angående vattendomstolar¬ nas organisation m. m.

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 164.

1 Sr 164.

Kungl. May.ts proposition till riksdagen angående vattendomstolarnas organisation m. m.; given Stockholms slott den 29 februari 1932.

Kungl. Maj: t vill härmed, under åberopande av bilag da utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Gärde.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 29 februari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde:

»Vid anmälan den 4 januari 1932 till årets statsverksproposition av behov av fortsatt anslag för vattendomstolarna (andra huvudtiteln sid. 25 o. f.) förklarade jag mig hava för avsikt föreslå Kungl. Maj:t att avlåta proposition till riksdagen örn nämnda domstolars omorganisation på grundval av ett av presidenten i kammarrätten K. H. Högstedt och majoren i väg- och vattenbyggnadskåren M. Serrander, i egenskap av särskilt tillkallade sakkunniga, i ämnet avgivet betänkande. Sedan infordrade yttranden nu inkommit rörande nämnda betänkande, vilket som särskild bilaga torde få fogas till detta protokoll, ber jag att få anmäla detta ärende.

Innan jag närmare ingår på de spörsmål, vartill de sakkunnigas förslag giver anledning, må i korthet förutskickas en redogörelse för

Bihang till riksdagens protokoll 1032. 1 sami. 132 hafi. (Nr 1Gb.)

1'oms t olar i vattenmål.

Vattendomstolarnas antal och domsområden.

Vattendom-

stolarnas

sammansätt-

ning.

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

vattendomstolarnas nuvarande organisation och arbetssätt.

Genom den av 1918 års lagtima riksdag antagna ock den 28 juni samma år utfärdade vattenlagen, vilken trädde i kraft med ingången av år 1919, inrättades för behandlingen av vattenmål i första instans särskilda domstolar, benämnda vattendomstolar. Andra instans i dylika mål utgör enligt samma lag Svea hovrätt i viss sammansättning under benämningen vattenöverdomstol, och mot vattenöverdomstolens beslut fullföljes talan hos Kungl. Majit i högsta domstolen. I vissa vattenmål, nämligen sådana som angå inrättande, utvidgande eller förbättrande av allmän farled eller allmän flottled, fullföljes för närvarande talan mot vattendomstols utslag i allmänhet icke hos vattenöverdomstolen utan hos Kungl. Majit i regeringsrätten.

Enligt 11 kap. 9 § vattenlagen bestämmes antalet vattendomstolar av Kungl. Majit, som jämväl förordnar örn vattendomstolarnas domsområden. Genom kungörelse den 30 juli 1918 är vattendomstolarnas antal fastställt till femi Norrbygdens, Mellanbygdens, Österbygdens, Söderbygdens och Västerbygdens vattendomstolar. Domsområdena för dessa äro enligt samma kungörelse med däri genom kungörelse den 6 juni 1924 vidtagen ändring bestämda sålunda, att i stort sett horal till Norrbygdens vattendomstol de norrländska älvarnas vattenområden till Ångermanälvens vattenområde i söder;

till Mellanbygdens vattendomstol Ängermanälvens samt övriga norrländska vattendrags områden till och med Ljusnans vattenområde;

till Österbygdens vattendomstol söder därom belägna i Bottniska viken och Östersjön utfallande floders vattenområden till Motala ströms i söder;

till Söderbygdens vattendomstol Vätterns jämte Motala ströms och söder därom belägna i Östersjön utmynnande vattendrags områden samt Gotland ävensom de sydliga västkustvattendragens till och med Lagans vattenområden; samt

till Västerbygdens vattendomstol övriga västkustvattendrags områden jämte Vänerns till- och avlopps vattenområde.

Vattendomstol består av en lagkunnig, i domarvärv erfaren ordförande, benämnd vattenrättsdomare, två vattenrättsingenjörer med sakkunskap och erfarenhet, den ene särskilt beträffande byggande i vatten och den andre särskilt i frågor örn torrläggning av mark, samt två vattenrättsnämndemän. I vissa fall, nämligen då anläggning, företag eller annat, varom i vattenmål är fråga, är utan nämnvärd inverkan å vattenförhållandena och ej heller motstående intresse av någon betydelse därav beröres, är vattendomstolen beslutför med vattenrättsdomaren och vattenrättsnämndemännen samt allenast den ene av vattenrättsingenjörerna.

Vattenrättsdomare och vattenrättsingenjörer förordnas av Kungl. Majit för viss tid. Vattenrättsnämndemännen utses genom val för sex år, i Norrland samt Värmlands och Kopparbergs län en för varje tingslag samt i övriga delar av riket en för varje domsaga.

Kungl. May.ts proposition Nr Nii- 3

Vid vattendomstol äro vidare anställda dels en lagkunnig sekreterare, benämnd vattenrättssekreterare, och dels i mån av behov en eller flera vattenrättsamanuenser med juridisk utbildning samt ett eller flera skrivbiträden. Vattenrättssekreterare förordnas av Kungl. Maj:t för viss tid, amanuenser och skrivbiträden av vederbörande vattenrättsdomare.

För varje vattendomstol finnes kansli, förlagt för Norrbygdens vattendomstol till Umeå, för Mellanbygdens till Sundsvall, för Österbygdens till Stockholm, för Söderbygdens till Stockholm och för Västerbygdens till Vänersborg. Kansliet skall hållas öppet för allmänheten under viss tid varje helgfri dag. Då det med hänsyn till göromålens obehindrade fortgång eller eljest prövas lämpligt, kan förordnas, att vattendomstols kansli för viss tid, högst en månad, förlägges till annan ort.

Till vattendomstolarnas behandling höra i stort sett alla mål, som röra anläggningar eller andra åtgärder i vattendrag, sjöar eller andra vattensamlingar, vare sig syftet därmed är att utnyttja vattenkraft, begagna sig av vattenområdet för samfärdsel eller flottning eller bereda mark erforderlig torrläggning eller tillgodose annat av vattenförhållandena beroende intresse. För vidtagande av dylik åtgärd förutsättes i vattenlagen i stor utsträckning medgivande av vattendomstol. De mål, som sålunda komma under vattendomstolarnas behandling, äro av i hög grad skiftande omfattning och innebörd. Understundom kan ett enda dylikt mål, såsom det nu pågående angående reglering av Vänern eller det för ett antal år sedan avdömda örn reglering av Siljan, beröra ett helt vattensystem och hava ingripande betydelse för hela bygders befolkning. För dessa måls prövning och ett behörigt tillgodoseende av alla därmed förknippade intressen krävas ingående hydrografiska och tekniska utredningar angående företagets verkningar i olika riktningar. Av dessa undersökningars tillförlitlighet bero stora värden ej allenast för sökanden till företaget utan ock för det allmänna och de sakägare, som beröras av företagets verkningar. Vad jag nu yttrat äger ock sin tillämpning i fråga örn de jämförelsevis mindre företagen såsom sjöregleringar, sjösänkningar och vattena vledningar. Jämväl för dessa företag är det av synnerlig vikt, att de ur ekonomisk och teknisk synpunkt göras till föremål för en allsidig och ingående behandling.

Förfarandet vid vattendomstolarna skiljer sig ej oväsentligt från det, som är rådande vid de allmänna underrätterna. De allmänna intressen, som göra sig starkt gällande i fråga örn vattenmålen, påkalla i långt högre grad än i vanliga mål initiativ och medverkan från domstolens sida. Ansvaret för utredningens fullständighet åvilar i främsta rummet vattenrättsdomaren. Redan innan målet kommer under bedömande av vattendomstolen, har han att föranstalta örn erforderliga undersökningar, vid vilka ingenjörerna äro skyldiga att medverka. Handläggningen av ett vattenmål är i överensstämmelse härmed uppdelad å två stadier, förberedelsen och den egentliga domstolsbehandlingen. Syftet med förberedel-

Vattendomstols hansl Lernas förläggning sorter.

Förfarandet vid vatten^ domstolarna. (Jfr betänkandet sid.

5-8.)

4 Vattendom-stolspersonalens åligganden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

sen är att genom, ett klarläggande redan å detta stadium av de ekonomiska oell tekniska frågorna såvitt möjligt begränsa antalet domstolssammanträden. Under tiderna mellan dessa pågår alltså å vattendomstolens kansli och genom undersökningar å stället arbetet med måls förberedande till behandling eller avgörande.

Av redogörelsen för förfarandet vid vattendomstolarna framgåi’, att de förberedande åtgärder, som i avseende å ett anhängiggjort mål böra vidtagas före själva domstolsbehandlingen, i första hand ankomma på vattenrättsdomaren, som enligt stadgan den 6 december 1918 angående tjänstgöringen vid vattendomstolarna har att leda och övervaka det förberedande arbetet för vattendomstolens sammanträde. Givet är emellertid, att vattenrättsdomaren i stor utsträckning redan på detta stadium är hänvisad till vattenrättsingenjörernas medverkan i såväl tekniska som ekonomiska frågor. I vattenlagen stadgas oek, att vattenrättsdomaren beträffande fråga, vari det tillkommer honom att besluta, bör, där frågans beskaffenhet det påkallar, rådgöra med vattenrättsingenjörerna. Vid utformandet av vattendomstolsstadgans föreskrifter örn vattenrättsingenjörs åligganden har även sikte tagits därpå, att ingenjörernas medverkan erfordras icke blott vid själva domstolsförhandlingarna och vid förberedande teknisk undersökning å stället utan jämväl i övrigt. Enligt 4 § i stadgan åligger det vattenrättsingenjör:

1) att meddela vattenrättsdomaren upplysningar och råd, som av denne i tjänsteärende påkallas, för vilket ändamål vattenrättsingenjören har att, örn vattenrättsdomaren så finner nödigt, inställa sig för överläggning å tid och plats, som denne efter samråd med ingenjören bestämmer;

2) att på vattenrättsdomarens anmodan verkställa teknisk granskningav mål och ärende, som ankommer på vattenrättsdomarens eller vattendomstolens handläggning, samt, örn vattenrättsdomaren anser frågans beskaffenhet det påkalla, däröver till vattenrättsdomaren avgiva skriftlig berättelse;

3) att, i den mån vattenrättsdomaren finner det för göromålens fortgång nödigt, för ändamål, som i 1) eller 2) sägs, deltaga i arbetet å vattendomstolens kansli;

4) att, då han därtill av vattenrättsdomaren förordnas, förrätta sådan undersökning, som avses i 11 kap. 45 § 2 mom. vattenlagen; samt

5) att i den utsträckning, vartill stadgandet i 12 kap. 2 § nämnda lag föranleder, deltaga i arbetet med vattenbokens förande och därvid, utom annat, sörja för utförande av de ritningar, som höra intagas i vattenboken.

Vattenrättsingenjör får enligt vattendomstolsstadgan icke åtaga sig enskilt uppdrag rörande företag eller åtgärd, som kan antagas komma under vattendomstolens bedömande, och ej heller rörande mål, som anhängiggjorts vid annan vattendomstol, innan detsamma blivit genom laga kraftägande utslag avgjort.

5 Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

Beträffande vattenrättsnämndeman, vilkens huvudsakliga åliggande naturligtvis är att på kallelse av vattenrättsdomaren deltaga i sammanträden med vattendomstolen, innehåller stadgan därjämte föreskrift örn skyldighet bland annat att, då han därtill av vattenrättsdomaren förordnas, biträda vid undersökning enligt 11 kap. 45 § 2 mom. vattenlagen.

Angående vattenrättssekreterarens åligganden lämnas i stadgan utförliga bestämmelser. Det torde emellertid vara tillräckligt att här erinra därom, att det åligger honom att efter vattenrättsdomarens anvisning biträda vid beredandet av mål och ärenden, som ankomma på handläggning av vattendomstolen eller vattenrättsdomaren, samt vid vattenbokens förande, att på vattenrättsdomarens anmodan vara tillstädes vid vattendomstolens sammanträden och därvid föra erforderliga minnesanteckningar, att uppsätta och för vattenrättsdomaren till granskning och underskrift framlägga vattendomstolens protokoll ävensom skrivelser, kungörelsei, förelägganden och andra expeditioner, som skola av vattenrättsdomaien undertecknas, samt att i övrigt biträda med göromålen å vattendomstolens kansli. Vattenrättssekreteraren är skyldig att, da han därtill förordnas, vid ledighet för vattenrättsdomaren förvalta dennes ämbete.

Såsom i det föregående nämnts, innehava vattenrättsdomare, vatten- Avlöningsförrättsingenjörer och vattenrättssekreterare sina befattningar allenast på Ullanden. förordnanden. I enlighet härmed äro avlöningsförhållandena för dem ordnade så att visst årsarvode tillerkänts dem, varjämte ingenjörerna uppbära särskilt dagarvode. Vattenrättsdomare åtnjuter sålunda ett årsarvode av 15,000 kronor, därav 4,000 kronor förklarats skola utgöra tjänstgöringspenningar. Vattenrättsingenjör uppbär i årsarvode 5,000 kr onor samt i dagarvode 25 kronor för varje dag, då han tjänstgör vid vattendomstolens sammanträde eller är upptagen av undersökning enligt 11 kap.

45 § 2 mom. vattenlagen. Särskild ersättning kan därjämte efter Kungl.

Maj:ts prövning i varje särskilt fall tillerkännas vattenrättsingen jör för tjänstgöring å vattendomstolens kansli. Årsarvodet åt vattenrättssekreterare utgör 8,000 kronor, därav 2,800 kronor betraktas såsom tjänstgöringspenningar. A de omförmälda arvodena utgår dyrtidstillägg enligt de grunder, som gälla för dylikt tillägg å oreglerad lön. \ attenrättsnämndeman är berättigad till ett dagarvode av 15 kronor för varje dag, då han deltager i vattendomstolens sammanträde eller i sådan undersökning, som nyss nämnts. Vid fastställande av ifrågavarande arvoden Ilar utgångspunkten varit, att allenast vattenrättsdomaren och vattenrättssekreteraren skulle vara ständigt upptagna av sitt arbete i vattendomstolen.

Vad angår vattenrättsingenjörstjänsterna har förutsatts, att ingenjörens befattning skulle kunna förenas med annan statstjänst.

Avlöningen till vattenrättsamanuenser och skrivbiträden vid vattendomstolarna utgår efter grunder, som fastställas av Kungl. Majit. För närvarande äro till avlönande av amanuenser anvisade följande belopp, nämligen vid Mellanbygdens vattendomstol 1,800 kronor samt vid var och

6 Särskild personal vid Västerby g d°ns vattendomstol.

Anslag till vattendomstolarnas verksamhet.

Kungl. Marits proposition Nr 164.

en av Österbygdens, Söderbygdens och Västerbygdens vattendomstolar 3,500 kronor. Å amanueusavlöningen utgår dyrtidstillägg enligt samma grunder som för vattenrättsdomare, ingenjörer och sekreterare. Beträffande utgifterna för renskrivning vid vattendomstolarna skall enligt Kungl. Maj:ts beslut iakttagas, att därest skrivbiträde med stadigvarande tjänstgöring behöver vid vattendomstol anställas, sådant biträde icke må, utan Kungl. Majlis för särskilt fall lämnade medgivande, uppbära högre avlöning än som jämlikt avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, tillkommer skrivbiträde. Dyrtidstillägg till skrivbiträde utgår i enlighet med de bestämmelser, som i sådant avseende gälla i fråga örn befattningshavare vid i lönehänseende nyreglerat verk.

Enligt stadgan angående tjänstgöringen vid vattendomstolarna äga vattenrättsdomare och vattenrättssekreterare för åtnjutande av semester undfå ledighet utan avdrag å löneförmåner under högst en och en halv månad vart år. Dylik ledighet får dock icke förläggas till sådan del av året, som är tjänlig för syns hållande, såframt det icke prövas kunna ske utan större olägenhet för göromålens behöriga fortgång. Däres vattenrättsdomare eller vattenrättssekreterare under visst år icke till fullo åtnjutit honom för det året tillkommande semesterledighet, må den ledighet, han sålunda icke åtnjutit, beviljas honom under de tre första månaderna påföljande år.

Då det med hänsyn till omfattningen av visst mål eller eljest för göromålens behöriga fortgång anses erforderligt, äger vattenöverdomstolen medgiva vattenrättsdomare eller vattenrättsingenjör befrielse från hans tjänsteåligganden med undantag för visst mål eller ock från viss del eller vissa av de honom åliggande göromålen. Örn i sistnämnda fall vattenrättssekreterare förordnas att med bibehållande av egen tjänst förrätta viss del eller vissa av vattenrättsdomarens åligganden, är han icke i anledning därav berättigad till särskild ersättning. Till annan vikarie för vattenrättsdomare eller vattenrättsingenjör vid partiell ledighet, som nyss nämnts, bestämmes ersättningen av Kungl. Maj:t.

I anledning av det vid Västerbygdens vattendomstol anhängiga målet angående reglering av sjön Vänern är vid nämnda domstol särskild personal anställd, nämligen en vattenrättsdomare, två vattenrättsingenjörer, en vattenrättssekreterare, en vattenrättsamanuens med tjänstgöring såsom sekreterare samt ett ingenjörsbiträde, med en sammanlagd årlig avlöning av, förutom dagarvoden åt ingenjörerna, 42,200 kronor. Beträffande dagarvodena åt de vattenrättsingenjörer samt vattenrättsnämndemän, vilka deltaga i handläggningen av omförmälda mål, gälla särskilda av Kungl. Majit meddelade bestämmelser.

Till upprätthållande av verksamheten vid vattendomstolarna har från och med budgetåret 1926/1927 anvisats ett extra förslagsanslag av 235,000 kronor. Från detta anslag, som under budgetåret 1929/1930 överskreds

Kunell. Majlis proposition Nr 164.

med omkring 13,000 kronor och under budgetåret 1930/1931 med omkring 14,000 kronor, bestridas samtliga utgifter vid vattendomstolarna med undantag av kostnaderna för renskrivning, kanslibyra m. m., vilka gäldas från andra huvudtitelns ordinarie förslagsanslag till skrivmaterialier och •expenser, ved m. m., varjämte domstolspersonalens tjänsteresor ersättas från samma huvudtitels anslag till rese- och traktamentspenningar.

I detta sammanhang må framhållas, att lösen för expeditioner, som ut- Expeditiomtfärdas från vattendomstolarna, skola av vederbörande befattningshavare redovisas till statsverket. Enligt uppgifter av vattenrättsdomarna har stolama. det genomsnittliga årliga beloppet av lösen och stämpel vid vattendomstolarna under åren 1928—1930 uppgått till cirka 11,300 kroma.

Vidare erinras, att då jämlikt vattenlagen medgivande lämnas till byggande i vatten för vattnets tillgodogörande såsom drivkraft eller till vat- s 0 savgi tenreglering eller torrläggningsföretag eller då ändrade bestämmelser rörande hushållningen med vattnet meddelas i syfte att vinna ökad möjlighet att utnyttja vattenkraft, sökanden är pliktig att, innan medgivandet tages i bruk, såsom bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas organisation och verksamhet erlägga viss avgift. De till statsverket influtna vattendomstolsavgifterna hava, örn man bortser från de första två åren av domstolarnas verksamhet, genomsnittligen uppgått till omkring 20,400

kronor årligen.

Rörande vattendomstolarnas arbetsbörda under åren 1919—1930 hava de sakkunniga låtit med ledning av domstolarnas diarier sammanställa vissa statistiska uppgifter, vilka i tabellform återfinnas å sid. 13—17 i betänkandet. Jag tillåter mig att i huvudsak hänvisa till innehållet i nämnda tabeller, vilka för varje år innehålla detaljerade upplysningar örn de inkomna målens art inom de tre huvudgrupper, varå vattenmålen fördela sig eller ansökningsmål, stämningsmål samt besvärs- och underställningsmål. Över den vid utgången av vart och ett av åren 1919—1930 vid vattendomstolarna förefintliga arbetsbalansen föreligger likaledes genom de sakkunniga införskaffade uppgifter, intagna å sid. 18 i betänkandet. Jämväl härutinnan tillåter jag mig hänvisa till detsamma. Här skall endast sammanfattningsvis framhållas, att av de statistiska tabellerna framgår, att hela antalet under åren 1919—1930 till vattendomstolarna inkomna mål, vilka blivit till behandling upptagna, utgjort: vid Norrbygdens » Mellanbygdens » österbygdens Söderbygdens » Yästerbygdens

vattendomstol 492 eller i genomsnitt per år cirka 41

46.

Vattendom-

stolarnas

arbetsbörda.

Ilen å sid. 18 i betänkandet intagna tabellen rörande de vid utgången av vart och ett utav åren 1919—1930 oavgjorda vattenmålen visar, att arbetsbalansen från år 1930 utgjorde, vid Norrbygdens vattendomstol 65, vid

Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

Mellanbygdens vattendomstol /5, vid Österbygdens vattendomstol 52, vid Söderbygdens vattendomstol 33 och vid Västerbygdens vattendomstol 95 mål.

En jämförelse mellan dessa balanssiffror samt de förut angivna sifflorna rörande inkomna och till behandling upptagna vattenmål giver vid handen, att antalet under åren 1919—1930 slutligt avgjorda mål utgjort:

vid Norrbygdens » Mellanbygdens » Österbygdens » Söderbygdens » Västerbygdens

vattendomstol 427 eller i genomsnitt per år cirka 36

» 400 » » » » » » 33

o33 » » » » » » 44

581 » » » » » » 48

» 457 » » » » » » 38.

Jag övergår härefter till den föreliggande frågan örn

Tidigare förslag i ämnet

Riksdagens skrivelse den 26 ftbruari 1924.

a) Vattenrättsdomarnas förslag år 1925.

organisatoriska förändringar beträffande vattendomstolarna och

deras verksamhet.

Till ^ en början må erinras, att frågan örn vattendomstolarnas om- ' organisation väcktes av riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 26 februari 1924, däri riksdagen, i samband med anmälan att för budgetåret 1924/1925 beviljats visst förhöjt anslag för upprätthållande av vattendomstolarnas verksamhet, uttalade önskvärdheten av att Kungl. Majit snarast möjligt toge under omprövning, huruvida icke genom organisatoriska förändringar i vattendomstolarnas verksamhet kostnaderna för dessa kunde för framtiden nedbringas. Någon motivering för denna framställning gavs icke i riksdagsskrivelsen.

Med anledning av riksdagsskrivelsen inkommo rikets vattenrättsdomare — efter överläggningar i december 1925 — den 8 februari 1926 med infordrat yttrande i ärendet. För yttrandet med tillhörande skiljaktiga meningar redogöres å sid. 19—24 i de sakkunnigas betänkande. Här skall därför endast i korthet angivas den huvudsakliga innebörden i vattenrättsdomarnas då gjorda uttalanden. Efter att ingående hava behandlat det föreliggande spörsmålet hävdade samtliga, att genom organisatoriska förändringal i vattendomstolarnas verksamhet några mera avsevärda besparingar icke kunde vinnas utan äventyrande av domstolarnas kompetens. Däremot höllö tre av vattenrättsdomarna (vattenrättsdomarna Gärde, greve Hamilton och Quennerstedt) före, att, utan överskridande av gällande kostnadsram, genom vissa förändringar i den bestående organisationen en väsentlig förstärkning av vattendomstolarnas tekniska kompetens liksom en fastare och mera enhetlig organisation av dessa domstolars verksamhet övei huvudtaget skulle kunna ernas. Ett i sådant hänseende av sistnämnda vattenrättsdomare framlagt omorganisationsförslag innebar, att antalet vattendomstolar skulle nedbringas från fem till fyra samt att de nya domstolarna eller åtminstone tre av dem, avsedda för södra och mellersta Sve-

9 Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

rige, skulle ombildas till en på avdelningar arbetande, central vattendomstol i Stockholm, varje avdelning med, i första hand, viss geografisk del av landet till verksamhetsområde.

Såsom en följd av nämnda förslag skulle indragas, förutom en vattenrättsdomare och en vattenrättssekreterare, jämväl vattenrättsingenjörer till så stort antal, att de återstående vattenrättsingenjörerna, beräknade till ett antal av sex, skulle erhålla heltidstjänstgöring och tilldelas med hänsyn därtill beräknad förhöjd avlöning. Den egentliga bristen i nuvarande organisation vore nämligen den, att vattenrättsingenjörsbefattningarna, vilka från början beräknats icke giva sina innehavare full sysselsättning, anordnats såsom bisysslor, i följd varav till innehavare av desamma utsetts personer, som samtidigt innehade annan statstjänst, företrädesvis lantbruksingenjörsbefattning eller befattning vid väg- och vattenbyggnadsdistrikten. Denna anordning hade med den ständigt stegrade arbetsbördan för vattendomstolarna visat sig alltmera ohållbar, och det vore därför enligt förslagsställarnas mening angeläget, att vattenrättsingenjörerna snarast bleve befattningshavare med uteslutande tjänstgöring vid vederbörande vattendomstol. En sådan anordning bomme emellertid i sin tur att medföra krav på ökad avlöning, vilket icke skulle kunna inom dåvarande kostnadsram för vattendomstolarna tillgodoses, med mindre en centralisering av desamma komme till stånd. En dylik centralisering kunde så mycket hellre förordas, som densamma jämväl ur andra synpunkter bleve för vattendomstolarnas arbete förmånlig.

Av de två övriga vattenrättsdomarna förklarade sig vattenrättsdomaren von Sydow icke, med hänsyn särskilt till faran av att vattenrättsingenjörerna utestängdes från skapande verksamhet, kunna förorda, att vattenrättsingenjörsbefattningarna gjordes till heltidstjänster. Vattenrättsingenjörernas ökade deltagande i domstolsarbetet borde enligt von Sydow åstadkommas genom befrielse i viss omfattning från göromålen i den ordinarie tjänsten. Ej heller kunde han tillstyrka, att vattendomstolarna centraliserades helt eller delvis till Stockholm. Till sistnämnda uppfattning anslöt sig jämväl vattenrättsdomaren Bengtsson, vilken däremot — under förutsättning att vattendomstolarnas organisation i övrigt bibehölles — fann ändamålsenligt, att vattenrättsingenjörstjänsterna gjordes självständiga med stadig tjänstgöringsskyldighet.

Vattenrättsdomarnas yttrande innefattade tillika förslag om vattenöverdomstolens indragning och örn talans fullföljd i samtliga vattenmål från vattendomstol till högsta domstolen; och yttrandet var i denna del enhälligt.

över vattenrättsdomarnas framställning avgåvos under loppet av år 1920 utlåtanden av vattenöverdomstolen, lantbruksstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, samt Svenska vattenkraftföreningen. Dessa utlåtanden återfinnas å sid. 24—28 i betänkandet. T flera av utlåtandena underströks ytterligare vattenrättsdomarnas uttalande att någon väsentlig

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

b) Svenska teknologföreningens framställning år 1928.

c) Vattenrättsdomaren greve

Hamiltons förslag år 1929.

d) Inom justitiedepartementet uppgjord p. m. är 1929.

besparing icke stöde att vinna genom förändringar i vattendomstolarnas verksamhet. Beträffande det av vattenrättsdomarnas flertal framlagda omorganisationsförslaget framställdes däremot åtskilliga anmärkningar ock erinringar från vattenöver domstolens sida.

Med hänsyn härtill och till förevarande organisationsfrågas samband med den då jämsides pågående utredningen örn väg- och vattenbyggnadsstatens omorganisation, särskilt sistnämnda frågas inverkan på rekryteringen av vattendomstolarnas tekniska personal, ansågs förslaget böra underkastas fortsatt behandling, innan slutlig ställning togs till detsamma.

De nu berörda organisationsfrågornas inbördes sammanhang underströks ytterligare i en av Svenska teknologföreningen i slutet av år 1928 till Kungl. Maj:t ingiven framställning, däri föreningen hemställde örn avlåtande av förslag till riksdagen örn sådan ändring av vattendomstolarnas organisation, att de vattenbyggnadstekniska vattenrättsingenjörernas tjänstgöring vid de tre sydligare vattendomstolarna i samband med väg- och vattenbyggnadsväsendets omorganisation omlades till fulltidstjänst. (Se härom närmare betänkandet sid. 28—30.)

Över teknologföreningens framställning infordrades yttranden från vattenrättsdomarna, vilka efter gemensamma överläggningar i saken under år 1929 avgåvo yttranden var för sig. Dessa yttranden finnas återgivna å sid. 30—36 i betänkandet; och hänvisas beträffande det närmare innehållet till detsamma. Så mycket må emellertid här framhållas, att vattenrättsdomarna med ett undantag uttalade sig för att åtminstone de byggnadstekniska vattenrättsingenjörsbefattningarna måtte ombildas till heltidstjänster.

Ytterligare må här omnämnas ett av vattenrättsdomaren greve Hamilton i hans sistnämnda yttrande framlagt förslag, vari Hamilton — med vidhållande av den ståndpunkt han tidigare intagit — alternativt ifrågasätter en organisation, enligt vilken vattendomstolarnas antal begränsas till tre, nämligen en i Härnösand eller Umeå, omfattande i stort sett de till Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar för närvarande hörande områdena, en i Stockholm för österbygdens vattendomstols nuvarande område jämte ungefär hälften av Söderbygdens vattendomstols område och en i Göteborg för den återstående delan av Söderbygdens vattendomstols område samt Väster bygdens vattendomstols hela område, varje domstol med en heltidsanställd personal av en vattenrättsdomare, två vattenrättsingenjörer och en vattenrättssekreterare samt dessutom — enär arbetsbördan vid en organisation å allenast tre domstolar bleve alltför betungande för vattenrättsdomaren — en biträdande vattenrättsdomare.

Under frågans fortsatta behandling i justitiedepartementet utarbetades i slutet av år 1929 av numera justitierådet S. Lawski en promemoria (se betänkandet sid. 36—38), innefattande förslag till ett provisoriskt ordnande av vattendomstolarnas organisationsfråga. Förslaget var när-

11 Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

mast föranlett därav att frågan om omorganisationen av väg- oell vattenbyggnadsstaten förts till sin lösning vid 1929 års riksdag. Sistnämnda organisation innebar bland annat, att de dittillsvarande distriktstjänstemännen från och med den 1 juli 1930 ersattes av vägingenjörer i de särskilda länell oell för hela riket avsedda väginspektör!’. Då vägingenjörerna och väginspektörerna, anfördes det i promemorian, kunde antagas bliva fullt upptagna av sina tjänster, så att en kombination mellan dessa och vattenrättsingenjörsbefattningar bleve omöjliggjord, vore det nödvändigt att vid nämnda tidpunkt äga en sådan organisation av vattendomstolarna, att nian kunde hava garanti för att erhålla nya män i stället för de såsom vattenrättsingenjörer förordnade distriktstjänstemän, vilka komma att övergå till den nya vägstaten. Vid bestämmandet av denna organisation borde hänsyn tagas till det uttalade önskemålet att vattenrättsingenjörema i större utsträckning än förut komme att deltaga i domstolsarbetet. Det syntes emellertid icke lämpligt att skrida till en definitiv reglering, förrän man kunde erfarenhetsmässigt bedöma verkningarna av ett ökat deltagande i arbetet från vattenrättsingenjörernas sida. Under den återstående experimenteringstiden hade man att söka finna den lämpligaste formen för vattenrättsingenjörernas ökade medverkan.

En i samband med promemorian verkställd undersökning huruvida icke — med bibehållande av oförändrat antal vattendomstolar och samma personal vid desamma som hittills — sådana anställningsvillkor för de vattenbyggnadstekniska ingenjörerna skulle kunna föreskrivas, som beredde möjlighet till ökat deltagande av dessa i vattendomstolsarbetet och vid vilkas bestämmande hänsyn foges till att nämnda ingenjörers befattningar endast i undantagsfall skulle kunna förenas med andra statstjänster, resulterade i ett förslag av huvudsakligen följande innebörd:

Till vattenrättsingenjör med sakkunskap särskilt beträffande vatteubyggnadsfrågor skulle i regel förordnas konsulterande ingenjör, vilken skulle äga att, i den mån domstolsarbetet icke toge hans tid i anspråk, fortfarande åtaga sig privata uppdrag, dock med enahanda inskränkning som redan gällde i fråga om vattenrättsingenjörs rätt att innehava dylikt uppdrag. Den vattenbyggnadstekniske vattenrättsingenjören skulle vara skyldig såväl att närvara vid vattendomstolens sammanträden och förrätta undersökningar enligt 11 kap. 45 § vattenlagen som att, i den utsträckning vattenrättsdomaren bestämde, deltaga i arbetet å vattendomstolens kansli. Avlöningen åt vattenrättsingenjören skulle utgå dels i form av årsarvode, dels ock, i den mån domstolstjänstgöringen överstege visst antal dagar för år, såsom dagarvode. Efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall skulle därjämte kunna medgivas särskild ersättning för hemarbete av mera omfattande art. Ä ingenjörernas avlöningsförmåner skulle icke utgå särskilt dyrtidstillägg. Utan Kungl. Maj:ts samtycke skulle vattenrättsdomaren icke äga att påkalla tjänstgöring av vattenrättsingenjören under mor än ISO dagar eller, vad anginge Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar, under mer än 105 dagar under ett och samma år.

Därest förordnande såsom vattenbyggnadsteknisk vattenrättsingenjör komme att meddelas ingenjör, som innehade annan statstjänst eller åtnjöte

TillkaP ande av särskilda sakkunniga lör organisationsfrågans ali sidh g a utredning.

De sakkunnigas utredning och förslag.

Nuvarande organisation av vattendomstolarna tillfredsställande P

Ledamots-

sammansätt-

ningen

lämplig.

12 Kungl. Marits proposition Nr 164.

lön på indragningsstat, syntes lämpligast, att för honom hibehölles de nuvarande anställningsvillkoren, dock måhända med rätt för honom att, efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall, erhålla ersättning för mera omfattande hemarbete.

Beträffande de agrikulturtekniska vattenrättsingenjörerna vore det nödvändigt att tills vidare bevara föreningen av deras befattningar med lantbruksingenjörstjänster. Vad nyss sagts örn vattenbyggnadsteknisk vattenrättsingenjör, som innehade annan statstjänst, gällde även i fråga örn de agrikulturtekniska vattenrättsingenjörerna.

Över promemorian infordrades yttranden från vattenrättsdomarna oeh vattenrättsingenjörerna. I dessa gjordes förslaget i åtskilliga hänseenden till föremål för erinringar, varvid särskilt framhölls, att den föreslagna anordningen icke för vattenrättsingenjörerna innebure en sådan oberoende och självständig ställning, som betingades av deras verksamhet som domare. En sammanfattning av innehållet i dessa yttranden återfinnes å sid. 38—48 i betänkandet.

Med hänsyn till de svårigheter, som sålunda visat sig att på ett tillfredsställande sätt ordna vattenrättsingenjörernas ställning inom organisationen utan att samtidigt taga ståndpunkt till frågan, huru denna organisation borde för framtiden definitivt ordnas, utverkade min företrädare i ämbetet Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga att inom justitiedepartementet biträda med utredning i ämnet.

Med stöd av nämnda bemyndigande blevo den 31 mars 1930 majoren i väg- och vattenbyggnadskåren M. Serrander och jag tillkallade att verkställa berörda utredning. Efter min utnämning till statsråd blev jämlikt samma bemyndigande presidenten i kammarrätten K. H. Högstedt tillkallad att i mitt ställe deltaga i utredningen , vars resultat numera föreligger i det av mig denna dag anmälda betänkandet.

Jag går nu att närmare redogöra för innehållet i samma betänkande med därur framgångna förslag.

Do sakkunniga upptaga först till behandling spörsmålet, huruvida den nuvarande organisationen av vattendomstolarna kan anses tillfredsställande. Den uppställda frågan besvaras så till vida jakande, att det beträffande vattendomstolens sammansättning betecknas såsom ett av erfarenheten bekräftat lyckligt grepp att i vattendomstolen äro företrädda ej allenast den juridiska sakkunskapen och den praktiska erfarenheten i allmänhet utan jämväl genom vattenrättsingenjörerna den tekniska sakkunskapen. Riksdagen torde ej heller, fortsätta de sakkunniga, vid sin begäran örn undersökning, huruvida icke kostnaderna för vattendomstolarnas verksamhet skulle kunna nedbringas genom organisatoriska förändringar i deras verksamhet, hava syftat till en ändring i ledamotssammansättningen. En besparing i kostnader skulle väl kunna vinnas genom inskränkning av de tekniskt sakkunniga ledamöternas antal till allenast en.

13 Kungl. May.ts proposition Nr 164.

En dylik åtgärd måste emellertid på det bestämdaste avrådas, enär vattenrättsingenjörerna i domstolen representerade olika sidor av den tekniska sakkunskapen, den ene den speciella vattenbyggnadstekniken oell den andre sakkunskapen i avseende å torrläggning av mark och därmed sammanhängande ämnen, samt det läge ovillkorlig makt uppå att åtminstone i alla viktigare mål vardera sidans sakkunskap hade sin företrädare i domstolen.

I två hänseenden betecknas emellertid nuvarande organisation av vatten- Brister i två domstolarna av de sakkunniga såsom mindre tillfredsställande, nämligen an°een *"• dels derutinnan att vattenrättsdomar- och vattenrättsingenjörstjänsterna icke äro befattningar å ordinarie stat och dels därutinnan att de sistnämnda tjänsterna anordnats såsom bisysslor för tjänstinnehavarna.

I betänkandet avhandlas uttömmande såväl de omständigheter, som på sin tid föranledde de angivna befattningarnas anordnande på dylikt sätt, som ock de olägenheter, som visat sig vara därmed förknippade. Jag tillåter mig att härutinnan hänvisa till betänkandet (sid. 50—55).

Sin ställning till frågan örn vattenrättsdomarnas och vattenrättsingenjörernas överförande å ordinarie stat sammanfatta de sakkunniga sålunda, att därest ej ur andra synpunkter avgörande hinder mötte, tvekan icke borde råda därom, att nämnda tjänster gjordes till ordinarie befattningar.

Vad angår vattenrättsingenjörstjänsternas anordnande såsom bisysslor fastslå de sakkunniga sammanfattningsvis såsom sin mening, att den nuvarande organisationen av vattendomstolarna otvivelaktigt icke vore tillfredsställande såvitt anginge vattenrättsingenjörernas deltagande i vattendomstolsarbetet, att olägenheterna härav särskilt under de senare åren alltmera framträtt, samt att det, såsom redan i det av vattenrättsdomarnas majoritet år 1925 avgivna yttrandet framhölls, måste anses i hög grad önskvärt och för tryggande av ett verkligt gott resultat av vattendomstolarnas arbete rent av nödvändigt, att härutinnan vidtoges sådan ändring att den tekniska sakkunskapens insats i deras verksamhet fördjupades och förstärktes.

De sakkunniga övergå därefter till behandling av frågan hur en ökning av vattenrättsingenjörernas deltagande i vattendomstolsarbetet borde åstadkommas. Därvid omnämnas först de tre förslag, som i sådant avseende framställts, innebärande det ena, framlagt av vattenrättsdomaren von Sydow, att vattenrättsingenjörerna fortfarande skulle i regel tagas bland innehavare av annan statlig ingenjörstjänst men under den tid de innehade förordnande såsom vattenrättsingenjörer vara befriade från tjänstgöringsskyldighet i viss omfattning i den ordinarie tjänsten, det andra, det i justitiedepartementets promemoria av år 1929 framställda, att till vattenrättsingenjör med sakkunskap särskilt i frågor angående byggande i vatten skulle utses konsulterande ingenjör med skyldighet att

Hur åstadkomma ökat deltagande i vattendomstolsarbetet av vattenrättsingenjörerna ?

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

under visst antal dagar varje år ägna sig åt vattenrättsingenjörsbefattningen utan annan ersättning än det fastställda årsarvodet, medan vid nuvarande anordning beträffande de agrikulturtekniska vattenrättsingenjörerna skulle förbliva, oell det tredje, framfört av vattenrättsdomarnas majoritet, att vattenrättsingenjörsbefattningarna gjordes till självständiga tjänster med skyldighet för innehavarna att helt ägna sig åt vattendomstolsarbetet. Efter närmare övervägande av de olika förslagen (se betänkandet sid. 56—57), komma de sakkunniga till det resultat, att ett verksamt avhjälpande av de anmärkta olägenheterna med avseende å den nuvarande vattendomstolsorganisationen icke kunde åstadkommas på annat sätt än genom en omläggning av vattenrättsingenjörsbefattningarna till heltidstjänster. Enligt de sakkunniga syntes det icke böra komma i fråga att göra allenast vattenrättsingenjörerna av det ena slaget till heltidstjänstemän, under det att vattenrättsingenjörer, hörande till den andra gruppen, fortfarande skulle hava sina befattningar såsom bisysslor. Detta skulle strida mot den likställighet, som borde råda mellan vattenrättsingenjörerna, och det vore icke uteslutet, att en dylik anordning skulle medföra eller åtminstone få sken av att innebära ett tillbakasättande av de intressen, vilkas tillgodoseende vid vattenmålens avgörande i främsta rummet ankomme på utredning av den icke heltidsanställde ingenjören. Det nära samarbete mellan vattendomstolens båda ingenjörer med tillfällen till rådplägningar och meningsutbyten dem emellan under hela utredningstiden, vilket vore i högsta grad önskvärt, skulle för övrigt icke i tillräcklig utsträckning kunna åvägabringas, örn blott den ene av dem bleve fast anställd vid domstolen.

Den mot vattenrättsingenjörernas heltidstjänstgöring framställda invändningen att det kunde befaras, att en ingenjör, som finge sin verksamhet förlagd uteslutande till vattendomstolarna, utestängdes från skapande verksamhet, anse de sakkunniga icke berättigad. Det vore nämligen att märka, att en vattenrättsingenjörs arbete i vattendomstolen icke uteslutande vore av granskande och kontrollerande beskaffenhet. Han hade jämväl att i förekommande fall själv giva uppslag till lösning av tekniska frågor på annat sätt än av en sökande kunde vara föreslaget. Dessutom borde han icke för framtiden — lika litet som han för närvarande vore det — vara helt utestängd från privat teknisk verksamhet. De inskränkningar i dylikt avseende, som nu gällde (se ovan sid. 4), borde nämligen väl bibehållas men icke skärpas. Beaktas borde ock, att en vattenrättsingenjör, vilken icke, såsom nu vore fallet, hade även annan tjänst att uppehålla, komme att få mera tid att i facklitteraturen följa de framsteg, som gjordes på teknikens område. Huvudvikten läge vid att vattenrättsingenjörstjänsterna bleve i ekonomiskt avseende så anordnade, att för desamma kunde påräknas ingenjörer, vilka icke blott vore i besittning av en grundlig teoretisk utbildning utan även under sysslande med uppgörande av förslag till vattenbyggnader eller utförande av sådana m. m. förvärvat en bety-

15 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1H4.

dando praktisk erfarenhet i behandlingen av vattenfrågor och som på grand av de personliga egenskaper, för vilka de gjort sig kända, kunde förväntas med levando intresse komma att ägna sig åt sin befattning. Att sådana män skulle stanna efter i utvecklingen, torde icke behöva befaras.

Do förutsättningar, under vilka vattenrättsingenjörsbefattningarna må kunna anordnas såsom heltidstjänster, göras härefter till föremål för en närmare undersökning av de sakkunniga.

I detta sammanhang erinra de sakkunniga till en början örn att en riktig organisatorisk princip tvivelsutan vore, att icke flera såsom självständiga befattningar avsedda statstjänster inrättades än som erfordrades för de göromål, örn vilkas utförande det vore fråga. Med andra ord: varje dylik tjänst borde vara så organiserad, att den fullt upptoge sin innehavares tid.

Härvid framställde sig, framhålla de sakkunniga, omedelbart den invändningen, att det med bibehållande av nuvarande antal av 10 vattenrättsingenjörer sannolikt icke skulle kunna beredas var och en av dem full sysselsättning. Av införskaffade uppgifter angående det sammanlagda antalet dagar, varunder vattenrättsingenjörerna varit upptagna av vattendomstolsarbetet, framginge nämligen, att under do senaste 5 å 6 åren samma dagantal genomsnittligen utgjort:

Då med frånräknande av årlig semester örn 45 dagar antalet arbetsdagar för år utgjorde 264, framginge omedelbart av de anförda siffrorna, att — för den händelse vattenrättsingenjörerna för framtiden icke skulle tagas i anspråk för vattendomstolsarbetet i vidare omfattning än hittills — det icke vore tillrådligt att, med bibehållande av det nuvarande antalet vattenrättsingenjörer, göra deras befattningar till heltidstjänster. De sakkunniga framhålla emellertid, att syftet med en dylik förändring av vattenrättsingenjörstjänsterna vore, att vattenrättsingenjörernas sakkunskap skulle kunna i högre grad än för närvarande vore möjligt komma domstolsarbetet till godo och till följd härav deras tid för vattendomstolsarbetet tagas i anspråk i större utsträckning än nu vore fallet, samt utveckla därefter närmare huru vid heltidstjänstgöring vattenrättsingenjörernas tjänstgöring borde gestaltas. Härutinnan anföres i huvudsak:

Förutsättningar för vattenrättsingei‘jörsbefattningarnas anordnande såsom heltidstjänster.

Allmän förutsättning.

Full sysselsättning kan icke beredas åt tio vattenrättsingenjörer.

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

Förhållandena borde ordnas så, att vattenrättsingenjörcrna kunde allt ifrån det ett mål inkommit till vattendomstolen följa detsamma. Granskningen av handlingarna i ansökningsmål borde i första hand verkställas av vattenrättsingenjörerna eller endera av dom, varefter målet, särskilt såvitt anginge däri förekommande tekniska spörsmål, borde föredragas inför vattenrättsdomaren och till honom anmälas, örn föreläggande angående komplettering av handlingarna i något avseende erfordrades samt örn förberedande undersökning å stället syntes behövlig. Så snart det läte sig göra, borde vattenrättsdomaren och ingenjörerna gemensamt uppgöra en plan för målets handläggning, så att behandlingen av detsamma vid vattendomstolen kunde försiggå så skyndsamt som möjligt. Den tekniska och ekonomiska granskning och utredning, som borde föregå själva domstolsbehandlingen, skulle av ingenjörerna verkställas med största noggrannhet. På sätt det för närvarande funnes föreskrivet i vattendomstolsstadgan, borde det åligga ingenjörerna att i fall av behov upprätta en skriftlig promemoria rörande den tekniska granskningen. Erfordrades företagande av vattenmängdsmätning, provdämning, pr o v tappning e. d., skulle vederbörande vattenrättsingenjör tillse, att den lämpligaste tidpunkten härför begagnades. Undersökning enligt 11 kap. 45 § vattenlagen borde, då sådan ansåges behövlig, i regel verkställas av vattenrättsingenjör och, endast örn särskilda skäl därtill föranledde, anförtros åt annan sakkunnig. Till underlättande av vattendomstolens syneiakttagelser borde i alla mera vidlyftiga mål ene vattenrättsingenjören vid förberedande undersökning före synesammanträdet utföra de avvägningar m. m., som för målets utredning och bedömande vore av nöden. Under hela tiden ett mål vore hos vattendomstolen anhängigt skulle ingenjörerna deltaga i de överläggningar angående detsamma, som vattenrättsdomaren funne erforderliga. Vid avfattningen av utslaget borde, såframt fråga vore örn medgivande till utförande av dammanläggning e. d., den beskrivning å anläggningens konstruktion, som utslaget skulle innehålla, i första hand uppgöras av vattenrättsingenjör. Jämväl i övrigt borde ingenjörerna, i den mån vattenrättsdomaren påfordrade det, biträda honom vid utformningen av vattendomstolens utslag. Besiktning jämlikt 13 kap. 1 § vattenlagen å anläggning, till vilken vattendomstolen lämnat medgivande, liksom av vattenmärke, örn vars utsättande vattendomstolen meddelat föreskrift, borde i regel anförtros åt vattenrättsingenjör, och detsamma borde också gälla beträffande sådan undersökning, som enligt 12 kap. 7 § vattenlagen skulle hållas i anledning av ansökan örn inskrivning i vattenboken. Under överinseende av vattenrättsdomaren borde den vattenbyggnadstekniske ingenjören verkställa vattenboksinskrivningar utom såvitt anginge vattenbokens tredje avdelning, vars förande borde anförtros åt den agrikulturtekniske ingenjören.

I fråga örn vattenrättsingenjörernas arbetsbörda framhålla de sakkunniga ytterligare, att en ökning av vattenmålens antal vore att förvänta. Trots den nu rådande lågkonjunkturen hade hittills tillströmningen av mål till vattendomstolarna icke visat någon avgjord tendens till minskning; och man borde kunna räkna med att, så snart förbättrade industriella konjunkturer inträdde, företagarinitiativet komme att ökas och därmed en ökning av antalet ansökningsmål vid vattendomstolarna uppstå.

17 Kungl. Majlis 'proposition Nr 164.

De sakkunniga redogöra i detta sammanhang för en del speciella omständigheter, som peka i dylik riktning, en redogörelse som återfinnes å sid. 62 och 63 i betänkandet och vartill jag ber att få hänvisa.

Även med den utökning av vattenrättsingenjörernas arbete, som sålunda smet för vore att motse, torde enligt de sakkunnigas åsikt full sysselsättning under hela året icke kunna beredas samtliga nu befintliga 10 vattenrätts- rättsingew ingenjörer, i varje fall icke de 4 ingenjörer som vore anställda vid de båda norrländska vattendomstolarna. Vid sådant förhållande erfordrades närmare övervägande, på vad sätt antalet ifrågavarande befattningar kunde nedbringas.

Beträffande denna fråga avvisa de sakkunniga först ett framkommet förslag att med bibehållande av vattendomstolarnas nuvarande antal och förläggning uppdela ingenjörernas tjänstgöring mellan flera domstolar såsom opraktiskt och alltför tyngande (betänkandet sid. 63 och 64).

Jämväl mot det av vattenrättsdomarnas majoritet år 1925 framlagda förslaget angående sammanförande av samtliga vattendomstolar till en central organisation rikta de sakkunniga vissa erinringar. Vad som särskilt talade mot en central förläggning vore enligt de sakkunnigas åsikt, att en sådan för landets nordligaste delar skulle medföra allt för stora olägenheter (betänkandet sid. 64).

De sakkunniga hava därefter upptagit till granskning det av vattenrättsdomaren greve Hamilton i yttrande år 1929 alternativt framställda förslaget, innefattande ett nedbringande av antalet vattendomstolar till tre, envar med lokal förläggning, samt inrättande vid varje vattendomstol av två ingenjörstjänster. Såsom en avgörande invändning mot detta förslag framhålla de sakkunniga, att det, måste anses i hög grad otillfredsställande, att en stor del — omkring hälften av målen -— skulle komma att regelmässigt handläggas och avgöras av domare med mindre kompetens och mindre självständig ställning än vattenrättsdomaren (betänkandet sid 65).

Efter nu antydda överväganden hava de sakkunniga för egen del stannat vid ett förslag, som nära ansluter sig till en av vattenrättsdomarnas majoritet år 1925 alternativt ifrågasatt anordning med fyra vattendomstolar, av vilka den ena skulle vara lokalt förlagd till Norrland och de övriga sammanföras till en gemensam förläggningsort.

Därest vattendomstolarnas antal, på sätt sålunda antytts, minskades till Fyra rättenfyra, kunde man enligt de sakkunnigas mening antaga, att med en vatten- niska^Mh^tre byggnadsteknisk vattenrättsingenjör i en var av domstolarna full syssel- agrikuiturteksättning skulle uppnås för varje sådan ingenjör. Däremot kunde det tagas för givet, att arbetsbördan icke skulle vara tillräcklig för anställande vid j»rcr. varje vattendomstol av jämväl en agrikulturteknisk ingenjör. Det hade därför synts böra tagas under övervägande, om ej de sistnämnda vattenrättsingenjörernas antal skulle kunna sättas lägre än antalet vattendomstolar, därvid var och en av dessa vattenrättsingenjörer eller vissa av

Bihang till riksdagens: protokoll 1932. 1 saini. 132 hafi. IISr 194.) 2

Förflyttning ao Västerby gdens vatt andow si 61 till Stochholm.

1* Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

dem ålades skyldighet att tjänstgöra vid mer än en domstol. Härom anföra de sakkunniga:

Såsom redan i det föregående framhållits, torde en dylik uppdelning av en ingenjörs arbete mellan vattendomstolar, som vore förlagda till skildaorter, komma i strid med det syftemål, som man avsåge att vinna med omläggningen av _ vattenrättsingenjörsbefattningarna till heltidstjänster. Huru än fördelningen mellan de olika domstolarna av en vattenrättsingenjörs tjänstgöringsskyldighet ordnades, vore det uppenbart, att det ständiga samarbete mellan en vattendomstols ledamöter, som skulle genom nämnda reform befordras, icke vöre möjligt att genomföra, örn en av ingenjörsledamöterna under periodiskt återkommande tider måste vistas å annan ort för tjänstgöring i annan vattendomstol. I viss mån annorlunda skulle det däremot ställa sig, örn de domstolar, mellan vilka en vattenrättsingenjörs arbete skulle uppdelas, vore förlagda till samma ort med kanslilokaler såvitt möjligt i samma hus. I ett sådant fall skulle den omständigheten, att ingenjören hade att ligna sig åt arbetet i båda domstolarna, i väsentligt mindre grad utgöra hinder för det åsyftade samarbetet mellan ledamöterna i vardera domstolen.

De sakkunniga erinra härefter örn att den av deni angivna förutsättningen för möjligheten att uppdela en vattenräftsingen jers tjänstgöring mellan två olika vattendomstolar för närvarande endast förelåge beträffande österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar, vilkas kanslier vore förlagda till Stockholm och där inrymda i samma fastighet. En blick på de förut omförmälda uppgifterna angående vattenrättsingenjörernas hittills åt vattendomstolsarbetet ägnade tid gäve emellertid vid handen, yttra de sakkunniga, att redan under nuvarande förhållanden en agrikulturteknislc ingenjör icke skulle kunna medhinna på honom ankommande arbete i båda <le nyssnämnda domstolarna. Örn däremot jämväl Västerbygdens vattendomstol vore förlagd till Stockholm, skulle det icke vara omöjligt att låta det arbete, som krävdes av de agrikulturtekniska vattenrättsingenjörerna vid denna samt Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar, utföras av två dylika ingenjörer. Med all sannolikhet skulle dessa medhinna hela det ifrågavarande arbetet i nämnda domstolar.

De sakkunniga upptaga härefter till behandling och bemötande de skäl, som tala mot en förflyttning av Västerbygdens vattendomstol till Stockholm. Härom alif öres i huvudsak följande:

Emot en dylik förflyttning kunde visserligen invändningar göras såväl därutinnan, att vattendomstolen bleve i mindre mån tillgänglig för allmänheten inom domkretsen, som ock i det avseendet, att vattenrättsdomaren och vattenrättsingenjörerna, örn de icke längre vore bosatta inom domstolens verksamhetsområde, måhända komme att sakna den intima kontakt med ekonomiska och andra förhållanden inom detsamma, vilken för ett rätt avgörande av vattenmålen vore av största betydelse. Då emellertid, såsom i det föregående framhållits, personliga besök å vattendomstolarnas kanslier relativt sällan förekomme, då tågförbindelserna mellan västra Sverige och Stockholm vore synnerligen goda och då enligt vattenlagens föreskrift vattenmål skulle av vattendomstolen prövas antingen vid sjul å stället eller

Kanyl. Majlis proposition Nr 164.

lil

vid sammanträde å plats, som vore för parterna välbelägen, syntes anmärkningen örn vattendomstolens mindre lättillgänglighet icke böra tillmätas allt för stor betydelse. Att de särskilda förhållanden i hydrografiskt, ekonomiskt och annat avseende, som rådde beträffande skilda delar av domstolens verksamhetsområde, skulle bliva mera främmande för domstolen, örn den förlädes utanför området, torde icke heller kunna befaras. Det vore härutinnan att märka, att i de fall, då särskild teknisk utredning eller annan förberedande undersökning å stället erfordrades, dylik undersökning för framtiden avsåges skola regelmässigt hållas av vattenrättsingenjörerna eller endera av dem, att de allra flesta vattenmål, som vore att hänföra till de s. k. ansökningsmålen, handlades vid syn på stället, samt att den speciella ortskännedomen beträffande ekonomiska förhållanden, gängse föreställningssätt o. d. i främsta rummet företräddes av vattenrättsnämndemännen.

Å andra sidan skulle, framhålla de sakkunniga, åtskilliga fördelar vinnas genom den ifrågasatta förflyttningen. I sådant avseende framhålles, att de tre till Stockholm förlagda vattendomstolarnas ordförande oell ingenjörer bleve lättare i tillfälle att till gagn för en enhetlig domstolsbehandling rådgöra med varandra angående förekommande rättsliga och tekniska spörsmål, att i de fall, då anlitande av sakkunnigt biträde, särskilt på det elektrotekniska området, erfordrades, möjligheten för dessa domstolar att begagna sig av samma sakkunnige skulle befordras, att nödiga extra biträden för utförande av renskrivningsarbete kunde vara gemensamma för de tre domstolarna och därigenom bättre utnyttjas, samt att lösningen av domstolarnas arkivfråga bleve underlättad.

De sakkunniga uttala till sist, att de, då en förflyttning av Väster bygdens vattendomstol till Stockholm å ena sidan icke skulle medföra några större olägenheter och å andra sidan vore så gott som nödvändig för åvägabringande av en ändamålsenlig organisation av de torrläggningssakkunniga vattenrättsingenjörernas tjänster, icke tvekade att föreslå nämnda förflyttning.

Vad därefter beträffade den för norra Sverige avsedda vattendomstolen, anmärka de sakkunniga, att av sammanställningarna över antalet till vattendomstolarna inkomna och där avgjorda mål tydligt framginge, hurusom vardera av de båda norrländska vattendomstolarna under de gångna åren haft färre mål att behandla än var och en av de övriga vattendomstolarna, även örn skillnaden icke kunde sägas vara påfallande stor. Örn man, fortsätta de sakkunniga, närmare undersökte målens beskaffenhet och därjämte toge hänsyn till att motsättningarna mellan de intressen av olika slag, vilka i vattenmålen merendels komme i fråga, vore väsentligt mindre framträdande i de nordliga delarna av landet än i södra Sverige, torde man kunna slå fast, att de båda norrländska vattendomstolarnas arbetsbörda hittills icke obetydligt understigit den, som åvilat de andra vattendomstolarna. Särskilt gällde detta i fråga örn vattenrättsingenjörernas arbete. Skulle en minskning av vattendomstolarnas antal kunna genomföras, torde det därför vara tydligt, att detta borde ske på

Arbetsbelastningen vid den nordligaste vattendomstolen.

20 Sammanfatt-

ning.

Vattendom

stolarnas

områden.

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 164.

sådant sätt, att Norrbygdens och större delen av Mellanbygdens vattendomstolars domsområden iörlades till en av dessa domstolar, under det att den andra indroges. Ett förläggande av nämnda domsområden i deras helhet till en vattendomstol skulle medföra, icke blott att vattenrättsdomarens arbetsbörda i sådant fall skulle bliva allt för stor, utan även att verksamhetsområdet finge en så betydande utsträckning, att domarens och ingenjörernas resor, särskilt i betraktande av kommunikationsförhållandena i Norrland, skulle i alltför hög grad taga tid och krafter i anspråk.

Väl kunde den agrikulturtekniske vattenrättsingenjören vid denna domstol icke beräknas erhålla full sysselsättning året örn och ej heller late det sig göra att bereda honom fyllnadsarbete vid någon av de andra vattendomstolarna i vidare mån, än att det borde åligga honom likaväl som de övriga vattenrättsingenjörerna att vid jäv eller annat förfall för annan vattenrättsingenjör ävensom i övrigt i fall av behov tjänstgöra vid annan vattendomstol, i den mån det kunde ske utan hinder för arbetet vid den domstol, där han vore anställd. Det oaktat borde jämväl hans syssla göras till en självständig tjänst utan förening med annan, så mycket hellre som den tid av året, då han kunde väntas vara fri från arbete vid vattendomstolen, icke lämpade sig för utförande av lantbruksingenjörsgöromål. Här förelåge en sådan nödfallssituation, då ett undantag finge anses berättigat från den i det föregående såsom riktig betecknade principen att varje självständig statstjänst borde vara så organiserad, att den fullt upptoge sin innehavares tid.

De sakkunnigas organisationsförslag kan alltså sammanfattas sålunda:

Vattendomstolarnas antal minskas till fyra, därav de tre för södra och mellersta Sverige förläggas till Stockholm. Vid var och en av dessa vattendomstolar anställes en vattenbyggnadsteknisk vattenrättsingenjör med heltidstjänstgöring. Vid den för nordligaste delen av landet avsedda vattendomstolen anställes vidare en torrläggningssakkunnig vattenrättsingenjör samt vid de tre övriga domstolarna gemensamt två dylika vattenrättsingenjörer, samtliga dessa ingenjörer likaledes med lieltidstjänstgöring.

Såsom framgar av vad nyss anförts, föreslå de sakkunniga, att minskningen i antalet vattendomstolar från fem till fyra åstadkommes på det sätt, att med Norrbygdens vattendomstols område förenas större delen av Mellanbygdens vattendomstols område samt att återstoden tillägges Österbygdens vattendomstol. Gränsen mellan Österbygdens och Mellanbygdens vattendomstolars områden utgöres för närvarande av vattendelaren mellan Ljusnans och söder därom belägna vattenområden. De sakkunniga hava ansett, att Norrbygdens vattendomstol bör erhålla Ångermanälvens och söder därom belägna vattenområden till Indalsälvens, varemot sistnämnda vattenområde tillika med de söder därom belägna områden, som nu tillhöra Mellanbygdens vattendomstol, skola överflyttas till Österbygdens vattendomstol.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

21 I anledning av denna utökning av området för Österbygdens vattendomstol borde, framhålla de sakkunniga, ytterligare den jämkning i sistnämnda domstols område vidtagas, att, till förebyggande av en alltför stor ökning i arbetsbördan, därifrån till Söderbygdens vattendomstol överflyttades området söder om Mälarens vattenområde eller Tyresåns, Trosaåns, Svärtaåns, Nyköpingsåns och Kilaåns vattenområden. Söderbygdens vattendomstols område i övrigt liksom även Västerbygdens skulle lämnas orubbade.

