angående anslag till be¬ kämpande av arbetslösheten m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr $35.

L

Nr 235.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till bekämpande av arbetslösheten m. m.; given Stockholms slott den 9 mars 1934.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet å Stockholms slott den 9 mars 1934.

N ärvarande;:

Statsministern Hånsson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller anför:

I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, punkt 9, har Kungl. Majit på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till bekämpande av arbetslösheten för budgetåret 1934/1935 beräkna ett extra reservationsanslag av 17 miljoner kronor. Detta anslag avsågs för kontant understödsverksamhet, kurser och frivillig arbetstjänst m. m. ävensom för särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten.

Vidare har Kungl. Majit i statsverkspropositionen bland utgifter för kapitalökning, bilaga 3, under rubriken »Fonden för förlag till statsverket», Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr $35—$36. 1

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

punkt 2, föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde varda riksdagen förelagd, till statliga och statskommunala reservarbeten för budgetåret 1934/1935 beräkna ett reservationsanslag av 48 miljoner kronor.

Jag anhåller nu att få till närmare behandling upptaga dessa frågor.

Beträffande de för tiden från och med år 1921 till och med budgetåret 1932/1933 anvisade anslagen för arbetslöshetens bekämpande och i samband därmed stående frågor torde jag kunna hänvisa till de redogörelser härför, som lämnats i propositionerna 250/1932 och 216/1933.

För innevarande budgetår anvisade 1933 års riksdag för den genom statens arbetslöshetskommission bedrivna verksamheten till bekämpande av arbetslösheten dels ett reservationsanslag av 55 miljoner kronor till statliga och statskommunala reservarbeten och dels ett reservationsanslag av 5 miljoner kronor till bekämpande av arbetslösheten. Riksdagen medgav därjämte, att uppkommande reservation å det för budgetåret 1932/1933 till sistnämnda ändamål beviljade anslaget finge till ett belopp av 20 miljoner kronor användas till samma ändamål. För de med anslaget till bekämpande av arbetslösheten avsedda ändamål ställde riksdagen således till förfogande sammanlagt 25 miljoner kronor. Enligt av riksdagen särskilt fattade beslut skulle anslaget till statliga och statskommunala reservarbeten utgå av lånemedel med kort amorteringstid, medan anslaget till bekämpande av arbetslösheten upptogs å skattebudgeten.

I skrivelse den 15 december 1933, vilken såsom bilaga fogats vid min hemställan i statsverkspropositionen örn anslag till statliga och statskommunala reservarbeten, har statens arbetslöshetskommission anfört, att som anslagsförstärkning för innevarande budgetår erfordrades ett belopp av i avrundat tal 15 miljoner kronor, vilket belopp emellertid endast syntes behöva tagas i anspråk till bestridande av kostnader för statliga och statskommunala reservarbeten. Behovet av detta förstärkningsanslag komme dock ej att göra sig gällande förrän mot slutet av budgetåret. Kommissionen ansåg därför lämpligast, att frågan örn anslagsbeloppets definitiva bestämmande finge anstå till längre fram, då hänsyn även kunde tagas till under vintern eventuellt inträffade förändringar på arbetsmarknaden.

Beträffande medelsbehovet för budgetåret 1934/1935 anförde kommissionen i samma skrivelse, att detsamma preliminärt syntes böra upptagas till 65 miljoner kronor, därav 48 miljoner kronor till statliga och statskommunala reservarbeten och 17 miljoner kronor till kontantunderstödsverksamhet, kurser och frivillig arbetstjänst m. m. En mera preciserad uppgift och beräkning angående medelsbehovet för den genom kommissionen bedrivna hjälpverksamheten för arbetslöshetens lindrande under nästa budgetår komme kommissionen att lämna i samband med sin senare, definitiva framställning rörande behovet av förstärkningsanslag för innevarande budgetår.

I skrivelse den 16 februari 1934 har arbetslöshetskommissionen härefter gjort definitiv framställning angående behovet av förstärkningsanslag för in-

Kungl. Majlis proposition nr 285.

nevarande budgetår ävensom angående medelsbehovet för nästkommande budgetår. Kommissionen har därvid hemställt, att Kungl. Maj:t måtte utverka av riksdagen, att till bestridande av kostnaderna för den av kommissionen bedrivna verksamheten för arbetslöshetens bekämpande måtte anvisas dels ett belopp av 10 miljoner kronor såsom anslagsförstärkning för budgetåret 1933/ 1934, avsett att användas till statliga och statskommunala reservarbeten, dels ett anslag av 60 miljoner kronor för budgetåret 1934/1935, därav 46 miljoner kronor till statliga och statskommunala reservarbeten och 14 miljoner kronor till kontantunderstödsverksamhet, kurser och frivillig arbetstjänst m. m.

Såsom anslagsförstärkning för innevarande budgetår har i propositionen nr 230 äskats ett belopp av 15 miljoner kronor till statliga och statskommunala reservarbeten, därvid samtidigt föreslagits, att anslaget till bekämpande av arbetslösheten skulle förstärkas med en reservation av minst omkring 3.6 miljoner kronor.

Gällande bestämmelser angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet.

De för den statliga hjälpverksamheten vid arbetslöshet tidigare gällande bestämmelserna voro sammanfattade i kungörelsen den 7 juli 1922 (nr 419) angående statsbidrag till arbetslöshetshjälp. Beträffande innehållet av dessa bestämmelser hänvisar jag till den i propositionen nr 216 till 1933 års riksdag å sid. 2 ff. intagna redogörelsen.

I nämnda proposition föreslog Kungl. Majit på min hemställan riksdagen att antaga nya grunder för den kontanta understödsverksamheten, i huvudsak grundade på en av 1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring gjord överarbetning av 1922 års kungörelse. Yad beträffar den del av arbetslöshetshjälpen, som består i anordnandet av allmänna arbeten, föreslog Kungl. Majit i propositionen nr 211, att det dittills tillämpade systemet med statliga och statskommunala reservarbeten till lägre löner än de å öppna arbetsmarknaden förekommande och administrerade av statens arbetslöshetskommission skulle upphöra och i huvudsak ersättas av särskilda med hänsyn till arbetslösheten anordnade och under vissa speciella former och betingelser bedrivna s. k. beredskapsarbeten. Därjämte föreläde Kungl. Majit riksdagen ett omfattande program med allmänna arbeten å öppna arbetsmarknaden, avsedda till motverkande av arbetslösheten.

De till arbetslöshetens bekämpande hörande frågorna hänskötos av 1933 års riksdag till behandling av särskilt utskott. I sitt utlåtande nr 17 i anledning av bland annat propositionerna nr 211 och 216 förordade utskottet, att arbetslinjen även i fortsättningen skulle vara grundläggande för arbetslöshetspolitiken. Utskottet lade därvid huvudvikten vid arbeten på den öppna arbetsmarknaden inom skilda delar av landet och inom olika yrkesfack. Utskottet förordade emellertid vidare beträffande övriga i anledning av arbetslösheten särskilt anordnade arbeten, att man i fortsättningen skulle bygga på den dittillsvarande reservarbetslinjen med förändringar och utbyggnader i

4 Kungl. Maj:ts proposition nr £85.

olika avseenden. Vad beträffar kontantunderstödsverksamheten med statsbidrag, tillstyrkte utskottet i huvudsak det i propositionen nr 216 förordade förslaget till grunder för dylik verksamhet.

Riksdagens båda kamrar godkände oförändrat vad utskottet i sitt utlåtande nr 17 hemställt.

De av riksdagen godkända grunderna för hjälpverksamheten vid arbetslöshet hava sedermera av Kungl. Maj :t sammanfattats i kungörelsen den 26 juni 1933 (nr 446) angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet, vilken kungörelse från och med den 1 juli 1933 trätt i stället för 1922 års kungörelse angående statsbidrag till arbetslöshetshjälp.

Det huvudsakliga innehållet av de i kungörelsen nr 446/1933 meddelade bestämmelserna är följande.

Den centrala ledningen av den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten vid oförvållad arbetslöshet utövas av statens arbetslöshetskommission, vilken äger att med avseende å verksamheten meddela anvisningar och råd.

De lokala åtgärderna för verksamheten omhänderhavas inom varje kommun av en arbetslöshetskommitté. Kommun må antingen inrätta särskild dylik kommitté eller också uppdraga åt lämplig ordinarie kommunal myndighet att vara arbetslöshetskommitté. Särskild arbetslöshetskommitté består av ordförande samt minst 4 och högst 10 ledamöter. Ordföranden och suppleant för honom förordnas, efter anmälan av vederbörande kommunala myndighet, av länsstyrelsen för viss tid. Ledamöter och suppleanter för dem utses för viss tid, i stad av stadsfullmäktige samt på landet av kommunalfullmäktige. Särskild arbetslöshetskommitté bör vara sammansatt på sådant sätt, att den inrymmer representanter dels för de kommunala myndigheter, vilka äga särskild sakkunskap på ifrågavarande område, dels ock för arbetsgivarnas och arbetarnas intressen. Örn organ för den offentliga arbetsförmedlingen finnes inom kommunen, bör ledamot av styrelsen för eller tjänsteman hos organet vara ledamot av kommittén eller äga tillfälle att deltaga i dess överläggningar. Finnes ej sådant organ inom kommunen, har kommittén att hos den offentliga arbetsförmedlingens huvudkontor i länet begära tillsättande därav.

Statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid oförvållad arbetslöshet bedrives under tre huvudformer, nämligen dels statliga och statskommunala reservarbeten, dels kontantunder stödsverksamhet och dels särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten.

I kungörelsen betonas, att hjälpverksamheten så långt ske kan bör inriktas på att bereda arbete åt största möjliga antal arbetslösa samt att statskommunala reservarbeten därvid företrädesvis böra anordnas.

Gemensamma bestämmelser för samtliga former av hjälpverksamhet äro följande.

För att komma i åtnjutande av arbetslöshetshjälp enligt kungörelsen skall den arbetslöse enligt fastställt formulär göra ansökan hos arbetslöshetskommittén i den kommun, där han uppehåller sig. Där så finnes erforderligt,

Kungl. Maj:ls proposition nr 285.

skall viel ansökningen fogas prästbetyg samt intyg om yrke oell örn den senast innehavda anställningens art och varaktighet jämte arbetsgivarens namn.

Arbetslöshetshjälp kan endast tillkomma den, som är svensk medborgare eller tillhör stat, med vilken överenskommelse träffats örn ömsesidighet beträffande hjälpåtgärder vid arbetslöshet, fyllt 16 år eller, då fråga är örn reservarbete, 18 år, är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete, hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen anmält sig såsom arbetssökande samt på grund av arbetslöshet, som varat minst sex arbetsdagar efter det ansökan örn arbetslöshetshjälp gjorts, befunnits vara i behov därav. Vid behovsprövningen skall hänsyn tagas till inkomster och tillgångar hos samtliga hemmavarande familjemedlemmar; dock bör hänsyn icke tagas till sådana tillgångar som bohag eller arbetsredskap. Den omständigheten, att den arbetslöse har smärre besparingar eller eget hem, utgör icke hinder för att arbetslöshetshjälp beredes honom. Arbetslöshetskommissionen äger bestämma, att endast arbetslösa tillhörande vissa yrken må åtnjuta arbetslöshetshjälp.

Örn någon frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller avvisat erbjudet lämpligt arbete, må han ej åtnjuta arbetslöshetshjälp under viss av arbetslöshetskommittén bestämd tid, minst fyra veckor, efter det sådant förhållande inträffat. Särskilda bestämmelser reglera förutsättningarna för att ett arbete på den öppna arbetsmarknaden skall anses lämpligt. Örn sådant arbete motsvarar arbetarens krafter och färdigheter, är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande till å arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete, icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder, samt ej heller eljest särskilda omständigheter föreligga med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller arbetets natur, så skall arbetet alltid anses lämpligt. Från bestämmelsen att arbete icke får hänföra sig till arbetsplats, där arbetskonflikt räder, har undantag gjorts för det fall, att konflikten i vederbörlig ordning befunnits strida mot kollektivavtal eller lagen örn kollektivavtal. Statens arbetslöshetskommission har därjämte medgivits rätt att avgiva förklaring örn att konflikt eljest är av den särskilda beskaffenhet, att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat. Inom område, där kollektivavtal gäller, skall sådan förklaring äga giltighet allenast för tid intill dess arbetsdomstolen eller, där enligt avtal tvisten må hänskjutas till skiljemän, dessa meddelat beslut angående konflikten. Klagan må icke föras över förklaring, som av arbetslöshetskommissionen meddelats angående beskaffenheten av konflikt inom område, där kollektivavtal gäller.

I fråga om arbetslöshetshjälp under tiden för arbetskonflikt föreskrives, att sådan hjälp ej må åtnjutas av den, som är direkt indragen i konflikten, eller av den, som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens löneoch anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma. Närmare bestämmelser angående tillämpningen av konfliktdirektiven meddelas av arbetslöshetskommissionen.

I överensstämmelse med regeln, att hjälpverksamheten så långt ske kan bör inriktas på att bereda arbete åt största möjliga antal arbetslösa, föreskri-

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

ves, att arbetslöshetskommittén först om lämpligt arbete icke kan beredas å öppna marknaden eller i reservarbete må meddela beslut, huruvida och i så fall med vilket belopp dagunderstöd må utgå till den arbetslöse.

Arbetslöshetshjälp må jämväl utgivas till sökande, som är mantalsskriven inom annan kommun än den, där ansökningen örn arbetslöshetshjälp göres. Därest arbetslöshetskommittén vägrar arbetslöshetshjälp åt någon, som är mantalsskriven i annan kommun, må kommittén hänvisa honom att söka hjälp i mantalsskrivningskommunen. Efter av arbetslöshetskommissionen meddelat tillstånd kan kommittén jämväl tilldela honom understöd till bestridande av kostnaden för hans resa till mantalsskrivningskommunen. Till sådant reseunderstöd utgår statsbidrag till halva beloppet.

Som familjeförsörjare anses enligt kungörelsen den, som har försörjningsskyldighet mot maka eller mot barn eller adoptivbarn under 16 år eller som lever i gemensamt bo med och huvudsakligen underhåller föräldrar eller adoptant.

Som nyss nämnts regleras i kungörelsen två former av reservarbete, nämligen statliga och statskommunala reservarbeten. De statliga reservarbetena utföras i arbetslöshetskommissionens regi efter överenskommelse med statliga myndigheter, landsting, kommuner, vägstyrelser eller enskilda. Statskommunala reservarbeten kunna bedrivas såväl i landstings som kommuns eller vägstyrelses regi.

Beträffande urvalet av arbetsobjekt gäller, att intet slag av arbete principiellt skall vara uteslutet från att kunna komma till utförande såsom reservarbete. I kungörelsen angivas emellertid vissa inskränkningar härutinnan, nämligen att reservarbete skall vara ekonomiskt eller kulturellt berättigat, att reservarbete skall komma staten, kommun eller annat allmänt rättssubjekt tillgodo — dock må som reservarbete även upptagas arbete, som kommer enskild tillgodo, såvida det utföres genom allmänt rättssubjekt — att reservarbete bör vara sådant, att arbetarnas löner utgöra en jämförelsevis stor del av totalkostnaden samt att varje arbetare med normal arbetsförmåga lämpligen kan hänvisas till detsamma, att reservarbete i regel bör kunna bedrivas under vintern samt att som regel, ehuru icke ovillkorligt, skall iakttagas, att reservarbete bör kunna upptagas, nedläggas, utökas eller inskränkas allt efter arbetslöshetens växlande omfattning.

Hänvisning till reservarbete av arbetslösa sker genom vederbörande arbetslöshetskommitté.

För bestämmandet av reservarbetslönen åligger det arbetslöshetskommissionen att genom särskilda undersökningar å respektive orter utröna den öppna marknadens grovarbetarlöner. Med stöd av dessa undersökningar fastställer arbetslöshetskommissionen reservarbetslönen. Denna bör ej överstiga den lägsta grovarbetarlön, för vilken arbete i orten kan i avsevärd omfattning beredas, med beaktande jämväl av löneförhållandena inom jord- och skogsbruk. .Vid ackordsprissättning böra sådana åtgärder undvikas, som kunna medföra en minskning i arbetsintensiteten. Prövnings av klagomål över arbetslöshetskommissionens beslut i frågor, som röra grunderna för bestämmande av arbetslönens

Kungl. Majlis proposition nr 285.

storlek, ankommer på en särskild av Kungl. Maj :t utsedd nämnd, kallad besvär snämnden för reservarbetslöner. Klagomal föranleder likväl icke, att verkställigheten av beslutet uppskjutes. över nämndens beslut får klagan ej föras.

örn arbetskonflikt skulle utbryta vid reservarbete, skall arbetslöshetskommissionen föreskriva viss kort tid, efter vars utgång arbetet skall vara återupptaget, med påföljd att arbetare, som icke ställa sig sådan föreskrift till efterrättelse, omedelbart skiljas från arbetet. Pa enahanda sätt skola de anses, vilka i stället för de från arbetet skilda hänvisats till arbetet men vägrat att antaga detsamma.

örn en kommun önskar erhålla sysselsättning för arbetslösa vid statligt reservarbete, skall kommunen därom göra framställning till arbetslöshetskommissionen. Kommissionen bestämmer för varje statligt reservarbete, till vilket antal arbetslösa från olika kommuner må där sysselsättas.

Hänvisas familjeförsörjare till reservarbete å ort med lägre reservarbetslön än den, som är gällande inom kommun, varifrån hänvisningen sker, och finnes någon, i förhållande till vilken han är att anse såsom familjeförsörjare, vara i behov av understöd, må nämnda kommun bestämma, att ett särskilt ortstillägg skall utgå till lönen. Sådant ortstillägg må icke överstiga skillnaden mellan reservarbetslönen inom den hänvisande kommunen och reservarbetslönen för den plats, där arbetet utföres. I fråga örn ogift person, som har försörjningsskyldighet mot barn eller adoptivbarn, må ortstillägg utgå med högst det belopp, som skulle hava utbetalats för barnet vid kontantunderstödsverksamhet i den hänvisande kommunen. Ortstillägg utbetalas genom arbetslöshetskommissionens försorg och skola månadsvis återgäldas av den hänvisande kommunen. Kommissionen äger emellertid helt eller delvis meddela hart skattetyngd kommun med omfattande arbetslöshet befrielse från återbetalningsskyldighet.

Kostnaden för den arbetslöses resa till arbetsplats, dit han hänvisats, ersättes av statsverket. Enligt arbetslösbetskommissionens bestämmande kan ersättning av statsmedel, då särskilda omständigheter därtill föranleda, utgå jämväl för hemresan.

För de stat skommunala reservarbetena gäller, att landsting, kommun eller vägstyrelse, som ämnar anordna sådant arbete, skall, innan arbetet pabörjas, inhämta arbetslöshetskommissionens medgivande därtill samt hos kommissionen göra ansökan örn statsbidrag. Vid dylik framställning skola fogas fullständig redogörelse rörande företaget jämte uppgift örn det antal arbetslösa, som beräknas erhålla anställning vid företaget, och den beräknade tiden för deras anställning ävensom, bland annat, redogörelse för ekonomin inom den eller de kommuner, varifrån hänvisning av arbetslösa till arbetsföretaget är avsedd att äga rum.

Statsbidrag till statskommunalt reservarbete utgår för varje kalendermånad med högst hälften av det belopp, som under manaden sammanlagt utbetalats i arbetslöner till de vid företaget sysselsatta arbetarna. Statsbidraget ma för varje arbetare och hel arbetsdag utgöra högst hälften av den för orten fastställda reservarbetslönen, dock högst 3 kronor. Härjämte ma statsbidrag be-

8 Kungl. Majlis proposition nr 285.

viljas med högst hälften av kostnaderna för materialtransporter och arbetsledning. Till statskommunalt reservarbete, som avser nyanläggning, omläggning eller förbättring av allmän väg, må dock utan hinder härav statsbidrag beviljas att utgå med tre fjärdedelar av kostnaderna för själva vägarbetet. Örn särskilda skäl därtill föranleda, må statsbidrag enligt Kungl. Maj:ts bestämmande utgå med högre belopp än som följer av vad nyss nämnts.

Arbetslöshetskommissionen bestämmer det högsta antal arbetslösa, som vid varje tillfälle ma sysselsättas vid statskommunalt reservarbete. Kommissionen skall därjämte meddela närmare bestämmelser och villkor för arbetets anordnande och bedrivande samt för arbetslösas hänvisning till detsamma.

