med förslag till förordning om kvarlåtenskapsskatt m. m.

Kungl. Majlis proposition nr 34.

1 Nr 34.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning om kvarlåtenskapsskatt m. m.; given Stockholms slott den 3 januari 1933.

Kungl. Majit får härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till dels förordning om kvarlåtenskapsskatt,

dels ock förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt för gåva.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang tili riksdagens protokoll 1933.

1 sami.

Nr 34.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Förslag

till

förordning om kvarlåtenskapsskatt.

Härigenom förordnas som följer:

1 $.

Av kvarlåtenskap efter avliden person skall till staten utgå särskild arvsskatt, benämnd kvarlåtenskapsskatt, enligt bär nedan stadgade grunder.

2 §.

Såsom kvarlåtenskap skall enligt denna förordning anses egendom, för vilken skall utgå arvsskatt jämlikt förordningen den 19 november 1914 örn arvsskatt och skatt för gåva, och skola i kvarlåtenskapen medräknas även sådana andelar, för vilka jämlikt de i 19 § berörda förordning för varje arvsklass meddelade bestämmelser frihet från arvsskatt åtnjutes.

Där synnerliga skäl därtill äro, må Konungen efter ansökan medgiva, att gåva, som avses i 26 § nämnda förordning, helt eller delvis ej medräknas i kvarlåtenskapen.

3 *.

Den skattepliktiga kvarlåtenskapen upptages till sammanlagda värdet av de arvsandelar, som ingå i kvarlåtenskapen, enligt den uppskattning, som sker jämlikt förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva.

4 §.

Kvarlåtenskapsskatt utgår icke, därest kvarlåtenskapens värde ej överstiger 20,000 kronor.

Kvarlåtenskapsskatten utgör,

när kvarlåtenskapens värde icke överstiger 50,000 kronor: 4 procent av det belopp, varmed kvarlåtenskapens värde överstiger 20,000 kronor; när kvarlåtenskapens värde överstiger

50,000 men icke

100,000 » »

200,000 » »

300.000 d »

500.000 » »

1,000,000

100.000 kr.

200.000 »

300.000 »

500.000 »

1,000,000 »

1.200 kr. för 50,000 kr.

5.200 » » 100,000 »

17.200 » » 200,000 »

33.200 » » 300,000 »

69.200 » » 500,000 »

169,200 » » 1,000,000 »

och 8 % av återstoden;

» 12 % » »

» 16 % » »

» 18X » »

» 20% > »

» 21%" » » ,

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 3

dock att kvarlåtenskapsskatten ej må överstiga 20 procent av kvarlåtenskapens värde.

Vid tillämpning av denna tariff iakttages, att kvarlåtenskapens värde avjämnas till närmast lägre fulla hundratal kronor.

Såsom särskild kvarlåtenskap, beträffande vilken kvarlåtenskapsskatt skall för sig beräknas, skall anses dels fast egendom av fideikommissnatur, dels annan i fideikommiss ingående egendom, dels ock äganderätt, som enligt 13 § andra stycket förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva skall anses såsom tillgång i dödsbo.

Från kvarlåtenskapsskatten avdrages dels lösen, som erlägges vid boupptecknings inregistrering hos underdomstol i stad, eller, örn på grund av gällande förordning dylik lösen ej fordras, däremot svarande belopp, i den mån avdrag för berörda lösen eller motsvarande belopp ej jämlikt 21 § förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva kan ske från arvsskatt, dels ock på kvarlåtenskapen belöpande förut erlagd gåvoskatt, för vilken avdrag ej kan tillgodonjutas enligt 26 § i berörda förordning, doc^: att genom sistnämnda avdrag kvarlåtenskapsskatten ej må nedbringas till lägre belopp än det, som skulle utgått, därest gåvan ej medräknats i kvarlåtenskapen.

5 §.

För kvarlåtenskapsskatt svarar envar arvinge eller testamentstagare i förhållande till storleken av den på honom belöpande andelen av kvarlåtenskapen, därvid likväl iakttages, att gåvoskatt, för vilken avdrag skett, tillgodoräknas den som erlagt gåvoskatten.

6 §.

Deklaration, som avgivits på grund av skattskyldighet till arvsskatt enligt förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva, skall i förekommande fall ligga till grund jämväl för beräkning av kvarlåtenskapsskatt.

Föreligger skattskyldighet till kvarlåtenskapsskatt men ej till arvsskatt enligt berörda förordning, skall vad där örn deklaration till arvsskatt finnes stadgat äga motsvarande tillämpning beträffande kvarlåtenskapsskatten.

7 §.

Vad i förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva stadgas rörande nedsättning av skatt för egendom, som efterlämnats utom riket, så ock rörande skattens erläggande, anstånd med skattens erläggande, eftergift av skatt, restitution och tillsyn å skattens utgörande skall äga motsva rande tillämpning beträffande kvarlåtenskapsskatten.

Vid bedömande av fråga, huruvida jämlikt 47 § 1 mom. A omförmälda förordning anstånd med erläggande av skatt må äga rum, skall, där såväl kvarlåtenskapsskatt som arvsskatt skall utgå, sammanlagda värdet av

4 Kungl. Marits proposition nr 34.

dödsboets kontanta medel och i nyssnämnda författningsrum avsedda värdepapper jämföras med den sammanlagda skattens belopp.

8 §.

De i förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva meddelade ansvarsbestämmelser skola äga motsvarande tillämpning beträffande kvarlåtenskapsskatten.

Har den, som uppgivit död mans bo, därvid uppsåtligen dolt undan tillgång av det värde eller lämnat annan falsk uppgift av sådan beskaffenhet, att såväl kvarlåtenskapsskatt som arvsskatt uttagits med lägre belopp än eljest vederbort, eller har någon mot bättre vetande i deklaration lämnat oriktig uppgift med påföljd, som nu sagts, skall vid bötesbeloppets bestämmande tagas hänsyn till det sammanlagda felande skattebeloppet.

Underlåter någon att inom föreskriven tid avgiva deklaration, som skall ligga till grund såväl för arvsskatt som för kvarlåtenskapsskatt, skall särskilt straff enligt denna förordning ej ådömas.

9 §.

Vad i 57 § förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva stadgas skall äga tillämpning jämväl beträffande kvarlåtenskapsskatten.

10 §.

Till ledning vid uträknandet av skatt enligt denna förordning utfärdar Kungl. Majit erforderliga taheller.

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1933 och skall äga tillämpning beträffande kvarlåtenskap efter person, som avlider efter förordningens ikraftträdande.

I kvarlåtenskap, som avses i förordningen, skall ej medräknas gåva, för vilken enligt förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva deklaration för gåvoskatt avgivits före den 11 januari 1933.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

5 F ö r s 1 a g

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 381) om arvsskatt och skatt för gåva.

Härigenom förordnas, att 19, 26 och 38 §§, 47 § 1, 2 och 3 morn., 48 § 2 mom. samt 56 § förordningen den 19 november 1914 örn arvsskatt och skatt för gåva skola, 47 § 2 morn., 48 § 2 mom. samt 56 § i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

19 §.

Arvsskatt beräknas enligt denna

Tariff.

Klass I. Andel, som på grund av arv eller testamente tillkommer efterlevande make eller barn eller adoptivbarn eller avkomling till barn eller adoptivbarn.

Överstiger det efter avdrag av på andelen belöpande kvarlåtenskapsskatt återstående värdet å andelen icke 20,000 kronor, beräknas ej arvsskatt

Skatten utgör,

när det efter avdrag av på andelen belöpande kvarlåtenskapsskatt återstående värdet å andelen icke överstiger 30,000 kronor: 4 procent av det belopp, varmed återstående värdet överstiger 20,000 kronor;

när det efter avdrag av på andelen belöpande kvarlåtenskapsskatt åter: stående värdet å andelen överstiger

dock att arvsskatten ej må överstiga 16 procent av det återstående värdet å andelen.

Klass II. Andel, som på grund av arv eller testamente tillkommer fader, moder, broder (halvbroder), syster (halvsyster) eller broders (halvbroders) eller systers (halvsysters) avkomling eller på grund av testamente akademi, vetenskapligt samfund, allmänt undervisningsverk, sti-

6 Kungl. Majlis proposition nr 34.

pendiefond eller pensionsanstalt, sjuk- eller fattigvårdsinrättning eller annan from stiftelse.

Överstiger det efter avdrag av på andelen belöpande kvarlåtenskapsskatt återstående värdet å andelen icke 2,000 kronor, beräknas ej arvsskatt.

Skatten utgör,

när det efter avdrag av på andelen belöpande kvarlåtenskapsskatt återstående värdet å andelen icke överstiger 5,000 kronor: 3 procent av det belopp, varmed återstående värdet överstiger 2,000 kronor;

när det efter avdrag av på andelen belöpande kvarlåtenskapsskatt återstående värdet å andelen överstiger

dock att arvsskatten ej må överstiga 20 procent av det återstående värdet å andelen.

Klass III. Andel, som tillkommer kyrka, landsting, kommun eller hushållningssällskap.

Överstiger det efter avdrag av på andelen belöpande kvarlåtenskapsskatt återstående värdet å andelen icke 1,000 kronor, beräknas ej arvsskatt.

Skatten utgör,

i' när det efter avdrag av på andelen belöpande kvarlåtenskapsskatt återstående värdet å andelen icke överstiger 2,000 kronor: 4 procent av det belopp, varmed återstående värdet överstiger 1,000 kronor;

när det efter avdrag av på andelen belöpande kvarlåtenskapsskatt återstående värdet å andelen överstiger

dock att arvsskatten ej må överstiga 24 procent av det återstående värdet å andelen.

Klass IV. Andel, som tillkommer annan arvinge eller testamentstagare än sådan, som omförmäles i klass 1, klass II eller klass III.

7 Kungl. May.ts proposition nr 34.

Överstiger det efter avdrag av på andelen belöpande kvarlåtenskapsskatt återstående värdet å andelen icke 1,000 kronor, beräknas ej arvsskatt.

Skatten utgör,

när det efter avdrag av på andelen belöpande kvarlåtenskapsskatt återstående värdet å andelen icke överstiger 2,000 kronor: 4 procent av det belopp, varmed återstående värdet överstiger 1,000 kronor;

när det efter avdrag av på andelen belöpande kvarlåtenskapsskatt återstående värdet å andelen överstiger

dock att arvsskatten ej må överstiga 28 procent av det återstående värdet å andelen.

Vid tillämpningen av ovanstående tariff iakttages, att återstående värdet å andelen avjämnas till närmast lägre fulla hundratal kronor.

26 $.

Har arvinge eller testamentstagare inom två år före arvlåtarens dödsfall eller vid hans dödsfall av honom erhållit gåva, som icke jämlikt 33 § a) eller b) är fri från skatt, skall värdet därav sammanläggas med det värde, vartill arvingens eller testamentstagarens arvsandel enligt förut stadgade grunder fastställts, och arvsskatten beräknas som örn allt vore på en gång arvfallet. För skatt, som förut särskilt erlagts, skall avdrag ske, dock att arvsskatten icke i något fall må beräknas till lägre belopp än som belöper på ifrågavarande arvsandel i och för sig.

Bouppteckning skall vid ingivandet för inregistrering vara åtföljd av uppgift å gåva av här angiven beskaffenhet.

38 $.

1 mom. Skatt för gåva beräknas enligt denna

Tariff.

Klass I. Gåva, som tillkommer make eller barn eller adoptivbarn eller avkomling till barit eller adoptivbarn.

Överstiger gåvans värde icke 20,000 kronor, beräknas ej skatt för gåva.

Skatten utgör,

när gåvans värde icke överstiger 30,000 kronor: 8 procent av det belopp, varmed värdet överstiger 20,000 kronor;

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

när gåvans värde överstiger

Klass II. Gåva, som tillkommer fader, moder, broder (halvbroder), syster (halvsyster) eller broders (halvbroders) eller systers (halvsysters) avkomling eller akademi, vetenskapligt samfund, allmänt undervisningsverk, stipendiefond eller pensionsanstalt, sjuk- eller fattigvårdsinrättning eller annan from stiftelse.

Skatten utgör,

när gåvans värde icke överstiger 5,000 kronor: 3 procent av det belopp, varmed värdet överstiger 2,000 kronor;

när gåvans värde överstiger

Klass III. Gåva, som tillkommer kyrka, landsting, kommun eller hushållningssällskap.

Skatten utgör,

när gåvans värde icke överstiger 4,000 kronor: 40 kronor och 8 procent av det belopp, varmed värdet överstiger 2,000 kronor; när gåvans värde överstiger

9 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Klass IV. Gåva, som tillkommer annan gåvotagare än sådan som omförmäles i klass I, klass II eller klass III.

Skatten utgör,

när gåvans värde icke överstiger 4,000 kronor: 40 kronor och 8 procent av det belopp, varmed värdet överstiger 2,000 kronor; när gåvans värde överstiger

dock att gåvoskatten ej må överstiga 42.4 procent av gåvans värde. Vid tillämpning av ovanstående tariff iakttages, att gåvans värde avjämnas till närmast lägre fulla hundratal kronor.

2 morn. De i fråga om skatt på grund av arv eller testamente i 3 § 3 morn., 5, 6, 8, 9, 12, 13, 22, 23, 25 och 30 §§ meddelade bestämmelser skola i tillämpliga delar gälla beträffande skatt för gåva.

47 §.

1 mom. A. Uppgå i dödsbo beloppet av kontanta medel samt värdet avobligationer och andra lätt realiserbara värdepapper sammanlagt icke till dubbla beloppet av den arvsskatt, som skall erläggas för behållningen i boet, eller föreligger i andra fall för någon, som är skattskyldig enligt denna förordning, avsevärd svårighet att genast erlägga hela den skatt,

10 Kungl. Marits 'proposition nr 34.

som belöper på honom tillfallen egendom, må, såvida skatten uppgår till minst femhundra kronor, densamma betalas genom högst tio lika årliga inbetalningar efter domarens eller Kungl. Maj:ts befallningshavandes prövning.

B. Skall skatt utgå för nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån och prövas avsevärd svårighet föreligga att genast erlägga skattebeloppet eller skall skatt utgå för egendom av fideikommissnatur, åge skattskyldig, oavsett skattens belopp, rätt till anstånd såsom ovan sägs.

C. Där synnerliga skäl därtill äro, äger Konungen medgiva, att skatt må erläggas annorledes än genom lika årliga inbetalningar, eller att tiden för inbetalningarnas fullgörande må utsträckas utöver tio år.

2 mom. önskar skattskyldig---befallningshavande godkännes.

Vad nu stadgats skall ej utgöra hinder för den skattskyldige att senare

hos Konungen söka sådant ytterligare anstånd, som kan medgivas honom enligt 1 mom. C.

3 mom. Den del av skattebeloppet, med vars erläggande anstånd icke får åtnjutas, skall erläggas då, enligt vad i allmänhet är stadgat, skatten skolat i dess helhet gäldas, därest ej anstånd beviljats. Första årliga inbetalningen av skattebelopp, med vars erläggande anstånd beviljats och som skall gäldas genom lika årliga inbetalningar, skall äga rum på årsdagen för anståndsbeslutet. Av återstående årsinbetalningar verkställes eu var å motsvarande dag det år, då den till betalning förfaller. A skatt, för vilken anstånd åtnjutes, skall erläggas ränta efter fem för hundra örn året av oguldet belopp.

