med förslag till lag om offentlig arbetsförmedling m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40,

1 Nr 40.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om offentlig arbetsförmedling m. m.; given Stockholms slott den 12 januari 1934.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över soeialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att dels antaga härvid fogade förslag till lag om offentlig arbetsförmedling, dels ock bifalla det förslag i övrigt, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1984

1 sami. Nr 40

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Förslag

till

lag

om offentlig arbetsförmedling.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Offentlig förmedling av arbetsanställning skall, i enlighet med bestämmelserna i denna lag, vara anordnad inom varje landstingsområde och i varje stad, som icke deltager i landsting. För sådant ändamål åligger det landsting och stadsfullmäktige i stad, som nu nämnts, att anordna en arbetsförmedlingsanstalt med ett huvudkontor och erforderligt antal på lämpliga platser förlagda avdelningskontor eller ombud. Under de villkor Konungen bestämmer må för landstingsområde och stad, som här avses, kunna anordnas gemensam anstalt, så ock för kommun, som deltager i landsting, kunna anordnas särskild anstalt.

De olika arbetsförmedlingsanstalterna skola, på sätt Konungen bestämmer, samverka med varandra.

2 §•

Över den offentliga arbetsförmedlingen har socialstyrelsen att, på sätt i denna lag föreskrives, utöva tillsyn.

3 §•

Arbetsförmedlingsanstalt skall stå under ledning av en styrelse, bestående av, förutom ordförande jämte suppleant för honom, minst fyra ledamöter jämte suppleanter till lika antal.

Styrelsens ordförande och suppleant för honom skola av länsstyrelsen efter samråd med socialstyrelsen för en tid av fyra år i sänder utses bland personer, vilka icke kunna anses företräda vare sig arbetsgivarnas eller arbetarnas intressen; och skall underrättelse örn deras fullständiga namn och bostad, så fort ske kan, meddelas socialstyrelsen.

Övriga ledamöter i styrelsen jämte suppleanter för dem utses för en tid av fyra år i sänder av landstinget eller stadsfullmäktige. Därvid bör iakttagas:

att ett jämnt antal ledamöter utses;

att halva antalet av de sålunda utsedda jämte suppleanter kan anses företräda arbetsgivarnas och halva antalet arbetarnas intressen; samt

att olika verksamhetsgrenar i möjligaste mån bliva företrädda.

Styrelsen utser en av sina ledamöter att vara kassaförvaltare.

Kungl. Majlis proposition nr hö.

4 §.

Ledamot eiler suppleant i styrelse för arbetsförmedlingsanstalt må endast den vara, som äger att å kommunalstämma eller allmän rådstuga deltaga i överläggningar och beslut.

Ej må annan kunna avsäga sig uppdrag, som nu nämnts, än ämbets- eller tjänsteman, vilken av sin befattning är hindrad att fullgöra uppdraget, eller den, vilken under de fyra sistförflutna åren tjänstgjort som ledamot, eller den, vilken eljest uppgiver förhinder, som godkännes, i fråga örn ordförande av länsstyrelsen och i fråga örn annan ledamot av vederbörande valkorporation. Ändå att tid, för vilken styrelseledamot eller suppleant blivit vald, ej gått till ända, må han skiljas från uppdraget genom beslut av den, som utsett honom. AVgår någon före utgången av den tid, uppdraget omfattar, utses i hans ställe ny ledamot eller suppleant för den återstående tiden.

5 §.

Länsstyrelsen utser årligen lämplig person att såsom revisor å statens vägnar deltaga i granskningen av styrelsens för arbetsförmedlingsanstalt förvaltning.

6 §.

Reglemente för arbetsförmedlingsanstalt antages av landstinget eller, i fråga örn stad, som icke deltager i landsting, av stadsfullmäktige och skall för att bliva gällande godkännas av socialstyrelsen. Ändring i reglemente skall jämväl godkännas av socialstyrelsen.

Arbetsförmedlingsanstalts reglemente skall angiva:

1) anstaltens benämning;

2) den ort, där huvudkontoret skall vara beläget och styrelsen skall hava sitt säte;

3) styrelseledamöternas antal och grunderna för styrelsens beslutförhet;

4) tid för styrelsens sammanträden;

5) det sätt, på vilket kallelse till styrelsesammanträde skall ske och andra meddelanden bringas till styrelseledamöternas kännedom, ävensom den tid före sammanträde, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;

6) huru protokoll vid styrelsesammanträde skall föras;

7) huru medel, som icke äro erforderliga för löpande utgifter, skola göras fruktbärande och säkerhetshandlingar förvaras;

8) huru revision av styrelsens förvaltning skall ske; samt

9) huru den för anstaltens verksamhet erforderliga personalen skall antagas och entledigas.

7 §.

Till föreståndare för arbetsförmedlingsanstalts huvudkontor eller avdelningskontor må icke antagas annan än den, som av socialstyrelsen godkännessåsom lämplig för befattningen.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

8 §.

Arbetsförmedlingsanstalts verksamhet avser förmedling av alla slag av arbete. Förmedlingen sker kostnadsfritt; dock att, örn anstalt efter anmodan genom annonsering eller annorledes vidtagit särskild åtgärd, kostnaden härför må uttagas av den, som begärt åtgärdens vidtagande.

Vid arbetsförmedling skall tillses, att arbetsgivaren erhåller bästa möjliga arbetskraft och arbetaren det arbete, för vilket han bäst lämpar sig. Beträffande arbetsförmedlings befattning med förmedling av arbete vid arbetsföretag till motverkande av arbetslöshet gäller vad därom må vara särskilt stadgat.

Verksamheten vid arbetsförmedlingsanstalt skall fortgå oberoende av konflikt mellan arbetsgivare och arbetare; dock må anstalten, i den mån den därom äger kännedom, lämna upplysning, huruvida arbetskonflikt råder å arbetsplats, dit arbetsanvisning sker.

Därest arbetare vägrat att antaga erbjudet arbete, skall arbetsförmedlingsanstalten omedelbart anmäla sådant förhållande till vederbörande kommunala understödsorgan samt, om arbetaren är medlem av erkänd arbetslöshetskassa, till styrelsen för dylik kassa ävensom till tillsynsmyndigheten över de erkända arbetslöshetskassorna.

9 §•

Social st juel sen har att vaka över att arbetsförmedlingsanstalterna ställa sig denna lag och för anstalterna gällande reglementen till efterrättelse samt att deras verksamhet utövas på lämpligt sätt. På socialstyrelsen ankommer att fastställa formulär och blanketter, som erfordras för anstalternas verksamhet, ävensom att meddela föreskrifter angående förandet av anstalternas räkenskaper.

Arbetsförmedlingsanstalt åligger att för den, som av socialstyrelsen bemyndigats granska anstaltens förvaltning, hålla räkenskaper och andra handlingar tillgängliga samt att till socialstyrelsen insända de handlingar och uppgifter rörande verksamheten, som av nämnda myndighet äskas.

10 §.

1 mom. Arbetsförmedlingsanstalt är berättigad att av statsmedel åtnjuta ersättning för nödvändiga utgifter för tryckning av sådana formulär och blanketter, som fastställts av socialstyrelsen men icke tillhandahållas av densamma, samt för post-, telegraf- och telefonavgifter.

2 mom. Har arbetsförmedlingsanstalt bekostat resa, som arbetssökande företagit för tillträdande av honom å annan ort inom riket anvisad anställning, är anstalten berättigad att därför av statsmedel erhålla ersättning med tre fjärdedelar av kostnaden för resa å plats med lägsta biljettpris, under villkor:

a) att vid resans anträdande överenskommelse örn anställningen var träffad eller med skäl kunde förväntas komma till stånd;

b) att kontanta medel icke, med mindre särskilt förhållande påkallat det, för ändamålet tilldelats den arbetssökande, utan biljett tillhandahållits honom genom anstaltens försorg; samt

c) att resekostnaden icke understigit en krona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

5 Ersättning för återresa, då anställning icke kommit till stånd, må utgå allenast, då särskilda omständigheter därtill föranleda.

Framgår i något fall av omständigheterna, att möjlighet och fog funnits för att av arbetsgivaren eller arbetaren uttaga ersättning för resekostnaden, bör ersättning av statsmedel icke utgå.

3 mom. För andra utgifter än sådana, som i 1 och 2 mom. avses, äger arbetsförmedlingsanstalt, i den mån de kunna anses häva varit av behovet påkallade, av statsmedel åtnjuta ersättning med hälften av det utgivna beloppet. Om så med hänsyn till särskilt förhållande prövas skäligt, må Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer medgiva, att viss arbetsförmedlingsanstalts utgifter må till mer än hälften ersättas av statsmedel.

Skulle för förmedling av arbete inom viss verksamhetsgren eller åt visst slag av arbetssökande särskild anordning finnas påkallad vid arbetsförmedlingsanstalt, må Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer, där så med hänsyn till särskilt förhållande prövas skäligt, förordna, att de med anordningen förenade kostnaderna skola till mer än hälften ersättas av statsmedel. Lag samma vare beträffande kostnader, som föranledas av arbetsförmedlingsanstalternas samverkan eller av särskilda anordningar för underlättande av yrkesval och för arbetsanvisning åt ungdom.

11 §•

Statsbidrag utbetalas av socialstyrelsen på tid och sätt, som av Konungen bestämmes.

12 §.

Åsidosätter arbetsförmedlingsanstalt bestämmelse i denna lag eller i anstaltens reglemente eller giver dess verksamhet eljest anledning till anmärkning, har socialstyrelsen att hos anstaltens styrelse påkalla rättelse. Vidtages ej sådan, äger socialstyrelsen, där den ej finner anledning att i frågan först vända sig till vederbörande landsting eller stadsfullmäktige, att, med innehållande helt eller delvis av ersättning av statsmedel, som eljest skolat komma anstalten till godo, hos Konungen anhålla örn förklaring, att anstaltens rätt till sådan ersättning skall för viss tid eller tills vidare anses helt eller delvis förverkad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935, dock att, i den mån så erfordras för lagens ikraftträdande nämnda dag, 3 och 6 §■§ jämväl före nämnda dag skola lända till efterrättelse.

Genom denna lag upphävas kungörelsen den 30 juni 1916 (nr 319) angående bidrag av statsmedel till täckande av viss del av resekostnader för medellösa arbetssökande ävensom kungörelsen samma dag (nr 320) angående understöd av statsmedel till befrämjande och organiserande av den offentliga arbetsförmedlingen i riket.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 januari 193 4.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller anför:

Vid behandlingen i årets statsverksproposition av frågan örn anslag till socialstyrelsen (femte huvudtiteln, punkt 2) anmälde jag, att inom departementet förbereddes framläggande för innevarande års riksdag av förslag rörande arbetslöshetsförsäkring. Vidare anförde jag, att förslaget rörande arbetslöshetsförsäkringen och därav föranledd utvidgning av den offentliga arbetsförmedlingen komme att medföra ökade kostnader för socialstyrelsen. Jag uppskattade därvid kostnaderna för omorganisationen av arbetsförmedlingen till 60,000 kronor. Hänsyn togs till detta belopp vid beräknandet av anslagen till styrelsen.

Under punkt 8 i statsverkspropositionen meddelade jag, att anslaget till offentliga arbetsförmedlingen för löpande budgetår upptagits till 260,000 kronor samt att nettoutgifterna å anslaget sistförflutna budgetåret utgjorde 260,864 kronor. Jag anförde vidare, att, därest ett förslag till utvidgning av den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten bifölles, en höjning av förevarande anslag bleve erforderlig för bestridande under nästa budgetår av vissa engångskostnader i anledning av övergången till den nya organisationen; det ökade medelsbehovet för den utvidgade verksamheten skulle däremot först framdeles göra sig gällande. Med beräkning av nämnda engångskostnader till 40,000 kronor och under antagande, att vissa avlöningskostnader, som till ett belopp av omkring 10,000 kronor nu inginge i anslaget, ej vidare skulle bestridas från detsamma, syntes medelsbehovet för nästa budgetår kunna beräknas till (260,000 —-10,000 + 40,000) 290,000 kronor, med vilket belopp anslaget borde preliminärt upptagas. I överensstämmelse med min därom gjorda hemställan föreslog Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen riksdagen att i avbidan på särskild proposition i ämnet till offentlig arbetsförmedling för budgetåret 1934/1935 beräkna ett extra förslagsanslag av 290,000 kronor.

Sedan Kungl. Maj:t denna dag beslutat att för riksdagen framlägga proposition med förslag angående införande av ett system för frivillig arbetslöshetsförsäkring (proposition nr 38), anhåller jag att nu få återkomma till frågan om den offentliga arbetsförmedlingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

7 I samband med framläggande för 1933 års riksdag av förslag angående arbetslöshetsförsäkring (proposition nr 209) föreslog Kungl. Majit i propositionen nr 213, bland annat, att riksdagen måtte antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag om offentlig arbetsförmedling. Särskilda utskottet hemställde i avgivet utlåtande, nr 21, att riksdagen måtte bifalla ifrågavarande lagförslag. Utskottets hemställan i berörda del avslogs av riksdagen, sedan frågan örn införande av arbetslöshetsförsäkring genom kamrarnas skiljaktiga beslut förfallit.

I 1933 års proposition lämnade jag en kortfattad redogörelse för den of- Nuvarande fentliga arbetsförmedlingens nuvarande organisation och för gällande bestämmelser örn statsbidrag till sagda förmedling. Denna redogörelse torde jag bestämmelböra här upprepa, blott med de ändringar i vissa sifferuppgifter, som föran- serledas av numera tillgängliga upplysningar.

Den svenska offentliga arbetsförmedlingen har framvuxit ur och upprätthålles alltjämt genom rent frivilliga åtgöranden från olika kommunalsamfunds sida, närmast landsting och vissa större städer.

I samtliga län med undantag för Malmöhus län finnas länsanstalter för ändamålet, till vilka äro knutna avdelningskontor och ombud. I Malmöhus län hava på kommunalt initiativ upprättats självständiga anstalter dels i städerna Malmö, Lund, Landskrona, Hälsingborg, Ystad, Trälleberg och Eslöv, dels ock i Skurups och Svedala köpingar samt Vellinge municipalsamhälle.

Särskilda kommunala anstalter finnas dessutom i Stockholm, Göteborg och Norrköping.

För närvarande finnas sammanlagt 37 huvudkontor och 100 avdelningskontor. Antalet ombud, som är i hög grad växlande, kan för närvarande uppskattas till omkring 750. Ombuden hava till uppgift att å orter, där förmedlingsverksamheten är mindre omfattande, fullgöra de uppgifter, som eljest åligga arbetsförmedlingskontoren.

De senaste årens utveckling har kännetecknats av en strävan mot specialisering av verksamheten. Särskilt har denna strävan gjort sig gällande med avseende å förmedlingen inom sjömansyrket. För denna finnas sålunda för närvarande upprättade specialkontor i Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsingborg.: särskilda sjömansförmedlingsombud finnas dessutom å andra orter, varjämte å ytterligare platser sjömansförmedling är anordnad i direkt samband med den övriga förmedlingen.

I Stockholm och åtskilliga andra orter är härutöver anordnad särskild ungdomsförmedling.

Varje arbetsförmedlingsanstalt, filialkontor och ombud har i första hand och huvudsakligen att ombesörja den lokala arbetsförmedlingen. För sådant ändamål upprättas förteckningar över anmälda lediga platser och arbetssökande inom olika yrken, vilka förteckningar vanligen anslås å förmedlingskontoren och å närmast belägna orter eller publiceras i ortspressen. Korrespondensen mellan länskontoren å ena sidan samt filialkontoren och ombuden å den andra sker i allmänhet per telefon.

8 Kungl. Majlis proposition nr 4o.

För underlättande av platsförmedlingen länen emellan hava närbelägna län sammanförts till s. k. arbetsförmedlingsdistrikt.

Finansiellt uppbäres den offentliga arbetsförmedlingen huvudsakligen genom anslag från respektive landsting och kommuner. Till dessa anslag komma emellertid statsbidrag enligt särskilt fastställda grunder samt i vissa fall bidrag från hushållningssällskapen.

Gällande bestämmelser örn statsbidrag återfinnas huvudsakligen i kungörelsen den 30 juni 1916 (nr 320) angående understöd av statsmedel till befrämjande och organiserande av den offentliga arbetsförmedlingen i riket med däri genom kungörelser den 16 maj 1918 (nr 278) och den 15 maj 1931 (nr 99) gjorda ändringar. Nämnda kungörelse innehåller i huvudsak följande bestämmelser.

Statsbidrag må tilldelas arbetsförmedlingsanstalt, som anordnats av landsting, hushållningssällskap och kommuner samt andra institutioner, var för sig eller i förening, under förutsättning att arbetsförmedlingen avser allt slags arbete för såväl män som kvinnor samt i regel icke medför några särskilda kostnader för arbetsgivare och arbetare, som anlita densamma, att vid arbetsförmedlingen hänsyn i främsta rummet tages till, att arbetsgivare erhåller den bästa möjliga arbetskraft och arbetare det arbete, vartill han bäst ägnar sig, att ledningen av arbetsförmedlingen utövas av en styrelse bestående av dels en opartisk ordförande jämte för honom utsedd suppleant och dels ledamöter jämte suppleanter för dem, vilka till lika antal utses bland arbetsgivare och arbetare, att vid arbetsförmedlingen användes ett av socialstyrelsen godkänt arbetssätt och expeditionssystem samt att statistiska uppgifter rörande verksamheten, i den mån så lämpligen kan ske, ställas till socialstyrelsens förfogande.

Statsbidrag må erhållas till bestridande av samtliga för arbetsförmedlingen nödvändiga utgifter för postporto, abonnemang å rikstelefon, telegram och interurbana telefonsamtal samt tryckning av formulär och blanketter.

