angående åtgärder för lind- raiide av jordbrukets kreditsvårigheter
Kungl. Majlis proposition Nr 256.
1 Nr 256.
Kungl. Majits proposition till riksdagen angående åtgärder för lindraiide av jordbrukets kreditsvårigheter; given Stockholms slott den 13 maj 1932.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av Magda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF.
B. v. Stockenström.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 maj 1932.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden Gaede, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Hansén, Rundqvist.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet von Stockenström, anför: I skrivelse till Kungl. Majit den 22 december 1931 hemställde jordbruksutredningen, efter redogörelse för vissa av utredningen verkställda undersökningar rörande den rådande jordbrukskrisens art och räckvidd, att skyndsamma åtgärder måtte vidtagas för beredande av kreditlättnader åt sådana jordbrukare, som därav vore i särskilt trängande behov, samt att närmare utredning rörande ifrågavarande kredithjälps lämpliga åvägabringande och praktiska genomförande måtte verkställas.
Sedan i anledning av berörda skrivelse Kungl. Majit den 8 januari 1932 uppdragit åt jordbruksutredningen att snarast upprätta och inkomma med utformade förslag i den i skrivelsen avhandlade frågan, har jord-
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 21't haft. (Nr 256.) 1
2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
bruksutredningen utarbetat och den 12 april 1932 avgivit betänkande med förslag i ämnet (st. off. utr. 1932:12). Däri har jordbruksutred nili gen dels föreslagit:
att lönebidrag måtte medgivas jordbrukare, som genom jordbrukskrisen kommit på ekonomiskt obestånd, för underlättande av ackordsuppgörelser på det sätt och enligt de grunder, som framginge av ett vid betänkandet fogat förslag till kungörelse angående utlämnande av stödlån till jordbrukare, att för ändamålet måtte anvisas ett statsanslag av 10 miljoner kronor för budgetåret 1932/1933, samt att skydd mot exekutiva åtgärder måtte beredas ackordslåntagare i enlighet med ett vid betänkandet fogat förslag till lag angående tillämpning av vissa bestämmelser i lagen den 13 maj 1921 (nr 227) örn ackordsförhandling utan konkurs å förhandling om underhandsackord åt jordbrukare;
att till mindre jordbrukare, som på grund av jordbrukskrisen hotades avekonomiskt obestånd och som åtoge sig utförandet av vissa förbättringsarbeten å sina jordbruk, räntefria lån (förbättringslån), för vilka återbetalningsskyldigheten bortfölle efter nyssberörda arbetens utförande, måtte utlämnas på det sätt och enligt de grunder, som framginge av omförmälda kungörelseförslag, samt att för ändamålet ett statsanslag av 9 miljoner kronor måtte anvisas för budgetåret 1932/1933; samt att möjlighet måtte öppnas för sparbankerna att i och för anskaffningav för jordbrukskredit erforderliga medel erhålla långfristiga lån mot förstklassiga inteckningar eller annan säkerhet antingen hos postsparbanken eller i någon redan befintlig statlig fond eller ock i en särskild för ändamålet upprättad lånefond, att i sistnämnda fall ett belopp av 5 miljoner kronor måtte avsättas till fonden för budgetåret 1932/1933 samt att för här avsedda upplånings möjliggörande erforderlig ändring i sparbankslagen måtte provisoriskt genomföras; dels framhållit angelägenheten av:
att genom Sveriges allmänna hypoteksbanks och hypoteksföreningarnas försorg sådana förbättringar vidtoges i avseende å liypoteksföreningsrörelsens upplysningsverksamhet och organisation, som erfordrades för att jordbrukarna skulle mer än hittills uppmärksamma de med hypotekslånen förenade fördelarna samt för att underlätta jordbrukarnas tillgång till dylika lån särskilt i landets nordliga delar;
att sparbankerna genom belåning eller försäljning av inköpta obligationer, ökat samarbete i fråga örn tillgängliga medels disponering, omplacering av lån från sparbanker med knapp kapitaltillgång till kapitalstarkare sparbanker eller till hypoteksföreningar, användning av disponibelt kapital företrädesvis för kreditgivning inom det egna verksamhetsområdet samt andra lämpliga åtgärder förbättrade sina förutsättningar att tillgodose jordbrukets kreditanspråk och att Kungl. Majit fäste vederbörande myndigheters uppmärksamhet på angelägenheten av att följa och granska sparbankernas verksamhet med hänsyn till föreskriften i sparbankslagens 26 §; samt
Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
att stöd lämnades jordbrulcskasserörelsen i den utsträckning, som föreslagits genom proposition i ämnet till innevarande års riksdag.
Ledamoten av jordbruksutredningen Nils Adler Ilar i särskilt yttrande (sid. 42—43) förklarat sig icke kunna biträda förslaget, i vad det avsåge de s. 1c. förbättringslånen.
Över jordbruksutredningens betänkande liava yttranden avgivits av statskontoret, lantbruksstyrelsen, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, riksrälcenskapsverket, statens egnahemsstyrelse, generalpoststyrelsen, riksförsäkringsanstalten, fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden, fullmäktige för riksbanken, fullmäktige för riksgäldskontoret, samtliga länsstyrelser efter hörande av vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott, styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank, styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan, svenska bankföreningen och svenska sparbanksföreningen.
Innan jag närmare ingår på de föreliggande förslagen, torde jag få Jordbruksutnågot uppehålla mig vid jordbruksutredningens förenämnda skrivelse den g^els^den 22 december 1931, vilken är vidfogad betänkandet (sid. 44—59). Enligt 22 december vad i skrivelsen angives hava däri omförmälda av jordbruksutredningen ,931verkställda undersökningar huvudsakligen bestått i vissa förfrågningar dels hos hushållningssällskapens förvaltningsutskott dels ock hos kreditinrättningar i skilda delar av landet. Av jordbruksutredningens sammanfattningsvis lämnade redogörelse för det huvudsakliga innehållet i de yttranden, som i anledning av nämnda förfrågningar inkommit, framgår i huvudsak följande.
Hushållningssällskapens förvaltningsutskott hava genomgående betecknat jordbrukets och dess binäringars nuvarande läge såsom synnerligen bekymmersamt, vilket ansetts bero på ett flertal samverkande orsaker, såsom 1931 års svaga skörd, rådande låga priser på animalislca produkter, försvårade avsättningsförhållanden för dylika produkter såväl inom landet som utomlands, höga skatter och utskylder, höga räntor, höga pris på jordbrukets arbetslöner oell å dess produkter samt i skogsområdena det starka prisfallet å skogsprodukter och de med depressionen på trävarumarknaden och importen av ryskt virke sammanhängande inskränkningarna i skogsavverkningarna. Här berörda och andra ogynnsamma faktorer hade medfört, att jordbrukets förut svaga räntabilitet ytterligare försämrats och att jordbrukarna i vida kretsar måst tillgripa ökad skuldsättning för att kunna bestrida räntor, amorteringar, skatter och andra nödvändiga löpande utgifter. För de svårast skuldsatta vore det, örn en vändning till det bättre ej snart inträdde, endast en tidsfråga, när ekonomiskt sammanbrott komme att ske och vederbörande måste lämna sina jordbruk. Svårigheterna kunde anses mest tryckande för större och medelstora gårdar, enär man här, på grund av beroendet av främmande arbetskraft m. m., icke ägde samma möjligheter att nedbringa utgifterna som vid de mindre jordbruken. I fråga om de senare hade det visat sig, att nian genom sänkning av levnadsstandarden och inskränkande av utgifterna i övrigt till det allra nödvändigaste kunnat i viss mån anpassa sig efter det försvårade läget. Stora grupper funnes emellertid även av
4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
smärre jordbrukare, vilka befunne sig i kritiskt läge, särskilt ett stort antal egil alic mslån tagare, vilka hade svårt att komma ut med räntor oell amorteringar å sina lån, samt småbrukare i skogsbygderna, framför allt Norrland, vilka för sin utkomst vore beroende av inkomster av skogsförsäljningar eller skogsarbeten. Såsom bevis på jordbrukarnas ekonomiska trångmål bar från skilda håll bland annat framhållits, att exekutiva auktioner a jordbruksegendomar och lagsökningar ökats liksom även restantierna å hypoteks-, egnahems- och andra låneräntor. Likaledes visade uttagningarna på jordbrukarnas sparkasseräkningar m. m. ökning.
Av samtliga hypoteksföreningar, som inkommit med yttranden, Gevle- Dala hypoteksförening undantagen, har uppgivits, att år 1931 utmärkts av ökade kreditanspråk från jordbrukarnas sida. Ökningen hade dock ej varit lika stark inom alla föreningars områden. Beträffande jordbrukarnas inbetalning av förfallna annuiteter har av flertalet hypoteksföreningar uppgivits, att läget på senaste tiden i hög grad försämrats. Flera föreningar hava jämväl framhållit, att i samband med restantiernas ökade omfattning en stark ökning av antalet lagsökningar för deras indrivning inträtt. Samtliga föreningar hava förklarat, att den av jordbrukskrisen förorsakade nedgången av jordbrukets fastighetsvärden icke föranlett föreningarna att påkalla extraordinär amortering av inteckningslån eller att vidtaga särskilda restriktioner med avseende på beviljandet av lån. Samtidigt har dock allmänt framhållits, att föreningarna vid utlämnande av nya lån framginge med ökad försiktighet vid bestämmandet av egendomarnas belåningsvärden.
Centralkassorna för jordbrukskredit hava meddelat, att jordbrukarnas kreditanspråk på senaste tiden i större eller mindre grad ökats, särskilt beträffande revers- och växellån, delvis sammanhängande med tillkomsten av nya jordbrukskassor. I avseende å likvideringen av förfallna växlar samt räntor och amorteringar å lån hava samtliga centralkassor uppgivit, att ökade svårigheter gjort sig gällande synnerligast under senare hälften av år 1931. Centralkassorna hava vidare uppgivit, att det i större omfattning än tidigare förekomma, att växlar och lån omsattes utan avbetalning eller med endast obetydlig sådan. I allmänhet hava centralkassorna förklarat, att lagsökningar för indrivning av förfallna, ej fullgjorda inbetalningar på senare tiden måst tillgripas i ökad omfattning. Någon extraordinär amortering av inteckningslån på grund av den nedgång av egendomsvärdena, som jordbrukskrisen medfört, hava centralkassorna, enligt vad de anfört, icke påfordrat. Ett dylikt krav hade ej heller ansetts möjligt att genomföra under rådande krisläge. Däremot hade kraven skärpts beträffande säkerheterna vid utlämnandet av nya lån.
Ett 40-tal sparbanker i olika delar av landet hava jämväl inkommit med yttranden. Vad först beträffar sparbanker i mellersta Sverige har i flertalet yttranden från sagda banker uppgivits, att någon ökning av jordbrukarnas kreditbehov under senaste tiden icke förmärkts, medan däremot i några yttranden en motsatt uppfattning framförts. I allmänhet har ansetts, att det på senaste tiden mött större svårigheter för jordbrukarna än förut att fullgöra räntebetalningar och amorteringar, och vissa av nu ifrågavarande banker hava anfört, att de varit nödsakade att i större utsträckning än tidigare bevilja anstånd med förfallna räntors och amorteringars erläggande. Lagsökningar och dylika åtgärder för indrivning av fordringar hava dock i allmänhet ansetts icke hava tagit större omfattning än tidigare. Av sparbanker i norra och mellersta Småland
Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
har uppgivits, i stort sett, att nämnvärd ökning av jordbrukarnas kreditbehov icke ägt rum samt att några avsevärda kreditsvårigheter ej framträtt. I södra Sveriges mera utpräglade jordbruksbygder synas dylika svårigheter däremot hava gjort sig gällande. Vissa sparbanker i södra Sverige hava jämväl meddelat, att åtgärder för indrivning av fordringar hos jordbrukarna, i trots av att betalningsanstånd m. m. i möjligaste mån medgivits, måst vidtagas i större omfattning än eljest. Från sparbanker i västra Sverige har i allmänhet uttalats, att ökning av jordbrukarnas kreditanspråk på senaste tiden förmärkts liksom att svårigheterna för jordbrukarna att verkställa förfallna inbetalningar tilltagit, ehuru dock icke i mera utpräglad grad. Någon mera anmärkningsvärd ökning av antalet lagsökningar har enligt uppgift från sistnämnda sparbanker icke förekommit. Från sparbankshåll i Norrland har meddelats, att jordbrukarnas kreditanspråk i någon mån ökats på sista tiden, och att det tydligt kunde märkas, att svårigheterna för jordbrukarna att inbetala förfallna räntor och amorteringar ökats hösten 1931. Anstånd med dylika inbetalningar hade måst medgivas i större utsträckning än tidigare, och det kunde förväntas, att i början av år 1932 lagsökningar och dylika åtgärder måste tillgripas mer än vanligt. — Från flertalet sparbanker i olika delar av landet bär slutligen uppgivits, att jordbrukarna i ökad grad uttagit sina hos sparbankerna innestående medel, vilket ansetts tyda på en skärpning av jordbrukskrisen.
Genom Svenska bankföreningen hava yttranden rörande jordbrukets kreditförhållanden till jordbruksutredningen inkommit från olika affärsbanker i Östergötland, Skåne oell Västergötland, varjämte några allmänna upplysningar meddelats rörande förhållandena i Norrland. De från Östergötland inkomna uttalandena hava gått i delvis divergerande riktning. Medan sålunda vissa bankkontor förklarat, att ökning av jordbrukarnas kreditanspråk elior större svårighet att infria förfallna förbindelser icke förmärkts, har i yttranden från andra kontor uttalats, att kreditanspråken tilltagit, särskilt beträffande växelkrediten, att ökade svårigheter tydligt gjort sig gällande i fråga örn likvideringen av förfallna växlar, räntor och amorteringar, att avbetalningar å lan och växlar i allmänhet vore obetydliga och ofta helt utebleve, samt att svårigheterna för lanthandlare och andra jordbrukets leverantörer att erhålla betalning av lantmännen ökats. Genomgående har gjorts gällande, att jordbrukarnas tillgodohavande å sparkasse- och annan bankräkning visat fortgående minskning. I yttrandena från bankkontoren i Skåne har jordbrukets ekonomiska läge i allmänhet betecknats såsom mycket bekymmersamt. Av de utav bankkontor i Västergötland avgivna yttrandena gå flertalet i den riktningen, att några bestämda tecken till en mera avsevärd försämring av jordbrukarnas ekonomiska läge på senaste tiden icke framträtt. Vissa bankkontor hava emellertid framhållit jordbrukets läge såsom väsentligt försämrat, jämfört med förhållandena 3930. Av bankkontor i Norrland bär meddelats, att jordbrukarna i skogsdistrikten icke syntes hava att kämpa med samma svårigheter som jordbrukarna i de mera utpräglade jordbruksdistrikten, närmast av den anledningen, att de norrländska jordbruken huvudsakligen vore inriktade på självförsörjning.
De upplysningar, jordbruksutredningen, pa sätt nu nämnts, inhämtat, fann utredningen ådagalägga, att landels jordbrukare i villa kretsar hade att kämpa med stora ekonomiska svårigheter. Jordbruksutredningen ansåg det nödvändigt, ali extraordinära åtgärder vidloges för att
6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
bereda jordbrukarna lättnad oell andrum i deras ekonomiska betryck. Vid övervägande av olika utvägar, som syntes kunna ifrågasättas, kom jordbruksutredningen till den uppfattningen, att det förelåge synnerligt behov av särskilda stödåtgärder bland annat på jordbrukskreditens område. Beträffande sättet för den ifrågasatta kredithjälpens anordnande inskränkte sig emellertid jordbruksutredningen till vissa allmänna uttalanden.
j?edninSen8 Sedan jordbruksutredningen av Kungl. Majit erhållit förenämnda uppbetänkande dia» att upprätta och inkomma med förslag i ämnet, har utredningen och förslag, till en början verkställt undersökning rörande de stödåtgärder i avseende å jordbrukskrediten, som genomförts i vissa främmande länder. Beträffande denna undersökning, för vilken redogöres i betänkandet, tillåter jag mig hänvisa till detta (sid. 6—12). I betänkandet har vidare givits en kort översikt över den svenska jordbrukskreditens art och omlattning, vartill jag jämväl får hänvisa (sid. 12—19). Jordbruksutredningen har icke funnit tiden medgiva att genom statistiskt material och liknande uppgifter närmare klarlägga kreditsvårigheternas art, räckvidd och yttringar men har å andra sidan ej heller ansett ett dylikt klarläggande nödvändigt, enär ifrågavarande svårigheter enligt utredningens åsikt därförutan vore tillräckligt kända och omvittnade. En sammanställning över antalet i konkurs sökta eller försatta jordbrukare under perioderna 1 oktober—31 december 1930 och 1931 samt 1 januari—15 febru- 1^*11 och 1932 har dock intagits i betänkandet (sid. 20). Nv sammanställningen framgar, att för riket i dess helhet antalet konkursansökningar, avseende jordbrukare, stigit från 169 under perioden 1 oktober—31 december 1930 till 302 under motsvarande period 1931, eller således med 79 procent, samt från 106 under perioden 1 januari—15 februari 1931 till 209 under motsvarande period 1932, eller således med 97 procent.
För bedömande av i vad mån jordbrukets kreditbehov kunde fyllas genom landets nuvarande kreditanordningar eller måste säkerställas genom särskilda åtgärder, har jordbruksutredningen först upptagit till prövning frågan örn jordbrukets behov av primärkredit (lån mot fastighetsinteckning) och annan långfristig kredit samt dess tillgodoseende. Jordbruksutredningen konstaterar, att genom jordbrukets starkt försämrade ekonomi ett extraordinärt behov av långfristig kredit uppstått. Jordbruksutredningen erinrar, att hypoteksföreningarna och sparbankerna för närvarande vore de kreditinrättningar, som i främsta rummet av jordbrukarna anlitades för kredit av nu ifrågavarande slag. Utredningen är också av den uppfattningen, att i synnerhet hypoteksföreningarna men i stort sett även sparbankerna tillhandahölle kredit på sådana ränte- och andra villkor, att de borde anses tillfredsställa skäliga anspråk från jordbrukets sida. På grund härav kunde enligt utskottets åsikt ett anlitande av berörda kreditinstitutioner för fyllande av nyssnämnda kreditbehov anses önskvärt, och avgörande för frågan om be-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 256. 7
hovet av extraordinära åtgärder för sagda ändamål syntes därför bliva huruvida inrättningarna med hänsyn till kapitaltillgångar och andra förutsättningar intoge den ställning, att de kunde fylla ifrågavarande ökade krav.
Vad liypoteksföreningarna beträffar uppgiver jord b r uksu tr e d n i u gen, att den hos Sveriges allmänna hypoteksbank inhämtat, att svårigheter långivning. hittills icke mött att på förmånliga villkor uppbringa erforderligt kapital för föreningarnas utlåningsrörelse, ävensom att en ökad omfattning av ifrågavarande rörelse sannolikt icke skulle medföra ändring i anföi da förhållande. Däremot finner utredningen, att föreningarna icke alltid ägde den lokala utbredning och organisation, som erfordrades för att jordbruket skulle i ökad grad genom föreningarna kunna erhålla tillgång till primärkredit. Särskilt vad Norrland beträffade framstode det såsom önskvärt, att en effektivare organisation av föreningarnas verksamhet åstadkommes, samt att andra åtgärder vidtoges, i syfte att göra hypotekslåneinrättnin gen mera känd och använd av jordbrukarna. Enligt vad utredningen inhämtat syntes även kunna förväntas, att berörda institution bomme att vidtaga anstalter för ifrågavarande syftemåls vinnande. Utredningen har under dylika förhållanden ansett sig icke böra framlägga särskilda förslag på förevarande område utan begränsat sig till att framhålla den synnerliga vikt. som från synpunkten av jordbrukets tillgodoseende med primärkredit läge däruppå, att nämnda anstalter bleve av tillräckligt verksam art och bomme till genomförande med största möjliga skyndsamhet.
Vad sparbankerna angår har jordbruksutredningen funnit den verk- Sparbankerställda undersökningen giva vid handen, att sparbankerna pa senaste ti- ning* den i viss utsträckning kommit i det läge, att tillräckliga likvida medel saknats för fyllande av jordbrukarnas kreditbehov. Utredningen anser det uppenbart, att i den mån sparbankerna icke förmådde att i tillfredsställande omfattning upprätthålla sin verksamhet på jordbrukskreditens område, måste härav följa en avsevärd skärpning av jordbrukets kreditsvårigheter, och utredningen finnér- det nödvändigt, att åtgärder för avhjälpande av ifrågavarande svårigheter av ena eller andra slaget vidtoges. Till en början är utredningen härvid av den uppfattningen, att sparbankerna redan utan hjälp från statsmakternas sida skulle vara i stånd att i viss mån förbättra jordbrukets kreditmöjligheter. Utredningen an flir härutinnan:
Det syntes jordbruksutredningen, som om sparbankerna själva borde äga vissa möjligheter att genom lämpliga anordningar tillförsäkra sig ökad tillgång på kapital för utlåning till jordbrukare. Sålunda torde exempelvis i vissa fall betydande obligationsinnehav stå till deras förfogande, vilka utan att bankernas likviditet därigenom sattes i fara torde kunna tillfälligt belånas i andra kreditinrättningar och stundom försäljas. Vidare torde åtskilligt kunna vinnas genom förbättrat samarbete mellan sparbanker med samma verksamhetsområde pa så sätt, att spar-
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
bank med god tillgång på medel antingen tillfälligtvis utlånade kapital till eller övertoge lån från sparbank, som tede brist på medel. Framhållas finge bär även, att sparbankerna i händelse av otillräcklig egen kapitaltillgång för bär åsyftade ändamål torde kunna förbättra sina förutsättningar att tillgodose kreditbehovet genom omplacering av jordbrukarlån till hypoteksföreningarna.
