angående anslag till be¬ kämpande av arbetslösheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

1 Nr 250.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till bekämpande av arbetslösheten; given Stockholms slott den 22 april 1932.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för denna dag vill Kungl. Majit härigenom föreslå riksdagen att bifalla det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Sam Larsson.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22 april 1932.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Larsson anför:

I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, punkt 9, har Kungl. Majit på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition, som kunde komma att avlåtas i ämnet, till bekämpande av arbetslösheten för budgetåret 1932/1933 beräkna ett extra reservationsanslag av 20,000,000 kronor.

Jag anhåller nu att få till närmare behandling upptaga denna fråga.

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sami. 208 haft. (Nr 250.)

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

Tidigare an- Inledningsvis torde jag därvid få redogöra för de under senare år anvisade slag m. m. ans]agen för arbetslöshetens bekämpande och vissa i samband därmed stående frågor.

För år 1921 anvisade 1920 års riksdag ett förslagsanslag, högst, å 1,000,000 kronor för bekämpande av arbetslösheten (riksdagens skrivelse nr 410). Vidare anvisade 1921 års riksdag för samma år till bekämpande av arbetslösheten och lindrande av nöd på tilläggsstat dels enligt skrivelse nr 177 ett förslagsanslag, högst, å 11,000,000 kronor — varav en summa av 500,000 kronor beräknades till bestridande av särskilda åtgärder för lindrande av nöd, som i följd av arbetslöshet drabbat personer, vilka icke enligt då gällande författning voro kvalificerade att erhålla arbetslöshetsunderstöd — dels ock enligt skrivelse nr 350 ett reservationsanslag av 23,500,000 kronor. De genom allmänna arbetslöshetsanslag för år 1921 av riksdagen anvisade medlen utgjorde alltså sammanlagt 35,500,000 kronor. I det närmaste hela detta belopp togs under samma år jämlikt Kungl. Maj:ts särskilda beslut i anspråk dels för nödhjälpsarbeten, dels för särskilda ändamål. Vad beträffar dessa särskilda ändamål torde jag här få erinra, att bland dem även ingick hjälp till utförandet av vissa vägföretag i fria marknaden. Genom beslut den 2 september 1921 ställde nämligen Kungl. Majit till statens arbetslöshetskommissions förfogande från förenämnda reservationsanslag å 23,500,000 kronor ett belopp av högst 1,000,000 kronor, att mot redovisningsskyldighet användas dels till förskotterande, mot av kommissionen godkänd säkerhet, av erforderliga medel för utförande av med statsmedel understödda väganläggningar och vägförbättringar m. m., dels ock till gäldande av belopp, varmed den för dylikt vägföretag beräknade kostnaden kunde komma att överskridas.

Dessutom anvisade 1921 års riksdag under titel »Utgifter för kapitalökning, statens affärsverksamhet» på tilläggsstat för år 1921 ett reservationsanslag av

9,000,000 kronor, att utgå av lånemedel och att enligt Kungl. Maj :ts bestämmande användas för sådana arbeten vid telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk, vilka kunde påkallas för bekämpande av arbetslösheten (riksdagens skrivelse nr 339 B).

För år 1922 anvisade 1921 års riksdag ett förslagsanslag, högst, å 3,000,000 kronor, till bekämpande av arbetslösheten och lindrande av nöd. För sistnämnda ändamål beräknades 500,000 kronor (riksdagens skrivelse nr 350). Vidare beviljades av 1922 års riksdag på tilläggsstat för samma år för bekämpande av arbetslösheten reservationsanslag till sammanlagt belopp av 85,000,000 kronor, därav ett belopp av 10,000,000 kronor finge användas till statsbeställningar och kristidsarbeten genom kommunikationsverken och ett belopp av 5,000,000 kronor för beställningar genom andra ämbetsverk (riksdagens skrivelse nr 291).

Dessutom medgav 1922 års riksdag, att då ännu odisponerade delar av de till uppförande av bostadshus för tjänstemän vid postverket, telegrafverket samt statens järnvägar och vattenfallsverk å riksstaten för år 1921 och å tilläggsstaten för år 1920 anvisade reservationsanslag om tillhopa 17,500,000 kronor finge — med undantag av ett belopp av högst 820,000 kronor, som beräknades åtgå för vissa särskilda ändamål — enligt Kungl. Maj:ts bestämmande användas

Kungl. Majlis proposition nr 250.

för sådana arbeten för telegrafverkets, statens järnvägars och statens vattenfallsverks räkning, vilka kunde påkallas för bekämpande av arbetslösheten. Ytterligare anvisade 1922 års riksdag för sistnämnda ändamål på tilläggsstat för år 1922 under titel »Utgifter för kapitalökning, statens affärsverksamhet» ett reservationsanslag av 5,000,000 kronor att utgå av lånemedel (riksdagens skrivelse nr 99).

För tiden 1 januari—30 juni 1923 anvisade 1922 års riksdag ett reservationsanslag å 5,000,000 kronor (riksdagens skrivelse nr 291).

Med hänsyn till befintliga reservationer å tidigare anvisade anslag till arbetslöshetens bekämpande äskades icke något allmänt arbetslöshetsanslag för budgetåret 192311924.

Däremot anvisade 1923 års riksdag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning i ämnet, för sådana arbeten för telegrafverkets, statens järnvägars och statens vattenfallsverks räkning, vilka kunde påkallas av arbetslösheten, för sistnämnda budgetperiod ett reservationsanslag av 2,000,000 kronor att utgå av lånemedel (riksdagens skrivelse nr 295).

Vidare må i detta sammanhang nämnas, att 1923 års riksdag, efter Kungl. Maj:ts förslag, medgav, att för vidtagande av åtgärder till lindrande av nöden bland vissa arbetslösa järnbruksarbetare finge av femte huvudtitelns allmänna besparingsfond tagas i anspråk ett belopp av förslagsvis 70,000 kronor.

Ej heller för budgetåret 192411925 begärde Kungl. Majit något allmänt arbetslöshetsanslag. Vid 1924 års riksdag motionsvis väckta förslag örn anvisande av ytterligare anslag till arbetslöshetens bekämpande lämnades av riksdagen utan bifall.

Av sistnämnda års riksdag meddelades i stället, på Kungl. Majits förslag, vissa beslut, enligt vilka tidigare för arbetslöshetens bekämpande beviljade anslag skulle få tagas i anspråk för andra ändamål.

Sålunda medgav riksdagen, enligt två särskilda beslut, att de av 1922 års riksdag för bekämpande av arbetslösheten beviljade reservationsanslagen finge intill ett belopp av 1,750,000 kronor användas till färdigställande av vissa utav Norrlands statsarbeten påbörjade arbetsföretag, vilka på grund av arbetslöshetens nedgång icke fullbordats, och intill ett belopp av 1,350,000 kronor för färdigställande av vissa utav Södra Sveriges statsarbeten påbörjade, men av nyssnämnda anledning icke fullbordade företag (riksdagens skrivelser nr 128 och 294).

Vidare medgav 1924 års riksdag, att ej förbrukade delar av de av riksdagen anvisade anslagen till arbeten för telegrafverkets samt statens järnvägars och vattenfallsverks räkning för bekämpande av arbetslösheten samt till statsbeställningar och kristidsarbeten genom nämnda verk finge, efter beslut i varje särskilt fall av Kungl. Majit, användas för färdigställande av sådana arbetsföretag vid samma verk, som. igångsatts med anlitande av sistbcrörda anslag men sedermera vid nödhjälpsarbetenas avveckling icke hunnit fullbordas (riksdagens skrivelse nr 330).

I detta sammanhang må emellertid å andra sidan erinras, att Kungl. Maj :t genom beslut den 4 april 1924 medgav, att vad som av medel, förskotterade järn-

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

likt Kungl. Maj:ts förberörda beslut den 2 september 1921 för utförande av med statsmedel understödda väganläggningar och vägförbättringar m. m., återbetalats eller kunde komma att återbetalas, finge av statens arbetslöshetskommission användas till fullföljande av den verksamhet, som av kommissionen i övrigt bedreves i enlighet med av Kungl. Maj :t meddelade beslut.

Med hänsyn till alltjämt förefintlig behållning å 1922 års reservationsanslag för bekämpande av arbetslösheten begärde Kungl. Maj :t icke något anslag till ändamålet för budgetåret 1925/1926. Motionsvis väckt förslag örn sådant anslag avslogs av 1925 åTS riksdag.

För ettvart av de därefter närmast följande budgetåren beviljades i enlighet med Kungl. Maj:ts i särskilda propositioner framställda förslag extra reservationsanslag till bekämpande av arbetslösheten, nämligen för

budgetåret 192611927 av 1926 års riksdag ett anslag å 8,000,000 kronor (riksdagens skrivelse nr 344),

budgetåret 192711928 av 1927 års riksdag ett anslag å 5,000,000 kronor (riksdagens skrivelse nr 270),

budgetåret 1928/1929 av 1928 års riksdag ett anslag å 3,000,000 kronor (riksdagens skrivelse nr 370), samt

budgetåret 1929/1930 av 1929 års riksdag ett anslag å 2,800,000 kronor (riksdagens skrivelse nr 272). Därjämte skulle av behållningen å anslagen till färdigställande av vissa statsarbeten ett belopp av 500,000 kronor tagas i anspråk.

För budgetåret 1930/1931 äskade Kungl. Majit i proposition nr 255 av 1930 års riksdag till bekämpande av arbetslösheten ett extra reservationsanslag av

2,000,000 kronor, vilket anslag tillika var avsett att användas till bestridande av vissa utgifter för avveckling av arbetslösheten å Seskarö. I anledning av propositionen samt i ämnet väckta motioner anvisade 1930 års riksdag för nämnda budgetår till bekämpande av arbetslösheten ett extra reservationsanslag av 2,500,000 kronor, varav ett belopp av sammanlagt högst 300,000 kronor skulle få användas till bestridande av utgifter för inköp av Sandviks sågverk å Seskarö med tillhörig mark, byggnader och inventarier ävensom för nödiga kompletteringsarbeten för en årstillverkning av 9,000 standards (riksdagens skrivelse nr 392). På därom av Kungl. Majit i proposition den 6 mars 1931, nr 167, gjord framställning medgav sedermera 1931 års riksdag (skrivelse nr 124), att för förstärkning av nyssnämnda anslag å 2,500,000 kronor finge till anslaget från det för budgetåret 1930/1931 anvisade förslagsanslaget till oförutsedda utgifter överföras ett belopp av 4,000,000 kronor. Sammanlagt har alltså för budgetåret 1930/1931 till bekämpande av arbetslösheten anvisats ett belopp av 6,500,000 kronor.

I proposition nr 201 till 1931 års riksdag föreslog Kungl. Majit på min hemställan riksdagen att för budgetåret 1931/1932 till bekämpande av arbetslösheten anvisa ett extra reservationsanslag av 10,000,000 kronor. I motiveringen till förslaget framhöll jag bland annat, att statens arbetslöshetskommission såväl i fråga örn reservarbeten som beträffande beredande av kontantunderstöd och hjälp i andra former borde hava möjlighet att lämna allt det bistånd, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

med hänsyn till tillgången på arbetsmöjligheter och andra omständigheter funnes skäligt. För den händelse den redan stora arbetslösheten skulle komma att utsträckas över en period av avsevärd längd, måste det vidare — yttrade jag — vara önskvärt, att procenttalet av dem, som erhölle bistånd fran kommissionen eller på annat sätt, kunde ökas utöver den under de senare åren sedvanliga siffran. En dylik utvidgning av verksamheten skulle tydligen komma att medföra ökade kostnader. Jag framhöll ytterligare, att den av arbetslöshetskommissionen framlagda beräkningen över medelsbehovet för arbeten och understöd m. m. under budgetåret 1931/1932 — från vilken beräkning mitt förslag utgick — uppgjorts på sedvanligt sätt på grundval av de senaste årens erfarenheter samt att, då man icke vågade räkna med någon förbättring på arbetsmarknaden, beloppet, i belysning tillika av vad jag anfört rörande önskvärdheten av hjälp åt ett procentuellt ökat antal arbetslösa, snarast vore att anse såsom beräknat i underkant.