48 §.

2 mom. Avlider fideikommissinnehavare, vilken är skattskyldig enligt klass I i tariffen, inom sex år från det han fideikommisset tillträtt eller fideikommissinnehavare, som är skattskyldig enligt klass II eller klass IV i tariffen, inom åtta år från tillträdet, eftergives vad av skatten icke förfallit till betalning vid dödstillfället; dock må ej i fall, då Konungen jämlikt 47 § 1 mom. C medgivit anstånd, detta medföra rätt till eftergift av skatt till högre belopp än som skulle hava eftergivits, därest anstånd beviljats med tio lika årliga inbetalningar. Därest fideikommissinnehavare, som, utan att hava begärt anstånd med skattens erläggande, på en gång inbetalt hela skattebeloppet, avlider innan nyss angivna tider förlupit, eftergives så stor del av skatten, som, enligt vad nyss sagts, skulle eftergivits, därest betalningsskyldigheten fullgjorts medelst tio lika årliga inbetalningar.

Vad sålunda--— annan förmån.

11 Kungl. Majda proposition, nr 34.

56 §.

Från tillämpningen---- skedd uppsägning.

Har Konungen jämlikt 10 kap. 7 § lagen örn arv eller 1 kap. 3 § lagen örn testamente förordnat, att av egendom, som på grund av arv eller testamente tillfaller utländsk medborgare, skall utöver arvsskatten utgå en särskild avgift, skall sådan avgift uppbäras i den ordning, varom ovan sägs, och skola även i övrigt bestämmelserna i denna förordning i tillämpliga delar gälla i fråga örn sådan avgift.

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1933. Beträffande arvs andel elter person, som avlidit före lagens ikraftträdande, och, såvitt angår gåvoskatt, gåva, för vilken deklaration dessförinnan avgivits, skola dock äldre bestämmelser äga tillämpning.

12 Kungl. Majlis proposition nr 34.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 januari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo.

Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför:

\id framläggande för Kungl. Majit tidigare i dag av finansplanen för budgetåret 1933/1934 yttrade jag, att starka skäl ansetts tala för anordningen att binda vissa särskilda statsinkomster för att bereda medel till en snabb återbetalning av den upplåning, som verkställes för finansiering av den föreslagna utvidgningen av de offentliga arbetena, samt att för detta ändamål borde avses hela avkastningen av arvs- och gåvobeskattningen. Jag framhöll därvid, att jag hade för avsikt att framlägga förslag såväl till utbyggnad av nämnda beskattning med en kvarlåtenskapsskatt som till omläggning av skatteskalorna för arvslotter, samt att inkomsterna av samma beskattning i följd av dessa åtgärder kunde beräknas stiga med omkring 25 miljoner kronor.

Jag anhåller att nu få inför Kungl. Majit anmäla detta ärende samt att till en början få lämna en kortfattad översikt över den svenska arvsbeskattningens historiska utveckling och nuvarande anordning.

Föreskriften i de tidigaste hos oss utfärdade stämpelförfattningarna — den äldsta är dagtecknad den 4 december 1660 — att ett stort antal skriftliga rättshandlingar skulle upprättas på stämplat papper, kan sägas utgöra den första upprinnelsen till arvsbeskattningen i vårt land, i det till nämnda rättshandlingar hörde bouppteckningar, testamenten och arvskiften. Sedermera bortföll skyldigheten att för testamenten och arvskiften använda stämplat papper. Bouppteekningsstämpeln åter förändrades till en verklig skatt på dödsboets behållna kvarlåtenskap, och i 1845 års stäm pelförordning finner man för första gången stadgad en i förhållande till behållningens storlek progressiv stämpelavgift. Sedan under den närmast följande tiden denna progression vid olika tillfällen undergått skärpning, återinfördes genom den år 1863 utfärdade stämpelförfattningen — såsom ett utslag av den allmänna nivellering på beskattningens område, som vid denna tid bade ivriga förespråkare — en proportionell boupptecknings-

13 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

stämpel, utgående med */« procent av behållningen. Stämpelavgiften höjdes senare till 1U procent.

Ansatser till en arvsbeskattning återfinnas även i vissa vid sidan av stämpelförordningarna gällande författningar. I sådant sammanhang kan förtjäna omnämnas stadgan den 21 oktober 1698, som var avsedd att reglera fattigvården och för detta ändamål införde dels en avgift av V» procent å bruttobehållningen i varje dödsbo och dels en avgift å förvärv genom testamente, uppgående till 1U procent av testamentslottens belopp. Denna sistnämnda avgift är såtillvida anmärkningsvärd, som den utgör det första exemplet på en beskattning, vilken drabbade och beräknades i förhållande till lotter i boet i stället för kvarlåtenskapen som en helhet betraktad. Vidare kan nämnas den genom kungl, brevet den 21 juli 1752 införda s. k. stärbhusavgiften, som beräknades å boets nettobehållning. På den i 1698 års stadga inslagna vägen att anordna beskattning av särskilda arvslotter fortsatte man först år 1789. Bevillningsförordningen av detta år påbjöd en särskild skatt av 1 procent å förvärv av penningar genom testamente, dock att från beskattningen voro undantagna belopp, som testamenterats till make eller bröstarvingar. Genom 1800 års bevillningsförordning höjdes skattesatsen till 6 procent och utvidgades skatten att omfatta egendom i allmänhet, som genom testamente bortgavs till andra än make och bröstarvingar. Därjämte stadgades, att förutom testamentstagare jämväl andra arvingar än make, bröstarvingar, föräldrar och syskon hade att erlägga bevillning, vilken för dessa arvingar bestämdes till 2 procent av arvslottens belopp. Än vidare utbyggdes systemet år 1810, då med testamente likställdes gåva samt skattesatsen vid arv höjdes till 3 procent och i fråga örn fideikommitterad egendom ända till 10 procent. Däremot undantogos från testamentsskatt, förutom make och bröstarvingar, arvingar i rätt uppstigande led ävensom undervisningsverk och fromma stiftelser. Först 1860-talets bevillningsstadgor bröto mot de sålunda antagna beskattningsnormerna och bestämde bevillningen för testamente, gåva och arv till en procent av värdet å mottagarens lott.

År 1884 infördes en enhetlig arvsbeskattning, och bouppteckningsstämpeln blev den enda formen för arvsskatt. I den detta år utfärdade stämpelförordningen gjordes en början till gradering av stämpelavgiftens storlek efter skyldskapsgraden, i det avgiften bestämdes till 50 öre för varje fulla 100 kronor av boets behållning, då arvlåtaren efterlämnat bröstarvinge, men eljest till 60 öre. Såsom synes återfick arvsskatten sålunda i övrigt sin ursprungliga karaktär av att vara en å boets behållning utan hänsyn till dennas fördelning å arvslotter utgående avgift.

Såsom underlag för arvsskattens beräkning har i fortsättningen bouppteckningen alltjämt bibehållits. I 1894 års stämpelförordning genomfördes emellertid den viktiga ändringen av grunden för beräkningen av skatten, att denna i princip skulle utgå, icke såsom hittills i visst förhållande till boets behållning, utan enligt progressiv skala efter de sär-

14 Kungl. Majlis proposition nr 34.

skilda arvs- eller testamentslotternas storlek. Tillika indelades arvingar och testamentstagare i olika klasser efter skyldskapsgraden med särskild skatteskala för varje klass. Då, såsom nyss nämnts, bouppteckningen och icke arvskiftet alltjämt i regel fick tjäna som underlag för skattens beräkning, måste vid bouppteckningens stämpelbeläggning ett fiktivt arvskifte uppgöras, vid vilket fiktiva skifte lagens regler örn fördelning av arv lände till efterrättelse.

De sålunda antagna principerna för arvsbeskattningen hava härefter alltjämt bibehållits. Den nu gällande förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva, som är utfärdad den 19 november 1914, utgör den första fristående och således från övriga bestämmelser örn stämpelavgiften avskilda författningen på detta område. Genom denna förordning har arvsbeskattningen utvidgats att omfatta ej allenast sådan kvarlåtenskap, över vilken svensk bouppteckning skall upprättas, utan även viss arvfallen egendom, varöver deklaration skall avgivas.

Skyldigheten att erlägga arvsskatt är nu knuten dels vid arvlåtarens bosättning inom riket, dels vid kvarlåtenskapens karaktär. Arvsskatt utgår nämligen i princip dels för all egendom, som efterlämnats av svensk med borgare eller utlänning, vilken vid dödsfallet varit här i riket bosatt (oinskränkt skattskyldighet), dels ock, örn arvlåtaren varit bosatt utom riket, för viss egendom, nämligen i huvudsak fast egendom inom riket, inom riket befintligt anläggnings- och driftskapital till rörelse som här bedrives, nyttjanderätt till egendom som nu sagts, samt svenska aktier, banklotter och andelar i ekonomiska föreningar, även örn de äro befintliga utom riket (inskränkt skattskyldighet). Skattskyldig till arvsskatt är den. som erhåller egendom genom arv eller testamente. Egendomen värderas enligt särskilda regler, därvid iakttages, bland annat, att värdet å fast egendom ej må upptagas lägre än till näst föregående års taxeringsvärde. Skola äganderätt och nyttjanderätt till viss tillgång tillfalla skilda per söner, värderas vardera rättigheten särskilt. Fideikommiss anses innehaft med äganderätt.

Arvsskatt utgår efter värdet av arvinges eller testamentstagares andel av behållningen i dödsboet. I arvsandelen inräknas även gåva, som vederbörande erhållit inom två år före arvlåtarens dödsfall. Såsom sådan gåva är att anse bland annat försäkringsbelopp, som vid försäkringstagarens död tillfallit någon på grund av att han jämlikt lagen örn försäkringsavtal blivit insatt som förmånstagare. Härvid undantages dock ett belopp av 15,000 kronor. Arvsskatten utgår enligt en tariff med skilda skatteskalor för fyra olika klasser, bestämda med hänsyn till skyldskapens närhet, juridisk persons karaktär m. m. Under första skyldskapsklassen inbegripas efterlevande make (som dock åtnjuter fullständig skattefrihet för sin giftorätt liksom för sin enskilda egendom), barn eller adoptivbarn samt avkomling till barn eller adoptivbarn, under andra arvsklassen föräldrar, syskon och halvsyskon samt deras avkomlingar, så ock akademier.

15 Kungl. May.ts proposition nr 34.

fromma stiftelser m. fl. juridiska personer, under tredje klassen kyrka, landsting, kommun och hushållningssällskap och under fjärde arvsklassen övriga arvingar och testamentstagare. Till frågan örn skalornas närmare utformning återkommer jag i det följande. Från arvsskatt avdrages med viss begränsning tidigare erlagd gåvoskatt för sådan gåva, som medräknas i arvsandelen.

I fråga örn arvsskatt för egendom utom riket, som därstädes tages till beskattning, kan Konungen medgiva nedsättning av arvsskatten här i riket.

Såsom av vad jag förut anfört framgår, utgår skatten i regel såsom stämpelavgift på grundval av bouppteckningen. Stämpelbeläggningen verkställes av den domstol, till vilken bouppteckningen ingives. Därest arvskifte ej är bifogat bouppteckningen och testamente varken vid boupp teckningens ingivande företes eller är vid domstolen bevakat, har domstolen att uppgöra en fiktiv fördelning av boets efter skuldernas avräknande behållna tillgångar. Denna fördelning sker med ledning av bouppteckningens uppgift örn dödsbodelägarna och efter lagens regler örn rätt till arv. Efterlevande makes giftorättsandel lämnas på sätt jag redan framhållit skattefri och för övriga lotter beräknas arvsskatt i den mån dessa enligt bestämmelserna i arvsskatteförordningen draga sådan skatt. Är åter testamente åberopat vid bouppteckningens ingivande eller vid domstolen bevakat, sker beräkningen av lotterna i boet med hänsyn till testamentets bestämmelser. Bouppteckningen förses med stämpel till sammanlagda arvsskattens belopp. Bevakas vid ett senare tillfälle testamente efter arvlåtaren, till vilket hänsyn icke tagits vid bouppteckningens stämpelbeläggning, och blir på grund av testamentets bestämmelser skatten högre än den som redan utgått, belägges protokollet över bevakningen med stämpel till det felande beloppets värde. Har i vederbörlig ordning upprättat arvskifte jämte bouppteckningen ingivits, sker stämpelbeläggningen i överensstämmelse med den fördelning av kvarlåtenskapen, som enligt arvskiftet ägt rum.

Den genom 1914 års arvsskatteförordning införda deklarationen utgör i stället för eller som komplement till bouppteckningen grundval för arvsbeskattningen i åtskilliga fall, såsom då arvsskatt skall utgå på grund av arvfall eller testamente efter utlänning, efter vilken bouppteckning ej skall här i riket upprättas, eller då egendom tillfallit någon genom testamente, till vilket hänsyn icke tagits vid tidigare beräkning av arvsskatt. Deklarationen avgives till vederbörande länsstyrelse, som har att mot skattens erläggande förse deklarationshandlingen med stämpel.

Beträffande stämpelbeläggning av lott, som utgör fideikommiss i fast egendom, gälla särskilda regler. Sådan arvslott beskattas icke vid bouppteckningens ingivande utan då ansökan örn lagfart å egendomen göres hos domstol. Detta förhållande sammanhänger därmed, att sådant fideikommiss i arvsskattehänseende intar en särställning, då det nämligen alltid

16 Kungl. Majris proposition nr 34.

skall betraktas såsom särskild lott i boet, skild från vad i övrigt kan tillfalla fideikommissarien.

Arvsskatt, som erlägges i samband med bouppteeknings inregistrering, torskjutes av boet. Skatten skall av delägare i boet sålunda gäldas, att en var vid tillträde av den honom tillkommande andelen i boet erlägger så mycket av skatten, som enligt därför stadgade grunder å nämnda andel belöper, jämte ränta efter fem för hundra örn året.

Slutligen her jag att i detta sammanhang få lämna en redogörelse för gällande bestämmelser örn anstånd med skattens erläggande och eftergift av skatt. Anstånd kan medgivas, a) därest boets kontanta medel samt värdet av obligationer och andra lätt realiserbara värdepapper sammanlagt icke uppgå till dubbla beloppet av den arvsskatt, som skall erläggas för behållningen i boet, och denna skatt uppgår till minst 500 kronor; b) därest i andra fall för någon skattskyldig avsevärd svårighet föreligger att genast erlägga hela den skatt, som belöper å honom tillfallen egendom, och skatten uppgår till minst nyssnämnda belopp; c) därest skatt skall utgå för nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån och avsevärd svårighet prövas föreligga att genast erlägga skattebeloppet; och d) därest skatt skall utgå för egendom av fideikommissnatur. I de två sistnämnda fallen kan anstånd beviljas oavsett skattens belopp. Medgivande örn anstånd ankommer på domaren eller länsstyrelsen och får omfatta skattens betalande genom högst fem lika årliga inbetalningar. I de under c) och d) omförmälda fallen kan anståndet utsträckas till högst tio lika årliga inbetalningar, i visst fall, nämligen då skatten beräknas enligt den lindrigaste klassen i tariffen, allenast då synnerliga skäl föreligga och efter prövning av Kungl. Majit. Å skatt, för vilken anstånd åtnjutes, skall erläggas ränta efter 5 procent örn året av oguldet belopp. För att anstånd skall beviljas fordras avgivande av till Kungl. Majit och kronan ställd skuldförbindelse å skattens belopp, varjämte i vissa fall säkerhet skall ställas. Övervakandet av skattens inbetalande ankommer på vederbörande länsstyrelse.