Även i ett annat avseende syntes sparbankerna böra kunna anpassa sig efter jordbrukets ökade kreditbehov. Förut meddelade uppgifter rörande fördelningen av sparbankernas medel gåve vid handen, att berörda medel till vida övervägande delen disponerades för kredit utanför jordbruket. Ifrågavarande förhållande syntes gälla även sparbanker i jordbruksbygderna och kunde i viss mån betecknas såsom ett uttryck för den kapitalsugning från landsbygden till handels- och industriorterna, som utmärkt de senare årtiondenas utveckling. Här berörda placeringsförfarande måste för närvarande anses otillfredsställande ur jordbrukets synpunkt, enär detsamma kunde antagas bidraga till nuvarande knapphet på medel för kreditbehovets tillgodoseende i vederbörande sparbankers hemorter, och syntes även stå i strid med föreskriften i sparbankslagens 26 §, att sparbanks utlåningsrörelse företrädesvis skulle avse bankens verksamhetsområde. Jordbruksutredningen ansåge därför, att ett strängare iakttagande av denna föreskrift i nuvarande läge vore påkallat för vinnande av en förbättring i fråga om kapitaltillgången hos sparbankerna för jordbrukskreditens tillgodoseende. För att så vitt möjligt befrämja här avsedda förändring i utlåningsprinciperna syntes det erforderligt, att Kungl. Majit fäste vederbörande myndigheters uppmärksamhet på angelägenheten av att jämväl ur förevarande synpunkt följa och granska sparbankernas verksamhet.
Jordbruksutredningen förmenar emellertid, att sparbankerna jämväl vore i behov av det allmännas stöd för att kunna fylla sin uppgift på jordbrukskreditens område. Härom anför utredningen:
De stödåtgärder, jordbruksutredningen här ville förorda, skulle bestå däld, att möjlighet öppnades för berörda banker att genom rebelåning av förstklassiga inteckningar (dier mot annan säkerhet erhålla långfristiga lån på gynnsamma villkor, i den mån dylik upplåning erfordrades för tillgodoseende av jordbrukets kreditanspråk. Upplåningen i fråga syntes böra kunna ske antingen hos postsparbanken eller i någon redan befintlig fond, t. ex. pensionsförsäkringsfonden, eller ock i en särskild för ändamålet upprättad, av riksbanken förvaltad lånefond. Skulle upplåningen ske hos postsparbanken eller i någon redan befintlig fond, torde särskilda direktiv i ämnet böra av Kungl. Majit meddelas vederbörande förvaltande myndigheter. Därest det sista alternativet, en särskild lånefond, skulle anses vara att föredraga, syntes viss avsättning av medel till fonden i fråga böra ske lör budgetåret 1932/1933. I avseende å avsättningens erforderliga storlek saknades naturligen hållpunkter för någon tillförlitlig beräkning. Jordbruksutredningen ansåge emellertid, att ett belopp av 5 miljoner kronor borde lör ifrågavarande ändamål anvisas, vilket belopp syntes böra täckas av lånemedel. Vid fondens anlitande för belåning syntes räntan icke böra bestämmas högre, än att den ungefärligen motsvarade den ränta, vartill förstklassiga obligationer kunde belånas i riksbanken.
hör att sparbankerna skulle kunna använda sig av den förordade lånemöjligheten syntes det behövligt att såsom ett av jordbrukskrisen föranlett provisorium stadga viss undantagsbestämmelse i avseende å nu-
9 Kungl. May.ts proposition Nr 256.
varande föreskrift i sparbankslagens 22 § första stycket. Enligt berörda föreskrift finge sparbank ej driva annan inlåningsrörelse än å motboksräkning, dock att sparbank finge för fyllande av tillfälligt penningbehov begagna kredit å löpande räkning eller kreditivräkning i riksbanken eller inländskt bankbolag eller annorledes upptaga lån. Då anförda stadgande syntes förhindra en upplåning av den art, jordbruksutredningen ifrågasatt, ansåge jordbruksutredningen, att till nyssnämnda paragraf i sparbankslagen borde fogas en provisorisk tilläggsbestämmelse av det huvudsakliga innehåll, att bär anförda stadgande icke skulle utgöra hinder för sparbanks upptagande av långfristiga lån lios postsparbanken eller i statlig fond, i den mån det gällde för beredande av medel för jordbrukskredit erforderlig upplåning. Dylikt låneärende torde böra prövas och avgöras av den myndighet, under vars förvaltning postsparbanken, respektive den statliga fonden vöre ställd, varvid yttrande torde böra inhämtas från sparbanksinspektionen samt länsstyrelsen i det län, inom vilket lanesökande sparbank hade sitt verksamhetsområde.
Vad angår jordbrukets behov av löpande drifts- och affärskredit finner jordbruksutredningen erforderligt, att vissa stödåtgärder vidtoges även på detta område. Berörda åtgärder borde enligt jordbruksutredningen inriktas på en ytterligare utveckling av jordbrukskasserörelsen. Emel lertid erinrar utredningen, att Kungl. Majit redan i proposition till innevarande års riksdag, nr 200, för säkerställande av Svenska jordbrukskreditkassans upplåning framlagt förslag örn en ökning av kassans grundfond med 10 miljoner kronor. Utredningen anför, att därest förslaget bifölles, stöd för jordbrukskasserörelsens utveckling syntes hava berette i den utsträckning, som för närvarande erfordrades.
De ekonomiska svårigheter, vari jordbrukarna till följd av den rådande krisen råkat, äro enligt jordbruksutredningens åsikt av den art, att, även elter utnyttjande av de möjligheter, utredningen, på sätt nämnts, anvisat för underlättande av jordbrukets tillgång till kredit, särskilda hjälpåtgärder från det allmännas sida måste anses påkallade å området. Jordbruksutredningen föreslår härutinnan, dels att för främjande av aokordsuppgörelser mellan jordbrukare och deras fordringsägare staten skulle under budgetåret 1932/1933 lämna vederbörande jordbrukare lånebidrag (ackordslån) att utgå efter vissa grunder, dels ock att jordbrukare, som på grund av trängande förfallna skulder hotades av ekonomiskt sammanbrott, måtte av staten under nyssnämnda tid beredas penninghjälp i form av lån, som ej behövde återbetalas örn visst förbättringsarbete utfördes (förbättringslån). De närmare bestämmelserna angående dessa lån, vilka med ett gemensamt namn kallas stödlån, har jordbruksutredningen tänkt sig sammanförda i en kungörelse angående utlämnande av stödlån till jordbrukare. Förslag till dylik kungörelse bär uppgjorts av jordbruksutredningen, som i särskild motivering lämnat ingående upplysning rörande de synpunkter, vilka varit avgörande för bestämmelsernas utformning (sid. 70—94). En sammanfattning av innehållet i nämnda bestämmelser samt av de till grand härför anförda motiv torde här få lämnas.
Jordbrukets
driftskredit.
Särskilda
stödlån.
10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
Ackord8ldn.
Vad först angår förutsättningarna för erhållande av ackordslån innebär förslaget följande. Ackordslån kan beviljas allenast om vederbörandes ekonomiska ställning är sådan, att skulderna överstiga tillgångarna oell orsaken härtill kan tillskrivas rådande jordbrukskris. Uttryckligt förbud stadgas mot beviljande av ackordslån åt den, som senare än den 1 maj 1931 tillträtt den av honom brukade fastigheten. Vidare har såsom villkor för erhållande av ackordslån föreskrivits, att det med hänsyn till ackordets beskaffenhet samt omständigheterna i övrigt skall synas sannolikt, att gäldenären efter ackordets genomförande skall kunna fortsätta att driva jordbruket och därunder göra rätt för sig. Beträffande ackordet hava i anslutning härtill lämnats vissa närmare föreskrifter, som måste uppfyllas för att ackordslån skall kunna beviljas. Sålunda skola gäldenärens skulder genom ackordet så nedbringas, att efter ackordets genomförande skuldsumman icke överstiger tillgångarnas uppskattade värde. Med hänsyn därtill att ovillkorlig återbetalningsskyldighet icke skall föreligga för mer än halva lånebeloppet skall vid nyssnämnda beräkning endast hälften av ackordslånet inräknas bland skulderna. Ehuru ackordet i regel bör omfatta alla oprioriterade fordringar, har detta likväl ej uppställts såsom en ovillkorlig förutsättning, enär man ansett särskilda förhållanden kunna betinga undantag härifrån. Däremot fordras, att även prioriterade borgenärer under vissa förhållanden godtaga ackord. Borgenär, som till säkerhet för sin fordran har realsäkerhet i form av inteckning i gäldenärens egendom eller egendom såsom pant, skall sålunda, i den mån täckning för fordringen ej kan beräknas erhållas av säkerheten, för överskjutande del av fordringen deltaga i ackordet. I detta avseende måste således frivillig uppgörelse träffas med vederbörande borgenär. För att ej äventyra gäldenärens möjlighet att efter ackordets genomförande fortsätta sin rörelse har å andra sidan föreskrivits, att vissa prioriterade fordringar skola kontant betalas i samband med ackordet, nämligen utskyld och arrendeavgift samt ränta å intecknad eller liknande gäld, i den män säkerheten beräknas förslå även till gäldandet av räntan. Dock kan dylik ränta få innestå, örn borgenären utfäster sig att under två år från ackordslånets beviljande ej indriva densamma. Av sociala skäl har vidare uttryckligen stadgats, att tjänstehjons och arbetares lönefordran ej genom ackordsuppgörelsen får nedsättas till lägre belopp än som i händelse av konkurs kunnat beräknas med förmånsrätt eller eljest utdelas å fordringen. Borgenärer, som enligt vad nyss sagts skola deltaga i ackordet, få däri icke erhålla mera än 60 procent å sina fordringar. Ehuru, såsom förut anmärkts, med inteokningshavarna skall träffas uppgörelse av innebörd, att efter ackordets genomförande den intecknade gälden ej får överstiga fastighetens värde, har till ytterligare tryggande av gäldenärens möjligheter att efter ackordet behålla sitt jordbruk föreskrivits, att innehavare av inteckningar liggande över två tredjedelar av fastighetens uppskattade
11 Kungl. Maj.ts proposition Nr 256.
värde skola utfästa sig att under två år från ackordslånets beviljande icke indriva fordringen, såvida utfäst ränta erlägges utan väsentligt dröjsmål och säkerheten ej genom gäldenärens förvållande märkligt försämras. Detta skall dock ej gälla beträffande lån från statens utlåningsfonder, varjämte undantag medgives för fall, då, såsom beträffande sparbanker, laga hinder möter för avgivande av dylik utfästelse.
Under de förutsättningar, som sålunda angivits, kan ackordslån beviljas för genomförande av såväl underhandsackord som tvångsackord utan konkurs och ackord i konkurs.
Storleken av ackordslån skall delvis vara beroende av värdet å den fastighet gäldenären brukar. Sålunda får lån ej överstiga fyrahundra kronor ökat med tjugo procent av fastighetens taxeringsvärde enligt den för 1932 gällande taxeringen. Av statsfinansiella skäl har emellertid för ackordslån bestämts ett maximibelopp av tiotusen kronor. I syfte att förhindra, att oprioriterade borgenärer genom ackordslånet oskäligt gynnas, har stadgats, att ackordslån ej får utgå med så högt belopp, att dylika borgenärer därigenom kunna erhålla mer än fem procent av fordringsbeloppet utöver vad de med hänsyn till boets ställning beräknas kunna få. Beträffande ackordslånets storlek är i övrigt att erinra, att, såsom framgår av vad förut anförts, gäldenärens tillgångar efter ackordets genomförande skola bereda täckning för, förutom annan efter ackordet kvarstående gäld, minst hälften av ackordslånet.
Vid bestämmande av lånevillkoren har hänsyn tagits till låntagarnas behov av det allmännas stöd och till ovissheten örn jordbrukskrisens utveckling i fortsättningen. Sålunda hava alltför stränga krav ej ansetts böra uppställas å den säkerhet, som bör ställas för lånen. Beträffande självägande jordbrukare skall därför såsom säkerhet godtagas inteckning i gäldenärens jordbruksfastighet med rätt efter de inteckningar, som efter ackordets genomförande skola kvarstå. Beträffande arrendator skall borgen eller annan säkerhet för lånets halva belopp godtagas. Låntagaren skall i varje fall förbinda sig att icke innan lånet guldits utan Kungl. Maj:ts medgivande låta meddela inventarie- eller förlagsinteckning i sin egendom. Dylik inteckning å halva lånebeloppet skall dock få lämnas till borgensman såsom säkerhet för borgen för lånet. Skyldigheten att återbetala lånet har i viss mån gjorts beroende av konjunkturerna inom jordbruksnäringen. Hälften av ackordslånet skall under alla förhållanden återbetalas; resten däremot endast i den mån förhållandena inom jordbruksnäringen framdeles förbättras. I brist på lämpligare norm för bestämmandet härav har taxeringsvärdet å jordbruksfastigheter ansetts böra vara avgörande. Örn således jordbruksvärdet enligt 1938 års fastighetstaxering å samtliga jordbruksfastigheter inom länet överstiger motsvarande vid 1933 års fastighetstaxering fastställda jordbruksvärde med minst tio procent, skall hela lånet återbetalas, varemot, örn stegring inträffar med mindre än tio procent, utöver half-
12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
ten av länet skall återbetalas endast mot stegringen svarande del av den andra hälften. Vid denna jämförelse skall dock hänsyn ej tagas till taxeringsvärdet å jordbruksfastigheter, som ägas av svenska aktiebolag eller bankbolag. Sedan 1938 års fastighetstaxering avslutats, skall Kungl. Majit i enlighet härmed för varje län bestämma hur stor del av ackordslånen, som skall återbetalas. Återbetalning av ackordslån skall ske med en femtedel örn året under fem år med början 1939. Lånet skall under de två första åren vara räntefritt; därefter skall erläggas ränta efter fem procent örn året å halva lånebeloppet, och sedan det bestämts hur stor del av lånet, som därutöver skall återbetalas, jämväl å denna del. Ackordslån skall emellertid i vissa fall vara omedelbart förfallet till betalning, nämligen örn låntagaren låter väsentligt dröjsmål komma sig till last med fullgörande av amortering eller räntebetalning å lånet, örn han bryter mot utfästelse att icke låta meddela inventarie- eller förlagsinteckning i sin egendom, örn han gör sig skyldig till vanskötsel av jordbruket, örn genom hans förvållande den för lånet ställda säkerheten märkligt försämras eller örn han upphör att driva jordbruk. I dylika fall skall hela ackordslånet inbetalas, såvida ej dessförinnan blivit bestämt, att återbetalningsskyldighet föreligger beträffande endast en del därav.
Jordbruksutredningen har, såsom i det följande kommer att närmare beröras, föreslagit, att för handläggning av ärenden angående ackordslån och förbättringslån skall inrättas en särskild organisation, bestående av dels s. k. stödlånenämnder — i regel en i varje tingslag — samt dels s. k. länsnämnder — en i varje län. Ansökan örn ackordslån skall ingivas till stödlånenämnden i den ort, där jordbruket drives. Därest stödlånenämnden efter preliminär undersökning av sökandens förhållanden ej finner uppenbart, att ackordslån icke kan beviljas, skall nämnden meddela beslut, att låneärendet upptages till behandling. Att formligt beslut härom ansetts böra meddelas beror därpå, att efter ansökningens upptagande till behandling skall, såsom i annat sammanhang kommer att beröras, gälla viss inskränkning i borgenärs möjlighet att erhålla utmätning i gäldenärens egendom eller göra ansökan örn hans försättande i konkurs. Mot beslut, varigenom stödlånenämnd vägrat till behandling upptaga ansökan örn ackordslån, skall sökanden äga klagorätt hos länsnämnden. Då låneärende upptagits, skall nämnden låta upprätta förteckning över gäldenärens skulder och tillgångar eller, örn sökanden själv föranstaltat örn sådan, kontrollera riktigheten av densamma. Tillgångarna skola därvid upptagas till saluvärdet, dock får fastighet ej åsättas värde, som med mer än tjugo procent avviker från det under 1932 gällande taxeringsvärdet. Visar bouppteckningen brist i boet, skall stödlånenämnden vara gäldenären behjälplig med åvägabringande av ackord på sådana villkor, att ackordslån kan erhållas. Därvid skall i första hand försök göras att få till stånd frivillig ackordsuppgörelse och först örn detta strandat ackordsförhandling utan konkurs inledas, örn skäl härför föreligga. Är gäldenären i konkurs,
13 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
skall nämnden söka få till stånd ackord i konkursen på villkor som nyss sagts. Kan nämnden ej åstadkomma ackord, förfaller låneärendet. För den händelse uppgörelse örn underhandsackord träffas, skall låneärendet hänskjutas till länsnämnden för slutlig prövning. Har aekordsförliandling utan konkurs eller förhandling örn ackord i konkurs inletts, skall länsnämnden beredas tillfälle att före borgenärssammanträdet för ackordsfrågans prövning meddela besked, huruvida ackordslån kan beviljas under förutsättning att det ifrågasatta ackordet antages. I dylika fall skall emellertid det definitiva beslutet meddelas först sedan rätten fastställt ackordet och beslutet härom vunnit laga kraft. Länsnämnden skall äga att definitivt avgöra ansökningar örn ackordslån och således även att bevilja sådana lån. Länsnämnden skall även ombesörja meddelande av inteckning, som skall utgöra säkerhet för lånet, ävensom erforderliga dödnings- och nedsättningsåtgärder beträffande äldre inteckningar. Kostnaden härför skall bestridas av statsmedel. Av gäldenären utfärdad skuldförbindelse å lånet jämte tillhöriga säker hetshandlingar skola därefter jämte protokoll över länsnämndens beslut översändas till statskontoret, som skall utanordna lånet och översända lånemedlen till länsnämnden för utbetalning till borgenärerna.
I anslutning till förslaget örn ackordslånen framhåller jordbruksutredningen, att det för ett lyckligt genomförande av en aekordsförliandling vore av vikt, att möjligheten att mot gäldenären företaga exekutiva åtgärder eller att göra ansökan örn hans försättande i konkurs inskränktes, medan dylik förhandling påginge. Jordbruksutredningen erinrar örn de bestämmelser till gäldenärens skyddande mot utmätning och konkursansökan, som äro upptagna i 12 § första punkten och 13 § lagen den 13 maj 1921 örn ackordsförhandling utan konkurs, samt föreslår, att sagda bestämmelser göras tillämpliga jämväl å förhandlingar örn underhandsackord i samband med ansökan örn ackordslån. Utredningen har utarbetat förslag till lag härutinnan. Enligt detta skall, sedan stödlånenämnd eller länsnämnd beslutat upptaga jordbrukares ansökan örn ackordslån till behandling och intill dess frågan härom blivit avgjord, dock högst under tre månader, beträffande ansökan örn jordbrukarens försättande i konkurs, som göres av borgenär, vars fordran uppkommit innan nämndens beslut meddelats och icke är förenad med förmånsrätt, samt i fråga örn utmätning till gäldande av fordran, som uppkommit innan samma beslut meddelats, vad i nyssnämnda bestämmelser i ackordslagen funnes stadgat äga motsvarande tillämpning.
Beträffande f örutsättning a r n a för erhållande a v fö rbättringslån ävensom storleken av och villkoren för dylika lån har föreslagits följande: Förbättringslån får ej beviljas jordbrukare, som senare än den 1 maj 1931 tillträtt jordbruket. Från rätt att erhålla förbättringslån skall undantagas egnahemslåntagare. Den brukade fastigheten
Anstånd med exekutiva åtgärder m. m.
Förbättrings-
lån.
14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
får vidare ej hava högre taxeringsvärde än 15,000 kronor enligt den för ar 1932 gällande taxeringen. Beträffande arrendator, som arrenderar del av fastighet, för vilken del särskilt taxeringsvärde ej finnes bestämt, får den odlade jordens areal ej överstiga tio hektar. Förbättringslån får beviljas endast örn sökanden är i behov av penningar för att kunna erlägga förfallna utskylder, räntor eller andra före den 1 juli 1932 uppkomna skulder, som han antigen ådragit sig för jordbruksdriften eller, där han i väsentlig mån varit beroende av biförtjänster, nödgats på grund av att sådana ej kunnat erhållas ikläda sig för sitt och sin familjs uppehälle. Vidare skall sökanden hava utnyttjat de möjligheter, som stått honom till buds, att annorledes upplåna erforderliga medel eller att genom arbete åt annan eller eljest erhålla inkomster Örn penningbehovet får anses självförvållat eller förorsakat av jordbruksdriften ovidkommande omständigheter, kan förbättringslån ej erhållas. Ej heller får sådant beviljas, örn det med hänsyn till sökandens ekonomiska ställning eller förhållandena i övrigt måste antagas, att han i allt fall blir nödsakad lämna sitt jordbruk. Sökanden skall förbinda sig att å den av honom brukade fastigheten utföra visst arbete, ägnat att förbättra densamma. Såsom exempel å dylika förbättringsarbeten angivas: dikning, nyodling, röjning, betesförbättring, byggnadsarbete, stenbrytning, åtgärder för skogskultur och vägarbete. Arbetet skall vidare vara sådant, att sökanden ej för anskaffande av redskap och materialier behöver hava utgift å högre belopp än femtio kronor. Ej heller får sökanden för arbetets utförande hava erhållit lån från statens eller hushållningssällskaps lånefonder eller bidrag av allmänna medel. Lån får utgå med högst två tredjedelar av den uppskattade arbetskostnaden. Kräves för arbetets utförande redskap eller materialier, som sökanden ej äger eller utan kostnad kan anskaffa, får lånebeloppet dock utöver vad nyss sagts ökas med högst femtio kronor. Let högsta belopp, varmed förbättringslån kan utgå, skall emellertid vara fyrahundra kronor. Vid beloppets bestämmande skall hänsyn tagas till sökandens ekonomiska förhållanden samt jordbrukets storlek. För förbättringslån skall säkerhet ej fordras. Har låntagare inom förelagd tid utfört åtaget förbättringsarbete, är han, sedan arbetet blivit i föreskriven ordning godkänt, fri från skyldighet att återbetala lånet. I annat fall är han skyldig omedelbart återbetala lånebeloppet jämte fem procent årlig ränta därå från utbetalningsdagen. Undantag härifrån gäller dock örn låntagarens underlåtenhet i nämnda avseende beror på sjukdom, olyckshändelse eller annan omständighet, var över han ej kunnat råda; i dylika fall kan uppskov med arbetets fullgörande beviljas honom. Återbetalningsskyldighet inträder även, örn låntagare uppenbarligen missbrukat lånebeloppet.
