angående avlös¬ ning av en för Gamla Alvsborgs kungsladugård rn. m. utgående avgäld

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

1 Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående avlösning av en för Gamla Alvsborgs kungsladugård rn. m. utgående avgäld; given Stockholms slott den 6 februari 1931.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sam Larsson.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 6 februari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden Gärde, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för finansdepartementet anför departementschefen, statsrådet Larsson:

Med utlåtande den 13 maj 1929 har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län överlämnat en av stadsfullmäktige i Göteborg i skrivelse den 4 februari 1929 gjord framställning, däri stadsfullmäktige hemställt, att Kungl. Majit täcktes dels medgiva, att den avgift å 16,000 kronor örn året, som Göteborgs stad hade att erlägga till Göteborgs lantränteri enligt Kungl. Maj:ts brev den 1 februari 1867 angående upplåtelse till staden av Gamla Älvsborgs Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 63 haft. (Nr 76.)

284 31

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

kungsladugård nied tillhörande lägenheter för att såsom förstad förenas med Göteborg, finge av staden lösas genom inbetalning till statsverket av i ett för allt ett belopp av 320,000 kronor och dels samtidigt förklara, att Kungl. Maj:t och kronan icke gjorde anspråk på äganderätt till den egendom, nämligen Gamla Älvsborgs kungsladugård jämte därtill hörande, icke skatteförsålda lägenheter med vissa undantag, som genom nämnda brev blivit upplåten och avträdd till Göteborgs stad.

Innan jag närmare ingår på de omständigheter, vilka föranlett stadens framställning, ber jag att få lämna en redogörelse för det sätt, varpå upplåtelsen av omförmälda egendom kommit till stånd, ävensom för vissa därmed sammanhängande förhållanden.

I skrivelse den 25 april 1856 hemställde särskilt utsedda kommitterade på uppdrag av Karl Johans församling — belägen invid staden Göteborg — att Kungl. Maj:t måtte besluta, att församlingen skulle införlivas med nämnda stad under samma rättigheter och skyldigheter som denna stads förstäder.

Genom beslut den 3 december 1858 anbefallde Kungl. Majit länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län att föranstalta örn tillsättande av en kommitté, bestående av lämpligt antal ledamöter, valda såväl av församlingen som av staden, vilken kommitté skulle hava att verkställa erforderlig utredning samt avgiva yttrande och förslag i inkorporeringsfrågan. Den i anledning härav tillsatta kommittén avgav förslag i ämnet den 1 juni 1863, därvid kommittén tillstyrkte införlivande med Göteborgs stad såsom förstad av hela Karl Johans församling, omfattande Gamla Älvsborgs kungsladugård med därtill hörande, landshövdingen i länet på lön anslagna lägenheter. Yad sålunda skulle införlivas med staden utgjordes av

Areal

a) till särskilda personer upplåtna tomter i

li) gamla eller f. d. amiralitetsvarvet, där lägenheterna, vilkas areal ej kunde uppgivas, vore skatteköpta.

Punkt 2) i kommitténs förslag innehöll följande bestämmelse. »All den till förstaden hörande mark, med undantag av den kronan för eget behov

3 Kungl. Majus proposition nr 76.

sig förbehållit, tillfaller staden med enahanda rätt till grunden, som staden äger i avseende på den till dess nuvarande område hörande jord, så att följaktligen alla de till kronan nu utgående grundlegor och avgifter för besittning av tomter och lägenheter i förstaden, ävensom köpeskillingar för de platser därstädes,-som framdeles friköpas, från kronan till staden avstås.» Till stöd för sitt förslag i denna del anförde kommittén att, enär staden genom inkorporeringen iklädde sig förbindelser, vilka medförde betydliga utgifter, kommittén ansett det rättvist och billigt, att den i allmänhet gällande regeln att varje till stad hörande område med undantag av den del, Kungl. Majit och kronan kunde hava för eget behov förbehållit sig, vore stadens tillhörighet, även i förevarande fall vunne tillämpning och att staden sålunda tillförsäkrades den inkomst av jorden, som avsåges i punkt 2 av förslaget.

Kommitténs förslag antogs av Karl Johans församling och godkändes i huvudsakliga delar av stadsfullmäktige och magistraten i Göteborg.

Länsstyrelsen i Göteborgs oell Bohus län avgav utlåtande i ärendet den 31 december 1864, däri länsstyrelsen anförde i huvudsak följande.

Länsstyrelsen funne sig kunna så till vida biträda kommitterades i punkten 2) framställda förslag att all den till förstaden hörande mark, med undantag av den som kronan förbehölle sig för eget behov, måtte tillfalla staden, så att staden efter föreningens trädande i verkställande finge äga att titan ersättning till kronan uppbära och fritt disponera de grundlegor och avgifter, som utginge av nämnda mark. Enligt länsstyrelsens förmenande borde emellertid denna förmån endast avse de i kommitténs förslag under a), f), g) och h) angivna lägenheterna. Länsstyrelsen erinrade, att Kungl. Majit genom brev den 14 november 1854 beslutat, att ifrågavarande lägenheter finge med vissa undantag av vederbörande innehavare under i brevet angivna villkor skatteköpas, samt hemställde beträffande dem av nämnda lägenheter, vilka ännu icke blivit skatteköpta, att — därest staden icke mot lydelsen i sagda brev kunde berättigas att skatteköpa dem pa i brevet stadgade villkor de för dessa lägenheter vid blivande skatteköp inflytande skatteskillingar finge tillfalla stadens kassa.

