angående åtgärder till ut¬ veckling av ofullständiga jordbruk

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

1 Nr 69.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående åtgärder till utveckling av ofullständiga jordbruk; given Stockholms slott den 26 januari 1934.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av hilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 januari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:

I skrivelse den 23 maj 1930, nr 276, anhöll riksdagen, bland annat, att Kungl. Majit ville verkställa utredning angående de ytterligare åtgärder, som kunde anses ägnade att främja utökandet av ofullständiga jordbruk. Verkställandet av denna utredning har uppdragits åt sociala jordutredningen, som den 27 oktober 1933 avgivit betänkande med förslag till åtgärder för att främja komplettering av ofullständiga jordbruk (st. off. utr. 1933: 33). I betänkandet hava i angivna syfte föreslagits vissa ändringar i gällande författningar rörande den statsunderstödda egnahemsverksamheten, varjämte gjorts vissa allmänna uttalanden i avseende å rikligare anslag för hithörande ändamål, över betänkandet har infordrat utlåtande den 10 januari 1934 avgivits av statens egnahemsstyrelse, som därvid tillika överlämnat yttranden av hushållningssällskapens egnahemsnämnder och vissa arbetarsmåbrukslåneförmedlare.

Bihang till riksdagens protokoll I9.W. 1 sami. Nr 6.9.

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.

I skrivelse den 7 mars 1933, nr 82, anhöll riksdagen, att Kungl. Ma,i:t ville låta föranstalta om utredning, huruvida och i vad man från anslaget till nyodling, betesförbättring och stenröjning å ofullständiga jordbruk bidrag kunde utgå jämväl för jordförbättring genom påförande av mineraljord å myrjord (jordkörning). Efter anbefallning den 7 april 1933 har lantbruksstyrelsen den 3 januari 1934 inkommit med utredning i denna fråga och därvid överlämnat från föreståndaren för centralanstaltens för 1'örsöksväsendet på jordbruksområdet jordbruksavdelning professorn G. Sundelin och svenska mosskulturföreningens föreståndare professorn H. Osvald införskaffade yttranden. Ilen 10 januari 1934 har statens egnahemsstyrelse avgivit infordrat utlåtande i ämnet.

Sociala jordutredningens förslag i fråga om den statsunderstödda egnahemsverksamheten, i vad den avser komplettering av ofidlständiga jordbruk.

Gällande bestämmelser örn den statsunderstödda egnahemsverksamlieten återfinnas huvudsakligen i kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 217) angående allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten (ändrad genom kungörelsen nr 169/1933) 1 samt i kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 218) med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten (ändrad genom kungörelserna nr 249/1932 och 170/1933). Enligt dessa författningar gäller, bland annat, följande.

Den statsunderstödda egnahemsverksamheten utövas, under överinseende av statens egnahemsstyrelse, av hushållningssällskap, kommuner, aktiebolag och föreningar (låneförmedlare).

Hushållningssällskaps egnahemsverksamhet utövas genom av sällskapet inrättad egnahemsnämnd. Hushållningssällskaps egnahemsnämnd skall utse egnahemsombud, i regel ett ombud för värjo kommun inom sällskapets område, med uppgift att biträda nämnden och verka för egnahemsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande och utveckling inom ombudets distrikt. En var kommun äger att välja två representanter, företrädande huvudsakligen den ene de jord- och lånesökandes krets och den andre de jordägandes, att jämte egnahemsombudet bilda kommunjens egna hemskommitté med uppgift att, under egnahemsombudets ordförandeskap, biträda egnahemsnämnden och verka för egnahemsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande och utveckling inom kommunen.

Låneförmedlare kan tilldelas egnahemsstatslån och premielåneanslag.

Egnahemsstatslån är avsett att av låneförmedlare användas för utlämnande av jordbrukslån (egnahemslån för jordbrukslägenheter) och bostadslån (egnahemslån för bostadslägenheter). Såsom en särskild form av jordbrukslån äro att betrakta tilläggslån, som utlämnas för utvidgning eller förbättring av jordbrukslägenhet, som sökanden redan innehar, till ett mera bärkraftigt jordbruk, så ock för bostadslägenhets omläggning till jordbrukslägenhet. Tilläggslån må beviljas under förutsättning, bland annat, att låntagaren innehar antingen ett

1 Se ock propositionen 1934: 42.

3 Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

jordbruk eller amian mindre lägenhet av den art, att han huvudsakligen på grund av jordbrukets eller lägenhetens ringa areal icke av jordbruk kan erhålla erforderlig utkomst, eller ett jordbruk, vars åbyggnad är i behov av örn- eller tillbyggnad, samt att han åsyftar att utvidga eller förbättra lägenheten till större bärkraft i jordbrukshänseende antingen genom förvärv och tillgodogörande av lämplig jord, avsedd att tilläggas lägenheten (tillskottsjord), eller genom företagande av erforderlig ny-, örn- eller tillbyggnad å rägenhcten. För erhållande av tilläggslån förutsättes icke, att sökanden tidigare erhållit annat egnahemslån.

Premielåneanslag är avsett att av låneförmedlare, som beviljas egnahemsstatslån för utlämnande av jordbrukslån, användas för utlämnande av premielån till egnahemslåntagare för nyodlings- och nybyggnadsarbeten å jordbrukslägenheten. Premielån må icke beviljas annan egnahemslåntagare än den, som åsyftar att genom nyodling och nybyggnad bilda ett helt och hållet nytt jordbruk eller att genom mera väsentligt nyodlings-, byggnads- eller grundförbättringsarbete i avsevärd mån förbättra eller utvidga den med jordbrukslånet förvärvade eller med tilläggslånet utvidgade lägenheten och som för sådant ändamål är i behov av understöd. Ä premielån erlägges ej ränta. Utbekommet premielån anses guldet, då låneförmedlaren finner arbetena vara inom föreskriven tid vederbörligen utförda.

Jordbrukslån och bostadslån samt tilläggslån utgå ur egnahemslånefonden. I sammanhang med anvisande av erforderliga kapitalökningsanslag för nämnda fond fastställer riksdagen utlåningsbeloppet för varje kalenderår samt bestämmer fördelningen av detta belopp på egnahemslån för jordbrukslägenheter och på egnahemslån för bostadslägenheter, med rätt dock för Kungl. Maj:t att, därest förhållandena skulle därtill giva anledning oell i den mån så utan förfång för lånerörelsen för jordbruksändamål kan ske, för bostadslägenheter taga i anspråk större belopp än det härför bestämda. För jordbrukslån och bostadslån gälla olika ränte- och återbetalningsvillkor. Huru stor del av det för jordbrukslägenheter bestämda beloppet, som må utgå till tilläggslån, är icke på förhand bestämt. För tilläggslånen gälla samma ränte- och återbetalningsvillkor som för jordbrukslånen i övrigt. Premielånen utlämnas från av riksdagen under nionde huvudtiteln anvisat anslag för utlämnande av premielån till egnahemslåntagare för nyodlings- och nybyggnadsarbeten.

