Doc 1935:238

Kungl. Majda proposition nr 238.

1 Nr 238.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning angående skattefrihet för viss förmån av hyresavdrag; given Stockholms slott den 10 maj 1935.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet för denna dag, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till förordning angående skattefrihet för viss förmån av hyresavdrag.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang tili riksdagens protokoll 1935. 1 sami.

Nr 238.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 238.

Förslag

till

förordning angående skattefrihet för viss förmån av hyres-

avdrag.

Härigenom förordnas att förmån, vilken såsom hyresavdrag tillgodokommer mindre bemedlad, barnrik familj från å riksstaten upplört anslag för främjande av bostadsförsörjning för dylika familjer, ej skall vid tillämpning av kommunalskattelagen och förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt utgöra skattepliktig inkomst.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1936.

Kungl. Majus proposition nr 238.

3 Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10 maj 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför:

I proposition nr 221 innevarande år har Kungl. Majit föreslagit riksdagen, bland annat, att till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer för budgetåret 1935/1936 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 500,000 kronor att utgå i huvudsaklig överensstämmelse med vissa i propositionen närmare angivna grunder. De bidrag, varom här är fråga, skulle i form av s. k. familjebidrag beviljas kommun eller allmännyttigt bostadsföretag för att såsom hyresavdrag tillgodokomma mindre bemedlade familjer med tre eller flera hemmavarande barn i beroende ställning. Det belopp av familjebidrag, som sålunda skulle tillkomma kommun eller bostadsföretag, skulle fastställas preliminärt varje år före hyresårets ingång och beräknas till summan av de på härefter angivet sätt bestämda hyresavdragen. Såsom allmännyttigt bostadsföretag för här avsett syfte skulle kunna erkännas redan bestående eller för ändamålet nybildade bolag, föreningar och stiftelser, som uppfyllde vissa villkor. Enligt dessa villkor skulle företagets delägare vara förhindrade att tillgodogöra sig utdelning m. m. utöver viss gräns samt skulle företaget vara underkastat viss kontroll m. m. Familjebidragen skulle komma vederbörande familjer till godo på det sätt att från de enligt vissa grunder bestämda standardhyrorna för av dem innehavda lägenheter skulle göras procentuella hyresavdrag, uppgående till

30 procent för familj med 3 barn

40 » » » » 4 » samt

50 » » » »5 eller flera barn.

Beträffande av stiftelse ägd fastighet, i vilken hyrorna till följd av donationsmedel väsentligt understege de standardhyror, som kunde erhållas i andra jämförliga fastigheter, skulle andra procenttal för hyresavdragen kunna fastställas.

I yttrande över det förslag, som låg till grund för berörda proposition, hade länsstyrelsen i Uppsala län påpekat, att familjebidraget i beskatt-

4 Kungl. May.ts proposition nr 238.

ni n g sa v seende komme att betraktas som inkomst; ville man undvika detta, borde uttrycklig föreskrift meddelas.

Chefen för socialdepartementet yttrade i sitt anförande till statsrådsprotokollet vid anmälan av frågan örn avlåtande av berörda proposition, att med hänsyn till nämnda påpekande rörande skatteplikt det vid bestämmelsernas definitiva utformning borde tillses, att en dylik eventualitet undvekes.

En inom finansdepartementet vidtagen, närmare undersökning gav emellertid vid handen, att en önskvärd utformning av berörda bestämmelser svårligen kunde erhållas, därest det ej genom uttrycklig föreskrift i skattelagstiftningen gjordes klart, att skattefrihet skall åtnjutas för de belopp, vilka på angivet sätt komma barnrika familjer tillgodo i form av hyresavdrag. I en inom finansdepartementet utarbetad promemoria i ämnet yttrades i sådant avseende, bland annat, följande:

»Frågan, i vad mån beskattning skall ske av bidrag av allmänna medel för olika ändamål, torde i skilda avseenden vara oklar. Vad angår bidrag från det allmänna till enskilda personer, är det emellertid i kommunalskattelagen stadgat, att bidrag med karaktär av fattigvård ej skola beskattas, medan det enligt numera vunnet prejudikat likaledes är fastslaget, att arbetslöshetsunderstöd i form av s. k. kontantunderstöd äro underkastade beskattning såsom inkomst. Örn bidrag av allmänna medel tillfalla juridiska personer för fullgörande av viss uppgift, lärer inkomstbeskattning kunna ifrågakomma åtminstone där fråga är örn periodiska bidrag, men kan å andra sidan fullgörandet av uppgiften stundom medföra motsvarande avdragsrätt, varlör det praktiska slutresultatet ofta lärer kunna bliva, att det allmänna bidraget ej föranleder någon särskild beskattning.