Beträffande eftergift av skatt gäller, att sådan äger rum där någon, som är skyldig utgiva arvsskatt, avlider inom sex månader från det arv fallit, eller där innehavare av fast egendom av fideikommissnatur avlider, innan han tillträtt egendomen. Dessutom eftergives, enligt särskilda detaljerade bestämmelser, viss del av arvsskatten, där fideikommissinnehavare avlider inom två eller i vissa fall inom fem år efter det han tillträtt fideikommisset. Sistnämnda bestämmelser äga tillämpning jämväl i fråga om den, som på livstid innehar nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån.

Vad härefter gåvoskatten angår är skattskyldigheten i motsats till förhållandet med arvsskatten bunden vid mottagarens bosättning inom riket, försåvitt ej fråga är örn sådan förmögenhet, som är föremål för

17 Kungl. Majlis proposition nr 34.

inskränkt skattskyldighet beträffande arvsskatten oell i fråga om vilken skattskyldighet jämväl beträffande gåvoskatt föreligger oavsett gåvotagarens bosättning. Skattskyldig är gåvotagaren. Skattefriheten sträcker sig här till ett större antal juridiska personer än beträffande arvsskatten; personliga lösören o. dyl. beskattas ej genom gåvoskatt. För gåva, vars värde icke överstiger 3,000 kronor, föreligger ej skattskyldighet, dock att, där gåvotagaren av samma givare inom loppet av två år erhåller flera sådana gåvor, skattskyldighet inträder, så snart gåvornas sammanlagda värde överstiger 3,000 kronor. Av det redan anförda framgår, att såsom gåva anses jämväl belopp, som på grund av försäkringsavtal tillfaller förmånstagare, elter avdrag av 15,000 kronor. Vid beräkning av skattens belopp skall hänsyn tagas jämväl till andra gåvor från samme givare, vilka den skattskyldige mottagit inom två år före mottagandet av den gåva, varom fråga är. Därvid tillgodoräknas givetvis vederbörande den förut erlagda gåvoskatten.

Gåvoskatt utgår efter samma skatteskalor som arvsskatten. Att i vissa fall arvsskatt uttages för gåva, framgår av det förut anförda.

Gåvoskatt erlägges i samband med avgivande av deklaration. Rörande förfarandet gäller härvid i huvudsak detsamma som beträffande arvsskatt i sådana fall, då deklaration för densamma skall avgivas.

Det torde jämväl vara på sin plats att här lämna en kort redogörelse rörande den svenska beskattningen av förmögenhet. Dylik förekommer främst i samband med den statliga inkomstbeskattningen så anordnad, att till den till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade inkomsten lägges ett belopp motsvarande en sextionde! av nettoförmögenheten vid beskattningsårets slut. Skattskyldiga för förmögenhet äro i regel fysiska personer, som varit i Sverige bosatta vid nyssberörda tidpunkt, för all förmögenhet i Sverige och i utlandet (oinskränkt skattskyldighet). Motsvarande skattskyldighet åligger ock undantagsvis svenska juridiska personer. För i Sverige nedlagd förmögenhet äro i utlandet bosatta fysiska personer samt utländska juridiska personer skattskyldiga (inskränkt skattskyldighet). Med i Sverige nedlagd förmögenhet förstås i huvudsak sådana tillgångar, för vilka inskränkt skattskyldighet till arvsskatt föreligger oavsett den skattskyldiges bosättning (undantag torde föreligga beträffande i berörda sammanhang särskilt angivna nyttjanderätter). Det torde böra framhållas, att i vissa fall skattesatsen för juridiska personers inkomst bestämts högre än som eljest skulle ansetts påkallat, därför att den ansetts inkludera även skatt å förmögenhet i sådana fall, där förmögenhetsdel ej lägges till inkomsten. Bland annat är detta förhållandet beträffande livförsäkringsanstalter, vilka erlägga skatt i försäkringstagarnas ställe för de räntor otc., som hos anstalten uppkomma å försäkringstagarnas där innestående behållning.

Bihang tili riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 3b 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Jag övergår härefter till att lämna en kort översikt över beskattningen av arv och förmögenhet i vissa främmande länder.

I England utgår den huvudsakliga arvsskatten, tile estate didy, på värdet av all den egendom, som vid dödsfall övergår till annan rättsinnehavare, varunder inbegripes i första rummet all den egendom, över vilken den avlidne vid dödsfallet ägde råda, men därjämte bland annat gåvor på dödsbädden (donationes mortis causa) och gåvor inom tre år före dödsfallet. Till utgångspunkt för skatteberäkningen tages i regel det sammanlagda värdet av hela kvarlåtenskapen.

Skatteskalan är numera för all egendom med undantag av jordbruksfastigheter följande.

Av jordbruksfastigheter utgår skatten enligt en något lägre skala. Tidigare var skalan enhetlig för all egendom, men i stället värdet av jordbruksfastigheter maximerat i relation till avkastningen.

När kvarlåtenskapens värde är relativt obetydligt, kan i vissa fall en fixerad avgift utgå till täckning av samtliga arvsskatter. I andra fall medför erläggande av »estate duty» befrielse från övriga arvsskatter eller en del av dessa.

De övriga arvsskatter, vilka utgå i England, i främsta rummet »the legacy duty» och »Ike succession didy», spela en mera underordnad roll i det engelska skattesystemet. Deras egentliga betydelse ligger däri. att de möjliggöra en skatteskärpning, när kvarlåtenskapen går till oskylda eller avlägsnare släktingar, och sålunda motväga kvarlåtenskapsskattens tendens att ställa närmare släktingar i ett relativt ogynnsamt läge. De båda skatterna äro alternativa.

Skattesatserna äro vid »legacy» respektive »succession duty» följande:

För efterlevande make (maka), släktingar i rakt uppstigande led, avkomlingar

och makar till dessa arvingar ........................................................ 1 procent

För syskon, syskons avkomlingar och makar till dessa arvingar 5 »

För övriga ............................................................................................... 10 » .

Kvarlåtenskapens värde

Skatteprocent

Över 100 pund men under

» 500 » » »

» 1,000 » » »

500 pund 1 1,000 » 2 5,000 » 3

Över 1,250,000 pund men under 1,500,000 pund 42 » 1,500,000 » » » 2,000,000 » 45

» 2,000,000 » ................................................ 50

50 Utöver den befrielse från arvsskatt, som på tidigare angivet sätt kan inträda vid erläggande av skatt å kvarlåtenskap, medgives i ett flertal

Kungl. Majlis proposition nr 34. 19

fall avskrivning av skatten på arvslotterna, när dessas värde är obetydligt.

I England upptages ingen förmögenhetsskatt; en differentiering i beskattningen av hänsyn till olikhet i skattebetalningsförmågan pä grund av inkomsternas natur har likväl genomförts på så sätt, att en begränsad nedsättning göres i inkomstskatten, när denna utgår på inkomst av arbete. Den ojämnhet i skattens anpassning efter betalningsförmågan, som blir följden därav och som möter även i länder med relativt svag förmögenhetsbeskattning, kompenseras i viss utsträckning av kvarlåtenskapsskatten, vilken också fullt konsekvent uppfattas som en efterbeskattning av förmögenheten, motiverad icke av det egendomsförvärv arvtagarna göra utan av den relativt gynnade ställning arvlåtaren under livstiden intagit.

Den franska beskattningen i händelse av dödsfall är uppbyggd på en ren arvsskatt, le drott de mutation par décés, vilken kompletteras med en skatt å kvarlåtenskapen, la taxa successorale.

Arvsskatten utgår enligt följande progressiva skiktskala:

Frän denna skatteskala finnas vissa undantag. Örn arvslotterna icke överstiga 500,000 francs och de tillfalla den avlidnes make eller avkomlingar i första eller andra led samt örn vidare arvslotternas sammanlagda värde icke överstiger 500,000 francs eller antalet levande eller representerade 1 barn gånger 500,000, komma sålunda särskilda skattesatser att tillämpas, vilka understiga de eljest gällande. När arvslotterna icke överstiga

10,000 francs och deras sammanlagda värde är högst 25,000 francs, genomföres även i övriga arvsklasser en reduktion. Vidare medgivas i vissa fall nedsättningar i skatten med hänsyn till antalet harn.

Vid sidan av denna arvsskatt började staten uuder kriget att upptaga en skatt å kvarlåtenskap, la faxe successorale, utgående efter en progressiv skiktskala på arvsmassans sammanlagda värde. Skatten är numera inskränkt att i huvudsak gälla fall, då den avlidne var barnlös eller efter-

1 Barnen liro

representerade», örn de avlidit efterlämnande nykomlingar.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

lämnat endast ett barn. Ägde arvlåtaren ett barn, erlägges skatten folden del av förmögenheten som ligger under 2,000 francs med 1.20 procent och för den del som ligger t. ex. mellan 250,000 och 500,000 francs med 7.80 procent. Vissa avdrag göras, när det mottagna arvet är relativt litet.

Det sammanlagda värdet av den del av skatten på kvarlåtenskapen, som faller på en arvsmottagare, och av den arvsskatt, det åligger honom att erlägga, är maximerat. Efterlevande make, bröstarvingar och arvingar i rakt uppstigande led erlägga sålunda i skatt högst 25 procent, arvingar

1 sidoled högst 35 procent samt arvingar utöver fjärde led och oskylda högst 40 procent. En ytterligare reduktion inträder, när arvsmottagaren har minst tre levande harn vid tidpunkten för egendomens övergång.

Liksom i England saknas i Frankrike en årlig skatt bestämd i relation till förmögenhetens nettovärde. En viss differentiering med hänsyn till betalningsförmågan möjliggöres likväl därigenom, att vid sidan av den egentliga inkomstskatten, som utgår på de skattskyldigas samlade inkomst och icke gör någon skillnad mellan inkomst av arbete och inkomst av kapital, upptagas särskilda skatter på intäkterna från olika inkomstkällor. Differentieringen med hänsyn till inkomstens karaktär av kapitalintäkt kommer till uttryck i de procentsatser med vilka de särskilda skatterna utgå.

Skatt utgår i Tyskland på arvslotterna enligt en skala, som för barn och därmed jämställda arvingar stiger från 2 procent för arvslotter på upp till 10,000 riksmark till 15 procent på arvslotter överstigande 10 miljoner mark. Oskylda och med dessa jämställda släktingar skatta efter en skala från 14 till 60 procent. Arvslotter, vilka gå till arvlåtarens avkomlingar och därmed jämställda personer och vilkas värde icke överstiger 5,000 mark, äro helt befriade från skatt. I övriga arvsklasser är gränsen för skattefrihet satt till 2,000 respektive 500 mark. Befrielse från arvsskatt är vidare medgiven i en rad specialfall, såsom —• intill vissa värdegränser — för husgeråd respektive lösa inventarier.

Ett flertal egendomsförvärv från samma person, vilka alla falla inom en tidrymd av 10 år före dödsfallet, sammanläggas vid skatteberäkningen på så sätt, att skatten bestämmes för summan av alla förvärven, varefter avdrag göres för den skatt, som skulle utgått på de tidigare förvärven vid tidpunkten för det sista. Den skatt, som på detta sätt blir följden av ett nytt förvärv, får emellertid icke överstiga 60 procent av förvärvets värde.

Vid den omfattande nyordning av det tyska skatteväsendet, som genomfördes år 1919, infördes även en skatt å kvarlåtenskap, utgående efter en progressiv skiktskala, vilken steg från 1 procent för den del av kvarlåtenskapen som föll under 200,000 mark till 5 procent för den del som översteg

2 miljoner mark. Uppgick kvarlåtenskapens värde icke till 200,000 mark, befriades ett belopp av 20,000 mark från kvarlåtenskapsskatt.

Kvarlåtenskapsbeskattningen synes ha åsyftat icke så mycket en ökning av statsinkomsterna som en efterhandskontroll av arvlåtarens in-

21 Kungl. Majus proposition nr lii.

kemist- oell förmögen hetsbeskattning. Den avskaffades åter redan år 1922 i samband med införandet av en årlig förmögenhetsskatt.

Den årliga skatt på nettoförmögenheten, vilken numera utgår, upptages av riket. Dessutom erläggas till vissa delstater särskilda skatter på fast egendom samt på verklig eller beräknad inkomst av rörelse; i sistnämnda fall bestämmes skatten delvis i relation till det i företagen nedlagda kapitalet. Den egentliga förmögenhetsskatten utgår reguljärt med 5 promille. För särskilt stora liksom för mindre avsevärda förmögenheter gälla likväl speciella satser. Sålunda utgår skatt på förmögenheter under 30,000 riksmark med 3 promille och på förmögenheter mellan 30,000 och 50,000 riksmark med 4 promille. Förmögenheter mellan 250,000 och 500,000 riksmark beskattas med 5.5 promille, förmögenheter över 5 miljoner riksmark med 7.5 promille. För förmögenhetei’ tillhörande i'ättssubjekt inom riket utgår ingen skatt, örn förmögenhetens värde icke överstiger

20.000 riksmark. Skattebefrielse inträder även i vissa fall, när en försörjningsplikt åligger den skattskyldige. Eftersom förmögenhetsskatt utgår även på bolags förmögenhet, äro aktieinvesteringar m. m. underkastade dubbelbeskattning.

För enstaka budgetår kan förmögenhetsbeskattningen tillfälligt skärpas. Så utgick exempelvis år 1929 förmögenhetsskatten med 108 procent av den ordinarie skatten.

Arvsskatt utgår i Danmark enligt en progressiv skiktskala. Arvlåtarens barn erlägga på arvslotter mellan 2,000 och 5,000 kronor dels en konstant avgift av 10 kronor, dels 1 procent av det belopp, varmed lottens värde överstiger 2,000 kronor. För oskylda äro motsvarande siffror 250 kronor och 14 procent. Är lottens värde över 1 miljon kronor, erlägges skatt av ett barn med 93,140 kronor plus 13 procent av det belopp, varmed lotten överstiger 1 miljon, och av oskylda med 274,320 kronor plus o2 procent av sistnämnda överskott. Arvsskatt utgår endast på arvslotter över 50 kronor. Örn kvaxdåtenskapens värde icke överstiger 500 kronor, utgår ingen skatt. Befrielse inträder vidare för arvlåtarens efterlevande make samt för barn under aderton år, örn värdet av den arvfallna delen av kvarlåtenskapen icke överstiger 1,000 kronor. I vissa andra fall kan finansministeriet befria från skatt. Detta gäller t. ex. förskott på tufvet och andra försträckningar underkastade arvsbeskattning, när medlen i allt väsentligt förbrukats före arvsskattepliktens inträde och mottagarens ekonomiska ställning gör befrielse påkallad.

