angående anslag till lant¬ bruksstyrelsen m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

1 Nr 234.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till lantbruksstyrelsen m. m.; given Stockholms slott den 17 mars 1933.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maurts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 17 mars 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:

Vid anmälan den 3 januari 1933 av de frågor, som tillhöra regleringen för budgetåret 1933/1934 av utgifterna under riksstatens nionde huvudtitel, anförde jag, på sätt det vid 1933 års statsverksproposition fogade utdraget av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för sagda dag utvisar, beträffande frågan örn anslag för budgetåret 1933/1934 till lant bruksstyrelsen (punkt 2), att inom jordbruksutredningen sedan någon tiel Bihang lill riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 234.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

pågått utredning av frågan om lantbruksstyrelsens omorganisation samt att utredningen i ett den 15 oktober 1932 avgivet betänkande framlagt förslag i sådant avseende. Jag yttrade vidare, att förslaget innebure i förhållande till den nuvarande organisationen bland annat den ändring en, att till styrelsen skulle överflyttas handläggningen av frågor rörande stuteriväsendet och i samband därmed skulle inom styrelsen inrättas en stuteribyrå, samt att en uppdelning av den nuvarande lantbruksbyrån skulle äga rum i tre byråer. Enligt utredningen skulle för lantbruksstyrelsen för budgetåret 1933/1934 erfordras ett anslag av i runt tal 271,000 kronor. Organisationsförslagets genomförande skulle vidare föranleda, bland annat, vissa förändringar med avseende å de i riksstaten för närvarande uppförda ordinarie förslagsanslagen till stuteriväsendet (punkt 45), till statskonsulenter och deras biträden (punkt 6) samt till inspektion över de lägre lantbruksundervisningsanstalterna (punkt 32) ävensom i fråga örn det extra förslagsanslaget till förekommande och hämmande av tuber kelsjukdomar hos nötkreaturen (punkt 49). över jordbruksutredningens förslag hade utlåtanden infordrats från åtskilliga myndigheter.

I enlighet med av mig i statsverkspropositionen gjord hemställan föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde varda riksdagen förelagd, för budgetåret 1933/1934 beräkna

anslagen för ifrågavarande ändamål sålunda:

lantbruksstyrelsen, ordinarie förslagsanslag ............ kronor 271,000

statskonsulenter och deras biträden, ordinarie förslagsanslag .................................................. » 49,800

inspektion över de lägre lantbruksundervisningsanstal-

terna, ordinarie förslagsanslag ........................ » 8,000

stuteriväsendet, ordinarie förslagsanslag ................ » 800,000

förekommande och hämmande av tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen, extra förslagsanslag .................... » 140,000.

över jordbruksutredningens berörda betänkande hava utlåtanden numera inkommit från medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, örebro och Västernorrlands län, statskontoret, allmänna civilförvaltningens lönenämnd, statens organisationsnämnd, lantbruksstyrelsen, stuteriöverstyrelsen samt chefen för remonteringsväsendet, varjämte hushållningssällskapen i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs och Västerbottens län genom sina förvaltningsutskott yttrat sig över betänkandet. Slutligen har tillfälle beretts Sveriges allmänna lantbrukssällskap att avgiva yttrande i ämnet, varjämte svenska mejerikonsulentföreningens styrelse inkommit med en skrivelse i ärendet.

Jag anhåller nu att för Kungl. Majit få ånyo anmäla förenämnda anslagsfrågor.

3 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 234.

Enligt de direktiv för jordbruksutredningens arbeten, som av dåvarande chefen för jordbruksdepartementet gavs i anförande till statsrådsprotokollet den 18 juli 1928, skulle i utredningens uppdrag ingå bland annat att behandla frågan örn viss omorganisation av lantbruksstyrelsen liksom över huvud frågan örn sättet och formerna för det allmännas medverkan till jordbruksnäringens främjande genom statliga eller andra organ ävensom att upptaga till bedömande frågan örn statens understöds- och låneverksamhet beträffande nämnda näring.

Vid planläggningen av de utredningsarbeten, som föranletts av nyssnämnda uppdrag, har jordbruksutredningen funnit frågan örn lantbruksstyrelsens omorganisation intaga en särställning i så måtto, att densamma dels betecknade ett jämförelsevis klart avgränsat utredningsområde, dels syntes vara att hänföra till de frågor, vilkas snara lösning måste anses äga stor vikt för jordbruket.

Av berörda skäl har jordbruksutredningen funnit sig böra utbryta frågan örn lantbruksstyrelsens omorganisation ur det större sammanhang, som innefattades i nyss anförda direktiv, och i denna fråga avgiva utredning och förslag utan att avvakta resultaten av de andra i samma direktiv angivna frågorna. Vid behandlingen av förevarande organisationsfråga har jordbruksutredningen haft att taga i övervägande 1926 års besparingssakkunnigas förslag den 12 januari 1928 angående besparingar och förenklingar i lantbruksstyrelsen och stuteriöverstyrelsen m. m. Bland övriga föreliggande kommittéutredningar, som av jordbruksutredningen beaktats vid utredningsarbetets utförande, i den mån desamma beröra lantbruksstyrelsens verksamhetsområde, må nämnas lägre lantbruksundervisningssakkunnigas förslag den 30 april 1930 angående ordnande av den lägre lantbruksundervisningen och nötkreaturstuberkulossakkunnigas förslag den 21 oktober 1930 angående ytterligare åtgärder för bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur. Vidare hava vissa till jordbruksutredningen ingivna önskemål beträffande lantbruksstyrelsens organisation tagits under omprövning, varjämte överläggningar i frågan hållits med olika av densamma berörda organisationer och sakkunniga.

Inledningsvis vill jag nämna, att lantbruksstyrelsens nuvarande organisation i stort sett härrör från år 1918 samt att enligt denna organisation styrelsen består av en generaldirektör och chef samt såsom ledamöter fyra byråchefer, vilka förestå var sin byrå, nämligen lantbruksbyrån, agrikulturtekniska byrån, fiskeribyrån och administrativa byrån. Enligt den för styrelsen gällande instruktionen den 21 augusti 1925 (nr 391) med däri sedermera vidtagna ändringar (nr 363/1927 och 80/1932) ankomma på lantbruksstyrelsen följande allmänna förvaltningsuppgifter.

Lantbruksstyrelsen har att med uppmärksamhet följa lantbruket och dess binäringars samt fiskerinäringens tillstånd och utveckling såväl inom landet som ock, i den mån det är möjligt, i utlandet, samt att efter omständigheterna själv vidtaga eller hos Kungl. Majit föreslå de åtgär

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

der, som styrelsen anser lämpliga för dessa näringars befrämjande. Styrelsens ämbetsbefattning omfattar även handläggning av tekniska och administrativa ärenden angående sådana vattenavlednings-, avdikningsoch odlingsföretag för jordbrukets höjande eller frostländiglietens minskande, för vilka understöd av statsmedel sökts eller beviljats. Enligt den ändring, som vidtagits uti instruktionen för styrelsen genom nyssnämnda kungörelse nr 80/1932 har styrelsen att till främjande av fisket vid en för ändamålet särskilt inrättad, till styrelsen direkt ansluten undersöknings- och försöksanstalt för sötvattensfisket ävensom i övrigt utföra praktiskt-vetenskapliga undersökningar och försök å fiskets område.

Lantbruksstyrelsen skall vidare tillhandagå offentliga myndigheter, menigheter och institutioner med av dessa äskade råd och upplysningar i frågor, som ligga inom området för styrelsens verksamhet, ävensom i övrigt, i den mån så lämpligen kan ske, till myndigheter och institutioner lämna meddelanden uti de under styrelsens verksamhet fallande spörsmålen.

Enligt bestämmelse i instruktionen äger lantbruksstyrelsen icke taga befattning med frågor rörande hästaveln.

Under lantbruksstyrelsen lyda statens lantbruksingenjörer, extra lantbruksingenjörer och lantbruksstipendiater ävensom statskonsulenterna inom vissa grenar av lanthushållningen samt statens lokala fiskeriadministration. Till efterrättelse för Sveriges lantbruksattachéer i utlandet äger styrelsen, enligt vad därom är särskilt stadgat, meddela föreskrifter angående utövandet av deras verksamhet. Under styrelsens överinseende stå jämväl statens centrala frökontrollanstalt samt statens maskin- och redskapsprovningsanstalter. Styrelsen handhar överinseendet och kontrollen över statens och med statsmedel understödda lantbruksundervisningsanstalter med undantag för lantbrukshögskolan. Under styrelsens inseende stå därjämte de med statsmedel understödda kemiska stationerna och frökontrollanstalterna.

Uti instruktionen utsäges vidare, att lantbruksstyrelsen bör stå i oavbruten förbindelse med rikets hushållningssällskap samt att styrelsen äger från dem och deras förvaltningsutskott infordra erforderliga yttranden och upplysningar. Å andra sidan bör styrelsen meddela hushållningssällskapen kännedom örn sådant, som kan vara av vikt för befrämjande av sällskapens ändamål, samt hos sällskapen göra framställningar och väcka förslag i ämnen, som beröra sällskapens verksamhet.

Körande ärendenas fördelning i allmänhet å styrelsens särskilda byråer stadgas i instruktionen,

att å lantbruksbyrån skola handläggas ärenden, som röra lantbruket och dess binäringar och som icke tillhöra annan byrå, ävensom ärenden rörande inom dessa verksamhetsområden anställda tjänstemän,

att å agrikulturtekniska byrån, vilken består av två avdelningar, en teknisk och en kameral avdelning, skola handläggas ärenden rörande vattenavledningar och avdikningar, däri inbegripet täckdikning, samt odlingsföretag ävensom angående lantbruksingenjörer och lantbruksstipendiater, därvid ärendena rörande vattenavlednings-, avdiknings- och odlingsföretag skola, i vad de avse granskning av arbetsplaner och kostnadsförslag och vad därmed äger samband, handläggas å den tekniska avdelningen inom byrån samt, i vad nämnda ärenden angå kontrakt och

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

säkerketsförbindelser, utbetalning av statsmedel, företags godkännande m. m., bandläggas å den kamerala avdelningen inom byrån,

att å fiskeribyrån, som likaledes består av två avdelningar, skola bandläggas ärenden, som röra fiskerinäringen samt statens lokala fiskeriadministration, därvid ärenden rörande färskvattensfisket skola handläggas å den ena avdelningen samt ärenden rörande saltvattensfisket å den andra avdelningen,

att å administrativa byrån slutligen skola bandläggas ärenden, som avse styrelsens medelsförvaltning samt styrelsens organisation och personal, dock att frågor örn tekniskt biträdes tjänstgöring handläggas å den byrå, där biträdet tjänstgör.

Den närmare fördelningen av ärendena mellan byråerna ävensom mellan avdelningarna inom agrikulturtekniska byrån och fiskeribyrån bestämmes av styrelsen i en särskild arbetsordning.

Jämlikt beslut vid 1925 års riksdag (IX H. T., p. 3; U. skr. nr 9 A, p. 3) samt kungl, brev den 15 maj 1925 är antalet ordinarie befattningar hos

lantbruksstyrelsen bestämt på följande sätt:

Befattning. Lönegrad.

1 generaldirektör .............................. A 3

4 byråchefer .................................. B 30

1 byrådirektör å fiskeribyrån .................. B 28

2 byrådirektörer å lantbruksbyrån ............ B 26

2 förste byråingenjörer ........................ B 26

1 sekreterare .................................. B 24

1 kassör och bokhållare ........................ B 21

1 notarie ...................................... B 21

3 kansliskrivare ................................ B 11

1 förste expeditionsvakt ........................ B 7

6 kanslibiträden ................................ B 7

2 expeditionsvakter ............................ B 5

1 kontorsbiträde .............................. B 4

1 skrivbiträde .................................. B 2.

Den samtidigt för lantbruksstyrelsen godkända staten är av följande utseende:

avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag ____kronor 180,300

vikariatsersättningar, förslagsanslag .................... » 5,000

avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m. .. » 39,700

Summa förslagsanslag kronor 225,000.

Inom lantbruksstyrelsen finnes därjämte inrättad en särskild tuberkulosavdelning, vars personal avlönas från det under nionde huvudtiteln uppförda extra förslagsanslaget av 140,000 kronor till förekommande och hämmande av tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen. Avdelningen förestås av en föredragande, varjämte å densamma äro anställda en konsulent, ett kvinnligt biträde samt en expeditionsvakt. Enligt kungl, brev

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

den 3 juni 1932, avseende avdelningens verksamhet under budgetåret 1932/1933, skall föredraganden åtnjuta ett arvode av 6,588 kronor,1 varjämte till avlöning åt konsulenten anvisats ett belopp av 7,440 kronor, till avlöning åt det kvinnliga biträdet ett belopp av högst 3,888 kronor samt till avlöning åt expeditionsvakten ett belopp av högst 2,832 kronor. I samma brev har tillika föreskrivits, att vad i avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451, jämför nr 270/1925) för befattningshavare i statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, med därtill hörande tillämpnings- och tilläggsbestämmelser samt i gällande allmänt resereglemente finnes stadgat beträffande befattningshavare, såvitt angår föredraganden, i lönegraden B 29 och, såvitt angår konsulenten, i lönegraden B 24, skall i tillämpliga delar gälla i fråga örn dessa befattningshavare.

Inom lantbruksstyrelsen tjänstgöra — förutom hos styrelsen anställd ordinarie och icke-ordinarie personal — därjämte, i den mån de icke äro upptagna av tjänsteförrättningar ute i landet, statskonsulenterna inom vissa grenar av lanthushållningen. Dessa, som till antalet äro fyra, nämligen en i boskapsskötsel, en i svinskötsel, en i får- och getskötsel samt en i mejerihushållning, äro för sin tjänstgöring hos styrelsen tilldelade lantbruksbyrån. Att handlägga visst ärende eller viss grupp av ärenden å denna byrå må förordnas inspektör över lantmanna- och lanthushållsskolor. I den mån vederbörande inkallas till tjänstgöring hos styrelsen, tjänstgöra å agrikulturtekniska byrån lantbruksstipendiater samt å fiskeribyrån fiskeristipendiater.

I fråga örn befattningshavarnas åligganden och ärendenas handläggning inom lantbruksstyrelsen inhämtas av instruktionen i huvudsak följande.

Generaldirektören äger ensam beslutanderätt i alla ärenden, i vilkas prövning han deltager. Undantag från denna regel göres endast beträffande ärenden, som röra ådömande av ansvar å befattningshavare för fel eller försummelse i tjänsten. Avgörandet av ärenden av sistnämnda art sker genom omröstning mellan de i beslutet deltagande.

Vissa viktigare ärenden skola av generaldirektören avgöras i närvaro av den ledamot, till vilkens ämbetsbefattning ärendet hör, och minst en annan ledamot. I övrigt avgöras sådana ärenden, i vilkas prövning generaldirektören deltager, i närvaro endast av sådan ledamot, vars ämbetsbefattning ärendet tillhör eller eljest angår.

I ärenden av beskaffenhet, att de icke skäligen böra i varje fall underställas lantbruksstyrelsens prövning, må vederbörande byråchefer, var och en inom sitt verksamhetsområde, fatta beslut. I särskilda fall må ock sådant ärende kunna överlämnas till underordnad tjänsteman för vederbörlig åtgärd. Närmare bestämmelser örn de ärenden, vilka må behandlas i nu nämnd ordning, meddelas, där föreskrift därom icke annor- 1

1 Arvodet är bestämt till detta belopp med hänsyn till att den nuvarande tjänsteinnehavaren tillika åtnjuter pension såsom regementsveterinär. Hans sammanlagda löneförmåner motsvara avlöning enligt lönegraden 1} 23.

7 Kungl. Maj-.ts proposition nr 234.

ledes är given, i styrelsens arbetsordning eller i särskilda tjänsteföreskrifter eller ock av generaldirektören.

Ärende, som icke är av beskaffenhet, att det enligt vad nyss sagts avgöres av vederbörande byråchef eller underordnad tjänsteman, skall föredragas inför generaldirektören, innan det av honom avgöres. Denna föredragning åvilar i första hand byråcheferna. Även vissa andra befattningshavare hava fått sig föredragningsskyldighet ålagd. Å lantbruksbyrån är sålunda en utav byrådirektörerna föredragande för ärenden rörande trädgårdsskötseln. Ärenden, som tillhöra agrikulturtekniska byråns kamerala avdelning, föredragas av förste byråingenjören på avdelningen, där ej byråchefen finner sig böra själv föredraga visst ärende eller viss ärendegrupp. Å fiskeribyrån är byråchefen föredragande å den ena utav byråns båda avdelningar, byrådirektören å den andra.

I detta sammanhang är vidare att märka, att uttrycklig föreskrift i instruktionen bemyndigar generaldirektören att, då så finnes lämpligt och bestämmelser därom icke äro meddelade i arbetsordningen eller eljest, förordna annan styrelsens tjänsteman, statskonsulent eller inspektör över lantmanna- och lanthushållsskolor att i byråchefs ställe och efter omständigheterna under dennes inseende handlägga visst ärende eller viss grupp av ärenden. Sålunda förordnad tjänsteman inträder för dessa ärenden såsom ledamot i styrelsen och har jämväl i övrigt med avseende å dessa ärenden samma åligganden och ansvar som byråchef. Föredragning av sålunda särskilt förordnad tjänsteman bör dock alltid ske i närvaro av vederbörande byråchef, där icke denne för särskilt fall erhållit befrielse därifrån eller eljest har vederbörligt förfall. Med stöd av nu berörda stadgande har viss föredragningsskyldighet ålagts statskonsulenten i mejerihushållning.

Då generaldirektören åtnjuter semester eller befinner sig på tjänsteresa eller eljest är förhindrad att sköta sitt ämbete, utan att vikarie för honom är förordnad, skola ärendena, där ej Kungl. Majit annorlunda förordnar. avgöras av styrelsens ledamöter samfällt. I generaldirektörens frånvaro må emellertid ej beslut fattas i, bland annat, ärende, som är av större ekonomisk betydelse, och ej heller åtgärder vidtagas, som rubba eller förändra av styrelsen givna föreskrifter eller förut i styrelsens ämbetsutövning följda grunder.

1. Behovet av och ändamålet med en omorganisation av lantbruksstyrelsen.

Jordbruksutredningen har i sitt betänkande till en början framhållit, att lantbruksstyrelsens arbetsuppgifter icke minst under den tid, som förflutit sedan styrelsen år 1918 erhöll sin nuvarande organisation, undan för undan ökats, i det att statens verksamhet till jordbrukets och fiskets främjande kraftigt vidgats och som en följd därav nya åligganden tilldelats styrelsen.

För att närmare belysa den ökning i lantbruksstyrelsens arbetsbörda, som sedan nyssnämnda år ägt rum, har jordbruksutredningen meddelat en del statistiska uppgifter angående antalet å olika byråer och avdelningar inom styrelsen handlagda ärenden m. m. för åren 1918—1930. Jag

8 Kungl. Martts proposition nr 234.

tillåter mig meddela följande sammandrag av dessa uppgifter, varvid jag tillika återgiver vissa av lantbruksstyrelsen i dess utlåtande över utredningens betänkande lämnade liknande uppgifter för år 1932.

A. Handlagda ärenden inom lantbruksstyrelsen åren 1918—1932.

B. Inkomna ärenden och utgående expeditioner åren 1918-1932.

Jordbruksutredningen framhåller i fortsättningen, att statsmakterna funnit det med statsnyttan förenligt att stödja allt flera grenar inom lanthushållningen. Anslag hade beviljats till nya jordbruksändamål, och förut statsunderstödda ändamål hade i många fall ansetts böra tillgodoses genom väsentligt förhöjda anslag. Därjämte hade inrättats åtskilliga nya lånefonder till lantbrukets och fiskets framgående. Till belysande av det anförda återger utredningen en jämförelse mellan de i riksstaten upptagna anslag för jordbruksändamål samt de för jordbrukets och fiskets främjande befintliga statliga utlåningsfonder dels vid tiden närmast innan lantbruksstyrelsen senast omorganiserades, dels för budgetåret 1931/1932. De

9 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

under rubrikerna undervisningsanstalter för jordbruk och lantmannanäringar, boskapskötsel m. m., lanthushållning i allmänhet, grundförbättringar samt fiskeriväsendet upptagna anslag belöpte sig nyssnämnda budgetår till ett sammanlagt belopp av 19,700,000 kronor, medan för år 1918 under närmast motsvarande rubriker fanns upptaget ett sammanlagt belopp av 9,900,000 kronor. Antalet fonder av nyss antytt slag var den 31 december 1917 sex med sammanlagda fondtillgångar av i runt tal 28,000,000 kronor. Den 30 juni 1931 funnos nio dylika fonder med sammanlagda fondtillgångar av 55,000,000 kronor. Den högst betydande ansvällning i den lantbruksstyrelsens verksamhetsområde berörande delen av jordbrukets huvudtitel, som framginge av nyss anförda siffror, hade givetvis i hög grad återverkat på lantbruksstyrelsens arbetsbörda, och här syntes i främsta rummet vara att söka anledningen till den stora ökning i antalet inom styrelsen handlagda ärenden, som framginge av de meddelade statistiska uppgifterna. Ävenledes hade under det sista decenniet tillkommit en vidgad lagstiftning till jordbrukets främjande, som, utan att vara förknippad med beviljandet av statliga anslag eller inrättandet av statliga lånefonder, bidragit att öka lantbruksstyrelsens arbetsuppgifter. Såsom exempel härpå anför utredningen lagstiftningen rörande införsel av frö, handel med utsädesvaror, galt- och tjurbesiktningstvång, utförsel ur riket av vissa lantbruksprodukter, pastörisering av mjölk samt den nya vattenlagstiftningen. Den betydande ökning i lantbruksstyrelsens arbetsbörda, som sålunda sedan tillkomsten av styrelsens nämnda organisation ägt rum, hade numera enligt utredningens uppfattning gjort behovet av en förstärkning uti styrelsens tillgång på arbetskrafter oavvisligt, ett behov som syntes särskilt starkt framträda å lantbruksbyrån, vilken av de olika byråerna inom styrelsen hade den ojämförligt största arbetsbördan. Genom att icke blott generaldirektörens närvaro å tjänsterummet i större utsträckning påkallades, utan även byråcheferna måste se sin arbetstid så gott som uteslutande upptagen av löpande byråarbete, hade svårigheter uppstått att i önskvärd omfattning upprätthålla personlig kontakt med jordbrukets utövare i skilda delar av landet ävensom med hushållningssällskapen. En annan följd härav hade blivit, att de viktiga uppgifter, som åvilade lantbruksstyrelsen i fråga örn inspektion av med statsmedel vidtagna åtgärder och kontroll över användningen av beviljade statsunderstöd måst — i brist på tid för besök å ort och ställe — bliva en i stor utsträckning rent formell granskning, utförd å tjänsterummet med ledning av avgivna berättelser och redogörelser. Under nu angivna förhållanden kunde ej heller mycken tid bliva styrelsen övrig för den icke minst viktiga sida av dess verksamhet, som bestode i tagande av initiativ till åtgärder för främjande av de näringar, vilkas intressen styrelsen hade att bevaka.

Beträffande de riktlinjer, jordbruksutredningen funnit lämpliga och

10 Kungl. Marits proposition nr 234.

nödvändiga för en blivande omorganisation av lantbruksstyrelsen, inhämtas av betänkandet i huvudsak följande.

Det hade framstått för jordbruksutredningen såsom ett synnerligen viktigt önskemål att söka bidraga till åstadkommandet av en sådan organisation, att tid och tillfälle bereddes styrelsens chef och ledamöter till livlig kontakt med jordbrukarna och deras sammanslutningar, till möjlighet att genom återkommande inspektioner följa användningen av för jordbruksändamål anslagna statsmedel samt till initiativrik verksamhet till jordbrukets och fiskets gagn. För fyllandet av sin viktiga uppgift att bevaka jordbrukets och fiskets intressen syntes det nödvändigt, att styrelsens chef och ledamöter ägde möjlighet att bland annat genom resor i landet göra sig underkunniga om dessa näringars tillstånd och behov. För styrelsen måste det vidare anses vara av största värde att kunna, då så i förekommande fall befunnes önskvärt och gagneligt, genom besök å ort och ställe skaffa sig inblick i de förhållanden, som vore under bedömande. Härigenom kunde åt jordbruksnäringens utövare, ledarna av jordbrukarnas organisationer m. fl. beredas osökta tillfällen att vid sådana besök av lantbruksstyrelsens chef eller ledamöter under mera fria former framföra sina synpunkter samt inhämta råd och upplysningar.

Det vore emellertid särskilt inom tvenne områden för lantbruksstyrelsen förvaltning, som utredningen ansåge en direkt utvidgning av styrelsens verksamhet vara av omständigheterna påkallad. Utredningen syftade härvid dels på den lägre lantbruksundervisningen och dels på de viktigare jordbruksekono miska problemen.

Enligt den för lantbruksstyrelsen gällande instruktionen skulle styrelsen handhava överinseendet och kontrollen över olika slags undervisningsanstalter för jordbruk och lantmannanäringar, och styrelsen hade ifråga örn de lägre lantbruksundervisningsanstalterna tilldelats åligganden av den innebörd, att ledningen av hela den lägre lantbruksundervisningen uppenbarligen läge i styrelsens hand. Det vore av stor vikt, att ifrågavarande undervisning ävensom formerna för dess meddelande snabbt och smidigt anpassades efter tidens krav, så att jordbrukets utövare, så långt detta genom undervisning vore möjligt, på bästa sätt utrustades att möta de fordringar, som deras verksamhet inom jordbruket ställde på dem. Behovet av undervisningsanstalter av olika slag, undervisningens inriktning och de tillämpade undervisningsmetoderna måste vara föremål för oavlåtlig uppmärksamhet, för att resultatet av undervisningen vid varje tidpunkt kunde bliva så tillfredsställande som möjligt. Angeläget vore också, att tillsyn utövades därå, att tillgång funnes till för undervisningens effektiva bedrivande erforderlig undervisningsmateriel.

Ett realiserande av här antydda önskemål krävde en fast och enhetlig ledning samt en effektiv inspektion. I betraktande av det stora antalet lägre lantbruksundervisningsanstalter samt med hänsyn till att undervisningen i betydande mån måste anpassas efter de i olika delar av landet tämligen varierande förutsättningarna för bedrivande av jordbruk, insåges lätt, att här mötte en uppgift av synnerligen maktpåliggande och arbetskrävande art. Utredningen hyste den uppfattningen, att ett tillgodoseende i önskvärd omfattning av kraven på en effektiv ledning av den lägre lantbruksundervisningen och en initiativrik verksamhet för dess utveckling förutsatte ökad tillgång inom lantbruksstyrelsen på för uppgiften speciellt inriktad arbetskraft.

Jordbrukets ekonomiska problem hade under senare år kommit att in-

11 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

taga en alltmera framskjuten plats. Medan under lång tid den enskilde jordbrukarens intresse och framför allt statens omvårdnad örn jordbruket varit i vida övervägande grad inriktade på åtgärder, som åsyftat produktionens ökande, hade på senare tid jordbrukarens uppmärksamhet måst i största utsträckning ägnas åt ekonomiska frågor och främst hur avsättning till lönande priser skulle vinnas för de frambringade lantbruksprodukterna. Berörda förhållande hade givetvis sin främsta orsak i de ändrade förutsättningar för handelsutbytet länder och världsdelar emellan, som blivit en följd av kommunikationsmedlens snabba utveckling och som ställt även vårt land i större beroende av internationella företeelser på jordbruksområdet. Under den senaste tiden hade inom skilda länder vidtagna handelspolitiska åtgärder av olika slag bidragit att giva dessa spörsmål ytterligare ökad aktualitet. Det hade under trycket av den starka konkurrensen örn marknaden för lantbruksprodukter blivit för jordbruket ett intresse av första ordningen att göra produktionen billig, produkterna kvalitativt högklassiga samt avsättningen ändamålsenligt anordnad. För lösandet av dessa problem hade naturligtvis jordbrukarna att i första hand lita till egen förmåga. En livlig verksamhet bland jordbrukarna i vårt land och deras organisationer hade också under senare tid pågått och fortsatte alltjämt för vinnande av antydda syften. Emellertid vore det påtagligt, att ett tillfredsställande resultat av detta viktiga och omfattande arbete icke kunde förväntas, därest icke statsmakterna i olika avseenden skänkte detsamma sitt stöd. Så hade också redan skett i ej ringa utsträckning, särskilt under de senaste åren. Sådana åtgärder från det allmännas sida hade för visso inneburit ett verksamt stöd åt strävandena att förbättra jordbrukets ekonomi. Det vore emellertid sannolikt, att ytterligare krav komme att ställas på statsmakterna i sådant avseende. Utredningen syftade härvid närmast på organiserandet av den inhemska avsättningen av lantbruksprodukter, inberäknat trädgårdsalster och fiskerinäringens produkter. Grundläggande åtgärder för ernående av en tillfredsställande ordning på detta område syntes vara bestämmelser, avseende standardisering, gradering och märkning av de olika alstren. Därtill slote sig organisationsåtgärder beträffande varornas marknadsförande och distribution, varvid bland annat transportförhållandena förtjänade stort beaktande. Det syntes utredningen motiverat, att staten genom sina organ beaktade dessa spörsmål och vid behov jämväl aktivt deltoge i arbetet för deras lösande.

Det förtjänade att uppmärksammas, att statens särskilt under senare år alltmer ökade inställning till medverkan för lösandet av jordbrukets ekonomiska problem hittills icke åtföljts av någon förstärkning av på området sakkunnig arbetskraft inom statsförvaltningen. Alldeles bortsett från vilka nya uppgifter på det lantbruksekonomiska området, som i fortsättningen kunde komma att direkt åvila staten, syntes en sådan förstärkning redan av nuvarande förhållanden vara viii motiverad. Lantbruksstyrelsen linde så småningom kommit att engageras allt mera för arbete av detta slag. Uppgifterna att handlägga ärenden rörande lån från mejerilånefonden, fjäderfälånefonden och spannmålslagerhusfonden, att övervaka upprätthållandet av en tillfredsställande kvalitet å exportvarorna av lantbruksalster samt att leda lantbruksattachéernas informationsverksamhet vore redan nu maktpåliggande, och allt talade flir att dessa uppgifter skulle i fortsättningen bliva ännu mera kriivande. Med den utveckling, lantmannakooperationen numera hade erhållit, syntes även kunna förviintas, att ökat behov av sakkunskap inom statsförvaltningen skulle framträda järn-

12 Kunell. Maj:ts proposition nr 234.

väl på detta område. Utredningen vore av den uppfattningen, att behov av statens direkta medverkan för lösande av olika lantbruksekonomiska uppgifter inom nyssnämnda och andra närliggande områden kunde beräknas bliva av varaktig natur. För att möjliggöra en sådan verksamhet från statens sida syntes det vara nödvändigt, att, på sätt redan skett inom åtskilliga andra länder, det statens organ, som närmast hade att iakttaga lantbruksnäringens intressen, utrustades med å förevarande område särskilt utbildad personal.

_ Medan utredningen sålunda funnit en utvidgad verksamhet från statens sida erforderlig ifråga örn vissa jordbruksnäringen berörande områden, hade det synts utredningen å andra sidan förtjäna tagas under övervägande, huruvida staten i fortsättningen borde såsom hittills genom egna särskilda tjänstemän direkt deltaga i ledandet av landets husdjursavel. Med hänsyn till att såväl olika riksföreningar och även hushållningssällskapen vore verksamma till husdjursavelns förbättrande samt dessutom för nötboskapsaveln och svinaveln ävensom för får- och getaveln funnes särskilda statskonsulenter, hade utredningen kommit till den uppfattningen, att den sålunda förefintliga splittringen i avelsarbetets ledning icke kunde anses vara i längden ändamålsenlig, varför utredningen ansett sig böra förorda en avveckling av statskonsulentinstitutionen på detta område. Därjämte hade under de senaste åren från statsmakternas sida vidtagna åtgärder till mejerihanteringens främjande, och därvid närmast stödjandet av det ekonomiska organisationsarbetet på området ävensom anställandet av ett antal med statsbidrag avlönade distriktskonsulenter för sagda hantering, givit anledning till ett övervägande, huruvida den nuvarande statskonsulentbefattningen i mejerihushållning borde bibehållas.

Förutom här angivna förhållanden, som enligt jordbruksutredningens förmenande i främsta rummet gjort viss omorganisation av lantbruksstyrelsen erforderlig, har en ändring i styrelsens organisation synts utredningen påkallad även med hänsyn till önskvärdheten av en ändamålseuligare anordning av den centrala ledningen av dels stuteriväsendet, dels ock veterinärärendena.

Av de myndigheter och korporationer, som yttrat sig över jordbruksutredningens betänkande, har allenast lantbruksstyrelsen mera ingående berört frågan örn arbetsbelastningen inom styrelsen och behovet av en förstärkning i styrelsens arbetskrafter.

Vad först anginge den meddelade statistiken över handlagda ärenden hade lantbruksstyrelsen ansett sig med sin kännedom örn förekommande ärendens natur kunna uttala, att åtminstone beträffande agrikulturtekniska och fiskeribyråerna samt tuberkulosavdelningen ökningen av handlagda ärenden medfört en ungefär motsvarande ökning av arbetsbördan. Beträffande lantbruksbyrån kunde utan tvivel sägas, att byråns, särskilt byråchefens, arbetsbörda växt i betydligt starkare takt, än vad ökningen uti antalet handlagda ärenden kunde giva anledning antaga. Anledningen härtill vore att söka i dels den rådande jordbrukskrisen, som starkt aktualiserat jordbruksfrågorna i allmänhet oell framkallat ett stort antal mycket omfattande och svårbedömliga förvaltningsfrågor, dels ock de växlande statsfinansiella förhållandena, som påkallat ständiga justeringar i fråga örn anslagsbelopp och grunder för jordbrukets understödjande

13 Kungl. Martts proposition nr 234.

med statsmedel. I fråga örn administrativa byrån hade arbetsuppgifterna växt i samma mån som arbetet i allmänhet inom styrelsen.

Lantbruksstyrelsen har vidare framhållit, att sedan 1918 års omorganisation någon annan bestående ändring icke vidtagits i personalens antal eller i de särskilda befattningshavarnas tjänsteställning, än att år 1921 i staten uppförts en byrådirektörsbefattning för trädgårdsärenden. Å andra sidan hade vissa andra omständigheter inträffat, som kunde sägas i någon mån hava ökat tillgången på arbetskrafter. Hit hörde statskonsulenternas inflyttande i lantbruksstyrelsen och utnyttjande i viss mån av deras arbetskraft för lantbruksbyråns arbetsuppgifter, vidare utökningen av arbetstiden å tuberkulosavdelningen från 4 V2 timmar till 7 timmar per dag samt slutligen tillkomsten av undersöknings- och försöksanstalten för sötvattensfisket, som i någon mån underlättat fiskeribyråns arbete genom övertagande av vissa utav denna byrå tidigare bedrivna vetenskapliga undersökningar på sötvattensfiskets område. Emellertid hade föredragandens för sötvattensfisket ställning såsom föreståndare för anstalten givetvis medfört ej obetydligt ökat arbete.

Vidare yttrar styrelsen:

Av jordbruksutredningens utredning i ämnet ävensom av det nyss anförda syntes till fullo vara ådagalagt, att lantbruksstyrelsens administrativa uppgifter i hög grad ökats efter styrelsens senaste omorganisation, vilken tillkom genom beslut av 1918 års riksdag, medan omfattningen av styrelsens personalorganisation sedan dess varit i stort sett oförändrad. Även örn beträffande styrelsens personaluppsättning under den närmaste tiden efter omorganisationens genomförande någon marginal möjligen kunde anses hava förelegat för ökning av arbetsuppgifterna, så hade dock den starka stegringen av dessa medfört stora svårigheter för styrelsen att numera kunna på tillfredsställande sätt fullgöra sina ämbetsåligganden. Styrelsen måste också ej sällan konstatera, att anhopningen av ärenden gjorde det omöjligt för styrelsen att ägna viktiga frågor den ingående prövning och lugna handläggning, som styrelsen eljest skulle anse önskvärda.

Såsom i viss mån jämväl framginge av de utav utredningen lämnade uppgifterna angående arbetsuppgifternas omfattning, bade i själva verket sedan flera år tillbaka ett starkt behov av ökning uti arbetskraften på skilda håll förelegat inom styrelsen. På grund av förekommande besparingsåtgärder och nu senast till följd av den inom jordbruksutredningen under de senaste åren pågående utredningen angående lantbruksstyrelsens omorganisation hade dock styrelsen hittills icke ansett sig böra hos Kungl. Majit göra någon framställning i ämnet utan tillsvidare velat se tiden an. Plmellertid hade det samtidigt stått klart för styrelsen, att den utomordentligt starka forcering i arbetet, som i vissa fall måst äga rum, icke kunde fortsätta år efter år huru länge som helst utan allvarligt men för såväl arbetet som vederbörandes hälsa. Enligt styrelsens förmenande måste också snarast möjligt en förbättring i arbetsförhållandena komma till stånd. Styrelsen ville därför för sin del kraftigt understryka det av jordbruksutredningen konstaterade behovet av ökning utav styrelsens arbetskrafter. Nämnda behov gjorde sig otvivelaktigt starkast gällande på

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

lantbruksbyrå!!, men även, om ock icke i lika hög grad, på agrikulturtekniska och administrativa byråerna.

Styrelsen ville även framhålla, att en mera livlig kontakt mellan den statliga lantbruksförvaltningen och det praktiska jordbrukets utövare måste betraktas vara en nödvändig förutsättning för de statliga åtgärdernas ändamålsenlighet att kunna gagna det svenska jordbruket. Även om möjlighet till en sådan kontakt i första hand borde beredas ämbetsverkets chef och byråchefer, syntes det emellertid icke vara nödvändigt, att densamma förutsattes uteslutande bliva uppehållen genom verkets chef och ledamöter utan syntes densamma i vissa fall kunna åstadkommas även genom något lägre befattningshavare. Styrelsen vore också angelägen framhålla, att så hittills i stor utsträckning skett genom statskonsulenterna, genom vilka styrelsen stått i livlig kontakt med landets husdjursavel och mejerihanteringen.

Beträffande härefter den av jordbruksutredningen föreslagna utvidgningen av lantbruksstyrelsens nuvarande förvaltningsuppgifter i avseende å lantbruksundervisningen genom en utbyggnad och inflyttning i styrelsen av inspektionen över den lägre lantbruksundervisningen ävensom styrelsens utrustande med härför erforderlig arbetskraft yttrar styrelsen:

Utan tvivel kunde åtskilliga skäl sägas tala mot denna reforms genomförande. Sålunda syntes en inflyttning i styrelsen av förevarande inspektionsverksamhet i och för sig kunna innebära en viss byråkratisering av densamma, och styrelsen ansåge sig icke böra underlåta att framhålla, att det, åtminstone vad lantbruksskolorna beträffade, måhända vore det bästa, därest inspektionen över dessa kunde överlämnas till en framstående jordbrukare med egen erfarenhet på undervisningsområdet, som kunde ägna tillräcklig tid för denna uppgifts fyllande. Svårigheter mötte emellertid att finna en sådan, men även örn detta vore möjligt, skulle den större frågan örn en starkare ledning av ifrågavarande undervisningsverksamhet i dess helhet icke därmed vara löst. Härför syntes knappast någon annan lämplig utväg stå till buds än inspektionens inflyttande i lantbruksstyrelsen och styrelsens utrustande med härför erforderlig arbetskraft.

Vad slutligen angår den av jordbruksutredningen ifrågasatta förstärkningen av arbetskrafterna för tillgodoseende av kravet på en starkare in riktning från styrelsens sida på de jordbruksekonomiska problemen anför lantbruksstyrelsen:

Beträffande förevarande spörsmål ansåge sig styrelsen böra till en början uttala en varning för att söka alltför mycket engagera staten uti jordbrukets ekonomiska frågor, då staten härigenom lätt kunde ådraga sig ett ansvar, som den måhända i framtiden icke kunde motsvara, ävensom för en alltför optimistisk uppfattning angående statens möjligheter att lösa dessa problem på ett för jordbruket fördelaktigt sätt. Enligt styrelsens mening borde det alltjämt i första hand ankomma på det enskilda initiativet att leda jordbruksproduktionen på ekonomiskt utnyttjbara vägar liksom även att finna den mest lönande avsättningen för dess produkter. Det enskilda initiativet hade alltför många huvuden och armar till sitt förfogande och alltför stora möjligheter till affärs- och andra förbindelser, för att ett statens organ skulle kunna med någon större framgång upptaga en tävlan därmed vid tillvaratagandet av jordbrukets rent eko-

15 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

nomiska intressen.. Emellertid borde ju staten även på detta område kunna lämna en stödjande och reglerande medverkan. I själva verket hade också styrelsens verksamhet redan i avsevärd utsträckning inriktats på ifrågavarande problem.

Enligt styrelsens uppfattning vore förevarande spörsmål, sett ur synpunkten av styrelsens ändamålsenliga organisation, icke så mycket en fråga örn styrelsens utrustande med specialutbildad arbetskraft som fastmer en fråga örn styrelsens förseende med tillräckliga arbetskrafter över huvud taget. Förutom det, att styrelsen väl finge förutsättas icke för närvarande sakna insikt och erfarenhet på området, syntes delade meningar kunna råda angående beskaffenheten av den specialutbildning, som kunde anses önsklig. Uppgiften berörde nämligen, bland annat, så vitt skilda områden som, å ena sidan, jordbruksproduktionens metodik och inriktning och, å andra sidan, avsättningen av jordbrukets produkter. Möjligen kunde det vara lämpligt att för ifrågavarande ändamål komplettera styrelsens redan förefintliga sakkunskap på området med en handelsexpert. Häremot kunde emellertid invändas, att en sådan bleve väl mycket specialbetonad och måhända alltför litet användbar för arbetsuppgifter, som folie utom det rent merkantila området. Huvudsaken vore, att styrelsen för ändamålet kunde förvärva en person, som icke endast hade viss, för här ifrågavarande uppgift önskvärd specialutbildning utan även vore användbar för administrativt arbete.

Beträffande övriga i ämnet avgivna yttranden må följande anföras.

Statens organisationsnämnd, som utgått från att nämndens yttrande påkallades allenast därutinnan, huruvida förevarande organisationsfrågas avgörande skulle i ett eller annat avseende föregripa behandlingen av något ärende, som av nämnden förehades eller som väntades uppkomma till behandling inom nämnden, har omförmält, att nämnden icke planerat upptagande av detta eller annat i samband därmed stående ärende under tid, som nämnden nu kunde i avseende å sina arbetsuppgifter överblicka.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar den allmänna uppfattningen, att jordbruksutredningens betänkande syntes vara byggt på goda och tidsenliga principer.

Länsstyrelsen i Örebro län. Behovet av en omorganisation av lantbruksstyrelsen vore oavvisligt, då arbetsbördan uppenbarligen blivit för stor och möjlighet att i önskvärd utsträckning följa och leda utvecklingen på skilda jordbruksområden icke förefunnes med nuvarande organisation. Det framlagda förslaget kunde av länsstyrelsen i stort sett tillstyrkas.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Lantbruksstyrelsens nuvarande organisation syntes icke i alla avseenden svara mot de krav, som utvecklingen på lanthushållningens olika områden framfört. Så vitt utskottet kunnat finna, syntes jordbruksutredningens förslag innehålla beaktansvärda synpunkter, värda att komma till genomförande.

Kallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Den genomgående tanken i förslaget, som syntes åsyfta dels koncentration till lantbruksstyrelsen av de ärenden, som gällde det svenska lantbruket och dess binäringar, dels sådan organisation av detta ämbetsverk, som kunde medföra större effektivitet, sakkunskap och snabbhet vid ärendenas handläggning under iakttagande av all möjlig sparsamhet, vore fullt riktig och i överensstämmelse med tidens krav. Jämväl i fråga örn enskildheterna i

16 Kungl. May.ts proposition nr 234.

förslaget ansåge utskottet dem i allt väsentligt vara förtjänta att tillstyrkas. Särskilt ville utskottet till fullo instämma i vad som anförts rörande nödvändigheten av ökad verksamhet från lantbruksstyrelsens sida inom den lägre lantbruksundervisningens och lantbruksekonomiens områden.

Utskottet erinrar tillika örn den tidigare tillvaron av ett lantbruksråd och yttrar i anslutning därtill, att om denna form för samverkan tilläventyrs icke befunnits lämplig, en god utväg syntes erbjuda sig genom fastare och regelbundnare anknytning till den bestående organisationen hushållningssällskapens ombud.

Skaraborgs, läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Skäl syntes tala för en omorganisation. Jordbruksutredningens förslag syntes i stort sett vara ändamålsenligt och sålunda kunna i huvudsak läggas till grund för en omorganisation.

Slutligen må nämnas, att även Sveriges allmänna lantbrukssällskap anser vad av jordbruksutredningen anförts rörande behovet av lantbruksstyrelsens omorganisation liksom ock rörande önskvärdheten av att styrelsens chef och tjänstemän stöde i intim kontakt med det praktiska jordbrukets olika verksamhetsgrenar och jordbrukarnas sammanslutningar vara välgrundat och riktigt. Emot huvudprinciperna i det framlagda förslaget har sällskapet ej heller haft några viktigare anmärkningar att göra utan ansett sig i stort sett kunna tillstyrka detsamma.

I några av de avgivna yttrandena hava vissa speciella, delvis avvikande synpunkter framförts beträffande lantbruksstyrelsens organisationsfråga.

Sålunda har Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ansett det vara förtjänt av övervägande, huruvida icke efter en omorganisation av lantbruksstyrelsen dit skulle kunna förläggas ledningen av statens understöd till egnahemsrörelsen, då statens kolonisationsverksamhet numera knappast kunde förväntas erhålla den omfattning, som vid egnahemsstyrelsens bildande antogs.

I avseende å lantbruksstyrelsens arbetsuppgifter i övrigt har nämnda förvaltningsutskott ansett sig icke kunna underlåta att framhålla, att det utifrån sett förefölle, såsom örn lantbruksstyrelsens nuvarande arbete alltför mycket upptoges av detaljgranskningar av anslagsrekvisitioner och anslagsdispositioner, kontroll över underlydandes arbetsplaner, rapporter, redogörelser m. m. Framför allt lantbruksbyrån syntes härigenom hava blivit så betungad med ett detaljarbete på tjänsterummet, att dess förbindelse med det praktiska jordbrukets utövare och deras stora frågor icke kommit till sin rätt. Dessa brister i styrelsens organisation hade av jordbruksutredningen så gott som alls icke berörts. Det syntes böra undersökas, huruvida icke ledningen och kontrollen i större mån kunde utövas genom lokal inspektion från lantbruksstyrelsens befattningshavare än genom de detaljerade uppgifter, som nu granskades i lantbruksstyrelsen.

Även detta förvaltningsutskott har fört på tal det på sin tid inrättade lantbruksrådet och därvid framhållit, att erfarenheten från socialförvaltningen syntes giva vid handen, att en dylik institution, örn den utnyttjades och sammansattes på ett lämpligt sätt, kunde bliva till verkligt gagn. Frågan huruvida icke såsom biträde åt jordbruksbyrån ett råd, sammansatt av representanter för det praktiska jordbruket, borde inrättas, syntes därför utskottet böra upptagas till förnyat övervägande.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför, att utskottet för sin del närmast tänkt sig, att en omorganisation på nu förevarande område skulle komma att gå ut på en begränsning av lantbruks-

Kungl. Majlis proposition nr 234. 17

styrelsens ämbetsområde genom att en del av dess nuvarande uppgifter förlädes direkt under jordbruksdepartementet.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott finner ökningen i lantbruksstyrelsens arbetsbörda böra bedömas i sammanhang med sättet för ärendenas handläggning, som icke sällan innebure onödig omgång. Enligt förvaltningsutskottets uppfattning skulle arbetet i styrelsen kunna lättas bland annat genom att hushållningssällskapen finge handlägga flera av de uppgifter, som nu avgjordes i högre instanser, varigenom ock hushållningssällskapens arbete skulle underlättas. Hit syntes kunna räknas sådana förvaltningsuppgifter som beviljande av nyodlings-, betesförbättrings-, gödselvårds- och fiskerilån, inbegripet i förekommande fall beviljande av uppskov, vidare val av olika slag av premieringsnämnder, beviljande av organisations- och årsanslag till kontrollföreningar ävensom av organisationsanslag till tjur- och galtföreningar, beviljande av de anslag av bensinskattemedlen, som tillkomme länen, samt bestämmande av platserna för hästbesiktningsmöten (bestämmas nu av stuteriöverstyrelsen på förslag av hushållningssällskapen). Örn vidare respektive årsredogörelser kunde förenklas, vilket syntes möjligt utan att skada verksamheten, skulle ytterligare arbetskraft frigöras både hos hushållningssällskapen och hos lantbruksstyrelsen.