Vid prövning av fråga örn statsbidrag skall arbetslöshetskommissionen taga hänsyn till arbetslöshetens art och omfattning inom kommunen, till utsträckningen och ändamålsenligheten av övriga åtgärder, som inom kommunen kunna vara vidtagna för arbetslöshetens bekämpande, samt till företagets lämplighet för detta syfte. Vidare skall kommissionen taga hänsyn till kommunens ekonomiska bärkraft.

Kontantunderstöd kunna utgivas dels såsom dagunderstöd och dels såsom hyreshjälp.

Örn en kommun anvisat medel till beredande av dagunderstöd och för sådant ändamål önskar komma i åtnjutande av statsbidrag, skall kommunen innan verksamheten begynnes, inhämta arbetslöshetskommissionens medgivande därtill samt hos kommissionen göra ansökan om statsbidrag. Statsbidrag till dagunderstöd utgår, där ej omständigheterna prövas föranleda lägre bidrag, för envar arbetslös med hälften av det honom tilldelade understödet, dock högst med 1 krona 50 öre per dag för man och hustru tillhopa, med 1 krona per dag för ensam person, som fyllt 18 år, med 60 öre per dag för ensam person, som fyllt 16 men ej 18 ar, samt med 30 öre per dag för varje inom eller utom äktenskap fött barn. Kungl. Maj :t äger, då särskilda skäl därtill föranleda, medgiva, att statsbidraget ma utgå med större andel av dagunderstödet än nyss sagts. Statsbidrag utgår emellertid endast under förutsättning, att vad som av kommunala medel utgivits förklarats icke vara att anse såsom fattigvaldsunderstöd. Statsbidrag kan ej utgå för mer än 6 dagar i veckan och ej heller för tid före sjunde dagen, räknat från och med den dag, då ansökan örn arbetslöshetshjälp blivit gjord.

Arbetslöshetskommissionen har att bestämma det högsta antal arbetslösa, för vilket vid varje tillfälle statsbidrag till dagunderstöd må beräknas. Vid prövning av frågan örn statsbidrag skall kommissionen taga hänsyn till arbetslöshetens art och omfattning inom kommunen, till utsträckningen och ändamålsenligheten av de åtgärder, som där äro vidtagna för arbetslöshetens bekämpande, samt till kommunens ekonomiska bärkraft.

Vad beträffar förhållandet mellan dagunderstöd och fattigvårdsunderstöd stadgas i kungörelsen, att dagunderstöd icke må utgå till den, som i anledning av arbetslöshet åtnjuter fattigvård för sig eller sin familj av annat slag än som avses i 50 § 2 mom. i lagen örn fattigvården eller som, då fråga är örn fattigvård för någon, i förhållande till vilken han är att anse såsom familjeförsörjare, utgöres av vard a sjukvårdsanstalt. Dessa bestämmelser skola

Kungl. Maj:ts proposition nr 885.

dock icke utgöra hinder för understöds utgivande åt den, som i synnerligen trängande fall för sig eller sin familj tillfälligt åtnjuter fattigvård av annat slag än nyss sagts.

Dagunderstöd får icke utgå med högre belopp än som svarar mot två tredjedelar av den lägsta grovarbetarlön, för vilken arbete i orten kan i avsevärd omfattning beredas, med beaktande jämväl av löneförhållandena inom jordoch skogsbruk. Örn den arbetslöse åtnjuter bidrag från arbetslöshetskassa eller arbetsgivare eller eljest i anledning av arbetslöshet är lagligen berättigad till regelbundet utgående understöd, må dagunderstöd till honom utgå med högst så stort belopp, att detsamma jämte sådant bidrag eller understöd uppgår till två tredjedelar av nyss avsedd grovarbetarlön. Dagunderstöd må utgivas i penningar eller i naturaförmåner.

Örn en arbetslös, som åtnjuter dagunderstöd, icke för ett ordentligt och nyktert levnadssätt, skall arbetslösbetskommittén indraga understödet. Den som åtnjuter dagunderstöd skall minst en gång i veckan å bestämda tider anmäla sig bos organ för den offentliga arbetsförmedlingen i orten. Den arbetslöse är efter kommunens beprövande skyldig att under tid, motsvarande högst två dagars arbetstid per vecka, utan särskild ersättning utföra lämpligt kommunalt arbete. Vidare är den arbetslöse skyldig att efter anvisning deltaga i kurs, som av arbetslöshetskommittén anordnas för att bereda unga arbetslösa utbildning. Örn den arbetslöse försummar att iakttaga något av vad sålunda föreskrivits, äger arbetslösbetskommittén efter omständigheterna helt eller delvis samt tills vidare eller för viss tid indraga dagunderstödet.

Hyreshjälp kan i särskilt ömmande fall tilldelas familjeförsörjare, som åtnjuter dagunderstöd. Såsom dylik hjälp anses även bidrag till betalning av ränta å skuld för eget bern ävensom till bestridande av därmed jämförliga oundgängliga utgifter för hemmets och familjens sammanhållande. Hyresbjälp får dock ej utgivas i sådana fall, då det kan antagas, att den skulle föranleda den arbetslöse att avstå från att söka erhålla arbete på annan ort.

Ansökan örn statsbidrag till beredande av byreshjälp skall göras bos arbetslöshetskommissionen. Statsbidrag utgår med hälften av envar person tilldelad hyreshjälp. Då särskilda skäl därtill föranleda, äger Kungl. Maj:t medgiva, att statsbidrag må utgå med större andel. Liksom beträffande statsbidrag till dagunderstöd gäller beträffande statsbidrag till hyreshjälp, att detsamma må utgå allenast under förutsättning, att vad i berörda hänseende av allmänna medel utgivits förklarats icke vara att anse såsom fattigvårdsunderstöd.

Beträffande åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten stadgas i kungörelsen, att statsbidrag till kurser, som för unga arbetslösa anordnas genom vederbörande arbetslöshetskommitté, må utgå med belopp motsvarande lön till kursledare och lärare.

I fråga örn nu icke omnämnda detaljer i hjälpkungörelsen och av arbetslöshetskommissionen utfärdade tillämpningsföreskrifter får jag hänvisa till den av kommissionen i september 1933 utgivna publikationen: »Råd och anvisningar rörande hjälpverksamheten för arbetslösa».

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Ifrågasätta ändringar i direktiven.

I skrivelse den 10 februari 1934 bär arbetslöshetskommissionen framställt vissa förslag om ändringar i de nya direktiven. På grund av de erfarenheter, som vunnits vid tillämpningen därav, har jag jämväl i enstaka andra punkter ansett smärre ändringar och jämkningar kunna ifrågasättas. I det följande kommer jag att behandla av arbetslöshetskommissionen föreslagna eller av mig påkallade ändringar i direktiven. I samband därmed kommer, där så funnits erforderligt, under de olika punkterna en redogörelse att lämnas för tillämpningen av direktiven.

Familjeförsörjarbegreppet.

I 1922 års hjälpkungörelse definierades ej, vilka som skulle anses vara familjeförsörjare. Statens arbetslöshetskommission utfärdade emellertid särskilda bestämmelser i detta hänseende, vilka tillämpades för den statsunderstödda arbetslöshetshjälpen. Enligt dessa bestämmelser skulle såsom familjeförsörjare bland annat anses ogift man gent emot kvinna, vilken såsom hustru med honom sammanbodde.

I propositionen nr 209 till 1933 års riksdag föreslogs för arbetslöshetsförsäkringens del, att såsom familjeförsörjare skulle anses den, som hade försörjuingsskyldighet mot make eller mot barn eller adoptivbarn under 16 år eller som levde i gemensamt bo med och huvudsakligen underhölle föräldrar eller adoptant. Däremot skulle en försäkrad icke anses som familjeförsörjare i förhållande till ogift kvinna, vilken med honom sammanbodde.

Särskilda utskottet anförde i sitt utlåtande nr 17 beträffande denna fråga följande:

Bestämmelserna örn vem som skall anses såsom familjeförsörjare böra enligt utskottets uppfattning vara likartade för alla former av arbetslöshetshjälp. De av Kungl. Majit för arbetslöshetsförsäkringen föreslagna bestämmelserna finner utskottet vara väl avvägda. Utskottet tillstyrker därför, att bestämmelserna skola tillämpas jämväl vid de statliga, och statskommunala reservarbetena och för kontantunderstöd med statsbidrag. Härigenom kommer i visst hänseende en förändring att ske gentemot de nu gällande reglerna. En ogift man kommer nämligen ej längre att betraktas såsom familjeförsörjare emot kvinna, vilken såsom hustru med honom sammanbor. Utskottet vill emellertid erinra örn att, därest en man har minderåriga barn med en ogift kvinna, han kommer att anses som familjeförsörjare i förhållande till barnen. Vid sådant förhållande lära betänkligheter ej behöva hysas emot de föreslagna bestämmelserna.

Vad utskottet sålunda anfört lämnades av riksdagen utan erinran.

Bestämmelserna i kungörelsen 446/1933 angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet utformades, såsom framgår av den beträffande nämnda kungörelse tidigare lämnade redogörelsen, i enlighet med vad utskottet anfört.

I propositionen nr 38 till innevarande års riksdag med förslag örn arbetslöshetsförsäkring har icke vidtagits någon ändring med avseende å familjeförsörjarbegreppets utformning i förhållande till fjolårets förslag.

Kungl. May.ts proposition nr 285.

11 I sin nyssnämnda skrivelse av den 10 februari 1934 bar statens arbetslöshetskommission bland annat anfört följande:

Statsbidrag kan enligt kungörelsen utgå med 1 krona 50 öre pr dag »för man och hustru tillhopa». Uttrycket »man och hustru tillhopa» torde, i enlighet med den tolkning, kommissionen ansett sig böra giva åt den nuvarande bestämmelsen, i en blivande ny kungörelse ersättas med »man och hustru tillhopa samt ensam person, som lever i gemensamt bo med föräldrar eller adoptant, vilken eller vilka han huvudsakligen underhåller».

Det måste givetvis anses vara en fördel, örn de allmänna bestämmelserna för arbetslöshetshjälpen bliva likartade för alla former av sådan hjälp. Beträffande spörsmålet i förhållande till vilka personer en arbetslös skall anses såsom familjeförsörjare föreligger emellertid en väsentlig skillnad mellan vad som bör gälla i fråga örn arbetslöshetsförsäkringen och örn andra former av arbetslöshetshjälp. För försäkringens del har spörsmålet inverkan på bedömandet av frågan, med huru stor andel av lönen som daghjälpen högst må utgå till den försäkrade. Det är emellertid därvid likgiltigt, örn försörjningsskyldighet föreligger gentemot en eller flera personer. För de former av arbetslöshetshjälp, som bestå av hänvisning till reservarbete eller meddelande av kontantunderstöd, får spörsmålet en vida större räckvidd. Kontantunderstödets storlek är sålunda direkt avhängigt av det antal personer, i förhållande till vilka den understödde anses såsom familjeförsörjare. Beträffande förmånerna vid de statliga reservarbetena framträder en skillnad i fråga om beräkningen av ortstilläggets storlek. Sådant tillägg får för gift person — vare sig barn finnas eller ej — uppgå till skillnaden mellan reservarbetslönen inom den hänvisande kommunen och reservarbetslönen för den plats, där arbetet utföres, såvida reservarbetslönen å arbetsplatsen är lägre än i hemkommunen. Då fråga är örn ortstillägg till ogift person, som har försörjningsskyldighet mot barn eller adoptivbarn, må ortstillägget däremot högst utgå med det belopp, som skulle hava utbetalats för ifrågavarande antal barn vid kontantunderstödsverksamhet i den hänvisande kommunen.

De nu relaterade omständigheterna äro särskilt betydelsefulla, då det gäller att avgöra frågan, örn en arbetslös bör anses såsom familjeförsörjare gentemot kvinna, vilken med honom sammanbor utan att äktenskap ingåtts. För arbetslöshetsförsäkringens del är behovet av en bestämmelse härom mindre framträdande, enär den arbetslöse, så snart minderårigt barn finnes, kan erhålla understöd efter de för familjeförsörjare gällande förmånligare grunderna. Vid hänvisning till statligt reservarbete kan däremot skillnaden för den arbetslöse bliva mycket stor, allt eftersom han betraktas som familjeförsörjare i förhållande till den med honom sammanboende kvinnan eller ej. Örn man exempelvis tänker på det fall, att en ogift arbetslös med två barn och bostad i Stockholm, där reservarbetslönen för närvarande är fastställd till 9 kronor, hänvisas till ett statligt reservarbete i en ort med en fastställd reservarbetslön av 4 kronor, kan i ortstillägg, därest han betraktas som familjeförsörjare i förhållande till barnens moder, vilken med honom sammanbor, utbetalas 5 kronor örn dagen. Betraktas han däremot icke såsom familjeförsörjare i förhål-

Departe-

ments-

chefen.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

lande till barnens moder, må i ortstillägg per dag utbetalas högst 1 krona 20 öre. Erhåller den arbetslöse hjälp i form av kontantunderstöd, kan skillnaden i dagunderstödets storlek i nyss avsedda fall uppgå till 1 krona.

Vid övervägande av denna fråga kan jag emellertid för min del icke anse avgörande betydelse böra tillmätas den omständigheten, huruvida kvinnan såsom hustru sammanbor med mannen. Bestämmande synes i stället böra vara, huruvida mannen och kvinnan tillsammans bildat ett hem, vilket skötes av kvinnan. I synnerhet örn i hemmet finnas minderåriga barn, måste det sägas vara ett allmänt intresse att genom någon förhöjning i understödsbeloppet bidraga till att hemmet hålles samman. Men även om det i hemmet ej finnes minderårigt barn, lärer det få anses skäligt att, där kvinnan ej har egen inkomst — vilken i så fall enligt de för behovsprövningen gällande reglerna skall beaktas vid understödets bestämmande — understödet utgår med samma belopp som örn äktenskap ingåtts. Jag förordar därför, att i hjälpbestämmelserna familjeförsörjarbegreppet utformas på sådant sätt, att den arbetslöse skall, oavsett örn det finnes barn, anses såsom familjeförsörjare jämväl i förhållande till kvinna, vilken har gemensam bostad med och sköter hushållet åt honom. I samband härmed torde bestämmelserna i 40 § av hjälpkungörelsen böra ändras så, att statsbidrag till dagunderstöd utgår med högst 1 krona 50 öre örn dagen ej blott för man och hustru utan även i nyssnämnda fall.

Av vad jag nu anfört lärer framgå, att jag icke anser det erforderligt att för arbetslöshetsförsäkringens del göra motsvarande jämkning i familjeförsörjarbegreppet.

Enligt bestämmelserna i 19 § av hjälpkungörelsen skall såsom familjeförsörjare bland annat anses den, som lever i gemensamt bo med och huvudsakligen underhåller föräldrar eller adoptant. En naturlig följd härav lärer vara, att dagunderstöd till sådan arbetslös familjeförsörjare skall utgå med samma belopp, som örn han vore gift. Emot arbetslöshetskommissionens förslag till ändring i 40 § har jag därför icke något i sak att erinra.

Arbetslöshetshjälp till i vistelsekommunen icke hemortsberättigade personer.

I 1922 års kungörelse örn arbetslöshetshjälp stadgades, att arbetslöshetsunderstöd i regel endast skulle tilldelas sökande, som var mantalsskriven i kommunen. Understöd fick dock utgå till annan person under förutsättning, att han hade stadigvarande uppehåll i kommunen och kunde antagas där hava större möjlighet till försörjning än i mantalsskrivningskommunen. Vidare meddelades bestämmelser örn rätt för understödsorganet att, örn understöd förvägrades någon på grund av vad sålunda stadgats, hänvisa honom till mantalsskrivningskommunen samt att bekosta hans ditresa med rätt att erhålla statsbidrag till halva resekostnaden. Understöd kunde därjämte utgå genom länshjälpkommittén.

I det utkast till kungörelse angående grunder för statsbidrag till kommunalt understöd vid arbetslöshet, som framlades av 1932 års sakkunniga för ar-

Kungl. Majlis proposition nr 235.

betslöshetsfförsäkring, voro bestämmelserna örn mantalsskrivning som allmänt villkor för utbekommande av understöd uteslutna. De sakkunniga anförde som skäl härför, att dessa inskränkande bestämmelser i praktiken befunnits opraktiska och icke heller tillämpats.

I propositionen nr 216 till 1933 års riksdag anförde jag beträffande denna fråga följande:

»Vidkommande det föreslagna uteslutandet av bestämmelserna örn inskränkning i rätten att giva understöd åt arbetslösa, som icke äro mantalsskrivna inom uppehållskommunen, har jag efter övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter ansett mig böra stanna vid att tillstyrka sakkunnigförslaget. Detta innebär, att en kommun har att fritt pröva, huruvida understöd, till vilket statsbidrag utgår, skall tilldelas den, som ej är mantalsskriven inom kommunen, eller icke. Till understöd, som sålunda beviljas en i kommunen icke mantalsskriven person, skall kommunen kunna erhålla statsbidrag på vanligt sätt. Erinras må, att den sålunda föreslagna vägen redan i viss mån beträtts. Arbetslösa sjömän hava nämligen oavsett försörjningsplikt från och med senhösten 1932 enligt Kungl. Maj:ts beslut kunnat komma i åtnjutande av arbetslöshetsunderstöd i Stockholm och Göteborg, oaktat de icke varit mantalsskrivna där. Huru den nu förordade regleringen kommer att verka i praktiken, är svårt att mera bestämt förutse. Självfallet kunna särskilt storstäderna, där många arbetssökande samla sig, ej utan vidare bevilja understöd åt behövande, i staden icke mantalsskrivna personer, enär svårigheterna på grund av tillströmning av arbetslösa snart nog kunde bliva städerna övermäktiga, men å andra sidan lärer det kunna förväntas, att i många fall understöd komma att beviljas. Här som på andra likartade områden torde det böra ankomma å det centrala arbetslöshetsorganet att uppmärksamma praxis och med till buds stående medel verka för en riktig tillämpning.»

Särskilda utskottet yttrade i denna fråga:

Departementschefens förslag i förevarande fråga innebär, som nyss nämnts, att kommunerna skola äga rätt att fritt pröva, huruvida kontantunderstöd skall tilldelas den, som icke är mantalsskriven i uppehållskommunen. Statsbidrag till understödet skall utgå oberoende härav. Utskottet kan för sin del ansluta sig till denna lösning av frågan. I den mån hjälpverksamheten, såsom nu är avsett, utvidgas till att omfatta flertalet hjälpbehövande, kan det förväntas, att kommunerna i större omfattning skola vara benägna att bevilja arbetslöshetshjälp även åt där icke mantalsskrivna. Då å andra sidan kommunerna väl skulle äga rätt men ej skyldighet att utgiva understöd oberoende av vederbörandes mantalsskrivnings- eller hemortsförhållanden, lärer man ej genom borttagandet av de nu gällande bestämmelserna behöva befara några icke önskvärda påföljder ens för de större städernas del. Vad. kommunerna vid bedrivandet av understödsverksamheten måste tillse är, att ej på grund av möjligheten att erhålla understöd inflyttning av arbetslösa kommer att äga rum till städer och industrisamhällen, där redan förut stor arbetslöshet kan råda. Örn understöd förvägras någon, som är mantalsskriven inom annan kommun, bör uppehållskommunen äga rätt att utgiva reshjälp till den arbetslöse och att härför erhålla statsbidrag.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

Kommunerna synas även böra erhålla rätt att oberoende av de arbetslösas mantalsskrivningsort hänvisa dem till tillgängliga platser vid statliga och statskommunala reservarbeten.

I annat sammanhang förklarade utskottet emellertid, att den av utskottet tillstyrkta regeln icke kunde anses innebära en definitiv lösning. Utskottet ansåg, att spörsmålet borde upptagas till närmare undersökning i samband med en av utskottet förordad utredning rörande reglering av förhållandet mellan den offentliga arbetslöshetshjälpen i dess olika former samt den allmänna fattigvården.

Vad utskottet sålunda anfört lämnades av riksdagen utan erinran.

Bestämmelserna i kungörelsen 446/1933 angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet utformades, såsom framgår av den beträffande nämnda kungörelse tidigare lämnade redogörelsen, i enlighet med vad utskottet anfört.

