med förslag till förordning örn ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen den 5 juni 1909 angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa, m. m.

Kungl. Majlis proposition nr 257.

. 1

Nr 257.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen med förslag till förordning örn ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen den 5 juni 1909 angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa, m. m.; given Stockholms slott den 19 maj 1933.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att dels antaga härvid fogade folkslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 2 oell 3 förordningen den 5 juni 1909 (nr 65 s. 1) angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

dels ock bifalla det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen därjämte hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Hilland lill riksihidens protokoll 1933.

1 sami.

Nr 257.

Kungl. Majds proposition nr 257.

2 •

Förslag

tili

förordning om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen den 5 juni 1909 (nr 65 s. 1) angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa.1

Härigenom förordnas, att §§ 2 och 3 förordningen den 5 juni 1909 angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

§ 2.

Staten tillskjuter grundfond för hypotekskassan. Denna fond skall utgöra etthundra miljoner kronor och fortfar att tillhöra staten, som dock ej äger för annat ändamål disponera över densamma, så länge kassans alla förbindelser icke äro fullgjorda. Grundfonden kan ökas genom ytterligare tillskott av staten eller genom överförande av medel från reservfonden.

Grundfonden överlämnas---innehavarens sida.

Grundfondsobligationer må---kassans likvidation.

I varje---meddelas riksgäldskontoret.

Då grundfondsobligationer — — — till reservfonden.

§ 3.

Därest grundfonden skulle genom på kassans rörelse uppkomna förluster nedgå till nittiofyra miljoner kronor, må hypotekskassan icke upptaga nytt lån, med mindre Konungen därtill lämnar tillstånd.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 Senaste lydelse se 1927:48.

Kungl. Majda proposition nr 257.

3 Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Majd Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 maj 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström:, Leo, Ekman.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga om ökning av grundfonden i konungariket Sveriges stadshypotekskassa och anför:

I förordningen den 5 juni 1909 angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa med i förordningen sedermera — på sätt av det följande framgår — gjorda ändringar stadgas angående kassans ändamål, fonder och rörelse bland annat följande:

Kassan har till ändamål att driva lånerörelse i enlighet med de i förordningen givna bestämmelser. Kassan må utlämna lån allenast åt hypoteksföreningar av fastighetsägare i rikets städer och med städer jämförliga samhällen.1

Staten tillskjuter grundfond för kassan. Denna fond skall utgöra 80 miljoner kronor och fortfar att tillhöra staten, som dock ej äger för annat ändamål disponera över densamma, så länge kassans alla förbindelser icke äro fullgjorda. Grundfonden kan ökas genom ytterligare tillskott av staten eller genom överförande av medel från reservfonden. Grundfonden överlämnas genom riksgäldskontoret i svenska statens 3 V2 procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida. Grundfondsobligationer må, utan föregående medgivande av riksgäldskontoret, tagas i anspråk dels med högst en tiondel av grundfondens belopp till utlåning åt hypoteksföreningarna, dels ock till fullgörande av kassans förbindelser, såväl då denna för tillfället saknar egna användbara medel därtill som ock — ehuru med viss härefter angiven begränsning—vid kassans likvidation. I varje fall, då grundfondsobligationer blivit använda, skall underrättelse därom genast meddelas riksgäldskontoret. Då grundfondsobligationer av kassan tagits i anspråk i annat fall än vid kassans likvidation, skall kassan gottgöra staten 3 */2 procent årlig ränta på den del av grundfonden, som blivit använd, och skall vid försäljning av grundfondsobligationerna möjligen uppkommande överskott överföras till reservfonden.

Därest grundfonden skulle genom på kassans rörelse uppkomna förluster nedgå till 75 miljoner kronor, må hypotekskassan icke upptaga nytt lån. med mindre Kungl. Majit därtill lämnar tillstånd. (Detta stadgande i § 3

1 Jlr förordningen den 5 juni 1909 (nr 65 s. 5) angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet; ändrad genom förordning den 9 mars 1914 (nr 32).