Förutom inkomstbeskattning kan i fråga om allmänna bidrag gåvobeskattning i vissa fall ej anses a priori utesluten. Det torde ej kunna frånkommas, att ett sådant bidrag ofta har den juridiska formen av gåva. I många fall torde emellertid bidragets överlämnande vara förenat med sådana villkor örn utförande av vissa uppgifter, vilka äro hänförliga till statsverksamhetens fullgörande, att någon gåva i verkligheten ej kan anses föreligga. Örn understöd från det allmänna har karaktär av periodisk 'gåva’ till enskild person, synes denna ofta erhålla sådan karaktär, att den bör i beskattningsavseende betraktas såsom inkomst.

Vad det nu föreliggande fallet angår, torde de bidrag, vilka tillfalla vederbörande familjer i form av hyresavdrag, vara att betrakta såsom skattepliktig inkomst. Det ovan omförmälda prejudikatet rörande arbetslöshetsunderstöd lärer undanröja möjliga tvivelsmål i sådant avseende. Att beloppen komma familjen till godo såsom hyresavdrag och ej kontant, lärer i beskattningsavseende ej medföra en olikartad behandling.

Att kommuner, som erhålla bidrag av ifrågavarande slag, ej kunna bliva skattskyldiga för desamma, ligger i sakens natur. Huruvida de allmännyttiga företag, som i första hand erhålla familjebidrag från staten, skola vara skattepliktiga för dessa kan vara i princip mera tvivelaktigt. Vad angår frågan örn gåvoskatt föreligger väl emellertid här ett sådant fall, i vilket med hänsyn till företaget åliggande förpliktelser man ej bör anse bidraget till detsamma hava karaktär av gåva. Örn skatteplikt för inkomst skulle anses i princip föreligga, så lärer i varje fall

5 Kungl. Maj:ts proposition nr 238.

med hänsyn till den förpliktelse, som ålägges vederbörande i samband med bidragens erhållande, någon beskattning av dessa i verkligheten ej uppkomma.

Då, såsom av chefen för socialdepartementet framhållits, medgivande av full skattefrihet i ifrågavarande fall lärer vara av förhållandena påkallat, synes det följaktligen erforderligt, att i en särskild förordning stadgande meddelas, att belopp, som från ifrågavarande anslag komma mindre bemedlade, barnrika familjer till godo såsom hyresavdrag, ej skola hos dessa utgöra skattepliktig inkomst. Något stadgande örn skattefrihet för de företag, som förmedla ifrågavarande understödsverksamhet, synes däremot icke behövligt.»

Vid promemorian var fogat ett förslag till förordning angående skattefrihet för viss förmån av hyresavdrag, enligt vilken förmån, vilken såsom hyresavdrag tillkommer mindre bemedlad, barnrik familj från å riksstaten uppfört anslag för främjande av bostadsförsörjning för dylika familjer, ej skall vid tillämpning av kommunalskattelagen och förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt utgöra skattepliktig inkomst. Förordningen skulle enligt förslaget träda i kraft den 1 januari 1936.

I ett över denna promemoria jämte författningsförslag inhämtat yttrande har kammarrätten anfört i huvudsak följande:

»I fråga örn familjebidragens beskattning hos vederbörande fastighetsägare röjer promemorian en viss oklarhet. Författaren synes tveksam i vad mån skattskyldighet skulle föreligga enligt gällande lag och huruvida i sådan händelse någon ändring därutinnan borde äga rum.

För kammarrätten synes det dock uppenbart, att fastighetsägaren i mån av subjektiv skattskyldighet både bleve och borde bliva objektivt skattskyldig för såväl de från staten mottagna familjebidragen som de av familjerna erlagda hyrorna, vilka båda tillsammans skulle bilda de s. k. standardhyrorna och bleve att taxera som inkomst av fastighet.

Beträffande frågan örn skattskyldighet för hyresavdragen, lärer det vara ofrånkomligt, att med tillämpning av gällande regler dessa avdrag komme att vid mottagarens taxering betraktas såsom periodiska understöd och, då de icke bleve hänförliga till de från skatteplikt uttryckligen undantagna dylika understöd, jämväl tagas till beskattning. Vill man undvika detta, skulle följaktligen erfordras positivt stadgande örn skattefrihet.

