angående befrielse för borgmästaren Oscar Dahlbäck m. fl. från viss dem i egenskap av magistratsledamöter ådömd ersätt¬ ningsskyldighet till kronan m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S8.

1 Nr 158.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse för borgmästaren Oscar Dahlbäck m. fl. från viss dem i egenskap av magistratsledamöter ådömd ersättningsskyldighet till kronan m. m.; given Stockholms slott den 24 februari 1933.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för denna dag vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Torsten Nothin.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet å Stockholms slott den 24 februari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Tillförordnade chefen för socialdepartementet, statsrådet Nothin, anmäler framställning av borgmästaren Oscar Dahlbäck, rådmannen John Ekdahl och borgmästaren Alvin Wirgin örn befrielse från viss dem ådömd ersättningsskyldighet till kronan.

Därvid anför föredraganden:

Den ersättningsskyldighet, som avses med framställningen, har ådömts Dahlbäck, Ekdahl och Wirgin såsom ledamöter av magistraten i Jönköping på grund av det ansvar för uppbördsväsendet i staden, som åvilat magistraten jäm- Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 158.

4GI 33

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

likt § 30 mom. 2 i uppbördsreglementet den 14 december 1917 och § 6 mom. 1 i förordningen samma dag angående indrivning och redovisning av böter.

Enligt arbetsordningen den 13 december 1872 för magistraten i Jönköping tillkom det borgmästaren »att hava närmaste tillsynen över redogörelsen för kronouppbörden». Den 5 oktober 1900 biföll Kungl. Maj:t av stadsfullmäktige i Jönköping gjord framställning örn inrättande av en kronouppbördskassörstjänst i staden, vars innehavare enligt framställningen skulle fullgöra alla med kronouppbörden förenade eller på den grundade bestyr, som av magistraten föreskreves.

Den 28 april 1923 upptäcktes det, att balans förelåg i de av kronouppbördskassören Sven Cedergren omhänderhavda kronoräkenskaperna för staden. Härefter ställdes Cedergren vid rådhusrätten i Jönköping under åtal för det han sedan år 1917 tillgripit och förskingrat penningar, som han i kraft av sin tjänst mottagit, och för det han genom falska räkenskaper sökt dölja sina tillgrepp. För kronans räkning fordrades ersättning för vad Cedergren förskingrat. Genom utslag den 27 juni 1923 dömde rådhusrätten Cedergren till ansvar samt förpliktade honom att gottgöra kronan uppkommen brist med 84,020 kronor 93 öre ävensom att gälda ränta. Göta hovrätt, där kronan anförde besvär över rådhusrättens utslag, förpliktade Cedergren genom utslag den 20 oktober 1924, som vann laga kraft, att till kronan utgiva, utöver det av rådhusrätten utdömda beloppet jämte ränta, ytterligare 1,312 kronor 76 öre ävensom ränta.

I skrivelse den 25 juni 1926 anmälde länsstyrelsen i Jönköpings län till riksräkenskapsverket, att i kronoräkenskaperna för Jönköpings stad förefunnes balans å 86,270 kronor 54 öre, därav 86,145 kronor 54 öre avsåge kronoutskylder och 125 kronor böter. Tillika meddelade länsstyrelsen, att balansen till allra största delen uppstått genom förskingring av Cedergren. Sedan Cedergren blivit försatt i konkurs, hade för kronans räkning bevakning skett i konkursen för de belopp, vilka han dömts utbetala till kronan, men kronan hade erhållit utdelning med endast 2,688 kronor 79 öre, vilket belopp inbetalats till länsstyrelsen. Hos länsstyrelsen funnes jämväl innestående belopp örn sammanlagt 2,562 kronor 14 öre, vilka tillkommit Cedergren men som icke till honom utbetalats.

Efter det riksräkenskapsverket i skrivelse den 23 september 1926 hos länsstyrelsen anhållit, att länsstyrelsen ville hos magistraten införskaffa uppgift angående vilka åtgärder magistraten vidtagit för balansens ersättande, sedan det visat sig, att Cedergren icke kunnat ersätta densamma, ävensom örn tidpunkten, då det kunde beräknas, att balansen bleve gottgjord statsverket, förklarade magistraten i skrivelse den 6 december 1926 till länsstyrelsen, jämte det magistraten bestred, att magistraten vore ersättningsskyldig för den kvarstående balansen, att magistraten icke funne sig vare sig behörig eller i stånd att vidtaga några åtgärder för balansens ersättande, i följd varav magistraten ej heller vore i tillfälle att yttra sig örn den tidpunkt, då det kunde beräknas, att balansen kunde bliva gottgjord statsverket.