Vid anmälan den 9 mars 1928 av 1926 års besparingssakkunnigas förslag till besparingar och förenklingar inom lantbruksstyrelsen och stuteriöverstyrelsen, vilket förslag innefattade, bland annat, indragning av stuteriöverstyrelsen och överflyttning av dess nuvarande arbetsuppgifter till lantbruksstyrelsen, framhöll dåvarande departementschefen, såsom framgår av det vid proposition nr 187 till nämnda års riksdag fogade statsrådsprotokollet, att skäl för ett uppskov med nämnda överflyttningsfråga och i samband därmed även med frågan örn lantbruksstyrelsens omorganisation syntes föreligga. Därigenom skulle vinnas erforderligt rådrum för övervägande av ett annat lantbruksstyrelsen berörande spörsmål, som, innan styrelsens organisation för en längre tid framåt fastställdes, enligt departementschefens mening borde bliva föremål för en mera ingående prövning. Med hänsyn till anhopningen av ärenden på styrelsens lantbruksbyrå syntes nämligen en utredning lämpligen böra ske rörande arbetsfördelningens anordnande beträffande samma byrå. Av besparingssakkunniga hade vitsordats, att arbetsbelastningen å byråchefsbefattningen vore betungande. Även syntes det vara av vikt, att i samband härmed foges i övervägande, huruvida icke de många centrala och för utvecklingen av landets jordbruk synnerligen viktiga uppgifter, som åvilade nämnda byrå, borde föranleda en omorganisation av densamma, därvid den anordningen kunde tänkas, att vissa större samhörande ärendesgrupper av särskild betydelse för jordbruket utbrötes och gjordes till föremål för speciell handläggning.

Den utredning i berörda fråga, som nu verkställts av jordbruksutredningen, synes mig till fullo hava ådagalagt, att lantbruksstyrelsens administrativa uppgifter under den tid, som förflutit sedan styrelsen år 1918 Bihang till riksdagens protokoll 193,1.

Departements-

chefen.

1 sami. Sr 234.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

erhöll sin nuvarande organisation, undergått en så betydande ökning, att kravet på en förstärkning av styrelsens arbetskrafter knappast låter sig avvisas. Såsom utredningen framhåller, är denna ökning i främsta rummet att söka däri, att statsmakterna ansett sig böra stödja allt flera grenar inom lanthushållningen. Anslag hava beviljats till nya jordbruksändamål och förut statsunderstödda ändamål hava i många fall ansetts böra tillgodoses genom väsentligt förhöjda anslag. Därjämte hava nya fonder tillkommit till jordbrukets och fiskets understödjande. De utredningar och övriga åtgärder från lantbruksstyrelsens sida, som härav blivit en följd, hava förorsakat en högst betydande ansvällning i mängden av förekommande ärenden inom styrelsen. Vidare har under de sista tio åren tillkommit en vidgad lagstiftning till jordbrukets främjande, som, utan att vara förknippad med beviljandet av statliga anslag eller inrättande av statliga lånefonder, bidragit att öka styrelsens arbetsuppgifter. Förbises bör ej heller, att den nuvarande jordbrukskrisen aktualiserat åtskilliga spörsmål inom lantmannanäringarnas område, som tidigare under mera normala förhållanden alls icke eller endast delvis påkallat statsmakternas uppmärksamhet. Den härigenom uppkomna stora arbetsbelastningen inom lantbruksstyrelsen, särskilt å dess lantbruksbyrå, har framkallat vissa brister i och olägenheter med den nuvarande organisationen, som måste anses menligt inverka på styrelsens ämbetsförvaltning.

Såsom en sådan olägenhet måste betecknas den omständigheten, att styrelsens chef och dess ledamöter icke i den omfattning, som är önskvärd och nödig, äga tid och tillfälle att tillägna sig personlig kännedom örn de önskemål och behov, som göra sig gällande bland det praktiska jordbrukets utövare och deras sammanslutningar ävensom inom länens hushållningssällskap och dessas på jordbrukets område verksamma tjänstemän. Uppenbart är, att en dylik kännedom utgör en viktig förutsättning för att den centrala statsmyndigheten för landets jordbruksnäring skall kunna fullgöra sina viktiga åligganden. En annan olägenhet är, att den betydelsefulla uppgift, som påvilar styrelsen i fråga örn inspektion av med statsmedel vidtagna åtgärder och kontroll över användningen av beviljade statsunderstöd nödgats, i brist på tid för besök på ort och ställe, i stor utsträckning inskränkas till en mera formell granskning på tjänsterummet. Givet är också, att en alltför stor arbetsbörda är ägnad att försvåra den grundliga och omsorgsfulla handläggning av de ärenden, varmed styrelsen jämlikt sin instruktion har att taga befattning.

Dessa och andra i jordbruksutredningens betänkande och i de avgivna yttrandena vitsordade brister i lantbruksstyrelsens nuvarande organisation synas mig vara av den natur, att man icke längre bör dröja med att vidtaga de förändringar i densamma, som kunna finnas av numera inträdda förhållanden påkallade, samt bereda styrelsen en välbehövlig förstärkning i arbetskrafterna. Jag anser mig också kunna — även örn jag vad detaljerna angår icke kan i allo förorda utredningens omorganisa-

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

tionsförslag — giva min anslutning åt de ledande principer, som för utredningen varit bestämmande vid upprättande av dess förslag till omorganisation. Sålunda synes mig välbetänkt, att vid en blivande ändring i styrelsens organisation hänsyn tages till behovet av en vidgad verksamhet från styrelsens sida på lantbruksundervisningens område ävensom av ett ökat aktgivande på de jordbruksekonomiska problemen. Ävenledes finner jag det påkallat, att i detta sammanhang definitiv ståndpunkt tages till de redan förut aktuella frågorna rörande hästavelns centrala ledning ävensom rörande vissa veterinärärenden.

I detta sammanhang torde jag även få beröra några synpunkter på lantbruksstyrelsens omorganisationsfråga, som framkommit i vissa av de avgivna yttrandena. Sålunda har Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ansett det vara förtjänt av övervägande, huruvida icke efter en omorganisation av lantbruksstyrelsen dit skulle kunna förläggas ledningen av statens understöd till egnahemsrörelsen. För min del anser jag detta spörsmål icke böra upptagas till prövning. Jag vill erinra, att statens egnahemsstyrelse upprättades så sent som år 1928. Den korta tid, som sedan dess förflutit, torde icke hava givit sådan erfarenhet rörande egnahemsrörelsens centrala administration, att en förändring kan anses motiverad.

Samma förvaltningsutskott har även fört på tal frågan örn återinrättande av ett lantbruksråd vid lantbruksstyrelsen sida i syfte att åstadkomma nödigt samband mellan styrelsen och det praktiska jordbrukets män. En sådan institution inrättades år 1918 men blev efter av särskilda sakkunniga verkställd utredning genom beslut av 1927 års riksdag upplöst i samband med indragning av vissa andra fullmäktige- och rådsinstitutioner inom statsförvaltningen. Ifrågavarande sakkunniga anförde i fråga örn lantbruksrådet, bland annat, att de vid rådets inrättande hysta förhoppningarna knappast hade i någon högre grad blivit infriade. Lantbruksrådet hade endast mycket sparsamt kallats till överläggningar inom lantbruksstyrelsen och de av rådet behandlade fåtaliga ärendena hade ej heller varit av den beskaffenhet, att det kunde anses, att syftet med institutionens inrättande blivit i någon mera betydande grad tillgodosett. De sakkunniga hade funnit verkligt behov av institutionen icke vidare föreligga. Vad man med lantbruksrådet i olika hänseenden velat vinna, syntes de sakkunniga kunna tillfredsställande ernås genom inhämtande av yttranden från åtskilliga institutioner och organ inom jordbrukets område ävensom genom tillkallande av särskilda praktiskt och teoretiskt utbildade sakkunniga. Sistnämnda anordning syntes innebära väsentligt större anpassningsmöjligheter än rådsformen och vara fullt tillräcklig för sitt ändamål. Med hänsyn till vad ifrågavarande sakkunniga sålunda anfört finner jag skäl icke föreligga att nu vidtaga någon åtgärd i det av förvaltningsutskottet angivna syftet.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Vad beträffar den av Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ifrågasatta fastare oell mera regelbundna anknytningen mellan styrelsen och den förefintliga organisationen Hushållningssällskapens ombud synes det mig, som örn detta önskemål skulle utan särskilda anordningar kunna förverkligas, blott styrelsens tjänstemän erhölle tillräcklig tid att följa arbetet inom hushållningssällskapen och deras sammanslutning.

Den av förvaltningsutskottet inom Västerbottens läns hushållningssällskap väckta frågan örn decentralisering från lantbruksstyrelsen av vissa förvaltningsuppgifter synes mig vara förtjänt av beaktande. Emellertid torde jag få erinra, att detta spörsmål redan varit föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet, i det att Kungl. Maj:t på min hemställan genom beslut den 13 januari 1933 bemyndigat chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga för att verkställa utredning i syfte att ernå riktlinjer i stort sett för en lämplig avvägning och inriktning av det allmännas fortsatta åtgärder till jordbruksnäringens förkovran genom anslag och lån. Enligt direktiven för den i enlighet härmed numera igångsatta utredningen böra de sakkunniga uppmärksamma sådana spörsmål som exempelvis grunddragen för statens understödjande av den lägre lantbruksundervisningen, av premieringsverksamheten samt låne- och bidragsverksamheten genom hushållningssällskapen. I avvaktan på resultatet av denna utredning är jag nu icke beredd att förorda någon åtgärd i den av nämnda förvaltningsutskott angivna riktningen, liksom jag ej heller nu kan taga ståndpunkt till den av förvaltningsutskottet inom Uppsala läns hushållningssällskap givna anvisningen på möjligheten att minska vissa gransknings- och kontrollarbeten inom lantbruksstyrelsen. Jag anser mig dock redan nu böra framhålla, att en eventuell decentralisering till de lokala organen inom lantbruksförvaltningen av vissa på lantbruksstyrelsen för närvarande ankommande arbetsuppgifter enligt mitt förmenande icke minskar behovet av de organisationsförändringar inom lantbruksstyrelsen och den därmed i samband stående förstärkning av arbetskrafterna därstädes, vartill jag i det följande ämnar framlägga förslag.

Jag torde nu få övergå till att behandla vissa av jordbruksutreduingen närmare berörda spörsmål, som utredningen ansett sammanhänga med frågan örn lantbruksstyrelsens omorganisation, nämligen dels de nyss omförmälda frågorna örn hästavelns och veterinärärendenas centrala ledning, dels ock vissa andra frågor av mera speciell och i flertalet fall huvudsakligen administrativ natur, berörande lantbruksstyrelsens förvaltningsområde. Jag syftar i sistnämnda hänseende på frågorna angående överflyttning till lantbruksstyrelsen av utbetalningar från statens avdikningsanslag, undersöknings- och försöksanstaltens för sötvattensfisket administrativa ställning, trädgårdsskötselns representation inom den centrala förvaltningen samt avvecklingen av statskonsulentinstitutio-

nen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

II. Hästavelns centrala ledning.

21 Ärendena rörande hästaveln liro för närvarande förlagda till ett för ändamålet särskilt inrättat ämbetsverk, stuteriöverstyrelsen. Sin nuvarande organisation erhöll detta ämbetsverk genom beslut vid 1920 års riksdag. Enligt denna organisation består överstyrelsen av en chef samt en byrådirektör med ledamots ställning. Vid behandling av vissa frågor förstärkes överstyrelsen med två fullmäktige eller, vid förfall för någon av dessa, av en fullmäktig och fullmäktiges suppleant. Enligt den för överstyrelsen gällande instruktionen av den 12 november 1923 (nr 399) med däri sedermera vidtagna ändringar (nr 281/1925) åligger det överstyrelsen:

att med uppmärksamhet följa hästavelns tillstånd och utveckling inom landet och att efter omständigheterna själv vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, som styrelsen anser lämpliga för hästavelns befrämjande, på det att såväl lantförsvarets och näringarnas som ock enskildas behov av lämpliga hästar må bliva behörigen tillgodosett. Styrelsen bör jämväl ägna uppmärksamhet åt vad som på hästavelns område tilldrager sig i främmande länder, för att där vunnen erfarenhet må kunna komma den svenska hästaveln till godo. För befordrande av den stuteri överstyrelsen sålunda förelagda uppgiften ävensom för upprätthållande av sambandet med länens hushållningssällskap samt med den hästuppfödande och hästförbrukande allmänheten bör styrelsen, när den finner sådant vara av behovet påkallat, dels från hushållningssällskapen eller deras förvaltningsutskott och från remonteringstyrelsen infordra yttranden och upplysningar samt meddela hushållningssällskapen och remonteringsstyrelsen kännedom örn sådant, som kan vara av vikt för främjande av deras ändamål, ävensom hos hushållningssällskapen och remonteringsstyrelsen göra framställningar och väcka förslag i ämnen, som beröra deras verksamhet, dels ock till gemensam överläggning med sig sammankalla ordförandena i hästpremieringsnämnderna och chefen för remonteringsstyrelsen,1 dock ej mer än en gång varje kalenderår.

Under stuteriöverstyrelsen höra Flyinge hingstdepå och stuteri samt Strömsholms hingstdepå.

Samtliga utgifter för stuteriväsendet bestridas från och med budgetåret 1930/1931 av de medel, som inflyta till statsverket enligt kungörelsen den 4 maj 1923 (nr 87) angående anordnande av vadhållning medelst s. k. totalisator (totalisatorsmedel). Dessa medel uppsamlas över förslagsanslaget till stuteriväsendet i en fond, benämnd stuteriväsendets fond, från vilken utgifterna i fråga bestridas.

Med tillämpning från och med budgetåret 1931/1932 av den principen, att förslagsanslaget till stuteriväsendet bör upptagas med samma belopp som det, vartill totalisatorsmedlen beräknas komma att under budget-

1 Remonteringsstyrelsen indrogs frun och med år 1928. Sedan dess är ledningen av remonteringsväsendet uppdragen åt inspektören för kavalleriet med biträde av en remonteringsnsimnd.

22 Kungl. May.ts proposition nr 234.

året inflyta, har, såsom redan är nämnt, Kungl. Majit på min hemställan i årets statsverksproposition föreslagit riksdagen att, i avbidan på proposition angående omorganisation av lantbruksstyrelsen, för budgetåret beräkna ordinarie förslagsanslaget till stuteriväsendet till 800,000 kronor.

Enligt beslut vid 1925 års riksdag (IX H, T. p. 37; R. skr. nr 9 A p. 36) samt kungl, brev den 15 maj 1925 är antalet ordinarie befattningar hos stuteriöverstyrelsen bestämt sålunda:

Lönegrad.

1 chef, arvode enligt 5 § i avlöningsreglementet................ —

1 byrådirektör och ledamot .................................... B 26

1 notarie ....................................................... B 21

1 kontorsbiträde ................................................ B 4.

Arvode till chefen för stuteriöverstyrelsen utgår med ett årligt belopp av 8,000 kronor.

Den för överstyrelsen gällande staten bar jämlikt kungl, brev den 27 juni 1930 följande utseende:

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag ---- kronor 27,700

Vikariatsersättningar, förslagsanslag .................... » 500

Arvoden å 1,200 kronor till två fullmäktige .............. » 2,400

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m. .. » 4,000

Expenser ................................................ » 3,000

Dyrtidstillägg, förslagsanslag ............................ » 4,500

Summa förslagsanslag kronor 42,100.

Jordbruksutredningen bar i sitt betänkande intagit en tablå över antalet ärenden m. m. bos stuteriöverstyrelsen under åren 1910, 1915 och 1920—1930. Jag anhåller att därur få återgiva följande siffror, vilka beträffande år 1932 kompletterats med från stuteriöverstyrelsen underhand införskaffade uppgifter.

23 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Frågan om mera ingripande förändringar beträffande ledningen av landets hästväsen har tidigare vid olika tillfällen varit under övervägande. Jag torde här icke behöva närmare ingå på någon redogörelse härför utan endast erinra därom, att tidigare utredningsorgan med hänsyn till de särskilda intressen, det här gällde att tillvarataga, ansett, att hithörande ärenden borde handläggas av en särskild styrelse.

Emellertid yrkades i en vid 1925 års riksdag väckt motion (1:131), att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla örn utredning angående indragning av stuteriöverstyrelsen och dess ersättande med en byrå i lantbruksstyrelsen. Jordbruksutskottet vid nämnda riksdag förklarade sig finna vad i motionen anförts icke innefatta tillräckliga skäl för tillstyrkande av en utredning av den art, motionären avsåge. Då för övrigt Kungl. Majit enligt vad utskottet erfarit syntes med uppmärksamhet följa förhållandena å ifrågavarande område, hemställde utskottet, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Riksdagens beslut fattades i enlighet härmed.

Beträffande vad i denna förvaltningsfråga sedermera förekommit tilllåter jag mig i anslutning till jordbruksutredningens redogörelse härutinnan få meddela följande.

I det förut omnämnda, betänkande med förslag till besparingar och förenklingar inom lantbruksstyrelsen och stuteriöverstyrelsen, som 1926 års besparingssakunniga avgåvo den 12 januari 1928, framhöllo dessa sakkunniga, att det intresse, som tidigare ansetts motivera ett eget centralt organ för hästväsendet, nämligen arméns försörjande med lämpligt hästmaterial, numera förlorat högst avsevärt i betydelse. Enligt 1925 års försvarsplan inskränktes nämligen den militära hästhållningen i hög gradi såväl stamhästarnas som remonternas antal skulle komma att nedgå till mindre än hälften mot före 1925. I ett som allt komrno de besparingssakkunniga till den uppfattningen, att till stuteriöverstyrelsen hörande statliga förvaltningsuppgifter icke vore av den omfattning, att de för sin administration nödvändiggjorde bibehållande av ett särskilt centralt ämbetsverk.

Hästavelsärendena borde enligt de sakkunnigas mening överflyttas å en särskild byrå inom lantbruksstyrelsen, vilken överflyttning enligt besparingssakkunnigas förmenande skulle medföra en viss besparing för statsverket. I spetsen för denna byrå — stuteribyrån — borde såsom byråchef stå en kunnig och erfaren hippolog, varjämte å byrån borde anställas en notarie och ett kontorsbiträde. Den juridiska sakkunskap, som nu tillfördes stuteriöverstyrelsen genom byrådirektören där, kunde i lantbruksstyrelsen erhållas av chefen för adminstrativa byrån, varför byrådirektörstjänsten, enligt de sakkunnigas mening, kunde indragas. De två fullmäktige i stuteriöverstyrelsen tolide ej behöva bibehållas. De sakkunniga hemställde alltså, att stuteriöverstyrelsen måtte indragas och hästärendena överflyttas till en byrå inom lantbruksstyrelsen.

I sitt utlåtande över besparingssakkunnigas nu ifrågavarande förslag anförde lantbruksstyrelsen, bland annat, att styrelsen vore av den meningen, att ärendena angående hästaveln på grund av sin natur närmast syntes höra hemma i lantbruksstyrelsen. Den kallblodiga hästaveln utgjor-

24 Kungl. Majlis proposition nr 234.

de en viktig förutsättning för och ett led i själva jordbruksdriften, och varmblodsaveln vore att betrakta såsom en binäring till jordbruket. Hästavelns existens och utveckling vore direkt beroende av lantmannens intresse härför. De metoder, som bomme till användning inom hästaveln, vöre i stort sett desamma som inom husdjursaveln i övrigt. Det kunde vid angivna förhållanden synas naturligt, att ärendena angående hästaveln i administrativt hänseende sammanfördes med lantbruksföryaltningen i övrigt. Orsaken till att så ej redan skett torde huvudsakligen vara att söka i stuteriväsendets uppgift att säkerställa arméns behov av lämpliga hästar. Denna synpunkt syntes dock numera knappast böra tillmätas avgörande betydelse vid denna frågas bedömande, enär härigenom bland annat jordbruksnäringens intressen för åstadkommande av ett speciellt för jordbruket lämpligt hästmaterial kunde tänkas löpa fara att icke bliva beaktade i sådan grad, som dessa intressens utomordentliga vikt otvivelaktigt påkallade.

Kent sakligt sett syntes salunda hästaveln enligt lantbruksstyrelsen förmenande tillhöra lantbruksförvaltningen. Styrelsen kunde emellertid ändock icke underlåta att ställa sig betänksam mot förslaget att överföra ärendena angående hästaveln till dess förvaltning. Styrelsens nuvarande ämbetsuppgifter vore nämligen av den omfattning och krävande art, att styrelsen icke utan svårighet förmådde att bereda förekommande ärenden vederbörlig handläggning. Vid ett inflyttande i lantbruksstyrelsen av ärendena rörande hästaveln syntes med nödvändighet följa, att icke blott verkets chef utan även byråchefen för lantbruksärenden och administrativa ledamoten, vilka sistnämnda i förekommande fall måste förutsättas deltaga i de ärenden angående hästaveln, som påkallade plenarbehandling, finge sina arbetsuppgifter väsentligt vidgade.

Lantbruksstyrelsen ansåge sig även böra framhålla, att det med all sannolikhet bomme att möta stora svårigheter att finna en person, som fullt och helt besutte de för uppdraget erforderliga såväl hippologiska som administrativa kvalifikationerna och som ville åtaga sig att vara byråchef å en eventuellt nyinrättad stuteribyrå inom lantbruksstyrelsen. Det måste finnas helt andra och större förutsättningar att få fram »rätte mannen» i spetsen för landets hästavel, därest denne kunde _ så-

som för närvarande vöre fallet — beredas ställningen av verkschef. Med avseende härå ansåge sig lantbruksstyrelsen icke heller kunna underlåta att framhålla, att styrelsen hyste farhågor för att antydda svårigheter kunde leda därhän, att vid framtida val av chef för ämbetsverket hästavekns i och för sig berättigade krav på högsta sakkunskap inom den administrativa ledningen kunde komma att tillmätas ett sådant inflytande, att vederbörandes kvalifikationer med hänsyn till chefskapets övriga ännu viktigare uppgifter ej behörigen bleve beaktade, ett förhållande som givetvis måste betraktas såsom icke önskligt för jordbruket i dess helhet.

Lantbruksstyrelsen ansåge sig .sålunda icke utan vidare böra tillstyrka besparingssakkunnigas förslag örn överflyttande av ärendena rörande hästaveln till lantbruksstyrelsen.

Därest ärendena angående hästaveln skulle komma att förläggas till lantbruksstyrelsen, ansåge styrelsen i likhet med de sakkunniga, att stuterifullmäktige borde kunna indragas. I övrigt hade lantbruksstyrelsen icke någon erinran att framställa mot besparingssakkunnigas förslag till organisation av den av dem ifrågasatta stuteribyrån inom lantbruksstyrelsen.

Kungl. Majda proposition nr 234.

25 Stuteriöverst grelsen anförde i sitt utlåtande över 1926 års besparingssakkunnigas nyssberörda förslag bland annat, att avgörandet av frågan, huruvida handhavandet av en viss grupp statliga förvaltningsuppgifter borde anförtros åt ett särskilt organ inom statsförvaltningen eller kunde under en större förvaltningsenhet sammanföras med andra grupper av dylika uppgifter, mindre vore beroende av ärendenas mångfald och omfattning än av deras vikt och betydelse samt beskaffenhet i övrigt. Även örn stuteriöverstyrelsens förvaltningsområde icke vore så vidsträckt som många andra centrala ämbetsverks, så kunde ju förhållandena ändock vara sådana, att där inom förekommande ärenden mera sakkunnigt och till bättre främjande av statsändamålet handhades av ett särskilt ämbetsverk än på annat sätt.

Ur synpunkten av hästavelns omfattning och betydelse inom vårt land hade icke sådana förändringar ägt rum, att någon begränsning av statens omvårdande verksamhet i detta avseende vore påkallad eller berättigad. Stuteriöverstyrelsen ville sålunda påstå, att någon anledning att indraga detta ämbetsverk på grund av otillräckliga arbetsuppgifter för detsamma icke förefunnes.

Vad de besparingssakkunniga anfört rörande möjligheterna att vid en förflyttning av stuteriärendena till lantbruksstyrelsen genom personalinskränkningar ernå besparingar för statsverket kunde styrelsen icke godtaga. Styrelsen ville i stället hävda, att det personalbehov, som för närvarande gjorde sig gällande inom stuteriöverstyrelsen, måste tillgodoses, huru än organisationens yttre former anordnades. Icke heller kunde stuterifullmäktige bättre undvaras, därest stuteriärendena förlädes till lantbruksstyrelsen, jin örn desamma alltjämt handhades av stuteriöverstyrelsen.

Såsom särskilda skäl mot den ifrågasatta överflyttningen framhöll stuteriöverstyrelsen, bland annat, att det vore lättare att vid inträffande ledighet återbesätta chefsbefattningen i stuteriöverstyrelsen än att finna en person i auktoritativ ställning inom hästuppfödande och hästsakkunniga kretsar, vilken ville åtaga sig byråchefsskap å en eventuell stuteribyrå inom lantbruksstyrelsen med skyldighet att deltaga i de löpande administrativa ärendenas beredning och föredragning. På denna punkt framträdde ock enligt styrelsens mening en av de mest anmärkningsvärda svagheterna i besparingssakkunnigas förslag, nämligen att landets hästväsen därigenom skulle förlora en i självständig ställning och enbart inom detta område med auktoritet och beslutanderätt verkande målsman, till vilken premieringsnämnderna och hushållningssällskapen ävensom liästavelsförcningarna och andra sammanslutningar i hästavelns intresse samt kapplöpnings- oell travsällskap kunde vända sig för erhållande av råd och direktiv. Följden av den föreslagna omorganisationen skulle nämligen sannolikt bliva, att chefen för stuteribyrån finge svara för en stor del av de åligganden, som nu tillhörde stuteriöverstyrelsens chef utan att dock i sin liand äga dea självständiga och sammanhållande ledning av vårt lands hästväsen, direkt under jordbruksdepartementet, som stuteriöverstyrelsens chef nu ägde.

Stuteriöverstyrelsen hemställde sålunda, att besparingssakkunnigas förslag örn styrelsens upphörande och stuteriärendenas överflyttande till en stuteribyrå inom lantbruksstyrelsen icke måtto, föranleda till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Statskontoret yttrade i sitt utlåtande i ärendet, att de skäl som anförts

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

för stuteriöverstyrelsens indragande och hästavelsärendenas överflyttande till en särskild stuteribyrå i lantbruksstyrelsen, syntes, såvitt statskontoret kunde bedöma, tala för organisationsändringen i fråga. Om det med hänsyn till stuteriärendenas betydelse för försvarsväsendet skulle kunna göras gällande, att de militära intressena icke vid den föreslagna organisationen skulle bliva tillbörligen tillgodosedda, torde det enligt statskontorets mening kunna ordnas så, att en representant för dessa intressen finge deltaga vid behandlingen inom lantbruksstyrelsen av viktigare stuteriärenden.

I sitt meromnämnda betänkande bar nu jordbruksutredningen till ingående behandling upptagit frågan örn hästavelns centrala ledning. Av vad i betänkandet härutinnan anförts inhämtas i huvudsak följande.

Den utan jämförelse största uppgiften för hästaveln i vårt land vore att tillgodose jordbruket och i samband därmed även skogsbruket med erforderlig dragkraft. På olika håll — särskilt i Förenta Staterna — påginge visserligen inom jordbruket en strävan att söka i möjligaste mån mekanisera produktionen, och såsom ett viktigt led häri betraktades ofta utbyte i större eller mindre utsträckning av den levande dragkraften — hästen — mot maskinella hjälpmedel, i detta fall främst traktorer. Vad vårt land beträffade, torde emellertid jordens uppdelning i till huvudsaklig del jämförelsevis små driftsenheter ävensom de rådande produktionsbetingelserna i övrigt medföra, att möjligheterna att utbyta hästen som dragkraft mot traktordrift vore mycket begränsade. Man syntes därför hava att räkna med, att hästaveln även framgent komme att spela en stor roll för vårt jordbruk.

Det ville då synas, som örn vid hästaveln, sedd i stort, framför allt jordbrukets krav måste skänkas beaktande. Dragarkraften representerade nämligen en icke ringa andel av jordbrukets driftsomkostnader, och det vore av betydelse, att detta produktionsmedel vore så effektivt som möjligt samt att kostnaderna för detsamma ej bleve mera betungande än nödvändigt. Vad nu sagts finge givetvis icke hindra, att försvaret och andra vederbörande parters intressen i fråga örn hästaveln bleve tillbörligt tillgodosedda.

Jordbrukets tillgodoseende med hästmaterial vore väl närmast och huvudsakligen en lantmännens egen angelägenhet, men statsmakterna hade likväl sedan lång tid tillbaka ansett sig böra genom olika åtgärder stödja aveln inom denna liksom inom andra grenar av husdjursskötseln. Så vitt nu kunde bedömas, torde i fråga örn hästaveln stöd från det allmännas sida även i fortsättningen vara erforderligt.

Med avseende på administrationen av de statliga åtgärderna till hästavelns främjande följde av vad sålunda anförts, att enligt utredningens mening jordbruksnäringens behov särskilt måste beaktas. Detta syntes emellertid bäst kunna ske, när hästaveln icke betraktades såsom en isolerad produktionsgren utan behandlades i sitt rätta sammanhang, d. v. s. såsom ett av de många driftsproblem, som betingade jordbrukets räntabilitet. Detta innebure i sin tur, att de statliga åtgärderna på hästavelns område lämpligen borde ledas av samma organ, som övervakade verkställandet av flertalet andra statliga åtgärder till jordbrukets främjande.

Dr allmän synpunkt syntes såsom regel böra gälla, att de åtgärder av

27 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

olika slag, som från statsmakternas sida vidtoges till jordbrukets främjande, borde så avvägas, att statens utgifter för olika ändamål stöde i rimlig proportion till åtgärdernas betydelse för jordbruket oell folklmshållningen i dess helhet. Ur denna synpunkt kunde utredningen icke finna motiverat, att hästavelns ledning i fortsättningen förbleve organiserad såsom ett självständigt ämbetsverk, under det att exempelvis den ekonomiskt vida betydelsefullare nötkreatursaveln administrativt inginge såsom mindre del av ett annat ämbetsverk.

Mot en överflyttning till lantbruksstyrelsen av ärendena rörande liästaveln hade, bland annat, den invändningen rests, att arméns intresse av att bliva försedd med lämpligt hästmaterial påkallade hästavelsärendenas förläggning till ett för deras förvaltning särskilt inrättat ämbetsverk. Det kunde nämligen befaras, förmenade man, att nämnda försvarsintresse i ett verk, som främst hade att inrikta sin uppmärksamhet på för näringslivet viktiga uppgifter, finge stå alltför mycket tillbaka.

Utredningen funne nu ifrågavarande arméintresse icke vara av den beskaffenhet, att detsamma påkallade hästavelsärendenas förläggning till ett för deras förvaltning särskilt inrättat verk. Vad liingstdepåerna beträffade, syntes det icke finnas berättigad anledning antaga, att icke ledningen av dessa depåer skulle, därest hästavelsärendena överflyttades till lantbruksstyrelsen, på ett fullt nöjaktigt sätt kunna handhavas av sagda styrelse. Givetvis borde därvid erforderligt samarbete äga rum mellan lantbruksstyrelsen och ledningen för försvarets remonteringsväsende. Utredningen ville i detta sammanhang erinra, att i och med tillkomsten år 1925 av nu gällande försvarsorganisation den militära hästhållningen i hög grad inskränkts. Antalet stamhästar, som enligt därförut tillämpade härordning beräknades till 11,132, bestämdes därvid till allenast 4,460. Samtidigt minskades det årligen erforderliga remontantalet från 1,051 till endast 402. Denna starka minskning i den militära hästhållningen vore givetvis ägnad att förringa betydelsen av förut berörda invändning mot stuteriärendenas inflyttande i lantbruksstyrelsen.

Därest emellertid arméintresset icke skulle anses med den nu föreslagna organisationen tillräckligt tillgodosett, syntes detta, såsom statskontoret framhållit, kunna avhjälpas genom att en representant för sagda intresse bereddes tillfälle att deltaga vid handläggningen inom lantbruksstyrelsen av vissa viktiga stuteriärenden.

Lantbruksstyrelsens invändning, att verkets chef och även vissa dess ledamöter skulle vid en överflyttning av hästavelsärendena till denna styrelse bliva alltför tungt belastade med arbetsuppgifter, vore givetvis förtjänt av uppmärksamhet. Det borde då genast fastslås, att en viss ökning i verkschefens arbetsbörda oundgängligen måste bliva en följd av den ifrågasatta överflyttningen. Emellertid vore dessa ärenden i administrativt hänseende av mycket begränsad omfattning i jämförelse med de på lantbruksstyrelsen ankommande arbetsuppgifterna.

Utredningen ville vidare i detta sammanhang framhålla, att dels i vissa fall de utav utredningen föreslagna förändringarna i fråga örn lantbruksstyrelsens arbetsuppgifter vore ägnade att bereda lättnad för verkschefen och i viss mån även för byråchefen å administrativa byrån, dels ock att den vidgade organisation av verket, som av utredningen föresloges, i sig vore ägnad att verka i samma riktning.

Beträffande den befarade svårigheten att finna en person, som besutte

28 Kungl. May.ts proposition nr 234.

de för indraget erforderliga såväl hippologiska som administrativa kvalifikationerna och som ville åtaga sig att vara byråchef å en stuteribyrå inom lantbruksstyrelsen, ansåge sig utredningen endast böra uttala, att det icke synts utredningen föreligga anledning antaga, att det skulle vara förenat med större svårigheter att erhålla lämplig och kvalificerad kraft i fråga örn denna post, än när det gällde åtskilliga andra poster i jämförbar ställning inom statsförvaltningen.

Från lantbruksstyrelsen sida hade vidare uttalats en farhåga, att inflyttningen i styrelsen av hästavelsärendena kunde föranleda, att vid framtida utseende av chef för lantbruksstyrelsen hästavelns i och för sig berättigade krav på bästa sakkunskap inom den administrativa ledningen kunde komma att tillmätas ett sådant inflytande, att vederbörandes kvalifikationer med hänsyn till chefskapets övriga ännu viktigare uppgifter ej behörigen bleve beaktade. Med avseende härå ville utredningen anföra, att även hästavelsärendena i stort sett vore att anse såsom en lantbruksangelägenhet samt vidare att den allmänna förfarenhet på jordbruksområdet, som måste förutsättas hos lantbruksstyrelsen chef, väl också finge anses innebära viss insikt i fråga örn hästaveh Att det emellertid vid utseende av chef för lantbruksstyrelsen skulle tagas särskild hänsyn till speciella insikter å hästavelsområdet funne utredningen icke böra kunna ifrågasättas.

I avseende å frågan örn stuteriärendenas förläggning har jordbruksutredningen sålunda ansett, att desammas överflyttande till lantbruksstyrelsen måste anses innebära bestämda fördelar framför det nuvarande systemet. I enlighet härmed har utredningen föreslagit, att stuteriöverstyrelsen måtte indragas och ärendena rörande hästaveln överflyttas till lantbruksstyrelsen. Till utredningens förslag angående ordningen för dessa ärendens handläggning inom lantbruksstyrelsen återkommer jag i det följande vid behandlingen av frågan örn styrelsens blivande organisation.

I de över jordbruksutredningens betänkande avgivna yttrandena har utredningens förslag om överflyttning av hästavelsärendena till lantbruksstyrelsen iner eller mindre ingående varit föremål för behandling. Följande redogörelse torde få lämnas rörande huvudinnehållet i de gjorda uttalandena.

Länsstyrelsen i Örebro län finner det väl motiverat att överflytta stuteriärendena till lantbruksstyrelsen.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd. Det syntes nämnden, som örn jordbruksutredningen anfört vägande skäl för att den föreslagna organisationsändringen komme till stånd. Särskilt beaktande förtjänade härvid under nuvarande förhållanden de statsekonomiska hänsynen. Bibehållandet av en självständig styrelse för detta statens verksamhetsområde medförde helt naturligt större krav i fråga örn personaluppsättning — vad anginge såväl dess kvalitet som dess kvantitet — och därigenom även en dyrbarare förvaltning, än örn hithörande arbetsuppgifter anförtroddes åt ett för närbesläktade arbetsuppgifter inrättat verk sådant som lantbruksstyrelsen.

Chefen för remonteringsväsendet. Det vore i hög grad önskligt, örn stuteriöverstyrelsen kunde bibehållas, då den otvivelaktigt i stort sett

Kungl. Majlis proposition nr 234.

haft ett välgörande inflytande på landets hästavel, i den mån det gällt att anskaffa hästmaterial för arméns räkning. Det bleve svårare att erhålla en tillräckligt kvalificerad person såsom chef för stuteribyrån än att erhålla en lämplig person såsom chef för stuteriöverstyrelsen.

Skulle emellertid av statsfinansiella skäl det anses nödvändigt att indraga stuteriöverstyrelsen och förlägga ärendena angående hästaveln till en särskild byrå i lantbruksstyrelsen, vore det av vikt, ja, under sådana omständigheter ännu viktigare, att samarbetet mellan en dylik byrå och remonteringsväsendet säkrades. Det kunde nämligen tänkas, att försvarets intressen inom en dylik byrå bleve mera åsidosatta, än vad fallet vore under nuvarande förhållanden.

Chefen för remonteringsväsendet har förklarat sig icke vilja motsätta sig stuteriöverstyrelsens ersättande med en i lantbruksstyrelsen ingående stuteribyrå, under villkor att chefen för remonteringsväsendet eller hans ställföreträdare, ordföranden i remonteringsnämnden, finge deltaga i handläggandet av ärenden, som beröra den ädla hästaveln, samt att denne chef finge tillfälle att yttra sig vid tillsättandet av befattningen såsom chef för stuteribyrån.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Enligt förvaltningsutskottets uppfattning borde hästaveln obetingat höra under lantbruksstyrelsens domvärjo. Därest förändringen från administrativ synpunkt vore genomförbar, hade därför utskottet däremot intet att erinra.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Förvaltningsutskottet tillstyrker förslaget. Huvudvikten i den kallblodiga hästaveln läge däri, att jordbruket och dess binäringar erhölle tillräckligt kraftiga, uthålliga och i övrigt lämpliga dragare. De viktiga uppgifter, som den varmblodiga hästaveln hade att fylla för försvaret, syntes på ett tillfredsställande sätt kunna tillgodoses genom en viss representation från remonteringsväsendet vid behandling av ärenden, som rörde den varmblodiga hästaveln.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Enligt förvaltningsutskottets mening bleve lantbruksintressena väl tillgodosedda samtidigt som detta syntes bliva fallet även beträffande andra vederbörande parters intressen i fråga örn hästaveln, därest utredningens förslag i fråga örn hästavelsärendenas överflyttning till lantbruksstyrelsen genomfördes. Utskottet har därför tillstyrkt utredningens förslag härutinnan.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Förläggandet av hästavelns centrala ledning till lantbruksstyrelsen stöde i god överensstämmelse med den förskjutning i avseende å hästavelns betydelse i olika avseenden, som på senare tid ägt rum.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Förvaltningsutskottet förordar, örn än med någon tvekan, förslaget örn överflyttning av hästavelsärendena till lantbruksstyrelsen. Utskottets tveksamhet hade betingats främst därav, att arméintresset måhända skulle komma att ställas inför större svårigheter att få sina speciella önskemål och behov beträffande hästaveln tillgodosedda, örn stuteriöverstyrelsen indroges och ersattes med en stuteribyrå i lantbruksstyrelsen. Emellertid ansåge utskottet i likhet med jordbruksutredningen, att farhågorna i detta avseende icke kunde tillmätas avgörande betydelse, alldenstund erforderligt samarbete borde kunna etableras mellan lantbruksstyrelsen och ledningen för

30 Kunni. Maj:ts proposition nr 234.

försvarets remonteringsväsende vid handläggningen av för försvaret viktiga stuteriärenden.

Fyra ledamöter av utskottet hava ansett, att utskottet hort avstyrka förslaget beträffande hästavelns centrala ledning.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Ett bifall till jordbruksutredningens förslag syntes fullt motiverat. Då hästavelsfrågorna till alldeles övervägande del vore en jordbruksnäringens angelägenhet, syntes icke de eventuellt kvarstående militära skälen för stuteriöverstyrelsens bibehållande böra bliva utslagsgivande.

Lantbruksstyrelsen och stuteriöverstyrelsen hava däremot bestämt avstyrkt jordbruksutredningens förevarande förslag. Även Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ställt sig avvisande till detsamma.

Lantbruksstyrelsen. Styrelsen erinrar örn de betänkligheter mot stuteriärendenas förläggning till lantbruksstyrelsen, som styrelsen framfört i sitt den 13 februari 1928 avgivna utlåtande över 1926 års besparingssakkunnigas förslag till besparingar och förenklingar inom bland annat lantbruksstyrelsen, och framhåller, att sedan dess sagda betänkligheter i hög grad ökats, särskilt med hänsyn till den ständigt växande arbetsbördan inom styrelsens nuvarande förvaltningsområde. Styrelsen ville även nu vitsorda, att hästaveln Amre ett jordbrukets speciella intresse. Det syntes emellertid vara att gå väl långt att såsom jordbruksutredningen gjort uti förevarande avseende likställa hästaveln och nötkreatursaveln. Hästaveln kunde nämligen icke såsom nötkreatursaveln uteslutande betraktas såsom en produktionsfaktor inom jordbruket, då den ju tjänade jämväl andra betydelsefulla intressen, nämligen att frambringa lämpligt hästmaterial såväl för militärt bruk som för den civila Tidningen och kapplöpningsväsendet.

De sakskäl, som gjorde ett särskilt ämbetsverk för landets hästa\Tel önskvärt, syntes hava samma styrka nu som tillförene. Även örn de militära skälen härför i någon mån försvagats, så hade nya tillkommit, som uppvägde detta förhållande. Emellertid utövade dessa skäl ett jämförelsevis ringa inflytande på styrelsens ställningstagande i denna fråga. De betänkligheter, vilka styrelsen hyste mot en ändring av den nuvarande ordningen, härrörde sig så gott som uteslutande ur de svårigheter, vilka styrelsen befarade skola medfölja ett inflyttande av hästaveln inom styrelsens direkta förvaltningsområde genom därav föranledd ökning uti styrelsens, särskilt verkschefens, redan mycket stora arbetsbörda.

De arbetsuppgifter, vilka vid ett eventuellt överflyttande till lantbruksstyrelsen av den statliga ledningen utåv hästaveln skulle ytterligare påläggas styrelsens chef, representerade ett betydande arbetskvantum, och det syntes styrelsen, som örn utredningen sökt att alltför mycket förringa betydelsen därav. Då härtill bomme, att styrelsens egna arbetsuppgifter i avsevärd grad ökats, sedan styrelsen i början av år 1928 senast yttrat sig i ämnet, vore det naturligt, att styrelsen nu ställde sig ännu mer betänksam mot förslagets genomförande.

Som stöd för sin åsikt, att det ur synpunkten a\r arbetsuppgifternas omfattning icke borde möta något hinder för överflyttande av den centrala ledningen utav hästaveln till lantbruksstyrelsen, hade utredningen framhållit, att dels i vissa fall de utav utredningen föreslagna förändringarna i fråga örn styrelsens arbetsuppgifter Amre ägnade att bereda lättnad för

Kungl. Majlis proposition nr 234.

verkschefen och i viss män även för byråchefen å administrativa byrån, dels ock att den vidgade organisation av ämbetsverket, som föresloges, i sig vore ägnad att verka i samma riktning.

Såvitt det ville synas, kunde med den lättnad i arbetet, som härmed ställdes i utsikt för verkschefens vidkommande, endast avses den föreslagna överflyttningen av styrelsens tuberkulosavdelning till medicinalstyrelsen. De på tuberkulosavdelningen förekommande ärendena toge emellertid frånsett något enstaka undantagsfall — på grund av sin natur — verkschefens tid mycket litet i anspråk.

Örn sålunda den lättnad i arbetsuppgifterna, som enligt utredningens uttalande skulle beredas lantbruksstyrelsen chef, icke kunde anses vara av någon nämnvärd betydelse, så vore det å andra sidan, såvitt styrelsen kunde döma, uppenbart, att de nya arbetsuppgifter, som genom stuteriärendenas överflyttande till lantbruksstyrelsen, skulle påläggas honom, representerade ett arbetskvantum, som mångdubbelt uppvägde ifrågavarande arbetslättnad, särskilt under den första tiden efter reformens genomförande.

Med hänsyn till nu angivna förhållanden och då det vidare syntes vara ofrånkomligt, att den av utredningen föreslagna utbyggnaden av särskilt lantbruksbyrå^ nuvarande förvaltningsuppgifter i och för sig automatiskt måste medföra en ökning, bland annat uti arbetsuppgifterna för styrelsens chef, framstode det för styrelsen såsom ett olösbart problem, huru det likväl skulle bliva möjligt för verkets chef att efter omorganisationens genomförande kunna, såsom utredningen ansåge önskvärt, i ökad omfattning upprätthålla personlig kontakt med jordbruksnäringen och dess utövare i skilda delar av landet.

Såvitt styrelsen kunde finna, hade utredningen icke påstått, att stuteriöverstyrelsen förbisett eller misskött jordbrukets intressen i fråga örn hästaveln. Ej heller lantbruksstyrelsen vore underkunnig örn att så skulle vara fallet. Vid sådant förhållande syntes med fog kunna framställas den frågan, vilka bärande skäl vore det, som påkallade reformens genomförande. Nära till hands läge det antagandet, att det huvudsakligen vore den omständigheten, att hästaveln hade ett eget organ inom statsförvaltningen och sålunda givits en i förenämnda avseende gynnad ställning framför den övriga husdjursaveln, som framför allt påverkat uppfattningen i denna fråga. Denna skönhetsfläck på den statliga förvaltningsbyggnaden syntes man emellertid med jämnmod kunna blunda för särskilt i betraktande därav, att just den del av hästavelsarbetet, som folie utom jordbrukets direkta intressesfär, genom totalisatorsverksamheten tillförde staten stora inkomster — cirka 1 miljon kronor årligen — och härigenom bland annat helt bure statens kostnader, icke blott för det statliga förvaltningsorganet utan även för övriga statliga åtgärder till hästavelns befrämjande och sålunda även för den del därav, som avsåge jordbrukets förseende med lämpliga dragdjur.

Att 1926 års besparingssakkunniga på sin tid framförde ett liknande förslag, vore mera förklarligt, då det väl finge antagas, att åtminstone någon besparing skulle kunna uppstå genom förslagets genomförande. Denna besparing, som i varje fall säkerligen bleve mindre, än vad jordbruksutredningen räknat med och som styrelsen uppskattade till 6,000 ä

9,000 kronor per år, beroende på den löneställning man ville i fortsättningen giva stuteriöverstyrelsens chef, syntes dock styrelsen vara alltför obetydlig. för att densamma rimligen borde få något större inflytande på

32 Kungl. Majlis proposition nr 234.

denna viktiga organisationsfrågas avgörande. Härvid syntes icke keller böra keit kortses från det faktum, att det vore de intressen inom hästaveln, som indirekt tillförde staten goda inkomster, som bland annat gjorde en självständig stuteristyrelse önskvärd.

På grund av det anförda oell då lantbruksstyrelsen dyste den uppfattningen, att ett överflyttande till styrelsen av den centrala ledningen utav kästaveln icke kunde förväntas gagna vare sig liästaveln i ock för sig eller styrelsens egna förvaltningsuppgifter utan nied stor sannolikhet på grund av arbetsuppgifternas omfattning bomme att verka i motsatt riktning, finge styrelsen avstyrka ett genomförande av förevarande förslag.

Stuteriöverstyrelsen. Chef en för lantbruksstyrelsen skulle svårligen kunna medhinna att vid sidan av sina många andra maktpåliggande göromål ägna stuteriärendena samma ingående uppmärksamhet som chefen för stuteriöverstyrelsen med sina mera begränsade uppgifter, ock lantbruksstyrelsen chef måste alltså i synnerlig hög grad lita på stuteribyråchefens sakkunskap, organisationsförmåga och personliga kapacitet i allmänhet.

De rena fackärendena, som skulle komma att tillhöra stuteribyrån, skulle icke kunna på ett tillfredsställande sätt handhavas av byråchefen, så framt han icke finge tillfälle att i viktigare frågor rådgöra med fullmäktige eller andra motsvarande representanter för speciell hippologisk sakkunskap på olika områden.

Chefen för administrativa byrån skulle icke kunna medhinna att jämte sina andra göromål själv handlägga eller hos sina underordnade medhjälpare i erforderlig mån kontrollera de ärenden, som för närvarande ålåge byrådirektören med biträde av notarien och tillfällig arbetskraft i stuteriöverstyrelsen.

Lantbruksstyrelsens kassör och bokhållare skulle icke kunna medhinna att utöver sina nuvarande göromål omhändertaga de kassa- och bokföringsärenden, som nu tillhörde stuteriöverstyrelsen och som omfattade bokföring även av hingstdepåernas och stuteriets räkenskaper.

Det intima samband, som inom stuteriöverstyrelsen nu förefunnes mellan chefens kandhavande av de hippologiska och administrativa ärendena, å ena sidan, samt den med beslutens avfattande och verkställande fullt upptagna kanslipersonalen, å andra sidan, kunde icke med den föreslagna omorganisationen åstadkommas inom lantbruksstyrelsen.