4 Kungl. May.ts proposition nr 257.

i förordningen kompletteras av bestämmelsen i § 12 i kungörelsen den 18 januari 1910 (nr 3) angående reglemente för kassan, att örn grundfonden av nämnda anledning skulle nedgå till 70 miljoner kronor, nytt lån icke ina upptagas, med mindre riksdagen på Kungl. Maj:ts framställning sådant medgiver.)

För anskaffande av erforderliga medel äger kassan att emot räntebärande, till innehavaren ställda obligationer upptaga lån att inom viss i låneavtalet angiven tid återbetalas antingen genom årlig amortering eller efter uppsägning utan fastställd amortering. Sammanlagda beloppet av kassans utelöpande obligationer må icke vid något tillfälle uppgå till mera än tio gånger det belopp, kassans grundfond och reservfond tillhopa utgöra efter avdrag av det belopp av grundfonden, som må hava, i enlighet med här förut återgivna bestämmelser, använts till utlåning åt hypoteksföreningarna.

Kassan må till hypoteksföreningarna utlämna lån att återbetalas antingen genom viss årlig amortering (amorteringslån) eller utan amortering efter förloppet av viss tid, minst tio och högst tjugu år (fasta lån). För de förbindelser, som hypoteksföreningarna för erhållna lån utfärda till kassan, pantförskrivas de hos föreningarna belånade reverser med tillhörande hypotek.

Nämnda förbindelser och reverser med tillhörande hypotek tjäna som säkerhet för de av kassan utfärdade obligationerna. Kassans styrelse — som består av fem ledamöter, av vilka Kungl. Majit utser fyra och fullmäktige i riksgäldskontoret en — har att tillse, att för alla av kassan mot obligationer upptagna lån föreskriven säkerhet är ställd och under liela lånetiden bibehålies.

Kassans behållna årliga vinst skall avsättas till en reservfond, vilken i första rummet skall användas till gäldande av de utgifter och förluster, till vilkas täckande inkomsterna för året icke förslå.

Vid likvidation av kassan skola dess egna tillgångar samt de av hypoteksföreningarna avgivna förbindelser med tillhörande hypotek användas, innan de av staten överlämnade grundfondsobligationerna må tagas i anspråk för fullgörande av kassans förbindelser. Vad som återstår av kassans tillgångar efter gäldandet av samtliga skulder skall, jämte grundfonden, tillfalla staten.

De nu anmärkta bestämmelserna skilja sig från de ursprungligen meddelade såtillvida, att beloppen å respektive 80, 75 och 70 miljoner kronor innebära avsevärda höjningar i förhållande till de motsvarande belopp som tidigare bestämts. Härutinnan må erinras om följande.

Enligt den ursprungliga lydelsen av 1909 års förordning (§§ 2 och 3) skulle grundfonden utgöra 30 miljoner kronor och fick, därest grundfonden genom på kassans rörelse uppkomna förluster nedgick till 28 miljoner kronor, kassan icke upptaga nytt lån, med mindre Kungl. Majit därtill lämnade tillstånd. I samband med antagande av denna förordning beslöt riksdagen1, att sedan kassan kommit till stånd skulle från riksgäldskontoret till kassan såsom dess grundfond överlämnas 30 miljoner kronor i svenska statens 3 V, procent obligationer med rätt för kassan att i en

Proposition nr 214 år 1909; riksdagens skrivelse nr 248.

Kunni. May.ts proposition nr 257. 5

Hyllet med de i förordningen givna bestämmelser disponera sagda obligationer, dock under villkor att. örn kassans grundfond genom på kassans rörelse uppkomna förluster skulle nedgå till 26 miljoner kronor, kassan icke ägde upptaga nytt lån, med mindre riksdagen på Kungl. Maj:ts framställning sådant medgåve. Nämnda villkor upptogs i § 12 i reglementet.