Skatt till staten utgår i Danmark på den personliga nettoförmögenheten enligt en skala, som stiger från 0.C5 promille för förmögenheter mellan

10.000 och 15,000 kronor till 10,545 kronor plus 10 promille av det belopp, varmed förmögenheten överstiger 1 miljon kronor, för förmögenheter över denna värdegräns. Förmögenhcter under 10,000 kronor äro helt befriade från skatt. Saknar den skattskyldige skattepliktig intäkt, utsträckes befrielsen till förmögenheter mellan 10,000 och 15,000 kronor. 1 Danmark domieilierade personer med en förmögenhet under 100,000 kronor

2 2

Kungl. Majlis proposition nr 34.

erhålla, när deras intäkt understiger 2,000 kronor, en nedsättning i skatten med ' 5, när intäkten understiger 3,500 kronor en reduktion med ~U, och när den faller mellan 3,500 och 4,500 kronor en nedsättning med Vs. Bolag erlägga ingen förmögenhetsskatt. I syfte att anpassa förmögenhetsbeskattningen efter kapitalavkastningen har man vidare bestämmelser örn maximering av skatten, när kapitalet varit underlag för en relativt obetydlig intäkt.

Förmögenhetsskatt utgår icke till kommunerna. Dessa äga likväl rätt att införa en s. k. »kildeartbeskatning», vilken möjliggör en viss differentiering med hänsyn till betalningsförmågan.

Arvsskatt erlägges i Finland för arvslott, som tillfaller arvlåtarens avkomling, föräldrar eller efterlevande make, när lotten ligger mellan -,000 och 4,000 mark med 20 mark plus 2 procent av det belopp, varmed lotten överstiger 2,000 mark, o. s. v. För lotter över 2,048,000 mark utgår skatt med 10 procent av lottens värde.

Den för nyssnämnda arvingar gällande skatten erlägges till tredubbelt belopp för lott som tillfaller hel- eller halvsyskon. En fyrdubbling sker, när egendomen går till far- eller morföräldrar eller hel- respektive halvsyskons avkomlingar. Avlägsnare släktingar oell oskylda skatta femdubbelt. Lott, vars värde icke uppgår till 2,009 mark, är i samtliga fall befriad från arvsskatt. Vissa avdrag äro medgivna från lotter, som gå till arvlåtarens barn, när dessa äro minderåriga eller oförmögna till förvärvsarbete, respektive till efterlevande make.

Skatt erlägges i Finland på förmögenhetens nettovärde såväl av enskilda som av juridiska personer med 6 mark och 0.15 promille av det belopp varmed förmögenhetens värde överstiger 40,000 mark, när förmögenheten ligger mellan 40,000 och 100,000 mark, samt med 240,000 mark och 8 promille av det överskjutande beloppet, när förmögenheten överstiger 30 miljoner mark.

Arvsskatt erlägges i Norge av arvlåtarens avkomlingar med 1 procent för den del av lottens värde, som ligger mellan 5,000 och 15,000 kronor, och med 30 procent för den del, varmed den överstiger 485,000 kronor. Lotter under 5,000 kronor äro fria från skatt. Oskylda, vilka erhålla egendom genom testamente, åtnjuta skattefrihet upp till 1,000 kronor samt erlägga för lotter mellan 1,000 och 10,000 kronor 10 procent av det belopp, varmed lotten överstiger 1,000 kronor. För lottdel över 300,000 kronor erläggas nO procent. Från skatt undantagas bland annat medel, som tillfalla efterlevande make,' samt arvslotter ur dödsbon, där värdet av den arvfallna förmögenheten understiger 2,000 kronor.

På förmögenheten utgår till staten dels en ordinarie, dels en tillfällig skatt. Den förra erlägges enligt en progressiv skiktskala med O.:» promille för den del av förmögenheten, som faller under 10,000 kronor, och med 6 promille av det belopp varmed förmögenheten överstiger 4 miljoner kronor. Den tillfälliga förmögenhetsskatten utgår med högst 3 promille.

Kunyl. Maurts proposition nr 34. 23

Bernia skattesats tillämpas på den del av förmögenheten, som ligger över 30 miljoner kronor.

Då det är svårt att direkt på grundvalen av skatteskalorna i olika länder bilda sig en uppfattning örn progressionens relativa styrka, har jag låtit göra en sammanställning av de procenttal, efter vilka arvsskatt i skilda länder utgår på kvarlåtenskaper av i huvudsak samma storlek, uttryckt i svenskt mynt.

Skattebelastning på kvarlåtenskapen (procent)I, när denna tillfaller a) tre barn; b) en oskyld.

Denna beräkning kan kompletteras med följande av 1929 års norska »skattelovkommisjon» beräknade uppgifter över den rena förmögenhetsskattens relativa höjd i de nordiska länderna och Tyskland.3

Skatt i kronor när förmögenheten är

100,000

kr.

500.000 ! 1 milj. kr. i kr.

blilt tillfredsställande men torde dock vara lika representativt som det man kan nå på

andra vägar.

2 Formuebeskatningen. Innstilling IX Ira den Helge stortingsheslntning 19 juni 1929 nedsatte skattelovkommisjon. sid 14.

24 Kungl. Majlis proposition nr 34.

Den nu lämnade översikten över beskattningen av förmögenhet och arv i vissa främmande länder Ilar åsyftat att underlätta bedömandet av det förslag till ökning av arvsbeskattningen, som jag i det följande kommer att framlägga. Örn det statsfinansiella läget och örn nödvändigheten att på olika vägar öka statsverkets inkomster har jag förut i dag vid anmälan av statsverkspropositionen haft anledning att uttala mig. Såsom av finansplanen framgår, har en ytterligare höjning av vissa konsumtionsskatter ansetts ofrånkomlig. Även inkomstskatten har fått lämna ett bidrag. Vid avvägning av den rimliga fördelningen av skattehöjningarna ha starka skäl talat för att i ökad omfattning taga i anspråk skattekraften hos de mera välbärgade eller mycket förmögna grupperna av medborgare.

En mycket väsentlig ökning av den ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatten kunde därvid övervägas, även örn den uppenbarligen tynger också mindre bärkraftiga samhällslager. Även en utbyggnad av den extra inkomst- och förmögenhetsskatten erbjuder sig som en utväg, så mycket hellre som de mindre inkomsttagarna därigenom skulle fritagas. I stället för att nu gå vidare på denna väg har det emellertid förefallit skäligt att låta den verkligt bärkraftiga förmögenheten lämna ett större bidrag till täckande av statens utgifter. Det torde nämligen vara framför allt på detta område, som den svenska beskattningen vid jämförelse med en rad främmande länder förefaller lindrigast.

Av många olika skäl kan det icke vara lämpligt att helt enkelt skärpa den skatt på förmögenhet, som redan utgår i samband med inkomstskatten. Att finna helt nya former för en fristående förmögenhetsbeskattning skulle icke möta större svårigheter, men har i nuvarande läge icke synts påkallat, då en anknytning utan olägenhet kan vinnas till den form av förmögenhetsbeskattning, vi redan nu äga i arvsskatten. Utan att mera utförligt ingå på diskussionen örn olika slag av förmögenhetsbeskattning torde man våga uttala, att en beskattning av arvfallen egendom undviker vissa olägenheter, som kunna vara förbundna med en årlig beskattning av förmögenhet. Då mot förmögenhetsbeskattningen, särskilt när det gäller att för statens räkning ta ut mera betydande belopp, stundom framställes den anmärkningen, att sparande och kapitalbildning försvåras, vill jag erinra örn att formen för beskattningens anordnande härvid torde vara mindre avgörande, än man ofta föreställer sig. En hård beskattning av inkomsterna lägger samma hinder i vägen för kapitalbildningen, och en beskattning av konsumtionen kan likaså för de mindre bemedlade försvåra eller omöjliggöra strävandet att skaffa sig besparingar. I den mån nu nämnda uppfattning örn förmögenhetsskatterna såsom motverkande den enskilda kapitalbildningen har någon grund, synes det böra leda till att dessa skatter i främsta rummet tagas i bruk för sådana ändamål, som innebära att kapital bildas i det allmännas hand eller med bistånd från det

25 Kungl. May.ts proposition nr 34.

allmänna. Såsom av årets statsverksproposition framgår, åsyftar den ökning av arvsskattemedlen, som antagandet av här framlagda förslag skulle medföra, till en början att trygga den snabba återbetalningen av lånen för utvidgade offentliga arbeten. Även den redan nu utgående arvsskatten skulle reserveras för detta ändamål, alltså för en ökning av tillgången på varaktiga nyttigbeter, och icke som hittills användas för löpande utgifter.

Den obillighet som under vissa förhållanden kan anses ligga däri, att även mycket måttliga arv genom beskattningen förminskas, fastän de kunna äga avgörande betydelse för efterlevandes försörjning, har jag sökt undanröja genom en avsevärd höjning av det skattefria beloppet för make och bröstarvingar. Såsom av verkställda beräkningar framgår, lägga statsfinansiella synpunkter inga verkliga binder i vägen för en dylik lättnad i beskattningen. Att dessa statsfinansiella synpunkter varit avgörande för det nu utarbetade förslaget, torde vara uppenbart. Varje särskild beskattning av större inkomster eller större förmögenbeter kan antagas därjämte i någon mån verka utjämnande på inkomsternas och förmögenhetens fördelning. Denna mera omstridda fråga örn beskattningen som medel till ekonomisk utjämning bar jag emellertid här ansett mig kunna förbigå, då alla borde kunna enas därom att statsverkets oavvisliga behov av ökade inkomster liksom den relativt lindriga karaktären hos den svenska beskattningen av förmögenhet innebära tillräckliga skäl för det nu föreliggande förslaget.

En ökning av statsverkets inkomster genom arvsskattemedlen kan åvägabringas efter olika principer. Enklast kunde måhända synas vara att inskränka sig till att inom det nuvarande skattesystemet ändra skalorna i de för de särskilda arvsklasserna gällande tarifferna. Men med fasthållande av den av mig angivna utgångspunkten, att vad som i huvudsak åsyftas är en utökning av förmögenhetsbeskattningen såsom sådan, har jag ej funnit denna väg vara den lämpligaste.

Såsom jag förut framhållit är vår nu gällande arvsbeskattning i huvudsak anordnad såsom en arvslottsskatt, varmed förstås en skatt, som utgår av arvingars och testamentstagares särskilda lotter i kvarlåtenskapen utan hänsyn till storleken av den sammanlagda behållningen i boet. Skattens belopp bestämmes därvid för varje lottberättigad efter lottens storlek och den arvsberättigades skyldskap till arvlåtaren. Denna form av arvsbeskattning är motiverad såsom en skatt å det tillskott i förmögenhet, som arvtagaren i följd av dödsfallet erhåller. Att med utgångspunkt fran skatteförmågeprincipen en dylik motivering för ett statens skatteanspråk är fullt burande, därom torde man i allmänhet vara ense. Vid sådant förhållande torde en beskattning efter nu gällande principer böra betecknas som rimlig och riktig.

Den andra formen för arvsbeskattning utgöres av den s. k. kvarlutenskapsskalten, vilken, såsom benämningen auger, är en skatt, som utgår av kvarlåtenskapen i dess helhet. Av den lämnade översikten (iver ut-

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

ländsk arvsbeskattning framgår, att en sådan skatt utgår, jämsides med en arvslottsbeskattning, i England och Frankrike. Skatten, där den så lunda förekommer, är utformad som en skatt å boets behållna kvarlåten skap och beräknas i förhållande till dennas storlek. Skulle man betrakta kvarlåtenskapsskatten såsom arvsskatt i inskränkt mening, kan mot densamma naturligtvis resas den invändningen att den bryter mot grund satsen, att arvsskatten med hänsyn till rättvisa och billighet bör anpassas efter arvingarnas skyldskap till arvlåtaren och deras ekonomiska bärkraft, sådan denna låter sig utläsa av arvslotternas storlek. Meri motiveringen för en kvarlåtenskapsskatt är en annan än den, som förut anförts för arvsskatten i inskränkt mening; kvarlåtenskapsskatten skall utfylla eller ersätta förmögenhetsskatt i annan form. Denna skatt bör alltså uttagas där principiellt sett en högre beskattning å arvlåtarens förmögenhet under dennes livstid varit på sin plats. Saken kan med andra ord uttryckas så, att den ökning av förmögenhetsbeskattningen, som finnes motiverad, får form av en skatt, som uttages först efter det förmögenhetens ägare avlidit. Då, såsom den föregående framställningen ger vid handen, den svenska förmögenhetsbeskattningen är föga utvecklad, får hos oss förutsättningen för en kvarlåtenskapsskatt anses föreligga. Jag erinrar i detta sammanhang därom, att kvarlåtenskapsskatten ingalunda har karaktären av ett nytt institut inom svensk beskattningsrätt utan att den tvärtom har gammal hävd i högre grad än den nu gällande arvslottsbeskattningen och först under 1800-talets sista årtionde försvann ur vårt skattesystem.

Jag förordar alltså återinförandet av en kvarlåtenskapsskatt att utgå sidoordnad med en reformerad arvslottsbeskattning.

Den inbördes avvägningen av de båda skatteformernas effekt bör åsyfta att tillgodose kravet på billighet och rättvisa i fråga örn beskattning av å ena sidan förmögenheten såsom sådan och å den andra vinster genom arv. Vid denna avvägning måste emellertid beaktas, att den nuvarande arvsskatten icke är med full konsekvens utformad såsom en arvslottsbeskattning, något som framgår av bland annat den omständigheten, att skatten i praktiken erlägges av dödsboet före arvskiftet och i det vida övervägande antalet fall beräknas på grundval av ett fiktivt skifte. Under sådana förhållanden kan det ej vara erforderligt eller ens tillrådligt att uppbygga den nya skatteformen såsom en i alla hänseenden konsekvent anordnad kvarlåtenskapsskatt.

Den gällande arvsbeskattningen kompletteras, såsom av det förut anförda framgår, av en skatt å gåva. Denna har, bland annat, den viktiga uppgiften att förhindra undandragande av tillgångar från arvsskatt ge nom gåvor under livstiden, eventuellt i förening med förbehåll örn nyttjanderätt för givaren så länge han lever. I de länder, i vilka gåvoskatt ej förekommer, har man sökt vinna motsvarande syfte exempelvis på den väg, att gåvor, som givits inom visst antal år före givarens död, medräknas i dödsboet vid arvsskattens bestämmande. Även enligt våra beskatt-

Kunell. Majlis proposition nr 34.

ilin “snor mer skola gåvor, sorn. arvinge eller testamentstagare erhållit av arvlåtaren inom två år före dennes dödsfall, i regel medräknas vid arvsskattens fastställande. Denna bestämmelse har till syfte att tillförsäkra staten det högre skattebelopp, som på grund av progressionen i skatteskalan skall utgå örn gåvan och arvsaudelen gemensamt räknas som en lott i stället för att beskattas var för sig. Givetvis skall vid uttagande av skatten å den sammanlagda lotten förut erlagd gåvoskatt tillgodoräknas vederbörande.