För utlämnande av arbetarsmåbrukslån (kungörelsen nr 331/1933) finnas inom åtskilliga kommuner i de delar av landet, där denna verksamhet bedrives, inrättade arbetar småbruks nämn der. Där ifrågavarande verksamhet är av mindre omfattning, handhaves den i stället av kommunalnämnden. Arbetarsmåbruksnämnden skall bestå av tre av kommunalfullmäktige eller, där kommunalfullmäktige ej finnas, av kommunalstämma utsedda ledamöter, jämte lika antal suppleanter. Till ledamö ter och suppleanter böra utses för uppdraget lämpliga och sakkunniga personer inom kommunen, företrädande de lånesökandes och den jordbrukande befolkningens intressen ävensom kommunala synpunkter. Där-

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

jämte bör tillses, att någon av ledamöterna är förtrogen med den statsunderstödda egnahemsverksambeten. Erinras må, att Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition, utgifter för kapitalökning, bil. 7, punkten 24, föreslagit utsträckning av arbetarsmåbruksverksamheten till att omfatta hela landet.

Sociala jordutredningen har i sitt betänkande lämnat en redogörelse för den efterfrågan, som under de senaste åren förekommit beträffande tilläggslån och premielån. Ur denna redogörelse må följande meddelas.

Tilläggslån åren 1929—1932.

Sökta och beviljade premielån åren 1930—1933.

Användningen av premielån åren 1923—1932.

1 Från och med den 1 juli 1932 jämväl större ombyggnad av bostadshus.

5 Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

Sociala jordutredningen har vidare anfört huvudsakligen följande.

I vårt land funnes enligt senaste statistik, som avsåge år 1927, ungefär 120,000 jordbrukslägenheten där åkerarealen icke överstege 2 hektar, ungefär 117,000 lägenheter, där arealen odlad jord växlade mellan 2 och 5 hektar, samt ungefär 94,000 lägenheter med en åkerareal mellan 5 och 10 hektar. Givetvis kunde icke alla dessa lägenheter rubriceras såsom ofullständiga jordbruk. Man kunde emellertid utgå från, att dylika jordbruk i vårt land funnes i avsevärd omfattning.

Strävandena att befrämja de ofullständiga jordbrukens utveckling till verklig bärkraft borde på allt sätt understödjas. Såsom 1925 års kolonisationssakkunniga erinrat vore det ekonomiska utbytet av de alltför små jordbruken i många fall mindre tillfredsställande i förräntningshänseende. Åtskilliga av de olägenheter, som kunde vara förenade med alltför små jordbruk, bortfölle vid något större och mera bärkraftiga jordbruk; bättre proportion erhölles mellan byggnadskapitalet och jordvärdet, dragarfrågan kunde ordnas på ett ekonomiskt lämpligare sätt och jordbruksredskapen kunde bättre utnyttjas.

Staten hade gjort avsevärda uppoffringar för främjandet av tilläggskolonisationen. Komplettering av ofullständiga jordbruk genom tillläggskolonisation hade dock dittills ägt rum i mycket ringa omfattning. Vad anginge de ofullständiga jordbruk, som utgjordes av med egnahemslån icke belånade lägenheter och som torde bilda flertalet av sådana jordbruk, hade under de fyra åren 1929—1932, för vilka statistik förelåge, tillläggslån för förvärv av tillskottsjord förekommit i tillhopa allenast 59 fall eller i medeltal omkring 15 fall örn året. Något talrikare vore de fall, tillhopa 390, då komplettering Tinder dessa år ägt rum i fråga örn egnahemsbelånade lägenheter.

Orsaken till att tilläggskolonisation icke förekommit i större utsträckning kunde icke med bestämdhet angivas. Med all sannolikhet hade den nuvarande jordbrukskrisen föranlett en viss återhållsamhet hos de små jordbrukarna i fråga örn utvidgning av deras jordbruk genom tillköp av jord. Bristen nå kontanta medel att gälda den del av köpeskillingen, för vilken lån icke kunde erhållas, hade naturligen också verkat hämmande. En bidragande orsak hade emellertid säkerligen varit okunnighet hos småbrukarna örn de möjligheter, som förelåge för dem att erhålla lån. En viss svaghet i den lokala organisationen syntes även hava inverkat.

Av ej mindre vikt än komplettering av en ofullständig fastighet genom tillköp av jord vore den verksamhet, som gåve lägenheten större avkastningsförmåga genom nyodling, förbättring av åkerjord och andra ägoslag samt av nödiga byggnader. Beträffande premiclåneanslaget samt anslaget för nyodling, betesförbättring och stenröjning hade också en avsevärd efterfrågan ägt rum. Såväl premielånen som anslagen till nyodling m. m. kunde användas icke blott vid sådan komplettering, som av-

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

sage att på ett mera effektivt sätt utnyttja redan inneliavd jord, utan även vid tilläggskolonisation. För sistnämnda ändamål syntes emellertid lånen och anslagen hava använts endast i mindre omfattning.

Då det gällde att undersöka vilka möjligheter, som förelåge för att stimulera kompletteringsverksamheten, syntes det sociala jordutredningen i främsta rummet böra ifrågakomma att ställa den organisation, som ute i bygderna handhade sådan verksamhet. Enligt nu gällande bestämmelser skulle egnaliemsombuden och egnaliemskommittéerna under egnahemsnämnderna verka för att egnahemsrörelsen ändamålsenligt bedreves och utvecklades. Härav följde skyldighet att jämväl handhava verksamheten för komplettering av ofullständiga jordbruk. Vad särskilt egnaliemsombuden anginge hade dessa av naturliga skäl sitt huvudsakliga intresse riktat på verksamheten för nybildning av jordbruksegnahem och bostadsegnahem samt komplettering av ofullständiga egnahemslägenheter. Intresse för komplettering av de lägenheter, som icke vöre bildade med egnahemslån, kunde endast påräknas i andra hand. Tilläggskolonisation hade också under de senaste fyra åren förekommit i vida mindre omfattning beträffande lägenhetei’, som icke tidigare valdt egnahemsbelånade, än vid egnahemsbelånade lägenheter. Enligt sociala jordutredningens mening skulle kompletteringsverksamheten säkerligen i flera delar av vårt land främjas, örn verksamheten bomme att handhavas ute i bygderna av de kommunala organ, som skulle verka för arbetarsmåbruksrörelseu. Av dessa organ — arbetarsmåbruksnämnder och kommunalnämnder — syntes med största sannolikhet kunna påräknas ett levande intresse även för kompletteringsverksamheten både i fråga örn egnahemsbelånade och ieke-egnahemsbelånade lägenheter. Kompletteringsverksamheten måste i själva verket anses vara icke blott ett statligt utan även ett kommunalt spörsmål av stor betydelse. Endast i de fall, där egnahemskommitté inrättats, borde verksamheten handhavas av denna.

