angående beredande av större möjlighet för skoldistrikt att vid minskning av antalet barn indraga skolor eller skolan delning ar m. m.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

1 Nr 77.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående beredande av större möjlighet för skoldistrikt att vid minskning av antalet barn indraga skolor eller skolan delning ar m. m.; given Stockholms slott den 5 februari 1932.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Sam. Städener.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 februari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gaede, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Departementschefen, statsrådet Städener, anför härefter:

Under punkt 182 av 1932 års åttonde huvudtitel har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition angående beredande av större möjlighet för skoldistrikt att vid minskning av antalet barn indraga skolor eller skolavdelningar m. m., som kunde varda riksdagen förelagd, beräkna det ordinarie förslagsanslaget till avlöning åt lärare vid folkskolor, nu 51,000,000 kronor, till ett med 700,000 kronor till 51,700,000 kronor förhöjt belopp.

Vidare har Kungl. Maj:t under punkt 189 av 1932 års åttonde huvudtitel föreslagit riksdagen att, i avbidan på nyssberörda proposition,

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 7 sami. 63 käft. (Nr 77.)

I

2 Angående beredande av större möjlighet för skoldistrikt att vid minskning av antalet barn indraga skolor eller skolavdelningar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

dels beräkna det ordinarie anslaget till inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga barn inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, dock ej rikets nordligaste gränsorter, till oförändrat belopp, 548,000 kronor,

dels ock till inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga barn i andra delar av riket än nyss angivits, för budgetåret 1932/1933 beräkna ett extra anslag av 15,000 kronor.

Slutligen har Kungl. Majit under punkt 190 av 1932 års åttonde huvudtitel föreslagit riksdagen att, i avbidan på ovan omförmälda proposition, till bidrag för anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga barn för budgetåret 1932/1933 beräkna ett extra reservationsanslag av 150,000 kronor.

Sedan den erforderliga utredningen i här förevarande frågor numera slutförts, anhåller jag att ånyo få anmäla dem för Kungl. Majit.

I en vid 1927 års riksdag väckt motion (lii 200) hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning och förslag rörande vilka åtgärder, som borde vidtagas för att bereda större möjlighet för skoldistrikten att vid minskning av antalet barn indraga skolor eller skolavdelningar.

Motionären påpekade, att på senare tid man vid skolväsendets utveckling och omorganisation i skoldistrikten väl i regel utgått ifrån, att barnantalet stadigt skulle ökas, och inriktat sig därefter vid uppförandet av skolhus och inrättandet av skolor. På senaste tiden hade emellertid en tendens till minskning av barnantalet i stället gjort sig märkbar, särskilt i städer och industrisamhällen. Det vore nödvändigt, att statsmakterna noga följde denna företeelse och i tid inriktade sig på sådan lagstiftning, att möjlighet till ett klokt anpassande av såväl statens som skoldistriktens utgifter för skolväsendet härefter erbjödes.

Sedan motionären i all korthet uppehållit sig vid nu gällande författningsbestämmelser angående förflyttning av lärare och påvisat, att dylik förflyttning lätt ginge för sig i skoldistrikt i stad men vore svårare på landsbygden, samt vidare genom vissa statistiska uppgifter påvisat nedgången i barnantalet i några skoldistrikt, hemställde han, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag till avhjälpande av här ovan av mig antydda förhållande».

Motionen hänvisades till andra kammarens andra tillfälliga utskott, vilket, sedan utskottet från skolöverstyrelsen, Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet och från Sveriges allmänna folkskollärareförening inhämtat yttranden, avgav ett tillstyrkande utlåtande.

I sitt yttrande öA^er motionen anförde skolöverstyrelsen i huvudsak följande:

Skolöverstyrelsen fäster uppmärksamheten vid motionärens uttalanden rörande svårigheterna att verkställa effektiva indragningar på grund av de starkt begränsade möjligheterna att förflytta lärare från en skola till en annan.

3 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

Bestämmelser angående förflyttning av ordinarie lärare innehållas i § 22 mom. 4 och 5 av folkskolestadgan. Jämlikt dessa kan i stadsskoldistrikt sådan förflyttning ske, när skolans bästa det kräver, och i landsbygdsskoldistrikt, när så beflunes nödigt för genomförandet av en omorganisation av skolväsendet. Förflyttningen av lärare är emellertid i båda fallen begränsad till det skoldistrikt, inom vilket läraren är anställd. En ändring i sistberörda förhållande skulle, såvitt överstyrelsen kunde finna, innebära intrång såväl på skoldistriktens nuvarande rätt att själva välja lärare som på den rättsliga ställning, vilken hittills varit tillförsäkrad lärare.

Vid en närmare prövning av spörsmålet om åtgärder till beredande av ökad möjlighet att indraga skolor eller skolavdelningar, vilka på grund av minskning av barnantalet kunna anses överflödiga, torde emellertid uppmärksamheten böra riktas icke blott på av motionären särskilt framhållna synpunkter angående möjligheten att förflytta ordinarie lärare utan också på vissa andra förhållanden, som beröra organisationen av skolväsendet.

Sålunda yppar sig möjlighet till indragning av lärartjänster bland annat vid lärares avgång från tjänsten. Ifrågasatta indragningar, vilka på denna grund blivit möjliga, möta emellertid icke sällan ett bestämt motstånd just från det skoldistrikt eller skolområde, som av indragningen skulle beröras, och den lokala skolmyndigheten, som har att föranstalta om tjänstens återbesättande, behöver icke ens i tveksamma fall inhämta folkskolinspektörs eller domkapitels yttrande i ärendet. I närmaste anslutning till vad som jämlikt § 18 i kungörelsen örn statsbidrag till lärares avlöning gäller, när bidrag sökes till nyinrättad lärartjänst, synes därför vid en eventuell utredning lämpligen böra övervägas, huruvida skolråd eller folkskolestyrelsen vid inträdande ledighet å lärartjänst borde inhämta folkskolinspektörens mening örn tjänstens behövlighet för framtiden, innan tjänsten förklaras till ansökan ledig.

Ett hinder för indragning av viss lärartjänst, som på grund av nedgång i barnantal anses mindre behövlig, möter ofta i svårigheten att på lämpligaste sätt bereda undervisning åt det fåtal barn, som med hänsyn till skolvägens längd eller beskaffenhet icke utan vidare kan hänvisas till annan skola eller läraravdelning. Redan nu finnas visserligen för dylika fall statsbidrag till inackordering av skolbarn samt till anordnande av skolskjutsar. Vid en utredning i av motionären angivet syfte torde emellertid böra undersökas, huruvida icke ifrågavarande anordningar till underlättande av skolgången skulle genom en vidare utveckling kunna bereda ökade möjligheter till sådana indragningar, varom här är fråga.

Slutligen anser sig överstyrelsen böra fästa uppmärksamheten på ett förhållande, som vore ägnat att i vissa fall bereda svårigheter för en ekonomiskt fördelaktig organisation av skolväsendet. Enligt gällande bestämmelser har ett skoldistrikt ingen som helst skyldighet att i sina skolor mottaga barn från annat skoldistrikt. Gränserna mellan och bebyggelsen inom skoldistrikten föranleda därför icke sällan, att skolor inrättas för barn, vilka med fördel skulle kunnat undervisas i ett intilliggande skoldistrikt. Men här är man ofta ej villig att utan en dryg avgift per barn och år mottaga dem, även om så skulle kunnat ske utan ökade kostnader för skolväsendet. Med hänsyn såväl till de avsevärda bidrag av statsmedel, som komma de enskilda skoldistrikten till del, som ock till det allmännas intresse av att i rimlig mån begränsa antalet skolor och därmed kostnaderna för skolväsendet synes därför böra övervägas, huruvida icke under vissa förhållanden barn

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

från ett skoldistrikt skulle kunna för erhållande av undervisning hänvisas till ett annat distrikts skolor.

Skolöverstyrelsen tillstyrker sålunda förslaget örn utredning och framhöll det förut sagda såsom förtjänt av att vid en eventuell utredning närmare beaktas.

Svenska landskommunernas förbund vitsordade i sitt yttrande, att behovet av en utredning av antydd art vore »påtagligt, för att ej säga synnerligen trängande».

Det påtalade förhållandet innebär onekligen en stor svaghet i folkskoleväsendets rationella ordnande. Skoldistrikten äro författningsenligt pliktiga att anordna skolor i tillräckligt antal för inom distriktet befintliga skolpliktiga barn. Men vid förskjutningar i barnantalet hava mindre kommuner dock knappast någon möjlighet att avveckla en med ordinarie lärare en gång inrättad skola. Folkskollärare, som blivit anställd som ordinarie befattningshavare, kan icke mot sin vilja skiljas från sin tjänst och varje möjlighet till förflyttning är ofta utesluten, då skoldistriktet endast har ett fåtal skolor, och omsättning på lärarkrafter är mycket liten.

I nuvarande tider med de stora konjunkturväxlingarna, varvid befolkningsförhållandena ofta förskjutas, är behovet av anordningar i berörda syfte större än tillförne. Svårigheterna att finna en form för tillmötesgående av detta behov äro emellertid påtagliga. Den kommunalanställde lärarens oavsättlighet vid oförvitlig tjänst kan knappast rubbas. Att görao lärarna statsanställda vore en lösning men knappast en tillrådlig sådan. Åtgärder för åstadkommande av en förnuftig anordning av folkskoleväsendet inom tillbakagående samhällen måste sökas inom områden, där kommunernas rätt att själva tillsätta sina lärare icke rubbades.

Svenska stadsförbundet tillstyrkte likaledes motionen.

I yttrandet erinrades örn att de sista åren den konstaterade nedgången i nativiteten och dess inverkan på skolväsendet varit föremål för uppmärksamhet. De största städerna med stor lärarkår hava relativt stora möjligheter att utjämna lärarantalet efter barnantalets växlingar. För de mindre städerna stå icke dessa möjligheter öppna i samma grad. En reform av det högre skolväsendet kunde visserligen tänkas för städernas folkskolor komma att väsentligt neutralisera nativitetsminskningens följder. Men den av motionären påkallade undersökningen syntes ändock för städernas del vara av intresse.

Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening uttalade sig i avstyrkande riktning.

Den minskning i födelsetalet, som sedan några år kunnat konstateras, och som haft till följd, att antalet skolpliktiga barn sjunkit, hänför sig till en kort tidsperiod, vilken dessutom infaller under ett skede, då rubbningar till följd av världskriget vållats i nästan alla livsförhållanden. Några säkra slutsatser synas därför icke nu kunna dragas beträffande behovet av skolor och lärarbefattningar för framtiden. Så genomgripande åtgärder, som de av motionären föreslagna, torde böra grunda sig på en längre tids erfarenhet, örn de över huvud taget under några omständigheter böra genomföras i hela den omfattning motionären synes hava tänkt sig.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 77. 5

Skulle barnantalet under en 7-årsperiod sjunka, fördyras visserligen därigenom undervisningen per barn räknat, men dess värde höjes i motsva rande grad, emedan läraren får större möjlighet att anpassa sin undervisning och sitt uppfostrande inflytande efter varje enskilt barns behov.

Redan nu har varje skoldistrikt rätt att indraga överflödiga skolor och förflytta lärarkrafter inom distriktet. Det skulle visserligen kunna tänkas fall, då de ordinarie lärarkrafterna äro flera, än som motsvara behovet, och att en eller annan lärare på grund därav under någon kortare tid skulle komma att uppbära lön utan att vara i tjänst. Sådana fall förutsätta emellertid, att befolkningen i en trakt skulle vara i utdöende, men denna förutsättning torde så vitt centralstyrelsen har sig bekant, icke förefinnas i någon del av vårt land.

Möjligheterna att reducera lärarantalet äro med nuvarande bestämmelser rätt stora. Detta kan ske t. ex. vid inträffande dödsfall, vid frivillig avgång av en eller annan anledning samt vid uppnådd pensionsålder. Dessutom kunna e. o. lärare och lärare vid mindre folkskola, då denna omorganiseras till folkskola, uppsägas.

Skoldistriktens ekonomiska intressen torde vara tillräcklig garanti för att dessa möjligheter utnyttjas, utan att staten vidtager några särskilda åtgärder i sådant syfte. Vill man förstärka denna garanti, synes detta lämpligast kunna ske genom att kräva folkskolinspektörens vitsord, att vakant tjänst fortfarande är behövlig, innan den åter besättes med ordinarie innehavare. Att utsträcka skoldistriktens rörelsefrihet i detta avseende till befogenhet att uppsäga ordinarie lärare till tvångsförflyttning även utom distriktet skulle i hög grad inskränka den lokala självbestämningsrätten och medföra betänkliga konsekvenser både för skoldistrikten och för lärarna.

Kommuns rätt att själv få välja lärare skulle genom en sådan anordning utbytas mot tvånget att nöja sig med lärare, som från annat distrikt blivit förflyttad. Lärartjänster vid folkskola, om vilka här är fråga, äro i förevarande hänseende icke jämförliga med andra tjänstemannabefattningar. Lärarens personlighet berör befolkningen på ett helt annat sätt, än vad fallet är med andra befattningshavare. Lärarens gärning skulle bli tung och föga gagnande, örn han tvångsvis förflyttades till en trakt, dit han icke ville och till en befolkning, som icke önska få honom till lärare.

Andra kammaren beslöt i enlighet med utskottets hemställan, varefter, sedan första kammaren fattat samma beslut, riksdagen till Kungl. Majit avlät en den 10 juni 1927 dagtecknad skrivelse, nr 296, i vilken riksdagen anhöll om utredning och förslag rörande vilka åtgärder, som borde vidtagas för att bereda större möjlighet för skoldistrikt att vid minskning av antalet barn indraga skolor eller skolavdelningar. I motiveringen anfördes följande:

Det torde icke kunna förnekas, att den nuvarande organisationen av skolväsendet i visst avseende saknar tillräcklig anpassningsförmåga efter de ändrade förhållanden, som på några orter under de senaste åren framträtt. Denna bristande anpassningsförmåga torde framdeles komma att ännu tydligare ge sig till känna. Den minskade nativiteten har nämligen på vissa trakter verkat så, att barnantalet inom folkskolorna avsevärt minskats och under de närmaste åren kommer att ytterligare minskas. Befolkningens ökade rörlighet mellan skilda orter, bland annat till följd av den industri-

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

ella verksamhetens inskränkning eller upphörande, har även på sina håll starkt bidragit till en kraftig nedgång av de skolpliktiga barnens antal.

Aven om denna nedgång i barnantalet mången gång kan medföra, att klasserna komma att omfatta ett mindre antal lärjungar och undervisningen som följd därav bliva bättre, inträffar det dock stundom, att minskningen av antalet barn i den skolpliktiga åldern blir så avsevärd, att vissa skolor eller skolavdeluingar bliva överflödiga och med fördel skulle kunna indragas; en dylik indragning är emellertid under nuvarande förhållanden ej alltid lätt att få till stånd.

I de till riksdagens vederbörande utskott inkomna yttrandena finnas angivna åtskilliga förslag till åtgärder för den ovan påpekade svårighetens avhjälpande, vilka förslag riksdagen finner vara värda beaktande. Det synes sålunda kunna vara lämpligt, att, då en lärartjänst blir ledig, skolrådet eller folkskolestyrelsen inhämtar folkskolinspektörens mening om tjänstens behövlighet, innan den ledigförklaras. Man kan vidare tänka sig möjligheten, att anordningen med statsbidrag till inackordering av skolbarn och till skolskjutsar ytterligare utvidgas. Det torde även vara av vikt, att frågan örn inrättandet av s. k. kommunalförbund för tillgodoseende av skolväsendets krav mera beaktas. I många fall skulle säkerligen inrättandet av kommunalförbund kunna medföra både bättre skolformer och bättre undervisning och samtidigt lägre kostnader för de deltagande skoldistrikten liksom för staten. Även andra utvägar torde kunna tänkas, vilka en eventuell utredning bör taga sikte på, såsom till exempel hänvisning av barn från ett skoldistrikt till ett angränsande för erhållande av undervisning.

Riksdagen vill emellertid härvid bestämt framhålla nödvändigheten av att, vilka åtgärder som än kunna ifrågakomma, kommunernas självbestämningsrätt, särskilt då det gäller anställandet av lärare, ej trädes för nära, samt att man ej vidtager sådana förändringar i lärarnas anställningsförhållanden, att de ordinarie tjänsterna förlora sin egentliga karaktär.

Riksdagen anser således, att en utredning bör komma till stånd för att om möjligt finna utvägar för de påtalade olägenheternas undanröjande, men också att man bör framgå med varsamhet, när det gäller att vidtaga åtgärder i ämnet. Några bestämda linjer, efter vilka utredningen bör bedrivas, böra enligt riksdagens mening ej utstakas, utan alla vägars framkomlighet bör prövas.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 juni 1927 anbefalldes skolöverstyrelsen verkställa och till Kungl. Majit avgiva den i riksdagens skrivelse begärda utredningen jämte det förslag, vartill den kunde föranleda. Överstyrelsen inhämtade till en början yttranden från samtliga länsstyrelser och domkapitel samt från statens folkskolinspektörer, folkskoledirektionen i Stockholm och folkskolestyrelserna i Norrköping, Malmö, Hälsingborg, Göteborg och Gävle. För egen del avgav överstyrelsen utlåtande jämte förslag i skrivelse den 24 april 1930.

Över den av överstyrelsen gjorda utredningen jämte de därvid fogade förslagen hava sedermera yttranden avgivits av länsstyrelser, domkapitel, statens folkskolinspektörer, av folkskolestyrelserna i vissa större städer och de skolråd, som så önskat, av skatteutjämningsberedningen den 18 mars 1931, av

7 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

statskontoret den 21 maj 1931, samt slutligen av centralstyrelsen för Sveriges folkskollärarinneförbund och centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening.

I. Behovet av åtgärder för minskning av antalet skolor och skolavdelningar m. m.

För att giva en uppfattning om i vilken utsträckning behov av åtgärder av här antydd art anses föreligga, har skolöverstyrelsen i början av sin utredning refererat vissa allmänna synpunkter på spörsmålet, som framförts av de av överstyrelsen i ärendet hörda myndigheterna. Jag vill i det följande återgiva vissa av dessa uttalanden och hänvisar i övrigt till handlingarna i ärendet.

Folkskolinspektörerna se i allmänhet i minskningen av barnantalet ett allvarligt skolproblem, som kräver åtgärder i ena eller andra avseendet. Minskningen i barnantalet i folkskolan är nästan överallt betydande. Särskilt gäller detta mer avsides liggande orter, där på grund av utflyttning den fortskridande nedgången i födelsetalet starkt framträder. I stor utsträck ning medgiva nu gällande bestämmelser betydande möjligheter till indragning av läraravdelningar, då sådant på grund av nedgång i barnantalet är motiverat. Särskilt är detta förhållandet inom större och medelstora städer. På landsbygden äro däremot möjligheterna härtill mera begränsade. De förefintliga möjligheterna till anpassning utnyttjas emellertid icke alltid. Målsmännen äro ofta obenägna att indraga skolor, även om barnantalet är mycket litet. Exempel saknas icke på att man rest allvarligt motstånd mot inspektörens yrkande på indragning av skolor med några få barn.

Folkskolinspektören i Östergötlands östra inspektionsområde framhåller, att de nuvarande bestämmelserna rörande folkskollärares och småskollärarinnas tillsättning och förflyttning ej medgiva en sådan anpassning av lärarpersonalen efter det verkliga behovet, som mången gång kan vara önskvärd och överensstämmande med klok statlig och kommunal sparsamhet. Förhållandena kunna därför stundom vara sådana, att en läraravdelning måste uppehållas för ett mycket litet antal barn. Inom inspektionsområdet har detta under de senaste åren hänt endast i ett par fall, men den väsentliga nedgång av barnantalet, som redan gjort sig märkbar i våra skolor och som med undantag för årsgrupperna 1920 och 1921 blir än större under de kommande åren, såvitt den nu kan överblickas, talar för att detta framdeles kommer att bliva vanligare.

Folkskolinspektören i Sydsmålands västra inspektionsområde anför, att den årliga minskningen i nativiteten inom inspektionsområdet är högst avsevärd. Skolrotar, som för en mansålder sedan levererade ett normalt barnantal till sin skola, kunna nu vara så gott som barnlösa. Fem gamla skolrotar ha under de senaste sju åren blivit indragna av denna anledning. De täta

Allmänna synpunkter hos i ärendet hörda myn digheter.

Folkskolin-

spektörerna.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

ombytena av lärare under lärarbristens dagar ha möjliggjort denna indragning. Det är emellertid fortfarande åtskilliga skolrotar, där barnantalet för närvarande ligger mellan 1 och 5.

Folkskolinspektör en i Dalslands inspektionsområde anför, att inom inspektionsområdet barnantalet i folkskolorna under de senare åren oavbrutet minskats. Det uppgick sålunda vid vårterminens slut år 1920 till 10,844 och vid samma tid år 1926 till 9,141. Örn denna minskning jämnt fördelades på samtliga skolor inom inspektionsområdet, skulle densamma icke bliva särdeles märkbar — omkring 5 barn för varje skola — men naturligtvis har minskningen icke gått lika fram över alla skolor, utan har den i somliga varit mycket stor, i andra däremot obetydlig eller ingen. Även örn den minskade nativiteten är den huvudsakliga orsaken till att barnantalet vid skolorna är i nedgående, så torde dock även andra faktorer kunna angivas som orsak till detta förhållande. Särskilt gäller detta mera avlägset liggande orter, där befolkningen alltid varit gles, och där möjligheterna till utkomst äro sämre än å mera centralt belägna platser. Å dylika orter har skett och sker allt fortfarande en avfolkning, i det att ungdomen söker sig därifrån och bosätter sig å platser, där arbetet är mindre tungt och ekonomiskt mera givande, och där förhållandena i övrigt äro mera tillfredsställande. Hemmen i de avlägset belägna trakterna bebos därför huvudsakligen av äldre personer, och barnantalet i skolorna där minskas successivt. Det är uppenbart, att härigenom olägenheter uppkomma och att det med nuvarande organisationsbestämmelser rörande skolväsendet understundom kan visa sig svårt att ordna detsamma på ett ur alla synpunkter fullt tillfredsställande sätt. Det kan till exempel icke vara tillfredsställande att, såsom i några fall äger rum inom inspektionsområdet, upprätthålla skolor^ där blott 2, 3 eller kanske några fler barn uudervisas. Undervisningen i en dylik skola blir icke bättre än i en skola med ett större barnantal, men kostnaderna för barnens undervisning bliva oproportionerligt höga. Givetvis vore det önskligt att få till stånd bestämmelser, som möjliggjorde en dylik skolas indragning.

Folkskolinspektören i Alvsborgs södra inspektionsområde meddelar, att inom inspektionsområdet, där sammanlagda antalet i folkskolorna undervisade barn vid slutet av läsåret 1920—1921 utgjorde 13,476 och vid slutet av läsåret 1926—1927 sjunkit till 12,444 barn eller med omkring 7,66 procent, finnas flera skolor och skolavdelningar med ett så ringa antal lärjungar, att de lämpligen kunde och borde indragas och säkerligen också omedelbart skulle indragas, därest skoldistrikten ägde möjlighet därtill.

Folkskolinspektören i Skaraborgs södra inspektionsområde anför, att inom inspektionsområdet redan nu finnas skolor, där barnantalet är mycket ringa. Skulle en ytterligare minskning ske, kunde det inträffa, att läraravdelningar komme att bestå av 2 ä 3 barn, och i enstaka fall vore den möjligheten inte helt utesluten, att lärare ett eller annat år icke finge något barn att undervisa.

Folkskolinspektören i Västmanlands västra inspektionsområde vitsordar, att den starka nativitetsminskningen på sista tiden haft till följd, att en del skolor blivit överflödiga eller fått allt för lågt barnantal. En viss överorganisation av skolväsendet hade på en del håll inträtt. I bergslagen hade även andra orsaker, såsom inskränkning i gruvrörelse och industri, bidragit till skapande av detta missförhållande.

9 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

Folkskolinspektören i Dalarnas norra inspektionsområde meddelar, att det icke sällan inträffat, att barnantalet så väsentligt minskats, särskilt i en del småskolor och mindre folkskolor, att de bort indragas, men detta har varit förenat med stora svårigheter, oaktat ordinarie lärare avgått under tiden. Först efter sju års oupphörliga muntliga och skriftliga framställningar har det lyckats folkskolinspektören att i ett skoldistrikt få ett par småskolor indragna genom ändring av reglementet, och detta skedde mot kyrkostämmans beslut men med skolrådets bistånd.

Folkskolinspektör en i Jämtlands södra inspektionsområde framhåller önskvärdheten av att lärarantalet inom rimliga gränser utjämnas efter barnantalets växlingar. Inom inspektionsområdet funnos under redovisningsåret 1926—1927 64 skolor och skolavdelningar, vilkas elevantal icke översteg 10, därav 13 skolor med endast 2—5 elever. Det synes folkskolinspektören vara uppenbart slöseri med statens och kommunens medel att år efter år hålla särskild skola för 3 ä 4 elever. Påståendet, att undervisningens värde höjes i samma grad elevernas antal minskas, är nog också en sanning med begränsad giltighet. Av flera lärarinnor har folkskolinspektören försport, att de själva funnit undervisningen i en skola med 3 ä 4 barn enformig och tråkig, och att barnen lätt förfallit till slöhet.

Folkskolinspektören i Jämtlands norra inspektionsområde anför, att det icke varit någon sällsynthet, att antalet skolpliktiga barn i en medelstor by kunnat sjunka så avsevärt, att skolor av Bl-formen bort omorganiseras till skolor av B2-formen eller skolor av denna form till B3-formen. Men efter några års förlopp — kanske efter ett 10-tal eller 15-tal år — har barnantalet åter börjat stiga. Detta förhållande har ej sin egentliga orsak i sjunkande nativitet utan i befolkningens bofasthet och frånvaron av större in- och utflyttningar. Dessa periodiska minskningar och ökningar hava vid flera tillfällen ställt skolmyndigheterna inom distrikten inför liknande problem, som nu lagts inför riksdagen. I regel hava svårigheterna lösts genom förflyttning av den överflödiga läraren till annan skola inom distriktet. I många fall har denna förflyttning ägt rum utan några svårigheter, i andra fall återigen har den förflyttade läraren anfört besvär över sin förflyttning. Men det har ock funnits fall, då den överflödiga läraren icke kunnat förflyttas. Den befintliga skolformen bar då måst bibehållas, trots det ringa barnantalet. Sålunda finnas för närvarande inom inspektionsområdet skolor av B2-formen med tillsammans i båda läraravdelningarna mellan 20 och 25 barn, vilka skolor således borde förändras till B3-skolor. Folkskolinspektören förutser, att liknande fall komma att ökas under de närmaste åren och det ringa barnantalet bliva permanent.

Folkskolinspektören i Tornedalens inspektionsområde framhåller, att på grund av den sjunkande nativiteten och den bastiga omplaceringen av befolkningsgrupper vissa skoldistrikt ha anställda ordinarie lärare, vilka egentligen vore obehövliga. Då man räknar med att denna olägenhet kommer att ökas, är det av behovet påkallat, att sådana åtgärder vidtagas, som kunna förhindra onödiga utgifter för skolväsendet.

Vissa folkskolinspektörer giva i mer eller mindre bestämd form uttryck åt en viss tveksamhet rörande behovet av särskilda åtgärder till mötande av minskningen av antalet barn inom folkskolan under förmenande, dels att minsk-

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

ningen av barnantalet möjligen är av övergående natur, dels att nu gällande skolförfattningar medgiva betydande möjligheter till reglering av lärartjänsternas antal. Indragningar av skolor och skolavdelningar böra enligt dessa inspektörers uppfattning äga rum med en viss försiktighet, så att onödiga förändringar i skolorganisationen undvikas. I vissa fall betonas, att den minskning i barnantalet, som flerstädes gjort sig märkbar, bör utnyttjas till förbättring av skolorganisationen. Aven här framhålles emellertid i flertalet fall, att åtgärder i det av riksdagen avsedda syftet torde böra vidtagas.

T. f. folkskolinspektören i Sto c liholm s tra Jc ten s inspektionsområde förordar, att lärarkrafter, som blivit överflödiga på grund av barnantalets nedgång i ett skoldistrikt, användas för utveckling av skolväsendet, till exempel med inrättande av ett sjunde skolår eller av hjälpklassundervisning. Allvarliga strävanden att i den riktniDgen utveckla skolväsendet förekomma redan nu inom inspektionsområdet. Eventuellt överflödiga lärarkrafter skulle ock kunna i viss utsträckning utnyttjas genom att lärare tilldelades tjänstgöring i fortsättningsskola och i folkskolans övningsämnen, örn nämligen sådana ändrade bestämmelser komme till stånd, att statsbidrag finge utgå till avlöning åt läraren såsom folkskollärare, respektive småskollärare, även vid nämnd tjänstgöring.

Folkskolinspektören i Göteborgstraktens inspektionsområde finner det icke vara förenat med några större svårigheter, att i en större eller medelstor stad tilldela de skilda klasserna ett jämförelsevis konstant lärjungeantal, och att följaktligen folkskoleväsendet i dylika distrikt redan med nu gällande lagstiftning äger den anpassningsförmåga, som i riksdagens skrivelse förutsättes som önskvärd. Annorlunda te sig förhållandena i mindre samhällen eller på den egentliga landsbygden, där de geografiska förhållandena lägga hinder i vägen för en skolordning, som med minutiös noggrannhet återspeglar de tillfälliga fluktuationerna i fråga örn lärjungeantalet. Även här äger dock folkskoleväsendet en viss grad av elasticitet. För övrigt bör den omständigheten, att en eller annan skola under en viss tidsperiod arbetar med ett lärjungeantal, som något understiger det normala, icke föranleda till förhastade lagstiftningsåtgärder. Erfarenheten har ock visat, att befolkningen inom ett skolområde i allmänhet är starkt fäst vid sin skola och underkastar sig stora ekonomiska uppoffringar för att få behålla densamma. De befolkningsstatistiska uppgifter, vilka för närvarande föreligga, synas icke lämna utgångspunkt för alltför vittgående slutsatser. Möjligen har det varit på grund av dylika överväganden, som riksdagen i sin skrivelse starkt betonat vikten av att varsamhet iakttages i fråga örn åtgärder i det berörda hänseendet.

Folkskolinspektören i Alvsborgs norra inspektionsområde framhåller, att barnantalet inom inspektionsområdets skolor från år 1920 till år 1926 minskats med 807 barn. Denna nedgång i barnantalet har medfört indragning av vissa lärartjänster, under åren 1924—1926 inalles 10 tjänster. Reduceringen av lärarnas antal har utan svårighet kunnat genomföras. För närvarande torde inom inspektionsområdet icke finnas någon lärartjänst, för vars indragning tillräckligt vägande skäl skulle kunna anföras. Indragning av lärartjänst vid endast tillfällig nedgång av barnantalet vållar oreda i undervisningen, varför sådan indragning bör äga rum endast då den låga lär-

11 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

jungesiffran blir konstant. Förhållanden kunna emellertid uppstå och förekomma väl redan nu på andra håll, vilka kunna göra särskilda åtgärder erforderliga.

Folkskolinspektör en i Skaraborgs norra inspektionsområde anser, att den minskade nativiteten är en följd av världskriget och därmed sammanhängande förhållanden och icke behöver betyda, att man här står inför en företeelse, med vilken man för all framtid har att räkna. Detta måste framkalla vissa betänkligheter mot tillgripandet av särskilda lagstiftningsåtgärder i det förevarande avseendet. Då en närmare erfarenhet därjämte ger vid handen, att den anpassningsförmåga härvidlag hos det nuvarande skolväsendets organisation, som i riksdagens skrivelse beröres, i själva verket icke är så bristfällig, som man synes frukta, ökas i viss mån dessa betänkligheter. Själv har folkskolinspektören från de 13 år han tjänstgjort inom tre olika inspektionsområden icke funnit någon svårighet att rätta de missförhållanden, som uppstått, då en lärarkraft blivit obehövlig. Emellertid får det icke anses uteslutet, att verkliga olägenheter kunna uppstå.

T. f folkskolinspektören i Värmlands mellersta inspektionsområde finner nu gällande författningar vara tillfyllest beträffande större, tätt befolkade skoldistrikt. Även i mindre skoldistrikt med gles befolkning bör en förutseende skolledning kunna upptäcka de möjligheter till indragning av tjänster, som kunna förefinnas, och skoldistriktens ekonomiska intressen pläga se till, att dessa möjligheter även utnyttjas. Dock förordas vissa åtgärder mot en onödig fördyring av skolväsendet.

Folkskolinspektören i Närkes inspektionsområde framhåller, att, ehuru medeltalet lärjungar i inom inspektionsområdet förekommande skolformer ännu kan anses tillfyllest, så finnas dock några skolor, som befinna sig vid gränsen till indragning eller inför försämring av skolformen, emedan barnantalet väsentligt nedgått. Emellertid är det icke sällan vanskligt med förändring av skolreformer, emedan lärjungeantalet inom skolrotarna oförmodat i hög grad stegras, så att den förutvarande skolformen behöver tillgripas. Hur önskligt det än kan vara, att skolväsendet anpassas efter tidsförhållandena, så få dock icke omkastningar av skolväsendet äga rum, innan klarhet vunnits, vartåt utvecklingen verkligen pekar, emedan annars folkundervisningen lider skada och går tillbaka.

Folkskolinspektören i Västmanlands östra inspektionsområde meddelar, att från inspektionsområdet äro hittills mycket få om ens något exempel att anteckna, som skulle kunna anföras som skäl för vidtagande av åtgärder i riksdagsskrivelsens syfte utöver dem, som nu stå till buds. Av statistiska beräkningar synes dock framgå, att barnantalet kommer att minskas rätt väsentligt å vissa orter. Man måste dock i folkskolan räkna med en ganska vid marginal, så att icke ändringar fram och tillbaka i organisationen komme att verka störande på undervisningen.

Folkskolinspektören i Västerbottens södra inspektionsområde framhåller, att inga svårigheter mött att inom inspektionsområdet indraga skolor eller skolavdelningar, som på grund av minskat barnantal icke längre varit behövliga. Han anser emellertid, att sådana svårigheter mycket väl kunna uppstå i de mindre skoldistrikten i södra och mellersta Sverige samt på industriorter med växlande folkmängd samt håller före, att utredningen bör begränsas till de uppslag, som överstyrelsen givit i sitt yttrande till andra kammarens första tillfälliga utskott.

Domkapitlen.

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

Slutligen hava fyra inspektörer mer eller mindre bestämt yttrat sig i avstyrkande riktning.

Samtliga domkapitel tinna, att nedgången av barnantalet i skolorna påkallar åtgärder i ena eller andra avseendet.

Uppsala domkapitel framhåller, att födelseantalet i vårt land och därmed även antalet skolpliktiga barn under de senare åren visat en bestämd tendens att minskas, varjämte på sina håll förskjutningar i befolkningsförhållandena åstadkommit kraftig nedgång i barnantalet. En önskan att indraga sådana skolor oell skolavdelningar, där lärjungarnas antal blivit mycket ringa, måste anses fullt berättigad, ty, även om det i allmänhet blir ett bättre resultat av undervisningen, när en lärare har ett färre antal barn att handleda, kan det icke anses vara förenligt med klok hushållning att betunga stat och kommun med upprätthållande av skolor för blott ett fåtal lärjungar, vilka utan alltför stora svårigheter kunna besöka andra skolor. Möjlighet att reducera lärarantalet i ett skoldistrikt förefinnes visserligen i viss mån redan med nuvarande bestämmelser, men det kan sättas i fråga, örn dessa möjligheter verkligen också utnyttjas.

Linköpings domkapitel håller före, att en utredning i förevarande angelägenhet, varpå sedermera kan grundas ett förslag rörande förändrad lagstiftning i ämnet bör göras ganska allsidig och ingående, då frågan ju har stor räckvidd och även stor betydelse.

Strängnäs domkapitel betonar svårigheterna att med iakttagande av riksdagens direktiv komma till rätta med det föreliggande problemet. Trots dessa svårigheter och tröts den betänksamhet, som en alltför radikal omläggning av skolväsendet måste medföra, skulle domkapitlet tinna det önskvärt, att en utredning gjordes rörande folkskoleväsendets fullständiga förstatligande. Under avvaktan härpå och i förbidan på den erfarenhet rörande nativitetsförhållandena, som kan ges under de närmast följande åren, torde föreslagna partiella reformer vara lämpliga.

Västerås domkapitel, som inhämtat yttrande i ärendet från fyra kontraktsprostar inom stiftet, framhåller att även inom Västerås stift, särskilt i dess industriella delar, skiftningarna inom befolkningsförhållandena gjort sig starkt kännbara och under den närmaste framtiden torde framträda med ökad styrka. Behovet av åtgärder i den av riksdagen angivna riktningen kan därför av domkapitlet på det livligaste vitsordas.

Liknande synpunkter framföras av domkapitlen i Skara, Växjö, Lund, Karlstad, Härnösand och Luleå.

Visby domkapitel, som inhämtat yttranden i ärendet från kontraktsprostarna i stiftet, framhåller, att i städer och andra större skoldistrikt skolorganisationens anpassning efter det från tid till annan växlande barnantalet lätt går för sig. I mindre skoldistrikt åter, i synnerhet sådana, där behovet lätt växlar mellan en B2-skola och en Bl-skola, torde missförhållandena i förevarande avseende göra sig starkare gällande. Omständigheterna synas påkalla en utredning angående bästa sättet att fylla de åsyftade luckorna i den nuvarande lagstiftningen.

Göteborgs domkapitel instämmer till alla delar i av folkskolinspektören i Göteborgstraktens inspektionsområde avgivet yttrande, vilket i det föregående refererats.

13 Kungl. Martts proposition Nr 77.

Även länsstyrelserna finna i allmänhet nedgången i barnantalet motivera åtgärder till åstadkommande av en effektivare begränsning av lärartjänsternas antal. Åtskilliga av dem anse, att riksdagens bestämt uttalade uppfattning, att kommunernas självbestämningsrätt ej må trädas för nära, starkt begränsar möjligheterna att indraga obehövliga skolor och skolavdelningar. Flertalet inskränker sig till att i korta yttranden tillstyrka åtgärder i avseenden, som i riksdagens skrivelse antydas. Vissa länsstyrelser framlägga emellertid i utförligare yttranden allmänna synpunkter i ämnet.

Länsstyrelsen i Jönköping framhåller, att de möjligheter, som redan finnas till besparingar i kostnaderna i skolväsendet, i många fall icke begagnas av skoldistrikten. Då trots detta statsbidrag icke kan förvägras för lärartjänster, vilka måste anses överflödiga, bliva statens utgifter för skolväsendet i många skoldistrikt oskäligt stora. Det förekommer sålunda, att ifrågasatta tjänsteindragningar, vilka blivit möjliga vid lärares avgång, omöjliggjorts genom att skoldistriktet och framför allt den skolrote, som skulle beröras av indragningen, motsatt sig densamma. Obenägenheten att ingå kommunalförbund synes vara stor även i fall, där stora besparingar skulle kunna vinnas. Med hänsyn till de stora statsbidrag, som utgå till skolväsendet, synes det därför icke obilligt, att såsom förutsättning för erhållande av statsbidrag fordra, att vederbörande skoldistrikt verkligen skall hava vidtagit de åtgärder, som lämpligen kunna ifrågakomma för nedbringande av kostnaderna.

Länsstyrelsen i Göteborg anför, att vad anledningen till nedgången av barnantalet i ett skoldistrikt än må vara, torde i varje fall för undvikande av att kostnaderna för barnens undervisning bli oproportionerligt höga vara önskvärt, att ökade möjligheter beredas att anordna skolväsendet efter de sålunda ändrade förhållandena. Inom de olika skoldistrikten äro emellertid förhållandena i så hög grad växlande, att det icke lärer vara lämpligt eller ens möjligt att fastställa enhetliga regler för frågans lösning. Länsstyrelsen framhåiler slutligen, att, då det statistiska material, som särskilt avser föreliggande fråga, synes omfatta endast en kortare tidrymd, en viss varsamhet torde vara påkallad, då det gäller utfärdande av bestämmelser i ämnet.

Länsstyrelsen i Mariestad anför, att barnantalet i skolåldern under åren 19:10—1925 minskats inom länet med 2,203 och under samma tid inom riket med 33,539. För länets del är företeelsen ganska överraskande med hänsyn till länets struktur av jordbrukarlän med stationär befolkning, små städer och ringa industricentra, och därtill, att befolkningssiffran under tiden på det hela taget ej obetydligt stegrats. Då verkligt behov föreligger av skolorganisationens anpassning på nöjaktigt sätt efter de ändrade förhållandena, tillstyrker länsstyrelsen den begärda utredningen och framläggande av förslag till lagstiftning i ämnet.

Länsstyrelsen i Karlstad finner uppenbart, att rådande förhållanden icke medgiva de inskränkningar och beskärningar i skolväsendet, som betingas av nedgången i barnantalet, samt att åtgärder för åstadkommande av förändring härutinnan äro av behovet påkallade.

Länsstyrelsen i Örebro anser, att förevarande spörsmål måste tillmätas icke ringa vikt. Den sedan lång tid tillbaka huvudsakligen på grund av utflyttning minskade folkmängden i många kommuner, särskilt å den egentliga landsbygden, i förening med den under sista åren hastigt och allmänt sjunkande nativiteten, hava nämligen redan flerstädes föranlett sådan nedgång

Länsstyrel-

serna.

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

i de skolpliktiga barnens antal, att skolorna lämpligen icke kunna uppehållas till nuvarande antal och omfattning. Och om, såsom kan antagas, denna utveckling kommer att fortgå i samma riktning måhända ännu åtskilliga år, måste givetvis dess följder i angivna hänseende göra sig än mera märkbara.

Länsstyrelsen i Västerås framhåller, att med allt erkännande av principen örn kommunernas självbestämningsrätt synes staten, som bidrager så ofantligt till lärarnas avlöning, hava berättigade anspråk på att intet slöseri i fråga örn lärarkrafter må förekomma, utan att barnaundervisningen ordnas så att befintliga möjligheter till minskande av lärarantalet inom skäliga gränser tillvaratagas.

Länsstyrelsen i Gävle antur, att det otvivelaktigt förhåller sig så, att barnautalet flerstädes till följd av den alltjämt minskade nativiteten eller av annan orsak, såsom den industriella verksamhetens inskränkning, förflyttning till annan ort eller upphörande, redan så starkt minskats eller inom en snar framtid med säkerhet kan väntas så reduceras, att det måste anses ekonomiskt oförsvarligt att vidmakthålla hittillsvarande skolorganisation, och att en inskränkning genom indragning av skolor eller skolavdelningar måste anses påkallad. Med nuvarande bestämmelser synes emellertid en sådan önskvärd inskränkning ej kunna i erforderlig omfattning vidtagas, varför åtgärder för möjliggörande av större anpassning efter ändrade förhållanden synas erforderliga.

Länsstyrelsen i Härnösand framhåller, att, enligt vad erfarenheten givit vid handen, barnantalet inom folkskolorna under de senare åren avsevärt minskats och med all säkerhet torde komma att ytterligare minskas under närmast kommande år. Med hänsyn härtill och till jämväl de växlingar i barnantalet vid skolorna, som av annan anledning, till'exempel stegrad ineller utflyttning å vissa orter, visat sig förekomma, synes kravet på att skolväsendet skall vara så organiserat, att vederbörande skoldistrikt må äga möjlighet att snabbt och smidigt anpassa skolväsendet efter inträffade ändrade förhållanden äga allt fog för sig. Länsstyrelsen anser sig fördenskull obetingat böra tillstyrka, att åtgärder vidtagas i det syfte, som anges i den i ärendet väckta motionen.

Länsstyrelsen i Ostersund anför, att, vad den rena landsbygden angår, de senare årens forcerade utveckling av skolväsendet med dess i olika avseenden ökade fordringar på befolkningen torde hava framkallat anspråk hos denna att få skolorganisationeu i varje distrikt bekvämt ordnad, så att familjerna i största möjliga utsträckning hava tillgång till skolor i hemmens närhet. Indragning av en skola för en del av ett distrikt, under det andra delar av distriktet få behålla sina skolor, skulle därför säkerligen möta mycket starka gensagor. Rent objektivt sett förefaller det länsstyrelsen otvivelaktigt, att de minsta skolorna icke äro önskvärda ur pedagogisk synpunkt. Om barnen icke äro särskilt läsbegåvade, ligger det nära till hands, att undervisningen med ett litet fåtal barn så småningom blir tråkig och slapp. Därtill kommer, att det för barn från de isolerade gårdarna och byarna är nyttigt att under uppväxten flyttas ut ur de allt för instängda förhållandena i hemmet och komma i beröring med andra människor och få andra intryck. Dessa synpunkter tala således för en indragning av de minsta skolorna. Att därigenom tillika besparingar för stat och kommun skulle vinnas i lärararvoden, lokal- och materialkostnader samt utgifter för

15 Kungl. Majlis proposition Nr 77.

inspektörernas resor, ligger i öppen dag. — Vilket barnantal, som bör beräknas såsom minimum, är i ärendets nuvarande skick svårt att bedöma. Att ett antal av 5 barn och därunder är för lågt, förefaller sannolikt. Huruvida detsamma gäller örn ett antal av 10 barn, är mera osäkert. Kanske skulle därigenom i åtskilliga fall uppstå allt för stora rubbningar av organisationen inom skoldistrikt med genomgående gles befolkning. I varje fall torde sistnämnda antal såsom minimum endast kunna utgöra direktiv med förbehåll örn diskretionär prövningsrätt för vederbörande myndighet.

De i ärendet hörda folkskolestyrelserna med undantag av Malmö folkskolestyrelse finna inga större svårigheter i att anpassa lärarantalet efter växlande behov. Vissa av dem uttala sig dock för ändringar i ena eller andra avseendet av nu gällande författningar.

Stockholms folkskoledirektion framhåller, att de särskilda åtgärder, som från skilda håll ifrågasättas i syfte att möjliggöra avkopplande av överflödiga lärarkrafter, synas företrädesvis avse mindre kommuner och hava knappast något intresse för ett stort skoldistrikt sådant som Stockholm. Den växling i barnantalet, som även i Stockholm under senare år gjort sig starkt märkbar, hänför sig i sitt huvudsakliga förlopp till växlingarna i nativiteten och har i det hela föga eller intet sammanhang med växlingarna i industriell företagsamhet. Men då således barnantalet i skolpliktsåldern i stort sett följer nativitetens växlingar, kunna växlingarna i folkskolornas barnantal med tämligen stor säkerhet beräknas flera år i förväg, och då årligen i genomsnitt över 40 lärartjänster ledigförklaras, förefinnes alltså möjlighet att i god tid genom indragning av lärartjänster anpassa lärarantalet efter en beräknad nedgång i folkskolans barnantal. I avseende å anslutning till folkskolans frivilliga åttonde klass åter förefinnes ett osäkerhetsmoment, då förutberäkningar härav på längre sikt icke äro möjliga. Antalet avdelningar har i denna under de senare åren varit tämligen konstant omkring 90. Men en starkare variation, särskilt en starkare minskning av antalet avdelningar, är dock tänkbar. Med hänsyn till sådan eventuell minskning har dock folkskoledirektionen ansett sig böra anställa ett ganska stort antal lärare såsom extra ordinarie, vilka anställas på ett år.

Norrköpings folkslcolestyrelse anför, att enligt den erfarenhet, som i Norrköping inhämtats, det icke behövs någon författningsändring för att ett skoldistrikt med en mångfald folkskolor och lärare skall kunna genom iakttagande av nödig försiktighet och förtänksamhet avpassa lärarpersonalens antal så, att det icke blir större än behovet kräver, även om antalet skolpliktiga barn nedgår. När på andra håll en sådan anpassning möter oförskyllda hinder, lär detta bero på att förhållandena äro för små.

Malmö folkslcolestyrelse framhåller, att själva det faktum, som utgör utgångspunkten för riksdagens skrivelse, nämligen det sjunkande barnantalet i skolorna och det därav följande behovet att i vissa fall indraga skolavdelningar, förvisso icke får bagatelliseras. Det gör sig mycket starkt gällande icke minst i Malmö. I en särskild utredning, som ingivits till Kungl. Majit, har det visats, att fara för ett icke alltför obetydligt överskott av lärare inom skoldistriktet vore för handen under de närmast kommande åren. Enligt vad som försports, lärer man jämväl i vissa andra städer stå inför samma situation som i Malmö. Det är visserligen sant, att faran för ett

Folkskole-

styrelserna.

16 Kungl. Marits proposition Nr 77.

överskott av lärarkrafter kan antagas föreligga allenast omkring ett decennium framåt och att därefter en anpassning hunnit ske. Sant är också att det ur undervisningens synpunkt är fördelaktigt, örn varje lärare får ett relativt litet antal elever, något som ju måste bli följden av ett överflöd på lärarkrafter. Men å andra sidan kan det icke vara ekonomiskt försvarligt att uppehålla läraravdelningar, som icke äro behövliga i och för sig. Och även örn en sådan anordning behöver ifrågakomma endast under några år framåt, kan likväl under tiden icke alltför obetydliga ekonomiska värden komma att riskeras för stat och kommun.

Av skolöverstyrelsen gjorda statistiska beräkningar rörån de lärjungefrekvensen i folkskolan.

För att erhålla en säker utgångspunkt vid bedömandet av här föreliggande spörsmål har skolöverstyrelsen på grundval av de till överstyrelsen årligen inkommande statistiska uppgifterna från skoldistrikten gjort vissa beräkningar angående antalet barn per läraravdelning i olika skolformer. De sålunda erhållna sifferuppgifterna hava av överstyrelsen värderats ur synpunkten i vilken omfattning de dels medgiva indragning av lärarbefattningar dels erfordra ökning av antalet dylika befattningar.

I sammandrag lämnas för riket i dess helhet resultatet av nämnda beräkningar i efterföljande med 1 till 14 betecknade tabeller. Härvid anmärkes, att variationer av skolformer medtagits i tabellerna, att, då i tabellerna 3 och 6 en B2- eller Cl-skola har två eller flera småskolor till underlag, i skolans totala barnantal medräknats barnen från samtliga småskolor, som angivits utgöra underlaget för folkskolan, att, örn barn från viss småskola uppgivits övergå till två folkskolor, i vissa fall halva barnantalet antagits övergå till vardera folkskolan samt att i de fall, då det synts vara sannolikt, att det övervägande antalet barn övergår till den ena av två uppgivna folkskolor, det räknats, som om samtliga barnen överginge till denna.

Tabell 1.

Medeltal barn per läraravdelning för liela riket.

Vid slutet av vårterminen år

i egentliga folkskolan i skolor av A-form . s » j > > » Bl-form.

» > » »it B2-form .

» småskolor av a-form.............

lii b-form.............

» skolor av B3-form..............

» egentliga folkskolan i skolor av Cl-form

» småskolor av cl-form............

» skolor av C2-form..............

» C3 skolor och mindre folkskolor.....

Kungl. Maj:ts proposition Nr 77. 17

Medeltalet barn per läraravdelning har under den period av 8 år, som tabellen omfattar, sjunkit, varierande i olika slag av folkskolor mellan 0.6 och 6.3 barn per läraravdelning. Grunden härtill är tvåfaldig, dels den genomgående minskningen av folkskolans barnantal, dels ökningen av antalet läraravdelningar. Den förra uppgår till 42,651 barn eller omkring 6.03 % av antalet år 1921 i skolan varande barn. Den senare utgör sammanlagt 1,735 läraravdelningar eller 7.86 % av antalet läraravdelningar år 1921 och sammanhänger huvudsakligen med de sedan lång tid tillbaka pågående organisatoriska förändringarna av skolväsendet, genom vilka exempelvis halvtidsläsande skolor omändras till heltidsläsande, vilket oundvikligen medför nedgång i medeltalen. Vidare hava skolor med stort barnantal förvandlats till skolor av högre form med ökat antal läraravdelningar. Betecknande för berörda förhållande är att under den tid, varom här är fråga, antalet heltidsläsande läraravdelningar ökats från 20,553 till 24,193 eller med 3,640 medan antalet halvtidsläsande läraravdelningar minskats från 4,735 till 2,830 eller med 1,905, vilket innebär en total ökning med ovan angivna 1,735 läraravdelningar.

Samtliga efterföljande tabeller avse förhållandena vid slutet av vårterminen 1928.

Tabell 2.

Antal läraravdelningar i egentliga folkskolan i skolor av A-form med

(hjälpklasser och klasser av fysiskt svaga barn icke medräknade):

Högst 15 lärjungar:........... 68 = I.21 %

16—20 » 362 = 6.45 %

21—25 » 894 = 15.93 %

26—35 » 3,753 = 66.86 %

över 35 » 536 = 9.55 %

5,613 = 100 %

Tabell 3.

Antal läraravdelningar i småskolor av a-form med:

Högst 12 lärjungar:........... 102 = 2.so %

13—20 » 826 = 20.23 %

21—25 » 1,628 = 39.86 %

över 25 » 1,528 = 37.41 %

4,084 = 100 %

Tabell 4.

Antal skolor av första B-formen, i vilka sammanlagda lärjungeantalet i den egentliga folkskolan uppgår till (hjälpklasser och klasser av fysiskt svagä barn

icke medräknade):

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 63 haft. (Nr 77.) 2

Barnantalet i olika skolformer vid slutet av vårterminen 1928.

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

Tabell 5.

Antal skolor i andra B-formen, i vilka sammanlagda lärjungeantalet i små- och folkskolavdelningen uppgår till:

Högst 20 lärjungar:....... 44 = 1.53 % ofullständiga undantagna

21—25 » 109 = 3.79 % d:o d:o

26—30 » 232 = 8.06 %

31—55 » 1,895 = 65.87 %

över 55 » 597 = 20.75 %

2,877 = 100 %

Tabell 6.

Antal skolor av första C-formen, i vilka sammanlagda lärjungeantalet i små- och folkskolavdelningen uppgår till:

Tabell 7.

Antal skolor av tredje B-formen med:

Högst 6 lärjungar: 7—10 »

11—25 »

över 25 »

5 = 0.94 %

34 - 6.40 %

402 = 75.71 %

90 - 16.95 %

531 = 100 %

Tabell 8.

Antal småskolor av b-form med:

Högst 6 lärjungar: 7—10 »

11—25 »

över 25 »

159 = 2.91 %

747 = 13.70 %

3,849 = 70.57 %

699 = 12.82 %

5,454 = 100 %

Tabell 9.

Antal folkskolor av andra C-formen med:

Högst 6 lärjungar: 7—10

11—20 »

21—35

över 35 »

4 = 0.99 %

46 = 11.33 %

227 = 55.91 %

129 = 31.77 %

406 = 100 %

19 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77. Tabell 10.

Antal folkskolor av tredje C-formen med:

%

%

%

%

Högst 10 lärjungar:........... 0

11—25 » ........... 2*) = 50

26—50 » ........... 1 = 25

över 50 » ........... 1 = 25

4 = 100

Tabell 11.

Antal småskolor av tredje c-formen med:

Högst 10 lärjungar:........... 5 = 5.26

11 — 25 » ........... 61 = 64.21

över 25 » ........... 29 = 30.53

95 = 100

Tabell 12.

Antal mindre folkskolor av första D-formen med:

Högst 6 lärjungar: 7—10 »

11—25 »

över 25 »

81 = 5.70 %

286 = 20.14 %

970 = 68.31 %

83 = 5.85 %

1,420 = 100 *

Tabell 13.

Antal mindre folkskolor av andra D-formen med:

Tabell 14.

Antal mindre folkskolor av tredje D-formen med sammanlagt:

Högst 10 lärjungar:........... 9 = 2.28 %

11—20 » ........... 154 = 39.09 %

över 20 » ........... 231 = 58.63 %

394 = 100 *

I tabellerna 2—14, vilka, såsom ovan framhållits, samtliga avse förhållandena vid vårterminens slut år 1928, äro lärara vdelningarna grupperade efter antalet i dem varande lärjungar. Då syftet med förevarande statistiska

*) 1 med både folk- och småskolestadiet utgörande en läraravdelning.

Tabell 2.

Tabell 3.

Tabell 4.

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

undersökning närmast varit att utröna, huruvida och i vilken omfattning det nuvarande barnantalet i läraravdelningarna synes bereda möjlighet till indragning av läraravdelningar och inskränkningar beträffande skolorganisationen, hava de olika skolformerna och i vissa fall såväl den egentliga folkskolan som småskolan inom samma skolform behandlats var för sig. Grunden för grupperingen av läraravdelningarna, d. v. s. det i de olika tabellerna angivna barnantalet per läraravdelning, har också valts i syfte att beträffande varje särskild skolform giva en i möjligaste mån tillförlitlig uppfattning örn i vilken utsträckning indragning av läraravdelningar kunde med hänsyn till barnantalet anses motiverad. Men därjämte torde tabellerna visa, att örn än indragningar kunna ske, så betyder detta icke, att det nuvarande lärarantalet därigenom kan komma att minskas i motsvarande grad, enär ett stort antal läraravdelningar hava för högt lärjungeantal och således behöva uppdelas. Skolväsendet befinner sig nämligen fortfarande i utveckling, och många skolorganisatoriska förbättringar återstå ännu att genomföra.

I tabell 2, som avser den egentliga folkskolan i skolor av A-form, torde, örn hänsyn tages uteslutande till barnantalet, de 68 läraravdelningar, vilka omfatta högst 15 lärjungar vardera, kunna sammanslås till skolor av första B-formen med halva antalet läraravdelningar eller i vissa fall med andra läraravdelningar i A-skola. Även i den följande gruppen om 362 läraravdelningar med vardera mellan 16 och 20 lärjungar torde under enahanda förutsättning ett betydande antal få anses överflödiga och jämväl i gruppen 894 läraravdelningar med 21 till 25 lärjungar i vardera avdelningen torde en del läraravdelningar kunna indragas och lärjungarna fördelas på de övriga, detta givetvis dock endast i sådana fall, då en och samma skola är uppdelad på flera oparallellavdelningar med ovan angivna jämförelsevis låga lärjungeantal. Å andra sidan torde emellertid åtskilliga läraravdelningar i gruppen 536^avdelningar med över 35 lärjungar i varje böra uppdelas.

Tabell 3 företer i stort sett analoga förhållanden med tabell 2. Beträffande gruppen 102 läraravdelningar med högst 12 lärjungar i vardera möter med hänsyn till barnantalet uppenbarligen intet hinder att sammanslå två läraravdelningar till en, varvid i de fall, då skolan utgöres av enkel a-skola utan parallellavdelningar, skolan skulle förvandlas från a- till b-form. Även i nästföljande grupp med 826 läraravdelningar torde barnantalet bereda möjlighet till icke obetydliga indragningar, nämligen i sådana fall, då barn kunna överflyttas till parallellavdelning i samma eller närliggande skolhus eller ett blandat system av a- och b-skola kan tillämpas. Dock torde dessa eventuella indragningar helt eller delvis kompenseras genom nya tjänster för gruppen 1,528 läraravdelningar med över 25 lärjungar i varje.

