angående omlägg¬ ning av skgddshemsverksamheten m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

1 Nr 219.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående omläggning av skgddshemsverksamheten m. m.; given Stockholms slott den 28 februari 1936.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1936.

1 sami,

Nr 219.

m 36 1

2 Kungl. Majus proposition nr 219.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet ä Stockholms slott den 28 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och ecklesiastikdepartementen anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Uti två vid 1932 års riksdag väckta motioner (II: 319 och 320) hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla örn utredning dels huruvida och på vad sätt brottslig ungdom måtte i större utsträckning än för närvarande kunna tillrättaföras utan användande av insättning i uppfostringsanstalt, dels ock angående lämpliga åtgärder i syfte att vid skyddshem för vanartig ungdom vinna mera mångsidig yrkesutbildning och bättre uppdelning av elevmaterialet med hänsyn till ålder, sinnesbeskaffenhet och yrkesintresse.

I skrivelse den 16 juni 1932 (nr 299) anhöll riksdagen, att de med motionerna avsedda frågorna måtte göras till föremål för utredning, samt att för riksdagen måtte framläggas de förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda.

Genom proposition den 9 mars 1934 (nr 212) föreläde Kungl. Maj:t riksdagen förslag till ändrad barnavårds- och ungdomsvårdslagstiftning, vilket förslag i huvudsak vann riksdagens godkännande. Uti vissa av de i detta ärende avgivna yttrandena betonades angelägenheten av särskild vård för sådana i själsligt avseende abnorma individer, vilka icke kunde tillgodogöra sig den fostran och utbildning, som skyddshem eller, därest vederbörande skulle intagas i allmän uppfostringsanstalt, dylik anstalt kunde giva. Jämväl frågan örn utbyggnad av systemet med överflyttning från en anstalt till annan var i samband därmed föremål för uppmärksamhet. I yttrande till statsrådsprotokollet den 23 februari 1934 framhöll jag vid behandlingen av nämnda lagstiftningsärende bland annat, att de förslag till berörda spörsmåls lösning, som framställts i yttrandena, i allmänhet ginge vida utöver det föreliggande ärendet och i varje fall ej kunde förverkligas utan en ingående utredning. En utredning i nämnda hänseenden sammanhängde därjämte med vissa andra spörsmål, framför allt med skyddshemsverksamheten överhuvud samt skyddshemmens organisation, frågor varpå jag i detta sammanhang icke kunde närmare ingå. Ett uppskov med det föreliggande förslaget,

3 Kungl. Majus proposition nr 219.

till dess nämnda delvis vittutseende och svårutredda spörsmål vunnit sin lösning, ansåg jag icke vara lämpligt. I anslutning till ett av socialstyrelsen i ärendet avgivet yttrande förklarade jag mig vara av den meningen, att det klientel, som icke lämpligen kunde intagas i de föreslagna skyddshemmen, tills vidare som ett provisorium borde intagas i eller överflyttas till allmän uppfostringsanstalt. Beträffande överflyttningsinstitutet påpekade jag, att detsamma torde bliva föremål för ytterligare övervägande vid den åsyftade utredningen.

Den 24 juli 1934 erhöll jag Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla högst tre sakkunniga för att inom socialdepartementet biträda med berörda utredning. Jämlikt detta bemyndigande tillkallade jag samma dag ledamoten av riksdagens första kammare, borgmästaren G. T. Ehrnberg, föreståndaren för Stockholms stads skyddshem för gossar å Skrubba A. M. Pehrling och ledamoten av riksdagens andra kammare, folkskolläraren J. J. E. Weijne att såsom sakkunniga inom departementet biträda med ifrågavarande utredning samt uppdrog åt Ehrnberg att vara de sakkunnigas ordförande.

I mitt yttrande till statsrådsprotokollet nämnda dag, angav jag närmare riktlinjer för utredningen. Därvid undantogos frågorna örn brottslig ungdoms tillrättaförande samt örn avskiljande från de allmänna uppfostringsanstalterna av där med stöd av 5 kap. 3 § strafflagen intagna individer, som befinnas vara mer eller mindre abnorma, enär dessa spörsmål och därmed sammanhängande frågor skulle komma under övervägande av de sakkunniga för utredning av vissa reformfrågor å straffsystemets, straffverkställighetens och fångvårdens områden, som tillkallats av chefen för justitiedepartementet.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande hava de sakkunniga haft vissa överläggningar med representanter för skyddshemsverksamheten för såväl gossar som flickor ävensom såsom experter anlitat dels beträffande planläggningen av vården av psykiskt abnorma professorn O. Kinberg, dels ock för utförande av erforderliga ritningar och kostnadsberäkningar till örn- och nybyggnader vid skyddshem arkitekten i järnvägsstyrelsen B. Jonson.

De sakkunniga hava uppdelat sitt betänkande och förslag i två delar för att möjliggöra inhämtande av 1935 års landstings yttranden över förslaget, i vad detsamma berör landstingens befattning med skyddshemmen, vilket utgjorde en förutsättning för att frågan skulle kunna föreläggas innevarande års riksdag. Förra delen av betänkandet, som sålunda huvudsakligen behandlar skyddshemmens organisation, avlämnades den 30 juli 1935 och den senare delen, behandlande, förutom vissa återstående organisationsfrågor, huvudsakligen andra möjliga vårdformer än vård i skyddshem, den 10 december 1935. Sedermera har av professor Kinberg avgivits ett särskilt »utlåtande med förslag till åtgärder rörande vården av själsligt sjuka och abnorma, tillhörande området för samhällets skyddsåtgärder för unga asociala», vilket utlåtande torde få bifogas detta protokoll såsom bilaga.

Över de sakkunnigas förslag hava yttranden avgivits av samtliga länsstyrelser och skyddshemsstyrelser, statens inspektör för fattigvård och barnavård och skyddshemsinspektören, medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen,

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

statskontoret, skolöverstyrelsen, direktionen över allmänna barnhuset, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet. Landstingen hava avgivit yttranden över förra delen och landstingens förvaltningsutskott ävensom barnavårdsförbunden över senare delen av förslaget. Yttrandena från statens inspektör för fattigvård och barnavård, medicinalstyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms län samt styrelserna för skyddshemmet åkerbrukskolonien Hall och skyddshemmen Skarvik och Tallåsen avse även det av professor Kinberg avgivna utlåtandet.

I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, har jag dels under punkten 1, sedan nu förevarande ärende underkastats en förberedande prövning inom socialdepartementet, uttalat, att en omläggning av skyddshemsverksamheten i principiell anslutning till skyddshemssakkunnigas av flertalet hörda myndigheter tillstyrkta förslag borde komma till stånd och i överensstämmelse därmed, utan att dock därvid taga ställning till skyddshemsverksamhetens departementala förläggning, förordat uppförande i departementets personalförteckning under tjänstemän å extra stat av en skyddsliemsinspektör i lönegraden B 27, dels ock under såväl nämnda punkt som punkten 70 angivit min avsikt vara att föreslå Kungl. Maj:t att i särskild proposition framlägga förslag för innevarande års riksdag beträffande den nya organisationen. Jag anhåller nu att få upptaga denna fråga till behandling. Senare framlägger jag förslag örn de lagändringar, som föranledas av den omläggning av skyddshemsverksamheten, som jag här kommer att föreslå.

I. Den nuvarande skyddshemsorganisationen och dess

tillkomst.

Anstalter med ungefär samma uppgifter som våra nuvarande skyddshem funnos väl redan tidigt — de första torde hava tillkommit på 1830- och 1840-talen — men i lag reglerad blev verksamheten först i och med tillkomsten av lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn. Till grund för nämnda lag låg ett den 26 oktober 1899 av särskilda kommitterade avgivet betänkande och förslag angående vanartade och i sedligt avseende försummade barns behandling. Denna kommitté, som tillkommit på hemställan av 1896 års riksdag, hade redan år 1898 avgivit betänkande och förslag angående minderåriga förbrytares behandling, vilket ledde till 1902 års lagstiftning örn tvångsuppfostran.

I överensstämmelse med kommittébetänkandet men i olikhet med den vid 1902 års riksdag framlagda propositionen i ämnet innehöll lagen angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn intet åläggande för landsting och stad, som icke deltager i landsting, att upprätta skyddshem. I lagen vädjades endast till landsting och stadsfullmäktige i nämnda städer att, i den mån sådana hem till erforderligt antal icke kommit till stånd på annan väg, draga försorg örn deras upprättande. I skyddshem skulle enligt nämnda lag i regel intagas barn under 15 år. Barn av olika

5 Kungl. Majus proposition nr 219.

kön fångö ej intagas i samma skyddshem. Hade barn under tiden närmast innan det fyllde 15 år visat synnerligen grov vanart, kunde det intagas i skyddshem, även sedan det uppnått nämnda ålder, dock ej efter fyllda 16 år. Skyddshem skulle stå under ledning av en styrelse och vara försett med ett av Konungen godkänt reglemente. Antalet samtidigt i ett skyddshem intagna barn fick i regel ej utan Konungens medgivande överstiga trettio. Skyddshem borde i fråga örn den där anställda personalen ävensom i andra avseenden vara så anordnat, att varje där intaget barn kunde komma i åtnjutande av den särskilda handledning och vård, som erfordrades för dess uppfostran till gudsfruktan och arbetsduglighet. Inom skyddshem skulle meddelas skolundervisning av det omfång gällande folkskolestadga föreskreve.

Beträffande uppfostringsarbetet inom skyddshemmet anfördes av förenämnda kommitté följande.

Då kommittén underlåtit att i sitt förslag till lag omnämna andra former av arbete än skolarbete, hade kommittén därmed icke velat beteckna dessa såsom mindre viktiga moment i skyddshemmens verksamhet. Tvärtom hyste kommittén den uppfattningen, att den allra största vikt borde läggas vid barnens vänjande till träget kroppsarbete och vid bibringandet av sådana praktiska färdigheter, som vid utträdet från skyddshemmet kunde bereda dem möjlighet till framtida utkomst. Men kommittén hade velat överlämna åt varje särskilt skyddshem att på det efter dess omständigheter bäst lämpade sättet ordna barnens praktiska sysselsättningar.

I detta ämne anfördes av särskilda utskottet nr 2 vid 1902 års riksdag vid behandlingen av frågan örn skyddshemmens maximistorlek följande.

Gentemot den mot små hem framställda anmärkningen, att skyddslingarna i en större anstalt skulle erhålla bättre tillfälle till utbildning i varjehanda olika yrken efter vars och ens olika fallenhet, kunde invändas, att det i flertalet fall torde vara mindre önskligt, att barnen uppfostrades till yrkesarbetare, vilket skulle hava till följd, att de efter sin utskrivning helst sökte sig till städerna, där frestelserna för dem bleve störst, utan att det lämpligaste i allmänhet vore, att skyddslingarna inom dem erhölle undervisning, företrädesvis i jordbruk, trädgårdsskötsel och annat i samband därmed stående arbete, så att de efter utskrivningen kunde anställas i tjänst på landet.

I 1902 års lag stadgades vidare, att, när ett år förflutit, sedan skyddsling blivit i skyddshem intagen, styrelsen ägde att, därest sådant funnes för skyddslingen nyttigt, tills vidare eller för viss tid för vård och uppfostran överlämna honom till enskilt hem eller anställa honom i arbete, tjänst eller yrke, styrelsen obetaget att tidigare vidtaga dylik åtgärd, där i särskilt fall omständigheterna sådant påkallade. Skyddshemmets styrelse skulle därvid förbehålla sig att när som helst återtaga skyddslingen och skyldighet att återtaga honom förelåg för styrelsen, örn hans uppförande eller annat förhållande därtill föranledde. När skyddsling vunnit den stadga, att uppfostran i skyddshemmet ansågs icke vidare vara för honom behövlig, ägde styrelsen besluta hans utskrivning. Senast då skyddsling uppnått 18 år, skulle han utskrivas från hemmet. Styrelsen skulle söka bereda skyddsling lämplig anställning vid utskrivningen samt tillse, att han erhölle nödig ut-

6 Kungl. Majda proposition nr 219.

rustning. Över utskriven borde styrelsen fortfarande Lava tillsyn, så länge han ännu icke uppnått myndig ålder. Intill dess utskriven fyllt 18 år, ägde styrelsen för honom utse tjänst eller anställning, vilken han icke utan styrelsens tillstånd tick lämna, förrän ett år förflutit efter utskrivningen, och i intet fall före fyllda 18 år.

I nu berörda delar gällde 1902 års lag ända tills genom beslut av 1919 års lagtima riksdag i anledning av en av Kungl. Maj:t framlagd proposition vissa ändringar vidtogos i 14 § och 15 § 3 mom. Till grund för beslutet låg ett av fattigvårdslagstiftningskommittén utarbetat förslag.

Kiksdagens förhoppningar att genom vädjan till landstings och stadsfullmäktiges offervillighet samt det enskilda intresset få till stånd skyddshem med erforderligt antal platser hade icke gått i uppfyllelse. Fattigvårdslagstiftningskommittén, som gjort denna fråga till föremål för en ingående undersökning, hade kommit till det resultatet att en verklig brist på platser i skyddshem förelåg. I sin till Kungl. Majit ingivna skrivelse i ämnet anförde kommittén i huvudsak följande.

Vad beträffade sättet för åstadkommande av tillräckligt antal skyddshem hade från flera håll gjorts gällande, att anordnandet av skyddshem rätteligen borde ankomma på staten. Kommittén hade dock ansett skäl ej föreligga att frångå den dittillsvarande anordningen av bland annat det skälet, att åtskilliga landsting och i landsting ej deltagande städer redan upprättat skyddshem och att ytterligare en del gjort förarbeten till upprättande av sådana hem. Staten borde emellertid åtaga sig vården örn sådana skyddshemselever, som utövade menligt inflytande på de övriga eller i avsevärd grad försvårade uppfostringsarbetet, samt vissa andligt och kroppsligt sjuka individer och för dem upprätta särskilda skyddshem. Skrivelsen utmynnade i ett förslag till sådana ändringar av 1902 års lag, att för varje landstingsområde samt för varje i landsting ej deltagande stad skulle finnas skyddshem med erforderligt antal platser, att skyddshem för landstingsområde skulle upprättas genom landstingets och för stad, som nyss sagts, genom stadsfullmäktiges försorg, att likväl två eller flera landsting och nu nämnda städer skulle kunna förena sig örn gemensamt skyddshem, samt att skyddshem även skulle kunna upprättas av annan än landsting eller dylik stad, i vilket fall landsting eller stad, som sålunda till sitt förfogande erhållit tillräckligt antal platser i skyddshem, skulle kunna av Konungen befrias från skyldighet att själv upprätta skyddshem. Frågan örn inrättande genom statens försorg av särskilda hem för vissa kategorier av skyddsliemselever ställdes alltså på framtiden.

I samma skrivelse hade fattigvårdslagstiftningskommittén även till behandling upptagit frågan örn det högsta antalet skyddslingar, som samtidigt borde vårdas i ett skyddshem. Vikten av att erhålla tillräckligt antal platser för det starkt ökade behov därav, som förelåge, rättfärdigade enligt kommitténs mening, att man så vitt möjligt underlättade för landsting och städer, som ej deltoge i landsting, att tillgodose behovet. Dessutom torde den något större anstalten erbjuda bättre tillfälle till utbildning, framför allt till en mera mångsidig yrkesundervisning. Därest de lokala anordningarna vore lämpliga och tillräcklig personal funnes att leda uppfostringsarbetet i rätt riktning behövde det ej inverka ofördelaktigt på ett skyddshems arbete, örn

7 Kungl. Majus proposition nr 219.

antalet skyddslingar vöre större än 30. Kommittén föreslog därför, att i lagen icke borde göras någon begränsning i fråga örn det högsta antalet skyddslingar, som samtidigt finge vårdas i ett skyddshem, utan att det skulle överlämnas åt Konungen att därutinnan bestämma.

De nya bestämmelserna utfärdades genom lag den 6 juni 1919 (nr 388), vilken i fråga örn skyldigheten för landsting och i landsting icke deltagande städer att upprätta skyddshem skulle träda i kraft den 1 januari 1922 men i övrigt den 1 juli 1919.

Med anledning av motioner vid 1921 års riksdag beslöt riksdagen, att tiden för ikraftträdandet av berörda bestämmelse måtte framflyttas ytterligare tre år eller till den 1 januari 1925, varom lag utfärdades den 6 maj 1921 (nr 193).

I sitt år 1921 avgivna betänkande med förslag till lag örn den offentliga barnavården återupptog fattigvårdslagstiftningskommittén tanken på upprättandet genom statens försorg av särskilda skyddshem för svårare vanartade, vilka icke lämpligen borde intagas eller behållas å de vanliga skyddshemmen, enär de där utövade menligt inflytande på övriga elever eller i avsevärd grad försvårade uppfostringsarbetet bland dessa.

Kommittén föreslog även, att åldersgränsen för vanartade barns omhändertagande för skyddsuppfostran måtte höjas till 18 år samt att för vanartade i åldern 15—18 år, vilka med hänsyn till risken för en skadlig inverkan på de yngre eleverna icke annat än i undantagsfall kunde överlämnas till de vanliga skyddshemmen, skulle genom statens försorg inrättas skyddshem av strängare karaktär. Det ansågs dock icke nödvändigt att för nu nämnda två kategorier av vanartade inrätta skilda anstalter; med lämpliga lokala anordningar och en kompetent personal borde de kunna hänföras till samma slag av statliga skyddshem.

Därjämte föreslog kommittén, att vid de strängare skyddshemmen eller något av dem skulle upprättas en sjukavdelning, som kunde mottaga och behålla de svårare vanartade, vilka lede av kroniska sjukdomar av den beskaffenhet, att särskild vård — dock icke sjukhusvård i egentlig mening — krävdes för dem. För vanartade med psykiska defekter av den art, att de icke lämpligen borde hänföras till sinnesslöskola, föreslog kommittén inrättande av en särskild avdelning eller annex vid något strängare skyddshem.

Ifrågavarande särskilda skyddshem skulle dock enligt förslaget kunna upprättas även av annan än staten. Det kunde t. ex. tänkas, att någon av de största städerna, ett landsting eller en förening funnes villig att inrätta ett dylikt hem, och därför borde lagstiftningen ej lägga hinder i vägen. Det måste dock fordras, att sådan anstalt godkändes av Kungl. Majit, innan den finge träda i verksamhet.

I förslaget överlämnades åt Konungen att bestämma de grunder, som skulle gälla för barns intagning å de statliga skyddshemmen eller de av annan inrättade skyddshem, som kunde ersätta dem, ävensom att meddela erforderliga föreskrifter rörande reglerna för överflyttning mellan olika skyddshem.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Beträffande de arbeten, som borde förekomma vid ett skyddshem, anförde fattigvårdslagstiftningskommittén — efter att hava konstaterat, att vid samtliga dåvarande skyddshem utom åkerbrukskolonien Hall och Skrubba jordbruksarbetet vore det dominerande — i huvudsak följande.

Det borde framhållas, att även utbildningen i hantverk vore ett önskemål av stor vikt. Erfarenheten under de gångna åren vid skyddshem och uppfostringsanstalter torde hava ådagalagt, att, även örn ett icke ringa antal av de vid anstalterna i jordbruksarbete uppfostrade efter utskrivningen bleve anställda i dylikt arbete, det likväl i många fall ej dröjde länge, förrän en stor del av den i städerna uppfödda ungdomen sökte sig tillbaka dit. Där så skedde, vore det, vad gossarna vidkomme, tvivelsutan en olägenhet, att de ej lärt sig något hantverk utan nödgades gå i vanligt grovarbete; upplärda i ett hantverk skulle de sannolikt kunna taga sig bättre fram, skaffa sig bättre och framför allt mera stadigvarande arbete. Man finge därför ej alltför ensidigt framhålla jordbruksarbetet såsom det enda, vilket borde komma i fråga.

Rörande omfånget och beskaffenheten av den skolundervisning, som borde meddelas i ett skyddshem, torde, förklarade kommittén, efter utfärdande av stadgan för fortsättningsskolan den 16 september 1918 undervisningen ej böra begränsas till vad som föreskreves i den vanliga folkskolestadgan utan göras av den omfattning och beskaffenhet, som gällande bestämmelser rörande folkundervisningen föreskreve.

Enligt kommitténs förslag borde skyddshemselevs överlämnande till enskilt hem eller anställande i arbete, tjänst eller yrke i regel företagas minst sex månader innan slutlig utskrivning skulle äga rum. Då elevs uppförande i skyddshemmet eller å den plats, där han anställts, varit opålitligt eller då han omhändertagits efter fyllda 17 år, skulle han kunna kvarhållas även efter det han fyllt 18 år, dock ej längre än till fyllda 21 år. Eljest skulle utskrivning som dittills ske senast vid uppnådda 18 år.

Efter överarbetning inom socialdepartementet av kommittéförslaget framlades för 1924 års riksdag proposition (nr 150) med förslag till lag om samhällets barnavård.

I nu ifrågavarande delar följde förslaget i stort sett fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag. En del avvikelser gjordes dock från detta förslag.

Sålunda föreslogs, att särskilda skyddshem eller avdelningar av skyddshem skulle upprättas icke blott för vanartade barn, vilka på grund av sin ålder eller vanartens beskaffenhet icke lämpligen kunde uppfostras i de vanliga skyddshemmen, utan även för vanartade barn, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet krävde uppfostran i särskilt skyddshem. Sådana särskilda skyddshem kunde upprättas av staten eller annan. Bakom sistnämnda förslag låg den uppfattningen hos föredragande departementschefen, att anförtroendet av ett uppfostringsarbete av ifrågavarande slag åt en därför lämpad enskild förening eller stiftelse vore att föredraga framför statsdrift samt att det även av ekonomiska hänsyn vore önskvärt att undvika anordnande av nya statsanstalter. Förfrågningar hos ett antal föreningar och stiftelser, huruvida de vore villiga att i dem redan tillhöriga eller av dem för ändamålet anordnade anstalter bedriva den uppfostringsverksamhet, varom här

9 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

vöre fråga, hade givit vid handen, att utsikter förefunnes, att skyddshem för de ovan omförmälda särgrupperna skulle kunna komma till stånd, utan att staten själv anordnade sådana.

För att tillmötesgå ett från åtskilliga håll framfört önskemål upptog vidare propositionen en bestämmelse av innehåll, att skyddshemselever över 15 ar, som visat särdeles svår vanart skulle kunna överlämnas till allmän uppfostringsanstalt.

Med anledning av ett av skyddshemsinspektören över fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande oell förslag avgivet yttrande beträffande önskvärdheten av samarbete mellan landstingen och de städer, som ej deltaga i landsting, för upprättande och hållande av skyddshem anförde föredragande departementschefen, att det vore hans förhoppning, att skyddshemsinspektören, som redan vidtagit åtskilliga åtgärder i angivet syfte, skulle i förening med svenska landstingsförbundet bliva i stånd att ytterligare befordra ett dylikt samarbete, vilket säkerligen skulle vara till stor båtnad för skyddshemsverksamhetens utveckling. Därvid torde även, fortsatte departementschefen, böra uppmärksammas, huruvida någon differentiering mellan de olika skyddshemmen kunde befinnas önskvärd beträffande yrkesutbildning och övriga anordningar. Romme sådan differentiering till stånd, borde efter överenskommelse en överflyttning kunna äga rum av skyddshemselev till annat skyddshem, där för honom särskilt lämpad yrkesutbildning stöde att erhålla.

I propositionen infördes av praktiska skäl uttrycken villkorlig utskrivning, motsvarande vad som i då gällande rätt och fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag benämndes överlämnande till enskilt hem eller anställande i arbete, tjänst eller yrke, samt slutlig utskrivning. Beslut örn villkorlig utskrivning innefattade enligt propositionen rätt för skyddshemmets styrelse att när som helst återtaga barnet. I sådant beslut borde uppställas villkor med hänsyn till barnets bostad och sysselsättning samt förordnas örn övervakning av barnet. Slutlig utskrivning av skyddshemselev, som omhändertagits efter fyllda 15 år, kunde uppskjutas, till dess tre år förflutit från intagandet. Hade skyddsliemselevs uppförande varit opålitligt, kunde med utskrivningen anstå, till dess han fyllt 21 år. Eljest skulle alltjämt utskrivning äga rum, senast då barnet fyllde 18 år.

I vad sålunda föreslagits gjordes ingen ändring av riksdagen. På förslag av andra lagutskottet (uti. nr 27) infördes dock i 44 § 2 mom. i lagen ett tillägg av innehåll, att synnerlig uppmärksamhet borde ägnas åt skyddshemselevernas uppfostran till arbetsduglighet och yrkesskicklighet. Dessutom uttalade utskottet, att utskottet förutsatte, att, innan av annan än staten anordnat skyddshem inrättades, planen för detsamma underställdes Kungl. Maj:ts prövning. Jämlikt riksdagens beslut utfärdades den 6 juni 1924 (nr 3G1) lag örn samhällets barnavård, vilken trädde i kraft den 1 januari 192G.

Den 8 maj 1925 (nr 130) utfärdades därefter kungörelse med vissa föreskrifter i anledning av lagen om samhällets barnavård, innehållande bland annat bestämmelser örn intagning i skyddshem samt örn överflyttning av elev från ett skyddshem till skyddshem av annat slag och från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt.

10 Kungl. Majus proposition nr 219.

Den utformning, skyddsliemssystemet sålunda erhållit, förblev sedermera oförändrad till den 1 januari 1935, då lagen den 31 maj 1934 (nr 204) angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 örn samhällets barnavård trädde i kraft. Därvid ändrades samtidigt lagens rubrik till lag örn samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag). Genom denna lagändring och en samtidigt vidtagen ändring av 1 § i lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling, erhöll barnavårdslagen tillämpning jämväl å unga personer mellan 18 och 21 år, samtidigt med att personer under 21 år undantogos från lösdrivarlagens tillämplighetsområde.

Genom kungörelse den 30 november 1934 (nr 564) med vissa föreskrifter i anledning av barnavårdslagen gåvos därefter nya bestämmelser örn intagning i samt överflyttning till skyddshem och allmän uppfostringsanstalt.

Den nuvarande skyddshemsorganisationen gestaltar sig alltså på följande sätt.

I skyddshem skola — under förutsättning att icke lindrigare vårdformer kunna ifrågakomma — intagas dels barn under 18 år, som befinnas vara så vanartade, att särskilda uppfostringsåtgärder krävas för deras tillrättaförande, dels personer i åldern mellan 18 och 21 år, som befinnas vara hemfallna åt ett oordentligt, lättjefullt eller lastbart levnadssätt och beträffande vilka särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för deras tillrättaförande.

Fyra olika slag av skyddshem finnas:

1) vanliga skyddshem, vilka äro avsedda att i regel mottaga friska vanartade barn under 15 år (43 § 1 morn.);

o2) skyddshem, vilka äro avsedda att i regel mottaga friska vanartade barn i åldern mellan 15 och 18 år ävensom svårare vanartade men friska vngre barn (43 § 2 morn.);

3) skyddshem, vilka äro avsedda att mottaga vanartade barn i alla åldrar, vilka lida av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet och icke böra intagas i specialsjukvårdsanstalt (43 § 3 morn.); samt

4) skyddshem, vilka äro avsedda att mottaga dem, som omhändertagas för skyddsuppfostran i åldern 18—21 år (43 § 5 morn.).

Skyddshem, som avses under 1), må, då så utan olägenhet kan ske, mottaga även barn i åldern 15—18 år ävensom, därest Konungen för visst skyddshem så medgivit, person, som omhändertagits efter fyllda 18 år. Örn det för sådan person anses lämpligare, att han intages i annat skyddshem än som avses under 4), och våda för andras vård och fostran icke kan befaras därigenom uppkomma, skola dock i första hand de under 2) och 3) omförmälda skyddshemmen komma i fråga. Därest han genom sitt föregående liv visat sig särskilt svår att fostra och därför icke lämpligen kan mottagas i skyddshem, skall han intagas i allmän uppfostringsanstalt.

För varje landstingsområde samt för varje stad, som ej deltager i landsting, skall finnas erforderligt antal platser i vanliga skyddshem, särskilda för gossar och flickor. Skyddshem för landstingsområde upprättas genom landstingets och för stad, som nyss sagts, genom stadsfullmäktiges försorg. Två eller flera landsting eller städer av ovan angivet slag eller landsting och dylik stad må förena sig örn gemensamt skyddshem. Skyddshem kan även upprättas av annan än landsting eller stad, som nu är nämnd. Landsting . er.. ^lik städ, som till sitt förfogande har erforderligt antal platser i annan tillhörigt skyddshem, kan av Konungen befrias från skyldighet att själv upprätta skyddshem.

Av vanliga skyddshem finnas 20 för gossar och 10 för flickor. Av dessa

11 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

äro 15 gossliem oell 6 llickliem inrättade av landsting eller städer, som icke deltaga i landsting. Ett goss- och ett flickliem ägas gemensamt av städerna Hälsingborg, Landskrona och Lund. 4 gosshem äro inrättade med donationsmedel och drivas såsom stiftelser. 5 flickliem ägas och drivas av enskilda institutioner. Stockholms stads skyddshem för flickor samt det av Yita bandet drivna skyddshemmet Håkanstorp för flickor skilja sig från de övriga skyddshemmen därigenom, att det förstnämnda i regel mottager endast äldre flickor, Håkanstorp endast flickor med avgångsbetyg från folkskola. Eör Stockholms stad är inrättat ett särskilt barnhem för yngre vanartade flickor.

Skyddshem, som förut omförmälts under 2)—4), skola enligt lagen upprättas av staten eller annan. De kunna även upprättas såsom avdelningar av skyddshem.

Angående inrättande av sistnämnda slags skyddshem har staten träffat avtal med i regel enskilda institutioner och ställt erforderliga medel till förfogande för ändamålet. I ett fall har sådant avtal träffats med landsting. Med föreningen till minne av Konung Oscar I och Drottning Josephina har sålunda avtal träffats örn mottagande å dess skyddshem åkerbrukskolonien Hall av dels äldre, dels svårare vanartade yngre friska gossar, dels vanartade gossar, som lida av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet. Örn inrättande av skyddshem för äldre och svårare vanartade flickor hava avtal träffats med svenska diakonisssällskapet (Mossebo), Samariterhemmet i Uppsala (Morängen), Stockholms kyrkliga skyddshemsförening såsom representant för Stockholms kyrkliga socialråd (Hornö) och Göteborgs diakoniss-sällskap (Härsjögården). För flickor, som lida av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet, har Stockholms stadsmission på samma sätt inrättat två intill varandra liggande skyddshem (Skarvik och Tallåsen). På Hornö skyddshem är ett antal platser avsett för mödrar och deras späda barn. Barnen vistas där under formen av att vara omhändertagna för samhällsvård. För personer i åldern 18—21 år har enligt avtal med staten Jönköpings läns landsting inrättat ett skyddshem (Höreda), avsett för ynglingar, och stiftelsen Drottning Sophias skyddshem ett hem (Bistaborg), avsett för flickor.

Skyddshem, som upprättas av annan än staten, skall vara godkänt av Konungen. Detta sker i praxis så, att planen till sådant skyddshem underställes Kungl. Majit för prövning och fastställelse, innan hemmets uppförande påbörjas. Samma är förhållandet vid mera omfattande örn- och tillbyggnader.

Yarje skyddshem skall vara försett med ett av Konungen fastställt reglemente. I reglemente brukar även intagas den lagstadgade föreskriften örn högsta antalet elever, som må samtidigt vara intagna i skyddshemmet.

Skyddshem skall stå under ledning av en styrelse, som har att besluta om intagning i hemmet. Den närmaste skötseln av hemmet utövas av en föreståndare eller föreståndarinna. I övrigt skall vid hemmet finnas personal, tillräcklig och lämplig att lämna eleverna den personliga vård och handledning, som i varje särskilt fall erfordras. Inom de under 1)—3) förut omförmälda skyddshemmen skall meddelas skolundervisning av den omfattning och beskaffenhet, som gällande bestämmelser örn folkundervisningen föreskriva. Där sådant i särskilda fall anses lämpligt och överenskommelse kan träffas med vederbörande skoldistrikt, må skyddshemselev, intagen i något av nyssnämnda skyddshem, kunna deltaga i undervisningen inom distriktet tillhörig skola. Synnerlig uppmärksamhet bör ägnas åt skyddshemselevernas 'uppfostran till arbetsduglighet och yrkesskicklighet.

12 Kungl. Majlis proposition nr 219.

Det huvudsakliga arbetet vid det stora flertalet av skyddshem för gossar utgöres av jordbruksarbete, husdjursskötsel och trädgårdsskötsel. Vid sidan därav förekomma också hantverksarbeten, bestående i reparation av skodon, kläder och redskap för hemmets behov. Det är endast vid ett fåtal hem, som verklig undervisning i något hantverk förekommer, företrädesvis i snickeri. Å skyddshemmen för flickor omfattar den praktiska undervisningen hushållsgöromål av alla slag, sömnad och trädgårdsarbeten samt vid åtskilliga av dem även jordbruksarbete.

Överflyttning av skyddsliemselev kan med vissa undantag äga rum till skyddshem eller skyddshemsavdelning av annat slag, därest så befinnes önskvärt med hänsyn antingen till elevens eget bästa eller till övriga elever. Till skyddshem, avsett för dem, som omhändertagits efter fyllda 18 år, kan dock överflyttning ske endast av den, som uppnått nämnda ålder. Från dylikt skyddshem kan överflyttning av elev, som omhändertagits efter fyllda 18 år, endast ske till skyddshem av den förut under 2) och 3) omförmälda beskaffenhet, därest icke Konungen beträffande visst vanligt skyddshem medgivit, att även detta skyddshem får mottaga personer i nämnda ålder.

Till allmän uppfostringsanstalt kan överflyttas skyddshemselev över 15 år, som är intagen i skyddshem, som omförmälts under 1), 2) eller 3), och som visat särdeles svår vanart, ävensom person, som omhändertagits efter fyllda 18 år. I allmän uppfostringsanstalt intagen sådan person kan därifrån överflyttas till något av de för denna ålder särskilt inrättade skyddshemmen.

örn överflyttning från ett skyddshem till skyddshem av annat slag eller till allmän uppfostringsanstalt samt från allmän uppfostringsanstalt till skyddshem har styrelsen eller föreståndaren för det skyddshem eller den uppfostringsanstalt, där den, vars överflyttning är ifrågasatt, finnes intagen, att hos styrelsen för det skyddshem eller den uppfostringsanstalt, dit överflyttning anses böra ske, göra ansökan med bifogande av fullständiga handlingar rörande den intagne samt utredning rörande anledningen till förflyttningen.

Ärende angående intagning i eller överflyttning till allmän uppfostringsanstalt må ej av anstaltens styrelse avgöras, innan skyddshemsinspektören avgivit yttrande i ärendet. Detsamma gäller ärende angående i åldern 18—21 år omhändertagen persons intagning i annat än särskilt för dessa åldrar inrättat skyddshem liksom ärende angående sådan persons överlämnande från skyddshem av visst slag till skyddshem av annat slag eller från allmän upp fostringsanstalt till något av de nyinrättade skyddshemmen. Därest inom styrelse för skyddshem, som avses under 2) eller 3), yppas olika meningar därom, huruvida hos styrelsen gjord ansökning örn barns intagning i skyddshemmet bör bifallas, skall likaledes skyddshemsinspektörens yttrande inhämtas, innan ärendet avgöres. Detsamma är slutligen förhållandet, därest fråga är örn intagning av person, som omhändertagits i åldern 18—21 år, i särskilt för sådana personer inrättat skyddshem och olika meningar därom råda inom skyddshemmets styrelse.

Innan för skyddsuppfostran omhändertagen slutligt utskrives från skyddshem, bör han, där så prövas lämpligt, tills vidare eller villkorligt utskrivas.

13 Kungl. Majus proposition nr 219.

Sådan utskrivning bör dock ej, utan att särskilda omständigheter därtill föranleda, äga rum, förr 'än ett år förflutit, sedan eleven blivit intagen i skyddshemmet, eller senare ån att han får tillfälle att vistas utom skyddshemmet minst sex månader, innan han slutligt utskrives. Beslut örn villkorlig utskrivning meddelas av skyddshemmets styrelse och innefattar rätt för styrelsen att när som helst återtaga den utskrivne. Återtagning skall ske, där hans uppförande eller annat förhållande föranleder därtill. I beslut örn villkorlig utskrivning må uppställas villkor med hänsyn till den utskrivnes bostad och sysselsättning samt förordnas örn övervakning av den utskrivne.

Beslut örn slutlig utskrivning från skyddshem meddelas likaledes av hemmets styrelse. Slutlig utskrivning av barn, som intagits i skyddshem före fyllda 15 år, skall i allmänhet äga rum senast, då barnet fyller 18 år. Den, som intagits i skyddshem efter fyllda 15 år, kan kvarhållas, till dess tre år förflutit från intagandet i skyddshemmet. Har i skyddshemmet intaget barns uppförande varit opålitligt, må, oavsett åldern för intagningen, med utskrivningen anstå, till dess det fyllt 21 år. Den, som omhändertagits efter fyllda 18 år, skall slutligt utskrivas senast då två år förflutit från omhändertagandet. När särskilda förhållanden det föranleda, må dock utskrivningen av sådan person uppskjutas ytterligare högst ett år.

Vid slutlig utskrivning av skyddshemselev har styrelsen att, då omständigheterna därtill föranleda, tillse, att den utskrivne erhåller lämpligt arbete och nödig utrustning. Styrelsen bör även, där så prövas lämpligt, besluta, att den utskrivne skall stå under tillsyn. Den, som omhändertagits före fyllda 18 år, kan ställas under tillsyn under en tid av minst ett och högst tre år från utskrivningen, i intet fall dock längre än till fyllda 21 ar. Den, som omhändertagits i åldern mellan 18 och 21 år, kan ställas under tillsyn minst ett och högst två år från utskrivningen, i intet fall dock längre än till fyllda 24 år.

I fråga örn träffande av arbetsavtal för utskriven, som ej fyllt 21 år, har skyddshemmets styrelse samma rätt, som enligt lag tillkommer föräldrarna. 5 § i lagen örn barn i äktenskap stadgar därom följande: Barn, som fyllt

aderton år. må själv taga tjänst eller annat arbete. Hava föräldrarna dessförinnan låtit barnet taga tjänst eller annat arbete, varigenom barnet blivit i stånd att försörja sig, äge barnet, sedan det fyllt sexton år, själv uppsuga avtalet ävensom träffa avtal örn annat arbete av liknande art. Avtal, som barn sålunda träffat, äga föräldrarna häva, örn det må anses erforderligt med hänsyn till barnets uppfostran eller välfärd. Örn barnet fyllt aderton år, måste dock rättens samtycke inhämtas. Har avtalet hävts, äge barnet ej därefter rätt att träffa arbetsavtal. „

Angående övervakares av villkorligt utskriven befogenheter och den övervakades skyldigheter liksom angående tillsynen över slutligt utskriven hava närmare föreskrifter meddelats i förut omförmälda kungörelse den 30 november 1934 med vissa föreskrifter i anledning av barnavårdslagen.

Jag lämnar här en sammanställning av nu befintliga skyddshem, deras belägenhet och storlek, ägare, ändamål och upptagningsområden. Omfattningen av de vanliga skyddshemmens upptagningsområden är i allmänhet beroende av träffade avtal.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Skyddshem för gossar.

i

Namn oell adress Platsantal

Skrubba, Stockholm 4. 85 platser. Norrby gård, Häverö.

35 platser. Folåsa, Vikingstad.

40 platser. Norrgård, Kalmar.

80 platser. Ostra Spång, Örkelljunga.

45 platser. Ljungaskog, Örkelljunga.

50 platser. Råby, Lund.

50 platser.

Mäshult,

Skällinge.

30 platser. Vrångsholmen, Kragenäs.

40 platser. Gräskärr, Uddevalla.

37 platser. Forsane, Frändefors.

40 platser. Margretelund, Lidköping.

40 platser. Alvåsen, Älvsbacka.

40 platser. Åkerby,

Nora.

40 platser. Sundbo,

V ästanfor s.

36 platser. Engesberg, Bönan.

20 platser. Klockarsvedja, Näsviken.

18 platser. Boda, Viskan.

30 platser. Stenfors, Ånäset.

30 platser. Johannisberg, Kalix.

50 platser.

Ägare

Stockholms stad.

Stockholms läns landsting.

Östergötlands läns landsting.

Fröbergska stiftelsen.

Malmö stad.

Hälsingborg, Landskrona och Lund.

Donation.

Hallands läns landsting.

Räddningsinstitutet i Göteborg.

Göteborgs och Bohus läns landsting.

Älvsborgs läns landsting.

Donation.

Värmlands läns landsting.

Örebro läns landsting.

Västmanlands läns landsting.

Gävle stad.

Gävleborgs läns landsting.

Västernorrlands läns landsting.

Västerbottens läns landsting.

Norrbottens läns landsting.

Ändamål

Vanligt skyddshem d:o

d:o

d:o

d:o

d:o

d:o

d:o

d:o

do

d:o

d:o

d:o

d:o

d:0

d:o

d:o

d:o

d:o

d:o

U pptagningsområde

Stockholms stad.

Stockholms län.

Östergötlands län.

Södermanlands, Kronobergs, Kalmar och Gotlands län.

Malmö stad.

Hälsingborg, Landskrona och Lund samt Jönköpings län.

Skåne utom Malmö, Hälsingborg. Landskrona och Lund.

Blekinge och Hallands län.

Göteborgs stad.

Göteborgs och Bohus län utom Göteborgs stad.

Älvsborgs län.

Skaraborgs län.

Värmlands och Kopparbergs län.

Jönköpings och Örebro län.

Uppsala och Västmanlands län.

Gävle stad.

Gävleborgs län utom Gävle stad.

Västernorrlands län.

Jämtlands och Västerbottens län.

Norrbottens län.

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

15 Skyddshem för flickor.

16 Kungl. Majus proposition nr 219.

II. Krister i deli nuvarande skyddsliemsorganisationen.

Me sakkunniga.

Skyddshemssakkunniga hava med vederbörligt tillstånd besökt samtliga skyddshem och allmänna uppfostringsanstalter i riket och såväl därvid som genom uppgifter, inhämtade från skyddshemsstyrelserna, skaffat sig en ingående kännedom örn de förhållanden, under vilka skyddshemsorganisationen för närvarande arbetar. Körande sina erfarenheter därutinnan och särskilt beträffande iakttagna brister i den nuvarande organisationen hava de sakkunniga uttalat i huvudsak följande.

Yad som mest folie i ögonen vid besök i de vanliga skyddshemmen, d. v. s. de skyddshem, vilka vore avsedda att i regel emottaga friska vanartade barn under 15 år, vore den rådande stora åldersskillnaden mellan eleverna i samma skyddshem. Med något enstaka undantag förekomme vid dessa skyddshem elever i åldern från 8 upp till 20—21 år. Detta förhållande berodde dels därpå, att de i unga år i ett sådant skyddshem intagna eleverna sedan finge tvärstanna i skyddshemmet en avsevärd tid — de sakkunniga framlägga till belysande därav tabeller över vårdtiden, till vilka jag torde få hänvisa — men dels även därpå, att av dem, som omhändertagits efter fyllda 15 år, största delen — 60 % av samtliga under åren 1929—1934 i nämnda ålder omhändertagna elever — fostrats i de vanliga skyddshemmen. En bidragande orsak till den långa vårdtiden utgjorde den omständigheten, att å de vanliga skyddshemmen funnes åtskilliga psykiskt abnorma elever, vilka ofta måste kvarhållas oskäligt länge på grund av deras oförmåga att försörja sig. Den stora åldersskillnaden måste uppenbarligen medföra olägenheter och svårigheter av olika slag, i varje fall vid skyddshemmen för gossar. Så gott som enstämmiga uttalanden från de ledande krafterna vid dessa hem stödde denna de sakkunnigas uppfattning. Sammanförandet i ett skyddshem av så olika åldrar krävde med nödvändighet, att erforderliga möjligheter funnes att hålla de yngre eleverna skilda från de äldre för att förhindra, att de yngre av de äldre utnyttjades i själviska syften

17 Kungl. Maj.ts proposition nr 219.

eller utsattes för pennalism eller skadlig påverkan från de mera vanartades sida. I allmänhet gjordes också försök att åstadkomma en sådan åtskillnad, men på grund av utav lokala förhållanden framtvingad gemensam förläggning av äldre och yngre elever samt personalens otillräcklighet vore en sådan anordning omöjlig att genomföra på nuvarande skyddshem. Vid skyddshemmen för flickor syntes olägenheterna av ifrågavarande sammanblandning av så olika åldrar icke vara lika framträdande. Tvärtom hade för de sakkunniga av åtskilliga representanter för dessa hem framhållits, hurusom närvaron av de yngre flickorna kunde hava en god inverkan på de äldre. Risken, att de yngre skulle av de äldre påverkas i ogynnsam riktning, syntes vid skyddshemmen för flickor vara mindre. Att sådan risk funnes kunde emellertid icke förnekas. Särskilt gällde detta det inflytande, som flickor i övergångsåldern, vilka kommit till skyddshem på grund av sedliga förvillelser, kunde utöva på de yngre flickorna.

En annan för såväl goss- som flickhemmen gemensam olägenhet av sammanförandet till ett och samma, skyddshem av sä olika åldrar vore det ringa antalet skolpliktiga barn vid varje hem. En sammanställning av de uppgifter, som i sådant hänseende erhållits från skyddshemmen, gå ve vid handen, att knappast vid något hem funnes tillräckligt många barn i skolåldern för att möjliggöra en ur ekonomiska synpunkter tillfredsställande organisation av undervisningen. Skyddshem, där antalet skolpliktiga barn understege 10, vore ingalunda sällsynta och man kunde påträffa hem med endast 3—5 skolpliktiga barn, för vilkas undervisning dock måst anställas examinerad lärarkraft.

Det förut berörda sakförhållandet, att i våra vanliga skyddshem även intoges 15—18-åringar och psykiskt abnorma, sammanhängde för gossarnas vidkommande därmed, att skyddshemmet åkerbrukskolonien Hall, som hade till uppgift att mottaga nämnda båda kategorier av vanartade gossar och dessutom svårt vanartade yngre gossar, syntes hava saknat möjlighet att ensamt tillfredsställande fylla denna uppgift och därför icke kunnat förvärva det erforderliga förtroendet. De gossar, som rätteligen bort sändas till Hall, hade mången gång hellre överlämnats till eller behållits å andra skyddshem.

En annan väsentlig brist hos de nuvarande skyddshemmen sammanhängde i viss mån med den redan berörda sammanblandningen av så olika åldrar. Barnavårdslagen föreskreve, att synnerlig uppmärksamhet borde ägnas å skyddshemselevernas uppfostran till arbetsduglighet och yrkesskicklighet, och det för varje skyddshem fastställda reglementet inskärpte ytterligare angelägenheten därav. Även örn arbetsdugligheten, örn därmed menades förmågan överhuvud att arbeta, kunde sägas i allmänhet bliva tillfyllest uppövad, vore förhållandet icke detsamma med yrkesskickligheten. Den yrkesutbildning, som för närvarande förekomme vid skyddshemmen, hänförde sig i regel till jordbruk, husdjursskötsel och trädgårdsskötsel. Den undervisning i olika hantverk, som dessutom förekomme, finge med några enstaka undantag anses bristfällig. Annat vore knappast heller att vänta med våra nuvarande skyddshem, där antalet normala och arbetsdugliga elever över skolåldern ofta vore så ringa, att de till stor del åtginge för skötseln av jordbruk och trädgård samt för renhållning och andra diverse arbeten inom hemmen.

De sakkunniga omnämna härefter, hurusom under de senare åren försök gjörls att inom den nuvarande skyddshemsorganisationens ram ordna en tillfredsställande utbildning i olika yrken, försök som i främsta rummet inriktats på att genom inrättandet vid skyddshemmen av hantverksskolor erhålla det ekonomiska stöd, som staten för detta ändamål ställer till förfogande. Dessa försök hade emellertid, påvisa de sakkunniga, icke lett till åsyftat resultat på grund av svårigheterna att åstadkomma det därför erforderliga samarbetet mellan huvudmännen för varandra närliggande skyddshem. Visserligen hade

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 219. 242 3G 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

vid flera skyddshem beslutats inrättandet av någon hantverksskola, men den avsedda möjligheten till utbildning i olika yrken hade icke kunnat ernås på grund av förefintliga svårigheter att få yrkesutbildningen uppdelad på flera närliggande hem. Även om detta på något håll skulle lyckas, torde det dock, enligt de sakkunnigas mening, komma att visa sig mycket svårt att ordna ett utbyte av elever skyddshemmen emellan på grund av varje skyddshems ekonomiska intresse att få behålla sina elever och icke skicka dem ifrån sig till annat skyddshem. I allmänhet torde icke heller eleverna hava tillräcklig förståelse för betydelsen av en god yrkesutbildning för att kunna lösgöra sig från ett hem, som de kände väl till och där de måhända trivdes utmärkt, och flytta över till ett annat, för dem helt och hållet främmande hem. Allt talade enligt de sakkunnigas mening för, att den väg, man sålunda slagit in på, icke ledde till målet. De representanter för skyddshemsverksamheten, med vilka de sakkunniga haft överläggningar, hade också samstämmigt uttalat sig i sådan riktning.

De sakkunniga betona slutligen angelägenheten av att uppfostrings- och utbildningsarbetet för tillrättaförande av ungdom, som råkat på avvägar, komme i rätta händer, samt den stora betydelsen av det rent personliga hos de såväl högre som lägre befattningshavare, vilka hade att leda denna uppfostringsverksamhet. I fråga örn skyddshemspersonalens rekrytering, dess anställningsoch avlöningsförhållanden återstode emellertid åtskilligt att göra, innan fullt tillfredsställande förhållanden kunde erhållas. De brister, som främst pockade på att bliva avhjälpta, bestode i dels nuvarande ringa möjligheter för dem, som ville ägna sig åt ifrågavarande uppfostringsverksamhet, att vid sidan av den rent fackliga utbildningen skaffa sig för just denna verksamhet särskilt lämpad såväl praktisk som teoretisk utbildning, dels de lösliga anställningsförhållandena, dels ock den med hänsyn till arbetets krävande natur mången gång alltför låga avlöningen. Ville man för detta arbete söka förvärva de bästa krafter, som stöde att erhålla — och härvidlag torde endast det bästa vara gott nog — måste ifrågavarande befattningar så att säga lyftas upp på ett högre plan, såväl socialt som ekonomiskt, och därigenom göras mera lockande för de verkligt förstklassiga krafterna.

Yttranden.

Riktigheten av vad de sakkunniga sålunda anfört vitsordas i det stora flertalet av de yttranden, som särskilt berört frågan örn förefintliga brister i nuvarande skyddshemsorganisation. Även övriga yttranden torde, i den mån de innefatta ett tillstyrkande av de sakkunnigas förslag till ny skyddshemsorganisation och förbättring i olika avseenden av personalens ställning, få anses innebära ett instämmande i de sakkunnigas uttalande beträffande berörda brister. Till dessa yttranden återkommer jag i det följande.

I fråga örn sammanförandet i ett och samma skyddshem av olika åldrar och vad därmed sammanhänger har endast på ett par håll yppats en från de sakkunnigas avvikande mening. Av vad härutinnan anförts må följande återgivas.

Stochholms läns landstings skyddshems st yr else anser sig böra påpeka, att det påtalade sammanförandet i skyddshem av gossar av stor åldersskillnad icke

19 Kungl. Maj.ta proposition nr 219.

vållat några större svårigheter vid det hem (Norrby gård), styrelsen hade att förvalta, och att, i den mån svårigheter förekomme i form av de äldre elevernas benägenhet att spela översittare gentemot de yngre, denna olägenhet komme att kvarstå, enär enligt styrelsens erfarenhet det vore pojkarna i brytningsåldern, som vore mest besvärliga mot yngre kamrater, samt brytningsåldern som regel infölle i konfirmationsåldern, då eleverna således ännu vore kvar i skolhemmen.

Direktionen för Råby räddningsinstitut finner vådan av att hava stora och små gossar tillsammans hava något överdrivits, i det att det även beträffande gossar torde gälla, att elever av olika åldrar kunna hava en god inverkan på varandra. Styrelsen medger dock, att ett hem är mera lättskött, örn klientelet är likartat i fråga örn ålder och beskaffenhet i övrigt, men anser, att man ej får lägga huvudvikten därpå. Styrelsen framhåller dessutom önskvärdheten av ett särskiljande, där så kan ske, icke endast efter ålder utan även så, att eleverna från den rena landsbygden skiljas från eleverna från städer och stadsliknande samhällen.

Styrelsen för skyddshemmet Forsane håller de moralpedagogiska och psykologiska skäl, som av de sakkunniga anförts för en uppdelning på olika skyddshem med i fråga om åldern bestämt avgränsat klientel för minst sagt diskutabla. Den psykologiska åldersgränsen kunde enligt styrelsens mening icke generellt fixeras utan vore svävande. Styrelsens egna erfarenheter talade icke för att några större verkliga olägenheter ur uppfostringssynpunkt följde med sammanförandet av barn och ungdom av olika åldrar i samma skyddshem.

Styrelsen för Göteborgs stads skyddshem för flickor å Lingatan betonar, att för detta hems vidkommande några egentliga olägenheter av sammanförandet av äldre och yngre elever icke förmärkts, varför det icke vore nödvändigt att kräva ett ovillkorligt och fullständigt särskiljande av olika åldrar i flickhem av Lingatans storlek.

Från några håll framhålles, att de påtalade bristerna i fråga örn skyddshemsklientelets differentiering icke så mycket hava sin grund i gällande bestämmelser, vid vilkas avfattande tvärtom hänsyn särskilt tagits till denna angelägenhet, som fastmera i dessa bestämmelsers tillämpning.

Skyddshemsinspektören erinrar sålunda, hurusom utvecklingen gått i sådan riktning, att de yngre åldersklasserna vid skyddshemmen starkt minskat i antal, jämförda med äldre ålderklasser — av hela antalet skyddshemselever den 1 januari 1935 eller 1,235 vore endast 283 folkskoleelever —■ och att man därför varit nödsakad att bereda plats även för äldre elever vid de skyddshem, som i första hand avsetts för yngre sådana.

Barnavårdskonsulenten i nionde distriktet anför, att utan tvivel den nuvarande ordningen att förplikta landstingen att vart och ett inom sitt område ordna med erforderligt antal skyddshemsplatser bidragit till skapande av påtalade olägenheter, men att även andra omständigheter därtill medverkat. Berörda olägenheter berodde således enligt hans uppfattning på brister i tilllämpningen av gällande lagstiftning, bristande samarbete mellan olika skyddshem och frånvaron av effektiv central ledning. I sistnämnda hänseende framhåller konsulenten, att skyddshemsinspektören icke utrustats med tillräckliga befogenheter för att kunna åstadkomma den av lagstiftningen avsedda differentieringen.

Även länsstyrelsen i Skaraborgs län och styrelsen för svenska fattigvårdsoch barnavårds förbundet beröra denna sida av saken.

Svenska landstingsförbundet åter framhåller, att ifrågavarande brister icke skäligen kunna läggas de nuvarande huvudmännen, landstingen till last, utan att det väsentliga felet fastmera varit, att själva organisationen lagt hinder i vägen för en målmedveten och rationellt lagd reformpolitik.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Vad därefter skyddshemspersonalens utbildning och anställningsförhållanden beträffar, har framför allt från styrelserna för vissa av enskilda sammanslutningar drivna hem betonats, att, även om det vore önskvärt, att denna personal bereddes tillfälle till bättre utbildning och löneförmåner, det ojämförligt viktigaste dock vore de rent personliga egenskaperna hos befattningshavarna, samt att det därför vore angeläget att vid ifrågavarande befattningars tillsättande hänsyn jämväl och i första hand toges till den personliga lämpligheten för arbetet och icke enbart till förvärvad teoretisk och praktisk utbildning. I denna riktning gå yttrandena från styrelserna för skyddshemmen Skarvik och Tallåsen, Mossebo och Sjötorp, Morängen, Hornö och Hålegården ävensom från statens inspektör för fattigvård och barnavård, länsstyrelsen i Uppsala län och Malmö stads skyddshemsstyrelse. Styrelsen för skyddshemmet Morängen uttalar i detta hänseende bland annat följande.

Vad vi behövde vore människor, som träffat det livsvalet att ställa sin livsgärning i den räddande och uppbyggande kärlekens tjänst. Endast där sådana hade ledningen av skyddshemsarbetet, kunde man ha verkliga garantier för att arbetet icke mekaniserades och stelnade i slentrian och byråkratism. Det funnes i vårt land anstalter, som hade till uppgift att utbilda manliga och kvinnliga kallelsearbetare, som gjort sagda livsval och ägde sagda livsinställning. Styrelsen vågade hysa den uppfattningen, att de i skyddshemsverksamheten arbetande diakoner och diakonissor bevisat sin lämplighet för sådant arbete. I vårt land funnes veterligen icke några kallelsearbetare, som fått en motsvarande, just till en sådan gärning syftande utbildning. Det vore önskligt, att dessa diakoner och diakonissor erhölle ytterligare specialutbildning för skyddshemsarbete, vilken då skulle bli en påbyggnad på deras föregående utbildning, som för en diakonissa omfattade 5 år och för en diakon 3—4 år. Ännu en betydelsefull synpunkt ville styrelsen i detta sammanhang framhålla. Diakonianstalterna ägde möjlighet att bland hundratals diakoner och diakonissor utvälja de för skyddshemsarbete personligt och praktiskt bäst kvalificerade och att omedelbart och utan störningar i arbetet utbyta en eventuellt olämplig eller i arbetet förbrukad kraft. En sådan möjlighet torde icke förefiDnas på annat håll.

Departement sch efea.