Efter prövning i varje särskilt fall kan därjämte erhållas understöd till bestridande av kostnaderna dels för avlöning av sådan personal, som särskilt anställts för förmedling av arbete inom vissa yrkesspecialiteter, dels ock för de särskilda anordningar, som vidtagits för arbetsförmedling för landsbygdens behov, för samarbetet mellan anstalterna, för anställande i arbete av värnpliktiga och fast anställt manskap i armén och marinen efter avslutad militärtjänstgöring samt för underlättande av yrkesval och för arbetsanvisning åt ungdom. Möjligheten till erhållande av statsbidrag för anordningar till underlättande av yrkesval och för arbetsanvisning åt ungdom infördes först år 1928, därvid emellertid föreskrevs, att för nämnda ändamål finge i statsbidrag utgå sammanlagt högst 10,000 kronor för budgetår. Denna begränsning upphävdes genom 1931 års kungörelse.

Statsbidrag kan vidare erhållas till bestridande av kostnader för rese- och traktamentsersättning, som i anledning av företagen tjänsteresa utbetalats till tjänsteman vid arbetsförmedlingsanstalt. Storleken av dylikt bidrag bör bestämmas med ledning av den ersättning, som av vederbörande tjänsteman

Kungl. Majda proposition nr hO.

uppburits, dock under iakttagande att gottgörelse icke må lämnas med högre belopp, än som enligt gällande allmänna resereglemente skulle i motsvarande fall hava utgått vid resa för förrättning i statens ärenden och icke heller må utgå enligt förmånligare grunder än dem, vilka gälla för tjänsteman, som hänförts till rese- och traktamentsklass II C i nämnda reglemente. Statsbidrag för här avsedda ändamål må sammanlagt utgå med högst 3,000 kronor för budgetår. Möjligheten till statsbidrag för sagda ändamål infördes först år 1930. Då stadgades, att högsta statsbidraget för budgetår skulle utgöra 2,000 kronor. Genom 1931 års kungörelse höjdes detta belopp till 3,000 kronor.

Statsbidrag beviljas och utbetalas årsvis i efterskott. Medan enligt 1916 års kungörelse i dess ursprungliga lydelse statsbidrag skulle beviljas av Kungl. Maj:! men utbetalas av socialstyrelsen, ankommer det efter den år 1918 vidtagna kungörelseändringen på socialstyrelsen såväl att bevilja statsbidragen som att utbetala dem. Ansökan örn statsbidrag skall vara ingiven till socialstyrelsen före den 1 april och vara åtföljd av de handlingar, som erfordras för prövning av ansökningen.

Socialstyrelsen har att tillse, att de för statsbidrags åtnjutande föreskrivna villkoren fullgöras.

Vissa bestämmelser örn statsbidrag äro jämväl meddelade i kungörelsen den 30 juni 1916 (nr 319) angående bidrag av statsmedel till täckande av viss del av resekostnader för medellösa arbetssökande med däri genom kungörelser den 16 maj 1918 (nr 279) och 23 maj 1919 (nr 239) gjorda ändringar. Enligt denna kungörelse må offentlig arbetsförmedlingsanstalt, som helt eller delvis förskotterat eller bekostat medellös arbetssökandes resa å järnväg för tillträdande av honom genom anstalten å annan ort inom riket anvisad anställning, åtnjuta bidrag av statsmedel till täckande av hälften av berörda resekostnad under förutsättning att vid resans anträdande överenskommelse örn anställningen var träffad eller med skäl kunde förväntas komma till stånd, att kontanta medel icke för ändamålet utbetalats till den arbetssökande utan järnvägsbiljett (3:dje klassen) för resan tillhandahållits honom genom anstaltens försorg, att priset för biljetten icke understigit en krona samt under iakttagande att, därest biljettkostnaden överstigit trettio kronor, överskjutande del icke må tagas i betraktande vid beräknande av statsbidragets storlek.

Jag övergår härefter till att lämna en sammanfattning av det av Kungl. Maj:t till 1933 års riksdag framlagda förslagets innehåll och följer därvid den i utskottets utlåtande intagna redogörelsen.

Enligt förslaget skall offentlig arbetsförmedling äga rum inom varje landstingsområde och i varje stad, som ej deltager i landsting. För sådant ändamål åligger det landsting respektive stadsfullmäktige i stad, som nu nämnts, att anordna arbetsförmedlingsanstalt med ett huvudkontor och erforderligt antal på lämpliga platser placerade avdelningskontor eller ombud. Under de villkor Konungen bestämmer må för landstingsområde och stad, som ej deltager i landsting, kunna anordnas gemensam anstalt.

1933 års proposition.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

Tillsyn över den offentliga arbetsförmedlingen ntövas av socialstyrelsen.

Arbetsförmedlingsanstalt skall stå under ledning av en styrelse bestående av ordförande och minst fyra ledamöter. Styrelsens ordförande ävensom en suppleant för honom skola av länsstyrelsen efter samråd med socialstyrelsen för en tid av fyra år i sänder utses bland personer, vilka icke kunna anses företräda vare sig arbetsgivarnas eller arbetarnas intressen. Övriga ledamöter i styrelsen jämte suppleanter för dem skola jämväl för en tid av fyra år i sänder utses av landsting eller stadsfullmäktige, därvid bör iakttagas, att jämnt antal ledamöter och suppleanter utses, att kalva antalet av de sålunda utsedda kommer att företräda arbetsgivarnas och halva antalet arbetarnas intressen samt att olika verksamhetsgrenar i möjligaste mån bliva företrädda.

Ledamot eller suppleant i styrelse för arbetsförmedlingsanstalt må endast den vara, som äger att å kommunalstämma eller allmän rådstuga deltaga i överläggningar och beslut. Särskilda bestämmelser lämnas i fråga örn rätten att avsäga sig uppdrag, som nu nämnts.

Länsstyrelsen skall årligen utse en revisor att deltaga i granskningen av styrelsens förvaltning.

Reglemente för arbetsförmedlingsanstalt skall utfärdas av landstinget eller i fråga örn stad, som icke deltager i landsting, av stadsfullmäktige. Reglemente skall för att bliva gällande godkännas av socialstyrelsen. Även ändring i reglemente skall godkännas av nämnda ämbetsverk. Arbetsförmedlingsanstalts reglemente skall innehålla vissa uppgifter bland annat örn anstaltens benämning, örn den ort där huvudkontoret skall vara beläget och där styrelsen skall hava sitt säte, örn styrelseledamöternas antal och grunderna för styrelsens beslutförhet, örn tiden för styrelsens sammanträden, örn huru revision av styrelsens förvaltning skall ske och huru den för anstaltens verksamhet erforderliga personalen skall antagas och entledigas.

Till föreståndare för arbetsförmedlingsanstalts huvudkontor eller avdelningskontor får icke antagas annan än den, som av socialstyrelsen godkännes såsom lämplig för befattningen.

Arbetsförmedlingsanstalts verksamhet skall avse förmedling av alla slag av arbete. Förmedlingen sker kostnadsfritt. Örn anstalt efter anmodan genom annonsering eller annorledes vidtagit särskild åtgärd, må emellertid kostnaden härför uttagas av den, som begärt åtgärdens vidtagande.

Vid arbetsförmedling skall tillses, att arbetsgivaren erhåller bästa möjliga arbetskraft och arbetaren det arbete, för vilket han bäst lämpar sig.

Verksamheten vid arbetsförmedlingsanstalt skall fortgå oberoende av konflikt mellan arbetsgivare och arbetare, men anstalten må, i den mån den därom äger kännedom, lämna upplysning, huruvida arbetskonflikt råder å arbetsplats, dit arbetsanvisning sker.

Därest arbetare vägrat att antaga erbjudet arbete, skall arbetsförmedlingsanstalten omedelbart anmäla detta till styrelsen för erkänd arbetslöshetskassa, varav arbetaren må vara medlem, ävensom till vederbörande kommunala understödsorgan samt tillsynsmyndigheten över de erkända arbetslöshetskassorna.

Socialstyrelsen har att vaka över att arbetsförmedlingsanstalterna ställa

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

sig lagen och de för anstalterna gällande reglementena till efterrättelse samt att deras verksamhet utövas på lämpligt sätt. Det ankommer på socialstyrelsen att fastställa formulär och blanketter, som erfordras för anstalternas verksamhet, ävensom att meddela föreskrifter angående förandet av anstalternas räkenskaper.

Arbetsförmedlingsanstalt är skyldig att för den, som av socialstyrelsen bemyndigats att granska anstaltens förvaltning, hålla räkenskaper och andra handlingar tillgängliga samt att till socialstyrelsen insända de handlingar och uppgifter rörande verksamheten, som av nämnda myndighet äskas.

Arbetsförmedlingsanstalt är berättigad att av statsmedel åtnjuta ersättning för utgifter för tryckning av sådana formulär och blanketter, som fastställts av socialstyrelsen men icke tillhandahållas av densamma, samt för post-, telegraf- och telefonavgifter.

Har arbetsförmedlingsanstalt bekostat resa, som arbetssökande företagit för tillträdande av honom å annan ort inom riket anvisad anställning, är anstalten berättigad att därför av statsmedel erhålla ersättning med tre fjärdedelar av kostnaden för resa å plats med lägsta biljettpris under villkor, att vid resans anträdande överenskommelse örn anställningen var träffad eller med skäl kunde förväntas komma till stånd, att kontanta medel icke, med mindre särskilt förhållande påkallat det, för ändamålet tilldelats den arbetssökande utan biljett tillhandahållits honom genom anstaltens försorg samt att resekostnaden icke understigit en krona. Ersättning för återresa, då anställning icke kommer till stånd, må utgå allenast, där särskilda omständigheter därtill föranleda. Framgår i något fall av omständigheterna, att möjlighet och fog funnits för att av arbetsgivaren eller arbetaren uttaga ersättning för resekostnaden, bör ersättning av statsmedel icke utgivas.

För andra utgifter än de nu nämnda äger arbetsförmedlingsanstalt, i den mån de kunna anses hava varit av behovet påkallade, av statsmedel åtnjuta ersättning med hälften av det utgivna beloppet.

Skulle för förmedling av arbete inom viss verksamhetsgren eller åt visst slag av arbetssökande särskild anordning finnas påkallad vid arbetsförmedlingsanstalt, må Konungen, där så med hänsyn till särskilt förhållande prövas skäligt, förordna, att med anordningen förenade kostnader skola till mer än hälften ersättas av statsmedel. Detsamma skall gälla beträffande kostnader, som föranledas av arbetsförmedlingsanstalternas samverkan eller av särskilda anordningar för underlättande av yrkesval och för arbetsanvisning åt ungdom.

Statsbidrag till arbetsförmedlingsanstalt utbetalas av socialstyrelsen på tid och sätt, som av Konungen bestämmes.

Åsidosätter arbetsförmedlingsanstalt bestämmelse i lagen eller i anstaltens reglemente eller giver dess verksamhet eljest anledning till anmärkning, har socialstyrelsen att hos anstaltens styrelse påkalla rättelse. Vidtages ej sådan, äger socialstyrelsen, där den ej finner anledning att i frågan först vända sig till vederbörande landsting eller stadsfullmäktige, att, med innehållande helt eller delvis av ersättning av statsmedel, som eljest skolat komma anstalten till godo, hos Konungen anhålla örn förklaring, att anstaltens rätt till så-

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

dan ersättning skall för viss tid eller tills vidare anses helt eller delvis förverkad.

I en av socialstyrelsen till 1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring överlämnad utredning rörande utbyggandet av den offentliga arbetsförmedlingen vid en försäkring omfattande bland annat lant- och skogsarbetare på sådant sätt, att arbetsförmedlingen komme att omspänna bela riket och möjliggöra prövning av arbetsvilligheten, varhelst en försäkrad uppebölle sig, anförde styrelsen bland annat följande.

Den offentliga arbetsförmedlingens samtliga utgifter hade under år 1931 uppgått till omkring 1,103,800 kronor. Den effektivisering av de redan befintliga arbetsförmedlingskontoren, som komme att erfordras vid genomförd arbetslöshetsförsäkring, syntes föranleda ett väsentligt överskridande av denna kostnadsram. Några exakta beräkningar läte sig icke genomföra, men styrelsen föreställde sig, att man bade att räkna med ungefär 75 procent ökning. Kostnaderna för nuvarande kontor kunde därför uppskattas till 1,800,000 kronor för år.

Antalet nya avdelningskontor, som komme att bliva behövliga, syntes tills vidare kunna beräknas till 103. De årliga utgifterna för dessa kontor kunde i avrundat tal beräknas till 500,000 kronor. Antalet ombud kunde' uppskattas till omkring 1,300. Kostnaderna för ombuden kunde icke med säkerhet beräknas, men syntes kunna i genomsnitt upptagas till 300 kronor per år. Utgifterna för samtliga ombud kunde därför beräknas till ungefär 400,000 kronor per år.

De sammanlagda kostnaderna för arbetsförmedlingen uppskattade socialstyrelsen i enlighet härmed till (1,800,000 + 500,000 + 400,000) 2,700,000 kronor för år. Styrelsen anförde emellertid, att man under den första tiden härutöver hade att räkna med extraordinära kostnader för den nya organisationens uppbyggande, vilka kostnader uppskattats till 100,000 kronor för år.

Beträffande förarbetena i övrigt till fjolårets förslag till omorganisation av den offentliga arbetsförmedlingen tillåter jag mig att hänvisa till propositionen nr 213.

I fjolårets proposition anförde jag beträffande det framlagda förslaget bland annat följande:

»Enligt det av Kungl. Majit denna dag för riksdagen framlagda förslaget örn arbetslöshetsförsäkring skall den offentliga arbetsförmedlingen fylla en viktig uppgift i försäkringssystemet, i det att arbetslös, som vill åtnjuta daghjälp från försäkringen, skall vara skyldig att i regel varje dag hos arbetsförmedlingen anmäla sig som arbetssökande och örn fullgjord anmälningsskyldighet förete intyg. Dessa bestämmelser, som avse kontroll å att arbetslösheten är oförvållad, förutsätta emellertid, att den offentliga arbetsförmedlingen till sitt förfogande har ett så betydande antal över hela landet fördelade organ, att den arbetslöse oberoende av uppehållsorten skall utan alltför stor svårighet kunna stå i kontakt med förmedlingen. För detta ändamål kräves ett förmedlingsnät, vida rikare förgrenat än det, som för närvarande står den svenska offentliga arbetsförmedlingen till buds. En avsevärd utbyggnad av denna förmedlingsorganisation måste därför komma till stånd

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

genom tillskapande av stadigvarande organ för förmedlingen å många orter, där sådana organ nu icke finnas. Det är även uppenbart, att de ökade arbetsuppgifter, som genom försäkringen komma att tillföras förmedlingen, komma att ställa ökade krav på den personal, vilken skall handhava förmedlingsverksamheten. Vidare är det att förutse att, i den mån försäkringen vinner anslutning, den offentliga arbetsförmedlingens organ komma att i högre grad än hittills anlitas av arbetarna samt såsom konsekvens härav jämväl av arbetsgivarna, ävensom att förmedlingen härigenom skall få en alltmer ökad betydelse och omfattning, detta även inom yrkesgrupper, som nu alls icke eller blott i ringa grad begagna sig av densamma.

Av dessa skäl är det även enligt min mening angeläget att i samband med arbetslöshetsförsäkringen företaga en nyorganisation av den offentliga arbetsförmedlingen. Den omständigheten att, som socialstyrelsen påpekat, frågan kan örn några år behöva upptagas i ett större sammanhang, bör icke få undanskjuta genomförandet av den redan nu erforderliga reformen.

Angående det sätt, varpå förmedlingen i fortsättningen bör bedrivas, ansluter jag mig till det av 1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring framlagda förslaget. Jag är alltså i likhet med de sakkunniga av den uppfattningen, att tillräcklig anledning icke föreligger att helt förstatliga förmedlingsverksamheten. I huvudsaklig överensstämmelse med hittills rådande förhållanden bör enligt min mening verksamheten organiseras av landsting och de städer, som ej deltaga i landsting, därvid emellertid dessa nu böra lagligen förpliktas att handhava förmedlingen.

Här torde jag även få påpeka, att åtskilliga framställningar föreligga beträffande särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten, i vilka bland annat föreslagits vissa åtgärder sammanhängande med spörsmålet örn arbetsförmedlingens organisation, såsom inrättande av s. k. ungdomsråd, antingen vid alla arbetsförmedlingsanstalter eller länsvis, eller anordnande av arbetslokaler i samband med arbetsförmedlingskontor för ungdom m. m. Till dessa framställningar är det min avsikt att senare denna dag återkomma. Såsom jag därvid torde få tillfälle att närmare utveckla, är det min uppfattning, att det icke nu är möjligt att taga ståndpunkt till de sålunda och i övrigt i olika hänseenden framkomna uppslagen, utan att desamma böra göras till föremål för övervägande i ett sammanhang, i syfte att framställning i ämnet må kunna göras till nästa års riksdag. Detta utesluter icke att, enligt min mening, man bör på allt sätt eftersträva, att de anordningar, för vilka linjerna redan finnas utstakade, göras effektiva. Jag syftar härvid i detta sammanhang på det system med särskild arbetsförmedling för ungdom, som redan fungerar på sina håll och till vilket bidrag enligt särskilt förmånliga grunder lämnas av statsmedel.

För att den offentliga arbetsförmedlingen skall kunna i erforderlig mån och på tillfredsställande sätt utvecklas är det, såsom de sakkunniga föreslagit, givetvis nödvändigt såväl att statens bidrag till kostnaderna för förmedlingen blir avsevärt större än som nu är fallet, som ock att statens myndigheter erhålla ökat inflytande över arbetsförmedlingsanstalterna. Mot de sakkunni-

14 Kungl. Maj:ts proposition nr -40.

gas förslag att sammanfatta de viktigaste bestämmelserna rörande den offentliga arbetsförmedlingen i en särskild lag synes mig icke vara något att erinra. Denna lag lärer i allt väsentligt böra avfattas i överensstämmelse med sakkunnigförslaget.