Med den av de sakkunniga föreslagna indelningen skulle av de under åren 1919—1930 behandlade målen antalet mål hava utgjort:

vid Norrbygdens vattendomstol 717 eller i genomsnitt per år cirka 60

De sakkunniga övergå härefter till behandling av frågan örn den för den föreslagna organisationen av vattendomstolarna erforderliga personalen och samma personals åligganden.

Härvid erinra de sakkunniga, hurusom redan av det föregående framginge, att vid en var av de fyra vattendomstolarna skulle vara anställda en vattenrättsdomare, en vattenrättsingenjör med sakkunskap och erfarenhet särskilt beträffande byggande i vatten samt en vattenrättssekreterare, att för hela landet skulle finnas tre vattenrättsingenjörer med sakkunskap oell erfarenhet särskilt i frågor örn torrläggning av mark, samt att av sistnämnda ingenjörer en skulle vara anställd vid Norrbygdens vattendomstol, en vid Mellanbygdens och Västerbygdens vattendomstolar gemensamt och en vid Söderbygdens och Västerbygdens vattendomstolar gemensamt. Ytterligare erfordrades för varje vattendomstol en vattenrättsamanuens och minst ett skrivbiträde.

Vid tillfällig anhopning av mål hos en eller annan vattendomstol kunde dessutom anställande av biträdande vattenrättsdomare och eventuellt även biträdande vattenrättssekreterare bliva erforderligt.

Av denna personal borde, såsom i det föregående närmare utvecklats, i varje fall domarpersonalen eller vattenrättsdomarna och vattenrättsingenjörerna uppföras å ordinarie stat; och syntes jämväl å sådan stat böra uppföras en skrivbiträdesbefattning vid varje vattendomstol.

Huruvida jämväl vattenrättssekreterarna borde göras till ordinarie tjänstemän kunde vara föremål för olika meningar. För kontinuiteten i arbetet vore det visserligen av vikt, att vattenrättssekreterarnas anställning icke vore av allt för tillfällig natur, men då deras befattningar i regel icke borde vara avsedda såsom sluttjänster, syntes övervägande skäl tala mot att sätta dem på ordinarie stat. Att vattenrättsamanuenserna likaledes borde anställas endast medelst förordnande, vore självfallet.

Vatten dont' stolarnas personal och personalens åligganden.

Personal-

behov.

Ordinarie

stat.

Tjänste-

åligganden.

2- Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

I flaga om befattningarnas tillsättande anföra de sakkunniga, att utnämning av vattenrättsdomare oell vatt en rätt.siri gen jörer givetvis skulle ankomma på Kungl. Majit, vilken jämväl, såsom hittills, borde meddela förordnanden för vattenrättssekreterare, i samtliga fall efter föregånget förslag av vattenöverdomstolen. På sistnämnda domstol borde ankomma att efter vederbörande vattenrättsdomares förslag tillsätta ordinarie skrivbiträde, varemot vattenrättsamanuenser liksom hittills borde antagas av vattenrättsdomaren.

Beträffande befattningshavarnas tjänsteåligganden anse de sakkunniga, att för vattenrättsdomare, vattenrättssekreterare, vattenrättsamanuenser och skrivbiträden ej erfordrades några nya föreskrifter utöver vad i stadgan angående tjänstgöringen vid vattendomstolarna nu vore angivet.

De tjänsteåligganden, som vid heltidsanställning för vattenrättsingenjö- 3inna bolde åligga dessa, hade i det föregående (sid. 16) angivits och torde i ungefärlig överensstämmelse med vad där anförts böra upptagas i stadgan. Angeläget vore vidare, att mål, däri jämlikt 3 kap. 11 § (vattenreglering), 6 kap. 3 § (inrättande av allmän flottled) och 7 kap. 45 § (torrläggningsföretag) vattenlagen synemäns utlåtande skulle underställas vattendomstol, gjordes till föremål för en ingående granskning av vederbörande i attenrättsingenjör även i de fall, då besvär icke blivit anförda.

I detta sammanhang erinra de sakkunniga, att den omständigheten, att enligt vattenlagen de båda vattenrättsingenjörernas tekniska sakkunskap skulle ^ ara inriktad på olika slags vattenfrågor eller olika sidor av sådana frågor, icke behövde nödvändigt medföra, att den vattenrättsingenjörerna åliggande granskningen och utredningen skulle i varje fall och i första hand tillhöra, såvitt anginge vattenbyggnads-, farleds- och flott- Icdsfrågor, den vattenbyggnadstekniske ingenjören och beträffande torrläggningsföretag den i fråga därom sakkunnige ingenjören. Enligt numera gällande stadganden vore såsom kompetensvillkor för lantbruksingenjörer föreskriven vattenbyggnadsteknisk utbildning, förvärvad medelst genomgående av treårig kurs vid tekniska högskolan, och man kunde därför utgå ifrån att hos den agrikulturtekniske vattenrä isingen jonea skulle finnas erforderlig sakkunskap för granskning av vissa mål beträffande byggande i vatten m. m. Ä andra sidan vore det tydligt, att de hydrografiska frågor, som förekomme i avseende å torrläggningsföretag, väl lämpade sig för behandling av den speciellt vattenbyggnadskunnige vatten rättsingenjören. En förskjutning av arbetet kunde således mycket väl utan olägenhet för målens behandling tänkas i vissa fall ifrågakomma till åstadkommande av en jämnare arbetsfördelning ingenjörerna emellan. Några regler i detta avseende torde det icke vara lämpligt att uppställa, utan borde det vara överlämnat åt vattenrättsdomaren att efter överläggning med ingenjörerna träffa avgörande örn arbetets fördelning.

De sakkunniga framhålla till sist, att, såsom förut antytts, det borde åligga vattenrättsingenjör att efter förordnande av vattenöverdomstolen

23 Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

tjänstgöra i stället för vattenrättsingenjör vid. annan vattendomstol, dä denne av jäv eller annat förfall vore förhindrad att fullgöra sin tjänst,

•att det i fall av behov borde kunna åläggas vattenrättsingenjör att, i den mån det kunde ske utan hinder för arbetet vid domstol, där han vore anställd, utföra arbete även vid annan vattendomstol, samt att det nu gällande förbudet för vattenrättsingenjör att åtaga sig enskilt uppdrag rörande företag eller åtgärd, som kunde antagas komma under bedömande av den vattendomstol, där han vore anställd, eller rörande mål, som anhängiggjorts vid annan vattendomstol, innan detsamma avgjorts genom laga kraftägande beslut, borde stå kvar i oförändrad form.

De sakkunniga erinra, att i samband med de löneregleringar, som på se- viss daglig nare tid genomförts för befattningshavare vid centrala ämbetsverk, i all- tPneteUdmänhet bestämts, att arbetstiden å tjänsterummet varje söckendag skulle utgöra minst sju timmar, men hemställa, att i förevarande fall någon bestämmelse örn viss daglig tjänstgöringstid icke måtte meddelas. De sakkunnigas motivering härför återfinnes å sid. 74 i betänkandet, Amrtill jag tillåter mig hänvisa.

A dea särskilda personal (se ovan sid. 6), som för närvarande är förordnåd vid Västerbygdens vattendomstol för behandling av målet angående personalen Vänerns reglering, har de sakkunnigas sålunda framlagda förslag icke förmålet äng. avseende. De framhålla tvärtom, att nämnda personal, a\en vid öenom- reglering. förande av den föreslagna organisationen av vattendomstolarna, borde bibehålla sin anställning, intill dess målet blivit vid vattendomstolen slutfört, samt att den föreslagna förflyttningen av Västerbygdens vattendomstol till Stockholm icke gällde den för handläggning av nämnda mål bildade särskilda avdelningen av domstolen.

De sakkunniga övergå därefter till behandlingen av frågan örn löneni- Aylöningsvån för de skilda befattningshavarna vid vattendomstolarna, (sid. 80—82 formaner.

Lönenivå.

i betänkandet).

Vad först angår vattenrättsdomarna framhålles, att det med hänsyn till angelägenheten av att fortfarande kunna såsom sådana förvärva ordinarie häradshövdingar, vilka tidigare såsom biträdande vattenrättsdomare eller vattenrättssekreterare förvärvat erfarenhet i behandlingen a\ vattenmål, vore nödvändigt bestämma löneförmånerna så, att de ekonomiska villkoren bleve ungefärligen lika med dem som gällde för häradshövdingarna i do mera givande domsagorna. Från nu angivna synpunkt och i betraktande även därav att lönerna åt vattenrättsingenjörerna måste bestämmas till jämförelsevis höga belopp, syntes vattenrättsdomarnas löner böra fastställas så, att de kunde påräkna en sammanlagd årsinkomst i tjänsten av 18,000—20,000 kronor.

I fråga örn vattenrättsingenjörerna betona de sakkunniga, att därest syftet med den tekniska sakkunskapens insättande i vattendomstolen verkligen skulle vinnas, det vore av synnerlig vikt att för samma befatt-

24 Kungl. Majus proposition Nr 164.

Limeplau

(betänkandet sid. 82-

ningar kulina erhålla ingenjörer, som i avseende å teoretisk och praktisk duglighet stöde på höjden inom sitt fack. I betraktande härav borde lönemkomsten för en vattenrättsingenjör uppgå till minst 16,000 kronor årligen.

... °r vattenrättssekreterarna vore någon ökning av deras nuvarande lönetormaner icke av nöden.

I fråga örn skrivbiträdena uppbure väl för närvarande två vid Västerbygdens och ett vid Norrbygdens vattendomstol anställda biträden enligt ungh Maj:ts särskilda medgivanden avlöning i likhet med kontorsbiträen vid de centrala verken, men de sakkunniga ansåge sig sakna anledmng att för vattendomstolarnas skrivbiträden i allmänhet föreslå bättre lonestallmng än den, som enligt avlöningsreglementet tillkomme skrivbiträde. Vad vattenrättsamanuenserna anginge, syntes lönen för dem böra bestammas lika som för förste amanuenser vid statsdepartement och centrala ämbetsverk.

,.jP.e ‘sakkunni8'a förorda, att allmänna avlöningsreglementet blir 85). tl“amp^g* a vattendomstolarnas befattningshavare. Vid ett inordnande av de särskilda befattningarna i reglementet mötte emellertid i. 1iraga om vattenrättsdomarna och vattenrättsingenjörerna vissa svårigheter, beroende därpå att någon motsvarande befattning för närvarande icke upptoges i dettas tjänsteförteckning. Med hänsyn härtill föreslå de sakkunniga, att den av dem förordade lönestandarden åstadommes på det sätt, att det för vattenrättsingenjörerna nu gällande systemet mod - utöver den fasta lönen - dagarvode för varje dags tjänstgöring i vattendomstolen m. m. för dem bibehålies samt utvidgas till att avse jämväl vattenrättsdomarna, ett system som i övrigt innebure den fördelen, att löneförmånernas storlek i viss mån komme att rätta sig efter arbetsbördan. Befattningen såsom vattenrättsdomare föreslås skola hänföras till lönegraden A 2 (avlöning å G-ort 15,000 kronor) och befattningen såsom vattenrättsingenjör till lönegraden B 30 (avlöning å G-ort lägst 10,500 kronor högst 11,940 kronor). Med utgångspunkt härifrån och då antalet uppburna dagarvoden kunde beräknas komma att utgöra för vattenrättsdomare cirka 45 och för vattenrättsingenjör cirka 80 örn året, hemställa de sakkunniga, att dagarvodet bestämmes till ett belopp av 50 kronor. Härigenom skulle de sammanlagda löneförmånerna å G-ort, dyrtidstillägg oberäknat, komma att uppgå till för vattenrättsdomare 17,250 kronor och för vattenrättsingenjör lägst 14,500 kronor och högst 15,940 kronor! De sakkunniga anföra i detta sammanhang, att emot anordningen med dagarvoden måhända skulle kunna riktas den anmärkningen, att vederbörande vattenrättsdomare och vattenrättsingenjörer kunde tänkas bliva frestade att för erhållande av större löneinkomster begagna flera dagar till domstolssammanträden och undersökningsförrättningar än med en klok planering av arbetet strängt taget vore behövligt. De sakkunniga vore för sin del övertygade örn att någon risk härför icke förelåge. Ville man emellertid förebygga all frestelse i nämnda hänseende, kunde detta lämpligen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

ske genom fastställande av visst maximum för år räknat beträffande antalet dagarvoden, och föreslås såsom dylikt maximum 60 för vattenrättsdomare och 90 för vattenrättsingenjör.

I fråga örn skrivbiträdena erinra de sakkunniga, att dessa enligt vad förut sagts borde placeras i lönegraden B 2 i allmänna avlöningsreglementet.

Vad härefter angår löneplaceringen för de befattningshavare, vilka icke föreslagits till ordinarie anställning, föreslås för vattenrättssekreterarna lönegraden B 27, vilket skulle skänka tjänsteinnehavaren en begynnelselön å G-ort av 9,060 kronor och för vattenrättsamanuenserna lönegraden 18 i löneplanen för ieke-ordinarie befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, vilket å G-ort vid keltidstjänstgöring skulle medföra en begynnelselön av 4,596 kronor. För vattenrättssekreterarna borde därjämte i samband med fastställande av avlöningsförmånerna föreskrivas, att i övrigt skulle i tillämpliga delar lända till efterrättelse de stadgande!!, som för ordinarie tjänstemän inom lönegrad B 27 meddelats i avlöningsreglementet jämte tillhörande tillämpningsföreskrifter och tilläggsbestämmelser.

Under erinran att enligt 35 § gällande stadga angående tjänstgöringen vid vattendomstolarna utbetalning av vattenrättsdomares och vattenrättssekreterares lön samt vattenrättsingenjörs årsarvode skedde i förskott för varje månad, hemställa de sakkunniga, att, i likhet med vad som ägde rum vid 1921 års allmänna lönereglering, de vattenrättsdomare, vattenrättsingenjörer och vattenrättssekreterare, vilka erliölle fortsatt anställning vid vattendomstolarna, måtte berättigas att vid ingången av den månad, då löneregleringen trädde i kraft, uppbära så stort belopp, som skulle i förskott för samma månad utgivits till dem, om den dittillsvarande ordningen fortfarande varit gällande.

I fråga örn semester erinra de sakkunniga örn behovet av att nu gällande medgivande till densammas förläggande för vattenrättsdomare och vattenrättssekreterare till ett påföljande års tre första månader alltjämt bibehölles i kraft samt utsträcktes till att avse jämväl vattenrättsingenjörerna.

Under framhållande av att vattenrättsnämndemännen för bevistande av sammanträde med vattendomstolen eller undersökningsförrättning jämlikt 11 kap. 45 § 2 mom. vattenlagen ofta nödgades flera dagar i följd lämna sitt dagliga arbete, tillstyrka de sakkunniga, att det vattenrättsnämndemännen av dylik anledning tillkommande dagarvodet måtte böjas till det belopp, 20 kronor, varmed arvodet ursprungligen utgått.

Angående pension åt de vid vattendomstolarna anställda ordinarie befattningshavare erfordrades ej, erinra de sakkunniga, några särskilda bestämmelser, därest, såsom föreslagits, dessa inordnades under det allmänna civila avlöningsreglementet. Deras rätt till pension komme nämligen att vara reglerad — förutom genom lagen den 11 oktober 1907 angå ende civila tjänstinnehavares rätt till pension — genom kungörelsen den

Övergånge avlöning»

Semester».

Dagaivoden åt vattenrättsnämndemän.

Fensio-n.

26 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 164.

29 juni 1921 med bestämmelser för vissa tjänstemän vid statsdepartement och andra till den civila statsförvaltningen hörande verk i fråga örn rätt till pension med de ändringar, som däri sedermera blivit vidtagna. Enligt de sålunda gällande bestämmelserna kornme pensionen för vattenrättedomare att utgöra 7,896 kronor och för vattenrättsingenjör 6,996 kronor.

Xatten-

domstols-

avgifier.

Tidpunkten för den nya organisationens ikraftträdande.

Kostnaderna för den nya organisationen.

Årliga

kostnader.

I samband med organisationsförslaget hava de sakkunniga jämväl utarbetat förslag till ändring av 11 kap. 95 § vattenlagen, syftande till en höjning av de i nämnda lagrum omförmälda avgifter med i stort sett 50 procent.

Den närmare motiveringen för de sakkunnigas ståndpunkt återfinnes å sid. 88 i betänkandet, till vilket jag tillåter mig hänvisa.

Såsom tidpunkt för den nya organisationens ikraftträdande förorda de sakkunniga den 1 oktober det år, då omorganisationen beslutades. Härutinnan anföra de sakkunniga:

Från budgetsynpunkt skulle det förmodligen vara mest egentligt, att den nya vattendomstolsorganisationen finge träda i kraft från och med ingången av visst budgetår. Organisationsförslaget innebure, bland annat, flyttning av Västerbygdens vattendomstol från dess nuvarande förläggningsort till Stockholm. För nämnda domstol måste således anskaffas kanslilokal i huvudstaden. Att få under löpande hyresår tillträda en dylik torde sannolikt möta svårigheter. För de befattningshavare vid vattendomstolarna, vilka vid den nya organisationens ikraftträdande måste förändra bostadsort, uppstode enahanda svårigheter. Då härtill komme, att vattendomstolsarbetet i regel vore av största omfattning under sommarmanaderna, vilka bäst lämpade sig för syner och andra uteförrättningar, i följd varav tid för verställande av flyttning då endast med svårighet kunde beredas, syntes den 1 juli icke vara en lämplig tidpunkt för den nya organisationens ikraftträdande.

Årliga kostnaden för den nya organisationen av vattendomstolarna beräknas av de sakkunniga till i runt tal 261,900 kronor, därav 191,400 kronor belöpa på avlöningar till ordinarie befattningshavare och vikariatsersättningar samt 70 500 kronor å avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare, extra renskrivningshjälp och dagarvoden till vattenrättsnämndemän.

De av de sakkunniga uppgjorda förslagen till avlöningsstater hava följande utseende:

Ordinarie avlöningsstat:

1 vattenrättsdomare (lönegrad A 2, ortsgrupp F):

lön .................................................. kronor

dagarvoden1 .......................................... »

3 vattenrättsdomare (lönegrad A 2, ortsgrupp G):

lön .................................................. »

dagarvoden1 .......................................... »

1 För värjo vattenrättsdomarbefattning har beräknats 60 dagarvoden.

14,700

45,000

27 Kunni. Maj:ts proposition Nr 164.

2 vattenrättsingenjörer (lönegrad B 30, ortsgrupp F):

lön .................................................. kronor 22,440

dagarvoden1 .......................................... » 7,000

5 vattenrättsingenjörer (lönegrad B 30, ortsgrupp G):

lön .................................................. » 57,300

dagarvoden - » 21,000

1 skrivbiträde (lönegrad B 2, ortsgrupp F) .............. » 2,430

3 skrivbiträden (lönegrad B 2, ortsgrupp G) .............. » 7,560

Vikariatsersättningar ................................... » 2,000

Kronor 191,430.

Extra stat:

1 vattenrättssekreterare (lönegrad B 27, ortsgrupp F) • 3 vattenrättssekreterare (lönegrad B 27, ortsgrupp G) 1 vattenrättsamanuens (lönegrad 18, ortsgrupp F)

3 vattenrättsamanuenser (lönegrad 18, ortsgrupp G)

Extra renskrivningslijälp ............................

Dagarvoden till vattenrättsnämndemän m. m..........

kronor 8,820

» 27,180

» 4,440

» 13,788

» 6,000

» 10,272

Kronor 70,500.

1 För varje befattning Ilar beräknats 70 dagarvoden-

2 För envar av 3 vattenbvggnadstekniska ingenjörsbefattningar har beräknats S0 oell för envar av 2 agrikulturtekniska ingenjörsbefattningar 90 dagarvoden.

Till omförmälda kostnader för nyorganisationen, 26.1,900 kronor, kommer, så länge det förut omförmälda målet angående Vänerns reglering är anhängig! vid Västerbygdens vattendomstol, utgiften för den särskilda avdelning av nämnda domstol, som inrättats för handläggning av samma mål. Sistnämnda utgift bar av de sakkunniga beräknats till omkring

48.000 kronor örn året. Då de från anslaget till vattendomstolarna hittills bestridda kostnaderna för samma domstolar utgjort cirka 250,000 kronor örn året, häri inberäknad utgiften för berörda domstolsavdelning, innebär de sakkunnigas förslag sålunda en kostnadsökning av skenbart cirka 60,000 kronor örn året. Denna ökning komme emellertid, framhålla de sakkunniga, att motvägas dels av minskad belastning å andra huvudtitelns allmänna expensanslag, varifrån kostnaden för skrivbiträden vid vattendomstolarna för närvarande bestrides, och a samma huvudtitels anslag till dyrtidstillägg, dels ock, vid bifall till de sakkunnigas förslag örn höjning av vattendomstolsavgifterna, genom de ökade inkomster, som därigenom skulle komma att tillföras statskassan. Da minskningen i belastningen å de nämnda anslagen beräknas till sammanlagt (16,000 + 27,000)

43.000 kronor oell den ökade inkomsten av vattendomstolsavgifterna till 10,500 kronor årligen, skulle sålunda den verkliga kostnadsökningen enligt de sakkunnigas förslag utgöra allenast omkring 6,500 kronor årligen.

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

S sakkuuuiga framhålla slutligen nödvändigheten av att vattendom-

stolarna på statens bekostnad försåges med de avvägnings- och vattenmätningsinstrument m. m., vilka erfordrades för utförande av vattenrättsmgenjörernas arbete i tjänsten. Den engångskostnad, som härav föranleddes, beräknas till omkring 8,000 kronor.

. ltTåea ,om administrativa författningsforsing, som av omorganisationen slag. betingas, hava de sakkunniga uppgjort förslag till dels ny kungörelse örn antalet vattendomstolar och deras domsområden, dels kungörelse om anställande av vattenrättsingenjör gemensamt för olika vattendomstolar dels och slutligen kungörelse örn ändring i vissa delar av stadgan angående tjänstgöringen vid vattendomstolarna.

Jag ber att beträffande förslagens närmare innehåll få hänvisa till betänkandet (sid. 96—102).

anledning"av I anledning av de sakkunnigas betänkande hava, på grund av remisser,. ItetäRkandet. utlåtanden avgivits: av vattenöverdomstolen över betänkandet i dess helhet, av statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd, såvitt angår frågan örn vattendomstolarnas uppförande å ordinarie stat och därmed i samband stående spörsmål, samt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — efter hörande av Svenska vattenkraftföreningen och Svenska teknologföreningen — och lantbruksstyrelsen, så vitt angår frågan örn vattenrättsingenjörstjänsternas anordnande såsom heltidstjänster och uppförande å ordinarie stat.

Z^för^en 1 åtskiIliga av yttrandena upptages till en början till behandling frågan, definitiv™ kuruvida tidpunkten ännu vore inne för åstadkommande av en definitiv °tioZav °rganisation av vattendomstolarna. Vattenöverdomstolen har därvid obevaUetidom- j?.ngat förordat. en omedelbar avlösning av det nuvarande organisatoriska stolarna? försöksstadiet i fråga örn dessa domstolar, medan statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd av olika anledningar ifrågasatt provisoriets bibehållande ännu någon tid.

Vattenöverdomstolen anför — efter att hava erinrat örn att domstolen tidigare yttrat sig örn denna fråga — till stöd för sin åsikt följande:

Vid det förnyade ställningstagande till ifrågavarande organisationsproblem, som nu ankomma på vattenöverdomstolen, hade vattenöverdomstolen stannat . i den uppfattningen, att åt det organisatoriska försöksstadium, som visserligen vid den gällande vattenlagstiftningens tillkomst var för vattendomstolarna tillämnat men som för närvarande droge ut pa det trettonde året, icke kunde utan åsidosättande av eljest inom svenskt rättsliv tillämpade principer givas längre varaktighet. Väl vore det sant, att vattendomstolarnas arbetsuppgifter rönte en mera omedelbar påverkan av teknikens utveckling och fluktuationerna inom näringslivet än vad fallet vöre beträffande domstolsväsendet i allmänhet. Det kunde med hänsyn härtill överhuvud icke undgås, att uppskattningen av den

Kungl. Majus proposition Nr 164.

arbetsmängd, varmed man för en fast organisation av vattendomstolarna hade att räkna, måste komma att vidlådas av ett visst mått av osäkerhet. På ett vidare uppskov med den föreliggande organisationsfrågans definitiva lösning torde emellertid icke något stå att vinna; de gångna årens erfarenheter syntes vara tillräckliga för att därå skulle kunna grundas en fast organisation av vattendomstolarna. Denna organisation borde vara så avpassad, att de ordinarie arbetskrafterna kunde förväntas erhålla full sysselsättning även under tidsperioder, då tillströmningen av mål och ärenden voro mera begränsad.

Såsom skäl för uppskov med omorganisationsfrågan anföres av statskontoret bland annat:

Den kritik, som framkommit mot vattendomstolarnas nuvarande organisation, riktade sig enbart mot anordningen för vattenrättsingenjörernas deltagande i arbetet. Särskilt hade därvid gjorts gällande, att den va t tenb yg gn adstc-kni sko ingenjören icke i önskvärd omfattning kunnat tagas i anspråk för domstolsarbetet, Emellertid torde härutinnan hava inträtt ändrade förhållanden, efter det vattenrättsdomarna avgåvo utlåtanden i ärendet. Fyra av de fem vattenbyggnadstekniska ingenjörerna hade nämligen numera i egenskap av förutvarande distriktstjänstemän vid vägväsendet blivit uppförda å indragningsstat, och på grund härav borde de hava mera tid att ägna sig åt domstolsarbetet. Under sådana omständigheter kunde det ifrågasättas, örn icke med en omorganisation av vattendomstolarna borde tillsvidare anstå. Det torde vara så mycket mer skäl härtill, som en om or gan isa tion knappast syntes kunna genomföras utan ökatlo kostnader. I anledning härav och då de sakkunniga föreslagit en sammanslagning av Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar, syntes det böra tagas under övervägande, huruvida det icke läte sig göra att efter ny indelning av vattendomstolarnas områden genomföra en sådan sammanslagning utan att andra organisatoriska omändringar vidtoges.

Lönenälunden anför till stöd för sin med statskontoret överensstämmande uppfattning bland annat följande:

Vattenrättsdomarnas nuvarande avlöningsförmåner fastställdes vid 1923 års riksdag, då arvodet till vattenrättsdomare bestämdes till ett belopp av 15,000 kronor. Dessförinnan hade vattenrättsdomarna uppburit visst lägre arvode, varjämte de i egenskap av ordinarie innehavare av annan tjänst åtnjutit viss del av lön å ordinarie stat.

Vid bestämmande av vattenrättsdomarnas avlöningsförmåner torde viss hänsyn hava tagits till de löneförmåner, som tillkomme häradsrätternas ordinarie domhavande. Detta framginge bland annat av ett uttalande i statsverkspropositionen till 1920 års riksdag. Vid anmälan av anslagsbehovet för vattendomstolarna för år 1921 anförde dåvarande chefen för justitiedepartementet, att därest häradshövdingarna genom åtgärder från statsmakternas sida skulle fä sina avlöningsförmåner förbättrade, billigheten måhända finge anses fordra, att tiven vattenrättsdomarna, av vilka flertalet utgjordes av ordinarie häradshövdingar, erhölle sina arvoden något höjda.

Departementschefen torde med detta uttalande närmast hava åsyftat den partiella löneförbättring för domsagornas häradshövdingar, varom förslag förelädes samma års riksdag och i huvudsak blev av riksdagen

30 Nuvarande organisation av vattendomstolarna tillfredsställande ?

Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

godkänt. Vid fastställande av stat för vattendomstolarna för ar 1021 blev ock vatt enrätt sdomar lias arvode höjt från 11,000 kronor till 12,000 kronor

Frag-an om reglering av lantdomarnas löneförmåner bade sedermera varit föremål för särskilda utredningar. 1 detta hänseende finge särskilt erinras, att särskilda sakkunniga den 29 augusti 1928 avgivit betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasätta rättegångsreformen, varvid iramlagts förslag* till lönereglering* för bland andra ordförande och övriga domare i de av processkommissionen ifrågasatta lagmansrätterna. 1 avvaktan på den nya rättegångsreformen hade hittills någon lönereglering för lantdomarkåren icke kommit till stånd.

I betraktande av att sålunda frågan örn lantdomarnas lönereglering ännu väntade på sin lösning, måste lönenämnden för sin del ifrågasätta, huruvida det kunde vara lämpligt att nu skrida till- ett definitivt ordnande av vattenrättsdomarnas löneförmåner. I likhet med vad hittills skett torde vattenrättsdomarna även framdeles komma att i regel rekryteras ur lantdomarnas led. Ur denna synpunkt skulle det självfallet vara till fördel, örn löneregleringsfrågan för båda dessa grupper av befattningshavare kunde bedömas och avgöras i ett sammanhang. Lönenämn- ■CLGn villo oj underlåta att framhålla, att lösningen av frågan otti vattenrättsdomarnas löneställning försvårades även av den anledningen, att de sedan flera år tillbaka föreliggande förslagen örn lönereglering för hovrätternas personal ännu ej blivit avgjorda.

En fråga av mera löneteknisk natur förtjänade i detta sammanhang beaktande. Enligt de sakkunnigas förslag skulle löneförmånerna till vattendomstolarnas ledamöter utgå dels i form av ett enligt löneplanen utgående fast lönebelopp dels ock i form av avlöningsförstärkning genom särskilda dagarvoden. Denna anordning hade motiverats därmed, att de lönebelopp, som beträffande vattenrättsdomare och vattenrättsingenjörer borde enligt de sakkunnigas uppfattning komma i fråga, delvis icke återfunnes i löneplanen för allmänna civilförvaltningens befattningshavare Lönenämnden finge med avseende härå erinra, att den enhetliga löneplan, som innefattades i det av 1928 års lönekommitté den 21 juli 1930 framlagda förslaget till allmänt avlöningsreglemente, utökats att omfatta tillhopa 38 lönegrader, \ armed asyftats, att särskilda avlöningsförstärkningar skulle kunna undvaras. Därest detta förslag vunne statsmakternas godkännande, skulle vid en inplacering av vattendomstolarnas ordförande och bisittare å nämnda löneplan möjlighet erbjuda sig att utan tillhjälp av särskild avlöningsförstärkning till den fasta lönen bereda vattendomstolarnas befattningshavare den löneställning, som kunde anses skälig.

Vid den detaljgranskning av betänkandet, som därefter av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna företagits, ansluta sig dessa, vad först angår frågan örn den nuvarande vattendomstolsorganisationens mer eller mindre tillfredsställande beskaffenhet, helt till den uppfattning härutinnan, som av de sakkunniga framförts.

Vatten över domstolen framhåller sålunda, att den nuvarande ledamotssammansättningen i vattendomstolarna icke borde bliva föremål för någon ändring. Den samverkan mellan juridisk insikt, teknisk sakkunskap samt erfarenhet i värderingsfrågor, vilken utmärkte dessa domstolar, hade nämligen varit ägnad att i hög grad främja den ofta mycket

31 Kungl. Maj:ts proposition Nr lö4.

svåra prövningen av sinsemellan stri<liga rättsanspråk oell intressen. För att detta intryck skulle bliva beståndande erfordrades dock, att jämväl för framtiden de särskilda befattningarna inom vattendomstolarna bomme att bestridas av personer med samma goda kvalifikationer som hittills, vilket givetvis till stor del vore en kostnadsfråga. De nuvarande kostnaderna finge emellertid betraktas såsom förhållandevis låga.

Beträffande organisationens brister instämmer vattenöverdomstolen i vad de sakkunniga därom uttalat, samt understödjer deras yrkanden såväl på vattendomstolarnas uppförande i viss utsträckning ä ordinarie stat som på vattenrättsingenjörernas ökade deltagande i domstolsarbetet.

I det förra hänseendet anföres:

Vattendomstolarnas sättande på ordinarie stat skulle stå i överensstämmelse med den av ålder i svensk rätt hävdade grundsatsen örn domares självständighet och oberoende ställning. Vad de sakkunniga därvid anfört beträffande vattenrättsdomarna ville vattenöverdomstolen för sin del ytterligare understryka. Det kunde ur den allmänna rättsvårdens synpunkt icke anses tillfredsställande, att, såsom hittills i en del fall skett,, mycket stora domsagor i mer än ett årtionde vore i avsaknad av sina ordinarie häradshövdingar, under vilken tid ämbetet uppehälles av vikarier, som växlade gång efter amian och — örn än aldrig så skickliga jurister — likväl icke humle bliva så förtrogna med domsagorna som de ordinarie häradshövdingarna. Att råda hot på detta missförhållande genom att för framtiden till vattenrättsdomare förordna, i stället för häradshövdingar, exempelvis t. f. revisionssekreterare eller hovrättsassessorer måste betraktas såsom en otillfredsställande lösning. Bland annat hade i regel de sistnämnda befattningshavarna ännu icke hunnit förvärva den stora insikt i rent praktiska frågor, som en vattenrättsdomare nödvändigtvis måste äga.

Vad angår frågan örn ingenjörernas ökade medverkan i domstolsarbetet yttrar vattenöverdomstolen i huvudsak följande:

I fråga örn vattenrättsingenjörerna måste det betecknas såsom något i hög grad oegentlig!, att dessa, vilka intoge domarställning och enligt vattenlagens tanke skulle på ett fruktbärande sätt medverka vid vattenmålens behandling och avgörande, med den nuvarande organisationen vöre hänvisade till annan förvärvsverksamhet och icke vore i tillfälle att helt och fullt utöva sin domargärning. Av vad de sakkunniga i denna del anfört funné vattenöverdomstolen det vara uppenbart, att åt vattenrättsingenjörerna borde beredas tillfälle att i väsentligt ökad omfattning biträda vid behandlingen av de ekonomiskt-tekniska spörsmålen. Detta syntes icke kunna ske, med mindre vattenrättsingenjörerna i avsevärt större utsträckning än för närvarande knötes till arbetet å vattendomstolens kansli.

I detta sammanhang ansåge sig vattenöverdomstolen böra framhålla den stigande tendensen från de rättssökandes side, att framför allt i mål av mera omfattande beskaffenhet förebringa ingående kompletterande teknisk utredning i vattenöverdomstolen. Därest vattenrättsingenjörerna bereddes tillfälle att, såsom de sakkunniga tänkt sig, mera ingående och på ett tidigare stadium lin nu skedde granska de tekniska frågorna samt i god tid före målets avgörande i lämpliga delar framlägga resultatet av denna granskning, skulle säkerligen dessa frågors ytterligare utredning i

Hur åstadkomma ökat deltagande i vattendomstolsarbetet av vattenrättsingenjörerna ?

Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

yattenöyerdomstolen kunna till fromma för arbetet därstädes avsevärt inskränkas. Ett mera^ omfattande biträde från vattenrättsingenjöremas sida. linge emellertid icke medföra minskad uppmärksamhet åt de rent tekniska detaljerna från vattenrättsdomarens sida. Deri förtrogenhet med tekniska spörsmål, som vattenrättsdomarna hittills såsom känt visat sig äga, måste jämväl efter en omläggning och utvidgning av vattenrättsingenjörernas arbete betecknas såsom något i högsta grad önskvärt.

Statskontoret anför, att därest en omorganisation i egentlig mening av vattendomstolarna ansåges böra komma till stånd, såväl vattenrättsdomarna som vattenrättsingenjörerna borde uppföras å ordinarie stat. Det kunde nämligen icke vara lämpligt, att vattenrättsdomarnas ordinarie häradshövdingbefattningar permanent uppehölles av vikarier, och även vattenrättsingenjörerna borde, därest de erhölle deltidstjänstgöring och alltså icke komma att innehava andra ordinarie befattningar, i egenskap av domare förses med ordinarie anställning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt lantbruksstyrelsen erinra var för sig, att styrelserna redan i sina utlåtanden år 1926 över vattenrättsdomarnas då gjorda framställning framhållit, att kombinationen av vattenrättsingenjörstjänsterna med, i fråga örn de vattenbyggnadstekniska befattningarna, dåvarande distriktstjänsterna i vägoch vattenbyggnadsstyrelsen, och, beträffande de agrikulturtekniska befattningarna, lantbruks ingenjörst jänsterna icke kunde anses tillfredsställande samt, särskilt vad uppehållandet av sistnämnda befattningar angille, visat sig medföra högst väsentliga olägenheter. Mot vattenrättsingenjörstjänsternas uppförande å ordinarie stat har ingendera styrelsen något att erinra. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen betonar därvid, att en dylik åtgärd finge anses ofrånkomlig för beredande av en fullt oberoende domarställning åt dessa tjänstemän, sedan möjligheten — i varje fall vid fulltidstjänstgöring — till förening med annan ordinarie statstjänst syntes utesluten.

Jämväl Svenska v a 11 en k ra ft f ör ellingen och Svenska teknologi öreningen uttala sig för vattenrättsingenjörstjä Östernäs uppförande å ordinarie stat.

\ id övervägande av det sätt, på vilket vattonrättsingenjörernas ökade deltagande i domstolsarbetet borde åstadkommas, uttala samtliga härutinnan hörda myndigheter och sammanslutningar sig för de sakkunnigas förslag örn befattningarnas anordnande såsom självständiga tjänster med fulltidstjänstgöring.

Vattenöver do ms tolen finner därvid i likhet med de sakkunniga den uttalado farhågan att en ingenjör, som finge sin verksamhet förlagd uteslutande till vattendomstol, skulle i brist på skapande verksamhet stanna efter i fråga örn vattenbyggnadsteknikens utveckling överdriven och ingalunda bekräftad av erfarenheten från andra statliga ingen jörsbefattningar, där arbetet jämväl i främsta rummet vore av granskande natur.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 164. 33

Emellertid göres den reservationen, att domstolen dock icke ville, såsom de sakkunniga syntes hava gjort, helt avvisa tanken att vid en viss vattendomstol allenast den ena vattenrättsingenjörsbefattningen gjordes till heltidstjänst. Vad de sakkunniga anfört därom, att en sådan lösning skulle strida mot den likställighet, som borde råda mellan vattenrättsingenjörerna, eller kunde uppfattas såsom ett tillbakasättande av de intressen, vilkas beaktande i främsta rummet ankomme på den icke heltidsanställde ingenjören, funne vattenöverdomstolen icke utgöra tillräckligt skäl för ett genomförande under alla förhållanden av förberörda princip. I ett land som vårt med synnerligen skiftande naturförhållanden i de olika landsändarna kunde de tekniska frågornas beskaffenhet nödvändiggöra en jämkning i de organisatoriska principerna och att från början låsa fast organisationsförslaget inom en ofrånkomlig ram förefölle icke lämpligt. Vattenöverdomstolen ville längre fram i ett annat sammanhang återkomma till detta spörsmål.

I fråga örn de organisatoriska förändringar beträffande vattendomstolarna, som borde åvägabringas i samband med och såsom villkor för vattenrättsingenjörsbefattningarnas ombildning till heltidstjänster, ansluter sig vattenöverdomstolen i det stora hela till vad de sakkunniga härutinnan föreslagit.

Sålunda uttalar vattenöverdomstolen, att på sätt de sakkunniga påvisat ett genomförande av principen örn vattenrättsingenjörstjänsternas förändrande till heltidstjänster otvivelaktigt måste medföra, såväl att det nuvarande antalet vattenrättsingenjörstjänster nedsattes som att de återstående vattenrättsingenjörernas arbete organiserades på ett från den nu gällande ordningen avvikande sätt; vattenöverdomstolen förklarar sig intet hava att erinra mot de i betänkandet i sistnämnda hänseende uppdragna riktlinjerna, vilka vore ägnade att befordra, förutom större grundlighet i fråga örn vattenmålens tekniska granskning, den beträffande dessa mål särskilt önskvärda snabbheten i avgörandet.

De sakkunnigas beräkningar att vattenmålen skulle för framtiden mera avsevärt stegras i antal finner vattenöverdomstolen däremot knappast riktiga. Å andra sidan håller vattenöverdomstolen ej heller före, att tillströmningen av mål till vattendomstolarna komme att nedgå. På grund härav anser vattenöverdomstolen, att man vid bedömandet av det föreliggande organisatoriska problemet borde utgå från en arbetsbörda för vattendomstolarna, i stort sett motsvarande den som framginge av utredning å sid. 13—17 i betänkandet.

Vattenöverdomstolen lämnar vidare sitt förord åt det av de sakkunniga framlagda förslaget örn vattendomstolarnas bestämmande till ett antal av fyra och sättet för åvägabringandet av denna minskning i antalet. Härom anför vattenöverdomstolen — som i detta sammanhang även be- Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 132 haft. (Nr tedi.) 3

Förutsättningar för vattenrättsingenjörsbefattningarnas anordnande såsom heltidstjänster.

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

handlar det i det föregående omnämnda förslaget att samma domstolar skulle nedbringas till ett antal av tre — följande:

Då det gällde att bestämma vattenrättsingenjörernas antal med hänsyn tagen till att full sysselsättning skulle beredas dem med arbete i eller vid vattendomstolarna, syntes särskild uppmärksamhet böra ägnas det i betänkandet omnämnda förslaget att begränsa vattendomstolarnas antal till r:0’ ,varc^era med en vattenrättsdomare, två vattenrättsingenjörer och en biträdande vattenrättsdomare, den sistnämnde nied skyldighet att handlägga de domaregöromål, som till honom överlämnades. Genom en sådan organisation vunnes ej blott den önskvärda begränsningen i vattenrättsingenjörernas antal, utan jämväl den fördelen, att envar av dessa linge sitt arbete förlagt till allenast en domstol. Då domstolarna bleve sig emellan fullt fristående i organisatoriskt hänseende, vunnes vidare full frihet beträffande valet av förläggningsort, och örn de biträdande vattenrättsdomarna ej uppfördes å ordinarie stat, komme organisationen att äga en betydande elasticitet.

Om vatten;! verb omstolen, trots de fördelar i vissa hänseenden, som sålunda vore förknippade med nämnda förslag, icke ansåge sig böra tillerkänna detta företräde framför de sakkunnigas, hade detta sin grund främst däruti, att en minskning av vattenrättsdomarnas antal till allenast tr© syntes ägnad att ingiva betänkligheter. Det kunde nied största sannolikhet förväntas, att maktpåliggande arbetsuppgifter icke komme att saknas för fyra vattenrättsdomare, och även örn man såsom aspiranter till biträdande domarebefattningar säkerligen kunde påräkna dugande yngre jurister, vana vid självständigt arbete i domarevärv, komme dessa dock att sakna den rika fond av praktisk erfarenhet, som vattenrättsdomaren agde. Vattenrättsdomarens personliga insats i domstolens arbete vore enligt erfarenhetens vittnesbörd av avgörande betydelse och finge ej äventyras genom dessa uppgifters fördelning på för få händer. De sakkunnigas förslag, som erbjöde avsevärda fördelar framför det nu gällande provisoriet, vore sålunda enligt vattenöverdomstolens mening förtjänt att läggas till grund, för en reform av vattendomstolarnas organisation.

Den minskning av antalet vattendomstolar, som vore en given följd av den föreslagna omorganisationen av vattenrättsingenjörernas arbete, bordo * därest antalet vattendomstolar bestämdes till fyra -—- jämväl enligt vattenöverdomstolens mening ske på i betänkandet föreslaget sätt eller så att de båda nordligaste vattendomstolarna sammansloges.

I fråga örn det efter genomförande av de sakkunnigas förslag erforderliga antalet vattenrättsingenjörer uttalar vattenöverdomstolen en från de sakkunniga så till vida avvikande mening, att vattenöverdomstolen ansåge, att jämväl de byggnad stekniska vattenrättsingenjörernas anitaI kunde begränsas till tre för hela riket. En förutsättning härför vore emellertid, att arbetsuppgifterna mellan de olika sidornas ingenjörer på lämpligaste sätt fördelades, en fråga som åter vöre avhängig av spörs-1 målet örn domkretsarnas bestämmande.

Ej heller anser sig vattenöverdomstolen kunna biträda de sakkunnigas förslag att jämväl den agrikulturtekniske vattenrättsingenjören vid Norrbygdens vattendomstol skulle uppföras å ordinarie stat, enär denne

Kungl. Maj:ts proposition Nr 164. 35

med all sannolikhet icke komma att få hela sin tid upptagen med arbete i vattendomstolen.

Den föreslagna förflyttningen av Västerbygdens vattendomstol till Stockholm tillstyrkes däremot av vattenöver domstolen såsom varande deni enda tänkbara lösningen för vinnande av önskemålet att en ingenjör tjänstgjorde vid mer än en vattendomstol. Dylik dubbel tjänstgöringsskyldighet borde nämligen icke ifrågakomma i annat fall än då ifrågavarande domstolar vore belägna å samma ort. Vad emot nämnda förflyttning anförts vöre väl värt beaktande, men de fördelar i organisatoriskt hänseende, som stöde att vinna genom förflyttningen, syntes uppväga olägenheterna.

Vad domkretsarna för de nya vattendomstolarna angår hemställer vattenöverdomstolen örn den ändring i de sakkunnigas förslag, att jämväl Indalsälvens vattenområde hänföres till Norrbygdens vattendomstol. Vattenöver domstolen anför till stöd härför:

Enligt vattenöverdomstolens mening vore Indalsälvens vattenområde till sin natur sådant, att det lämpligen borde hänföras till samma domkrets som övriga nordsvenska vattendrag. Vattenöverdomstolen ville jämväl framhålla, att med den i betänkandet föreslagna södra begränsningslinjen för Norrbygdens vattendomstol möjligheterna att bereda fullt arbete för den vattenbyggnadstekniske ingenjören i nämnda domstol förefölle tämligen små. En ändring av gränsen mellan sistnämnda vattendomstol och den föreslagna Mellanbygdens vattendomstol i enlighet med vad vattenöverdomstolen ovan angivit skulle jämväl underlätta genomförandet av den av vattenöverdomstolen antydda organisationen med allenast två vattenbyggnadstekniska ingenjörer vid de tre till Stockholm förlagda vattendomstolarna.

Gentemot det av de sakkunniga beräknade personalbehovet vid de tilltänkta fyra vattendomstolarna bar vattenöverdomstolen icke något att erinra utöver vad som i sådant hänseende redan anförts. Vattenöverdomstolen ansluter sig likaledes till vad de sakkunniga föreslagit örn de särskilda Jbefattningarnas uppförande å ordinarie stat, respektive tillsättande på förordnande, dock att sistnämnda tillsättningssätt borde förekomma icke blott för vattenrättssekreterarna utan jämväl för den agrikultur tekniske ingenjören vid Norrbygdens vattendomstol. I detta sammanhang understrykes de sakkunnigas uttalande, att vattenrättssekreterartjänsterna i regel icke borde vara sluttjänster utan örn möjligt såsom passagetjänster förbehållas hovrättsjurister med intresse för vattenlagstiftningen.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd anmärker i förevarande avseende allenast, att de ordinarie skrivbiträdena vid vattendomstolarna syntes böra erhålla konstitutorial av vattendomstolen, icke såsom de sakkunniga föreslagit av vattenöverdomstolen.

Vattendom

stolarnas

områden.

Vattendomstolarnas personal och personalens åligganden.

Avlönings-

förmåner.

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

På skäl, som av de sakkunniga anförts, finner vattenöverdomsto- 1 e n det vidare uppenbart, att arbetet inom en vattendomstol icke kunde såsom i de flesta andra verk regleras genom föreskrifter örn viss arbetstid å tjänsterummet. Vattenöverdomstolens uppfattning härutinnan delas av Svenska vattenkraftföreningen, som emellertid uttalar önskvärdheten av att vattenrättsingenjörerna åläggas att i lämplig utsträckning hava viss kortare mottagningstid för den rättssökande allmänheten, självfallet med undantag för dagar då domstolssammanträde eller förrättning ägde rum.

I fråga örn de föreslagna avlöningsförmånerna åt vattendomstolarnas personal framställas i de avgivna yttrandena erinringar i olika avseenden, hänförande sig än till den föreslagna lönenivån än till sättet för densammas uppnående.

Vad först angår v att enrätt sdomarna, så anmäldes här uteslutande mot sättet för den föreslagna avlöningens åvägabringande. Vattenöverdomstolen, statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd förklara sig sålunda icke kunna biträda de sakkunnigas förslag att såsom en utfyllnad i lönen tillgripa ett system med dagarvoden. Den föreslagna löneställningen -— mot vilken i betraktande av ämbetets vikt och betydelse någon egentlig anmärkning icke syntes vara att framställa — anse vattenöverdomstolen och lönenämnden böra åstadkommas genom vattenrättsdomarnas placering i lönegraden A 3 av löneplanen i allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente. Statskontoret åter framlägger för ändamålet två alternativa förslag, .avseende det ena befattningshavarnas inordnande under nämnda avlöningsreglemente och det andra deras ställande utanför detsamma.

Statskontoret anför härutinnan:

Statskontoret måste beteckna det som en mindre lämplig anordning, att ordinarie statstjänsteman erliölle dagarvode för närvaro vid de sammanträden, han på grund av sin tjänst vore skyldig bevista. Därest nu ifrågavarande befattningshavare skulle inordnas i det nya avlöningssystemet, torde i stället böra tillämpas samma anordning, som kommit till användning beträffande landssekreterare och landskamrerare, d. v. s. att befattningshavarna inordnades i viss lönegrad och dessutom erhöll e avlöningsförstärkning.

Den av de sakkunniga för vattenrättsdomare föreslagna placeringen i lönegraden A 2 hade statskontoret icke kunnat undgå att finna för hög, särskilt i jämförelse med ledamöterna i vattenöverdomstolen. Statskontoret ville närmast förorda, att de hänfördes till lönegraden B 30 samt erhölle avlöningsförstärkning med 4,500 kronor årligen.

Lämpligheten av att inordna nu ifrågavarande befattningshavare i allmänna avlöningsreglementet syntes statskontoret dock kunna med fog ifrågasättas. Visserligen skulle därvid bestämmelserna i avlöningsreglementet automatiskt bliva tillämpliga å dem, men de särskilda bestämmelser, som i allt fall skulle bliva erforderliga — statskontoret finge i sådant

37 Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

hänseende hänvisa till de beträffande landssekreterare och landskamrerare gällande bestämmelserna — torde dock kunna beräknas, bliva lika omfångsrika som de bestämmelser, vilka skulle erfordras, örn ifrågavarande befattningshavare ej inordnades i avlöningsreglementet. Det syntes statskontoret därför böra tagas under övervägande, örn icke avlöningen till berörda befattningshavare borde bestämmas enligt liknande grunder, som gällde för professorer vid universiteten, d. v. s. att avlöningen uppdelades i lön och tjänstgöringspenningar och med fastställande av vissa pensionsunderlag. Vattenrättsdomarna kunde därvid förslagsvis erhålla en avlöning av 16.500 kronor, därav lön 12,000 kronor och tjänstgöringspenningar 4,500 kronor.

I fråga örn vattenrättsingenjörerna göra vattenöverdomstolen och lönenämnden framför allt gällande, att den föreslagna löneställningen är för hög.

Vattenöverdomstolen anför för sin del:

Beträffande vattenrättsingenjörsbefattningarna delade vattenöverdomstolen det i betänkandet uttalade önskemålet, att till innehavare av dessa befattningar måtte erhållas ingenjörer, som i avseende å teoretisk och praktisk duglighet kunde sägas stå på höjden inom sitt fack. Att i strävan efter att nå detta mål söka i lönehänseende konkurrera med industrien ansåge vattenöverdomstolen dock uteslutet. Det föreslagna ungefärliga l&neminimum, 16,000 kronor örn året, ansåge vattenöverdomstolen alltför högt, sett i relation till de för statliga domarebefattningar utgående lönerna överhuvudtaget. Att vidare tillägga vattenrättsingenjörerna löneförmåner avsevärt överstigande exempelvis vad som tillkomme byråchef ansåge vattenöverdomstolen icke kunna ifrågakomma. Vattenöverdomstolen ansåge sig sålunda icke kunna förorda förslaget örn dagarvoden at vattenrättsingenjör men hade icke något att erinra emot att han i lönehänseende placerades i lönegraden B 30. Den reducering i dyrtidstillägg, som den föreslagna löneregleringen ostridigt innebure, finge anses mer än väl kompenserad av den rätt att med viss inskränkning åtaga sig privata uppdrag, vilken fortfarande skulle vara vattenrättsingenjör obetagen.

L ö n e n ä m n d e n yttrar: ......

Även örn man för rekrytering av vattenrättsingenjörstjänsterna torde hava att möta konkurrens från enskilda industriföretag, holle dock lönenämnden före, att de för vattenrättsingenjörerna föreslagna löneförmånerna måste anses för högt tilltagna. Med denna löneställning skulle bisi Harna i vattendomstolarna bliva betydligt gynnsammare ställda i lönehänseende än till och med divisionsordförandena i hovrätterna. Då följaktligen nämnden funnit en nedsättning i de föreslagna löneinkomsterna påkallad och nämnden tillika ansåge det under förhandenvarande förhållanden icke höra ifrågakomma att inplacera vattenrättsingenjörerna i högre lönegrad än den 30:e i ändamål att undvika avlöningsf^stärkning genom dagarvoden, ville nämnden förorda sådan ändring i förslaget, att dagarvodet bestämdes att utgå såsom hittills med ett belopp av 25 kronor, dock att sådan arvodesersättning finge beräknas allenast, då befattningshavaren jämlikt 11 kap. 45 § 2 mom. vattenlagen utförde undersökning utom den ort, där domstolen hade sitt säte.

Jämväl lantbruksstyrelsen anser de för vattenrättsingenjörerna föreslagna lönerna för höga och framhåller härutinnan följande:

38 Kungl. Majlis proposition Nr 164.

Styrelsen funné sig icke kunna underlåta att uttala starka tvivelsmål i fråga om lämpligheten av de grunder för beräkningen av till tjänsterna hörande löneförmåner, som av de sakkunniga föreslagits. Genom en k otti bina tion av fast lön och dagarvoden skulle till vattenrättsingenjörerna enligt nämnda förslag komma att utgå en avlöning av statsmedel, som högst väsentligt, eller med 4 000 å 5,000 kronor för år, skulle överstiga vad övriga befattningshavare i motsvarande lönegrad enligt avlöningsreglementets löneplan (B 30) ägde att uppbära. Därutöver borde, enligt de sakkunnigas åsikt, möjligheten för vattenrättsingenjörerna att ytterligare skaffa sig någon extra inkomst icke vara dem alldeles betagen. Lantbruksstyrelsen ansåge för sin del det kunna ifrågasättas, huruvida med hänsyn till därmed följande konsekvenser införandet av ett dylikt avlöningssystem såsom påbyggnad på den för ordinarie befattningshavare i statens tjänst eljest gällande allmänna löneplanen vore att tillråda. Med fullt erkännande av vattenrättsingenjörstjänsternas stora betydelse för fyllandet av vattendomstolarnas arbetsuppgifter funne lantbruksstyrelsen i övrigt de skäl knappast bärande, vilka av de sakkunniga anförts till stöd för att nämnda tjänster skulle sättas i en särställning beträffande möjligheten att rekryteras med särskilt kvalificerade personer. I fråga örn andra statstjänster pa samma plats i avlöningsreglementet, vilka vore förenade med minst samma eller större ansvar än de nu ifrågavarande, och på vilkas innehavare torde böra ställas minst lika höga kompetenskrav som på vattenrättsingenjörerna, saknades nämligen motsvarande möjlighet att genom extra lönetillskott göra tjänsterna mera lockande.

Statskontoret har däremot intet att erinra mot storleken av det för vattenrättsingenjörerna föreslagna lönebeloppet men uttalar sig jämväl i fråga örn dem mot löneförstärkning i form av dagarvoden, därvid samma argumentering användes som beträffande vattenrättsdomarna. Löneförmånerna borde i stället utgå antingen sålunda, att till den av de sakkunniga föreslagna fasta lönen enligt lönegraden B 30 lades avlöningsförstärkning med visst belopp, förslagsvis 2,400 kronor till de vid Norrbygdens vattendomstol anställda ingenjörerna och 3,000 kronor till övriga ingenjörer, eller ock sålunda att, i analogi med vad som alternativt föreslagits beträffande vattenrättsdomarna, avlöningen till vattenrättsingenjörerna bestämdes skola utgöra visst belopp, fördelat i lön och tjänstgöringspenningar. I sistnämnda fall syntes avlöningen kunna fastställas till 15,000 kronor, därav 3,996 kronor borde anses såsom tjänstgöringspenningar.

Svenska vattenkraftföreningen och Svenska teknologföreningen tillstyrka, att vattenrättsingenjörerna beredas de löneförmåner, som av de sakkunniga föreslagits, därvid betonas, att någon minskning i dessa förmåner i varje fall icke borde ske, ty då äventyrades möjligheten att för ifrågavarande tjänster varaktigt förvärva ingenjörer, som motsvarade de stora krav, vilka måste ställas på den tekniska sakkunskapen inom vattendomstolen.

Vad härefter beträffar placeringen i lönegrad av de till erhållande av ordinarie anställning föreslagna skrivbiträdena, uttalar sig allmänna civilförvaltningens lönenämnd för att nämnda befattningshavare beredes högre

Kungl. Maj:ts proposition Nr 164. 39

tjänsteställning än de sakkunniga förordat. Lönenämnden anför i sådant hänseende:

Enligt förslaget skulle vid var och en av de nya vattendomstolarna inrättas en ordinarie skrivbiträdesbefattning med placering i lönegrad B 2. Lönenämnden hade i annat sammanhang, nämligen vid avgivande den 18 december 1926 av utlåtande över ett av särskilda sakkunniga den 30 oktober 1926 avgivet betänkande angående ändringar i hovrätternas organisation, arbetssätt och löneförhållanden m. m., uttalat sig rörande den med renskrivningsarbete vid överrätterna sysselsatta personalens tjänste- och löneställning. Nämnden anförde därvid, att det vid hovrätterna förekommande renskrivningsarbetet icke vore av fullt enhetlig art, i det att detta arbete i vissa fall bestode av vanlig enkel renskrivning, för vilken högre befattning än inom skrivbiträdesgraden icke borde ifrågakomma, under det att i andra fall, särskilt då det gällde att i samband med renskrivningen verkställa vissa utdrag eller sammanställningar ur olika handlingar och akter, utskrivningsarbetet vore av mera kvalificerad art. I sistnämnda fall kunde det enligt lönenämndens mening knappast anses skäligt att låta detta arbete utföras av befattningshavare inom den lägsta biträdesgraden. För nämnda, mera kvalificerade skrivgöromål syntes i stället böra avses ett erforderligt antal kontorsbiträdesbefattningar.

Lönenämnden föreställde sig, att vad sålunda anförts i fråga örn hovrätternas skrivbiträden ägde sin tillämpning jämväl i fråga örn motsvarande personal vid vattendomstolarna. Erinras finge, att Kungl. Majit medgivit, att vissa vid Västerbygdens och Norrbygdens vattendomstolar anställda skrivbiträden ägde åtnjuta avlöning enligt lönegrad B 4 i löneplanen för ordinarie tjänstemän vid allmänna civilförvaltningen. Det syntes lönenämnden föreligga skäl för att i fråga örn de för renskrivningsarbete avsedda biträden, som enligt förslaget skulle uppföras å ordinarie stat, avse befattningar i kontorsbiträdesgraden.

Ifråga örn de för de icke-ordinarie befattningshavarna föreslagna löneförmånerna så lämnas dessa, vad därvid först angår vattenrättssekreterama, av vattenöverdoms tolen utan erinran.

Statskontoret däremot anmärker, att då vattenrättssekreterama komme att innehava s. k. genomgångstjänster, det vore onödigt att inplacera dem i allmänna avlöningsreglementets löneskala med därav följande löneklassuppflyttning. Därest de icke erhölle dagarvoden vid tjänstgöring såsom vattenrättsdomare, torde det för övrigt ej vara tillfyllest att placera dem i lönegraden B 27, särskilt som, i motsats till vad de sakkunniga föreslagit, 33 § avlöningsreglementet för icke-ordinarie befattningshavare borde tillämpas å dem. Då de sakkunniga icke ansett annan ökning i vattenrättssekreterarnas* avlöning vara av nöden, än som betingades av att dyrtidstillägg komme att utgå efter mindre fördelaktiga grunder, syntes det nuvarande arvodet till dem, 8,000 kronor, vilket motsvarade en nyreglerad lön å 9,240 kronor, böra utbytas mot en till sistnämnda belopp bestämd avlöning, därav 3,000 kronor borde förklaras utgöra tjänstgöringspenningar.

Även allmänna civilförvaltningens lönenäinnd anser, att 33 § nyssnämnda avlöningsreglemente bör förklaras tillämplig å vat-

40 Vatten-

domstols-

avgifter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

tenrattssekreterarna, därest deras avlöning reglerades på sätt de sakkunni- S . Namnden vdle emellertid erinra därom, att enligt det för-

slag till avlonmgsreglemente med därtill hörande tilläggsbestämmelser för extra ordinarie och extra tjänstemän, som 1928 års lönekommitté framlagt i betänkande den 27 maj 1931, hovrätternas adjungerade ledamöter hänförts till 28 lönegraden för extra ordinarie tjänstemän, omfattande löneklasserna 26—30. Det kunde ifrågasättas, örn icke denna anordning lämplgen skulle kunna komma till användning redan i detta sammanhang, någo som för vattenrättssekreterarna skulle möjliggöra erhållande av ytterigare ett alderstillägg utöver vad som vid tillämpning av extrastatsreglerna eljest skulle hilva fallet.

För vattenrättsamanuenserna finner vattenöver do lii stolen med hänsyn till arten av det arbete, som i regel anförtroddes sådan befattningshavare, lönen vid heltidstjänstgöring icke böra bestämmas till högre belopp än som utginge till amanuens i hovrätt eller 3,200 kronor örn året. Statskontoret anmärker härutinnan endast, att amanuensernas avning torde böra erhålla den höjning, som betingades av att dyrtidstilllägg skulle utgå efter andra grunder.

De sakkunnigas förslag örn höjning av dagarvodet till vattenrättsnämndemannen vid deltagande i vattendomstolens sammanträden och i undersö ning jämlikt 11 kap. 45 § vattenlagen från nuvarande belopp av 15 kronor till 20 kronor tillstyrkes av vattenöverdomstolen men avstyrkes av allmänna civilförvaltningens lönenämnd i betraktande därav att vattenrättsnämndemännen vid ifrågavarande förrättningar vore berättigade jämväl till resekostnads- och traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet.