Beträffande förfarandet i ärenden angående för bättringslån har föreslagits, att ansökan örn förbättringslån skall inlämnas till ordföranden eller någon ledamot i stödlånenämnden. I ansökningen skall lämnas uppgift bland annat om det tilltänkta förbättringsarbetet.
Kungl. Majus proposition Nr 256.
15 Dessutom skall ingivas en av sökanden under edlig förpliktelse underskriven uppgift om kans tillgångar och skulder. Ordföranden eller ledamot av nämnden skall innan ärendet behandlas av nämnden företaga undersökning, huruvida skäl föreligga för lånets beviljande, och därvid även taga kännedom örn det ifrågasatta förbättringsarbetet. Upptages ansökningen, skall nämnden föranstalta örn beskrivning över förbättringsarbetet och uppskattning av arbetskostnaden. Dylik beskrivning och uppskattning förutsättes i regel kunna göras av nämnden med ledning av upplysningar från ordföranden eller ledamot, som verkställt den förberedande undersökningen. Ansökningen skall slutligt prövas av länsnämnden. Därvid skall nämnden bestämma det förbättringsarbete sökanden skall utföra samt tid, då arbetet senast skall vara avslutat. Tiden må bestämmas till högst två år eller undantagsvis till högst två och ett halvt år från lånets beviljande. Länsnämnden äger även föreskriva, att lånebeloppet helt eller delvis skall utbetalas direkt till viss borgenär. Förbättringslån utanorduas av länsstyrelsen, vilken det jämväl skall åligga att ombesörja lånets indrivande, örn låntagaren ej inom viss kort tid efter den för arbetets avslutande bestämda tiden inkommer med bevis av ordföranden i stödlånenämnden, att arbetet utförts och godkänts.
Enligt jordbruksutredningens förslag skall för handläggningen av stödlåneärenden inrättas särskilda allmänna organ, nämligen de förut omnämnda stödlånenämnderna och länsnämnderna.
Utöver befattningen med ärenden angående stödlån skall stödlånenämnderna även utan samband med ansökan örn dylika lån hava att tillhandagå jordbrukare med råd och biträde i fråga örn ordnande av uppkomna betalningssvårigheter.
Länsnämnd skall bestå av ordförande och tre ledamöter, samtliga förordnade av Kungl. Majit. Därvid har förutsatts, att ordföranden i regel skall vara jurist, ehuru detta icke uppställts såsom en ovillkorlig förutsättning. Av ledamöterna skall en vara jordbrukare, en, som skall utses på förslag av vederbörande handelskammare, äga praktisk erfarenhet i fråga örn jordbrukarnas kreditförhållanden, och en, som skall utses på förslag av hushållningssällskapets förvaltningsutskott, besitta teknisk sakkunskap rörande jordbruksfrågor. Sistnämnde ledamot skall emellertid endast deltaga i handläggningen av ärenden angående förbättringslån, under det att den på förslag av handelskammare utsedde ledamoten endast skall deltaga i behandlingen av ärenden angående ackordslån. Länsstyrelsen kan, där så finnes nödigt, förordna särskild sekreterare hos nämnden.
Stödlånenämnd skall bestå av ordförande och två ledamöter. Ordföranden utses av länsstyrelsen, och en av ledamöterna utses av hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Såsom tredje* ledamot skall inträda ett s. k. stödlåneombud. Stödlåneombud, som utses av länsnämnden, i regel för varje
Organisa-
tionen.
Medelsbehov m. m.
Reserva-
tionen.
Yttranden.
Angående förslaget i allmänhet.
16 Kungl. Mattts proposition Nr 256.
kommun, skall deltaga i handläggning av ansökningar örn stödlån från jordbrukare inom ombudets distrikt.
Ordförande och ledamöter av länsnämnd och stödlånenämnd skola erhålla ersättning av statsmedel.
Finansieringen av den förordade låneverksamheten föreslår jordbruksutredningen skola ske sålunda, att för budgetåret 1932/1933 statsanslag anvisas för uppläggande av två särskilda lånefonder, ställda under statskontorets förvaltning. Beträffande storleken av dessa fonder har jordbruksutredningen på anförda skäl (sid. 34 och 35 respektive sid. 37) beräknat, att för ackordslånen skulle krävas ett anslag av ungefär 10 miljoner kronor, medan för förbättringslånen skulle erfordras i runt tal 9 miljoner kronor. Utredningen anför, att anslagen med hänsyn till det statsfinansiella läget torde få tagas av lånemedel, därest icke vid statsmakternas omprövning av frågan annan utväg kunde befinnas framkomlig.
I den vid betänkandet fogade, av herr Adler avgivna reservationen bar såsom skäl mot genomförande av förslaget till förbättringslån huvudsakligen anförts följande:
I vissa delar av landet saknades tillgång till de arbetsmöjligheter,_ vilka utgjorde en förutsättning för att lån skulle kunna erhållas. Alla jordbrukare i sådan ställning skulle sålunda utan vidare uteslutas från hjälpen. Även örn vederbörande jordbrukare ägde tillgång till erforderlig arbetsmöjlighet, vore det emellertid ej lämpligt att förbinda hjälpen med utförande av dylikt arbete. Det vore vid slättbygdernas jordbruk, där svårigheterna vore störst, så gott som omöjligt för den mindre jordbrukaren att inom föreskriven tid medhinna förbättringsarbetet vid sidan av sitt egentliga jordbruksarbete. Följden skulle bliva, att staten antingen måste indriva den genom lånets utlämnande uppkomna fordran eller efterskänka beloppet. Det vore då bättre att från början avstå från att uppställa villkor av angiven art. Dylikt villkor ledde också till en betydande förtyngning av den förberedande utredningen, då i viss mån preciserade planer för arbetenas utförande måste skriftligen upprättas. Vidare vore det svårt att få personer, lämpade att handhava låneverksamheten. Förbättringslånens utdelning, förbättringsarbetenas planläggning och avsyning med mera syntes därjämte komma att draga kostnader av den storlek, att de sannolikt ej komme att stå i rimligt förhållande till den utdelade hjälpens betydelse. Stor ovisshet rådde slutligen örn företagets konsekvenser i statsfinansiellt hänseende, då jordbruksutredningens beräkning på denna punkt i huvudsak torde äga karaktären av en gissning.
I de över jordbruksutredningens betänkande och förslag avgivna yttrandena har allmänt vitsordats, att jordbruket för närvarande befunne sig i ett bekymmersamt läge. I stort sett har också enighet rått därom, att åtgärder, ägnade att mildra den rådande jordbrukskrisens verkningar, vore önskvärda. Ehuru meningarna varit delade angående lämpligheten
17 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
av de åtgärder, som i angivet hänseende föreslagits av jordbruksutredningen, har dock i övervägande antalet yttranden uttalats anslutning till förslagen, helt eller delvis. Samtidigt har emellertid tämligen allmänt understrukits, att genom de föreslagna åtgärderna allenast tillfällig hjälp bereddes. I ett stort antal yttranden har framhållits, att någon varaktig förbättring icke kunde vinnas, därest ej priserna å jordbrukets produkter bragtes i sådant förhållande till produktionskostnaderna, att jordbruksnäringen bleve lönande. Åtgärder i dylik riktning hava ansetts påkallade.
Innan jag redogör för inställningen till de särskilda förslag, jordbruksutredningens betänkande innehåller, torde några allmänna uttalanden här få i korthet återgivas.
Statskontoret har, utan att dock avstyrka vad jordbruksutredningen föreslagit, framhållit följande:
Ehuru statskontoret vore fullt på det klara med det allvarliga läge, vari jordbruksnäringen för närvarande befunne sig, måste ämbetsverket dock såsom sin mening uttala, att jordbruksutredningens i föreliggande betänkande framlagda undersökning knappast varit ägnad att bibringa statskontoret den uppfattningen, att förhållandena borde föranleda till så omfattande och extraordinära stödåtgärder, som nu ifrågasattes. Statskontoret måste ställa sig betänksamt, huruvida åtgärder av den art utredningen föreslagit över huvud taget borde genomföras. Ämbetsverket vore för övrigt mycket tveksamt, huruvida åtgärderna kunde för jordbrukarna medföra en hjälp, som stöde i rimligt förhållande till de svårigheter, staten under nuvarande finansiella situation hade att för ändamålet bereda medel. De avsevärda anslagsbelopp, som den föreslagna stödaktionen skulle göra erforderliga, ingåve också allvarliga betänkligheter.
Lantbruksstyrelsen, som i huvudsak tillstyrkt jordbruksutredningens förslag utom vad angår förbättringslånen, har anfört bland annat:
Lantbruksstyrelsen kunde för sin del vitsorda, att ett starkt behov förelåge såväl av ett underlättande av jordbrukets allmänna kreditmöjligheter som även av en mera individuellt betonad hjälp, så långt detta läte sig göra, för förekommande av ekonomiskt sammanbrott. De jordbrukare, som i första hand blivit lidande av den rådande jordbrukskrisens verkningar, vore de, som tillträtt jordbruk under krigstiden med dess låga penningvärde och på grund därav högt uppskruvade jord- och inventarievärden. Härtill kunde anmärkas, att jordbrukare, som med anlitande av lånevägen sökt i största möjliga utsträckning rationalisera sina jordbruk i syfte att intensifiera driften, ofta råkat särskilt illa ut. Då Sveriges bästa jordbruksdistrikt — såsom Skåne och Östergötland — gått i spetsen för sådan rationalisering, syntes också krisens verkningar där göra sig starkast gällande till stor skada för hela jordbruksproduktionen. Det syntes av kända och omvittnade förhållanden vara ställt utom allt tvivel, att särskilt i landets bästa jordbruksdistrikt i många fall den gräns vore nådd, då innehavare av skuldbelastade jordbruk icke länge kunde undgå ekonomiskt sammanbrott. Lantbruksstyrelsen biträdde därför, med angivna undantag, jordbruksutredningens förslag. Styrelsen villo emellertid framhålla, att de av jordbruksutredningen föreslagna åtgärderna endast torde få anses såsom en tillfällighetsanordning. Endast genom åt-
Ilihang till riksdagens protokoll 19.12. I sami. 21 b höft. (Nr 2.r>6.) 2
18 Kungl. Martts proposition Nr 256.
gärder, varigenom priserna å jordbrukets produkter bragtes i ett mera riktigt förhållande till priserna å övriga varor, kunde enligt styrelsens förmenande jordbruket lyftas ur sitt nuvarande betryck.
Bank- och fondinspektionen har anfört:
De förslag angående åtgärder för lindrande av jordbrukets kreditförhållanden, sorn. framförts, bure i vissa delar prägel av svårigheterna att finna en rationell väg ut ur jordbrukets allt mer skärpta nödläge. Härvid syftades särskilt på de s. k. ackords- och förbättringslånen. Inspektionen hade i annat sammanhang tidigare framhållit, att på jordbruksnäringens såväl som på alla andra områden för ekonomisk verksamhet borde såsom en grundförutsättning för kreditgivning gälla, att det kapital, som utlånades, kunde erhålla förräntning från den näring, i vilken kapitalet investerades. Detta uttalande ägde i huvudsak sin tillämpning med avseende å de föreliggande förslagen. Därest från statens sida kreditgivning skedde till jordbruksnäringens utövare, borde denna ordnas efter för kreditgivning i allmänhet vedertagna grunder. Därest staten på grund av bristande räntabilitetsmöjligheter hos jordbruksnäringen funne sig böra bereda dess yrkesutövare direkta understöd, borde detta i varje fall icke ske under former, som gåve åtgärden sken av en annan innebörd, än den i verkligheten hade.
Riksräkenskapsverket: Stora statsfinansiella risker måste anses förbundna med ett godtagande av jordbruksutredningens förslag till stödlån. Vad ackordslånen beträffade talade nämligen sannolikheten för, att de ekonomiska svårigheter, som nu ansetts motivera utlämnande av dylika lån, skulle göra sig kännbara under en följd av år. Ehuru i fråga örn förbättringslånen förhållandena syntes något gynnsammare, måste enligt riksräkenskapsverkets uppfattning anvisandet för budgetåret 1932/1933 av statsanslag för förevarande understödsverksamhet antagas medföra en högst avsevärd belastning under ett flertal år framåt.
Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har anfört:
Det torde kunna förväntas, att de föreslagna åtgärderna skulle komma att i viss mån lindra jordbrukets kreditsvårigheter. Såsom utredningen själv framhållit kunde emellertid åtgärder av detta slag icke skapa förbättrade ekonomiska betingelser för jordbruksnäringen såsom sådan. Den avgörande förutsättningen för ett verkligt upphjälpande av jordbrukets ekonomi vore uppnåendet av ett sådant prisläge för jordbruks- och skogsprodukter — i förhållande till produktionskostnaderna — att jordbruksnäringen kunde bereda sina utövare en skälig bärgning.
Svenska bankföreningen har anfört följande:
Att, på sätt i betänkandet framhållits, vårt lands jordbruk vore svårt lidande av den ekonomiska krisen vore lika otvivelaktigt som att även större delen av vårt övriga näringsliv befunne sig i ett mycket bekymmersamt läge. Beträffande jordbruket vore emellertid läget därutinnan säreget, att å ena sidan vägen tillbaka till goda förhållanden tedde sig örn möjligt dunklare än beträffande andra delar av näringslivet, medan å andra sidan i jordbrukets natur funnes en inneboende seghet, som icke vore tillfinnandes överallt annorstädes. Denna seghet vore dock hållbar allenast till vissa gränser och givet vore, att med fortsatt skärpning av krisen uthålligketsgränsen hotade allt närmare. Att åstadkomma utvägar till stödjande av det svenska jordbruket i dess svåra läge vore ett intresse
19 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
för hela vårt folk och hela vårt näringsliv. — Jordbruksutredningens betänkande vore ägnat åt den särskilda frågan om tillfälligt stöd åt jordbruket genom åstadkommande av lättnad i dess kreditsvårigheter. Att under en kris av sådan beskaffenhet och varaktighet som den rådande söka skaffa lindring åt en näring genom att helt enkelt öppna vidgade kreditmöjligheter åt densamma, skulle givetvis vara ägnat att väcka stor betänksamhet. Ett dylikt remedium skulle i längden förvärra sjukdomstillståndet i stället för motsatsen. Jordbruksutredningens förslag hade i stort sett icke dylik inriktning.
Vad beträffar länsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott ävensom övriga i ärendet hörda myndigheter och sammanslutningar, vilkas yttranden nu ej återgivits, torde deras närmare inställning till förevarande förslag framgå av den redogörelse, jag i det följande vill lämna rörande de synpunkter, som i yttrandena anlagts på de särskilda i betänkandet avhandlade spörsmålen. Jag torde nu få övergå till denna redogörelse.
Vidkommande till en början frågan örn hypoteksföreningarnas verksamhet har i de avgivna yttrandena icke framställts invändningar mot vad jordbruksutredningen härutinnan anfört. Följande uttalanden torde emellertid höra återgivas.
Fullmäktige för riksbanken hava anfört, att jordbruksutredningens undersökning givit vid handen, att föreningarna torde äga möjlighet att i ökad grad bereda jordbruket tillgång till primärkredit. En omplacering torde sålunda i första hand vara beroende på jordbrukarnas egen inställning till frågan, huruvida de föredroge en dyr kredit i en affärsbank, som de kunde avveckla med kort uppsägningstid, eller en mera hunden men billigare kredit i en hypoteksförening. Fullmäktige hava förklarat sig givetvis tillstyrka, att de förbättringar i avseende å hypoteksföreningarnas upplysningsverksamhet och organisation, som jordbruksutredningen förordat, bleve vidtagna.
Länsstyrelsen i VÖsterbottens län har ansett det vara alldeles tydligt, att utlämnande av hypotekslån inom länet ej ägt rum i den omfattning, som bort kunna ske, detta givetvis beroende därpå, att fastighetsägarna saknat kännedom örn denna lånemöjlighet eller funnit formerna för låns erhållande för omständiga. Enligt styrelsens åsikt kunde förhållandena på detta område ej ordnas på annat sätt, än att en hypoteksförening bildades för de båda nordligaste limén.
VÖsterbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit önskvärdheten av att hypotekshelåningens möjligheter och fördelar komme länet till godo i större omfattning än vad dittills skett. Utskottet har ansett en uppdelning av Norrlands hypoteksförening härför vara erforderlig.
Styrelsen för Sveriges allma,mm hypoteksbank har allenast hänvisat till sitt i jordbruksutredningens betänkande (sid. 25 och 26) återgivna yttrande.
Angående
hypoteks-
föreningarna.
Vad härefter angår jordbruksutredningens förslag rörande anskaffande Angående av kapital åt sparbankerna för utlåning till jordbrukare må till en början sParbankema.
20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
anmärkas, att i fråga örn några län framhållits, att någon brist i före varande hänseende ännu icke gjort sig gällande. Uttalanden i sådan riktning hava gjorts av länsstyrelserna i Kronobergs, örebro, Gävleborgs oell Västerbottens län samt av Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
I flera yttranden bar en avvisande hållning kommit till uttryck rörande förslaget till ändring av 22 § sparbankslagen för möjliggörande att sparbankerna skulle under vissa förutsättningar kunna upptaga lån för nyss nämnda ändamål.
Sålunda bar sparbanksinspektiorien avstyrkt förslaget, därvid inspektionen anfört:
Bestämmelsen i 22 § första stycket sparbankslagen utginge ifrån, att inlåningen av sparmedel vore sparbankens primära uppgift. Utlåningen tillgodosåges, i den mån inlåningen ställde medel till förfogande. Minskades insättningarna genom klientelens försämrade ekonomi, och vöre ej nedgången av tillfällig natur, borde detta föranleda motsvarande minskning av utlåningen. Enligt spar banksinspektionens mening innebure bestämmelserna örn sparbankernas upplåningsmöjligheter en viktig och, sasorn erfarenheten visat, lämplig begränsning av sparbankernas rörelsefribet i detta avseende. En sparbanks rörelse borde vara fri från varje spekulativt inslag. Rätt till mera fast upplåning skulle möjliggöra för en sparbank att i större utsträckning än nu vore fallet göra spekulativa placeringar, exempelvis i värdepapper. Vidare syntes det tänkbart, att möjlighet att öka rörelsemedlen genom ej tillfällig upplåning på sina båll kunde medföra en benägenhet att driva upp utlåningen på ett sätt, som medförde avsevärt större risk än som torde följa med en utlåningsrörelse, sorn tillväxte långsamt och under gallring bland ett stort antal placeringsmöjligbeter. Många sparbanker vore visserligen numera av en sådan storleksordning, att de bade mycket god tillgång på medel och sålunda en stor rörelsefrihet redan inom ramen av gällande lagstiftning. I stort sett torde dock gälla, att de nuvarande bestämmelserna örn upplåningen medförde en sund begränsning av sparbankernas tillgång på medel. Sparbanksinspektionen ansåge därför, att en bestående ändring av sparbankslagstiftningen i berörda avseende i varje fall borde grundas på en meia ingående prövning av frågan, än som kommit densamma till del i jordbruksutredningens betänkande. Emellertid måste den av jordbruksutredningen nu föreslagna ändringen anses vara av mindre omfattning'^ Den fasta upplåningen skulle begränsas till fem miljoner kronor, ett i förhållande till sparbankernas antal och omslutning ganska obetydligt belopp. Vidare skulle upplåningen ske bos en bestämd långivare, postsparbanken eller en statlig fond. Såsom en tillfällig åtgärd skulle sparbanksinspektionen därför trots sin principiella inställning till spörsmålet ej vilja avstyrka den ifrågasatta åtgärden, örn mot densamma ej kunde invändas annat än att den innebure ett av särskilda övergående orsaker betingat avsteg från en hittills gällande princip för sparbankslagstiftningen. Enligt inspektionens mening läge dock frågan ej till på sådant sätt. Det syntes nämligen inspektionen, som örn den ifrågasatta åtgärden skulle medföra en försämring av ställningen för de sparbanker, som komme att begagna sig av den nya upplåningsmöjligheten, och därigenom minska säkerheten för insättarna. De medel, sparbank komme att mera fast upplåna, skulle enligt förslaget disponeras för »primärkredit» till jordbrukare.
21 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
Med primärkredit syntes emellertid i betänkandet likställas överhuvudtaget all långfristig kredit, oberoende av säkerhetens beskaffenhet. Möjligen utginge man ifrån, att för långfristig kredit säkerheten alltid måste utgöras av fastighetsinteckning, men man toge uppenbarligen ej hänsyn till inteckningens läge, medan däremot för sparbanker, liksom för hypoteksföreningar, i enlighet med gängse språkbruk gällde, att såsom primärkredit betraktades lån mot säkerhet av inteckning, belägen inom högst 50—60 procent av fastighetens taxeringsvärde. Av vad nu anförts framginge, att de medel, som sparbank skulle fast upplåna mot säkerhet av fastighetsinteckningar eller obligationer, skulle användas till utlåning mot sämre säkerhet än den, som pantförskrivits till sparbankens långivare. Det torde kunna förutsättas, att långivarna komme att fordra den bästa säkerhet, sparbanken kunde prestera. För sparbankens övriga fordringsägare, insättarna, bleve säkerheten försämrad, dels genom att sparbanken säkerställde en särskild borgenär, och dels på grund av de ökade risker, som komme att finnas i sparbankens låneportfölj. Utlåning till jordbrukare mot annan säkerhet än primär fastighetsinteckning syntes för närvarande vara förenad med mera än sedvanlig risk. Den risk, som vöre förenad med stödåtgärder av det ena eller andra slaget, borde läggas på andra än de enskilda sparbankerna. Ej minst för jordbrukarna själva torde det vara av stor vikt, att förtroendet för sparbankerna ej rubbades. Redan nuvarande jordbruksengagemang kunde .möjligen för en eller annan sparbank innebära riskmoment, som, såvitt inspektionen nu kunde bedöma, ej torde medföra någon våda för sparbankens insättare, men som dock ej borde ytterligare skärpas. Den föreslagna lagstiftningen örn inventariebelåning kunde för en sparbanks utlåning mot borgen av jordbrukare medföra avsevärt ökad risk. Sparbanksinspektionen kunde därför ej tillstyrka sådan ändring av sparbankslagen, att sparbank på sätt som föreslagits erhölle rätt till upplåning av ej tillfällig natur.