Att exakt bedöma, i vilken utsträckning den offentliga arbetsförmedlingen i samband med genomförandet av den föreslagna arbetslöshetsförsäkringen behöver utbyggas och förstärkas, är av naturliga skäl i närvarande stund icke möjligt. Emellertid synes det mig sannolikt, att de av socialstyrelsen gjorda kalkylerna rörande den erforderliga organisationen skola visa sig hållbara. Jag anser mig därför kunna utgå från att organisationen skall efter hand erhålla ungefärligen den omfattning socialstyrelsen beräknat. Jag vill understryka, att utbyggnad av förmedlingsorganisationen givetvis bör ske endast i den mån så påkallas med hänsyn till arbetslöshetsförsäkringens utveckling eller eljest.

Mot socialstyrelsens beräkningar rörande de årliga totalkostnaderna för arbetsförmedlingen i dess fullt utbyggda skick har jag icke något att erinra, ehuru jag anser mig böra framhålla, dels att även dessa beräkningar böra betraktas såsom ganska approximativa, dels att ifrågavarande kostnader med hänsyn till skiftande förhållanden på arbetsmarknaden alltid måste komma att i viss mån växla från det ena året till det andra. I likhet med socialstyrelsen och de sakkunniga utgår jag alltså från att de sammanlagda utgifterna för den offentliga arbetsförmedlingen skola komma att, då den nya organisationen blivit fullt genomförd, belöpa sig till omkring 2,700,000 kronor för år.

Beträffande fördelningen av dessa utgifter hava de sakkunniga i sin promemoria räknat med att de sammanlagda kommunala kostnaderna för förmedlingen skulle bliva omkring 900,000 kronor, d. v. s. av ungefär samma storleksordning som för närvarande, medan den återstående årskostnaden, omkring 1,800,000 kronor, skulle gäldas av statsmedel, dock att av sistnämnda belopp blott ena hälften skulle stanna å statsverket, under det att den andra hälften skulle bestridas med avgifter från arbetsgivarna.

Med avseende å kommunernas andel i kostnaderna ifrågasätter jag icke någon ändring i sakkunnigas förslag. Jag förutsätter alltså, att landstingens och i landsting icke deltagande städers sammanlagda kostnader för den offentliga arbetsförmedlingen skola bliva i stort sett desamma som hittills. Att dock på något håll, där förmedlingen hittills varit mindre utvecklad, kan uppkomma viss merkostnad, lärer icke kunna undvikas. Vad angår övriga kostnader framgår däremot av propositionen nr 209, att Kungl. Majit på min hemställan framlagt förslag till lag angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen, vilket förslag i vissa avseenden skiljer sig från de sakkunnigas förslag i ämnet. Enligt det av mig förordade lagförslaget skola de större arbetsgivarna förpliktas att årligen i efterskott erlägga en avgift av 3 kronor per arbetare, varav så stor del, som erfordras för bestridande av statens omkostnader för den offentliga arbetsförmedlingen, dock högst två tredjedelar, skall användas till ersättande av dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

omkostnader. Då statens årliga utgifter för arbetsförmedlingen uppskattats till 1,800,000 kronor samt i arbetsgivarbidrag beräknats komma att inflyta sammanlagt 2,700,000 kronor, innebär detta, att genom de inflytande arbetsgivaravgifterna staten skulle erhålla ersättning för alla sina kostnader för den offentliga arbetsförmedlingen. Beträffande motiveringen till nämnda förslag får jag hänvisa till propositionen (sid. 146). Här vill jag blott ytterligare framhålla, att enligt förslaget lagen skall träda i kraft först den 1 januari 1934 och att förty arbetsgivarna första gången skola erlägga avgifter under år 1935.

Vad härefter angår anslagsbehovet för nästa budgetår får jag till en början erinra, att från det nuvarande anslaget till offentliga arbetsförmedlingen i riket m. m. utgår — förutom statsbidrag till arbetsförmedlingen — jämväl avlöning till två befattningshavare hos socialstyrelsen, nämligen till en byråassistent för handläggning av arbetsförmedlings- och arbetsmarknadsfrågor i allmänhet med en lön av 6,660 kronor för år samt till en med praktiska arbetsförhållanden förtrogen biträdande tjänsteman med ett årsarvode av 4,000 kronor. Jag kommer att i annat sammanhang framlägga förslag rörande kostnaderna för avlöning av den ökade personal, som inom socialstyrelsen erfordras i anledning av styrelsens befattning med arbetsförmedlingen, därvid jag å andra sidan kommer att föreslå indragning av befattningen såsom byråassistent samt utbyte av den biträdande tjänstemannabefattningen mot en vanlig amanuenstjänst hos styrelsen, avlönad från anslaget till socialstyrelsens verksamhet. På grund härav behöver alltså icke för nästa budgetår under nu förevarande anslag något belopp beräknas till avlönande av sagda två tjänstemän.

Med hänsyn till i ämnet gällande bestämmelser är det vidare tydligt, att statsbidrag till arbetsförmedlingen måste under budgetåret 1933/1934 utbetalas för hela kalenderåret 1933. Då under sistförflutna budgetår belastningen å ifrågavarande anslag — efter frånräknande av avlöningen till nyssnämnda två befattningshavare -— utgjorde omkring 265,000 kronor, torde, med hänsyn jämväl tagen till uteslutandet av sagda befattningshavare, för nämnda ändamål kunna beräknas ett belopp av 260,000 kronor.

Huruvida för statsbidrag till verksamhet efter den 1 januari 1934, alltså efter det de nya bestämmelserna trätt i kraft, nu behöver beräknas något belopp, sammanhänger med frågan angående det sätt, varpå statsbidrag framdeles bör utbetalas till vederbörande arbetsförmedlingsanstalter. Bestämmelser i detta ämne skola enligt lagförslaget utfärdas av Konungen. Enligt mitt förmenande bör dylik utbetalning lämpligen äga rum halvårsvis i efterskott. Vid sådant förhållande kommer den första utbetalningen enligt de nya bestämmelserna att ske i början av budgetåret 1934/1935 och alltså att icke belasta anslaget för nästkommande budgetår.

Socialstyrelsen har vidare räknat med vissa engångskostnader i anledning av den nya organisationen. Dylika kostnader torde bliva ofrånkomliga. För ändamålet synes dock ett belopp av omkring 40,000 kronor kunna vara tillräckligt. Någon anledning att, såsom socialstyrelsen ifrågasatt, härför upptaga ett särskilt anslag lärer icke förefinnas, utan torde dessa kostnader kunna be-

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Särskilda utskottet vit 1933 års riksdag.

stridas från anslaget till den offentliga arbetsförmedlingen. Med hänsyn till organisationskostnaderna torde nämnda anslag böra för nästa budgetår upptagas till (260,000 -j- 40,000) 300,000 kronor eller 40,000 kronor utöver vad i statsverkspropositionen beräknats. Anslaget synes lämpligen böra erhålla rubriken offentlig arbetsförmedling.»

Särskilda utskottet tillstyrkte i sitt utlåtande nr 21 det framlagda förslaget till lag örn offentlig arbetsförmedling. Utskottet anförde därvid bland annat följande.

Utskottet ansluter sig till vad departementschefen anfört angående behovet av en omorganisation av den offentliga arbetsförmedlingen, så att densamma blir i stånd att fylla sina viktiga uppgifter med hänsyn till den av utskottet tillstyrkta arbetslöshetsförsäkringen. Även örn en arbetslöshetsförsäkring icke skulle komma att nu genomföras, torde vissa förbättringar i förmedlingens organisation böra eftersträvas, men utskottet är i sådant fall ej berett att med stöd av den nu föreliggande utredningen taga ståndpunkt till frågan örn innehållet av de för en sådan eventualitet erforderliga åtgärderna, utan torde för nu nämnt fall Kungl. Majrts förslag i sådant hänseende böra avvaktas.

Enligt utskottets uppfattning måste det anses värdefullt att bibehålla och befästa landstingens befattning med arbetsförmedlingen. Utskottet kan alltså för sin del under angiven förutsättning tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag örn att det göres till en skyldighet för landstingen och de städer, som ej deltaga i landsting, att på anfört sätt organisera den offentliga arbetsförmedlingen. Utskottet anser sålunda tillräcklig anledning ej föreligga att helt förstatliga verksamheten. Mot förslagets utformning eller den omfattning, som är avsedd att givas åt den blivande organisationen, har utskottet icke något att erinra. Med undantag av dels skyldigheten för landstingen att ordna förmedlingsverksamheten och dels statsbidragsgrunderna är lagförslaget helt uppbyggt med stöd av gällande bestämmelser.

Frågan örn den privata förmedlingsverksamheten är för närvarande upptagen till behandling av den internationella arbetsorganisationen. Vid sådant förhållande torde tillfälle i en nära framtid erbjuda sig att till avgörande upptaga denna betydelsefulla fråga.

De av Kungl. Maj:t föreslagna statsbidragsgrunderna hava bestämts med utgångspunkt från att någon ökad ekonomisk belastning ej bör läggas å landstingen såsom en helhet. Denna synpunkt finner utskottet berättigad. Enligt propositionen skulle statens andel av kostnaderna helt ersättas genom bidrag från vissa arbetsgivare. Utskottet erinrar örn att utskottet i sitt utlåtande denna dag nr 18 avstyrkt bifall till de sålunda föreslagna arbets givarbidragen. Vid bifall härtill komma statens kostnader för arbetsförmedlingen, som av departementschefen beräknas stiga till omkring 1,800,000 kronor vid fullt genomförd nyorganisation, att slutgiltigt stanna å statsverket.

Beträffande de med ungdomsarbetslöshetens motverkande sammanhängande åtgärder, som föreslagits med avseende å arbetsförmedlingens organisation, hänvisar utskottet till vad utskottet därom anfört i sitt utlåtande nr 17 i anledning av bland annat propositionen nr 216.

Vad beträffar anslagsbehovet för nästa budgetår kan utskottet biträda vad departementschefen därom anfört. Utskottet anser sålunda i likhet med departementschefen, att utbetalning av statsbidrag lämpligen bör ske halvårsvis i efterskott. Vid sådant förhållande kommer budgetåret 1933/1934 ej att belastas med utbetalning av statsbidrag enligt de nya grunderna. Utöver det förut utgående anslaget, som i enlighet med vad departementschefen anfört

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

nu föreslås till 260,000 kronor, skulle alltså endast komma ett på sätt departecentschefen anfört till 40,000 kronor beräknat engångsanslag för organisationskostnaderna.

I propositionen nr 216 till 1933 års riksdag upptog jag till behandling frågan örn särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten. Jag redogjorde därvid för en av de s. 1c. ungdomsarbetslöshetssalckunniga den 15 februari 1933 avlämnad promemoria med förslag rörande arbetsförmedling för ungdom ävensom för åtskilliga framställningar rörande åtgärder till bekämpande av arbetslösheten bland ungdomen. Ungdomsarbetslöshetssakkunniga yttrade i promemorian i huvudsak följande.

De sakkunniga framhålla, att de unga över 18 år tillhöra det vuxna klientelet och att bristerna i arbetsförmedlingen för dem i stort sett äro desamma som bristerna i arbetsförmedlingen överhuvud. Såsom den mest i ögonen fallande bristen framhålles avsaknaden av stadigvarande organ i en rad ganska betydande orter. De tillfälliga ombud, som under kristiden tillkommit i en mängd kommuner, vore föga effektiva. De sakkunniga uttala, att därest försäkringssakkunnigas förslag rörande arbetsförmedlingen genomfördes, bristerna i fråga örn anstaltsnätets utbredning skulle försvinna. Vare sig försäkringen genomfördes eller ej, vore det emellertid i högsta grad angeläget, att stadigvarande organ för arbetsförmedlingen inrättades på de större bruksoch industriorter, där sådana organ nu saknades. På de flesta håll behövde ej nya kontor inrättas, utan vore det tillräckligt med stadigvarande ombud, som borde kunna erhållas även mot små arvoden. Staten borde uppmuntra utbyggnaden av arbetsförmedlingsorganisationen genom lämnande av högre statsbidrag. Sålunda tillstyrka de sakkunniga, att statsbidrag, även för den händelse förslaget örn arbetslöshetsförsäkring ej genomfördes, borde utgå enligt de grunder, som föreslagits av försäkringssakkunniga, dock att i de fall, där enligt dessas förslag statsbidraget skulle utgå med hälften av arbetsförmedlingsanstalternas utgifter, bidraget syntes böra bestämmas till en fjärdedel av nämnda utgifter.

Bland andra åtgärder ägnade att stärka förtroendet för arbetsförmedlingen liava de sakkunniga framhållit upplysningsverksamhet bland yngre vuxna arbetare genom orienterande föredrag för värnpliktiga och genom anlitande av folkliga bildningsorganisationer. Samarbete borde äga rum mellan arbetsförmedlingen å ena sidan samt arbetarnas bildningsförbund, jordbrukarungdomens förbund och liknande organisationer å den andra.

De sakkunniga hava även understrukit betydelsen av att bryta den passivitet, som understundom kännetecknat arbetsförmedlingen. Ambulatorisk förmedlingsverksamhet borde gynnas och uppmuntras. Gällande begränsning av möjligheterna till statsbidrag till resekostnader för tjänstemän vid arbetsförmedlingsanstalter borde upphävas. Dylik verksamhet syntes i vissa fall kunna onödiggöra anställandet av nya ombud.

De sakkunniga hava vidare uttalat sig för en utbyggnad av det samarbete mellan skolan och arbetsförmedlingen, som för några år sedan blivit igångsatt.

Bihang till riksdagens protokoll 19S4. 1 sami. Nr 40. 2

Arbetsförmedling för ungdom.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

I detta hänseende hava de sakkunniga föreslagit följande. Vid sidan av arbetsförmedlingens styrelse borde tillsättas ett rådgivande organ, ett s. k. »ungdomsråd» med uppgift bland annat att ordna samarbetet mellan skola och arbetsförmedling. Ungdomsrådet borde tillhandagå med hjälp i fråga örn yrkesval och arbetsanvisning åt ungdom samt i allmänhet vid förmedlingens rådgivande verksamhet såväl beträffande minderåriga som ungdom över 18 år. I rådet borde insättas representanter för skolmyndigheter och näringslivet samt enskilda för ungdomsarbetet intresserade personer. I kommande författning om den offentliga arbetsförmedlingen borde stadgas, att ungdomsråd skulle finnas vid såväl huvud- som avdelningskontor, att ungdomsrådens sammansättning och uppgifter skulle angivas i anstalternas reglementen, att ungdomsråden skulle utses av de kommunala organen och att beträffande medlemskap borde gälla vad i kommunallagarna vore stadgat örn kommunala förtroendeuppdrag.

Socialstyrelsen borde lämna närmare anvisningar rörande ungdomsrådens sammansättning och uppgifter. Örn socialstyrelsen saknade tillräcklig personal för de vidgade uppgifterna borde hos styrelsen, åtminstone tillfälligt, anställas en ungdomskonsulent.

På i propositionen anförda skäl förklarade jag mig icke vara beredd att då taga ståndpunkt till de framkomna 'förslagen utan ansåg, att saken endast kunde vinna på att desamma i ett sammanhang med det snaraste upptoges till närmare skärskådande, i syfte att förslag i ärendet skulle kunna föreläggas 1934 års riksdag. Jag anförde emellertid vidare, att detta icke uteslöte, att man borde söka genom intensivt arbete enligt de linjer, som hittills anlitats, omedelbart nå så goda resultat som möjligt. Dessa linjer innebure dels inrättande av särskilda anordningar för arbetsförmedling för ungdom, dels samarbete mellan arbetsförmedlingen och undervisningsväsendet och dels kursverksamhet för arbetslös ungdom.

I sitt utlåtande nr 17 i anledning av bland annat propositionen nr 216 anförde särskilda utskottet beträffande frågan om arbetsförmedling för ungdom följande.

Uti ett tidigare avgivet utlåtande nr 21 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 213 med förslag till lag örn offentlig arbetsförmedling har utskottet tillstyrkt förslaget till omorganisation och utvidgning av den offentliga arbetsförmedlingen. Utskottet har emellertid tillstyrkt förslaget endast under förutsättning, att arbetslöshetsförsäkring genomföres i huvudsaklig överensstämmelse med det av Kungl. Maj:t i propositionen nr 209 därom framlagda förslaget.

Därest den sålunda tillstyrkta omorganisationen av den offentliga arbetsförmedlingen genomföres, torde de väsentligaste bristerna i det nuvarande systemet komma att bliva avhjälpta. I samband med att personalens allmänna kvalifikationer höjas, lärer jämväl verksamheten komma att bliva mera effektiv och ett fruktbärande samarbete med de av ungdomsarbetslö.shetssakkunniga omnämnda myndigheter komma till stånd. En vidare utveckling av särskilda anordningar för arbetsförmedling för ungdom är även, såsom departementschefen anfört, synnerligen önskvärd. Utskottet vill uttala sin förhoppning, att angelägenheten härav måtte i möjligaste mån av Kungl. Maj :t beaktas.

Kungl. Maj:ts proposition nr J,0.

■ 19

I övrigt anser sig utskottet ej för närvarande kunna förorda ifrågasatta åtgärder, såsom införande av ungdomsråd eller tillsättande av en ungdomskonsulent hos socialstyrelsen. Dessa frågor lära böra upptagas i samband med den allmänna utredningen rörande åtgärder för avhjälpande av ungdomsarbetslösheten.

