angående anvisande av medel till statens avdikningsanslag rn. m.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

1 Nr 43.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående anvisande av medel till statens avdikningsanslag rn. m.; given Stockholms slott den 23 januari 1931.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

B. v. Stockenström.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Majit''Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 januari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden Gaede, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet anför chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet \-on Stockenström :

Kungl. Majit har i årets statsverksproposition under nionde huvudtiteln (punkt 110) föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet, som må varda riksdagen förelagd, under benämningen statens avdikningsanslag beräkna för budgetåret 1931/1932 ett belopp av 3,800,000 kronor.

Sedan utredningen i ämnet, vilken icke hunnit avslutas inom sådan tid. att förslag kunnat framläggas i statsverkspropositionen, numera inom departementet slutförts, anhåller jag att ånyo få anmäla ärendet.

Hillemo riksdagens protokoll 1931. 1 sami. .‘(7 höft. (Nr lill.)

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Såsom jas vid ifrågavarande anslagsäsk andes anmälan framhöll, Ilar riksdagen under en följd av år under benämningarna »allmänna avdikningsanslaget» och »norrländska avdikningsanslaget» anvisat medel till understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet av myrutdikningar och vattenavtappningar. Genom beslut av 1926 års riksdag sammanslogos nämnda två anslag till ett, benämnt statens avdikningsanslag, och antogos därvid ändrade grunder för understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet av sådana torrläggningsföretag, vilka avsåge höjande av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller ständig slåtter- och betesvalL Bestämmelser angående villkoren för erhållande av statsbidrag från statens avdikningsanslag äro meddelade i kungörelsen den 11 juni 1926 (nr 257) med däri genom kungörelsen den 27 juni 1929 (nr 215) gjord ändring.

Riksdagen plägar årligen bestämma det belopp, intill vilket statsbidrag ur anslaget får av Kungl. Maj:t för det nästkommande budgetåret beviljas, samt anvisa visst anslagsbelopp för finansieringen av sagda bidrag. Anslaget har karaktären av reservationsanslag. För budgetåret 1930/1931 är bidragssumman bestämd till 4,000,000 kronor, varjämte anslaget upptagits till 3,800,000 kronor.

I skrivelse den 23 augusti 1930 har lantbruksstyrelsen gjort framställning örn beredande av medel för budgetåret 1931/1932 för fortsatt utlämnande av statsbidrag från avdikningsanslaget, över vilken framställning statskontoret den 15 december 1930 avgivit infordrat yttrande.

Jag torde vidare få erinra därom, att i statsverkspropositionen till 1930 års riksdag dåvarande chefen för jordbruksdepartementet dels under nionde huvudtiteln punkt 104 och dels under utgifter för kapitalökning bil. 6 punkt 1 i samband med anmälan av anslagsbehovet för budgetåret 1930/1931 för statens avdikningsanslag respektive statens avdikningslånefond framhöll önskvärdheten av en jämnare fördelning de olika budgetåren emellan av de belopp, som borde tillföras avdikningsanslaget ävensom avdikningslånefonden för att de skulle kunna motsvara de krav, som på grund av statens gjorda åtaganden gent emot företagen ställdes å desamma, ävensom ifrågasatte anordnande av undersökning rörande ändamålsenligaste sättet att undanröja de olägenheter, särskilt ut- budgetär synpunkt, som uppstode genom en dylik ojämn fördelning.

I anslutning till nyss sagda uttalanden har Kungl. Maj:t den 9 maj 1930 anbefallt statskontoret att, efter samråd med lantbruksstyrelsen och riksräkenskapsverket, verkställa den sålunda ifrågasatta undersökningen samt att till Kungl. Majit inkomma med de förslag, vartill utredningen må föranleda. Med skrivelse den 15 december 1930 har statskontoret inkommit med utredning i ämnet samt därvid tillika fogat i ärendet mottagna skrivelser från lantbruksstyrelsen och riksräkenskapsverket.

I sin förberörda framställning anför lantbruksstyrelsen i huvudsak följande.

Kungl. Majda proposition Nr 43. 3

Vid ingången av budgetåret 1930/1931 ilade lius lantbruksstyrelsen funnits inneliggande 650 ansökningar om statsbidrag från anslaget. Huru stora bidrag, som till dessa företag bomme att tillstyrkas, kunde givetvis icke nu närmare uppgivas. Approximativt torde de emellertid kunna uppskattas till omkring 3,100,000 kronor. Härutöver bade lantbruksstyrelsen Iros Kungl. Majit tillstyrkt statsbidrag dels till ett företag med 770 kronor, dels ock, i enlighet med av riksdagen i skrivelse den 14 may 1930, nr 230, lämnat särskilt medgivande, till Horn bor gas jöns sänkningsföretag med 350,000 kronor. Under budgetaret 1930,1931 kunde med ledning av de närmast föregående årens erfarenheter förväntas inkomma ansökningar örn bidrag från statens avdikningsanslag till ett belopp av

4.200.000 kronor. För tillgodoseende av samtliga ansökningar under budgetåret 1930 1931 skulle sålunda åtgå 3,100,000 + 770 + 350,000 + 4,200,006kronor = 7,650,770 kronor eller i runt tal 7,650,000 kronor. Då riksdagen för sagda budgetår medgivit beviljande av allenast 4,000,000 kronor, kunde ansökningar motsvarande ett sammanlagt belopp av omkring 3,650,000 kronor förväntas bliva överförda till budgetåret 1931/1932.

