durée du travad dans le commerce et dans les bureaux, et

Désirant étendre ultérieurement ! uppl]'Galion des régles dudit projet a autant de catégories détablissemeuts qu il sera possible, notamment aux entreprises de spectacles et autres lieux de divertissements,

La Conférence recommande:

1. Que les Membres qui ne possédent pas de réglementation sur la durée du travail du personnel occupé dans les tkéåtres, music-lialls, cinémas et, en general, dans les lieux de divertissements, quils soient fermés ou en plein air, procédent ä line enquéte spéciale sur les conditions qui existent dans lesdits établissements, en tenant compte des régles établies pär le projet de convention ci-dessus mentionné;

2. Que les Membres possédant deja line réglementation de la durée du travail du personnel occupé dans les établissements dont il sagit entreprennent line enquéte spéciale au sujet de 1’application de nette réglementation en tenant compte des régles établies dans ledit projet de convention;

3. Que, dans les deux cas, les Membres communiquent au Bureau international du Travail, dans un délai de quatre ans å partir de 1’adoption de la présente recommandation et selon un plan uniforme approuvé pär le

is ineluded in the second item on tile Agenda of tke Session, and

Having determined that tliese proposals sbould talle the form of a recommendation,

adopts, tilis twenty-eightk day of June of the year one thousand nine hundred aud thirty, the following Recommendation, to be submitted to the Members of tile International Labom' Organisation for consideration with a view to effekt being given to it by national legislation or otherwise, in accordance with the provisions of Part XIII of the Treaty of Versailles and of the corresponding Parts of the uther Treaties of Peace:

Having adopted a Dratt Convention concerning the regulation of bours of work in commerce and offices, and

Wishing to extend subsequently the application of the niles laid down in the said Dratt Convention to as many classes of establishments as possible, ineluding theatres and o ther places of public amusement,

The Conference recommends:

1. That those Members in winch no statutory regulation yet exists of the bours of work of persons employed in theatres, music halls, cinemas and places of public amusement generally, whether indoor or outdoor, should make special investigations into tile conditions obtaining in these establishments, in the light of the niles laid down in the above-mentioned Dratt Convention;

2. That those Members in winch statutory regulation of the bours of work of the said persons already exists should make special investigations into the application of the regulations, in the light of the niles laid down in the Draft Convention in question; and

3. That in both Gåses the Members should, within four years of the adoption of tilis Recommendation, communicate to the International Labom Office, on a uniform plan to be approved by the Governing Body, full

63-

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

Conseil (^administration, des informations détaillées sur les resultats de leurs enquétes; ceci afin de permettre au Bureau de préparer un rapport special sur la base duquel pourrait étre envisagée 1’opportunité d’inscrire ä 1’ordre du jour (Tune session ultérieure de la Conférence, la qvestion de la durée du travail du personnel occupé dans lesdits établissements, en vire de b adoption d’un projet de convention ä ce sujet.

information as to tile results of tile investigations, so that a special report may be prepared by tbe Office as a basis for considering tbe desirability of placing the question of the bours of work of persons emplöyed in tbe establisbments concerned on tbe Agenda of a subsequent Session of tbe Conference, willi a view to the adoption of a Braff Convention.

Recommandation concernant la réglementation de la durée du travail dans les établissements ayant pörn* ob jet le traitement ou 1’hospitalisation des malades, des infirmes, des indigents et des aliénés.

La Conférence générale de 1’Organisation internationale du Travad de la Société des Nations,

Convoquée ä Genéve par le Conseil d’administration du Bureau international du Travail, et s’y étant réunie le 10 juni 1930, en sa quatorziéme session,

Apres avon décidé d’adopter diverses propositions concernant la réglementatioii de la durée du travail dans les établissements ayant pörn objet le traitement ou I hospitalisation des malades, des infirmes, des indigents et des aliénés, question comprise dans le deuxiéme point de l’ordre du jour de la session, et

Apres avoir décidé que ees propositions prendraient la forme Tune recommandation, adopte, ce vingt-huitiéme jour de juin mil neuf cent trente, la recommandation ci-aprés ä soumettre ä 1’examen des Membres de 1’Organisation internationale du Travail, en vile de lili faire porter effet sous forme de loi national ou autrement, conformément alix dispositions de la Partie XIII du Traité de Versailles et des Parties correspondantes des autres Traités de Paix:

Hecommemlation concerning the regulation of bours of work in establishments for the treatment or the care of the sick, infirm, destitute or mentally milit.

Tbe General Conference of tbe International Labom- Organisation of Ilie League of Nations,

Having been convened at Geneva by the Governing Body of tbe International Labom- Office,, and having met in its Fourteenth Session on 10 June 1930, and Having decided upon tbe adoption of certain proposals with regard to the regulation of bours of work in establisbments for tbe treatment or tbe care of tbe sick, infirm, destitute or mentally unfit, which is ineluded in the second item on tbe Agenda of tbe Session, and

Having determined tbat tliese proposals shall tahe tbe form of a recommendation,

adopts, tilis twenty-eighth day of June of the year (ine tbousand nine hundred and thirty, tbe following Recommendation, to be submitted to the Members of tbe International Labom- Organisation for consideration with a view to effeet being given to it by national legislation or otherwise in accordance with the provisions of Part XIII of the Treaty of Versailles and of tbe corresponding Parts of the ether Trenties of Peaee:

■64

Kungl. Maj is proposition nr 32.

Apres avoir adopté un projet de convention concernant la réglementation de la durée du travad dans le •commerce et dans les bureaux, et

Désirant étendre line telle réglementation ä autant de catégories d’établissements quil sera possible, notamment aux établissements ayant pörn objet le traitement ou 1 hospitalisation des malades, des infirmes, des indigents et des aliénés,

La Conférence recommande:

1. Que les Membres qui ne possédent pas encore de réglementation sur la durée du travad du personnel occupé dans les établissements ayant pour objet le traitement ou lhospitalisation des malades, des infirmes, des indigents et des aliénés, procédent k une enquéte spéciale sur les Gonditions -quiexistent dans lesdits établissements en tenant compte des régles établies par le projet de convention mentionné ci-dessus.

2. Que les Membres possédant déjä une réglementation de la durée du travail du personnel occupé dans les établissements dont il s’agit entreprenant une enquéte spéciale au sujet de 1’application de cette réglementation, en tenant compte des régles établies dans ledd projet de convention.

3. Que, dans les derix cas. les Membres communiquent au Bureau international du Travad, dans un délai de quatre ans ä partir de 1’adoption de la présente recommandation et selon lin plan uniforme approuvé par le Conseil d’administration, des informations détaillées sur les résultats de leurs enquétes; ceci afin de permettre au Bureau de préparer un rapport spécial sur la base duquel pourrait étre envisagée 1’opportunité dinscrire ä l’ordre du jour (Tune session ultérieure de la Conférence, la question de la durée du travad du personnel occupé dans lesdits établissements, en vue de 1’adoption d’un projet de convention ä ce sujet.