3 Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Sedan riksräkenskapsverket med skrivelse den 22 april 1927 till justitiekanslersämbetet överlämnat handlingarna i ärendet för den åtgärd, vartill ämbetet funne skäl, anförde ämbetet i skrivelse den 27 oktober 1927 till advokatfiskalsämbetet vid Göta hovrätt:

Magistraten hade försummat sina skyldigheter enligt uppbördsförfattningarna, särskilt med avseende å kontrollen över Cedergrens medelsförvaltning. Härigenom hade magistratens ledamöter enligt . justitiekanslersämbetets uppfattning gjort sig skyldiga till tjänstefel. Justitiekanslersämbetet uppdroge därför åt advokatfiskalsämbetet att vid hovrätten anhängiggöra och utföra åtal för försummelsen, i den mån ansvar icke redan förfallit på grund av preskription. Åtalet borde riktas mot Dahlbäck, Ekdahl och Wirgin, vilka i slutet av år 1922 och under år 1923 intill utgången av april tjänstgjort såsom ledamöter av magistraten, och borde ansvar yrkas^ enligt 25 kap. 17 s stral tlagen. Därjämte uppdroge justitiekanslersämbetet åt advokatfiskalsämbetet att i åtalet yrka, att magistratens nämnda ledamöter, som jämväl varit i tjänst vid balansens upptäckande, måtte solidariskt förpliktas till kronan utgiva den enligt länsstyrelsens skrivelse av den 25 juni 1926 återstående bristens belopp 81,019 kronor 61 öre eller den del därav, som hovrätten kunde finna lagligt, jämte ränta efter 6 procent enligt § 32 i uppbördsreglementet och § 17 i förordningen angående indrivning och redovisning av böter. Såsom grund tor ersättningsyrkandet skulle advokatfiskalsämbetet hava att i första hand. åberopa bestämmelserna i § 30 mom. 2 i uppbördsreglementet och § 6 morn.. 1 i förordningen angående indrivning och redovisning av böter rörande magistrats uppbördsansvar. Advokatfiskalsämbetet borde emellertid göra gällande, att vid sidan örn detta stränga rerlogörareansvar förelåge en annan grund till ersättningsskyldighet. Såsom framhållits, hade magistraten eftersatt sina skyldigheter enligt uppbördsförfattningarna ej minst i vad anginge densamma åliggande kontroll. Handlingarna i målet mot Cedergren gåve vid handen, att magistratens försummelse möjliggjort eller åtminstone underlättat Cedergrens förskingringar. Vid sådant förhållande torde magistratsledamöterna vara ersättningsskyldiga enligt allmänna rättsregler.

I ett sedermera till hovrätten ingivet memorial, som delgavs Dahlbäck, Ekdahl och Wirgin den 18 november 1927, yrkade advokatfiskalsämbetet, under åberopande av vad justitiekanslersämbetet andragit, dels att Dahlbäck, Ekdahl och Wirgin måtte för den försummelse, magistraten genom sin av justitiekanslersämbetet omförmälda underlåtenhet låtit komma sig till last, i den mån ansvar icke på grund av preskription förfallit, av hovrätten dömas till ansvar jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, dels ock att Dahlbäck och hans medparter måtte förpliktas att solidariskt till kronan utgiva 81,019 kronor 61 öre eller den del därav, som hovrätten funne lagligt, eller, därest ersättningsskyldigheten grundades allenast å allmänna rättsregler, de belopp som å Dahlbäck och hans medparter belöpte efter en med hänsyn till deras tjänstetid gjord fördelning. Tillika fordrade advokatfiskalsämbetet ränta.