Huru stort bidragsbeliovet i övrigt kunde komma att bliva under sistnämnda budgetår, kunde ej nu tillförlitligt bedömas. Med ledning av erfarenheterna från de närmast föregående åren torde emellertid kunna påräknas, att under sagda budgetår ansökningar inkomma örn statsbidrag från anslaget till ett belopp av minst 4,200,000 kronor. Därutöver torde emellertid för minskande av den till omkring 3,650,000 kronor beräknade balansen från budgetåret 1930/1931 erfordras ett belopp av

1.100.000 kronor. Sammanlagt bomme sålunda det för budgetåret 1931/1932 erforderliga bidragsbeloppet att uppgå till 4,200,000 + 1.100,000 = 5,300,000 kronor.

Enligt den redogörelse, som lantbruksstyrelsen lämnat i skrivelse den 27 augusti 1929 angående iiskande av medel till statens avdikningsanslag för budgetåret 1930/1931 beräknades bristen å anslaget vid utgången av budgetåret 1928/1929 till i runt tal 7.000,000 kronor. Da såsom ovan nämnts bidrag från anslaget under 1929/1930 beviljats med i runt tal

3.100.000 kronor, medan för samma budgetår anslaget tillförts ett kapitaltillskott av endast 2,600,000 kronor, skulle medelsbristen å anslaget vid utgången av budgetåret 1929/1930 hava ökats med omkring 500,000 kronor, vartill ytterligare torde böra läggas det belopp 18,900 kronor, som i överensstämmelse med 1923 års riksdags beslut (skr. nr 9 A, p. 73 och 74) linder budgetåret 1929/1930 åtgått för tilläggsbidrag till vissa med bidrag från norrländska och allmänna avdikningsanslagen understödda företag. Sammanlagda medelsbristen för anslaget bunde sålunda vid utgången av budgetåret 1929/1930 beräknas till 7,500,000 -f 18,900 = 7.518,900 kronor eller i runt tal 7.500.000 kronor. Under förutsättning att Kungl. Maj:t i enlighet med riksdagens medgivande för budgetåret 1930/1931 beviljade statsbidrag med 4,000.000 kronor och med inberäkning av de för samma budgetår utgående tilläggsbidrag, approximativt uppskattado till 15.000 kronor, kommo, då för nämnda budgetår anslaget tillförts endast 3.800 000 kronor, den ovannämnda bristen att under budgetåret ökas med 215 000 kronor till i runt tal 7,700,000 kronor.

Då innestående medel å anslaget numera finge användas till löpande utbetalningar, syntes det emellertid endast vara av vikt att tillse, att erforderliga medel funnes tillgängliga för do utbetalningar, som kunde på fordras från anslaget. Enligt från statskontoret inhämtad upplys-

Ana Lag sfrigart.

4 Kungl. Majlis proposition Nr 4b.

ning- hade vid ingången av budgetåret 1930/1931 icke funnits någon kontant behållning å anslaget. Däremot hade funnits inneliggande ansökningar om utbetalningar, som på grund av bristande medelstillgång måst balanseras till budgetåret 1930/1931, till ett sammanlagt belopp av 548,600 kronor. I sin ovannämnda skrivelse den 27 augusti 1929 angående äskande av medel till statens avdikningsanslag för budgetåret 1930/1931 hade lantbruksstyrelsen beräknat, att under budgetåret 1929/1930 påfordrade utbetalningar till ett belopp av omkring 300,000 kronor skulle till följd av medelsbrist komma att anstå till budgetåret 1930/1931. Balansen i förevarande avseende hade sålunda i verkligheten blivit omkring

250.000 kronor större än den av lantbruksstyrelsen beräknade. Utbetalningarna i övrigt under budgetåret 1930/1931 beräknades komma att uppgå till omkring 3,900,000 kronor, däri inberäkna! förenämnda särskilda anslag till Hornborgasjöns sänkningsföretag. Sammanlagda medelsbehovet under ifrågavarande budgetår kunde sålunda antagas komma att utgöra (548,600 + 3,900,000 =) 4,448,600 kronor eller i runt tal 4,400,000 kronor. Då emellertid för samma budgetår endast 3,800,000 kronor funnes tillgängliga, kunde förväntas att, därest icke ytterligare medel tillfördes anslaget, utbetalningar å tillhopa omkring 600,000 kronor måste anstå till budgetåret 1931/1932. Att med full tillförlitlighet på förhand beräkna, huru stora utbetalningarna i övrigt komme att bliva under sistnämnda budgetår, vore givetvis icke möjligt. Lantbruksstyrelsen ansåge sig emellertid böra beräkna desamma till omkring 3,700,000 kronor. Till förebyggande så vitt möjligt av risken, att bidragstagare icke kunde i vederbörlig ordning erhålla de bidrag, de kunde vara berättigade att lyfta, torde sålunda ett belopp av 600.000 + 3,700,000 kronor —

4.300.000 kronor böra finnas tillgängligt under budgetåret 1931/1932.