I skrivelse den 30 maj 1931, nr 301, anmälde riksdagen, att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition, till bekämpande av arbetslösheten för budgetåret 1931/1932 anvisat ett extra reservationsanslag av 10,000,000 kronor.

Genom särskilda beslut ställde därefter Kungl. Majit i anledning av denna riksdagsskrivelse medel från ifrågavarande anslag till arbetslöshetskommissionens förfogande för det med anslaget avsedda ändamålet samt meddelade i övrigt vissa föreskrifter rörande kommissionens verksamhet. Därvid förordnade Kungl. Majit bland annat, att av nämnda medel ett belopp av högst 1 miljon kronor skulle användas dels till förskotterande, mot av arbetslöshetskommissionen godkänd säkerhet, av erforderliga medel för utförande av med statsmedel understödda väganläggningar och vägförbättringar m. m., dels ock till gäldande av belopp, varmed den för dylikt vägföretag beräknade kostnaden kunde komma att överskridas, varjämte Kungl. Maj :t föreskrev, att sagda belopp örn 1 miljon kronor skulle av kommissionen bokföras och redovisas såsom en särskild fond, benämnd »väglånefonden».

Som bekant visade sig de av 1931 års riksdag anvisade medlen till arbetslöshetens bekämpande icke tillräckliga för sitt ändamål. I anledning därav har det för innevarande budgetår anvisade arbetslöshetsanslaget förstärkts.

I sistberörda hänseende anhåller jag att få erinra, att arbetslöshetskommissionen i skrivelse den 9 december 1931 gjorde framställning bland annat örn anvisande av ytterligare medel till bekämpande av arbetslösheten under nu löpande budgetår. Kommissionen anförde därvid, att densamma med hänsyn till den alltjämt stegrade arbetslösheten måst företaga en utvidgning av den av kommissionen bedrivna hjälpverksamheten samt att en dylik utvidgning vore nödvändig jämväl under återstoden av budgetåret. Kommissionen hade sålunda för avsikt att under vintern successivt utöka de statliga reservarbetena och att parallellt därmed göra det möjligt för kommunerna att utvidga de statskommunala reservarbetena. Därjämte räknade kommissionen med en till tiden begränsad utvidgning av den kontanta understödsverksamheten. Kommissionen utgick vidare från att den tidigare bedrivna verksamheten för anordnande av utbild-

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

ningskurser för arbetslös ungdom borde erhålla vidgad omfattning. Kommissionen föreslog, att kommissionens medelsreserv skulle för budgetåret upptagas till 2,000,000 kronor samt att den i det föregående omförmälda väglånefonden å 1,000,000 kronor skulle förstärkas med ytterligare 1,000,000 kronor. Med dessa utgångspunkter uppskattade kommissionen medelsbehovet för budgetåret 1931/1932 till sammanlagt 29,436,267 kronor. Då kommissionens medelsbehållning den 1 juli 1931 uppgått till 1,843,539 kronor samt det av 1931 års riksdag för budgetåret 1931/1932 anvisade arbetslöshetsanslaget utgjorde

10,000,000 kronor, hade till kommissionens förfogande för samma tid stått ett belopp av 11,843,539 kronor. Enligt kommissionen kunde därför för berörda budgetår beräknas en bristande medelstillgång av (29,436,267 -— 11,843,539) 17,592,728 kronor. På grund härav hemställde arbetslöshetskommissionen, att såsom anslagsförstärkning för budgetåret 1931/1932 måtte anvisas ett belopp av i avrundat tal 17,500,000 kronor.

Med anledning av förenämnda framställning ställde Kungl. Maj :t genom beslut den 11 december 1931 för uppehållande av kommissionens verksamhet till dess förfogande från förslagsanslaget till oförutsedda utgifter i allmänhet ett belopp av 3,000,000 kronor, beräknat att täcka kommissionens utgifter intill dess frågan örn beredande av ytterligare medel för innevarande budgetår kunde bliva föremål för riksdagens prövning.

Vidare framlade Kungl. Majit i en den 4 januari 1932 dagtecknad proposition, nr 15, förslag örn förstärkning av det för budgetåret 1931/1932 anvisade anslaget till bekämpande av arbetslösheten. Vid behandlingen i statsrådet av frågan örn anslagsförstärkning för ifrågavarande ändamål för berörda budgetår framhöll jag bland annat, att en omläggning av det nuvarande systemet för statliga åtgärder till arbetslöshetens lindrande icke för det dåvarande syntes böra ifrågasättas, därvid tyngdpunkten av hjälpverksamheten fortfarande borde förläggas till arbetslinjen, men att den allvarliga situationen på arbetsmarknaden givetvis utgjorde en maning att inom ramen för nämnda system söka sig fram på olika vägar i syfte att så effektivt som möjligt bispringa de arbetslösa. Jag påpekade, att en utvidgning i skilda riktningar förekommit eller förutsatts skola äga rum t. ex. genom lämnande av bidrag till statskommunala arbeten till högre andel av kostnaden än tidigare, genom en vidgad tillämpning av systemet med kontantunderstöd ävensom genom det av Kungl. Majit på min hemställan den 23 december 1931 fattade principbeslutet beträffande kursverksamhet för arbetslösa, vilket åsyftade dels en utvidgning av nämnda verksamhet dels ock ett systematiskt sammanbindande av verksamheten med beviljande av understöd åt de i kurserna deltagande. Vidare framhöll jag, att en dylik utvidgning i tillämpningen av det gällande systemet för den statliga hjälpverksamheten syntes böra kunna ifrågakomma även i andra riktningar. Härom anförde jag närmare följande.

Kungl. Maj it borde enligt min mening vid dispositionen av anslaget äga viss frihet att i olika fall välja den väg, som med hänsyn till omständigheterna funnes kunna medföra den största effekten. Såsom exempel på vad därmed åsyftades kunde anföras, att domänstyrelsen i skrivelse den 14 december 1931 gjort framställning örn att ett belopp av intill 1 miljon kronor av arbetslöshetsmedel

7 Kungl. Majlis proposition nr 250.

måtte få disponeras som bidrag till kostnaderna för utförande i syfte att lindra arbetslöshet av vissa awerkningsarbeten, för vilka med radande prisläge ekonomisk bärighet icke uppnåddes. Visserligen hade arbetslöshetskommissionen i

yttrande över nämnda framställning den 31 december 1931 avstyrkt åtgärder i den föreslagna riktningen, därvid som skäl anförts principiella erinringar mo^ möjliggörande genom tillskott av arbetslöshetsmedel av att avverkningen pa statens skogar upprätthölles utan nödig hänsyn till priserna pa världsmarknaderna. I och för sig syntes dessa principiella erinringar icke bora irankannas berättigande. Men detta borde enligt min mening icke utgöra.hinder tor att, då alldeles särskilda omständigheter förelåge, en utvidgning — inom domänstyrelsen verksamhetsområde eller eljest — av det normala arbetsprogramme ägde ram, för såvitt därigenom möjlighet bereddes att pa ett pa en gang bi ig och speciellt verksamt sätt ingripa mot arbetslösheten. Avgörandet i dylika frågor borde emellertid förbehållas Kungl. Majit. För dea händelse riksdagen icke framställde erinran mot det anförda, hade jag salunda för avsikt att, i aen män uppslag av antydd innebörd och betydelse framkomme, i begränsad omfattning förorda deras utnyttjande.

Mot arbetslöshetskommissionens kalkyler beträffande beloppet av den medelsförstärkning som för innevarande budgetår påkallades, förklarade jag mig ic e finna skäl till erinran. Då Kungl. Majit genom omförmälda beslut den 11 december 1931 redan ställt ett belopp av 3,000,000 kronor till kommissionens förfogande, skulle enligt kommissionens beräkningar ytterligare hava erfordrats ett belopp av 14,500,000 kronor. Med hänsyn till vad jag anfört rörande önskvärdheten av att möjlighet funnes till bestridande av särskilda kostnader för utförande av åtgärder, tillkomna genom direkt beslut av Kungl. Majit, ansag jag emellertid, att det erforderliga beloppet borde avrundas uppåt till 15,000,000 kronor. För beredande av ifrågavarande förstärkning föreslog jag, efter samråd med chefen för finansdepartementet, att fonden för statsskuldens amortering skulle tagas i anspråk.

I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört hemställde Kungl. Maj .t, att riksdagen måtte besluta, dels att till förstärkning av det för budgetåret 1931/1932 under femte huvudtiteln anvisade extra reservationsanslaget till bekämpande av arbetslösheten skulle till nämnda anslag från förslagsanslaget till oförutsedda utgifter i allmänhet överföras ett belopp av 15,000,000 kronor, dels ock att från fonden för statsskuldens amortering skulle över den i riksstaten för budgetåret 1931/1932 under rubrik »I anspråk tagna kapitaltillgångar» uppförda titeln »Fonden för statsskuldens amortering» till förenämnda anslag till oförutsedda utgifter i allmänhet överföras ett belopp av 15,000,000 kronor.

I skrivelse den 10 februari 1932, nr 21, anförde riksdagen i huvudsak föl-

jande.

1931 års riksdag hade till bekämpande av arbetslösheten i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag för innevarande budgetår anvisat ett extra reservationsanslag av i0,000,000 kronor. Detta anslag hade emellertid med hänsyn till det rådande allmänna läget på arbetsmarknaden och de utvecklingstendenser, som för vissa yrkesgrupper gjort sig märkbara, visat sig otillräckligt. 1 likhet med departementschefen funne riksdagen för den skull oavvisligt, att ytterligare medel ställdes till förfogande för ändamålet i fråga. Såväl beträffande reserv-

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

arbeten som i fråga örn kontantunderstöd och hjälp i andra former borde möjlighet förefinnas att skänka allt det bistånd, som med hänsyn till ekonomiska resurser, tillgången på arbetsmöjligheter och andra omständigheter kunde finnas skäligt. ^

Vad anginge planläggandet av hjälpverksamheten för återstoden av innevarande budgetår hade Kungl. Majits förslag i huvudsak: icke givit riksdagen anledning till erinran. Tyngdpunkten av denna verksamhet borde alltså i enlighet med vad Kungl. Maj :t föreslagit, läggas på arbetslinjen, men självlallet vore, att med hänsyn till rådande förhållanden på arbetsmarknaden jämvaj e.? utsträckning av den kontanta understödsverksamheten vore av behovet pakailad.

i J fråga om deu bedrivna kursverksamheten för arbetslös ungdom innebure det ioreliggande förslaget en mera vidsträckt tillämpning och en vidgad organisation av denna verksamhet. Riksdagen ville såsom sin åsikt framhålla att verksamheten syntes böra i organisatoriskt hänseende tillsvidare bedrivas på samma sätt som dittills, men med den vidgade omfattning, som det behjärtansvarda syftet pakallade.

Med hänsyn till situationen på arbetsmarknaden funne ock riksdagen en utvidgning av hjälpverksamheten även i övrigt vara motiverad. Riksdagen ansage sig salunda kunna medgiva, att visst belopp ställdes till Kungl. Majits förfogande tor att efter provning av Kungl. Majit användas för främjande av företagsverksamhet, varigenom i största möjliga utsträckning ökade arbetstillfällen skulle kunna beredas. Riksdagen hade ansett ifrågavarande belopp böra bestammas till 500,000 kronor.

På sätt motionsvis föreslagits, syntes även lantarbetare, som ofrivilligt bragts i 1 arbetslöshet med hänsyn till den förvärrade depression, varav jordbruket drabbats bora likställas med övriga arbetare, som åtnjöte arbetslöshetshjälp.

• Vad slutligen beträffade storleken av det av Kungl. Majit äskade förstärkslagn^beh^pet ade nksdagen funnit S1S böra anvisa det av Kungl. Maj :t fÖre-

Under åberopande av vad sålunda anförts anmälde härefter riksdagen att riksdagen beslutat bifalla den av Kungl. Majit i propositionen gjorda hemställan.

Genom beslut den 12 februari 1932 har Kungl. Majit givit arbetslöshetskommissionen, statskontoret, nksräkenskapsverket och fullmäktige för riksgäldskontoret tillkänna riksdagens ifrågavarande beslut.