När den samhälleliga skyddshemsverksamheten för något mer än tre årtionden sedan erhöll författningsmässig utformning i vårt land, hade man väsentligen att anknyta till de erfarenheter, som vunnits genom enskilda initiativ på området. Utgångspunkten för samhällets åtgöranden har man att söka i det förhållandet, att lika väl som det existerar en grupp i uppfostringsavseende försummade barn med tydliga tecken tili utveckling i asocial riktning, så finnas också föräldrar, som äro föga ägnade att vårda och fostra sina barn. Den tidigare så gott som oinskränkta föräldrarätten att utan inblandning från samhället omhänderha barnens vård och fostran hade i dylika fall i grunden inneburit allenast frihet att okontrollerat vanvårda dem och frånhända dem den fostran, som eljest skulle kommit dem till del.

Den nya lagstiftningen bröt med detta system. Samhället förbehöll sig prövningsrätt beträffande de förhållanden, under vilka det unga släktet växte upp, och åt myndigheterna tillhandahöllos medel att även mot för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

äldrarnas önskan och medgivande ingripa i syfte att åt barnen trygga åtminstone en uppväxtmiljö, som icke inneslöt de bristfälliga hemförhållandenas störande moment. Vid behandlingen av skyddshemsverksamhetens problem har man att hålla denna utvecklingsgång bestämt i minne. Efter liand som erfarenheten vidgats, har man, med fasthållande vid den grund, som sålunda förelegat för samhällets kontrollerande inskridande, att konstatera, att nya problem framträtt, som icke kunnat lösas inom hittillsvarande organisatoriska ram. Jämväl torde gälla, att den ökade kunskap örn lagarna för barnets utveckling och de därvid verksamma faktorerna, som under de senaste årtiondena vunnits, i åtskilligt ändrat vår syn på hithörande problem och sättet för deras praktiska lösning. Det är sålunda naturligt nog, att de vid århundradets början uppdragna riktlinjerna för samhällets åtgöranden påkalla en översyn och att därvid åtskilligt skall framstå såsom bristfälligt och i behov av ändring.

Vid en sådan översyn lär man, såsom nyss nämnts, böra göra klart för sig, att det samhälleliga ingripandet tar sikte på två sinsemellan skilda kategorier individer, och att beträffande var och en av dem såväl behandlingsmetoderna som möjligheterna att uppnå resultat framstå väsentligen olika. Den ena gruppen omfattar individer, där den asociala utvecklingsriktningen främst betingas av arvsanlagen, den andra gruppen innesluter individer, vilka med hänsyn till anlagen måhända icke förete anmärkningsvärda avvikelser från normaltypen men för vilka uppväxtmiljön är ägnad att grundlägga och befordra en olycklig utvecklingstendens. Även örn det praktiskt icke är möjligt att åstadkomma en bestämd gränsdragning mellan dessa båda huvudkategorier, har man all anledning att vid lösandet av de organisatoriska och pedagogiska problem, som inställa sig vid utformandet av samhällets åtgärder på området, i främsta rummet beakta klientelets olika sammansättning.

Det positiva målet beträffande alla de barn, som efter verkställd prövning finnas böra berövas föräldrarnas och hemmens uppfostran, måste principiellt vara att fostra till arbetsduglighet i samhället. Barnen böra sålunda omhändertagas på ett sätt, som bereder de största möjligheterna för deras framtida försörjning i livet. I fråga örn den huvudgrupp, där konstitutionella arvsförhållanden utgöra grunden för samhällsingripandet, äro utsikterna att nå detta mål i ett stort antal fall mindre gynnsamma, än då det gäller att undanröja inverkningarna av en skadlig uppväxtmiljö. Att man sedan inom var och en av de båda huvudgrupperna ställes inför fall, som sinsemellan variera inom vida gränser, liksom också inför fall, där yttringarna av en asocial konstitution skärpts genom miljöinflytandet, ligger i sakens natur.

Då man från dessa utgångspunkter går till en granskning av den nuvarande verksamheten på området, kan man, på sätt riksdagen framhållit och jämväl vid den verkställda sakkunnigutredningen bekräftats, konstatera förefintligheten av bestämda brister i olika avseenden. De sakkunniga hava ganska utförligt uppehållit sig vid denna sida, och den allmänna syn, som varit bestämmande för deras planläggning av verksamheten, har i stort sett vunnit understöd vid remissbehandlingen.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

I anslutning till de sakkunnigas analys anser jag mig i främsta rummet böra såsom en brist angiva de otillräckliga differentieringsmöjligheter, som nuvarande skyddshemsorganisation innesluter. Den ifrågavarande svagheten hos organisationen härleder sig till stor del därav, att enligt gällande lagstiftning skyddshemmens anordnande åvilar landstingen och de städer, som ej deltaga i landsting. Uppenbarligen är det på denna väg icke möjligt att annorledes än genom särskilda överenskommelser uppnå den uppdelning av klientelet, som av förhållandena nödvändiggöres. Visserligen ha åtgärder med denna syftning i viss utsträckning redan vidtagits, men de ha, enligt vad av de sakkunniga påvisats, icke kunnat genomföras i en ur olika synpunkter önskvärd omfattning. De sakkunniga framhålla sålunda såsom ett starkt iögonenfallande drag hos de olika skyddshemmens klientel den stora åldersskillnad, som förefinnes hos eleverna. På orsakerna till detta förhållande skall jag i detta sammanhang icke ingå i vidare mån, än att jag vill rikta uppmärksamheten på den av de sakkunniga framhållna omständigheten, att den genomsnittliga vistelsetiden i skyddshemmen visat sig vara påfallande lång och att man häri har att se en omständighet, som är ägnad att skärpa en redan av allmänna organisatoriska förutsättningar betingad oenhetlighet i elevmaterialet.

De olägenheter, som hänföra sig till nu angivna förhållande, äro av olika slag. Ur organisatorisk synpunkt vill jag erinra örn de svårigheter, som inställa sig för att på ett ändamålsenligt sätt tillgodose den grundläggande undervisningen för de i skolåldern varande eleverna, De bli i regel alltför få vid vart och ett hem för att en tillfredsställande skolform skall kunna anordnas. Och går jag till den ungdom, som redan har den skolpliktiga åldern bakom sig, och som sålunda skall bibringas erforderlig yrkesutbildning, så möta därutinnan motsvarande svårigheter, framförallt accentuerade i fråga örn gosshemmen. De alltför fåtaliga eleverna i dessa åldersklasser vid de olika skyddshemmen ha icke tillåtit en differentiering av utbildningen på skilda yrken. Hittills har också jordbruket och vad därtill hör utgjort huvudföremålet för den i skyddshemmen meddelade yrkesundervisningen. Först i allra senaste tid ha vid vissa hem åtgärder vidtagits för att åstadkomma en mindre ensidig yrkesutbildning. I anslutning till vad jag nyss anfört rörande uppfostringsarbetets allmänna mål, vill jag särskilt understryka den nu angivna bristen såsom varande av allvarlig art med hänsyn till de ungas skickliggörande för nyttigt arbete i samhället.

Ur ren uppfostringssynpunkt är den nämnda bristen av beskaffenhet att medföra vådor, såtillvida som den påverkan, som de äldre eleverna utöva på de yngre, i regel utgör ett försvårande moment vid arbetet i skyddshemmen.

I såväl det ena som det andra av nu berörda avseenden är vidare en annan sida av den bristfälliga differentieringen av klientelet ägnad att vålla arbetet i det hela stora vanskligheter. Det har nämligen kunnat konstateras, att i våra skyddshem fortfarande intagas och behållas elever, som lida av psykisk abnormitet. Denna grupp skulle visserligen enligt gällande organisationsplan hänvisas till skyddshemmet åkerbrukskolonien Hall, där sär-

23 Kungl. Majus proposition nr 219.

skilda anordningar nied statsmakternas bistånd vidtagits för sådana elevers omhändertagande. Utvecklingen Ilar emellertid icke följt denna väg, utan hava, såsom de sakkunniga konstaterat, de vanliga skyddshemmen alltjämt fortsatt att mottaga och behålla elever, som rätteligen bort hänvisas till Hall. Att ett dylikt förfaringssätt icke kan vara till gagn för arbetsresultatet i det hela lär få anses ligga i öppen dag.

I detta sammanhang anser jag mig vidare böra beröra en allmän brist i den hittillsvarande tillämpningen av gällande regler för behandling av den ungdom, varom här är fråga. Jag åsyftar det jämväl av riksdagen uppmärksammade förhållandet, att vederbörande myndigheter ej tillräckligt beaktat, att även på detta område de förebyggande åtgärderna böra sättas i främsta rummet och att man endast i den mån sådana icke visa sig tillfyllest eller på grund av det enskilda fallets art uppenbarligen finnas otjänliga, bör skrida till omhändertagande för skyddsuppfostran. Och i de fall, då sådant omhändertagande prövas nödigt, synes man ofta hava visat en alltför utpräglad benägenhet att taga sin tillflykt till anstaltsvård. Det lär emellertid ligga i sakens natur, att andra utvägar måste te sig i och för sig gynnsammare för den unges tillrättaförande. Förbises får icke, att ett skyddshem dock är en anstalt och icke ens i den bästa tänkbara gestaltning kan bliva jämförligt med ett verkligt gott hem.

Här berörda förhållanden kunna väsentligen återföras på det faktum, att den nuvarande organisationen, såsom från skilda håll betonats, icke erbjuder de verkställande organen, barnavårdsnämnderna, tillgång till ordnade möjligheter att erhålla sakkunnig ledning för de olika fallens bedömande och rationella behandling.

Örn sålunda de omständigheter, vilka sammanhänga med intagningen på skyddshemmen, i skilda avseenden lämna rum för väsentliga anmärkningar, gäller detta icke mindre örn den nuvarande ordningen för elevernas återinpassning i samhällete/ter vistelsen å skyddshemmen. Jag har redan antytt, att tecken föreligga, som visa hän på att skyddshemsvistelsen genomsnittligt sett utmätes längre än som kan te sig försvarligt. Men härtill kommer, att det icke konsekvent sörjts för att den ungdom, som lämnar skyddshemmen, vid återinträdet i livet utanför anstalten erhåller det stöd, som då mer än någonsin är av nöden, därest icke de uppnådda resultaten omedelbart skola äventyras. De gynnsamma erfarenheter, som föreligga från redan i viss utsträckning vidtagna åtgärder i syfte att organisera en dylik eftervård, bestyrka, att man i detta avseende på många håll måste anses ha åsidosatt en mycket betydelsefull uppgift.

När vårt lands skyddsuppfostran ur olika synpunkter gjorts till föremål för kritik såväl inom riksdagen som bland allmänheten, hava anmärkningarna icke uteslutande eller kanske ens främst tagit sikte på de organisatoriska svagheter, vid vilka jag i det föregående uppehållit mig. Intresset har särskilt knutits till förhållandena å hemmen och sättet för uppfostringsarbetets bedrivande därstädes. Otvivelaktigt hava också härutinnan framträtt brister, som åtminstone i vissa fall tett sig mycket allvarliga och som varit av be-

24 Kungl. Majus proposition nr 219.

skaffenhet att minska förtroendet för samhällets åtgöranden i allmänhet på området.

Jag avser icke att här närmare ingå på de förutsättningar, ur vilka de antydda missförhållandena framgått. Däremot vill jag icke underlåta att särskilt betona en omständighet, som icke kan få förbises, då man går att uppbygga en verkligt god skyddshemsorganisation. De sakkunniga hava, som mig synes med fullt fog, betonat, att en sådan organisation icke skapas blott därigenom, att man sörjer för att klientelet på ett mera ändamålsenligt sätt än för närvarande fördelas på olika hem eller att de skolpliktiga få den skolundervisning och de äldre den yrkesutbildning, som de med fog kunna göra anspråk på att erhålla. Det kräves därjämte, att uppfostrings- och utbildningsarbetet kommer i rätta händer och bedrivas efter riktiga grundsatser. Jag är ock ense med de sakkunniga därutinnan, att, särskilt när det gäller att tillrättaföra ungdom, som kommit på avvägar, och hos denna skapa förutsättningar för en sund livsföring under gagnande arbete i samhället, det rent personliga hos de inom skyddshemmen verksamma krafterna betyder så ofantligt mycket. Det låter sig tyvärr icke förneka, att, även örn man i allmänhet vid våra skyddshem har mött ett plikttroget och målmedvetet arbete, så ha dock på sina håll allvarliga fel blottats. För min del är jag benägen att söka en av de förnämsta orsakerna till den missriktning, som sålunda framträtt, i den bristfälliga praktiska och teoretiska utbildning — eller kanske riktigare frånvaron av ordnad sådan — för denna krävande form av uppfostringsverksamhet, som alltjämt föreligger. Att de anställnings- och avlöningsvillkor, som stått skyddshemspersonalen till buds, ofta varit föga ägnade att göra arbetsfältet lockande, torde icke heller med fog kunna bestridas.

Jag har ansett mig böra så utförligt som här skett beröra förefintliga brister i fråga örn samhällets åtgärder på skyddsuppfostrans område för att mot en dylik allmän bakgrund de reformuppgifter, som inställa sig vid den omläggning, som jag i det följande går att förorda, skola avteckna sig med önskvärd tydlighet.

lil. Omläggningens allmänna innebörd.

Till en början torde jag få lämna en översiktlig redogörelse för de sakkunnigas reformförslag i dess helhet samt i anslutning till densamma framlägga de synpunkter, som vid remissbehandlingen framkommit i avseende på förslagets konstitutiva delar. I det följande avser jag att till mera ingående behandling upptaga särskilda delar av förslaget.

De sakkunniga.

De sakkunniga angiva såsom det närmaste målet för en omläggning av skyddshemsverksamheten att undanröja de brister, som de funnit vidlåda den nuvarande organisationen. Deras förslag går därför främst ut på att åstadkomma en organisation, som bereder tillräckliga möjligheter till differentiering i olika hänseenden av elevmaterialet, till en god skolundervisning

Kungl. Maj:ts proposition nr 219. 25

för dem, som äro i skolpliktig ålder, samt till en effektiv yrkesutbildning för de äldre eleverna.

För att få till stånd en önskvärd differentiering av skyddshemmens elever föreslå de sakkunniga, att det inrättas särskilda hem, skolhem, för de skolpliktiga barnen samt särskilda yrkeshem för de äldre gossar och särskilda hemskolor för de äldre flickor, vilkas omhändertagande ägt rum före 18-årsåldern. Förslaget innebär vidare, att elever, vilka äro psykiskt abnorma i sådan grad, att de kräva läkarvård, sammanföras i särskilda hem. Enahanda skulle bliva fallet med de psykiskt efterblivna, vilka icke behöva någon egentlig sjukvård. Slutligen skulle vid hemmen för de psykiskt abnorma eleverna inrättas särskilda observationsavdelningar. Organisationsplanen förutsätter därjämte, att från yrkeshemmen och hemskolorna de svårast vanartade eleverna vid behov skulle kunna överföras till allmän uppfostringsanstalt. För dem, vilka omhändertagas i åldern 18—21 år, föreslås inga andra förändringar, än att av dem de psykiskt abnorma skola vårdas i samma hem som övriga psykiskt abnorma.

I skolhem skola enligt förslaget i regel intagas de, som ej fyllt 15 år, medan de, som fyllt 15 men ej 18 år, skola intagas i yrkeshem eller hemskolor. Från denna regel har dock föreslagits det undantaget, att av dem, som omhändertagas i 14-årsåldern, de, som redan avslutat sin skolgång, skola, örn så befinnes lämpligt, kunna direkt intagas i ett för äldre avsett skyddshem. Elev, som intagits i skolhem för gossar, skall kunna där tvärstanna till 15, högst 16 års ålder; efter denna ålder skall han örn möjligt utskrivas men eljest överflyttas till yrkeshem. Någon motsvarande överflyttning av flickor från skolhem till hemskola skall i regel icke ifrågakomma, utan de flickor, som vid 16 års ålder icke anses kunna utskrivas från skolhem, skola kunna där kvarstanna, så länge det visar sig erforderligt.

I skolhemmen skall meddelas undervisning, motsvarande den som förekommer i sjuårig folkskola och därpå följande fortsättningsskola i enlighet med gällande bestämmelser örn folkundervisningen. Yid skolhemmen för gossar bör dessutom beredas möjlighet till utbildning i olika slag av slöjd under vinterhalvåret samt sysselsättning i trädgårdsarbete under sommarhalvåret. I skolhemmen för flickor bör meddelas en så god praktisk utbildning som möjligt i varjehanda husliga arbeten och därjämte finnas tillfälle till specialutbildning av elever, som visat intresse och anlag för något visst yrke. Yrkeshemmen skola meddela utbildning i jordbruk med ladugårds- och trädgårdsskötsel samt i snickeri och mekaniskt verkstadsarbete ävensom i något ytterligare yrke. Hemskolas elever skola huvudsakligen sysselsättas med allmänt husligt arbete, men därjämte skall, där så låter sig göra, tillfälle beredas till utbildning i något eller några speciellt kvinnliga yrken. Till samtliga skolhem och hemskolor bör höra ett mindre jordområde örn 8—10 hektar.

För städerna Stockholm och Göteborg samt för Norrland hava de sakkunniga tänkt sig en anordning med kombinerade skolhem och hem för äldre, därvid det erforderliga särskiljandet av de äldre eleverna från de

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

yngre skulle vinnas genom deras förläggning i särskilda, på betryggande avstånd från varandra belägna byggnader.

För åstadkommande av det system av olika slags skyddshem, för vilket nyss redogjorts, hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att ansvaret för skyddsliemsverksamheten principiellt övertages av staten. Landstingen och de städer, som icke deltaga i landsting, skola alltså befrias från sin nuvarande skyldighet att upprätta skyddshem. Städerna Stockholm och Göteborg skola likväl vara skyldiga att själva med bidrag av statsmedel ordna sina skyddshem i enlighet med de av de sakkunniga uppdragna riktlinjerna. Motivet härför är dels, att dessa städer anses tillräckligt stora att kräva särskilda hem, dels att storstadsungdomen icke lämpligen bör sammanföras i ett och samma hem med ungdom från andra delar av landet, på grund av att den förra merendels förvärvat sådan livserfarenhet, att faran för att den vid ett sådant sammanförande skulle menligt påverka övriga elever är synnerligen stor. Likaledes skola enskilda sammanslutningar och stiftelser, vilka för närvarande bedriva skyddsliemsverksamhet eller önska ägna sig åt dylik verksamhet och som äga härför erforderliga förutsättningar, hava möjlighet därtill enligt fastställda riktlinjer och på de villkor i övrigt, varom överenskommelse kan träffas.

Till stöd för sitt förslag örn skyddshemsverksamlietens förstatligande anföra de sakkunniga i huvudsak följande.

De sakkunniga hava med denna nya organisation, som väsentligt ändrar upptagningsområdena för skyddshem och som ställer betydligt större krav på hemmens uppfostrings- och utbildningsmöjligheter, ansett sig böra överväga, huruvida det alltjämt skulle åligga landstingen och de städer, som icke deltaga i landsting, att ombesörja inrättandet och driften av skyddshem, och kommit till den uppfattningen, att detta svårligen låter sig göra. Erfarenheterna från den gångna tiden torde hava tillfyllest visat, att i regel ett landsting eller en stad, som icke deltager i landsting, icke ensamt är i stånd att på ett tillfredsställande sätt ordna denna fråga. I barnavårdslagen stadgas visserligen möjlighet till samarbete mellan landsting och i landsting icke deltagande städer och denna möjlighet har också i viss utsträckning begagnats, därvid dock i regel förfarits så, att ett landsting eller en stad träffat avtal om förfoganderätt över visst antal platser i annat landsting tillhörigt skyddshem. Men någon större skillnad mellan de skyddshem, som sålunda äro avsedda att betjäna ett större upptagningsområde, och de av ett enda landsting eller en enda stad upprättade skyddshemmen finnes icke. Förhållandena äro ungefär desamma i ena som andra skyddshemmet, naturligtvis, som redan framhållits, med enstaka undantag.

För erhållande av större skyddshemsområden hava de sakkunniga undersökt möjligheten att utvidga det nuvarande samarbetet mellan landsting och städer, som icke deltaga i landsting, till ett mera effektivt sådant. Detta skulle kunna ske genom användande av kommunalförbundsformen, därvid dock av statsmakterna borde uppdragas de gränslinjer, efter vilka en områdesindelning skulle ske. En annan tänkbar organisationsform, som står den nyssnämnda nära, är den, som kommit till användning i fråga örn dövstumundervisningen, d. v. s. sammanförande av landstingsområden och ifrågavarande städer i ett lämpligt antal distrikt, vart och ett med sin styrelse, utsedd av vederbörande landsting och städer.

Mot förstnämnda form för samarbete kan emellertid göras den mycket

27 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

vägande anmärkningen, att enligt gällande rätt sammanslutande av samhällen till kommunalförbund icke kan ske utan samhällenas i fråga medgivande. Därest denna form väljes, skulle genomförandet av den av sakkunniga förordade skyddshemsorganisationen göras helt beroende av landstingens och ifrågavarande städers goda vilja. Man skulle med andra ord stå på ungefär samma punkt som för närvarande.

Den andra av nämnda former för samarbete lider icke av samma fel, i det att statsmakterna här skulle bestämma programmet för samarbetet och säkerhet för dess genomförande alltså under alla förhållanden skulle vara tillstädes. Emellertid är att märka, att i fråga örn dövstumundervisningen, det område alltså, där ifrågavarande organisationsform kommit till användning, förslag föreligger till en omorganisation enligt helt andra riktlinjer än de nuvarande. Därvid har ifrågasatts, att staten skulle övertaga hela dövstumskoleväsendet för att på så sätt bland annat större möjlighet till de dövstummas fördelning på skilda skolor efter arten av vars och ens lyte skulle beredas. Det kan under sådana förhållanden ifrågasättas, örn icke samma skäl kan åberopas för ett förstatligande av skyddshemsverksamheten. Även på detta område är det nu fråga örn en längre gående specialisering av skyddshemsvården. Staten har också redan påtagit sig ansvaret för att skyddshem för vissa kategorier av vanartade komma till stånd. Trots detta har icke någon statsanstalt hittills blivit upprättad, utan i stället avtal träffats med enskilda föreningar eller institutioner om inrättande av sådana skyddshem.

Emellertid har såsom skäl för dövstumundervisningens förstatligande även framhållits önskvärdheten av att befria landstingen från utgifter för nämnda ändamål. Genom att staten övertoge kostnaderna skulle skapas en viss utjämning av skattetrycket, eftersom den av utgifterna för dövstumundervisningen föranledda delen av landstingsskatten kan vara ganska växlande. Det slag av skatteutjämning, varom här är fråga, och som består i att överflytta utgiftsbördan till en större förvaltningsenhet, har av statsmakterna beslutats på ett annat område. 1935 års riksdag biföll nämligen ett av Kungl. Majit framlagt förslag, enligt vilket staten skall övertaga en ganska väsentlig del av de utgifter för folkskoleväsendet, som det hittills ålegat kommunerna att bestrida. Ett överflyttande från landstingen och de större städerna till staten av kostnaderna för skyddshemsverksamheten innebär alltså ett fortsättande på en väg, som redan beträtts av statsmakterna.

De sakkunniga vilja i detta sammanhang anföra ytterligare en viktig synpunkt. Skyddshemsverksamheten går ytterst ut på att förhindra, att unga personer, vilka genom anlag eller miljö löpa fara att utvecklas i ogynnsam riktning, komma att vid mognare år ligga samhället till last som brottslingar eller eljest asociala personer. Utom de rent humanitära skäl, vilka göra, att man av den unge vanartige vill söka dana en individ med större såväl andliga som materiella möjligheter till ett lyckligt liv, har samhället på detta område även ekonomiska intressen att bevaka. Känt är, att en enda asocial individ eller familj kan åsamka det allmänna, främst staten, högst betydande utgifter. För varje elev, som genom en rationell skyddshemsverksamhet återskänkes till samhället som en arbetsvillig och arbetsduglig medborgare, sparas de kostnader, vilka ett eventuellt senare omhändertagande på samhällets olika förbättrings- eller vårdanstalter skulle medföra. Även om man på skyddshemsverksamhetens område liksom alltid i fråga om allmänna medel bör iakttaga en sund sparsamhet, får dock staten ej tveka att på ett tidigt stadium sätta in sina ansträngningar och offra tillräckliga medel för att förhindra, att uppfostringsbar vanartig ungdom som vuxen kommer att höra till de tärande medlemmarna av samhället. Här gäller i högsta grad, att »det är bättre att dämma i bäcken än i ån».

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Vid statens övertagande av ett skyddshem skola enligt förslaget utan kostnad för staten följa ett jordområde av omkring 8—10 hektar ävensom till skyddshemmen hörande och vid överlåtelsen där nyttjade inventarier, vilka erfordras för det nya ändamålet, dock icke döda eller levande inventarier för jordbruket. Den jord, yrkeshemmen därutöver behöva, jämte tillhörande byggnader skall däremot av staten inlösas, likaså döda och levande inventarier för jordbruket. Engångskostnader uppkomma dessutom för staten för utbyggande av yrkeshemmen och inredning av verkstäder därstädes samt för nyanskaffning av inventarier till de sålunda nytillkomna lokalerna. De sakkunniga hava beräknat, att kostnaderna för ifrågavarande ändamål komma att uppgå till i runt tal sammanlagt 1,860,000 kronor.

För att åstadkomma en utjämning mellan de landsting och i landsting ej deltagande städer, vilka äro ägare till skyddshem, samt övriga landsting och sådana städer föreslå de sakkunniga ett visst likvidationsförfarande. Enligt detta förslag skola landstingen och nämnda städer med undantag för Stockholm och Göteborg fortsättningsvis under två år inbetala 700 kronor för elev och år. Av dessa medel skall bildas en fond, ur vilken skyddshemsägande landsting och städer skola äga utfå ett belopp, motsvarande 50 % av värdet å respektive skyddshems anstaltsbyggnader.

När staten övertager verksamheten vid ett skyddshem skall staten övertaga nuvarande huvudmannens förpliktelser gentemot den vid skyddshemmet anställda personalen.

Till de årliga driftko stnaderna vid skyddshemmen skall såsom hittills vederbörande barnavårdsnämnd bidraga med 300 kronor för elev. Dessutom skall av nämnden erläggas ett beklädnadsbidrag av 200 kronor för varje nyintagen elev. I övrigt skall staten bestrida samtliga kostnader vid de statliga hemmen, vilka kostnader av de sakkunniga beräknats till inalles 1,200 kronor för elev och år vid skolhem och liemskolor samt 1,500 kronor för elev och år vid yrkeshem. Till de hem, som komma att drivas av enskilda sammanslutningar och stiftelser, samt till städerna Stockholm och Göteborg skall statsbidrag i regeln utgå med så stort belopp, att summan av detta jämte barnavårdsnämndens bidrag kommer att uppgå till 1,200 kronor för elev och år. Till hem, som drivas av enskilda sammanslutningar och stiftelser, skall bidrag utgå, oavsett örn plats är belagd eller icke. Landstingen skulle således helt befrias från varje kostnad för vård och uppfostran i skyddshem.

För att få en garanti för att de för skyddsuppfostran omhändertagna erhålla den i varje fall lämpligaste vården, hava de sakkunniga förordat särskilda anordningar vid intagning i skyddshem. Detta av de sakkunniga skisserade förfaringssätt går i korthet ut därpå, att varje skolhem, yrkeshem och hemskola skulle tjäna även såsom observationsanstalt för sitt upptagningsområde, genom att den första tiden av ett barns vistelse på hemmet, exempelvis högst tre månader, betraktades såsom en försökstid, under vilken barnet skulle vara föremål för särskild observation.

29 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

De sakkunniga föreslå därjämte en försöksverksamhet med ^ackordering av skyddshemselever genom skyddshemmets försorg. Såsom föremål för en sådan utackorderingsverksamhet angiva de sakkunniga barn, vilka vid företagen observation icke ansetts kunna återsändas till barnavårdsnämnden för utackordering genom dess försorg, men som dock visa sig så lättbehandlade, att de under särskilt betryggande kontroll borde kunna vårdas i enskilda hem. I första hand skulle försök göras med utackordering från skyddshemmet av skolpliktiga gossar. Men sådan utackordering skulle även kunna ifrågakomma beträffande äldre gossar och, ehuru i mera begränsad omfattning, av flickor. Utackordering i denna form får icke förväxlas med villkorlig utskrivning, som äger rum först sedan eleven på skyddshemmet nått sådan mognad, att han kan prövas ute i livet.

De sakkunniga ägna stor uppmärksamhet åt den fostran och utbildning, som bör komma en villkorligt utskriven skyddsliemselev till del, den s. k. eftervården. En på ett betryggande sätt ordnad eftervård är enligt de sakkunnigas mening av stor betydelse till förhindrande av att skyddshemseleven efter utskrivningen återfaller i sina gamla vanor. Den kan också, framhålla de sakkunniga, leda till en förkortning av själva anstaltsvistelsen.

En från skolhem för gossar villkorligt utskriven elev bör, enligt de sakkunnigas mening, av skyddshemmets ledning kunna beredas såväl praktisk som teoretisk utbildning. En elev i ett yrkeshem bör under vistelsen på hemmet hava ägt möjlighet att få sitt intresse inriktat på någon av de yrkesgrenar, i vilka där meddelas utbildning, och det blir därför av största betydelse för hans framtid, att efter utskrivningen hans sålunda väckta intresse hålles vid liv och den på hemmet påbörjade utbildningen fullföljes. Under villkorlig utskrivning kan en elev antingen återlämnas till föräldrahemmet eller utackorderas i annat enskilt hem, i vartdera fallet med eller utan särskild övervakning, eller också överföras till särskilt inrättat lärlingshem. Den praktiska utbildningen bör helst ordnas genom överenskommelser med hantverkare eller andra arbetsgivare, att de mot viss ersättning skola mottaga elever för utbildning. Erforderliga medel böra för detta ändamål ställas till skolhemmens och yrkeshemmens förfogande.

För flickornas del torde, enligt de sakkunnigas mening, yrkesutbildning icke kunna meddelas på skyddshemmen i samma utsträckning som för gossarna. I den mån så icke kan ske, bör sådan utbildning även för flickorna kunna ordnas under villkorlig utskrivning på liknande sätt som för gossarna. Under vistelsen på skyddshemmet bör dock hänsyn vid arbetets ordnande städse tagas till elevernas anlag och intressen.

Till kostnaderna för fostran och utbildning under villkorlig utskrivning skall barnavårdsnämnden bidraga med visst belopp och kostnaderna i övrigt bestridas av staten.

Emellertid framhålla de sakkunniga, att vård i skyddshem icke ens under de bästa förhållanden kan bliva annat än ett surrogat för fostran i ett gott enskilt hem, samt att denna vårdform därför icke bör anlitas i andra fall, än då så är oundgängligen nödvändigt. De hava därför också, såsom redan omför-

30 Kungl. Majda proposition nr 219.

maits, på olika sätt sökt förkorta vistelsetiden å skyddshem för de där intagna. Såsom andra möjliga vårdformer angiver barnavårdslagen vård i enskilt hem eller barnhem. För att kunna välja den i varje fall rätta vårdformen måste barnavårdsnämnderna äga möjlighet att få den omhändertagne ställd under erforderlig observation. För detta ändamål hava de sakkunniga tänkt sig, att de i länen på initiativ av direktionen över allmänna barnhuset bildade barnavårdsförbundens upptagningshem i viss utsträckning skulle kunna anlitas. De hos nämnda förbund anställda barnavårdsombuden anse de sakkunniga även hava en stor uppgift att fylla, när det gäller placeringen av vanartade barn. För omhändertagna, vilkas intagning i skyddshem sättes i fråga, hava de sakkunniga, såsom redan nämnts, föreslagit ett särskilt förfaringssätt.

De sakkunniga understryka starkt betydelsen av att icke till skyddshem överlämnas barn, som med lika stor eller större fördel skulle kunna omhändertagas på annat sätt. Minst lika viktigt vore emellertid att icke vidtaga den ingripande åtgärd i ett barns liv, som ett omhändertagande för skyddsuppfostran över huvud innebär, förrän det står fullt klart, att icke rättelse ändå kan vinnas genom anlitande av något eller några av de medel, som barnavårdslagen i förebyggande syfte ställt till barnavårdsnämndernas förfogande.

De sakkunniga redogöra för de i nämnda hänseende gällande bestämmelserna och deras tillämpning samt uttala såsom sin mening, att dessa bestämmelser finge anses tillfyllest. De sakkunniga erinra emellertid i detta sammanhang örn de i några av de största städerna inrättade s. k. rådfrågningsbyråerna och deras verksamhet för att lämna barnavårdsmyndigheter samt föräldrar och andra uppfostrare råd beträffande behandlingen av mera svårhanterliga barn och hålla före, att det skulle vara till stort gagn, örn även i andra delar av landet sådana rådfrågningsbyråer kunde komma till stånd.

I det senare betänkandet hava de sakkunniga tillika ingått på spörsmålet örn reglementariska bestämmelser beträffande verksamheten vid skyddshemmen. Därvid hava de sakkunniga underkastat vissa sidor av uppfostringsarbetet, speciellt frågan örn bestraffningsformerna, närmare övervägande. Då hithörande förhållanden äro av natur att böra regleras genom en av Kungl. Majit utfärdad stadga för skyddshemmen, har jag icke funnit skäl att här uppehålla mig vid saken.

Till komplettering av den lämnade redogörelsen för den allmänna innebörden av den föreslagna omläggningen vill jag slutligen nämna, att de sakkunniga jämväl uppmärksammat den betydelsefulla frågan örn skyddshemspersonalens utbildning för de särskilda uppgifter, som föreligga på området. I det följande skall jag närmare uppehålla mig vid detta spörsmål, och anser mig fördenskull här kunna inskränka mig att framhålla, att förslaget avser att öppna möjligheter för aspiranterna till dels praktisk tjänstgöring å skyddshem, dels särskilda teoretiska studier i syfte att fördjupa och vidga den grundläggande utbildningen på olika områden av betydelse för verksamheten vid skyddshemmen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 219. 31

Till de olika ekonomiska spörsmål, som i samband med omläggningen inställa sig, återkommer jag längre fram i ett sammanhang.

Yttranden.

Vid remissbehandlingen har det föreliggande sakkunnigförslaget i allmänhet ansetts vara av beskaffenhet att i huvudsak kunna läggas till grund för frågans fortsatta handläggning. Beträffande olika delar av detsamma hava dock från vissa håll ytterligare överväganden påkallats.

Förnyad utredning har emellertid ansetts erforderlig av medicinalstyrelsen, statens inspektör för fattigvård och barnavård samt skyddshemsinspektören, varjämte skolöverstyrelsen samt länsstyrelserna i Stockholms, Ostergötlands, Malmöhus och Gävleborgs län funnit ytterligare utredning av nöden i vissa närmare angivna hänseenden.

Medicinalstyrelsen avstyrker sålunda, att det föreliggande betänkandet lägges till grund för den behövliga nyordningen av skyddshemsverksamheten, och föreslår, att ny och fullständigare utredning av hithörande frågor verkställes med beaktande av de av styrelsen anförda synpunkterna. Styrelsen anför härutinnan i huvudsak följande.

Ur den synpunkt, som medicinalstyrelsen hade att företräda, grundade sig behovet av en nyordning av den ifrågavarande verksamheten i första rummet på det förhållandet, att ett betydande antal av de elever, som nu vore föremål för skyddshemsvård, vore behäftade med psykiska sjukdoms- och abnormtillstånd av olika slag, vilka ofta blivit förbisedda eller missförstådda såväl vid elevernas intagning på skyddshemmet som även under den fortsatta vistelsen därstädes. Detta funne styrelsen synnerligen beklagligt, ty en behandling av dessa ungdomar, vilken icke beaktade deras psykiska sjukdomstillstånd och rättade sina åtgärder efter vad den medicinska erfarenheten visat vara lämpligt, måste i många fall bli förfelad. En rationell behandling måste handhavas med medicinsk, speciellt psykiatrisk sakkunskap och med tillgång till likartade hjälpmedel, som eljest stöde den psykiatriska sjukvården till buds.

Genom ett enkelt konstaterande av att en stor del av skyddshemseleverna företedde psykiska rubbningar erhölles emellertid icke tillräcklig ledning för planläggandet av en lämplig organisation för deras behandling. Allt efter rubbningens art måste behandlingen ha olika syften. Dessa kunde ha såväl medicinskt-kurativ som medico-pedagogisk karaktär, men i många fall måste behandlingen tyvärr inskränka sig till en samhällsskyddande förvaringsvård.

För bedömande av dels vilka vårdformer, som borde komma i fråga för de psykiskt sjuka skyddshemseleverna, dels i vilken utsträckning dylika vore erforderliga, vore det, enligt styrelsens mening, nödvändigt att äga ingående kännedom icke blott örn frekvensen av psykiska sjukdomstillstånd bland skyddshemsklientelet, utan även örn den närmare arten av dessa sjukdomstillstånd.

Den nu föreliggande utredningen gåve icke tillräckliga upplysningar i dessa avseenden. De meddelanden, som härom lämnats, vore varandra i viss mån motsägande. De sakkunniga anförde visserligen att de endast påträffat »ett fåtal elever, beträffande vilka med fog kunnat sägas, att de icke krävt uppfostran i skyddshem». Denna uppgift, vilken ur medicinsk synpunkt vore synnerligen märklig, jävades emellertid av meddelandena, att på varje skyddshem funnes någon eller några sådana elever, som vore utpräglat psykiskt efterblivna, men som icke krävde någon som helst sjukvårdande behandling och

32 Kungl. Majus proposition nr 219.

som endast behövde en fristad, där under uppväxttiden deras arbetsförmåga kunde uppövas och deras möjligheter tillvaratagas. Dylika psykiskt efterblivna borde, enligt styrelsens förmenande, betecknas och behandlas såsom sinnesslöa och de borde icke vårdas på skyddshem. Den asocialitet, som dessa beskedliga sinnesslöa före skyddshemsintagningen företett, kunde med skäl förmodas ofta ha berott på bristande omvårdnad. Dessa sinnesslöa skilde sig icke från dem, vilkas fostran eljest med fördel anförtroddes åt sinnesslövården.

Frekvensen av sinnesslöa och intellektuellt undermåliga bland skyddshemseleverna syntes emellertid vara betydligt större än vad de sakkunniga antytt. Den undersökning av doktor G. Nordal, som professor Kinberg refererat, ådagalade, att 45 procent av samtliga undersökta elever befunne sig på hjälpklasstadiet eller därunder och att 13 procent hade en intelligensnivå, som läge minst 33 procent under de fullmåligas. — Härav frånninge, att vid en rationell nyordning på skyddshemsområdet icke oväsentliga delar av klientelet borde överföras till sinnesslövården, som vore i tillfälle att ge de intellektuellt undermåliga en efter deras andliga utrustning lämpad fostran och yrkesutbildning.

Uppenbarligen vore det dock endast en del av de psykiskt icke normala skyddshemseleverna, vilka vore intellektuellt undermåliga. Hos andra uttrycktes de psykiska symtomen i rubbningar från känslo- och viljelivets områden, vilka rubbningar ibland torde vara uttryck för medfödd abnormitet och mycket ofta förekomme tillsammans med intellektuell underutveckling. Styrelsen kunde icke av den föreliggande utredningen göra sig en bild av den allmänna frekvensen av här åsyftade psykiska sjukdoms- och abnormtillstånd hos skyddshemseleverna, än mindre i vilken utsträckning ur vårdnadssynpunkt olikvärdiga typer förekomme. Att de icke normalas antal i själva verket vore betydande framginge av sådana uttalanden som följande: »Antalet normala och arbetsdugliga elever över skolåldern är ofta så ringa, att de till stor del åtgå för skötseln av jordbruk och trädgård.» Någon ledning för bedömandet i vilket eller vilka avseenden eleverna icke vore »normala» erhölles dock ej i betänkandet, där de för övrigt betecknades än såsom »psykiskt abnorma», än såsom »psykiskt defekta», än förekomme under andra oklara beteckningar.

Den av de sakkunniga beräknade siffran (10 procent) för »psykiskt abnorma» vilka krävde speciell vård vore, såvitt styrelsen kunnat finna, icke grundad på någon ingående undersökning av eleverna utan syntes vara helt approximerad och kunde därför icke godtagas.

De undersökningar, vilka refererats eller vilka företagits av professor Kinberg och vilka avsåge att belysa de psykopatologiska tillståndens förekomst hos skyddshemseleverna, vore ej heller ägnade att giva en fullständig bild därav. Nordals undersökning hade icke tagit sikte på andra sjukdomstillstånd än bristande intelligensutveckling och doktor H. Knöös’ undersökning avsåge ett helt annat, endast i viss mån kommensurabelt material (till urbota straff dömda personer i åldern 18—21 år). Betydelsefull och ägnad att sprida ett indirekt ljus över skyddshemselevernas psykiska struktur vore professor Kobergs uppgift, att av 65 f. d. skyddshems- och uppfostringsanstaltselever, som åtalats och som undersökts i fråga örn sin sinnesbeskaffenhet, 45 procent av vederbörande läkare förklarats falla under 5 kap. 5 § strafflagen, d. v. s. varit helt otillräkneliga, och 40 procent under 5 kap. 6 § strafflagen, d. v. s. varit förminskat tillräkneliga. Endast i 10 fall hade vederbörande förklarats tillräknelig. Största delen av de konstaterade patologiska själstillstånden vore — enligt Kinberg — av konstitutionell natur och hade sålunda förefunnits redan under tiden för skyddshems- respektive uppfostringsanstaltsvistelsen.

33 Kungl. Majas proposition nr 219.

Yad som sålunda på flera vägar blivit känt om frekvensen av olika psykopatologiska tillstånd hos de personer, som enligt nu rådande ordning bleve föremål för skyddshemsvård, påkallade en grundlig och psykiatrisk fackkunnig inventering av de psykiskt icke normala element, som funnes bland skyddshemseleverna, innan grundlinjerna för den erforderliga nyordningen uppdroges. Styrelsen ansåge det nämligen vara synnerligen maktpåliggande att skyddshemsvård varken förspilldes å ena sidan på dem, örn vilka det kunde antagas, att andra vårdformer skulle ge bättre framtida resultat, eller å andra sidan på dem, vilka på grund av sitt psykiska tillstånd måste antagas vara alldeles otillgängliga för den fostran, som där bjödes dem.

Styrelsen ville därför påyrka, att en psykiatrisk sakkunnig personlig undersökning av skyddshemseleverna företoges, innan grunderna för nyorienteringen uppdroges och innan organisationens detaljer bestämdes. En sådan undersökning borde enligt styrelsens mening kunna verkställas på jämförelsevis kort tid och för relativt ringa kostnad. Styrelsen ville också som en högst väsentlig vinst av en sådan undersökning framhålla, att de därvid påträffade psykiskt sjuka bland de nuvarande skyddshemseleverna kunde — när de igenkändes — dirigeras från skyddshemmen till de vårdanstalter, där de bättre hörde hemma,

Statens inspektör för fattigvård och barnavård anser det vara alldeles nödvändigt, att, innan beslut fattas örn skyddshemmens övertagande av staten, en i möjligaste mån bärande kostnadsberäkning uppgöres. Inspektören anmärker i fråga om de sakkunnigas kostnadsberäkningar i huvudsak följande.

Yad engångskostnaderna anginge, hade inga kostnader upptagits för omoch tillbyggnader samt reparationer av skolhemmen och hemskolorna. Vid liera av dessa hem hade omändringar, avseende både sovsalar och lärosalar samt lärarbostäder, länge ansetts behövliga men uppskjuta med hänsyn bland annat till den pågående utredningen örn skyddshemmens omorganisation. Enligt en av skyddshemsinspektören verkställd utredning, vilken dock icke gjorde anspråk på att kunna lämna någon definitiv siffra, skulle kostnaderna komma att uppgå till ett vida större belopp, än de sakkunniga uppgåve, nämligen 537,000 kronor för de egentliga skyddshemmen samt 500.000 kronor såsom en approximativ siffra för ny- och ombyggnader vid Hall och Skarvik, således sammanlagt omkring en miljon kronor. Härtill skulle komma kostnaderna för inlösen av skolhem och liemskolor. Möjligt vore dessutom, att kostnaderna komme att överskrida den angivna siffran, som beräknats, innan professor Kinbergs förslag till abnormvårdens ordnande framlades. Även i fråga örn driftkostnaderna hade skyddshemsinspektören gjort vissa beräkningar och därvid kommit till en merkostnad av omkring 141,000 kronor. Skulle skyddshemmen i Stockholm och Göteborg erhålla statsbidrag till verkstadsskolor, komme kostnaderna för staten att ytterligare ökas.

Skyddshemsinspektören framhåller angelägenheten av att bland annat de ekonomiska frågorna underkastades förnyad prövning. Den föreliggande utredningen lämnade nämligen icke full klarhet om, vad engångskostnaderna, driftkostnaderna och ersättning åt befattningshavare, som ej finge nyanställning vid skyddshem, komme att uppgå till. Inspektören lämnar en detaljerad redogörelse för beräkningen av förenämnda belopp, 537,000 kronor och 141,000 kronor.

Skolöverstyrelsen förklarar sig icke kunna tillstyrka, att beslut fattas örn statens övertagande av skyddshemsverksamketen, innan förnyad utredning

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 219. 242 30 ->

34 Kungl. Majus proposition nr 219.

verkställts rörande stiftelse- ock donationshemmen samt samtliga med omorganisationen sammanhängande ekonomiska frågor.

Länsstyrelsen i Stockholms län håller före, att, örn man trots de tvivel, som med fog kunde hysas örn behovet av en så genomgripande reform, som de sakkunniga föreslagit, ändock tänkte sig möjligheten att i huvudsak gå in för denna, det i första hand vore nödvändigt att förebringa en fullständig och något så när tillförlitlig utredning örn reformens ekonomiska konsekvenser. Länsstyrelsen föreslår dessutom, att ytterligare utredning verkställes för undersökning av möjligheten att förlägga observationen av vanartade barn helt utanför skyddshemmen samt av barnavårdsförbundens allmänna inställning till frågan örn utbyggande av förbundens upptagningshem med observationspaviljonger.

Länsstyrelsen i Ostergötlands län anför, att en noggrannare utredning av kostnadsfrågan bör ske, innan definitiv ställning kan tagas till den ifrågasatta omläggningen av skyddshemsväsendet.

Aven länsstyrelserna i Malmöhus och Gävleborgs län samt barnavårdsförbundet i sistnämnda län påyrka en närmare utredning angående blivande kostnader.

Såsom redan omförmälts, är det endast i ett fåtal yttranden, som en från de sakkunnigas avvikande mening i fråga örn olämpligheten att i ett och samma skyddshem sammanföra olika åldrar gjort sig gällande. De sakkunnigas förslag örn vidtagande av sådana ändringar i organisationen, att ett effektivt särskiljande av yngre elever från äldre blir möjligt, har därför i stort sett vunnit anslutning.

Länsstyrelsen i Uppsala län förmenar emellertid, att de sakkunniga, då de tagit till huvudindelningsgrund åldern och särskilt frågan, huruvida skolplikt förelåge eller icke, icke syntes tillräckligt hava beaktat den omständigheten, att under vanartsbegreppet i nuvarande barnavårdslag innefattades olika slag, vilka efter vanartens orsak skulle kunna uppdelas i dels sådan vanart, som huvudsakligen berodde på miljön, dels vanart, som huvudsakligen berodde på dåliga karaktärsanlag, dels ock psykiskt abnorma eller gränsfall därtill. De olika orsakskategorierna påkallade i vissa avseenden olikartad behandling men förekomme inom alla åldersgrupper. Ett miljöbarn kunde sålunda icke sällan genom en jämförelsevis kortvarig skyddshemsvistelse tillrättaföras i sådan grad, att det sedermera kunde överflyttas till enskilt hem, vilket icke endast minskade samhällets utgifter utan också medförde den fördelen att barnet finge växa upp i en naturlig omgivning och vänja sig vid ett normalt arbetsliv. Andra barn kunde till en början vara »svårtolkade», så att man icke med säkerhet kunde avgöra, vilken behandling som vore lämpligast. Enligt länsstyrelsens upiffattning utgjorde därför upptagningshem men ett viktigt led i organisationen av skyddshemmen. Med de sakkunnigas uppläggning efter åldersgrupper hade denna fråga för mycket skjutits i bakgrunden. Vad skolhemmen för flickor beträffade, torde böra uppmärksammas, att sådana flickor, som på grund av sedliga förvillelser omhändertagits av barnavårdsnämnderna, gärna skrote med sina upplevelser, särskilt under den första tiden efter intagandet, och därigenom förorsakade oro bland de övriga eleverna och åtminstone under någon tid verkade såsom ett störande element under utbildningen. För en framgångsrik skyddshemsvård bland flickorna syntes det därför vara viktigt att träffa särskilda anordningar för urval och fostran under den första tiden efter omhänderta-

Kungl. Majus proposition nr 219.

gandet. Huruvida detta borde ske i form av särskilda hem eller genom en mindre upptagningsavdelning vid de vanliga hemmen torde böra närmare undersökas.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län håller före, att de erforderliga förändringarna i den nuvarande organisationen borde kunna genomföras inom ramen av nu gällande bestämmelser och med nu befintliga skyddshem. Länsstyrelsen ifrågasätter, huruvida den föreslagna organisationen av skyddshemmen kunde anses överlägsen den nuvarande, sedan densamma genomgått de förändringar, som av redan gällande bestämmelser i fråga örn elevmaterialets differentiering vore påkallade.

Skolöverstyrelsen hyser tveksamhet i fråga örn det berättigade i den skillnad, som av de sakkunniga gjorts mellan goss- och flickhemmen, samt framhåller, att de svårigheter, som mötte vid skolundervisningens anordnande, då elever av olika åldrar sammanfördes i samma hem, komme att kvarstå så gott som oförminskade vid skolhemmen för flickor, därest dessa organiserades enligt de sakkunnigas förslag.

Förste provinsialläkaren i Norrbottens län anser förslaget till differentiering i åldersgrupper ej tillfredsställande. Det vore bland annat nödvändigt, att barn i pubertetsåldern fostrades å särskilda hem. Denna ålder vore en för den vuxnes inställning i livet synnerligen viktig och ömtålig period, under vilken de unga fordrade en skärpt psykisk och fysisk övervakning och vård. För såväl gossar som flickor borde tre åldersgrupper vara bestämmande för hemmens karaktär. För gossar borde anordnas hem för åldern 8—13 år, 14—15 år och 16—17 år. För flickor bleve motsvarande åldersgrupper 8—11 år, 12—15 år och 16—18 år. Ungdomar i åldern 18—21 år skulle i regel vårdas för sig. Detta gällde friska, intellektuellt normalt utvecklade, vanartiga barn. Psykiskt abnorma, imbecilla och hjälpklassmässiga skulle vårdas i för deni avsedda anstalter eller hem.

Förste provinsialläkaren i Värmlands län framhåller, att orsakerna till vanart hos yngre liksom till asocialt levnadssätt hos äldre i huvudsak sammanhängde med psykiska rubbningar, vilka i sin tur kunde vila på medfödda anlag och bringas att framträda genom olämplig fostran. Orsakerna kunde även vara av så att säga mera psykofysisk natur, varmed särskilt avsåges de former av vanart, som framträdde och bleve uppenbara i samband med pubertetsåldern och under dennas tidigare del. I andra fall vore orsakerna att söka i kroppsliga sjukdomar, som medförde rubbningar i psykisk utveckling m. m. Önskemålet vore, att varje fall av vanart hos barn komme till sakkunnig behandling så tidigt som möjligt samt att uppkomsten av vanart, i den män så läte sig göra, förebyggdes genom lämplig och sakkunnig fostran. Det hade varit av stort värde, örn just frågan örn intensifiering av de förebyggande åtgärderna kommit till uttryck och att till diskussion upptagits eventuell anstaltsvård för åldersklasser yngre än dem, som i betänkandet avsåges. För dylika barn saknades i stort sett vårdmöjligheter, och för många av dem bleve sedermera skyddshemmet vårdanstalten vid en tidpunkt, då redan vanarten haft alltför lång tid till utveckling.

Örn sålunda i stort sett enighet råder örn behövligheten och nyttan av ett effektivt särskiljande av yngre elever från äldre enligt de sakkunnigas förslag, yppa sig olika meningar i fråga om sättet för genomförandet av tm sådan anordning, när det giiller gossarna. A ena sidan förmenas, att de sakkunniga gjort sig skyldiga till en viss inkonsekvens, när de i fråga om södra oell mellersta Sverige utom Stockholm och Göteborg föreslagit inrättande av helt skilda hem men i övrigt ansett den avsedda differentie-

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

ringen kunna vinnas genom inrättande av kombinerade hem med särskilda avdelningar för äldre och yngre elever. Å andra sidan framliålles angelägenheten av försiktighet vid en skyddshemselevs överflyttande från ett hem till ett annat och riskerna av en sådan överflyttning, därvid från några håll till förekommande av alla menliga påföljder föreslås inrättande i större utsträckning av kombinerade hem med äldre och yngre förlagda i särskilda avdelningar.

Till den förra åsiktsriktningen kunna hänföras statens inspektör för fattigvård och barnavård och skyddshemsinspektören, länsstyrelsen i Västerbottens län, förste provinsialläkaren i Norrbottens län, styrelserna för räddningsinstitutet i Göteborg och Gävleborgs läns landstings skyddshem i Klockarsvedja, sistnämnda läns barnavårdsförbund samt i viss mån skolöverstyrelsen.

Skyddshemsinspektören hävdar, att samma skäl, som tala för en uppdelning av skolhem och vrkeshem på skilda platser i de mellersta och sydligaste delarna av Sverige, med ännu större styrka borde tala för en liknande uppdelning av hemmen i Norrland.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård anser det visserligen svårt att finna en lämplig organisation för skyddshemsvården i Norrland på grund av de stora avstånden men föreslår dock helt skilda skolhem och yrkeshem.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller bland annat.

De av de sakkunniga anförda synpunkterna i fråga örn en önskvärd differentiering av elevmaterialet gällde icke Norrland. Beträffande denna landsdel hade de sakkunniga funnit lämpligt bryta mot de principer, som lagts till grund för förslaget i övrigt. Fastän förfarandet ansetts så olämpligt, att det icke kunde få fortgå i mellersta och södra Sverige, ansåge man sig beträffande Norrland oförhindrad att sammanföra äldre och yngre elever till samma skyddshem. De sakkunniga hade dock velat bevara åtminstone något sken av att fasthålla vid sina principer genom att förlägga de yngre eleverna i en byggnad, de äldre i en annan. Det vore emellertid uppenbart, att alla olägenheter av ett sammanförande av elever i olika åldrar därigenom komme att fortfara. Fara förelåge, att olägenheterna skulle ökas genom anordnande av olika förläggningar inom samma hem.

Förste provinsialläkaren i Norrbottens län uttalar såsom sin mening, att skolhem och yrkeshem icke borde få uppföras i närheten av varandra. Två hem kunde således icke hava gemensam ekonomiavdelning. Att ordna skolhem och yrkeshem intill varandra, så som de sakkunniga föreslagit, bleve en separering av eleverna endast på papperet. Det vore utan vidare klart, att, örn barnen i de olika hemmen ej skulle hållas instängda, de, med hemmen belägna inom samma gård, komme i så nära beröring med varandra, att den verkan man velat vinna genom anläggandet av två olika slags hem i det närmaste helt bortfölle. Sammankoppling av olika hemtyper borde således ej tillåtas.

Styrelsen för Gävleborgs läns landstings skyddshem i Klockarsvedja anser,_ att med ett genomförande åv de sakkunnigas förslag till skyddshemsorganisation för Norrland de olägenheter, som framhållits beträffande sammanförande i ett och samma skyddshem av vitt skilda åldersgrupper, där komme att i huvudsak kvarstå.

Gävleborgs läns barnavårdsförbund påyrkar likställighet för Norrland med det övriga landet beträffande de bästa möjliga formerna för skyddshemsvård.

Styrelsen för räddningsinstitutet i Göteborg uttrycker sin förvåning över

37 Kungl. Majus proposition nr 219.

att de sakkunniga i fråga om Stockholm och Göteborg gjort avsteg från huvudprincipen örn skilda hem för äldre och yngre. Detta innebure, att Göteborg skulle gå miste örn en av de största fördelarna med förslaget. Styrelsen betvivlade starkt möjligheten av ett effektivt åtskiljande av de olika åldersgrupperna på samma hem, särskilt under fritiderna.

Skolöverstyrelsen slutligen har intet att erinra mot vad de sakkunniga föreslagit i fråga örn Stockholm och Göteborg men finner det mindre tillfredsställande, att intet skolhem, organiserat på samma sätt som de för riket i övrigt föreslagna särskilda skolhemmen, förlagts till övre Norrland. Huvudskälet till denna överstyrelsens ståndpunkt vore sannolikheten av, att antalet skyddshemselever från övre Norrland komme att stiga, därest staten övertoge kostnaderna i den omfattning, de sakkunniga föreslagit. Erfarenheten från olika trakter i denna del av landet hade nämligen visat, att flera pojkar, som på grund av vanart rätteligen bort överföras till skyddshem, på grund av de lokala myndigheternas månhet om att bespara kommunerna utgifter antingen icke eller också för sent blivit intagna i skyddshem. De unga vanartade utsattes dessutom för mindre påverkan från äldre elevers sida, då de under de första åren erhölle vård i mindre anstalter, som tillika kunde givas en mera hemliknande prägel än de stora.

Mot dessa uttalanden kan ställas vad länsstyrelsen i Norrbottens län anfört i förevarande hänseende. Länsstyrelsen har funnit de sakkunnigas förslag örn bibehållande av det för närvarande av länets landsting drivna skyddshemmet i Johannisberg och inrättande vid detsamma i form av särskilda avdelningar av såväl skolhem som yrkeshem mycket lyckligt. Genom denna kombination vunnes först och främst den mycket betydande fördelen, att av yppade behov påkallade överflyttningar av elever från det ena hemmet till det andra kunde äga rum vida smidigare än eljest och utan att förflyttningarna för eleverna framstode såsom förnyade eller skärpta omhändertaganden.