Sistnämnda brist i förslaget vore särskilt anmärkningsvärd. Uppsättandet av större skrivelser m. m. kunde visserligen överlämnas till administrativa byrån efter erforderliga muntliga eller i promemorieform lämnade anvisningar från stuteribyråchefen, men det skulle medföra alltför stor tidsutdräkt och omgång, ifall stuteribyråchefen även i de dagligen förekommande smärre ärendena, där expeditioner skulle uppsättas, måste lämna administrativa byrån direktiv härför och sedermera invänta av dess byråchef granskade och godkända uppsättningar, som givetvis också måste godkännas av stuteribyråchefen. Annorlunda bleve förhållandet ifall, såsom nu skedde i stuteriöverstyrelsen, föredraganden — själv eller genom den övriga byråpersonalen — uppsatte de behövliga skrivelserna under ständigt öppet lämnat tillfälle till kontakt med chefen. Det kunde emellertid icke begäras, att stuteribyråchefen eller dennes amanuens, som åtminstone framdeles skulle vara sakkunnig på hästavelns område och biträda byråchefen i de egentliga fackärendena, skulle hinna ombesörja

33 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

dessa, var för sig kanske icke så maktpåliggande, men dock sammanlagt tidsödande uppsättningar.

För avhjälpande av denna brist i organisationsförslaget fordrades med nödvändighet, att.å en blivande stuteribyrå inrättades just en sådan underordnad befattning i någon av mellangraderna, som jordbruksutredningen ansett överflödig. Örn en sådan befattning inrättades, borde emellertid dess innehavare kunna ombesörja även de större uppsättningarna, och någon förstärkning av arbetskrafterna å administrativa byrån behövde då icke komma ifråga för stuteriärendenas skull. Med hänsyn till arten av de åligganden, som skulle tillhöra innehavaren av nämnda mellangradsbefattning, borde han äga juridisk kompetens samt kunnighet i administrativa sekreterargöromål, och befattningen borde därför hänföras till lägst 24:e lönegraden.

Den mångåriga erfarenhet, som stuteriöverstyrelsens chef, fullmäktige samt byrådirektör och ledamot ägde om stuteriärendena och deras ändamålsenliga handliavande, gjorde det för dem klart, att örn dessa ärenden skulle överflyttas till lantbruksstyrelsen och därstädes handläggas med nödig omsorg, det erfordrades

att fullmäktiginstitutionen bibeliölles;

att å stuteribyrån inrättades — eventuellt i utbyte mot den föreslagna förste-amanuensbefattningen —■ en ordinarie befattning i lägst sekreteraregrad;

att för skötande av stuteriväsendets kassa- och bokföringsärenden större arbetskrafter bereddes, än jordbruksutredningen funnit nödigt, och att, örn med dessa ärenden — såsom nu vore fallet — förenades granskningen av hingstdepåernas och stuteriets räkenskaper samt premieringsnämndsordförandenas milor och redogörelser, ävensom ombesörjande av totalisatorärendena, en ordinarie befattning i notariegrad inrättades; samt

att erforderliga arbetskrafter bereddes för diarieföring och utskrivning av expeditioner m. m. rörande stuteriärendena.

Om det föreliggande förslaget utbyggdes med dessa tillägg, uppstode en organisation för stuteriärendenas handläggning inom lantbruksstyrelsen, som omfattade, förutom generaldirektören och chefen för styrelsen, en byråchef (B 30), en sekreterare (B 24), en notarie (B 21), ett kontorsbiträde (B 4) samt två fullmäktige eller adjungerade sakkunnige med arvoden.

Organisationen skulle i sådant fall i huvudsak överensstämma med stuteriöverstyrelsens, och enär nödiga medel måste anslås även för vikariatsersättningar och tillfälliga biträden, syntes skillnaden även ur kostnadssynpunkt bliva synnerligen obetydlig.

Det kunde då med skäl ifrågasättas, ifall det överhuvudtaget funnes anledning att utbyta den nuvarande organisationen mot den föreslagna. Vinsten i ekonomiskt avseende bleve ringa örn ens någon, men på förlustsidan kunde skrivas, att — såsom stuteriöverstyrelsen anfört i sitt utlåtande över 1926 års besparingssakkunnigas förslag — landets hästavel förlorade en i självständig ställning och enbart inom detta område med auktoritet och beslutanderätt verkande målsman, till vilken premieringsnämnderna och hushållningssällskapen ävensom hästavelsföreningar och andra sammanslutningar i hästavelns intresse samt kapplöpnings- och travsällskap kunde vända sig för erhållande av råd och direktiv.

Uppmärksamhet borde ock ägnas at den redan förut i korthet påvisade olikhet, som, ifall omorganisationen komme att genomföras, bleve rådande mellan stuteriväsendet och lantbruksstyrelsens förvaltningsområde i öv-

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sand. Sr ?,?/<.

34 Kungl. Mårds 'proposition nr 234.

rigt på grund av att totalisatormedlen skulle användas uteslutande till hästavelns befrämjande. Enligt riksdagens beslut skulle möjlighet till anordnande av totalisatorspel vid hästtävlingar och kapplöpningar beredas under förutsättning, att den därav uppkommande vinsten körnare den svenska hästaveln till godo. Så framt icke denna grund för totalisatorns införande av riksdagen ändrades, borde de genom totalisatorn statsverket tillfallande inkomsterna uteslutande användas för hästavelns befrämjande. Hit hade ansetts höra jämväl stuteriväsendets finansierande, som numera fullständigt skedde av totalisatormedlen. Detta syntes också för framtiden böra iakttagas, även örn formerna för stuteriärendenas handläggning ändrades.

På grund av det anförda har stuteriöverstyrelsen hemställt, att jordbruksutredningens förslag örn stuteriöverstyrelsens indragning och den centrala förvaltningens av hästavelsärendena överflyttande till lantbruksstyrelsen ämbetsområde icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Den besparing, som skulle uppstå genom stuteriöverstyrelsens indragning och överflyttande av den centrala förvaltningen av hästavelsärendena till lantbruksstyrelsen ämbetsområde vore icke så betydande, att de olägenheter upphävdes, som enligt förvaltningsutskottets mening måste vara därmed förenade. Med hänsyn till den betydelse, den ädla hästaveln av ålder tillmätts för rikets försvar, hade statsverksamheten till denna avelsgrens uppmuntran varit mera direkt och av i viss mån annan karaktär än övrigt stöd åt jordbruket. Förvaltningsutskottet tänkte härvid särskilt på de båda hingstdepåerna. Därest statsunderstödet åt den varmblodiga hästaveln i framtiden skulle lämnas under samma former, syntes det icke välbetänkt att utan vidare lägga denna angelägenhet under lantbruksstyrelsen. I varje fall borde, innan beslut fattades örn stuteriöverstyrelsens indragning, en ingående undersökning göras angående lämpliga former för statens stöd till hästaveln och särskilt till aveln med hästar av varmblodigt slag, varvid förhållandena i andra länder, som själv tillgodosåge sitt behov av arméhästar, ej borde lämnas obeaktade.

Förvaltningsutskottet har ock uttalat sig för att två på hästavelsområdet särskilt sakkunniga personer, representerande avel sarbetet, måtte även i fortsättningen komma att såsom fullmäktige eller ledamöter deltaga i hästavelsärendenas avgörande.

Slutligen må nämnas, att såsom framgår av skrivelser, fogade vid yttranden från förvaltningsutskotten inom Östergötlands och Skaraborgs läns hushållningssällskap, hästavelskommittéerna inom nämnda hushållningssällskap avstyrkt den av jordbruksutredningen föreslagna reformen i avseende å hästväsendets centrala ledning.

I detta sammanhang torde jag ock få för Kungl. Majit anmäla en avchefen för generalstaben till chefen för försvarsdepartementet den 31 januari 1933 ingiven skrivelse, däri generalstabschefen hemställt örn medverkan därtill, att de militära intressena bleve, på sätt chefen för remonteringsväsendet i yttrande över jordbruksutredningens förslag ifrågasatt, tillgodosedda vid utformande av eventuellt förslag i ämnet ävensom vid frågans fortsatta behandling. En militär representant å en bli-

35 Kungl. May.ts proposition nr 234.

vande stuteribyrå borde emellertid även deltaga i behandling av frågor rörande den kallblodiga hästaveln. I infordrat yttrande över denna skrivelse har arméförvaltningens intendentsdepartement förklarat sig finna det välbetänkt, om föreskrift meddelades därom, att deli militära representanten i lantbruksstyrelsen ägde deltaga i behandlingen av frågor avseende ej endast den varmblodiga utan även deli kallblodiga hästaveln.

Frågan huruvida den centrala ledningen av landets hästväsende bör utövas av en för ändamålet inrättad särskild styrelse eller inordnas under lantbruksstyrelsen har tidigare vid olika tillfällen varit föremål för statsmakternas övervägande. Att härvid hästavelsärendena ansetts böra ombesörjas genom ett fristående ämbetsverk torde hava sin grund däri, att vid organisationsfrågans bedömande de militära synpunkterna på hästaveln fått bliva utslagsgivande. Betydelsen ur försvarssynpunkt att inom landet äga tillgång till ett för arméns behov passande hästmaterial såväl under fredstid som även under krigstillstånd torde hava utgjort den huvudsakliga anledningen till att hästaveln erhållit sitt eget speciella organ inom den centrala statsförvaltningen.

Såsom både 1926 års besparingssakkunniga och jordbruksutredningen framhållit, lärer man emellertid vid bedömande av frågan örn hästavelns centrala ledning icke kunna bortse från det förhållandet, att det militära intresset genom 1925 års omorganisation av försvarsväsendet till icke oväsentlig del förlorat i betydelse. Hästavelsarbetet är numera i högre grad än förut inriktat på frambringande av det för fyllande av jordbrukets eget behov av dragare erforderliga hästmaterialet och framstår härigenom än tydligare såsom ett jordbruksnäringens eget intresse. Man torde hava berättigad anledning antaga, att den jordbruksbetonade avelsriktningen inom hästväsendet skall bliva den mest framträdande och betydelsefulla även i framtiden, huru hästavelns centrala administration än bliver ordnad. Men även för armén lärer det hästmaterial, som frambringas för jordbruksändamål, icke sakna betydelse. Vid inträffande ofred torde armén icke kunna undvara den reservtillgång på hästar, som förefinnes inom jordbruket och där finner sin användning.

Hästavelns förkovran och förbättring är sålunda ett spörsmål bland de mångå, som betinga en framgångsrik jordbruksdrift, och bör därför betraktas och bedömas främst ur denna synpunkt. En viktig uppgift för den centrala statsmyndigheten bör vara att söka alltmera intressera den jordbrukande befolkningen för hästavelsfrågorna och främja planmässighet och kontinuitet i hästavelsarbetet ute i landet; en ständig samverkan på området måste med andra ord äga rum mellan centraladministrationen och det praktiska jordbrukets utövare. Men förutsättningen för att så skall kunna ske är, att den centrala myndighet, som skall handhava hästavelsärendena och leda utvecklingen på hästavelns område, äger en noggrann inblick i och en tillförlitlig kännedom om förhållan-

Departements-

chefen.

36 Kungl. May.ts proposition nr 234.

delia på jordbruksnäringens skilda områden. Det måste förutsättas, att denna kännedom bäst är tillfinnandes hos den myndighet, som har att taga befattning med jordbruksärendena i allmänhet och bevaka och främja jordbrukets övriga intressen, d. v. s. lantbruksstyrelsen. Allmänt sett synas mig därför grundbetingelserna för en god omvårdnad örn landets hästavel närmast anvisa en organisation av förvaltningsuppgifterna på området, som nära anknytes till eller inordnas under lantbruksstyrelsen.

Gäller det nu sagda närmast den kallblodiga hästaveln, synas mig samma synpunkter göra sig gällande även när fråga är örn den varmblodiga hästavelns främjande. Alltjämt är armén för tillgodoseende av sitt behov av tjänstehästar huvudsakligen hänvisad till enskilda hästuppfödare inom det praktiska jordbruket, för vilka remontuppfödningen är en inkomstkälla. Produktionen av det för armén erforderliga varmblodiga hästmaterialet är sålunda till sin natur en binäring till jordbruket och bör såsom sådan ses i sitt allmänna sammanhang med övriga lantbruksekonomiska frågor.

För min del kan jag ej finna, att hästaveln för sin utveckling med nödvändighet kräver en egen centralmyndighet och därigenom i administrativt hänseende lösryckes ur sitt samband med den övriga husdjursaveln. Jag underskattar ingalunda betydelsen av det arbete, som inom den nuvarande stuteriöverstyrelsen hittills utförts till hästavelns fromma. Men det synes mig, att en koncentrering av husdjursärendena till lantbruksstyrelsen skulle under numera inträdda förhållanden innebära vissa fördelar i betraktande av den allmänna överblick över jordbrukets näringsförhållanden, som denna styrelse i så rikt mått har tillfälle att förvärva, och den allmänna erfarenhet rörande husdjursskötsel^ betingelser i allmänhet, varöver den förfogar. Därest inom lantbruksstyrelsen inrättas en särskild byrå för stuteriärenden och chefsposten å denna byrå besättes med en på det speciellt hippologiska området erfaren och prövad arbetskraft, finnes all anledning antaga, att hästavelsärendena skola inom nämnda styrelse bliva handlagda på ett sätt, som till fullo motsvarar tidsenliga krav.

Det har från såväl lantbruksstyrelsen som stuteriöverstyrelsens sida framförts vissa erinringar mot ett överflyttande till lantbruksstyrelsen av hästavelsärendena. Sålunda har anförts, att det skulle möta större svårigheter att för byråchefsposten å en blivande stuteribyrå inom lantbruksstyrelsen förvärva en framstående hippolog än örn fråga vore att besätta chefsposten i stuteriöverstyrelsen. Jag torde härtill allenast få erinra, att med byråchefstjänst inom statsförvaltningen är förenad icke oväsentligt större löneförmåner än som för närvarande utgår till stuteriöverstyrelsens chef. För övrigt torde erfarenheten från andra statsförvaltningsområden icke giva belägg för att ej denna rekryteringsfråga skulle låta sig nöjaktigt ordna.

Det har vidare av stuteriöverstyrelsen framhållits, att en fackman på

37 Kunell. Majlis proposition nr 234.

chefsposten å en stuteribyrå inom lantbruksstyrelsen icke skulle äga den självständiga ställning oell den sammanhållande ledning av vårt lands hästväsende, som stuteriöverstyrelsens chef nu äger. Jag kan för min del icke tillmäta denna anmärkning någon avgörande betydelse. Det finnes enligt min mening icke anledning betvivla, att den, som befunnits skickad att vara chef för lantbruksstyrelsen, skulle med en framstående fackman vid sin sida vara i stånd att fullt bedöma även de speciella frågor, som röra hästaveln. Huru skicklig fackmannen än må vara såsom hippolog, är det dock därmed icke sagt, att han för förvaltningen av hästavelsärendena äger lika stora förutsättningar i administrativt hänseende som den, vilken såsom chef för lantbruksstyrelsen äger tillgång till alla de upplysningar och insikter på jordbrukets område, som erfordras för ett rätt bedömande av hästaveln såsom en gren av lanthushållningen. Ej heller synes mig någon fara föreligga för att efter ett överflyttande till lantbruksstyrelsen av hästavelsärendena hänsynen till styrelsens förvaltningsuppgifter i fråga örn hästväsendet skulle bliva avgörande vid besättande av generaldirektörsbefattningen. Jag förutsätter nämligen, att till erhållande av befattningen såsom chef för detta ämbetsverk även framgent icke kan ifrågakomma annan än den, som är i besittning av en ingående sakkunskap på jordbruksnäringens skilda områden.

Däremot kan givetvis med visst fog den invändningen göras mot den ifrågasatta organisationsförändringen, att de militära synpunkterna på hästaveln, även örn dessa numera icke kunna sägas äga samma tyngd som förut, kunna löpa fara att alltför mycket undanträngas av det rena jordbruksintresset. Emellertid lärer denna farhåga kunna undanröjas genom att, på sätt vissa av mig i det föregående omförmälda civila och militära myndigheter ifrågasatt, chefen för remonteringsväsendet eller, vid förfall för denne, hans ställföreträdare genom instruktionsbestämrnelser tillförsäkras rätt att närvara vid handläggning inom lantbruksstyrelsen av viktigare hästavelsärenden, berörande såväl den varmblodiga som den kallblodiga hästaveln. Även jag vill alltså förorda en sådan anordning. Den militära representanten bör äga att inom lantbruksstyrelsen göra sin mening gällande i de ärenden, i vilkas behandling han deltager, men däremot icke deltaga i besluten; dock bör lian vid skiljaktig mening i visst ärende vara oförhindrad att få denna sin mening antecknad till protokollet. Genom en sådan anordning torde det militära intresset få anses bliva på ett tillfredsställande sätt tillgodosett vid hästavelsärendehas handläggning inom lantbruksstyrelsen.

En annan av lantbruksstyrelsen och stuteriöverstyrelsen framförd erinran mot den föreslagna organisationsreformen är, att genom överflyttande till lantbruksstyrelsen av hästärendena denna styrelses chef skulle få sin arbetsbörda så ökad, att tid och tillfälle svårligen skulle bliva honom övrig för att kunna ägna hästavelsärendena tillbörlig uppmärk-

38 Kungl. May.ts proposition nr 234.

samhet. Även om denna invändning mot reformen icke kan frånkänna» ett visst berättigande, torde den dock icke böra tillmätas avgörande be tydelse. Det må framhållas, att ett genomförande av mitt organisationsförslag skulle tillföra lantbruksstyrelsen sådan förstärkning av arbetskrafterna, att även chefens arbetsbörda härigenom skulle i någon mån kunna lättas. Jämväl ifrågasätter jag sådan ändring i instruktionen för styrelsen, att ökade möjligheter beredas verkschefen att till byråcheferna delegera beslutanderätten i vissa mindre viktiga ärenden.

Genom stuteriöverstyrelsens indragning och inordnandet av hästväsendets centrala ledning under lantbruksstyrelsen skulle en högst väsentlig förenkling i den statliga administrationen på detta område inträda. Jag finner en sådan förenkling särskilt under nuvarande förhållanden vara av behovet påkallad. Såsom allmänna civilförvaltningens lönenämnd framhållit, medför bibehållandet av en särskild styrelse för detta förvaltningsområde helt naturligt större krav i avseende å personaluppsättning, än örn administrationen kan anknytas till ett ämbetsverk med när besläktade förvaltningsuppgifter. Även örn i förevarande fall besparingen för statsverket genom den föreslagna organisationsförändringen icke skulle bliva av större betydenhet, tvekar jag likväl icke att förorda densamma till genomförande, i all synnerhet som jag är övertygad därom, att lantbruksstyrelsens övertagande av hästavelsärendena låter sig väl förena med en fortsatt god omvårdnad örn vårt lands liästavel.

Vid ett genomförande av den av mig nu förordade organisationsförändringen torde även de nuvarande stuterifullmäktige böra indragas. Lantbruksstyrelsen lärer nämligen icke sakna möjlighet att utan särskild representation vid sin sida förskaffa sig de upplysningar rörande hästavelns tillstånd och behov ute i landet, som kunna vara erforderliga för hästavelsärendenas handläggning inom styrelsen. Vid behandling av ärenden av mera svårbedömbar beskaffenhet lärer för övrigt alltid den utvägen stå styrelsen öppen att genom tillkallande av särskilda sakkunniga inhämta den speciella sakkunskap, som i det särskilda fallet kan finnas erforderlig.

lil. Veterinärärendenas centrala ledning.

Förvaltningen av de civila veterinära ärendena har alltifrån början ålegat och åligger allt fortfarande landets centrala medicinska myndighet, medicinalstyrelsen, där de handläggas å en särskild byrå, veterinärbyrån. Från medicinalstyrelsens förvaltning äro emellertid undantagna vissa veterinärärenden, vilkas starka lantbruksekonomiska betoning ansetts böra medföra, att desamma skola tillhöra lantbruksstyrelsens ämbetsområde. Jag syftar här på ärendena angående bekämpande av tuberkulos — utom juvertuberkulos — hos nötkreatur ävensom de därmed nära förbundna ärendena angående övervakning av efterlevnaden av den s. k. pastöriseringslagen.

39 Kungl. May.ts proposition nr 234.

1926 års besparingssakkunniga framställde på sin tid förslag, att de ärenden rörande veterinärväsendet, som för närvarande handläggas av medicinalstyrelsen, mätte överflyttas till lantbruksstyrelsen. Närmast i anledning av detta förslag upptogs frågan örn veterinärväsendets administration till behandling i Kungl. Martts till 1928 års riksdag avlåtna proposition örn anslag till medicinalstyrelsen m. m. (nr 122). Propositionen gick i förevarande avseende ut på ett bibehållande tillsvidare av den dittills tillämpade ordningen för ifrågavarande ärendens förvaltning. Föredragande departementschefen anförde, att goda skäl syntes kunna anföras såväl för veterinärärendenas bibehållande hos medicinalstyrelsen som för deras överflyttande till lantbruksstyrelsen. Med hänsyn till den avvisande ställning gent emot en förändring av nu gällande ordning, som intagits av de myndigheter, vilkas förvaltningsområden närmast berördes av nämnda ärenden, samt de viktiga intressen, som ur human-medicinsk synpunkt vore förenade med ett övervakande från medicinalstyrelsens sida särskilt av födoämneshygienen, funne sig emellertid departementschefen böra tillstyrka, att åtminstone tillsvidare veterinärväsendet kvarstode under medicinalstyrelsens ledning. Såsom dittills borde undantag därvid dock göras för de ärenden, som handlades å lantbrukstyrelsens tuberkulosavdelning. Det kunde visserligen förefalla lämpligt, fortsatte departementschefen, att för åstadkommande av enhetlighet i veterinärärendenas handläggning sagda ärenden, vilka avsåge frågor rörande nötkreaturstuberkulos — med undantag av juvertuberkulos — ävensom tillämpning av den s. k. pastöriseringslagen, flyttades till medicinalstyrelsen. Med hänsyn till den särskilda karaktären av sistnämnda ärendesgrupper torde de emellertid böra behandlas hos det verk, vars huvuduppgift vore att tillvarataga lantbruksnäringens intressen, eller med andra ord lantbruksstyrelsen.

I sin med anledning av denna proposition avlåtna skrivelse (nr 241) återgav riksdagen utan erinran departementschefens berörda uttalande i fråga örn veterinärväsendets centrala förläggning. I fråga örn de ärenden, som för närvarande handläggas å lantbruksstyrelsens tuberkulosavdelning, yttrade riksdagen, att riksdagen visserligen funne den nu gällande ordningen för ifrågavarande ärendens handläggning i vissa hänseenden mindre tillfredsställande men att riksdagen dock ansåge, att, i avvaktan på frågans ytterligare utredning, berörda ärenden tillsvidare borde handläggas på sätt nu är fallet.

Jordbruksulredningen har, ehuru sålunda spörsmålet om veterinärärendenas förläggning nyligen varit föremål för statsmakternas prövning, likväl ansett sig böra något ingå på denna fråga. Anledningen härtill vore, såsom utredningen framhåller, till en början den alltfort på vissa håll inom jordbrukarkretsar förefintliga uppfattningen, att dessa ärenden för närvarande icke alltid handlades med tillbörlig förståelse för jordbrukets synpunkter. Ben meningen gjorde sig därvid

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

gällande, att dessa ärenden huvudsakligen vore av lantbruksekonomisk natur och därför borde handläggas hos det organ, där den största förståelsen för lantmännens synpunkter och intressen vore att påräkna, d. v. s. hos lantbruksstyrelsen. Andra — främst veterinärerna själva — förmenade, att den lämpligaste utvägen i förevarande avseende — särskilt med hänsyn till ärendenas sakliga behandling — vore inrättandet av ett för ärendenas förvaltning särskilt inrättat verk, där sålunda ärendena komme att avgöras av veterinärutbildad person.

Jordbruksutredningen har vidare ansett sig böra till prövning upptaga frågan örn veterinärväsendets administration av den anledningen, att en förändrad förläggning av ärendena rörande nötkreaturstuberkulosens bekämpande på senare tid i olika sammanhang förordats. Utredningen erinrar härvid örn två sakkunnigebetänkanden, nämligen dels det betänkande med förslag till ny epizootilag, som av särskilt tillkallade sakkunniga avgavs den 31 juli 1929, dels de s. k. nötkreaturstuberkulossakkunnigas den 21 oktober 1930 avgivna betänkande med förslag till ytterligare åtgärder för bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur. I båda dessa betänkanden har förordats, att förvaltningen av sistnämnda ärenden överflyttas från lantbruksstyrelsen till medicinalstyrelsen.

Jordbruksutredningen har uppställt för sig till besvarande

dels frågan huruvida en förändrad förläggning av ärendena rörande veterinärväsendet är önskvärd,

dels ock frågan huruvida, under förutsättning att en överflyttning av veterinärärendena till lantbruksstyrelsen befinnes icke böra ifrågakomma, ärendena rörande nötkreaturstuberkulosens bekämpande — jämte de därmed i nära samband stående ärendena rörande övervakning av pastöriseringslagens efterlevnad — böra utflyttas från lantbruksstyrelsen och förenas med övriga veterinärärenden.

Vad först angår själva huvudfrågan eller spörsmålet örn den centrala förläggningen av de allmänna civila veterinärärendena, finner utredningen tre möjligheter vara att räkna med, nämligen dels ärendenas bibehållande under medicinalstyrelsens ämbetsförvaltning, dels veterinärväsendets inordnande under lantbruksstyrelsen, dels ock inrättande för dessa ärendens förvaltning av ett särskilt centralt ämbetsverk. Utredningen har upptagit dessa olika alternativ till prövning vart för sig.

Tanken på inrättandet av ett särskilt ämbetsverk, en veterinärstyrelse, har utredningen avvisat dels på grund av statsfinansiella skäl, dels ock på grund därav, att utredningen för sin del icke är övertygad örn att tillkomsten av en självständig veterinärstyrelse skulle i och för sig vara ägnad att medföra ökad hänsyn till lantmannaintressena, en synpunkt som utredningen vid sitt bedömande av frågan närmast ansett sig böra beakta. Ej heller ett överflyttande av veterinärväsendet till lantbruksstyrelsen kan utredningen förorda, enär ett överförande till sistnämnda styrelse av denna vidlyftiga administration knappast skulle kunna undgå att, till skada för lantbruksstyrelsens egentliga uppgifter till lantbrukets och fiskets gagn, verka splittrande på styrelsens, framför allt verkschefens, tid och uppmärksamhet.

Kunell. Ma-j:ts proposition nr 234.

41 Då sålunda jordbruksutredningen stannat för en lösning, som innebär veterinärärendenas kvarblivande under medicinalstyrelsen, Ilar detta skett endast under vissa förutsättningar. Enär veterinärärendena i första hand måste anses vara av lantbruksekonomisk karaktär, har det synts utredningen påtagligt, att vid sidan örn den veterinära sakkunskapen, företrädd å medicinalstyrelsens veterinärbyrå, lantmannasynpunkterna böra beredas tillfälle att på ett effektivt sätt göra sig gällande. Att de lantbruksekonomiska synpunkterna böra beredas utrymme vid sidan örn de rent veterinärt-hygieniska, vore icke heller — framhåller utredningen — någon ny tanke. Under tiden 1 januari 1915—30 juni 1930 hade vid medicinalstyrelsens sida funnits ett veterinärråd, bestående av två ledamöter, av vilka den ene representerat lantbruksnäringen och den andra tjänsteveterinärernas verksamhet. Genom beslut av Kungl. Majit den 27 juni 1930 hade emellertid veterinärrådet indragits, och i stället hade i medicinalstyrelsens vetenskapliga råd inrymts tre sakkunniga å olika veterinärvetenskapliga områden samt en representant för agronomien. Sistnämnda möjlighet för lantbruksnäringen att genom en representant för agronomien i vetenskapliga rådet få sina synpunkter framförda hade emellertid i praktiken blivit ganska begränsade. Utredningen har genom inhämtade uppgifter rörande det antal gånger, denne representant under åren 1921—1930 varit inkallad, ansett sig hava funnit belägg för att nu ifrågavarande anordning icke är tillfredsställande ur synpunkten av de jordbruksekonomiska intressenas tillvaratagande vid viktigare veterinärärendens avgörande. Efter att hava avvisat tanken på ett samråd mellan medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen vid handläggning av veterinära frågor på den grund, att en sådan anordning — om den överhuvudtaget vore organisatoriskt användbar — säkerligen skulle bliva för ämbetsverken i fråga betungande, bär utredningen undersökt möjligheten att på annan väg tillförsäkra de lantbruksekonomiska intressena tillbörligt beaktande inom medicinalstyrelsen. Detta har synts utredningen endast låta sig göra genom att vid medicinalstyrelsens sida ställes en ifrågavarande intressen företrädande representation.

Rörande detta förslag yttrar utredningen i huvudsak följande.

Inom statsförvaltningen vore ett lekmannainslag ingalunda sällsynt titan förekomme inom åtskilliga verk och inrättningar, örn än med betydande skiftningar i avseende å organisation och befogenhet. Starkast gjorde sig givetvis en dylik lekmannarepresentation gällande, där medbeslutanderätt tillerkänts densamma, vilket vore fallet inom vissa mindre statliga institutioner, som icke antagit karaktären av egentliga ämbetsverk, såsom statens egnahemsstyrelse, försäkringsrådet, försäkringsinspektionen och bank- och fondinspektionen, samt inom den kollegialt organiserade vattenfallsstyrelsen. I övrigt vore dessa representanters befogenhet i regel inskränkt till att avse lämnande av råd och upplysningar i förekommande fall ävensom att hos vederbörande väcka förslag till åtgärder inom respektive områden.

Vad förevarande spörsmål beträffade, syntes det av organisatoriska skäl knappast låta sig göra att vid medicinalstyrelsens sida ställa en lekmannarepresentation. som endast i fråga örn ett visst avsnitt av styrelsens verksamhetsområde — veterinärväsendet — skulle tillerkännas inedbeslutanderätt. En rätt att deltaga i själva besluten syntes enligt utredningens förmenande knappast heller vara påkallad för vinnande av här

42 Kungl. Majlis proposition nr 234.

ifrågavarande syfte. En god garanti för behörigt lantmannainflytande syntes kunna vinnas även för det fall, att representationen endast tillerkändes befogenhet att närvara vid förekommande ärendens avgörande och att därvid framföra sina synpunkter, med rätt att, därest beslut fattades, som avveke från dess åsikt, få till protokollet antecknad skiljaktig mening. Det syntes emellertid vara erforderligt, att representationen komme att utgöras icke av endast en utan av åtminstone tre personer, lämpligen då företrädande skilda delar av landet. En sådan utökning av lantbruksintressenas representation syntes redan i och för sig vara ägnad att stärka dess ställning. Vidare syntes tillkallandet av lantbruksnäringens företrädare inom medicinalstyrelsen icke böra bero blott av styrelsens eget gottfinnande. Enligt utredningens förmenande borde i stället i medicinalstyrelsens instruktion, så nära sig göra läte, angivas de mera viktiga fall, då ett tillkallande av dessa lantbruksnäringens representanter borde vara obligatoriskt.

Det vore självfallet, att ett sådant obligatoriskt inhämtande av lantbruksrepresentanternas mening blott skulle föreligga i fråga örn avgörande av sådana frågor, som hade en mera betydande räckvidd ur lantbruksekonomisk synpunkt. Hit syntes böra räknas ärenden av allmän eller principiell betydelse, som rörde åtgärder mot smittsamma husdjurssjukdomar (såväl sådana sjukdomar, vilkas bekämpande är obligatoriskt, som även sådana, vilkas bekämpande är frivilligt, t. ex. vanlig nötkreaturstuberkulos), vidare köttbesiktning, slakthus och exportslakterier samt veterinära karantänsanstalter ävensom taxor för veterinärer och distriktsindelning för dessa. Utom i fråga om ärenden, beträffande vilka deras mening skulle obligatoriskt inhämtas, borde medicinalstyrelsen höra dessa representanter även eljest vid behandling av frågor, som av styrelsen prövades vara av större vikt ur synpunkten av lantmännens intressen.

Ifrågavarande lantbruksrepresentanter syntes lämpligen böra benämnas veterinärfullmäktige. Då det torde vara att förvänta, att veterinärfullmäktige relativt ofta behövde inkallas till tjänstgöring, syntes det lämpligt, att de i likhet med vissa andra fullmäktige tillerkändes, förutom rätt till resekostnads- och traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet, visst årligt arvode, vilket utredningen för sin del ville föreslå till 1,000 kronor.

Vidkommande härefter frågan örn förändrad handläggning av åren den rörande nötkreaturstuberkulosens bekämpande — ärenden rörande undersökning med tuberkulin av nötkreatur och därav betingade åtgärder — ävensom ärenden rörande övervakning av efterlevnaden av den s. k. pastöriseringslagen anför jordbruksutredningen.

Utredningen hade icke kunnat undgå att finna, att den nuvarande anordningen. enligt vilken åtgärder beträffande viss husdjurssjukdom skulle vara undantagna från det ämbetsverk, som eljest hade sig anförtrott samtliga ärenden rörande husdjurssjukdomar, vore mindre ändamålsenlig. Ett sådant utbrytande av en viss grupp av ärenden ur den naturliga ramen förutsatte för sitt berättigande, att synnerligen starka skäl därtill kunde åberopas.

Att bekämpandet av nötkreaturstuberkulosen vore i första hand ett lantmannaintresse, stöde även för utredningen klart, liksom ock att detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

öekämpande borde — såsom hittills — även i fortsättningen vara i övervägande grad baserat på frivillighetens grund. Men därav syntes ingalunda med nödvändighet följa, att den centrala ledningen av bekämpandet borde omhänderhavas av ett lantbruksorgan. Själva bedrivandet av kampen mot nötkreaturstuberkulosen måste dock i första hand anses såsom en veterinärhygienisk fråga, och med hänsyn såväl härtill liksom ock till ifrågavarande ärendens stora betydelse ur human-medicinsk synpunkt måste det enligt utredningens mening anses naturligt, att ledningen av denna kamp anförtroddes åt det statsorgan, där sakkunskap å ifrågavarande områden redan funnes företrädd, d. v. s. medicinalstyrelsen. Att lantmannaintressena gåves tillfälle att göra sig gällande även inom den centrala ledningen av denna tuberkuloskamp, syntes emellertid utredningen alldeles särskilt nödvändigt. Det vore också bland annat med tanke på tuberkulosärendenas överflyttande till medicinalstyrelsen som utredningen utformat sitt förslag till inrättande inom medicinalstyrelsen av en veterinärfullmäktigeinstitution. Ett genomförande av sistnämnda förslag eller träffande av någon annan till sitt syfte likvärdig anordning framstode sålunda för utredningen såsom ett oeftergivligt villkor för att den nu ifrågasatta överflyttningen av tuberkulosärendena till medicinalstyrelsen skulle kunna förordas.

De s. k. nötkreaturstuberkulossakkunniga hade i sitt den 8 maj 1931 avgivna förslag till ändringar i den s. k. pastöriseringslagen även berört frågan örn åt vilken central myndighet tillsynen å övervakningen av denna lag borde anförtros, och därvid på anförda skäl stannat vid att föreslå, att i samband med överflyttning av tuberkulosärendena i övrigt medicinalstyrelsen jämväl ålades handlägga ärenden rörande tillsyn av pastöriseringslagens efterlevnad.

Vad nötkreaturstuberkulossakkunniga anfört till stöd för överflyttande av bestyret med tillsynen av pastöriseringslagens efterlevnad å medicinalstyrelsen funne jordbruksutredningen för sin del bärande.

Den ståndpunkt, utredningen sålunda ansett sig böra intaga till frågan örn de s. k. tuberkulos- jämte pastöriseringsärendenas centrala förläggning, funne utredningen motiverad oberoende av den ställning, statsmakterna kunde komma att intaga till övriga av nötkreaturstuberkulossakkunniga framförda förslag.

Jordbruksutredningen har sålunda föreslagit, att den inom lantbruksstyrelsen inrättade tuberkulosavdelningen indrages samt att i samband därmed ärendena angående bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur ävensom rörande övervakning av efterlevnaden av den s. k. pastöriseringslagen överflyttas till medicinalstyrelsens ämbetsförvaltning. Till den organisatoriska sidan av denna överflyttning återkommer jag i det följande.

I ett flertal av de över jordbruksutredniugens betänkande avgivna yttrandena har utredningens förslag i avseende å tuberkulosärendenas förläggning närmare berörts. Den av jordbruksutredningen föreslagna överflyttningen av dessa ärenden från lantbruksstyrelsen till medicinalstyrelsen har tillstyrkts av sistnämnda styrelse ävensom av länsstyrelsen

i. Örebro län samt förvaltningsutskotten inom Stoekholms, Uppsala,

44 Kungl. May.ts proposition nr 234.

Östergötlands, Kronobergs, Hallands, Skaraborgs och Västerbottens läns hushållningssällskap men avstyrkts av lantbruksstyrelsen oell förvaltningsutskottet inom Malmöhus läns hushållningssällskap. Förslaget örn inrättande av särskilda veterinärfullmäktige inom medicinalstyrelsen Ilar godtagits av länsstyrelsen i Örebro län samt förvaltningsutskotten inom Östergötlands, Kronobergs, Hallands och Skaraborgs läns hushållningssällskap. Däremot hava medicinalstyrelsen och statskontoret samt förvaltningsutskotten inom Stockholms, Uppsala, Malmöhus och Västerbottens läns hushållningssällskap liksom även Sveriges allmänna lantbrukssällskap ställt sig mer eller mindre avvisande till detsamma. Jag anhåller att här få återgiva följande uttalanden ur de avgivna yttrandena.

Medicinalstyrelsen. Jordbruksutredningen hade ingalunda förbisett det faktum, att medicinalstyrelsen redan (sedan 1915) vid sin sida ägt, respektive ägde en representant för lantbruket, ingående som medlem först av veterinärrådet och sedermera av det vetenskapliga rådet. Men utredningen ansåge, att denne lantbruksrepresentant anlitats som sådan av medicinalstyrelsen i allt för få fall. Hade undersökningen rörande dessa fall utsträckts till tiden före 1921, skulle jordbruksutredningens omdöme i detta avseende hava. blivit något annorlunda. Mellan åren 1915—1921, då medicinalstyrelsen hade organiserat åtgärderna mot den under oell efter krigstiden ständigt hotande mill- och klövsjukan, hade lantbruksrepresentanten varit flitigare anlitad, varjämte varje viktigare beslut i ifrågavarande ärenden fattats under lantbruksstyrelsens medverkan. Aren 1925—1927 hade tyngdpunkten rörande åtgärderna mot muloch klövsjukan varit förlagd till länsstyrelsen i Malmö, vilken vid handläggandet av viktigare frågor ej underlåtit att inhämta vederbörande hushållningssällskaps yttrande. Sedan medicinalstyrelsen år 1929 med Kungl. Maj:ts medgivande inrättat en mill- och klövsjukekommission i Skåne, i vilken inginge en framstående representant för lantbruket, och till vilken samtliga mill- och klövsjukeärenden hänskjuta, hade medicinalstyrelsen ej haft anledning att vid behandlingen av dessa frågor anlita sitt vetenskapliga råd.

Rörande åtgärderna mot övriga smittsamma husdjurssjukdomar, även dem som bekämpades mera frivilligt, hade medicinalstyrelsen i regel inhämtat yttranden från hushållningssällskap och länsstyrelser, samt från styrelser för specialföreningar på husdjursskötselns område. Vid sådant förhållande hade medicinalstyrelsen ej ansett sig böra öka statsutgifterna genom tillkallande av sin lantbruksrepresentant. På senare år hade detta ej skett mera än en gång (1929), då åtgärderna mot den smittsamma kastningen varit föremål för överläggning. De vidgade åtgärder mot smittsamma husdjurssjukdomar i allmänhet, som medicinalstyrelsen år 1930 föreslagit Kungl. Majit, hade baserats på av särskilda sakkunniga utarbetade förslag, som sedan remitterats till ett flertal myndigheter och sammanslutningar på jordbruksområdet, ävensom (av medicinalstyrelsen) till merberörda representant för lantbruket i styrelsens vetenskapliga råd för yttrande.

Medicinalstyrelsen tilläte sig erinra örn, att alla förslag till åtgärder mot smittsamma husdjurssjukdomar, som vore av större vikt ur lantmannasynpunkt, såsom syftande till inskränkning i lantbrukarnas fria förfoganderätt, ökad utgift för det allmänna och dylikt, avgåves till

Kungl. Majlis proposition nr 234.

45 Kungl. Majit i jordbruksdepartementet, som innan beslut fattades städse torde inhämta lantbruksstyrelsens yttrande i ärendet. Samma förfarande ägde ock rum rörande remisser från Kungl. Majit av veterinärärenden av lantbruksekonomisk innebörd. I medvetande härom hade medicinalstyrelsen ej ansett sig böra i sådana fall inhämta utlåtande från den lantbrukssakkunnige medlemmen i sitt vetenskapliga råd.

Vidkommande ärenden rörande köttbesiktning, slakthus och exportslakterier samt veterinära karantänsanstalter vore medicinalstyrelsens befattningstagande förestavat av i främsta rummet rent hygieniska skäl. I andra hand bomme de ekonomiska, vilka bevakades av de kommuner, där dessa anstalter vore belägna, samt av ägaren till exportslakterierna. Härvid tillsåge medicinalstyrelsen, att, jämlikt bland annat slakthuslagens uttryckliga föreskrift härom, besiktningsavgifterna vid slakthus- och köttbesiktningsverksamheten, vilka slutligen fastställdes av Kungl. Majit, hölles jämt så låga, att rörelsen ej tillskyndade vederbörande förtjänst. Detta lantbruksekonomiska intresse syntes ej bättre iakttagas genom tillkallande av »veterinärfullmäktige».

Rörande kontrollen vid import av animala livsmedel fastställde visserligen medicinalstyrelsen själv besiktningstaxorna efter samma linjer, som anförts rörande den inrikes kontrollen, men det lantbruksekonomiska intresset härvid syntes vara uteslutande av negativ art.

Vad slutligen anginge ärenden rörande taxor för veterinärer och distriktsindelning för dessa, de sist anförda bland de ärenden, som skulle påfordra veterinärfullmäktiges obligatoriska hörande, syntes jordbruksutredningen hava förbisett, att sådana ärenden ej avgjordes av medicinalstyrelsen utan av Kungl. Majit. Vid avgivandet av förslag härutinnan hade medicinalstyrelsen ej underlåtit att inhämta yttranden från länsstyrelser, hushållningssällskap och lokala veterinärstyrelser med flera samt från importfirmor angående taxor rörande införseln av djur och varor. Innan dylika ärenden slutligen avgjordes av Kungl. Majit (och riksdagen), syntes alla lantbruksekonomiska intressen hava nogsamt övervägts och tillböidiga lantmannasynpunkter vunnit beaktande.

Jordbruksutredningen hade ej anfört något konkret fall vid medicinalstyrelsens behandling av ifrågavarande ärenden, vilket skulle motivera införandet av en så pass dyrbar institution som de föreslagna tre veterinärfullmäktige skulle utgöra. Medicinalstyrelsen kunde ej heller själv anföra något fall, då nödig praktisk lantbrukserfarenhet ej stått till styrelsens förfogande vid dess behandling av ärende, som erfordrat detta. Örn än medlemmen för agronomi i medicinalstyrelsens vetenskapliga råd hittills, på skäl som nyss nämnts, oj ofta tagits i anspråk, uteslöte detta ej, att hans sakkunskap i framtiden kunde behöva oftare anlitas. För att i detta avseende befria medicinalstyrelsen från hänsynstagandet till sparsamhet med anslagna medel kunde införas i styrelsens instruktion skyldighet att vid behandlingen av frågor, vilka av styrelsen prövades vara av större vikt ur synpunkten av lantmännens intressen, inkalla den medlem av vetenskapliga rådet, vilken företrädde agronomien eller lantbruksnäringen, som funnes stadgad i instruktionen 21 § rörande tillkallandet av annan medlem vid däri angivna ärendes handläggande. Med ett sådant stadgande skulle enligt medicinalstyrelsens förmenande vinnas samma ändamål som jordbruksutredningen avsett med sitt förslag örn s. k. veterinärfullmäktige och till avsevärt mindre kostnad för statsverket, även örn det skulle befinnas av behovet

46 Kungl. Majus proposition nr 234.

påkallat att anställa ytterligare en medlem för lantbruksnäringen i det vetenskapliga rådet.

På grund av det anförda ville medicinalstyrelsen avstyrka jordbruksutredningens förslag örn tillsättande av s. k. veterinärfullmäktige vid medicinalstyrelsens sida.

Beträffande fragan om nötkreaturstuberkulosärendenas handhavande erinrar medicinalstyrelsen, att redan den av Kungl. Majit den 13 juni 1908 tillsatta kommittén för medicinalstyrelsens omorganisation hade ansett »såsom ett viktigt önskemål, att veterinärärendena sammanföres under en ledning, och att sålunda till båtnad för veterinärväsendet och de ändamål, detsamma avser att tjäna, den nuvarande uppdelningen, varigenom en del av dessa ärenden handläggas i lantbruksstyrelsen och en del av medicinalstyrelsen, försvinner». I enlighet härmed hade kommittén enhälligt föreslagit tuberkulinärendenas återförening med övriga veterinärärenden att handläggas å en veterinärbyrå; endast angående dennas förläggning — till medicinalstyrelsen eller lantbruksstyrelsen — hade . enhälligheten brustit. Enahanda uttalanden örn lämpligheten av samtliga veterinärärendens förläggande under en och samma myndighet (ett föreslaget veterinärkontor i jordbruksdepartementet) hade sedermera gjorts av den s. k. departementalkommittén år 1912.

Nödvändigheten härav hade under årens iopp upprepade gånger framhållits av. praktikens män, särskilt i länsveterinärernas till medicinalstyrelsen ingivna årsberättelser, samt av medicinalstyrelsen, då frågan örn veterinärärendenas ledning varit under behandling. Likaledes hade svenska veterinärläkareföreningen i samtliga sina framställningar till Kungl. Majit och svaromål å remisser angående den centrala veterinäradministrationen kraftigt framhävt betydelsen av enhetlighet uti ledningen av samtliga veter]närärenden och av tuberkulosärendenas överförande till den myndighet, som hade sig anförtrott handhavandet av ärenden rörande övriga smittsamma husdjurssjukdomar.

Som jordbruksutredningen även framhållit hade 1928 års riksdag i sin skrivelse nr 241 till Kungl. Majit funnit den nu gällande ordningen för tuberkulosärendenas handläggning mindre tillfredsställande. Även de s. k. epizootisakkunniga och de s. k. nötkreaturstuberkulossakkunniga hade i avgivna betänkanden framhållit, att överinseendet över och ledningen av bekämpandet av nötkreaturstuberkulosen borde överlåtas på medicinalstyrelsen. Denna överflyttning hade ock tillstyrkts av så gott som samtliga över förslaget hörda myndigheter.

Bland de två avstyrkande myndigheterna återfunnes lantbruksstyrelsen. Med hänsyn till den stora vikt, medicinalstyrelsen lade vid atit åtgärderna vid bekämpandet av nötkreaturstuberkulosen Indes under medicinalstyrelsen, ville styrelsen i detta sammanhang upptaga till bemötande vissa skäl, som lantbruksstyrelsen anfört för ifrågavarande ärendens kvarblivande därstädes.

Denna styrelse hade såsom ett skäl för dess handhavande av tuberkulosärendena anfört, hurusom nötkreaturstuberkulosen — med undantag av juvertuberkulosen — intoge en särställning i förhållande till övriga smittsamma sjukdomar hos husdjuren, i det att förstnämnda sjukdom icke funnes upptagen bland de smittsamma husdjurssjukdomar, vilkas bekämpande vore obligatoriskt. Medicinalstyrelsen kunde ej erkänna det sakförhållandet, att en smittsam sjukdom icke vore föremål för obligatoriskt bekämpande, såsom något skäl för inskränkning av styrelsens

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

befattningstagande med husdjurssjukdomar i allmänhet och nötkreaturstuberkulosen i synnerhet.

Som vidare motiv hade lantbruksstyrelsen framhållit, att det enligt dess plan rörande bekämpandet av nötkreaturstuberkulosen vore lantmannen själv, som avgjorde, huruvida åtgärder mot sjukdomen i hans ladugård skulle vidtagas och underhållas eller icke. Medicinalstyrelsen vore den första att erkänna, att det med sådana kampmetoder ej kunde bliva tal om vare sig förekommande eller hämmande av en smittsam sjukdom sådan som nötkreaturstuberkulosen. Att sjukdomen sedan 1897 erhållit den spridning inom riket, som senast de s. k. nötkreaturssakkunniga påvisat, vore under sådana förhållandena ej underligt. Man hade här anledning göra sig den frågan, örn dylika kampmetoder vore ägnade att främja något lantbruksekonomiskt intresse.