Vad slutligen angår pensions förhållandena ifrågasätter allmänna civilförvaltningens lönenämnd lämpligheten av att å ledamöterna i vattendomstolarna tillämpa den eljest för domare gällande högre pensionsåldern. I varje fall borde beträffande vattenrättsingenjörerna. på vilka mäste ställas stora krav på kroppslig rörlighet, icke medgivas högre pensionsålder än den för statens lantbruksingenjörer nu gällande eller sextiofem levnadsår. Däremot kunde beträffande vattenrättsingenjörerna skäl föreligga för att det för full pension erforderliga antalet tjänsteår sättes lägre än det för lantbruksingenjörerna bestämda antalet, 35 år.

Vattenöverdomstolen biträder lönenämndens uppfattning i vad den avser vattenrättsingenjörernas pensionsålder.

Statskontoret anför, att därest vattendomstolarnas ledamöter, på sätt statskontoret alternativt föreslagit, icke inordnades under allmänna avlöningsreglementet, pensionsunderlaget borde bestämmas till 7,500 kronor för vattenrättsdomare och 6,996 kronor för vattenrättsingenjör.

Det i betänkandet framställda förslaget örn höjning av de jämlikt 11 kap. 95 § vattenlagen utgående domstolsavgifterna tillstyrkes av v a 11 e n-

41 Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

överdomstolen, som emellertid ifrågasätter, huruvida icke ytterligare undersökning borde företagas angående möjligheterna att jämväl i andra än de i nämnda lagrum omförmälda fall uttaga sådana avgifter.

Svenska vattenkraftföreningen förklarar sig icke vilja avstyrka förslaget i förevarande del, då ett genomförande av den föreslagna organisationen torde komma att möjliggöra ökad insats från vattenrättsingenjörerna i domstolarnas arbete, varav ett önskvärt snabbare rättsförfarande kunde förväntas. Föreningen måste emellertid bestämt framhålla, att höjningen av vattendomstolsavgifterna måste anses direkt betingad av den för vattendomstolarnas ledamöter föreslagna löneförbättringen. En reducering av den föreslagna lönestandarden skulle komma att i betydlig grad försvåra ej minst vattenrättsingenjörstjänsternas rekrytering och sålunda väsentligt förringa de fördelar, vilka ur föreningens synpunkt motiverade, att vattenkraftindustrien skäligen kunde vidkännas en del av merkostnaderna för omorganisationen.

Liknande synpunkter framföras av Svenska teknologförenin-

gen.

Under påpekande av att gällande förordnanden för ledamöterna i vattendomstolarna utgå först med den 31 december 1932 framhåller vattenöverdomstolen, att med hänsyn härtill den nya organisationen a~v samma domstolar tidigast syntes kunna sättas i kraft med 1933 års ingång.

Statskontoret anför, att de sakkunnigas förslag att den nya organisationen skulle tillämpas från och med den 1 oktober det år, organisationen beslutades, ur budgetsynpunkt torde möta stora svårigheter. På grund härav och då en förflyttning av ett vattendomstolskansli till annan ort lika väl kunde genomföras efter som i samband med organisationens genomförande, syntes såsom tidpunkt för ikraftträdandet böra bestämmas den 1 juli.

I fråga örn de årliga kostnaderna för vattendomstolarna efter den nya organisationens genomförande hava särskilda uttalanden gjorts av vattenöverdomstolen och statskontoret:

Vattenöverdomstolen anför därvid följande:

En sammanställning av de utav de sakkunniga beräknade årliga kostnaderna gåve otvivelaktigt ett intryck av att den föreslagna organisationen ställde sig tämligen dyrbar. En icke oväsentlig nedskärning i det behövliga anslaget skulle emellertid åstadkommas, därest antalet befattningshavare vid vattendomstolarna samt avlöningsförmånerna bestämdes i enlighet med vad vattenöverdomstolen anfört:

Statförslagen skulle i så fall erhålla följande utseende:

Tidpunkten för den nya organisationens ikraftträdande.

Kostnaderna för den nya organisationen.

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

Ordinarie avlöningsstat :

1 vattenrättsdomare (lönegrad A 3, ortsgrupp F) ........ kronor 16,740

3 vattenrättsdomare (lönegrad A 3, ortsgrupp G) ........ » 51,120

1 vattenrättsingenjör (lönegrad B 30, ortsgrupp F)........ » 11,220

4 vattenrättsingenjörer (lönegrad B 30, ortsgrupp G)...... » 45 840

1 skrivbiträde (lönegrad B 2, ortsgrupp F) .............. » 2,430

3 skrivbiträden (lönegrad B 2, ortsgrupp G).............. » 7,560

Vikariatsersättningar .................................... » 2,000

Kronor 136,910.

Extra stat:

1 extra vattenrättsingenjör:

lön .................................................... kronor 5,000

dagarvoden ............................................ » 3,000

1 vattenrättssekreterare (lönegrad B 27, ortsgrupp F)...... » 8,820

3 vattenrättssekreterare (lönegrad B 27, ortsgrupp G)...... » 27,180

1 vattenrättsamanuens ................................... » 3,200

3 vattenrättsamanuenser .................................. » 9 000

Extra renskrivningslijälp ................................ » 6'000

Dagarvoden till vattenrättsnämndemän m. m............... » 10 000

Kronor 72,800.

För bestridande av kostnaderna för fyra vattendomstolar jämte en särskild avdelning vid Västerbygdens vattendomstol skulle alltså erfordras sammanlagt (136,910 + 72,800 + 48,000) 257,710 kronor.

Statskontorets yttrande är i denna del av följande lydelse:

.De sakkunniga hade beräknat att — utan hänsyn till tillfälligt behov av biträdande vattenrättsdomare och biträdande vattenrättssekreterare — merkostnaderna för den föreslagna organisationens genomförande skulle uppgå till 17,000 kronor. Därvid hade de sakkunniga ej beräknat något belopp vare sig för avlöningsförhöjningar åt sekreterare och amanuenser eller för ersättning åt sakkunniga biträden. Enligt de sakkunnigas beräkningar skulle för löner — till skrivbiträden utgående löner undantagna — vikariatsersättningar och dagarvoden krävas tillhopa omkring 246,000 kronor. Örn härtill lädes ett belopp av 15,000 kronor för avlöningsförhöjningar samt för ersättning åt biträdande vattenrättsdomare och biträdande vattenrättssekreterare, .skulle sammanlagda kostnaderna för nu ifrågavarande ändamål uppgå till omkring 261,000 kronor, under det att nuvarande motsvarande kostnader endast utgjorde omkring 200,000 kronor. Emellertid skulle dyrtidstilläggen minskas, och de sakkunniga uppskattade denna minskning till 27.000 kronor. Statskontoret ansåge, att minskningen —- särskilt med hänsyn till att vattenrättsingenjörerna för närvarande uppbure dyrtidstillägg å den avlöning de i egenskap av ordinarie befattningshavare ägde åtnjuta — bomme att uppgå till högst 20,000 kronor. Den totala merkostnaden vid organisationens genomförande torde därför utgöra omkring 40,000 kronor.

Det torde emellertid kunna förväntas, att de vattenrättsingenjörer, vilka för närvarande vore tjänstemän å indragningsstat, komme att övergå till ordinarie vattenrättsingenjörsbefattningar, i vilket fall dem nu i egenskap av befattningshavare å indragningsstat tillkommande avlöningsförmåner ej vidare utginge. Härigenom skulle tillhopa kunna uppstå en be-

43 Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

sparing av lön 9,000 kronor, tillfällig löneförbättring 2,250 kronor, dyrtidstillägg 3,375 kronor samt särskild ersättning 20,000 kronor eller sammanlagt 34,625 kronor, en besparing som dock minskades i den mån dessa befattningshavare skulle avgå från sina vattenrättsingenjörsbefattningar.

Beträffande engångskostnaderna anför statskontoret, att därest det, på sätt de sakkunniga föreslagit, ansåges skäligt att på statens bekostnad förse vattenrättsingenjörerna med för deras arbete i tjänsten erforderliga avvägnings- och vattenmätningsinstrument, anslag härför borde särskilt uppföras i riksstaten. Härmed syntes dock tillsvidare kunna utan olägenhet anstå.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd anmärker, att i de sakkunnigas förslag till kungörelse örn ändring i vissa delar av stadgan örn tjänstgöringen vid vattendomstolarna intagits åtskilliga bestämmelser (örn semester, rätt till dagarvode m. m.), vilka närmast vore av löneteknisk natur och på grund därav syntes böra hava sin plats i de ytterligare tillämpningsföreskrifter till allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente, som påkallades av vattendomstolarnas inordnande under detsamma.

Sedan yttrandena inkommit över de sakkunnigas förslag, hava vattenrättsdomarna i Norrbygdens, Österbygdens, Söderbygdens och Väster bygdens vattendomstolar varit sammankallade till Stockholm för överläggningar med mig angående vissa med ifrågavarande organisationsproblem sammanhängande spörsmål.

Det var ganska naturligt, att åt den organisation av vattendomstolarna, som i samband med vattenlagens utfärdande år 1918 infördes, kom att givas en i viss mån provisorisk karaktär. Förhållandet betingades av den genomgripande förändring vattenlagstiftningen då undergick och svårigheten att med ledning av tidigare erfarenhet erhålla en tillförlitlig uppfattning angående arbetsbördans omfattning och organisationens lämplighet. En följd härav blev, att denna organisation fick en mera tillfällig anordning samt att också de erforderliga domarebefattningarna — i viss mån i strid mot vad eljest allmänt anses böra äga rum — icke gjordes ordinarie utan allenast tillsattes på förordnande. En omständighet, som härtill medverkade, vardén redan då föreliggande frågan örn en rättegångsreform och ovissheten huruvida vattendomstolarnas bibehållande stöde i överensstämmelse med de principer, som för denna kunde bliva bestämmande. Från skilda hall framhölls dock angelägenheten av att ett dylikt provisorium icke borde fortvara längre än som vore oundgängligen nödvändigt. De år, som sedan dess förflutit, hava lämnat rika tillfällen att pröva den då antagna organisationens ändamålsenlighet. Det får ock numera, såsom utredningen i detta ärende giver vid handen, anses ådagalagt, att vattendomstolarna på ett i det stora hela lyckligt sätt fyllt sin uppgift och varit i hög grad äg-

Författ-

ningsför-

slag.

Departe-

mentschefen.

En definitiv organisation av vattendomstolarna erforderlig.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

nade att tillgodose de intressen, som åsyftades vid deras inrättande. Någon meningsskiljaktighet torde sålunda icke råda därom, att de i annans rätt ofta djupt ingripande förfoganden, som äro förknippade med ett vattenföretag, och de ej sällan starka intressemotsättningar, som därvid uppkomma, inför vattendomstolarna erhålla en allsidig och sakkunnig behandling samt att dessa domstolar i sin verksamhet också lyckats tillvinna sig allmänhetens förtroende. Till detta gynnsamma resultat torde framför allt hava bidragit domstolarnas sammansättning och den samverkan, som därvid eftersträvats mellan den juridiska insikten, den tekniska sakkunskapen och det allmänna lekmannaomdömet. Någon svårighet har icke yppats att åvägabringa ett nära och förtroendefullt samarbete mellan domstolens ledamöter, som sålunda tillföra domstolen kunskaper och erfarenhet från skilda verksamhetsområden, något som är desto viktigare som detta samarbete otvivelaktigt utgör denna organisations egentliga styrka och bärkraft.

De hinder, som vid vattenlagens antagande ansetts föreligga mot ett definitivt fastställande av vattendomstolarnas organisation, torde alltså numera hava bortfallit. Vad särskilt angår rättegångsreformens inverkan å denna fråga synes det mig ligga i öppen dag att något samband dem emellan icke kan anses föreligga. Behovet av en specialdomstol för vattenmålens behandling minskas uppenbarligen icke efter genomförandet av en rättegångsreform. Ej heller innehålla de av förra årets riksdag godkända huvudgrunderna för rättegångsreformen något, som ej låter sig förena med vattendomstolarnas bibehållande.

aude? toT Det skä1, SOm * framsta rummet talar för vattendomstolsorganisationens varande s^utgiltiga fastställande, är alltjämt, att domaretjänster icke böra inneprovisoriet. havas på till tiden begränsade förordnanden. Till minskande av de betänk-

VdomIrnT !igheter’ som särskilt i fråga örn vattenrättsdomarebefattningarna måste inställa sig mot en dylik anordning, hade inom lagrådet vid dess granskning av vattenlagsförslaget uttalats, att till vattenrättsdomare borde förordnas allenast personer, som innehade ordinarie domareämbeten. Endast härigenom kunde tillgodoses kravet att vattenrättsdomaren ägde en fullt betryggad självständighet gent emot de intressen, mellan vilka han hade att skilja. I överensstämmelse med detta uttalande hava också i regel till vattenrättsdomare utsetts innehavare av ordinarie domarebefattningar, i allmänhet häradshövdingar. Av de nuvarande vattenrättsdomarna äro fyra häradshövdingar, som under tiden för sina vattenrättsdomareförordnanden åtnjuta ledighet från förvaltningen av de dem anförtrodda domsagorna. På detta sätt övervältras emellertid vikariatssystemets nackdelar på den allmänna rättsskipningen. Oegentligheten i en dylik anordning framträder desto starkare som strävandena numera alltmera inriktas på att i möjligaste mån begränsa vikariatssystemet vid häradsrätterna. Även ur den allmänna rättsskipningens synpunkt ligger alltså, såsom ock av

Kungl. Majlis proposition Nr 164.

vattenöverdomstolen framhållits, stor vikt uppå, att vattenrättsdomarna göras till ordinarie innehavare av sina befattningar.

Vad nu sagts om vattenrättsdomarna äger jämväl sin tillämpning i fråga Vattenrättsom vattenrättsingenjörerna. Med hänsyn till de maktpåliggande uppgif- ™9eni°reTnater, som åligga vattenrättsingenjörerna, är det av den största vikt, att dessa intaga en fullt självständig ställning. Vattendomstolarnas verksamhet är i hög grad beroende av tillförlitligheten och noggrannheten av de tekniska utredningar, som falla på ingenjörernas lott. Betydelsen härav framträder desto starkare som vattendomstolen är den enda instans, i vilken den tekniska sakkunskapen är företrädd. I stort sett är därför den tekniska utredningen vid vattendomstolen grundläggande för målets behandling i överinstanserna. Vid vattendomstolarnas inrättande framstod det därför som angeläget, att till dessa befattningar kunde förvärvas personer, som ägde såväl grundliga teoretiska insikter och praktisk erfarenhet som ock en fullt oberoende ställning. Vad särskilt angår kravet på vattenrättsingenjörernas oberoende ansågs detta böra tillgodoses på det sätt, att till vattenrättsingenjörer allenast förordnades personer, som vore innehavare av statstjänst. Denna synpunkt har ock alltjämt varit bestämmande vid de förordnanden, som meddelats å dessa befattningar. De vattenrättsingenjörer, som inom vattendomstolarna företräda agrikulturtekniken, hava sålunda undantagslöst utsetts bland statens lantbruksingenjörer, liksom till vattenbyggnadstekniska ingenjörer, med ett undantag, förordnats distriktschefer eller distriktsingenjörer vid väg- och vattenhyggnadsdistrikten.

Mot en dylik ordning kan uppenbarligen riktas samma anmärkning, som nyss av mig framhållits i fråga örn vattenrättsdomarna, eller den att vikariatssystemets olägenheter allenast överflyttas på andra förvaltningsgrenar. Under den tid, som anordningen bestått, hava upprepade klagomål häremot framförts av de myndigheter, under vilka dessa tjänstemän lyda.

Det torde också ligga i sakens natur, att förhållanden av detta slag — även örn de kunna godtagas såsom ett provisorium — dock icke böra tillåtas att fortvara under en alltför lång tidrymd.

I detta sammanhang må ock framhållas, att under de sista åren genomförts vissa organisatoriska förändringar inom väg- och vattenbyggnadsstaten, varigenom den nuvarande distriktsorganisationen indragits.

Den utväg, som tidigare stått till buds för rekrytering av de vattenbyggnadstekniska ingenjörsbefattningarna, är alltså för framtiden stängd. Uppenbarligen är detta förhållande i hög grad ägnat att aktualisera frågan örn en slutgiltig lösning av vattendomstolarnas organisationsproblem.

Vid vattendomstolarnas inrättande ansågos vattenrättsingenjörsbefatt- Vattenrättsningarna icke böra göras till heltidstjänster utan anordnas som bisysslor '”fänst^ar^g1 vid sidan av den ordinarie statsanställningen. Man utgick härvid från att bör anordnas vattenrättsingenjörens arbetsuppgifter inom vattendomstolen icke vore till- s°”^ns< "

räckliga för att bereda honom full sysselsättning. Från vattenrättsdomarnas sida har gång efter annan med styrka framhållits, att denna anordning

46 Skäl för uppskov med organisationens definitiva faststäl lande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

vöre i hög grad hinderlig för arbetet inom vattendomstolarna, i det att den icke lämnade tillfälle till anlitande av vattenrättsingenjörernas arbetskrafter i den utsträckning, som vore erforderlig för domstolens verksamhet. För att det nu antydda syftet skulle nås vore enligt vattenrättsdomarnas åsikt nödvändigt, att vattenrättsingenjörsbefattningarna, i likhet med andra statstjänster, anordnades som heltidstjänster. Liknande synpunkter hava framhållits jämväl av de myndigheter, hos vilka ifrågavarande tjänstemän inneliava ordinarie anställning. Av dessa myndigheter hava, såsom förut antytts, anmärkts, att dessa tjänstemäns anställning vid vattendomstolarna menligt återverkade på de arbetsuppgifter, som åvilade dem i deras ordinarie anställning.

Av de i ärendet hörda myndigheterna har i allmänhet vitsordats behovet av att vattendomstolarnas organisationsfråga nu erhölle sin lösning. Däremot har i några yttranden gjort sig gällande en viss tveksamhet, huruvida tidpunkten för en omorganisation ännu vore inne. Statskontoret' bär i detta hänseende erinrat örn den bekymmersamma statsfinansiella situationen. Då den ifrågasatta omorganisationen icke syntes kunna genomföras utan ökade kostnader, borde detta förhållande enligt statskontorets åsikt föranleda ett uppskov för tillfället, helst riksdagen på sin tid uttalat sig för nedbringande av kostnaderna för vattendomstolarna. Vad statskontoret sålunda framhållit är uppenbarligen värt allt beaktande. Enligt min mening synes det dock icke vara uteslutet att jämväl inom den nuvarande kostnadsramen nå det åsyftade resultatet. Däremot torde de verkställda utredningarna oförtydbart giva vid handen, att någon mera väsentlig minskning i nuvarande utgifter för vattendomstolarna icke står att ernå, vare sig den nuvarande organisationen bibehålies eller en omorganisation kommer till stånd. Med hänsyn till nu angivna förhållanden torde vad statskontoret anfört för ett uppskov icke kunna ur statsfinansiell synpunkt tillmätas någon avgörande betydelse.

Jämväl andra skäl för ett uppskov hava anförts. Sålunda har statskontoret gjort gällande, att med sakens ordnande icke brådskade, då numera fyra av de fem vattenbyggnadstekniska vattenrättsingenjörerna i egenskap av förutvarande distriktstjänstemän vid väg- och vattenbyggnadsstaten överförts å indragningsstat och sålunda torde hava mera tid än förut att ägna sig åt domstolsarbetet. Detta förhållande har gjort det möjligt att med lösningen av vattendomstolarnas organisationsfråga tillsvidare kunnat anstå. Emellertid komma redan under loppet av nästa år två av nämnda ingenjörer, nämligen de vid de båda nordligare vatten domstolarna anställda, att inträda i pensionsåldern i den ordinarie tjänsten, vadan deras kvarstannande såsom vattenrättsingenjörer någon mera avsevärd tid icke torde vara att påräkna. Uppskovets varaktighet skulle sålunda inskränka sig till ett fåtal år. Att utnyttja denna ytterligare frist synes mig så mycket mindre tillrådligt, som det framstår som en an-

47 Kungl. Majlis proposition Nr 161.

gelägenhet av vikt, att vid tiden för omförmälda båda ingenjörers avgång en ny ordning å ifrågavarande område redan föreligger. I motsatt fall torde det nämligen med hänsyn till de berörda domstolarnas förläggning visa sig möta synnerliga svårigheter att erhålla tillräckligt kvalificerade innehavare av de ledigblivande tjänsterna.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har ansett, att med reglering av vattenrättsdomarnas löner borde anstå i avbidan på motsvarande reglering för häradshövdingarna och hovrätternas ledamöter, därom vissa förslag föreligga. Gentemot vad lönenämnden härutinnan anfört anser jag mig höra framhålla, att löneregleringsfrågan för vattenrättsdomarna icke någonsin satts i samband med hovrättsrådens löneställning. Visserligen råder, såsom lönenämnden erinrat, ett sådant samband mellan vattenrättsdomarna och häradshövdingarna. Detta förhållande synes mig emellertid icke höra vara avgörande för frågan örn vattenrättsdomarnas överförande på ordinarie stat, blott därvid tillses att detta samband icke brytes. I detta sammanhang må framhållas, att det förslag, som jag på denna punkt ämnar framlägga, icke innefattar någon rubbning av den löneställning, som för närvarande tillkommer vattenrättsdomarna och som senast fastställts av 1923 års riksdag. Därest ur andra synpunkter en överflyttning av vattenrättsdomarna på ordinarie stat anses önskvärd, torde den omständigheten, att häradshövdingarnas lönefråga med all sannolikhet ännu icke på flera år kail bringas till sin lösning, icke böra stå hindrande i vägen för en sådan åtgärd. Med all sannolikhet torde en definitiv lönereglering för häradshövdingarna komma till stånd först i samband med rättegångsreformens genomförande. Uppenbarligen skulle, såsom jag tidigare framhållit, det vara förenat med stora olägenheter att låta med vattenrättsdomarnas överförande å ordinarie stat anstå till nämnda tidpunkt.

Härmed torde jag i allt väsentligt hava berört de skäl, som anförts mot ett omedelbart upptagande till behandling av vattendomstolarnas organisationsfråga. Såsom av det anförda framgår, har jag funnit dessa skäl icke vara av den vikt, att de böra leda till ett undanskjutande av denna fråga. Jag övergår härefter till redogörelsen för min egen ståndpunkt till föreliggande spörsmål.

Såsom framgår av det förut anförda innefattar vattendomstolarnas organisationsproblem två särskilda spörsmål, avseende det ena den egentliga domarepersonalens överförande på ordinarie stat och det andra en omläggning av vattenrättsingenjörsbefattningarna till heltidstjänster. I båda dessa frågor hava samtliga i målet hörda myndigheter och sammanslutningar givit de sakkunnigas förslag sin principiella anslutning.

Därest sålunda enighet råder örn de principer, vilka böra ligga till grund för lösningen av vattendomstolarnas organisationsproblem, framstår det emellertid utan vidare, att dessa principers tillämpning i föreliggande fall

Organisationens utformning.

Befattnings-

havarnas

arbetsbörda.

Yattenrätts-

domarna.

48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

är förknippad nied svårigheter och kan ge runi för skilda meningar. En omläggning av vattenrättsingenjörsbefattningarna till heltidstjänster måste uppenbarligen förutsätta, att antalet tjänster nedbringas under det nuvarande. En dylik minskning kan ske antingen på det sätt, att samma ingenjörer tilldelas tjänstgöring vid flera domstolar, eller så, att vattendomstolarnas antal i motsvarande mån minskas, eller ock slutligen genom en kombination av båda dessa alternativ. De sakkunniga hava i sitt förslag stannat vid den sist antydda utvägen. Enligt de sakkunniga skulle Norrbygdens vattendomstol bibehållas men med utvidgat domstolsområde samt tilldelas en vattenrättsingenjör av vartdera slaget, under det att de övriga fyra domstolarna skulle reduceras till tre med gemensam förläggningsort och med fem vid dessa domstolar tjänstgörande ingenjörer, därav tre byggnadstekniska och två agrikulturtekniska. En annan lösning, som av de sakkunniga varit ifrågasatt, innebär ett nedbringande av vattendomstolarnas antal till tre med två vattenrättsingenjörer vid varje domstol samt bibehållande av deras lokala förläggning. Däremot synes numera samstämmighet i stort sett råda därom, att en uppdelning av tjänstgöringen för samme vattenrättsingenjör å två eller flera domstolar med olika förläggningsorter skulle erbjuda alltför stora praktiska svårigheter för att kunna anses tillfredsställande.

För avgörande av det inbördes företrädet mellan ifrågavarande förslag torde det vara nödvändigt att närmare undersöka de olika befattningshavarnas uppgifter och arbetsbörda inom vattendomstolen.

Vad då först angår vattenrättsdomaren, torde för en rätt uppfattning av dennes betydelse för domstolsarbetet först böra erinras därom, att rättsskipningen i vattenmål rör sig å ett specialområde samt att denna för att kunna fylla sin uppgift å domstolens ordförande, hos vilken ansvaret för målens riktiga avgörande främst vilar, ställer stora anspråk i fråga örn ej allenast grundlig insikt i vattenlagstiftningen utan ock förtrogenhet med vattenbyggnadstekniken i allmänhet, egenskaper som i regel icke kunna förvärvas annat än genom praktisk erfarenhet. Vid vattenlagstiftningens tillkomst framstod det därför för dem, som sysslade med denna lagstiftnings utarbetande, som självklart, att rättsskipningen i vattenmål ej kunde i den omfattning, som ännu alltjämt äger rum vid de allmänna domstolarna, få handhavas av vikarier utan i stort sett måste åvila vattenrättsdomaren ensam. Ett annat förhållande skulle i alltför hög grad äventyra kontinuiteten i vattendomstolarnas arbete och kunna bringa deras auktoritet i fara. Med det nuvarande antalet vattendomstolar har det uppställda målet i allt väsentligt nåtts. Av en undersökning, som jag låtit verkställa, framgår, att mer än tre fjärdedelar av det egentliga domstolsarbetet utföres av vattenrättsdomaren. Med hänsyn till de ur såväl samhällelig som ekonomisk synpunkt stora värden, varom vattenmålen ofta röra sig, ligger häri uppenbarligen en stor trygghet. Visserligen äro också vattenmålen i många fall av enklare beskaffenhet. Vid uppskatt-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 164. 49

ningen av vattenrättsdomarens arbetsbörda äro dessa mål emellertid icke av någon nämnvärd betydelse. För denna äro de större och ofta synner ligen svårbedömda vattenbyggnads-, vattenreglerings- och sjösänkningsmålen i stort sett utslagsgivande.

Från de synpunkter, som jag nu utvecklat, mäste jag i likhet med de sakkunniga och vattenöverdomstolen ställa mig i hög grad betänksam mot en inskränkning av antalet vattenrättsdomare från fem till tre. En sådan minskning skulle innebära, att å dessa tre vattenrättsdomare lades en arbetsbörda, som med två tredjedelar överstege den nuvarande. Då redan med ett antal av fem vattenrättsdomare deras arbetskraft torde vara fullt tagen i anspråk, skulle följden bliva en väsentlig förskjutning av arbetsbördan från vattenrättsdomaren å yngre och mindre erfarna befattningshavare och man skulle snart nog även vid vattendomstolarna vara framme vid en ordning, där huvuddelen av rättsskipningen uppbures icke av den ordinarie domaren utan av mer eller mindre tillfälliga arbetskrafter. Vid de överläggningar, som enligt vad jag tidigare omnämnt hållits med vattenrättsdomarna, hava dessa som sin uppfattning samstämmigt uttalat, att de med hänsyn till det behöriga handhavandet av rättsskipningen i vattenmål icke kunde för sin del förorda en nedsättning i antalet ända till tre, något som skulle medföra att vattenrättsdomaren icke skulle kunna ägna erforderlig tid åt handläggningen och avdömandet av ens större och viktigare mål. En sådan utveckling skulle minst av allt stå väl tillsamman med de grundsatser, som av riksdagen hävdats i fråga örn rättsskipningen vid häradsrätterna.

Med den ståndpunkt, som jag intager till denna fråga, skulle det uppenbarligen bäst överensstämma, örn det nuvarande antalet vattenrättsdomare kunde bibehållas. Därest emellertid en nedsättning av detta antal ur andra synpunkter är ofrånkomlig, synes mig i varje fall antalet icke böra understiga fyra. Då vattenrättsingenjörernas heltidsanställning otvivelaktigt kommer att medföra en viss lättnad i vattenrättsdomarnas arbetsbörda, torde utsikt finnas, att en dylik begränsning skall lämna vattenrättsdomarens ställning till domstolsarbetet i stort sett orubbad.

Vad därefter angår frågan örn det erforderliga antalet vattenrättsingenjörer framgår av de sakkunnigas undersökning, att icke vid någon av nuvarande fem vattendomstolar föreligga tillräckliga arbetsuppgifter för ingenjörernas heltidsanställning. En reduktion av de nuvarande ingenjörsbefattningarna, tio till antalet, är alltså ofrånkomlig. De sakkunniga hava föreslagit, att antalet nedbringas beträffande de vattenbyggnadstekniska ingenjörerna från fem till fyra och i fråga örn de agrikulturtekniska från fem till tre. Att minskningen för de vattenbyggnadstekniska ingen jörerna stannat vid allenast en befattning, torde i viss mån hava berott på det av de sakkunniga framlagda förslaget till domkretsindelning, vartill jag återkommer i det följande. Bedömes frågan uteslutande med hänsyn till vattendomstolarnas sammanlagda arbetsbörda, torde ej heller för de

Bihang till riksdagens protokoll 19.12 1 sami. 192 hafi. (Nr ledi.) 4

V&ttenrätts-

ingenjörerna.

Antalet vattendomstolar och deras förläggning.

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

vattenbyggnadstekniska ingenjörerna behov föreligga av större antal än tre. Detta antal ansags ock tillräckligt i den av vattenrättsdomarna år 1925 gjorda framställningen och har jämväl förordats av vattenöverdomstolen. Visserligen kunna icke enbart uppgifterna angående vattenrättsingenjörernas nuvarande tjänstgöring läggas till grund för bedömande av behovet. Såsom de sakkunniga framhållit måste hänsyn tagas till det förhållandet, att den nuvarande organisationen icke medger ett anlitande av ingenjörernas arbetskraft i den utsträckning, som ur domstolens synpunkt är önskvärd. Även med beaktande härav torde dock någon olägenhet icke vara förenad med en sådan begränsning. Då genom jämkning i den av de sakkunniga föreslagna domkretsindelningen erforderlig utjämning i arbetsbördan synes kunna äga rum, förordar jag alltså, att antalet vattenbyggnadstekniska ingenjörer bestämmes till tre. Vad angår de agrikulturtekniska ingenjörerna hava såväl vattenrättsdomarna i sitt yttrande år 1925 som ock de sakkunniga förordat, att antalet sättes till tre. Vattenöverdomstolen har ifrågasatt, att allenast två anställas med heltidstjänstgöring, under det att en tredje befattningskulle bibehållas med begränsad tjänstgöring och till följd därav icke uppföras å ordinarie stat. Till stöd för denna ståndpunkt har vattenöverdomstolen åberopat, att i landets nordliga delar den agrikulturtekniske ingenjörens arbetsuppgifter vore mindre omfattande än vad som vore förhållandet i de mellersta och sydliga delarna av landet. Att den av vattenöverdomstolen ifrågasatta anordningen ur organisatorisk synpunkt utgör en svaghet torde icke kunna jävas. Härtill kommer att den framhållna skillnaden i arbetsbörda torde hava överskattats. Vid mina överläggningar med vattenrättsdomarna har framhållits, att även den icke heltidsanställde ingenjörens arbetskraft med all sannolikhet bomme att tagas i anspråk i sådan utsträckning, att det icke skulle bliva honom möjligt att vid sidan av sin vattenrättsingenjörsbefattning uppehålla sin tjänst som lantbruksingenjör samt att i varje fall olägenheterna av de båda tjänsternas förening skulle bliva ytterst kännbara. Jämväl från lantbruksstyrelsens sida möta, enligt vad jag inhämtat, starka betänkligheter mot en dylik anordning. Även ur rättsskipningens synpunkt framstår det som mindre tillfredsställande, att den ingenjör, som företräder den agrikulturtekniska sakkunskapen, icke skulle äga samma tillfälle att deltaga i domstolsarbetet som den byggnadstekniske ingenjören. Med hänsyn till nu anförda förhållanden har jag icke ansett mig kunna tillstyrka vattenöverdomstolens ifrågavarande förslag.

Av vad jag nyss anfört angående det erforderliga antalet vattenrättsdomare följer, att vattendomstolarna icke böra understiga fyra. Från denna utgångspunkt framstår det som nödvändigt, att en uppdelning av ingenjörernas tjänstgöring å olika domstolar äger rum. I det av vattenrättsdomarnas flertal år 1925 avgivna yttrandet hade ur denna synpunkt

51 Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

ifrågasatts ett sammanförande av de fyra vattendomstolar, som skulle bibehållas, till en gemensam förläggningsort eller alternativt, med bibehållande av den nordligaste domstolens lokala förläggning, av de tre övriga. De sakkunniga hava förordat den sistnämnda utvägen. Med hänsyn till vad de sakkunniga anfört torde ock företräde böra givas åt de sakkunnigas förslag i denna del. Då en uppdelning av ingenjörernas tjänstgöring på flera lokala domstolar icke synes böra ifrågakomma, följer härav, att den nordligaste domstolen tilldelas två ingenjörer, en av vartdera slaget, samt att de övriga fyra ingenjörerna indelas till tjänstgöring å de tre återstående domstolarna, som erhålla sin gemensamma förläggningsort i Stockholm.

Mot en centralisering av vattenrättsskipningen i den utsträckning, som enligt de sakkunnigas förslag skulle äga rum, kunna otvivelaktigt resas vissa betänkligheter och jämförelser med den av riksdagen förordade uppdelningen av hovrätterna ligga uppenbarligen nära till hands. En sådan jämförelse är emellertid icke berättigad. Under det att hovrätternas rättsskipning är och med all sannolikhet jämväl för framtiden till övervägande del måste vara förlagd till en och samma ort, hållas vattendomstolarnas sammanträden i regel å annan plats än kansliorten. Detta är förhållandet ej allenast, då för ett måls prövning erfordras syn på stället; den allmänna regeln är att vattendomstolens sammanträde skall hållas å plats, som är för parterna välbelägen.

Ej heller i andra hänseenden torde ett sammanförande till en gemensam förläggningsort av de tre domstolar, som äro avsedda för de mellersta och sydliga delarna av landet komma att medföra några nämnvärda olägenheter. I detta sammanhang må framhållas, att vid ett antal av tre vattendomstolar för landet i dess helhet på nyssnämnda landsdelar skulle vid en lokal förläggning komma två vattendomstolar. För den ena av dessa, vars domkrets torde böra omfatta den sydligare delen av Mellanbygdens, hela Österbygdens samt den östliga delen av Söderbygdens vattendomstols område, torde Stockholm vara den lämpligaste kansliorten. Den andra, som skulle omfatta Söderbygdens sydliga och västliga delar samt hela Västerbygdens område, torde böra erhålla Göteborg till förläggningsort. Det torde vara uppenbart, att jämväl med en sådan förläggning avstånden till kansliorterna bliva så stora, att den rättssökande allmänheten endast i undantagsfall torde komma i tillfälle till personliga besök å domstolarnas kanslier. För vissa delar av det område, som skulle tillhöra den nybildade Västerbygdens vattendomstol, torde kommunikationerna med Göteborg till och med ställa sig sämre än med Stockholm. Efter elektrifieringen jämväl av södra stambanan kommer förbindelsen mellan Stockholm samt landets sydliga delar ytterligare att vinna i snabbhet. För parterna i vattenmål uppkommer icke någon ökad kostnad till följd därav, att domstolens förläggningsort är närmare eller fjär

Vattendom-

stolarnas

områden.

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

mare, då vattendomstolarnas resekostnader i allmänhet utgå av statsmedel.

Vad slutligen angår sistnämnda kostnader torde någon väsentlig skillnad vid den ena eller andra organisationen icke komma att uppstå. En eventuell ökning av dessa kostnader kommer i stort sett statens järnvägar till godo. Dessutom bör erinras, att en central förläggning alltid medför en större möjlighet till besparingar i fråga örn såväl personal som utrymmen.

Med hänsyn till vad jag nu framhållit, finner jag de skäl, som kunna anföras mot en central förläggning av de tre för mellersta och sydliga delarna av landet avsedda domstolarna, icke kunna tilläggas avgörande betydelse.

För erhållande av en likformig fördelning av arbetsbördan mellan vattendomstolarna är indelningen i domsområden av avgörande betydelse. Enligt de sakkunnigas förslag skulle, såsom jag tidigare erinrat, minskningen av vattendomstolarnas antal åstadkommas genom att till den nya nordliga vattendomstolen hänföres, förutom nuvarande Norrbygdens vattendomstols bela område, jämväl viss del av Mellanbygdens vattendomstols område. De sakkunniga hava med ledning av införskaffade uppgifter örn de under åren 1919—1930 handlagda målens antal från det område, som utgör sydligaste delen av Mellanbygdens vattendomstol eller Ljusnans, Ljungans och Indalsälvens med Selångersåns vattenområden, föreslagit, örn ock med en viss tvekan, att sydliga gränsen för den nya nordliga vattendomstolen dragés så, att intet av dessa vattenområden komme att tillböra nämnda domstol. Vattenöver domstolen bar däremot ansett, att samma gräns bör fastställas så, att den kommer att utgöras av den nordliga vattendelaren för Ljungans vattenområde, varigenom jämväl Indalsälvens med Selångersåns vattenområde skulle komma att lyda under den nya Norr bygdens vattendomstol. Jag anser mig böra biträda vattenöverdomstolens förslag i ämnet, då detsamma är ägnat att befordra såväl utsikterna för en tillfredsställande sysselsättning av jämväl den agrikulturtekniske vattenrättsingenjören vid sistnämnda vattendomstol som ock genomförandet av en organisation med allenast två vattenbyggnadstekniska ingenjörer vid de tre till Stockholm förlagda domstolarna. Visserligen kommer med den nu förordade indelningen antalet mål att vid Norr bygdens vattendomstol ej oväsentligt överstiga motsvarande antal för de tre övriga domstolarna. Härvid må emellertid framhållas, att, såsom de sakkunniga erinrat, av de vid Norrbygdens och nuvarande Mellanbygdens vattendomstolar anhänggiggjorda målen ett större antal än det vid övriga vattendomstolar förekommande är av jämförelsevis mindre invecklad beskaffenhet, ett förhållande som äger sin förklaring däri, att motsättningarna mellan olika av vattenförhållandena

Kungl. Maj:ts proposition Nr 164. 53

beroende intressen icke i de nordliga delarna av landet framträda med samma styrka som i de övriga delarna.

I fråga örn den av de sakkunniga jämväl föreslagna gränsregleringen mellan nuvarande Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar har jag i huvudsak intet att erinra, dock torde vid domkretsindelningens fastställande böra tagas under övervägande vissa ytteidigare jämkningar för ernående av en såvitt möjligt jämn fördelning av arbetsbördan mellan de tre till Stockholm förlagda domstolarna. Norrbygdens vattendomstol torde jämväl efter utvidgningen böra bibehålla sin förläggning till Umeå.

Till belysande av arbetsbördans sannolika fördelning å de föreslagna fyra vattendomstolarna vid en domkretsindelning sådan som här angivits, får jag till sist meddela, att därest indelningen varit gällande under åren

1919_1930, de under samma år av de olika vattendomstolarna handlagda

målens antal skulle hava utgjort:

vid Norrbygdens vattendomstol 832 eller i genomsnitt per år cirka 69

» Öster bygdens » 680 » " s " !> ^7

» Söderbygdens •> 654 ' > » * ^5

» Västerbygdens » 552 1 * ’ 46

Mot de sakkunnigas beräkning i fråga örn personalbehovet för de nya vattendomstolarna har jag ingen annan erinran att framställa än vad av personal och det föregående redan framgått. Jag föreslår sålunda, att vid en var av de fyra vattendomstolarna skola vara anställda en vattenrättsdomare, en vattenrättssekreterare, ett skrivbiträde och, där ej annat av förhållandena föranledes, en vattenrättsamanuens, att för hela landet skola finnas tre vattenrättsingenjörer med sakkunskap och erfarenhet särskilt beträffande byggande i vatten och likaledes tre dylika ingenjörer med sakkunskap och erfarenhet särskilt i frågor örn torrläggning av mark, samt att av ingenjörerna två, därav en vattenbyggnadsteknisk och en agrikulturteknisk, anställas vid Norrbygdens vattendomstol, och de övriga fyra vid Österbygdens, Söderbygdens och Västerbygdens vattendomstolar gemensamt med lämplig fördelning av tjänstgöringen dem emellan.

Av de sakkunniga har framhållits, att särskilt i fråga örn vattenrättsdomaren vid vissa tillfällen behov av förstärkning torde komma att föieligga. Enligt min mening torde den nyss av mig angivna personalen vara tillräcklig för mötande av de arbetsuppgifter, som under normala förhållanden kunna vara att påräkna. Att vid fastställande av en allmän organisationsplan för vattendomstolarna taga hänsyn till sådana exceptionella förhållanden som de, vilka sammanhänga med det nu pågående målet örn reglering av Vänern, torde icke överensstämma med riktiga oiganisatoriska principer. För dylika fall torde liksom nu anstalter böla träffas i särskild ordning.

Av den vid vattendomstolarna anställda personalen böra. såsom jag re-

54 Avlönings-

förmåner.

Lönenivå och lönegradsplacering.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

dan utvecklat, vattenrättsdomarna och vattenrättsingenjörerna uppföras ä ordinarie stat; och synes mig detsamma höra ske jämväl med skrivbiträdena. Däremot torde icke vara lämpligt att å ordinarie stat uppföra jämväl v attenrättssekreterartjänsterna, vilka, på sätt de sakkunniga och vattenöverdomstolen framhållit, torde böra givas karaktär av passagetjänster för jurister med intresse för vattenrättsskipningen.

I fråga örn tillsättandet av befattningarna lärer utnämnande av vattenrättsdomare och vattenrättsingenjörer böra ankomma på Kungl. Majit, och synes jämväl förordnande av vattenrättssekreterare liksom hittills böra meddelas av Kungl. Majit. Konstituerandet av skrivbiträde torde, såsom lönenämnden framhållit, böra anförtros åt vattenrättsdomaren. Även vattenrättsamanuensen lärer liksom hittills böra antagas av vattenrättsdomaren.

Vattenrättsdomarnas och vattenrättsingenjörernas utnämning med fullmakt å tjänsterna nödvändiggör vidtagande av vissa ändringar i 11 kap. 3 och 6 §§ vattenlagen. Jag återkommer härtill i annat sammanhang.

Lika med de sakkunniga anser jag, att det bör åligga vattenrättsingenjör att i anseende till jäv eller annat förfall för vattenrättsingenjör vid annan vattendomstol tjänstgöra i dennes ställe. Uppenbarligen bör det även eljest i fall av behov kunna åläggas vattenrättsingenjör att, i den mån det kail ske utan hinder för arbetet vid den domstol där han är anställd, utföra arbete vid annan vattendomstol.

Viss arbetstid å tjänsterummet synes mig av skäl, som de sakkunniga anfört och till vilka vattenöverdomstolen anslutit sig, icke kunna stadgas för vattendomstolarnas personal. Däremot torde, såsom Svenska vattenkraftföreningen framhållit, föreskrift böra meddelas örn skyldighet för vattenrättsingenjörerna att under sedvanlig kanslitid vara tillstädes å vattendomstolens kansli, därest hinder därför ej möter på grund av sammanträde med vattendomstolen eller av annan giltig anledning. Beträffande tjänstgöringens anordnande i övrigt torde det böra tillkomma vederböiande vattenrättsdomare att meddela erforderliga föreskrifter.

Med de sakkunniga är jag ense därom, att allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente bör äga tillämpning å vattendomstolarnas ordinarie personal.

Vad då först angår vattenrättsdomarens avlöning har jag tidigare uttalat, att den bör bibehållas vid i stort sett samma belopp, som redan nu utgår. Mot en höjning av vattenrättsdomarens nuvarande avlöning kan, såsom jag tidigare berört, göras gällande, att därigenom det senast år 1923 fastställda förhållandet mellan vattenrättsdomarnas och häradshövdingarnas löneställning skulle brytas. Å andra sidan synes det icke böra ifrågakomma, att vattenrättsdomarnas avlöning sättes lägre. En sådan nedsättning skulle med all sannolikhet medföra, att för de nya ordinarie tjän-

55 Kungl. Marits proposition Nr 164.

sterna icke skulle kunna påräknas tillräckligt kvalificerade personer. Vattenrättsdomarens avlöning utgår för närvarande med ett belopp av 15,000 kronor, uppdelat å lön och tjänstgöringspenningar, vartill kommer dyrtidstillägg enligt de för oreglerade verk fastställda grunder. Enligt dessa uppgår dyrtidstillägget vid ett indextal av 160 till 2,340 kronor för år. Vattenrättsdomarens sammanlagda löneinkomst utgör alltså för närvarande 17,340 kronor.

Med ifrågavarande befattningars karaktär och den nu utgående avlöningens storlek synes mig bäst överensstämma, såsom ock av de sakkunniga förordats, att vattenrättsdomaretjänsterna i lönehänseende likställas med de befattningar, som enligt allmänna avlöningsreglementets tjänsteförteckning tilldelats plats i lönegraden A 2. Denna lönegrad har också ansetts böra ligga till grund för beviljande vid 1930 års riksdag av tillläggspensioner åt två vattenrättsdomare. Lönen för befattningshavaie i denna lönegrad är å G-ort 15,000 kronor, vartill kommer dyrtidstillägg enligt grunderna för nyreglerade verk, uppgående vid ett indextal av 160 till 1,152 kronor för år. Den sammanlagda avlöningen skulle alltså på G-ort' utgöra 16,152 kronor. Då detta belopp avsevärt understiger vattenrättsdomarnas nuvarande löneinkomster, torde denna skillnad böra utjämnas.

Med avseende å det sätt, varpå en dylik lönefyllnad skulle kunna beredas vattenrättsdomaren, hava olika förslag framställts. Av de sakkunniga har ifrågasatts ett visst arvode för varje dags tjänstgöring vid vattendomstolens sammanträden eller vid särskild undersökning i överensstämmelse med vad nu gäller i fråga örn vattenrättsingenjörerna. Denna utväg har emellertid av de hörda myndigheterna ansetts som mindre lämplig. Statskontoret har i stället förordat, att löneförstärkning med visst belopp måtte utgå i likhet med vad tidigare skett i fråga örn landssekreterarna och landskamreränka. Jag anser denna utväg böra tillerkännas ett avgjort företräde.

Vad angår löneförstärkningens belopp finner jag detta skäligen böra sättas till 1,500 kronor. Därest, såsom jag föreslår, vattenrättsdomare placeras i lönegraden A 2 samt tillerkännes löneförstärkning med sist angivna belopp, komma hans löneinkomster sålunda att uppgå till 16,500 kronor jämte nyreglerat dyrtidstillägg.

Vad härefter angår vattenrättsingenjörerna hava vattenöverdomstolen, allmänna civilförvaltningens lönenämnd och lantbruksstyrelsen på olika grunder förklarat sig anse den av de sakkunniga för dem föreslagna lönenivån för hög, medan statskontoret lämnat densamma utan erinran samt Svenska vattenkraftföreningen och Svenska teknologföreningen framhållit, att någon sänkning däri icke borde företagas, med risk att eljest för befattningarna tillräckligt kvalificerade krafter icke komme att stå till buds. Även om ett visst fog, särskilt i fråga örn de vattenbyggnadstekniska ingenjörerna, måste erkännas föreligga för den av förening-

56 Kungl. Maj:ts propositio7i Nr 164.

Särskilda avliSningt.bestämmelser 771. m .

arna uttalade farhågan, nödgas jag dock ansluta mig till den mening, som av vattenoverdomstolen med flera myndigheter gjorts gällande. Samtliga hörda myndigheter synas vara ense därom, att för vattenrättsingenjörerna högre fast lön än enligt lönegraden B 30 icke bör fastställas. Jag dela.r denna uppfattning. Därjämte anser jag emellertid, att någon avlöningsförstärkning bör förekomma, och synes mig denna lämpligen kunna åstadkommas därigenom att, såsom lönenämnden tillstyrkt, ett dagarvode a nuvarande belopp, eller 25 kronor, tillerkännes vattenrättsingenjören vid undersökning jämlikt 11 kap. 45 § 2 mom. vattenlagen. Den löneökning tjänstinnehavaren härigenom erhåller torde kunna beräknas uppgå till högst 700 kronor. Sistnämnda avlöningsform — vilken redan tillämpas i fråga örn vattenrättsingenjörerna — inger enligt min mening i fråga örn dem inga principiella betänkligheter. Den är ur praktisk synpunkt att förorda, då därigenom en viss differentiering i lönen efter arbetsbördan uppkommer, vilket med hänsyn särskilt till de vid Norrbygdens vattendomstol till anställning föreslagna ingenjörerna är i viss mån eftersträvansvärt.

Återstående till ordinarie anställning föreslagna befattningshavare, eller skrivbiträdena, föreslår jag till placering i lönegraden B 4, således i kontorsbiträdes ställning. Jag åberopar därvid vad lönenämnden till stöd för en dylik placering anfört.

Vad beträffar de icke-ordinarie befattningshavarna vid vattendomstolarna, eller vattenrättssekreterarna och vattenrättsamanuenserna, ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag örn deras avlönande enligt lönegraden B 27 respektive såsom förste amanuenser i statsdepartement. På sätt statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd framhållit, böra emellertid bestämmelserna i 33 § avlöningsreglementet för icke-oidinaiie befattningshavare förklaras tillämpliga å vattenrättssekreterarna, dock att, därest vattenrättssekreterare är eller förordnas till assessor i hovrätt, denne bör åtnjuta enahanda rätt till uppf lyftning i löneklass som assessor. Då vattenrättssekreterares begynnelseavlöning på grund häiav kommer att utgå enligt 26:e löneklassen, medför mitt förslag ytterligare någon minskning i deras nuvarande löneförmåner utöver den, som redan de sakkunnigas förslag innebär.

Till vattenrättsdomare, som övergår å ny stat, torde i anslutning till vad tidigare tillämpats vid övergång till efterskottsbetalning av hela avlöningen böra utgå särskild gottgörelse.

Enligt 2 § avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen skola jämte avlöningsreglementets stadganden kunna för vissa tjänstemän gälla särskilda, av Kungl. Majit och riksdagen beslutade föreskrifter. Dylika bestämmelser finnas för åtskilliga verk sammanförda i kungörelsen den 6 juni 1925 (nr 272) angående utsträckt tillämpning av berörda avlöningsreglemente. T anledning av förevarande lönereglering erford-

57 Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

ras jämväl för vattendomstolarnas personal tillämpningsföreskrifter i åtskilliga hänseenden.

Därvid får jag till en början erinra örn de sakkunnigas förslag, att gällande inskränkning i vattenrättsingenjörs rätt att åtaga sig enskilt uppdrag allt fortfarande skall bibehållas. Förslaget, som av mig tillstyrkes, går utöver vad 3 § avlöningsreglementet för dylikt fall stadgar och föranleder för den skull en särskild bestämmelse.

Vidare skulle, därest ej annat föreskrives, vad 13 § 3 mom. avlöningsreglementet innehåller örn tjänstemans skyldighet att underkasta sig förflyttning till annan tjänst bliva tillämpligt jämväl å vattenrättsdomare och vattenrättsingenjörer. Vad vattenrättsdomare angår torde sådan skyldighet allenast böra avse likvärdig domartjänst. Därvid synes mig såsom förebild till föreskrifter å området i fråga kunna tjäna vad beträffande häradshövdingarnas skyldighet att underkasta sig förflyttning stadgats genom kungörelse den 20 juni 1919 (nr 355). Detta synes för vattenrättsdomares vidkommande böra innebära skyldighet att vid förändrad organisation av vattendomstolarna eller dessas upphörande övergå till annan jämställd eller högre domaretjänst. Beträffande vattenrättsingenjörerna synes skyldighet till förflyttning böra föreligga under motsvarande förutsättningar, dock att skyldigheten bör avse jämväl annan likvärdig eller högre statstjänst än domarebefattning. Rätt till bibehållen avlöning och i förekommande fall flyttningsersättning bör givetvis tillförsäkras befattningshavaren.

Förslaget örn särskild avlöningsförstärkning till vattenrättsdomare och örn dagarvode i visst fall till vattenrättsingenjör föranleder förmånernas upptagande i särskilda bestämmelser. Dylika bestämmelser erfordras också i fråga örn vattenrättsdomares rätt att vid tjänstledighet uppbära avlöningsförstärkning och i fråga örn ersättning till vikarie för vattenrättsdomare eller vattenrättsingenjör. Bestämmanderätten i sistherörda hänseenden synes, på sätt beträffande motsvarande förhållanden för landssekreterare och landskamrerare ägt rum, böra tilläggas Kungl. Maj:!. Vid utformandet av bestämmelserna rörande vikariatsersättning synes den nuvarande föreskriften, att vattenrättssekreterare, som förordnas att med bibehållande av egen tjänst förrätta viss del eller vissa av vattenrättsdomarens åligganden, icke i anledning härav är berättigad till särskild ersättning, böra bibehållas.

Vad angår rätt till semester torde böra erinras därom, att enligt nu gällande bestämmelser vattenrättsdomare och vattenrättssekreterare äga årligen åtnjuta sådan vardera under en och en halv månad. Denna ledighet ina emellertid förläggas till sådan del av året, som är tjänlig för syns hållande, allenast under förutsättning att det prövas kunna ske utan större olägenhet för göromålens behöriga fortgång. 1 gengäld äro dessa befattningshavare berättigade att uttaga den för ett år dem tillkommande återstående semestertiden under de tre första månaderna det,

58 Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

Pension.

påföljande året. I båda nu angivna hänseenden torde, vad ängår vattenrättsdomare och vattenrättsingenjörer, tillämpningsföreskrifter höra meddelas. Då vattenrättssekreterare icke upptagits till ordinarie anställning, bör i fråga örn honom motsvarande bestämmelse först i annat sammanhang meddelas.

Till frågan örn den närmare lydelsen av de sålunda antydda tillämpningsföreskrifterna återkommer jag senare.

Pensionsförhållandena för de vid vattendomstolarna anställda ordinarie befattningshavarna komma, såsom de sakkunniga erinrat, att regleras bland annat enligt lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension. På grund härav skulle jämväl vattenrättsingenjörerna komma i åtnjutande av den för domare gällande högre pensionsåldern, 70 år. Med hänsyn till den fysiskt ofta mycket påfrestande verksamhet, som åvilar en vattenrättsingenjör, synes mig emellertid, såsom vattenöverdomstolen och allmänna civilförvaltningens lönenämnd framhållit, pensionsåldern för denne böra sättas något lägre än för annan innehavare av domarämbete. Att därvid, på sätt ifrågasatts, jämväl föreskriva lägre pensionsålder än den för annan tjänstinnehavare i regel stadgade, eller 67 år, synes mig däremot icke påkallat. Jag anser sålunda att vattenrättsingenjör bör i likhet med annan tjänstinnehavare i byråchefs ställning vara skyldig att avgå från sin tjänst vid fyllda 67 år. Anledning att, på sätt lönenämnden ifrågasatt, för vattenrättsingenjör sätta antalet för rätt till full pension erforderliga tjänstår lägre än som i allmänhet härför föreskrives, eller 35 år, synes mig däremot icke föreligga.

Vad sålunda av mig förordats i fråga örn pensionsålder för vattenrättsingenjörerna medför viss ändring i 6 § pensionslagen. Till frågan härom återkommer jag senare.

domstols Förslaget om vattendomstolsavgiffernäs höjande med 50 procent, vilavgifter' ket försla§ biträtts av vattenöverdomstolen och med viss reservation jämväl av Svenska vattenkraftföreningen, tillstyrkes av mig. Jag återkommer till denna fråga i samband med den av höjningen föranle’dda ändringen i 11 kap. 95 § vattenlagen.

Tidpunkten Ehuru, såsom statskontoret erinrat, det ur budgetsynpunkt givetvis ^organisa-*1 sku^e vara till stor fördel, att den nya vattendomstolsorganisationen fin

organisa-

tionens

ikraft-

trädande.

ge träda i kraft vid ingången av det nya budgetåret, nödgas jag dock i likhet med de sakkunniga och vattenöverdomstolen föreslå en senare tidpunkt härför. Jag kan därvid inskränka mig till att åberopa de skäl, som av dem därvid anförts; och synes mig valet mellan den av de sakkunniga förordade tidpunkten, den 1 oktober 1932, och den av vattenöverdomstolen angivna, den 1 januari 1933, böra utfalla till förmån för sistnämnda datum. Jag föreslår alltså, att den nya organisationen sättes i kraft med 1933 års ingång. Jag förutsätter härvid, att Kungl. Majit äger att redan dessförinnan vidtaga de åtgärder, som påkallas av omorganisationen.

59 Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

Vid vattendomstolarnas inordnande under allmänna civilförvaltningens för

avlöningsreglemente lärer staten för desamma böra uppställas i enlighet den nya med den typ härutinnan, som allmänt vedertagits för verk, där avlöningsförhållandena på dylikt sätt reglerats.

I följd härav synes staten för vattendomstolarna böra upptaga de sed- Avlöningsstat. vanliga anslagsposterna till bestridande av avlöningar till ordinarie tjänstemän, avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m. och renskrivningskostnader av tillfällig art. Av det föregående framgår, att i fråga örn samma domstolar därjämte tillkomma följande två anslagsposter, nämligen en till bestridande av avlöningsförstärkning åt vattenrättsdomare och vattenrättsingenjörer, åt de senare i form av dagarvoden, samt en till bestridande av dagarvoden åt vattenrättsnämndemän, ersättningar till sakkunniga biträden m. m. Ytterligare bär — såsom framgår av mitt yttrande till årets statsverksproposition vid anmälan den 4 januari 1932 av anslagsbehovet till vattendomstolarna (andra huvudtiteln sid. 26) — staten upptaga en post till resekostnads- och traktamentsersättningar. Samtliga omförmälda anslagsposter torde böra angivas såsom förslagsanslag.

Anslagsposten till avlöningar till ordinarie tjänstemän torde böra upptagas med ett belopp av 138,600 kronor, såsom närmare framgår av nedanstående efter sedvanliga grunder verkställda beräkning:

Till grundavlöningar åt icke-ordinarie befattningshavare torde komma att erfordras ett belopp av högst 52,308 kronor enligt följande uppställning:

Befattning

1 vattenrättssekreterare

1 vattenrättsamanuens

2 Löneklass

»

»

Ortsgrupp

F

G

»

F

G

»

Lön, kr.

8,340

8,580

17,160

4,440

4,596

9,192 52,308

Kungl. Majlis proposition Nr 164.

I anslutning härtill torde anslaget till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare xn. m. böra beräknas på följande sätt: Grundavlöningar till icke-ordinarie befattningshavare,

nögst .................................................... kronor 52 308

Avlöningsförhöjningar till icke-ordinarie befattningshavare

m. m., förslagsvis ..................................... ,

Vikariatsersättningar för vattenrättssekreterare och vat-

tenrättsamanuenser, förslagsvis ........................ 2 000

Tillfällig personal, övertidsersättning m. m., högst.......... ^754

Summa kronor 56,400.

I fråga örn beräkningen av posten till avlöningsförhöjningar må nämnas, att för vattenrättssekreterare icke räknats med någon löneklassuppflyttnmg och för vattenrättsamanuens allenast med en dylik. Förstnamnda förhållande betingas av befattningens karaktär av genomgångstjanst, och torde sistnämnda beräkningssätt jämväl vara motiverat, då ej heller vattenrättsamanuenserna i allmänhet torde komma att under längre tidrymd innehava sina befattningar.

+-itåonng?POSten ^ renskrivningskostnad har av de sakkunniga beräknats till 6,000 kronor och torde böra uppföras i staten med nämnda belopp.

Gagarvoden åt vattenrättsnämndemän, som av de sakkunniga föreslagits tili -0 kronor for dag men vilka torde böra bibehållas vid sin nuvarande stolek, lo kronor, synas böra jämte vissa andra ersättningar upptagas till ett belopp av 9,000 kronor.

Av vad jag tidigare anfört dels denna dag angående löneförstärkning lil vattenrattsdomare och vattenrättsingenjörer dels ock till statsrådsprotokollet den 4 januari 1932 angående överflyttande till anslaget till vattendomstoiarna av kostnaderna för domstolspersonalens tjänsteresor framgår,

„ omförmäla båda ändamål böra avses respektive 10,000 kronor och

40,000 kronor. I

I enlighet med vad jag sålunda anfört synes avlöningsstaten för vattendomstolarna böra erhålla följande utseende:

Avlönigar till ordinarie tjänstemän, förslagsunslag ____kronor 138 600

Avlonmgsförstärkning till vattenrättsdomare och vattenrättsingenjörer, förslagsanslag ......................... „ 10 000

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m.,

förslagsanslag .................................. ’ 56 400

Dagarvoden till vattenrättsnämndemän m. m., förslagsanslag ........................... ^ 0OQ

Renskrivningskostnad, förslagsanslag .................... ,, 6 000

Resekostnads- och traktamentsersättningar, förslagsanslag » . 40,000

Summa förslagsanslag kronor 260,000.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

61 Då, såsom jag framhållit i mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 4 Kostnader januari 1932, kostnaderna för den ordinarie vattendomstolsorganisationen, 1 ^Td°vu-e med undantag av utgifterna för personalens tjänsteresor, beräknade till varande

40,000 kronor, för närvarande belöpa sig till omkring 220,000 kronor, eller oruan%liaUanalltså sammanlagt till 260,000 kronor, föranleder sålunda mitt förslag till ny domstolsorganisation ingen kostnadsökning. Tvärtom lärer genom detsamma vissa besparingar vinnas. Sålunda torde anspråken på andra huvudtitelns anslag till dyrtidstillägg komma att minskas med ett av statskontoret beräknat belopp av omkring 20,000 kronor årligen, varjämte, såsom statskontoret jämväl påpekat, i den mån vattenrättsingenjörer, som för närvarande äro tjänstemän å indragningsstat, komma att övergå till ordinarie vattenrättsingenjörsbefattningar, å samma stat kan beräknas uppstå viss besparing. I detta sammanhang tillåter jag mig ock erinra örn mitt förslag örn böjning av vattendomstolsavgifterna, vilket torde kunna antagas medföra en ökad statsinkomst av omkring 10,000 kronor.