Därest förslagen örn arbetslöshetsförsäkring och därmed sammanhängande omorganisation av arbetsförmedlingen icke nu av riksdagen bifallas, anser sig utskottet icke kunna på den hittillsvarande utredningen tillstyrka, att enbart med hänsyn till behovet av effektivare arbetsförmedling för ungdom omläggning sker av grunderna för statsbidrag för förmedlingen.

Efter hemställan av mig har Kungl. Maj :t den 8 december 1933 bemyndigat chefen för socialdepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga att inom socialdepartementet biträda med fortsatt utredning i olika hänseenden av frågor sammanhängande med ungdomsarbetslösheten och åtgärder i anledning av densamma. I mitt yttrande till statsrådsprotokollet anförde jag därvid, att jag med den förordade utredningen icke åsyftade ytterligare undersökning av de utvägar, som förordats av ungdomsarbetslöshetssakkunniga i deras nyss omförmälda promemoria rörande arbetsförmedling för ungdom. I den mån de sålunda givna uppslagen kunde anses vara av värde, komme de att beaktas i annat sammanhang. Denna fråga vore nämligen under behandling i samband med förnyat övervägande i ärendet rörande införande av arbetslöshetsförsäkring.

Vid internationella arbetskonferensens sammanträde i juni 1933 antog kon- Privat arferensen ett förslag till konvention angående avgiftskrävande arbetsförmed- ^ets{^yie^' lingsbyråer. Enligt konventionsförslaget skulle ratificerande medlemsstater bland annat förbinda sig att inom en tid av tre år, räknat från konventionens ikraftträdande för staten ifråga, avskaffa avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte.

Samtidigt med antagandet av konventionsförslaget antog konferensen en rekommendation angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer. Konferensen, som ansåge, att avskaffandet av detta slag av arbetsförmedlingsbyråer för vissa yrken skulle medföra svårigheter i länder, där kostnadsfri offentlig arbetsförmedling icke skulle vara i stånd att fullständigt ersätta den avskaffade privata arbetsförmedlingen, rekommenderar däri medlemmarna att vidtaga åtgärder för att anpassa den kostnadsfria offentliga arbetsförmedlingen efter behovet inom yrken, vilka plägade anlita avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer. Vidare rekommenderas, att principen örn de offentliga arbetsförmedlingsbyråernas specialisering med hänsyn till särskilda yrken skulle tillämpas samt att representanter för arbetare- och arbetsgivareorganisationer skulle anmodas att medverka i de offentliga arbetsförmedlingsbyråernas verksamhet.

Personer eller företag, som direkt eller indirekt droge någon slags fördel av vissa slag av verksamhet, såsom utskänkning av dryckesvaror eller hotellrörelse, klädmäkleri, pantbelåning eller växelrörelse, borde icke få driva arbetsförmedlingsverksamhet. Arbetsförmedling borde icke få äga rum i lokaler eller därtill hyrande utrymmen eller annex, där något av nämnda slag av verksamhet bedreves.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr kO.

Omorganisation av arbetsförmedlingen, därest arbetslöshetsförsäkring icke införes.

Med anledning av konventionsförslaget har delegationen för socialpolitiskt samarbete anmodats att efter hörande av socialstyrelsen avgiva yttrande. Sedan delegationens yttrande inkommit, har åt socialstyrelsen uppdragits att inkomma med utredning och förslag rörande den avgiftskrävande arbetsförmedlingen. Arbetet härmed pågår för närvarande inom socialstyrelsen.

Såsom framgår av särskilda utskottets utlåtande i anledning av förslaget till lag om offentlig arbetsförmedling, förklarade utskottet sig anse, att vissa förbättringar i förmedlingens organisation borde eftersträvas, även om en arbetslöshetsförsäkring icke skulle komma att genomföras. Utskottet ansåg sig dock icke kunna med stöd av den då föreliggande utredningen taga ståndpunkt till frågan örn innehållet av de för en sådan eventualitet erforderliga åtgärderna. Utskottet yttrade vidare, att Kungl. Maj:ts förslag i sådant hänseende borde avvaktas.

Då förslaget till omorganisation av arbetsförmedlingen i samband med arbetslöshetsförsäkringens fall avslogs av riksdagen, ansåg jag i likhet med utskottet, att en särskild utredning borde verkställas angående behovet av och möjligheterna till omorganisation av arbetsförmedlingen, för den händelse ett nytt förslag örn införande av arbetslöshetsförsäkring icke skulle av 1934 års riksdag bifallas. I anledning härav hemställde jag i skrivelse den 22 november 1933 örn socialstyrelsens yttrande rörande vissa i skrivelsen närmare angivna spörsmål, sammanhängande med frågan örn genomförande, även utan samband med införande av arbetslöshetsförsäkring, av en omorganisation av arbetsförmedlingen i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som angivits i propositionen nr 213 till 1933 års riksdag. Det av socialstyrelsen i enlighet härmed efter verkställd utredning avgivna yttrandet torde såsom bilaga (Bilaga A) få fogas till detta protokoll. Vid yttrandet har fogats en promemoria angående den omfattning, vari primärkommunerna upplåtit fria lokaler eller bidragit till hyreskostnaderna för arbetsförmedlingens kontor. Promemorian har såsom bilaga (Bilaga B) fogats till detta protokoll. Jag anhåller att nu få lämna en sammanfattning av styrelsens yttrande.

Socialstyrelsen har i ärendet hört samtliga styrelser för arbetsförmedlingsanstalterna. I flertalet av dessa yttranden förordades den ifrågasatta omorganisationen. Socialstyrelsen framhåller för egen del, att det läge i sakens natur, att ett visst osäkerhetstillstånd förefunnes för anstalternas ekonomi i sådana fall, där anstalten uppbures av anslag från landsting, städer och hushållningssällskap utan att några bindande förpliktelser förelåge mellan de olika bidragsgivarna. Det syntes därför önskligt, att åt arbetsförmedlingen gåves den stabilitet och fasthet, som endast laglig reglering kunde skänka.

Socialstyrelsen anför vidare, att förmedlingen på vissa håll ännu icke kunde anses vara så utbyggd i organisatoriskt avseende, som önskligt vore. Ett ökat stöd från staten syntes vara en nödvändig förutsättning för att få till stånd de utbyggnader och övriga förbättringar, som erfordrades för höjande av effektiviteten, varjämte ett ökat statligt inflytande i samband därmed vore påkallat. Behovet av en sådan förstärkning av förmedlingen gjorde sig starkt

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

gällande, oavsett införandet av en arbetslöshetsförsäkring. De tillfälliga ombud, som på åtskilliga håll förordnats under krisen, syntes på sina ställen böra ersättas med fasta ombud. Den nuvarande kristiden borde utnyttjas till en förstärkning av förmedlingen, såväl genom organisationens utbyggnad som genom höjande av dess effektivitet, så att förmedlingen bleve rustad att vid inträdet av mera normala tider tillgodose då uppkommande ökad efterfrågan på arbetskraft. Därest beslut komme att fattas örn avskaffande av privat förmedlingsverksamhet, vore viss förstärkning av den offentliga arbetsförmedlingen erforderlig, för att densamma skulle kunna motsvara det behov av arbetsförmedling, som hittills tillgodosetts av de privata kommissionskontoren.

Det förslag till lag örn offentlig arbetsförmedling, som innefattades i propositionen nr 213 till 1933 års riksdag, syntes genom den lagstadgade skyldigheten för viss kommunal myndighet att svara för arbetsförmedlingsverksamhetens upprätthållande, genom de förmånligare grunderna för statsbidrag samt genom ökat statligt inflytande bereda förutsättningar för en av behovet påkallad utveckling och effektivisering av den offentliga arbetsförmedlingen. Socialstyrelsen förordade därför, att en omorganisation av den offentliga arbetsförmedlingen genomfördes i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som innefattades i ifrågavarande lagförslag.

Vad angår omfattningen av arbetsförmedlingens organisation, utgår socialstyrelsen från att den av Malmö stad anordnade anstalten komme att ingå i landstingets arbetsförmedlingsorganisation och fungera som huvudkontor för länet samt att Gävle stad och landstinget även i fortsättningen komme att enas örn gemensam anstalt, medan däremot övriga städer, som ej deltaga i landsting, fortfarande komme att upprätthålla självständiga anstalter. Socialstyrelsen omnämner i detta sammanhang, att styrelsen för Lunds stads arbetsförmedlingsanstalt ansett det vara behövligt, att i en blivande lag möjlighet lämnades öppen för stad, som deltoge i landsting, att anordna självständig anstalt.

Socialstyrelsen påpekar vidare, att den föreslagna lagen icke syntes lägga hinder i vägen för träffande av överenskommelse mellan tvenne anstalter, varigenom den ena anstalten åtoge sig att svara för viss förmedlingsuppgift inom den andra anstaltens administrativa område. Under sådana former skulle näringspolitiska och kommunikationstekniskt motiverade avvikelser från den administrativa indelningen av verksamhetsområdena kunna förekomma även i fortsättningen.

Beträffande behovet av fasta förmedlingsorgan har socialstyrelsen lämnat en sammanställning av det av styrelserna för arbetsförmedlingsanstalterna föreslagna antalet kontor och avlönade fasta ombud i de olika länen såväl vid en första omorganisation som vid en på längre sikt ställd utbyggnad av arbetsförmedlingen. Jag hänvisar i detta hänseende till den i styrelsens yttrande (bilaga A, sid. 35) intagna sammanställningen.

Socialstyrelsen yttrar vidare, att behov av ökade lokalutrymmen förefunnes på åtskilliga håll. I fråga om verksamhetens utveckling hade från många håll framställts önskemål örn särskilda anordningar för vissa yrkesspecialiteter

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

oell ungdomsförmedling. Särskilt för Norrlandslänens del vore det ömkligt, att personal från huvudkontoren bereddes tillfälle att i ökad utsträckning beresa området. För de sålunda ifrågasatta specialanordningarna liksom för stärkande av verksamheten i övrigt hade behov av ökad personal ansetts bliva för handen vid åtskilliga huvudkontor.

Socialstyrelsen framhåller, att organisationens utveckling, därest en arbetslöshetsförsäkring icke infördes, borde ske så småningom under en följd av år. Styrelsen räknar med tillkomsten under den närmaste framtiden av ett tjugutal nya avdelningskontor och lika många till anstalterna fastare knutna ombud. Man borde i första hand inrikta sig på att främja en utbyggnad i Norrland och vissa mellansvenska brukssamhällen.

I fråga örn arbetsförmedlingsorganens förseende med tillfredsställande lokaler föreslår socialstyrelsen, att i lagen skulle införas skyldighet för kommun, inom vilkens område organ för arbetsförmedling anordnats, att åt densamma tillhandahålla lokal med värme och lyse. I den nyss omnämnda särskilda promemorian lämnas en redogörelse för den omfattning, i vilken kommunerna för närvarande tillhandahålla lokal, och tillåter jag mig att härutinnan hänvisa till promemorian (Bilaga B, sid. 45).

Socialstyrelsen upptager vidare till behandling frågan örn arbetsförmedlingspersonalens avlöning. Styrelsen påpekar, att det finnes en stor ojämnhet i löneläget för personalen mellan olika anstalter. Föreståndarnas löner vore i många fall lägre än exempelvis folkskollärarnas löner. Då förmedlingens effektivitet i hög grad vore beroende av möjligheten att erhålla en duglig personal, vore otvivelaktigt frågan örn personalens anställnings- och avlöningsförhållanden av stor betydelse. Styrelsen ifrågasätter därför, örn ej i samband med övriga åtgärder till arbetsförmedlingens stärkande borde åvägabringas en mera enhetlig reglering av personalens löner. En sådan reglering kunde ernås, därest lagförslaget kompletterades med en bestämmelse, som tillerkände Kungl. Majit befogenhet att utfärda författningsföreskrifter angående avlöning åt arbetsförmedlingsanstalternas fasta personal. Styrelsen framhåller emellertid, att spörsmålet är av vittutseende art samt att ett realiserande av önskemålen måste förorsaka icke obetydliga kostnader.

Socialstyrelsen lämnar en sammanställning av kostnaderna vid en utbyggnad av arbetsförmedlingen i enlighet med anstaltstyrelsernas förslag. Kostnaderna skulle därigenom ökas från 1,119,300 kronor år 1932 till 1,412,850 kronor. Med lagförslagets statsbidragsbestämmelser skulle statsbidraget ökas från 258,575 kronor till lägst 752,950 kronor. Örn man däremot räknade med att arbetsförmedlingens utbyggnad under de närmaste åren komme att inskränka sig till ett tjugutal nya kontor och lika många fasta ombud, skulle kostnaderna komma att uppgå till 1,328,000 kronor, varav statsbidraget skulle utgöra 709,000 kronor.

Socialstyrelsen framhåller, att en tillämpning av de föreslagna statsbidragsbestämmelserna skulle medföra, att ej blott hela kostnadsökningen utan även en mycket betydande andel av de kostnader, som nu bestredes av olika kommunala myndigheter, överfördes å staten. En kostnadsfördelning, som kunde

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

anses påkallad för möjliggörande av en utbyggnad av arbetsförmedlingen till sådana mått, som erfordrades för fyllande av organisationens uppgifter med avseende å en arbetslöshetsförsäkring, kunde knappast anses skälig, när en dylik mera avsevärd utbyggnad icke längre ifrågasattes. Styrelsen föreslår därför, att statsbidragsbestämmelserna modifieras på sådant sätt, att för utgifter, som avses i 10 § 3 mom. i lagförslaget, statsbidrag skulle utgå med en tredjedel av det utgivna beloppet, med befogenhet för Kungl. Majit eller den myndighet Kungl. Majit bestämde att, där så med hänsyn till särskilt förhållande prövades skäligt, förordna, att statsbidrag skulle utgå med större andel än en tredjedel. Kör utgifter, som föranletts av specialanordningar, borde möjlighet stå öppen för tillsynsmyndigheten att utanordna större statsbidrag än som motsvarade en tredjedel av utgifterna.

Med tillämpning av sålunda ändrade statsbidragsbestämmelser skulle utgifterna för arbetsförmedlingen vid ett första utbyggnadsstadium, sammanlagt omkring 1,328,000 kronor, kunna beräknas fördela sig med lägst 429,420 kronor på staten och högst 898,580 kronor på kommunala myndigheter. Om man räknade med förhöjt statsbidrag för specialanordningar ävensom förhöjda generella statsbidrag i vissa fall, torde statens bidrag kunna uppskattas till sammanlagt 580,000 kronor, varvid på kommunala myndigheter skulle komma sammanlagt 748,000 kronor.

Socialstyrelsen genomgår slutligen de ändringar i lagtexten, som finge anses påkallade, därest en arbetslöshetsförsäkring icke infördes. Beträffande styrelsens förslag härutinnan hänvisar jag till yttrandet.

Nödvändigheten av en omorganisation av arbetsförmedlingen, därest en arbetslöshetsförsäkring införes, är uppenbar. Jag har icke funnit anledning att frångå min uppfattning örn sättet för genomförandet av en sådan organisation. Jag förordar sålunda, att fjolårets lagförslag, vilket oförändrat tillstyrktes av utskottet, ånyo underställes riksdagens prövning. Allenast på ett par punkter har jag funnit skäl att föreslå ändringar, nämligen i fråga örn rätt för kommun, som deltager i landsting, att anordna självständig arbetsförmedlingsanstalt samt örn statsbidragsbestämmelserna. Härtill återkommer jag senare. Beträffande den blivande organisationens omfattning anser jag fortfarande, att socialstyrelsens år 1932 gjorda kalkyler böra få anses hållbara. Jag understryker emellertid ånyo, att utbyggnad av förmedlingsorganisationen givetvis bör ske endast i den mån så påkallas med hänsyn till arbetslöshetsförsäkringens utveckling eller eljest.

Den nuvarande organisationen av den offentliga arbetsförmedlingen kan emellertid ur skilda synpunkter i och för sig icke anses vara tillfredsställande. Det torde därför vara lämpligt att söka ernå en förbättring härutinnan, även örn en arbetslöshetsförsäkring icke skulle införas. I synnerhet torde det vara erforderligt att genom ökade statsbidrag söka få till stånd en utbyggnad av förmedlingsnätet med nya avdelningskontor och fast anställda ombud, särskilt i de norrländska länen och å vissa mellansvenska bruksorter. I samband härmed lärer det vara påkallat alt öka det statliga inflytandet å arbetsförmed-

Departe-

ments-

chefen.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

lingens verksamhet och vid tillsättandet av föreståndartjänster. Genom ökat statsbidrag torde även förutsättningar kunna skapas för ett ökande av förmedlingens effektivitet genom nya specialanordningar för skilda yrken och för ungdomsförmedlingen. Huru en sådan utbyggnad av anstaltsnätet och effektivisering av verksamheten i detaljerna bör företagas, lärer emellertid ej vara lämpligt eller ens möjligt att nu bedöma, utan detta torde få ankomma på tillsynsmyndigheten att avgöra i samråd med styrelserna för de särskilda anstalterna. Emot den av socialstyrelsen verkställda beräkningen av den i första hand erforderliga utbyggnaden har jag i och för sig icke något att erinra.

Såsom socialstyrelsen yttrat, torde det vara önskvärt, att åt arbetsförmedlingen gives den stabilitet och fasthet, som endast en laglig reglering av organisationen kan skänka. Styrelsens uppfattning, att det bör införas ett lagligt åliggande för landstingen och de städer, som ej deltaga i landsting, att upprätta arbetsförmedlingsanstalter, envar för sitt administrativa område, även om en arbetslöshetsförsäkring ej införes, överensstämmer med fjolårets proposition. I stort sett sker genom ett sådant stadgande icke någon ändring i den nuvarande organisationen. Endast för Malmöhus län kommer den förändringen att inträda, att de för närvarande självständiga anstalterna i åtskilliga kommuner komma att övergå till att bliva avdelningskontor under en länsanstalt.