Uti en den 3 februari 1934 dagtecknad skrivelse har statens inspektör för fattigvård och barnavård jämte samtliga fattigvårdskonsidenter hemställt, att åtgärder måtte vidtagas för avhjälpande av de enligt deras mening rådande missförhållandena beträffande understöds utgivande till arbetslös men arbetsför person, som är bosatt inom annan kommun än den, där han äger hemortsrätt.

Som motivering för den gjorda hemställan anfördes i skrivelsen följande:

Vi ställas oupphörligt inför frågan att lämna råd och upplysningar till nyssnämnda arbetslösa, vilka till ett icke ringa antal infinna sig å våra expeditioner och framlägga sina bekymmer. Resultatet av rådfrågningen blir alltid detsamma: Enligt gällande fattigvårdslag anses kommun ej skyldig lämna understöd till arbetslös person, och, där understöd ändock av fattigvårdssamhälle lämnas i sådana fall, plägar hjälpen förbehållas dem, som äga hemortsrätt inom kommunen. Arbetslöshetsdirektiven medgiva visserligen rätt för kommun att lämna arbetslöshetshjälp till person, som är mantalsskriven (äger hemortsrätt) inom annan kommun än den, där ansökan göres, men då som regel hälften av kostnaden för hjälpen faller på den kommun, som lämnar hjälpen, meddelas sådan hjälp ej till personer, som äga hemortsrätt på annat håll.

Inom var verksamhet ha vi i stor utsträckning möjlighet att genom råd och upplysningar rätta till .missförhållanden av olika slag på understödsväsendets område. Men da vi bli ställda inför frågor av här omnämnd art äro vi fullständigt blottställda på möjligheter. Visserligen försöka vi i många fall att genom personliga ingripanden skaffa hjälp, men detta lyckas endast i ytterst få^ fall. Då den hjälpsökande till slut, sedan han fått Idart för sig vår oförmåga, frågar örn sålunda ingen möjlighet finnes att erhålla hjälp, ha vi fortfarande intet annat svar att ge, än att han i varje fall icke äger rätt till något som helst understöd enligt gällande bestämmelser.

Det kan ju synas ligga nära till hands att hänvisa den hjälpsökande att resa till sin hemortskommun för att där få hjälp genom fattigvårdsstyrelse eller arbetslöshetskommitté, och i många fall är detta en utväg, som med fördel kan anlitas. Men i mångå andra fall råda sådana förhållanden, att denna utväg ej kan användas. Vi vilja endast peka på de fall, där hemortsrätt förvärvats genom en rent tillfällig, kortvarig vistelse i en kommun, där den hemortsberätti-

Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

gade fullständigt saimar rot eller förbindelser, vilka lian kanske i stället äger i vistelsekommunen, eller där hemortsrätten är oklar och ej kan utredas annat än genom process. Slutligen förekommer ett stort antal fall, där förflyttning av olika anledningar ej kan äga rum, t. ex. bostadsförhållanden, halwuxna frarns anställningar med ringa men dock någon arbetsinkomst, som skulle gå förlorad, örn förflyttning ägde rum, m. m., m. m.

I en inom socialdepartementet beträffande förevarande fråga i februari 1934 upprättad promemoria anfördes följande:

»Den lösning, som spörsmålet örn understöds meddelande till den, som ej är mantalsskriven i vistelsekommunen, erhöll vid fjolårets riksdag, torde få anses principelit riktig. Det lärer nämligen ligga i det allmännas intresse, att understöd i regel utgives av den kommun, där den arbetslöse är bosatt. Endast vistelseortens organ har tillräcklig möjlighet till nödig tillsyn, och genom den avsedda anordningen förebygges alltså en onödig omgång med översändande av den understödssökande till annan kommun. En begränsning i denna huvudregel bör emellertid eftersträvas i syfte att förhindra en anhopning av arbetslösa i exempelvis de större städerna. Då kommunerna väl äga rätt men ej skyldighet att utgiva understöd oberoende av mantalsskrivnings- eller hemortsrättsförhållandena, saknas, såsom även utskottet anförde, anledning att befara några mindre önskvärda påföljder av bestämmelserna i ämnet.

Då departementschefen föregående år förordade ifrågavarande lösning av frågan, anförde han, att det vore svårt att mera bestämt förutse, huru nämnda reglering komme att verka i praktiken, men förklarade, att han ansåge det kunna förväntas, att i många fall understöd komme att beviljas. Utvecklingen under det gångna året har dock givit vid handen, att dessa förväntningar i stor utsträckning icke infriats. En undersökning beträffande de större städerna har givit vid handen, att som villkor för erhållande av understöd regelmässigt uppställes krav på hemortsrätt i staden. På åtskilliga håll kräves dessutom, att den hjälpsökande under ett eller flera år skall hava varit hemortsberättigad och boende i staden, i ett fall t. o. m. under så lång tid som 5 år. Ej heller synes möjligheten att hemsända en hjälpsökande, som är mantalsskriven inom annan kommun, hava begagnats i någon större utsträckning. I statsbidrag till sådana resekostnader har nämligen under löpande budgetår ännu icke utbetalats fullt 1,000 kronor. Utav den av statens fattigvårdsinspektör och fattigvårdskonsulenter ingivna skrivelsen framgår ock, att behovet av förändrade bestämmelser på förevarande område är mycket stort.

Det måste anses vara förklarligt, att kommunerna i tider med svår arbetslöshet och minskade inkomster främst sörja för de arbetslösa, som i verklig mening äro hemmahörande i kommunen. Da regelmässigt till kontantunderstöd och reservarbeten ett mindre antal hjälpplatser ställes till förfogande, än vederbörande kommun uppgivit som erforderligt, ligger det i sakens natur att övriga arbetslösa ofta bliva ställda utanför. Med nuvarande bestämmelser ersättes ej heller i regel mer än 50 procent av kostnaderna av staten, och kommunerna tveka att taga på sig så stor utgift för person, för vilken de icke hava något ansvar.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

Därest statsbidragsgrunderna ändrades i så måtto, att en större andel av kostnaderna än eljest bleve ersatt i det fall, att understöd utgivits till någon, som icke kunde räknas som hemmahörande i kommunen, torde man hava anledning att förvänta större villighet hos kommunerna att svara för den återstående delen av kostnaden. Detta bestyrkes även av uttalanden, som vid skilda tillfällen framkommit i frågan. Storleken av statsbidragets förhöjning torde böra bliva föremål för särskilt övervägande. Att meddela några tvingande bestämmelser i ämnet lärer emellertid icke kunna ifrågakomma med hänsyn till kommunernas självbestämmanderätt och den hittillsvarande allmänna inställningen av arbetslöshetspolitiken. Allenast i de fall, som omförmälas i 1 § i lagen örn fattigvården, kunna kommunerna åläggas att utgiva understöd.

I viss utsträckning torde man dock kunna åstadkomma, att genom arbetslöshetskommittéerna understöd lämnas jämväl sådana arbetslösa, som icke äro hemmahörande i vistelsekommunen. Detta skulle kunna ske genom att statens arbetslöshetskommission vid bestämmandet av det antal arbetslösa, som vid varje tillfälle högst må sysselsättas vid statliga eller statskommunala reservarbeten eller för vilka statsbidrag till kontantunderstöd må beräknas, föreskriver, att visst antal av dessa platser skall förbehållas arbetslösa, som icke äro hemmahörande i kommunen. Samtidigt skulle — som nyss antytts — arbetslöshetskommissionen äga bevilja förhöjt statsbidrag till de arbetslöner vid statskommunala reservarbeten eller det kontantunderstöd, som utbetalats till i kommunen icke hemmahörande arbetslösa. Till sådant statskommunalt reservarbete, som avser nyanläggning, omläggning eller förbättring av allmän väg, äger arbetslöshetskommissionen redan enligt gällande bestämmelser rätt att bevilja statsbidrag med 75 procent av kostnaderna. Någon anledning att i förevarande sammanhang medgiva arbetslöshetskommissionen rätt att förhöja sistnämnda procentsats lärer icke förefinnas. Det kommer givetvis att stå kommunerna fritt att avgöra, örn de önska begagna sig av det antal platser för i kommunen icke hemmahörande arbetslösa, som av arbetslöshetskommissionen beviljats. Då detta kan ske utan att inkräkta på hjälpmöjligheterna för de egna invånarna, lärer man kunna förvänta, att sådan möjlighet kommer att begagnas.

För att lämna arbetslöshetskommissionen vägledning vid avgörandet av huru många platser vid statligt eller statskommunalt reservarbete eller vid kontantunderstödsverksamhet, som skola förbehållas i kommunen icke hemmahörande arbetslösa, lärer det vara nödvändigt, att kommunerna vid sina framställningar till kommissionen lämna uppgift örn antalet hjälpsökande sådana arbetslösa. Föreskrift härom torde böra lämnas i hjälpkungörelsen. För kommunernas del lärer en dylik skyldighet näppeligen behöva medföra några större svårigheter eller kostnader, enär arbetslöshetskommittéerna redan torde föra erforderliga anteckningar örn de hjälpsökandes hemortsrättsförhållanden. Givetvis är det icke avsett, att särskild undersökning skall utföras i tveksamma fall, utan det bör då vara tillräckligt att angiva minimisiffror. För arbetslöshetskommissionens del åter måste den ifrågasatta anmälningsskyldigheten och därav föranledd omprövning komma att medföra en viss ökning av arbets-

Kungl. Majlis proposition nr 235.

bördan. Om man emellertid verkligen önskar frambringa en effektivare hjälpverksamhet för ifrågavarande för närvarande dåligt ställda arbetslösa, torde någon annan lämplig väg icke för närvarande kunna anvisas. En definitiv lösning av frågan kan — som i olika sammanhang anförts — ernås först i samband med frågan örn revision av hemortsrättsbegreppet och örn eventuell omläggning av indelningen i fattigvårdsdistrikt.

En särskild fråga i detta sammanhang är spörsmålet örn de kriterier, som böra vara uppfyllda för att en arbetslös skall anses vara hemmahörande i kommunen. Gällande kungörelse utgår härvidlag från mantalsskrivningen. Förhållandet torde emellertid vara, att kommunerna själva räkna med vederbörandes hemortsrätt enligt fattigvårdslagen. Bestämmelserna i kungörelsen torde därför böra anknytas till detta förhållande och ej såsom för närvarande till mantalsskrivningen.

Såsom nyss framhållits, kunna kommunerna ej förpliktas att begagna sig av de platser vid reservarbeten eller för kontantunderstöd, som av arbetslöshetskommissionen kan komma att ställas till deras förfogande för arbetslösa, som äga hemortsrätt inom annan kommun. Det måste tvärtom betonas, att kommunerna i sin hjälpverksamhet beträffande sådana arbetslösa måste iakttaga en särskild omsorg vid urvalet av dem, som skola erhålla hjälp. Det gällex nämligen härvidlag ej blott att underlätta för i en kommun i egentlig mening hemmahörande hjälpsökande, vilka av någon anledning äga hemortsrätt i annan kommun, att erhålla understöd, utan å andra sidan att förhindra, att arbetslösa personer i någon större utsträckning söka sig till städer eller samhällen, där arbetslösheten förut är betydande, detta i avsikt att där lättare kunna erhålla understöd. Som en allmän regel torde man kunna uttala, att de hjälpsökande böra hava en ej alltför löslig anknytning till kommunen, för att understöd skall meddelas dem. Sålunda torde man i allmänhet böra kräva, att den hjälpsökande haft sin sista anställning i kommunen samt att hans vistelse därstädes ej varit alltför kortvarig. Undantag från dessa regler torde dock behöva göras i en del fall, exempelvis beträffande arbetslösa sjömän eller vid särskilt ömmande omständigheter. I andra fall torde liksom enligt gällande bestämmelser hemsändning böra äga rum av den hjälpsökande. Denna hemsändning skulle emellertid enligt de föreslagna bestämmelserna ske till hemortsrättskommunen och ej till mantalsskrivningskommunen, därest dessa kommuner i något fall ej skulle sammanfalla. Statsbidrag till resekostnaden skulle fortfarande utgå till halva beloppet. Skulle i hemortskommunen särskild hjälpverksamhet för arbetslösa ej vara anordnad, torde erforderligt understöd böra beredas genom fattigvårdens försorg.

För att för arbetslöshetskommittéerna underlätta tillämpningen av vad här anförts angående urvalet av de hjälpsökande, som skola erhålla understöd, torde det vara lämpligt, att arbetslöshetskommissionen i besluten örn tilldelandet av platser i korthet redogör för de principer, som böra iakttagas.»

Över promemorian infordrades yttranden från statens inspektör för fattigvård och barnavård samt arbetslöshetskommissionen.

Bihang till riksdagens protokoll 193U. 1 sami. Nr 235—-236.

18 Kungl. May.ts proposition nr 285.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård ansluter sig i sitt yttrande till de synpunkter, som framförts i promemorian, samt förklarar, att de föreslagna åtgärderna synas kunna bliva ett effektivt medel för att bryta udden av den ganska förklarliga ovillighet, som kommunerna hittills visat att lämna arbetslöshetshjälp åt andra än sina egna, i kommunen hemortsberättigade medlemmar.

Beträffande statsbidragets storlek anför inspektören följande:

En bestämd förutsättning för att detta intresse hos kommunerna skall komma till sin rätt är emellertid, att statsbidraget icke sättes lägre än till 75 % för den hjälp, som lämnas i kommun, där den arbetslöse vistas utan att där äga hemortsrätt. De senaste årens svåra nödtillstånd har som bekant hårt ansträngt kommunernas ekonomi, och det kan befaras, att åtminstone en del kommuner alltjämt komma att begränsa sin hjälpverksamhet till de i vistelsekommunen hemortsberättigade. Kommuner, som redan nu åtnjuta 75 % eller högre belopp i statsbidrag, kunna tänkas ställa sig ovilliga, örn ej ett något högre procentuellt bidrag kan erhållas. Jag hemställer, att eventuella bestämmelser avfattas på sådant sätt, att möjlighet må föreligga för arbetslöshetskommissionen eller Kungl. Majit att efter prövning bevilja högre bidrag i dylika fall.

Inspektören ansluter sig till de i promemorian föreslagna allmänna bestämmelser, som böra vara uppfyllda, för att arbetslös skall anses vara hemmahörande i kommun, där han ej har hemortsrätt. Som regel borde sålunda understöd lämnas hjälpsökande, som haft sin senaste mera stadigvarande anställning i kommunen, ävensom den vars vistelse där ej varit allt för kortvarig, exempelvis sex månader. Därest hemortsrätten vore oklar, borde jämväl arbetslöshetshjälp lämnas i vistelsekommun. Om någon, som haft sitt arbete i en större stad, utflyttat till en förort för att erhålla lägre hyra och därefter bleve arbetslös, borde understöd lämnas i vistelsekommunen. Även andra fall kunde inträffa, då undantag från de allmänna reglerna borde medgivas. Huvudregeln för den hjälpbeviljande kommunen borde emellertid vara, att arbetslöshetshjälp ej skulle beviljas i annan kommun hemortsberättigad person, då av undersökning framgått, att han inflyttat i huvudsaklig avsikt att bekomma arbetslöshetshjälp.

Inspektören framhåller slutligen, att kommunerna ej torde böra åläggas att hos arbetslöshetskommissionen styrka hemortsrätten för de hjälpsökande, för vilka platser begäras. Föreskrift borde emellertid lämnas, att uppgifter å de understödda skulle föras på sådant sätt hos det kommunala understödsorganet, att klarhet omedelbart kunde vinnas i frågan, örn den arbetslöse ägde hemortsrätt i kommunen eller ej.

Arbetslöshetskommissionen framhåller, att de i promemorian åsyftade olägenheterna göra sig mest gällande under perioder av omfattande arbetslöshet och då särskilt i de större samhällena. Genom att ett betydande antal kommuner i avsikt att förhindra inflyttning förbehållit hjälpåtgärderna för de egna invånarna hade utsocknes arbetslösa försatts i en ofta brydsam situation. Vid ett övervägande av lämpliga åtgärder för ernående av tillfredsställande förhållanden på detta område syntes det ligga närmast till hands att först erinra örn den allmänna fattigvårdens arbetsuppgifter. Arbetslöshetskommissio-

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

nen ville emellertid bestämt avråda från en sammanknytning av de nuvarande bestämmelserna i 18 § av bjälpkungörelsen med fattigvårdslagen.

Arbetslöshetskommissionen fortsätter härefter:

Även örn det nu framställda förslaget genomfördes, skulle förvisso en del svårigheter inställa sig. Den tänkta anordningen skulle utan tvivel medföra, att vissa kategorier av de arbetslösa bomme att söka sig till sådana större samhällen, där hjälpverksamhet torde komma att bedrivas även under tider av mindre omfattande arbetslöshet. Man bleve sålunda i dessa samhällen oupphörligt ställd inför problemet att söka bereda försörjning åt personer, som flyttat in allenast för att bliva delaktiga av kommunens arbetslöshetshjälp. Icke förty anser sig arbetslöshetskommissionen med hänsyn till de möjligheter till framtida bättre förhållanden på detta område, som förslagets realiserande innesluter, böra tillstyrka detsamma. Kommissionen utgår härvid ifrån, att anordningen skall i första rummet och huvudsakligen anknytas till arbetslinjen. Det bör nämligen icke förbises, att denna utgör hjälpverksamhetens huvudform, som kan förmodas komma att i större eller mindre omfattning äga bestånd även under perioder, då arbetslösheten har mindre dimensioner än f. n. och den kontanta understödsverksamheten avvecklats eller starkt begränsats. Att åtgärden till en början bör ha karaktär av försöksanordning ligger! öppen dag. Över huvud torde vara riktigast att icke räkna med att några mera betydande resultat skola vinnas på den försöksväg, det sålunda gäller att beträda. Ytterligare må betonas, att det antal platser, som avses att i varje särskilt fall ställas till arbetslöshetskommittés förfogande för hänvisning till reservarbete av inom kommunen icke mantalsskrivna arbetslösa, ej bör av kommissionen lämnas automatiskt vid varje meddelad hänvisning, utan böra 'sådana allenast beviljas de kommuner, som härom hos kommissionen gjort framställning, åtföljd av preciserad uppgift om det vid varje särskild tidpunkt föreliggande platsbehovet. Vid ett motsatt förfarande skulle sannolikt bl. a. den olägenheten uppstå, att för hjälpverksamheten väl behövliga platser bomme att under längre eller kortare tid stå obesatta.

Arbetslöshetskommissionen föreslår, att till förhindrande av missbruk hänvisning till statligt reservarbete av arbetslös, som icke vore mantalsskriven inom vistelsekommunen, endast skulle ske beträffande sådan person som under en tid ej understigande sex månader bevisligen vistats i kommunen samt därunder ej allt för kort tid även innehaft anställning pa öppna arbetsmarknaden.

Slutligen anför arbetslöshetskommissionen:

Väsentligen torde den ifrågasatta anordningen, såsom redan framhållits, böra förbindas med arbetslinjen. Fall kunna dock tänkas, där det även ur praktiska synpunkter vore lämpligt, att kommun medgåves rätt att utgiva dagunderstöd till därstädes sig uppehållande men icke mantalsskrivna arbetslösa personer och att få uppbära visst förhöjt statsbidrag till på sådant sätt bedriven kontant understödsverksamhet, en tillämpning sålunda i huvudsak av de grunder, som gälla för statsbidrag till arbetslösa sjömän, vilka vistas i hamnkommun utan att vara därstädes mantalsskrivna. I dylika fall synes statsbidraget dock icke böra överstiga 75 % av dagunderstödets kostnader, försåvitt icke kommunen redan beviljats högre statsbidrag än nyssnämnda procentsats, i vilket fall denna högre statsbidragsprocent torde böra utgå jämväl till den särskilda understödsverksamhet, varom här är fråga.

Gentemot arbetslöshetskommissionens i frågan uttalade uppfattning hava två ledamöter anfört följande avvikande mening:

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 835.

Departe-

ments-

chefen.

Med hänsyn till de vitt skilda grunder, efter vilka det allmännas hjälp i förevarande avseende tilldelas enligt fattigvårdslagen och arbetslöshetsförfattnmgen och vilka icke utan olägenhet synas kunna givas mera divergerande utformning, anse vi, att frågan örn utvidgad rätt till statsunderstöd i fråga om person, som ej är i kommunen mantalsskriven, bör anstå intill dess frågan örn ändrade grunder i fråga örn förvärvande av hemortsrätt enligt fattigvårdslagen vunnit sin lösning.