Vidare bär Kungl. Majit genom ämbetsskrivelse samma dag till statskontoret, vilken i avskrift tillställts telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen och arbetslöslietskommissionen, dek förklarat domänstyrelsens omförmälda framställning den 14 december 1931 icke föranleda någon Kungl. Majits vidare åtgärd, dels ock förklarat sig vilja framdeles, efter därom i varje särskilt fall gjord framställning från vederbörande myndighet, till prövning upptaga frågan om anvisande — i enlighet med förenämnda, av departementschefen och riksdagen angivna riktlinjer — från det för budgetåret 1931/1932 anvisade reservationsanslaget till bekämpande av arbetslösheten av medel, till ett sammanlagt belopp av högst 500,000 kronor, till främjande av arbetsföretag, varigenom i största möjliga utsträckning arbetstillfällen skulle kunna beredas.

Därjämte har Kungl. Majit — jämväl genom beslut den 12 februari 1932 av anslaget till arbetslöshetens bekämpande ställt till arbetslöshetskommis-

Kungl. Maj:ts proposition nr Z50.

sionens förfogande ett belopp av en miljon kronor till förstärkande av den förut omförmälda väglånefonden att användas till med fonden avsedda ändamål samt bokföras och redovisas på sätt beträffande fonden föreskrivits.

Sammanlagt hava från och med år 1920 till och med budgetåret 1931/1932 till arbetslöshetens bekämpande anvisats omkring 200 miljoner kronor.

Genom ett i februari 1932 utfärdat cirkulär till kommunernas arbetslöshetsorgan har därefter statens arbetslöshetskommission meddelat vissa anvisningar angående utbildningskurser för arbetslösa. I detta cirkulär har kommissionen uppmanat de kommunala arbetslöshetsorganen att ägna frågorna örn dylika kurser särskild uppmärksamhet och att träffa de anordningar, vilka av omständigheterna prövades påkallade och lämpliga. Såsom allmän huvudregel för kommunala åtgärder i förevarande syfte kunde enligt cirkuläret uppställas, att den personliga sakkunskap och erfarenhet samt de betydande resurser i fråga örn lärarkrafter, undervisningsmateriel, lokaler m. m., över vilka det ordinarie undervisningsväsendet förfogade, borde på bästa sätt tillvaratagas och utnyttjas. Efter erinran örn de möjligheter, vilka enligt gällande yrkesskolestadga förefinnas att med bidrag av statsmedel anordna även kortvariga yrkesskolekurser, vilka väl lämpa sig för arbetslösa, framhålles i cirkuläret, att vid anordnande av dylika kurser statsbidrag icke jämväl kan utgå ur arbetslöshetsanslaget. Beträffande den speciella kursverksamhet, till vilken understöd kan lämnas från det statliga anslaget till arbetslöshetens bekämpande, anföres i cirkuläret bland annat följande.

Det vore givetvis ett önskemål beträffande kursverksamheten för arbetslösa, att den erhölle en så praktisk inställning som möjligt. Det lage därvid nära till hands att rikta blicken mot yrkesbetonade kurser. Där tillgång icke funnes till av yrkesskola anordnade kurser, syntes man därvid företrädesvis böra inrikta sig på att genom anordnande av undervisning i trä- och metallslöjd och dylikt uppöva deltagarnas färdigheter i användningen av vanligen förekommande verktyg. Där läget på arbetsmarknaden påkallade anordnande av yrkesbetonade kurser för kvinnliga arbetslösa, syntes kurserna i regel böra avse husligt arbete eller sömnad,.

Även allmänbildande kurser syntes emellertid ofta med fördel kunna anordnas. I allmänhet syntes i orten finnas lärarkrafter, som vore fullt skickade att planlägga och leda dylika kurser, vartill komme att kostnaden för undervisningsmateriel här ställde sig förhållandevis låg. Vid anordnande av allmänbildande kurser borde eftersträvas att inom ramen av den begränsade utbildningstid, som kunde komma i fråga, i görligaste mån bibringa eleverna sådana kunskaper, som i allmänhet kunde vara varje man eller kvinna till gagn i det praktiska livet. Föreläsningsverksamhet syntes måhända icke böra helt uteslutas, särskilt i ämnen, som kunde vidga blicken för bygdens näringsliv.

För att statsbidrag ur arbetslöshetsanslaget skulle kunna erhållas krävdes, att åtskilliga speciella förutsättningar vore uppfyllda. Först och främst krävdes, att arbetslösheten inom kommunen vore av den art och omfattning, att hjälpåtgärder överhuvud taget ansågcs böra vidtagas och att därvid kurser befunnes vara ett lämpligt led i hjälpverksamheten. Med avseende å deltagandet i dylika kurser vore det av vikt att framhålla, att allenast hos de kommunala arbetslöshetsorganen anmälda arbetslösa, som vid prövning befunnits vara i behov av det allmännas hjälp, ägde rätt att deltaga i med dylikt statsbidrag anordnade kurser.

Där så lämpade sig, torde kommissionen komma att föreskriva att åtnju-

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

Gällande

bestäm-

melser.

tande av arbetslöshetsunderstöd beträffande arbetslösa i de yngre åldersklasserna skulle göras beroende av att dessa arbetslösa bevistade anordnade undervisningskurser. Kursverksamheten kunde följaktligen komma att erhålla en med arbetslinjen i viss mån likartad karaktär.

Då kurserna i främsta rummet vore avsedda för oförvållat arbetslösa, följde därav, att statsbidrag endast kunde ifrågakomma, så länge deltagarna i en kurs vore att anse som oförvållat arbetslösa. Detta innebure sålunda, att arbetslös person, vilken deltoge i anordnad kurs, vore skyldig att emottaga anvisat lämpligt arbete på den öppna marknaden vid risk att eljest omedelbart avstängas från rätten att deltaga i med statsbidrag anordnad kurs eller att gå förlustig det arbetslöshetsunderstöd, som kunde hava tillerkänts honom.

Med hänsyn till den ovisshet, som städse rådde beträffande arbetsmarknadens utveckling, borde kurserna ej givas en längd utöver tre månader. I många fall borde de göras kortare^

Arbetslöshetshjälp i form av kontant understöd kunde, efter arbetslöshetskommitténs prövning av behovet och i den mån samtycke därtill utverkats av arbetslöshetskommissionen, enligt sedvanliga grunder beredas arbetslös, som deltoge i kurs för arbetslösa.

Där arbetslösa hänvisats till kurs i samband med erhållen arbetslöshetshjälp, hade kommittén att särskilt noga tillse, att kursarbetet hade karaktären av verklig arbetsprestation. Antalet undervisningstimmar borde uppgå till omkring 25 per vecka och i allt fall idre understiga 20 timmar per vecka. Läxläsning borde kunna ifrågakomma. Örn den arbetslöse icke tillgodogjorde sig undervisningen, borde understödet indragas och han själv skiljas från kursen.

Där kursdeltagarna saknade hemmets stöd eller där så eljest av förhållandena prövades lämpligt, kunde arbetslöshetshjälpen utgå in natura, exempelvis i form av kost och logi.

Vidare torde böra omnämnas, att arbetslöshetskommissionen genom cirkulär den 19 februari 1932 till de kommunala arbetslöshetsorganen bragt till nämnda organs kännedom innevarade års riksdags i det föregående omförmälda uttalande att lantarbetare, som ofrivilligt bragts till arbetslöshet, borde i fråga örn arbetslöshetshjälp, vartill bidrag av statsmedel utginge, likställas med övriga arbetare.

Gällande författningsbestämmelser angående statsbidrag till arbetslöshetshjälp äro sammanfattade i en kungörelse av den 7 juli 1922 (nr 419), som länder till efterrättelse tills vidare, så länge anslag till ifrågavarande ändamål utgår. I denna kungörelse gjordes viss ändring genom kungörelse den 22 juni 1928 (nr 214). Ändringen avsåg väsentligen viss av Kungl. Majit föreslagen och av riksdagen godkänd jämkning i bestämmelserna rörande bidrag till s. k. statskommunala arbeten, d. v. s. hjälparbeten, som bedrivas av kommuner med bidrag av statsmedel från arbetslöshetsanslaget.

Därjämte har riksdagen vid särskilda tillfällen uttalat sig angående principerna för den statliga hjälpverksamheten för arbetslösa. Sålunda meddelade 1922 års riksdag —- efter det Kungl. Majit den 10 mars nämnda år fattat beslut, innefattande jämkning i vissa avseenden av dittills gällande regler •— i skrivelse den 7 juni 1922, nr 291, nya direktiv för bedrivande av berörda verksamhet, därvid särskilt spörsmålet örn arbetskonflikts inverkan å den av staten lämnade arbetslöshetshjälpen behandlades.

Vidare beslöt 1923 års riksdag i anledning av en till riksdagen avlåten proposition, nr 52, att vid utövandet av omförmälda verksamhet skulle, utöver då

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

gällande direktiv, tillämpas vissa av statsutskottet närmare angivna regler för yrkesbestämningen (riksdagens skrivelse den 13 april 1923, nr 79).

Med anledning av ett av Kungl. Maj:t meddelat beslut rörande hjälpverksamheten i ett speciellt fall av arbetskonflikt upptogs vid behandlingen av Kungl. Maj:ts förenämnda proposition nr 213 till 1926 års riksdag frågan örn riktlinjerna för utövande av hjälpverksamheten i fall av arbetskonflikt till förnyat skärskådande såväl i statsutskottet (utlåtande nr 168) som vid ärendets behandling i riksdagens kamrar. I överensstämmelse med vad statsutskottet i detta avseende hemställt, gjorde riksdagen i sin förut omförmälda skrivelse nr 344, i vilken riksdagen anmälde sitt beslut örn anvisande av nytt anslag till bekämpande av arbetslösheten, vissa uttalanden i fråga örn direktivens tillämpning. Beträffande dessa uttalanden tillåter jag mig att hänvisa till den redogörelse, som lämnats därför i 1927 års proposition i motsvarande fråga (nr 236 sid. 5).

Genom beslut den 18 juni 1926 förordnade sedermera Kungl. Majit, att ett exemplar av berörda riksdagsskrivelse skulle överlämnas till statens arbetslöshetskommission till kännedom och efterrättelse.

Enligt nyssnämnda kungörelse kan statsbidrag till av kommun anordnad verksamhet för understöd åt arbetslösa eller av kommun bedrivet kommunalt arbetsföretag såsom regel utgå med högst samma belopp, som av kommunen för ändamålet ställes till förfogande. Där synnerligen vägande omständigheter påkalla, att statsbidrag utgår med större andel av kostnaderna, kan emellertid framställning härom göras hos Kungl. Majit. Med hänsyn till den betydande omfattning, som arbetslösheten på många håll erhållit, och de stora ekonomiska svårigheter, varmed åtskilliga kommuner hava att kämpa, har Kungl. Majit på senare tid i en mängd fall medgivit statsbidrag till här avsedd kommunal hjälpverksamhet med större andel än 50 % av den därmed förenade kostnaden. Till belysande av den utsträckning, i vilken dylika medgivanden lämnats, ber jag att här få återgiva följande tablåer utvisande det antal kommuner inom olika län, för vilket Kungl. Maj :t för första halvåret 1932 eller del därav medgivit statsbidrag med mer än 50 % av hela kostnaden.

1. UnderstödsYerksamhet.

12 Kungl. Maj :ts proposition nr 250.

Statsverkspropositionen 1932.

2. Kommunala arbet sföretag.

I förut omförmälda skrivelse deri 9 december 1931 gjorde statens arbetslöshetskommission jämväl framställning örn anvisande av anslag till bekämpande av arbetslösheten för budgetåret 1932/1933. Under framhållande av att uppskattningen av medelsbehovet för nämnda ändamål av naturliga skäl denna gång ställde sig svårare än eljest med hänsyn till vanskligheten att bedöma arbetsmarknadens framtida gestaltning uttalade kommissionen däri, att densamma ansett sig böra preliminärt beräkna det behövliga anslagsbeloppet till 20,000,000 kronor. Vid min förberedande anmälan till årets statsverksproposition av förevarande ärende (femte huvudtiteln, punkt 9) framhöll jag i anslutning härtill, att något slutligt avgörande angående storleken av det anslagsbelopp, som kunde anses erforderligt för nästkommande budgetår, uppenbarligen icke för det dåvarande kunde träffas. Såsom under senare år skett, syntes man före avlåtandet av förslag i ämnet till riksdagen böra så långt möjligt avvakta utvecklingen på arbetsmarknaden. Då i år större ovisshet än vanligt rådde angående denna utveckling, måste ett dylikt avvaktande i än högre grad än eljest vara påkallat. Jag anhöll därför att först längre fram på året få framlägga förslag till definitivt anslagsäskande.