Betänkligheter mot överflyttningar av elever från ett hem till ett annat uttalas i några yttranden, i vilka av sådan anledning föreslås upprättandet i större utsträckning av kombinerade hem.

Styrelsen för föreningen till minne av Konung Oscar 1 och Drottning Josephina anser, att vissa invändningar kunde göras mot de sakkunnigas förslag att, till undvikande av alltför stor nedskärning av antalet redan befintliga skyddshem, i södra och mellersta Sverige, skolhem för gossar och yrkeshem skulle utgöra var för sig fristående anstalter, ofta belägna på rätt långt avstånd från varandra. En obligatorisk överflyttning från skyddshem till ett på annan ort beläget yrkeshem, när eleven uppnått 15 års ålder, komme att innebära ett psykiskt lidande för många. Jämförelsen med de ungdomar, som i samma ålder måste lämna föräldrahemmet för att själva på annan ort skaffa sig utkomst, vore icke i alla avseenden riktig. I ena fallet ginge vägen ut till arbete och samhällsliv, vilket för normal ungdom i regel innebure ett moment av spänning och förväntan, som i regel uppvägde och övervägde skilsmässans bitterhet. Vid överflyttningen till yrkeshemmet åter saknades denna utsikt mot friare och självständigare förhållanden, överflyttningen till den nya obekanta anstalten komme att framkalla i många fall ängslan och i alla fall besvikelse, eftersom överflyttningen alltid berodde på, att eleven

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

icke funnits mogen eller lämpad för utskrivning. Därtill komme vidare, att eleven genom överflyttningen rycktes bort från en miljö, där lian kanske för första gången börjat känna sig hemma. Detta innebure en särskild fara, när fråga vore örn unga människor, vilkas böjelse för kriminalitet och ett kringflackande liv ofta berodde på en utpräglad rotlöshet. Till undvikande av dessa olägenheter borde därför samtliga skolhem vara kombinerade med yrkeshem. Skyddshemmet Skrubba med sina 85 vårdplatser kunde därvid tjäna såsom förebild. Därest eleverna vid dessa kombinerade skol- och yrkeshem förlädes till flera, från varandra skilda paviljonger, kunde menlig påverkan olika elevgrupper emellan förebyggas. De gossar, som vid intagandet i anstalt uppnått 15 års ålder, kunde antingen, såsom vid Skrubba, intagas å ett vid ett kombinerat skyddshem befintligt yrkeshem eller också sammanföras till särskilda, för dem avsedda yrkeshem. I södra och mellersta Sverige vore antalet sådana elever så ringa, att ett enda fristående yrkeshem bleve tillräckligt. Detta innebure i jämförelse med den i betänkandet föreslagna anordningen den fördelen, att nyintagna i 15-årsåldem och däröver icke "behövde på yrkeshemmet sammanföras med de från skolhem överflyttade eleverna. För en differentiering av dessa kategorier talade särskilt den omständigheten, att de från skolhem överflyttade eleverna i regel komme att utgöras av bottensatsen inom skolhemsklientelet, medan åtskilliga av de elever, som komme direkt till yrkeshemmen, vore att anse såsom jämförelsevis godartad ungdom.

I samma riktning uttalar sig länsstyrelsen i Gotlands län.

Även länsstyrelsen i Kalmar län anser, att ur differentieringssynpunkt samma resultat skulle vinnas genom att i ett och samma hem anordna skilda förläggningar för olika åldersgrupper samt att dessutom genom en sådan anordning skulle erhållas stora fördelar av organisatorisk och ekonomisk art. Det syntes länsstyrelsen lämpligt, att det för Norrland samt Stockholm och Göteborg föreslagna förfaringssättet utsträcktes även till övriga hem, så att det lämnades öppet för vederbörande att, där så med fördel kunde ske, få vid samma skyddshem anordna skilda avdelningar för skol- och yrkeselever. På samma sätt uttalar sig styrelsen för Fröbergska stiftelsen, som dessutom framhåller, att det alltid måste medföra svårigheter och slitningar att skilja barnen från det hem, där de kanske hunnit rotfästa sig och där de kände sig hemmastadda.

Direktionen för Råby räddningsinstitut håller före, att, örn man ville skilja på stora och små gossar, detta lätt läte sig göra genom att inhysa dem i olika paviljonger, varigenom de komme under samma ledning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att det funnes anledning undersöka, huruvida Göteborgs skyddshemsfråga för gossarnas del borde lösas genom skolhem och yrkeshem i olika avdelningar inom samma anstalt eller genom helt skilda anstalter.

Piiskerna med överflyttning av skyddshemselever från ett hem till ett annat och angelägenheten av att därvid iakttaga försiktighet betonas starkt även i flera andra yttranden. Så är förhållandet med de yttranden, som avgivits av skyddshemsinspektören, styrelsen för skyddshemmet Morängen, Stockholms läns landstings förvaltningsutskott och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som därutinnan åberopat ett uttalande av föreståndaren för länets landstings skyddshem i Gräskärr.

39 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Stockholms läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter, att yrkeshemmen göras till verkliga yrkesskolor, dit skolhemmens elever vid viss ålder sändes för att lära ett yrke, utan att de därmed utskreves från skolhemmet.

Föreståndaren för skyddshemmet i Gräskärr föreslår, att vid en omorganisation den möjligheten lämnades öppen för mellersta och södra Sverige, att vissa skolhem erhölle uppgiften att omhändertaga de äldre gossar, som fortfarande vore skolpliktiga och som icke syntes äga förutsättningar för verkstadsutbildningen. De skulle då i regel, örn maximiåldern vid dessa hem sattes till 18 år, kunna få stanna å det hem, där de först mottagits, under hela vårdtiden, vilket utan tvekan skulle uppväga de nackdelar, som eventuellt kunde följa av, att genom en sådan anordning avståndet till det egna hemmet bleve längre.

Skyddshemsinspektören liksom även statens inspektör för fattigvård och barnavård, vilka, enligt vad förut omförmälts, föreslagit, att även för Norrlands vidkommande infördes en anordning med helt skilda hem för äldre och yngre gossar, föreslå, att sådant undantag gjordes från den föreslagna åldersgränsen för utskrivning från skolhem, att, då särskilda skäl förelåge, elev i sådant hem finge efter medgivande av den centrala ledningen kvarstanna där något längre, än de sakkunniga tänkt sig. Vissa elever kunde nämligen vara så outvecklade, att det för dem vore bättre att stanna ytterligare en tid i skolhemmet än att flyttas över till yrkeshemmet, för vilket de ännu ej vore mogna.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser det icke heller tillrådligt att införa obligatorisk överflyttning från skolhem till yrkeshem-hemskolor, utan att det vore lämpligast att i varje särskilt fall noga pröva frågan, huruvida en överflyttning borde äga rum eller icke. I samma riktning uttalar sig styrelsen för skyddshemmet Morängen.

Även länsstyrelsen i Älvsborgs län förordar, att bestämmelserna örn överflyttning från skolhem för gossar till yrkeshem göras mera tänjbara.

Styrelsen för Älvsborgs läns landstings skyddshem för gossar i Forsane, vilkens yttrande, som förut delvis återgivits, åberopas av landstinget, vill visserligen icke bestrida, att de praktiska skäl, som de sakkunniga anfört, kunde tala för uppdelningen vid 15-årsgränsen, men sätter i fråga, örn icke erfarenhet genom enstaka försök borde vinnas, innan den förslagna omorganisationen definitivt genomfördes.

De sakkunnigas förslag, att städerna Stockholm och Göteborg skulle utbrytas ur skyddshem sorganisationen och bilda helt självständiga enheter har mött gensagor från några håll.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård anser, att det för landet i dess helhet skulle vara en fördel, om skyddshemmet Skrubba och Göteborgs stads blivande gosshem kunde få användas även för elever från närbelägna stadsliknande samhällen.

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Samma uppfattning kommer till uttryck i yttrandet från styrelsen för föreningen till minne av Konung Oscar I och Drottning Josephina, vilken för densamma lämnar följande närmare motivering.

Det av de sakkunniga anförda skälet för deras ifrågavarande förslag eller att storstadsungdomen hade en annan mentalitet, andra vanor och annan livserfarenhet än landsbygdens ungdom innehölle otvivelaktigt en sanning, men till denna omständighet hade ingen hänsyn tagits, när det gällde ungdom från andra större städer eller från de stora städernas omgivningar. Eftersom storstadsmentaliteten icke slutade vid storstadens gräns, torde en vanartad pojke från Stockholms förorter förete ungefär samma sinnesriktning som Stockholmspojken. Men en sådan pojke skulle enligt förslaget icke intagas i Stockholms stads skyddshem utan i andra, mera avlägset belägna hem.

Barnavårdsnämnden i Göteborg hemställer, att stadens skyddshem måtte tillerkännas rätt att mottaga elever även från andra områden än Göteborgs stad. Samma önskemål framställes av styrelsen för räddningsinstitutet i Göteborg beträffande ett stadens blivande yrkeshem och styrelsen för skyddshemmet å Lingatan i fråga om detta hem.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län önskar en särskild undersökning av frågan, huruvida Göteborgs stads skyddshem för gossar bör avses uteslutande för staden.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet förklarar sig icke kunna inse, att tillräckligt bärande skäl anförts för att Stockholm och Göteborg skulle intaga en undantagsställning. Enligt förbundets mening vore det nödvändigt, att elevplatserna även vid dessa städers hem ställdes till förfogande vid elevmaterialets fördelning på olika hem. I alla händelser borde så vara förhållandet, då obelagda platser funnes.

Förste provinsialläkaren i Norrbottens län ifrågasätter starkt lämpligheten av särställning för Stockholm och Göteborg.

Beträffande inrättande av skolhem och deras organisation hava önskemål i två olika hänseenden framkommit i de avgivna yttrandena. Det ena avser inrättande av särskilda hem för svårt vanartade i skolpliktig ålder, eller användande för detta ändamål av något eller några av de föreslagria skolhemmen, det andra går ut på bibehållande även vid skolhemmen för gossar av möjligheten till jordbruks- och husdjursskötsel.

önskemål i förstnämnda hänseende framföres av statens inspektör för fattigvård och barnavård och skyddshemsinspektören, länsstyrelsen i örebro län, Stockholms läns landstings och Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Skyddshemsinspektören motiverar för sin del förslaget örn särskilda hem för svårt vanartade bland annat därmed, att enligt hans erfarenhet en svårfostrad elev kunde försvåra och stundom äventyra arbetet för läraren och fostraren samt att det därför vore en fråga av stor pedagogisk betydelse att från skolhem kunna avskilja sådana elever.

Stockholms läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter mera slutna anstalter för de svårare vanartade skolpliktiga.

41 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

önskemålet om bibehållande vid skolhemmen för gossar av jordbruks- och husdjursskötsel återkommer i flertalet av de yttranden i vilka denna fråga särskilt berörts. Det är endast örebro läns landstings förvaltningsutskott och styrelsen för detta landstings skyddshem å Åkerby, som i det av dem gemensamt avgivna yttrandet uttala sin tillfredsställelse däröver, att genom den föreslagna omorganisationen de skolpliktiga barnen komme att tillförsäkras nödig skolundervisning utan att samtidigt tagas i anspråk för måhända ganska krävande arbete i jordbruk eller dylikt.

Den motsatta uppfattningen representeras av statens inspektör för fattigvård och barnavård och skyddshemsinspektören, skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands samt, beträffande inom respektive län belägna skyddshem, Västerbottens och Norrbottens län. Samma mening hysa Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs läns landsting, Stockholms, Östergötlands, Skaraborgs och örebro läns landstings förvaltningsutskott, barnavårdskonsulenten i åttonde distriktet, styrelserna för föreningen till minne av Konung Oscar I och Drottning Josephina, Fröbergska stiftelsen och räddningsinstitutet i Göteborg samt styrelserna för skyddshemmen å Mäshult, Forsane, Margretelund, Åkerby och Klockarsvedja ävensom svenska landstingsförbundet och svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Såsom belysande för de skäl, som åberopas till stöd för jordbrukets bibehållande vid skolhemmen för gossar torde svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets motivering få anses. Förbundet framhåller i huvudsak följande.

Förbundet ansåge, att det icke minst för yngre pojkar vore av oskattbar betydelse, att skyddshem förlädes till eller förenades med jordbruk. Sådan miljö utgjorde tvivelsutan för det stora flertalet pojkar, från såväl landet som staden, en betydelsefull förutsättning för att de skulle trivas och erhålla intryck, som främjade deras mottaglighet för fostran. I vilken mån pojkarna före 15—16-årsåldern kunde tänkas deltaga uti de vid en lantgård förekommande arbetena, vore givetvis beroende på förhållandena, individens kroppskrafter, intresse etc. Det torde vara tydligt, att, om också elevernas arbetskraft icke finge beräknas såsom avgörande faktor beträffande gårdens skötsel, så kunde dock med ett klokt urval bland eleverna ej så få av dem till fördel för gårdsbruket deltaga i arbetet. Det sade sig självt, att elevernas deltagande i arbetet vid gården icke finge utgöra hinder för deras skolarbete. I för skyddshemsvården intresserade kretsar hade ofta betonats, att jordbruk vid skyddshem vore till för elevernas skull och icke tvärtom. Självfallet finge jordbrukets storlek göras beroende av omständigheterna; ofta torde vara tillräckligt med en mindre gård. just såsom de sakkunniga tänkt sig vara lämpligt vid skyddshemmen för flickor. De fördelar, som ett skyddshem för flickor hade av jordbruk, gällde i lika hög grad skyddshem för gossar. Förbundet kunde ej underlåta framhålla, att förslaget örn »utbildning i olika slag av slöjd under vinterhalvåret och trädgårdsarbete under sommarhalvåret» icke gärna kunde vara tillfyllest, för att friska, kraftiga pojkar i åldern 14 —16 år skulle få sitt verksamhetsbegär tillfredsställt, ej heller syntes deras tid därigenom utnyttjas på lämpligaste sätt. För övrigt torde egentliga trädgårdsanläggningar ej kunna komma till stånd vid alla skolhem; bristande avsättningsmöjligheter kunde ock tala emot lämpligheten av att göra sådana anläggningar obligatoriska.

42 Kungl. May.ts proposition nr 219.

En annan skolhemmen berörande fråga är konfirmationsundervisningen. Med anledning av de sakkunnigas uttalande därom framhåller styrelsen för skyddshemmet Morängen angelägenheten av att det gjordes klart för barnen, att konfirmationen vore en frivillig sak, som icke påtvingades någon. Och Malmö stads skyddshemsstyrelse understryker, att sådan undervisning skulle meddelas eleverna å hemmet, endast i den mån detta icke otillbörligt inverkade på deras möjligheter till villkorlig utskrivning.

Beträffande de föreslagna yrkeshemmen anmärka Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott och styrelsen för Margretelunds skyddshem i ett gemensamt avgivet yttrande bland annat följande.

De sakkunniga hade icke oväsentligt inskränkt och försämrat elevernas kontakt med och utbildning i jordbruk med därtill hörande binäringar. Yrkeshemmens framtida möjlighet att, såsom de planerats, lämna de elever, som önskade utbilda sig till jordbrukare, en lika allsidig och fullgod jordbruksutbildning, som den de hittills kunnat erhålla å vissa skyddshem, förefölle avsevärt minskad. Detta förhållande syntes så mycket märkligare, då man beaktade, icke blott att jordbruket hittills konsumerat det övervägande antalet avgående skyddshemselever utan även att återfallsprocenten just bland dessa elever visat sig vara särskilt liten. Man torde med hänsyn till vårt lands karaktär av jordbruksland och elevmaterialets relativt låga personliga förutsättningar hava befogad anledning räkna med, att det även i framtiden huvudsakligen bleve inom jordbruket, som de från ifrågavarande för södra och mellersta Sverige utom Stockholm och Göteborg avsedda yrkeshemmen utskrivna eleverna under normala konjunkturförhållanden kunde utnyttjas såsom självförsörjande och samhällsnyttiga medborgare.

Såsom en påbyggnad på den utbildning och undervisning, som bomme att meddelas i yrkeshemmen, föreslå statens inspektör för fattigvård och barnavård samt skyddshemsinspektören, att vid Margretelunds skyddshem, som av de sakkunniga föreslagits till jordbrukshem för psykiskt efterblivna gossar, anordnades en ettårig utbildning i lantbruk för de elever, som visat särskild fallenhet för jordbruk och husdjursskötsel och därför borde beredas möjlighet att få sin framtida försörjning som jordbrukare.

Aven skolövershjrelsen framhåller önskvärdheten av att med hänsyn till de utmärkta jordegendomar, som Margretelunds skyddshem förfogade över, detta hem tilldelades en sådan uppgift, att det fortfarande kunde utöva verksamhet inom skyddshemsorganisationen. Överstyrelsen ifrågasätter därför anordnande av Margretelund såsom ett yrkeshem för utbildning av skyddshemselever till vissa befattningar vid jordbruk, t. ex. till ladugårdsskötare och rättare.

De sakkunnigas förslag, att vid skolhemmen för flickor medel borde finnas tillgängliga för anordnande av specialutbildning för elever, som visat intresse och anlag för något visst yrke, har mött gensagor från styrelserna för skyddshemmen Sjötorp, Mossebo, Morängen och Gategården, vilka alla ansett, att det vore för tidigt att i dessa hem bestämma framtida yrke samt att yrkesutbildningen i stället borde förläggas till tiden för den villkorliga utskrivningen.

Förslaget, att vid hemskolorna även skulle erbjudas verklig utbildning i något eller några speciellt kvinnliga yrken, anser styrelsen för skyddshemmet

Kungl. Majus proposition nr Ulli.

43 Håkanstorp icke vara lätt att förverkliga. Flera försök hade vid skyddshemmet gjorts med att låta eleverna få utbildning i olika yrken, sedan de villkorligt utskrivits, men det hade i allmänhet ej slagit väl ut. Erfarenheten hade visat, att det vore lämpligast, att flickorna först komme ut i goda familjeplatser, där de kunde få hjälp och stöd av sina matmödrar. De hunne då bli mera stadgade, innan de på egen hand komme ut i livet.

De av de sakkunniga föreslagna benämningarna å de olika slagen av skyddshem hava icke alltid mottagits med gillande. Medan styrelsen för skyddshemmet Morängen betecknar dessa benämningar såsom lyckligt funna, riktas sålunda från andra håll kritik mot desamma. Detta gäller särskilt benämningen skolhem, som ansetts kunna leda till förväxlingar med andra för helt olika ändamål verksamma hem. Därmed syftas dels på de i de nordligaste länen inrättade skolhemmen för mottagande av från skola avlägset boende skolpliktiga barn, dels på skolhemmen för vanföra samt för bildbara sinnesslöa barn. Men även benämningen hemskola har ansetts olämplig, på grund av att denna benämning likaledes redan tagits i anspråk såsom beteckning för skolor, anordnade av vissa stiftelser. Däremot har benämningen yrkeshem i stort sett lämnats utan anmärkning. Endast Malmö stads skyddshemsstyrelse har yppat betänkligheter mot alla tre ifrågasatta benämningarna. Mot benämningarna skolhem och hemskola rikta sig skyddshemsinspektören, styrelserna för skyddshemmen Sjötorp, Mossebo, Hornö och Gälegården samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet. Lämpligheten av benämningen skolhem ifrågasättes dessutom av skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala och Västerbottens län samt förste provinsialläkaren i Norrbottens län.

Förslag till andra benämningar lia endast framställts av skyddshemsinspektören, som ifrågasatt beteckningen yrkesskolhem såsom gemensamt namn på hem för äldre elever, skolöverstyrelsen, som i stället för skolhem föreslagit skyddsskolhem, förste provinsialläkaren i Norrbottens län, som förordat samma namn eller skyddshemsskola, samt Malmö stads skyddshemsstyrelse som tänkt sig de av de sakkunniga föreslagna benämningarna kombinerade med de nuvarande, exempelvis sålunda: »skyddshemmet Östra Spång (skolhem)».

Att staten principiellt övertager ansvaret för skyddshemsverksamlieten tillstyrkes i allmänhet i de avgivna yttrandena. Vissa betänkligheter framskymta dock i olika yttranden, ehuru dessa fått vika med hänsyn till önskvärdheten av den föreslagna differentieringen, vilken eljest icke ansetts kunna genomföras eller i varje fall ansetts komma att väsentligt underlättas, därest skyddsliemsverksamheten övertoges av staten. I vissa yttranden understrykes likaledes vikten av ett bibehållande av den hittills genom olika enskilda sammanslutningar bedrivna verksamheten på ifrågavarande område.

Förslaget i denna del tillstyrkes helt eller lämnas utan erinran av medicinalstyrelsen, statskontoret, skolöverstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i samtliga län utom Stockholms, Södermanlands, Kalmar, Malmöhus, Hallands och Älvsborgs, samtliga läns landsting eller deras förvaltnings-

44 Kungl. Majus proposition nr 219.

utskott med undantag för landstinget i Västernorrlands län, som icke avgivit något yttrande i ärendet, Stockholms stadsfullmäktige och. barnavårdsnämnd, stadsfullmäktige och barnavårdsnämnden i Göteborg, stadsfullmäktige i Malmö och denna stads skyddshemsstyrelse, stadsfullmäktige och barnavårdsnämnderna i Norrköping, Hälsingborg, Gävle, Landskrona och Lund, samtliga de skyddshemsstyrelser, vilka yttrat sig i ärendet, med undantag av styrelsen för Fröbergska stiftelsen och styrelsen för Hallands läns landstings skyddshem å Mäsilt, ävensom direktionen över allmänna barnhuset, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet.

Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Örebro län föreslå dock, att av försiktighetsskäl, innan ännu klarhet vunnits beträffande det blivande behovet av platser på skyddshem, staten under en övergångsperiod endast förhyrde skyddshemmen av deras nuvarande huvudmän.

Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott anser det lämpligaste sättet vara, att de nuvarande ägarna bibehölles vid sin äganderätt, under det att staten hyrde eller arrenderade för skyddshemsverksamheten erforderliga byggnader med tillhörande jordområden samt bekostade skyddshemmens drift.

Svenska landstingsförbundet anför i förevarande avseende följande.

En differentiering av skyddshemseleverna kunde icke göras för varje särskilt landstingsområde eller åtminstone skulle en dylik bliva synnerligen oekonomisk. Anstalter, avsedda för flera landstingsområden måste tydligen komma till stånd och därför erfordrades samarbete mellan respektive landsting. Beträffande svårigheten att åstadkomma dylikt samarbete kunde förbundet vitsorda, vad de sakkunniga därutinnan anfört. Även ur principiell synpunkt kunde det knappast anses lämpligt, att förevarande spörsmål ordnades genom ett samarbete landstingen emellan. Landstinget borde nämligen som regel omhänderhava eller bekosta allenast sådana uppgifter, som hänförde sig till det egna landstingsområdet eller kunde ordnas genom ett samarbete med angränsande landstingsområden. De uppgifter däremot, som erfordrade samarbete mellan ett flertal områden, borde omkiinderhavas av staten. Med utgångspunkt från en dylik princip hade statens sjukvårdskommitté i sitt betänkande angående den slutna kroppssjukvården dragit upp riktlinjerna för huvudmannaskapet för och finansieringen av denna vård. På samma grund vilade även de från landstingen vid upprepade tillfällen och med synnerlig skärpa framförda kraven på dövstumundervisningens förstatligande. Det innebure sålunda ett konsekvent tillämpande av en redan på landstingshåll allmänt godtagen princip, när det nu föresloges, att den på olika slag av anstalter uppdelade skyddskemsvården övertoges av staten. Härtill bomme, att skyddskemsvården läge i periferien av landstingens egentliga verksamhet, som huvudsakligen vore inriktad på hälso- och sjukvård. Som en röd tråd hade genom förbundsstyrelsens yttranden under senare år gått önskemålet, att landstingen måtte befrias från kostnaderna för dessa mera perifera uppgifter, vilka icke vore så lokalt betonade, att landstingens medverkan för ernående av ett gott resultat och en ekonomisk hushållning vore nödvändig, för att de i stället skulle kunna koncentrera sig på uppgifter, som läge deras allmänna verksamhet närmare. Och dylika uppgifter saknades sannerligen icke. Det vore därför nödvändigt, att landstingen befriades från uppgifter och utgifter, där deras medverkan icke vore

45 Kungl. Majus proposition nr 219.

absolut oundgänglig. Hit hörde förutom dövstumundervisning, blindundervisning, skyddsliemsväsendet och arbetshemmet Ett överflyttande på staten av kostnaderna för skyddsliemsväsendet skulle även medföra en välbehövlig skatteutjämning de olika landstingen emellan.

Vissa betänkligheter mot ett förstatligande uttalas dock i några av de yttranden, som tillstyrkt förslaget örn skyddhemsverksamhetens förstatligande.

Skolöverstyrelsen anser sålunda skyddshemmen komma att göra en betydande förlust, därest landstingens och städernas nära förbindelser med verksamheten avskäres.

Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar bland annat.

Länsstyrelsen vore icke övertygad örn, att en dylik anordning komme att bliva till uteslutande fördel för skyddshemsverksamheten och för det allmänna. Förutom den omständigheten, att den rent hembetonade sidan av verksamheten därigenom kunde komma att äventyras, torde det med visshet kunna påstås, att ett förstatligande av skyddshemsverksamheten komme att medföra en avsevärd och i vissa fall mycket onödig fördyring av denna, vilken omständighet, som säkerligen i sista hand komme att taga sig uttryck i ökade utgifter för skattebetalarna i landet, troligen icke komme att uppvägas av den av de sakkunniga åberopade fördelen för de nuvarande huvudmännen att för framtiden bliva befriade från den övervägande delen av de utgifter för skyddshemsverksamheten, varmed de nu vore betungade. Bäst skulle det enligt länsstyrelsens åsikt vara, örn landstingen även i framtiden själva finge handhava verksamheten, en uppgift för vilkens utförande landstingen numera torde vara särskilt väl skickade.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framställer vissa anmärkningar, som enligt länstyrelsens mening kunde göras mot förslaget örn skyddshemmens förstatligande, men anser dock detta förslag ägnat att läggas till grund för åstadkommande av en ny skyddshemsorganisation. Ett förstatligande kunde således befaras komma att medföra en byråkratisering av skyddshemsvården med därav härflytande stela arbetsformer, varjämte det utrymme för enskilt initiativ och personliga insatser, som nu förefunnes, skulle komma att avsevärt inskränkas till stort men för ett klientel, som mer än de flesta vore i behov av en individuellt lagd fostran.

Liknande synpunkter anföras av länsstyrelsen i Norrbottens län, som dessutom framhåller det berömvärda intresse, varmed skyddshemsidén omfattades av ett stort antal landsting, och det i mycket förtjänstfulla arbete hittillsvarande ledningar för dessa anstalter nedlagt. Redan förslagets konsekvenser i fråga om skatteutjämning vore likväl att hälsa med livligaste tillfredsställelse av en landsdel, som hade den högsta landstingsskatten i riket.

Göteborgs och Bolms läns landsting förklarar likaledes, att ett förstatligande av skyddshemsverksamheten väl närmast ur skattelindringssynpunkt skulle av landstingen uppfattas såsom en förmån, men att någon större garanti mot ett upprepande av på sina håll möjligen förekommande missförhållanden knappast förefunnes, örn staten i stället för landstingen vore huvudman för anstalterna.

Norrbottens läns landsting tillstyrker förslaget, ehuru icke övertygat därom, att verksamheten vid skyddshemmen komme att gagnas av att landstingen helt avkopplades.

46 Kungl. Majus proposition nr 219.

Hallands läns landsting skänker företräde åt förslaget om att principiellt göra staten till huvudman för skyddsliemsverksamheten men vill dock icke underlåta att framhålla, att även en annan möjlighet kunde stå till buds, nämligen en å lagstiftningsväg åstadkommen sådan samverkan de olika landstingen emellan, att vissa landsting tillhandahölle skyddshem, avsedda för skolverksamhet, medan andra landsting tillhandahölle skyddshem av andra kategorier.

Styrelserna för svenska diakoniss-sällskapets skyddshem Mossebo och Sjötorp framhålla å ena sidan landstingens erkännansvärda arbete för skyddshemmen och å andra sidan faran för att vid ett förstatligande skyddshemsverksamheten skulle stelna i byråkratiska former, att en sträng uniformitet komme att genomföras i de olika hemmen och att försök skulle göras att få bort den särprägel, som hittills utmärkt vissa skyddshem och som varit deras styrka.

Malmö stads skyddshemsstyrelse slutligen bringar i åtanke vad vederbörande departementschef vid framläggande för 1935 års riksdag av proposition angående statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet anförde rörande angelägenheten av att folkskolan alltjämt finge behålla sin ställning såsom en kommunal institution, för vilken kommunerna alltså bure både förvaltningsansvar och ekonomisk ansvarighet till en viss utsträckning, och det stora värdet av folkskolans förankring i den kommunala intressesfären, för vilket ändamål det intima sambandet mellan kommunen och dess folkskola borde bevaras, samt förklarar sig anse vad sålunda anförts kunna andragas även vid behandlingen av ifrågavarande problem. Mot statens övertagande av skyddshemmen kunde även, enligt skyddshemsstyrelsens mening, anföras, att hemmen därefter komme att bliva statsanstalter med en därav präglad natur.

Bland de myndigheter, vilka icke helt tillstyrkt de sakkunnigas förslag i fråga örn skyddshemsverksamhetens förstatligande eller lämnat detsamma utan erinran, befinna sig, utom de förut angivna, även statens inspektör för fattigvård och barnavård och skyddshemsinspektören samt barnavårdskonsulenten i nionde distriktet.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård anför i huvudsak följande.

Ingen erinran kunde göras mot att staten i ökad utsträckning eller helt och hållet övertoge den kostnad för skyddshem svärdén, som hittills ålegat landstingen. Vad därefter frågan örn skyddshemmens ledning beträffade, talade onekligen mycket för yrkeshemmens övertagande av staten. Det vore här fråga örn ny- och ombyggnader i stor omfattning och även örn avtal kunde träffas med vissa landsting örn upprättande och drift av dessa hem hade man anledning tro, att nydaningen bäst skulle främjas genom att staten övertoge hela verksamheten, både anläggningen och driften. Beträffande skolhemmen läge emellertid frågan annorlunda till. Här kunde man i huvudsak bygga på hittills vunna erfarenheter, några större omändringar torde ej krävas och de arbeten, som i uppfostringssyfte anordnades för eleverna — slöjd och lättare jordbruksarbete m. m. — kunde i huvudsak följa nuvarande linjer. Vad som här skulle åstadkommas vore en genomgående differentiering av skyddshemsklientelet med hänsyn till ålder och vanart.

Kungl. Majus proposition nr 219.

47 När staten övertoge hela eller större delen av kostnaden, kunde denna reform utan svårighet genomföras efter upprättat avtal mellan staten och vederbörande landsting, varigenom den centrala statliga ledningen ägde bestämma till vilka hem eleverna skulle föras.

Att landstingen skulle liksom hittills vara huvudmän för skolhemmen syntes av många skäl önskvärt. Landstingens intresse för denna verksamhet vore allmänt erkänt, ej minst på grund av deras villighet att genomföra örn- eller tillbyggnader, förbättringar o. s. v. Landstingen torde också billigast kunna driva hemmen med tillhjälp av den förvaltningsorganisation, som redan nu funnes. En synnerligen viktig synpunkt vore därjämte att hos befolkningen i de län, där skyddshemmen vore förlagda, vuxit fram ett intresse, som utgjorde ett värdefullt stöd för denna gren av det sociala arbetet, ett intresse, som sannolikt skulle slappna, örn skolhemmen förändrades till statsanstalter. Till allt detta komme, att själva nyorganisationen betydligt lättare skulle kunna åstadkommas, örn landstingen alltjämt kunde påräknas som huvudmän för skolhemmen. Statens övertagande av dessa hem måste nämligen föranleda, att flera svårlösta problem upptoges till behandling. Främst bland dessa komme ersättningsfrågan beträffande de skyddshem, som staten skulle övertaga.

Även i ett annat avseende torde svårigheter uppstå vid statens övertagande av skyddshemmen. De nuvarande hemmen vore nästan undantagslöst förenade med jordbruk, vars ekonomibyggnader vore belägna intill själva skyddshemmen. Hur landstingen skulle förfara med dessa byggnader vore ej gott att säga, men vare sig jordbruket med dess byggnader komme att utarrenderas eller försäljas, uppstode för skyddshemmets klientel ett grannskap, som kunde visa sig mindre önskvärt.

Nu antydda svårigheter skulle kunna undvikas, om staten överenskomme med respektive landsting, att dessa alltjämt skulle utöva driften av skyddshemmen.

Det vore emellertid ej säkert, att landstingen ville gå till mötes i nämnda avseende på grund av principiella skäl. Skulle efter närmare undersökning detta befinnas vara fallet, måste staten själv övertaga verksamheten, men torde det då böra ske på ett smidigare sätt än det föreslagna. Förtjänt av beaktande vore i så fall ett framkommet förslag, att staten tills vidare uppsköte att övertaga hemmen och i stället förhyrde dem av landstingen.

S/cyddshemsinspe/ctören framhåller bland annat följande.

Det vore välbetänkt, att staten, som framdeles i huvudsak skulle bära kostnaderna för skyddshemsverksamheten, även borde hava ansvaret för denna verksamhets ordnande. Men detta behövde dock ej innebära, att staten ovillkorligen skulle hava äganderätten till hemmen. Då hem, som ägdes av sammanslutningar och stiftelser, fortfarande skulle ägas av dessa, borde även möjlighet förefinnas för landsting eller stad, som ägde hem, att få behålla detta och under liknande villkor, som komme att gälla för stiftelseliem, få fortsätta med fostran av barn, som behövde vård i skyddshem. Frågan örn ersättning för inlösen av hemmen komme därvid ej att vålla svårigheter. Härigenom skulle statens övertagande av skyddshemsverksamheten underlättas och samtidigt kunde man vinna, att ägarna av hemmen även i foidsättningen skulle komma att med intresse följa verksamheten. För avsättningsmöjligheterna vid yrkeshemmen skulle det säkerligen vara till stor fördel, örn landsting stöde såsom huvudmän för verkstäderna vid dessa hem.

Länsstyrelsen i Stockholms län motsätter sig visserligen icke en omorganisation i enlighet med de sakkunnigas förslag, med hänsyn till att därigenom

48 Kungl. Majus proposition nr 219.

skulle vinnas en enhetligare organisation av verksamheten och ett bättre utnyttjande av förefintliga anstalter, men ifrågasätter dock, huruvida icke bristerna i nuvarande skyddshemsverksamliet skulle kunna avhjälpas utan ett så långt gående förstatligande som föreslagits.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar bland annat följande.

En specialiserad yrkesutbildning hade icke samma betydelse för yngre gossar och för flickor som för äldre gossar. Samma skäl för övertagande av staten som i fråga örn yrkeshem för äldre gossar kunde därför icke sägas föreligga beträffande för övriga kategorier avsedda hem. Det borde alltså, vad anginge dessa hem, finnas större utrymme än enligt förslaget för tillvaratagande av de insatser, som hittills gjorts av intresserade enskilda sammanslutningar. Med hänsyn till de särskilda för dessa enskilda hem gällande bestämmelserna beredde de en säkerligen icke oviktig möjlighet till differentiering efter i någon mån andra linjer än enligt förslaget. Länsstyrelsen hade därför funnit mindre långt gående åtgärder mot sådana anstalter väl kunna förenas med förslagets allmänna syften.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att de sakkunniga icke förebragt några vägande skäl för att skyddshemsverksamheten skulle förstatligas, utan att tvärtom viktiga skäl kunde åberopas för att så icke borde ske.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån kan för sin del icke finna, att man bör överväga ändring beträffande huvudmannaskapet för skyddshemmen, förrän en grundlig utredning visat sådant nödvändigt.

Styrelsen för Hallands läns landstings skyddshem å Mäshult håller före, att landstingen allt fortfarande kunde anses fullt lämpliga att bära ansvaret för sina skyddshems verksamhet och länsstyrelsen i Hallands län, som åberopar landstingets i länet förut återgivna yttrande, anser det kunna diskuteras, om icke det åsyftade målet kunde vinnas, utan att staten behövde övertaga ansvaret för skyddshemsverksamheten. Länsstyrelsen förordar en utredning därutinnan.

Länsstyrelsens i Alvsborgs län ståndpunkt är icke fullt klar. I sitt över den förra delen av de sakkunnigas betänkande avgivna yttrande gör länsstyrelsen nämligen sitt ståndpunktstagande beroende av innehållet i senare delen av betänkandet, men i sitt över denna del avgivna yttrande kommer länsstyrelsen icke in på denna fråga.

Länsstyrelsen förklarar sig i sitt tidigare yttrande dela de sakkunnigas mening, att ett samarbete landstingen emellan icke vore möjligt genom tvångsvis genomförda sammanslutningar. Örn däremot landstingen ålades att i på olika sätt kvalificerade anstalter taga vård örn sina skyddshemsvårdbehövande barn och ungdomar samt sedermera lämnades möjlighet att i samarbete med en kvalificerad statlig skyddshemsinspektion sins emellan fördela uppgifterna, syntes nya oöverstigliga svårigheter föreligga att få organisationsfrågan nöjaktigt löst med bibehållande av landstingen som huvudmän. Erfarenheten från Alvsborgs län visade till fullo möjligheten av frivilligt samarbete med andra län. Man kunde sedan fråga, om det ur barnavårdens synpunkt vore önskvärt, att staten övertoge verksamheten. Med hänsyn till rådande förhållanden på dövstumundervisningens och sinnessjukvårdens områden vore en viss tvekan förklarlig rörande lämpligheten att belasta staten med nya förpliktelser, innan de redan åtagna eller tidigare föreslagna blivit tillfredsställande fyllda. Statens hittillsvarande befattning

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

med skyddshemsverksamheten hade i huvudsak inskränkt sig till att staten i olika etapper pålagt landstingen ansvaret för verksamheten, att staten underlåtit varje åtgärd att för denna verksamhet utbilda kompetenta ledare och att staten visat den största obenägenhet att anslå ökade medel för åstadkommande av en ur olika synpunkter sakkunnig rådgivande och positivt stödjande inspektion av verksamheten. Det vore således icke med några hittills förvärvade särdeles tyngande meriter, som staten skulle övertaga den nya verksamheten. Örn man till sist likväl kunde tillstyrka förslaget och på så sätt befria de ekonomiskt hårt trängda landstingen från en av deras många uppgifter vore beroende av de sakkunnigas slutliga utformning av förslaget.

Barnavårdskonsulenten i nionde distriktet uttalar såsom sin uppfattning, att man borde söka utnyttja möjligheterna inom ramen av nuvarande ordning, innan man ginge att helt rasera den organisation, som landstingen uppbyggt. För bevarande av intresset för verksamheten från landstingen och kommunerna syntes det önskvärt att kunna bibehålla landstingen såsom målsmän för skyddshemmen, även om det ur rent ekonomiska synpunkter vore för landstingen fördelaktigast med ett förstatligande. Genom att staten övertoge huvudparten av kostnaderna samt tillskapade ett centralt organ, som utrustades med tillräckliga befogenheter för åstadkommande av effektiv ledning, torde det avsedda syftet nås.

Förutom, såsom redan omförmälts, i yttrandet från länsstyrelsen i Södermanlands län framhålles även av Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Göteborgs och Bohus län, ävensom av styrelserna för skyddshemmen Skarvik, Tallåsen, Sjötorp, Mossebo, Morängen, Hornö och Härsjögården angelägenheten av ett bibehållande av de enskilda sammanslutningarnas intresse för och befattning med skyddshemsverksamheten.

Departementschefen.

Innan jag går att taga ställning till det reformförslag, för vars huvuddrag jag nu i korthet redogjort, finner jag mig böra till närmare granskning upptaga de yrkanden, som från vissa håll framställts på att den föreliggande frågan i dess helhet skulle underkastas förnyad utredning.

Såsom den lämnade redogörelsen för de avgivna remissyttrandena giver vid handen, har man i allmänhet godtagit de av de sakkunniga uppdragna riktlinjerna för den föreslagna omläggningen. Kritiken har sålunda mindre vänt sig emot förslaget såsom sådant, än emot vissa låt vara stundom nog så betydelsefulla detaljer i detsamma. Därjämte ha invändningar rests framförallt mot de sakkunnigas ekonomiska beräkningar, vilka i vissa yttranden karakteriserats såsom ofullständiga och i behov av komplettering.

I detta sammanhang saknar jag anledning att närmare överväga sådana detaljanmärkningar, beträffande vilka jag i det följande går att uttala mig. Här ärnar jag uppehålla mig vid erinringar, som tagits till intäkt för uttryckliga krav på förnyad utredning av hela det föreliggande spörsmålet eller mera väsentliga delar av detsamma. En dylik ståndpunkt har intagits av medicinal styrelsen, under betonande av att utredning icke förebragts rörande det nuvarande skyddshemsklientelets sammansättning ur medicinska synpunkter.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 219. 242 86 4

50 Kungl. Majus proposition nr 219.

Och på denna grund har ämbetsverket funnit nödvändigt för ett definitivt ställningstagande, att det närmare klarlades i vilken utsträckning å skyddshemmen funnos intagna elever, som med hänsyn till sinnesbeskaffenheten enligt styrelsens mening borde omhändertagas i annan ordning (vårdanstalter för sinnesslöa eller sinnessjuka). Därjämte har styrelsen icke kunnat godtaga det sätt, på vilket observationsmöjligheterna vid ifrågasatt intagning å skyddshem skulle ordnas. Denna sistnämnda sida av frågan har för övrigt berörts jämväl i åtskilliga andra yttranden.

Dessa senare betänkligheter synas mig vara av natur att utan svårighet kunna undanröjas genom lämplig modifiering av förslaget. Jag återkommer i det följande till detta spörsmål. Och vad angår den förment bristfälliga klientelundersökningen, har jag icke lätt att finna denna omständighet vara av beskaffenhet att kunna motivera ett uppskov med avgörandet i huvudfrågan. Vid bedömandet av den behövliga organisationens omfattning möter man, såsom jämväl de sakkunniga betonat, så många otillräckligt kända förhållanden, att man nu i varje fall måste åtnöja sig med att tillskapa en organisation, som fyller de mest trängande behoven. Det torde böra uppmärksammas, att från andra håll anmärkningar av rakt motsatt innebörd framkommit, i det man gjort gällande att de sakkunniga räknat med en alltför snäv organisation. Av vad som vid utredningen framgått har jag icke blivit övertygad örn att antalet sinnesslöa eller sinnessjuka elever vid de vanliga skyddshemmen skulle vara så stort, att den föreslagna organisationen, därest dessa elever omhändertoges i annan ordning, skulle kunna bliva alltför vid. Genom det sätt, som jag, i väsentlig anslutning till sakkunnigförslaget, kommer att förorda för en successiv övergång till den nya organisationen, torde för övrigt betänkligheterna i denna punkt kunna anses undanröjda. Endast med ledning av erfarenheten, därvid givetvis även den av medicinalstyrelsen betonade synpunkten bör uppmärksammas, lär man med erforderlig säkerhet kunna bedöma det framtida behovet av skyddshemsplatser. Huvudintresset knyter sig i detta sammanhang därtill, att organisationen icke gives en sådan karaktär eller omfattning, att man efter omläggningens genomförande ställes inför problemet att behöva reducera densamma. Örn en utvidgning med ett eller annat av behovet styrkt skyddshem skulle framdeles visa sig nödvändig, kan detta icke vara ägnat att på samma sätt ingiva betänkligheter.

Jag anser sålunda den nu berörda synpunkten visserligen förtjänt av allt beaktande, men kan icke finna, att man har anledning att i avsaknad av säkra uppgifter rörande det ifrågavarande klientelets storlek uppskjuta den av andra skäl så trängande omläggningen.

Yad angår den kritik, som kommit de sakkunnigas ekonomiska beräkningar till del, avser jag att i det följande upptaga denna betydelsefulla sida av det föreliggande spörsmålet till närmare prövning. Jag kan här begränsa mig till att i huvudsak hänvisa till resultatet av min därvid verkställda detaljgranskning, enligt vilken kritiken väsentligen skjutit över målet i denna punkt. Anmärkas må emellertid redan här, att den prövning, som av statskontoret ägnats frågan, icke föranlett några erinringar av dylik innebörd.

Kungl. Majlis proposition nr 219.

51 Jag vill därutöver betona, att man i detta sammanhang lär kunna helt lämna å sido den av professor Kinberg föreslagna mycket genomgripande omläggningen av åkerbrukskolonien Hall samt skyddshemmen Skarvik-Tallåsen. Den framlagda planen berör olika sidor av samhällets åtgärder i fråga om skilda grupper av vanartade och brottslingar och bör därför bliva föremål för särskilt övervägande i samband med andra hithörande spörsmål, vilka till icke ringa del äro av natur att beröra annat departements förvaltningsområde. För de uppgifter, vilka enligt den föreliggande sakkunnigutredningen skulle i framtiden tillkomma åkerbrukskolonien Hall, äro nuvarande lokalutrymmen otvivelaktigt tillräckliga. Vad som med tanke på anstaltens ekonomi i främsta rummet erfordras är uppenbarligen, såsom jag i annat sammanhang uttalat, en närmare prövning av jordbruksdriftens omfattning, detta bland annat i syfte att konsolidera företagets ekonomi. I den mån nämnda anstalt befinnes böra erhålla nya uppgifter, lär frågan härom göras till föremål för riksdagens prövning. Det nu föreliggande reformförslagets ekonomiska konsekvenser kunna bedömas utan hänsyn härtill.

Anmärkningarna mot de sakkunnigas kostnadsberäkningar gå vidare främst ut därpå, att behovet av utvidgningar och förbättringar å andra hem än de föreslagna yrkeshemmen icke tillräckligt beaktats. Jag har låtit mig angeläget vara att i denna punkt få del av de sakkunnigas uppfattning och skall i det följande återkomma till saken. Redan här önskar jag emellertid framhålla, att kritiken synes mig hava väsentligen överdrivits. Med hänsyn till att de ifrågavarande hemmen icke skulle erhålla vidsträcktare, utan i stället mera begränsade uppgifter än för närvarande är det onekligen ägnat att överraska, att man nu från det håll, där ansvaret för skyddshemsorganisationens verksamhet närmast vilar, anser sig böra uppställa krav, vilka i den mån de äga berättigande, med än större fog kunnat och bort göras gällande under nuvarande ordning.

Såsom jag i fortsättningen får anledning framhålla, kommer jag att förorda vissa avvikelser från sakkunnigförslaget jämväl i vad det gäller olika ekonomiska förhållanden. Min granskning av förslaget har emellertid, såsom jag här velat i korthet antyda, icke givit stöd för det framkomna kravet på ytterligare utredning i denna del. Allenast i en punkt, nämligen i fråga örn omfattningen av statens förpliktelser mot personalen vid de till nedläggande eller statsövertagande ifrågasatta skyddshemmen har jag låtit komplettera den föreliggande utredningen. Jag återkommer härtill i det följande.

Efter prövning av olika på frågan inverkande förhållanden anser jag mig alltså böra hävda den uppfattningen, att på grundval av den verkställda sakkunnigutredningen och i väsentlig anslutning till densamma ett förslag till omläggning av skyddshemsverksamheten och vad därmed äger omedelbart sammanhang nu kan och bör föreläggas riksdagen.

Påtagligen framstår härvid såsom den angelägnaste uppgiften att undanröja de olika brister, vilka befunnits vidlåda den nuvarande organisationen och som jag i det föregående ganska utförligt sökt belysa.

Jag har därvid betonat, att det grundläggande kravet på erforderlig diffe-

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

rentiering av skyddshemmens elever icke kan tillgodoses utan en principiell förändring i verksamhetens ekonomiska ställning. För närvarande åligger det, såsom redan framhållits, generellt landstingen och de i landstingen icke deltagande städerna att sörja för tillgång till behövliga skyddshem, ävensom att svara för kostnaderna för skyddsuppfostran med stadgade bidrag från staten och vederbörande barnavårdsnämnder — jag bortser i detta sammanhang från den särskilda ordning, som gäller i fråga örn 18—21-åringarna, vilket klientel jag över huvud här saknar anledning att ta i betraktande. Därest förutsättningar skola skapas för den differentiering, som ganska allmänt ansetts nödvändig, lär det bliva erforderligt att ordna så, att det ekonomiska ansvaret för verksamheten principiellt övertages av staten. Den motivering, som i detta avseende förebragts av de sakkunniga, synes mig fullt bindande och har icke vid ärendets fortsatta behandling kunnat jävas. Utöver de allmänt organisatoriska skälen, talar till förmån för en sådan ordning jämväl, på sätt landstingsförbundet understrukit, önskvärdheten att uppnå en rättvis skatteutjämning. Yad särskilt angår de framkomna farhågorna för att det lokala intresset vid ett förändrat huvudmannaskap skulle försvinna, vill jag erinra, att även i statens hand varje skyddshem avsetts skola stå under ledning av en lokal styrelse, vari ortsintressena skulle komma att bliva representerade. Det obestridliga värde, som bör tillerkännas de lokala krafternas intresserade medverkan, har det sålunda icke varit någon tanke på att föröda.

Landstingen och vederbörande städer — med visst undantag — böra alltså befrias från skyldigheten att upprätta skyddshem. Redan vid den tidigare planläggningen av samhällets åtgärder på området har en sådan tankegång framskymtat, och utvecklingen har till fullo vitsordat dess riktighet. Ingen tvekan synes mig heller kunna råda därom, att en rationell och tidsförhållandena motsvarande skyddshemsorganisation icke på annan väg står att uppnå. Lika med de sakkunniga förutsätter jag emellertid härvid, dels att de bägge största städerna i framtiden själva svara för verksamheten med bidrag av statsmedel till kostnadernas bestridande, dels också att lämpliga enskilda sammanslutningar och stiftelser skola hava möjlighet att fortsättningsvis bedriva sådan verksamhet, givetvis i enlighet med de allmänna riktlinjer, som finnas böra uppdragas. De erinringar, som från ett par håll framkommit emot de bägge storstädernas ställning i nu berörda avseende, har jag ansett mig böra så till vida beakta, att jag icke vill utesluta den möjligheten att, i den mån utrymmet vid ifrågavarande skyddshem så medgiver, elever jämväl från angränsande kommuner må kunna där mottagas.

Meningsskiljaktigheter hava framträtt väsentligen därutinnan, huruvida staten borde övertaga de skyddshem, varom fråga är, eller örn icke med större fördel hemmen borde av landsting eller vederbörande i landsting icke deltagande städer upplåtas åt staten. För min del vill jag icke bestrida, att goda skäl kunna anföras för den förra ståndpunkten, vilken intagits av de sakkunniga. Särskilt gäller detta givetvis i fråga örn de hem, beträffande vilka omfattande till- och ombyggnadsarbeten äro oundgängliga. Å andra sidan lär det få anses välbetänkt, med hänsyn framförallt till svårigheterna att säkert bedöma omfattningen av den blivande skyddshems-

53 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

organisationen, att framgå med en viss varsamhet vid tillskapandet av nya statliga anstalter. Till detta kommer vanskligheten att finna en tillfredsställande form för inlösningsförfarandet, då jag, som jag längre fram får tillfälle att närmare avhandla, icke anser mig böra ifrågasätta, att de nuvarande ägarna skola avstå skyddshemmen till staten utan vederlag.

Jag har vid mina överväganden stannat för den uppfattningen, att man vid omläggningen bör så förfara, att staten visserligen övertager och väsentligen bekostar verksamheten vid de ifrågavarande hemmen men påkallar överlämnande av hemmen allenast i den mån så med hänsyn till dessas apterande för nya ändamål är nödvändigt. De hem, som nu icke skulle övergå i statens ägo, böra de nuvarande ägarna förbinda sig att upplåta till staten under viss tid. I den mån erfarenheten ådagalägger lämpligheten av att staten övertager jämväl dessa hem, lärer man böra räkna med ett fortsatt framgående på den inslagna vägen. Genom anlitande av denna utväg uppnås jämväl, att praktisk erfarenhet kan vinnas rörande ändamålsenligheten och möjligheten av att vid skolhemmen bedriva jordbruk, en fråga, som varit föremål för mycket olika bedömande. De omedelbara åtgärderna i nu berörda avseende kunna alltså begränsas till de yrkeshem och kombinerade skol- och yrkeshem, vilka böra bliva föremål för erforderlig ombyggnad för att kunna fylla sin nya och betydelsefulla uppgift.

Yad angår den föreslagna organisationens huvuddrag, är jag, som jag redan angivit, i allt väsentligt ense med de sakkunniga och anser mig böra godtaga de olika skyddshemstyper, som förslaget upptager. De erinringar av terminologisk art, som från vissa håll gjorts gällande, torde icke böra föranleda någon jämkning. Ur de synpunkter, åt vilka jag i det föregående givit uttryck, hade det måhända varit lyckligt, om man i fråga örn landet i dess helhet hade kunnat genomföra den konsekventa särskillnad mellan yngre och äldre elever, som av uppfostrings- och undervisningshänsyn ansetts i och för sig önskvärd. Men jag måste jämsides därmed fästa stort avseende vid en annan synpunkt, nämligen den att elevernas uppfostran icke förlägges till så stort avstånd från den bygd, där de ha sina hem, att förbindelsen icke i rimlig omfattning kan upprätthållas. När nu utredningen giver vid handen, att behovet av skyddshemsplatser i Norrland icke motiverar ens ett enda självständigt yrkeshem, lär det med hänsyn till senast berörda omständighet få anses obetingat nödvändigt att söka en lösning efter något andra linjer än som i de mera tättbefolkade delarna av landet står till buds. Jag anser mig alltså böra förorda, att skilda skolhem, yrkeshem och hemskolor bliva det normala i södra och mellersta Sverige, medan för Norrlands vidkommande kombinerade sådana hem i den av de sakkunniga förordade omfattningen och under de förutsättningar i övrigt, som i förslaget angivits, anordnas. De erinringar emot en dylik, kanske icke idealisk, men likvisst ur praktisk synpunkt oundgänglig anordning, som framkommit från vissa håll, synas mig kunna tillbakavisas genom en hänvisning till de gynnsamma erfarenheter, som föreligga från Stockholms stads skyddshem å Skrubba. Yad särskilt Göteborg beträffar, lära emellertid hinder icke föreligga för staden att, örn så finnes önskvärt och möjligt, anordna skilda skolhem och yrkeshem.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Jag finner mig likaledes böra godtaga förslaget, att de psykiskt abnorma hänvisas till särskilda hem, därvid åkerbrukskolonien Hall och skyddshemmen Skarvik-Tallåsen böra, på sätt hittills varit fallet ifrågakomma. Redan i detta sammanhang vill jag emellertid uttala, att jag icke nu är beredd förorda inrättande vid dessa hem av särskild observationsavdelning. Nämnda syfte torde, på sätt jag längre fram får tillfälle beröra, under nuvarande förhållanden kunna på lämpligare sätt tillgodoses i annan ordning.

Mera tveksam är jag beträffande det välbetänkta uti att anordna speciella vårdmöjligheter för det intellektuellt efterblivna klientelet. Het torde nämligen icke utan visst fog kunna göras gällande, att denna kategori bör kunna omhändertagas vid redan befintliga anstalter. Och för fall av lindrigare imbecillitet är jag icke övertygad om nödvändigheten att räkna med särskilda skyddshem. Med ett slutligt ställningstagande i denna del torde utan olägenhet kunna anstå ännu någon tid.

Till de betydelsefulla frågorna om sättet för intagningen å skyddshem, utackordering av skyddshemselever, förebyggande vård och eftervård samt skyddshemspersonalens utbildning återkommer jag i det följande.

IV. Den föreslagna organisationen.

De sakkunniga.

Såsom redan framhållits, hava de sakkunniga vid planläggningen av skyddshemsorganisationen lämnat städerna Stockholm och Göteborg å sido. övervägandet har befunnits böra ske särskilt för de södra och mellersta delarna av landet och särskilt för Norrland.

Vid beräknandet av behovet av platser å skyddshem för de förstnämnda landsdelarna hava de sakkunniga såsom utgångspunkt tagit från skyddshemmen införskaffade uppgifter å antalet under vart och ett av åren 1929—1934 nyintagna elever. Sådana elever hava således icke medräknats, vilka återtagits under villkorlig utskrivning eller överflyttats från ett skyddshem till ett annat.

Skyddshem för gossar. För gossarnas del ställa sig dessa beräkningar på följande sätt. Medelsiffran för nyintagna elever utgjorde 147, därav 78 i åldern under 14 år, 24 i åldern mellan 14 och 15 år och 45 över 15 år. Med hänsyn till att enligt förslaget de, som redan vid 14 år avslutat sin skolgång, skola kunna omedelbart intagas i hem för äldre, har av åldersgruppen mellan 14 och 15 år hälften räknats såsom elever i skolhem och hälften såsom elever i yrkeshem. Antalet nyintagna för varje år skulle alltså bliva i skolhem 78 + 12 = 90 och i yrkeshem 12 + 45 = 57. Medeltiden för en elevs vistelse i skolhem har antagits till 3 år och i yrkeshem till 21h år. Med dessa förutsättningar skulle det behövliga antalet platser bliva 3 X 90 = 270 i skolhem och 2Va x 57 = 142 i yrkeshem. De sakkunniga hava emellertid ansett dessa siffror kunna reduceras med 10 procent, till vilken andel avgången till särskilt hem för psykiskt abnorma beräknats ungefär komma att uppgå, och sålunda angivit behovet till 243 platser i skolhem och 128 platser i yrkes-

55 Kungl. Majus proposition nr 219.

hem. Av de skolhemselever, som varje år skulle lämna hemmen, förutsättes större delen kunna utskrivas direkt, men ett avsevärt antal behöva överflyttas till yrkeshem. De sakkunniga hava beräknat, att av denna anledning antalet platser vid sistnämnda hem behövde ökas med 60 eller till 188.