I det föregående år framlagda lagförslaget stadgades bland annat, att landstingsområde och stad, som ej deltoge i landsting, kunde under de villkor Konungen bestämde anordna gemensam anstalt. Denna bestämmelse torde böra bibehållas. Det från Lunds stads arbetsförmedlingsanstalt framställda önskemålet örn möjlighet för stad, som deltager i landsting, att anordna självständig arbetsförmedlingsanstalt synes böra beaktas. Därest undantagsvis en kommun skulle önska ordna en egen arbetsförmedlingsanstalt jämte det den deltager i kostnaderna för landstingets anstalt, lärer nämligen någon erinran häremot icke behöva göras. Anordnandet i nu nämnt fall av egen anstalt torde dock blott böra få ske på de villkor Konungen bestämmer. Utan att särskilt stadgande därom införes i lagen, lärer arbetsförmedlingsanstalt kunna överlåta till annan anstalt att sörja för förmedlingsverksamheten inom visst begränsat område. Medgivande härtill torde dock böra inhämtas av socialstyrelsen, som tillagts en allmän rätt att utöva tillsyn över förmedlingsverksamheten. Vad som vid en dylik överlåtelse måste tillses är framför allt, att icke något område därigenom kommer att i något avseende bliva utan förmedlingsorgan. Vad jag yttrat angående rätt för kommun att anordna egen arbetsförmedlingsanstalt och angående överlåtelse från en anstalt till annan av förmedlingsverksamheten inom visst område torde böra gälla vid en omorganisation av arbetsförmedlingen, vare sig arbetslöshetsförsäkring införes eller ej.

Av vad jag nu anfört framgår, att en omorganisation utan samband med införande av en arbetslöshetsförsäkring lärer böra göras i huvudsaklig överensstämmelse med det föregående år framlagda förslaget. I vissa hänseenden erfordras emellertid jämkningar i lagförslaget. Jag kommer nu närmast att

Kungl. Majlis proposition nr 4ö.

behandla frågan om statsbidragsbestämmelserna. Till de jämkningar i övrigt, som kunna vara erforderliga i lagförslaget, återkommer jag senare.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande, för vilket redogörelse tidigare lämnats, gjort en beräkning i fråga örn verkningarna av de år 1933 föreslagna statsbidragsbestämmelserna vid en omorganisation av arbetsförmedlingen utan samband med införandet av en arbetslöshetsförsäkring. Det framgår av dessa beräkningar, att kommunerna i sådant fall kunna antagas göra en betydande vinst i förhållande till sina nuvarande utgifter. På grund härav lärer det vara nödvändigt att ändra de föreslagna statsbidragsbestämmelserna, för den händelse arbetslöshetsförsäkring ej införes. Socialstyrelsen föreslår i sådant hänseende, att det generella statsbidraget skulle bestämmas till en tredjedel av utgifterna i stället för hälften enligt föregående års förslag. De kommunala kostnaderna uppgingo år 1932 till 860,725 kronor och skulle vid en första utbyggnad med de av socialstyrelsen föreslagna statsbidragsbestämmelserna uppgå till högst 898,580 kronor. Statsbidraget uppgick år 1932 till 258,575 kronor och skulle under nämnda förutsättning uppgå till lägst 429,420 kronor. Kommunernas kostnader skulle således bliva i det närmaste oförändrade, örn det generella statsbidraget bestämdes till en tredjedel av utgifterna. Då ett sådant förhållande lärer vara vad som bör eftersträvas vid bestämmandet av statsbidragets storlek, kan jag för min del ansluta mig till socialstyrelsens förslag i denna del.

Socialstyrelsen föreslår emellertid vidare, att förhöjt statsbidrag skulle kunna lämnas ej blott, såsom enligt föregående års förslag, för vissa specialanordningar utan även i övrigt efter beprövande av Kungl. Majit eller den myndighet Kungl. Majit bestämmer. Avsikten härmed torde främst vara att därigenom få fram en effektivare arbetsförmedling i de glest befolkade norrländska länen. Vidare innebär socialstyrelsens förslag, att förhöjt statsbidrag till specialanordningar skulle kunna beslutas av socialstyrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet över arbetsförmedlingen. Styrelsen har i detta sammanhang erinrat örn att styrelsen redan enligt gällande statsbidragsbestämmelser har tillerkänts befogenhet att besluta örn beviljande av statsbidrag. Styrelsen anför, att betydande fördelar äro förenade med en sådan anordning, att tillsynsmyndigheten själv finge besluta örn förhöjt statsbidrag och på grund härav redan på ett tidigt stadium av förhandlingar med anstaltsstyrelserna kunna meddela dem besked örn det statsbidrag, som skulle kunna påräknas för ifrågasatta åtgärder.

Jag finner icke anledning till erinran emot socialstyrelsens förslag örn införande av rätt att, där särskilda omständigheter göra sig gällande, bevilja förhöjt statsbidrag ej blott för specialanordningar utan även för övriga utgifter. Styrelsen har beräknat, att kostnaderna för en första utbyggnad av organisationen, därest en arbetslöshetsförsäkring icke införes, eller 1,328,000 kronor skulle med användande av nämnda rätt att förhöja statsbidraget komma att fördela sig med 748,000 kronor på kommunala myndigheter och 580,000 kronor på staten. Jag erinrar örn att kostnaderna utan förhöjning av statsbidraget beräknats komma att fördela sig med högst 898,580 kronor på kommunala

26 Kungl. Majlis proposition nr hO.

myndigheter och lägst 429,420 kronor på staten. Kostnadsökningen för staten skulle sålunda komma att uppgå till omkring 150,000 kronor. Denna ökning torde visserligen kunna anses betydande, men det lärer vara ofrånkomligt att i varje fall medgiva en betydande höjning av statsbidraget för specialanordningar. Rätten att förhöja det generella statsbidraget skulle givetvis komma att begagnas med stor försiktighet-

övervägande skäl torde tala för att, på sätt socialstyrelsen anfört, styrelsen såsom tillsynsmyndighet över arbetsförmedlingen tillerkännes rätt att bevilja förhöjda statsbidrag. Emellertid torde det vara lämpligt att i lagen stadga, att rätten att bevilja förhöjt statsbidrag såväl för de allmänna utgifterna som för utgifter till specialanordningar skall tillkomma Konungen eller den myndighet, som Konungen bestämmer. Härigenom vinnes bland annat, att Kungl. Majit i administrativ väg kan, allteftersom förhållandena finnas därtill föranleda, lämna särskilda föreskrifter örn de förutsättningar, som skola vara uppfyllda, för att högre statsbidrag må kunna utgå, och den utsträckning, i vilken sådant statsbidrag må kunna beviljas.

För den händelse en arbetslöshetsförsäkring införes, måste den offentliga arbetsförmedlingens utbyggnad antaga vida större proportioner än som eljest vore fallet. Det generella statsbidraget lärer därför, på sätt som föregående år föreslogs, då böra bestämmas till hälften av anstalternas allmänna utgifter. Någon minskning i kommunernas nuvarande utgifter kan icke beräknas uppkomma härigenom. För att befordra utvecklingen särskilt i de norrländska länen, utan att landstingen där oskäligt betungas utöver deras nuvarande utgifter för arbetsförmedlingen, torde det få anses lämpligt att även i detta fall införa en bestämmelse örn rätt att medgiva förhöjning i det generella statsbidraget på samma sätt, som föreslagits för den händelse arbetslöshetsförsäkring icke skulle införas. Rätten att medgiva förhöjning såväl i det generella statsbidraget som i statsbidraget till specialanordningar torde på motsvarande sätt, som nyss anförts, böra tillerkännas Konungen eller den myndighet, som Konungen bestämmer. Jag föreslår därför i sådant avseende en jämkning i den föregående år framlagda lagtexten.

Beträffande socialstyrelsens förslag örn införande av lagstadgad skyldighet för primärkommun att utan ersättning tillhandahålla lokal av tillfredsställande beskaffenhet för arbetsförmedlingskontor, som är beläget inom kommunen, vill jag framhålla följande.

I likhet med socialstyrelsen anser jag det vara en stor fördel, örn primärkommunerna i så måtto deltaga i kostnaderna för arbetsförmedlingen, att de kostnadsfritt upplåta lokaler för densamma. Jag är dock icke beredd att nu föreslå införandet av skyldighet i sådant hänseende. Även utan sådan skyldighet äger för närvarande i övervägande flertalet fall upplåtelse av lokaler rum. Givet är, att kommunerna måste hava stort intresse av att organ för arbetsförmedlingen förläggas dit. Man torde därför även i fortsättningen kunna räkna med att primärkommunerna frivilligt komma att påtaga sig eli skälig andel av kostnaderna. Skulle emellertid utvecklingen i detta avseende

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

komma att gå i icke önskvärd riktning, lärer socialstyrelsen böra anmäla frågan till Kungl. Majit för förnyad prövning.

I likhet med socialstyrelsen anser jag, att det skulle vara till stor fördel för arbetsförmedlingens vidare utveckling, örn personalens anställningsvillkor enhetligt kunde regleras och löneförmånerna för huvudkontorens föreståndare i samband därmed på sina håll förhöjas. Såsom socialstyrelsen anfört, är emellertid denna fråga av vittutseende art. Jag finner det därför ej vara möjligt att på nu befintlig utredning taga ståndpunkt i frågan. Jag vill dock erinra örn att den nu föreslagna utvidgade rätten till statsbidrag innebär en möjlighet för landstingen att utan oskäligt stora kostnader för dem förbättra avlöningsförmånerna för personalen vid arbetsförmedlingsanstalterna. Man lärer även kunna förvänta, att så kommer att bliva fallet, varför det torde vara lämpligast att, innan laglig reglering införes, avvakta den blivande utvecklingen.

Därest den av mig förordade omorganisationen av den offentliga arbetsförmedlingen genomföres, vare sig detta sker i samband med införande av arbetslöshetsförsäkring eller ej, torde förutsättningar finnas för anordnandet av effektivare arbetsförmedling speciellt för unga arbetslösa personer. De av ungdomsarbetslöshetssakkunniga påpekade bristerna i det nuvarande systemet torde därmed i huvudsak bliva avhjälpta. Jag vill emellertid understryka vikten av att ett effektivt samarbete anordnas mellan arbetsförmedlingen och skolans myndigheter samt de folkliga bildningsorganisationerna. Vederbörande myndigheters uppmärksamhet torde i lämplig form böra fästas härå. Någon ytterligare åtgärd i sådant syfte synes icke erforderlig. De sakkunnigas förslag örn införande av ungdomsråd anser jag mig för närvarande ej kunna förorda. I övrigt lärer man kunna förvänta, att socialstyrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet kommer att vid förhandlingar med anstaltsstyrelserna verka för en så långtgående effektivisering som möjligt av förmedlingsverksamheten beträffande ungdomsarbetslösheten.

De nya statsbidragsgrunderna torde komma att underlätta ett allmännare införande av olika specialanordningar vid de olika anstalterna, varigenom förmedlingsverksamheten på olika områden och beträffande särskilda yrken kommer att effektiviseras. Jag vill i detta sammanhang särskilt påpeka lämpligheten av den ambulerande förmedlingsverksamheten i de vidsträckta Norrlandslänen. Vidare torde det vara i hög grad önskvärt, att vid de större kontoren särskilda avdelningar inrättas för manliga och för kvinnliga arbetssökande.

Utredning pågår för närvarande inom socialdepartementet beträffande frågan örn avskaffande av den privata förmedlingsverksamheten. Jag är därför ej beredd att nu taga ställning härtill, utan torde jag senare få återkomma till denna fråga.

Vad beträffar de i internationella arbetskonferensens rekommendation förordade åtgärderna vill jag framhålla följande. Genom den förordade omorganisationen av den offentliga arbetsförmedlingen måste densamma sägas hava

28 Kungl. Maj:ts proposition nr b0.

erhållit möjligheter att snabbt anpassa sig efter behovet av förmedling inom yrken, vilka pläga anlita avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer. Principen örn arbetsförmedlingsverksamhetens specialisering med hänsyn till särskilda yrken har särskilt beaktats vid utarbetandet av de nya statsbidragsgrunderna. Den hittillsvarande utvecklingen inom vårt land av förmedlingsverksamheten har dessutom karakteriserats av en strävan efter intensifiering och specialisering. önskemålet örn rätt för representanter för arbetsgivare- och arbetareorganisationer att medverka vid förmedlingsverksamheten måste anses vara uppfyllt genom det nu föreliggande lagförslagets bestämmelser, att av arbetsförmedlingsanstalternas styrelseledamöter vissa skola företräda arbetsgivarnas och vissa arbetarnas intressen. Vad beträffar frågan örn förbud för personer eller företag, som idka viss i rekommendationen närmare angiven rörelse, att bedriva arbetsförmedlingsverksamhet, så torde detta ej hava avseende på den offentliga arbetsförmedlingen.

För den händelse en arbetslöshetsförsäkring icke införes, erfordras i annat hänseende, än som av mig hittills berörts, en ändring i den föreslagna lagtexten. I 8 § sista stycket stadgas nämligen skyldighet för arbetsförmedlingsanstalt att vid fall av arbetsvägran anmäla sådant förhållande till vederbörande kommunala understödsorgan samt, örn arbetaren är medlem av erkänd arbetslöshetskassa, till styrelsen för dylik kassa ävensom till tillsynsmyndigheten över de erkända arbetslöshetskassorna. Socialstyrelsen har i sitt yttrande föreslagit, att det ifrågavarande stycket under nyss nämnd förutsättning skulle utgå och att i stället ett nytt stycke skulle fogas till paragrafen, innefattande förpliktelse för arbetsförmedlingsanstalt att, i den mån dess medverkan påkallades, biträda vid handhavandet av statlig social försäkrings- och understödsverksamhet.

För min del anser jag det vara lämpligt, att anmälningsskyldighet vid fall av arbetsvägran finnes föreskriven i lagtexten. Jag förordar därför, att allenast den senare delen av stycket utgår, därest arbetslöshetsförsäkring icke införes, samt att under samma förutsättning i ett nytt stycke stadgas skyldighet för arbetsförmedlingsanstalt att biträda vid social försäkringsverksamhet.

Vid fullt utbyggd organisation av arbetsförmedlingen skulle årskostnaderna, sedan en arbetslöshetsförsäkring införts, enligt den av socialstyrelsen gjorda beräkningen komma att uppgå till omkring 2,700,000 kronor. Av detta belopp beräknas två tredjedelar eller 1,800,000 kronor komma att utgå i statsbidrag. Såsom framgår av propositionen nr 38, föreslår jag i likhet med föregående år, att de större arbetsgivarna förpliktas att årligen i efterskott erlägga en avgift av 3 kronor per årsarbetare. Av det därigenom inflytande beloppet skulle så stor andel, som motsvarar statens omkostnader för den offentliga arbetsförmedlingen, dock högst två tredjedelar, användas till bestridande av dessa omkostnader. Då i arbetsgivarbidrag beräknats inflyta sammanlagt 2,\700,000 kronor, innebär detta, att staten skulle erhålla ersättning för alla sina kostnader för den offentliga arbetsförmedlingen. Enligt förslaget skulle arbetsgivarbidragen första gången erläggas under år 1936.

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

29 Vad beträffar kostnaderna för budgetåret 1934/1935 kommer — med hänsyn till den föreslagna bestämmelsen, att statsbidraget till arbetsförmedlingsanstalterna skall utbetalas halvårsvis i efterskott — vare sig arbetslöshetsförsäkring införes eller icke, anslaget till den offentliga arbetsförmedlingen icke att belastas med någon utbetalning i enlighet med de nya bestämmelserna. Vid sådant förhållande skulle anslaget kunna liksom för löpande budgetår uppföras med 260,000 kronor, vilket nära motsvarar belastningen å anslaget sistförflutna budgetåret. Såsom framgår av propositionen nr 41 föreslår jag emellertid, att anslaget till den offentliga arbetsförmedlingen icke, vare sig försäkringen genomföres eller ej, under nästa budgetår skall belastas med avlöning till två befattningshavare hos socialstyrelsen, nämligen till en byråassistent med en årslön av 6,660 kronor och en biträdande tjänsteman med ett årsarvode av 4,000 kronor. Jag föreslår nämligen i sagda proposition förhöjt anslag till socialstyrelsen i anledning av det genom arbetsförmedlingens omorganisation uppkomna behovet av ökad personal hos styrelsen. I samband därmed torde i anslaget till den offentliga arbetsförmedlingen icke böra beräknas medel för avlöning av personal hos socialstyrelsen. För den nya organisationens genomförande erfordras, såsom jag föregående år närmare utvecklade, ett engångsanslag av 40,000 kronor. Med hänsyn till dessa omständigheter torde anslaget offentliga arbetsförmedlingen för nästa budgetår böra, vare sig försäkringen genomföres eller ej, uppföras med (260,000 — 10,000 + 40,000) 290,000 kronor, vilket belopp beräknats i statsverkspropositionen.

Föredraganden uppläser härefter det i enlighet med vad förut anförts upprättade förslaget till lag om offentlig arbetsförmedling samt hemställer, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

dels antaga det upplästa förslaget till lag örn offentlig arbetsförmedling;

dels ock till offentliga arbetsförmedlingen för budgetåret 1934/1935 anvisa ett extra förslagsanslag av 290,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: B. Spångberg.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

Bilaga A.

Stockholm den 23 december 1933.

Till Herr Statsrådet och Chefen för K. Socialdepartementet.

I ämbetsskrivelse den 22 november 1933 har Herr Statsrådet hemställt om socialstyrelsens yttrande rörande vissa i skrivelsen närmare angivna spörsmål, sammanhängande med frågan örn genomförande, även utan samband med anordnande av arbetslöshetsförsäkring, av en omorganisation av den offentliga arbetsförmedlingen i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som angivits i prop. nr 213 till innevarande års riksdag. Med anledning härav får styrelsen anföra följande.