Tabell 4 avser folkskolestadiet i skolor av första B-formen. I dessa skolor äro två lärarkrafter anställda vid den egentliga folkskolan. Där sammanlagda barnantalet icke är större, än att det lämpligen skulle kunna samtidigt undervisas av en lärare, finnes givetvis förutsättning för skolans anordnande enligt andra B-formen. Så är uppenbarligen förhållandet beträffande gruppen 51 skolor med högst 30 lärjungar i varje. Huruvida och i vilken utsträckning indragningar skulle kunna göras även i de två nästföljande grupperna örn respektive 78 och 164 skolor låter sig icke utan undersökning i de särskilda fallen avgöra. Då lärjungeantalet i en skola av andra B-for-

21 Kungl. May.ts proposition Nr 77.

men icke synes böra överstiga 30 på folkskolestadiet, torde nämligen som förutsättning för indragningar inom de två nämnda grupperna böra krävas, att vissa barn överflyttas till annan skola, vilken är så belägen, att barnens skolvägar icke bliva oskäligt långa eller svåra. Möjligheten att indraga lärartjänster vid skolor av första B-formen synes således icke vara betydande. I stället torde ökning vara att motse inom gruppen 217 skolor med över 70 lärjungar i varje.

Tabell 5 avser såväl små- som folkskolestadiet i skolor av andra B-formen och tager närmast sikte på möjligheten att förändra sådan skola till närmast lägre form eller tredje B-formen med en lärare för såväl små- som folkskolestadiet. Tredje B-formen torde få betecknas såsom en ur undervisningssynpunkt betydligt svagare skolform än andra B-formen, varjämte den för läraren är en mycket mödosam skolform, enär han i denna har att samtidigt undervisa lärjungar på skolans alla åldersstadier. Barnantalet får därför, örn ett något så när nöjaktigt undervisningsresultat skall kunna vinnas, hållas tämligen lågt och torde icke böra överstiga 25. Under denna förutsättning synes emellertid barnantalet bereda möjlighet till indragning av småskollärarinnebefattningarna i grupperna 44 skolor med högst 20 och 109 skolor med mellan 21 och 25 lärjungar i vardera. Icke heller i denna skolform torde minskning av lärarantalet vara att motse utan i stället ökning. Därpå tyder gruppen 597 skolor med över 55 lärjungar i varje.

Tabell 6 avser små- och folkskolestadiet i skolor av första C-formen. I en sådan skola äro lärjungarna fördelade på två läraravdelningar, en för småskolan och en för folkskolan, vardera läraravdelningen uppdelad i två avdelningar, undervisade på skilda tider. Vid en jämn fördelning av barnantalet på de olika ålders- och skolstadierna kommer alltså en dylik skola med till exempel 30 lärjungar att i småskolan få 5 och i folkskolan 10 lärjungar per undervisningsavdelning, d. v. s. att småskollärarinnan får 5 och folkskolläraren 10 lärjungar att samtidigt undervisa. Närmast lägre form av halvtidsläsande skola är andra C-formen, som bildar en läraravdelning och två undervisningsavdelningar. Vid en förändring av ovannämnda Clskola med 30 lärjungar till skola av andra C-formen skulle läraren få att växelvis i varannandags- eller periodläsning .undervisa småskolavdelningens 10 och folkskolavdelningens 20 lärjungar. Även ett sammanlagt barnantal av upp till 40 torde icke alltid få anses hinderligt för skolans anordning enligt andra C-formen. Dock bör beaktas, dels att undervisningsresultatet i en sådan skola måste anses bliva väsentligt sämre än i en skola av första C-formen, dels att en skola av andra C-formen med ett stort barnantal ställer mycket stora krav på läraren, som ena dagen eller terminen har att undervisa på skolans lägsta och andra dagen eller terminen på skolans högre stadium. Vid en beräkning av att C2-skolan kan mottaga intill 40 lärjungar, skulle alltså barnantalet icke utgöra hinder för att de i tabell 6 upptagna grupperna 9, 22 och 20, skola örn respektive högst 30, mellan 31 och 35 samt mellan 30 och 40 lärjungar, förändrades till andra C-formen, d. v. s. att sammanlagt 57 småskollärarinnetjänster indroges. Härvid är emellertid att märka, att halvtidsläsningens bibehållande i alla dessa skolor ingalunda torde få anses vara befogad, vadan ett stort antal av dem säkerligen komma att övergå till högre skolform, i vilket fall antalet lärartjänster i allmänhet blir oförändrat. I fråga om de nuvarande skolorna av första C-formen torde

Tabell 5.

Tabell 6.

22 Tabellerna

7—14.

Sammanfattning av tabellerna 1—14.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

en betydande ökning av lärarantalet kunna motses. Vid eventuellt införande av heltidsläsning måste antagligen i regel inom de 454 skolorna med över 60 lärjungar i varje anställas ytterligare en lärare.

Tabellerna 7—14 upptaga skolor med endast en läraravdelning. Att vid ett ringa lärjungeantal förändra dessa skolor till lägre form låter sig således i allmänhet icke göra. För indragning av skolorna kräves, att barnen överföras till andra skolor, varvid i de fall, då skolvägen blir lång, inackordering eller skolskjutsar synas vara behövliga. Vissa av de i tabell 8 upptagna småskolorna av b-form, nämligen de som utgöra en del av B2-skolor och ligga tillsammans med dessa, bilda härifrån undantag. De kunna givetvis förändras i samband med en förändring av skolan i dess helhet. I de ifrågavarande skolformerna finnas sammanlagt 1,349 skolor med högst 10 lärjungar i vardera. Jämförelsevis många av dessa skolor — 90 i tabell 7, 699 i tabell 8, 129 i tabell 9, 2 i tabell 10, 29 i tabell 11, 83 i tabell 12, 266 i tabell 13 och 231 i tabell 14 eller tillsammans 1,529 — hava så stort barnantal, att i många fall kan vid skolförbättring komma att erfordras ytterligare en lärartjänst.

Med tabellerna 1—14 och till dem i korthet fogade förklaringar och an märkningar vill överstyrelsen giva en sammanfattande, i möjligaste mån konkret bild av lärjungefrekvensen i våra skolor och lär aravdelningar ävensom, såsom förut framhållits — med bortseende från alla andra omständigheter, som kunna inverka på skolans organisation — en föreställning om i vilken utsträckning lärjungeantalet lämnar möjligheter till indragningar av lärartjänster. Men överstyrelsen anser sig i detta sammanhang böra erinra örn att icke blott möjlighet till indragning av tjänster vid vissa skolor föreligger utan ock att ökning av tjänster vid andra skolor är att motse.

Såsom överstyrelsen således sökt visa, torde redan det nuvarande barnantalet i våra skolor lämna möjligheter till indragningar av lärartjänster. Även om dessa möjligheter kunde nu omedelbart och fullständigt utnyttjas, vilket givetvis med hänsyn till övriga faktorer, som härvid äro att beakta, måste anses otänkbart, skulle emellertid ett därmed vunnet jämviktsläge mellan antalet barn och antalet läraravdelningar endast bliva av rent tillfällig natur. Barnantalet i våra skolor undergår nämligen ständiga växlingar, beroende på födelsetalens storlek samt in- och utflyttningar de olika skolområdena emellan.

De uppgifter, som av skolöverstyrelsen i den nyss meddelade statistiken lämnats, äro, i vad de avse barnantalet i olika skolformer vid slutet av vårterminen 1928, ägnade att tjäna såsom utgångspunkt vid en undersökning i vilken utsträckning barnantalets efter allt att döma fortskridande nedgång under de närmast följande åren kommer att inverka på skolklassernas storlek.

Till icke ringa del är — påpekar överstyrelsen — förskjutningen i skolklassernas storlek föranledd av nativitetsminskningen. Läraravdelningar, som vid tiden för deras inrättande voro av normal storlek, hava undan för undan under den stadigt fortgående nedgången i barnantalet allt efter som de äldre och större årgångarna flyttats uppåt i skolan mottagit allt fåtaligare

23 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

åldersgrupper. Allmänt bekant är även, att nedgången i barnantalet är än mer framträdande bland de åldersgrupper, som vid den tid beräkningarna avse ännu icke inträtt i skolåldern. Av denna anledning måste man, framhåller överstyrelsen, räkna med en ytterligare väsentlig reducering av barnantalet i folkskolan under de år framåt, som för närvarande kunna överskådas.

För att giva en uppfattning örn storleken av denna redan inträdda eller förutsedda reducering av barnantalet i folkskolan, har överstyrelsen på grundval av de senaste årens födelsesiffror gjort vissa beräkningar rörande barnantalet i folkskolan fram till år 1937/1938. Resultatet av dessa beräkningar ter sig sålunda:

Den totala minskningen av barnantalet på småskolestadiet från läsåret 1927—1928 d. v. s. den tidpunkt, som tabellerna 2-—14 i det föregående avser, till läsåret 1935—1936 utgör enligt ovanstående sammanställning 52,046 barn eller 23.os % av barnen på småskolestadiet vårterminen 1928.

Beräknad minskning av barnantalet.

Andra av skolöverstyrelsen påvisade olika faktorer, som inverka på antalet tjänster.

24 Kungl. Maj:ts proposition Kr 77.

Den totala minskningen av barnantalet på folkskolestadiet från läsåret 1927—1928 till läsåret 1937—1938 utgör enligt ovanstående sammanställning 70,013 barn eller 16,42 % av på folkskolestadiet vårterminen 1928 varande barn.

Som synes, är det de synnerligen kraftiga årgångarna av 1920 och 1921, som för en kort tid hejdat eller komma att hejda barnminskningen i skolåldern.

Ovanstående beräkningar få icke hållas för exakta, anför skolöverstyrelsen, men torde dock i stort sett giva en tydlig bild av barnantalets förskjutning inom små- och folkskolan, och oförtydbart giva de vid handen, att man inom de närmaste åren har att motse en mycket kraftig reducering av detta barnantal, som med största sannolikhet kommer att lämna ökade möjligheter till indragning av lärartjänster.

Givetvis innebär, framhåller överstyrelsen, denna allmänna nedgång av barnantalet ingalunda en för alla skolor likformig sänkning av lärjungarnas antal. Tvärtom kommer vid åtskilliga skolor barnantalet att slutligen avsevärt stiga. Befolkningsförflyttningen, anför skolöverstyrelsen, är i sin ordning beroende av växlingar inom näringslivet och kommunikationsväsendet.

När fråga är örn skolväsendets ändamålsenliga anordning och anpassning av barnantalet, är emellertid — framhåller skolöverstyrelsen vidare — barnantalet endast en av de faktorer, som måste tagas med i beräkningarna.

En omständighet av vikt är skolvägarnas längd och beskaffenhet. Sammanslagning av skolor och läraravdelningar låter sig givetvis göra endast i sådana fall, då barnen utan alltför stora svårigheter kunna överföras till annan skola eller läraravdelning. Så är i stor utsträckning förhållandet i städer och andra större samhällen, där vägavstånden äro obetydliga. Men på den rena landsbygden är denna fråga ofta av avgörande betydelse för skolväsendets organisation. Många skoldistrikt, särskilt sådana i de glesast bebyggda delarna av landet, uppehålla, såsom av tabellerna 2—14 i det föregående

25 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

framgår, ett flertal skolor med synnerligen ringa barnantal. En vidare utveckling av inackorderings- och skolskjutssystemen, synes visserligen ägnad att minska antalet av dylika skolor med få barn, men alltjämt måste man dock räkna med nödtvånget att uppehålla många sådana skolor. Dessa skolor hava nämligen i regel endast en lärare. Vid indragning av tjänst nedlägges således skolan. Befolkningen ställes mellan valet att hava en liten skola eller ingen skola alls. Nedlägges skolan, måste barnen beredas undervisning i annan skola genom anlitande av inackorderingsbidrag eller skolskjuts. Men inom stora delar av vårt land finnes bland befolkningen stor obenägenhet att anlita någon av dessa utvägar, varjämte det måhända inte heller alltid är möjligt att tillgripa dem. — Stor varsamhet måste också iakttagas, då indragning av lärartjänst medför, att en skola övergår från högre till lägre skolform. Förändring av till exempel en Bl-skola till en B2-skola innebär ur undervisningssynpunkt en försämring, förändring av en B2-skola till en B3-skola likaledes och i ännu högre grad. Man kan icke förtänka skoldistrikten, örn de äro ovilliga att vidtaga åtgärder, varigenom barnen skulle komma att erhålla försämrad undervisning.

En annan omständighet, vartill hänsyn måste tagas vid bedömandet av skolorganisatoriska spörsmål, är förefintligheten av eller bristen på lämpliga skolbyggnader. En förutsättning för sammanslagning av tvenne skolor till en enda är icke sällan, att denna senare måste förläggas till en plats, där förut ingen skola finnes, detta givetvis i syfte att förkorta skolvägarna för de längst bort i det ena skolområdets ytterkant boende barnen. Enär flertalet barn emellertid härigenom får förlängd skolväg, reses givetvis motstånd mot omorganisationen. Och örn distriktet för omorganisationen nödgas övergiva eller förflytta en fullt användbar skolbyggnad, blir motståndet naturligtvis ännu starkare. Även i andra fall förorsakar en sammandragning inom skolväsendet icke sällan, att örn- eller tillbyggnader för beredande av nödigt utrymme åt det ökade barnantalet bli nödvändiga, eller ock att befintliga skollokaler bliva utan användning, vilket senare förhållande kan inträffa, då läraravdelningarnas antal inom en och samma skola minskas. Skoldistriktet har måhända inte alltför långt tillbaka i tiden varit nödsakat att uppföra nya lokaler eller tjänstebostäder, som efter indragningen av lärartjänster måste stå tomma. I det ena fallet såväl som i det andra gör sig helt naturligt en viss obenägenhet mot omorganisationen gällande hos deni, vilka frågan närmast berör.

Skoldistriktens förpliktelser mot de i skolorna tjänstgörande lärarna och slutligen hänsynen till de av en eventuell indragning närmast berörda målsmännen äro vidare omständigheter, vartill vid ifrågavarande tillfällen behörig hänsyn måste tagas.

Trots dessa omständigheter och hänsyn, som äro att beakta vid uppkommande frågor örn indragning av lärartjänster, och vilka icke sällan göra dessa frågor till »tämligen komplicerade problem, som ingalunda kunna schablonmässigt lösas», står det dock för skolöverstyrelsen klart, att mycket både kan och bör göras för att nu och framdeles ernå en i möjligaste mån rimlig proportion mellan barnantal och lärarantal.

26 Skolöversty-

relsens

förslag.

Myndigheternas allmänna synpunkter pd skolöverstyrelsens förslag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

De förslag till åtgärder för beredande av större möjligheter för skoldistrikt att vid behov indraga skolor och skolavdelningar, som av skolöverstyrelsen efter denna allmänna utredning och motivering framläggas, bygga huvudsakligen på de förslag, skolöverstyrelsen redan i sitt yttrande till riksdagens vederbörande utskott år 1927 antytt och som i det föregående återgivits. Skolöverstyrelsen föreslår sålunda:

1. åtgärder för beredande av ökade möjligheter att förflytta lärare,

2. åtgärder för beredande av ökade möjligheter att vid vakanser indraga obehövliga lärartjänster,

3. utvidgad tillämpning av inackordering av skolbarn samt av skolskjutsar,

4. åtgärder för beredande av möjlighet för barn att erhålla undervisning i annat skoldistrikt än det barnet tillhör, samt

5. ökad användning av kommunalförbund för främjande av skolväsendet.

Skolöverstyrelsen har vid utformandet av dessa förslag i största möjliga utsträckning bibehållit kommunernas självbestämningsrätt oförkränkt och har ej heller föreslagit sådana förändringar i lärarnas anställningsförhållanden, att de ordinarie tjänsternas karaktär rubbats. Överstyrelsens förslag torde sålunda till sin räckvidd i princip sammanfalla med de synpunkter, riksdagen i sin förutnämnda skrivelse framfört. Emot denna varsamma tillrättaläggning av problemet ha några myndigheter i yttranden över skolöverstyrelsens förslag gjort vissa invändningar.

Domkapitlet i Strängnäs förordar sålunda en ytterligare och mera djupgående utredning av ifrågavarande spörsmål samt yttrar i huvudsak följande.

Att den nuvarande organisationen av skolväsendet icke är tillräckligt smidig för att kunna tillgodose de ändrade behov, som betingas av utvecklingen, har erfarenheten tillräckligt belyst. Att någonting behöver göras, torde ej kunna bestridas. Men skall kommunernas självbestämningsrätt, »särskilt då det gäller anställandet av lärare», ej trädas för nära och får man ej vidtaga »sådana förändringar i lärarnas anställningsförhållanden, att de ordinarie tjänsterna förlora sin egentliga karaktär», då försvåras eller omöjliggöres problemets lösning.

Ytterligare och mera djupgående utredning är av förhållandena påkallad. Därvid bör tillika beaktas, att när behovet av lärarkrafter minskas, i regeln även skollokaler och lärarbostäder bliva överflödiga. Liksom prövning anbefalles, innan lärartjänst återbesattes med ordinarie innehavare, så bör ock en motsvarande prövning företagas, innan en i förhållande till skoldistriktens ekonomiska bärkraft dyrbar nybyggnad påfordras eller igångsattes. Det förtjänar ock att övervägas, huruvida icke staten, när en skola nedlägges av brist på lärjungar, bör anses skyldig att ekonomiskt stödja skoldistrikt, som har att amortera kostnaderna för av statens organ påfordrad, men sedermera överflödig nybyggnad.

Domkapitlet skulle finna det önskvärt, att vid den förnyade utredningen till omprövning även finge upptagas lämpligheten av att folkskoleväsendet i vidsträcktare mån än hittills övertoges av staten.

27 Kungl. Majds proposition Nr 77.

Ytterligare några myndigheter äro inne på liknande tankebanor. Så exempelvis länsstyrelserna i Stockholm och Malmö, domkapitlen i Lund och Härnösand, folkskolinspektören i Dalarnas östra inspektionsområde och även ett par skolråd. Domkapitlet i Härnösand anför:

Domkapitlet anser, att då staten numera övertagit största delen av kostnaderna för folkskoleväsendet, anslagsgivaren bör ha rätt att fullt effektivt kontrollera anslagens rätta användning. Då en myndighet beslutar utgifterna och en annan anslår medel för utgifternas täckande, handlar givetvis den beslutande icke så försiktigt, som det blir fallet, örn den som beslutai också ekonomiskt får svara för sina beslut. Så länge kommunerna i någon mån bidraga till skolväsendets finansiering bör likväl kommunernas självbestämningsrätt icke trädas för nära. Domkapitlet håller dock före, att örn än de av skolöverstyrelsen föreslagna åtgärderna för rationalisering och förbilligande av folkskoleväsendet under nuvarande förhållanden äro tjänliga och lämpliga, de dock icke äro tillfyllest för åvägabringande i önskvärd utsträckning av enhetlighet och förenklingar på ifrågavarande område, utan lärer det vara nödvändigt, att staten helt och hållet övertager folkskoleväsendet, örn man skall kunna få till stånd en planmässig och på ett fullt ändamålsenligt sätt ordnad organisation av folkskoleväsendet för i görligaste mån begränsade kostnader. t

Skatteutjämning sberedningen anser sig även böra bedöma spörsmålet ur en i viss mån vidare synvinkel.

De anmärkningar, som riktats mot folkskoleväsendet och dess organisation, gå i huvudsak ut på att hittillsvarande författningsbestämmelser lägga hinder i vägen för en smidig anpassning av skolorganisationen dels efter växlingarna i det inom ett skoldistrikt föreliggande behovet och dels efter de speciella lokala och andra förhållanden, vilka borde föranleda till samarbete mellan till varandra gränsande skoldistrikt. Med hänsyn såväl härtill som till det allmänna syftet med skatteutjämningsberedningens arbete vill beredningen principiellt uttala sig för att, i den mån undervisningens intressen och lärarnas befogade rättsanspråk icke därigenom åsidosättas, organisationen göres i största möjliga mån rörlig och elastisk såväl inom ett och samma skoldistrikt som i förhållandet mellan olika distrikt. På grund av det uppdrag, beredningen erhållit, har beredningen särskilt haft tanke på angelägenheten att, innan detta uppdrag slutförts, nya skolor och lärartjänster i minsta möjliga omfattning inrättas i sådana fall, där de måhända skulle bliva överflödiga i händelse av en utvidgning av de nuvarande förvaltningsenheterna.

I ett par andra yttranden blir frågeställningen den rakt motsatta: de ekonomiska synpunkterna böra icke få dominera; det genom minskningen i barnantalet uppstående relativa överflödet på lärarkrafter bör i första hand nyttiggöras för undervisningens förbättring. Folkskolinspektören i Stockholmstraktens inspektionsområde liksom även Djursholms folkskolestyrelse uttalar den uppfattningen, att vid minskning i barnantalet åtgärder i första hand böra vidtagas för inrättande av obligatorisk sjunde årsklass, frivillig högre avdelning eller hjålpklasser, varigenom eljest överflödiga lärarkrafter kunna utnyttjas samtidigt som undervisningen förbättras. Liknande syn-

28 Folkskoleväsendets niellaninstanser.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

punkter framföras av Sveriges allmänna folkskollär arförening och Sveriges folkskollär arinneförbund, vilka dessutom tillägga, att skolklassernas lärjungeantal bör för undervisningens förbättrande och underlättande förminskas.

Det övervägande antalet myndigheter hava dock liksom skolöverstyrelsen funnit alla skäl tala för att nu gå fram med varsamhet. Med denna utgångspunkt hava de i allmänhet funnit skolöverstyrelsens förslag väl avvägda. Samtliga statens folkskolinspektörer, alla länsstyrelser och domkapitel med ett undantag — domkapitlet i Strängnäs — tillstyrka bifall till skolöverstyrelsens förslag. Mot skilda punkter i förslaget framföras dock reservationer i ett stort antal yttranden, i åtskilliga andra föreslås större eller mindre ändringar i de av överstyrelsen föreslagna olika åtgärderna. De skolråd och skolstyrelser, som avgivit yttranden, hava endast i ett försvinnande fåtal fall avstyrkt bifall till förslaget i dess helhet. Åtskilliga skolråd hava beslutat icke avgiva yttrande, oftast under förmenande att de lokala förhållandena icke påkalla åtgärder i vare sig den ena eller andra riktningen. Övriga skolråd eller skolstyrelser tillstyrka förslaget oreserverat eller framföra ändringsförslag, vilka oftast ansluta sig till de synpunkter, som framföras av andra myndigheter.

•

Av särskild betydelse torde den erinran vara, som Lidingö folkskolestyrelse i detta sammanhang har gjort. Styrelsen har nämligen framhållit betydelsen av att den provinsiella ledningen av skolväsendet, som nu är fördelad på tre olika myndigheter, enhetligt ordnas. Om en provinsiell styrelse tillerkändes större befogenhet att ingripa reglerande och ordnande, skulle helt visst lärarkrafterna kunna utnyttjas mer effektivt än vad nu kan ske.

Detta yttrande fäster uppmärksamheten vid en fråga, som jag anser mig böra något vidröra. Spörsmålet örn den rätta anordningen av folkskoleväsendets ledning på mellanstadiet är ett mycket gammalt och omstritt problem. I gott och väl hundra år har denna fråga diskuterats. För att få en klar överblick över frågans läge och de uppfattningar, som vid olika tidpunkter dominerat diskussionen, vill jag i korta drag redogöra för vad som härutinnan passerat vid kyrkomöten, riksdagar och i kommittéer sedan år 1834, då frågan först uppkom. Härigenom klarläggas de synpunkter, från vilka spörsmålet om folkskoleväsendets mellaninstanser i detta sammanhang må betraktas.

Innan uppmärksamheten riktas på de första förslagen, berörande folkskoleväsendets mellaninstanser, må här först erinras örn, att dessa förslag tillkom mo på en tid, då folkundervisningen i vårt land ännu icke organiserats. De sakna dock icke intresse för våra förhållanden. Deras syfte var närmast att skapa en organisation för folkskoleväsendets framtida utveckling. Denna organisation kom till stånd genom 1842 års folkskolestadga, dock icke i den form, som de första förslagsställarna tänkt sig. Den grund, som genom nämnda stadga lades för folkskoleväsendets ledning,

29 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

Ilar i sin principiella utformning bestått alltsedan dess och senast upptagits i 1921 års folkskolestadga.

Vid 1834 års riksdag väckte Anders Danielsson en motion, där han framlade en genomförd plan för folkskoleväsendets organisation och ingående uppehöll sig vid dess ledning av skoldistrikten. Folkskolor skulle distriktvis upprättas över hela riket, varje distrikt bestående av ett eller flera pastorat. Överinseendet över distriktsskolorna skulle utövas av en av församlingarna vald direktion. Som sammanhållande organ mellan länets distriktsdirektioner skulle tjänstgöra en länsdirektion i residensstaden, sammansatt av visst antal representanter för distriktsdirektionerna, en representant för landshövdingeämbetet och en för stadens borgerskap. Såväl distrikts- som länsdirektionerna skulle själva utse ordförande. Den länsdirektionen tillkommande befogenheten var relativt inskränkt: den skulle utöva en huvudsakligen rådgivande funktion och dessutom förvalta de för hela länet gemensamma skolmedlen. Frånsett stadgad rapportskyldighet till statssekreteraren för undervisningsärendena och bortsett från den kommunikation med statsverket, som föranleddes av distriktens ekonomiska beroende av statsverket, skulle folkskolorna i övrigt icke stå under någon »ämbetsmanna- eller ecklesiastik myndighet». Motionen gav upphov till en riksdagens skrivelse till Kungl. Majit, som anbefallde konsistorierna att inkomma med uppgifter och förslag rörande folkskolorna i riket.

Under den därpå följande diskussionen om folkskoleväsendets organisation föreslog kronprins Oscar i en artikel i statstidningen den 15 februari 1839 bland annat, att inom varje län skulle inrättas en överstyrelse för folkundervisningen, bestående av landshövdingen och biskopen samt tre ledamöter, valda av länets samtliga skolstyrelser.

Vid 1840—41 års riksdagsskrivelse nr 412 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 7 rörande allmänna stadganden och anslag av allmänna medel till folkundervisningens främjande fogades ett förslag till lag om folkundervisningen i riket. Detta förslag, i vad det bland annat avsåg skolväsendets distriktsvisa anordning och högre ledning, fick väsentligen utgöra grund för Kungl. Maj:ts nådiga stadga den 18 juni 1842 (nr 19) angående folkundervisningen i riket.

Den högre ledningen av folkskoleväsendet anförtroddes genom denna stadga åt biskopen och domkapitlet i varje stift. Dem ålåg att utöva uppsikt över anstalterna för folkundervisningen samt vaka över deras ledning och utveckling. Varje skolstyrelse skulle årligen till domkapitlet ingiva berättelse örn »förhållandet med folkundervisningsanstalterna inom skoldistriktet». Med ledning av dessa berättelser skulle domkapitlet vart tredje år till Kungl. Majit insända utlåtande »över folkundervisningens tillstånd inom stiftet; med alla till upplysning därom ländande uppgifter». Av de omfattande administrativa uppgifter, som sålunda ålågo domkapitlet, utbrötos snart nog de ärenden, som avsågo skoldistriktens ekonomiska angelägenheter. Befattningen med dessa mål överflyttades till länsstyrelsen, som fick i uppdrag

1834 års riksdag.

Statstidningen år 1839.

1842 års folkskolestadga.

1846 års kyrkolagsförslag.

Folkskolinspektionen m. m.

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

att pröva ansökningar om statsbidrag till folkundervisningsanstalterna och avgöra besvär i ekonomiska mål rörande folkskoleväsendet.

Kort tid därefter ■— den 29 december 1846 — avgåvo kommitterade för kyrkolagens överseende förslag till kyrkolag och kyrkostadgar. Kommitterade hemställde i sitt betänkande, att domkapitlen måtte skiljas från all befattning med skolverket och denna funktion överflyttas till ett skolkonsistorium inom varje stift, vilket sålunda jämväl skulle övertaga befattningen med folkundervisningen.

Något direkt förslag rörande sammansättningen av nämnda konsistorier avgavs icke, men kommitterade ifrågasatte, huruvida icke såsom ledamöter borde ifrågakomma biskopen eller superintendenten, lärarna vid den i stiftsstaden varande högsta lärdomsskolan och rektor vid därvarande näst högre lärdomsskola, eller, där flera sådana skolor funnos, rektorerna vid dem alla. I vissa fall skulle dessutom för undervisningen nitälskande mäns biträde kunna påkallas. Nyssnämnda förslag vore en oundviklig konsekvens av vad kommitterade föreslagit beträffande domkapitlens sammansättning. Kommitterade framhöllo, att då man erkänt, att skolans män såsom sådana icke ovillkorligen vore skickliga till kyrkans styrelse, borde man ock erkänna, att de av kommitterade föreslagna kapitelledamöterna — biskop samt fem valda ledamöter (valbara skulle vara kyrkoherde i stiftet, lektor vid stiftsstadens gymnasium samt rektor vid där belägen lärdomsskola) — ofta nog torde komma att sakna de egenskaper, som fordrades för skolverkets styrelse.

Under den därpå följande tiden ägnades mycken uppmärksamhet åt frågan örn inrättandet i en eller annan form av ett ecklesiastikkollegium såsom instans mellan konsistorierna och ecklesiastikdepartementet. Även örn sålunda intresset under dessa år huvudsakligen koncentrerades på önskvärdheten att skapa organ för folkskoleväsendets centrala ledning och kontroll över användningen av de rika anslagen till folkskolan, var dock fortfarande spörsmålet örn den territoriella mellaninstansens gestaltning aktuellt. Vissa händelser hade jämsides härmed inträffat, som bidrogo till att öka intresset för mellaninstansernas omskapande. Den stiftsstyrelserna genom 1842 års stadga tillerkända ledningen av folkskoleväsendet hade ej bibehållits i hela den omfattning, som från början varit avsedd. I vissa betydelsefulla avseenden hade deras ställning kringskurits. Genom beslut av 1859—60 års riksdag erhöll folkskoleväsendet en av staten anordnad särskild tillsyn, follcskolinspektionen. Vidare hade, såsom förut nämnts, till länsstyrelserna överflyttats befogenheten att mottaga och pröva ansökningar om statsbidrag till folkundervisningsanstalterna och avgöra besvär i ekonomiska mål rörande folkskoleväsendet. År 1864 inrättades till förstärkning av folkundervisningsväsendets centrala ledning en särskild folkskolebyrå inom ecklesiastikdepartementet, vilken skulle stå i förbindelse dels med folkskolinspektionen, dels med stiftsstyrelserna (såsom mellaninstanser för folkskoleärenden av organisatorisk natur), dels med länsstyrelserna (såsom mellaninstanser för dylika ärenden av ekonomisk art).

Bl

Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

De förslag, som vid denna tid väcktes, bära i påfallande grad tidsskedets prägel. De framfördes kort efter tillkomsten av 1862 års kommunallagar, genom vilka gränsen drogs mellan områdena för den borgerliga kommunens och kyrkoförsamlingens självstyrelse. Den bärande grundtanken i dessa förslag var, att folkundervisningen vore en det borgerliga samhällets angelägenhet, vars vårdande ankomme på den borgerliga kommunen under de mera självständiga former, vilka givits genom kommunalförfattningarna.

Sålunda väcktes vid 1867 års riksdag en motion nr II: 137, i vilken bland annat hemställdes dels om sådan ändring i författningarna, att folkskolans angelägenheter inom kommunen måtte komma att behandlas på samma sätt som övriga kommunens angelägenheter på kommunalstämman, ävensom att skolrådet, vilket borde vara skilt från kyrkorådet, måtte äga välja sin ordförande, dels att landstinget genom en av detsamma tillsatt skolkommitté måtte övertaga den befattning med folkundervisningen, som tillhört domkapitlet. Motionären ville härigenom bringa handhavandet av folkskolans angelägenheter i bättre överensstämmelse med de medborgerliga förhållandena i övrigt. Kyrkans inflytande på skolväsendet och det blandade system, som därigenom uppstode, befrämjade icke folkskolans utveckling med den livlighet och kraft, som kunde vara att påräkna av en rent kommunal styrelse.

Andra kammarens första tillfälliga utskott hemställde i utlåtande (nr 8), att riksdagen måtte till Kungl. Majit avlåta en skrivelse i motionens syfte. Denna hemställan blev emellertid av andra kammaren avslagen.

Vid följande års riksdag föreslogs i motion nr II: 131 en liknande anordning. Biskopar och konsistorier skulle befrias från överinseendet över stiftens folkskoleväsen. Såsom mellaninstanser skulle i stället fungera oavlönade länsöverstyrelser, valda av respektive landsting. Såsom grund för denna hemställan framhölls å ena sidan behovet av en kyrkostyrelse, som helt kunde ägna sig åt kyrkans och religionens angelägenheter, å andra sidan att de kyrkliga myndigheternas inseende över undervisningsväsendet icke alltid visat sig välgörande.

Riksdagen avslog på statsutskottets hemställan (utlåtande nr 32) motionen.

Under de närmast följande årtiondena synes frågan icke hava tilldragit sig större intresse i den offentliga diskussionen. Först under 1800-talets sista årtionde kommer spörsmålet ånyo under övervägande, i det att från kyrkligt håll uppmärksamheten riktades på frågan om en reformering av skolväsendets territoriella ledning.

I en vid 1893 års kyrkomöte väckt motion föreslogs inrättandet av ett läroverkskonsistorium för varje stift, vilket bland annat skulle handhava domkapitlens befattning med folkundervisningen. Såsom ordförande i läroverkskonsistoriet skulle tjänstgöra biskopen, vice ordförande skulle vara en av konungen för fem år förordnad sakkunnig lekman och övrig ledamot en av konungen utnämnd stiftssekreterare, vilken även skulle vara ledamot av domkapitlet. Motionen blev på kyrkolagutskottets hemställan av kyrkomötet avslagen.

År 1904 kom frågan ånyo upp till behandling i riksdagen.

1867 års riksdag.

1868 års riksdag.

1893 års kyrkomöte.

1904 års riksdag.

1906 års kommittéförslag angående stiftsstyrelj serna.

32 Kungl. Mårds proposition Nr 77.

I motion nr II: 190 föreslogs riksdagsskrivelse till Kungl. Majit med hemställan om utredning under vilka betingelser prästerskapets och de kyrkliga myndigheternas befattning med anstalterna för folkundervisningen måtte kunna upphöra och folkskoleväsendet anordnas såsom en rent kommunal angelägenhet. Motionären anförde i motiveringen betänkligheter emot en sådan anordning, att landstinget genom egna förvaltande organ skulle utöva inseendet över länets undervisningsväsen. Däremot talade starka skäl för att befattningen med dessa ärenden inom länet kunde anförtros åt folkskolinspektörerna, möjligen förstärkta med ett lämpligt antal av landstinget utsedda ledamöter. Denna kretsöverstyrelse för folkskolorna skulle, under ledning .av en utav Kungl. Majit utsedd ordförande, upptaga domkapitlens funktioner enligt folkskolestadgan och dithörande författningar. Örn därjämte en del detaljfrågor angående undervisningens anordnande bleve underlagda skolrådets kompetens, syntes inga betänkligheter kunna möta mot att låta den i förordningarna angående kommunalstyrelse stadgade ordning för besvärs anförande över kommunalstämmas och stadsfullmäktiges beslut i kommunens övriga angelägenheter gälla även frågor rörande folkskoleväsendet. Den administrativa domsrätten i frågor örn olagligheter vid tillsättning av lärare torde kunna överlämnas åt länsstyrelserna, särskilt om åt kretsstyrelsen bereddes rätt att avgiva yttrande, där sådant kunde finnas behövligt.

Andra kammarens första tillfälliga utskott avstyrkte i utlåtande nr 8 motionärens förslag under anförande, att situationen då ej krävde dylika omgestaltningar av folkskoleväsendets ledning. Därest förslaget förverkligades, torde följden därav snarare bliva ökade kostnader för det allmänna än verkligen ökad nytta för folkskolan. Utskottets utlåtande var ej enhälligt. Två ledamöter kommo till samma slut som utskottets majoritet men på den grund, att de funno lämpligast att låta frågan örn ändrade bestämmelser för folkskoleärendenas behandling uppskjutas till dess frågan om läroverkens omdaning blivit avgjord. Två andra 'ledamöter åter yrkade bifall till motionen. Andra kammaren biföll utskottets hemställan med ogillande av dess motivering.

Den kommitté, som den 31 december 1906 avgav förslag till lag angående organisation av stiftsstyrelse m. m., behandlar spörsmålet från en helt annan utgångspunkt. Folkundervisningsärendena borde fortfarande tillhöra domkapitlens befattning. En ombildning av dessa med hänsyn till önskvärdheten att göra dem bättre lämpade att handhava uppsikten över folkundervisningen vore däremot önskvärd.

Domkapitlet skulle enligt kommitténs förslag bestå av biskopen såsom ordförande, domprost, där sådan funnes, såsom vice ordförande, en av Konungen förordnad lagkunnig ledamot, en prästman med ordinarie befattning, vald av stiftets prästerskap, samt en av lekmän inom stiftets församlingar vald ledamot. Vid handläggning av frågor angående undervisningsväsendet skulle i stället för prästmannen i domkapitlet inträda en av lärarkåren inom stiftet vald ledamot.

Genom nyssnämnda kommittés förslag infördes för första gången i debatten det uppslaget, att stiftsstyrelserna skulle omorganiseras för att bättre kunna tjänstgöra såsom mellaninstanser. Förslaget framkallade omedelbart invändningar.

33 Kungl. Maj:Is proposition Nr 77.

Vid 1909 års riksdag väcktes sålunda inom andra kammaren en motion nr 211, i vilken hemställes att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn en allsidig utredning rörande den lämpligaste anordningen av folkundervisningens ledning.

Motionärerna anförde, att vid utarbetandet år 1839 av den regeringsproposition, som ledde till folkskolans lagstadgande, man ursprungligen haft för avsikt att anknyta folkskoleväsendet till länsindelningen och att inom varje län skulle inrättas en överstyrelse för folkundervisningen. Denna plan hade icke fullföljts, utan nämnda funktion hade i stället stadgats åvila biskopen och domkapitlet i varje stift. Sedan dess hade utvecklingen gått i den riktningen, att folkundervisningen alltmer blivit en angelägenhet även för länsstyrelserna och landstingen, liela anordningen med folkskoleväsendets styrelse på mellanstadiet bure vittne om, att den tillkommit tillfälligtvis, den grundade sig icke på någon klart uttänkt plan och utmärkte sig därför genom en påfallande brist på enhetlighet och system. Domkapitlen vore icke så sammansatta, att de verkligen kunde anses kompetenta att inom sina områden leda folkundervisningsväsendets framtida utveckling. Stiftsstyrelserna vore egentligen kyrkliga organ och deras befattning med borgerliga angelägenheter borde icke få utöva en bestämmande inverkan på deras sammansättning och organisation, vadan den enhet i folkskoleärendenas behandling, som även på mellanstadiet vore av nöden, icke kunde ernås genom en ombildning av domkapitlen. Däremot vore den utan tvivel möjlig att vinna på samma väg, sora redan blivit beträdd, nämligen genom ifrågavarande ärendens fortgående överflyttning på länsstyrelserna. De tolkskolemål, som det ännu ålåge domkapitlet att handhava, vore ingalunda av den omfattning och beskaffenhet, att några hinder därför kunde anses möta. Det stöd för sitt omdöme i skolorganisatoriska frågor som domkapitlen haft att påräkna hos folkskolinspektörerna, stöde i lika mått länsstyrelserna till buds, och den fullständiga överflyttningen skulle även i det avseendet bliva till gagn, att den komme att underlätta en välbehövlig reform av folkskoliuspektionen, vilken ännu efter en snart femtioårig tillvaro betunne sig i ett synnerligen oordnat och outvecklat tillstånd.

Andra kammarens första tillfälliga utskott anförde i utlåtande nr 7 bland annat, att det icke kunde förnekas, att frågan om mellaninstanserna i folkundervisningsväsendets administration trängde sig fram och krävde en lösning, som skapade reda i stället för den nuvarande oklarheten och åstadkomme ett mera effektivt övervakande av hela folkskoleväsendet ute i landets olika delar. Utskottet vore emellertid icke övertygat om att länsstyrelserna, som utan tvivel voro mycket lämpliga för handläggning av ekonomiska och administrativa ärenden rörande folkundervisningen, voro i besittning av tillräckliga kvalifikationer för att utöva den pedagogiskt-praktiska uppsikt och ledning, som folkskoleväsendet för sin sunda och tidsenliga utveckling även i mellaninstansen krävde. För att förslaget i denna del skulle kunna genomföras bleve det nödvändigt att tillgodose även detta behov av en verkligt sakkunnig handläggning. Utskottet framhöll dessutom, i anslutning till motionens synpunkter beträffande folkskolinspektionen, att en reform av denna institution vore av stor betydelse för ordnandet av mellaninstansen inom folkskoleväsendet, enär möjligheterna till åstadkommande av en fullgod mellaninstans torde komma att väsentligen bero av folkskolinspektionens förbättrade organisation. Utskottet tillstyrkte avlatande till Kungl. Majit av en skrivelse i motionens syfte, andra kammaren beslöt

Bihang till riksdagens protokoll 19.12. 1 sami. 03 käft. (Nr 77.) 3

1909 års riksdag.

Folkundervisningskom nättén år 1912.

Proposition till 1913 års riksdag.

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

i enlighet härmed, men ärendet hann icke av första kammaren slutbehandlas, vadan något riksdagens beslut ej kom till stånd.

Under de följande åren var frågan angående omdaningen av folkskoleväsendets mellaninstanser föremål för den s. k. folkundervisningskommitténs handläggning. Nämnda kommitté avgav i december 1912 betänkande angående överstyrelse för folkundervisningsväsendet och berörde samtidigt frågan örn folkskoleväsendets mellaninstanser. I betänkandet heter det bland annat:

Otänkbart vore, att folkskolan skulle kunna ställas i samma omedelbara förhållande till den blivande överstyrelsen som de allmänna läroverken till den nuvarande läroverksstyrelsen. Först och främst ägde folkskolan i de olika församlingarnas skolråd lokala styrelser med vidsträckta befogenheter, vilka det läge i skolans eget intresse att bevara. Men ej nog härmed: folkskoleväsendet krävde givetvis mellan den centrala överstyrelsen och dessa lokala skolmyndigheter mellaninstanser i form av distriktsstyrelser. Redan antalet av ifrågavarande läroanstalter och ej mindre deras karaktär av kommunala institutioner gjorde sådana behövliga. Såsom distriktsstyrelser hade allt tran tiden för folkskolans tillkomst domkapitlen varit verksamma, och därtill hade sedermera i andra hand kommit länsstyrelserna och i viss män folkskolinspektörerna. Spörsmålet örn en ändamålsenlig organisation av distriktsstyrelserna för folkuudervisningsväsendet hade under de senare åren allt mera blivit töremål för uppmärksamhet, och olika förslag till dess besvarande hade från olika håll framlagts. Huruvida spörsmålets lösning lämpligast borde sökas i en ombildning av domkapitlen eller i en utvidgning av länsstyrelserna eller i upprättandet av särskilda nya förvaltningsorgan, därom torde någon allmännare mening ännu icke kunna sägas vara för handen. Ense torde man vara därom, att varken domkapitlen i deras nuvarande form ej heller de till ersättning för dem ifrågasatta länsstyrelserna, såsom dessa för sitt nuvarande ändamål vore sammansatta, i alla avseenden fyllde de anspråk, som måste ställas på förvaltningsorgan för ärenden, tillhörande folkundervisningen.

Kommittén bade emellertid icke ansett sig kunna eller böra till behandling upptaga ifrågavarande vittomfattande och svårlösta spörsmål. Kommittén hade ansett frågan om en central ledning av folkundervisningsväsendet vara den för närvarande viktigaste och därför den, som i första rummet hurde bringas till lösning. Kommittén bade således begränsat sin uppgift till utarbetandet av förslag angående en överstyrelse för folkundervisningsväsendet samt lämnat frågan örn de nuvarande distriktsstyrelsernas sammansättning oberörd oell i fråga örn deras verksamhet ej föreslagit andra förändringar än sådana, som syntes med nödvändighet betingas av en central styrelses tillkomst.

Denna folkundervisningskommitténs ståndpunkt accepterades helt i den proposition nr 204 till 1913 års riksdag, vari Kungl. Majit äskade de för den nya överstyrelsen erforderliga medlen. I sitt anförande till statsrådsprotokollet lämnade departementschefen en orienterande överblick över de olika förslag till förbättrande av mellaninstanserna inom folkskoleväsendet,

35 Kungl. Majis proposition Nr 77.

som framförts under den föregående långvariga och livliga diskussionen. Därefter betonade departementschefen, att behovet av en förstärkning av den centrala ledningen krävde ett omedelbart avhjälpande, och uppställde därefter till besvarande frågan, huruvida detta mål kunde vinnas, örn man på mellanstadiet i huvudsak bibellölle de nuvarande förvaltningsorganen. För att kunna besvara denna fråga jakande ansåg sig departementschefen böra förutsätta, att överstyrelsen komme att utrustas med de arbetskrafter och den befogenhet, som av departementschefen närmare angåvos, varjämte departementschefen såsom en nödvändighet framhöll, att folkskolinspektionen erhölle en avsevärd förstärkning, varom departementschefen också ämnade göra framställning.

Departementschefen fastslog vidare, att vid bedömandet av denna fråga det i allmänhet och särskilt under övergåugsförhållanden vore en styrka att kunna så långt som möjligt anknyta till det historiskt givna. Den kännedom örn personliga och lokala förhållanden, som förefunnes hos domkapitlen, måste räknas som en vinst, den vana vid handläggning av administrativa mål, som domkapitlen ägde, likaledes. Den omorganiserade tolkskolinspektioneu kunde i dessa avseenden giva domkapitlen ett värdefullt stöd. Och slutligen vågade departementschefen räkna med det personliga intresse och den allmänna pedagogiska sakkunskap, som hos domkapitlens ledamöter kunde vara till finnandes. Sedan en överstyrelse väl kommit till stånd och trätt i verksamhet vore det betydligt lättare att avgöra, huru de meliamnstanser borde vara sammansatta och organiserade, som skulle hava att tillsammans med folkskoliuspektionen förmedla förbindelsen mellan de lokala myndigheterna och den centrala ledningen. Särskilt tolde det komma att visa sig, i vad mån domkapitlen under de nya förhållandena kunde vara lämpliga teir sin uppgift såsom mellaninstanser, samt till följd därav ock, i vilken riktning en omorganisation av dem borde gå. Departementschefen ansåge de fördelar, som stöde att vinna därigenom, att en överstyrelse omedelbart komme till stånd, vara för folkundervisningsväsendet så avsevärda, att de vida uppvägde de möjliga olägenheterna av att frågan om mellaninstanserna icke i detta sammanhang finge sin slutgiltiga lösning. Visade det sig, såsom departementschefen för sin del trodde, att domkapitlen efter överstyrelsens inrättande i egenskap av mellaninstanser väl kunde främja folkundervisningens utveckling, torde det icke lida minsta tvivel, att de också för framtiden bleve bibehållna därvid. I motsatt fall bleve domkapitlens ersättande med ändamålsenligare förvaltningsorgan på mellanstadiet endast en tidsfråga.

I anledning av Kungl. Maj:ts nyssnämnda proposition väcktes vid samma riksdag en motion nr 11:334, vari hemställdes örn skrivelse till Kungl. Majit rörande utredning av frågan, huru domkapitlens befattning med folkundervisningen lämpligen kunde överflyttas på lekmannastyrelser.

Dessa nya förvaltningsorgan kunde förslagsvis anordnas på följande sätt: Varje inspektionsområde skulle utgöra ett distrikt. De åligganden, som enligt propositionen och andra bestämmelser tillkomma domkapitlen i fråga örn folkundervisningen, skulle överflyttas på en för varje distrikt inrättad

Motion vi> 1913 års riksdag.

Statsutskottet år 1913.

36 Kungl. Maj;ts proposition Nr 77.

distriktsstyrelse. Inspektören bleve föredragande i denna styrelse, vars ledamotsantal lämpligen borde sättas till fem. Vederbörande landsting borde välja två ledamöter, länsstyrelsen en lagfaren ledamot, lärarpersonalen i distriktet utsåge genom allmänt val bland sig en ledamot, och slutligen utsåge Kungl. Maj:t på skolöverstyrelsens förslag ordförande.

I utlåtande nr 130 yttrade sig statsutskottet över propositionen och motionen. Utskottet ställde sig på samma ståndpunkt som departementschefen (och folkundervisningskommittén) i fråga örn mellaninstanserna för folkskoleväsendet. Utskottet yrkade därför avslag på motionen och anförde bland annat följande:

Utskottet, som visserligen icke vill förneka, att domkapitlen, särskilt med deras nuvarande organisation, måhända icke kunna anses såsom i alla avseenden bäst skickade att utöva den närmaste överledningen för folkundervisningen inom vederbörande stift, delade likväl kommitténs och departementschefens åsikt om olämpligheten av att omedelbart upptaga denna fråga till slutligt avgörande. Domkapitlens av ålder utövade befattning med folkundervisningen hade ingått i det allmänna medvetandet som en så självfallen sak och hade en så stark historisk grundval, att ett försök till ordnande av denna angelägenhet på annat sätt måste bliva ett företag av synnerligen vittutseende natur. Saken syntes ej heller vara så trängande, att själva huvudfrågan — egen överstyrelse för folkskoleväsendet — borde för den slutliga lösningen av frågan örn mellaninstanserna undanskjutas till en oviss framtid. I förutnämnda motion hemställdes visserligen endast om skrivelse till Kungl. Majit med begäran om utredning angående överflyttning av domkapitlens ifrågavarande göromål på lekmannastyrelser, men då en dylik skrivelse otvivelaktigt skulle innebära ett intagande på förhand av ståndpunkt till förmån för ordnande av saken på av motionärerna föreslaget sätt samt utskottet ansåge, att den genom folkskoleöverstyrelsens inrättande inträdda nya ordning borde hava tid att visa sina måhända även i nu förevarande avseende ej oviktiga verkningar, innan man vidtoge åtgärder för rubbande av den historiskt givna grunden för folkskoleväsendets mellaninstanser, och då dessutom den omläggning av folkskolinspektionen, som inom den närmaste framtiden vore att vänta, kunde komma att å dessa förhållanden öva ett rätt stort inflytande, kunde utskottet ej tillstyrka motionen.

Fyra utskottsledamöter reserverade sig blankt emot utskottets motivering beträffande motionen i fråga. Utskottets hemställan bifölls emellertid i båda kamrarna utan votering.

Påföljande år reformerades folkskolinspektionen. Befattningen såsom folkskolinspektör, vilken förut i de flesta fall utövats såsom bisyssla, anordnades för framtiden i regel som en tjänst, åt vilken inspektören hade att med odelad kraft ägna sig. Inspektörernas tjänste-, löne- och pensionsförhållanden reglerades och hela institutionen vänn erforderlig stabilitet. Samma år utfärdades den ännu gällande instruktionen för folkskolinspektörerna (nr 489).

Folkskoleväsendet hade sålunda nu erhållit egen central myndighet, och

37 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

under denna hade ställts det inspekterande och kontrollerande organet folkskolinspektionen, som därjämte utvecklats och förbättrats. Diskussionen om mellauinstansens omskapande blev, sedan dessa åtgärder väl bringats i hamn, livligare än någonsin.

Redan vid 1915 års riksdag föreslogs i motion nr II: 164, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit begära utredning, huruvida och under vilka förutsättningar biskoparnas och domkapitlens befattning med skolärenden måtte kunna överlåtas åt annan myndighet. I motiveringen framhölls, att inga större förutsättningar funnes för gemenskap i styrelsen över kyrka och folkskola. De rent praktiska svårigheterna för dylik gemenskap hade vuxit i samma grad som folkskoleväsendet hade utvecklats till en organisation omfattande skolor i de mest skilda delar av stiftet och sammansatt av olika skolformer. Kyrkan å sin sida hade på senare tid i hög grad utvidgat sin verksamhet till nya områden, exempelvis diakonat, ungdomsrörelse m. m. Uppgiften att åstadkomma en gemensam tillfredsställande stiftstyrelse för kyrka och skola vore nu som förr olöslig.

Motionärernas sympatier voro närmast för en uppdelning av domkapitlens arbetsuppgifter mellan överstyrelse, folkskolinspektör och länsstyrelse, och i motionen skisserades i all korthet, huru en dylik uppdelning skulle kunna genomföras. Genom 1914 års seminariestadga hade en del av de åt domkapitlen förut anförtrodda ärendena redan blivit överflyttade på folkskolöverstyrelsen, och det skulle enligt motionärernas åsikt icke möta några svårigheter att låta återstående ärenden av denna kategori övertagas av samma myndighet. Flertalet småskoleseminarier vore för övrigt redan undandragna domkapitlens inflytande, utan att några olägenheter därav försports. Överstyrelsen vore bättre än domkapitlen skickad att fastställa reglementen för skoldistrikten liksom att pröva besvärsmål av rent pedagogisk art. Övriga skolmål kunde lämpligen överlämnas till länsstyrelsen, vilket vore så mycket naturligare, som länsstyrelsen besutte den obestridligen största juridiska kompetensen. Vissa mindre ärenden, såsom förflyttning av ordinarie lätare, fortsättningsskolornas anordning som aftonskolor, instruktion för Överlärare o. s. v. kunde avgöras av folkskolinspektören. De högre folkskolorna skulle liksom folkhögskolorna sortera direkt under överstyrelsen, under det att prövning av beslut örn lärartjänsts förenlighet med prästerliga eller organist- och klockarebefattningar fortfarande kunde ske under domkapitlens inflytande. Den allmänna inspektionsrätt slutligen, som i folkskolestadgan ålades biskop och domkapitel, vore efter folkskolinspektionens tillkomst obehövlig. — Det måste antagas bliva mindre kostsamt för staten att utöka ett redan befintligt centralt ämbetsverk — överstyrelsen — med erforderliga arbetskrafter än att inrätta en ny organisation i varje län eller inspektionsdistrikt. Skulle emellertid en grundlig utredning ådagalägga nödvändigheten av en ny mellaninstans för folkskoleärenden, Ange staten icke tveka att snarast möjligt vidtaga åtgärder för fyllande av detta behov.

Andra kammarens första tillfälliga utskott tillstvrkte i utlåtande nr 9 motionärernas hemställan. Av utskottet anfördes i huvudsak:

Utvecklingen hade gått i den riktningen, att ledningen av landets undervisningsväsende mer och mer undaudragits domkapitlens inflytande. Den i motionen gjorda hemställan stöde i fullaste överensstämmelse med denna

1915 års riksdag.

1918 års kom mittéförslag rörande stiftsstyrelsernas omorganisation.

38 Kungl. May.ts proposition Nr 77.

utveckling, som redan länge fortgått. Med allt erkännande av vad domkapitlen uträttat för folkundervisningen, torde nian dock äga rättighet påstå, att vården örn denna undervisning numera med större fördel och trygghet skulle kunna anförtros åt andra myndigheter. Enda tänkbara utvägen att omorganisera domkapitlen till stiftsstyrelser för både kyrka och skola vore, i synnerhet örn lektorerna bleve skilda från domkapitlen, att representanter för folkundervisuingsanstalterna där insattes. Men svårigheten att lämpligt och rättvist avväga skolans inflytande och det klerikala skulle genast göra sig gällande, och samina strider skulle upprullas, som under århundraden pågått i fråga örn läroverkens och kyrkans inflytande i domkapitlen. I likhet med motionärerna ansåge därför utskottet uppgiften att åstadkomma en gemensam tillfredsställande stiftsstyrelse för kyrka och skola vara nu som förr olöslig.

Då utskottet ansåge sig böra tillstyrka motionen, skedde detta även av den anledningen, att utskottet trodde, att de rent kyrKliga angelägenheterna skulle bliva bättre tillgodosedda, örn domkapitlen bleve mera uteslutande hänvisade till sina främsta och egentliga uppgifter såsom vårdare av stiftets kyrkliga angelägenheter. Bleve utskottets uppfattning fastslagen, finge det sedan bero av en förutsättning-lös utredning, huruvida en särskild mellaninstans för folkskoleärendenas behandling borde skapas eller örn de ärenden, som läge under domkapitlens behandling, borde anförtros åt redan befintliga myndigheter.

Fyra utskottsledamöter hemställde i avgiven reservation, att motionen icke måtte till någon kammarens åtgärd föranleda. Andra kammaren biföll utskottets hemställan. Första kammarens första tillfälliga utskott hemställde i utlåtande nr 15, att kammaren icke måtte biträda nämnda beslut på den grund, att frågan örn folkskoleväsendets mellaninstanser vore föremål för prövning av den utav Kungl. Majit den 13 november 1914 tillsatta kommittén för omorganisation av stiftsstyrelserna. Utskottets hemställan blev kammarens beslut, vadan alltså frågan för denna gång förföll.

Kommittén för stiftsstyrelsernas omorganisation avgav sitt betänkande den 18 december 1918. Kommittén föreslog, att domkapitlen fortfarande borde bibehållas såsom stiftsstyrelser för folkundervisningsväsendet. För den skull hade kommittén i sitt förslag till domkapitlens omorganisation sökt giva dem en gestaltning, som gjorde dem ägnade att fylla denna uppgift. Ur kommitténs motivering må följande anföras.

Sedan kommittén först avvisat förslaget att överlåta den verksamhet, som ankommer på distriktsstyrelserna, åt central myndighet, prövar kommittén möjligheterna att överflytta domkapitlens ifrågavarande befattning till redan förefintliga myndigheter. Att hos länsstyrelserna samla alla en distriktsstyrelses befogenheter kunde visserligen vara lämpligt ur synpunkten att vinna större enhetlighet i folkskoleväsendets ledning på mellanstadiet. Länsstyrelserna vore emellertid organiserade för uppgifter, som läge fjärran från det pedagogiska området, vadan ett överflyttande dit av sådana frågor lätt kunde få den konsekvensen, att dessa frågor ägnades en alltför formell behandling. Ej heller vore det lämpligt att åt länsstyrelserna överantvarda

39 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

denna uppgift, sedan de tillförts erforderlig sakkunskap genom ett till dem knutet sakkunnigt råd. Ett dylikt råd skulle uppenbarligen icke äga deltaga i besluten och nödiga garantier skapades sålunda genom denna utväg icke för att vid beslutens fattande den erforderliga sakkunskapen tillbörligen skulle kunna göra sig gällande. Rådet skulle säkerligen ej heller i erforderlig omfattning kunna ägna sig åt de enskilda ärendenas handläggning på grund av svårigheterna att vid varje tillfälle sammankalla dess på vitt skilda orter bosatta ledamöter. Den tanken hade framkastats, att vid varje länsstyrelse skulle finnas en särskild avdelning för skolärenden och att chefen för denna avdelning skulle vara eu länsinspektör. Undervisningsärendena skulle avgöras av landshövdingen efter föredragning av länsinspektören. Denna anordning vore icke tillrådlig, enär den ensam beslutande landshövdingen ej kunde väntas äga erforderlig sakkunskap i pedagogiska frågor och samtidigt måste betänkligheter anföras emot att all sakkunskap hos en meliamnstans skulle utgöras av en enda persons erfarenhet. Dessutom skulle den ifrågasatta länsinspektören såsom ensam sakkunnig lätteligen vinna en maktställning, som säkerligen icke vore utan sina vådor. Beträffande samtliga förslag att till länsstyrelserna överflytta domkapitlens befattning med folkundervisningen anmärkte slutligen kommittén, att länsstyrelsernas arbetsbörda redan vore så stor, att varje ökning av densamma måste menligt inverka på dessa myndigheters arbetsresultat.