Såsom omständigheter, av vilka platsbehovet kan komma att påverkas, framhålla de sakkunniga den sjunkande nativiteten, det ökade förtroende som kan förväntas komma de nya skyddshemmen till del från barnavårdsnämndernas sida samt de av de sakkunniga framlagda förslagen till fostringsåtgärder utom skyddshem. De sakkunniga hava emellertid på anförda skäl icke ansett sig av dessa omständigheter behöva vidtaga någon jämkning i nyssnämnda siffror. De förklara sig hava med avsikt tilltagit den föreslagna organisationen i underkant för att densamma senare skulle kunna vid behov påbyggas. Ett sådant tillvägagångssätt vore enligt deras mening av såväl ekonomiska som organisatoriska skäl riktigare än att från början planlägga organisationen för stor.

Beträffande antalet behövliga hem och deras förläggning anföra de sakkunniga i huvudsak följande.

Skolhemmen ansåge de sakkunniga böra, med hänsyn till elevernas yngre ålder, förläggas så nära hemorten som möjligt samt icke göras större än för 20—30 elever. Därmed skulle de erhålla ungefär samma storlek, som redan i 1902 års lag fastslogs såsom den normala för de då inrättade skyddshemmen, vilka avsågo att mottaga ett klientel liknande det, för vilket skolhemmen nu vore avsedda. Sammanlagt åtta skolhem för gossar skulle alltså bliva behövliga.

Yad yrkeshemmen beträffade, hade det enligt de sakkunnigas mening varit önskvärt, örn en specialisering av dessa hem alltefter elevernas fallenhet för jordbruks- eller hantverksarbete låtit sig genomföra. De sakkunniga hade emellertid efter företagen undersökning kommit till det resultatet, att antalet vanartade barn i de äldre årsklasserna icke motiverade upprättandet av ett så stort antal hem, som en sådan uppdelning skulle göra erforderligt. Skyddshem av varje slag borde nämligen inrättas i så stort antal, att avståndet till skyddshemmet från elevens eget hem icke bleve för långt. Även i fråga om dessa äldre elever vore det angeläget att uppehålla en viss kontakt mellan skyddshemmet och föräldrahemmet. Därtill borde största möjliga hänsyn tagas vid skyddshemmens förläggning. De sakkunniga hava därför föreslagit, att yrkeshemmen inrättas såsom kombinerade jordbruks- och hantverkshem.

Yrkeshemmen borde vidare göras så stora, att vart och ett erhölle en tillräckligt fast organisation och kunde erbjuda erforderliga möjligheter till yrkesval. Ett lägre platsantal än för 50—60 elever borde därför icke ifrågakomma. För att bereda möjlighet att även inom dessa hem med elever mellan lägst 14 och högst 20 år göra en uppdelning av eleverna efter deras ålder föreslå de sakkunniga, att vid varje hem inrättas minst två, på ett ur differentieringssynpunkt betryggande avstånd från varandra belägna elevhem. Därigenom skulle även dessa hem mista den prägel av anstalt, som de eljest, med eleverna sammanförda i en och samma byggnad, lätt skulle erhålla. Med denna storlek på yrkeshemmen borde, enligt de sakkunnigas mening, försiktigheten bjuda att, åtminstone till en början, endast tre sådana hem inrättades. Med hänsyn till det redan berörda önskemålet att även få dessa hem så förlagda, att avstånden till elevernas föräldrahem icke bleve alltför stora,

56 Kungl. Majus proposition nr 219.

borde emellertid, örn elevantalet visade sig större än som beräknats, ett fjärde yrkeshem lämpligen komma till stånd.

Beträffande de yrken, i vilka utbildning borde meddelas, åberopa de sakkunniga vid deras besök å skyddshemmen inhämtade uppgifter rörande elevernas önskemål i fråga örn val av yrke. Någon avgörande betydelse kunde enligt de sakkunnigas mening icke skänkas dessa uppgifter, men de hade dock ett visst värde såsom angivande i stort sett de olika yrkesintressen, som de å skyddshemmen intagna gossarna ägde. Med ledning därav hava de sakkunniga, såsom redan antytts, föreslagit att vid yrkeshemmen borde förekomma utbildning i jordbruk med ladugårdsskötsel och trädgårdsskötsel ävensom verklig utbildning i snickeri och mekaniskt verkstadsarbete förutom i något lättare yrke såsom målare-, skräddare- eller skomakareyrket.

Med tillämpning av förut angivna principer för de olika hemmens förläggning samt under hänsyntagande till de nuvarande hemmen och deras möjligheter hava de sakkunniga föreslagit följande skyddshem förändrade till skolhem för gossar, nämligen Stockholms läns landstings skyddshem för gossar å Norrby gård, Östergötlands läns landstings skyddshem för gossar å Folåsa, Malmö stads skyddshem för gossar å östra Spång, Råby räddningsinstitut, Hallands läns landstings skyddshem för gossar å Mäshult, Göteborgs och Bohus läns skyddshem för gossar å Gräskärr, "Värmlands läns landstings skyddshem för gossar å Älvåsen och örebro läns landstings skyddshem för gossar å Åkerby samt följande skyddshem förändrade till yrkeshem, nämligen det av städerna Hälsingborg, Landskrona och Lund gemensamt ägda skolhemmet i Ljungaskog, Älvsborgs läns landstings skyddshem för gossar i Forsane och Västmanlands läns landstings skyddshem för gossar i Sundbo. Såsom lämplig plats för ett framdeles eventuellt behövligt fjärde yrkeshem hava de sakkunniga tänkt sig någon ort i närheten av Norrköping.

De sakkunniga hava grundat detta sitt förslag på en uppdelning av södra och mellersta Sverige i 7 upptagningsområden för skolhemmens och 3 upptagningsområden för yrkeshemmens vidkommande enligt vidstående uppställning.

I denna bestämda uppdelning på olika hem av olika uppgifter hava de sakkunniga dock ansett sig böra göra undantag för Råby räddningsinstitut. Detta skyddshem, som tillkommit genom en donation, äger ett utmärkt jordbruk och dess verksamhet har hittills i första hand gått ut på elevernas utbildning i jordbruks- och därmed sammanhängande arbete. Det vore enligt de sakkunnigas mening skada att alldeles slopa denna verksamhet. De sakkunniga föreslå därför en sådan fördelning av eleverna mellan Råby och Ljungaskog att, enligt huvudregeln, i Ljungaskog skulle intagas alla gossar, som först efter skolåldern omhändertagits för skyddsuppfostran, och i Råby alla gossar i skolåldern, men att någon överflyttning från Råby till Ljungaskog icke skulle äga rum av sådana elever, vilka avslutat sin skolgång och önskade erhålla utbildning till jordbrukare. Dessa skulle sålunda kvarstanna å Råby och där erhålla sådan utbildning. Enligt vad de sakkunniga säga sig hava inhämtat, funnes där en byggnad, belägen på ett par hundra meters

Hemmens namn

Kungl. Majlis proposition nr 219.

57 Skolhem.

Norrby gård.................................................

Folåsa

Mäshult

Håby och Östra Spång

Gräskärr

Älvåsen ......

Åkerby ......

Upptagningsområden

Sundbo

Forsane

Yrkeshem.

Stockholms

Uppsala

Södermanlands

Örebro

Västmanlands

Gävleborgs

Kopparbergs

Östergötlands Hallands Göteborgs och Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands

län

»

»

»

län

»

»

Jönköpings län

Kronobergs »

Kalmar »

Ljungaskog........................................................................ Gotlands

Blekinge »

Kristianstads »

Malmöhus »

58 Kungl. Majlis proposition nr 219.

avstånd från själva huvudbyggnaden, i vilken ifrågavarande äldre elever skulle kunna förläggas skilda från de yngre eleverna.

I avseende å Stockholm och Göteborg framhålla de sakkunniga i huvudsak följande.

För Stockholms vidkommande vore någon förändring av nuvarande skyddshem för gossar å Skrubba icke erforderlig. Nämnda skyddshem vore redan uppdelat i två från varandra skilda förläggningar, ett skolhem för yngre och ett yrkesutbildningshem för äldre elever, det senare utrustat med verkstäder och maskiner för utbildning i olika yrken.

Det för Göteborgs stad avsedda skyddshemmet för gossar å Vrångsholmen önskade däremot de sakkunniga, med hänsyn till Vrångsholmens avlägsna och isolerade belägenhet, snarast möjligt förflyttat till någon plats närmare Göteborg. De hade, enligt vad de meddela, avgivit yttrande över ett av särskilda kommitterade utarbetat förslag till hemmets förflyttning till egendomen Lärjeholm utanför Göteborg och därvid utan att ingå i någon närmare detalj granskning av förslaget eller taga ställning till frågan örn Lärjeholms lämplighet för ändamålet uttalat sig för en snar förflyttning. I nämnda yttrande hade de även påvisat möjligheten att förlägga skolhem och yrkeshem såsom avdelningar av en och samma anstalt men samtidigt såsom en nödvändig förutsättning för en sådan anordning framhållit angelägenheten av, att de olika avdelningarna så förlädes, att ett effektivt särskiljande av yngre elever från äldre möjliggjordes.

Vad därefter angår platsbehovet å skyddshem för gossar i Norrland, hava de sakkunniga i enlighet med de principer, för vilka nyss redogjorts, funnit behövliga 68 platser i skolhem och 27 i yrkeshem. Härav komma på Norrbottens län 22 platser i skolhem och 10 i yrkeshem, på Västerbottens län respektive 7 och 2, på Jämtlands län respektive 6 och 7, på Västernorrlands län respektive 18 och 8 samt på Gävleborgs län 15 platser i skolhem.

De sakkunniga hava med ledning av dessa siffror och sina iakttagelser vid besöken å de olika skyddshemmen föreslagit, att Norrbottens läns landstings skyddshem i Johannisberg och Västernorrlands läns landstings skyddshem i Boda bibehållas och omändras till kombinerade skol- och yrkeshem, det förra för Norrbottens och Västerbottens län, det senare för Västernorrlands och Jämtlands län, samt att Gävle stads skyddshem å Engesberg avses såsom skolhem för Gävleborgs län.

Vid de till skolhem föreslagna skyddshemmen, vilka skulle erhålla en mera begränsad uppgift än för närvarande, hava de sakkunniga icke ansett några ändringar av större betydelse erforderliga. För förändringen till yrkeshem samt kombinerade skol- och yrkeshem av de fem därtill avsedda skyddshemmen har arkitekten Birger Jonson i samråd med de sakkunniga upprättat förslag till därav föranledda örn- och nybyggnader. Sagda förslag har såsom bilaga fogats till de sakkunnigas betänkande, och får jag beträffande detsamma hänvisa till handlingarna i ärendet.

Till frågan om särskilda hem för psykiskt abnorma och defekta återkommer jag i det följande. Här må endast anmärkas, att skyddshemmet åkerbrukskolonien Hall föreslagits skola utgöra dels hem uteslutande för psykiskt

59 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

abnorma gossar och ynglingar dels observationsanstalt. För de gossar, som avslutat sin skolgång och icke kräva någon som helst sjukvårdande behandling men som äro så psykiskt efterblivna, att de helst icke borde fostras i de vanliga skyddshemmen, har avsetts ett särskilt hem, av de sakkunniga benämnt jordbrukshem. De sakkunniga hava ansett Margretelunds skyddshem i Lidköping synnerligen lämpligt såsom hem för sagda psykiskt efterblivna.

Förutom Margretelunds skyddshem skulle alltså enligt förslaget följande skyddshem för gossar icke vidare komma till användning för sitt nuvarande ändamål, nämligen Fröbergska stiftelsens skyddshem å Norrgård, Gävleborgs läns landstings skyddshem vid Klockarsvedja samt Västerbottens läns landstings skyddshem i Stenfors.

För Fröbergska stiftelsen föreslå de sakkunniga verksamheten omlagd sålunda, att efter försäljning av egendomen Norrgård av stiftelsens hela förmögenhet bildades en fond, av vilken avkastningen skulle användas till understödjande av verksamhet för vård och uppfostran av vanvårdade och vanartade gossar och flickor från Kalmar län och främst vissa i det till grund för stiftelsen liggande testamentet särskilt nämnda kommuner. Denna verksamhet kunde anknytas till upptagningshem för gossar och flickor, men fondens medel skulle icke enbart användas till driften av sådana hem utan därav skulle även bestridas kostnaderna för utackordering i enskilda hem av och yrkesutbildning åt hemmens skyddslingar. Härigenom skulle, enligt de sakkunnigas mening, testamentets syfte bättre tillgodoses, i det att i så fall hjälp ur fonden skulle utgå till vård och uppfostran även av vanvårdade gossar, vilka för närvarande stöde helt utanför.

Skyddshem, för flick o r. Av de sakkunniga verkställd beräkning av platsbehovet å skyddshem för flickor för södra och mellersta Sverige (utom Stockholm och Göteborg) har resulterat i, att det skulle erfordras 82 platser i skolhem och 97 platser i hemskolor. Vid beräkningen har förfarits på samma sätt som i fråga om skyddshem för gossar med följande avvikelser. Gruppen 14-åringar har helt räknats till skolhemsklientelet, enär de sakkunniga ansett det komma att höra till undantagen, att en flicka i denna ålder intages i hemskola, då flickorna i skolhemmen i regel skola kvarstanna där och icke överflyttas till hemskola. Av samma anledning har tiden för vistelsen i skolhem beräknats till i medeltal 3V2 år och i hemskola till i medeltal 2 år.

Enligt de sakkunnigas mening borde skolhemmen för flickor icke göras större än för 25 elever, medan hemskolorna skulle kunna rymma upp till 30 elever. De sakkunniga anse emellertid anledning saknas att utmönstra något av nuvarande skyddshem för flickor enbart därför, att några av dem vore större än som nyss angivits såsom lämpligaste storleken, andra åter betydligt mindre.

De sakkunniga föreslå, att de under statens medverkan inrättade hemmen för äldre flickor i första hand komma till användning såsom hemskolor, nämligen Mossebo, Härsjögården, Hornö och Morängen, av vilka Hornö skulle

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

såsom huvudsaklig uppgift få att mottaga mödrar och deras späda barn. Dessutom hava de sakkunniga såsom hemskolor föreslagit det av städerna Hälsingborg, Landskrona och Lund gemensamt ägda skyddshemmet Sonestorp samt svenska diakoniss-sällskapets skyddshem å Sjötorp. De sakkunniga säga sig hava stått i valet mellan sistnämnda hem och Håkanstorp, Vita bandets småbrukshem för flickor, men ansett, att Sjötorp med hänsyn till detta hems i och för sig utmärkta belägenhet och stora utvecklingsmöjligheter borde före Håkanstorp bibehållas och utnyttjas såsom hemskola. Såsom ytterligare ett skäl härför hava de sakkunniga åberopat den omständigheten, att plan redan förelåge utarbetad till omändring av Sjötorp, varigenom de stora sovsalarna därstädes skulle utbytas mot mindre rum, därav flera enkelrum.

Till skolhem föreslå de sakkunniga Stockholms läns landstings skyddshem å Husby gård, Östergötlands läns landstings skyddshem å Broby, Malmö stads skyddshem å Allarp samt Värmlands läns landstings skyddshem Björkåsen.

Förslaget till skyddshem för flickor utgår från en uppdelning av södra och mellersta Sverige i 4 upptagningsområden för skolhemmens och 5 upptagningsområden för hemskolornas vidkommande enligt följande uppställning.

Hemmens namn

Husby gård

Broby

Allarp

Björkåsen...

Upptagningsområden

Kungl. Majus proposition nr 219.

61 Hemmens namn

Morängen............

Sjötorp

Mossebo .........

Sonestorp......

Härs] Ögården..

Hemskolor.

Upptagningsområden

(Stockholms län

......(Uppsala »

Södermanlands län

Örebro »

Västmanlands »

Kopparbergs »

(Östergötlands län

(Jönköpings »

.....1 Kalmar »

(.Gotlands »

{Kronobergs län

Blekinge »

Kristianstads »

Malmöhus »

(Hallands län

Göteborgs och i Bohus »

Älvsborgs »

Skaraborgs »

Värmlands »

Eftersom Hornö avsetts till specialhem för mödrar och deras späda barn från hela landet, har det uteslutits i förestående uppställning. De sakkunniga föreslå dock, att detta hem även i mån av utrymme skall stå till förfogande för mottagande av äldre flickor från södra och mellersta Sverige, då plats saknas på andra för sådana flickor avsedda skyddshem.

De sakkunniga föreslå vidare, att såsom hem för psykiskt abnorma alltjämt skola användas Stockholms stadsmissions skyddshem Skarvik-Tallåsen samt att där skulle inrättas en observations- och sjukavdelning ävensom att Håkanstorp, som enligt förslaget icke vidare skulle komma till användning för sitt nuvarande ändamål, i stället skulle tilldelas uppgiften att mottaga de psykiskt efterblivna flickor, som avslutat sin skolgång, och icke lämpligen borde behållas å de vanliga skyddshemmen. Då emellertid styrelsen för Håkanstorp på tillfrågan av de sakkunniga ställt sig bestämt avvisande mot detta förslag, hava de sakkunniga såsom en annan tänkbar möjlighet att tillgodose ifrågavarande vårdbehov anvisat utvägen, att för ändamålet upprätta en ny avdelning vid Skarvik—Tallåsen.

Det föreliggande förslaget örn beredande av vård åt psykiskt abnorma flickor kommer att närmare behandlas i ett följande kapitel.

Beträffande Stockholm och Norrland hava de sakkunniga icke funnit anledning föreslå någon ändring i nuvarande förhållanden. För Stockholm torde, förklara de sakkunniga, alltjämt den nuvarande anordningen med Eknäs skyddshem för äldre flickor och barnhemmet Tempelbacken för de yngre väl tillgodose stadens anstaltsbehov. Likaså anses diakonissanstaltens i Härnösand skyddshem Gälegården, som med sina särskilda förläggningar

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

för yngre och äldre flickor helt uppfyllde fordringarna på ett kombinerat skolhem och hemskola, alltjämt kunna utan några förändringar tjäna samma upptagningsområde som hittills. De sakkunniga ha därvid hänfört även Gävle stad till Gälegårdens upptagningsområde, men skulle Gävle stad även i fortsättningen kunna för sina vanartiga flickor anlita sydligare belägna hem, örn plats funnes å dessa och detta ansåges lämpligare. Nämnda stad borde i så fall lämpligen sammanföras med Stockholms och Uppsala län till ett upptagningsområde.

För Göteborgs vidkommande föreslå de sakkunniga, att stadens skyddshem för flickor å Lingatan inrättas till såväl skolhem som hemskola. I nämnda skyddshem hade hittills i regel intagits yngre flickor såväl från staden som, enligt träffade avtal, från Hallands samt Göteborgs och Bohus län, medan äldre flickor från Göteborg i regel överlämnats till Härsjögårdens skyddshem. Som nämnda båda län av de sakkunniga hänförts till skyddshemmet Björkåsens upptagningsområde, finge Göteborgs stad förfoganderätt över alla platser å Lingatan. Intill dess detta hem iordningställts torde Härsjögården kunna mottaga äldre flickor även från Göteborg.

I fråga om yrkesutbildningen vid skyddshem för flickor anföra de sakkunniga följande.

För flickornas del hade de sakkunniga tänkt sig utbildningen å skyddshemmen, såväl skolhemmen som hemskolorna, huvudsakligen ägnad åt husligt arbete. Enligt vad de sakkunniga erfarit vid besöken å dessa hem, torde nämligen flertalet av deras elever vid utskrivningen erhålla anställning såsom hembiträden eller i annat husligt arbete, ett förhållande som de sakkunniga ansåge synnerligen lyckligt även för åstadkommande av en god eftervård. De ledande vid ifrågavarande hem hade också så gott som samstämmigt intygat den stora betydelse, en god utbildning i de i ett hem förekommande arbeten hade för eleverna genom att skänka dem möjligheten att bliva dugliga husmödrar, när de, såsom ofta hände, en gång finge ett eget hem att sköta. En del elever, särskilt flickor från större städer, torde dock sakna sinne för husligt arbete eller hava andra starkare intressen och anlag, och för dem syntes, i den mån så läte sig göra, möjligheter till utbildning i andra yrken böra beredas.

Vid Stockholms stads skyddshem för flickor på Eknäs förekomme en väl ordnad yrkesutbildning, vilken även torde kunna tjäna som förebild för andra hem. Eleverna vid nämnda hem hade sålunda tillfälle till verklig utbildning, förutom i matlagning och andra hemsysslor, i konfektionssömnad samt tvätt och strykning. Vid andra flickhem måste emellertid hänsyn tagas såväl till hemmets storlek, i det att vid alltför små hem tillfälle till val mellan olika yrken icke torde kunna beredas, som ock till möjligheterna att erhålla tillräckligt stor avsättning eller kundkrets för elevernas arbeten. Detta sistnämnda torde vara en oundgänglig förutsättning för åstadkommande av en för en rationell yrkesutbildning nödvändig yrkesteknik och arbetsintensitet. Om sådan utbildning vid något skyddshem ansåges böra komma till stånd, vore de sakkunniga medvetna om, att detta med nödvändighet måste medföra en ökning av personalen.

Vid skyddshem för flickor, där verklig yrkesutbildning icke kunde anordnas, borde, enligt de sakkunnigas mening, hänsyn ändå tagas till elevernas anlag, så att elev, som visat särskild fallenhet för exempelvis sömnad, finge syssla med sådant arbete mera än övriga elever. På liknande sätt skulle kunna

63 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

ordnas för de flickor, som visat särskilt intresse för matlagning, tvätt, strykning eller annat vid hemmet förekommande arbete. En begåvad och för kontors- eller affärsarbete intresserad och lämplig flicka torde under sin vistelse på skyddshemmet kunna genom deltagande i korrespondenskurser eller annan undervisning inhämta ett betydande mått av för dylika arbetsuppgifter erforderliga kunskaper. En förvisso både kärkommen och nyttig omväxling för en sådan elev vore även att låta henne på fritid öva sig i maskinskrivning, stenografi eller språk.

Nu föreslagna anordningar torde säkerligen utan större omkostnader kunna genomföras vid ett skyddshem, om så ansåges lämpligt och behövligt. Allt berodde emellertid på den inställning, hemmets ledning hade till angivna former av undervisning och utbildning. Förmodligen tillämpades redan det föreslagna förfaringssättet på flera skyddshem.

Enligt förslaget skall för varje skyddshem finnas en styrelse. Styrelse för yrkeshem och hemskola skulle bestå av 5 ledamöter och 3 suppleanter samt för skolhem av 3 ledamöter och 2 suppleanter. Allmän pedagogisk och ekonomisk erfarenhet samt insikt och erfarenhet på jordbrukets och hantverkets områden böra vara företrädda inom styrelserna för yrkeshem och hemskolor. I styrelse föreslås minst en av ledamöterna och minst en av suppleanterna skola vara kvinna. Styrelsen för statligt hem skall utses av Kungl. Majit. Därvid böra den sakkunskap och det intresse för verksamheten, som redan finnas i orterna, utnyttjas. I styrelse för skyddshem, som på grund av träffad överenskommelse alltjämt kommer att drivas av enskild sammanslutning eller stiftelse, skall Kungl. Majit äga utse en ledamot och en suppleant.

I fråga om de olika hemmens ledning och personalbehov anföra de sakkunniga.

Yrkeshemmen skola stå under närmaste ledning av en föreståndare eller direktör med pedagogisk och örn möjligt även teknisk utbildning. Eftersom vid varje sådant hem skall finnas minst två elevhem, måste föreståndaren vid sin sida hava två assistenter, vilka var och en skola hava tillsynen över ett sådant hem. För att dessa arbetskrafter helt skola utnyttjas, böra de dessutom biträda dels med den teoretiska undervisning, som ansluter sig till den praktiska yrkesutbildningen, dels ock med hemmets räkenskaper och övriga skrivgöromål. önskvärt är, att även en av dessa assistenter är kompetent att leda elevernas gymnastik och lekar. För undervisningen i de olika hantverksgrenarna skola finnas lika många hantverkslärare, i regel alltså tre, med specialutbildning. Jordbruksarbetet skall stå under ledning av en rättare; för arbetet i trädgården erfordras en trädgårdsmästare och för arbetet i ladugården en ladugårdsförman. Bland de manliga befattningshavarna måste dessutom finnas två nattvakter samt en gårdskarl eller chaufför. För hushållsarbetet måste anställas en husmoder, en kokerska och två biträden samt dessutom möjligen en person, som har hand om hemmets sömnad och tvätt.

Ett skolhem för gossar om ungefär 20 elever torde kräva en föreståndare, tillika lärare, en husmor, som därjämte är lärarinna, en manlig assistent och arbetsledare, en kokerska och ett biträde. För ett något större hem torde dessutom bliva behövligt med en ytterligare manlig eller kvinnlig lärarkraft. I så fall skulle husmodern kunna befrias från all undervisningsskyldighet.

De kvinnliga hemskolorna skola förestås av en föreståndarinna, som även bör kunna meddela undervisning i fortsättningsskola eller giva extra kurser

64 Kungl. Majus proposition nr 219.

i någon arbetsgren, i vilken hon har särskild utbildning. Förutom föreståndarinnan skola finnas en skolkökslärarinna, en handarbetslärarinna samt en lanthushållslärarinna för det yttre arbetet. Alla lärarinnorna böra vara fackutbildade. Någon av dem eller föreståndarinnan bör äga sjukvårdsutbildning. Även bör någon av befattningshavarna äga sådan utbildning, att hon kan leda elevernas gymnastik och lekar. Vid ifrågavarande hem bör slutligen finnas anställd en manlig, helst gift befattningshavare, kunnig i jordbruks-, trädgårds- och reparationsarbete.

Vid skolhemmen för flickor behöva anställas föreståndarinna (husmoder), folkskollärarinna samt behövligt antal facklärarinnor. Även vid dessa hem bör finnas någon sjukvårdskunnig och någon med sådan utbildning, att hon kan leda gymnastik och lekar; likaså en manlig befattningshavare, helst gift, såsom gårdskarl och för lantbrukets skötsel.

Yarje skyddshem skall enligt förslaget äga tillgång till psykiatriskt särskilt skolad läkare. Beträffande kroppssjukvården vid skyddshemmen anses läkarfrågan redan vara tillfredsställande ordnad. Psykiatrisk sakkunskap torde, enligt de sakkunnigas mening, skyddshemmen kunna tillförsäkra sig genom överenskommelser med läkare å närmaste sinnessjukhus eller andra för uppgiften lämpliga läkare. Denna läkare skulle det åligga att inom viss tid företaga undersökning av varje till skyddshemmet överlämnat barn.

Såsom redan i det föregående antytts, föreslå de sakkunniga ett särskilt förfaringssätt vid intagning i skyddshem. De sakkunniga åsyfta härmed att dels få till stånd ett ökat förtroende för skyddshemsverksamheten från barnavårdsnämndernas sida, så att dessa tidigare än vad nu mången gång vore fallet överlämnade vanartade barn till skyddshem, när sådant av allt att döma förr eller senare ändå måste ske, dels ock i görligaste mån förhindra, att i skolhem, yrkeshem eller hemskolor intoges barn, som icke borde vistas där, antingen därför att deras vanart vore av lindrigare beskaffenhet, eller därför att de på grund av psykisk abnormitet eller efterblivenhet borde intagas i särskilda för sådana barn avsedda hem. De sakkunniga anmärka dock i detta sammanhang, att de vid sina besök å skyddshemmen endast påträffat ett fåtal elever, beträffande vilka med fog kunnat sägas, att de icke krävt uppfostran i skyddshem. Enda undantaget härvidlag utgjorde Fröbergska stiftelsens skyddshem Norrgård i Kalmar, vilket genom förekomsten i det till grund för stiftelsen liggande testamentet av en föreskrift örn avgiftsfri vård av barn från vissa kommuner kommit att intaga en undantagsställning i berörda hänseende.

De sakkunniga hava haft under övervägande fyra möjligheter att ordna denna angelägenhet, nämligen: 1) att därför anlitades för hela landet upprättade observationsavdelningar, en för gossar och en för flickor, där samtliga för intagning i skyddshem anmälda barn skulle intagas för observation; 2) att genom samarbete med de i länen bildade barnavårdsförbunden dessas upptagningshem skulle efter erforderliga utbyggnader kunna för respektive läns behov användas för detta ändamål; 3) att vid ett mindre antal skyddshem av olika beskaffenhet i olika delar av landet inrättades särskilda observationsavdelningar med fackutbildad läkare och för uppgiften lämpad personal,

Kungl. Majlis proposition nr 219. 65

varje avdelning med sitt särskilda upptagningsområde; samt 4) att varje skolhem, yrkeshem och hemskola skulle tjäna även såsom observationsanstalt för sitt upptagningsområde, genom att av barnavårdsnämnd omhändertagna vanartade barn skulle kunna vistas där en tid för observation.

Av dessa alternativ förklara de sakkunniga det första de övriga så till vida mycket överlägset, att de centrala observationsavdelningar, som här skulle komma i fråga, genom sin belägenhet och den omfattande verksamhet, de skulle erhålla, utan större ekonomiska svårigheter skulle kunna förses med förstklassiga medicinska och pedagogiska ledarekrafter och den bästa utrustning i fråga örn lokaler och andra anordningar. De sakkunniga anse sig emellertid icke kunna förorda detta alternativ, emedan dels på grund av de i vårt land så långa avstånden resekostnaderna för flertalet elever skulle ställa sig alltför höga, i synnerhet som varje elev måste åtföljas av någon befattningshavare, dels förfaringssättet i fråga bomme att inverka ofördelaktigt på såväl elever som föräldrar, för vilka det mången gång torde bliva svårt att förstå nödvändigheten av en så omständlig procedur, dels slutligen det vore att befara, att detta förfaringssätt av samma anledning skulle mötas av misstro från barnavårdsnämndernas sida och därmed verka återhållande på deras arbete.

Det under 3) omförmälda alternativet hade de sakkunniga tänkt sig så utformat, att observationsavdelningar skulle inrättas vid sju till nio skyddshem, såväl skolhem som liemskolor och yrkeshem, lämpligt förlagda i olika delar av landet. Kostnaderna för anordnande av sådana observationsavdelningar skulle enligt de sakkunnigas mening kunna hållas rätt låga, genom att skyddshemmets resurser i byggnader, personal etc. finge utnyttjas även för verksamheten vid avdelningen. De sakkunniga hava emellertid icke heller ansett detta alternativ fullt tillfredsställande. Även om resekostnaderna i detta fall icke skulle ställa sig fullt så höga som i det första alternativet, skulle dock i stor utsträckning dyrbara resor äga rum och överflyttningar från ett skyddshem till ett annat komma att företagas utan verkligt tvingande skäl. Dessutom skulle den vid avdelningen anställda personalen icke kunna fullt utnyttjas, eftersom endast ett förhållandevis litet antal barn varje år skulle komma i fråga till undersökning å varje sådan observationsavdelning.

Beträffande det under 2) omförmälda alternativet förklara de sakkunniga att de ansåge rätt stora fördelar vara att vinna, om ökade möjligheter för observation av för skyddsuppfostran omhändertagna vanartade barn kunde komma till stånd vid barnavårdsförbundens upptagningshem. Dessa hem vöre visserligen i första hand avsedda för mottagande av icke vanartade barn i avvaktan på att lämplig vård kunde beredas dem på annat sätt, och av direktionen över allmänna barnhuset hade också framhållits det olämpliga i att hemmen toges i anspråk för barn, som genom sitt uppträdande kunde inverka störande på hemmens egentliga verksamhet. Men, enligt vad de sakkunniga inhämtat, användes de dock på sina håll för observation även av vanartade barn. De sakkunniga anse emellertid, att det måste ankomma på barnavårdsförbunden själva att bedöma, huruvida några större insatser i (hitta avseende borde göras från deras sida. Skulle deras upptagningshem kunna tagas i anspråk i erforderlig utsträckning, torde de med nödvändighet behöva utbyggas med särskilda paviljonger för att kunna mottaga vanartade upp till aderton år av båda könen. Genom en sådan anordning skulle man komma ifrån olägenheterna av alltför långa resor och även kunna hoppas på större förtroende från föräldrar och barnavårdsnämnder. De sakkunniga

Bihang till riksdagens protokoll 1D36. 1 sami. Nr 2lil. 24235 5

66 Kungl. Majus proposition nr 219.

hade dock klart för sig, att ett utnyttjande på detta sätt av barnavårdsförbundens upptagningshem vore förenat nied både risker och olägenheter. Dess- U.^.?1n} dessa hem knappast påtaga sig ifrågavarande uppgift, när det

gande äldre eller svårare vanartade barn.

Även om barnavårdsförbundens upptagningshem i viss utsträckning kunde tänkas komma till användning för ifrågavarande ändamål, måste alltså, enligt de sakkunnigas mening, andra möjligheter beredas för observation av barn, vilkas intagning i skyddshem ifrågasatts. De sakkunniga hava också såsom sitt förslag upptagit det under 4) omförmälda alternativet, enligt vilket den första tiden av ett barns vistelse på skyddshem, exempelvis högst tre månader, betraktades såsom en försökstid, under vilken barnet skulle vara föremål för särskild observation. Detta skulle möjliggöras därigenom, att skyddshemspersonalen med den utbildning, den enligt de sakkunnigas’förslag skulle erhålla, förvärvat kompetens att gemensamt med fackutbildad läkare avgöra lämplig vårdform för flertalet av de till skyddshemmet insända fallen.

Det av de sakkunniga förordade förfaringssättet utvecklas närmare på följande sätt.

^4^. barnavårdsnämnder inom ett skyddshems upptagningsområde skulle alitsa aga att hos hemmets styrelse begära observation av och råd beträffande behandlingen av vanartade barn. För detta ändamål skulle barnavårdsnämnderna till skyddshemmets styrelse insända handlingarna angående omhändertagande av ett sadant barn, varefter styrelsen med ledning av handlingarna skulle hava att bedöma, huruvida observation på skyddshemmet borde ifrågakomma. 1 något fall kunde dock inträffa, att i skyddshem för observation mottoges barn, som rätteligen bort av barnavårdsnämnden direkt utackorderas, bådant barn torde efter observation återsändas till barnavårdsnämndelJ- Under tiden för observationen och intill dess lämplig vårdform fastställts, skulle barnet icke betraktas såsom å hemmet intagen skyddshemselev .Kostnaden för vistelsen under denna tid vid skyddshemmet skulle dock bestridas enligt samma grunder som för skyddshemselev, medan resan dit och eventuell återresa, i likhet med vad som nu vore fallet, skulle bekostas av barnavårdsnämnden. Den till hemmets förfogande stående fackutbildade läkaren torde lämpligen böra lämna skriftligt utlåtande beträffande för observation intaget barn, varefter föreståndaren i samråd med läkaren skulle till styrelsen avgiva förslag örn lämplig vårdform. De mera svårbedömda fallen torde dock bora överlämnas till någon av de centrala observationsavdelninear s°rn ®nliSt de sakkunnigas förslag under varje förhållande skulle komma till stånd. För övriga fall skulle i regel antingen utackordering genom skyddshemmets försorg eller vård å skyddshem kunna ifrågakomma 7

Av praktiska skäl kunde emellertid tänkas ett samarbete mellan varandra närliggande, likartade skyddshem, så att ett hem tjänstgjorde såsom observationsplats aven för det klientel, som egentligen tillhörde ett annat hem.

De barn för vilka skyddshemsvård ansetts erforderlig, skulle kunna ytterligare uppdelas pa olika anstalter. Sålunda kunde förflyttning tänkas ske till annat skyddshem för normala barn, till jordbrukshem för efterblivna, till hem för psykiskt abnorma eller till allmän uppfostringsanstalt.

67 Kungl. Majus proposition nr 219.

Sedan ett barn för observation mottagits i ett skyddshem, borde kostnader för varje annan förflyttning av barnet än dess återställande till barnavårdsnämnden bestridas av staten. När skyddshemmets styrelse fattat beslut i fråga om vårdformen, skulle handlingarna i ärendet för eftergranskning tillställas chefsläkaren vid den centrala observationsavdelningen. Beslutet skulle dock utan hinder därav omedelbart gå i verkställighet. Nämnde läkare hade därefter att i samråd med skyddshemsinspektören vidtaga de omflyttningar av eleverna, som kunde anses vara av behovet påkallade. För detta ändamål borde han äga företaga resor till skyddshemmen. Han borde likaledes kunna av skyddshemmen anlitas såsom rådgivare i förekommande fall och även av sådan anledning besöka hemmen. Härigenom skulle nämnde läkare få viss del i ansvaret för det nu ifrågasatta intagningsförfarandets tillämpning och därjämte erhålla en auktoritetsställning på detta område, vilket uteslutande borde vara till fördel för verksamheten.

Ett motsvarande förfaringssätt skulle tillämpas även i fråga örn dem, som omhändertoges för skyddsuppfostran efter fyllda aderton år.

Genom att ordna förfaringssättet vid intagning i skyddshem enligt detta sista alternativ anses flertalet för observation intagna barn komma att få kvarstanna på det skyddshem, där observationen försiggått, eller också att genom skyddshemmets försorg utackorderas, vilket vore till fördel för dessa barns fostran. Därmed skulle även kunna åstadkommas ett gott samarbete mellan skyddshemmet och barnavårdsnämnderna inom dess upptagningsområde, så att dessa i större utsträckning komme att vända sig till skyddshemmet för erhållande av råd i tveksamma fall. Dessutom har ifrågavarande alternativ funnits medföra de minsta kostnaderna.

Yttranden.

Beträffande den av de sakkunniga verkställda beräkningen av platsbehovet å olika slag av skyddshem hava av sJcyddshemsinspektören framställts vissa anmärkningar. Skyddshemsinspektören har vid sina beräkningar utgått från antalet den 1 januari 1935 i skyddshem intagna elever. Med denna utgångspunkt skulle erforderliga antalet platser bliva å skolhem för gossar i södra och mellersta Sverige utom Stockholm och Göteborg 177 mot de sakkunnigas 243 och å skolhem för gossar i Norrland 37 (de sakkunniga 68) samt å yrkeshem i södra och mellersta Sverige utom Stockholm och Göteborg 208 (188) och i Norrland 52 (27). Enligt samma beräkningsgrund skulle antalet behövliga platser å skyddshem för flickor för södra och mellersta Sverige utom Stockholm och Göteborg utgöra i skolhem 110 (82) och i hemskolor 150 (97). I siffran 150 hava då även inräknats 27 villkorligt utskrivna elever, som under år 1934 måst återtagas till respektive skyddshem. Med stöd av dessa beräkningar har skyddshemsinspektören ansett det föreslagna antalet skolhem för gossar i såväl södra och mellersta Sverige som Norrland för högt, medan däremot antalet yrkeshem skulle vara alltför lågt. För flickor skulle i södra och mellersta Sverige utom Stockholm och Göteborg behövas fyra skolhem med plats för omkring 20—25 elever i varje hem — de av de sakkunniga till skolhem föreslagna 4 hemmen hava 17 + 36 + 24 + 34 platser — samt flera hemskolor än som föreslagits.

68 Kungl. Majus proposition nr 219.

Skyddshémsinspektören erinrar, att nuvarande vistelsetiden vid skyddshem i genomsnitt vore längre än den av de sakkunniga antagna, samt framhåller, att, om vistelsetiden vid de föreslagna hemmen skulle komma att ställa sig längre, än de sakkunniga räknat med, behovet av platser i förhållande därtill bleve större.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård anför i fråga örn platsbehovet efter att hava åberopat den av skyddshemsinspektören verkställda beräkningen i huvudsak följande.

Det vore naturligtvis svårt att på förhand avgöra behovet av skyddshemsplatser, då många faktorer kunde medverka till, att elevernas antal periodvis kunde minska eller öka. Klokheten torde bjuda att iakttaga stor försiktighet vid nedläggande av skyddshem. Yad särskilt skyddshem för flickor beträffade, hade behovet av platser under de senaste åren i stort sett varit stigande.

Skolöverstyrelsen förmenar, att de sakkunnigas uttalande och förslag örn hems nedläggande, örn hems fortvara som skyddshem samt örn möjligheten för enskilda att upprätta skyddshem icke korresponderade mot varandra under annan förutsättning, än att de skyddshem, som de föreslagit skola nedläggas, antingen befunnits icke lämpliga eller också överflödiga, på grund av att antalet platser i övrigt vore tillräckligt. Det senare syntes icke vara fallet, enär de sakkunniga angivit, att det antal platser, de beräknat inom den nya organisationen, vore hållet i underkant. Så torde ock vara förhållandet, enär antalet elever i de nuvarande skyddshemmen den Bl december 1934 utgjorde 1,235, medan antalet platser i den nya organisationen, platserna i Stockholms och Göteborgs skyddshem icke medräknade, skulle komma att utgöra endast omkring 775. Men om det kunde tämligen bestämt antagas, att behov av ytterligare platser vid skyddshem komme att föreligga så gott som omedelbart efter den nya organisationens genomförande, syntes det lämpligare och för staten ur ekonomiska synpunkter fördelaktigare att behålla de skyddshem, som funnes och kunde godkännas, i stället för att upprätta nya antingen helt och hållet på statens bekostnad eller genom viss medverkan från enskilda. Vad särskilt beträffade de två stiftelsehem, som föreslagits skola nedläggas såsom skyddshem, torde det bliva nödvändigt att företaga undersökning, huruvida urkunderna för dessa hems tillkomst medgåve en omläggning av verksamheten, på sätt i omorganisationsförslaget avsåges, innan ett definitivt ståndpunktstagande kunde ske i fråga örn förslagen rörande skyddshemmens antal och förläggning.

Liknande synpunkter, i vad avser den beräknade organisationens knapphet och förslaget att nedlägga vissa hem, hava anförts av länsstyrelserna i Södermanlands, Älvsborgs och Järn,Hands län, Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott och styrelsen för skyddshemmet Margretelund, styrelserna för skyddshemmet Håkanstorp, Göteborgs stads skyddshem för flickor å Lingatan och skyddshemmet Klockarsvedja, styrelsen för sistnämnda hem med instämmande av länsstyrelsen i Gävleborgs län, ävensom svenska landstingsförbundet och svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet. Malmö stads skyddshemsstyrelse yttrar, att det förefölle, som örn det erforderliga antalet skolhem för gossar för södra och mellersta Sveriges del vore för lågt beräknat.

Styrelsen för skyddshemmet Håkanstorp anser, att den av de sakkunniga för vistelse i hemskola beräknade genomsnittstiden av två år vore för lågt tilltagen.

69 Kungl. Majus proposition nr 219.

Styrelsen för skyddshemmet å Lingatan finner det icke sannolikt, att skyddshemmen ännu erhållit det klientel, som rätteligen hörde dit och som vid den mera specialiserade organisationen kunde förväntas komma till skyddshemmen. Skyddshemmens uppgift som observationsanstalter verkade i samma riktning. De sakkunniga syntes också hava räknat med kortare tid för eleverna å skyddshemmen, än som erfarenheten hittills hade kunnat bestyrka. Detta sammantaget komme troligen att under en avsevärd framtid

Sväga den minskning av klientelet, som torde bliva en följd av nativitetens gång.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anmärker i detta sammanhang, att till följd av det nära samband, som förefunnes mellan organisationen av skyddshemmen och det alltmer framträdande spörsmålet örn anordnande av ändamålsenlig vård för de barn med psykiska besvär, vilka stöde på gränsen till skyddshemmens klientel utan att lämpligen böra där intagas, jämväl sistnämnda spörsmål borde vid ärendets vidare beredning ytterligare klarläggas.

I motsatt riktning uttala sig länsstyrelsen i Östergötlands län och barnavårdsnämnden i Norrköping samt styrelsen för skyddshemmet Mäshult.

Länsstyrelsen i Östergötlands län håller sålunda före, att såväl med hänsyn till den av barnavårdsnämnden i Norrköping uttalade erfarenheten, att för skyddsuppfostran omhändertagna barn under 15 år, som nödvändigt behövde skyddshemsvård, under senaste åren minskat i antal, som på grund av den osäkerhet med vilken man överhuvudtaget rörde sig, då det gällde lämpligaste sättet för här ifrågavarande barns uppfostran, ett utbyggande av den föreslagna organisationen borde ske med mycket stor försiktighet, så att ej en utökning eller omläggning av anstalterna komme att fresta vederbörande barnavårdsnämnder att till skyddshem översända barn, som eljest bättre skulle tillgodogöra sig uppfostran i enskilt hem.

Styrelsen för skyddshemmet Mäshult förordar indragning av de övertaliga skyddshemmen, enär antalet skyddshem för elever i skolåldern sedan den nya barnavårdslagens tillkomst blivit utökat långt utöver behovet.

Den utredning, som, enligt vad redan omförmälts, påyrkats av medicinalstyrelsen, skulle avse att åstadkomma klarhet i fråga örn antalet av de numera till skyddshem överlämnade barn, vilka på grund av psykiska rubbningar borde bliva föremål för annan vård, och således leda till ett ytterligare utgallrande från skyddshemmen av sådana elever, varigenom platsbehovet å dessa hem skulle minskas.

Beträffande förläggningen av de olika slagen av skyddshem för normala barn och vad därmed äger sammanhang hava åtskilliga önskemål framkommit i yttrandena.

I detta hänseende torde till en början böra återgivas ett av direktionen över allmänna barnhuset framställt förslag, vilket visserligen berör de allmänna grunderna för hemmens organisation. Direktionen anför i huvudsak följande.

För att ernå bästa möjliga skolform och skolundervisning vore ett stort antal elever önskvärt. Ett hem för uppfostran av vanartiga barn borde helst vara litet. I ett stort hem vore individuell tillsyn och ledning icke möjlig i önskvärd utsträckning. Undervisningens och uppfostrans krav strede således mot varandra. De sakkunniga hade gjort en kompromiss och fått skolhem, för små för god undervisning och för stora för god uppfostran. Örn än de sakkunnigas förslag innebure en given förbättring i jämförelse med nu rådande

70 Kungl. Maj-.ts proposition nr 219.

förhållanden, funne dock direktionen förslaget, varigenom i stort sett nuvarande system bibehölles, icke böra genomföras, i varje fall icke i den omfattning de sakkunniga förordat.

önskvärt vore, örn tillfälle kunde givas till försök med helt annan anordning av skyddshemmen. Givetvis kunde därvid olika uppslag komma under övervägande. Direktionen ville i sådant syfte framhålla, att såväl undervisningens som uppfostrans krav forde kunna tillgodoses genom att anordna skolhemmen med en central skola för undervisningen och med en för det hela ansvarig rektor samt runt däromkring små stugor som hem, vardera för högst 8 ä 10 barn, med en kvinna som husmor.

Ailken underbyggnad eller skolning som än föresloges för skyddshemspersonalen, bleve det enligt direktionens mening icke möjligt att fullt tillfredsställande i uppfostringssyfte anordna ett skolhem med upp till 30 platser. Enligt direktionens på erfarenhet grundade uppfattning kunde en kvinna som husmor i ett litet barnhem böja och leda styva och »elaka» pojkar långt bättre än en manlig föreståndare för en stor anstalt, vilken sällan eller aldrig komme barnet så nära, att han lyckades vinna det förtroende och den tillgivenhet, som vore nödvändig för ernående av hörsamhet och lydnad, även då barnet ej stöde under direkt uppsikt. De flesta barn, som måste intagas i skyddshem, hade bibragts sin mot samhället och dess lagar fientliga ställning genom vanvård, brist på kärleksfull omvårdnad, eller en till självsvåld ledande missriktad kärlek. Sår, som därigenom tillfogats barnets själ, ledande till fel i karaktären kunde bäst läkas genom att barnet så tidigt som möjligt bleve i ett litet hem föremål för en fast men ändock kärleksfull kvinnlig ledning.

Direktionen ville än vidare framhålla, att i en anstalt för upp till 30 barn det lätt bleve de sämsta elementen, som toge ledningen. Finge man ett antal små hem, torde det icke vara svårt att skapa ett intresse för dessas tävlan inbördes i sport såväl som arbete och därigenom få ett gott hjälpmedel till karaktärens fostran. Det bleve vidare möjligt att å de olika hemmen fördela eleverna så att de som bäst passade tillsammans komme i samma hem. Därest barnen i en på sådant sätt anordnad koloni finge huvudmålen i skolan i samband med undervisningen, kunde de skilda hemmen skötas av endast en husmor. De av de sakkunniga föreslagna 8 skolhemmen för gossar kunde reduceras till 4 högst 5, och för flickor kunde 2 eller 3 vara nog. Direktionen föreställde sig, att en närmare utredning skulle visa, att kostnaderna icke skulle bli högre för staten än vid genomförande av de sakkunnigas förslag, helst det ingalunda torde vara uteslutet att i dessa tider, då skolor av brist på elever stängdes, finna någon för ändamålet lämpad skola, kring vilken en koloni kunde anordnas.

Möjligen kunde även yrkeshemmen med fördel anordnas på samma sätt.

Länsstyrelsen i örebro län uttalar sig beträffande skolhemmens organisation i samma riktning som direktionen över allmänna barnhuset.

Styrelsen för skyddshemmet Morängen framhåller önskvärdheten av att skolhemmen kunde göras mindre eller att ett skolhem uppdelades på flera elevhem för ett färre antal elever, vart och ett med sin husmoder eller husfader, samt att även vid de föreslagna yrkeshemmen kunde ske en liknande uppdelning på flera elevhem.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, under åberopande av sitt förut återgivna yttrande beträffande de olika kategorierna av skyddshemselever, att det ingalunda alltid vore nyttigt, att förbindelsen med den gamla miljön uppehölles, enär inflytandet därifrån och besöken av föräldrarna understundom

71 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

kunde förorsaka stora svårigheter för dem, som hade till uppgift att frigöra eleverna från deras gamla vanarter.

Även styrelserna för skyddshemmet Morängen och räddningsinstitutet i Göteborg hava liknande invändningar att göra mot den av de sakkunniga uttalade uppfattningen, att skyddshemmen och framför allt skolhemmen borde förläggas så nära elevernas hemorter som möjligt. Av båda styrelserna betonas dock, att kontakten mellan skyddshemmen samt elevernas hem och föräldrar icke finge äventyras genom alltför långa avstånd. Styrelsen för skyddshemmet Morängen ifrågasätter, om icke möjligheten för föräldrarna att besöka sitt barn i enskilda fall borde underlättas genom resebidrag från skyddshemmet.

Å andra sidan anmärkes av länsstyrelsen i Västmanlands län, att, så som anstaltsförläggningen angivits i betänkandet, avstånden till skyddshemmen från elevernas egna hem förefölle att bliva så stora, att den ur vissa synpunkter önskvärda kontakten mellan skyddshemmet och föräldrahemmet icke alltid kunde uppehållas.

För Norrlands vidkommande anmärker länsstyrelsen i Västerbottens län, att den av de sakkunniga framhållna önskvärdheten, att de yngre eleverna förlädes så nära hemorten som möjligt, icke ansetts gälla nämnda landsdel. Västerbottens och Norrbottens län skulle således få sitt gemensamma kombinerade skol- och yrkeshem förlagt till Johannisberg i Norrbotten, till vilken plats en resa från distriktets sydligaste del omfattade omkring 800 kilometer med två övernattningsstationer under resan.

Även styrelsen för skyddshemmet Klockarsvedja påtalar för Gävleborgs läns vidkommande de långa avstånden mellan skyddshemselevens eget föräldrahem och de för länet avsedda skyddshemmen Sundbo eller Boda.

Skolöverstyrelsen anför beträffande platsantalet i skyddshemmen för gossar i huvudsak följande.

överstyrelsen betraktade ett elevantal av omkring 30 såsom det normala i ett skyddsskolhem. De vanliga skolhemmen vore i allmänhet avsedda för 40 elever, men i ett skyddsskolhem borde på grund av elevmaterialets beskaffenhet antalet icke annat än undantagsvis överstiga 30. — Vad yrkeshemmen beträffade, måste, därest eleverna skulle kunna bibringas en tillräckligt ingående yrkesutbildning, de skilda avdelningarna bestå av ett lämpligt antal elever. Vid yrkesskolor i allmänhet ansåges, att varje arbetsledare icke med önskvärd framgång kunde övervaka och leda mer än 10, högst 15 elever. Vid skyddshem borde givetvis varje avdelning vara något mindre och antalet elever i sådan fördenskull icke annat än undantagsvis överstiga 12. I regel torde utbildning vid varje hem icke kunna med fördel givas i mer än tre olika yrken. Med en avdelning om 12 elever i varje yrke skulle följaktligen erfordras omkring 36 platser. Då det emellertid vore sannolikt, att antalet elever, som önskade utbildning i något av de huvudyrken, som förekomme vid ett hem, kunde bliva så stort, att en uppdelning på två avdelningar bleve nödvändig, borde givetvis utrymmen och möjligheter i övrigt för en sådan förefinnas. På grund av sålunda anförda skäl borde yrkeshemmen icke anordnas för mer än 40 till 50 elever. Ett godtagande av denna överstyrelsens ståndpunkt skulle innebära, att antalet yrkeshem måste ökas med åtminstone ett.

72 Kungl. Majus proposition nr 219.

Förste provinsialläkaren i Norrbottens län anser, att varje skyddshem, även yrkeshem icke bör hava mer än 30 platser, och samma läns barnavårdsförbund ifrågasätter starkt, om icke de föreslagna hemmen vore för stort tilltagna.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet framhåller såsom önskvärt, att man, till dess erfarenheter under icke allt för kort tid vunnits om platsbehovet vid skolhem för gossar, bibehölle nuvarande antal platser vid de skyddshem, som föreslagits förändrade till sådant skolhem.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård anser, att det vore önskvärt, att antalet yrkeshem för södra och mellersta Sverige ökas till fyra, förutom det lantbrukshem, som enligt inspektörens förslag skulle anordnas vid Margretelund, samt att det endast vore att betrakta som en given fördel ur uppfostringssynpunkt, örn detta skulle medföra, att antalet platser i varje hem något minskades, exempelvis till 40 å 50.

Samma antal yrkeshem föreslås av skyddshemsinspektören, som för lantbrukshemmets del räknar med 25—30 platser.

Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott ställer sig tveksamt till förslaget rörande yrkeshemmens storlek.

Även länsstyrelsen i Skaraborgs län håller före, att yrkeshemmen komme att bliva alltför stora för att den personliga kontakten mellan ledningen och eleverna skulle kunna i erforderlig utsträckning upprätthållas. Olägenheterna av att sammanföra så stort antal elever i ett hem kunde, enligt länsstyrelsensmening, icke hävas endast genom att förlägga eleverna i två byggnader i stället för en. Liknande uppfattning kommer till synes i det av Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott och styrelsen för Margretelunds skyddshem. gemensamt avgivna yttrandet.

Beträffande den av de sakkunniga föreslagna användningen av nuvarande skyddshem för gossar i det blivande nya skyddshemssystemet hava i olika hänseenden anmärkningar framställts. Förutom vad som redan därutinnan återgivits beträffande de båda stiftelsehemmen och särskilt Margretelund, hava ytterligare följande huvudsakliga synpunkter framkommit.

Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott och styrelsen för Margretelund, vilka på anförda skäl avvisat de sakkunnigas förslag örn inrättande därstädes av ett jordbrukshem för psykiskt efterblivna gossar, hava i stället ifrågasatt, att yrkeshemmens antal utökades till fyra samt att förutom de skyddshem, vilka enligt de sakkunnigas förslag skulle omändras till yrkeshem, även Margretelund inrättades såsom sådant. Härom anföres i det av nämnda förvaltningsutskott och styrelse gemensamt avgivna yttrandet i huvudsak följande.

Genom utökandet av yrkeshemmens antal och därigenom föranledd minskning i det vid varje dylikt hem avsedda platsantalet borde de eljest till synes nödvändiga, till omkring IV2 miljon kronor beräknade till- och ombyggnadskostnaderna kunna högst väsentligt reduceras, varjämte möjlighet skulle finnas att verkställa viss uppdelning av yrkeshemmen så, att vissa av dem,

73 Kungl. Majus proposition nr 219.

med eventuellt tillgodoseende även av annan yrkesutbildning, kunde speciellt inrikta sig på att bereda tillfälle till antingen jordbruks- eller annan yrkesutbildning — en uppdelning som de sakkunniga förklarat önskvärd men ej genomförbar, därest endast tre yrkeshem för södra och mellersta Sverige skulle anordnas. Härigenom skulle även ett eventuellt ökat framtida platsbehov kunna utan nybyggnad tillgodoses, varjämte någon engångskostnad för inlösen från statens sida icke skulle ifrågakomma, därest verksamheten vid Margretelunds skyddshem bibehölles. Såsom fjärde yrkeshem syntes Margretelunds skyddshem alldeles särskilt väl lämpa sig ej minst med hänsyn till sitt läge och sitt välskötta och välordnade jordbruk. Nämnda skyddshem hade plats för 40 elever och vore synnerligen väl bebyggt. Den till anstalten hörande egendomen omfattade omkring 120 tunnland god och väl kultiverad åkerjord, varjämte anstalten för närvarande arrenderade ytterligare omkring 60 tunnland. Under sin vistelse å anstalten bereddes eleverna tillfälle till en grundlig utbildning i allt, som hörde till ett nutida jordbruks rationella skötsel, varjämte eleverna i anstaltens slöjdverkstad och smedja erhölle utbildning i slöjd och smide. Kesultaten av anstaltens verksamhet hade visat sig mycket goda och anstaltens avgående elever hade med hänsyn till sin grundliga utbildning i jordbruks- och husdjursskötsel m. m. utan svårighet erhållit goda och väl avlönade platser, vilka de med glädjande goda vitsord uppehållit. Förutom nu anförda skäl talade även den omständigheten för ett bibehållande av Margretelund såsom skyddshem, att enligt donationsvillkoren stiftelsens tillgångar, uppgående till ett sammanlagt värde av 564,000 kronor, komme att övergå till donators arvingar, därest de användes för annat än det med donationen avsedda ändamålet.