Having adopted a Draft Convention concerning tbe regulation of bours of work in commerce and offices, and

Mi sfi in g to extend suck regulations to as many classes of establishments as possible, including establishments for tbe treatment or tbe care of tbe sick, infinn, destitute or mentallv unfit,

Tbe Conference recommends:

1. Tbat tliose Members in which no statutory regulations yet exist on tile bours of work of persons employed in establishments for tbe treatment or tbe care of tbe sick, infinn, destitute or mentally unfit, should make special investigations into tbe conditions obtaining in these establishments, in tbe light of the rules laid down in the above-mentioned Draft Convention;

2. Tbat tbose Members in winch statutory regulation of tbe bours of work of tbe said persons already exists should make special investigations inte tbe application of tbe regulations, in the light of tbe rules laid down in the Draft Convention in question; aud

3. Thut in both cases tbe Members should, witbin four years of tbe adoption of tilis Becommendation, communicate to tbe International Labom Office, on a uniform plan to be approved by tbe Governing Body, full information as to tbe results of tbe investigations, so tbat a special report may be prepared by tbe Office as a basis for considering the desirability of placing tbe question of tbe homs of work of persons employed in tbe establishments concerned on tbe Agenda of a subsequent Session of the Conference, with a view to tbe adoption of a Draft Convention.

Kungl. Majus proposition nr 32.

65 Bilaga B.

Översättning.

Förslag till konvention angående tvångs- eller obligatoriskt arbete.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till Genéve och där samlats den 10 juni 1930 till sitt fjortonde sammanträde, samt beslutit antaga vissa förslag angående tvångs- eller obligatoriskt arbete, en fråga, vilken innefattas i den första punkten på dagordningen för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till internationell konvention,

antager denna, den tjuguåttonde dagen i juni år ettusenniohundra och trettio efterföljande förslag till konvention att ratificeras av internationella arbetsorganisationens medlemmar jämlikt bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen.

§ I-

Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar denna konvention, förbinder sig att inom kortast möjliga tid undertrycka användandet av tvångs- eller obligatoriskt arbete i alla dess former.

I avvaktan på det fullständiga undertryckandet må tvångs- eller obligatoriskt arbete tillgripas allenast för offentliga ändamål och såsom en undantagsåtgärd samt under de betingelser och med iakttagande av de skyddsföreskrifter, som finnas angivna i efterföljande paragrafer.

Vid utgången av en tidrymd av fem år, räknat från denna konventions ikraftträdande, ävensom vid behandlingen av den i § 31 föreskrivna rapporten skall internationella arbetsbyråns styrelse undersöka möjligheten att utan ytterligare uppskov undertrycka tvångs- eller obligatoriskt arbete i alla dess former samt taga under övervägande, huruvida det finnes anledning att uppföra denna fråga på konferensens dagordning.

§ 2.

Vid tillämpningen av denna konvention skall med beteckningen »tvångseller obligatoriskt arbete» förstås varje arbete eller tjänst, som avfordras en person under hot örn något slag av straff och till vars utförande ifrågavarande person icke erbjudit sig av fri vilja.

Dock skall vid tillämpningen av denna konvention beteckningen »tvångseller obligatoriskt arbete» icke avse:

a) arbete eller tjänst, som avfordras någon i kraft av lagar om obligatorisk militärtjänst och avser arbete av rent militär karaktär;

b) arbete eller tjänst, som ingår i de normala medborgerliga skyldigheterna för medborgarna i ett fullt självstyrande land;

c) arbete eller tjänst, som avfordras en person på grund av en i judiciell väg meddelad dom, för såvitt arbetet eller tjänsten utföres under tillsyn och kontroll av offentlig myndighet och personen i fråga icke utlejes eller ställes till förfogande för enskilda personer, bolag eller juridiska personer av privat karaktär;

Bihang till riksdagens protokoll 1331. 1 sami. 21 haft (Nr 32.) isai 5

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

d) arbete eller tjänst, som avfordras någon i fall av »force majeure», det vill säga vid krigstillfällen, katastrofer eller tillbud därtill, såsom eldsvådor, översvämningar, hungersnöd, jordbävningar, häftiga epidemier eller smittosamma djursjukdomar, invasioner av vilda djur, skadliga insekter eller växtparasiter och i allmänhet händelser, som äventyra eller hota att äventyra befolkningens liv eller de normala existensvillkoren för densamma i dess helhet eller till en avsevärd del;

e) smärre arbeten i en samfällighet, det vill säga arbeten, som utföras i samfällighetens omedelbara intresse av dess medlemmar och på denna grund kunna betraktas såsom normala medborgerliga skyldigheter, åliggande medlemmarna av samfälligheten ifråga, för såvitt befolkningen själv eller direkta representanter för densamma äro berättigade att uttala sig rörande behovet av dessa arbeten.

§ 3.

Vid tillämpningen av denna konvention skola med beteckningen »vederbörande myndigheter» förstås antingen moderlandets myndigheter eller det ifrågavarande områdets överordnade centrala myndigheter.

§ 4.

Vederbörande myndigheter må icke ålägga eller medgiva åläggande av tvångs- eller obligatoriskt arbete till förmån för enskilda personer, bolag eller juridiska personer av privat karaktär.

Där tvångs- eller obligatoriskt arbete till förmån för enskilda personer, bolag eller juridiska personer av privat karaktär förekommer vid den tidpunkt, då en medlemsstats ratifikation av denna konvention inregistreras av nationernas förbunds generalsekreterare, skall medlemsstaten fullständigt undertrycka nämnda tvångs- eller obligatoriska arbete från den dag, då denna konvention för dess del träder i kraft.

§ 5-

Koncession beviljad åt enskilda personer, bolag eller juridiska personer av privat karaktär må icke lia till följd, att någon form av tvångs- eller obligatoriskt arbete ålägges för att frambringa eller insamla produkter, vilka ifrågavarande enskilda personer, bolag eller juridiska personer av privat karaktär nyttja eller varmed de driva handel.

Örn gällande koncessioner innehålla bestämmelser, som ha till följd, att sådant tvångs- eller obligatoriskt arbete ålägges, skola dessa bestämmelser så snart som möjligt upphävas till efterkommande av föreskrifterna i § 1 av denna konvention.

§ 6'

De förvaltande tjänstemännen må, även då de hava att uppmuntra befolkningen inom sina tjänsteområden att ägna sig åt något slags arbete, icke utöva något kollektivt eller individuellt tvång gent emot befolkningen för att förmå den att arbeta åt enskilda personer, bolag eller juridiska personer av privat karaktär.

. § 7-

Hövdingar, som ej utöva administrativa befogenheter, må icke ålägga tvångs- eller obligatoriskt arbete.

Hövdingar, som utöva administrativa befogenheter, må, med vederbörande myndigheters uttryckliga medgivande, tillgripa tvångs- eller obligatoriskt arbete under de förutsättningar, som angivas i § 10 av denna konvention.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32. 67

Hövdingar, som vederbörligen erkänts och icke erhålla tillfyllestgörande gottgörelse i annan form, må, efter i behörig ordning utfärdade föreskrifter, tillgodogöra sig personliga tjänster, förutsatt att lämpliga åtgärder vidtagits till förebyggande av missbruk.