I avseende å kvarlåtenskapsskatten uppställer sig nu samma problem som beträffande den gällande arvsskatten, och det gäller att avgöra, huruvida man skall förekomma undgående av skatt genom komplettering av gåvoskatten eller genom en regel, enligt vilken vid arvfallet retroaktiv beskattning skall äga rum av gåvor, som givits inom viss längre tid före dödsfallet. Det lärer knappast kunna betvivlas, att den metod, som förlägger den huvudsakliga beskattningen till tiden för fånget, är att föredraga — en beskattning efter ett större antal år skulle ofta förefalla obillig och skulle dessutom med rätt stor säkerhet ej sällan bliva ineffektiv på grund av mellankommande kapitalförstöring; måhända skulle den i något fall till och med uppmuntra till kapitalförstöring. Att nu komplettera gåvoskatten så, att den i huvudsak kommer att motsvara även kvarlåtenskapsskatten, erbjuder ej synnerliga svårigheter. En sammanläggning av skalorna för kvarlåtenskaps- och arvslottsskatten medför samma resultat, som örn i ett dödsbo kvarlåtenskapen utgjort en enda arvsandel, med den skillnaden, att vid gåvans beskattning avdrag ej sker för kvarlåtenskapsskatt. Sker följaktligen jämförelse med ett dödsbo, vari finnas flera delägare, kommer beskattningen vid gåva att bliva lindrigare än vid arvfall; sker jämförelse åter med ett dödsbo med en delägare, kommer gåvoskatten att bliva något kännbarare. Jag har emellertid funnit mig böra förorda denna metod med den komplettering, att även här gåvor, som av arvinge eller testamentstagare mottagits inom två år före arvlåtarens dödsfall, skola inräknas i boet, och med iakttagande av att maxima ej sättas högre än vid kombinerad kvarlåtenskaps- och arvslottsbeskattning. Denna anordning har i själva verket den följden, att beträffande gåvor, som givits under de två sista åren, ojämnheten mellan arvfallsbeskattningen och gåvobeskattningen i regel helt utjämnas. Vad åter angår gåvor som förekommit tidigare, gör ju gåvotagaren — liksom för närvarande är fallet — viss vinst genom den svagare progressiviteten, och härigenom utjämnas i stort sett den merbeskattning som för vissa gåvotagare följer av att avdrag ej medgives för kvarlåtenskapsskatt. I förslaget bär alltså gåvoskatten kompletterats på nu angivet sätt.

1 det föregående har jag antytt, att det skattefria beloppet borde kunna ej oväsentligt höjas. För närvarande utgör detta belopp för makar och bröstarvingar samt med dem likställda (arvsklass T) allenast 1.000 kronor

28 Kuni)!. Maj:ts proposition nr 34.

för varje arvslott och för övriga skattskyldiga endast 200 kronor tor varje arvslott. En granskning av det statistiska material rörande arvsskattens storlek och fördelning under åren 1930 och 1931, som jag låtit införskaffa och som ingår i en promemoria, vilken torde få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet, har givit vid handen, att från statsfinansiell synpunkt avgörande hinder icke möta för utvidgad skattefrihet, då den arvsskatt, som hittills utgått av ett jämförelsevis mycket stort antal smärre arvslotter, stannat vid ett relativt obetydligt sammanlagt belopp. Den mest betydande höjningen av det skattefria beloppet har jag förutsatt för arvsklass I. Med den kombination av en kvarlåtenskapsskatt och en arvslottsskatt, som jag nu föreslår, är det uppenbart, att det skattefria beloppet måste bestämmas särskilt för vardera skatten. Jag föreslår emellertid, att det skattefria beloppet fastställes till 20,000 kronor för såväl kvarlåtenskapsskatten som arvslottsskatten inom klass I. Vad angår arvingar och testamentstagare inom övriga klasser finner jag ej någon mera väsentlig höjning av det skattefria beloppet påkallad men anser höjningen av detta belopp rimligtvis böra göras något större för föräldrar, syskon och deras avkomlingar samt med dem likställda (arvsklass II) än för återstående, vilka hänföras till arvsklasserna III och IV. En skattebefrielse för andelar örn högst 2,000 kronor för arvsklass II och högst 1,000 kronor för arvsklasserna lil och IV kommer att från skattskyldighet avföra ett betydande antal arvsandelar men betyder i mistad skatteintäkt ej ett par hundratal tusen kronor.

Utformningen av skatteskalorna har skett från den utgångspunkten, att den åsyftade ökningen av arvsskatten bör uttagas i form av kvarlåtenskapsskatt, och att alltså arvslottsskatten bör inbringa ungefär lika mycket som den nuvarande arvsskatten. Detta betyder givetvis ej, att den sistnämndas anordning kan lämnas oförändrad. Redan höjningen av de skattefria heloppen medför ett behov av justering av skalorna. Den omständigheten, att de till arvslottsskatt skattepliktiga beloppen minskas genom avdraget för kvarlåtenskapsskatt, föranleder en genomsnittlig höjning av skatteskalorna.

De skatteskalor, vid vilka jag efter prövning av olika alternativ funnit mig böra stanna, framgå av en särskild tabell IV. Skalorna äro anordnade såsom s. k. skiktskalor, liknande de nu gällande och dem som finnas fastställda för den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten. Då det emellertid är svårt att av dessa skalor utläsa deras faktiska verkningar, tillåter jag mig hänvisa till tabell V, vilken för beskattningsbara belopp av olika storlek angiver skatten dels enligt nu gällande skatteskalor, dels enligt förslagen till kvarlåtenskapsskatt och till arvslottsskatt. För att få en föreställning örn de kombinerade skatteformernas verkningar måste man tydligen göra vissa antaganden rörande det antal arvslotter, på vilka kvar låtenskapen i olika fall delas. Under antagande av tre arvslotter (det enligt den statistiska undersökningen faktiska genomsnittliga antalet) belysas verkningarna för de olika arvsklasserna av tabell VI a—d.

29 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

De betydelsefullaste dragen torde vara följande. Kvarlåtenskapsskatten börjar först vid ett arvfallet belopp av 20,000 kronor. Det bör kanske erinras om att makes giftorättsandel icke ingår i detta belopp, och att, då efterlevande make finnes, boets samlade tillgångar alltså skola överstiga

40.000 kronor innan skattskyldighet inträder. Vid 30,000 kronor i skattepliktig kvarlåtenskap utgår skatten med 400 kronor, vid 50,000 kronor med 1,200 kronor, vid 100,000 kronor med 5,200 kronor, varefter skalan relativt hastigt stiger och når sitt maximum med 20 procent vid en skattepliktig kvarlåtenskap på 4,080,000 kronor.

Skatten på arvslotter utgår enligt samma fyra arvsklasser som nu. För make och bröstarvingar föreslås, såsom redan blivit nämnt, ett skattefritt belopp på 20,000 kronor. För arvslott på 25,000 kronor är skatten 200 kronor, för 50,000 kronor är den 1,800 kronor, för 100,000 kronor är den 6,800 kronor o. s. v., tills den når sitt maximum med 16 procent vid arvslotter på

1.660.000 kronor. Vid övriga arvsklasser är stegringen skarpare, maximum inträder tidigare och är för klasserna II, III och IV satt till respektive 20 procent, 24 procent och 28 procent.

Hur en sammanläggning av kvarlåtenskapsskatt och arvslottsskatt verkar under antagande av tre arvslotter, kan jag här ge några exempel på.

För den viktigaste arvsklassen, alltså för make och bröstarvingar, finner man vid jämförelse med nu gällande arvsskatt, att den nya kombinerade skatten i genomsnitt blir mildare, så länge den skattepliktiga kvarlåtenskapen icke överstiger 50,000 kronor, d. v. s., under förutsättning att make efterlever, i regel en samlad förmögenhet i boet på 100,000 kronor. Vid denna kvarlåtenskap utgår den nuvarande skatten, alltjämt under antagande av tre arvslotter, med 2.59 procent, medan den föreslagna håller sig vid 2.40 procent. Därefter stiger emellertid skatten snabbt. Den uppgår vid en skattepliktig kvarlåtenskap på 100,000 kronor till 6.74 pro-

30 Kunell. Majlis proposition nr 34.

cent mot 3.io procent enligt nu gällande grunder oell fortsätter att stiga tills den når sitt maximum med 32.so procent, vilket inträffar då den skattepliktiga kvarlåtenskapen uppgår till 6,223,000 kronor.

Beträffande övriga arvsklasser hänvisar jag utöver nyss anlorda exempelsamling till de vid bilagan fogade tabellerna.

Då utgångspunkten för förslaget om skattehöjning varit behovet av en inkomstökning från förevarande skattekälla på omkring 25 miljoner kronor, ha skatteskalorna tydligen blivit ganska mycket beroende av de beräkningar, som kunna göras angående den sannolika storleken och fördelningen av kvarlåtenskapen under den närmaste framtiden. Såsom avredogörelsen i bilagan framgår ha av de tillgängliga siffrorna de för år 1930 ansetts väsentligt säkrare såsom underlag för framtid sberäkningar än de avsevärt mycket högre för år 1931. Med utgångspunkt från 1930 års siffror beräknas kvarlåtenskapsskatten ge en inkomst på något över 25 miljoner kronor och arvslottsskatten över 17 miljoner kronor eller sammanlagt närmare 43 miljoner kronor. De tillägg till denna siffra, som behöva göras på grund av gåvoskatt etc., äro svåra att beräkna, men sannolikt vågar man höja den till närmare 45 miljoner kronor. I betraktande av den ovisshet, som måste råda ifråga örn förmögenhetsvärdenas utveckling, finnes anledning att vid beräkning av skattens avkastning iaktta försiktighet, och i riksstatsförsiaget lia därför arvsskattemedlen beräknats till 40 miljoner kronor.

Såsom jag redan förut nämnt, medför den vidsträckta befrielsen från arvsskatt inga alltför menliga verkningar i fråga örn skattens avkastning. Bortfallet av inkomster skulle efter nu gällande skatteskalor uppgå till någon miljon, och då nu föreslagna omläggning utgår från att en mildring av skatten för de mera blygsamma arven är befogad, bleve det icke några betydande belopp som ytterligare skulle erhållas genom en sänkning av gränsen för hel befrielse från skatt. Att denna befrielse å andra sidan gäller ett mycket stort antal kvarlåtenskaper och arvslotter, framgår av den i bilagan företagna beräkningen. Av mer än 23,000 kvarlåtenskaper år 1930 skulle endast 3,300 lia kommit över den gräns på 20,000 kronor, vid vilken kvarlåtenskapsskatten inträder. Och av knappt 62,000 arvslotter skulle 50,000 ha blivit fria från arvslottsskatt.

Söker man bedöma den nu föreslagna höjningen av arvsskatten med hänsyn till nu utgående skatter på förmögenhet, möter mau svårigheten, att den i inkomst- och förmögenhetsskatten ingående förmögenhetsdelen icke kan med noggrannhet angivas. Örn man emellertid med den s. k. bolagsskatteberedningen vågar uppskatta den i samband med inkomstskatten uttagna förmögenhetsskatten till omkring 16 miljoner kronor för år 1931 och därtill lägger 17 till 19 miljoner kronor från en utgående arvsskatt, får man ett samlat belopp på inemot 35 miljoner kronor. Med en kvarlåtenskapsskatt och en skatt på arvslotter, som vid samma tidpunkt kunde ha beräknats ge åtskilligt över 40 miljoner kronor, skulle man lia

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 31

kommit till en samlad statlig förmögenhetsskatt på omkring 60 miljoner kronor.

Hur den nu åsyftade omläggningen av arvsskatten kan tänkas påverka skattebördan för olika befolkningslager, undandrar sig beräkningar. Någon särskild del av näringslivet blir icke utsatt för oberäkneliga eller ogynnsamma verkningar. En allmän förmögenhetsskatt, som ginge djupt ned bland den stora massan av små egendomsägare, kunde tänkas bli en börda t. ex. för den jordägande befolkningen. Från denna synpunkt har det ett visst intresse att uppmärksamma några siffror rörande jordbrukets skattebörda, som återfinnas i den åberopade bilagan. Enligt dessa låt vara approximativa siffror skulle för år 1931 av en inkomst- och förmögenhetsskatt på 168 miljoner kronor endast 5 miljoner kronor härröra från enskildas inkomst av jordbruksfastighet och högst 2 miljoner från i jordbruk nedlagd förmögenhet, och av en samlad summa inkomst- och förmögenhetsskatt samt fastighetsskatt till stat och kommun på över 600 miljoner kronor skulle blott omkring 60 miljoner kronor, alltså omkring 10 procent, ha erlagts av det jordbruk och skogsbruk, som ej bedrives av aktiebolag. Fastän den skattepliktiga jordbruksfastigheten i riket är taxerad tili över 6,000 miljoner kronor, kan man påstå, att nu utgående förmögenhetskatt — bortsett från arvsskatten — i stort sett saknar betydelse för jordbruksnäringen. Hur pass tyngande den nu utgående arvsskatten kan vara, är svårt att uttala sig om. Med det nu föreliggande förslaget skulle väl följa, att de allra flesta jordbrukare bleve helt befriade från arvsskatt, och att för en god del av de övriga skatten bleve lindrigare än nu.

Till slut synes det just i samband med frågan om den i fast egendom nedlagda förmögenheten vara skäl att påpeka, att alla de betänkligheter mot en ökning av arvsskatten, som lia sin grund allenast i de svårigheter, som under vissa förhållanden äro förbundna med att erlägga en på dylik förmögenhet utgående, kanske betydande skatt, torde väsentligen kunna undanröjas genom de ytterligare lättnader i fråga örn anstånd med skattens erläggande, som innehållas i nu framlagda förslag.

När det nu gällt att i författningstext omsätta den tankegång, varför jag i det föregående givit uttryck, hade det med hänsyn till kvarlåtenskapsskattens och arvsskattens inbördes förhållande legat nära till hands att låta fullständigt omredigera hela lagstiftningen om skatt för arv och gåva. Såsom vid upprepade tillfällen framhållits, lärer denna lagstiftning alldeles oavsett den nu ifrågasatta materiella omläggningen vara i behov av omarbetning. Till detta behovs aktualisering har de senaste årens reformarbete på arvs- och testamentsrättens område bidragit. För närvarande pågår föredragning inför lagrådet av lagberedningens förslag till lagstiftning rörande boutredning och arvskifte m. m., och är det avsikten, att förslag rörande berörda spörsmål skall föreläggas innevaran-

32 Kungl. Majlis proposition nr 34.

de års riksdag. Den omarbetning av arvsskattelagstiftningen, som jag nu åsyftar, bör ej lämpligen genomföras, förrän lagstiftningen örn boutred ning och arvskifte bringats till sitt slut.