I fortsättningen av mitt anförande till statsverkspropositionen framhöll jag, att jag utginge från att statens verksamhet för arbetslöshetens bekämpande

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

även under nästkommande budgetår borde bedrivas väsentligen i samma former och i stort sett efter samma grunder som dittills. Detta innebure, att enligt min mening frågan örn arbetslöshetsförsäkring icke nu borde upptagas till prövning. Med avseende härå anförde jag att, sedan erforderliga utlåtanden över det av 1926 års arbetslöshetssakkunniga avgivna betänkandet i arbetslöshetsfrågan numera inkommit samt den s. k. arbetslöshetsutredningen avlämnat första delen av sitt betänkande —■ innefattande redogörelse för arbetslöshetens omfattning, karaktär och orsaker —- utredningen i frågan fortskridit så långt, att avgörande hinder av denna anledning icke längre syntes föreligga mot att upptaga problemet till ett närmare skärskådande. För min del hade jag också tidigare uttalat min avsikt att, så snart förutsättningar därför förelåge, upptaga frågan till behandling, därvid jag också förklarat mig icke hysa principiella betänkligheter mot en arbetslöshetsförsäkring under förutsättning att den kunde anordnas på sådant sätt, att en del i andra länder konstaterade missförhållanden beträffande dylik försäkring kunde i erforderlig mån undanröjas. I anslutning till denna min ståndpunkt hade också under år 1931 vissa preliminära åtgärder och överväganden i ämnet företagits inom socialdepartementet. Genom den skärpning av den ekonomiska krisen, som inträdde under hösten 1931, hade emellertid ett förändrat läge uppstått. Med den omfattande och redan långvariga arbetslöshet, som rådde och med vilken man för den tidsperiod, varom vore fråga, syntes hava att räkna, skulle tydligen en arbetslöshetsförsäkring, som nu beslötes, icke kunna, efter vilken linje den än lades, ur understödssynpunkt erhålla någon betydelse för det aktuella läget. Däremot skulle dess införande omedelbart medföra nya bördor för såväl näringslivet och arbetarna som det allmänna, detta samtidigt som den pågående verksamheten för arbetslöshetens bekämpande påkallade största möjliga tillskott från alla de hjälpkällor, vilka i sådant avseende stöde att uppbringa. Därigenom skulle uppstå en dubbel belastning, som under nuvarande ekonomiska förhållanden icke syntes kunna ifrågasättas. Med hänsyn därtill ansåg jag mig nödsakad utgå från, att i nuvarande situation med frågans avgörande borde tills vidare anstå.

På min hemställan beräknades, såsom förut angivits, i riksstaten ett anslag å 20,000,000 kronor till bekämpande av arbetslösheten för nästa budgetår.

Statens arbetslöshetskommission har sedermera i en den 15 april 1932 dag- Arbetslöstecknad skrivelse lämnat vissa uppgifter till komplettering av en del i kom- hetskommisj

, , # * Skonen CMyCl-

missionens förenämnda skrivelse den 9 december 1931 meddelade siffror och ende medelsberäkningar. Till dessa uppgifter har kommissionen fogat några erinringar beträffande kommissionens uppfattning rörande arbetsmarknadens utveckling.

Jag torde nu i ett sammanhang få lämna en redogörelse för de av kommissionen i skrivelserna den 9 december 1931 och den 15 april 1932 lämnade uppgifterna, i vad dessa beröra arbetsmarknadens utveckling och läge.

Till belysande av arbetsmarknadens utveckling och arbetslöshetms omfattning har kommissionen till en början meddelat de uppgifter, som återgivas i följande tre tabeller, utvisande den första antalet ansökningar örn arbete på 100 lediga platser vid den offentliga arbetsförmedlingen, den andra det procen-

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

tuella antalet arbetslösa bland de till fackföreningarna anslutna arbetarna och den tredje antalet anmälda hjälpsökande arbetslösa.

Antal ansökningar på 100 lediga platser Tid den offentliga arbetsförmedlingen.

Fackföreningarnas arbetslöshet i procent av medlemsantalet.

Antalet hjälpsökande arbetslösa (avrundade tal). (Sista dagen i varje månad.)

Antalet hjälpsökande arbetslösa för mars månad innevarande kalenderår är endast preliminärt beräknat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

15 Av hela antalet till kommissionen rapporterade hjälpsökande arbetslösa vid slutet av februari 1932 eller 108,032 voro 35,424 från städerna och 72,608 från köpingar och landskommuner samt 54.658 familjeförsörjare och 53,374 icke familjeförsörjare. Samtliga utom 234 utgjordes av män.

Vidare har kommissionen lämnat i följande tabell sammanförda uppgifter rörande antalet hjälpta personer samt kurn dessa fördela sig på de olika hjälpformerna. Till underlättande av jämförelsen hava i tabellen upptagits jämväl siffrorna rörande antalet hjälpsökande arbetslösa, ehuru dessa siffror redan återfinnas i den sist återgivna tabellen. Tabellen har även kompletterats med i annan ordning inkomna siffror för februari 1932.

Arbetslösheten och åtgärder för dess bekämpande.

Ytterligare har kommissionen meddelat en tabell rörande de anmälda arbetslösas procentuella fördelning på yrkesgrupper vid olika tidpunkter. Tabellen i fråga är av följande utseende.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr £50.

Procentuell fördelning av hjälpsökande arbetslösa å olika yrken yid utgången ay

månaderna februari och juli.

I sina månatligen avgivna rapporter lämnar kommissionen även uppgift rörande de arbetslösas fördelning ur geografisk synpunkt. Denna uppgift är, vad avser utgången av februari 1932, av följande utseende.

De arbetslösas fördelning ur geografisk synpunkt.

(slutet av februari 1932).

Stockholms stad...........5,392

Stockholms län..........2,085

Uppsala >.......... 861

Södermanlands j..........1,877

Östergötlands »..........2,886

Jönköpings >..........1,416

Kronobergs >..........1,989

Kalmar >..........3,726

Gotlands >.......... 182

Blekinge >..........4,226

Kristianstads »..........2,041

Malmöhus >..........8,605

Hallands >..........1,154

Göteborgs och Bohus län.......11,259

Älvsborgs >.......2,431

Skaraborgs ».......1,143

yärmlands ».......7,718

Örebro ».......3,488

Västmanlands ».......2.571

Kopparbergs >.......4,887

Gävleborgs >.......7,605

Västernorrlands >.......13,526

Jämtlands >.......3,392

Västerbottens >.......3,906

Norrbottens >.......9,666

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

17 I anslutning till de sålunda lämnade statistiska uppgifterna har kommissionen i skrivelsen den 9 december 1931 anfört följande.

I stort sett hade arbetslösheten intill år 1931 varit koncentrerad till samma grupper av arbetare, som under åren närmast före 1930 varit drabbade av arbetsbrist. Genom de förskjutningar, som efter hand inträtt, kunde arbetsmarknaden dock sägas ha i viss mån skiftat karaktär eller åtminstone fått vissa drag mera utpräglade än förut. Under en följd av år hade kommissionen ansett sig kunna hävda, att arbetslöshetsfrågan företrädesvis varit ett grovarbetarproblem. Därutinnan bade numera en förändring inträtt. Under loppet av år 1931 hade arbetslösheten nämligen börjat dels att ytterligare stegras för industriarbetargrupper, som redan under längre eller kortare tid haft känning av sina respektive företags trångmål, dels att mera märkbart breda ut sig även till förut jämförelsevis oberörda arbetsområden.

Att grovarbetarna alltjämt intoge en förhärskande ställning inom arbetslöshetsstocken och arbetslöshetsklientelet framginge visserligen redan därav, att deras antal omfattade cirka en tredjedel av samtliga anmälda arbetslösa. I absoluta tal vore ökningen från oktober 1930 till oktober 1931 synnerligen kraftig, nämligen från 5,622 år 1930 till 18,043 år 1931, men icke desto mindre motsvarades denna numerära stegring av en procentuell tillbakagång inom det samlade hjälpklientelet, nämligen från 38.5 % den 31 oktober 1930 till 31.5 % samma dag 1931.

Beträffande förhållandet inom de särskilda yrkesgrupperna anförde kommissionen i sin skrivelse den 9 december 1931 följande.

Det tryckta läget inom jordbruket finge visserligen icke samma statistiska belysning i rapporterna till kommissionen som beträffande näringslivet i övrigt vore fallet. Situationens allvar gjorde sig dock på andra sätt märkbart. Under den föregående stora krisen på arbetsmarknaden tjänstgjorde det vid världskrigets slut ännu ekonomiskt bärkraftiga jordbruket såsom den stora reservoar, vilken söge till sig en icke obetydlig del av industriens övertaliga arbetare. Nu däremot hade jordbruksnäringen att kämpa med egna svårigheter, som medfört bristande arbetstillgång för flera grupper av yrkesvana jordbruksarbetare, varigenom det följaktligen än mindre blivit möjligt att till denna näring överföra arbetslösa industriarbetare.

Försämringen på arbetsmarknaden hade under året framträtt med särskild styrka inom skogsbruket och dess förädlingsindustrier, där arbetslösheten erhållit en omfattning av sedan deflationskrisen 1921—1923 ej uppnådda dimensioner. Vad särskilt anginge skogsbruket hade siffran för hjälpsökande från cirka 1,600 vid början av år 1931 månad för månad — undantagandes juni och juli — gott i höjden för att i oktober nå upp till nära 8,100; i oktober 1930 hade den redovisade siffran för arbetslösa skogsarbetare varit endast 214. Utvecklingen oktober 1930—oktober 1931 hade lett till att skogsarbetarnas relativa antal i förhållande till hela antalet hjälpsökande ökats från 1.5 % till 14.2 %. Då skogsdrivningarna av allt att döma komme att avsevärt inskränkas under vintern 1931—1932 förefölle det troligt, att ställningen på denna del av arbetsmarknaden skulle bliva än mer nedslående, ehuru å andra sidan en åtminstone temporär lättnad syntes vara att emotse under drivningarnas högsäsong, d. v. s. månaderna januari—mars. De ändrade förhållandena på skogsbrukets arbetsmarknad hade emellertid föranlett kommissionen att — redan före tillkomsten av det uttalande i frågan, som gjordes av 1931 års riksdag —• genom beviljandet av dispenser från gällande avstängningsbestämmelser likställa skogs- och flottningsarbetare med övriga arbetslösa i fråga örn möjlighet att komma i åtnjutande av statlig arbetslöshetshjälp.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 208 haft. (Nr 250.)

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

Inom trävaruindustrien hade sågverken sedan flera år tillbaka besvärats av en tryckande depression nied åtföljande arbetslöshet. Denna hade bland sågverksarbetaren i Norrland varit i det närmaste konstant hela året. För hela landet hade antalet hjälpsökande under januari 1931 varit 5,500; den 31 oktober registrerades siffran 6,800. Jämfört med ställningen i oktober 1930 vore däremot en rätt stor ökning att notera, nämligen från 2,600 (oktober 1930) till, såsom nyss omnämndes, 6,800 (oktober 1931). Den matta köplusten vid 1931 års skogsauktioner syntes också tyda på, att företagarna inom trävaruindustrien vore inställda på fortsatt begränsning av produktionen.

Inom pappersmasseindustrien hade tillverkningen begränsats och ett stort antal företag periodvis inställt sin fabrikation. I viss. utsträckning hade arbetarna dock under tiden kunnat beredas sysselsättning med diverse förekommande reparationsarbeten m. m., vilket jämte det förhållandet, att driftsinskränkningarna varit av tillfällig karaktär, torde vara förklaringen till att de rapporterade arbetslöshetssiffrorna för pappersmasse- och pappersindustrierna icke varit särskilt höga under år 1931; för januari var siffran 900, under sommarmånaderna rapporterades cirka 600 arbetslösa och den 31 oktober anmäldes 1,200 personer arbetslösa inom dessa industrier.