Att utrusta folkskolinspektionen med domkapitlens ifrågavarande funktion innebure ett avsteg från de principer, på vilka nämnda organisation vore byggd. Folkskolinspektionens nära anknytning till folkundervisningsväsendets centrala ledning skulle dessutom göra den åsyftade centraliseringen illusorisk. Och slutligen vore att beakta, att folkskolinspektionen i många av de till distriktsstyrelsens befattning hörande ärendena intoge ställning äv part.

Sedan kommittén sålunda utdömt de förslag, som velat förlägga den nuvarande mellauinstansens befogenheter hos andra redan befintliga myndigheter, förklarar sig kommittén icke hava några principiella betänkligheter emot att nämnda befattning övertoges av en för ändamålet särskilt tillskapad myndighet. Kommittén ville emellertid icke av praktiska skäl förorda, att nya distriktsstyrelser vid detta tillfälle skulle tillskapas.

De skäl, riksdagen år 1913 anfört för domkapitlens bibehållande såsom distriktsstyrelser, ansåge kommittén fortfarande öga gällande kraft. Kommittén fäster uppmärksamheten vid vikten av att icke omedelbart efter det folkundervisningsväsendets centrala ledning undergått en så genomgripande omgestaltning vidtaga åtgärder för mellaninstansernas omdaning. Kommittén vidrör kostnadsfrågan oell ifrågasätter därefter, huruvida icke en myndighet med uteslutande uppgift att vara distriktsstyrelse för folkundervisningen och med så begränsat verksamhetsområde som ett folkskolinspektörs eller länsområde, skulle erhålla ett verksamhetsfält av så ringa omfattning, att kostnaderna för myndighetens förseende med dugande administrativ arbetskraft svårligen skulle kunna bringas i rimligt förhållande till verksamhetens omfång.

Enligt kommitténs åsikt borde således domkapitlen bibehållas såsom distriktsstyrelser för folkundervisningsvasendet. Bettäffande vetksanihet och sammansättning föreslår kommittén, att domkapitlet uppdelas på två av-

1927 års riksdag.

40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

delningar, en kyrko- och en skolavdelning. Den sistnämnda avdelningen skulle bestå, förutom av biskopen och vice ordföranden, av två i ordinarie befattning i folkundervisningens tjänst anställda män, av vilka åtminstone den ena skulle vara anställd vid folkskola, samt en i allmänna värv förfaren lekman. Kyrkoavdelningen skulle hava likartad sammausättning givetvis med den skillnaden, att fackmännen här skulle utgöras av prästmän med ordinarie tjänst. I allmänhet skulle enligt författningsförslaget skolavdelningen fullgöra domkapitlets åligganden med avseende å angelägenheter rörande undervisningsväsendet. Undervisningsärenden kunde dock i vissa fall handläggas i plenum och möjlighet lämnades även öppen för biskopen att på domkapitlets vägnar avgöra vissa ärenden av detta slag.

Vid betänkandet finnes fogad en reservation av bland annat folkskolläraren O. H. Waldén, vilken reserverade sig mot själva huvudtanken att bibehålla domkapitlen såsom mellaninstanser inom folkskoleväsendet.

Domkapitlens befattning med folkskoleärendena borde inom varje län överlämnas åt en länsdirektion, under vilken skulle sortera jämväl sådana undervisningsanstalter, som upprättas och underhållas av landsting. Direktionen skulle bestå av fem ledamöter, nämligen av Kungl. Maj:t efter skolöverstyrelsens förslag utsedd ordförande, två av landsting valda ledamöter samt två i folkundervisningens tjänst anställda män, av vilka åtminstone den ene skulle vara anställd vid folkskola. De sistnämnda ledamöterna skulle utses av Kungl. Majit efter det länets vid folkskola anställda lärare genom omröstning avgivit förslag å sådana, som i främsta rummet ansetts lämpliga för nämnda uppdrag.

Domkapitelskommitténs betänkande har lika litet som reservantens nyssnämnda förslag föranlett någon lagstiftning i ärendet.

Senast har frågan örn folkskoleväsendets mellaninstanser varit föremål för riksdagsbehandling vid 1927 års riksdag.

Vid denna riksdag väcktes en motion nr II: 266, i vilken hemställdes örn skrivelse till Kungl. Majit, att Kungl. Majit ville efter erforderlig överoch omarbetning av framställda förslag till tidsenliga mellaninstanser för folkskoleväsendet i de nuvarande domkapitlens ställe snarast för riksdagen framlägga förslag till inrättande av dylika mellaninstanser. Liksom vid så mångå föregående tillfällen påvisades i motionen, att domkapitlens sammansättning icke gjorde dem lämpade att tjänstgöra såsom mellaninstanser för folkskoleväsendet. Denna funktion borde överflyttas till andra organ. Såsom sådana borde dock icke — såsom föreslagits —- få tjänstgöra varken skolöverstyrelsen eller folkskolinspektören eller båda gemensamt. Mellaninstansen borde ha en sådan sammansättning, att den centrala skolmyndigheten ifrån sakkunnigt sammansatta representationer kunde få en trogen spegelbild av de skiftande meningar och behov, som förefinnas inom stiften eller länen.

Huru skulle dessa nämnder vara sammansatta? »Man kan tänka sig att i en dylik nämnd för länet eller stiftet insattes konsistorienotarien, som representerar stor skoladministrativ sakkunskap, vidare en skolrådsordförande, en representant för lärarkåren och en för föräldraintresset. Den senare, eventuellt även de två andra, kunde utses antingen av landstinget eller, i

41 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

fråga om skolrådsordföranden och läraren, av respektive kårer. Man kan även tänka sig, att landstingets förvaltningsutskott, förstärkt på ovannämnda sätt, bildade skolstyrelse för länet. Eller förvaltningsutskottet kunde utse någon eiler några medlemmar, andra av Kungl. Majit o. s. v. Under alla förhållanden bör ett försök göras, varigenom denna fråga föres till sin lösning på så sätt, att man både begagnar den sakkunskap, som nu tinnes speciellt hos domkapitlets juridiskt sakkunniga, ävensom den övriga sakkunskap, som betinnes erforderlig, och samtidigt organiserar det hela på billigaste vis.»

Andra kammarens första tillfälliga utskott framhöll i sitt utlåtande över motionen (nr 6), att förhållandena sedan år 1915, då motion sist väcktes om domkapitlens avskaffande som mellaninstanser, väsentligt förändrats genom omorganisationen av ledningen för folkskoleväsendet enligt Kungl. Majlis instruktion för skolöverstyrelsen den 31 oktober 1919 samt genom vidtagna olika ändringar i fråga om folkskolinspektionen. Ärendet hade därför nu kommit i ett annat läge. Domkapitlens befogenhet i fråga om folkskoleärenden hade genom dessa förändringar i avsevärd mån inskränkts.

I likhet med motionärerna ansåg utskottet, att det ej vore lämpligt att helt slopa mellaninstanserna. Utskottet avvisade därefter förslagen att låta landstingens förvaltningsutskott eller länsstyrelserna fungera som mellaninstanser. Den förstnämnda institutionen ägde inga som helst förutsättningar att tillfredsställande kunna fylla en sådan uppgift. Länsstyrelserna sakna pedagogisk sakkunskap, varförutom det icke vore tillrådligt att ytterligare öka deras arbetsbörda. Ej heller folkskolinspektionen vore lämplig som mellaninstans. Det vore ett huvudsakligen inspekterande och kontrollerande organ. Vad åter förslaget att tillsätta en särskild läns- eller stiftsnämnd beträffade, skulle dessa medföra åtskilliga olägenheter. Att låta mer eller mindre politiskt betonade institutioner välja ledamöter i denna nämnd funne utskottet icke önskvärt. Dessa nämnder skulle dessutom helt visst draga betydande kostnader. De i motionen framhållna olägenheterna av att bibehålla domkapitlen som instanser mellan de lokala skolmyndigheterna och skolöverstyrelsen vore enligt utskottets uppfattning betydligt överdrivna. Tvärtom torde man med fog ej kunna peka på några anmärkningsvärda olägenheter. Domkapitlens sammansättning vore sådan, att deras ledamöter ägde både insikter och erfarenhet på det, pedagogiska området. Till slut framhöll utskottet, att det ej kunde vara lämpligt att vid detta tillfälle »i en detalj föregripa en möjligen ganska snar omorganisation av domkapitlen», och avstyrkte därför bifall till motionen.

Tre utskottsledamöter anmälde reservation.

Uppenbart vore, framhöllo reservanterna, att skolväsendet vunnit en sådan omfattning, att det krävde en provinsiell ledning och representation, som vore för detta ändamål tillsatt. Även om i flera fall domkapitlen väl fvllt sin uppgift, så vore det dock oegentlig! att lämna handläggningen av dessa spörsmål till en myndighet, som ursprungligen ej avsetts för denna uppgift. Även örn domkapitelslektorerna vore pedagogiskt sakkunniga, hade man därför ingen garanti för att de ägde någon förtrogenhet med folkskoleväsendet. Det hade ifrågasatts, huruvida man icke som mellaninstanser borde kunna begagna domkapitelsformen, utbyggd med speciell sakkun-

Myndigheternas yttrande år 1927.

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

skap i folkskoleärenden. Häremot talade dock det principiella skälet, att det icke funnes någon anledning att låta undervisningsväsendet, när det gällde folkskolan, stanna kvar i subordinationstorhållande till kyrkostyrelsen. pär så ej längre vore fallet med deu högre undervisningen. Den mellaniustans, som skulle skapas, måste fylla tvenne krav: Den borde vid folkskoleärendenas avgörande ha tillgång till speciellt sakkunniga personer samt draga minsta möjliga kostnad. Provinsstyrelsens ledamöter borde icke, såsom ibland föreslagits, väljas av vissa korporationer. Vad kostnadsfrågan beträffar, torde de farhågor, som i detta hänsende framförts mot upprättandet av 12 respektive 24 nya ämbetsverk, vara oerhört överdrivna.

Frågan örn mellauinstanser för folkskoleväsendet borde i hela sin vidd göras till föremål för en den möjligast allsidiga prövning.

Andra kammaren biföll utskottets utlåtande och hade sålunda beslutat avslå ifrågavarande motion.

Vid utskottets nyssnämnda utlåtande voro fogade över det i motionen framförda förslaget avgivna yttranden från skolöverstyrelsen, rikets domkapitel, Sveriges allmänna folkskollärareförening och allmänna svenska prästföreningen. Innehållet i dessa yttranden må här i korthet angivas.

Skolöverstyrelsen erinrade, att överstyrelsen i ett tidigare yttrande över domkapitelskommitténs förslag förklarat sig icke kunna ansluta sig till detsamma utan förordat en allsidig och förutsättningslös utredning av frågan örn skolväsendets ledning och förvaltning på mellanstadiet. De direktiv, som lågo till grund för domkapitelskommitténs arbete hade nämligen icke medgivit en utredning i nämnda sammanhang av denna fråga. Vidare hade överstyrelsen framhållit, att det vid ordnandet av lämpliga provinsialstyrelser för skolväsendet borde tagas under övervägande i vad mån det vore möjligt att undvika den dualism vid folkskoleärendenas behandling, som nu råder på mellanstadiet, i det att beslutanderätt tillkommer dels domkapitlen, dels länsstyrelserna, dels folkskolinspektörerna. Slutligen hade överstyrelsen uttalat sig för att det borde undersökas, huruvida icke en provinsial styrelse lämpligen borde få befogenhet även beträffande andra skolarter än dem, som för närvarande tillhöra domkapitlens verksamhetsområde. Då, sedan överstyrelsens nämnda utlåtande avgivits, intet inträffat, som kunnat rubba överstyrelsens ståndpunkt, funné överstyrelsen en sådan utredning fortfarande önskvärd.

Flertalet domkapitel uttalade som sin mening, att domkapitlen borde bibehållas som mellaninstanser för folkskoleväsendet. Detta uteslöte dock icke, att den frågan borde utredas, huru på lämpligaste sätt domkapitlen skulle kunna tillföras ökad sakkunskap vid skolorganisationsärendens prövning och avgörande. Frågorna om överflyttande till andra organ av domkapitlens befattning med skolärenden eller domkapitlens omorganisation i nyss nämnd riktning borde under alla omständigheter icke isolerade upptagas till prövning utan bedömas i det vidare sammanhang, som utgjordes av den sedan länge aktuella frågan örn stiftsstyrelsernas omorganisation. Den argumen-

43 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

tering, som från domkapitlens sida här anföres för stiftsstyrelsernas bibehållande som mellaninstanser, innehåller i stort sett samma skäl, som vid frågans tidigare behandling vid olika tillfällen angivits motivera ett bibehållande av den* historiskt givna anordningen. I yttrandena framhölls tämligen allmänt, att domkapitlen i regel genom sina ledamöter besutte ett betydande mått av pedagogisk sakkunskap, även om de lektorer, som hade säte och stämma i domkapitlen, ej vore särskilt förtrogna med folkskolans förhållanden. Domprosten och biskopen å andra sidan vore genom sin verksamhet tvungna att väl sätta sig in i folkskolans förhållanden. Konsistorienotarien slutligen representerade den juridiska sakkunskap, som är erforderlig vid besvärsäreudenas handläggning. En ny mellaninstans skulle måhända icke få den pondus och auktoritet, som domkapitlen ändå måste anses äga. Inrättandet av nya ämbetsverk skulle vidare draga dryga kostnader.

Av visst värde torde det här vara att taga del av den reservation, som mot domkapitlets i Växjö beslut att avstyrka utredning anförts av lektorerna Cavallin, Rosén och Terner, vilka bland annat yttrade:

Även domkapitlen anses av många mindre lämpliga som pedagogiska mellaninstanser, enligt vår åsikt icke utan skäl. Visserligen brister icke här allmän pedagogisk kompetens, men det kan icke förnekas, att det i många fall är klent beställt med speciell sådan i folkskolefrågor, vartill kommer, att flertalet av konsistoriemedlemmarna, läroverkslektorerna, av sin egentliga gärning hindras att i erforderlig grad sätta sig in i dessa ärenden. Det är vidare obestridligt, att det på många håll råder animositet och rivalitet mellan läroverkens män och folkskolans och mellan kyrkans och folkskolans, ett förhållande som är ögnat att minska domkapitlens auktoritet hos den ena av de stridande parterna. Sist men icke minst vilja vi erinra örn den strävan till oberoende av kyrkan, ej att fatta = kristendomen, som utmärker vår tids skolväsen. Skolan anser sjg numera som en med kyrkan jämbördig institution och känner sin subordination under kyrkliga myndigheter som ett tryck. En så viktig del av undervisningsväsendet som universiteten och allmänna läroverken står ju så gott som skild från kyrkligt inflytande. Även örn domkapitlen reformerades genom adjunktion av seminarielärare eller andra folkskolans man, skulle föga vinnas därigenom. Kritiken komme icke därför att tystna. Domkapitlen böra, och detta för övrigt även av kyrkliga skäl, bliva rent kyrkliga myndigheter.

Sveriges allmänna folkskollärarförening uttalade i sitt yttrande önskvärdheten av en utredning i motionens syfte. Domkapitlen hade visserligen med sin nuvarande självskrivna sammansättning kunnat utöva ett högst betydande inflytande på skolväsendet. Detta inflytande hade ofta visat sig vara till folkskolans fromma men det funnes även en mångfald exempel på motsatsen. Men just detta, att de olika domkapitlen framträtt och alltjämt framträdde med så högst olikartade synpunkter och uppfattningar till och med i fråga om själva syftemålet med vårt folkundervisningsväsen, vilket förhållande givetvis måste inverka menligt på det jämna fortskridandet av

Departe-

mentschefen.

44 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

folkskoleutvecklingen i rikets skilda delar, gåve vid handen, att domkapitlen med sin alltigenom självskrivna sammansättning icke lämnade nödiga garantier för att den provinsiella ledningen av folkskoleväsendet överallt i landet handhades på ett lojalt och tillfredsställande sätt. Med alli erkännande åt de domkapitel, mot vilka i detta hänseende ingen befogad anmärkning syntes kunna riktas, måste centralstyrelsen därför vidhålla den meningen, att nya bestämmelser rörande mellaninstanser för folkskoleväsendet borde komma till stånd. De provinsiella skolstyrelserna borde emellertid icke tillsättas på sådant sätt, att de komme i beroende ställning till vissa valmanskårer.

Allmänna svenska prästföreningen erinrade, hurusom det förefunnes en stor obenägenhet att inrätta nya myndigheter. Varje sådan vore ett experiment, som kunde lyckas men också misslyckas. I varje fall komme det att vålla utgifter; om tillräckligt antal nya mellaninstanser upprättades, skulle kostnaderna härför växa till stora belopp. Detta kunde icke bortresoneras. Lämpligare syntes det att anknyta till historiskt givna institutioner, som förvärvat sig icke blott administrativ erfarenhet och vuxit sig in i folkmedvetandet utan också på grund härav vunnit allmänt förtroende. En förändring eller komplettering av en sådan institution för vinnande av ökad effektivitet borde med en smula god vilja kunna verkställas utan större rubbning av det bestående och utan att merkostnaden bleve avskräckande.

Skolöverstyrelsens statistik visar, att den minskning av barnantalet, som i småskolorna redan inträtt, är betydande och att den under de år, som nu kunna överskådas, kommer att fortgå ehuru i minskat tempo. På folkskolestadiet har däremot nedgången i barnantalet ännu icke med hela sin styrka hunnit göra sig gällande. Den årliga minskningen blir störst läsåret 1933 1934, varefter minskningen även i folkskolan fortgår men med något ringare fart. Den beräknade totala minskningen av barnantalet i småskolan från läsåret 1927/1928 till läsåret 1935/1936 skulle enligt beräkningarna utgöra 23,05 % av på småskolestadiet vårterminen 1928 varande barn, och motsvarande procenttal för barn på folkskolestadiet från läsåret 1927/1928 till läsåret 1937/1938 skulle uppgå till 16,42 %. Sedan skolöverstyrelsens statistik utarbetats, hava födelsesiffrorna för inom riket födda levande barn för ytterligare två år blivit preliminärt uppskattade. År 1929 föddes 92,861 och år 1930 94,200 barn. Sistnämnda år redovisades sålunda för första gången på tio år en viss återhämtning i födelsesiffrornas eljest stadigt fortskridande nedgång.

Den konstaterade nedgången i barnantalet har aktualiserat behovet av åtgärder för att åt folkskoleväsendet giva större rörlighet och förmåga till anpassning efter befolkuingsrörelsens växlingar, än vad det för närvarande äger. Enligt min mening böra dock dessa åtgärder vidtagas med försiktighet, vilket jämväl riksdagen i sin ovan refererade skrivelse år 1927 framhållit. Nu hava de i utredningen avhandlade förhållandena av åtskilliga

45 Kungl. May.ts proposition Nr 77.

myndigheter ansetts vara av så allvarlig beskaffenhet, att de motivera betydligt mer genomgripande åtgärder, än jag här ämnar föreslå. De skäl, som anförts till förmån för dylika mer radikala åtgärder, finner jag tills vidare för min del ej tillräckligt övertygande. Det kan nämligen icke anses bevisat, att man för all framtid har att räkna med den nedgång i barnantalet, som under några år tagit sådana oroväckande proportioner. Man torde därför visserligen böra eftersträva en så omedelbar anpassning som möjligt till de nu kända nativitetssiffrorna men å andra sidan icke vidtaga en så radikal nedskärning, att ett kostsamt och svårgenomförbart återuppbyggande påtvingas samhället vid en eventuell ökning av barnantalet i skolan.

Svårigheterna att väl avpassa de åtgärder, som av mig här åsyftas, äro många och stora. Folkskoleväsendets förvaltningsrättsliga karaktär av en väsentligen kommunal inrättning, önskvärdheten av att bibehålla de i tjänst varande ordinarie lärarnas anställningsförhållanden oförkränkta, kravet på att skolformerna icke i onödan försämras, hänsynen till de kostnader, skoldistrikten iklätt sig för uppförandet av skolbyggnader, som vid en eventuell indragning komma att stå oanvända, målsmännens personliga intresse av att undervisningen för deras barn anordnas på ett ur deras synpunkt så tillfredsställande sätt som möjligt, allt detta är faktorer, som hava inverkan på det problem, det här gäller att lösa, och till vilka behörig hänsyn måste tagas. A andra sidan har staten, som påtagit sig en dryg del av kostnaderna för folkskoleväsendet, stort intresse av att skolorganisationens omfång i görligaste mån anpassas efter det föreliggande behovet. Redan har staten ett avsevärt inflytande på skolväsendets anordning i skoldistrikten. De åtgärder, jag i det följande kommer att föreslå, inskränka ytterligare i någon mån skoldistriktens redan förut beskurna frihet att själva ordna sitt folkskoleväsende. Givetvis är det svårt, att i bestämmelser av denna art sammanjämka statens och kommunernas intressen. De föreslagna bestämmelserna synas mig emellertid hava avfattats med en försiktighet, som väl motiveras av de vitala intressen på ömse sidor, som föreligga. I huvudsak hava heller icke de ifrågasatta åtgärderna från de hörda skolrådens och folkskolestyrelsernas sida föranlett några mer betydande erinringar. Detta torde sammanhänga med att även kommunerna hava ett betydande intresse av en smidigare anpassning av folkskoleorganisationen efter föreliggande behov, både ur ekonomisk synpunkt och med hänsyn till de möjligheter, som härigenom i många fall yppas, att genomföra en förbättrad undervisning.

Hava sålunda ett par av de ändringar i nu gällande folkskoleförfattningar, jag i det följande kommer att föreslå, utformats med en moderation, som väl i något fall begränsat bestämmelsernas effektivitet, så ligger det å andra sidan stor vikt uppå, att de myndigbeter, som anförtros den viktiga och ömtåliga uppgiften att handhava tillämpningen av dessa bestämmelser, äro för denna uppgift väl kvalificerade och lämpade. Detta ger en ny och påtaglig aktualitet åt det snart hundraåriga spörsmålet om skapandet av lamp-

46 Kung1. Maj:ts proposition Nr 77.

liga mellaninstanser för folkskoleväsendet. Jag har i det föregående visat, att utvecklingen, alltsedan domkapitlen faktiskt bekläddes med uppgiften att tjänstgöra som mellaninstanser för folkskoleväsendet, gått i den riktningen, att ledningen av undervisningsväsendet mer och mer undandragits domkapitlens inflytande. För närvarande företer handläggningen av folkskoleärenden på mellanstadiet ett drag av splittring, som torde vara en säregenhet för svenska folkskoleförhållanden. Beslutanderätten på mellanstadiet tillkommer nu länsstyrelser, domkapitel och folkskolinspektörer. De skolärenden, som stannat kvar hos domkapitlen, äro i huvudsak reglementsärenden, där domkapitlet dels är första instans i vissa ärenden, dels är besvärsinstans, samt befordriugsärenden och disciplinmål, där domkapitlet är besvärsinstaus. Reglementsärendena hava ur alla synpunkter, ej minst ekonomiskt, ett avgörande inflytande på det svenska folkskoleväsendets hela anordning. Man har nu ifrågasatt, huruvida domkapitlen med sin till stor del självskrivna och ingalunda av hänsyn till folkundervisningen motiverade sammansättning äro ägnade att handhava befattningen med dessa och andra ovannämnda skolärenden. Man har förmenat, att befattningen med dessa ärenden bör anförtros åt myndigheter, mera sakkunniga härvidlag och allra helst speciellt inrättade med tanke på denna uppgift. Under den långvariga diskussionen örn mellaninstansernas karaktär har detta varit ett av de förnämsta skälen för en ändring i den nu bestående ordningen. Andra motiv hava emellertid jämsides härmed trängt i förgrunden: behovet av en mer rationellt ordnad arbetsfördelning mellan de olika mellaninstanserna och mellan dessa och den centrala skolmyndigheten, önskvärdheten av att stiftsstyrelserna uteslutande finge ägna sig åt sin egentliga uppgift, det principiella skälet att den lägre undervisningen liksom tidigare den högre bör skiljas från all gemenskap med kyrkan o. s. v. Dominerande bland alla dessa skäl har dock varit behovet av en verkligt sakkunnig, för folkskoleväsendets bästa effektivt och målmedvetet arbetande provinsiell myndighet.

Åtskilliga betydelsefulla administrativa uppgifter, för vilkas handläggning nu icke finnes någon myndighet med erforderlig sakkunskap, skulle lämpligen kunna anförtros dessa nya mellaninstanser. Den nuvarande ordningen för förslags upprättande vid tillsättning av lärartjänster har sedan länge ansetts vara i behov av en reformering i syfte att stadgade befordringsgrunder måtte i högre grad än vad nu är fallet komma till sin rätt vid lärarvalen. En avsevärd förbättring synes mig i detta avseende vara att vinna, därest åt berörda mellaninstanser överlämnades att i skolrådens ställe upprätta förslag till tjänsternas tillsättning. Likaså har den nuvarande ordningen för utfärdande av tjänstgöringsbetyg för lärarna varit föremål för mycken och, som det synes mig, berättigad kritik. Sannolikt skulle en ur synpunkten av objektivitet och enhetlighet mera betryggande procedur härutinnan ernås, om de nya mellaninstanserna övertoge detta åliggande. Det vill även förefalla, som om åtskilliga av de frågor, vilka bliva en konsekvens av ett

47 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

genomförande av nu föreliggande förslag, nied fördel kunde påläggas dessa mellaninstanser. Jag tänker då närmast på ärenden örn huru med vakant lärartjänst bör förfaras i händelse skolråd och folkskolinspektör stannat i olika meningar samt frågor om barns undervisning i annat skoldistrikt än heinortsdistriktet. Tilläggas kan, att dessa nya mellaninstanser, med den kännedom om och överblick över skolväsendet de konnne att äga var och en ifråga örn sitt område, säkerligen skulle kunna uträtta åtskilligt för åstadkommande av en mera rationell skoldistriktsindeluing, därest de tillerkändes initiativrätt med avseende å utredningar örn skoltorbund.

Vid dryftandet av frågan om åtgärder för skolväsendets anpassning efter nedgången i barnantalet har jag kommit till den bestämda övertvgelsen, att en snar lösning av mellaninstansproblemet just ur ändamålsenlighetens synpunkt är ett ofrånkomligt önskemål. De folkskoleärenden, som nu handläggas på mellanstadiet eller där borde handläggas, äro så betydelsefulla, och bliva i all synnerhet, därest här nedan av mig föreslagna åtgärder vinna bifall, av så krävande och omfattande natur, att deras handläggning borde handhavas av myndigheter med detta såsom sin uteslutande uppgift. Därest nya mellaninstanser för folkskoleväsendet inrättades, kunde dessa på ett mer naturligt sätt, än vad nu gäller domkapitlen, inpassas bland de övriga myndigheter, som handlägga folkskoleärenden. Den nuvarande splittringen i fråga örn mellaninstansen, som ur folkskoleväsendets synpunkt ej är utan sina olägenheter, skulle i så fall kunna hävas och respektive myndigheter på ett mera enhetligt sätt samarbeta till skolväsendets bästa. Att betänka är slutligen, att genom 1930 års lagstiftning skolväsendet i andra avseenden helt överförts till den borgerliga kommunen. Efter denna reforms genomförande synas inga sakliga eller formella skäl längre kunna anföras till stöd för att såsom mellaninstanser för folkskoleväsendet bibehålla domkapitlen. Tvärtom ter sig en avveckling av denna anordning såsom en naturlig konsekvens av 1930 års reform.

Jttg vill givetvis icke på sakens nuvarande läge ingå på frågans tekniska sida och är ej beredd att härutinnan framställa ett positivt förslag men jag har velat begagna tillfället att framhålla vikten av att denna fråga utan dröjsmål göres till föremål för en noggrann och allsidig utredning.

Jag övergår härefter till att redogöra för detaljerna i skolöverstyrelsens förslag av den 24 april 1931. I omedelbar anslutning till de olika punkterna ämnar jag i sammandrag återgiva såväl de yttranden och förslag, som på frågans förberedande stadium framförts av åtskilliga myndigheter och som åberopats i överstyrelsens utredning, som ock myndigheternas yttranden över skolöverstyrelsens utarbetade förslag. I övrigt hänvisar jag till handlingarna i ärendet.

48 Kungl. Majlis proposition Nr 77.

Tvdngsförfly tillin g av ordinarie lärare mellan skoldistrikten.

II. Ökade möjligheter att förflytta lärare.

Vid den förberedande diskussionen angående lämpliga åtgärder för indragning av skolor och skolavdelningar har från åtskilliga håll — bland annat i den motion, som givit upphov till riksdagens skrivelse — ifrågasatts ett uppmjukande av förfaringssättet vid förflyttning av lärare. Förslagen hava avsett antingen förflyttning av lärare mellan skoldistrikten — tvångsvis eller frivillig — eller förflyttning av lärare inom skoldistrikten. Här må först uppmärksammas förslaget angående av överordnad myndighet reglerad, eventuellt tvångsvis genomförd förflyttning av lärare mellan skoldistrikten.

De av överstyrelsen i ärendet hörda myndigheterna ansluta sig i stort sett till den uppfattningen, att förflyttning av ordinarie lärare bör begränsas till det skoldistrikt, inom vilket läraren är anställd. I icke så få fall söka dock åtskilliga myndigheter påvisa, att den enda fullt effektiva utvägen för att på kortare tid bringa antalet skolor och skolavdelningar i full jämvikt med behovet vore, att en överflödig lärare utan vidare kunde förflyttas till vakant tjänst vid skola inom annat skoldistrikt. Ytterst få myndigheter äro dock beredda att nu förorda dylika åtgärder.

Folkskolinspektören i Dalarnas östra inspektionsområde anser, att dylikt intrång i den kommunala självbestämmanderätten rätt väl kan motiveras såväl med hänsyn till de avsevärda bidrag av statsmedel, som komma de enskilda skoldistrikten till del, som ock till det allmännas intresse av att i görligaste mån nedbringa kostnaderna för skolväsendet. Vad angår lärarnas intresse synes även detta böra väga mindre tungt än samhällets och lika väl som t. ex. en folkskolinspektör vid eventuell omorganisation av inspektionsområdena bör kunna förflyttas från en ort till en annan, bör även en lärare kunna åläggas dylik förflyttning. Förflyttning borde endast ifrågakomma med vederbörande skoldistrikts medgivande.

Folkskolinspektör ema i Älvsborgs norra, Älvsborgs södra, Skaraborgs södra och Västmanlands västra inspektionsområden anse likaledes, att de säkraste resultaten i den i riksdagsskrivelsen antydda riktningen kunde erhållas, om lärarnas anställningsförhållanden ändrades därhän, att ordinarie lärare kunde förflyttas till skolor utom det distrikt där ordinarie anställning erhållits. I dessa yttranden fratnhålles emellertid, att därmed de ordinarie tjänsterna skulle förlora sin egentliga karaktär och kommunernas självbestämningsrätt kringskäras, vartill komme, att denna utväg i riksdagens skrivelse tillbakavisats, vadan det icke vore möjligt och ej heller lämpligt att här upptaga dessa frågor till prövning.

Folkskolinspektören i Södermanlands östra inspektionsområde framhåller, att förslaget om förflyttning av lärare från ett skoldistrikt till ett annat genom någon slags tvångsåtgärd ej bör vinna beaktande.

Folkskolinspektörerna i Östergötlands östra, Östergötlands västra, Nordsmålands västra, Sydskånes östra, Dalarnas södra, Norrbottens södra, Norrbottens norra och t. f. folkskolinspektören i Sydsmålands mellersta inspektionsområden anföra i korthet liknande synpunkter.

Bland domkapitlen råda delade meningar. Uppsala domkapitel anser, att då just möjlighet till dylik förflyttning av lärare på ett effektivt sätt kunde

49 Kungl. Majits 'proposition Nr 77.

råda bot för det missförhållande, som givit anledning till riksdagens skrivelse, borde särskilt den frågan utredas, örn icke sådana former kunde utfinnas, som möjliggjorde överföring av lärare till annat skoldistrikt, utan att berättigade intressen av allmän eller enskild natur träddes för nära. Lunds domkapitel anser, att en första åtgärd för berörda syftemåls vinnande vore att tillförbinda lärarpersonalen vid landets skolor skyldighet att underkasta sig eventuella författningsförändringar angående tjänsteförhållanden, förflyttning m. m. — en skyldighet som existerar för flertalet statsanställda.

Västerås domkapitel vitsordar åtgärdens effektivitet men kan icke tillstyrka densamma.

Växjö domkapitel kan av principiella skäl alldeles icke vara med örn sådan förflyttning. Lidea och Visby domkapitel synas hålla före, att åtgärden skulle vara av gagn, men anser den icke kunna ifrågakomma, sedan riksdagen uttalat sig emot en sådan anordning.

Länsstyrelserna i Stockholm och Kristianstad äro av den uppfattningen, att möjligheterna att vid utredningen kunna anvisa fullt effektiva utvägar för indragning av överflödiga skolor blivit genom utredningsdirektiven, vad förflyttning av lärare angår, starkt begränsade.

Länsstyrelsen i Vänersborg påpekar, att flertalet statsavlönade tjänstemän i vårt land, däribland lärarna vid de allmänna läroverken, äro underkastade flyttningsskyldighet. Då staten till ojämförligt största delen bestrider kostnaderna för folkskollärarkårens avlönande, kan det icke anses vara ur vägen, att staten i någon mån får bestämmanderätt i fråga örn denna kårs anställningsförhållanden. Skulle staten framdeles komma att helt övertaga kostnaden för folkskollärarkårens avlönande, synes självfallet, att kåren i samband med en allmän lönereglering bör underkastas flyttningsskyldighet. Men redan nu torde en sådan skyldighet kunna stadgas för nytillträdande lärare. Den härigenom befarade inskränkningen i skoldistriktens rätt att själva anställa sina lärare bleve synnerligen minimal, örn skoldistrikten medgåves att välja mellan ett större antal flyttningsskyldiga lärare.

Länsstyrelsen i Falun anser tvångstransportering av lärare från ett distrikt till ett annat icke böra ifrågakomma.

I detta sammanhang torde jämväl böra erinras att såväl styrelsen för Svenska landskommunernas förbund som centralstyrelsen för Sveriges allmänna folhskollärarförening i sina till andra kammarens första tillfälliga utskott avgivna yttranden bestämt uttalat sig mot tvångsförflyttning av lärare från ett skoldistrikt till ett annat.

Skolöverstyrelsen medgiver, att en tillerkänd rätt att förflytta lärare från ett skoldistrikt till ett annat kunde vara ägnad att underlätta lämpliga indragningar av skolor och skolavdelningar. En oinskränkt förfiyttningsrätt skulle dock alltför kraftigt beskära skoldistriktens inflytande på lärarbefattningarnas rekrytering och utgöra ett starkt ingrepp i den rättsliga ställning, som hittills varit lärarkåren tillförsäkrad. Överstyrelsen finner icke situationen vara sådan, att en dylik radikal åtgärd för närvarande är erforderlig och kan sålunda icke tillstyrka att bestämmelser utfärdas rörande tvångsförflyttning av lärare från ett skoldistrikt till ett annat.

Skatteutjämningsberedningen och statskontoret uppehålla sig vid den berörda principfrågan i avgivna yttranden över skolöverstyrelsens förslag.

Bihang till riksdagens protokoll 19113. 1 sami. 63 höft. (Nr 77.) 4

Förflyttning pä frivillighetens väg mellan skoldistrikten.

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

I båda yttrandena uttalas från skolöverstyrelsens mening skiljaktiga synpunkter.

Skatteutjämningsberedningen gör det principiella uttalandet, att i den mån undervisningens intressen och lärarnas befogade rättsanspråk icke därigenom åsidosättas, skolväsendets organisation bör göras i största möjliga mån rörlig och elastisk såväl inom ett och samma skoldistrikt som i förhållandet mellan olika distrikt.

Statskontoret förordar en allmän flyttningsskyldighet för ifrågavarande lärare.

Statskontoret erinrar, att sådan skyldighet föreligger beträffande så gott som samtliga befattningshavare vid den civila statsförvaltningen. Starkare skäl torde knappast föreligga att åt nu omhandlade lärare bereda en mera skyddad ställning i ifrågavarande avseende än åt befattningshavare i statens tjänst. Det har i ärendet framhållits, att en åt statsmyndighet tillerkänd rätt att för vinnande av det ändamål, som här är ifråga, förflytta ordinarie lärare från en tjänst till en annan, skulle alltför mycket inkräkta på kommunernas bestämmanderätt med avseende å lärarpersonalens rekrytering. Statskontoret finner sig icke kunna dela denna mening. De utomordentligt stora kostnader, statsverket påtagit sig med avseende å sagda personals avlöning, böra enligt statskontorets förmenande tillräckligt motivera, att staten i påkommande fall skall vara i stånd att vidtaga åtgärder till förhindrande av onödiga utgifter för sagda ändamål.

Vid statskontorets yttrande finnes fogad en reservation av statskommissarien Spilhammar, vilken anmäler från statskontoret avvikande mening i fråga om allmän flyttningsskyldighet för lärare.

Emellertid föreslår skolöverstyrelsen en anordning, avsedd att underlätta eller möjliggöra för skoldistrikt att på frivillighetens väg från ett annat skoldistrikt övertaga där överflödig ordinarie lärare.

Härför öppna sig två utvägar. Antingen kan dylik lärare helt enkelt uppmuntras att söka ledigtorklarad tjänst i annat skoldistrikt och där i konkurrens med andra sökande på vanligt sätt eventuellt väljas till ordinarie lärare. Eller också kan initiativet utgå ifrån det skoldistrikt, inom vilket befattningen ledigförklarats och vilket i så fall skulle äga att kalla i annat skoldistrikt tjänstgörande lärare, vars befattning konstaterats vara överflödig. I båda fallen skulle flyttningsbidrag till vederbörande lärare utgå av allmänna medel, detta för att anordningen över huvud taget skulle komma i bruk.

Härom anför skolöverstyrelsen:

Att på förhand beräkna det belopp, som för dylikt ändamål kan visa sig erforderligt, är givetvis icke möjligt. Det blir därför nödigt, att för ändamålet ett förslagsanslag finnes att tillgå. Lämpligt synes vara, att bidrag i detta avseende utgår av förslagsanslaget till avlöning åt lärare vid folkoch småskolor, enär det här gäller inbesparande av andra utgifter från detta anslag. Det må även erinras örn att flyttningsbidrag till läroverkslärare, då sådant förekommer, utgår från reservationsanslaget till de allmänna läroverken. Att på frågans nuvarande stadium uppställa några allmänna grunder

51 Kungl. May.ts proposition Nr 77.

för utgående av flyttningsbidrag i här förevarande fall synes icke vara möjligt, utan torde åtminstone tills vidare, innan närmare erfarenhet vunnits, beslut om sådant bidrag böra meddelas av Kungl. Majit efter framställning i varje särskilt fall, på sätt som nu sker i fråga örn flyttningsbidrag åt lärare vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium.

Skolöverstyrelsen framhåller, att en skoldistrikten medgiven rätt att till befattning kalla lärare i annat skoldistrikt kräver särskilt stadgande i folkskoleförfattningarna, vilket föreslås ske såsom tillägg till §§ 21 och 22 i folkskolestadgan. Tillvägagångssättet tänkes anordnat på följande vis:

Om i skoldistrikt ordinarie lärartjänst vid folk- eller småskola blir ledig och en motsvarande befattning i annat skoldistrikt befinnes vara överflödig och böra indragas, skulle efter överenskommelse mellan respektive skolråd och innehavaren av sistnämnda befattning denne antagas som ordinarie lärare å den lediga tjänsten. Den för val av ordinarie lärare i § 19 folkskolestadgan stadgade ordningen skulle i detta fall icke behöva iakttagas av det skoldistrikt, som mottager läraren. Innan skoldistrikt kallar lärare, måste givetvis först konstateras, att bans tjänst är överflödig, varförutom beslut om indragning skall föreligga. Tillvägagångssättet härför föreslås av överstyrelsen böra bliva ungefär detsamma som av skolöverstyrelsen ifrågasättes vid indragning av obehövliga lärartjänster vid vakanser, för vilket i ett senare sammanhang kommer att redogöras (sid. 75). För tillsättande av lärare i denna ordning skulle under alla förhållanden erfordras skolöverstyrelsens medgivande, alldenstund förfarandet, såsom nämnt, förutsätter dispens för skoldistriktet från tillämpandet av vissa bestämmelser i folkskolestadgan.

Skolöverstyrelsen förklarar sig icke vänta några vittgående resultat av nyss antydda åtgärder men anser dem dock ägnade att i någon mån öka de möjligheter, som redan finnas, att vid minskning av barnantalet indraga skolor eller skolavdelningar.

De myndigheter, som yttrat sig över skolöverstyrelsens förslag rörande lärares förflyttning från ett skoldistrikt till ett annat, anse nästan utan undantag den av skolöverstyrelsen föreslagna på frivillig överenskommelse grundade förflyttningen vara av ringa eller ingen betydelse. I vissa fall tillrådes förenkling av bestämmelserna; åtskilliga myndigheter förorda ett mer generellt förflyttningsförfarande, reglerat av överordnad myndighet och ägnat att överbygga den nu rådande isoleringen skoldistrikten emellan.

Länsstyrelsen i Halmstad tillstyrker förslaget men anser de föreslagna bestämmelserna angående lärares förflyttning inom och utom skoldistrikten föga effektiva.

Länsstyrelsen i Luleå är av samma åsikt men uttalar samtidigt den uppfattningen, att med de av riksdagen angivna riktlinjerna några effektiva åtgärder i denna del ej kunna förväntas.

Länsstyrelsen i Stockholm anser de i skolöverstyrelsens utredning föreslagna åtgärderna för förflyttning av lärare icke vara tillfyllest. Även om, såsom överstyrelsen framhåller, situationen för närvarande icke erfordrar radikalare åtgärder, är det näppeligen möjligt att i längden oförändrade

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

bibehålla sådana organisationsformer, som kunna åsamka statsverket avsevärda onödiga kostnader, utan att de statliga myndigheterna äga befogenhet att inskrida för vinnande av rättelse. Länsstyrelsen erinrar om att statsverkets utgifter för ifrågavarande ändamål föreslagits avsevärt ökade i det av 1928 års lönekommitté framlagda betänkandet angående lönereglering för befattningshavare vid undervisningsväsendet. Länsstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke vid överarbetningen av detta betänkande borde beaktas önskvärdheten ur statsekonomisk synpunkt av större möjligheter att förflytta lärare.

Länsstyrelsen i Malmö finner sådana föreskrifter böra utfärdas, som möjliggöra lärares förflyttning genom statlig myndighet från ett distrikt till ett annat. Därest icke sådan förflyttning sker tvångsvis, torde den icke på långt när komma att försiggå i den omfattning, som vore önskvärd och av omständigheterna påkallad. I samband därmed bör stadgas flyttningsskyldighet för lärare, vilket icke enligt länsstyrelsens förmenande kan anses orimligt, i betraktande av att dylik skyldighet finnes för ett flertal statsanställda. A andra sidan torde läraren böra tillförsäkras rätt till minst samma löneförmåner, som han förut åtnjutit, varjämte tvångsförflyttningen torde böra föregås av en noggrann undersökning, huruvida vederbörande lärare med hänsyn såväl till sin tjänstgöring som andra förhållanden lämpar sig för den nya tjänstgöringsorten.

Om emellertid dylik tvångsförflyttning överhuvud skulle anses innebära ett alltför djupt ingrepp i kommunens självbestämningsrätt och lärarnas rättsliga ställning, synes något kunna vinnas genom skoldistriktens förstoring.

Länsstyrelsen i Vänersborg framhåller bland annat: Huruvida den möjlighet till lärares förflyttning till annat distrikt, som skolöverstyrelsens förslag öppnar, kommer att i någon större utsträckning anlitas, torde bliva beroende av folkskolinspektörernas åtgöranden vid inträffande vakanser. Inspektörerna böra givetvis vid vakanser å lärartjänster, som skola bibehållas, söka giva anvisning på lämpliga lärarkrafter från skolor, som kunna indragas. Det torde böra ankomma på skolöverstyrelsen att lämna inspektörerna anvisningar i sådant avseende även för det fall, att lämplig lärarkraft icke kan föreslås från till indragning ifrågasatt skolavdelning inom det egna inspektionsområdet.

Länsstyrelsen i Gävle finner i likhet med skolöverstyrelsen omständigheterna åtminstone för närvarande icke påkalla bestämmelser angående tvångsförflyttning av ordinarie lärare från ett skoldistrikt till ett annat och tillstyrker förslaget.

Länsstyrelsen i Ostersund uttalar den uppfattningen, att en allmän skyldighet för lärarna att låta sig förflyttas från ett skoldistrikt till ett annat knappast skulle kunna genomföras utan ett förstatligande av skolväsendet.

Beträffande den frivilliga förflyttningen av lärare från ett skoldistrikt till ett annat synes det länsstyrelsen som om denna, åtminstone så som förslaget utformats av skolöverstyrelsen, skulle bliva så gott som verkningslös.

Sannolikt kornme icke det här föreslagna omständliga tillvägagångssättet till användning i annat än sällsynta undantagsfall. Om någon verkan av den tillämnade anordningen skall vinnas, torde åtminstone den förenklingen böra vidtagas, att medgivandet till tillsättning i extra ordinarie ordning får lämnas av vederbörande domkapitel samt att därvid tillika må meddelas beslut att flyttningsbidrag kommer att utgå av statsmedel.

Det bör emellertid påpekas, att anordningen torde kunna föranleda, att en lärare, som i varje fall tänkt söka transport, på detta sätt skaffar sig

53 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

ett flyttningsbidrag. Då dessutom anordningens praktiska värde, även med de här ovan förordade förenklingarna, synes ringa, hyser länsstyrelsen närmast den uppfattningen att hela uppslaget bör övergivas.

Kommer beslut angående flyttningsbidrag att meddelas av annan myndighet än Kungl. Majit, torde särskilda bestämmelser därom bli erforderliga. Utanordnandet av flyttningsbidrag torde få äga rum genom vederbörande länsstyrelse efter granskning enligt nyssnämnda föreskrifter.

Domkapitlet i Visby finner icke den föreslagna anordningen för förflyttning i vissa fall av lärare från ett skoldistrikt till annat tillrådlig. En dylik förflyttnings fråga kan lätt vålla obehag för läraren och slitningar mellan skoldistrikten. Genom den starka garanti mot missbruk av förflyttningar, som består i de tre parternas samtycke, kommer anordningen att bliva ineffektiv, vartill även skulle bidraga skoldistriktens allmänna obenägenhet för samarbete med andra skoldistrikt. Bestämmelsen i fråga bör utgå ur förslaget.

Domkapitlet i Luleå tillstyrker förslaget men uttalar sympatier för en inskränkning av detsamma därhän, att lärare skulle kunna förflyttas enbart inom det egna skoldistriktet.

Domkapitlet i Härnösand tillråder förenkling av bestämmelserna.

Folkskolinspektören i Roslagens inspektionsområde framhåller, att lärare aldrig komma att kallas till tjänst, därför att de, som kunna kallas, äro så till ytterlighet få. Bestämmelsen bör utgå ur förslaget.

Folkskolinspektören i Dalarnas östra inspektionsområde påpekar, att det effektivaste sättet att beskära en genom det sjunkande barnantalet hotande överorganisation av skolväsendet, nämligen att i vissa fall tvångsförflytta lärare från ett skoldistrikt till ett annat, tillfölje riksdagens direktiv är på förhand avvisat, vadan skolöverstyrelsens förslag för närvarande är det enda som kan realiseras.

Folkskolinspektören i Hälsinglands norra inspektionsområde finner riktigt, att eventuella flyttningsbidrag till lärare bör utgå av statsmedel (ej som 1928 års lönekommitté föreslår i sitt den 21 juli 1930 avgivna betänkande »av den samfällighet, vilken står som målsman för den läroanstalt, dit han förflyttas»). Ett annat tillvägagångssätt skulle sannolikt förorsaka ovilja och obehövliga konflikter skoldistrikten emellan, utan att skolväsendet därigenom främjades.

Folkskolinspektören i Jämtlands norra inspektionsområde tillstyrker endast med viss tvekan bifall till förslaget. På grund av svårigheterna för skoldistrikten att hava vetskap örn var de överflödiga lärarna som ock de lediga lärartjänsterna finnas, synes det folkskolinspektören erforderligt, att såväl de ena som de andra på något sätt bringas till allmän kännedom. Fruktar desslikes, att den frivilliga förflyttningen, som utesluter tävlan om ledig lärartjänst, kan föranleda mannamån vid tillsättandet, men anser, att den omständigheten, att skolöverstyrelsen skall lämna sitt medgivande till förflyttningen innebär en viss trygghet mot de »grövsta misstagen».

Folkskolinspektören i Skaraborgs södra inspektionsområde anser, att vid sidan av i § 19 föreslagna ändringar och tillägg rörande skyldighet för skoldistrikt att vid vakanser inhämta folkskolinspektörens mening, huruvida tjänsten bör återbesättas eller icke, för föreliggande ärendes syfte inga åtgärder kunna ens tillnärmelsevis få den betydelse som möjligheten att på den frivilliga överenskommelsens väg förflytta i ett skoldistrikt överflödiga lärare till ett annat, där de behövas. I bestämmelserna borde markeras, att folkskolinspektören har rätt att taga initiativ till dylik förflyttning av lärare.

Förflyttning av ordinarie, lärare inom skoldistrik ten.

54 Kungl. May.ts proposition Nr 77.

Folkskolinspektörerna i Västmanlands västra, Västerbottens norra, Gästriklands, Gotlands och Jämtlands södra inspektionsområden vänta sig icke någon nämnvärd betydelse av ifrågavarande bestämmelser. Förfaringssättet är för omständligt och tungrott, enighet mellan tre parter är svår att åstadkomma. De avstyrka dock icke bifall.

De skolråd, som yttrat sig härom, avstyrka livligt tvångsförflyttning av lärare mellan skoldistrikt i ena eller andra formen. Den kommunala självbestämningsrätten bör bibehållas ograverad, lärarnas rättsliga ställning ej äventyras.

Flertalet skolråd tillstyrka i all korthet förslaget rörande frivillig förflyttning. Några skolråd uttala sig i avstyrkande riktning, under framhållande, bland annat, att stadgandet vore i praktiken omöjligt att tillämpa och att det bleve i regel icke distriktens bästa lärarkrafter, som bleve överflödiga.

Skatteutjämning sberedning en tillstyrker förslaget i denna del men håller före, att de föreslagna bestämmelserna rörande frivillig förflyttning knappast komma att få någon vidsträcktare tillämpning.

Till att börja med må här först erinras örn nu gällande bestämmelser rörande förflyttning av lärare inom det skoldistrikt, i vilket han är anställd.

De bestämmelser, som reglera detta förfarande, återfinnas i folkskolestadgan § 22 mom. 4 och 5. Mom. 4 hänför sig till förhållandena i stad, mom. 5 till förhållandena å landsbygden.

Vad först angår skoldistrikt i stad, kan skolråd eller folkskolestyrelse under förutsättning att sådant kan ske utan förnärmande av lärarens på meddelat förordnande grundade rätt förflytta en ordinarie lärare från en tjänst till en annan inom distriktet, när skolans bästa det kräver och under förutsättning att lärarens löneförmåner därigenom icke minskas.

Flyttningsförfarandet i skoldistrikt på landsbygden är åtskilligt mer restriktivt. Där kan förflyttning mot lärarens önskan äga rum endast i samband med en i behörig ordning genomförd omorganisation av skolväsendet. Organisationen av ett distrikts skolväsen angives i det för distriktet fastställda reglementet, som innehåller bestämmelser icke blott om vilka skolor, som skola finnas i distriktet utan också örn respektive skolors organisation (folkskolestadgan § 10). Omorganisation av distriktets skolväsen är sålunda liktydig med ändring av reglementet och dylik ändring är först giltig, sedan domkapitlet eller — i vissa fall — skolöverstyrelsen i behörig ordning fastställt densamma eller, i fall av besvär, Kungl. Maj:t fattat beslut i målet. Kyrkostämmans respektive folkskolestyrelsens beslut örn förflyttning skall vidare för att bliva gällande prövas och godkännas av domkapitlet, vilket dessförinnan skall hava hört såväl ifrågavarande lärare som statens vederbörande folkskolinspektör. Vidare skall vid förflyttning församlingen bestrida kostnaderna, varjämte såsom förutsättning för förflyttningens behörighet gäller, att lärarens löneförmåner genom förflyttningen icke minskas.

55 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

Vid bedömningen av här ifrågavarande spörsmål må även observeras arten av lärarnas anställningsförhållanden. § 18 folkskolestadgan, och för övrigt åtskilliga andra med denna paragraf korresponderande stadgande!!, jämfört med § 1 mom. 2 samma stadga, förutsätter, att lärare av skoldistrikten anställas vid viss skola och icke, såsom dock flerstädes förekommer, vid skoldistriktets skolor. Nuvarande stadganden angående lärares förflyttning inom skoldistriktet betingas direkt av detta förhållande.

Av åtskilliga av de av skolöverstyrelsen i ärendet hörda myndigheterna hava alternativt föreslagits olika åtgärder för beredande av ökade möjligheter att förflytta lärare inom skoldistriktet utöver de utvägar, som i yttrandena till riksdagens vederbörande utskott angivits.

Sålunda har av folkskolinspektör en i Värmlands västra inspektionsområde föreslagits, att lärarnas anställning borde ändras i så måtto, att de erhålla ordinarie lärartjänst inom skoldistriktet med tills vidare placering vid viss bestämd skola. Härigenom skulle möjliggöras en förflyttning av lärare inom ett skoldistrikt även utan samband med omorganisation av församlingens skolväsen. Så kunde till exempel vid indragning av en parallellklass vid en A-skola vederbörande lärare flyttas till annan skola inom distriktet, örn en bestämmelse angående lärares tillsättning med »tills vidare placering» funnes i författningen. Redan nu förekommer sådant anställningssätt inom ett par skoldistrikt i inspektionsområdet. Tvekan råder, om det dock med för närvarande gällande bestämmelser angående lärares tillsättning är fullt lagligt. Det skulle icke behöva föreligga någon som helst risk för ett godtyckligt förflyttande av lärare från skolmyndigheternas sida, örn, i likhet med vad som är fallet vid lärares förflyttning i samband med beslutad omorganisation av skolväsendet, det bestämdes, att församlingen bestrider flyttningskostnaderna samt att lärarens löneförmåner genom förflyttningen ej minskas ävensom att den föreslagna förflyttningen skall prövas och godkännas av domkapitlet.

Denna uppfattning delas även av Karlstads domkapitel. Alternativt har emellertid domkapitlet även ifrågasatt, huruvida ej sådana bestämmelser borde utfärdas, att vid lärartjänsts ledigförklarande och i anställningsförordnandet för läraren stadgades skyldighet för honom, att, örn tjänsten kunde indragas, mottaga förflyttning till annan skola inom samma skoldistrikt, dock så att hans löneförmåner icke därigeno'm minskades och med skyldighet för församlingen att bestrida flyttningskostnaderna.

Länsstyrelsen i Karlstad hemställer om sådan ändring i folkskolestadgan, att skolråd och kyrkostämma meddelas rätt att, närhelst skolans bästa det kräver, förflytta ordinarie lärare från en tjänst till en annan inom distriktet, varvid läraren får flyttningsersättning och förbliver vid tidigare innehavda löneförmåner. Till följd av denna förändring borde lärare anställas icke vid viss skola utan i distriktet med skyldighet att tills vidare tjänstgöra vid viss skola.

Lunds domkapitel föreslår, att skoldistrikten på landsbygden erhålla samma rätt som stadsdistrikten vid lärares förflyttning och rekommenderar för övrigt — trots de nackdelar, som därmed äro förenade — ett ökat användande av extra ordinarie lärare. Åtskilliga andra myndigheter uttala sig i samma riktning. Visby domkapitel framhåller sålunda såsom möjligt och lämpligt, att skoldistrikt vid förändring av B 2-skola till Bl-skola icke till-

56 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

låtes att utan särskilt tillstånd besätta platser i den så kallade mellanskolan med annat än extra ordinarie lärare eller utföra bygge av utav denna skola betingad skollokal eller lärarbostad.

Folkskolinspektören i Tornedalens inspektionsområde liksom även Malmö och Hälsingborgs folkskolestyrelser hava vidare ansett det böra tagas under övervägande, huruvida icke skoldistrikt kunde förlänas rättighet att under vissa förhållanden överflytta lärare från en skolform till en annan. Folkskolinspektören i Tornedalens inspektionsområde anför härom följande:

I flertalet skoldistrikt torde fortsättningsskolan vara så anordnad, att de lärare, som handha undervisningen på det egentliga folkskolestadiet, även undervisa i fortsättningsskolan, en anordning, som ofta blir allt för betungande för dessa lärare och lätt kan inverka menligt på arbetet i båda skolorna. Att helt överföra en vid den egentliga folkskolan överflödig ordinarie lärare till fortsättningsskolan synes därför vara en lycklig lösning av föreliggande fråga och värd att närmare utredas. Tydligen kunde härigenom en besparing för statsverket göras, då särskild ersättning för arbetet i fortsättningsskolan ej skulle behöva utgå. För fortsättningsskolans del vore mycket vunnet ur pedagogisk synpunkt med en dylik anordning. Genom koncentration av fortsättningsskolornas verksamhet, så att barn från mindre orter sammanfördes till undervisningsavdelningar av lämplig storlek å centralt belägen plats, varvid statsbidrag för inackordering av fortsättningsskolpliktiga barn finge utgå, kunde ytterligare fördelar vinnas.