Såsom engångskostnad för den nya vattendomstolsorganisationen hava Engångsde sakkunniga upptagit ett belopp av omkring 8,000 kronor, avsett att an- k°gln«dvändas till anskaffande åt vattendomstolarna av de avvägnings- och vattenmätningsinstrument m. m., vilka erfordrades för utförande av vattenrättsingenjörernas arbete i tjänsten. Att för nämnda ändamål, såsom statskontoret ifrågasatt, uppföra särskilt anslag i riksstaten synes mig icke erforderligt. Därest de sakkunnigas förslag anses böra förverkligas, vilket i och för sig synes skäligt, anser jag, att utgiften härför kan bestridas från andra huvudtitelns allmänna expensanslag.

I förestående kostnadsberäkning ingår, såsom framgår av densamma, Särskilt intet anslag till den avdelning av Västerbygdens vattendomstol, som har y^^nJUiets att handlägga målet örn reglering av sjön Vänern. De sakkunniga hava behandling. ansett, att vid nuvarande anordning å ifrågavarande område borde förbliva, intill dess målet blivit vid vattendomstolen slutfört, i följd varav någon förflyttning av nämnda domstolsavdelning från Vänersborg till Stockholm ej heller borde förekomma. Jag ansluter mig till fullo till vad de sakkunniga sålunda uttalat. På grund härav erfordras jämväl i fortsättningen medel till upprätthållande av nämnda domstolsavdelning. Kostnaderna för densamma hava hittills, som framgår av mitt anförande till statsrådsprotokollet den 4 januari 1932, med inräknande av utgifterna för skrivbiträden uppgått till omkring 55,000 kronor årligen.

Utöver nämnda belopp torde, såsom jämväl framgår av nyssnämnda anfö rande, för framtiden 5,000 kronor böra beräknas för bestridande av resekostnads- och traktamentsersättningar till avdelningens personal vid tjänsteresor, vadan sammanlagda årliga kostnaden för avdelningen sålunda kan antagas bliva 60,000 kronor. Det synes mig lämpligt, att de medel, som ännu någon tid torde bliva erforderliga för bestridande av ifrågavarande domstolsavdelnings verksamhet, från och med budgetåret 1932/1933 anvisas såsom särskilt anslag i riksstaten.

62 Kungl. Marits proposition Nr ldi.

Anslagsbehov I årets statsverksproposition har, i avbidan på särskild proposition i anderå^d9et- ämnet, till bestridande av kostnaderna för vattendomstolarna för bud-

1933/1933. getåret 1932/1933 beräknats ett extra förslagsanslag å 320,000 kronor.

Därest mitt förslag att den nya vattendomstolsorganisationen sättes i kraft med år 1933 varder av riksdagen bifallet, erfordras, såsom av det föregående framgår, för budgetåret 1932/1933 dels ett extra förslagsanslag för upprätthållande av de nuvarande fem ordinarie vattendomstolarnas verksamhet under tiden 1 juli—31 december 1932, dels ett ordinarie förslagsanslag för upprätthållande av samma domstolars verksamhet under tiden 1 januari—30 juni 1933, dels ock, enär Vänernmålet icke kan väntas slutfört under nämnda budgetår, ett extra förslagsanslag för upprätthållande av verksamheten vid den för samma måls handläggning inrättade särskilda avdelningen av Västerbygdens vattendomstol under hela budgetåret. Beloppen av de olika anslagen böra, såsom jämväl framgår av vad jag tidigare anfört, sättas för ett vart av de två förstnämnda till

130,000 kronor och för det sistnämnda till 60,000 kronor.

Förf att- För genomförande av förslaget till ny vattendomstolsorganisation er-

YiXtiQSfOT- u

slag. fordras vissa författningsändringar. Några av dessa äro av beskaffenhet att skola underställas riksdagen.

I sådant hänseende får jag i första hand erinra örn att ändring i vattenlagen påkallas av förslagen örn vattenrättsdomarnas och vattenrättsingenjörernas uppförande å ordinarie stat samt örn höjning av vattendomstolsavgifterna. Av förstnämnda åtgärd beröras 11 kap. 3 och 6 §§ vattenlagen, av den sistnämnda 95 § samma kap. och lag. Ett inom justitiedepartementet uppgjort förslag till ändrad lydelse av nämnda paragrafer har varit föremål för lagrådets granskning. Jag kommer senare i dag att anmäla detta lagförslag för Kungl. Maj:ts godkännande och avlåtande av proposition till riksdagen.

Vidare erfordras, såsom jag tidigare framhållit, på grund av ifrågavarande organisationsförslag vissa tillägg till de i kungörelsen den 6 juni 1925 (nr 272) innefattade tillämpningsföreskrifterna till avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen. För innehållet i de behövliga särskilda föreskrifterna har jag förut (sid. 57) redogjort. I enlighet med vad jag därvid anfört har inom justitiedepartementet upprättats ett förslag till dylika föreskrifter. Då för desammas giltighet erfordras riksdagens godkännande, kommer jag att hemställa, att förslaget, som återgives i bilaga A till detta protokoll, underställes riksdagens prövning.

Slutligen föranleder, såsom jämväl tidigare anförts, förslaget örn skyldighet för vattenrättsingenjör att avgå från tjänsten vid lägre levnadsålder än den för domare eljest stadgade proposition till riksdagen örn ändrad lydelse av 6 § lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension. Förslag härom kommer senare att av chefen för finansdepartementet föreläggas Kringl. Majit för godkännande.

63 Kungl. May.ts proposition Nr 164.

Övriga av förevarande organisationsförslag föranledda författningsändringar — avseende kungörelser om antalet vattendomstolar och deras domsområden, örn anställande av vattenrättsingenjör gemensamt för olika vattendomstolar samt örn ändring i vissa delar av stadgan angående tjänstgöringen vid vattendomstolarna — äro däremot av uteslutande administrativ natur och påkalla förty i förevarande sammanhang endast ett omnämnande.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört, får jag hemställa, att Hemställan Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen

dels besluta, att avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, skall från och med den 1 januari 1933 äga tillämpning å befattningshavare vid vattendomstolarna;

dels besluta, att uti den till samma reglemente hörande tjänsteförteckningen skall under andra huvudtiteln införas följande:

dels godkänna särskilda bestämmelser av den lydelse, bilaga A vid detta protokoll utvisar, att från och med den 1 januari 1933 lända till efterrättelse beträffande vattenrättsdomare och vattenrättsingenjörer;

dels bestämma antalet ordinarie befattningshavare vid vattendomstolarna på följande sätt:

Lönegrad

4 vattenrättsdomare ............................ A 2

6 vattenrättsingenjörer ........................ B 30

4 kontorsbiträden .............................. B 4 ;

dels godkänna det av mig framlagda förslag till avlöningsstat för vattendomstolarna att tillämpas från och med den 1 januari 1933;

dels medgiva att till vattenrättsdomare, som enligt hittills gällande bestämmelser ägt uppbära någon del av avlöningen i förskott, vid ingången av januari månad 1933 må utbetalas ett belopp, motsvarande vad han

64 Kungl. Maj:ts proposition Nr 164.

skulle kava i den befattning, han vid utgången av år 1932 innekade, i förskott uppburit för januari månad 1933, om de dittillsvarande avlöningsbestämmelserna då fortfarande varit gällande, så ock att kostnaderna härför må bestridas av den i avlöningsstaten för vattendomstolarna upptagna anslagsposten till avlöningar åt ordinarie tjänstemän;

dels till bestridande av kostnaderna för de fasta vattendomstolarna under tiden den 1 juli—den 31 december 1932 anvisa ett extra förslagsanslag å ................................................kronor 130,000;

dels i riksstaten under andra huvudtiteln uppföra under rubriken 'vattendomstolarna’ ett ordinarie förslagsanslag å .......... kronor 130,000;

dels ock till bestridande av kostnaderna för handläggning vid Västerbygdens vattendomstol av målet angående Vänerns reglering för budgetåret 1932/1933 anvisa ett extra förslagsanslag å .......... kronor 60,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten lämna bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: Ragnar Kihlgren.

Kungl. Majlis proposition Nr 164.

65 Bilaga A.

V attendomstolarna:

Utöver vad i 3 § avlöningsreglementet stadgas skall gälla, att vattenrättsingenjör icke må åtaga sig enskilt uppdrag rörande företag eller åtgärd, som kan antagas komma under vattendomstolens bedömande, ej heller rörande mål, som anhängiggjorts vid annan vattendomstol, innan detsamma avgjorts genom laga kraftägande utslag.

I stället för vad i 13 § 3 mom. avlöningsreglementet sägs örn förflyttning till annan tjänst skall för vattenrättsdomare och vattenrättsingenjör gälla, att de skola vara skyldiga att vid en förändrad organisation av vattendomstolarna eller dessas upphörande övergå, vattenrättsdomare till jämställd eller högre tjänst vid domstol och vattenrättsingenjör till likvärdig eller högre statstjänst, allt i enlighet med de föreskrifter som kunna i allmänhet varda för dylikt fall meddelade; dock att tjänstinnehavare ej skall vara pliktig att i anledning av övergång till ny tjänst vidkännas minskning i avlöning samt att vid förflyttning till annan ort ersättning för flyttningskostnaden skall utgå.

Vattenrättsdomare skall utöver honom enligt avlöningsreglementet tillkommande lön uppbära avlöningsförstärkning med 1,500 kronor för år räknat. Till vattenrättsingenjör skall utöver lönen utgå dagarvode med 25 kronor vid undersökningsförrättning jämlikt 11 kap. 45 § 2 mom. vattenlagen. Dagarvode tillfaller den som förrättar tjänsten.

Vid tjänstledighet för vattenrättsdomare på grund av sjukdom eller annan anledning skola i fråga örn hans rätt att uppbära avlöningsförstärkning gälla de särskilda bestämmelser, som av Kungl. Majit i sådant hänseende meddelas.

I fråga örn ersättning till vikarie för vattenrättsdomare och vattenrättsingenjör skola gälla de särskilda föreskrifter, som av Kungl. Majit meddelas.

Utöver vad i 21 § avlöningsreglementet föreskrives örn semester skall i fråga örn vattenrättsdomare och vattenrättsingenjör gälla, dels att dylik ledighet må förläggas till sådan del av året, som är tjänlig för syns hållande, allenast där det prövas kunna ske utan större olägenhet för göromålens behöriga fortgång, dels ock att därest under visst år semesterledighet icke till fullo åtnjutits, återstående ledighet må beviljas under de tre första månaderna påföljande år.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 132 höft. (Nr 1GU.)

;i20«i7 Slockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1932.

Bilaga till f(ungl. Maj:ts proposition.

Till herr statsrådet och chefen för Kungl. Justitiedepartementet.

Med stöd av nådigt bemyndigande den 21 februari 1930 bär chefen för justitiedepartementet anmodat undertecknade att såsom sakkunniga inom departementet biträda med utredning angående vattendomstolarnas organisation.

Sedan denna utredning numera slutförts, få vi vördsamt överlämna härvid fogade betänkande.

Stockholm den 29 september 1931.

K. H. HÖGSTEDT. MAURITZ SERRANDER.

i

812487.

- • ■■

Vattendomstolarnas nuvarande organisation m. m.

Genom den av 1918 års lagtima riksdag antagna och den 28 juni samma år utfärdade vattenlagen, vilken trädde i kraft med ingången av år 1919, inrättades för behandlingen av vattenmål i första instans särskilda domstolär, benämnda vattendomstolar. Såsom andra instans i dylika mål fungerar enligt samma lag Svea hovrätt i viss sammansättning under benämningen vattenöverdomstol, och mot vattenöverdomstolens beslut fullföljes talan hos Kungl. Maj:t i högsta domstolen. I vissa vattenmål, nämligen sådana som angå inrättande, utvidgande eller förbättrande av allmän farled eller allmän flottled, fullföljes emellertid talan mot vattendomstols utslag i allmänhet icke hos vattenöverdomstolen utan hos Kungl. Majit i regeringsrätten.

Enligt 11 kap. 9 § vattenlagen bestämmes antalet vattendomstolar av Kungl. Majit, som jämväl förordnar örn vattendomstolarnas domsområden. Genom K. K. den 30 juli 1918 är vattendomstolarnas antal fastställt till fem: Norrbygdens, Mellanbygdens, Österbygdens, Söderbygdens och Väster bygdens vattendomstolar. Domsområdena för dessa äro enligt samma kungörelse med däri genom K. K. den 6 juni 1924 vidtagen förändring bestämda på följande sätt, nämligen för

Norrbygdens vattendomstol: Norrbottens län samt de delar av Västerbottens och Västernorrlands län, som äro belägna norr och öster örn vattendelaren mellan lime älvs med flera vattendrags vattenområden, å ena, samt Ångermanälvens vattenområde, å andra sidan;

Mellanbygdens vattendomstol: de delar av Västerbottens och Västernorrlands län, som icke böra till Norrbygdens vattendomstols område, Jämtlands och Gävleborgs län med undantag av de delar av sistnämnda två län, som äro belägna söder och väster örn vattendelaren mellan Ljusnans vattenområde, å ena, samt Dalälvens med flera vattendrags vattenområden, å andra sidan, samt de delar av Kopparbergs län, som äro belägna norr örn nämnda vattendelare;

Österbygdens vattendomstol: de delar av Jämtlands län och Gävleborgs län, som icke tillhöra Mellanbygdens vattendomstols område, Kopparbergs län med undantag dels av de delar, som höra till sistnämnda domstols område, dels ock av den utmed gränsen till Värmlands län belägna del, som hör till Vänerns vattenområde, Örebro län med undantag av de

Domstolar i vattenmål.

Vattendomstolarnas antal och domsområden.

4 Vatten-

domstolarnas

sammansätt-

ning.

delar, som höra till Vänerns och Vätterns jämte Motalaströms vattenområden, Västmanlands län, Uppsala län, Stockholms stad och län, Södermanlands län med undantag av den del, som hör till Motalaströms vattenområde, den del av Östergötlands län, som är belägen norr örn vattendalen mellan Nyköpingsåns med flera vattendrags vattenområden, å ena, samt Motalaströms vattenområde, å andra sidan, samt den del av Skaraborgs län, som tillhör Hjälmarens vattenområde;

Söderbygdens vattendomstol: de delar av Södermanlands och Östergötlands län, som icke höra till Österbygdens vattendomstols område, de delar av Örebro län och Skaraborgs län, som höra till Vätterns jämte Motalaströms vattenområde, Jönköpings län med undantag av den del, som tillhör Nissans, Ätrans och Vänerns vattenområden, Kronobergs län med undantag av den del, som tillhör Fylleåns vattenområde, Kalmar län, Blekinge län, Kristianstads län, Malmöhus län, den del av Hallands län, som är belägen söder örn vattendelaren mellan Lagans vattenområde, å ena, samt Fylleåns med flera vattendrags vattenområden, å andra sidan, samt Gotlands län;

Västerbygdens vattendomstol: de delar av Jönköpings, Kronobergs och Hallands län, som icke höra till Söderbygdens vattendomstols område, Skaraborgs län med undantag av de delar, som höra till Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolars områden, Älvsborgs län, Göteborgs och Bohus län, Värmlands län, den utmed gränsen till sistnämnda län belägna del av Kopparbergs län, som hör till Vänerns vattenområde, samt den del av Örebro län, som tillhör sistnämnda vattenområde.

Vattendomstol består av en lagkunnig, i domarvärv erfaren ordförande, benämnd vattenrättsdomare, två vattenrättsingenjörer med sakkunskap och erfarenhet, den ene särskilt beträffande byggande i vatten och den andre särskilt i frågor örn torrläggning av mark, samt två vatten rättsnämndemän. I vissa fall, nämligen då anläggning, företag eller annat, varom i vattenmål är fråga, är utan nämnvärd inverkan å vattenförhållandena och ej heller motstående intresse av någon betydelse därav beröres, är vattendomstolen beslutför med vattenrättsdomaren och vattenrättsnämndemännen samt allenast den ene av vattenrättsingenjörerna.

Vattenrättsdomare och vattenrättsingenjörer förordnas av Kungl. Majit för viss tid, enligt 19 § i stadgan den 6 december 1918 angående tjänstgöringen vid vattendomstolarna i regel för fem år. Vattenrättsnämndemännen utses genom val för sex år, i Norrland samt Värmlands och Kopparbergs län en för varje tingslag samt i övriga delar av riket en för varje domsaga. Till tjänstgöring i vattendomstolen bör vattenrättsdomaren kalla nämndemän från det län, som beröres av vid domstolssammanträdet förekommande mål; hålles sammanträdet vid syn på stället, skola företrädesvis de närmast boende nämndemännen kallas att tjänstgöra.

Vid vattendomstol äro vidare anställda dels en lagkunnig sekreterare,

benämnd vattenrättssekreterare, och dels i mån av behov en eller flera vattenrättsamanuenser med juridisk examen samt ett eller flera skrivbiträden. Vattenrättssekreterare förordnas av Kungl. Majit för viss tid, högst fem år, samt amanuenser och skrivbiträden av vederbörande vattenrättsdomare.

För varje vattendomstol finnes kansli, förlagt för Norrbygdens vattendomstol till Umeå, för Mellanbygdens till Sundsvall, för Österbygdens till Stockholm, för Söderbygdens till Stockholm och för Västerbygdens till Vänersborg. Kansliet skall hållas öppet för allmänheten under viss av vattenrättsdomaren bestämd tid varje helgfri dag. På framställning av vederbörande vattenrättsdomare äger vattenöverdomstolen, då det med hänsyn till göromålens obehindrade fortgång eller eljest prövas lämpligt, förordna, att vattendomstols kansli för viss tid, högst en månad, förläggas till annan ort; å det sedvanliga kanslistället skall dock under tid, då kansliet sålunda tillfälligt förlägges till annan ort, finnas någon, som av vattenrättsdomaren förordnats att i hans ställe mottaga handlingar, som dit ingivas.

Örn de vid vattendomstol anställda befattningshavarnas tjänsteåligganden innehållas närmare föreskrifter i den förut omförmälda, av Kungl. Majit den 6 december 1918 utfärdade stadgan angående tjänstgöringen vid vattendomstolarna. Innan innehållet i dessa föreskrifter återgives, torde emellertid en kort redogörelse böra lämnas rörande det processuella förfarandet vid vattendomstolarna.

De mål, som tillhöra vattendomstols upptagande, i lagen sammanförda under benämningen vattenmål, delas i tre grupper: ansökningsmål, stämningsmål samt besvärs- och underställningsmål. Under det att i stämningsmålen fråga är örn yrkanden, riktade mot en eller flera bestämda personer, åsyftas i ansökningsmålen att erhålla ett rättsligt avgörande, som har bindande verkan mot envar. Till ansökningsmålen hänföras huvudsakligen frågor om medgivande till eller godkännande av företag eller åtgärd enligt vattenlagen. I besvärs- och underställningsmålen har vattendomstolen att såsom andra instans pröva fråga, som redan varit föremål för avgörande vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen.

Vad ansökningsmålen beträffar hava i vattenlagen detaljerade bestämmelser givits i syfte dels att bereda alla, vilkas rätt kan vara beroende av det företag eller den åtgärd, varom fråga är, kännedom örn målet och tillfälle att i avseende å företaget eller åtgärden bevaka sina intressen, dels ock att redan före vattendomstolens sammanträde för målets behandling få det för bedömandet erforderliga materialet i största möjliga mån samlat och därigenom vinna koncentrering av domstolsförhandlingarna och undvika tidsutdräkt. Ansökningen skall vara åtföljd av de ritningar jämte beskrivning och andra handlingar samt innehålla de upplysningar, vilka erfordras för bedömande av företagets eller åtgärdens beskaffennel, omfattning och verkningar. Uppgift skall i ansökningen lämnas å

Vattendomstolskansliernas förläggningsorter.

Förfarandet vid vattendomstolarna.

Ansöknings-

mål.

den eller de fastigheter, som beröras av företaget eller åtgärden, å dessas ägare oell nyttjanderättshavare samt i allmänhet även å de ersättningsbelopp, sökanden är villig att betala. Örn ansökningshandlingarna äro i något hänseende ofullständiga, äger vattenrättsdomaren förelägga sökanden att inom viss tid komplettera dem, vid äventyr att ansökningen eljest förklaras förfallen. Sedan fullständiga ansökningshandlingar inkommit till vattenrättsdomaren, utfärdar denne kungörelse örn målet. I kungörelsen skola de fastigheter, som saken förmenas angå, namngivas eller eljest på oförtydbart sätt utmärkas samt underrättelse meddelas parterna örn vad de hava att iakttaga till bevakande av sin rätt. Kungörelsen skall genom vattenrättsdomarens försorg avsändas för uppläsande så snart ske kan i kyrkan i den eller de församlingar, där de i kungörelsen angivna fastigheterna äro belägna eller, då det är fråga örn åtgärd för allmän farled eller allmän flottled, där den ifrågavarande delen av farleden eller flottleden framgår, samt införas i en eller flera ortstidningar ävensom i allmänna tidningarna. Särskilda kallelsebrev skola därjämte utan dröjsmål tillsändas kända ägare och nyttjanderättshavare till de fastigheter, som kunna beröras av företaget eller åtgärden, liksom till de myndigheter, vilka hava att bevaka kronans eller det allmännas rätt. Ett exemplar av ansökningshandlingarna — vilka i allmänhet skola ingivas i fem exemplar -—- skall, intill dess slutlig prövning av målet ägt rum, hållas för dem, som önska taga del därav, tillgängligt å en eller flera för parterna välbelägna platser hos tjänsteman, kommunal befattningshavare eller enskild person (aktförvarare). Hos denne skola även handlingar, som sedermera ingivas i målet, samt kallelser och andra meddelanden från vattenrättsdomaren till parterna jämte avskrift av vattendomstolens utslag i målet hållas tillgängliga. Underrättelse örn aktförvarare skall intagas i kungörelsen.

Örn någon, vars rätt kan vara beroende av ansökningen eller därmed avsett företag, vill bestrida ansökningen eller i ett eller annat avseende göra invändningar mot densamma, åligger det honom att inkomma med skriftliga erinringar till vattenrättsdomaren inom viss av denne bestämd och i kungörelsen angiven tid. Vid erinringar, som ingivas senare, är vattendomstolen icke pliktig att fästa avseende. Detta gäller dock icke i fråga örn ersättningsyrkanden i anledning av det företag eller den åtgärd, varom fråga är. Dylika yrkanden kunna nämligen framställas senast vid vattendomstolens första sammanträde i målet. Hava erinringar inom rätt tid framställts, förelägger vattenrättsdomaren sökanden viss tid för ingivande av påminnelser till bemötande av erinringarna. Försummas denna tid, gäller enahanda äventyr, som nyss sagts beträffande erinringsskrifter. Därest vattenrättsdomaren finner tillfälle böra lämnas parterna att växla flera skrifter, äger han förordna därom och i avseende å den fortsatta skriftväxlingen meddela erforderliga föreskrifter.

För åstadkommande av nödig utredning tillkommer det vattenrätts-

domaren eller vattendomstolen att, örn det finnes lämpligt, föranstalta örn förhör vid allmän domstol med vittnen eller parter angående viss i målet förekommande fråga. Vattenrättsdomaren eller domstolen äger likaledes att, örn det så finnes nödigt, begära utlåtande från förvaltande myndighet i viss fråga samt att i avseende å fråga, för vars bedömande tarvas särskilda fackkunskaper, som icke annorledes äro för domstolen tillgängliga, till biträde åt domstolen tillkalla i sådant ämne sakkunnig person. Vattenrättsdomaren äger vidare uppdraga åt en eller flera sakkunniga personer att verkställa teknisk utredning eller värdering, som erfordras för granskning eller komplettering av de från sökandens eller annan parts sida framkomna uppgifter, samt avgiva utlåtande i målet. Angående tiden för företagande av dylik undersökning skall underrättelse på föreskrivet sätt meddelas parterna, som därigenom erhålla tillfälle att vid undersökningen bevaka sina intressen. Uppdrag att verkställa förberedande undersökning å stället kan även lämnas åt vattenrättsingenjörerna eller endera av dem, antingen med eller utan biträde av vattenrättsnämndemännen eller en av dem. Dylik förberedande undersökning torde i de flesta mål, särskilt då fråga är örn större företag, vara erforderlig för underlättande och förkortande av arbetet vid vattendomstolens sammanträde.

Sedan skriftväxlingen mellan parterna avslutats och utredningen i millet genom förberedande undersökning o. d. blivit så fullständig som möjligt, sammanträder vattendomstolen för målets vidare behandling och prövning till syn på stället eller, då sådan icke är erforderlig, å annan för parterna välbelägen plats. Underrättelse angående tid och ställe för domstolssammanträdet meddelas parterna i den för kallelser till dem bestämda ordning, d. v. s. genom införande i viss ortstidning och underrättelsens översändande till aktförvararen. Parts utevaro från sammanträdet hindrar ej målets handläggning och avdömande. Örn ej särskilda omständigheter nödvändiggöra uppskov med förhandlingarna, skall före sammanträdets avslutande utslag i målet avkunnas eller ock besked lämnas örn tid och plats för dess meddelande; utan synnerliga skäl får ej tiden sättas senare än två månader därefter.

Vattendomstolens utslag skall, då därigenom lämnas medgivande till företag eller åtgärd enligt vattenlagen, innehålla alla bestämmelser, som i avseende å företaget eller åtgärden erfordras för tillgodoseende av allman och enskild rätt. Oberoende av örn invändningar framställts mot ansökningen eller icke, åligger det vattendomstolen att ingå i allsidig provning av företagets eller åtgärdens laglighet; och i vissa fall bar domstolen att, även örn icke yrkande därom göres, förplikta sökanden att gälda ersättning för skada genom företaget eller åtgärden utöver vad i ansökningen

föreslagits.

Jämväl beträffande stämningsmålen innehåller vattenlagen föreskrift örn en av vattenrättsdomaren ledd skriftväxling mellan parterna, innan

Stämninga-

rna!

8 Besvärs- och onderställningsmål.

målet företages till behandling av vattendomstolen. Den ansökan, med vilken förfarandet inledes, skall innehålla tydlig uppgift å kärandens påståenden jämte grunderna för dessa samt vara åtföljd av de handlingar, som käranden vill åberopa till stöd för sin talan. Å stämningsinlagan har svaranden att inom viss av vattenrättsdomaren förelagd tid avgiva skriftligt svaromål med bifogande av de handlingar, som han å sin sida vill åberopa. Till bemötande av svaromålet äger sökanden inkomma med påminnelser. Finnér vattenrättsdomaren ytterligare skriftväxling erforderlig, äger han meddela nödiga föreskrifter därom. Det tillkommer vattenrättsdomaren att i förelägganden rörande skriftväxlingen angiva, i vilket hänseende ytterligare utredning erfordras. Brister part i fullgörande av erhållet föreläggande, kan detta medföra skyldighet för honom att, även örn han vinner målet, gottröra motparten hans kostnader i anledning av det genom dylik försummelse vållade uppskovet. Beträffande vattenrättsdomarens eller vattendomstolens rätt att infordra yttranden eller föranstalta örn särskild utredning av sakkunniga gälla samma bestämmelser som för ansökningsmålen. Angående tid och plats för vattendomstolens sammanträde skall tillkännagivande dels anslås i vattendomstolens kansli och dels i rekommenderat brev tillsändas parterna. Även i stämningsmålen gäller, att i regel målets handläggning och avdömande icke hindras av parts utevaro.

Vad angår besvärs- och underställningsmålen, är förfarandet vid vattendomstolen anordnat så, att kungörelse rörande besvär, som anförts över syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen, skall av vattenrättsdomaren utfärdas och offentliggöras på enahanda sätt, som gäller i fråga örn ansökningsmålen. Ett exemplar av besvärshandlingarna skall av vattenrättsdomaren tillställas den eller de personer, som vid syneförrättmngen utsetts att mottaga handlingarna rörande densamma. Sakägare, som vill bemöta vad i besvären anförts och yrkats, har att inom tid, som i kungörelsen bestämmes, till vattenrättsdomaren avgiva förklaring. Klaganden äger att över avgivna förklaringar inkomma med påminnelser, och vattenrättsdomaren kan även i dessa mål förordna örn ytterligare skriftväxling. Sedan skriftväxlingen avslutats och förberedande undersökning i fall, då sådan finnes nödig, ägt rum, sker målets fortsatta behandling vid sammanträde med vattendomstolen. Underställningsmål, däri besvär icke anförts, företages till avgörande utan föregående skriftväxling. Angående själva domstolsbehandlingen gälla i stort sett enahanda föreskrifter som i fråga örn ansökningsmålen.

Beträffande förfarandet må slutligen erinras, att i ansöknings- samt besvärs- och underställningsmål vattendomstolen äger, när synnerliga skäl därtill prövas föreligga, meddela slutligt utslag rörande viss del av företaget, innan målet i övrigt avgöres, ävensom att vattendomstolen kan förordna örn verkställighet under viss förutsättning av domstolens utslag, utan hinder därav att det ännu ej vunnit laga kraft.

9 Av den. nu i korthet lämnade redogörelsen för förfarandet vid vattendomstolarna framgår, att de förberedande åtgärder, som i avseende å ett genom ansökan, stämning eller besvär anhängiggjort mål böra vidtagas före själva domstolsbehandlingen, i första band ankomma på vattenrättsdomaren, vilken enligt stadgan angående tjänstgöringen vid vattendomstolarna har att leda och övervaka det förberedande arbetet för vattendomstolens sammanträde. Givet är emellertid, att vattenrättsdoma ren ofta nog behöver redan på detta stadium av målet inhämta vattenrättsingenjörernas mening, särskilt då det gäller att avgöra, huruvida sådan förberedande undersökning i tekniskt avseende, som i det föregående omförmälts, är erforderlig. I vattenlagen stadgas också, att vattenrättsdomaren beträffande fråga, vari det tillkommer honom att besluta, bör, där frågans beskaffenhet det påkallar, rådgöra med vattenrättsingenjörerna, varjämte lagen innehåller den i sig självklara bestämmelsen, att vattendomstolen ej är av vattenrättsdomarens beslut förhindrad att förordna annorlunda. Vid utformandet av vattendomstolsstadgans föreskrifter örn vattenrättsingenjörs åligganden bar även sikte tagits därpå, att ingenjörernas medverkan erfordras icke blott vid själva domstolsförhandlingarna och vid förberedande teknisk undersökning å stället utan jämväl i övrigt. Enligt 4 § i stadgan, med den ändrade lydelse denna paragraf erhållit genom K. K. den 13 juni 1924, åligger det vattenrättsingenjör:

1) att meddela vattenrättsdomaren upplysningar och råd, som av denne i tjänsteärende påkallas, för vilket ändamål vattenrättsingenjören kar att, örn vattenrättsdomaren så finner nödigt, inställa sig för överläggning å tid och plats, som denne efter samråd med ingenjören bestämmer;

2) att på vattenrättsdomarens anmodan verkställa teknisk granskningav mål och ärende, som ankommer på vattenrättsdomarens eller vattendomstolens handläggning, samt, örn vattenrättsdomaren anser frågans beskaffenhet det påkalla, däröver till vattenrättsdomaren avgiva skriftlig berättelse;

3) att, i den mån vattenrättsdomaren finner det för göromålens fortgång nödigt, för ändamål, som i 1) eller 2) sägs, deltaga i arbetet å vattendomstolens kansli;

4) att, då lian därtill av vattenrättsdomaren förordnas, förrätta sådan undersökning, som avses i 11 kap. 45 § 2 mom. vattenlagen; samt

5) att i den utsträckning, vartill stadgandet i 12 kap. 2 § nämnda lag föranleder, deltaga i arbetet med vattenbokens förande och därvid, utom annat, sörja för utförande av de ritningar, som böra intagas i vatten boken

Vattenrättsingenjör får enligt vattendomstolsstadgan icke åtaga sig enskilt uppdrag rörande företag eller åtgärd, som kan antagas komma under vattendomstolens bedömande, och ej heller rörande mål, som anhängiggjorts vid annan vattendomstol, innan detsamma blivit genom laga kraftägande utslag avgjort.

Vatt er, domstolspersonalens åligganden.

Avlönings för hållanden.

10 Beträffande vattenrättsnämndeman, vilkens huvudsakliga åliggande naturligtvis är att på kallelse av vattenrättsdomaren deltaga i sammanträden med vattendomstolen, innehåller stadgan därjämte föreskrift örn skyldighet att i frågor, som angå den domsaga eller det tingslag vattenrättsnämndemannen företräder, på vattenrättsdomarens begäran tillhandagå med upplysningar örn ortens förhållanden samt att, då han därtill av vattenrättsdomaren förordnas, biträda vid undersökning enligt 11 kap. 45 § 2 mom. vattenlagen.

Angående vattenrättssekreterarens åligganden lämnar stadgan en ganska detaljerad uppräkning. Det torde emellertid vara tillräckligt att här erinra därom, att det åligger honom att efter vattenrättsdomarens anvisning biträda vid beredandet av mål och ärenden, som ankomma på handläggning av vattendomstolen eller vattenrättsdomaren, samt vid vattenbokens förande, att på vattenrättsdomarens anmodan vara tillstädes vid vattendomstolens sammanträden och därvid föra erforderliga minnesanteckningar, att uppsätta och för vattenrättsdomaren till granskning och underskrift framlägga vattendomstolens protokoll ävensom skrivelser, kungörelser, förelägganden och andra expeditioner, som skola av vattenrättsdomaren undertecknas, samt att i övrigt biträda med göromålen å vattendomstolens kansli. Vattenrättssekreteraren är skyldig att, då han därtill förordnas, vid ledighet för vattenrättsdomaren förvalta dennes ämbete.

Såsom i det föregående nämnts, innehava vattenrättsdomare, vattenrättsingenjörer och vattenrättssekreterare sina befattningar allenast på förordnanden för viss tid. I enlighet härmed äro avlöningsförhållandena för dem ordnade så, att visst årsarvode tillerkänts dem, varjämte ingenjörerna uppbära särskilt dagarvode. Vattenrättsdomare åtnjuter sålunda ett årsarvode av 15 000 kronor, därav 4 000 kronor förklarats skola utgöra tjänstgöringspenningar. Vattenrättsingenjör åtnjuter i årsarvode 5 000 kronor samt i dagarvode 25 kronor för varje dag, då han tjänstgör vid vattendomstolens sammanträde eller är upptagen av undersökning enligt 11 kap. 45 § 2 mom. vattenlagen. Särskild ersättning kan därjämte efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall tillerkännas vattenrättsingenjör för tjänstgöring å vattendomstolens kansli. Årsarvodet åt vattenrättssekreterare utgör 8 000 kronor, därav 2 800 kronor betraktas såsom tjänstgöringspenningar. Å de omförmälda arvodena utgår dyrtidstillägg enligt de grunder, som gälla för dylikt tillägg å oreglerad lön. Vattenrättsnämndeman är berättigad till ett dagarvode av 15 kronor för varje dag, då han deltager i vattendomstolens sammanträde eller i sådan undersökning, som ovan nämnts.

Avlöningen till vattenrättsamanuenser och skrivbiträden vid vattendomstolarna utgår efter grunder, som fastställas av Kungl. Majit. För närvarande äro till avlönande av amanuenser anvisade följande belopp, nämligen vid Mellanbygdens vattendomstol 1800 kronor samt vid var och

en av Österbygdens, Söderbygdens och Västerbygdens vattendomstolar 3 500 kronor. Ä amanuensavlöningen utgår dyrtidstillägg på sätt ovan sagts örn dylikt tillägg till vattenrättsdomarens, ingenjörernas och sekreterarens arvoden. Beträffande utgifterna för renskrivning vid vattendomstolarna skall enligt K. Br. den 11 april 1930 iakttagas, att därest skrivbiträde med stadigvarande tjänstgöring behöver vid vattendomstol anställas, sådant biträde icke må, utan Kungl. Maj:ts för särskilt fall lämnade medgivande, uppbära högre avlöning än som jämlikt avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, den 22 juni 1921 enligt dess lydelse i K. K. den 6 juni 1925 tillkommer skrivbiträde. Dyrtidstillägg till dylikt biträde utgår i enlighet med de bestämmelser, som i sådant avseende gälla i fråga örn befattningshavare vid i lönehänseende nyreglerat verk.

Enligt stadgan angående tjänstgöringen vid vattendomstolarna äga vattenrättsdomare och vattenrättssekreterare för åtnjutande av semester undfå ledighet utan avdrag å löneförmåner under högst en och en halv månad vart år. Dylik ledighet får dock icke förläggas till sådan del av året, som är tjänlig för syns hållande, såframt det icke prövas kunna ske utan större olägenhet för göromålens behöriga fortgång. Därest vattenrättsdomare eller vattenrättssekreterare under visst år icke till fullo åtnjutit honom för det året tillkommande semesterledighet, må den ledighet, han sålunda icke åtnjutit, beviljas honom under de tre första månaderna påföljande år.

Då det med hänsyn till omfattningen av visst mål eller eljest för göromålens behöriga fortgång anses erforderligt, äger vattenöverdomstolen medgiva vattenrättsdomare eller vattenrättsingenjör befrielse från hans tjänsteåligganden med undantag för visst mål eller ock från viss del eller vissa av de honom åliggande göromålen. Örn i sistnämnda fall vattenrättssekreterare förordnas att med bibehållande av egen tjänst förrätta viss del eller vissa av vattenrättsdomarens åligganden, är han icke i anledning därav berättigad till särskild ersättning. Till annan vikarie för vattenrättsdomare eller vattenrättsingenjör vid partiell ledighet, som nyss nämnts, bestämmes ersättningen av Kungl. Maj:t.

I anledning av det vid Västerbygdens vattendomstol anhängiga målet angående reglering av sjön Vänern är vid nämnda domstol särskild personal anställd, nämligen en särskild vattenrättsdomare, två särskilda vattenrättsingenjörer, en särskild vattenrättssekreterare, en särskild vattenrättsamanuens med tjänstgöring såsom sekreterare samt ett ingenjörsbiträde, med en sammanlagd årlig avlöning av, förutom dagarvoden åt ingenjörerna, 43200 kronor. Beträffande dagarvodena åt de särskilda vattenrättsingenjörerna samt do vattenrättsnämndemän, vilka deltaga i handläggningen av omförmälda mål, gälla särskilda av Kungl. Majit meddelade bestämmelser.

Särskild personal vid Västerbygdens vattendomstol.

12 Anslag till vattendomstolarnas verksamhet.

Expeditionslösen vid vattendomstolarna.

Vattendom• stolsavgifter.

Vattendomstolarnas arbetsbörda.

Till upprätthållande av verksamheten vid vattendomstolarna har från och med hudgetåret' 1926/1927 anvisats ett extra förslagsanslag av 235 000 kronor. Från detta anslag, som under budgetåret 1929/1930 överskreds med omkring 15 000 kronor, bestridas dels årsarvoden åt vattenrättsdomare, vattenrättsingenjörer och vattenrättssekreterare ävensom gottgörelse åt vid vattendomstolarna anställda amanuenser samt vikariatsersättning under semester för vattenrättsdomare och vattenrättssekreterare dels ock följande kostnader, som tidigare utgått från anslaget till domare, vittnen och parter, nämligen dagarvoden och annan gottgörelse till vattenrättsingenjörer utöver dem tillkommande årsarvoden ävensom till vattenrättsnämndemän och av vattenöverdomstolen tillkallat sakkunnigt biträde, ersättning till sakkunnigt biträde, som av högsta domstolen tillkallats i vattenmål, samt ersättning till vikarie vid partiell ledighet för vattenrättsdomare eller vattenrättsingenjör. Kostnaden för renskrivning, kanslihyra m. m. gäldas icke med nämnda anslag, utan bestridas utgifterna härför från andra huvudtitelns ordinarie förslagsanslag till skrivmaterialier och expenser, ved m. m.

I detta sammanhang må framhållas, att lösen för expeditioner, som utfärdas från vattendomstolarna, skola av vederbörande befattningshavare redovisas till statsverket. Enligt uppgifter av vattenrättsdomarne har dei, genomsnittliga årliga beloppet av lösen och stämpel å expeditioner från vattendomstolarna under åren 1928—1930 uppgått till cirka 11300 kronor.

\ idare erinras, att då jämlikt vattenlagen medgivande lämnas till byggande i vatten för vattnets tillgodogörande såsom drivkraft eller till vattenreglering eller torrläggningsföretag eller då ändrade bestämmelser rörande hushållningen med vattnet meddelas i syfte att vinna ökad möjlighet att utnyttja vattenkraft, sökanden är pliktig att såsom bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas organisation och verksamhet erlägga viss avgift. Summan av de till statsverket influtna vattendomstolsavgifterna har utgjort:

År 1919 » 1920

» 1921

» 1922

7,-B% 1923 V7 1923—3% 1924

kr. 40 — » 1 911-70

» 2 284-51

» 11 759-23

» 3 328-4 8

» 45 072-20

V7 1924—3% 1925 V7 1925—3 % 192(5 77 1926—3%. 1927 7, 1927—3%. 1928 7v 1928—3% 1929 7, 1929—3<>/r’ 1930

kr. 19 588-21 » 14 159-4 2

» 27 602-18

» 8 229-31

» 11 250-42

» 57 640-22

Om man bortser från de första två åren av vattendomstolarnas verksamhet, utgör det genomsnittliga årliga belopp, vartill vattendomstolsavgifterna uppgått, 21148 kronor 92 öre.

Vattendomstolarnas arbetsbörda framgår av följande tabeller, upprättade med ledning av vattendomstolarnas diarier. Då arbetet är beroende av de särskilda målens beskaffenhet, har i tabellerna uppdelning av målen gjorts i särskilda grupper.

13 Till Norrbygdens vattendomstol inkomna mål.

1 Därav 1 klander mot kungsådreförteckning och 3 klander mot tlottledstörteckning.

3 Klander mot flottledslörteckning.

8 Därav 6 ang. skyldighet för flottande att erlägga fiskeavgift; målen oavgjorda vid 1930 års slut.

4 Därav 21 ang. skyldighet för flottande att erlägga fiskeavgift; målen oavgjorda vid 1930

års slut.

6 Därav 13 ang. skyldighet för flottande att erlägga fiskeavgift; oavgjorda vid utgången av år 1930.

0 Därav 22 ang. distriktsindelning.

14 Till Mellanbygdens vattendomstol inkomna mål.

1 Därav 1 klander mot kungsådrelörteckning och 1 klander mot flottledsförteckning.

2 Klander mot flottledsförteckning.

s Därav 13 ang. prövning jämlikt 4:3 V. L.

Därav 42 ang. skyldighet för flottande att erlägga fiskeavgift; samtliga dessa mål oavgjorda vid 1930 års slut.

6 Ang. skyldighet för flottande att erlägga fiskeavgift; målen oavgjorda vid 1930 års slut.

15 Till österbygdens vattendomstol inkomna mål.

1 Anmälan jämlikt 1: 8 V. L.

2 Därav 2 ang. klander mot flottledslörteckning.

3 Ang. klander mot flottledslörteckning.

4 Därav 5 ang. prövning jämlikt 4: 3 V. L.

6 Därav 2 ang. skyldighet för flottande att erlägga fiskeavgift; det ena målet ännu oavgjort B Därav 1 ang. fiskeavgift.

16 Till Söderbygdens vattendomstol inkomna mål.

1 Därav 1 ang. klander mot kungsådrelörteckning.

2 Ang. klander mot flottledsförteckning.

17 Till Västerbygdens vattendomstol inkomna mål.

1 Därav 1 anmälan jämlikt 1: 8 V. L. och 1 ang. klander mot kungsådreförteckning.

2 Ang. klander mot flottledsförteckning.

3 Därav det ena ang. offentliggörande av flottledsförteckning och det andra ang. en K. Mits remiss.

4 Därav 2 ang. prövning jämlikt 4: 3 V. L.

6 Därav 18 ang. skyldighet för flottande att erlägga fiskeavgift; samtliga dessa mål ännu oavgjorda.

:s 12 i H 7.

18 Arbet stolan s.

Riksdagens skrivelse den M fehr. 1924.

Till upplysning angående antalet vid varje års utgång oavgjorda vattenmål hänvisas till följande tabell (utom beträffande år 1930 äro siffrorna hämtade ur Sveriges officiella statistik):

Enligt uppgifter, som införskaffats från vederbörande vattendomstolar, bestodo de vid senaste årsskifte balanserade målen av:

Av de från år 1930 balanserade ansökningsmålen vid Norrbygdens, Mellanbygdens och Västerbygdens vattendomstolar avsågo resp. 40, 46 och 18 talan örn åläggande för de flottande i allmän flottled att betala fiskeavgift. I de flesta av nyssnämnda mål bade vid 1930 års utgång den förberedande undersökningen och skriftväxlingen ännu icke avslutats. Av de vid årsskiftet 1930—1931 vid Västerbygdens vattendomstol balanserade målen tillhörde 4 ansökningsmål och 1 stämningsmål den avdelning av vattendomstolen, som har att handlägga målet angående Vänerns reglering jämte i samband därmed stående mål.

Yttranden angående organisatoriska förändringar beträffande vattendomstolarna och deras verksamhet. I

I samband med anmälan att riksdagen för budgetåret 1924/1925 beviljat visst anslag till upprätthållande av vattendomstolarnas verksamhet uttalade riksdagen i skrivelse den 26 februari 1924 önskvärdheten av att Kungl. Maj:t snarast möjligt toge under omprövning, huruvida icke genom organisatoriska förändringar i vattendomstolarnas verksamhet kostnaderna för dessa kunde för framtiden nedbringas. Någon motivering för denna framställning gavs icke i riksdagsskrivelsen.

19 Sedan rikets vattenrättsdcrmare anbefallts att avgiva yttrande i anled- Vattenrättsning av riksdagens omförmälda skrivelse, höllö vattenrättsdomarne i decemher 1925 gemensam överläggning i frågan, därvid flertalet — greve Hamilton, Gärde och Quennerstedt — förenade sig örn ett yttrande av i huvudsak följande innehåll.

Elter det en kort redogörelse för den bestående organisationen av vat- Vsttenrättstendomstolarna lämnats, förklarades frågan, huruvida någon förändring majoritet^ lämpligen borde ske beträffande vattendomstolarnas sammansättning, böra obetingat besvaras nekande. Erfarenheten hade till fullo bestyrkt lämpligheten av den nuvarande sammansättningen. Den med vattenlagen införda grundsatsen örn den tekniska sakkunskapens medansvarighet i målens avgörande vid vattendomstolarna hade visat sig i hög grad ägnad att främja rättssäkerheten å iirågavarande område. Med den djupgående betydelse, som med vattenlagens hela läggning de ekonomiskt-tekniska frågorna ägde i vattenmålen, skulle ett frånträdande av nämnda princip otvivelaktigt nödvändiggöra en genomgripande omarbetning av själva vattenlagstiltningen. Giltig anledning syntes ej heller föreligga att inskränka de i vattendomstolen tjänstgörande ingenjörernas antal. Att dessa i viktigare mål vore två, representerande olika, för målens avgörande betydelsefulla sidor av den tekniska sakkunskapen, vore till stor fördel för de tekniska frågornas allsidiga och uttömmande behandling med hänsyn ej minst till det meningsutbyte och den inbördes kontroll i arbetet, som därigenom möjliggjordes.

Den nuvarande organisationen av vattenrättsingenjörstjänsterna tillgodosåge emellertid icke i erforderlig män kravet på en fullt uttömmande behandling av de ekonomiskt-tekniska spörsmålen. Anledningen härtill vore väsentligen att söka däri, att vattenrättsingenjörerna icke hade sin uteslutande eller ens huvudsakliga sysselsättning vid vattendomstolarna utan vore hänvisade att dela sin arbetskraft mellan dessa och andra i och för sig krävande befattningar. Den sammanlagda arbetsbörda, som åvilade vattenrättsingenjören i hans båda tjänster, vore allt för stor och tyngande, något som särskilt för vattendomstolsarbetet vore till stort men.

Den splittring av vattenrättsingenjörernas arbetskraft, som med den nu tillämpade organisationen vore oundviklig, innebure fara, att ingenjörerna icke ägnade sin verksamhet inom vattendomstolarna den tid och det odelade intresse, som för vattenmålens ingående tekniska behandling vore i så hög grad påkallade. Det nära samarbete mellan vattenrättsdomaren å ena sidan och vattenrättsingenjörerna å den andra samt mellan de sistnämnda inbördes, vilket vore av en synnerlig vikt, kunde icke genomföras med den nuvarande organisationsformen. Ett dylikt samarbete försvårades redan därav, att de båda vattenrättsingenjörerna vid varje domstol vore bosatta å skilda orter och att fem av vattenrättsingenjörerna bodde å annan ort än den, där vederbörande vattendomstol vore lörlagd. Härtill komme, att vattenrättsingenjörernas nuvarande anställningsvillkor icke förutsatte mera stadigvarande tjänstgöring å domstolens kansli, en tjänstgöring som för ingenjörerna i mångå fall skulle bliva i hög grad ekonomiskt betungande och jämväl bereda dem stora svårigheter vid skötseln av de andra tjänster, som i allmänhet utgjorde deras egentliga verksamhetsområde.

Enligt de ifrågavarande vattenrättsdomarnes mening borde den tekniska sakkunskapens insats i vattendomstolarnas arbete fördjupas och ytterligare förstärkas. För detta ändamål vöre det nödvändigt att anordna

vattenbi t tsi rigell jörsbefat t ningarna såsom fulltidstjänster. Emot förslaget om en dylik förändring i avseende å nämnda befattningar hade invänts, att den nuvarande organisationsformen beredde vattenrättsingenjörerna vidgad erfarenhet och tillfälle till skapande verksamhet i högre grad än sorn vore möjligt, därest de skulle uteslutande ägna sig åt vattendomstolsarbetet. Någon större betydelse kunde emellertid icke tillmätas denna invändning. Vattenrättsingenjörernas uppgifter inom vattendomstolarna vore nämligen av den allsidiga beskaffenhet, att de fullt tillgodosåge de antydda synpunkterna. Dessa uppgifter vore ingalunda begränsade allenast till granskning, utan måste i hög grad inriktas på fullt självständiga uppslag till lämplig lösning av förekommande tekniska och ekonomiska spörsmål. En betydelsefull fördel av vattenrättsingenjörsbefattningarnas anordnande såsom fulltidstjänster vore, att därigenom den av ålder i svensk rättsordning hävdade grundsatsen örn domares självständighet och oberoende ställning även beträffande vattenrättsingenjörerna vunne sin fulla tillämpning, något som för vattendomstolarnas auktoritet och med hänsyn till de ur såväl ekonomisk som allmän synpunkt djupt ingripande frågor, som ofta förekomme i vattenmål, vore av synnerlig vikt. En omreglering av vattenrättsingenjörernas tjänsteställning syntes för övrigt med nödvändighet påkallad, därest det vid tiden för yttrandets avgivande nyligen framlagda förslaget till omorganisation av väg- och vattenbyggnadsväsendet bomme att genomföras. Med de i stället för distriktschefsoch distriktsingenjörstjänsterna inom väg- och vattenbyggnadsdistrikten föreslagna väginspektörs- och vägingenjörsbefattningarna vore det icke lämpligt eller kanske ens möjligt att förena vattenrättsingenjörssysslorna. En förening av den vattenbyggnadstekniske vattenrättsingenjörens befattning med annan statstjänst vore i regel icke tänkbar; och konsulterande ingenjörer med erforderlig kompetens för befattning som vattenrättsingenjör torde i allmänhet icke vara hågade att med nu gällande anställningsvillkor och avlöningsförmåner åtaga sig dylik befattning.

Efter undersökning av den arbetsbörda, som under nuvarande förhållanden ålåge vattenrättsingenjörerna, beräknades i yttrandet, att full sysselsättning året örn med avdrag av semestertid funnes för feni vattenrättsingenjörer i hela riket. Med hänsyn till det huvudsakliga syftet med den ifrågasatta organisationsförändringen, nämligen att vattenrättsingenjörernas sakkunskap skulle kunna i högre grad än förut tillgodogöras för vattendomstolsartetet, borde emellertid antalet vattenrättsingenjörer icke sättas lägre än till sex, därav hälften lantbrukstekniska och andra hälften byggnadstekniska, varjämte för utförande av tekniskt arbete av mindre invecklad beskaffenhet ett särskilt ingenjörsbiträde borde stå till vattenrättsingenjörernas gemensamma förfogande.

Då avsevärda svårigheter uppenbarligen skulle möta att nied bibehållande av vattendomstolarnas nuvarande antal och förläggning till skilda orter genomföra den ifrågasatta omläggningen beträffande vattenrättsingenjörstjänsterna, syntes den lämpligaste lösningen vara, att samtliga vattendomstolar sammanfördes till en gemensam vattendomstol med förläggning till Stockholm. Arbetet inom domstolen borde fördelas å särskilda avdelningar, företrädesvis efter territoriella grunder och i övrigt efter lämplighet och med beaktande av att arbetsbördan å de olika avdelningarna bleve så jämn som möjligt. Med den jämnare arbetsfördelning som denna organisation möjliggjorde, och det ökade biträde i arbetet, som bleve en följd av vattenrättsingenjörernas fasta anställande, skulle vatten-

rättsdomarnes antal kunna begränsas till lyra och likaså vattenrättssekreterarnes. Antalet vattenrättsingenjörer skulle minskas till sex.

Den föreslagna centrala organisationen skulle i främsta rummet medföra fördelen av en jämnare arbetsfördelning. Arbetsbördan inom varje särskild vattendomstol vore från år till år ganska växlande. Härvid vore särskilt att beakta de stora vattenregleringsmålen. Åled hänsyn till den ringa personal, varöver varje vattendomstol förfogade, medförde i allmänhet handläggningen av ett dylikt större mål en avsevärd rubbning beträffande vattendomstolens övriga åligganden. Ett annat på arbetet vid de särskilda domstolarna inverkande förhållande vore, att den tid, som lämpade sig för syners och besiktningars hållande, vore i landets nordliga delar mera begränsad än i sydligare trakter. I bada de nu antydda hänseendena möjliggjordes med en central organisation utjämning i arbetet. Förläggandet av en för hela riket gemensam vattendomstol till Stockholm skulle vidare underlätta samarbetet med centrala verk och myndigheter, och tillfälle skulle beredas till rådplägning mellan ledamöterna å domstolens särskilda avdelningar, detta till gagn för stadga och enhetlighet i rättstillämpningen. Förvaltningskostnaderna komme med sannolikhet att nedbringas, och personalbeståndet kunde hållas inom mera snäva giänsei, varjämte utsikter att erhålla lämpliga arbetskrafter, särskilt beträffande ingenjörerna, skulle bliva större. En central organisation skulle slutligen underlätta lösningen av vattendomstolarnas arkivfråga.

Emot en centralisering av vattendomstolarnas verksamhet kunde invändas, dels att det i många fall bleve besvärligare för den rättssökande allmänheten att personligen besöka vattendomstolskansliet och dels att det möjligen kunde befaras, att domstolens ledamöter ej vunne så stor förtrogenhet nied de särskilda bygdernas ekonomiska förhallanden och, vad säiskilt anginge vattenrättsingenjörerna, en så ingående kännedom om de särskilda flodsystemens hydrografi och tekniska beskaffenhet i övrigt, som möjliggjordes vid en lokal domstolsförläggning. Vad dea förstnämnda invändningen beträffade, kunde emellertid framnållas, alt även under nuvarande förhållanden den rättssökande allmänhetens kommunikation med vattendomstolens kansli i allmänhet skedde, icke genom peisonliga besök utan medelst post eller telefon; att en av vattendomstolarna allt från dess inrättande varit förlagd utanför sitt domsområde, utan att nagla olägenheter därav med hänsyn till den rättssökande allmänheten försports; att genom vattenlagens föreskrift örn tillhandahållande av handlingar i ansöknings- oell besvärsmål å ett eller flera för parterna välbelägna ställen i orten tillfälle lämnats sakägare att utan hänvändelse till vattendomstolens kansli erhålla kännedom örn vad i målet förekommit; att enligt vattendomstolsstadgan en tillfällig förläggning av kansliet lill annan ort än den sedvanliga kunde äga rum; ail, därest en centralisering av vattendomstolarna komme till stånd, det lämpligen kunde ordnas så, att regelmässigt en av domstolens avdelningar under viss tid varje år tillfälligt förlädes till en eller flera orter i övre Norrland; samt att, med hänsyn till vattenlagens bestämmelser örn plats för vattenmåls handläggning och begränsningen i skyldighet för parterna att ersätta domstolsledamötei nas resekostnad, centraliseringen icke för de rättssökande medförde ökade utgifter för målens behandling. Ortskännedomen och förtrogenheten med lokala ekonomiska och tekniska förhållanden behövde icke bliva mindro för en central vattendomstol än för en lokal sådan, därest arbetsfördelningen

22 Yattenrättsdoma*en von Sydow.

mellan domstolens olika avdelningar gjordes i första kand efter territoriella grunder.

v beräkning av kostnaderna för vattendomstolsorganisationen i enlighet med det framlagda förslaget uttalades i yttrandet, att genom den nya organisationen en högst väsentlig förstärkning av vattendomstolarnas tekniska kompetens samt en fastare och mera enhetlig organisation av vattendomstolsverksamheten över huvud taget skulle vinnas utan överskridande av den nuvarande kostnadsramen.

Därest med hänsyn till de ortsintressen, som vore förknippade med vattendomstolarnas verksamhet, hinder skulle anses möta mot en fullt central organisation, återstode antingen att begränsa centraliseringen till de tre sydligare vattendomstolarna och inrätta en särskild vattendomstol för de nordligare landsdelarna eller ock att i huvudsak bibehålla vattendomstolarnas lokala förläggning. Vilkendera utvägen som valdes, körnare en talrikare personal att erfordras än örn centraliseringen fullständigt genomlordes. En uppdelning av ingenjörernas tjänstgöring på särskilda, lokalt förlagda domstolar erbjöde så stora svårigheter, att ur arbetssynpunkt nagot nämnvärt gagn av en dylik anordning icke vore att förvänta.

tt i enlighet med det av riksdagen uttalade önskemålet nedbringa kostnaderna för vattendomstolarnas verksamhet ansåges icke möjligt utan äventyrande av dessa domstolars kompetens. I detta sammanhang erinrades emeUertid örn den sökande till företag enligt vattenlagen i vissa lall åliggande skyldigheten att med en särskild avgift bidraga till kostnaden för vattendomstolarnas organisation och verksamhet. I fråga örn de belopp, varmed dessa avgifter skulle utgå, anslöte sig vattenlagen till det av vattenratts- och dikningslagskommittéerna år 1910 framlagda förslaget. Då sedan dess penningvärdet undergått ett väsentligt fall. syntes redan av denna anledning en höjning av domstolsavgifterna kunna ifrågasattas. skyldigheten att erlägga dylik avgift inträdde först då vederbörande sökande begagnade sig av ett meddelat tillstånd genom företagande av arbete eller genom tillämpning av nya vattenliushållningstöresknfter Vattendomstolens arbete och de kostnader för statsverket, som föranleddes av målets behandling, vore emellertid givetvis desamma, vare sig sökanden begagnade sig av det erhållna tillståndet elier icke. Det syntes därför icke vara oegentligt, örn avgiftsskyldigheten inträdde redan i och med det att laga kraftvunnet medgivande förelåge.

I det förevarande yttrandet berördes vidare frågan om vattenmåls behandling i högre rätt. Vad härutinnan anförts torde emellertid för närvarande böra lämnas å sido.

VattenrättsQomaren von Sydow ansåg det visserligen obestridligt, att vissa olägenheter föranleddes därav, att vattenrättsingenjörerna nödgades dem sin tid mellan två olika befattningar och att somliga av vattenrättsingenn (irema vöre bosatta å annan ort än den, där vederbörande vattendomstol hade sitt säte. Genom att i god tid, ofta någon månad, i förväg bestämma, ilar vattenrättsingenjörs biträde påkallades, hade dock vattenrättsdomaren, vad Västerbygdens vattendomstol anginge, alltid kunnat ordna ai betet på ett tillfredsställande sätt. I sina båda befattningar hade emellertid vattenrättsingenjörerna otvivelaktigt större arbetsbörda än som kunde anses i längden lämpligt. För vinnande av rättelse härutinnan vore det dock icke nödvändigt; att betria vattenrättsingenjörerna från allt annat arbete än det, som ålåge dem i vattendomstolarna. En erforderlig minskning i arbetsbördan syntes kunna vinnas därigenom, att vattenrätts-

ingenjör under tiden för sitt förordnande såsom sådan befriades från tjänstgöring i viss del av det distrikt, som omfattades av hans ordinarie tjänst, eller från vissa slag av ämbetsgöromål samt särskild ersättare för honom i dessa avseenden förordnades. Önskemålet örn tillfällen till närmare samråd mellan vattenrättsdomaren och vattenrättsingenjörerna samt mellan dessa inbördes kunde i tillfredsställande grad vinnas genom åläggande för ingenjörerna att vissa dagar i varje månad närvara å vattendomstolens kansli. Emot ombildandet av vattenrättsingenjörernas befattningar till fulltidstjänster mötte betydande principiella betänkligheter. Vattenrättsingenjörernas arbete vore och borde också vara av väsentligen granskande natur. Därest deras verksamhet förlädes rrteslutande till vattendomstolarna, bleve de i huvudsak utestängda från det skapande arbete, varmed de i sina befattningar såsom tjänstemän i väg- och vattenbyggnadsdistrikten eller såsom lantbruksingenjörer hade att syssla. Utan skapande verksamhet löpte en ingenjör faran att stanna efter i utvecklingen inom sitt fack. Det vore att befara, att åtminstone under tider för livlig industriell verksamhet de bästa krafterna på det tekniska området skulle vara mindre benägna att mottaga vattenrättsingenjörsbefattningar med heltidstjänstgöring; och det kunde därför hända, att den av vattenrättsdomarnes majoritet föreslagna reformen, som avsåge att skapa bättre hjälp åt vattenrättsdomarne, i stället bomme att verka motsatsen. Emellertid tilltrodde sig von Sydow icke att direkt avstyrka den vattenbyggnadstekniske vattenrättsingenjörens anställande med fulltidsarbete. Att på sådant sätt anställa även den lantbrukstelmiske vattenrättsingenjören vore alltför betänkligt och syntes icke heller behövligt. Därest vattenrättsingenjörsbefattningar anordnades såsom heltidstjänster, måste sörjas för att den oberoende ställning, som vore nödvändig för domare och som hittills beretts vattenrättsingenjörerna genom fullmakter på andra ämbeten, tillgodosåges på annat sätt, i vilket avseende annan utväg knappast kunde tänkas än att vattenrättsingenjörerna, och därmed väl vattendomstolarna i deras helhet, överfördes på ordinarie stat.