Emellertid förhåller det sig så, att, utan äventyrande av den föreslagna kvarlätenskapsskattens allmänna karaktär, denna befunnits kunna anknytas till den gällande lagstiltningen örn arvsskatt, vilken skulle i huvud sak bibehållas och innehålla bestämmelserna örn arvslottsskatten. Att för denna skatt under någon tid bibehålla namnet »arvsskatt» synes knappast behöva väcka några betänkligheter, då man lätteligen kan skilja mellan »arvsskatt enligt 1914 års förordning» och den särskilda arvsskatt, som skulle erhålla benämningen »kvarlåtenskapsskatt». Lagstiftningen rörande sistnämnda skatt skulle få sin plats i en särskild förordning. Att såväl »arvsskatten enligt 1914 års förordning» som »kvarlåtenskapsskatten» skulle betecknas som arvsskatt i vidsträckt bemärkelse, är givet.

En betydelsefull förutsättning för den nu antydda anordningens lämplighet har synts mig vara, att ansvarigheten för kvarlåtenskapsskatten kunde ordnas på i huvudsak samma sätt som beträffande gällande arvsskatt. Det läte väl tänka sig, att kvarlåtenskapsskatt skulle utgå av boet, innan arvslotter och testamentsandelar bestämdes, och att denna tankegång fullföljdes med sådan konsekvens, att t. ex. legat aldrig skulle träffas av kvarlåtenskapsskatten utan utgå med i testamentet angivna belopp oavkortade eller reducerade endast genom arvslottsskatt, alldeles oavsett att boets återstående tillgångar måhända skulle i huvudsak medtagas av kvarlåtenskapsskatten. Kvarlätenskapsskattens karaktär av en i efterskott uttagen förmögenhetsskatt å den avlidne kunde innebära ett motiv för en dylik tankegång. Av olika skäl har jag emellertid ansett mig ej böra följa denna linje. Framför allt har jag därvid beaktat, att vilken bestämmelse man än inför i dylikt avseende, det i sista hand blir beroende på testator, vem som skall vidkännas en viss skatteutgift. Det förekommer redan nu ofta i testamenten, särskilt där det gäller legat rörande vissa föremål, förordnande, att »boet skall vidkännas därå belöpande arvsskatt». Detta innebär i sak, att det testamentariska förordnandet avser, förutom det ifrågavarande föremålet, så stort belopp, som åtgår till arvsskatt. Med andra ord, i den mån testamentsfrihet föreligger beror det på testator att genom sin fördelning av boets bruttobehållning bestämma, vem som i verkligheten skall få vidkännas skatten. I betraktande av detta förhållande torde få erkännas, att nyssberörda principiella hänsyn ej kunna anses synnerligen betydelsefulla. Det viktiga synes vara att en sådan anordning träffas, som praktiskt sett kan antagas närmast överensstämma med flertalet testamentsgivares önskningar. Och dessa torde väl oftast ej gå ut därpå, att testamentstagare, som erhålla vissa föremål eller vissa angivna belopp, skulle ställas i förmånligare läge än övriga arvs- och testamentstagare, utom i sådana avseenden, där testator uttryckligen så förordnat. En fördelning av ansvaret för skatten på alla arvs- och .testamentstagare i förhållande till deras andelar synes

33 Kungl. Majrts proposition nr 34.

därför vara den naturliga primära regeln för kvarlåtenskapsskatten. Det torde emellertid få framhållas, att en dylik regel ingalunda kan sägas stå i strid mot de resultat, till vilka man kommer vid anläggande av synpunkten, att fråga är örn en efterföljande förmögenhetsbeskattning. Vid den med inkomstbeskattningen sammankopplade förmögenhetsbeskattningen gäller nämligen, när fråga är örn skatt, som förfaller till betalning efter den avlidnes död, att, örn dödsboet skiftats, bodelägare ej skall svara för mera än vad av skatten å hans lott belöper och icke i något fall med mera än hans lott i boet utgör. Denna regel utgör påtagligen ett utslag av den grundtanken, att, såvitt fråga är örn skatteförpliktelser, arvtagarna skola proportionellt ansvara även i sådana fall, där det formellt är fråga örn en den avlidnes skuld. En anknytning till gällande bestämmelser rörande arvsskatt synes mig därför böra äga rum i fråga örn ansvarigheten för kvarlåtenskapsskatten.

Förordningen örn lcvarlåtenskapsskatt kan följaktligen få sitt innehåll väsentligen bestämt därigenom, att hänvisningar ske till 1914 års förordning.

Att ändringar i den sistnämnda förordningen erfordras följer emellertid redan därav att nya skatteskalor skola införas. Härjämte bliva ytterligare vissa ändringar behövliga på grund av kvarlåtenskapsskattens införande och den sammanlagda arvsbeskattningens ökning. I förra avseendet må hänvisas särskilt till att vid arvslottsskattens beräkning avdrag från arvsandelarna skall få ske med kvarlåtenskapsskattens belopp. I senare avseendet åter må lramhallas, att den sammanlagda skattehöjningen synts mig böra föranleda utökad rätt till anstånd med och eftergift av skatt, ej minst beträffande fideikommiss och liknande rättigheter.

Vad härefter författningstextens detaljutformning angår, skall jag till en början beröra förslaget till förordning örn kvarlåtenskapsskatt.

Genom formuleringen av 1 § har givits en antydan örn att under begreppet arvsskatt i vidsträckt bemärkelse inbegripes även kvarlåtenskapsskatten.

2 och 3 §§ anknyta kvarlåtenskapsskatten till 1914 års förordning örn arvsskatt och skatt för gåva. Det är de sammanlagda arvsandelar, vilka faktiskt beskattas enligt sistnämnda förordning, som utgöra kvarlåtenskapen. Härav följer, att t. ex. andel som tillkommer kronan — även allmänna arvsfonden — blir fri från kvarlåtenskapsskatt, likaså museisamling, för vilken Konungen jämlikt 2 § i 1914 års förordning meddelar skattebefrielse, så ock egendom, som är skattefri på grund av överenskommelse med utlandet jämlikt 56 §, m. m. Även för sådan egendom, som på grund av testamente tillfaller någon vid annat tillfälle än förre rättsinnehavarens dödsfall, utgår kvarlåtenskapsskatt likaväl som arvsskatt. Det har emellertid ansetts böra uttryckligen utsägas, att de regler om skattefrihet, som hänföra sig till själva skatteskalornas utformning och

Bihang till riksdagens protokoll 193.1. 1 saini. Nr .‘M. ■'>

34 Kungl. Majlis proposition nr 34.

som återfinnas i gällande arvsskatteförordnings 19 § med motsvarighet även enligt den föreslagna nya lydelsen av berörda lagrum, ej skola föranleda frihet även från kvarlåtenskapsskatt, som i detta avseende blir underkastad särskilda regler (se 4 §).

Ett par särskilda frågor torde böra i detta sammanhang något närmare belysas. Då det i 2 § uttalas, att såsom kvarlåtenskap enligt förordningen skall anses egendom, för vilken arvsskatt skall utgöras enligt 1914 års förordning, så följer härav, att även gåva, som medräknas vid arvsskattens bestämmande, ingår i kvarlåtenskapen. Enligt 26 § berörda förordning skall nämligen »arvsskatten» beräknas som örn allt vore på en gång arvfallet. Gällande lagstiftnings ordalydelse är emellertid ej fullt tydlig därutinnan, att även sådan gåva, som anses föreligga för vad som tillfaller någon på grund av att han i enlighet med lagen örn försäkringsavtal blivit insatt såsom förmånstagare, skall medräknas i arvslotten i sådana fall, då förfoganderätt över försäkringen tillfaller förmånstagaren vid dödsfallet. I 26 § av 1914 års förordning talas nämligen örn gåvor, som erhållits inom två år före dödsfallet. Jag föreslår i berörda 26 § sådan ändring, att all möjlighet till tvekan i berörda avseende bortfaller. Sådan försäkring, varom här är fråga, inräknas sålunda i vederbörandes arvsandel, som beskattas genom arvsskatt, och jämväl kvarlåtenskapsskatten kommer då att gälla ifrågavarande försäkringsbelopp. Jag vill här erinra, att av dylikt försäkringsbelopp, som tillfaller förmånstagare, i regel 15,000 kronor undantagas såsom skattefria. Det framhölls i förarbetena till 1931 års lagstiftning rörande sådana försäkringars beskattning (prop. 211/1931), att stadgandet i fråga borde så förstås, som örn gåvan omfattade ett med 15,000 kronor reducerat belopp. Med hänsyn till de konsekvenser vid tillämpningen av den nu föreslagna lagstiftningen, som detta stadgande kan föra med sig, har jag velat understryka detta förhållande. Förslaget bibehåller det nu gällande privilegiet för dylika försäkringar oförändrat. Genom den höjda skattefrihetsgränsen för beskattningen kan det i själva verket inträffa, att ett väsentligen större försäkringsbelopp blir skattefritt. Framför allt blir detta händelsen i arvsklass I, därest kvarlåtenskapen ej är fördelad på ett flertal andelar och vid beskattningen ej medräknas andra nämnvärda tillgångar än försäkringsbeloppet.

Det är tänkbart, att en tillämpning av 26 § arvsskatteförordningen kan för kvarlåtenskapsskattens vidkommande i undantagsfall medföra mindre tilltalande konsekvenser. Örn exempelvis en gåvotagare vid givarens inom två år efter gåvans mottagande timade död i testamente erhåller en obetydlig del av givarens måhända mycket stora kvarlåtenskap, kan det inträffa, att skatten uppgår till mer än denna andel, varav följer, att gåvotagaren försättes i ett sämre läge än örn han ej varit testamentstagare i boet. Genom det föreslagna stadgandet i 2 § andra stycket möjliggöres att förebygga en sådan situation.

Det sätt, på vilket skatteskalan för kvarlåtenskapsskatten införts i 4 § — och som jämväl följts beträffande de nya skalorna i 1914 års förord-

35 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

ning — har sin förebild i förordningen om extra inkomst- och förmögenhetsskatt och avser att göra skalan lättare att omedelbart uppfatta än den nuvarande uppställningen.

Det har ansetts rimligt att såsom särskild kvarlåtenskap, för vilken skatt skall för sig beräknas, anse viss egendom, som ej med vanlig äganderätt tillhört den avlidne och över vilken han ej haft tillfälle att förfoga genom testamente. Särskilt är detta fallet med fideikommissegendom. Att förekomsten av ett stort fideikommiss skulle öka den skatt som faller på de arvingar, vilka erhålla del av den avlidnes kanske ganska obetydliga tillgångar i övrigt, är knappast skäligt. Att en ytterligare uppdelning av fideikommissen i fastighetsfideikommiss och andra föreslås, har sin grund däri, att stämpelheläggningen av fastighetsfideikommiss sker utan samband med stämpelbeläggning av kvarlåtenskapen i övrigt, nämligen när lagfart vinnes å den fasta fideikommissegendomen. Med fideikommiss har ansetts böra jämställas det fall, som avses i 13 § andra stycket i 1914 års förordning. Rörande innebörden av detta fall tillåter jag mig hänvisa till förordningen.

Från arvsskatt får enligt gällande regler avdragas dels lösen, som på grund av äldre privilegier tillfaller vissa städer vid boupptecknings registrering, dels ock tidigare erlagd gåvoskatt, som hänför sig till egendom, vilken inräknas i arvs- eller testamentslott. Det förefaller uppenbart, att, i den mån dylikt avdrag ej kunnat utnyttjas i sin helhet beträffande arvslottsskatten, avdrag i andra hand bör få ske från kvarlåtenskapsskatten. Detta har stadgats i sista stycket av 4 §.

5 § giver uttryck åt den grundsats, för vilken jag redan tidigare redogjort, nämligen att ansvaret för kvarlåtenskapsskatten skall åläggas dödsbodelägarna i förhållande till deras andelar.

6—9 §§ innehålla företrädesvis hänvisningar till 1914 års förordning och sådana särskilda bestämmelser, som föranledas av rent formella skäl.

10 § erfordrar ingen särskild motivering.

Den nya lagstiftningen föreslås skola träda i kraft den 1 april 1933 och hänföra sig till kvarlåtenskaper efter personer, som avlida elter förordningens ikraftträdande. Då registrering av bouppteckningar och följaktligen uttagande av arvsskatt sker först någon tid elter dödslallet, har förordningens ikraftträdande vid sagda tidpunkt betraktats såsom en förutsättning för att den sammanlagda skatten av arv och gåva skall kunna under nästa budgetår inbringa det i riksstatsförslaget beräknade beloppet.

De föreslagna ändringarna i 1914 års förordning hava redan i huvudsak motiverats. 19 och 38 §§ innehålla de nya skatteskalorna lör arvslottsrespektive gåvoskatten. Ändringen i 26 § har jämväl i det föregående berörts.

I 47 § meddelas regler om anstånd med skattens erläggande. Det

är givet, att, när skattens belopp ökas, skälen för större anståndsrätt jämväl ökas. Förslaget innebär nu i första hand en utökning av den mora normala rätt till anstånd, som beviljas av domaren eller läns-

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

styrelsen. Denna kommer enligt förslaget att genomgående gälla högst tio år med lika årliga inbetalningar. Ränta erlägges med 5 procent å det belopp, för vilket anstånd åtnjutes. Den rätt till extraordinärt anstånd, som tidigare kunnat meddelas av Kungl. Maj:t, kommer nu att innefattas i den mera normala anståndsrätten. Men dessutom föreslås, att i Kungl. Maj:ts hand lägges befogenhet att inom vidare gränser än hittills medgiva anstånd, dels på det sätt, att regeln örn lika årliga inbetalningar kan frångås, och dels så, att anståndsrätten kan utsträckas utöver tio år. Å ena sidan finnes anledning att såvitt möjligt underlätta skattebetalningen för de skattskyldiga. Men å andra sidan måste givetvis en viss återhållsamhet vid anstånds beviljande iakttagas, så att ej uppbördsapparaten alltför mycket betungas och förfarandet i övrigt över hövan försvåras. Då den ökade anståndsrätten i huvudsak lagts i Kungl. Maj:ts hand, ligger häri en garanti för enhetlig och lämpligt avvägd tillämpning av den friare prövning, vars införande jag förordar.

48 § 2 mom. innehåller bestämmelser örn partiell eftergift av skatt för fideikommiss och vissa andra nyttjanderätter m. m., som äro begränsade till vederbör andes livstid. Jag föreslår med hänsyn till skattens höjning en ganska betydande utökning av denna rätt. För övrigt hava ordalagen valts på sådant sätt, att det av dem tydligt framgår, att skattens omedelbara erläggande ej skall försätta vederbörande i ett sämre läge än örn anstånd åtnjutes.

I 56 § rättas en nu förekommande felaktig paragrafhänvisning, som ej äger samband med de eljest i detta sammanhang berörda frågorna.

Övergångsbestämmelsen har fått sitt innehåll bestämt därav, att förordningen ej bör kunna kringgås genom bortgivande i förtid av större belopp. Något obilligt synes mig å andra sidan ej ligga i de föreslagna bestämmelserna, då dessa anknyta till den dag, då det föreliggande förslagets framläggande beräknas bliva känt för allmänheten, nämligen dagen för 1933 års riksdags öppnande.