På grund av vad sålunda blivit anfört hemställde lantbruksstyrelsen,

att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för att dels Kungl. Maj:t måtte bliva i tillfälle att till understödjande av sådana torrläggningsföretag, vilka avse höjandet av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller ständig slåtter- oell betesvall. under budgetåret 1931/1932 bevilja statsbidrag från statens avdikningsanslag å tillhopa 5,300,000 kronor, dels ock så stort belopp måtte tillföras anslaget, att under nämnda tid medel måtte finnas tillgängliga för utbetalning från anslaget av sammanlagt 4,300,000 kronor*

Statskontoret bär i sin utredning rörande åtgärder för jämnare fördelning mellan budgetåren av medelsanvisn inga rila för avdikningsanslaget anfört, bland annat, följande.

Före sammanslagningen av allmänna avdikningsanslaget och »norrländska avdikningsanslaget» förefunnes ansenliga reservationer, särskilt på det norrländska avdikningsanslaget; och ännu vid ingången av budgetåret 3923/1924 utgjorde reservationerna inemot 5,350,000 kronor, därav över 5,300,000 kronor tillhörde norrländska avdikningsanslaget. Då nya medel icke tillfördes sistnämnda anslag, hade anslagets behållning vid ingången aAr budgetåret 1926/1927, då sammanslagningen ägde rum. nedgått till 891,416 kronor 64 öre; och då behållningen å allmänna avdikningsanslaget vid samma tidpunkt utgjorde 560,634 kronor 47 öre, fick det nya anslaget, statens avdikningsanslag, övertaga behållningar å tillhopa l,452,051_kronor 11 öre. Därefter hade nya medel tillförts anslaget: 3926/1927 1,800.000 kronor, 1927/1928 2.100.000 kronor, 1928 1929 2.600.000

Kungl. Maj.ts proposition Nr 43. 5

kronor oell 1929/1930 likaledes 2,600,000 kronor. Efter det nya anslagets tillkomst kade alltså till förfogande för därmed avsett ändamål stått tillhopa 10,552,051 kronor 11 öre. Dessa medel hade emellertid till fullo tagits i anspråk, och tillgängliga medel vore uttömda redan ett par månader före utgången av budgetåret 1929/1930. I stället för att de anslagna medlen dittills alltid visat överskott, hade situationen alltså under sistförfluten budgetåret utvecklat sig därhän, att anslaget varit tömt och att till utbetalning förfallna statsbidrag till sammanlagt belopp av inemot

550,000 kronor icke kunnat av brist på anvisade medel utbetalas förr än efter ingången av nu löpande budgetår, då ytterligare medel blevo å anslaget tillgängliga.

Enligt riksdagens medgivande hade Kungl. Maj:t ägt att ur avdikningsanslagen (norrländska och allmänna avdikningsanslagen, sedermera statens avdikningsanslag) bevilja bidrag till följande belopp, nämligen:

för budgetåret 1923/1924 ................................ kronor 2,400,000

» » 1924/1925 ................................ » 2,200,000

» » 1925/1926 ................................ » 3,000,000

» » 1926/1927 ................................ » 2,500,000

» » 1927/1928 » 3,100,000

» » 1928/1929 ................................ » 3,100,000

» » 1929/1930 ................................ » 3,100,000.

Under samma budgetår hade avdikningsanslagen tillförts följande belopp, nämligen:

för budgetåret 1923/1924 » » 1924/1925

» » 1925/1926

» » 1926/1927

» » 1927/1928

» » 1928/1929

» » 1929/1930

kronor 1,050,000 » 1,400,000

» 1.000,000

» 1,800,000

2,100,000 2,600,000 » 2,600,000.

Vid jämförelse mellan dessa båda grupper av uppgifter framginge, att de belopp, som enligt riksdagens medgivande finge såsom bidrag beviljas, vida överstigit de anslagsbelopp, som för samma tid anvisats. Medgivandena örn statsbidrags beviljande hade avpassats efter inneliggande ansökningar örn bidrag och de anspråk, som ytterligare kunde väntas bliva framställda och hinna granskas intill utgången av respektive budgetår. Vid anvisande av anslagsbeloppen däremot hade hänsyn tagits dels till befintlig reservation, dels ock till den omständigheten att, enligt vad erfarenheten givit vid handen, ofta nog lång tid förflöte mellan statsbidragets beviljande och den slutliga utbetalningen av statsbidraget. Emellertid hade det visat sig, att beviljade statsbidrag i sin helhet i allt större utsträckning numera kunde lyftas omedelbart efter beviljandet; vilket förhållande i förening med de anspråk, som under vissa år ställts på ifrågavarande anslag för bestridande av medgivna tilläggsbidrag (so riksdagens skrivelse den 25 maj 1923 nr 9 A, punkt 73 samt kungörelsen ilen 1 juni 1923 nr 159) lett därhän, att någon reservation icke längre voro att påräkna.

