angående bemyndigande för Kungl. Maj:t att i vissa fall medgiva utsträckning av låne¬ tiden för lån från fonden för rederinäringens understödjande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 119.

1 Nr 119.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående bemyndigande för Kungl. Maj:t att i vissa fall medgiva utsträckning av lånetiden för lån från fonden för rederinäringens understödjande; given Stockholms slott den 19 februari 1932.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

D. Hansén.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 19 februari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för finansdepartementet, statsrådet Gyllenswärd, anför chefen för handelsdepartementet, statsrådet Hansén:

Fonden för rederinäringens understödjande bildades enligt beslut av 1903 års riksdag, som bemyndigade riksgäldskontoret att för ändamålet i mån av behov tillhandahålla statskontoret ett belopp av 5 miljoner kronor, därvid tillika föreskrevs, att statskontoret skulle till riksgäldskon-

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 99 haft. (Nr 119.) 1

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 119.

föret inleverera den å utlämnade lån inflytande räntan. Sedermera hava till ökning av fonden anvisats av 1905 års riksdag 5 miljoner kronor, av 1907 års riksdag 5 miljoner kronor, av 1911 års riksdag 2 miljoner kronor, av 1923 års riksdag 3 miljoner kronor och av 1928 års riksdag 3 miljoner kronor. För ändamålet har riksdagen alltså ställt till förfogande sammanlagt 23 miljoner kronor. Vidare har riksdagen enligt särskilda beslut åren 1903, 1905, 1907, 1909, 1911 och 1913 medgivit, att kapitalavbetalningarna å lånen från fonden finge tilläggas densamma.

Vid utgången av det senast tilländalupna budgetåret utvisade fonden, enligt uppgift från statskontoret, följande tillgångar:

Kontant behållning ................................ kronor 1,878,981: 5 2

Utlånta medel ........................................ » 18,920,544: 5 6

Bäntefordringar .................................... » 449,657:46 21,249,183:5 4,

Förutom sålunda upptagna tillgångar hade fonden inom linjen förda osäkra fordringar till ett belopp av 802,395 kronor 40 öre, varjämte hos riksgäldskontoret ännu innestår ett belopp av 1,500,000 kronor.

De av Kungl. Maj:t utfärdade allmänna villkor och bestämmelser för lån från fonden återfinnas i kungörelsen den 18 maj 1928 (nr 129). Fonden är enligt i kungörelsen meddelad föreskrift huvudsakligen avsedd för befrämjande av den svenska skeppsfarten på utrikes orter och särskilt i avlägsna farvatten, varför rederiföretag för inrikes sjöfart endast undantagsvis kommer att understödjas med lån från fonden. Därest lån sökes för anskaffande av fartyg, lämnas — under i övrigt lika förhållanden — företräde åt den lånesökande, som låter tillverka fartyget vid svensk verkstad.

Av de i 1928 års kungörelse i övrigt stadgade villkor och bestämmelser må följande här bringas i erinran.

Prövning av ansökningar örn lån äger rum två gånger örn året. Ansökning örn lån skall med angivande av det önskade lånebeloppet ställas till Kungl. Majit och vara åtföljd av, bland annat, fullständig redogörelse för såväl arten och omfattningen av den rederiverksamhet, sökanden bedriver, som ock den plan för dess fortsatta bedrivande, sökanden tänker följa. Lånebeloppet bestämmes av Kungl. Majit, efter det kommerskollegium avgivit utlåtande över ansökningen. Därvid äger kollegium taga synnerlig hänsyn till sådan ansökning, som avser anskaffande av nytt fartyg, tillverkat vid svensk verkstad, ävensom föreslå de särskilda villkor för lånebelopps lyftande och åtnjutande, som må finnas påkallade i syfte att trygga beloppets användande för avsett ändamål. Beviljat lånebelopp utlämnas av statskontoret, sedan låntagaren dit avlämnat skuldförbindelse jämte sådan säkerhet för förbindelsens behöriga fullgörande, som av statskontoret godkännes. Därest för beviljat lån icke inom två månader efter därom erhållet föreläggande avlämnats säkerhet, som av statskontoret godkännes, skall rätten till lånets utbekommande