I skrivelse den 10 december 1917 hemställde styrelsen för kassan, att kassans grundfond måtte ökas med 20 miljoner kronor, sa att densamma komme att uppgå till 50 miljoner kronor. Sedan bankinspektionen samt fullmäktige i riksgäldskontoret i avgivna utlåtanden förklarat sig icke lia något att erinra i anledning av denna framställning, föreslog Kungl. Majit i proposition, nr 205, IDIS års lagtima riksdag att dels antaga förslag örn sådana ändringar i förordningen den 5 juni 1909, att beloppen å 30 och 28 miljoner kronor ändrades till respektive 50 och 47 miljoner kronor, dels ock besluta, att för ökning av kassans grundfond skulle från riksgäldskontoret till kassan överlämnas 20 miljoner kronor i svenska statens 3 */2 procent obligationer med rätt för kassan att i enlighet med de i nämnda förordning givna bestämmelser disponera sagda obligationer, dock under villkor att, örn kassans grundfond genom på kassans rörelse uppkomna förluster skulle nedgå till 44 miljoner kronor, kassan icke ägde upptaga nytt lån, med mindre riksdagen på Kungl. Maj:ts framställning sådant medgåve.

Sedan riksdagen bifallit förevarande proposition, utfärdades den 16 maj 1918 förordning (nr 302) örn ändrad lydelse av §§ 2 och 3 i förordningen angående kassan. Genom kungörelse den 8 november 1918 (nr 888) vidtogos av åtgärden i fråga betingade ändringar av § 12 i reglementet för kassan.

I skrivelse den G oktober 192G hemställde kassans styrelse ånyo, att kassans grundfond måtte ökas, nu med 30 miljoner kronor, så att densamma komme att uppgå till 80 miljoner kronor. Bank- och fondinspektionen samt fullmäktige i riksgäldskontoret förklarade sig i avgivna yttranden icke lia något att erinra i anledning av framställningen. I proposition till 1927 års riksdag, nr 29, föreslog Kungl. Majit riksdagen —i enlighet med ett uttalande av föredragande departementschefen att han ansåge ett nytt tillskott till grundfonden vara erforderligt för att kassan skulle vara beredd att under en mera avsevärd tid framåt möta det ökade lånebehov, som kunde väntas uppstå av den vidare utvecklingen av byggnadsverksamheten — att dels antaga sådana ändringar i förordningen, att beloppen 50 och 47 miljoner kronor ändrades till respektive 80 och 75 miljoner kronor, dels ock besluta, att för ökning av kassans grundfond skulle från riksgäldskontoret till kassan överlämnas 30 miljoner kronor i svenska statens 3 A procent obligationer med rätt för kassan att i enlighet med de i förordningen givna bestämmelser disponera sagda obligationer, dock under villkor att, örn kassans grundfond genom på kassans rörelse uppkomna förluster skulle nedgå till 70 miljoner kronor, kassan

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.17.

icke agde upptaga nytt lån, med mindre riksdagen på Kungl. Maj:ts framställning sådant medgåve.

Propositionen bifölls av riksdagen, varefter den 4 mars 1927 utfärdades förordning (nr 48) örn ändrad lydelse av §§ 2 oell 3 i förordningen angående kassan och kungörelse (nr 49) om ändrad lydelse av § 12 i reglementet för kassan.

I skrivelse den 6 maj 1933 har nu styrelsen för kassan hemställt om ökning av grundfonden från 80 till 100 miljoner kronor, därvid styrelsen anfört bland annat:

Då grundfonden för närvarande utgjorde 80 miljoner kronor och reservfonden i runt tal 5 miljoner kronor, omfattade kassans upplåningsrätt cirka 850 miljoner kronor. Den obegagnade delen härav vore för närvarande i runt tal 80 miljoner kronor. Denna siffra uttryckte emellertid ingalunda det belopp, intill vilket vid oförändrad upplåningsrätt lån kunde i framtiden beviljas hypoteksföreningarna och fastighetsägarna. Enligt sakens natur förflöte det alltid någon och stundom en avsevärd tid mellan ett låns beviljande och dess utlämnande, med utfärdande av obligationer.

Under sådana förhållanden och med särskild hänsyn därtill, att kassans befogenhet att genomföra något slags ransonering av tillgängliga belopp för låns utlämnande blivit bestridd, syntes det styrelsen önskvärt, att redan under den närmaste tiden en förstärkning av grundfonden med därav följande ökning av den tillåtna obligationsemissionen bomme till stånd. Det kunde eljest vara att befara, att kassan vid någon tidpunkt nödgades i avbidan på beslut örn grundfondsförstärkning belt och hållet inställa sin utlåning. Förstärkningen syntes för närvarande lämpligen böra så bestämmas, att grundfonden ökades med 20 miljoner kronor och alltså bomme att, i stället för 80 miljoner, utgöra 100 miljoner kronor.