Som ett speciellt lantmannaintresse, varför tuberkuloskampen borde ledas av lantbruksstyrelsen, hade slutligen anförts, att arbetet på tuberkulosens utrotande ur en ladugårdsbesättning vanligen jämväl vore inriktat på att medföra en höjning av besättningens produktionsvärde. Detta vore dock ändamålet med veterinärbehandlingen av varje sjukdom, särskilt sådana av den smygande natur och med det kroniska förlopp, som i regel karakteriserade tuberkulosen. Härtill komrne emellertid den allmänna hygienens fordringar på tillbörligt hänsynstagande till omgivningen, vilken ur synpunkten av faran för smittspridning mången gång borde för statsingripandet vara det primära. Att utrota tuberkulosen ur en ladugårdsbesättning och samtidigt utsätta andra — en eller flera —• för smitta kunde ej vara något lantbruksekonomiskt intresse.

Jordbruksutredningen hade också tydligen insett vart det kunde leda hän, örn dessa ärenden, liksom veterinärärendena över huvud taget, skulle dirigeras efter mer eller mindre ensidiga lantbruksekonomiska intressen. Utredningen hade sålunda utmynnat i konstaterandet, att den nuvarande anordningen, att åtgärder beträffande viss husdjurssjukdom skulle vara undantagna från det ämbetsverk, som eljest hade sig anförtrott samtliga ärenden rörande husdjurssjukdomar, vore mindre ändamålsenlig, samt funnit de förebragta skälen för utbrytande av en viss grupp av ärenden ur den naturliga ramen ej tillräckligt starka för att berättiga en dylik anordning. Jordbruksutredningen hade uttryckligen fastslagit, att »bedrivandet av kampen mot nötkreaturstuberkulosen måste i första hand anses som en veterinärhygienisk fråga», varför det likaledes måste »anses naturligt, att ledningen av denna kamp anförtros åt det statsorgan, där sakkunskap å ifrågavarande område redan finnes företrädd, det vill säga medicinalstyrelsen».

Till detta jordbruksutredningens förslag ville medicinalstyrelsen förorda bifall.

Vad slutligen angår handhavandet av de s. k. pastöriseringsärendena yttrar styrelsen, att vad medicinalstyrelsen anfört angående tuberkulosärendena gällde enligt styrelsens förmenande ännu mera pastöriseringsärendena. Att pastörisering av mjölk i främsta rummet tjänade ett hygieniskt intresse, syntes vara uppenbart, då därmed uteslutande avsåges förhindrande av smittospridande. Även med den begränsning nuvarande pastöriseringslag hade —- förhindrande av spridning genom mjölk av tuberkulos till djur — måste därav betingade åtgärder anses vida mera hygieniskt — låt vara veterinärhygieniskt — än lantbruksekonomiskt betonade. Medicinalstyrelsen ville instämma i utredningens förslag örn ifrågavarande iirendens förflyttande till styrelsen.

48 Kungl. Majlis proposition nr 234.

Länsstyrelsen i Malmöhus län. Länsstyrelsen hade sä mycket mindre att erinra mot förslaget om förläggande av ärendena angående övervakandet av efterlevnaden av pastöriseringslagen till medicinalstyrelsen, som länsstyrelsen fnnnit, att det skulle vara lämpligt om med sagda övervakning kunde förenas tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter, som meddelas mejerierna i fråga örn dessinfektion med flera åtgärder till förekommande av imil- och klövsjukas spridning. En sådan sammanföring av tillsyningsuppgifter hade försvårats därigenom, att det ena slaget övervakning tillhört lantbruksstyrelsens verksamhetsområde och det andra slaget medicinalstyrelsen.

Länsstyrelsen i Örebro län. Länsstyrelsen finner det väl motiverat att samla alla veterinärärenden hos medicinalstyrelsen. Emellertid understryker länsstyrelsen vikten av att veterinärfullmäktiges inkallande och deltagande i beslut inskränkes till allenast frågor av principiell och mera betydande räckvidd, och ifrågasätter, örn det ej kunde vara tillräckligt med en fullmäktig och att därtill utsåges en i Stockholm eller dess närhet boende person.

Statskontoret. Fullmäktigeinstitutioner torde i allmänhet icke hava motsvarat de förväntningar, som blivit ställda på dem. På grund härav hade under år 1927 verkställts en ganska avsevärd beskärning av fullmäktigesystemet inom statsförvaltningen. Ett genomförande av jordbruksutredningens förslag i nu ifrågavarande avseende syntes under sådana omständigheter kunna väcka betänkligheter. Enligt utredningens mening skulle fullmäktige till protokollet anteckna sina skiljaktiga meningar, och en sådan anordning kunde ju vara lämplig, då fråga vore örn avlåtande av skrivelser eller utlåtanden till Kungl. Majit, men i de fall -— och dessa torde vara de flesta — då medicinalstyrelsen själv beslutade åtgärd, bleve ett antecknande i protokollet av en skiljaktig mening ganska betydelselöst.

Därest en fullmäktigeinstitution av nu ifrågasatt slag emellertid ansåges böra införas, ville statskontoret ifrågasätta, huruvida det icke skulle vara tillfyllest att hava allenast en fullmäktig, vilken då skulle vara representant för jordbruksnäringen. Med hänsyn till önskvärdheten, att resekostnaderna icke bleve alltför dryga, syntes till fullmäktig böra utses person, som icke vore bosatt avlägset från Stockholm.

Lantbruksstyrelsen. Då spörsmålet örn veterinärärendenas centrala ledning numera torde sakna aktualitet och då det här närmast vore fråga örn lantbruksstyrelsens egen omorganisation, ansåge sig styrelsen icke närmare böra ingå på förstnämnda spörsmål, utan ville styrelsen inskränka sig till att åberopa vad därom anförts i styrelsens den 28 december 1927 avgivna utlåtande i anledning av 1926 års besparingssakkunnigas förslag örn veterinärärendenas överflyttande till lantbruksstyrelsen. (Jfr prop. nr 122 år 1928.)

Beträffande härefter jordbrnksutredningens förslag angående ett överflyttande till medicinalstyrelsen av den statliga administrationen av ärenden rörande undersökning med tuberkulin av nötkreatur och därav betingade åtgärder ävensom av ärenden rörande övervakning av den s. k. pastöriseringslagens efterlevnad har styrelsen återgivit de skäl mot en sådan anordning, som styrelsen anfört i sitt den 30 november 1925 avgivna utlåtande i anledning av ett utav svenska veterinärläkarföreningen framfört förslag om inrättande av en särskild veterinäröverstyrelse (jfr prop. 122 år 1928). I förevarande sammanhang anför styrelsen bland annat följande.

49 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Lantbruksstyrelsen ansåge sig nu ytterligare böra betona kreaturstuberkulosärendenas samhörighet med styrelsens övriga förvaltningsuppgifter till jordbrukets främjande och deras betydelse för själva avelsarbetet bland nötkreaturen. För ytterligare belysande av tuberkulosbekämpandets nära sammanhang med nötkreatursaveln kunde framhållas, att endast reaktionsfria djur finge försäljas ä de av avelsföreningarna anordnade avelsdjursauktionerna. Vidare vore att framhålla, att tuberkulosbekämpandet bland nötkreaturen, såsom det nu bedreves, vore helt beroende av lantmannens egna dispositioner med hänsyn till föreliggande ekonomiska förutsättningar för detsammas tillgodogörande. Han behövde härvid visserligen biträde av en expert — en veterinär — men dennes uppgift vore i allmänhet begränsad till ett verkställande av de speciella undersökningar, som avsåge att utröna tuberkulosens förekomst inom kreatursbesättning respektive effektiviteten av de utav djurägaren vidtagna och vidmakthållna åtgärderna mot sjukdomen. Det syntes främmande, åtminstone för styrelsens uppfattning, att denna medverkan från veterinärens sida skulle kunna göra tuberkulosbekämpandet bland nötkreaturen till en veterinär angelägenhet i egentlig mening.

Styrelsen ville vidare framhålla, att under senare år bekämpandet av tuberkulosen i ladugårdarna i viss mån inväxlats på en ny utvecklingslinje, som enligt styrelsens mening lämnade ytterligare stöd för den uppfattningen, att den centrala ledningen av samma bekämpande borde stanna i lantbruksstyrelsen. Styrelsen syftade härmed på den av flera hushållningssällskap under senare år upptagna verksamheten för bekämpande av smittfarlig tuberkulos inom vissa kreatursbesättningar. Dylik verksamhet bedreves numera med bidrag av statsmedel utav Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Malmöhus och Hallands läns hushållningssällskap ävensom Kalmar läns södra hushållningssällkap och syntes vara föremål för sällskapens stora intresse. En viss sannolikhet syntes jämväl tala därför, att den kombination utav de Bangska och Ostertagska metoderna för bekämpandet av tuberkulosen hos nötkreaturen, som nämnda verksamhet utgjorde, i själva verket, såvitt nu kunde bedömas, betecknade den framtida utvecklingslinjen för ifrågavarande bekämpande. Med avseende härå vore i nu ifrågakomna hänseende särskilt att märka, att denna verksamhet upptagits och bedreves av de lokala organen för lantbruksförvaltningen, nämligen hushållningssällskapen. Det syntes vid sådant förhållande vara mest konsekvent, att ledningen av samma verksamhet finge kvarligga hos det centrala organet för lantbruksförvaltningen, nämligen lantbruksstyrelsen.

Med avseende å de förslag, som framlagts av epizootisakkunniga och nötkreaturstuberkulossakkunniga, ville lantbruksstyrelsen till en början anmärka, att statsmakterna över huvud ännu icke tagit någon ställning till desamma och sålunda ej heller till de delar av sistnämnda sakkunnigas förslag, som avsåge själva grunderna lili' det statliga ordnandet av tuberkulosbekämpandet bland nötkreaturen och som bland annat byggde på mångdubbelt större anslag från staten och delvis vore av tvångsnatur. Då sålunda de principiella grunderna för berörda bekämpande för närvarande vore under omprövning, kunde det synas oförsiktigt att nu på förhand träffa ett avgörande angående den centrala ledningen av samma bekämpande.

Medicinalstyrelsen hade i sitt utlåtande över utredningens betiinkande framhållit, att det mod sådana kampmetoder som det frivilliga tuberkulos- Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 2.74.

50 Kungl. May.ts proposition nr 234.

bekämpandet ej kunde bliva tal om vare sig förekommande eller hämmande av en smittsam sjukdom sådana som nötkreaturstuberkulosen samt att sjukdomen sedan 1897 vunnit spridning inom riket.

Av utlåtandet framginge oförtydbart, att medicinalstyrelsen, därest tuberkulosärendena överflyttades till denna styrelse, hade för avsikt att verka för ett tillämpande på kreaturstuberkulosens bekämpande av samma metoder, varmed andra mera betydelsefulla, smittsamma husdjurssjukdomar bekämpades eller sålunda genom tvångsåtgärder i en eller annan form. Även medicinalstyrelsens förslag till epizootilag och epizootiförordning röjde denna avsikt. Lantbruksstyrelsen kunde för sin del icke underlåta att varna för en sådan utveckling.

Någon nämnvärd besparing syntes icke kunna beräknas uppkomma för statsverket genom ett godtagande av utredningens förevarande förslag, särskilt örn härvid, såsom riktigt syntes vara, toges i betraktande kostnaderna för de av utredningen föreslagna veterinärfullmäktige. Tvärtom syntes därav i framtiden följa ökade kostnader för staten, då anledning syntes föreligga för det antagandet, att ett inflyttande i medicinalstyrelsen av tuberkulosärendena komme att utgöra ett första steg mot inrättandet av en särskild veterinäröverstyrelse. Besparingssynpunkten syntes därför icke kunna utöva något inflytande på denna frågas avgörande.

Lantbruksstyrelsens ståndpunkt uti förevarande fråga knnde korteligen angivas på följande sätt: ville man göra tuberkulosbekämpandet i ladugårdarna till en veterinärernas speciella angelägenhet, borde tuberkulosärendena överflyttas till den centrala veterinärförvaltningen. Ville man däremot, att samma bekämpande fortfarande som hittills skulle i första hand vara en jordbrukets angelägenhet, borde meranämnda ärenden i administrativt hänseende kvarbliva i lantbruksstyrelsen. Styrelsen ansåge sig därför med hänsyn till det anförda böra avstyrka utredningens förslag på denna punkt. Överhuvud syntes det styrelsen omöjligt, att något slutligt avgörande angående tuberkulosärendenas förläggning inom statsförvaltningen skulle kunna träffas förr än i samband med beslut örn ifrågavarande tuberkulosverksamhets ordnande för framtiden, åtminstone icke i en sådan riktning, som innebure en ändring uti hittills rådande förhållanden.

Vad därefter anginge ärendena rörande övervakning av efterlevnaden utav den s. k. pastöriseringslagen, ville lantbruksstyrelsen inskränka sig till ett uttalande, att jämväl dessa ärenden på grund av deras nära sammanhang med tuberkulosärendena ävensom med mejerihanteringen lämpligen syntes böra kvarbliva i lantbruksstyrelsen och där administreras i samband med tuberkulosärendena.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Förvaltningsutskottet hade till fullo insett svårigheten att träffa en anordning, som med kvarhållande av veterinärväsendet under medicinalstyrelsen ändock beredde lantbruksintresset vederbörligt inflytande. Örn inan emellertid godkände utredningens uppfattning, att veterinärväsendet egentligen borde sortera under lantbruksstyrelsen på grund av veterinärärendenas lantbruksekonomiska betydelse, syntes det ej kunna förnekas, att förslaget örn veterinärfullmäktige, örn det genomfördes, beredde en allt för svag möjlighet för lantbruksintresset att göra sig gällande.

Utskottet har därlör föreslagit, att antingen lantbruksstyrelsen må beredas tillbörligt inflytande vid avgörande av veterinära frågor av större lantbruksekonomisk räckvidd eller, örn detta ej vore genomförbart, lant-

Kungl. Muy.ts proposition nr 234.

bruksintresset på annat lämpligt sätt bereddes större inflytande vid ifråvarande ärendens handläggning, än vad förslaget innebär.

Mot förslaget att överflytta nötkreaturstuberkulosärendena till medicinalstyrelsen har förvaltningsutskottet ingen mera allvarlig erinran att göra, under förutsättning att lantmannaintresset på fullt betryggande sätt bereddes inflytande på ärendenas handläggning.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Förvaltningsutskottet bolle för sannolikt, att på grund av tuberkulosbekämpandets samband med veterinärernas övriga verksamhet detta arbete borde överflyttas till medicinalstyrelsen. Vid denna överflyttning borde byråchefen å jordbruksbyrån deltaga i behandlingen av viktigare ärenden, varigenom de rena jordbrukssynpunkterna kunde på ett effektivare sätt företrädas än genom veterinärfullmäktige.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Den av jordbruksutred ningen föreslagna veterinärfullmäktigeinstitutionen vöre enligt förvaltningsutskottets mening på det hela taget ägnad att på ett tillfredsställande sätt tillgodose lantmannaintressena. Förvaltningsutskottet ville emellertid understryka angelägenheten av att dessa veterinärfullmäktige gåves sådan ställning och befogenhet, att de bleve i tillfälle att på ett effektivt sätt tillvarataga de lantbruksekonomiska intressena. Lantbruksstyrelsen borde få tillfälle att inverka på veterinärfullmäktigeinstitutionens sammansättning, och ett nära samarbete mellan medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen borde åvägabringas i fråga örn viktigare veterinärärendens handläggning. Under förutsättning att berörda omständigheter bleve tillgodosedda, finge utskottet tillstyrka, att samtliga veterinärärenden överfördes till medicinalstyrelsens arbetsområde.

I anslutning härtill har förvaltningsutskottet uttalat sig för att kostnaderna för tuberkulosavdelningen inom medicinalstyrelsens veterinärbyrå måtte uppföras på ordinarie stat.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Förvaltningsutskottet hade intet att invända mot överföringen av pastöriseringsärendena till medicinalstyrelsen. Beträffande däremot bekämpandet av nötkreaturstuberkulosen ansåge förvaltningsutskottet dessa angelägenheter vara av så genomgripande ekonomisk betydelse för de djurägare, som därav berördes, att det vore oeftergivligen nödvändigt, att den statsmyndighet. som linge dem till handläggning, i främsta rummet behandlade dem såsom en lantbruksekonomisk fråga. Anordningen med veterinärfullmäktige hade utskottet omöjligen kunnat finna ur jordbrukets synpunkt betryggande, då beslutanderätten vore avsedd att ligga hos medicinalstyrelsens chef. Under framhållande av att det enligt förvaltningsutskottets mening icke vöre möjligt att erhålla garanti för de jordbruksekonomiska synpunkternas tillräckliga beaktande vid tuberkulosärendenas handläggning hos medicinalstyrelsen samt att inrättande av en särskild veterinärstyrelse ej heller syntes i detta avseende erbjuda någon fördel, har utskottet uttalat den uppfattningen, att tuberkulosärendena fortfarande borde såsom hittills handläggas av lantbruksstyrelsen.

Förvalt}!ingsutskotfen inom Hallands, Skaraborgs och Västerbottens Jäns hushållningssällskap tillstyrka utredningens förslag. Sistnämnda förvaltningsutskott framhåller, att, då staten från och med år 1934 skulle övertaga ledningen av distriktsveterinärorganisationen, det vöre desto lämpligare att lia ef t ställe sammanföra även veterinärärenden, som också staten därefter skulle dels bestrida kostnaderna för veterinärernas avlö-

52 Kungl. Majlis proposition nr 234.

Departements-

chefen.

ning, dels än mer direkt handlägga veterinära frågor. Däremot har utskottet ifrågasatt, huruvida de föreslagna veterinärfullmäktige kunde anses behövliga.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap. Sällskapet ställer sig mycket tveksamt i fråga örn effektiviteten av den föreslagna anordningen med särskilda veterinärfullmäktige och ifrågasätter, örn det icke vore ändamålsenligare i detta hänseende, att lantbruksstyrelsens chef eller, örn detta ej läte sig göra, vederbörande byråchef hade rättighet och skyldighet att i medicinalstyrelsen deltaga i alla beslut rörande veterinärärenden av mera omfattande lantbruksekonomisk betydelse.

Vad först angår frågan örn de civila veterinärärendenas förläggning, har såsom jag förut erinrat denna fråga varit föremål för ingående övervägande i samband med genomförande år 1928 av vissa besparingar och förenklingar inom medicinalstyrelsen, därvid statsmakterna beslutat, att ifrågavarande ärenden skola åtminstone tillsvidare kvarstanna under medicinalstyrelsens förvaltning. Då denna organisationsfråga så nyligen blivit prövad av statsmakterna, anser jag mig sakna anledning att nu ingå på densamma. Jag vill dock framhålla, att, därest den av mig ifrågasatta utvidgningen av lantbruksstyrelsens organisation kommer till stånd genom stuteriärendenas inordnande under denna styrelses förvaltning, möjligheten av en överflyttning dit jämväl av de civila veterinärärendena torde få anses utesluten.

Jordbruksutredningen har emellertid ansett ett kvarblivande av veterinärärendena under medicinalstyrelsen kunna förordas allenast under den förutsättningen, att en sådan anordning träffas, som inrymmer möjlighet att få de lantbruksekonomiska synpunkterna framförda vid handläggning av viktigare veterinärärenden inom medicinalstyrelsen. För detta ändamål har utredningen föreslagit inrättande av en särskild representation vid medicinalstyrelsens sida, benämnd veterinärfullmäktige. I likhet med medicinalstyrelsen m. fl. måste jag starkt ifrågasätta, huruvida verkligt behov förefinnes av en sådan institution. Redan för närvarande äger styrelsen möjlighet att genom tillkallande vid behov av lantbrukets representant inom styrelsens vetenskapliga råd göra sig underkunnig örn lantmännens synpunkter på de veterinära ärendena. För övrigt är det enligt min mening icke lämpligt att, då statsmakterna så sent som år 1927 vidtagit en direkt begränsning av lekmannainstitutionerna inom statsförvaltningen, skrida till en åtgärd, som avser inrättande av en ny sådan institution. Mot en dylik åtgärd tala ock statsfinansiella skäl. Jag anser mig sålunda icke kunna förorda utredningens förslag örn inrättande vid medicinalstyrelsens sida av en särskild fullmäktigeinstitution.

Vad härefter angår den av utredningen ifrågasatta överflyttningen av nötkreaturstuberkulosärendena till medicinalstyrelsen, vill jag, som härom samrått med chefen för socialdepartementet, på de av utredningen anförda skäl obetingat giva min anslutning åt detta förslag. Den nuvaran-

53 Kungl. May.ts proposition nr 234.

de uppdelningen av veterinärärendena på två ämbetsverk innebär en dualism, som icke kan vara till gagn för den statliga veterinära verksamheten såsom helhet betraktad. Bibehållandet av nötkreaturstuberkulosavdelningen under lantbruksstyrelsen måste anses otillfredsställande jämväl ur den synpunkten, att frågor rörande bekämpandet av tuherkelsjukdomar bland nötkreaturen i brist på övrig veterinär sakkunskap hos lantbruksstyrelsen ligger i en enda fackkunnig persons hand, nämligen föredragandens för tuberkulosärenden inom styrelsen. Då i medicinalstyrelsen finnes ytterligare veterinär liksom även medicinsk sakkunskap, kan det motses, att vid en koncentrering till denna styrelse av nötkreaturstuberkulosärendena dessa skola få en mångsidigare bedömning än för närvarande är fallet. Jag torde i detta sammanhang få omförmäla, att såsom framgår av ett vid nötkreaturstuberkulossakkunnigas den 21 oktober 1930 avgivna betänkande med förslag till ytterligare åtgärder för bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur fogat protokoll över de sakkunnigas sammanträde med ombud för 19 hushållningssällskap i riket samtliga närvarande förklarade sig vara ense örn att den centrala administrationen av åtgärderna mot kreaturstuberkulosen borde förläggas till medicinalstyrelsen. Jag får alltså tillstyrka, att ifrågavarande avdelning inom lantbruksstyrelsen nu indrages samt att ärenden rörande undersökning med tuberkulin och därmed i samband stående åtgärder överflyttas till medicinalstyrelsens ämbetsförvaltning. Likaså torde den genom nämnda avdelning omhänderhavda övervakningen av den s. k. pastöriseringslagens efterlevnad böra övertagas av medicinalstyrelsen. Till de i samband härmed stående organisationsfrågorna återkommer jag i det följande.

IV. Vissa mera begränsade administrativa frågor.

1. Utbetalningar från statens avdikningsanslag.

Enligt gällande bestämmelser för statsbidrag fräd statens avdikningsanslag och lån från statens avdikningslånefond (kungörelser nr 257/1926, ändring nr 215/1929, och nr 258/1926, ändring nr 166/1929) skola beviljade statsbidrag och lån utbetalas från statskontoret till vederbörande bidragsrespektive låntagare.

I sitt den 5 november 1927 avgivna betänkande angående besparingar och förenklingar i statskontoret hava 1926 års besparing ssakkunnig a bland annat framställt förslag därom, att utbetalningarna av bidrag från statens avdikningsanslag oell därmed även vården och bevakandet av de säkerhetshandlingar, som skola avgivas för utbekommande av dylika bidrag, måtte överflyttas från statskontoret till lantbruksstyrelsen. De sakkunniga, som sedermera förnyat och vidhållit sitt ifrågavarande förslag i det av dem i januari 1928 avgivna betänkandet rörande besparingar och förenklingar inom lantbruksstyrelsen och stuteriöverstyrelsen m. m„ erinra till en början, att förslag i enahanda riktning tidigare framkommit

54 Kungl. Majlis proposition nr 234.

från statskontoret, nämligen i dess skrivelse till chefen för finansdepartementet den 26 mars 1923 i fråga örn möjligheten av begränsning av statskontorets arbetsuppgifter, ävensom från riksräkenskapsverket i särskild skrivelse i ärendet till Kungl. Majit den 21 oktober 1924. Rörande det närmare innehållet i nu berörda skrivelser ävensom rörande frågans vidare behandling tillåter jag mig hänvisa till besparingssakkunnigas redogörelse härutinnan, vilken i huvudsak finnes återgiven i statsverkspropositionen till 1928 års riksdag (VII H. T., p. 3, sid. 8—10). Här må endast erinras, att departementschefen i nyssnämnda proposition för sin del stannade vid det uttalandet, att frågan örn överflyttning av utbetalningarna av bidrag från statens avdikningsanslag torde höra anstå, till dess 1926 års besparingssakkunnigas förslag örn förenklingar och besparingar i lantbruksstyrelsen underställts Kungl. Maj:ts prövning. Detta uttalan de lämnades av riksdagen utan erinran.

I sitt utlåtande över besparingssakkunnigas förslag uttalade lantbruksstyrelsen vissa betänkligheter och ifrågasatte, huruvida den besparing för statsverket, som härigenom skulle möjliggöras —• indragning av en amanuenstjänst i statskontoret — borde tillmätas avgörande betydelse för reformens genomförande. Därest det emellertid möjliggjordes för lantbruksstyrelsen att bereda styrelsens redogörare arbetshjälp av någon betydenhet, ville styrelsen för sin del icke absolut motsätta sig ett genomförande av besparingssakkunnigas ifrågavarande förslag.

I förevarande fråga yttrar jordbruksutredningen:

Av vad som framkommit till belysning av frågan, huruvida utbetalningarna från statens avdikningsanslag borde överflyttas till lantbruksstyrelsen, syntes till en början framgå, att därigenom någon mera avsevärd arbetsbesparing icke stöde att vinna. För lantbruksstyrelsens del skulle förslaget snarast kräva viss personalförstärkning, och för statskontorets vidkommande skulle den därstädes vunna lättnaden allenast möjliggöra indragning av en amanuens med halvtidstjänstgöring. Det syntes sålunda med skäl kunna ifrågasättas, örn genom reformen någon besparing av betydelse vore att förvänta.

För bidragstagarna skulle emellertid ett genomförande av ifrågavarande förslag onekligen medföra, att beviljade bidrag skulle något snabbare komma dem tillhanda. Någon exakt uppgift å denna tidsvinst stöde givetvis ej att erhålla. Den påräkneliga förkortningen av den väntetid, bidragstagarna måste underkasta sig, innan rekvirerade bidrag kunde komma dem till handa, syntes emellertid, enligt vad utredningen genom förfrågningar i de av frågan berörda ämbetsverken inhämtat, genomsnittligt kunna beräknas till allenast cirka en å två veckor. Reformen syntes sålunda icke heller ur denna synpunkt innebära någon mera avsevärd fördel.

Å andra sidan syntes en dylik reform kunna innebära vissa icke oväsentliga nackdelar. Lantbruksstyrelsens kassagöromål skulle avsevärt svälla ut med påföljd, att icke blott styrelsens redogörare finge sin arbetsbörda i betydande mån ökad utan även administrativa byrån — bland annat med tanke på att det jämväl skulle komma att åvila lantbruksstyrelsen att handhava vården och bevakandet av de säkerhetshandlingar,

55 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

som skola avgivas för utbekommande av bär ifrågavarande statsbidrag — skulle få sina uppgifter i fråga örn kassagöromålen utökade, en enligt utredningens mening med hänsyn till de övriga viktiga åligganden, som ankomme på sistnämnda byrå, icke önskvärd utveckling. Det syntes utredningen vidare, att lantbruksstyrelsen icke utan fog såsom en avigsida med den ifrågasatta reformen betecknat det förhållandet, att bidragstagare, som för genomförandet av avdikningsföretag tillika beviljats lån ur statens avdikningslånefond, skulle för utbekommande av sina statsunderstöd nödgas ha med två ämbetsmyndigheter att göra.

Vägdes de med den ifrågasatta överflyttningen förenade fördelar och nackdelar emot varandra, funne utredningen övervägande skäl tala emot reformen ifråga. Utredningen ansåge sig sålunda åtminstone för närvarande icke böra förorda en dylik överflyttning.

Utredningen ville i här avhandlade fråga slutligen framhålla, att hela spörsmålet otvivelaktigt skulle komma i ett helt förändrat läge, därest lantbruksstyrelsen, såsom av riksräkenskapsverket ifrågasatts, upptoges bland statsverkets huvudförvaltningar och därmed försåges med dragningsrätt å statsverkets gemensamma giroräkning i riksbanken. I samband med en sådan förändring skulle frågan örn en allmän överflyttning till lantbruksstyrelsen av utbetalningar från de anslag, vilkas ändamål folie inom styrelsens ämbetsområde — och således även från statens avdikningsanslag — bliva aktuell. En sådan reform, som för sitt genomförande bland annat syntes förutsätta, att styrelsen utrustades med viss ytterligare arbetskraft, syntes emellertid icke kunna åvägabringas utan att hava föregåtts av särskild utredning.

Länsstyrelsen i Örebro län anser övervägande skäl tala för att lantbruksstyrelsen handhar utbetalandet av avdikningsbidragen.

Statskontoret finner, att jordbruksutredningen anfört goda skäl för att utbetalningen av bidrag från statens avdikningsanslag överflyttas från statskontoret till lantbruksstyrelsen först i samband med att sistnämnda ämbetsverk erhåller dragningsrätt å statsverkets giroräkning.

Lantbruksstyrelsen förklarar sig principiellt icke hava något att erinra mot övertagandet av nu ifrågavarande utbetalningar, därest erforderlig arbetshjälp lämnades redogöraren eller denne bereddes motsvarande lättnad i sina nuvarande arbetsuppgifter. Emellertid anser styrelsen, att med reformens genomförande bör tillsvidare anstå.

Vad angår frågan örn lantbruksstyrelsens upptagande bland statsverkets huvudförvaltningar yttrar styrelsen, att denna reform icke syntes för styrelsen eftersträvansvärd. Enligt styrelsens förmenande vore det mest naturligt, att statskontoret såsom penningförvaltande verk handhade dessa anslag, i den mån icke bestyret med utbetalningarna på grund av särskilda omständigheter överlämnats till eller eljest övertagits av lantbruksstyrelsen. Det bleve en ganska vidlyftig sak för lantbruksstyrelsen att helt övertaga alla dessa anslag, och reformens genomförande förutsatte därför nödvändigtvis en ökning av styrelsens arbetskrafter, möjligen genom överflyttning av arbetskraft från statskontoret. Därmed syntes jämväl följa, att styrelsens redogörare gåves tjänsteställning såsom kamrerare, liksom fallet vore i andra större dylika huvudförvaltningar, såsom byggnadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, kommerskollegium m. fl. sådana. Styrelsen hade emellertid icke funnit anledning att nu närmare ingå på denna fråga, som för sitt avgörande fordrade särskild utredning.

56 Kungl. May.ts proposition nr 234.

Departements-

chefen.

I detta sammanhang torde jag böra omförmäla, att ordföranden i allmänna civilförvaltningens lönenämnd, generaldirektören E. Stridsberg, i särskilt yttrande till nämndens utlåtande över jordbruksutredningens betänkande uttalat, att vid en så genomgripande omorganisation av lantbruksstyrelsen, som nu vore i fråga, spörsmålet örn styrelsens medelsförvaltande verksamhet borde tagas under omprövning. Åtskilligt syntes tala för att handhavandet av nionde huvudtitelns anslag, i vad anginge sådana verksamhetsgrenar, som sortera under lantbruksstyrelsen, borde överflyttas från statskontoret till lantbruksstyrelsen. Härigenom skulle även viss personalöverföring möjliggöras, särskilt som det ej längre skulle bliva erforderligt att till statskontoret för yttrande remittera ett flertal ärenden, som i allt fall måste handläggas i lantbruksstyrelsen.

Då frågan, vilken myndighet — statskontoret eller lantbruksstyrelsen — lämpligen bör handhava bestyret med utbetalningarna av avdikningsbidragen och avdikningslånen i viss mån äger sammanhang med spörsmålet örn lantbruksstyrelsens upptagande bland statsverkets huvudförvaltningar, vilket sistnämnda spörsmål kräver särskild utredning, är jag nu icke beredd att taga ställning till förstnämnda fråga, utan ansluter jag mig till den av utredningen uttalade uppfattningen, att någon överflyttning av ifrågavarande bestyr för närvarande icke bör äga rum. Jag torde få tillägga, att det förslag till omorganisation av lantbruksstyrelsen m. m., jag i det följande framlägger, icke är betingat av huruvida en reform i nu berörda hänseenden framdeles kommer till stånd eller ej.

2. Undersöknings- och försöksanstaltens för sötvattensfisket administrativa ställning.

Genom beslut vid 1930 års riksdag antogs ett av Knut och Alice Wallenbergs stiftelse gjort erbjudande att för upprättande av en fullt tidsenlig undersöknings- och försöksanstalt för sötvattensfisket m. m. ställa visst belopp till lantbruksstyrelsens förfogande, varjämte riksdagen för budgetåret 1930/1931 beviljade vissa belopp till avlöningskostnader och till omkostnader för driften av nämnda anstalt.

I den proposition, nr 264 år 1930, som låg till grund för riksdagens nyssnämnda beslut, uttalade departementschefen beträffande ledningen av ifrågavarande undersöknings- och försöksverksamhet, att det syntes lämpligt, att denna, på sätt lantbruksstyrelsen hade föreslagit, förlädes till lantbruksstyrelsen och utövades av föredraganden av ärenden rörande sötvattensfisket. Därigenom skulle, fortsatte departementschefen, bland annat vinnas garanti för att verksamheten inriktades på de för det praktiska fisket viktigaste åtgärderna. Då emellertid spörsmål angående omorganisation av lantbruksstyrelsen vore beroende av utredning inom jordbruksutredningen, torde, yttrade departementschefen vidare,

Kungl. Majlis proposition nr 234.

ifrågavarande anordning allenast böra givas provisorisk karaktär. Departementschefens här återgivna uttalande lämnades av riksdagen utan erinran.

I följd härav fungerar för närvarande föredraganden av ärenden rörande sötvattensfisket inom lantbruksstyrelsen såsom föreståndare för anstalten.

Såsom jag i det följande kommer att omförmäla, innefattar jordbruksutredningens förslag till omorganisation av lantbruksstyrelsen icke någon förändring i avseende å fiskeribyråns inom styrelsen nuvarande organisation. Utredningen har emellertid upptagit till undersökning, huruvida vid sådant förhållande den nya undersöknings- och försöksanstalten för sötvattensfisket lämpligen bör sortera under lantbruksstyrelsen eller ställas under annan ledning. Utredningen har härvid påpekat, att närmast jämförbara forskningsanstalt på havsfiskets område, nämligen hydrografisk-biologiska kommissionens havsfiskelaboratorium, är organiserad som en självständig institution under egen styrelse. I denna styrelse är för närvarande föredraganden i lantbruksstyrelsen av ärenden rörande saltvattensfisket ledamot. Enligt utredningens mening kunna skäl anföras till förmån för var och en av nämnda båda organisationsformer, och utredningen har icke tilltrott sig kunna avgöra, vilken av de båda organisationsformerna vore på lång sikt den för fiskerinäringen ändamålsenligaste. Vid sådant förhållande har utredningen ansett sig icke böra föreslå någon ändring i den nu för anstalten provisoriskt tilllämpade organisationsformen.

Beträffande frågan rörande föreståndarskapet för anstalten har utredningen berört en annan tänkbar lösning av detta spörsmål, än den som år 1930 provisoriskt kom till stånd, nämligen att en av laboratorerna vid anstalten utsåges till anstaltens föreståndare. Ehuru utredningen finner principiella betänkligheter kunna tala emot sammankopplandet av administrativ tjänst med ledarebefattning vid forskningsinstitution, anser sig likväl utredningen, örn ock icke utan tvekan, böra tillstyrka, att föreståndarfrågan vid anstalten tillsvidare ordnas på sätt för närvarande är fallet. Utredningen förutsätter emellertid, att denna anordning icke fastlåses, utan att ändring lätt kan vidtagas, därest anordningen i en framtid skulle visa sig olämplig.

En reservant inom jordbruksutredningen, friherre F. Lilliecreutz, ifrågasätter, om det kan vara lämpligt att åt ett hårt belastat administrativt ämbetsverk anförtro planläggningen och anordnandet av en vetenskaplig institution, avsedd för ett förhållandevis så nytt forskningsområde som det nu ifrågavarande. Enligt reservantens mening torde den nödvändiga kontakten mellan forskningsanstalten och lantbruksstyrelsen kunna etableras på ett vida ändamålsenligare sätt än att koppla de båda institutionerna samman under en administrativ ämbetsman.

Departements

chefen.

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Av myndigheternas utlåtanden över jordbruksutredningens betänkande framgår, vad nu föreliggande fråga angår, i huvudsak följande.

Statskontoret finnér visserligen mycket tala för den åsikten, att anstalter för bedrivande av vetenskaplig forskningsverksamhet helst böra vara fristående institutioner. Då emellertid den nuvarande anordningen så sent som år 1930 genomförts såsom ett provisorium, anser ämbetsverket någon tids ytterligare erfarenhet böra vinnas, innan ändring vidtages.

Lantbruksstyrelsen förklarar sig vidhålla sin tidigare tillkännagivna uppfattning, att undersöknings- och försöksanstalten för sötvattensfisket bör sortera direkt under lantbruksstyrelsen och att föredraganden inom styrelsen för frågor rörande sötvattensfisket bör vara föreståndare för anstalten. Styrelsen bar i detta sammanhang även framhållit önskvärdheten av att anstalten snarast möjligt uppföres å ordinarie stat.

Även Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott bar tillstyrkt den nuvarande organisationen för anstalten såsom en provisorisk anordning.

Däremot hava länsstyrelsen i Örebro län och Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott tillkännagivit sin anslutning till de synpunkter, som framförts av förenämnda reservant inom jordbruksutrednirgen. Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ifrågasätter, huruvida ej anstalten bör ställas under en särskild styrelse.

Såsom framgår av det anförda, bar anknytningen till lantbruksstyrelsen av den nya undersöknings- och försöksanstalten för sötvattensfisket betingats bland annat av det önskemålet, att anstaltens verksamhet härigenom måtte kunna inriktas på de för det praktiska fisket viktigaste åtgärderna. Givetvis kunna skäl också anföras för att en forskningsanstalt sådan som den nu ifrågavarande ställes under en fristående ledning. Emellertid anser jag i likhet med jordbruksutredningen och statskontoret, att i avvaktan på närmare erfarenhet rörande anstaltens verksamhet någon definitiv ståndpunkt nu icke bör tagas till frågan örn anstaltens framtida organisationsform. Jag förordar sålunda, att någon förändring nu icke vidtages vare sig i avseende å anstaltens ställning såsom en till lantbruksstyrelsen ansluten institution eller i avseende å föreståndarskapet för anstalten.

I enlighet härmed torde ock anstalten enligt min mening böra tillsvidare bibehållas å extra stat.

3. Trädgårdsskötselns representation inom den centrala statsförvaltningen.

Uti statsverkspropositionen till 1920 års riksdag (IX H. T., p. 1) framlade Kungl. Majit förslag örn inrättande å lantbruksstyrelsens stat av cn byrådirektörsbefattning för trädgårdsärenden. Såsom framgår av statsrådsprotokollet i ärendet anförde vederbörande departementschef till

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

motivering för förslaget, att lian. med hänsyn såväl till i ärendet framhållna omständigheter, vilka för trädgårdsodlingens del gjorde det önskvärt, att en särskild målsman för denna näring erhölle plats i lantbruksstyrelsen, som ock till att lantbrukshyrån, enligt vad departementschefen inhämtat, hade så stor arbetsmängd, att dess arbetskrafter fortfarande endast med stor svårighet kunde nöjaktigt handlägga ärendena i rätt tid, funne sig höra tillstyrka inrättandet av den föreslagna befattningen för trädgårdsärenden och vad med dessa ärenden kunde anses sammanhänga.

I sitt utlåtande i anledning av propositionen underströk jordbruksutskottet, att åt ifrågavarande befattningshavare, som icke syntes utskottet kunna bliva fullt sysselsatt med trädgårdsärendena, borde i den mån tiden sådant tilläte uppdragas att jämväl taga befattning med andra å lantbrukshyrån förekommande ärenden. I enlighet med jordbruksutskottets hemställan biföll riksdagen Kungl. Maj:ts förslag.

Såsom jordbruksutredningen framhållit, hava vissa av de utredningsorgan, som sedermera haft att i besparande syfte verkställa översyn över ämbetsverkens, däribland lantbruksstyrelsens, personalförhållanden, haft sin uppmärksamhet riktad på de arbetsuppgifter, som ankomma på ifrågavarande byrådirektör hos lantbruksstyrelsen. Sålunda framhöll den besparingsnämnd, som på hösten 1922 på Kungl. Majlis uppdrag verkställde en särskild granskning av ämbetsverkens äskanden av anslag å riksstaten för budgetåret 1923/1924, i fråga örn lantbruksstyrelsens personalbehov, att det syntes kunna ifrågasättas, örn byrådirektörens för trädgårdsärenden arbetskraft vore fullt utnyttjad, och att det finge förutsättas, att i den mån denne befattningshavares tid ej toges i anspråk för de uppgifter, för vilka han ursprungligen avsetts, han tilldelades annat arbete, för vilket han kunde vara lämplig.

Sedermera hava 1926 års besparingssakkunniga i sitt meranämnda utlåtande angående besparingar och förenklingar i lantbruksstyrelsen och stuteriöverstyrelsen m. m. uttalat, att ifrågavarande byrådirektörstjänst, som tydligen icke kunde skänka sin innehavare full sysselsättning, borde ombildas till en befattning såsom statskonsulent i trädgårdsskötsel, i avlönings- och tjänstgöringshänseende likställd med statskonsulenterna inom vissa grenar av lanthushållningen.

Jordbruksutredningen, som upptagit till närmare behandling frågan örn trädgårdsnäringens representation inom lantbruksstyrelsen, yttrar härutinnan följande.

Enligt utredningens mening krävde trädgårdsnäringen med hänsyn till sin speciella karaktär viss representation inom administrationen, även örn utredningen icke kunnat undgå att finna, att inom lantbruksstyrelsen handlagda ärenden, som anginge trädgårdsskötseln, varit jämförelsevis fåtaliga och icke heller av särdeles omfattande art. De hittills mest betydande trädgårdsärendena av administrativ art sammanhängde med trädgårdsundervisningens ledande och inspektion av densamma. Att den nu-

60 Kungl. Majlis proposition nr 234.

varande byrådirektörsbefattningen för trädgårdsärenden måhända fått mindre betydelse, än man från början tilltrott densamma, syntes sammanhänga med att de — jämte undervisningsärendena — viktigaste frågorna rörande denna näringsgren vore i stor utsträckning av merkantil karaktär, till vilka spörsmåls lösande staten i endast ringa grad ansett sig kunna eller böra medverka. I sistnämnda hänseende borde emellertid — liksom i fråga örn jordbruksnäringen i allmänhet — med den starka accentuering, som jordbrukets ekonomiska spörsmål på senare år erhållit, en förändring förutsättas komma att inträda, en utveckling som syntes kunna medföra gagn för näringen i fråga, särskilt som trädgårdsskötseln i landet under senare år erhållit väsentligt ökad betydelse.

De ärenden av administrativ art, som sammanhängde med trädgårdsodlingen, vore emellertid, även örn en ökning däri skulle inträda, enligt utredningens uppfattning icke av den omfattning, att de motiverade inrättandet inom lantbruksstyrelsen av en särskild byrå för deras handläggning. Å andra sidan kunde utredningen icke heller dela 1926 års besparingssakkunnigas uppfattning, att den nuvarande byrådirektörsbefattningen borde omändras till en statskonsulenttjänst för trädgårdsärenden. Med den utveckling, som den lokala konsulentverksamheten på ifrågavarande område nått, ävensom med hänsyn till den liknande verksamhet, som utövades av olika organisationer på trädgårdsodlingens område, förelåge enligt utredningens mening icke tillräckliga skäl att anordna statlig konsulentverksamhet på detta område.

Såsom antytts syntes ifrågavarande representant för trädgårdsskötseln inom den centrala administrationen kunna förväntas få sig förelagda arbetsuppgifter av delvis ganska vitt skild natur. Det förefölle sannolikt, att en avsevärd del av hans verksamhet åtminstone för den närmaste tiden komme att bliva förlagd å det ekonomiskt kommersiella området. Jämväl i fortsättningen syntes dock såsom hittills undervisningen å trädgårdsskötselns område i främsta rummet komma att taga hans tid och krafter i anspråk. Därest det emellertid skulle visa sig, att de för denne tjänsteman ifrågasatta uppgifter beträffande trädgårdsskötseln och vad dit vore att hänföra icke skulle giva honom full sysselsättning, syntes han enligt utredningens mening kunna anförtros även uppgifter därutöver, såsom handhavande av biblioteksgöromål i lantbruksstyrelsen och redigering av dess årsberättelse.

En av jordbruksutredningens ledamöter, frih. Lilliecreutz, har förklarat sig icke kunna dela utredningens mening, att trädgårdsnäringen tarvade särskild representation inom administrationen. Nämnda reservant har ansett, att, därest inom lantbruksstyrelsen krävdes särskild sakkunskap för handläggning av trädgårdsärenden, denna borde kunna erhållas antingen efter de linjer 1926 års besparingssakkunniga anvisat genom en befattningshavare i avlönings- och tjänstehänseende jämställd med statskonsulent eller ock genom samverkan med den med statsmedel understödda Sveriges pomologiska förening.

Länsstyrelsen i Örebro län och förvaltningsutskottet inom Hallands läns hushållningssällskap hava beträffande frågan örn trädgårdsskötselns representation inom lantbruksstyrelsen givit sin anslutning åt de synpunkter, som i ämnet uttalats av reservanten frih. Lilliecreutz. Stats-

61 Kungl. Maj-.ts proposition nr 234.

kontoret har yttrat, att, då enligt vad jordbruksutredningen anfört byrådirektörens för trädgårdsärenden arbetskraft icke kunnat i full utsträckning utnyttjas, det med fog kunde ifrågasättas, huruvida en särskild befattning för här avsedda ärenden alltjämt borde bibehållas. En indragning av befattningen skulle emellertid medföra, att den nuvarande innehavaren av densamma skulle uppföras å övergångsstat, och med hänsyn härtill syntes frågan örn tjänstens indragning lämpligen kunna anstå, till dess tjänsteinnehavaren avginge. Lantbruksstyrelsen har erinrat örn vad styrelsen beträffande sagda byrådirektörsbefattning anfört i utlåtande över 1926 års besparingssakkunnigas förslag till besparingar och förenklingar i lantbruksstyrelsen. Styrelsen hade därvid framhållit, att trädgårdsnäringens omfattning och betydelse samt dess från det egentliga jordbruket i olika avseenden artskilda natur utgjorde motiv för att densamma representerades inom statsförvaltningen av en befattningshavare i mera ansvarsfull ställning. En omläggning av ifrågavarande byrådirektörstjänst enligt besparingssakkunnigas förslag skulle innebära ett visst underskattande av trädgårdsnäringens betydelse och vara ägnad att bland denna närings utövare väcka misstro till statens goda vilja att främja näringens utveckling och förkovran. Styrelsen hade också framhållit såsom sin uppfattning, att det knappast kunde vara riktigt att, såsom besparingssakkunniga gjort, mäta befattningens betydelse enbart efter antalet föredragna ärenden. Av befattningens nuvarande innehavare hade därjämte under de gångna åren bedrivits en omfattande propagandaverksamhet genom föredrag och skrifter för näringens höjande och utveckling. Styrelsen vore för sin del övertygad därom, att befattningen i fråga under de år som gått varit av betydelse för trädgårdsnäringen och fyllt de uppgifter, vilka närmast motiverat dess tillkomst.

I nu förevarande sammanhang yttrar lantbruksstyrelsen i huvudsak följande.

Lantbruksstyrelsen kunde icke dela jordbruksutredningens uttalade uppfattning, att ifrågavarande byrådirektörsbefattning haft sin största betydelse för trädgårdsundervisningens ledande och för inspektionen av denna undervisning. Tvärtom hade denne befattningshavares uppgifter, framförallt genom en mera personligt lagd verksamhet, främst varit inriktade på trädgårdsproduktionens främjande och därmed sammanhörande avsättningsfrågor, såsom export- och importfrågor, tullfrågor berörande trädgårdsnäringen samt spörsmål örn sortering och förpackning utav olika trädgårdsprodukter m. m. Jämväl i fortsättningen syntes befattningens tyngdpunkt böra ligga på nu nämnda verksamhetsområden, och sålunda icke, såsom utredningen syntes förmena, undervisningen å trädgårdsskötselns område förutsättas i främsta rummet komma att taga byrådirektörens tid och krafter i anspråk. Då denna undervisning vore begränsad till fyra trädgårdsskolor och ett antal — låt vara icke så ringa — kortare kurser inom trädgårdsfacket, syntes det lantbruksstyrelsen uppenbart, att ifrågavarande undervisningsärenden icke kunde förväntas mera uteslutande fylla hans tid.

62 Kungl. Majlis proposition nr 234.

Departementschefen.

Enligt styrelsens uppfattning vore syftet med den ifrågavarande tjänsten helt förfelat, därest den i enlighet med utredningens förslag anknötes till en eventuellt nyinrättad avdelning för undervisningsärenden i lantbruksstyrelsen. Dess plats vore på den allmänna lantbruksavdelningen. Också hade han under senare år mer och mer tagits i anspråk för olika utredningar åt byråchefen å lantbruksbyrån. I den mån förekommande arbetsuppgifter för trädgårdsärendena icke helt upptoge byrådirektörens tid, syntes han jämväl i fortsättningen böra biträda byråchefen å den egentliga lantbruksbyrån, med vilken hans uppgifter såsom trädgårdsnäringens målsman närmast sammanhängde.