Yad därefter angår de s. k. Slottsskogslägenheterna — i kommitténs förslag upptagna under c) — hemställde länsstyrelsen, att staden matte medgivas rätt att inköpa dem till skatte under de i nyssnämnda brev stadgade villkor. Som skäl härför anfördes, att det enligt länsstyrelsens mening vöre för staden av synnerlig vikt att genom skatteköp erhålla full äganderätt till ifrågavarande lägenheter, enär, utan en sådan, stora svårigheter komme att möta ordnandet av de nya stadsdelar, vilka genom föreningen skulle komma att tillhöra staden, varjämte staden i så fall även kunde genom planmässig upplåtelse av tomtplatser å den till skatte köpta jorden beredas en behövlig hjälp vid utgörandet av de betydliga utgifter, som av föreningen komme att vållas. I sammanhang härmed hemställde länsstyrelsen, att staden mätte förpliktas att vidmakthålla den skog, som ännu funnes kvar å ägorna till en del av Slottsskogslägenheterna och vilken, efter behörig besiktning, kunde prövas vara av det bestånd, att den borde bibehållas. Vad slutligen anninge Kungsladugårdens huvudgård, av kommittén upptagen under d), hemställde länsstyrelsen, att den måtte för kronans behov undantagas men därjämte till staden upplåtas på arrende under 20 år eller den längsta tid författningarna medgåve, därvid emellertid skulle iakttagas viss anordning i syfte att staden

4 Kungl. Majus proposition nr 76.

kumle för framtiden vara försäkrad om arrendet. Vidare anförde länsstyrelsen, att länsstyrelsen ansage, att om staden, på sätt länsstyrelsen föreslagit, skulle komma att på arrende övertaga Kungsladugården, det borde medgivas staden att till tomter indela så stor del av den huvudgården tillhörande marken, som erfordrades för att behörigen ordna och indela även denna del avförstaden, där, å själva inägorna till huvudgården, en mängd bostäder redan funnes uppförda av den fattigare befolkningen, som av huvudgårdens arrendatorer fått sig byggnadsplatser upplåtna.

Härefter avgav kammarkollegium utlåtande i ärendet den 6 mars 1865.

Därvid tillstyrkte kollegium godkännande av länsstyrelsens förslag pä det sätt att, _ utan någon förändring uti gällande föreskrifter örn sättet för skatteförsäljningen, till staden utan någon avgift överlätes dels vissa angivna ödelägenheter, hänförliga till den förut omförmälda gruppen a), jämte de under gruppen b) upptagna allmänna platser och impedimenter och dels rättighet att i stället för landshövdingen uppbära och fritt disponera de grundlegor eller avgifter, som för alla de övriga borde erläggas, evad de vore donerade eller skatteförsålda, så att ägarnas eller innehavarnas rättigheter icke i någon mån förändrades eller inskränktes; och borde framdeles inflytande skatteköpeskillingar, sedan de på vanligt sätt inlevererats i lantränteriet, därifrån till stadens kassa utanordnas, efter det skattebreven blivit av kollegium utfärdade.

I fråga om Slottsskogslägenheterna anförde kollegium, som funnit det av synnerlig vikt för staden att erhålla full äganderätt till lägenheterna, att kollegium vore av den tanke, att en sådan rätt borde beredas staden utan erläggande av skatteköpeskilling — som beräknats för samtliga lägenheter uppgå till något över 37,000 riksdaler — dymedelst att jorden av Kungl. Majit och rikets ständer till staden donerades, desto hellre som den behövliga hjälpen vid utgörandet av de betydliga utgifterna för föreningen — vilken hjäll) staden enligt yttrande av länsstyrelsen skulle kunna erhålla genom upplåtelser av den skatteköpta jorden — möjligen komme att bliva utan särdeles värde, örn staden finge utgiva ett så betydligt belopp som det nyssnämnda.

Slutligen anförde kollegium beträffande Kungsladugårdens huvudgård följande:

»Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes förslag i fråga örn huvudgården går därpå ut, att densamma skulle till staden under ett slags perpetuellt arrende upplåtas, dock så, att arrendeavgiften borde, på jämväl föreslaget sätt, för en tidrymd av blott 20 år för varje gång bestämmas. Kollegium inser väl, lika med Eders Kungl. Maj:ts befallningskavande, nödvändigheten för staden att komma i disposition av ifrågavarande huvudgård, men är därjämte av den tanke, att staden skulle vara med ett blott arrende litet eller intet belåten och lika litet de personer, som kunde bliva sinnade att på ägorna sig nedsätta och bygga hus samt göra nyttiga anläggningar, då med besittningen av jorden äganderätt därtill icke var förenad. Än värre bleve förhållandet, örn, på sätt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande såsom en möjlighet förutsatt, för den händelse arrendeavgiften icke komme att på det föreslagna sättet bestämmas, utan arrenderingen skulle ske genom offentlig auktion, helst då kunde inträffa, att egendomen av annan man än staden på arrende inropades.»

Utgående från antagandet att Kungl. Majit ansåge en uppoffring från statens sida böra äga rum, hemställde kammarkollegium i anslutning till det anförda, att även ifrågavarande huvudgård måtte under full äganderätt doneras till staden eller, örn detta icke vunne bifall, till densamma under skattemannarätt försäljas, mot en skatteköpeskilling motsvarande 10 års arrende-

o

Kungl. Majus proposition nr 76.

avgift eller 37,888 riksdaler riksmynt. Därest detta förslag bifölles oell ifrågavarande landshövdingen på lön indelade lägenheter bleve därifrån skilda, skulle statens förlust efter dåvarande förhållanden uppgå till ett belopp av 11,819 riksdaler riksmynt, för så vitt landshövdingens med nämnda summa minskade inkomster funnes böra med andra medel till fullo ersättas.