3 Kungl. Maj:ts proposition Nr lii).

anses förverkad. Finner statskontoret under lånetiden den ställda säkerheten icke vidare vara nöjaktig, skola nya säkerhetshandlingar avlämnas, som av statskontoret godkännas. Lånetiden är åtta år, räknat från första lyftningsdagen. De båda första åren äro amorteringsfria, medan under de återstående sex åren årligen skall återbetalas en sjättedel av det ursprungliga lånebeloppet, låntagaren dock obetaget att före lånetidens utgång på en gång inbetala ogulden del av lånet. Låntagare skall årligen inom tid oell på sätt, som av kommerskollegium föreskrivas, hos kollegium styrka, att och i vilken omfattning den rederirörelse, för vilken lånet beviljats, fortfarande bedrives. Dessutom skall låntagaren, därest fartyget utgör pant för lånet, årligen inom tid, som statskontoret äger bestämma, hos statskontoret styrka, att sålunda pantförskrivet fartyg fortfarande befinnes i sjövärdigt skick. Erlägger låntagare icke likvid inom åtta dagar från förfallodagen eller försummar han eljest att fullgöra något för lånets åtnjutande uppställt villkor, kan lånet av statskontoret förklaras vara genast förfallet till återbetalning. Skulle den rederirörelse, för vilken lånet beviljats, under lånetiden nedläggas, har kommerskollegium att härom lämna statskontoret underrättelse, och skall i sådant fall lånet eller vad därav återstår oguldet anses vara genast till återbetalning förfallet. Örn rederirörelsen befinnes under lånetiden hava inskränkts till nämnvärt mindre omfattning än den, med hänsyn till vilken lånet beviljats, skall kommerskollegium därom göra anmälan hos Kungl. Majit med förslag, huruvida eller i vad mån lånet genast skall återbetalas.

Vad angår räntan å lånen, vilken i 1903 års kungörelse bestämdes till fyra procent, höjdes densamma sedermera med riksdagens medgivande till fem procent beträffande de lån, som från och med den 28 april 1916 beviljades att utgå från fonden. Efter riksdagens medgivande sänktes enligt kungörelse den 26 maj 1922 (nr 222) räntan åter till fyra procent. Jämlikt beslut vid 1928 års riksdag höjdes sedermera räntan ånyo till fem procent. Denna ränteförhöjning, vilken alltjämt är gällande, har emellertid avseende allenast å lån, som beviljats efter sagda besluts fattande. Å äldre lån erlägges alltså fortfarande ränta efter den lägre räntefoten av fyra procent.

I anledning av Kungl. Majits proposition nr 69 till 1923 års riksdag med förslag örn viss kapitalökning av rederilånefonden samt två inom riksdagen i anslutning härtill väckta motioner örn vissa lättnader med avseende å villkoren för lån från fonden uttalade samma års riksdag, att riksdagen icke hade något att erinra mot en sådan, redan i propositionen förutsatt anordning, att Kungl. Majit skulle äga, efter närmare utredning och prövning av de förebragta omständigheterna, bedöma huruvida i något undantagsfall, där särskilt tungt vägande skäl kunde föreligga för frångående av den fastställda amorteringsplanen, utsträckning måtte beviljas av den amorteringsfria tiden eller uppskov medgivas helt eller

Inkomna

framställ-

ningar.

4 Kungl. Majlis proposition Nr 119.

delvis med något års amortering, dock alltid så, att lånet tillfullo återbetalades inom den stadgade åttaårsperioden. Beträffande redan beviljade lån syntes emellertid riksdagen omständigheterna tala för att möjlighet hereddes Kungl. Maj:t att i vissa fall medgiva den ytterligare lättnad i återbetalningsvillkoren, som innebures i motionärernas förslag örn utsträckning av lånetiden till tio år. Riksdagen medgav sålunda, att Kungl. Majit under samma förutsättningar, som nyss angivits för ändring av amorteringsplanen inom gällande lånetid av åtta år, skulle äga rätt att i avseende å äldre lån medgiva utsträckning av lånetiden till tio år. Med stöd av nämnda bemyndigande har Kungl. Majit också efter särskilda framställningar avseende äldre lån under åren 1923—1926 i tio fall medgivit viss tids uppskov med förfallen amortering och i samband därmed lånetidens utsträckning till tio år.