Fullmäktige för riksbanken hava förklarat, att de ställde sig synnerligen tveksamma till den föreslagna lagändringen, samt anfört:
Avsikten hade uppenbarligen aldrig varit, att en sparbanks verksamhet skulle finansieras genom upplåning utan genom insättningar av sparmedel. Vid en bristande kapitaltillgång, som beräknades vara av övergående natur, kunde sparbank begagna sig av den enligt gällande bestämmelser medgivna rätten att upptaga tillfälliga lån. En fortsatt minskning av insättningarna borde däremot föranleda motsvarande nedgång av utlåningen. Rätt till en långfristig upplåning syntes i ett ej oväsentligt avseende förändra karaktären av sparbankernas medelsanskaffning. Det skulle därigenom bliva möjligt för sparbankerna i allmänhet att driva en mera aktiv utlåningsrörelse än för närvarande därigenom att de själva kunde i viss mån reglera tillförseln av kapital. Med hänsyn till sparbankernas uppgift och ställning såsom i första hand sparinstitutioner syntes detta kunna medföra allvarliga olägenheter, och fullmäktige avstyrkte därför bestämt en definitiv lagstiftning i den ifrågasatta riktningen. Givetvis hyste fullmäktige ej samma betänkligheter mot en provisorisk lagstiftning i ämnet, i synnerhet örn den erhölle en begränsad räckvidd. I enlighet med vad utredningen ifrågasatt, kunde exempelvis föreskrivas, att den långfristiga upplåningen ej finge överskrida ett sammanlagt belopp av fem miljoner kronor. Vidare kunde den nya lagstiftningen möjligen begränsas till sin giltighetstid. Från en annan synpunkt kunde dock in-
22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
vändningar framföras även mot en lagstiftning av sist angiven innebörd. En rätt till långfristig upplåning medförde givetvis, att sparbankerna mot pantsättning av sina bästa säkerheter komma att utöka sin utlåning till jordbrukare mot säkerheter, som vore sämre än dem, som sparbanken pantförskrivit för de upptagna lånen. Under nuvarande krisläge syntes med skäl kunna ifrågasättas, örn statsmakterna borde befrämja en dylik utveckling.
Även svenska bankföreningen har intagit en betänksam hållning samt ifrågasatt i stället för den föreslagna åtgärden sänkning av postsparbankens inlåningsränta. Föreningen har sålunda anfört bland annat:
Genom den av jordbruksutredningen föreslagna anordningen skulle lätteligen kunna åstadkommas, att sparbankerna komme att ikläda sig ansvarssummor, som ej stöde i riktigt förhållande till deras storlek och styrka. Förslaget torde böra ses i belysning av det förhållandet, att under nuvarande kris, som ju även i vårt land endels hade karaktären av förtroendekris, allmänhetens sparmedel med ökad styrka runne till de statliga eller statligt betonade inrättningarna, som mottoge sådana, därav främst postsparbanken. Detta för sparbankerna och därmed ock för jordbruket i dess egenskap av sparbankernas kredittagare vådliga försvagande av deras möjligheter att i normal omfattning tillgodose näringslivets kreditbehov borde emellertid kunna hejdas genom en åtgärd med samma syfte, som den föreslagna men mera naturlig än denna. Härvid avsåges postsparbankens räntesättning. Ej minst under en tid som den nuvarande borde det från alla synpunkter vara riktigt, att postsparbankens ränta bleve reducerad så pass mycket, som funnes erforderligt för att i möjligaste mån åstadkomma sparmedlens behållande i de strömfåror, från vilka desamma kunde av näringslivet direkt tillgodogöras.
Svenska sparbanksföreningen har ställt sig avvisande samt anfört:
Motiveringen till de av jordbruksutredningen föreslagna åtgärderna grundade sig helt och hållet på den uppfattningen, att sparbankerna under rådande krisförhållanden icke förmådde att med tillgängliga medel i erforderlig omfattning tillgodose jordbrukets kreditanspråk och att fördenskull särskilda utvägar måste anlitas för att bereda dem tillgång till kapital, utöver vad den egentliga rörelsen kunde ställa till förfogande.
Rent principiellt sett kunde mot denna motivering mycket vägande invändningar anföras. En alldeles bestämd gensaga måste sålunda först och främst riktas mot den uppfattning, som däri syntes hava kommit till uttryck, att sparbankernas uppgift skulle förskjutas i så mån, att kreditgivningen skulle bliva normgivande för verksamheten. Sparbankerna vore givetvis i främsta rummet sparinrättningar, kreditgivningen vore således en uppgift, som endast kunde hava den omfattning, som befunnes vara önskvärd och förenlig med insättarnas säkerhet. Från denna grundsats, som genomginge hela vår sparbankslagstiftning, finge givetvis något avsteg ej ske.
Enligt föreningens mening innebure bestämmelserna örn sparbankernas upplåningsmöjligheter en viktig och, såsom erfarenheten visat, i regel lämplig begränsning av sparbankernas rörelsefrihet i detta avseende, vari ändring ej borde ske. Sparbankerna vore säkerligen ur det allmännas synpunkt villiga att, även örn dessa bestämmelser bibehölles, behjärta jordbrukets kreditsvårigheter och i mån av förmåga på sina respektive orter
23 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
ställa erforderliga medel till förfogande, dock att detta ej finge ske på bekostnad av säkerheten.
Att sparbank skulle rebelåna sina prima säkerheter för erhållande av tillgång till ny kreditgivning förefölle från denna senare synpunkt högst betänkligt. Därigenom kunde nämligen sparbankens likviditet och möjligen solvens utsättas för påfrestningar.
Annorlunda ställde sig frågan, örn t. ex. postsparbanken skulle efter sparbanksinspektionens tillstyrkande och vederbörande länsstyrelses tillstånd genom insättning i en viss kapitalbehövande sparbank underlätta dennas möjlighet att tillgodose jordbrukets primära kreditbehov.
Föreningen ansåge sig emellertid böra framhålla, att det endast undantagsvis förekomme, att åtminstone våra större sparbanker behövde avvisa kreditansökningar från jordbrukare, örn säkerheten vore tillfredsställande. Att jordbruket konsumerat endast en mindre del av sparbankernas insättarkapital berodde helt och hållet av bristande efterfrågan på kredit för jordbruksändamål.
I sådana fall, där sparbank ej ägde medel för att tillgodose behov av kredit för jordbruksändamål, kunde även det alternativet övervägas, att sparbanken till postsparbanken översände låneansökningar med sitt yttrande, varefter postsparbanken prövade, huruvida den ville själv bevilja lån. I övrigt syntes det vara uppenbart, att disponerandet av statliga medel för jordbrukskreditändamål vore en uppgift, som ur olika synpunkter sett borde i första hand ankomma på jordbrukskasserörelsen.
Även vissa av de förvaltningsutskott och länsstyrelser, som yttrat sig i frågan, hava givit till känna betänkligheter. Sålunda anser Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott, att vad som föreslagits ej vore ägnat att hjälpa de mest betyngda jordbrukarna, då dessa ej vore i stånd att för ökad kredit lämna godtagbara säkerheter. För övrigt vore det tveksamt, örn sparbankerna komme att inlåta sig på en kreditgivning, som innebure kapitalanskaffning mot goda säkerheter och utlåning av det anskaffade kapitalet mot de mycket svaga säkerheter, som de lånebehövande jordbrukarna för närvarande vore i stånd att lämna. Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ej något att erinra mot förslaget, under förutsättning att sparbankerna icke avhände sig sina bästa säkerheter för att sedan utlämna det upplånade kapitalet mot sämre säkerheter. Länsstyrelsen i örebro län avstyrker förslaget, enär detta vore ägnat att försvaga sparbankernas likviditet. Även länsstyrelsen i Skaraborgs län samt länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott intaga en avvisande hållning. De framhålla risken för att insättarnas förtroende för sparbankerna kunde minskas, med påföljd att sparbankernas möjlighet att tillgodose jordbrukarnas lånebehov bleve mindre än nu samt att den ifrågasatta anordningen komme att på sparbanksförvaltningen ställa krav, som en stor del av dem knappast kunde förutsättas vara vuxna. Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att stor försiktighet måste iakttagas. Länsstyrelsen i Malmöhus län vill visserligen ej avstyrka förslaget men erinrar örn risken för att sparbankernas likvidet
24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
kunde försvagas. Bestämmelserna örn långivningen borde därför bliva sådana, att garanti häremot vunnes. Även länsstyrelsen i Kristianstads län ställer sig tveksam, ehuru den ej vill avstyrka förslaget.
Övriga myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig beträffande denna fråga, hava ej haft något att erinra mot förslaget.
Frågan var sparbankerna skulle kunna för tillgodoseende av jordbrukets kreditbehov erhålla långfristiga lån har i några yttranden upptagits till behandling.
Generalpoststyrelsen har framhållit, att ur principiell synpunkt erinran ej torde kunna göras mot förslaget att postsparbanken skulle utlåna pengar till sparbanker för att dessa skulle kunna ekonomiskt stödja jordbruket. Styrelsen vore också villig att, i den mån postsparbankens penningtillgångar det medgåve, lämna sparbanker, som kunde vara i behov därav, sådan kredit, särskilt som detta torde kunna ske inom ramen av bestämmelser i gällande reglemente angående de i postsparbanken innestående medel (Sv. f. sami. 1922:522). Vidare har styrelsen anfört:
Det torde, såvitt nu kunde förutses, icke möta svårighet för postsparbanken att under loppet av ett år lämna sådan kredit till ett sammanlagt belopp av åtminstone 5 miljoner kronor. Det vore önskvärt, att smålån från postsparbanken i möjligaste mån undvekes och att postsparbanken i stället finge på en gång ställa en något större kredit till vederbörande sparbanks förfogande. Härav följde, att styrelsen förutsatte, att postsparbanken skulle kunna mottaga andra förstklassiga säkerheter än dem, som jordbrukare-låntagare överlämnat till sparbanker. För av postsparbanken till sparbank utlämnat lån torde räntan böra sättas relativt låg, och syntes lämpligen kunna tillämpas de villkor, som gällde postsparbankens till Svenska jordbrukskreditkassan lämnade krediter, nämligen 3/4 procent över postsparbankens inlåningsränta, dock lägst 4 Va procent, alltså för närvarande 4 */, procent. Härvid syntes den låntagande sparbanken böra förbinda sig att i fråga örn de lån, som sparbanken i sin tur utlämnade till jordbrukare och vilka kreditgivningar möjliggjorts genom upplåning från postsparbanken, tillämpa en räntesats, som med högst 1/2 procent överstege den ränta, som postsparbanken betingat sig. Postsparbanken ägde för närvarande icke utlämna inteckningslån annat än mot 6 månaders ömsesidig uppsägning. Det vore önskvärt, att någon undantagsbestämmelse icke gjordes i fråga örn här ifrågasatta kredit. Även utan sådan ändring torde eventuella inteckningslån få kvarstå i postsparbanken så länge respektive sparbank fullgjorde sina förpliktelser gent emot postsparbanken. Ur postsparbankens synpunkt mötte givetvis icke något hinder för banken att från sparbank definitivt övertaga kommunlån eller sådana förstklassiga värdeobjekt, som postsparbanken hade rätt att själv innehava, örn och i den mån sparbank genom ett dylikt överlåtande skulle vilja öka sin kontanta penningtillgång.
Riksförsäkringsanstalten har beträffande upplåning ur olyoksfallsförsäkringsfonden intagit en mera avvisande hållning samt framhållit, att hinder av formell art visserligen ej kunde anses möta mot utlåning till sparbanker mot säkerhet av goda inteckningar eller obligationer men att, åt-
25 Kungl. May.ts proposition Nr 256.
minstone vad anninge utlåning mot säkerhet av inteckningar i jordbruksfastighet, sådan utlåning i de fall, där lån ej kunde erhållas i hypoteksinrättning, icke vore lämplig för riksförsäkringsanstaltens del. Till närmare motivering av sin ståndpunkt har anstalten anfört bland annat:
Bestämmelserna i reglementet för förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens olycksfallsförsäkringsfond den 29 juni 1917 (§ 3 mom. 1) torde ej utgöra hinder för att av olycksfallsförsäkringsfondens medel lån lämnades till sparbank mot sådana säkerheter som vissa förstklassiga obligationer eller fastighetsinteckningar inom 50 procent av taxeringsvärdet eller 60 procent av sådant värde, som fastställdes av riksförsäkringsanstalten efter särskild värdering, eller, med Konungens medgivande, inom två tredjedelar av taxeringsvärdet eller särskilt fastställt värde. Beträffande lån mot säkerhet av inteckning hade riksförsäkringsanstalten emellertid hittills endast beviljat sådana mot säkerhet av inteckning i fast egendom i Stockholm. För anstalten måste det givetvis medföra stora svårigheter att kunna bedöma värdet av jordbruksfastigheter ur lånesynpunkt samt verkställa för ändamålet erforderliga värderingar ävensom övervaka, att säkerhetens värde icke försämrades. Hänsyn måste vid dylik utlåning även tagas till den låntagande sparbankens egen ställning, vilken anstalten ofta ej hade möjlighet att bedöma. Jämväl med hänsyn till anstaltens ändamål och åligganden måste utlåning mot inteckning i jordbruksfastighet vara ägnad att väcka betänkligheter. Riksförsäkringsanstalten torde i varje fall icke komma att belåna inteckningar i sämre förmånsrättsläge, än att de kunde belånas hos hypoteksföreningarna, dit också den ifrågavarande kreditgivningen rätteligen borde höra. Riksförsäkringsanstalten ville i detta sammanhang bestämt hävda, att anstalten borde äga full frihet att bedöma frågor örn placering av fondmedel med hänsyn endast till placeringens trygghet och förmånligheten av erbjudna lånevillkor utan att några för fonden främmande synpunkter finge göra sig gällande. Rörande grunderna för förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens fondmedel hade riksdagen i skrivelse den 6 juni 1917, nr 229, uttalat bland annat, att dessa fondmedel borde förvaltas uteslutande med hänsyn till de ändamål, för vilka de hopbragts, samt att vad placeringen av fondens medel anginge, denna givetvis måste anordnas så, att den erbjöde säkerhet mot förluster och att som regel så stor avkastning vunnes, som med behörigt aktgivande på säkerhetssynpunkten befunnes möjlig. Olycksfallsförsäkringsfondens medel kunde ej anses som statsmedel. Fonden hade bildats uteslutande genom arbetsgivarnas försäkringsavgifter, och enligt reglementet finge fondens medel användas endast till med olycksfallsförsäkringen i riksförsäkringsanstalten sammanhängande ändamål.
Fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden hava motsatt sig utlåning från fonden till sparbanker mot säkerhet av inteckning i jordbruksfastighet. Fullmäktige hava härutinnan anfört:
Enligt 4 § mom. 1 reglementet angående förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden den 17 juni 1916 torde formellt sett hinder icke möta att ur fonden utlämna lån till sparbanker mot sådana säkerheter, som av jordbruksutredningen avsåges. Emellertid hade statsmakterna vid fastställande av grunderna för fondens förvaltning och även sedermera intagit den principiella ståndpunkten, att fonden, som icke vore att hän-
26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
föra till statsmedel i egentlig- mening, borde förvaltas med hänsyn till det ändamål, för vilket medlen fonderades, varvid för pensionsförsäkringen främmande synpunkter icke finge göra sig gällande. Vid prövning av ärenden angående lån ur fonden till sparbanker kunde uppenbarligen icke utan åsidosättande av denna principiella ståndpunkt andra grunder följas än dem, som tillämpades vid normala placeringar, beträffande vilka i främsta rummet krävdes, att säkerheten vore fullt betryggande och avkastningen skälig med hänsyn till marknadsläget. Jordbruksutredningen hade bland annat ifrågasatt, att inteckningar i jordbruksfastigheter skulle lämnas såsom säkerhet för lånen. För bedömande av dylika lånefrågor erfordrades icke endast en omfattande fastighetsvärdering, förlagd till vitt skilda delar av landet, utan ock en fortlöpande granskning av vederbörande sparbankers ekonomiska ställning. Alldeles frånsett de med en sådan värdering och granskning förenade praktiska svårigheterna, vore ifrågavarande säkerheter ofta av så svårbedömlig art, att de icke väl lämpade sig som plaoeringsobjekt för en folkförsäkringsfond. _ Såväl principiella som praktiska skäl syntes därför tala mot att pensionsförsäkringsfonden belastades med en sådan lånerörelse. Däremot borde i förekommande fall hinder icke möta, att sparbanker tillhandahölles medel ur fonden mot säkerhet av antingen sådana obligationer, som avsåges i § 4 mom. 1, 1)—3) i det för fonden gällande reglementet, eller och kommunal garanti. Givetvis måste dock vid dylik utlåning liksom vid alla andra placeringar full handlingsfrihet förbehållas fullmäktige, som sålunda skulle liava att i varje särskilt fall pröva, huruvida^ ett sökt lån med hänsyn till den erbjudna säkerheten och tillgången på likvida medel kunde beviljas. — Då det läge i fondens intresse att erhålla långfristiga placeringar, syntes det icke möta någon svårighet för fonden att i avseende å lånetidens längd tillgodose det uttalade önskemålet örn långfristiga lån. Beträffande räntan kunde enligt den principiella ståndpunkt, för vilken förut redogjorts, andra synpunkter icke anläggas än dem, som gällde för fondens placeringar i övrigt. En långivning till sparbankerna mot lägre ränta än den, som placeringen normalt betingade, skulle i realiteten innebära en subventionering, som — därest den ansåges vara av behov påkallad — icke borde åvila pensionsförsäkringsfonden utan det allmänna. Vare sig säkerheten utgjordes av obligationer eller kommunal garanti, torde man därför böra räkna med samma ränta, som vid tiden för respektive låns beviljande av fonden tillämpades för lån till kommuner för motsvarande lånetid. Sistnämnda ränta överensstämde i stort sett med den normala räntan för långfristiga lån å den allmänna lånemarknaden. Därest enligt jordbruksutredningens alternativa förslag staten skulle med lånemedel upprätta en särskild lånefond för ifrågavarande ändamål, torde medel härför kunna i viss utsträckning tillhandahållas av pensionsförsäkringsfonden på i huvudsak de villkor, som tillämpades vid utlåning från fonden till riksgäldskontoret.
I fråga örn de övriga åtgärder, som jordbruksutredningen förordat till främjande av sparbankernas möjlighet att tillgodose jordbrukets kreditbehov — såsom belåning eller försäljning av sparbanks obligationer, samarbete mellan sparbanker och mellan sparbanker och hypoteksföreningar i fråga örn tillgängliga medels disponering och omplacering av lån m. m.
har i flera yttranden uttalats anslutning till jordbruksutredningens förslag, därvid dock från vissa håll erinrats, att dylika åtgärder vore
27 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
beroende av sparbanksstyrelsernas eget beprövande. Från flera håll bär emellertid framhållits angelägenheten av att åtgärder ej vidtoges, som kunde försvaga sparbankernas likviditet. Sålunda har sparbanksinspektionen särskilt understrukit vikten av att försäljning av obligationer och omläggning av kreditgivning ej skedde i sådan omfattning, att likviditeten märkligt påverkades. Man finge nämligen ej bortse från, att det nuvarande krisläget helt oväntat kunde framkalla större anspråk än vanligt på sparbankernas betalningsberedskap. Fullmäktige för riksbanken och länsstyrelserna i Kristianstads, Skaraborgs och Gävleborgs län hava givit uttryck åt samma tanke.
Vad angår jordbruksutredningens uttalande att sparbankernas kreditgivning ej till förfång för jordbrukarna i orten borde utsträckas utom sparbankens verksamhetsområde hava däri instämt flera av de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig i frågan. Emellertid har länsstyrelsen i Malmöhus län erinrat, att i nämnda län många sparbanker hade sådana verksamhetsområden, att de omfattade både land och stad, i vilka fall det alltid stötte på svårigheter att avgöra örn sparbanken tillgodosåge lånebehov från staden till förfång för landsbygdsområdet eller tvärtom. I detta sammanhang har sparbanksinspektionen förklarat, att dess granskning av sparbankernas verksamhet givetvis alltid skedde med hänsyn jämväl till föreskriften i 26 § sparbankslagen, att sparbanks utlåningsrörelse företrädesvis skulle avse sparbankens verksamhetsområde.
Svenska sparbanksföreningen har beträffande de av jordbruksutredj ningen framförda önskemål örn vidtagande av ytterligare åtgärder utöver den föreslagna ändringen i 22 § sparbankslagen — i syfte att förbättra sparbankernas förutsättningar att tillgodose jordbrukets kreditbehov, framhållit, att deras förverkligande givetvis vore i främsta rummet beroende av de ansvariga sparbanlcsledningarnas prövning från fall till fall. Vidare har föreningen anfört:
Med den talrika representation av jordbrukare i sparbankernas styrelser och huvudmanskorporationer, som vore utmärkande för alla egentliga jordbruksbygder, syntes man härvidlag med säkerhet kunna utgå från att jordbrukets kreditbehov hade att påräkna största möjliga tillmötesgående från sparbankernas sida, under förutsättning att soliditet och likviditet ej genom dess tillgodoseende försvagades. Att så ej skedde vöre givetvis av allra största vikt, icke minst ur synpunkten av jordbrukar ebefolkningens eget välförstådda intresse av att sparbankernas betalningsberedskap vore under alla förhållanden säkerställd.
Den föreslagna åtgärden, att Kungl. Maj:!, i och för tillgodoseende av att sparbanks utlåningsrörelse företrädesvis avsåge sparbankens verksamhetsområde, skulle utfärda direktiv till vederbörande tillsyningsmyndigheter att ur denna synpunkt följa och granska sparbankernas verksamhet, syntes ej påkalla särskilt yttrande från föreningens sida.