§ 8.

Ansvaret för varje beslut att tillgripa tvångs- eller obligatoriskt arbete skall åvila vederbörande områdes överordnade civila myndigheter.

Dock må dessa myndigheter överlåta åt överordnade lokala myndigheter att ålägga tvångs- eller obligatoriskt arbete i sådana fall, då arbetarna icke förflyttas från sitt vanliga hemvist. Förstnämnda myndigheter må jämväl överlåta åt överordnade lokala myndigheter att för de tidsperioder och under de villkor, som stadgas i de uti § 23 av denna konvention föreskrivna bestämmelser, ålägga tvångs- eller obligatoriskt arbete, för vars utförande arbetarna nödgas förflytta sig från sitt vanliga hemvist, för såvitt därmed avses att underlätta förflyttning av förvaltningspersonal under tjänsteutövning eller transport av förvaltningens material.

§ 9-

Med förbehåll för de undantag, som angivas i § 10 av denna konvention, må myndighet, som har rätt att ålägga tvångs- eller obligatoriskt arbete, icke medgiva tillgripandet av sådant arbete, förrän den försäkrat sig örn

a) att den tjänst, som skall förrättas, eller det arbete, som skall utföras, är av omedelbart och betydande intresse för den samfällighet, av vilken tjänsten eller arbetet utkräves;

b) att tjänsten eller arbetet påkallas av en förhandenvarande eller överhängande nödvändighet;

c) att det varit omöjligt att anskaffa frivillig arbetskraft för utförande av tjänsten eller arbetet, trots erbjudande av löner och arbetsvillkor, som äro åtminstone likvärdiga med dem, vilka inom området i fråga gälla för liknande arbeten eller tjänster; och

d) att arbetet eller tjänsten icke medför en alltför tung börda för den nu levande befolkningen med hänsyn till den tillgängliga arbetskraften och dennas lämplighet för arbetet i fråga.

§ io.

Tvångs- eller obligatoriskt arbete, vilket utkräves såsom skatt, samt tvångseller obligatoriskt arbete, som för allmänna arbetens utförande ålägges av hövdingar, vilka utöva administrativa befogenheter, skola efter hand avskaffas.

Då i avvaktan härpå tvångs- eller obligatoriskt arbete utkräves såsom skatt eller ålägges av hövdingar, vilka utöva administrativa befogenheter, för utförande av allmänna arbeten, skola myndigheterna i förväg försäkra sig örn

a) att den tjänst, som skall förrättas, eller det arbete, som skall utföras, är av omedelbart och betydande intresse för den samfällighet, av vilken tjänsten eller arbetet utkräves;

b) att tjänsten eller arbetet påkallas av en förhandenvarande eller överhängande nödvändighet;

c) att arbetet eller tjänsten icke medför en alltför tung börda för den nu levande befolkningen med hänsyn till den tillgängliga arbetskraften och dennas lämplighet för arbetet ifråga;

d) att utförandet av arbetet eller tjänsten icke nödgar arbetarna att förflytta sig från sitt vanliga hemvist;

68 Kungl. Majus proposition nr 32.

e) att arbetets eller tjänstens utförande ledes med beaktande av religionens, det samhälleliga livets och jordbrukets krav.

§ 11.

Endast vuxna och arbetsföra personer av mankön, vilkas ålder kan antagas vara minst 18 år och högst 45 år, må åläggas tvångs- eller obligatoriskt arbete. Med undantag för de slag av arbeten, som åsyftas i § 10 av denna konvention, skola följande begränsningar och villkor iakttagas:

a) läkare, såvitt möjligt utsedd av förvaltningen, skall intyga att personen i fråga ej företer någon smittosam sjukdom samt är fysiskt lämpad för det arbete, som kräves, och de förhållanden, varunder detta skall utföras;

b) lärare och lärjungar i skolor, ävensom förvaltningspersonal i allmänhet fritagas;

c) inom varje samfällighet skall bibehållas det antal vuxna och arbetsföra män, som ovillkorligen kräves för familje- och det samhälleliga livet;

d) hänsyn skall tagas till äktenskaps- och familjeband.

För tillgodoseende av det i moment c) avsedda syftet skola de i § 23 av denna konvention föreskrivna bestämmelserna fastställa, huru stor del av den permanenta, arbetsföra, manliga befolkningen må tagas i anspråk för tvångs- eller obligatoriskt arbete; dock må denna del icke i något fall överstiga 25 % av befolkningen ifråga. Vid fastställandet av ifrågavarande del skola vederbörande myndigheter taga hänsyn till befolkningens täthet, dess sociala och fysiska utveckling, årstiden samt de arbeten, som skola utföras i hemorten och för egen räkning; och skola myndigheterna därvid i allmänhet respektera de ekonomiska och sociala betingelserna för vederbörande samfällighets normala liv.

§ 12

Den maximitidrymd, under vilken en individ kan hållas till tvångs- eller obligatoriskt arbete i någon form, må icke överstiga sextio dagar under en tidrymd av tolv månader, och skola i de sextio dagarna inräknas erforderliga resdagar till och från arbetsplatsen.

Varje arbetare, av vilken krävts tvångs- eller obligatoriskt arbete, skall förses med intyg, angivande tidrymderna för fullgjort dylikt arbete.

§ 13-

Den normala arbetstiden för envar, som är underkastad tvångs- eller obligatoriskt arbete, skall vara densamma som den, vilken allmänt tillämpas vid frivilligt arbete; och det arbete, som förekommer utöver den normala tiden, skall betalas efter samma lönesatser, som gälla för de fria arbetarnas övertidsarbete.

En vilodag i veckan skall beviljas alla, som äro underkastade någon form av tvångs- eller obligatoriskt arbete, och denna dag skall så vitt möjligt sammanfalla med den dag, som vunnit hävd genom tradition eller sedvänja i landet eller trakten.

§ 14-

Med undantag för det arbete, varom stadgas i § 10 av denna konvention, skall tvångs- eller obligatoriskt arbete i alla former ersättas kontant och efter lönesatser, som icke understiga dem, vilka gälla i den trakt, där arbetarna användas, eller i den trakt, där de värvats.

Vid arbete, som ålägges av hövdingar under utövandet av deras administrativa befogenheter, skall lönebetalning i enlighet med bestämmelserna i föregående stycke införas snarast möjligt.

Lönerna skola utbetalas till varje enskild arbetare och icke till hans stamhövding eller annan myndighet.

Kungl. Majus proposition nr 32.

69 De dagar, vilka erfordras för resor till och från arbetsplatserna, skola i fråga om avlöning räknas såsom arbetsdagar.

Utan hinder av vad som föreskrives i denna paragraf må arbetarna tillhandahållas vanliga livsmedelsransoner såsom en del av lönen, och skola dessa ransoner vara värda minst det penningbelopp, som de skola anses representera. Avdrag må icke göras å lönen för erläggande av utskylder eller för den särskilda kost, beklädnad eller bostad, varmed arbetaren förses för att kunna utöva sitt arbete under de speciella förhållanden, varunder han användes, och ej heller för tillhandahållande av redskap.