Malmö folkskolestyr else anför i korthet:

Till det kommunala skolväsendet i större städer höra ofta förutom folkskolan jämväl andra skolformer, där lärare med full tjänstgöring äro anställda, nämligen fortsättningsskola, högre folkskola och kommunal mellanskola, eventuellt lärlings- och yrkesskola. Dessa olika skolarter äro nu i åtskilliga avseenden allt för snävt avgränsade från varandra. Det är visserligen sant, att de måste bli olika med avseende på arbetssätt, elevers intagning, lärares kompetens o. s. v. Men de behöva ej vara fullständigt särskilda i administrativt hänseende. Så är emellertid fallet för närvarande, till exempel i fråga örn lärares anställningsförhållande. Om en ordinarie lärare i folkskolan förordnas till lärare i fortsättningsskolan och där får full tjänstgöring, så kan hans tjänst icke utan vidare överflyttas till fortsättningsskolan, utan den kvarstår i folkskolan och uppehälles där av vikarie. Den situationen kan då vara för handen, att tjänsten i folkskolan är överflödig men likväl måste uppehållas endast av rent formellt-administrativa skäl. Ett sådant förhållande skulle kunna undvikas, örn styrelsen finge rätt att helt enkelt förflytta vederbörande från folk- till fortsättningsskolan och vice versa, alldeles som den kan flytta en lärare från en folkskola till en annan. — Naturligtvis måste iakttagas, att läraren är behörig för vederbörande tjänstgöring. En given förutsättning är, att de olika skolorna ha samma styrelse eller att, i de fall då olika styrelser finnas, dessa ej äro alldeles isolerade från varandra, såsom nu lätt kan bända. — Det ligger nära till hands att med här föreslagna överflyttning jämföra läroverksadjunkternas tjänstgöring på gymnasialstadiet.

Slutligen hava några myndigheter framfört andra förslag, som höra hemma i detta sammanhang.

Folkskolinspektören i Dalarnas östra inspektionsområde framhåller sålunda, att enligt § 22 mom. 5 fråga örn lärares förflyttning måste underställas

57 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

domkapitlets prövning och godkännande, en något för omständlig anordning; tillräckligt vore, örn endast inspektör och lärare bleve hörda.

Folkskolinspektör en i Västerlottens mellersta inspektionsområde anser det ej vara omöjligt att giva lagen örn kommunalförbund en sådan utformning att mellan de skoldistrikt, som ville tillämpa den, även den överenskommelsen kunde göras, att förflyttning av lärare från det ena distriktet till det andra kunde äga rum under villkor, att de i 22 § mom. 5 i folkskolestadgan givna föreskrifterna i övrigt iakttoges. Denna paragraf borde i så fall ändras i anslutning härtill.

Vidkommande frågan örn förflyttning av lärare från folkskola till fortsättningsskola och tvärtom, betonar skolöverstyrelsen denna frågas samband med frågan om ökade möjligheter att indraga skolor och skolavdelningar. Med den obligatoriska fortsättningsskolans inordnande i skolsystemet ha givetvis tillkommit ökade möjligheter att placera lärare. För att kunna utnyttja dessa så att en avlastning av lärare vid folkskolan skall kunna ske, kräves emellertid ändrad författning angående lärares anställning vid fortsättningsskolan. Överstyrelsen har i framställning till Kungl. Majit den 28 december 1926 angående anordnande i vissa fall av fortsättningsskola jämväl för mindre folkskolas lärjungar in. m. utförligare yttrat sig i ämnet och upptager därför icke frågan till behandling i detta sammanhang.

Vad angår frågan om förflyttning av ordinarie lärare från en tjänst till annan motsvarande tjänst inom skoldistriktet anser skolöverstyrelsen principiellt, att de grundsatser, som kommit till uttryck i gällande bestämmelser, torde få anses vara ur de synpunkter, från vilka spörsmålet här bedömes, i stort sett ändamålsenliga.

Enligt överstyrelsens uppfattning förefinnas författningsenligt inga som helst hinder för att i stadsskoldistrikten förlägga en lärares tjänstgöring till den del av folkskolan, där han bäst behöves.

Förflyttningsförfarandet i skoldistrikt på landsbygden är, såsom av det föregående framgår, snävare reglerat. Skolöverstyrelsen är dock av den meningen, att det mer noggrant reglerade förfaringssättet på landsbygden icke direkt för den lokala skolmyndigheten försvårar indragning av obehövliga skolor eller skolavdelningar. Skolöverstyrelsen erinrar, att organisationen av distriktets skolväsen angives i det för distriktet gällande reglementet,

och anför därefter:

•

Om på grund av minskning av barnantalet eller av andra anledningar de lokala skolmyndigheterna finna en skola obehövlig, eller att en skola bör förändras från högre till lägre form, kan indragning av skolan eller förändring av skolformen ske endast efter i vederbörlig ordning godkänd reglementsändring, vilken reglementsändring just innebär en sådan omorganisation av skolväsendet, som i § 22 mom. 5 i folkskolestadgan åsyftas. Det torde få anses självfallet, att, örn grundade skäl föreligga för kyrkostämmans beslut att omorganisera skolväsendet i den riktning ovan antytts, vederbörande myndighet icke skall vägra att fastställa beslutet. I och med ett dylikt fastställande av beslut örn omorganisation har emellertid skapats

58 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

nödig förutsättning för en lärares förflyttning från en till indragning beslutad skola eller skolavdelning, och kyrkostämmans beslut örn förflyttning blir givetvis godkänt. Behovet av att förflytta en lärare sammanhänger sålunda med behovet av en omorganisation av skolväsendet, och i och med fastställandet av omorganisationen inträder för läraren skyldigheten att underkasta sig förflyttning till annan skola i distriktet.

Den ifrågavarande förutsättningen — att förflyttningen skall verkställas i samband med omorganisation av distriktets skolväsen — utgör sålunda enligt överstyrelsens uppfattning väl en garanti mot ett godtyckligt förfarande mot läraren men icke ett hinder för genomförandet av erforderliga indragningar av skolor eller skolavdelningar.

I de fall åter, där lärarbefattningarnas antal icke direkt förutses i det för landsbygdsskoldistriktet gällande reglementet, skulle bestämmelser rörande lärares förflyttning liknande dem, som gälla för skoldistrikt i stad, vara ägnade att i högre grad än vad med nuvarande bestämmelser är fallet underlätta erforderliga indragningar. Detta gäller landsbygdsskoldistrikt, som hava skola av A-form med parallellavdelningar, vilkas antal i regel icke angives i reglementet. Då i dylikt skoldistrikt fråga uppkommer örn indragning av överflödig lärartjänst, är det med nuvarande bestämmelser tvivel underkastat, örn förutsättningen för lärares tvångsförflyttning — omorganisation av distriktets skolväsen — föreligger och indragningen sålunda kan äga rum. Visserligen torde dock ofta någon av de vid skolan anställda lärarna icke innehava ordinarie befattning och även andra möjligheter torde erbjuda sig för ett förutseende skoldistrikt att i sådana fall reglera antalet lärare efter barnantalet.

För att dock undanröja alla svårigheter härvidlag och i författningarna fastslå, att indragning av dylik parallellavdelning är att anse såsom en giltig förutsättning för förflyttning av lärare i samma ordning som i övriga fall, föreslår skolöverstyrelsen ett förtydligande av ifrågavarande bestämmelser i så måtto, att skoldistriktet äger förflytta en ordinarie lärare från en skola till en annan inom distriktet, om så befinnes nödigt för omorganisationens genomförande eller eljest för indragningen av en obehövlig lärarav delning.

Skolöverstyrelsen finner emellertid olika bestämmelser för stad och landsbygd beträffande förflyttning av ordinarie lärare inom skoldistrikt, icke motiverade och föreslår sålunda, att mom. 4 och 5 i folkskolestadgans 22 paragraf sammanföras till ett moment. Örn sålunda, då fråga är örn återbesättande av ledig tjänst, skolråd eller folkskolinspektör skulle finna, att tjänsten lämpligen borde återbesättas genom förflyttning av ordinarie lärare inom skoldistriktet utan iakttagande av den vid val av lärare eljes stadgade ordningen, skall ärendet underställas domkapitlets prövning och avgörande. Erfordras reglementsändring på grund av förflyttningen, skall till prövning och avgörande först upptagas frågan örn ändring av reglementet. Innan

Kungl. Maj:ts proposition Kr 77.

beslut fattas om förflyttning av lärare, skall denne beredas tillfälle avgiva yttrande. Därest domkapitlet finner sig icke kunna godkänna av folkskolinspektören gjort yrkande, skall ärendet underställas skolöverstyrelsens avgörande. Örn läraren genom den sålunda beslutade förflyttningen måste byta bostad, åligger det skoldistriktet att bestrida kostnaderna för flyttningen. Lärarens löneförmåner få genom förflyttningen icke minskas. Vidare föreslår överstyrelsen, att det villkor borttages, som enligt nu gällande bestämmelser förutsättes uppfyllt för att förflyttning i stad skall kunna komma till stånd, nämligen att lärarens genom meddelat förordnande grundade rätt därigenom icke förnärmas. Skolöverstyrelsen förmenar, att någon dylik rätt, omöjliggörande förflyttning, icke torde föreligga.

De myndigheter, som yttrat sig över skolöverstyrelsens nyssnämnda förslag, förklara sig i flertalet fall icke hava något att däremot erinra. I några fall göras emellertid vissa erinringar. På ett pär håll betonas sålunda allt fortfarande önskvärdheten av att folkskolestadgan omändras i sådan riktning, att lärare måtte anställas vid distriktets skolor, såsom en institution betraktad, med tjänstgöring tills vidare vid viss skola.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att i så fall endast de frågor rörande lärares överflyttande från en skola till en annan inom distriktet behövde dragas inför domkapitlet, i vilka meningsskiljaktighet uppstått mellan vederbörande intressenter eller mellan någon av dessa och statens folkskolinspektör.

SJcatteutjämningsberedningen betonar starkt nödvändigheten av att sådana bestämmelser införas. Beredningen finner överstyrelsens resonemang rörande lättheten att med nu gällande bestämmelser förflytta lärare föga övertygande och anför:

Det kan enligt beredningens mening ifrågasättas, huruvida icke den nuvarande anordningen medfört en tungroddhet i förvaltningsapparaten, som i många fall verkat avhållande på skoldistrikten, då det gällt att genomföra eljest motiverade organisatoriska förbättringar. Beredningen anser sig därför böra betona önskvärdheten av sådana ändrade bestämmelser i folkskolestadgan, att lärare, som hädanefter vinna ordinarie anställning, anställas vid skoldistriktets skolor med placering tills vidare vid viss skola. Det må i detta sammanhang erinras därom, att statens befattningshavare i allmänhet äro skyldiga att underkasta sig förflyttning. En bestämmelse sådan som den föreslagna torde därför icke med fog kunna sägas utgöra ett obehörigt intrång i eller försvagande av lärarnas rättsliga ställning. Till förhindrande av att lärare onödigtvis förflyttas lär emellertid böra föreskrivas, att förflyttning icke må äga rum annat än då skolrådet ur ekonomisk synpunkt eller i undervisningens intresse finner sådant påkallat, samt att fråga örn dylik förflyttning skall underställas vederbörande domkapitel för prövning och avgörande.

Beträffande lärare, vilka redan vunnit ordinarie anställning vid viss skola, lär det icke vara möjligt att i detta sammanhang åstadkomma någon ändring. Det torde emellertid böra tagas under övervägande, huruvida icke i samband med en eventuell lönereglering för folkskollärarkåren sådana be-

60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

stämmelser böra meddelas, att med rätten till reglerad lön skall följa skyldighet för befattningshavaren att underkasta sig förflyttning i samma utsträckning, som kan bliva föreskriven för nyanställda lärare.

En förflyttning av lärare från en skola till en annan inom samma skoldistrikt medför oftast tvång för läraren att byta bostad och att vidkännas därmed förbundna kostnader. Beredningen utgår från att jämväl i nu omhandlade fall, då förflyttning sker utan därom av läraren framställd begäran och i syfte att vinna ekonomiska besparingar eller skolorganisatoriska fördelar, dessa kostnader böra ersättas. Det synes i såväl det ena som det andra fallet kunna ifrågasättas, huruvida icke församlingarnas intresse för att genom förflyttning av lärare förbilliga eller förbättra sitt skolväsen skulle kunna stimuleras därigenom, att flyttningskostnaden bestredes av statsmedel.

Statskontoret delar samma uppfattning. Därest allmän flyttningsskyldighet funnes icke böra åläggas ifrågavarande lärare, borde åtminstone den åtgärden vidtagas, att sådan befattningshavare utnämndes att vara lärare inom visst skoldistrikt med placering tills vidare vid viss skola,

Förläggandet under högre myndighets prövning av förflyttningsförfarandet i stad göres i några yttranden till föremål för erinringar.

Domkapitlet i Lund framhåller, att de speciella förhållandena för folkskoleväsendets organisation i städerna gjorde ett sådant förfarande onödigt omständligt; förslaget bör kompletteras med bestämmelser, som taga sikte uteslutande på förhållandena i städer. — Folkskolinspektören i Sydskånes västra inspektionsområde anser, att de föreslagna bestämmelserna bli till hinder folden smidiga anpassningen efter förhållandenas växlande krav i städerna; i städerna är det mången gång nödvändigt, att i hast verkställa förflyttningar från en skola till en annan, utan att detta innebär någon nämnvärd olägenhet för de lärare, som förflyttas. — Malmö folkskolestyreise finner, att de föreslagna bestämmelserna försvåra förflyttning av lärare i städer; först och främst taga de icke hänsyn till de många fall, då lärare måste förflyttas utan att någon annan lärare avgår, vilket ofta förekommer i städer med rörlig befolkning. Vidare får beaktas, att i allmänhet lärartjänst i städer ej är knuten till viss skola eller klass utan vederbörande är anställd vid »stadens folkskolor». Läraren anses skyldig undervisa i den klass och skola, som anvisas. En avgående lärares tjänst vid stadens folkskolor kan indragas, men den kan ej återbesättas med en lärare, som redan innehar tjänst vid »stadens folkskolor». Skulle i så fall den senare tjänsten betraktas som indragen i stället för den avgångne lärarens tjänst? Bestämmelserna, såväl de nu gällande som de föreslagna, synas oklara och böra omformuleras. En tredje bristfällighet i förslaget är, att förflyttning måste underställas domkapitlets eller eventuellt skolöverstyrelsens prövning, vilket är i hög grad ägnat att försena och »krångla till ett avgörande, som nu sker snabbt och enkelt». Slutligen kan bestämmelsen örn flyttningshjälp för lärare, som byter bostad i samband med förflyttning från en skola till en annan, leda till tvister mellan skoldistrikt och lärare (flyttningshjälp ifrågasättes aldrig i Malmö). — Luleå folkskolestyrelse anför liknande synpunkter beträffande svårigheterna för folkskolestyrelser i städer att med de av överstyrelsen föreslagna bestämmelserna fatta snabba beslut om förflyttning av lärare. Folkskolestyrelsen föreslår en tilläggsbestämmelse till nuvarande § 2 i folkskolestadgan av den innebörden, att i stadsdistrikt lärare må anställas med placering inom distriktet och att det må ankomma

61 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

på folkskolestyrelsen att i samband med fastställande av arbetsordningen bestämma respektive lärares tjänstgöringsplats. Möjligen skulle ett sådant medgivande med hänsyn till nuvarande bestämmelser i angivet moment böra kompletteras med en föreskrift, att där icke av folkskolinspektören godkända skäl föranleda undantag, minst en lärare vid vardera folk- och småskolan skall hava ordinarie anställning inom distriktet. Tilläggsbestämmelsen skulle bereda stadsdistriktet ökade möjligheter till smidig anpassning och vidare medföra, att det av skolöverstyrelsen föreslagna tillägget till § 22 koin me att gälla landsbygdsdistrikt men i städer endast sådana lärare, som redan anställts vid viss skola inom distriktet.

Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening tillkännager — av andra skäl än i föregående yttranden — betänkligheter emot förslaget rörande lika bestämmelser vid förflyttning av lärare i stad eller på landsbygd. Genom den tvångsförflyttning, som där är förutsatt, kan läraren lida ekonomisk förlust, om han förflyttas till en ur trafik- eller skolformssynpunkt mindre god skola i en landsortskommun. Dylik förflyttning borde i möjligaste mån ordnas genom frivillig överenskommelse. Örn denna utväg ej är framkomlig, borde det föreskrivas, att den lärare, som senast erhållit anställning, i första hand blir förflyttad, med förtursrätt för honom att återfå den lämnade tjänsten, så snart tillfälle därtill erbjuder sig. Den av skolöverstyrelsen föreslagna formuleringen av stadgandena i berörda hänseende kan därjämte giva rum för den tolkningen, att en lärare skulle kunna förflyttas till annan tjänst inom distriktet, utan att den av honom innehavda befattningen eller annan motsvarande tjänst vid skolan är eller prövas bliva under de närmaste åren överflödig. Då detta förmodligen icke avses, synes ett förtydligande av sagda stadgande böra ske.

Sveriges allmänna folkskollärarinneförbund anför liknande synpunkter.

Förenklingar eller förändringar i andra avseenden föreslås av andra myndigheter.

Folkskolinspektören i Blekinge inspektionsområde anser det omotiverat, att varje förflyttning av lärare skall underställas domkapitlets prövning och avgörande. Lärarens rätt blir fullt tillgodosedd, därest sådan omprövning föreskrives endast i det fall, att den till förflyttning föreslagne läraren detta begär. Folkskolinspektören Petersson, Oskarshamn, anser det onödigt, att ärendet skall behöva underställas domkapitlets prövning och avgörande i de fall, då lärare, skolråd och folkskolinspektör äro eniga om förflyttningen.

Länsstyrelsen i Örebro föreslår, att i förslaget införes en övergångsbestämmelse, avseende nu anställda ordinarie lärare, som i vissa fall — nämligen i skoldistrikt på landsbygden, då reglementsändring ej ifrågakommer — icke torde vara skyldiga att mot bestridande underkasta sig den avsedda ökade flyttningsskyldigheten.

Domkapitlet i Västerås betonar, att den till förflyttning ifrågasatte läraren bör höras redan då reglementsfrågan är föremål för behandling, och ej först på ett senare stadium, då själva beslutet örn förflyttningen skall fattas. Det torde icke kunna förbises att, med hänsyn till de föreslagna föreskrifterna, fall hädanefter vida oftare än hittills kunna inträffa, då flyttning av ordinarie lärare även utan direkt tvingande grunder kan komma att ifrågasättas, varför ock större vikt än förut ligger på att sörja för, att de synpunkter, som den till förflyttning föreslagne läraren kan vilja framföra, komma att omsorgsfullt och förutsättningslöst prövas.

Departe-

mentschefen.

62 Kungl. May.ts proposition Nr 77.

Folkskolestyreisen i Malmö har med nyss till sina huvudsakliga delar anförd motivering framfört åtskilliga erinringar mot förslaget i denna del och uttalar det önskemålet, att ifrågavarande bestämmelser bringas i överensstämmelse med vissa av 1928 års lönekommitté (i dess den 21 juli 1930 avgivna betänkande) föreslagna stadganden. Lönekommittén har föreslagit följande formulering av § 10 mom. 3 andra stycket i dess förslag till avlöningsreglemente för lärare vid folkskolor etc.:

Lärare vid folk- eller småskola i stad skall vara skyldig att, när skolans bästa det kräver, låta sig av vederbörande skolråd eller folkskolestyrelse förflyttas från en tjänst till en annan inom distriktet.

Lärare vid folk- eller småskola, som icke är förlagd till stad, skall vara skyldig att, om sådant befinnes nödigt för genomförande av omorganisation av distriktets skolväsende, låta sig genom vederbörande kyrkostämmas eller folkskolestyrelsens beslut förflyttas från en skola till en annan inom distriktet.

Beslut om förflyttning, som avses i detta moment, av lärare vid folkeller småskola utom stad skall för att bliva gällande av domkapitlet, efter hörande av såväl ifrågavarande lärare som statens folkskolinspektör, prövas och godkännas.

Skolråden uttala sig i allmänhet med skiftande motivering och oftast i tämligen allmänna ordalag för bifall till överstyrelsens förslag. Några skol råd anse hittillsvarande bestämmelser tillfyllest och uttala sig i avstyrkande riktning.

De förslag rörande förflyttning av lärare, för vilka jag här ovan redogjort, avse dels att skapa möjligheter för lärares förflyttning från ett skoldistrikt till ett annat, dels att vidga nu förefintliga möjligheter att förflytta lärare inom skoldistrikten.

Vad då först förflyttning av lärare mellan skoldistrikten beträffar, råder intet tvivel örn att en godtagbar lösning av detta problem innesluter betydande möjligheter till en smidig anpassning av folkskoleväsendet efter befolkningsrörelserna. Den isolering, som i detta hänseende för närvarande råder mellan de kommunala enheterna, försvårar i hög grad en utjämning mellan distrikten av växlingarna i behovet av lärare. De bestämmelser, som för närvarande reglera ifrågavarande lärarpersonals rättsliga ställning, lägga emellertid hinder i vägen för att nu vidtaga några effektiva åtgärder i denna riktning. Ett allmänt åläggande av flyttningsskyldighet torde näppeligen kunna ifrågakomma annat än i samband med en blivande lönereglering. Visserligen kunde det tänkas, att sådan skyldighet stadgades för alla lärare, som efter en viss framtida tidpunkt vunne ordinarie anställning, men lämpligheten av att, på sätt härigenom bleve fallet, skapa två kategorier av ordinarie lärare med väsentligt olika ställning i rättsligt hänseende kan ifrågasättas. Då detta viktiga spörsmål alltså sammanhänger med en eventuell lönereglering, avser jag här icke att angiva mitt

63 Kungl. May.ts proposition Nr 77.

definitiva ställningstagande till detsamma. I alla händelser torde det vara nödvändigt, att det i samband med en lönereglering för ifrågavarande lärarkår tages under övervägande, om ej skyldighet allmänt bör åläggas lärarna att låta sig förflyttas från ett skoldistrikt till ett annat, därest en sådan förflyttning med hänsyn till skolväsendets intressen prövas böra ske. Såsom villkor för att förflyttning finge ske, synes härvid böra gälla, att de förmåner ifråga om lön, bostad och övriga anställningsförhållanden, som tillkomme läraren å innehavande befattning, ej lode någon minskning eller annan försämring å den nya tjänsten, liksom även att alla av flyttningen föranledda kostnader ersattes läraren. Vidare borde läraren städse lämnas tillfälle att yttra sig i ämnet, innan flyttningen ägde rum. Otvivelaktigt komma dessa flyttningsärenden att ställa ganska stora krav på den prövande myndighetens omdöme. Jag föreställer mig att, därest det ej anses nödvändigt att centralisera handläggningen av berörda ärenden, det lämpligaste skulle vara att lägga dem i händerna på de nya mellaninstanser, örn vilka jag förut talat.

Att nu genomföra den här avsedda förändringen i lärarnas anställningsförhållanden låter sig alltså icke göra. Riksdagens förut refererade uttalanden i ämnet utesluta för övrigt tanken på att i närvarande stund föreslå en dylik mera genomgripande reform.

Vid sådant förhållande återstår av de under ärendets behandling framförda förslagen allenast skolöverstyrelsens i det föregående refererade förslag rörande frivillig förflyttning av lärare mellan skoldistrikten.

För att en lärare skulle kunna förflyttas på detta sätt, måste till att börja med respektive skolråd och läraren vara ense örn förflyttningen. Vidare skall enligt skolöverstyrelsens förslag överstyrelsen därtill lämna sitt medgivande och, sedan läraren av det mottagande skoldistriktet definitivt anställts, Kungl. Majit eventuellt bevilja denne flyttningsbidrag av statsmedel. Då läraren underhandlar med skoldistrikten, kan han alltså icke med säkerhet veta, om han kan påräkna bidrag av statsmedel. Från det mottagande skoldistriktets synpunkt bleve fördelen av att tillsätta en ledigbliven lärartjänst i denna ordning egentligen ingen, såvida ej läraren i fråga vore väl kvalificerad och eftersökt, vilket i dessa fall icke alltid med säkerhet skulle vara förhållandet. Jag har svårt att tänka mig möjligheten av att ett skol distrikt enbart av hänsyn till statsverkets ekonomi eller till ett annat skoldistrikt skulle övertaga en i detta skoldistrikt överflödig lärare, då skoldistriktet genom att anlita det vanliga, betydligt enklare anställningsförfarandet kan få en måhända bättre kvalificerad lärare. Tillämpningen av det föreslagna stadgandet förutsätter till sist hos lärare och skolråd i det ena distriktet en kännedom örn förhållandena i det andra, som icke lärer förekomma annat än i ett omedelbart grannskap. Enstaka förenklingar i det föreslagna tillvägagångssättet synas icke kunna höja anordningens praktiska värde. Flertalet myndigheter hava ställt sig synnerligen tveksamma till för

64 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

slaget, och liksom dessa kan ej heller jag finna, att anordningen i nämnvärd mån skulle kunna förbättra möjligheterna att indraga skolavdelningar genom förflyttning av lärare. Jag anser mig alltså icke kunna godtaga detta överstyrelsens förslag. Mer effektiva åtgärder äro helt säkert av nöden.

Vad sedan förflyttning av lärare inom skoldistrikten angår, har av det föregående framgått, att gällande folkskolestadga i detta hänseende föreskriver olika förfaringssätt för skoldistrikt i stad och på landsbygden. Skolöverstyrelsen har nu föreslagit, att dessa bestämmelser sammanföras i ett enhetligt stadgande. Den närmaste följden härav skulle bliva, att nu gällande bestämmelser för förflyttning av lärare i stad i någon mån skulle skärpas. Nu kan förflyttning där ske utan överordnad myndighets prövning; enligt förslaget skulle för dylik förflyttnings giltighet erfordras domkapitlets eller, i vissa fall, skolöverstyrelsens godkännande. För skoldistrikt på landsbygden skulle förslaget i princip icke betyda någon ändring annat än så till vida, att behörigheten att besluta dylik förflyttning förlägges till skolrådet, ej såsom nu till kyrkostämman. Detta i likhet med nu gällande bestämmelser för stad och för övrigt i analogi med likartad bestämmelse beträffande tills vidare anställd lärare i kungörelsen den 19 september 1929 (nr 287) angående ändrad lydelse av § 19 mom. 1 och § 33 mom. 3 i folkskolestadgan. Gemensamt för såväl stads- som landsbygdsskoldistrikt skulle gälla det tillägget, att folkskolinspektör jämsides med skolrådet tillerkännes rätt att taga initiativ till förflyttning av lärare.

Det från några håll framförda förslaget örn införande av bestämmelser, möjliggörande lärares anställande vid skoldistriktets skolor med tjänstgöring tills vidare vid viss skola, har icke av överstyrelsen upptagits till närmare prövning. Jag ämnar till att börja med något uppehålla mig vid denna fråga, som icke saknar betydelse i detta sammanhang. Såsom av den föregående redogörelsen framgått, skall ordinarie lärare enligt folkskolestadgan anställas vid viss skola inom skoldistriktet. I åtskilliga skoldistrikt har det emellertid blivit praxis, att lärare anställes inom distriktet med tjänstgöring tills vidare vid viss skola, ett anställningsförfarande, som uppenbarligen står i strid med ordalydelsen i nu gällande folkskolestadga. Denna form för anställandet av lärare synes mig emellertid vara ägnad att underlätta flyttningsproceduren och jag anser därför, att en ändring av gällande bestämmelser bör på denna punkt komma till stånd, varigenom nämnda anställningsform göres till den regelrätta. Några olägenheter för lärarpersonalen torde icke behöva följa härav. En dylik förändring skulle nämligen på intet vis rubba tjänsternas karaktär av ordinarie. I enlighet med vad av skolöverstyrelsen föreslagits torde vidare varje förflyttning av lärare böra underställas domkapitlets prövning och avgörande, och ytterligare bör lärarens yttrande vid varje förflyttning inhämtas. Slutligen torde såsom ett villkor böra uppställas, att dennes avlöningsförmåner ej

65 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

förminskas. Därigenom erhållas säkra garantier för att lärarens intressen i varje fall tillgodoses. Nyssnämnda förändring i lärarnas anställningsförhållanden torde lämpligen kunna ske genom ett tillägg till folkskolestadgans 2 §. Vissa mindre, formella ändringar i folkskolestadgans §§ 18, 19 och 22 torde desslikes behöva vidtagas. Jag anser mig böra framhålla, att de av mig här förordade ändringarna beträffande formen för lärares anställning naturligtvis icke kunna göras tillämpliga å lärare, som vid ändringarnas ikraftträdande redan vunnit anställning. För dessa lärare erfordras alltså särskilda övergångsbestämmelser.

Starka betänkligheter hava framförts emot skolöverstyrelsens förslag, att förflyttning av ordinarie lärare till vakant tjänst i stadsskoldistrikt skulle underställas domkapitlets, respektive skolöverstyrelsens avgörande, på samma sätt som skulle gälla för skoldistrikt på landsbygden. Man har förmenat, att ett dylikt tillvägagångssätt högst avsevärt skulle försena och försvåra förflyttningar i stadsdistrikten, som nu ske enkelt och utan olägenhet för läraren. Häremot kan man framhålla, dels att stadsdistrikten numera ofta genom inkorporering av landsbygdsområden innefatta även skolor med genuin landsbygdsprägel, dels att förflyttning i stad oftast förekommer utan samband med reglementsändring, alltså under enklast möjliga former. Den tidsutdräkt, förfarandet möjligen komme att föranleda, kan enligt min uppfattning icke heller ensamt för sig motivera förslagets slopande. Det kan därjämte göras gällande, att för det allmänna det är en obestridlig fördel, att en för alla skoldistrikt i görligaste mån likartad behandling av dessa ärenden åstadkommes, liksom det kan påstås vara en vinst, att de centrala skolmyndigheterna även för städernas vidkommande få möjlighet att öva inflytande på dispositionen av lärarkrafterna. Men den avgörande olikheten mellan stadsdistrikt och landsbygdsdistrikt är dock, att lärartjänst i det förra icke är såsom i det senare knuten till viss skola. Icke ens tills vidare är den ordinarie läraren i stadsdistriktet tillförbunden eller tillförsäkrad tjänstgöring vid viss skola. Detta beror framför allt på stadsdistriktets behov av större elasticitet i organisationsformen. Där bör förflyttning av ordinarie lärare kunna ske utan statlig myndighets medverkan, isynnerhet emedan ofta i stadsdistrikt förflyttning av lärare behöver ske utan samband med annan lärares avgång från tjänsten. Så exempelvis därest genom växlingar i befolkningsfördelningen i en skola en läraravdelning indrages och samtidigt i en annan skola en ny parallellavdelning inrättas. I dessa distrikt bör den lokala styrelsen kunna medgivas rättighet att, när skolans bästa det kräver, under vissa villkor, förflytta ordinarie lärare.

Dessa äro de enda sakliga förändringar jag anser mig böra vidtaga i skolöverstyrelsens förslag rörande förflyttning av lärare inom skoldistrikten, som jag för övrigt finner vara välbetänkt och väl lämpat att i viss utsträckning tjäna ändamålet med dessa åtgärder. De ändrade bestämmelserna torde hava sin största betydelse därutinnan, att genom folkskol-

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 63 käft. (Nr 77.) 5

66 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

inspektören det allmänna får ett inflytande på lärares förflyttning, som det förut endast delvis ägt. Bestämmelsernas värde blir givetvis till stor del beroende av folkskolinspektörernas verksamhet. Betonas må till sist, att dessa och andra bestämmelser rörande förflyttning av ordinarie lärare endast i viss grad kunna tjäna det här ifrågavarande syftet att vid behov indraga skolor och skolavdelningar. Förflyttningen kan ju endast komma till stånd, i fall läraren kan placeras på annan tjänst inom distriktet, varom icke, måste med indragningen av tjänsten anstå, därest icke andra möjligheter kunna tillgripas.

I huvudsaklig överensstämmelse med skolöverstyrelsens förslag böra sålunda i avseende på lärares förflyttning inom skoldistrikten vederbörliga författningsändringar vidtagas.

Härutöver må nämnas, att folkskoledirektionen i Stockholm hemställt, att den i Stockholm i olikhet med i andra jämförliga städer rådande bundenheten av lärartjänster vid viss församlings folkskola måtte upphävas. Detta skulle underlätta erforderliga omgrupperingar av lärarkrafterna. Denna fråga tarvar ytterligare utredning, vadan jag icke i detta sammanhang närmare ingår på densamma.

III. ökade möjligheter att vid vakanser indraga obehövliga lärartjänster.

I riksdagens skrivelse år 1927 antydes möjligheten av en sådan föreskrift, att skoldistrikt skulle vara skyldigt att, innan åtgärder för återbesättande av vakant lärartjänst vidtagas, inhämta utlåtande av vederbörande statens folkskolinspektör angående tjänstens fortsatta behövlighet. Åtskilliga myndigheter hava vid ärendets förberedande behandling uppehållit sig vid detta spörsmål, och skolöverstyrelsen har i sin ifrågavarande utredning framlagt vissa förslag i denna riktning.

gällande Av de stadganden, som i detta sammanhang må uppmärksammas, torde

immelser. först böra ifrågakomma § 2 i folkskolestadgan. I folkskola och småskola skall respektive minst en lärare vara anställd som ordinarie. I fråga om småskola kan dock skolöverstyrelsen medgiva undantag, därest detta motiveras av skolans tillfälliga natur eller förestående omorganisation av distriktets skolväsen. Härutöver skola till det antal, som prövas skäligt, vid folk- eller småskola anställas ordinarie lärare eller extra ordinarie lärare eller ock, vid folkskola och efter folkskolinspektörens medgivande, biträdande lärare. Extra ordinarie lärare må anställas endast i det fall, att växling i lärjungantalet, förestående omorganisation av distriktets skolväsen eller annan anledning gör sådant erforderligt. Skolrådet respektive skolstyrelsen åligger att årligen före läsårets slut pröva, huruvida skälig anledning fortfarande förefinnes, att befattning uppehälles med extra ordinarie lärare.

67 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

Därnäst torde uppmärksammas § 19 angående tillsättande av ordinarie lärartjänst. Då dylik tjänst är vid skola till ansökning ledig, skall detta av skolrådet, respektive skolstyrelsen kungöras, i regel senast inom sex månader.

§ 24 innehåller bland annat bestämmelser angående anställande av biträdande lärare vid folkskola. Dylik lärare och lärare vid mindre folkskola kunna anställas antingen tills vidare eller, i särskilda fall, på viss tid. Då lärare anställes tills vidare följer därmed ömsesidig rätt till minst fyra månaders uppsägning, där ej längre uppsägningstid blivit avtalad. Lärare på viss tid anställes för högst ett läsår. Detta senare anställningssätt kan endast ifrågakomma i samma fall, som i 2 § beträffande anställande av extra ordinarie lärare angives. Även härvidlag åligger skolstyrelsen respektive skolrådet skyldighet att årligen pröva, huruvida skälig anledning förefinnes, att befattning uppehälles med på viss tid anställd lärare. Extra ordinarie lärare vid folkskola eller småskola anställas av skolstyrelsen respektive skolrådet på viss tid, ej överstigande ett läsår.

I § 25 stadgas, att, då lärarbefattning är ledig eller lärare åtnjuter tjänstledighet, skolrådet skall draga försorg örn att undervisningen uppehälles genom vikarie.

§ 33 morn. 2 medgiver skolstyrelsen respektive skolrådet rättighet att entlediga dels lärare, som erhållit tjänstepension, dels biträdande lärare vid folkskola eller lärare vid mindre folkskola, vilkens befattning genom omorganisation av skolväsendet skall förändras till folkskollärar- eller småskollärartjänst eller ock indragas, dels ock kvinnlig lärare, som är gift, detta senare dock endast efter skolöverstyrelsens prövning.

§ 10 stadgar rörande skoldistrikts reglemente och förfarandet vid ändring av detsamma. Reglementet fastställer de olika skoltyper, efter vilka skolorna äro ordnade inom distriktet, innehåller bestämmelser rörande de lärarkrafter, som där nyttjas o. s. v. Skolstyrelsen respektive skolrådet — i visst hänseende i samarbete med kommunal- eller stadsfullmäktige respektive kyrkostämma — upprättar förslag till ändring av reglemente; förslaget skall av domkapitlet efter folkskolinspektörens hörande prövas och godkännas. Vid meningsskiljaktighet mellan domkapitlet och folkskolinspektör skall skolöverstyrelsen — efter skolstyrelsens respektive skolrådets hörande — besluta rörande reglementsändringen.

Enligt § 18 i Kungl. Maj.ts instruktion den 15 december 1914 (nr 489) för folkskolinspektörer äger folkskolinspektör — därest skoldistrikt icke hörsammar vissa av honom framställda erinringar rörande distriktets skolväsen — hos högre myndighet påyrka rättelse. Denna folkskolinspektörens hemställan hos domkapitlet örn åläggande för skoldistrikt att ordna skolväsendet på av honom angivet sätt kan taga formen av ett initiativ till reglementsändring.

Slutligen stadgas i § 18 h) kungörelsen den 16 september 1918 (nr 760) angående avlöning åt lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning (»statsbidragsförfattningen») att, om bidrag sökes till ny-

68 Av skolöverstyrelsen hörda myndigheter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

inrättad lärartjänst, såsom villkor för erhållande av statsbidrag fordras, att folkskolinspektören vitsordat tjänstens behövlighet.

De myndigheter, som av skolöverstyrelsen anmodats yttra sig i ärendet, hava i ett stort antal fall uppehållit sig vid nyss antydda omständigheter och framlagt eller påyrkat förslag till viss inskränkning av skoldistriktens bestämmanderätt vid återbesättande av ledigbliven lärartjänst.

Uttalandena taga i allmänhet sikte på det bland annat i riksdagsskrivelsen framförda uppslaget att åt folkskolinspektören tillerkänna rättighet att vid inträffande ledighet å lärartjänst yttra sig om tjänstens behövlighet, innan tjänsten förklaras till ansökan ledig.

Av de fyra folkskolinspektörer, som avstyrka åtgärder i berörda riktning, framhålles bland annat, att en dylik bestämmelse icke komme att iakttagas av det skälet, att de flesta fall, då tjänst skall återbesättas, bli så självklara, att ingen skulle förstå meningen med bestämmelsen, att en dylik bestämmelse komme att ge upphov till svårlösta konflikter mellan skoldistriktens intressen och statens, att vad som skulle vinnas genom en dylik bestämmelse kan av folkskolinspektören ernås på andra vägar, att såväl bedömandet av läget som ansvaret för åtgärden i första rummet borde vara skolstyrelsens sak.

Övriga 43 folkskolinspektörer, som i frågan gjort särskilda uttalanden, ansluta sig mer eller mindre bestämt till den uppfattningen, att folkskolinspektörens yttrande bör inhämtas före ledigförklarandet. De nuvarande bestämmelserna anses icke tillfyllest: i många fall framhålles, att därest mer effektiva stadgande!! funnits, åtskilliga under de senare åren inrättade lärartjänster kunde hava indragits. Folkskolinspektören kan visserligen, då fråga är om mindre skolor, tvinga fram indragning genom att hos domkapitlet påyrka reglementsändring, örn nämligen folkskolinspektören får kännedom om ledigheten, vilket dock icke alltid är fallet. Men i fråga om de större skolorna står folkskolinspektören maktlös i ett sådant fall (folkskolinspektören i Östergötlands östra inspektionsområde). Om skoldistriktet motsätter sig indragning av viss skola, kan folkskolinspektören icke uträtta mycket (folk skolinspektör en i Nordskånes västra inspektionsområde). Skolrådet kan sätta sig över folkskolinspektörens mening och ledigannonsera tjänst, även om denna skulle vara obehövlig (folkskolinspektören i Skarahor g s norra inspektionsområde).

Meningarna äro något delade rörande den omfattning, i vilken skoldistrikten skulle åläggas att inhämta folkskolinspektörens yttrande. Några folkskolinspektörer föreslå, att skoldistrikten skulle åläggas skyldighet att allenast i vissa bestämda fall inhämta folkskolinspektörens yttrande, exempelvis då barnantalet visar mer fast tendens till nedgång (folkskolinspektören i Ångermanlands norra inspektionsområde) eller då barnantalet understiger visst fastställt antal (folkskolinspektören i Norrbottens norra inspektionsområde). På detta vis skulle icke folkskolinspektörens arbetsbörda ökas över hövan.

I de flesta yttranden föreslås emellertid, att folkskolinspektören vid varje ledigblivande av lärartjänst skall hava rätt att göra sitt inflytande gällande. Något olika meningar framföras örn den omfattning, folkskolinspektörens rättighet härvidlag skall erhålla. Vissa folkskolinspektörer vilja sålunda ställa ifrågavarande föreskrift i visst samband med det institut, som enligt statsbidragsförfattningen § 18 redan står folkskolinspektörerna till buds, då

69 Kungl. Ma,j:ts proposition Nr 77.

det gäller att pröva lämpligheten av nyinrättad lärartjänst. Folkskolinspektören i Östergötlands östra inspektionsområde framhåller härom bland annat följande: Då det gäller inrättande av ny lärartjänst, måste folkskolinspektören vitsorda tjänstens behövlighet för att statsbidrag till densamma skall utgå. Men ifråga örn en extra ordinarie befattnings övergång till ordinarie eller en vakant tjänsts besättande har inspektören intet inflytande. Då den kontanta avlöningen till lärare numera i huvudsak utgår av statsmedel, synes det ej innebära något intrång på kommunernas självbestämningsrätt, örn den prövning av en lärartjänsts behövlighet, som enligt riksdagens beslut nu finnes stadgad rörande ny tjänst, utsträckes till att gälla även en extra ordinarie befattnings förändring till ordinarie och ett återbesättande av ledig ordinarie och extra ordinarie befattning.

Ett stort antal folkskolinspektörer giva uttryck åt den uppfattningen, att skoldistriktet icke bör äga befogenhet att mot folkskolinspektörens uttalade mening återbesätta ledig lärartjänst, för så vitt icke ärendet blivit prövat av högre myndighet och denna lämnat sitt medgivande till tjänstens återbesättande. Till förebyggande av egenmäktigt förfarande från inspektörens sida bör, där inspektör och kommun stå emot varandra, ärendet hänskjutas till skolöverstyrelsen (Folkskolinspektörerna i Sydsmålands mellersta och Skaraborgs norra inspektionsområden).

Luleå domkapitel förordar liksom folkskolinspektören i Norrbottens norra inspektionsområde skyldighet för skoldistrikt att inhämta folkskolinspektörens yttrande endast då vissa omständigheter detta föranleda. Uppsala domkapitel sätter i fråga, huruvida det icke kunde vara tillräckligt, att, sedan skolöverstyrelsen — på grundval av de uppgifter, som komme överstyrelsen tillhanda i anledning av infordrade meddelanden från statens folkskolinspektörer beträffande de förändringar i organisation och lärjungantal, vilka kunna under detta och följande läsår medföra förändringar i behovet av lärare — vunnit kännedom örn, vilka lärartjänster kunna ifrågasättas till indragning, föreskrift utfärdades, att dessa tjänster vid inträffande ledighet icke hnge utan överstyrelsens eller vederbörande domkapitels hörande återbesättas.

Skara, Växjö och Karlstads domkapitel föreslå, att vid olika meningar mellan skoldistrikt och folkskolinspektör om återbesättande av ledig tjänst ärendet borde hänskjutas till domkapitlet, över vars beslut besvär kunna i vanlig ordning anföras.

Samtliga de länsstyrelser, som yttrat sig i frågan, hava den uppfattningen, att folkskolinspektören bör höras, innan ledig tjänst återbesättes. Flertalet framhålla dessutom särskilt, att folkskolinspektörens avgivna mening bör äga vitsord, därest icke högre myndighet annorlunda beslutar. Länsstyrelsen i Karlskrona framhåller bland annat: Mycket skulle säkerligen vinnas genom en föreskrift om att statens folkskolinspektör skall höras, innan vakant lärartjänst tillsättes. Genom en sådan anordning sättes folkskolinspektören i tillfälle att, då sådant kan anses påkallat, taga initiativ till indragning eller sammanslagning av tjänster vare sig genom hänvändelse till länsstyrelsen eller skolöverstyrelsen, och uteslutet är ju icke, att man rent av skulle kunna föreskriva, att tjänst icke får tillsättas, förrän högre myndighet blivit hörd och givit sitt medgivande.

Åtskilliga myndigheter hava i detta sammanhang framfört även andra förslag för vinnande av det avsedda syftemålet. Några hava varit inne på frågan angående ökat användande av extra ordinarie lärare.

70 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

Folkskolinspektören i Skaraborgs södra inspektionsområde anför härom bland annat följande: Under nuvarande osäkra förhållanden med stark växling i de skolpliktiga barnens antal torde icke kunna uudvikas, att skoldistrikten i större utsträckning än hittills nödgas anställa extra ordinarie lärarkrafter. Trots de betänkligheter man måste hysa i fråga om extralärarsystemets utökning, kan man dock icke bortse ifrån, att försiktigheten i många fall tvingar till ett inslående på denna väg. Det finns åtskilliga skoldistrikt, där osäkerhetstillståndet i fråga om barnantalet är så stort, att man svårligen kan våga fastlåsa skolorganisationen genom att giva samtliga lärare ordinarie anställning. Från den enskilde lärarens synpunkt är det uppenbart, att den utvidgning av extralärarsystemet, som sålunda synes vara i antågande, motses med en viss oro. Rättvisan kräver därför, att någonting göres för att kompensera lärarna för det osäkerhetstillstånd, som en längre tids extra ordinarie anställning medför. I samband med 1927 års riksdagsbeslut i läroverksfrågan har den tanken framkommit, att extra ordinarie läroverkslärare, som uppehåller tjänst, vilken är avsedd att längre tid vara besatt med extra ordinarie befattningshavare, skall åtnjuta ett förhöjt arvode. Det synes önskvärt, att en bestämmelse i antydd riktning kommer till stånd och att den utsträckes att gälla även folkskolan. — Vidare förordar folkskolinspektören, att folkskolans lärare tillerkännas rätt att för uppfattning i lönegrad få tillgodoräkna sig den tid, de innehaft befattning som icke ordinarie i folkskola eller därmed jämställd undervisningsanstalt.

Visby domkapitel vill särskilt framhålla såsom möjligt och lämpligt, dels att skoldistrikt vid förändring av B2-skola till Bl-skola icke tillätes att utan särskilt tillstånd besätta platsen i den så kallade mellanskolan med annat än extra ordinarie lärare eller utföra bygge av utav denna skola betingad skollokal eller lärarbostad, dels ock att, då en lärartjänst blir ledig, skolrådet eller folkskolestyrelsen skall äga skyldighet att inhämta folkskolinspektörens mening om tjänstens behövlighet, innan den ledigförklaras.

Ingen av de i ärendet hörda folkskolestyrelserna ingår på frågan örn folkskolinspektörens hörande angående återbesättande av vakant tjänst men några av dem föreslå vissa andra åtgärder, som kunna anses av betydelse i förevarande sammanhang.

Stockholms folkskoledirektion önskar befogenhet att besluta örn uppskov med tillsättande av ledig tjänst i fall, då sådant på grund av minskning i antalet lärjungar prövas lämpligt och föreslår i sådant syfte, att § 19 mom. 1 i för Stockholm gällande folkskolestadga måtte givas följande ändrade lydelse: »Då en eller flera ordinarie lärartjänster vid folkskolorna äro lediga, skall, där ej folkskoledirektionen på grund av minskning i antalet skolavdelningar beslutar att indraga eller uppskjuta tillsättandet av tjänst, kungörelse örn ledigheten, med angivande för varje tjänst av den församling, inom vilken tjänstgöringen skall äga rum, så snart ske kan och, där ej skolöverstyrelsen finner skäligt efter gjord framställning på grund av andra omständigheter bevilja uppskov, senast inom sex månader av folkskoledirektionen utfärdas och en gång offentliggöras i den tidning, i vilken officiella meddelanden införas». — Vidare önskar folkskoledirektionen befrielse under vissa förhållanden från skyldigheten att anställa vikarie på vakant tjänst eller för tjänstledig lärare och föreslår följande tillägg till § 25 i ovannämnda stadga: »Utan hinder av denna bestämmelse äger direktionen, då sådant på grund av inträffad minskning i antalet lärjungar prövas lamp-

71 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

ligt, besluta, att å lärarbefattning, som är ledig eller vars innehavare åtnjuter tjänstledighet, icke skall förordnas vikarie».

Malmö folks Mest]) reise framhåller, att en möjlighet till indragning av vissa skolavdelningar skulle beredas, örn bestämmelserna i § 25 folkskolestadgan och statsbidragsförfattningen uppmjukades. Enligt nu gällande bestämmelser måste tjänst alltid uppehållas av vikarie, då ordinarie lärare är tjänstledig. Nu inträffar emellertid det fallet, att läraren av någon anledning, till exempel sjukdom eller förordnande i annan skola, är tjänstledig för ett helt läsår, ävensom att hans tjänst i och för sig är onödig. Att under sådana förhållanden icke desto mindre nödgas tillämpa § 25 i folkskolestadgan, att alltså uppehålla den onödiga tjänsten genom vikarie, är uppenbarligen icke förenligt med sund ekonomi. Förhållandet kan befaras komma att inträffa i Malmö, och det har enligt uppgift redan inträffat i vissa andra städer. Malmö folkskolestyrelse har år 1926 ingått till Kungl. Majit med begäran om dispens från tillämpning av det anförda stadgandet för det fall, att här nämnda förhållande skulle komma att inträffa, och därvid begärt att utfå det statsbidrag för den tjänstlediges avlöning, som eljest skolat utgå. Kungl. Majit har emellertid icke funnit skäl bifalla denna framställning örn dispens. Folkskolestyrelsen hemställer, att vederbörande bestämmelser rörande anställande av vikarie och statsbidrag för lärares avlöning uppmjukas i syfte att bereda skolstyrelsen möjlighet att i vissa fall underlåta förordnande av vikarie för tjänstledig lärare.

Folkskolestyrelsen i Hälsingborg ansluter sig i korthet till samma uppfattning.

Allmänna folkskolestyrelsen i Göteborg anser för vinnande av syftet med motionen den åtgärden böra vidtagas, att lärare, som på grund av sjukdom varit under fem på varandra följande år oförmögen att tjänstgöra under sammanlagt mer än 4 femtedelar av den tid, som eljest ålegat honom att tjänstgöra, beredes tillfälle att efter uppnådda 50 levnadsår komma i åtnjutande av förtidspension, varvid dock dylik förtidspension icke synes i något fall böra bestämmas till lägre belopp än som motsvarar avkortad pension vid 25 tjänstår. — Lärartjänster böra ävenledes, såsom av skolöverstyrelsen framhållits, indragas vid lärares avgång, då så stor nedgång i barnantalet föreligger, att det befinnes lämpligt. Detta förfaringssätt underlättas genom den numera i större kommuner gängse praxis, att lärare i regel avgår vid pensionsålderns inträdande.

För egen del håller skolöverstyrelsen liksom flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna före, att nu gällande, nyss anförda författningsbestämmelser lämna stora möjligheter att vid behov reducera antalet inom ett skoldistrikt anställda lärare.

Vad först angår icke ordinarie lärarkrafter torde skoldistrikten hava relativt obegränsad handlingsfrihet härvidlag. I de skoldistrikt, där den extra ordinarie lärarens tjänst icke regleras av det för distriktet gällande reglementet — vilket kan vara fallet vid skolor av A-form med många parallellavdelningar — kan skoldistriktet på egen hand under vissa förutsättningar indraga den extra ordinarie lärartjänsten. Dylik lärare kan icke anställas på längre tid än ett år, vadan dylik indragning kan ske inom en jämförelsevis kort tidsrymd. Särskilt i större och medelstora stadssamhällen,

Skolöver-

styrelsen.

72 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

där i regel en icke obetydlig del av undervisningen uppehälles av extra ordinarie lärare, föreligger sålunda ingen svårighet att reglera antalet lärare efter behovet. I övriga skoldistrikt — där alltså vederbörande lärartjänst regleras av det för distriktet gällande reglementet — fordras för indragning medverkan av överordnad myndighet, vilket visserligen — enligt skolöverstyrelsens uppfattning — torde vara ägnat att förlänga men icke direkt försvåra indragningsförfarandet.

Vad sedan angår ordinarie lärare, som under vissa förhållanden kunna förflyttas men icke entledigas, kan minskning av antalet dylika lärare äga rum endast i samband med lärarens avgång från tjänsten. Såsom av nyss refererade författningsbestämmelser har framgått, skall vid lärares avgång från tjänsten inom viss tid densamma ledigkungöras. Befattningen kan icke utan vidare indragas, ifall tjänsten i fråga betingas av det för distriktet gällande reglementet. Detta måste först i vanlig ordning ändras. Örn detta däremot icke är förhållandet — vid skola av A-form med flera parallellavdelningar — möter intet hinder för skoldistriktet att vid en ordinarie lärares avgång indraga tjänsten. Endast om maximiantalet barn per läraravdelning, vilket regleras av reglementet, genom dylik indragning skulle överskridas, kan indragning i detta fall icke utan vidare komma till stånd.

Med nu gällande bestämmelser torde enligt skolöverstyrelsens uppfattning det icke möta den ringaste svårighet för skoldistrikt att vid vakans få en obehövlig ordinarie lärartjänst indragen. Regleras befattningen icke av reglementet, går detta lättast för sig, i övriga fall erfordras endast att den lokala skolmyndigheten i vanlig ordning underställer vederbörande högre myndighet förslag till ändring i reglementet.

Aven om sålunda rent författningsmässigt rätt stora möjligheter förefinnas för indragning av obehövliga lärartjänster, är det dock därför icke alltid säkert, att de lokala skolmyndigheterna begagna sig av dessa utvägar. Vissa omständigheter, ofta av mer lokal natur, inverka avsevärt på möjligheterna att indraga lärartjänster. Skolöverstyrelsen anför härom bland annat:

De lokala skolmyndigheterna befinnas ofta vara ovilliga till sådana tjänsteindragningar, varigenom en lärarinna vid mindre folkskola eller en biträdande lärarinna vid folkskola, som en längre tid tjänstgjort inom distriktet och därunder tillvunnit sig befolkningens förtroende, skulle entledigas. De synpunkter, som därvid äro för myndigheterna bestämmande, hava numera också i viss mån kommit till uttryck i lagstiftningen. Även i sådana fall, då på grund av lärares avgång ledigbliven tjänst synes utan men för skolväsendet kunna undvaras, visa skoldistrikten icke sällan ringa intresse eller rent av obenägenhet för tjänstens indragning. Härvidlag kunna olika omständigheter inverka. Indragning av lärartjänst vid skola av A-form utan parallellavdelningar eller vid skola av första eller andra B-formen eller av första C-formen innebär i själva verket, att skolan förändras till en lägre form, att skolans läroplan måste omarbetas och kurserna reduceras, och att

73 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

läraren får ett ökat antal årsklasser att samtidigt undervisa. En sådan skolförändring blir liktydig med en skolförsämring. Den mötes ofta av motstånd och ovilja från målsmännens sida, och detta avspeglar sig helt naturligt i skolrådets och kyrkostämmans åtgöranden i fråga om tjänsteindragningen. Uppstår fråga örn indragning av lärartjänst vid sådan skola, där endast en lärare är anställd, exempelvis vid mindre folkskola av tredje B-formen eller friliggande småskola av b-formen, gäller det skolans vara eller icke vara och samtidigt, huru man skall kunna på annat mera avlägset håll bereda undervisning för de få barn, som dittills varit hänvisade till skolan i fråga. Motstånd från målsmännen är härvidlag en vanlig företeelse. Endast i skolor av A-form med två eller flera parallellavdelningar kunna, såsom i det föregående framhållits, indragningar av lärartjänster äga rum, utan att här berörda olägenheter göra sig kännbara.

En omständighet, som jämte de ovan anförda i betydlig mån torde inverka på skoldistriktens ställning till frågan örn tjänsteindragningar, är, huruvida skoldistriktet har för tjänstens i fråga bibehållande nödig skollokal och tjänstebostad. Ager distriktet sådan lokal och bostad, medför en tjänsteindragning knappast någon ekonomisk vinst för distriktet, i varje fall ingen betydande sådan. Distriktets omkostnader för tjänsten äro en tiondel av lärarens begynnelselön jämte kostnaderna för uppvärmning av lärarens bostad samt för uppvärmning, belysning och städning av skollokalen, vilka kostnader ofta till sin väsentliga del täckas av lärarens kommunalskatt. Tjänstens indragning blir i sådana fall ur ren kommunal-ekonomisk synpunkt av föga betydelse. I de fall åter, där distriktet för tjänstens uppehållande nödgas förhyra eller uppföra skollokal och tjänstebostad, och där således tjänstens indragning är förknippad med ett betydande ekonomiskt intresse från distriktets sida, torde visserligen motstånd mot tjänsteindragningen kunna resas från vissa grupper av målsmän, som mera direkt på ett för dem ogynnsamt sätt beröras av denna, men skoldistriktet som helhet betraktat ställer sig av naturliga skäl i allmänhet mera förstående till en under sådana förhållanden ifrågasatt tjänsteindragning.

Nyss av skolöverstyrelsen anförda uppgifter böra bedömas mot bakgrunden av att återbesättande av lärartjänst eller indragning av överflödig lärartjänst i stor utsträckning är beroende av skoldistriktets eget initiativ. Skolöverstyrelsen anför härom följande:

Vanligen råder ingen tvekan om tjänstens behövlighet. Den förklaras i föreskriven ordning till ansökan ledig samt får i sinom tid ny innehavare-. Skulle däremot tjänsten på grund av minskning av barnantalet eller av andra anledningar befinnas för skolväsendet obehövlig, kan skolrådet omedelbart framlägga förslag om ändring av reglementet eller, i tveksamma fall, om uppskov med tjänstens ledigförklarande. Härvid kan skolrådet samråda med folkskolinspektören. I enlighet med sin instruktion bör folkskolinspektören även på eget initiativ giva distriktets skolmyndigheter de råd, som i en dylik situation påkallas. Men då det gäller ordinarie lärartjänst, är skolrådet på intet sätt beroende av folkskolinspektörens uppfattning i frågan utan kan exempelvis trots dennes avstyrkande förklara tjänsten till ansökan ledig och därmed för lång tid framåt omöjliggöra tjänstens indragning. Att de lokala skolmyndigheternas bestämmanderätt i berörda fall kan leda till bibehållande jämväl av sådana tjänster, som utan avsevärda olägenheter för skolväsendet skulle kunna undvaras, lider intet

Allmänna

synpunkter.

74 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

tvivel. Därom vittnar bland annat den omständigheten, att ett så stort antal av de i ärendet avgivna yttrandena anslutit sig till tanken att i fråga örn återbesättande av lediga tjänster begränsa denna skoldistriktens bestämmanderätt.