Detta förslag tillstyrkes av länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Beträffande den framtida användningen av Fröbergska stiftelsens skyddshem å Norrgård och övriga tillgångar har skyddshemmets styrelse anfört i huvudsak följande.

Styrelsen hemställde, att Norrgård bibehölles såsom skyddshem och inrättades till ett kombinerat skol- och yrkeshem. Under det att de till yrkeshem föreslagna skyddshemmen måste påkostas avsevärda belopp till örn- och nybyggnader, till utrustning av verkstäder och till inventarier, erfordrades inga sådana åtgärder vidkommande Norrgård, som redan ägde alla dessa betingelser: järnverkstad med ypperlig maskinell utrustning, snickeri-, skrädderioch skomakeriverkstäder. Därjämte funnes ett förstklassigt, lättskött och lagom stort jordbruk och handelsträdgård, således allt vad man rimligtvis kunde fordra för elevernas utbildning alltefter deras olika anlag och intresse. Gentemot de sakkunnigas uppfattning att Norrgård på grund av sitt läge i en stad sämre än andra hem lämpade sig till skyddshem, kunde styrelsen intyga, att den ansvariga ledningen icke förmärkt några olägenheter av hemmets belägenhet. Norrgård hade stora förutsättningar att i fråga örn yrkesutövningen lämna ett gott ekonomiskt resultat. Kalmar stads välordnade skolväsen och kulturella institutioner av olika slag kunde verka befruktande pa arbetet vid skyddshemmet. Även tillgången till bildande förströelser för den ungdom, som växte upp i en stad, finge icke underskattas. Att skyddshemmet hade lätt tillgång till läkare och sjukvårdsinrättningar samt tandvård vöre också av stor betydelse. Kalmar stad måste vidare anses hava ett verkligt centralt läge i förhållande till Kalmar, Kronobergs och Gotlands län. Därtill komme, att i testamentet föreskreves, att de donerade medlen skulle bilda en fond till stiftelse och underhållande i Kalmar av en inrättning för evärdliga tider till vanvårdade och vanartade barns försörjning och uppfostran, varför det skulle

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

vara att fullständigt negligera testators yttersta vilja att slopa stiftelsens inrättning i Kalmar för att understödja skyddshemsverksamheten på annat håll. btyreisen vore därför lagligen förhindrad att realisera de sakkunnigas förslag. Uttrycket »vanvårdade och vanartade barn» hade vid intagning av barn å JN orrgård givits den tolkningen, att därmed endast avsåges en kategori av barn: det vanvårdade barnet hade även förutsatts vara vanartigt och tvärtom, .få grund av donationens bestämmelser kunde Norrgård icke avhända sig plikten att taga hand även örn barn i skolåldern. Beträffande Norrgårds fölutsättningar i fråga om lokaler för skyddshemsverksamhetens bedrivande åberopade styrelsen av förste provinsialläkaren N. F. Hedlund i Kalmar och byggnadsingenjören Ernst Wranne avgivna utlåtanden angående hemmets lokaliteter. Därest Norrgård inrättades till kombinerat skol- och yrkeshem vöre styrelsen villig att sörja för en tillfredsställande differentiering av de olika åldersgrupperna genom att bekosta uppförandet av lämpligt hem för endera gruppen på betryggande avstånd från huvudbyggnaden. Styrelsen hade ?”enn o uPPgöra kostnadsberäkning å en byggnad, lämplig till förläggning

jU- j ° e!ever Vld skolhemsavdelningen. Under förutsättning att Norrgård godkändes såsom kombinerat skol- och yrkeshem förklarade sig styrelsen villig ej blott att låta utföra tidigare beslutade ändringsarbeten å stora byggnaden till åstadkommande av en mera ändamålsenlig rumsindelning och större hemkaraktär utan även att uppföra ett särskilt skolhem enligt redan upprättat eller därmed likartat förslag.

Förslaget att ombilda Norrgård till ett kombinerat skol- och yrkeshem tillstyrkes av länsstyrelsen i Kalmar län och samma läns södra landsting. Statens inspektör för fattigvård oell barnavård föreslår under åberopande av berörda förslag, att underhandlingar upptagas om Fröbergska stiftelsens fortsatta verksamhet för vanartade barns vård, och sky ddshemsinspetet ören, som även anser det angeläget, att stiftelsen alltjämt utnyttjas för just denna verksamhet, förordar ytterligare utredning av frågan.

Skolöverstyrelsen anser sig med anledning av det oklara läge, i vilket frågan örn Norrgård allt fortfarande befunne sig, icke kunna uttala någon bestämd mening örn de sakkunnigas förslag. Frågan örn Norrgårds framtid krävde, enligt överstyrelsens mening, en förnyad utredning, därvid i första hand borde undersökas, om icke skyddshemmet skulle kunna bibehållas med i huvudsak samma uppgifter som hittills.

Direktionen för Råby räddningsinstitut förklarar sig icke vara övertygad örn, att de sakkunniga i fråga örn utnyttjandet av det sydligaste upptagningsområdets skyddshem för gossar framlagt ett ur differentieringssynpunkt fullt lyckligt förslag. Direktionen anför i anslutning till sitt förut återgivna uttalande, att det funnes skäl att skilja på eleverna från den rena landsbygden å ena sidan och från städer och stadsliknande samhällen å andra sidan, i huvudsak följande.

De omhändertagna minderåriga, vilka från början lärt sig känna samhörighet med landsbygden och dess förhållanden, med skötsel av jordbruk, trädgårdsodling och vad därtill hörde, borde, när så kunde ske, beredas tillfälle till vistelse i skyddshem, som vore så att säga jordbruks- och trädgårdsbetonat, och sedan få sin yrkesutbildning därstädes. De skyddshemselever, som tillbringat sina tidigaste år i städer och stadsliknande samhällen och påverkats av förhållandena i dessa, borde i sin ordning örn möjligt beredas

75 Kungl. Majus proposition nr U19.

vistelse i skyddshem, som kunde vidare utveckla deras håg för de yrken, som från början närmast intresserat dem: hantverk, industri och handel. En dylik differentiering torde inom upptagningsområdet utan svårighet kunna genomföras. Skyddshemmen i Ljungaskog och östra Spång borde bilda en enhet under gemensam ledning för mottagande av elever från städer och stadsliknande samhällen och för yrkesutbildning i hantverk. Skyddshemmet i Råby borde mottaga elever från landsbygden och giva dem utbildning i jordbruk och trädgårdsodling. De sakkunnigas förslag att göra både Ljungaskog och Råby till yrkeshem för utbildning i jordbruk och trädgårdsodling med stark begränsning för det sistnämnda hemmet syntes böra ägnas en närmare granskning. Vad skyddshemmens läge anginge, torde Råby ur kommunikationssynpunkt ligga bättre till än Ljungaskog. I fråga om jordarealernas beskaffenhet torde Råby vara så absolut överlägset Ljungaskog, att en jämförelse icke kunde framkalla någon tvekan. Å skyddshemmet i Råby kunde med fördel anordnas sådan utbildning i jordbruk och trädgårdsodling, att från skyddshemmet avgångna elever kunde anses kompetenta att sköta platser med viss förmansställning. Det kunde också framhållas, att, medan å Råby funnes plats för 50 elever och ett ytterligare platsutrymme för jämförelsevis blygsamma kostnader kunde åstadkommas för ytterligare ett 20-tal elever och därvid erforderlig hänsyn tagas till åldersdifferentiering, man å Ljungaskog för den tilltänkta utbildningen måste räkna med en kostnad för uppförande av nya byggnader av omkring 200,000 kronor. Dessutom vore Ljungaskog så gott som i saknad av möjligheter till avsättning av jordbruksprodukter, medan Råby hade sällsynt goda avsättningsmöjligheter, vilka gjort att såväl jordbruksson! trädgårdsdriften varit ganska lönande. Direktionen ville även fästa uppmärksamhet på det förhållandet, att, örn skyddshemmet i Råby finge fortsätta sin verksamhet i fråga örn elevmottagning och elevutbildning, låt vara med en betydande utvidgning av upptagningsområdet, på samma sätt som förut, bomme det att förbliva ungefär vad stiftaren velat.

Länsstyrelsen i Malmöhus län understryker i sitt yttrande särskilt vad direktionen för Råby räddningsinstitut anfört rörande förslaget till en ny skyddshemsorganisation.

Skolöverstyrelsen anför bland annat.

Med hänsyn till att Råby skyddshem vore utrustat med platser för 50 elever, ägde ett utmärkt jordbruk samt därjämte, på grund av att det i ekonomiskt hänseende varit ett av de mest gynnsamt ställda i hela riket, vore försett med utmärkta byggnader och inventarier, ansåge överstyrelsen, att det skulle vara i hög grad otillfredsställande och även oekonomiskt att förändra hemmet till huvudsakligen ett skyddsskolhem. Omfattningen av skyddshemmets ifrågasatta utbildning av elever i jordbruksarbete komme att bliva rätt obestämd i framtiden. Den skulle nämligen bliva helt beroende därav, huruvida det funnes elever, som önskade komma i åtnjutande av utbildning i jordbruk eller icke. Förutsättningar för att ett så stort antal elever som tio någon gång skulle komma att finnas syntes knappast kunna komma att föreligga. Det syntes uppenbart, att det skulle bliva synnerligen svårt att leda ett på dylikt sätt organiserat skyddshem, så att det tillfredsställande fyllde både sin yrkesutbildningsuppgift och kravet på en ur ekonomiska synpunkter någorlunda rationell drift, överstyrelsen liysto på grund av nu angivna skäl den uppfattningen, att Råby skyddshem vid den eventuella omorganisationen borde anordnas som yrkeshem.

Styrelsen för Älvåsens skyddshem anför beträffande förslaget att i systemet av olika slag av skyddshem inordna detta skyddshem såsom skolhem följande.

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Berörda förslag vöre synnerligen egendomligt, då sedan flera år tillbaka undervisning med erkänd framgång varit anordnad i skyddshemmets numera av skolöverstyrelsen godkända verkstadsskola och hemmet redan vore utrustat med för dylik undervisning inredda lokaler samt dessa dyrbara anordningar, vartill även bidrag av statsmedel utgått, vid en förändring av hemmet till skolhem icke skulle komma till användning, utan ny verkstadsskola med ny utrustning i stället skulle komma att inredas vid annat skyddshem. Styrelsen kunde därför icke, även med hänsyntagande till de av de sakkunniga anförda synpunkterna för placerandet av de tre yrkeshemmen för södra och mellersta Sverige, för sin del tillstyrka denna punkt i förslaget.

I detta uttalande instämmer Värmlands läns landstings förvaltningsutskott, som dessutom påpekar Älvåsens lämplighet, även då det gällde jordbruksbetonad yrkesutbildning, i det att med dess välskötta jordbruk, omfattande omkring 32 har, och ett skogsområde av omkring 100 har mycket goda möjligheter där erbjödes för utbildning för jord- och skogsbruk.

Förslaget att örebro läns landstings skyddshem i Åkerby skulle omdanas till skolhem finner landstingets förvaltningsutskott mindre lämpligt. Utskottet anför härom följande.

Ett skolhem skulle mottaga 20—30 elever, men på Åkerby kunde 45 elever utan svårighet emottagas. Att driva Åkerby med ett mindre antal elever än där bekvämligen kunde mottagas, måste vara oekonomiskt och syntes redan av det skälet böra vara uteslutet. Vidare måste man anse, att Åkerby förträffligt lämpade sig till yrkeshem av den typ de sakkunniga föreslagit, nämligen ett kombinerat jordbruks- och hantverkshem. Till Åkerby hörde jord, som befunne sig i god hävd och som till arealen vore fullt tillräcklig. Därtill komme en ganska vidsträckt omkring 200 hektar omfattande skogsmark, som kunde ge eleverna både god sysselsättning och god inblick i skogsvårdsarbete. De till jordbruket hörande ekonomibyggnaderna läge omedelbart intill huvudbyggnaden, där eleverna hade sina bostäder, vilket givetvis vore en avsevärd fördel, därest yrkeshem för jordbruk anordnades på Åkerby. Skulle däremot huvudbyggnaden tagas i anspråk för skolhem och jordbruket utarrenderas, komme huvudbyggnadens belägenhet helt visst att vålla svårigheter för erhållande av skäligt arrende, då grannskapet till ett skolhem med ett ej obetydligt antal mer eller mindre vanartade elever icke torde betraktas som angenämt. Samma förhållande skulle givetvis bereda svårigheter vid en eventuell försäljning av den del av egendomen, som skulle återstå, sedan skolhemmet berövat densamma både huvudbyggnad och trädgård. Ekonomibyggnaderna till själva huvudbyggnaden och till jordbruksdriften läge för övrigt så grupperade, att det ej bleve möjligt åstadkomma en lämplig avgränsning av ett skolhems område från den återstående jordegendomens. Den senare skulle dessutom komma att sakna lämplig bostad för en blivande ägare eller arrendator. De vid Åkerby befintliga byggnaderna torde utan större förändringar vara tillräckliga även för upprättande av den yrkesskola i något hantverk, som skulle tillhöra ett yrkeshem. Enligt förvaltningsutskottets mening vore sålunda Åkerby synnerligen lämpligt som plats för ett yrkeshem, medan ett upprättande där av endast skolhem skulle bland andra olägenheter medföra ett onödigt Spolierande av egendomens värde som j ordbruksegendom.

Skyddshemsinspektören anför beträffande yrkeshemmens förläggning följande.

77 Kungl. Majus proposition nr 219.

De sakkunniga hade tänkt sig, att vid Sundbo skyddshem skulle inköpas en jorbruksegendom till ett pris av 18,000 kronor. Man kunde härvid ifrågasätta, om det ej vore för staten både billigare och ändamålsenligare att vid Åkerby skyddshem, där erforderlig tillgång på odlad jord och skogsmark funnes att tillgå i den utsträckning, som krävdes för ett yrkeshem, inrättades ett yrkeshem för gossar, och att Sundbo, som synnerligen väl passade till skolhem, bibehölles i stort sett i oförändrat skick för yngre elever. De föreslagna om- och nybyggnaderna vid Sundbo krävde höga kostnader, och vid Åkerby måste även vissa örn- och nybyggnader utföras, örn sistnämnda hem skulle bliva lämpligt som skolhem. Det borde därför hava utretts, vilket förslag, som vore ändamålsenligast och billigast: 1) Sundbo (efter inköp av mera jord) med örn- och nybyggnader såsom yrkeshem och Åkerby med om- och nybyggnader såsom skolhem eller 2) Sundbo (utan inköp av jord) med anordnandet av gymnastiklokal och en lärosal såsom skolhem och Åkerby med örn- och nybyggnader såsom yrkeshem.

Styrelsen för skyddshemmet Klockarsvedja anför beträffande skyddshemsvården inom Gävleborgs län, utöver vad som redan återgivits, i huvudsak följande.

Det syntes som örn de sakkunniga borde hava ytterligare övervägt frågan, om icke någon anordning varit tänkbar, varigenom länet kunnat bli eget såväl skolhems- som yrkeshemsdistrikt, helst som inom länet redan funnes två skyddshem och det icke förefölle att hava varit en olöslig uppgift att på lämpligt sätt utbygga något av dessa hem för ifrågavarande ändamål. Enligt styrelsens mening vore visserligen Engesberg icke särskilt lämpligt såsom skyddshem, men för viss yrkesutbildning skulle det dock säkerligen kunna fylla en uppgift. Gentemot förslaget att bibéhålla Engesberg och nedlägga Klockarsvedja ville styrelsen framhålla några synpunkter. Å Engesberg saknades helt och hållet möjligheter att bedriva jordbruk, eftersom dess jordareal endast omfattade några få tunnland. Engesbergs läge kunde dessutom icke anses tillfredsställande, enär det alldeles inpå sig hade en badplats, där ett synnerligen fritt och otvunget liv utvecklade sig under sommaren. Klockarsvedja hade däremot ett idealiskt läge, avskilt och stilla, utan att kunna sägas ligga otjänligt till ur kommunikationssynpunkt. Det hade också ett fullt tillfredsställande jordbruk. Byggnaderna å Klockarsvedja tarvade visserligen en del kompletteringar och förbättringar, vilka uppskjutits på grund av den igångsatta sakkunnigutredningen. Det vore vidare synnerligen små utsikter att å Klockarsvedja kunna upprätta ett hem för s. k. svårfostrade gossar på grund av omöjligheten att där kunna erhålla erforderlig läkartillsyn, medan däremot sådan lätt kunde ordnas å Engesberg med dess närhet till Gävle stad. Skulle det anses ofrånkomligt, att ett av länets skyddshem helt nedlades, syntes det alltså styrelsen lämpligast, att Engesberg nedlades och toges i anspråk för annan barnavårdande verksamhet samt att Klockarsvedja bibehölles såsom skyddshem.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län hemställer, att på grund av de väl genomtänkta skäl, som styrelsen för Klockarsvedja anfört i förevarande fråga, dess förslag måtte vid ärendets fortsatta behandling allvarligt beaktas.

Gävleborgs läns landsting har i ett över betänkandets förra del avgivet yttrande såsom sin uppfattning uttalat, att, därest skyddshemsverksamheten ordnades enligt de sakkunnigas förslag, intet torde vara att från landstingets sida erinra däremot, att skyddshemsverksamheten å Klockarsvedja nedlades.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

I ett över betänkandets senare del avgivet yttrande har emellertid nämnda landstings förvaltningsutskott uttalat den meningen, att det lämpligaste vore, att staten i stället för Engesbergs skyddshem övertoge Klockarsvedja skyddshem och där inrättade ett skolhem.

Gävleborgs läns barnavårdsförbund har likaledes uttalat sig för Klockarsvedjas bibehållande såsom skolhem för länet.

Skyddshemsinspektören, som, enligt vad redan omförmälts, anser antalet föreslagna skolhem i Norrland för högt och att två skolhem för Jämtlands, Västernorrlands och Gävleborgs län icke erfordrades, föreslår på i huvudsak samma skäl, som anförts av styrelsen för Klockarsvedja, att detta hem borde före Engesberg komma i fråga till skolhem. Såsom yrkeshem för nämnda län lämpade sig Boda skyddshem väl. För Norrbottens och Västerbottens län passade skyddshemmet i Stenfors synnerligen väl till skolhem. Några oöverstigliga hinder mötte säkerligen icke heller för att ordna så och samtidigt göra Johannisberg till yrkeshem för nämnda län. I detta förslag har statens inspektör för fattigvård och barnavård instämt.

Även skolöverstyrelseyi föreslår, att skyddshemmet i Stenfors, som nu befunne sig i ett tillfredsställande skick och under god ledning, måtte bibehållas och anordnas såsom skolhem.

Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter, huruvida det ej vore förmånligt ur såväl kostnads- som vårdsynpunkt, att skyddshemmet i Stenfors bibehölles såsom skolhem, enär detta efter nyligen företagen ombyggnad och reparation borde vara synnerligen lämpligt därför, medan det vore ur flera synpunkter olämpligt att till Norrbotten förlägga den verksamhet, som bedrivits vid Stenfors. Skulle förslaget om nedläggande av Stenfors ej ändras, uttalar förvaltningsutskottet en livlig förhoppning, att skyddshemmet finge bibehållas som hem för s. k. svårfostrade barn.

Länsstyrelsen i Västerbottens län förordar likaledes, att Stenfors skyddshem bibehålies samt att med hänsyn därtill det uppgjorda förslaget till utbyggnad av Johannisbergs skyddshem icke genomföres utan revideras till att avse endast yrkeshem.

Sistnämnda förslag tillstyrkes återigen, såsom redan omförmälts, varmt av länsstyrelsen i Norrbottens län.

Mot de upprättade förslagsritningarna till örn- och nybyggnader vid yrkeshemmen i Ljungaskog, Forsane och Sundbo samt de kombinerade skol- och yrkeshemmen i Boda och Johannisberg har en del detaljanmärkningar framställts av byggnadsstyrelsen, statens inspektör för fattigvård och barnavård, skyddshemsinspektören, länsstyrelsen i Västmanlands län och samma läns landstings förvaltningsutskott, länsstyrelsen och länsarkitekten i Norrbottens län samt styrelserna för skyddshemmen Ljungaskog och Boda. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser vad styrelsen för Boda i tekniskt avseende anfört böra beaktas. Härutinnan torde jag få hänvisa till handlingarna i ärendet.

79 Kungl. Marits proposition nr 219.

Beträffande storleken av de föreslagna skyddshemmen för flickor hava i några yttranden särskilda önskemål uttalats.

Styrelserna för skyddshemmen Sjötorp och Mossebo anse sålunda, att enligt vunnen erfarenhet-elevantalet icke i något fall borde sättas högre än 25, snarare 20, men att de sakkunnigas förslag i fråga örn personal vid dessa hem av såväl ekonomiska som praktiska skäl för sitt genomförande krävde ett ej alltför knappt elevantal.

Styrelsen för skyddshemmet Härsjögården uttalar den meningen, att vid varje hemskola antalet elever borde fastställas till högst 25.

Jag får i förevarande hänseende även hänvisa till vad styrelsen för skyddshemmet Håkanstorp anfört i fråga örn förslaget örn förändrad verksamhet för hemmet.

Förslaget, att sistnämnda hem skulle upphöra med sin nuvarande verksamhet och förändras till jordbrukshem för psykiskt efterblivna har mött gensagor från några håll.

Styrelsen för skyddshemmet har närmare motiverat sitt avböjande av berörda nya uppgift. Till denna fråga torde jag senare få återkomma. I övrigt anför styrelsen i huvudsak följande.

Det sakförhållandet, att hemmet ej mottoge mer än 18 elever, bidroge till mycket stor del till det goda resultat, som ernåtts vid elevernas fostran. Ett elevantal på 25—30 flickor försvårade känslan av hem och föreståndarinnan och övrig personal kunde ej på samma sätt hinna med den individuella fostran, som vore så nödvändig för att nå ett gott och varaktigt resultat. Genom skyddshemmets föreståndarinna uppehölles i olika former i mycket stor utsträckning förbindelse med de från hemmet utskrivna eleverna. En sådan eftervårdande verksamhet vore det icke minst viktiga vid skyddshemsuppfostran. Eleverna kunde därigenom åratal framåt känna sig äga ett stöd i föreståndarinnan och veta, att de alltid hade ett hem att komma till, örn de råkade i bekymmer och svårigheter. Genom hemmets nedläggande skulle därför stora värden förspillas. På grund härav önskade styrelsen få fortsätta verksamheten vid Håkanstorp. Skyddshemsverksamhetens förstatligande skulle emellertid vålla stora svårigheter för skyddshemmets ekonomi, därigenom att nuvarande överenskommelser med olika läns landsting om förfoganderätt över platser vid hemmet icke längre komme att bliva gällande. Skyddshemmet komme därför i framtiden att stå utan ekonomiska tillgångar för täckande av nödvändiga större utgifter såsom för reparationer, nyanskaffning av inventarier, möjligen behövliga örn- eller tillbyggnader m. m. Dessa svårigheter skulle kunna lösas genom att staten lämnade ett särskilt anslag för berörda ändamål.

Ett bibehållande av skyddshemmet Håkanstorps nuvarande verksamhet tillstyrkes varmt av länsstyrelsen i Södermanlands län, som vitsordar hemmets och dess lednings synnerliga lämplighet för den i hemmet bedrivna skyddshemsverksamheten. Även Södermanlands läns barnavårdsförbund beklagar den ifrågasatta indragningen av skyddshemmet Håkanstorp, för vars bibehållande vid dess nuvarande uppgift, enligt förbundets förmenande starka skäl talade.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård avstyrker bestämt förslaget att nedlägga Håkanstorps skyddshem.

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

SkyddsliemsinspeJctören håller före, att de skyddshem, vilka föreslagits till hemskolor, icke fyllde platsbehovet, utan att även Håkanstorp borde medtagas. Detta hem borde enligt hans mening liksom en del andra hem komma i åtnjutande av årligt hyresbidrag. Vita bandet, som'agde hemmet, vore en ideell sammanslutning och ägde inga donationsmedel att stödja verksamheten på.

Från ledningen för några skyddshem, vilka föreslagits till skolhem eller hemskolor, har gjorts gällande, att vid hemmen måste företagas örn- eller tillbyggnader eller andra förändringar, vilka komme att draga kostnader. Till denna fråga återkommer jag i samband med kostnadsberäkningarna.

Beträffande den av de sakkunniga verkställda indelningen av södra och mellersta Sverige i särskilda upptagningsområden för varje slag av skyddshem hava en del erinringar framställts.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård föreslår i stället följande förfaringssätt för de omhändertagnas fördelning på skyddshemmen. Vederbörande barnavårdsnämnd skulle direkt till tillsynsmyndigheten insända ansökning örn intagning i skyddshem och därvid foga ett enligt visst formulär avgivet läkarutlåtande. Denna myndighet skulle därefter granska handlingarna med biträde av sakkunnig läkare och bestämma, till vilket skyddshem den omhändertagne skulle sändas. I regel torde intagning komma att ske i det skyddshem, som läge närmast den blivande elevens hemort, men möjlighet till undantag borde ej vara utesluten, örn med hänsyn till eleven annat skyddshem kunde befinnas lämpligare.

Skyddshemsinspektören anser, att, örn staten övertar samtliga kostnader för skyddshemsvård så när som på barnavårdsnämndernas bidrag och det överlämnas till skyddshemsinspektionen att bestämma de omhändertagnas placering i skyddshem, några särskilda upptagningsområden för hemmen icke behövde bestämmas.

Mot en alltför snäv begränsning av ett skyddshems upptagningsområde uttala sig av liknande skäl även örebro läns landstings förvaltningsutskott och svenska landstingsförbundet.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet yttrar: Ville man förverkliga vad de sakkunniga hoppats åstadkomma, nämligen att föräldrar och elever lätt nog skulle kunna besöka varandra, torde upptagningsområdena icke böra göras så fasta som enligt förslaget.

Styrelsen för föreningen till minne av Konung Oscar I och Drottning Josephina förordar med särskild tanke på Stockholm och Göteborg förpliktelse för alla skyddshem att mottaga elever även från annat upptagningsområde än det egna.

Styrelsen för skyddshemmet Morängen yppar farhågor för att hemmets föreslagna upptagningsområde, Stockholms och Uppsala län, icke skall vara tillräckligt för hemmets beläggning och uttalar därför den förhoppningen, att, såsom de sakkunniga i annat sammanhang alternativt föreslagit, även Gävle stad tilldelades Morängens upptagningsområde. Såsom en annan möj-

81 Kungl. Majds proposition nr 219.

lighet föreslår styrelsen, att Gotlands län överföres till upptagningsområdet. Styrelsen anser det vara av stor vikt, att sammankopplandet av ett visst skyddshem med ett visst upptagningsområde göres så mjukt som möjligt.

Gotlands läns landsting uttalar sig för sådan ändring av indelningen i upptagningsområden, att länet örn möjligt sammanfördes med Stockholms och Uppsala län eller eljest tilldelades platser å lättare tillgängliga skyddshem. Till detta uttalande ansluter sig länsstyrelsen i Gotlands län.

I fråga örn den uppgift, som avsetts för skyddshemmet Hornö, har skyddshemmets styrelse anfört bland annat följande.

Att skyddshemmet i första hand skulle mottaga mödrar och deras barn från hela'landet såge styrelsen givetvis mycket gärna. Styrelsen ställde sig emellertid synnerligen tveksam inför de sakkunnigas förslag, att hemmet i övrigt skulle stå till förfogande för mottagande av äldre flickor från södra och mellersta Sverige. Det förhållandet skulle nämligen kunna inträffa, att hemmet i sistnämnda avseende bleve allenast ett »andrahandshem», dit elever hänvisades, som måhända vore mindre lämpliga för samvaron med hemmets huvudsakliga klientel, nämligen mödrar med späda barn. Det vore av största vikt, att möjligheter förefunnes att från ett största möjliga upptagningsområde få så att säga bättre elevklientel, då där även utövades en första fostran av småbarn. Styrelsen påyrkade, att hemmet, i den mån platser förefunnes, jämställdes med övriga hem för äldre flickor.

I fråga örn kvinnliga skydds hemselevers yrkesutbildning har Stockholms stads barnavårdsnämnd anslutit sig till de synpunkter, som anförts i ett av styrelsen för stadens skyddshem för flickor till nämnden avgivet yttrande av i huvudsak följande innehåll.

De sakkunnigas förslag tillgodosåge enligt styrelsens uppfattning icke i tillräcklig grad de kvinnliga skyddshemselevernas yrkesutbildning. Med den snävt tilltagna organisationen för hemskolorna torde det vid dessa anstalter icke kunna bliva fråga örn någon yrkesutbildning utöver nödtorftig handledning i husliga sysslor och lantbruksgöromål. Att yrkesutbildning icke skulle kunna meddelas flickorna på skyddshemmen i samma utsträckning som för gossarna innebure icke blott en orättvisa mot de förra. Hemskolorna finge därigenom icke heller samma möjligheter till moralisk påverkan på eleverna som yrkeshemmen. De flickor, som komme fran städerna, hade i allmänhet ringa intresse för lantbruksgöromål, och de flesta av dessa flickor vore varken hågade eller lämpliga att hilva hembiträden. Med den av de sakkunniga föreslagna organisationen bleve hemskolorna för övrigt icke ens i stånd att meddela en tillfredsställande hembiträdesutbildning. Härför erfordrades, att undervisningen ägde rum under former, som så nära som möjligt anslöte sig till de förhållanden, vilka rådde i ett privathem. Men anordningar i sådan riktning bleve uppenbarligen icke möjliga vid de föreslagna hemskolorna. En skyddshemselev, som fått god utbildning i visst yrke, hade lättare att vid avgången från skyddshemmet få ordentligt avlönat arbete, något som naturligtvis vore av den största vikt för hans framtid, och det i än högre grad i fråga örn flickor än när det gällde manlig ungdom. När flickor, som varit intagna i skyddshem och som där givit gott hopp örn sig, sedermera förfallit till ett

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 219. *<- :tu G

82 Kungl. Majus proposition nr 219.

sedeslöst liv, hade anledningen icke sällan varit, att de icke kunnat förskaffa sig ett arbete, som intresserat dem och givit dem rimlig inkomst. Men än viktigare vore enligt styrelsens mening yrkesutbildningens uppfostrande betydelse. Verklig framgång i skyddshemsarbetet kunde säkerligen vinnas endast under medverkan från de unga själva. Här vore ju fråga om att moraliskt bygga upp vad som under elevernas föregående liv kunde hava rivits ned, men ett sådant uppbyggande förutsatte, att eleverna verkligen finge något att intressera sig för. Därvid vore yrkesutbildningen ett utomordentligt hjälpmedel. Men yrkesutbildningen vore också det yppersta hjälpmedlet, när det gällde att få eleverna att förstå meningen med deras omhändertagande. Örn en nykommen elev funné, att de äldre kamraterna verkligen finge lära sig någonting, som hade påtaglig betydelse för deras framtid, och örn verksamheten vid skyddshemmet vore så anordnad, att den nykomne redan från början finge en känsla av att skyddshemmet vore en praktisk yrkesskola, hade man ali anledning att antaga, att han snart nog skulle komma till insikt örn, att omhändertagandet skett i avsikt att främja hans eget bästa. Örn denna förutsättning icke förefunnes, komrne han däremot lätteligen att anse skyddshemsvistelsen som ett straff och en bortkastad tid, varav följde, att det enda han egentligen intresserade sig för vore frågan örn den tidpunkt, då han kunde hava utsikt att få lämna skyddshemmet.

Av det sagda framginge att styrelsen icke ansåge yrkesutbildning efter skyddshemsvistelsen kunna ersätta anordningar för yrkesundervisning vid skyddshemmet. Yarje hemskola borde därför enligt styrelsens mening erhålla sådan organisation, att den lämnade tillfälle till verklig utbildning i åtminstone något yrke under förhållanden, som så nära som möjligt anslöte sig till den öppna marknadens villkor. Därvid borde tillses, att olika hemskolor specialiserade sig på olika yrken. På så vis skulle möjlighet vinnas att genom förflyttning till annan hemskola bereda en flicka, som under observationstiden visat lust och fallenhet för visst, å observationshemmet icke representerat yrke, tillgång till utbildning i detta yrke.

Överståthållarämbetet anför i denna fråga, bland annat, att det borde beredas de kvinnliga skyddshemseleverna tillfälle att vinna utbildning även i annat yrke än såsom hembiträden, därvid såsom förebild syntes kunna tagas Stockholms stads skyddshem för flickor på Eknäs.

Styrelsen för skyddshemmet Håkanstorp uttalar såsom sin mening, att det för elever, som visat särskild fallenhet för t. ex. sömnad, matlagning, tvätt eller strykning, borde beredas utbildning utöver den vanliga, men att det icke vore vare sig möjligt eller önskvärt att söka giva elever utbildning i de ämnen, som erfordrades för kontors- eller affärsarbete.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård samt skyddshemsinspektören beklaga, att de sakkunniga icke ägnat gymnastikundervisningen vid skolhem och hemskola mera uppmärksamhet och beaktat behovet av gymnastiklokaler vid samma hem.

De sakkunnigas förslag beträffande skyddshemmens styrelser har föranlett en del erinringar.

Skyddshemsinspektören anför, att, eftersom han ansåge flera arbetsgrenar böra vara representerade vid skolhemmen, än vad de sakkunniga föreslagit, antalet ledamöter i dessa hems styrelser borde utökas till fem, varigenom

Kungl. Maj:ts proposition nr 319. 88

större möjlighet att inrymma såväl pedagogisk som praktisk erfarenhet komme att förefinnas.

Malmö stads skyddshems styr else håller före, att, därest de av de sakkunniga anförda alldeles riktiga synpunkterna i fråga örn styrelsernas sammansättning skulle bliva tillgodosedda i verkligheten, bleve det nödvändigt att ganska avsevärt utöka antalet ledamöter och suppleanter.

Styrelsen för skyddshemmet Gategården anser, att det föreslagna antalet ledamöter, i all synnerhet i skolhemmens styrelser, vore alltför knappt tilltaget samt att det i intet fall borde bestämmas till mindre än 5, varför bestämmelserna därutinnan borde formuleras mera elastiskt

Styrelserna för skyddshemmen Sjötorp och Mossebo hävda, att styrelserna för såväl yrkeshem och hemskolor som skolhem skola bestå av 5 ledamöter och 3 suppleanter.

Styrelsen för skyddshemmet å Lingatan, som för närvarande består av 7 ledamöter och 3 suppleanter, uttalar såsom sin mening, att i varje fall icke ett mindre antal ordinarie ledamöter borde bestämmas, medan bestämmelsen örn suppleanter möjligen kunde bortfalla, att de kommuner, som enligt förslaget skulle i fortsättningen som hittills själva ombesörja skyddshemsvården, även borde kunna erhålla rätt att själva bestämma styrelsens sammansättning, samt att de allmänna bestämmelserna därutinnan gjordes tillräckligt vida.

Barnavårdsnämnden i Göteborg anmärker, att den föreslagna bestämmelsen, att Kungl. Majit skulle äga utse en ledamot och en suppleant i styrelserna för de skyddshem, vilka på grund av träffade överenskommelser alltjämt komme att drivas av enskild sammanslutning eller stiftelse, väl svårligen kunde gälla stadsfullmäktige i Göteborg, men att däremot styrelsen för räddningsinstitutet i Göteborg utan tvivel avsåges därmed, samt att detta förhållande borde beaktas, om icke förr, så då avgörande skulle träffas örn skyddshemmet Vrångsholmens förflyttning och grunderna för styrelsens sammansättning.

Styrelsen för skyddshemmet Morängen, som anser nyssnämnda bestämmelse principiellt riktig, uttalar dock den förhoppningen, att Kungl. Majit vid utseende av ledamot och suppleant i sådan styrelse skulle taga hänsyn till vederbörande stiftelses karaktär.

Styrelsen för skyddshemmet Håkanstorp betonar önskvärdheten av att styrelserna för skyddshem för flickor alltid komme att bestå av övervägande kvinnliga ledamöter.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anser det i hög grad önskligt, att en läkare erhölle säte och stämma i styrelsen för ett skyddshem, vilken hade att överlägga och besluta i en mängd olika ärenden rörande hemmets elever och att personligen tillse, att deras vård handhades på ett tillfredsställande sätt.

Medicinalstyrelsen håller det för ofrånkomligt, att en psykiatriskt skolad läkare ingår såsom obligatorisk ledamot i skyddshems styrelse, helst som det föreliggande förslaget avser att giva respektive styrelse avgörande inflytande på intagningsproceduren.

Även förste provinsialläkaren i Norrbottens län framhåller önskvärdheten av att i dessa styrelser bereddes plats för den medicinska sakkunskapen, men förklarar, att det i allmänhet icke torde vara nödvändigt, att läkareledamoten vore psykiatriskt skolad, ehuru detta naturligtvis vore en vinst för styrelsen.

Beträffande den föreslagna personalen vid olika skyddshem hava även i vissa detaljer olika meningar gjort sig gällande.

84 Kungl. May.ts proposition nr 219.

I fråga om skolhemmen för gossar anse såväl skolöverstyrelsen som skyddshemsinspektören att för ernående av önskvärt resultat av den teoretiska undervisningen eleverna i regel borde uppdelas på två undervisnmgsavdelningar med var sin lärare samt att således ytterligare en lärarkraft borde upptagas i staten för dessa hem, även örn elevantalet vore mindre. Eftersom eleverna med få undantag befunne sig i folkskolåldern och undervisningen följaktligen så gott som uteslutande skulle meddelas i den egentliga folkskolans kurser, borde, enligt skolöverstyrelsens mening, båda de erforderliga lärarkrafterna hava erhållit utbildning för undervisning på folkskolestadiet. Det räckte således icke, att, såsom enligt förslaget, hemmets husmoder tillika skulle vara biträdande lärarinna vid skolan. Med hänsyn dessutom till, att husmodern sannolikt icke skulle kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra de mångfaldiga och omfattande husmodersplikterna, örn hon tillika ålades att fullgöra antingen viss undervisningsskyldighet i en läraravdelning, där föreståndaren meddelade den övriga undervisningen, eller hela undervisningsskyldigheten i en särskild avdelning, borde hon vara befriad från undervisningsskyldighet.

4 ikten av att föreståndaren för ett skolhem för gossar ständigt Ilar tillgång till en lärarkraft, som kan helt utnyttjas, framhålles även av Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott, som därför anser en ytterligare lärarkraft permanent erforderlig vid dessa hem, även örn elevantalet är mindre.

Malmö stads skyddshemsstyrelse finner det ofrånkomligt att anställa ytterligare en manlig eller kvinnlig lärarkraft vid skolhemmen för gossar, därest icke elevernas självverksamhet skall utvecklas i skadlig eller självsvåldig riktning eller arbetstiden för befintlig personal oskäligt utsträckas. Vid en jämförelse mellan de för skolhemmen för gossar och skolhemmen för flickor föreslagna personalstaterna förefölle, enligt styrelsens mening, proportionen dem emellan icke riktig. Bortsett därifrån att antalet å skolhem för flickor tillgängliga arbetskläder vore relativt större med hänsyn till de bättre möjligheterna att utnyttja desamma, finge man icke glömma bort, att eleverna i ett Blekhem i avsevärt större utsträckning än eleverna i ett gosshem kunde ta^as i anspråk för hemmets interna skötsel. Det syntes därför, som örn personalfrågan måste ägnas ytterligare uppmärksamhet.

Även barnavårdsnämnden i Gävle förklarar det välbetänkt att vid skolhemmen för gossar anställa ytterligare en manlig eller kvinnlig lärarkraft. Samtidigt uttalar nämnden såsom önskvärt, att vid dessa hem kombinationen husmoder-lärarinna icke måtte komma till stånd, utan att där anställdes både husmoder och lärarinna. Skyddshemmen skulle få mera karaktär av hem, om kvinnliga lärarkrafter i större utsträckning utnyttjades och det dessutom funnes en husmoder.

Förslaget, att vid vissa skolhem för gossar husmodern även skulle vara lärarinna, betecknas av styrelsen för Älvåsens skyddshem såsom opraktiskt och oändamålsenligt. Orebro läns landstings förvaltningsutskott uttalar den meningen, att det icke torde vara möjligt att på en hand förena dessa båda funktioner.

85 Kungl. Majda proposition nr 219.

Styrelsen för Forsane skyddshem, anför beträffande skolhemmen för gossar, att föreståndarens och husmoderns arbete tvivelsutan bleve allt för betungande, om ej ytterligare en manlig och en kvinnlig befattningshavare anställdes.

Svenska fattigvårds- och baman år dsförbimdet uppställer den frågan, huruvida husmoder vid skolhem för gossar, som befrias från undervisningsskyldighet, likväl för att fylla sin uppgift måste hava lärarinneexamen. Beträffande såväl nämnda hem som yrkeshemmen uttalar förbundet vidare, att givetvis lärare borde anställas såsom föreståndare, i den mån lämpliga sådana kunde erhållas, men att det vore rimligt, att föreståndareplatserna även skulle kunna besättas med den, som icke vore lärare, i synnerhet som det icke ens ifrågasatts, att föreståndarinnan för ett flickhem skulle vara lärarinna. Yrkeshemmen kunde vidare, enligt förbundets mening, icke undvara en person, som hade hand örn hemmets sömnad och tvätt.

Yad yrkeshemmen beträffar, ifrågasätter länsstyrelsen i Norrbottens län, örn icke desamma erhållit en väl vidlyftig och kostsam organisation. Länsstyrelsen anför bland annat.

Disproportionen mellan undervisande personal och elevantal skulle ej minst för Johannisbergshemmet bliva iögonenfallande. De sakkunniga syntes hava tagit alltför schablonmässigt på denna organisationsfråga och förbisett angelägenheten av att därutinnan anpassa sig efter de skilda bygdernas växlande faktiska behov och inom verksamheten successivt utvunnen närmare erfarenhet. Det måste sålunda anses obetingat olämpligt, att, såsom i förslaget skett, anordna yrkesundervisningen på enahanda sätt vid alla yrkeshemmen och över huvud att på förhand fastlåsa bestämda personalstater för dessa. En genomförd enhetlighet torde på detta område näppeligen vara av någon större betydelse.

Även styrelserna för skyddshemmen Morängen och Hornö hava funnit de för yrkeshemmen föreslagna personalstaterna för omfattande.

Skyddshemsinspektören anför, att, om antalet yrkeshem utökades, såsom av honom föreslagits, och därmed hemmens storlek minskades, föreståndaren för ett sådant hem skulle kunna påtaga sig en del arbetsuppgifter, som vid ett större hem bomme att påvila assistenterna, och det därigenom bliva möjligt att indraga en assistenttjänst.

I fråga örn flickhem men anmärker skyddshemsinspektören, att samma behov av utökning av lärarkrafter som vid skolhemmen för gossar även komme att göra sig gällande vid vissa skolhem för flickor, där samma krav på elevernas uppdelning efter ålder och begåvning komme att föreligga.

Styrelsen för skyddshemmet Hornö anser den för hemskolorna föreslagna personalstaten alltför snävt tilltagen.

Styrelserna för skyddshemmen Mossebo, Sjötorp och Gälegården hålla före, att personalen förefölle vara överorganiserad och personaluppsättningen onödigt överkvalificerad i fråga örn fackutbildning samt att, vad skolhemmen beträffade, uttrycket »behövligt antal facklärarinnor» vore alltför svävande.

Styrelsen för Göteborgs stads skyddshem å Lingatan förklarar, att, eftersom hemmet skulle äga karaktären av såväl hemskola som skolhem, den nuvarande personaluppsättningen, bestående av en föreståndarinna, tillika folkskollärarinna, en skolkökslärarinna och husmoder, en handarbetslärarinna jämte en biträdande lärarinna i klädsömnad samt en lanthushållslärarinna vore

86 Kungl. Majda proposition nr 219.

tillräcklig, dock att eventuellt borde övervägas, om icke vid ett större antal skolelever ytterligare en lärarinna för skolundervisningen behövde anställas.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anmärker, att de sakkunniga endast i fråga örn skyddshemmen för flickor framhållit angelägenheten av, att någon av befattningshavarna bör vara sjukvårdskunnig, samt håller före, att så bör vara förhållandet vid varje skyddshem.

Frågan örn läkarvården vid skyddshemmen har berörts i några av yttrandena.

Medicinalstyrelsen framhåller såsom ett ofrånkomligt krav, att en läkare såsom funktionär knytes till varje skyddshem bland annat för erforderliga periodvis återkommande undersökningar av de intagnas kroppsliga och psykiska hälsotillstånd.

Skyddshemsinspektören uttalar den uppfattningen, att skyddshemmen först och främst, örn möjlighet därtill förefunnes, borde äga tillgång till läkare, som intresserade sig för psykopatologi.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet håller före, att läkarvården borde så ordnas, att vid varje skyddshem anställdes en läkare, som hade skyldighet att, bland annat, utom på särskild kallelse besöka hemmet ett visst antal gånger årligen för att undersöka elevernas hälsotillstånd, den vård de erhölle (utspisning, fysisk fostran, arbete m. m.) och de sanitära anordningarna vid anstalten. Behovet av psykiatrisk sakkunskap uteslöte, enligt förbundets mening icke kravet, att en läkare skulle vara anställd vid skyddshemmet. Nämnda behov syntes böra tillgodoses sålunda, att hemmets ordinarie läkare ägde tillkalla psykiatriskt erfaren läkare, om och när han ansåge detta påkallat.

I detta sammanhang anser jag mig böra omnämna en från styrelsen för svenska läkaresällskapets sektion för pediatrik och skolhygien till mig inkommen framställning rörande läkarvården vid skyddshemmen. För det närmare innehållet i denna framställning kommer jag att längre fram lämna en redogörelse.

Det av de sakkunniga föreslagna förfaringssättet för intagning i skyddshem har, i den mån detsamma omfattas av de avgivna yttrandena, tillstyrkts eller lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kristianstads, Malmöhus, Värmlands, Kopparbergs och Västerbottens län, Södermanlands, Kristianstads, Älvsborgs, Värmlands och Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott, Kopparbergs läns fattigvårds- och barnavårdsförbund, Västerbottens läns barnavårdsförbund, stadsfullmäktige och barnavårdsnämnd i Norrköping, Gävle och Landskrona samt styrelserna för skyddshemmen Sjötorp, Skarvik-Tkilåsen, Håkanstorp, Götgården och Forsane ävensom svenska landskommunernas förbund.

Länsstyrelsen i Östergötlands län betonar dock, att det vore av synnerlig vikt för det barn, vars intagning i skyddshem ifrågasatts, att observationen skedde på ett sådant sätt, att såväl barnet som övriga å skyddshemmet intagna elever såvitt möjligt hölles i ovetskap därom. Och länsstyrelsen i Jon-

87 Kungl. Majus proposition nr 2! 9.

köpings län giver med tanke på den arbetsbörda, som åvilade läkare vid statens sinnessjukhus, uttryck för en viss tvekan örn genomförbarheten av förslaget, i vad detta avsåge att till skyddshem skaffa psykiatrisk sakkunskap medelst anlitande av sinnessjukhusläkare.

Styrelserna för skyddshemmen Morängen och Lingatan tillstyrka likaledes i huvudsak de sakkunnigas förslag.

Styrelsen för Morängen anser det dock tillräckligt, örn eftergranskning av föreslagen beskaffenhet endast ägde rum i de fall, då hemmets föreståndare eller läkare det påyrkade. Örn obligatorisk eftergranskning skulle genomföras, vore det enligt styrelsens mening riktigare, att denna verkställdes av skyddshemsinspektören efter hörande av chefläkaren för den centrala observationsanstalten.

Styrelsen för Lingatan uttalar såsom sin mening, att med en sådan organisation som den föreslagna icke behövde förenas vare sig en central observationsavdelning eller någon ytterligare prövning genom en chefläkare för skyddshemsvården, utan att tvärtom en sådan utbyggnad av organisationen vore en uppenbar överorganisation, för vilken icke kunde åberopas några sannolika skäl.

Blekinge barnavårdssällskap, vars yttrande av länsstyrelsen i Blekinge län åberopas såsom eget utlåtande, förordar av de sakkunniga föreslagna alternativ 4, eventuellt alternativ 2, eftersom för Blekinge läns vidkommande icke några olägenheter förmärkts av att exempelvis i Wachenfeldtska barnhemmet för observation även intagits gossar, som synts vara till viss grad vanartade, samt erfarenheten på olika håll givit vid handen, att barn, som till synes varit rätt svårartade, kunnat efter kort tid under god ledning återbördas till föräldrahemmet eller till fosterhem.

Styrelsen för skyddshemmen Ljungaskog och Sonestorp förordar en kombination av alternativen 2 och 4 men påyrkar, ifall alternativ 4 komme att tillämpas, att vederbörande barnavårdsnämnd tillerkändes rätten att bestämma om det vidare förfaringssättet med de observerade barnen. Styrelsen framhåller därjämte önskvärdheten av att ett likformigt formulär för intagning vid observations- eller prövningshem uppgöres.

Skyddshemsinspektören anför i fråga örn förfaringssättet vid intagning i skyddshem bland annat följande.

Det alternativ, som de sakkunniga stannat inför, kunde med hänsyn till vårt lands ytvidd och befolkningsförhållanden anses hava vissa fördelar. Den centrala myndigheten för skyddshemsvården borde det dock, örn alternativ 4 godtoges, åligga att hänvisa eleverna för intagning till lämpliga skyddshem. Det syntes även ur flera synpunkter vara ändamålsenligast, att den i betänkandet angivna granskningen av handlingarna rörande barns intagning i skyddshem verkställdes av chefläkaren, örn sådan skulle tillsättas, och skyddshemsinspektören, innan skyddshemsstyrelsen fattade beslut i fråga om intagning. Härigenom vunnes större enhetlighet vid intagning av elever, varjämte även en del överflyttningar av barn mellan olika hem kunde undvikas. Den observation som barnen skulle underkastas vid skyddshem, innan beslut om intagning skedde, komme möjligen att medföra, att de nu stundom framkomna påståendena, att elever fostrades i skyddshem, oaktat de icke vore i behov av skyddshemsvård, lättare kunde tillbakavisas. Man borde dock utgå från, att endast barn med mera framträdande vanart överlämnades till skyddshem, och att barn, som det vore förenat med svårigheter att bestämma vårdform

88 Kungl. Majus proposition nr 219.

för, överlämnades till särskilda från skyddshemmen fristående observationshem. Barnavårdsnämnder och även mångå föräldrar, som hade s. k. »problembarn», torde med större iver utnyttja möjligheten att låta barnen undergå observation, om dessa under observationstiden ej behövde bo i skyddshem och således räknas som skyddshemselever. Det torde även bliva svårt att frigöra allmänheten från den uppfattningen, att skyddshemspersonalen icke alltid kunde bedöma fallen fullt objektivt. Härigenom skulle skyddshemspersonalens ställning försämras och icke, som de sakkunniga tänkt sig, förbättras. Därest direktionen över allmänna barnhuset erhölle statsbidrag till anordnande av särskilda hem för svårfostrade barn, skulle den samtidigt även kunna lösa frågan om observationshem. Sedan man vid ett observationshem funnit lämplig vårdform för ett barn, borde barnavårdsnämnden såsom nu få fatta beslut örn barnets fostran. Därtill ägde barnavårdsnämnd lika goda förutsättningar som en skyddshemsstyrelse. Med tillämpning av alternativ 4 skulle en barnavårdsnämnd i vissa fall berövas rätten att besluta örn omhändertagna barns fostran, d. v. s. att den kommunala beslutanderätten bleve i viss mån beskuren.

Barnavårdsnämnden i Göteborg anser det tredje alternativet eller att vid ett mindre antal skyddshem inrättades särskilda observationsavdelningar vara vida att föredraga framför alternativ 4, enär vid dessa hem en verklig medicinsk och pedagogisk sakkunskap skulle kunna ställas till förfogande och även bättre anordningar i övrigt komma till stånd.

"Styrelsen för räddningsinstitutet i Göteborg förklarar sig icke vilja bestämt förorda något av de olika alternativen men förmenar, att, örn alternativ 4 komme till utförande, det torde bliva nödvändigt att å de olika skyddshemmen inrätta särskilda byggnader eller lokaler, där de elever, som skulle stå under observation, finge vistas, avskilda från hemmets övriga elever, vilket komme att medföra ökade kostnader för de hem, som icke redan ägde tillgång till dylika lokaler.

Gävleborgs läns barnavårdsförbund, vars yttrande åberopas av länsstyrelsen i samma län, anför i huvudsak följande.

Förbundet instämde i vad de sakkunniga föreslagit i fråga om den observation, som borde ske före intagning å skyddshem, d. v. s. att den första observationen borde kunna göras vid de olika skyddshemmen och endast en mera ingående sådan förläggas till centralanstalt. Till observation å skyddshemmen borde emellertid inga andra intagas än sådana, som med största sannolikhet från början kunde antagas komma att bliva skyddshemselever. De sakkunnigas förslag borde i övrigt modifieras på nedan angivna sätt. Barnavårdsnämnden borde överhuvud icke ha rätt att hos skyddshemsstyrelse begära observation av vanartad, utan den skulle i vanlig ordning göra framställning om intagning av dylik person. Styrelsen för skyddshemmet prövade därefter den inkomna ansökan i samråd med skyddshemmets läkare. Funne styrelsen sådan form av vanart föreligga, att vanlig skyddshemsvård syntes vara erforderlig, beviljades ansökan, och den vanartade intoges. Kände sig styrelsen tveksam örn, huruvida överhuvud skyddshemsvård och i så fall vård å specialanstalt borde förekomma, översändes handlingarna till den centrala myndighet, som kunde komma att upprättas. Denna finge då i sin tur taga ställning till frågan, och, därest den så ansåge nödigt, föreskriva, att den vanartade skulle översändas till centralanstalten för närmare observation och undersökning samt beslut örn vårdform. Hade vederbörande skyddshems styrelse beviljat intagning av elev, skulle under en viss tid, t. ex. högst tre månader, vidtagas observation å hemmet, varefter avgörande skedde, örn han

89 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

skulle få tvärstanna eller möjligen skickas till ett specialhem. Skulle det vid denna observation befinnas nödvändigt, att en grundligare undersökning gjordes, än vad som kunde vid skyddshemmet åstadkommas, sändes den vanartade till den centrala obsei vationsanstalten. Och först från denna skulle ett eventuellt återsändande av en vanartad till barnavårdsnämnden kunna ske i de, som man finge hoppas, sällsynta fall, då den centrala myndigheten saknade varje möjlighet att kunna bereda eller för den vanartade ge anvisning på den hjälp och vård, som kunde behövas. Då enligt förbundets mening dessutom denna centralanstalt icke skulle vara ett skyddshem utan en institution av helt annat slag, komme icke någon egentlig karaktär av skyddshemselev att vidlåda en sådan vanartad och enär enligt förbundets mening den centrala anstalten även borde samarbeta med barnavårdsförbundens ombud, torde åtminstone i åtskilliga av de fall, där centralanstalten icke kunde vidtaga några åtgärder, sådana, t. ex. i form av ^ackordering eller tillfällig intagning på upptagningshem eller liknande, kunna ske genom barnavårdsombuden. Det skulle sålunda vara i rena undantagsfall, en barnavårdsnämnd finge en dylik vanartad återsänd utan erhållande av någon som helst hjälp.

De sakkunniga hade såsom centralanstalter föreslagit Hall samt Skarvik-Tallåsen. Förbundet kunde dock icke dela de sakkunnigas uppfattning örn dessa anstalters särskilda lämplighet. Det vöre vida bättre, örn den föreslagna observationen och undersökningen på lämpligt sätt knötes till de medicinska högskolornas barnkliniker, vilka inrymde all den specialutbildade fackkunskap, som kunde tänkas vara erforderlig. Enär Norrland ännu saknade någon anstalt, som skulle kunna jämföras med dessa till landets högskolor redan knutna, borde en dylik där upprättas vid något centrallasarett, som ur kommunikationssynpunkt samt med hänsyn till redan befintliga kliniker kunde anses vara mest lämpligt. På så sätt skulle också de i vissa fall oerhört långa och dyrbara resorna, som bleve följden av de sakkunnigas förslag örn centralanstalt, avsevärt kunna inskränkas, och hela observationsförfarandet få en mer tilltalande prägel.

I övrigt har förslaget att anordna observation vid skyddshemmen avstyrkts i yttrandena. I allmänhet hava därvid samtidigt framlagts positiva förslag till lösning av förevarande fråga. Länsstyrelserna i Stochholms och Kronobergs län hava påyrkat ytterligare utredning.

Såsom skäl för avstyrkande har i allmänhet anförts, att det föreslagna förfaringssättet innebure ett avlyftande från barnavårdsnämnderna av det ansvar för ett omhändertaget barns behandling, som enligt lagen ålåge dem, och detsammas överflyttande på skyddshemmens styrelser eller i varje fall ett uppmjukande eller avtrubbande av nämnda ansvar, att skyddshemsstyrelsernas beslut örn mottagande av barn för observation komme att grundas uteslutande på läsning av ansökningshandlingarna och utan något personligt intryck av det barn, som avsåges, eller ens hörande av den eller de personer, som handhaft den förberedande undersökningen, att det för den allmänna uppfattningen icke skulle bliva någon skillnad mellan en skyddshemselev i egentlig mening och ett endast för observation i skyddshem mottaget barn, att det i regel icke heller torde bliva möjligt att hålla för observation mottagna barn skilda från skyddshemseleverna, varför vistelsen för observation på ett skyddshem kunde medföra menliga påföljder för ett lindrigt vanartat eller känsligt barn, att elevmaterialet på ett skyddshem skulle bliva ännu mera

90 Kungl. Majus proposition nr 219.

heterogent än för närvarande, vilket skulle föranleda oro i arbetet och en alltför betungande arbetsbörda för personalen, varigenom det egentliga fostringsarbetet komme att lida, att personalen därför icke skulle få tillräcklig tid att verkställa erforderlig observation, samt att skyddshemmens styrelser icke vore särskilt skickade att avgöra ifrågavarande ärenden, utan att deras beslut komme att uteslutande bygga på föreståndarens och den anlitade läkarens utlåtanden.