Genom resolution den 12 maj 1S65 beslöt Kungl. Majit, som ansåg framställning till rikets ständer örn upplåtelse till Göteborgs stad av Kungsladugården icke böra avlåtas under andra villkor än att staden utgåve årlig gottgörelse för den inkomst landshövdingen i Göteborg därav åtnjöte, att infordra stadsfullmäktiges förnyade yttrande i ämnet.

Med anledning därav anförde stadsfullmäktige i yttrande den 15 juni 1865, bland annat, följande.

»Då nu stadsfullmäktige, lika med Eders Kungl. Majlis och rikets kammarkollegium, anse ändamålet med föreningen icke kunna vinnas, så framt icke all Kronans rätt till den mark, som skulle utgöra den nya förstadens område, utom de åttioåtta tunn- 14,250 kappland, vilka kronan för eget behov sig förbehållit, till staden i dess helhet överlåtes; varemot den av Eders Kungl. Majits befallningshavande ifrågasatta arrenderätt till Kungsladugården ingalunda synes för berörda ändamål tillfyllestgörande; få stadsfullmäktige förklara, att, därest billigare villkor icke kunna erhållas, hinder från stadens sida icke möter för föreningen på de villkor för en dylik överlåtelse, under vilka Eders Kungl. Maj:t funnit nådig proposition därom böra till Rikets Ständer avlåtas.»

Frågan örn upplåtelsen av Kungsladugården upptogs därefter av Kungl. Majit till behandling i proposition den 21 november 1865, nr 45. I propositionen föreslog Kungl. Majit — som ansåg vad vederbörande anfört till stöd för förslaget att lägga Karl Johans församling såsom förstad till Göteborgs stad utgöra talande skäl för tillvägabringande av dylik förening, även örn densamma måste medelst någon uppoffring frän statens sida befrämjas att rikets ständer med avseende å de betydliga kostnader, som otvivelaktigt komme att drabba Göteborgs stad för de nya förhållandenas ordnande, och de utgifter, staden även framgent torde få vidkännas till följd av föreningen, samt på grund av vad kammarkollegium i ämnet yttrat och hemställt, måtte för sin del medgiva, att till Göteborgs stad för nu ifrågavarande ändamål linge upplåtas Gamla Älvsborgs kungsladugård jämte därtill hörande lägenheter, med undantag av den mark, tillsammans utgörande 88 tunnland 14 10/40 kappland, som kronan för eget behov förbehållit sig, samt staden berättigas att i stället för landshövdingen i länet uppbära och disponera de grundlegor, arrenden och andra avgifter, som för lägenheterna erlades, ävensom framdeles inflytande skatteköpeskillingar för de lägenheter, vilka enligt brevet den 14 november 1854 borde, i den mån ansökningar därom inkomme, till skatte försäljas; dock med förbindelse för staden att i den ordning Kungl. Majit vid ärendets slutliga prövning kunde finna skäligt fastställa, årligen utbetala tolvtusen riksdaler, motsvarande i jämnat tal den inkomst, som landshövdingen på senare tiden av lägenheterna åtnjutit, och under förbehåll att den till en del av Slottsskogslägenheterna hörande dugliga skogen bibehölles för att till parkanläggning för staden användas.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

I skrivelse den 15 juni 1866, nr 78, anförde rikets ständer i anledning av omförmälda proposition följande:

»Rikets ständer Lava, efter prövning av detta ärende, väl funnit att, för befrämjande av ett även från det allmännas synpunkt så viktigt ändamål, som det ifrågavarande, staten icke bör undandraga sig att i någon mån göra uppoffring till fördel för nämnda samhälle, men då lägenheterna, i den mån nuvarande arrende upphör, inom en icke avlägsen framtid sannolikt erhålla ett vida högre värde, än som motsvarar den inkomst, vilken på senare tiden därav erhållits, samt uppoffringen följaktligen skulle bliva alltför betydlig genom ett obetingat bifallande av Eders Kungl. Maj:ts nådiga framställning, hava rikets ständer ansett, att statens rätt till erhållande av skatteköpeskillingarna för de ännu icke skattelösta lägenheterna, vilka, jämlikt kungl, brevet den 14 november 1854, få av vederbörande innehavare skatteköpas, bör bibehållas; samt att det av Eders Kungl. Maj:t till 12,000 riksdaler föreslagna årliga avgiftsbeloppet för lägenheternas upplåtande skäligen kan bestämmas till 16,000 riksdaler. På grund härav och med hänsikt till vad anfört blivit angående åtskilliga tomtinnehavares i Majorna rätt till skattelösen, hava rikets ständer alltså för sin del medgivit, att till Göteborgs stad för ovanberörda ändamål må upplåtas Gamla Älvsborgs kungsladugård, jämte därtill hörande, icke skatteförsålda lägenheter, med undantag av den mark, tillsammans utgörande 88 tunnland 14 V4 kappland, som kronan för eget behov sig förbehållit, samt staden berättigas att uppbära och disponera de grundlegor, arrenden och andra avgifter, vilka av såväl de skatteförsålda som övriga lägenheterna erläggas, dock utan inskränkning i den rätt, som, på grund . av kungl, brevet den 14 november 1854, tillkommer innehavare av ännu icke skatteförsålda lägenheter i Karl Johans församling att desamma till skatte lösa, samt med rättighet för kronan att fortfarande uppbära de inflytande skatteköpeskillingarna för sådana lägenheter, vilka, enligt nyssberörda nådiga brev, kunna, i den mån ansökningar därom inkomma, till skatte försäljas, ävensom med förbindelse för staden att, i den ordning Eders Kungl. Majit vid ärendets slutliga prövning kan finna skäligt fastställa, årligen utbetala sextontusen riksdaler, samt slutligen under förbehåll, att den till en del av Slottsskogslägenheterna hörande dugliga skog bibehålies, för att till parkanläggning för staden användas.»