§ io.

All lagstiftning rörande ersättning för olycksfall i arbete eller för av arbetet förorsakad sjukdom och all lagstiftning angående ersättning åt personer, som varit beroende av avlidna eller skadade arbetare, vilka gälla eller komma att gälla inom ifrågavarande område, skola jämväl äga tillämpning å personer underkastade tvångs- eller obligatoriskt arbete under samma villkor som beträffande fria arbetare.

I varje fall skall den myndighet, som använder en arbetare till tvångseller obligatoriskt arbete, vara förpliktad att trygga arbetarens uppehälle, därest olycksfall i arbetet eller sjukdom förorsakad av arbetet medför, att han helt eller delvis blir ur stånd att försörja sig. Likaledes skall myndigheten vara förpliktad att vid inträffad invaliditet eller dödsfall, som förorsakas av arbetet, vidtaga åtgärder till beredande av underhåll åt en var som för sitt uppehälle verkligen varit beroende av arbetaren ifråga.

§ 16-

Personer, som äro underkastade tvångs- eller obligatoriskt arbete, må icke, utom i fall av utomordentligt nödtvång, förflyttas till trakter, där näringsoch klimatförhållandena till den grad skilja sig från dem, vid vilka arbetarna varit vana, att desamma skulle erbjuda fara för arbetarnas hälsa.

I intet fall må dylik förflyttning av arbetare medgivas, med mindre alla sådana hygieniska och inkvarteringsåtgärder, som fordras för deras anpassande efter de ändrade förhållandena och för bevarandet av deras hälsa, noggrant tillämpas.

För det fall, att en dylik förflyttning icke kan undvikas, skola på vederbörande läkares tillstyrkan vidtagas åtgärder, som äro ägnade att efter hand vänja arbetarna vid de nya kost- och klimatförhållandena.

1 de fall, då arbetare, varom här är fråga, kallas att utföra ett regelbundet arbete, vid vilket de icke äro vana, skola åtgärder vidtagas, som trygga deras anpassande efter detta slags arbete, och skall därvid särskilt beaktas progressiv träning, arbetstid och beredande av raster under arbetet ävensom den förbättring eller ökning av livsmedelsransonen, som kan vara erforderlig.

§ lellman tillgripandet av tvångs- eller obligatoriskt arbete medgives för byggnads- eller underhållsarbeten, som nödga arbetarna att uppehålla sig på arbetsplatsen under en längre tidrymd, skola vederbörande myndigheter för-

säkra sig örn

1) att alla erforderliga åtgärder vidtagits för att vidmakthålla arbetarnas hälsa och tillförsäkra dem nödig läkarvård samt särskilt: a) att arbetarna underkastas läkarundersökning, innan de börja arbetet, ävensom förnyade läkarundersökningar med bestämda mellanrum under anställningstiden; b) att det sörjts för tillräcklig läkarpersonal ävensom för dispensärer, sjukrum, sjukhus och utrustning, tillfyllestgörande för alla behov; c) att det på ett

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

tillfredsställande sätt sörjts för god hygien på arbetsplatserna samt för arbetarnas förseende med vatten, föda, bränsle och köksredskap ävensom i fall av behov med tillfredsställande kläder och bostad;

2) att lämpliga åtgärder vidtagits till tryggande av uppehället för arbetarens familj, särskilt genom träffande av anstalter för översändande, med arbetarens samtycke eller på hans begäran, av en del av lönen på säkert sätt till hans familj;

3) att arbetarnas resor till och från arbetsplatsen ombesörjas av förvaltningen på dess ansvar och bekostnad samt att förvaltningen underlättar resorna genom att i vidast möjliga mån använda alla tillgängliga transportmedel;

4) . att i händelse av sjukdom eller olycksfall, som medför arbetsoförmåga av viss varaktighet, arbetarna hemförskaffas på förvaltningens bekostnad;

5) att _ varje arbetare, som vid utgången av tiden för tvångs- eller det obligatoriska arbetet önskar stanna på platsen som fri arbetare, skall hava böjlighet att göra detta med bevarande under en tid av två år av rätten till kostnadsfri hemförskaffning.

§ 18.

Tvångs- eller obligatoriskt arbete för transport av personer eller varor, såsom bärning och rodd, skall undertryckas inom kortast möjliga tid. I avvaktan härpå skola vederbörande myndigheter utfärda bestämmelser, vilka särskilt fastställa: a) förpliktelse att icke använda sådant arbete annat än för underlättande av förflyttning av förvaltningspersonal under tjänsteutövning eller av förvaltningens material; endast i fall av den mest trängande nödvändighet må dylikt arbete användas för transport av andra personer än tjänstemän; b) förpliktelse att till dylika transporter icke använda andra arbetare än sådana, som genom föregående läkarundersökning, där sådan är möjlig, konstaterats vara fysiskt lämpade för arbetet; i de fall, då dylik undersökning icke är möjlig, skall den, som använder arbetskraften, på eget ansvar försäkra sig örn att de använda arbetarna äro i besittning av erforderliga fysiska egenskaper och icke lida av smittosam sjukdom; c) bördornas maximivikt; d) det längsta avstånd, som arbetarna må beordras tillryggalägga från sitt hemvist; e) det högsta antal dagar i månaden eller under annan tidrymd, under vilka arbetarna må anlitas, häri inräknat dagarna för återresan; f).de personer, som äga behörighet att påkalla detta slag av tvångseller obligatoriskt arbete, ävensom den utsträckning, i vilken de ha rätt därtill.

Vid fastställande av de maxima, varom fråga är i mom. c), d) och e) av denna paragraf, skola vederbörande myndigheter taga hänsyn till alla de faktorer, som böra komma i betraktande, såsom den fysiska lämpligheten hos den befolkning, från vilken arbetarna rekryteras, beskaffenheten av den väg, som skall tillryggaläggas, och de klimatiska förhållandena.

Vederbörande myndigheter skola vidare tillse, att den normala dagsresan icke överstiger ett avstånd, som svarar mot en genomsnittlig åtta timmars arbetsdag, och bör därvid hänsyn tagas icke blott till den börda, som skall transporteras, och den sträcka, som skall tillryggaläggas, utan även till vägens beskaffenhet, årstiden och övriga omständigheter av betydelse i förevarande avseende; örn det är nödvändigt att ålägga bärarna extra gångtid, böra de ersättas därför efter lönesatser, som äro högre än de vanliga.

§ 19-

Vederbörande myndigheter må medgiva tillgripandet av obligatoriska odlingsarbeten allenast till förebyggande av hungersnöd eller brist på livs-

71 Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

medel, och skall sådant medgivande alltid förbindas med det förbehåll, att de sålunda erhållna livsmedlen och produkterna skola stanna i de individers eller den samfällighets ägo, som frambringat dem.

Denna paragraf må icke ha till verkan, att, i fall då produktionen enligt lag eller sedvänja är grundad på gemensamhetssystem och produkterna eller av deras försäljning uppkommande vinst stannar i samfällighetens ägo, förpliktelsen för samfällighetens medlemmar att utföra salunda ålagt arbete upphäves.