Jag övergår nu till en sammanställning av de rörande jordbruksutredningens förslag örn stödlån och därmed sammanhängande åtgärder gjorda uttalanden.
Stödlånen.
28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
Ackordsidnen. Vad härvid först ackordslånen angår hava olika meningar kommit till synes. Flertalet av de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig härom, hava dock anslutit sig till tanken, att stödåtgärder skulle kunna ske i form av dylika lån, ehuru från flera håll uttalats betänkligheter och i olika hänseenden framställts erinringar mot jordbruksutredningens förslag.
Lantbrukstyrelsen har, på sätt framgår av det förut sagda, anslutit sig till förslaget, och statens egnahemsstyrelse har trots starka betänkligheter tillstyrkt detsamma, varemot bank- och fondinspektionen intagit en avvisande ståndpunkt. Därvid har i huvudsak anförts följande:
Lantbruksstyrelsen: Det syntes ur praktisk synpunkt riktigt, att statens eventuella stöd till jordbrukare, som på grund av jordbrukskrisen kommit på obestånd, gåves en sådan utformning, att avvecklingen skedde efter allmänt vedertagna linjer. Ett ackordsförfarande torde här såsom i många andra fall vara ur såväl fordringsägarens som gäldenärens synpunkt lämpligt. Emellertid torde för genomförande av ett ackordsförfarande för jordbrukare möta större svårigheter, än då fråga vore örn andra näringsutövare, till följd av den olikhet, som förefunnes mellan olika slag av jordbruksskulder, och osäkerheten, i vad mån intecknad eller på annat sätt pantsatt egendom lämnade tillgång till täckande av den gäld, som inteckningen eller pantsättningen avsåge. Med den osäkerhet beträffande jordbrukets ekonomiska utsikter, som för närvarande förelåge, ökades givetvis svårigheterna för ett ackordsförfarande i fråga örn jordbruk. Statens mellankomst för avlyftande av en del utav den risk, som eljest skulle påvila de kvarstående fordringsägarna, syntes lantbruksstyrelsen därför motiverad. Principiellt anslöte sig styrelsen till förslaget.
Statens egnahemsstyrelse: Styrelsen ansåge sig böra ifrågasätta, huruvida förslaget vilade å en sund och bärande grund. Under förutsättning att ackordslån ej utginge till andra jordbrukare än sådana, vilkas skulder väsentligt överstege tillgångarna, syntes resultatet av hjälpen ytterst komma fordringsägarna till godo. Stora svårigheter mötte även att utskilja fall, där hjälp vore befogad, från fall, där tveksamhet därutinnan förelåge. Ehuru styrelsen alltså funne den föreslagna vägen svårframkomlig, ansåge styrelsen, med utgångspunkt från att styrelsen ej kunde anvisa annan utväg, sig böra tillstyrka förslaget.
_ Bank- och fondinspektionen: Ändamålet med ackordslånen vore visserligen behjärtansvärt. Men den utredning, som av jordbruksutredningen lämnats, gåve icke tillräcklig ledning för bedömande av varken effektiviteten av den ifrågasatta stödaktionen eller den slutliga omfattning, vari staten skulle komma att engageras genom densamma. Och den föreslagna förvaltningsorganisationen för stödaktionen skulle helt visst komma att draga kostnader, vilka icke torde stå i rimligt förhållande till det eventuella gagnet av aktionen.
Svenska jordbrukskreditkassan har i princip ej haft något att erinra mot förslaget.
Av hushållningssällskapens förvaltningsutskott hava de flesta icke ansett sig böra avstyrka införandet av ackordslåneformen. Tio förvaltningsutskott (i Stockholms läns och stads, Jönköpings läns, Kalmar läns
29 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
norra och Kalmar läns södra, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs samt Västernorrlands läns hushållningssällskap) hava sålunda tillstyrkt förslaget eller lämnat detsamma utan erinran. Två förvaltningsutskott (i Malmöhus läns och Värmlands läns hushållningssällskap) tillstyrka förslaget under uttalande av tvekan. Åtta förvaltningsutskott (i Södermanlands, Uppsala, Östergötlands, Gotlands, örebro, Västmanlands, Västerbottens och Norrbottens läns hushållningssällskap) uttala sig visserligen ej avstyrkande beträffande möjligheten att av statsmedel bevilja jordbrukare ackordslån men hava vissa erinringar, delvis av väsentlig art, att göra mot förslaget. Ett förvaltningsutskott (i Jämtlands läns hushållningssällskap) ställei sig synnerligen tveksamt till förslaget. Ett annat förvaltningsutskott (i Blekinge läns hushållningssällskap) giver på flera avgörande punkter uttryck för avvikande mening. Förvaltningsutskotten i tre hushållningssällskap (Kronobergs läns, Älvsborgs läns norra och Älvsborgs läns södra hushållningssällskap) hava uttalat sig i helt avstyrkande riktning.
Överståthållarämbetet förklarar sig ej vilja avstyrka förslaget. Av länsstyrelserna tillstyrka sju (i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus, Hallands, Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län) förslaget eller lämna detsamma utan erinran. Fem länsstyrelser (i Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Gotlands och Västerbottens län) uttala sig visserligen i tillstyrkande riktning men under förordande av vissa ändringar av delvis ingripande art. Likaså uttalar länsstyrelsen i Blekinge län på flera punkter avvikande mening. Fyra länsstyrelser (i Uppsala, Kristianstads, Värmlands och Gävleborgs län) tillstyrka med tvekan, varjämte en länsstyrelse (i Jämtlands län) förklarat sig trots stark tvekan ej vilja avstyrka. Sex länsstyrelser (i Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, örebro samt Västmanlands län) avstyrka förslaget eller uttala sig i avstyrkande riktning.
De förvaltningsutskott och länsstyrelser, som ställt sig avvisande, hava såsom skäl för sin ståndpunkt anfört bland annat:
Det vore förenat med stora svårigheter att på ett praktiskt sätt sköta denna understödsverksamhet. Sålunda vore det svårt att med någon tillförlitlighet bedöma vederbörande sökandes ekonomiska ställning samt avgöra vilka fordringsägare, som skulle deltaga i ackordet. Även med noggrannaste iakttagande av de föreslagna bestämmelserna torde man ej heller hava säkerhet för att ackordslånen skulle leda till därmed åsyftad verkan eller att en låntagare skulle för framtiden bliva bibehållen vid sitt jordbruk. Ett ackordslön skulle snarare innebära, att staten övertoge en del av de förluster, som eljest skulle drabba borgenärerna utan säkerhet för att gäldenären framdeles kunde bibehålla sitt jordbruk. Utsikterna för staten att återfå någon del av lånen syntes även med de föreslagna bestämmelserna örn säkerheten ytterst ringa. Statens stödåtgärder borde mindre inrikta sig på att rädda bankruttmässiga företag från ruin än på att i likviditetssvårigheter hjälpa företag, vilkas ekonomiska re-
30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
surser ej voro uttömda. Med hänsyn till begränsningen av ackordslänens storlek skulle de mindre jordbrukarna orättvist gynnas.
Svenska bankföreningen giver uttryck åt vissa betänkligheter utan att dock avstyrka förslaget. Föreningen anför därvid bland annat:
Det vore givet, att förslaget, som i och för sig borde betraktas såsom ett uttryck för krisens synnerliga allvar, icke kunde undgå att giva anledning till vägande invändningar av varjehanda slag. Härutinnan skilde sig den föreslagna anordningen icke från andra statliga stödåtgärder, som i nödläge vidtoges för näringslivets bevarande. Det kunde sålunda invändas, att jordbruksutredningen, ehuru det framhölles, att svårigheterna vore mest tryckande för de större och medelstora gårdarna, funnit sig av ekonomiska hänsyn böra uppdraga sådana gränser för stödlånen, att dessa näppeligen bomme att få någon avsevärd betydelse för andra än de små jordbruken. Givet vore för övrigt, att, huru gränsen än droges, några säkra beräkningar för statsverkets kostnader för förslagets realiserande icke kunde uppdragas. Det torde icke kunna undvikas, att vid tillämpningen ofta måste förekomma gränsfall, vilkas avgörande bomme att från rättvisans synpunkt synas föga tilltalande, även örn man icke kunde undgå att räkna med förekomsten av verkliga missbruk från olika intressenters sida. Framför allt vore det betänkligt, att ackordsuppgörelser ofta nog vore frågor, som vore mycket komplicerade och svåra att bedöma,
Rörande förslagets utformning har, såsom framgår av det föregående, även av dem, som ej uttalat sig i avstyrkande riktning, anmärkningar i olika avseenden framställts.
Vad först angår förutsättningarna för erhållande av ackordslån har sålunda från flera håll framhållits, att även den, som hade något större tillgångar än skulder men kommit i likviditetssvårigheter, kunde vara i lika stort behov av hjälp som den, vars skulder överstege tillgångarna, och att utsikten att hjälpen skulle bliva till nytta då oftast vore större. I några yttranden (Blekinge läns hushållningssällskap och länsstyrelsen i Blekinge län) har därför ifrågasatts, att möjlighet borde beredas att efter särskild prövning bevilja ackordslån även då skulderna ej uppginge till, men närmade sig tillgångarnas värde. — I ett yttrande (Södermanlands läns hushållningssällskap) har framhållits, att en välförtjänt jordbrukare borde äga rätt att få hjälp, även örn hans obestånd ej direkt uppkommit till följd av jordbrukskrisen. — I några yttranden (länsstyrelsen och hushållningssällskapen i Älvsborgs län) göres gällande, att ackordslån borde lämnas för genomförande av allenast tvångsackord utan konkurs och ackord i konkurs och således ej för underhandsackord, detta bland annat därför, att underhandsackord kunde medföra risk för oreda och godtycke samt innebära frestelse för gäldenär att undandölja tillgång, då gäldenärsed ej förekomme. — Även länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Uppsala län giva uttryck åt betänkligheter på denna punkt. Vid underhandsackord skulle nämligen någon säkerhet ej kunna åstadkommas för att samtliga fordringsägare och fordringar foges med i
31 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
beräkningen vid ackordsförslagets uppgörande. Något kungörelseförfarande till tjänst för borgenärerna vore icke föreslaget. Allt berodde således på vaksamheten hos det organ, som skulle handhava ackordsuppgörelsen, ävensom jordbrukarens egen tillförlitlighet. Det kunde därför tänkas, att ackordslån, som ställdes till gäldenärens förfogande, sedermera visade sig otillräckligt i händelse nya borgenärer uppträdde. Det skulle därför kunna ifrågasättas att tillämpa ackordslånen endast vid ackordsförhandling i konkurs eller utan konkurs enligt 1921 års lag örn ackordsförhandling utan konkurs. För ett sådant förfarande syntes emellertid förslaget icke vara avpassat. Såväl konkurslagen som lagen örn ackordsförliandling förutsatte, att allenast oprioriterade borgenärer finge deltaga i beslut örn ackord. Vidare måste ackord enligt nyssnämnda lagar giva borgenärer minst 50 procents betalning. — Med avseende å föreskriften, att gäldenärens skulder genom ackordet skulle så nedbringas, att efter ackordets genomförande skuldsumman jämte hälften av ackordslånet ej finge överstiga tillgångarnas beräknade värde, hava några erinringar gjorts. Sålunda hava bland andra länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Blekinge län gjort gällande, att en sådan ekonomisk ställning ej skulle innebära tillräcklig garanti för att gäldenären skulle kunna fortsätta sitt jordbruk, såvida icke en snar konjunkturförbättring inträdde. I stället borde stadgas, att skulderna jämte hela ackordslånet ej finge överstiga 90 procent av tillgångarnas värde. — Svenska jordbrukskreditkassan erinrar mot bestämmelsen att ränta å intecknad gäld skulle kunna vid ackordet få innestå, örn borgenären medgåve att den »bundes» under två år, att borgenär knappast kunde beräknas lämna dylikt medgivande, då därigenom med hänsyn till bestämmelsen i 18 § 1 mom. inteckningsförordningen hans möjlighet att ur fastigheten utfå hela sin räntefordran kunde äventyras. — Statens egnahemsstyrelse finner det tveksamt, huruvida så hög utdelning i ackordet som 60 procent borde godkännas; i varje fall borde detta ske endast i undantagsfall. — Vidare har länsstyrelsen i Kalmar län förordat någon uppmjukning av bestämmelserna rörande förutsättningarna för beviljande av ackordslån så att de lånebeviljande myndigheterna skulle få större rörelsefrihet, särskilt i fråga örn låntagarens ekonomiska ställning. — Länsstyrelsen oell hushållningssällskapet i Östergötlands län framhålla slutligen, att hushållningssällskapen ej torde med gällande föreskrifter kunna godkänna ackord med avseende å lån, som av dem utlämnats från statens utlåningsfonder mot säkerhet av borgen, samt ifrågasätta därför ändring i nämnda bestämmelser.
Vad angår ack ordslå Hens storlek framhålles av länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Östergötlands län samt av örebro läns hushållningssällskap, att maximibeloppet med hänsyn till de större jordbrukarna borde höjas. Hushållningssällskapet i Västernorrlands län anser, att bestämmelsen att oprioriterad borgenär ej skulle få erhålla, utöver vad han skulle kunna få i utdelning utan ackordslån, mer än 5 procent av
32 Kungl. May.ts proposition Nr 256.
fordringsbeloppet, i extrema fall kunde hindra ackordsuppgörelse, och föreslår därför, att procenttalet höjdes till minst 10. Norrbottens läns hushållningssällskap anmärker mot att ackordslånets storlek satts i förhållande till fastighetens värde och framhåller, att de heslutande organen borde hava större möjlighet att vid lånebeloppets bestämmande giva utrymme åt behovsprincipen.
Beträffande lånevillkoren har man i allmänhet ej gjort någon erinran mot att återbetalningsskyldigheten skulle förklaras vara beroende av konjunkturförbättring för jordbruksnäringen.
Lantbruksstyrelsen är emellertid i detta hänseende av annan mening än jordbruksutredningen. Styrelsen anför sålunda bland annat:
Bestämmelsen att halva lånebeloppet skulle göras beroende av resultatet av 1938 års jordbrukstaxering vore ur flera synpunkter, ej minst statens, betänklig och, såvitt utvecklingen nu kunde bedömas, ur jordbrukets synpunkt knappast nödvändig. Vad som för närvarande vore av nöden vore en konsolidering av sådana jordbrukares affärer, som icke därförutan kunde fortsätta sin verksamhet och beträffande vilka förutsättningar för en framgångsrik sådan vore för handen. Örn en sådan konsolidering kunde komma till stånd genom statens ingripande, syntes det allmänna därmed hava räckt den hjälpande hand, som i förevarande avseende kunnat vara att påräkna. Såsom förslaget, såvitt anginge säkerheten för lånen, utformats, syntes denna hjälp innebära icke obetydliga riskmoment för staten. Att därutöver redan från början ställa i utsikt en eventuell avskrivning av halva lånebeloppet, syntes medföra konsekvenser, som nu knappast kunde överblickas. Skulle emellertid den ekonomiska utvecklingen på jordbrukets område bliva sådan, att en viss avskrivning av lämnade ackordslån framdeles kunde befinnas nödvändig för låntagares fortsatta verksamhet, syntes denna fråga fastmera böra upptagas till omprövning vid den tidpunkt, då svårigheterna verkligen kunde konstateras.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att frihet från återbetalningsskyldigheten beträffande hälften av ackordslånet icke borde inträda, örn det funnes uppenbart, att låntagarens ekonomiska ställning — oavsett konjunkturförändring inom jordbruksnäringen — så väsentligt förbättrats, att hela ackordslånet utan olägenhet borde kunna återbetalas. Åt enahanda uppfattning har hushållningssällskapet inom länet givit uttryck. Även lantbruksstyrelsen har framhållit, att ett efterskänkande av statens fordran knappast kunde äga rum med behörigt iakttagande av rättvisa och billighet, utan att en ingående prövning av de särskilda fallen kom me till stånd.
I flera yttranden har framhållits, att det i varje fall vore olämpligt att göra återbetalningsskyldigheten beroende av 1933 och 1938 års fastighetstaxeringar. Sålunda anför lantbruksstyrelsen bland annat:
Förutsättningen för att dessa taxeringar skulle kunna tillmätas en sådan betydelse måste vara den, att dessa riktigt återspeglade det vid taxeringstillfället rådande ekonomiska läget på jordbruksområdet. Att så verkligen bleve förhållandet, torde med starka skäl kunna dragas i tvi-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 256. 33
velsmål. Det syntes sålunda knappast kunna förväntas, att vid den fastighetstaxering, som komme att äga rum år 1933, en nedsättning av taxeringsvärdena till det läge, som betingades av jordbrukets nuvarande räntabilitet, skulle komma till stånd. Å andra sidan torde det icke heller vara att förvänta, att vid taxeringen år 1938 en eventuell förbättring i jordbrukets läge komme att helt återspeglas. Skulle bestämmelser angående eventuell befrielse från skyldighet att till fullo återbetala ackordslån redan nu böra anses komma till stånd, syntes det därför lantbruksstyrelsen lämpligare att göra återbetalningsskyldigheten beroende av fluktuationerna uti vissa lämpligt valda indextal å lantbrukets förnödenheter och produkter.
Mot bestämmelsen, att ackordslån förfaller till betalning, örn låntagaren upphör ätt driva jordbruk, invänder Malmöhus läns hushållningssällskap, •att det vid dödsfall, sjukdom eller hög ålder hos låntagare kunde uppstå situationer, då det skulle vara uppenbart obilligt att indriva lånet.
Beträffande amorteringstiden ifrågasätter statskontoret, örn det ej vore lämpligt, att avbetalningen av ackordslån började något tidigare än som föreslagits och att amorteringstiden i stället förlängdes. Med allt för kort amorteringstid kunde nämligen möta svårigheter för låntagare att fullgöra sin återbetalningsskyldighet. Lantbruksstyrelsen giver uttryck åt samma uppfattning, därvid styrelsen ifrågasätter en förlängning av amorteringstiden från 5 till 10 år.
Beträffande förslaget till lag angående tillämpning av vissa bestämmelser i lagen örn ackordsförhandling utan konkurs å förhandling örn underhandsackord åt jordbrukare har Svenska jordbrukskreditkassan framhållit, att den föreslagna inskränkningen i möjligheterna att mot sökande av ackordslån företaga exekutiva åtgärder eller att försätta honom i konkurs torde vara nödvändig för att syftet med aekordslånen skulle kunna vinnas.
Länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Uppsala län avstyrka emellertid förslaget, enär det sannolikt skulle lända jordbrukarna till skada. Därvid framhålles:
Förslaget innebure ett moratorium under tre månader för skuldsatta jordbrukare under allt för lätt åstadkomna förutsättningar. Det finge anses synnerligen tvivelaktigt, örn en sådan åtgärd gagnade jordbrukarna. Snarare kunde det befaras, att den närmaste följden av en sådan lagstiftning skulle bliva, att alla affärsbanker och sparbanker, vilka innehade jordbrukslån, som i någon mån ansåges osäkra, omedelbart komme att uppsäga dessa till betalning samt att, sa länge lagstiftningen skulle gälla, kreditanskaffningen för jordbrukare bleve försvårad.
Å andra sidan har länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasatt än längre gående inskränkningar än som föreslagits. Sålunda framkastas, örn icke utmätning, som ägt rum någon kortare tid innan vederbörande nämnd fattat sitt beslut örn låneansökningens upptagande till behandling, borde förklaras utan verkan, därest låneansökningen sedermera bleve bifallen.
{Hilane/ lill riksdagens pral akall 11)111. 1 sand. lii haft- (Nr !!><>./
Förslaget till lag angående tillämpning a T vissa bestämmelser i lagen om ackordsförhandling utan konkurs å förhandling om nnderhandsackord åt jordbrukare.
34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
Förbättrings■ lånen.
Vidare framhållen, att det i varje fall måste anses olämpligt, att utmätning under alla förhållanden skulle kunna med full laga verkan äga rum, sedan låneansökning inkommit till stödlånenämnden men innan nämnden hunnit taga ståndpunkt till densamma. Härigenom framtvingades nämligen ett forcerat och i följd därav kanske icke alltid väl avvägt avgörandefrån nämndens sida.
I detta sammanhang må omnämnas, att riksförbundet landsbygdens folk till Kungl. Majit inkommit med framställning örn vidtagande av lagstiftningsåtgärder i det av jordbruksutredningen med ifrågavarande förslag avsedda syfte.
Även beträffande förbättringslånen hava, såsom framgår av det redan förut sagda, meningarna rörande lämpligheten och genomförbarheten av jordbruksutredningens förslag varit delade. Kent avslag å förslaget har yrkats av lantbruksstyrelsen, av länsstyrelserna i Uppsala, Älvsborgs och Västmanlands län samt av Kalmar läns södra och Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Jag torde lämpligen först få återgiva innehållet i yttrandena från dessa myndigheter.
Lantbruksstyrelsen har anfört, att styrelsen till fullo behjärtade de motiv, som föranlett förslaget, men att det syntes styrelsen som örn förslagets genomförande skulle stöta på alltför stora svårigheter och som om dess betydelse ur jordbrukets synpunkt knappast kunde beräknas motsvara vare sig de förväntningar, jordbruksutredningen tycktes hysa, eller de med detsamma förenade kostnaderna. De statsmedel, som kunde ställas till förfogande för understödjande av jordbrukare, som råkat i betalningssvårigheter, torde enligt styrelsens förmenande bliva till större nytta, örn de i sin helhet bomme till användning vid det föreslagna ackordsförfarandet, vilket torde kräva betydande belopp, örn det skulle väl fylla sitt ändamål. Styrelsen, som förklarat sig anse de av herr Adler framförda synpunkterna tungt vägande, har vidare anfört bland annat följande.