Till en början må anmälas, att tillfälle beretts styrelserna för samtliga arbetsförmedlingsanstalter att i ärendet avgiva yttranden, i samband varmed infordrats uppgifter örn dels de planer på vederbörande anstalts utbyggnad, som närmast vore aktuella och av natur att synas kunna vinna de anslagsbeviljande myndigheternas godkännande i händelse av tillämpning av lagförslagets förmånligare statsbidragsregler, alltså närmast ett första utbyggnadsstadium, dels de anordningar, som oavsett genomförandet av en arbetslöshetsförsäkring finge anses ingå i ett på längre sikt ställt program för anstaltens organisatoriska utveckling, varmed åsyftats ett mera slutgiltigt utbyggnadsstadium. Vidare har i ärendet hörts centralstyrelsen för arbetsförmedlingen inom Malmöhus län. För innehållet i de sålunda avgivna yttrandena redogöres närmare under respektive rubriker här nedan, under vilka styrelsen i anslutning till de i herr statsrådets ämbetsskrivelse uppställda frågorna i det följande behandlar de förevarande spörsmålen.

Kan det ■— under förutsättning att ett eventuellt nytt förslag om införande av arbetslöshetsförsäkring enligt den frivilliga linjen icke skulle vinna riksdagens bifall — synas lämpligt att ändock genomföra en omorganisation av den offentliga arbetsförmedlingen efter de huvudlinjer, som angivits i propositionen nr 213 till 1933 års riksdag?

I 31 av de till styrelsen inkomna 38 yttrandena har den ifrågasatta omorganisationen förordats, varvid emellertid i tre yttranden (Örebro, Gävleborgs och Jämtlands län) uttalanden gjorts till förmån för arbetsförmedlingens förstatligande. En viss tvekan örn lämpligheten av att genomföra reformen uttalas i yttranden, som avgivits av styrelserna för anstalterna i Södermanlands, Kristianstads, Älvsborgs och Värmlands län. Denna tveksamhet grundar sig på svårigheterna att bedöma den närmare framtidens behov av ökade arbetsförmedlingsåtgärder, på uppfattningen att någon lokal utvidgning av arbetsförmedlingsorganisationen inom området för närvarande icke synts behövlig eller på farhågor, att nu utgående kommunala bidrag till arbetsförmedlingen skulle komma att indragas. I Malmöhus län göra sig speciella förhållanden gällande med avseende å arbetsförmedlingens organisation, i det att självständiga anstalter anordnats av tio kommuner i länet. Medan yttranden av 7 anstalter samt av landstingets centralstyrelse för arbetsförmedlingen i länet ingå bland de förenämnda 31 yttranden, vari lagförslagets genomförande tillstyrkts, hava styrelserna för anstalterna i Ystad och Landskrona avstyrkt förslaget. Styrelsen för anstalten i Skurup har ställt sig närmast passiv till frågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

31 För egen del får socialstyrelsen anföra följande. Vid bedömandet av det nu närmast förevarande spörsmålet är av väsentlig betydelse den omständigheten, att arbetsförmedlingen tillkommit på kommunalt initiativ och alltjämt väsentligen uppbäres av kommuner, landsting och hushållningssällskap. Av anstalternas sammanlagda inkomster år 1932, uppgående till 1,138,983 kronor, utgjordes sålunda ej fullt 23 procent av statsbidrag, medan landstingen och kommunerna svarade för 28 respektive 48 procent och hushållningssällskapen med en halv procent. Bortser man från anstalter, anordnade av städer, som ej deltaga i landsting, samt från de i Malmöhus län i övrigt anordnade kommunala anstalterna, uppgå inkomsterna för återstående anstalter till omkring 496,000 kronor, fördelade med nära 25 procent på statsbidragen och med 59 procent på landstingens, 14 procent på kommunernas och 1 procent på hushållningssällskapens bidrag. I de större städerna anordnade anstalter uppbäras, bortsett från statsbidraget och i vissa fall förekommande mindre landstingsbidrag, helt av vederbörande kommuner. Länsanstalterna uppbäras däremot av såväl landstinget som bidragsgivande kommuner och i vissa fall hushållningssällskapet. Kommunernas bidrag är här i vissa fall mycket ringa, exempelvis i Kristianstads län, där det år 1932 uppgick till 200 kronor mot av landstinget anvisade 18,000. I andra fall äro kommunernas bidrag mera avsevärda och uppgå till mer än en tredjedel av landstingets i exempelvis Uppsala, Jönköpings, Blekinge, Kopparbergs och Skaraborgs län, i vilket sistnämnda län ett 40-tal kommuner anvisat även helt små bidrag till arbetsförmedlingen. I Norrland spela andra bidragsgivare än landstingen i regel den större rollen. Så exempelvis svarar år 1932 i Västernorrlands län landstinget för ett anslag å 1,800 kronor, medan kommunerna lämna 3,730 och hushållningssällskapet 600 kronor.

Det ligger i sakens natur, att ett visst osäkerhetstillstånd för anstalternas ekonomi föreligger i sådana fall, där anstalten uppbäres av anslag från landsting, städer och hushållningssällskap, utan att några bindande förpliktelser föreligga mellan de olika bidragsgivarna. Fisken föreligger nämligen här, att beräknat anslagsbelopp icke erhålles från det ena eller andra hållet. Påpekas må också de svårigheter, som i sådana fall måste möta mot utverkande av ökade anslag för arbetsförmedlingens kvalitativa och organisatoriska förstärkning. Örn intresse för en åtgärd i sådant syfte kan vara för handen inom en anslagsbeviljande myndighet, kanske en annan ställer sig avvisande, med resultat att planen får förfalla.

Viss belysning av nu berörda osäkerhetsmoment lämnas i det av styrelsen för Norrbottens läns arbetsförmedling avgivna yttrandet. Däri meddelas, bland annat, att vid senaste årsskifte viss brist i anstaltens kassa uppkommit. För att täcka denna brist begärdes hos landstinget ett från 5,600 till 8,800 kronor förhöjt anslag samt av Luleå stad ett bidrag av 4,200 kronor mot förut av staden beviljade 3,700 kronor. Vid sitt sammanträde i september 1933 beviljade landstinget ett anslag av 7,500 kronor under förutsättning att Luleå stad ansloge 4,200 kronor. Förslag av vederbörande förberedande nämnder i staden gåve vid handen, att man icke komme att bidraga med större belopp än högst 3,700 kronor. Därest landstingets utanordnande myndighet fasthölle vid den av landstingets till anslaget knutna förutsättningen, stöde arbetsförmedlingsanstalten inför utsikten att upphöra med sin verksamhet. I varje fall komme den redan förefintliga bristen att öka avsevärt under innevarande år.

Sveriges offentliga arbetsförmedling är en institution, som har för samhället i dess helhet mycket betydelsefulla funktioner att fylla. Dess tillvaro förutsättes också i åtskilliga gällande författningar. Sålunda åberopas arbetsförmedlingen och påkallas dess medverkan i, bland annat, fattigvårdslagen, invandringslagen, kungörelsen örn statlig arbetslöshetshjälp, fortsättningsskole-

32 Kungl. Majlis proposition nr JtO.

stadgan, sjömansförordningen samt instruktionerna för fångvårdsstyrelsen (sociala avdelningen) och för statens tvångsarbetsanstalt vid Svartsjö. Det är vid sådant förhållande icke tillfredsställande, att ovan antydda osäkerhetsmoment, som följa av olika anslagsbeviljande myndigheters inbördes förhållande och hos dessa lokalt framträdande budgetära svårigheter, skola kunna göra sig gällande, utan synes det önskligt, att åt arbetsförmedlingen gives den stabilitet och fasthet, som endast laglig reglering kan skänka, och att därvid en myndighet får sig ålagt att svara för upprätthållandet av en tillfredsställande arbetsförmedlingsverksamhet inom vederbörande område. •

Visserligen är arbetsförmedlingen flerstädes redan nu väl rustad att fylla de anspråk, som rimligen kunna ställas på densamma. Men på vissa håll måste den anses vara ännu icke så utbyggd i organisatoriskt avseende som önskligt vore. För att få till stånd de utbyggnader och övriga förbättringar, som sålunda erfordras för höjandet av arbetsförmedlingens effektivitet, synes emellertid ett ökat stöd från statens sida vara en nödvändig förutsättning, varjämte ett ökat statligt inflytande i sådana angelägenheter synes i samband därmed påkallat.

Behovet av en sådan förstärkning av arbetsförmedlingen gör sig starkt gällande oavsett de avgöranden, som kunna komma att träffas med avseende å anordnandet av en arbetslöshetsförsäkring. Under den krissituation på arbetsmarknaden, som rått sedan länge, har arbetsförmedlingen erhållit ett vittutgrenat system av tillfälliga ombud, som förordnats med anledning av upptagande av hjälpverksamhet för arbetslösa i orten. I den mån sådan hjälpverksamhet inställes, komma dessa ombuds verksamhet automatiskt att upphöra. Det kan emellertid förutses, att å vissa orter de tillfälliga ombudens hittillsvarande verksamhet aktualiserat behovet av tillgång till arbetsförmedlingsorgan i orten och att därför vid indragning av de tillfälliga ombuden krav skola framkomma på vidtagande av mera stadigvarande arbetsförmedlingsanordningar. Erinras må, att sakkunniga med uppgift att verkställa utredning angående ungdomsarbetslösheten särskilt understrukit behovet av permanenta anordningar för arbetsförmedling i vissa brukssamhällen.

Överhuvud taget synes det angeläget, att den nuvarande tiden utnyttjas till att förstärka arbetsförmedlingens effektivitet, såväl genom organisationens utbyggnad som genom höjande av dess kvalitet, så att den blir rustad att vid inträdet av mera normala tider tillgodose då uppkommande ökad efterfrågan på arbetskraft. Vid en omsvängning i konjunkturen torde det komma att ligga särskild vikt uppå, att arbetsförmedlingen kan medverka till att arbetskraften snabbast möjligt lämpas över från sysselsättningar av kristidskaraktär till reguljärt och ekonomiskt betingat arbete.

Det får ej heller förbises, att oavsett utgången av frågan om anordnande av en arbetslöshetsförsäkring vidgade arbetsuppgifter kunna komma att inom en närmare framtid falla på arbetsförmedlingen. Erinras må här endast, att den under innevarande år av internationella arbetskonferensen antagna konventionen örn avskaffande av affärsmässig arbetsförmedlingsverksamhet torde bliva föremål för de svenska statsmakternas prövning inom den närmare framtiden. Örn därvid beslut fattas örn ratifikation från svensk sida av konventionen, synes viss förstärkning av den offentliga arbetsförmedlingen erforderlig för att densamma skall kunna motsvara det behov av arbetsförmedling, som hittills tillgodosetts av de privata kommissionskontoren. För fyllandet av de förpliktelser, vårt land skulle ikläda sig genom ratifikationen, erfordras sålunda arbetsförmedlingens ökade medverkan, vilken synes i erforderlig utsträckning kunna tryggas endast genom ökat stöd från statens sida liksom ock ökat statligt inflytande över organisationen.

Det förslag till lag om offentlig arbetsförmedling, som innefattas i prop.

Kungl. Maj:ts proposition nr hO,

nr 213 till 1933 års riksdag, synes genom den lagstadgade skyldigheten för viss kommunal myndighet att svara för arbetsförmedlingsverksamhetens upprätthållande, genom de förmånligare grunderna för statsbidrag samt genom ökat statligt inflytande i övrigt över arbetsförmedlingsorganisationen onekligen bereda förutsättningar för en av behovet påkallad utveckling och effektivisering av den offentliga arbetsförmedlingen. Örn också arbetsförmedlingens erforderliga utbyggnad och förstärkande genom den föreslagna lagens antagande alltjämt skulle komma att bliva beroende av kommunal anslagsbeviljande myndighets initiativ och intresse för arbetsförmedlingens sak och sålunda vissa ojämnheter även i fortsättningen säkerligen skulle göra sig gällande, betecknar dock förslaget otvivelaktigt ett steg. i rätt riktning. Säkra garantier för en, nied hänsyn till internationella förpliktelser, som statsmakterna kunna komma att ikläda sig, och de krav, som en eventuell arbetslöshetsförsäkring skulle medföra, tillfredsställande organisation av arbetsförmedlingen skulle för övrigt endast kunna vinnas, örn staten påtoge sig ansvaret för den offentliga arbetsförmedlingen. Erinras må, att styrelsen av sådana anledningar i annat sammanhang funnit sig böra ifrågasätta, huruvida ej tidpunkten nu vore inne att upptaga till prövning frågan örn lämpligheten av arbetsförmedlingens förstatligande. .

Denna fråga är emellertid av vittutseende beskaffenhet och torde krava ingående utredning. Örn också vid en sådan utredning lämpligheten av arbetsförmedlingens förstatligande skulle adagaläggas, torde icke en dylik omfattande reform på längre sikt, lika litet som möjligheten av att arbetslöshetsförsäkring sedermera kan komma till stånd, få utgöra hinder mot vidtagande av den nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärden, vilken, såsom torde framgå av det ovan anförda, är påkallad med hänsyn till bristerna i arbetsförmedlingens nuvarande organisation och de uppgifter, som redan åvila densamma. .

På grund av det ovan anförda förordar styrelsen, att en omorganisation av den offentliga arbetsförmedlingen genomföres i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som innefattas i det ifrågavarande lagförslaget.

Huru omfattande bör under samma förutsättning arbetsförmedlingens organisation göras?

Till en början må framhållas, att lagförslagets genomförande skulle förutsätta viss anpassning av arbetsförmedlingens yttre organisation till föreskriften i 1 §. Särskilt gäller detta de nuvarande självständiga kommunala anstalterna i Malmöhus län. Utan att förutsättningar varit för handen för ett närmare bedömande på nuvarande stadium av dithörande spörsmål har man i det följande, i överensstämmelse med vad i det av centralstyrelsen för arbetsförmedlingen i länet avgivna yttrandet förutsatts, utgått från att den av Malmö stad anordnade anstalten kommer att ingå., i landstingets arbetsförmedlingsorganisation och i fortsättningen fungera såsom huvudkontor för länet men att Hälsingborgs stads arbetsförmedling kommer att bibehållas såsom fristående anstalt. Övriga självständiga kommunala anstalter skulle däremot erhålla ställningen av avdelningskontor under länsanstalten. Anmärkas ma, att särskilt styrelsen för Lunds stads arbetsförmedling ansett, behövligt, att i en blivande lag möjlighet lämnades öppen för även i landsting deltagande

stad att anordna självständig anstalt. .

När man här nedan behandlar arbetsförmedlingens framtida organisation, har man vidare, likaledes i anslutning till de avgivna yttrandena, utgått fran att Stockholms stads och Stockholms läns anstalter icke komma att förenas och att Göteborgs stad och landstinget i länet liksom Norrköping och Oster-

Bihang till riksdagens protokoll 1984. 1 sami. Nr hO. 3

34 Kungl. Majlis proposition nr 40

götlands läns landsting komma att upprätthålla var sin självständiga anstalt, medan däremot Gävle stad och landstinget enas örn att även i fortsättningen upprätthålla gemensam anstalt. Påpekas må härvid, att den föreslagna lagen icke synes lägga hinder i vägen för träffande av överenskommelse mellan tvenne anstalter,. varigenom den ena anstalten åtager sig att svara för viss förmedlingsuppgift inom den andra anstaltens administrativa område. Under sådana former skulle näringsgeografiskt och kommunikationstekniskt motiverade avvikelser från den administrativa indelningen av verksamhetsområdena kunna även i fortsättningen förekomma. Sålunda skulle hinder icke behöva möta mot att exempelvis det av Göteborgs stads arbetsförmedling i Mölndal anordnade avdelningskontoret även i fortsättningen komme att sortera under denna anstalt eller att anstalten i Norrköping svarade för den kringliggande landsbygdens behov av förmedling av arbetskraft till jordbruket.

„I de avgivna yttrandena hava styrelserna för arbetsförmedlingsanstalterna på fråga om.de åtgärder till anstaltsväsendets lokala och kvalitativa stärkande, som syntes 1 första hand erforderliga och vore att beteckna såsom ett första utbyggnadsstadium, framfört olika förslag, avsende såväl anordnandet av nya fasta förmedlingsorgan som stärkande av de redan bestående organen genom förbättrande av personalens ställning, anställande av ytterligare arbetskraft, utvidgning av de nuvarande lokalerna samt vidtagande av särskilda anordningar för vissa yrkesspecialiteter eller ungdom. De önskemål, som sålunda framförts, torde i åtskilliga fall få anses vara att hänföra till ett framtidsprogram och ha också i vissa fall uttryckligen angivits såsom avsedda att genomföras under en längre följd av år, medan någon närmare uppdelning av önsemålen i ett första och ett slutgiltigt utbyggnadsstadium endast mera sällan skett. Önskemålen beträffande organisationens utbyggnad på längre sikt hava av naturliga skäl ofta icke närmare kunnat preciseras. Med hänsyn härtill samt den mycket begränsade tid, som stått anstaltsstyrelserna till buds för avgivande av sina yttranden, torde de lämnade upngifterna knappast kunna läggas till grund för något mera definitivt bedömande.

Vad först beträffar behovet av fasta förmedlingsorgan å ytterligare orter hava för Södermanlands län, Kalmar läns norra och södra landstingsområden samt Skaraborgs, Värmlands och Kopparbergs län det nuvarande nätet ansetts tillräckligt. För Östergötlands, Gotlands, Blekinge, Hallands samt Göteborgs och Bohus län har behov icke ansetts föreligga av några nya kontor men väl av avlönade fasta ombud å ett antal orter. För de övriga fjorton länen, däribland samtliga norrlandslänen, anses däremot inrättandet av nya kontor erforderligt och i vissa fall därtill förordnandet av avlönade fasta ombud. I efterföljande sammanställning lämnas en jämförelse mellan den nuvarande organisationen och den sålunda i yttrandena ifrågasatta.