Hos Kungl. Majit hava nu två rederibolag såsom innehavare av lån från fonden och under hänvisning till den inom rederinäringen rådande lågkonjunkturen anhållit örn ett års uppskov med dem åliggande amortering å lån från fonden. Vidare har Sveriges allmänna sjöfartsförening gjort framställning örn ett allmänt medgivande till utsträckning av lånetiden för redan beviljade rederilån till tio år samt örn sänkning till fyra procent av räntefoten för såväl redan beviljade som nya dylika lån. Slutligen har Sveriges redareförening hemställt örn anstånd under viss tid med erläggande av amorteringarna å lån från sagda fond ävensom att Kungl. Majit ville vid lämplig tidpunkt för riksdagen framlägga förslag örn en reducering av nu gällande räntesats för lån ur fonden.

Sveriges allmänna sjöfartsförening framhåller, att den kris, som sjöfarten för närvarande genomgår, måste anses vara allvarligare än den, som på hela näringslivets område, och då även vad sjöfartygsnäringen angick, bröt in i början av 1920-talet. Det vore därför nödvändigt, att allt som rimligen kunde från statsmakternas sida göras för att bereda lättnad i situationen också gjordes, för så vitt man ville undvika, att krisens verkningar skulle leda till obotlig skada för den svenska sjöfartsnäringen. De skäl, som år 1922 föranledde en räntesänkning beträffande lånen från rederilånefonden, hade i närvarande stund sin fulla motsvarighet med den skillnaden blott, att de med hänsyn till de faktiska förhållandena nu framträdde med än större styrka. Det vore vidare uppenbart, att möjlighet till lånetidens utsträckning under den nu rådande krisen borde beredas Kungl. Majit. Enligt styrelsens bestämda uppfattning vore det nämligen att befara, att med de i hög grad förlustbringande fraktsatser, som rådde å så gott som alla trader, i åtskilliga fall rederiföretag åtminstone icke utan de största svårigheter skulle kunna inom föreskriven tid fullgöra sina betalningsskyldigheter.

Även Sveilges redareförening åberopar i sin skrivelse den allmänna depressionen inom sjöfartsnäringen och framhåller, bland annat, att varje

Kunell. Majlis proposition Nr 119.

lättnad, som från statsmakternas sida kunde beredas denna näring, skulle öka möjligheten för rederierna att bålla fartygen i drift. Ur allmän synpunkt vore det även av största vikt, att den stora arbetslöshet, som för närvarande rådde bland sjöfolket, icke ytterligare ökades. Det skulle bereda rederierna, av vilka många för närvarande hade synnerliga svårigheter att amortera och förränta de skulder, som belastade deras rörelse, en icke oväsentlig lättnad, därest anstånd under viss tid kunde medgivas med avbetalningarna till rederilånefonden. Även en reducering av låneräntan skulle under dessa för sjöfarten tryckta tider mottagas med stor tillfredsställelse av rederinäringens utövare.

över ifrågavarande framställningar hava infordrade utlåtanden avgivits den 24 december 1931 av kommerskollegium och den 28 januari 1932 av statskontoret, varjämte fullmäktige i riksgäldskontoret och styrelsen för svenska skeppshypotekskassan, som beretts tillfälle att yttra sig, den 21 januari respektive den 3 februari 1932 avgivit yttranden i ärendet.

Kommerskollegium har under åberopande av vissa till utlåtandet fogade statistiska uppgifter framhållit, att frakterna i stort sett alltsedan slutet av år 1929 med allenast tillfälliga avbrott varit i oavbrutet sjunkande för att med september månad 1931 uppnå en nivå till oeh med lägre än förkrigstidens med dess väsentligt billigare driftkostnader för sjöfarten. Att en så avsevärd försämring av frakterna lett till tonnageuppläggning i ej oväsentlig utsträckning vore ingalunda ägnat att förvåna. Den till följd av Sveriges övergivande av guldmyntfoten under året inträffade nedgången av kronans värde hade, att döma av tillgängliga uppgifter örn tonnageuppläggningen, icke medfört någon mera väsentlig lättnad för sjöfarten. Med hänsyn till den oförmånliga inverkan på rederiföretagens ekonomi, som de åsyftade förhållandena måste hava haft och ytterligare komme att få, funne kollegium det utan tvivel vara av behovet påkallat, att motsvarande bemyndigande som det, vilket lämnades av riksdagen år 1923, utverkades av nästkommande års riksdag.