Den möjlighet till hjälp, som enligt föreliggande förslag skulle lämnas jordbrukets idkare, begränsades på ett sätt, som icke torde kunna anses fullt tillfredsställande. Det förelåge nämligen knappast någon verklig grund för det antagandet, att jordbrukare, vars jordbruks taxeringsvärde läge under 15,000 kronor, skulle under nuvarande förhållanden, då saluprisen på jordbrukets produkter ofta icke ens täckte produktionskostnaderna, ifråga örn likvida medel vara sämre ställda än jordbrukare, som vore innehavare av jordbruk med något högre taxeringsvärde, men där fastigheten vore skuldbelastad kanske långt över detta värde. Att så ofta vore fallet hade lantbruksstyrelsen varit i tillfälle att konstatera vid den ständigt återkommande granskningen av ansökningar örn understöd från elever vid statsunderstödda lägre lantbruksundervisningsanstalter. Den föreslagna begränsningen av rätten att erhålla förbättringslån syntes lantbruksstyrelsen därför godtyckligt vald. Redan detta förefölle betänkligt.
Ifrågavarande begränsning bomme vidare att verka olika i skilda delar av landet, beroende på taxeringsvärdenas olika läge, ett läge, som betin-
35 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
gats bland annat av vid taxeringsförfarandet rådande ekonomiska förhållanden, alltså vid en tidpunkt, då jordbruksprodukternas prisläge vöre ett helt annat än nu. De höga taxeringsvärden, som allmänt åsatts jord i södra Sverige — speciellt i Skåne — ställde därigenom jordbrukarna i de delar av landet, där krisens verkningar visat sig mest kännbara, i ett undantagsläge. Största betydelsen skulle den föreslagna anordningen givetvis få för Norrland med dess jämförelsevis låga taxeringsvärden å jordbruksfastigheterna. En hjälp för denna landsdels jordbrukare vore visserligen också väl behövlig, framför allt enär möjligheten för det mindre jordbrukets utövare till arbetsinkomst vid sidan av jordbruket till följd av prisläget för skogsprodukterna starkt beskurits. Jämväl i denna landsdel torde emellertid en begränsning av rätten till hjälp, grundad på taxeringsvärde, kunna verka i hög grad orättvis. Taxeringsvärdena påverkades nämligen här starkt av skogstillgången, en tillgång som under nuvarande förhållanden icke såsom under mera normala tider läte förvandla sig i likvida medel.
Enligt lantbruksstyrelsens förmenande måste rätten till kristidshjälp av denna art, därest rättvisa skulle skipas och avsett ändamål ernås, grundas endast på en undersökning av det verkliga behovet. Den naturliga begränsningen till det mindre och medelstora jordbrukets utövare bomme alltid att vinnas därigenom, att endast dessa vore i tillfälle att med eget och familjemedlemmarnas arbete lämna den motprestation i form av förbättringsarbete, som skulle utgöra en förutsättning för hela anordningen. Den allmänt rådande bristen på likvida medel utgjorde ett förhärskande moment i den nu rådande jordbrukskrisen. Detta förhållande gjorde, att synnerligen starka anspråk torde komma att ställas på hjälp till mildrande av denna brist, därest åtgärder härför vidtoges från det allmännas sida. En anordning efter den linje, som möjligen vore att anse som den lämpligaste, eller behovsprincipen, skulle därför antagligen komma att medföra högst betydande ekonomiska konsekvenser för statsverket.
Enligt förslaget skulle lånetilldelningen helt anförtros lokala myndigheter utan att bestämda andelar av beviljade medel ställts till dessas förfogande för ändamålet. En sådan anordning vore alltid i viss mån betänklig, då trots än så noggranna bestämmelser olika tillämpning därav städse kunde ifrågakomma. Särskilt betänklig funne lantbruksstyrelsen anordningen i detta fall vara, då såsom en vägande detalj vid prövningen av de inkomna låneansökningarna inginge ett alltid mer eller mindre subjektivt bedömande av det verkliga lånebehovet, å andra sidan syntes den förhandsbedömning av inom olika landsdelar förefintligt lånebehov, som utgjorde en förutsättning för en uppdelning av beviljade medel på de olika länen, så gott som utesluten.
Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, vars yttrande biträtts av länsstyrelsen i länet, har anfört bland annat följande:
Det finge till en början erinras, att jordbrukarnas ekonomi icke torde kunna förbättras genom ökad skuldsättning. Det måste också konstateras, att förbättringslånen till sin innebörd vore understöd mot en viss arbetsprestation. Någon fordran att denna prestation skulle vara av sådan art, att jordbrukets avkastning därigenom skulle stegras, uppställdes icke enligt förslaget oell torde knappast kunna uppställas. Nationalekonomiskt torde lånen således få betraktas såsom en icke räntebärande utgift. Det torde också få betraktas såsom visst, att i de fall, då arbetsprestationen icke fullgjordes, möjligheten att indriva Jarlen vore utesluten. Örn man sloge
36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
in på en sådan understödsverksamliet, torde det, hur mycket än dess tillfälliga karaktär betonades, vara åtminstone mycket svårt att avbryta den en gång inledda verksamheten, därest krisen inom jordbruket fortsatte och kanske skärptes samt antalet nödställda jordbrukare i följd därav tilltoge. Utskottet ansåge det nödvändigt att framhäva dessa starka betänkligheter mot förbättringslånen, trots det förvaltningsutskottet hade noggrann kännedom örn att ett avsevärt antal innehavare av både större och mindre jordbruk för närvarande resterade med utskylder och räntor.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län. och länets norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava ansett, att grundligare övervägande vore erforderligt än det, som kunde komma ärendet till del, örn det nu framlades för riksdagen.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har förklarat sig dela de betänkligheter mot förslaget, vilka anförts i den vid jordbruksutredningens betänkande fogade reservationen, och även Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har som skäl för sitt avslagsyrkande i allt väsentligt åberopat de synpunkter, vilka kommit till uttryck i sagda reservation.
Vad övriga myndigheters och de i ärendet hörda sammanslutningarnas ställning till förbättringslånen beträffar hava vissa betänkligheter, som i de inkomna yttrandena gjorts gällande mot förevarande form av hjälpverksamhet, redan tidigare angivits. Härutöver har emellertid på sina håll tvekan angående förbättringslånens lämplighet över huvud uttalats. De betänkligheter, som i sådant hänseende framhållits, hava i stort sett varit samma som de, vilka andragits i herr Adlers reservation och i lantbruksstyrelsens yttrande. Betänksamma mot förslaget utan att likväl direkt avstyrka detsamma hava särskilt ställt sig länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs samt Jämtlands län ävensom förvaltningsutskotten i Kalmar läns södra och Jämtlands läns hushållningssällskap. I övriga yttranden har antingen förslaget uttryckligen tillstyrkts eller i varje fall möjligheterna för och lämpligheten av dess genomförande erhållit gynnsammare omdömen än de nyss berörda.
Angående förslagets närmare utformning hava vissa ändringar, delvis av väsentlig beskaffenhet, ifrågasatts i de av jordbruksutredningen utarbetade bestämmelserna. Till en början torde jag få redogöra för framställda erinringar mot de i förslaget uppställda förutsättningarna och villkoren för förbättringslåns erhållande.
I anledning av förslagets bestämmelse att förbättringslån icke skulle få utlämnas till den, som brukade fastighet med högre taxeringsvärde enligt nu gällande taxering än 15,000 kronor, har statens egnahemsstyrelse anfört, att egnahemslån kunde erhållas för jordbruksfastighet med värde upp till 20,000 kronor. Enligt styrelsens åsikt borde överensstämmelse råda mellan ifrågavarande båda slag av lån härutinnan. Södermanlands läns hushållningssällskapg förvaltningsutskott har framhållit,
37 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
att den hjälp, som ifrågasatts för de mindre jordbrukarna, torde vara mera nödvändig för jordbrukare vid större gårdar, där man vore beroende av lejd arbetskraft. Även länsstyrelsen i Malmöhus län oell länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava funnit det mindre lämpligt, att lånegränsen satts så lågt som vid 15,000 kronors taxeringsvärde. Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har från liknande synpunkter föreslagit, att maximibeloppet för taxeringsvärde a fastighet, som kunde ifrågakomma, borde höjas till 30,000 kronor. — Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit, att fastighetens taxeringsvärde eller dess areal odlad jord icke vore enbart mätare av jordbrukarens trångmål och behov av hjälp till följd av krisen. Ytterligare faktorer, som inverkade på jordbrukarens ekonomi, vore tillgången på skog, fiske och dylikt, hans försörjningsplikt, hans hustrus och hans egna förutsättningar som jordbrukare med mera. Även avsättningsförbållandena vore av betydelse. Det syntes därför utskottet som örn de stödjande åtgärderna icke för snävt borde bindas vid värde- och arealbestämningarna, utan att de beslutande organen borde hava möjlighet att vid understödens fördelning giva mera utrymme åt behovsprineipen.
Beträffande föreskriften, att förbättringslån ej finge beviljas, örn sökanden innehade egnahemslån, har Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anfört, att då egnahemslåntagarens nödläge vore detsamma och förorsakat av samma orsaker som beträffande övriga mindre jordbrukare, en dylik föreskrift vore principiellt oriktig. Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anmärkt, att innehav av egnahemslån ej borde utgöra hinder för erhållande av förbättringslån, om egnahemslånet erhållits före 1923, då särskilda premielån ej förekomme, eller därest han i samband med senare erhållet egnahemslån ej fått premielån.
Bestämmelserna angående den motprestation från låntagarens sida, som skulle krävas för låns erhållande, hava i olika hänseenden blivit föremål för anmärkningar. Sålunda har på sina håll lämpligheten av att över huvud dylikt villkor uppställdes ifrågasatts. I andra yttranden åter har gjorts gällande, att förbättringslån borde kunna utlämnas även för ändamål och under betingelser, som icke upptagits i jordbruksutredningens förslag. Statens egnahemsstyrelse har härom anfört, att utförande av förbättringsarbete icke borde uppställas såsom oeftergivligt villkor. Såsom skäl för denna åsikt har styrelsen hänvisat till vad reservanten inom jordbruksutredningen andragit. Enligt styrelsens mening borde lånen i stället anordnas i överensstämmelse nied det förslag angående utlämnande av stödlån åt egnahemslåntagare, som framlagts i propositionen nr 149 till innevarande års riksdag. Lån, där förbättringsarbete ej ifrågakomma, borde således löpa med 3 års amorteringsfrihet samt därefter återbetalas med V? årligen t ilis slutbetalning skett. För lånets återbetalande skulle sökanden anskaffa bästa möjliga sakel het. Benäm-
3S
Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
ningen förbättringslån borde i anslutning härtill utbytas mot benämningen stödlån. — Länsstyrelsen i Jönköpings län har framhållit, att planen över förbättringsarbetena och nödig kontroll över arbetena i många fall komme att draga så avsevärda kostnader, att det med lånet vunna resultatet näppeligen komme att motsvara, vad man därmed velat ernå. Ehuru hjälp i form av kontant understöd principiellt icke knnde anses önskvärd, syntes därför kunna ifrågasättas, om icke under rådande förhållanden, då jordbrukarnas lediga tid framför allt syntes böra ägnas åt direkt förvärvsarbete, fordringen på motprestation av förevarande slag borde eftersättas. Det förefölle länsstyrelsen lämpligare, att ifrågavarande stöd gåves i form av räntefria lån, att återbetalas efter vissa år, då jordbrukets ekonomiska förhållanden förbättrats. Skulle det vid tiden för återbetalandet i något fall visa sig svårt för vederbörande att fullgöra betalningen, borde då tagas under övervägande, huruvida och i så fall under vilka villkor återbetalningsskyldigket skulle bortfalla, eventuellt mot utförande av motprestation av ifrågavarande slag. — Även Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har gjort gällande, att någon motprestation icke borde uppställas som villkor för Iåns erhållande. Utskottet förmenar, att därest jordbrukaren bleve hjälpt genom lånet, de önskvärda arbetena ändock komme att utföras, örn de vore av behovet påkallade. — Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört, att det kunde inträffa, att innehavare av ett s. k. mönsterjordbruk, varå lämpligt förbättringsarbete icke återstode att utföra, kunde sakna lämpliga föremål för förbättringsarbete enligt jordbruksutrednigens förslag. Brukaren skulle följaktligen bliva utesluten från möjlighet att erhålla hjälp även för trängande skulder, som han kunde hava åsamkat sig för utförande av förbättringsarbete av samma natur som det, för vilket förbättringslån kunnat utbekommas, om arbetet uppskjutits. Utskottet ansåge därför, att förbättringslån borde kunna beviljas även för under de senaste fem åren utfört arbete, som varit av den art, att brukaren fått skuldsätta sig vid dess verkställande. Vidare syntes enligt utskottets mening för stort avseende i förslaget fästas vid att prestationen skulle utgöras av arbete. Där behövliga dragare saknades eller där avelsdjur av sämre beskaffenhet funnes, torde enligt utskottets åsikt avhjälpandet av dylik brist vara till större fördel än exempelvis uppodling av ytterligare markområde. Utskottet förmenade på grund härav, att medel till inköp av erforderliga inventarier, företrädesvis avelsdjur, skulle kunna utgå i de fall, där brukare på grund av skuldsättning eller eljest hade svårighet att anskaffa sådana djur, att brukningsdelens avkastning kunde till fullo utnyttjas.
Mot stadgandet att förbättringsarbetet skulle vara sådant, att sökanden för anskaffande av redskap och materialier ej hade utgift å högre belopp än 50 kronor, har Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anmärkt, att detta belopp vore alldeles för lågt, örn i material-
39 Kungl. Maj:ts proposition Nr 266.
kostnaden skulle medtagas byggnadsvirke eller tegelrör för täckdikning. — Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett det över huvud taget lämpligt, att hjälp lämnades även för arbeten, som krävde anskaffande av redskap och materialier för högre belopp än det nyss nämnda. — Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har erinrat, att för exempelvis stenbrytning nödigt sprängämne ofta icke kunde tillhandahållas för 50 kronor. — Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har, under åberopande av likartade synpunkter som de nu angivna, föreslagit, att kostnaderna för redskap och materialier måtte höjas till 100 kronor.
Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört, bland annat, att låneformen tydligen vore uppbyggd efter mönster av den premielåneverksamhet, som hushållningssällskapen utövade, ävensom efter de nyodlings- m. fl. bidrag, som utginge till ofullständiga .jordbruk. I Västerbottens län hade brist på medel tillbakasatt verksamheten. Utlämnandet av nyodlingsbidrag hade sålunda fördröjts två eller flera år, där man ej rent av måst avslå eljest formellt berättigade ansökningar. En utbyggnad på den grund, som redan lagts, eventuellt tillika ■en utvidgning till nya ändamål och med lindrigare villkor, kunde under sådana förhållanden ansetts naturligare än jordbruksutredningens förslag. Skulle detta dock anses lämpligt att genomföra, syntes emellertid ett övertagande av en viss del av redan planlagda, men av brist på medel icke beviljade ansökningar örn nyodlingsbidrag vara på sin plats.
Den föreslagna tiden för fullbordande av det med förbättringslånet avsedda arbetet, högst två och ett halvt år, har av länsstyrelsen i Blekinge län och länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott ansetts väl knapp. Tiden föreslås skola ökas med åtminstone ett år, för att en mindre jordbrukare, utan åsidosättande av sitt ordinarie arbete å gården, skulle kunna hinna utföra tillräcklig arbetsprestation för ett lån på 300 å 400 kronor. Även Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott .anser att, enligt vad utskottet funnit vid förmedling av andra statsbidrag och lån, den av jordbruksutredningen föreslagna tiden i många fall vore otillräcklig.
Angående förbättringslånens storlek har statens egnahemsstyrelse erinrat, att i förenämnda proposition, nr 149, till årets riksdag stödlån för egnahemslåntagare föreslagits skola utgå med högst 750 kronor. Styrelsen har framhållit såsom kimligt, att maximibeloppet för förbättringslånen fastställdes så att jämnställdhet mellan egnahemslåntagare och andra jordbrukare ernåddes i nu ifrågavarande hänseende. Styrelsen har vidare föreslagit, att förbättringslån måtte utgå med hela det belopp, vartill arbetskostnaden för förbättringsarbetets utförande uppskattades. — Även länsstyrelsen i Kalmar län och Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava ansett, att lånebeloppens storlek borde ökas, för att bidragen skulle kunna bliva jordbrukarna till
Organisa-
tionen.
40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
verklig hjälp. Förvaltningsutskottet erinrar, att liknande understöd i form av s. k. premielån, kunde utgå till egnahemslåntagare med belopp intill 1,500 kronor.
Slutligen bör nämnas, att Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ställt sig tveksam inför bestämmelsen, att föreskrift kumlemeddelas därom, att lånebelopp skulle helt eller delvis utbetalas direkt till angiven borgenär. Utskottet har anfört, att med en dylik bestämmelse i många fall fara torde föreligga, att de avsedda arbetena icke kommeatt bliva slutförda eller att för arbetets utförande ny skuldsättning måstp ske. Utskottet förmenar nämligen, att många mindre jordbrukare, närmast sådana som för sin utkomst vore beroende av arbetsförtjänst liosandra, icke torde, då de upptoges av till tiden begränsade förbättringsarbeten vid hemmen, förmå utan anlitande av ny kredit genomföra de med lånen förenade arbetena, om de icke kunde påräkna lånebeloppen till underhåll åt sig och sina familjer under den tid, samma arbeten påginge.
Jordbruksutredningens förslag till organisation för liandhavandet av ackords- och förbättringslånerörelsen har i de avgivna yttrandena gjortstill föremål för genomgripande kritik. Lämpligheten av att för ifrågavarande verksamhet tillskapa helt nya organ har i allmänhet starkt dragits i tvivelsmål. Den föreslagna förvaltningsformen har ansetts dels komma att förorsaka statsverket onödiga och dryga kostnader dels ock vara alltför invecklad och jämväl i övrigt mindre lämpad för ändamålet. I flertalet yttranden har framhållits, att liandhavandet av stödverksamheten borde anknytas till någon redan befintlig förvaltningsorganisation, och har i sådant hänseende främst ansetts, att hushållningssällskapen med deras egnahemsnämnder och övriga förvaltningsorgan borde kunna utnyttjas. \ issa yttranden, däri förevarande frågor mera ingående behandlats, torde här få återgivas.
Statskontoret har framhållit, att då de ifrågasatta åtgärderna vore att anse såsom en mera tillfällig anordning, det syntes angeläget, att den för åtgärdernas genomförande erforderliga organisationen gjordes så litet omfattande som möjligt. Jordbruksutredningens förslag härutinnan torde,, enligt statskontoret, kunna väsentligt förenklas. Statskontoret har härutinnan anfört följande:
För statskontoret syntes det ligga närmast till hands att undersöka, huruvida icke möjlighet skulle förefinnas att vinna hushållningssällskapens, medverkan vid genomförandet av de föreslagna lijälpåtgärderna. Med. hänsyn till den ställning, sällskapen intoge till landets jordbrukande befolkning och det intresse, som utan tvivel vore tillfinnandes hos sällskapen att i föreliggande svåra läge för jordbrukets utövare träda hjälpande emellan, samt med den ingående kunskap, sällskapen givetvis besutte i fråga örn jordbrukets olika förhållanden inom deras förvaltningsområden,, och den personalkännedom, de ägde eller förmodligen utan större svårighet kunde förskaffa sig, torde hushållningssällskapen med sina underl}'-
41 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
danile tjänstemän vara särskilt skickade att handhava organisationen av ifrågavarande lånerörelse.
De arbetsuppgifter, som härigenom skulle påläggas hushållningssällskapen, skulle givetvis kunna bliva rätt betungande. Då man emellertid torde kunna antaga, att den av sällskapen handhavda egnaliemslånerörelsen under den närmaste tiden komme att minska i omfattning på grund av att efterfrågan å småbruk under nuvarande tryckta förhållanden torde komma att avtaga, skulle sällskapen härigenom beredas en lättnad i deras nuvarande arbetsbörda. Beträffande sistnämnda slag av lånerörelse ville statskontoret i detta sammanhang icke underlåta att såsom sin mening framhålla lämpligheten av ett tillfälligt inställande under jordbrukskrisens fortvaro av ifrågavarande utlåning för jordbrukslägenheter.
För de bestyr, hushållningssällskapen skulle hava med den ifrågasatta hjälpverksamheten, torde ersättning av statsmedel böra beredas sällskapen. Jämväl torde, därest så befunnes erforderligt, juridisk arbetskraft böra ställas till sällskapens förfogande.
Skulle det möta praktiska svårigheter att till hushållningssällskapen förlägga handhavandet av de påtänkta stödåtgärderna, torde det icke återstå annan utväg än att följa de av jordbruksutredningen uppdragna riktlinjerna, varvid dock enligt statskontorets förmenande, en viss förenkling borde kunna vidtagas. För ifrågavarande lånerörelse — utlämnande av ackordslån och förbättringslån — hade jordbruksutredningen föreslagit inrättandet av tvenne nämnder, dels en central nämnd i varje län, länsnämnden, och dels nämnder för mera begränsade områden, tingslag eller viss del av tingslag, stödlånenämnder. Denna organisation syntes statskontoret alltför vidlyftig. Ämbetsverket föreställde sig, att det skulle kunna överlämnas åt en nämnd, en något förstärkt länsnämnd, att sköta lånerörelsen och därmed förenade uppgifter. Statskontoret ifrågasatte, att länsnämnden bleve, såsom föreslagits, sammansatt av fyra, av Kungl. Majit utsedda ledamöter, därav en ordförande, vilken statskontoret förmenade borde äga juridisk sakkunskap. Två andra ledamöter borde besitta de kvalifikationer, som jordbruksutredningen ansett böra hos en var av dem vara tillfinnandes. Jämte dessa ledamöter syntes kunna i länsnämnden insättas en ytterligare, av nämnden utsedd ledamot, motsvarande det av utredningen föreslagna stödlåneombudet i stödlåneniimnden. För varje kommun eller, där så funnes lämpligt, för viss del av kommun eller för flera kommuner skulle sålunda utses ett ombud att såsom ledamot i länsnämnden deltaga i behandlingen av ärenden, som avsåge jordbruk inom det område, för vilket ombudet utsetts.