I författningstexten borde enligt sociala jordutredningens mening utsägas, att egnaliemsombuden, egnaliemskommittéerna, arbetarsmåbruksnämnderna och kommunalnämnderna skulle vid handhavandet av egnahemsrörelsen tillhandagå den jord- och lånesökande allmänheten med råd och upplysningar, lämna erforderligt biträde vid uppsättande av ansökningar och andra skrifter ävensom medverka vid förhandlingar örn inköp av jord med mera dylikt.

Sociala jordutredningen ville härjämte i detta sammanhang föreslå en bestämmelse av innebörd, att, därest vid den verksamhet, som utövades av nämnda organ för egnahemsrörelsen i orterna, i något fall funnes, att behov förelåge att komplettera ofullständigt jordbruk men att lämplig jord icke kunde erhållas på skäliga villkor, det organ, som gjort denna erfarenhet, borde insända meddelande därom till egnahemsnämnden, vilken borde hava skyldighet att överlämna detsamma jämte eget yttrande till statens

Kungl. Maj:ts proposition nr 69. 7

egnahemsstyrelse. Med denna åtgärd avsåge sociala jordutredningen att för framtiden åstadkomma ett säkrare underlag för bedömandet av frågan, huruvida en sådan åtgärd, som expropriationslagstiftning behövde tillgripas för att skapa förutsättningarna för kompletteringsverksamheten.

Enligt sociala jordutredningens mening borde vidare egnahemslånen för komplettering av ofullständiga jordbruk särskiljas från de egentliga jordbrukslånen och sålunda ett särskilt årsutlåningsbelopp bestämmas för tillläggslån. Dessa senare lån borde också lämpligen benämnas kompletteringslån. Genom särskiljandet på angivna sätt av ifrågavarande lån skulle skapas större reda och överskådlighet beträffande lånerörelsen. Ärsutlåningsbeloppet för kompletteringsverksamheten syntes förslagsvis kunna till en början beräknas till 500,000 kronor. Kungl. Majit borde emellertid tillförsäkras rätt att, därest förhållandena skulle därtill giva anledning, utöver det belopp, som anvisades för kompletteringsverksamhet, taga i anspråk ytterligare medel ur det för jordbrukslån anvisade årsutlåningsbeloppet, i den mån så kunde ske utan förfång för lånerörelsen för jordbruksändamål.

Sociala jordutredningen bade övervägt lämpligheten att föreskriva lägre ränta och fördelaktigare återbetalningsvillkor för kompletteringslån än för jordbrukslån för att såmedelst ytterligare stimulera kompletteringsverksambeten men bade ansett sig icke böra under nuvarande statsfinansiella läge ifrågasätta sådana åtgärder. För kompletteringslån borde alltså enligt sociala jordutredningens mening i fråga örn ränta och amortering tillämpas samma bestämmelser, som gällde örn jordbrukslån.

I fråga örn premielånen syntes det sociala jordutredningen icke föreligga anledning att nu föreslå ändrade grunder. Då emellertid med all sannolikhet en ökad efterfrågan å tillskottsjord komme att föranleda större behov av premielån än vad för närvarande vore fallet, ville sociala jordutredningen ifrågasätta, huruvida premielåneanslaget ej borde åtminstone för de närmaste åren höjas.

Ledamöterna av jordutredningen H. Molander och ll. Sten hava i ett vid betänkandet fogat särskilt yttrande uttalat, att ett expropriationsförfarande syntes böra anordnas för anskaffande av för kompletteringsverksamheten behövlig och lämplig jord.

I de av statens egnahemsstyrelse från egnalinmsnämnderna införskaffade yttrandena hava från flera håll anmärkningar riktats mot förslagen att för den lokala kompletteringsverksamheten anlita de organ, som handhade arbetarsmåbruksrörelsen, och att bestämma ett särskilt utlåningsbelopp för denna verksamhet.

I sistnämnda hänseende har framförts följande erinringar. Förslaget i fråga saknade positivt värde. Redan nu redovisades tilläggslån särskilt i årsrodogörelserna över egnahemsverksamheten och kundo således utan svårighet statistiskt bearbetas ytterligare, i den mån så erfordrades. Förslaget syntes olämpligt, ity att det skulle föranleda onödigt arbete för

Departements-

chefen.

8 Kungl. Martts proposition nr 69.

såval låneförmedlare som egnahemsstyrelsen, statskontoret och Kungl. Majit samt dessutom inskränka låneförmedlarnas nuvarande rörelsefrihet vid användningen av jordbrukslånemedel, en omständighet som ingalunda saknade betydelse med hänsyn till svårigheten att på förhand beräkna lånebehovet för det ena och det andra ändamålet. Enär dessutom ingen skiljaktighet ifråga örn förräntning och amortering 1'örelåge beträffande tilläggslånen och jordbrukslånen och näppeligen bomme att ens för framtiden ifrågasättas, har den föreslagna uppdelningen av årsutlåningsbeloppen bestämt avstyrkts.

Statens egnahemsstyrelse har anfört huvudsakligen följande.

Forslaget att uppdraga handhavandet ute i bygderna av verksamheten för komplettering av ofullständiga jordbruk åt de kommunala organen för den statsunderstödda arbetarsmåbruksverksamheten syntes egnahemsstyrelsen vara mindre lämpligt. Ett önskemål vore emellertid, att kommunerna i allmänhet, tillsatte egnahemskommittéer. Möjligheten att vinna en dylik förstärkning av egnahenisorganisationen kunde tillvaratagas genom hänvändelse till kommunerna att välja kommittérade.