Genom tidigare omförmälda brev den 1 februari 1867 förordnade härefter Kungl. Majit, att ifrågavarande församling skulle från och med 1868 års ingång såsom förstad förenas med Göteborgs stad och läggas under stadens jurisdiktionsområde ävensom att förstadens område skulle utgöras av de i förut angivna förteckning under a) till och med h) upptagna områdena.

I samma brev förklarade Kungl. Majit, att, på sätt Rikets Ständer medgivit, till Göteborgs stad för berörda ändamål från och med den 14 mars 1868 upplätes och avträddes Gamla Älvsborgs kungsladugård jämte därtill hörande, icke skatteförsålda lägenheter med undantag av den mark, tillsammans utgörande 88 tunnland 14V4 kappland, som kronan för eget behov förbehållit sig. Enligt brevet berättigades dels staden att uppbära och disponera från såväl de skatteförsålda som de övriga lägenheterna utgående grundlegor, arrenden och andra avgifter, dock utan inskränkning i den rätt, som på grund av brevet den 14 november 1854 tillkomme innehavarna av ännu icke skatteförsålda lägenheter i Karl Johans församling, att skatteköpa desamma, dels ock kronan att fortfarande uppbära de inflytande skatteköpe-

7 Kungl. Majlis proposition nr 76.

skillingarna för sådana lägenheter, vilka enligt berörda brev kunde, i den mån ansökningar därom inkomme, till skatte försäljas. Såsom villkor för upplåtelsen stadgades i brevet, dels att staden skulle till Göteborgs lantränteri inbetala vid 1868 års slut 12,000 riksdaler och sedermera årligen kvartalsvis 4,000 riksdaler, varje gång senast den 15 mars, den 15 juni, den 15 september och den 15 december, att disponeras på sätt av Kungl. Maj:t framdeles kunde bliva bestämt, dels ock att den till en del av Slottsskogslägenheterna hörande dugliga skogen skulle bibehållas för att användas till parkanläggning för staden.

Jag övergår härefter till en redogörelse för de förhållanden, vilka givit anledning till stadsfullmäktiges nu gjorda framställning.

Sedan Göteborgs rådhusrätt genom beslut den 14 december 1914 på grund av hinder, varom förmäles i 7 § av förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom, förklarat vilande ansökningar örn lagfart för Göteborgs stad å två i Göta älv verkställda, utanför Gamla Älvsborgs kungsladugård belägna utfyllningar, begärde rådhusrätten i skrivelse den 9 december 1926 yttrande i ämnet av advokatfiskalsämbetet i kammarkollegium. Sådant yttrande avgavs av ämbetet den 20 mars 1928, däri ämbetet yrkade, att de gjorda lagfartsansökningarna måtte av rådhusrätten avslås, enär ifrågavarande Kungsladugård vore kronan tillhörig. Nämnda ansökningar blevo härefter av staden återkallade.

Efter erinran örn advokatfiskalsämbetets i kammarkollegium förenämnda utlåtande redogjorde arkivarien hos drätselkammaren i Göteborg C. Nerdrum i en den 18 januari 1929 upprättad promemoria för det sätt, varpå Gamla Älvsborgs kungsladugård upplåtits till Göteborgs stad, samt uttalade i anslutning därtill den uppfattningen, att man hade alla skäl att antaga, att icke endast stadens utan även kronans mening varit, att den rätt kronan vid tidpunkten för inkorporeringen ägde till det med staden införlivade området skulle — frånsett den mark, som kronan undantagit för eget behov — övergå till staden.

I en jämväl den 18 januari 1929 dagtecknad, till Göteborgs drätselkammare ingiven promemoria framhöll vidare Göteborgs stads fastighetsdirektör A. Gärde att — sedan staden upprättat stadsplan för och försålt tomter från det genom brevet den 1 februari 1867 upplåtna området, därstädes utvecklat sig en omfattande byggnadsverksamhet och att det sannolikt ej syntes dröja synnerligen många år, innan området vore till fullo exploaterat. Då utgivandet av den årliga avgift, som staden enligt nämnda brev hade att erlägga, efter det staden icke längre hade några tomter å området att försälja, komme att för staden innebära en ökad börda, föreslog fastiglietsdirektören drätselkammaren att vidtaga åtgärder för avgiftens avlösning mot utgivande av ett engångsbelopp. Detta belopp syntes enligt fastiglietsdirektören skäligen kunna beräknas så, att avgiften kapitaliserades efter en räntefot av 5 %, i vilket fall beloppet skulle komma att uppgå till 320,000 kronor. På grund av det sålunda anförda och under hänvisning till arkivarien Nerdrums

8 Kungl. Majit! proposition nr 76.

nyssnämnda promemoria hemställde fastighetsdirektören, att drätselkammaren ville föreslå stadsfullmäktige att besluta att till Kungl. Majit ingå med ansökan att Kungl. Majit täcktes dels medgiva, att den avgift å 16,000 kronor om året, som Göteborgs stad enligt Kungl. Majits brev den 1 februari 1867 hade att erlägga till Göteborgs lantränteri, finge av staden avlösas genom inbetalning till statsverket av i ett för allt ett belopp av 320,000 kronor, och dels samtidigt förklara, att Kungl. Majit och kronan icke gjorde anspråk på äganderätt till den egendom, nämligen Gamla Älvsborgs kungsladugård jämte därtill hörande, icke skatteförsålda lägenheter med vissa undantag, som genom samma brev blivit upplåten och avträdd till Göteborgs stad.