§ 20.

Lagstiftning örn »kollektiv bestraffning», enligt vilken en hel samfällighet kan straffas för förseelse, som begåtts av några av dess medlemmar, må icke stadga tvångs- eller obligatoriskt arbete för samfälligheten såsom en av bestraffningsmetoderna.

§ 21.

Tvångs- eller obligatoriskt arbete må icke användas för arbete under jord i gruvor.

§ 22.

De årliga redogörelser, som medlemmar, vilka ratificera denna konvention, enligt bestämmelserna i art. 408 av Yersaillestraktaten och motsvarande artiklar av de övriga fredsfördragen förbinda sig att avgiva till internationella arbetsbyrån rörande de åtgärder, som de vidtagit för genomförande av bestämmelserna i denna konvention, skola beträffande varje ifrågakommande område innehålla så fullständiga upplysningar som möjligt rörande den utsträckning. i vilken tvångs- eller obligatoriskt arbete tillgripits inom området, ävensom rörande följande punkter; det ändamål, för vilket arbetet utförts, sjukdoms- och dödsfallsfrekvens; arbetstid; avlöningsmetoder och lönesatser samt andra uppgifter av betydelse för bedömande av konventionens tilllämpning.

§ 23.

För förverkligandet av bestämmelserna i denna konvention skola vederbörande myndigheter utfärda fullständiga och noggranna bestämmelser rörande användandet av tvångs- eller obligatoriskt arbete.

Särskilt skola dessa bestämmelser innehålla regler, vilka möjliggöra för en var, som underkastats tvångs- eller obligatoriskt arbete, att till myndigheterna framföra alla klagomål rörande arbetsförhållandena, och vilka bereda trygghet för att dessa klagomål prövas och vederbörligen beaktas.

§ 24.

Lämpliga åtgärder skola i varje fall vidtagas till tryggande av att bestämmelserna rörande användande av tvångs- eller obligatoriskt arbete noggrant tillämpas; och må detta ske vare sig genom att utsträcka den befogenhet, vilken tillkommer redan inrättade inspektionsorgan för övervakande av frivilligt arbete till att avse jämväl inspektion av tvångs- eller obligatoriskt arbete eller på annat ändamålsenligt sätt. Åtgärder böra även vidtagas for att berörda bestämmelser skola komma till de personers kännedom, som aro underkastade tvångs- eller obligatoriskt arbete.

§ 25.

Olagligt utkrävande av tvångs- eller obligatoriskt arbete skall vara hemfallet under straffpåföljd; och varje medlem, som ratificerar denna konvention, skall vara pliktig försäkra sig örn, att de i lag föreskrivna straffbestämmelserna äro verkligt effektiva och strängt tillämpas.

72 Kungl. Majus proposition nr 32.

§ 26.

Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar denna konvention, förbinder sig att tillämpa densamma å områden underkastade dess suveränitet, jurisdiktion, protektion, suzeränitet, uppsikt eller myndighet, för såvitt den är berättigad att åtaga sig förpliktelser rörande frågor örn inre rättskipning. Vill medlem begagna sig av bestämmelserna i art. 421 av Versaillestraktaten och motsvarande artiklar i de övriga fredsfördragen, skall den till ratifikationen foga en förklaring, vari angivas

1) de områden, inom vilka medlemmen har för avsikt att tillämpa denna konventions bestämmelser i deras helhet;

. 2) de områden, inom vilka den har för avsikt att tillämpa bestämmelserna

i denna konvention med vissa modifikationer, jämte uppgift örn, vari dessa modifikationer bestå;

3) de områden, beträffande vilka den förbehåller sig att fatta beslut.

Ovannämnda förklaring skall anses vara en integrerande del av ratifikationen och hava samma rättsverkan som denna. Det skall tillkomma varje medlem, som avgivit dylik förklaring, att genom en ny förklaring helt eller delvis avsta från de förbehåll, som enligt mom. 2) eller 3) av denna paragraf innehållas i den tidigare förklaringen.

§ 27.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare och av honom inregistreras.

§ 28.

Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer inregistrerats hos sekretariatet.

Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer blivit inregistrerade av generalsekreteraren.

Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader från den dag, då dess ratifikation inregistrerats.

§ 29.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen inregistrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds generalsekreterare därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen. Ilan skall likaledes notificera dem inregistreringen av ratifikationer, som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

§ 30.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare för inregistrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter det den inregistrerats hos sekretariatet.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år efter utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk av den i denna paragraf stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en ny period av fem år och kan därefter, med iakttagande av de i denna paragraf föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av valde femårsperiod.

73 Kungl. Majus proposition nr 32.

§ 3i.

Vid utgången av varje tidrymd av fem år, räknat från denna konventions ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen en redogörelse för tillämpningen av denna konvention och taga under övervägande, huruvida det finnes anledning att uppföra frågan örn dess revision helt eller delvis på konferensens dagordning.

§32.

I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision helt eller delvis av förevarande konvention, skall en medlems ratifikation av den nya konventionen, för såvitt denna trätt i kraft, medföra uppsägning av förevarande konvention oberoende av vad i § 30 här ovan stadgas örn tidsfrist.

Från den dag, då den nya konventionen träder i kraft, skall förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den nya konventionen.

§ 33.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga vitsord.

Rekommendation angående indirekt arbetstvång.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till Genéve och där samlats den 10 juni 1930 till sitt fjortonde sammanträde, samt besluti t antaga vissa förslag angående indirekt tvång till arbete, en fråga, vilken innefattas i den första punkten på dagordningen för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tjuguåttonde dagen i juni år ettusenniohundra och trettio efterföljande rekommendation att underställas internationella arbetsorganisationens medlemmar för att av dem tagas i övervägande med hänsyn till dess förverkligande genom nationell lagstiftning eller på annat sätt jämlikt bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen:

Konferensen,

som antagit ett förslag till konvention angående tvångs- eller obligatoriskt arbete

och som önskar komplettera konventionsförslaget genom en framställning av de grundsatser, vilka synas konferensen bäst ägnade att tjäna till ledning för medlemmarnas politik i deras strävan att undvika varje indirekt tvång till arbete, som skulle kunna medföra en alltför tung börda för befolkningen i de områden, där konventionsförslaget äger tillämpning,

hemställer till varje medlem att beakta följande grundsatser:

I.

Tillgången pä arbetskraft och befolkningens lämplighet för arbetet samt de menliga verkningar en alltför plötslig förändring i befolkningens levnads-

74 Kungl. Majus proposition nr 32.

och arbetssätt kunde utöva på dess sociala tillstånd äro faktorer, vartill varje förvaltning bör taga hänsyn vid beslut i frågor, som röra den ekonomiska utvecklingen av föga framskridna områden, och särskilt vid beslut rörande:

a) ökning till antal och omfattning av industri-, gruv- och jordbruksföretag inom områdena ifråga;

b) eventuell bosättning inom områdena av icke infödda element;

c) beviljande av koncessioner, vare sig med eller utan karaktären av monopol, beträffande skog eller andra föremål.