Föredragande departementschefen uppläser härefter inom finansdepartementet uppgjorda förslag till dels förordning örn kvarlåtenskapsskatt, dels förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt för gåva samt hemställer, att berörda förslag måtte i proposition iöreläggas riksdagen till antagande.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan behagar Hans Majit Konungen bifalla, och skall till riksdagen avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Vid protokollet: R. Borgström.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

37 Bilaga.

P. M.

med statistisk utredning rörande vissa med förslag örn ändrade grunder för arvsbeskattningen sammanhängande frågor.

Beskattningen av arv och gåva enligt gällande grunder samt enligt ett inom finansdepartementet utarbetat förslag.

Inom statistiska centralbyrån har verkställts en utredning rörande dels bouppteckningar, fördelade efter kvarlåtenskapernas storlek, dels arvsoch testamentsandelar, fördelade efter skyldskapsklasser och i storleksgrupper, samt arvsskatt, avseende åren 1930 och 1931. Motsvarande utredning för 1929 har påbörjats, men utredningen beträffande detta år föreligger för närvarande färdig endast såtillvida, att kvarlåtenskapernas belopp enligt bouppteckningarna inklusive efterlevande makars giftorättsandelar uträknats för olika storleksgrupper. I tabellerna I, II och III redovisas resultatet av dessa statistiska centralbyråns utredningar.

Av praktiska skäl har vid arvs- och testamentsdelarnas uppdelning efter skyldskapsklasser och i storleksgrupper hänsyn ej tagits till de tilläggsbouppteckningar, som ej sällan förekomma till rättelse av ofullständigheter i de ursprungliga bouppteckningarna m. m. och som föranleda viss ökning av arvsstämplarna. Dessa »tillägg» redovisas fördenskull särskilt utan dylik fördelning. Vid bouppteckningarnas fördelning å olika storleksgrupper efter kvarlåtenskapens storlek hava däremot berörda tilllägg ingått. De tilläggsstämplar, som tillkommit efter anmärkning av advokatfiskalerna hos hovrätterna, ingå ej i de belopp, som i centralbyråns utredning redovisas, ej heller stämplar å testamenten, som bevakats efter bouppteckningarnas inregistrering, å fastighetsfideikommiss, som stämpelbelagts i samband med lagfarts beviljande, eller å arv, som stämpelbelagts i samband med avgiven deklaration. A andra sidan äro belopp, för vilka anstånd beviljats, ej undantagna. De belopp, som under respektive år influtit efter erhållet anstånd och som ej uttagas genom dubbla beläggningsstämplar, medräknas överhuvud ej i den föreliggande statistiken, och ej heller har hänsyn kunnat tagas till återbetalningar på grund av feldebitering, övriga restitutioner m. m.

Kvarlåtenskapens storlek enligt bouppteckningarna utgjorde enligt ta-

bellerna:

1929 1930 1931

kr. kr. kr.

inklusive giftorättsandelar........................... riol,985,744 :>130,064,592 595,211,641

exklusive » ......................... — 389,964,970 450,444,564

Den å bouppteckningarna belöpande, i tabellerna redovisade arvsskatten utgjorde år 1930 17,697,630 kronor och är 1931 20,881,638 kronor.

Vissa övriga i tabellerna redovisade siffror skola angivas i det följande. Ur den av trycket årligen utkommande publikationen »Statistik över användningen av dubbla beläggningsstämplar» inhämtas rörande arvs- och

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

gåvoskattens storlek under olika år, bland annat, följande siffror för under respektive år influtna stämpelbelopp:

Tillika ina meddelas, att den år 1931 influtna skatten å testamenten, som bevakats efter bouppteckningarnas registrering, uppgick till 14,215 kronor och den efter deklarationer influtna skatten för gåva och vissa arv till 1,682,469 kronor. Anmärkas bör, att, såsom nyss framhållits, skatt efter erhållet anstånd, vilken ej influtit i form av stämpelmedel, ej ingår i uppgifterna men att å andra sidan återbetalningar o. dyl. ej avdragits. I siffran för fastighetsfideikommiss ingå även lagfartsstämplar.

I tabell IV angivas, med varandra sammanställda, de inom finansdepartementet utarbetade skalorna för dels kvarlåtenskapsskatt, dels arvslottsskatt för olika arvsklasser.

Tabell V utvisar, huru de föreslagna skatteskalorna för envar av skatterna verka vid olika angivna belopp, med uppgifter dels i kronor (tabell V a) dels i procent (tabell V b). Det bör anmärkas, att de angivna beloppen beteckna, där fråga är örn kvarlåtenskapsskatten, kvarlåtenskapens storlek, och, där fråga är örn arvslottsskatten, arvsandelens storlek. Såsom jämförelsematerial angives skatt enligt gällande grunder. Enär vid arvslottsskatten avdrag från arvsandelen sker med utgående kvarlåtenskapsskatt, kan ej av tabell V den sammanlagda skatten av båda slagen erhållas genom en blott sammanläggning av kvarlåtenskapsskatt och arvslottsskatt för samma belopp ens för det fall att kvarlåtenskapen utgör en enda arvslott. Däremot kan intill den gräns, där maximeringen för arvslottsskatten börjar göra sig gällande, den föreslagna gåvoskattens storlek vid olika gåvobelopp erhållas genom en dylik sammanläggning.

Storleken av den kombinerade kvarlåtenskaps- och arvslottsskatten för vissa antagna fall framgar av tabell VI. Det har vid denna tabells utarbetande antagits, att varje kvarlåtenskap vore uppdelad på tre lika stora andelar. Detta antagande stämmer påfallande väl med det faktiska genomsnittliga förhållandet. Antalet kvarlåtenskaper utgjorde nämligen år 1930 21,321 och antalet arvsandelar (»tilläggen» inbegripna) samma år 62,893. År 1931 voro motsvarande siffror 23,967 respektive 71,039.

Rörande skatteskalornas utformning och verkningar må framhållas följande. Maximum för kvarlåtenskapsskatten utgör 20 procent och inträder vid en kvarlåtenskap av 4,080,000 kronor, maximum för arvslottsskatten utgör respektive 16, 20, 24 och 28 procent, inträdande vid arvslotter å 1,660,000, 641,000, 454,000 och 474,000 kronor för respektive arvsklasserna I—IV. De sammanlagda maxima för båda skatteformerna utgöra emellertid, eftersom för arvslottsskattens beräkning avdrag för utgående kvarlåtenskapsskatt sker vid det skattepliktiga beloppets fastställande, ej summan av de sam-

39 Kungl. May.ts proposition nr 34.

inanlagda maxima för båda skatteformerna. De sammanlagda maxima — vilka äro desamma, vare sig kvarlåtenskapen utgör en eller är delad på flera andelar — framgå av tabell VI och äro för de olika arvsklasserna respektive 32.so procent, 36 procent, 39.20 procent och 42.40 procent samt inträda, under den givna förutsättningen att fråga är om tre lika stora arvsandelar, för samtliga arvsklasser utom den första vid samma punkt som maximum för kvarlåtenskapsskatten och för första arvsklassen vid en kvarlåtenskap å 6,225,000 kronor. Det torde också beträffande arvsklasserna II—IV endast undantagsvis inträffa, att den punkt, där maximum för den kombinerade beskattningen inträder, ej kommer att sammanfalla med den, där maximum för enbart kvarlåtenskapsskatten inträder. Består kvarlåtenskapen av en enda arvslott, blir för övrigt förhållandet detsamma beträffande klass I, men redan vid två lika arvslotter kommer maximum för klass I att ligga högre än för enbart kvarlåtenskapsskatten. Det anförda visar emellertid, att maximum för än den ena, än den andra skatteformen kan komma att beteckna maximum för den kombinerade beskattningen. Det ligger i sakens natur, att skillnaden mellan procenttalen för de olika arvsklasserna —vare sig fråga är örn enbart arvslottsskatten eller det gäller den kombinerade beskattningen —- ej genomgående är lika med skillnaden mellan maxima.

Det torde få tilläggas, att, under antagande alltjämt, att kvarlåtenskapen är fördelad på tre lika stora arvsandelar, den föreslagna kombinerade beskattningen kommer att bliva lägre än den nuvarande skatten för kvarlåtenskaper som ej uppgå till, vid arvsklass I 52,100 kronor, vid arvsklass II 28,600 kronor, vid arvsklass III 37,000 kronor och vid arvsklass IV 35,300 kronor. Är kvarlåtenskapen fördelad på mer än tre andelar, kommer skatten givetvis att bliva mindre, och kommer då, enär kvarlåtenskapsskattens relativa betydelse ökas, skillnaden i skatt mellan de olika arvslotterna även att bliva mindre.

Gåvoskattens maxima utgöra enligt förslaget samma procent av gåvans belopp, som här ovan angivits för den kombinerade kvarlåtenskapsoch arvslottsskatten, d. v. s. för de olika klasserna respektive 32.so, 36, 39.20 och 42.40 procent. Dessa inträda vid gåvobelopp å 1,193,600 kronor, 744,200 kronor, 586,500 kronor och 530,000 kronor för respektive klasser.

En undersökning har jämväl verkställts rörande vad ifrågavarande beskattning enligt förslaget skulle inbringat, därest den avsett de bouppteckningar, som registrerats åren 1930 respektive 1931. Av olika skäl bär det ansetts lämpligt att härvid lägga tyngdpunkten vid 1930 års material. 1931 betecknar nämligen såtillvida ett onormalt år, att under det året ej mindre än tre mycket stora bouppteckningar inregistrerades, vilka endast undantagsvis kunna beräknas få någon motsvarighet under andra år. Året 1930 kan otvivelaktigt i förevarande avseende betecknas som mera typiskt än 1931 för de konjunkturer, med vilka vi för den närmaste framtiden hava att räkna. Äret 1930 utmärkes av någon underdödlighet, men ä andra sidan hava tillgångar av flera slag sedan dess så mycket sjunkit i värde, att ej ens det årets resultat lärer kunna utan en rätt betydlig reduktion läggas till grund för en beräkning av framtida intäkter av arvsskatt. Vad de hittills hillida siffrorna flir år 1929 angar, visa dessa, att en bearbetning av desamma skulle resulterat i ett högre skattebelopp enligt förslaget än 1930 ars sif tror, varför dessa senare torde vara mera lämpade än även 1929 års siffror för den kalkyl, varom nu är fråga. Att emellertid beträffande 1929 års bouppteckningar föreligger ett alltför ofull-

40 Kungl. Majlis proposition nr 34.

ständigt tabellmaterial för att läggas till grund för några egentliga kalkyler, framgår av det förut anförda.

Resultatet av den verkställda bearbetningen, såvitt angår 1930, framgår av tabellerna VII och VIII. Att här intaga motsvarande tabellmaterial för år 1931 har ej ansetts påkallat. Att skattens uträkning måst ske enligt en approximativ metod på grundval av medeltalssiffror, ligger i sakens natur. Den påräkneliga skatteintäkten enligt förslaget för såväl år 1930 som år 1931 framgår emellertid av följande sammanställning, vilken upptager jämväl beloppen av de enligt gällande grunder bouppteckningarna åsätta stämplarna. Vad gällande skatt och arvslottsskatt enligt förslaget angår har hänsyn ej kunnat tagas till förenämnda »tillägg», som representera belopp å några tiotusental kronor.

Till det belopp, som framkommit, sedan med hänsyn till fallande konjunkturer slutsiffran för 1930 reducerats med tillräckligt belopp, böra, såsom av det föregående framgår, läggas vissa andra belopp, nämligen framför allt skatt på grund av deklaration för gåva och vissa arv samt skatt för fastighetsfideikommiss. Att grunda beräkningen av dessa skattebelopp å 1930 års påfallande låga siffror finnes knappast anledning. Det synes svårt att vid en dylik uppskattning komma närmare än att med de höjda skatteskalorna för såväl arvs- som gåvoskatten ett belopp av 2 miljoner kronor bör kunna påräknas.

Med utgångspunkt från dessa siffror synes en kalkyl, enligt vilken av arvs- och gåvoskatten kan för nästkommande budgetår beräknas en intäkt av 40 miljoner kronor, kunna betecknas som jämförelsevis försiktig. Härvid bör, bland annat, märkas, att de gällande taxeringsvärdena å fastighet komma att bliva grundläggande för en avsevärd del av arvs- och gåvoskatten under nästa budgetår. Att å andra sidan av 1931 års siffror draga den slutsatsen, att beräkningen gjorts med alltför stor säkerhetsmarginal, lärer ej vara befogat. Detta belyses bäst därav, att den sammanlagda skatten för förberörda tre stora arv ingår i kalkylen för 1931 med över 11 miljoner kronor.

Det återstår att något beröra, huru många nu skattskyldiga kunna antagas genom höjningen av de skattefria beloppen bliva fria från såväl kvarlåtenskaps- som arvslottsskatt. Även en sådan kalkyl måste bliva i rätt hög grad approximativ. Av tabellerna II och III framgår emellertid, att antalet kvarlåtenskaper utgjorde år 1930 21,321 och år 1931 23,967. Antalet kvarlåtenskaper (giftorättsandelar ej inbegripna) å minst 20,000 kronor uppgick år 1930 till 3,319 och år 1931 till 3,648. Endast dessa skulle alltså under respektive år träffats av kvarlåtenskapsskatt, medan de övriga 18,002 respektive 20,319 nu beskattade kvarlåtenskaperna skulle undantagits från kvarlåtenskapsskatt. Vad arvslottsskatten angår framgår be-

41 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

frieisens omfattning av följande sammanställning, vilken såtillvida utgår från ett annat material än de anförda siffrorna beträffande kvarlåtenskapsskatten, att i densamma ej kunnat medräknas de förut omförmälda »tilläggen»:

Det kan nu med hänsyn till de jämförelsevis låga belopp, som vid arvsklasserna II—IV utgöra gränsen för skattskyldigheten, antagas att, frånsett ett eller annat undantagsfall, i dessa arvsklasser enligt förslaget kvarlåtenskapsskatt ej förekommer utan att samtidigt arvslottsskatt utgår. För klass I är förhållandet det motsatta. I denna klass utgöres ej arvslottsskatt utan att också kvarlåtenskapsskatt utgår. Av sammanställningen framgår antalet till arvslottsskatt enligt förslaget skattskyldiga arvsandelar i klasserna II—IV; detta antal utgjorde år 1930 9,726 och år 1931 11,025. Kunde man nu fastställa antalet av de arvsandelar under klass I, som bliva skattskyldiga till kvarlåtenskapsskatt, så vore därmed hela antalet skattskyldiga respektive skattefria fastslaget. Antalet dylika andelar kan emellertid ej beräknas. Meli vissa sannolikhetskalkyler giva vid handen, att antalet dylika skattskyldiga andelar ej vare sig år 1930 eller 1931 överstigit 8,000. Av hela antalet enligt gällande grunder år 1930 skattskyldiga, omkring 62,000, belöpte, såsom av ovanstående sammanställning lätt kan konstateras, på arvsklass I cirka 35,000 och på arvsklasserna II— IV cirka 27,000. Av de 35,000 sålunda skattskyldiga andelarna i arvsklass I skulle alltså enligt det föreliggande förslaget omkring 8,000 kvarstå såsom skattskyldiga, medan vad angår övriga arvsklasser tillhöriga cirka 27,000 andelar i runt tal 10,000 skulle kvarstå såsom skattskyldiga. För 1931 giver en liknande kalkyl det resultat, att sammanlagda antalet enligt gällande grunder skattskyldiga andelar utgjorde cirka 70,000, fördelade med 40,000 på arvsklass I och 30,000 på arvsklasserna II—IV, att av berörda 40,000 nu skattskyldiga andelar omkring 8,000 under arvsklass I skulle kvarstå såsom skattskyldiga, samt att av berörda 30,000 nu skattskyldiga andelar under arvsklasserna II—IV omkring 11,000 skulle kvarstå såsom skattskyldiga. År 1930 skulle sammanlagt 44,000 nu skattskyldiga andelar blivit befriade från skatt, och år 1931 skulle skattebefrielsen avsett mer än 50,000 nu skattskyldiga andelar.

