angående befrielse för förre kronoarrendatorn K. J. Alm från viss betalningsskyldighet m. m.

Kungl. Majits proposition Nr 90.

1 Nr 90.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse för förre kronoarrendatorn K. J. Alm från viss betalningsskyldighet m. m.; given Stockholms slott den 13 februari 1931.

Kungl. Majit Auli härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Haus Marits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

B. v. Stockenström.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 13 februari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Kamel, statsråden Gaede, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Departeulentschefen, statsrådet von Stockenström anför:

Jag torde få anmäla en ansökan från förre kronoarrendatorn Karl Johan Alm örn erhållande av viss ersättning a\' statsmedel. Innan jag icdogör för ansökningens innehåll, torde jag böra nämna följande.

Genom kontrakt den 7 januari 1921 antogs Alm till arrendator av kronoegendomen J/4 mantal Solvalla nr 5 jämte Vittensten nr 1, ett torp, i ka l inge socken av Stockholms län för tiden från och med den 14 mars 1921 till den 14 mars 1928 mot en årlig arrendeavgift av 2,100 kronor samt pa

llihan() lill riksdagens protokoll 1031. 1 sami. 76 hafi (Nr 00.)

2 Kungl. Muj.ts proposition Nr 90.

valkor i övrigt, bland andra, att arrendatorn ställde godkänd borgen för arrendevillkorens fullgörande under arrendetiden.

Egendomen, sorn har en areal av 128.705 hektar, därav 53.266 hektar tond, aker oell äng, 75.:i«i hektar avrösningsjord och (hors hektar impediment, har varit föremål för arrendeuppskattning åren 1919 och 1925. Vid förstnämu da förrättning bestämdes arrendevärdet till 1,540 kronor. Vid förrättningen 1925 uppskattades sagda värde — under förutsättning att ny ladugård och nytt stall uppfördes, därför kostnaden, oavsett virke, beräknades till 0,180 kronor — till 2,130 kronor.

Före arrendetidens utgång blev Alm tillfrågad, huruvida han önskade arrendera egendomen för ytterligare ett år. Hail förklarade sig villig härtill, ehuru mot betydligt nedsatt arrendeavgift men med åtagande att under detta arrendeår fullgöra vissa förbättringsarbeten å egendomens stall och ladugård. Den 14 mars 1928 hade något avtal ännu icke kommit till ständ, men Aini fortsatte det oaktat nied egendomens brukande. I maj 1928 till ställdes Alm därefter förslag till arrendekontrakt, avseende, enligt beslut av domänstyrelsen, tiden 14 mars 1928—14 mars 1930, enligt vilket arrén det skulle utgöra 1,200 kronor för år, varifrån Alm emellertid ägde avräkna dels 700 kronor för arbete med reparation av stallet och ladugården. dels ock det belopp, Alm visade sig hava utgivit för från domänstyrelsen inköpt material, som för arbetet vore erforderligt. Emellertid förmådde Alm icke skaffa godkänd borgen för arrendevillkorens fullgörande, och kontraktet blev därför icke underskrivet. Kronan uppsade då Alm att avllytta den 14 mars 1929, och, när Alm trots uppsägningen kvarbodde a gården, blev hail därifrån avhyst.

Under arrendetiden hade Alm ingått som delägare i dikningsföretaget »Sölva 11 arnessens torrläggningsföretag», vilket fullbordades under år 1928. Elter ansökan av Aini hemställde Kungl. Majit i proposition nr 229 till 1430 äis riksdag, att Alm måtte befrias från honom såsom arrendator av egendomen påförd andel, 2,535 kronor 84 öre, i lån från statens avdikningslå ne fond till berörda företag. I propositionen erinrades bland annat där om, att Aini icke hunnit draga någon nytta av företaget, varjämte fram hölls, hurusom Alms ekonomiska ställning vore mindre god. Riksdagen biföll propositionen (skr. nr 178/1930).

I nu förevarande ansökan anhåller Alm att av statsverket utbekomma 14,200 kronor. Såsom grund för denna sin hemställan anför han i huvudsak följande.