Såsom närmare utvecklas i den inom socialdepartementet utarbetade promemorian, kunna gällande bestämmelser örn arbetslöshetshjälp till i vistelsekommunen icke mantalsskrivna personer ej anses tillfredsställande. Det torde för närvarande faktiskt vara så, att mången drager sig för att emottaga en anställning å annan ort, än där han är hemortsberättigad, av fruktan för att vid eventuellt blivande arbetslöshet ställas utan understöd. Till de åtgärder för förbättrande av ifrågavarande arbetslösas ställning, som föreslås i promemorian, kan jag ansluta mig. Förslaget är i huvudsak tillstyrkt av såväl statens inspektör för fattigvård och barnavård som arbetslöshetskommissionen. Att man, såsom två ledamöter av arbetslöshetskommissionen föreslagit, skulle avvakta en blivande reglering av hemortsrättsbestämmelserna i fattigvårdslagen, innan ytterligare åtgärder i frågan vidtagas, får jag bestämt avstyrka.

I anledning av vad arbetslöshetskommissionen i sitt yttrande anfört, vill jag framhålla, att de föreslagna åtgärderna så till vida böra betraktas som en försöksanordnitfg, att verkningarna torde böra följas med särskild uppmärksamhet för utrönande av örn anordningen i praktiken visar sig vara en lämplig form, som leder till önskat resultat, ävensom örn på någon punkt en jämkning kan befinnas lämplig. Kommissionen synes anse, att mantalsskrivningen även i fortsättningen borde vara avgörande. Av den inom socialdepartementet upprättade promemorian torde emellertid hava framgått lämpligheten av att ej räkna med annat förhållande än hemortsrätten. Vad kommissionen yttrat därom, att kommissionen endast på gjord framställning borde hava att bevilja platser för i vederbörande kommun icke hemmahörande arbetslösa, kan jag icke godtaga. Vinsten av de till genomförande föreslagna åtgärderna bleve vid sådant förhållande säkerligen ringa. Endast om kommunerna åläggas att vid varje framställning örn understöds- eller arbetsplatser meddela uppgift örn antalet inom kommunen icke hemortsberättigade hjälpsökande samt arbetslöshetskommissionen på grundval härav prövar, huruvida förhållandena inom kommunen motivera, att visst antal av de tilldelade platserna förbehålles hjälpsökande, som icke äro hemortsberättigade inom kommunen, lärer man kunna förvänta, att hjälpverksamheten för ifrågavarande arbetslösa får någon större omfattning. Det beviljade antalet platser för envar av kategorierna hemortsberättigade och icke hemortsberättigade arbetslösa bör givetvis vara bestämt med hänsyn tagen till hela antalet sådana arbetslösa inom kommunen. Någon anledning att väsentligen förbinda den ifrågasatta anordningen enbart med arbetslinjen synes mig icke heller förefinnas. Visserligen bör även härvidlag gälla, att arbetslinjen har företräde, men så länge utgivandet av kontantunderstöd på grund av arbetslöshetens omfattning fin-

Kungl. Majlis proposition nr 235.

nes vara erforderligt, kunna tydligen i vistelsekommunen icke hemortsberättigade arbetslösa vara i samma behov av kontantunderstöd som andra hjälpsökande. En annan sak är, att det vid meddelandet av kontantunderstöd finnes särskilt behov av kontroll, bland annat över inflyttningen till större samhällen.

Storleken av det statsbidrag, som bör utgå vid meddelande av arbetslöshetshjälp till i vistelsekommunen icke hemortsberättigade hjälpsökande, lärer böra bestämmas i varje särskilt fall. Såsom framgår av vad jag i annat sammanhang därom kommer att anföra (sid. 28 ff.), förordar jag, att arbetslöshetskommissionen tillerkännes rätt att — mot visst undantag — bestämma den procentsats, enligt vilken statsbidrag skall utgå, jämväl i de fall, som för närvarande äro förbehållna Kungl. Maj:ts prövning. Vid bifall härtill kan arbetslöshetskommissionen i ett sammanhang bestämma statsbidragets storlek för arbetslöshetshjälp, som lämnas till såväl hemortsberättigade som icke hemortsberättigade arbetslösa. Huvudregeln synes därvid böra vara, att högre statsbidrag än eljest skall utgå till arbetslöshetshjälp åt i vistelsekommunen icke hemortsberättigade arbetslösa. Därest statsbidraget till hjälp åt hemortsberättigade arbetslösa utgår med omkring 50 procent, torde bidraget till den hjälp, som lämnas icke hemortsberättigade arbetslösa, i regel böra bestämmas till 75 procent. Örn det vanliga statsbidraget utgår enligt högre procentsats än i det givna exemplet, torde tillägget för de icke hemortsberättigades del böra i skälig mån reduceras. Lämpligt torde för övrigt i vissa fall vara, att arbetslöshetskommissionen i hithörande frågor förhandlar med de olika kommunerna.

Givet är, att stor vaksamhet måste iakttagas vid utformandet av bestämmelserna i förevarande fråga, så att icke inflyttning till större städer eller samhällen, där hjälpverksamheten är mera utvecklad, i avsikt att erhålla arbetslöshetshjälp uppmuntras. De i sådant hänseende föreslagna bestämmelserna synas mig emellertid vara ägnade att förhindra dylikt missbruk. Den i yttrandena ifrågasatta tidsgränsen av sex månaders vistelse i kommunen, innan arbetslöshetshjälp med det högre statsbidraget må utgå, finner jag som allmän regel vara väl avpassad. Har den arbetslöse därtill innehaft anställning i kommunen av icke endast tillfällig art, lära omständigheterna få sägas vara sådana, att han bör från denna kommun åtnjuta hjälp vid sin arbetslöshet. I fråga örn de föreslagna undantagen från angivna regler har jag icke något att erinra.

I anledning av inspektörens för fattigvård och barnavård yttrande vill jag understryka, att det givetvis endast är för sådana arbetslösa, vilka ostridigt hava hemortsrätt i annan kommun, som det högre statsbidraget bör utgå. Det kan sålunda icke påfordras, att vistelsekommuncn i anledning av hjälpansökan skall föranstalta örn vidlyftig utredning i dylika frågor.

I de avseenden, som av mig nu icke berörts, tillstyrker jag de bestämmelser, som föreslagits i socialdepartementets promemoria.

Hatt till avsägelse för ledamot i arbetslöshetskommitté.

I skrivelse den 6 februari 1934 har länsstyrelsen i Kalmar lån hemställt, att för rätt att avsäga sig ledamotskap i arbetslöshetskommitté måtte införas sam-

22 Kungl. Majit.s proposition nr S35.

ina bestämmelser som i kommunalförfattningarna finnas stadgade om liknande kommunalt uppdrag.

Länsstyrelsen bär till motivering för framställningen anfört bland annat följande:

Länsstyrelsen är för sin del av den uppfattningen att, då arbetslöshetskommitté tillsättes, densamma i vissa särskilda, åt den uppdragna frågor fullgör ordinarie kommunal myndighets funktioner, vadan uppdraget såsom ledamot av arbetslöshetskommitté bör vara att likställa med ledamotskap av kommunalnämnd, och att sålunda för rätt till avsägelse av dylikt uppdrag skola gälla samma bestämmelser, som i 15 § av lagen örn kommunalstyrelse på landet finnes stadgat; och har länsstyrelsen i enlighet härmed i visst fall ogillat av en person, som valts till ledamot av arbetslöshetskommitté, häröver anförda besvär, enär han ej kunnat styrka laga skäl för sin befrielse.

Regeringsrätten har emellertid i berörda fall sedermera genom utslag den 18 januari 1934 upphävt länsstyrelsens utslag under motivering, att klaganden icke mot sitt bestridande kunde anses pliktig mottaga ifrågavarande uppdrag.

Med anledning av den tolkning, som sålunda vunnit godkännande, lärer det, enligt länsstyrelsens förmenande, bliva synnerligen svårt att, med hänsyn till den tilltagande ovilligheten hos för ändamålet lämpliga personer att åtaga sig ledamotskap i arbetslöshetskommittéerna, få dessa besatta, varigenom kommittéernas möjlighet att fungera äventyras, och därmed även kommunerna utsättas för risken att berövas det statsbidrag till hjälpåtgärder, som dessa redan åtnjuta, eller omintetgöra förutsättningarna för erhållande i fortsättningen av sådant bidrag till olika hjälpformer.

Arbetslöshetskommissionen har i sin skrivelse av den 10 februari 1934 vid 5 och 7 §§ i hjälpkungörelsen anfört bland annat följande:

I dessa paragrafer, som inrymma bestämmelser örn arbetslöshetskommittés organisation och om revisionen av dess verksamhet, saknas — likasom i tidigare kungörelser — föreskrifter örn rättighet för av länsstyrelse utsedd ordförande och revisor respektive suppleanter för dessa eller för av kommunal representation vald ledamot och revisor respektive suppleanter för dessa att avsäga sig uppdraget.

Frågor av detta slag hava några gånger under årens lopp underställts kommissionen, som dock förklarat sig icke kunna uttala sig härutinnan. På grund av den tilltagande svårigheten att förmå för uppdragen lämpliga personer att åtaga sig ordförande- respektive ledamot- och revisorskap i arbetslöshetskommittéerna synes det vara önskvärt, att oklarheten på denna punkt blir undanröjd. Detta synes kommissionen lämpligen kunna ske på det sättet, att i kungörelsen införes bestämmelse av innebörd, att rätten att avsäga sig (respektive skyldigheten att åtaga sig) uppdraget att vara ledamot i respektive revisor av en kommuns arbetslöshetskommitté skall likställas med ledamotskap av kommunalnämnd, vadan för rätt till avsägelse av dylikt uppdrag skola gälla vad härom stadgats i kommunallagarna.

över de sålunda framställda förslagen till ändring i hjälpkungörelsen hava yttranden inhämtats från länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län, varjämte styrelsen för svenska landskommunernas förbund, som därtill beretts tillfälle, inkommit med yttrande.

Länsstyrelsen i Stockholms län meddelar i sitt yttrande, att, såvitt till länsstyrelsens kännedom kommit, svårighet icke mött i länet att finna lämpliga

Kungl. Maj:ls proposition nr 235.

personer, villiga att åtaga sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i arbetslöshetskommitté eller revisor av sådan kommittés förvaltning. Länsstyrelsen förklarar sig emellertid icke hava något att erinra emot en författningsbestämmelse av föreslagen art, då dylik svårighet synes hava mött pa andra håll.

Länsstyrelsen i Göteborg s och Bohus län yttrar, att länsstyrelsen vid några tillfällen haft vissa svårigheter att till ordförande i arbetslöshetskommitté och revisor av kommittés verksamhet erhålla för uppgifterna lämpliga personer, som samtidigt därtill varit villiga. Länsstyrelsen anser det kunna ifrågasättas, örn icke en författningsändring av angiven art borde vidtagas. En till ordförande eller ledamot utsedd person, som icke vore bosatt i kommunen, borde dock äga rätt att avsäga sig uppdraget. Länsstyrelsen anför vidare följande:

För revisorer av kommunala räkenskaper finnas för närvarande icke några bestämmelser örn, under vilka förhållanden dessa äga att avsäga sig uppdraget. För revisorer av arbetslöshetskommitté torde därför icke heller några bestämmelser i den i arbetslöshetskommissionens framställning ifrågasätta riktningen åtminstone för närvarande böra komma till stånd. För att uppmuntra lämpliga personer att åtaga sig revisorsuppdrag synes dock arvode i regel böra utgå till den av länsstyrelsen förordnade revisorn. Dessutom torde nu gällande bestämmelser angående revisorer böra fullständigas med föreskrift örn att av länsstyrelse meddelat revisorsförordnande bör kunna återkallas före utgången av den tid förordnandet gäller. Motsvarande bestämmelse finnes redan nu beträffande av länsstyrelsen förordnad ordförande i arbetslöshetskommitté.

Länsstyrelsens i Västernorrlands län yttrande är av följande lydelse:

Länsstyrelsen har hittills icke haft att pröva besvär över att vald ledamot i arbetslöshetskommitté förvägrats begärt entledigande från uppdraget. Däremot har länsstyrelsen haft att handlägga ett flertal fall, da av länsstyrelsen förordnad ordförande i sådan kommitté sökt befrielse fran uppdraget, och har länsstyrelsen därvid undantagslöst medgivit befrielse. Länsstyrelsen har nämligen utgått från att uppdrag av förevarande slag vore av den säregna beskaffenhet, att ett tillfredsställande utförande av uppdraget krävde och förutsatte särskilt intresse och villighet från vederbörandes sida, och att uppdraget förty icke borde anförtros annan än den, som frivilligt åtagit sig detsamma. Liknande synpunkt synes länsstyrelsen jämväl böra gälla beträffande valda ledamöter i arbetslöshetskommitté.

Då emellertid mottagande av uppdrag att vara ledamot av arbetslöshetskommitté för närvarande icke torde kunna åläggas någon mot hans bestridande, men fall otvivelaktigt kunna tänkas förekomma, då sådant må vara av behovet påkallat, vill länsstyrelsen förorda åtgärder för åstadkommande av erforderliga författningsbestämmelser därom.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anför, att föreskrifter av ifrågasatt slag i allmänhet meddelats i lagar, stiftade av Konung och riksdag gemensamt, samt att, där sådan föreskrift funnes i stadgar, givna av Konungen ensam, såsom byggnadsstadgan och hälsovårdsstadgan, riksdagen alltid erhållit tillfälle att yttra sig därom. Skulle föreskrifter i enlighet med framställningarna finnas vara av nöden, borde desamma därför icke meddelas utan

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

Departe-

ments-

chefen.

riksdagens medgivande. Styrelsen avstyrker emellertid förslaget att utsträcka nu befintlig skyldighet att åtaga sig ledamotskap av kommunala nämnder till att gälla jämväl arbetslöshetskommitté samt anför till stöd härför följande:

Vad beträffar den av länsstyrelsen i Kalmar län samt av arbetslöshetskommissionen gjorda hemställan, att detta tvång skulle utsträckas att gälla även ledamotskap och ordförandeskap i arbetslöshetskommitté, ställer styrelsen sig i hög grad betänksam till densamma. Visserligen göra båda de nämnda förslagsställarna gällande, att erfarenheten ådagalagt, att ett stadgande av nämnda innebörd är av behovet påkallat, men örn också i något eller några fall svårigheter framträtt att finna kompetenta personer villiga att åtaga sig berörda uppdrag, så lära dock svårigheterna kunnat övervinnas. Det ligger i sakens natur, att ifrågavarande förtroendeuppdrag, särskilt i de nuvarande tiderna, ter sig föga lockande och att många medborgare i en helt annan utsträckning än i fråga örn andra uppdrag lia benägenhet att söka undandra sig detsamma. Men man torde kunna hysa den förhoppningen att även framgent intresserade och pliktmedvetna krafter skola frivilligt ställa sig till disposition för det kommunala arbetslöshetshjälparbetet.

Behovet av en sådan arbetslöshetsorganisation torde kunna förväntas vara en övergående företeelse. Normala förhållanden skola väl efterhand åter inträda och då skulle inga arbetslöshetskommittéer längre erfordras. Det synes under sådana omständigheter mindre angeläget att införa tvång att mottaga ledamotskap i arbetslöshetskommitté. Man bör för övrigt inte bortse ifrån, att det ifrågavarande uppdragets art är ganska grannlaga och gör det ytterligt svårt och kanske menligt ^för vissa medlemmar av kommunen att åtaga sig detsamma. Det skulle i sådana fall innebära en obillighet mot dessa att påtvinga dem uppdrag av denna karaktär.

På grund av det sagda anser sig styrelsen böra avstyrka länsstyrelsens i Kalmar och arbetslöshetskommissionens ifrågavarande förslag.

Arbetslöshetskommissionen hemställer tillika, att det skulle föreskrivas tvång att mottaga även revisorsup pdrag vad beträffar arbetslöshetskommittés räkenskaper. Detta yrkande anser sig styrelsen icke heller ha anledning att tillstyrka. Det avviker nämligen fran vad som eljest gäller örn kommunala revisorer; ingen kan tvingas att mottaga kommunalt revisorsuppdrag. Härvidlag kan icke heller med något fog åberopas behovet av ovannämnda garanti, enär revisor ju kan utses även bland personer boende utanför kommunen.

Sedermera har länsstyrelsen i Jönköpings lån i skrivelse av den 26 februari 1934 gjort framställning örn införande av bestämmelser angående skyldighet att emottaga förordnande som ordförande i eller val till ledamot av arbetslöshetskommitté.

Vid övervägande av frågan, om skyldighet bör stadgas att mottaga förordnande till ordförande i eller val till ledamot av arbetslöshetskommitté, måste jag för mili del anse. att övervägande skäl tala emot att sådan skyldighet föreskrives. Det lärer icke vara riktigt att fullt jämställa ledamotskap av arbetslöshetskommitté med annat kommunalt uppdrag, för vilket skyldighet att mottaga val för närvarande finnes stadgad. Av ledamöterna i en arbetslöshetskommitté kräves, därest de på ett tillfredsställande sätt skola kunna fullgöra sitt uppdrag, stort intresse för speciellt denna uppgift samt stor initiativförmåga. Ifrågavarande uppdrag är, såsom styrelsen för svenska landskommunernas förbund yttrat, synnerligen grannlaga och bör därför icke påtvingas en person,

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

som ej är villig att åtaga sig detsamma. Hänsyn lärer böra tagas till vad nämnda styrelse därom anfört. Jämväl länsstyrelsen i Västernorrlands län synes dela denna uppfattning.

Härtill kommer, att de svårigheter, som på sina håll synas hava framträtt att till ledamöter i en arbetslöshetskommitté erhålla lämpliga och villiga personer, icke kunna antagas vara allmänt rådande. Skulle det undantagsvis i någon kommun visa sig, att arbetslöshetskommittén ej kan erhålla en lämplig sammansättning på grund av avsägelser från de till ledamöter utsedda personerna, återstår alltid möjligheten att låta kommunalnämnden övertaga arbetslöshetskommitténs bestyr.

Jag finner mig således böra avstyrka bifall till de i denna del gjorda framställningarna.

Vidkommande härefter frågan, örn skyldighet bör införas att emottaga uppdrag att vara revisor av arbetslöshetskommittés verksamhet, anser jag mig, då skyldighet att mottaga revisorsuppdrag icke i övrigt finnes stadgad i kommunalförfattningarna, jämväl böra avstyrka bifall till framställningen därom.

Med hänsyn till vad länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anfört vill jag erinra örn att i 9 § av hjälpkungörelsen föreskrift meddelats örn rätt för arbetslöshetskommissionen att besluta om arvode av statsmedel till revisor, som utsetts av länsstyrelsen. Oaktat någon bestämmelse örn rätt att återkalla ett för revisor meddelat förordnande icke, såsom beträffande ordförande är fallet, meddelats i kungörelsen, lärer länsstyrelsen vara berättigad till sadant återkallande.

Revision av statskommunalt reservarbete, som utföres i landstings eller vägdi strikts regi.

Arbetslöshetskommissionen har i sin förut berörda skrivelse av den 10 februari 1934 erinrat om att 7 § av hjälpkungörelsen innehåller bestämmelser örn revision av hjälpverksamheten i allmänhet men att bestämmelser däremot saknas om huru revisionen av sådant statskommunalt reservarbete, som utföres i landstings eller vägdistrikts regi, skall ske. Arbetslöshetskommissionen föreslår, att bestämmelser på lämplig plats intagas därom, att det åligger landsting respektive vägstyrelse att hos vederbörande länsstyrelse göra framställning örn utseende för kalenderår av en revisor för att tillsammans med landstingets, respektive vägdistriktets ordinarie revisorer utföra granskning av räkenskaperna beträffande statskommunala arbetsföretag.

För vinnande av överensstämmelse med gällande bestämmelser örn revision av arbetslöshetskommittés verksamhet torde det vara lämpligt att föreskriva, att i revisionen av sådant statskommunalt reservarbete, som bedrives av landsting eller vägdistrikt, skall deltaga minst en revisor, som efter anmälan av vederbörande myndighet utses av länsstyrelsen för kalenderår.

Departe-

ments-

chefen.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Departe mentsele fen.

Avstängning från arbetslöshetshjälp.

I sin skrivelse med förslag till ändringar i hjälpkungörelsen Ilar arbetslöslie tskommissionen vid 15 § anfört följande:

Bestämmelserna örn avstängning i vissa fall från åtnjutandet av arbetslöshetshjälp återfinnas på tre olika ställen i kungörelsen, ehuru med olika formuleringar, nämligen

dels i 15 § beträffande den, som utan giltig anledning lämnar sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller avvisat erbjudet lämpligt arbete,

dels i 22 § i samband med föreskrifterna om hänvisningsförfarandet,

dels i 46 § i anslutning till reglerna för indragning av dagunderstöd.