Lantbruksstyrelsen har för sin del bestämt yrkat, att inom styrelsen fortfarande må finnas en särskild föredragande för trädgårdsärenden och att dennes verksamhet framgent som hittills må vara inriktad på de egentliga trädgårdsärendena, det vill säga de som avse själva trädgårdsproduktionen oell avsättningen av trädgårdens produkter.

Såsom jag redan omförmält anfördes år 1920 såsom ett av motiven för inrättande av en ordinarie byrådirektörsbefattning för trädgårdsärenden inom lantbruksstyrelsen, att styrelsens lantbruksbyrå hade så stor arbetsmängd, att dess arbetskrafter endast med stor svårighet kunde nöjaktigt handlägga förekommande ärenden i rätt tid. Genom anställande av en särskild föredragande för trädgårdsärenden avsågs sålunda att åstadkomma en viss avlastning av lantbruksbyråns, enkannerligen byråchefens, arbetsbörda. Sedermera hava de olika gransknings- och utredningsorgan, som haft att undersöka arbetsförhållandena inom lantbruksstyrelsen, nu senast uppenbarligen även jordbruksutredningen, hyst viss tvekan, huruvida de speciella arbetsuppgifter inom styrelsen, som sammanhänga med trädgårdsnäringen, äro av den omfattning, att de kunna helt utnyttja en för dessa göromål särskilt anställd tjänsteman.

Jordbruksutredningen har emellertid i sitt omorganisationsförslag upptagit en byrådirektör för trädgårdsärenden. Såsom skäl härför anför utredningen, att undervisningen å trädgårdsskötselns område i fortsättningen liksom hittills skulle i främsta rummet komma att taga hans tid och arbetskraft i anspråk. Men därjämte håller utredningen för sannolikt, att en avsevärd del av hans verksamhet åtminstone under den närmaste tiden komme att bliva förlagd till det ekonomiskt kommersiella området.

För egen del har jag i likhet med förutnämnda reservant inom utredningen och vissa av de i ärendet hörda myndigheterna kommit till den uppfattningen, att tillräcklig anledning icke förefinnes att inom lantbruksstyrelsen bibehålla en på trädgårdsodlingens område speciellt utbildad befattningshavare. Jag har nämligen genom vad som i denna fråga förekommit icke blivit övertygad örn att denne befattningshavares arbetstid kan komma att i fortsättningen bliva helt utnyttjad för de uppgifter, som skulle åvila honom i hans egenskap av föredragande för träd-

63 Kungl. May.ts proposition nr 234.

gårdsärenden. Genom den uppdelning av den nuvarande lantbruksbyrån på två byråer, vilken jag i det följande förordar och varigenom bland annat lantbruksundervisningen skulle få en egen företrädare inom styrelsen, skulle styrelsens arbetskrafter för beredning av de till den nuvarande lantbruksbyrån hörande ärenden komma att icke oväsentligt ökas. Det kan därför förutses, att styrelsen i fortsättningen icke skall sakna erforderlig arbetskraft för att kunna ägna trädgårdsnäringen, liksom andra binäringar inom jordbruket, sitt verksamma stöd. Därmed förfaller enligt mitt förmenande ett av de skäl, som ursprungligen anfördes för befattningens inrättande. I anledning av vad jordbruksutredningen och lantbruksstyrelsen anfört rörande de ekonomiskt kommersiella uppgifter, som skulle åvila denne byrådirektör, vill jag redan nu nämna, att i mitt organisationsförslag ingår anställande av en särskild föredragande för jordbruksekonomiska ärenden i allmänhet.

Jag finner mig alltså icke kunna understödja jordbruksutredningens förslag örn en särskild föredragande för trädgårdsärenden inom lantbruksstyrelsen. Till frågan örn den nuvarande befattningens avveckling återkommer jag i det följande.

V. Statskonsulenterna å lanthushållningens område.

För statskonsulenter och deras biträden är för närvarande under riksstatens nionde huvudtitel uppfört ett ordinarie förslagsanslag av 49,800 kronor. Från ifrågavarande anslag utbetalas dels avlöningar till fyra ordinarie statskonsulenter i lönegraden B 24, nämligen en i boskapsskötsel, en i svinskötsel, en i får- och getskötsel samt en i mejerihushållning, dels arvoden å 2,500 kronor till två stipendiater i boskapsskötsel och mejerihushållning, dels ock reseersättningar till statskonsulenter och stipendiater. Statskonsulenterna och stipendiaterna lyda i och för tjänsten under lantbruksstyrelsen och stå under dess inseende.

Enligt den för statskonsulenterna gällande instruktionen (kungörelse nr 393/1925) har statskonsulent inom den gren av lanthushållningen, för vilken han är anställd, till uppgift att söka i vad på honom ankommer verka för vederbörande näringsgrens förkovran inom landet, att för sådant ändamål med uppmärksamhet följa såväl den tekniska som den ekonomiska utvecklingen inom näringsgrenens område, att meddela allmänheten råd och upplysningar i dithörande spörsmål, att med ledning av vunnen erfarenhet lämna lantbruksstyrelsen meddelanden om vederbörande näringsgrens ståndpunkt och hos styrelsen föreslå åtgärder till dess befrämjande samt att i övrigt biträda lantbruksstyrelsen vid fullgörandet av dess åligganden å ifrågavarande verksamhetsområde.

För dessa uppgifters fullgörande åligger det statskonsulent särskilt:

64 Kungl. Majlis proposition nr 234.

att stå i förbindelse med de hos hushållningssällskapen anställda tjänstemän inom vederbörande näringsgren för utbyte av erfarenhetsrön och upplysningar;

att på anmodan av lantbruksstyrelsen granska och till styrelsen avgiva yttrande angående från hushållningssällskapen, andra institutioner eller enskilda inkomna framställningar, som beröra vederbörande näringsgren;

att vid lämpliga tillfällen på uppdrag av lantbruksstyrelsen hålla föredrag för spridande av intresse för utveckling och höjande av den näringsgren, han företräder, samt lämna anvisningar angående lämpligaste sätten härför;

att när så befinnes lämpligt, på uppdrag av lantbruksstyrelsen vid lantbruksinstituten föreläsa i ämnen, som beröra hans verksamhetsområde; samt

att på uppdrag av lantbruksstyrelsen företaga resor inom landet för att utröna vederbörande näringsgrens ståndpunkt, vaka över beviljade statsanslags ändamålsenliga användning samt inspektera med statsmedel anordnade utbildningskurser för särskilda yrkesutövare inom näringsgrenen.

Därutöver åligger det vederbörande husdjurskonsulenter att var och en inom sitt verksamhetsområde dels genom råd och upplysningar samt biträde med anskaffande av avelsdjur, dels ock genom samarbete med hushållningssällskapen och dessas premieringsnämnder och tjänstemän på området söka leda aveln i den riktning, som bäst lämpar sig för de olika orterna.

Jordbruksutredningen framhåller nu i sitt betänkande, att ifrågavarande befattningshavare, vilkas arbetsuppgifter från början uteslutande voro inriktade på upplysnings- och instruktionsverksamhet ute i landet, så småningom fått sin verksamhet förändrad, i det att de pedagogiska uppgifterna alltmera undanträngts och en uppenbar tendens till förvandling av dessa tjänster till byråbefattningar gjort sig märkbar. Till denna förändring syntes flera orsaker hava samverkat. Genom utvidgad och förbättrad lantbruksundervisning och dennas underlättade tillgänglighet samt på grund av hushållningssällskapens övertagande i stor utsträckning av den direkta folkupplysningsverksamheten på lanthushållningens område, bland annat genom konsulenter av olika slag såsom jordbruks-, husdjursoch mejerikonsulenter, hade behovet av vägledning genom särskilda statskonsulenter blivit allt mindre och mindre. Denna utveckling hade ytterligare befordrats genom tillkomsten av organisationer och institutioner av olika slag. Så hade på husdjursavelns område framvuxit riksföreningar för vissa djurslag eller raser, vilka föreningar på sina program bland annat hade upplysningsverksamhet å respektive områden, i vissa fall genom egna konsulenter.

Samtidigt som sålunda nya befattningshavare eller organisationer tillkommit, vilka fått arbetsuppgifter, som delvis sammanfallit med statskonsulenternas, hade från lantbruksstyrelsens sida en strävan gjort sig gällande att knyta dessa konsulenter närmare till styrelsen, varigenom åsyftats att vinna bättre kontakt med utvecklingen inom de skilda nä-

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

xingsgrenarna. Därtill komme, att statsmakterna funnit lämpligt att bereda lantbruksstyrelsen möjlighet att i viss utsträckning utnyttja statskonsulenterna för rent administrativa bestyr, varigenom i viss grad lantbruksstyrelsens behov av förstärkning i arbetskrafterna kunnat tillgodoses. Enligt instruktionen vore statskonsulent numera under den tid, då han icke vore upptagen av tjänsteresa, skyldig att i likhet med styrelsens övriga tjänstemän fullgöra regelbunden tjänstgöring å tjänsterummet.

Denna förändring i statskonsulentbefattningens karaktär har föranlett jordbruksutredningen att upptaga till närmare undersökning frågan om behovet för framtiden av till lantbruksstyrelsen ankniitna tjänstemän för konsulentverksamhetens på jordbruksområdet tillgodoseende. Härom yttrar utredningen:

Såsom utvecklingen av statskonsulentinstitutionen kommit att gestalta sig, hade jordbruksutredningen icke kunnat undgå att ställa sig frågan, huruvida ifrågavarande befattningar alltjämt kunde sägas försvara sin plats inom administrationen. Vid besvarandet av denna fråga hade utredningen till en början ansett sig kunna konstatera, att alltfort konsultativ verksamhet å lanthushållningens område vore behövlig och sålunda alltjämt måste upprätthållas, ävensom att denna verksamhet icke kunde undvara statligt understöd. Då man åter komme till frågan örn formen för denna verksamhet, syntes utredningen erfarenheten tydligt hava givit vid handen, att dylik verksamhet borde, i den mån den ej utövades genom jordbrukarnas egna riksorganisationer på här åsyftade områden, organiseras och bedrivas lokalt. Konsulenter med mindre distrikt syntes nämligen kunna förutsättas komma i bättre kontakt med jordbrukarna och äga möjlighet att smidigare anpassa sin verksamhet efter de skiftande lokala förutsättningarna. Det hade också visat sig, att medan statskonsulenternas rådgivande verksamhet alltmera avtagit och numera till stor del upphört, hushållningssällskapens behov av konsulenter av olika slag alltfort ökat, ett behov som av statsfinansiella skäl endast ofullständigt kunnat tillgodoses. Utredningen vore följaktligen av den uppfattningen, att det behov från den jordbrukande allmänhetens sida av en med statens stöd anordnad konsulentverksamhet, som må göra sig gällande, borde tillgodoses — på sätt redan i stor utsträckning ägde rum — genom hos hushållningssällskapen eller hos näringsutövarnas egna organisationer anställda konsulenter.

Utredningen har härefter undersökt, huruvida ett bibehållande av ifrågavarande befattningar kunde med hänsyn till de övriga funktioner, som vore med dem förenade, anses motiverat. Utredningen anför härom följande.

Sin främsta betydelse syntes statskonsulenterna numera äga såsom rapportörer hos lantbruksstyrelsen, envar ifråga om sin näringsgren. De tre statskonsulenterna å husdjursskötsel^ område befunne sig under större delen av sommarhalvåret på förrättningsresor ute i landet, huvudsakligen i syfte att på lantbruksstyrelsen uppdrag leda och deltaga i arbetet med premiering och stamboksföring av djur. De komme därvid i nära kontakt med djurägarna, lärde känna dessas synpunkter och önskemål samt förvärva en god kännedom örn det allmänna tillståndet beträffande vederbörande näringsgren. Vad som sålunda under resorna inhämtades, kunde lant-

JUh(ing lill riksdagens protokoll 7.9.?.?. 1 saini. Yr u

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

bruksstyrelsen under statskonsulcnternas efterföljande tjänstgöring inom. styrelsen direkt tillgodogöra sig. Med hänsyn till de begränsade möjligheter till egna resor i landet, som till följd av arbetsbördans storlek stöde chefen för lantbruksbyrå!! till buds, vore denna information via statskom sulenterna för närvarande av stor betydelse. Vad salunda sagts beträffande statskonsulenterna på husdjursskötsel^ område gällde även ifråga örn statskonsulenten i mejerihushållning, vilken likaledes hade att företaga tjänsteresor till olika delar av landet, bland annat för inspektion av mejerianläggningar, deltagande i ostlagerbedömuingar och smörprovningar m. m.

Med lantbruksstyrelsen nuvarande organisation syntes sålunda statskonsulenterna med hänsyn till berörda verksamhet fylla en viktig uppgift. Annorlunda syntes däremot förhållandena härutinnan komma att gestalta sig. därest styrelsen erhölle en sådan förändrad organisation, att styrelsens chef och ledamöter själva bleve i tillfälle att i tillräcklig utsträckning uppehålla direkt kontakt med jordbrukets utövare och dera» organisationer. Utredningens omorganisationsförslag hade tagit sikte på nödvändigheten av ökade möjligheter för styrelsens ledamöter i detta hänseende. Ej heller ur denna synpunkt skulle då ett bibehållande av statskonsulenterna vara av behovet påkallat.

En av statskonsulenternas på husdjursområdet för närvarande viktigaste uppgifter bestode i deras befattningstagande med den riksstamboksföringv som nu ombesörjdes av lantbruksstyrelsen. I och med tillkomsten av representativa avelsföreningar, var och en beträffande sin ras omspännande hela landet, hade emellertid enligt utredningens förmenande organ skapats, som måste anses ägnade att kunna, givetvis under statens ledning och kontroll, omhändertaga all stamboksföring beträffande respektive djurslag. Utredningen hade också utrönt, att inom de olika ifrågakommande avelsföreningarna starkt gjort sig gällande, att den genom lantbruksstyrelsens försorg försiggående stamboksföringen lämpligen borde övertagas av föreningarna själva.

Den utökade verksamhet från avelsföreningarnas sida, som skulle bliva en följd av deras övertagande av stamboksföringen ävensom i övrigt av statskonsulentinstitutionens avskrivning, komme givetvis att medföra ökade kostnader för dem, en ökning som måste förutsätta, att organisationerna ifråga i form av förstärkta statsanslag utrustades med bättre resurser till fullföljande av sina viktiga uppgifter. Då det syntes kunna antagas, att lantbruksstyrelsen, därest statskonsulenterna å husdjursskötsel^ område indroges, understundom kunde bliva i behov av den sakkunskap å respektive verksamhetsområden, som förefunnes inom de olika avelsföreningarna, syntes det vara lämpligt, att Kungl. Majit såsom villkor för tillgodonjutande av statsbidrag föreskreve, att respektive förening skulle vara pliktig att på anmodan av lantbruksstyrelsen utan kostnad för statsverket ställa sin sakkunskap till lantbruksstyrelsen förfogande.

Utredningen har sålunda räknat med att lantbruksstyrelsen befattning med djurs intagande i riksstamböcker och med dessa böckers redigering och utgivning skulle kunna avvecklas.

På grund av nu anförda omständigheter har jordbruksutredningen kommit till den uppfattningen, att de motiv, som på sin tid föranledde inrättandet av här ifrågavarande konsulentbefattningar, numera nästan helt och hållet bortfallit. Och då utredningen ej heller funnit dessa befattningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

erforderliga för fullgörande av de övriga uppgifter, som senare tillagts dem, finner utredningen för sin del tiden vara inne för en slutlig avveckling av statskonsulentinstitutionen.

I fråga örn stipendiaterna erinrar utredningen, att syftet med deras anställande varit att trygga rekryteringen av statskonsulenttjänsterna på husdjursskötsel^ och mejerihanteringens område. Därest statskonsulenterna nu indroge-s, skulle denna anledning för stipendiaternas fortsatta anställning bortfalla. Den utbildning jämväl för mejeri- och husdjurskom sulentbefattningar hos hushållningssällskapen, som stipendiatanställningen varit ägnad att skänka, har enligt utredningens åsikt även förlorat i betydelse, sedan genom inrättande av en lantbrukshögskola i Ultuna och omläggning av undervisningen vid Alnarps lantbruksinstitut betydligt ökade förutsättningar vunnits att utan statsmakternas särskilda åtgärder erhålla väl kvalificerade personer för befattningar av ifrågavarande slag. Utredningen förutsätter, att i avvaktan på den högre lantbruksundervisningens fullständiga genomförande den nuvarande stipendiatinstitutionen liksom hittills får stå under lantbruksstyrelsen ledning, för att sedermera helt upphöra.

I detta sammanhang har utredningen ock väckt fråga, huruvida icke i samband med stipendiatinstitutionens upphörande ett antal inrikes resestipendier borde inrättas i syfte att bereda väl meriterade aspiranter på konsulentbefattningar tillfälle att praktiskt vinna inblick i de med dylik befattning förenade göromål.

I särskilt yttrande till jordbruksutredningens betänkande har ledamoten av utredningen frih. Lilliecreutz anfört, att han biträtt utredningens förslag örn statskonsulentinstitutionens indragning endast med stor tvekan och allenast under intryck av att denna institution kommit att utnyttjas för uppgifter, som måste anses ligga vid sidan örn dem, som bort vara för befattningshavarna det väsentliga.

För ett genomförande av jordbruksutredningens förslag angående statskonsulentinstitutionens avveckling uttala sig länsstyrelsen i Örebro län, förvaltningsutskotten inom Uppsala och Hallands läns hushållningssällskap ävensom — dock endast under vissa uttryckligen angivna förutsättningar — förvaltningsutskotten inom Östergötlands och Skaraborgs, läns hushållningssällskap. Förvaltningsutskottet inom Kronobergs läns hushållningssällskap har förklarat sig icke vilja motsätta sig förslaget. Sveriges allmänna lantbrukssällskap har intet att i princip erinra mot detsamma. Statskontoret Ilar ansett sig svårligen kunna taga ställning till spörsmålet om statskonsulentinstitutionens avveckling.

Närmast i avstyrkande riktning gå yttrandena från lantbruksstyrelsen

68 Kungl. Maj-.ts proposition nr 231.

samt förvaltningsutskotten inom Stockholms oell Västerbottens läns hushållningssällskap.

Av de gjorda uttalandena inhämtas i huvudsak följande.

Statskontoret. Jordbrnksutredningens förslag örn indragning av statskonsulentbefattningarna skulle på grund av den långa tid, som förflöte, innan de nuvarande statskonsulenterna uppnådde pensionsåldern, först i framtiden kunna medföra besparingar. Ämbetsverket kunde svårligen fatta ståndpunkt till detta spörsmål utan att hava tagit del av lantbruksstyrelsen yttrande i frågan.

Lantbruksstyrelsen. Då jordbruksutredningen i sin utredning angående statskonsulenterna i viss mån syntes framställa den omständigheten, att statskonsulenterna i sin verksamhet i viss utsträckning frångått det ursprungliga syftet därmed och i stället inriktats på nya arbetsuppgifter, såsom en nyhet, ville lantbruksstyrelsen erinra, att denna omläggning uti ifrågavarande befattningshavares arbetsuppgifter tvärtom fullt medvetet genomförts av statsmakterna vid den år 1918 beslutade omorganisationen av statskonsulentinstitutionen, varigenom nya och vidgade arbetsuppgifter tillädes dessa befattningar.

I den instruktion för statskonsulenterna, som utfärdades den 8 oktober 1918 (nr 914) i anledning av den beslutade omorganisationen, funnes också de nya arbetsuppgifterna uttryckligen angivna. Förutom ett allmänt angivande av de tidigare arbetsuppgifterna för statskonsulenterna, såsom att verka för vederbörande näringsgrens förkovran inom landet, att med uppmärksamhet följa utvecklingen inom näringsgrenens område, att meddela allmänheten råd och upplysningar samt att med ledning av vunnen erfarenhet lämna lantbruksstyrelsen meddelanden örn vederbörande näringsgrens ståndpunkt och hos lantbruksstyrelsen föreslå åtgärder till dess befrämjande, fastsloges sålunda i omförmälda instruktion såsom tjänståliggande för varje statskonsulent, bland annat, att, i den mån han icke vore upptagen av tjänsteresa, vara under tjänstetiden tillstädes inom lantbruksstyrelsen, att biträda styrelsen vid handläggning av ärenden, som folie inom hans verksamhetsområde, ävensom, när han därom anmodades, såsom föredragande därvid deltaga, att vaka över beviljade statsanslags ändamålsenliga användning, att inspektera med statsmedel anordnade utbildningskurser, samt, särskilt för husdjurskonsulenternas vidkommande, att söka utöva ledning av vederbörande avel.

Givet vore, att de nya, viktiga förvaltningsuppgifter, som sålunda pålagts statskonsulenterna, måste medföra en delvis ny inriktning av deras verksamhet, något som även i verkligheten inträffat. Styrelsen kunde icke se annat, än att utredningens uttalade uppfattning angående statskonsulentverksamheten innebure en kritik och ett underkännande av de motiv, som varit vägledande för statsmakternas beslut vid 1918 års omorganisation av statskonsulentinstitutionen, och att samma omorganisation i själva verket varit ett misstag.

Denna uppfattning kunde lantbruksstyrelsen emellertid icke dela. Tvärtom ansåge styrelsen, att de uppgifter, som år 1918 tillädes statskonsulenterna, måste anses vara mycket viktiga och mera betydelsefulla för vederbörande näringsgren än den tidigare undervisningsverksamheten, som givetvis förlorat i betydelse på grund av den konsulentverksamhet, som numera utövades av hushållningssällskap och avelsföreningar. Enligt styrelsens förmenande hade statskonsulenterna också minst lika stort be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. 69

rättigande nu som tidigare och ville styrelsen söka närmare motivera denna sin uppfattning.

Den viktigaste uppgiften, som för närvarande tillkomme statskonsulenterna, eller närmare bestämt liusdjurskonsulenterna, ansåge styrelsen för sin del utan tvekan vara den att utöva ledningen av vederbörande avel.

Fråga vore emellertid nu, huruvida statskonsulenterna också i verkligheten hade möjlighet att utöva något inflytande uti angivna hänseenden. Härtill ville styrelsen svara, att så vore fallet. Statskonsulenterna hade nämligen rika tillfällen att göra sitt inflytande gällande ifråga om avelsarbetet vid premieringen i de lokala distrikten och därmed förenad stamboksföring ävensom vid de ständigt återkommande besiktningarna utav avelscentra, de s. k. kontrollgårdarna, det vill säga kreatursbesättningar med högt avelsvärde, över vilka särskild kontroll anordnats angående avkastning, utfodring och härstamning m. m., samt vid svinavelstationer, fåravelstationer och getavelstationer.

Beträffande särskilt statslconsulenternas medverkan vid premieringsarbetet kunde framhållas, att dessa deltoge i arbetet inom ett flertal av de särskilda distrikten dels såsom ordförande i vederbörande premieringsnämnd, dels ock på grund av särskilt förordnande av lantbruksstyrelsen att följa premieringen.

Vad särskilt beträffade statskonsulenten i boskapsskötsel, hade denne ytterligare möjlighet att påverka utvecklingen av denna näringsgren genom den tillsyn, han utövade över kontrollföreningsverksamheten.

Genom statskonsulentinstitutiouens avveckling skulle de resultat, som med mycket arbete uppnåtts ifråga örn enhetlig bedömning vid premiering och stamboksföring, löpa fara att spolieras. Avelsföreningarnas konsulenter kunde sannolikt aldrig få samma auktoritet gentemot de lokala intressena som statskonsulenterna.

En annan mycket betydelsefull uppgift, som jämväl ålåge statskonsulenterna, vore »att vaka över beviljade statsanslags ändamålsenliga användning». Då staten ställde stora summor till förfogande för husdjursavelns främjande, vore det givetvis av vikt, att en efffektiv kontroll övades däröver, att dessa medel komme till avsedd nytta. Avskaffades statskonsulenterna, vore det fara värt, att kontrollen jämväl inom förevarande förvaltningsområde, i brist på annan möjlighet, komme att inskränkas till en formell granskning å tjänsterummet.

Jämväl den i instruktionen statskonsulenterna tillagda ämbetsuppgiften att inspektera med statsmedel anordnade utbildningskurser för särskilda yrkesutövare inom respektive näringsgrenar måste enligt styrelsens förmenande tillmätas värde. Med avseende härå ville styrelsen redan nu uttala, att denna undervisning icke lämpligen helt borde inordnas under en eventuell undervisningsbyrå eller avdelning inom styrelsen. Den undervisning, varom här vore fråga — utbildningskurser för kontrollassistenter, ladugårdsförman, kvinnliga ladugårdsskötare, svinskötare samt mejeriskolor och elevmejerier — intoge nämligen såtillvida en särställning inom lantbruksundervisningen, sorn densamma bedreves huvudsakligen praktiskt och vore så speciell, att man icke kunde förvänta tillräckligt ingående sakkunskap på dessa områden inom en sådan byrå eller avdelning. Inspektionen av ifrågavarande undervisningsgrenar syntes därför jämväl i fortsättningen böra utövas av vederbörande statskonsulenter.

Vad slutligen den i 1918 års instruktion fastslagna skyldigheten för statskonsulent att tjänstgöra i lantbruksstyrelsen beträffade, vore att fram-

70 Kungl. Majlis proposition nr 234.

hälla, att det skulle uppstå stora svårigheter för styrelsen vid handläggningen av de förvaltningsuppgifter, som folie inom respektive statskonsulenters verksamhetsområde, därest styrelsen icke längre hade tillgång till statskonsulenternas speciella sakkunskap oell ingående kännedom örn förhållandena på olika orter. Styrelsen ville i detta avseende anföra, att det med hänsyn till denna sakkunskap och lokalkännedom vore till stor nytta att vid granskning av från hushållningssällskap inkomna ansökningar örn statsunderstöd för olika ändamål, fallande inom statskonsulenternas arbetsområde, samt av sedermera inkomna berättelser angående statsmedlens användning få nödig arbetshjälp utav dessa befattningshavare.

I nära samband med tjänstgöringsskyldigheten i lantbruksstyrelsen stöde den jämväl av utredningen uppmärksammade, statskonsulenterna åliggande uppgiften att vara rapportörer hos styrelsen, envar i fråga örn sin näringsgren. Härigenom hade det varit möjligt för styrelsen att uppehålla en mera omfattande förbindelse med de praktiska utövarna av ifrågavarande näringsgrenar ävensom att få en ingående inblick i samma näringsgrenars tillstånd och behov ute i landet, något som givetvis vore av mycket stor betydelse för styrelsen vid fullgörande av sina uppgifter uti här förevarande avseende.

Slutligen kunde här även erinras örn statskonsulenternas allmänna uppgift att stå i förbindelse med hushållningssällskapen och deras tjänstemän, speciellt husdjurs- och mejerikonsulenterna, ävensom att förmedla kontakten dem emellan.

För statskonsulenten i mejerihushållning gällde, förutom vissa allmänna, redan berörda uppgifter, jämväl vissa speciella tjänsteåligganden. Sistnämnda statskonsulent hade sålunda till uppgift att främja osttillverkningens utveckling och förbättrande. På detta område vore han den ende speciellt sakkunnige, som stöde till styrelsens förfogande.

Vidare kunde erinras örn de arbetsuppgifter, som tillförts statskonsulenten i mejerihushållning i anledning av 1930 års riksdags beslut örn inrättande av en statens mejerilånefond, som handhades av lantbruksstyrelsen. I samband med handläggningen av ansökningar örn lån hade det visat sig erforderligt att i vissa fall låta statskonsulenten besöka platsen för diskussion angående planläggningen, och vidare utförde statskonsulenten ensam eller tillsammans med byggnadssakkunnig slutbesiktning av mejerianläggningar, till vilkas utförande lån beviljats.

Enligt den nya förordningen angående kontroll å tillverkningen av samt handeln med margarin, margarinost, fettemulsion och bönsyster m. m., enligt vilken statskonsulenten i mejerihushållning hade att utöva viss tillsyn a förordningens efterlevnad. Detta syntes förutsätta, att han någon gång utan allt för stora mellanrum bordo besöka respektive margarinfabriker. Han hade även att granska rapporter, som skulle ingivas till lantbruksstyrelsen av de särskilda tillsyningsmännen vid dylik tillverkning.

Statskonsulenternas arbete på tjänsterummet bestode till alldeles övervägande del i granskning av hushållningssällskapens ansökningar örn statsunderstöd till olika ändamål till befrämjande av husdjursaveln samt sill Iskapens berättelser över beviljade medels användande, vilken granskning droge avsevärd tid. De sysselsattes vidare i icke obetydlig omfattning med utredningar i förekommande ärenden angående bidrag av statsmedel till speciella ändamål, angående undantag i olika avseenden från gällande bestämmelser örn premiering och stamboksföring m. m., varförutom de på uppdrag av byråchefen på lantbruksbyrån eller på eget initia-

71 Kunell. Maj:ts proposition nr 234.

liv hade att verkställa specialutredningar av olika slag. Då statskonsulenterna vidare enligt sin instruktion hade att hålla föreläsningar vid lantbruksinstituten ävensom att hålla föredrag ute i landet på begäran av hushållningssällskap och föreningar in. m., vore det givet, att även förberedelserna härför toge icke ringa tid.

Vad slutligen beträffade deras befattning med riksstamböckerna, så vore denna knappast av den omfattning, som man skulle hava anledning att antaga på grund av den uppmärksamhet, utredningen ägnat däråt. Även i detta avseende förelåge emellertid stor olikhet de olika konsulenterna emellan.

Styrelsen ville icke helt förneka, att bestyret med riksstamböckerna möjligen skulle, såsom jordbruksutredningen ifrågasatt, åtminstone i vissa fall kunna övertagas av vederbörande avelsföreningar. Något som talade mot en sådan anordning, vore emellertid, bland annat, att de hos avelsföreningarna anställda konsulenterna, som skulle komma att handhava stamboksföringen, icke torde kunna gentemot de enskilda djurägarna, i vilkas intresse det givetvis läge att få så många djur som möjligt införda uti vederbörande stambok, i tillbörlig grad uppehålla villkoren för djurs införande i stamboken.

Enligt styrelsens uppfattning måste det anses vara till fördel för riksstamboksföringen, att denna till viss grad vore lagd på statskonsulenterna •och skedde på deras ansvar. Det syntes därför styrelsen önskligt, att så även i fortsättningen kunde ske, i den mån denna uppgift läte sig förena med statskonsulenternas övriga arbetsuppgifter.

Enligt utredningens förslag skulle stamboksföringen överlåtas på respektive avelsföreningar. Utredningen gjorde emellertid det betydelsefulla tillägget, att avelsföreningarnas stamhoksföring givetvis borde ske under statens ledning och kontroll. Med avseende härå syntes i allt fall den frågan hava berättigande, huru det skulle bliva möjligt för byråchefen på jordbruksbyrån att med den personalutrustning, som utredningen föresloge för byrån, och med de omfattande arbetsuppgifter, som eljest skulle ankomma på honom, i nämnvärd grad kunna följa stamboksföringen över gila dessa olika djurslag och raser och däröver öva nödig ledning och kontroll.

Utredningen hade räknat med ökade statsunderstöd till avelsföreningarna såsom en nödvändig följd av deras övertagande av stamboksföringen och vissa andra uppgifter i anledning av statskonsulentbefattningarnas indragning. Då utredningen uppskattade de nya anslagsbehov, som skulle uppstå på grund av statskonsulentinstitutionens avveckling till 40,000 kronor, vore det uppenbart, att någon besparing för staten icke kunde förväntas uppkomma genom reformens genomförande. Tvärtom syntes en betydande merutgift för staten därav bliva följden, åtminstone så länge statskonsulenterna kvarstode på övergångsstat och uppbure avlöning.

. En indragning av statskonsulenterna skulle medföra stora svårigheter för styrelsen att på tillfredsställande sätt fullgöra sina förvaltningsuppgifter, särskilt inom de förvaltningsområden, som därav bleve närmast berörda. Den livliga kontakt, som styrelsen tack vare statskonsulenterna hittills haft möjlighet att uppehålla med avelsarbctet beträffande husdjuren ävensom med mejerihanteringen, skulle härigenom upphöra, säkerligen till skada lör vederbörande näringsgrenar. Det syntes icke vara möjligt för en enda person — Ilar närmast byråchefen å lantbruksbyrån - - .att besitta en så ingående sakkunskap och förskaffa sig en så omfattande

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

erfarenhet i fråga om liela det avelsarbete inom olika djurslag oell raser, att han utan stöd av specialutbildade medhjälpare skulle med framgång kunna företräda dess intressen inom statsförvaltningen och utöva nödig kontroll över användningen av de till husdjursavelns främjande beviljade statsmedel.

Lantbruksstyrelsen har därför funnit sig böra bestämt avstyrka jordbruksutredningens ifrågavarande förslag.

Skulle det emellertid anses påkallat att hålla frågan om statskonsulentbefattningarnas fortsatta behövlighet öppen, syntes detta styrelsen kunna ske genom meddelande av en föreskrift till statbestämmelserna, att statskonsulentbefattning icke finge vid inträffande vakans återbesättas med ordinarie innehavare, förrän Kungl. Majit efter verkställd utredning — eventuellt efter riksdagens hörande — därtill länmat tillstånd. En dylik anordning skulle med hänsyn till styrelsens uppfattning i föreliggande fråga innebära den fördelen, att åtminstone de nuvarande statskonsulenterna bibehölles i sina nuvarande funktioner.

Stockholms läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Förvaltningsutskottet har utan att taga definitiv ställning till frågan om statskonsulenternas indragning framhållit, att den genom vederbörande byråchefers tjänsteresor vunna erfarenheten på olika områden icke kunde jämställas med den sakkunskap, som statskonsulenterna på sina speciella områden besutte. Förvaltningsutskottet vore närmast av den uppfattningen, att förhållandena på de olika statskonsulenternas arbetsområden vore väsentligen olika, varför det vore tänkbart, att vissa av befattningarna borde åtminstone tillsvidare bibehållas, då andra kunde avvecklas.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Förvaltningsutskottet delade utredningens uppfattning, att behovet av statskonsulenternas rådgivande verksamhet numera väsentligt minskats, sedan bland andra hushållningssällskapen i sin tjänst anställt konsulenter avolika slag, Det syntes ock äga sin riktighet, att statskonsulenterna alltmera tagits i anspråk för sådana åligganden, att de i stort sett fått karaktären av byråtjänstemän. Då det vore utskottets uppfattning, att under överskådlig tid de statliga åtgärderna till husdjursavelns främjande icke blott behövde fortsättas utan även utvidgas, syntes det emellertid kunna ifrågasättas, örn icke inom lantbruksstyrelsen behov av befattningshavare för ifrågavarande åtgärders genomförande även för framtiden bomme att föreligga. Utskottet vore av den meningen, att inom den tilltänkta jordbruksbyrån nödvändigtvis borde finnas en mellangradstjänst — exempelvis en byrådirektörsbefattning — vars innehavare skulle åligga att närmast svara för de till byrån hörande ärendena rörande lmsdjursskötseln, varigenom ock byråchefen bleve i tillfälle att genom resor komma i nära kontakt med den praktiska verksamheten inom de områden av lanthushållningen, som berörde byråns arbetsuppgifter. Under förutsättning att vad sålunda framhållits komme att beaktas, syntes den ifrågasatta indragningen av statskonsulenterna på husdjursskötselns område kunna tillstyrkas.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Det kunde icke förnekas, att statskonsulentinstitutionen förlorat i betydele i och med att konsultativ och undervisande verksamhet kommit att i allt större omfattning utövas genom konsulenter, anställda hos hushållningssällskapen, och näringsidkarnas egna organisationer. Statskonsulenterna hade dock fortfarande en viktig uppgift att fylla såsom rapportörer hos lantbruks-

73 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

styrelsen oell för upprätthållande av kontakten mellan styrelsen och jordbrukets utövare ävensom de olika lokala organen inom jordbruket. Utskottet anser sig kunna tillstyrka utredningens förslag beträffande statskonsulentbefattningarnas indragning allenast under den uttryckliga förutsättningen, att den utav utredningen såsom erforderlig vitsordade kontakten mellan lantbruksstyrelsen oell det praktiska jordbruket och dess företrädare ute i landet verkligen komme att kunna upprätthållas genom styrelsens egna ämbetsmän.

Förvaltningsutskottet har bestämt förordat en avveckling av riksstamboksföringen inom lantbruksstyrelsen.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Örn ock statskonsulenternas uppgift såsom rapportörer, var och en inom sitt område, ur lantbruksstyrelsens synpunkt vägde tyngst, borde i detta sammanhang ej heller förbises den roll de spelade såsom förmedlare av de olika länskonsulenternas erfarenheter, vilket i flera hänseenden verkade befruktande på den lokala konsulentverksamheten, särskilt i de mera periferiskt belägna länen. Då detta mera kollegiala utbyte av erfarenheter mellan stats- och länskonsulenter icke torde kunna bibehållas vid den mera inspekterande verksamhet, som torde tillkomma en byråchef vid resor ute i länen, syntes statskonsulentverksamheten alltjämt äga betydelse.

Av vad jordbruksutredningen anfört rörande statskonsulenternas nu- Departement varande verksamhet synes med all tydlighet framgå, att numera en högst eWen. väsentlig förskjutning ägt rum i deras arbetsuppgifter, i det att deras ursprungliga åligganden såsom instruktörer och undervisare på husdjursavelns och mejerihanteringens område ute i landet alltmera trängts i bakgrunden och dessa tjänstemän i stället fått karaktär av byråtjänstemän i lantbruksstyrelsen. Sedan hushållningssällskapen och de olika lantmannasammanslutningarna — avelsföreningarna — på senare tid övergått till att anställa egna konsulenter av olika slag, hava de undervisande och rådgivande arbetsuppgifter, som tidigare fullgjorts av statskonsulenterna, kommit att till övervägande del övertagas av lokalt arbetande konsulenter, och statskonsulenternas huvudsakligaste uppgifter synas numera vara att vid sidan av sitt byråarbete inom styrelsen fungera såsom rapportörer i styrelsen och föreningslänkar mellan styrelsen, å ena, och hushållningssällskapen och det praktiska jordbrukets utövare, å den andra sidan.

Jordbruksutredningen har med hänsyn till denna förändring i statskonsulenternas tjänsteåligganden tagit under övervägande, huruvida numera statskonsulentinstitutionen är av den betydelse, att den bör i fortsättningen bibehållas, och därvid kommit till den uppfattningen, att de motiv, som på sin tid föranledde inrättande av ifrågavarande tjänster, numera nästan helt och hållet bortfallit. Då utredningen avsett, att genom en blivande omorganisation styrelsens ledamöter själva skulle erhålla ökade möjligheter att genom resor ute i landet uppehålla kontakten med de lokala organen inom lantbruksförvaltningen och med det praktiska jordbrukets män, har utredningen funnit statskonsulenternas uppgifter såsom rapportörer m. m. icke vara av den vikt, att de motivera deras bibehållande.

74 Kungl. Majlis proposition nr 234.

Jag delar denna utredningens uppfattning. Det behov från jordbrukarnas sida av en med statens stöd anordnad konsulentverksamhet, som må göra sig gällande, torde lämpligen böra tillgodoses genom hos hushållningssällskapen eller av jordbrukarnas egna organisationer anställda konsulenter, varigenom den statligt organiserade konsulentverksamheten, i den begränsade omfattning den ännu bedrives, synes kunna upphöra. Lantbruksstyrelsen har visserligen i sitt utlåtande över utredningens betänkande betonat betydelsen av det arbete, statskonsulenterna alltjämt utföra genom sina förrättningsresor ute i landet ävensom under sin tjänstgöring i lantbruksstyrelsen. Åtskilliga av de uppgifter, varmed statskonsulenterna för närvarande hava att taga befattning, synas mig emellertid kunna med fördel överlåtas på lokala organ. Vad särskilt angår den av jordbruksutredningen berörda riksstamboksföring, vilken nu ombesörjes av statskonsulenterna i husdjusskötsel under tjänstgöring i styrelsen och vid resor till premieringsmöten o. dyl., torde denna kunna utan olägenhet anförtros åt avelsföreningarna. Vidare synes det mig knappast nödvändigt för ledandet och övervakandet från statens sida av avelsarbetet på husdjursskötsel^ område, att den centrala statsmyndighetens representanter aktivt deltaga i premieringsnämndernas arbete, exempelvis såsom ordförande. För dylika uppdrag torde tillgång på lämpliga personer förefinnas ute i orterna. Med sådan begränsning i tjänsteåliggandena blir statskonsulenternas arbetsuppgift huvudsakligen att vid sidan av det administrativa arbetet i lantbruksstyrelsen å styrelsens vägnar utöva den inspekterande och kontrollerande verksamheten på husdjursskötsel^ område. Det finnes då enligt min mening icke längre anledning att bibehålla statskonsulentinstitutionen såsom sådan. De på statskonsulenterna ankommande tjänsteuppgifterna torde på ett mera ändamålsenligt sätt och med bättre utnyttjande av arbetskrafterna kunna fullgöras, om vederbörande byrå inom lantbruksstyrelsen i samband med den ifrågasatta omorganisationen utrustas med härför erforderliga arbetskrafter. Härtill återkommer jag i det följande. I förevarande sammanhang vill jag förorda, att de tre statskonsulenterna i husdjursskötsel indragas.

Vad härefter angår statskonsulenten i mejerihantering, torde jag få framhålla, att lantbruksstyrelsen jämväl i fortsättningen lärer hava behov av en på mejerihanteringens område sakkunnig befattningshavare. Även en sådan tjänsteman torde emellertid lämpligen böra direkt inordnas i styrelsens organisation. Jag får sålunda jämväl tillstyrka, att statskonsulenten i mejerihushållning indrages.

De nuvarande innehavarna av de fyra statskonsulentbefattningarna synas böra i samband med statskonsulentinstitutionens avveckling uppföras å lantbruksstyrelsen övergångsstat med skyldighet för dem att tillsvidare tjänstgöra å byrå inom styrelsen.

Genom statskonsulenternas indragning skulle även de två nuvarande stipendiaterna i husdjursskötsel och mejerihantering bliva för sitt egentliga

75 Kanyl. Maj:ts proposition nr 234.

ändamål såsom rekryteringspersonal till statskonsulentbefattningarna obehövliga. Jordbruksutredningen bär på anförda skäl ansett stipendiaterna böra under en viss övergångstid bibehållas och därvid stå under lantbruksstyrelsen ledning. Jag anser mig emellertid av finansiella skäl icke kunna tillstyrka detta förslag.

Vad slutligen angår den av jordbruksutredningen framförda frågan örn inrättande av ett antal resestipendier att tilldelas väl meriterade aspiranter till distriktskonsulent- och liknande befattningar, synes mig detta spörsmål vara förtjänt av beaktande och böra framdeles tagas under närmare övervägande.

VI. Lantbruksstyrclsens organisation.

Jordbruksutredningens förslag ifråga örn lantbruksstyrclsens framtida uppgifter lämna i stort sett orubbat området för styrelsens ämbetsbefattning, sådant detta bestämts i den för styrelsen gällande instruktion. Formellt sett torde endast förslaget örn hästavelsärendenas överflyttande till lantbruksstyrelsen innebära en ändring av gränserna för styrelsens ämbetsområde. Emellertid innebär utredningens förslag om starkare inriktning från styrelsens sida på ärenden, som röra den lägre lantbruksundervisningen samt jordbrukets ekonomiska spörsmål, en väsentlig ökning i den styrelsen åvilande arbetsbördan. A andra sidan skulle ett genomförande av förslaget örn överflyttande till medicinalstyrelsen av handläggningen av ärenden, som röra nötkreaturstuberkulos och kontroll å den s. k. pastöriseringslagens efterlevnad, innebära viss minskning av lantbruksstyrelsens arbetsområde. I sin helhet betraktade skulle, såsom utredningen framhåller, de av utredningen framförda förslagen i avseende å lantbruksstyrelsen framtida arbetsuppgifter ställa väsentligt ökade krav på styrelsen. Då redan styrelsens nuvarande arbetsbörda ansetts vara av den storlek, att en personalförstärkning vore erforderlig, har utredningen funnit behovet för lantbruksstyrelsen av ytterligare arbetskraft framstå med Ökad tydlighet.

1. Byråindelning.

Jordbruksutredningen har härefter upptagit till behandling spörsmålet, i vad mån genomförandet av utredningens förslag angående lantbruksstyrelsens framtida arbetsuppgifter kan anses påkalla ändringar ifråga örn styrelsens nuvarande byråindelning. I detta hänseende anföres i utredningens betänkande i huvudsak följande.

Den föreslagna överflyttningen till lantbruksstyrelsen av stuteriärendena finner utredningen påkalla inrättandet därstädes av en särskild byrå för dessa ärendens handläggning. Ehuru visserligen hästavelsärendena i jämförelse med vissa andra ärendesgrupper, som icke ansetts påkalla inrättandet av särskild byrå för deras handläggande, exempelvis ärendena angå-

76 Kungl. May.ts proposition nr 234.

ende nötkreatursaveln, kunde te sig av förhållandevis mindre betydelse, har likväl utredningen med hänsyn till förevarande ärendens speciella karaktär funnit deras behöriga tillgodoseende åtminstone för närvarande motivera inrättandet av en särskild byrå. Ifrågavarande byrå skulle benämnas stuteiibyrån.

Vad angår den nuvarande lantbruksbyrå!! bar det synts utredningen uppenbart, att de byrån för närvarande åvilande uppgifterna äro av den omfattning, att särskilda åtgärder äro nödvändiga för att desamma skola kunna tillfredsställande fullgöras. Behovet bärav bar för utredningen framstått så mycket klarare vid tanke på de ökade uppgifter, lantbruksstyrelsen oell då närmast lantbruksbyrån skulle tilläggas ifråga om dels den lägre lantbruksundervisningen genom inspektionens inflyttande i styrelse, dels ock jordbrukets ekonomiska problem, därest utredningens förslag i sådant hänseende bleve genomförda.

Då det gällt att söka utfinna vägar för att trygga tillfredsställande handläggning av den mångfald ärenden, som faller inom lantbruksbyrå^ ämbetsområde, bar utredningen till en början ansett det icke kunna lämpligen ifrågasättas, att föredragningsskyldigbeteu beträffande alla dessa ärenden skulle såsom hittills — med undantag för trädgårdshandel! och enklare mejeriärenden — fortfarande åvila en enda person. Även om en sådan föredragande bereddes all möjlig lättnad i form av till bans förfogande ställda medhjälpare i underordnad ställning, vilka kunde i avsevärd utsträckning ombesörja för de olika ärendenas handläggning erforderliga utredningar, uppsätta koncept m. m., skulle dock uppgiften att föredraga och bära ansvaret för alla ifrågavarande ärenden innebära ett arbete av sådan omfattning, att de önskemål, som av utredningen ansetts lidra i främsta rummet vara vägledande vid en omorganisation av lantbruksstyrelsen, därigenom icke komme att, såvitt angår här ifrågavarande område, bliva i tillbörlig mån tillgodosedda. Utredningen anser sig sålunda icke kunna stanna vid en anordning i nu antydda riktning, utan finner fastmera en delning av föredragningsskyldigheten beträffande ifrågavarande ärenden ofrånkomlig.

En sådan delning av föredragningsskyldigheten syntes kunna ske efter huvudsakligen två linjer. Antingen skulle delningen kunna genomföras så, att samtliga ärenden alltjämt samlades å en byrå men där fördelades mellan flera föredragande, t. ex. mellan chefen för byrån och ett antal byrådirektörer, eller ock syntes delningen kunna förbindas med en klyvning av själva byrån, varigenom sålunda de byrån tillhörande ärendena skulle fördelas å två eller flera byråer.

Vad den förstnämnda av dessa vägar beträffade, hade den en given fördel däruti, att därigenom i byråchefens person ett band mellan de olika avdelningarna bibehöiles, varigenom garanti skapades för konsekvens och Jcontinuitet i arbetet å byrån, ett förhållande som för de egentliga lantbruksärendenas vidkommande, vilka sinsemellan ofta stöde i samband med eller beroende av varandra, ansetts särskilt angeläget. Å andra sidan hade denna utväg synts utredningen betänklig med hänsyn till den fara, som enligt utredningens mening förelåge däri, att det skulle komma att visa sig svårt att för sådana byrådirektörstjänster förvärva personer med den höga kompetens, som borde fordras av tjänstemän med föredragningsskyldigliet. Enligt utredningens uppfattning borde samtliga de befattningshavare inom lantbruksstyrelsen, som anförtroddes självständig föredrag-

77 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

ning av till lantbruksbyråns område hörande ärenden, äga — förutom erforderlig teoretisk utbildning — praktisk erfarenhet och kunnighet i fråga om de områden, som de satts att företräda. Så borde exempelvis en föredragande av ärenden rörande undervisning eller av jordbruksärenden själv lia under viss, icke alltför kort tid utövat undervisningsverksamhet respektive verksamhet som jordbrukare eller på annat sätt genom sin verksamhet varit i intim kontakt med jordbruket, exempelvis såsom sekreterare hos hushållningssällskap. Enligt utredningens mening borde för befordran till tjänst, som vore förenad med föredragningsskyldighet, i regel icke ifrågakomma lägre befattningshavare inom lantbruksstyrelsen. Det syntes utredningen i stället vara eftersträvansvärt, att till dylika tjänster befordrades personer, som, efter det de någon tid utfört byråarbete inom lantbruksstyrelsen, därefter utövat praktisk jordbruksverksamhet eller eljest haft sin verksamhet nära knuten till det praktiska jordbruket.