Sedan härefter drätselkammaren tillstyrkt fastighetsdirektörens förslag, beslöto stadsfullmäktige å sammanträde den 31 januari 1929 att till Kungl. Majit ingiva den i det föregående omförmälda, den 4 februari 1929 dagtecknade framställningen.

Stadsfullmäktiges förevarande framställning blev av magistraten i Göteborg överlämnad till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län med skrivelse den 14 februari 1929, däri magistraten tillstyrkte bifall till framställningen.

Såsom förut nämnts överlämnade länsstyrelsen framställningen till Kungl. Majit med utlåtande den 13 maj 1929. Däri tillstyrkte länsstyrelsen stadsfullmäktiges hemställan, att Kungl. Majit och kronan måtte förklara sig icke göra anspråk på äganderätten till Gamla Älvsborgs kungsladugård jämte därtill hörande, icke skatteförsålda lägenheter, dock med det i brevet den 1 februari 1867 gjorda förbehållet beträffande lägenhetsinnehavares rätt att skatteköpa sina lägenheter, beträffande rättighet för kronan att uppbära skatteköpeskillingar och »att den till en del av Slottsskogslägenheterna hörande dugliga skog bibehålies» ävensom med undantag av de 88 tunnland 14,250 kappland jord, som kronan förbehållit sig.

Beträffande frågan örn avlösen av den årliga avgälden med visst engångsbelopp anförde länsstyrelsen, bland annat, följande.

Avgälden hade bestämts med hänsyn till de i landshövdingelönen ingående förmånerna från Kungsladugården i kontant och natura och hade avsetts att utgöra ersättning härför. I gengäld hade staden berättigats att uppbära och disponera de från såväl skatteförsålda som övriga lägenheter utgående grundlegor, arrenden och andra avgifter. Enligt verkställd utredning hade arrendeinkomsterna under årens lopp väsentligen nedgått och utgjorde numera endast 6,025 kronor årligen. Därutöver utginge enligt Kungl. Majits brev den 14 november 1854 från lägenheter, som blivit skatteköpta, avgäld efter beräkning av 30 skilling banko eller 94 öre riksmynt för varje mansdagsverke. Dessa avgifter uppginge numera till omkring 2,600 kronor årligen. Stadens inkomster å området hade sålunda på senare tid utgjort sammanlagt omkring 8,625 kronor. Stadens nettoutgifter hade alltså utgjort endast omkring 7,300 kronor. I betraktande därav syntes det av staden föreslagna avlösningsbeloppet vara alltför lågt.

Det vore vidare att märka, att nämnda belopp beräknats efter en kapitaliseringsprocent av 5 %, under det att vid inlösen av skattefrälseräntor och avlösning av vissa frälseräntor kapitaliseringsprocenten bestämts till 4 %. Enligt länsstyrelsen borde jämväl i föreliggande fall vid kapitaliseringen sistnämnda procentsats tillämpas.

9 Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

Under åberopande av det anförda bär länsstyrelsen tillstyrkt avlösning av ifrågavarande avgäld men hemställt, att avlösningsbeloppet måtte bestämmas till 400,000 kronor.

Genom remiss den 17 maj 1929 infordrade Kungl. Maj:t utlåtande i ärendet av kammarkollegium.

Med anledning därav har kammarkollegium i ärendet hört kammar adr okatfiskalsämbetet, som yttrat sig den 17 juni 1929. Ämbetet gör i sitt yttrande gällande, att Gamla Älvsborgs kungsladugård av Göteborgs stad allenast innehaves med perpetuel! arrenderätt och att alltså äganderätten till Kungsladugården alltjämt tillkommer kronan. Enligt ämbetet bör visserligen kronan nu avstå från ifrågavarande äganderätt, men bör kronan därvid betinga sig ett vederlag av minst 2,000,000 kronor. Detta belopp har av ämbetet beräknats med ledning av dels en uppskattning av den areal av ifrågavarande områden, som skulle kunna indelas i tomter, dels ett beräknat tomtvärde av i genomsnitt tio kronor per kvadratmeter, varvid hänsyn tagits till att marken i kronans hand besvärades av nyssnämnda nyttjanderätt för staden. Ämbetet har på närmare utförda grunder ansett, att Kungl. Majit borde föreslå riksdagen att, i anledning av stadens föreliggande framställning, medgiva dels att den upplåtelse av vissa delar av Gamla Älvsborgs kungsladugård, som skett genom brevet den 1 februari 1867 till staden, finge med rättslig verkan mot kronan anses hava ägt rum med äganderätt under de i samma brev stadgade bestämmelser och förbehåll, dels ock att den för nämnda upplåtelse föreskrivna årliga avgiften örn 16,000 kronor finge efter den 31 december 1930 upphöra att utgå, allt under villkor att staden sistnämnda dag till kronan erlade ett belopp av 2,000,000 kronor.