Med åberopande av vad sålunda anförts har styrelsen hemställt, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att antaga förslag till ändrad lydelse av §§ 2 och 3 i förutnämnda förordning, innebärande ändring av beloppen 80 och 75 miljoner kronor till respektive 100 och 94 miljoner kronor.

Bank- och fondinspektionen samt fullmäktige i riksgäldskontoret ha i avgivna utlåtanden förklarat sig icke lia något att erinra mot den gjorda framställningen. Fullmäktige lia därvid tillagt, att ökningen av grundfonden syntes böra äga rum på det sätt, att riksgäldskontoret ställde ytterligare 20 miljoner kronor i svenska statens 3 A procent obligationer till kassans förfogande.

Det torde härefter böra omnämnas, att den i skrivelsen från kassans styrelse antydda frågan örn kassans befogenhet att utöva inflytande på hypoteksföreningarnas utlåning i ett annat ärende blivit bragt under Kungl. Maj:ts prövning. I skrivelse den 6 oktober 1932 har nämligen Stockholms stadshypoteksförening anfört bland annat följande:

Genom cirkulär till stadshypoteksföreningarna den 28 september 1931 hade kassans styrelse på anförda skäl framhållit lämpligheten av att

7 Kungl. Martts proposition nr 257.

föreningarna, ela Ian söktes a fastigheter, innehallande affärslokaler, vilka genom sitt omfång eller genom sin beskaffenhet kunde anses göra fastigheten i alltför hög grad till en s. k. specialfastighet, före länets beviljande inhämtade kassans styrelses mening i frågan. Kassans styrelse hade sedermera i sådana fall, då en hypoteksförening beviljat lån mot säkerhet av en inteckning i fastighet av angivet slag, påfordrat att ärendet skolat underställas styrelsens prövning.

För ett sådant krav frän styrelsens sida funnes enligt föreningens mening icke stöd i gällande bestämmelser. I § 2 i reglementet för kassan hade såsom villkor för att hypoteksförening skulle erhålla lån hos kassan uppställts, att föreningen till kassans styrelse insänt uppgift beträffande såväl beloppen av de hos föreningen sökta län som förhållanden, vilka utvisade varje iåns reglementsenlighet. Den granskning av ett låns reglementseniighet, som det sålunda äläge kassans styrelse att företaga, hade uppenbarligen till syfte att få fastslaget, att lånet icke av föreningen beviljats i strid mot föreskrifterna i 6—8 i förordningen angående

grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet. Bealprövningen av en viss fastighets värde och lånebeloppets storlek hade tidigare alltid utan någon erinran från kassans sida verkställts uteslutande av de särskilda föreningarna oell pä deras ansvar. Något skäl att frångå denna praxis syntes icke föreligga. Vid sammankomst den 28 maj 1932 nied ombud för hypoteksföreningarna hade också ombuden allmänt uttalat sig för den uppfattningen, att kassans styrelse väl kunde utfärda allmänna föreskrifter beträffande föreningarnas lånerörelse men däremot icke ägde befogenhet att ingå i prövning av särskilda låneansökningar.

För att få avgjort, vilkendera av de olika ståndpunkterna i denna fråga som vore den riktiga, hade föreningen icke funnit annan utväg än att underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning. Därest Kungl. Majit icke funne riktigheten av den av hypoteksföreningarna hävdade ståndpunkten med full tydlighet framgå av gällande föreskrifter, hemställdes, att Kungl. Majit måtte föranstalta örn sådan ändring av dessa föreskrifter, att förefintlig otydlighet undanröjdes.

Kassans styrelse har i utlåtande den 31 januari 1933 anfört bland annat följande!