Vid 1920 års utgång hade norrländska avdikningsanslaget utvisat en reservation å något över 8.5 miljoner kronor, och å allmänna avdiknings-

(i Kany/. Maj:ts proposition Nr 43.

anslaget linde vid samma tidpunkt förefunnits en reservation a något melan 1.7 miljoner kronor. Emellertid hade beviljade statsbidrag innestått till så stort belopp att, såsom framginge av statsverkspropositionen tili 1921 års riksdag, nionde huvudtiteln, sid. 126 och 128, nettobehållningarna å nämnda båda anslag vid 1921 års början inklusive för samma år anslagna medel beräknades utgöra omkring 3,200,000 kronor (2,220,000 -j- 900,000). Örn man utginge från nämnda belopp 3,120,000 kronor och därtill lade vad som därefter i riksstaterna till och med budgetåret 1929/1930 anvisats för med berörda anslag avsedda ändamål eller 13,850,000 kro nor, men å andra sidan beaktade, att under samma tid nya bidrag an visats å sammanlagt 24.5 miljoner kronor, däri inberäkna! författningsenligt utgående tilläggsbidrag, i den mån sådana under tiden utbetalts, funne man, att de beviljade statsbidragen med omkring 7.7 miljoner kronor överstege de tillgängliga medlen eller med andra ord, att det vid ingången av nu löpande budgetår förefunnits en brist hos statens avdikningsanslag av i runt tal 7.5 miljoner kronor. Härvid hade emellertid hänsyn icke tagits till att en hel del företag, som erhållit statsbidrag, icke komme till utförande eller att det ursprungligen beviljade statsbidraget nedsattes. Enligt i lantbruksstyrelsen verkställd beräkning hade sålunda sedan år 1921 av dessa anledningar hittills skett en reduceringav beviljade statsbidrag med sammanlagt omkring 1.5 miljoner kronor, varigenom den ovannämnda bristen hos anslaget per den 1 juli 1 tillo minskades till i runt tal 6 miljoner kronor. Genom att i riksstaten för budgetåret 1931/1932 upptaga dels täckning av motsvarande skuldbelopp vid utgången av budgetåret 1930/1931, dels ett belopp, fullt motsvarande vad riksdagen medgåve finge anvisas för budgetåret 1931/1932, och genom att sedermera alltjämt upptaga anslaget till samma belopp, som finge till nya bidrag anvisas, skulle man givetvis vara säker på att kunna fylla de krav, som på grund av statens gjorda åtaganden gent emot företagen ställdes å statens avdikningsanslag; och efter övergångsåret skulle också härigenom kunna, under förutsättning att medgivandet rörande anvisning av statsbidrag fixerades till visst konstant belopp per budgetår, ernås en jämn fördelning de olika budgetåren emellan av de belopp, som skulle tillföras avdikningsanslaget.

Emellertid syntes erfarenheten giva vid handen, att så genomgripande åtgärder knappast kunde anses vara behövliga. Däremot måste det anses befogat att vidtaga sådan åtgärd, att, sedan staten genom beviljande av statsbidrag åtagit sig utfästelser gent emot företagen, tillräckliga medel för ändamålet alltid funnes tillgängliga. I sådant syfte och då det ju icke torde kunna ifrågakomma att vid beviljande av statsbidrag fästa villkor örn utbekommande av bidraget först vid viss tidpunkt eller alltefter det medel bleve tillgängliga, syntes statens avdikningsanslag böra erhålla natur av förslagsanslag. Statsbidragen vore inom av riksdagen fastställd gräns beviljade, men tidpunkten, då de komme att lyftas, läte sig icke med säkerhet på förhand beräkna; och för så beskaffade utgifter erfordrades just ett förslagsanslag. För riksdagen borde det vara tillräckligt att bestämma gränsen för anvisande av statsbidrag.

Örn saken ordnades på sålunda angivet sätt, vore det sannolikt, att under första året, då icke obetydliga statsbidragsbelopp, som icke rymts inom reservationsanslagets ram, måst stå över, ett större belopp komme att åtgå än det, som under följande år bleve erforderligt. På grund härav torde det sannolikt åtgå åtminstone 4.3 miljoner kronor under budget-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 4il. 7

året 1931/1932, medan däremot ett belopp av 4 miljoner kronor torde sedermera visa sig ungefär tillräckligt, örn eljest förhållandena vore oförändrade. Förändrades anslaget, såsom statskontoret föreslagit, till förslagsanslag, torde emellertid anslagsbeloppet även för nästkommande budgetår kunna begränsas till 4 miljoner kronor.

Äv de vid statskontorets utlåtande fogade skrivelserna från lantbruksstyrelsen och riksräkenskapsverket inhämtas, att lantbruksstyrelsen icke haft något att erinra mot statskontorets förslag samt att riksräkenskapsverket allenast ifrågasatt, huruvida det med hänsyn till föreliggande omständigheter kunde anses erforderlig!, att i riksstaten för budgetåret 1931/1932 uppföra anslaget till högre belopp än det, 4,000,000 kronor, som för följande budgetår beräknats vara tillräckligt.

I sitt yttrande över lantbruksstyrelsen framställning i fråga örn medelsbehovet för ifrågavarande ändamål åberopar statskontoret sin ovan återgivna utredning samt ifrågasätter, att statens avdikningsanslag må i riksstaten för budgetåret 1931/1932 upptagas såsom förslagsanslag och till belopp av 4,000.000 kronor.