Utslag i målet meddelades av hovrätten den 31 juli 1930. Hovrätten fann ådagalagt, att då Cedergren med utgången av april månad 1923 upphörde att tjänstgöra som kronouppbördskassör i Jönköping, balans förelegat beträffande i kronoräkenskaperna för staden debiterade kronoutskylder och böter till sammanlagt belopp av 84,943 kronor 64 öre. I’å anförda skäl dömde hovrätten Ekdahl jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, för det han under tid, då han på för-

4 Kungl. Majus proposition nr 158.

ordnande uppehållit borgmästarämbetet i staden, eftersatt honom åliggande skyldighet att öva tillsyn över Cedergrens medelsförvaltning, att till kronan böta 200 kronor. Däremot ogillade hovrätten den mot Dahlbäck och Wirgin förda ansvarstalan. Advokatfiskalsämbetets ersättningstalan ogillades, i vad den grundats därå, att Dahlbäck och medparter skulle hava låtit försummelse i tjänsten komma sig till last. Ersättningstalan, i vad den grundats å magistratens redogörareansvar, bifölls såtillvida, att Ekdahl, Dahlbäck och Wirgin förpliktades att var för sig till kronan utgiva, Ekdahl 2,437 kronor 84 öre, Dahlbäck 1,913 kronor 94 öre samt Wirgin 1,807 kronor 27 öre, allt jämte ränta efter 6 procent enligt av hovrätten närmare angivna grunder. Såsom skäl för sitt ogillande av den å magistratens redogörareansvar grundade ersättningstalan i övrigt anförde hovrätten beträffande utskylder om sammanlagt 62,611 kronor 34 öre, att dessa icke influtit till Cedergren i sådan ordning, att Dahlbäck och medparter blivit på grund av sitt redogörareansvar ersättningsskyldiga för de förskingrade medlen, samt beträffande övervägande delen av återstående utskylder och böter, att det icke med ledning av den i målet förebragta utredningen kunde avgöras, huruvida för Dahlbäck eller medparter uppstått ersättningsskyldighet för vad Cedergren härutinnan förskingrat.

I hovrättens utslag sökte såväl justitiekanslersämbetet som Dahlbäck, Ekdahl och Wirgin ändring.

Kungl. Majit meddelade utslag i målet den 19 oktober 1932. Angående balansen i kronoräkenskaperna gillade Kungl. Majit hovrättens utslag. Kungl. Majit fastställde det slut, vartill hovrätten kommit dels i fråga örn ansvarstalan, dels beträffande ersättningstalan, i vad den grundats därå, att av Dahlbäck och medparter eftersatt dem åliggande kontrollskyldighet. Såsom skäl för beslutet att ogilla nämnda ersättningstalan, såvitt den riktats mot Ekdahl, anförde Kungl. Majit, att den genom Cedergrens förskingringar uppkomna balansen till största delen redan förelåg, när Ekdahl den 22 april 1922 förordnades till borgmästare, samt att, även örn Ekdahl efter nämnda tid skulle hava börjat ägna Cedergren behörigt inseende, det i allt fall icke syntes böra antagas, att till följd därav genom tidigare upptäckt av dennes förskingringar eller eljest uppkomsten av återstående del av balansen skolat förhindras. I fråga örn ersättningstalan mot Dahlbäck och medparter på grund av deras redogörareansvar prövade Kungl. Majit lagligt på det sätt ändra hovrättens utslag, att Ekdahl, Dahlbäck och Wirgin förpliktades att till kronan utgiva, utöver vad hovrätten utdömt, Ekdahl 122 kronor 70 öre samt vardera av Dahlbäck och Wirgin 57 kronor 2 öre, allt med ränta efter 6 procent enligt av Kungl. Majit närmare angivna grunder.

I skrivelse i december 1932 hava Dahlbäck, Ekdahl och Wirgin — med förmälan att de, i avräkning å de genom Kungl. Majits utslag utdömda kapitalbeloppen, den 1 i nämnda månad till kronan inlevererat 5,000 kronor, utgörande å garantiförsäkring för bristande redovisning av Cedergren utfallet belopp — hemställt, att Kungl. Majit måtte genom proposition till riksdagen utverka befrielse för dem från skyldighet att till kronan utgiva återstående

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

kapitalbelopp, tillhopa 1,395 kronor 79 öre, ävensom de räntebelopp, de genom Kungl. Maj:ts utslag förpliktats att utgiva.

Enligt skrivelsen åtföljande kvitton i avskrift hava av det inlevererade beloppet 1,541 kronor 10 öre gottskrivits Dahlbäck, 2,001 kronor 25 öre Ekdahl och 1,457 kronor 65 öre Wirgin.