Sedan handlingarna i ärendet härefter av kammarkollegium för yttrande remitterats till stadens myndigheter, har till en början arkivarien hos drätselkammaren i Göteborg i en till drätselkammaren ingiven promemoria avgivit yttrande i ämnet, i vilket yttrande stadens fastighetsdvi ektöt institut. Arkivarie!! har däri på närmare anförda skäl bemött kammaradvokatfiskalsämbetets uttalande rörande äganderätten till Kungsladugården samt vidhållit sin tidigare uttalade uppfattning, att staden vore ägare till nämnda egendom. Beträffande kammaradvokatfiskalsämbetets beräkning av den ersättning staden borde erlägga har arkivarien påpekat, att nämnda beräkning lede av den felaktigheten, att hänsyn ej tagits till kostnader för anläggande av gator jämte ledningar, vilken kostnad snarare överstege än understege nio kronor per kvadratmeter, vadan det markvärde, varmed man hade att räkna, utgjorde högst en krona per kvadratmeter. Därjämte kunde deli blivande tomtmarkans areal icke uppskattas så högt som advokatfiskalsåmbetet gjort. Om sålunda erforderliga rättelser vidtoges, skulle det lösenbelopp, som staden enligt den av advokatfiskalsåmbetet använda beräkningsmetoden borde erlägga, bliva endast omkring 175,000 kronor.

Enligt arkivarien borde staden icke medgiva ett högre lösenbelopp än det av länsstyrelsen föreslagna eller 400,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1931 1 sami. 63 haft. (Nr 76.)

384 31 2

10 Kungl. Mdj:ts proposition nr 76.

Till stöd för riktigheten av sin Uppfattning i äganderättsfrågan har arkivarien bland annat åberopat Kungl. Maj:ts brev den 15 mars 1867 i anledning av G. Anderssons med fleras ansökning om skatteköp av åtskilliga utarrenderade lägenheter under Älvsborgs kungsladugård, däri Kungl. Majit utlåtit sig på följande sätt.

»Sorn den mark, varå ifrågavarande lägenheter äro belägna, numera blivit jamte nästan hela Gamla Älvsborgs kungsladugård i övrigt genom Vårt nådiga brev den 1 sistlidne februari till Göteborgs stad överlåten och således icke vidare tillhör Oss och kronan, hava Vi funnit omförmälda underdåniga ansökan icke kunna till någon Vår åtgärd föranleda.»

Drätselkammaren anslöt sig till arkivariens uppfattning i ämnet.

Sedan därefter stadsfullmäktige i Göteborg å sammanträde den 5 december 1929 fattat beslut i ämnet i enlighet med drätselkammarens hemställan, hava fullmäktige i överensstämmelse med berörda beslut i skrivelse den 9 december 1929 anfört, att fullmäktige vidhölle sin hos Kungl. Majit gjorda ansökning med den ändring, att fullmäktige medgåve, att det belopp, staden skulle inbetala till statsverket i avlösen för den för Gamla Älvsborgs kungsladugård med tillhörande lägenheter nu utgående årliga avgiften, höjdes till 400,000 kronor.

Stadsfullmäktiges sålunda avgivna yttrande har av magistraten i Göteborg med skrivelse den 19 december 1929 överlämnats till länsstyrelsen, därvid magistraten åberopat yttrandet såsom eget utlåtande i ärendet.

Länsstyrelsen har härefter i ett till kammarkollegium ingivet utlåtande den 22 januari 1930 anfört i huvudsak följande.

Mycket skulle kunna sägas till bemötande av vad kammaradvokatfiskalsämbetet anfört till stöd för dess mening. Med hänsyn till den av stadens fastighetskontor nu gjorda ytterligare utredningen ansåge emellertid länsstyrelsen det vara tillfyllest att särskilt framhålla, att Kungl. Majit genom brev den 15 mars 1867 själv givit en klar tolkning åt bestämmelserna i brevet den 1 februari samma år, i det Kungl. Majit uttryckligen förklarat, att den mark, varom där vore fråga, icke vidare tillhörde Kungl. Majit och kronan.

Vid sådant förhållande syntes de av kammaradvokatfiskalsämbetet uppgjorda beräkningarna rörande den mark Kungl. Majit och kronan fortfarande skulle äga av Kungsladugården och den löseskilling, som vid äganderättens avstående borde av staden erläggas, icke längre hava någon aktuell betydelse.

Länsstyrelsen ville blott framhålla, att emot dessa beräkningar, därest desamma skulle behövt läggas till grund för en löseskillings bestämmande, kunnat riktas anmärkningar beträffande såväl de beräknade jordarealerna som de dessa åsätta värden.

På grund av det sålunda anförda har länsstyrelsen vidhållit sin i utlåtandet den 13 maj 1929 uttalade mening.

Med överlämnande av de till kammarkollegium inkomna handlingarna har härefter kollegium avgivit utlåtande i ämnet den 10 april 1930. Utlåtandet är av i huvudsak följande lydelse.

Göteborgs stads föreliggande framställning avsåge två särskilda punkter, nämligen dels begäran örn förklaring av Kungl. Majit, att kronan icke gjorde anspråk på äganderätt till den egendom, Gamla Älvsborgs kungsladugård

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

jämte därtill hörande, icke skatteförsålda lägenheter med vissa undantags som genom brevet den 1 februari 1867 blivit upplåten och avträdd i till staben* dels en anhållan, att den avgift å 16,000 kronor örn året, som stadan enligt berörda brev hade att erlägga till statsverket, finge av staden avlusas genom inbetalning till statsverket av visst engångsbelopp.