Det ifrågasatta sammanförandet av alla vattendomstolarna till ett cen- Iralt ämbetsverk eller, örn detta icke ansåges lämpligt, de tre sydligare vattendomstolarnas centralisering till Stockholm och de två norrländska domstolarnas sammanslagning till en särskild vattendomstol avstyrktes på det bestämdaste. För allmänhetens uppfattning vore centraliseiingstanken onaturlig. Av vikt vöre, att allmänheten hade vattendomstolen inom räckhåll, åtminstone genom en jämförelsevis lätt anlitad telefonering. Personliga besök hos vattenrättsdomaren eller vattenrättssekreteraren, kanske mest rörande små angelägenheter, vore icke sällsynta. Det vore vidare av betydelse, att vattendomstolens ledamöter genom domstolens förläggning inom domsområdet vunne uppfattning örn den ekonomiska miljön och gängse föreställningssätt därinom samt kände sig själva tillhöriga samma miljö som befolkningen. Betydelselöst vore icke heller, att befolkningen själv hade känsla av sådan samhörighet med domstolen. Emot centralisationen talade därjämte, att de förlängda resorna för vattendomstolens ledamöter komme att taga både tid och krafter i anspråk, att utgiitcrna lör vattendomstolarnas verksamhet med ali sannolikhet skulle ökas, bland annat till följd därav att det syntes tvivelaktigt, örn sex vattenrättsingenjörer skulle kunna med hjälp av ett ingenjörsbiträde medhinna allt på ingenjörerna ankommande arbete, samt att det iörhållan-

24 Vattenrätts-

domaren

Bengtsson.

Lantbrukbst»frelsens utlåtande år 1926.

det att antalet vattenrättsingenjörer av vartdera slaget vore mindre äu vattenrattsdomarnes antal komme att medföra risk för slitningar Vätte »ratt sdomar en Bengtsson fann lika med majoriteten ändamålsenlig’ att vattenrättsingenjörstjänsterna gjordes självständiga med stadig tjanstgormgsskyMighet för ingenjörerna, dock under förutsättning att vattendomstolarnas nuvarande organisation i övrigt bibehölles och att ingenjörer med den stora erfarenhet, som för närvarande stöde vattendomstolarna till buds, kunde även framdeles påräknas. Den ifrågasatta eentralisationen av vattendomstolarna avstyrktes däremot. Med den centrala orgamsationen syntes bliva förknippade så allvarsamma olägenheter, att de övervägde fördelarna av anordningen med stadigt anställda ingenjörer utan att kompensera de speciella fördelarna av lokal organisation. Vidkommande dessa olägenheters art instämde Bengtsson i vad von Sydow anfort. Den verkställda beräkningen av kostnaderna för en central organisation vöre för övrigt för låg, enär man även efter en genomförd centralisation måste räkna med samma antal vattenrättsdomare som hittills. Eli minskning av deras antal skulle medföra, att varje vattenrättsdomares ai bete okades, en ökning som nog icke komme att utjämnas därmed att vattenrättsingenjörerna i högre grad komme att deltaga i domstolsarbetet.

I äiendet hördes härefter lantbruksstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, svenska vattenkraftföreningen och vattenöverdomstolen.

Lantbruksstyrelsen anförde, att kombinationen av lantbruksingénjörsoch vattenrättsingenjörstjänster visat sig medföra högst väsentliga olägenheter för den förra tjänsten, särskilt såvitt anginge de tre sydliga vattendomstolarna. Någon tillfredsställande och varaktig förbättring i detta avseende syntes icke vara möjlig att ernå vare sig genom anställande hos d(\ , !. vattenrättsingenjörer förordnade lantbruksingenjörerna av ökat antal biträden eller genom överlåtande av någon del utav dessa lantbrukslngenjörers förrättningar på annan lantbruksingenjör. Åtgärder i sådan riktning hade visserligen dittills kunnat tillgripas men endast i relativt ringa utsträckning,_ beroende på otillräcklig personaltillgång. Även under förutsättning att hinder i sistnämnda avseende icke förelåge, vore dylika åtgärder icke att tillråda i den avsevärda omfattning, som vöre erforderig för fullständigt avhjälpande av omförmälda missförhållanden, enär 1 ant bruksliden j or en icke skulle bliva i stånd vare sig att behörigen över- \aka det av hans biträden utförda arbetet eller att upprätthålla den önsk- \ arda kontakten med den jordbrukande befolkningen inom distriktet Den ifrågasätta anordningen, att vattenrättsingenjör skulle befrias från ali befattning nied sill lantbruksingenjörstjänst eller från vissa slag av därmed förenade tjänstegöromål under viss tid av året för att därunder kunna helt och hållet tagas i anspråk för vattendomstolsarbetet, skulle medföra sa allvarliga olägenheter i avseende å uppehållandet av sagda tjänst, att densamma icke kunde tillstyrkas. Styrelsen, som funne omläggningen av vattenrättsingenjörsbefattningarna till självständiga tjänster önskvärd, befarade icke, att de lantbrukstekniska vattenrättsingenjorerna skulle, då de icke längre bleve i tillfälle att utöva skapande verksamhet, stanna efter i utvecklingen inom sitt fack. Styrelsen förutsatte därvid, att förordnande såsom vattenrättsingenjör komme att lämnas till lantbruksingenjör med mångårig och ingående praktisk erfarenhet från egen verksamhet i facket. Med hänsyn till den större överblick över vattentekniska frågors behandling under olika förutsättningar, som genom

arbetet i vattendomstolen möjliggjordes för vattenrättsingenjören, kunde dennes utsikter för fortsatt utveckling ingalunda anses mindre än lantbruksingenjörens, vilkens arbete svårligen kunde undgå att i viss. mån påverkas av de i regel tämligen ensartade förhållandena inom hans tjänstgöringsdistrikt.

Vad anginge förslaget till centralisering av vattendomstolarna, ville styrelsen, enär någon annan framkomlig väg för den önskvärda omorganisationen av vattenrättsingenjörstjänsterna icke kunnat anvisas, ansluta sig till detsamma. Även örn det icke skulle visa sig möjligt att, såsom vattenrättsdomarnes pluralitet hållit före, inpassa den nya organisationen inom den nuvarande kostnadsramen, borde denna omständighet icke tillmätas avgörande betydelse. Erfarenheten av vattendomstolarnas organisation, särskilt vad beträffade vattenrättsingenjörstjänsterna, hade nämligen med all tydlighet ådagalagt de betänkliga brister, som vidlådde densamma. Förr eller senare bleve det därför nödvändigt att härutinnan vidtaga en förändring, även örn statens utgifter för vattendomstolarnas verksamhet därigenom komme att ökas. Denna kostnadsökning syntes för övrigt kxinna till någon del täckas av den ifrågasatta höjningen av domstolsavgiften från parterna i vissa vattenmål. En dylik höjning inom måttliga gränser kunde icke anses obillig. Beträffande det av vattemrättsdomarnes pluralitet framlagda förslaget i fråga örn tiden för nämnda avgifts erläggande kunde styrelsen icke tillstyrka ändring i de gällande bestämmelserna, såvitt ändringen vore avsedd att gälla även sådana företag för jords torrläggning, rörande vilka anledning till underställning av synemännens utlåtande icke förelåge och som icke heller av annan grund bleve föremål för vattendomstols prövning, men i fråga örn företag, som behandlats av vattendomstolen, hade styrelsen intet att erinra mot ändringen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhöll, att organisationen av vattenrättsingenjörstjänsterna sålunda, att desamma, såvitt anginge de vattenbyggnadskunniga ingenjörerna, vore i regel förenade med befattning som distriktstjänstemän hos styrelsen, icke kunde anses tillfredsställande. En ytterligare utveckling i den riktning, som av vattenrättsdomaren von Sydow antytts, innebärande att distriktstjänsten systematiskt skulle eftersättas till förmån för domstolstjänstgöringen, måste styrelsen på det bestämdaste motsätta sig. Därest väg- och vattenbyggnadsväsendets omorganisation komme att genomföras enligt de principer styrelsen ansåge riktiga, d. v. s. med en centralisering av vattenbyggnadsärendena och en lokal organisation direkt för vägväsendet, bleve möjligheterna lör den nuvarande tjänstekombinationen uteslutna. Under dessa förhållanden syntes den ifrågasätta anordningen, vattenrättsingenjörernas anställande med full tjänstgöring, vara ofrånkomlig. Styrelsen förmenade, att invändningen därom, att vattenrättsingenjörerna alltjämt borde lör sina kvalifikationers bevarande upprätthålla en viss teknisk yrkesutövning, skulle visa sig ej vara alltför vägande. Därest kompetenskraven pa de byggnadskunniga vattenrättsingenjörerna ställdes tillräckligt höga och därvid uppställdes fordran på en omfattande och framstående teknisk erfarenhet, 1 öreläge all utsikt, att under den följande domstolsverksamheten och dess ständiga beröring med det praktiska livet de goda kvaliiikationerna hos vattenrättsingenjören skulle bibehållas och utvecklas. Då det kunde vara tvivelaktigt, huruvida de med lull tjänstgöring anställda vattenrättsingenjörerna komme att erhålla full sysselsättning, förordades en närmare undersökning av möjligheten att till en vattendomstol samman-

Väg- och caitenbyggvadsstyrelsens utlåtande år 1926.

26 Byråchefen

Enblom.

Svenska vattenkr af‘ föreningens ylt' rande år 1926.

slå Norrbygdens oell Mellanbygdens vattendomstolar, varjämte ifrågasattes, att fast anställning bereddes allenast den byggnadskunnige vattenrättsingenjören, på vilken i sådant fall så stor del som möjligt av domstolens tekniska uppgifter borde läggas, under det att i frågor örn torrläggning av mark statens lantbruksingenjörer alltjämt i mån av behov anlitades.

Beträffande den ifrågasatta koncentrationen av vattendomstolarna betvivlade styrelsen, att en dylik kunde genomföras utan ökning av de nuvarande kostnaderna. De fördelar, man ansett sig komma att vinna genom en sådan åtgärd, syntes för övrigt icke böra till sin praktiska betydelse överskattas. En delokalisering av vattendomstolarna borde i princip undvikas.

Vid ärendets behandling uttalade dåvarande byråchefen Enblom skiljaktig mening och avstyrkte för sin del såväl vattenrättsingenjörsbefattningarnas anordnande såsom heltidstjänster som förslaget örn centralisering av vattendomstolarna. Samma ingenjörers användande i både vattendomstolarnas och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänst lände till båtnad för bägge institutionerna och vore för staten ekonomiskt fördelaktigare genom möjligheten att bättre utnyttja vederbörandes arbetskrafter. Att arbetsbördan för vattenrättsingenjörerna i deras båda befattningar vore för stor, berodde i fråga örn distriktstjänstemännen därpå, att dessa under senare år i hög grad tagits i anspråk för fullgörande av enskilda uppdrag, särskilt arbetsledning för väg- och vattenbyggnader; det läge i sakens natur, att en distriktstjänsteman, som samtidigt vore vattenrättsingenjör, både kunde och borde inskränka dessa enskilda uppdrag. Genom centralisering av vattendomstolarna bereddes icke någon ekonomisk vinst för statsverket, sannolikt tvärtom, och arbetsresultatet bomme säkerligen att minskas. Härtill bomme, att domstolsledamöterna skulle komma att sakna den nära kontakt med de rättssökande, som erhölles vid spridd förläggning.

Svenska vattenkraft föreningen framhöll till en början, att inrättandet av de nuvarande vattendomstolarna medfört väsentliga förbättringar i avseende å vattenmålens behandling. Förhoppningarna beträffande snabbhet i behandlingen av dessa mål kunde dock icke anses i önskvärd grad förverkligade. Det läge i vattenmålens natur och stöde i överensstämmelse med vattenlagens anda, att vattendomstolens prövning i väsentlig mån hänförde sig till tekniskt-ekonomiska spörsmål. Vattenmålens snabba och riktiga behandling måste därför vara beroende av ett intimt samarbete mellan vattenrättsdomaren och vattenrättsingenjörerna. Detta samarbete vore nödvändigt redan från första stadiet av ett vattenmåls behandling. Vattenrättsdomarens arbete för att intränga i tekniska frågor av mer eller mindre svårartad beskaffenhet underlättades givetvis, örn han ägde möjlighet att utan tidsutdräkt erhålla teknisk hjälp. Ä andra sidan vore det för vattenrättsingenjörerna, när de hade att verkställa undersökningar och beräkningar eller att bedöma riktigheten av inkomna handlingar, till gagn att kunna med den skolade juristen rådgöra angående de principer, som med hänsyn till lagens stadgande!! och syftemål borde läggas till grund för dylika arbeten. En ständig växelverkan mellan domstolens ledamöter även under målens utredningsstadium vore därför synnerligen önskvärd. Och en sådan ständig kontakt fordrades i minst lika hög grad, då vattenrättsdomaren utarbetade sina domslut, vilka till stor del måste baseras på det tekniska bedömandet. Man måste därför oavvisligen kräva,

att även vattenrättsingenjörerna bereddes tillfälle att åt vattendomstolsarbetet ägna all den tid, som därför vore erforderlig. Den nuvarande organisationen av vattenrättsingenjörstjänsterna tillgodosåge icke helt detta krav; och detta berodde väsentligen därpå, att vattenrättsingenjörerna vore hänvisade att för sin utkomst i betydande omfattning utöva även annan verksamhet.

Ehuru det sålunda vore synnerligen önskvärt, att ökad möjlighet bereddes att inom vattendomstolarna utnyttja ingenjörernas arbetskraft, ansåge dock föreningen tvivelaktigt, huruvida förslaget örn vattenrättsingenjörernas fulltidstjänstgöring skulle medföra den åsyftade förbättringen. Det vore icke troligt, att den ifrågasatta lönen (14 000 kronor) i förening med ett avstängande från varje annan förvärvsmöjlighet komme att locka ingenjörer med sådana kvalifikationer, som erfordrades för ifrågavarande befattningar. Annan verksamhet inom facket skulle i regel fölen sålunda kvalificerad ingenjör vara mera inkomstbringande. Det kunde därför befaras, att den nuvarande höga kapaciteten hos vattenrättsingenjörerna skulle komma att sjunka. Då en ur nämnda synpunkt tillräcklig lön näppeligen kunde inrymmas i vattendomstolarnas lönestat, förordades, att vattenrättsingenjörsbefattningen gjordes till huvudtjänst för. innehavaren, med väsentligt högre lön än den nuvarande men med samtidig rätt för honom att i viss utsträckning begagna även andra förvärvsmöjligheter. Härigenom skulle faran för att vattenrättsingenjörerna stannade efter i utvecklingen motverkas. Alternativt ifrågasattes, huruvida icke en lägre fast lön och ett relativt högt dagarvode vöre en lämplig anordning för att befrämja ett ökat utnyttjande av vattenrättsingenjörernas arbetskraft inom vattendomstolarna.

Den föreslagna centraliseringen av vattendomstolarnas verksamhet skulle enligt föreningens mening otvivelaktigt medföra avsevärda fördelar, och de befarade olägenheterna i form av bristande lokalkännedom m. ’m. borde kunna elimineras, örn alla ärenden inom ett och samma område finge handläggas av samma avdelning i den centrala domstolen. Därest centraliseringen ej komme till stånd, vore ofta återkommande rådplägningar rörande vattenlagens tillämpning önskvärda mellan de skilda vattendomstolarnas icke blott domare utan även tekniska ledamöter.

Med hänsyn till de stora kostnader, som en sökande i vattenmål redan nu finge vidkännas, ville föreningen bestämt avstyrka höjning av de s. k. domstolsavgifterna samt skärpning av villkoren rörande avgifternas erläggande.

Vattenöver domstolen vitsordade, att den föreskrivna ledamotssammansättningen i vattendomstolarna visat sig ägnad att främja en objektiv och allsidig prövning av de rättsanspråk och intressen, som det gällt att bedöma, och funné anledning ej föreligga att ifrågasätta ändring i sammansättningen. De nuvarande anställningsvillkoren för vattenrättsingenjörerna medförde visserligen olägenheter härutinnan, att dessa befattningshavare nödgades i väsentlig grad ägna sig åt andra uppgifter sin sina åligganden vid vattendomstolarna och till följd därav icke kunde i önskvärd omfattning stå till domstolarnas disposition; och det \ore tänkbart, att den ifrågasatta omläggningen av administrationen för det allmänna vägväsendet kunde komma att medföra sådana förändringar i dithörande funktionärers ställning, att dessa icke längre kunde tagas i anspråk såsom vattenrättsingenjörer, i vilken händelse det måhända bleve oundgängligen nödvändigt att på ett eller annat sätt göra vattenrättsingenjörerna till be-

Vattenöverd ornat ole ns utlåtande år 192t>.

fattningshavare med full tjänstgöring. Men så länge en dylik nödvändighet ej förelåge, vore enligt vattenöverdomstolens mening tiden ej inne att vidtaga en så genomgripande förändring i vattendomstolarnas organisation, som det av vattenrättsdomarnes flertal framställda förslaget innebuie. För genomförande av en definitiv organisation av vattendomstolarna vöre tiden ännu ej mogen, och förslagsställarna själva syntes icke tänka sig, att ledamöterna i den centrala domstolen skulle erhålla ordinarie ställning. Det läte sig ännu icke göra att för en längre framtid beräkna vattendomstolarnas arbetsbörda. Statistiken visade en oavbruten stegring för åren 1919 192o, men det vore tvivelaktigt och beroende på åtskilliga föga beräkneliga faktorer, örn denna stegring komme att fortfara. Det vöre icke uteslutet, att inom några år icke blott den nuvarande personalen vid vattendomstolarna utan även den reducerade personal, som enligt förslaget skulle finnas, bleve för talrik. Å andra sidan mäste’ det väcka förvåning, att man vid en tidpunkt, då en av vattendomstolarna blivit föi åi åtal framåt uppdelad i två och ordförandena i tre av de övriga vöre över hövan betungade med arbete, ansåge sig kunna inskränka vattenrättsdomarnes antal. Den åberopade motiveringen för en dylik inskränkning verkade knappast övertygande. Att genomföra en ny organisation av provisorisk karaktär syntes icke lämpligt. Olägenheterna av nuvarande ordning hade ej gjort sig kännbara i en grad, som påkallade det nuvarande provisoriets avlösande av ett nytt. På domstolsorganisationens område vore täta rubbningar i och för sig mindre önskvärda. Kontinuiteten hade där en betydelse, som ej borde underskattas. Hellre än att experimentera med ett nytt provisorium, som måhända finge endast några års livslängd, borde man avbida den tid, då en anordning med ordinarie, oavsättliga domstolsledamöter kunde med fördel genomiöras. Vad särskilt anginge förslaget att omlägga vattenrättsingenjörsbefattningarna till tjänster med fullt arbete men likväl behålla befattningshavarnas ställning såsom förordnade på viss tid, kunde däremot anmärkas, att befattningshavarnas oberoende syntes jämförelsevis bättre tillgodosett, när de vid sidan av ledamotskapet i domstolen innehade en någorlunda inkomstbringande annan befattning, enär de, på sätt enligt förslaget bleve fallet, skulle vid eventuellt upphörande av förordnandet i vattendomstolen stå helt utan anställning.

Det av vattenrättsdomarnes flertal framställda förslaget örn höjning av de avgifter, sökandena i vattenmål hade att i vissa fall erlägga såsom bidrag till vattendomstolarnas organisation och verksamhet, samt örn föreskrift att dylik avgift skulle erläggas, så snart laga kraftvunnet medgivande till sökt företag förelåge, ansåge sig vattenöverdomstolen böra tillstyrka.

Si etiska teie- I slutet av ar 1928 inkom Svenska teknolog föreningen till Kungl Majit

gens fram- “ed 6,1 framställning i ärendet. I denna förklarade sig föreningen anse ställning . ^ vara av mycket stor betydelse, att den tekniska sakkunskapens insats år 1928. i vattendomstolarnas verksamhet fördjupades och förstärktes. Detta gällde särskilt de yattenbyggnadstekniska vattenrättsingenjörerna. För domstolsai betet mäste det vara till stor fördel, örn vattenbyggnadsteknikern redan från början kunde följa ett vattenmål utveckling och vid lämpliga tidpunkter göra de iakttagelser, undersökningar och utredningar, som erlordrades för målets handläggning och slutliga bedömande. Det kunde eljest inträffa, att för hydrografiska undersökningar, såsom vattenmängdsmätning, profilavvägning, provdämning och provtappning, lämpliga till-,

lallen icke tillvaratoges, vilket kunde hava till följd, att vattenmålet fördröjdes eller icke kunde i önskvärd grad utredas. Den starka sammanblandningen av juridiska, tekniska och ekonomiska frågor, som vore utmärkande för vattenmålen, fordrade ett intimt och ständigt samarbete särskilt mellan vattenrättsdomaren och den vattenbyggnadstekniske vattenrättsingenjören. Den nuvarande organisationen medgåve emellertid icke ingenjören att alltid ägna vattenmålen den uppmärksamhet, som sålunda vore önskvärd. Med det låga årsarvode, som vattenrättsingenjören uppbure, kunde han endast nied personlig uppoffring i mer än begränsad omfattning belastas med sådana utredningar och undersökningar, som icke ersattes medelst dagarvode. Vattenrättsingenjörens andra befattning kunde även tvinga honom att eftersätta tjänsten i vattendomstolen.

Då enligt den av vattenrättsdomarnes flertal gjorda beräkningen den vattenbyggnadstekniske vattenrättsingenjören vid envar av de tre sydligare vattendomstolarna redan år 1925 var upptagen av domstolsarbete så lång lid, som motsvarade ungefär fyra femtedelar av fulltidstjänstgöring, och då man betänkte, dels att vattendomstolarnas arbete visade en tydlig tendens till ökning och dels att vattenbyggnadsteknikerns deltagande i arbetet borde avsevärt utökas, vore de ifrågavarande vattenrättsingenjörsbefattningarnas omläggning till fulltidstjänster fullt motiverad. Av vikt vore emellertid, att avlöningen sattes så hög, att för domstolsarbetet fullt kvalificerade ingenjörer erhölles. Beträffande de båda nordliga vattendomstolarna syntes det lämpligast, att den nuvarande anordningen med avseende å de vattenbyggnadstekniska vattenrättsingenjörerna tills vidare bibehölies, dock under förutsättning att genom utökning av tjänstgöringstiden och erforderlig justering av avlöningsförmånerna möjlighet bereddes dessa ingenjörer till mera ingående prövning av de tekniska och ekonomiska frågorna än vad nu vore fallet.

Då en kombination av de påtänkta vägingenjörstjänsterna med vattenrättsingenjörsbefattningar vore utesluten och då en förening av sistnämnda befattningar med andra statstjänster knappast kunde ifrågakomma samt konsulterande ingenjörer ej kunde, med gällande anställningsvillkor och avlöningsförmåner, påräknas för befattningarna, motiverades förändringen till fulltidstjänster än ytterligare. I anledning av den uttalade farhågan att vattenrättsingenjörerna, därest deras befattningar gjordes till fulltidstjänster, lätt skulle komma att stanna i utvecklingen, ville föreningen framhålla, att till vattenbyggnadsteknisk vattenrättsingenjör borde antagas endast sådan ingenjör, som genom föregående långvarig praktik såsom konstruktör av vattenbyggnadsanläggningar eller såsom arbetsledare vid sådana vunnit ingående kännedom och erfarenhet örn vattenfrågors tekniska behandling. Med en dylik underbyggnad skulle de mångsidiga studier, undersökningar och utredningar samt den kontroll, som fulltidstjänsten skulle föra med sig, giva vattenrättsingenjörerna goda tillfällen till fortsatt kontakt med den aktuella vattenbyggnadstekniken. Den praktiska sysselsättning, som de vattenbyggnadstekniska vattenrättsingenjörerna för närvarande kunde skaffa sig utanför domstolsverksamlieten, folie i huvudsak inom sådana områden, att domstolsarbetet sannolikt icke hade nämnvärd nytta därav. Enligt föreningens mening skulle således de vattenbyggnadstekniska vattenrättsingenjörernas placering i fulltidstjänst, under förut nämnd förutsättning beträffande deras föregående verksamhet, möjliggöra för dem att bättre jin för närvarande följa med och draga nytta av utvecklingen inom vattenbyggnadsområdet.

30 Vattenrättsdomat en greve Hamiltons yttrande år 1929.

Vad beträffade de agrikulturtekniska vattenrättsingenjörerna, vore deras arbete inom vattendomstolarna mindre omfattande än de vattenbyggnadstekniska ingenjörernas. Många ärenden inom domstolen vore av beskaffenhet att icke påfordra deras medverkan. Då härtill komme, att några större olägenheter knappast behövde uppkomma genom en sammankoppling av vattenrättsingenjörsbefattning med ordinarie lantbruksingenjörstjänst, vilken dessutom medgåve en intim kontakt med allmänheten och med de problem, vilka lantbruksingenjörerna även såsom vattenrättsingenjörer hade att behandla, förordade föreningen, att någon förändring för närvarande icke måtte företagas i fråga örn de agrikulturtekniska vattenrättsingenjörernas tjänsteställning.

Ehuru den föreslagna centralisationen av vattendomstolsverksamheten skulle kunna medföra vissa organisatoriska förbättringar, syntes det dock föreningen, som örn den bättre kontakt mellan allmänheten och vattendomstol, som erhölles genom domstolens förläggning inom bygden, vore av så stor betydelse för domstolsverksamheten, att tillräckliga motiv för en centralisering knappast förelåge. Föreningen ville däremot förorda, att till vinnande av ett enhetligt och riktigt bedömande av de spörsmål, som komme under vattendomstolarnas prövning, tillfälle måtte beredas vattenrättsingenjörerna vid de olika domstolarna att årligen sammanträda för dryftande av tekniska och ekonomiska frågor, som förekomme i vattenmålen.

_På grund av det anförda hemställdes, att Kungl. Maj:t måtte förelägga riksdagen förslag till sådan ändring av vattendomstolarnas organisation, att de vattenbyggnadstekniska vattenrättsingenjörernas tjänstgöring vid de tre sydligare vattendomstolarna i samband med väg- och vattenbyggnadsväsendets omorganisation omlades till fulltidstjänst.

Över teknologföreningens framställning infordrades yttrande från vattenrättsdomarne, vilka efter gemensamma överläggningar i saken avgåvo yttranden var för sig.

Vattenrättsdomaren greve Hamilton anförde, att enligt hans uppfattning den erfarenhet, som vunnits efter år 1925, givit ytterligare stöd för nödvändigheten av vattenrättsingenjörsbefattningarnas anordnande såsom fulltidstjänster. Först genom en dylik omläggning komme vattendomstolarna att vinna en organisation, som verkligen fyllde de anspråk, vilka man med hänsyn till vattendomstolarnas synnerligen viktiga och maktpåliggande uppgifter måste äga rätt ställa på desamma. Emellertid borde fulltidstjänstgöring beredas icke blott de vattenbyggnadstekniska vattenrättsingenjörerna utan även de agrikulturtekniska. Vad Söderbygdens vattendomstol anginge, hade de gångna årens erfarenhet givit vid handen, att den agrikulturtekniske ingenjörens biträde måst tagas i anspråk snarare i större än i mindre omfattning än den vattenbyggnadstekniske ingenjörens. Efter avslutande av syneförrättningar krävdes ofta av honom mycket hemarbete med upprättandet av nya värderingslängder och kostnadsfördelningslängder m. m. Beträffande mål örn sjösänkningsföretag o. dyl., vilka enligt 7 kap. 45 § vattenlagen underställdes vattendomstolens prövning, vore, även örn besvär icke anförts i målet, av stor betydelse, att den tekniska granskningen inom vattendomstolen bleve så ingående som möjligt. De båda ingenjörerna i vattendomstolen borde så att säga komplettera varandra. Därest såsom teknologföreningen föreslagit, endast den vattenbyggnadstekniske ingenjörens befattning anord-

nades såsom fulltidstjänst, kunde följden bliva, att de intressen, som den agrikulturtekniske ingenjören med sin sakkunskap bade att särskilt tillvarataga, bleve tillbakasätta. Under det att den förre bade tillfälle att noggrant studera handlingarna och på förhand sätta sig in i föreliggande spörsmål, skulle den agrikulturtekniske ingenjören endast kort före domstolens behandling av ett mål eller i sämsta fall först i sammanhang med målets behandling bliva i tillfälle därtill.

Den i det tidigare utlåtandet verkställda beräkningen att för hela landet sex vattenrättsingenjörer med fulltidstjänstgöring, därav tre byggnadstekniska och tre agrikulturtekniska, vore erforderliga syntes fortfarande vara i huvudsak riktig. Att utfinna ett lämpligt sätt för uppdelning av de sex ingenjörernas arbete på fem olika domstolar torde icke vara möjligt. Nästan oövervinnliga svårigheter att på ett lämpligt och praktiskt sätt ordna arbetet inom domstolarna skulle uppstå, örn man läte en eller flera ingenjörer få sin tjänstgöring fördelad på olika domstolar. En sådan anordning avstyrktes på det bestämdaste. Med vidhållande av det äldre förslaget örn en central vattendomstol eller en vattendomstol för södra och en för norra Sverige, ville Hamilton alternativt föreslå, att vattendomstolarnas antal begränsades till tre, nämligen en i Härnösand eller Umeå, omfattande i stort sett de till Norr bygdens och Mellanbygdens vattendomstolar för närvarande hörande områdena, en i Stockholm för Österbygdens vattendomstols nuvarande område jämte ungefär hälften av Söderbygdens vattendomstols område och en i Göteborg för den återstående delen av Söderbygdens vattendomstols område samt Västerbygdens vattendomstols hela område. Frågan örn en lämplig fördelning av de sex vattenrättsingenjörerna bleve på detta sätt tillfredsställande löst. I ett annat avseende skulle emellertid svårigheter uppkomma. Vattendomstolarnas arbetsbörda vore redan nu mycket stor, kanske större än som i längden kunde vara tillrådligt. Den lättnad i vattenrättsdomarens arbete, som bomme att vinnas genom vattenrättsingenjörsbefattningarnas anordnande såsom fulltidstjänster, skulle icke motsvara minskningen av antalet vattenrättsdomare från fem till tre. Det vore därför nödvändigt, att vid genomförande av den nu ifrågasatta organisationen en förstärkning skedde beträffande de juridiska befattningshavarna. Denna kunde lämpligen vinnas därigenom, att jämte vattenrättsdomaren och vattenrättssekreteraren anställdes ytterligare en juridisk befattningshavare med sådan kompetens, att åt honom kunde anförtros göromål, som ålåge vattenrättsdomaren. Mellan denne befattningshavare — biträdande vattenrättsdomare eller förste vattenrättssekreterare — och vattenrättsdomaren skulle en uppdelning av domargöromålen ske, därvid vattenrättsdomaren, som fortfarande skulle vara ansvarig för arbetets behöriga gång, närmast skulle hava att taga befattning med de större och mera invecklade målen.

För de med heltidstjänstgöring anställda vattenrättsingenjörerna syntes, lör att fullt förstklassiga krafter skulle kunna påräknas, avlöningen böra bestämmas till 15 000 kronor för år jämte dyrtidstillägg. Härmed skulle de i avlöningshänseende bliva jämställda med vattenrättsdomarne, därest ej dessa sistnämndas avlöning höjdes. En dylik höjning vore emellertid nödvändig till vinnande av säkerhet att man för framtiden skulle erhålla fullt kompetenta innehavare av de viktiga och krävande vattenrättsdomarsysslorna. Det påpekades i detta sammanhang, att flera av de nuvarande vattenrättsdomarne skulle, örn de utövat sina häradshövdingämbeten, kunnat påräkna större inkomster än dem, de hade såsom vatten rättsdomare.

32 Vattenrättsdomaren von Sydows yttrande år 1929.

Vattenrättsdomaren Bengtssons yttrande dr 1929.

I yttrandet framhölls slutligen önskvärdheten av ett övervägande, huruvida icke vattendomstolarnas personal borde överföras till ordinarie stat.

Vattenrätt silo mar en von Sydow förklarade sig till en början vidhålla vad han i sitt tidigare yttrande uttalat angående vattenbyggnadsingenjörernas ställning i vattendomstolarna. Han framhöll, att dylik ingenjörsbefattning kunde kombineras med annan statstjänst än sådan, som skulle ersätta de nuvarande väg- och vattenbyggnadsdistriktens tjänster, och i undantagsfall lämnas någon, som icke innehade ordinarie statstjänst. Huvudanledningen till att von Sydow motsatte sig inrättandet av fulltidstjänster vore, att han icke ansåge det försvarligt att skapa en organisation med domarbefattningar, som vore fulltidstjänster men tillsattes på förordnande, utan de garantier för oberoende ställning, som läge i innehavet av annan ordinarie befattning. Skulle vattenrättsingenjörerna få fulltidstjänster, måste de alltså göras till ordinarie befattningshavare, men detta droge med sig, att även vattendomstolarnas personal i övrigt ställdes på ordinarie stat. Härutinnan stöde man inför svårigheten att beräkna den arbetsmängd, som i framtiden kunde förväntas med någorlunda konstans belöpa på de olika landsdelarna. Trots förefintlig statistik stöde mycket av ovissheten på detta område kvar. På av vattenöverdomstolen anförda skäl ansåge von Sydow, att mängden av kommande tiders arbetsuppgifter icke nu kunde överblickas. Åtminstone örn man ville fastslå det nuvarande antalet vattendomstolar eller något antal utöver ett absolut minimum, saknade man material att bedöma den framtida arbetsbördan för varje domstol. Fulltidstjänst erfordrades för rimligtvis ganska lång tid framåt för fem vattenrättsdomare och för tre vattenrättsingenjörer av vartdera slaget. Tanken på en ordinarie organisation med alla eller tre vattendomstolar centraliserade till Stockholm motsatte sig von Sydow bestämt. Att göra fem ordinarie vattendomstolar vore, dels med hänsyn till ovissheten örn den blivande arbetsmängden och dels på grund av nödvändigheten att förlägga varje vattenrättsingenjörs arbete till mer än en vattendomstol, en ganska dålig nödfallsutväg, om det också icke vore alldeles omöjligt att acceptera densamma såsom en lösning i sista hand av eljest olösliga svårigheter. Greve Hamiltons sista förslag vore värt ett närmare övervägande. Genom inrättandet av en biträdande domarbefattning, avsedd — för garanterande av oberoende ställning — för en hovrättsassessor eller innehavare av annat domarämbete, skulle nödig elasticitet vinnas. Svårigheten med bl. a. fördelningen av arbetet kvarstode, men omöjlighet att på ett gott sätt komma till rätta härmed förefunnes knappast. Det vore icke eftersträvansvärt, att alla mål handlades av vattenrättsdomaren. Vissa mål borde även med detta system handläggas av vattenrättssekreteraren. Systemet skulle möjliggöra god rekrytering av befattningarna såsom vattenrättsdomare och ledamöter i vattenöverdomstolen och av de revisionssekreterartjänster, till vilka hörde föredragning av vattenmål. Anställandet på ordinarie stat av tre vattendomstolar, såsom här tänkts, vore både möjligt och i flera avseenden lämpligt. Icke obetydligt höjda löner för vattenrättsdomarne och jämförelsevis höga löner för vattenrättsingenjörerna borde följa med övergång till denna organisationsform.

Vattenrättsdomaren Bengtsson framhöll att, såvitt anginge Mellanbygdens vattendomstol, olägenhet av nämnvärd betydelse icke föranletts av kombinationen mellan lantbruksingenjörs- och vattenrättsingenjörstjänsterna och att därför fulltidstjänst för den agrikulturtekniske vattenrätts-

ingenjören icke erfordrades. Berättande de vattenbyggnadstekniska vattenrättsingenjörsbefattningarna syntes, med hänsyn till den beslutade omorganisationen av väg- oell vattenbyggnadsväsendet, ingen annan tillförlitlig utväg finnas för rekryteringen av dessa än att göra dem till fulltidstjänster. Att i samband därmed genomföra en centralisering av vattendomstolarna eller eljest minska domstolarnas nuvarande antal ansåge Bengtsson icke lämpligt. I den bestående indelningen av riket i vattendomstolsområden borde rubbning icke utan mycket starkt vägande skäl göras. Vad särskilt anginge förslaget om tre vattendomstolar med anställning av en biträdande vattenrättsdomare i var och en av dessa domstolar, ville Bengtsson framhålla, att ett eftersträvansvärt mål för vattendomstolsorganisationen vöre. att varje domstolsområde hade den storlek, att det vattenrättsdomaren åliggande arbetet kunde av honom ensam fullgöras. Vattenrättsdomaren vore hörnstenen i vattendomstolen. Bruste det i vattenrättsdomarens arbete, bleve följden dåligt resultat i utslaget. Vattenrättsdomarens arbete borde därför ej uppdragas åt en biträdande vattenrättsdomare, som vore vattenrättsdomaren underlägsen i insikt eller erfarenhet. Vattenrättssekreterarens anlitande för utförande av domargöromål vore en nödfallsutväg, som i Mellanbygdens distrikt anlitats blott under vattenrättsdomarens semester och i mål, som under hans övervakande förberetts genom den föregående skriftväxlingen. En uppdelning av målen mellan vattenrättsdomare och biträdande vattenrättsdomare i lätta och svåra torde ej medföra nytta för arbetsfördelningen. Genom befrielsen från de lätta målen skulle vattenrättsdomarens arbetsbörda föga nedbringas. Med de föreslagna stora områdena måste ej så få svåra mål anförtros åt den biträdande domaren. Slitningar beträffande arbetsfördelningen och expeditionspersonalen kunde förekomma mellan de två domarne. Örn den biträdande finge allenast de lätta malen, skulle dubbla resor åt samma håll föranledas. Extra-ordinariesystem avstyrktes över huvud taget på grund av erfarenheten från domsagorna.

Enligt Bengtssons åsikt borde de vattenbyggnadstekniska vattenrättsingenjörernas arbete, med fullt tillgodoseende av det ändamål detsamma borde och skulle tjäna, kunna ordnas utan att ändring gjordes i de nuvarande vattendomstolarnas antal och domsområden, nämligen så att samme ingenjör finge sitt arbete förlagt till två olika domstolar. För Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar borde sålunda finnas en gemensam byggnadsingenjör med fulltidstjänstgöring. Arbetets omfång lade icke hinder i vägen för en dylik anordning. Snarare kunde arbetet för ingenjören i båda domstolarna anses väl litet. Tiden för tjänstgöringen i den ena och andra domstolen kunde lämpligen bestämmas så, att vardera domstolen finge i regel disponera ingenjören varannan vecka eller varannan tiodagarsperiod. Huruvida bvggnadsingenjörstjänsterna i de tre sydligare domstolarna skulle kunna anordnas på enahanda sätt, vore Bengtsson icke i tillfälle att med säkerhet bedöma, men det förefölle honom, som örn det ej skulle möta några större svårigheter att för dessa domstolar inrätta tvä ingenjörstjänster med skyldighet för befattningarnas innehavare att ägna sitt arbete åt än den ena och än den andra av domstolarna.

Vattenrättsdomaren Quennerstedt hade intet att erinra mot ett provisoriskt bibehållande av den nuvarande ordningen beträffande de båda nordligaste vattendomstolarna. När den nu vid Norrbygdens vattendomstol anställde vattenbyggnadstekniske vattenrättsingenjören avginge från

Vattenrättsdomaren Quennerstedts yttrande år 1929.

3 — 3 12 4 8 7.

34 Vattenrättsdomaren Appelbergs yttrande år 1929.

sin syssla, torde det emellertid icke bliva möjligt att få tjänsten besatt på liknande villkor som för närvarande, och förändring av tjänsten från en bisyssla till befattning med fast anställning bleve då nödvändig. Påtagligt vore dock, att en sådan vattenrättsingenjör med anställning enbart vid Norrbygdens vattendomstol icke komme att få mer än en bråkdel av sin tid upptagen av arbete i domstolens tjänst. Förslaget örn centralisering av vattendomstolarnas verksamhet vidkölles såsom det mest lämpliga för framtiden. Vid en central vattendomstol kunde anställandet av teknisk arbetskraft, liksom av arbetskraften i övrigt, lämpas efter behovet. En olägenhet vore emellertid, att de rättssökande särskilt i övre Norrland icke hade domstolen inom räckhåll. Att vattendomstolens litterata ledamöter bleve bosatta i huvudstaden och därigenom komme att sakna den intima kontakten med personer och förhållanden inom domkretsen, vore också en olägenhet. Men önskade man samtidigt tillgodose två så fundamentala intressen som att förvärva teknisk arbetskraft av hög kvalitet åt vattendomstolarna och att sörja för att denna arbetskraft bleve till fullo utnyttjad, så erbjöde sig knappast annan utväg än att sammanföra vattendomstolarna.

Örn centraliseringstanken ansåges ej kunna godtagas, borde Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar sammanföras till en domstol. I denna borde jämte vattenrättsdomaren anställas dels en sekreterare med kompetens att handlägga en del vattenmål och dels ytterligare en sekreterare samt ett par kvinnliga biträden för kansligöromålens utförande. För de tekniska uppgifterna borde anställas två vattenrättsingenjörer, av vilka åtminstone den vattenbyggnadstekniske måste erhålla fast anställning. Sannolikt behövde sådan givas även åt den torrläggningssakkunnige ingenjören, enär han finge föga eller ingen tid av sommaren övrig för utövande av lantbruksingenjörssysslan. Ingendera av vattenrättsingenjörerna skulle dock få fullt arbete, och torrläggningsingenjören finge sannolikt gå ledig större delen av vintern. Möjligen kunde ingenjörerna under någon del av året användas för att biträda annan vattendomstol, vilket dock skulle medföra olägenhet för Norrlandsdomstolen och därför måste betraktas som en nödfallsutväg. Vad de tre sydligare vattendomstolarna beträffade, syntes det sannolikt, att en sammanslagning av dessa till två domstolar med i vardera av dessa en vattenrättsdomare, en sekreterare såsom biträdande domare, två fulltidsanställda ingenjörer samt kanslipersonal i övrigt skulle låta sig genomföra, även örn det vore troligt, att vattenrättsdomarne bleve hårt arbetstyngda. Såsom den lämpligaste platsen för den nya norrländska vattendomstolens säte föresloges Sundsvall.

Vattenrättsdomaren Appelberg fann det uppenbart, att olägenheter kunde föranledas därav, att vattenrättsingenjörerna tillika innehade annan statstjänst. Ehuru, vad Österbygdens vattendomstol anginge, det icke med fog kunde anses, att domstolen under nuvarande förhållanden nödgats eftersätta erforderlig teknisk utredning, skulle givetvis en organisation med ingenjörstjänsterna anordnade såsom heltidstjänster medföra större trygghet för att den tekniska utredningen bleve tillräckligt omfattande och noggrann, och för vattenrättsdomaren skulle det ovedersägligen vara en fördel, örn han, i högre grad än nu vore fallet, finge möjlighet till överläggning i tekniska frågor å sitt ämbetsrum. Den huvudsakligen i syfte att på ett effektivt sätt avhjälpa olägenheterna av den nuvarande formen för vattenrättsingenjörernas anställning föreslagna centralisationen av vattendomstolarna till Stockholm skulle vis-

serligen i flera avseenden medföra fördelar, men redan den omständigheten, att det för befolkningen inom större delen av riket måste te sig som ett väsentligt besvär att i sina angelägenheter vända sig till domstolen eller över liuvud intaga partsställning vid densamma, syntes föranleda, att denna utväg icke lämpligen kunde anlitas. Ej heller förslaget att med bibehållande av den lokala organisationen begränsa vattendomstolarnas antal till tre med, förutom vattenrättsdomaren, en biträdande vattenrättsdomare i var och en av dessa kunde förordas. Vattenmålen vore i allmänhet föga lämpade att handläggas av vikarier. Även de mindre målen vore ofta svåra, och under ett måls handläggning uppkomme ej sällan besvärliga frågor, vilka kunde inveckla målet och föranleda dröjsmål med dess avgörande men för vilkas omedelbara lösning den mera erfarne vattenrättsdomaren kunde finna utväg. De mål, som oundgängligen påkallade handläggning av vattenrättsdomaren personligen, skulle bliva så många, att deras avgörande komme att fördröjas. Det anseende och allmänna förtroende, som vattendomstolarna förvärvat, skulle icke kunna upprätthållas, därest den befattningshavare, å vilken ansvaret för ett gott arbetsresultat främst vilade, i stor utsträckning ersattes av ställföreträdare.

Såsom förhållandena gestaltade sig vid Österbygdens vattendomstol, vore det arbete, som den agrikulturtekniske vattenrättsingenjören måste ägna åt domstolen, av väsentligt mindre omfattning än det, som krävdes av den vattenbyggnadstekniske ingenjören. Med avseende å den förre hade därför någon olägenhet av den nuvarande ordningen icke i mera framträdande grad gjort sig gällande, och förhållandet torde vara detsamma i de flesta övriga vattendomstolarna. Med hänsyn härtill syntes icke tillräcklig anledning finnas att för den agrikulturtekniske ingenjörens del frångå den nuvarande ordningen. Vad däremot beträffade den vattenbyggnadstekniske ingenjören förelåge starka skäl för omläggning av hans tjänstgöring till heltidstjänst. De två nordligare vattendomstolarna borde sammanslås till en, måhända med någon inskränkning i deras nuvarande områden. Vid var och en av de fyra vattendomstolar, på vilka riket sålunda skulle uppdelas, borde en vattenbyggnadsteknisk ingenjör anställas med heltidstjänst. Till denna borde också den tekniska granskningen av torrläggningsmålen till viss del överlämnas. Han skulle vidare vara skyldig att utan särskild ersättning verkställa besiktning, varom vattendomstolen förordnade, ävensom att i samråd med vattenrättsdomaren sörja för vattenbokens förande. Med hänsyn till den befattning av mera ingående art. som det vore avsett att denne ingenjör skulle taga med målens behandling, syntes det med visshet kunna antagas, att han finge full sysselsättning.

Särskilde vattenrättsdomaren Blycker förklarade sig' lika med teknologföreningen anse det nödvändigt, att de vattenbyggnadstekniska vattenrättsingenjörernas tjänster vid de tre sydligare domstolarna inrättades såsom fulltidstjänster. Det vore ett oeftergivligt villkor för utredningen av vattenmålen på det siitt, som deras vikt och mestadels invecklade beskaffenhet krävde, att till vattendomstolens förfogande funnes ingenjörer, som vore av annan verksamhet oförhindrade att verkställa ali den tekniska utredning, som vore möjlig att åstadkomma. Vid Väster bygdens vattendomstol hade icke kunnat av den vattenbyggnadstekniske ingenjören uttagas på långt när det arbete, som varit önskligt att erhålla. Detsamma måste förhållandet antagas bliva jämväl för framtiden, otti

Särskilde vattenrättsdomaren Bryckers yttrande år 1929.

36 Inom justitiedepartementet uopgjord p.m. ‘ år 1929.

icke vattenrättsingenjörstjänsten frigjordes från föreningen med annan tjänst. Även för kvaliteten av det arbete vattenrättsingenjören hade att utföra vore det i regel till nackdel, att ingenjören ej finge odelat ägna sitt intresse och arbete åt vattendomstolen. Därest ingenjören måste dela sin tid och sitt arbete på två olika verksamhetsområden, särskilt örn dessa vore av väsentligt olika art, måste det anses nästan uteslutet, att han skulle kunna med verkligt intresse och med uppoffrande av mycken tid följa med den ständigt fortgående behandlingen av de teoretiska frågorna inom vattenbyggnadsfacket. Enligt Bryckers mening skulle emellertid full sysselsättning året örn ej kunna beredas den byggnadstekniske vattenrättsingenjören, örn vid var och en av nämnda tre vattendomstolar anställdes en dylik ingenjör. Brycker, som holle för troligt, att det sammanlagda arbete, som krävdes av de vattenbyggnadstekniska ingenjörerna vid dessa domstolar, skulle kunna, åtminstone i det närmaste, utföras av två ingenjörer, förordade därför, att tills vidare endast två heltidstjänster för vattenbyggnadsingenjörer inrättades vid de tre sydliga domstolarna. Av dessa ingenjörer borde den ene anställas vid en av de i Stockholm förlagda vattendomstolarna och den andre vid Västerbygdens vattendomstol med skyldighet för dem att t. ex. var tredje vecka tjänstgöra vid den tredje vattendomstolen. Örn ingenjörsarbetet vid den sistnämnda domstolen uppdelades efter territoriella grunder så, att den vid Västerbygdens vattendomstol anställde ingenjören finge syssla med målen från sådant område av domkretsen, som vore välbeläget med hänsyn till hans resor, syntes några större olägenheter av den föreslagna anordningen icke behöva befaras. — Därest fulltidstjänstgöring för den vattenbyggnadstekniske vattenrättsingenjören ansåges böra anordnas även vid de norrländska vattendomstolarna, syntes det lämpligast, att samme ingenjör finge tjänstgöra vid båda domstolarna.

Vidkommande de agrikulturtekniska vattenrättsingenjörerna förordades nuvarande organisation, därvid framhölls, att för Västerbygdens vattendomstol den nu gällande ordningen ej kunde anses otillfredsställande, under förutsättning att domstolens kansli flyttades till Göteborg, där den agrikulturtekniske ingenjören vore bosatt.

Förslaget örn en central, till Stockholm förlagd vattendomstol avstyrktes på de av vattenrättsdomaren von Sydow anförda skäl. Förslaget örn minskning av vattendomstolarnas antal från fem till tre avstyrktes likaledes, huvudsakligen på grund av betänkligheter mot införande av biträdande vattenrättsdomare. Enligt Bryckers förmenande skulle det bliva så gott som omöjligt att till befattningarna såsom biträdande vattenrättsdomare erhålla tillräckligt kompetenta jurister. I

I slutet av år 1929 utarbetades inom justitiedepartementet av dåvarande revisionssekreteraren S. Lawski en promemoria, innefattande förslag till ett provisoriskt ordnande av vattendomstolarnas organisationsfråga. I promemorian framhölls, att den i samband med omorganisationen av vägväsendet beslutade indragningen av befattningarna såsom distriktschefer och distriktsingenjörer i väg- och vattenbyggnadsdistrikten komme att träda i kraft från och med den 1 juli 1930. De i deras ställe avsedda vägingenjörerna och väginspektörerna kunde antagas bliva fullt upptagna av sina tjänster, så att en kombination mellan dessa och vattenrättsingenjörsbefattningar bleve omöjliggjord. Det vore vid sådant förhållande nödvändigt att vid nämnda tidpunkt äga en sådan organisation av vat-

tendomstolarna, att man kunde hava garanti tor att erhålla nya män i stället för de såsom vattenrättsingenjörer förordnade distriktstjänstemän, vilka komme att övergå till den nya vägstaten. Vid bestämmandet av denna organisation borde hänsyn tagas till det uttalade önskemålet att vattenrättsingenjörerna i större utsträckning än förut komme att deltaga i domstolsarbetet. Det syntes emellertid icke lämpligt att skrida till en definitiv reglering, förrän nian kunde erfarenhetsmässigt bedöma verkningarna av ett ökat deltagande i arbetet från vattenrättsingenjörernas sida och bleve på det klara med, örn dessa borde hava heltidstjänster eller icke. Under den återstående experimenteringstiden hade man att söka finna den lämpligaste formen för vattenrättsingenjörernas ökade medverkan.

Efter kritik av de olika förslag angående vattendomstolarnas organisation, vilka framlagts i syfte att möjliggöra heltidsanställning för de vattenbyggnadstekniska vattenrättsingenjörerna, ingick promemorians författare på en undersökning, huruvida icke — med bibehållande av oförändrat antal vattendomstolar och samma personal vid desamma som hittills — sådana anställningsvillkor för de vattenbyggnadstekniska ingenjörerna skulle kunna föreskrivas, som beredde möjlighet till ökat deltagande av dessa i vattendomstolsarbetet och vid vilkas bestämmande hänsyn toges till att nämnda ingenjörers befattningar endast i undantagsfall skulle kunna förenas med andra statstjänster.

Nämnda undersökning resulterade i ett förslag av huvudsakligen följande innebörd. Till vattenrättsingenjör med sakkunskap särskilt beträffande vattenbyggnadsfrågor skulle i regel förordnas konsulterande ingenjör, vilken skulle äga att, i den mån domstolsarbetet icke toge hans tid i anspråk, fortfarande åtaga sig privata uppdrag, dock med enahanda inskränkning som för närvarande gällde i fråga örn uppdrag rörande företag, vilka kunde antagas komma under vattendomstolens bedömande, samt beträffande mål, som anhängiggjorts vid annan vattendomstol och ännu icke avgjorts genom laga kraftägande utslag. Nyssnämnda inskränkning medförde visserligen, att vattenrättsingenjören hade relativt små möjligheter att inom sitt speciella fack erhålla privata uppdrag. Men däremot måste det anses sannolikt, att han skulle kunna inom andra ingenjörsområden erhålla sådana i den omfattning, att inkomsten därav tillsammans med avlöningen å vattenrättsingenjörstjänsten skulle bereda honom en för ingenjörer med erforderlig kompetens tillräckligt lockande årsinkomst. Beträffande vattenrättsingenjörerna vid do båda norrländska vattendomstolarna vore det måhända tvivelaktigt, örn de skulle kunna erhålla tillräcklig privatpraktik, men nied hänsyn til! den säkra och relativt stora inkomst, som komme att vara förenad med vattenrättsingenjörs tjänsten, hade man dock anledning räkna med, att även i Norrland kon sulterande ingenjörer med erforderliga kvalifikationer skulle finnas lie Hägna att söka befattningen. Den vattenbyggnadstekniske vattenrättsingenjören skulle vara skyldig såväl att närvara vid vattendomstolens sammanträden och förrätta undersökningar enligt 11 kap. 45 § vattenlagen som att, i den utsträckning vattenrättsdomaren liestämde, deltaga i ar betet å vattendomstolens kansli. Vid kanslitjänstgöringen skulle arbetstiden utgöra sju timmar örn dagen, förlagda till tider, som av vattenrättsdomaren föreskreves. Då särskilda skill därtill föranledde, skulle tjänstgöringen kunna komma i fråga även å sön- eller helgdag. Avlöningen åt vattenrättsingenjören skulle utgå dels i form av årsarvode, bestämt till

Vattenrättsdomaren Quennerstedt.i yttrande år 1930.

Vattenrättsingenjören Wedbergs yttrande år 1930.

8 400 kronor för ingenjör, anställd vid någon av de tre sydliga vattendomstolarna, och 6 300 kronor för ingenjör vid endera av de båda nordliga domstolarna, dels ock, i den mån domstolstjänstgöringen omfattade mer än 120 dagar eller i fråga örn Norrbygdens oell Mellanbygdens vattendomstolar 70 dagar under ett och samma år, såsom dagarvode med 45 kronor örn dagen. Efter Kungl. Majlis prövning i varje särskilt fall skulle därjämte kunna^ medgivas särskild ersättning för hemarbete av mera omfattande art. Å ingenjörernas avlöningsförmåner skulle icke utgå särskilt dyriidstillägg. Utan Kungl. Maj:ts samtycke skulle vattenrättsdomaren icke äga att påkalla tjänstgöring av vattenrättsingenjören under mer än 180 dagar eller, vad anginge Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar, under mer än 105 dagar under ett och samma år.* Före början ay varje kvartal skulle vattenrättsdomaren tillställa ingenjören en ungefärlig uppgift å de dagar, då denne åliggande tjänstgöring skulle fullgöras under kvartalet.

Därest förordnande såsom vattenbyggnadsteknisk vattenrättsingenjör komme att meddelas ingenjör, som innehade annan statstjänst eller åtnjöte lön på indragningsstat, syntes lämpligast, att för honom bibehölles de nuvarande anställningsvillkoren, dock måhända med rätt för honom att, efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall, erhålla ersättning för mera omfattande hemarbete.

Beträffande de torrläggningssakkunniga vattenrättsingenjörerna vore det nödvändigt att tills vidare bevara föreningen av deras befattningar med lantbruksingenjörstjänster. Vad nyss sagts örn vattenbyggnadsteknisk vattenrättsingenjör, som innehade annan statstjänst, gällde även i fråga örn de torrläggningssakkunniga vattenrättsingenjörerna.

Över omförmälda promemoria infordrades från vattenrättsdomarne och vattenrättsingenjörerna yttranden.

Vattenrättsdomaren Quennerstedt ansåg det icke sannolikt, att vid den tidpunkt, då den nu vid Norrbygdens vattendomstol anställde vattenrättsingenjören i vattenbyggnad avginge, det skulle bliva möjligt att på den i promemorian anvisade vägen erhålla en för uppdraget skickad efterträdare åt honom. Inom Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolars områden funnes, såvitt Quennerstedt hade sig bekant, endast en konsulterande ingenjör, som kunde anses kompetent för ifrågavarande syssla. Dennes verksamhet avsåge emellertid så gott som uteslutande företag, som skulle bliva föremål för vattendomstols behandling, och han kunde således icke påräknas under annan förutsättning än att han bleve i tillfälle utbyta sin nuvarande verksamhet mot arbete med uppgörande av vägförslag eller såsom arbetsledare vid vägbyggnader. Det vore mer än ovisst, örn stadigvarande dylik sysselsättning kunde beredas honom. Antagligen komme förhållandena att snart nog framtvinga inrättandet av fulltidstjänster för vattenrättsingenjörerna. För de närmaste åren syntes det bäst att behålla de nuvarande vattenrättsingenjörerna på förut gällande villkor, men sedan vore tiden inne för överförande av vattendomstolarna på ordinarie stat och för en slutlig lösning av frågan örn vattenrättsingenjörernas ställning.

Vattenrättsingenjören Wedberg förklarade till en början, att något trängande behov av en omorganisation utav vattendomstolarna, åtminstone såvitt anginge de båda norrländska domstolarna, icke förelåge. För en sammanslagning av Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar

och anställandet av allenast en vattenbyggnadsingenjör nied fulltidstjanstgöring vid den sålunda bildade domstolen vore tiden ännu icke inne, utan borde därmed anstå ännu några år, till dess större erfarenhet vunnits angående arbetskvantiteten m. m. Örn vattenrättsmgenjorer utan fulltidstjänst bibehölles, borde den omständigheten att vattenrättsingenjör samtidigt innehade annan statstjänst eller uppbure lön på lndragningsstat eller pension icke medföra nedsättning eller minskning av hans löneförmåner såsom vattenrättsingenjör, enär det eljest antagligen bleve fördelaktigare för honom att under sin av statstjänst icke upptagna tid agna sig at privat verksamhet. Även för konsulterande ingenjör, som förordnades till vattenrättsingenjör, måste lönevillkoren sättas relativt höga i beti aktande därav, att han bleve nödsakad att avsäga sig vissa privata uppdrag. Vid löneförmånernas bestämmande borde också tagas hänsyn, till att vattenrättsingenjörerna vid de norrländska vattendomstolarna finge underkasta sig långa och besvärliga resor med ej sällan strapatserande vandringar samt måste finna sig i primitiva bostadsförhållanden. Wedberg foresloge för Norrbygdens vattendomstols vidkommande bibehållande av de nuvarande lönevillkoren för vattenrättsingenjörerna med den förändringen att dagarvode skulle, beräknat för arbetsdag, örn sex timmar, utgå även för dagar, som upptoges av kanslitjänstgöring, utredningar samt uppgörande och sammanställande av ritningar till vattenboken jämte inskrivningar i denna. Resekostnadsersättning åt vattenrättsingenjörerna borde bestämmas enligt klass I B i gällande resereglemente.

Vattenrätt singenjören Wikström ansåg det icke riktigt att bestämma av- vattenmttslöningsförmånerna för vattenrättsingenjör, som samtidigt vöre lantbruksingenjör, på enahanda sätt som för vattenrättsingenjör, vilken atnjote Ion yttrand, för annan tjänst på indragningsstat. Lantbruksingenjörerna hade små år 1930. löner och vore i hög grad beroende av andra inkomster. Förordnande som vattenrättsingenjör medförde för en lantbruksingenjör nödvändigheten av flera biträdens anställande. Hans dagliga arbetstid måste på grund a\ domstolstjänstgöringen utsträckas långt utöver den för andra tjänsteman i regel gällande. Det vore därför icke obilligt, att de tonläggningssakkunniga vattenrättsingenjörerna i avseende å avlöningsförmåner likställdes med konsulterande ingenjörer, som förordnades till vattenrättsmgen-

Vattenrättsdomaren Bengtsson fann det i promemorian framlagda för- Vatt2ZT slaget tillfredsställande därutinnan, att rubbning i vattendomstolarnas och Bengtssons vattenrättsdomarnes antal icke sattes i fråga och att någon definitiv ieg- yttrande dr tering av vattendomstolarnas organisation ansåges icke för närvarande 1930. höra äga rum. Arbetet inom Mellanbygdens vattendomstol toge en vattenrättsdomares hela tid i anspråk, och någon ändring i domstolens .område borde därför icke komma i fråga. Bengtsson vidhölle däremot sitt tidigare förslag örn anställande av en gemensam vattenbyggnadsteknisk vattenrättsingenjör för Mellanbygdens och Norrbygdens vattendomstolar.