Även lantbruksstyrelsen har föreslagit, att handhavandet av ifrågavarande stödåtgärder bleve anförtrott hushållningssällskapen. Styrelsen har härvid förutsatt, att staten vid prövningen av låneärenden företräddes av ett utav vederbörande länsstyrelse utsett sakkunnigt ombud med vetorätt i sådana fall, där förutsättningarna för erhållande av lån enligt ombudets mening icke kunde anses tillfredsställande. Vid ackordsförfarandet borde bouppteckning och underhandlingar med fordringsägarna verkställas av vederbörande jordbrukare själv, eventuellt med anlitande av den sakkunskap, som eljest stöde till förfogande för detta ändamål. En dylik anordning skulle enligt styrelsens åsikt medföra större möjligheter
Medelsanskaffningen m. m.
42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
för förslagets praktiska genomförande. Endast om svårigheter yppade sig att ena fordringsägarna, skulle direkta underhandlingar mellan lånenämnden och dessa behöva ifrågakomma.
Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott förmenar, att jordbruksutredningen ej beaktat, att hushållningssällskapen omorganiserats på sådant sätt, att de ägde organ i de olika orterna. Utskottet har skisserat två förslag, enligt vilka hushållningssällskapen skulle handhava ifrågavarande stödaktion samt härom anfört följande.
Alt. I. För behandlingen av frågor angående ackordslån och förbättringslån skulle hushållningssällskapens förvaltningsutskott tillsätta särskilda utskott. I dessa skulle länsstyrelsen äga utse representanter, mot vilkas veto stödlån ej finge beviljas. Ordförande eller ledamöter i hushållningssällskapens underavdelningar skulle tjänstgöra såsom stödlåneombud.
Alt. II. Handläggningen av ackordslån och förbättringslån skulle uppdragas åt hushållningssällskapens egnahemsnämnder. Vid dessa frågors behandling i nämnderna skulle ombud för länsstyrelserna närvara och hava vetorätt. Då statsintresset redan förut hade två representanter i varje nämnd, torde detta bliva tillräckligt representerat. I de län, som i likhet med Stockholms hade egnahemskommittéer i flertalet socknar samt egnabemsombud i övriga socknar, syntes organisationen för stödlåneärendenas handläggning vara med förenämnda komplettering av nämnden utan vidare klar. Där egnahemslånerörelsen ej vore på detta sätt organiserad, kunde hushållningssällskapens underavdelningar träda i funktion som egnahemsnämndernas organ i likhet med alternativ I.
De beslut, som av nämnderna eller utskotten fattats eller som föranletts äv att länsstyrelsens ombud begagnat sin vetorätt, borde kunna överklagas hos lämplig myndighet. En dylik komplettering av sällskapens organisation skulle på ett enklare och billigare sätt lösa organisationsfrågan än uppbyggandet av en ny organisation från grunden. Utgifter för förhyrande av expeditionslokaler m. m. behövde då ej förekomma. Det gällde endast för sällskapen att få sina merkostnader täckta. Det effektivaste sättet att begränsa statsutgifterna för administreringen av stödåtgärderna vore givetvis att giva sällskapen viss ersättning för varje behandling. Härigenom undvekes även varje tvist eller oklarhet beträffande fördelningen av resekostnader och andra utgifter mellan denna och sällskapens övriga verksamhet.
I detta sammanhang torde slutligen få nämnas, att jämväl den tanken kommit till uttryck, att de föreslagna stödlånenämndernas uppgifter skulle kunna skötas av kommunalnämnderna.
Vad angår frågan örn anskaffahde av de för den föreslagna hjälpverksamheten erforderliga medlen och därmed sammanhängande spörsmål har i yttrandena väsentligen framkommit följande.
Statskontoret har erinrat, att anslagsbeloppen vore enligt jordbruksutredningen avsedda att utgå av lånemedel. En sådan disposition av dylika medel skulle strida mot den sedan gammalt tillämpade grundregeln i svenska statens lånepolitik, att upplånade medel skulle användas endast
43 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
för produktiva ändamål av den beskaffenhet, att full förräntning å det investerade kapitalet kunde påräknas. Statskontoret föreställde sig nämligen, att, även örn beträffande ifrågavarande lånerörelse vissa ränte- och återbetalningsföreskrifter komme att meddelas, resultatet av lånerörelsen bleve sådant, att varken återbetalning eller förräntning av upplånade medel i större utsträckning kunde äga rum. Man måste hysa stora betänkligheter mot ett frångående av de sunda ekonomiska principer, staten sålunda tillämpat i fråga örn dispositionen av upplånade medel. Under nu rådande förhållanden torde emellertid någon utväg att för ändamålet anlita andra statsinkomster knappast förefinnas. — För täckande av organisationskostnaderna torde erfordras uppförande av ett förslagsanslag å riksstatens nionde huvudtitel.
Lantbruksstyrelsen har ansett, att de för realiserande av jordbruksutredningens förslag nödvändiga medlen måste erhålla förslagsanslags natur. Beträffande ackordslånen har styrelsen som skäl härför anfört, att enär de medelstora och större jordbruken, som nödgades anlita lejd arbetskraft, varit och vore mest utsatta för krisens verkningar, och då dessa verkningar varit svårast inom de delar av landet, där jordbruket stöde högst och taxeringsvärdena därför också vore höga, styrelsen holle för antagligt, att de gjorda kostnadsberäkningarna icke komme att visa sig hållbara. Ackordslånen skulle utgå efter bestämda grunder. En anordning, som skulle medföra, att endast vissa låneberättigade jordbrukare, nämligen de som begärde och erhölle lån, innan eventuellt anslag förbrukats, bleve delaktiga av ifrågavarande statshjälp, måste innebära en orimlighet. Vad angår förbättringslånen har styrelsen anmärkt, att den förhandsbedömning, som utgjorde en förutsättning för en uppdelning av beviljade medel på de olika länen, syntes så gott som utesluten.
Riksräkenskap sverket har anfört: Genomförandet av förslaget örn ackordslån nödvändiggjorde upprättandet av en särskild lånefond, vartill medel borde anvisas såsom anslag under utgifter för kapitalökning. Med hänsyn till förslagets bestämmelser örn återbetalningsskyldighet och förräntning borde åtminstone 60 procent av anslagsbeloppet täckas av andra statsinkomster än lånemedel. Anslaget till förbättringslån borde i sin helhet utgå av andra statsinkomster än lånemedel samt anvisas såsom verklig utgift under nionde huvudtiteln, i likhet med anslaget till premielån till egnahemslåntagare. Båda anslagen borde anvisas såsom reservationsanslag. Till hindrande av deras överskridande borde bestämda belopp ställas till varje länsnämnds förfogande. — Kostnaden för organisationen samt för inteckningsåtgärder borde bestridas från ett under nionde huvudtiteln uppfört särskilt förslagsanslag.
Fullmäktige för riksgäldskontoret hava anfört i huvudsak följande: Förlustriskerna vid utlämnande av ackordslön och förbättringslån torde komma att visa sig så stora, att det riktigaste utan tvivel vore, att anslagen till ifrågavarande lånerörelse i sin helhet anvisades att utgå av andra statsinkomster än lånemedel. Svenska staten hade sedan länge tillämpat den regeln, att upplånade medel skulle användas för produktiva ändamål. Lånemedel hade således av riksdagen under senare år vid beviljande av anslag till statens utlåningsfonder anvisats endast till så stor del, att inflytande räntor å utlämnade lån beräknats komma att fullt täcka statens egna ränteutgifter å de för respektive fond upplånade medlen. Lånemedelsandelen borde med andra ord vara i största möjliga grad riskfri. Ett upprätthållande av nyssnämnda regel skulle i varje fall ej medgiva använ-
44 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
(lande mer än till en viss mindre del av lånemedel till anslagen för utlämnande av förevarande stödlån. Därest emellertid lånemedel ändock skulle komma att tagas i anspråk för ifrågavarande utlåningsrörelse, ville fullmäktige understryka vikten av att Kungl. Majit ock riksdagen uttalade sig för en återbetalning av sagda medel, så snart lämpligen ske kunde, förslagsvis inom 10 år, genom anvisande å kommande riksstat^’ av erforderliga belopp av andra statsinkomster än lånemedel. Ett sådant förfarande skulle ansluta sig till vad som ägt och alltjämt ägde rum beträffande de betydande belopp av lånemedel, som ställts till Kreditkassans av 1922 förfogande.
mitsche fen -Jordbruks!! tred ilin gens förevarande betänkande oell de däröver avgivna
yttrandena ådagalägga med tydlighet, att jordbrukarna mångenstädes i vårt land till följd av jordbrukskrisens hårda tryck och långvarighet drabbats av allvarliga ekonomiska bekymmer, icke minst i avseende å kreditförhållandena. Det starka prisfallet å jordbruks- och skogsprodukter har medfört en inkomstminskning, som för jordbrukarna försvårat möjligheterna att förränta och amortera sina skulder — särskilt i sådana fall, då jordbruket övertagits vid ett väsentligt högre prisläge än det nuvarande — samt nödvändiggjort ökad skuldsättning. För sådana mindre jordbrukare, som äro i behov av förtjänster vid sidan av jordbruket, har bristen på arbetstillfällen i skogarna m. m. förvärrat ställningen. Visserligen besitter jordbruket stor inre motståndskraft, och jordbrukarna äro kända för att under hårda tider kunna inskränka sina behov och utgifter, med eftersättande understundom av erforderliga förbättringsarbeten å jordbruksfastigheterna, men allmänt vitsordas av dem, som nu yttrat sig i ärendet, att de ekonomiska svårigheterna hota att bliva mången jordbrukare övermäktiga.
Den situation, som sålunda uppkommit, gör, att möjligheten och lämpligheten att genom särskilda stödåtgärder bereda hjälp åt jordbrukare, som på grund av krisen råkat i ekonomiskt betryck, måste tagas under allvarligt övervägande. Det föreliggande betänkandet angiver vissa riktlinjer för en dylik stödverksamhet. I de över betänkandet avgivna utlåtandena har ej rått mer än en mening därom, att statsmakterna i görligaste mån måste söka förbättra läget för jordbruksnäringen och lindra svårigheterna för dess utövare. Tillika har emellertid framhållits, att, såsom också redan jordbruksutredningen betonat, den avgörande förutsättningen för en verklig och varaktig förbättring av jordbrukarnas ekonomi vore, att sådana priser erhölles å jordbruks- och skogsprodukter, att jordbruket kunde bereda dess utövare en skälig bärgning. Att uppnåendet av ett förbättrat prisläge är av grundläggande betydelse för jordbruksnäringen finner även jag ligga i öppen dag. Statsmakternas möjligheter att härutinnan öva direkt inflytande äro emellertid på grund av det ekonomiska livets lagar ganska begränsade. I detta sammanhang vill jag erinra, att statsmakterna dock vidtagit extra ordinära åtgärder för stödjande av
Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
45 Tiktiga grenar av jordbruksproduktionen såsom beträffande brödsäds- och sockerbetsodlingen. Kungl. Maj:t har också tidigare i dag på min föredragning beslutat att till riksdagen avlåta ett betydelsefullt förslag, avseende åtgärder för stödjande av produktionen av mjölk oell mejeriprodukter i riket.
Ehuru de åtgärder, vilka, på sätt antytts, vidtagits eller föreslagits till främjande av vissa jordbrukets produktionsgrenar, äro ägnade att förbättra prisbildningen å ifrågavarande jordbruksprodukter och sålunda, sett på längre sikt, förhjälpa jordbrukarna till gynnsammare ekonomiska förhållanden, torde emellertid i ett stort antal fall nödläget vara så överhängande, att, till hindrande av ekonomiskt sammanbrott, ytterligare och omedelbar hjälp är av behovet påkallad. Med hänsyn till de vittgående och ödesdigra följder ett dylikt sammanbrott i större utsträckning bland den jordbrukande befolkningen i olika hänseende skulle hava, torde staten icke böra undandraga sin medverkan till att, där så lämpligen kan ske, nödigt andrum i svårigheterna beredes dem, som därav visa sig i trängande behov och kunna anses förtjänta. Det torde böra framhållas, att Kungl. Majit i liknande fall ansett sig böra föreslå lijälpåtgärder, såsom i fråga örn egnahemslåntagare, innehavare av lägenheter å kronomark inom de sex norra länen samt arrendatorer å kronojord och ecklesiastik jord.
Vad beträffar den form, statsmakternas ingripande å ifrågavarande område lämpligen borde erhålla, föreligga, på sätt även framgår av betänkandet, olika möjligheter. Närmast i den av mig nyss antydda riktningen gå de av jordbruksutredningen framlagda förslagen örn ackords- och förbättringslån eller, såsom de med ett gemensamt namn betecknas, stödlån. I samband härmed har emellertid utredningen förordat vidtagande av ett flertal åtgärder, avseende att främja tillgodoseendet av jordbrukarnas olika slag av kreditbehov. Jag torde till en början få något uppehålla mig vid vad betänkandet i sistberörda hänseende innehåller.
I syfte att jordbrukarna vid behov av långfristig kredit skulle i vidsträcktare mån än hittills skett komma i åtnjutande av de med liypotekslånen förenade förhållandevis fördelaktiga ränte- och andra lånevillkoren, har jordbruksutredningen ansett angeläget, att hypoteksföreningarnas upplysningsverksamhet och organisation förbättrades. Till vad utredningen härutinnan anfört kan jag helt ansluta mig. Enligt vad utredningen, efter vederbörandes hörande, själv framhållit torde också kunna förväntas, att Sveriges allmänna hypoteksbank och hypoteksföreningarna komma att vidtaga anstalter för vinnande av ifrågavarande syftemål. Något vidare uttalande i denna fråga synes därför ej här erforderligt.
Vid sidan av hypoteksföreningarna kunna enligt jordbruksutredningen sparbankerna anses vara de kreditinstitut, vilka i främsta rummet borde av jordbrukarna anlitas vid behov av långfristig kredit. För att sparhan-
46 Kungl. Majlis proposition Nr 256.
kerna skola sättas i stånd att i tillfredsställande grad fylla de anspråk på dylik kredit, som kunde uppkomma, har utredningen funnit vissa åtgärder påkallade. Vad härvid först beträffar förslaget örn beredande av möjlighet för sparbankerna att genom upplåning i postsparbanken eller någon statlig fond anskaffa för jordbrukskredit erforderliga medel, bar detta avstyrkts såväl av sparbanksinspektionen som av svenska sparbanksföreningen, och i ett flertal andra uttalanden, däribland av fullmäktige för riksbanken och svenska bankföreningen, hava allvarliga betänkligheter mot förslaget framkommit. Det förtjänar tillika uppmärksammas att, enligt vad sparbanksföreningen anfört, i varje fall de större sparbankerna endast undantagsvis hittills behövt av brist på medel avvisa låneansökningar från jordbrukare. Efter samråd med chefen för finansdepartementet finner jag — med hänsyn bland annat till de avstyrkande uttalandena från sparbankernas egen sida — förslaget icke böra föranleda vidare åtgärd.
Vidkommande härefter vad jordbruksutredningen framhållit angående angelägenheten därav, att sparbankerna själva genom lämpliga åtgärder förbättrade sina förutsättningar att tillgodose jordbrukets kreditbehov, samt att Kungl. Majit fäste vederbörande myndigheters uppmärksamhet på angelägenheten av att följa och granska sparbankernas verksamhet med hänsyn till föreskriften i 26 § sparbankslagen, finner även jag det önskvärt, att sparbankerna, där så kan visa sig erforderligt och med iakttagande av att sparbankernas likviditet icke därigenom försvagas, söka inom gränsen för en sund kreditgivning i görligaste mån så ordna sin verksamhet, att det av jordbruksutredningen angivna syftet uppnås. Förverkligandet av detta önskemål är, såsom i flera utlåtanden erinrats, beroende av vederbörande sparbanksledning. Av sparbanksföreningens yttrande att döma torde emellertid kunna förväntas, att jordbrukarnas kreditanspråk skola från sparbankernas sida komma att påräkna största möjliga tillmötesgående. Att, på sätt i 26 § sparbankslagen föreskrives, sparbanks utlåningsrörelse företrädesvis begränsas till sparbankens verksamhetsområde synes härvidlag vara av vikt.
I anledning av jordbruksutredningens anförande angående jordbrukskasserörelsens betydelse för jordbrukets löpande kredit och angelägenheten av sagda rörelses stödjande, torde vara tillräckligt erinra, att Kungl. Maj:ts, av utredningen i detta sammanhang omförmälda, till årets riksdag avlåtna proposition, nr 200, numera blivit av riksdagen bifallen.
Såsom det mest betydelsefulla resultatet av utredningens arbete framstår otvivelaktigt dess förslag örn stödlån. I utlåtandena har denna del av betänkandet blivit föremål för mycket skilda meningar. Angående de olika åsikter, som härutinnan kommit till uttryck, torde jag få hänvisa till den utförliga redogörelse, jag i det föregående lämnat. Utan att här ingå på någon närmare granskning av den kritik, som så-
47 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
lunda ägnats förslaget, vill jag såsom min uppfattning framför allt betona, att statens mellankomst, där sådan bör äga rum, måste kunna ske snabbt samt under möjligast enkla och praktiska former. Ur dessa synpunkter synas mig de anmärkningar, som riktats mot den föreslagna organisationen av stödlåneverksamheten, i stort sett berättigade. Särskilt med hänsyn till hjälpanordningens karaktär av tillfällig torde, på sätt anmärkts, jordbruksutredningens förslag härutinnan få anses väl invecklat och dyrbart. Men jämväl vissa av de övriga erinringar, som beträffande ackords- och förbättringslånen framförts, hava synts mig befogade. I främsta rummet gäller detta ackordslånen. De betänkligheter, vilka från flera håll kommit till uttryck gent emot de av jordbruksutredningen uppställda förutsättningarna för erhållande av dylikt lån, eller att sökandens skulder skola överstiga tillgångarna, kan jag ej annat än dela. Såsom i åtskilliga utlåtanden över förslaget anförts torde i många fall de jordbrukare, vilkas skulder icke överstiga värdet av tillgångarna, men vilka det oaktat råkat i betalningssvårigheter, vara i lika trängande behov av hjälp som de, vilka avses i förslaget, och ofta nog torde i förstnämnda fall bättre utsikter att hjälpen skall bliva till varaktig nytta förefinnas. Beträffande såväl ackords- som även förbättringslånen synes över huvud särskilt den anmärkningen äga fog, att de lånebeviljande myndigheterna vid prövningen av låneansökningarna allt för snävt bundits vid vissa bestämda regler. Ehuru å andra sidan jordbruksutredningens förslag otvivelaktigt, på sätt också erkänts i utlåtandena, innehåller mycket, värt att taga fasta på, förefaller det mig som vore en förenkling av det utav utredningen uppbyggda lånesystemet och en uppmjukning av formerna önskvärd. Det synes mig därför, att man, med utnyttjande i väsentliga delar av jordbruksutredningens förslag, bör framgå på en något annorlunda väg än den utredningen förordat. Jag torde i det följande få angiva de riktlinjer, som enligt min mening härvid i huvudsak böra följas.
Såsom jordbruksutredningen föreslagit torde statens mellankomst i förevarande krisläge böra ske i form av tillhandahållande åt nödställda jordbrukare av kontanta medel på billiga villkor. Härvid bör givetvis, liksom enligt jordbruksutredningens förslag, med jordbrukare förstås icke blott den, vilken brukar sin egen jord, utan en var, som bereder sig utkomst huvudsakligen genom att driva jordbruk. Såsom grundförutsättning för hjälps erhållande synes, jämväl i anslutning till vad jordbruksutredningen föreslagit, böra gälla, att den hjälpsökandes svårigheter skola haATa uppkommit till följd av krisen. Angående innebörden av denna förutsättning har utredningen (sid. 70 och 71 i betänkandet) framfört vissa synpunkter, till vilka jag helt kan ansluta mig. Däremot har jag icke funnit övertygande skäl tala för förslaget, att jordbrukare, som tillträtt sin fastighet senare än den 1 maj 1931, skulle vara ovillkorligen utesluten från hjälp. Det synes lämpligt, att möjlighet till fri prövning
48 Kungl. Martts proposition Nr 256.
härutinnan förbehålles den myndighet, åt vilken kandhavandet av hjälpverksamheten kan komma att anförtros.
På sätt jag förut framhållit torde över huvud taget förutsättningarna för erhållande av hjälp icke böra fastlåsas vid alltför snäva regler. Generellt synes böra gälla, att vederbörande jordbrukare skall vara i trängande behov av det bistånd, varom han ansöker. Vidare torde en naturlig förutsättning för statens ingripande vara, att vederbörande själv gjort vad man av honom rimligen kunnat begära för att övervinna svårigheterna. Den hjälpsökande synes därjämte böra även eljest vara känd såsom arbetsam och skötsam samt sålunda och med hänsyn till övriga omständigheter förtjänt av bistånd. Uppenbarligen bör hjälp icke lämnas i sådana fall, där det finnes anledning befara, att därigenom tidpunkten för ett ekonomiskt sammanbrott allenast skulle uppskjutas eller att hjälpen eljest icke skulle bliva av någon verklig betydelse för sökanden och hans möjligheter att fortsätta jordbruksdriften. Statens mellankomst bör tydligen endast ske, örn det synes sannolikt, att sökanden skall bliva i stånd att kvarstanna vid och sköta sitt jordbruk. Enahanda synpunkter, som de här senast berörda, hava jämväl anlagts av jordbruksutredningen.
Genom proposition, nr 149, till årets riksdag har Kungl. Majit föreslagit, att egnahemslåntagare skulle under angivna förutsättningar kunna erhålla hjälp av staten i form av lån på vissa fördelaktiga villkor, s. k. stödlån. Då denna lijälpanordning, ehuru avseende allenast egnahemslåntagare, till sitt syftemål väsentligen överensstämmer med den av mig nu föreslagna, torde den jordbrukare, som erhåller dylikt stödlån, icke böra kunna komma i åtnjutande av hjälp jämväl i den form, varom här är fråga. Att, på sätt skulle följa, därest man tillämpade de synpunkter, jordbruksutredningen anlagt beträffande förbättringslånen, generellt utesluta egnahemslåntagarna från varje möjlighet att bliva delaktiga av nu ifrågavarande hjälpverksamhet, synes mig däremot ej riktigt. Mot jordbruksutredningens berörda förslag hava också i yttrandena framställts erinringar.