Vad anginge den förra av de två punkterna i framställningen eller spörsmål ét örn naturen av den rätt, med vilken staden på grund av nämndö; brev åtkommit de ifrågavarande värdefulla markområdena, kunde val enligt koll legiets mening icke förnekas, att uttryckssättet i såväl propositionen peli ständernas skrivelse i ärendet som själva upplåtelsehandlingen icke motévatade nutida fordringar på klarhet och bestämdhet, då fråga vöre örn ävhändande av äganderätt till fast egendom. Skulle stadens anspråk bedömas allenast efter de i berörda brev — upplåtelsehandlingen — nyttjade ordalagen, ville det synas, som örn stadens ställning i den uppkomna rättsfrågan icke skulle vara särdeles stark. Emellertid syntes vid den prövning av denna fråga, som nu blivit av staden påkallad, den formella sidan av saken icke böra vara utslagsgivande. Den i ärendet förebragta utredningen rörande upplåtelsefrågans behandling såväl före som efter propositionens avlåtande till ständerna gåve nämligen enligt kollegiets mening starkt stöd för antagandet, det statsmakternas beslut verkligen syftat till en överlåtelse av angivna delar av Kungsladugården under äganderätt. Särskild betydelse Syntes därvid böra tilläggas kammarkollegiets utlåtande i ärendet den 6 mars 1865, örn uttalandena däri sammanställdes med innehållet i propositionen samt ständernas skrivelse i ämnet. Kollegiet funne det följaktligen vara med billighet förenligt, att den begärda förklaringen bleve från kronans sida lämnad.

Den tolkning av statsmakternas ifrågavarande beslut, som sålunda enligt kollegiets uppfattning finge anses vara välgrundad, kunde väl giva anledning till en erinran i fråga örn de s. k. smålägenheterna, till vilka skatteköpsrätt jämlikt bestämmelserna i brevet den 14 november 1854 blivit förbehållen innehavarna. En viss oegentligliet kunde obestridligen sägas ligga däri, att friköp av dessa lägenheter, därest äganderätten till desamma genom 1867 •års upplåtelse övergått till staden, från år 1867 skett och — i den mån i något eller några fall en rätt till »skattelösen» av sådan lägenhet ännu skulle bestå — alltjämt komme att äga rum i skatteköpets form. Tydligt vore emellertid, att statsmakterna vid regleringen av denna fråga år 1867 fäst mindre avseende vid sakens formellt-rättsliga sida. Huvudvikten hade lagts därpå, att skatteköpeskillingarna skulle tillfalla statsverket, vilket krav också tillgodosetts genom det därom i upplåtelsebrevet stadgade förbehåll.

Vad beträffade den andra punkten i stadens nu föreliggande framställning eller stadens anhållan att få mot visst engångsbelopp avlösa den årliga avgiild, som densamma dittills haft och alltjämt haele att årligen pä grund av viss bestämmelse i brevet den 1 februari 1867 erlägga till statsverket, syntes anledning för kronan att motsätta sig en dylik åtgärd icke föreligga. För egen del hade kollegiet icke funnit anledning till erinran mot det av länsstyrelsen föreslagna, av staden godtagna avlösningsbeloppet 400,000 kronor.

I anslutning till det anförda har kammarkollegium hemställt, att Kungl. Majit måtte efter riksdagens hörande dels förklara, att kronan icke gjorde gällande anspråk å äganderätten till de delar av Gamla Alvsborgs kungsladugård, som genom brevet den 1 februari 1867 blivit till Göteborgs stad upplåtna och avträdda, dels och medgiva, att den avgäld ii 16,000 kronor örn

12 Kungl. Majus proposition nr 76.

året, som staden enligt nämnda brev hade att erlägga till statsverket, finge — förslagsvis från och med år 1932 — upphöra att utgå mot det att staden före ingången av nämnda år såsom avlösning av berörda avgäld till statsverket utgå ve ett kapitalbelopp av 400,000 kronor.

Till följd av remiss hava vidare utlåtanden i ärendet avgivits av justitiekanslern den 7 juni 1930 och av statskontoret den 27 januari 1931.

Justitielcanslern har yttrat sig på följande sätt.

Justitiekanslern delade kammarkollegii åsikt, att uttryckssättet i såväl propositionen och ständernas skrivelse i ärendet som själva upplåtelsehandlingen, d. v. s. brevet av den 1 februari 1867, icke motsvarade nutida ford' ringar på klarhet och bestämdhet, när fråga vore örn avhändande av äganderätt till fast egendom, samt att, om Göteborgs stads anspråk skulle bedömas allenast efter de i berörda brev nyttjade ordalagen, det ville synas, som om stadens ställning i den uppkomna rättsfrågan icke skulle vara särdeles stark. Stadens ställning hade däremot enligt justitiekansler^ mening vunnit nödig styrka genom brevet den 15 mars 1867, presterat i ärendet efter det kammarkollegii advokatfiskal avgav sitt yttrande däri. Innehållet i sistnämnda brev vore, att Kungl. Majit lämnat utan åtgärd en skatteköpsanhållan framställd av personer, som uppgivit sig hava å viss mark av Gamla Alvsborgs kungsladugård fått sig upplåtna tomtplatser av samma kungsladugårds arrendatorer; och hade såsom motivering i brevet anförts, att den mark, varå ifrågavarande lägenheter vore belägna, dåmera blivit jämte nästan hela Gamla Älvsborgs kungsladugård i övrigt genom brevet den 1 februari 1867 överlåten till Göteborgs stad och således icke vidare tillhörde Kungl. Majit och kronan. Genom dessa ordalag måste, på sätt länsstyrelsen framhållit, Kungl. Majit själv anses hava givit en klar tolkning åt bestämmelserna i det blott några veckor tidigare utfärdade brevet av den 1 februari 1867, i det Kungl. Majit uttryckligen förklarat, att den mark, varom där vore fråga, icke vidare tillhörde Kungl. Majit och kronan.