I detta sammanhang torde jag få anmäla en av Svenska järnvägsföreningen den 28 september 1928 gjord framställning, vari hemställts örn åtgärder i syfte att järnväg måtte för de kostnader, järnväg måste vidkännas i anledning av arbeten i samband med torrläggningsföretag, bliva delaktig av statsbidrag från statens avdikningsanslag. Över framställningen hava yttranden avgivits den 17 oktober 1928 av lantbruksstyrelsen, den 24 januari 1929 av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, den 30 januari 1929 av statskontoret samt den 22 oktober 1929 av järnvägsstyrelsen.

Till stöd för nyssnämnda framställning anför järnvägsföreningen, bland annat, att enligt vad för föreningen anmälts kostnaderna för sådana arbeten, vilka nu vore i fråga och för vilka järnvägs ägare icke vore berättigad till ersättning, börjat stiga till sådana belopp, att de under nuvarande för järnvägarna mycket brydsariima ekonomiska förhållanden verkat i hög grad betungande. Då det läge i det allmännas intresse, att sådana torrläggningsföretag, som här avsåges, komme till utförande, syntes det föreningen rimligt, att statsbidrag komme vederbörande järnvägs ägare tillgodo för den del, som det ålåge dem att bekosta. Då någon båtnad i regel ej kunde påvisas för järnvägarna av de arbeten, som lagenligt kunde påläggas dem, och det sålunda utan överdrift kunde sägas, att kostnaderna alltid överstege eventuell båtnad, syntes det skäligt, att järnvägarna komme i åtnjutande av ett anslagsbelopp, som ej gjordes beroende av torrläggningsföretagens större eller mindre bärighet utan fixerades till det belopp, som högst kunde utgå till torrläggningsföretag.

Lantbruksstyrelsen har i sitt utlåtande förklarat, att framställningen icke kunde frånkännas visst fog. Med hänsyn till de synpunkter, som kommit till uttryck i vattenlagens bestämmelser i ämnet, torde det emellertid kunna ifrågasättas, huruvida statsbidrag borde utgå till nu ifråga

Fråga örn statsbidrag till kostnader, som uppkomma fö* järnväg vid torrläggningsfiiretag.

8 Kunni. Maj:tb proposition Ar 43.

varande kostnad. Därtill korinne, att gällande grunder för bidrag fran statens avdikningsanslag icke kunde vinna tillämpning i fråga om bidrag för ändamål, varom bär vore fråga. Framhållas borde även, att bifall till framställningen kunde förväntas medföra liknande anspråk jämväl från väghållningsskyldiga beträffande kostnader för sådant vattenavlopp genom allmän väg, som avsåges i 7 kapitlet 8 § vattenlagen. Lantbruksstyrelsen ansåge sig sålunda icke böra tillstyrka bifall till framställningen.

Väg- och vattenhyggnadsstyi'elsen anser i likhet med lantbruksstyrelsen, att järnvägsföreningens framställning icke kunde frånkännas visst fog, samt yttrar bland annat vidare:

Då statsbidragen från statens avdikningsanslag tillkommit för att främja det allmänna intresse, som läge i torrläggningsföretagens genomförande, syntes det styrelsen även ur det allmännas synpunkt vara ändamålsenligt och riktigt, att statsbidrag beräknades på hela torrläggningsarbetets kostnad, kostnaden inom järnvägens område däri inberäknad, och detta så mycket mera som järnvägen i motsats till jordägande intressenter icke hade någon egen fördel av vattenavledningen. Härtill bomme, att järnvägarna i vårt land numera i regel vore ekonomiskt hårt ansträngda, varför det syntes väl befogat, att även de finge komma i åtnjutande av den lättnad i dessa pålagor, som kunde erhållas genom statsbidrag även för deras del i respektive företag.

Slutligen finge väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med anledning av den farhåga, lantbruksstyrelsen uttalade i fråga örn konsekvenserna i avseende på avlopp genom vanliga vägar, framhålla, att det syntes styrelsen både rättvist och skäligt, att motsvarande lättnad bereddes ägare av väg, genom vilken vidgat avlopp tarvades. Härutinnan vore för övrigt att märka, dels att dessa arbeten i regel vore betydligt mindre kostsamma jin i fråga örn järnvägar, och dels att stadgandet i 7 kapitlet 8 § vattenlagen endast avsåge vattengenomlopp, som tillkommit efter den 1 januari 1880 och därvid utförts otillfredsställande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hemställde i överensstämmelse med det anförda, att Kungl. Majit täcktes medgiva, att statsbidrag till torrläggningsföretag finge beräknas jämväl på kostnaden för vattenavlopp under väg eller järnväg, och att vägens, respektive järnvägens ägare av beviljat statsbidrag finge erhålla så stor del, som hans kostnad utgjorde av kostnaden för hela företaget.

Statskontoret framhåller, att det ville synas, som örn goda skäl anförts för att till kostnaden för upptagande, i sammanhang med avdikning, av vattenavlopp genom järnvägs banvall, eventuellt även genom allmän väg, statsbidrag finge utgå från allmänna avdikningsanslaget, varvid det emellertid förefölle statskontoret, som örn bidraget under inga förhållanden borde få överstiga en tredjedel av denna kostnad.