Styrelsen holle före, att lika litet som fastighetsägare hade ovillkorlig rätt att hos hypoteksförening erhålla önskat lån, örn blott detta skulle vara i angiven mening reglementsenligt, lika litet tillkomme en sådan rätt hypoteksförening gentemot kassan. Det vore enligt styrelsens mening dess plikt och rätt att, under vederbörligt beaktande av kassans uppgift och ändamål, ordna sin upplåning och utlåning på sådant sätt som krävdes av kassans och hypoteksföreningarnas säkerhet och läget på marknaden. Bestämmelserna örn den utlåning, som finge ske, kunde icke fattas annat än såsom angivande vissa tillåtna maxima, men icke såsom föreskrivande, att under alla förhållanden dessa maximilån skulle på begäran tillhandahållas. Det syntes också svårt att antaga, att statsmakterna avsett att överlämna bestämmandet av maximum för utlåningen och därmed i allmänhet även för upplåningen åt hypoteksföreningarnas styrelser, vilka utsåges helt och hållet av föreningsmedlemmarna.

Då emellertid ifrågavarande meningsskiljaktigheters undanröjande måste anses vara synnerligen önskvärt, hemställde styrelsen, att i den form som kunde finnas lämplig måtte klargöras omfattningen av styrel-

8 Kungl. Majds proposition nr 257.

sens befogenhet att utöva inflytande på storleken av hypoteksföreningarnas utlåning och av det därav följande behovet för kassan att upptaga obligationslån; styrelsen ville därvid fästa uppmärksamheten på, att ett sådant klargörande vore av betydelse för frågan örn ökning av kassans grundfond, vilken fråga kunde behöva föreläggas redan 1933 års riksdag.

Bank- och fondinspektionen har den 13 maj 1933 avgivit infordrat utlåtande i detta ärende. I utlåtandet anföres bland annat:

Inspektionen ställde sig oförbehållsamt på den av kassans styrelse intagna ståndpunkten. Bet syntes inspektionen ligga i sakens natur, att kassans styrelse borde äga rätt att inom ramen av gällande författningsbestämmelser lämna de föreskrifter angående kreditgivningen inom hela liypoteksorganisationen, som kassans styrelse ansåge erforderliga för att styrelsen själv skulle känna sig tryggad i det ansvar, som påvilade densamma gentemot innehavarna av kassans obligationer. Föga troligt syntes det vara, att man vid lagfästandet av författningarna angående kassan och hypoteksföreningarna skulle ha tänkt sig, att kassans styrelse skulle, på sätt Stockholms stadshypoteksförening syntes förmena, i förhållande till hypoteksföreningarna vara en allenast eller i varje fall i huvudsak expedierande institution med skyldighet att tillhandahålla de medel, som hypoteksföreningarna ansåge deras kreditgivning påkalla. Lika otänkbart syntes det vara, att statsmakterna skulle på dylika villkor ha iklätt staten den garanti för kassans obligationer, som tillskjutandet av kassans grundfond innebure. Organiserandet av kassans styrelse med det starka inslaget av ledamöter, förordnade av Kungl. Maj :t, syntes fastmera giva vid handen, att avsikten varit, att i styrelsens hand lägga en kontrollerande uppgift av mera än rent formell art.

Såvitt inspektionen kunde finna, borde sålunda den av kassans styrelse hävdade rätten för styrelsen anses vara inrymd i de nu gällande bestämmelserna för stadshypoteksorganisationen. Då härutinnan olika meningar gjorde sig gällande, syntes det emellertid vara önskvärt, att dessa bestämmelser ändrades på sådant sätt, att någon tveksamhet örn riktigheten av den av styrelsen omfattade meningen icke komme att råda.

Från sistberörda ärende torde slutligen böra antecknas, att kassans styrelse däri lämnat följande uppgifter, utvisande sammanlagda beloppet i miljoner kronor av kassans utelöpande obligationer vid utgången av vart och ett av åren 1910—1932.

Belopp milj. kr.