Emot förslaget att i författningstexten utsäga, att ortsorganen borde vid handhavande av egnahemsrörelsen vara vederbörande lägenhetsägare på allt sätt behjälpliga, hade egnahemsstyrelsen icke någon annan erinran an att föreskrifter härom liksom hittills kunde meddelas genom instruktioner och arbetsordningar, därvid uppmaning tillika kunde lämnas till bedrivande av upplysningsverksamhet rörande ifrågakommande hjälpformer. Samma uppfattning ville egnahemsstyrelsen uttala ifråga örn den föreslagna anordningen för vinnande av ett säkrare underlag för bedömande av frågan örn behovet av en expropriationslagstiftning för underlättande av åtkomsten av tillskottsjord.

Det föreslagna avskiljandet från egnahemslånefondens årsutlåningsbelopp av ett särskilt belopp för utlämnande av tilläggslån ingåve egnahemsstyrelsen starka betänkligheter. Stora svårigheter bomme att möta mot en dylik uppdelning på förhand. Egnahemsstyrelsen kunde ej heller finna någon fördel vara vunnen genom ett särskiljande i riksdagens beslut jämväl av årsutlåningsbeloppet för tilläggslån. Ej heller i övrigt kunde styrelsen tillstyrka de föreslagna ändringarna i egnahems författningarna. *

Den av sociala jordutredningen ifrågasatta utvidgningen av den statshjälp, som lämnades i form av premielån, förordades av egnahemsstyrelsen med hänsyn till att anslaget härför städse varit otillräckligt.

Den av sociala jordutredningen verkställda utredningen visar, att de av statsmakterna träffade anordningarna för komplettering av ofullständiga jordbruk, i den mån de bestå i utlämnande av tilläggslån och premielån, icke blivit i önskvärd omfattning kända och utnyttjade. Särskilt gäller detta tilläggslånen, som kunna erhållas även för med egnahemslån icke belånade lägenheter men endast i ringa omfattning tagits i anspråk härför.

9 Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

Sociala jordutredningens förslag, att kompletteringsverksamheten ute i bygderna skulle få handhavas även av de kommunala organ, som verka för arbetarsmåbruksrörelsen, d. v. s. arbetarsmåbruksnämnder och kommunalnämnder, synes mig ägnat att giva större effektivitet åt kompletteringsverksamheten. Några avgörande invändningar häremot, med hänsyn till den allmänna organisationen för den statsunderstödda egnahemsverksamheten, torde icke kunna göras, örn såsom sociala jordutredningen även förutsatt kompletteringsverksamheten, där egnahemskommitté inrättats, förbehålles denna. Jag biträder alltså förslaget i denna del.

Emot jordutredningens förslag, att i författningstexten skulle uttryckligen utsägas, att egnahemsombuden och egnahemskommittéerna samt, i förekommande fall, arbetarsmåbruksnämnderna och kommunalnämnderna skola tillhandagå den jord- och lånesökande allmänheten med råd och upplysningar m. m., kail visserligen, såsom statens egnahemsstyrelse gjort, erinras, att föreskrifter i detta syfte i allmänhet redan meddelats i de för egnahemsorganen utfärdade instruktioner och arbetsordningar. För att giva större eftertryck åt föreskrifterna i detta hänseende torde det emellertid vara lämpligt, att dessa intagas i själva författningstexten. Även i denna del biträder jag sålunda vad jordutredningen föreslagit.

Emellertid har från åtskilliga delar av landet ofta uttalats den meningen, att tilläggskolonisationens ringa omfattning till väsentlig del berodde på svårigheterna att på frivillighetens väg erhålla lämplig jord för de små brukningsdelarnas utökning. För riktigheten av denna uppfattning gåvos åtskilliga belägg i den proposition nr 236/1933, vari Kungl. Majit föreslog utvidgning av rätten att påkalla expropriation av mark att jämväl avse markanskaffning för tilläggskolonisation. Propositionen i fråga vann emellertid ej riksdagens bifall. Ehuru enligt min mening starka skäl alltjämt tala för behovet av rätt till dylik expropriation, synes hemställan hos Kungl. Majit örn framläggande av berörda förslag jämväl för årets riksdag, med hänsyn till riksdagens sålunda intagna ståndpunkt, ej böra göras. Såsom sociala jordutredningen antyder, lärer införskaffandet av upplysningar rörande svårigheter för anskaffande av jord för tilläggskolonisation möjligen kunna säkrare än hittills klarlägga behovet av en oxpropriationslagstiftning för ändamålet.

Jag ansluter mig därför till förslaget örn införande av förut berörda rapportskyldighet för de lokala egnahemsorganen gentemot egnahemsnämnderna och för dessa senare gentemot egnahemsstyrelsen ifråga örn yppad bristande tillgång i den fria marknaden på jord för kompletteringsändamål.

De av mig nu tillstyrkta åtgärderna torde innefatta det väsentliga i sociala jordutredningens förslag. Av mindre saklig vikt äro det ifrågasatta bestämmandet av ett särskilt anslagsbelopp för tilläggslånen och den föreslagna ändrade benämningen å tilläggslånen till kompletteringslån. I

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 09.

anslutning till vad egnahemsstyrelsen anfört finner jag vad sålunda föreslagits åtminstone för närvarande icke böra föranleda några åtgärder.

För genomförande av de av mig tillstyrkta förslagen har, i anslutning till vad sociala jordutredningen härutinnan föreslagit, upprättats ett såsom bilaga till detta protokoll fogat förslag örn ändring av §§ 9 och 10 kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 217). Detta förslag, som torde böra föreläggas riksdagen för godkännande, innebär dels sammanslagning av nuvarande §§ 9 och 10 till en paragraf, benämnd § 9, vari gamla § 9 upptages som mom. 1 och gamla § 10 upptages som mom. 2, samt införande i den nya § 9 av ett nytt mom. 3, dels införande av en ny § 10, dels ock ändring av rubriken till §§ 9 och 10. De ändrade bestämmelserna torde böra träda i kraft å dag, som Kungl. Majit bestämmer. Såsom en följd av berörda ändring i kungörelsen nr 217/1928 torde viss omformulering erfordras av § 6 kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 219) med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten, i vilket hänseende det lärer ankomma å Kungl. Majit att fatta beslut.

Slutligen förutsätter jag, att egnahemsstyrelsen och egnahemsnämnderna genom upplysningsverksamhet verka för utbredande av kännedom örn ifrågavaiande åtgärder för utökandet av ofullständiga jordbruk.