De motförslag, som framkommit i ifrågavarande yttranden gå således ut på att undvika skyddshemmen såsom observationsplatser och i stället möjliggöra för barnavårdsnämnderna att i största möjliga utsträckning själva fatta beslut örn den i varje fall lämpligaste vårdformen genom att ställa till deras förfogande erforderlig sakkunnig hjälp.

Skolöverstyrelsen håller före, att det nuvarande förfaringssättet i stort sett visat sig tillfredsställande, och förordar därför dess bibehållande, dock sålunda förstärkt att barnavårdsnämnderna bereddes tillfälle att rådfråga läkare. Där upptagningshem funnes, borde de, enligt överstyrelsens mening, med fördel kunna i viss utsträckning mottaga vanartade för någon tids observation. Då på detta sätt anordnade lokala undersökningar gåve vid handen, att tveksamhet kunde råda örn den lämpligaste vårdformen, borde den vanartade underkastas närmare undersökning vid den centrala observationsavdelning, som kunde komma att upprättas.

Liknande synpunkter hava anförts av länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands och Hallands län, sistnämnda båda läns barnavårdsförbund, styrelserna för föreningen till minne av Konung Oscar 1 och Drottning Josephina samt skyddshemmet Hornö.

Stockholms stads barnavårdsnämnd anför i huvudsak följande.

Bättre än det av de sakkunniga föreslagna förfaringssättet vore, örn särskilda upptagningshem i och för undersökning och observation kunde upprättas på lämpliga ställen inom landet, bäst i närheten av sjukvårdsanstalter för psykiskt sjuka och helst även barnsjukhus. Omsättningen skulle vid dylika hem bliva större och personalen därigenom erhålla rikare erfarenhet. Det borde för övrigt framhållas, att observation mången gång vore av behovet påkallad, fastän barnet ej visat s. k. vanart, men företedde mera framträdande egendomligheter i sitt uppträdande. I dylika fall torde särskilda observationshem kunna vara av stor betydelse, i den mån icke barnavårdsförbundens upptagningshem, särskilt då det gällde yngre barn, därför kunde anlitas. I Stockholm funnes särskilda upptagningshem utanför skyddshemmen för observation av barn. Härvid anlitades samma läkarexpertis, som vore knuten vid barnavårdsnämndens rådgivningsbyrå för uppfostringsfrågor. Även vid denna byrå skedde observation. — Yad den av de sakkunniga föreslagna eftergranskningen av intagningshandlingarna beträffade, ställde sig barnavårdsnämnden betänksam mot lämpligheten och nödvändigheten av en sådan omständlig procedur i samtliga fall. Enligt nämndens åsikt borde det snarare vara skyddshemsinspektören, som efter samråd med chefläkaren skulle fatta beslut i tveksamma fall.

Medicinalstyrelsen erinrar örn den verksamhet, som bedreves av Stockholms stads barnavårdsnämnds förenämnda byrå och liknande byråer i Göteborg och Uppsala, samt föreslår, att dylika rådgivningsbyråer anordnades på

Kungl. Maj.ts proposition nr 219.

tillräckligt många platser i riket och utrustades med erforderlig psykiatrisk, pediatrisk och pedagogisk sakkunskap. Beträffande det närmare förfaringssättet anför medicinalstyrelsen vidare bland annat.

Till nämnda byråer skulle av vederbörande barnavårdsnämnd i första hand remitteras de barn, vilkas intagning på skyddshem föreslagits. Erfarenheten hade visat, att redan vid en vanlig poliklinikundersökning av hithörande klientel i ett icke oväsentligt antal fall utan svårighet en diagnos kunde ställas, som motiverade tillgripande av helt andra vårdformer än skyddshem. Därest, som i ett stort antal fall komme att bliva förhållandet, klinisk observation visade sig nödvändig för att möjliggöra ett förslag till lämplig behandling av ett till byrån remitterat barn, kunde observation genomföras på barnavdelning på centrallasarett, eventuellt å vederbörande barnavårdsförbunds upptagningshem eller, där psykiatriska kliniker funnes inrättade, vid dessa, dit också svårbedömda fall borde remitteras, där icke avstånden lade hinder i vägen. I sådant fall borde observanderna kunna intagas på de avdelningar för vård av psykiskt sjuka -barn och ungdomar, som styrelsen föreslagit skola inrättas i anslutning till vissa statliga sinnessjukhus. Styrelsen ville dock framhålla möjligheten av att särskilda mindre observationshem, anslutna till nyssnämnda rådfrågningsbyråer, kunde bliva erforderliga.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet betonar starkt vikten av, att alla barn och ungdomar, som förmodades vara i behov av vård i skyddshem, före intagningen underginge observation, såvida icke sakkunnig utredning på annat sätt erhållits, samt fortsätter.

Därest rådfrågningsbyråer upprättades i varje län, helst i anslutning till en medicinsk klinik, torde redan på ett tidigt stadium en hel del enklare fall kunna klarläggas och ett omhändertagande kunna undvikas. En enligt förbundets mening principiellt riktig lösning av frågan örn observation av barn, vilka omhändertagits för vanart, hade skisserats i fattigvårdslagstiftningskommitténs år 1921 framlagda betänkande. I detta förslag framhölles, att ett klarläggande av ett observationsfall kunde fordra undersökning av specialist på snart sagt vilket som helst av medicinens olika specialområden. En sådan central observationsanstalt måste därjämte hava tillgång till alla den moderna medicinens hjälpmedel. Det bästa resultatet skulle vinnas, örn i enlighet med fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag de centrala observationsanstalterna i främsta rummet anslötes till de medicinska högskolornas kliniker, vilka i så fall även borde förses med för sin uppgift särskilt väl kvalificerade pedagogiska krafter. Till att börja med kunde man nöja sig med två dylika centralanstalter, en ansluten till det nya karolinska sjukhuset och en till Lunds universitet. Och syntes det önskligt, kunde efter hand liknande anstalter upprättas vid Uppsala universitet, i Norrland och i Göteborg. Det borde emellertid icke anses uteslutet, att vissa yngre vanartsfall av enklare beskaffenhet skulle kunna bliva föremål för en kortare tids observation vid barnavårdsförbundens upptagningshem, utan att där vidtoges några mera omfattande anordningar.

Även Stockholms läns barnavårds förbund, som emellertid anser det olämpligt, att upptagningshem men upplåtas för vanartade, förordar observationens anknytande till vissa större sjukhus i landet.

Älvsborgs läns barnavårdsförbund, vars yttrande åberopas av länsstyrelsen i länet, uttalar, att enligt dess uppfattning endast de sakkunnigas alternativ I kunde ifrågakomma, ehuru så modifierat för undvikande av kostsamma och i många fall tidsödande och besvärliga resor, att fyra anstalter inrättades, en för östra Sverige i Stockholmstrakten, en för södra Sverige i trakten av Lund,

92 Kungl. Majus proposition nr 219.

en för västra delen av landet i trakten av Göteborg och en för Norrland på centralt och lämpligt belägen plats.

Stadsfullmäktige och barnavårdsnämnden i Hälsingborg åter anse, att observation i stället för på skyddshem bör äga rum i särskilda hem med minsta möjliga anstaltsprägel, att sådant observationshem bör finnas i varje län och ligga i närheten av medicinsk läroanstalt eller större sjukhus samt att organisationen med fördel torde kunna uppbyggas på barnavårdsförbundens upptagningshem.

Stadsfullmäktige och barnavårdsnämnden i Lund förorda inrättandet, lämpligen gemensamt för flera län, av ej alltför stora observationshem av socialmedicinsk och pedagogisk natur utanför skyddshemmen med barnutbildade specialintresserade läkare, vilka hem icke borde sammankopplas med de vanliga upptagningshemmen utan förläggas till plats, där såväl barn- som sinnessjukläkare funnes. Beträffande ändamålet med observationen och föremålet för densamma anföra nämnda stadsfullmäktige och barnavårdsnämnd i huvudsak följande.

Yanartsbegreppet vore ingalunda ett självklart begrepp. Snatteri, sexuella aberrationer, vagabonderingsdrift, arbetsovilja vore företeelser, som förekomme inom alla samhällsklasser och måste bedömas olika i olika fall. De kunde vara mer eller mindre hastigt övergående symptom på en bristande balansanda framförallt under brytningsåren, de kunde också vara mer eller mindre miljöbetonade, de kunde slutligen vara uttrycket för ett ytterst svårhanterligt psyke. När det gällde barn och ungdom, som av en eller annan orsak råkade komma inom barnavårdsnämndens domvärjo, saknades ofta såväl försvar som medicinsk undersökning. Frågan örn, vad som läge bakom förseelserna och vad som drivit fram dessa, torde sällan bliva föremål för närmare utredning av kompetenta undersökare. Det svårast bedömbara klientelet, barn och ungdom i övergångsåldern, dömdes ofta nog av mindre erfarna och kvalificerade domare än de vuxna, vilka senare dock kunde försvara sig. En undersökning av vanartens bakgrund inom och utom den skyldige vore lika nödvändig som en undersökning av den faktiska förseelsen och en sådan undersökning vore lika nödvändig för bedömningen av den åtgärd, som borde vidtagas med avseende på den skyldige, som för bedömandet av dennes utsikter att kunna tillrättaföras. Innan den vore gjord, borde dom ej fällas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och samma läns barnavårdsförbund uttala sympatier för det av de sakkunniga såsom alternativ 2 betecknade förfaringssättet, vilket av barnavårdsförbundet anses praktiskt sett vara lättast att genomföra. Barnavårdsförbunden skulle, enligt nämnda förbunds mening, kunna utgöra ett slags rådgivningsbyrå för barnavårdsnämnderna inom respektive län. Länsstyrelsen förmenar dock, att en anordning med observationen förlagd till upptagningshemmen skulle draga kostnader för hemmens utbyggande och anställande av mera kvalificerad personal, vilka näppeligen stöde i förhållande till den nytta, som komme att vinnas. Länsstyrelsen föreslår därför, att den vanartade efter endast en kortare vistelse å hemmet skulle underkastas bedömande genom barnavårdsförbundets försorg av lämpliga av förbundet tillkallade sakkunniga. Skulle detta förslag icke befinnas lämpligt, anser länsstyrelsen det fjärde alternativet äga bestämt företräde framför de andra.

93 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Tanken att barnavårdsförbunden skulle i en eller annan forna lämna sin medverkan i förevarande hänseende återkommer i åtskilliga yttranden. Mest utformad är den i det yttrande, som avgivits av direktionen över allmänna barnhuset, som härom anför i huvudsak följande.

Enligt direktionens mening borde, såsom redan i någon utsträckning skett, barnavårdsförbundens styrelser söka få till stånd för länets barnavårdsnämnder tillgängliga rådfrågningsbyråer, där någon pediatriskt och psykiatriskt skolad läkare kunde ge råd i erforderliga fall. För barnavårdsombudens arbete skulle det vara till största gagn, örn barnavårdsnämnder kunde hänvisas till sådan auktoritet. I län, där skyddshem funnes, borde man söka till sålunda rådgivande auktoritet förvärva den läkai'e, som anlitades av skyddshemmet.

Såsom en utbyggnad av en dylik anordning och i stället för, såsom skyddshemssakkunniga föreslagit, skyddshemmets styrelse såsom en rådgivande myndighet för barnavårdsnämnder ville direktionen för sin del förorda, att barnavårdsnämnd, som vore rådvill i avseende å vård av omhändertaget vanartat barn, vände sig till barnavårdsförbundets styrelse. Denna hade alltid sitt säte i länets residensstad. I de allra flesta fall torde den läkare, som för vederbörande skyddshem komme att anlitas, även hava sin bostad där. För ändamålet borde väljas ett särskilt av personer inom staden boende utskott inom styrelsen, däri förste provinsialläkaren och barnavårdskonsulenten, örn han vore bosatt i staden, borde vara självskrivna och vilket utskott med sig adjungerade en pediatriskt, örn möjligt även psykiatriskt fackutbildad läkare, företrädesvis den av vederbörande skyddshem anlitade ävensom, där skyddshem funnes i länet, dettas direktör. Detta utskott borde för förekommande ärendes prövning efter läsning av handlingarna sammanträda och inför sig höra den som för vederbörande barnavårdsnämnd företagit den förberedande utredningen ävensom, örn så funnes påkallat, det barn det gällde.

Därest ett utskott inom barnavårdsförbundets styrelse, sammansatt på sätt direktionen föreslagit, funne, att omhändertaget barn_lämpligen borde intagas å skyddshem och därtill rådde barnavårdsnämnden, torde det icke finnas anledning befara att ett åtlydande av rådet skulle visa sig olämpligt eller för barnet menligt. Likaledes torde understundom råd kunna omedelbart ges örn vård å sinnesslöanstalt eller dylikt.

I vissa undantagsfall torde ock kunna omedelbart tillrådas, att barnet, därest det icke utgjorde en fara för andras förvillande, efter en kortare vistelse i vanligt upptagningshem i avvaktan å uppletande av lämpligt fosterhem utackorderades i sådant. Direktionen ville emellertid understryka, att det måste vara ett alldeles speciellt för uppgiften att fostra barnet ägnat fosterhem.

De fall, då råd till barnavårdsnämnd angående barns vård icke kunde omedelbart givas, bleve enligt direktionens förmenande förhållandevis få. De vore emellertid de svåraste att komma till rätta med. Det vore nödvändigt att skapa möjligheter för tillfällig vård av barnet i avvaktan på definitivt beslut därom.' Under denna tid måste barnet bli föremål för den ytterligare observation och undersökning, som erfordrades för att man skulle kunna bilda sig en riktig mening om barnet och vad det tarvade.

Härutinnan borde man hava för ögonen, att barnet ej självt finge en överdriven föreställning örn sin egen märkvärdighet. Detta ökade den egenhet, som förefunnes. Man borde således akta sig för att sända barnet från anstalt till anstalt för olika undersökningar. I mycket tveksamma fall borde man således omedelbart föreslå barnets översändande till den för landet centrala observationsanstalt direktionen funne oundgängligen nödvändig. Dylik anstalt skulle vara så förlagd, att olika specialiteter av läkare vore att tillgå.

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Det vore nämligen icke nog med en psykiatriker. Ofta nog härledde sig barns olater från fysiska sjukdomar, fel på syn, hörsel eller dylikt. Skyddshemssakkunnigas förslag att för observationsändamål anlita åkerbrukskolonien 'Hall kunde direktionen sålunda icke tillstyrka, Direktionen ville för sin del förorda, att utredning verkställdes örn sådan anstalts anslutning till karolinska institutet. I detta sammanhang finge direktionen erinra örn att av den del av barnhusets medel, varav avkastningen ginge till Stockholm, 50,000 kronor årligen skulle anslås till en klinik för barn vid karolinska institutet.

Givet vore, att det komme att uppträda mellanfall, då man å ena sidan icke kunde omedelbart och definitivt tillråda viss vård men å andra sidan funne det onödigt med översändande till den centrala observationsanstalten. För dessa fall borde man i första hand kunna använda redan befintliga upptagningshem. Förutsättning härför vore emellertid, att vanarten icke vore sådan att övriga å hemmet intagna barn kunde utsättas för sedlig förvillelse. Vidare vore att märka, att många av de av barnhuset understödda upptagningshemmen vöre belägna på landet. Sådana lämpade sig ej. Allenast de kunde komma ifråga, där för ändamålet skickad läkare kunde bliva i tillfälle att oftast möjligt besöka och observera barnet. Direktionen föreställde sig, att särskilt större och medelstora städer borde kunna vid sina upptagningshem mottaga enstaka observationsfall utan alltför stor olägenhet. Härför fordrades emellertid särskild ersättning. Vederbörande kommun torde i allmänhet, åtminstone vad små landskommuner beträffade, icke vara villig att betala mer än vanlig fosterlega d. v. s. 25 kronor i månaden. Om barnavårdsförbunden kunde tillförsäkras anslag, som räckte att betala skillnaden mellan vad omhändertagande kommun sålunda ville betala och skälig kostnad för vård och observation, vore barnhuset förvissat örn att förbunden skulle kunna med lämpliga upptagningshem avtala örn platser för dylik vård. I vissa fall torde även under liknande förutsättning platser kunna beredas å de hem för s. k. svårfostrade eller svårplacerade barn, vilkas inrättande föreslagits av direktionen. För äldre barn, framför allt pojkar, kunde dock plats å upptagningshem eller i hem för svårplacerade barn icke beredas. Direktionen ville emellertid betona, att det beträffande sådana barn bleve sällsynt att annan observation än den å centrala anstalten kunde sättas i fråga. I dylika få undantagsfall torde intet annat stå till buds än någon tids observation å skyddshem.

Att, såsom de sakkunniga föreslagit, vid upptagningshemmen anordna särskilda paviljonger för observation av vanartiga barn, ville direktionen bestämt avstyrka. Såsom framginge av vad direktionen anfört torde så vidlyftiga och kostsamma åtgärder ej erfordras för ändamålet.

Observation av barn, den måtte ske på det ena eller andra slaget av hem, borde givetvis ej vara längre än som erfordrades för vederbörande läkare och föreståndare eller föreståndarinna att avgiva utlåtande örn barnet till omhändertagande barnavårdsnämnd. För dem, som haft barnet i sin vård liksom för barnavårdsnämnden, borde den möjlighet stå öppen att genom översändande av handlingarna angående barnet och eventuellt dess observation få ett utlåtande från den centrala observationsanstalten. Det råd angående barnets vård, som slutligen avgåves, borde tillställas vederbörande barnavårdskonsulent. Följdes icke rådet, hade konsulenten att ingripa och i sista hand anmäla eventuellt missförhållande för länsstyrelsen för rättelse. Örn, såsom direktionen förutsatte, av staten på ena eller andra sättet ersattes kostnaden för vården utöver 25 kronor för månad, torde aldrig komma ifråga att omhändertagande barnavårdsnämnd icke ställde sig erhållet råd till efterrättelse.

Genom sålunda av direktionen förordat system av enklare och där så fordrades mera ingående undersökning och observation av omhändertaget

95 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

barn kunde arten av vanart och bästa sättet för dess tillrättaförande bli utan onödig omgång utrönt och fastställt, och detta utan att, såsom vid de sakkunnigas förslag skedde, den för barnavårdslagen grundläggande principen om barnavårdsnämndernas ansvar rubbades.

Direktionens över allmänna barnhuset yttrande åberopas av länsstyrelsen i Orebro län, Kalmar läns och örebro läns barnavårdsförbund samt styrelserna för skyddshemmen å Norrgård och i Åkerby. Kalmar läns barnavårdsförbund, vars yttrande i sin tur åberopas av länsstyrelsen i samma län, ifrågasätter dock anordnande av centrala observationsavdelningar även annorstädes än vid karolinska sjukhuset, exempelvis i Lund för södra Sveriges vidkommande och å någon ort i norra Sverige, där större sjukvårdsinrättning finnes.

Även statens inspektör för fattigvård och barnavård, länsstyrelsen i Jämtlands län, barnavårdsombudet i Västmanlands län samt Jönköpings, Västernorrlands och Norrbottens läns barnavårdsförbund föreslå ett förfaringssätt med rådgivningsbyråer och centrala observationsavdelningar i huvudsaklig överensstämmelse med det av direktionen över allmänna barnhuset föreslagna. Beträffande de centrala observationsavdelningarna anför inspektören, att, innan de vid rikssjukhuset planerade pediatriska och psykiatriska klinikerna bleve färdiga, Norrtulls sjukhus i Stockholm, Råbyholmshemmet vid Lund och den snart iordningställda psykiatriska kliniken i Uppsala kunde användas såsom observationsanstalter. Norrbottens läns barnavårdsförbund framhåller, att vid den närmare utformningen av förbundens ifrågavarande nya verksamhet den allra största hänsyn borde tagas till de i skilda län rådande förhållandena. Till sistnämnda barnavårdsförbunds yttrande ansluter sig länsstyrelsen i Norrbottens län.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter tillsättande för varje län av en nämnd med uppgift att på grundval av upplysningarna från vederbörande barnavårdsnämnd samt efter ytterligare utredning förordna örn lämplig vårdform eller örn barnets överlämnande till central observationsavdelning.

Gotlands läns barnavårdsförbund, till vars yttrande såväl länsstyrelsen i samma län som länets landstings förvaltningsutskott ansluta sig, förklarar sig intet hava att invända mot de allmänna principer, varpå förslaget bygger, utan tillstyrker i stort sett detsamma, men föreslår ett särskilt förfaringssätt för Gotlands vidkommande, enligt vilket Visby barn- och upptagningshem, som nära samarbetar med barnavårdsombudet och fosterhemsförmedlingen, skulle bliva den regelmässiga observationsplatsen, dock att observation av ungdomar över 15 år i allmänhet måste förläggas till annan anstalt samt fall av svårare vanart utan långt dröjsmål måste kunna översändas till skyddshem.

Jag återkommer nu till förut omförmälda framställning från styrelsen för svenska läkaresällskapets sektion för pediatrik och skölby glen, vilken föranletts av vissa uttalanden av skyddshemssakkunniga i förra delen av deras betänkande.

Med anledning av de sakkunnigas förslag, att varje skyddshem skulle aga tillgång till psykiatriskt skolad läkare, har styrelsen efter en redogörelse for senare tiders utveckling på läkarevetenskapens och läkareutbildningens områden anfört i huvudsak följande.

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Då alltså kompetent medicinsk sakkunskap borde sökas såväl bland barnläkarna som sinnessjukläkarna, förefölle det styrelsen mindre lämpligt att så starkt och så uteslutande betona vikten av att psykiatrisk sakkunskap skulle stå till varje skyddshems förfogande. Vad varje skyddshem i första hand med hänsyn till medicinsk sakkunskap vore i behov av, vore enligt styrelsens uppfattning en i allmän praktisk läkarverksamhet bland barn och speciellt i barnpsykologi och barnpsykopatologi erfaren läkare. Där en dylik läkare icke stöde till buds, syntes det ändamålsenligare, att läkarvården ställdes under en på orten i allmän praxis verksam läkare. Styrelsen ville härvid framhålla, att varje ämbetsläkare genom sin verksamhet komme att syssla med barn och ungdom, vanligen också med allmänna barnavårdsfrågor. Han kunde därför i allmänhet anses äga förutsättningar för att från allsidigare vyer kunna bedöma dessa barn och denna verksamhet, än som i regel kunde förväntas av de på omvårdnaden örn ett helt annat klientel och på vården örn vuxna människor inriktade sinnessjukläkarna. Med allt det sagda bestredes givetvis på intet sätt nödvändigheten av konsultativ psykiatrisk sakkunskap, lika litet som nödvändigheten av annan konsultativ medicinsk specialkunskap vid förefallande behov förnekades. Styrelsen förmenade således, att frågan örn läkarvården vid skyddshemmen och behovet av medicinskt stöd i skyddshemsverksamheten vore en viktig fråga, som krävde ett allsidigare beaktande än de sakkunniga gjort.

Beträffande förslaget att inrätta en särskild observationsavdelning vid Hall gör styrelsen gällande, att i tveksamma fall mer än eljest behövdes tillgång till bästa sakkunskap och ofta tillgång till speciell sakkunskap inom ett flertal grenar av medicinen, att dylika observationsanstalter därför borde förläggas i omedelbar närhet av sådana medicinska centra, där sådan sakkunskap på bästa sätt kunde garanteras, samt att med hänsyn till den observationsverksamhet, som redan övades vid en del av våra medicinska högskolors barnkliniker, och den icke ringa erfarenhet i dessa frågor, som redan funnes samlad därstädes, ävensom därtill att vid det nya karolinska sjukhuset en särskild avdelning för ifrågavarande barns omhänderhavande komme att inrättas, det vore ännu mindre lämpligt att eftersträva en nyanordning av en dylik verksamhet vid Hall utan att först utnyttja de vida bättre resurser, som sålunda redan funnes och i en nära framtid komme att i ännu bättre fullkomning erbjudas.

Styrelsen uttrycker slutligen förhoppningen, att vid ärendets vidare behandling hänsyn måtte tagas till sålunda framförda synpunkter.

Departementschefen.

Av vad jag tidigare anfört rörande min ställning till de sakkunnigas organisationsförslag framgår, att jag i väsentliga avseenden skänker detsamma min anslutning.

Yad till en början angår beräkningarna av föreliggande anstaltsbehov, hava de framställda erinringarna icke givit mig anledning att frångå de sakkunnigas plan i fråga örn antalet och fördelningen av de skilda hemmen å olika landsdelar. .Jag vill emellertid betona, att de upptagningsområden, som kunna komma att bliva fastställda, icke få göras så bindande, att skyddshemsverksamhetens ledning berövas möjligheterna att på ett lämpligt sätt disponera tillgängliga platser. Av min redan tillkännagivna ståndpunkt följer ock, att jag icke kunnat biträda framkomna yrkanden på en reduktion av yrkeshemmens platsantal. Även örn det i och för sig synes önskvärt med små hem, lär man, därest tillräckliga differentieringsmöjligheter skola erbjudas, icke gärna kunna

97 Kungl. Majus proposition nr 219.

tänka sig ett lägre elevantal än som föreslagits. Skulle behov framdeles yppa sig av ytterligare yrkeshem eller hemskolor, torde böra övervägas, huruvida med hänsyn jämväl till önskvärd mångsidighet i utbildningen övervägande skäl tala för en utvidgning av redan existerande eller för anordnande av ett nytt hem. Likaledes godtager jag i det hela de sakkunnigas allmänna riktlinjer för yrkesutbildningens bedrivande. Jag önskar dock särskilt betona, att jag finner kraven på anordnande av verklig yrkesutbildning även vid hemskolorna välgrundade.

Beträffande det i och för sig beaktansvärda uppslag till en omläggning efter nya linjer av skolhemsverksamheten i dess helhet, som framkommit från direktionen över allmänna barnhuset och vunnit understöd av länsstyrelsen i örebro län, vill jag erinra, att detsamma lär förutsätta nedläggande av samtliga nuvarande hem och anordnande av en helt ny organisation i deras ställe. Såvitt jag kan se, måste ett dylikt förfaringssätt möta så allvarliga betänkligheter ur ekonomisk synpunkt, att de vunna fördelarna icke torde stå i rimligt förhållande till de därmed förbundna kostnaderna.

I ett betydelsefullt avseende har jag emellertid funnit mig böra avvika från sakkunnigförslagets allmänna principer, då jag, såsom jag redan i korthet angivit, ansett mig böra begränsa statens övertagande med äganderätt till att gälla yrkeshemmen Sundbo, Forsane och Ljungaskog samt de kombinerade skol- och yrkeshemmen Boda och Johannisberg. Vad skolhemmen och hemskolorna angår, skulle enligt mitt förslag staten nu allenast övertaga verksamheten och hemmen med tillhörande områden arrenderas av staten. Till formerna och villkoren för upplåtelsen återkommer jag i det följande. Av det nu sagda följer, att frågan örn de erforderliga skyddshemmens antal icke får den räckvidd, som den eljest skulle hava. Under den förhållandevis långa övergångstid, varmed jag liksom de sakkunniga räknar, torde man nämligen kunna vinna säkrare hållpunkter för bedömandet av det faktiska behovet av hem under de förändrade förhållanden, som komma att föreligga. Därvid kunna jämväl de nu verksamma, till nedläggande ifrågasatta hemmen fortsättningsvis upprätthållas. Mot slutet av övergångstiden lär frågan örn det definitiva nedläggandet av vissa av dessa hem böra tagas under slutlig omprövning. Såtillvida torde emellertid den av de sakkunniga framlagda planen böra vara vägledande, att de däri till upphörande föreslagna anstalterna synas böra närmast ifrågakomma, i den mån ett minskat behov av platser inträder. Yad som under remissbehandlingen anförts för fortsatt bibehållande av det ena eller andra av de ifrågavarande hemmen har jag icke funnit övertygande. För de sakkunnigas ställningstagande, vilket utgör resultatet av ingående överväganden ur de många olika synpunkter, som därvid göra sig påminta, hava efter min mening anförts vägande skäl.

Yad av de sakkunniga föreslagits beträffande styrelse vid skyddshem föranleder den erinran från min sida, att Kungl. Majit givetvis skall hava att förordna styrelse jämväl för skolhem och hemskolor, som arrenderas av staten. Därjämte anser jag skäligt, att Kungl. Majit erhåller ett starkare inflytande på de enskilda hemmens ledning. Och jämväl i fråga örn storstädernas skydds-

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 219. 242 36 7

98 Kungl. Majda proposition nr 219.

hem lär statsbidragets storlek få anses motivera statlig representation i styrelsen. För övrigt synes det böra understrykas, att för den lokala ledningen av de skilda hemmen böra förvärvas personer, som med erfarenhet och sakkunskap förena förtrogenhet med förhållandena i de olika orterna. I fråga örn styrelsens sammansättning och uppgifter lär anledning icke föreligga att nu intaga slutlig ståndpunkt.

I avseende å de allmänna förutsättningar beträffande personalbehovet, från vilka de sakkunniga utgått, synes mig ingen befogad erinran kunna framställas. »Tag är alltså benägen att vid prövningen av hithörande frågor lägga de sakkunnigas förslag till grund. Särskilt är jag angelägen betona, att medicinsk sakkunskap bör stå till skyddshemmens förfogande. Jämsides med att kroppssjukvården behörigen tillgodoses, torde böra övervägas samarbete med den vid sinnessjukhusen anordnade hjälpverksamheten.

När det åter gäller den betydelsefulla frågan örn förfaringssättet vid intagning i skyddshem, nödgas jag tillkännage en från de sakkunniga i vissa punkter avvikande mening. Jag är med de sakkunniga ense därutinnan, att det för att uppnå ett ökat förtroende för samhällets åtgöranden på området är av den allra största vikt, att skyddshemmens klientel sovras med erforderlig omsorg. Det bör sålunda icke få ifrågakomma, att till skyddshem hänvisas barn och unga människor, beträffande vilka tillräckliga skäl för ett sådant förfarande icke föreligga. Ej heller bör det ifrågakomma, att vanartade barn eller ungdom vid en tidpunkt senare än önskvärt eller nödigt är omhändertagas för skyddsuppfostran. Det gäller att med samma omsorg undvika både det ena och det andra felaktiga bedömandet. Och givetvis måste det därjämte sörjas för att det psykopatiska klientelet erhåller den vård, varav detta är i behov.

De sakkunniga hava skisserat olika möjligheter för ett mera rationellt förfaringssätt vid intagningen. I meningsutbytet kring sakkunnigförslaget hava ytterligare uppslag dryftats, som synas mig förtjänta att komma under allvarligt övervägande.

För egen del vill jag till en början fastslå såsom oundgängligt, att åt barnavårdsnämnderna för detta betydelsefulla avgörande tillhandahålles all den sakkunniga vägledning, varav de för visso hava behov. Det ligger i sakens natur, att skyddshemsinspektören beträffande ej minst hithörande avgöranden måste få en central uppgift. Emellertid är det icke mindre klart, att bedömandet icke kan få grundas uteslutande på föreliggande handlingar. Undersökning och i många fall observation under en icke alltför kort tid av den till intagning å skyddshem ifrågasatte utgör ett för visso välgrundat krav. Möjligheter i sådant avseende måste alltså beredas. De svårigheter, som härvid inställa sig, synas i främsta rummet hänföra sig till olämpligheten av barnets eller den unges avlägsnande för någon tid från hem och hembygd. Ansträngningarna att skapa funktionsdugliga intagningsformer måste därför närmast inriktas på att få till stånd lämpliga undersöknings- och observationsmöjligheter ute i orterna, därvid det örn möjligt bör så ordnas, att barnet eller den unge icke behöver intagas å skyddshem.

99 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

I detta avseende synes den bland annat av medicinalstyrelsen anvisade utvägen att för ändamålet taga i anspråk de redan existerande rådgivningsbyråer, som finnas inrättade i Stockholm, Göteborg och Lund, främst böra ifrågakomma. Jag vill nämna, att enligt föreliggande uppgifter av 45 vid Lundabyrån under åren 1934 och 1935 undersökta barn endast 9 ansetts böra ifrågakomma till intagning å skyddshem. Åtgärder torde böra vidtagas för att liknande byråer skola komma till stånd även annorstädes, särskilt på orter med centrallasarett i Norrland. Endast för de mest svårbedömda fallen lärer, på sätt medicinalstyrelsen framhållit, undersökning å karolinska sjukhusets klinik böra ifrågakomma. Jämväl barnavårdsförbundens upptagningshem i de olika orterna synas mig kunna hava en uppgift att fylla i nu berörda avseende, åtminstone i vad det gäller yngre åldersklasser. Det stöd, som med all rätt kommit denna institution till del från statens sida, gör det naturligt, att samverkan här åvägabringas i all den utsträckning förhållandena medgiva. Vid det fortsatta understödjandet av denna verksamhet med allmänna medel lär detta förhållande böra särskilt uppmärksammas. Som en näst sista utväg, då erforderlig klarhet rörande ett föreliggande fall varken kunnat vinnas genom anlitande av tillgängliga rådgivningsbyråer eller barnavårdsförbundens upptagningshem, torde den av de sakkunniga föreslagna ordningen böra komma i tillämpning. Jag kan med denna begränsning icke dela de principiella betänkligheter, som ur olika synpunkter anförts mot densamma. När man erinrar, att den till skyddshem för observation hänvisade dock måste provisoriskt intagas å sådan anstalt, förbiser man, att han hittills i motsvarande fall utan vidare intagits och först efter ett kanske ganska långvarigt kvarhållande, i fall av oriktigt bedömande från vederbörande barnavårdsnämnds sida, utskrivits från skyddshemmet. För den föreslagna anordningen synas vägande praktiska skäl tala, och som jag redan antytt, öppnas genom densamma en omedelbar väg tillbaka från skyddshemmet, därest förhållandena göra detta önskligt. Enligt den av de sakkunniga föreslagna ordningen skulle prövningen av frågan, huruvida ett dylikt observationsfall skulle föranleda definitiv intagning, ankomma på styrelsen för vederbörande skyddshem, varvid dock skriftligt utlåtande förutsättes avgivet av fackutbildad läkare. Jag är för min del benägen att härvid jämväl förutsätta medverkan av skyddshemsinspektören.

Att härvid, såsom från vissa håll gjorts gällande, skulle behöva inträda någon kompetenskonflikt mellan vederbörande barnavårdsnämnd och skyddshemsorganisationen har jag svårt att inse. Att samhället lägger det betydelsefulla avgörandet rörande den lämpligaste formen för behandling av ett barn, beträffande vilket skyddsuppfostran överväges, i händerna på det mest sakkunniga organ, som härutinnan står till förfogande, lär knappast kunna föranleda någon befogad erinran. Och av den barnavårdsnämnd, som har ansvaret för barnets riktiga behandling, bör det väl närmast uppfattas som en förmån att härvid erhålla råd och stöd, som för närvarande dessvärre endast i begränsad omfattning står till buds.

Sakkunnigförslaget förutsätter, såsom jag redan erinrat, att de mest svår-

100 Kungl. Majus proposition nr 219.

bedömda fallen överlämnas till någon av de centrala observationsavdelningar, som ifrågasatts till upprättande. Efter min mening saknas tillräcklig anledning att nu påkalla åtgärder för anordnande av sådana. Jag bar redan angivit, att karolinska sjukhuset synes mig med fördel kunna tillgodose den särskilda uppgift, som man velat tillägga dessa observationsavdelningar. Uteslutet är för övrigt icke, att jämväl universitetsstädernas sjukhus kunna tagas i anspråk för ändamålet.

Jag vill tillägga, att, i den mån observationsförfarandet är förbundet med anstaltsvistelse av något slag, anledning föreligger att överväga, att statsbidrag må kunna utgå till kostnadernas bestridande.

V. Särskilda frågor.

1. Vården av psykiskt abnorma.

De sakkunniga.

En av förutsättningarna för åstadkommande av en god skyddshemsorganisation vore, enligt de sakkunnigas mening den, att de föreslagna skolhemmen, yrkeshemmen och hemskolorna endast behövde mottaga elever, som kunde tillgodogöra sig den undervisning och utbildning, som komme att meddelas i dessa hem. Psykiskt abnorma och undermåliga elever skulle alltså omhändertagas på annat håll.

De sakkunniga erinra örn att för detta ändamål hittills anlitats särskilda avdelningar vid skyddshemmet åkerbrukskolonien Hall för gossarnas samt Stockholms stadsmissions skyddshem Skarvik och Tallåsen för flickornas räkning. Dessa hem mottaga för närvarande såväl psykiskt abnorma som kroppsligt sjuka elever och Hall dessutom dels 15—18-åringar, dels svårare vanartade yngre elever.

Åkerbrukskolonien Hall hade emellertid icke visat sig i stånd att ensamt fylla de olika uppgifter, som sålunda ankommit på denna anstalt. Enligt gällande överenskommelse med föreningen till minne av Konung Oscar I och Drottning Josephina skulle av de kroppsligt sjuka och psykiskt abnorma eleverna de, som vore över 15 år, förläggas till den s. k. Hågakolonien och de yngre till elevhemmet Holmia, medan övriga elever skulle uppdelas på elevhemmen Tomtebo och Storgården, så att till Tomtebo skulle föras elever mellan 14 och 16 år och till Storgården elever över 16 år. Antalet psykiskt abnorma hade emellertid blivit större än beräknat, så att sådana elever även måst placeras i de för friska elever avsedda hemmen och därmed organisationen sprängts sönder. Dessa hem hade nämligen icke tagits helt i anspråk av de elever, för vilka de egentligen varit avsedda, enär, såsom redan omförmälts, endast en mindre del av de äldre friska eleverna intagits på Hall, medan alla övriga placerats på de vanliga skyddshemmen. Den stora tillströmningen till Hall av psykiskt abnorma elever hade givetvis menligt inverkat på hela verksamheten. Dels hade de psykiskt abnorma elever, som sålunda placerats i annan miljö än den för dem avsedda, icke kunnat påräkna att erhålla den för dem mest lämpade specialbehandlingen, dels måste

Kungl. Maj:ts proposition nr 219. 101

deras närvaro å de för normala elever egentligen avsedda avdelningarna medföra obehag för dessa elever och svårigheter för ledningen.

De sakkunniga hava därför kommit till den uppfattningen, att det icke vore lämpligt att framdeles använda Hall för såväl psykiskt abnorma som friska elever. Aldre och svårare vanartade elever torde komma att till en del intagas i de föreslagna yrkeshemmen. Något behov av andra strängare skyddshem torde icke finnas, utan överflyttning av svårare vanartade elever, vilka icke kunde fostras på yrkeshem, borde kunna äga rum direkt till allmänna uppfostringsanstalten å Bona. Överflyttning av sådan elev, som vore över 18 år, kunde dessutom ske till det för ynglingar i denna ålder avsedda Höreda skyddshem. De för äldre och svårare vanartade elever avsedda avdelningarna vid Hall, som sålunda icke längre behövde användas för denna uppgift, borde då kunna tagas i anspråk för de psykiskt abnormas räkning. Därigenom skulle platsbehovet för deras vidkommande bliva tillräckligt tillgodosett.

I enlighet härmed hava de sakkunniga föreslagit, att Hall i den nya organisationen uteslutande användes för vård av psykiskt abnorma, samt att även Skarvik-Tallåsen förbehölles för sådan vård. Frågan örn den närmare organisationen av dessa hem för ifrågavarande ändamål hade av de sakkunniga överlämnats till professor O. Kinberg för utredning. Denna utredning förelåg icke färdig, när de sakkunniga avgåvo senare delen av sitt betänkande. Kinberg hade emellertid under hand meddelat de sakkunniga grunddragen av den av honom tilltänkta organisationen för Hall. Enligt detta preliminära förslag skulle Hall för att rätt kunna fylla sin uppgift bliva ett verkligt sjukhem och hava en läkare såsom chef, varjämte en av avdelningarna därstädes skulle inrättas till särskild observations- och sjukavdelning. Förutom av barnavårdsnämnd för vanart omhändertagna skulle dit även överföras andra kategorier av psykiskt abnorma ynglingar, för vilkas vård och fostran samhället av ena eller andra anledningen måste sörja, närmast minderåriga eller ungdomliga förbrytare, vilka, örn de varit själsligt friska, skulle hava intagits på allmänna uppfostringsanstalten å Bona eller i ungdomsfängelse.

Med anledning därav hava de sakkunniga förklarat, att de funne starka skäl tala för en utvidgning av Halls verksamhet, på sätt som av professor Kinberg skisserats, men samtidigt framhållit nödvändigheten av, att det under varje förhållande bleve på ett ur differentieringssynpunkt betryggande sätt ordnat för vård av gossar under 16 år. Detta skulle, enligt de sakkunnigas mening, lämpligen kunna ske, genom att den s. k. Hågakolonien inrättades för de yngre gossarna. De sakkunniga hava emellertid såsom sin uppfattning uttalat, att frågan örn Halls blivande organisation borde göras till föremål för ytterligare omprövning i ett större sammanhang. I avvaktan härpå hava de sakkunniga föreslagit, att Hall tillsvidare beräknades för 100 elever samt att för dessa platser utginge ett fast statsbidrag av 900 kronor per plats. Därjämte hava de sakkunniga utan att taga ställning till personalbehovet å Hall tillstyrkt bibehållande av det för närvarande utgående

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

avlöningsbidraget av 41,100 kronor för år. I övrigt hava de sakkunniga hänvisat till professor Kinbergs slutliga förslag.

De sakkunniga anmäla vidare en från styrelsen för Skarvik-Tallåsen till dem inkommen framställning, avseende dels inrättande vid nämnda hem av en särskild sjukavdelning med plats för tio elever, dels uppförande av en mindre byggnad för erhållande av behövliga skollokaler, i vilken även skulle erhållas ytterligare elevrum, dels ock förhöjt statsbidrag till hemmens verksamhet.

Aven beträffande utbyggnaden av Skarvik-Tallåsen hava de sakkunniga hänvisat till det förslag, som professor Kinberg komme att avgiva. De hava dock för sin del förordat inrättande även vid dessa hem av en observations- och sjukavdelning men ifrågasatt, om icke med hänsyn till det föreslagna förfaringssättet för intagning i skyddshem ett större platsantal än det av hemmens styrelse angivna bleve erforderligt. De sakkunniga hava emellertid föreslagit, att statsbidrag till driften av denna avdelning tillsvidare beräknades efter tio platser. Samtidigt hava de sakkunniga framhållit angelägenheten av denna frågas snara lösning.

Vad framställningen örn förhöjt statsbidrag angår, hava de sakkunniga erinrat örn, att redan nu enligt med Stockholms stadsmission träffad överenskommelse till Skarvik-Tallåsen utgår en tilläggsavgift av statsmedel av 10 % å eljest fastställd skyddshemsavgift och statsbidrag eller 120 kronor per år för elev, som vårdas i skyddshemmen, samt att denna tilläggsavgift motiverats med elevernas vid nämnda hem större sjuklighet och behov av läkare och annan vård.

I den nu föreliggande framställningen har styrelsen för nämnda hem anhållit, att statsbidraget till hemmens drift måtte ökas till 1,200 kronor för plats och år, oavsett örn platsen vore upptagen eller icke, dock att för var och en av de platser, som komme att inrymmas i den föreslagna observations- och sjukavdelningen statsbidrag skulle utgå med 1,500 kronor för plats och år. Därtill skulle i varje fall komma vederbörande barnavårdsnämnds avgift av 300 kronor per elev och år. Denna framställning har med hänsyn till det synnerligen besvärliga elevmaterialet å ifrågavarande hem tillstyrkts av de sakkunniga.

Såsom redan omförmälts har professor Kinberg sedermera avgivit utlåtande med förslag till åtgärder rörande vården av själsligt sjuka och abnorma, tillhörande området för samhällets skyddsåtgärder för unga asociala. (Bil.)

Yttranden.

Det i professor Kinbergs utlåtande framlagda förslaget har av de myndigheter, som yttrat sig över detsamma, icke ansetts kunna i befintligt skick godkännas.

Vad till en början skyddshemmet åkerbrukskolonien Hall beträffar, har styrelsen för föreningen till minne av Konung Oscar 1 och Drottning Josephina i likhet med de sakkunniga föreslagit, att hela ifrågavarande komplex av lagstiftnings- och organisationsfrågor gjordes till föremål för ytterligare omprövning i ett större sammanhang.

103 Kungl. Majus proposition nr 219.

Med anledning av de sakkunnigas förslag, att Hall oberoende därav skulle från och med den 1 juli 1936 användas uteslutande för vård av psykiskt abnorma, har styrelsen anfört i huvudsak följande.

Det vore tydligt, att den nya vårdanstalten med sitt även ur arbetssynpunkt undermåliga klientel icke hade användning för hela den stora egendomen, omfattande över 1,600 tunnland, varav omkring 370 tunnland åkerjord. Hur en avveckling av jordbruket skulle genomföras hade ännu icke tillräckligt uppmärksammats. En inskränkning av den nuvarande jordbruksdriften å Hall kunde enligt styrelsens mening icke genomföras utan statens ekonomiska mellankomst, framförallt för tillgodoseende av det omfattande byggnadsbehovet. Detta gällde även för det fall, att någon del av egendomen skulle utarrenderas. Anstalten skulle få karaktären av en sjukvårdsanstalt med en läkaie som chef. Sannolikt erfordrades därutöver biträdande läkare, sjuksköterskor, sjukvårdare och annan specialutbildad personal. Det vore under sådana förhållanden uppenbart, att avlöningskostnaderna komme att rätt väsentligt överstiga de nuvarande, särskilt som till följd av skyddshemmets hårt ansträngda ekonomi nu utgående avlöningar i allmänhet _ måst hållas lägre, än vad som utginge till motsvarande befattningar i statlig eller kommunal tjänst. Avlöningsbidraget måste alltså redan från början sättas väsentligt mycket högre. Även det föreslagna årsbidraget, 900 kronor för elev och år, bleve, örn också hänsyn foges till det kommunala bidraget 300 kronor för elev och år, alltför lågt med en beläggning av 100 elever. Hur mycket som därutöver erfordrades vore på frågans nuvarande stadium omöjligt att angiva. Omorganisationen måste uppenbarligen medföra åtskilliga förändringar beträffande personalens sammansättning, innebärande bland annat att åtskilliga av de nuvarande fast anställda befattningshavarna bleve överflödiga. Det gällde här befattningshavare, vilka ofta hade bakom sig lång anställningstid i skyddshemmets tjänst och i allmänhet kommit upp i en levnadsålder, i vilken utsikterna att erhålla annan anställning vöre synnerligen ringa. Ett avskedande, som för många av dem skulle hava till följd arbetslöshet och nöd, kunde icke rimligen ifrågakomma. Styrelsen måste kraftigt framhålla nödvändigheten av, att denna fråga bleve utredd och bragt till en tillfredsställande lösning. Slutligen ville styrelsen redan nu påpeka, att, därest staten 'framdeles skulle övertaga åkerbrukskolonien, detta måste innebära ett övertagande även av vissa ekonomiska förpliktelser av olika slag, som åtföljde den nuvarande organisationen.

Styrelsen för Stockholms stadsmission och dess skyddshem Skarvik-Tallåsen yttrar rörande ifrågavarande utlåtande och förslag, i vad det avser nämnda hem, bland annat följande.

Den differentiering i det själsligt sjuka skyddshemsklientelet, som professor Kinberg ville" nå fram till genom sin abnormanstalt, hade, i vad det gällde flickorna, i mycket stor utsträckning redan genomförts. Från de andra skyddshemmen hade elever, som visat abnorma själsreaktioner, ganska snart överflyttats till Skarvik-Tallåsen. Därstädes hade genom de regelbundna läkarbesöken och genom föreståndarinnornas rapporter till styrelsen ständigt skett en utgallring till nya vårdformer, såsom till Västra Marks sjukhus och Brotorp, sinnesslöanstalt, sinnessjukhus och epileptikeranstalt. Därest statens bidrag till ifrågavarande vård höjdes, på sätt tillstyrkts av de sakkunniga, skulle stadsmissionen säkerligen lösa uppgiften på ett mera tillfredsställande örn än icke så uppseendeväckande sätt som en speciellt utrustad abnormanstalt. Förslaget örn hemmens övertagande av staten mötte likaledes styrelsens bestämda ogillande. Denna inställning vore dikterad av hemmens

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

belägenhet mitt inne i stadsmissionens egendom Edesta, där missionen förut hade ett hem för normala, icke vanartade flickor, två vilohem och en sommarkolom. Men till grund för styrelsens avstyrkande tåge framförallt dess bestämda mening, att dessa hem behövdes sådana de vore, helt enkelt därför att av det själsligt sjuka skyddshemsklientelet det stora flertalet behövde just denna form av vård och fostran. Oersättliga värden skulle gå förlorade, hemmen förvandlades till uteslutande sjukhus och undersökningsanstalt , en egentliga fostrargärningen skulle bortfalla eller decimeras. Däremot förelåge behov av större möjligheter för hemmen att till andra anstalter, exempelvis särskild avdelning av något sinnessjukhus kunna överföra elever som behövde specialvård.

. Styrelsen fäster vidare uppmärksamheten på, att å ifrågavarande hem även vårdas kroppsligt sjuka elever, uppgående till ett antal av minst 15 procent av hela, antalet, samt att, örn de skola avskiljas därifrån åtgärder måste vidtagas för att bereda dem plats på annat håll. Styrelsen framhåller emellertid samtidigt, att det för hemmen varit av viss betydelse att hava tillgång till några psykiskt fullrustade elever.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför bland annat.

Länsstyrelsen kunde icke i detta sammanhang taga någon slutgiltig ståndpunkt till förevarande förslag, vilket innefattade en fråga av betydande räckvidd och till avsevärd del förenad med andra spörsmål än skyddshemsverksamheten. Länsstyrelsen kunde dock icke underlåta att framhålla att förslagets realiserande uppenbarligen måste komma att draga kostnader, väsentligt överstigande dem, vilka föranleddes av de sakkunnigas direkta förslag beträffande dessa anstalter. Länsstyrelsen hemställde därför, att förslaget måtte göras till föremål för ytterligare utredning.

Medicinalstyrelsen understryker i sitt yttrande den av de sakkunniga framhållna nödvändigheten av att den nya skyddshemsorganisationen komme att medföra tillräckliga möjligheter att genomföra en effektiv sovring av elevmaterialet och särskilt att de med psykiska sjukdomstillstånd behäftade, vare sig de vore sinnessjuka, psykiskt abnorma eller sinnesslöa, i tid avskildes och omhändertoges på särskilda anstalter med för deras speciella uppgift fullt tillfredsställande utrustning. Beträffande professor Kinbergs förslag framhåller medicinalstyrelsen i huvudsak följande.

Det vöre här fråga örn en utvidgning av den vård av psykiskt sjuka, som staten åtagit sig att ombesörja och för vilken medicinalstyrelsen vore överstyrelse. Redan nu vårdades ett icke alldeles obetydligt antal sjuka och abnorma av samma typ som de, vilka nu ofta vore föremål för skyddshemsvård i full överensstämmelse med sinnessjuklagen och med fördel å sinnessjukhusen. Ett utbrytande av denna detalj av den psykiska sjukvården ur dess naturliga sammanhang för att låta den ingå i en särskild ny centralanstalt, Kinbergs psykopatanstalt, skulle icke innebära en lycklig lösning. Styrelsen holle nämligen före, att den del av skyddshemsverksamheten, som hade en väsentligen sjukvårdande karaktär, borde anslutas till redan befintlig eller planerad sjukvårdsorganisation för att fullständiga denna. Styrelsen ville i detta sammanhang betona, att den ifrågavarande sjukvården icke kunde vara betjänt av att sortera under en nybildad centralorganisation, som dessutom skulle hava att handhava vården av vissa kriminella element, vilken utrustning denna centralorganisation än skulle givas.

På grund av vad sålunda anförts syntes det styrelsen riktigt, att de anstalter för omhändertagande av ovan avsedda psykiskt sjuka barn och ung-

105 Kungl. Majus proposition nr 219.

domar, som visade sig erforderliga, anslötes till redan befintliga eller planerade statliga sinnessjukhus. För ändamålet skulle förslagsvis uppföras särskilda för sig liggande paviljonger, vilka åtminstone i driftavseende skulle tillhöra sjukhuset. Huruvida de i sinnessjuklagens mening skulle vara en del av dessa, ansåge sig styrelsen för närvarande icke kunna taga ståndpunkt till. Dessa avdelningar borde förläggas till de statliga sinnessjukhus, som vore så belägna, att ett intimt samarbete konsultationsvis kunde inledas och bedrivas med centrallasarett försett med barnavdelning. Genom en sådan anordning vunnes ej blott att psykiatriskt skolade läkare kunde leda vården av de omhändertagna, utan även att, såsom de sakkunniga eftersträvat, materialet fördelades till olika delar av landet, varigenom olägenheten att sända barn allt för långt från hemmet något skulle kunna minskas.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård anför i förevarande fråga bland annat följande.

Funbergs förslag ökade väsentligt den förvirring, som onekligen rådde i fråga örn planerna för skyddshemsvårdens framtid. Inspektören kunde varken till- eller avstyrka ett så omfattande och svårbedömt förslag. Det vore så löst skisserat, att det måste bli föremål för särskild utredning, örn så ansåges lämpligt. Några kostnadsuppgifter för ifrågavarande anstalters omändring funnes icke, men ifrågasatta örn- och tillbyggnader varslade om mycket stora kostnader. Under sådana ovissa förhållanden borde man kunna utgå ifrån, att anstalten Skarvik-Tallåsen alltjämt skulle utnyttjas för sitt hittillsvarande ändamål, vård av kroppsligt och själsligt sjuka vanartade flickor. Professor Funbergs motivering för, att denna anstalt borde brytas ut ur skyddshemsorganisationen och bli en del av en större statsanstalt för många olika grupper psykiskt sjuka, verkade alls icke övertygande. Inspektören tillstyrkte därför, att anstalten alltjämt skulle drivas av stadsmissionen. Frågan, huruvida åkerbrukskolonien Hall utan alltför stora kostnader skulle kunna helt tagas i anspråk för vård av psykiskt defekta eller abnorma elever, besvarades varken av de sakkunniga eller professor Kinberg. Det vore under sådana förhållanden omöjligt att kunna avgiva ett yttrande om anstaltens uppgift i framtiden. Någonstädes måste dock nämnda skyddshemselever vårdas, och då enligt ett föreliggande förslag till lag örn tvångsuppfostran inga abnorma gossar skulle få sändas till Bona, vore det så mycket mer önskligt, att någon utväg anvisades. Det torde icke finnas någon annan utväg för närvarande, än att Hall provisoriskt finge mottaga de psykiskt, abnorma, som borde avskiljas från skyddshemmen. Även örn anordningarna icke bleve de allra bästa för detta klientel, hade dock stora förbättringar å byggnaderna företagits under senare år. Att under sådana förhållanden inga större ombyggnader eller förändringar för närvarande borde göras vid Hall vore tydligt.

Skyddshemsinspektören, som vid avgivande av sitt yttrande icke tagit .del av Kinbergs förslag, berörde icke närmare frågan om vården av psykiskt abnorma elever. Beträffande det föreslagna statsbidraget tull Hall samt Skarvik-Tallåsen gjorde skyddshemsinspektören den anmärkningen, att de offer, som det allmänna skulle göra för uppfostrings- och utbildningsbara elever, väsentligen understege de offer, som skulle göras för i regel icke utbildningsbara elever, samt att man kunde fråga sig, örn icke en större utjämning av kostnaderna kunde hava skett.

Skolöverstyrelsen ansluter sig till de sakkunnigas uppfattning, att frågan örn Halls framtida ställning bör göras till föremål för ytterligare omprövning i ett större sammanhang, men anser, att denna omprövning bör ske, innan någon som helst förändring genomföres i Halls nuvarande verksamhet.

106 Kungl. Majus proposition nr 219.

I övrigt har vad som av de sakkunniga anförts i förevarande fråga i allmänhet icke föranlett erinringar från de hörda myndigheterna. Endast i ett par av yttrandena förekomma särskilda uttalanden.

Gävleborgs läns barnavårdsförbund framhåller sålunda, samtidigt med att förbundet betonar den utomordentliga betydelsen av, att denna fråga vinner en tillfredsställande lösning, sina farhågor för den av de sakkunniga föreslagna anhopningen av alla slags själsligt abnorma på en och samma anstalt och ifrågasätter möjligheten att med ett så heterogent klientel ägna de intagna den individuella vård och behandling, som just skulle vara en av fördelarna med att upprätta ett särskilt skyddshem för ifrågavarande vanartade. Förbundet anser därför, att frågan örn Halls organisation bör göras till föremål för ytterligare utredning i ett större sammanhang. Dessa erinringar finner länsstyrelsen i Gävleborgs län väl motiverade och förtjänta av beaktande.

Styrelsen för skyddshemmet å Lingatan understryker vikten av, att de föreslagna skyddshemmen för psykiskt abnorma erhålla tillräckligt antal platser.

Beträffande de hörda myndigheternas ställning till frågan om anordnande av centrala observationsavdelningar får jag ytterligare hänvisa till den redogörelse, som vid behandlingen av de sakkunnigas förslag rörande sättet för intagning i skyddshem lämnats över de härutinnan avgivna yttrandena.

Departern en t selie fen.