Då föreskrifterna härom böra erhålla en entydig och likalydande formulering1^ tillåter sig kommissionen hemställa, att dessa bestämmelser omredigeras på sådant sätt, att i var och en av ovan nämnda paragrafer intagas föreskrifter örn att avstängningen skall omfatta minst 4 veckor samt kunna tillämpas tillsvidare eller för viss tid.

Bestämmelserna i 15 § innebära, att tiden för avstängningen skall bestämmas av arbetslöshetskommittén och utgöra minst fyra veckor.

I 46 § första stycket stadgas, att arbetslöshetskommittén skall indraga dagunderstöd för arbetslös, som befinnes icke föra ett ordentligt och nyktert levnadssätt. Därjämte lämnas i andra och tredje styckena av samma paragraf föreskrifter örn skyldighet för den, som uppbär dagunderstöd, att förrätta s. k. pliktarbete (se sid. 9) under viss tid eller att efter anvisning deltaga i undervisningskurs. Vidare stadgas, att arbetslöshetskommittén, örn den arbetslöse försummat att iakttaga vad sålunda föreskrivits, äger att efter omständigheterna helt eller delvis samt tillsvidare eller för viss tid indraga dagunderstöd.

I 22 § föreskrives bland annat, att förutom personer, som avses i 15 §, skall den, som av anledning, varom i 46 § förmäles, utestängts från dagunderstöd, vara utesluten från hänvisning till reservarbete under viss av arbetslöshetskommittén bestämd tid, minst fyra veckor.

Arbetslöshetskommissionens förslag örn införande i förenämnda paragrafer av enhetliga bestämmelser angående tiden och sättet för avstängning från arbetslöshetshjälp anser jag mig icke böra förorda. Särskilt torde det vara olämpligt, att minimipåföljden, därest den arbetslöse icke för ett ordentligt och nyktert levnadssätt, skall vara så sträng som avstängning under fyra veckor från arbetslöshetshjälp. Det får anses vara en bestämd fördel, att, på sätt som nu stadgas i 46 §, arbetslöshetskommittén i dylika fall äger handlingsfrihet att alltefter föreliggande omständigheter bestämma den påföljd, som skall inträda för den försumlige. Och i och för sig kan det icke anses obilligt eller oriktigt, att en person, som frivilligt lämnat sin anställning eller vägrat att emottaga erbjudet lämpligt arbete, behandlas strängare än den, som låtit en måhända ganska ringa försummelse enligt 46 § komma sig till last.

Den i 22 § gjorda hänvisningen till 46 § innebär, att arbetslös, som på grund av något i 46 § omnämnt förhållande är avstängd från erhållande av dagun-

Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

derstöd, under avstängningstiden jämväl skall vara avstängd från hänvisning till reservarbete. Därest avstängningen från dagunderstöd sträcker sig utöver fyra veckor, skall dock arbetslöshetskommittén kunna bestämma viss tid, minst fyra veckor, under vilken jämväl avstängning från hänvisning till reservarbete skall äga rum. En arbetslös, som avstängts från dagunderstöd exempelvis på grund av försummelse att deltaga i pliktarbete, skall alltså efter viss tid kunna prövas genom hänvisning till reservarbete. Befinnes han då villig att mottaga sådan hänvisning, bör hinder icke finnas för att arbetslöshetshjålp i form av arbete lämnas honom.

De olika bestämmelserna örn avstängning från arbetslöshetshjålp torde således vara väl avvägda, och jag finner alitsa icke anledning att föreslå någon saklig ändring däri. Till förtydligande av bestämmelserna i 22 § andra stycket torde emellertid någon formell jämkning i ordalydelsen lämpligen kunna vidtagas.

Avstängda yrlien.

Enligt ordalydelsen i 14 § av hjälpkungörelsen ankommer det på arbetslöshetskommissionen att, där så prövas lämpligt, bestämma, att endast arbetslösa tillhörande vissa yrken må åtnjuta arbetslöshetshjålp.

I sin skrivelse med förslag till ändringar i direktiven har arbetslöshetskommissionen anfört, att bestämmelserna i paragrafen företrädesvis bleve tillämpliga på situationer, då arbetsmarknaden vore mera normal. Under perioder av massarbetslöshet hade däremot hjälpmöjligheterna ansetts böra stå öppna för samtliga yrkens arbetslösa med undantag allenast för vissa speciella, huvudsakligen säsongbetonade yrken. Den nuvarande hjälpverksamheten bedreves efter sådana linjer. Ehuru paragrafen i sin nuvarande utformning icke syntes lägga hinder i vägen för den av kommissionen för närvarande tillämpade ordningen, ansåge kommissionen det likväl önskvärt, att paragrafen förtydligades genom ett tillägg av den innebörden, att kommissionen ägde befogenhet att även bestämma, att arbetslösa inom vissa yrken ej finge åtnjuta arbetslöshetshjålp.

Till avstängda yrken hänföras för närvarande av arbetslöshetskommissionen allenast byggnads-, tegelbruks- samt hamn- och stuveriarbete. Genom särskilt beslut av kommissionen kan emellertid arbetslöshetskommitté tillerkännas rätt att utgiva arbetslöshetshjålp med statsbidrag till arbetslösa, som äro hänförliga till något av de nyss omnämnda yrkena, s. k. dispensförfarande. Som exempel må nämnas, att arbetslöshetskommissionen under tiden från den 1 april 1933 till den 15 februari 1934 meddelat dispens för sammanlagt 5,431 byggnadsarbetare.

Den av arbetslöshetskommissionen förordade ändringen i förevarande paragraf anser jag icke vara erforderlig, då den nuvarande ordalydelsen, på sätt kommissionen anfört, på intet sätt lägger hinder i vägen för den ordning, som måste tillämpas under tider av allmänt utbredd arbetslöshet.

Departe-

ments-

chefen.

28 Kungl. Maj:is proposition nr 285.

Statsbidrag till stat skommunala reservarbeten och kontantunderstöd.

Av den lämnade redogörelsen för gällande direktiv framgår, att arbetslöshetskommissionen berättigats att i statsbidrag till dagunderstöd utgiva intill hälften av det envar arbetslös tilldelade understödet, dock högst vissa för olika kategorier av arbetslösa särskilt angivna belopp per dag. Till statskommunala reservarbeten äger arbetslöshetskommissionen, förutom till kostnaderna för material m. m., bevilja statsbidrag med högst hälften av det belopp, som under månaden sammanlagt i arbetslöner utbetalats till de arbetslösa, vilka vid företaget beretts arbete. Statsbidraget må, för varje arbetare och hel arbetsdag räknat, utgöra högst hälften av den för orten fastställda reservarbetslönen, dock högst 3 kronor. Avser reservarbetet nyanläggning, omläggning eller förbättring av allmän väg, må arbetslöshetskommissionen dock bevilja statsbidrag att utgå med tre fjärdedelar av det belopp, vartill kostnaderna för själva vägarbetet skäligen kunna uppskattas vid kostnadsberäkningarna. Kungl. Majit må, då särskilda skäl därtill föranleda, såväl till kontantunderstöd som till statskommunala reservarbeten bevilja statsbidrag till högre belopp, än som följer av vad nyss angivits. Kungl. Maj :t äger vidare bevilja statsbidrag till kostnaden för marklösen vid arbetsföretag, avseende allmän väg.

o ^ avsikt att vid avvägandet av statsbidragen till olika kommuner erhålla ett så rättvisande resultat som möjligt tillämpas vissa normer med utgångspunkt fran arbetslöshetens omfattning och skattetrycket i kommunen. Tor bestämmande av den förstnämnda faktorn utgår man från medeltalet arbetslösa inom kommunen under det senast förflutna kalenderkvartalet i förhållande till samtliga invånare. Skattetrycket beräknas som medeltalet under de senaste 3 åren av den sammanlagda utdebiteringsprocenten till kommunalskatt, landstingsskatt och vägskatt för 100 kronors beskattningsbar inkomst. Vid bestämmandet av det sätt, varpa nämnda faktorer böra inverka å bidragsprocentens storlek, har man utgått fran vissa normalfall, som ansetts motivera statsbidrag med 50 procent av kostnaderna till arbetslöner och kontantunderstöd. Variationer beträffande de båda faktorerna, eller sålunda arbetslöshetens omfattning och skattetrycket, inverka i lika grad vid uträknandet av den procentsats, efter vilken statsbidraget bör utgå. En fördubbling av den ena faktorn får sålunda samma inverkan å resultatet av beräkningen som örn i stället den andra faktorn fördubblats. Bidragsprocenten kan grafiskt åskådliggöras genom en kurva. Enligt denna stiger bidraget tämligen hastigt upp till 50 procent för att sedan höja sig långsammare i förhållande till motsvarande stegring beträffande nämnda faktorer. Den procentsats, som erhålles vid beräkningarna, plägar vid statsbidragets bestämmande avjämnas uppåt till närmaste femtal.

Vid fastställandet av statsbidrag till sadant statskommunalt reservarbete, som avser nyanläggning, omläggning eller förbättring av allmän väg, följes den regeln, att arbetslöshetskommissionen inhämtar yttrande från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Den av styrelsen med hänsyn till det bidrag, som

Kungl. Maj :ts proposition nr 285.

skulle hava utgått, om arbetet kommit till utförande i vanlig ordning, föreslagna procentsatsen följes i allmänhet vid bestämmandet av statsbidraget av arbetslöshetsmedel. Likformig tillämpning ernås härigenom vid bestämmandet av statsbidrag av olika slag till vägföretag.

Beträffande statsbidrag till arbetsföretag, avseende allmän väg, tillämpas vidare den regeln, att statsbidrag icke beviljas, med mindre vederbörande länsstyrelse beträffande vägen meddelat sådant beslut, som avses i 4 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet. Arbetslöshetskommissionen har emellertid ansetts äga att, sedan dylikt beslut meddelats av länsstyrelsen, därest vägen då är under utförande eller utförts såsom statskommunalt reservarbete, retroaktivt bevilja statsbidrag därtill såsom till arbetsföretag, avseende allmän väg, varvid avdrag skall ske för statsbidrag, som redan må hava utbetalats.

I fråga örn statsbidragets bestämmande har arbetslöshetskommissionen i sin skrivelse av den 10 februari 1934 anfört följande:

Genom bestämmelsen att statsbidraget till statskommunala reservarbeten får utgå med högst 3 kronor för varje arbetare och hel arbetsdag räknat hava vissa komplikationer uppstått vid tillämpningen. Så länge dessa slag av arbeten bedrevos inom kommuner med en fastställd reservarbetslön av högst kr. 6.10, gjorde sig inga svårigheter gällande, men sedan denna hjälpform numera i enlighet med vad statsmakterna avsett kommit i bruk inom ett mycket betydande antal kommuner, varibland mångå med en högre reservarbetslön än kr. 6.10, har resultatet blivit, att statsbidraget, där detta varit fastställt till 50 %, till följd av maximeringen i själva verket kommit att utgå med lägre procenttal än 50 %. Att detta måste i viss mån verka återhållande på kommunernas benägenhet att anlita den statskommunala reservarbetslinjen torde vara ostridigt. Gällande bestämmelser leda följaktligen till att kommissionen blir nödsakad att till Kungl. Maj :ts avgörande hänskjuta alla de fall, då fråga uppkommer örn beviljande av statsbidrag till detta slags arbeten och statsbidragsbeloppet vid dettas begränsning till 50 % överskjuter 3 kr. per man och dag samt bidragets beskärning vid 3 kr.-gränsen ej kan anses överensstämma med billighet och hänsynen till arbetslinjens hävdande.

Praktiska skäl synas kommissionen för den skull tala för att orden »dock högst 3 kronor» avlägsnas ur 35 § första stycket. De bestämmelser, som för närvarande gälla rörande betingelserna för kommuner och andra att kunna komma i åtnjutande av förhöjt statsbidrag till hjälpverksamheten för arbetslösa, finnas intagna i 35 § fjärde stycket, vad angår de statskommunala reservarbetena, samt i 40 §, i fråga om dagunderstöd.

Så länge hjälpverksamheten var av förhållandevis mindre omfattning och framställningar örn förhöjt statsbidrag endast undantagsvis förekommo, kunde ärenden av denna art snabbt och utan mera ingående jämförande undersökningar av kommunernas ekonomiska och sociala förhållanden bringas till avgörande. Nu däremot, då det gäller att varje halvår verkställa en avvägning av statsbidragsprocenten för c:a 300 kommuner, vållar arbetet med bidragsprocentens fastställande avsevärd tidsutdräkt, först genom dessa ärendens beredning och handläggning inom kommissionen, sedan genom ärendenas slutliga prövning och avgörande hos Kungl. Majit. Följaktligen bliva kommunerna lidande på ärendenas ofrånkomligt tidsödande behandling. Konsekvenserna härav komma i sista hand att gå ut över de arbetslösa, eftersom många kommuner med svag ekonomisk bärkraft icke våga sätta i gång sina statskommunala reservarbeten eller påbörja utdelning av dagunderstöd, förrän de fått

30 Kungl. Majlis proposition nr 235.

Departe-

ments-

chefen.

visshet om statsbidragets storlek. En ändring i detta hänseende anser arbetslöshetskommissionen därför starkt motiverad. Då kommissionen äger rätt att på egen hand bestämma statsbidragsprocenten ända upp till 95 % för i dess regi bedrivna statliga reservarbeten och även att bevilja statsbidrag med upp till 75 %_ för statskommunala reservarbeten av visst slag, vill det förefalla kommissionen, som örn det icke borde medföra några vådor att tillerkänna kommissionen befogenhet att få fixera statsbidragets storlek till jämväl andra statskommunala reservarbeten samt till den kontanta understödsverksamheten. Kommissionen hemställer för den skull örn en sådan ändring av kungörelsen, att här uttalade önskemål blir tillgodosett.

Någon anledning till ändring i de uppställda normerna för bestämmandet av den procentsats, efter vilken vid tillämpningen i de särskilda fallen statsbidrag till kontantunderstöd och andra statskommunala reservarbeten än arbetsföretag, avseende allmän väg, bör utgå, synes mig icke förefinnas. Dessa normer tillämpas ej blott av Kungl. Majit vid behandling av besvär över arbetslöshetskommissionens beslut eller av frågor om högre statsbidrag än de normala utan även av kommissionen. Jämväl i övrigt torde kommissionen i hithörande delar äga samma uppfattning i olika frågor, som kommit till uttryck i Kungl. Maj :ts beslut. Det lärer därför icke komma att innebära någon ändring i hittillsvarande praxis, om arbetslöshetskommissionen berättigas att bestämma statsbidragets storlek även i de fall, som för närvarande prövas av Kungl. Majit. De ändringar, som av Kungl. Majit i ett fåtal fall företagits i av arbetslöshetskommissionen föreslagen procentsats, hava för övrigt inneburit en höjning av procentsatsen. Den ifrågasatta ändringen skulle å andra sidan tydligen medföra en lättnad i administrativt hänseende och ett snabbare avgörade av bidragsfrågorna. Kommunerna skulle givetvis bibehållas vid sin besvärsrätt över arbetslöshetskommissionens beslut.

Även örn — såsom jag följaktligen förordar — arbetslöshetskommissionen tillerkännes rätt att alltid bestämma statsbidraget, torde de nu gällande reglerna för statsbidragets normala storlek böra bibehållas. Endast där särskilda skäl därtill föranleda, skulle alltså arbetslöshetskommissionen vara berättigad att bestämma högre statsbidrag. Sådana särskilda skäl äro enligt det föregående framför allt stor omfattning av arbetslösheten och starkt skattetryck inom vederbörande kommun.

Vad särskilt beträffar bestämmandet av statsbidraget till sådana företag, som avse nyanläggning, omläggning eller förbättring av allmän väg, är det väl sant, att avgörandet, då fråga uppkommer örn statsbidrag utöver 75 procent, för närvarande tillkommer Kungl. Majit, vare sig arbetet bedrives på öppna arbetsmarknaden eller såsom statskommunalt reservarbete. Denna enhetlighet skulle nu i viss mån brytas. Någon anledning att befara, att olika principer komma att tillämpas, därest avgörandet överlämnas till arbetslöshetskommissionen i vad avser bidrag till statskommunala reservarbeten, lärer emellertid icke förefinnas, enär arbetslöshetskommissionen givetvis även i fortsättningen bör hava att inhämta yttrande från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i varje särskilt ärende. Skulle kommissionen anse sig ej kunna följa nämnda styrelses uttalade mening, bör frågans avgörande hänskjutas till Kungl. Maj :t. Vid de rent statliga reservarbetena äger arbetslöshetskommissionen

Kungl. Maj:ts proposition nr ZSö.

rätt att ingå överenskommelse med vägdistrikten örn storleken av deras andel i kostnaderna, därvid hinder icke lärer möta för kommissionen att åtaga sig arbetet utan bidrag från kommun eller vägdistrikt.

Beträffande maximeringen av statsbidraget till reservarbetslönen till 3 kronor, för varje arbetare och arbetsdag räknat, anser jag det icke vara lämpligt, att en kommun, där reservarbetslönen på grund av dyrare levnadsomkostnader är högre än 6 kronor, endast på grund härav själv skall hava att bestrida en större andel av avlöningskostnaderna vid statskommunala reservarbeten än en kommun med lägre reservarbetslön. Med hänsyn härtill och till de av arbetslöshetskommissionen anförda skälen förordar jag, att nämnda maximering borttages. Såsom framgår av redogörelsen å sid. 42, är den sålunda förordade omläggningen för närvarande av betydelse för 33 kommuner.

Frågor om statsbidrag till marklösen torde det även i fortsättningen böra ankomma på Kungl. Majit att avgöra.

Statskommunala reservarbeten å vägar inom stads område.

I 35 § tredje stycket av hjälpkungörelsen lämnas vissa bestämmelser angående sådana statskommunala reservarbeten, som avse nyanläggning, omläggning eller förbättring av allmän väg.

Sedan i visst fall arbetslöshetskommissionen underställt Kungl. Maj :ts prövning frågan om beräkning av statsbidragets storlek till statskommunalt reservarbete, bestående av väganläggning å stads område, har Kungl. Maj :t förklarat, att dylikt arbete vore att hänföra till företag, som avsåges i 35 § tredje stycket av hjälpkungörelsen. Jämväl infartsvägar till städer hava av Kungl. Majit ansetts falla under uttrycket »allmän väg» i nämnda paragraf. Statsbidrag enligt där nämnda grunder har vidare funnits kunna utgå till anläggning av gång- och cykelbanor, vilka ingått i väganläggningen. Vid statsbidragets beräkning har ansetts böra särskilt beaktas, huruvida i företaget inga lednings- eller andra arbeten, vilka ej direkt sammanhöra med själva vägarbetet. Innebörden härav är, att ledningsarbeten ej ansetts hänförliga till vägarbete i egentlig mening, varför statsbidraget bör undergå minskning med hänsyn till omfattningen av i företaget ingående dylika arbeten.

I sin skrivelse av den 10 februari 1934 har arbetslöshetskommissionen beträffande förevarande fråga anfört följande:

Bestämmelserna örn statsbidrag till »allmän väg» hava givit anledning till tvekan örn den rätta tolkningen, enär kungörelsen icke skiljer på vägarbeten, som tillhöra vägdistrikt och sådana, som falla under stad. Sedan kommissionen emellertid i skrivelse den 15 september 1933 underställt Kungl. Majit frågan örn statsbidragets storlek beträffande ett statskommunalt reservarbete i Karlstad och Kungl. Maj :t genom beslut den 22 i samma manad funnit gott bevilja staden ett statsbidrag å 85 % till arbetet i fråga, synes det kommissionen önskvärt, att paragrafens ordalydelse bringas till överensstämmelse med den sålunda meddelade tolkningen.

I lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet användes uttrycket »allmän väg» för att beteckna väg, som prövas

Departementschefen■

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

Departe-

ments-

chefen.

vara för samfärdseln nyttig och nödig. I 25 kap. byggningabalken, som fortfarande gäller med avseende å vägar inom stads område, användes däremot för dylika vägar uttrycket »landsväg». Att uttrycket »allmän väg» det oaktat måste anses inbegripa vägar såväl på landet som i stad framgår bland annat av att uttrycket användes i rubriken till kungörelsen den 16 maj 1930 angående statsbidrag till allmänna vägars byggande m. m., vilken kungörelse gäller med avseende å vägar såväl på landet som i stad. Någon tvekan borde således icke kunna råda angående uttryckets innebörd. Jag erinrar vidare om att det i propositionen nr 21 till årets riksdag framlagda förslaget till lag örn allmänna vägar avser vägar såväl på landet som i stad. Av Kungl. Maj :ts nyss återgivna beslut lärer för övrigt tillräckligt tydligt framgå, hur ifrågavarande bestämmelse bör tolkas. Arbetslöshetskommissionens förevarande framställning synes vid nu angivna förhållanden icke böra föranleda någon åtgärd.

Statsbidrag till kostnaderna för material vid statskommunala reservarbeten.

Beträffande frågan om statsbidrag till kostnaderna för material vid statskommunala reservarbeten har arbetslöshetskommissionen i sin skrivelse av den 10 februari 1934 anfört följande:

Ett klargörande av begreppet »material» har blivit nödvändigt, därvid kommissionen ansett, att med material bör avses endast vad som efter en anläggnings färdigställande kvarbliver i densamma såsom ledningsrör, armerings järn, cement m. m. Statsbidrag utgår således f. n. ej till kostnader för landgångsplank, stämplingsvirke, spadar, skottkärror, dynamit och dylikt, vilket kommissionen redan ansett sig böra meddela i sina »Råd och anvisningar». Kommissionen hemställer därför, att ett tillägg av denna innebörd fogas till 35 § andra stycket i kungörelsen.

Vid beräknandet av det statsbidrag, som belöper å material, har i avsikt att företräde skulle givas mindre materialkrävande arbeten den regeln tillämpats, att bidragsprocenten hållits lägre än vad som bestämts till övriga kostnader för företaget. Att statsbidrag icke utlämnats till dynamit sammanhänger med att detta material, i avsikt att befordra sparsamhet därmed, bekostas av arbetarna, som sedan erhålla ersättning därför genom det sätt, varpå ackordsprisen beräknats.

Emot den praxis, som av arbetslöshetskommissionen tillämpas vid beviljande av statsbidrag till material, har jag icke någon erinran att göra. Någon precisering av gällande regler i ämnet synes icke erforderlig.

Beredande av möjlighet till färdig ställning sanslag.

I § 3 mom. 1 i kungörelsen den 16 maj 1930 angående statsbidrag till allmänna vägars byggande m. m. stadgas, att bidrag ej må utgå till arbete, som påbörjats, innan statsbidrag därtill beviljats eller särskilt tillstånd till brådskande arbetes utförande meddelats av Kungl. Maj:t eller myndighet, som

Kungl. Maj:ts proposition nr £85.

33 Kungl. Maj:t därtill förordnar. Genom brev av den 6 juni 1930 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hava länsstyrelserna berättigats att under vissa förutsättningar och villkor bevilja dylikt tillstånd.

I sin skrivelse av den 10 februari 1934 har arbetslöshetskommissionen anfört bland annat följande:

Kommissionen har ansett sig böra fästa uppmärksamheten på de svårigheter, som kunna antagas uppkomma, då ett vägarbete, avseende allmän väg, igångsatts såsom statligt eller statskommunalt reservarbete men måst avbrytas på grund av förändrade förhållanden i arbetslöshetshänseende. Kommissionen hemställer därför, att bestämmelse i kungörelsen införes därom, att vederbörande väghållningsskyldige icke skola betagas möjligheten att till sådant arbetes färdigställande erhålla statsbidrag av andra medel än de, som anvisats till arbetslöshetskommissionens verksamhet.

Detta syfte skulle tydligen även kunna vinnas på det sätt, att en sådan ändring vidtoges att, då fråga är örn statskommunala reservarbeten, vägdistrikten, utan hinder av att tillstånd till arbetets påbörjande icke erhållits, bleve bibehållna vid möjligheten att senare erhålla statsbidrag i vanlig ordning till fortsättande av ett arbetsföretag, vilket igångsatts såsom dylikt arbete men senare nedlagts på grund av förändringar i arbetslöshetens omfattning.

Ifrågavarande spörsmål sammanhänger nära med det sätt, varpå samarbetet mellan arbetslöshetskommissionen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lämpligen bör ordnas beträffande de såsom statliga eller statskommunala reservarbeten anordnade vägarbetena. Fråga har i sådant hänseende uppkommit örn sådana anordningar, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle erhålla större inflytande över arbetenas planläggande och utförande än som för närvarande är fallet. Jag är emellertid nu icke beredd att fatta ståndpunkt härutinnan. Vid sådant förhållande torde arbetslöshetskommissionens förevarande framställning icke för närvarande böra föranleda någon åtgärd. Det lärer böra ankomma på Kungl. Maj :t att i sinom tid meddela de föreskrifter, som må anses påkallade.

Maximering av dagunderstödets storlek.

Beträffande de i 44 § av hjälpkungörelsen meddelade bestämmelserna angående maximering av dagunderstödets storlek bar arbetslöshetskommissionen i skrivelsen den 10 februari 1934 anfört följande:

Med stöd av det för hjälpverksamheten normerande uttalande, som gjordes av 1922 års riksdag, har kommissionen städse ansett sig ha ägt befogenhet att maximera dagunderstödets storlek. Då icke heller 1933 års riksdag vid omprövningen av reglerna för hjälpverksamheten fann anledning att föreskriva någon ändring beträffande på förevarande område tillämpad ordning, torde sålunda den praxis, kommissionen följt, få anses hava blivit sanktionerad av statsmakterna. Slutligen innehåller 47 § i gällande författning ett åläggande för kommissionen att övervaka dagunderstödsverksamheten, varvid särskilt understrukits vikten av att statsmedel icke användas i större utsträckning än hjälpbehovet kräver. I anslutning härtill har kommissionen tillerkänts befogenhet att besluta, att statsbidrag till sådan hjälpverksamhet icke vidare eller endast i minskad omfattning skall utgå.

Bihang till riksdagens protokoll 193jk 1 sami. Nr S85—£86.

Departe-

ments-

chefen.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

Departe-

ments-

chefen.

Den nuvarande formuleringen av 44 § synes emellertid giva vid handen, att en kommun har obetingad rätt att utdela dagunderstöd med intill 2/3 av den lägsta grovarbetarelön, för vilken arbete i orten kan i avsevärd omfattning beredas.

Med hänsyn till önskvärdheten av att full klarhet ernås i denna fråga och da det dessutom synes kommissionen ändamålsenligt, att kommunernas befogenhet att utdela dagunderstöd begränsas till av kommissionen fastställt maximibelopp, dock högst 2/3 av ortens grovarbetarelön, får kommissionen hemställa, att en sådan ändring i författningstexten vidtages, som tillgodoser de av kommissionen här anförda synpunkterna.

Såsom framgår av vad arbetslöshetskommissionen anfört, har kommissionen allt sedan år 1922 med stöd av ett av riksdagen då gjort uttalande vid beviljande av statsbidrag till kontantunderstöd städse fastställt det maximibelopp, som av vederbörande kommun må utgivas i dagunderstöd. Det innebär således icke någon ändring i sak, därest uttrycklig bestämmelse örn rätt för arbetslöshetskommissionen att maximera dagunderstödets storlek nu införes i kungörelsen. Jag finner ej anledning till erinran emot arbetslöshetskommissionens härom gjorda framställning.

I den förut omnämnda, av arbetslöshetskommissionen utgivna publikationen »Råd och anvisningar rörande hjälpverksamheten för arbetslösa» finnes å sid. 84 intagen en tabell över de normalbelopp, som av kommissionen för närvarande tillämpas vid fastställandet av dagunderstödet i olika kommuner. I tabellen har dagunderstödets storlek satts i relation till den för orten fastställda reservarbetslönen. För ensam person, som fyllt 18 år, uppgår exempelvis dagunderstödet till 2 kronor vid en reservarbetslön av 9 kronor och till 95 öre vid en reservarbetslön av 2 kronor 50 öre.

Jag vill i detta sammanhang betona angelägenheten av att de sålunda bestämda normalbeloppen ej betraktas såsom maximibelopp utan att kommissionen i varje särskilt fall avväger skäligheten av de belopp, som kommun berättigas utgiva. Detta är av vikt med hänsyn särskilt därtill, att dagunderstöd enligt gällande bestämmelser ej annat än i särskilt angivna undantagsfall må suppleras genom fattigvårdens försorg. Om dagunderstödet skulle fastställas till ett belopp, som icke medgåve en nödtorftig försörjning, komme följden härav säkerligen att bliva, att praktiskt taget hela klientelet överföres till försörjning genom fattigvården. Enligt vad jag erfarit har arbetslöshetskommissionen sin uppmärksamhet fästad vid nu berörda förhållande. I vissa av de större städerna utgår sålunda för närvarande efter medgivande av kommissionen dagunderstödet med högre belopp än den eljest tillämpade normalskalan angiver.

I andra stycket av 44 § meddelas bestämmelser angående maximering av dagunderstödet i det fall, att den arbetslöse åtnjuter bidrag från arbetslöshetskassa eller arbetsgivare eller eljest i anledning av arbetslösheten är lagligen berättigad till regelbundet utgående understöd. Under tid, då sådant bidrag eller understöd utgår, må dagunderstöd med statsbidrag till honom utgå, dock högst med så stort belopp, att detsamma jämte bidraget eller under-

Kungl. Maj:ts proposition nr 285. 35

stödet uppgår till två tredjedelar av den för orten fastställda grovarbetarlönen.

Någon erinran lärer icke vara att göra emot den princip, som ligger till grund för berörda bestämmelser, under förutsättning att det bidrag eller understöd, som sålunda utgives från annat håll, icke till viss del bekostas av allmänna medel; givetvis bör dock vid behovsprövningen skälig hänsyn tagas till detsamma liksom till inkomst eller tillgångar av annat slag. För den händelse arbetslöshetsförsäkring införes i huvudsaklig överensstämmelse med det i propositionen nr 38 till innevarande års riksdag framlagda förslaget, kommer emellertid daghjälpen från de erkända arbetslöshetskassorna att bestå av medel, till vilka staten bidrager. Att dagunderstöd med statsbidrag utgår samtidigt med daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa torde vid sådant förhållande icke kunna anses vara förenligt med god ordning. Det lärer därför vara erforderligt att, därest arbetslöshetsförsäkring genomföres på grundval av förslaget, stadga förbud mot utgivande av dagunderstöd med statsbidrag under tid, då den arbetslöse åtnjuter daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa.

Statsbidrag till hyreshjälp.

Såsom av redogörelsen för direktiven för den statsunderstödda hjälpverksamheten framgår, beviljas statsbidrag till beredande av hyreshjälp av arbetslöshetskommissionen för ett kalenderkvartal i sänder samt utgår med hälften av envar person tilldelad hyreshjälp. Däremot hava ej, såsom exempelvis beträffande statsbidrag till dagunderstöd, meddelats några bestämmelser angående rätt eller skyldighet för arbetslöshetskommissionen att bestämma det högsta antal arbetslösa, till vilka hyreshjälp med statsbidrag må utgå. Vid tillämpning i ett besvärsärende av ifrågavarande regel har emellertid Kungl. Maj :t grundat sitt beslut på den uppfattningen, att arbetslöshetskommissionen likväl äger rätt att — med hänsyn till arbetslöshetens omfattning, det ekonomiska läget, övriga arbetslöshetsåtgärder etc. — fastställa antalet personer, till vilka hyreshjälp med statsbidrag må utgå. Vid avsaknad av bestämmelser i ämnet har arbetslöshetskommissionen däremot ej ansetts vara skyldig att i sina beslut meddela föreskrift om begränsning av verksamheten till visst antal arbetslösa personer. I det nyss avsedda besvärsärendet har kommunen, då arbetslöshetskommissionen icke gjort sådan begränsning, ansetts vara berättigad till 50 procent bidrag till hela sin kostnad för ifrågavarande verksamhet.

Det torde kunna ifrågasättas, örn ej på denna punkt ett förtydligande av bestämmelserna bör ske på det sätt, att ett tillägg göres i kungörelsen av motsvarande innehåll som i 41 § stadgats beträffande dagunderstöd. Det skulle sålunda stadgas, att arbetslöshetskommissionen har att bestämma det högsta antal arbetslösa, för vilket för varje kalenderkvartal statsbidrag till hyreshjälp må beräknas.

I samband med redogörelsen för arbetslöshetskommissionens verksamhet under år 1933 kommer jag att meddela närmare upplysningar rörande hyreshjälpsverksamheten under samma tid.

36 Kungl. Majlis proposition nr £35.

Departe-

ments-

chefen.

Tillämpning av olycksfallsförsäkring slag en vid arbeten i statliga arbetsläger.

Vid hjälpkungörelsens 52 §, som avhandlar särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten, har arbetslöshetskommissionen i sin skrivelse av den 10 februari 1934 anfört följande:

Fråga har uppkommit örn att olycksfallslagen borde tillämpas icke blott vid olyckor, som drabba personer, vilka äro anställda vid statliga reservarbeten (§ 33), utan att den även skulle äga tillämpning på olycksfall i arbete, som inträffa vid statliga arbetsläger. Kommissionen har emellertid stannat vid att allenast bringa spörsmålet i erinran, eftersom problemet örn ungdomsarbetslösheten och därmed sammanhängande frågor för närvarande äro föremål för utredning av särskilt tillkallade sakkunniga.

Av orsak, som jag senare kommer att närmare beröra, är jag ännu icke beredd att taga ståndpunkt till de åtgärder, som erfordras för avhjälpande av ungdomsarbetslösheten. I samband med min anmälan härav kommer jag att till behandling upptaga förevarande av arbetslöshetskommissionen väckta fråga.

♦ .

Åv riksdagen påkallade utredningar.

I skrivelse den 21 juni 1933, nr 356, har riksdagen hos Kungl. Majit hemställt örn utredning dels rörande reglering av förhållandet mellan den offentliga arbetslöshetshjälpen i dess olika former samt den allmänna fattigvården, dels beträffande omfattningen av kommunernas lagliga rätt att lämna arbetslöshetshjälp utan fattigvårds karaktär samt örn behovet och lämpligheten av laglig reglering av kommunernas verksamhet för arbetslöshetens bekämpande, dels rörande en rationell planläggning av kommunernas arbeten, därvid jämväl spörsmålet örn den kommunala fondbildningen borde beaktas, dels ock beträffande ett mera definitivt ordnande av frågan om centralorganet för den statliga och statsunderstödda reservarbetsverksamheten samt för den statsunderstödda kontanta arbetslöshetshjälpen än som kunde anses ligga i bibehållandet av statens arbetslöshetskommission i dess nuvarande form och sammansättning. Riksdagen har med avseende å motiveringen för de begärda utredningarna hänvisat till vad särskilda utskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 17 därom anfört.

Beträffande frågan örn förhållandet mellan den offentliga arbetslöshetshjälpen samt den allmänna fattigvården anförde utskottet, att det ur olika synpunkter vore i hög grad önskvärt, att en bestämd gräns kunde uppdragas mellan dessa båda hjälpformer, så att sammanblandning undvekes och det icke förekomme, att en och samma person samtidigt åtnjöte understöd från flera håll för samma hjälpbehov. Utskottet uttalade emellertid härom, att en allmänt gällande gränslinje icke kunde av utskottet föreslås på grund av den anledning till lokal ojämnhet, som förelåge därigenom, att arbetslöshet icke i och för sig grundade rätt till fattigvård utan meddelande därav i sådant fall berodde på vederbörande kommuns fria prövning jämlikt fattigvårdslagens 2 §. Vidare kunde den av utskottet tillstyrkta regeln örn arbetslöshetshjälp till dem,

Kungl. Maj:ts proposition nr ZS5.

som vistades å annan ort än mantalsskrivningsorten, icke anses innebära en definitiv lösning. Därjämte borde frågan örn ett bättre samarbete mellan arbetslöshetskommittén och fattigvårdsstyrelsen till förhindrande av dubbelunderstöd utredas. Vid utredningen borde beaktas sambandet med motsvarande problem beträffande förhållandet mellan fattigvården och andra socialförsäkringsgrenar, ett spörsmål, som läge under behandling hos särskilda sakkunniga, de s. k. organisationssakkunniga. Med hänsyn till den synnerligen stora aktualitet, som frågan ägde med avseende a arbetslöshetshjälpen, vore det emellertid i hög grad önskvärt, att denna del av problemet bringades åtminstone något närmare sin lösning och upptoges till förnyad behandling utan att förslag avvaktades beträffande förhållandet mellan socialförsäkringen och fattigvården i allmänhet.

Utskottet förklarade sig anse, att nuvarande förhållanden med avseende å den kommunala icke statsunderstödda arbetslöshetshjälpen i många avseenden vöre otillfredsställande. Detta gällde särskilt franvaron av enhetlig reglering och kontroll. Utskottet hänvisade till en av statens arbetslöshetskommission på begäran av utskottet verkställd utredning örn arbetsvillkoren vid de kommunala reservarbetena, varav framginge, att arbetslönerna vore ytterligt skiftande, samt anförde vidare, att motsvarande ojämnhet torde råda beträffande kommunernas inställning till andra frågor, som tarvade en utförlig reglering. Utskottet yttrade därjämte, att ett klarläggande vore önskvärt beträffande omfattningen av kommunernas lagliga rätt att lämna arbetslöshetshjälp utan fattigvårds karaktär. Utskottet fann det emellertid icke vara möjligt att föreslå riksdagen att skrida till definitiva åtgärder utan ansåg en ytterligare utredning nödvändig, innan ståndpunkt toges till berörda frågor.

Utskottet uttalade härefter, att utskottet vid sin behandling av förevarande frågor icke kunnat undgå att beakta ett gammalt spörsmål rörande kommunernas inställning till mötande av kristidsproblemen. Utskottet erinrade om att de s. k. statliga beredskapsarbetena vilade på den uppfattningen, att det måste anses riktigt, att staten koncentrerade sin företagsverksamhet till depressionstider, då det enskilda initiativet i stor utsträckning fattades, och i stället inskränkte sin verksamhet under högkonjunktur, då god tillgång funnes till arbetstillfällen. Det vore från denna synpunkt önskvärt, att kommunerna ägde möjlighet och uppmuntrades att på motsvarande sätt planera för framtiden. En dylik planering mötte för närvarande hinder i kommunallagarnas regler därom, att inkomst- och utgiftsstaten fastställdes för varje år såsom en enhet för sig. En utredning syntes böra företagas rörande vad som kunde åtgöras för att i dessa hänseenden åstadkomma en jämväl ur statens synpunkt önskvärd förändring. I samband härmed stöde tydligen motsvarande regel örn förbud mot kommunal fondbildning. Vid utredningen borde spörsmålet härom röna vederbörligt beaktande.

Beträffande frågan örn centralorganet för den statliga och statskommunala reservarbetsverksamheten samt för den statsunderstödda kontanta arbetslöshetshjälpen uttalade utskottet, att, då man finge räkna med att de statliga arbetslöshetsåtgärderna komme att bliva en under längre tid bestående anor

38 Departe-

ments-

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

ning, man torde böra eftersträva ett mera definitivt ordnande av denna fråga, än som kunde anses ligga i bibehållandet av statens arbetslöshetskommission i dess nuvarande form och sammansättning. Vid utredningen härom borde beaktas de olika uppslag till frågans lösning, som i skilda sammanhang framkommit, av vilka utskottet ville nämna verksamhetens inflyttande i socialstyrelsen, där en pa särskilt sätt sammansatt byra skulle handhava densamma, samt inrättandet av ett permanent ämbetsverk av den mera traditionella typen. Frågan ägde således nära sammanhang med spörsmålet örn en mer eller mindre genomgripande omorganisation av socialstyrelsen, en fråga örn vilken riksdagen vid skilda tillfällen uttalat, att den borde snarast möjligt bringas till sin lösning. i

De i skrivelsen framställda utredningsyrkandena hava ännu icke kunnat upptagas till slutlig prövning av Kungl. Maj :t. Emellertid har jag inom socialdepartementet latit verkställa en förberedande utredning beträffande frågan örn reglering av förhållandet mellan den offentliga arbetslöshetshjälpen i dess olika former och den allmänna fattigvården. I samband därmed har inom departementet utförts en särskild utredning rörande innebörden av gällande rätt i fråga örn kommuns befogenhet att lämna arbetslöshetshjälp utan fattigvårds karaktär.