I fråga örn de anförda skälen för sänkning av räntan å lån från fonden framhåller kollegium, att helt förändrade förhållanden inträtt i avseende å ränteläget på den allmänna lånemarknaden efter det sjöfartsföreningens framställning avgivits. Sedan den tiden hade växeldiskontot stigit från 4 procent till — vid tiden för yttrandets avgivande — 6 procent. Övriga utlåningsräntor hade i allmänhet stigit i samma proportion. Emellertid syntes kollegium den omständigheten, att rederilåneräntan, för närvarande 5 procent, sålunda kommit att å den fria lånemarknaden motsvaras av en väsentligt högre räntefot, icke i och för sig böra utgöra hinder för ett tillmötesgående i viss utsträckning av de framställda önskemålen örn en räntesänkning. Rederilånefonden hade

Avgivna

yttranden.

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr lil).

varit avsedd och måste alltjämt anses avsedd att lämna den svenska sjöfarten en viss grad av understöd ej blott genom sjöfarten därmed berett kapitalstöd utan ock genom att kapital ställdes till sjöfartens förfogande till lägre ränta än som gällde i den allmänna lånemarknaden. Behovet av detta understöd accentuerades självfallet i en tid som den förevarande. Sedan särskilt våra linjer delvis med stöd därav genomfört en på basis av nyanskaffat modernt tonnage möjliggjord utveckling, drabbades denna sjöfart nu på en gång å ena sidan av höjda räntor på sitt å den allmänna lånemarknaden mer eller mindre fast upplånta kapital och å andra sidan av ett på senare tid i stort sett skärpt konkurrensläge, ägnat att försvåra vidmakthållandet av de uppnådda resultaten. Konkurrensen skärptes givetvis i avsevärd grad även genom den i helt andra och i många stycken osunda former bedrivna understödspolitik, som sedan länge förekomme i åtskilliga sjöfartsländer. Med hänsyn till den betydelse för vår betalningsbalans, som vår utrikes sjöfart såväl direkt som indirekt ägde, framstode det såsom en angelägenhet av stor vikt särskilt under nu rådande förhållanden, att densamma i varje fall icke undandroges det stöd, som syntes kunna lämnas den utan någi’a nämnvärda uppoffringar från statens sida.

Med utgångspunkt från vad sålunda anförts syntes det kollegium skäligt, att staten för här ifrågavarande ändamål åtminstone icke upptoge högre ränta än som ungefär svarade mot de kostnader staten måst ikläda sig för sin egen upplåning. Enligt vad kollegium under hand från riksgäldskontoret inhämtat, utgjorde för budgetåret 1930/1931 den effektiva räntefoten för hela statsskulden 4.624 procent. I betraktande av vissa under senare tid vidtagna konverteringar av äldre lån kunde beräknas, att motsvarande räntefot för innevarande år komme att visa ytterligare nedgång. Vid sådant förhållande ansåge kollegium för sin del, att åtminstone tillsvidare under nuvarande uppenbarligen för åtskilliga rederiföretag ekonomiskt kritiska tid icke högre räntesats än 4.6 procent borde beräknas å lån från rederilånefonden.

Enligt av statskontoi'et lämnad uppgift löpa rederilån å tillhopa 6,552,326 kronor 49 öre med en ränta av 4 procent och lån å tillhopa 12,015,330 kronor 1 öre med en ränta av 5 procent. Den av kommerskollegium ifrågasatta sänkningen av räntan till 4.6 procent skulle således för närvarande medföra en minskning i årliga ränteutgifter för de låntagare, som betala den högre räntan, av i runt tal 48,000 kronor. Statskontoret hade svårt att föreställa sig, att den föreslagna räntesänkningen skulle vara av någon verklig betydelse för rederinäringens förhjälpande ur dess nuvarande depressionstillstånd. Då härtill komme, att en räntesänkning för denna fond säkerligen skulle medföra krav på liknande åtgärder beträffande andra statens fonder, vilkas utlåningsränta ävenledes utgör 5 procent, och då —- såsom statskontoret förut haft anledning att framhålla — en dylik generell sänkning icke torde böra genomföras .annat än efter särskild utredning, funne sig statskontoret jämväl med

7 Kungl. Maj:ts proposition Nr 119.

hänsyn till nuvarande ränteläge å lånemarknaden icke kunna giva sin anslutning till det av kommerskollegium framlagda förslaget i fråga om sänkning av räntan för rederilånen.