Vidkommande det nu föreliggande förslaget till ordnande av de vattenbyggnadstekniska vattenrättsingenjörernas anställning framhöll Bengtsson, att ehuru i stort sett intet funnes att anmärka mot de beräkningar, som läge till grund för de föreslagna arvodena, det dock syntes tvivelaktigt huruvida dessa arvoden skulle kunna locka cn ingenjör nied de kvalifikationer, som man borde kräva hos en vattenrättsingenjör. Denne borde själv hava varit förslagsställare till vattenverk samt äga insikt 1 byggande av flottleder och bedrivande av flottning. Betydelsen av kim-

40 Vattenrättsingenjören Lundströms yttrande år 1930.

skap och erfarenhet i flottleds- och flottningsfrågor finge beträffande Mellanbygdens vattendomstols område, varest flottningens förhållande till vattenverk städse förelåge, icke underskattas. Å vilka andra ingenjörsområden vattenrättsingenjören skulle kunna förskaffa sig nödig fyllnad i inkomster, insåge icke Bengtsson. Lyckades det emellertid ingenjören att erhålla dylikt arbete, förelåge däri fara för ingenjörens självständighet, enär det säkerligen skulle bliva honom angeläget att få uppdrag från de stora affärsbolagen i orten, vilka merendels vore mer eller mindre intresserade i vattenbyggnads- och flottledsfrågor. Verksamheten på andra områden kunde även befaras draga vattenrättsingenjörens intresse i viss mån från nyssnämnda frågor, så att han så småningom bleve efterbliven i desamma. Den ifrågasatta skyldigheten för vattenrättsdomaren att före början av varje kvartal upprätta en ungefärlig plan över de dagar i samma kvartal, under vilka ingenjören komme att tagas i anspråk för domstolsarbetet, ansåge Bengtsson icke möjlig att fullgöra. Införande av kanslitjänstgöring för vattenrättsingenjören i större utsträckning än för närvarande komme att medföra nödvändighet av kanslilokalens utvidgande. Bestämmelsen att vid sådan tjänstgöring den dagliga arbetstiden skulle utgöra sju timmar vore olämplig såväl därutinnan, att det bleve för vattenrättsdomaren obehagligt att behöva kontrollera, att arbetstiden helt ägnades åt domstolsarbete, som ock i det hänseendet, att det skulle ställa sig olägligt för ingenjören att under dessa sju timmar vara helt förhindrad att syssla med privata göromål, ehuru dessa sannolikt bleve betydligt mera omfattande än domstolsarbetet.

Trots de sålunda gjorda anmärkningarna ville Bengtsson icke påstå, att förslaget icke skulle kunna lämpligen utföras, men erfarenheten allena kunde härutinnan bliva utslagsgivande. Beträffande de norrländska vattendomstolarna syntes dock Bengtssons ovannämnda förslag böra givas företräde. Med en fast lön av 16 000 kronor utan dyrtidstillägg samt dagarvoden enligt nu gällande grunder skulle en skicklig man kunna förvärvas för fulltidstjänstgöring i de båda domstolarna.

Vattenrättsingenjören Lundström ansåg det uteslutet att förena de nya vägingenjörs- och väginspektörsbefattningarna med vattenrättsingenjörstjänster samt trodde det icke vara möjligt att för framtiden annat än i undantagsfall kombinera sistnämnda syssla med annan statstjänst. För konsulterande ingenjör, som förordnades till vattenrättsingenjör, syntes, åtminstone såvitt anginge Stockholm, Göteborg och Sundsvall, möjlighet finnas att, utan att ingenjören komme i otillbörlig kontakt med gällande föreskrifter, erhålla privata uppdrag till vinnande av fyllnadsinkomst. Beträffande Umeå ställde sig saken mera tvivelaktig, men enligt Lundströms förmenande skulle även där möjlighet till privata uppdrag visa sig föreligga. Att vattenrättsingenjörerna i de tre södra vattendomstolarna finge sammanlagt högre avlöning än de norra domstolarnas ingenjörer vore visserligen riktigt, då deras tjänstgöringstid vore längre, men det syntes olämpligt att bestämma grundlönen olika. Befattningarna vid de två nordliga vattendomstolarna komme både i avseende å förläggningsorterna och med hänsyn till de mera begränsade möjligheterna till privata inkomster att bliva mindre lockande. Enligt Lundströms åsikt borde vattenrättsingenjörernas årsarvoden beträffande samtliga domstolarna bestämmas till 6 000 kronor jämte dyrtidstillägg och dagarvodena fastställas till 45 kronor utan dylikt tillägg. För vattenrättsingenjörer, som åtnjöte lön på indragningsstat eller innehade annan statstjänst, borde

enahanda avlöningsvillkor gälla. Då en del utegöromål fullt tillfredsställande och till billigare pris kunde utföras av lägre kvalificerad arbetskraft än vattenrättsingenjörerna, förordades rätt för vattenrättsdomaren att efter ingenjörens hörande förordna annan än denne att på hans ansvar utföra dylikt arbete mot ett dagarvode av högst 30 kronor.

Vattenrättsingenjören Aspegrén framhöll, att därest lantbruksingenjö- Vattenrättsrernas inordnande under det civila avlöningsreglementet skulle medföra, att lantbruksingenjör, som innehade förordnande såsom vattenrättsingen- Strinde jör, bleve skyldig att helt eller delvis avstå från lantbruksingenjörslönen, ,-tr hänsyn härtill borde tagas vid bestämmande av löneförmånerna för de torrläggningstekniska vattenrättsingenjörerna. Det vore icke riktigt att, såsom i promemorian skett, förutsätta full likvärdighet mellan de ekonomiska fördelarna av kombinationen mellan lantbruksingenjörs- och vattenrättsingenjörstjänster samt dem av kombinationen vattenrättsingenjör—vattenbyggnadsingenjör på indragningsstat. Lantbruksingenjörerna vore med hänsyn lill sin ringa lön och sitt beroende av förrättningsarvoden åtminstone i viss mån att jämföra med konsulterande ingenjörer. Tjänstgöringen såsom vattenrättsingenjör medförde för en lantbruksingenjör betydande utgifter för avlöning av biträdespersonal, som tidtals finge gå sysslolös till följd därav, att göromål, som med nödvändighet krävde lantbruksingenjörens personliga medverkan, på grund av dennes domstolstjänstgöring icke kunde utföras vid den för arbetenas jämna gång lämpligaste tidpunkten.

Vattenrättsdomaren Appelberg framhöll, att då vattenrättsingenjören i \ uttern ätt svattenbyggnad vid Österbygdens vattendomstol innehade tjänst som statshydrograf, det i promemorian innehållna förslaget icke skulle för nämnda * Yttrande domstols del medföra någon ändring i de rådande förhållandena. Ett msn. bibehållande tills vidare av den nuvarande ordningen syntes från domstolens synpunkt icke heller medföra någon våda, även örn det vore önskvärt, att vattenbyggnadsingenjören bleve fastare knuten vid verksamheten å domstolens kansli. Med anledning därav att arbetsbördan för de båda vattenrättsingenjörerna, åtminstone såvitt anginge österbygdens vattendomstol, visat sig vara väsentligen olika, syntes en mera rättvis avvägning av deras avlöning kunna åstadkommas genom en höjning av dagarvodet från 25 kronor till 40 å 45 kronor. En dylik höjning skulle även medföra den fördelen, att domstolstjänstgöringen bleve mera lockande.

De föreslagna bestämmelserna för de fall, då till vattenrättsingenjör i vattenbyggnad förordnades person, vilken icke åtnjöte lön eller pension för anställning i statens tjänst, syntes nöjaktigt tillgodose de krav, som borde ställas på hans medverkan i domstolsarbetet. Det vore emellertid att befara, att med de föreslagna löneförmånerna och anställningsvillkoren i övrigt verkligt dugande förmågor icke skulle kunna vinnas för vattenrättsingen jörstjänsterna.

Det mest ändamålsenliga vore att till ordinarie stat överföra såväl vattenrättsdomarne som de vattenbyggnadstekniska vattenrättsingenjörerna.

Med de hittills vunna erfarenheterna syntes någon risk knappast vara förenad härmed. Statistiken visade, att arbetsbördan vore någorlunda jämnt fördelad mellan vattendomstolarna. Skulle någon större förskjutning däruti äga rum kunde utjämning framdeles verkställas genom reglering av domstolsområdena. För vattenbyggnadsingenjören borde bestämmas en fast, icke för knappt tilltagen lön. Hans tjänstgöring skulle, till den del den ej ägde rum vid förrättningar, fullgöras å domstolens kansli, dock

42 Vattenrättsingenjören Smedbergs yttrande år 1930.

med rätt för vattenrättsdomaren att, i den mån arbetet tilläte, medgiva undantag därifrån. Beträffande det arbete, som skulle åligga denne ingenjör, upprepades det förslag Appelberg framlagt i sitt tidigare utlåtande. Vattenbyggnadsingenjören borde vara oförhindrad att, i den mån det kunde ske utan åsidosättande av arbetet i domstolen och med den för närvarande. gällande begränsningen, mottaga enskilda uppdrag. Den tryggare ställning, som genom nämnda anordning bereddes honom, skulle vara ägnad att förebygga faran för att de uppdrag, som mottoges, icke valdes med tillbörlig grannlagenhet. Till ordinarie stat borde även överföras skrivbiträdesbefattningar till nödigt antal. Även den agrikulturtekniske vattenrättsingenjören kunde göras ordinarie, därest tillräckligt fyllnadsarbete i annan offentlig verksamhet kunde beredas honom.

Vattenrättsingenjören Smedberg, som i sitt yttrande behandlade vattendomstolarnas organisationsfråga i hela. dess vidd, ansåg den nuvarande vattendomstolsindelningen lämplig. För Norrbygdens vattendomstol hade visserligen hittills arbetet varit mindre omfattande än för de andra vattendomstolarna, men då detta förhållande sä småningom, i den mån norra Sveriges näringsliv utvecklades, komme att förändras, syntes en sammanslagning av Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar, såsom från vissa håll ifrågasatts, icke böra ske. De nuvarande kostnaderna för vattendomstolarnas verksamhet måste anses låga i förhållande till verksamhetens stora ekonomiska betydelse. Vattenrättsdomarnes och vattenbyggnadsingenjörernas befattningar borde snarast möjligt överföras till ordinarie stat och fulltidstjänstgöring införas för nyssnämnda ingenjörer eller åtminstone för dem vid somliga domstolar. Vattenbyggnadsingenjörernas arbete borde organiseras så, att det komme att åligga dem: att omedelbart efter det ett mål inkommit till domstolen granska handlingarna och till vattenrättsdomaren avgiva rapport med uppgift, om handlingarna i något avseende behövde kompletteras, örn förundersökning erfordrades och örn torrläggningsingenjörens medverkan i målet vore behövlig eller icke; att även beträffande mål angående torrläggningsföretag verkställa sådan granskning, i vad anginge hydrografiska frågor, byggnader i vatten och anläggningskostnad; att under skriftyäxlingstiden oavbrutet följa målet, så att ej lämpliga undersökningstillfällen försummades; att deltaga i överläggningar med vattenrättsdomaren, när så påfordrades; att granska domstolens protokoll och utslag i koncept, i den mån de innehölle tekniska uppgifter eller byggde på sådana; att i regel utföra de förundersökningar, som erfordrades; att verkställa besiktningar; att i ökad omfattning deltaga i arbetet med vattenbokens förande; att föra register över fixar, peglar och vattenmärken; samt att giva parterna kostnadsfria upplysningar angående ansökningshandlingar m. m. Tillfälle borde beredas ingenjören att verkställa studieresor för erhållande av närmare kännedom örn förekommande tekniska problem och att göra studier i den tekniska facklitteraturen, som för ändamålet borde finnas tillgänglig hos vattendomstolen. Vad beträffade torrläggningsingenjörerna syntes fulltidstjänst för dem ej kunna komma i fråga, såframt ej nya arbetsuppgifter kunde beredas dem. Åtskilliga vattenmål vore av den beskaffenhet, att torrläggningsingenjörens medverkan icke erfordrades. Så vore i regel förhållandet med mål angående broar, hamnar, farleder, flottleder och flottning m. m. Örn granskningen av torrläggningsmålen, på sätt ovan nämnts, delvis överlätes till vattenbyggnadsingenjören, syntes torrlägg-

n inga ingenjören behöva deltaga endast i behandlingen av sådana mål, där vattenrättsdomaren eller vattenbyggnadsingenjören ansåge det erforderligt. Härigenom skulle en kostnadsbesparing kunna vinnas. För astadkommande av sådan kunde vidare ifrågasättas, att vid handläggning av mål, i vilka torrläggningsingenjörens deltagande icke fordrades, allenast en vattenrättsnämndeman skulle närvara och domstolen således i dylika fall bestå av endast tre ledamöter. För vattenrättsdomare och vattenrättsingenjör, som erhölle fulltidstjänst, föresloges i lön resp. 19 000 kronor och 17 000 kronor utan dyrtidstillägg. Till vattenrättsingenjör, som icke gjordes till fulltidstjänsteman, borde användas allenast ingenjör, som innehade annan statsbefattning, och dagarvodet åt honom höjas till 40 kronor. Dagarvodet borde utgå även för resdagar och för sön- och helgdagar, som användes till undersökningar. I sistnämnda avseende framhölls, att i de flesta fall undersökning angående vattenavrinning m. m. verkställdes bättre på söndagar än på vardagar, då tekniska och ekonomiska skäl ofta lade hinder i vägen. Någon begränsning av dagarvodenas antal borde icke förekomma, h ör vattenrättssekreterare föresloges en lön av 12 000 kronor, däri inräknat dyrtidstillägg, samt dessutom 20 kronor i dagarvode, då han innehade förordnande att fullgöra vattenrättsdomargöromal. Enär vattenrättsnämndemän vid tjänstgöring i vattendomstolen måste lämna allt annat arbete, ofta för flera dagar i sträck, borde beträffande deras dagarvoden återgång ske till det ursprungliga beloppet 20 kronor. Beträffande ^ersättning framhölls önskvärdheten av att, då domstolens samtliga ledamöter jämte sekreteraren plägade vid syner och andra sammanträden bo pa samma hotell och intaga sina måltider gemensamt, traktamentsersättning bleve lika för dem alla. Slutligen uttalades en önskan, att staten måtte övertaga de kostnader, som ingenjörerna för närvarande hade för tjänstelokal, instrument, rit- och skrivmaterial m. m.

Vattenrättsingenjören Ytterberg ansåg den nuvarande^ anordningen med fem vattendomstolar och vid var och en av dem två vattenrättsingenjörer vara lyckligt vald. Då med nu vunnen erfarenhet arbetsbördans storlek läte sig beräknas, syntes tiden, vara inne för en organisation av vattendomstolarnas personal på ordinarie stat. Den nuvarande sammankopplingen av lantbruksingenjörs- och vattenrättsingenjörstjänster befunne sig vid bristningsgränsen. Under år 1929 hade Ytterberg deltagit i behandlingen av 72 mål vid vattendomstolen och däråt ägnat för sammanträden och undersökningar 54 dagar, varjämte för hemarbete och resor i domstolens tjänst åtgått omkring 86 dagar. Samtidigt hade han haft att såsom lantbruksingenjör handlägga 103 förrättningar. Ytterberg vöre av den bestämda uppfattningen, att det redan nu vore nödvändigt att åtminstone vid Österbygdens vattendomstol inrätta fulltidstjänst ej blott för vattenbyggnadsingenjören utan även för torrläggningsingenjören. Örn den senare för närvarande ej kunde bei Öknäs erhålla full sysselsättning hela året, borde återstående tid kunna fyllas genom anförtroende åt honom av inspektion utav underhållsskyldigheten i med statsmedel understödda avdikningsföretag. Möjligt vore också, att handläggningen av ett eller annat större torrläggningsföretag uppdroges åt honom. Till ifrågavarande tjänst borde ingas medelålders lantbruksingenjör, vilken borde tillförsäkras en årsinkomst av omkring 16 000 kronor.

Vattenrättsingenjören Ytterbergs yttrande år 1930.

domaren greve Vattenrattsdomaren greve Hamilton ansåg, att frågan om vattendom- Hamiitons stolarnas överförande på ordinarie stat borde redan nu upptagas till yttrande provning oell i samband därmed en slutgiltig lösning sökas av frågan år 1930. örn den lämpligaste organisationen av vattendomstolarna. Det vore icke lämpligt att under längre tid låta domarbefattningar uppehållas på förordnande. Även örn den föreslagna anordningen för anställande av de vattenbyggnadssakkunniga vattenrättsingenjörerna vore av rent provisorisk natur, syntes den ägnad att framkalla allvarliga betänkligheter. Vattenbyggnadsingenjören komme fortfarande att vara hänvisad till annat förvärvsarbete bredvid sin tjänst hos domstolen och komme således att hava intresse av att utföra domstolsarbetet på så kort tid som möjligt. Vattenrättsdomaren skulle fortfarande sakna säkerhet för att det tekniska arbetet blivit utfört så samvetsgrant och noggrant som det bort utföras och vara ställd i den obehagliga situationen att nödgas inkalla ingenjören till kanslitjänstgöring, fastän han därmed berövade denne tillfälle till högre inkomst på annat håll. Ehuru en höjning av dagarvodet i och för sig vöre lämplig, förefölle det föga sannolikt, att för en duglig ingenjör 45 kronor örn dagen komme att vara särskilt lockande och att han icke på enskilda uppdrag kunde förskaffa sig en högre dagsiukomst. Till vattenrättsingenjörer borde ifrågakomma endast fullt förstklassiga arbetskrafter. Ville staten ej vidkännas för detta syfte erforderliga ekonomiska uppoffringar, syntes vattendomstolarnas avskaffande böra tågås under allvarligt övervägande. Den nu föreslagna avlöningen vöre alltför låg och anställningen alltför osäker för att man skulle kunna till dessa befattningar påräkna mera framstående konsulterande ingenjörer inom vattenbyggnadsfacket. Annat skulle förhållandet möjligen vara. om en fast anställning i statens tjänst erbjödes. Vid en dylik anställning.kun.de avlöningen sättas lägre än då fråga vore örn förordnande på viss tid. Med den föreslagna anordningen torde endast yngre ingenjörer med ringa erfarenhet kunna påräknas, ingenjörer som vore underlägsna såväl de nuvarande vattenrättsingenjörerna som de av parterna anlitade ingenjörerna. På grund därav att de icke förut förvärvat tillräcklig praktisk erfarenhet, vore fara värt, att de trots den erfarenhet, som vattenrättsingenj Öjst jönsten medförde, komme att lägga en alltför teoretisk syn på föreliggande spörsmål. Deras privatverksamhet komme att i regel ligga inom andra områden än vattenbyggnadsfacket. Denna verksamhet kunde således icke beräknas medföra vidgad erfarenhet för dem såsom vattenrättsingenjörer utan vöre snarare ägnad att splittra deras intressen. Sannolikt skulle också det ifrågasatta systemet medföra ofta återkommande byten å vattenrättsingenjörstjänsterna, enär det kunde förväntas, att en duglig vattenrättsingenjör snart nog, sedan han ansåge sig hava i domstolsarbetet förvärvat tillräcklig erfarenhet, skulle helt övergå till enskild verksamhet, där större inkomst kunde påräknas.

Att vattenrättsingenjören för sin utkomst skulle vara beroende av de uppdrag han kunde erhålla av enskilda, måste väcka allvarliga betänkligheter. Hans ställning inåt och utåt skulle försvagas. Därest det ei lyckades honom att erhålla sådana uppdrag, kunde han med fog vända sig till staten och, under framhållande att vid hans anställande ställts i utsikt, att han skulle erhålla viss sammanlagd inkomst, begära ytterligare avlöning. . Olägenheterna med förslaget syntes så stora, att man hellre borde välja den utvägen att, fastän vattenrättsingenjören ej kunde beräknas få full sysselsättning, anställa honom för heltidstjänst och be-

stämma hans avlöning med hänsyn därtill. Det syntes icke omöjligt att i liera avseenden utöka hans tjänstgöring. Sålunda kunde det lämpligen uppdragas åt honom att under vattenrättsdomarens överinseende på eget ansvar föra vattenboken, vidare att vid lämpliga tillfällen under pågående arbeten med uppförande av vattenkraftanläggningar o. d. verkställa besiktningar samt att övertaga en del ingenjörsgöromål, som för närvarande utiördes av den torrläggningssakkunnige vattenrättsingenjören.

Det vore mindre lämpligt, att avlöningsförmånerna för vattendomstolens båda ingenjörer bleve väsentligen olika. Allmänheten kunde därigenom få den uppfattningen, att den vattenbyggnadssakkunnige ingenjören vore högre kvalificerad än den torrläggningssakkunnige. I någon mån kunde denna orättvisa undanröjas därigenom, att dagarvodet även för den senare höjdes till 45 kronor. En dylik höjning vore under alla förhållanden önskvärd, oavsett huru frågan örn vattenbyggnadsingenjörens anställande ordnades.

Den föreslagna skyldigheten för vattenrättsdomaren att i början av varje kvartal meddela den vattenbyggnadstekniske ingenjören, i vad man dennes biträde påkallades under kvartalet, skulle medföra avsevärda svårigheter. Från en för så lång tidrymd uppgjord plan måste säkerligen betydande avvikelser göras, något som lätt kunde förorsaka slitningar mellan domaren och ingenjören.

Vat t eura lis in geni Ören Insulander avstyrkte det föreliggande förslaget, vars genomförande icke skulle bereda några avgjorda fördelar för vattendomstolsorganisationen i dess helhet och endast införa ett nytt provisorium. Den nuvarande organisationen vore i stort sett mycket lämplig. Vattendomstolarna borde därför med nuvarande organisation överföras till ordinarie stat ju förr dess hellre, dock med vissa modfikationer i syfte att bereda vattenrättsdomarne i de mest arbetstyngda domstolarna möjlighet att överlämna arbete till en biträdande domare, att i något större omfattning kunna utnyttja vattenbyggnadsingenjören i domstolen och att till rena mätningsarbeten o. d. använda särskild ingenjör. Örn för vinnande av en jämnare arbetsfördelning en omorganisation syntes erforderlig, borde det tidigare framkomna centraliseringsförslaget genomföras. I sådant fall torde vattenbyggnadsingenjörerna lämpligen kunna, örn ock ej nödvändigt behöva, hava heltidstjänstgöring samt torrläggningsingenjörerna helst böra anställas i samma ordning som de förra. T en central domstol erfordrades fyra ordinarie och tvä extra domare, fyra ordinarie och två extra sekreterare, fyra ingenjörer av vartdera slaget, en eller möjligen två biträdande ingenjörer på extra stat samt nödigt antal amanuenser och skrivbiträden. Ersättningarna till tjänstemännen borde över lag höjas. Avlöningen till vattenrättsingenjörer med heltidstjänstgöring borde bestämmas så, att åtminstone 20 000 kronors årsinkomst kunde påräknas, helst avsevärt mera. Vattenrättsdomares avlöning borde vara ännu högre. Därest med nuvarande organisationsform ingenjörernas tjänstgöring ytterligare utsträcktes, borde dagarvodet höjas och ej bliva lägre än 50 kronor. Dagarvode borde utgå även för förrättningar å söndagar samt för resdagar. För kanslitjänstgöring och hemarbete borde gottgörelso givas enligt avgörande av vederbörande vattenrättsdomare. Medel till de ökade kostnaderna för vattendomstolarnas verksamhet kunde erhållas genom en höjning av domstolsavgifterna, vilka för närvarande vore mycket och i många fall orimligt låga.

Vattenrättsingenjören Insulanders yttrande 'är 1930.

46 Vattenrättsingenjören Elfström^ yttrande år 1930.

Vattenrättsdomaren von Sydows yttrande år 1930.

Vattenrättsingenjören Elfström instämde i huvudsak i vad vattenrättsdomarnes majoritet anfört i sitt år 1925 avgivna utlåtande. De däri angivna bristerna i nuvarande organisation beträffande vattenrättsingenjörstjänsterna avhjälptes bäst genom att dessa tjänster i erforderligt antal bleve fulltidst jäns ter. Med hänsyn till den alltmer ökade arbetsbördan borde antalet dylika befattningar bestämmas till åtta. Vad Söderbygdens vattendomstol beträffade, syntes ej föreligga risk, att den agrikulturtekniske vattenrättsingenjören vid fulltidstjänstgöring icke skulle bliva belt utnyttjad. Det vore av synnerlig vikt, att de båda ingenjörerna erbölle samma anställningsvillkor, så att icke det ena intresset, företrätt av respektive ingenjör, ens kunde få sken av att vara eftersatt för det andra. Genom fulltidsanställda ingenjörer kunde det alltmera hopade arkivmaterialet vid vattendomstolarna ordnas på ett tillfredsställande sätt, under förutsättning att lämpliga och betryggande arkivlokaler funnes till förfogande. Örn tiden icke skulle anses mogen för en definitiv organisation med fulltidstjänster för vattenrättsingenjörerna, vore det bättre att bibehålla det nuvarande systemet än att påbörja ett nytt provisorium, som endast komme att fördröja en nödvändig nyreglering.

Vattenrättsdomaren von Sydow bade, under förutsättning att den föreslagna regleringen allenast avsåge ett provisorium, intet att erinra mot bibehållande av nu gällande regler i avseende å de agrikulturtekniska vattenrättsingenjörerna. Beträffande de vattenbyggnadstekniska ingenjörerna syntes, med hänsyn till restriktionerna i fråga örn deras rätt att åtaga sig enskilda uppdrag, utsikterna för dem att vid sidan av domstolssysslan kunna uppehålla konsulterande verksamhet icke vara stora, och det vore därför att befara, att verkligt dugliga vattenrättsingenjörer icke skulle erhållas bland de privatkonsulterande ingenjörerna. Endast oprövade eller mindre framstående ingenjörer i enskild verksamhet skulle känna sig lockade av en befattning med de löneförmåner, som i förslaget ställts i utsikt, och med de föreslagna minutiösa föreskrifterna rörande arbetsskyldigheten vid domstolen. När det gällde att för statstjänst vinna verkliga förmågor på områden, där kapitalstarka enskilda intressen konkurrerade, vore det allmänna schemat för avlöning åt statens ämbetsoch tjänstemän för snävt, och det vore därför icke lämpligt att söka inpassa de ifrågavarande befattningarna inom detta schemas trånga ram. Så länge vattendomstolarna kvarstode på extra stat, vore det angeläget att till vattenrättsingenjörsbefattningarna kunna använda personer, som innehade eller pensionerats från andra tjänster. Örn eller när det icke lyckades att för dessa tjänster erhålla dylika personer, inträdde kravet att sätta vattendomstolarna på ordinarie stat i ett akut stadium. Till bemötande av den kritik, som kommit till svnes mot förslaget att vid vattendomstolarnas överförande till ordinarie stat inskränka deras antal till tre med därav betingade organisatoriska förändringar, anförde von Sydov bl. a.,_ att en biträdande vattenrättsdomare icke borde betecknas såsom vikarie utan såsom en domare av lägre grad, att svårigheterna med avseende å målens fördelning mellan de båda vattenrättsdomarne vore överkomliga. att det icke torde komma att saknas lämpliga aspiranter till beställningarna såsom vattenrättsdomare av andra graden, samt att systemets införande bleve till gagn för rekryteringen i fråga örn vattenrättsdomarämbetena, tjänsterna i vattenöverdomstolen och befattningarna såsom vattenmålsföredragande i högsta domstolen.

47 V attenrättsingenjören Asplund fann visserligen tiden för en genomgripande omorganisation av vattendomstolarna oell deras sättande pä ordinarie stat ännu icke vara inne, enär man ej kunde bedöma, kuru arbetsbördan i framtiden skulle ställa sig. En organisation med tre vattendomstolar vore emellertid icke för stor. Vattenrättsingenjörerna kunde då erhålla sådan anställning, att de odelat kunde ägna sig ät arbetet vid vattendomstolarna, ock med säkerhet skulle de erhålla full sysselsättning. Därest vattenrättsdomarnes arbetsbörda, särskilt under första tiden, bleve för stor, kunde biträdande vattenrättsdomare lämpligen användas.

För tiden, innan en sådan organisation ansäges böra genomföras, vore en utökning av de vattenbyggnadstekniska vattenrättsingenjörernas tjänstgöring å vederbörande domstolskansli önskvärd. Vad härutinnan föreslagits i promemorian syntes lämpligt. Det torde dock böra övervägas, örn icke även torrläggningsingenjörerna borde få sin domstolstjänstgöring utvidgad i samma grad. Vattenrättsingenjörerna borde vara bosatta å den ort, där vederbörande domstol hade sitt säte (för Västerbygdens vattendomstol borde med hänsyn till läge, kommunikationer m. m. stationeringsorten ändras till Göteborg). De föreslagna avlöningsförmånerna för vattenbyggnadsingenjörerna syntes väl knappt tilltagna. Det kunde ej beräknas, att en vattenrättsingenjör på andra områden än det vattenbyggnadstekniska skulle erhålla tillräckligt med uppdrag. En vattenrättsingenjör, som tidigare varit konsulterande inom vattenbyggnadsfacket, skulle icke vara nog konkurrenskraftig inom andra områden, exempelvis vägväsendets, som närmast torde komma i fråga.

Vattenrättsingenjören Carlson ansåge en övergång till ordinarie organisation för vattendomstolarna snarast möjligt vara berättigad. Statistiken särskilt beträffande de under åren 1925—1928 balanserade målen visade en utpräglad konstans. Torrläggningsmålen komme med all sannolikhet att snarare okas än minskas. Och vad övriga mål beträffade vöre någon minskning troligen icke att inom överskådlig tid vänta. En ordinarie organisation måste göras sådan, att vattenrättsingenjörerna kunde antagas bliva ständigt sysselsatta. Förslaget örn tre vattendomstolar med två ingenjörer vid varje domstol syntes lämpligast. För att ej arbetsbördan för vattenrättsdomaren skulle bliva alltför betungande, borde under betryggande former vid hans sida ställas en biträdande domare. Då någon olägenhet icke försports av den hittills i icke ringa utsträckning anlitade utvägen att till vattenrättssekreteraren överlåta handläggningen av vissa mål, syntes anställandet av biträdande vattenrättsdomare icke innebära någon risk. Den mot vattenrättsingenjörernas anställande med fulltidstjänstgöring riktade invändningen att ingenjörerna i sådant fall kunde befaras icke komma att följa med utvecklingen på sitt arbetsfält kunde icke godtagas. Därest, såsom man finge antaga bliva fallet, allenast män med rik erfarenhet och erkänd duglighet samt med intresse för arbetet inom sitt verksamhetsområde förordnades till vattenrättsingenjörer. skulle de säkerligen beflita sig örn att stå på höjden av utvecklingen, och det skulle bliva lättare flir dem att taga del av nya uppslag och rön, örn de innehade allenast en tjänst, än under jäktet med uppehållande av två befattningar. Föreningen av vattenrättsingenjörs- och lantbruksingenjörstjänster bade visat sig medföra binder för uppnående av ett fullgott arbetsresultat.

Vad anginge det nu föreliggande förslaget till ett provisoriskt ordnande av vattenrättsingenjörernas anställning, syntes det föga troligt, att en i

Vattenrättsingenjören Asplunds yttrande år 1930.

Vattenrättsingenjören Carlsons yttrande år 1930.

vattenbyggnad eldaren ingenjör, som icke tillika hade annan statstjänst, skulle pä Oe löreslagna villkoren kunna förvärvas för vattenrättsingenjörsoeiattningen. Att ingenjören på annat område än vattenbyggnadsfacket skulle kunna erhålla tillräckligt arbete betvivlades. Det vore önskvärt, att den ifrågasatta kvartalspianen rörande arbetet vid vattendomstolen utsträcktes att omfatta även torrläggningsingenjörens deltagande i domstolar »etet. Slutligen erinrades örn vikten av att avlöningen för såväl den ene som andre vattenrättsingenjören icke utmättes i knappaste laget. Torrläggningsingenjören hade kostnader för tjänstebiträden, och det vore rimligt, att ersättningen till honom i hans båda tjänster bleve större än till den, som uppehälle allenast en tjänst.

Särskilde Särskilde vattenrättsdmnaren Brecker anförde: Det av promemorians vätte •■rätts författare gjorda antagandet att i Stockholm och Göteborg placerade vat- Bryekers tenrättsingenjörer skulle kunna erhålla enskilda uppdrag i sådan ornfattyttrande ning, att inkomsten därav tillsammans med avlöningen såsom vattenrättsår 1980. ingenjör uppginge till en tillräckligt stor årsinkomst, syntes vila på tämligen lösa grunder. Det vore svårt att föreställa sig något område, som för vattenrättsingenjörerna skulle stå öppet för enskild ingenjörsverksamhet, utom vägbyggnadsfacket. På detta område vore emellertid förhållandena ännu ej ordnade på sådant sätt, att någonting bestämt kunde sägas örn de möjligheter till förtjänst å vägbyggnader, som komme att stå konsulterande ingenjörer till buds. Att vattenrättsingenjörerna vid de norrländska vattendomstolarna icke skulle kunna erhålla tillräcklig privatpraktik, vore uppenbart. Då det vore av vikt, att avlöningsförhållandena ordnades så, att ingenjörer med erforderliga kvalifikationer kunde påräknas vid samtliga vattendomstolar, borde löneförmånerna icke sättas i relation till arbetets omfattning, utan i stället fastställas en fix lön, lika för alla vattenbyggnadstekniska vattenrättsingenjörer. Om lönen bestämdes till 12 000 kronor eller något belopp i närheten därav utan dyrtidstillägg, behövde det icke befaras, att icke jämväl de nordliga domstolarna skulle erhålla fullgoda ingenjörer. Vattenrättsingenjörerna borde vara skyldiga att för denna lön tjänstgöra 200 dagar örn året vid vattendomstolen. Skulle i något enstaka fall nämnda dagantal överskridas, borde särskilt dagarvode utgå för överskjutande dagar. Då i de flesta fall och särskilt vid de nordliga domstolarna ingenjörernas domstolstjänstgöring komme att bliva mindre, borde det undersökas, huruvida ej från annan tjänst något arbete kunde överflyttas å dem. För sådana vattenbyggnadstekniska vattenrättsingenjörer, som jämväl innehade annan statstjänst, borde lönevillkoren vara desamma som för konsulterande ingenjörer, vilka förordnades till vattenrättsingenjörer. På Kungl. Majit skulle ankomma att bestämma, om och i vilken mån lönen för den andra tjänsten skulle under tiden för vattenrättsingenjörsförordnandet avstås.

Är den nuvarande organisationen av vattendomstolarna tillfredsställande?

Ledamots- I flera av de i det föregående återgivna yttrandena har den sammanniTyenlämp- sättning, sorn vattendomstolarna allt från början av sin verksamhet haft, Hy. betecknats såsom synnerligen lämplig. Alla torde också vara ense örn att så är förhållandet. Den erfarenhet, som vunnits under den tid vat-

4endoinstolarna varit i verksamhet, har bekräftat, att det var ett lyckligt grepp att anordna vattendomstolarna så, att jämte den juridiskt bildade vattenrättsdomaren och de ortsikännedomen samt den praktiska erfarenheten i allmänhet företrädande vattenrättsnämndemännen såsom bisittare i dessa domstolar insattes även representanter för den tekniska sakkunskapen. Belåtenheten med denna anordning liksom med ledamotssammansättningen i övrigt torde vara allmän, icke minst hos de riittssökande i vattenmål. Vattendomstolarna hava under de gångna åren hos allmänheten förvärvat anseende och förtroende. Örn något brister härutinnan, beror det icke på missnöje med ledamotssammansättningen utan därpå, att av skäl, som senare skola angivas, den tekniska sakkunskapens insats i vattendomstolarnas verksamhet måste anses vara mindre omfattande och ingående än önskvärt vore.

Såsom förut nämnts, har av riksdagen begärts undersökning, huruvida icke genom organisatoriska förändringar i vattendomstolarnas verksamhet kostnaderna för dessa kunde nedbringas. Det torde icke kunna antagas, att riksdagen härvid syftat på en ändring beträffande ledamotssammansättningen. En besparing i kostnader skulle visserligen kunna vinnas genom inskränkning av de tekniskt sakkunniga ledamöternas antal till allenast en. En dylik åtgärd måste emellertid på det bestämdaste avrådas. Vattenrättsingenjörerna representera i domstolen olika sidor av den tekniska sakkunskapen, den ene den speciella vattenbyggnadstekniken och den andre sakkunskapen i avseende å torrläggning av mark och därmed sammanhängande ämnen, vilket dock icke utesluter, att de var för sig äro i viss mån hemmastadda på den andres speciella område. Den enes deltagande i domstolsarbetet är lika betydelsefullt som den andres. För lösningen av invecklade tekniska spörsmål är det för övrigt av stor vikt, att sakkunskapen företrädes av två personer, vilka äro i tillfälle att rådgöra med varandra och kontrollera varandras beräkningar. Att det i vissa mål kan vara tillräckligt med en tekniskt sakkunnig domare, är givet, och vattenlagen föreskriver därför, såsom förut nämnts, att då den i visst mål till prövning föreliggande frågan är utan nämnvärd inverkan på vattenförhållandena och motstående intresse ej heller beröres av företaget, allenast den ene vattenrättsingenjören behöver deltaga i målets behandling. Men i alla viktigare mål bör framdeles såsom hittills den tekniska sakkunskapen i vattendomstolen företrädas av två ingenjörer.

I ett av de i förevarande ärende avgivna utlåtandena har antytts lämpligheten av en undersökning, huruvida icke vattenrättsnämndemännen skulle kunna borttagas ur vattendomstolen. Med hänsyn såväl till den hos oss sedan gammalt tillämpade grundsatsen örn menighetens deltagande i rättsskipningen vid underrätt på landet som därtill, att vattenrättsnämndemännen äro av icke ringa betydelse för vattendomstolsarbetet framför allt såsom sakkunniga värderingsmän, bör emellertid tanken

i —

att utesluta dessa ledamöter ur vattendomstolen Irnit avvisas. I ett annat yttrande haj-, särskilt i syfte av kostnadsbesparing, ifrågasatts, att i sådana vattenmål, vid vilkas behandling endast den ene av vattenrättsingen.j öre rila tjänstgör i domstolen, denna skulle bestå av tre ledamöter och således allenast en nämndeman tillkallas. Ehuru en sådan anordning i vissa fall, t. ex. då fråga är örn brobyggnad i stad eller verkställande av utfyllning i vatten därstädes, ieke skulle medföra någon som helst fara för rättssäkerheten, synes det dock stå bäst samman med den nyss omlörmälda grundsatsen örn folkets deltagande i rättsskipningen, att vattenrättsnämndemiinnens antal icke i något fall blir mindre än tvä. Den kostnadsbesparing, som skulle kunna vinnas genom en dylik anordning,, skulle för övrigt med all sannolikhet bliva ganska obetydlig.

De nuvarande I anledning av riksdagens omförmälda framställning må för övrigt låga. framhållas, att de nuvarande kostnaderna för vattendomstolarnas verksamhet måste anses låga i betraktande av den utomordentliga vikten utav nämnda verksamhet och de högst betydande ekonomiska värden, varom det är fråga i de flesta av de mål, som vattendomstolarna hava att avgöra. Den undersökning, som av de sakkunniga verkställts, har givit vid handen, att någon minskning av nämnda kostnader icke står att vinna genom ändring av vattendomstolarnas organisation och förfarandet vid desamma. Undersökningen har tvärtom —• såsom av det följande framgår — visat att, därest det med inrättandet av ifrågavarande specialdomstolar åsyftade gagnet skall i full utsträckning kunna vinnas, sådana ändringar i organisationen äro nödvändiga, att någon ökning av de nuvarande kostnaderna icke kan undvikas.

En svaghet i den nuvarande vattendomstolsorganisationen innebärotvivelaktigt det förhållandet, att såväl vattenrättsdomarne som vattendinarie stat. rättsingenjörerna innehava sina befattningar allenast på förordnande för viss tid. Under förarbetena till vattenlagen framhölls med styrka vikten av att domare intoge en i alla avseenden oberoende och självständig ställning, något som i alldeles särskild grad gällde beträffande ledamöter i vattendomstol, vilkas värv vore av största ekonomiska betydelse såväl för enskilda samt bolag och andra sammanslutningar med resurser utöver annars vanliga mått som för staten i egenskap av målsman för allmänna intressen. Att vattenrättsdomare och vattenrättsingenjörer likväl icke redan från början gjordes till ordinarie innehavare av sina befattningar berodde därpå, att det — såsom saken uttrycktes i det betänkande, som år 1917 avgavs utav de för överarbetning av vissa delar i 1910 års förslag till vattenlag tillkallade sakkunniga — vore fråga örn en belt oprövad organisation med nya uppgifter och nya verksamhetsområden, i följd varav det endast vore uttryck för nödig försiktighet att ej genom för tidiga beslut förhindra eller försvåra en övergång till mera

Vattendomstolarna böra sättas pi or-

lämpliga oell efter den erfarenhet, som vunnes, avpassade förhållanden. Beträffande vattenrättsingenjörerna tillkom därjämte det ytterligare skälet, att det dessa i deras egenskap av ledamöter i vattendomstolarna åliggande arbetet i allmänhet icke kunde förväntas under hela året taga deras tid i anspråk. Kravet på en socialt och ekonomiskt oberoende ställning för vattendomstolarnas ordförande och ingenjörsledamöter förmenade man kunna, intill dess de gjordes till ordinarie befattningshavare, tillgodoses på det sätt, att i regel till vattenrättsdomare och vattenrättsingenjörer förordnades personer, som vore innehavare av annan statstjänst. Av det särskilda utskott, som vid 1918 års lagtima riksdag hade den förberedande behandlingen av vattenlagsförslaget sig anförtrodd, framhölls att, såvitt anginge vattenrättsdomarbefattningarna, den valda anordningen med förordnanden för viss tid lämpligen borde fortvara endast under en ej alltför utsträckt övergångstid och att därefter nämnda befattningar borde, i likhet med vad som i allmänhet gällde beträffande domarsysslor, besättas med ordinarie innehavare.

Under den tid av över tolv år, varunder vattendomstolarna nu varit i funktion, hava längre förordnanden såsom vattenrättsdomare givits uteslutande åt ordinarie innehavare av andra domarämbeten. För närvarande äro fem ordinarie häradshövdingar förordnade till vattenrättsdomare, varjämte en hovrättsassessor innehar förordnande att såsom särskild vattenrättsdomare taga befattning med det vid Västerbygdens vattendomstol anliängiga målet angående Vänerns reglering. Ehuru det sålunda är och under hela tiden varit sörjt för att vattenrättsdomarämbetena utövats av personer i fullt självständig ställning, måste det anses i hög grad otillfredsställande, att förordnandesystemet beträffande dessa viktiga och maktpåliggande befattningar alltjämt bibehålies, och uppenbart är, att detsamma medför avsevärda olägenheter i det hänseendet, att nämnda personers ordinarie domarsysslor måste år efter år uppehållas av vikarier.

Förordnanden såsom vattenrättsingenjörer hava allt från vattendomstolarnas tillkomst innehafts så gott som uteslutande av personer, vilka samtidigt varit innehavare av annan statstjänst. De enda undantagen härifrån hava varit, att dels två lantbruksingenjör!1 efter avskedstagande från sina lantbruksingenjörsbefattningar fått för viss tid behålla dem tidigare meddelade förordnanden såsom vattenrättsingenjörer och dels för närvarande fyra förordnanden som vattenbyggnadstekniska vaftenrättsingenjörer jämte ett såsom särskild dylik ingenjör innehavas av förutvarande distriktstjänstemän i väg- och vattenbyggnadsdistrikten, vilka i samband med omläggningen av väg- och vattenbyggnadsadministrationen blivit överförda på indragningsstat. Vid den femte vattendomstolen uppehälles befattningen såsom vattenbyggnadsteknisk vatten riittsingenjör av en förste statshydrograf. Samtliga de nuvarande torrläggningssakkunniga vattenrättsingenjörerna äro samtidigt ordinarie lantbruksingenjörer. På sätt i de förut återgivna yttrandena, framhållits och

52 Organisationen av vattenrättsingenjör stjänsterna icke tillfredsställande.

i det följande kommer att närmare beröras, har den förening av vattenxättsingenjörsbefattning med annan statstjänst, som sålunda ägt och äger rum, befunnits medföra betydande olägenheter. Om, såsom de sakkunniga hålla före, dessa olägenheter icke lämpligen kunna undanröjas på annat sätt än genom att göra befattningen såsom vattenrättsingenjör till en självständig syssla utan kombination med annan statstjänst, torde det för beredande av fullt oberoende domarställning åt vattenrättsingenjörerna vara nödvändigt, att deras befattningar göras till ordinarie tjänster.

Emot ett överförande av vattendomstolarna på ordinarie stat har invänts, att det icke vore möjligt att för en längre framtid beräkna vattendomstolarnas arbetsbörda och att det därför icke läte sig göra att redan nu definitivt fastslå antalet vattendomstolar och det varje domstol tillkommande domsområdet. Därest en dylik invändning godtoges, fastän man nu har en tolvårig erfarenhet att bygga på, skulle konsekvensen därav vara, att den övergångstid, varom i ovannämnda utskottsutlåtande talades, i själva verket komma att övergå till ett permanent förhållande och vattendomstolarna för all framtid stå kvar på extra stat. Det torde nämligen vara uppenbart, att en icke obetydlig växling år från år beträffande vattenmålens antal och beskaffenhet kommer att även i framtiden finnas, beroende bland annat på rådande konjunkturer inom såväl industri som lantbruk och på utvecklingen å det tekniska området. Att kunna för en längre framtid med någon större grad av visshet förutsäga, huru arbetsbördan för vattendomstolarna kommer att ställa sig, torde icke vara möjligt, även örn man avvaktar ännu några års erfarenhet. Under förutsättning att sådan organisation i avseende å vattenrättsdomarnes och vattenrättsingenjörernas tjänster kan fastställas, som med hänsyn till den hittills vunna erfarenheten synes lämpligast för vinnande av det bästa resultatet utav vattendomstolarnas verksamhet och som, i den mån man nu kan bedöma framtida förhållanden, varken är för stor eller för liten, bör man enligt de sakkunnigas bestämda mening icke, av fruktan för att förhållandena möjligen komma att ändra sig, tveka att göra nämnda tjänster till ordinarie befattningar. Huruvida jämväl andra befattningar vid vattendomstolarna böra sättas på ordinarie stat, skall längre fram undersökas.

Såsom nyss erinrats, hava i åtskilliga av de i ärendet avgivna yttrandena gjorts gällande, att vattenrättsingenjörsbefattningens förening med annan tjänst medförde hinder för vattenrättsingenjörerna att i önskvärd omfattning ägna sig åt vattendomstolsarbetet. Å andra sidan har nämnda förening, såvitt anginge lantbruksingenjörer, från flera håll uppgivits medföra betydande olägenheter för uppehållande av deras befattningar såsom sådana.

De mål, vilka det tillkommer vattendomstol att pröva, äro av ganska skiftande art. De viktigaste torde emellertid vara sådana, däri fråga är

om tillstånd till utförande av anläggning för uttagande av vattenkraft eller för vattenreglering eller som angå verkställande av torrläggningsföretag eller inrättande av allmän flottled. I alla dessa mål är det rättsliga avgörandet på det intimaste förknippat med ett ingående bedömande av företagets tekniska verkningar, dess såväl privatekonomiska som statsekonomiska och i viss mån även sociala betydelse, dess inverkan på fiske, farled och andra allmänna intressen o. s. v. Tydligen är det i första hand för utredning och prövning av de förekommande tekniska spörsmålen som vattenrättsingenjörernas deltagande i domstolsarbetet påkallas. Men lika givet är, att utförandet av de ekonomiska beräkningar, vilka äro nödvändiga för bedömande av ett ifrågasatt företags tillåtlighet och genomförbarhet, främst ankommer på vattenrättsingenjörerna. Att de ekonomiskt-tekniska frågorna äro av en utomordentlig betydelse i vattenmål, ligger i sakens natur och har genom vår nuvarande vattenlagstiftning i särskild grad framhävts. På vattenrättsingenjörernas insats i vattendomstolsarbetet måste vid sådant förhållande ställas stora krav. Man måste fordra, icke blott att de äga framstående skicklighet och erfarenhet i avseende å de tekniska och ekonomiska frågornas utredande och bedömande, utan även att de äro i tillfälle att åt dessa frågor ägna tillräcklig tid och intresse. Detta är så mycket viktigare som utredningen och det huvudsakliga bedömandet av dessa spörsmål äro förlagda till vattendomstolen såsom första instans i vattenmål. På grund av överrätternas organisation äro dessa föga lämpade att ingå på en närmare behandling av dylika frågor.

Att vattenrättsingenjörerna jämsides med sin befattning i vattendomstolen hava att sköta annan tjänst, som med hänsyn till de därmed förenade — i jämförelse med arvodet som vattenrättsingenjör högre — ekonomiska förmånerna är att betrakta såsom deras huvudsyssla, utgör otvivelaktigt en fara för att de ej tillräckligt intensivt kunna deltaga i vattendomstolsarbetet. Do sakkunniga anse sig visserligen med stöd av företagna undersökningar kunna antaga, att i åtskilliga fall vattenrättsingenjörerna ägnat avsevärt mera arbete åt sina domstolstjänster än som svarat mot de avlöningsförmåner, vilka de i dessa tjänster åtnjuta. Men det kan å andra sidan icke förnekas, att vattenrättsingenjörerna, därest de skola på ett i allo tillfredsställande sätt fullgöra sina båda tjänster, måste underkasta sig en arbetsbörda, som i längden icke är möjlig att bära. Särskilt de senare årens erfarenhet har visat, att så är förhållandet. Det ligger då nära till hands, att den lägre avlönade domstolstjänsten får i viss mån stå tillbaka. På grund av bristande tid nödgas vattenrättsingenjörerna helt säkert ofta nog att verkställa deni åliggande granskning och utredning på ett mera summariskt sätt än önskvärt vore. För vattenrättsdomaren, som har att leda och i första hand svara för arbetet i vattendomstolen, medför detta en känsla av osäkerhet, då han icke kan vara viss på att utredningen är så fullständig och byggd på en

så detaljerad undersökning, sorn för målets prövning erfordras. Även om det icke lärer kunna påvisas några särskilda fall, där det sakliga a\ görandet av vattenmål blivit lidande kärpå, ligger det i öppen dag, att den nuvarande anordningen icke innebär garanti för att de tekniska oell ekonomiska frågorna i dylika mål alltid bliva föremål för en så uttömmande behandling som vederbör. Under alla förhållanden torde det vara uppenbart, att då det icke kan begäras, att en vattenrättsingenjör för att mera odelat kunna ägna sig åt sin befattning såsom sådan skall åsidosätta honom i den andra tjänsten åliggande göromål, tjänstekombinationen är ägnad att medföra dröjsmål med utförandet av den ofta mycket tidsödande tekniska och ekonomiska utredning, som ankommer på vattenrättsingenjör, och därigenom även med målets slutliga avgörande. Det krav på skyndsamhet, som bör ställas på all rättsskipning, gör sig i särskilt hög grad gällande i fråga om domstolsbehandlingen av vattenrättsliga spörsmål. Med hänsyn till de stora ekonomiska intressen, som i regel äro förknippade med vattenmålen, framträder här vikten av ett snabbt avgörande ännu starkare än eljest.

För vinnande av ett gott resultat av vattendomstolarnas arbete såväl med avseende å den sakliga prövningen av förekommande mål som beträffande önskvärd skyndsamhet med målens behandling och avgörande är det av stor vikt, att ett nära samarbete kan äga rum såväl mellan vattenrättsdomaren och vattenrättsingenjörerna som mellan dessa sistnämnda inbördes. Enligt stadgan angående tjänstgöringen vid vattendomstolarna åligger det vattenrättsingenjör bl. a. att, i den mån vattenrättsdomaren finner det för göromålens fortgång nödigt, för meddelande av tekniska upplysningar och råd m. m. deltaga i arbetet å vattendomstolens kansli. Utvägen att inkalla vattenrättsingenjör till tjänstgöring å domstolskansliet har under de gångna åren endast i obetydlig utsträckning kunnat tillgripas med hänsyn till det hinder, som därigenom skulle lagts i vägen för vattenrättsingenjören att fullgöra de med hans andra tjänst förenade göromålen. Att märka är också, att det — för övrigt väl låga — dagarvode, vartill vattenrättsingenjör är berättigad a id deltagande i vattendomstolens sammanträden eller i förberedande undersökningsförrättning, icke vid kanslitjänstgöring tillfaller honom i annat fall än då Kungl. Majit prövar sådan ersättning böra utgå. Ofta nog medför således tjänstgöringen a vattendomstolens kansli en ekonomisk uppoffring för vattenrättsingenjören, och även denna omständighet föranleder givetvis, att vattenrättsdomaren endast i undantagsfall begagnar sig av rätten att till dylik tjänstgöring inkalla ingenjören. Tydligt är, att vid sadant förhållande och då de flesta av de nuvarande vattenrättsingenjörerna icke äro bosatta å samma ort som vattenrättsdomaren, samarbetet inom domstolarna vid målens förberedande behandling icke kunnat i önskvärd omfattning genomföras. Och detta har i sin ordning utom andra nackdelar medfört, att vattenrätts-

»lomaren måst använda stor del av sin arbetstid för att på egen band sätta sig in i förekommande tekniska frågor oell att hans arbetsbörda över huvud taget varit tyngre än den med ett mera omfattande biträde av ingenjörer skulle blivit.

På grund av vad sålunda anförts finna de sakkunniga det otvivelaktigt, att den nuvarande organisationen av vattendomstolarna icke är tillfredsställande, såvitt angår vattenrättsingenjörernas deltagande i domstolsarbetet. Olägenheterna härav hava särskilt under de senare åren allt mera framträtt. Såsom redan i det av vattenrättsdomarnes pluralitet år 1925 avgivna yttrandet framhölls, måste det anses i hög grad önsKvärt och för tryggande av ett verkligt gott resultat av vattendomstolarnas arbete rent av nödvändigt, att härutinnan vidtages sådan ändring, att den tekniska sakkunskapens insats i deras verksamhet fördjupas och förstärkes.

I andra avseenden än de här ovan angivna synas några väsentliga anmärkningar icke med fog kunna göras mot det sätt, varpå vattendomstolarnas verksamhet för närvarande är organiserad. Det har visserligen från industriellt håll ifrågasatts, huruvida icke en förenkling av domstolsförfarandet i mål av mindre betydelse och ett eftersättande av vissa formella krav i ansökningsmålen skulle kunna genomföras och därigenom besparing vinnas. I anledning härav må emellertid framhållas, att <le i lagen givna reglerna angående förfarandet i vattenmål äro utformade i syfte att intet av de intressen, allmänna eller enskilda, vilka i dylikt mål kunna komma i fråga, skall förbises eller linder andra villkor än dem lagen fastslagit bliva utsatt för ett förnärmande. I dessa regler, som äro så avfattade, att i enklare fall en viss förkortning ai proceduren medgives, synes någon ändring icke utan tvingande skal böra vidtagas. Från samma håll har vidare anmärkts, att genom de minutiösa föreskrifter, som i vattenlagen givits till skyddande av allmänna och enskilda intressen, exempelvis stadgandena örn ersättningskraft och bygdekraft, utredningarna i vattenmål och vattendomstolarnas arbete ofta ökats långt mer än som vore skäligt med hänsyn till de intressen, som skulle bevakas. Ehuru vad sålunda anmärkts synes i viss mån befogat, torde dock detsamma såsom mera riktat mot vissa materiella bestämmelser i vattenlagen än mot det sätt, varpå vattendomstolarnas verksamhet är organiserad, icke böra i au förevarande sammanhang föi anleda något närmare yttrande.

Hur bör en ökning av vattenrättsingenjörernas deltagande i vattendomstolsarbetet åstadkommas?

l)e sakkunniga hava i det föregående givit sin anslutning till den uppfattningen, att med den nuvarande föreningen av vattenrättsingenjörsbefattningarna med andra tjänster vattenrättsingenjörerna icke i den ut-

I övrigt intet väsentligt att anmärka mot den nuvarande organisationen.

56 Tidigare

(Orsing.

sträckning som önskvärt vore kunna påräknas för arbetet i vattendom* stolarna. Fråga är då, på vilket sätt ändring härutinnan bör kunna ske.

Olika förslag hava i detta hänseende framkommit. Det har sålunda ifrågasatts, att vattenrättsingenjörerna visserligen fortfarande skulle i regel tågås bland innehavare av annan statstjänst, men att de under den tid de innehade förordnande såsom vattenrättsingenjörer skulle vara befriade från vissa slag av de göromål, som i nämnda tjänst ålåge dem, eller fran tjänstgöring i viss del av det distrikt, som utgjorde föremål för dea andra tjänsteverksamheten. I den del vattenrättsingenjörerna sålunda befriades från utövning av sin ordinarie tjänst borde särskilda ersättare för dem forordnas eller ock göromålen under tiden överflyttas på annan; tjänsteinnehavare. Ett annat förslag har varit, att beträffande de vattenrättsingenjörer, vilkas sakkunskap och erfarenhet är särskilt inriktad på frågor angående byggande i vatten, förordnande i regel skulle givasåt konsulterande ingenjör med skyldighet för honom att under visst antal dagar varje år helt ägna sig åt vattenrättsingenjörsbefattningen utan; annan ersättning än det fastställda årsarvodet — vilket emellertid i förhållande till det nuvarande borde höjas — samt med rätt att för den tid därutöver, varunder han toges i anspråk för tjänstgöring i vattendomstolen, erhålla visst dagarvode, likaledes högre än det nu åt vattenrättsingenjörerna utgående. I fråga örn de torrläggningssakkunniga vattenrättsingenjörerna skulle enligt sistnämnda förslag någon ändring i det nu tillämpade systemet med kombination av vattenrättsingenjörs- och lantbruksingenjörstjänst icke göras. Det har slutligen från flera håll gjorts gällande, att någon verklig bot på de med nuvarande organisation) rådande olägenheterna icke stöde att vinna på annat sätt än genom att göra vattenrättsingenjörsbefattningarna till självständiga tjänster med skyldighet för innehavarna att helt ägna sig åt vattendomstolsarbetet. Under alla förhållanden gällde detta beträffande de vattenbyggnadssakkunniga vattenrättsingenjörerna.

Emot det första av nyssnämnda förslag har en bestämd gensaga rests av lantbruksstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller således de båda verk, under vilka de tjänstemän sortera, som hittills huvudsakligen kommit i fråga till förordnanden såsom vattenrättsingenjörer. Ea sådan anordning som den föreslagna skulle enligt styrelsernas förmenande för uppehållandet av lantbruksingenjörs- resp. väg- och vattenbyggnadsdistriktstjänsterna medföra allvarliga olägenheter. Såvitt angår de särskilt beträffande byggande i vatten sakkunniga vattenrättsingenjörerna, lär för övrigt det ifrågavarande förslaget numera till stor del hava förlorat sitt intresse. Genom den omorganisation av väg- och vattenbyggnadsstaten, som trätt i kraft den 1 juli 1930, hava de förutvarande distriktscheferna och distriktsingenjörerna ersatts av vägingen-

jörer i de särskilda länen jämte tre för var sin del av riket förordnade väginspektörer. Dessa nya befattningshavare äro för närvarande och torde även för framtiden bliva fullt upptagna av sina tjänster. Att somliga av dem skulle för vissa tider eller i vissa avseenden erhålla tjänstledighet för att kunna mottaga och fullgöra uppdrag såsom vattenrättsingenjörer kan icke sättas i fråga. Från vattendomstolarnas synpunkt vore det för övrigt icke önskvärt, att förordnande såsom vattenrättsingenjör meddelades väginspektör eller vägingenjör, då hos dessa tjänstemän i allmänhet icke lär kunna påräknas tillräcklig sakkunskap i avseende å vattenbyggnadsfrågor. Andra statliga tjänsteinnehavare, vilka äro kompetenta för befattning såsom vattenbyggnadsteknisk vattenrättsingenjör, torde icke heller vara i tillfälle att åtaga sig dylikt förordnande på sådana villkor, som med det ifrågavarande förslaget avses. En kombination av nämnda befattning med annan statstjänst än de nu indragna distriktstjänsterna lär även under nuvarande förhallanden endast i undantagsfall varit tänkbar.

Vidkommande det andra av ovan omförmälda förslag har från flera håll med fullt fog anmärkts bl. a., att det knappast kunde förväntas, att man med de avsedda avlöningsförmånerna och tjänstgöringsförhållandena skulle kunna förvärva vattenrättsingenjörer av den kapacitet, som oavvisligen fordras. Anordningen att göra vattenrättsingenjör för sin utkomst beroende av privat verksamhet skulle för övrigt med sannolikhet medföra, att han icke med tillräckligt intresse komme att ägna sig åt domstolsarbetet, och den ifrågasatta bestämmelsen att ingenjören skulle vara skyldig att under viss minimitid varje år deltaga i detta arbete torde icke i och för sig innebära garanti för att hans medverkan bleve mera tillfredsställande än den, som kan påräknas av vattenrättsingenjörer, vilka hava även annan statstjänst att sköta. Uppenbart torde också vara, att vattenrättsingenjörer, anställda i enlighet med detta förslag för viss tid och utan att innehava annan ordinarie befattning, icke skulle komma att erhålla den självständiga och oberoende ställning, som är nödvändig för innehavare av domartjänst.

Båda vattenrättsingenjörerna heltidstjänst erafan.

Enligt de sakkunnigas förmenande kan intetdera av omförmälda förslag anses innebära en tillfredsställande lösning. Ett verksamt avhjälpande av de anmärkta olägenheterna med avseende å den nuvarande vattendomstolsorganisationen kan, såvitt de sakkunniga förstå, icke åstadkommas på annat sätt än genom en omläggning av vattenrättsingenjörsbefattningarna till heltidstjänster. Därest en dylik organisatorisk förändring vid den undersökning, som här nedan skall göras, visar sig genomförbar utan menliga påföljder i annat hänseende, synes det emellertid icke böra komma i fråga att göra allenast vattenrättsingenjörerna av det ena slaget till lieltidstjänstemän, under det att vattenrättsingenjörer, hörande till den andra gruppen, fortfarande skulle hava sina befatt-

'Vattenrätt»ingenjörerna måste följa med vattenbyggnadsteknikens utveckling.

»ingar såsom bisysslor. Detta skulle strida mot den likställighet, som bör råda mellan vattenrättsingenjörerna, och det är icke uteslutet, att en slik anordning — varigenom den ene vattenrättsingenjören skulle få tillfälle att mera ingående än den andre sätta sig in i alla detaljer av ett mål — skulle medföra eller åtminstone få sken av att innebära ett tillbakasättande av de intressen, vilkas tillgodoseende vid vattenmålens avgörande i främsta rummet ankomme på utredning av den icke heltidsanställde ingenjören. Det nära samarbete mellan vattendomstolens båda ingenjörer med tillfällen till rådplägningar och meningsutbyten dem emellan under hela utredningstiden, vilket är i högsta grad önskvärt, skulle för övrigt icke i tillräcklig utsträckning kunna åvägabringas, om blott den ene av dem bleve fast anställd vid domstolen.