Förslag om utlämnande av statsbidrag för jordförbättring å ofullständiga jordbruk genom påförande av mineraljord på myrjord.

I förenämnda riksdagsskrivelse nr 82/1933 har, på sätt redan angivits, ifrågasatts, att fran anslaget till nyodling, betesförbättring och stenröjning å ofullständiga jordbruk även skulle utlämnas bidrag till jordförbättring genom påförande av mineraljord å myrjord (jordkörning).

Innan jag ingar på den med anledning av riksdagens skrivelse verkställda utredningen, torde jag få redogöra för i ämnet gällande bestämmelser. Dessa återfinnas i kungörelsen den 20 maj 1927 (nr 206) angående statsbidrag till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk (ändrad genom kungörelserna nr 326/1930, 58/1931 och 124/1933) samt innehålla i huvudsak följande.

I syfte att åstadkomma förbättring oell ändamålsenlig utveckling av sådana ofullständiga jordbruk, som på grund av ringa areal åker eller kultiverad betesmark eller på grund därav, att den odlade marken är starkt stenbunden, icke giva brukaren erforderlig utkomst av jordbruket, må statsbidrag, i den mån tillgängligt anslag det medgiver, utlämnas för uppodling till åker av därför lämplig odlingsbar jord (nyodlingsbidrag), för stenröjning å odlad jord (stenröjningsbidrag) eller för rationell beteskultur å icke odlad jord (betesförbättringsbidrag), allt under förutsättning, bland annat, att jordbrukets areal åker, inberäknat i förekommande fall den areal, för vars uppodling till åker statsbidrag ifrågasättes, icke överstiger tio hektar samt att jordbruket icke brukas gemensamt med annat jordbruk av den storlek, att de gemensamt brukade jordbrukens tillhopatagna areal av sådan jord, som nyss nämnts, överstiger tio hektar.

11 Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

Statsbidrag beviljas dea, som brukar fastigheten, evad lian är dess ägare eller ej, och, i sistnämnda fall, oberoende av brukningstidens längd.

Bland dem, som må kunna ifrågakomma till erhållande av statsbidrag, bör företräde givas den, som för sin bärgning är mest i behov av vidgad areal åker eller kultiverad betesmark eller, då fråga är örn stenröjningsbidrag, av åkers befriande från sten, sä ock den, som på grund av svag ekonomi eller av andra orsaker har större svårigheter att upptaga lån ur nyodlingsfonderua och med hänsyn härtill eller av andra anledningar är i mera trängande behov av statsbidrag för ändamålet.

Nyodling sbi drag må kiruna uppgå till högst hälften av den beräknade kostnaden, dock icke till mer än 250 kronor för hektar av den jord, som är avsedd att nyodlas. Vid kostnadsberäkningen upptages kostnaden såväl för själva odlingsarbetet som ock för sådan erforderlig dikning, vartill statsbidrag under form av lån eller anslag förut icke utgått.

Stenröjningsbidrag må kunna uppgå till högst hälften av den beräknade kostnaden, dock icke till mer än 250 kronor för hektar av den areal, som är avsedd att röjas. I kostnad, som nu sagts, inräknas kostnad för brytning och bortförande av sten ävensom, i förekommande fall, för inköp av sprängämne och för borrning.

Betesförbättringsbidrag må kunna uppgå till högst hälften av den beräknade kostnaden, dock icke till mer än 125 kronor för hektar av den för förbättring avsedda arealen. Vid kostnadsberäkningen upptages kostnaden för sådan röjning, som sker genom upprotning av växande träd och buskar, samt för dikning, planering, kalkning och grund gödsling av betesmarken ävensom fröanskaffning och stängseluppsättning, i den mån nämnda åtgärder erfordras för ändamålet och lån eller bidrag av statsmedel icke på annat sätt utgå till täckande av dylik kostnad.

Nyodlings-, stenröjnings- och betesförbättringsbidrag må icke på en gång tilldelas en oell samma person med högre belopp än tillhopa 500 kronor. Utan hinder av att bidrag redan åtnjutits för viss fastighet, må fastigheteus brukare dock kunna ånyo beviljas bidrag, för så vitt i samband med tidigare bidrag för fastigheten föreskriven nyodling, stenröjning eller betesförbättring blivit, i vad på honom beror, utförd samt förut berörda förutsättningar för bidrags erhållande fortfarande äro för handen.

Bidragsverksamheten handhaves av hushållningssällskapen under kontroll av lantbruksstyrelsen.

Lantbruksstyrelsen har först hänvisat till de av styrelsen införskaffade yttrandena.

Professorn G. Sundelin har erinrat, att man sedan lång tid tillbaka sökt åstadkomma jordförbättring genom påförande av mineraljord å myrjord. Utförda försök laide visat, att en dylik åtgärd under vissa betingelser vore ägnad att åstadkomma betydande skördeökningar. I nuvarande situation kunde det emellertid betvivlas, örn en så stor arbetskostnad, som den en lerslagning medförde, kunde vara ekonomiskt försvarlig, övre Norrland möjligen undantaget. Det syntes därför riktigare, att ifrågavarande statsbidrag korinne till användning i sådana fall, där en lerslagning ej finge anses som en nödvändig förutsättning lör företaget.

Professorn II. Os raid har anfört följande:

örn jord flir tili tt ringens värde torde det icke råda mera än en mening. De flesta torvjordar vöre nämligen i sitt naturliga tillstånd lösa och hade en lag volymvikt. Kulturväxterna finge därför endast ett svagt fäste i

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

torv joidon. Lttorkningen i ytlagret kunde ofta bliva besvärande, även om jorden vore relativt fuktig på djupare nivåer. Värmeutstrålningen från ytlagret bleve också på den lösa och torra ytjorden högst avsevärd, vilket gjorde, att kulturväxterna lätt utsattes för köldskador.