På här ifrågavarande punkt mötte enligt utredningens mening en vägande invändning mot det nu avhandlade systemet. Utredningen föreställde sig nämligen, att det skulle bliva förenat med icke obetydliga svårigheter att besätta dylik byrådirektörstjänst i lantbruksstyrelsen med verkligt framstående kraft, då i regel sådana personer redan ute i livet innehade relativt självständiga ställningar och därför näppeligen kunde förutsättas vara benägna att inträda i ett ämbetsverk för att där bliva inordnade under en byråchef. Betänkligheterna i detta avseende syntes utredningen så starkt grundade, att denna utväg icke syntes böra ifrågakomma utan tvingande skäl.

Det andra föreliggande huvudalternativet skulle innebära en fördelning på flera byråer av det komplex av ärenden, som för närvarande folie inom lantbruksbyråns område. Genom att välja denna linje skulle skapas mera begränsade arbetsområden, som kunde bättre överskådas och behärskas än den nuvarande lantbruksbyråns. Vidare förefunnes betydligt större utsikter att kunna rekrytera dessa byråchefsposter med högt kvalificerade personer, än vad fallet kunde förväntas bliva i fråga örn byrådirektörstjänster. Genom val av denna linje skulle kunna förverkligas just vad utredningen ansett som särskilt eftersträvansvärt: byråer av den omfattning, att arbetsmaterialet kunde av byråchefen helt behärskas och tid bleve honom övrig för initiativtagande, ledande och inspekterande verksamhet inom sitt område. Denna utväg erbjöde enligt utredningens uppfattning avgjorda fördelar framför den nyss omnämnda.

Den nuvarande lantbruksbyråns arbetsuppgifter, syntes i stort sett kunna sägas hänföra sig till någondera av följande huvudgrupper, nämligen: växtodling och växtförädling, trädgårdsodling, husdjursskötsel, mejerihantering, det mindre jordbruket, lantbruksundervisning,

hushållningssällskapens organisation och verksamhet samt avsättning av lantmannaprodukter och andra jordbruksekonomiska problem.

Då de olika iirenden, som inrymdes under nyssnämnda grupper, ofta stöde i samband mod eller vore beroende av varandra, vore det uppenbar-

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

ligen av vikt att vid en delning av byrån söka tillse, att denna genomfördes på sådant sätt, att de olika byråernas verksamhetsområden bleve så avgränsade från varandra som omständigheterna kunde medgiva.

Vid uppgörande av sitt förslag till klyvning av lantbruksbyrån hade utredningen låtit sig angeläget vara att trygga bästa möjliga handläggning åt sådana uppgifter, som på senare tid kommit oell sannolikt för avsevärd tid framåt komme att i särskild grad påkalla statsmakternas uppmärksamhet.

Efter företagen undersökning av olika möjligheter i nyssnämnda syfte har utredningen till en början funnit undervisningsärendena vara av den relativt självständiga beskaffenhet och tillika av den omfattning och vikt, att de lämpligen kunde utgöra motiv för inrättande av en särskild byrå, undervisning sbyrån. En särskild målsman i byråchefs ställning för liandhavande av ärenden rörande lantbruksundervisning ansåge utredningen redan under nuvarande förhållanden motiverad, men behovet härav skulle bliva ännu större, därest den tillökade och betydelsefulla uppgiften att inspektera de lägre lantbruksundervisningsanstalterna skulle i huvudsak fyllas av befattningshavare inom lantbruksstyrelsen.

Vad beträffar denna byrås arbetsområde, borde enligt jordbruksutredningens förmenande dit lämpligen hänföras icke blott ärenden, som rörde undervisningen i lantbruks-, lantmanna- och lanthushållsskolor samt inspektionen över denna undervisning ävensom undervisningen vid lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitutet vid Alnarp och vid lanthushållningsseminariet i Rimforsa utan även ärenden angående specialundervisningen å lantbrukets område, såsom trädgårdsskolor och mejeriskolor ävensom olika slag av specialkurser, såsom utbildningskurser för ladugårdsförmän och svinskötare, fortbildningskurser för mejeripersonal, utbildningskurser för mjölkbedömare, vandringsrättare, trädskötare och inträdessökande i mejeriskolor för kvinnor samt undervisning för i mindre jordbruk deltagande män och kvinnor ävensom av hushållningssällskapen anordnade resor för lantbrukets studerande.

Med hänsyn till att de ekonomiska problemen på senare tid kommit att intaga en alltmera framskjuten plats inom jordbruket har utredningen ansett nödvändigt, att ifrågavarande problem jämväl från statens sida ägnas uppmärksamhet. Enligt utredningens uppfattning äro de uppgifter, som här vänta, av den vikt och krävande beskaffenhet, att för deras tillgodoseende erfordras en särskild byrå i lantbruksstyrelsen. Denna byrå borde lämpligen benämnas lantbruksekonomiska byrån.

Den huvudsakliga uppgiften för en lantbruksekonomisk byrå syntes böra vara att handlägga sådana förvaltningsärenden, som avsåge jordbruket» yttre omsättning, tagen i vidsträckt bemärkelse. Därvid borde särskilt sådana frågor, som sammanhängde med avsättningen av lantbrukets produkter, i betydande utsträckning komma att giva byrån sysselsättning. Hit vore att hänföra sådana ärenden, som avsåge standardisering oell märkning av olika slags lantbruksprodukter ävensom kontrollen över att i samband därmed utfärdade kvalitetsbestämmelser efterlevdes. I nära anknytning härtill stöde ärenden, som avsåge förädlingen utav lantbruksalster — jordbrukets förädlingsindustrier — därvid mejerihanteringen särskilt syntes förtjäna framhållas. Jämväl dessa ärenden syntes böra handläggas å den lantbruksekonomiska byrån. Detta gällde alltså även frågor rörande lån från statens mejerilånefond.

Byrån borde vidare hava sin uppmärksamhet riktad på åtgärder, som

79 Kungl. Majlis proposition nr 234.

kunde kava betydelse för utrikeshandeln med lantbruksprodukter. Det kommersiella informationsväsendet på jordbrukets ock fiskets område borde sålunda sortera under lantbruksekonomiska byrån, som borde verka för ej mindre att ett omfattande och tillförlitligt fortlöpande rapportmaterial anskaffades såväl beträffande de områden, där särskilda lantbruksattackéer vore verksamma, som även från andra betydelsefulla länder, än även att det sålunda insamlade informationsmaterialet snabbt ock effektivt ställdes till näringslivets förfogande. De uppgifter, som i fortsättningen syntes böra åvila staten beträffande smörprovningar och annan jämförlig kontroll över jordbrukets exportvaror, borde jämväl handhavas av lantbruksekonomiska byrån.

Lantmannakooperationen borde av byrån följas med uppmärksamhet, och byrån borde även handlägga ärenden rörande lån från tillgängliga statliga fonder till andelsrörelsens främjande.

Den lantbruksekonomiska byrån syntes jämväl böra vara forum för dea kontroll, som stadgats beträffande den inrikes handeln med smör och ost, liksom också för kontrollen å tillverkningen av och handeln med margarin m. m.

Bland ytterligare ärenden, som synts böra i förekommande fall handläggas av lantbruksekonomiska byrån, vore att nämna sådana, som avsåge jordbrukets kapitalförsörjning ävensom jordbrukets transport- och fraktproblem.

Det kunde vidare ifrågasättas, huruvida icke ärenden rörande bokföringsverksamhet vid jordbruket och dettas driftsekonomiska problem i allmänhet lämpligen borde falla under ifrågavarande byrås förvaltningsområde.

Vad nyss sagts beträffande handläggningen av ärenden rörande jordbrukets yttre omsättning gällde i tillämpliga delar örn motsvarande ärenden avseende fiskerinäringen och trädgårdsskötseln. Dock finge härvid givetvis förutsättas samråd med respektive fiskeribyrån och byrådirektören i trädgårdsskötsel, och det kunde naturligtvis därvid i vissa fall tänkas befinnas lämpligt, att föredragning skedde genom tjänsteman vid annan byrå än den lantbruksekonomiska.

Den avlastning från lantbruksbyrå^ som skulle bli en följd av upprättandet av två nya byråer, undervisningsbyrån och lantbruksekonomiska byrån, vore att beteckna såsom synnerligen betydande, och ytterligare uppdelning av förstnämnda byrå syntes därför enligt utredningens förmenande åtminstone för närvarande icke vara erforderlig. De uppgifter, som därefter skulle återstå för lantbruksbyrå^ vidkommande, kundo i huvudsak innefattas under följande huvudrubriker, nämligen:

växtodling och växtförädling,

trädgårdsskötsel i den mån ärenden, som röra denna näringsgren, icke tillhöra annan byrå,

husdjursskötsel,

det mindi-e jordbruket, med undantag för däri ingående undervisning, samt

hushållningssällskapens allmänna organisation.

Dessa ärendegrupper vore visserligen betydande men dock icke mera omfattande, än att de syntes lämpligen kunna handläggas å en byrå. Denna byrå syntes lämpligen böra benämnas jordbruksbyrån.

80 Kungl. Marits proposition nr 234.

Jordbruksutredningens förslag innebär alltså, att den nuvarande lantbruksbyrå^ inom lantbruksstyrelsen uppdelas i tre byråer, jordbruksbyrån, undervisningsbyrån och lantbruksekonomiska byrån.

I avseende å lantbruksstyrelsen agrikulturtekniska byrå, fiskeribyrå och administrativa byrå har jordbruksutredningen icke funnit anledning att föreslå någon ändring i hittillsvarande arbetsuppgifter och organisatoriska ställning. Utredningen har allenast förordat, att benämningen agrikulturtekniska byrån förkortas till kulturtekniska byrån.

Det torde emellertid i detta sammanhang böra omnämnas, att utredningen under arbetets gång varit inne på frågan, huruvida behov kunde sägas föreligga för en uppdelning av den nuvarande fiskeribyrån på två byråer, en för saltvattensfisket och en för sötvattensfisket. Utredningen har emellertid icke kunnat finna en dylik delning åtminstone för närvarande vara av behovet påkallad.

Slutligen har erinrats, att en överflyttning till medicinalstyrelsen av de för närvarande till lantbruksstyrelsens förvaltningsområde hänförda ärendena rörande nötkreaturstuberkulos och pastörisering av till kreatursföda avsedd mjölk givetvis skulle medföra, att den utanför styrelsens egentliga organisation stående tuberkulosavdelningen skulle indragas.

Enligt jordbruksutredningens förslag skulle alltså lantbruksstyrelsen organiseras på sju byråer, nämligen: jordbruksbyrån, undervisningsbyrån, lantbruksekonomiska byrån, stuteribyrån, kulturtekniska byrån, fiskeribyrån och administrativa byrån.

Rörande jordbruksutredningens förslag till byråindelning inom lantbruksstyrelsen hava ämbetsverken anfört i huvudsak följande.

Statskontoret. Det har synts statskontoret, som örn en lämplig avgränsning mellan ärendena å de av utredningen föreslagna byråerna knappast skulle kunna genomföras, vilket särskilt gällde jordbruksbyrån och lantbruksekonomiska byrån. Det torde nämligen icke sällan inträffa, att ett ärende avsåge såväl produktion som avsättning av en jordbruksvara. Under sådana omständigheter syntes det vara fara för att med den av utredningen förordade byråindelningen ärenden av ungefär likartad beskaffenhet komme att avgöras efter icke enhetliga principer, och att de åtgärder, som vidtoges på föranstaltande av den ena byrån, motverkade vad man å den andra byrån åsyftat. Utredningen hade emellertid ansett generaldirektörens ensambeslutanderätt och hans befogenhet att påbjuda samråd olika byråer emellan vid handläggningen av visst eller vissa ärenden innebära tillräcklig garanti för enhetlighet i lantbruksstyrelsens beslut. Med de omfattande arbetsuppgifter, som åvilade chefen för lantbruksstyrelsen å jordbruksnäringens område, bleve han emellertid

Kungl. Majlis proposition nr 234.

icke sällan förhindrad att närvara vid ärendenas handläggning, och vid sådant förhållande ville det synas statskontoret, att särskilda åtgärder borde vidtagas för ärendenas enhetliga behandling.

Jordbruksutredningen hade undersökt lämpligheten av att alltjämt bibehålla lantbruksbyrån odelad, varvid dock föredragningen skulle fördelas mellan byråchefen och ett antal byrådirektörer. I likhet nied utredningen holle statskontoret före, att det skulle visa sig svårt att för sådana byrådirektörstjänster förvärva personer med den höga kompetens, som borde fordras av tjänstemän med föredragningsskyldighet.

Det skulle emellertid kunna tänkas vara lämpligt att vidtaga en sådan anordning, att vid sidan av generaldirektören ställdes en överdirektör med uppgift att särskilt ägna sig åt de tre byråer, vari lantbruksbyrån skulle uppdelas. En sådan anordning skulle emellertid medföra ökade kostnader och syntes jämväl i andra avseenden kunna visa sig vara mindre ändamålsenlig.

Jordbruksutredningen hade även varit inne på tanken att mellan de tre byråerna söka skapa ett sammanhållande band genom att låta dem förenas till en särskild avdelning, till vars chef skulle förordnas en utav cheferna för ifrågavarande byråer med bibehållande av sin byråchefstjänst. Denna tanke hade utredningen emellertid icke ansett rådlig! upptaga. Statskontoret ville emellertid erinra, att en anordning med en byråchef såsom chef för en avdelning, under vilken hörde flera byråer, med fördel blivit prövad i skolöverstyrelsen, och goda skäl syntes statkontoret tala för genomförande av en liknande anordning inom lantbruksstyrelsen. Enligt statskontorets mening borde därför uppslaget att åt en byråchef i lantbruksstyrelsen lämna uppdraget att vara avdelningschef tagas under övervägande. Avdelningschefen horde givetvis hava ett särskilt arvode med samma belopp, som tillkomme avdelningschef i skolöverstyrelsen, eller 500 kronor årligen.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd. Om det ock förhölle sig så, att såsom jordbruksutredningen kunnat konstatera den nuvarande organisationen för lantbruksärendenas handläggning inom lantbruksstyrelsen icke vore tillfredsställande och att därför en uppdelning av arbetet på mer än en byrå hade fog för sig, hade lönenämnden å andra sidan icke kunnat undgå att finna att — även örn hänsyn toges till behovet av en starkare inriktning från styrelsens sida på ärenden, som rörde den lägre lantbruksundervisningen samt jordbrukets ekonomiska spörsmål — ett genomförande av jordbruksutredningens ifrågavarande förslag skulle medföra, att ämbetsverket bleve i viss mån överorganiserat. Detta förhållande syntes särskilt framträda därutinnan, att —• frånsett tvenne för speciella uppgifter avsedda befattningar, en byrådirektör för trädgårdsärenden ävensom en byråinspektör för mejeriärenden — å dessa byråer icke skulle finnas befattningshavare i mellangrads ställning, utan det mera kvalificerade arbetet, däri föredragningsskyldigheten inbegripen, uteslutande åvila byråcheferna. På detta sätt skulle organisationen av dessa byråer komma att i avsevärd mån avvika från vad som eljest i allmänhet kommit i tillämpning inom de centrala ämbetsverken och där befunnits ändamålsenligt.

För sin del ville nämnden ifrågasätta, huruvida icke förevarande organisationsfråga skulle kunna erhålla en tillfyllestgörande lösning genom att den nuvarande lantbruksbyrån uppdelades i två byråer, varvid den ena liimpligen kunde övertaga ärenden angående den lägre lant-

Bihang lill riksdagens prolokoll 10113. 1 sami. Nr T.Vt. (i

82 Kungl. Majlis proposition nr 234.

bruksundervisningen ävensom ärenden rörande de lantbruksekonomiska spörsmålen samt den andra byrån övriga å den nuvarande lantbruksbyrån förekommande arbetsuppgifter. Förstnämnda byrå kunde då tänkas i personalhänseende böra utrustas med en särskild arbetskraft i byrådirektörs ställning (B 28) för undervisningsärenden. För de speciella arbetsuppgifterna i avseende å trädgårdsskötseln och mejerihanteringen borde avses byråinspektörsbefattningar i lönegrad B 24. En sådan organisation skulle otvivelaktigt vara till fördel för arbetets kontinuitet inom byrån, på samma gång kvalificerad ersättare funnes för byråchefen, då han på grund av semester eller av annan anledning vore frånvarande från tjänsten eller han till följd av förrättningsresor vore hindrad att tjänstgöra i styrelsen.

Därest emellertid i enlighet med vad jordbruksutredningen föreslagit den nuvarande lantbruksbyrån uppdelades på tre olika byråer, skulle det kunna ifrågasättas, huruvida icke någon av dessa tre byråer lämpligen kunde övertaga jämväl beredningen av de ärenden, som eljest enligt förslaget skulle ankomma på stuteribyråns handläggning. Med hänsyn bland annat därtill, att lantbruksstyrelsen efter omorganisationen skulle bliva centralmyndighet för statens hingstdepåer och stuteri, syntes dock styrelsens verksamhet inom denna för styrelsen nya förvaltningsgren kunna bäst främjas, örn inom styrelsen funnes inrättat ett särskilt organ för stuteriärendena. Genom inrättandet av en särskild stuteribyrå skulle ock tvivelsutan styrelsens behov av en fackkunnig målsman för hästaveln kunna lättare tillgodoses.

Lantbruksstyrelsen, som i sitt yttrande rörande jordbruksutredningens förslag till byråindelning utgått från att hästavelsärendena icke komme att överflyttas till lantbruksstyrelsen, har anfört.

I likhet med jordbruksutredningen ansåge styrelsen, att ett bibehållande i huvudsak på en hand utav föredragningsskyldigheten för hela den nuvarande lantbruksbyråns arbetsområde, med den påbyggnad härpå i fråga örn undervisningsärenden och lantbruksekonomiska ärenden, som av jordbruksutredningen ifrågasatts och mot vilken styrelsen principiellt icke hade något att erinra, icke längre vore möjlig, utan borde en uppdelning av denna föredragningsskyldighet på lämpligt sätt komma till stånd. Styrelsen ansåge sig också i stort sett kunna giva sin anslutning till de synpunkter, som av utredningen anförts i fråga örn de båda alternativ, som enligt utredningens uppfattning stöde till buds för en uppdelning av nämnda föredragningsskyldighet. Emellertid syntes det styrelsen, som örn härvid även vissa andra synpunkter borde komma i beaktande.

Såsom villkor för en uppdelning syntes sålunda böra uppställas fordran på att arbetsområdet skulle kunna delas på sådant sätt, att klara gränslinjer erhölles mellan de olika delarna. Vidare borde denna uppdelning ske på sådant sätt, att förvaltningsuppgifter, som naturligen hörde ihop, ej åtskildes, varigenom uppdelningen skulle verka konstruerad och säkerligen medföra oreda vid det dagliga arbetet.

Jordbruksutredningen syntes vid sin diskussion angående föredragningsskyldighetens uppdelande på en enda byrå mellan byråchefen och ett antal byrådirektörer endast hava räknat med den typ av byrådirektörsbefattningar, som för närvarande funnes företrädd å lantbruksbyrån, det vill säga byrådirektörsbefattningar i 26:e lönegraden. Styrelsen ville med avseende härå erinra, att inom styrelsen, nämligen å fislceriby-

83 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

rån, jämväl förekomme en annan typ därav, nämligen i 2S:e lönegraden. Sistnämnda slag av byrådirektörer hade beträffande sitt arbetsområde en mera självständig ställning gentemot byråchefen å byrån. Enligt styrelsens instruktion gällde för byrådirektören å fiskeribyrån i tillämpliga delar, vad som i samma instruktion stadgades för byråchef och ledamot i styrelsen.

Vad först undervisningsärendena beträffade, syntes dessa kunna betraktas utgöra ett för sig avgränsat område, som utan större svårighet skulle kunna åtskiljas från övriga ärendegrupper. Något hinder att låta undervisningsärendena utgöra en särskild byrå för sig kunde sålunda icke sägas föreligga. Vad föredragandens löneställning beträffade, vore styrelsen av den uppfattningen, att det måhända icke skulle vara ogörligt att till en byrådirektörsbefattning i 28:e lönegraden kunna förvärva en person med tillräckliga kvalifikationer i personligt hänseende. Då emellertid denne föredragande skulle hava att utöva inspektion bland annat över undervisningen vid lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitutet vid Alnarp och det i övrigt måste anses angeläget med hänsyn till inspektionsarbetet, att nödig auktoritet gåves åt inspektionsförrättaren, syntes det jämväl styrelsen, som örn ifrågavarande föredragande borde givas byråchefs tjänsteställning. I likhet med utredningen ville därför även styrelsen förorda, att en särskild undervisningsbyrå upprättades inom styrelsen. Beträffande denna byrås arbetsuppgifter kunde styrelsen även i huvudsak ansluta sig till utredningens förslag. Inspektionen över vissa slag utav specialundervisning, såsom mejeriskolor och elevmejerier ävensom specialkurser för ladugårdsförman och svinskötare m, m., syntes dock fortfarande som regel böra handhavas av respektive statskonsulenter, givetvis i samverkan med undervisningsbyrån.

Vidkommande härefter de lantbruksekonomiska ärendena, syntes det styrelsen, som örn läget beträffande dem vore i förevarande avseende något annorlunda. Någon klar avgränsning mellan de lantbruksekonomiska och de egentliga jordbruksfrågorna syntes nämligen knappast kunna göras, då dessa frågor ofta sammanhängde och ej sällan ingrepe i varandra. I själva verket kunde det sålunda sägas, å ena sidan, att växtodling och husdjursavel, vilka utredningen förlagt till jordbruksbyrån, vore i högsta grad lantbruksekonomiska problem, medan, å andra sidan, exempelvis tillverkningen av smör och ost naturligen sammanhängde med själva jordbruksproduktionen. Åstadkommandet av en enhetlig smörkvalitet och framställandet av olika standardtyper utav ost sammanhängde så nära med själva jordbruksproduktionen, att förekommande ärenden härom naturligen borde vara tillförda föredraganden av egentliga jordbruksärenden.

Styrelsen ansåge för sin del, att en klarare uppdelning skulle åstadkommas beträffande här ifrågavarande arbetsuppgifter, därest man, å ena sidan, till en grupp hänförde ärenden, som avsåge själva jordbruksproduktionen, däruti inberäknade jordbrukets förädlingsindustrier, och, å andra sidan, till en annan grupp alla ärenden, som avsåge jordbruksprodukternas avsättning i mera vidsträckt bemärkelse.

Till den förra gruppen .skulle givetvis även höra kvalitetskontroll i fråga örn jordbruksprodukterna.

Till den lantbruksekonomiska gruppen åter borde föras i huvudsak iivriga av jordbruksutredningen i detta sammanhang nämnda ärendesgrupper, det vill säga import- och exportfrågor, som berörde jordbro-

84 Kungl. Majlis proposition nr 234.

ket, samt ärenden angående avsättning av jordbruksprodukter på den inhemska marknaden, vidare reklam-, transport- och fraktfrågor, än vidare ärenden rörande jordbrukets andelsrörelse och dettas kapitalförsörjning ävensom i vissa fall statens utlåningsfonder, såvitt dessa avsåge jordbruket, samt slutligen ärenden rörande bokföringsverksamheten vid jordbruket.

Någon som helst anledning syntes emellertid icke finnas att till den lantbruksekonomiska föredraganden överföra avsättningsfrågor berörande fiskerinäringen och trädgårdsskötseln. För trädgårdsärenden borde sålunda fortfarande finnas en särskild föredragande, vilken även framdeles borde svara för trädgårdsnäringens avsättningsfrågor. Även de båda föredragandena å fiskeribyrån syntes, liksom hittills, även i fortsättningen böra handlägga avsättningsfrågor berörande fiskerinäringen, vilka i övrigt krävde en speciell sakkunskap, som icke utan vidare kunde förutsättas vara till finnandes hos föredraganden av de lantbruksekonomiska ärendena.

Såvitt det ville synas, gjorde sig i jordbruksutredningens betänkande en viss strävan gällande att göra föredragandens för de lantbruksekonomiska ärendena arbetsområde så omfattande som möjligt, sannolikt i syfte att därmed åstadkomma ett tillräckligt underlag av förvaltningsuppgifter för upprättande av en särskild byrå för dessa ärenden. Med den avgränsning av detta arbetsområde, som styrelsen nu föreslagit och varigenom enligt styrelsens förmenande en mera naturlig uppdelning av ifrågavarande ärendesgrupper skulle erhållas, bomme nämnda arbetsområde att i avsevärd mån reduceras. Ehuru styrelsen ingalunda underskattade de lantbruksekonomiska frågornas betydelse, ville det emellertid synas styrelsen, som örn genom denna reducering av arbetsområdet tillräckligt underlag för upprättandet av en särskild byrå för de lantbruksekonomiska ärendena knappast skulle föreligga. Då, såvitt lantbruksstyrelsen kunde döma, avgörande hinder knappast borde möta för att erhålla en för föredragning av dessa ärenden fullt kvalificerad person, även örn härför erbjödes en tjänsteställning såsom byrådirektör i 28:e lönegraden, syntes ej heller av denna anledning en ny byråchefsbefattning behöva inrättas. Lantbruksstyrelsen ville därför ifrågasätta, att man tillsvidare utginge från att, sedan undervisningsärendena frånskilts från den nuvarande lantbruksbyråns arbetsområde, återstående ärendegrupper bibehölles å en enda byrå, givetvis dock med särskild föredragande för de lantbruksekonomiska ärendena. Byrån, som fortfarande borde behålla benämningen lantbruksbyrå^ skulle sålunda uppdelas i två avdelningar, av vilka den ena, som skulle omfatta de lantbruksekonomiska ärendena, lämpligen borde benämnas ekonomiska avdelningen och den andra, dit alla övriga ärenden skulle föras, gåves namnet allmänna avdelningen.

I avseende å agrikulturtekniska byrån, fiskeribyrån och administrativa byrån har lantbruksstyrelsen, i likhet med jordbruksutredningen, icke funnit anledning att föreslå någon ändring i fråga örn deras hittillsvarande arbetsuppgifter och organisatoriska ställning. Jordbruksutredningens förslag att förkorta agrikulturtekniska byråns namn till »kulturtekniska byrån» har styrelsen förklarat sig vilja förorda.

I detta sammanhang har lantbruksstyrelsen omnämnt, att de fem

Kungl. Majlis proposition nr 234.

fiskeriintendenterna för sötvattensfisket i skrivelse till styrelsen ifrågasatt, att fiskeribyrån måtte delas i två byråer, den ena för ärenden rörande saltvattensfisket och den andra för ärenden rörande sötvattensfisket, samt att vardera byrån skulle förestås av en byråchef. De båda fiskeriintendenterna för saltvattensfisket hade instämt i skrivelsens syfte. Med hänsyn till den nuvarande omfattningen av byråns administrativa uppgifter och övriga rådande förhållanden har dock styrelsen ansett sig icke böra för närvarande framställa något förslag uti angivna riktning.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Ur facklig synpunkt syntes det måhända naturligare att hänföra alla ärenden, som berörde husdjursaveln, sålunda även stuteriärendena, till en och samma byrå. Härför skulle tala, att örn avvecklingen av statskonsulentbefattningarna på husdjursavelns område bleve verklighet, speciell sakkunskap på detta område erfordrades hos vederbörande byråchef. Förslaget örn inrättande av en särskild lantbruksekonomisk byrå syntes vara värd allt beaktande, även örn det i praktiken ofta nog syntes bliva svårt att avgöra, vilka ärenden som rätteligen borde hänföras till denna eller annan byrå. Vad trädgårdsskötseln beträffade, syntes dennas representation inom förvaltningen enligt förslaget vara anmärkningsvärd, i det att hithörande ärenden skulle hänföras till jordbruksbyrån, men byrådirektören för trädgårdsärenden placeras å undervisningsbyrån.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. De frågor, som rörde jordbrukets ekonomi, borde lå en representant i byråchefs ställning. De vetenskapliga jordbruksekonomiska utredningarna torde genom lantbrukshögskolans tillkomst bliva tillgodosedda. För det fortgående praktiska arbetet för jordbruksnäringens stöd under kristiden och vidare utveckling för framtiden vore det oundgängligen nödvändigt, att det centrala ämbetsverket ägde tillgång till tillräckliga krafter för ekonomiska utredningar. Endast därigenom syntes det bliva möjligt för styrelsen att kunna erhålla den översikt över de invecklade jordbruksekonomiska sammanhangen och den kännedom angående verkningarna av de olika statliga åtgärder för de särskilda grenarna av jordbruksnäringen, som vore nödvändiga för den centrala ledningen.

Malmöhus läns hushållning sällskaps förvaltningsutskott. Förvaltningsutskottet instämmer i jordbruksutredningens uppfattning, att största möjliga kontakt mellan det statliga organet för lantbrukets främjande och det praktiskt arbetande jordbruket bör upprätthållas. Utskottet befarar emellertid, att den föreslagna anordningen härvid skall visa sig mindre effektiv, i det att byråchefernas maktpåliggande arbete å tjänsterummet under alla förhållanden komme att starkt begränsa deras möjligheter att företaga resor. Det kunde därför enligt utskottets uttalade mening ifrågasättas, örn icke syltet mera effektivt vunnes därigenom, att byråchefernas antal icke gjordes större, än att deras högt kvalificerade arbetskraft bleve helt uttnyttjad vid ärendenas föredragning, under det att den kontakt med det arbetande jordbruket, som kunde uppnås genom tjänsteresor till landets olika delar, överlämnades till tjänstemän i mellangraderna, närmast motsvarande de nuvarande statskonsulenterna. Att n.ågon uppdelning av lantbrukssty-

Departements-

chefen.

86 Kungl. Marits proposition nr 234.

reisen under alla förhållanden vöre erforderlig, har synts utskottet otvetydigt framgå av utredningen.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Förvaltningsutskottet tillstyrker förslaget örn utökad byråindelning. Upprättandet av en särskild byrå för undervisningsärenden vore särdeles behövligt, varvid inspektionen borde inflytta i lantbruksstyrelsen. Beträffande lantbruksekonomiska byrån har utskottet uttalat farhågor för att det skulle bliva ganska svårt att uppdraga gränserna för denna byrås arbetsområde.

Förvaltningsutskottet har ifrågasatt, huruvida det icke vöre välbetänkt att upprätta en särskild byrå för sötvattensfisket.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Förslaget örn lantbruksstyi*elsens organiserande på sju byråer vore mindre lyckligt. Enligt utskottets uppfattning vore det tillfyllest att endast öka antalet till fem eller med den nya stuteribyrån. Vad angår den föreslagna undervisningsbyrån har utskottet uttalat, att någon byråkratisering av lantbruksundervisningen ej borde få förekomma. Undervisningsverksamhetens allt för intima inorganiserande under ett centralt ämbetsverk syntes lätt kunna leda därtill. Inför denna möjlighet vore ett bibehållande av nuvarande inspektionsförfarande avgjort att föredraga, helst det ställde sig för statsverket billigare. Ben föreslagna lantbruksekonomiska byrån syntes utredningen huvudsakligen hava tänkt sig mera för de statsuppgifter, som kunde förväntas, än för de redan föreliggande. På det ekonomiska området syntes dock alltjämt de fria formerna vara avgjort att föredraga, och därför syntes ett statligt ingripande i dessa organisationsfrågor föga önskvärt. Utreduingens förslag örn inrättande av de två nu berörda byråerna syntes sålunda mera vara ett utslag av den allt vanligare uppfattningen, att staten skall ordna alla frågor enligt enhetliga linjer till större uniformitet än av vunnen erfarenhet, i vad mån näringslivet därigenom kunde befrämjas. Genom en organiserad arbetsuppdelning inom lantbruksbyrån mellan därvarande två byrådirektörer syntes en betydlig avlastning av byråchefens för lantbruksbyrån arbetsbörda kunna ernås.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap. Lantbruksstyrelsens uppdelning på sju byråer vore välbetänkt. Särskilt uppdelningen av den nuvarande lantbruksbyrån på en jordbruks-, en undervisnings- och en lantbruksekonomisk byrå syntes vara absolut nödvändig med hänsyn till mångfalden av ärenden inom ifrågavarande byrås verksamhetsområde samt de ökade kraven på specialkunskap vid handläggning av desamma. Huruvida den föreslagna avgränsningen av de olika byråernas verksamhetsområde liksom förslaget angående antalet tjänstemän på varje byrå vore i alla detaljer det mest ändamålsenliga, därom ville däremot sällskapet icke uttala någon mening. Det syntes emellertid kunna ifrågasättas, örn det icke vore lämpligt att överföra alla frågor berörande husdjursaveln till en och samma byrå i stället för att såsom föreslagits uppdela dessa ärenden dels på stuteribyrån, dels på jordbruksbyrån.

Enligt jordbruksutredningens mening skulle en överflyttning till lantbruksstyrelsen av de förvaltningsuppgifter, som för närvarande ankomma på stuteriöverstyrelsen, böra föranleda inrättande inom lantbruksstyrelsen av en särskild byrå, benämnd stuteribyrån. I vissa av de avgivna yttrandena har visserligen ifrågasatts, huruvida icke handlägg-

87 Kungl., Maj:ts proposition nr 234.

niagen av hästavelsärendena ävensom av de på lantbruksbyrå för närvarande ankommande ärendena rörande Imsdj ursskötseln i övrigt borde koncentreras till en särskild byrå. En sådan anordning skulle dock sannolikt visa sig mindre lycklig. Dels torde det möta svårigheter att kunna besätta befattningen såsom chef å en sådan byrå med en person, som ägde ingående sakkunskap beträffande båda dessa grenar av husdjursskötsel^ dels torde ock hästavelsärendena i och för sig vara av den speciella natur, att de lämpligen böra få sin egen målsman inom styrelsen genom cn tjänsteman i byråchefs ställning. Såsom jag förut antytt biträder jag för min del utredningens förslag, att inom lantbruksstyrelsen nyorganiseras en byrå för ärenden rörande hästväsendet, benämnd stuteribyrån. Under denna byrå skulle givetvis sortera statens hingstdepåer och stuteri.

Vad härefter angår sättet för lättande av den stora arbetsbelastning, som påvilar den nuvarande lantbruksbyrån och särskilt byråns chef, är jag med utredningen ense därom, att någon utväg för en rationell lösning av denna fråga icke står att vinna på annat sätt än genom att uppdela byrån i fråga i två eller flera byråer. Detta synes mig vara så mycket nödvändigare, som styrelsens förvaltningsuppgifter nu skulle utökas dels genom inflyttande i styrelsen av inspektionen över de lägre undervisningsanstalterna på lantbrukets område och genom vidgad verksamhet från styrelsens sida i avseende å denna undervisnings ordnande m. m., dels ock genom större alctgivande på och undersökning inom styrelsen av de jordbruksekonomiska spörsmålen.

Enligt utredningens förslag skulle den nuvarande lantbruksbyrån uppdelas på tre byråer, en jordbruksbyrå, en undervisningsbyrå och en lantbruksekonomisk byrå. Den ledande principen vid upprättande av detta förslag har varit att genom tillskapande av mera begränsade arbetsområden möjliggöra för vederbörande byråchefer att helt överblicka och behärska arbetsmaterialet och få tid övrig för initiativtagande, ledande och inspekterande verksamhet, en var inom sitt speciella område. I enlighet med denna princip har ock utredningen avsett, att ifrågavarande byråchefer icke skulle för hjälp i arbetet hava tillgång till mera kvalificerade tjänstemän — tjänstemän i mellangrads ställning — utan härutinnan i allmänhet vara hänvisade allenast till icke-ordinarie befattningshavare (amanuenser).

Mot denna lösning av organisationsfrågan hava i de avgivna yttrandena anförts vissa, så vitt jag kan finna, vägande erinringar. Sålunda har allmänna civilförvaltningens lönenämnd framhållit, att genom en uppdelning av den nuvarande lantbruksbyrån på tre byråer ämbetsverket bleve i viss mån överorganiserat. Detta förhållande har synts lönenämnden särskilt framträdande i betraktande av att å dessa byråer icke skulle finnas tjänstemän i mellangrads ställning, utan det mera kvalificerade arbetet utföras uteslutande av byråcheferna själva, varigenom

88 Kungl. May.ts ■proposition nr 234.

organisationen i avsevärd män komme att avvika från vad som eljest i allmänhet kommit i tillämpning inom de centrala ämbetsverken och där befunnits ändamålsenligt. Nämnden har därför ifrågasatt, huruvida icke den såsom nödvändig ansedda byråuppdelningcn borde begränsas till två byråer, den ena för undervisningsärenden och lantbruksekonomiska ärenden och den andra för övriga, till den nuvarande lantbruksbyrån hörande ärenden. Liknande synpunkter hava framförts av lantbruksstyrelsen och Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Lantbruksstyrelsen har ansett uppdelningen av den nuvarande lantbruksbyrån kunna på det sätt begränsas till två byråer, att de av utredningen föreslagna jordbruks- och lantbruksekonomiska byråerna förenas till en byrå. Vidare hava statskontoret, lantbruksstyrelsen och förvaltningsutskotten inom Stockholms läns och stads samt Hallands läns hushållningssällskap ställt sig tveksamma till frågan, huruvida en avgränsning i avseende å arbetsuppgifterna mellan de föreslagna jordbruks- och lantbruksekonomiska byråerna låter sig genomföra.

Uppenbart synes mig vara, att den av utredningen ifrågasatta uppdelningen av lantbruksbyrån på icke mindre än tre byråer skulle, även om hänsyn tages till den av utredningen åsyftade, starkare inriktningen av lantbruksstyrelsens ämbetsförvaltning på lantbruket berörande undervisnings- och jordbruksekonomiska spörsmål, komma att innebära en viss överorganisering. Den föreslagna organisationen kan befaras leda till att byråchefernas å de tre byråerna förhållandevis dyrbara tid och arbetskraft komme att i viss utsträckning ägnas åt arbetsuppgifter, som mycket väl och med fördel kunde överlämnas åt kvalificerade befattningshavare i lägre tjänsteställning än byråchefs. Avsaknaden av dylika tjänstemän skulle säkerligen medföra vissa olägenheter i avseende å byråarbetets ombesörjande under byråchefens semester, under hans frånvaro från tjänsterummet på grund av tjänsteresor m. m. Härtill kommer ock den påtalade svårigheten att finna en lämplig avgränsning mellan de arbetsuppgifter, som skulle åvila den lantbruksekonomiska byrån, å ena, och jordbruksbyrån, å den andra sidan.

Jag finner det därför nödigt och lämpligt, att den ifrågasatta byråuppdelningen begränsas till två byråer. En sådan byråorganisation skulle förutsätta anställande av för kvalificerat byråarbete kompetenta befattningshavare i mellangrads ställning, varigenom vederbörande byråchef skulle kunna helt ägna sig åt ärendenas föredragning ävensom åt initiativrik verksamhet inom vederbörande byrås förvaltningsområde. Åt dylika biträdande tjänstemän skulle ock kunna vid behov anförtros den på byråcheferna ankommande inspektionsverksamheten.

I avseende å de förslag till uppdelning av lantbruksbyrån på två byråer, som enligt vad jag nyss omförmält framkommit i de avgivna yttrandena, torde jag vad först angår sammanförandet av de lantbruksekonomiska- och undervisningsärendena till en och samma byrå få framhålla,

89 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

att mot en dylik lösning givetvis kan göras samma erinran, som ^ag nyss anmält beträffande utredningens förslag, nämligen att några klara gränser mellan de lantbruksekonomiska ärendena och de egentliga jordbruksärendena knappast låta sig uppdragas, då dylika ärenden ofta sammanhänga med och ingripa i varandra. Ur denna synpunkt synes mig en bestämd fördel ligga i förslaget att hänföra undervisningsärendena till en särskild byrå men i övrigt låta jordbruksärendena i allmänhet, däri inbegripet jämväl de ekonomiska frågorna, kvarbliva å den nuvarande lantbruksbyrån.

Sistnämnda förslag synes mig emellertid innebära en annan, icke mindre framträdande olägenhet. Den ärendesgrupp, nämligen undervisningsärendena, som vid en sådan anordning skulle avdelas från den nuvarande lantbruksbyrån, är av relativt ringa omfattning. Såsom jag redan antytt har en särskild byrå för undervisningsväsendet ansetts motiverad framför allt med hänsyn till de nya förvaltningsuppgifter på lantbruksundervisningens område, som vid en blivande organisationsförändring skulle tillföras lantbruksstyrelsen. I stort sett skulle, såvitt jag kan finna, ett genomförande av nu ifrågavarande förslag icke i önskvärd grad åvägabringa välbehövlig lättnad i den arbetsbörda, som åvilar den nuvarande lantbruksbyrån och som ansetts betinga en förändring i denna byrås nuvarande organisation. Frågan örn en lämplig uppdelning av byrån i fråga synes sålunda erbjuda betydande svårigheter.

Emellertid möta här två ärendesgrupper, som i sig innesluta betydande förvaltningskomplex och som var för sig lämpligen synas kunna bilda kärnan i förvaltningsuppgifterna vid en klyvning av den nuvarande lantbruksbyrån i två byråer. Jag syftar härvid dels på ärendena rörande husdjursskötselns främjande, dels på de nyss omhandlade undervisningsärendena. Kring dessa båda ärendesgrupper såsom centrala arbetskomplex — ärendena rörande husdjursskötseln å den ena och ärendena rörande lantbruksundervisningen å den andra byrån — synes en uppsortering av den nuvarande lantbruksbyråns övriga arbetsuppgifter kunna ske i ändamål att ernå en möjligast jämn fördelning av arbetsbördan å de båda byråerna. Det är givetvis icke min mening att i detta sammanhang uppdraga några bestämda riktlinjer för en dylik fördelning av ärendena. Frågan härom torde få undersökas och övervägas, sedan riksdagen fattat sitt beslsut i anslagsfrågan. Jag torde dock här antydningsvis få angiva, huru enligt mitt förmenande en sådan uppdelning av ärendena på de två byråerna lämpligen skulle kunna ordnas.

Till en nyinrättad under visning sbyrå torde sålunda böra i första hand förläggas ärenden, som röra undervisningen i lantbruks-, lantmanna- och lanthushållsskolor samt inspektionen över denna undervisning, ävensom undervisningen vid lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitutet i Alnarp och vid lanthushållningsseminariet i Rimforsa. Vidare torde hit böra hänföras ärenden angående specialundervisningen å lantbrukets örn-

90 Kungl. Marits proposition nr 234.

råde, såsom mejeriskolor ävensom olika slag av specialkurser, såsom utbildningskurser för ladugårdsförman, svinskötare m. fl., fortbildningskurser för mejeripersonal, undervisning för i mindre jordbruk deltagande män och kvinnor ävensom av hushållningssällskapen anordnade resor för lantbrukets studerande. Men därutöver synas å denna byrå kunna förslagsvis handläggas ärenden rörande det mindre jordbruket, innefattande överinseendet och kontrollen över de med statsmedel understödda åtgärderna till höjande av sådant jordbruk, ärenden rörande tillsyn m. m. över de med statsmedel understödda kemiska stationerna, ärenden rörande befrämjandet av fröodlingen genom statens centrala frökontrollanstalt och dess filial ävensom de lokala frökontrollanstalterna, ärenden rörande statsunderstödd växtförädling genom Sveriges utsädesförening och den praktiskt vetenskapliga verksamheten vid Weibullsholm samt slutligen ärenden rörande mossodlingar och övrig försöksverksamhet.

Till lantbruksbyråns arbetsområde skulle efter denna utflyttning till den nya undervisningsbyrån av nuvarande arbetsuppgifter komma att höra ärenden rörande främjande av nötboskapsavel, svinavel samt fåroch getavel ävensom av kontrollföreningsverksamheten, ärenden rörande biskötselns och fjäderfäskötselns främjande, ärenden rörande växtodling, i den mån dessa ej ankomma på annan byrå, ärenden angående mejerihanteringen, provning av jordbruksmaskiner och redskap, hushållningssällskapens organisation och verksamhet samt hos hushållningssällskapen anställda, med bidrag av statsmedel avlönade sekreterare och konsulenter m. fl. och deras verksamhet, ävensom ärenden rörande lantbrukets ekonomi, såsom lantmannaprodukternas avsättning, jordpolitiken och jordbrukets kreditförhållanden, statens utlåningsfonder, såvitt dessa avse jordbruket och ej ankomma å annan byrå inom styrelsen, lantmannakooperation samt jordbrukets förädlingsindustrier. Slutligen torde å denna byrå ock böra handläggas sådana allmänna lantbruksärenden, som icke i instruktion eller arbetsordning tilldelats viss byrås föredragning.

I detta sammanhang torde jag få framhålla, att den organisationsförändring, som jag nu ifrågasätter, icke torde böra betraktas såsom definitiv, utan fastmera anses såsom en provisorisk anordning i avvaktan på vunnen närmare erfarenhet rörande de nya förvaltningsuppgifter, som i samband med organisationsförändringarna skulle tillföras lantbruksstyrelsen. Härav följer enligt min mening, att den nya undervisningsbyrån tillsvidare icke bör uppföras å ordinarie stat.

I fråga örn lantbruksstyrelsens övriga byråer synes mig ingen annan ändring i organisation eller förvaltningsuppgifter böra vidtagas än att i enlighet med jordbruksutredningens förslag agrikulturtekniska byrån erhåller den ändrade benämningen kulturtekniska byrån. Den på tal förda frågan örn en uppdelning av den nuvarande fiskeribyrån på tvenne byråer har jag sålunda icke ansett i förevarande sammanhang böra upptagas till prövning.

91 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Enligt mitt förslag skulle alltså lantbruksstyrelsen organiseras på följande sex byråer, nämligen lantbruksbyrån, stuteribyrån, kulturtekniska byrån, fiskeribyrån,

administrativa byrån samt undervisningsbyrån.

2. Personalbehov.

Jordbruksutredningen bar ifråga örn personaluppsättningen inom lantbruksstyrelsen efter omorganisationen inledningsvis anfört, att, då utredningen vad angår jordbruks-, undervisnings- och lantbruksekonomiska byråerna i princip funnit ordinarie mellangradstjänster föga lämpliga, dylika tjänster i utredningens förslag inskränkts till minsta möjliga antal. Endast där förekomsten av specialärenden, beträffande vilka chefen för byrån i allmänhet icke kunde förväntas äga erforderlig direkt sakkunskap, komme att göra sådant påkallat, har utredningen ansett sig böra föreslå tjänst av här ifrågavarande slag.

a. Lantbruks- och undervisningsbyråerna.

Å den nuvarande lantbruksbyrån tjänstgöra för närvarande 1 byråchef (B 30), 2 byrådirektörer (B 26), av vilka sistnämnda den ene är föredragande i trädgårdsärenden, samt 1 första amanuens och 1 amanuens ävensom statskonsulenterna.

Jordbruksutredningen, som i sitt förslag till personaluppsättning utgår från en uppdelning av den nuvarande lantbruksbyrån på tre byråer, en jordbruksbyrå, en undervisningsbyrå och en lantbruksekonomisk byrå, föreslår, att byrådirektören för trädgårdsärenden överflyttas till undervisningsbyrån, till vars arbetsområde skulle hänföras, bland annat, ärenden rörande trädgårdsundervisning, samt att den andre byrådirektörsbefattningen indrages och den nuvarande innehavaren uppföres å övergångsstat med skyldighet för honom att under övergångstiden tjänstgöra inom styrelsen, dock utan direkt anknytning till någon viss byrå.

Enligt utredningens mening skulle den ifrågasatta organisationsförändringen påfordra en ökning i de nuvarande arbetskrafterna med 2 byråchefer, varjämte för undervisningsbyrån skulle erfordras 1 förste amanuens samt för lantbruksekonomiska byrån 1 byråinspektör å extra stat för mejeriärenden (B 24) ävensom 1 amanuens. Under övergångstiden förutsättes statskonsulenten i mejerihushållning å övergångsstat bliva förordnad å nyssnämnda byråinspektörsbefattning, varjämte en förste amanuenstjänst ej heller skulle under övergångstiden behöva tillsättas.

En ledamot av utredningen, frih. Lilliecreutz, har ansett, att den arbetsbörda, som skulle komma att påvila byråchefen å undervisningsby-

Departements-

chefen.

92 Kungl. Marits proposition nr 284.

rån, med nödvändighet krävde, att där placerades ytterligare en byrådirektör. Samma reservant har ock ansett utredningens förslag i avseende å inspektionen av den kvinnliga lägre lantbruksundervisningen otillfredsställande.

I utlåtande över utredningens betänkande har allmänna civilförvaltningens lönenämnd uttalat, att därest såsom nämnden föreslår den nuvarande lantbruksbyrån uppdelades i allenast två byråer, en lantbruksbyrå och en undervisningsbyrå, sistnämnda byrå borde utrustas med en särskild arbetskraft i byrådirektörsställning (B 28) för undervisningsärenden. För de speciella arbetsuppgifterna i avseende å trädgårdsskötseln och mejerihanteringen borde avses byråinspektörsbefattningar (B 24). Skulle åter utredningens organisationsförslag komma till genomförande, borde byrådirektören för trädgårdsärenden uppföras å övergångsstat och för dessa ärenden inrättas en byråinspektörsbefattning å extra stat.