II.

Man bör undvika att tillgripa indirekta medel, vilka ha till verkan att på ett konstlat sätt öka det ekonomiska tryck, vilket redan pressar vissa element av en befolkning till lönat arbete, och särskilt sådana medel, som bestå i

a) att pålägga befolkningen så tunga skattebördor, att de skulle kunna förmå densamma att taga anställning som lönarbetare hos enskilda företag;

b) att pålägga sådana restriktioner å ägande, besittningstagande eller nyttjande av jord, att därigenom skulle uppstå verkliga svårigheter för arbetaren att täcka sina behov genom självständig odling;

c) att på ett sätt, som innebär missbruk, vidga det allmänt godtagna begreppet »lösdrivare»;

d) att utfärda sådana bestämmelser rörande »förflyttningstillstånd», som skulle medföra, att arbetare i andras tjänst ställdes i ett förmånsläge i förhållande till övriga arbetare.

III.

Det är olämpligt att pålägga sådana restriktioner å den fria omflyttningen av arbetskraft från en sysselsättning till en annan eller från en trakt till en annan, som skulle kunna ha till indirekt verkan att nödga arbetarna att söka anställning i vissa industrier eller i vissa trakter; undantagsvis må dock så förfaras i fall, då dylika restriktioner anses nödvändiga i vederbörande befolknings eller arbetares eget intresse.

Rekommendation angående reglering av tvångs- eller obligatoriskt arbete.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till Genéve och där samlats den 10 juni 1930 till sitt fjortonde sammanträde,

samt beslutit antaga vissa förslag angående reglering av tvångs- eller obligatoriskt arbete, en fråga, vilken innefattas i den första punkten på dagordningen för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tjuguåttonde dagen i juni år ettusenniohundra och trettio efterföljande rekommendation att underställas internationella arbetsorganisationens medlemmar för att av dem tagas i övervägande med hänsyn till dess förverkligande genom nationell lagstiftning eller på annat sätt jämlikt bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

75 Konferensen,

som antagit ett förslag till konvention angående tvångs- eller obligatoriskt arbete

och som önskar giva uttryck åt vissa grundsatser och regler rörande tvångs- eller obligatoriskt arbete, vilka synts konferensen ägnade att göra tillämpningen av konventionsförslaget mer effektiv,

hemställer till varje medlem att beakta följande grundsatser och regler:

I.

Alla föreskrifter, som utfärdats med tillämpning av konventionsförslaget angående tvångs- eller obligatoriskt arbete likaväl som alla andra legislativ^ eller reglementariska föreskrifter rörande användande av tvångs- eller obligatoriskt arbete, vilka gälla vid tiden för ratifikationen av konventionsförslaget eller sedermera utfärdas, därunder inbegripna alla lagar och förordningar rörande ersättning eller skadestånd i händelse av sjukdom eller olycksfall, som drabbat arbetaren, eller i händelse av dödsfall, böra genom vederbörande myndigheters försorg tryckas på ett eller flera inhemska språk, så att innehållet av dem blir bekant för vederbörande arbetare och den befolkning, bland vilken arbetarna rekryteras. Åt de tryckta texterna bör givas en vidsträckt spridning, och i fall av behov böra anordningar vidtagas för deras muntliga delgivande åt respektive arbetare och befolkning; man bör även kunna förskaffa sig exemplar av dessa texter till självkostnadspris.

II.

Tillgripandet av tvångs- eller obligatoriskt arbete bör regleras på sådant sätt, att icke vederbörande samfälligheters livsmedelsproduktion äventyras.

III.

Då tvångs- eller obligatoriskt arbete tillgripes, böra alla till buds stående åtgärder vidtagas till tryggande av att arbetets utförande icke i något fall verkar därhän, att kvinnor eller barn komma att olagligt användas till tvångseller obligatoriskt arbete.

IY.

Alla till buds stående åtgärder böra vidtagas till minskande av nödvändigheten att tillgripa tvångs- eller obligatoriskt arbete för transport av personer eller varor. Tillgripandet därav bör förbjudas i alla de fall, då det är möjligt att använda transportmedel, drivna med djur eller maskinkraft.

V.

Alla till buds stående åtgärder böra vidtagas till undvikande att arbetare, som underkastas tvångs- eller obligatoriskt arbete, utsättas för frestelsen att missbruka alkoholhaltiga drycker.

76 Kungl. Majlis proposition nr 32.

Förslag till konvention angående reglering ay arbetstiden för affärs-

och kontorsanställda.

_ Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till Genéve och där samlats den 10 juni 1930 till sitt fjortonde sammanträde,

samt beslutit antaga vissa förslag angående reglering av arbetstiden för affärs- och kontorsanställda, en fråga, vilken innefattas i den andra punkten på dagordningen för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till internationell konvention,

antager denna, den tjuguåttonde dagen i juni år ettusenniohundra och trettio efterföljande förslag till konvention att ratificeras av internationella arbetsorganisationens medlemmar jämlikt bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen.

§ L

1) Denna konvention äger tillämpning å personalen i följande företag, vare sig de äro offentliga eller enskilda:

a) handelsföretag, därunder inbegripna post-, telegraf- och telefonväsen samt de grenar av andra företag, vilka avse handelsverksamhet;

b) företag och förvaltningar, inom vilka personalen huvudsakligen sysselsättes med kontorsarbete;

c) företag av på en gång handels- och industriell karaktär, såvida de icke äro att anse såsom industriella företag.

I varje land skall vederbörande myndighet fastställa gränsen mellan handelsföretag och företag, i vilka personalen huvudsakligen sysselsättes med kontorsarbete, å ena sidan, samt industriella företag och jordbruksföretag, å andra sidan.

2) Konventionen äger icke tillämpning å personalen i följande företag:

a) företag för behandling eller vård av sjuka, svaga, nödlidande eller sinnessjuka;

b) hotell, restauranger, pensionat, klubbar, kaféer och andra företag, där förtäring tillhandahålles;

c) teatrar och förlustelseställen.

Dock skall konventionen äga tillämpning å personalen i sådana avdelningar av de i a), b) och c) uppräknade företag, vilka, örn de vore självständiga, skulle inbegripas bland de företag, å vilka konventionen äger tilllämpning.

3) Vederbörande myndighet i varje land äger från konventionens tillämpning undantaga:

a) företag, i vilka endast medlemmar av arbetsgivarens familj äro sysselsatta;

b) offentliga förvaltningar, där den anställda personalen fungerar såsom organ för statsmakten;

c) personer i ledande ställning eller som bekläda förtroendeposter;

d) resande och representanter, i den mån de utföra sitt arbete utanför företaget.

§ 2.

I denna konvention avses med »arbetstid» den tid, under vilken perso-

77 Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

nalén står till arbetsgivarens förfogande; i densamma inbegripas ej raster, under vilka personalen icke står till arbetsgivarens förfogande.

§ 3.