Förutom de nu angivna förslagen om utvidgning av anstaltsnätet framföras i ansta]tsstyrelsernas yttranden vissa frågor angående de redan förefintliga arbetsförmedlingsorganens utveckling och förstärkande.

Behov av ökade lokalutrymmen för huvudkontoren hava sålunda anmälts vara för handen i Lund, där frågan örn uppförande av särskild byggnad för arbetsförmedlingen redan är .föremål för utredning, samt i Örebro, Västernorrlands och. Norrbottens län. Även kontoren i Hälsingborg och Göteborg skulle behöva vidgade lokalutrymmen vid utökad verksamhet. I Norrköping skulle påkallas ökade lokaler för anordnande av särskild ungdomsavdelning och i Vällinge ett nytt rum för mottagande av arbetsgivare. Vidare framhålles behovet av att avdelningskontorens lokalfråga blir bättre tillgodosedd i Jönköpings, Skaraborgs, Örebro, Västernorrlands och Norrbottens län, varjämte ett avdelningskontor i Kronobergs län ansetts böra tillgodoses med ökade lokalutrymmen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Den offentliga arbetsförmedlingens organisation.

35 I fråga om verksamhetens utveckling genom särskilda anordningar vid huvudkontoren för vissa yrkesspecialiteter hava önskemål anmälts särskilt för örebro, och Trälleberg, varjämte i Stockholm fråga örn anordnande av särskild avdelning för kommunalarbetare aktualiserats. Anstaltsstyrelsen i Stockholms län har funnit, att särskilda åtgärder, avseende arbetsförmedling för den partiella arbetskraften, böra ifråga örn statsbidrag jämställas med övriga specialanordningar.

önskemål ifråga om utvidgade eller nya anordningar för ungdomsförmedling vid huvudkontoren hava framförts i yttranden, avseende Stockholms stad, Norrköping och Trälleberg samt Uppsala, Älvsborgs, örebro och Västerbottens län, varvid i Uppsala län vissa .sådana anordningar ansetts behövliga jämväl vid avdelningskontoret i Enköping.

Bland övriga specialanordningar har för Norrlandslänens vidkommande ansetts önskligt, att personal från huvudkontoren bereddes tillfälle att i ökad utsträckning beresa området, särskilt vid tiden för igångsättande av skogsdrivningar. I Stockholm har framförts tanken på anlitande vid vissa tillfällen

1 De med -t- tillagda organen ha angivits behövliga vid en på längre sikt ställd utbyggnad av arbetsförmedlingen.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

av en ackvisitör för arbetsförmedlingen, vilken skulle besöka de större arbetsplatserna.

För de sålunda ifrågasatta specialanordningarna liksom för stärkandet av verksamheten i övrigt har behov av ökad personal ansetts bliva för handen vid åtskilliga huvudkontor. Sålunda förutses i Norrköping behov av en assistent för ungdomsförmedling, i Gotlands och Västernorrlands län samt Trälleberg ett biträde, i Blekinge län ett kontorsbud, i Kristianstads län en manlig tjänsteman, i Lund en kvinnlig assistent, i Göteborg en manlig och en kvinnlig assistent samt sedermera ytterligare två assistenter, i Örebro län en assistent samt ökat anslag för extra personal, i Jämtlands län en manlig assistent, i Västerbottens län en manlig och sedermera även en kvinnlig assistent samt i Norrbottens län en kvinnlig assistent samt ett skrivbiträde. För Jönköpings län samt Hälsingborg förutses vidare behov av någon utökning av huvudkontorets personal.

I fyra yttranden framhålles behovet av ökade ersättningar åt vissa av föreståndarna för avdelningskontor, i samband varmed borde åvägabringas en utsträckt expeditionstid vid kontoren ifråga.

I åtskilliga yttranden har vidare uttalats önskvärdheten av att arbetsförmedlingens personal i dess helhet kunde beredas en gynnsammare och tryggare ställning med avseende å lön och pension.

För egen del får socialstyrelsen i förevarande avseenden anföra följande. Arbetsförmedlingen har hittills organiskt vuxit ut till den betydande organisation, den nu utvisar. Denna utveckling har försiggått i två etapper. Under den ena, omfattande åren fram till omkring 1922, har anstaltsväsendet utbyggts till i stort sett dess nuvarande lokala omfattning. Den därefter följande etappen karakteriseras främst av arbetsförmedlingens intensifiering och specialisering. Såväl ifråga örn anstaltsnätets utbyggande som stärkandet av verksamhetens effektivitet i övrigt torde emellertid, såsom framgår av det i det föregående anförda, på olika håll erfordras ytterligare åtgärder, innan organisationen blir rustad att någorlunda tillfredsställande svara för behovet av arbetsförmedling.

En sådan ytterligare utveckling skulle genom den ifrågasatta lagstiftningen kunna främjas. Styrelsen föreställer sig emellertid, att örn arbetslöshetsförsäkring ej nu genomföres, det icke vore klokt söka stimulera till en plötslig, stark utbyggnad av organisationen, utan synes det mest ändamålsenligt, att utvecklingen får även i fortsättningen ske organiskt, i den mån lokalt göra sig starkare gällande krav på nya arbetsförmedlingsanordningar eller förstärkta sådana. Då enligt lagförslaget landstingen och städer, som ej deltaga i landsting, skulle bliva ansvariga för arbetsförmedlingen, skulle från statens sida närmast inställa sig uppgiften att genom en klok tillämpning av de statsbidragsbestämmelser, som lagförslaget innefattar, och eljest söka medverka till att erforderliga utbyggnader och förbättringar komma till stånd.

I betraktande av det nu anförda torde få förutses, att organisationens utveckling får ske så småningom under en följd av år. Det är givetvis vanskligt att söka bedöma den takt, vari denna av en mångfald faktorer beroende utveckling kan väntas komma att äga rum inom olika områden och i riket i dess helhet. Härtill kommer, att behovet av nya och förstärkta arbetsförmedlingsanordningar i viss mån sammanhänger med ännu ovissa frågor, exempelvis avvecklingen av de privata kommissionskontorens verksamhet och i sista hand utvecklingen å arbetsmarknaden. Det ligger därför i sakens natur, att i det följande gjorda beräkningar angående den utbyggnad och förstärkning av arbetsförmedlingsorganisationen under de närmaste åren, som kan anses påkallad och möjlig att få till stånd med stödet av den ifrågasatta nya lagen, måst baseras på ganska vaga uppskattningar.

Kungl. Majlis proposition nr 40.

37 Erinras må först, att styrelsen i yttrande den 6 mars 1933 angående den offentliga arbetsförmedlingen vid genomförandet av en frivillig arbetslöshetsförsäkring framlagt vissa beräkningar angående arbetsförmedlingens erforderliga utvidgande och förstärkande med hänsyn till arbetslöshetsförsäkringens behov. Enligt dessa beräkningar skulle den nuvarande organisationen behöva utbyggas med 103 nya avdelningskontor, vartill skulle komma omkring 1,300 till arbetsförmedlingsanstalterna fastare anknutna ombud. Samtidigt ansågos utökningar och förbättringar bliva påkallade i avseende å personal- och lokalutrustning vid de redan förefintliga arbetsförmedlingskontoren, varav beräknades komma att föranledas en ökning med omkring 75 % av deras personal- och lokalkostnader.

Under förutsättning att arbetslöshetsförsäkring nu ej anordnas, torde böra tagas i betraktande en betydligt mera begränsad utbyggnad. Beträffande behovet i sådant avseende under de närmaste åren må följande anföras.

Ifråga örn anstaltsnätets utveckling torde kunna räknas med tillkomsten av ett 20-tal nya avdelningskontor. I första rummet torde man härvid få inrikta sig på att främja en sådan utbyggnad i Norrland samt i vissa mellansvenska brukssamhällen. I övrigt torde här och var, där maskorna i anstaltsnätet äro väl stora, jordbrukets och övriga näringars arbetsförmedlingsbehov böra tillgodoses genom inrättande av nya kontor eller förordnande av ombud.

Antalet till arbetsförmedlingsanstalterna fastare anknutna ombud, som skulle bliva erforderliga, torde kunna uppskattas till ett 20-tal. Härvid förutsättes emellertid, att det tillsvidare såsom hittills får ankomma på vederbörande kommun att — såvida organ för den offentliga arbetsförmedlingen icke finnes inom kommunen — själv utse och bestrida eventuella kostnader för sådant arbetsförmedlingsombud, som kan erfordras med hänsyn till nu gällande bestämmelser rörande arbetslöshetsunderstöd.

En betydelsefull fråga är arbetsförmedlingsorganens förseende med tillfredsställande lokaler såväl vid huvudkontoren som vid avdelningskontoren. I flera fall tillhandahålla kommuner, i vilka fast organ för arbetsförmedlingen finnes anordnat, fria lokaler. Där så ej sker, har det ofta visat sig svårt att ordna lokalfrågan. Det ligger nämligen i sakens natur, att det ofta ej är så lätt att å hyresmarknaden uppbringa passande och lämpligt belägen lokal för en verksamhet, som förutsätter .tidvis stark tillströmning av arbetssökande. Örn nu landstingen skulle i lag åläggas skyldighet att svara för upprätthållandet av arbetsförmedlingen, måste den möjligheten tagas i sikte, att i vissa fall kommuner, som hittills upplåtit lokal åt arbetsförmedlingen, ej längre befinnas villiga härtill, varav otvivelaktigt vissa svårigheter skulle uppkomma. Med hänsyn till det ovan anförda synes praktiskt och ändamålsenligt, att i lagen skyldighet ålägges inom vederbörande arbetsförmedlingsområde belägen kommun, inom vilkens område organ för arbetsförmedlingen anordnats, att åt detsamma tillhandahålla lokal av tillfredsställande beskaffenhet och med värme och lyse. En sådan bestämmelse torde ej lieber kunna anses medföra någon obefogad tunga för kommunen i betraktande av den förmån för kommunens egna arbetare och dess näringsliv i övrigt, som otvivelaktigt är förknippad med att tillgång finnes å orten till ett organ för den offentliga arbetsförmedlingen. Bestämmelsen synes ej heller behöva lägga hinder i vägen för fortsatt tillämpning av sådan nu ganska vanlig anordning, att ett avdelningskontors föreståndare upplåter sin privatbostad till expeditionslokal; i dylika fall finge den del av föreståndararvodet, som beräknas utgöra ersättning för upplåtelsen av lokal, falla på kommunen.

Vad angår arbetsförmedlingens stärkande i övrigt genom vidtagande av nya specialanordningar och anställande av ytterligare arbetskraft vid de redan förefintliga kontoren, torde av naturliga skäl vara svårt att närmare bedöma,

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

i vilken utsträckning förefintliga önskemål ifråga om sådana förstärkningar kunna under de närmaste åren komma att bliva tillgodosedda av vederbörande anslagsbeviljande myndigheter. Styrelsen föreställer sig emellertid, att en uppdelning av verksamheten på manliga och kvinnliga avdelningar måste eftersträvas på åtskilliga håll, där sådan uppdelning ännu icke genomförts. Såväl härav som av andra anordningar för arbetsförmedlingens specialisering kräves ökad personal i viss omfattning. Man torde kunna uppskattningsvis anslå de ökade utgifterna för sådana ändamål till cirka 55,000 kronor.

Vad slutligen angår arbetsförmedlingspersonalens avlöningsförhållanden gör sig en påfallande ojämnhet i löneläget för denna personal gällande mellan olika anstalter. Till belysning härav må meddelas följande uppgifter angående lönerna för 34 arbetsförmedlingsföreståndare, vilka samtliga äro ledare för större kontor i stadssamhällen, oftast med ett flertal underlydande förmedlingsorgan. Efter lönerna fördelar sig ifrågavarande personal på följande sätt.

Årslön i kronor

Under 2,000— 3,000— 4,000— 5,000— 6,000— 7,000— Över

2,000 3,000 4,000 5,000 6,000 7,000 8,000 8,000

Grundlön........ 6 8 11 4 1 1 3 —

Utgående lön inkl. ålders-, dyrtids- och andra till-

lägg ......... — 2 9 11 7 1 1 3

Vid. bedömandet av dessa uppgifter bör tagas i betraktande, att de avse personer i ledareställning, som måste vara i stånd att på eget ansvar handlägga de olikartade arbetsuppgifter, som förekomma å ett huvudkontor, och ansvara för förvaltning och verksamheten vid anstalten överhuvud. En jämförelse med löneläget för den tekniska förvaltningspersonalen inom industriell och liknande verksamhet samt med folkskollärarkåren, inför vilka grupper arbetsförmedlingsföreståndarna ofta ha att representera sin institution, giver vid handen, att dessa senare i många fall intaga en sämre ställning än ifrågavarande befattningshavare. Då arbetsförmedlingens effektivitet är i hög grad beroende av möjligheten att till sig knyta en duglig och intresserad personal, som helt kan ägna sig åt arbetsuppgifterna och fullgöra sina åligganden på ett opartiskt sätt, blir otvivelaktigt frågan örn personalens anställnings- och avlöningsvillkor av stor betydelse. Särskild vikt för rekryteringen torde härvid vara att tillmäta pensionsfrågans ordnande. Att såsom hittills varit fallet en för olika orter mycket växlande löneskala uppehålles, utan enhetligt ordnade ålderstillägg, tjänsteårsberäkning och pensionsbestämmelser, innebär därför uppenbara olägenheter för arbetsförmedlingens organisation.

När nu fråga om antagandet av en lag föreligger, enligt vilken staten skulle svara för lägst halva kostnaden för arbetsförmedlingspersonalens löner, synes det kunna ifrågasättas, örn ej i samband med övriga åtgärder till arbetsförmedlingens stärkande även borde åvägabringas en mera enhetlig reglering av personalens löner. Ifråga örn framgångssättet härvid synes viss ledning vara att hämta från den anordning, som tillämpas vid vissa kommunala skoltyper och enligt vilken i författning fastställts såväl grunderna för statsbidrag till ifrågavarande skolor som lönerna för olika kategorier av lärare.

En anordning, varigenom staten fastställer lönevillkoren vid en principiellt kommunal institution, till vilken statsbidrag utgår, har sålunda redan prövats på ett område av det allmännas verksamhet. Med hänsyn härtill synes tillämpningen av en liknande anordning även ifråga örn den offentliga arbetsförmedlingen ingalunda otänkbar. En sådan anordning på detta område synes i själva verket framstå såsom en naturlig konsekvens av dels den befogenhet

Kungl. Maj:ts proposition nr JfQ.

att pröva anstaltsstyrelsernas val av föreståndare, som lagförslaget inrymmer åt tillsynsmyndigheten, och dels bestämmelsen att staten alltid svarar för viss del av lönekostnaden. Erinras må också i detta sammanhang, att det här rör sig örn en verksamhet, vars upprätthållande och ändamålsenliga bedrivande förutsattes ej endast i åtskilliga författningar utan även i den konvention angående arbetsförmedling för sjömän, för vars tillämpning i Sverige statsmakterna genom ratifikation iklätt sig ansvar.

Det kan med hänsyn till det nu anförda ifrågasättas, örn ej lagförslaget borde kompletteras med en bestämmelse, som tillerkänner Kungl. Maj:t befogenhet utfärda författningsföreskrifter angående avlöning åt arbetsförmedlingsanstalternas fasta personal. Möjlighet skulle härigenom skapas att enhetligt reglera ifrågavarande personals löner och ålderstillägg samt även ordna pensionsfrågan på i stort sett likartat sätt sorn skett vid ovanberörda skolor, låt vara med väsentligt lägre och varierande procentsatser för statsbidraget.

Det nu framförda spörsmålet är otvivelaktigt av vittutseende art. Det rör sig här örn en tjänstemannagrupp av närmare 300 personer, av vilka inemot hälften äro helt sysselsatta och för sin utkomst väsentligen beroende av sin arbetsförmedlingstjänst. Det ligger därför i sakens natur, att realiserandet av önskemålen måste förorsaka icke helt obetydliga kostnadsökningar. Några närmare beräkningar i sådant avseende eller mera ingående överväganden angående de närmare formerna för en sådan generell reglering hava på grund av den knappa tid, som stått till förfogande, icke företagits. Med hänsyn till den betydelse för arbetsförmedlingsverksamheten överhuvud, som måste tillmätas ifrågavarande spörsmål, har socialstyrelsen emellertid ansett sig icke kunna underlåta att i förevarande sammanhang framföra ifrågavarande förslag. Anmälas må, att även för det fall, att den nu framförda tanken på enhetlig reglering av anstaltspersonalens anställningsvillkor icke skulle i nu förevarande sammanhang kunna komma till utförande, det ändock torde få anses ofrånkomligt, att ändamålsenliga åtgärder vidtagas med stöd av de möjligheter, statsbidragsbestämmelserna lämna, för att avhjälpa de mest i ögonen fallande ojämnheterna ifråga örn löneläget för arbetsförmedlingens personal.

Huru stor bleve genom en sålunda förordad omorganisation och med de i propositionen angivna statsbidragsbestämmelserna ökningen i förhållande till de nuvarande kostnaderna a) för staten samt b) för landstingen och de städer, som icke deltaga i landsting?

I efterföljande sammanställning lämnas uppgifter örn kostnaderna år 1932 för arbetsförmedlingen inom de områden, som efter lagförslagets antagande synas komma att bliva gällande för olika anstalter, med angivande tillika av storleken av det statsbidrag, som för nämnda år utgått. Till jämförelse härmed lämnas uppgift å de beräknade kostnaderna efter genomförande av de önskemål ifråga örn anstalternas utbyggnad och förstärkande i övrigt, som framförts av anstaltsstyrelserna och av dessa betecknats såsom ett första utbyggnadsstadium. Vidare har en beräkning gjorts angående de belopp, varmed statsbidrag lägst skulle utgå för sistnämnda kostnader vid tillämpning av lagförslagets statsbidragsbestämmelser.