Till stöd för sin anhållan örn befrielse från den ådömda ersättningsskyldigheten hava Dahlbäck, Ekdahl och Wirgin åberopat tidigare likartade fall. I fråga örn skyldigheten att utgiva ränta hava sökandena särskilt framhållit, att de utdömda räntebeloppen vore betydande; den 1 december 1932 skulle de hava uppgått för Ekdahl till 1,820 kronor 9 öre, för Dahlbäck till 1,256 kronor 86 öre och för Wirgin till 1,176 kronor 92 öre. Vidare hava sökandena anfört, att kronans krav i detta hänseende enligt deras mening måste framstå såsom särskilt obilligt med hänsyn till den avsevärda tid, som förflutit från det räntorna börjat löpa -— beträffande viss post redan från dag under år 1917 — och till dess kravet blivit slutligen fastställt.

De av sökandena åberopade fall, då riksdagen medgivit befrielse från ersättningsskyldighet, avse det ansvar, som före den 1 januari 1926 åvilade utmätningsman för bristande redovisning av ställföreträdare, även örn den uppkomna bristen ej kunde tillskrivas utmätningsmannens egen försumlighet. Stadsfogde har sålunda beviljats ersättning för belopp, som av honom till statsverket erlagts för täckande av brist, vilken uppkommit genom underlydande uppbördsmans förskingring av indrivna utskylder (proposition nr 217 och riksdagens skrivelse nr 192 år 1921 samt proposition nr 153 och riksdagens skrivelse nr 127 år 1922). Vidare har landsfiskal, i fall då honom underlydande fjärdingsman förskingrat indrivna medel, erhållit befrielse från att ersätta statsverket de förskingrade beloppen (proposition nr 168 och riksdagens skrivelse nr 146 år 1926 samt proposition nr 109 och riksdagens skrivelse nr 114 år 1931).

över framställningen hava yttranden avgivits av statskontoret den 21 januari 1933, av justitiekanslersämbetet den 7 februari 1933 och av länsstyrelsen i Jönköpings län den 3 i sistnämnda månad.

Statskontoret har vid sitt utlåtande fogat ett sammandrag över de utskylder och böter örn tillhopa 6,395 kronor 79 öre, vilka Dahlbäck, Ekdahl och Wirgin genom Kungl. Majtts utslag förpliktats ersätta, försett med bevis av kronouppbördskassören i Jönköping, att nämnda belopp av Dahlbäck, Ekdahl och Wirgin inbetalts med dels 5,000 kronor den 1 december 1932 och dels 1,395 kronor 79 öre den 19 januari 1933. I ärendet anför statskontoret:

Statskontoret ville erinra örn att riksdagen tidigare i en del fall medgivit utbetalning av ersättning från anslaget till oförutsedda utgifter till landsfiskal för vad han nödgats utgiva i anledning av förskingring, som blivit begången av honom underlydande fjärdingsman. Det syntes statskontoret skäligt, att jämväl sökandena erhölle gottgörelse för vad de av egna medel nödgats utgiva till kronan i anledning av nu ifrågavarande förskingring.

Beträffande sökandenas framställning om befrielse från skyldigheten att å de utdömda ersättningsbeloppen erlägga ränta finge statskontoret framhålla, att i de fall, då ersättning jämlikt lagen den 10 juli 1899 utgått av statsmedel, ränta härå icke utbetalats. Med hänsyn till nämnda förhållande funné statskontoret rättvist och billigt, att sökandenas framställning härutinnan bifölles.

6 Kungl. Majus proposition nr 158.

Departements-

chefen.

Statskontoret har hemställt, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva, dels att till sökandena finge från anslaget till oförutsedda utgifter utgå ersättning med tillhopa 1,395 kronor 79 öre, dels ock att sökandena finge befrias från skyldigheten att till kronan utgiva ränta å de genom utslaget den 19 oktober 1932 ådömda ersättningsbeloppen.

Länsstyrelsen instämmer i vad statskontoret yttrat.

Justitiekansler sämb etet anför:

I det genom högsta domstolens utslag den 19 oktober 1932 avgjorda målet hade visserligen talan förts örn ansvar för försummelse i fråga örn kontrollen över kronouppbördskassören. Och Ekdahl hade även dömts till ansvar för det han i egenskap av tillförordnad borgmästare eftersatt honom åliggande tillsyn å uppbördsväsendet. Den ersättningsskyldighet, som i målet ålagts sökandena, grundade sig emellertid icke beträffande någon av dem på förfarande, som domstolen funnit vara av beskaffenhet att föranleda ansvar, utan på magistratsledamöternas jämlikt författningarna omedelbara ansvar för kronouppbördskassörens uppbörd.