Dessa bristfälligheter hos torvjorden kunde till mycket väsentlig del upphävas genom påförande av mineraljord, grus, sand eliel- lera. En dylik jordförbättring med 200—500 kubikmeter per hektar åstadkomme lämpligare fuktighetsförhållanden i torvjorden samt gjorde jorden varmare och fastare, vilket allt medförde en väsentlig ökning av skörden. Fleråriga försök i södra Sverige, bland annat på mosskulturföreningens försöksgård Flahult, hade visat, att en dylik jordförbättring höjde avkastningen från vallarna med 700—1,200 kilogram hö per hektar och år. I andra grödor erhölles skördeökningar av motsvarande storlek. Erfarenheterna från ett flertal av föreningen utlagda mönsterbetesvallar gåve också vid handen, att kreaturen hellre och härdare avbetade de delar av betesvallen, som erhållit jordförbättringsmedel, samt att mjölkavkastningen bleve högre per djur och dag, då djuren vistas å dylikt bete, än då de finge gå på icke jordförbättrad betesvall. Bland nyare av föreningen utförda försök kunde nämnas ett försök, som utförts vid Hasta i Götlunda i Örebro län på en medelmåttigt humifierad starrtorv. Här hade i genomsnitt under en 6-årsperiod erhållits en skördeökning av 1,000 kilogram hö per hektar och år efter en sändning med 200 kubikmeter per hektar. Vid försöksgården Gisselås hade under åren 1925—1929 utförts ett försök med olika stark sändning av myr jorden, i vilket bland annat 200 kubikmeter sand per hektar hade åstadkommit en skördeökning av i runt tal 800 kilogram hö per hektar och år.

Kostnaderna för jordförbättringen hade av mosskulturföreningen fastställts både vid försök på de egna försöksgårdarna och vid ett stort antal demonstrationsförsök i olika delar av landet. Kostnaderna för gruskörningen hade i ^genomsnitt för 20 olika försöksfält i södra Sverige uppgått till omkring 275 kronor per hektar, då den tillförda mineraljorden utgjort 050 kubikmeter per hektar, eller icke fullt 80 öre per kubikmeter. Kostnaderna kunde naturligtvis växla rätt avsevärt beronde på mineraljordens beskaffenhet och dess läge i förhållande till den torvmark, som skulle förbättras. En viktig faktor utgjorde också arbetarnas större eller mindre vana vid dylika arbeten. Vid de nämnda försöken vid Hasta och Gisselås hade kostnaden för jordförbättringen beräknats till ungefär 1 krona per kubikmeter. Örn man utginge från denna siffra, visade det sig. att jordförbättringen bleve till fullo betald och förräntad redan efter 5 till 7 år, även när man endast räknade med skördeökningens mängd och värderade höet till 4 öre per kilogram. Jordförbättringen hade emellertid ett bestående värde, och de skördeökningar, som erhölles under efterföljande år, kunde följaktligen betraktas såsom ren vinst. Härtill vore ytterligare att lägga sådana fördelar som förbättrad kvalité hos de skördade produkterna och minskade kostnader för jordens brukning m. m.

I de södra delarna av vårt land hade särskilt under de senaste 10 å 20 åren nyodling i stor utsträckning ägt rum på de i sig själva lätta och näringsfattiga mossjordarna. Men jordbrukarna hade icke alltid haft möjlighet att företaga en jordförbättring av dessa marker. Många mossodlingar skulle därför vara i behov av jordkörning, och i flertalet fall skulle en dylik åtgärd vara synnerligen väl motiverad ur ekonomisk synpunkt. Även för mellersta Sverige, där dock torvjordarna i genomsnitt kunde sägas

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

vara av en något bättre kvalité, skulle en dylik åtgärd hava sin stora betydelse. Det torde i de flesta fall vara kostnadsskäl, som förhindrade en mera allmän tillämpning av .iordförbättringsmetoden på torvmarkerna i mellersta Sverige. Särskilt kunde torvmarkerna inom Värmland och Dalarna sägas vara i behov av jordkörning. Även i Norrland hade jordförbättringen, såsom av försöken från Gisselås framginge, sin stora betydelse. De vid Gisselås erhållna resultaten hade bekräftats av ett stort antal av mosskulturföreningen utförda försök på andra håll i Norrland. Dessa försök hade också visat, att jordkörningen i viss mån kunde ersätta kalkningen, som på många håll i Norrland försvårades av de stora avstånden från kalkbrott och därav betingade höga fraktkostnader. Genom att torvjordarna bleve varmare, syntes också kväveförrådet i de norrländska torvjordarna bliva mera lättillgängligt efter jordkörning. Likväl hade jordkörningen i många fall fått anstå på de nyodlade torvmarkerna i Norrland. Särskilt de småbrukare, som saknade häst, hade haft svårt att jordköra sina odlingar, då utgifterna för lejd dragkraft ställt sig för dyra.

Statsbidrag till jordförbättring av myrodlingarna hade därför en stor uppgift att fylla, och på många håll skulle dylika bidrag komma att medföra ett bättre resultat av de förut vid odlingsarbetet nedlagda kostnaderna, Genom ett lämpligt avvägt statsbidrag för jordkörning av myrjorden skulle helt visst på många platser betesanläggningarna komma att ske på lämpliga torvmarker istället för, såsom nu ofta skedde, på starkt stenbunna moränjordar, vilka i regel bättre lämpade sig för skogsproduktion. Statsbidragen för jordkörning syntes nämligen böra utgå både för åker och betesvallar.

För att statsbidrag för här ifrågasatta arbeten skulle lämnas, borde givetvis förutsättningarna för åtgärdens lönsamhet vara förhanden. Först och främst borde sålunda krävas, att jorden vore väl avdikad, så att den ej efter jordkörningen bleve vattensjuk, och för det andra borde torvjorden ur fysikalisk och kemisk synpunkt vara sådan, att jordförbättringen åstadkomma en märkbar förbättring i båda dessa hänseenden. Anslag till jordförbättring syntes sålunda näppeligen böra utgå för jordar, som redan av naturen vore tunga och mineralrika.

Sammanfattningsvis kunde anföras, att de ifrågasatta statsbidragen för jordförbättring å myrjord kunde väntas bliva till mycket stort gagn folden med statsmedel understödda verksamheten till höjande av det mindre jordbruket.