Arbetstiden för den personal, å vilken denna konvention äger tillämpning, må icke överstiga 48 timmar i veckan eller atta timmar örn dagen, med'förbehåll dock för de undantag, varom stadgas i det följande.

,§4' ..

Den i § 3 angivna veckoarbetstiden kan fördelas sa, att den dagliga arbetstiden icke överstiger tio timmar.

§ 5.

1) I fall av allmänt inställande av arbetet på grund av a) högtider av lokal natur eller b) olyckshändelser eller fall av forne majeure (olyckshändelser, som drabba driftsinrättningarna, avbrott i tillförseln av kraft, ljus, värme eller vatten, händelser, som förorsaka allvarliga materiella skador å anläggningar) må, för återtagande av de förlorade arbetstimmarna, den dagliga arbetstiden utsträckas på följande villkor:

a) återtagande av förlorad arbetstid må icke medgivas för mer än 30 dagar örn året och skall äga rum inom skälig tid;

*b) ökningen av den dagliga arbetstiden må icke överstiga en timme;

c) den dagliga arbetstiden må icke överstiga tio timmar.

2) Vederbörande myndighet skall underrättas örn arten av, orsaken till och tidpunkten för det allmänna inställandet av arbetet ävensom örn antalet förlorade arbetstimmar och de tillfälliga ändringarna i arbetstidsplanen.

§ 6.

I undantagsfall, då de förhållanden, under vilka arbetet mäste utföras, gör det omöjligt att tillämpa bestämmelserna i §§ 3 och 4, må genom författningar, utfärdade av offentlig myndighet, medgivas en fördelning av arbetstiden över en längre tidrymd än en vecka; dock må den genomsnittliga arbetstiden, beräknad med hänsyn till det avsedda antalet veckor, icke överstiga 48 timmar i veckan eller arbetstiden under någon dag överstiga tio timmar.

§ 7.

Av offentlig myndighet utfärdade författningar skola angiva:

1) de ständiga undantag, som kunna beviljas beträffande

a) vissa kategorier av personer, vilkas arbete är intermittent till själva sin natur, såsom portvakter och personal för övervakande eller underhåll av lokaler och lager;

b) kategorier av personer, som äro direkt sysselsatta med sådana förberedande eller avslutande arbeten, vilka nödvändigtvis måste utföras utom den för företagets övriga personal fastställda arbetstiden;

c) butiker och andra företag, där arbetets beskaffenhet, befolkningens storlek eller antalet sysselsatta personer gör det omöjligt att tillämpa den i §§ 3 och 4 fastställda arbetstiden.

2) de tillfälliga undantag, som kunna beviljas i följande fall:

a) då olyckshändelse inträffat eller hotar att inträffa samt i fall av forne majeure eller då brådskande arbete behöver utföras i avseende å maskiner eller redskap, dock blott i den mån så är nödvändigt för att undvika allvarlig rubbning av företagets normala drift;

b) till förebyggande av att förstörbara ämnen gå förlorade eller till undvikande av att arbetets tekniska resultat äventyras;

78 Kungl. Majus proposition nr 32.

c) för att möjliggöra utförande av särskilda arbeten, såsom upprättande av inventarieförteckning och balansräkning, ultimoregleringar, uppgörande och avslutande av konton;

d) för att möjliggöra för företagen att möta osedvanlig ökning av arbetet, förorsakad av särskilda omständigheter, för såvitt icke ai'betsgivaren i vanliga fall kan väntas tillgripa andra åtgärder.

3) Utom vad beträffar mom. 2) a) skola de enligt denna paragraf utfärdade författningarna angiva den förlängning av arbetstiden, som må kunna medgivas för dag samt, vad beträffar tillfälliga undantag, för år.

4) Lönen för övertid, som medgives enligt mom. 2) b), c) och d), skall utgå med minst 25 % tillägg till den normala lönen.

De i §§ 6 och 7 åsyftade författningarna skola utarbetas efter samråd med vederbörande arbetar- och arbetsgivarorganisationer samt med särskild hänsyn tagen till de kollektivavtal, som kunna vara gällande mellan dessa organisationer.

§ 9-

Bestämmelserna i denna konvention må i varje land av dess regering försättas ur kraft i händelse av krig eller annan händelse, som medför fara för landets säkerhet.

§ io.

Ingen bestämmelse i denna konvention skall verka rubbning av sedvänja eller överenskommelse, enligt vilken arbetstiden är kortare eller lönen högre än som föreskrives i denna konvention.

Varje begränsning, som ålägges genom denna konvention, skall gälla utöver och icke rubba de begränsningar, som kunna ha ålagts genom lag, förordning eller annan författning, vilken fastställer kortare arbetstid eller högre lön än som föreskrives i denna konvention.

§ n-

För en effektiv tillämpning av bestämmelserna i denna konvention:

1) skola lämpliga åtgärder vidtagas för att trygga en tillfredsställande inspektion;

21 skall varje arbetsgivare:

a) genom anslag på väl synlig plats i arbetslokalen eller på annat lämpligt ställe eller ock på annat av vederbörande myndighet godkänt sätt bekantgöra tiderna för arbetets början och slut eller, där skiftarbete förekommer, tiderna för varje skifts början och slut;

b) på samma, sätt bekantgöra de åt personalen beviljade rasterna, vilka enligt § 2 icke inräknas i arbetstiden;

c) på sätt av vederbörande myndighet föreskrives föra anteckning över alla förlängningar av arbetstiden, som ägt rum enligt § 7 mom. 2), ävensom över beloppet av den härför erlagda betalningen.

3) Som lagöverträdelse skall anses att sysselsätta någon utöver den arbetstid, som fastställts enligt mom. 2) a), eller under de tider, som fastställts enligt mom. 2) b).

§ 12.

Varje medlem, som ratificerar denna konvention, skall vidtaga nödiga åtgärder i form av straffpåföljder till tryggande av konventionens tillämpning.

^ • • § 13-

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar

79 Kungl. Majus proposition nr 32.

av de övriga fredsfördragen, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare och av honom inregistreras.

§ 14.

Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer inregistrerats hos sekretariatet.

Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer blivit inregistrerade av generalsekreteraren.

Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader från den dag, då dess ratifikation inregistrerats.

§ 15.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen inregistrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds generalsekreterare därom notificera alla medlemmarna av. internationella arbetsorganisationen. Han skall likaledes notificera dem inregistreringen av ratifikationer, som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

§ 16-

Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare för inregistrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter det den inregistrerats hos sekretariatet.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år efter utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk av den i denna paragraf stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en ny period av fem år och kan därefter, med iakttagande av de i denna paragraf föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje femårsperiod.

§ 17-

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen en redogörelse för tillämpningen av denna konvention och taga under övervägande, huruvida det finnes anledning att uppföra frågan örn dess revision helt eller delvis på konferensens dagordning.

§ iS.

I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision helt eller delvis av förevarande konvention, skall en medlems ratifikation av den nya konventionen, för såvitt denna trätt i kraft, medföra uppsägning av förevarande konvention oberoende av vad i § 16 här ovan stadgas örn tidsfrist.