Förutsättningar för vattenrättsingenjörsbefattningarnas organiserande såsom heltidstjänster.

En riktig organisatorisk princip är tvivelsutan, att icke flera såsom självständiga befattningar och således icke allenast såsom bisysslor avsedda statstjänster inrättas än som erfordras för de göromål, örn vilkas utförande det är fråga. Med andra ord: varje dylik tjänst bör vara så organiserad, att den fullt upptager sin innehavares tid. Huru det härutinnan skulle komma att förhålla sig med vattenrättsingenjörsbefattningar, anordnade såsom heltidstjänster, skall här nedan göras till föremål för närmare undersökning. Dessförinnan torde emellertid böra beröras en från annan synpunkt framställd invändning emot nämnda befattningars frigörande från föreningen med andra tjänster.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen för de yttranden, vilka avgivits angående vattendomstolarnas organisationsfråga, har man på vissa håll ansett det kunna befaras, att en ingenjör, som skulle hava sin verksamhet förlagd uteslutande till vattendomstolarna och som därigenom skulle utestängas från skapande verksamhet, icke komma att på tillfredsställande sätt följa med vattenbyggnadsteknikens utveckling. Denna farhåga synes dock knappast vara berättigad. Även örn vattenrättsingenjörens arbete i vattendomstolen kan sägas i främsta rummet vara av granskande och kontrollerande beskaffenhet, torde det vara tydligt, att de mångfaldiga, av olika ingenjörer utarbetade förslag, vilka han i sin tjänst har att pröva, giva honom gott tillfälle att stå i livlig kontakt med den vid varje tidpunkt aktuella vattenbyggnadstekniken. En vattenrättsingenjörs verksamhet i vattendomstolen är emellertid icke inskränkt till allenast granskning av andras förslag, utan det tillkommer honom att själv i förekommande fall giva uppslag till lösning av tekniska frågor på annat sätt än av en sökande må vara föreslaget.

59 Att så är förhållandet, framgår bl. a. av vattenlagens stadgande därom, att vattendomstolen skall såvitt möjligt så jämka mellan stridiga intressen, att ettvart kan tillgodoses utan väsentligt förfång för annat. Det är för övrigt att märka, att vattenrättsingenjörerna icke enligt nu gällande bestämmelser äro och ej heller för framtiden böra vara helt utestängda från privat teknisk verksamhet. Enligt vattendomstolsstadgau är det, såsom förut nämnts, förbjudet vattenrättsingenjör att åtaga sig enskilt uppdrag rörande företag eller åtgärd, som kan antagas komma under den vattendomstols bedömande, vid vilken han är anställd, eller rörande mål, som anhängiggjorts vid annan vattendomstol, innan detsamma avgjorts genom laga kraftägande utslag. Den sålunda föreskrivna begränsningen för en vattenrättsingenjörs privata verksamhet bör visserligen för framtiden bibehållas. Men då å andra sidan den hittillsvarande erfarenheten icke giver anledning till skärpning av föreskriften, torde det icke föreligga hinder för en vattenrättsingenjör att, i den mån vattendomstolsarbetet lämnar honom tid övrig därtill, ägna sig åt enskild verksamhet såsom ingenjör. Även örn denna verksamhet kommer att omfatta arbeten av huvudsakligen annan art än sådana, som prövas av vattendomstol, medför den dock tillfälle för vattenrättsingenjören att bibehålla en direkt kontakt med tekniskt-ekonoiniska frågor i allmänhet. Beaktas bör också, att en vattenrättsingenjör, vilken icke, såsom nu är fallet, har även annan tjänst att uppehålla, kommer att få mera tid att i facklitteraturen följa de framsteg, som göras på teknikens område. Huvudvikten ligger vid att vattenrättsingenjörstjänsterna bliva i ekonomiskt avseende så anordnade, att för desamma kunna påräknas ingenjörer, vilka icke blott äro i besittning av en grundlig teoretisk utbildning utan även under sysslande med uppgörande av förslag till vattenbyggnader eller utförande av sådana m. m. förvärvat en betydande praktisk erfarenhet i behandlingen av vattenfrågor och som på grund nv de personliga egenskaper, för vilka de gjort sig kända, kunna förväntas med levande intresse komma att ägna sig åt sin befattning. Att sådana män skulle stanna efter i utvecklingen, torde icke behöva befaras.

Emot anordnande av vattenrättsingenjörernas befattningar såsom heltidstjänster kan invändas, att det med bibehållande av det nuvarande antalet dylika domstolsledamöter sannolikt icke skulle kunna beredas dem full sysselsättning. Det torde därför först och främst böra undersökas, huru stor arbetsbörda hittills åvilat vattenrättsingenjörerna. I det av vattenrättsdomarnes majoritet år 1925 avgivna yttrandet rörande vattendomstolarnas organisation har med ledning av en statistisk redogörelse beräknats, att det antal dagar, varunder varje vattenrättsingenjör vore upptagen av tjänstgöring vid vattendomstolens sammanträden och av undersökning jämlikt 11 kap. 45 § 2 mom. vattenlagen, kunde i genomsnitt för var och en av de tre sydligare vattendomstolarna sättas till omkring

Full sysselsättning kan icke beredas åt tio vattenrättsingenjör er.

65 dagar och för vardera av de håda nordligare domstolarna till omkring 30 dagar örn året. Då mot en dags dylik tjänstgöring kunde beräknas, en dags hemarbete, utgjorde den genomsnittliga årliga tjänstgöringstiden» beräknad i dagantal, för envar av vattenrättsingenjörerna vid de tre sydligare domstolarna omkring 130 och vid de nordligare omkring 60 dagar. Härtill komme dels den tid, som särskilt den vattenbyggnadstekniske vattenrättsingenjören vore upptagen med arbete för vattenboken, av undersökningar i anledning av ansökningar örn inskrivning i vattenboken samt av besiktningar enligt 13 kap. vattenlagen, dels ock det antal dagar, som upptoges av resor.

Enligt nu från vattendomstolarna införskaffade uppgifter bar det sammanlagda antalet dagar, varunder vattenrättsingenjörerna varit upptagna av vattendomstolsarbetet, för åren 1925—1930, sistnämnda år dock allenast till november månads slut, utgjort:

i Norrbygdens vattendomstol i Mellanbygdens »

i österbygdens »

i Västerbygdens »

för deri vattenbyggn ad stekn iske ingenjören

571 dagar 570 »

888 »

737 »

för den torrläggningssakkunnige ingenjören

415 dagar 398 »

736 »

652 »

I Söderbygdens vattendomstol har för åren 1926—1930 motsvarande antal dagar utgjort 577 resp. 633 dagar. Örn man beräknar resedagarnas antal till omkring en fjärdedel av förrättningsdagarna, utgör det genomsnittliga antal dagar, varunder vattenrättsingenjörerna varje år varit upptagna av arbetet i vederbörande vattendomstol:

för Norrbygdens vattendomstol omkring 105 resp. 80 dagar

Beträffande den sist återgivna statistiken bör anmärkas, att till hållande av besiktning enligt 13 kap. vattenlagen samt undersökning i anledning av ansökan örn inskrivning i vattenboken ofta — vid somliga vattendomstolar regelmässigt — förordnats andra personer än vederbörande vattenrättsingenjörer.

Då med frånräknande av årlig semester örn 45 dagar antalet arbetsdagar för år utgör 264, framgår av de ovan anförda siffrorna att — för den händelse vattenrättsingenjörerna för framtiden icke skulle tagas i anspråk för vattendomstolsarbetet i vidare omfattning än hittills — det icke vore tillrådligt att, med bibehållande av det nuvarande antalet vat-

tenrättsingenjörer, göra deras befattningar till heltidstjänster, så mycket mindre som avlöningen för sådan tjänst, enligt vad nedan skall närmare beröras, måste sättas jämförelsevis hög. Det må emellertid erinras, att syftet med en dylik förändring av vattenrättsingenjörstjänsterna är, att vattenrättsingenjörernas sakkunskap skall kunna i högre grad än för närvarande är möjligt komma domstolsarhetet till godo. Förhållandena böra ordnas så, att vattenrättsingenjörerna kunna allt ifrån det ett mål inkommit till vattendomstolen följa detsamma. Granskningen av handlingarna i ansökningsmål bör i första hand verkställas av vattenrättsingenjörerna eller endera av dem, varefter den ene ingenjören eller, där förhållandena göra det erforderligt, ingenjörerna tillsammans föredraga målet, särskilt såvitt angår däri förekommande tekniska spörsmål, inför vattenrättsdomaren och till honom anmäla, örn föreläggande angående komplettering av handlingarna i något avseende erfordras samt örn förberedande undersökning å stället synes behövlig. Så snart det låter sig göra, böra vattenrättsdomaren och ingenjörerna gemensamt uppgöra en plan för målets handläggning, så att behandlingen av detsamma vid vattendomstolen kan försiggå så skyndsamt som möjligt. Den tekniska och ekonomiska granskning och utredning, som bör föregå själva domstolsbehandlingen, skall av ingenjörerna verkställas med största noggrannhet; ingen detalj, som kan vara av betydelse för målets avgörande, får förbigås. På sätt det för närvarande finnes föreskrivet i vattendomstolsstadgan, bör det åligga ingenjörerna att i de fall, då vattenrättsdomaren anser det behövligt, upprätta en skriftlig promemoria rörande den tekniska granskningen, detta såväl för möjliggörande av kontroll från domarens sida, att intet brister i granskningens fullständighet, som till ledning för överdomstolarna, därest målet skulle komma att dit fullföljas. Erfordras företagande av vattenmängdsmätning, provdämning, provtappning e. d., skall vederbörande vattenrättsingenjör tillse, att den lämpligaste tidpunkten härför begagnas. Undersökning enligt 11 kap. 45 § vattenlagen bör, då sådan anses behövlig, i regel verkställas av vattenrättsingenjör och, endast örn särskilda skäl därtill föranleda, anförtros åt annan sakkunnig. Till underlättande av vattendomstolens syneiakttagelser bör i alla mera vidlyftiga mål ene vattenrättsingenjören vid föreberedande undersökning före synesammanträdet utföra de avvägningar m. m., som för målets utredning och bedömande äro av nöden. Under hela tiden ett mål är hos vattendomstolen anhängig! skola ingenjörerna, deltaga i de överläggningar angående detsamma, som vattenrättsdomaren finner erforderliga. Vid avfattningen av utslaget bör, såframt fråga är örn medgivande till utförande av dammanläggning e. d., den beskrivning a anläggningens konstruktion, som utslaget skall innehålla, i första hand uppgöras av vattenrättsingenjör. Jämväl i övrigt böra ingenjörerna, i den mån vattenrättsdomaren påfordrar det, biträda honom vid utformningen av vattendomstolens utslag. Besiktning jämlikt 13 kap. 1 § vattenlagen å anläggning.

62 Ökning av vattenmålens antal torde kunna förväntas.

till vilken vattendomstolen lämnat medgivande, liksom av vattenmärke-, örn vars utsättande vattendomstolen meddelat föreskrift, bör i regel anförtros åt vattenrättsingenjör, och detsamma bör också gälla beträffande sådan undersökning, som enligt 12 kap. 7 § vattenlagen skall hållas i anledning av ansökan örn inskrivning i vattenboken. Under överinseende av vattenrättsdomaren bör den vattenbyggnadstekniske ingenjören verkställa vattenboksinskrivningar utom såvitt angår vattenbokens tredje avdelning, vars förande bör anförtros åt den torrläggningsakkunnige ingenjören. Att förstnämnde ingenjör, såsom i ett avgivet yttrande föreslagits, upplägger och för register över alla inom domstolsområdet förekommande fixar, peglar och vattenmärken, synes visserligen lämpligt, men torde för närvarande icke böra åläggas honom såsom en skyldighet.

Denna i korthet gjorda skissering av vattenrättsingenjörernas arbete i vattendomstolen, sådant detta bör för framtiden vara anordnat, torde giva vid handen, att vattenrättsingenjörernas tid skulle komma att för detta arbete tagas i anspråk väsentligt mera än nu är fallet. Såsom längre fram skall behandlas, synes en eller annan ny arbetsuppgift utöver vad vattenlagen föranleder kunna ifrågasättas för vattenrättsingenjörerna.

I detta sammanhang torde böra med några ord beröras de allmänna utsikterna i fråga örn myckenheten av det arbete, som under den närmaste framtiden kan förväntas för vattendomstolarna. Trots den nu rådande lågkonjunkturen har hittills tillströmningen av mål till vattendomstolarna icke visat någon avgjord tendens till minskning; och man bör kunna räkna med att, så snart förbättrade industriella konjunkturer inträda, företagarinitiativet kommer att ökas och därmed en ökning av antalet ansökningsmål vid vattendomstolarna uppstå. En del speciella omständigheter, som peka i denna riktning, må här framhållas.

Förbrukningen av elektrisk kraft är i oavbruten stegring, och nya områden för användningen av densamma framkomma ständigt. Vattenkraftutbyggandet kan därför beräknas komma att pågå i livlig takt, örn också mera än förr koncentrerat till större anläggningar. Beträffande vattenregleringar är det egentligen endast i avseende å Dalälven som ett mera omfattande program redan blivit genomfört, och även där återstå icke obetydliga uppgifter. I övriga viktigare kraftvattendrag förestår en mycket betydande verksamhet för genomförande av en rationell vattenhushållning, något som för övrigt gäller även åtskilliga mindre vattendrag. Vattenregleringsmålen hava visat sig oftast vara av mycket omfattande beskaffenhet. Jämväl andra anläggningar av industriell natur, som kräva behandling vid vattendomstol, kunna förväntas komma till stånd i större omfattning, såsom anläggningar för anskaffande av fabrikationsvatten, för förekommande av vattendrags igenslamning, särskilt vid anrikningsverk, m. m.

Hamnanläggningar planeras alltjämt i betydande omfattning av städer

och andra samhällen. Frågor om dylika anläggningar handläggas av vederbörande vattendomstol, som därvid äger meddela hamnens ägare tillstånd att expropriationsvis förfoga över erforderligt hamnområde. Nya flottleder planeras, huvudsakligen i mellersta och södra Sverige, där deras inrättande ofta är relativt komplicerat till följd därav, att vattendragen redan äro bebyggda för kraftutvinning och i övrigt en mångfald intressen beröras. Torrläggningsmål förekomma alltjämt, särskilt i landets sydligare delar, i stor omfattning och kunna förväntas visa tendens till stegring, sedan den nuvarande jordbrukskrisen lättat. Förbättrad teknik okar möjligheterna till ekonomisk torrläggning medelst ^vallning och pumpning. I samband med det livliga vägbyggandet utföras talrika broar, för vilka ofta tillstånd måste inhämtas hos vattendomstolen. Statsbidrag till brobyggnader iitbetalas numera endast under förutsättning att vattendomstols tillstånd inhämtats i de fall, då sådant kan anses erforderligt.

Över huvud taget torde man kunna spåra en tendens till bättre efterlevnad av vattenlagens stadganden med avseende å påkallande av vattendomstolens prövning vid byggande i vatten.

Det övervägande antalet äldre vattenkraftanläggningar o. d. torde ännu icke hava blivit föremål för inskrivning i vattenbok, men man torde kunna förvänta, att vederbörande ägare successivt komma att tillgodogöra sig de fördelar, som vattenbolcsinskrivningen medför. Detsamma gäller i fråga örn legalisering av äldre dammbyggnader m. m., för vilka klart tillstånd icke föreligger.

Trots den utökning av vattenrättsingenjörernas arbete, som sålunda förväntas, kan det dock dragas i tvivelsmål, örn full sysselsättning under hela året skulle kunna beredas samtliga vattenrättsingenjörer, därest de bibehölles vid samma numerär som för närvarande. Särskilt gäller detta beträffande ingenjörerna vid de båda norrländska vattendomstolarna. Det har därför synts böra tagas under övervägande, huruvida icke vattensrättsingenjörernas antal skulle kunna på ett eller annat sätt nedbringas.

Flera olika förslag hava tidigare framkommit angående sättet för åvägabringande av en dylik reducering. Sålunda har det föreslagits, att med bibehållande av det nuvarande antalet vattendomstolar och deras förläggning till skilda orter heltidstjänster skulle inrättas för tre vattenbyggnadstekniska vattenrättsingenjörer med skyldighet för var och en av dem att samtidigt ägna sig åt arbetet vid två särskilda domstolar. Tjänstgöringsskyldigheten skulle lämpligen kunna fördelas mellan de olika domstolarna så, att ingenjören tjänstgjorde viss tid, exempelvis varannan vecka, vid vardera domstolen. Emot en dylik uppdelning av ingenjörernas tjänstgöring kan emellertid anmärkas, att stora svårigheter skulle uppstå för ett lämpligt och praktiskt ordnande av de särskilda

Vattenrättsit7 genj ö fernäs nuvarande antal bär

minskas~

domstolarnas arbete och att genom ingenjörernas ofta återkommande resor från den ena till den andra domstolens förläggningsort mycken arbetstid komme att förspillas oell icke obetydliga kostnader föranledas. I sistnämnda hänseende må framhållas, att en ingenjör, som är bosatt å den ort, där den ena domstolen är förlagd, givetvis måste tillerkännas rätt till särskild ersättning för den tid, då han måste uppehålla sig å den andra domstolens förläggningsort.1 Den viktigaste anmärkningen mot den föreslagna anordningen med uppdelning av samme ingenjörs tjänstgöring på olika till skilda orter förlagda domstolar torde emellertid vara, att med densamma syftet med vattenrättsingenjörsbefattningarnas omläggning till heltidstjänster skulle till stor del förfelas, särskilt i det hänseendet att det avsedda ständiga samarbetet mellan vattenrättsdomaren och vattenrättsingenjörerna icke skulle kunna genomföras.

Ett annat, av vattenrättsdomarnes majoritet framlagt förslag örn sammanslående av de nuvarande vattendomstolarna till en gemensam, till huvudstaden förlagd vattendomstol, som med fyra vattenrättsdomare och tre vattenrättsingenjörer av vartdera slaget ävensom en biträdande ingenjör skulle arbeta å fyra särskilda avdelningar, varje avdelning med, i första hand, viss geografisk del av landet till verksamhetsområde, torde från vissa synpunkter vara värt beaktande. Emot detsamma har emellertid anmärkts, att genom vattendomstolarnas sammanslagning till ett centralt ämbetsverk den rättssökande allmänheten i mera avlägset belägna trakter skulle praktiskt taget betagas möjligheten att personligen infinna sig å vattendomstolskansliet för ingivande av ansökningar, uttagande av stämning m. m. och att befolkningen i sådana trakter därför komme att förlora känslan av samhörighet med och måhända även förtroendet för domstolen. Att denna anmärkning icke saknar visst berättigande är uppenbart, även örn det icke må förglömmas, att jämväl vid lokal förläggning av vattendomstolarna den betydande utsträckningen av varje domstols område gör, att för större delen av befolkningen inom detsamma personliga besök å domstolskansliet äro förenade med betydande kostnader och olägenheter. I själva verket lära också förhållandena hava utvecklat sig därhän, att redan nu i de allra flesta fall hänvändelse till vattendomstolarna sker medelst post eller telefon och icke genom personliga besök. Vad som mest talar mot det omförmälda centralisationsförslaget torde vara, att resorna för den avdelning av den centrala vattendomstolen, vilken skulle hava att behandla frågor rörande övre Norrlands vattendrag, i många fall bleve så tidsödande och besvärliga, att undersökningar och besiktningar sannolikt icke komme att verkställas av vattenrättsingenjörerna utan uppdroges åt andra, mera närbeläget boende sakkunniga, med den påföljd att vattenrättsingenjörerna måhända icke

1 Jämför 20 § 3 inom. i avlöningsreglementet den 22 juni 1921 för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, samt 5 § i K.K. den 26 juni 1925 med tilläggsbestämmelser till nämnda avlöningsreglemente.

förvärvade tillräckligt ingående kännedom orri de hydrografiska och eko nomiska förhållandena inom vissa delar av domstolsområdet.

Till lösning av frågan om vattenrättsingenjörernas bestämmande till sådant antal, att full sysselsättning kan beredas dem med arbetet i och vid vattendomstolarna, har framkommit ännu ett förslag, vilket synes förtjänt av viss uppmärksamhet. Detta förslag går ut på att vattendomstolarnas antal skulle begränsas till tre med förläggning, den för norra delen av landet avsedda till lämplig stad i Norrland och de båda andra till resp. Stockholm och Göteborg. Vid var och en av dessa domstolar skulle fast anställas en vattenrättsdomare och två vattenrättsingenjörer, en av vartdera slaget, samt dessutom — enär det uppenbarligen skulle bliva omöjligt för en vattenrättsdomare att medhinna behandlingen av samtliga till hans vattendomstol hörande mål — en biträdande vattenrättsdomare eller förste sekreterare med skyldighet att handlägga de domargöromål, som till honom överlämnades. Den huvudsakligaste anmärkningen mot detta förslag har varit, att det måste anses i hög grad otillfredsställande, att en stor del — omkring hälften — av vattenmålen skulle komma att regelmässigt behandlas och avgöras av en domare med sämre kompetens och mindre självständig ställning än den egentliga vattenrättsdomaren. Med hänsyn till denna anmärkning, vars riktighet icke kan förnekas, torde icke heller ifrågavarande förslag höra läggas till grund för frågans lösning.

Tanken att minska antalet vattendomstolar samtidigt därmed att vattenrättsingenjörernas antal nedbringas så, att full sysselsättning kan beredas dem, torde emellertid vara värd att taga fasta på, även om därvid bör eftersträvas, att minsta möjliga ändring göres i de nuvarande förhållandena beträffande domstolsområdena. Det är väl sant, att arbetsbördan för vattenrättsdomarne i var och en av de tre sydligare vattendomstolarna hittills varit så stor, att någon ökning i densamma under den nuvarande organisationen av vattendomstolarnas verksamhet icke kan tänkas tillrådlig; oell även i de båda norra vattendomstolarna uppgivas vattenrättsdomarne hava varit fullt sysselsatta hela året örn. Men ä andra sidan bör beaktas, dels att vattenrättsdomarnes arbete med all sannolikhet skulle komma att i icke obetydlig mån lättas, därest de hade att påräkna ständigt biträde av vattenrättsingenjörerna, och dels att — fastän, såsom ovan nämnts, en ökning i vattenmålens antal snart nog torde kunna förväntas — erfarenheten visat, att en så betydande växling beträffande målens både antal och beskaffenhet år från år förekommer, att det icke låter sig göra att med någon tillförlitlighet beräkna den framtida arbetsbördans storlek. Ehuru detta icke synes böra hindra ett fastslående, på ett, som man vill hoppas, bestående sätt av vattendomstolarnas verksamhetsområden och organisation, torde dock nödig försiktighet bjuda, att vattendomstolarnas antal icke bestämmes högre än att med

A — »124.17.

Sammanslagning av dill åd a nordligare vatt endomstolarna.

säkerhet eller åtminstone största sannolikhet fullt arbete kan under alla förhållanden påräknas för var och en av dem. Skulle en tillfällig an hopning av mål hos den ena eller andra vattendomstolen göra det för vederbörande vattenrättsdomare omöjligt att medhinna avarbetningen av uppkommen arbetsbalans, bör det icke vara omöjligt att tillgripa utvägen med biträdande vattenrättsdomare. Här ovan har visserligen medgivits, att det måste betecknas såsom otillfredsställande, att vattenmål i större utsträckning regelmässigt behandlas och avgöras av biträdande vattenrättsdomare, men emot det nyss ifrågasatta, mera tillfälliga anlitandet av en sådan torde en liknande anmärkning icke med samma styrka kunna göras gällande, även örn det helt naturligt vore häst, örn denna utväg icke alls behövde tillgripas. Därest för erhållande av förordnande såsom biträdande vattenrättsdomare föreskrivas vissa kompetensvillkor, innefattande fordran på förut förvärvad, icke allt för obetydlig erfarenhet i avseende å behandlingen av vattenmål, synes det icke behöva befaras, att här ifrågasatta användande av biträdande vattenrättsdomare skall medföra några större olägenheter. Det må för övrigt i detta sammanhang erinras, att enligt 26 § vattendomstolsstadgan vattenöverdomstolen äger, då det med hänsyn till omfattningen av visst mål eller eljest för göromålens behöriga fortgång finnes erforderligt, medgiva vattenrättsdomare befrielse från hans tjänsteåligganden med undantag för visst mål eller ock från viss del eller vissa av de honom åliggande göromålen, samt att till vikarie för vattenrättsdomaren beträffande de åligganden, från vilka han befriats, regelmässigt plägat förordnas Vederbörande vattenrättssekreterare. Såvitt de sakkunniga hava sig bekant, har ej någon olägenhet försports av denna anordning, som i icke obetydlig omfattning kommit till tillämpning. Utom genom förordnande av biträdande vattenrättsdomare torde i fall av behov lättnad i arbetet kunna beredas en vattenrättsdomare genom tillfälligt förordnande av en biträdande sekreterare eller annan utökning av kanslipersonalen.

Enligt de i det föregående (sid. 13—17) intagna statistiska tabellerna har antalet under åren 1919—1930 till vattendomstolarna inkomna mål, vilka blivit till behandling upptagna, utgjort:

Den å sid. 18 intagna tabellen rörande de vid utgången av vart och ett utav åren 1919—1930 oavgjorda vattenmålen visar, att arbetsbalansen från år 1930 utgjorde, vid Norrbygdens vattendomstol 65, vid Mellanbygdens vattendomstol 75, vid österbygdens vattendomstol 52, vid Söderbygdens vattendomstol 33 och vid Västerbygdens vattendomstol 95 mål.

67 En jämförelse mellan dessa balanssiffror samt de ovan angivna siffrorna rörande inkomna och till behandling upptagna vattenmål giver vid handen, att antalet under åren 1919—1930 slutligt avgjorda mål utgjort:

Härav framgår, att vardera av de båda norrländska vattendomstolarna under de gångna åren haft färre mål att behandla än var och en av de övriga vattendomstolarna, även om skillnaden icke kan sägas vara påfallande stor. Örn man närmare undersöker målens beskaffenhet och därjämte tager hänsyn till att motsättningarna mellan de intressen av olika slag, vilka i vattenmålen merendels komma i fråga, äro väsentligt mindre framträdande i de nordliga delarna av landet än i södra Sverige, torde man kunna slå fast, att de båda norrländska vattendomstolarnas arbetsbörda hittills icke obetydligt understigit den, som åvilat de andra vattendomstolarna. Särskilt gäller detta i fråga örn vattenrättsingenjörernas arbete.

Skall en minskning av vattendomstolarnas antal kunna genomföras, torde det därför vara tydligt, att detta bör ske på sådant sätt, att större delen av Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolars domsområden förlägges till en av dessa domstolar, under det att den andra indrages. Emot förläggandet av nämnda domsområden i deras helhet till en vattendomstol talar, icke blott att vattenrättsdomarens arbetsbörda i sådant fall skulle bliva allt för stor, utan även att verksamhetsområdet finge en så betydande utsträckning, att domarens och ingenjörernas resor, särskilt i betraktande av kommunikationsförhållandena i Norrland, skulle i alltför hög grad taga tid och krafter i anspråk. Hur södra gränsen för en ny norrländsk vattendomstol lämpligen bör bestämmas, skall nedan angivas.

Därest i enlighet med vad ovan antytts en av de nuvarande norrländska Fyra vattenvattendomstolarna indrages och i samband därmed vissa jämkningar göras fa»

beträffande domstolarnas verksamhetsområden, kan man antaga, att med torriäggningsen vattenbyggnadsteknisk vattenrättsingenjör i envar av de fyra vattendomstolar, mellan vilka hela landet sålunda skulle uppdelas, full syssel- ingenjörer. sättning skulle kunna beredas var och en av dessa ingenjörer. Någon exakt kalkyl i detta avseende är visserligen icke möjlig, men åtminstone vad angår de tre sydligare vattendomstolarna talar all sannolikhet för att de vattenbyggnadstekniska ingenjörerna skulle bliva fullt upptagna av domstolsarbetet, så mycket hellre som man, enligt vad ovan framhållits, torde kunna räkna med en viss ökning av vattenmålens antal under de närmaste åren. Mera tvivelaktigt torde det vara, örn fyra torrläggningssakkunniga vattenrättsingenjörer skulle erhålla tillräckligt arbete att fylla

hela deras tid. Av de här ovan återgivna uppgifterna angående antalet dagar, varunder vattenrättsingenjörerna hittills varit upptagna av vattendomstolsarbetet, framgår att de torrläggningssakkunniga ingenjörerna i regel haft kortare tids sysselsättning i vattendomstolarna än vattenbyggnadsingenjörerna. Även med den avsedda omläggningen av vattenrättsingenjörernas arbete kan det tagas för givet, att så blir förhållandet. Det har därför synts böra tagas under övervägande, örn ej de torrläggningssak- Kunniga vattenrättsingenjörernas antal skulle kunna sättas lägre än antalet vattendomstolar eller, med andra ord, örn förhållandena skulle kunna ordnas så, att var och en av dessa vattenrättsingenjörer eller vissa av dem ålägges skyldighet att tjänstgöra vid mer än en domstol. Såsom redan i det föregående framhållits, torde en dylik uppdelning av en ingenjörs arbete mellan vattendomstolar, som äro förlagda till skilda orter, komma i strid med det syftemål, som man avser att vinna med omläggningen av vattenrättsingenjörsbefattningarna till heltidstjänster. Huru än fördelningen mellan de olika domstolarna av en vattenrättsingenjörs tjänstgöringsskyldighet ordnades, är det uppenbart, att det samarbete och det beredande av tillfällen till ständiga rådplägningar mellan en vattendomstols ledamöter, som skulle genom nämnda reform befordras, icke vore möjligt att genomföra, örn en av ingenjörsledamöterna under periodiskt återkommande tider måste vistas å annan ort för tjänstgöring i annan vattendomstol. I viss mån annorlunda skulle det däremot ställa sig, om de domstolar, mellan vilka en vattenrättsingenjörs arbete skulle uppdelas, vore förlagda till samma ort med kanslilokaler såvitt möjligt i samma hus. I ett sådant fall skulle den omständigheten, att ingenjören hade att ägna sig åt arbetet i båda domstolarna, i väsentligt mindre grad utgöra hinder för det åsyftade samarbetet mellan ledamöterna i vardera domstolen. Med undantag för de tillfällen, då ingenjören vore upptagen av domstolssammanträden eller undersöknings- eller besiktningsförrättningar, skulle hail vara lätt tillgänglig för såväl båda vattenrättsdomarne som sin ingenjörskollega i den ena och den andra domstolen.

..purflyttning Den nu nämnda förutsättningen för möjligheten att uppdela en vatten-

^bjgdenl' rättsingenjörs tjänstgöring mellan två olika vattendomstolar föreligger vattendomstol för närvarande endast beträffande Österbygdens och Söderbygdens vattenbi Stockholm, domstolar, vilkas kanslier äro förlagda till Stockholm och där inrymda i samma fastighet. En blick på de förut omförmälda uppgifterna angående vattenrättsingenjörernas hittills åt vattendomstolsarbetet ägnade tid giver emellertid vid handen, att redan under nuvarande förhållanden en torrläggningssakkunnig ingenjör icke skulle kunna medhinna på honom ankommande arbete i båda de nyssnämnda domstolarna. Om däremot jämväl Västerbygdens vattendomstol vore förlagd till Stockholm, skulle det icke vara omöjligt att låta det arbete, som kräves av de torrläggningssakkunniga vattenrättsingenjörerna vid denna samt Österbygdens och Söder-

bygdens vattendomstolar, utföras av två dylika ingenjörer. Med all sannolikhet skulle dessa medhinna hela det ifrågavarande arbetet i nämnda domstolar.

Emot en förflyttning av Västerbygdens vattendomstol till Stockholm kunna visserligen invändningar göras såväl därutinnan, att vattendomstolen bleve i mindre mån tillgänglig för allmänheten inom domkretsen, som oek i det avseendet, att vattenrättsdomaren och vattenrättsingenjörerna, örn de icke längre vore bosatta inom domstolens verksamhetsområde, måhända komine att sakna den intima kontakt med ekonomiska och andra förhållanden inom detsamma, vilken för ett rätt avgörande av vattenmålen är av största betydelse. Sannolikt kommer det också att betecknas såsom i viss mån oegentligt att, samtidigt därmed att frågan örn hovrätternas uppdelning på ett större antal med mera spridd förläggning allt mer aktualiserats, de flesta av rikets vattendomstolar förläggas till huvudstaden och således två av dem utanför sina domsområden. Då emellertid, såsom i det föregående framhållits, personliga besök å vattendomstolarnas kanslier relativt sällan förekomma, då tågförbindelserna mellan västra Sverige och Stockholm som bekant äro synnerligen goda och då enligt vattenlagens föreskrift vattenmål skola av vattendomstolen prövas antingen vid syn å stället eller vid sammanträde å plats, som är för parterna välbelägen, synes anmärkningen örn vattendomstolens mindre lättillgänglighet icke böra tillmätas allt för stor betydelse. Att de särskilda förhållanden i hydrografiskt, ekonomiskt och annat avseende, som råda beträffande skilda delar av domstolens verksamhetsområde, skulle bliva mera främmande för domstolen, om den förläggas utanför området, torde icke heller kunna befaras. Det är härutinnan att märka, att i de fall, då särskild teknisk utredning eller annan förberedande undersökning å stället erfordras, dylik undersökning för framtiden avses skola regelmässigt hållas av vattenrättsingenjörerna eller endera av dem, att de allra flesta vattenmål, som äro att hänföra till de s. k. ansökningsmålen, handläggas vid syn på stället, samt att den speciella ortskännedomen beträffande ekonomiska förhållanden, gängse föreställningssätt o. d. i främsta rummet företrädes av vattenrättsnämndemännen. Av det nu anförda torde också framgå, att förhållandena beträffande vattendomstolarna äro så olikartade dem, som gälla i avseende å hovrätterna, att vad som anses bäst i fråga om dessa senare icke kan utan vidare antagas äga tillämplighet å de förra.

Do sakkunniga tveka icke att föreslå förflyttning av Västerbygdens vattendomstol till Stockholm, vilken åtgärd å ena sidan icke skulle medföra några större olägenheter och ä andra sidan är så gott som nödvändig för åvägabringande av en ändamålsenlig organisation av de torrläggningssakkunniga vattenrättsingenjörernas tjänster. Genom en dylik förflytt ning skulle för övrigt vissa andra fördelar vinnas. De tre till Stockholm förlagda vattendomstolarnas ordförande och ingenjörer bleve lättare i tillfälle att till gagn för en enhetlig domstolsbehandling rådgöra med var-

70 Ej full sysselsättning flir den torrläggningssakkunnige ingenjören i den nordligaste vattendomstolen.

Samman-

fattning.

andra angående förekommande rättsliga och tekniska spörsmål. I de fall, då anlitande av sakkunnigt biträde, särskilt på det elektrotekniska området, erfordrades, skulle möjligheten för dessa domstolar att begagna sig av samma sakkunnige befordras, vilket belt visst bleve till fördel för frågornas enhetliga och skyndsamma avgörande. Nödiga extra biträden för utförande av renskrivningsarbete kunde vara gemensamma för de tre domstolarna och därigenom bättre utnyttjas. Lösningen av domstolarnas arkivfråga bleve underlättad.

Vad beträffar den nya för norra Sverige ifrågasatta vattendomstolen torde det icke kunna beräknas, att den torrläggningssakkunnige vattenrättsingenjören skall få full sysselsättning året örn, även örn en viss förskjutning av arbetet de båda vattenrättsingenjörerna emellan bör kunna ske och därigenom förstnämnde ingenjörs tid i viss mån bättre utnyttjas. Att bereda honom fyllnadsarbete vid någon av de andra vattendomstolarna torde icke låta sig göra i vidare mån än att det bör åligga honom lika väl som de övriga vattenrättsingenjörerna att vid jäv eller annat förfall för annan vattenrättsingenjör ävensom i övrigt i fall av behov tjänstgöra vid annan vattendomstol, i den mån det kan ske utan binder för arbetet vid den domstol, där han är anställd. Även örn det således kan befaras, att den torrläggningssakkunnige vattenrättsingenjören vid den nordligaste vattendomstolen icke skulle få bela sin tid fullt upptagen med arbete åt staten, bör dock jämväl bans syssla göras till en självständig tjänst utan förening med annan, så mycket hellre som den tid av året, då ban kan väntas vara fri från arbete vid vattendomstolen, icke lämpar sig för utförande av lantbruksingenjörsgöromål. Här föreligger en sådan nödfallssituation, då ett undantag må anses berättigat från den i det föregående såsom riktig betecknade principen att varje självständig statstjänst bör vara så organiserad, att den fullt upptager sin innehavares tid. Måhända kan vid avlöningsförmånernas bestämmande hänsyn tagas till att den ifrågavarande ingenjörens tid kommer att upptagas av vattendomstolsarbetet i mindre omfattning än de vid de sydligare vattendomstolarna anställda ingenjörerna. Till denna fråga återkomma de sakkunniga längre fram.

Med åberopande av vad här ovan anförts få de sakkunniga sammanfatta sitt förslag sålunda: Vattendomstolarnas antal minskas till fyra, därav de tre för södra och mellersta Sverige förläggas till Stockholm. Vid var och en av dessa vattendomstolar anställes en vattenbyggnadsteknisk vattenrättsingenjör med heltidstjänstgöring. Vid den för nordligaste delen av landet avsedda vattendomstolen anställes vidare en torrläggningssakkunnig vattenrättsingenjör samt vid de tre övriga domstolarna gemensamt två dylika vattenrättsingenjörer, samtliga dessa ingenjörer likaledes med heltidstjänstgöring.

71 Vattendomstolarnas områden.

I nästföregående avdelning har framhållits, att en minskning av vatten- Norrbygden*

, , . , - .... ,, ... i t vattendomstol

domstolarnas antal lämpligen kan ske på det satt, att större delen av Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolars områden förlägges till en av dessa domstolar, under det att den andra indrages. Detta innebär, att till den nya nordliga vattendomstolen skulle hänföras dels den nuvarande Norrbygdens vattendomstols hela område och dels viss del av Mellanbygdens vattendomstols område. För sistnämnda vattendomstol utgöres den södra gränsen av vattendelaren mellan Ljusnans vattenområde, å ena, och Dalälvens med flera vattendrags vattenområden, å andra sidan. För avgörande huru långt uppåt nämnda gräns hör förflyttas i samband därmed att en av de nordligaste vattendomstolarna indrages, har undersökning verkställts angående de under åren 1919—1930 till behandling upptagna vattenmål, vilka hänfört sig till de närmast ovanför den nuvarande gränsen belägna vattenområdena. Denna undersökning har givit vid handen, att rörande Ljusnans, Ljungans och Indalsälvens samt däremellan belägna mindre vattenområden förekommit inemot 250 mål, därav omkring 135 rörande Ljusnan, Ljungan och vattenområdena mellan dessa älvar samt omkring 115 rörande Selångersån och Indalsälven, ävensom att av de vid årsskiftet 1930—1931 balanserade målen vid Mellanbygdens vattendomstol cirka 55 (därav så gott som alla de förut omförmälda målen angående skyldighet för flottande att betala fiskeavgift) hänföra sig till ovannämnda vattenområden.

Det kan synas tvivelaktigt, örn den södra gränsen för den nya norrländska vattendomstolen bör bestämmas så, att samtliga här omförmälda vattenområden frånskiljas domstolens område, eller så, att med frånskiljande allenast av Ljusnans och Ljungans vattenområden Indalsälven och Selångersån hänföras dit. Att Indalsälven med dess många tillflöden för lång tid framåt kommer att bereda den vattendomstol, till vars område densamma förlägges, ett betydande arbete, kan tagas för givet. Då en mycket stor del av de ekonomiska intressena beträffande detta betydande vattensystem äro koncentrerade till Stockholm, i det att de största vattenfallen tillhöra staten och Stockholms stad samt bolag, vilkas styrelser hava sitt säte i huvudstaden, där även Indalsälvens regleringsförening har sin verksamhet, talar redan denna omständighet för hänförande av Indalsälvens vattenområde till den nuvarande österbygdens i Stockholm placerade vattendomstol. Ett ytterligare skäl härtill är, att tågförbindelserna till nämnda vattenområde äro bekvämare från Stockholm än från Umeå, dit den nya norrländska vattendomstolen torde böra förläggas.

Örn i enlighet med vad sålunda antytts såsom det lämpligaste Indalsälvens, Ljungans och Ljusnans samt däremellan belägna mindre vattenområden hänföras till den nuvarande österbygdens vattendomstols områ-

de, bör å andra sidan till förebyggande av en allt för stor ökning i denna domstols arbetsbörda en förskjutning äga rum beträffande den sydliga Mderbygdens gränsen för dess domsområde, så att därifrån avskiljas och till Södervattendomatol. bygdens vattendomstols område förläggas Tyresåns, Trosaåns, Svärtaåns, Nyköpingsåns och Kilaåns vattenområden; den nuvarande Österbygdens vattendomstol avslutas således söderut med Mälarens vattenområde. Någon ändring av gränsen mellan Söderbygdens och Västerbygdens vattendomstolars områden eller mellan områdena för sistnämnda och nuvarande Österbygdens vattendomstol synes däremot icke påkallad.

Då av de under åren 1919 1930 vid Österbygdens vattendomstol anhängiggjorda och till behandling upptagna målen 40 angått de vattenområden, som sålunda förläggas från Österbygdens till Söderbygdens vattendomstol, skulle, för den händelse under samma år vattendomstolarnas antal varit allenast fyra med områden i enlighet med vad här ovan sagts, antalet mål hava utgjort:

vid Norrbygdens vattendomstol 717 eller i genomsnitt pr år c:a 60 » österbygdens » 795 » » » » » » 66

» Söderbygdens » 654 » » » » » » 55

» Väster bygdens » 552 » » » » » » 46.

tiolin.- VM minskning av vattendomstolarnas antal till fyra torde den nordlinämning. gaste domstolen fortfarande böra benämnas Norrbygdens vattendomstol, benämningen Mellanbygdens vattendomstol böra behållas såsom namn för den nya vattendomstol, som i stort sett kommer att motsvara den nuvarande Österbygdens vattendomstol, samt sist sagda benämning böra försvinna.

Vattendomstolarnas personal och personalens åligganden.

IlhZtZal Såsom tin större delen redan av det föregående framgår, innefattar de spersona sakkunnigas förslag angående vattendomstolspersonalen följande.

Vid envar av de fyra vattendomstolarna skola vara anställda en vattenrättsdomare, en vattenrättsingenjör med sakkunskap och erfarenhet sär skilt beträffande byggande i vatten samt en vattenrättssekreterare. Vidare skola för hela landet finnas tre vattenrättsingenjörer med sakkunskap och erfarenhet särskilt i frågor örn torrläggning av mark. Av sistnämnda ingenjörer skall en vara anställd vid Norrbygdens vattendomstol, en vid Mellanbygdens och Västerbygdens vattendomstolar gemensamt och en vid Söderbygdens och Västerbygdens vattendomstolar gemensamt. Dessutom bör vid varje vattendomstol, såframt ej förhållandena föranleda annat, vara anställd en vattenrättsamanuens. Ett eller, där göromålens omfattning så fordrar, flera skrivbiträden anställas likaledes vid varje vattendomstol.

73 De sakkunniga hava förut (sid. 50—52) angivit de skäl, som tala för ett överförande av vattenrättsdomar- och vattenrättsingenjörsbefattningarna på ordinarie stat, och vilja här ytterligare betona den angelägna vikten av att, därest vattenrättsingenjörernas tjänster anordnas i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, vattenrättsingenjören erhåller den oberoende ställning, som kräves för en domare, genom att anställas såsom ordinarie innehavare av sin tjänst. Bestämmes vattendomstolarnas antal till fyra, såsom ovan föreslagits, lär det icke kunna vara föremål för ringaste tvivel, att så långt man över huvud taget kan överblicka framtiden full sysselsättning skall finnas för vattenrättsdomarne. Från arbetssynpunkt föreligger således icke något hinder för vattenrättsdomar befattningar nas besättande med ordinarie innehavare. Med samma säkerhet kan man visserligen icke säga, att domstolsarbetet skall under alla omständigheter helt utfylla alla ingenjörernas tid, men med sannolikhet kan det antagas, att i regel så skall bliva förhållandet. Även med någon ovisshet i detta avseende bör man, med hänsyn till vad nyss erinrats örn vikten av en domstolsledamots självständiga och oberoende ställning, icke tveka att även göra vattenrättsingenjörerna till ordinarie befattningshavare.

Huruvida vattenrättssekreterarna böra liksom hittills förordnas för viss tid eller även de böra göras till ordinarie tjänstemän, kan vara föremål för olika meningar. För kontinuiteten i arbetet är det visserligen av vikt, att vattenrättssekreterarnas anställning icke är av allt för tillfällig natur, men då deras befattningar i regel icke böra vara avsedda såsom sluttjänster, synas övervägande skäl tala mot att sätta dem på ordinarie stat, De sakkunniga förorda alltså bibehållande av den nuvarande bestämmelsen därom, att vattenrättssekreterare skall förordnas för viss tid, högst fem år. Att vattenrättsamanuenser likaledes böra anställas endast medelst förordnande, torde vara självfallet.

På ordinarie stat synes däremot böra uppföras en skrivbiträdesbefattuing vid varje vattendomstol. Skulle ytterligare renskrivningshjälp erfordras, bör behovet därav tillgodoses genom anställande av extra ordinarie skrivbiträden eller anlitande av tillfälliga sådana biträden.

Att utnämning av vattenrättsdomare och vattenrättsingenjörer skall ankomma på Kungl. Majit, ligger i sakens natur. Förordnande för vattenrättssekreterare bör ävenledes liksom för närvarande meddelas av Kungl. Majit. Vad i första stycket av 23 § vattendomstolsstadgan finnes föreskrivet om förslag utav vattenöverdomstolen beträffande tillsättandet av dessa befattningar bör fortfarande gälla. Skrivbiträden på ordinarie stat' torde böra efter vederbörande vattenrättsdomares förslag utnämnas av vattenöverdomstolen. Vattenrättsamanuens förordnas liksom hittills av vattenrättsdomaren, vilken det bör stå fritt att, om han så finner lämpligt, i stället för en heltidsamanuens anställa en eller flera amanuenser med kortare tjänstgöringstid.

Ordinarie

tfa*.

74 Tjänste-

åligganden.

I fråga om vattenrättsdomares, vattenrättssekreterares, vattenrättsamanuensers och skrivbiträdens tjänsteåligganden erfordras ej några nya föreskrifter utöver vad i stadgan angående tjänstgöringen vid vattendomstolarna nu är angivet.

Anordnandet av vattenrättsingenjörsbefattningarna såsom heltidstjänster medför tydligtvis skyldighet för befattningarnas innehavare att, bortsett från tid, under vilken de åtnjuta semester eller eljest erhållit tjänstledighet, ägna sig åt vattendomstolsarbetet i samma utsträckning som i allmänhet gäller beträffande statstjänstemäns tjänstgöring. I den mån vattenrättsingenjören icke är upptagen av domstolssammanträde, förberedande undersökning å annan plats eller besiktning, är han således pliktig att tjänstgöra å vattendomstolens kansli. I samband med de löneregleringar, som på senare tid genomförts för befattningshavare vid centrala ämbetsverk, bar i allmänhet bestämts, att arbetstiden å tjänsterummet varje söckendag skall utgöra minst sju timmar. En dylik bestämmelse torde av flera skäl icke vara lämplig i fråga örn vattendomstolarnas personal, även örn det lär kunna tagas för givet, att den tid vattenrättsdomare och vattenrättssekreterare för närvarande ägna åt domstolsarbetet i regel icke obetydligt överstiger sju timmar örn dagen. Såväl nämnda befattningshavare som i än högre grad vattenrättsingenjörerna upptagas i stor utsträckning av domstolssammanträden samt undersöknings- och besiktningsförrättningar jämte resor till och från desamma. Det är uppenbart, att föreskrift örn minimitjänstgöring icke passar beträffande dagar, som belt eller delvis användas för förrättningar eller resor. Till vinnande av tid företagas förrättningsresorna ofta med nattåg. Att en befattningshavare, som under en eller flera dagar i följd varit upptagen av förrättningar, vilka kanske tagit väsentligt mera än sju timmar örn dagen i anspråk, och därefter med anlitande av nattåg återvänt till kansliorten, skulle vara skyldig att påföljande dag i full utsträckning tjänstgöra å domstolskansliet, vore icke rimligt. Såsom i avgivna yttranden framhållits, lämpa sig mången gång sön- och helgdagar bättre än söckendagarna för verkställande av sådana hydrografiska undersökningar, vilka vattenrättsingenjör för ett måls utredning måste utföra, och det bör därför åligga ingenjören att, i den mån det finnes erforderligt, begagna sig av vilodagarna för dylikt arbete. I stället bör naturligtvis befrielse från söckendagsarbetet i viss utsträckning medgivas honom. Beaktas bör också, att arbetet vid vattendomstolarna i viss mån kan betecknas såsom ett säsongarbete, vilket gör att vattendomstolarnas befattningshavare vissa delar av året äro betydligt trägnare sysselsatta än under andra. På grund av nu antydda omständigheter hemställes, att någon bestämmelse örn viss tjänstgöringstid varje dag icke införes. På vattenrättsdomaren bör ankomma att ordna och leda arbetet vid vattendomstolen, och dennas övriga befattningshavare böra vara skyldiga att ställa sig till efterrättelse vad han bestämmer i avseende å tjänstgöringstid m. m.

75 I det föregående (sid. 61—62) har angivits, hur nian tänkt sig, att heltidsanställda vattenrättsingenjörers deltagande i vattendomstolsarbetet skulle vara huvudsakligen ordnat. I ungefärlig överensstämmelse med vad där anförts torde de vattenrättsingenjör åliggande göromålen böra i stadgan angående tjänstgöring vid vattendomstolarna angivas. Här må emellertid ytterligare framhållas, att mål, vilka jämlikt 6 kap. 3 § och 7 kap. 45 § vattenlagen skola underställas vattendomstolens prövning, böra, på sätt i ett av de avgivna yttrandena uttalats, göras till föremål för en ingående granskning av vedei'börande vattenrättsingenjör även i det fall, då besvär i målet icke blivit anförda. Enligt förstnämnda lagrum skall underställning till vattendomstolen ske av utlåtande, som vid syneförrättning rörande inrättande av allmän flottled meddelas av synemännen, och i 7 kap. 45 § vattenlagen är dylik underställning föreskriven i fråga örn synemäns utlåtande angående företag, som avser sänkning eller uttappning av sjö eller reglering av vattnets avrinning ur sådant vattenområde eller förändring av vattnets djup eller läge i vattendrag, där allmän farled eller allmän flottled finnes, allt såframt det huvudsakliga syftet med företaget är marks torrläggning. Hålles jämlikt förordnande av vattenrättsdomaren eller vattendomstolen syneförrättning rörande företag, som avser vattenreglering för vinnande av vattenkraftsbåtnad eller för såväl nämnda ändamål som marks torrläggning, skall enligt 3 kap. 11 § vattenlagen jämväl underställning av synemännens utlåtande äga rum. I samtliga dessa mål är det fråga örn företag, vilka kunna medföra verkningar av en betydande räckvidd för såväl enskilda som allmänna intressen. Det är därför av vikt, att vattendomstolen, även örn besvär över syneutlåtandet icke anförts, ej nöjer sig med en mera formell behandling av målet utan ingår i ett noggrant bedömande av företaget och dess verkningar. Örn också hittills på grund av bristande tid för vattenrättsingenjörerna behandlingen av dessa mål stundom måst bliva i viss mån summarisk, bör för framtiden, då vattenrättsingenjörerna stå till vattendomstolens uteslutande förfogande, ingenting eftersättas i den ingående granskningen och prövningen.

Den omständigheten, att enligt vattenlagen de båda vattenrättsingenjörernas tekniska sakkunskap skall vara inriktad på olika slags vattenfrågor eller olika sidor av sådana frågor, behöver icke nödvändigt medföra, att den vattenrättsingenjörerna åliggande granskningen och utredningen skall i varje fall och i första hand tillhöra, såvitt angår vattenbyggnads-, farleds- och flottledsfrågor, den vattenbyggnadstekniske ingenjören och beträffande torrläggningsföretag den i fråga därom sakkunnige ingenjören. Enligt numera gällande stadganden är såsom kompetensvillkor för lantbruksingenjörer föreskriven vattenbyggnadsteknisk utbildning, förvärvad medelst genomgående av treårig kurs vid tekniska högskolan, och man kan därför utgå ifrån att hos den torrläggningssakkunnige vattenrättsingenjören skall finnas erforderlig sakkunskap för granskning av

76 Ifrågasatta nya arbetsuppgiftsr för oattenrättsingenjörerna.

somliga mål beträffande byggande i vatten m. m. A andra sidan är det tydligt, att de hydrografiska frågor, som förekomma i avseende å torr läggningsföretag, väl lämpa sig för behandling av den speciellt vattenbyggnadskunnige vattenrättsingenjören. En förskjutning av arbetet kan således mycket väl utan olägenhet för målens behandling tänkas i vissa fall ifrågakomma till åstadkommande av en jämnare arbetsfördelning ingenjörerna emellan. Några regler i detta avseende torde det icke vara lämpligt att uppställa, utan bör det vara överlämnat åt vattenrättsdomaren att efter överläggning med ingenjörerna träffa avgörande örn arbetets fördelning.

Såsom här ovan nämnts, är det avsett, att de tre sydligare vattendomstolarna skola hava två torrläggningssakkunniga vattenrättsingenjörer gemensamt. Fördelningen av dessa ingenjörers arbete på de olika dom stolarna bör ske enligt följande riktlinjer. Allt på den torrläggningstekniske ingenjören ankommande arbete bör utföras, såvitt angår Mellanbygdens vattendomstol, av den vid denna och Västerbygdens vattendomstol gemensamt anställde ingenjören samt, såvitt rör Söderbygdens vattendomstol, av den ingenjör, som anställes gemensamt för denna och Västerbygdens vattendomstol. Vid sistnämnda domstol utföres arbetet av båda ingenjörerna, därvid den huvudsakligen vid Mellanbygdens vattendomstol tjänstgörande torrläggningsingenjören i främsta rummet bör användas i mål, vilka hänföra sig till Värmlands län och de till Västerbygdens vattendomstols område hörande delarna av Kopparbergs och Örebro län, samt den andre ingenjören i övriga mål.

Såsom förut antytts, bör det åligga vattenrättsingenjör att efter förordnande av vattenöverdomstolen tjänstgöra i stället för vattenrättsingenjör vid annan vattendomstol, då denne av jäv eller annat förfall är förhindrad att fullgöra sin tjänst. Aven eljest bör det i fall av behov kunna åläggas vattenrättsingenjör att, i den mån det kan ske utan hinder för arbetet vid domstol, där han är anställd, utföra arbete även vid annan vattendomstol.

Det nu gällande förbudet för vattenrättsingenjör att åtaga sig enskilt uppdrag rörande företag eller åtgärd, som kan antagas komma under bedömande av den vattendomstol, där han är anställd, eller rörande mål. som anhängiggjorts vid annan vattendomstol, innan detsamma avgjorts genom laga. kraftägande beslut, bör stå kvar i oförändrad form.

Då det möjligen skulle kunna befaras, att arbetet vid vattendomstolen icke alltid skulle komma att utfylla en heltidsanställd vattenrättsingenjörs tid — därutinnan de sakkunniga dock icke hysa någon egentlig farhåga utom såvitt angår ingenjörerna vid den nordligaste vattendomstolen — hava de sakkunniga haft under övervägande, örn vissa nya arbetsuppgifter skulle kunna tillföras vattenrättsingenjörerna.

77 Beträffande de torrläggningstekniska ingenjörerna har det sålunda satts i fråga, huruvida det icke lämpligen kunde åt dem uppdragas att vid sidan av sin vattenrättsingenjörstjänst verkställa inspektion beträffande fullgörandet av skyldighet att vederbörligen underhålla sådana torrläggningsföretag, vilka utförts med bidrag från statens avdikningsanslag eller med lån från statens avdikningslånefond. Enligt de angående villkoren för dylika statsbidrag och lån gällande författningar åligger det vederböran de delägare i det statsunderstödda företaget att underhålla de utförda ar betena, intill dess underhållsskyldigheten i laga ordning ålagts andra el ler vederbörande befriats från underhållsskyldigheten, övervakandet av underhållsskyldighetens fullgörande ankommer på lantbruksstyrelsen. Vid förfrågan har chefen å den byrå inom styrelsen, till vilken förevarande frågor höra, förklarat sig icke kunna understödja tanken på överlämnandet av denna inspektion till vattenrättsingenjörerna, enär det förmenades, att därigenom överkvalificerad arbetskraft komme att användas för ändamålet. Häremot kan visserligen invändas, att om det ålades nämnda ingenjörer att verkställa inspektionen utan annan gottgörelse än rese- och traktamentsersättning, kostnaderna icke skulle bliva större utan snarare mindre än örn andra personer anlitas för inspektionen. Då emellertid dy lik inspektion, som huvudsakligen lär förekomma i Norrland, måste utföras under den tid, då marken är bar eller således då vattenrättsingenjören är mest sysselsatt i vattendomstolen, hava de sakkunniga ansett sig icke böra för närvarande framlägga något förslag i frågan. Skulle det framdeles, efter vunnen erfarenhet av den nya organisationen beträffande vattenrättsingenjörstjänsterna, visa sig, att de torrläggningstekniska vattenrättsingenjörerna få tid övrig för verkställandet av nämnda inspektioner, synes frågan böra upptagas till förnyad undersökning.

Under de senaste åren har uppmärksamheten allt mer blivit fäst ä de risker, som föreligga för att större dammbyggnader för vattenkraftverk, sjöregleringar m. m. samt andra mera betydande byggnader i vatten kunna till följd av grundens underminering, byggnadsmaterialets mindre goda beskaffenhet eller andra orsaker utsättas för en förstörelse, vilken mången gång kan antaga en rentav katastrofartad karaktär. En bidragande anledning till att frågan tilldragit sig större beaktande har varit, att man inom tekniska kretsar kommit till insikt örn att betong, som tidigare betraktats som ett synnerligen pålitligt och för byggnadsverk i vatten speciellt lämpat material, i själva verket kan, då den utsättes för inverkan av ensidigt vattentryck, vara underkastad en småningom skeende upplösning och utlakning. Medvetandet om de nämnda riskerna har framkallat tan ken på anordnande av kontroll från det allmännas sida med avseende å mera betydelsefulla vattenbyggnaders planering och utförande samt underhållet av desamma, sedan de färdigställts. I anslutning till valenia gens stadganden dels om åliggande för vattendomstol att i samband med beviljande av tillstånd till utförande av vattenbyggnad meddela bestäm-

vielser om byggnadens konstruktion, dels om rätt för vattendomstol att lämna föreskrift örn besiktning av dylik byggnad, sedan densamma i enlighet med erhållet medgivande blivit fullbordad eller den för byggnadens fullbordande bestämda tiden gått till ända, dels ock örn förpliktelse för ägare av byggnad i vatten att underhålla densamma så, att fara för allmän eller enskild rätt förebygges, har man tänkt sig, att den omförmälda kontrollen skulle lämpligen kunna läggas i vattendomstolarnas händer. Enligt vad de sakkunniga hava sig bekant, torde en framställning i denna riktning inom den närmaste tiden vara att förvänta från svenska vattenkraftföreningen. Utan att vilja på frågans nuvarande stadium närmare ingå på detta förslag anse sig de sakkunniga böra framhålla, att en dylik anordning, därest den komme till stånd, skulle i ganska betydande omfattning öka arbetet för vattenrättsingenjörerna, genom vilka domstolarnas inspektionsverksamhet tydligtvis komme att i första band utövas.

I 70 § lagen örn flottning i allmän flottled finnes stadgat, att teknisk tillsyn å allmän flottleds underhåll och nyttjande skall under Kungl. Maj:ts befallningshavandes överinseende åligga tjänstemännen å väg- och vattenbyggnadsdistrikten, vilka hava att verkställa inspektion å flottlederna i enlighet med närmare föreskrifter av Kungl. Majit. Dylika närmare föreskrifter hava meddelats i en den 11 juni 1920 utfärdad kungörelse. Sedan beslut fattats örn indragning av väg- och vattenbyggnadsdistriktsbefattningarna, har genom en den 16 maj 1930 vidtagen ändring i instruktionen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ålagts nämnda styrelse att genom sina tjänstemän utöva sagda tillsyn å flottlederna. Det torde emellertid kunna ifrågasättas, örn det icke vore bättre att överlämna denna tillsynsskyldighet till de vattenbyggnadstekniska vattenrättsingenjörerna, vilka torde vara särskilt lämpade för tillsynens utövande. Något förslag härutinnan anse sig de sakkunniga dock icke böra göra.

Biträdande oattenrättsdo ma/re.

I annat sammanhang (sid 66) hava de sakkunniga framhållit, att vid tillfällig anhopning av mål hos den ena eller andra vattendomstolen en biträdande vattenrättsdomare bör kunna för viss tid anställas. De förut lämnade uppgifterna angående den närvarande arbetsbalansen hos vattendomstolarna torde giva vid handen, att denna utväg måste för balansens utjämning tillgripas redan under de närmaste åren. Det bör givetvis tillkomma Kungl. Majit att efter vederbörande vattenrättsdomares och vattenöverdomstolens hörande bestämma, örn och för vilken tid biträdande vattenrättsdomare skall vara anställd. Anställningen bör allt efter föreliggande omständigheter kunna avse tjänstgöring antingen uteslutande vid en vattendomstol eller vid två av de tre sydligare domstolarna eller alla tre dessa gemensamt. Har Kungl. Majit beslutat anställande av biträdande vattenrättsdomare, skall förordnande för sådan meddelas av vattenöverdomstolen. Såsom kompetensvillkor för erhållande av dylikt förordnande torde böra föreskrivas, att endast den, som uppehållit befatt-

ning såsom ledamot i vattenöverdomstolen under minst ett och ett halvt år eller såsom vattenrättssekreterare under minst tre år, må komma i fråga. Biträdande vattenrättsdomare skall på eget ansvar utföra ordinarie vattenrättsdomare åliggande göromål i den omfattning vattenöverdomstolen bestämmer. Huru arbetsfördelningen mellan den ordinarie och den biträdande vattenrättsdomaren skall ske, kan icke fastslås genom generella regler utan får hero på omständigheterna i varje särskilt fall. I samband med beslut örn biträdande vattenrättsdomares anställande lär Kungl. Majit komma att fastställa de allmänna grunder, efter vilka vattenöverdomstolen har att träffa närmare bestämmelser om de göromål, som skola övertagas av den biträdande domaren.