För införande av sådan skattefrihet äro icke i promemorian anförda några formliga motiv. Det åberopas endast, dels att chefen för socialdepartementet i ovannämnda proposition (sid. 26) uttalat, att vid den definitiva utformningen av bestämmelserna för anslaget i fråga borde tillses, att beskattning av hyresavdragen undvekes, dels ock att en sådan utformning visat sig svår att erhålla utan föreskrift i skattelagstiftningen om skattefrihet.

De skäl som kunna och böra åberopas för skattefrihet i förevarande avseende äro, efter kammarrättens förmenande, rent praktiska. Örn hyresavdragen bleve beskattade, skulle detta innebära, att stat och kommun i skatteväg toge igen en del av vad som givits i hyresavdrag, varav i sin ordning kunde följa, att avdragen finge i motsvarande mån ökas, vilket allt onekligen innebure en opraktisk och onödig omgång för principens skull.

Departements-

chefen.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 238.

Promemorieförfattaren laar tänkt sig, att den blivande undantagsbestämmelsen skulle lämnas i en särskild författning. Denna form för ändring av en redan bestående författning är alltid förenad med viss risk och besvär för dem som skola tillämpa bestämmelserna och bör i varje fall vara begränsad till lagstiftning av mera tillfällig natur. Då i förevarande fall är fråga örn ett beskattningsobjekt som åsyftas skola förekomma under flera tiotal år framåt, synas goda skäl tala för att inpassa föreskriften örn dess skattefrihet på vederbörligt ställe i gällande skattelag, varvid synas kunna lämpligen komma ifråga anvisningarna till antingen 19 § (såsom punkt 3) eller 32 § (såsom punkt 10) kommunalskattelagen.»

Det inom finansdepartementet utarbetade, till kammarrätten remitterade författningsförslaget har av detta ämbetsverk lämnats utan annan erinran än att det ifrågasatts att införa erforderlig föreskrift rörande skattefrihet för förmån av hyresavdrag i kommunalskattelagen. Med hänsyn till ifrågavarande anslags speciella natur synes mig emellertid anordningen att införa stadgande örn skattefrihet i en särskild förordning vara att föredraga.

Kammarrätten har gjort vissa uttalanden rörande frågan örn beskattning av de kommuner eller stiftelser m. fl., vilka kunna komma att förmedla den ifrågavarande bidragsverksamheten. I den remitterade promemorian har uttalats tvekan örn vad i sådant avseende vore riktigt. I själva verket lära olika betraktelsesätt rörande denna fråga vara möjliga. Det väsentliga synes emellertid vara, att den beskattning, som skulle åkomma ifrågavarande förmedlare, därest ingen understödsverksamhet förekomme, ej bör undergå någon ändring genom denna verksamhet. Såsom förmedlare skulle fungera framför allt kommuner och stiftelser, vilka stundom torde vara att hänföra till fromma stiftelser. Såväl kommuner som fromma stiftelser äro befriade från kommunal inkomstskatt för bland annat inkomst av tjänst och inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet, till vilka kategorier inkomst av statsbidrag, i den mån sådan beskattas, vanligen torde vara att hänföra, men äro skattskyldiga för inkomst av fastighet, i vilken influtna hyror inräknas. Om ej beskattningseffekten genom bidragsverksamheten skall ändras utan inkomst av fastighet redovisas till samma belopp som dessförinnan, synes i varje fall det betraktelsesättet naturligt, att förmedlarna för bostäderna i fråga erhålla full standardhyra. Örn de belopp, som hyresavdragen representera, skola anses utgöra av staten eller av hyresgästerna erlagda hyror kan måhända vara föremål för olika meningar. Kammarrätten har utgått från det förra betraktelsesättet, medan promemorian avfattats från den senare utgångspunkten och berört den möjligheten, att dessutom vissa förmedlare skulle kunna anses skattskyldiga för statsbidragen, i vilket fall dessa emellertid komme att gå i kvittning med de understöd som förmedlaren utgåve till de därtill berättigade familjerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 238.

7 Att ingen beskattning utöver den, som skulle åkomma förmedlaren, örn ingen understödsverksambet förekomme, vid olika betraktelsesätt blir det praktiska resultatet, därom synes ingen meningsskiljaktighet råda.

Jag förordar följaktligen att författningsförslaget i fråga förelägges riksdagen i den form det remitterats till kammarrätten.

Föredraganden hemställer därefter, att förenämnda inom finansdepartementet utarbetade förslag till förordning angående skattefrihet för viss förmån av hyresavdrag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

IJr protokollet:

Elis Lindahl.