Redan under hösten 1930 förebådade vissa företeelser, en skärpning av lågkonjunkturen inom jord-, stal- och glasindustrierna. Ännu i oktober 1930 hade dock antalet hjälpsökande arbetslösa inom dessa industrier blott uppgått till inemot 4 % av hela antalet hjälpsökande. Situationen förvärrades emellertid snabbt, och redan i början på år 1931 var arbetslösheten betydande. Sedan dess hade den stigit oavbrutet med undantag för juni 1931. Kulmen nåddes i augusti 1931, då nära 6,800 personer rapporterades såsom lijälpbehövande, av vilka flertalet vore stenindustriarbetare. Därefter hade siffran visserligen nedgått, så att hela antalet per den 31 oktober uppgått till cirka 5,400. Förklaringen därtill läge delvis däri, att statliga beställningar av gatsten igångsatts under oktober månad 1931, varigenom över 3,000 personer berette utkomst. Då siffran hjälpsökande för angivna yrkesgrupper inalles endast sjunkit med ungefär 1,400, syntes emellertid ingen förbättring på arbetsmarknaden för stenindustrien ha inträtt. Trots stenbeställningarna nödgades kommissionen alltjämt bispringa en stor del av stenindustriens arbetslösa med arbete eller kontanta understöd.

I detta sammanhang finge ej förbises, att även glasindustrien under 1931 drabbats av ökade svårigheter, som lett till en ganska betydande arbetslöshet, enkannerligen för småglasbrukens arbetare.

Beträffande arbetstillgången inom gruv- och järnindustrien borde framhållas, att de kommuner, inom vilka dessa industrier vore belägna, hörde till den grupp av samhällen, som stått i en praktiskt taget aldrig avbruten förbindelse med arbetslöshetskommissionen ända sedan den förra stora lågkonjunkturen 1921—1923. Den minskade efterfrågan på dessa industriers alster hade under år 1931 föranlett stark återhållsamhet av produktionen vad anginge såväl gruvor som järnbrukshantering, vilket jämväl återspeglades i siffrorna beträffande de hjälpsökande. Dessa siffror hade hela år 1931 befunnit sig i en tillväxt, som endast svagt brutits under juni och juli. Vid årets början hade cirka 2,300 personer varit inregistrerade såsom lijälpbehövande inom dessa industrier; den 31 oktober hade siffran nästan fördubblats (cirka 4,500).

De senaste årens goda konjunkturer för den mekaniska verkstadsindustrien hade successivt försämrats. De hjälpsökandes antal inom denna industri hade i oktober 1930 uppgått till 1,361. Vid årsskiftet 1930/1931 hade siffran stigit till 3,064 och den 31 oktober 1931 till 4,488. Dessutom borde hållas i minnet, att korttidsarbete tillämpats inom denna industri i stor utsträckning.

Kungl. Majlis proposition nr 250.

19 Rent siffermässigt sett komrne härefter arbetslösheten inom husbyggnadsverksamheten i betraktande. Mot bakgrund av läget i oktober 1930 hade ställningen blivit sämre. Antalet hjälpsökande hade nämligen på ett år stigit från 848 till 2,156, och tecken saknades icke, som tydde på att stegrad arbetslöshet inom denna näringsgren hörde till de faktorer, med vilka man i fortsättningen kunde bliva nödsakad att räkna. I samband därmed torde rörande annan byggnadsverksamhet, såsom exempelvis de offentliga vägarbetena, böra erinras örn de högst avsevärda belopp, som från statens, kommunernas och vägstyrelsernas sida anvisats till olika slag av vägföretag, varigenom en betydande arbetstillgång framskapats.

Inom övriga industrier hade arbetsmarknaden under den gångna delen av året ganska väl motstått trycket av de dåliga konjunkturerna. Rör en del^ sådana, såsom exempelvis närings- och njutningsmedelsindustrierna, kunde någon arbetslöshet av betydelse icke ens anses vara för handen. Anmärkningsvärt vore vidare, att arbetsmarknaden för kvinnor överhuvud taget knappast berörts av lågkonjunkturen, vilket även framginge av de låga rapportsiffrorna för gruppen »husligt arbete».

Handeln och samfärdseln hade av naturliga skäl haft starka känningar av krisen och torde komma att drabbas av ytterligare svårigheter under någon tid framåt. En stegring av arbetslösheten inom ifrågavarande näringsgrenar vore därför sannolikt att emotse under vintern.

Antalet hos arbetslöshetskommissionen anmälda arbetslösa inom sjöfart och fiske hade visserligen icke varit stort under år 1931 — maximum 705 i februari och minimum 245 i juli — men uppenbarligen komme en ökning av arbetslösheten på förevarande arbetsområden att inträffa till följd av den alltmer skärpta depressionen inom sjöfartsnäringen.

I sin skrivelse den 15 april 1932 har kommissionen i sistberörda avseende anfört följande.

Grov- och diversearbetarna utgjorde alltjämt huvudkontingenten inom arbetslöshetskommissionens klientel. Tillväxten av deras antal hade följt i det närmaste parallellt med ökningen av den totala arbetslöshetssiffran. De utgjorde sålunda vid pass en tredjedel av alla rapporterade arbetslösa. Sammanräknades grov- och diversearbetarna med jordbrukets och skogshanteringens arbetslösa, vilket ur vissa synpunkter syntes vara berättigat, kunde i det närmaste hälften av alla arbetslösa numera anses utgöras av arbetare utan särskild yrkesutbildning mot c:a 44 % i januari 1931.

Krisen inom jordbruket hade ännu icke mildrats utan snarare än mera skärpts. De till kommissionen rapporterades antal inom näringen utgjorde i januari 1932 4,699 och i februari 5,832 mot 2,036 arbetslösa den 31 oktober 1931. Med påfallande tydlighet framträdde försämringen vid en jämförelse mellan arbetslöshetssiffrorna under januari månad under vart och ett av åren 1929—1932. Antalet anmälda arbetslösa inom jordbruket under denna månad hade nämligen utgjort år 1929 561, år 1930 427, år 1931 1,436 samt år 1932, såsom nämnt, 4,699.

I än högre grad hade de i skogshushållningen anställda drabbats av lågkonjunkturen. Mot ett redovisat antal arbetslösa skogsarbetare i oktober 1931 ay 8,098 svarade i december samma år 11,852 och i januari 1932 10,142. Visserligen kunde en svag nedgång i numerären konstateras även för februari, men i betraktande av att skogsarbetarna icke ens under yrkets högsäsong på vintern kunnat förskaffa sig sysselsättning — som jämförelse kunde anföras att inalles endast 256 skogsarbetare varit rapporterade arbetslösa vintern 1929 -— och då konjunkturerna för de industrier, vilka förädlade trä, alltjämt vore

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

vikande, syntes snarast en ytterligare försämring i skogsarbetarnas läge vara att emotse under den närmaste framtiden.

Inom industri och hantverk vore arbetslösheten fortfarande störst bland trävaruindustriens arbetare, ett förhållande som varit rådande under en följd av år. Ökningen från sistlidna höst till i februari 1932 vore avsevärd. Däremot uppvisade trämasse- och pappersindustrien åtminstone hittills ingen oroande arbetslöshetssiffra.

Stagnationen inom den mekaniska verkstadsindustrien återspeglades med växande styrka i uppgifterna över antalet arbetslösa metall-, maskin- och verkstadsarbetare. Då en förbättring av situationen inom denna industri plägade vara nära förknippad med en allmän återhämtning inom näringslivet i övrigt, enkannerligen jordbruket och byggnadsverksamheten, syntes böra räknas med fortsatt arbetslöshet av betydande omfattning även inom denna grupp av industriarbetare.

Inom jord-, sten- och glasindustrien hade förhållandena gått mot ytterligare försämring. En del glasbruk hade nedlagt driften, och inom stendustrien hade icke förmärkts någon ljusning. Trots den mycket betydande statliga hjälp, varav stenindustriens hårt prövade arbetarstam kommit i åtnjutande genom arbetslöshetskommissionen, statsbeställning av gatsten samt beredskapsarbetens förläggande till några av stenindustriens arbetslöshetscentra, syntes staten utöver bistånd medelst föreslagen, fortsatt statsbeställning av gatsten, icke kunna undgå att såsom dittills även under kommande budgetår genom reservarbeten och kontanta understöd stödja flera av de mest utsatta stenhuggarkommunerna och deras arbetslösa.

Den på sistone kraftigt ökade arbetslösheten bland by g gnadsverksamhetens arbetare syntes angiva, att det här icke endast gällde en säsongbetonad skärpning av läget utan att även byggnadsindustrien nu fått känning av den allmänna depressionen.

Bland gruvindustriens arbetare rådde fortfarande en rätt omfattande arbetslöshet, som till sin huvudsakliga del drabbade personer, vilka under åratal varit för sin existens beroende av statlig hjälp, och som fördenskull än mindre kunde tänkas reda sig utan bistånd från staten, så länge de dåliga tiderna varade.

Även inom handel och samfärdsel gåve sig krisens verkningar påtagligt till känna, och detsamma gällde i lika hög grad för de i sjöfarten anställda. Uppenbarligen syntes även här ett starkt hjälpbehov komma att i fortsättningen göra sig gällande.

Arbetslöshetssiffrorna beträffande de industrier, som företrädesvis producerade varor för avsättning inom landet, företedde däremot endast måttlig stegring från sistlidna höst räknat, och dessa yrkens arbetslösa representerade endast en ringa bråkdel av den samlade arbetslösheten i landet.

I skrivelsen den 15 april 1932 har kommissionen vidare efter i ämnet verkställd undersökning i en tabell sammanfört uppgifter rörande de hjälpta personernas samt de olika hjälpformernas fördelning å olika yrken. Uppgifterna, som hänföra sig till förhållandena vid utgången av februari 1932, äro enligt vad kommissionen meddelar icke alldeles fullständiga, enär vissa kommuner underlåtit att insända begärda uppgifter samt vissa inkomna uppgifter befunnits felaktiga. Tabellen har följande utseende.

Kungl. Majis proposition nr 250.

22 Kungl. Maj:ts -proposition nr S50.

I anslutning till denna tabell har kommissionen härefter anfört följande.

Den yrkesgrupp, som under detta års vinter i största utsträckning kommit i åtnjutande av samhällets hjälp i betraktande av den redovisade arbetslöshetens omfattning inom yrket, utgjordes obetingat av arbetarna inom jord-, sten- och glasindustrien. Då stenindustriens arbetare bildade en överväldigande majoritet inom gruppen, hade alltså stenarbetarna (huvudsakligen i Bohuslän och Blekinge) blivit av samhället mest effektivt hjälpta under nu rådande kris.

Av samtliga rapporterade hjälpsökande arbetslösa inom dessa industrier (8,290) hade 5,774 personer eller 69.7 % bisprungits. Av de sålunda inemot 6,000 hjälpta stenarbetarna hade det övervägande antalet eller 3,921 man beretts anställning vid reservarbeten, därav huvudparten eller 2,615 vid statliga sådana. Kontanta understöd hade uppburits av 1,853 personer, därvid staten lämnat bidrag till det övervägande antalet (1,609). Betydelsen av statens medverkan till understödsåtgärdernas genomförande inom kommunerna framstode i än klarare dager vid det förhållandet, att statsbidraget inom det stora flertalet kommuner i Blekinge och Bohuslän, som utövat dylik verksamhet, utgått med förhöjt belopp och i ett icke ringa antal kommuner uppgått till 90 %. I allt hade staten genom olika slag av hjälpåtgärder bidragit till att ungefär 3U av stenindustriens arbetslösa erhållit hjälp. Därvid hade rdå endast tagits i beräkning den genom arbetslöshetskommissionen förmedlade hjälpen. För en riktig uppfattning av statens ingripande borde emellertid beaktas, att stenindustriens arbetslösa även fått draga nytta av de särskilda statsbeställningarna av gatsten samt av de beredskapsarbeten med den öppna arbetsmarknadens löner, vilka kommit till utförande inom stenindustridistrikten.

Närmast i storleksordningen beträffande hjälpens relativa omfattning komme tre i stort sett likställda grupper, nämligen de arbetslösa inom gruvindustrien, inom metall- och maskinindustrien samt inom trävaruindustrien.