En reservant inom nämnden, ledamoten N. A. Nilsson, som visserligen varit ense med nämndens majoritet angående behovet av en begränsning av byråernas antal till två, har emellertid uttalat betänkligheter mot att inrätta en byrådirektörstjänst för undervisningsärenden och ansett det böra tagas under övervägande, örn det ej vore lämpligare att uppdraga inspektionen åt någon kvalificerad kraft på skol- och forskningsväsendets område och inordna skolärendenas centrala handläggning under någon av de två jordbruksbyråerena.

Lantbruksstyrelsen, som likaledes utgått från en organisation av den nuvarande lantbruksbyrån på två byråer, en lantbruksbyrå och en undervisningsbyrå, har ifrågasatt, att för tillgodoseende av personalbehovet å ifrågavarande byråer inrättas följande nya befattningar, nämligen för lantbruksbyrån 1 byrådirektör för lantbruksekonomiska ärenden (B 28), 1 byråinspektör för husdjursskötsel (B 24), 1 byråinspektör för mejeriärenden (B 24), de båda sistnämnda under förutsättning att statskonsulenterna indragas, samt 1 byråagronom (B 21). För undervisningsbyrån avser styrelsen nyinrättande av 1 byråchefsbefattning, varjämte till denna byrå skulle överflyttas den ena av byrådirektörsbefattningarna å den nuvarande lantbruksbyrån. Denna sistnämnda tjänst skulle dock förändras till byråinspektörstjänst vid den nuvarande tjänstinnehavarens avgång från tjänsten.

I detta sammanhang torde jag ock få omförmäla, att svenska mejerikonsulentföreningen i skrivelse den 29 januari 1933 hemställt, att vid framläggande för riksdagen av förslag till lantbruksstyrelsen omorganisation statskonsulentbefattningen i mejerihushållning måtte ersättas med en byrådirektörsbefattning i lönegrad B 28.

Då jag i det föregående förordat en uppdelning av den nuvarande lantbruksbyrån i allenast två byråer, en lantbruksbyrå och en undervisningsbyrå, med tjänstemän i mellangradsställning såsom vederbörande byrå-

93 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

chefs medhjälpare, är det uppenbart, att mitt förslag till personaluppsättning å ifrågavarande två byråer måste väsentligt avvika från jordbruksutredningens förslag. På sätt lantbruksstyrelsen föreslagit bör sålunda enligt min mening å lantbruksbyrån nyanställas en byrådirektör för lantbruksekonomiska ärenden med föredragningsskyldighet. Jag kan dock icke ansluta mig till styrelsens förslag i fråga örn denne befattningshavares lönegradsplacering, utan vill jag förorda, att befattningen i fråga placeras i lönegraden B 26. I avvaktan på närmare erfarenhet rörande de på innehavaren ankommande göromålen synes mig befattningen nu icke böra uppföras å ordinarie stat.

Då jag vidare förordat, att statskonsulenterna indragas, torde å lantbruksbyrån böra, likaledes i enlighet med lantbruksstyrelsen förslag, nyinrättas 1 byråinspektörsbefattning för husdjursskötsel samt 1 sådan befattning för mejeriärenden, båda med placering i lönegrad B 24. Svenska mejerikonsulentföreningens förslag örn inrättande av en byrådirektörsbefattning i lönegrad B 28 för mejeriärenden anser jag mig sålunda icke kunna tillstyrka. Ej heller finner jag mig kunna förorda ett tillmötesgående av lantbruksstyrelsen förslag örn inrättande av en byråagronombefattning, utan torde i stället byrån böra tilldelas ytterligare 1 amanuens.

Vad undervisningsbyrån angår, bör för denna byrå avses följande nya befattningar, nämligen 1 byråchef samt 1 byråinspektör, den sistnämnde, med placering i lönegrad B 24. Jag finner mig sålunda icke böra understödja tanken på att helt överlämna inspektionsverksamheten åt arbetskraft utom styrelsen. Hinder bör dock icke föreligga, att, därest viss inspektionsuppgift icke skulle medhinnas av byråns egen personal, sådant uppdrag lämnas åt utanför styrelsen stående kvalificerad person. Enär, såsom jag förut förordat, undervisningsbyrån icke skulle uppföras å ordinarie stat, torde ej heller nyssnämnda två befattningar nu böra upptagas å lantbruksstyrelsen ordinarie stat.

Jag har förut uttalat såsom mili mening, att tillräcklig anledning icke förefinnes att inom lantbruksstyrelsen bibehålla en särskild föredragande för trädgårdsärenden. Byrådirektörsbefattningen för trädgårdsärenden bör sålunda indragas och den nuvarande innehavaren uppföras å övergångsstat. Å Kungl. Majit torde få ankomma att, i samband med beslut örn ärendenas fördelning å lantbruks- och undervisningsbyråerna, bestämma den byrå, å vilken sagda befattningshavare skall tjänstgöra. Med den av mig föreslagna förstärkningen i arbetskrafterna å här ifrågavarande byråer skulle enligt min mening ej heller den andre å den nuvarande lantbruksbyrån anställde byrådirektören bliva behövlig, utan torde jämväl denna befattning böra indragas och den nuvarande tjänstinnehavaren uppföras å övergångsstat. Jag förutsätter emellertid, att denne tillsvidare förordnas att uppehålla den icke-ordinarie byråinspektörsbefattningen å undervisningsbyrån, vadan denna tjänst under övergångstiden icke

94 Kungl. Majlis proposition nr 234.

Departements-

chefen,

skulle behöva nytillsättas. Likaledes torde de båda byråinspektörsbefattningarna å lantbruksbyrån icke böra tillsättas, så länge å övergångsstat finnes uppförd befattning såsom statskonsulent i boskapsskötsel respektive mejerihushållning. De å övergångsstat uppförda statskonsulenterna böra enligt min mening i fortsättningen tjänstgöra å lantbruksbyrån.

Byrådirektör för lantbruksekonomiska ärenden å lantbruksbyrån ävensom byråchef och byråinspektör å undervisningsbyrån böra äga åtnjuta lön enligt bestämmelserna i 33 § av kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 356) med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen (de s. k. extrastatsreglerna). t

b. Kulturtekniska byrån.

Å kulturtekniska byrån tjänstgöra för närvarande, förutom byråchefen (B 30), 2 förste byråingenjörer (B 26), 2 extra byråingenjörer (B 21), 1 förste amanuens och 1 extra ingenjörsbiträde. Härutinnan har jordbruksutredningen icke föreslagit någon ändring.

Lantbruksstyrelsen, som ansett arbetskrafterna å kulturtekniska byrån böra avvägas med beaktande av möjligheten att fullgöra de arbetsuppgifter, vilka betingas av en torrläggningsverksamhet av i huvudsak samma omfattning som den nuvarande, har med hänsyn till den ökade arbetsbördan å denna byrå påyrkat förstärkning av arbetskrafterna med minst två i fråga örn teknisk granskning av torrläggningsförslag kompetenta arbetskrafter. Dessa borde dock icke givas högre tjänsteställning än såsom amanuenser i 16:e lönegraden.

Vidare har styrelsen yrkat, att de två extra byråingenjörerna måtte uppföras å ordinarie stat.

Lantbruksstyrelsen förslag örn uppförande å ordinarie stat av de två extra byråingenjörerna anser jag mig under nuvarande förhållanden icke kunna tillstyrka. Vad angår frågan örn förstärkning av arbetskrafterna med 2 amanuenser vill jag erinra, att Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition föreslagit riksdagen att anvisa 4,000,000 kronor för utlämnande av statsbidrag för utförande av torrläggningsföretag, ägnade att motverka arbetslösheten. Enligt vad i propositionen utsäges, skulle efter Kungl. Maj:ts bestämmande från ifrågavarande anslag bestridas erforderliga kostnader, förslagsvis beräknade till 30,000 kronor, för de extra arbetskrafter, som erfordrades för avverkande inom lantbruksstyrelsen av inkommande ansökningar örn bidrag till torrläggningsföretag. Vid sådant förhållande synes mig särskilda medel till förstärkning av arbetskrafterna å kulturtekniska byrån nu icke påfordras. I enlighet med denna min ståndpunkt skulle sålunda den normala personaluppsättningen å kulturtekniska byrån förbliva oförändrad.

Kungl. Martts proposition nr 234.

c. Fiskeribyrån.

Personalen å fiskeribyrån består för närvarande av 1 byråchef (B 30) och 1 byrådirektör (B 28). Någon förändring härutinnan har icke ifrågasatts vare sig av jordbruksutredningen eller av lantbruksstyrelsen. Ej heller jag finner anledning att därutinnan förorda någon ändring.

d. Stuteribyrån.

Å stuteriöverstyrelsens stat finnas, såsom jag förut anfört, upptagna 1 överdirektör (arvode enligt 5 § avlöningsreglementet), 1 byrådirektör (B 26), 1 notarie (B 21) samt 1 kontorsbiträde (B 4). De båda förstnämnda befattningshavarna befinna sig i pensionsåldern.

Jordbruksutredningen har avsett, att å den nya stuteribyrån inom lantbruksstyrelsen skulle, förutom byråchefen, placeras en förste amanuens. Då sålunda enligt utredningens mening vid en indragning av stuteriöverstyrelsen och överflyttning till lantbruksstyrelsen av liästavelsärendena notariebefattningen icke skulle bliva erforderlig å den nya stuteribyrån inom sistnämnda styrelse, har utredningen föreslagit, att den nuvarande innehavaren av befattningen uppföres å lantbruksstyrelsens övergångsstat. Befattningshavaren i fråga skulle emellertid tillsvidare tjänstgöra å stuteribyrån, vadan med tillsättande av amanuensbefattningen borde anstå. Kontorsbiträdet skulle placeras å genom sänkning av vakant kanslibiträdestjänst i lantbruksstyrelsen ledigbliven kontorsbiträdesbefattning.

Statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd hava framhållit, att ifrågavarande notarie hos stuteriöverstyrelsen borde placeras å den nya notarietjänst, som utredningen föreslagit för lantbruksstyrelsens administrativa byrå.

Lantbruksstyrelsen har yttrat, att, örn stuteriärendena överflyttades till lantbruksstyrelsen, det vore en billig fordran, att styrelsen för ändamålet utrustades åtminstone med samma antal befattningshavare som stuteriöverstyrelsen, även örn befattningshavarnas respektive lönegrader komme att sänkas. Enligt styrelsens mening borde å stuteribyrån anställas dels en notarie med uppgift att liksom hittills handhava kassa- och räkenskapsgöromålen samt vara byråchefen behjälplig med uppsättning av koncept till byråns skrivelser, dels en förste amanuens, som skulle biträda å byrån med förekommande utredningar och uppsättning av koncept, dels ock ett kontorsbiträde. Dessutom borde ett belopp av 4,000 kronor såsom hittills anvisas för avlöning av extra arbetskraft å stuteribyrån.

Yad särskilt angår omhandlade notarie hos stuteriöverstyrelsen, har lantbruksstyrelsen anfört, att för hans uppförande å lantbruksstyrelsens ordinarie stat talade vissa andra skäl. Ifrågavarande notarie hade hittills inom stuteriöverstyrelsen ombesörjt kassa- och räkenskapsgöromålen. Denna kassarörelse, som även omfattade stuteriväsendets fond, hänförde sig icke blott till avlönings- och andra utgifter för det centrala förvalt-

-Departementschefen.

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

ningsorganet utan även hingstdepåernas och stuteriets inkomster och utgifter samt utgifterna för hästpremieringen. Efter överflyttningen till lantbruksstyrelsen av hästavelsärenden syntes den med stuteriärendena följande kassarörelsen böra hållas skild från styrelsens övriga göromål och handhavas av stuteribyråns personal, och det vore då naturligt, att notarien i fråga finge även i fortsättningen ombesörja densamma.

I det föregående har jag uttalat mig för, att å vederbörande byrå inom lantbruksstyrelsen bör såsom biträde åt byråchefen finnas en tjänsteman i mellangrads ställning, vilken under byråchefens frånvaro på grund av semester, tjänsteresor o. dyl. skulle vara skickad att utföra löpande arbete av mera kvalificerad art. Då stuteriärendenas omfattning och art synas mig utgöra skäl för att en dylik tjänsteman ställes till förfogande även åt chefen för stuteribyrån, finner jag anledning icke föreligga att uppföra nu ifrågavarande notarie å övergångsstat, utan får jag i likhet med lantbruksstyrelsen förorda, att befattningen upptages å styrelsens ordinarie stat och att i enlighet härmed den nuvarande innehavaren av nyssnämnda notariebefattning tilldelas stuteribyrån. Jag vill erinra, att jämväl 1926 års besparingssakkunniga förordat en sådan anordning. Jag torde för övrigt få tillägga, att enligt vad jag i det följande föreslår behovet av förstärkning i administrativa byråns arbetskrafter med en notarie skulle tillgodoses genom en sådan tjänsteman i icke-ordinarie ställning.

I lantbruksstyrelsens stat torde böra beräknas ett belopp av 4,000 kronor för extra arbetskraft å stuteribyrån. Däremot torde med anställande av en förste amanuens å samma byrå få tillsvidare anstå.

e. Administrativa byrån.

Administrativa byrån är för närvarande tilldelad följande antal befattningshavare, nämligen 1 byråchef (B 30), 1 sekreterare (B 24), 1 kassör och bokhållare (B 21) samt 1 notarie (B 21).

Med hänsyn till utvidgningen i lantbruksstyrelsens organisation dels genom övertagandet av stuteriärendena dels ock genom lantbruksbyråns uppdelning på tre byråer har jordbruksutredningen föreslagit, att byrån måtte såsom förstärkning i arbetskrafterna tilldelas 1 notarie (B 21) samt 1 amanuens.

Länsstyrelsen i Örebro län har ifrågasatt, örn icke vid inrättande av nya byråchefsbefattningar befattningen såsom chef för administrativa byrån kunde förändras till en sekreterar- och ombudsmannabefattning. Då chefen för administrativa byrån skulle i stor utsträckning tillhandagå övriga byråchefer med uppsättande av skrivelse, skulle det samarbete, som härför erfordrades sannolikt underlättas, om vederbörande hade en övriga byråchefer underordnad ställning. Vid en sådan anordning kunde de kamerala ärendena anförtros åt en kamrerare med föredragningsskyldighet utan ledamotskap i styrelsen.

97 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

I detta sammanhang torde jag få erinra, att ordföranden i allmänna civilförvaltningens lönenämnd, generaldirektören E. Stridsberg, i ett vid nämndens utlåtande över utredningens betänkande fogat särskilt yttrande uttalat, att intill dess lantbruksstyrelsen ombildats till huvudförvaltning kassören i styrelsen borde nedflyttas till lägre lönegrad, förslagsvis 14 lönegraden. I samma riktning har även uttalat sig ledamoten av nämnden J. A. Reinwall.

Lantbruksstyrelsen finner det knappast erforderligt, att den av utredningen föreslagna notariebefattningen uppföres å ordinarie stat, utan vore det tillräckligt med en extra ordinarie sådan. Såväl notarien som amanuensen borde hava juridisk och administrativ utbildning.

Beträffande frågan örn sänkning i lönegrad av kassörs- och bokhållartjänsten har styrelsen anfört, att enligt styrelsens instruktion fordrades av innehavaren av nämnda befattning att hava avlagt juridisk examen. Befattningshavaren i fråga hade, förutom kassa- och räkenskapsarbete, jämväl att bestrida notariegöromål i fråga örn de ärenden, som tillhörde administrativa byråchefens egen föredragning. Styrelsen har bestämt avstyrkt den ifrågasatta sänkningen.

Vad först angår den väckta frågan örn förändring av byråchefsbefattningen å administrativa byrån till en sekreterare- och ombudsmannatjänst, vill jag såsom min uppfattning framhålla, att skäl saknas för vidtagande av den ifrågasatta förändringen i tjänste- och löneställning.

Utredningens förslag örn förstärkning av arbetskrafterna å administrativa byrån med en notarie och en amanuens får jag tillstyrka. På sätt lantbruksstyrelsen förordat torde notarien böra erhålla extra ordinarie anställning med avlöning enligt 21 :a lönegraden, omfattande löneklassen 19—23. Vad slutligen angår löneställningen för den å administrativa byrån tjänstgörande kassören och bokhållaren, är jag nu icke beredd att taga ståndpunkt till det väckta förslaget örn befattningens sänkning i lönegrad. Då emellertid enligt vad jag inhämtat den nuvarande innehavaren av befattningen inom den närmaste framtiden inträder i pensionsåldern, torde befattningen vid inträffande vakans böra uppehållas allenast på förordnande, till dess förberörda fråga örn lantbruksstyrelsens ombildning till huvudförvaltning blivit avgjord.

f. Kansliskrivare och övrig biträdespersonak

Ä lantbruksstyrelsen stat finnas för närvarande upptagna 3 kansliskrivare, 6 kanslibiträden, 1 kontorsbiträde och 1 skrivbiträde. Därjämte äro hos styrelsen anställda ett antal icke-ordinarie biträden.

Jordbruksutredningen har, i anslutning till vad 1926 ars besparingssakkunniga ifrågasatt, föreslagit, att två för närvarande vakanta kanslibiträdestjänster hos styrelsen nedflyttas till befattningar i kontorsbitr-

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 saini. Nr 23U. ^

Departements-

chefen.

98 Kungl. Majlis proposition nr 234.

Departements-

chefen.

des tjänstegrad. Förut är nämnt, att den ena av dessa skulle besättas med det från stuteriöverstyrelsen övertagna kontorsbiträdet. För övrigt ingår i utredningens förslag utökning i samband med omorganisationen av biträdesgruppen med 1 extra ordinarie kontorsbiträde, 1 extra ordinarie skrivbiträde och 1 extra skrivbiträde.

I yttrande häröver har lantbruksstyrelsen, som icke haft något att erinra mot den föreslagna förändringen av två kanslibiträdestjänster till kontorsbiträdesbefattningar, ansett 3 nya icke-ordinarie biträdesbefattningar erforderliga, varvid dock styrelsen avsett tjänster i kontorsbiträdes grad. De nya biträdena vore avsedda ett för vardera av lantbruks-, undervisnings- och administrativa hyråerna. Tillika påyrkar styrelsen uppförande å styrelsens ordinarie stat av en ny kontorsbiträdestjänst. avsedd för nyssnämnda kontorsbiträde hos stuteriöverstyrelsen.

Så vitt jag kunnat finna, är det av lantbruksstyrelsen anmälda behovet av förstärkning utav arbetskrafterna i biträdesgrad väl motiverat. Jag anser mig sålunda kunna tillstyrka styrelsens förslag, dock med den ändring att ett av de begärda extra ordinarie kontorsbiträdena utbytes mot ett extra skrivbiträde.

g. Expeditionsvakter.

I antalet hos lantbruksstyrelsen anställda expeditionsvakter, utgörande 1 förste expeditionsvakt och 2 expeditionsvakter, ifrågasättes icke någon ändring vare sig av jordbruksutredningen eller av lantbruksstyrelsen.

3. Generaldirektörens samt chefens för stuteribyrån ställning.

I anslutning till av 1926 års pensionsutredning och 1926 års besparingssakkunniga framlagda förslag har jordbruksutredningen ansett sig även för sin del böra förorda, att generaldirektörsbefattningen i lantbruksstyrelsen förändras till förordnandetjänst och sålunda uppföres bland de i 5 § 1 mom. första stycket i allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente upptagna chefsbefattningarna.

Av statskontoret och lantbruksstyrelsens yttranden i ämnet framgår, att nämnda ämbetsverk icke haft något att erinra mot utredningens ifrågavarande förslag.

I detta sammanhang torde jag även få anmäla ett av allmänna civilförvaltningens lönenämnd i dess utlåtande över jordbruksutredningens betänkande framställt förslag beträffande formen för tillsättande av chef för den nya stuteribyrån inom lantbruksstyrelsen. Nämnden har erinrat, att anordningen med genom förordnande tillsatta befattningar vunnit tillämpning särskilt inom stuteriväsendet, i det att befattningarna

99 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

såsom överdirektör i den nuvarande stuteriöverstyrelsen och såsom depåchef vid statens hingstdepåer och stuteri vore tjänster, vilka tillsattes genom förordnande och å vilka avlöning utginge i form av arvode. Ett sådant ordnande av anställningsförhållandena för stuteribyråns chef skulle underlätta möjligheten att för befattningen i fråga förvärva exempelvis en ur aktiv tjänst avgången militär med framstående hippologiska insikter. Nämnden ville för sin del förorda, att befattningen såsom chef å stuteribyrån upptoges bland de i 5 § 1 mom. avlöningsreglementet omförmälda tjänster, vilka tillsättas genom förordnande på viss tid.

Nämnden framhåller vidare, att den sålunda förordade anordningen lämnade möjlighet att bestämma avlöningen till chefen å här ifrågavarande byrå oberoende av den i 9 § av gällande avlöningsreglemente intagna löneplanen. För närvarande vore arvodet till stuteriöverstyrelsens chef fastställt till ett belopp av 8,000 kronor, varvid dock förutsatts, att denne icke skulle hava att tjänstgöra i samma utsträckning som ordinarie befattningshavare i allmänhet. Då för chefen å lantbruksstyrelsens stuteribyrå borde gälla normal arbetstid, syntes arvodet till honom icke böra bestämmas till lägre belopp, än som tillkomma chefen vid Flyinge hingstdepå och stuteri — arvode 9,500 kronor — och helst nära ansluta sig till den till byråchef enligt nyssnämnda löneplan utgående begynnelselönen. För sin del ville lönenämnden förorda, att arvodet till stuteribyråns chef bestämdes till 10,000 kronor. Detta belopp sammanfölle till storleken med det arvode, som i 5 § 1 mom. av avlöningsreglementet vore fastställt för kustbevakningsinspektör vid tullverket.

I pensionshänseende syntes beträffande chefen å stuteribyrän motsvarande bestämmelser lämpligen kunna utfärdas, som nu gällde för nämnda kustbevakningsinspektör.

Lantbruksstyrelsen, som uttalat sig rörande ifrågavarande förslag, anför, att styrelsen onekligen funnit vissa skäl tala för en sådan anordning. Styrelsen anser emellertid, att arvodet i sådant fall bör fastställas till

12.000 kronor och icke till det av lönenämnden föreslagna beloppet av

10.000 kronor, då med sistnämnda belopp möjligheterna att förvärva en för befattningen fullt kvalificerad person skulle bliva ytterligare beskurna.

Beträffande förslaget att upptaga generaldirektörsbefattningen i lantbruksstyrelsen bland de i 5 § 1 mom. första stycket av gällande avlöningsreglemente omförmälda chefsbefattningarna, vilket förslag ursprungligen framlagts av 1926 års pensionsutredning och sedermera upptagits av 1926 års besparingssakkunniga och nu jämväl av jordbruksutredningen, vill jag tillstyrka detta förslag. Enligt vad jag inhämtat har den nuvarande innehavaren av generaldirektörsbefattningen intet

Departements-

chefen.

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

att erinra mot att hans befattning omändras till förordnandejänst på föreslaget sätt. Ifrågavarande chefsbefattning torde till sin karaktär vara nära jämförlig med de chefsbefattningar, vilka omförmälas i nyssnämnda författningsrum. Vid bifall till förslaget skulle chefen för lantbruksstyrelsen komma »i åtnjutande av ett årligt arvode av 19,000 kronor.

Det av lönenämnden väckta förslaget att även inrätta chefsbefattningen å stuteribyrån inom lantbruksstyrelsen såsom förordnandetjänst synes mig välbetänkt. Såsom lönenämnden erinrat hava särskilt chefsbefattningarna inom stuteriförvaltningen hittills ansetts vara av natur att böra tillsättas allenast för viss tid. Beträffande arvodet anser jag mig, örn ock med någon tvekan, böra förorda, att detsamma på sätt lantbruksstyrelsen ifrågasatt bestämmes till 12,000 kronor för år. Jag förutsätter givetvis härvid, att, därest till befattningen skulle utses person, som åtnjuter lön eller arvode av annan statstjänst, däri inbegripen lön å övergångsstat för militär beställningshavare, lian skall vara förpliktad att belt avstå sistnämnda lön eller arvode. Skulle till befattningen utses exempelvis en pensionerad beställningshavare vid armén, bör det föreslagna arvodet av 12,000 kronor minskas med ett mot pensionen svarande belopp.

I pensionsbänseende skulle för generaldirektören i lantbruksstyrelsen komma att utan vidare gälla bestämmelserna i 2 § av kungörelsen dea 29 juni 1921 (nr 456) med bestämmelser för vissa tjänstemän vid statsdepartement och andra till den civila statsförvaltningen hörande verk i fråga örn rätt till pension, sådan denna paragraf efter vidtagna ändringar numera lyder (jfr 277/1925). Däremot skulle för chefen för stuteribyrån erfordras införande i sagda kungörelse av en särskild föreskrift rörande hans pensionsrätt. I sådant hänseende synes böra komma i tillämpning vad i kungörelsen i motsvarande hänseende är stadgat för byggnadschef i byggnadsstyrelsen. Börande denna fråga framställes förslag av chefen för finansdepartementet.

För nästkommande budgetår skulle i enlighet med vad jag i det föregående anfört den ordinarie personalstaten för lantbruksstyrelsen böra bestämmas på följande sätt:

1 generaldirektör, arvode enligt 5 § i avlöningsreglementet

1 chef för stuteribyrån, arvode enligt 5 § i avlönings-

reglementet

4 byråchefer .................................B 30

1 byrådirektör ................................ B 28

2 förste byråingenjörer ........................ B 26

1 byråinspektör för husdjursskötsel ...........B 24

1 byråinspektör för mejeriärenden ........... B 24

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

1 sekreterare .................................B 24

1 kassör och bokhållare ...................... B 21

2 notarier .................................... B 21

3 kansliskrivare ..............................B 11

1 förste expeditionsvakt ...................... B 7

4 kanslibiträden .............................. B 7

2 expeditionsvakter ...........................B 5

4 kontorsbiträden ............................ B 4

1 skrivbiträde ................................ B 2.

Anm. 1. Befattningen såsom byråinspektör för husdjursskötsel tillsättes ej, så länge statskonsulent i boskapsskötsel finnes upptagen å övergångsstat.

Anm. 2. Befattningen såsom byråinspektör för mejeriärenden tillsättes ej, så länge statskonsulent i mejerihushållning finnes upptagen å övergångsstat.

Härtill skulle komma följande befattningar å övergångsstat:

Lönegrad.

2 byrådirektörer .............................. B 26

4 statskonsulenter ............................ B 24.

VII. Avdelningen för bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur.

Från och med år 1898 har riksdagen för varje år anvisat anslag till förekommande och hämmande av tuber kelsjukdomar hos nötkreatur. För innevarande budgetår är ifrågavarande anslag upptaget till ett belopp av

140,000 kronor. Med anslaget i fråga täckas de utgifter, som följa av det lantbruksstyrelsen meddelade uppdraget att övervaka och leda undersökningarna med tuberkulin och därav betingade åtgärder inom ladugårdarna ävensom övriga därmed sammanhängande åtgärder

De på lantbruksstyrelsen ankommande åtgärderna i förevarande avseende utföras inom en särskild, styrelsen underställd tuberkulosavdelning. Den å avdelningen anställda personalen utgöres av 1 föredragande (B 29), 1 tnberkuloskonsulent (B 24), 1 kansliskrivare (arvode högst 3,888 kronor) samt 1 expeditionsvakt (arvode högst 2,832 kronor). Avdelningen är uppförd å extra stat.

De i det föregående omnämnda nöttuberkulossakkunniga hava i sitt den 21 oktober 1930 avgivna betänkande angående ytterligare åtgärder för bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur förordat en kamp mot sagda sjukdom enligt i förhållande till hittills vidtagna åtgärder betydligt vidgade linjer. I detta syfte föreslås bland annat en förändrad ordning i fråga örn tuberkulosärendenas administration. I syfte att möjliggöra en närmare kontakt mellan don enskilde deltagaren och ledningen av tuberkuloskam-

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

pen förorda de sakkunniga en viss decentralisering i arbetet. Sålunda skulle för varje hushållningssällskaps område upprättas — dock endast frivilligt — en tuberkulosstyrelse, till vilken skulle överföras ledningen av tuberkulinundersökningarna, och skulle de lokala styrelserna äga självständig befogenhet att pröva ärenden om fria tuberkulosundersökningar sami kompletterande kliniska undersökningar. Där tuberkulosstyrelse ej bildades, skulle dock dessa uppgifter ankomma på den centrala ledningen. Centralledningen, som förutsättes förlagd till medicinalstyrelsen, skulle handlägga alla tuberkulosfrågor av mera vittomfattande natur, organisationsärenden och inspektionen över de lokala länsorganisationerna, samt handhava fördelningen av beviljade anslag och följa den vetenskapliga forskningen på området.

Tuberkulosavdelningen inom medicinalstyrelsen skulle bestå av en chef med placering i lönegrad B 29, en byråassistent — som förutsättes skola utgöras av någon yngre veterinär kraft — med placering i B 23 samt ett skrivbiträde.

I det föregående har jag förordat, att ärendena angående nöttuberkelsjukdomarnas bekämpande överflyttas till medicinalstyrelsen i samband med den nu ifrågasatta omorganisationen av lantbruksstyrelsen. Härav skulle följa, att inom medicinalstyrelsen inrättas en till dess veterinärbyrå ansluten avdelning för nöttuberkulosens bekämpande.

Fråga uppstår då, i vad mån någon förändring bör ske i avseende å den för dessa ärendens ombesörjande för närvarande anställda personalen.

Jordbruks^ t reci n i »gen har i detta hänseende föreslagit, att befattningen såsom kansliskrivare å den nuvarande tuberkulosavdelningen inom lantbruksstyrelsen förändras till en kanslibiträdestjänst samt att expeditionsvaktsbefattningen indrages. Dessa åtgärder skulle medföra en besparing för statsverket av 3,576 kronor. Vidare har utredningen anfört, hurusom från medicinalstyrelsens sida framhållits, att för närvarande möjlighet förefunnes till ytterligare besparing. Enligt medicinalstyrelsens förmenande skulle nämligen den för avdelningen avsedda byråveterinären, vilken enligt nöttuberkulossakkunnigas förslag skulle tillhöra 23 lönegraden, icke behöva tillsättas, så länge hos styrelsen funnes anställd en byråveterinär å övergångsstat med tjänstgöring å veterinärbyrån. Förutsättning härför vore dock. att den för sistnämnda byråveterinär beslutade ersättaren, en medicinalrådsassistent å veterinärbyrån, bleve tillsatt i samband med nyorganisationen. Då medicinalrådsassistenten skulle avlönas med ett arvode av 4.200 kronor, medan däremot för avlöning av byråveterinären skulle beräknas ett belopp av 8,124 kronor, skulle här föreligga möjlighet till en besparing, uppgående till skillnaden mellan sistnämnda båda belopp eller 3,924 kronor. Jordbruksutredningen har ansett sig böra ansluta sig till detta förslag. I ett som allt skulle sålunda en besparing genom överflyttningen uppkomma, utgörande 7,500 kronor (3,576 kronor + 3,924 kronor).

Medicinalstyrelsen. Enligt uttalande i medicinalstyrelsens yttrande över utredningens betänkande anser sig styrelsen böra i huvudsak instämma i vad utredningen anfört rörande personalbehovet å styrelsens veterinär byrå efter tuberkulosärendenas förläggande till denna byrå. Styrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. 103

vidhåller dock sin inför utredningen framförda uppfattning, att nuvarande föredraganden av tuberkulosärendena i lantbruksstyrelsen efter överflyttningen till medicinalstyrelsen bör benämnas statsinspektör för tuberkulosbekämpandet och avlönas enligt allmänna löneplanen, B 28, och nuvarande konsulenten för tuberkulosbekämpandet benämnas byråveterinär och avlönas enligt löneplanens B 24.

Lantbruksstyrelsen. Styrelsen förutsätter, att därest tuberkulosärendena överflyttas till medicinalstyrelsen, den å tuberkulosavdelningen inom lantbruksstyrelsen tjänstgörande' kansliskrivaren, som varit anställd å avdelningen i 22 år, får dit medfölja.

Vad angår löneställningen för chefen för avdelningen för tuberkulosbekämpandet inom medicinalstyrelsen, anser jag, som härom samrått med chefen för socialdepartementet, försiktigheten bjuda, att ifrågavarande befattningshavare icke placeras i högre lönegrad, än som medicinalstyrelsen föreslagit, d. v. s. i 28:e lönegraden. Då föreståndaren för tuberkulosavdelningen inom lantbruksstyrelsen befinner sig i pensionsåldern, låter sig denna ordning utan vidare genomföra.

Enligt tuberkulossakkunnigas förslag skulle byråassistenten å en blivande tuberkulosavdelning inom medicinalstyrelsen placeras i lönegrad B 23. Då emellertid den nuvarande konsulenten å tuberkulosavdelningen inom lantbruksstyrelsen tillhör 24:e lönegraden, synes det mig riktigast vara, att sistnämnda lönegradsplacering bibehålies, till dess frågan örn avdelningens framtida organisation hunnit prövas, särskilt som enligt vad utredningen anfört befattningen i fråga nu icke skulle behöva nytillsättas.

Vad slutligen angår jordbruksutredningens förslag örn sänkning av den nuvarande kansliskrivarbefattningen till kanslibiträde, synes det mig, att denna åtgärd icke nu skäligen bör ifrågakomma med hänsyn till den nuvarande innehavarens relativt långa tjänstgöring å avdelningen.

Vid bifall till vad jag sålunda förordat, skulle genom överflyttningen till medicinalstyrelsen en beräknelig besparing i personalkostnaderna uppstå av omkring 4,000 kronor.

Tuberkulosavdelningen inom medicinalstyrelsen torde tillsvidare böra bibehållas å extra stat samt utgifterna för avdelningen, åtminstone under nästa budgetår, bestridas från det under nionde huvudtiteln uppförda extra förslagsanslaget till förekommande och hämmande av tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen, i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder i sådant hänseende som hittills tillämpats. Sedermera torde böra övervägas, huruvida icke utgifterna för avdelningen från och med budgetåret 1934/1935 böra bestridas från anslag under femte huvudtiteln.

Departementschefen.

104 Kungl. Majlis proposition nr 234.

VIII. Stuteriväsendet.

Till stuteri väsend et är i riksstaten uppfört ett ordinarie förslagsanslag. Samtliga utgifter för stuteriväsendet bestridas från och med budgetåret 1930/1931 av de medel, som inflyta till statsverket på grund av kungörelsen den 4 maj 1923 (nr 87) angående anordnande av vadhållning medelst s. k. totalisator (totalisatormedel). Dessa medel uppsamlas över förslagsanslaget till stuteriväsendet i en fond, benämnd stuteriväsendets fond, från vilken utgifterna i fråga skola direkt bestridas.

Med tillämpning från och med budgetåret 1931/1932 av den principen, att förslagsanslaget till stuteriväsendet bör upptagas med samma belopp som det, vartill totalisatormedlen beräknas komma att under budgetåret inflyta, har anslaget för innevarande budgetår uppförts med 800,000 kronor.

Utgifterna för stuteriväsendet för budgetåret 1932/1933 beräknades (R.

skr. nr 54:1932 p. 7) sålunda:

Stuteriöverstyrelsen, förslagsvis ........................ kronor 42,100

Avlöningar till tjänstemän vid hingstdepåer och stuteri, förslagsvis.......................................... » 50,500

Avlöningar till övrig personal vid hingstdepåer och stu- ■

teri, förslagsvis ........................................ » 101,000

Hästavelns befrämjande, förslagsvis ...................... » 585,000

Summa förslagsvis kronor 778,600.

Under rubriken hästavelns befrämjande äro beräknade följande belopp:

Hingstdepåernas och stuteriets verksamhet .............. kronor 201,000

Hästpremieringen, förslagsvis ............................ » 354,000

Understöd åt hästavelsföreningar och för stamboksföring av hästar .............................................. » 30,000

Förslagsvis kronor 585,000.

I skrivelse den 31 augusti 1932 har stuteriöverstyrelsen gjort framställning angående anslagsbehovet för stuteriväsendet för budgetåret 1933/1934. Häröver har statskontoret den 14 september 1932 avgivit infordrat utlåtande.

Under erinran, att jag förut föreslagit stuteriöverstyrelsens upphörande den 1 juli 1933 och anordnande av en stuteribyrå i lantbruksstyrelsen, övergår jag nu att anmäla övriga stuteriväsendet berörande anslagsfrågor.

1. Avlöningar till tjänstemän vid, hingstdepåer och stuteri.

Den i utgiftsberäkningen för stuteriväsendet ingående förslagsposten å 50,500 kronor till avlöningar till tjänstemän vid hingstdepåer och stuteri disponeras enligt följande avlöningsstater:

105 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Avlöning sstat för Flyinge hingstdepå och stuteri.

Avlöningar till ordinarie befattningshavare, förslagsanslag kronor 24,100

Dyrtidstillägg, förslagsanslag ............................ » 5,000

Summa kronor 29.100.

Ordinarie avlöningsstat för Strömsholms hingstdepå.

Avlöningar till ordinarie befattningshavare, förslagsanslag kronor 16,700

Arvode till en veterinär.................................... » 2,000

Dyrtidstillägg, förslagsanslag .............................. » 2,000

Summa kronor 20,700.

Övergångsavlöningsstat för Strömsholms hingstdepå.

Läkaren, arvode ............................................. kronor 700

Tillfällig löneförbättring .................................... » 175

Summa kronor 875.

Stuteriöverstyrelsen bar för budgetåret 1933/1934 beräknat anslagsposten i fråga till samma belopp som för innevarande budgetår, med förbehåll dock för de ändringar i fråga örn de i anslaget ingående beloppen till dyrtidstillägg, som kunde påkallas av beslut örn statstjänstemännens dyrtidstillägg i allmänhet.

Den i staten för Flyinge hingstdepå och stuteri upptagna posten till Departementsdyrtidstillägg torde kunna sänkas från 5,000 till 2.400 kronor. Härigenom ehefm•

nedbringas avlöningsstaten ifråga från 29,100 till 26,500 kronor.

Beträffande Strömsholms liingsdepå föreligger förslag örn återkallande från och med den 1 oktober 1933 av förordnandet för den å övergångsstat uppförde läkaren. De skäl, som anförts för dylik åtgärd, synas mig vägande, och kommer jag senare att anmäla denna fråga för Kungl. Maj:t.

Under förutsättning att läkarens förordnande upphör nyss nämnda dag, torde det nu för ändamålet upptagna beloppet av 875 kronor kunna för nästa budgetår minskas till i runt tal 220 kronor. Frågan örn pension för läkaren torde i sinom tid komma att anmälas för Kungl. Maj:t av chefen för finansdepartementet.

I enlighet med vad jag nu tillstyrkt torde anslagsposten till avlöningar till tjänstemän vid hingstdepåer och stuteri böra för budgetåret 1933/1934 uppföras med (26,500 + 20,700 -f 220 =) 47,420 kronor eller avrundat 47,500 kronor. Anslagsposten i fråga bör fortfarande hava förslagsanslags natur. Därest riksdagen beslutar i enlighet härmed, torde avlöningsstaten för Flyinge hingstdepå och stuteri få fastställas på det ändrade sätt, jag nyss tillstyrkt.

2. Avlöningar till övrig personal vid hingstdepåer och stuteri.

I denna anslagspost, nu upptagen till 101,000 kronor, ingår ett beräknat belopp av förslagsvis 14,600 kronor till dyrtidstillägg (se IX H. T. 1930 sid. 142).

Departements-

chefen.

106 Kungl. Martts proposition nr 234.

Stuteriöverstyrelsen bär föreslagit, att anslagsposten måtte uppföras med oförändrat belopp, under förbehåll dock för den ändring i fråga örn beloppet till dyrtidstillägg, som kunde påkallas av beslut örn statstjänstemännens dyrtidstillägg i allmänhet.

Då utgifterna för dyrtidstillägg torde kunna beräknas till ungefär 10,000 kronor, lärer förevarande anslag kunna för nästa budgetår sänkas med 4,600 kronor eller från 101,000 till 96,400 kronor.

3. Hingstdepåernas och stuteriets verksamhet.

Granskningsnämnden har beträffande nu ifrågavarande anslagspost ifrågasatt en minskning med 20,000 kronor.

Den av stuteriöverstyrelsen framlagda kostnadsberäkningen framgår av följande uppställning.

Flyinge hingstdepå och

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

107 Stuteriöverstyrelsens beräkningar innefatta i jämförelse med de för innevarande budgetår godkända i huvudsak följande ändringar.

Vid Flyinge hava furagekostnaderna ökats med 14,000 kronor; å andra sidan har en sänkning skett i utgifterna för byggnaders och inventariers underhåll, jordbruk och diverse med tillhopa 5,050 kronor.

Vid Strömsholm har å ena sidan furagekostnaderna ökats med 2,780 kronor, medan å andra sidan kostnaderna för lantbeskällares underhåll, bränsle, byggnaders och inventariers underhåll samt diverse utgifter nedbragts med 5,760 kronor.

Allt som allt innebär stuteriöverstyrelsens förslag en utgiftsökning med 5,970 kronor.

Furagekostnaderna hava för Flyinge beräknats efter samma upphandlingspris som beträffande innevarande budgetår eller 14 öre per kilogram för havre, 8 öre per kilogram för hö och 4 öre per kilogram för halm samt för Strömsholm efter pris av respektive 14, 7 och 3 öre.

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Vad angår Strömsholm hava inkomsterna av språngavgifter och diverse inkomster ökats med sammanlagt 800 kronor.

Stuteriöverstyrelsen har förutsatt, att, därest besparing uppstode å någon av de i utgiftsberäkningen upptagna posterna, utom vad anginge poster avseende avlöningsförmåner, sådan besparing skulle få i likhet med vad hittills medgivits få användas till täckande av brist å annan för avlöning ej avsedd post.

Enligt stuteriöverstyrelsens beräkning skulle sålunda för bestridande avutgifterna vid statens hingstdepåer och stuteri under budgetåret 1933/1934 erfordras tillskott av statsmedel med (127,650 + 42,900 =) 170,550 kronor. Härutöver skulle vidare erfordras dels 6,000 kronor för rese- och traktamentsersättning åt chefen, fullmäktige och fullmäktiges suppleant, byrådirektören i stuteriöverstyrelsen samt depåcheferna m. fl. under tjänsteresor, dels ock, liksom hittills, 30,000 kronor för hästinköp. Behovet av anslagsmedel till hingstdepåerna och stuteriet skulle alltså, vid bifall till vad sålunda föreslagits, för budgetåret 1933/1934 beräknas till (170,550 +

6,000 + 30,000 =) 206,550 kronor eller 5,550 kronor mera än det för innevarande budgetår anvisade beloppet, 201,000 kronor.

Statskontoret har framlagt det förslag, som framgår av förestående tabell.

I detta sammanhang torde jag få till förnyad prövning upptaga frågan örn löneförbättring för den vid Flyinge hingstdepå och stuteri anställda extra stallpersonalen.

Till extra personal för ridning och dressyr av unghingstar anvisades åren 1905—1922 särskilda förslagsanslag å extra stat, vilka från och med år 1911 uppgingo till högst 4,630 kronor för år. Härmed bekostades dagavlöning och mathållning åt en kontingent av en officer och åtta man, som årligen kommenderades till Flyinge från något av de i Skåne förlagda kavalleriregementena för att biträda med de unga hingstarnas inridning och dressyr. Dessa militärkommenderingar utbyttes emellertid från och med år 1918 mot för ändamålet anställt civilt manskap. Anställandet av extra stallbetjänter medförde bland annat den fördelen, att, då återbesättande avlediga ordinarie stallbetjäntsbefattningar ifrågakomme, urval kunde ske bland de mest lämpliga extra stallbetjänter, som önskade erhålla fastare anställning. Till avlöning åt ifrågavarande extra personal upptages bland utgifterna för Flyinge hingstdepå och stuteri en särskild utgiftspost, från och med budgetåret 1931/1932 uppförd med 6,000 kronor och avsedd för avlöning till fem årsanställda extra stallbetjänter å 1,200 kronor för år. Å avlöningen utgår icke dyrtidstillägg. Utöver sagda kontanta avlöning åtnjuter extra stallbetjänt naturaförmåner av fri hostad med uppvärmning i gemensamhetsrum samt fritt bränsle till matlagning, ävensom beklädnad i likhet med ordinarie stallbetjänter (se 1930: IX. H. T. p. 35; R. skr. nr 77 p. 8).

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 234.

109 I skrivelse till Kungl. Majit den 22 oktober 1930 hemställde försvarsverkens civila personals förbund, att extra stallpersonal vid statens hingstdepåer och stuteri måtte komma i åtnjutande av löneförhöjning i likhet med vad för den ordinarie personalen vid nämnda anstalter beslutats av 1930 års riksdag. I den 30 oktober 1930 häröver avgivet remissutlåtande erinrade stuteriöverstyrelsen, att de extra stallbetjänternas kontanta årsavlöning, dyrtidstillägg oberäknat, vore allenast 150 kronor lägre än ordinarie stallbetjänts begynnelselön. De åtnjöte dessutom förberörda naturaförmåner, och vore det vidare så ordnat för dem, att de mot en månatlig utgift av 45 kronor erhölle full kost vid depån. För unga män i en ålder av 22—26 år, som antoges på prov för att, örn de befunnes lämpliga för tjänsten, framdeles i mån av behov bliva fast anställda, syntes de utgående löneförmånerna få anses vara fullt tillräckliga. Vid ärendets föredragning den 6 mars 1931 fann Kungl. Majit, i enlighet med stuteriöverstyrelsens hemställan, framställningen icke föranleda någon Kungl. Majits vidare åtgärd.

Genom motioner bringades frågan inför riksdagen såväl 1931 som 1932, därvid dock icke beslöts någon förhöjd avlöning åt berörda personal.

I sitt till stuteriöverstyrelsen ingivna förslag till beräkning av medelsbehovet för Flyinge hingstdepå och stuteri för budgetåret 1933/1934 bär depåchefen framhållit, att på grund av den långa tid, som de extra stallbetjänterna behövde tjäna för att vinna uppflyttning till ordinarie befattning, han ansåge det vara med rättvisa och billighet överensstämmande, att de efter en viss tjänstetid tilldelades någon höjning i avlöningen för att icke löneskillnaden mellan de ordinarie och extra stallbetjänterna skulle bliva oproportionerligt stor, synnerligast som tjänstgöringen vore lika. Depåchefen har därför i sitt förslag upptagit ålderstillägg till de extra stallbetjänterna med samma belopp, som gällde för de ordinarie stallbetjänterna.

Såsom framgår av stuteriöverstyrelsens förberörda statberäkning för Flyinge hingstdepå och stuteri har depåchefens nyssangivna förslag icke upptagits av styrelsen, utan har posten extra personal för ridning och dressyr för budgetåret 1933/1934 beräknats till oförändrat belopp av 6,000 kronor.

Med hänsyn till det trängande behovet att under nuvarande statsfinansiella läge i möjligaste mån nedbringa statens utgifter och i betraktande av de belopp, vartill utgifter och inkomster enligt vad den förut återgivna tabellen utvisar uppgått under budgetåret 1931/1932, finner jag mig böra ifrågasätta ytterligare sänkningar utöver vad statskontoret föreslagit.

Vidkommande Flyinge hingstdepå och stuteri torde sålunda utgifterna för 1'urage för nästa budgetår böra beräknas till 85,000 kronor. Bränsleposten torde i enlighet med statskontorets förslag kunna sättas till 5,000 kronor. Posten utskylder och utgifter i övrigt torde kunna begränsas till 15,130 kronor. Vad angår posten extra personal för ridning och dressyr vill jag däri förorda sådan höjning, att chefens för Flyinge hingstdepå och stuteri förberörda förslag till avlöningsförbättring för den extra stallpersonalen vinner beaktande. Förslaget innebär, att extrapersonalen tiller-

Departements-

chefen.

Ilo

Kungl. Martts proposition nr 234.

kännes samma rätt till ålderstillägg som den ordinarie personalen eller sålunda, att lönen skulle efter respektive 3, 6 och 9 år höjas vardera gången med 90 kronor. Enligt vad jag inhämtat skulle vid bifall till förslaget av de nuvarande extra stallbetjänterna fyra vara berättigade att från och med den 1 juli 1933 samt en från och med den 1 november 1933 komma i åtnjutande av första ålderstillägget. Då kostnaderna för ålderstilläggen sålunda skulle komma att uppgå till sammanlagt (4 X 90 + 1 X 2/3 X 90 =) 420 kronor, torde posten extra personal böra beräknas till 6,420 kronor.

Beträffande Strömsholms hingstdepå torde kostnaderna för furage, beklädnad, bränsle, lantbeskällares underhåll samt diverse utgifter kunna begränsas till respektive 13,300, 3,000, 4,000, 19,000 och 8,500 kronor. Med hänsyn till vad jag förut anfört rörande läkarens förordnande och i betraktande av personalens rätt i avseende å fri läkarvård torde posten sjukvård böra höjas till 1,000 kronor.