Alms arrende, 2,100 kronor örn året, hade varit oskäligt högt. Egendomen hade varit i bristfälligt skick, och lidit mycket av vatten, varför skör den varje år blivit så gott som värdelös. Då därtill kommit prisfall å jordbruksprodukter och höga skatter, hade Alm måst till arrendets betalande upplåna medel av sina svärföräldrar. Dessa hade härigenom blivit ruinerade och torde nödgas gå ifrån sin ärvda gård, örn icke Alm genom att återbekomma något av vad han utgivit sattes i stånd att hjälpa dem. Då ett ärligt arrende av 1,400 kronor hade varit skäligt, anhöll Alm att

3 Kungl. Muj:ts proposition Nr 90.

återfå vad haut enligt denna beräkningsgrund i arrende för mycket erlagt eller, för sju är, 4,900 kronor. — Efter det Alm blivit uppsagd från arrendet, hade han låtit till den 4 mars 1929 utlysa auktion å sin lösegendom. Den 3 i sistnämnda månad hade emellertid på begäran av länsstyrelsen ali Alms egendom belagts med kvarstad för fordringar till sammanlagt belopp av 8,100 kronor, nämligen 2,600 kronor för Alms andel i kostnaden för ovan omförinälda torrläggningsföretag, 400 kronor för utskylder, 2,100 kronor för arrende för tiden liU 1928—14/a 1929 och 3,000 kronor för husröta. Sedan en utomstående person deponerat det belopp, till säkerhet för vilket kvarstaden lagts, 8,100 kronor, bade auktion ägt rum den 25 mars 1929. Kvarstaden hade emellertid orsakat Alm en förlust av 3,310 kronor, nämligen dels 2,500 kronor genom att den först utlysta auktionen måst in ställas, dels ock 810 kronor, som Alm mäste betala såsom extra ersättning för att få kontant redovisning för auktionen. — Genom att Alm förskottsvis nödgats betala de torrläggningskostnader, från vilkas gäldande Alm sedermera av riksdagen befriats, hade Alm, som för att skaffa Penningar varit tvungen att sälja viss lösegendom, lidit en förlust a^lågt räknat, 2,500 kronor. — Som Alm icke från domänstyrelsen erhållit erforderligt virke för de å egendomen under året ”/:> 1928—14/.-> 1929 planerade bättringsarbetena, hade Alm icke kunnat utföra sagda arbeten. ° De brister, som därigenom kvarstått vid Alms avträde, hade Alm efter åläggande av syn måst betala med 900 kronor. — Alm hade kvarstannat å egendomen efter den 14 mars 1928 på grund av förespeglingar örn förmån ligare arrendevillkor än de dittills gällande. Att det Alm i maj 1928 förelagda kontraktsförslaget icke underskrivits hade berott på ovisshet rörande betalningsskyldigheten för torrläggningsföretaget. Sedermera hade Alm måst för året 14/s 1928—“e, 1929 betala ett arrende av 2,100 kronor. Vidare hade Alm erlagt skatter för samma år till belopp av 900 kronor jämte indrivningskostnader, vilka utgifter Alm skulle undsluppit, örn han avflyttat redan den 14 mars 1928. — Slutligen hade Alm utfört arbeten vid egendomen till ett värde av 1,340 kronor samt vid sitt tillträde a\ ai rendet inlöst en till 1,000 kronor värderad vattenledning, som den nye till trädaren icke vore villig att i sin tur lösa av Alm. Då egendomens värde böjdes genom att vattenledning funnes a gärden, ansåge Alm, att kronan vore skyldig lösa vattenledningen.

Sedan utlåtande i ärendet infordrats frän domänstyrelsen, har styrelsen jämte eget utlåtande av den 12 december 1930 inkommit med yttranden från länsstyrelsen i Stockholms län och domänintendenten i samma län.

I ärendet har statskontoret den 12 januari 1931 avgivit infordrat utlåtande.