Lantbruksstyrelsen har för egen del anfört följande. Av de sakkunnigas yttranden syntes framgå, att jordförbättring genom påförande av mineraljord, grus, sand eller lera endast under vissa förhållanden kunde anses vara ekonomiskt försvarlig och att en noggrann undersökning av förhållandena i varje särskilt fall borde utgöra en nödvändig förutsättning för ett sådant arbetes utförande. Lantbruksstyrelsen ansågo sig knappast kunna förutsätta, att de personer, som hos hushållningssällskapen skulle planlägga åtgärder av detta slag, i allmänhet besutto för sådan undersökning erforderlig sakkunskap. Den enda möjligheten att säkerställa, att ifrågavarande påföring icke skulle med bidrag av statsmedel utföras, där en sådan åtgärd vore onödig eller oekonomisk, vore därför enligt lantbruksstyrelsens förmenande, att åtgärden i varje särskilt fall föreginges av en

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

undersökning genom kos svenska mosskulturföreningen anställda sakkunniga på området. Då emellertid här vore fråga örn åtgärder på ofullständiga jordbruk, där företagen vore av liten omfattning, syntes dock en sådan undersökning icke gärna kunna komma till stånd och skulle för övrigt enligt lantbruksstyrelsens mening för mosskulturföreningen eller den enskilde medföra större omkostnader än som stöde i rimligt förhållande till företagets art. Under sådana förhållanden ansäge sig lantbruksstyrelsen icke kunna tillstyrka, att statsbidrag till förbättring av mossjord genom åtgärder av ifrågavarande slag finge utgå av förenämnda anslag.

Statens egnahemsstyrelse har anfört följande.

Någon säker statistik över den odlade arealen torvjord (moss-, kärrtorv- och myrjord) inom landet torde ej förekomma. Svenska mosskulturföreningen hade för några år sedan uppskattningsvis beräknat densamma till cirka 600,000 hektar, eller cirka 16 procent av landets hela odlade areal, men örn dess förekomst å olika brukningsdelar förelåge inga uppgifter. Då torvjord förekomme företrädesvis i de kargare delarna av landet, där småbruken vore de förhärskande och där de flesta ofullständiga jordbruk förekomme, torde man emellertid kunna antaga, att torvmarker vore tillfinnandes i större utsträckning å de mindre än å de medelstora och större jordbruken. Ett betydande antal egnahemsjordbruk hade bildats med i huvudsak torvjord såsom odlad eller odlingsbar mark.

En i förhållande till arealen fastmarksåker lämpligt avvägd torvjordsareal torde å ett jordbruk, särskilt i skogsbygden, i regel få anses såsom önskvärd, då härigenom merendels ett bättre driftresultat möjliggjordes. En förutsättning härför vore dock, att torvjorden vore välbelägen, av lämplig beskaffenhet, nöjaktigt avdikad, ej för grund och ej alltför mycket utsatt för frost samt att den brukades och sköttes på ett riktigt sätt. Tillgång på odlad torvjord vore på grund av dess relativt lätta och billiga brukning av stor betydelse ej minst för småbrukare, som för sitt jordbruks skötsel i regel hade relativt svaga dragare.

Ofta vore dock den odlade torvjord, som funnes, till större eller mindre del av sådan beskaffenhet, att påföring av mineraljord vore nödvändig för att få den i sådant skick, att den med större fördel kunde brukas. En sådan åtgärd vore emellertid i regel förenad med så dryga kostnader, att en mindre bemedlad jordbrukare sällan såge sig i stånd att utan ekonomiskt bistånd genomföra denna grundförbättring. Ett lämpligt avvägt statsbidrag för ändamålet skulle enligt egnahemsstyrelsens mening utan tvivel för många jordbrukare och särskilt för småbrukare med svag ekonomi bliva av mycket stor betydelse genom det stöd, som de därigenom kunde erhålla för att få åtminstone sina för jordkörning mest behövande odlade torvmarker i ett för växtodling tillfredsställande skick. Dessa jordbrukares utkomstmöjligheter på sina jordbruk skulle säkerligen härigenom i avsevärd grad komma att upp-

Kungl. Majlis proposition nr 69.

hjälpas. Det borde ej heller förbises, att statsbidrag för detta ändamål vore ägnat att i sin mån även lindra arbetslösheten, samtidigt som det skulle bidraga till ökad varaktig utkomst genom jordbrukens förbättring.

Huruvida och i vilka fall påföring av mineraljord på torvjord kunde vara tillrådlig och ekonomiskt försvarbar, vore beroende av flera omständigheter, såsom torvjordens beskaffenhet och djuplek, möjligheten för dess nöjaktiga avdikning, avståndet till för ändamålet lämplig mineraljord och förefintliga förutsättningar för dess transport m. m. Med den oftast mångåriga praktiska erfarenhet och härigenom vunna förmåga att bland annat bedöma olika torvjordars odlingsvärde m. m., som jordbrukskonsulenter och vandringsrättare i allmänhet torde hava, syntes det egnahemsstyrelsen vara obehövligt att för erforderliga undersökningar på platsen, huruvida en jordkörning kunde vara ekonomiskt tillrådlig eller ej, eller för planläggning av en åtgärd av åsyftat slag, anlita särskilda på området utbildade personer, utan torde planläggningen och vad därmed sammanhängde med tillräcklig trygghet kunna anförtros åt hushållningssällskapens konsulenter och vandringsrättare såsom redan vore fallet beträffande liknande planers upprättande för nyodling, betesförbättring och sten röjning.

Då en statlig åtgärd att medelst bidrag i lämplig omfattning jämväl understödja ett enligt egnahemsstyrelsens mening för många jordbrukare så betydelsefullt företag som det ifrågavarande ej ens syntes behöva möta några svårigheter i dess praktiska genomförande, finge egnahemsstyrelsen för sin del tillstyrka, att ifrågasatt statsbidrag finge för ändamålet utgå.

Beträffande de villkor och grunder, efter vilka bidragen borde utgå, ville egnahemsstyrelsen göra följande uttalande:

a) Rörande villkoren:

att jordkörningen befunnes ur ekonomisk synpunkt tillrådlig, varom vederbörande förrättningsman borde avgiva utlåtande;

att sökanden vore i behov av bidrag och kunde förutsättas vara i stånd att genom bidraget genomföra företaget;

att ett företag borde omfatta minst V« hektar;

att torvjord, .sorn därjämte vore i behov av torrläggning, bleve i samband med jordkörningen tillfredsställande torrlagd; samt

att i övrigt i tillämpliga delar borde gälla samma villkor som för bidrag till nyodling, betesförbättring och stenröjning.

b) Rörande bidragens storlek:

att högst halva den beräknade kostnaden för företaget, dock cj mer än 200 kronor per hektar, finge utgå; samt

att i beräknad kostnad finge inräknas kostnad för jordkörning intill 400 kubikmeter per hektar samt för påförda jordens utbredning men ej för dess nedbrukning.

16 Kungl. Majlis proposition nr 69.

Departements-

chefen.

Egnahemsstyrelsen har ifrågasatt, att för jordkörning finge användas visst belopp, minst 100,000 kronor, utöver vad som må beviljas till nyodling, betesförbättring och stenröjning å ofullständiga jordbruk.