Däremot syntes en utsträckning av lånetiden för rederilånen vara en åtgärd, ägnad att bereda rederiföretagen lättnader i deras nuvarande tryckta läge. Statskontoret hade för den skull icke något att erinra mot den hemställan, kommerskollegium gjort örn utverkande hos riksdagen av bemyndigande för Kungl. Majit att i visst fall medgiva utsträckning av lånetiden intill högst tio år. För möjliggörande för Kungl. Majit att ännu verksammare bispringa ett rederiföretag, som pä grund av rådande förhållanden för rederinäringen kan anses tillfälligtvis vara i trängande behov därav, har statskontoret ifrågasatt, huruvida icke ett dylikt bemyndigande jämväl borde innefatta medgivande för Kungl. Majit att bevilja amorteringsfrihet under ett eller högst två år av lånetiden.

Vad beträffar frågan örn räntesänkning, hava fullmäktige i riksgäldskontoret erinrat örn det åt särskilda av chefen för finansdepartementet tillkallade sakkunniga (1931 års lånemedelsrevision) i anledning av 1931 års skrivelse nr 275 givna uppdraget att taga under övervägande frågan om jämkningar i avseende å gällande räntefot och övriga villkor för lån från statens utlåningsfonder. I denna fråga hade revisionen i skrivelse den 17 november 1931 anfört följande.

I sin angivna skrivelse hade riksdagen uttalat bland annat, att det i motionerna framförda förslaget örn en räntesänkning icke saknade fog med hänsyn till de förändrade förhållanden, som inträtt sedan den nuvarande räntefoten av 5 procent för lån från kraftledningslånefonden fastställdes. I lånemedelsrevisionens betänkande i fråga örn nedskrivning av det i statens produktiva fonder nedlagda lånemedelskapitalet hade revisionen uppskattat den effektiva medelräntan å statens lånemedelsplaceringar med undantag av statens järnvägar till 4.7 procent. Med hänsyn till det numera förändrade läget på lånemarknaden syntes det emellertid knappast kunna förväntas, att under den närmaste framtiden ny upplåning kunde äga rum till nämnvärt lägre ränta än 5 procent eller den räntefot, som för närvarande tillämpades för utlåning från såväl kraftlednings- som vattenkraftslånefonden. På grund härav och med hänsyn till rådande ovissa ekonomiska förhållanden, i allmänhet syntes det lånemedelsrevisionen olämpligt att nu genomföra en förändring i lånevillkoren för nämnda båda lånefonder. Av samma skäl funne revisionen tidpunkten icke vara inne för vidtagande av jämkning i avseende å räntefot och andra villkor för lån från statens övriga utlåningsfonder.

I yttrande häröver den 3 december 1931 hade fullmäktige, i likhet med 1931 års lånemedelsrevision och på av revisionen anförda skäl, förklarat sig finna tidpunkten ej nu vara lämplig för vidtagande av jämkning i avseende å räntefot och andra villkor för lån från statens utlåningsfonder. Vidare hava fullmäktige erinrat örn sitt vid flera föregående

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 119.

Departements-

chefen.

tillfällen — senast i ett under år 1931 till riksdagens jordbruksutskott avgivet yttrande i fråga om egnahemslånefonden —• gjorda uttalande, att en nedsättning av räntan för en enstaka fond ej borde komma till stånd. Under åberopande av vad fullmäktige sålunda tidigare anfört hava fullmäktige avstyrkt nedsättning av räntan å lån från rederilånefonden.

Vad angår frågan örn anstånd med amortering å lån från rederilånefonden hava fullmäktige i betraktande av det svåra läge, vari den svenska rederirörelsen utan tvivel befinner sig, ej uttalat någon erinran mot att möjlighet bereddes Kungl. Maj:t att med avseende å nyare lån medgiva låntagande rederiföretag samma lättnader i fråga örn amorteringen, som beträffande äldre lån kunnat ske jämlikt 1923 års riksdags förut angivna beslut i ämnet.

Från fullmäktiges beslut att avstyrka nedsättning av räntan å lån från fonden har en av de fullmäktige, herr Hallin, anmält avvikande mening och har han pä anförda skäl tillstyrkt en räntesänkning till 4l/2 procent.