Domänintendenten upplyser, att Alm nekat underskriva det honom under ar 1928 tillställda förslaget till arrendekontrakt med den motiveringen, att löftesmännen icke ville ikläda sig ansvar lör återbetalning av hela od lingslånet till Solvallamossens torrläggningsföretag. Då förhandlingarna därför avbrötos, framhåller domänintendenten, hade tiden varit sä långt framskriden, att Alm haft rätt att ytterligare i fem år fortfara med arrén det på grund av det gamla avtalets prolongerande. Det förutvarande arrén debeloppet, 2,100 kronor, hade därför avkrävts honom. Någon nedsättning i arrendeavgiften hade nämligen ej kunnat beviljas, dä Iian ej godtagit det honom erbjudna arrendekontraktet. Alms stora förluster å Solvallaarreu

4 Kungl. 3Iaj:ts proposition Nr 90.

det torde, enligt domänintendenten, till stor del bero pa Alms vägran att antaga det erbjudna arrendekontraktet. Om han antagit detta, hade han sluppit betala sä stort arrende och hade delvis genom arbete med reparation blivit ersatt för en del av kostnaderna. Icke heller hade han då drabbats av kvarstaden och andra liknande kostnader. Under för handen va rande omständigheter föreslår domänintendenten, att Alm måtte beviljas nedsättning i och restitution å arrendet för året uh 1928—“/s 1929 med 1,400 kronor.

Länsstyrelsen, som åberopar domänintendentens yttrande i huvudsak, liamhåller för egen del, att Alms ersättningsanspråk syntes länsstyrelsen i stort sett ogrundade. Under förmälan att arrendeavgiften för egendomen för året 14/3 1929-“/:, 1930 utgjort allenast 700 kronor och för åren

/.•> 1930 14/s 1932 800 kronor för år, anför länsstyrelsen emellertid vidare.

Det torde icke kunna bestridas, att den Alm enligt arrendeavtalet åvi- •jr5 arrencleavgiften, 2,100 kronor, med hänsyn till nuvarande pris å jordbruksprodukter måste anses hava varit väl hög. Ifrågavarande arrendeavtal mgicks nämligen år 1921, då arrendevärdet var väsentligt högre än nu. Med hänsyn härtill hade länsstyrelsen icke något att erinra emot det av domänintendenten framförda förslaget, att Alm medgåves nedsättning av arrendet för året «/s 1928—«/, 1929 till 700 kronor. Därest nedsättning beviljades, torde jämväl — vid det förhållandet att Alm full gjort sin betalningsskyldighet till kronan — beslut örn restitution böra meddelas.

Domänstyrelsen' upplyser till en början, att på grund av från kronojord styckningssakkunniga och vederbörande Överjägmästare framkomna olika förslag till styckning och försäljning av egendomen frågan örn dess disposition efter deli 14 mars 1928 blivit fördröjd och egendomen mäst utarrenderas i kortare perioder efter sistnämnda dag. Därefter anför styrelsen:

Som det gamla med Alm den 7 januari 1921 träffade arrendeavtal genom Alms kvarblivande vid egendomen efter den 14 mars 1928 utan att något nytt avtal kommit till stånd förlängts under ytterligare fem år till den il mars 1933 hade styrelsen ansett sig tvungen att av Alm utkräva skillnaden mellan det med Aini kontrakterade arrendebelopp, 2,100 kronor, och det belopp, vav med arrendet utgång© under åren 14A. 1929_14/a 1933.

Med undantag av ovanberörda skillnadsarrende hade Alm fullgjort sill betalningsskyldighet till kronan.

Ehuiu styl elsen mäste anse Alms ersättningsanspråk i stort sett ogrundade, hemställde dock styrelsen, på av länsstyrelsen anförda skäl, att Alm medgåves dels befrielse från erläggande av berörda skillnadsarrende, dels ock nedsättning av arrendet för året ,4A> 1928—14/s 1929 till 700 kronor därvid, i händelse att nedsättningen beviljades, restitution å. beloppet ifråga borde medgivas.

Statskontoret anför i huvudsak följande.

I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna vore statskontoret av den uppfattningen, att den av Alm gjorda ansökningen icke rimligen kunde föranleda till annan eftergift från statsverket sida än restitution av viss del utav det arrendebelopp, Alm erlagt för tiden 14/3 1928—1A 1929 och befrielse från erläggande av skillnadsarrende för tiden därefter De skäl

Kungl. Maj:ts proposition Nr i)0. -r>

Horn föranlett, att Alm i anledning av propositionen nr 229 till 1930 ars riksdag medgivits viss befrielse från skyldigheten att gälda å de av honom arrenderade kronofastigheterna belöpande andel i lån från statens avdikningslånefond till Solvallamossens torrläggningsföretag, syntes böra beaktas även då det gällde eftergift i avseende å arrendet för samma fas tigheter. Härtill bomme, alf, såsom framginge av ansökningen, Alms eko nomiska ställning fortfarande syntes vara mindre god, samt att han hade hustru och fem barn att försörja. På grund härav ville statskontoret busin del tillstyrka domän styrelsens förslag.