Skolöverstyrelsen erinrar, att överstyrelsen redan i sitt yttrande till riksdagens andra kammares första tillfälliga utskott framlagt ett förslag, att skolråd eller folkskolestyrelse vid inträdande ledighet å lärartjänst borde inhämta folkskolinspektörens mening om tjänstens behövlighet för framtiden, innan tjänsten förklarades till ansökan ledig. Riksdagen har i skrivelsen till Kungl. Maj:t jämväl funnit ett dylikt tillvägagångssätt lämpligt och denna uppfattning har likaledes med betydande samstämmighet gjort sig gällande i de i ärendet inhämtade yttrandena, för vilka här ovan i sammandrag redogjorts. Såsom en naturlig konsekvens har i dessa yttranden vidare framhållits, att, därest tjänsten av folkskolinspektören anses obehövlig, densamma icke borde kunna ledigförklaras och återbesättas utan medgivande av högre myndighet. Skolöverstyrelsen erinrar, att en liknande bestämmelse numera finnes i vissa fall beträffande lärare vid småskola samt beträffande fast anställd biträdande lärare och lärare vid mindre folkskola, varjämte en viss motsvarighet förefinnes i § 18 h) i kungörelsen den 16 september 1918 angående avlöning åt lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning.

Skolöverstyrelsen giver därefter uttryck åt följande allmänna synpunkter:

Det torde icke kunna bestridas, att en bestämmelse av antytt innehåll angående villkor för återbesättande av ledig lärartjänst skulle innebära en viss inskränkning i den skoldistrikten nu tillkommande rätten att själva bestämma beträffande sitt folkskoleväsen. Emellertid torde en dylik bestämmelse på intet vis stå i motsättning till vad som för närvarande gäller beträffande skoldistriktens skyldighet att i alla för skolväsendet mera betydelsefulla frågor underställa sina beslut högre myndighets prövning och avgörande. Snarare kan frånvaron av åsyftade bestämmelsen betecknas som en lucka i den lagstiftning, som tillerkänner staten inflytande och kontroll över skolväsendets allmänna anordning, och denna brist synes betänklig, enär staten härvidlag har avsevärda ekonomiska intressen att tillvarataga. De erinringar, som i ett och annat av de avgivna yttrandena gjorts mot en författningsbestämmelse av här antydd art, hava, möjligen med något undantag, heller icke riktat sig mot den inskränkning i skoldistriktens bestämmanderätt, som en dylik bestämmelse skulle medföra, utan man har förmenat, att bestämmelsen i fråga vore obehövlig, enär folkskolinspektören under alla förhållanden meddelade skolrådet sin uppfattning, huruvida en ledig tjänst borde återbesättas eller indragas, eller ock att bestämmelsen skulle innebära en betydlig ökning i folkskolinspektörens arbetsbörda.

Överstyrelsen kan för sin del icke tillerkänna dessa invändningar någon avgörande betydelse. Visserligen kan och bör folkskolinspektören även oåtspord giva råd i det hänseende, varom fråga är, men ett lärarskifte kan dock, örn ingen anmälningsskyldighet från skolrådets sida föreligger, äga rum utan att denne, innan tjänsten ledigförklarats, hinner giva sin mening

75 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

tillkänna, och skolrådet eller folkskolestyrelsen kan, såsom ovan framhållits, fullständigt ignorera folkskolinspektörens mening. Vad angår folkskolinspektörens arbetsbörda synes farhågan, att den skulle avsevärt ökas knappast berättigad, i varje fall icke då en folkskolinspektör under en längre tid innehaft sin tjänst och hunnit göra sig väl förtrogen med förhållandena inom sitt inspektionsområde. Att folkskolinspektörerna själva icke funnit det ifrågavarande nya tjänståliggandet allt för betungande i förhållande till den förmån, som därmed skulle vinnas, framgår av deras yttranden.

Några av de myndigheter, som i sina i ämnet avgivna utlåtanden tillstyrka, att folkskolinspektörens yttrande i berörda angelägenhet skulle inhämtas, anse, att sådant yttrande icke erfordrades i varje fall utan allenast då fråga vore örn ett ringa barnantal i skola eller skolavdelning, till exempel då barnantalet icke överstege tio. Förslaget att icke i onödan besvära vare sig de lokala skolmyndigheterna eller folkskolinspektören med en skriftväxling av här ifrågavarande art synes tilltalande. Vid ett närmare övervägande göra sig dock vissa betänkligheter gällande mot en dylik inskränkning i en eventuell bestämmelse i hithörande avseende. Skulle bestämmelsen i fråga till sin innebörd bliva så vag, att inspektörens prövning påkallades endast då fråga vore örn ett ringa barnantal, hade man därmed lämnat avgörandet åt skoldistriktet, huruvida prövning borde ifrågakomma, vilket ur synpunkten av vad man med en effektiv prövning vill vinna måste anses otillfredsställande. Därest bestämmelsen så avfattades, att folkskolinspektörens yttrande skulle inhämtas allenast i de fall, då barnantalet i den av den avgående läraren omhänderhavda skolan eller skolavdelningen icke överstege exempelvis tio, hade man därmed från prövning undandragit varje annat sätt att utnyttja de möjligheter till inskränkning i skolorganisationen, som genom lärares avgång eventuellt erbjuda sig. Även om barnantalet icke medgiver indragning av den ledigblivna lärartjänsten, låter det nämligen mycket väl tänka sig, att en annan tjänst inom distriktet kunde indragas och härvarande lärare förflyttas till den lediga tjänsten. Begagnar man sig icke av det vid lärares avgång gynnsamma tillfället att vidtaga indragning av obehövlig tjänst eller förflyttning av lärare, får man törhända för avsevärd tid framåt behålla en alltför dyrbar skolorganisation. Meningen med hörande av folkskolinspektören i berörda angelägenhet bör således vara icke blott att få ett sakkunnigt utlåtande över huruvida den lediga tjänsten bör indragas utan även huruvida den lediga tjänstens ledigblivande på annat sätt kan utnyttjas för skolorganisationens lämpliga anpassning efter barnantalet.

Sedan skolöverstyrelsen sålunda avvisat förslagen rörande skyldighet för skoldistrikten att allenast i vissa bestämda fall inhämta folkskolinspektörens mening, förordar överstyrelsen motsvarande obligatorisk skyldighet för skoldistrikten och föreslår samtidigt, att vid meningsskiljaktighet mellan skoldistrikt och folkskolinspektör ärendet skall underkastas högre myndighets prövning.

Stadgandet härom föreslås böra ingå under § 19 folkskolestadgan och förfaringssättet föreslås bliva följande:

Då ordinarie lärartjänst vid folkskola eller småskola eller ock befattning med anställning tills vidare som biträdande lärare vid folkskola eller lärare vid mindre folkskola blir ledig, skall skolrådet taga under övervägande, huruvida

Tjänstens indragning efter regleinentsändring.

76 Kungl. Maj.is proposition Nr 77.

tjänsten bör återbesättas. Innan beslut härom av skolrådet fattas, skall statens folkskolinspektör avgiva yttrande. Äro skolråd och folkskolinspektör ense om att tjänst skall kungöras till ansökning ledig eller att den skall indragas, har skolrådet att omedelbart vidtaga härför erforderliga åtgärder, varvid först reglementsändring, där så kräves, i stadgad ordning vidtages. Äro parterna däremot icke ense, skall ärendet underställas skolöverstyrelsens eller, därest ändring av reglementet ifrågasatts, vederbörande domkapitels avgörande. I senare fallet äger folkskolinspektören avgiva förslag till av honom påyrkad reglementsändring, över vilket förslag domkapitlet har att inhämta yttrande av skoldistriktet och dess lärarkår. Om vid den omprövning rörande återbesättande eller icke av ledigbliven lärartjänst, som nyss angivits, skolrådet eller folkskolinspektören skulle finna, att tjänsten lämpligen bör återbesättas genom förflyttning av annan lärare, inom eller utom distriktet, skall därvid förfaras så, som skolöverstyrelsen föreslagit beträffande ordningen vid dylik förflyttning inom eller utom skoldistriktet, för vilket i det föregående redogjorts (sid. 51, 58 och 59). Om däremot avgjort blivit, att ledig tjänst skall återbesättas utan förflyttning till densamma av annan lärare, skall i stort sett förfaras på samma sätt som nu vid ledigkungörande av tjänst (§19 mom. 1 folkskolestadgan): kungörelse örn ledigheten skall så snart ske kan och där ej skolöverstyrelsen finner skäligt på av skolrådet gjord framställning medgiva uppskov, senast inom sex månader av skolrådet utfärdas och en gång offentliggöras i den tidning, i vilken officiella meddelanden införas.

Enligt skolöverstyrelsens förslag skulle sålunda ärendet behandlas olika, allteftersom en eventuell indragning av ordinarie lärartjänst eller förflyttning av annan lärare till den lediga tjänsten komme att kräva förändring av det för skoldistriktet gällande reglementet eller ej. Rörande tjänstens indragning efter reglementsändring yttrar överstyrelsen följande:

Om, då fråga är örn indragning av ordinarie lärartjänst eller förflyttning av annan lärare till den lediga tjänsten, någon ändring i reglementet visar sig erforderlig, synes sådan böra företagas, innan tjänsten indrages.

Tjänsternas förefintlighet bör nämligen grunda sig på reglementet och skolformen anses som det primära. Örn man utan föregående reglementsändring skulle bestämma, att exempelvis en lärartjänst vid skola av första eller andra B-formen skulle indragas, vöre därmed reglementsändring fastställd utan iakttagande av den ordning för fastställandet, som eljest i sådant avseende är föreskriven. Härtill kommer, att det av sakliga skäl torde vara behövligt att pröva ett ärende av den art det här gäller ur de olika synpunkter, som vid reglementsändring böra beaktas, innan det fastställes, att en skolform skall ändras.

Örn därför en folkskolinspektör anser sig kunna biträda ett skolråds mening rörande en tjänsteindragning, som förutsätter reglementsändring, bör han hemställa, att skolrådet omedelbart går i författning örn att sådan ändring i föreskriven ordning måtte komma till stånd.

77 Kungl. May.ts proposition Nr 77.

Finner sig folkskolinspektören däremot icke kunna biträda ett skolråds förslag att återbesätta en ledig tjänst, enär enligt bans mening tjänsten borde indragas, och skolrådet i dylikt fall vägrar att taga initiativ till behövlig reglementsändring, torde initiativ i sådant syfte böra utgå från folkskolinspektören. Visserligen kan inspektören med hänsyn till bestämmelserna i § 18 av folkskolinspektörsinstruktionen hos vederbörande domkapitel hemställa om åläggande för ett skoldistrikt att ordna skolväsendet på av honom angivet sätt, vilket ju rent sakligt sett är liktydigt med ett initiativ till reglementsändring. Därest domkapitlet icke godkänner av inspektören framställt förslag har denne att härom göra anmälan till skolöverstyrelsen. Vid sådant förfarande kan det emellertid formellt icke anses vara fråga om ett reglementsändringsförslag, behandlat i den ordning, som angives i § 10 av folkskolestadgan. Örn folkskolinspektören däremot tillerkännes befogenhet att i samma ordning som enligt sistnämnda paragraf är stadgat för skolråd i fall, varom i detta sammanhang är fråga, ingiva förslag örn reglementsändring, måste ärendet formellt betraktas och behandlas som en reglementsfråga, över vilken skoldistriktet och dess lärarkår hava att yttra sig, och vilken i händelse domkapitlet vid prövning av ärendet finner sig icke kunna godkänna av folkskolinspektören gjort yrkande, skall hänskjutas till skolöverstyrelsens avgörande. Genom en dylik ordning torde garantier erhållas för att reglementsbestämmelser, som hindra indragning av obehövliga lärartjänster, undanröjas.

Därest folkskolinspektören finner sig icke kunna biträda ett skolråds förslag örn att en tjänst vid uppkommen ledighet indrages utan avstyrker detsamma, står det givetvis skolrådet fritt att ändock söka åstadkomma erforderlig reglementsändring. Ärendet skulle i sådant fall behandlas av domkapitlet och, om domkapitlet ej delade inspektörens uppfattning, av skolöverstyrelsen.

Det är uppenbart, att för indragning av lärarbefattning nödig reglementsändring i många fall skulle kunna åvägabringas, redan innan ledigheten uppstått, nämligen i de fall, då ledighet uppkommer genom lärares avgång med pension, vilka torde bliva de vanligast förekommande.

I fråga örn indragning av lärartjänst, utan att ändring av reglementet erfordras, anför skolöverstyrelsen:

I åtskilliga fall förutsätter indragning av lärartjänst icke någon ändring i reglementet, exempelvis beträffande skolor av A-form med parallellavdelningar i de olika klasserna. I reglementet plägar nämligen angivas skolans form men icke antalet erforderliga lärarkrafter. Skolor av nyssnämnt slag förekomma i större samhällen, framför allt i våra större och medelstora städer. I dylika samhällen, särskilt i de större städerna, blir det uppenbarligen lättare att anpassa lärarkrafternas antal efter ett sjunkande barnantal än i skolor med ringa antal lärare. Om i en skola av första B-formen med 70 barn på folkskolestadiet dessa barn fördela sig lika på folkskolestadiets båda lärare, kan icke gärna en indragning av en lärarkraft ske, förrän barnantalet gått ned med minst 50 procent. I en A-skola däremot med fyra parallellavdelningar i en klass och 35 barn i varje avdelning kan indragning ske, redan då barnantalet gått ned med 25 procent; örn antalet 35 önskas bibehållet, då barnantalet alltså i de fyra avdelningarna gått ner till 26 ä 27.

Givetvis är det beträffande skolor med ett större antal parallellavdelnin-

Tjänstens indragning utan reglementsändring.

78 Myndig-

heterna.

Kungl. Maj:ts proposition Kr 77.

gar lättast att tänka sig ett visst minimiantal barn för klassavdelning bestämt. Aven här måste dock en bestämmelse i angiven riktning anses tvivelaktig. Av det föregående framgår, att för en skola med fyra parallellavdelningar å folkskolestadiet, alltså en skola med sammanlagt 800 ä 900 barn, skulle behöva fastställas ett så pass lågt minimiantal som omkring 25. Ett minimiantal kan emellertid alltid fresta till att man vill som regel komma ned till detta antal. Är minimiantalet lågt, motverkar detta därför det ekonomiska önskemålet, att lärarkrafternas antal ej skall vara för stort.

Örn en enhetlig reglering av minimiantalet barn för klassavdelning i de ifrågavarande skolorna icke gärna bör ske i författningsväg, torde den dock i viss mån kunna vinnas på annat sätt, nämligen i samband med prövningav frågor om återbesättande eller indragning av ledig lärartjänst. Man kan nämligen tänka sig, att beträffande sådana skolor, varom nu är fråga, i vissa fall en enhetlig prövning kunde ske av skolöverstyrelsen. Antalet sådana fall torde dock bliva så begränsat, att någon större ökning i överstyrelsens arbete icke härigenom bleve följden.

Följande ordning torde vara lämplig. Såsom i det föregående framhållits hänskjutes frågan först till vederbörande folkskolinspektör. Om han tillstyrker förslag örn tjänstens återbesättande, skulle åtgärder härför omedelbart kunna vidtagas. Ärendet skulle också kunna vara avgjort, om inspektör och skolråd äro ense om att tjänsten bör indragas. Skulle emellertid inspektör och skolråd vara av olika mening i förevarande hänseende, kunde frågan hänskjutas till skolöverstyrelsen, som skulle avgöra ärendet och därvid i sista hand tillse, att antalet tjänster icke tillätes bliva större, än som ur ekonomisk synpunkt kunde anses försvarligt och i pedagogiskt hänseende erforderligt.

Att det här ej kan bliva fråga om något större antal fall framgår redan av en undersökning angående antalet ledigförklarade ordinarie lärartjänster vid folk- och småskolor, som överstyrelsen låtit verkställa. Enligt denna undersökning ledigförklarades år 1929 å landsbygden 642 och i städer 104 ordinarie folkskollärartjänster, å landsbygden 244 och i städer 60 ordinarie småskollärartjänster. För 1928 voro motsvarande tal respektive 651 och 145, 249 och 50. Antalet tjänster i städerna, vilka ju här närmast komma i fråga, hava sålunda icke utgjort mera än omkring en sjättedel av hela antalet. Det är uppenbart, att i ett mycket övervägande antal fall frågan örn dessa tjänsters återbesättande eller indragning skulle komma att avgöras av vederbörande inspektör och skolstyrelse. De ärenden, som komme att hänskjutas till överstyrelsen, bleve säkerligen jämförelsevis få. De komme emellertid å andra sidan att bliva tillräckligt många för att genom överstyrelsens prövning vissa enhetliga normerande grunder beträffande klassavdelningarnas storlek skulle åstadkommas.

De myndigheter, som yttrat sig över skolöverstyrelsens nyssnämnda förslag, tillstyrka i det övervägande antalet fall oreserverat detsamma. I några yttranden uttalas mer eller mindre bestämda reservationer mot smärre detaljer i förslaget, i ett par fall kräves en helt annan uppläggning av förfarandet.

Länsstyrelsen i Härnösand håller sålunda före, att den anordning, skolöverstyrelsens förslag avser att reglera, helt och hållet bör grunda sig på den princip, för vilken § 18 h) i statsbidragsförfattningen är ett uttryck.

79 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

Mot de föreslagna bestämmelserna om förfarandet, då lärartjänst blir ledig, kan enligt länsstyrelsens förmenande invändas, att deras utformning icke skett med tillbörligt beaktande av riksdagens i ärendet gjorda uttalande, att kommunernas självbestämningsrätt icke finge trädas för nära, samt att de icke synas fullt konsekventa vid jämförelse med bestämmelserna örn nyinrättande av lärartjänst. I utredningen har framhållits, att redan nu gällande stadganden inrymma stora möjligheter för skoldistrikten att ernå de syften, som med förevarande utredning skulle tillgodoses. Skoldistrikten hava emellertid, såsom av utredningen och däri refererade yttranden framgår, visat sig föga benägna att begagna sig av dessa möjligheter. På grund härav har skolöverstyrelsen, främst av statsfinansiella skäl, funnit sig böra föreslå den inskränkningen i skoldistriktens hittills upprätthållna självbestämningsrätt, att lärartjänst skulle kunna indragas även emot skoldistriktets vilja. En sådan inskränkning synes icke stå i god överensstämmelse med skoldistriktens nu bestående och av det föreliggande förslaget oberörda frihet i fråga örn nyinrättande av lärartjänster, åtminstone i den mån nyinrättande kan ske utan ändring av skoldistriktets reglemente. Utnyttjandet av den formellt oinskränkta friheten att inrätta nya lärartjänster inskränkes emellertid faktiskt av det stadgandet, att statsbidrag för nyinrättad tjänst icke erhålles med mindre tjänstens behövlighet vitsordas av folkskolinspektören. Det synes länsstyrelsen, som om en beskärning av skoldistriktets självbestämningsrätt med avseende å bibehållande av redan befintliga tjänster bort ske med tillämpning av samma princip, som ansetts lämplig i fråga om nyinrättande av tjänster. Ett godtagande av länsstyrelsens nu uttalade mening synes dock icke böra utesluta skyldighet för skolrådet att efter utredning taga under omprövning frågan örn ledigblivna lärartjänsters återbesättande. Därest emellertid skoldistriktet motsätter sig tjänsteindragning, bör den överordnade myndigheten allenast äga förklara, att statsbidrag icke för framtiden skall utgå för tjänsten i fråga.

Länsstyrelsen i Malmö påpekar, att enligt skolöverstyrelsens förslag det i ganska hög grad hleve beroende av respektive folkskolinspektörers uppfattning, huruvida lärartjänst borde indragas eller icke, till följd varav en olika bedömning i de särskilda fallen icke torde kunna undgås.

På grund bland annat härav är länsstyrelsen benägen ansluta sig till det av Uppsala domkapitel i förevarande avseende framlagda förslaget, enligt vilket överstyrelsen — sedan genom meddelanden, inhämtade från folkskolinspektörerna, vunnits kännedom vilka lärartjänster kunde ifrågasättas till indragning — skulle utfärda föreskrift, att dessa t järn ter icke finge utan skolöverstyrelsens eller vederbörande domkapitels hörande återbesättas. Härigenom vunnes större likformighet vid behandlingen av dylika ärenden, en rätt så tung arbetsbörda undandroges folkskolinspektörerna, varjämte därigenom eventuella tvister mellan inspektörerna och skoldistrikten därjämte kunde undvikas.

Domkapitlet i Härnösand föreslår cn liknande anordning:

Domkapitlet ifrågasätter huruvida icke en ytterligare garanti för ett avgörande i rätt riktning av frågor angående återbesättande av lediga lärartjänster borde skapas på så sätt, att föreskrift meddelas om skyldighet för skolråd (skolstyrelse) att vid ledighet å lärartjänst i skola eller läraravdelning med ringa barnantal (understigande visst bestämt antal, som efter för-

80 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

hållandena skulle sättas olika efter olika skoltyper) göra anmälan hos vederbörande domkapitel, som skulle ha att meddela beslut örn tjänstens återbesättande eller indragning eventuellt med den tilläggsbestämmelsen att, om domkapitlets mening avveke från vederbörande folkskolinspektörs, ärendet skulle underställas skolöverstyrelsens prövning.

Länsstyrelsen i Östersund förordar en starkare decentralisering av hithörande ärenden.

Vid delade meningar mellan skolråd och folkskolinspektör vid vakans å lärarbefattning borde ett hänskjutande till domkapitlet i stället för skolöverstyrelsen vara tillräckligt jämväl i sådant fall, då icke reglementsändring ifrågasättes.

Länsstyrelserna i Halmstad, Luleå och Stockholm anse de här föreslagna bestämmelserna angående lärares förflyttning föga effektiva.

Folkskolinspektörerna tillstyrka i det övervägande antalet fall i all korthet skolöverstyrelsens förslag i denna punkt. I icke så få fall beklagas, att givna direktiv förhindra ett mer radikalt grepp kring problemet. Behovet av bestämmelser i den riktning, skolöverstyrelsen föreslagit, vitsordas allmänt.

Sålunda meddelar folkskolinspektören i Jämtlands södra inspektionsområde, att inom inspektionsområdet förekommit, att skolråd och kyrkostämma enhälligt begärt särskild folkskola i en by med högst tre skolpliktiga barn och gått med sitt krav ända upp till Kungl. Majit, samtidigt som man på andra håll energiskt motsatt sig indragning av en flyttande skola med ett barn på vardera stationen.

Folkskolinspektören i Tornedalens inspektionsområde fäster uppmärksamheten vid att det i vissa fall kan tänkas vara ekonomiskt fördelaktigt för ett skoldistrikt att bibehålla en överflödig lärare.

I några fall framföras erinringar mot förslaget i vissa speciella delar.

Folkskolinspektören i Nordsmålands mellersta inspektionsområde och folkskolinspektören i Sydsmålands östra inspektionsområde föreslå sålunda det tillägget till förslaget, att även då ny ordinarie eller extra ordinarie tjänst inrättas, det skulle åligga skolrådet att inhämta folkskolinspektörens yttrande. Visserligen äger inspektören vid granskningen av statsbidragsrekvisitionerna vitsorda tjänsts behövlighet och oftast får han tillfälle taga ställning till ärendet på tidigt stadium men inga garantier för att så alltid skall ske finnas.

Folkskolinspektören i Västmanlands västra inspektionsområde finner det något oformligt, att enligt de föreslagna bestämmelserna i vissa fall skolöverstyrelsen, i andra fall domkapitlet skall avgöra, örn ledig tjänst skall återbesättas.

Folkskolinspektören i Göteborgstraktens inspektionsområde synes vilja ur skolöverstyrelsens förslag borttaga skyldigheten för skolråd att i varje fall anmäla vakans å tjänst. För den händelse sålunda inspektören gjort framställning om indragning av lärartjänst i samband med vakans å lärarbefattning eller ock örn förflyttning till tjänsten i fråga av lärare å annan befattning av motsvarande art inom skoldistriktet, vilken befunnits överflödig, finge den nämnda tjänsten icke återbesättas förrän omprövning ägt rum. Skulle skolrådet därvid icke kunna bifalla inspektörens förslag, skulle ärendet avgöras av vederbörande domkapitel. Innefattade inspektörens yr-

81 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

kande förslag om ändring av reglementet, skulle förfaras i enlighet med vad örn fastställelse av reglemente är stadgat. Vid yttrandet är fogat förslag till lydelse av berörda bestämmelse.

Folkskolinspektören i Västerbottens södra inspektionsområde hade vidkommande de ifrågasatta åtgärderna för beredande av ökade möjligheter att vid vakanser indraga obehövliga lärarbefattningar vid den förberedande utredningen förmenat, att folkskolinspektörens yttrande borde av skolråden inhämtas endast i tveksamma fall. Då emellertid utredningen visar, att inspektörens yttrande måste betraktas såsom ett integrerande, i vissa fall utslagsgivande moment i handläggningen av denna angelägenhet, ansluter sig folkskolinspektören till överstyrelsens förslag.

Skolråden och skolstyrelserna instämma i allmänhet i skolöverstyrelsens förslag. Lidingö folkskolestyrelse framhåller dock fördelen av att skoldistriktens reglementen icke göras så snävt formulerade, att de fastlåsa antalet skolor och skolavdelningar. Detta borde utan reglementsändring kunna rättas efter förhandenvarande förhållanden.

Slutligen må här nämnas, att Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening och Sveriges allmänna folkskollärarinneförbund båda tillstyrka skolöverstyrelsens ifrågavarande förslag.

Statskontoret och skatteutjämningsberedningen tillstyrka likaledes förslaget beträffande skyldighet för skolråd att, innan ordinarie tjänst tillsättes, överväga dess behövlighet och därom inhämta vederbörande folkskolinspektörs yttrande. Skatteutjämningsberedningen hemställer dock beträffande den av skolöverstyrelsen föreslagna ändrade lydelsen av § 19 folkskolestadgan, att den prövning, som enligt denna § skall åligga skolrådet att företaga rörande ledig tjänsts återbesättande, må omfatta icke allenast huruvida ledig tjänst bör återbesättas utan även huruvida tjänsten bör uppehållas med extra ordinarie eller på viss tid anställd lärare. Detta i anslutning till vissa av skolöverstyrelsen föreslagna ändringar i §§ 2 och 24 folkskolestadgan beträffande anställandet av extra ordinarie och på viss tid anställd lärare, för vilket förslag omedelbart kommer att redogöras.

Såsom av den i början av denna avdelning lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser rörande anställande av extra ordinarie lärare (§ 2 folkskolestadgan) och lärare på viss tid (§ 24 folkskolestadgan) framgår, reglerar folkskolestadgan användningen av dylika lärare principiellt sålunda att denna anställningsform i allmänhet får nyttjas allenast, där växling i lärjungantalet, förestående omorganisation av distriktets skolväsen eller annan anledning gör sådant motiverat. Av vissa myndigheter har vid frågans förberedande behandling ifrågasatts ett utbyggande ay extra-ordinariesystemet med hänsyn till de växlingar i barnantalet, som under den närmaste framtiden vore att vänta.

Skolöverstyrelsen anlägger på detta ämne följande allmänna synpunkter:

Här återgivna bestämmelser utgöra givetvis i främsta rummet hinder mot en godtycklig tillämpning av extra-ordinariesystemet. Där en lärartjänst

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. 03 haft. (Nr 77.) G

Utsträckt användande av extra ordinarie lärare.

82 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

visar sig varaktigt behövlig, skall den besättas med ordinarie innehavare, då så icke är förhållandet, må den uppehållas med extra ordinarie lärare. I princip torde intet vara att häremot erinra. Tvärtom synes det riktigt att på folkskolans område i möjligaste mån söka förebygga uppkomsten av vad man på ett annat område brukat kalla extra-lärarelände med därav följande svag och osäker ställning för läraren samt täta och för skolan skadliga ombyten på tjänsterna. Aven örn man utan reservation ansluter sig till den grundåskådning, för vilken nämnda bestämmelser äro ett uttryck, torde emellertid kunna ifrågasättas, örn icke bestämmelserna kunna i någon mån bättre anpassas efter för handen varande förhållanden och behov.

Skolöverstyrelsen föreslår därför, att § 2 mom. 2 folkskolestadgan liksom även § 24 i samma stadga omformuleras på sådant sätt, att ifall nyssnämnda förutsättningar förefinnas, extra ordinarie lärare respektive lärare på viss tid böra anställas.

Enligt nuvarande lydelsen — vilken daterar sig från år 1918 och närmast torde böra ses mot bakgrunden av en tidigare, särskilt inom större skoldistrikt visad benägenhet att i större utsträckning än förhållandena krävde uppehålla lärartjänster med extra ordinarie lärare — har genom ifrågavarande författningsbestämmelse lämnats ett medgivande att under vissa angivna förhållanden anställa extra ordinarie lärare. Visserligen kan fortfarande intet vara att invända mot den begränsning av extra-ordinariesystemet, som bestämmelsen innebär, men de här angivna skolorganisatoriska förutsättningarna äro av den art, att de, så snart de äro till finnandes inom ett skoldistrikt, synas böra föranleda icke blott ett medgivande utan även ett anbefallande av extra ordinarie lärares anställande. Genom den sålunda ändrade lydelsen av § 2 mom. 2 i folkskolestadgan har överstyrelsen alltså icke velat bereda möjlighet att anställa extra ordinarie lärare under andra förutsättningar än de nu angivna utan allenast betona, att, där nämnda förutsättningar finnas, bör inrättad ny lärartjänst få karaktären av extra ordinarie befattning.

Några myndigheter hava uppehållit sig vid nämnda fråga.

Flertalet anse, att skolöverstyrelsens förslag i denna punkt kan hava någon betydelse för anpassningen av antalet lärartjänster efter det faktiskt föreliggande behovet.

Folkskolinspektören i Västerbottens norra inspektionsområde anför sålunda beträffande den föreslagna ändringen av § 24 folkskolestadgan, att fall förekommit, då biträdande tjänster och tjänster vid mindre folkskola blivit tillsatta med anställning tills vidare, fastän starka skäl funnits att ge anställning endast på viss tid. Sedan tills vidare anställda lärarinnor genom kungörelsen den 19 september 1929 (nr 287) fått en starkare rättslig ställning, är det av vikt tillse, att utvecklingen ej stänges genom oförsiktighet vid anställandet. Stadgandet vore därför önskvärt. Folkskolinspektören anser vidare, att i § 2 folkskolestadgan rätt bör medgivas för skoldistrikt att anställa extra ördinarie småskollärarinna vid folkskola av tredje B-formen då barnantalet tillfälligtvis är för stort att bilda en läraravdelning men tvekan råder örn behovet av skola tillhörande andra B-formen.

En konsekvens av ett mer systematiskt användande av extra ordinarie lärare blir — framhålla åtskilliga myndigheter, däribland flera skolråd — förbättrandet av deras löne- och befordringsförhållanden.

83 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 77.

Såsom ett led i åtgärderna att vid minskning av barnantalet indraga obehövliga lärartjänster har från vissa håll, såsom av det föregående framgår, föreslagits, att normerande bestämmelser skulle meddelas icke blott, såsom nu vanligen är fallet, angående maximiantalet barn per läraravdelning utan även angående minimiantalet. Skolöverstyrelsen avstyrker detta förslag och anför härför följande motivering:

I de av överstyrelsen utarbetade »Planer och förebilder till reglementen och andra bestämmelser för skoldistrikten» angivas vissa maximiantal barn per läraravdelning vid olika skolformer men däremot inga minimiantal. Det synes överstyrelsen, att normerande bestämmelser örn maximiantalet barn per läraravdelning äro lättare att efterkomma än dylika bestämmelser örn minimiantal. Vid ett överskridande av det som maximum angivna antalet barn kan man tillgripa den formellt sett enkla åtgärden att dela upp läraravdelningen och anställa ny lärare, men vid underskridande av ett som minimum angivet barnantal har man icke i samma utsträckning möjlighet att göra indragning av läraravdelningar. I en mängd fall äro skoldistrikten, bland annat på grund av gles befolkning och långa skolvägar, nödsakade att upprätthålla skola för ett fåtal barn, ofta på flera ställen inom samma skoldistrikt. Här vore bestämmelser örn minimiantal barn per läraravdelning skäligen betydelselösa. Antingen skulle dylika bestämmelser icke kunna iakttagas, eller ock måste minimiantalet barn sättas så lågt, att bestämmelserna härom ur kontroll- och besparingssynpunkt bleve värdelösa.

Annorlunda ställa sig givetvis förhållandena i skoldistrikt med sammanträngd befolkning och ett högt utvecklat skolväsen, där indragning av en läraravdelning icke medför annan förändring för barnen, än att de överflyttas till en annan lärare i samma skolhus eller samma stadsdel, och där omsättningen inom lärarkåren är tillräcklig för att omflyttningar och indragningar tid efter annan skola kunna företagas. Men såsom överstyrelsen redan framhållit, skulle en bestämmelse om minimiantal barn lätt kunna få en motsatt verkan mot den åsyftade. Såväl på grund härav sömsmed hänsyn till de synnerligen olikartade lokala förhållanden, efter vilka vårt skolväsen har att ” anpassa sig, måste överstyrelsen för sin del avstyrka normerande författningsbestämmelser rörande minimiantalet barn per läraravdelning.

Åtskilliga folkskolinspektörer hava i yttranden över riksdagens skrivelse framställt förslag örn förtydligande och komplettering av § 18 h) i kungörelsen den 16 september 1918 (nr 760) angående avlöning åt lärare vid folkoch småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning och hava därvid anfört, att meningsskiljaktighet stundom rått örn innebörden av uttrycket »nyinrättad tjänst» i nämnda § 18. Ofta göres gällande, att folkskolinspektörs vitsord icke erfordras, när extra ordinarie tjänst förändras till ordinarie.

Skolöverstyrelsen anför härom:

Enligt nämnda bestämmelse gäller som villkor för erhållande av statsbidrag, att, örn bidrag sökes till nyinrättad lärartjänst, folkskolinspektören skall hava vitsordat tjänstens behövlighet. Nämnda förslag avser, att sådant vitsord av folkskolinspektören skall erfordras icke blott vid tjänstens inrättande utan även örn sådan tjänst förändras från extra ordinarie till ordinarie tjänst. Då emellertid en tjänsts »förändring» från extra ordinarie till

Bestämmelser örn minimiantal barn per läraravdelning.

Förtydligande av § 18 i statsbidragsförfattningen.

84 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

ordinarie kan anses innebära, att den extra ordinarie lärartjänsten indrages och i stället en ny ordinarie tjänst inrättas, synes bestämmelsens nuvarande avfattning kunna försvara en sådan tolkning, att folkskolinspektörens vitsord erfordras för att statsbidrag skall utgå till ifrågavarande ordinarie befattning. Med en sådan tolkning behöves ingen ändring av bestämmelsen. Men även örn förslagsställarnas tolkning är den riktiga, torde komplettering av bestämmelsen i fråga få anses vara obehövlig, därest vad överstyrelsen föreslagit i fråga örn tillvägagångssättet vid återbesättande av ledig tjänst bliver bifallet. Därigenom synes nämligen tillräcklig garanti hava ernåtts för att inga obehövliga nya ordinarie tjänster komma att inrättas.

I myndigheternas yttranden över skolöverstyrelsens förslag bestrida några folkskolinspektörer riktigheten av denna skolöverstyrelsens uppfattning:

Folkskolinspektör en i Nordsmålands östra inspektionsområde hemställer sålunda örn förtydligande av berörda författningsrum. Det måste anses synnerligen tvivelaktigt, örn skoldistrikt nu ha skyldighet att vid extra ordinarie befattnings förändring till ordinarie inhämta folkskolinspektörens vitsord örn tjänstens behövlighet. Vad som föreslås i fråga om tillvägagångssättet vid återbesättande av ledig ordinarie lärartjänst eller ledig befattning med anställning tills vidare synes ej heller innebära någon skyldighet i här avsett fall.

Folkskolinspektör en i Ostergötlands västra inspektionsområde fäster uppmärksamheten vid ytterligare en möjlighet till misstolkning av nämnda § 18 h) statsbidragsförfattningen. Denna bestämmelse, anför inspektören, måste tydligen avse även extra ordinarie befattningar. Inom inspektionsområdet har emellertid upprepade gånger förekommit, att folkskolinspektören först vid granskningen av ansökningshandlingarna örn statsbidrag erhållit kännedom om sådana tjänsters inrättande, varvid helt naturligt svårigheter uppstått, att då kunna intyga behövligheten av desamma. Till förekommande av dylika oegentligheter föreslås andra stycket i § 2 mom. 2 folkskolestadgan böra utökas med en bestämmelse så lydande: »Vid sådan omprövning skall skolrådet, innan beslut fattas, inhämta yttrande från statens vederbörande folkskolinspektör». Samma tillägg torde även böra bifogas tredje stycket i § 24 mom. 1 samma stadga.

Befrielse Med skärpa har av några myndigheter, särskilt av folkskolestyrelserna i fallet ottjärn v^ssa städer och senast i en skrivelse till skolöverstyrelsen från Städernas ställa vikarie, folkskolinspektörsförbund, framhållits olämpligheten av bestämmelsen i § 25 folkskolestadgan örn skyldighet för skoldistrikt, att, då lärarbefattning är ledig eller lärare åtnjuter tjänstledighet, draga försorg därom, att undervisningen uppehälles med vikarie.

Skolöverstyrelsen medgiver, att förhållandena i enstaka fall kuuna vara sådana, att vikarie skulle kunna undvaras, utan att skolväsendet därigenom toge skada.

Så kan vara fallet i ett större samhälle, om en läraravdelning, för vilken vikarie skulle anställas, kan sammanslås med en parallellavdelning eller uppdelas på flera parallellavdelningar. Aven på landsbygden kan understundom en liknande anordning vara lämplig. Det saknas icke exempel på att ett skoldistrikt nödgats ersätta en tjänstledig lärare med vikarie, även örn skolan haft endast ett ringa antal barn, vilka utan svårighet och med

85 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 77.

avsevärd ekonomisk fördel för stat och kommun kunnat medelst skolskjuts eller inackordering överföras till annan skola. För att komma i åtnjutande av statsbidrag till den tjänstledige läraren tillkommer det nämligen skoldistriktet jämlikt bestämmelserna i § 25 i folkskolestadgan och §§17 och 18 i kungörelsen angående avlöning åt lärare vid folk- och småskolor att uppehålla undervisningen med vikarie.

En ändring av nämnda bestämmelser i syfte att bereda skoldistriktet möjlighet att i fall, då läraren åtnjuter tjänstledighet, provisoriskt indraga läraravdelningen utan att distriktet därigenom åsamkas ekonomisk förlust, synes därför skolöverstyrelsen önskvärd.

Befrielse från skyldighet att anställa vikarie bör givetvis medgivas endast under förutsättning, alt undervisningen för de ifrågavarande barnen ordnas på ett fullt tillfredsställande sätt. Det synes sålunda i allmänhet böra ifrågakomma allenast då läraren åtnjuter en längre tids tjänstledighet, enär tillfälliga och kortvariga sammanslagningar av skolor eller läraravdelningar, även örn de äro motiverade av ett ringa barnantal, ur undervisningssynpunkt torde få anses skadliga och förkastliga. Då det emellertid torde vara av vikt att ifrågavarande angelägenhet handlägges av en och samma myndighet, åtminstone intill dess erfarenhet i detta stycke vunnits, torde skäl tala för att ärenden av berörda slag avgöras av överstyrelsen efter hörande av vederbörande statens folkskolinspektör. Ett sådant tillvägagångssätt står också i viss analogi med föreskriften i § 17 mom. 1 b) och c) i kungörelsen angående avlöning åt lärare vid folk- och småskolor, att överstyrelsen under vissa förhållanden skall besluta angående tjänstledig lärares avlöning. Givetvis bör befrielse från skyldigheten att anställa vikarie medgivas endast efter framställning av vederbörande skolråd eller folkskolestyrelse, i vilken framställning jämväl bör angivas, på vad sätt undervisning under lärarens tjänstledighet skall beredas barnen.

Skolöverstyrelsen föreslår sålunda ändringar i enlighet härmed i § 25 folkskolestadgan samt i §§ 17 och 18 i ovannämnda kungörelse angående avlöning åt lärare vid folk- och småskolor. I fråga om grunderna för statsbidraget till avlöning av tjänstledig lärare, för vilken sålunda med skolöverstyrelsens tillstånd vikarie ej förordnas, föreslår skolöverstyrelsen, att i de fall, då skolöverstyrelsen i vederbörlig ordning medgivit befrielse från skyldigheten att anställa vikarie för tjänstledig lärare, det till avlönande av den tjänstledige läraren eljest utgående statsbidraget skall minskas med ett belopp, motsvarande vad läraren avstått av sin avlöning.

Malmö follcskolestyrelsc gör invändningar häremot. Dylika restriktioner anses ej påkallade.

Är det fråga om en sjuk lärare, för vilken vikarie ej förordnats, så synes statsbidraget för den tjänstlediges avlöning böra utgå alldeles på samma sätt som om vikarie förordnats. Eljest uppstår en förlust för skoldistriktet för den tjänstlediges avlöning. Är det åter fråga örn en ordinarie lärare, som erhållit tjänstledighet t. ex. för tjänstgöring i annan skola, så kan statsbidraget i vissa fall ej minskas med ett belopp, som motsvarar vad läraren avstått av sin avlöning, emedan läraren ofta får tjänstledighet mot villkor, att han avstår alla med den ordinarie befattningen förenade löneförmåner;

Departe-

mentschefen.

86 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

och dessa äro ju sammanlagt mer än statsbidraget. I detta senare fall får för närvarande skoldistriktet intet statsbidrag till hans avlöning och detsamma borde givetvis bli förhållandet, om vikarie ej förordnas. Malmö folkskolestyrelse kan icke finna något skäl att låta statsbidraget utgå annorlunda, örn vikarie ej förordnas, än när så skett, och vill därför tillstyrka en omarbetning i denna riktning av förslaget örn statsbidragsbestämmelserna.

Övriga myndigheter tillstyrka skolöverstyrelsens förslag i denna punkt i de få fall, där uttalande härom göres.

Indragning av överflödig skola eller skolavdelniug kan givetvis lättast genomföras i samband med inträdande vakans inom lärarkåren, vare sig den avgående läraren lämnar den tjänst, som ifrågasättes till indragning, eller annan tjänst inom distriktet, i vilket fall indragningen blir förknippad med en förflyttning av lärare. För de bestämmelser, som i detta hänseende gälla, har jag i det föregående redogjort. Nu har skolöverstyrelsen föreslagit, att dessa bestämmelser borde så ändras, att skoldistrikt skulle åläggas ovillkorlig skyldighet att, då lärartjänst inom distriktet blir ledig, inhämta folkskolinspektörens yttrande, innan skolrådet vidtager åtgärder för återbesättande eller indragning av tjänsten. Äro vid denna omprövning skolråd och inspektör eniga, har skolrådet att vidtaga åtgärder för tjänstens återbesättande, respektive indragande. Äro de icke ense, skall realfrågan om tjänstens återbesättande avgöras av skolöverstyrelsen eller, därest ändring av reglementet erfordras, av domkapitlet. I det stora hela anser jag mig kunna biträda skolöverstyrelsens nyssnämnda förslag och detta huvudsakligen av följande skäl.

Av förut lämnad redogörelse framgår, att folkskolinspektör, då det gäller inrättande av ny lärartjänst, enligt § 18 h) statsbidragsförfattningen skall vitsorda tjänstens behövlighet för att statsbidrag till densamma skall kunna utgå. Det allmänna har genom denna bestämmelse en tämligen effektiv kontroll på att lärartjänster icke i onödan inrättas. Om däremot fråga är om återbesättande av vakant tjänst, har det allmänna icke lika goda möjligheter att noga pröva, örn tjänsten i fråga behöver återbesättas eller måhända utan olägenhet för skoldistriktet och till fördel för statsverket skulle kunna indragas. Visserligen kan folkskolinspektören i enlighet med sin instruktion taga initiativ till reglementsändring och alltså i vissa fall tvinga fram en indragning av den överflödiga tjänsten. Folkskolinspektören får emellertid icke alltid kännedom om ledigheten — något som tydligt framgår av folkskolinspektörernas yttranden -— och gäller det större skolor, där reglementsändring icke erfordras för dylik indragning, kan skolrådet handla efter gottfinnande.

Detta förhållande, att det allmänna å ena sidan tämligen effektivt kan kontrollera, att antalet ordinarie befattningshavare i folkskoleväsendet icke över hövan utökas, å andra sidan icke äger rättighet att i alla fall tillse, att antalet befattningshavare förminskas, då detta låter sig göra utan olä-

87 Kungl. May.ts proposition Nr 77.

genhet för vare sig lärare eller skolråd, blottar en betänklig brist i gällande bestämmelser. Denna lucka i folkskoleförfattningarna är så mycket mer iögonfallande, som staten här har betydande ekonomiska intressen att tillvarataga, ej minst då barnantalet i skolorna sjunker. Jag vill icke bestrida, att åtgärder för avhjälpande av detta ur statens synpunkt påtagliga missförhållande i viss mån inkräkta på kommunernas nuvarande rätt att själva ordna sitt skolväsen. I de yttranden, som över skolöverstyrelsens förslag avgivits av ett stort antal skolråd, hava emellertid icke annat än i rena undantagsfall ur den kommunala självbestämmanderättens synpunkt några betänkligheter framförts emot en sådan ändring i folkskolestadgan, att det allmänna mot skolrådets mening skulle kunna indraga lärarbefattning eller på annat sätt disponera över densamma. Länsstyrelsen i Härnösand har emellertid funnit den ifrågasatta bestämmelsen icke stå i god överensstämmelse med skoldistriktens nu bestående frihet i fråga om nyinrättande av lärartjänster och har därför ifrågasatt, att prövning av vakansblivna tjänsters återbesättande eller indragande borde ske med tillämpning av samma princip, för vilken nyssnämnda § 18 h) i statsbidragsförfattningen är ett uttryck. Därigenom skulle den kommunala självbestämmanderätten icke behöva rubbas. Tydligt är, att den frihet för skoldistrikten, som härigenom vunnes, bleve av ytterst skenbar natur. Därest emellertid detta förslag godtoges, skulle däremot det allmänna icke kunna begagna de möjligheter till inskränkning i skolorganisationen, som på annat vis kunde erbjuda sig, då lärartjänst blir ledig, exempelvis genom förflyttning av på annan befattning inom distriktet överflödig lärare till den ledigblivna tjänsten. Skolöverstyrelsen har med väl grundade skäl visat, att folkskolinspektörens inflytande vid omprövningen rörande ledig lärartjänsts behövlighet ej bör inskränkas till att blott gälla själva sakfrågan, huruvida tjänsten skall indragas eller återbesättas, utan bör omfatta även huruvida vakansen på annat sätt kan utnyttjas för skolorganisationens lämpliga anpassning efter barnantalet. Jag vill i detta avseende gå ett steg längre än skolöverstyrelsen och i likhet med skatteutjämningsberedningen föreslå, att ifrågavarande omprövning bör omfatta även huruvida tjänsten i fortsättningen, därest den icke återbesättes med ordinarie befattningshavare, bör uppehållas med extra ordinarie eller på viss tid anställd lärare. Härigenom erhålles ytterligare en garanti för att tjänster inrättas endast då så verkligen är av behovet påkallat, och samtidigt ernås den fördelen, att nyssnämnda omprövning göres så allsidig som möjligt.

Vissa myndigheter hava befarat, att genom folkskolinspektörens avgörande inflytande på ärendets handläggning en olika bedömning i de särskilda fallen icke skulle kunna undgås. Jag tror icke, att på detta vis några olägenheter av betydelse skulle uppstå. Redan nu är folkskolinspektörens vits ord vid nyinrättande av lärartjänst utslagsgivande, och det har icke försports, att detta stadgande i nyssnämnt avseende medfört några nackdelar.

88 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

Skolöverstyrelsen har med övertygande motivering avstyrkt förslag örn införande av bestämmelser rörande minimiantal barn per läraravdelning. Dylika bestämmelser skulle ur kontroll- och besparingssynpunkt hava sin största betydelse i större samhällen med A-skolor med parallellavdelningar, där enligt vad erfarenheten visat det ej sällan förekommer, att läraravdelningarna göras relativt små. Därest skolöverstyrelsen, såsom av överstyrelsen föreslagits, tillerkännes rättighet att i vissa fall, nämligen då skolråd och folkskolinspektör i skoldistrikt, där för indragning av lärartjänst reglementsändring ej erfordras, stanna i olika meningar, avgöra frågan örn återbesättande eller indragning av ifrågavarande tjänster, torde en i viss mån enhetlig kontroll på klassavdelningarnas storlek i dylika samhällen kunna åstadkommas.

Vissa myndigheter hava föreslagit, att § 18 h) i statsbidragsförfattningen borde förtydligas på så vis, att därav klart framgår, att skoldistrikt skall inhämta folkskolinspektörs vitsord även för tjänst, som förändras från extra ordinarie till ordinarie. Skolöverstyrelsen har häremot invänt, att bestämmelsens nuvarande avfattning väl synes försvara en sådan tolkning och att för övrigt komplettering av bestämmelsen vore obehövlig, därest vad av överstyrelsen föreslagits beträffande förfarandet vid återbesättande av ledig tjänst bleve bifallet. Även örn denna överstyrelsens uppfattning vore riktig, anser jag det bäst att ifrågavarande författningsrums innebörd förtydligas på angivet sätt och föreslår därför en sådan omformulering av § 18 h) i statsbidragsförfattningen, att därav på ett otvetydigt sätt framgår, att folkskolinspektörs vitsord erfordras såväl vid inrättandet av ny ordinarie eller extra ordinarie befattning som vid förändring av extra ordinarie lärartjänst till ordinarie.

Under diskussionen rörande åtgärder för indragning av skolor och skolavdelningar hava åtskilliga förslag framställts, att i större utsträckning än nu icke ordinarie lärare borde anställas. Skolöverstyrelsen har tillmötesgått dessa förslag så till vida, att överstyrelsen föreslagit ändring av § 2 mom. 2 och § 24 i folkskolestadgan i sådan riktning, att, därest de i nyssnämnda stadganden föreskrivna förutsättningarna för anställande av icke ordinarie lärare förefinnas, sådana lärare böra anställas. Ändringen synes mig i sin mån ägnad att främja syftet med den av riksdagen begärda utredningen och kan näppeligen innebära några risker för att icke ordinarie lärare skulle komma att anställas i större utsträckning än som kan anses önskvärt. Jag har därför intet att invända mot förslaget.

Vad skolöverstyrelsen föreslagit i fråga om befrielse för skoldistrikt från skyldighet att anställa vikarie, då lärarbefattning är ledig eller lärare åtnjuter tjänstledighet, synes väl motiverat och torde i viss mån kunna tjäna syftet med här föreslagna åtgärder. Den nuvarande avfattningen av § 25 i folkskolestadgan tvingar skoldistrikt att anställa vikarie för dylik lärare även i de fall, då detta strängt taget vore överflödigt. Därest åt skolöver-

89 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

styrelsen uppdrages att efter framställning från vederbörande skolråd därifrån medgiva befrielse, torde man äga trygghet för att dylika dispenser allenast medgivas, då detta kan ske utan men för skolan. Den av skolöverstyrelsen i konsekvens härmed föreslagna ändringen i statsbidragsförfattningen vill jag även tillstyrka. Vad folkskolestyrelsen i Malmö häremot invänt, synes mig ej böra tillmätas betydelse. I vad dess yttrande avser statsbidraget till sjukledig lärares avlöning, torde yttrandet grunda sig på en missuppfattning och i övrigt hänför sig yttrandet till en anordning, som, även om den på sina håll praktiseras, likväl ligger på sidan örn statsbidragsförfattningens bestämmelser och till vilken man därför i detta sammanhang icke har att taga hänsyn.

Med hänvisning till vad jag här ovan anfört, föreslår jag sålunda att ändringar vidtagas i folkskolestadgans §§ 2, 19, 24 och 25 samt i statsbidragsförfattningens §§17 och 18.

I detta sammanhang vill jag påpeka, att det behov av ändamålsenliga mellaninstanser, som jag i det föregående framhållit, får en ytterligare bekräftelse. Skolöverstyrelsens nu återgivna och av mig i det väsentliga biträdda förslag örn förfarandet, då fråga uppstår örn vakansers fyllande, innebär, att vid reglera en tsändring ärendet hänskjutes till domkapitlet men eljest, då reglementsändring är obehövlig, till skolöverstyrelsen. Denna på formella grunder beroende tudelning av till innebörden likartade mål är icke ägnad att befordra en konsekvent rationalisering av skolväsendet. Betydligt smidigare och enhetligare skulle dessa frågor behandlas, om de hänvisades till en och samma skoladministrativa myndighet. Dessutom skulle den förtrogenhet med de lokala förhållandena, som måste förutsättas hos en mellaninstans av det slag, som jag förordat, garantera icke endast en större kännedom med ärendets detaljer utan också ett större förtroende hos befolkningen.

Ändring i stadgan rörande folkundervisningen i Stockholm i analogi med vad i det föregående föreslagits angående omprövning vid ledigblivande av lärartjänst vill jag icke nu föreslå. Denna fråga torde böra prövas i samband med spörsmålet om sättet för anställning av lärare inom Stockholm, vilken fråga jag förut vidrört.

IV. Undervisning av barn i annat skoldistrikt än det barnet tillhör.

I riksdagens skrivelse den 10 juni 1927 har ifrågasatts, huruvida icke genom hänvisning av barn från ett skoldistrikt till skolgång i ett angränsande vissa möjligheter skulle givas att indraga onödiga skolor och skolavdelningar eller förbättra undervisningen.

Ett stort antal myndigheter hava i yttranden till överstyrelsens utredninguppehållit sig vid denna fråga. Så gott som enhälligt har i dessa yttranden

Av skolöverstyrelsen hörda myndigheter.

90 Kungl. Maj. ts proposition Nr 77.

det ansetts riktigt och lämpligt att på ena eller andra sättet undanröja det hinder för en ändamålsenlig anordning av skolväsendet, som föranledes av skoldistriktens nuvarande oinskränkta rätt att efter gottfinnande tillåta eller förbjuda barn från annat skoldistrikt att erhålla undervisning i det egna distriktets skolor.

Ett flertal folkskolinspektörer vitsorda, att i ej så få fall skoldistrikten ställa sig synnerligen avvisande mot framställda förslag att till undervisning i distriktets skolor mottaga främmande skoldistrikts barn.

Folkskolinspektören i Skaraborgs norra inspektionsområde säger sig känna en mängd sådana fall, då ett skoldistrikt, som visat den största omtanke, då det gäller det egna distriktets barn och deras väg till skolan, ställer sig fullkomligt avvisande, så snart det gäller barn från annat skoldistrikt. Folkskolinspektören i Sydskånes östra inspektionsområde framhåller, att det visserligen händer ganska ofta, att en församling mottager enstaka barn från annat skoldistrikt i sina skolor, men att i andra fall man vägrar mottaga andra barn än distriktets egna eller ställer så höga ersättningsanspråk, att denna utväg är praktiskt taget utesluten. Folkskolinspektören i Gästriklands inspektionsområde anför exempel på tvistigheter mellan olika skoldistrikt i berörda fråga och anser det omöjligt att under vissa förhållanden rationellt ordna skolväsendet, såvida skoldistriktens självbestämningsrätt till alla delar skall bibehållas oförkränkt. Folkskolinspektören i Hälsinglands södra inspektionsområde framhåller, att det ibland kan inträffa, att ett skoldistrikt nödgas anordna särskild skola för ett fåtal barn, som hellre bort hänvisas till av annat skoldistrikt inrättad skola. Folkskolinspektören i Jämtlands södra inspektionsområde anser, att skolornas antal skulle i någon mån kunna begränsas och behovet av nya skolor minskas utan minsta men för undervisningen, örn barn från ett skoldistrikt under vissa förhållanden skulle för sin skolgång kunna hänvisas till närliggande skola i annat distrikt.

Andra folkskolinspektörer meddela ur sin erfarenhet, att hinder icke bruka möta för lärjunge från annat skoldistrikt att erhålla undervisning i närbelägen skola.

De skolavgifter, som utkrävts, hava i allmänhet icke varit oskäligt höga (folkskolinspektören i Göteborgstraktens inspektionsområde). Det är endast frågorna om skolavgiftens storlek och örn den skall utgöras av skoldistrikten eller barnens föräldrar, som visat sig något svårlösta (folkskolinspektören i Ostergötlands östra inspektionsområde). Samarbete i detta hänseende förekommer sparsamt inom inspektionsområdet, enär det är föräldrarna själva, som få vidkännas kostnaderna för sådan undervisning (folkskolinspektören i Ostergötlands västra inspektionsområde). Skoldistrikten visa stort tillmötesgående (folkskolinspektören i Västmanlands västra inspektionsområde). Samt liga dessa folkskolinspektörer vitsorda dock behövligheten av reglerande bestämmelser.

Vissa inspektörer äro tveksamma, huruvida genom ett rationellt ordnande av barns skolgång i annat skoldistrikt någon nämnvärd besparing i kostnaderna för skolväsendet står att vinna.

Önskemål beträffande anordningens utformning hava på frågans förberedande stadium framförts i åtskilliga yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

91 Folkskolinspektören i Upplands inspektionsområde föreslår, att befogenhet tillerkännes domkapitlen att i förekommande fall efter förslag av vederbörande folkskolinspektör föreskriva, att barn, som lämpligen kunna och böra erhålla undervisning vid skola inom främmande skoldistrikt, där skola mot skälig ersättning, vars belopp domkapitlet må fastställa, åtnjuta undervisning. Folkskolinspektören i Västmanlands västra inspektionsområde anser, att örn reglerande bestämmelser komma till stånd, de böra avfattas med stor försiktighet, så att ej ett skoldistrikt kail tvingas att bibehålla en skola, som för dess egen del är obehövlig. Det skoldistrikt, som i sina skolor mottager barnen, bör ock lia rätt att för varje barn upptaga avgift, vilken erlägges av det skoldistrikt, från vilket barnen komma. Ifall enighet örn denna avgift ej kan i godo åstadkommas, bör avgiftens storlek fastställas av utomstående myndighet. Folkskolinspektören i Nordskånes västra inspektionsområde framhåller, att skyldighet att undervisa annat skoldistrikts barn uppenbarligen bör föreligga endast under villkor, att det skoldistrikt, som skall mottaga barnen, ej får vare sig sina utgifter för skolorna ökade eller barnantalet i de respektive skolavdelningarna högre än vad som kail anses vara lämpligt och skäligt. Folkskolinspektören i Hälsinglands södra inspektionsområde tinner en skyldighet av dylik art böra starkt begränsas och någon ersättning även komma i fråga, Att i detalj bestämma härom låter sig knappast göra. Några allmänna antydningar därom i författningarna jämte föreskrift, att yttrande från statens folkskolinspektör skall inhämtas, äro måhända tillräckliga. Skoldistrikt, som till undervisning mottager barn från ett annat disstrikt, synes icke härför böra fordra annan ersättning än den, som motsvarar de merkostnader för distriktet, vilka anordningen i fråga vållar. Folkskolinspektören i Hälsinglands norra inspektionsområde anser möjligt, att bland villkoren för statsbidrag till lärares avlöning kunde inryckas en bestämmelse, som ålägger skoldistriktet skyldighet att, efter prövning av vederbörande myndighet, i sina skolor mottaga ett visst antal barn från ett angränsande skoldistrikt.