Styrelsen för svenska skeppshypotekskassan har till en början erinrat, att återbetalningstiden för lån från kassan bestämts till högst tio år med rätt för styrelsen att, då särskilda omständigheter därtill föranleda, bevilja anstånd för högst ett år i sänder med fullgörandet av föreskriven amortering. Dylikt anstånd hade styrelsen emellertid endast i undantagsfall beviljat, och styrelsen ansåge sig även för framtiden böra med största varsamhet begagna sig av den rätt, som enligt förestående stadgande tillkommer styrelsen. För lån från rederilånefonden vore emellertid återbetalningstiden fastställd till högst åtta år. Under rådande, för sjöfarten svåra konjunkturer syntes det styrelsen angeläget, att rederinäringen bereddes allt det stöd från statsmakternas sida, som rimligen kunde lämnas. Styrelsen har därför tillstyrkt den av kommerskollegium i denna del av ärendet gjorda hemställan. — Vad angår frågan örn räntesänkning har vad kollegium därom anfört icke föranlett någon erinran från styrelsens sida.

Verkningarna av den rådande ekonomiska krisen hava gjort sig kännbara icke minst på sjöfartens område. Belysande härför äro vissa till kommerskollegii utlåtande fogade sammanställningar, utvisande utvecklingen av svensk fraktindex från och med år 1928 samt det upplagda svenska tonnaget under tiden 1930—1931. Av dessa sammanställningar, vilka efter vederbörlig komplettering med senast tillgängliga uppgifter torde såsom bilagor (bil. A och B) få fogas till protokollet, framgår, att generalfraktindex sjunkit från 128 i januari 1928 till 97 i september 1931 (medelfrakterna 1913 = 100). Efter frångåendet av guldmyntfoten inträdde visserligen en stegring i indextalet, nämligen för oktober till 105 och för november till lil, men för december 1931 och januari 1932 utvisar

9 Kungl. Maj:ts proposition Nr 119.

delina fraktindex ånyo ett försämrat läge. Uppgifterna örn tonnagenppläggningen — däri icke medtagits fartyg, upplagda för reparation, klassning eller till följd av vintersäsongen — giva vid handen, att tillhopa 24 fartyg med en sammanlagd bruttodräktighet av 31,564 ton och en lastdryghet av 42,908 ton voro upplagda i början av juni 1930. Vid samma tid år 1931 uppgick antalet upplagda fartyg till 104 och i oktober månad samma år till 102. I början av februari månad innevarande år hade antalet upplagda fartyg stigit till 175 med en sammanlagd bruttodräktighet av 262,515 ton och en lastdryghet av 384,407 ton.

Med hänsyn till angivna förhållanden är det givet, att många rederiföretag för närvarande ha att kämpa med ekonomiska svårigheter. I den sålunda föreliggande situationen är jag i likhet med de i ärendet hörda myndigheterna av den uppfattningen, att staten bör medgiva vissa lättnader i de för rederilånen stadgade villkoren.

Vid övervägande av vilka åtgärder i dylikt hänseende, som lämpligen böra vidtagas, har jag, lika med statskontoret och fullmäktige i riksgäldskontoret, funnit de framställda förslagen, i vad desamma avse nedsättning i räntan å lån från fonden, icke kunna tillstyrkas. Jag torde därvid få erinra, att frågan örn räntefoten å lån från statens utlåningsfonder nyligen i annan ordning varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Som förut omförmälts, har 1931 års lånemedelsrevision i skrivelse den 17 november 1931, med hänsyn till det förändrade läget på lånemarknaden och rådande ovissa ekonomiska förhållanden i allmänhet, uttalat, att tidpunkten icke vore inne för någon jämkning i avseende å ifrågavarande räntefot, vilken uppfattning jämväl biträtts av statskontoret och fullmäktige i riksgäldskontoret. Vid anmälan den 4 januari 1932 av samma fråga erinrade chefen för finansdepartementet (1932 års statsverksproposition: utgifter för kapitalökning sid. 32—33), att statsmakterna i syfte att vinna full förräntning, beräknad efter fem procent, å de i statens utlåningsfonder nedlagda lånemedlen under de senare åren begränsat placeringen av lånemedel i vissa fonder till att avse endast en del av kapitalökningen, vilken del uträknats med ledning av för vederbörande fond gällande räntefot och övriga utlåningsvillkor. I anslutning till denna erinran uttalade chefen för finansdepartementet, att han i likhet med lånemedelsrevisionen och de hörda myndigheterna icke funne skäl föreligga att för närvarande ifrågasätta ändring i de under senare år tillämpade reglerna för ifrågavarande utlåning. En avvikelse från nyss angivna, jämväl av mig omfattade mening rörande räntan å statens utlåningsfonder synes i varje fall icke böra göras allenast för rederilånefondens vidkommande. Framhållas må också, att en räntenedsättning till 4.6 procent eller ungefär den effektiva medelräntan för av staten hittills upptagna lån icke skulle medföra större inbesparing för de låntagande rederiföretagen än med i runt tal 48,000 kronor per år, ett belopp som up- Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 95 höft. (Nr 119.) 2