Då frågan örn efterskänkande av Alms betalningsskyldighet för ovan nämnda avdikningslån underställts riksdagen och den nu ifrågasatta eltergiften sammanhängde med nämnda spörsmål, ansåge sig statskontoret böra hemställa, att medgivande till sistberörda eftergift inhämtades från riksdagen.

Jämlikt 2 kap. 2 § andra stycket nyttjanderättslagen skall, därest vid arrende, gällande för viss tid, arrendatorn fortfarit med brukningen efter arrendetidens utgång och jordägaren ej inom två månader därefter anmodat honom att avflytta, avtalet anses förlängt på fem år. Med tillämpning av denna bestämmelse skulle Alm vara pliktig icke blott att för det år, han efter den 14 mars 1928 kvarsuttit å egendomen, erlägga samma arrendeavgift som den i kontraktet den 7 januari 1921 stadgade, eller 2,100 kronor, utan även att gent emot kronan ansvara för skillnaden mellan ett efter berörda grund utgående arrende för tiden 14 mars 1929—14 mars 1933 och det belopp, varmed arrendet för samma tid i verkligheten komjner att utgå. Huruvida nämnda lagrum kunde komma att anses tillämpligt i förevarande fall, torde emellertid icke kunna anses vara alldeles visst. Alms kvarstannande å egendomen efter den 34 mars 1928 synes, örn icke helt så dock i väsentlig grad, vara föranlett av de mellan honom och kronan rörande ett fortsatt arrende då pågående förhandlingarna, enligt vilka arrendeavgiften skulle bliva betydligt lägre än den förut bestämda och arrendet allenast avse kortare tid, ett eller två år. Huru emellertid med förberörda lagrums tillämplighet än må förhålla sig, förefaller det icke vara i överensstämmelse med billighet att under nämnda omständigheter göra Alin ansvarig för arrendet för tidon efter den 14 mars 1929. .lag vill följaktligen i enlighet med myndigheternas tillstyrkan förorda, att Alm befrias från betalningsskyldighet för arrendet för nyss nämnda tid.

Vad angår arrendeavgiften för året 14 mars 1928—14 mars 1929 har densamma redan av Alm gnidits med 2.100 kronor. Vad ovan anförts angående omständigheterna vid kontraktstidens utgång den 14 mars 1928 synes mig emellertid starkt tala för, att arrendet för nämnda år till beloppet nedsättes oell Alm berättigas återbekomma motsvarande del av vad han utgivit. Mot den av myndigheterna föreslagna undsättningen till 700 kronor har jag intet att erinra. Alm skulle dä ilga återbekomma 1,400 kronor, vilket belopp torde böra utanordna» från statens domäners fond.

För genomförandet av vad jag sålunda tillstyrkt torde erfordras riksda-

Bihang till riksdagens protokoll lotti. 1 saini. 76 hafi. (Sr 90 ) 2

Departementschef ev.

ti Kungl. Maj.-ts proposition Nr HO.

gens medgivande. Vad Alm i övrigt anfört och yrkat hava de i ärendet hörda myndigheterna icke funnit vara förtjänt av beaktande. För egen fiel finner jag vad i ärendet blivit upplyst ej utgöra tillräcklig grund för vidtagande av andra åtgärder än de av mig nyss tillstyrkta.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förre arrendatorn av kronoegendomen 3/4 mantal Solvalla nr 5 jämte Vittensten nr 1, ett torp, i Faringe socken av Stockholms län Karl Johan Alm må dels befrias från betalningsansvar för arrendet för egendomen för tiden 14 mars 1929-14 mars 1933, dels ock berättigas att av det belopp, han erlagt i arrende för året 14 mars 1928—14 mars 1929, av statsverket återbekomma 1,400 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Joh:s Thygesen.

104(19• Slockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1981.