Från den dag, då den nya konventionen träder i kraft, skall förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den nya konventionen.

§ 19-

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga vitsord.

80 Kungl. Majlis proposition nr 32.

Rekommendation angående reglering av arbetstiden i botell, restauranger oell liknande företag.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till Genéve och där samlats den 10 juni 1930 till sitt fjortonde sammanträde,

samt beslutit antaga vissa förslag angående reglering av arbetstiden i botell, restauranger och liknande företag, en fråga, vilken innefattas i den andra punkten på dagordningen för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tjuguåttonde dagen i juni år ettusenniohundra och trettio efterföljande rekommendation att underställas internationella arbetsorganisationens medlemmar för att av dem tagas i övervägande med hänsyn till dess förverkligande genom nationell lagstiftning eller på annat sätt jämlikt bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen.

Konferensen,

som antagit ett förslag till konvention angående reglering av arbetstiden för affärs- och kontorsanställda

och som önskar framdeles utsträcka tillämpningen av reglerna i nämnda förslag till så många slag av företag som möjligt, däribland hotell, restauranger och liknande företag,

hemställer:

1) att de medlemmar, vilka sakna lagstadgad reglering av arbetstiden för personalen i hotell, restauranger, pensionat, klubbar, kaféer och andra företag, som uteslutande eller huvudsakligen lia till uppgift att tillhandahålla sina kunder bostad eller mat och dryck, måtte företaga en särskild undersökning rörande de förhållanden, som råda inom nämnda företag, varvid hänsyn bör tagas till reglerna i förut omförmälda kouventionsförslag;

2) att de medlemmar vilka redan äga lagstadgad reglering av arbetstiden för personalen uti ifrågavarande företag, måtte företaga en särskild undersökning rörande tillämpningen av denna reglering, varvid hänsyn bör tagas till reglerna i nämnda konventionsförslag;

3) att i båda fallen medlemmarna måtte inom en tid av fyra år, räknat från antagandet av denna rekommendation, och enligt en av internationella arbetsbyråns styrelse godkänd enhetlig plan meddela arbetsbyrån utförliga upplysningar rörande resultatet av sina undersökningar i syfte att bereda arbetsbyrån tillfälle att utarbeta en särskild rapport, på grundval av vilken man skulle kunna överväga lämpligheten av att, för antagande av ett konventionsförslag i ämnet, på dagordningen för ett kommande konferenssammanträde uppföra frågan örn arbetstiden för personal, anställd uti ifrågavarande företag.

Rekommendation angående reglering- av arbetstiden vid teatrar oell andra förlustelseställen.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till Genéve och där samlats den 10 juni 1930 till sitt fjortonde sammanträde,

81 Kungl. Majus proposition nr 32.

samt beslutit antaga vissa förslag angående reglering av arbetstiden vid teatrar och andra förlustelseställen, en fråga, vilken innefattas i den andra punkten på dagordningen för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tjuguåttonde dagen i juni år ettusenniohundra och trettio efterföljande rekommendation att underställas internationella arbetsorganisationens medlemmar för att av dem tagas i övervägande med hänsyn till dess förverkligande genom nationell lagstiftning eller på annat sätt jämlikt bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen.

Konferensen,

som antagit ett förslag till konvention angående reglering av arbetstiden för affärs- och kontorsanställda

och som önskar framdeles utsträcka tillämpningen av reglerna i nämnda förslag till så många slag av företag som möjligt, däribland teatrar och andra nöjesföretag,

hemställer:

1) att de medlemmar, vilka sakna lagstadgad reglering av arbetstiden för personalen vid teatrar, varietéer, biografer och andra förlustelseställen, vare sig inom- eller utomhus, måtte företaga en särskild undersökning rörande de förhållanden, som råda inom nämnda företag, varvid hänsyn bör tagas till reglerna i förut omförmälda konventionsförslag;

2) att de medlemmar, vilka redan äga lagstadgad reglering av arbetstiden för personalen uti ifrågavarande företag, måtte företaga en särskild undersökning rörande tillämpningen av denna reglering, varvid hänsyn bör tagas till reglerna i nämnda konventionsförslag;

3) att i båda fallen medlemmarna måtte inom en tid av fyra år, räknat från antagandet av denna rekommendation, och enligt en av internationella arbetsbyråns styrelse godkänd enhetlig plan meddela arbetsbyrån utförliga upplysningar rörande resultatet av sina undersökningar i syfte att bereda arbetsbyrån tillfälle att utarbeta en särskild rapport, på grundval av vilken man skulle kunna överväga lämpligheten av att, för antagande av ett konventionsförslag i ämnet, på dagordningen för ett kommande konferenssammanträde uppföra frågan örn arbetstiden för personal, anställd uti ifrågavarande företag.

Rekommendation angående reglering av arbetstiden i företag för behandling eller vård av sjuka, svaga, nödlidande eller sinnessjuka.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till Genéve och där samlats den 10 juni 1930 till sitt fjortonde sammanträde,

samt beslutit antaga vissa förslag angående reglering av arbetstiden i företag för behandling eller vård av sjuka, svaga, nödlidande eller sinnesrubbade, en fråga, vilken innefattas i den andra punkten på dagordningen för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tjuguåttonde dagen i juni år ettusenniohundra och trettio efterföljande rekommendation att underställas internationella arbetsorganisa- Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 27 helft. (Nr 32.) 18 31 6

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

tionens medlemmar för att av dem tagas i övervägande med hänsyn till dess förverkligande genom nationell lagstiftning eller på annat sätt jämlikt bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen.

Konferensen,

som antagit ett förslag till konvention angående reglering av arbetstiden för affärs- och kontorsanställda

och som önskar utsträcka en dylik reglering till så många slag av företag som möjligt, däribland företag för behandling eller vård av sjuka, svaga, nödlidande eller sinnessjuka,

hemställer:

1) att de medlemmar, vilka ännu sakna lagstadgad reglering av arbetstiden för personalen i företag för behandling eller vård av sjuka, svaga, nödlidande eller sinnessjuka måtte företaga en särskild undersökning rörande de förhållanden, som råda inom nämnda företag, varvid hänsyn bör tagas till reglerna i förut omförmälda konventionsförslag;

2) att de medlemmar, vilka redan äga lagstadgad reglering av arbetstiden för personalen uti ifrågavarande företag, måtte företaga en särskild undersökning rörande tillämpningen av denna reglering, varvid hänsyn bör tagas till reglerna i nämnda konventionsförslag;

3) att i båda fallen medlemmarna måtte inom en tid av fyra år, räknat från antagandet av denna rekommendation, och enligt en av internationella arbetsbyråns styrelse godkänd enhetlig plan meddela arbetsbyrån utförliga upplysningar rörande resultatet av sina undersökningar i syfte att bereda arbetsbyrån tillfälle att utarbeta en särskild rapport, på grundval av vilken man skulle kunna överväga lämpligheten av att, för antagande av ett konventionsförslag i ämnet, på dagordningen för ett kommande konferenssammanträde uppföra frågan örn arbetstiden för personal, anställd uti ifrågavarande företag.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1931.