Av samtliga rapporterade hjälpsökande inom gruvindustrien hade 4,351, eller 65.1 %, erhållit hjälp. Av dessa hade 2,227 erhållit anställning vid reservarbeten, medan 2,124 tillerkänts arbetslöshetsunderstöd. Här förelåge sålunda i förhållande till hela den inom gruvindustrien utgående hjälpen en förskjutning i fråga örn hjälpens art från arbete till understöd, men dock så att ungefär lika stort antal arbetslösa inom yrket lämnats bistånd i de bägge huvudformer, varuti hjälp till de arbetslösa meddelats. Det syntes vara förtjänt av omnämnande, att gruvindustrikommunerna, på samma sätt för övrigt som stenindustrisocknarna, sökt att i ganska stor omfattning ordna med egna arbeten på hemorten. I fråga örn understöd hade gruvindustrikommunernas arbetslösa däremot så gott som helt varit beroende av de bidrag till kostnadernas finansierande, som kommissionen ansett sig böra tillskjuta.

Statens hjälp till gruvindustriens arbetare hade sålunda varit synnerligen betydande och kunde i omfattning nära jämföras med den, som kommit stenindustriarbetarna tillgodo. Även här hade det starka stödet från statens sida närmast motiverats av att arbetslösheten drabbat yrkesutövare, av vilka många ända sedan mer än tio år tillbaka haft att kämpa med stora svårigheter på grund av den icke ens under de relativt goda åren 1928—1929 hävda depressionen inom gruvindustrien.

I betraktande av den fortgående försämringen i konjunkturerna för metalloch maskinindustrien vore det naturligt, att antalet hjälpta arbetare inom den mekaniska, verkstadsindustrien och närbesläktade näringar måste ha fått betydande dimensioner. Totalantalet hjälpta uppginge till 5,360, motsvarande 62.ö % av hela det rapporterade antalet hjälpsökande arbetslösa. Av dessa hade emellertid 3,777 fått tillgodonjuta understöd, medan endast 1,583 anvi-

Kungl. Maj:ts proposition nr 850.

sals lill erhållande av anställning vid olika slag av reservarbeten. Inom denna yrkesgrupp mötte ett dominerande inslag av industriarbetare från städerna, och detta syntes även hava inverkat på valet av hjälpform. Medan hjälp i form av arbete varit förhärskande bland stenindustriens och gruvindustriens på landet bosatta arbetare, framträdde arbetslöshetsunderstöd som den huvudsakliga hjälpformen biand metall- och verkstadsarbetarnas i städerna sa dominerande arbetarstam. Mindre än hälften av hjälpklientelet hade beretts arbete. Den kommunala reservarbetslinjen syntes också hava saknat större betydelse för denna kategori arbetslösa. Av understödstagarna hade det övervägande antalet arbetare (2,909) visserligen erhållit arbetslöshetsunderstöd med bidrag av statsmedel, men inemot 900 metallarbetare hade erhållit uteslutande kommunala arbetslöshetsunderstöd, d. v. s. i regel genom fattigvården* Statens samlade hjälp till metallindustriens arbetslösa hade berört omkring 3/4 utav dem, som ifrågakomma till hjälp. Att den icke nått ännu större proportioner syntes delvis sammanhänga med att metallarbetarnas fackorganisationer utövat en understödsverksamhet av betydande mått.

Den tredje huvudgrupp, som erhållit hjälp av mera betydande omfattning, utgjordes av trävaruindustriens arbetslösa. Totalantalet hjälpta sågverksarbetare m. fl. hade uppgått till 7,149, motsvarande 60.4 % av de hjälpsökande. Genom arbete hava 3,096 man beretts utkomst, medan däremot 4,053 man kommit i åtnjutande av arbetslöshetsunderstöd. Trävaruindustriens egenskap av blandad stads- och landsortsindustri men med tyngdpunkten förlagd till landsbygden syntes hava återverkat på sättet för hjälpens utlämnande. Här förmärktes nämligen åter en förskjutning av hjälpen i riktning mot ökat utrymme åt arbetslinjen, även örn de hjälptas majoritet erhållit arbetslöshetsunderstöd. Påfallande vore det intresse för anordnande av arbeten, som gjort sig gällande bland landskommunerna med talrik sågverksarbetarbefolkning. Staten hade bidragit med hjälp åt inemot s/io av alla hithörande hjälpta, vilket betydde, att trävaruindustriens arbetslösa måste räknas till de av staten kraftigast hjälpta.

Ur synpunkten av arbetslöshetshjälpens relativa omfattning komme därnäst ifråga handelsanställda, grovarbetare inklusive arbetare inom jordbruk och skogshantering samt byggnadsindustriarbetare. Inom samtliga dessa yrken hade hjälp kommit att beredas omkring eller något över hälften av respektive yrkens samtliga anmälda arbetslösa.

Vad därvid forst anginge hjälpen till de i handel och samfärdsel anställda hade tillhopa ungefär 3.000 personer bisprungits, varav 2.137 genom understöd och 785 genom arbete. Den omständigheten, att inemot °/10 av dessa vore hemmahörande i städerna ävensom att denna yrkesgrupp inneslöte element, som ägde jämförelsevis mindre förutsättningar att kunna framgångsrikt utföra grövre slag av arbete, syntes utgöra förklaringen till att hjälpen åt de arbetslösa inom denna yrkesgrupp fått en särskild inriktning. De jämförelsevis fa personer, tillhörande kategorien kontors-, bank- och försäkringspersonal, som inginge i gruppen, hade av begripliga skäl företrädesvis tillerkänts arbetslöshetsunderstöd, även örn en del av dem blivit hänvisad till arbete. Det sagda gällde också om dem, som yrkesspecificerals såsom hemmahörande inom hotell-, kafé- och restaurangrörelse, liksom också inom allmän och litterär verksamhet. Huvudlcontingenten av de rapporterade arbetslösa bland handelns och samfärdselns folk utgjordes emellertid av landtransportarbetare, och dessa bildade också huvudmassan av dom, som hänvisats till arbete, ehuru val understödstagarna även bland deni vore i övervikt.

I någon mån kunde understödsverksamhetens framträdande plats inom denna grupp av arbetslösa tillskrivas det. förhållandet, att dessa till avsevärt antal deltagit i de kurser för unga arbetslösa, som anordnats på manga platser i lan-

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

'det. Kursdeltagarna brukade nämligen i allmänhet, så länge kurserna påginge, få uppbära arbetslöshetsunderstöd. I stort sett hade statens bistånd till de arbetslösa inom här berörda yrkesgrupp omfattat 2/3 av samtliga hjälpta.

Grov- och diversearbetarna utgjorde, som tidigare framhållits, icke blott huvudkontingenten inom den nuvarande arbetslöshetsstocken utan även huvudmassan av hjälpta arbetslösa, eller 19,151, motsvarande 51.7 % av samtliga rapporterade arbetslösa arbetare inom facket. Av de hjälpta hade 11,764 beretts anställning vid olika slag av arbeten, medan 7,387 tillerkänts arbetslöshetsunderstöd. Grovarbetarna tillhörde sålunda jämte sten- och gruvindustriens arbetare samt arbetarna inom jordbruk och skogshushållning de yrken, vilkas arbetslösa till sin övervägande del kommit att hjälpas via arbetslinjen. Visserligen hade staten genom statliga och statskommunala reservarbeten omhändertagit huvudkontingenten av de arbetslösa grovarbetarna, men även många kommuner med starkt inslag av grovarbetare i arbetslöshetsstocken hade visat intresse för att utnyttja dessa arbetares naturliga kvalifikationer för grovarbete genom anordnande av reservarbeten, varuti grovarbetare erhållit placering. Det förefölle likväl anmärkningsvärt, att understödsverksamheten i trots därav fått en så betydande omfattning.

Den rent kommunala understödsverksamheten, som torde i allt väsentligt hava. bekostats med fattigvårdsmedel, hade inom landskommunerna omfattat relativt flera grovarbetare än i städerna.

.Av byggnadsarbetarna hade tillhopa 3.624 blivit delaktiga av det allmännas hjälp eller 51.5 % av de arbetslösa inom yrket. Flertalet av de hjälpta vore hemmahörande i städerna. Landsbygdens med allmänna medel understödda arbetslösa byggnadsarbetare utgjorde icke ens hälften av städernas numerär.

Hjälpen till de arbetslösa inom denna j^rkesgrupp hade till övervägande del utgått i form av arbetslöshetsunderstöd. Mot 2,380 hjälpta med understöd komme endast 1,244 i arbete anställda. Hjälpåtgärderna till förmån för byggnadsarbetarna företedde dessutom vissa särdrag. Visserligen hade flertalet understödstagare uppburit arbetslöshetsunderstöd med bidrag av statsmedel (1,248), men nästan lika manga (1,132) hade kommit i åtnjutande av rent kommunala arbetslöshetsunderstöd, d. v. s. sådana understöd, beträffande vilka fattigvården måste förskottera kostnaderna. Detta förhållande vore särskilt framträdande i städerna och speciellt inom de femton största städerna. Utredningen gåve nämligen vid handen, att av de 740 understödstagarna i städerna, som erhållit kommunala arbetslöshetsunderstöd, icke mindre än 701 vore bosatta i rikets femton största städer.

Som nyss anförts hade inom denna grupp endast 1,244 hänvisats till arbete. Uppenbart vore, att byggnadsarbetarna antingen sökt undgå hänvisning till statliga reservarbeten eller eljest icke ansetts lämpliga för dessa, ty av samtliga via arbetslinjen hjälpta inom facket hade endast 221 blivit placerade i statliga reservarbeten, medan återstoden eller 1,023 omhändertagits i hemorten, antingen vid statskommunala reservarbeten (183) eller vid rent kommunala arbeten (840). Såvitt av den verkställda undersökningen framginge hade icke någon annan grupp av de arbetslösa på samma sätt som byggnadsarbetarna lyckats draga nytta av den hjälp, som tillhandahölles i den arbetslöses hemort.

Emellertid finge, beaktas, att till arbetare inom byggnadsverksamhet räknades icke blott specialutbildade yrkesarbetare utan även en del arbetargrupper, som stöde grovarbetarna ganska nära, såsom jord- och schaktningsarbetare, vägnell vattenbyggnadsarbetare m. fl. Detta syntes utgöra förklaringen till att det redovisade antalet med statsbidrag hjälpta arbetslösa inom byggnadsbranschen vore större än de hjälpta byggnadsarbetarnas numerär enligt de kommunerna sparsamt beviljade dispenserna för arbetslösa inom facket.

tVid den gjorda undersökningen hade de arbetslösa inom jordbruks- och skogs-

Kungl. Maj:ts proposition nr Z50.

hushållning sammanräknats som en enhet, alldenstund gränsen mellan de bägge yrkenas arbetslösa vore så flytande, att det av praktiska skäl befunnits lämpligast att föra dem under en oell samma huvudrubrik.

Tillhopa hade 7,787 arbetslösa jordbruks- och skogsarbetare erhållit det allmännas hjälp eller 49.9 % av samtliga rapporterade arbetslösa inom dessa yrken. Det övervägande antalet eller 5,807 hade bisprungits genom arbetsanställning, medan 2,480 erhållit understöd.