Det belopp i skatt, som belöper å de sålunda från skatt befriade andelarna, torde år 1930 knappast hava överstigit 1 miljon kronor och år 1931 knappast l.i miljon kronor. Dessutom kan emellertid, särskilt inom arvsklass I, förutses någon skattein i usko ing för vissa kvar låtenskaper och arvslotter. Vad angår arvsklasserna II—IV blir skattelättnaden för dem, som kvarstå såsom skattskyldiga, i regel jämförelsevis obetydlig.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Arvsbeskattningen sammanställd med den i inkomst- och förmögenhetsskatten ingående beskattningen av förmögenhet.

Vad den i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten ingående skatten å förmögenhetsdelen angår, kalkylerades denna av den s. k. bolagsskatteberedningen i anslutning till den i riksstaten för budgetåret 1931/ 1932 gjorda beräkningen av inkomst- och förmögenhetsskatten till 16 miljoner kronor; härvid förutsattes, att den å förmögenhetsdelen utgående skatten utgjorde den översta delen av inkomst- och förmögenhetsskatten. I detta sammanhang har ej tagits hänsyn till att i vissa fall och särskilt beträffande försäkringsföretag skattesatsen för inkomstbeskattningen bestämts högre därför att i det beskattningsbara beloppet ej inginge förrnögenhetsdel. Lägges härtill arvs- och gåvoskatt å mellan 18 och 19 miljoner kronor, skulle den sammanlagda förmögenhetsskatten till staten omkring år 1930 hava utgjort i runt tal 35 miljoner kronor.

Den höjning av arvsbeskattningen, som år 1930 skulle uppkommit, därest de ifrågasatta nya beskattningsgrunderna då varit genomförda, kan kalkyleras till omkring 27 miljoner kronor.

En kalkyl motsvarande den nu gjorda i avseende å framtida förhållanden låter sig svårligen åstadkomma med hänsyn särskilt till svårigheten att åstadkomma en uppskattning av den vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen medräknade förmögenhetsdelen. De uu lämnade uppgifterna visa blott den storleksordning, varom beskattningen av förmögenhet rör sig. Det behöver knappast påpekas, att med ökning av det procenttal å grundbeloppet, varmed inkomst- och förmögenhetsskatt uttages, så ock med införandet av extra inkomst- och förmögenhetsskatt, givetvis följa ändrade siffror för förmögenhetsbeskattningen i inskränkt mening.

Beskattningen av jordbruk och jordbruksinkomster.

Rörande arvsbeskattningen av jordbruksfastighet och jordbruksinventarier kunna inga uppgifter förebringas. Däremot har en approximativ kalkyl rörande den direkta beskattningen av jordbrukets och skogsbrukets inkomster år 1931 kunnat åvägabringas. Kalkylen avser dock endast den jordbruksfastighet, som ej är i aktiebolags händer. Även fastighetsskatt och vägskatt för fastighet är medräknad men ej förmögenhetsskatt eller skogsapel. Vid beräkningen har antagits, att de skattefria avdragen fördela sig proportionellt å jordbruks- inklusive skogsbruksinkomster och övriga inkomster. Siffrorna för den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten samt i synnerhet kommunala progressivskatten och utjämningsskatten torde få anses mindre säkra än övriga siffror men torde dock giva en föreställning örn de belopp, varmed dessa skatter ingå i jordbrukets hela skattesumma. Siffrorna avse de skatter, som utdebiterats för att betalas år 1931. I vad mån skatter från de olika beskattningsföremålen verkligen influtit, kan gi\ etvis icke avgöias. Skatt av jordbraks-

Total skatt fastighet (exkl.

aktiebolag) kr. kr.

Allmän kommunalskatt å landsbygden (efter skatteutjämning) 122,000,000 29,000,000

» » i städerna.................................... 20(5,000,000

Landstingsskatt ........................................................... (52,000,000

Vägskatt........................................................................ 32,000,000

Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ........................... 168,000,000

Kommunal progressivskatt och utjämningsskatt ............... 25,000,000

Summa 615,000,000

850.000 '.*,500,000

14,000,000

5,000,000

300.000 58,650,000

43 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

I siffrorna för skatten å jordbruksfastighet ingår skatt, som erlägges av domänstyrelsen, med 3 å 3.5 miljoner kronor. Skogsaccisen har för enskilda och bolag tillsammans uppgått till 3 å 4 miljoner kronor. Skatten å förmögenhetsdel i jordbruksfastighet och jordbruksinventarier torde ej hava uppgått till ett par miljoner kronor. Även örn en eller annan av de anförda siffrorna kan vara i viss mån osäker, kunna felen ej vara av den storleksordning att de rubba slutsatsen, att under år 1931 ungefär en tiondel av den direkta skatten utgått av det av enskilda personer bedrivna jordbruket och skogsbruket.

Det torde tillika böra antecknas, att den skattepliktiga jordbruksfastigheten i riket är taxerad till ett värde av omkring 6.5 miljarder kronor, därav på aktiebolagen cirka 0.8 miljarder kronor.

Stockholm i finansdepartementet den 3 januari 1933.

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Tabell I.

Avser

1 Avser ningen.

Bouppteckningar1, fördelade efter kvarlåtenskapens storlek, år 1929.

boens hela kvarlåtenskap, efterlevande makars giftorättsandelar inberäknade.

endast bouppteckningar, som belagts med stämpelavgift enligt arvsskatteförord-

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 45

Tabell II a. Bouppteckningarl, fördelade efter kvarlåtenskapens storlek,

år 1930.

1 Avser endast bouppteckningar, sora belagts med stämpelavgift enligt arvsskatteförordningen.

46 Kungl. Martts proposition nr 34.

Tabell II b. Arvs- och testamentsandelar enligt bouppteckningarna1, fördelade

efter skyldskapsklasser och i storleksgrupper, samt arvsskatt2, år 1930: klass I.

1 Inberäknat gåva i de fall, då denna beskattas i sammanhang med bouppteckning (jfr 26 § i arvsskatteförordningen). Tillägg, som tillkommit efter bouppteckningarnas registrering, hava i tabellen redovisats särskilt.

2 Beräknad jämlikt 19 § i arvsskatteförordningen (i stad utan avdrag av lösen som avses i 21 § i samma förordning).

47 Kungl. Majlis proposition nr 34.

Tabell II c. Arvs- och testamentsandelar1 enligt bouppteckningarna, fördelade

efter skyldskapsklasser och i storleksgrupper, samt arvsskatt % år 1930: klass II.

[1 Inberäknat 'gåva i de fall, då denna beskattas i sammanhang med bouppteckning (jtr 26 § i arvsskattelörordningen). Tillägg, som tillkommit elter bouppteckningarnas registrering, hava i tabellen redovisats särskilt.

a Beräknad jämlikt 19 § i arvsskattelörordningen (i stad ulan avdrag av lösen, som avses i 21 § i samma förordning).

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Tabell II d. Arvs- och testamentsandelar1 enligt bouppteckningarna, fördelade

efter skyldskapsklasser och i storleksgrupper, samt arvsskatt*, år 1930:

klass III.

Klass III avser andelar, som tillkommit kyrka, landsting, kommun eller hushållningssällskap.

1 Inberäknat gåva i de fall, då denna beskattas i sammanhang med bouppteckning (jlr 26 § i arvsskatteförordningen). Tillägg, som tillkommit elter bouppteckningarnas registrering, hava i tabellen redovisats särskilt.

* Beräknad jämlikt 19 § i arvsskattelörordningen (i stad utan avdrag av lösen, som avses i 21 § i samma lörordning).

49 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Tabell II e. Arvs- och testamentsandelar* enligt bouppteckningarna, lördelade elter skyldskapsklasser och i storleksgrupper, samt arvsskatt’, år 1930 :

klass IV.

Klass IV avser andelar, som tillkommit annan arvinge eller testamentstagare än sådan, som nbegripes under de tre föregående klasserna.

1 Inberäknat gåva i de fall, då denna beskattas i sammanhang med bouppteckning (jfr 26 § i arvsskatteförordningen). Tillägg, som tillkommit efter bouppteckningarnas registrering, hava i tabellen redovisats särskilt.

2 Beräknad jämlikt 19 § i arvsskatteförordningen (i stad utan avdrag av lösen, som avses i 21 § i samma förordning).

Bihang till riksdagens protokoll 1933.

1 sami. Nr 34.

50 Kungl. Majlis proposition nr 34.

Tabell III a. Bouppteckningar1, fördelade efter kvarlåtenskapens storlek,

år 1931.

1 Avser endast bouppteckningar, som belagts med stämpelavgift enligt arvsskatteförordningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

51 Tabell 111 b. Arvs- och testamentsandelar enligt bouppteckningarna 1, fördelade

efter skyldskapsklasser och i storleksgrupper, samt arvsskatt’, år 1931: klass I.

1 Inberäknat gåva i de fall, då denna beskattas i sammanhang med bouppteckning (jfr 26 § i arvsskatteförordningen). Tillägg, som tillkommit efter bouppteckningarnas registrering, hava i tabellen redovisats särskilt.

* Beräknad jämlikt 19 § i arvsskatteförordningen (i stad utan avdrag av lösen som avses i 21 § i samma förordning).

52 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 34.

Tabell III c. Arvs- och testamentsandelar1 enligt bouppteckningarna, fördelade efter

skyldskapsklasser och i storleksgrupper, samt arvsskatt’, år 1931: klass II.

Inberäknat gåva i de fall, då denna beskattas i sammanhang med bouppteckning (jfr 26 § i arvsskatteförordningen). Tillägg, som tillkommit efter bouppteckningarnas registrering, hava i tabellen redovisats särskilt.

Beräknad jämlikt 19 § i arvsskattelörordningen (i stad utan avdrag av lösen, som avses i 21 § i samma förordning).

Kungl. Majlis proposition nr 34.

53 Tabell lil d. Arvs- och testamentsandelar1 enligt bouppteckningarna, tördelade elter

skyldskapsklasser och i storleksgrupper, samt arvsskatt’, år 1931: klass lil.

Klass III avser andelar, som tillkommit kyrka, landsting, kommun eller hushållningssällskap.

1 Inberäknat gåva i de tall, då denna beskattas i sammanhang med bouppteckning (jfr 26 § i arvsskatteförordningen). Tillägg, som tillkommit efter bouppteckningarnas registrering, hava i tabellen redovisats särskilt.

* Beräknad jämlikt 19 § i arvsskatteförordningen (i stad utan avdrag av lösen, som avses i 21 § i samma förordning).

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Tabell III e. Arvs- och testamentsandelar1 enligt bouppteckningarna, fördelade

efter skyldskapsklasser och i storleksgrupper, saint arvsskattår 1931: klass IV.

Klass IV avser andelar, som tillkommit annan arvinge eller testamentstagare än sådan, som inbegripes under de tre föregående klasserna.

1 Inberäknat gåva i de fall, då denna beskattas i sammanhang med bouppteckning (jfr 26 § i arvsskatteförordningen). Tillägg, som tillkommit efter bouppteckningarnas registrering, hava i tabellen redovisats särskilt.

* Beräknad jämlikt 19 § i arvsskatteförordningen (i stad utan avdrag av lösen, som avses i 21 § i samma förordning).

8 Avdrag verkställt av förut erlagd gåvoskatt.

Tabell IV. Skatteskalor enligt förslag till kvarlåtenskapsskatt och arvslottsskatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Tabell V a, utvisande för kvarlåtenskaper resp. arvsandelar å angivna belopp skattens storlek i kronor dels tor kvarlåtenskapsskatt enligt förslag, dels för arvslottsskatt enligt förslag, dels för gällande arvsskatt.

57 Kungl. May.ts proposition nr 34.

Tabell V b, utvisande för kvarlåtenskaper resp. arvsandelar å angivna belopp skattens storlek i procent dels för kvarlåtenskapsskatt enligt förslag, dels för arvslottsskatt enligt förslag, dels för gällande arvsskatt.

58 Kungl. Martts proposition nr 34.

Tabell VI a, utvisande storleken av kombinerad kvarlåtenskapsskatt och arvs-

lottsskatt för kvarlåtenskaper & angivna belopp enligt förslag i jämförelse med

arvsskatt enligt gällande bestämmelser. Arvsklass I.

(Varje kvarlåtenskap antages uppdelad på 3 lika stora andelar.)

59 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Tabell VI b, utvisande storleken av kombinerad kvarl&tenskapsskatt och arvs-

lottsskatt för kvarl&tenskaper å angivna belopp enligt förslag i Jämförelse med

arvsskatt enligt gällande bestämmelser. Arvsklass II.

(Varje kvarlåtenskap antages uppdelad på 3 lika stora andelar.)

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Tabell VI c, utvisande storleken av kombinerad kvarlåtenskapsskatt och arvs-

lottsskatt tor kvarlåtenskaper å angivna belopp enligt förslag i jämförelse med

arvsskatt enligt gällande bestämmelser. Arvsklass lil.

(Varje kvarlåtenskap antages uppdelad på 3 lika stora andelar.)

Kungl. Majlis proposition nr 34.

61 Tabell VI d, utvisande storleken av kombinerad kvarlåtenskapsskatt och arvs-

lottsskatt för kvarlåtenskaper å angivna belopp enligt förslag i jämförelse med

arvsskatt enligt gällande bestämmelser. Arvsklass IV.

(Varje kvarlåtenskap antages uppdelad på 3 lika stora andelar.)

62 Kungl. Majlis proposition nr 34.

Tabell VII, utvisande beräknad kvarl&tenskapsskatt år 1930 för kvarlåtenskaper

i olika storleksgrupper enligt förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

63 Tabell VIII, utvisande beräknad arvslottsskatt år 1930 för arvslotter i olika stor-

Ieksgrupper enligt förslag.

(Varje kvarlåtenskap antages uppdelad på 3 lika stora andelar.)

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 3 i.

Tabell VIII (forts.), utvisande beräknad arvslottsskatt år 1930 för arvslotter i olika

storleksgrupper enligt förslag.

(Varje kvarlåtenskap antages uppdelad på 3 lika stora andelar.)

823174. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.