De domkapitel och länsstyrelser, som ägnat uppmärksamhet åt frågan, uttala sig samtliga, med ett undantag (länsstyrelsen i Umeå), i princip för införandet av bestämmelser i folkskolestadgan rörande skyldighet för skoldistrikt att mottaga barn från annat skoldistrikt. I flertalet fall vitsordas, att en dylik bestämmelse såväl ekonomiskt och skolorganisatoriskt som ock ur undervisningssynpunkt skulle vara av stort gagn.

Vissa länsstyrelser anföra mer allmänna synpunkter.

Länsstyrelsen i Vänersborg förordar en omedelbar utredning därom, i vilken utsträckning nuvarande skoldistrikt skulle kunna sammanslås. Inom länet finnas åtskilliga pastorat, vilka innefatta ett flertal till såväl ytinnehåll som folkmängd obetydliga kommuner, av vilka två eller flera utan olägenhet kunna sammanslås till ett skoldistrikt. I avvaktan på resultatet av en dylik utredning torde emellertid föreskrifter böra meddelas rörande skyldighet för skoldistrikt att under vissa förhållanden mottaga barn från angränsande distrikt.

Länsstyrelsen i Karlstad framhåller, att, därest under vissa betingelser skoldistrikt vore skyldigt mottaga barn från angränsande skoldistrikt, härigenom önskvärd avvägning av skolkostnaderna torde i åtskilliga fall kunna genomföras. Länsstyrelsen ifrågasätter lämpligheten av att bestämmelser i

Skolöver

styrelsen.

92 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

syfte att skapa sådan skyldighet meddelas samt att lämpliga åtgärder vidtagas för att på grundvalen av sålunda förefintlig skyldighet och däremot svarande rättighet sammanföra skoldistrikt för underhandlingar och samarbete.

Åtskilliga länsstyrelser uppehålla sig vid ersättningsfrågan.

Därest avgift för undervisning av barn, tillhörande främmande skoldistrikt, över huvud taget anses böra utgå, torde möjligen kunna införas stadgande därom, att kyrkostämma ägde fatta beslut örn avgiftens storlek, med föreskrift härutinnan att avgiften ej finge sättas högre än till vad av kostnaden för skolväsendet inom distriktet med frånräknande av statsbidrag i medeltal belöpte å varje skolbarn under nästföregående räkenskapsår (länsstyrelsen i Nyköping). Avgiften bör erläggas av skoldistrikt och ej av barnens föräldrar; då vidare ett allmännare hänvisande av barn till annat skoldistrikt torde medföra avsevärda besparingar i statsbidrag till avlöning åt lärare, synes skoldistrikt böra kunna tillerkännas visst statsbidrag till ifrågavarande avgifter (länsstyrelsen i Jönköping). Därest överenskommelse rörande ersättningsfrågan ej kan träffas, kan den avgöras genom på lämpligt sätt anordnat skiljemannaförfarande (länsstyrelsen i Örebro), bör vederbörande domkapitel kunna ålägga det mottagande skoldistriktet att mot ersättning, som av domkapitlet bestämmes, mottaga barnen till undervisning (länsstyrelsen i Västerås). Ersättning bör gälla endast självkostnaden (länsstyrelsen i Gävle). Specialstadgande erfordras rörande regleringen av det ekonomiska mellanhavandet mellan skoldistrikt vid lagstiftningen angående överflyttande av skolbarn (länsstyrelsen i Östersund).

Skolöverstyrelsen har från statens folkskolinspektörer inhämtat vissa kompletterande uppgifter, avseende att belysa i vilken utsträckning det nu förekommer, att skoldistrikt mottaga barn från annat skoldistrikt.

Av dessa uppgifter framgår, att inom samtliga inspektionsområden skoldistrikt i större eller mindre utsträckning till undervisning mottaga barn från angränsande distrikt. Under läsåret 1927—1928 åtnjöto sålunda 1,972 barn undervisning i främmande skoldistrikt. För 682 barn betingades särskild ersättning, medan 1,290 barn åtnjöto kostnadsfri undervisning. Skolavgifterna för omförmälda 682 barn varierade mellan lägst 2 och högst 200 kronor per barn och läsår. Folkskolinspektörerna hava anfört, att genom den ifrågavarande anordningen 66 läraravdelningar kunde beräknas vara indragna, samt att, därest skoldistrikt vore förpliktigat att i sina skolor mottaga barn från annat skoldistrikt och möjligheterna till överflyttning av barn från ett skoldistrikt till ett annat utnyttjades, så långt barnens skolvägar och befintliga skollokaler medgåve, sammanlagt 120 läraravdelningar beräknades kunna vara indragna.

Dessa uppgifter bestyrka, att skoldistrikten i stor utsträckning bistå varandra i fråga örn beredande av undervisning åt barn, som icke lämpligen kunna besöka det egna distriktets skolor. Men de giva också vid handen, att skoldistrikten icke sällan kräva en dryg ersättning för hjälpen. I vissa fall erlägges denna ersättning av det skoldistrikt, till vilket barnet hör, men i andra fall nödgas vederbörande föräldrar och målsmän själva bekosta undervisningen. Av uppgifterna inhämtas vidare, att anordningen i fråga bereder möjligheter till indragning av skolor och skolavdelningar, och att

93 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

reglerande bestämmelser rörande skyldighet för ett skoldistrikt att i mån av utrymme mottaga barn från andra distrikt skulle ytterligare öka dessa möjligheter.

Skolöverstyrelsen yttrar därefter följande:

Överstyrelsen kan för sin del åberopa talrika exempel, som ådagalägga behovet av en ändring i berörda avseende. Vad angår ärenden rörande ändring i den kommunala indelningen, spelar icke sällan skolfrågan en betydande roll. Vanligen söker man att i villkoren för indelningsändringen lämna sådan föreskrift, att ett skoldistrikt, som genom indelningsändringen får sin skolorganisation i någon mån rubbad, skall beredas möjlighet att under en övergångstid få till granndistrikts skolor mot viss avgift per barn och år hänvisa de barn, vilka skulle få för lång väg till det egna distriktets skolor. Men dylika villkor utgöra dock ingen säkerhet för att barnen verkligen komma att undervisas i den närmast belägna skolan, enär skolgången därstädes är förbunden med viss kostnad för det skoldistrikt, till vilket barnen egentligen höra, och skoldistriktet för att undgå kostnaden kan underlåta att begagna sig av den medgivna rättigheten och i stället hänvisa barnen till det egna distriktets på större avstånd belägna skola.

Förhållandena på detta område synas överstyrelsen visa hän på behovet av ändring i gällande författningar i syfte att skoldistrikt må kunna åläggas att i mån av utrymme till undervisning i distriktet tillhörig skola mottaga barn från närbelägna delar av annat skoldistrikt, vilka hava lång eller eljest besvärlig väg till skola inom detta distrikt. Den inskränkning i skoldistriktens självbestämmanderätt, som härigenom vidtoges, får icke tillmätas avgörande betydelse:

Överstyrelsen förbiser härvid icke, att en dylik bestämmelse komme att innebära en viss inskränkning i den skoldistrikten tillerkända rätten att bestämma över sitt folkskoleväsende. Såsom ovan i annat sammanhang framhållits, är emellertid denna bestämmanderätt redan under nuvarande förhållanden ingalunda oinskränkt. Det betydande allmänintresse, som är förknippat med folkskolan, har föranlett en mängd bestämmelser, enligt vilka staten genom sina organ skaffat sig inflytande och i vissa fall ett avgörande sådant över skolans angelägenheter. I överensstämmelse härmed bidrager också staten med avsevärda belopp till skolväsendets uppehållande. Det kan med hänsyn härtill icke synas obilligt, att staten tillförsäkrar sig rätt att tillse, att befintliga till väsentlig del av staten uppehållna skolor på ändamålsenligt sätt utnyttjas, utan att skoldistriktens ekonomiska intressen därigenom trädas för nära.

De författningsbestämmelser, som på ifrågavarande område hava synts erforderliga, torde enligt skolöverstyrelsens uppfattning närmast kunna jämställas med dem, som gälla rörande fastställande av reglemente för skoldistrikt. Det bör därför ankomma på domkapitlet att efter framställning från vederbörande skolråd eller statens folkskolinspektör förständiga skoldistrikt att i viss skola till undervisning mottaga barn från annat skoldistrikt. Skolöverstyrelsen föreslår dock, att en dylik anordning måtte föreskrivas »endast under förutsättning, dels att statens kostnader för skol vä-

Myndig

heterna.

94 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

sendet därigenom nedbringas eller barnens skolvägar avsevärt förkortas, dels att det mottagande skoldistriktet därigenom icke förorsakas ökade utgifter eller undervisningen genom anordningen icke kan anses bliva lidande». Ifrågavarande bestämmelser föreslås av skolöverstyrelsen böra ingå såsom nytt moment under § 6 folkskolestadgan, där bestämmelser nu meddelas örn skolväsendets territoriella anordning.

De myndigheter, som yttrat sig över skolöverstyrelsens ifrågavarande förslag, tillstyrka det i princip men anmäla i några fall skiljaktiga meningar beträffande den tekniska utformningen av förfarandet. De villkor, som knutits vid stadgandet, anses i många fall försvåra, i vissa fall omintetgöra hela anordningen.

Särskilt anses detta gälla villkoret, att det mottagande skoldistriktet genom anordningen icke får förorsakas ökade utgifter.

Länsstyrelserna i Malmö, Härnösand och Ostersund — liksom även domkapitlet i Härnösand — finna samtliga detta villkor för att skolbarn skulle kunna överflyttas böra utgå ur förslaget.

Länsstyrelsen i Malmö anför härom: Det framgår icke, huruvida härmed avses att förflyttning icke skulle kunna äga rum, därest detta medförde kostnader för nämnda distrikt. Meningen torde väl vara, att det n}ra distriktet skall hållas skadeslöst. Örn så är fallet torde ett förtydligande av författningen i detta avseende böra vidtagas. Det ligger uppenbarligen i statens intresse att betala ersättning till det mottagande distriktet, därest större besparing kan vinnas i det distrikt, barnen förut tillhört. I likhet med överstyrelsen anser länsstyrelsen, att bestämmanderätten örn överflyttningen bör anförtros åt vederbörande domkapitel. Länsstyrelsen uppehåller sig desslikes vid en annan fråga i skolöverstyrelsens förslag. Länsstyrelsen finner bestämmelsen i förslaget till 6 §, att, såsom villkor vid övertagande av skolbarn, vägen måste därigenom avsevärt förkortas, onödigt snävt tilltagen. I förevarande avseende kan för övrigt tänkas en kombination med skolskjutsar, i vilket fall till och med en förlängning av vägen icke komme att spela någon roll. Vid indragning av hel skolavdelning skulle omständigheterna också kunna vara sådana, att det vore lämpligt att en del barn undervisades i annat skoldistrikt och en del vid annan skola i det egna distriktet.

Länsstyrelsen i Härnösand ifrågasätter, huruvida icke i stället för nämnda förutsättning borde stadgas rätt för det emottagande skoldistriktet att erhålla skälig ersättning,, vilken i händelse av tvist skulle bestämmas av överordnad myndighet. Aven örn ibland överflyttande av skolbarn icke kan direkt visas medföra ökade utgifter för det emottagande skoldistriktet, måste det ändock anses skäligt och rättvist att någon om ock ringa ersättning lämnas. I så fall lösas dylika frågor mer friktionsfritt än måhända eljest skulle bliva fallet.

Länsstyrelsen i Östersund anför: Den föreslagna ändringen av nämnda författningsrum (§ 6) synes icke tillräckligt effektiv. Örn man vill undgå, att ungefär liknande svårigheter och stridigheter som hittills skola förhindra den önskade anordningens tillämpning, torde man icke få fordra som förutsättning för anordningen, att det mottagande skoldistriktet därigenom ej

95 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

förorsakas ökade utgifter eller att undervisningen där icke må bliva lidande. Den prövande myndigheten bör ha frihet att väga mot varandra undervisningsresultaten i både det mottagande och överlämnande skoldistriktet och, örn det förra skulle lida någon ekonomisk förlust, bör ersättning härför lämnas. Däremot synes den på ett håll uppkommande förlusten, vilken dock förutsättes mer än uppväga besparingen för det allmänna, icke böra utgöra absolut hinder för beslutet. Beträffande prövningen av det ekonomiska mellanhavandet mellan kommunerna torde närmare föreskrifter erfordras. Om man vill undvika kommunal speciallagstiftning i ämnet, torde frågan få regleras genom statsbidrag.

Ersättningsfrågan bör regleras och skäliga grunder för ersättningens beräknande angivas, framhålles av åtskilliga myndigheter.

Länsstyrelsen i Växjö befarar sålunda, att därest frågan örn skälig ersättning från det ena skoldistriktet till det andra för undervisning av skolbarn, tillhörande annat skoldistrikt, icke i någon mån regleras, utan det överlämnas helt åt skoldistrikten att därom fritt träffa överenskommelse, önskvärd överflyttning av barn för undervisning i annat skoldistrikt mången gång kan hindras på grund av svårigheten att åstadkomma erforderlig överenskommelse i ersättningsfrågan. Bestämmelser med angivande av skäliga grunder för ersättningens beräknande, därest sådan överenskommelse icke kan träffas mellan skoldistrikten, torde därför böra givas.

Länsstyrelsen i Luleå ifrågasätter, huruvida ej domkapitlet i samband med åläggande till skoldistrikt att till undervisning emottaga annat skoldistrikts barn även bör fastställa den ersättning, som i varje fall bör utgå för barnens undervisning i det främmande skoldistriktet.

Domkapitlet i Västerås, som i och för sig finner det lämpligt, att överordnad myndighet genom ett kompletterande tillägg till skolöverstyrelsens förslag skulle erhålla rätt att i ty fall bestämma beloppet för den ersättning, som skulle utgå, därest överflyttande av skolbarn icke kunde företagas utan ökade kostnader för det mottagande skoldistriktet, föreställer sig emellertid, att denna frågas upptagande redan nu i detta sammanhang lätt skulle komma att leda till att man i så gott som alla fall ansåge sig böra göra anspråk på ersättning. Detta skulle motverka syftet med den föreslagna bestämmelsen. Stadgandets verkningar i den praktiska tillämpningen borde därför först avvaktas, innan något ytterligare steg i denna riktning tages.

Domkapitlen i Växjö, Luleå, Strängnäs och Uppsala dela ej denna uppfattning.

Domkapitlet i Växjö fruktar sålunda, att skoldistrikt, om icke denna fråga redan nu regleras, genom oskäliga fordringar skulle kunna omöjliggöra önskvärd överflyttning av skolbarn. Med hänsyn härtill bör i författningarna införas närmare bestämmelser rörande eventuell ersättning till det främmande skoldistriktet för emottagna barn, varvid särskilt torde böra bestämmas det högsta ersättningsbelopp, som för varje barn får begäras och mottagas.

Domkapitlet i Luleå ifrågasätter, huruvida icke skoldistrikt, som för barn, tillhörande detsamma, erhåller skolgång i annat skoldistrikt, borde åläggas gälda detta senares självkostnader härför.

Domkapitlet i Strängnäs, som avstyrker skolöverstyrelsens förslag i sin helhet, förklarar sig dock kunna tillstyrka vad som föreslagits rörande skyl-

96 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

dighet för skoldistrikt att till undervisning mottaga barn från annat skoldistrikt under tvenne förutsättningar: den ena, att skyldigheten fastställes allenast för ett läsår i sänder, och den andra, att det mottagande skoldistriktet alltid erhåller ersättning, beräknad efter självkostnadspris och i förhållande till antalet av de vid ifrågavarande skola undervisade barnen från de båda skoldistrikten. Det kan lätt inträffa, att skoldistrikt, som det ena läsåret vid viss skola har plats för barn från annat skoldistrikt, nästa läsår behöver taga alla platserna i anspråk för egna barn. De grunder, efter vilka ersättningen till 'det mottagande skoldistriktet skall utgå, böra i författningen angivas. Rättvist synes vara, att därvid tages i betraktande icke blott kostnaderna för eldning och städning samt inrednings- och undervisningsmateriel, utan även för skollokaler och lärarbostäder.

Folkskolinspektörerna — i de yttranden, där skolöverstyrelsens förslag i denna punkt mer ingående granskats och erinringar gjorts —- uppehålla sig liksom länsstyrelserna och domkapitlen så gott som uteslutande vid ersättningsfrågan.

Ett par folkskolinspektörer hålla före, att skoldistrikt kostnadsfritt böra mottaga barn till undervisning av annat skoldistrikt. Detta bör i så fall i bestämmelserna markeras. Folkskolinspektör en i Skaraborgs södra inspektionsområde anser, att den egentliga undervisningen bör vara avgiftsfri. På grund av vunnen erfarenhet framhåller han önskvärdheten av att skoldistrikt och målsmän slippa ifrån detta ej oväsentliga irritament, som skolavgifter till andra distrikt visat sig vara. Undantag härifrån bör göras endast beträffande sådant, varför en skola får direkt ökade utlägg, i och med att en ny elev tillkommer, såsom fri skolmateriel, fri bespisning och dylikt, för vilka ändamål påkommande avgifter böra uppgöras skolkassorna emellan.

I ett flertal yttranden hemställes dock, att ersättningsförfarandet bör på något sätt regleras.

Folkskolinspektören i Västmanlands västra inspektionsområde påpekar, att i skolöverstyrelsens förslag intet nämnes örn mottagande skoldistriktets rätt att för barn från annat skoldistrikt, vilka undervisas i dess skolor, mottaga avgift. Avgiften bör i ty fall erläggas av skoldistriktet, ej av barnens föräldrar. Kan enighet örn avgiftens storlek ej i godo åstadkommas, bör denna bestämmas av utomstående myndighet.

Folkskolinspektören i Västmanlands östra inspektionsområde hälsar »på grund av sorglig erfarenhet» med särskild glädje den föreslagna bestämmelsen i § 6. Möjligen hade det dock varit önskvärt, att utväg också givits för vederbörande myndighet att i de fall, där frågan icke kan lösas utan ökade utgifter för det mottagande skoldistriktet (alldeles utan kostnad blir det väl aldrig), bestämma det belopp, som skäligen borde utgå som ersättning.

Folkskolinspektören i Västerbottens södra inspektionsområde håller före, att formuleringen av § 6 i skolöverstyrelsens förslag till ändring av folkskolestadgan närmast är ägnad att motverka syftet med denna bestämmelse och direkt inbjuder skoldistrikten till en vägran »som hittills dess bättre mera sällan förekommit». Okade utgifter förorsakas alltid det mottagande skoldistriktet. Dessa utgifter böra av det avlämnande skoldistriktet ersättas.

Folkskol inspektörerna i Stockholmstrakten och i Norrbottens mellersta inspektionsområden uttala liknande synpunkter. Lämpligast synes vara, att domkapitlet beslutar rörande de ekonomiska uppgörelserna mellan avlämnande och mottagande skoldistrikt.

97 Kungl. May.ts proposition Nr 77.

Kalks kolinspektör en i Norrbottens södra inspektionsområde ansluter sig till ett uttalande av folkskolest yr elsen i Piteå, att där ersättning för hänvisat barn skall utgå, denna bör bestridas av statsverket. Då en sådan anordning, varom nu är fråga, medför indragning av skola eller skolavdelning, blir det staten, som därav har den siörsta ekonomiska fördelen. Det synes då vara med rättvisa och billighet överensstämmande, att staten svarar för de kostnader, som genom en sådan hänvisning av barn från ett skoldistrikt till ett annat kan uppstå. Skoldistrikten bliva därigenom villiga att gå varandra till mötes.

I andra yttranden föreslås ytterligare modifikationer i skolöverstyrelsens berörda förslag:

Folkskolinspektörerna i Hallands södra — i vars yttrande länsstyrelsen i Halmstad instämmer — och i Blekinge inspektionsområden anse sålunda, att dylik hänvisning bör ske även under förutsättning, att ökning i statens (eller kommunens) kostnader för skolväsendet förekommes, ej blott örn nämnda kostnader nedbringas.

Folkskolinspektören Aurell, Karlskrona, håller före, att varje skoldistrikt utan domkapitlets särskilda förordnande borde under vissa förutsättningar vara skyldigt mottaga barn från annat skoldistrikt. Först i det fall, att vederbörande skoldistrikt icke kunde enas om, huruvida erforderliga förutsättningar förelåge, borde saken underställas domkapitlets prövning.

Folkskolinspektörerna i Skaraborgs södra och Skaraborgs norra inspektionsområden framhålla, attlida den av skolöverstyrelsen föreslagna bestämmelsen rätteligen borde ingå såsom nytt moment under § 37 folkskolestadgan i stället för att hänföras till § 6, detta enär en bestämmelse angående barns skolgång i annat skoldistrikt ej synes beröra skoldistriktsindelningen utan väl bör fattas som en tilläggsbestämmelse rörande barns skolgång.

Åtskilliga skolråd hava yttrat sig i denna fråga. I allmänhet gå dessa yttranden i tillstyrkande riktning.

Lidingö skolråd avstyrker dock förslaget, enär genom dylikt förfarande »ett fattigt men skolvänligt distrikt» kan påtvingas barn från en bättre situerad grannkommun. Hortlax skolråd fruktar, att en dylik bestämmelse skulle bliva ett ständigt irritationsmoment mellan kommunerna. Skolråden i Långtora och Härkeberga anse däremot, att vägran att mottaga barn från annat skoldistrikt bör medföra äventyr av lämplig minskning i statsbidraget. Vad ersättningsfrågan beträffar, framhålles i ett stort antal tall, att denna bör på förhand regleras. Skoldistrikt bör vara skyldigt att till »självkostnadspris» mottaga barn från annat skoldistrikt. Falkenbergs folkskol est yr else föreslår, att avgiften bör bestämmas av folkskolinspektören och helt eller delvis utgå av statsmedel.

Skatteutjämningsberedningen framhåller i avgivet yttrande, att föreskrifter i denna riktning äro ägnade att öka skolorganisationens rörlighet och smidighet, men betonar samtidigt, att de av skolöverstyrelsen i ämnet föreslagna detaljbestämmelserna i vissa hänseenden äro alltför snävt utformade.

Såsom ett fall, då domkapitlet må ålägga skoldistrikt att i sina skolor mottaga barn från annat skoldistrikt, angives, att statens kostnader för skolväsendet därigenom nedbringas. Denna bestämmelse synes beredningen

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 63 haft. (Nr 77.) 7

Departe-

mentschefen.

98 Kungl. Maj. ts proposition Nr 77.

böra utsträckas att gälla, när överhuvud det allmännas — d. v. s. statens eller kommunens — kostnader minskas genom anordningen. Enligt förslaget skulle vidare sådant åläggande kunna meddelas, när barnens skolvägar genom överflyttningen avsevärt förkortas. Det torde enligt beredningens mening kunna ifrågasättas, huruvida icke utöver dessa två fall bör såsom ett tredje upptagas det förhållandet, att genom en dylik överflyttning undervisningens intressen avsevärt främjas, även om genom överflyttningen avsevärda kostnadsbesparingar icke ernås eller lättnader i skolvägarnas besvärligheter för barnen endast i mindre grad vinnas. För att förordnande om överflyttning skall kunna meddelas förutsättes å andra sidan enligt förslaget, att »undervisningen genom anordningen icke kan anses bliva lidande». Det vill synas beredningen, som om detta villkor i den föreslagna avfattningen alltför ofta skulle kunna omöjliggöra en tillämpning av bestämmelsen i de fall, då enligt överstyrelsens mening en överflyttning vore önskvärd. Hålunda kan det tänkas, att såsom hinder för överflyttning korame att betraktas t. ex. den omständigheten, att barnantalet i det mottagande distriktets skola såsom en följd av anordningen bleve relativt högt örn ock icke överstigande det för närvarande fastställda maximiantalet. Villkoret torde därför böra erhålla en mera modifierad form av innebörd, att barnen icke må hänvisas till skola inom annat skoldistrikt, örn denna anordning kan anses medföra påtagligt men för undervisningen.

Beredningen föreslår slutligen, att ifrågavarande bestämmelser måtte kompletteras med en föreskrift angående den ordning, i vilken eventuellt uppkommande tvister mellan olika skoldistrikt rörande ersättning för mottagande av barn skola avgöras.

Skolöverstyrelsen har föreslagit, att domkapitlen skulle medgivas rätt att efter framställning från vederbörande skolråd eller statens folkskolinspektör förständiga skoldistrikt att i viss skola till undervisning mottaga barn från annat skoldistrikt. Det förefaller mig, som örn goda skäl såväl av skolöverstyrelsen som av de i ärendet hörda myndigheterna anförts för behovet av en dylik anordning. Jag vill framhålla, att skyldigheten att i förevarande hänseende underkasta sig vederbörande myndighets bestämmelser bör gälla ej allenast det mottacande skoldistriktet utan även det distrikt, där barnen höra hemma. Det kan nämligen väl tänkas, att motstånd mot dispositioner av förevarande slag kan resas även från sistnämnda distrikt. Målsman bör ävenledes hava rätt att hos domkapitlet, därest hänvändelse till skoldistriktet icke lett till resultat, anmäla behovet av undervisning i annat skoldistrikt av barn, som stå under hans målsmanskap.

Klart är, att det ur många synpunkter skulle vara lämpligast, om överflyttande av skolbarn till undervisning i annat skoldistrikt i fortsättningen liksom nu kunde ske på frivillighetens väg genom överenskommelse mellan vederbörande skoldistrikt. Dylik överflyttning försiggår i relativt stor utsträckning. Enligt folkskolinspektörernas beräkningar undervisades läsåret 1927/1928 sammanlagt 1,972 barn i främmande skoldistrikts skolor, varav för 682 barn betingades särskild ersättning, medan återstående 1,290

99 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

barn åtnjöto kostnadsfri undervisning. Skolavgifterna för de förstnämnda barnen varierade mellan två och två hundra kronor per barn och läsår. Inalles torde genom denna frivilliga överflyttning hava inbesparats vid pass 66 läraravdelningar. Emellertid hava myndigheterna med stor samstämmighet påvisat, att det synnerligen ofta förekommer, att skoldistrikt, som visat den största omtanke om det egna distriktets skolor, utan hållbara skäl vägra mottaga barn från annat skoldistrikt till undervisning, så snart fråga härom väckes. Detta torde vara en ingalunda oväsentlig orsak till att skolorganisationen inom många distrikt har en omfattning, som icke är av behovet påkallad. Folkskolinspektörerna hava nu beräknat, att i fall skoldistrikt vore förpliktigat att i sina skolor mottaga barn från annat skoldistrikt och möjligheterna till överflyttning av barn från ett distrikt till ett annat utnyttjades, så långt barnens skolvägar och befintliga skollokaler det medgåve, sammanlagt 120 läraravdelningar skulle besparas. Det allmänna har sålunda här möjligheter att vinna avsevärda kostnadsminskningar. I ett stort antal fall kunde vidare genom denna anordning barnens skolvägar förkortas och undervisningen förbättras.

Emellertid har skolöverstyrelsen föreslagit, att domkapitlet borde få meddela dylikt förständigande endast under förutsättning, dels att statens kostnader för skolväsendet därigenom nedbringas eller barnens skolvägar avsevärt förkortas, dels att det mottagande skoldistriktet därigenom icke förorsakas ökade utgifter eller undervisningen genom anordningen icke kan anses bliva lidande. Vissa av dessa inskränkningar hava hos flertalet myndigheter väckt starka och enligt mitt förmenande väl befogade erinringar. Sålunda torde det icke vara välbetänkt att uppställa det villkoret, att undervisningen genom anordningen icke får bliva lidande. Detta skäl synes redan nu ofta missbrukas. Då domkapitlen skulle äga att pröva de förutsättningar, under vilka hänvisning kan komma till stånd, anser jag det i likhet med skatteutjämningsberedningen tillräckligt, att modifiera villkoret därhän, att barnen icke må hänvisas till skola inom annat skoldistrikt, om denna anordning kan anses medföra påtagligt men för undervisningen i något av de skoldistrikt, som åtgärden berör.

I enlighet med vad skatteutjämningsberedningen anfört, torde villkoret örn att »statens» kostnader för skolväsendet genom åtgärden nedbringas böra, med tanke på kommunerna, ändras därhän, att åtgärden må vidtagas under förutsättning, att »det allmännas» kostnader härigenom minskas.

Skolöverstyrelsen har vidare förutsatt, att hänvisning icke skulle få förekomma, därest det mottagande skoldistriktet därigenom förorsakades ökade utgifter. Emellertid åsamkar tydligtvis varje i skola undervisat barn skoldistriktet kostnader. Skolbänk skall tillhandahållas, städning, eldning, skurning o. s. v. draga större kostnader ju flera barn som undervisas. I åtskilliga skoldistrikt tillhandahållas numera fri undervisningsmateriel och ej sällan även fri bespisning. Det av skolöverstyrelsen föreslagna villkoret

100 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

skulle alltså i de flesta för att icke säga alla fall lägga hinder i vägen för ett ifrågasatt förständigande från domkapitlets sida. Detta villkor torde därför icke böra uppställas. I stället torde bestämmelse böra meddelas om rätt för det mottagande distriktet att erhålla ersättning för den av ifrågavarande anordning föranledda omedelbara ökningen i dess löpande omkostnader. Skolöverstyrelsens nyss anförda uppgifter visa, att av nu i andra skoldistrikt undervisade barn ungefär två tredjedelar åtnjuta kostnadsfri undervisning, under det att skolavgifterna för de återstående variera mellan två och två hundra kronor per barn och läsår. I vissa fall hava dessa avgifter erlagts av barnens föräldrar. En del myndigheter hava uttalat farhågor för att ersättningsfrågans upptagande i detta sammanhang lätt skulle komma att leda till att man i så gott som alla fall ansåge sig böra göra anspråk på ersättning. Det övervägande flertalet myndigheter åter synas anse, att ersättningsfrågan redan nu bör regleras, enär eljest i åtskilliga fall skoldistrikt liksom nu genom oskäliga fordringar skulle kunna omöjliggöra önskvärd överflyttning av skolbarn. Jag vill för min del ansluta mig till den senare meningen och detta även av det skälet, att det synes mig billigt och rättvist, att kostnaderna för undervisning av annat skoldistrikts barn ersättas, därest distriktet gör anspråk därpå. Att redan nu uppställa vissa grunder, efter vilka denna ersättning skulle utgå, finner jag däremot icke nödvändigt. Lämpligast synes vara, att åt domkapitlen giva befogenhet att i detta avseende utöva en diskretionär prövningsrätt och sålunda från fall till fall avgöra, vilken ersättning som rimligen bör utgå. I regel torde den direkta självkostnaden ungefärligen kunna fastställas, varförutom domkapitlen torde hava viss vägledning i de krav, som från respektive skoldistrikt framställas. Av vikt är emellertid, att, så långt görligt är, det åt skoldistrikten överlåtes att genom frivillig inbördes överenskommelse uppnå enighet i ersättningsfrågan. Domkapitlet bör sålunda besluta i ersättningsfrågan, allenast där något av skoldistrikten detta begär. Ersättningen skall givetvis utgöras av det skoldistrikt, som barnet tillhör.

Bestämmelserna i fråga synas liksom skolöverstyrelsen föreslagit böra ingå såsom nytt moment under § 6 folkskolestadgan.

Motsvarande ändring bör vidtagas i stadgan rörande folkundervisningen i Stockholm.

Jag vill icke underlåta att även i detta sammanhang erinra, att behovet av mellaninstanser med verklig sakkunskap på folkskolans område är inlysande. Man kan icke påräkna, att nu berörda frågor eljest bliva behandlade efter något så när enhetliga grunder.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

101 V. ökad användning av kommunalförbund för främjande av skolväsendet.

I riksdagens skrivelse angående beredande av utökade möjligheter till indragning av skolor och skolavdelningar framhölls, att för ifrågavarande syftemåls vinnande det vore av vikt, att frågan om inrättande av kommunalförbund för tillgodoseende av skolväsendets krav mera beaktades.

Skolöverstyrelsen har i sin utredning även tagit fasta på detta uppslag och framlagt vissa förslag till åtgärder i berörda avseende. Jag vill då först erinra om de möjligheter, som nu gällande lag om kommunalförbund av den 13 juni 1919 erbjuder för åstadkommandet av dylika förbund mellan skoldistrikt.

Enligt § 12 i nyssnämnda lag kan samhälle väcka fråga örn bildande av Nu gällande kommunalförbund och till länsstyrelsen ingiva ansökan därom, varvid skall fogas den förberedande undersökning, sökanden kan vilja åberopa. Länsstyrelsen äger desslikes enligt samma paragraf utan ansökan upptaga sådan fråga, då anledning därtill föreligger. Jämlikt §§ 13—16 i samma lag ankommer det vidare på länsstyrelsen att föranstalta om den ytterligare utredning i ärendet, som kan erfordras, samt att låta upprätta förslag till förbundsordning. För att kommunalförbund skall komma till stånd kräves dock enligt § 17 i nämnda lag, att samhällena skola hava enats örn antagande av förbundsordning, varefter länsstyrelsen efter erforderlig ytterligare prövning äger fastställa förbundsordning. Enligt § 33 i samma lag gäller vad i lagen är stadgat angående kommunalförbund även för sammanslutning av skoldistrikt för vårdande av angelägenhet, som avses i folkskolestadgan. I detta fall skall länsstyrelsen vid frågans prövning inhämta yttrande av skolöverstyrelsen.

Visst intresse i detta sammanhang äger stadgandet i 4 § mom. 3, KF den 16 december 1927 angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner: »Vid bestämmande av understödsbelopp skall i förekommande fall hänsyn tagas till — — — skoldistrikts beredvillighet att medverka till---bildande av kommunal —--för-

bund med syfte att vinna minskning i utgifterna».

De myndigheter, som vid frågans förberedande handläggning uppehållit Av skolöver-

sig vid nämnda spörsmål, vitsorda i de flesta fall, att kommunalförbund för styrelsen

, r horda myn-

tillgodoseende av skolväsendet kunna vara ägnade att medföra avsevärda digheter.

fördelar i såväl skolorganisatoriskt som ekonomiskt avseende. Samtidigt

framhålles emellertid — och detta bestrides icke på något håll — att lagen

om kommunalförbund hittills haft ytterst ringa betydelse vid förbättrandet

och effektiviserandet av landsbygdens skolväsende. Orsaken härtill är att

102 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

söka i skoldistriktens allmänna obenägenhet för samarbete på ifrågavarande område.

Folkskolinspektören i Södermanlands västra inspektionsområde anför sålunda, att s. k. kommunalförbund icke äro populära. Skoldistrikten vilja icke veta av samröra. Inom inspektionsområdet finnas nära varandra belägna men olika skoldistrikt tillhörande skolor av lägre typ, vilka borde kunna ersättas av gemensam skola av högre form. Folkskolinspektören i Östergötlands västra inspektionsområde framhåller, att lagen om kommunalförbund, i vad den avser förbund mellan skoldistrikt, med nuvarande bestämmelser mera är att betrakta som en lag på papperet än en lag avsedd att tillämpas. Svårigheten att intressera olika skoldistrikt för dylika förbund är betydande. Efter åtta års arbete har det lyckats folkskolinspektören att få till stånd tvänne sådana förbund, där dock ett enda förbund hade varit fördelaktigare. Folkskolinspektören i Älvsborgs södra inspektionsområde framhåller, att det visat sig svårt att intressera skoldistrikten att sammansluta sig i skolförbund. Inom området bar i stället framträtt en stark tendens att i de fall, där två eller flera församlingar bilda gemensamma skoldistrikt, uppdela dessa, så, att varje församling kommer att bilda särskilt distrikt. Möjligt är, att bildandet av kommunalförbund skulle oftare än hittills ifrågakomma, därest det bleve föreskrivet, att till exempel vederbörande folkskolinspektör ägde på något sätt taga initiativ därtill (ett liknande förslag framföres även av bland annat folkskolinspektören i Skaraborgs södra inspektionsområde).

Några folkskolinspektörer föreslå ändring av lagen örn kommunalförbund i sådant hänseende, att dylika förbund måtte komma till stånd, där så är behövligt.

Folkskolinspektören i Nordsmålands östra inspektionsområde anser sålunda det böra övervägas, örn ej Kungl. Maj:t borde kunna ålägga skoldistrikt att ingå kommunalförbund, liksom Kungl. Maj:t kan påbjuda ändring i kommunal och ecklesiastik indelning och bestämma villkoren därför. Folkskolinspektörerna i Nordsmålands västra och Skaraborgs norra inspektionsområden göra uttalanden i samma riktning. Sistnämnda inspektör föreslår samtidigt, att initiativrätten för bildande av dylikt kommunalförbund tillerkännes folkskolinspektören.

De få domkapitel, som uttalat sig i frågan, hålla före, att kommunalförbund oftare än vad nu är fallet borde komma till användning. Skara domkapitel anser dock, att sådana förbund endast i undantagsfall borde komma till användning, enär de lätteligen vålla split och förvecklingar mellan distrikten, som ingalunda skulle vara skolväsendet till fromma.

De länsstyrelser, som härom yttrat sig, synas i allmänhet anse, att inga betydande verkningar i avseende å skolväsendet torde vara att vänta av kommunalförbundslagen med mindre direkta eller indirekta tvångsmedel för åstadkommande av förbund tillfogas. Många synas dock icke beredda att nu föreslå dylika radikala åtgärder. Föga är därför med all sannolikhet att vinna på de vägar, som nu kunna stå till buds (länsstyrelserna i Göteborg, Nyköping, Östersund).

Länsstyrelsen i Stockholm fäster uppmärksamheten vid utvägen att genom beredande av gynnsammare ekonomiska möjligheter göra dylika organisationer mera eftersträvansvärda. Länsstyrelsen i Jönköping ifrågasätter, om

103 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

icke erhållande av statsbidrag för viss lärartjänst bör göras beroende av, huruvida av myndighet föreslaget kommunalförbund i syfte att nedbringa statens och kommunernas kostnader tor skolväsendet befunnits icke lämpligen böra komma till stånd.

Länsstyrelsen i Västerås framhåller däremot, att det inte torde sta i god överensstämmelse med svensk uppfattning att vid bildande av kommunalförbund giva någon myndighet rätt att inskrida med påbud, såsom förhållandet är exempelvis beträffande vägdistrikten. Så mycket skulle dock kunna göras, att i instruktionen för folkskolinspektörerna infördes bestämmelse örn att dessa skulle ägna särskild uppmärksamhet åt möjligheten att genom bildandet av kommunalförbund förbättra skolförhållandena inom vederbörande inspektionsområde samt i ty fall verka i sådan riktning.

Länsstyrelsen i Vänersborg anser sig böra förorda en omedelbar utredning därom, i vilken utsträckning nuvarande skoldistrikt skulle kunna sammanslås. Inom länet finnas sålunda åtskilliga pastorat, vilka innefatta ett flertal till såväl ytinnehåll som folkmängd obetydliga kommuner, av vilka två eller flera utan olägenhet kunna sammanslås till ett skoldistrikt.

Skolöverstyrelsen har från folkskolinspektörerna inhämtat uppgifter rörande antalet nu förefintliga kommunalförbund. Dessa uppgifter giva vid handen, att vid tiden för undersökningen endast 18 kommunalförbund mellan skoldistrikt funnos i riket och att genom dem endast 15 läraravdelningar kunde beräknas vara indragna. Vid sidan av dessa förbund finnas visserligen åtskilliga på inbördes överenskommelse grundade sammanslutningar för skolväsendets främjande, men då dessa äro av tillfällig natur och när som helst kunna hävas och därigenom givetvis icke kunna tjäna som underlag för mer omfattande gemensamma företag av ekonomisk natur skoldistrikten emellan, kunna de icke, trots sitt relativa värde, i detta sammanhang tillmätas nämnvärd betydelse.

Skolöverstyrelsen bekräftar för sin del skoldistriktens allmänna obenägenhet att ingå kommunalförbund för skolväsendets främjande. Härigenom förorsaka de sig själva och staten onödiga kostnader, på samma gång som de hålla skolväsendet vid en svagare organisation än som av förhållandena påkallas. Även örn sålunda åtgärder för en ökad användning av kommunalförbund kunna vara erforderliga, vill dock överstyrelsen icke biträda förslagen om införandet av tvångsåtgärder på detta område.

Åtskilliga förslag hava framförts, vilka ansetts ägnade att låta ifrågavarande lag komma till en allmännare tillämpning skoldistrikten emellan än för närvarande är fallet. Man har därvid till och med ifrågasatt tillgripande av tvångsmedel för åstadkommande av kommunalförbund. Kungl. Maj.t eller annan myndighet skulle sålunda kunna förordna örn ingående av kommunalförbund samt bestämma villkoren för sådant förbund i de fall, då förbund syntes böra komma till stånd men vederbörande kommuner icke kunde komma till samförstånd härom, ett förfaringssätt analogt med det, som följes vid fastställande av ändring i den kommunala eller ecklesiastika indelningen. Även örn man kan hysa full förvissning örn att ett på sadunt sätt tillkommet kommunalförbund vore ur allmän synpunkt väl motiverat

Skolöver-

styrelsen.

104 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

och icke innebure förfång i ekonomiskt hänseende för någon av de i förbundet intresserade parterna, kunna dock starka betänkligheter resa sig mot ett tvångsförfarande på ifrågavarande område. Förhållandena härvidlag äro nämligen ingalunda jämförliga med dem, som inträda vid en indelningsändring. En tvångsvis genomförd indelningsändring skiljer definitivt de om ändringen eller äudringsvillkoren oeniga parterna åt, medan ett på samma sätt åstadkommet kommunalförbund skulle till framtida samarbete förbinda kommuner, som vore obenägna härför. Det torde med fog kunna befaras, att i många fall starka slitningar skulle bliva följden av en dylik förening, och att skolväsendet därav icke vore betjänat. — Mera tilltalande förefaller det av länsstyrelsen i Jönköping framförda förslaget, att erhållande av statsbidrag för viss lärartjänst kunde göras beroende av huruvida av myndighet föreslaget kommunalförbund i syfte att nedbringa statens och kommunens kostnader för skolväsendet befunnits icke lämpligen böra komma till stånd. Ett dylikt villkor skulle visserligen innebära en viss påtryckning till ingående av kommunalförbund för förbilligande av skolväsendet, där vederbörande myndighet funne sådant förbund önskvärt, och i flertalet fall skulle väl skoldistrikten för att undgå ekonomiska uppoffringar finna sig nödsakade att ställa sig myndigheternas uppfattning till efterrättelse, men någon ovillkorlig skyldighet härtill förelåge dock icke.

Här må i förbigående påpekas, att en dylik indirekt påtryckning till ingående av kommunalförbund, visserligen av annan art än här av skolöverstyrelsen avses, i vissa fall redan existerar jämlikt förut återgivna bestämmelser i förordningen den 16 december 1927 angående understöd av skatteutjämningsmedel. Överstyrelsen fortsätter:

Överstyrelsen är för sin del emellertid föga benägen att för närvarande tillstyrka sådana tvångsåtgärder för åstadkommande av kommunalförbund till främjande av skolväsendet. Även örn genom dylika åtgärder vissa fördelar i enskilda fall skulle kunna vinnas, torde dock skolväsendet i allmänhet fara bäst utav att icke göras till ett tvisteämne skoldistrikten emellan. Vid ett bifall till vad överstyrelsen ovan föreslagit angående viss skyldighet för ett skoldistrikt att i sina skolor mottaga barn från närgränsande skoldistrikt, torde också behovet av kommunalförbund för skoländamål bliva i någon mån mindre, än vad för närvarande kan vara fallet. Enligt överstyrelsens uppfattning skall blotta tillvaron av en dylik skyldighet göra skoldistrikten mera benägna att träda i förhandling med varandra om skolangelägenheter, som kunna vara av gemensamt intresse.

Skolöverstyrelsen tar däremot upp ett i vissa yttranden framfört förslag, att folkskolinspektör skulle tillerkännas rätt att taga initiativ till bildande av kommunalförbund för skolväsendets tillgodoseende och anför härom:

Av folkskolinspektörernas yttrande i ämnet framgår, att inspektörerna icke sällan påkalla de lokala skolmyndigheternas uppmärksamhet på lämpligheten av att genom kommunalförbund lösa vissa skolorganisatoriska spörsmål, men också, att folkskolinspektörernas förslag i dessa avseenden mera sällan leda till någon allvarligare åtgärd från skoldistriktens sida. Utan tvivel skulle resultatet i åtskilliga fall blivit annorlunda, örn folkskolinspektören ägt befogenhet att påkalla en verklig undersökning angående förutsättningarna för ett kommunalförbund. Överstyrelsen finner därför det i

105 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

vissa yttranden framförda förslaget, att folkskolinspektör skulle tillerkännas rätt att taga initiativ till bildande av kommunalförbund för skolväsendets tillgodoseende, beaktansvärt. En uttrycklig bestämmelse härom i lagen om kommunalförbund vore ägnad att giva hans förslag i berörda avseende nödig auktoritet. Med hänsyn till den befattning, Konungens befallningshavande har att taga med hithörande angelägenheter, synes folkskolinspektörens befogenhet i berörda avseende lämpligen böra begränsas till rätten att — sedan av honom hos lokal skolmyndighet väckt förslag örn bildande av kommunalförbund icke föranlett nämnda myndighet att till Konungens befallningshavande ingiva ansökan örn sådant förbund — själv till Konungens befallningshavande ingiva ansökan örn bildande av kommunalförbund och därvid förebringa den utredning han vill åberopa.

Kostnaderna för erforderlig utredning skulle i detta fall bestridas av allmänna medel. Skolöverstyrelsen föreslår i enlighet härmed motsvarande ändring av § 33 lagen om kommunalförbund.

De myndigheter, som yttrat sig över skolöverstyrelsens förslag rörande ändring av lagen örn kommunalförbund, äro i allmänhet tveksamma om värdet av en sådan ändring, då den med all sannolikhet icke skulle minska de svårigheter, som nu stå i vägen för åstadkommandet av kommunalförbund. I några fall understrykes, att tvångsvisa åtgärder i detta syfte icke böra få förekomma.

Dylika uttalanden göras av länsstyrelserna i Kristianstad, Gävle (i avvaktan på de förslag rörande den kommunala indelningen, som kunna väntas, böra icke för närvarande dylika tvångsåtgärder vidtagas), Luleå samt av dorateapitlen i Strängnäs och Göteborg.

Domkapitlet i Strängnäs gör vid denna punkt följande principiella uttalande: Kommunalförbund för vårdande av folkskolans angelägenheter bör icke ifrågakomma, där icke skoldistrikten äro därom ense. Det är icke med rättvisa och billighet förenligt, att ett skoldistrikt, som genom uppoffringar satt sitt eget skolväsen i gott skick, sedan skulle kunna tvingas till utgifter för upphjälpande av annat skoldistrikts vare sig av ekonomiska eller andra skäl efterblivna skolväsen.

Domkapitlet i Göteborg, som i allt väsentligt i övrigt tillstyrker de åtgärder, som av överstyrelsen föreslagits för det i riksdagsskrivelsen omnämnda syftemålets vinnande, uttalar starka betänkligheter mot denna punkt i förslaget. Att lagen örn kommunalförbund, som i så många fall av kommunerna tagits i anspråk för fattigvårdens ordnande, endast i 18 fall i hela riket nyttjats för åstadkommande av gemensamhet i skolundervisningen, torde enligt domkapitlets förmenande ingalunda bero på bristande initiativ utan på en känsla, att det här gällde något, som på ett långt intimare sätt än fattigvårdsfrågor eller sanitära och med dessa likställda frågor berörde kommunens inre liv och självständiga bestämmanderätt. Domkapitlet anser att den tendens, som i lagstiftningen för närvarande förefinnes, att låta de statliga intressena alltmera vinna terräng på bekostnad av de kommunala icke på denna punkt bör få ökat utrymme. Förslaget påyrkar visserligen icke, att sammanslutning i skolväsendet skulle mot skoldistriktets bestridande kunna genomföras, men den bestämmelse, som föreslås som tillägg

Myndig-

heterna.

106 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

till § 33 av lagen om kommunalförbund synes dock kunna tolkas som ett åläggande för folkskolinspektören att i de fall, då han anser sammanslutning från statsverkets sida önskvärd, verka för densamma. Någon särskild bestämmelse härom förefaller överflödig, då den nuvarande instruktionen för inspektörerna giver dem full möjlighet att verka i den i lagförslaget åsyftade riktningen. Däremot tillstyrker domkapitlet, att i de fall, då kommunerna själva besluta utredning beträffande sammanslutning eller upplösning av skoldistrikt och folkskolinspektören anser utredning lämplig, kostnaderna för denna utredning må utgå av allmänna medel.

Ett antal myndigheter vilja tillerkänna det allmänna större befogenhet i fråga om bildande av kommunalförbund än vad för närvarande är fallet. Förslaget avstyrkes icke, men vederbörande myndigheter betvivla, att genom detsamma några fördelar av betydelse stå att vinna.

Så länsstyrelserna i Stockholm, Uppsala, Ostersund, Vänersborg och Malmö.

Länsstyrelsen i Ostersund förmodar, att den föreslagna överflyttningen av barn från ett skoldistrikt till ett annat i många fall kommer att göra kommunalförbund överflödigt. Den nu föreslagna ändringen i lagen om kommunalförbund synes så gott som belt och hållet sakna betydelse. Länsstyrelsen framhåller, att på denna punkt ett klart behov framträder att på ett eller annat sätt komma till rätta med de ekonomiska och organisatoriska olägenheter, som nuvarande kommunala indelning och den uteslutande på överenskommelse byggda kommunalförbundslagen medföra. I avvaktan på pågående utredningar går dock inte länsstyrelsen närmare in på denna fråga.

Länsstyrelsen i Vänersborg uttalar den förhoppningen, att det initiativ till åstadkommande av sammanslutningar i kommunalförbund, som skolöverstyrelsen föreslagit, skall »leda till ett mera allmänt dryftande av detta spörsmål». Då förslag rörande sammanslutning till kommunalförbund framställts, hava dessa merendels mött motstånd. Skulle det visa sig. att motståndet fortfar, torde det böra tagas under övervägande att bereda möjlighet till åläggande för tredskande skoldistrikt att, vid äventyr av förlust av statsbidrag, verkställa sammanslutning.

Länsstyrelsen i Malmö är för sin del övertygad därom, att, även örn något kan vinnas genom det av skolöverstyrelsen föreslagna tillägget till lagen om kommunalförbund, på grund av den ena eller andra kommunens obenägenhet eller annan anledning dylika förbund ändock icke komma att ingås i önskvärd omfattning. Länsstyrelsen instämmer därför i folkskolinspektörens i Nordsmålands östra inspektionsområde uttalande, att lagen örn kommunalförbund måtte revideras så, att dylik sammanslutning kan komma till stånd, där så anses behövligt.

Vad särskilt Malmöhus län angår skulle exempelvis mycket väl pastoraten kunna utgöra skoldistrikt, i vilket fall en förflyttning av lärare eller indragning av en tjänst lättare skulle kunna ske än vad nu är förhållandet ävensom i övrigt en bättre organisation av skolväsendet kunna vidtagas. Då församlingarna i ett pastorat redan förut hava vissa angelägenheter gemensamt — bland annat i allmänhet samma skolrådsordförande — synes med en sådan anordning ej heller de kommunala myndigheternas självbestämningsrätt trädas allt för nära. Med införande av dylika sammanslutningar, antingen det nu sker pastoratsvis eller i annan ordning, skulle också vinnas att frågan om lärares förflyttning utom distriktet bleve mindre aktuell.

107 Kungl. Maj.ts proposition Nr 77.

Under alla omständigheter synes det länsstyrelsen, att rätten att taga initiativ till bildande av kommunalförbund bör tillkomma, förutom folkskolinspektören, jämväl vederbörande domkapitel och länsstyrelse.

I några fall hava betänkligheter uttalats mot skolöverstyrelsens förslag, att kostnaderna för utredning beträffande kommunalförbund skola gäldas av statsmedel, så framt folkskolinspektör tagit initiativ till dylik utredning.

Länsstyrelsen i Nyköping erinrar, att § 31 i kommunalförbundslagen stadgar, att i vissa fall samhälle må, efter ty länsstyrelse prövar skäligt, förpliktas att helt eller delvis återgälda förskjuten utredningskostnad, och anför därefter:

Det torde vara mindre lämpligt, att länsstyrelse betages rätt att pröva, huruvida förskjuten utredningskostnad skall helt eller delvis gäldas av samhälle, endast därför att frågan väckts av folkskolinspektör, men att å andra sidan betalningsskyldighet skulle kunna åläggas samhälle, även i händelse länsstyrelse av eget initiativ upptagit frågan örn bildande av kommunalförbund. För länsstyrelsen förefaller det därför som om det av skolöverstyrelsen föreslagna stadgandet angående gäldandet av utredningskostnaderna saklöst borde kunna uteslutas, då väl därigenom i allt fall folkskolinspektör icke skulle löpa risk att såsom sökande bliva betalningsskyldig för utredningskostnad.

Med ändringen torde väl allenast hava avsetts att särskilt pointera, att folkskolinspektör äger rätt taga berört initiativ, ty meningen kan väl icke vara, att, därest folkskolinspektör är initiativtagare, länsstyrelse skall berövas rätten att pröva, huruvida överhuvud en måhända rätt så kostsam utredning skall igångsättas.

Länsstyrelserna i Kristianstad och Visby anföra liknande synpunkter i fråga om utredningskostnadens gäldande. Länsstyrelsen i Visby finner hela stadgandet mindre behövligt, »enär länsstyrelsen redan nu icke lärer underlåta att till prövning upptaga av vederbörande folkskolinspektör gjord framställning i sådant syfte och väl även under denna förutsättning i de flesta fallen lärer förordna folkskolinspektören att verkställa den erforderliga utredningen».

Folkskolinspektörerna anse i allmänhet, att tillägget till lagen örn kommunalförbund knappast torde komma att få någon betydelse.

Folkskolinspektören i Nordsmålands östra inspektionsområde framhåller, att enda möjligheten att i det avseendet åstadkomma något väsentligt torde vara, att Kungl. Majit tillerkännes rätt att i sista hand besluta, huruvida och på vilka villkor dylikt kommunalförbund skall anordnas. Folkskolinspektör en i Jämtlands norra inspektionsområde är tveksam örn ändringen kan få någon betydelse utöver vad folkskolinspektören redan nu kan göra för bildandet av kommunalförbund. Örn inga direkta utgifter komma att drabba de utredande kommunerna, förefinnas dock möjligheter för att villigheten att utreda väckt fråga örn inrättande av kommunalförbund kan bliva större. Folkskolinspektören i Jämtlands sältra inspektionsområde anser, att lagen örn kommunalförbund är svår att tyda och att tillämpa och skulle kunna förenklas. Därest skoldistrikt på ett effektivt sätt ålägges att till undervisning mottaga barn från andra skoldistrikt, när så prövas lämpligt, torde för övrigt kommunal-

Departe-

mentschefen.

108 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

förbundens något tungrodda apparat mera sällan behöva tillgripas. Folkskolinspektören i Alvsborgs södra inspektionsområde, som tillstyrker ändringsförslaget, vitsordar, att kommunalförbund säkerligen i många fall skulle kunna medföra lägre kostnader för undervisningen och bättre skolformer. Skoldistrikten äro dock mycket obenägna att åstadkomma dylika förbund. Inom inspektionsområdet har i stället vid flera tillfällen framkommit förslag, att sådana skoldistrikt, som bestått av två eller flera kommuner, skulle uppdelas. I icke mindre än fyra fall har under de senare åren sådan uppdelning också ägt rum. Folkskolinspektören i Västerbottens södra inspektionsområde förmodar, att kommunalförbund kunna äga betydelse för de små skoldistrikten i södra delarna av landet. I Västerbotten saknas varje förutsättning för sådana sammanslutningar. Folkskolinspektörerna i Västerbottens norra och Tornedalens inspektionsområden anföra liknande synpunkter.

Skatteutjämningsberedningen erinrar, att den föreliggande frågan i denna del berör ett ämne, som beredningen enligt sina direktiv har att ägna en ingående uppmärksamhet. Därefter anföres:

Vad skolöverstyrelsen i detta hänseende föreslagit, torde komma att få ringa praktisk betydelse. A andra sidan måste det anses mindre välbetänkt att, innan beredningen undersökt möjligheterna att åvägabringa större kommunala förvaltningsenheter, vidtaga längre gående ändringar i härutinnan gällande bestämmelser. Beredningen är i allt fall ännu icke beredd att intaga ståndpunkt till frågan om ändring av nämnda lag och har därför funnit lämpligt låta anstå med yttrande över denna del av det remitterade förslaget.

Statskontoret förmenar, att den av skolöverstyrelsen föreslagna ändringen i lagen om kommunalförbund skulle komma att få ringa betydelse för främjandet av de syftemål, som äro i fråga. Statskontoret avstyrker därför ett upptagande av denna fråga i detta sammanhang, i all synnerhet som lagen om kommunalförbund på annat håll är föremål för överarbetning.

Jag vill betona, att spörsmålet att åstadkomma större förvaltningsenheter för folkskoleväsendet, vare sig nu detta sker genom direkt sammanslagning av de alltför små skoldistrikten eller genom att med hjälp av lagen örn kommunalförbund sammansluta skoldistrikten till samarbete för skolväsendets ordnande, är en av de allra mest centrala frågorna i diskussionen om utvägar för åvägabringandet av en i möjligaste mån klok hushållning med det allmännas anslag till skolväsendet. Denna uppfattning delas av de myndigheter, som yttrat sig i ärendet. Samstämmigt har emellertid framhållits, att skoldistrikten i allmänhet äro ytterst obenägna att ingå på dylikt samarbete. I de fall, där folkskolinspektörerna intresserat sig för uppgiften att sammanföra skoldistrikten i kommunalförbund, synas deras hänvändelser oftast ha mötts med likgiltighet eller motstånd. Lagen om kommunalförbund har utformats på sådant sätt, att regeln örn den kommunala självbestämmanderätten upprätthållits obruten. Skoldistrikt äger efter gottfinnande

109 Kungl. May.ls proposition Nr 77.

biträda eller avslå förslag om bildande av kommunalförbund. Sker det sistnämnda, kommer förbundet icke till stånd, vilka skäl som än kunna anföras till förmån för ett sådant. Staten har endast i fråga om svårt skattetyngda kommuner möjligheter till viss indirekt påtryckning på vederbörande skoldistrikt enligt lagen den 16 december 1927 angående understöd av skatteutjämningsmedel åt vissa kommuner, varom i det föregående erinrats.