Jag har redan framhållit, att jag delar de sakkunnigas uppfattning, att de psykiskt abnorma skyddshemseleverna skola omhändertagas, gossarna å Hall och flickorna å Skarvik-Tallåsen. I det föregående har jag vidare avböjt att nu ingå i prövning av den vittutseende frågan om en genomgripande omläggning av åkerbrukskolonien Halls ställning och uppgifter inom skyddshemsorganisationen. En närmare utredning rörande sagda anstalts förhållanden är, såsom jag förut uttalat, under alla omständigheter behövlig. Jag ifrågasätter icke någon principiell ändring i den ställning, som skyddshemmen Skarvik-Tallåsen nu intaga. De sakkunnigas förslag i berörda avseenden föranleder i övrigt ingen annan erinran från min sida, än att jag på i det föregående anförda skäl icke kan medverka till anordnandet av särskilda observationsavdelningar vid de nämnda hemmen. Beträffande sättet för omhändertagande av de äldre och svårare vanartade eleverna är jag ense med de sakkunniga.

Av vad jag anfört torde framgå, att jag icke finner medicinalstyrelsens uppslag att till sinnessjukhusen anknyta särskilda vårdavdelningar för sinnessjuka skyddshemselever ägnat att innebära en lämplig lösning av förevarande vårdfråga.

Yad slutligen angår grunderna för statens understödjande av här ifrågavarande anstalter, anser jag mig böra i princip godtaga den mening, som de sakkunniga uttalat. Jag återkommer till denna sak längre fram i samband med övriga spörsmål av ekonomisk innebörd.

2. Vården av psykiskt efterblivna.

De sakkunniga.

Förutom de psykiskt abnorma funnes, anföra de sakkunniga, en kategori skyddshemselever, som, trots att de icke kunde räknas till de normala, dock

107 Kungl, May.ts proposition nr 219.

icke syntes böra överföras till eller behållas å Hall eller Skarvik-Tallåsen. De sakkunniga syftade bär på sådana barn, vilka icke krävde någon som helst sjukvårdande behandling, men som vore så psykiskt efterblivna, att de helst icke borde fostras i de vanliga skyddshemmen. Vid så gott som varje hem funnes någon eller några sådana elever. Att någon överflyttning av dessa elever till Hall eller Skarvik-Tallåsen icke kommit till stånd hade, enligt vad som uppgivits för de sakkunniga, oftast berott därpå, att de icke förorsakade några större svårigheter i uppfostringshänseende, även om de icke tillfredsställande kunde tillgodogöra sig den vid respektive hem förekommande undervisningen och utbildningen. Vad gossarna beträffade, hade en annan bidragande orsak till att de fått kvarstanna på de hem, där de intagits, varit, att man där hyst en viss medkänsla med dem och därför icke velat utsätta dem för de obehag och slitniugar, som en överflyttning till Hall med dess nuvarande organisation skulle hava medfört för dem. Den allmänna uppfattningen på skyddshemmen vore dock, att dessa elever rätteligen icke borde vistas där.

Härom anföra de sakkunniga bland annat.

Vad dessa efterblivna behövde vore endast att få en fristad, där under uppväxttiden deras arbetsförmåga kunde uppövas och deras möjligheter tillvaratagas, så att de, så långt det läte sig göra, för framtiden kunde försörja sig genom eget arbete. För en sådan uppgift hade de sakkunniga tänkt sig, att skyddshemmen Margretelund i Lidköping och Håkanstorp, Vita bandets småbrukshem för flickor, vilka, enligt vad de sakkunniga föreslagit, skulle upphöra med sin nuvarande verksamhet, synnerligen väl lämpade sig. Båda dessa hem läge bra till för mottagande från södra och mellersta Sverige av elever utav ifrågavarande kategori och båda hade tillräckliga arbetstillfällen av lämplig beskaffenhet att bjuda på för dessa efterblivna. För ett förverkligande av denna tanke torde näppeligen vid någotdera hemmet krävas några förändringar av större betydelse. I den mån platsutrymmet å dessa hem räckte till och avståndet dit från hemorten icke bleve allt för stort, skulle där även kunna mottagas barn från norra Sverige. Med hänsyn till den särskilda organisation, som föreslagits för de nordligaste skyddshemmen Boda och Johannisberg samt Hålegården, torde det emellertid icke bereda dessa hem några större olägenheter att hysa även elever av nu ifrågavarande kategori, så att de icke skulle behöva sändas den långa vägen genom större delen av Sverige ner till Margretelund och Håkanstorp.

Men de sakkunniga ansåge, att icke heller från övriga Sverige alla efterblivna skulle behöva sändas till sistnämnda båda hem. Så länge de icke avslutat sin skolgång, borde de enligt de sakkunnigas mening kunna få intagas och kvarstanna i närmaste skolhem. Först efter avslutad skolgång skulle de från skolhemmet överflyttas till det för dem särskilt avsedda hemmet. Efterblivna barn, som omhändertoges i högre ålder, skulle kunna överföras dit efter observation.

Såsom lämplig benämning på detta nya slags skyddshem hava de sakkunniga föreslagit jordbrukshem.

De sakkunniga hade ansett sig böra efterhöra, huru styrelserna för Margretelund och Håkanstorp ställde sig till förevarande förslag. Av vad som förekommit ansåge sig de sakkunniga kunna räkna med, att förslaget komme att antagas av styrelsen för Margretelund, ehuru denna av naturliga skäl förklarat sig vilja avvakta den slutliga utformningen av förslaget,

108 Kungl. Majlis proposition nr 219.

innan den fattade sitt beslut. De sakkunniga hade också medtagit Margretelund vid beräknandet av den nya organisationens omfattning samt kostnaderna för densammas genomförande. Styrelsen för Håkanstorp hade däremot ställt sig bestämt avvisande mot förslaget. Därest detsamma av sådan anledning beträffande ettdera eller båda hemmen icke skulle kunna genomföras, återstode endast att söka utfinna andra förläggningsmöjligheter för ifrågavarande vanartade. För flickornas del skulle i så fall kunna tänkas, att ännu en ny avdelning upprättades vid Skarvik—Tallåsen.

Kostnaderna för ifrågavarande vård ansåge de sakkunniga i varje fall icke behöva överstiga den för vård i skolhem beräknade eller 1,200 kronor per elev och år.

Yttranden.

Utom de myndigheter och sammanslutningar, som i allmänhet förklara sig icke hava något att erinra mot de sakkunnigas i senare delen av betänkandet framställda förslag, är det endast ett fåtal, som uttryckligen givit förslaget örn inrättande av särskilda jordbrukshem principiell anslutning. Detta är fallet med statens inspektör för fattigvård och barnavård och skyddshemsinspektören, Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott, barnavårdsnämnden i Göteborg samt stadsfullmäktige och barnavårdsnämnden i Gävle.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård är dock tveksam, om något större behov av sådana hem förelåge, eftersom dessa elever icke förorsakade något besvär i skyddshemmen, samt framhåller, att det icke vore klart, var ifrågavarande hem skulle förläggas. Såväl statens inspektör för fattigvård och barnavård som skyddshemsinspektören förklara Margretelund olämpligt för ändamålet. Den senare anser dessutom benämningen jordbrukshem mindre lämplig.

Överståthållarämbetet ifrågasätter, huruvida jordbrukshem vore rätt slags hem för samtliga till ifrågavarande kategori hörande skyddshemselever, av vilka säkerligen många icke alls passade för det arbete, som funnes att tillgå i ett sådant hem, men väl för arbete av annat slag, t. ex. snickeriarbete, samt förmenar därför, att det torde bliva nödvändigt att även beträffande dessa psykiskt efterblivna elever genomföra en viss differentiering.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län betecknar den av de sakkunniga föreslagna uppdelningen av de omhändertagna allt efter ålder och förståndsutveckling samt anlag och de omhändertagnas placering på de olika hemmen såsom mycket lycklig.

Gävleborgs läns barnavårdsförbund, vars yttrande länsstyrelsen i samma län förklarar väl motiverat och förtjänt av beaktande, anför i huvudsak följande.

Norrland syntes även i förevarande hänseende bliva missgynnat. Den differentiering av skyddshemsklientelet, som de sakkunniga ansett så angelägen för övriga Sverige, syntes icke alls vara ifrågasatt för Norrland. Enligt vad förbundet hade sig bekant, vore det just vid skolhemmen som de efterblivna beredde de största bekymren, enär de genom sin bristande intelligens och sin oförmåga att kunna tillgodogöra sig den i skolan förekommande under-

109 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

visningen till stor del förryckte denna till men för de övriga, ofta ganska intelligenta eleverna. Jordbrukshem borde därför upprättas främst för de skolpliktiga med en skolundervisning begränsad ungefär till vad som i fråga om de vanliga skolorna plägade benämnas särklassundervisning. Efter avslutad skolgång torde dessa elever vara lättare att utackordera i jordbrukaroch liknande hem än andra skyddsbemselever, enär de ofta vore godartade och såsom arbetare särskilt plikttrogna, så långt arbetet icke överstege deras begränsade fattningsgåvor. Förbundet hemställde, att, därest trots allt Klockarsvedja icke skulle vid den slutliga utformningen av den nya skyddshemsorganisationen bibehållas såsom skolhem, hemmet i stället måtte ombildas till ett dylikt jordbrukshem för södra Norrland och mellersta Sverige.

Såväl Stochholms stads barnavårdsnämnd som svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet erinra örn de s. k. seminariesakkunnigas utredning av frågan örn undervisning och vård åt psykiskt efterblivna samt ifrågasätta, att denna och förevarande fråga löstes i ett sammanhang. Barnavårdsnämnden ifrågasätter dessutom, örn det under alla förhållanden vore lämpligt att placera ungdom från städerna å dylika jordbrukshem och örn icke en stor del av ifrågavarande klientel borde kunna utackorderas i enskilda hem för en betydligt lägre kostnad än den föreslagna vårdformen skulle betinga. Fattigvårds- och barnavårdsförbundet anser det under alla förhållanden nödvändigt, att även barn i skolåldern och barn från Norrland komma i åtnjutande av den ifrågasatta vården. Benämningen jordbrukshem anser icke heller förbundet böra komma till användning.

I övrigt har förslaget avstyrkts av medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala och Skaraborgs län, stadsfullmäktige och barnavårdsnämnden i Lund samt styrelsen för skyddshemmet å Lingatan. I vad förslaget avser förändring till jordbrukshem av skyddshemmen Margretelund och Håkanstorp, avstyrkes det dessutom av styrelserna för respektive hem samt, beträffande Margretelund, av Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott.

Yad angår medicinalstyrelsens ståndpunkt, får jag hänvisa till förut å sid. 31 ff. meddelade redogörelse, varav framgår, att ifrågavarande psykiskt efterblivna, enligt styrelsens förmenande, borde betecknas och behandlas såsom sinnesslöa och icke vårdas på skyddshem utan anförtros åt sinnesslövården.

Länsstyrelsen i Uppsala län samt stadsfullmäktige och barnavårdsnämnden i Lund anföra liknande synpunkter.

Skolöverstyrelsen anser, att med den föreslagna organisationen av skyddshemmen mindre behov än tidigare torde komma att föreligga för upprättande av särskilda hem för psykiskt efterblivna, enär deras fostran tvivelsutan skulle liksom hittills kunna utan större olägenheter handhavas av de skilda hemmen. Det kunde, enligt överstyrelsens mening, icke heller antagas, att de efterblivna eleverna i stort sett hade lust och fallenhet endast för jordbruksarbete, utan att det säkerligen för dessa elevers egen framtid skulle vara av betydelse, att de olika utbildningsmöjligheter, som komme att finnas för övriga elever, även finge stå de efterblivna till buds. Dessutom skulle den åsyftade differentieringen icke konsekvent genomföras, i det att de efterblivna eleverna i de norrländska hemmen icke skulle behöva sändas till de ifrågasatta jordbrukshemmen.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Styrelsen för skyddshemmet å Lingatan vitsordar, att för detta skyddshem med dess förhållandevis ringa antal skolelever det nuvarande systemet icke vållat svårare olägenheter. Med det mindre jordbruk, som skyddshemmet ägde och som varje hem borde hava tillgång till, funnes enligt styrelsens mening intet större behov av att skapa särskilda jordbrukshem för efterblivna. Därtill komme, att en överflyttning av skyddshemselever från ett hem till ett annat icke borde ske, när något egentligt behov därav icke kunde anses föreligga.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län gör gällande, att, eftersom intagning i jordbrukshem förutsattes skola ske först efter avslutad skolgång, ifrågavarande efterblivna måste antagas besitta sådana själsförmögenheter, att de i viss utsträckning kunde tillägna sig undervisningen i skolhemmen samt att möjligheten för dem att tillgodogöra sig den praktiska utbildning, som meddelades i yrkeshemmen och hemskolorna, torde vara ännu större. Under sådana förhållanden syntes det länsstyrelsen bliva till större skada än gagn att avskilja ifrågavarande barn och sammanföra dem i särskilda skyddshem. Då dessutom de föreslagna jordbrukshemmen icke lämpligen kunde stå till buds för barn från norra Sverige, anser länsstyrelsen bärande skäl saknas att överhuvud genomföra den åsyftade differentieringen.

Styrelsen för skyddshemmet Margretelund har rörande de sakkunnigas förslag att förändra detta skyddshem till jordbrukshem anfört i huvudsak följande.

Styrelsen kunde icke frigöra sig från den uppfattningen, att de sakkunnigas karakterisering av ifrågavarande klientel vore alltför generell för att kunna läggas till grund för en kommande utmönstring bland skyddshemselever i allmänhet av dessa barn, vilka skulle bli i behov av sådan skyddshemsvård, som Margretelund enligt förslaget vore avsett att lämna. Enligt styrelsens mening och erfarenhet utgjorde just denna kategori en mycket stor procent av det nuvarande elevmaterialet vid våra skyddshem. Efterblivenhet i själsligt och intellektuellt avseende vore ofta den direkta orsaken till vanart hos barn. Dessa hade svårare än normalt utrustade att finna sig tillrätta i samhällslivets olika förhållanden. De ägde nämligen tillräcklig reflexionsförmåga att inse, att de intoge en viss särställning gentemot omgivningen, varur så småningom växte fram en trotsig, fientlig inställning. Redan i familjen gjorde sig denna tendens märkbar och genom den ofta förekommande felbehandlingen i hemmen ökades ytterligare vanartstendenserna, varför deras skiljande från hemmet bleve en nödvändighet. Gentemot en eventuell invändning, att vad som här sagts närmast gällde sådana barn, som enligt de sakkunnigas förslag skulle komma att sändas till Hall för sjukvårdande behandling, kunde framhållas, att skillnaden mellan dem, som enligt betänkandet skulle komma att sändas till Hall och dem, som skulle placeras å Margretelund, i många fall endast bleve en gradskillnad och ej en artskillnad. Ty så fort ett efterblivet barn visade vanartstendenser, inställde sig i flertalet fall även en viss grad av abnormitet. Lades därtill, att ett fastställande av psykisk efterblivenhet av det slag, sakkunniga här tagit sikte på, ofta skedde efter synnerligen subjektiva grunder, något som icke ändrades därigenom att fastställandet skulle ske av experter efter särskild observation, syntes det styrelsen uppenbart, att det för Margretelund avsedda skyddshemsklientelet komme att bli såväl heterogent med avseende på sin sammansättning som ojämnt beträffande sin storlek, vilket måste komma att skapa stora svårigheter för ett rationellt bedrivande av verksamheten vid skyddshemmet.

Av det sagda framginge, att Margretelund enligt styrelsens uppfattning

lil

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

skulle få sig tilldelad en synnerligen maktpåliggande och svår uppgift. De sakkunniga däremot syntes vara benägna att bagatellisera det tilltänkta skyddshemmets betydelse ur uppfostringssynpunkt, då de i sitt betänkande rörande de åsyftade efterblivna barnens vård anförde, att vad de behövde »endast är att få en fristad, där under uppväxttiden deras arbetsförmåga kan uppövas och deras möjligheter tillvaratagas, så att de, så långt det låter sig göra, för framtiden kunna försörja sig genom eget arbete». Utifrån den uppfattningen hade de sakkunniga fullt konsekvent icke heller ansett sig behöva närmare ange några riktlinjer för det skisserade skyddshemmets inre organisation varken med avseende på personalens storlek och kvalifikationer eller ifråga örn elevernas förläggning. Helt kort anmärktes, »att för ett förverkligande av denna tanke torde näppeligen vid hemmet krävas några förändringar av större betydelse». Att styrelsen icke kunde dela denna de sakkunnigas uppfattning följde av vad ovan framhållits, att enligt dess mening uppfostringsverksamheten vid Margretelund måste bli av mycket speciell karaktär och därför komme att ställa stora krav på dem, som hade att utöva densamma.

Härtill komme ännu en sak. Enligt förslaget skulle Margretelund mottaga elever av ifrågavarande kategori från södra och mellersta Sverige och i den mån platsutrymmet räckte till även från norra Sverige. Av stor vikt vid all skyddshemsuppfostran vore emellertid, att elevernas kontakt med hembygden ej ginge förlorad. Även från denna synpunkt måste svårigheter uppstå ifråga örn en tillfredsställande fostrargärning vid ett skyddshem, dit elever skulle sammanföras från så gott som hela Sverige. Att det här skulle gälla psykiskt efterblivna syntes icke kunna ändra nämnda sakförhållande, då dessa enligt styrelsens uppfattning i icke mindre grad än andra skyddshemselever för sin fostran till samhällsdugliga medborgare vore i behov av det stöd, som kontakten med hem och hembygd visat sig kunna giva.

Styrelsen har ansett sig på dessa skäl icke kunna tillstyrka förslaget, evad det avsåge en planerad omläggning av verksamheten vid Margretelunds skyddshem.

Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott uttalar i förevarande fråga bland annat följande.

Margretelund komme efter den föreslagna förändringen icke att bliva ur organisatorisk synpunkt jämförbart med övriga skyddshem. Under det att på eljest kvarvarande skyddshem nedlades högst väsentliga belopp för moderniseringar m. m., ansåges så icke erforderligt vid Margretelund. I allmänhetens ögon torde emellertid hemmet och dess ledning lätt komma att bedömas och dömas av bostads- och lokalförhållandena å detta hem i jämförelse med motsvarande förhållanden å andra med väsentliga kostnader moderniserade skyddshem samt av det ofrånkomliga sämre resultatet i uppfostringshänseende, vilket måste bliva följden av klientelets karaktär. Med beaktande av de glädjande resultat av sin verksamhet, som skyddshemmet hittills kunnat peka på, och det goda rykte det för närvarande ägde inom länet, måste en sådan omläggning och utveckling av hemmet, som de sakkunniga förordat, anses såväl omotiverad som ur länets synpunkt föga tilltalande.

Styrelsen för skyddshemmet Håkanstorp anför beträffande sin avvisande ställning till förslaget att omändra detta hem till ett jordbrukshem i huvudsak följande.

Flerårig erfarenhet hade visat, att det vore mycket vanskligt att överlämna mera maktpåliggande arbete, exempelvis djurens skötsel, åt psykiskt efter-

112 Kungl. Majus proposition nr 219.

blivna elever. Likaså vore det mycket svårt att vid utskrivningen från skyddshemmet skaffa dem lämpliga platser, där de verkligen kunde försörja sig genom eget arbete. Det vore önskvärt, örn det upprättades särskilda vårdhem, där sådana elever efter utskrivningen bleve omhändertagna. Kvinnliga elever av denna kategori kunde nämligen merendels ej på grund av sin utpräglat erotiska läggning taga vara på sig själva efter utskrivningen.

Departementschefen.

I det föregående har jag givit uttryck för min tveksamhet rörande lämpligheten att anordna särskilda skyddshem för nu ifrågavarande elevkategori. Denna min tvekan har jag funnit bestyrkt av vad som vid remissbehandlingen framkommit. Då jag i allmänhet ansett påkallat att låta erfarenheten bliva bestämmande för utformningen av organisationens detaljer och någon närmare utredning icke föreligger rörande det åsyftade klientelets omfattning, håller jag för mest välbetänkt att icke nu taga slutlig ståndpunkt till denna del av förslaget. Härvid har jag jämväl påverkats av det förhållandet, att ledningen för det ena av de åsyftade hemmen, Håkanstorp, avböjt att tillgodose den uppgift, som de sakkunniga velat tilldela detsamma, och att även från ledningen av det andra, Margretelund, yppats mycket starka betänkligheter rörande möjligheterna för detta hem att fylla motsvarande uppgift för gossarnas del. Enär, såsom jag redan uttalat, min avsikt är att först senare, på grundvalen av då föreliggande erfarenhet, slutlig ställning skall tagas till frågan om nedläggande av vissa nuvarande skyddshem, synes utan olägenhet kunna anstå med lösandet av detta, jämförelsevis mindre väsentliga differentieringsspörsmål.

3. Vård utom skyddshem av för skyddsuppfostran omhändertagna.

De sakkunniga.

I enlighet med de meddelade direktiven hava de sakkunniga även undersökt, i vad mån barn, vilka omhändertagits för skyddsuppfostran, men vilkas vanart vore av lindrigare beskaffenhet, kunde tillrättaföras utan intagning i skyddshem.

De sakkunniga anföra härom till en början följande.

De sakkunniga hade fullt klart för sig, att vård i skyddshem icke borde anlitas i andra fall, än då så vore oundgängligen nödvändigt. En anstalt kunde icke ens under de bästa förhållanden bliva annat än ett surrogat för fostran i ett gott enskilt hem. Anstaltslivet med dess noga reglerade förhållanden avtrubbade lätt ansvarskänslan. Eftersom den, som växte upp på en anstalt, hade allting så att säga till skänks och icke behövde tänka på, att han själv behövde medverka till sin försörjning, finge han icke någon erfarenhet av den möda och det bekymmer, som arbetet för det dagliga brödet mången gång medförde för den enskilde. Han sluppe vidare att tänka på en mångfald detaljer i tillvaron, åt vilka hans jämnåriga i det enskilda hemmet måste ägna uppmärksamhet. Därigenom bleve icke heller viljeträningen densamma som för den, som vistades ute i livet. Skyddshemseleven komme att stå mer eller mindre främmande för ekonomiska värden och finge ingen vana att handskas med penningar. Över huvud

113 Kungl. Maj-.ts proposition nr 219.

mötte honom mången gång stora svårigheter, när han från anstalten ginge ut i livet därutanför, som för honom blivit i åtskilliga hänseenden obekant och främmande. Det vore icke heller lätt på en anstalt att i yrkesarbetet och eljest få in det fria livets egen rytm. Därtill komme, att, hur välorganiserad en anstalt än vore och hur välkvalificerad personal den än ägde, risken för ogynnsam påverkan från de sämre elementen icke helt kunde undanröjas.

Vård å skyddshem torde därför endast böra anlitas, då andra möjligheter redan prövats men befunnits otillräckliga eller sådana möjligheter icke stöde till buds eller det på förhand vore uppenbart, att det skulle vara gagnlöst att försöka därmed. Hänsynen till andra ungdomars bästa krävde också, att vanartade gossar och flickor, som vore en fara i moraliskt hänseende för sin omgivning, bleve omhändertagna på skyddshem, där i allt fall de största möjligheterna funnes att tillfälligt isolera dem och, i bästa fall, göra dem samliällsdugliga.

För att komma till rätta med förevarande angelägenhet hade de sakkunniga föreslagit, att visst förfaringssätt iakttoges vid barns intagning i skyddshem.

Vård i enskilda hem och barnhem genom barnavårdsnämnds försorg. De sakkunniga erinra härefter örn, att enligt 35 § barnavårdslagen för skyddsuppfostran omhändertaget vanartat barn i stället för att intagas på skyddshem kan överlämnas till enskilt hem eller barnhem, örn sådant anses lämpligare för barnet och våda för andra barns sedliga utveckling icke kan befaras uppkomma därigenom.

I fråga örn placering av vanartat barn återgiva de sakkunniga vidare ett uttalande av den år 1896 tillsatta kommittén för utredning av frågan örn åtgärder för beredande av lämplig uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn av i huvudsak följande innehåll.

Kommittén tilltrodde sig icke att såsom regel förorda vanartade barns överlämnande till uppfostran hos enskilda personer. Men kommittén ansåge tillika, att de fördelar, som det enskilda hemmet erbjöde framför uppfostringsanstalten, icke borde helt och hållet förvägras de vanartade barnen, utan att barnavårdsnämnderna borde äga frihet att efter omständigheterna i varje särskilt fall avgöra, huruvida ett sådant barn borde insättas i enskilt hem eller i ett skyddshem. Av väsentlig betydelse vid avgörandet av uppkommen fråga örn ett vanartat barns anbringande i enskilt hem måste den omständigheten anses vara, huruvida genom en sådan anordning våda för andra barns sedliga utveckling kunde uppkomma. Att ett hem, där egna barn ej funnes och där på grund av isolerad belägenhet eller andra omständigheter ett dit överlämnat barn icke kunde väntas komma i närmare beröring med andra barn, i detta avseende erbjöde den allra största tryggheten, vore enligt kommitténs mening uppenbart. Men det syntes jämväl böra beaktas, att under det, enligt vad erfarenheten visat, vissa yttringar av vanart, till exempel de, som hänförde sig till könslivet, vore i hög grad ägnade att såsom en sedlig smitta överföras från ett barn till ett annat, andra slag av vanart kunde förekomma, vilka endast i ringa mån vore att anse såsom smittosamma. Det förhållandet, att ett vanartat barn, om det anbringades i enskilt hem, kunde komma att umgås med andra barn, borde sålunda icke under alla omständigheter anses i och flir sig utgöra hinder för dess överlämnande till detta hem. Där något lämpligt enskilt hem icke funnes att tillgå, syntes det också böra vara barnavårdsnämnd medgivet att, örn så

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 219. 242 36 8

114 Kungl. Majus proposition nr 219.

utan fara för andra barn kunde ske, anbringa ett vanartat barn i något barnhem. Emellertid torde det för ett vanartat barns tillrättaförande och för undvikande därav, att det på andra barn övade en i sedligt avseende skadlig inverkan, i allmänhet visa sig mest ändamålsenligt att bereda detsamma plats i ett skyddshem.

Enligt vad de sakkunniga genom förfrågan till ett stort antal barnavårdsnämnder inhämtat, utackordera dessa alltjämt i ett stort antal fall även barn, som omhändertagits på grund av vanart. Av en del barnavårdsnämnder hade för de sakkunniga starkt understrukits de enskilda hemmens överlägsenhet ur fostringssynpunkt, medan från andra håll framhållits, att erfarenheterna av skyddshemmens arbete vore uteslutande goda samt att det erbjöde stora svårigheter att anskaffa lämpliga fosterhem för vanartade barn. Av flera barnavårdsnämnder har uttalats den meningen, att fosterlegan för vanartade barn borde vara något högre, än vad nu i regel vore fallet. Därigenom skulle lämpliga personer lättare kunna intresseras för att taga hand även örn vanartade barn. Den allmänna uppfattningen var, att omständigheterna i det särskilda fallet skulle vara avgörande vid frågan örn placering i skyddshem eller enskilt hem. Svår vanart, särskilt sexuella förvillelser, borde således föranleda intagning i skyddshem.

De sakkunniga understryka starkt vikten av individuell noggrann prövning samt fortsätta:

Först efter en sådan borde en vanartad gosse eller flicka utackorderas och detta finge aldrig ske på ett sådant sätt, att fara för andra barns sedliga hälsa kunde befaras uppstå. Den största svårigheten härvidlag vore att få till stånd erforderlig observation av barnet för att med ledning av denna träffa lämpliga åtgärder. Önskvärt vore, att överallt i landet anordningar funnes, som o möjliggjorde en ingående och individuell prövning i varje fall av vanart. Åtskilligt torde i detta avseende kunna vinnas örn tillgången till förut omförmälda rådfrågningsbyråer bleve mera allmän. I den mån så vore lämpligt, kunde för observation av vanartade barn anlitas barnavårdsförbundens upptagningshem, vilka, även örn de icke kunde anses tillfyllest, när det gällde att avgöra, huruvida ett vanartat barn borde intagas i skyddshem eller icke, dock måste bliva till stor vägledning och hjälp för barnavårdsnämnderna vid sådant barns placering annorstädes än i skyddshem. De hos barnavårdsförbunden anställda barnavårdsombuden torde med sin stora kännedom örn tillgängliga enskilda hem därvid hava en stor uppgift att fylla.

Vård av svårfostrade barn. I detta sammanhang ha de sakkunniga avhandlat jämväl ett annat spörsmål. För att tagas i övervägande vid fullgörande av deras uppdrag hade till de sakkunniga överlämnats en framställning från direktionen över allmänna barnhuset angående beredande av vårdmöjligheter åt sådana barn, vilka icke vore så vanartade, att de borde intagas i skyddshem, men likväl så svårfostrade, att de icke kunde utackorderas i fosterhem. För vård av dessa barn, vilka enligt direktionens mening icke lämpligen borde mottagas i barnavårdsförbundens upptagningshem, hade direktionen tänkt sig kunna intressera ett antal för mera stadigvarande vård avsedda hem, som för närvarande mottoge sådana barn, vilka helst borde

115 Kungl. Majus proposition nr 219.

uppfostras i fosterhem, Därigenom skulle dessa hem på ett synnerligen lyckligt sätt komplettera den av barnhuset organiserade verksamheten. Med anledning härav framhålla de sakkunniga följande.

De sakkunniga, som till fullo delade direktionens uppfattning om behovet av åtgärder för anskaffande av specialhem med nyss nämnda uppgift, hade till att börja med övervägt möjligheten, att de av de sakkunniga till nedläggande föreslagna skyddshemmen skulle kunna finna en lämplig användning som hem för svårfostrade barn, vilka icke ansåges vara i behov av skyddshemsvård. Av upplysningar, som inhämtats från barnavårdsförbunden och barnavårdsnämnder hade emellertid framgått, att behovet av platser för ifrågavarande ändamål ansåges vara så stort, att man skulle behöva en ganska vidlyftig organisation. De sakkunniga hade därför kommit till den uppfattningen, att specialliem för svårfostrade barn borde ordnas för ganska begränsade lokala områden. I åtskilliga län torde behovet av platser vara så stort, att ett hem erfordrades enbart för länets del. Barnhusdirektionen hade själv givit anvisning på möjligheten att för ifrågavarande vårdform intressera redan befintliga, för stadigvarande vård av barn inrättade hem. En annan tänkbar lösning syntes de sakkunniga vara, att i anslutning till upptagningshemmen men med betryggande anordningar för differentiering ordna detta mera långvariga vårdbehov. Härigenom vunnes större möjligheter för observation av de för skyddsuppfostran omhändertagna vanartade, där tvekan rådde örn den lämpliga vårdformen.

De sakkunniga, som ansåge det ligga utanför deras uppdrag att angiva, på vad sätt verksamheten vid de ovan nämnda specialhemmen borde finansieras, funne alltså den lämpligaste lösningen vara ett visst utbyggande av upptagningshemmen.

Inackordering av skyddsliemselever. De sakkunniga upptaga härefter till behandling frågan örn beredande åt skyddsliemselever av vård utom skyddshem i annan form än under villkorlig utskrivning. Härom anföra de sakkunniga i huvudsak följande.

"Vid den observation, som enligt de sakkunnigas förslag skulle äga rum å skyddshemmen av dit överlämnade barn, torde det komma att inträffa, att av de barn, vilka icke ansåges kunna återsändas till barnavårdsnämnden för utackordering genom dess försorg, några dock visade sig så lättbehandlade, att de under särskilt betryggande kontroll borde kunna vårdas i enskilda hem.

De sakkunniga ansåge därför, att man borde söka finna en utväg för fostran utanför anstalt av det mera godartade skyddshemsklientelet. I detta sammanhang ville de sakkunniga erinra örn den familjevård av sinnessjuka, vilken sedan ganska lång tid och med gott resultat bedrivits i vårt land. Ehuru stor skillnad rådde i fråga örn klientelet, torde dock i viss mån likartade anordningar kunna tänkas vidtagna .även beträffande den brottsliga och vanartade ungdomen. Emellertid vore detta en synnerligen vansklig sak, enligt vad erfarenheten redan visat, när det gällt utackordering genom barnavårdsnämnd av vanartade. Man måste pröva sig fram. De sakkunniga vågade därför icke föreslå några mera permanenta anordningar utan ansåge, att man tills vidare borde nöja sig med en försöksverksamhet.

De sakkunniga hade därvid tänkt sig en utackordering under något mera fasta former, än vad barnavårdsnämnderna i regel torde praktisera. Lämpligt syntes vara att inom ett relativt begränsat område placera ett antal skyddsliemselever, vilkas vanart icke vore svårare, än att ett tillrättaförande under mera fria former vore tänkbart. Frågan komplicerades emellertid

116 Kungl. Majlis proposition nr 219.

genom det förhållandet, att skyddsuppfostran även skulle giva vederbörande en för hans framtid passande utbildning. I fråga om elever över skolåldern, för vilka utbildning i lantbruk ej vore lämplig, läte sig tanken därför svårligen realisera. Ute på rena landsbygden, och det vore här eleverna borde placeras, funnes icke de olika möjligheter till yrkesutbildning, som vöre nödvändiga, örn varje elev skulle kunna utbildas i ett för honom lämpligt yrke. Annorlunda ställde sig saken för yngre åldersgrupper. Här gällde det närmast, utom att skaffa väl kvalificerade fosterhem, att finna en folkskola, där vederbörande lärare hyste intresse för mera svårbehandlade barns fostran och utbildning, på samma gång han vore väl skickad att göra en insats på detta område.

De sakkunniga hade därför tänkt sig, att försöksverksamheten i första hand borde omfatta skolpliktiga barn och anknytas till några skyddshem, där större möjligheter till utackordering förefunnes, samt bedrivas efter ungefär följande linjer.

Innan barnet utplacerades i enskilt hem, prövades det i vanlig ordning på skyddshemmet. I vissa fall borde denna prövning kunna inskränkas till någon vecka, i andra fall kanske utackordering kunde komma i fråga först efter en eller ett par månaders vistelse på skyddshemmet. Den vård i enskilt hem, som det här gällde, skulle vara ett slags parallell till anstaltsvården och ersätta denna, där så vore möjligt. Det vore alltså här icke fråga örn eftervård under villkorlig utskrivning, vilken ägde rum sedan eleven på skyddshemmet nått den mognad, att han kunde prövas ute i det fria livet.

Barnet skulle under vistelsen i det enskilda hemmet betraktas såsom tillhörande skyddshemmet. Samtidigt med beslutet örn utackordering intoges alltså barnet såsom elev i skyddshemmet. Det skulle återföras dit, örn dess uppförande gåve anledning därtill. Då utackorderad skolhemselev fullgjort sin skolplikt och i övrigt visat ett gott uppförande, borde han likställas med övriga från skolhem villkorligt utskrivna elever.

Fosterhemmen, som icke borde ligga allt för långt från varandra, skulle utväljas med största omsorg. Med hänsyn till det klientel, som det här vöre fråga örn, och för att finna väl kvalificerade fosterföräldrar torde, såsom även av flera barnavårdsnämnder anförts i svaret på de sakkunnigas rundfråga, ersättningen till fosterhemmen böra beräknas något högre än vid vanlig utackordering. De sakkunniga trodde sig veta, att en ersättning av omkring 25 kronor för månad vore tämligen vanlig vid utackordering genom barnavårdsnämndernas försorg. Det torde därför vid skyddshemselevernas placering i enskilda hem vara berättigat att tänka sig denna summa höjd till exempelvis 30 eller 40 kronor.

För att icke de sålunda utplacerade skyddshemseleverna skulle dominera och sätta sin prägel på den folkskola, där de åtnjöte undervisning, borde endast ett mindre antal, exempelvis 4—6 stycken, utackorderas i samma trakt. Vidare borde en effektiv övervakning ordnas. Lämpligast synes vara att till övervakare utsåges den lärare, som hade samtliga eller flertalet av de utplacerade i sin undervisningsavdelning, under förutsättning att han i övrigt vöre skickad för uppgiften. För övervakningen borde en icke allt för snävt tilltagen ersättning utgå. Ett lämpligt belopp torde vaja exempelvis 75—100 kronor för elev och år. I övervakarens skyldighet borde bland annat ingå att så ofta sådant påfordrades och minst en gång i månaden besöka fosterhemmet, att stå i ständig kontakt med skyddshemmet samt att överhuvud taget på bästa sätt följa elevens utveckling och vidtaga de åtgärder, som kunde anses önskvärda eller nödvändiga.

Kostnaden för den sålunda ifrågasatta fria vårdverksamheten borde bestri-

Kungl. Majus proposition nr 219.

das av skyddshemmet, som av barnavårdsnämnden uppbure vanlig ersättning med 300 kronor för år. Att barnavårdsnämndens bidrag således bibehölles oförändrat, trots att totalkostnaden minskades, vore enligt de sakkunnigas mening motiverat därav, att, örn nämnden själv fått ombesörja utackorderingen av barnet i fråga, kostnaden därför blivit minst nämnda belopp. Statens bidrag till utackorderingskostnaden, i den mån denna överstege 300 kronor för år, borde alltså ses såsom ett av barnets relativa svårhanterlighet betingat särskilt understöd för att garantera en efter barnets särskilda behov bättre avpassad vård och fostran.

Såsom redan förut anförts kunde de sakkunniga icke förorda en organisation för utplacering av elever, som avslutat sin skolgång, liknande den i det föregående antydda. I stället ville de sakkunniga föreslå såsom lämpligt, att dessa äldre elever, där deras vanart tilläte fostran och utbildning under mera fria förhållanden, överlämnades till lantbrukar- eller hantverkarhem, utan att därvid flera elever sammanfördes i en viss trakt. Med arbetsgivaren borde då för längre eller kortare tid träffas avtal örn vårdnad och bibringande av viss yrkesutbildning. Ett dylikt överlämnande av jordbruks- eller hantverkselever borde således, där så befunnes för ynglingen gagnelig!, äga rum under observationstiden. Sådan utackorderad elev torde i regel anses tillhöra yrkeshemmet under den tid, utackorderingen varade.

Vad här föreslagits gällde i allt väsentligt de manliga skyddshemseleverna. För flickorna ställde sig saken annorlunda, då dessa nästan i regel överlämnades till skyddshemmen på grund av sedliga förvillelser. Dock ville de sakkunniga föreslå, att för erfarenhets vinnande försök i mera begränsad omfattning gjordes även med utackordering av flickor.

Eftervård. Beträffande den vård, som borde tillkomma de från skyddshem villkorligt utskrivna eleverna, den s. k. eftervården, anföra de sakkunniga i huvudsak följande.

När de sakkunniga berört anstaltsvårdens brister hade de även framhållit de svårigheter, som ofta nog mötte en från skyddshemmet utskriven elev, när han skulle försöka reda sig på egen hand i livet. De noga reglerade förhållandena i ett skyddshem kunde medföra rent försvagande verkningar

Eå en elevs förmåga att efter utskrivningen komma till rätta med tillvaron.

»et vore därför av mycket stor betydelse, att den utskrivna under första tiden av sin vistelse utanför skyddshemmet bereddes allt det stöd, som från samhällets sida kunde åstadkommas. Det hände icke alltför sällan, att en god och för samhället ganska dyrbar anstaltsvård helt eller delvis spolierades genom att tillräcklig omsorg icke ägnades åt eftervården. De sakkunniga ansåge därför, att stor vikt borde läggas vid ordnandet av denna angelägenhet.

För gällande bestämmelser angående villkorlig och slutlig utskrivning från skyddshem hade redogörelse tidigare lämnats (se sid. 12—13). De i kungörelsen den 30 november 1934 (nr 504) meddelade föreskrifterna angående övervakares av villkorligt utskriven befogenheter och den övervakades skyldigheter vore av i huvudsak följande innehåll.

Övervakaren borde snarast möjligt taga kännedom örn de omständigheter, som föranlett beslutet örn övervakning, och örn de förhållanden, under vilka den övervakade levde. Övervakaren borde för den skull, så ofta sådant påfordrades och minst en gång i månaden, besöka den övervakade ävensom sätta sig i förbindelse med dennes anhöriga, arbetsgivare eller andra, som kunde meddela upplysningar örn hans anlag och vanor samt förhållande i arbetet. För den övervakades fritid borde övervakaren anvisa god och nyttig förströelse.

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Med lämpliga till stöd för hemuppfostran inrättade anstalter samt för barns och ungdoms välfärd verksamma föreningar, stiftelser oell enskilda personer borde övervakaren åvägabringa samarbete. Örn så ansåges lämpligt, borde övervakaren kalla den övervakade att på bestämda tider infinna sig hos honom. Å andra sidan skulle den övervakade städse hålla övervakaren underrättad om sin bostad, på kallelse inställa sig hos honom och ej undandraga sig hans besök, ofördröjligen besvara hans skriftliga meddelanden, bemöda sig örn att följa hans råd och taga rättelse av hans varningar, ej lämna arbetsanställning utan att dessförinnan hava inhämtat övervakarens råd samt i övrigt söka underlätta övervakningens fullgörande. Övervakaren borde vid uppdragets fullgörande förfara med allvar och nit men också med takt och finkänslighet och så att den övervakade icke utsattes för allmän uppmärksamhet eller stördes i sin lovliga verksamhet.

Yad sålunda stadgats i fråga örn övervakning gällde i tillämpliga delar även örn tillsyn över slutligt utskriven.

Angående det nu tillämpade förfaringssättet för ordnande av en god eftervård kunde följande meddelas ur de till sakkunniga inkomna svaren å utsända frågecirkulär. Stockholms stad hade för sitt vidkommande inrättat särskilda lärlingshem, ett för gossar och ett för flickor. Till sådant hem överfördes skyddsliemselev, som vid utskrivningen icke kunde överlämnas till föräldrahemmet och som skulle besöka skola för yrkesundervisning eller erhålla anställning såsom lärling inom hantverk, industri eller annat yrke. För tid, under vilken eleven saknade arbetsförtjänst, finge han kostnadsfritt å lärlingshemmet bostad och kost samt tvätt och lagning av underkläder ävensom läkarvård och läkemedel. Hade han arbetsförtjänst, finge han därav för nämda förmåner erlägga avgift med högst två kronor för dag och i övrigt så beräknad, att lian utöver erforderligt belopp till spårvägsavgifter och förtäring utom hemmet finge behålla skäligt belopp, dock högst två kronor i veckan, till fickpenningar.

I andra delar av landet överlämnades i regel utskriven elev, som icke kunde återställas till sitt föräldrahem, till annat enskilt hem, där han stöde under övervakning från skyddshemmet eller, örn det enskilda hemmet vore mera avlägset beläget, av vederbörande barnavårdsnämnd. Samtidigt ordnades med arbetsanställning åt den utskrivne. Örn möjligt ordnades därvid så, att den utskrivne även finge sin bostad hos arbetsgivaren.

En på ett betryggande sätt ordnad eftervård vore enligt de sakkunnigas mening av stor betydelse till förhindrande av, att skvddshemseleven efter utskrivningen återfölle i sina gamla vanor. Den kunde också leda till ett förkortande av själva anstaltsvistelsen, vilket vore till fördel både för eleven och det allmänna. I regel borde en elev stå under övervakning minst tre år efter utskrivningen från skyddshemmet, såvida icke åldern lade hinder i vägen därför.

Det sätt, varpå Stockholms stad för sitt vidkommande löst frågan genom inrättande av lärlingshem, torde säkerligen för en stad av denna storlek vara den bästa möjliga och även kunna tjäna som förebild för andra större städer. En sådan anordning torde nämligen kräva, att staden, där lärlingshemmet inrättades, vore tillräckligt stor för att ensam kunna utnyttja platsutrymmet därstädes, och därför i regel icke lämpa sig för andra delar av landet. Att inrätta lärlingshem i mindre städer eller samhällen och dit förlägga elever från vitt skilda trakter för att där söka bereda dem en utkomst torde medföra avsevärda olägenheter. På sådant sätt skulle en del skyddshemselever ånyo sammanföras i ett och samma hem och där, ehuru i friare former, leva ett i förhållande till annan ungdom ganska isolerat liv. Dessutom kunde befaras, särskilt under tider av arbetslöshet, att de sämre, mera arbets-

119 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

ovilliga eleverna i ett lärlingshem efter utskrivningen därifrån kvarstannade i samhället eller trakten däromkring och därigenom i viss män bidroge till, att lärlingshemmet bleve mindre val sett av traktens befolkning. Av dessa orsaker torde det kanske för landet i övrigt i allmänhet vara lämpligare att mot visst vederlag anlita enskilda personer för eftervårdens ordnande.

Yad eleverna i skolhemmen för gossar beträffade, komme de i regel att utskrivas i en ålder av 13—15 år. Vid utskrivningen borde av skolhemmets ledning undersökas, huruvida elevens fostran utanför skolhemmet med trygghet kunde arförtros uteslutande åt hans föräldrar, eller örn eleven i föräldrahemmet borde ställas under övervakning av någon på orten bosatt, för uppdraget lämplig person, som mot skälig ersättning kunde vara skolhemmet behjälplig i detta hänseende, eller örn han borde överlämnas till annat enskilt hem. En från skolhem utskriven elev borde därjämte kunna beredas arbetsanställning med eller utan sådan särskild övervakning, som nyss sagts. Enär en skolhemselev endast örn han visat opålitlighet borde överflyttas till yrkeshem, borde skolhemmens ledning äga möjlighet att bereda utskrivna elever såväl praktisk som teoretisk utbildning. För detta ändamål borde erforderliga medel ställas till skolhemmens förfogande. Eftersom ifrågavarande vårdform i viss mån skulle kunna ersätta vård i skyddshem och sådan värd i regel droge en kostnad av 1,200 kronor för elev och år, torde det vara rimligt att bestämma den ersättning, som i förevarande fall skulle utgå, till högst 600 kronor för elev och år, varav 75 kronor skulle falla på vederbörande barnavårdsnämnd. Denna barnavårdsnämndens andel i ersättningen borde, enligt de sakkunnigas mening, i första liand uttagas och bidrag av staten således komma i fråga, endast i den män kostnaden överstege 75 kronor för år. Den praktiska utbildningen under villkorlig utskrivning borde helst ordnas genom överenskommelser med hantverkare eller andra arbetsgivare, att de mot viss ersättning skulle mottaga elever för utbildning. Eleverna borde därvid tillförsäkras i orten vanliga avlöningsförmåner. Örn möjligt borde sådan överenskommelse träffas skriftligt. Vid dennas avfattning torde de i Danmark gällande bestämmelserna örn Laerlinge forholdet (Lov den 6 maj 1921) kunna vara till viss vägledning.

Eftersom yrkesutbildningen endast vore ett av de medel, som yrkeshemmen skulle hava till sitt förfogande för fyllandet av sin uppgift att fostra eleverna till samhällsdugliga människor, borde en elevs utskrivning därifrån i första hand göras beroende av, huruvida han förvärvat den karaktarsstadga och mognad, som vore nödvändiga förutsättningar för en god livsföring. Först i andra hand borde därvid hänsyn tagas till hans på hemmet förvärvade yrkesskicklighet. Han borde dock under sin vistelse pa hemmet hava ägt möjlighet att få sitt intresse inriktat på någon av de yrkesgrenar, i vilka där meddelades utbildning, och även hunnit förvärva en icke föraktlig skicklighet i detta yrke. Det bleve då av största betydelse för elevens framtid, att efter utskrivningen hans sålunda väckta intresse hölles vid liv och den på yrkeshemmet påbörjade utbildningen fullföljdes. Därvid torde i stort sett samma förfaringssätt kunna komma till tillämpning som vid skolhemselevernas utskrivning. Det vore därför önskvärt, om genom överenskommelser med hantverkare och arbetsledare dessa elever kunde tillförsäkras en god fortsatt yrkesutbildning.

För flickornas vidkommande torde icke få räknas med, att yrkesutbildning i samma utsträckning som för gossarna skulle kunna meddelas på själva skyddshemmen. I den män så icke kunde ske, syntes sådan utbildning även för flickornas del kunna ordnas under villkorlig utskrivning på liknande sätt som för gossarna. I större städer torde således flickor, för vilka annan utbildning än i husligt arbete syntes önskvärd, kunna placeras i lärlingshem

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

och i andra delar av landet sörjas för deras inackordering i goda enskilda hem under tiden för yrkesutbildningen. Likaledes borde medel ställas till förfogande att av skolhemmen för flickor och hemskolorna användas enligt samma grunder som ovan föreslagits för gossarna.

Förebyggande åtgärder. De sakkunniga hava uttalat vissa betänkligheter mot anlitande av skyddshemsvård i andra fall, än då så vore oundgängligen nödvändigt. I anslutning därtill hava de sakkunniga framhållit vikten av att ett barn över huvud icke omhändertoges för skyddsuppfostran, förrän det stöde fullt klart, att icke rättelse ändå kunde vinnas genom anlitande av något eller några av de medel, som barnavårdslagen i förebyggande syfte ställt till barnavårdsnämndernas förfogande.

De sakkunniga, i vilkas uppdrag det även ingått att undersöka, i vad mån förebyggande åtgärder för närvarande vidtoges eller lämpligen kunde vidtagas, innan ett barn omhändertoges för skyddsuppfostran, redogöra till en början för därutinnan gällande bestämmelser i 23 § barnavårdslagen och kungörelsen den 30 november 1934 med vissa föreskrifter i anledning av samma lag. Jag tillåter mig att beträffande innehållet i dessa bestämmelser hänvisa till nämnda paragraf och kungörelse ävensom till de sakkunnigas förut (sid. 117 f.) intagna redogörelse för samma kungörelses föreskrifter angående övervakares av villkorligt utskriven befogenheter och den övervakades skyldigheter, vilka föreskrifter även gälla vid övervakning såsom förebyggande åtgärd.

Vidare redogöra de sakkunniga för resultatet av en undersökning, som de genom utsändande av frågecirkulär till barnavårdsnämnderna i ett stort antal kommuner företagit rörande tillämpningen för närvarande av förebyggande åtgärder samt barnavårdsnämndernas uppfattning örn sådana åtgärders värde. Av denna undersökning framginge, att barnavårdsnämnderna, i varje fall i större kommuner, i stor utsträckning vidtoge förebyggande åtgärder samt att resultatet därav i regel kunde betecknas som gott. Någon anvisning på ytterligare erforderliga och lämpliga anordningar i förebyggande syfte av större betydelse hade barnavårdsnämnderna icke lämnat.

De sakkunniga förklara sig dela denna barnavårdsnämndernas uppfattning, att nuvarande bestämmelser på ifrågavarande område vore tillfyllest samt att det viktigaste uppenbarligen vore att få en så god och förnuftig tillämpning av gällande lag som möjligt. De sakkunniga fästa emellertid i detta sammanhang uppmärksamheten på att under senare tid i de största städerna öppnats särskilda byråer för att lämna barnavårdsmyndigheter samt föräldrar och andra uppfostrare råd beträffande behandlingen av mera svårhanterliga barn. Dylika rådfrågningsbyråer fyllde enligt de sakkunnigas mening en viktig uppgift och det skulle säkerligen vara till stort gagn, örn man även i andra delar av landet kunde genom kommunala initiativ eller det enskilda intresset få till stånd upplysningsverksamhet angående s. k. problembarns lämpliga vård och behandling. De sakkunniga hyste nämligen den uppfattningen, att ett råd i råttan tid, grundat på psykologisk kunskap och erfarenhet, i många fall skulle vara tillräckligt och onödiggöra mera genomgripande och kostbara åtgärder från samhällets sida.

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

121 Yttranden.

Med anledning av ett i annat sammanhang (sid. 64) återgivet uttalande av de sakkunniga i fråga om önskvärdheten, att barnavårdsnämnderna tidigare än vad nu mången gång vore fallet överlämnade vanartade barn till skyddshem, när sådant av allt att döma förr eller senare ändå måste ske, hava gensagor förekommit i några av de avgivna yttrandena. Detta är förhållandet med Överståthållarämbetet, Stockholms stads barnavårdsnämnd, stadsfullmäktige och barnavårdsnämnden i Norrköping samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Stockholms stads barnavårdsnämnd anför sålunda i detta hänseende följande, vilket understrykes av Överståthållarämbetet.

Det borde framhållas, att gentemot detta önskemål stöde ett annat intresse: att söka tillrättaföra barnet utan omhändertagande av detsamma. Åtminstone hade man på de håll, där man gjort allvar av barnavårdslagens bestämmelser örn förebyggande åtgärder varit angelägen örn att söka få rättelse till stånd utan att behöva intaga barnet å skyddshem eller annan anstalt. Det torde icke vara de sakkunnigas mening att underkänna betydelsen av dylika förebyggande åtgärder. Klart vore emellertid, att i sådana fall en längre eller kortare tid alltid måste förflyta, innan man ansåge sig böra ge upp hoppet örn att komma tillrätta med svårigheterna och tillgripa lagens yttersta åtgärd: omhändertagande. Att på förhand säga, vilka fall som vore hopplösa eller vilka, där man kunde förvänta rättelse utan omhändertagande vore givetvis i många, kanske de flesta fall omöjligt. En mycket stor hänsyn måste här tagas till föräldrarnas inställning och den medverkan i uppfostringsarbetet, som från deras sida kunde påräknas. Nämnden trodde alltså icke, att det vore brist på förtroende för skyddshemmen, som vore orsaken till att barn överlämnades dit senare, än vad som från skyddshemssynpunkt ansåges lämpligt. Vöre så fallet, skulle väl icke antalet till skyddshem överlämnade barn under de senare åren varit i ständigt stigande. Tendensen att skicka barn till skyddshem behövde således icke stimuleras. Yad som däremot borde med styrka framhållas vore, att skyddshemmet vore och alltjämt borde vara en yttersta nödfallsutväg.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anser, att de sakkunniga med ifrågavarande uttalande icke gjort barnavårdsnämnderna rättvisa, samt framlägger till stöd för denna sin uppfattning statistiska siffror rörande antalet för skyddsuppfostran omhändertagna vanartade barn och deras placering.

Å andra sidan betonar styrelsen för räddningsinstitutet i Göteborg starkt faran av att alltför länge vänta med att översända vanartade barn till skyddshem och håller före, att uppfostringsarbetet å skyddshemmen skulle i hög grad befrämjas och underlättas, örn eleverna bomme dit på ett tidigare stadium än nu ofta vore fallet.

Styrelsen för skyddshemmet Håkanstorp framhåller, att när det gällde flickor över skolåldern, det merendels vore lämpligare att fortast möjligt efter omhändertagandet överlämna den omhändertagna till skyddshem. Enligt styrelsens erfarenhet omhändertoges nämligen flickorna i de allra flesta fall på grund av sedliga förvillelser och det vore mycket svårt för ett enskilt hem

122 Kungl. Majds proposition nr 219.

att komma till rätta med sådana fall, varför omhändertagandet oftast förlängdes genom ett överlämnande till enskilt hem.

För innehållet i de avgivna yttrandena, i vad desamma avse observation av vanartade barn i och för utfinnande av lämpligaste vårdformen, har jag tidigare redogjort vid behandlingen av de sakkunnigas förslag örn ett särskilt förfaringssätt vid intagning i skyddshem. I övrigt har vad de sakkunniga anfört rörande ^ackordering genom barnavårdsnämnd av för skyddsuppfostran omhändertagna barn icke föranlett några erinringar i yttrandena.

I fråga örn beredande av vårdmöjligheter åt svårfostrade barn har de sakkunnigas förslag vunnit anslutning, förutom av de myndigheter som begränsat sig till ett mera allmänt uttalande till förmån för förslaget, i vad det avser fostringsåtgärder utanför skyddshem, jämväl av skyddshemsinspektören, skolöverstyrelsen och Stockholms stads barnavårdsnämnd.

Skyddshemsinspektören gör gällande, att gränsen mellan godartat skyddshemsklientel och svårfostrade barn vore synnerligen svår att draga, varför behovet av tvenne i viss mån parallella vårdformer icke vore starkt trängande.

Skolöverstyrelsen uttalar såsom sin uppfattning, att förevarande fråga icke kan anses stå i sådant sammanhang med skyddshemsverksamhetens omorganisation, att den fördenskull nu behöver lösas.

Styrelsen för skyddshemmet å Lingatan uttalar den förhoppningen, att frågan örn inrättande av särskilda hem för s. k. svårfostrade barn göres till föremål för ytterligare utredning.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård framhåller, att tillkomsten av dessa hem skulle icke oväsentligt underlätta möjligheterna att bereda ifrågavarande barn lämplig fostran.

De sakkunnigas förslag har ogillats av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Jämtlands län, Södermanlands läns barnavårdsförbund, till vars synpunkter länsstyrelsen i samma län uttalat sin anslutning, Jönköpings läns barnavårdsförbund, Kalmar läns barnavårdsförbund, Gävleborgs läns barnavårdsförbund, vars erinringar mot förslaget länsstyrelsen i samma län funnit väl motiverade och förtjänta av beaktande, Norrbottens läns barnavårdsförbund, till vars yttrande länsstyrelsen i samma län anslutit sig, samt direktionen över allmänna barnhuset, vars yttrande åberopats av länsstyrelserna i Kalmar och örebro län, samt styrelserna för skyddshemmen Norrgård och Åkerby.

Direktionen över allmänna barnhuset, som föranlett denna frågas upptagande till behandling av de sakkunniga, anför i huvudsak följande.