Järnvägsstyrelsen har i ärendet anfört:

Styrelsen kunde icke finna annat, än att framställningen vore befogad. För statens järnvägars vidkommande finge styrelsen vitsorda, att de kostnader, varom i detta fall vore fråga, under den relativt korta tid, sorn 1918 års vattenlag varit i tillämpning, uppginge till icke obetydliga belopp, och det torde icke vara att förvänta, att de ekonomiska uppoffringar, som statens och de enskilda järnvägarna enligt 7 kapitlet 9 och 10 §§ vattenlagen finge vidkännas för utvidgning eller fördjupning av vattenavlopp genom bankar, komme att minskas, utan fastmer syntes utvecklingen tyda på, att de komme att ökas i en omfattning, som kanske

9 Kungl. Majlis proposition Nr 43.

icke förutsattes vid införande i vattenlagen av ifrågavarande bestämmelser. Styrelsen ansåge fördenskull, att åtgärder i det av svenska j arn vägsföreningen angivna syfte borde vidtagas, och syntes det styrelsen icke mer än rimligt och rättvist, att vad som i förevarande hänseende kunde komma att föreskrivas eller medgivas enskild järnväg jämväl utsträcktes att gälla statens järnvägar. Beträffande därefter den form, under vilken ifrågasatt bidrag skulle utgå, och storleken av detsamma anslöte sig styrelsen i huvudsak till vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalat, nämligen att bidraget skulle anvisas av samma medel, varav anslag beviljades till förekommande torrläggningsföretag, och fastställas till enahanda procent av kostnaden för järnvägen, som enligt gällande bestämmelser utbetalades i statsbidrag åt intressenterna i företaget å dess kostnader.

I en den 26 oktober 1929 till Kungl. Maj:t inkommen skrivelse, kar järnvägs för euin gen ytterligare meddelat, att de enskilda järnvägarnas kostnader för ifrågavarande arbeten visserligen icke varit så stora, om man fördelade kostnaden på alla järnvägarna, men förhållandet vöre, att endast några få järnvägar drabbades av dessa kostnader, och i vissa fall hade en järnväg år efter år råkat ut för dylika kostnader. Sålunda hade en järnväg under år 1926 fått utbetala 14,512 kronor och under det följande året 1,168 kronor; en annan järnväg hade under de tre sista åren fått utbetala sammanlagt cirka 8,700 kronor och en tredje järnväg hade under de sju sista åren utbetalat 74,864 kronor. Huru det kunde komma att ställa sig framdeles, kunde ej nu förutsägas, men det kunde lätt inträffa, att en ekonomiskt mycket svag järnväg råkade ut för relativt höga kostnader kanske under flera år.

Jag vill omnämna, att de jämlikt Kungl Majtts bemyndigande av chefen för kommunikationsdepartementet den 18 november 1927 tillkallade järnvägsekonomisakkiinniga i sitt den 19 december 1928 avgivna betänkande (statens offentliga utredningar 1929: 2) å sid. 54 och 55 berört samma fråga, som avses i järnvägsföreningens förevarande framställning, och därvid instämt i föreningens hemställan.

I de utlåtanden, som avgivits över järnvägsekonomisakkunnigas betänkande, har det av de sakkunniga i nu förevarande avseende tillstyrkta förslaget biträtts av statskontoret, fullmäktige i riksgäldskontoret, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Kai inar, Älvsborgs och Värmlands län saint Västernorrlands och Jämtlands läns handelkammare.

Länsstyrelsen i Alvsborgs län yttrar, att någon inskränkning i järnvägs skyldighet enligt vattenlagen att utan kostnad för jordägaren släppa fram vatten för full torrläggning av ovan liggande mark borde naturligtvis icke förekomma och hade ej ifrågasatts av de sakkunniga. Att järnväg åter enligt de sakkunnigas förslag i likhet med jordägare skulle erhålla statsbidrag till arbetets utförande vore en lämplighetsfråga, mot vars lösning till förmån för järnvägarna länsstyrelsen ej hade någon erinran att göra.

Emellertid har den av de sakkunniga uttalade meningen även mötts av vissa erinringar.

•>

Bihang till riksdagens protokoll 19.11. t sand

lii hafi. (Sr iS.)

Departementschefeffi.

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Salunda framhåller lantbruksstyrelsen, att bidrag till järnvägarna icke borde ur avdikningsanslaget lämnas till företag, som nödvändiggjorts av bristande hänsyn till torrläggning av angränsande marker vid järnvägs byggande. Örn särskilt anslag skulle anvisas, hade styrelsen icke något att erinra häremot, då avdikningsanslaget i så fall fortfarande oinskränkt stöde till jordbrukets förfogande. Länsstyrelsen i Uppsala län har av principiella skäl icke kunnat tillstyrka, att bidrag till ifrågavarande ändamål lämnades från avdikningsanslaget. Vägkonsidenten i Gävleborgs lån, med vilken länsstyrelsen i nämnda län instämt, framhåller, att örn nu ifrågavarande skyldigheter hade järnvägar och vägar haft vetskap vid deras tillkomst, och företagen hade oftast haft möjlighet att redan då gardera sig mot kommande kostnader. Att vattenlagen ålade företagen att bestrida kostnaderna för de arbeten, som måste utföras för åstadkommande av ifrågavarande vattenavlopp genom järnväg eller väg finge anses fullt naturligt, och de sakkunniga hade icke heller beträffande järnvägarna bestritt det berättigade i vattenlagens föreskrifter. Beviljandet av statens avdikningsanslag vore en av de få åtgärder till jordbrukets fromma, som statsmakterna numera vidtoge, och anslaget torde ingalunda vara större, än att det ginge åt för jordbrukets egna behov. Skulle detta anslag användas att täcka de ifrågavarande kostnader, som enligt vattenlagen ålåge järnvägarna, skulle man nog med rätt kunna säga, att anslaget icke bleve använt för sitt ändamål utan till förmån för annan part.