Genom den av statens arbetslöshetskommission på begäran av särskilda utskottet vid 1933 ars riksdag verkställda utredningen örn arbetsvillkoren vid de kommunala reservarbetena har material erhållits för bedömande av det sätt, varpå kommunerna ordnat denna del av den rent kommunala arbetslöshetshjalpen. Däremot har någon mera fullständig utredning hittills icke funnits angående den kontantunderstödsverksamhet för avhjälpande av nöd på grund av arbetslöshet, som åtskilliga kommuner bedriva utan bidrag av statsmedel. Kontanta understöd utan statsbidrag hava, såsom framgår av de till statens arbetslöshetskommission ingivna månadsrapporterna, i de flesta fall utgivits av fattigvårdsstyrelsens, huvudsakligen i form av s. k. frivillig fattigvård enligt 2 § i lagen örn fattigvården. I åtskilliga kommuner hava dessa understöd dock utgivits av arbetslöshetskommittéerna. Slutligen hava i ett mindre antal kommuner understöden utgivits genom bägge nu nämnda organ i förening. För vinnande av en närmare belysning av det sätt, varpå kommunerna ordnat den del av arbetslöshetshjälpen, som ej består i anordnande av arbeten och ej heller i utgivande av kontantunderstöd med statsbidrag, och för erhållande av ytterligare material till bedömande av frågan örn behovet och lämpligheten av laglig reglering av kommunernas verksamhet för arbetslöshetens bekämpande hava genom länsstyrelserna från rikets samtliga kommuner införskaffats detaljerade uppgifter i frågor, som upptagits på ett inom socialdepartementet upprättat frågeformulär. Utredningen har särskilt avsett att belysa omfattningen av den kontanta understödsverksamheten utan statsbidrag, frågan örn samarbetet mellan olika kommunala myndigheter samt i vad mån villkoren för erhållande av ifrågavarande understöd skilja sig från de för hjälpverksamhet med statsbidrag föreskrivna direktiven. Det från kom-

Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

munerna inkomna vidlyftiga utredningsmaterialet är för närvarande föremål för bearbetning inom departementet.

Såsom utskottet anfört, sammanhänger frågan örn åtskiljande av arbetslöshetshjälpen i dess olika former och den allmänna fattigvården nära med frågan örn åstadkommande av en större enhetlighet vid förvaltningen inom kommunerna av den sociala hjälpverksamheten. Sistnämnda fråga är för utredning överlämnad till de s. k. organisationssakkunniga. De sakkunniga hava numera i en till mig överlämnad promemoria meddelat, att de vid sina undersökningar jämväl behandlat förhållandet mellan fattigvård och arbetslöshetshjälp. I promemorian uttalas vidare, att en viktig del av detta spörsmål vore frågan, huruvida fattigvårdsstyrelser och arbetslöshetskommittéer borde sammanslås eller huru samarbetet dem emellan borde ordnas. De sakkunniga framhålla, att i varje fall frågan om en fullständig sammanslagning av de båda organen ej lämpligen kunde utbrytas ur sitt sammanhang för att upptagas till behandling vid en särskild utredning. Vidare anföres i promemorian, att vissa materiella bestämmelser i fattigvårdslagen, exempelvis 2 § och dess tillämpning under arbetslöshet, också hade visat sig stå i nära samband med de organisationsfrågor, som närmast överlämnats åt de sakkunniga. Jämväl på detta område kunde sålunda de sakkunnigas arbete komma att beröra en del av den av riksdagen begärda utredningen. Slutligen uttala de sakkunniga, att deras utredning, i den mån det bleve nödvändigt för att fullgöra arbetet enligt de förut givna direktiven, komme att jämväl omfatta materiella frågor. Helt syntes dock icke de i riksdagsskrivelsen berörda frågorna täckas av de sakkunnigas uppdrag.

I det läge, vari frågan sålunda befinner sig, är det uppenbarligen icke möjligt att fatta ståndpunkt i något av de spörsmål berörande arbetslöshetshjälpen och fattigvården, beträffande vilka riksdagen hemställt örn utredning. Innan bearbetningen av det från kommunerna införskaffade utredningsmaterialet avslutats och såmedelst en mera fullständig överblick vunnits över de nuvarande förhållandena å olika orter, lärer det ej vara möjligt att avgöra, örn och i vilka avseenden en ytterligare utredning kan eller lämpligen bör verkställas utan att avbida resultatet av organisationssakkunnigas undersökningar.

Jämväl frågan om en rationell planläggning av kommunernas arbeten har inom socialdepartementet varit föremål för förberedande utredningar och överväganden. I detta sammanhang har även till behandling upptagits frågan örn den kommunala fondbildningen. Ett med rätten till fondbildning nära sammanhörande spörsmål är vidare bestämmandet av kommunernas underställningsfria lånerätt. Beträffande sistnämnda fråga bär riksdagen i skrivelse den 18 februari 1932, nr 42, hemställt örn viss utredning. Det är min avsikt att med det snaraste göra nu nämnda frågor till föremål för närmare utredning i ett sammanhang.

Frågan om bibehållande av statens arbetslöshetskommission såsom centralorgan för den statliga och statskommunala reservarbetsverksamheten samt för

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

den statsunderstödda kontanta arbetslöshetshjälpen lärer, såsom utskottet jämväl yttrat, böra upptagas till behandling i samband med spörsmålet örn en omorganisation av socialstyrelsen. Av skäl, som jag bär icke torde behöva utveckla, är det ännu icke möjligt att till prövning upptaga sist avsedda spörsmål. Beträffande sammansättningen av kommissionen har Kungl. Maj:t den 29 september 1933 föreskrivit, att kommissionen skulle från den 9 oktober 1933 bestå av sju ledamöter, med rätt för kommissionen att till viss eller vissa ledamöter hänskjuta avgörandet av särskilt ärende eller särskild grupp av ärenden. Till ledamöter i kommissionen hava därefter förordnats två representanter för arbetsgivarnas och två för arbetarnas organisationer.

Arbetslöshetskommissionens hjälpverksamhet under år 1933 m. ni.

Innan jag härefter övergår till en uppskattning av medelsbehovet för nästa budgetår, anhåller jag att till belysning därav få lämna en redogörelse för arbetslöshetskommissionens verksamhet under år 1933.

Statistiska uppgifter.

I arbetslöshetskommissionens förut omnämnda skrivelse av den 15 december 1933 har kommissionen bland annat lämnat en utförlig redogörelse för den under år 1933 bedrivna hjälpverksamheten. Denna skrivelse är såsom bilaga fogad vid statsverkspropositionen, Utgifter för kapitalökning, bilaga 3, punkt 2. Till den av arbetslöshetskommissionen sålunda lämnade utförliga redogörelsen över verksamheten tillåter jag mig att hänvisa.

I sin skrivelse den 16 februari 1934 med definitiv framställning örn bland annat anslag till verksamheten för nästkommande budgetår har arbetslöshetskommissionen meddelat vissa kompletterande uppgifter till den tidigare lämnade redogörelsen.

Till. belysande av arbetslöshetskommissionens verksamhet torde här ur kommissionens nämnda båda skrivelser i ett sammanhang få återgivas vissa statistiska uppgifter.

De vid statliga reservarbeten under år 1933 anställda arbetarnas antal har vid utgången av respektive månader varit följande, nämligen:

januari.......... 16,253 juli . .

februari ......... 17,275 augusti . .

mar®........... 17,933 september .

april ........... 18,504 oktober . .

paj............ 20,541 november .

Jun*............ 22,175 december

23,707

20,676

17,691

16,374

Efter nedgången under vintern har antalet reservarbetare åter kraftigt stegrats. Av arbetslöshetskommissionens senaste veckobesked över antalet vid statliga reservarbeten anställda framgår sålunda, att antalet sådana arbetare den 24 februari 1934 utgjorde 21,478.

Antalet statliga reservarbetsplatser utgjorde 233 vid 1933 års början och 304 vid årets slut. Vid utgången av januari 1934 utgjorde antalet 319.

Med anledning av riksdagens uttalande, att hjälpverksamheten, så långt ske kunde, borde inriktas på att bereda arbete åt största möjliga antal arbets-

Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

lösa, anbefallde Kungl. Maj :t genom beslut den 30 juni 1933 arbetslöshetskommissionen att snarast vidtaga sådana förberedande åtgärder, som erfordrades för att, därest förhållandena funnes så påkalla, arbetsstyrkan vid statliga reservarbeten under vinterhalvåret 1933—1934 skulle kunna successivt uppbringas till minst 30,000 man. I skrivelse den 10 november 1933 meddelade härefter arbetslöshetskommissionen, att kommissionen vidtagit olika åtgärder för ökad ar betsanskaffning men att det på grund av skilda orsaker likväl icke varit möjligt att nå upp till en arbetsstyrka av 30,000 man.

Till belysning av omsättningen inom arbets styris an vid de statliga reservarbetena må följande uppgifter lämnas:

Omsättningen per vecka av arbetare vid de statliga reservarbetena"1/?—50/» 1983» >■

1 Avgången är beroende dels på hemsändning av arbetare till följd av reseTvaibetes färdigställande, delB på sjukdom, anställning å öppna arbetsmarknaden m. m.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 885.

Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 30 juni 1933 bestämt, att de nya föreskrifterna angående fastställandet av reservarbetslönen skulle träda i kraft den 1 juli 1933 — med undantag för de enligt dittills gällande bestämmelser fastställda ackord vid reservarbeten, vilka finge gälla längst intill den 1 augusti 1933 — förklarade arbetslöshetskommissionen, att de vid halvårsskiftet gällande grovarbetarlönerna skulle från samma tidpunkt vara att anse och tilllämpas såsom reservarbetslöner. Härefter har kommissionen, med beaktande av vad riksdagen uttalat angående angelägenheten av att oftare än dittills skett undersöka, huruvida anledning funnes att vidtaga jämkning i den senast fastställda grovarbetar- och alltså även reservarbetslönen, från arbetslöshetskommittéerna införskaffat uppgifter örn förekommande löner för grov- och liknande arbetare, skogs- och lantarbetare m. fl. med avseende på läget den 1 december 1933. Den med stöd av det inkomna materialet avsedda allmänna prövningen av reservarbetslönerna pågår inom kommissionen.

I mitten av november 1933 voro reservarbetslöner av kommissionen fastställda för tillhopa 894 kommuner till belopp, växlande mellan 9 och 3 kronor. Antalet kommuner i respektive lönegrupper utgjorde:

Rörande den omfattning, i vilken besvärsnämnden för reservarbetslöner tagits i anspråk, må nämnas, att under senare halvåret 1933 till nämnden inkommit 223 ärenden. Av dessa ärenden hava 147 avgjorts genom beslut eller på annat sätt avförts samt 76 balanserats till innevarande år. I 29 fall hava av arbetslöshetskommissionen gjorda lönesättningar ändrats. I 15 fall har skiljaktig mening anförts i nämnden.

Arbetarnas medeldag sförtjänster vid de statliga reservarbetena hava under

Härtill kommer värdet av vissa naturaförmåner såsom fri bostad å förläggningarna, servis, ortstillägg m. m.

De angivna förtjänstsiffrorna representera medeltal, vilkas storlek påverkas av den omfattning, i vilken arbetena äro förlagda till orter med lägre eller högre löner. Av siffrorna framgår, att de nya lönedirektiven medfört en icke oväsentlig höjning av reservarbetarnas löner.

Kungl. Majlis proposition nr 885

43 Till närmare belysning av de statliga reservarbetenas värde för de i arbetena anställda ävensom till upplysning örn relationen mellan arbetsförtjänster och administrationskostnader må hänvisas till följande tablå.

Tablå över de statliga reservarbetenas kostnader per effektiv arbetsdag och över de olika del* kostnaderna i procent av arbetenas brnttokostnader.

44 Kungl. Majda proposition nr 285.

För de åtta första månaderna av år 1933 hava kostnaderna per dagsverke varit följande.

Brutto kronor Netto kronor 1933 per dagsverke per dagsverke

januari......... 7:23 6:80

februari......... 6:91 6:83

mars........... 6:79 6:34

april .......... 7:47 7:25

maj........... 7:05 6:54

juni........... 8:28 7:53

juli........... 6:90 5:83

augusti......... 7:25 6:76

Hjälpformen stat skommunala reservarbeten har under det senaste året kommit att Idiva en av hjälpverksamhetens huvudformer. Följande tablå utvisar de däri anställdas antal under envar av årets månader tiden 1931—-1933.

Jämförda med arbetsförtjänsterna vid de statliga reservarbetena ligga medeldagsförtjänsterna vid statskommunala reservarbeten sålunda på en något högre nivå, beroende på att en väsentlig del av de sistnämnda bedrivas i städer och industribetonade landskommuner, under det att de förstnämnda till övervägande delen äro förlagda till jordbruks- och skogskommuner med deras lägre löneläge. Jämväl vid de statskommunala reservarbetena hava förtjänsterna stegrats genom de nya lönedirektiven.

Antalet kommuner, som haft statskommunala reservarbeten i gång, bar stigit från 182 i januari 1933 till 415 i januari 1934. Följande tabell utvisar

45 Kungl. May.ts proposition nr 285.

fördelningen på städer oell landskommuner av antalet kommuner, som under åren 1931—1933 åtnjutit förhöjt statsbidrag till statskommunala reservarbeten.

I efterföljande tabell hava sammanfattats uppgifter rörande arbetslinjens omfattning under åren 1931—1933.

Arbetslinjens omfattning' 1931—1933.

Vid utgången av januari 1934 voro anställda

vid statliga reservarbeten..........19,49b1 arbetare

» statskommunala reservarbeten...... 13,879 »

» rent kommunala reservarbeten......10,546 » .

eller således tillhopa 43,918 arbetare.

1 Uppgiften om antalet statliga den fran arbetslöshetskom nissiouens å sid. 54 och 55 återgivna siffrorna,

reservarbetare är hämtad från de veckovis avgivna styrkebeskearbetsplatser och överensstämmer därför icke med de i tabellen vilka grunda sig på arbetslöshetskommittéernas månadsrapporter.

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

Arbetslöshetskommissionens kostnader under år 1933 för de statliga reservarbetena utgjorde exklusive de centrala förvaltningskostnaderna 41,845,840 kronor. I statsbidrag till statskommunala reservarbeten utbetalade arbetslöshetskommissionen under år 1933 7,448,273 kronor 71 öre.

Kontantunderstödsverksamhet med statsbidrag bedrevs under januari 1934 i 329 kommuner, fördelade länsvis på sätt följande tablå utvisar.

Stockholms stad........ 1

Stockholms län......23

Uppsala >...... 7

Södermanlands >......10

Östergötlands »......14

Jönköpings >...... 2

Kronobergs »...... 6

Kalmar >...... 9

Gotlands >...... 5

Blekinge >...... 9

Kristianstads »......19

Malmöhus >......18

Hallands »...... 3

På grund av många kommuners svaga ekonomiska ställning i samband med den utbredda arbetslösheten har förhöjt statsbidrag till kontantunderstödsverksamheten mast utgivas till ett flertal kommuner, på sätt som framgår av följande tablå.

Kontantunderstödsverksamheten hade år 1933 sin största omfattning under mars manad, da 58,135 personer eller 31.1 procent av hela antalet rapporterade arbetslösa uppburo dagunderstöd. Lägsta antalet dagunderstödda är att anteckna för juni månad med 37,271 eller 25.6 procent av hela arbetslöshetsklientelet.

Följande tabell meddelar en sammanställning av antalet dels med statsbidrag och dels med enbart kommunala medel understödda personer under åren 1931—1933.

Kungl. Maj:ts proposition nr SS5.

47 Understödslinjens omfattning 1931—1933.

Under januari 1934 utgåvos kontantunderstöd nied statsbidrag till 60,604 personer och med rent kommunala medel till 13,087 personer. Tillhopa erhöllo således 73,691 personer kontantunderstöd.

Hjälpkungörelsens arbetspliktsbestämmelser hava under år 1933 vunnit tilllämpning inom ett växande antal understödskommuner, vilket framgår av nedanstående sammanställning.

% av samtliga

, Arbetsplikts- kommuner med kontant

31 a n a a tillämpande understödsverksamhet

kommuner med statsbidrag

januari......... 33 12.5

februari......... 54 17.7

mars........... 81 24. i

april.......... 115 37.8

maj........... 125 58. i

juni........... 113 68.5

juli........... 131 72.4

augusti......... 130 79.8

september........ 137 70.3

oktober......... 138 62.2

november........ 140 53.8

december ........ 113 37.2

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 2S5.

Nedgången för december månad kan antagas vara tillfällig och betingas av brist på lämpliga arbetsobjekt under vintern.

Den kontanta understödsverksamhetens totalkostnader uppgingo under hela år 1933 till 30,799,224 kronor (prel.), därav i statsbidrag 19,557,188 kronor (prel.), motsvarande i medeltal 63.5 procent av understödens totalbelopp. Dagunderstödets genomsnittliga storlek per dag och huvudperson utgjorde 2:27 kronor (prel.) och statens andel därav 1:44 kronor (prel.).

Yrkestillhörigheten av de vid statliga och statskommunala reservarbeten anställda samt de genom kontantunderstöd med statsbidrag understödda framgår av den a sid. 50 och 51 intagna tabellen, som avser förhållandena per den 28 februari och den 31 oktober 1933.

Under år 1933 har arbetslöshetskommissionen på framställning fått Kungl. Maj:ts medgivande att disponera sammanlagt 1,050,000 kronor till hyreshjälp sverk samhet. Hyreshjälp åt arbetslösa med bidrag av statsmedel infördes som supplerande hjälpform under den förra stora arbetslöshetskrisen. [Verksamheten avvecklades emellertid år 1924 och har sedan icke återupptagits förrän ar 1933. Behovet av dylik verksamhet har genomgående gjort sig kraftigare gällande i städerna än på landsbygden. Antalet kommuner, som bedrivit hyreshjälpsverksamhet med statsbidrag under år 1933, utgör 93 och fördelar sig på stads- och landskommuner såsom framgår av följande tablå:

Irsta kvartalet 2:dra kvartalet

3:dje kvartalet

4:de kvartalet

57 Arbetslöshetskommissionen har i meddelade föreskrifter fastställt vissa maximibelopp för hyreshjälp till varje familjeförsörjare, vilka belopp ställts i viss relation till storleken av det inom vederbörande kommun utgående dagunderstödet. I följande tabell meddelas en översikt över hyreshjälpsbeloppens storlek inom ett antal kommuner med olika social struktur, vilka utövat hyreshjälpsverksamhet under praktiskt taget hela år 1933.

Kungl. Majlis proposition nr 885. 49

Hyreshjälpsbeloppens storlek i vissa kommuner under år 1933.

Till hyreshjälpsverksamhet Ilar under år 1933 utanordnats tillhopa 622,226 kronor.

Vad beträffar arbetslöshetskommissionens verksamhet genom olika åtgärder till bekämpande av ungdomsarbetslösheten, torde redogörelsen härför böra lämnas i samband med frågan örn anslag till sådana åtgärder. Som jag tidigare antytt, är jag nämligen icke beredd att nu taga ståndpunkt till de åtgärder, som under nästkommande budgetår böra vidtagas till bekämpande av ungdomsarbetslösheten. Här må endast nämnas, att för dylika ändamål av Kungl. Majit under år 1933 ställts till förfogande sammanlagt 1,527,144 kronor samt att statens verkliga utgifter för ändamålet under samma tid uppgått till 657,895 kronor 99 öre.

i) Fullständig redovisning över tillämpade hyreshjälpsbelopp under fjärde kvartalet 1933 har ännu icke inkommit, varför ifrågavarande kolumner här uteslutits.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 835-—836.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 235

Fördelning å yrken ar statliga och stats-

1 Angående det absolnta antalet, se den å sid. 13 i propositionen nr 234 intagna tabellen.

Kungl. Maj:ts proposition nr £85,

kommunala reservarbetare samt dagunderstödda.

52 Kungl. Majlis proposition nr 285.

En sammanfattning av hela antalet genom statliga eller kommunala åtgärder hjälpta arbetslösa för vissa månader under åren 1931—1933 meddelas i följande tabell.

Totalantalet statligt och kommunalt hjälpta arbetslösa Tid vissa tidpunkter

1981-1933.

Vidare må lämnas följande uppgifter rörande det absoluta och relativa antalet hjälpsökande, som erhållit hjälp genom statens och kommunernas försorg under åren 1931—1933.

Kungl. Maj:ts proposition nr 285. 53

Det absoluta och relativa antalet hjälpta arbetslösa 1931—1983.