Frågan örn åvägabringandet av större kommunala förvaltningsenheter är emellertid i ett större sammanhang föremål för övervägande inom skatteutjämningsberedningen. Det synes vid sådant förhållande icke tillrådligt att nu vidtaga några ändringar i lagstiftningen på förevarande område och sålunda föregripa beredningens arbete. Skolöverstyrelsens förslag om införande av en bestämmelse rörande rätt för folkskolinspektör att taga initiativ till bildande av kommunalförbund torde för övrigt, på sätt flertalet myndigheter påpekat, komma att få ringa praktisk betydelse, så länge icke framställningar i detta ärende riktas till en för skolärenden särskilt arbetande och intresserad mellaninstans med den initiativkraft, som följer den medvetet uppfattade kallelsen att oavlåtligt befordra undervisningens väl. Jag avstyrker alltså för det närvarande skolöverstyrelsens förslag i denna del.

VI. ökade möjligheter för inackordering av skolbarn och för anordnande av skolskjutsar.

Bland andra åtgärder för skolväsendets smidigare anpassning efter växlande förhållanden har ifrågasatts möjligheten av att ytterligare utvidga anordningen med statsbidrag till inackordering av skolbarn och till skolskjutsar. Så även i riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t år 1927 angående åtgärder för indragning av överflödiga skolor och skolavdelningar.

De myndigheter, vars yttranden av skolöverstyrelsen åberopats i förevarande utredning, hava samstämmigt vitsordat, att dylika åtgärder med all sannolikhet i betydande utsträckning skulle befordra folkskoleväsendets förmåga av anpassning efter ändrade befolkningsförhållanden. Samtidigt konstateras emellertid, att på vissa håll fördomar, låt vara ogrundade, mot skolskjutsar ofta yppats hos föräldrar och målsmän och att likaledes — och mera allmänt — målsmännen endast med motvilja eller tveksamhet gå med på att inackordera sina barn hos andra familjer. Denna motvilja har till en del sin naturliga förklaring i svårigheten att anskaffa tillräckligt kvalificerade enskilda hem, i vilka barnen kunna inackorderas. Några myndigheter draga konsekvensen härav, då de förorda en kraftig utvidgning av skolhemsverksamheten, såsom utgörande det säkraste och ur pedagogisk synpunkt lämpligaste medlet till skolvä-endets koncentrering och för indragning av mindervärdiga skolor. De fåtaliga myndigheter, som uttalat tveksamhet beträffande

Allmänna synpunkter hos de av skol överstyrelsen hörda myn digheterna.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

utvidgad tillämpning av antingen inackordering av skolbarn eller skolskjutsar (folkskolinspektörerna i Gotlands, Nordskånes västra, Sydskånes västra och Ångermanlands inspektionsområden, Skara domkapitel och länsstyrelserna i Nyköping, Vänersborg och Örebro) hänvisa i allmänhet till det faktum, att anordningarna ifråga somligstädes icke äro populära bland skoldistriktens befolkning, att de medföra vissa olägenheter och aldrig helt kunna ersätta en skola. Övriga folkskolinspektörer, domkapitel och länsstyrelser uttala sig däremot med eller utan motivering för en ökad användning av dessa anordningar. Nu gällande bestämmelser anses för snävt utformade, högre statsbidrag föreslås böra utgå för skolskjutsar, statsbidrag till inackordering av skolbarn bör ej blott begränsas till vissa län utan utbetalas över hela landet och bidragets inskränkning till vissa sociala kategorier hävas. Såsom fullt utprövade och gagneliga böra respektive anordningar inordnas bland övriga medel, som stå det allmänna till buds för undervisningsväsendets förbättrande.

lnJ» skolbarn9 Anslaget till statsbidrag för inackordering av skolbarn, som beviljades

första gången av 1902 års riksdag med ett belopp av 5,000 kronor, skulle användas för att åt fattiga inom Vilhelmina församlings fjälltrakter och inom Risbäcks kapellförsamling på längre avstånd från församlingens skolor boende skolpliktiga barn bereda möjlighet till skolgång. Sedermera har anslaget ökats och därmed även antalet skoldistrikt, som därav kommit i åtnjutande. Enligt kungörelsen den 28 maj 1926 (nr 142) utgår statsbidrag till skoldistrikt inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, dock med undantag för rikets nordligaste gränsorter, för inackordering i skolhem eller enskilda hem av skolpliktiga barn av fattiga, avlägset från skola boende föräldrar. Det vederbörande skoldistrikt tillkommande beloppet skall av skolöverstyrelsen i varje särskilt fall bestämmas. För budgetåret 1929/ 1930 utgick anslaget med 315,000 kronor, in beräknat bidrag åt Västerbottens läns arbetsstugor, och för budgetåret 1930/1931 beviljades ett anslag av 515,000 kronor. I anledning av två vid 1930 års riksdag väckta likalydande motioner (I: 87 och II: 182) hemställde riksdagen i skrivelse nr 8 A, punkt 186, hos Kungl. Majit örn utredning rörande inackorderingsbidragets utsträckande även till Västernorrlands län. Hos 1931 års riksdag begärde Kungl. Majit, på grundval av en av skolöverstyrelsen utförd utredning, anslag för ifrågavarande ändamål. Departementschefen anförde, att då senaste riksdag höjt anslaget från 315,000 kronor till 515,000 kronor, departementschefen ej kunde av budgetära skäl föreslå ett ifrågasatt utsträckande av inackorderingsbidragen även till Kopparbergs och Gävleborgs län. I enlighet med Kungl. Majits förslag beslöt riksdagen för budgetåret 1931/1932 under rubriken »Inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga barn inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, dock ej rikets nordligaste gränsorter» uppföra ett ordinarie anslag av 548,000 kronor. Riks-

lil

Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

dagen avslog samtidigt väckta motioner (1:92 och 11:150) om inackorderingshidragets utsträckande att gälla »Dalarne och Norrland, dock ej rikets nordligaste gränsorter». Sedermera har ny kungörelse i ämnet utfärdats den 29 maj 1931 (nr 130).

Med hänvisning till gällande bestämmelser framhåller skolöverstyrelsen inledningsvis, att anordningen med inackordering av skolbarn närmast är att betrakta som en nöd fallsåtgärd, tillkommen icke i syfte att förbilliga eller förbättra skolväsendet utan för att möjliggöra att ifrågavarande barn över huvud taget komma i åtnjutande av skolundervisning. Överstyrelsen erinrar om att föräldrarna icke sällan ogärna lämna sina barn till inackordering i främmande hem. Den känsla, som dikterar föräldrarnas motvilja mot en sådan åtgärd, är naturlig och bör om möjligt respekteras. Ej sällan äro emellertid omständigheterna sådana, att föräldrarnas önskan att behålla barnen hos sig motväges av en önskan att bereda dem en väsentligt bättre undervisning än vad som kan åstadkommas vid de mindre skolorna.

Aven om sålunda inackordering av skolbarn anses vara en nödfallsutväg, som endast med största varsamhet bör tillgripas, torde dock enligt skolöverstyrelsens uppfattning en dylik åtgärd i vissa ingalunda sällsynta fall kunna tjäna som medel för indragning av skolor och skolavdelningar. Jämte sin rent sociala och pedagogiska huvuduppgift skulle inackorderingen därmed tjäna jämväl ekonomiska syften. Överstyrelsen vill emellertid för sin del icke förorda en schablonmässig, av enbart ekonomiska motiv föranledd indragning av skolor.

Med ledning av vissa från folkskolinspektörerna infordrade uppgifter har skolöverstyrelsen ungefärligen bedömt de med inackorderingssystemet förknippade möjligheterna att indraga skolor och skolavdelningar. Härom an föres:

Från samtliga statens folkskolinspektörer hava infordrats uppgifter rörande

1) antal läraravdelningar, som på grund av nu förekommande inackordering kunna beräknas vara indragna;

2) antal läraravdelningar, som kunna beräknas indragna vid en allmännare tillämpning av inackorderingssystemet, därvid förutsätles, dels att statsbidraget utginge även till andra än barn av fattiga föräldrar, dels att inackordering ställer sig billigare än uppehållande av särskild skola, dels att inackordering icke beräknas, där skolskjutsar vore att föredraga.

En sammanfattning av berörda uppgifter giver till resultat beträffande punkt 1) 93 läraravdelningar och vad angår punkt 2) 303 läraravdelningar. Aven örn dessa sifferuppgifter, särskilt den senare, givetvis grunda sig på ytterst osäkra beräkningar, giva de dock vid handen, dels att statsverket möjligen i någon mån erhåller ett i form av minskade bidrag till lärarlöner ekonomiskt vederlag för de nu årligen utgående anslagen till inackordering av skolbarn och till uppförande och understödjande av skolhem, dels att inackorderingssystemet, vidare utvecklat, innebär möjligheter till minskning av antalet skolor och skolavdelningar.

Skolöver-

styrelsen.

112 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

Då folkskolinspektörerna beträffande punkt 2) här ovan beräknat det antal läraravdelningar, som vid en allmännare tillämpning av inackorderings systemet skulle kunna indragas, hava de förutsatt, att inackorderingen skulle ställa sig ekonomiskt fördelaktigare än uppehållandet av särskild skola. Genom ett räkneexperiment torde man kunna hilda sig en ungefärlig uppfattning om i vilka särskilda fall statsverket kan hava ekonomisk fördel av att lämna bidrag till inackordering i stället för bidrag till en lärares avlöning. I de flesta fall torde till indragning kunna ifrågakomma tjänst, som innehaves av småskollärarinna. Statsbidrag till sådan befattningshavare utgår med nio tiondelar av grundlönen jämte det eller de ålderstillägg, vartill lärarinnan är berättigad, d. v. s. med respektive 1,080, 1,230 och 1,530 kronor jämte dyrtidstillägg och provisorisk avlöningsförbättring. Vid en beräkning av omkring 240 inackorderingsdagar och ett statsbidrag av exempelvis 75 öre per barn och dag skulle statsverket alltså hava ekonomisk fördel av att skolor med intill 7 å 8 eller i vissa fall ännu flera barn indrages oell barnen inackorderades för erhållande av undervisning i andra läraravdelningar.

Nu gällande bestämmelser för statsbidrag till inackordering av skolbarn äro emellertid i några avseenden, anför överstyrelsen, hinderliga för anordningens nyttjande som medel för indragning av skolor och skolavdelningar. Detta gäller i främsta rummet statsbidragets begränsning till vissa län.

Visserligen torde inackorderingen av skolbarn hava störst betydelse för landets nordligaste delar med dess flerstädes glesa bebyggelse, men även i sydligare belägna trakter skulle inackorderingen säkerligen i vissa örn än mera sällsynta fall kunna både underlätta skolgången för avlägset från skola boende barn och bereda ökade möjligheter att indraga fåtaligt besökta skolor. Av de av folkskolinspektörerna infordrade yttrandena synes framgå, att behov av inackorderderingsbidrag föreligger förutom i Norrland särskilt i Värmland och Dalarna samt i vissa delar av landet utmed östra och västra kusten, framför allt i vissa delar av skärgården. Överstyrelsen tillåter sig i detta sammanhang erinra örn statens bidrag till inackordering av skolplikt^ barn till lots- och fyrpersonalen, när barnantalet på en lots- eller fyrplats är så ringa, att uppehållandet därstädes av en särskild skola skulle ställa sig oekonomiskt. Aven i vissa andra fall skulle det vara god hushållning att lämna statsbidrag till inackordering av ett fåtal barn i stället för statsbidrag till avlöning av en lärare för dessa.

Väl belysande för denna frågas betydelse inom vissa delar av skärgården är en av folkskolinspektören i Göteborgstraktens inspektionsområde till skolöverstyrelsen den 24 maj 1930 avgiven skrivelse, vilken av överstyrelsen överlämnats till Kungl. Maj:t. I denna skrivelse anföres bland annat:

Vid en del skolor, belägna i Bohusläns skärgård, bar antalet lärjungar under de senare åren starkt avtagit, och fråga har därför uppstått örn dessa skolors nedläggande. De äro förlagda å mindre öar, där befolkningen i allmänhet utgöres av jordbrukare och fiskare. Den starka utvecklingen av fisket, som under de senare årtiondena ägt rum i Bohuslän i samband med fiskeflottans utökning och modernisering, har lämnat fiskarbefolkningen å ovannämnda mindre öar oberörd; gradvis avfolkas därför öarna, och det är mera sällan det händer, att en ny familj inflyttar till dessa. De skolor,

113 Kungl. Majlis proposition Nr 77.

som närmast avses, äro Klöveröns, Lövöns och Ilättans mindre folkskolor samt Lilla Askerön—Lilla Brattöns flyttande mindre folkskola. I dessa skolor växlar lär jungan talet mellan två och tre. Domkapitlet har i allmänhet medgivit skolornas upprätthållande intill utgången av läsåret 1929/1930 eller 1930 1931, varefter det på förnyad prövning beror, huruvida respektive skolor skola uppehållas. Dessutom finnas några skolor — inspektören nämner exempel på sådana — i vilka lärjungantalet redan nu är litet och dessutom statt i nedgående, och beträffande vilka man följaktligen har skäl att befara, att fråga snart uppstår örn deras nedläggande.

För min del, anför inspektören, har jag gjort flera försök att förmå vederbörande skoldistrikt till att genom inrättande av skolskjuts ordna skolväsendet på ett mera rationellt sätt. I något fall har det lyckats mig; i andra fall icke. Man måste ock rättvisligen erkänna, att frågan örn inrättande av regelbunden båtskjuts till och från ovannämnda öar är allt annat än lättlöst. Vanligen äro de så belägna, att man för att komma till dem måste under kortare eller längre sträcka passera öppet hav. Skall regelbunden transport av skolbarn kunna ske med båt, måste man hava tillgång till en verkligt sjögående, ruffad motorbåt Transporten — om sådan över huvud kan komma till stånd — måste följaktligen ställa sig ganska dyrbar och är aldrig helt utan vissa riskmoment.

Det är därför, som jag förmenar, att den bästa utvägen, för att åstadkomma bättre ordning på skol förhållandena å sådana orter, som det här är fråga om, vore om statsbidrag för inackordering av skolpliktiga lärjungar i vissa fall kunde erhållas. 1 detta sammanhang saknar jag anledning att närmare ingå på frågan örn grunderna för ett dylikt bidrags utgående. Jag vill blott framhålla, att det säkerligen vore ändamålsenligt, om så stor frihet som möjligt rörande bidragets utfående och disponerande kunde medgivas vederbörande skoldistrikt. Uteslutet är t. ex. icke att man med fördel skulle kunna under viss del av läsåret använda relativt billig transport sjöledes av lärjungar, medan under andra delar av läsåret inackordering måste äga ruin.

Visserligen är det endast med en stark känsla av olust man föreslår nedläggandet av skolor, framhåller inspektören. Stor hänsyn mäste tagas till de isolerade och krävande förhållanden, under vilka öbefolkningen oftast driver sitt arbete. Men det uppkommer ibland fall, då det måste sagås vara orimligt att uppehålla särskild skola — de relaterade fallen äro dylika — och då andra anordningar synas påkallade. Härtill kommer att rent pedagogiskt undervisningen vid skolor av här ifrågavarande art företer vissa bristfälligheter. Skolformen är mindre god, materialuppsättningen obetydlig och frånvaron av tävlingsmoment vid undervisningen verkar förslöande på barnen. Även örn undervisningen i allmänhet skötes oklanderligt, så har det dock icke saknats exempel på att ensamheten och den andliga isoleringen verkat direkt nedsättande på vederbörandes arbetsintensitet.

Skolöverstyrelsen föreslår nu, att ett extra anslag å 15,000 kronor anvisas till inackorderiugsbidrag för vissa skolpliktiga barn i de delar av riket, där för närvarande dylikt bidrag icke utgår. Ifrågavarande verksamhet får, menar överstyrelsen, de första åren karaktär av försök. Säkra beräkningsgrunder saknas för bedömandet av det belopp, som kan visa sig erforderligt. Örn ett dylikt mindre anslag funnes tillgängligt, skulle dock det faktiska behovet kunna utrönas med ledning av inkomna ansökningar örn statsbidrag.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 63 höft. (Nr 77.)

114 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

Rörande villkoret, att statsbidrag till inackordering av skolbarn enligt gällande bestämmelser skall utgå allenast till barn av fattiga föräldrar, anför överstyrelsen med hänvisning till underdånigt utlåtande den 30 september 1924 i anledning av riksdagens skrivelse nr 210 år 1924:

Vid det förhållande, att bidrag till inackordering icke skulle komma att utgå endast för att bereda skolgång åt sådana barn, som därförutan skulle bliva i saknad av regelbunden skolundervisning, utan jämväl för att bereda möjlighet till indragning av vissa fåtaligt besökta eller illa utrustade skolor, synes bestämmelsen, att bidraget kan utgå endast för barn till fattiga föräldrar, icke fullt lämplig. Om genom indragning av en skola samtliga skolans lärjungar måste inackorderas för att komma i åtnjutande av lagstadgad undervisning, synes det rättvist och billigt, att inackorderingsbidrag utgår även för sådana barn, vilkas föräldrar icke kunna betecknas som fattiga. Den besparing, som genom skolans indragning skulle beredas det allmänna, skulle eljest åstadkommas genom ökade omkostnader för enskilda.

Överstyrelsen förklarar sig förbliva vid denna tidigare av överstyrelsen tillkännagivna principiella uppfattning, att statsbidraget icke bör begränsas endast till barn av fattiga föräldrar. Ett slopande av nämnda bestämmelse skulle få endast ringa betydelse för statsverket, då de föräldrar och målsmän, för vilkas barn skoldistrikt bomme att åtnjuta dylikt statsbidrag, i regel kunna anses tillhöra den i kungörelsen åsyftade kategorien.

Till sist erinrar överstyrelsen örn den av åtskilliga myndigheter omskrivna olägenheten att finna lämpliga inackorderingshem. Av denna anledning vore en i möjligaste mån sund utveckling av inackorderingssystemet i hög grad beroende av tillgången på skolhem och arbetsstugor, varför anordnandet av sådana alltjämt vore förtjänt av statsmakternas kraftiga stöd.

I sina anslagsäskanden för nästkommande budgetår har skolöverstyrelsen hemställt, att det ordinarie anslaget till inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga barn inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, dock ej rikets nordligaste gränsorter, måtte i riksstaten för budgetåret 1932/1933 uppföras med oförändrat belopp, 548,000 kronor.

Skolöverstyrelsen anför härom följande:

I samband med sina folkundervisningen avseende anslagsäskanden för budgetåret 1931/1932 hemställde överstyrelsen — på grundvalen av företagen utredning beträffande den merkostnad för statsverket, som kunde föranledas av ett utsträckande av den med anslaget till inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga barn bedrivna understödsverksamheten jämväl till skoldistrikt inom Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län — att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att, med uteslutande av det i riksstaten för budgetåret 1930 1931 uppförda anslaget å 515,000 kronor till inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga barn inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, dock ej rikets nordligaste gränsorter, i stället därstädes för budgetåret 1931/1932 under rubriken: Inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga barn inom Dalarna och Norrland, dock ej rikets nordligaste gränsorter, uppföra ett ordinarie anslag å 587,000 kronor. Kungl. Majit, som visserligen ansåg det önskvärt, att inackorderingsbidragen kunde utsträckas till samtliga dö

115 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

av överstyrelsen förordade länen, ansåg sig dock av budgetära skäl icke kunna gå längre än att förorda ett av överstyrelsen under alternativ II framlagt förslag, iunebärande en utvidgning av den hittills bedrivna verksamheten till att omfatta även Västernorrlands län. Detta alternativ beräknades av överstyrelsen vid fullt genomförd orgauisation innebära en kostnadsökning av 48,408 kronor, men ansågs ökningen, då verksamheten under första året förmodades icke hinna komma i gång mer än delvis, kunna för budgetåret 193b 1932 begränsas till 32,677 kronor. Med godtagande av överstyrelsens beräkning föreslog Kungl Majit en höjning av anslaget till i avrundat tal 548,000 kronor eller med 33,000 kronor.

Detta Kungl. Majits förslag blev av riksdagen bifallet. Ny kungörelse i ämnet har utfärdats den 29 maj 1931 (nr 130).

I fråga om fördelningen av nämnda för budgetåret 1931/1932 beviljade anslag får överstyrelsen meddela, att överstyrelsen med ledning av inkomna ansökningar tillerkänt statsbidrag med tillhopa 500,000 kronor åt skoldistrikt inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt att bidrag med oförändrat belopp, 15.000 kronor, tilldelats stiftelsen Västerbottens läns arbetsstugor. Ansökningarna örn bidrag från skoldistrikt i Västernorrlands län, som enligt nämnda kungörelse skola insändas till överstyrelsen före den 1 september 1931, hava inkommit under de senaste dagarna, varför överstyrelsen ännu icke hunnit slutbehandla dessa ansökningar. Vid en hastig granskning av desamma synes framgå, att 18 skoldistrikt — därav 3 inom Medelpads, 10 inom Ångermanlands södra och 5 inom Ångermanlands norra inspektionsområden — sökt bidrag, att antalet barn och inackorderiugsdagar, för vilka bidrag sökts, äro respektive 255 och 40,349, att tillhopa begärts bidrag med 42,178 kronor 15 öre samt att domkapitlet förordat bidrag med tillhopa 24,705 kronor.

Beträffande fördelningen av bidrag till hithörande skoldistrikt inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län redogöres i följande tablå.

116 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

Av den lämnade redogörelsen framgår i jämförelse med motsvarande uppgifter för budgetåret 1930/1931, att antalet skoldistrikt, som sökt bidrag, ökats från 79 till 85, att antalet bidragsbehövande barn ökats från 4,808 till 5,273 (enligt överstyrelsens beräkning), att den av överstyrelsen beräknade totalkostnaden oavsett skolhemmen ökats från 703,670 kronor till 814,511 kronor eller med ej mindre än 110,841 kronor samt att, då statsbidragens totalsumma vore densamma som föregående år eller 500,000 kronor, bidraget för inackorderingsdag minskats från i medeltal 65,i öre till 52,5 öre.

Vad därefter angår behovet av anslag för budgetåret 1932/1933, synas de approximativa och ofta ofullständiga uppgifter, som införskaffats genom vederbörande folkskolinspektörer för hithörande delar av Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, peka hän mot en ytterligare ökning av inaekorderingsdagarnas antal. Summan av de belopp, varom ansökningar skulle göras, synes nämligen kunna uppskattas till 891,593 kronor. Den alltjämt fortgående ökningen av inackorderingsdagarnas antal, en ökning som torde ha sin huvudsakliga grund i övergång från halvtids- till heltidsläsning, samt önskvärdheten av att kunna höja de statliga bidragen — vilka såsom ovan nämnts för innevarande budgetår nedgått till i medeltal 52 V2 öre för inackorderingsdag — till i medeltal omkring 70 öre för dag synes överstyrelsen starkt motivera en rätt avsevärd höjning av förevarande anslag. På grund av nu rådande statsfiuansiella läge finner sig överstyrelsen dock böra avstå ifrån att nu föreslå någon höjning av anslaget.

Vad bidrag till skoldistrikt inom Västernorrlands län angår, synas de nu inkomna ansökningarna giva vid handen, att för innevarande budgetår inackorderingsbidrag icke skulle behöva tillerkännas de skoldistrikt, som gjort ansökning därom, med så stora belopp, att hela det tidigare av överstyrelsen beräknade beloppet behöver tagas i anspråk härtill. Vid sådant förhållande anser sig överstyrelsen ej behöva nu förorda en höjning av anslaget beträffande ifrågavarande län.

1 detta sammanhang får överstyrelsen meddela, att en framställning nu föreligger från stiftelsen Västerbottens läns arbetsstugor örn sådan höjning av det belopp av 15,000 kronor, som jämlikt riksdagens år 1929 fattade beslut utgår till stiftelsens fem arbetsttugor, att stiftelsen måtte beredas anslag efter samma grunder som under senare år beviljats stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor eller med 200 kronor för barn och läsår. Med överlämnande av berörda framställning får överstyrelsen uttala, att överstyrelsen för sin del livligt behjärtar önskemålet, att tillräckliga statsmedel måtte ställas till stiftelsen Västerbottens läns arbetsstugors förfogande för ifrågavarande verksamhet. Skäl synes överstyrelsen ej heller föreligga att låta sistnämnda stiftelse inta en sämre ställning än motsvarande stiftelse inom angränsande län. Arbetsförhållandena inom de båda länen måste nog — såsom i ansökningen framhållits — i stort sett anses så likartade, att likställighet i fråga om statsunderstöd kan anses motiverad. Med hänsyn till den av de statsekonomiska förhållandena anbefallda återhållsamheten i nya eller ökade utgifter anser sig emellertid överstyrelsen, det oaktat, nu förhindrad att föreslå höjning av anslaget.

Slutligen anser sig överstyrelsen böra i detta sammanhang jämväl erinra örn att ett synnerligen stort behov föreligger om utvidgning av inackorderingsverksamheten. Överstyrelsen avser härmed ej endast den utsträckning av understödsverksamheten till Dalarna och Gävleborgs län, varom översty-

117 Kungl. Maj:ts proposition N:r 77.

reisen på grund av särskild utredning förra året gjorde framställning, utan jämväl det behov av anslag, som ovedersägligen föreligger för att sätta en del skoldistrikt i övriga delar av riket i tillfälle att låta inackordera barn från avlägsna bygder vid mera centralt belägna skolor, i stället för att upprätthålla särskilda skolor för ett ringa fåtal barn. Beträffande sistnämnda behov har överstyrelsen vid flera föregående tillfällen gjort framställning, bland annat i underdånigt utlåtande den 30 september 1924. Med hänsyn till det rådande ekonomiska läget anser sig överstyrelsen emellertid nu icke böra förnya siu framställning i detta avseende.

För anordnande av skolskjutsar utgick under ett vart av budgetåren 1926/ 1929 ett extra anslag av 30,000 kronor. Budgetåret 1929 1930 höjdes anslaget till 60,000 kronor. Samma anslag utgick under nästföljande budgetår. Ar 1930 hemställde skolöverstyrelsen hos Kungl. Majit, att anslaget måtte höjas till 100,000 kronor, enär den stora efterfrågan på anslag icke stöde i rimlig proportion till den ringa tillgången på medel. Samtidigt ifrågasatte överstyrelsen, att anslaget måtte givas karaktären av ordinarie förslagsanslag, eller, övergångsvis, extra reservationsanslag, på det att möjliga besparingar under ett budgetår kunde tagas i bruk nästföljande år. Departementschefen kunde med hänsyn till den korta tid, som förflutit, sedan anslaget senast höjdes, och jämväl av budgetära skäl, icke förorda större ökning än till 75,000 kronor. Vidare hade ifrågavarande verksamhet bedrivits under relativt kort tid, vadan ändring av anslagets natur icke borde nu vidtagas. Kungl. Majit föreslog därför riksdagen, att för budgetåret 1931/1932 för ifrågavarande ändamål anvisa ett extra anslag av 75,000 kronor. Ett flertal motioner väcktes (1:33, 11:71, 31, 109, 151), i vilka samtliga hemställdes örn ökning av anslaget till 100,000 kronor. I fyra av dessa motioner föreslogs desslikes, att anslagsbeteckniugen måtte förändras till ordinarie förslagsanslag, och i en av dessa sistnämnda motioner (lii 109), att anslag till skolskjutsar måtte utgå med 75 procent av de kostnader, som skoldistrikt genom denna anordning åsamkats. Statsutskottet (nr 8, punkt 229) föreslog anvisandet av ett extra anslag av 85,000 kronor, vilken hemställan vann riksdagens bifall (skrivelse nr 8 A, punkt 217).

Bestämmelser angående skolskjutsar finnas givna i kungörelsen den 28 maj 1926 (nr 143). Bidrag utgår företrädesvis för skjutsning av barn, som hava lång eller eljest svår väg till skolan, och i sådana fall, där kostnaderna för skolskjutsarnas anordnande kunna anses uppvägas av besparingar för skolväsendet i andra avseenden, varjämte föresknves, att statsbidraget i regel icke må överstiga hälften av kostnaderna för skolskjutsarnas anordnande.

Skolöverstyrelsen hänvisar till nyss anförda bestämmelser och påpekar, att statsbidraget till skolskjutsar redan från början kommit att tjäna det dubbla syftet att bereda lättnader i skolgången för barn, som hava lång eller eljest svår väg till skolan, och att skapa möjlighet till indragning av skolor eller skolavdelningar med lågt barnantal. »I de flesta fall hava

Skolskjutsar.

Skol-

överstyrelsen.

118 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

skolskjutsar medfört dylika indragningar, varigenom åstadkommits besparingar för skolväsendet, vilka icke blott uppväga utan väsentligt överstiga kostnaderna för skolskjutsarnas anordnande».

Genom från statens folkskolinspektörer infordrade uppgifter har skolöverstyrelsen ungefärligen kunnat fixera storleken av de sålunda inbesparade bidragen till lärartjänster och samtidigt beräknat de ytterligare besparingar, som i detta hänseende skulle kunna göras genom ett mera vidsträckt utnyttjande av skolskjutsar. Överstyrelsen anför:

Skolöverstyrelsen har från samtliga folkskolinspektörer inhämtat uppgifter angående

1) antal läraravdelningar, som på grund av nu förekommande skolskjutsar kunna beräknas vara indragna;

2) antal läraravdelningar, som kunna beräknas indragna vid en allmännare användning av skolskjutsar, därvid förutsättes, dels att statsbidraget utgår med belopp motsvarande halva kostnaden för skjutsningen, dels att skolskjutsarna ställa sig billigare än uppehållande av särskild skola, dels att skolskjutsar icke beräknas, där inackordering vore att föredraga.

En sammanfattning av dessa uppgifter utvisar beträffande berörda punkter respektive 70 och 380 läraravdelningar.

Givetvis äro även dessa uppgifter i ej ringa mån ungefärliga. Det torde dock beaktas, att folkskolinspektörerna vid här ifrågavarande beräkningar i högre grad än beträffande inackorderingen kunnat utgå ifrån faktiska förhållanden, enär, såsom ovan framhållits, de nu förekommande statsunderstödda skolskjutsarna i allmänhet tillkommit såsom ersättare för indragna eller eljest behövliga läraravdelningar.

Skolskjutsarnas ekonomiska betydelse för statsverket framgår någorlunda tydligt därav, att, enligt folkskolinspektörernas beräkningar, genom det vid tiden för beräkningarna utgående statsbidraget för skolskjutsar å sammanlagt 30,000 kronor inbesparats statsbidrag till 70 lärartjänster med ett sammanlagt belopp — beräknat efter i olika lönegrader utgående statsbidrag — av lägst 75,600 kronor och högst 107,100 kronor, oavsett dyrtidstillägg till 70 befattningshavare, och torde dyrtidstillägget ensamt kunna beräknas uppgå till ungefär samma belopp som hela det för skolskjutsar utgående statsbidraget. Då nu — fortfarande enligt folkskolinspektörernas uppgifter — icke endast 70 utan 380 läraravdelningar, d. v. s. mer än fem gånger det nuvarande antalet, skulle kunna undvaras genom en vidare utveckling av skolskjutsanordningen, varvid statsbidraget skulle utgå efter samma grunder som för närvarande, synes det uppenbart, att anordningen med skolskjutsar innebär möjligheter till avsevärda besparingar för statsverket.

Oavsett sin ekonomiska betydelse, äro emellertid skolskjutsarna dessutom viktiga hjälpmedel vid skolväsendets allmänna anordning, framhåller överstyrelsen.

Sålunda kunna genom skolskjutsarna barn överföras från svaga skolformer med otillräckligt utbildade lärarkrafter till skolor av högre form och från bristfälliga, förhyrda lokaler till i hygieniskt hänseende fullt tillfredsställande skolhus, varav följden i allmänhet måste bliva ett förbättrat undervisningsresultat.

Överstyrelsen, som på grund av antydda ekonomiska, hygieniska och pedagogiska synpunkter gärna skulle se, att skolskjutsar snarast möjligt

119 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

komme till stånd i alla de fall, där de i berörda hänseenden vore för skolväsendet gagneliga, håller dock före, att utvecklingen på området icke bör forceras. Skolskjutsar äro ännu för allmänheten en nyhet, som på sina håll betraktas med misstänksamhet. Man fruktar, kanske icke utan skäl, att en blygsam början med anordning av skolskjutsar — i fullt motiverade fall — allt för lätt kan leda till överdrivna anspråk från föräldrar och målsmän, vilkas barn ha jämförelsevis lång skolväg, eller man är över huvud taget obenägen att frångå invanda förhållanden och indraga skolor, som, även örn de äro bristfälligt utrustade, dock hava ett gynnsamt läge för de få barn, för vilka de äro avsedda.

Därest skoldistrikten, såsom överstyrelsen föreslår, icke skola äga att utan särskilt medgivande återbesätta ledig tjänst, torde icke kunna undvikas, att i enstaka fall skolor bliva indragna, vilka distrikten eller åtminstone inom ifrågavarande skolområde bosatta föräldrar och målsmän velat behålla och att följaktligen ett skoldistrikt kan bliva nödsakat att på annat sätt, till exempel genom anordnande av skolskjutsar, sörja för att de till den indragna skolan hörande barnen erhålla undervisning. Överstyrelsen anser, att man i dylika fall bör förfara med stor varsamhet och icke utan vägande skäl förmena skoldistrikt att uppehålla skolor, från vilka de icke frivilligt avstå. I varje fall synes det vara ofrånkomligt, att skoldistrikt, som för att kunna indraga en skola med för lågt barnantal är nödsakat att anordna skolskjutsar, bör kunna påräkna statsbidrag för skolskjutsarna. Under nuvarande förhållanden är detta icke möjligt, av det skäl bland annat, att för ändamålet beviljat anslag är till beloppet fixerat och icke får överskridas.

Skolöverstyrelsen föreslår med nyss anförd motivering, att det nu utgående extra anslaget till skolskjutsar må få karaktären av ordinarie förslagsanslag.

Överstyrelsen erinrar därefter, att statsbidraget för här ifrågavarande ändamål nu för varje särskilt fall bestämmes av Kungl. Majit. Det kunde ifrågasättas, huruvida icke statsbidraget i stället borde utgå efter av Kungl. Majit och riksdagen fastställda allmänna grunder samt i likhet med statsbidrag till lärares avlöning tillgodokomma varje skoldistrikt, som av vederbörande länsstyrelse prövades hava uppfyllt för erhållande av dylikt statsbidrag stadgade villkor. Överstyrelsen uttalar för sin del starka sympatier för en dylik anordning, framför allt av den anledningen, att ett skoldistrikt, som står i begrepp att genomföra en mer eller mindre genomgripande omorganisation av sitt skolväsende med därav föranledda byggnadsföretag, icke kan med nu gällande bestämmelser räkna med en för omorganisationen så viktig faktor som skolskjutsar.

Överstyrelsen har i åtskilliga fall mottagit förfrågningar i här berörda avseende, av vilka framgått, att, örn ett distrikt med visshet kunnat påräkna statsbidrag till skolskjutsar, skulle såväl distriktet åvilande byggnadskostnader som framtida driftskostnader kunnat väsentligt nedbringas. Överstyrelsen har givetvis med hänsyn till nu gällande bestämmelser angående statsbidrag till skolskjutsar icke kunnat tillråda sådan förläggning eller anordning av skolbyggnader, att ett permanent behov av skolskjutsar därvid måste tagas med i beräkningen.

120 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

Med hänsyn till den jämförelsevis korta tid, under vilken man haft tillfälle pröva skolskjutsarnas lämplighet, förklarar sig dock överstyrelsen, trots de starka skäl, som tala för en ändring härutinnan, icke för närvarande beredd att framlägga förslag i antydd riktning.

Ej heller kan överstyrelsen för närvarande tillstyrka vissa framförda förslag, att statsbidraget till skolskjutsar skulle utgå med högre belopp än som motsvarar halva kostnaden för skjutsarna.

Ifrågavarande förslag har motiverats med att staten hade större ekonomisk fördel än skoldistrikten av anordningen med skolskjutsar, och att skoldistrikten genom ett större statsbidrag skulle animeras till att mera inrikta sig på denna anordning. Motiveringen synes tilltalande, men överstyrelsen hyser dock starka betänkligheter mot förslaget. 1 det föregående är antytt, att man på sina håll ställer sig tveksam mot skolskjutsar bland annat av den anledningen, att man fruktar, att de kunna leda till anspråk på anordnande av skolskjutsar, även då sådana icke kunna anses nödvändiga. Otvivelaktigt är det av samma anledning av vikt, att statsbidraget till skolskjutsar kompenseras av en icke allt för obetydlig motprestation från skoldistriktets sida. Med nu gällande bestämmelser angående fördelningen mellan staten och skoldistrikten av kostnaderna för skolskjutsar, hava skoldistrikten i hög grad ekonomiskt intresse av att skolskjutsar icke anordnas utan i sådana fall, då de äro strängt behövliga, samt därav, att skjutsarna anskaffas för lägsta möjliga kostnad. För övrigt vill överstyrelsen erinra örn att dessa bestämmelser icke utesluta möjligheten av att högre statsbidrag kan utgå, samt att Kungl. Majit i särskilda fall tilldelat skoldistrikt statsbidrag, som överstigit hälften av kostnaderna för skolskjutsarna.

Nu senast har skolöverstyrelsen i sina anslagsäskanden för budgetåret 1932/1933 hemställt, att till bidrag för anordnande av skolskjutsar för skolplikt^ barn måtte anvisas ett extra reservationsanslag av 85,000 kronor, att utgå enligt de närmare villkor och bestämmelser Kungl. Majit kan tinna gott föreskriva. Sedan överstyrelsen erinrat örn de höjningar av extra anslaget till skolskjutsar, som gång efter annan på grund av anslagets knapphet vidtagits, anför överstyrelsen med hänvisning till den vid 1931 års riksdag beslutade höjningen av anslagsbeloppet till 85,000 kronor:

Aven med denna ökning har anslaget visat sig otillräckligt för att i önskvärd grad fylla det behov, som tagit sig uttryck genom inkomna framställningar. Till erhållande av bidrag ur det för budgetåret 1929/1930 beviljade anslaget anmälde sig 96 skoldistrikt, för budgetåret 1930 1931 anmälde sig 136 och för innevarande budgetår icke mindre än 178 skoldistrikt. Sistnämnda ansökningar omfattade ett sammanlagt belopp av omkring 148,000 kronor. Då för ifrågavarande ändamål funnos endast 85,000 kronor tillgängliga, nödgades överstyrelsen vid sitt den 16 juni 1931 avgivna förslag till fördelning av anslaget företaga en avsevärd nedprutning, ehuru en för stark nedprutning i åtskilliga fall visat sig medföra, att vederbörande skoldistrikt avstått från att anordna de ifrågasatta skolskjutsarna och att det beviljade statsbidraget följaktligen icke kunnat komma det därmed avsedda ändamålet till godo. Överstyrelsen framhöll i nämnda skrivelse, att de skoldistrikt (omkring 120), som tidigare haft statsbidrag för anordnande av skol-

121 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

skjutsar, enligt överstyrelsens förmenande i främsta rummet borde komma i fråga till erhållande av statsbidrag för nu pågående budgetår, då de i regel redan torde laiva vidtagit sådana dispositioner i organisatoriskt avseende, att skolskjutsar fortfarande borde förekomma därest icke beräknade besparingar för såväl stat som kommun skulle äventyras. För att möjliggöra detta ansåg sig överstyrelsen kunna föreslå statsbidrags utgående endast till 47 av de skoldistrikt, som under föregående år icke åtnjutit sådant bidrag. Vid detta urval bade hänsyn tagits dels till de besparingar, som beräknats skola uppstå för statsverket, dels ock till beskaffenheten av den förbättring i skolorganisatoriskt avseende, som ansetts kunna vinnas genom skjutsningens anordnande.

Enligt kungörelsen den 28 maj 1926 utgår statsbidrag för anordnande av skolskjutsar företrädesvis i sådana fall, där kostnaderna för skolskjutsarnas anordnande kunna anses uppvägas av besparingar för skolväsendet i andra hänseenden. Av den hittills vunna erfarenheten framgår också, att skolskjutsar medföra betydande besparingar för både stat och. kommun.

Skolöverstyrelsen erinrar om vad överstyrelsen i sin skrivelse den 24 april 1930 angående beredande av större möjlighet för skoldistrikt att vid minskning av antalet barn indraga skolor och skolavdelningar anfört rörande möjliga besparingar för statsverket i detta hänseende (sid. 118 ovan) och fortsätter därefter:

De uppgifter, som av skolråden lämnats i ansökningarna om statsbidrag till skolskjutsar under budgetåret 1931 1932 ådagalägga även, att stora besparingar icke blott för statsverket utan även för skoldistrikten kunna vinnas genom ifrågavarande anordning. Samtliga kostnader för de enligt nämnda ansökningar planerade skolskjutsarna hava av skolråden beräknats till omkring 230,870 kronor. Genom dessa skolskjutsar skulle enligt de lämnade uppgifterna 17 fortsättningsskolor, 38 folk- och 149 småskollärarkrafter bliva obehövliga, därest skolskjutsarna kunna genomföras i beräknad omfattning. Summan av de på detta sätt inbesparade lärarlönerna torde kunna beräknas till ett belopp, som med åtminstone 150,000 kronor överstiger samtliga kostnaderna för ifrågavarande skolskjutsar. Men därtill kommer den för kommunerna vida större besparing, som ligger däri, att skoldistrikten enligt ovannämnda uppgifter genom dessa skolskjutsar skulle undgå kostnaderna för anskaffning och underhåll av skollokaler för omkring 34 folkskolavdelningar och Ilo småskolor eller mindre folkskolor ävensom byra av 35 skollokaler med tillhörande tjänstebostäder. Tre skoldistrikt meddela, att det antal barn, för vilket skolskjutsar skulle anordnas, vore för litet för att bygga särskild skola och i vissa fall skulle skollokaler icke kunna förhyras till överkomligt pris, varjämte i 5 skoldistrikt uppskov med uppförande av skolhusbyggnader skulle möjliggöras genom skolskjutsars anordnande. Därest skolskjutsar icke komme till stånd, skulle inackordering av skolbarnen varit nödvändig för barn vid ett tjugutal skolor och enär ett flertal av dessa barns föräldrar befunne sig i knappa ekonomiska omständigheter, skulle kostnaderna för barnens inackordering hava fått belt bestridas av allmänna medel. I några skoldistrikt uppgivas inackorderingshem saknas.

De bär ovan lämnade uppgifterna och beräkningarna avse visserligen blott ett år och äro i hög grad ungefärliga, men de bestyrka dock den mening, överstyrelsen tidigare uttalat, att de hittills med statsbidrag understödda skolskjutsarna medfört en utgiftsminskning enbart för statsverket, vilken i

122 Kungl. May.ts proposition Nr 77.

verkligheten torde hava uppgått till ett belopp, som är mer än dubbelt så stort, som det härför lämnade statsbidraget, och att de än vidare erbjuda avsevärda möjligheter till besparingar.

Men på samma gång skolskjutsar sålunda bidraga att nedbringa kostnaderna för skolväsendet, utgöra de också ett viktigt hjälpmedel till att förbättra skolorganisationen. Från ett icke ringa antal skoldistrikt meddelas, att genom denna anordning i många fall möjliggöres indragning av sådana skolor, som trots ringa barnantal och otillfredsställande lokala förhållanden dock åsamka stat och kommun dryga kostnader. Nästan undantagslöst överföras barnen genom skolskjutsar från svagare skolformer med otillräckligt utbildade lärarkrafter och bristfälliga, förhyrda lokaler till skolor av högre form, där de komma i åtnjutande av sundare och bättre skollokaler och bättre undervisningsmateriel, varav följden i allmänhet måste bliva ett förbättrat undervisningsresultat. För barn med lång eller eljest svår väg till skolan bereda skolskjutsarna dessutom välkomna lättnader i skolgången och i motsats till inackordering erbjuda de den stora förmånen, att barnen få bo i sina hem även under skoltiden.

Ehuru skolskjutsarna för allmänheten i stor utsträckning ännu äro en nyhet, som på sina håll mottagits med en viss tveksamhet, och misstro, har dock den hittills vunna erfarenheten visat, att anordningen i det stora hela slagit väl ut. Därom vittna samstämmiga yttranden från statens folkskolinspektörer rörande anordningens lämplighet och praktiska användbarhet, och därför talar också det förhållandet, att samma skoldistrikt år efter år återkommit med sina ansökningar, ehuru det statsbidrag, som erhålles för detta ändamål, måste kompenseras av större motprestation från skoldistriktets sida än statsbidrag till folkskoleväsendet i övrigt.

Då sålunda skolskjutsarna visat sig utgöra ett betydelsefullt hjälpmedel till att förbättra skolväsendet och på samma gång nedbringa kostnaderna för detsamma, anser överstyrelsen, att de skoldistrikt, som på bärande grunder anordna sådana, också böra komma i åtnjutande av ett statsbidrag, som på ett verksamt sätt stöder denna verksamhet. Av vad som ovan anförts framgår, att det anslag på 85,000 kronor, som för innevarande budgetår beviljats, icke på långt när räcker till statsbidrag motsvarande hälften av kostnaderna för de anordnade skolskjutsarna. Vid prövning av ansökningarna från de 178 skoldistrikt, som ansökt om bidrag ur det förbudgetåret 1931/ 1932 beviljade anslaget, har överstyrelsen funnit, att i de allra flesta fall förhållandena varit sådana, att statsbidrag kunnat och bort utgå i den omfattning, kungörelsen den 28 maj 1926 angiver. Den starka nedprutning av de sökta beloppen, som på grund av anslagets otillräcklighet även i år måst ske, har också enligt vad överstyrelsen försport ute i skoldistrikten vållat oro och bekymmer, då man ju planerat skolskjutsarna och uppgjort årets skolstat i förhoppning örn att erhålla statsbidrag åtminstone till halva kostnaden för dessa skjul sar. Denna ovisshet rörande utsikterna för ett skoldistrikt att erhålla statsbidrag till skolskjutsar omöjliggör flerstädes anordningens tillämpning, då ett skoldistrikt, även om det ur alla synpunkter är förmånligt, svårligen vågar sig på att ordna sitt skolväsen på sådant sätt, att ett permanent behov av skolskjutsar uppstår, därest icke statsbidrag därför med någon grad av säkerhet kan beräknas.

Den osäkerhet och oberäknelighet, som för närvarande råder på detta område, beror icke blott på att statsbidrag för här ifrågavarande ändamål icke utgår efter fastställda allmänna grunder utan i varje särskilt fall be-

123 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

stämmes av Kungl. Majit utan härrör också ur detta anslags natur. Hittills har bidrag för anordnande av skolskjutsar utgått i form av ett extra anslag till fixerat belopp, som icke får överskridas. I sitt ovannämnda utlåtande den 24 april 1930 Ilar därför överstyrelsen hemställt, att det nuvarande extra anslaget till skolskjutsar måtte förändras till ordinarie förslagsanslag och anförde därvid bland annat: »En dylik förändring av anslagets natur torde icke innebära någon större ekonomisk risk, då ju statsverket har ekonomisk fördel av att skolskjutsar i långt större utsträckning än för närvarande komma till användning under förutsättning att nu gällande villkor för statsbidragets utgående fortfarande skulle gälla och en effektiv kontroll utövas».

Även i sitt yttrande den 30 augusti 1930 angående anslag till folkundervisningen för budgetåret 1931/1932 hemställde överstyrelsen, att nu ifrågavarande anslag måtte erhålla förslagsanslags natur. Under erinran om de ökade inbesparingar, som genom dessa skolskjutsars anordnande komma statsverket till del ävensom förbättringarna i skolorganisatoriskt och pedagogiskt avseende måste överstyrelsen vidhålla sin tidigare uttalade åsikt, att skoldistrikten vid uppgörande av sina skolstater borde kunna med någon grad av säkerhet räkna med att erhålla statsbidrag till skolskjutsars anordnande enligt därför stadgade grunder utan risk av nedprutning eller avslag, därest eljest för statsbidrags erhållande stadgade villkor vore uppfyllda. För att emellertid en dylik förbättring för skoldistrikten skulle kunna genomföras torde erfordras, att det nuvarande anslaget erhölle förslagsanslags natur. En dylik förändring skulle dock säkeiligen nödvändiggöra en icke oväsentlig höjning av det nu utgående anslagets belopp. Med hänsyn till det nuvarande statsfinansiella läget vill överstyrelsen emellertid icke ifrågasätta någon höjning av anslagsbeloppet. Dock anser sig överstyrelsen böra framhålla, att anslaget lämpligen borde upptagas som extra reservationsanslag, så att de besparingar, vilka, enligt vad av det ovan anförda framgår, möjligen kunna göras under ett budgetår, kunde tagas i bruk under ett följande år och alltså komma det avsedda ändamålet till godo.

De myndigheter, som mer ingående yttrat sig över skolöverstyrelsens den 24 april 1930 avgivna förslag rörande skolskjutsar och inackorderingsbidrag ^fingsVidrag och icke inskränkt sig till att i all korthet tillstyrka bifall till desamma, ha och skolskjut-

• • • ii* sstr •

med betydande samstämmighet framfört vissa invändningar och ändringsförslag. Överstyrelsens principiella uppfattning om nödvändigheten av åtgärder, som animera till ökad användning av ifrågavarande båda anordningar, har godtagits och ytterligare understrukits. Men samtidigt har framhållits, att överstyrelsen, då det gällt att föreslå åtgärder, lämpade för detta ändamål, intagit en betänksammare och mera avvaktande ställning än omständigheterna behövde föranleda.

Länsstyrelsen i Halmstad anför sålunda: I likhet med skolöverstyrelsen anser länsstyrelsen visserligen det nödvändigt, att anslaget till skolskjutsar förändras till förslagsanslag, på det att icke brist på medel må förhindra deras inrättande, när de äro motiverade. Men länsstyrelsen anser, att man därjämte bör gå den av överstyrelsen antydda, men tillsvidare icke förordade vägen, att regler för statsbidrag till skolskjutsar givas i allmän, av

124 Kungl. May.ts proposition Nr 77.

Kungl. Majit och riksdagen fastställd författning samt att bidragen i enlighet med sagda regler beviljas av länsstyrelserna. Det synes vara både onödigt och olämpligt, att varje dylik bidragsfråga skall, såsom nu sker, avgöras av Kungl Majit. Dessutom synes statsbidraget böra höjas från hälften till två tredjedelar av kostnaden för sagda skjutsar. En dylik höjning synes icke innebära någon nämnvärd risk för att systemet med skolskjutsar blir för staten onödigt betungande. I varje fall bör nämligen i vederbörlig ordning prövas, att undervisningens behov icke kunna lämpligen tillgodoses genom andra billigare anordningar.

Länsstgrelsen i Malmö framhåller, att inackordering av skolbarn icke för länet har någon betydelse. Desto mera aktuell är däremot—i betraktande av de goda vägarna och transportmedlen — anordningen med skolskjutsar. Då lagen örn skolskjutsar är ganska ny, bör kanske, såsom av skolöverstyrelsen framhållits, något större erfarenhet inhämtas, innan lagändring kommer till stånd. Länsstyrelsen ifrågasätter dock, huruvida icke redan nu bestämmelser kunde utfärdas, på grund varav anslag till skolskjutsar skulle kunna utgå med högre procentuellt belopp än för närvarande är fallet. I likhet med överstyrelsen finner länsstyrelsen, att anslaget i fråga bör förändras till ordinarie förslagsanslag.

Länsstyrelsen i Göteborg hyser den meningen, att, om intresset för skolskjutsar skall kunna verksamt stimuleras, det är nödvändigt att öka bidragen till skoldistrikten utöver de belopp, som nu utgå och av överstyrelsen föreslagits.

Länsstyrelsen i Ostersund påpekar, att en utvidgad användning i praktiken av inackorderingsbidrag och skolskjutsar torde förutsätta fasta normer för statsbidragen, varvid dessa bidrag icke betraktas såsom medellö>hetsunderstöd utan såsom anslag till skolväsendet, jämförliga med andra dylika. Att distrikten för närvarande icke veta, vad de kunna påräkna i bidrag, verkar tillbakahållande i många fall, då en anordning med inackordering eller skolskjutsar vore lämplig och benägenhet därför finnes. Detsamma gäller örn uppförande av skolhem. Enligt länsstyrelsens uppfattning är det icke längre behövligt att betrakta dessa anordningar såsom försök. En tillräcklig erfarenhet av de goda verkningarna har redan vunnits. Kontrollen mot missbruk är sannolikt icke svårare än i åtskilliga andra fall.

Domkapitlet i Härnösand framhåller såsom sin mening, att såväl inackordering av skolbarn som skolskjutsar äro betydelsefulla faktorer, då det galleralt genom indragningar förbilliga skolväsendet. Av största vikt är emellertid, att de till dessa ändamål utgående statsbidragen utmätas efter sådana grunder, att skoldistrikten finna det med sina egna ekonomiska intressen förenligt att indraga obehövliga lärartjänster, vilket med den nu uti ifrågavarande hänseenden gällande lagstiftningen ofta icke är fallet.

Domkapitlet i Växjö föreslår likaledes, att bidrag till skolskjutsar måtte utgå med högre andel än hittills varit fallet. Staten bör härigenom stimulera skoldistrikten att i större utsträckning än tidigare begagna sig av denna möjlighet till besparing och för undvikande av mindervärdiga skolformer.

Domkapitlet i Linköping: Örn en skola indrages för tillgodoseende av statens ekonomiska intressen och kostnaderna för skolskjutsar därigenom stegras, böra dessa kostnader i motsvarande proportion åvila staten ensam.

Folkskohnspektören i Nordsmålands östra inspektionsområde understryker behovet av inackorderingsbidrag, särskilt för barn från skärgårdsdistrikten. Försöket med skolskjutsar har slagit väl ut inom inspektionsområdet, och

125 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

systemet synes hava framtiden för sig under förutsättning, att tillräckliga statsbidrag utgå. Önskvärt är också, att formerna för erhållande av statsbidrag förenklas. Mycket är redan vunnet örn anslaget får förslagsanslags natur. Örn statsbidragen beskäras så, som under året skett, torde hela systemet äventyras. Det är dock staten, som har det största ekonomiska intresset av skolskjutsars anordnande. Skoldistriktens ekonomiska intresse härvidlag är mången gång ganska litet, särskilt sedan staten numera lämnar ett extra bidrag av 200 kronor per läraravdelning. Statens ekonomiska intresse av skolskjutsars anordnande och lärartjänsters indragande har i motsvarande mån ökats, och det synes därför rättvist och billigt, att staten ikläder sig de största kostnaderna för skolskjutsarnas anordnande.

Folkskolinspektören i Sydskånes östra inspektionsområde meddelar, att inackordering av skolbarn icke torde kunna ifrågakomma inom inspektionsområdet. Däremot har det i några fall visat sig önskvärt, att statsbidrag till skolskjutsar beviljades under sådana former, att en framtida skolorganisation, innebärande besparing av antalet lärarkrafter, kunde byggas på förutsättningen av dylikt bidrag.

Folkskolinspektören i Jämtlands södra inspektionsområde håller före, att de stora möjligheter, som inackordering och skolskjutsar erbjuda för indragning av skolor och skolavdelningar, icke blivit i skolöverstyrelsens förslag till fullo beaktade. Vid värdesättningen av de erfarenheter, som därvid hittills gjorts, bör man komma ihåg, att skolskjutsar äro en nyhet inom vårt folkskoleväsende, och att inackorderingsbidraget hittills betraktas som ett fattigunderstöd till 'fattiga, avlägset från skola boende föräldrar’ mera än som en ny form för statsbidrag till folkskoleväsendet i vissa fall. Det statsbidrag, som hittills utgått, har också varit så obetydligt, att större delen av kostnaderna för inackorderingen eller skolskjutsarna kommit att påvila föräldrar och skoldistrikt. Det är ju icke att förvåna sig över att ett skoldistrikt icke gärna vill indraga en skola, då inackorderings- och skjutskostnaderna för kommunen bliva större än dess bidrag till underhåll av berörda skola, ehuru statsverkets och kommunens samfällda utgifter för denna skola kunna uppgå till ett belopp, som är dubbelt större än vad inackordering eller skolskjuts skulle kosta. Detta på grund av att det statsbidrag, som för ifrågavarande ändamål erhålles, måste kompenseras av en så mycket större motprestation från skoldistriktets sida än i fråga örn statsbidrag till folkskoleväsendet i övrigt Härtill kommer, att den osäkerhet och oberäknelighet, som för närvarande råder, omöjliggör denna anordnings fulla genomförande, då ju ett skoldistrikt svårligen vågar sig på att ordna sitt skolväsen på sådant sätt, att ett permanent behov av skolskjutsar uppstår, enär statsbidrag därför icke med någon grad av säkerhet kan beräknas.

Folkskolinspektören föreslår, att statsbidrag till skolskjutsar regleras efter fastställda allmänna grunder på liknande sätt som statsbidrag till folkskoleväsendet i övrigt. Först när så sker, och detta statsbidrag utgår efter ungefär samma procent som i fråga örn dc andra formerna för statsbidrag till folkskoleväsendet, kan denna anordning fullt genomföras och dess verkan rättvist värdesättas. Det skall då säkerligen visa sig, att just på detta område ernås de största möjligheterna att indraga skolor vid minskat barnantal och desslikes att förbättra skolformerna och underlätta barnens skolgång.

Folkskolinspektören i Ångermanlands norra inspektionsområde anser, att den nuvarande osäkerheten vid beviljandet av statsbidrag till skolskjutsar är på väg att misskreditera hela systemet, som dock har den största betydelse för

126 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

det norrländska skolväsendets rationella ordnande. Tillstyrker förenklingar i nuvarande bestämmelser och även upprättandet av allmänna grunder för statsbidragets utgående.

Folkskolinspektören i Dalarnas norra inspektionsområde: Systemet med inackordering av skolbarn är förtjänt av att komma till användning och prövas. Svårigheter möta dock. Familjer vilja i de flesta fall ej mottaga främmande barn i sina hem och barnens föräldrar vilja lika ogärna lämna dem ifrån sig. Inspektören konstaterar i fråga om skolskjutsarna, att skolråden synas ställa sig avvisande mot detta nya hjälpmedel. Orsaken härtill är närmast att söka i det stora bidrag, som skoldistriktet självt måste tillskjuta. Ett större bidrag, exempelvis två tredjedelar av kostnaden, vore möjligen tillrådligt.