För understödjande av sådana torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller ständig slåtter- och betesvall, utgår statsbidrag utan återbetalningsskyldighet från statens avdikningsanslag. Detta anslag, som inrättats genom beslut vid 1926 års riksdag och trädde i stället för de förutvarande norrländska och allmänna avdikningsanslagen, har liksom dessa natur av reservationsanslag. För ifrågavarande verksamhet har riksdagen årligen bestämt det belopp, intill vilket Kungl. Majit ägt bevilja bidrag, samt anvisat vissa anslag.

Det belopp, intill vilket statsbidrag skulle få beviljas under budgetåret 1931/1932, har av lantbruksstyrelsen föreslagits till 5,300,000 kronor. Erinras må, att de medgivna bidragsbeloppen utgjort under budgetåret 1923/1924 2,400,000 kronor, 1924/1925 2,200,000 kronor, 1925/1926 3,000,000 kronor, 1926/1927 2,500,000 kronor, under vartdera av de tre budgetåren 1927/1930 3,100,000 kronor och tinder budgetåret 1930/1931 4,000,000 kronor. Av flera skäl är jag icke beredd att tillstyrka den av lantbruksstyrelsen för nästkommande budgetår ifrågasatta högst avsevärda ökningen i hithörande understödsverksamhets omfattning. Utan att underskatta betydelsen av ändamålsenliga åtgärder för lämplig jords torrläggning och angelägenheten av att föreliggande ansökningar örn bidrag i görligaste mån snarast tillgodoses, anser jag, att de missräkningar, som i ekonomiskt hänseende både för staten och de enskilda intressenterna tyvärr blivit följden av en del större torrläggningsföretag, böra mana till viss försiktighet, då fråga är om verksamhetens utveckling. Jämväl

11 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

bör betänkas, att en vidgad omfattning av verksamheten kommer att för efterföljande budgetår, då utfästelserna örn bidrag skola infrias, nödvändiggöra uppförandet på riksstaten av i motsvarande grad förhöjda anslagsbelopp. Efter övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter samt av statsfinansiella skäl finner jag mig för budgetåret 1931/1932 ej kunna förorda högre sammanlagt bidragsbelopp än 3,300,000 kronor, vilket belopp, för såvitt man undantager innevarande budgetår, dock innebär en mindre förhöjning i vad hittills årligen fått beviljas.

Innan jag ingår på frågan örn storleken av anslaget för budgetåret 1931/1932, må först erinras, att anslagen till avdikningsverksamheten tidigare så bestämdes, att därå vid varje budgetårs ingång skulle finnas, förutom täckning för redan beviljade bidrag, en odisponerad tillgång, motsvarande vad av Kungl. Maj:t finge för året beviljas. Då de beviljade bidragen finge lyftas endast i mån av arbetets fortgång och i regel en del skulle innestå, tills arbetet fullbordats och godkänts, uppstodo efter hand å anslagen avsevärda behållningar, vilka vid 1921 års ingång enligt statskontoret uppgingo till drygt 10,000,000 kronor. Sedan man härefter begynt tillmäta anslagen med utgångspunkt därifrån, att därå endast behövde finnas tillgång att gälda de belopp, som under året borde utbetalas, förbrukades småningom de förefintliga behållningarna. Sålunda hade dessa vid ingången av budgetåret 1923/1924 nedgått till ungefär 5,350,000 kronor, och vid inrättandet 1926 av statens avdikningsanslag fick detta anslag övertaga behållningar å de äldre anslagen av sammanlagt allenast 1,450,000 kronor. Situationen utvecklade sig därefter därhän, att vid utgången av nästföregående budgetår anslaget var uttömt och till betalning förfallna statsbidrag till belopp av omkring 550,000 kronor därjämte fingo i brist på tillgängliga medel överföras till innevarande budgetår. Enligt uppgift av lantbruksstyrelsen överstego vid samma tidpunkt de redan beviljade statsbidragen, i vad de beräknades komma att utbetalas, med i runt tal 6,000,000 kronor de av riksdagen för ändamålet anvisade medlen.