10 Kungl. May.ts proposition Nr 119.

penbarligen icke kan vara av någon betydelse för beredande av den avsedda lättnaden i företagens ekonomi.

Örn jag sålunda på nu anförda skäl funnit mig icke kunna biträda de gjorda framställningarna, i vad de avse sänkning av räntan å rederilånen, synas mig däremot vägande skäl hava anförts för medgivande av lättnad vid lånens amortering. Som förut omförmälts, äger Kungl. Majit redan nu jämlikt riksdagens bemyndigande befogenhet att inom ramen av den stadgade lånetiden av åtta år under särskilda förutsättningar bevilja utsträckning av den amorteringsfria tiden eller uppskov helt eller delvis med något års amortering. I likhet med vad som skedde år 1923 med avseende å därförut beviljade rederilån, vilka samtliga numera äro slutamorterade eller eljest avvecklade, torde Kungl. Majit emellertid nu böra bemyndigas medgiva sådan ytterligare lättnad i återbetalningsskyldigheten för nu utelöpande lån, att lånetiden utsträckes till tio år, varvid jag förutsätter, att denna lättnad må i förekommande fall gälla även med avseende å förfallna annuiteter samt att den kan anordnas antingen genom förlängning av amorteringstiden eller ock genom medgivande av ytterligare amorteringsfri lånetid.

Någon allmän utsträckning, såsom från vissa håll föreslagits, av den stadgade lånetiden av åtta år synes mig emellertid icke lämpligen böra ifrågakomma, utan lärer ett medgivande härav böra bliva beroende av omständigheterna i varje enskilt fall och lämnas allenast där särskilt vägande skäl föreligga för lånetidens utsträckning. Ett bemyndigande för Kungl. Majit av dylik innebörd torde sålunda böra utverkas av riksdagen.

I detta sammanhang får jag anmäla, att, sedan Kungl. Majit den 25 april 1930 uppdragit åt statskontoret och kommerskollegium att gemensamt verkställa utredning rörande frågan örn rederilånefondens eventuella avveckling eller omläggning och nedskrivning, kollegium i förenämnda utlåtande den 24 december 1931 även avgivit redogörelse för en av ämbetsverket företagen förberedande utredning i detta ämne. Såväl kommerskollegium och styrelsen för svenska skeppshypotekskassan som de olika sjöfarts- och varvssammanslutningar, vilka beretts tillfälle att yttra sig i ärendet, hava från olika synpunkter framhållit, att tidpunkten för närvarande icke kunde anses lämplig för en avveckling eller omläggning av fonden. Även enligt min mening synes ett för sjöfartsnäringen gynnsammare ekonomiskt läge böra avvaktas, innan denna fråga upptages till avgörande.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Majit att i sådana fall, där särskilt vägande skäl föreligga för frångående av den fastställda amorteringsplanen för nu utelöpande lån

11 Kungl. Maj:ts proposition Nr 119.

från fonden för rederinäringens understödjande, medgiva utsträckning av lånetiden till högst tio år.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten lämna bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

TJr protokollet: N. Tolstoy.

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 119.

Bilaga A.

Svensk fraktindex.

Generalindextal jämte indextal för vissa slag av frakter. Medelfrakterna 1913 = 100. Siffrorna inom parentes i nominellt guldvärde.

Kungl. Maj:ts proposition Nr lilh

13 Bilaga B.

Upplagt svenskt tonnage, fördelat på vissa tonnagegrupper.

Enligt uppgifter från Sveriges redareförening.

Anm. I statistiken lia icke medtagits fartyg, upplagda för reparation, klassning eller på grund av vintersäsong.

Bihang lill riksdagens protokoll 1932. 1 sami. .95 hafi. fNr 119.)

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 119.

Tonnagegrupper (brutto tont a! )

320524. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1932.