Vid angivna förhållande och under åberopande av att tidigare i ett flertal fall, vilka i förevarande avseende syntes vara jämförliga med det nu ifrågavarande, ersättningsskyldighet eftergivits, tillstyrkte ämbetet bifall till vad statskontoret hemställt i ärendet.

Såvitt angår Dahlbäck och Wirgin är jag ense med de i ärendet hörda myndigheterna och finner mig således böra förorda, att ersättning beredes dem för vad de av egna medel utgivit på grund av Kungl. Majits ifrågakomna utslag ävensom att de befrias från dem i utslaget ålagd skyldighet att gälda ränta. Såsom förut nämnts har riksdagen i tidigare likartade fall medgivit befrielse från betalningsskyldighet eller beviljat ersättning av statsmedel för belopp, som utgivits till fullgörande av sådan betalningsskyldighet. Samma billighetshänsyn, som varit avgörande i de tidigare fallen, torde även här göra sig gällande. Någon försummelse ligger ej heller enligt Kungl. Majits utslag någon av Dahlbäck och Wirgin till last.

Vad beträffar Ekdahl synes däremot förhållandet vara ett annat. Visserligen grundar sig, såsom justitiekanslersämbetet framhållit, den Ekdahl ålagda ersättningsskyldigheten icke på förfarande, som funnits vara av beskaffenhet att föranleda ansvar, men då Ekdahl dömts till ansvar för det han eftersatt honom åliggande tillsyn över Cedergrens medelsförvaltning, torde de billighetshänsyn, som kunna åberopas i fråga örn Dahlbäck och Wirgin, icke i samma mån vara till finnandes beträffande Ekdahl. Jag anser mig därför icke kunna förorda, att Ekdahl beviljas ersättning för vad han av egna medel nödgats utgiva på grund av Kungl. Majits utslag. Emellertid synes mig någon eftergift böra meddelas Ekdahl i fråga örn hans skyldighet att gälda ränta. Det torde nämligen icke kunna förnekas, att den tid, som förflutit från det räntan började löpa och till dess kronans fordran å ränta genom Kungl. Majits utslag blev slutligen fastställd, är anmärkningsvärt lång. Och det dröjsmål med anhängiggörandet av kronans ersättningsanspråk, som ägde rum efter det Cedergrens förskingringar blivit upptäckta, kan ej läggas Ekdahl till last. Med hänsyn härtill synes det skäligt, att Ekdahl befrias från att gälda ränta för tiden före den dag, då kronan får anses hava framställt sitt skadestånds-

7 Kungl. Majus proposition nr 158.

anspråk mot honom eller den 18 november 1927, a vilken dag advokatfiskalsämbetets memorial delgavs honom.

Beloppet av den ersättning av statsmedel, som enligt vad nu nämnts skulle tillkomma Dahlbäck och Wirgin, synes mig för envar av dem höra bestämmas till skillnaden mellan vad han enligt Kungl. Marits utslag haft att i kapital utgiva och vad enligt kvitto gottskrivits honom till följd av inlevereringen av det å garantiförsäkringen utfallna beloppet å 5,000 kronor. Enligt denna grund skulle ersättningen utgöra för Dahlbäck 429 kronor 86 öre och för Wirgin 406 kronor 64 öre.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Majit ville föreslå riksdagen medgiva,

dels att från det i riksstaten för budgetåret 1932/1933 uppförda extra förslagsanslaget till oförutsedda utgifter i allmänhet må såsom ersättning för de belopp, Dahlbäck och Wirgin av egna medel utgivit på grund av Kungl. Maj :ts förenämnda utslag, utbetalas till Dahlbäck 429 kronor 86 öre och till Wirgin 406 kronor 64 öre,

dels att Dahlbäck och Wirgin må befrias från skyldigheten att gälda dem i utslaget ålagd ränta,

dels ock att Ekdahl må befrias från skyldighet att gälda så stor del av den honom i utslaget ålagda räntan, som upplupit under tiden före den 18 november 1927.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.