I

1913 i 1914 I 1915

1916 , 1917

9 Kungl. May.ts proposition nr 257.

I likhet med stadshypotekskassans styrelse samt bank- och fondinspek •D*ptaAr'*”e"<® tionen och fullmäktige i riksgäldskontoret finner jag den starka utvecklingen av kassans rörelse kräva, att — under förutsättning av oförändrade bestämmelser i övrigt — en ytterligare förstärkning av kassans grundfond nu kommer till stånd. Utom den omständigheten att den obegagnade upplåningsrätten för närvarande uppgår till endast omkring 80 miljoner kronor, torde härvidlag böra påpekas, att från ingången av år 1927, under vilket år grundfonden ökades med 30 miljoner kronor och därmed upplåningsrätten utvidgades med 300 miljoner kronor, intill början av innevarande år kassans utelöpande obligationer ökats med 312 miljoner kronor. Såsom styrelsen framhållit kan det, örn grundfonden nu icke förstärkes, vara att befara, att kassan före nästkommande års riksdag nödgas inställa sin utlåning i avbidan på sådan förstärkning.

Frågan örn grundfondens storlek står givetvis i ett visst samband med frågan örn kassans befogenhet att utöva inflytande på hypoteksföreningarnas utlåning, varför jag i det föregående velat i korthet redogöra för vad i sistnämnda fråga förekommit. Även örn en närmare utredning av denna fråga kommer att leda till att kassans befogenhet i förevarande avseende fastslås genom ändrade bestämmelser på sätt kassans styrelse samt bankoch fondinspektionen yrkat, skulle detta emellertid knappast lia en sådan innebörd att behovet av att öka grundfonden i nämnvärd mån minskas; erinras bör härvidlag, att styrelsen och inspektionen oavsett nämnda yrkande förordat en omedelbar ökning av grundfonden. Jag anser således förslag till ökning av grundfonden böra nu framläggas utan hinder av att jag med hänsyn till behovet av ytterligare utredning ännu icke är beredd att för Kungl. Maj:t framlägga förslag i frågan örn kassans inflytande på föreningarnas utlåning.

Mot storleken av det belopp, 20 miljoner kronor, varmed enligt styrelsens förslag grundfonden bör ökas, finner jag icke anledning framställa någon erinran. Av vad fullmäktige i riksgäldskontoret anfört framgår, att från fullmäktiges sida hinder icke möter att till kassan överlämna tillskottet till grundfonden i obligationer av samma beskaffenhet som de, vilka för närvarande utgöra kassans grundfond.

I likhet med kassans styrelse finner jag mig vidare kunna förorda, att det belopp, vartill grundfonden genom på kassans rörelse uppkomna förluster må kunna nedgå, utan att Kungl. Maj :ts tillstånd skall inhämtas för att kassan må upptaga nytt lån, sättes till 94 miljoner kronor.

Såsom jag redan omnämnt, gäller emellertid beträffande kassans dispositionsrätt till det till kassan redan överlämnade grundfondsbeloppet å 80 miljoner kronor — förutom vad därom i själva förordningen stadgas — även det i reglementet för kassan upptagna villkoret att, örn grundfonden nedgår till 70 miljoner kronor, kassans rätt till vidare utlåning är beroende av riksdagens medgivande. I överensstämmelse härmed och med motsvarande villkor före 1927 års författningsändring synes mig, därest

Bihang till riksdagens protokoll 19,13. 1 sami. Nr 257.

.Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

v den nu föreslagna ökningen av grundfonden kommer till stånd, utlåningsrätten redan vid en nedgång av grundfonden till 88 miljoner kronor böra göras beroende av dylikt medgivande. Förslag till den ändring i reglementet, som i så fall blir erforderlig, torde jag senare få framlägga.

Föredragande departementschefen uppläser härefter upprättat förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen den 5 juni 1909 (nr 65 s. 1) angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa samt hemställer att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

dels antaga nämnda förslag,

dels ock besluta, att för ökning av konungariket Sveriges stadshypotekskassas grundfond skall från riksgäldskontoret till kassan överlämnas 20,000,000 kronor i svenska statens tre och en halv procent obligationer med rätt för kassan att i enlighet med de i förordningen angående kassan givna bestämmelser disponera sagda obligationer, dock under villkor att, örn kassans grundfond genom på kassans rörelse uppkomna förluster skulle nedgå till 88,000,000 kronor, kassan icke äger upptaga nytt lån, med mindre riksdagen på Kungl. Maj :ts framställning sådant medgiver.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

P. J. Arrhenius.

381448. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.