Det hade icke saknats fog för antagandet, att hjälpen till dessa grupper skulle hava i viss utsträckning utgått till sådana personer, som icke kunde betecknas såsom arbetslösa i egentlig mening. Differentieringen i fråga örn uppgifterna å de utskickade formulären hade emellertid möjliggjort införskaffandet av upplysningar örn huru hjälpen kommit att fördela sig på de sju specialgrupper av yrkesutövare, som medtagits under huvudrubriken jordbruk och skogshushållning, nämligen hemmansägare, arrendatorer, kronotorpare, andra mindre jordbrukare, hemmasöner, egentliga jordbruksarbetare samt skogsarbetare. Även örn en del till dessa grupper hänförliga arbetare kommit att på sina håll redovisas under den stora gruppen grov- och diversearbetare, syntes dock de erhållna uppgifterna giva en i det väsentliga rättvisande bild av hjälpverksamheten för jord- och skogsbrukets arbetskraft. Undersökningen hade i denna del givit till resultat, att ägare och besittare av fastighet i ytterst ringa omfattning blivit delaktiga av det allmännas hjälp. Undantag bildade egentligen allenast gruppen småbrukare, vilken emellertid till sin övervägande del tvivelsutan utgjordes av personer i sådan ställning, att de i fråga örn allmänna behovskvalifikationer väl torde kunna anses vara likställda med arbetslösa inom övriga yrken, som under nuvarande förhållanden ansåges kunna komma i åtnjutande av arbetslöshetshjälp. Det stora flertalet hjälpta utgjordes av jordbruksarbetare (1,874) och skogsarbetare (3,912), vilka för närvarande väl syntes hava varit i behov av hjälp. Att arbetslinjen tillerkänts avgörande betydelse vid hjälpens tillhandahållande åt dessa kategorier av arbetslösa _ syntes naturligt. Det kunde dock förtjäna uppmärksammas, att antalet i statliga och statskommunala reservarbeten anställda jordbruks- och skogsarbetare icke obetydligt understege antalet av dem, som hjälpts medelst rent kommunala föranstaltningar. Särskilt inom skogssocknarna hade rent kommunala arbeten kommit att spela en betydligt större roll ur hjälpsynpunkt än de statliga reservarbetena. Understödsverksamheten däremot dominerades utav de med bidrag av statsmedel vidtagna hjälpanordningarna. Understöd hade väsentligen tilldelats skogsarbetare, jordbruksarbetare samt småbrukare. I den mån rent kommunal understödsverksamhet förekommit, hade densamma företrädesvis utövats till förmån för skogs- och jordbruksarbetare.

Kommissionen anmärker härefter, att de arbetslösa, för vilkas förhallanden i hjälphänseende sålunda redogjorts, omfattade omkring 100,000 av de 108,000 arbetslösa, vilka vid angivna tidpunkt varit till kommissionen anmälda såsom hjälpsökande. Övriga yrkesgrupper vore följaktligen så fåtaligt representerade, att kommissionen icke ansett det påkallat att göra dem till föremål för särskilt omnämnande.

Till närmare belysning av reservarbetenas värde för de i arbetena anställda, ävensom till upplysning örn relationen mellan arbetsförtjänster och administrationskostnader har kommissionen vidare hänvisat till följande tablå.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

27 Beträffande utvecklingen å arbetsmarknaden under de senast förflutna månaderna har kommissionen i sin skrivelse den 15 april 1932 anfört följande.

I skrivelsen den 9 december 1931 hade kommissionen framhållit, att perspektivet för den närmaste tidens utveckling på arbetsmarknaden tedde sig bekymmersamt. Riktigheten av denna uppfattning hade sedermera bestyrkts och kunde även siffermässigt avläsas i de av kommissionen ingivna tabellariska sammanställningarna. För första gången sedan vintern 1922 hade nu antalet till kommissionen rapporterade hjälpsökande arbetslösa överskridit siffran

100,000, men medan en klart påtaglig nedgång i arbetslösheten för tio år sedan inträtt, sedan kulminationspunkten passerats i januari 1922, hade någon otvetydig maximisiffra i arbetslöshetens utveckling ännu ej uppnåtts utan ^hade siffrorna under den hittills gångna delen av detta år stegrats för varje månad, örn också den svaga ökningen under mars, av de preliminärt uträknade siffrorna att döma, syntes i det närmaste peka mot status quo och möjligheten av vikande arbetslöshet med den varmare årstidens inträde. Tydligt vore emellertid, att den oavlåtliga tillväxten av arbetslöshetssiffrorna sammanhängde med att lågkonjunkturens verkningar börjat göra sig kännbara i snart sagt alla delar av landet, vilket jämväl kommit till uttryck i en stark ökning av antalet kommuner, som numera medelst månatlig rapportering trätt i förbindelse med kommissionen. Med arbetslöshetens ökning hade också anspråken på statens mellankomst blivit större, vilket påverkat alla områden av hjälpverksamheten. Medan kommissionen sålunda i sin senaste framställning i budgetfrågan utgått från att högst 12,000 arbetslösa skulle komma att erhålla placering i de statliga reservarbetena under vintern—våren 1932, därvid maximisiffrorna tänkts bliva uppnådda under vårmånaderna, hade arbetarantalet redan under högvintern överskridit siffran 14,000 och beräknades ytterligare gå i höjden under vårens och försommarens lopp. På samma sätt förhölle det sig med de statskommunala arbetena. Medan i december 1931 det högsta antalet i dessa arbeten på en gång anställda för budgetåret 1931/1932 uppskattats till 3,500, vilken siffra beräknats för månaden mars, hade i verkligheten redan^ under februari månad antalet anställda här utgjort omkring 4,000. Än svårare hade det visat sig vara att hålla den kontanta under stödsverksamheten inom gränserna för uppgjorda beräkningar. Medan antalet med statsbidrag understödda i december 1931 för månaderna januari, februari och mars 1932 uppskattats till respektive 10,000, 12,000 och 15,000, hade det faktiska antalet understödstagare innevarande år utgjort under januari 16,740 och under februari 21,481 och kunde motsvarande antal för mars månad preliminärt uppskattas till 24,200. Ökningen i antalet understödstagare sammanhängde delvis därmed att den mestadels med understödsverksamhet kombinerade kursverksamheten fått ett betydligt livligare uppsving i kommunerna än som tidigare antagits bliva fallet. Under årets första kvartal hade pågått inalles 256 kurser på 73 olika platser i landet nied tillsammans 4,700 deltagare. Statsbidrag hade beviljats till dessa kurser med sammanlagt 170,478 kronor. Slutligen förtjänade påpekas, att väglånefonden under senaste tiden tagits livligt i anspråk.

Rörande sättet för bedrivande av hjälpverksamheten under nästa budgetår har kommissionen anfört, att verksamheten syntes böra i huvudsak anordnas enligt samma grunder som hittills. Enligt kommissionen borde arbetslinjen och därvid i främsta rummet de statliga reservarbetena inom ramen av det ekonomiskt möjliga och tekniskt lämpliga ytterligare utvidgas, under det cn beskärning av understödsverksamheten borde äga rum.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

Kommissionen framhåller i detta sammanhang, att kommissionen med hänsyn till statsmakternas direktiv rörande löneläget vid reservarbetena haft att beakta den förskjutning i nedåtgående riktning, som för närvarande påginge beträffande den allmänna lönenivån. Kommissionen hade därför gått i författning örn att undersöka gällande grovarbetarlöner på den öppna arbetsmarknaden och komme att verkställa de justeringar av lönenivån vid reservarbetena, vartill undersökningens resultat gåve anledning.

Rörande övriga former av hjälpverksamheten uttalar sig härefter kommissionen på följande sätt.

Liksom statens reservarbeten syntes även de statskommunala reservarbetena komma att öka i betydelse och omfattning under instundande budgetår. Ett påtagligen stegrat intresse för denna hjälpform hade under den gångna vintern kommit till synes bland kommunerna, icke minst landskommunerna.

Vad därefter anginge den kontanta understödsverksamheten hade, såsom nämnts, en betydande utvidgning av densamma befunnits påkallad under den gångna vintern. Kommissionen hade emellertid i görligaste mån eftersträvat att upprätthålla en viss lämplig avvägning mellan understöd och reservarbeten samt sistlidne höst jämväl i cirkulär till de kommunala arbetslöshetsorganen sökt förmå dem att — genom anordnande i mån av behov av reservarbete — lämna sin medverkan till dessa strävanden. I avsikt att främja nödig kontroll över understödsutdelningen hade kommissionen också uppmanat kommunerna att, där så befunnes lämpligt och möjligt, kombinera åtnjutandet av understöd med skyldighet för undeTstödstagaren att utföra sådan motprestation, varom gällande understödsförfattning innehölle vissa vägledande bestämmelser. Anordningar av detta slag hade för övrigt redan under den gångna vintern på flera håll vidtagits. Vidare hade i åtskilliga fall kommunernas uppmärksamhet blivit fäst på fördelarna av att de kontanta understöden helt eller delvis evalverades i förmåner in natura. Inkomna rapporter ådagalade, att åtskilliga kommuner redan dessförinnan på eget initiativ ansett sig böra bringa ett sadant system i tillämpning. Dessutom hade kommissionen nyligen i ett allmänt cirkulär erinrat de kommunala arbetslöshetsorganen örn att gällande föreskrifter rörande sättet för hänvisning av arbetslösa till reservarbeten borde noga följas, så att intet eftersattes i fråga örn ingående prövning av arbetsvillig!^ och hjälpbehov hos de arbetslösa.

Vidkommande slutligen kursverksamheten hade densamma tvivelsutan fyllt ett verkligt behov, och anledning funnes antaga, att verksamhetens upprätthållande efter nu uppdragna linjer och med beaktande av de under den senast gångna^ vintern gjorda erfarenheter skulle visa sig av värde även under nästa budgetår.

I fråga om medel sbehov et för budgetåret 193211933 har arbetslöshetskommissionen i sin skrivelse den 15 april 1932 uttalat sig sålunda.

Att _ bedöma framtidsutsikterna på arbetsmarknaden vore för närvarande vanskligare än på länge. Då inga säkra tecken på en begynnande allmän omsvängning i konjunkturerna, knappast ens en säsongmässig ljusning, ännu kunnat med bestämdhet förmärkas, syntes man icke för den närmaste framtiden kunna räkna med någon genomgående förbättring av arbetsmarknadsläget. I avsaknad av säkra hallpunkter för ett bedömande av konjunkturutvecklingens tendens och arbetsmarknadens därav beroende gestaltning vore det kommissionen nu, lika litet som tillförne, möjligt att förete någon tablå över hjälpverk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

samhetens sannolika kostnader under nästkommande budgetår. Till grund för en beräkning av medelsåtgången under nästa budgetår syntes därför för närvarande endast kunna läggas de kostnader, som hjälpverksamheten under den dittills tilländalupna delen av innevarande budgetår åsamkat staten. Med utgångspunkt från en sådan beräkningsgrund syntes erfordras, att i riksstaten för nästa budgetår upptoges ett anslag för ifrågavarande ändamål av 25 miljoner kronor eller 5 miljoner kronor mera än kommissionen beräknat i sin skrivelse den 9 december 1931. Att under för handen varande omständigheter särskilt fastställa storleken av erforderlig medelsreserv vöre för närvarande icke möjligt, vadan det angivna beloppet syntes få anses tillsvidare innesluta jämväl

sådan reserv. _ _ .

Enligt kommissionens mening vore det icke påkallat, att. något ytterligare belopp tillfördes kommissionens väglånefond, därest årets riksdag komme att lämna utan erinran en av Kungl. Maj:t i utsikt ställd anordning med förskotterande av automobilskattemedel till vägstyrelser och andra för att möjliggöra igångsättande av vissa även ur hjälpverksamhetens synpunkt önskvärda vägarbeten. . .

Då arbetslöshetskommissionen räknade med att de anslag, som hittills anvisats till arbetslöshetens bekämpande, komme att vara helt förbrukade vid utgången av löpande budgetår, och då hjälpverksamhetens kostnader för nästa budgetår, såvitt för närvarande kunde bedömas, ej syntes komma att understiga 25 miljoner kronor, måste hela sistnämnda belopp nyanvisas. Skulle emellertid förhållandenas utveckling medföra, att nu beräknat anslag icke bleve för ändamålet tillräckligt, syntes kommissionen vid lämplig tidpunkt under loppet av nästa budgetår få hos Kungl. Majit göra de framställningar och förslag, vartill den till äventyrs förändrade situationen kunde giva anledning.

Under hänvisning till det anförda har arbetslöshetskommissionen hemställt, att Kungl. Majit måtte hos riksdagen utverka anvisande för budgetåret 1932/1933 av ett anslag till bekämpande av arbetslösheten av 25 miljoner kronor.

Arbetslösheten inom riket har under den gångna delen av året i samband med kända förhållanden av olika slag tagit en omfattning, varmed man ännu vid årsskiftet knappast ansåg sig behöva räkna. Inom de flesta yrkesgrenar har arbetstillgången minskats, och knappast på något område ser man sig i stånd att mera bestämt peka på en begynnande ljusning. Den vanliga nedgången i arbetslöshetens omfattning efter vinterns slut har detta år ännu icke kunnat skönjas, låt vara att detta delvis kan bero på tillfälliga orsaker.