Med hänsyn till de belopp, vartill vissa inkomstposter uppgått under budgetåret 1931/1932, finner jag mig böra ifrågasätta viss höjning i stuteriöverstyrelsens inkomstberäkning. För egen del anser jag, att inkomsterna vid Flyinge av språngavgifter och av sålda hästar samt diverse inkomster, vilka poster för budgetåret 1931/1932 utgjort respektive 40,550 och 23,975 och 2,210 kronor, skäligen böra kunna beräknas till respektive 38,000, 16,700 och 1,000 kronor. Inkomsterna vid Strömsholm hava av stuteriöverstyrelsen beräknats till ett 800 kronor högre belopp än det för löpande budgetåret godkända. Det vill synas mig, som örn inkomsterna av språngavgifter och diverse inkomster, vilka för budgetåret 1931/1932 uppgått i runda tal till 20,300 och 3,700 kronor, böra kunna beräknas till

19,000 respektive 2,000 kronor

Utgifter och inkomster i hingstdepåernas och stuteriets verksamhet skulle sålunda beräknas på följande sätt:

Utgifter.

Summa utgifter 176,200

53,300

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. lil

Inkomster.

Språngavgifter ............................................................ 38,000 19,000

Arrendemedel och såld grässkörd m. m............. 6,165 500

Sålda hästar ................................................................ 16,700 1,000

Inkomster i övrigt .................................................... 1,000 2,000

Summa inkomster 61,865 22,500

Tillskott av statsmedel ........................................... 114,335 30,800

Summa 176,200 53,300.

Denna beräkning- innebär en minskning i statens utgifter för ifrågavarande ändamål i jämförelse med den godkända beräkningen för innevarande budgetår med (165,180 — 145,135 =) 20,045 kronor.

Skulle besparing uppstå å någon av de i utgiftsberäkningen för hingstdepåernas och stuteriets verksamhet upptagna posterna, bör lantbruksstyrelsen — utom vad angår poster avseende avlöningsförmåner -— äga använda sådan besparing till täckande av brist å annan, för avlöning ej avsedd post. Utöver de i nyss angivna tablå intagna beloppen å tillskott av statsmedel för hingstdepåerna och stuteriet, tillhopa 145,135 kronor, torde för budgetåret 1933/1934 böra upptagas dels 6,000 kronor för rese- och traktamentspenningar för personal å lantbruksstyrelsens stuteribyrå samt depåcheferna och dels 30,000 kronor till hingst- och fölinköp, vadan sammanlagda medelsbehovet för hingstdepåernas och stuteriets verksamhet kommer att uppgå till (145,135 + 6,000 + 30,000 =) 181,135 kronor eller avjämnat till 181,000 kronor. Nyss nämnda belopp å 6,000 kronor för reseersättningar torde icke få utan Kungl. Majits tillstånd överskridas. 4

4. Hästpremieringen.

Kostnaderna för hästpremieringarna äro för innevarande budgetår be-

räknade på följande sätt:

Penningpris för hästar ...................................kronor 318,500

Premieringsnämndsordförandenas arvoden .............. » 7,500

Dagarvoden till ordförandena och de av Kungl. Majit

förordnade ledamöterna ................................ » 7,500

Dyrtidstillägg till premieringsnämnsordförandena, förslagsvis ............................................... » 2,000

Rese- och traktamentsersättning, förslagsvis ............ » 15,000

Expenser och tryckningskostnader ...................... » 3,500

Summa kronor 354,000.

Enligt reglementet för den med statsmedel understödda hästpremieringen den 13 januari 1928 (nr 10) skola med uteslutande statsmedel bestridas resekostnads- och traktamentsersättning till ordförandena och de av Kungl. Majit förordnade ledamöterna i hästpremieringsnämnderna

112 Kungl. Martts proposition nr 234.

ävensom kostnaderna för anskaffande av vissa blanketter m. m. Med statsmedel oell inom underdistrikten tillskjutna medel gemensamt bekostas penningpris och skådepenningar samt inlösen av frisedlar. Jämlikt kungörelsen den 24 september 1931 (nr 333) angående ändrad lydelse av §§ 20 och 21 i förenämnda reglemente skall vid fördelning mellan statsverket och underdistrikten av kostnaderna för penningpris, skådepenningar och frisedlar iakttagas, att av statsmedel ej må för sådana premier användas mera, än att beloppet därav förhåller sig till det för samma ändamål inom under distriktet tillskjutna beloppet som 7:3; dock att, därest inom underdistriktet tillskjutits minst 3/u> av det belopp, som erfordrats till gäldande av samtliga de premier, som vid närmast föregående års besiktningsmöten inom underdistriktet beslutats skola utgå för då uppvisade hästar, ytterligare statsbidrag må, där omständigheterna därtill föranleda, kunna av Kungl. Maj:t efter framställning av stuteriöverstyrelsen lämnas för utbetalande av premier, vilka eljest på grund av brist på medel icke kunnat utgå.

Granskning snämnden har med avseende å hästpremieringarna erinrat, att hela kostnaden för penningpris m. m. för 1933 beräknats till 455,000 kronor, därav enligt förberörda beräkningsgrund 318,500 kronor skulle utgöra statens bidrag och resten 136,000 kronor falla å underdistrikten, för vilket ändamål underdistrikten hade att tillgå en särskild i samband med hästexporten under världskriget uppkommen fond. Därefter har granskningsnämnden anfört följande.

Även örn vägande skäl kunde anföras mot ett inställande av hästpremieringarna, syntes det granskningsnämnden uppenbart, att en med hänsyn till det finansiella läget företagen begränsning av premieringen och sänkning av utgående premier väl läte sig genomföra. De högsta premierna för hingstar utgjorde för närvarande 300 kronor och för ston 150 kronor. En sänkning av det sammanlagda premiebeloppet till hälften borde kunna äga rum utan att ändamålet med premieringarna därigenom träddes för nära. Huruvida detta borde genomföras genom att sänka premierna överlag med hälften eller genom att ändra grunderna för premieringarna borde göras till föremål för närmare utredning av stuteriöverstyrelsen. Därest underdistriktens nuvarande bidrag kvarstode, skulle, vid en nedsättning av det sammanlagda premiebeloppet till hälften, av statsmedel tarvas bidrag med allenast inemot 100,000 kronor. Här skulle sålunda kunna inbesparas ett belopp av cirka 220,000 kronor.

Den 4 november 1932 har Kungl. Majit, i enlighet med stuteriöverstyrelsens i skrivelser den 20 augusti, 12 september och 29 oktober 1932 framlagda förslag, utfärdat kungörelse örn ändrad lydelse i vissa delar av gällande hästpremieringsreglemente, innefattande i huvudsak, att premierna för beskälare mellan 4 och 15 års ålder med värdebokstäverna a och ab minskats med 50 kronor eller till respektive 250 och 150 kronor, att beskällare över 15 år uteslutas från penningpris, att för beskällare ej skall utgå penningpris med mindre han inom det underdistrikt, där han uppvisas, under löpande kalenderår betäckt minst 20 (nu 10) med beskäl-

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

laren likartade ston, att för betäckt, sto vid fyra års ålder penningpris ej må utgå, att skådepenning av silver skall utgå för unghingst, allenast om han är väl förtjänt att premieras, att premierna nedsättas för fölsto med värdebokstav a från 100 till 75 kronor, för fölsto med värdebokstav ab från 70 till 50 kronor och för fölsto med värdebokstav b från 40 till 20 kronor.

Den på. grund härav uppkommande besparingen skulle enligt en av stuteriöverstyrelsen gjord specificerad beräkning belöpa sig till 187,400 kronor. Kostnaderna för penningpris, skådepenningar och inlösen av frisedlar under 1934 års premieringar skulle sålunda kunna begränsas till omkring (458,800 — 187,400 =) 271,400 kronor och statens bidrag till dessa kostnader skulle enligt regeln att av statsmedel bör bestridas högst 7/10 av kostnaderna utgöra i runt tal 190,000 kronor.

Beträffande kostnaderna för rese- och traktamentsersättning till premieringsnämndernas ordförande och de av Kungl. Majit förordnade ledamöterna i dessa nämnder har Kungl. Majit den 4 november 1932 likaledes i enlighet med stuteriöverstyrelsens förslag förordnat, att tillsvidare skall beträffande hästpremieringsnämndernas sammansättning och verksamhet gälla, att av Kungl. Majit förordnad ledamot i sådan nämnd skall tjänstgöra i vederbörande nämnd allenast då lian på grund av förfall för ordföranden inkallas av denne eller av stuteriöverstyrelsen att tjänstgöra såsom ordförande. De eljest för budgetåret 1933/1934 av stuteriöverstyrelsen till 20,000 kronor uppskattade kostnaderna för rese- och traktamentsersättning beräknades härigenom komma att nedbringas till 10,000 kronor. Vidare skulle kostnaderna för dagarvoden till dessa funktionärer minskas från 7,500 kronor till 3,750 kronor.

Börande expens- och tryckningskostnaderna, för innevarande budgetår upptagna till 3,500 kronor, har stuteriöverstyrelsen med anledning av granskningsnämndens förslag örn nedbringande i allmänhet av statens expens- och tryckningskostnader anfört bland annat följande.

För stuteriväsendets eget behov förekomme icke några kostnader för blankettryck. Däremot förefunnes ett jämförelsevis ganska stort behov av blanketter för de årliga hästpremieringarna. Kostnaderna härför liksom för premieringsnämndsordförandenas expenser bestredes enligt § 20 i hästpremieringsreglementet av statsmedel. För detta ändamål upptoges årligen i beräkningen av kostnaderna för hästpremieringen ett belopp, som under en följd av år och senast enligt 1932 års statsverksproposition, IX H. T. sid. 72 och 81, beräknats till 3,500 kronor. Expens- och tryckningskostnaderna i samband med hästpremieringen hade enligt stuteriöverstyrelsen för budgetåret 1929/1930—1931/1932 uppgått till respektive 4,117 kronor 66 öre, 4,511 kronor 76 öre och 4,918 kronor 39 öre eller i medeltal 4,515 kronor. Någon minskning av ifrågavarande utgiftspost vore därför enligt stuteriöverstyrelsens mening icke möjlig.

Samtliga kostnader för hästpremieringarna 1934 hava sålunda av stuteriöverstyrelsen beräknats på följande sätt:

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 23i.

Departements-

chefen.

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Penningpris för hästar ................................ kronor 190,000

Premieringsnämndsordförandenas arvoden enligt Kungl.

Majits brev den 13 januari 1928 (5 X 1,500) .......... » 7,500

Dagarvoden till ordförandena och de av Kungl. Maj:t

förordnade ledamöterna ................................ » 3,750

Dyrtidstillägg till premieringsnämndsordförandena, förslagsvis (se 1930 års statsverksproposition, IX. H. T.

sid. 151) » 2,000

Rese- och traktamentsersättning, förslagsvis ............ » 10,000

Expenser och tryckningskostnader ...................... » 3,500

Summa förslagsanslag kronor 216,750.

Då anslagsposten till hästpremieringen under budgetåret 1932/1933, såsom förut nämnts, beräknats till 354,000 kronor, uppgår utgiftsminskningen till 137,250 kronor.

Med avseende å det för hästpremiering avsedda beloppet torde genom de på sätt nyss nämnts av Kungl. Majit vidtagna ändringarna i hästpremieringsreglementet ävensom genom Kungl. Majits berörda beslut angående hästpremieringsnämndernas sammansättning statens utgifter kunna nedbringas för penningpris, skådepenningar och inlösen av frisedlar med 128,500 kronor samt för dagarvoden och rese- och traktamentsersättning till ordförandena och de av Kungl. Majit förordnade ledamöterna i premieringsnämnderna med 13,750 kronor. I fråga örn ersättningen till premieringsnämndsordförandena vill jag erinra, att dessa befattningshavare utöver det från ifrågavarande anslag utgående arvodet å 1,500 kronor, därjämte såsom konsulenter i bästavelsfrågor åtnjuta en ersättning med vardera 600 kroner örn året från statens hästavelsfond. I betraktande därjämte att nämnda arvoden så sent som 1928 böjdes från 1,000 till 1,500 kronor och då läget kräver, att varje möjlighet till besparing iakttages, synes mig dyrtidstillägg å ifrågavarande arvoden icke böra utgå. Härigenom besparas ytterligare 2,000 kronor. I den i premieringsanslaget ingående posten å 3,500 kronor till expenser och tryckningskostnader anser jag mig med hänsyn till den av stuteriöverstyrelsen förebragta utredningen icke böra ifrågasätta någon minskning. Till bestridande av statens kostnader för hästpremieringen skulle sålunda krävas ett förslagsanslag av 214,750 kronor eller i avrundat tal 214,700 kronor. 5

5. Understöd åt hästavelsföreningar och för stamboksföring av

hästar.

Anslagsposten i fråga bar av stuteriöverstyrelsen beräknats till samma belopp som för innevarande budgetår eller 30,000 kronor.

Erinras må, att till understöd åt hästavelsföreningar avsevärda be-

115 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

lopp plägat beviljas utöver det nyss berörda särskilda anslaget å 30,000 kronor. Sålunda användes för ändamålet, efter beslut av riksdagen, viss del av avkastningen av statens hästavelsfond, varjämte Kungl. Majit med anlitande av medel från stuteriväsendets fond brukar bevilja ytterligare bidrag åt ifrågavarande föreningar. Sistberörda direkt ur stuteriväsendets fond anvisade bidrag utgjorde under 1931 sammanlagt 79.500 kronor och under 1932 24,000 kronor.

Då det synes mig vara önskvärt, att samtliga utgifter för stuterivä- Departementssendet redovisas å budgeten i vanlig ordning, vill jag förorda, att det chefen. nu förevarande anslaget till understöd åt hästavelsföreningar oell för stamboksföring av hästar uppföres med det belopp, vartill utgifterna för ändamålet — avkastningen från hästavelsfonden dock ej medräknad — i verkligheten uppgå. Jag finner nämligen den nuvarande anordningen vara mindre tilltalande, enligt vilken riksdagen vid behandlingen av statsverkspropositionen beräknar ett anslag för ändamålet av

30,000 kronor, varjämte Kungl. Majit äger befogenhet att för samma ändamål härutöver använda obegränsat belopp av medel i stuteriväsendets fond. Jag tillstyrker därför, att det belopp, som under nästa budgetår bör utgå för hithörande ändamål, måtte bestämmas av riksdagen, därvid jag dock alltjämt bortser från de medel, som utgå av avkastningen från hästavelsfonden och varom riksdagen i annat sammanhang meddelar beslut. Med hänsyn till utgifterna för ändamålet under innevarande budgetår eller 54,000 kronor vill jag förorda, att förevarande anslagsbelopp måtte för budgetåret 1933/1934 bestämmas till sagda belopp, 54,000 kronor.

6. Demonstration i hovvård och hovbeslag.

I detta sammanhang torde jag få anmäla en av läraren i hovbeslag vid veterinärhögskolan E. Akerblom i skrivelse till Kungl. Majit den 5 januari 1932 gjord framställning, avseende anordnande årligen under en månad av demonstrationsdagar i hovvård och hovbeslag på olika, efter förslag av hushållningssällskapen bestämda platser. Såsom motiv härför har Åkerblom anfört följande.

Ett sedan länge känt faktum vore, att en hästs brukbarhet kunde vara beroende på, huru vården av dess benställning, hovar och hovbeslag handhades. Genom en rationell skötsel av dessa detaljer hos unghästen kunde som obotliga ansedda lidanden förebyggas och hos äldre hästar felaktigheter avhjälpas eller sådana åtgärder vidtagas, att djur med kroniska sjukdomar fortfarande vore användbara till arbete. Ett känt faktum vore ävenledes, att hos en stor procent av den hästägande allmänheten en anmärkningsvärd okunnighet rådde rörande nämnda spörsmål. Det framstode därför som en nödvändighet, att åtgärder vidtoges för att i största möjliga mån avhjälpa förefintliga brister. De upplysningar, som vid dessa demonstrationsdagar kunde lämnas, spelade en stor roll dels ur ren brukbarhetssynpunkt, dels — och detta icke minst — ur ärft-

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

lighetssynpunkt. Allmänheten borde nämligen upplysas örn, att en viss ärftlig disposition kunde finnas för felaktiga benställningar och bovformer, även för vissa bovsjukdomar. Dessutom vore att märka, att även direkta felaktigheter i benställningen bos en häst nedärvdes.

För att ur statistisk synpunkt motivera förslaget torde det vara tillräckligt att meddela, att enligt distriktsveterinärernas årsrapporter för 1930 det förekommit i exempelvis två län — representerande det ena övervägande ardenner — det andra nordsvensk avel — 1,088 sjukdomsfall av sådan art, att ärftlig disposition, rent arv, felaktigheter i hovvård och hovbeslag kunnat tänkas medverka. Demonstrationerna — fördelade på fyra arbetsområden och platsindelningen å dessa områden så ordnad att demonstrationerna kunde upprepas på samma ort vart tredje år — skulle bedrivas av lämpliga veterinärer med biträde av vid veterinärhögskolan utbildade instruktörer. Kostnaderna, som efter ett ifrågasatt dagarvode för veterinären av 20 kronor och för instruktören av 10 kronor jämte rese- och traktamentsersättning beräknats till 8,000 kronor, förutsattes skola bestridas av totalisatormedel.

Över framställningen har remissutlåtande den 17 december 1932 avgivits av stuteriöverstyrelsen, som därvid tillika överlämnat i ärendet inhämtade yttranden från samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott, från styrelsen för veterinärhögskolan med därvid fogade yttranden av lärarkollegiet och professor G. Forssell, från medicinalstyrelsen samt från lantbrukstyrelsen. Vidare hava infordrade utlåtanden avgivits den 18 januari 1933 av styrelsen för lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp samt den 1 februari 1933 av styrelsen för veterinärinrättningen i Skara. Av yttrandena inhämtas i huvudsak följande.

Av hushållningssällskapens förvaltningsutskott, vilka samtliga yttrat sig i ärendet, hava vissa förmält sig redan hava vidtagit sådana åtgärder för undervisning i liovvård och hovslageri, att ytterligare anstalter härutinnan icke ansåges erforderliga. Flertalet hava vitsordat betydelsen av den ifrågasatta undervisningen. Som regel hava utskotten emellertid framhållit, att någon ekonomisk medverkan från hushållningssällskapen icke vore att påräkna.

Lärarkollegiet vid veterinärhö g skolan har livligt tillstyrkt kursernas anordnande och i fråga örn organisation i stort sett anslutit sig till Åkerbloms förslag. Professor G. Forssell, som i kollegiet varit av avvikande mening, ilar ansett, att anordnandet av de föreslagna demonstrationerna, åtminstone under de första verksamhetsåren, borde bliva en hushållningssällskapens angelägenhet. Styrelsen för veterinärhögskolan har i princip uttalat sin anslutning till det framlagda förslaget örn praktisk undervisning i hovvård, så mycket hellre som styrelsen hade den bestämda uppfattningen, att ännu mycken upplysning tarvades i denna för hästskötseln så viktiga fråga. I övrigt bär styrelsen anslutit sig till lärarkollegiets yttrande, vari förslaget i stort sett tillstyrkts oförändrat. Högskolestyrelsen har dock ifrågasatt lämpligheten av att på sätt från vissa håll föreslagits överlämna åt de olika hushållningssällskapen att ordna förevarande angelägenhet, vilken stuteriöverstyrelsen i stället vore bäst lämpad handhava. På denna styrelse borde sålunda ankomma att efter hörande av hushållningssällskapens förvaltningsutskott fastställa kursplaner.

117 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Medicinalstyrelsen har under förutsättning att de föreslagna demonstrationskurserna organiserades så, att de icke komma att på något sätt inverka förminskande av lärjungeantalet vid de statliga hovbeslagsskolorna i Stockholm och Skara samt vid hovbeslagsskolan å Alnarp, till exempel genom indragning av vissa hushållningssällskaps för ändamålet anvisade anslag, tillstyrkt framställningen, därvid instämmande i vad styrelsen för veterinärhögskolan i sitt i ärendet avgivna yttrande anfört.

Lantbruksstyrelsen har anfört, att enligt de av hushållningssällskapens förvaltningsutskott avgivna yttrandena vissa sällskap redan vidtagit sådana åtgärder för undervisning i hovvård och hovslageri, att ytterligare anstalter härutinnan icke ansåges erforderliga, under det att flertalet utskott vitsordat betydelsen av den ifrågasatta undervisningen. Under sådana förhållanden syntes det lantbruksstyrelsen mest ändamålsenligt, att de hushållningssällskap, som ville själva eller i samarbete med angränsande sällskap anordna demonstrationsundervisning i huvudsaklig överensstämmelse med det föreliggande förslaget, kunde erhålla skäligt bidrag härtill av totalisatormedel.

Stuteriöverstyrelsen har anfört bland annat följande.

Åtgärder för spridande av ökad kännedom örn hovvård och hovbeslag vore inom stora delar av vårt land otvivelaktigt synnerligen välbehövliga. Det av Åkerblom i sådant syfte framställda förslaget kunde tillstyrkas såsom ändamålsenligt och jämförelsevis billigt.

Med hänsyn till hästavelns intresse av att kännedom om rationell hovvård och hovbeslagskonst bleve spridd inom så vidsträckt område som möjligt, saknades icke fog för att nämnda kostnader finge bestridas av totalisatormedlen genom stuteriväsendets fond. Dock syntes det stuteriöverstyrelsen skäligen kunna begäras, att hushållningssällskapen, såsom några av dem erbjudit sig, ombesörjde de lokala anordningarna för kurserna. Kurserna borde anordnas efter i huvudsak följande plan:

»1. För meddelande av demonstrationsundervisning i hovvård och hovbeslag indelas riket enligt Kungl. Maj:ts beslut i vissa antal distrikt. Inom varje distrikt bestämmer stuteriöverstyrelsen i samråd med vederbörande hushållningssällskap lämpliga undervisningsområden på det sätt, att sådana demonstrationskurser kunna återkomma vart tredje år inom samma område.

2. Kurserna inom varje distrikt stå under ledning av en utav medicinalstyrelsen förordnad veterinär. Ledare av kurs äger att till biträde utse lämplig person, som genomgått instruktionskurs i hovbeslag vid någon av statens hovbeslagsskolor.

3. Kurserna taga sin början omkring den 20 maj och pågå omkring en månad. Deltagandet i kurserna är avgiftsfritt, dock skola de deltagare i kurserna, som dit medföra hästar, själva tillhandahålla erforderliga materialier för hovbeslag m. m.

4. Varje kurs omfattar praktiska demonstrationer i hovvård och hovbeslag samt föredrag åtföljt av diskussion och besvarande av förfrågningar.

5. Ledare av kurs samt hans biträde åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt gällande resereglemente. För varje förrättningsdag utgår dessutom arvode till ledaren med 20 kronor samt till biträde med 10 kronor.

118 Departements-

aheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

6. Efter avslutandet av varje kurs skall ledaren till stuteriöverstyrelsen avgiva redogörelse för vad under kursen förekommit ävensom räkning å egna och biträdets resekostnads- och traktamentsersättning samt särskilda arvoden.»

Kostnaderna för kurserna hava för varje distrikt av stuteriöverstyrelsen beräknats på följande sätt:

traktamentsersättning till ledaren, 30 dagar å 16 kronor kronor 480

traktamentsersättning till biträdet, 30 dagar å 10 kronor .. » 300

arvode till ledaren, 26 dagar å 20 kronor .................. » 520

arvode till biträdet, 26 dagar å 10 kronor ................ » 260

reseersättning till ledaren och biträdet, förslagsvis ....... » 600

Summa kronor 2,160.

Örn antalet distrikt —- såsom förslagsställaren ifrågasatt — bliver fyra, skulle alltså sammanlagda kostnaden komma att utgöra i runt tal 8,700 kronor årligen.

Stuteriöverstyrelsen har hemställt, att för ändamålet måtte ur medel till stuteriväsendet beredas ett belopp av 9,000 kronor.

Styrelsen för lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp har såsom eget yttrande åberopat ett av professorn i hästskötsel och husdjurens hälso- och sjukvårdslära, B. Hedelin, avgivit utlåtande. Däri har anförts, att anordnandet av de ifrågasatta kurserna i hovvård vore synnerligen önskvärt samt att stuteriöverstyrelsens förslag örn ledning, organisation och planläggning av kurserna syntes innebära en god lösning av dessa frågor. Hedelin .har emellertid ifrågasatt, att anslag borde beviljas även till bestridande av kostnader för lokalers förhyrande samt för anskaffande av undervisningsmaterial. För lokalhyror syntes ett årligt anslag av 1,500 kronor vara tillfyllest; för undervisningsmaterial torde krävas dels ett engångsanslag av 1,500 kronor, dels ett årligt anslag för underhåll och komplettering av materialet av cirka 300 kronor.

Styrelsen för veterinärinrättningen i Skara har anfört i huvudsak följande. Styrelsen delade tillfullo förslagsställarens uppfattning, att det rådde stor okunnighet å hovvårdens område samt att en rationellt tilllämpad hovvård skulle förhindra uppkomsten av en hel del hov- och benlidanden. Särskilt ville styrelsen framhålla vikten av att kurserna så bedreves, att de icke motarbetade landets hovbeslagsskolors verksamhet. Kursledaren borde förordnas av medicinalstyrelsen eller ock borde fordras, att medicinalstyrelsen vitsordade ledarens lämplighet.

Då jag finner de ifrågasatta kurserna i hovvård och hovbeslag hava en viktig uppgift att fylla, tillstyrker jag, att medel beredes för ändamålet. I anslaget till stuteriväsendet för nästa budgetår torde sålunda för anordnande av dylika kurser böra beräknas visst belopp, vil-

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

ket synes kunna, bland annat genom nedsättning av de föreslagna traktamentena till ledarna för och biträdena vid kurserna, begränsas till 8,000 kronor. Beträffande den närmare planen för och ledningen av ifrågavarande undervisningsverksamhet torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att, sedan riksdagen beslutat i anslagsfrågan, meddela bestämmelser.

7. Medelsbehovet för budgetåret 1933/1934 för stuteriväsendet.

I enlighet med vad jag i det föregående tillstyrkt skulle utgifterna för stuteriväsendet, centralledningen oräknad, för nästa budgetår beräknas

sålunda:

1) Avlöningar till tjänstemän vid hingstdepåer och stuteri, förslagsanslag .................................... kronor 47,500

2) Avlöningar till övrig personal vid hingstdepåer och

stuteri, förslagsanslag .................................. » 96,400

3) Hingstdepåernas och stuteriets verksamhet .......... » 181,000

4) Hästpremieringen, förslaganslag ...................... » 214,700

5) Understöd åt hästavelsföreningar och för stamhoks-

föring ................................................. » 54,000

6) Demonstration i hovvård och hovbeslag .............. » 8,000.

De sålunda angivna anslagsbeloppen utgöra sammanlagt 601,600 kronor.

Under erinran att Kungl. Maj:t hitintills haft befogenhet att efter prövning i vart fall disponera tillgängliga medel å stuteriväsendets fond för tillgodoseende av diverse ändamål, som äro ägnade att främja hästaveln, tillstyrker jag vidare, att ett belopp av 48,400 kronor måtte fernästa budgetår ställas till Kungl. Majrts omedelbara förfogande för tillgodoseende av dylika ändamål. De sammanlagda utgifterna för stuteriväsendet för budgetåret 1933/1934 torde alltså böra begränsas till (601,600 + 48,400 =) 650,000 kronor, vartill dock komma de i annat sammanhang behandlade kostnaderna för stuteribyrån i lantbruksstyrelsen.

Vid övervägandet av frågan, huruvida utgifterna för stuteri väsendet liksom hittills böra utgå ur stuteriväsendets fond eller bestridas direkt å budgeten, har jag, efter samråd med chefen för finansdepartementet, funnit övervägande skäl tala för den sist nämnda anordningen. Härigenom skulle vinnas ökad reda och överskådlighet, och riksstaten bleve befriad från en s. k. specialbudget. Jag anser därför, att man så snart detta låter sig göra, exempelvis från och med budgetåret 1934/1935, frångår det nuvarande systemet mod en specialbudget för stuteriväsendet. Då en dylik omläggning näppeligen kan ske redan med ingången av nästa budgetår, torde utgifterna för stuteriväsendet — begränsade till

650,000 kronor — även för budgetåret 1933/1934 böra bestridas direkt från stuteriväsendets fond.

Så vitt nu kan bedömas torde stuteriväsendets fond den 1 juli 1933 hava

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

eu behållning av i runt tal 100,000 kronor. Därest i enlighet med stuteriöverstyrelsens beräkning under nästa budgetår i totalisatormedel inflyta 800,000 kronor, kommer fonden att under sagda budgetår hava en tillgång av sammanlagt ungefär 900,000 kronor. Då utgifterna för stuteriväsendet, såsom nyss föreslagits, skulle begränsas till 650,000 kronor samt ett belopp av 200,000 kronor i enlighet med inkomstberäkningen i årets statsverksproposition tages i anspråk för allmänna budgetändamål, torde fondens behållning vid utgången av budgetåret 1933/1934 alltså kunna under angivna förutsättningar beräknas till ungefär 50,000 kronor.

Vad angår finansieringen av förenämnda utgifter för stuteri väsendet eller med andra ord medelstillförseln till stuteriväsendets fond, vill jag erinra, att i inkomstberäkningen för budgetåret 1933/1934 titeln »totalisatormedel» liksom för innevarande budgetår upptagits till belopp, motsvarande vad som kan påräknas komma att under budgetåret verkligen inflyta i form av dylika inkomster, eller 800,000 kronor. Med fortsatt tillämpande av principen, att förslagsanslaget till stuteriväsendet bör upptagas till samma belopp som det, vartill totalisatormedlen beräknas komma att under budgetåret inflyta, torde sagda anslag jämväl för nästkommande budgetår böra uppföras till belopp av 800,000 kronor.

IX. Kostnadsberäkningar och statförslag.

Till en början torde jag få något beröra frågan, från vilka medel kostnaderna för den nya stuteribyrån inom lantbruksstyrelsen böra bestridas. Jämlikt beslut av 1930 års riksdag skola utgifterna för stuteriväsendet i sin helhet, sålunda jämväl utgifterna för stuteriöverstyrelsen, finansieras av totalisatormedlen genom stuteriväsendets fond. I enlighet med vad jag förut anfört torde ett dylikt förfarande icke böra tilllämpas för tiden efter budgetåret 1933/1934. Fråga uppstår då, huruvida kostnaderna för en till lantbruksstyrelsen förlagd stuteribyrå jämväl böra för budgetåret 1933/1934 finansieras på samma sätt som nu. En dylik anordning skulle sannolikt nödvändiggöra, att en särskild stat upprättades för nämnda byrå vid sidan av lantbruksstyrelsen allmänna stat. Det har synts mig, som örn tillräckliga motiv knappast föreligga för en sådan anordning. Jag har därför vid upprättande av statförslag för lantbruksstyrelsen för nästa budgetår utgått från att avlöningar till ordinarie och icke-ordinarie personal å stuteribyrån skola bestridas av de anslagsmedel, från vilka utgifterna till avlöningar m. m. åt övrig hos styrelsen anställd personal bekostas, d. v. s. från det ordinarie anslaget till lantbruksstyrelsen. Härav följer, att nyssnämnda fond hädanefter icke skulle svara för den centrala utan allenast den lokala stuteriadministrationens utgifter.

121 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Anslagsposten till avlöningar till ordinarie tjänstemän inom den ordinarie staten för lantbruksstyrelsen skulle enligt beräkning belöpa sig till i avrundat tal 200,300 kronor. Med hänsyn till att de två byråinspektörsbefattningarna å lantbruksbyrån under övergångstiden torde kunna up- .pehållas av statskonsulenter å övergångsstat, synes nämnda anslagspost för budgetåret 1933/1934 kunna beräknas till i avrundat tal 183,200 kronor.

Till avlöningar till tjänstemän å övergångsstat torde böra avses ett beräknat belopp av 53,400 kronor.

I lantbruksstyrelsen nuvarande stat är upptaget ett förslagsanslag av

5,000 kronor till vikariatsersättningar. I enlighet med vad numera tilllämpas torde något särskilt anslag för berörda ändamål icke böra upptagas i den nya staten utan härför erforderligt belopp utgå ur anslaget till avlöningar till ordinarie tjänstemän.

Vad slutligen angår anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. to., torde densamma i sin helhet böra erhålla förslagsanslags natur. Anslagsposten i fråga bör därvid delas i två delar, av vilka den ena bör användas till grundavlöningar till extra ordinarie tjänstemän, extra befattningshavare, tillfällig personal, renskrivning, övertidsersättning m. m., medan från den andra posten, som beräknas förslagsvis, skall utgå vad som erfordras till beredande av avlöningsförhöjningar åt extra ordinarie tjänstemän ävensom enligt gällande författningar uppkommande kostnader för läkarvård jämte läkemedel o. dyl. samt begravningshjälp åt sådan personal.

Enligt vad jag i det föregående anfört skulle de uti mitt förslag upptagna befattningarna såsom byrådirektör för lantbruksekonomiska ärenden å lantbruksbyrån och såsom byråchef samt byråinspektör å undervisningsbyrån icke uppföras å ordinarie stat. Avlöningarna till ifrågavarande tjänstemän liksom ock till de två extra byråingenjörerna å kulturtekniska byrån torde böra utgå från nu ifrågavarande anslagspost.

I anslutning till vad jag förut förordat i fråga örn ökning av de ickeordinarie arbetskrafterna i lantbruksstyrelsen och med ledning av de utav jordbruksutredningen ävensom i de utav lantbruksstyrelsen i dess utlåtande lämnade kostnadsberäkningarna, torde anslaget till icke-ordinarie befattningshavare m. m. böra beräknas på följande sätt.

Extra ordinarie tjänstemän.

1 byråchef (lönegrad B 30, löneklass 29—32) .................... 10,020 960

1 byrådirektör (lönegrad B 26, löneklass 25—28) ........... 8,124 936

1 byråinspektör (lönegrad B 24, löneklass 23 — 26)............ 7,212 912

2 byråingenjörer (lönegrad B 21, löneklass 20—23) ........ 12,096 1,536

1 notarie (lönegrad B 21, löneklass 19—23)........................ 5,676 372

2 förste amanuenser (18:e lönegraden) ............................... 9,192 1,344

3 amanuenser (14:e lönegraden) ............................................ 11,016 648

3 kontorsbiträden (4:e lönegraden)....................................... 6,156 468

1 skrivbiträde (2:a lönegraden) ...................................... 1,836 60

Summa 71,328 7,236.

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Extra befattningshavare m. m.

1 ingenjörsbiträde (8:e löneklassen) ........................................................ 2,988

2 lantbruksstipendiater, 12 månader å 150 kronor................................ 1,800

1 skrivbiträde (löneklass c) ........................................................................ 1,836

1 inspektris för lanthushållningen ............................................................ 1,200

Tillfällig arbetskraft och övertidsersättning................ 5,800

Vi kar iatsersättn i ilga r.................................................................................... 3,500

Sakkunniga .................................................................................................. 2,200

Summa 19,324.

Beträffande de sålunda gjorda beräkningarna anhåller jag få lämna följande förklaringar.

Inordnande under lantbruksstyrelsen av inspektionen över den lägre lantbruksundervisningen — med visst undantag — skulle innebära, att det under nionde huvudtiteln uppförda anslaget till inspektion över de lägre lantbruksundervisningsanstalterna skulle i fortsättningen behöva beräknas allenast för arvode och reseersättning åt en kvinnlig inspektris över undervisningen vid lanthushållsskolorna. Med hänsyn till behovet av en utvidgning av sistnämnda inspektionsverksamhet har jordbruksutredningen föreslagit, att arvodet, som nu utgör 750 kronor för år, måtte höjas till förslagsvis 1,200 kronor. För reseersättningar åt inspektrisen har utredningen beräknat ett belopp av 1,000 kronor, vadan anslaget i fråga skulle kunna minskas med 5,800 kronor eller till 2,200 kronor. Emellertid har utredningen ifrågasatt, huruvida icke en sådan anordning bör träffas, att anslaget efter denna sänkning kan helt avföras från riksstaten och inspektionen i fråga i stället avlönas från lantbruksstyrelsens anslag till icke-ordinarie befattningshavare, samt resekostnaderna bestridas ur nionde huvudtitelns allmänna anslag till reseoch traktamentspenningar.

Den sålunda ifrågasatta anordningen synes mig i huvudsak lämplig. I det följande ifrågasätter jag dock ett särskilt anslag till reseersättningar åt styrelsens befattningshavare. Med förordande tillika av den föreslagna arvodesförhöjningen har jag i anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare inräknat ett arvode för inspektrisen över lanthushållsskolorna av 1,200 kronor.

I det föregående har jag förordat beräknande av ett belopp av 4,000 kronor för tillfällig arbetskraft å stuteribyrån. I enlighet med vad lantbrukstyrelsen föreslagit torde därjämte för tillfällig arbetskraft och övertidsersättning inom lantbruksstyrelsen böra beräknas ett belopp av 1,800 kronor, vadan för nu angivna ändamål skulle erfordras ett sammanlagt belopp av 5,800 kronor.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att i anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare borde upptagas ett visst belopp, av-

Kungl. Majlis proposition nr 234.

sett för gäldande av kostnader för till styrelsen inkallade sakkunniga. För styrelsen förelåge nämligen ett behov av att kunna i förekommande fall inkalla till överläggningar i styrelsen inom jordbruket eller lantbruksförvaltningen sysselsatta personer, såsom sekreterare hos hushållningssällskap, föreståndare för lägre lantbruksundervisningsanstalter, kemiska stationer och lokala frökontrollanstalter m. m. Styrelsens instruktion förutsätter också, att styrelsen skall kunna inkalla sakkunniga till överläggningar. Det härför erforderliga beloppet har av styrelsen beräknats till 1,200 kronor för år.

Vidare har lantbruksstyrelsen, för den händelse hästavelsärendeua komme att överflyttas till styrelsen, ansett nödvändigt, att styrelsen bereddes möjlighet att i förekommande fall hava tillgång till utomstående expertis å hästavelsområdet och för sådant ändamål inkalla till överläggningar inom styrelsen uti förevarande avseende särskilt sakkunniga personer, närmast då ordförande i premieringsnämnd. Då medel till rese- och traktamentsersättningar icke stöde till förfogande för sådant ändamål, borde särskilda medel anvisas, och har styrelsen nu i detta hänsende beräknat ett belopp av 1,000 kronor för år.

Det medelsbehov, som sålunda av styrelsen anmälts, synes mig oavvisligt, varför jag i anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare inräknat ett sammanlagt belopp av 2,200 kronor, avsett för täckande av utgifter för sakkunnigas inkallande till styrelsen.

I det föregående har jag beräknat ett belopp av 71,328 kronor till avlöningar samt ett belopp av förslagsvis 7,236 kronor till avlöningsförhöjningar till extra ordinarie tjänstemän inom lantbruksstyrelsen. Enligt vad jag förut förutsatt, skulle emellertid under övergångstiden den ena av de å övergångsstat uppförda byrådirektörerna uppehålla den ickeordinarie byråinspektörsbefattningen å undervisningsbyrån. För budgetåret 1933/1934 torde därför ifrågavarande belopp böra nedsättas med respektive 7,212 kronor eller till 64,116 kronor respektive 912 kronor eller till 6,324 kronor.

I detta sammanhang torde jag ock få omförmäla, att statskontoret i sitt yttrande över jordbruksutredningens förslag framhållit, att med hänsyn till att icke-ordinarie befattningshavare under förordnande att uppehålla högre tjänst uppbure avlöning från anslag till avlöningar till ordinarie tjänstemän, det icke vore erforderligt att för ändamålet upptaga hela det sammanlagda beloppet av grundavlöningar, avlöningsförhöjningar samt arvoden till extra befattningshavare m. m. I anledning härav och i anslutning till vad lantbruksstyrelsen härutinnan föreslagit torde anslagsposten till avlöningar till extra ordinarie tjänstemän kunna minskas med ytterligare 1,000 kronor. Jag beräknar sålunda anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m. för budgetåret 1933/1934 till (63,116 + 6,324 + 19,324 =) 88.764 kronor eller i avrundat be

124 Kungl. Majlis proposition nr 234.

lopp till 88,700 kronor. Den i berörda anslagspost ingående delposten av (63,116 + 19,324 =) 82,440 kronor till grundavlöningar får icke överskridas, dock att, därest den händelse skulle inträffa, att den icke-ordinarie byråinspektörsbefattningen å undervisningsbyrån måste under förberörda övergångstid nytillsättas, härför erforderliga medel må bestridas från nu förevarande anslagspost till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m.

I enlighet med vad sålunda anförts skulle den ordinarie avlöningsstaten för lantbruksstyrelsen för budgetåret 1933/1934 erhålla följande utseende:

Ordinarie avlöning sstat.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag .. kronor 183,200 Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m„

förslagsanslag .......................................... » 88,700

Summa förslagsanslag kronor 271,900.

Övergångsstaten torde, i anslutning till den i det föregående angivna medelsberäkningen, böra fastställas sålunda:

Avlöningar, förslagsanslag .............................. kronor 53,400.

För närvarande är ordinarie förslagsanslaget till lantbruksstyrelsen i riksstaten upptaget till ett belopp av 225,000 kronor. Ett genomförande från och med budgetåret 1933/1934 av mitt förslag till organisationsförändringar inom lantbruksstyrelsen skulle alltså påfordra en höjning av ifrågavarande anslag från 225,000 kronor till 325,300 kronor, d. v. s. med 100,300 kronor.

Vidare torde under nionde huvudtiteln böra uppföras ett särskilt anslag för reseersättningar åt befattningshavare vid lantbruksstyrelsen. Detta anslag torde böra upptagas med 15,000 kronor samt givas natur av extra förslagsanslag. Anslagsbeloppet torde icke få överskridas utan Kungl. Maj:ts tillstånd.

Emellertid torde genom de ifrågasatta organisationsförändringarna vissa andra anslagsökningar uppkomma. I avseende härå är följande att bemärka. Vid jämförelse med nuvarande anslag till lantbruksstyrelsen skall den i styrelsens stat upptagna posten avlöningar till ordinarie tjänstemän, av mig i det föregående beräknad till 183,200 kronor, användas jämväl till bestridande av vikariatsersättningar. För sistnämnda ändamål är i nuvarande stat upptagen en särskild anslagspost av förslagsanslags natur å 5,000 kronor. Efter styrelsens omorganisation kan det förutses, att till bestridande av vikariatsersättningar erfordras visst belopp, som, ehuru det icke kommit till uttryck såsom särskild post i stat-

125 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

förslaget, måste vid jämförelse med nuvarande anslag till styrelsen medtagas å omkostnadssidan. Detta belopp har av jordbruksutredningen beräknats till 10,000 kronor men torde i närmare anslutning till av lantbruksstyrelsen gjord beräkning kunna upptagas till 7,500 kronor. Slutligen torde även någon ökning i styrelsens expensutgifter vara att förvänta. Denna ökning bar av jordbruksutredningen beräknats till 6,000 kronor och av lantbruksstyrelsen till 7,500 kronor. Under förutsättning av sistnämnda höjning skulle den sammanlagda anslagsstegringen alltså belöpa sig till (100,300 + 15,000 + 7,500 + 7,500 =) 130,300 kronor.

Uteslutet är icke, att ännu någon utgiftsökning kail vara att emotse på grund av uppkommande behov av ökat lokalutrymme för medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen eller i form av engångskostnad för möbler, inventarier m. m. Dylika eventuella kostnader låta sig emellertid nu icke överblickas eller beräknas.

Mot förenämnda direkta kostnadsökning av 130,300 kronor svara vissa besparingar å andra anslag. Sålunda skulle genom stuteriärendenas överflyttande till lantbrukstyrelsen och minskning i samband därmed av utgifterna för stuteriväsendet på grund av stuteriöverstyrelsens indragning en besparing uppkomma för statsverket, belöpande sig till 42,100 kronor.

Vidare skulle indragningen av statskonsulenterna å lanthushållningens område och deras uppförande å lantbruksstyrelsens övergångsstat medföra, att det under nionde huvudtiteln uppförda ordinarie förslagsanslaget till statskonsulenter och deras biträden å 49,800 kronor skulle kunna avföras från riksstaten.

Än vidare skulle ett anvisande å lantbruksstyrelsens stat av medel för avlönande av inspektrisen över lanthushållsskolorna möjliggöra, att det under meranämnda huvudtitel uppförda ordinarie förslagsanslaget till inspektionen över de lägre lantbruksundervisningsanstalterna å 8,000 kronor kan uteslutas ur riksstaten.

Genom överflyttande till medicinalstyrelsen av ärendena rörande nötkreaturstuberkulosens bekämpande skulle enligt min i det föregående gjorda beräkning uppstå en besparing i personalkostnaderna av 4,000 kronor.

Mot förenämnda anslagsökningar av 130,300 kronor svara sålunda å andra sidan anslagsminskningar till ett sammanlagt belopp av (42,100 -f- 49,800 + 8,000 + 4,000 —) 103,900 kronor.

Den direkta, nu beräkneliga kostnadsökningen vid ett genomförande av mitt i det föregående framlagda omorganisationsförslag skulle sålunda inskränka sig till ett belopp av omkring 26,400 kronor.

Under åberopande av vad jag i det föregående i skilda hänseenden anfört får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

dels besluta, att antalet ordinarie befattningar i lantbruksstyrelsen skall från och nied den 1 juli 1933 vara bestämt på följande sätt:

Befattning. Lönegrad.

1 generaldirektör, arvode enligt 5 § i avlöningsreglementet —

1 chef för stuteribyrån, arvode enligt 5 § i

avlöningsreglementet —

4 byråchefer ....................... B 30

1 byrådirektör .............................. B 28

2 förste byråingenjörer ...................... B 26

1 byråinspektör för husdjursskötsel .......... B 24

1 byråinspektör för mejeriärenden .......... B 24

1 sekreterare ................................ B 24

1 kassör och bokhållare ...................... B 21

2 notarier ................................... B 21

3 kansliskrivare ............................. B 11

1 förste expeditionsvakt .................... B 7

4 kanslibiträden ............................. B 7

2 expeditionsvakter ......................... B 5

4 kontorsbiträden ........................... B 4

1 skrivbiträde ............................... B 2;

Anin. 1. Befattningen såsom byråinspektör för husdjursskötsel tillsättes ej, så länge statskonsulent i boskapsskötsel finnes upptagen å övergångsstat.

Anm. 2. Befattningen såsom byråinspektör för mejeriärenden tillsättes ej, så länge statskonsulent i mejerihushållning finnes upptagen å övergångsstat.

dels besluta, med giltighet från och med den 1 juli 1933, sådan ändring av 5 § i avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, att i 1 mom. första stycket av paragrafen bland där angivna chefsbefattningar uppföres generaldirektören i lantbruksstyrelsen med arvode av 19,000 kronor, att i sagda moments andra stycke införes befattningen såsom chef för stuteribyrån i lantbruksstyrelsen med arvode av 12,000 kronor samt att i 2 mom. av paragrafen befattningen såsom chef för stuteriöverstyrelsen uteslutes;

dels besluta, att å övergångsstat för lantbruksstyrel- ‘

127 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

sen skola från och med den 1 juli 1933 vara upptagna följande befattningar, nämligen

Befattning. Lönegrad.

2 byrådirektörer ............................ B 26

1 statskonsulent i boskapsskötsel ............ B 24

1 statskonsulent i svinskötsel ................ B 24

1 statskonsulent i får- och getskötsel ........ B 24

1 statskonsulent i mejeribusbållning ........ B 24;

dels godkänna de av mig i det föregående förordade förslagen till ordinarie avlöningsstat och till övergångsstat för lantbruksstyrelsen, att tillämpas från och med budgetåret 1933/1934;

dels höja det ordinarie förslagsanslaget till lantbruksstyrelsen, nu 225,000 kronor, med 100,300 kronor till 325,300 kronor;

dels till reseersättningar åt befattningshavare vid lantbruksstyrelsen anvisa för budgetåret 1933/1934 under nionde huvudtiteln ett extra förslagsanslag av

15,000 kronor;

dels besluta, att det under nionde huvudtiteln uppförda ordinarie förslagsanslaget till statskonsulenter och deras biträden, 49,800 kronor, skall ur riksstaten ntgå;

dels besluta, att det under samma huvudtitel upptagna ordinarie förslagsanslaget till inspektion över de lägre lantbruksundervisningsanstalterna, 8,000 kronor, skall ur riksstaten utgå;

dels till förekommande och hämmande av tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen anvisa för budgetåret 1933/1934 under nionde huvudtiteln ett extra förslagsanslag av 140,000 kronor;

dels för budgetåret 1933/1934 uppföra ordinarie förslagsanslaget till stuteriväsendet med oförändrat belopp av 800,000 kronor;

dels ock bemyndiga Kungl. Majit att utfärda de övergångsbestämmelser, som vid genomförande av förberörda organisationsändringar må erfordras.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan lämnar Hans Kungl. Hög-

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

het Kronprinsen-Eegenten bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

LTr protokollet: Joh:s Thygesen.

3307 65. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.