Folkskolinspektören i Alvsborgs södra inspektionsområde uttalar som sin uppfattning, att det mest verksamma medlet för indragning av skolor och skolavdelningar är ökad användning av skolskjutsar. Inspektören tillstyrker förslaget, att anslaget måtte få karaktären av ordinarie förslagsanslag men förordar samtidigt, att statsbidrag måtte utgå efter vissa fastställda grunder samt i likhet med statsbidrag till lärares avlöning tillgodokomma varje skoldistrikt, som av vederbörande länsstyrelse prövas hava uppfyllt för erhållande av dylikt statsbidrag stadgade villkor. Folkskolinspektören visar med exempel ifrån inspektionsområdet, att skolskjutsar kunna medföra betydande besparingar för såväl stat som kommun. Folkskolinspektören tillstyrker vidare överstyrelsens förslag om uppförandet av ett extra anslag av 15,000 kronor för inackordering av skolpliktiga barn.

, Folkskolinspektören i Älvsborgs norra inspektionsområde understryker betydelsen av att extra anslaget till anordnande av skolskjutsar förändras till ordinarie förslagsanslag. De farhågor, som uttalats, att en förändring av nämnda anslags natur skulle leda till avsevärt ökade kostnader för statst verket, äro ogrundade, enär skolskjutsar skulle komma till användning endast i de fall, där kostnaderna för deras anordnande kunna anses uppvägas av besparingar för skolväsendet i andra avseenden.

Folkskolinspektören i Bohusläns inspektionsområde håller före, att ordinarie förslagsanslag böra anvisas såväl för inackordering av skolbarn som för anordnande av skolskjutsar. Statens bidrag böra i båda fallen sättas till 8/< av kostnaden och i intet hill högre än den besparing, som vinnes genom indragandet av befintlig skola eller »inhiberande av eljest nödvändig skola». I förra fallet torde statsbidraget kunna anvisas av länsstyrelsen efter folkskolinspektörens hörande, i senare fallet torde ärendet måhända böra hänskjutas till skolöverstyrelsen. 3U av kostnaden torde vara det vanliga förhållandet mellan statens och skoldistriktens utgifter för skolväsendet. Då staten nu lämnar ett extra bidrag av 200 kronor årligen per läraravdelning, kan det i kommuner med höga skatter vara förenat med vinst att bibehålla skola. Örn exempelvis hyran för skolan och lärarbostaden uppgår till omkring 500 kronor per år, kommunalskatten för lärarlönen till omkring 300 kronor, det extra statsbidraget till 200 kronor, så har skoldistriktet ingen utgift att tala om för skolan, under det att staten har en utgift för småskollärarinna i högsta lönegraden med 2,200 kronor + 200 kronor i extra understöd till skoldistriktet. Om inackordering beräknas till 40 kronor i månaden eller 320 kronor per läsår och staten betalar 3U därav, kunna sålunda 10 barn inackorderas för samma belopp, som staten nu lämnar i bidrag till skolväsendet. Skolskjutsarnas kostnad är givetvis beroende av vägens längd

127 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

och beskaffenhet men torde gå till minst 1,000 kronor per år och skola. Staten vinner sålunda genom indragningen vida mer än skoldistriktet, även örn bidraget uppgår till s/4.

Inackordering bör ej ske mot föräldrarnas önskan men anordnande av skolskjutsar genom åläggande av domkapitlet.

Folkskolinspektören i Värmlands mellersta inspektionsområde anser det önskvärt, att med fasthållande av överstyrelsens synpunkter beträffande karaktären och tillämpningen av ifrågavarande båda anordningar, sådana grunder för bidragens utgående fastställas, att skoldistrikten på desamma kunna grunda säkra ekonomiska beräkningar. Statsbidragen borde dessutom utgå med högre belopp än vad nu är fallet.

Folkskolinspektören i Skaraborgs södra inspektionsområde har den erfarenheten, att skoldistrikten synas minst benägna att inrätta skolskjutsar, när sådana åsyfta indragning av skolor. Skoldistriktet uppskattar värdet av att bygden bar sin egen skola, och när allt lägges till allt — de nyligen tillkomna skolkostnadsbidragen med 200 kronor per läraravdelning ej att förglömma — förlorar kommunen ekonomiskt på att ersätta skolan med skolskjutsar. Däremot synes den ekonomiska vinsten för statsverket som regel vara påtaglig och dels med hänsyn härtill, dels för att stimulera de lokala skolmyndigheterna till indragning av elevfattiga skolor, förordar folkskolinspektören, att statsverkets bidrag i sådana fall sättes till 2/s eller ännu hellre 3A av de verkliga kostnaderna.

Folkskol inspektör en i Roslagens inspektionsområde tillstyrker livligt skolöverstyrelsens förslag rörande förändrande av extra anslaget till skolskjutsar till ordinarie förslagsanslag. När staten vid indragning av en skola gör en avsevärd besparing, som många gånger överstiger kommunens besparing, synes det obilligt, att kommunen, såsom förhållandena i verkligheten utvecklat sig, likväl skall betala större delen av kostnaderna för skolskjutsarna. Sådant stimulerar icke till fortsatt utveckling på den väg, som dock såväl pedagogiskt som ekonomiskt innebär stora fördelar. Utvecklingen bör gå därhän, att staten övertager mer än hälften av dessa kostnader.

Folkskolinspektören i Västerbottens norra inspektionsområde anför: Tack vare statsbidragen till inackordering och till skolskjutsar har det varit möjligt att genomföra avsevärda skolförbättringar. Några läraravdelningar lia härigenom kunnat indragas, flera stationer för flyttande mindre folkskolor lia indragits och heltidsläsning har kunnat införas vid skolor, där halvtidsläsning förut på grund av långa skolvägar tillämpats. Inackorderingen har ordnats på olika sätt: helinackordering för de längst bort boende barnen, bespisning vid skolan i de fall, då barnen genom denna anordning kunnat gå skolvägarna morgon och afton. Där denna senare anordning varit möjlig, tiar den högt uppskattats. Ännu flera barn skulle behöva komma i åtnjutande av inackorderingshjälp på ena eller andra sättet, men större statsbidrag erfordras, örn inaekorderingsverksamheten skall kunna nå den omfattning, som behovet påkallar. — Ökas statsbidraget till inackordering, kunna ytterligare några skolor och stationer för flyttande mindie folkskolor indragas, och kravet på nya skolor i småbyar kan lättare tillbakavisas. Borttages bestämmelsen, att föräldrarna skola vara fattiga för att barnen skola kunna komma i åtnjutande av inackorderingshjälpen, går detta så mycket lättare. Kostnaderna för inackorderingen skulle härigenom ökas, dock ej avsevärt, ty de harn, vilkas inackordering f. n. helt bestrides av föräldrarna, äro ej många.

128 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

Skolskjutsar skulle med fördel kunna insättas å flera sträckor, men skolråden anse, att skoldistriktens kostnader bli alltför stora, så länge statsbidraget utgår med ett belopp motsvarande endast hälften av kostnaderna. Vissa skoldistrikt förorda skolskjutsar före inackorderingen. I de skoldistrikt åter, där många fattiga hem finnas, uppskattas inackorderingen, ty genom denna få många fattiga barn välbehövlig utspisning.

Inspektören vitsordar vidare, att skolhemmen och arbetsstugorna utöva en synnerligen gagnande verksamhet, och anför sedan:

Visar det sig för skoldistrikten ekonomiskt fördelaktigt att anlita de hjälpmedel, som statsbidragen för olika sätt att befrämja skolgången utgöra, komma de nog också att anlita dem. Det är genom dessa statsbidrag samt genom statsbidrag för byggnader för folkskoleväsendet man skall kunna föra folkskoleväsendet framåt i denna landsända, och, ju större bidragen bliva, desto snabbare kan den behövliga skolorganisationen genomföras. Så synnerligen stora besparingar genom indragning av skolor och lärartjänster blir det ej, men detta torde inte heller vara det huvudsakliga syftet med dessa statsbidrag.

Folkskolinspektören i Norrbottens mellersta inspektionsområde anser, att skolskjutsarna utgöra ett av de verksammaste medlen för skapande av goda skolformer och för minskande av det allmännas utgifter för skolväsendet. I Överluleå, det skoldistrikt i vårt land, där skolskjutsarna för närvarande hava den största omfattningen, lia därigenom en folkskollärare- och tre småskollärarinnetjänster, som eljest varit erforderliga, icke behövt inrättas. Härigenom har statens utgifter till lärarlöner minskats med omkring 8,000 kronor. För det 70-tal barn, som erhålla skolskjuts, får skoldistriktet för innevarande läsår 4,200 kronor i statsbidrag, utgörande hälften av de verkliga kostnaderna för skjutsarna. Dessa barn erhålla nu undervisning i folkskolor av bästa form, vilket eljest icke varit möjligt. Jämväl skoldistriktets kostnader för skolväsendet ha väsentligt nedbringats, dock icke i samma proportion som statens.

Bidragsbeloppen böra ökas till åtminstone av de verkliga kostnaderna för skjutsarna, och skoldistrikten böra med visshet kunna räkna med att erhålla bidrag. Med nuvarande bestämmelser äro skoldistrikten icke benägna att anordna skolskjutsar.

Vitt utbredd bland myndigheterna är sålunda den uppfattningen, att det nu utgående statsbidraget till skolskjutsar bör utgå med högre belopp än som motsvarar halva kostnaden för skjutsarna, förslagsvis två tredjedelar eller tre fjärdedelar av totalkostnaden. Såsom av nyss refererade uttalanden framgår, göres från åtskilliga håll även gällande, att anslaget till skolskjutsar bör förändras till förslagsanslag och i samband härmed vissa allmänna grunder för statsbidragens utgående fastställas. I många fall framhålles ävenledes, att statsbidragen till inackordering av skolbarn böra utgå med större belopp och efter andra grunder, än som nu tillämpas.

Beträffande inackordering av skolbarn framföras från vissa håll mer speciella synpunkter, ofta med anknytning till önskemålet om ett mera rationellt realiserande av skolhemsidén.

Folkskolinspektören i Tornedalens inspektionsområde anför sålunda, att inom inspektionsområdet praktiskt taget alla barn, för vilka inackordering i närheten av folkskola kan anses nödvändig, lia inackorderats. Erfarenheterna

129 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

av inackorderingssystemet äro mycket gynnsamma. Önskvärt vore dock, att de barn, som skola inackorderas, i större utsträckning än vad hittills kunnat ske, beredas plats i skolhem och arbetsstugor, då inackordering i enskilda hem är mycket svår att övervaka och emellanåt lämnar en del övrigt att önska. Skolskjutsar kunna inom inspektionsområdet med fördel anordnas i större utsträckning än hittills skett.

Länsstyrelsen i Mariestad tillstyrker bifall till överstyrelsens ifrågavarande förslag men uttrycker samtidigt det önskemålet, att statsanslaget för inackordering av skolpliktiga barn måtte för underlättande av skolgång kunna tagas i anspråk även till anordnande av enbart utspisning vid eller i närheten av skolan för sådana barn, som hava lång väg till skolan.

Domkapitlet i Uppsala framför betänkligheter emot utvidgad tillämpning av inackordering av skolbarn, en anordning, som enligt domkapitlets förmenande endast i undantagsfall, då andra möjligheter icke äro för handen, borde tillämpas. Tillstyrker dock bifall till förslaget.

Domkapitlet i Luleå anför, att minskningen av barnantalet vid en del skolor inom Luleå stift, där nativiteten alltjämt är stor, vida mindre hänför sig till den annorstädes i landet konstaterade nedgången i födelsetalet än till inrättandet tid efter annan av nya arbetsstugor och skolhem inom stiftet samt utvidgad skolbarnsinackordering och utsträckt anordnande av skolskjutsar. Genom dessa åtgärder har barnens skolgång underlättats och samtidigt möjliggjorts indragning av de mindervärdiga och ekonomiskt knappast försvarbara skolorna i barnens hemtrakter.

Domkapitlet redogör därefter för stiftsstyrelsens erfarenheter beträffande skolpliktiga baras omhändertagande i skolhem eller arbetsstugor eller genom inackordering i enskilda hem. Domkapitlet fastslår, att skolhemmen och arbetsstugorna regelmässigt äro bättre skickade än de ofta undermåliga hemmen att omhänderhava barnens fysiska och psykiska fostran. Vad som i sistnämnda avseenden kan anmärkas mot barnens föräldrahem, kan esomoftast med fog anmärkas jämväl mot mångå av inackorderingshemmen. Domkapitlet bar redan tidigare vid ett par tillfällen uttalat önskvärdheten av att nödig tillsyn utövas över inackorderingshemmen. Många svårigheter möta emellertid vid realiserandet av detta önskemål. Domkapitlet framhåller dock såsom önskligt, att folkskolinspektören ålägges att vid besök i skolor, där inackorderade bara förekomma, sorgfälligt efterhöra, huru deras vård i inackorderingshemmen omhänderhaves. Inackorderingen i enskilda hem borde i möjligaste mån ersättas av vård i skolhem och arbetsstugor. Behovet av flera vårdanstalter av denna art framträder allt starkare. Vad som avhåller skoldistrikten från att i större utsträckning söka statsbidrag till anläggande av skolhem är företrädesvis hänsynen till de höga driftskostnaderna, i den mån dessa icke täckas av statsmedel. Denna hänsyn undanskymmer för befolkningen de obestridliga ekonomiska och skolorganisatoriska fördelar, som genom skolhemmen äro att vinna, de stora sociala fördelarna likaså.

Vad skolskjutsarna angår, vitsordar domkapitlet, att denna anordning varit ett lyckligt grepp vid ordnandet av skolgång i glesbebyggda trakter. Svårt är dock i många fall att uppbringa lämpliga skjutsar.

Domkapitlet betonar vidare fördelarna därav, att inackorderingssystemet utbygges sålunda, att understöd i lämplig form lämnas pålitliga hem, som visas därav vara i behov, till de skolpliktiga barnens utrustande för sin skolgång med kläder och mat, vartill fattigvårdsbidrag icke utgått och icke

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 63 käft. (Nr 77J 9

130 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

kan förväntas. Detta skulle ställa sig avsevärt billigare än inackordering. Svårigheterna att förebygga missbruk bliva dock stora.

Ett stort antal skolråd hava yttrat sig över skolöverstyrelsens förslag till utvidgad tillämpning av skolskjutsar oeh inackordering av skolbarn. I ett par fall framföras betänkligheter emot anordnandet av skolskjutsar, i åtskilligt flera fall emot ett mera genomfört tillämpande av inackorderingssystemet. Det anses icke lämpligt, att barnen skiljas från föräldrahemmen.

Inackordering är att föredraga framför skolskjutsar, som anses hälsovådliga; skolhem äro »ovärderliga inrättningar» (Korpilombolo och Tärendö skolråd). Inackordering bör betraktas såsom en nöd fallsåtgärd och bör statsbidraget i så fall helt täcka inackorderingskostnaderna (Örträsks skolråd). Inackorderingssystemet bör användas varsamt (Anundsjö, Ramsjö, Sollentuna och Lidingö skolråd). Inackordering bör nyttjas med försiktighet och statsbidraget utgå med större belopp än hittills (Neder-Luleå och Jokkmokks skolråd). Inackordering bör endast i undantagsfall användas: ej för vinnande av besparingar för stat eller kommun men väl för att åstadkomma förbättrad undervisning eller förkortade skolvägar (Högsrums, Markaryds, Berge och Älmeboda skolråd). Inackordering av skolbarn och skolskjutsar böra endast i ringa omfattning och synnerligt nödtvång användas (Vintrosa och Tysslinge skolråd).

Det övervägande antalet skolråd hålla dock före, att skolskjutssystemet bör utvecklas och även inackordering av skolbarn, där så är erforderligt, i ökad omfattning förekomma. Åtskilliga skolråd framhålla dock, att statsbidragen till dessa anordningar böra höjas utöver vad skolöverstyrelsen föreslagit.

Kostnaderna för skolskjutsar böra helt bestridas av statsmedel (Byske skolråd). Statsbidraget bör helt täcka kostnaderna för såväl skolskjutsar som inackordering (Hassela skolråd). Statens bidrag till skolskjutsar bör ökas (Bureå, Riala, Singö och Öggestorps skolråd). Skjutsbidrag bör utgå med 75 procent av verkliga kostnaden (Överkalix’, Älmhult, Hietaniemi och Junosuando skolråd). Indragning av skolor genom användande av inackordering eller skolskjutsar kan genomföras »utan ovilja inom församlingen» endast om staten med samma del som för lärares avlöning övertager kostnaderna för skolskjutsar och inackordering (Dädesjö skolråd). Om tillräckliga statsbidrag erhölles för inackordering, kunde två mindre folkskolor indragas, för skolskjutsar, två skolor indragas, och för uppförande av skolhem, två mindre folkskolor. Innevarande år (1930) åtnjuter distriktet 30,170 kronor i bidrag för inackordering av över 230 barn, men ändå finnas många barn, som medelst statsbidrag borde inackorderas för skolgång (Stensele skolråd). Utvidgningen av anordningen med inackordering av skolbarn bör röra allenast fjällbygden. Klara bestämmelser om villkoren för statsbidrags erhållande nödvändiga för att skolskjutsarna skola få sin rätta betydelse (Skellefteå landsförsamlings skolråd). Möjlighet finnes att genom skolskjutsar indraga skolor. Utsträckt användning av skolskjutsar kommer dock att frammana krav på ökade statsbidrag. Någon praktisering av inackordering inom skoldistriktet har icke kunnat ske, då befolkningen avgjort är däremot (Fällfors skolråd). Enda utvägen till åstadkommande av minskning i antalet skolor synes vara ökade bidrag till skolskjutsar, inackordering och uppförande av skolhem. Två eller tre mindre folkskolor kunde indragas, örn större statsbidrag beviljades. Villkoret härför är dock, att skolskjuts-

131 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

bidrag av statsmedel måtte kunna utgå även för en skolväg om tre kilometer och att större bidrag till inackordering lämnas. Annars blir det ofta billigare för skoldistriktet att anordna en skola än att begagna sig av berörda utvägar. Församlingen väljer helst det för denna billigaste sättet, även om undervisningen därav blir lidande (Hortlax’ skolråd). Skolhemmen böra understödjas med kraftigare statsbidrag. Till skolskjutsar bör bidrag utgå med minst 75 procent eller ock med den besparing, som staten vinner genom indragning av skola i den by, varifrån barnen skjutsas (Råneå skolråd). Statsbidrag bör utgå med belopp, som avvägas mot skoldistriktets utgifter och statens besparingar genom inackordering och skolskjutsar (Jukkasjärvi skolråd). Statsbidraget för inackordering bör höjas med 1 krona per barn och dag (Hietaniemi skolråd). Statsbidraget för skolskjutsar bör bestämmas så högt, att distriktets utgift icke blir större än örn vederbörande skola eller skolavdelning bibehålies (Anundsjö skolråd). Aven skoldistrikt med varannandagsläsning böra kunna erhålla bidrag till skolskjutsar, ehuru skolformen är mindre god (Åsenhöga skolråd). Skoldistrikt må kunna söka anslag till skolskjutsar hos länsstyrelsen, sedan av Kungl. Majit fastställda villkor blivit uppfyllda (Sandseryds skolråd).

Statskontoret tillstyrker skolöverstyrelsens förslag under denna punkt, Statskontoret delar den av överstyrelsen hävdade uppfattningen, att ytterligare erfarenhet bör föreligga, innan allmängiltiga föreskrifter utfärdas örn bidrag till gäldande av kostnaderna för skolskjutsar. Beträffande förslaget om förändringen av statsanslagets karaktär anför statskontoret:

Med hänsyn till svårigheten att beräkna storleken av de för ifrågavarande ändamål erforderliga medel, anser statskontoret det vidare önskvärt, örn anslaget kunde erhålla förslagsanslags natur. Finnes emellertid ej detta låta sig göra med hänsyn därtill, att riksdagen ej beslutat angående de grunder, soln skola tillämpas vid anslagets disponerande, lärer någon ökning av anslagets belopp vara erforderlig, på det att om möjligt bidrag må kunna beviljas i de fall, där omständigheterna därtill föranleda.

Skatteutjämningsheredningen betonar vikten av att åtgärder snarast vidtagas i den av överstyrelsen föreslagna riktningen. Beredningen anför bland annat följande:

Den ökade möjligheten att genom utsträckt användning av skolskjutsar indraga lärartjänster eller undgå inrättandet av nya tjänster synes nämligen, vad landsbygden angår, vara en av de effektivaste utvägarna, som för närvarande kunna ifrågakomma för ernående av en billigare men likväl efter behovet bättre avpassad skolorganisation. Genom dylika skjutsar icke blott underlättas indragandet av skolor med ringa barnantal utan möjliggöres jämväl en koncentration av undervisningen till skolor med bättre skolformer. Då de besparingar, som härigenom kunna göras, för staten i form av minskade utgifter till lärarlöner och för skoldistrikten i form av minskade kostnader för uppförande av och underhåll av byggnader, förvisso äro betydande i förhållande till de relativt ringa utgifterna för skolskjutsar, är det av största vikt, att denna anordning göres så effektiv, som utan fara för missbruk är möjligt.

Efter att hava erinrat om förslagen, att staten måtte bidraga till skjutskostnaderna med högre belopp än nu är fallet, framhåller beredningen betydelsen av att anslaget beräknas så högt, att tillräckliga skjutsbidrag kunna utgå.

132 Det ordinarie förslagsanslaget till avlöning åt lärare vid folkskolor.

Kungl. Majlis proposition Nr 77.

På de av skolöverstyrelsen anförda skälen och då frågan om höjning av statens andel i kostnaderna för skolväsendet helst bör upptagas i ett vidare sammanhang, har beredningen anslutit sig till överstyrelsens uppfattning i denna del. Den nuvarande anordningen har emellertid medfört, att skoldistrikten vid fattande av beslut om inrättande av skolskjutsar icke med någorlunda visshet kunna beräkna storleken av det statsbidrag, som kan erhållas för ändamålet. Det lär icke vara ovanligt, att skoldistrikt, som räknat med att få halva skjutskostnaden täckt av statsmedel, erhållit endast en fjärdedel i statsbidrag. Förhållandet har berörts av åtskilliga av de församlingar, som yttrat sig i denna fråga, och flera folkskolinspektörer vitsorda, att skoldistriktens understundom visade obenägenhet att anordna skolskjutsar ofta ha sin grund i denna omständighet. I betraktande av de avsevärda besparingar för stat och kommun, som en utsträckt användning av dylika skjutsar kan väntas medföra, vill beredningen därför förorda, att statens anslag till skolskjutsar beräknas så högt, att bidrag till omkring halva kostnaden - i undantagsfall eventuellt högre belopp — må kunna utgå, då skjutsningen är ägnad att medföra dylika besparingar.

I detta sammanhang anhåller jag så att få erinra örn det ordinarie förslagsanslaget till avlöning åt lärare vid folkskolor.

I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag upptog 1931 års riksdag nämnda anslag i riksstaten med 51,000,000 kronor, vilket utgjorde en ökning från näst föregående år med 800,000 kronor.

I skrivelse den 31 augusti 1931 har skolöverstyrelsen hemställt, att ifrågavarande anslag måtte för budgetåret 1932/1933 höjas med ytterligare 800,000 kronor eller till 51,800,000 kronor.

Överstyrelsen lämnar därvid till en början en översikt rörande beräkningen av anslaget under de senaste åren:

Under en följd av år har till grund för beräkningen av anslagsbehovet lagts _ från folkskolinspektörerna inhämtade uppgifter å de belopp, som av dem i statsbidrag tillstyrkts under senaste kalenderår. Härtill har lagts en summa, som ansetts erforderlig för att täcka den ökning i utgiftsbehovet, som bomme att föranledas av nyinrättade tjänster och intjänade ålderstilllägg fram till det budgetår, för vilket det beräknade anslaget är avsett, sålunda en tidrymd av omkring två år.

Nedanstående tabell utvisar utgifterna och anslagshöjningarna under de senaste åren.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 77. 133

Till stöd för den begärda anslagsökningen anför överstyrelsen härefter följande:

När det gäller att beräkna utgiftsökningen för de närmaste två åren, måste en sådan beräkning allt fortfarande bliva approximativ. Tydligt är, att man måste räkna med en betydande stegring i utgifterna från anslaget även under den närmaste tiden framåt. Ökningen bar under de två senaste åren varit tämligen konstant, nämligen respektive 815,000 och 814,000 kronor per år eller sammanlagt 1,629,000 kronor. Den starka ökningen är huvudsakligen föranledd av de alltjämt i skoldistrikten pågående skolförbättringarna med mindre folkskolors och andra undantagsformers utbytande mot normala skoltyper, varigenom antalet nya lärarkrafter år för år ökas och småskollärarinnor ersättas med manliga eller kvinnliga folkskollärare. Enligt av överstyrelsen verkställda beräkningar hava sålunda under de båda senaste åren, nämligen från den 1 november 1928 till den 1 november 1930, antalet ordinarie och extra ordinarie folkskollärartjänster ökats med 733, medan antalet småskollärartjänster undergått någon minskning. En närmare beräkning visar, att det årliga statsbidraget till dessa lärare, av vilka de ordinarie förutsättas vara i första lönegraden, uppgår till 1,106,790 kronor. Därtill kommer ökningen i utgifterna till ålderstillägg för det osedvanligt stora antalet nya unga lärare, som dels på grund av folkskoleväsendets snabba utveckling, dels på grund av de gamla lärarnas avgång efter den senaste pensionsregleringen anställts under åren närmast efter 1920. År 1928 befunno sig 4,631 (62,2 procent) folkskollärare, 3,924 (71,2 procent) folkskollärarinnor och 5,869 (46,9 procent) småskollärarinnor och med dem jämställda i någon av de tre lägre lönegraderna. Samtliga dessa skola sålunda under loppet av en 5-årsperiod åtnjuta ett nytt ålderstillägg med sammanlagt 3,054,450 kronor. Under förutsättning att uppflyttning i lönegrad ägde rum med lika stort antal varje år, komme merutgifterna till ålderstillägg att årligen utgöra 610,890 kronor. Naturligen sker även en minskning i utgifterna varje år genom att pensionerade och eljest avgångna lärare ersättas av lärare med lägre avlöning. Men denna minskning är, såsom erfarenheten visat, betydligt mindre än den stora utgiftsökningen.

Därest utgiftsbehovet kan antagas komma att stiga på ungefär samma sätt under åren 1931 och 1932 som under de båda närmast föregående åren, eller med omkring 800,000 kronor om året, skulle anslaget för budgetåret 1932/1933 behöva ökas med 1,600,000 kronor. Överstyrelsen vill emellertid förorda, att anslagsökningen bestämmes till samma belopp som näst föregående år, eller 800,000 kronor. Att bestämma anslaget lägre än 51,800,000 kronor torde ej vara tillrådligt, enär, såsom framgår av ovan anförda tabell, den uppräkning av anslaget till 51,000,000 kronor för budgetåret 1931/1932, som beslutades av 1931 års riksdag, understiger de verkliga utgifterna för kalenderåret 1930.

Med hänsyn till de gjorda avrundningarna nedåt må anses, att vid de sålunda gjorda beräkningarna hänsyn även blivit tagen till den minskning i behovet för budgetåret 1932/1933, uppgående till omkring 40,000 kronor, som blir en följd av 1928 års riksdags beslut att vissa skoldistrikt må åtnjuta statsbidrag till avlöning åt å småskolestadiet anställda folkskollärarinnor endast såsom till småskollärarinnor.

Skolöverstyrelsens utredning och myndigheternas yttranden lämna övertygande skäl för önskvärdheten av en utvidgning av den statliga under-

Departements-

chefen.

134 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

stödsverksamheten ifråga om inackordering av skolbarn och användande av skolskjutsar. Båda anordningarna synas med stor fördel kunna nyttjas för folkskoleväsendets anpassning efter nedgången i barnantalet.

Vad då först angår inackorderingen av skolbarn, ha folkskolinspektörerna uppskattat antalet läraravdelningar, som kunna beräknas vara indragna till följd av inackordering till 93. Vid en mer allmän tillämpning av systemet över hela landet skulle ytterligare 210 läraravdelningar kunna indragas, alltså sammanlagt 303 läraravdelningar inbesparas. Detta under förutsättning, att statsbidrag utginge även till andra barn än sådana av fattiga föräldrar och att inackorderingen i varje fall ställde sig billigare än uppehållandet av skola. Inackordering har vidare ej beräknats, där skolskjutsar varit att föredraga.

För närvarande är statsbidraget till inackordering av skolbarn begränsat till de fyra nordligaste länen, Jämtlands, Västerbottens, Norrbottens och Västernorrlands län, och utgår med sammanlagt 548,000 kronor. Den alltjämt fortgående ökningen av inackorderingsdagarnas antal samt önskvärdheten av att kunna höja de statliga bidragen — vilka för innevarande budgetår nedgått till i medeltal 52 V2 öre för inackorderingsdag — till i medeltal omkring 70 öre för dag hava visserligen synts överstyrelsen motivera en rätt avsevärd höjning av ifrågavarande anslag. Överstyrelsen har dock på grund av det nu rådande statsfinansiella läget funnit sig böra avstå från att föreslå höjning av anslaget. Jag vill för min del ansluta mig till denna uppfattning och föreslår sålunda, att anslaget bibehålies vid oförändrat belopp.

Skolöverstyrelsen har vidare i sin utredning angående indragning av skolor och skolavdelningar föreslagit, att ett extra anslag av 15,000 kronor måtte anvisas till inackordering för vissa skolpliktiga barn i de delar av riket, där för närvarande dylikt bidrag icke utgår. Såsom av den föregående sammanställningen av myndigheternas yttranden framgår, råder bland myndigheterna, i all synnerhet hos skolråden, delade meningar örn lämpligheten av att i större omfattning utnyttja inackordering för indragning av skolor och skolavdelningar. A andra sidan torde anordningen inom vissa skärgårdsområden och i åtskilliga andra skoldistrikt innebära den enda rationella lösningen av skolgångsfrågan för ett stort antal barn. Inackorderingssystemet torde vidare, såsom i det föregående belysts, i vissa fall medföra möjligheter till indragning av skolor och skolavdelningar utan att därigenom mer avsevärda olägenheter skulle uppstå. Jag anser det därför välbetänkt, att, i likhet med vad överstyrelsen föreslagit, ett mindre extra anslag för detta ändamål anvisas, på det att det faktiska behovet av inackorderingsbidrag i de delar av riket, där anordningen icke förut tillämpats, skall kunna utrönas med ledning av inkomna ansökningar. Beloppet av detta anslag torde, på sätt överstyrelsen hemställt, böra bestämmas till 15,000 kronor.

Inackorderingsbidraget är enligt nuvarande bestämmelser begränsat till

135 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

vissa sociala skikt; det utgår sålunda endast till skolpliktiga barn av fattiga, avlägset från skola boende föräldrar. I samma mån staten nyttjar anordningen som ett medel för indragning av skolor och skolavdelningar, växer givetvis kravet på att inackordering med hjälp av statsbidrag beredes samtliga av en indragning berörda barn. Enligt min åsikt torde det emellertid vara lämpligt att avvakta resultatet av inackorderingsbidragets utsträckande även till andra delar av landet, innan åtgärder i denna riktning vidtagas. Sedan bidragsbehovet efter denna utvidgning fixerats, torde frågan ånyo kunna upptagas till prövning.

I fråga om skolskjutsarna har skolöverstyrelsen i sitt förslag till indragning av skolor och skolavdelningar föreslagit, att det nu utgående extra anslaget måtte få karaktären av ordinarie förslagsanslag. I sina anslagsäskanden för nästkommande budgetår har däremot överstyrelsen med hänsyn till det statsfinan sielia läget hemställt, att anslaget förändras till extra reservationsanslag, så att eventuella besparingar kunna tagas i bruk under ett följande år och komma det avsedda ändamålet till godo.

I myndigheternas uttalanden har med påfallande samstämmighet och styrka gjorts gällande, att det nu utgående anslagsbeloppet är alldeles otillräckligt för det avsedda ändamålet. När ett skolråd inger ansökan örn statsbidrag till skolskjutsar, kan det icke med säkerhet påräkna bidrag. Därest anslag över huvud erhålles, är det vidare osäkert, huru stor del av det begärda beloppet, som av Kungl. Majit beviljas. Skolöverstyrelsen anför, att vid fördelningen av anslaget till skolskjutsar för budgetåret 1931/ 1932 icke mindre än 178 skoldistrikt anmält sig för ett sammanlagt belopp av omkring 148,000 kronor. Då endast 85,000 kronor funnos tillgängliga, nödgades överstyrelsen företaga avsevärda nedprutningar. I åtskilliga fall visade sig en för stark nedprutning medföra, att vederbörande skoldistrikt avstodo från att anordna skolskjutsarna. Såsom av åtskilliga myndigheter framhållits, kunna sålunda skolråden icke på förutsättningen av dylikt bidrag grunda en omorganisation av skolväsendet, varigenom eventuellt lärarkrafter kunna inbesparas. Flera myndigheter befara, att den osäkerhet och oberäknelighet, som för närvarande råder på detta område, är på väg att misskreditera hela systemet med skolskjutsar.

De erinringar, myndigheterna sålunda anfört, synas mig vara av så allvarlig art, att de icke kunna av staten förbises. Jag behöver hör icke på nytt erinra örn vad skolöverstyrelsen i sin förevarande utredning anfört örn skolskjutsarnas betydelse i övrigt för skolorganisationen, exempelvis för undervisningens förbättrande. Anordningen synes vara ett ovärderligt medel för skolorganisationens anpassning efter skiftande förhållanden och bör enligt min uppfattning som fullt utprövad inpassas bland de övriga medel, staten äger för skolväsendets rätta anordnande. Erfarenheten av deras tillämpning tillåter den säkra slutsatsen, att de ur besparingssynpunkt för staten äro av stor betydelse. Folkskolinspektörerna hava beräknat, att ge-

136 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

nom det vid tiden för beräkningarna utgående statsbidraget för skolskjutsar å sammanlagt 30,000 kronor inbesparats statsbidrag till 70 lärartjänster med ett sammanlagt belopp — enligt skolöverstyrelsens uppskattning — av lägst 75,600 och högst 107,100 kronor, oavsett dyrtidstillägg till 70 befattningshavare, som beräknats uppgå till ungefär samma belopp som hela det till skolskjutsar utgående statsbidraget. Genom en mer systematisk tillämpning av anordningen skulle enligt samma beräkningar kunna undvaras 380 läraravdelningar, varvid väl att märka statsbidraget beräknats utgå efter samma grunder som för närvarande. Tvärtemot vad skolöverstyrelsen i sin anslagsskrivelse anfört, anser jag det därför oundgängligt, att staten med hänsyn till det statsfmansiella läget noga tillvaratager dessa betydande besparingsmöjligheter. De hittills med statsbidrag understödda skolskjutsarna hava enligt skolöverstyrelsens senaste, i anslagsskrivelsen lämnade uppgifter medfört en utgiftsminskning enbart för statsverket med ett belopp, som är mer än dubbelt så stort som det lämnade statsbidraget. Härtill komma de besparingar, som kommunerna på detta sätt kunna göra. För att avlägsna den osäkerhet, som nu vidlåder anordningen och som delvis är en följd av anslagets natur, är det enligt min uppfattning angeläget, att det nuvarande extra anslaget till skolskjutsar förändras till ordinarie förslagsanslag. En sådan förändring förutsätter dock, att bidragen utgå efter vissa fasta normer, på samma sätt som statsbidragen till lärarlönerna. Överstvrelsen har icke ansett sig böra utarbeta något förslag till dylika bestämmelser, och då frågan givetvis tarvar ett noggrant övervägande av de i ämnet sakkunniga myndigheterna, har jag ansett det böra för detta år anstå med berörda omläggning, på det att ett förslag må kunna utarbetas och efter vederbörlig beredning föreläggas en kommande riksdag. Jag ämnar så snart tillfälle därtill gives återupptaga detta spörsmål med hemställan, att uppdrag i ämnet måtte lämnas skolöverstyrelsen. För nästkommande år synes mig anslaget böra bibehålla sin hittillsvarande karaktär av bestämt anslag och utgå efter nu gällande grunder. Dock anser jag en ökning av anslaget oundgängligen nödvändig och vill i sådant avseende föreslå, att anslaget höjes med 65,000 kronor till 150,000 kronor.

Med den utvidgning av möjligheterna till inackordering och till erhållande av skolskjutsar, som jag sålunda föreslagit, sjmes man kunna utgå från, att en ytterligare begränsning av antalet läraravdelningar må kunna komma till stånd och därmed också en begränsning av den fortgående ökningen av antalet lärare. Jag anser i betraktande härav, att det ordinarie anslaget till avlöning åt lärare vid folkskolor må kunna beräknas något lägre än det belopp, vartill överstyrelsen i sina kalkyler kommit, och vill föreslå, att detsamma för kommande statsregleringsperiod bestämmes till 51,700,000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

137 VII. Departementschefens hemställan.

Under åberopande av vad jag ovan anfört hemställer jag, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen att

dels förklara sig icke hava något att erinra mot att för beredande av större möjlighet för skoldistrikt att vid minskning av barnantalet indraga skolor eller skolavdelningar ändringar vidtagas i folkskolestadgan och stadgan angående folkundervisningen i Stockholm i huvudsaklig överensstämmelse med vad jag här ovan tillstyrkt,

dels godkänna följande ändringar i grunderna för utgående av statsbidrag till lärare vid folkskolor och småskolor:

1. Därest skolöverstyrelsen i vederbörlig ordning medgivit befrielse från skyldigheten att anställa vikarie för tjänstledig lärare, skall det till avlönande av den tjänstledige läraren eljest utgående statsbidraget minskas med ett belopp, motsvarande vad läraren under tjänstledigheten avstått av sin avlöning.

2. Såsom villkor för erhållande av statsbidrag skall, utom annat, varom här nu ej är fråga, gälla:

a) att undervisningen vid skolan fortgår minst åtta månader örn året, därest icke Kungl. Majit genom särskilt beslut medgivit inskränkning i den sålunda stadgade undervisningstiden eller skolöverstyrelsen i vederbörlig ordning befriat skoldistriktet från skyldigheten att uppehålla undervisningen genom vikarie;

b) örn bidrag sökes till nyinrättad ordinarie eller extra ordinarie lärartjänst eller till lärartjänst, som förändrats från extra ordinarie till ordinarie: att folkskolinspektören vitsordat tjänstens behövlighet.

dels höja det ordinarie förslagsanslaget till avlöning åt lärare vid folkskolor,

nu..........................kronor 51,000,000: —

med......................... » 700,000: —

till.......................... » 51,700,000: —

dels i riksstaten uppföra det ordinarie anslaget till inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga barn inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens oell Norrbottens län, dock ej rikets nordligaste gränsorter, med oförändrat belopp ...........................kronor 548,000: —

dels till inackorderingsbidrag för vissa skolpliktiga barn, tillhörande skoldistrikt i andra delar av riket än de fyra

138 Kungl. Maj:ts proposition Kr 77.

nordligaste länen, bevilja för budgetåret 1932/1933 ett extra

anslag av.......................kronor 15,000: —

dels ock till bidrag för anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga barn bevilja för budgetåret 1932/1933 ett extra

anslag av.......................kronor 150,000: —

att utgå enligt de närmare villkor och bestämmelser, Kungl. Maj:t kan finna gott föreskriva.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

II. B. Hammar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

139 Bilaga.

Förnyade stadgan angående folkundervisningen i riket den 26 september 1921.

Nuvarande lydelse.

§ 2.

1. Vid varje folkskola skall minsten lärare vara anställd såsom ordinarie, på sätt i §§ 19—21 föreskrives. Jämväl vid varje småskola skall på sätt i samma §§ sägs minst en lärare vara anställd som ordinarie, därest icke skolöverstyrelsen på framställning av vederbörande kyrkostämma med hänsyn till skolans tillfälliga natur eller förestående omorganisation av distriktets skolväsen medgiver undantag.

2. Utöver vad i mom. 1 av denna § sägs skola till det antal, som prövas nödigt, anställas antingen ordinarie eller extra ordinarie lärare eller ock, där fråga är örn folkskola, biträdande lärare.

Extra ordinarie lärare må anställas endast i det fall, att växling i lärjungeantalet, förestående omorganisation av distriktets skolväsen eller annan anledning gör sådant erforderligt, och skall i varje fall anledningen i skolrådets protokoll angivas. Skolrådet åligger att årligen före läsårets slut pröva, huruvida skälig anledning fortfarande förefinnes, att befattning uppehälles med extra ordinarie lärare.

Biträdande lärare må anställas, endast för så vitt det enligt folkskolinspektörens vitsord kan ske utan men för folkskolan.

Utkast till ändring

i anslutning till departementschefens i statsrådsprotokollet uttalade uppfattning.

§ 2.

1. Vid distriktets skolor skola ordinarie lärartjänster vara inrättade till det antal, som kan anses motsvara det stadigvarande behovet av lärarkrafter.

Den, som anställts såsom ordinarie eller extra ordinarie folk- eller småskollärare vid distriktets skolor, skall vara skyldig att tills vidare tjänstgöra vid den folkskola resp. småskola, som i vederbörlig ordning bestämmes.

2. Vid varje folkskola skall tjänstgöra minst en ordinarie lärare. Jämväl vid varje småskola skall minst en ordinarie lärare tjänstgöra, därest icke skolöverstyrelsen på framställning av vederbörande kyrkostämma eller skolstyrelse med hänsyn till skolans tillfälliga natur eller förestående omorganisation av distriktets skolväsen medgiver undantag.

Härutöver skola till det antal, som prövas nödigt, vid varje skola tjänstgöra ordinarie eller extra ordinarie lärare eller ock, där fråga är örn folkskola, biträdande lärare.

Extra ordinarie lärare bör anställas i

det fall, att--(= nuvarande lydelse)

— — — ordinarie lärare.

Biträdande lärare — —---—

— — — (= nuvarande lydelse) — —

— — — för folkskolan.

140 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

Nuvarande lydelse.

§ 6.

1. Varje kyrkoförsamling — — — — — — — annorlunda förordnar.

2. Vad i denna stadga — — — — — — -—- församlings område.

§ 18.

1. För att anställas som ordinarie eller extra ordinarie lärare vid sådan folkskola, som i § 1 mom. 2 omförmäles, erfordras:

2. För att anställas såsom ordinarie eller extra ordinarie lärare vid sådan småskola, som i § 1 mom. 2 omförmäles, erfordras:

Utkast till ändring

i anslutning till departementschefens i statsrådsprotokollet uttalade uppfattning.

§ 6.

1. Varje kyrkoförsamling-----

— — — annorlunda förordnar.

2. Därest på framställning av skolråd, målsman eller statens folkskolinspektör vederbörande domkapitel så förordnar, vare skoldistrikt skyldigt att i viss skola till undervisning mottaga barn från annat skoldistrikt eller att låta barn, tillhörande skoldistriktet, åtnjuta undervisning i annat skoldistrikts skola. Sådan anordning må föreskrivas under förutsättning, dels att det allmännas kostnader för skolväsendet därigenom nedbringas eller barnens skolvägar mer avsevärt förkortas, dels att undervisningen i de skoldistrikt, åtgärden berör, icke lider påtagligt men. Domkapitlet må samtidigt, därest framställning därom av någotdera skoldistriktet göres, fastställa den ersättning, som med hänsyn till den av berörda anordning föranledda omedelbara ökningen i det mottagande skoldistriktets löpande omkostnader skäligen bör gäldas av det skoldistrikt, barnen tillhöra.

3. Vad i denna stadga — — — —-

— — — (= nuvarande mom. 2) — —- •—- — — församlings område.

§ 18.

1. För att anställas som ordinarie eller extra ordinarie lärare med tjänstgöring vid sådan folkskola, som i § 1 mom. 2 omförmäles, erfordras:

2. För att anställas som ordinarie eller extra ordinarie lärare med tjänstgöring vid sådan småskola, som i § 1 mom. 2 omförmäles, erfordras:

3. Där särskilda skäl sådant föranleda, äger skolöverstyrelsen på gjord framställning bevilja person, som icke undergått den i mom. 1 punkt c) eller i mom. 2 punkt c) angivna examen, behörighet att, utan hinder av denna omständighet, an-

3. Där särskilda skäl sådant föranleda, äger skolöverstyrelsen på gjord framställning bevilja person, som icke undergått den i mom. 1 punkt c) eller i mom. 2 punkt c) angivna examen, behörighet att, utan hinder av denna omständighet, an-

141 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

Nuvarande lydelse.

ställas som ordinarie eller extra ordinarie lärare vid viss folkskola eller småskola inom visst skoldistrikt. Likaledes äger skolöverstyrelsen, där särskilda skäl sådant föranleda, medgiva den, som icke uppnått tjuguett års ålder, behörighet att, utan hinder därav, anställas som ordinarie lärare vid folkskola eller småskola inom riket.

Där utomordentliga skäl sådant föranleda, må skolöverstyrelsen på därom gjord framställning jämväl bevilja person, som icke undergått den i mom. 1 punkt c) eller mom. 2 punkt c) angivna examen, behörighet att, utan hinder därav, anställas som ordinarie eller extra ordinarie lärare vid folkskola, respektive småskola inom riket.

Över gångsstadgande, — — — — — § 19.

1. Då ordinarie lärartjänst vid folkskola eller småskola är till ansökning ledig, skall, med de undantag, som angivas i § 33 mom. 3, kungörelse örn ledigheten, så snart ske kan och, där ej skolöverstyrelsen finner skäligt på gjord framställning medgiva uppskov, senast inom sex månader av skolrådet utfärdas och en gång offentliggöras i den tidning, i vilken officiella meddelanden införas.

Utkast till ändring

i anslutning till departementschefens i statsrådsprotokollet uttalade uppfattning.

ställas som ordinarie eller extra ordinarie folkskollärare respektive småskollärare inom visst skoldistrikt. Likaledes äger

skolöverstyrelsen-----(= nu-

varande lydelse) — — -— behörighet

att, utan hinder därav, anställas som ordinarie folkskollärare eller småskollärare inom riket.

Där utomordentliga skäl — •—- — —

— — — (= nuvarande lydelse) ■— ■—

— — — anställas som ordinarie eller extra ordinarie folkskollärare respektive småskollärare inom riket.

Övergångsstadgande, — — -----

§ 19.

1. a) Då ordinarie lärartjänst vid distriktets skolor eller ock befattning med anställning tills vidare som biträdande lärare vid folkskola eller lärare vid mindre folkskola blir ledig, skall skolrådet taga under övervägande, huruvida tjänsten bör återbesättas med ordinarie innehavare, uppehållas med extra ordinarie eller på viss tid anställd lärare eller ock indragas. Vid sådan omprövning skall skolrådet, innan beslut fattas, inhämta yttrande från statens vederbörande folkskolinspektör.

b) Äro skolrådet och folkskolinspektören vid denna omprövning ense, har skolrådet att omedelbart vidtaga erforderliga åtgärder, varvid först reglementsändring, där så kräves, i stadgad ordning vidtages. Kunna skolrådet och folkskolinspektören icke enas, skall ärendet underställas skolöverstyrelsens eller, därest ändring av reglementet erfordras, vederbörande domkapitels avgörande. I senare fallet äger folkskolinspektören, därest han påyrkat reglementsändring, avgiva förslag härtill, över vilket förslag

142 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

Nuvarande lydelse.

§ 22.

4. Skolråd uti skoldistrikt i stad äger rätt att, under förutsättning att sådant kan ske utan förnärmande av lärarens på meddelat förordnande grundade rätt, när skolans bästa det kräver, förflytta en ordinarie lärare från en tjänst till en annan inom distriktet utan iakttagande av de i §§ 19—21 givna bestämmelser, dock att den förflyttade lärarens löneförmåner därigenom icke förminskas.

5. När i skoldistrikt på landsbygden skolväsendet blivit i behörig ordning omorganiserat, äger kyrkostämma, under enahanda förutsättning som i mom. 4 av denna § sägs, att, örn så befinnes nödigt för organisationens genomförande, förflytta en ordinarie lärare från en skola till en annan inom distriktet utan iakttagande av de i §§ 19—21 givna bestämmelser; dock endast under förutsättning att församlingen bestrider kostnaderna för flyttningen samt att lärarens löneförmåner genom förflyttningen icke förminskas.

Beslutet om den i detta moment omförmälda förflyttning skall, för att bliva gällande, av domkapitlet, efter hörande

Utkast till ändring

i anslutning till departementschefens i statsrådsprotokollet uttalade uppfattning.

domkapitlet har att inhämta yttrande av skoldistriktet och dess lärarkår.

c) Finner skolrådet eller folkskolinspektören vid omprövning enligt mom. 1 a) av denna paragraf att till ledig tjänst lämpligen bör förflyttas annan ordinarie lärare vid distriktets skolor, förfares enligt stadgandena i § 22 mom. 4 eller 5 respektive § 33 mom. 3.

d) Skall ledig tjänst återbesättas utan förflyttning, som avses i mom. 1 c) av denna paragraf, skall kungörelse örn ledigheten, så snart ske kan och, där ej skolöverstyrelsen finner skäligt på av skolrådet gjord framställning medgiva uppskov, senast inom sex månader av skolrådet utfärdas och en gång offentliggöras i den tidning, i vilken officiella meddelanden införas.

§ 22.

4. Skolråd uti skoldistrikt i stad äger rätt att, när skolans bästa det kräver, förflytta ordinarie lärare från en tjänst till en annan inom distriktet utan iakttagande av de i §§ 19—21 givna bestämmelser, dock att den förflyttade lärarens löneförmåner därigenom icke förminskas.

5. I skoldistrikt på landsbygden skall, därest vid omprövning, som omförmäles i § 19 mom. 1 a) skolråd eller folkskolinspektör Anner, att till ledig tjänst lämpligen bör förflyttas ordinarie lärare vid skoldistriktets skolor utan iakttagande av den vid val av lärare eljest stadgade ordningen, ärendet underställas domkapitlets prövning och avgörande. Erfordras reglementsändring på grund av förflyttningen, upptages till prövning och avgörande först frågan örn ändring av reglementet. Innan domkapitlet fattar beslut ifråga örn förflyttning av lärare, skall denne beredas tillfälle avgiva yttrande.

Därest domkapitlet vid prövning av

143 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

Nuvarande lydelse.

av såväl ifrågavarande lärare som statens vederbörande folkskolinspektör, prövas och godkännas.

§ 24.

1. Biträdande lärare vid folkskola och lärare vid mindre folkskola anställas av skolrådet tills vidare eller i fall, som här nedan sägs, på viss tid.

Då lärare anställes tills vidare, skall därmed följa ömsesidig rätt till minst fyra månaders uppsägning, där ej längre uppsägningstid blivit avtalad. Då lärare anställes på viss tid, må anställningen avse högst ett läsår.

Lärare må anställas på viss tid endast i det fall, att växling i lärjungeantalet, förestående omorganisation av distriktets skolväsen eller annan anledning gör sådant erforderligt, och skall i varje fall anledningen i skolrådets protokoll angivas. Skolrådet åligger att årligen före läsårets slut pröva, huruvida skälig anledning fortfarande förefinnes, att befattning uppehälles med lärare anställd på viss tid.

§ 25.

Då lärarbefattning är ledig eller lärare åtnjuter tjänstledighet, skall skolrådet draga försorg därom, att undervisningen uppehälles genom vikarie; och bör, örn icke särskilda förhållanden därifrån föranleda undantag, icke någon därtill förordnas, som ej äger den i denna stadga föreskrivna behörighet att innehava den ifrågavarande tjänsten.

Utkast till ändring

i anslutning till departementschefens i statsrådsprotokollet uttalade uppfattning.

ärenden enligt denna § finner sig icke kunna godkänna av folkskolinspektören gjort yrkande, skall ärendet underställas skolöverstyrelsens avgörande.

Sedan domkapitlets eller i förekommande fall skolöverstyrelsens beslut att till ledig tjänst skall förflyttas ordinarie lärare vid skoldistriktets skolor vunnit laga kraft, äger skolrådet förflytta ifrågavarande lärare, och åligger det skoldistriktet att, därest ombyte av bostad för läraren på grund av förflyttningen blir erforderlig, bestrida kostnaderna för flyttningen. Lärarens löneförmåner må genom förflyttningen icke förminskas.

§ 24.

1. Biträdande lärare — — — — —

— — — (= nuvarande lydelse) — —

— — — viss tid.

Då lärare — — — — — — — -—-

— -—- — (= nuvarande lydelse) — —

— — — ett läsår.

Lärare anställes på viss tid i det fall

— — (i övrigt = nuvarande lydelse) —

— — — på viss tid.

§ 25.

Då lärarbefattning är ledig eller lärare åtnjuter tjänstledighet, skall skolrådet, därest icke skolöverstyrelsen på gjord framställning funnit skäl att därifrån medgiva befrielse, för undervisningens uppehållande anställa vikarie; och bör

— — (i övrigt = nuvarande lydelse) —

— — — ifrågavarande tjänsten.

144 Kungl. Maj:ts proposition Nr 77.

Stadgan angående folkundervisningen i Stockholm den 22 juni 1923.

Nuvarande lydelse. Utkast till ändring

i anslutning till departementschefens i statsrådsprotokollet uttalade uppfattning.

§ I-

1. I Stockholms stad —----

— — — behovet kräver

2. Vid folkskolorna skola ordinarie lärare vara anställda till det antal, som motsvarar det stadigvarande behovet av lärarkrafter. Extra ordinarie lärare och, där särskilda förhållanden sådant föranleda, biträdande lärare må anställas endast i den utsträckning, som växling i lärjungeantalet, förestående omorganisation av skolväsendet eller annan därmed jämförlig anledning gör sådant erforderligt; och skall i varje fall anledningen i folkskoledirektionens protokoll angivas. Folkskoledirektionen åligger att årligen pröva behovet av nya ordinarie lärartjänster samt att göra erforderlig framställning till stadsfullmäktige örn upp rättande av sådana tjänster.

§ I-

1. I Stockholms stad — ----— —

— -— — (= nuvarande lydelse) — —

— — — behovet kräver.

2. Därest på framställning av skolråd i annat skoldistrikt, målsman eller statens folkskolinspektör skolöverstyrelsen efter folkskoledirektionens hörande så förordnar, vare folkskoledirektionen skyldig att i viss skola till undervisning mottaga barn från annat skoldistrikt eller att låta barn, tillhörande stadens skoldistrikt, åtnjuta undervisning i annat skoldistrikts skola. Sådan anordning må föreskrivas under förutsättning, dels att det allmännas kostnader för skolväsendet därigenom nedbringas eller barnens skolvägar mer avsevärt förkortas, dels att undervisningen i de skoldistrikt, åtgärden berör, icke lider påtagligt men. Skolöverstyrelsen må samtidigt, därest framställning därom av någotdera skoldistriktet göres, fastställa den ersättning, som med hänsyn till den av berörda anordning föranledda omedelbara ökningen i det mottagande skoldistriktets löpande omkostnader skäligen bör gäldas av det skoldistrikt barnen tillhöra.

3. Vid folkskolorna skola — — —

— — (= nuvarande lydelse av mom. 2)

— — ■— lärarkrafter. Extra ordinarie lärare och, där särskilda förhållanden sådant föranleda, biträdande lärare böra anställas i den utsträckning — — — -— — (= nuvarande lydelse av mom. 2)

— — — sådana tjänster.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 77. 145

Nuvarande lydelse.

3. För undervisning — — — — — — — — kunna antagas.

§ 25.

Då lärarbefattning är ledig eller lärare åtnjuter tjänstledighet, skall direktionen draga försorg därom, att undervisningen uppehälles genom vikarie; och bör, örn icke särskilda förhållanden därifrån föranleda undantag, icke någon därtill förordnas, som ej äger den i denna stadga föreskrivna behörighet att innehava den ifrågavarande tjänsten.

Utkast till ändring

i anslutning till departementschefens i statsrådsprotokollet uttalade uppfattning.

4. För undervisning -— — — — —

— — (= nuvarande lydelse av mom. 3) —— — — kunna antagas.

§ 25.

Då lärarbefattning är ledig eller lärare åtnjuter tjänstledighet, skall direktionen, därest icke skolöverstyrelsen på gjord framställning funnit skäl att därifrån medgiva befrielse, för undervisningens uppehållande anställa vikarie; och bör

— — — (= nuvarande lydelse) — ■—■

— ifrågavarande tjänsten.

Bihang till riksdagens prat okat t

/ sami.

tilt haft. (Nr 77.)

INNEHALL

Sid.

I. Behovet av åtgärder för minskning av antalet skolor och skolav-

delningar m. m...................................... 7

Allmänna synpunkter hos i ärendet hörda myndigheter........ 7

Av skolöverstyrelsen gjorda statistiska beräkningar rörande lärjungefrekvensen i folkskolan......................... 16

Andra av skolöverstyrelsen påvisade olika faktorer, som inverka

på antalet tjänster................................ 24

Skolöverstyrelsens förslag............................. 26

Myndigheternas allmänna synpunkter på skolöverstyrelsens förslag 26

Folkskoleväsendets mellaninstanser ...................... 28

Departementschefen................................... 44

II. Okade möjligheter att förflytta lärare..................... 48

Tvångsförflyttning av ordinarie lärare mellan skoldistrikten . 48

Förflyttning på frivillighetens väg mellan skoldistrikten...... 50

Förflyttning av ordinarie lärare inom skoldistrikten ......... 54

Departementschefen................................... 62

III. Okade möjligheter att vid vakanser indraga obehövliga lärartjänster ........................................... 66

Nu gällande bestämmelser............................. 66

Av skolöverstyrelsen hörda myndigheter.................. 68

Skolöverstyrelsen................................... 71

Myndigheterna..................................... 78

Utsträckt användande av extra ordinarie lärare............. 81

Bestämmelser örn minimiantal barn per läraravdelning........ 83

Förtydligande av § 18 i statsbidragsförfattningen............ 83

Befrielse från skyldighet att anställa vikarie............... 84

Departementschefen................................... 86

IV. Undervisning av barn i annat skoldistrikt än det barnet tillhör . 89

Av skolöverstyrelsen hörda myndigheter................... 89

Skolöverstyrelsen................................. 92

Myndigheterna..................................... 94

Departementschefen.................................. 98

V. Ökad användning av kommunalförbund för främjande av skolväsendet ..........................................101

Nu gällande bestämmelser...........................101

Av skolöverstyrelsen hörda myndigheter...................101

Skolöverstyrelsen...................................103

Myndigheterna.....................................105

Departementschefen...................................108

Siel

Yl. Ökade möjligheter för inackordering av skolbarn och för anordnande av skolskjutsar................................109

Allmänna synpunkter................................109

Inackordering av skolbarn ............................110

Skolöverstyrelsen...............................lil

Skolskjutsar......................................117

Skolöverstyrelsen .................................117

Myndigheternas yttranden angående inackorderingsbidrag och skolskjutsar ........................................123

Det ordinarie förslagsanslaget till avlöning åt lärare vid folkskolor 132

Departementschefen...................................133

VII. Departementschefens hemställan.........................137

Bilaga