Inför den mörka bild, som det nuvarande läget sålunda erbjuder, är det emellertid två omständigheter, som synas mig böra fasthållas. Den ena är att, hur oroväckande stor arbetslösheten än för närvarande är, den ändock icke på långt när har samma omfattning som under krisåren 1921 och 1922, då antalet anmälda arbetslösa, när det var som störst, utgjorde omkring 105,000 mot för närvarande ej fullt 110,000. Vidare kan erinras, att den nuvarande arbetslöshetskrisen berör så gott som hela världen och att vårt land ingalunda är särskilt illa lottat. Av en redogörelse, som återfinnes i en genom internationella arbetsbyrån i Genéve utgiven, i dagarna utkommen publikation, framgår, att medan antalet arbetslösa enligt fackföreningarnas siffror i Sverige uppgår till omkring 24 % av arbetarantalet, utgör det procentuella antalet arbetslösa i de länder, där jämförel-

Departe-

mentschefen.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr $250.

se kunnat göras, följande, nämligen för Tyskland 33 %, för Storbritannien och norra Irland 22 %, för Belgien 43.3 %, för Danmark 31.1 %, för Holland 33.6 %, för Schweiz 25 %, för Tjeckoslovakien 11.3 %, för Australien 28 %, för Canada 22 % och för Förenta Staterna 23.1 %, allt av antalet arbetare. Av de här nämnda länderna är det alitsa endast Tjeckoslovakien, som befinner sig i nämnvärt gynnsammare läge i förevarande avseende än Sverige. I Frankrike bär enligt samma publikation antalet arbetssökande från mars 1931 till mars 1932 ökats från 60,000 till 340,000, och i Italien har motsvarande antal under samina tid stigit från 790,000 till 1,175,000.

Redan då jag preliminärt anmälde frågan örn förevarande anslag till årets statsverksproposition anförde jag, att slutligt avgörande angående storleken av anslagsbeloppet för nästa budgetår uppenbarligen icke kunde då träffas. Jag anslöt mig därvid till arbetslöshetskommissionens uppfattning, att uppskattningen av medelsbehovet denna gång ställde sig svårare än tidigare, detta med hänsyn till den särskilt denna gång föreliggande vanskligheten att bedöma arbetsmarknadens framtida gestaltning. Kommissionen har ju också numera sett sig nödsakad att uppskatta medelsbehovet för nästa budgetår till ett belopp, som med icke mindre än 5 miljoner kronor överstiger det av kommissionen preliminärt beräknade och i statsverkspropositionen upptagna beloppet 20,000,000 kronor. Vid denna uppskattning har kommissionen, under betonande av omöjligheten att förutse utvecklingen på arbetsmarknaden under nästa budgetår och under inskärpande av att någon tendens till förbättring ännu icke kunnat spåras, ansett sig böra till grund för beräkningen av medelsbehovet lägga medelsåtgangen under den hittills gångna delen av innevarande budgetår.

Även enligt min uppfattning är detta den grund, på vilken i nuvarande läge en anslagsberäkning bör byggas. Tyvärr synes man för närvarande knappast hava rätt att räkna med att läget, om man betraktar perioden såsom en helhet, under nästa budgetår skall bliva bättre än under den nu löpande perioden. Tillräcklig anledning torde dock ej finnas att i nuvarande statsfinansiella läge belasta budgeten med större utgifter för ändamålet, än som kunna antagas bliva oundgängligen erforderliga. Såsom; arbetslöshetskommissionen antytt lärer det, i fall den nu ifrågasätta medelsanvisningen skulle bliva otillräcklig, få såsom i motsvarande fall skett under innevarande budgetår bero på prövning vid en senare tidpunkt vad som då bör och kan åtgöras.

Med denna utgångspunkt och då jag dels delar arbetslöshetskommissionens uppfattning att de för dess nuvarande verksamhet till förfogande stående medmed bortseende från väglanefonden och från beräknad medelsreserv å

2.000. 000 kronor — kunna antagas vara förbrukade med utgången av innevarande budgetår, vilket innebär, att kostnaderna för verksamheten under budgetåret beräknas uppgå till omkring 25 miljoner kronor (jämför prop. 15/1932 sid. 11 och 12), och dels såsom redan i statsverkspropositionen angivits utgår från att nuvarande grunder för arbetslöshetshjälpen skola under nästa budgetår lämnas väsentligen oförändrade, har jag anslutit mig till kommissionens uppfattning, att anslagsbeloppet för nästa budgetår bör bestämmas till

25.000. 000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

31 Efter att sålunda liava angivit min ståndpunkt till själva den föreliggande huvudfrågan anhåller jag att få göra några kompletterande uttalanden rörande vissa punkter av det föreliggande ämnet.

I fjolårets proposition i ämnet anförde jag, att en ökning av arbetslöshetens omfattning och varaktighet borde föranleda en höjning av det procentuella antalet hjälpta i förhållande till hela antalet hjälpsökande. Trots den väldiga ansvällningen av sistnämnda antal har också en sådan höjning skett, i det att nämnda procenttal, som enligt senaste siffror utgör mellan 56 och 57, nu är väsentligt högre än någon gång tidigare under de senare åren. Detta resultat har visserligen kunnat uppnås endast genom en kraftig utökning av verksamheten med kontantunderstöd, något som dock med hänsyn till förhållandena synes mig berättigat, i den mån kontanthjälpen icke kommer att utsträckas över allt för lång tidrymd för en och samma individ.

Den omständigheten, att ett stort antal kommuner — särskilt i sådana trakter, där långvarig och omfattande arbetslöshet varit rådande - fatt sin ekonomi försvagad, har också föranlett Kungl. Majit att i betydande omfattning medge en höjning av det regelmässigt utgående statsbidraget till statskommunala arbeten och kontantunderstöd; jag hänvisar i detta hänseende till den förut lämnade redogörelsen. I detta sammanhang bör emellertid icke förbises den fara, som enligt vad utvecklingen visat föreligger därutinnan, att, örn tillsynen icke är tillräckligt effektiv, ersättning kan komma att utgå pa samma gang av arbetslöshetsmedel och från fattigvården, något som tydligen medför, allvarliga olägenheter icke endast av ekonomisk natur. Enligt vad jag förvissat mig örn. har emellertid arbetslöshetskommissionen sin uppmärksamhet riktad på angelägenheten av en effektiv kontroll i detta hänseende.

Vad angår kursverksamheten för arbetslös ungdom, synes mig densamma efter de senast vidtagna åtgärderna hava kommit i en riktig utveckling, och jag förutsätter, att denna verksamhet bör fortgå under oförändrade former jämväl under nästa budgetår. Därigenom kommer hjälp att beredas de yngre arbetslösa på ett betydligt mera ändamålsenligt sätt än tidigare. Av den i det föregående omnämnda undersökning, som arbetslöshetskommissionen verkställt rörande arbetslöshetshjälpens fördelning på olika arbetargrupper, har det framgått, att även lant-, skogs- och flottningsarbetare till avsevärt antal kommit i åtnjutande av sådan hjälp. I anslutning till tidigare uttalanden från riksdagens sida förutsätter jag, att dessa arbetargruppers hjälpbehov skall, i den mån förhållandena så påkalla, jämväl i fortsättningen vederbörligen beaktas,

Ävenledes utgår jag från att det belopp av 500,000 kronor, som enligt beslut av 1932 urs riksdag står till Kungl. Maj:ts förfogande för att efter prövning av Kungl. Majit användas för främjande av företagsverksamhet, varigenom i största möjliga utsträckning ökade arbetstillfällen må kunna beredas, skall kunna för enahanda ändamål användas även under nästa budgetar.

Som förut erinrats har den till arbetslöshetskommissionens förfogande stående så kallade väglånefonden, från vilken i form av lan förskott lämnas a statsbidrag till vägbyggnadsföretag, genom beslut innevarande år höjts från

1,000.000 till 2,000,000 kronor. Arbetslöshetskommissionen har nu icke före-

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 250.

slagit någon ytterligare utökning av fonden. Därvid Ilar emellertid kommissionen utgått fran att riksdagen skall lämna utan erinran vad chefen för kommunikationsdepartementet i proposition (nr 211) till årets riksdag anfört därom att han vöre beredd att förorda, att Kungl. Majit efter vederbörliga förberedelser verkställde en fördelning förskottsvis av automobilskattemedel i och för igångsättande av nya vägbyggnadsarbeten, vilka vore av beskaffenhet att kunna tilldelas bidrag av automobilskattemedel och vilkas omedelbara påbörjande funnes påkallat för lindrande av arbetslöshet. Då jag anslutit mig till kommissionens uppfattning pa denna punkt, har även jag utgått från nämnda förutsättning. Skulle den av chefen för kommunikationsdepartementet ifrågasatta anordningen icke komma till stånd, lärer det bliva erforderligt att på en eller annan väg söka åstadkomma en utökning av väglånefonden.

Vid behandlingen av förevarande ärende har jag tagit under övervägande ett flertal till Kungl. Majit eller chefen för socialdepartementet ställda framställningar, i vilka påyrkas förändringar i olika hänseenden av nu gällande regler för statens åtgärder till bekämpande eller lindrande av arbetslösheten. Bland dessa framställningar ma här nämnas sådana från landstingens norrlandskommitté, från Norrbottens socialdemokratiska partidistrikt, från Sundbybergs stad samt från landsorganisationen i Sverige genom landssekretariatet. I den mån dessa framställningar syfta till införande av arbetslöshetsförsäkring torde de fa bliva föremål för bedömande i senare sammanhang. Här vill jag endast med hänsyn till vad som i framställningar från norrlandshåll anförts rörande de speciella svårigheter, som arbetslöshetskrisen medfört för Norrland, erinra örn vissa av de åtgärder, som under senaste tiden vidtagits i sådana hänseenden, som avses i framställningarna. Sålunda har årets riksdag höjt anslaget till ödebygdsvägar i bland annat Norrbottens län med 100,000 kronor till 1,000,000 kronor. Vad angår bidragen till vägföretag, kan Kungl. Majit, da särskilda skäl föreligga och fråga ej är örn nyanläggning av landsväg eller vanlig bygdeväg, medgiva förhöjd bidragsprocent. Vid prövningen av dylika frågor beaktas jämväl arbetslöshetssynpunkten. I årets statsverksproposition har emellertid under sjätte huvudtiteln föreslagits, att till nyanläggning av landsvägar och vanliga bygdevägar, som utföras till arbetslöshetens lindrande, ett fyllnadsbidrag skall kunna lämnas av länens automobilskattefonder, varigenom dessa slag av arbeten skulle för dylika fall jämställas med andra vägföretag. Med hänsyn till önskemålet om ökad snabbhet vid upprättande av planer till vägföretag och vid granskning av dylika planer har ytterligare i sjätte huvudtiteln av årets statsverksproposition givits uttryck för den uppfattningen, att vägingenjörerna i de norrländska länen skulle för vissa dem åvilande göromål beträffande byggande av ödebygdsvägar och tillfartsvägar till inlandsbanan kunna få anlita särskilda biträden. Häremot har riksdagen ej uttalat någon erinran. Dessutom har riksdagen godkänt Kungl. Maj :ts av enahanda anledning, framställda förslag att tillfälliga vägingenjörsassistenter skulle få anställas i ett antal län, där behov av förstärkning förelåge, med början redan med våren 1932. Beträffande i en av framställningarna berört spörsmål örn

Kungl. Maj:ts proposition nr 250. 33

medel för anordnande av Haparanda uthamn må nämnas, att riksdagen för nästa budgetår anvisat av Kungl. Maj :t för ändamålet äskat belopp å 200,000 kronor. Ävenledes har riksdagen för nästa budgetar för fortsättande av inlandsbanebygget anvisat anslag av 4,000,000 kronor.

I det föregående har jag såsom min ståndpunkt angivit, att anslaget till bekämpande av arbetslösheten bör för nästa budgetår bestämmas till 25,000,000 kronor — eller 5,000,000 kronor mer än som preliminärt beräknats i statsverkspropositionen — att utgå enligt i huvudsak samma grunder som gälla för närvarande. Enligt vad jag inhämtat av chefen för finansdepartementet kommer denne att senare under riksdagens lopp framlägga förslag rörande sättet för anskaffande av medel till täckande av den sålunda beräknade merkostnaden.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag hemställa, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att till bekämpande av arbetslösheten för budgetåret 1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag av ..................................kronor 25,000,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

B. Spångberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1982. 1 sami. 208 haft. (Nr 260.)