Därest biträdande vattenrättsdomare förordnas, torde det i allmänhet bliva nödvändigt att för samma tid anställa jämväl en biträdande vattenrättssekreterare. Även eljest torde det måhända komma att vid särskilda tillfällen visa sig behövligt att till underlättande av vattenrättsdomares och vattenrättssekreterares arbete för kortare tid anställa en biträdande sekreterare. Att besluta härom bör tillkomma Kungl. Majit.

Den särskilda personal, som för närvarande är förordnad vid Västerbygdens vattendomstol för behandling av målet angående reglering av Vänern, bör givetvis, även vid genomförande av den föreslagna organisationen av vattendomstolarna, bibehålla sin anställning, intill dess målet blivit vid vattendomstolen slutfört. Vad i det föregående sagts örn förflyttning av Västerbygdens vattendomstol till Stockholm gäller icke den för handläggning av nämnda mål bildade särskilda avdelningen av domstolen.

Avlöningsförmåner.

Vad beträffar avlöningsförmånerna för vattendomstolarnas personal vöre det önskvärt, att dessa kunde bestämmas så, att för närvarande utgående dyrtidstillägg inarbetades i lönerna. Med hänsyn därtill att frågan örn avveckling av systemet med dyrtidstillägg inom statsförvaltningen över huvud taget ännu är föremål för statsmakternas övervägande, torde det dock möta vissa betänkligheter att avskaffa dyrtidstilläggen beträffande en mindre grupp av statens befattningshavare, under det att desamma i övrigt skulle finnas kvar. Löneförmånerna synas därför böra tills vidare beräknas med tagen hänsyn till att därå skall utgå dyrtidstillägg.

Härvid är emellertid att beakta, att jämlikt gällande bestämmelser i fråga örn dyrtidstillägg detta i avseende å nyreglerade löner utgår efter reducerade grunder. Under det att sålunda med de för närvarande fastställda procenttalen för dyrtidstilläggs beräkning en vattenrättsdomares dyrtids

Biträdande

vattenrätts-

sekreterare.

Särskild personal för målet ang. Vänerns reglering.

80 Vatteni'ättsdomare.

Vattenrättsingenjörer.

tillägg för helt år utgör 2 340 kronor, skulle detsamma för honom efter lönereglering uppgå till allenast 1152 kronor. Det är uppenbart, att redan av denna grund vattenrättsdomarnes löner måste bestämmas till högre belopp än deras nuvarande arvoden. Även från annan synpunkt erfordras emellertid en höjning i de ekonomiska anställningsvillkoren för dessa befattningshavare. I betraktande av de både från allmän och enskild synpunkt betydande intressen, vilka i vattenmål komma i fråga, ligger det synnerlig vikt uppå, att till vattenrättsdomare utses jurister, som gjort sig kända ej blott för framstående juridisk skicklighet utan även för en vidsynt blick och en allmän insiktsfullhet. Hittills hava förordnanden såsom vattenrättsdomare i regel givits åt ordinarie häradshövdingar. Huruvida även för framtiden rekryteringen av vattenrättsdomare kommer att huvudsakligen ske från nämnda ämbetsmannagrupp, kan naturligtvis icke nu beräknas, men det ligger nära till hands att antaga, att till vattenrättsdomarbefattningarna skola i främsta rummet ifrågakomma ordinarie häradshövdingar, vilka tidigare såsom biträdande vattenrättsdomare eller vattenrättssekreterare förvärvat erfarenhet i behandlingen av vattenmål. Enligt det betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen, vilket avgavs år 1928, hade medelinkomsten under åren 1923— 1926 för häradshövdingarna i 9 domsagor utgjort över 21 000 kronor och i 27 domsagor mellan 17 000 och 21 000 kronor. Skall man kunna påräkna, att för framtiden till innehavare av de maktpåliggande vattenrättsdomarbefattningarna skola kunna förvärvas så framstående förmågor, som ämbetets vikt kräver, böra avlöningsförhållandena ordnas så, att de ekonomiska villkoren för dessa befattningshavare bliva ungefärligen lika med dem, som gälla för häradshövdingarna i de mera givande domsagorna. Från nu angivna synpunkt och i betraktande även därav att, på sätt här nedan skall närmare beröras, lönerna åt vattenrättsingenjörerna mäste bestämmas till jämförelsevis höga belopp, synas vattenrättsdomarnes löner böra fastställas så, att de kunna påräkna en årsinkomst på sin tjänst av 18 000 å 20 000 kronor.

Om vattenrättsingenjörernas befattningar anordnas såsom heltidstjänster, är det tydligt, att avlöningsförhållandena för dem måste regleras på ett helt annat sätt än nu. Det relativt låga årsarvode, som för närvarande tillkommer vattenrättsingenjörerna, är fastställt med hänsyn till att de jämsides med denna sin befattning hava annan inkomstbringande sysselsättning. För framtiden, då hela eller i allt fall den allra största delen av deras tid tages i anspråk av domstolsarbetet, erfordras sådan avlöning, att — även örn möjlighet för dem att skaffa sig någon extra inkomst icke bör vara dem alldeles betagen — de icke för sin utkomst skola vara beroende av sådan, utan kunna, fria från ekonomiska bekymmer, helt ägna sig åt sitt ansvarsfulla värv som domstolsledamöter. Vid bestämmande av vat tenrättsingenjörernas lön måste hänsyn tagas till den synnerliga vikten av

att till dessa befattningar kunna erhållas ingenjörer, som i avseende å teoretisk och praktisk duglighet kunna sägas stå på höjden inom sitt fack. Endast under denna förutsättning kan det förväntas, att vattendomstolarna, där den grundläggande tekniska och ekonomiska utredningen i vattenmål måste vara förlagd, skola bibehålla den auktoritet och det förtroende hos den rättssökande allmänheten, som oavvisligen är av nöden. Konkurrensen örn de dugligaste ingenjörerna är emellertid betydande; av industriella företag med stora ekonomiska resurser kunna bjudas löner, vilka det icke gärna är möjligt för staten att bereda, och genom utövning av konsulterande verksamhet kan en dugande vattenbyggnadsingenjör säkerligen förskaffa sig väsentligt större inkomster än dem, vilka en statstjänst kan medföra. Med hänsyn till tryggheten i en fast statsanställning torde det dock icke vara omöjligt att för vattenrättsingenjörstjänsterna förvärva ingenjörer av sådana kvalifikationer, som ovan antytts, under förutsättning att avlöningsvillkoren bliva något så när gynnsamma. I den förut omförmälda inom justitiedepartementet år 1929 utarbetade promemorian framhölls, att en vattenrättsingenjör, som toges i anspråk för arbetet i vattendomstolen under hela året, borde kunna påräkna en årsinkomst av åtminstone 16 000 kronor. Även de sakkunniga anse, att ungefärligen nämnda belopp bör vara minimum för en vattenrättsingenjörs avlöningsförmåner, örn för de ifrågavarande befattningarna skola kunna påräknas så kvalificerade ingenjörer, att syftet med den tekniska sakkunskapens insättande i vattendomstolen verkligen vinnes.

Beträffande vattenrättssekreterarna torde någon ökning av deras nuvarande avlöningsförmåner icke vara av nöden, men då det är av stor vikt, att till uppehållande av dessa sekreterarbefattningar, med vilka följer skyldighet för innehavaren att efter vederbörligt förordnande såsom särskild ordförande i vattendomstolen handlägga och avdöma mål, kunna erhållas jurister, som redan förvärvat en icke obetydlig erfarenhet i domarvärv, kan å andra sidan en minskning i de löneförmåner, vilka enligt gällande bestämmelser tillkomma vattenrättssekreterare, icke sättas i fråga. Med hänsyn till den förut omförmälda reduktion av dyrtidstillägg, som blir en följd av löneregleringen, bör därför det nuvarande arvodet höjas med omkring 1200 kronor.

Enligt Kungl. Maj:ts särskilda medgivande uppbära för närvarande två skrivbiträden vid Västerbygdens vattendomstol ävensom ett vid Norrbygdens vattendomstol anställt skrivbiträde avlöning i likhet med kontorsbiträden vid de centrala ämbetsverken. De sakkunniga anse sig emellertid sakna anledning att för vattendomstolarnas skrivbiträden i allmänhet föreslå bättre löneställning än den, som enligt det allmänna civila avlöningsreglementet tillkommer andra skrivbiträden. Vad vattenrättsamanuenserna angår synes lönen för dem böra bestämmas lika som för förste amanuenser vid statsdepartement och centrala ämbetsverk. Det bör dock, såsom förut nämnts, tillkomma vederbörande vattenrättsdomare att av-

Vattenrätts-

sekreterare.

Skrivbiträden och amanuenser.

G — 312 13 7.

82 Biträdande vattenrättedomare och vattenrättstékrdtrare.

LOnebeloppens

fixering.

göra, om heltidsamanuens skall antagas eller i hans ställe två eller flera amanuenser med kortare tjänstgöringstid och i enlighet därmed avpassade avlöningsförmåner skola användas.

Där biträdande vattenrättsdomare förordnas, bör avlöning åt honom utgå i form av ett efter år beräknat arvode utan rätt för honom att därå räkna sig dyrtidstillägg till godo och med skyldighet att under tiden för förordnandet avstå honom eljest såsom assessor eller vattenrättssekreterare tillkommande avlöning. Vad nu sagts bör i tillämpliga delar gälla även beträffande biträdande vattenrättssekreterare, där sådan förordnas.

Då det gäller att med ledning av vad här ovan sagts örn den ungefärliga storleken av de avlöningsförmåner, som böra tillkomma befattningshavarna vid vattendomstolarna, närmare fixera avlöningarna, möter en viss svårighet därutinnan, att de lönebelopp, som beträffande vattenrättsdomare och vattenrättsingenjörer böra komma i fråga, delvis icke återfinnas i den löneplan, vilken innehålles i gällande avlöningsreglemente för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen. Det skulle visserligen kunna ifrågasättas, att nämnda reglemente icke gjordes tillämpligt i avseende å vattendomstolarnas personal och att således dennas löneförhållanden reglerades genom särskilda, från det civila avlöningsreglementet fristående föreskrifter. Ett förslag härom skulle emellertid sannolikt icke hava stora utsikter att vinna framgång. Medgivas måste också, att vattendomstolspersonalens inordnande under det allmänna civila avlöningsreglementet med dess regler örn de flesta lönegraders uppdelning i löneklasser eller, med andra ord, örn ålderstillägg för befattningshavare efter viss tids tjänstgöring, vidare örn avlöning vid tjänstledighet på grund av sjukdom eller annan anledning m. m. onekligen medför vissa fördelar. De sakkunniga hava därför sökt på annat sätt erhålla en lösning av omförmälda svårighet.

Såsom förut nämnts, äro vattenrättsingenjörerna för närvarande berättigade till särskilt dagarvode för de dagar, då de äro upptagna av tjänstgöring vid vattendomstolens sammanträden eller vid förberedande undersökning å platsen för utförande av företag, varom fråga är. Örn denna anordning bibehålies och utvidgas att gälla även beträffande vattenrättsdomarne, kan utan utbyggnad av avlöningsreglementets löneplan åstadkommas sådan löneförstärkning för vattenrättsdomare och vattenrättsingenjörer, som erfordras för att bereda dem tillräckliga löneförmåner. Härigenom vinnes dessutom den fördelen, att löneförmånernas storlek i viss mån kommer att rätta sig efter arbetsbördan, där denna ställer sig olika för de särskilda domstolarna. Emot en dylik anordning skulle måhända kunna riktas den anmärkningen, att vederbörande vattenrättsdomare och vattenrättsingenjörer kunde tänkas bliva frestade att för erhållande av större löneinkomster begagna flera dagar till domstolssamman-

träden och undersökningsförrättningar än med en klok planering av arbetet strängt taget vore behövligt. De sakkunniga äro för sin del övertygade om att någon risk härför icke föreligger. Vill man emellertid förebygga all frestelse i nämnda hänseende, kan detta lämpligen ske genom fastställande av visst maximum för år räknat beträffande antalet dagarvoden.

Enligt uppgifter, som infordrats från vattenrättsdomarne, har antalet sammanträdesdagar för de särskilda vattendomstolarna under vart och ett av åren 1925—1930, sistnämnda år dock endast till och med november månad, utgjort:

Av hela det nyss angivna antalet domstolssammanträden hava 141 hållits i närvaro av allenast en vattenrättsingenjör, under det att vid samtliga övriga båda ingenjörerna närvarit.

Beträffande antalet dagar, då vattenrättsingenjörerna under tidsperioden 1926—1930 varit upptagna av undersökning jämlikt 11 kap. 45 § vattenlagen, hava jämväl uppgifter införskaffats. Av dessa framgår, att förhållandena härutinnan ställt sig väsentligt olika vid de skilda domstolarna; och givet är, att även i framtiden så kommer att bliva fallet. Emellertid torde man kunna beräkna, att i genomsnitt varje vattenrättsingenjör efter genomförandet av den nya organisationen kommer att upptagas av undersökningsförrättningar åtminstone 20 å 25 dagar örn året.

På grund härav kan man antaga, att antalet dagarvoden skulle i genomsnitt per år up^pgå, för vattenrättsdomare till 60 och för vattenrättsingenjör till 80 å 85. Beträffande vattenrättsdomare måste man emellertid räkna med, att han liksom hittills för att kunna medhinna allt på honom ankommande arbete befrias från handläggningen av vissa mål, därvid i regel vattenrättssekreteraren torde erhålla förordnande att i detta avseende vikariera för vattenrättsdomaren. Då vattenrättsdomaren bör hava rätt till dagarvode, allenast när han själv tjänstgör såsom domstolens ordförande, torde man därför hava att räkna endast med 40 å 50 dagarvoden åt honom.

Storleken av det dagarvode, som bör tillerkännas vattenrättsdomare och vattenrättsingenjörer, beror givetvis på, till vilket belopp den fasta årslönen för dessa befattningshavare bestämmes, eller med andra ord, till vil-

ken lönegrad enligt avlöningsreglementets löneplan befattningarna hänföras. De sakkunniga anse sig i sistnämnda hänseende böra föreslå, att befattningen såsom vattenrättsdomare hänföres till lönegrad A 2 och befattningen som vattenrättsingenjör till lönegrad B 30. Örn vidare, såsom de sakkunniga likaledes hemställa, dagarvodet för förrättningsdagar bestämmes till 50 kronor, skulle — med beräkning av 45 dagarvoden örn året åt vattenrättsdomare och 80 dagarvoden åt vattenrättsingenjör — avlöningsförmånerna komma att utgöra för vattenrättsdomare, bosatt i

Stockholm (G-ort):

lön enligt lönegrad A 2 .................................. kronor 15 000

dyrtidstillägg, beräknat till nu gällande maximum........ » 1152

45 dagarvoden å 50 kronor ................................ » 2 250

summa kronor 18 402;

samt för vattenrättsingenjör, bosatt i Stockholm:

lön enligt lönegrad B 30 ............ lägst kronor 10 500 högst kronor 11 940

dyrtidstillägg ................................ » » 1152 » » 1152

80 dagarvoden å 50 kronor ........ » » 4 000 » » 4 000

summa kronor (lägst) 15 652 (högst) 17 092.

För befattningshavare, bosatt i Umeå (F-ort), skulle avlöningsförmånerna bliva något mindre eller, med kallortstillägg, för vattenrättsdomare 240 kronor och för vattenrättsingenjör 180 kronor mindre.

Anses maximum för antalet dagarvoden böra föreskrivas, synes detta böra bestämmas till 60 för vattenrättsdomare och 90 för vattenrättsingenjör. Löneförmånerna skulle med denna begränsning högst utgöra, för vattenrättsdomare i Stockholm (därest han själv under samtliga 60 sammanträ desdagar fungerar såsom vattendomstolens ordförande) 19152 kronor samt för vattenrättsingenjör i Stockholm, i lägsta löneklassen 16152 kronor och i högsta löneklassen 17 592 kronor. Begränsningsföreskriften bör givetvis komma till tillämpning även i det fall, att vederbörande tjänst under viss del av året skötes av annan än den ordinarie tjänsteinnehavaren.

I enlighet med vad ovan sagts angående skrivbiträden vid vattendomstolarna skola dessa placeras i lönegrad B 2 enligt avlöningsreglementets löneplan.

För vattenrättssekreterarna, vilkas befattningar enligt de sakkunnigas förslag skola bibehållas å extra stat, föreslås avlöning enligt lönegrad B 27 av löneplanen i avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen. Begynnelselönen för vattenrättssekreterare i Stockholm blir således 9 060 kronor eller, med inräknande av dyrtidstillägg, 10 147 kronor 20 öre. Detta innebär i någon mån minskning av vattenrättssekreterarens avlöningsförmåner i jämförelse med nuvarande förhållanden, men denna minskning

uppväges av den rätt till dagarvode, som skulle tillkomma vattenrättssekreteraren, då han på grund av erhållet förordnande tjänstgör som ordförande i vattendomstolen.

Då vattenrättssekreterarhefattningarna icke kunna anses motsvara i 3 kap. uti avlöningsreglementet avsedda ordinarie tjänster, lära föreskrifterna i 33 § av kungörelsen den 26 juni 1925 med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, icke gälla i fråga örn dem. I samband med fastställandet av vattenrättssekreterarnas avlöningsförmåner torde därför böra föreskrivas, att i övrigt för dessa befattningshavare skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse de stadgande^ som för ordinarie tjänstemän inom lönegrad B 27 meddelats i avlöningsreglementet jämte tillhörande tillämpningsföreskrifter och tillläggsbestämmelser.

För vattenrättsamanuens med heltidstjänstgöring skall i enlighet med vad i det föregående föreslagits avlöning utgå enligt lönegrad 18 i den löneplan, som upptages i nyssnämnda kungörelse med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare, eller således å dyraste ort med 4 596 kronor förutom dyrtidstillägg.

Årsarvodet åt biträdande vattenrättsdomare och biträdande vattenrättssekreterare, då sådana förordnas, föreslås till 12 000 kronor resp. 9 000

kronor.

Enligt 35 § i gällande stadga angående tjänstgöringen vid vattendomstolarna skall utbetalning beträffande vattenrättsdomare och vattenrättssekreterare tillkommande lön samt vattenrättsingenjörs årsarvode ske i förskott för varje månad. Därest nu det civila avlöningsreglementet göres tillämpligt å nämnda befattningshavare och således från och med den nya ordningens ikraftträdande utbetalning av avlöning kommer att ske månadsvis i efterskott, synas, i likhet med vad som skedde vid 1921 års allmänna lönereglering (se K. K. den 22 juni 1921 med vissa föreskrifter i anledning av ny definitiv lönereglering från och med år 1922 för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen), de vattenrättsdomare, vattenrättsingenjörer och vattenrättssekreterare, vilka erhålla fortsatt anställning vid vattendomstolarna, höra berättigas att vid ingången av den månad, då löneregleringen träder i kraft, uppbära så stort belopp, som skulle i förskott för samma månad utgivits till dem, örn den dittillsvarande ordningen fortfarande varit gällande.

I vattendomstolsstadgans 25 § finnes föreskrivet, att för åtnjutande av semester ledighet må beviljas vattenrättsdomare och vattenrättssekreterare varje år under högst en och en halv månad, varjämte stadgas, dels

Övergångsav-

löning.

Semester.

86 Ersättning för tjänst göring vid annan vattendomstol.

Rese- och traktamentsersättning.

Dagarvoden åt vattenrätts• nämndemän.

Pension.

att dylik ledighet må förläggas till sådan del av året, som är tjänlig för syns hållande, allenast örn det prövas kunna ske utan större olägenhet för göromålens behöriga fortgång, och dels att semesterledighet för visst år kan förläggas till påföljande års tre första månader. Dessa bestämmelser, som i viss mån skilja sig från avlöningsreglementets föreskrifter i fråga örn semester, torde fortfarande böra gälla samt givas tillämpning även beträffande vattenrättsingenjörerna. Då vattenrättsingenjör har semester, torde vikarie för honom i regel icke behöva förordnas.

I det föregående har nämnts, att vattenrättsingenjör bör vara skyldig att efter vederbörligt förordnande tillfälligt tjänstgöra vid annan vattendomstol än den, där han är anställd. I regel hör särskild ersättning för sådan tjänstgöring icke tillkomma honom i vidare mån än att dels ifrågakommande dagarvode för deltagande i domstolssammanträde eller verkställande av undersökningsförrättning tillfaller honom och dels, för den händelse den vattendomstol, där han tillfälligt tjänstgör, är placerad på annan ort än den, där han är bosatt, tjänstgöringstraktamente till honom utgår jämlikt avlöningsreglementet med därtill hörande tilläggsbestämmelser. Emellertid kunna förhållandena tänkas stundom vara sådana, att den dubbeltjänstgöring, vattenrättsingenjören nödgas underkasta sig, bör särskilt ersättas. Huruvida sådan ersättning skall utgå, bör ankomma på Kungl. Majrts prövning i det särskilda fallet.

I flera av de förut återgivna yttrandena har framhållits önskvärdheten av en höjning utav den traktamentsersättning, som enligt resereglementet tillkommer vattenrättsingenjörer, vattenrättssekreterare och vattenrättsnämndemän vid deltagande i vattendomstolens syner m. m. De sakkunniga anse goda skäl härför föreligga.

På det livligaste tillstyrka de sakkunniga, att det vattenrättsnämndemän tillkommande dagarvodet vid deltagande i vattendomstolens sammanträden och i undersökning jämlikt 11 kap. 45 § 2 mom. åter höjes till det ursprungliga beloppet, 20 kronor. Dessa sammanträden och undersökningsförrättningar tvinga ofta nämndemännen att flera dagar i följd lämna sitt dagliga arbete.

Angående pension åt de vid vattendomstolarna anställda ordinarie befattningshavare erfordras ej några särskilda bestämmelser. Därest, såsom de sakkunniga föreslagit, dessa inordnas under det allmänna civila avlöningsreglementet, kommer deras rätt till pension att vara reglerad — förutom genom lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension — genom K. K. den 29 juni 1921 med bestämmelser för vissa tjänstemän vid statsdepartement och andra till den civila statsförvaltningen hörande verk i fråga om rätt till pension med de änd-

ringar, som däri sedermera blivit vidtagna. Enligt de sålunda pallande bestämmelserna kommer pensionen för vattenrättsdomare att utgöra 7 89b kronor och för vattenrättsingenjör 6 996 kronor.

Vattendomstolsavgifter.

Såsom förut nämnts, innehåller vattenlagen föreskrift örn skyldighet i vissa fall för sökande i vattenmål att erlägga viss avgift såsom bidragtill kostnaden för vattendomstolarnas organisation och verksamhet. Denna skyldighet föreligger, då medgivande jämlikt vattenlagen lämnas till byggande i vatten för vattnets tillgodogörande såsom drivkraft eller till vattenreglering eller till torrläggningsföretag eller då ändrade bestämmelser rörande hushållningen med vattnet meddelas i syfte att vinna okad möjlighet att utnyttja vattenkraft. Avgiften skall, då medgivande lämnas till byggnad för tillgodogörande av vatten såsom drivkraft, bestämmas i förhållande till den förut icke tillgodogjorda vattenkraft, som beräknas kunna vid lågvatten uttagas vid byggnaden. Åsyftas med vattenreglering eller med ändrade hushållningsbestämmelser ökning i uttagbar vattenkraft, bestämmes avgiften i förhållande till ökningen i den vattenkraft, som vid lågvatten kan uttagas i sökandens eller, då det är fråga örn vattenreglering med tvångsdelaktighet, samtliga till regleringssamfälligheten hörande strömfall. Avses att möjliggöra utnyttjande av förut uttagbar vattenkraft på fördelaktigare sätt, bestämmes avgiften i förhållande till den ökning i vattenkraftens värde, som vinnes. I fråga örn torrläggningsföretag utgår avgiften i förhållande till värdet av den genom företaget vunna båtnaden, och detsamma gäller beträffande vattenreglering till den del denna bereder torrläggning av mark. Då till grund för avgiften skall läggas storleken av viss vattenkraft, skall den utgå med en krona för varje hästkraft till och med 5 000, femtio öre för varje hästkraft över 5 000 till och med 10 000 samt tjugufem öre för varje hästkraft utöver 10 000, men — utom då fråga är örn vattenreglering — får avgiften ej överstiga tjugutusen kronor. Skall avgiften beräknas efter ökningen i värde å vattenkraft eller efter båtnad, som beredes mark, skall den erläggas med en för tusen av värdeökningen eller båtnaden. Skulle avgiften efter nu nämnd beräkning uppgå till mindre belopp än tio kronor, skall den icke erläggas.

Angående tiden för vattendomstolsavgiftens erläggande föreskrives, att den skall inbetalas, innan medgivet arbete får påbörjas eller, där fråga är örn ändrade hushållningsbestämmelser, innan dessa få tillämpas. Inbetalningen sker till vederbörande länsstyrelse.

Det ursprungliga förslaget till införande av ifrågavarande avgift fiamlades i det av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna år 1910 avgivna betänkandet. Ehuru vid den överarbetning förslaget till vattenlag seder-

mera undergick en mera detaljerad utformning gavs åt bestämmelserna örn domstolsavgift, gjordes icke någon ändring i fråga om avgiftens storlek, i vilket avseende vattenlagen överensstämmer med det ursprungliga förslaget.

Under erinran örn det betydande fall penningvärdet sedan år 1910 undergått, hava de flesta vattenrättsdomarne i sitt förut omförmälda yttrande år 1925 ifrågasatt en höjning av domstolsavgifterna. I samband härmed har framhållits, att då vattendomstolens arbete och de kostnader för statsverket, som föranleddes av målets behandling, vore desamma, vare sig sökanden begagnade sig av det erhållna tillståndet eller icke, det ej vore oegentligt, örn avgiftsskyldigheten inträdde redan i och med det att laga kraftvunnet medgivande förelåge.

Det skäl, som de ovannämnda kommittéerna på sin tid anförde för förslaget örn införande av ifrågavarande avgiftsskyldighet var, att då inrättandet av specialdomstolar för vattenmålens behandling medförde ökade utgifter för statsverket, det icke vore obilligt, att de, som för främjande av sina intressen toge den nya domstolsorganisationen i anspråk, i någon mån bidroge till kostnaderna. Enahanda skäl synes nu kunna åberopas för en höjning av avgifterna. Syftet med den föreslagna omorganisationen av vattendomstolarna är att göra dessa i ännu högre grad än hittills skickade att på ett tillfredsställande — snabbt och riktigt — sätt utreda och pröva de viktiga målen angående byggande i vatten, vattenreglering m. m. Skall detta syfte kunna vinnas, är det, såsom förut framhållits, nödvändigt, att verkligt förstklassiga krafter komma till användning såsom ledamöter i dessa domstolar. Förutsättningen för att sådana krafter skola kunna förvärvas är återigen, att tillräckliga löneförmåner bjudas. De förslag, som härutinnan utarbetats av de sakkunniga, äro icke för högt tilltagna. Det kan emellertid icke undgås, att kostnaderna för vattendomstolarna och deras verksamhet därigenom i någon mån ökas. Att de rättssökande, vilka hava det största gagnet av vattendomstolarnas omorganisation, få deltaga i bestridande av denna kostnadsökning, kan — såsom kommittéerna uttryckte det — icke anses obilligt. Ehuru det synes i viss mån betänkligt att för sökande i vattenmål öka de redan nu dryga kostnader, som äro förenade med anhängiggörande och behandling av dylika mål, vilja dock de sakkunniga, i förhoppning att därigenom genomförandet av omorganisationen och löneförmånernas fastställande så som här ovan föreslagits skall underlättas, ansluta sig till förslaget örn en höjning av de ifrågavarande avgifterna. De sakkunniga hava i detta sammanhang haft under övervägande, huruvida skyldigheten att erlägga domstolsavgift borde utsträckas att gälla även i andra fall än dem, där dylik skyldighet nu föreligger, men hava, bland annat på grund av svårigheten att utfinna en tillfredsställande grund för avgiftens beräknande, då det är fråga örn t. ex. medgivande till en brobyggnad, stannat vid, att en utsträckning av skyldigheten icke hör ifrågasättas.

89 Höjningen av avgifterna synes lämpligen kunna bestämmas till 50 procent, därvid dock till undvikande av ojämna tal en viss avrundning bör ske. De sakkunniga föreslå alltså, att domstolsavgiften, då till grund för densamma skall läggas storleken av viss vattenkraft, skall utgå med en krona 50 öre för varje hästkraft till och med 5 000, 75 öre för varje hästkraft över 5 000 till och med 10 000 samt 40 öre för varje hästkraft utöver 10 000 samt, då avgiften skall beräknas efter ökningen i värde å vattenkraft eller efter båtnad, som beredes mark, med en och en halv för tusen av värdeökningen eller håtnaden. Maximum för avgift, beräknad efter storleken av viss vattenkraft, utom då fråga är örn vattenreglering, höjes till 30 000 kronor.

Förslaget att ifrågavarande avgift skall erläggas, så snart det beslut, varigenom medgivande lämnats till det företag eller den åtgärd, varom fråga är, vunnit laga kraft, kunna de sakkunniga däremot icke biträda. Det kan icke vara lämpligt, att en sökande, vilken måhända aldrig begagnar sig av det erhållna medgivandet, ändock skall vara pliktig erlägga denna stundom ganska betydande avgift.

Tidpunkten för den nya organisationens ikraftträdande.

Från budgetsynpunkt skulle det förmodligen vara mest egentligt, att den nya vattendomstolsorganisationen finge träda i kraft från och med ingången av visst budgetår. De sakkunniga anse sig dock av nedan angivna skäl höra föreslå en annan tidpunkt, nämligen den 1 oktober det år, då omorganisationen beslutas. Organisationsförslaget innebär, bland annat, flyttning av Västerbygdens vattendomstol från dess nuvarande förläggningsort till Stockholm. För nämnda domstol måste således anskaffas kanslilokal i huvudstaden. Att få under löpande hyresår tillträda en dylik torde sannolikt möta svårigheter. För de befattningshavare vid vattendomstolarna, vilka vid den nya organisationens ikraftträdande måste förändra bostadsort, uppstå enahanda svårigheter. Då härtill kommer, att vattendomstolsarbetet i regel är av största omfattning under sommarmånaderna, vilka bäst lämpa sig för syner och andra uteförrättningar, i följd varav tid för verkställande av flyttning då endast med svårighet kan beredas, synes den 1 juli icke vara en lämplig tidpunkt för den nya organisationens ikraftträdande.

De sakkunniga, som utgå ifrån att organisationsförslaget kommer att genomföras vid nästa års riksdag, vilja på grund av det anförda hemställa, att den nya organisationen får träda i kraft den 1 oktober 1932.

90 Årliga

kostnader.

Kostnaderna för den nya organisationen.

I enlighet med de i det föregående framställda förslag angående befattningshavare vid vattendomstolarna och avlöningsförmånerna åt dem hava de sakkunniga uppgjort förslag till avlöningsstater för vattendomstolarna. Härvid har i avseende å sådana ordinarie befattningshavare, vilkas befattningar hänförts till lönegrad, som innehåller flera löneklasser, lönen beräknats efter näst högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad. Vad beträffar dagarvodena hava dessa beräknats till ett antal av 60 för varje vattenrättsdomare, 70 för vardera vattenrättsingenjören vid Norrbygdens vattendomstol, 80 för var och en av de vid Mellanbygdens, Söderbygdens och Västerbygdens vattendomstolar anställda vattenbyggnadstekniska vattenrättsingenjörerna samt 90 eller maximum för vardera av de båda vid sistnämnda domstolar anställda torrläggningssakkunniga vattenrättsingenjörerna, vilka ju skola tjänstgöra vardera vid två domstolar.

Statförslagen hava följande utseende.

Ordinarie avlöning sstat:

1 vattenrättsdomare (lönegrad A 2, ortsgrupp F):

lön .................................................... kronor 14 700

dagarvoden ....................................... » 3 000

3 vattenrättsdomare (lönegrad A 2, ortsgrupp G):

lön .................................................... » 45 000

dagarvoden ............................................ » 9 000

2 vattenrättsingenjörer (lönegrad B 30, ortsgrupp F):

lön ......................................... » 22 440

dagarvoden ............................................ » 7 000

5 vattenrättsingenjörer (lönegrad B 30, ortsgrupp G):

lön .................................................... » 57 300

dagarvoden ............................................ » 21000

1 skrivbiträde (lönegrad B 2, ortsgrupp F) .............. » 2 430

3 skrivbiträden (lönegrad B 2, ortsgrupp G) ............ » 7 560

Vikariatsersättningar .................................... » 2 000

Extra stat:

1 vattenrättssekreterare (lönegrad B 27, ortsgrupp F) 3 vattenrättssekreterare (lönegrad B 27, ortsgrupp G) 1 vattenrättsamanuens (lönegrad 18, ortsgrupp F)

3 vattenrättsamanuenser (lönegrad 18, ortsgrupp G) .

Extra renskrivningshjälp .............................

Dagarvoden till vattenrättsnämndemän m. m........

Kronor 191 430

. kronor 8 820 » 27180

» 4 440

» 13 788

» 6 000

* 10 272

Kronor 70 500

91 Till uppehållande av vattendomstolarnas verksamhet skulle således erfordras dels ordinarie förslagsanslag å, i avrundat tal, 191 400 kronor och dels ett extra förslagsanslag å 70 500 kronor. Härtill kommer, så länge det förut omförmälda målet angående Vänerns reglering är anhängigt vid Västerbygdens vattendomstol, utgiften för den särskilda avdelning av nämnda vattendomstol, som inrättats för handläggning av samma mål. Denna utgift torde kunna beräknas till cirka 48 000 kronor, med vilket belopp ovannämnda extra anslag måste tills vidare höjas. Vidare är att märka, hurusom enligt de sakkunnigas förslag vid fall av behov en biträdande vattenrättsdomare och en biträdande vattenrättssekreterare skola förordnas med en årsersättning av tillsammans 21000 kronor.

Kostnaderna för den nya organisationen av vattendomstolarna skulle således, i jämförelse med det för närvarande till deras verksamhet utgående anslaget, komma att ökas. Härvid är emellertid att observera, dels att vid här ovan angivna beräkning såsom utgift för renskrivning vid vattendomstolarna upptagits sammanlagt cirka 16 000 kronor, under det att för närvarande kostnaderna i detta hänseende icke bestridas från anslaget till vattendomstolarna utan från justitiedepartementets ordinarie anslag till skrivmaterialier och expenser, ved m. m. och dels att den minskning i dyrtidstillägg åt befattningshavare vid vattendomstolarna, vilken kommer att bliva en följd av löneregleringen för dessa befattningshavare, torde kunna beräknas till omkring 27 000 kronor. Därest nämnda två belopp fråndragas den sammanlagda summa, som enligt beräkningarna här ovan skulle — utan hänsyn till tillfälligt behov av biträdande vattenrättsdomare och biträdande vattenrättssekreterare — erfordras eller (191400 + 70 500 + 48 000 =) 309 900 kronor, och vidare hänsyn tages till att det nuvarande anslaget till vattendomstolarna, såsom förut nämnts, plägar överskridas med omkring 15 000 kronor, kan den verkliga ökningen i kostnader för dessa domstolar sägas utgöra allenast omkring 17 000 kronor. Till viss del uppväges denna ökning av den större inkomst för statsverket, som den av de sakkunniga föreslagna höjningen utav vattendomstolsavgifterna skulle medföra. Enligt vad förut angivits, utgör det genomsnittliga årliga beloppet av dessa avgifter något över 21000 kronor. Avgifternas höjning med femtio procent skulle således tillföra staten en ökad årlig inkomst av i genomsnitt 10 500 kronor.

De sakkunniga vilja slutligen framhålla nödvändigheten av att vattendomstolarna på statens bekostnad förses med de avvägnings- och vattenmätningsinstrument m. m., vilka erfordras för utförande av vattenrättsingenjörernas arbete i tjänsten. Den engångskostnad, som hära\ föranledes, har av de sakkunniga approximativt beräknats till omkring 8 000 kronor.

Engångs-

kostnad.

92 Vattenlagen 11 kap. 3 §.

Författningsförslag.

För genomförandet av de organisatoriska förändringar med avseende å vattendomstolarna, som i det föregående blivit av de sakkunniga föreslagna, erfordras vissa författningsändringar, av vilka dock de flesta äro av rent administrativ natur. Bestämmelserna i vattenlagen kunna i regel lämnas oförändrade. De enda stadganden i nämnda lag, vilka beröras av det förevarande organisationsförslaget, äro de, som innehållas i lagens 11 kap. 3 oell 6 §§, varjämte det möjligen skulle kunna sättas i fråga, örn icke viss ändring bör göras i 45 § samma kapitel. På grund av det ekonomiska samband, som frågan örn de i 11 kap. 95 § vattenlagen föreskrivna avgifternas storlek har med ändringen i vattendomstolarnas organisation, hava de sakkunniga ansett sig böra till övervägande upptaga nämnda fråga och här ovan föreslagit viss höjning av berörda avgift. Detta förslag föranleder ändring i sist omförmälda stadgande i vattenlagen.

I 11 kap. 3 § vattenlagen stadgas, att vattenrättsdomare och vattenrättsingenjör förordnas av Konungen för viss tid, varjämte föreskrift lämnas, huru det skall förfaras, i fall lämplig person, som är villig att åtaga sig förordnande för viss tid såsom vattenrättsingenjör, ej finnes att tillgå. Då de sakkunnigas organisationsförslag innebär, att vattenrättsdomar- och vattenrättsingenjörsbefattningarna skola besättas med ordinarie innehavare, måste nyssnämnda stadgande ersättas med en bestämmelse, att dessa befattningshavare utnämnas av Konungen. Enligt förslaget skall antalet torrläggningssakkunniga vattenrättsingenjörer bliva mindre än antalet vattendomstolar, i det att för den tjänstgöring, som åligger dylika ingenjörer vid de tre sydliga vattendomstolarna, skola finnas tillsammans allenast två vattenrättsingenjörer. Föreskrift härom bör givetvis icke hava sin plats i vattenlagen, så mycket mindre som antalet vattendomstolar icke är där fastställt. Kungl. Maj:t, som har att bestämma i sistnämnda avseende, bör det även tillkomma att träffa avgörande örn ingenjörernas antal och således, därest ovannämnda förslag bifalles, örn skyldighet för samma vattenrättsingenjör att tjänstgöra vid mera än en vattendomstol. En hänvisning till denna Kungl. Maj:ts rätt torde icke böra saknas i det ifrågavarande lagbudet.

Såsom förut nämnts, kan anställandet av biträdande vattenrättsdomare stundom tänkas bliva erforderligt. Bestämmanderätt i detta hänseende tillhör Kungl. Majit, varemot utväljandet av den person, åt vilken uppdraget såsom biträdande vattenrättsdomare skall lämnas, bör vara överlämnat åt vattenöverdomstolen. Stadgande härom har synts böra givas i 11 kap. 3 § vattenlagen och i samband därmed beträffande de allmänna kompetensfordringarna i avseende å biträdande vattenrättsdomare — lagkunnighet och förfarenhet i domarvärv — hänvisning böra göras till be-

stämmelsen i samma kapitel 2 § i fråga örn vattenrättsdomare. De närmare kompetensvillkor för erhållande av förordnande såsom biträdande vattenrättsdomare, vilka enligt de sakkunnigas uttalande i det föregående böra föreskrivas, hava däremot icke sin plats i själva lagen.

Då med den nya organisationen annan vattenrättsingenjör icke kommer att finnas än den, som utnämnts därtill eller av vattenöverdomstolen förordnats att uppehålla befattning såsom sådan, måste andra stycket i 6 § av 11 kap. vattenlagen ändras, så att däri meddelade bestämmelse kommer att gälla endast vid förfall för vattenrättsnämndeman. Första stycket av samma paragraf har synts böra kompletteras med föreskrift örn förordnande av ställföreträdare för biträdande vattenrättsdomare.

I 11 kap. 45 § vattenlagen meddelas bestämmelser örn undersökning, som i vattenmål erfordras å plats, där visst företag eller viss åtgärd skall utföras. Då dylik undersökning uppdrages åt tillkallat sakkunnigt biträde eller annan sakkunnig person än ledamot i vattendomstolen, skall undersökningen utmynna i ett av undersökningsförrättaren avgivet utlåtande, av vilket parterna äga taga del. Hålles däremot undersökning av vattendomstolens ingenjörer eller endera av dem eller av vattenrättsnämndemän, avgives icke något utlåtande. Anledningen till denna skillnad är den, att det icke ansetts lämpligt, att en domstolsledamot, innan utredningen av målet slutförts, tillkännagåve sin ståndpunkt till däri uppkomna frågor och därigenom bleve eller i allt fall för parterna komme att framstå såsom i viss mån bunden.

I det föregående har framhållits, att för framtiden, då vattenrättsingenjörerna bliva heltidsanställda, undersökning enligt 11 kap. 45 § vattenlagen i regel bör verkställas av dem och, endast örn särskilda skäl föranleda därtill, anförtros åt annan sakkunnig. Med detta uttalande har givetvis icke avsetts, att någon ändring i gällande föreskrifter skulle vidtagas i det avseendet, att utlåtande på grund av hållen undersökning skulle avgivas av den vattenrättsingenjör, som förrättat undersökningen. Det skulle emellertid kunna ifrågasättas, örn icke, till utmärkande av att undersökning genom vattenrättsingenjör skall bliva regel och undersökning av annan sakkunnig undantag, de ifrågavarande bestämmelserna borde avfattas i någon mån annorlunda än för närvarande. De sakkunniga hava dock icke funnit en omarbetning i nämnda syfte vara erforderlig.

Beträffande ändringarna i 11 kap. 95 § vattenlagen hänvisas till vad här ovan anförts angående vattendomstolsavgifter. Något hinder torde icke föreligga att tillämpa bestämmelserna örn de höjda avgifterna även i fråga örn mål, som anhängiggjorts tidigare än den dag, då lagen örn ändring av förevarande lagbud träder i kraft.

Vad angår i sammanhang med vattendomstolarnas nyorganisation erforderliga administrativa författningar hava de sakkunniga ansett sig

Vattenlagen 11 kap. 6 §.

Vattenlagen 11 kap. 45 §.

Vattenlagen 11 kap. 95 §.

Administrativa författningar.

böra framlägga förslag dels till ny kungörelse om antalet vattendomstolar och deras domsområden, dels till kungörelse örn anställande av vattenrättsingenjörer gemensamt för olika vattendomstolar och dels slutligen till kungörelse örn ändring i vissa delar av stadgan angående tjänstgöringen vid vattendomstolarna.

I övrigt torde icke erfordras andra författningsföreskrifter än de, som hava avseende å reglerandet av vattendomstolspersonalens avlöningsförmåner. Till lydelsen av dessa föreskrifter lär det icke tillkomma de sakkunniga att uppgöra förslag. De sakkunniga erinra emellertid örn vad i det föregående anförts örn dagarvoden åt vattenrättsdomare och vattenrättsingenjörer, örn semesterledighet åt dessa befattningshavare och vattenrättssekreterare i enlighet med vattendomstolsstadgan samt örn den rätt, som bör tillerkännas nuvarande befattningshavare, därest de vid nyorganisationens ikraftträdande erhålla fortsatt anställning, att den 1 oktober 1932 bekomma viss övergångsavlöning.

De författningsförslag, vilka de sakkunniga i enlighet med vad nu sagts utarbetat, äro följande:

Förslag till lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 3, 6 oeh 95 §§ i vattenlagen den 28 joni 1918.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 3, 6 och 95 §§ i vattenlagen den 28 juni 1918 skola hava följande ändrade lydelse:

11 KAP.

3 $.

Vattenrättsdomare och vattenrättsingenjör utnämnas av Konungen, som tillika bestämmer, örn samma vattenrättsingenjör skall tjänstgöra vid mera än en vattendomstol.

Där det för göromålens behöriga gång vid vattendomstol finnes erforderligt, äger Konungen förordna, att för viss tid skall anställas biträdande vattenrättsdomare, som har att i den omfattning vattenöverdomstolen bestämmer på eget ansvar utföra på vattenrättsdomaren ankommande göromål. Vad i 2 § är stadgat beträffande vattenrättsdomare skall äga tillämpning även i fråga örn biträdande vattenrättsdomare. Skall sådan anställas, varde förordnande för behörig och lämplig person meddelat av vattenöverdomstolen.

6 §.

Vid jäv eller annat förfall för vattenrättsdomare, vattenrättsingenjör eller biträdande vattenrättsdomare varde ställföreträdare förordnad av vattenöverdomstolen; och skall vad i 2 § finnes stadgat beträffande vat-

tenrättsdomare och vattenrättsingenjör samt i 3 § om biträdande vattenrättsdomare äga tillämpning jämväl i fråga örn ställföreträdare för dem.

Är vattenrättsnämndeman av jäv eller annat förfall hindrad att deltaga i visst måls handläggning eller i visst vattendomstolens sammanträde, kalle vattenrättsdomaren annan vattenrättsnämndeman eller, där tillkallande av sådan skulle medföra avsevärd tidsutdräkt, annan ojävig, till befattning som vattenrättsnämndeman valbar man att i stället tjänstgöra i domstolen.

95 Lämnas---verksamhet.

Avgift, som nu nämnts, skall beträffande byggnad för vattnets tillgodogörande såsom drivkraft bestämmas i förhållande till den förut icke tillgodogjorda vattenkraft, som beräknas kunna vid lågvatten uttagas vid byggnaden, dock med avdrag för den vattenkraft, för vilken i samband med regleringsföretag avgift förut erlagts. Där med vattenreglering eller med ändrade hushållningsbestämmelser åsyftas ökning i uttagbar vattenkraft, skall avgiften bestämmas i förhållande till ökningen i den vattenkraft, som vid lågvatten kan uttagas i sökandens eller, då fråga är örn vattenreglering enligt 3 kap. 1 §, samtliga till regleringssamfälligheten hörande strömfall. Avses att möjliggöra utnyttjande av förut uttagbar vattenkraft på fördelaktigare sätt, varde avgiften bestämd i förhållande till den ökning i vattenkraftens värde, som genom företaget eller genom de ändrade hushållningsbestämmelserna beredes. Är ändamålet med vattenreglering jämväl torrläggning av mark, skall avgift tillika utgå i förhållande till värdet av den båtnad, som i nämnda hänseende vinnes genom företaget. Vad nu sagts äge ock tillämpning i fråga örn företag enligt 7 kap. Där till grund för avgiften skall läggas storleken av viss vattenkraft, skall den utgå med en krona femtio öre för varje hästkraft till och med 5 000, sjuttiofem öre för varje hästkraft över 5 000 till och med 10 000 samt fyrtio öre för varje hästkraft utöver 10 000, men må ej, utom då fråga är örn vattenreglering, överstiga trettiotusen kronor. Skall avgiften beräknas efter ökningen i värde å vattenkraft eller efter båtnad, som beredes mark, varde den erlagd med en och en halv för tusen av värdeökningen eller båtnaden.

Avgift, som efter ovan nämnd beräkning skulle uppgå till mindre belopp än tio kronor, skall icke erläggas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 oktober 1932.

96 Förslag till kungörelse om antalet vattendomstolar i riket och deras

domsområden.

I anledning av stadgandet i 11 kap. 9 § i vattenlagen den 28 juni 1918 förordnas som följer:

1 *.

Vattendomstolarna i riket äro till antalet fyra. De benämnas Norrbygdens vattendomstol, Mellanbygdens vattendomstol, Söderbygdens vattendomstol och Västerbygdens vattendomstol.

2 $.

Vattendomstolarna äga följande domsområden, nämligen Norrbygdens vattendomstol:

Norrbottens och Västerbottens län samt de delar av Västernorrlands och Jämtlands län, som äro belägna norr och öster örn vattendelaren mellan Ångermanälvens med flera vattendrags vattenområden, å ena, samt Indalsälvens vattenområde, å andra sidan;

Mellanbygdens vattendomstol:

de delar av Västernorrlands och Jämtlands län, som icke tillhöra Norrbygdens vattendomstols område, Gävleborgs län, Kopparbergs län med undantag av den utmed gränsen till Värmlands län belägna del, som hör till Vänerns vattenområde, Örebro län med undantag av de delar, som höra till Vänerns och Vätterns jämte Motalaströms samt Nyköpingsåns vattenområden, Västmanlands län, Uppsala län, Stockholms stad, Stockholms län med undantag av den del av fastlandet, som är belägen söder örn vattendelaren mellan Mälaren—Norrströms med flera vattendrags vattenområden, å ena, samt Tyresåns vattenområde, å andra sidan, den del av Södermanlands län, som hör till Mälaren—Norrströms vattenområde, och den del av Skaraborgs län, som tillhör Hjälmarens vattenområde;

Söderbygdens vattendomstol:

de delar av Stockholms och Södermanlands län, som icke tillhöra Mellanbygdens vattendomstols område, den del av Örebro län, som hör till Nyköpingsåns samt Vätterns jämte Motalaströms vattenområden, den del av Skaraborgs län, som tillhör sistnämnda vattenområde, Östergötlands län, Jönköpings län med undantag av den del, som tillhör Nissans, Ätrans och Vänerns vattenområden, Kronobergs län med undantag av den del, som tillhör Fylleåns vattenområde, Kalmar län, Blekinge län, Kristianstads län, Malmöhus län, den del av Hallands län, som är belägen

söder om vattendelaren mellan Lagans vattenområde, å ena, samt Fylleåns med flera vattendrags vattenområden, å andra sidan, samt Gotlands län;

Västerbygdens vattendomstol:

de delar av Jönköpings, Kronobergs och Hallands län, som icke höra till Söderbygdens vattendomstols område, Skaraborgs län med undantag av de delar, som höra till Mellanbygdens och Söderbygdens vattendomstolars områden, Älvsborgs län, Göteborgs och Bohus län, Värmlands län, den utmed gränsen till sistnämnda län belägna del av Kopparbergs län, som hör till Vänerns vattenområde, samt den del av Örebro län, som tillhör sistnämnda vattenområde.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 oktober 1932, då kungörelsen den 30 juli 1918 örn antalet vattendomstolar i riket och deras domsområden upphör att gälla.

Förslag till kungörelse om anställande av vattenrättsingenjörer gemensamt

för olika vattendomstolar.

Med stöd av stadgande i 11 kap. 3 § första stycket i vattenlagen den

28 juni 1918, enligt dess lydelse i lag den-----, förordnas som

följer:

För tjänstgöring gemensamt vid Mellanbygdens och Västerbygdens vattendomstolar anställes en vattenrättsingenjör med sakkunskap särskilt i frågor örn torrläggning av mark, och för tjänstgöring gemensamt vid Söderbygdens och Västerbygdens vattendomstolar anställes likaledes en vattenrättsingenjör med sakkunskap särskilt i nämnda frågor. Skyldigheten att tjänstgöra vid Västerbygdens vattendomstol skall mellan dessa vattenrättsingenjörer fördelas på sätt vederbörande vattenrättsdomare äger föreskriva, därvid dock skall iakttagas, att den vid Mellanbygdens och Västerbygdens vattendomstolar gemensamt anställde ingenjören skall i främsta rummet deltaga i de mål, vilka hänföra sig till Värmlands län och de till sistnämnda vattendomstols område hörande delarna av Kopparbergs och örebro län, samt den vid Söderbygdens och Västerbygdens vattendomstolar gemensamt anställde ingenjören i främsta rummet i övriga vid Västerbygdens vattendomstol anhängiga mål.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 oktober 1932.

7 — »13487.

98 Förslag till kungörelse örn ändring i vissa delar av stadgan den 6 december 1918 angående tjänstgöringen vid vattendomstolarna.

Härigenom förordnas, att 29 och 34 §§ i stadgan den 6 december 1918 angående tjänstgöringen vid vattendomstolarna skola upphöra att gälla samt att 3, 4, 19, 20, 22, 23, 25, 26, 30, 31, 32 och 35 §§ i samma stadga skola erhålla följande ändrade lydelse:

3 $.

1. Vattenrättsdomaren leder — -— — rikstelefonkatalogen.

Örn vattenrättsdomares — ---vattenlagen.

2. Anställes biträdande vattenrättsdomare, åligger honom att i den omfattning, som enligt grunder, vilka Kungl. Majit må hava fastställt, bestämmes av vattenöverdomstolen, utföra vattenrättsdomaren åliggande ämhetsgöromål, att jämväl därutöver vid vattenrättsdomaren beviljad ledighet vikariera för denne, när vattenöverdomstolen så förordnar, samt att, i den mån biträdande vattenrättsdomarens övriga åligganden det medgiva, biträda vattenrättsdomaren i hans ämhetsgöromål.

Vad här ovan sagts örn skyldighet för vattenrättsdomaren att utsätta viss tid, då han är tillgänglig för samtal medelst telefon, samt örn offentliggörande av underrättelse härom gäller jämväl, såvitt angår biträdande vattenrättsdomare.

4 *.

Vattenrättsingenjör åligger:

1. att, då han icke är upptagen av sammanträde nied vattendomstolen eller av förrättning, som i 2 här nedan sägs, i enlighet med de föreskrifter, vattenrättsdomaren meddelar, deltaga i arbetet å vattendomstolens kansli, därvid han i främsta rummet har att a) omedelbart eller snarast möjligt efter det mål eller ärende, som ankommer på vattendomstolens eller vattenrättsdomarens behandling, inkommit, verkställa granskning av detsamma, särskilt såvitt angår däri förekommande tekniska och ekonomiska spörsmål, i behöriga delar föredraga målet eller ärendet för vattenrättsdomaren och i samband därmed anmäla, örn föreläggande angående komplettering av handlingarna i något avseende erfordras och örn förberedande undersökning synes behövlig, samt, därest vattenrättsdomaren anser frågans beskaffenhet det påkalla, över den tekniska granskningen avgiva skriftlig berättelse till vattenrättsdomaren,

h) deltaga i de överläggningar, vattenrättsdomaren eljest finner vara erforderliga, och meddela vattenrättsdomaren de upplysningar och råd, som av denne i tjänsteärende begäras, c) biträda med avfattningen av vattendomstolens utslag, i vad detta innehåller tekniska uppgifter eller bygger på sådana, och

d) deltaga i arbetet med vattenbokens förande och därvid, utom annat, sörja för utförande av de ritningar, som böra intagas i vattenboken; samt

2. att, då han därtill av vattenrättsdomaren förordnas, förrätta undersökning, som avses i 11 kap. 45 § 2 mom. och 12 kap. 7 § vattenlagen samt besiktning jämlikt 13 kap. 1 § samma lag.

Erforderlig undersökning enligt 11 kap. 45 § vattenlagen bör i regel verkställas av vattenrättsingenjör och, endast om särskilda skäl därtill föranleda, uppdragas åt annan sakkunnig. Där på grund av föreliggande omständigheter dylik undersökning lämpligast bör hållas å sön- eller helgdag, är vattenrättsingenjör skyldig att då verkställa densamma.

Vattenrättsingenjör är skyldig att efter förordnande av vattenöver domstolen tjänstgöra i stället för vattenrättsingenjör vid annan vattendomstol, då denne av jäv eller annat förfall är förhindrad att fullgöra sin tjänst eller dylik tjänstgöring eljest är erforderlig. Om vissa vattenrättsingenjörers skyldighet att, utan särskilt förordnande av vattenöverdomstolen, tjänstgöra vid mera än en vattendomstol är särskilt stadgat.

Vattenrättsingenjör må icke åtaga sig enskilt uppdrag rörande företag eller åtgärd, som kan antagas komma under vattendomstolens bedömande, ej heller rörande mål, som anhängiggjorts vid annan vattendomstol, innan detsamma avgjorts genom laga kraftägande utslag.

Har vattenrättsingenjör mottagit kallelse till sammanträde med vattendomstolen, åligger det honom att örn mottagandet av dylik kallelse ofördröjligen underrätta vattenrättsdomaren samt därvid tillika uppgiva, örn han av känt jäv eller annat laga förfall är hindrad att tjänstgöra i domstolen.

19 $.

1. Förordnande såsom vattenrättssekreterare meddelas för viss tid, högst fem år. Har vattenrättssekreterare visat sig oskicklig, vårdslös oller försumlig i sin tjänstgöring eller eljest för tjänsten olämplig, må han, ändå att tid, för vilken han förordnats, icke gått till ända, på därom av vattenrättsdomaren hos Kongl. Majit gjord framställning skiljas från förordnandet.

2. Där Kungl. Majit efter vattenöverdomstolens och vederbörande vattenrättsdomares hörande finner det för göromålens behöriga gång vid vattendomstol erforderligt, skall biträdande vattenrättsdomare medelst förordnande av vattenöverdomstolen för viss tid anställas för tjänstgöring, allt efter Kungl. Majits bestämmande, antingen uteslutande vid en vattendomstol eller vid Mellanbygdens, Söderbygdens och Yästerbygdens vattendomstolar gemensamt eller vid två av dessa vattendomstolar gemensamt.

Till biträdande vattenrättsdomare må endast förordnas den, som uppehållit befattning såsom ledamot i vattenöverdomstolen under minst ett

och ett halvt år eller såsom vattenrättssekreterare under minst tre år. Till vikarie för biträdande vattenrättsdomare må även annan lagkunnig och i domarvärv erfaren man än nu sagts förordnas.

20 $.

Vill vattenrättssekreterare, innan tiden för det honom meddelade förordnandet gått till ända, erhålla entledigande från sin befattning, har han att hos Kungl. Majit därom göra anhållan.

22 §.

Ordinarie befattning såsom skrivbiträde vid vattendomstol tillsättes, efter förslag av vattenrättsdomaren, medelst konstitutorial av vattenöverdomstolen.

Vattenrättsamanuens, kommissionär och annat skrivbiträde än nyss sagts förordnas av vattenrättsdomaren, som ock äger, när skäl därtill äro, återkalla dylikt förordnande. Över vattenrättsdomarens beslut härutinnan må klagan ej föras.

Till vattenrättsamanuens — — — vattenrättsamanuens.

Förordnande---förordnas.

23 $.

Då befattning---lämnas.

Innan vattenöverdomstolen avgiver förslag eller anmälan, som ovan sägs, skall utlåtande inhämtas, beträffande vattenrättsingenjör från vägoch vattenbyggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen eller annan vederbörlig myndighet samt i fråga örn vattenrättssekreterare från vattenrättsdomaren.

25 $.

För åtnjutande av semester må ledighet beviljas vattenrättsdomare, vattenrättsingenjör och vattenrättssekreterare varje år under högst en och en halv månad för var och en av dem; och må vattenrättsdomare och vattenrättsingenjör dessutom för vårdande av enskilda angelägenheter kunna erhålla ledighet under högst en månad vardera.

Ledighet---äga rum.

Har vattenrättsdomare, vattenrättsingenjör eller vattenrättssekreterare under visst år icke till fullo åtnjutit honom för det året tillkommande semesterledighet, må under de i denna paragraf angivna villkor den ledighet, han sålunda icke åtnjutit, beviljas honom under de tre första månaderna påföljande år.

Då ledighet beviljas vattenrättsingenjör för åtnjutande av semester, skall vikarie för honom förordnas, allenast i den män det finnes erforderligt.

26 §.

Då det med hänsyn till omfattningen av visst mål eller eljest för göromålens behöriga fortgång må anses erforderligt, äger vattenöverdomstolen medgiva vattenrättsdomaren befrielse från hans tjänsteåligganden med undantag för visst mål eller ock från viss del eller vissa av de honom åliggande göromålen. De åligganden, från vilka vattenrättsdomaren befriats, förrättas av den, som därtill förordnas av vattenöverdomstolen. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn vattenrättsingenjör.

30 $.

Har i fall---förordnade.

Har vattenrättsdomare eller vattenrättssekreterare beviljats ledighet för åtnjutande av semester, utgår vikariens ersättning av statsmedel. Vad nu sagts gälle ock, där vid semesterledighet för vattenrättsingenjör vikarie för honom förordnats.

31 §.

Vid tillträde av förordnande såsom vikarie för vattenrättsdomare, vattenrättsingenjör eller vattenrättssekreterare njute vikarien för resa till den ort, där vattendomstolens kansli är beläget, ersättning av statsmedel enligt vad för dylik befattningshavare i gällande resereglemente är stadgat. Vid förordnandets frånträdande utgår enahanda ersättning för resa från sistnämnda ort till den ort, där vikarien å tjänstens vägnar skall inställa sig, eller, örn han då ej skall tillträda annan tjänstgöring, till hans hemort. Dock må i intet fall ersättning utgå med högre belopp än som enligt nämnda reglemente må beräknas för den verkligen företagna resan.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande biträdande vattenrättsdomare.

32 $.

Är särskilt dagarvode bestämt, utgår sådant arvode för varje dag, som upptages av tjänstgöring i vattendomstolen eller av undersökning, varom förmäles i 11 kap. 45 § 2 mom. vattenlagen. Dagarvode tillfaller den, som förrättar tjänsten.

Där vattenrättsingenjör efter förordnande av vattenöverdomstolen tjänstgör i stället för vattenrättsingenjör vid annan vattendomstol än den, vid vilken förstnämnde ingenjör är anställd, kan, efter Kungl. Maj:ts beprövande i varje särskilt fall, utöver tjänstgöringstraktamente, som jämlikt gällande avlöningsreglemente för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, med tillhörande tilliiggsbestämmelser må tillkomma honom, särskild ersättning för tjänstgöringen tillerkännas honom.

8 — 812487.

35 $.

Löneförmåner, som tillkomma vid vattendomstol anställd befattningshavare och utgå enligt fastställd stat eller eljest enligt av Kungl. Maj:t bestämda grunder, utbetalas, örn vattendomstolens kansli enligt 1 § är förlagt till Stockholm, av statskontoret samt i annat fall genom länsstyrelsen i det län, inom vars område kansliet är förlagt.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 oktober 1932.

812487. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1931.