Sammanlagda antalet av stat och kommun hjälpta under januari 1934 utgjorde 116,714 eller 68.0 procent av hela antalet hjälpsökande personer.

Siffrorna utvisa, att hjälpverksamheten år 1933 haft större omfattning än under åren 1931 och 1932. Utsträckes jämförelsen längre tillbaka i tiden, visar det sig, att hjälpåtgärderna endast under den förra arbetslöshetskrisens svåraste år 1922 — varit av ungefär samma relativa storleksordning.

Fördelningen den 31 januari 1934 på län och större städer av de arbetslösa och de olika formerna av arbetslöshetshjälp framgår av den å sid. 54 och 55 intagna tabellen.

Beträffande beräknade kostnader och statsbidrag för under tiden från den 1 juli 1933 till och med den 23 februari 1934 beviljade statliga och statskommunala reservarbeten har gjorts en sammanställning länsvis (sid. 56 och 57). I avsikt att belysa den omfattning, i vilken nu nämnda hjälpåtgärder kommit de större städerna till del, hava i sammanställningen uppgifter meddelats särskilt för städer med mera än 15,000 invånare.

Vad de statskommunala reservarbetena beträffar må härvid följande anmärkas. Sådana arbeten beviljas under hänsynstagande till omfattningen av den lokala arbetslösheten. Enär ansökningar örn statskommunala reservarbeten såsom regel bifallas, såvida de äro motiverade ur arbetslöshetssynpunkt och uppfylla de fordringar, som författningsenligt måste ställas på dylika arbeten, torde de växlingar, som med avseende på dessa reservarbetens omfattning föreligga de olika länen emellan, väsentligen vara att hänföra, förutom till arbetslöshetens olika omfattning, till olika omfattande initiativ från vederbörande kommunala myndigheter.

De statliga reservarbetena anordnas och igångsättas efter andra principer.

54 Kungl. Majlis proposition nr 285,

De arbetslösas och arbetslöshetshjälpens fördel-

Kungl. Maj:ts proposition nr 285

nius (leii 81 januari 1934 ur geografiska synpunkter.

i

Beräknade kostnader och statsbidrag för under tiden 7» 1933—23/a 1934 beviljade statliga och' stats-

kommunala reservarbeten. Tusental kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr SS5.

Kungl. Majda proposition nr 285.

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Medan vid de statskommunala reservarbetena i regel endast sysselsättas arbetare från vederbörande kommun eller vägdistrikt, anställas vid de statliga reservarbetena arbetare, vilka kunna vara hänvisade från olika delar av landet. Vid anordnandet av statliga reservarbeten har det i främsta rummet gällt att fa fram för ändamalet lämpliga arbetsobjekt, varvid särskild hänsyn icke tagits till den inom orten eller länet föreliggande arbetslösheten. Den omfattning, i vilken de statliga reservarbetena bedrivas inom ett visst område, är således icke en mätare på de åtgärder, som i arbetslöshetslindrande syfte från arbetslöshetskommissionens sida vidtagits för de arbetslösa just inom detta område.

.Vidare har gjorts en sammanställning av utbetalade statsbidrag till statliga och statskommunala reservarbeten, kontantunderstöds- och hyreshjälpsverksamhet samt kurser och frivillig arbetstjänst (sid. 60 och 61). Denna sammanställning har likaledes gjorts länsvis med särskilda uppgifter för städer med mera än 15,000 invånare samt avser tiden från den 1 juli 1933 till och med den 16 februari 1934. Dessa uppgifter äro icke jämförbara med de i nyssnämnda sammanställning meddelade uppgifterna rörande omfattningen av beviljade statliga och statskommunala reservarbeten, enär verkställda utbetalningar i viss omfattning även avse arbeten, varom beslut fattats före den 1 juli 1933.

Ifrågavarande tabell omfattar, som nyss nämnts, tiden fram till och med den 16 februari 1934. För tiden 17/2—23/2, vilken medtagits i tabellen rörande beviljade statliga och statskommunala reservarbeten, föreligga först senare uppgifter i här förevarande hänseende.

Vad de verkställda beräkningarna rörande utbetalningarnas relation till invånareantalet och antalet arbetslösa beträffar, hänvisar jag till vad jag nyss anfört örn att de statliga reservarbetena icke beslutats med särskild hänsyn till omfattningen av arbetslösheten å den ort, där arbetena komma att utföras.

Uppgifterna angående statliga reservarbeten avse arbetslöshetskommissionens bruttokostnader, vilka emellertid i bokföringens nuvarande läge icke hava kunnat exakt fastställas; härvid hava vissa approximativa beräkningar måst verkställas. Uppgifterna avse vidare de av kommissionen lämnade förskotten; redovisningarna hava nämligen ännu icke hunnit slutbehandlas för hela här ifrågavarande tid. De ersättningar, som inflyta från kommuner för förskotterade ortstillägg, ingå icke i tabellen för tiden efter september månad.

Kostnaderna för understöd åt deltagare i kurser äro redovisade under rubriken »Understöd». De för kursverksamheten utbetalade statsbidragen, som redovisats under rubriken »Kurser, frivillig arbetstjänst», avse sålunda huvudsakligen endast lärarelöner och därmed sammanhängande utgifter. Beträffande uppgifterna för frivillig arbetstjänst gäller, att för de av arbetslöshetskommissionen bedrivna arbetslägren slitagekostnaderna för material under tiden efter den 1 januari 1934 icke blivit inräknade; icke heller hava efter denna tid medtagits ersättningar från respektive kommuner för deras bidrag till dagunderstödskostnaderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

59 Beträffande fördelningen av arbetslösheten och de olika hjälpåtgärderna inom de olika länen tillåter jag mig att hänvisa till en vid propositionen nr 234 angående anslag till statliga beredskapsarbeten m. m. såsom bilaga (Bilaga A) fogad förteckning över samtliga de kommuner, vilka avgivit rapport till arbetslöshetskommissionen per den 31 december 1933. I förteckningen är för varje kommun angivet invånarantalet den 1 januari 1933 samt arbetslöshetens omfattning den 31 december 1933, ävensom antalet genom reservarbete eller kontantunderstöd vid sistnämnda tidpunkt hjälpta.

Arbetslöshetshjälp till kontorister.

I cirkulärskrivelse den 17 oktober 1933 anmodade jag länsstyrelserna i samtliga län ävensom åtskilliga andra statens myndigheter att till socialdepartementet insända uppgifter örn den omfattning, i vilken för lindrande av arbetslösheten skulle kunna anordnas vissa arkivarbeten, bestående av städning, utrensning av s. k. bakar etc. samt även av enklare gallring, över inkomna uppgifter gjordes inom departementet två särskilda sammanställningar, upptagande den ena enklare och den andra mera kvalificerade arbeten. Sammanställningen över enklare arbeten utvisade ett beräknat dagsverksantal av sammanlagt 74,073 till en kostnad av 531,773 kronor. Motsvarande siffror för mera kvalificerade arbeten utgjorde 11,482 dagsverken till en kostnad av 100,513 kronor.

Genom beslut den 12 januari 1934 anbefallde Kungl. Maj :t härefter statens arbetslöshetskommission att med ledning av nämnda sammanställningar, de från myndigheterna inkomna uppgifterna samt de ytterligare förslag till arbeten av ifrågavarande slag, som kunde inkomma, i samråd med vederbörande myndigheter skyndsamt anordna för arbetslösa kontorister och med dem jämställda avsedda statliga reservarbeten till en sammanlagd kostnad av 700,000 kronor. Kungl. Maj :t ställde samtidigt omförmälda belopp till arbetslöshetskommissionens förfogande, att utgå av reservationsanslaget till statliga och statskommunala reservarbeten, samt förordnade, att vid ifrågavarande verksamhet de i den allmänna hjälpkungörelsen (446/1933) meddelade bestämmelserna för statliga reservarbeten i allmänhet skulle, enligt arbetslöshetskommissionens närmare bestämmande, i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

På grund av Kungl. Maj ;ts beslut har sedermera arbetslöshetskommissionen påbörjat anordnande såsom statliga reservarbeten av vissa arkivarbeten, lill vilka intill den 28 februari 1934 hänvisats sammanlagt 135 manliga och 39 kvinnliga arbetslösa kontorister med en beräknad varaktighet för anställningen varierande mellan 1 och 12 mannder. Intill nyssnämnda dag har av arbetslöshetskommissionen till ifrågavarande arkivarbeten beviljats 168,008 kronor 35 öre.

Att den sålunda igångsatta verksamheten fyller ett stort behov torde vara obestridligt. Verksamheten lärer böra fortsättas i all möjlig och lämplig omfattning och, därest tjänliga arbetsobjekt kunna erhållas, jämväl utvidgas till andra slags arbeten.

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Utbetalade statsbidrag: till statliga och statskommnnala reservarbeten, nnderstödsverk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

samhet, hyreslijälp, kurser samt frivillig arbetsvinst under tiden l/i 1933—16/a 1934.

l

. 46

62 Kungl. Maj:ts proposition nr £85.

Anslag till främjande av företag sverksamhet.

Till fullständigande av den lämnade redogörelsen för användandet av reservationsanslaget till bekämpande av arbetslösheten må bär omnämnas, att understöd till främjande av företagsverksamhet i enlighet med uttalande senast i riksdagens skrivelse den 18 februari 1933, nr 36, under löpande budgetår ur nämnda anslag enligt särskilda av Kungl. Majit meddelade beslut

anvisats

till uppförande av spannmålslagerhus ...................... 196,695 kr.

till inköp av ett sjuktransportflygplan ...................... 50,000 »

till anläggande av mejerier................................ ' 6,800 »

till anläggande av enklare väg- och broförbindelser inom .Västerbottens län ............................................ 150,000 »

eller sålunda tillhopa 403,495 kr.

Arbetslöshetsläget.

Tidigare denna dag har jag i samband med anmälan av fråga örn anslag till statliga beredskapsarbeten m. m. lämnat en närmare framställning angående det nuvarande arbetslöshetsläget i Sverige (proposition nr 234 sid. 5 ff.). Till denna framställning tillåter jag mig att hänvisa.

Anslagsbehovet under budgetåret 1934/1935.

Inledningsvis har jag i korthet redogjort för arbetslöshetskommissionens i skrivelserna av den 15 december 1933 och den 16 februari 1934 gjorda anslagsberäkning för budgetåret 1934/1935. I sistnämnda skrivelse har kommissionen härom anfört följande:

Beträffande kostnaderna för budgetåret 1934/1935 hade kommissionen i sin decemberframställning preliminärt beräknat dessa till 65,000,000 kronor, därav 48,000,000 kronor tili statliga och statskommunala reservarbeten och

17.000. 000 kronor till kontantunderstödsverksamhet, kurser och frivillig arbetstjänst m. m.

_ Anledning finnes antaga, att denna beräkning, som utgick från förutsättningen av en något minskad hjälpverksamhet, skall visa sig i stort sett träffa det riktiga. Därest emellertid den redan konstaterade konjunktur förbättringen skrider framåt, de av föregående års riksdag beslutade allmänna hjälpåtgärderna efter byggnadskonfliktens avveckling bliva helt förda ut i livet och innevarande års riksdag slutligen kommer att ånyo anvisa särskilda anslag till allmänna och beredskapsarbeten, synes en nedskärning av det av kommissionen tidigare ifrågasatta anslagsbeloppet hava skäl för sig. En sådan minskning — av kommissionen beräknad till inalles 10,000,000 kronor, därav

5.000. 000 kronor för nästa budgetår — torde dock med hänsyn till vanskligheten att nu bedöma arbetsmarknadens utveckling under en längre tid framåt böra verkställas med nödig försiktighet, så att kommissionen i händelse av en omsvängning till det sämre i konjunkturerna ej befinnes blottställd på medel för verksamhetens upprätthållande i en mot hjälpbehovet svarande utsträckning. Då riksdagen blir i tillfälle att senare taga ställning till frågan om ansia gsbeloppens definitiva fixerande, står ju under alla förhållanden den möjligheten öppen att då företaga den justering uppåt eller nedåt av belop-

Kungl. Maj:ts proposition nr 885. 63

pen, som kan befinnas motiverad av näringslivets och arbetsmarknadens utveckling.

Med hänsyn till vad arbetslöshetskommissionen sålunda anfört har kommissionen hemställt, att Kungl. Majit måtte utverka av riksdagen, att till bestridande av kostnaderna för den av kommissionen bedrivna verksamheten för arbetslöshetens bekämpande måtte för budgetåret 1934/1935 anvisas ett anslag av 60 miljoner kronor, därav 46 miljoner kronor till statliga och statskommunala reservarbeten och 14 miljoner kronor till kontantunderstödsverksamhet, kurser och frivillig arbetstjänst m. m.

För den verkställda beräkningen av omfattningen under budgetåret 1934/ 1935 av statliga och statskommunala reservarbeten samt kontantunderstöd har jag redogjort i samband med framläggandet av plan för omfattningen under samma budgetår av statens åtgärder i övrigt i arbetslöshetsavhjälpande syfte. Till den sålunda lämnade redogörelsen tillåter jag mig att hänvisa (se proposition nr 234 sid. 33 ff.). Av densamma framgår, att det genomsnittliga antal arbetare, vilka kunna och böra beredas sysselsättning vid statliga och statskommunala reservarbeten, uppskattats till sammanlagt omkring 24,000 man i genomsnitt under budgetperioden. Statens kostnad härför har beräknats till 46 miljoner kronor, med vilket belopp således anslaget till statliga och statskommunala reservarbeten lärer böra upptagas. Detta belopp motsvarar vad som av arbetslöshetskommissionen i skrivelsen den 16 februari 1934 ansetts erforderligt för verksamhetens upprätthållande under nästkommande budgetår och understiger med 2 miljoner kronor det belopp, som i anslutning till kommissionens preliminära uppskattning beräknats i statsverkspropositionen.

Jämlikt bestämmelserna i 55 § av hjälpkungörelsen skola från anslaget till statliga och statskommunala reservarbeten bland annat bestridas kostnaderna för arbetslöshetskommissionen och besvärsnämnden för reservarbetslöner. Någon anledning att på grund härav höja anslagets belopp lärer icke förefinnas, enär — såsom hittills plägat ske — i kostnaderna för de statliga reservarbetena inräknats utgifterna för den centrala administrationen av verksamheten.

I fråga örn det antal arbetslösa, till vilka under budgetåret 1934/1935 kontantunderstöd med statsbidrag kan komma att utgivas, framgår av den i propositionen nr 234 lämnade redogörelsen, att jag anser det erforderligt att beräkna medel för sådan hjälp till 20,000 arbetslösa i genomsnitt under budgetperioden. Kostnaden härför torde med samma utgångspunkter som nästföregående år böra uppskattas till 10 miljoner kronor, i vilket belopp emellertid — med hänsyn till vunnen erfarenhet örn de verkliga kostnaderna för verksamheten — torde kunna inrymmas diverse mindre utgifter, som finnas böra utgå från anslaget.

Beträffande kostnaderna för liyreshjälpsverksamheten har arbetslöshetskommissionen i sin skrivelse den 15 december 1933 uppskattat desamma för innevarande budgetår till 2 miljoner kronor. Samma belopp lärer böra beräknas för ändamålet under nästkommande budgetår.

Departe-

ments-

chefen.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 2S5.

Efter hemställan av mig har Kungl. Maj :t den 8 december 1933 bemyndigat chefen för socialdepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga att inom socialdepartementet biträda med fortsatt utredning i olika hänseenden av frågor sammanhängande med ungdomsarbetslösheten och åtgärder i anledning av densamma. De med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade sakkunniga hava, ännu icke hunnit fullgöra sitt uppdrag. Jag är därför, som jag tidigare omnämnt, nu icke beredd att taga ståndpunkt till frågan örn de åtgärder, som lämpligen kunna vidtagas till avhjälpande av ungdomsarbetslösheten, utan anhåller att senare få återkomma till denna fråga. Beträffande kostnaderna under nästkommande budgetår för ifrågavarande verksamhet förordar jag, att de i första hand skola bestridas från ett för ändamålet särskilt upptaget anslag, varför hänsyn till ifrågavarande kostnader icke behöver tagas vid beräkningen av anslaget till bekämpande av arbetslösheten. Från detta böra emellertid av praktiska skäl alltjämt bestridas de centrala administrationskostnaderna för ifrågavarande verksamhet, varvid hinder givetvis icke bör möta att, därest Kungl. Majit så finner erforderligt, taga detsamma i anspråk jämväl för hjälp åt unga arbetslösa.

Jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 20 oktober 1933 tillkallade chefen för jordbruksdepartementet den 21 i samma månad särskilda utredningsmän att verkställa utredning och avgiva förslag rörande frågan örn jord åt arbetslösa. Utredningsmännen hava den 13 februari 1934 avlämnat betänkande jämte förslag i ämnet. Förslaget innebär, att arbetslösa jordsökande skulle beredas möjlighet att såsom lån av staten erhålla de medel, som utöver egnahemslån erfordrades för inköp av en mindre lägenhet jämte inventarier. Därjämte skulle vederbörande erhålla ett kontant bidrag örn 1,000 kronor, avsett till de för driftens igångsättande nödiga utgifterna. Ifrågavarande bidrag, som icke skulle vare sig förräntas eller återbetalas, är avsett att efter vissa grunder fördelas mellan staten och vederbörandes hemkommun. Statens andel av bidraget skalle bestridas av medel, som anslås till arbetslöshetens bekämpande. Vidare innebär förslaget, att arbetslösa jordsökande jämväl skulle beredas möjlighet att erhålla jordbruk på arrende, varvid bland annat motsvarande kontantbidrag skulle utgå.

Förslaget har för yttrande remitterats till åtskilliga myndigheter och enskilda sammanslutningar. Som yttrandena icke inkommit, har ärendet ännu icke kunnat anmälas för Kungl. Majit. Efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet anser jag mig emellertid kunna utgå från att, örn förslaget förordas till genomförande och örn därvid kommer att inga kontantbidrag av nyss angivet slag, kostnaderna därför lämpligen kunna bestridas i annan ordning än från anslaget till bekämpande av arbetslösheten.

Medelsbehovet under nästkommande budgetår för anslaget till bekämpande av arbetslösheten kan med hänsyn till vad jag nu anfört beräknas till (10,000,000 + 2,000,000) 12 miljoner kronor. Detta belopp understiger med 2 miljoner kronor vad som av arbetslöshetskommissionen beräknats i skrivelsen den 16 februari 1934 och med 5 miljoner kronor den preliminära upp-

Kungl. Majlis proposition nr 235.

skattningen i statsverkspropositionen. Därvid är emellertid att märka, att hänsyn nu icke tagits till kostnaderna för åtgärder emot ungdomsarbetslösheten. Dessa kostnader hava av arbetslöshetskommissionen i skrivelsen den 10 december 1933 beräknats komma att under innevarande budgetår uppgå till 3 miljoner kronor.

I propositionen nr 230 med förslag till tilläggsstat för innevarande budgetår har jag föreslagit, att den vid utgången av budgetåret 1932/1933 å anslaget till bekämpande av arbetslösheten uppkomna reservationen skulle även till den del, som enligt beslut av 1933 års riksdag skulle överföras till anslaget till statliga och statskommunala reservarbeten, kvarstå å femte huvudtiteln.

Vid bifall härtill lärer vid innevarande budgetårs utgång å förevarande anslag kunna beräknas föreligga en reservation, som kan uppskattas till 3 miljoner kronor. Det för budgetåret 1934/1935 erforderliga anslaget till bekämpande av arbetslösheten torde med hänsyn härtill kunna upptagas till (12,000,000 — 3,000,000) 9 miljoner kronor. Jag erinrar ännu en gång, att härtill senare bör komma anslag till åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten och, eventuellt, till bidrag för beredande av jord åt arbetslösa.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag hemställa, att Kungl. Departe- Maj:t måtte föreslå riksdagen att chefens

dels under femte huvudtiteln till bekämpande av arbetslösheten för budgetåret 1934/1935 anvisa ett extra reservationsanslag av 9,000,000 kronor;

dels bland utgifter för kapitalökning under rubrik »Fonden för förlag till statsverket» till statliga och statskommunala reservarbeten för budgetåret 1934/1935 anvisa ett extra reservationsanslag av 46,000,000 kronor, att utgå av lånemedel, dels ock godkänna de av mig förordade ändringarna i grunderna för ifrågavarande båda anslags användning.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlatas till riksdagen.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

Bihang till riksdagens protokoll 193U. 1 sami. Nr 235 236.