Med hänsyn till den av Kungl. Majit sålunda lämnade principförklaringen ansåge sig justitiekanslern emellertid icke hava anledning förorda bifall till stadens hemställan örn särskild förklaring, att Kungl. Majit och kronan icke gjorde anspråk på äganderätten till den genom brevet den 1 februari 1867 upplåtna egendomen.

Beträffande däremot stadens hemställan om avlösning av den nu utgående årliga avgiften, syntes ur de synpunkter, justitiekanslern hade att företräda, näppeligen vara något att erinra mot densamma. Justitiekanslern ansåge sig emellertid icke böra underlåta framhålla, att då avlösningen skulle innebära en -— örn ock måhända blott formell — ändring av rikets ständers beslut i skrivelse den 15 juni 1866, avlösningen icke syntes kunna äga rum annorledes än efter riksdagens medgivande.

Statskontoret har förklarat sig icke finna anledning till erinran mot bifall till framställningen på sätt kammarkollegium och justitiekanslersämbetet föreslagit.

Angående sättet för avlösningens genomförande bär statskontoret anfört, att avlösningsbeloppet, 400,000 kronor, syntes böra av staden inbetalas före utgången av år 1931 samt avgälden upphöra att utgå från och med år 1932. Då avgälden dittills plägat redovisas under titeln Diverse inkomster», syntes enligt statskontoret jämväl avlösningssumman lämpligen kunna redo-

13 Kungl. Majus proposition nr 76.

visas under samma titel, varvid den dock syntes böra upptagas under särskild rubrik å nämnda titel. Under inkomsttiteln »Diverse inkomster» borde enligt statskontoret såsom följd därav för budgetåret 1931/1932 kunna beräknas ett med 400,000 kronor förhöjt belopp.

Yad till en början angår äganderätten till den egendom, varom här är fråga, synes mig den i ärendet förebragta utredningen tydligt hava ådagalagt, att Kungl. Majit genom omförmälda brev den 1 februari 1867 avsett att avhända sig äganderätten till nämnda egendom och att överlåta denna rätt till Göteborgs stad. De tvivel rörande riktigheten av denna uppfattning, Anika möjligen eljest skulle kunnat förefinnas, torde nämligen, på sätt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och justitiekanslern anfört, ha\’a blivit undanröjda genom hänvisningen till det förut citerade, aAT Arederbörande myndigheter åberopade bre\'et av den 15 mars 1867. Då det således enligt min mening är fullt klart, att Göteborgs stad är ägare till förevarande egendom, är jag i likhet med justitiekanslersämbetet av den uppfattningen, att Kungl. Majit saknar anledning att nu avgiva särskild förklaring i sagda ämne.

Vad härefter beträffar stadens framställning örn rätt för staden att genom erläggande av visst engångsbelopp lösa den årliga avgäld, vilken staden enligt brevet den 1 februari 1867 är skyldig att utgiva till statsverket, synes mig mot en dylik avlösning, som icke för statsverket skulle medföra några olägenheter, icke \Tara något att in\Tända. Med hänsyn till rikets ständers år 1866 i ämnet meddelade beslut lärer emellertid avlösningen icke böra ske utan riksdagens medgivande. Jag får därför föreslå, att denna fråga underställes riksdagens prövning.

Därest en a\dösning kommer till stånd, torde i överensstämmelse med vad länsstyrelsen i Göteborgs och Bolms län i ämnet föreslagit avlösningsbeloppet böra bestämmas till 400,000 kronor, vilket belopp staden förklarat sig villig att erlägga. Staden torde lämpligen kunna förpliktas att erlägga detta belopp före utgången a\T innevarande år. Därest beloppet sålunda erlägges, bör avgälden upphöra att utgå med ingången av år 1932. Närmare bestämmelser rörande avlösningen torde, i den mån så erfordras, böra meddelas av Kungl. Majit.

Lösesumman skulle enligt statskontorets förslag redo\isas under inkomsttiteln »Diverse inkomster». Med hänsyn till beloppets storlek finner jag det emellertid, efter samråd med chefen för finansdepartementet, lämpligare, att lösesumman tillgodoföres statens domäners fond, till vilken fond jämlikt förordningen den 6 juni 1929 (nr 176) angående försäljning i Anssa fall av kronoegendom m. m. ingår köpeskilling, som erlägges vid försäljning av kronan tillhörig fast egendom under domänstyrelsens förvaltning.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

dels medgiva, att den avgift å 16,000 kronor örn året, som Göteborgs stad eldigt Kungl. Majits brev den 1 februari 1867

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 63 höft. (Nr 7b.) *84 81 3

Departements-

chefen.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

har att erlägga till statsverket såsom avgäld för Gamla Älvsborgs kungsladugård med tillhörande lägenheter, må av staden lösas genom inbetalning till statsverket före utgången av år 1931 av ett engångsbelopp av 400,000 kronor;

dels ock besluta, att sistnämnda belopp skall tillgodoföras statens domäners fond.

Till vad föredragande departementschefen sålunda hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma, lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gösta Sandberg.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1931.