För de flesta jordbrukare i ekonomiskt betryck torde en pressande skuldbörda, som de sakna medel att avlasta sig, vara det mest kännbara uttrycket för svårigheterna. Särskilt för en småbrukare, vars jordbruk icke avkastar stort mer än som åtgår till en nödtorftig bärgning för brukaren och hans familj, kan även en ganska liten skuld, i all synnerhet örn den är oförmånligt placerad, bliva ett allvarligt bekymmer. Då den ekonomiska motståndskraften redan från början är svag, kan påfrestningen bär lätt bliva övermäktig och vederbörande bliva urståndsatt att fortsätta sin näring. I dylika fall kan även ett jämförelsevis ringa belopp bliva till stort gagn och därför statens mellankomst anses väl befogad. Men den statliga hjälpverksamheten torde icke böra begränsas härtill. Även andra jordbrukare än de nu nämnda synas böra kunna i viss utsträckning på-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
räkna bistånd, i sitt betryckta läge. Det torde härvid icke vara lämpligt att ställa hjälpens utgående i ovillkorligt beroende av taxeringsvärdet å den brukade fastigheten eller av visst inkomststreck. Den ståndpunkt, jag sålunda intager, sammanhänger med vad jag tidigare anfört därom, att största möjliga utrymme bör lämnas åt den individuella behovsprövningen.
Av vad jag nu anfört framgår, att betalning av gäld är ett av de ändamål, vartill i förevarande fall hjälp bör kunna ifrågakomma. I anslutning till vad jordbruksutredningen föreslagit synes emellertid hjälp även böra kunna utgå för genomförande av ackord och liknande gäldreglering. På sätt följer av det redan sagda bör i sistnämnda fall bistånd icke lämnas annat än där förutsättningar synas finnas, att den reglering, för vilken hjälp begäres, också skall komma till stånd. Som regel synes därför lämpligt, att beloppet i dylikt fall icke utbetalas, innan sökanden visat, att uppgörelse med borgenärerna träffats eller att ackordet blivit av domstol fastställt. I detta sammanhang torde jag även få beröra det av jordbruksutredningen framlagda förslaget till lag angående tilllämpning av vissa bestämmelser i lagen örn ackordsförhandling utan konkurs å förhandling örn underhandsackord åt jordbrukare. Mot den föreslagna lagstiftningen har från vissa håll icke utan fog anmärkts, att den kunde vara ägnad att rubba jordbrukarnas bestående kreditförhållanden och försvåra kreditanskaffningen åt jordbrukarna. Härtill kommer, att förslaget vilar å den förutsättningen, att förhandling örn underhandsackord i förevarande fall alltid skedde under medverkan och kontroll av de låneförmedlande nämnderna. Härutinnan har jag emellertid icke ansett mig böra förorda bindande regler. Med hänsyn härtill och då det torde ligga i borgenärernas eget intresse att ej motsätta sig erforderligt anstånd, har jag, efter samråd med chefen för justitiedepartementet, ansett, att lagstiftningsåtgärder i nämnda avseende icke nu böra ifrågasättas.
Krisens verkningar taga sig emellertid ofta nog uttryck även annorledes än i svårigheter att betala uppkommen skuld. Avsaknad av medel till inköp av nödiga kreatur och redskap torde mången gång för jordbrukaren innebära en nära nog lika allvarlig fara som överhängande gäld. Jag tänker härvid bland annat på det fall, att en jordbrukare nödgats för betalning av trängande skulder avhända sig dragare, mjölkkor eller dylikt. Det synes mig alltså vara en angelägenhet av vikt, att bistånd i detta sammanhang lämnas även för anskaffande av såväl levande som döda inventarier, vilka äro för brukandet av vederbörande hjälpsökandes fastighet oundgängligen erforderliga.
Vad angår hjälpens storlek torde, med hänsyn till ändamålet med densamma samt från de synpunkter, som i övrigt av mig i det föregående angivits, det belopp, som till en och samma jordbrukare högst bör kunna utgå, skäligen kunna bestämmas till 2,000 kronor.
Av principiella skäl synes det mig mest tilltalande, att den hjälp, jord- Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 21U hafi. (Nr 256.)
50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
brukaren sålunda erhåller, icke lämnas honom utan vederlag. Hjälpen torde därför böra få karaktären av lån, i det följande benämnt stödlån. I anslutning till jordbruksutredningens förslag torde emellertid låntagare böra genom utförande av förbättringsarbete å den av honom brukade fastigheten kunna i viss utsträckning fritagas från återbetalningsskyldigr het. Genom att fastigheten förbättras ökas jordbrukarens försörjningsmöjligheter och minskas hans behov av hjälp från det allmännas sida. Dylikt arbete blir således även nationalekonomiskt av betydelse. Principen att såsom vederlag för lämnad hjälp kräva utförande av förbättringsarbete å den hjälpsökandes jordbruk har också tagit sig ett flertal uttryck å områdena för statens understödjande verksamhet. Det torde likväl ej vara lämpligt att i nu förevarande fall ett förhållandevis så stort belopp som det, vartill enligt det förut sagda stödlån högst skulle kunna bestämmas, eller 2,000 kronor, i sin helhet på angivet sätt gäldas genom arbete. Ej heller torde böra förbises de erinringar, vilka från flera håll framförts, att en ovillkorlig fordran på förbättringsarbete skulle från möjlighet att komma i åtnjutande av hjälp utesluta jordbrukare, å vilkas fastigheter dylikt arbete icke funnes att tillgå. Jag har därför vid övervägande av spörsmålet funnit den bästa lösningen ligga däri, att låntagaren visserligen berättigas att, örn han själv så önskar, få intill ett visst belopp såsom betalning å lånet tillgodoräkna sig kostnaden för förbättringsarbete, som vid lånets beviljande blivit bestämt, och som han sedermera visar sig hava inom föreskriven tid utfört å fastigheten, men att, därest lånet överstiger berörda belopp, överskjutande delen av lånet skall kontant återbetalas. Det högsta belopp, låntagaren bör på angivet sätt få tillgodoräkna sig genom arbete, synes skäligen kunna bestämmas till 750 kronor eller samma belopp, som i propositionen nr 149 föreslagits såsom maximum för stödlån åt egnahemslåntagare. Med förbättringsarbete torde i huvudsaklig anslutning till jordbruksutredningens förslag och förslaget i nyssnämnda proposition böra förstås dränering eller annan dikning, nyodling, röjning, betesförbättring, byggnadsarbete, anläggning för gödselvård eller för ensilering, stenbrytning, åtgärder för skogskultur, vägarbete eller liknande. Då lånet beviljas, bör, på sätt följer av vad förut anförts, fastställas viss tid, inom vilken arbetet skall vara verkställt. Jordbruksutredningen har i sådant hänseende föreslagit en tid av högst två år eller, i undantagsfall, två och ett halvt år från lånets beviljande. Då i några yttranden berörda tid ansetts väl knappt tillmätt och arbetet kan enligt mitt förslag bliva något mera omfattande än enligt jordbruksutredningens, torde vara lämpligt medgiva, att tiden för arbetets fullbordande må kunna bestämmas till högst tre år från det lånet beviljades.
Vad angår lånebelopp, som skall kontant återbetalas, torde syftet med lånets utlämnande föranleda, att någon amortering av detsamma icke bör ifrågakomma under de närmaste åren. I likhet med vad som i visst fall
51 Kungl. May.ts proposition Nr 256.
föreslagits beträffande förenämnda stödlån åt egnaliemslåntagare synes frihet från amortering böra åtnjutas till och med tredje året efter utgången av det år, varunder lånet beviljats. Därefter torde lånet, i den mån det ej skall anses guldet genom förbättringsarbete, böra återbetalas med en sjundedel årligen. För att stödlånet skall bliva så litet betungande som möjligt synes någon ränta därå som regel icke böra erläggas. Missbrukas lånet eller inträffar eljest sådana omständigheter, att låntagaren skäligen icke längre bör få tillgodonjuta detsamma, bör det kunna av låneförmedlaren uppsägas till omedelbar betalning, och torde för sådant fall låntagaren jämväl vara skyldig att gälda ränta från och med uppsägningsdagen. Avskrivning, helt eller delvis, av utlämnat stödlån torde icke böra ske utan Kungl. Maj:ts medgivande.
För lånet torde böra ställas säkerhet, som med hänsyn till föreliggande omständigheter må kunna godtagas. Som exempel på säkerheter, vilka synas kunna ifrågakomma, vill jag nämna inteckning i sökandens fastighet, inventarieinteckning och borgensförbindelse. Tydligen kunna fordringarna beträffande säkerhetens beskaffenhet ej ställas höga. Såsom allmän regel synes böra gälla, att man nöjer sig med den bästa säkerhet, sökanden kan bjuda, varav således å andra sidan följer, att en sämre säkerhet ej får godtagas, för den händelse sökanden anses äga möjlighet att prestera någon bättre.
I överensstämmelse med vad jordbruksutredningen föreslagit synas stödlån böra i förekommande fall utlämnas direkt till vederbörande fordringsägare. De skäl, vilka i ärendet anförts för en motsatt uppfattning, finner jag icke bärande. Ur redovisningssynpunkt torde vidare vara lämpligt, att vid stödlåns beviljande bestämmes viss tid, inom vilken lånet skall vara till fullo uppburet, vid äventyr att rätten till innestående belopp eljest blir förverkad.
Det vore på skäl, som tidigare anförts, synnerligen önskvärt, att handkavandet av verksamheten med lånens förmedling kunde anförtros åt någon redan bestående organisation. Såsom i yttrandena allmänt framhållits torde hushållningssällskapen med deras förvaltningsorgan vara väl lämpade för ifrågavarande uppdrag. Särskilt genom sina egnahemsnämnder, vilka beträffande spörsmål, likartade med dem det nu gäller, samlat en rik fond av erfarenhet, torde hushållningssällskapen äga möjlighet att på ett snabbt, praktiskt och i övrigt lyckligt sätt handlägga ärenden av den natur, varom här är fråga. Att döma av de inkomna yttrandena torde det också kunna förväntas, att örn statsmakterna så önska, hushållningssällskapen icke skola undandraga sig detta arbete. Med hänsyn till de ökade kostnader, som därav för sällskapen kunna föranledas, synes det rimligt, att någon ersättning av statsmedel beredes dem. Dylik ersättning torde böra utgå med belopp, som Kungl. Majit må äga bestämma, förslagsvis femton kronor för varje beviljat lån. Erinras må, att i andra, liknande fall, såsom vid utlämnande av egnahems-
52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
lån, täckdikningslån, skogsodlings- oell skogsutdikningsanslag, de förmedlande organen åtnjuta förvaltningsbidrag av statsmedel. — Skulle mot förmodan något hushållningssällskap icke vilja åtaga sig här avsedd låneförmedling, torde det få ankomma på Kungl. Majit att utse annan lämplig låneförmedlare.
Det för stödlånen erforderliga statsanslaget torde böra till beloppet begränsas. Oavsett vad förut anförts kunna stödlån sålunda icke beviljas i vidare mån än anslaget medgiver. Med hänsyn härtill är det för en rättvis fördelning av anslaget av vikt, att samtliga låneansökningar så vitt möjligt kunna på en gång företagas till avgörande. Viss tid, inom vilken ansökningar örn stödlån böra vara ingivna till låneförmedlarna, torde därför böra föreskrivas. Då riksdagens beslut i anslagsfrågan icke kan föreligga förrän i juni 1932, torde, ehuru det givetvis är av intresse, att hjälpen kommer jordbrukarna till godo med det snaraste, tidsfristen icke lämpligen kunna bestämmas kortare än till den 1 augusti 1932. I den mån tillgängliga medel icke redan disponerats, torde dock lån höra kunna beviljas även i anledning av ansökningar, som ingivas efter nämnda dag. Sedan ansökningarna kommit låneförmedlarna till handa, bör det ankomma på dessa att hos Kungl. Majit göra framställning örn tilldelning av erforderligt anslagsbelopp.
Angående låneärendenas handläggning och vederbörande förvaltningsorgans åligganden torde i övrigt höra i huvudsak gälla motsvarande bestämmelser som de, vilka i allmänhet tillämpas, då fråga är örn utlämnande av statsbidrag åt jordbrukare.
I anslutning till vad jag i det föregående anfört har jag låtit inom jordbruksdepartementet utarbeta förslag till kungörelse om stödlån till jordbrukare, vilket torde få såsom bilaga fogas vid detta protokoll.
Vad angår härefter den med förenämnda förslag sammanhängande frågan örn medelsbehov och medelsanskaffning, torde jag till en början få erinra örn jordbruksutredningens beräkningar angående storleken av de anslagsbelopp, som skulle erfordras för de av utredningen föreslagna ackords- och förbättringslånen. Vad först ackordslånen beträffar har utredningen utgått från att antalet jordbruk av den storlek, att de kunde antagas representera innehavarnas huvudsakliga näring, kunde uppskattas till omkring 350,000. Under antagande att cirka 2 procent av dessa vore eller under nästa budgetåret komme att bliva insolvent^ samt i övrigt uppfyllde villkoren för ackordslåns erhållande, kommer utredningen till det resultatet, att dylika lån skulle erfordras för omkring 7,000 jordbrukare. Då lånens genomsnittliga storlek beräknats till 1,500 kronor, skulle totalbeloppet bliva ungefär 10 miljoner kronor. Beträffande förbättringslånen har jordbruksutredningen uppskattat antalet jordbruk av den storleksgrupp, till vilken dessa lån skulle vara begränsade, till ungefär 300,000. De jordbrukare, vilka kunde förväntas komma att använda sig av lånen, hava beräknats till cirka 10 procent av sistnämnda antal eller alltså om-
53 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
kring 30,000. Under antagande att de utdelade lånebeloppen skulle uppgå till i medeltal 300 kronor, kommer jordbruksutredningen fram till ett anslagsbehov för förbättringslånen av i runt tal 9 miljoner kronor. — Det säger sig självt, att beräkningar av den natur, det bär gäller, mäste bliva i större eller mindre grad osäkra. Jag har efter övervägande av olika på frågan inverkande faktorer ansett mig böra stanna vid ett anslagskrav å 15 miljoner kronor. Av ifrågavarande belopp torde jämväl bora gäldas de i det föregående omförmälda förvaltningsbidragen till låneförmedlarna samt andra till äventyrs uppkommande särskilda omkostnader för verksamhetens skötsel, tillhopa förslagsvis beräknade till 300,000 kronor. Förutsätter man, att varje stödlån kommer att i medeltal utgå med 750 kronor, skulle med det av mig föreslagna anslagsbeloppet hjälp kunna beredas inemot 20,000 jordbrukare eller mer än 5 procent av det uppgivna antalet samtliga jordbrukare i riket. Anslaget torde böra anvisas såsom extra reservationsanslag under nionde huvudtiteln.
Enligt vad jag inhämtat kommer chefen för finansdepartementet att i annat sammanhang framställa förslag angående beredande av medel för det av mig nu ifrågasatta anslaget.
Under åberopande av vad sålunda anförts och under framhållande att ärendet synes jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna, utan hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade tid gått till ända, föreläggas riksdagen, hemställer jag nu, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
att för utlämnande, i huvudsaklig överensstämmelse med av mig i det föregående angivna riktlinjer, av stödlån åt jordbrukare för budgetåret 1932/1933 under nionde huvudtiteln anvisa ett extra reservationsanslag av 15,000,000 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet! Rune Thygesen.
54 Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
Bilaga.
Förslag
till
kungörelse om stödlån till jordbrukare.
Härigenom förordnas som följer:
1 *.
Jordbrukare, som på grund av rådande jordbrukskris kommit i ekonomiska svårigheter, kan, i den mån tillgängligt anslag det medgiver, av statsmedel erhålla lån att gäldas genom utförande av förbättringsarbete eller genom återbetalning (stödlån), under förutsättning
att han finnes vara i trängande behov av ekonomiskt bistånd;
att han kan antagas hava själv gjort vad på honom skäligen ankommit för övervinnande av svårigheterna och i övrigt finnes förtjänt av bistånd; samt
att det synes sannolikt, att han, örn stödlån erhålles, skall kunna fortsätta att driva sitt jordbruk.
Den, som erhållit stödlån enligt för egnahemslåntagare utfärdade särskilda bestämmelser, må ej beviljas lån enligt denna kungörelse.
2 §.
Stödlån må beviljas för betalning av gäld eller för genomförande av ackord eller liknande gäldreglering, så ock för anskaffande av för fastighetens fortsatta brukande oundgängligen nödiga levande eller döda inventarier.
Jordbrukare må i stödlån erhålla högst tvåtusen kronor.
3 $.
Å stödlån erlägges, med nedan angivet undantag, ej ränta.
Där låntagare åtagit sig att enligt plan och kostnadsberäkning, som av låneförmedlaren godkänts, utföra förbättringsarbete å den av låntagaren brukade fastigheten, skall så stor del av lånet, som motsvarar beräknade kostnaden för arbetet, dock ej mer än sjuhundrafemtio kronor, anses gulden, då arbetet inom föreskriven tid vederbörligen utförts. Med förbätt-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
ringsarbete förstås dränering eller annan dikning, nyodling, röjning, betesförbättring, byggnadsarbete, anläggning för gödselvård eller för ensilering, stenbrytning, åtgärder för skogskultur, vägarbete eller liknande. Den tid, inom vilken förbättringsarbete skall vara utfört, må ej bestämmas längre än till dess tre år förflutit från lånets beviljande.
I den mån stödlån ej enligt vad i andra stycket sägs skall anses guldet genom förbättringsarbete, skall lånet från och med fjärda året efter utgången av det kalenderår, varunder lånet beviljats, återbetalas med en sjundedel årligen.
Stödlån må uppsägas till omedelbar betalning, därest det befinnes, att låntagaren använt lånebeloppet för annat ändamål, än som avsetts, örn han visar försumlighet att erlägga föreskriven avbetalning eller örn sådana förhållanden inträffat, att han med hänsyn till det med stödlånet avsedda syfte uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta lånet. Sker uppsägning av lånet enligt vad nu sagts, skall gäldas jämväl ränta å lånet efter fem procent örn året från och med uppsägningsdagen.
4 $.
Innan någon del av stödlånet utbetalas, skall låntagaren utfärda skuldförbindelse, vari skola upptagas hans åtaganden i fråga örn lånets användande och återbetalning ävensom andra lånevillkor. För lånet skall lämnas säkerhet, som låneförmedlaren finner sig kunna godtaga.
Låneförmedlare skall vid beviljande av stödlån bestämma viss tid, inom vilken lånet skall vara till fullo uttaget vid äventyr att rätten till utbekommande av ej lyft belopp skall vara förverkad.
Stödlån må i förekommande fall utbetalas direkt till vederbörande fordringsägare.
5 §.
Ansökan örn stödlån göres hos vederbörande låneförmedlare, som efter erforderlig utredning äger i mån av tillgång till för ändamålet anvisade medel bevilja lån.
Ansökan örn stödlån bör inlämnas före den 1 augusti 1932.
6 $.
Verksamheten som låneförmedlare utövas av vederbörande hushållningssällskap genom dess egnahemsnämnd eller annan inom hushållningssällskapet tillsatt nämnd.
7 $.
Låneförmedlare, som önskar erhålla anslag för utlämnande av stödlån, skall senast den 15 augusti 1932 till statens egnahemsstyrelse ingiva
56 Kungl. May.ts proposition Nr 256.
till Kungl. Majit ställd ansökning enligt av styrelsen fastställt formulär, och åligger det egnahemsstyrelsen att så snart ske kan med eget utlåtande överlämna inkomna ansökningar till Kungl. Majit.
8 §.
Stödlåneanslag, som av Kungl. Majit beviljats låneförmedlare, må av låneförmedlaren lyftas hos statskontoret mot avlämnande av en av låneförmedlaren utställd, av statskontoret godkänd förbindelse att använda erhållet stödlåneanslag enligt därför gällande föreskrifter samt att till statskontoret eller order återbetala stödlåneanslaget eller del därav under de förutsättningar och i den ordning, som stadgas i 11 och 12 §§.
9 $.
Låneförmedlare skall föra särskilda räkenskaper över stödlånerörelsen.
10 §.
Låneförmedlare skall i avseende å sin här berörda verksamhet stå under uppsikt och kontroll av statens egnahemsstyrelse.
Årligen före februari månads utgång skall låneförmedlare till egnahemsstyrelsen avgiva redogörelse enligt av egnahemsstyrelsen fastställt formulär över av låneförmedlaren under nästföregående kalenderår bedriven verksamhet.
Det åligger egnahemsstyrelsen att efter granskning av ingivna redogörelser snarast möjligt och senast den 15 april meddela statskontoret erforderliga uppgifter angående de belopp, en var låneförmedlare har att jämlikt 11 och 12 §§ inbetala till statskontoret.
11 §.
Vad av anvisat stödlåneanslag icke vid utgången av 1932 blivit till stödlån disponerat skall inbetalas till statskontoret före den 1 maj 1933, där ej Kungl. Majit efter ansökan av låneförmedlaren annorlunda förordnar. Belopp, som inbetalas å utlämnade stödlån, så ock lånebelopp, som icke av låntagare inom föreskriven tid uttages, skola före den 1 maj året efter det, då inbetalningen skedde eller då rätten till lånets utbekommande förföll, av låneförmedlaren inbetalas till statskontoret.
12 §.
Finnes låneförmedlare hava i strid mot gällande föreskrifter disponerat belopp, som erhållits i stödlåneanslag, är låneförmedlaren skyldig att, enligt Kungl. Majit® bestämmande, omedelbart till statskontoret inbetala motsvarande belopp.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 256.
13 $.
Anser låneförmedlare avskrivning böra ske å utlämnat stödlån, skall låneförmedlaren genom statens egnahemsstyrelse underställa frågan Kungl. Majit, som beslutar rörande den ifrågasatta avskrivningsåtgärden.
14 §.
Efter hörande av statens egnahemsstyrelse meddelar Kungl. Majit de närmare föreskrifter, som må finnas erforderliga för tillämpningen av denna kungörelse.
Denna kungörelse träder i kraft den
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 2U haft• (Nr 256.)