I avseende å frågan örn en jämnare fördelning mellan budgetåren av medelsanvisningarna till statens avdikningsanslag har av statskontoret till en början övervägts, huruvida icke i riksstaten för budgetåret 1931/1932 borde upptagas så stort anslag, att detta dels täckte vid ingången av sagda budgetår beviljade ej lyftade bidragsbelopp, dels oek motsvarade vad riksdagen medgåve fingo i bidrag beviljas linder budgetåret, samt sedermera i konsekvens hånnell anslaget borde år frim år uppföras till samma belopp som den fastställda bidragssumman. Statskontoret har emellertid ansett, att dylik genomgripande åtgärd ej behövde vidtagas. I stället har statskontoret, enär det för riksdagen i avseende å understödsverksamhetens omfattning vore tillräckligt att årligen bestämma gränsen för anvisande av statsbidrag, med instämmande av lantbruksstyrelsen och riksräkenskapsverket föreslagit, att anslaget

12 Kungl. Majlis proposition Nr 43.

måtte givas förslagsanslags natur samt för budgetåret 1931/1932 upptagas till 4,000,000 kronor. Med hänsyn till vikten av att anslaget städse skall kunna motsvara de krav, som på grund av statens åtaganden gentemot torrläggningsföretagen ställas på detsamma, och att bidragstagarna alltså icke behöva vänta på utfående av till betalning förfallna belopp, vill jag i enlighet med statskontorets av övriga myndigheter biträdda förslag förorda, att statens avdikningsanslag upptages såsom förslagsanslag. Anslagsbeloppet bör emellertid i fortsättningen uppföras till sådant belopp och ställas i den relation till den medgivna bidragssumman, att ett överskridande av förslagsanslaget såvitt möjligt förebygges. Under erinran, att den för de fyra budgetåren 1927/1931 i medeltal per år beviljade bidragssumman uppgått till i runt tal 3,300,000 kronor samt att under sistförflutna budgetår ett belopp av 550,000 kronor av brist på medel ej kunnat utbetalas, vill jag förorda, att anslaget för budgetåret 1931/1932 uppföres med 3.800.000 kronor eller samma belopp som för innevarande budgetår.

Vidkommande den av svenska järnvägsföreningen gjorda framställningen örn åtgärder i syfte att järnväg för do kostnader, den måste vidkännas i anledning av arbeten i samband med torrläggningsföretag, måtte bliva delaktig av bidrag från statens avdikningsanslag, vill jag till en början erinra örn följande. I 7 kapitlet, 9 § vattenlagen stadgas, att, örn för torrläggning av mark tarvas, att genom järnvägs banvall anordnas vattenavlopp eller ock befintligt sådant utvidgas eller fördjupas, järnvägens ägare är pliktig att ombesörja arbetet. I fråga örn ersättning för sålunda utfört arbete stadgas i 10 § samma kapitel, att, örn järnvägen påbörjats före den 1 januari 1921, järnvägens ägare är berättigad till ersättning, i den mån ej arbetet tarvas för torrläggning till högst 1.2 meters djup av åker eller äng, som jämväl vid tiden för järnvägens tillkomst varit att hänföra till sådant ägoslag. I motiven till förenämnda stadganden i vattenlagen framhålles, att ett allmänt påtalat missförhållande vore, att vid utförandet av järnvägsanläggningar mången gång allt för liten hänsyn tagits till bevarande eller beredande av möjlighet till närliggande marks torrläggning, i det öppningar för vattnets avledande genom järnvägarnas banvallar icke gjorts tillräckligt vida eller icke förlagts på ett för ända målet tillfredsställande djup. Vid järnvägs byggande visad uraktlåtenhet i nämnda avseende hade ansetts motivera åläggande för järnvägens ägare att på egen bekostnad avhjälpa det rådande missförhållandet. Av praktiska skäl och billighetshänsyn hava dock i nämnda huvudregel gjorts modifikationer.

Mot järnvägsföreningens förevarande framställning, att järnväg må kunna erhålla statsbidrag ur avdikningsanslaget till fullgörande av sina nyss nämnda skyldigheter, b ava i vissa däröver avgivna yttranden erinringar gjorts. Lantbruksstyrelsen har bland annat framhållit, att det

13 Kungl. Marits proposition Nr 43.

med hänsyn till de synpunkter, som kommit till uttryck i vattenlagens bestämmelser i ämnet, torde kunna ifrågasättas, huruvida statsbidrag borde utgå till nu ifrågavarande kostnad. Från länsstyrelsens i Gävleborgs län sida bar erinrats, att vederbörande vid anläggningarnas tillkomst haft vetskap örn nu ifrågavarande skyldigheter och att företagen oftast haft möjlighet att redan då gardera sig mot kommande kostnader. Länsstyrelsen bar därjämte framhållit, att det finge anses fullt naturligt, att vattenlagen ålade företagen att bestrida kostnaderna för de arbeten, som måste utföras för åstadkommande av vattenavlopp genom järnväg eller väg.

Med hänsyn till motiven för nu gällande lagstadgande i ämnet och i anslutning till vad nyssnämnda myndigheter anfört samt enär statens avdikningsanslag är mycket hårt anlitat för sitt egentliga ändamål, finner jag mig icke kunna tillstyrka järnvägsföreningens framställning.

I anslutning till det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

a) medgiva, att Kungl. Majit må under budgetåret 1931/1932 bevilja statsbidrag från statens avdikningsanslag å tillhopa högst 3,300,000 kronor; samt

b) anvisa för budgetåret 1931/1932 under benämningen statens avdikningsanslag ett extra förslagsanslag av 3,800,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet! Rune Thygesen.

Bihang lill riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 37 höft. fSr i3.)