Jag förordar egnahemsstyrelsens förslag, att från ifrågavarande anslag må från och med kalenderåret 1935 utlämnas bidrag jämväl till jordförbättring å ofullständiga jordbruk genom påförande av mineraljord på odlad eller för betesändamål kultiverad torvjord (jordkörning). För många innehavare av ofullständiga jordbruk torde ett bättre utnyttjande av deras jord genom åtgärder av angivna art vara ett angeläget önskemål. Användningen av nu avsedda anslag för detta ändamål står helt i överensstämmelse med dess syfte. Lika med egnahemsstyrelsen anser jag hushållningssällskapen äga nödiga förutsättningar att genom sina tjänstemän handhava bidragsverksamheten.

Med avseende å grunderna för bidragen torde egnahemsstyrelsens förslag böra i huvudsak beaktas. Bidragen torde alltså böra uppgå till högst hälften av den beräknade kostnaden, dock ej till mer än 200 kronor för hektar av den för jordförbättring avsedda arealen.

För denna bidragsverksamhet torde för 1935 böra beräknas ett belopp av högst 100,000 kronor. Statsanslag till sagda belopp torde böra få av Kungl. Maj :t beviljas utöver det i årets statsverksproposition, under punkten 105 (stycket 1) av nionde huvudtiteln till bidrags beviljande under sagda kalenderår föreslagna beloppet av 1,200,000 kronor. Härtill bör medgivande av riksdagen inhämtas. Någon höjning av det för budgetåret 1934/1935 till uppförande å riksstaten under nionde huvudtiteln, punkten 105 (stycket 2) avsedda anslaget torde däremot icke med nödvändighet behöva ifrågakomma. Anslaget, som föreslagits hädanefter skola erhålla förslagsanslags natur, torde nämligen, med hänsyn till förefintlig reservation, komma att under första året lämna tillgång till bestridande även av de nu avsedda ytterligare bidragen. Vid bifall till vad jag tillstyrkt torde emellertid anslagets benämning böra ändras till »Nyodling, betesförbättring, stenröjning och jordkörning å ofullständiga jordbruk».

Sedan riksdagen beslutat i frågan örn bidrags utlämnande för ifrågavarande ändamål, torde det få ankomma på Kungl. Majit att genom omarbetning av kungörelsen den 20 maj 1927 (nr 206) meddela nödiga föreskrifter i ämnet.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

1) godkänna de ändringar i de av riksdagen antagna allmänna grunderna för den statsunderstödda egnahemsverksamheten, vilka framgå av det såsom bilaga till detta protokoll fogade förslag om ändrad

17 Kungl. Maj:t8 proposition nr 69.

lydelse av §§ 9 och 10 kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 217);

2) medgiva, att Kungl. Majit må under 1935 bevilja statsanslag intill 100,000 kronor för utlämnande, i huvudsaklig överensstämmelse med av mig tillstyrkt förslag, av statsbidrag till jordförbättring å ofullständiga jordbruk genom påförande av mineraljord på myrjord (jordkörning); börande till följd härav det i årets statsverksproposition under punkten 105 av nionde huvudtiteln äskade extra förslagsanslagets benämning ändras till »Nyodling, betesförbättring, stenröjning och jordkörning å ofullständiga jordbruk».

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet!

Rune Thygesen.

Bihang till riksdagens protokoll 19'14

I sami.

Nr 69.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

Bilaga.

Förslag

om ändrad lydelse av §§ 9 och 10 kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 217) angående allmänna grunder för den statsunderstödda egna- I hemsverksamheten.

Härigenom förordnas, att §§ 9 och 10 kungörelsen den 8 juni 1928 angående allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten samt överskriften till nämnda paragrafer skola hava följande ändrade lydelse:

Egnahemsombud och egnahemskominittéer i kommunerna m. m.

§ 9.

Mom. 1. Hushållningssällskaps egnahemsnämnd skall utse egnahemsombud, i regel ett ombud för varje kommun inom sällskapets område, med uppgift att biträda nämnden och verka för egnahemsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande och utveckling inom ombudets distrikt. Där särskilda skäl sådant betinga, må ombuds distrikt omfatta två eller flera intill varandra liggande kommuner eller ock del av kommun.

Till egnahemsombud bör utses person i orten, som har intresse för egnahemsverksamheten samt besitter för uppdraget goda personliga förutsättningar.

Det ankommer på sällskapet att besluta, huruvida och enligt vilka grunder egnahemsombud må för uppdraget tilldelas ersättning av sällskapet, börande härom meddelade föreskrifter intagas i egnahemsnämndens instruktion.

Mom. 2. En var kommun äge att, genom det organ som utövar kommunens beslutanderätt, välja två representanter, företrädande huvudsakligen den ene de jord- och lånesökandes krets och den andre de jordägandes, att jämte det enligt mom. 1 för kommunen utsedda egnahemsombudet bilda kommunens egnahemskommitté med uppgift att, under egnahemsombudets ordförandeskap, biträda egnahemsnämnden och verka för egnahemsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande och utveckling inom kommunen. Är kommunen delad i två eller flera ombudsdistrikt, må två sådana representanter väljas för vart och ett av kommunens ombudsdistrikt.

Kommun, som valt representanter till egnahemskommitté, har att härom underrätta egnahemsnämnden.

Mom. 3. Kommun, inom vilken egnahemskommitté icke är inrättad, må kunna uppdraga åt kommunens arbetarsmåbruksnämnd eller, där sådan

19 Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

nämnd ej finnes inom kommunen, ät kommunalnämnden att — jämte egnahemsombudet — handhava i mom. 2 avsedda uppgifter i vad angår åtgärder för utveckling av ofullständiga jordbruk.

§ 10.

Egnahemsombud och egnahemskommitté samt nämnd, som erhållit i § 9 mom. 3 omförmält uppdrag, böra tillhandagå den jord- och lånesökande allmänheten med råd och upplysningar, lämna erforderligt biträde vid uppsättande av ansökningar och andra skrifter ävensom medverka vid förhandlingar örn inköp av jord med mera dylikt.

Därest behov att utveckla ofullständigt jordbruk yppas, men lämplig jord icke kan erhållas på skäliga villkor, bör skriftligt meddelande därom av egnahemsombud, egnahemskommitté eller nämnd, som ovan sägs, insändas till egnahemsnämnden, vilken har att överlämna detsamma jämte eget yttrande till egnahemsstyrelsen.

Förestående ändrade bestämmelser träda i kraft den