Såsom framgår av sammanställningen skulle sammanlagda kostnaderna vid en utbyggnad av arbetsförmedlingen i enlighet med anstaltsstyrelsernas förslag öka från 1,119,300 kronor år 1932 till 1,412,850 kronor. Med tillämpning av lagförslagets statsbidragsbestämmelser skulle därvid statsbidraget öka från 258,000 kronor år 1932 till lägst 752,950 kronor. Vid beräknandet av sistnämnda belopp har man utgått från att möjligheten att bevilja högre statsbidrag än vad som motsvarar halva kostnaden icke utnyttjats. Skulle denna

40 Kungl. Maj:ts proposition nr ho.

möjlighet tillämpas enligt ungefärligen samma normer, som nu gälla ifråga om statsbidrag till specialanordningar, skulle statsbidragsbeloppet öka till omkring 820,100 kronor.

Såsom framgår av det förut anförda torde man emellertid få räkna med att arbetsförmedlingens utbyggnad och förstärkande under de närmaste åren icke kommer att äga rum i den fulla utsträckning, som från anstaltsstyrelsernas sida förutsatts. Örn man här uppskattningsvis räknar med tillkomsten av ett 20-tal nya avdelningskontor samt ett 20-tal fasta ombud och i övrigt någon förstärkning av de redan befintliga organens personal samt förbättring av dennas löneställning på vissa håll, torde den sammanlagda kostnaden för arbetsförmedlingsorganisationen efter en sådan utveckling kunna anslås till cirka 1,328,000 kronor, varför i statsbidrag skulle med tillämpning av lagförslagets statsbidragsbestämmelser kunna beräknas lägst 709,000 kronor.

Örn primärkommunerna som regel åläggas att svara för lokaler med värme och lyse, skulle förestående å staten, landstingen och ej i landsting deltagande städer fördelade totalkostnader minskas med cirka 131,000 kronor och det sammanlagda statsbidraget med omkring 65,000 kronor.

Anses den sålunda beräknade kostnadsökningen så stor, att på grund härav de föreslagna statsbidrag sbestämmelserna böra i något avseende ändras, och i så fall huru?

De beräkningar, som gjorts i det föregående, torde giva vid handen, att den ökade kostnad för arbetsförmedlingen i dess helhet, som är att emotse vid ge-

Kungl. Majlis proposition nr 40.

nomförande av den ifrågasatta lagen utan samband med införandet av arbetslöshetsförsäkring, om ock avsevärd dock ej kan anses vara i och för sig oöverkomlig. Av tillämpningen av de föreslagna statsbidragsbestämmelserna skulle emellertid följa, att ej blott denna kostnadsökning utan även en mycket betydande del av de kostnader, som nu bestridas av olika kommunala myndigheter, överfördes å staten. En på så sätt ändrad kostnadsfördelning, som kunde anses påkallad för möjliggörande av en utbyggnad av arbetsförmedlingen till sådana mått, som erfordrades för fyllande av organisationens uppgifter med avseende å arbetslöshetsförsäkring, kan knappast anses vara skälig, när en dylik, mera avsevärd utbyggnad icke längre ifrågasättes. Det kan befaras, att den besparing för de kommunala myndigheterna, som tillämpningen av de ifrågasatta statsbidragsbestämmelserna skulle medföra, därest arbetslöshetsförsäkring nu icke kommer till stånd, ej alltid skulle komma att av dem tagas i betraktande, örn fråga sedermera uppkomme att i samband med arbetslöshetsförsäkring ikläda sig de därvid erforderliga betydande kostnadsökningarna.

Med hänsyn till det nu anförda torde det få anses välbetänkt, att de föreslagna statsbidragsbestämmelserna modifieras förslagsvis på sådant sätt, att för utgifter, som avses i lagförslagets 10 §, 3 morn., statsbidrag må utgå med en tredjedel av det utgivna beloppet, med befogenhet för Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Majit bestämmer att, där så med hänsyn till särskilt förhållande prövas skäligt, förordna, att statsbidraget må utgå med större andel än en tredjedel. För utgifter, som föranletts av i andra stycket av samma moment avsedda specialanordningar, bör möjlighet stå öppen för tillsynsmyndigheten att utanordna större statsbidrag än som motsvarar en tredjedel av de ifrågavarande utgifterna. I överensstämmelse med vad ovan ifrågasatts, borde därjämte kommun, där organ för arbetsförmedlingen finnes anordnad, åläggas skyldighet att kostnadsfritt upplåta lokal nied värme och lyse.

De sålunda ifrågasatta ändringarna i lagförslagets statsbidragsbestämmelser ha synts påkallade av de mycket olikartade förhållanden, som göra sig gällande inom de skilda arbetsförmedlingsområdena. Med hänsyn till dessa ojämnheter har det synts önskligt, att storleken av det statsbidrag, som enligt den generella bestämmelsen skall utgå, begränsas men att samtidigt möjligheten vidgas att, där särskilda förhållanden göra sig gällande, bevilja högre statsbidrag. Endast härigenom torde kunna undvikas, att tillämpningen av de nya statsbidragsbestämmelserna skulle inom vissa områden föranleda avsevärda utgiftsökningar för landstinget med hänsyn till dels behövligheten av arbetsförmedlingsorganisationens utbyggnad inom området och dels möjligen framkommande obenägenhet från hushållningssällskap och kommuner att längre lämna bidrag till arbetsförmedlingen, medan samtidigt inom andra områden, där arbetsförmedlingen redan nu är i stort sett tillfredsställande ordnad, en avsevärd besparing skulle uppkomma för vederbörande anslagsbeviljande kommunala myndighet. Framhållas må, att den möjlighet till förhöjt statsbidrag, som förutses i lagförslaget, begränsar sig till att avse sådana fall, där särskild anordning vidtagits för förmedling av arbete inom viss verksamhetsgren eller åt visst slag av arbetssökande eller för underlättande av yrkesval och för arbetsanvisning åt ungdom. Då dylika specialanordningar enligt sakens natur äro mest utvecklade inom sistnämnda områden och endast sparsamt förekomma vid andra anstalter, följer härav, att ifrågavarande möjlighet att differentiera statsbidraget icke lämnar tillräckligt utrymme för åvägabringande av en önsklig utjämning.

Enligt lagförslagets statsbidragsbestämmelser ankommer det på Kungl. Majit att, där så med hänsyn till särskilt förhållande prövas skäligt, förordna, att de med specialanordningar förenade kostnaderna skola till mer än hälften ersättas av statsmedel. Enligt vad ovan ifrågasatts, skulle prövningen av frå-

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 40

gor om förhöjt allmänt statsbidrag ankomma på Kungl. Majit eller den myndighet .Kungl. Majit bestämmer. Frågor örn förhöjt statsbidrag för specialanordningar skulle däremot avgöras av tillsynsmyndigheten. Redan enligt nuvarande ordning äger socialstyrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet ganska vidsträckt befogenhet att bestämma örn storleken av det till varje särskild anstalt utgående statsbidraget. Erfarenheten har givit vid handen, att betydande fördelar äro förenade med en sådan anordning. Påpekas må endast, att tillsynsmyndighetens mening ofta på ett tidigt stadium inhämtas rörande planerade åtgärder för arbetsförmedlingens utvidgning och förstärkande och att därvid för utförandet av sådana planer är av väsentlig betydelse, att besked redan på detta stadium kunna erhållas örn det statsbidrag för de ifrågasatta åtgärderna, varmed man kan räkna. Det torde ligga i öppen dag, att tillsynsmyndighetens möjligheter att verka för erforderliga förbättringar och utvidgningar på arbetsförmedlingens område högst väsentligt skulle försvagas, örn Kungl. Majit skulle förbehålla sig avgörandet rörande förhöjt statsbidrag i varje dylikt särskilt fall. Härav skulle också föranledas ej oväsentligt expeditionsarbete för såväl socialdepartementet som socialstyrelsen.

Med tillämpning av på nu ifrågasatt sätt ändrade statsbidragsbestämmelser skulle utgifterna för arbetsförmedlingen vid ett första utbyggnadsstadium, sammanlagt cirka 1,328,000 kronor, kunna beräknas fördela sig med lägst 429,420 kronor på staten och högst 898.580 kronor på kommunala myndigheter. Sistnämnda belopp skulle fördela sig med 391,395 kronor på de fem ej i landsting deltagande städerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg, som nu upprätthålla självständiga anstalter, med 384,966 kronor på landstingen samt med 122,219 kronor på kommuner, som deltaga i landsting, vilka sistnämnda utgifter hänföra sig till lokalkostnader. Örn man räknar med förhöjt statsbidrag för specialanordningar ävensom förhöjda generella statsbidrag i vissa fall, torde statens bidrag till arbetsförmedlingen kunna uppskattas till sammanlagt 580,000 kronor, varvid på kommunala myndigheter skulle komma sammanlagt omkring 748,000 kronor.

I efterföljande sammanställning har en beräkning, med utgångspunkt från arbetsförmedlingens faktiska utgifter år 1932 samt vid en första utbyggnad dels i enlighet med anstaltsstyrelsernas förslag och dels enligt ovan modifierade beräkning, gjorts över utgifternas fördelning på olika bidragsgivare med tilllämpning av olika i det föregående diskuterade statsbidragsbestämmelser. Till sammanställningen må anmärkas, att man beträffande fördelningen å olika bidragsgivare utgått från arbetsförmedlingens utgifter men att för år 1932 de faktiskt utgående bidragen d. v. s. arbetsförmedlingens inkomster lagts till grund. Påpekas må också, att utgifterna för städerna Malmö och Gävle, vilka enligt vad ovan förutsetts skulle komma att med vederbörande landsting upprätthålla gemensamma anstalter, hänförts till de på landstingen fallande kostnaderna. Vid beräkningarna har hänsyn icke tagits till möjligheten, att högre statsbidrag kunna i särskilda fall beviljas enligt de olika ifrågasatta statsbidragsbestämmelserna, varför statens utgifter äro beräknade till minimibelopp.

Såsom nyss framhållits äro de belopp, vartill statsbidragen ovan upptagits, minimibelopp. Man torde få räkna med att dessa belopp i praktiken skulle komma att ökas rätt avsevärt genom medgivande av förhöjda statsbidrag för specialanordningar. Enligt socialstyrelsens förslag till statsbidragsbestämmelser skulle också förhöjda generella statsbidrag kunna utgå i vissa fall. Dessa ökningar i statsbidragens totalbelopp skulle motsvaras av minskade utgifter för landstingen och städer, som ej deltaga i landsting.

Vad särskilt landstingens utgifter beträffar hava dessa här ovan beräknats under förutsättning att nu utgående bidrag från hushållningssällskap och kom-

Kungl. Majlis proposition nr hO.

1932 års utgifter, fördelade:

enl. nuvarande bestämmelser.......

enl. propositionens bestämmelser.....

enl. Socialstyrelsens förslag.......

Beräknade utgifter efter utbyggnad enligt anstaltsstyrelsernas förslag, fördelade:

enl. propositionens bestämmelser.....

enl. Socialstyrelsens förslag.......

Beräknade utgifter efter utbyggnad enligt sannolikhetsberäkning, fördelade:

enl. propositionens bestämmelser.....

enl. Socialstyrelsens förslag.......

muner skulle komma att indragas, dock att i enlighet med socialstyrelsens förslag kommunerna skulle svara för lokalkostnaderna. Då det ej synes _ osannolikt, att även efter genomförandet av en lag av ifrågasatt innehåll i vissa fall kommunala bidrag skulle komma att lämnas, torde också härav någon minskning i de sålunda beräknade utgifterna för landstingen kunna förutses.

Vilka ändringar böra i så fall (örn den ifrågasatta omorganisationen genomföres utan samband med anordnande av arbetslöshetsförsäkring) vidtagas i den i propositionen föreslagna lagtexten?

Bland ändringar i den i prop. nr 213 innefattade lagtexten, som under här gällande förutsättning, nämligen att arbetslöshetsförsäkring nu icke anordnas, torde få anses påkallade, må framhållas viss ändring i 8 §, i vilken arbetslöshetsförsäkring direkt åberopas. Vidare hava i det föregående framförts önskemål beträffande vissa ändrade grunder för statsbidrag samt skyldighet för kommuner att upplåta lokaler för arbetsförmedlingskontor. För tillgodoseende av dessa önskemål skulle erfordras vissa ändringar i lagtexten. I visst avseende torde därjämte av socialstyrelsen i förenämnda yttrande den 6 mars 1933 påyrkad ändring i lagtexten nu böra tillgodoses. T övrigt torde lagtexten kunna bibehållas i oförändrat skick. De sålunda ifrågasatta ändringarna angivas här nedan under respektive paragrafbeteckningar.

Därav täckas genom bidrag från

1 §-

Såsom socialstyrelsen i sitt förut åberopade yttrande den 6 mars 1933 framhållit, torde det få anses vara av visst värde, att påbudet i första styckets första mening kompletteras med en bestämmelse, som angiver, att påbudets förverkligande skall ske ej endast »i enlighet med bestämmelserna i denna lag» utan även på tillfredsställande sätt.

Såsom förut anmärkts torde sådana fall kunna förutses, där en anstalt åtager sig att svara för viss arbetsförmedlingsuppgift inom en annan anstalts administrativa område. Någon särskild bestämmelse i lagen torde icke härav påkallas, men torde måhända i motiveringen böra framhållas, att hinder icke möter mot träffande av överenskommelse mellan tvenne anstalter örn sådan anordning.

1 Beloppet avser här inkomster och inkluderar jämväl räntor, upptagna lån m. m. samt bidrag från hushållningssällskap örn sammanlagt 17,7353 kronor.

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

8 §.

Under den här gällande förutsättningen, nämligen att arbetslöshetsförsäkring nu icke anordnas, synes sista stycket böra utgå. I stället torde böra införas ett nytt stycke, innefattande förpliktelse för arbetsförmedlingsanstalt att, i den mån dess medverkan därvid påkallas, biträda vid handhavandet av statlig social försäkrings- och understödsverksamhet.

10 §.

I 3 mom. torde i enlighet med den i det föregående härför anförda motiveringen böra vidtagas ändringar till förslagsvis följande lydelse:

»För andra utgifter än sådana, som i 1 och 2 mom. avses eller som hänföra sig till bestridande av kostnader för lokal och deras uppvärmning och belysning, äger arbetsförmedlingsanstalt, i den mån utgifterna kunna anses hava varit av behovet påkallade, av statsmedel åtnjuta ersättning med en tredjedel av det utgivna beloppet. Där så med hänsyn till särskilt förhållande vid viss arbetsförmedlingsanstalt prövas skäligt, må Konungen eller den myndighet, Konungen bestämmer, medgiva, att sådan anstalts utgifter må till mer än en tredjedel ersättas av statsmedel.

Skulle för förmedling av arbete inom viss verksamhetsgren eller åt visst slag av arbetssökande särskild anordning finnas påkallad vid arbetsförmedlingsanstalt, äger socialstyrelsen, där den så prövar skäligt, besluta, att de med anordningen förenade kostnaderna skola till mer än en tredjedel ersättas av statsmedel. Lag samma----— åt ungdom.»

Såsom särskild paragraf torde vidare på lämpligt ställe i lagen böra införas bestämmelse, innefattande skyldighet för kommun, som är belägen inom arbetsförmedlingsanstalts administrativa område, att därest anstaltens huvudkontor eller avdelningskontor finnes anordnat inom kommunen, utan ersättning tillhandahålla för kontoret lokal av tillfredsställande beskaffenhet samt svara för de med lokalens uppvärmning och belysning förenade utgifterna.

Slutligen må erinras örn i det föregående framförd tanke på generell reglering av arbetsförmedlingspersonalens löneställning. För genomförandet av denna tanke skulle bliva erforderligt, att i lagen en särskild paragraf infördes, innefattande befogenhet för Kungl. Majit att utfärda författningsföreskrifter angående avlöning åt tjänstemän vid arbetsförmedlingsanstalterna.

GUNNAR HUSS.

Carl Öhr. Schmidt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4o.

45 Bilaga B.

Stockholm deri 2 januari 1934.

P. M.

angående hyreskostnadernas utgörande Tid den offentliga arbetsförmedlingen år 1932.

Av de under år 1932 i funktion varande 36 huvudkontoren ha 29 helt fått sina lokalkostnader täckta genom bidrag från vederbörande kommuner, antingen genom kontanta medel eller genom upplåtelse av fria lokaler. Ifråga örn de 7 återstående ha landstingen i Stockholms och Östergötlands län helt svarat för sina kontorskostnader. Bidragen från städerna Kalmar, Skövde och örebro ha till väsentlig del räckt till för att täcka resp. huvudkontors hyresutgifter, medan Falun och Umeå stad bidragit med resp. 1,000 och 600 av erforderliga 1,600 och 1,575 kronor.

Av de 100 avdelningskontoren ha 36 disponerat lokaler, fritt upplåtna eller förhyrda. I 27 fall av dessa ha kommunerna helt svarat för utgifterna. I Vänersborg, där hyreskostnaden var 800 kronor, bidrog staden med 500. övriga 8 orter åtnjöto icke något kommunalt bidrag; hyreskostnaderna voro dock i allmänhet låga och överstego endast i ett fall 225 kronor.

För de återstående 64 avdelningskontoren svarade föreståndarna själva, i det att med deras löneförmåner förenats skyldighet att fritt tillhandahålla lokaler. Emellertid lämnade även härvidlag 32 kommuner kontanta bidrag, som i det stora hela torde kunna anses svara mot de upplåtna lokalernas hyresvärde.

V. PERSONNE.