Upptagningshem vore avsett för tillfällig vård. Ett omhändertaget barn skulle vistas där, tills man lärt känna barnet och dess egenarter så väl, att man kunde skaffa det ett just för dess individuella läggning lämpat fosterhem. I regel varade vistelsen där endast några månader, men örn barnet icke vore fullt friskt, kunde vistelsen bli längre, dock sällan upp till två år. De hem för svårfostrade eller måhända bättre uttryckt svårplacerade barn, som direktionen önskade, vöre avsedda för mera stadigvarande vård, således i

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

vissa fall från barnets omhändertagande ända tills barnet fyllde 16 år, men sällan för kortare vårdtid än tre, fyra år. Ett sammanförande till ett och samma hem av dels barn för tillfällig vård, dels svårplacerade barn för mera stadigvarande vård hade direktionen funnit mycket olämpligt. Särskilda hem måste således, enligt direktionens mening anordnas för stadigvarande vård av svårplacerade barn. På grund av det trängande behovet hemställde direktionen, att Kungl. Majit ville bevilja bidrag för ändamålet, därvid direktionen ifrågasatte användande av arvsfondsmedel. Enligt verkställda beräkningar utgjorde behovet av platser för ifrågavarande barn omkring 60 för hela landet, för vilkas omhändertagande hela årskostnaden, förutom ett bidrag från barnavårdsnämnden av 25 kronor i månaden, torde komma att belöpa sig till högst 39,000 kronor. För år 1936 beräknades dock ett belopp av 25,000 kronor vara tillfyllest.

Ungefär samma synpunkter utvecklas i de övriga nu ifrågavarande yttrandena. Därutöver anföres i dessa yttranden i huvudsak följande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att hem för svårt ostrade barn böra anordnas antingen för gossar eller för flickor och båda könen således icke sammanföras i ett och samma hem.

Södermanlands läns barnavårdsförbund håller före, att för ett genomförande av de sakkunnigas förslag den för de svårfostrade barnen avsedda särskilda avdelningen måste så noga skiljas från det nuvarande upptagningshemmet, att det i själva verket komme att röra sig örn två skilda hem under gemensam högsta ledning och med gemensam ekonomi samt att fördelarna med ett sådant system icke torde uppväga nackdelarna.

Liknande uppfattning kommer till synes i yttrande från Kalmar läns barnavårdsförbund, vilket dessutom framhåller, att de svårfostrade barnen ofta vore i behov av undersökning och observation av för ändamålet särskilt utbildad läkare samt särskild behandling i olika former, vilket allt icke ginge att erhålla på de vanliga upptagningshemmen eller åtminstone de flesta av dem.

Gotlands läns barnavårdsförbund föreslår i fråga örn svårfostrade barn för Gotlands vidkommande, att för sådana barn under 15 år Visby barn- och upptagningshem skulle få tagas i anspråk.

De sakkunnigas förslag örn utackordering av skyddshem selever har helt eller till någon del biträtts av statskontoret, länsstyrelserna i Jönköpings och Malmöhus län, Jönköpings läns barnavårdsförbund, Blekinge barnavårdssällskap, vars yttrande av länsstyrelsen i Blekinge län åberopas såsom eget utlåtande, Hallands läns barnavårdsförbund, vars synpunkter länsstyrelsen i samma län anser behjärtansvärda och böra beaktas, barnavårdsnämnden i Göteborg, stadsfullmäktige och barnavårdsnämnderna ir Norrköping och Lund samt styrelserna för föreningen till minne av Konung Oscar 1 och Drottning Josephina, räddningsinstitutet i Göteborg och skyddshemmen Morängen och Forsane. Statskontoret fäster särskild vikt vid den kostnadsbesparing, som ett användande av denna vårdform skulle föra med sig.

Blekinge barnavårdssällskap anser det emellertid diskutabelt, om utackordering bör komma till stånd i någon större omfattning, och ifrågasätter,

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

om icke dessa elever i stället lämpligen kunde villkorligt utskrivas tidigare än som skett hittills. Sällskapet befarar även, att den högre utackorderingsavgiften kan komma att ogynnsamt inverka på barnavårdsnämndernas möjlighet att erhålla fosterhem mot den lägre avgift, som vanligtvis betingas för barn, vilka omhändertagits för samhällsvård.

Länsstyrelsen i Jönköpings län delar farhågorna beträffande den högre avgiften och finner dessutom förslaget örn utackordering av flera elever i samma trakt mindre lyckligt på grund av risken för sammangaddning och ligabildning.

Sistnämnda risk har även beaktats av länsstyrelsen i Malmöhus län, Hallands läns barnavårdsförbund, stadsfullmäktige och barnavårdsnämnd i Norrköping och Lund samt styrelserna för föreningen till minne av Konung Oscar 1 och Drottning Josephina och räddningsinstitutet i Göteborg. Nämnda förenings styrelse anser det icke givet, att utackordering nödvändigt skall ske till hem på landsbygden, utan att lämpliga fosterhem kunna anskaffas även i stad samt att ur yrkesutbildningssynpunkt särskilt samhällen utan stadskaraktär kunna bereda åtskilliga möjligheter. Styrelsen framhåller tillika, att för många personer, vilka erbjuda sig som mottagare av vanartade barn, den ekonomiska ersättningen spelar den största rollen och att i regel dessa personer icke äro de lämpligaste att fostra barn, varför en högre ersättning för vården mången gång icke innebär ett bättre hem eller en bättre tillsyn.

Styrelsen för skyddshemmet Morängen betonar starkt nödvändigheten av största försiktighet vid förslagets prövande.

Stockholms stads barnavårdsnämnd har icke närmare ingått på förevarande fråga men påyrkar, att, örn förslaget skulle genomföras, undantag från den föreslagna ordningen medgives Stockholms stad och eventuellt även andra barnavårdsnämnder med organiserad utackorderingsverksamhet samt att därvid barnavårdsnämnd, som erhållit dispens enligt 60 § 1 mom. barnavårdslagen, lämpligen borde utan vidare ifrågakomma och sålunda själv utackordera här avsedda barn.

Mot förslaget uttala sig statens inspektör för fattigvård och barnavård och skyddshemsinspektören, skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Oppsala, Östergötlands, Kronobergs, Jämtlands samt Göteborgs och Bohus län, Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott, Stockholms, Södermanlands, Kalmar, Gävleborgs och Västernorrlands läns barnavårdsförbund, därvid länsstyrelserna i Södermanlands, Kalmar och Gävleborgs län instämt i respektive förbunds yttranden, stadsfullmäktige och barnavårdsnämnden i Hälsingborg, styrelserna för skyddshemmen Ljungaskog och Lingatan, direktionen över allmänna barnhuset, vars yttrande även i denna del åberopats av länsstyrelsen och barnavårdsförbundet i örebro län samt styrelserna för skyddshemmen Norrgård och Åkerby, ävensom svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Skyddshemsinspektören synes dock tänka sig möjligheten av utackordering av skyddshemselever en och en.

125 Kungl. Majtts proposition nr 219.

Förutom de betänkligheter mot ifrågavarande utackordering av skyddshemselever, som redan omförmälts, anföres av dem, som avstyrkt en sådan anordning, i allmänhet, att en skyddshemselev, som anses kunna utackorderas på nu föreslaget sätt, bör återlämnas till barnavårdsnämnden, att annan utackordering från skyddshem än den, som sker vid villkorlig utskrivning, icke bör ifrågakomma samt att de utackorderade barnens lärare icke så som föreslagits böra göras ekonomiskt intresserade i barnens kvarblivande i fosterhemmet. Därutöver framhålles, att villkorlig utskrivning gärna kan få äga rum tidigare än för närvarande är möjligt. Vidare förordas, att vid utackordering i samband med villkorlig utskrivning samarbete äger rum mellan skyddshemmets ledning samt vederbörande barnavårdsombud och barnavårdsnämnd.

De sakkunnigas förslag och anvisningar i fråga örn eftervårdens ordnande hava mottagits med gillande och tillfredsställelse. Endast ett par ytterligare önskemål hava framkommit i yttrandena. Sålunda beklagar svenska fattigvårds- och barnavårds]örbundet, att den eftervård, som vore av nöden för flertalet av de psykiskt abnorma, icke av de sakkunniga upptagits till prövning. Enligt förbundets mening torde i synnerhet de kvinnliga eleverna av denna kategori i regel vara i behov av att i samband med utskrivningen för deras räkning vidtagas särskilda åtgärder.

Dessutom hava såväl svenska fattigvårds- och barnavårds]örbundet som Stockholms stads barnavårdsnämnd framhållit önskvärdheten av statsbidrag till barnavårdsnämnder för utbetalande av arvoden för övervakning och tillsyn av utskrivna skyddshemselever.

Icke heller de sakkunnigas uttalanden beträffande förebyggande åtgärder hava mött några egentliga erinringar i yttrandena. Här må endast anföras ett par uttalanden.

Stockholms stads barnavårdsnämnd anför i detta ämne i huvudsak följande.

Enligt barnavårdsnämndens uppfattning torde tyngdpunkten i den samhälleliga barnavårdsverksamheten alltmer förskjutas i riktning mot de profylaktiska åtgärderna. För närvarande vore dock användandet av dylika åtgärder mycket ojämn på olika håll. År 1931, det sista för vilket en hela riket omfattande statistik förelåge, var förhållandet mellan skyddsuppfostran — lagens ultima ratio — och förebyggande åtgärder på landsbygden ungefär 1 mot 1, men i städerna 1 mot 4. De förebyggande åtgärderna vore sålunda vida mer tillämpade i städerna. Men även i städerna vore stora olikheter att anteckna, i det att — och detta vore ganska anmärkningsvärt — även större städer funnes, vilka ej alls försökt åtgärder av nämnt slag. Då staten enligt de sakkunnigas förslag skulle övertaga skyddshemsväsendet och bestrida största delen av kostnaden för de omhändertagna, måste det, så långt nämnden kunde förstå, anses ligga i statens ekonomiska intresse, att omhändertagande så vitt möjligt undvekes. Det syntes därför vara en naturlig konsekvens av de sakkunnigas förslag, att staten toge på sig åtminstone någon del av kostnaden för den förebyggande verksamheten. Det vore ägnat att väcka förvåning, att de sakkunniga förbigått denna sak. övervakare enligt lagen om villkorlig straffdom åtnjöte arvode av statsmedel. Nämnden ansåge, att det minsta man kunde fordra vore att även övervakare enligt barnavårdslagen,

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

särskilt i fall, som avsåges i 22 § c) eller d) av lagen (s. k. vanartade och ungdomliga lösdrivare), komme i åtnjutande av arvode av samma medel.

Lika viktigt vore att statsbidrag utginge till anstalter till stöd för hemuppfostran, såsom redan sedan länge varit fallet exempelvis i Danmark och Finland. För närvarande upprätthölles dylika institutioner här i landet uteslutande med hjälp av enskilda medel, i den mån icke vederbörande kommuner eller kyrkoförsamlingar kunnat intresseras för att lämna bidrag till densamma. I Stockholm hade av stadens medel sedan länge utgått bidrag till denna verksamhet. Behovet av dylika institutioner, som av skilda anledningar alltjämt ökades och vilka ur befolkningspolitisk synpunkt hade sin av de flesta erkända betydelse, kunde ingalunda anses tillgodosett.

De i Stockholm och Göteborg förefintliga rådgivningsbyråerna för uppfostringsfrågor, som i synnerhet örn särskilda daghem bleve anslutna till desamma, utförde i mångå fall på ett för det allmänna vida billigare sätt än den av de sakkunniga föreslagna observationen vid skyddshemmen den undersökning och det klarläggande av uppfostringssvårigheter, som erfordrades för vidtagande av ändamålsenliga uppfostringsåtgärder. För utveckling av denna institution, sorn, vad särskilt Stockholm anginge, där den vore knuten till barnavården, tillvunnit sig föräldrars och lärares för varje år alltmera ökade förtroende, borde jämväl utgå statsbidrag, örn, såsom önskvärt vore, dylika byråer skulle kunna upprättas i alla större städer.

Då det gällde äldre ungdomar, som råkat på avvägar men ännu ej kunde sägas vara vanartade och som i saknad av egna hem eller med dåliga sådana kunde befaras alltmera förfalla, behövdes till förebyggande därav anstalter av en ny typ, som, i samband med att den unge skaffades arbete å den fria marknaden, kunde bereda honom eller henne kost och logi på billiga villkor jämte tillsyn under någon tid framåt, för att man skulle kunna konstatera, örn vilja att bättra sig verkligen funnes. För upprättande och drivande av dylika ungdomshem i erforderlig omfattning behövdes också bidrag av staten.

Även svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet ifrågasätter statsbidrag till arvoden åt övervakare.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför.

Beträffande förebyggande åtgärder torde böra omnämnas, att inom Uppsala stad barnavårdsnämnden upptagit en mera intensiv övervakning, vilken visserligen ännu stöde på försöksstadiet men redan visat goda resultat. Denna ombesörjdes av en särskilt för varje barn utsedd person, som kunde övervaka ett större antal på en gång och därvid sökte följa barnets och hemmens utveckling i samarbete med lärarpersonalen för de barn, som vore i skolåldern. Utsikt funnes också att till barnavårdsnämnden kunde knytas en särskild byrå för rådfrågning och undersökning genom psykiatriskt högt kvalificerad kraft.

Det vore uppenbart, att förebyggande åtgärder av detta slag icke kunde anordnas annat än i större kommuner och under gynnsamma förhållanden. Det f dref olle emellertid länsstyrelsen möjligt, att barnavårdsförbundens ombudsinstitution skulle kunna utvecklas till att upptaga en sådan kuratorsverksamhet. Härvid förutsattes säkerligen en biträdande kraft till barnavårdsombuden, men därigenom skulle också erhållas den fördelen, att ombuden finge större möjlighet att noggrant följa de utackorderade barnen och att skaffa sig ingående kännedom örn de fosterhem av olika slag, som anmälde sig i ganska stor omfattning. För att denna viktiga fråga skulle kunna utveckla sig på önskvärt sätt, fordrades emellertid bidrag av allmänna medel. Då allmänna barnhusets tillgångar icke torde lämna utrymme därtill i framtiden, borde särskilt statsanslag för ändamålet kunna påräknas.

Kungl. Majlis proposition nr 219.

127 Departementschefen.

Inledningsvis har jag haft anledning att uppmärksamma de betydelsefulla förhållanden, som de sakkunniga upptagit till övervägande i nu förevarande sammanhang. Då det gäller att undanröja de brister, som i denna del vidlåda den nuvarande verksamheten, synas mig de av de sakkunniga framhållna synpunkterna kunna göra anspråk på det största beaktande. De vanskligheter, som i vissa av yttrandena angivits vara förbundna med de ifrågasatta åtgärderna, förefalla mig överdrivna. De, som här föra försiktighetens talan, synas mig icke hava gjort klart för sig, att den planlagda organisationen förutsätter en vida omsorgsfullare sovring av klientelet än som hittills varit möjligt. Med den omläggning av vad till intagningsförfarandet hör, som utgör en av de väsentligaste delarna av den föreslagna reformen, kunna helt andra förutsättningar väntas föreligga för ett riktigt avvägande av den för varje särskild elev lämpliga behandlingen.

Jag anser mig alltså till en början böra understryka vad av de sakkunniga anförts beträffande vikten av att man i fråga om sådana barn, vilka måst omhändertagas för skyddsuppfostran, men vilkas vanart visat sig vara av lindrigare beskaffenhet, icke i första hand anlitar skyddshem. Försök kan och bör göras att komma till rätta med sådana fall genom att för vården taga i anspråk enskilda hem eller, där detta icke är möjligt, barnhem. Detta givetvis då verkställd undersökning ådagalagt, att förutsättningar för ett dylikt förfarande äro förhanden. Det är min övertygelse, att sedan barnavårdsnämndernas uppmärksamhet riktats på lämpligheten härav och möjligheter för dessa organ öppnats att erhålla tillgång till sakkunnig vägledning, omhändertagandet å skyddshem skall kunna i icke ringa grad begränsas.

Vad därefter angår det i och för sig betydelsefulla problemet örn de svårfostrade barnens vård, delar jag de sakkunnigas uttalade mening, att denna angelägenhet ligger på sidan av den förevarande frågan. Jag saknar därför anledning att här uppehålla mig vid detta spörsmål.

Såsom ett bland de mest beaktansvärda uppslag, som framkommit vid de sakkunnigas överväganden, är jag benägen att uppfatta tanken att skapa former för fostran utanför anstalt av det mera godartade skyddshemsklientelet. Jag har visserligen icke förbisett, att inför detta uppslag, liksom ofta eljest, då nya utvägar anvisas, mycken tvekan, för att icke säga motstånd försports från åtskilliga hörda myndigheter och sammanslutningar. Jag vill emellertid betona, att de sakkunniga starkt understrukit den prägel av försök, som den åsyftade anordningen skulle hava. Och jag inser till fullo, att, framförallt i begynnelsen, anledning föreligger att framgå med en viss varsamhet. Min förhoppning är emellertid, att erfarenheten snart nog skall giva dem rätt, som velat i den angivna utvägen se en möjlighet att frigöra det ifrågavarande klientelet från den artificiella miljö, som en anstalt dock alltid utgör, och bereda barnen och de unga förmånen att växa upp i den omgivning, som ett hem skapar, låt vara under den skärpta kontroll, som omständigheterna göra nödvändig.

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Av vad jag nu sagt framgår, att jag finner de sakkunnigas förslag att under förut närmare angivna förutsättningar bexheda möjligheter till ^ackordering av skyddshemselever även i annan ordning än under villkoidig utskrivning välbetänkt och skänker detsamma min anslutning.

Jag kommer så till den betydelsefulla frågan örn eftervården. Såsom jag förut betonat, har det hittills mångenstädes brustit i denna punkt. Därigenom har ofta nog resultatet av skyddsuppfostran äventyrats. För att uppnå erforderlig effektivitet åt samhällets åtgöranden på området är det för visso av synnerlig vikt, att den största omsorg nedlägges på att skapa goda möjligheter för den nya start i livet, som de från skyddshemmen utgående elevercia nödgas underkasta sig. De sakkunniga hava utförligt uppdragit riktlinjer för denna verksamhet, vilken nödvändigtvis måste individualiseras med tanke ej blott på eleverna utan också ur synpunkten av skilda orters växlande förhållanden. För åtgärderna på området torde de sakkunnigas planläggning i allt väsentligt kunna tjäna som grundval.

Yad slutligen beträffar de förebyggande åtgärderna, delar jag den grundsyn, som de sakkunniga anlagt på detta problem. I samband med intagningsförfarandet har jag utförligt uppehållit mig vid angelägenheten i fråga och därvid jämväl betonat vikten av att barnavårdsnämnderna erhålla tillgång till sakkunnig vägledning vid bedömandet. Skulle det visa sig, att en organiserad rådgivningsverksamhet icke annorledes kan komma till stånd i önskvärd omfattning, lär man vara hänvisad att överväga frågan örn statligt stöd för åtgärder på området. Enahanda synes mig gälla i fråga örn de övervakningsanordningar, som kunna befinnas erforderliga.

4. Skyddshem oell allmänna uppfostringsanstalter.

De sakkunniga.

I betänkandet omförmäles, hurusom till en böljan uppfostringsarbetet beträffande å ena sidan vanartade barn och å andra sidan minderåriga förbrytare försiggått på två parallella linjer från tillkomsten år 1902 av dels lagen angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn, dels lagstiftningen angående minderåriga förbrytares behandling ända fram till ikraftträdandet av 1924 års lag örn samhällets barnavård; hurusom genom sistnämnda lag en viss förbindelse åstadkommits mellan de båda fostringsområdena i och med den då genomförda höjningen av åldersgränsen för vanartade barns omhändertagande från 15 till 18 år och den samtidigt öppnade möjligheten att från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt överlämna särskilt svårt vanartade skyddshemselever över 15 år; hurusom genom år 1934 vidtagna ändringar i barnavårdslagen åldersgränsen för barnavårdsnämnds rätt till ingripande ytterligare flyttats till 21 år och särskilda skyddshem inrättats för de tillkomna nya ålderskategorierna, med möjlighet dock att undervissa förutsättningar intaga personer i denna ålder såväl i redan befintliga skyddshem som i allmän uppfostringsanstalt; samt slutligen hurusom vid

129 Kungl. Majda -proposition nr 219.

1935 års riksdag i strafflagen införts en ny straffart för brottslig ungdom i åldern 18—21 år, ungdomsfängelse, vilket straff skall utmätas på obestämd tid och avtjänas i särskild anstalt med samma anordningar i stort sett som å allmänna uppfostringsanstalten å Bona, därvid tiden för frigivningen ställts i beroende av den dömdes uppförande under anstaltsvistelsen.

De sakkunniga erinra vidare om de förslag, som under årens lopp framkommit i syfte att åstadkomma ett närmare samarbete mellan skyddshemmen och de allmänna uppfostringsanstalterna och en organisk förbindelse mellan de samhällsinstitutioner, som hade till uppgift att verkställa å ena sidan skyddsuppfostran och å andra sidan tvångsuppfostran, vilka förslag emellertid icke lett till andra resultat än de nyss omförmälda. Jag tillåter mig i detta hänseende återgiva följande ur ett av styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona avgivet yttrande över fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande med förslag till lag örn den offentliga barnavården:

Bland dem, som sett på ungdomsvårdsfrågan från social och pedagogisk synpunkt, hade det blivit ett alltmera framträdande spörsmål, huru verksamheten för tillrättaförande av sådan ungdom, vars vanart — för att använda det remitterade kommittéförslagets uttryckssätt — »bestått i gärning, som är i lag belagd med straff», kunde på ett organiskt sätt bliva inordnad i samhällets övriga bärna- och ungdomsvård. Ty det torde numera knappast kunna med fog påstås, att där förefunnes någon väsensskillnad mellan den skyddsuppfostran, som avsåges i remitterade kommittéförslaget, och den behandling, som gåves åt s. k. minderåriga förbrytare, även om denna ännu ginge under den tekniska termen tvångsuppfostran. Den intensitet och den betydande individualiseringsförmåga, som krävdes i den sistberörda verksamheten, torde icke böra saknas för att komma till rätta med barn mellan 15 och 18 år, som visat vanart, »ity att de förfallit till bettleri eller ett kringstrykande, lastbart eller oordentligt levnadssätt» och därför skulle

beredas skyddsuppfostran i enlighet med lagförslagets anvisningar.--Det

hade sagts, att de allmänna uppfostringsanstalterna i vårt land med den officiella ställning de hade såsom hörande till rättsväsendet fått något av dettas auktoritet och myndighet över sig och att de med hänsyn därtill varit mera kapabla i förverkligandet av sin uppgift än som uppgåves vara fallet exempelvis i vissa andra länder, där myndigheter av en mer eller mindre folklig art och med mindre juridisk prägel handhade ifrågavarande verksamhet. Även örn så förhölle sig, ville det förefalla, som örn genom den avsevärda utvidgning av nuvarande barnavårdsmyndigheters uppgifter och befogenhet, som lagförslaget angåve, det icke skulle möta oövervinneliga svårigheter att åstadkomma den organiska förbindelsen mellan de samhällsinstitutioner, som dittills haft till uppgift att verkställa å ena sidan skyddsuppfostran och å andra sidan tvångsuppfostran. Därest icke utvecklingen leddes i den riktningen, vore det ganska sannolikt, att man inom samhället komme att föredraga att lämna vårdbehövande ungdom av de åldersklasser, varom nu närmast vore fråga, sådan fostran och utbildning, som skyddshem enligt lagförslaget hade att giva, i stället för att ställa vederbörande inför domstol och på den vägen beträffande dem erhålla tvångsuppfostringsförordnande.

I övrigt torde jag få hänvisa till den av de sakkunniga lämnade redogörelsen.

De sakkunniga anföra för egen del följande.

Bihang till riksdagens protok oll 1936. / sami. Nr 219. *4* ae 9

Sils 3G

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Även för de sakkunniga hade den frågan uppställt sig, huruvida det redan inledda samarbetet mellan skyddshem och allmänna uppfostringsanstalter borde ytterligare utvecklas. Därvid hade dock med hänsyn till det sätt, varpå frågan örn tillrättaförande av brottslig ungdom i åldern mellan 18 och 21 år ordnats, samarbete påtänkts endast beträffande åldern 15 till 18 år. De sakkunniga hade sålunda övervägt, örn icke möjligen alla, såväl de av domstol dömda som de efter fyllda 15 år av barnavårdsnämnd omhändertagna borde i första hand intagas i en gemensam upptagnings- och observationsavdelning, varifrån de sedan skulle, allt efter sin läggning, överföras till skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt. Ehuru en sådan anordning rent principiellt skulle vara att förorda, hade dock de sakkunniga ännu icke ansett tiden vara mogen för en så genomgripande åtgärd.

De sakkunniga hade emellertid tänkt sig samarbetet mellan skyddshem och allmän uppfostringsanstalt så till vida utvecklat, att, förutom den nuvarande möjligheten till överflyttning från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt av svårt vanartade skyddshemselever, ett överförande skulle kunna ske även i motsatt riktning, d. v. s. att i lindrigare fall från allmän uppfostringsanstalt skulle kunna överföras elever till de för äldre barn avsedda skyddshemmen. Sådan överflyttning kunde redan nu ske till de för ålderskategorierna 18—21 år särskilt inrättade skyddshemmen. För gossarnas del skulle dessutom ett genomförande av de sakkunnigas förslag beträffande Hall komma att medföra en avsevärd förändring i förhållandet mellan skyddshemmen, varmed då i detta sammanhang avsåges yrkeshemmen, och Bona. Genom Halls nedläggande såsom anstalt för svårt vanartade normala barn, torde Bona komma att i stor utsträckning få mottaga barn, som eljest skulle hava sänts till Hall, och antalet skyddshemselever, som överlämnas till Bona, därmed komma att högst väsentligt ökas.

Under hänvisning till att av chefen för justitiedepartementet tillkallats särskilda sakkunniga för att inom nämnda departement biträda med utredning dels angående revision av lagstiftningen örn tvångsuppfostran, dels ock angående övriga med ungdomsbrottsligheten sammanhängande frågor hava skyddshemssakkunniga föreslagit att med ställningstagande i förevarande fråga måtte få anstå, intill dess nyssnämnda sakkunniga hunnit slutföra sitt uppdrag.

Yttranden m. nu

Med undantag för styrelsen för allmänna uppfostringsanstalten å Bona ansluta sig de myndigheter, som över huvud berört förevarande fråga, till de sakkunnigas därutinnan uttalade uppfattning. Detta är sålunda fallet med skyddshemsinspektören, Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Uppsala län, Stockholms stads barnavårdsnämnd, Malmö stads skyddshemsstyrelse samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet. Nämnda förbund håller dock före, att samarbetet mellan skyddshem och allmänna uppfostringsanstalter icke får så utvidgas, att från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt en gång överlämnade skyddslingar skulle få återlämnas till skyddshemmen.

Styrelsen för allmänna uppfostringsanstalten å Bona åberopar uttalanden av såväl 1932 som 1935 års riksdagar beträffande önskvärdheten av att Bona befriades från hel- och halvabnorma samt överhuvud oförbätterliga individer. Styrelsen anför därefter i huvudsak följande.

131 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Då den anstalt, som skulle anordnas för uppfostran och utbildning av brottslig ungdom mellan 18 och 21 år, vore avsedd allenast för dem, örn vilkas rättelse man kunde hysa grundad förhoppning, vore det enligt styrelsens förmenande i hög grad inkonsekvent, örn lagstiftningen rörande uppfostringsanstalt för brottslig ungdom mellan 15 och 18 år skulle gå i motsatt riktning, så att de mera förbättringsmöjliga, som där blivit intagna, skulle översändas till andra anstalter och endast de mera oförbätterliga kvarstanna. Styrelsen anslöte sig därför till det av riksdagen upprepade gånger uttalade önskemålet, att Bona tvärtom måtte bli befriat från mera utpräglat psykiskt abnorma. I detta sammanhang finge emellertid uppmärksammas, att åtskilliga av de svåruppfostrade skyddshemseleverna och icke minst de allra mest svåruppfostrade hörde till kategorien psykiskt abnorma. Antalet svåruppfostrade, som Bona behövde omhändertaga, skulle därför i väsentlig mån bliva minskat, därest alla elever, som rätteligen skulle tillhöra abnormanstalt, bleve överflyttade till sådan.

Utöver det redan anförda kunde åtskilliga skäl andragas mot de sakkunnigas uttalande för möjlighet till överflyttning av särskilt välartade elever från allmän uppfostringsanstalt till skyddshem. En lagbestämmelse i sådan riktning skulle komma att förrycka uppfostringsanstaltens verksamhet. Bona finge i stort sett icke mottaga annat än ynglingar, som redan före sin ankomst dit varit föremål för ingripande från samhällets sida, i form av utackordering eller intagning å barnhem eller å skyddshem eller annan åtgärd av barnavårdsnämnd. Särskilt i betraktande härav måste det uppfostringsresultat, som vunnits, anses såsom tillfredsställande. Icke mindre än omkring tre fjärdedelar av de från Bona utskrivna hade nämligen i fortsättningen blivit goda eller någorlunda skötsamma medborgare. Skulle emellertid Bonaanstalten med sin tillgång till allehanda yrkesutbildning och sin för uppgiften väl lämpade personal bliva endast en avsöndringsanstalt, en asyl, skulle den ursprungliga avsikten med anstalten såsom en verklig uppfostringsanstalt vara helt och hållet frångången.

Bakom tanken, att Bonäs mera godartade elever borde överflyttas till skyddshem syntes ligga fruktan för, att sådana skulle ogynnsamt påverkas av sämre kamrater, och vidare den uppfattningen att Bona skulle vara en i egentlig mening »strängare» anstalt än ett skyddshem. Behandlingen av eleverna på Bona torde dock icke i gemen vara strängare utan snarare kanske mildare än vid många skyddshem. Att Bona kunde från viss synpunkt kallas strängare berodde på dess större disciplinära resurser, främst tillgången på en särskild s. k. övervakningsavdelning. Genom möjligheten att å sådan avdelning intaga elever, som visat påfallande skadlig inverkan å sina kamrater, kunde de mest uppenbara farorna av en sådan påverkan undanröjas.

En överflyttning till skyddshem från Bona vore emellertid omotiverad icke blott ur den synpunkten, att Bona avsetts att vara en anstalt för verkligt uppfostringsbara, utan även med hänsyn därtill att kontinuiteten i uppfostringsarbetet icke onödigtvis borde brytas. Om en å Bona intagen elev här funnit sig tillrätta och visat gott uppförande, kunde hans överflyttning till annan anstalt redan genom ombyte av ledare bliva till avbräck i det begynta uppfostringsarbetet, detta icke minst i betraktande av den rotlöshet, som ofta karakteriserade brottslig ungdom.

Slutligen kunde även den rent ekonomiskt-praktiska synpunkten anföras mot bortflyttning från Bona av dc elever, som artat sig väl, att en avsevärd del av denna stora anstalts platsantal icke skulle komma till användning.

Samma dag, den 10 december 1935, som skyddshemssakkunniga överlämnade senare delen av sitt betänkande, avgåvos av förut omförmälda, inom

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

justitiedepartementet tillkallade sakkunniga betänkande med förslag till lag om tvångsuppfostran m. m. Jag anhåller nu att få lämna en kortfattad redogörelse för sistnämnda betänkande, i vad det berör förevarande fråga.

Under rubriken: »Allmänna synpunkter» anföres i frågan huvudsakligen följande.

Till problemet, huru de allmänna uppfostringsanstalterna skulle kunna hållas fria från icke önskvärda element, hörde även frågan, huruvida barnavårdslagens regler örn intagande i allmän uppfostringsanstalt av för skyddsuppfostran omhändertagna barn och ungdomar vore väl avvägda. Erfarenheten måste anses hava visat, att de, som enligt dessa bestämmelser överflyttades till allmän uppfostringsanstalt, och i synnerhet de bland dessa, som omhändertagits i åldern mellan 18 och 21 år, utövade ett störande inflytande på livet inom anstalten. Enligt vad i historiken omtalas, hade emellertid skyddshemssakkunniga föreslagit, att skyddshemselever med väsentliga bristfälligheter i själslivet icke längre skulle överföras till allmän uppfostringsanstalt utan omhändertagas i särskilt inrättade anstalter. Vid sådant förhållande hade det icke ansetts nödigt att utarbeta något förslag i detta avseende. Det kunde emellertid framhållas, att det från de allmänna uppfostringsanstalternas synpunkt vore angeläget att en organisatorisk förändring sådan som den nu antydda snart komme till stånd.

I detta sammanhang vore jämväl att nämna, att i 11 § av utkastet till lag örn tvångsuppfostran givits anvisning örn att elev, som företedde sjuklig rubbning i själsverksamheten, skulle överföras till lämplig vårdanstalt ävensom att utkastets 10 § inneliölle bestämmelse om avskiljande av elev, som på grund av sitt uppförande ej lämpligen kunde fostras tillsammans med andra elever.

Till sist kunde påpekas, att den föregående framställningen tydligt torde hava givit vid handen, att de olika lagar som reglerade samhällets ingripande för att tillrättaföra och vårda ungdomliga kriminella och asociala icke behandlade var sin grupp, som med skarpa gränser vore skild från de övriga. Fastmera inträffade i icke ringa utsträckning, att en person, som omhändertagits jämlikt en lag, i fortsättningen borde hänvisas till behandling, som vore reglerad i en annan lag. Under sådana omständigheter framträdde ett oavvisligt behov av samarbete mellan organen för de olika behandlingsformerna. Den nuvarande organisationen företedde emellertid härutinnan vissa svagheter genom den bestående uppdelningen mellan olika organ. Anstalterna för ungdomsfängelse komme eventuellt att lyda under fångvårdsstyrelsen, och även förvaringsanstalterna för minskat tillräkneliga förbrytare sorterade under denna styrelse. De allmänna uppfostringsanstalterna däremot stöde under ledning av särskilda styrelser, vilka hörde direkt under justitiedepartementet. Skyddshemmen åter, för vilka likaledes funnes särskilda styrelser, stöde under tillsyn av fattigvårds- och barnavårdsbyrån inom socialdepartementet. Genom vilka organisatoriska åtgärder behovet av samverkan melian de olika behandlingsformerna bäst skulle tillgodoses, skulle emellertid icke dryftas i detta sammanhang. De sakkunniga hade endast velat framhålla, att här förelåge ett organisationsproblem av central betydelse för genomförande av de reformer inom betydelsefulla områden av kriminalpolitiken, vilka för närvarande förbereddes. Det syntes därför de sakkunniga angeläget, att detta problem med det snaraste upptoges till behandling vid pågående utredningar rörande straffsystemet och vad därmed sammanhängde.

Ytterligare må ur det inom justitiedepartementet utarbetade förslaget här anföras en i 9 § av förenämnda lagutkast intagen bestämmelse av innehåll, att, där sådant prövades för elev i allmän uppfostringsanstalt gagneligt, anstal-

133 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

tens styrelse borde, så snart lämpligen kunde ske, överlämna honom till fostran och utbildning utom anstalten.

I motiven till denna paragraf redogöres till en början för ett liknande förslag, som framlagts i ett den 18 oktober 1922 av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga avgivet betänkande med förslag till lag örn tvångsuppfostran åt unga förbrytare m. m. och som av dessa sakkunniga motiverats på följande sätt.

Ett överlämnande till enskild vård och tillsyn torde i vissa undantagsfall kunna finnas för elev gagneligt, oaktat han är i behov av fortsatt fostran. En sådan åtgärd kan vara lämplig med avseende å vissa mera godartade elever. Sedan dessa under någon tid åtnjutit fostran i anstalt och varit underkastade dess disciplin, kan vidare anstaltsvistelse stundom anses obehövlig, fastän tvekan ännu råder, huruvida de skola förhålla sig väl örn de lämnades att reda sig på egen hand, låt vara under tillsyn. Ett omhändertagande i enskilt hem för fortsatt fostran och utbildning kan ock med fördel komma till användning för elever, som på grund av sin psykiska konstitution hava särskilt svårt att anpassa sig efter förhållandena i en anstalt och i ovanligt hög grad lida av anstaltslivets tryck.

Enligt de sakkunnigas mening bör emellertid en bestämd åtskillnad göras mellan överlämnande till fostran och utbildning utom anstalten å ena och villkorlig utskrivning å andra sidan. I förra fallet är fråga om ett led i ett alltjämt fortgående uppfostringsförfarande, ehuru detta förlagts utom anstalten. I senare fallet får däremot elevens fostran i princip anses avslutad, och gäller det att pröva det vunna uppfostringsresultatet. Förutsättningarna för de olika åtgärdernas vidtagande kunna därför icke vara ensartade. Ej heller böra rättsverkningarna vara desamma. Villkorlig utskrivning synes nämligen böra bereda eleven en jämförelsevis tryggad ställning gent emot återkallelse och andra ingripanden från anstaltsledningens sida. Endast örn han visar dåligt uppförande eller bryter mot honom givna föreskrifter, bör han kunna tvingas tillbaka till anstalten. Elev, som omhändertagits i enskilt hem för fortsatt fostran, bör däremot kunna återtagas till anstalten, när helst det prövas ändamålsenligt, sålunda bland annat, då han finnes icke vidare vara lämpad för denna slags fostran, eller då det hem, som har honom i sin vård, icke längre tillbörligen fyller sin uppgift. Väl bör elev stå under särskild tillsyn, vare sig han blivit villkorligt utskriven eller överlämnats till fortsatt fostran utom anstalten, men i senare fallet torde tillsynen böra närmare anknytas till själva anstaltsledningen, som jämväl noggrant bör vaka över att det hem, åt vilket elevens fostran anförtrotts, vederbörligen fullgör sina förpliktelser.

Örn den i 9 § av nu framlagda lagutkast intagna bestämmelsen anföres därefter i motiven huvudsakligen följande.

1 utkastet, liksom i 1922 års förslag, hade intagits bestämmelser om villkorlig utskrivning, här även benämnd utskrivning på prov. Dessa bestäm meisel- hade till uppgift att reglera övergången från tvångsuppfostran till den slutliga utskrivningen. I enlighet härmed finge utskrivning på prov ej ske förrän ett år förflutit från det tvångsuppfostran börjat verkställas, med mindre särskilda skäl därtill vore. I utkastet hade emellertid även upptagits det i 1922 års betänkande framförda förslaget, att elev som icke ansåges mogen för utskrivning på prov skulle kunna överlämnas till fostran och utbildning utom anstalten där sådant prövades för honom gagneligt. Bestämmelse därom hade givits i förevarande paragraf. Enligt de sakkunnigas mening borde sådant överlämnande icke be-

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

traktas såsom en övergångsform till slutlig utskrivning utan fastmera som ett av de sätt på vilka tvångsuppfostran kunde ske. I överensstämmelse med detta betraktelsesätt hade i utkastet icke, såsom i 1922 års förslag, upptagits någon bestämmelse örn viss minimitid, före vilkens förlopp överlämnande i regel ej skulle få äga rum. De sakkunniga hyste den uppfattningen, att det kunde överlåtas åt styrelsen för allmän uppfostringanstalt att avgöra när elev med fördel kunde flyttas från anstalten, och i utkastet hade i stället föreskrivits, att sådan åtgärd skulle, där den prövades för elev gagnelig, vidtagas så snart lämpligen ske kunde. Enligt utkastet skulle styrelsen sålunda redan från början av elevs anstaltsvistelse ha sin uppmärksamhet fäst vid möjligheten, att eleven skulle kunna med fördel placeras utanför anstalten. Elev, som överlämnats enligt förevarande paragraf, skulle, till dess han på prov eller slutligt utskreves, stå under styrelsens överinseende, och styrelsen skulle äga befogenhet att när som helst återtaga honom till anstalten. Det hade ansetts överflödigt att genom uttrycklig bestämmelse, sådan som den i 4 § andra stycket lagen om verkställighet av tvångsuppfostran, föreskriva, att styrelsen vid överlämnande av elev skulle förbehålla sig sådan befogenhet.

Att såsom i 4 § lagen om verkställighet av tvångsuppfostran sker, begränsa möjligheten att överlämna elev till fostran utom anstalten till det fall, att enskild person mottager honom i sin vård eller tjänst, har icke ansetts motiverat. ETteslutet är nämligen icke, att elev med fördel kan placeras i annan anstalt. Det kan sålunda tänkas, att det kan befinnas lämpligt flytta elev till annan uppfostringsanstalt, där möjligheterna till viss yrkesutbildning äro bättre. Understundom kan ock en förflyttning vara motiverad därav, att i den anstalt, som eleven tillhör, finnas personer, anställda eller intagna, till vilka eleven står i sådant psykologiskt förhållande, att det menligt inverkar på hans uppfostran. — I detta sammanhang må hänvisas till att den, som i åldern mellan 18 och 21 år enligt barnavårdslagen intagits i allmän uppfostringsanstalt, enligt 43 § 5 mom. nämnda lag kan överflyttas till skyddshem.

Departement tsch ef en.

De sakkunniga och det övervägande flertalet av de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig i frågan, äro ense därom, att det ur allmänna synpunkter lär få anses betydelsefullt, att det redan inledda samarbetet mellan skyddshem och allmänna uppfostringsanstalter ytterligare utvecklas. Den nu förefintliga möjligheten till överflyttning av elever från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt skulle sålunda bibehållas. Såsom ett särskilt skäl härför kan åberopas, att å åkerbrukskolonien Hall icke längre skulle omhändertagas svårt vanartade skyddshemselever utan psykisk abnormitet. Vidare skulle den ordning, som genom beslut av 1934 års riksdag genomfördes i fråga örn de särskilda skyddshemmen för 18—21-åringarna, av innebörd att mera välartade elever intagna å allmän uppfostringsanstalt skulle kunna överföras till nämnda skyddshem, utsträckas att gälla jämväl motsvarande kategori i åldern 15—18 år. Med hänsyn till det läge, vari de före liggande spörsmålen befinna sig vill jag ansluta mig till de sakkunnigas uttalade mening, att med ett ställningstagande i dessa frågor bör anstå, tills det av de inom justitiedepartementet arbetande sakkunniga avgivna förslaget blir föremål för slutlig prövning.

Kungl. Majlis proposition nr 219.

5. Tillsynen över skyddshemmen.

De sakkunniga.

I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, punkten 1, har jag redan uppmärksammat denna fråga vid behandlingen av de sakkunnigas förslag rörande skyddshemsinspektörens ställning och avlöning. Jag skall nu närmare uppehålla mig vid förslaget, i vad det avser tillsynens inordnande i centralförvaltningen.

De sakkunniga lämna till en början en redogörelse för den nuvarande skyddshemsinspektionens tillkomst. Av denna inhämtas i huvudsak följande.

Vid ikraftträdandet av 1902 års lag angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn uppdrogs inspektionen av skyddshemmen åt folkskolinspektörerna. Denna anordning bibehölls sedermera oförändrad till den 1 juli 1919. På grund av en framställning från folkskoleöverstyrelsen avlät Kungl. Maj:t till 1919 års riksdag proposition med förslag om anställande hos överstyrelsen av en konsulent för att med avseende å skyddshemsarbetet utöva liknande verksamhet, som tillkom inspektörerna för blindundervisningen, dövstumundervisningen och sinnesslöundervisningen beträffande nämnda grenar av abnormundervisningen. Propositionen bifölls av riksdagen. I skolöverstyrelsens den 31 oktober 1919 fastställda instruktion inrycktes bestämmelse därom, att skolöverstyrelsen i fråga örn vanartade och i sedligt avseende försummade barn samt minderåriga förbrytare skulle, på det sätt och i den ordning Kungl. Majit kunde finna lämpligt föreskriva, medverka vid ordnandet och ledningen av den uppfostran, som skulle komma ifrågavarande ungdom till del. Instruktion för den nye konsulenten fastställdes av skolöverstyrelsen den 26 mars 1920. Eftersom ärenden angående vanartade och i sedligt avseende försummade barns behandling enligt dåmera gällande lag i regel behandlades av den kyrkliga kommunens organ, skolrådet, ägde den centrala handläggningen av dessa ärenden i högsta instans rum inom ecklesiastikdepartementet. Genom ikraftträdandet den 1 januari 1926 av lagen örn samhällets barnavård inordnades den centrala skyddshemsinspektionen under den samtidigt inrättade barnavårdsinspektionen och förlädes till socialdepartementet. Som skäl för en sådan överflyttning av skyddshemsinspektionen till socialdepartementet anfördes huvudsakligen, dels att barnavårdsärendena i allmänhet gällde sociala frågor av den största betydelse, samt att det vore önskvärt att samla alla sådana ärenden hos en och samma centrala myndighet, dels ock att av överflyttningen av barnavården i dess helhet från den kyrkliga till den borgerliga kommunen som en given konsekvens följde, att samtliga barnavårdsärenden även borde behandlas inom socialdepartementet. Vid den förberedande behandlingen hade dock en motsatt uppfattning kommit till uttryck i de utlåtanden, som av skolöverstyrelsen och skyddshemsinspektören avgivits över fattigvårdslagstiftningskommitténs till grund för 1924 års lag om samhällets barnavård liggande betänkande och förslag.

Skolöverstyrelsen hade i förevarande fråga anfört följande: Den offentliga barnavården torde i stort sett kunna och böra betraktas som en uppfostringsangelägenhet. Detta gällde naturligtvis icke minst beträffande sådana barn över 7-årsåldern, vilka på grund av hemmens oförmåga att fylla sin uppfostrargärning omhändertagits för vård och uppfostran i särskilda för dem avsedda skolor och uppfostringsanstalter. Deras undervisning, vård och uppfostran borde ledas efter i huvudsak samma principer, som tillämpades i fråga örn

136 Kungl. Maj.is proposition nr 219.

deras lyckligare lottade jämnåriga. Det vore därför av vikt, att denna gren av undervisnings- och uppfostringsväsendet även i den centrala förvaltningen och beträffande inspektionen hänfördes till med densamma likartade och närbesläktade förvaltningsområden. Den inspektion, som skyddshemmen dåmera vore underkastade, utövades av folkskolinspektörerna och inspektören för skyddshemsverksamheten, vilka båda inspektionsorgan sorterade under skolöverstyrelsen och ecklesiastikdepartementet. I denna anordning, vilken i fråga om ändamålsenlighet och effektivitet torde hava visat sig fullt tillfredsställande och även ur kostnadssynpunkt syntes förmånlig, borde enligt överstyrelsens mening ingen förändring äga rum.

Närmare bestämmelser angående skyddshemsinspektörens åligganden meddelades i en ännu gällande instruktion av den 8 maj 1925. Samtidigt vidtogos även ändringar i instruktionen för skolöverstyrelsen beträffande dess befattning med skyddshem och allmänna uppfostringsanstalter. Enligt sålunda meddelade bestämmelser tillkommer det alltjämt skolöverstyrelsen, bland annat, att beträffande undervisnings- och uppfostringsarbetet vid skyddshemmen i tillämpliga delar utöva samma tillsyn som i fråga örn undervisnings- och uppfostringsarbetet i den allmänna folkskolan.

Sedan 1929 års riksdag i anledning av väckt motion funnit en utredning rörande överflyttning till socialstyrelsen av socialdepartementets byrå för fattigvård och barnavård erforderlig, beslöt Kungl. Maj:t att låta verkställa utredning av denna fråga. Sådan utredning har sedermera verkställts av f. d. landshövdingen J. Widén. Efter det att utlåtanden över det av honom utarbetade förslaget avgivits av statens inspektör för fattigvård och barnavård samt socialstyrelsen har emellertid med prövningen av förslaget tills vidare fått anstå. Sedermera har landshövdingen K. Tiselius tillkallats att såsom sakkunnig inom socialdepartementet biträda med utredning rörande socialstyrelsens organisation överhuvud. Denna utredning, vilken alltså även omfattar förevarande spörsmål, är ännu icke slutförd.

De sakkunniga anföra härefter i huvudsak följande.

Av den lämnade redogörelsen för skyddshemsinspektionens tillkomst framginge, att överflyttningen av densamma från skolöverstyrelsen och ecklesiastikdepartementet till barnavårdsinspektionen och socialdepartementet skett mot såväl skolöverstyrelsens som dåvarande skyddshemsinspektörens avstyrkande. Efter den omläggning av skyddshemsverksamheten, som av de sakkunniga föreslagits, syntes de skäl, som anförts för nämnda överflyttning, icke längre hava någon bärkraft. Genom en sådan omläggning skulle skyddshemsverksamhetens mål, elevernas fostran till goda medborgare, komma att till en stor del vinnas genom meddelande av en rationell undervisning och utbildning och därmed skapande av möjligheter för eleverna att efter utskrivningen från skyddshemmet reda sig på egen hand. Skyddshemmen komme därigenom att bliva likställda med andra undervisnings- och utbildningsanstalter och därmed syntes enligt de sakkunnigas mening det naturligaste vara, att de, även när det gällde deras placering i den centrala förvaltningen, sidoordnades med dessa. Att skyddshemmen dessutom även hade att meddela eleverna den personliga fostran och omvårdnad, som eljest ålegat föräldrahemmet, vore endast en given följd av deras anordnande som internat och syntes icke böra föranleda, att de i nu ifrågavarande hänseende behandlades på annat sätt än andra skolinternat, exempelvis för dövstumma och blinda. Anledning syntes

Kungl. Maj:ls proposition nr 219.

icke heller vara att därvid göra något undantag för de skyddshem, som avsetts för sådana elever, vilka på grund av själsliga defekter icke kunde i någon större utsträckning tillgodogöra sig vanlig undervisning.

Med åberopande av denna motivering föreslå de sakkunniga, att tillsynen över verksamheten vid skyddshemmen återflyttas till skolöverstyrelsen att där närmast handhavas av en hos skolöverstyrelsen anställd skyddshemsinspektör samt att i anslutning därtill den centrala handläggningen i högsta instans av ärenden rörande skyddshemmen och deras verksamhet överflyttas från socialdepartementet till ecklesiastikdepartementet.

Yttranden.

I de yttranden, vari de sakkunnigas förslag örn skyddshemsinspektionens överflyttande till skolöverstyrelsen och ecklesiastikdepartementet särskilt berörts, förordas detsamma uttryckligen av Södermanlands läns landstings förvaltningsutskotts finansavdelning, Kalmar läns norra landsting, barnavårdsnämnden i Göteborg och styrelsen för räddningsinstitutet i Göteborg, vilkas yttranden åberopas av stadsfullmäktige i samma stad, styrelserna för skyddshemmen Älvåsen och Björkåsen samt svenska stadsförbundet. I övrigt har förslaget lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Hallands, Kopparbergs och Västerbottens län, Kalmar läns södra, Blekinge läns och Hallands läns landsting, Kronobergs, Kristianstads och Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott, stadsfullmäktige och barnavårdsnämnden i Norrköping samt styrelsen för skyddshemmet å Mäshult.

Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott håller före, att skäl talade för såväl den ena som den andra uppfattningen, men att de sakkunniga dock syntes hava framlagt starka argument, icke minst av pedagogiskt värde, för verksamhetens anknytning till skolöverstyrelsen och ecklesiastikdepartementet.

Inom svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets styrelse, som uttalat sig för, att inspektionen även i fortsättningen skulle tillhöra socialdepartementet, hava fem reservanter anfört i huvudsak följande.

Det torde icke kunna förnekas, att åtskilligt talade för skyddshemmens inordnande, under skolöverstyrelsen, hos vilken funnes en mycket stor fond av sakkunskap i fråga örn bärna- och ungdomsvård. Lika klart vore emellertid, att förslaget att avskilja tillsynen över skyddshemmen från den statliga inspektionsmyndigheten för barnavård i viss mån innebure en splittring av den sociala barnavården. Nackdelarna härav finge dock icke överdrivas.

Då barnavårdsnämnd omhändertoge barn och ungdom jämlikt lagen om samhällets barnavård, ankomme det på nämnden att ombesörja, att vederbörande erhölle erforderlig vård ävensom sådan uppfostran, som vore ägnad att göra den omhändertagne till en duglig samhällsmedlem. I sådant syfte hade barnavårdsnämnden att använda sig av olika till buds stående medel, till vilka vore att räkna bland annat skyddshemmen. Dessa stöde till tjänst för barnavårdsnämnderna i likhet med vad en hel del andra anstalter gjorde, såsom skolhem och arbetshem för bildbara sinnesslöa, asyler för de obildbara, internatskolor för dövstumma och blinda o. s. v. Barnavårdsnämnden hade icke någon annan befattning med ett av nämnden omhändertaget och till skyddshem överlämnat barn än att betala fastställd avgift; skyddshemmets

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

styrelse utövade bestämmanderätten över den där intagne och beslutade, huru länge denne skulle vistas därstädes.

Man finge icke glömma, att såväl skolhem (hemskola) som yrkeshem till sin karaktär dock skulle vara en internatform av folkskolor och yrkesskolor, vilka ju eljest icke stöde under socialdepartementets ledning utan lydde under skolöverstyrelsen. Så länge tillsynen över nu ifrågavarande anstalter läge hos socialdepartementet, hade man därför rätt att tala om en splittring på skolväsendets område.

Vilken utväg som än valdes, kunde man således icke undvika en viss splittring. I sak borde det knappast vara av någon större betydelse, vilken av ifrågavarande myndigheter som utövade tillsynen. Det avgörande vore, att vederbörande (skolöverstyrelsen eller byrån för fattigvård och barnavård) till sitt förfogande hade intresserade och skickliga krafter med de starkt personliga förutsättningar, som krävdes för framgång i det säregna arbetet på skyddshemmen. Denna synpunkt borde hava lika stora utsikter till beaktande, vare sig tillsynen lades hos socialdepartementet eller hos skolöverstyrelsen. Erkännas måste däremot, att de pedagogiska och yrkesbetonade synpunkterna hade större utsikter att komma till sin rätt, örn tillsynen lades hos skolöverstyrelsen.

I detta sammanhang borde även beaktas, att det sedan länge ifrågasatts, att socialdepartementets byrå för fattigvård och barnavård skulle flyttas från departementet och att ny utredning i detta avseende påginge.

Det förefölle förbundet tveksamt, huruvida i nuvarande situation fördelarna av ett överförande till skolöverstyrelsen skulle motväga nackdelarna av tillsynens avskiljande från den övriga samhälleliga barnavårdens ledning. Lämpligast vore örn denna fråga kunde prövas i samband med frågan om fattigvårds- och barnavårdsbyråns framtida placering.

Nämnda utredning åberopas även av länsstyrelsen i Södermanlands län, som rörande den föreslagna överflyttningen anför i huvudsak följande.

Var än tillsynen förlädes, krävde en effektiv ledning ett intimt samarbete mellan skolans målsmän och företrädarna för den sociala tillsynen över barnavården. Ett tillfredsställande sådant samarbete torde vara möjligt att anordna, vare sig skyddshemsinspektionen inordnades i skolöverstyrelsen eller densamma kvarbleve i eller under socialdepartementet. Vid sådant förhållande och då frågan örn den sociala barnavårdsinspektionens ställning för närvarande vöre föremål för utredning, syntes det kunna ifrågasättas, örn tillräcklig anledning funnes till den föreslagna överflyttningen.

Skolöverstyrelsen, vars utlåtande i förevarande hänseende över fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande med förslag till lag örn den offentliga barnavården ovan återgivits, har i sitt nu avgivna utlåtande anfört bland annat.

Sedan överstyrelsen avgav det förra utlåtandet, hade ämbetsverkets arbetsuppgifter väsentligen ökats, utan att ännu en motsvarande ökning av dess arbetskrafter ägt rum. Skulle nu föreliggande förslag vinna bifall, ville överstyrelsen endast framhålla nödvändigheten av att överstyrelsens resurser för de nya uppgifternas behöriga handhavande på ett betryggande sätt tillgodosåges. Därutöver ville överstyrelsen framhålla, att huvudsaken för den statliga tillsynen över skyddshemmen fortfarande enligt överstyrelsens bestämda uppfattning vore den, att erfarenheten och sakkunskapen i uppfostringsfrågor bleve tillgodosedda beträffande det organ, som närmast skulle handhava denna tillsyn, icke att tillsynen lades under den ena eller andra myndigheten.

139 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Svenska landstingsförbundet anför i detta ämne i huvudsak följande.

För bibehållande av den nuvarande ordningen talade enligt styrelsens mening sambandet mellan skyddshemsvård och annan barnavård, medan enligt de sakkunnigas förslag undervisningssynpunkterna syntes bliva bättre tillgodosedda. Antingen saken ordnades på det ena eller andra sättet, borde givetvis ett organiserat samarbete förefinnas mellan barnavårdens och undervisningens centrala organ, mellan social- och ecklesiastikdepartementen.

Styrelsen för skyddshemmet Morängen förklarar sig i princip icke hava något emot siyddshemsarbetets läggande under skolöverstyrelsen, örn endast lärarevalet vid skyddshemmen bleve fritt och oberoende av pappersmeriter och tjänsteår. Som skolöverstyrelsen redan nu hade att pröva kompetensen av lärare och lärarinnor vid skyddshemmen och även hade tillsyn över hemmens skol- och yrkesundervisning, behövde emellertid, enligt styrelsens mening, en överflyttning till skolöverstyrelsen icke med nödvändighet medföra en överflyttning från socialdepartementet, vars byrå för fattigvård och barnavård visat en mycket stor förståelse för skyddshemsverksamheten och särskilt betydelsen av stiftelsers och enskilda sammanslutningars medverkan i detta. Då en överflyttning till ecklesiastikdepartementet skulle innebära ett sönderbrytande av den enhetlighet, som hittills präglat samhällets barnavård, ställde sig styrelsen synnerligen tveksam till förslaget örn en sådan överflyttning.

Stadsfullmäktige och barnavårdsnämnden i Gävle ställa sig likaledes tveksamma till förslaget örn överflyttning till ecklesiastikdepartementet av den centrala handläggningen av skyddshemsärendena, eftersom såväl målet för verksamheten, att fostra vanartiga ungdomar till goda medborgare, som ock de egenartade förhållanden, under vilka undervisning och utbildning skedde, snarast föranledde till den åsikten, att det här vore fråga mera om en social verksamhet än örn undervisning och utbildning.

Styrelserna för skyddshemmen å Sjötorp, Mossebo och Gategården anse, att goda skäl anförts för båda alternativen, men förorda dock ett bibehållande av nuvarande ordning, enär vårdsynpunkten vägde tyngre än skolsynpunkten.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län gör gällande, att, därest, som sig borde, den medicinska och företrädesvis den för ändamålet specialutbildade medicinska sakkunskapen i helt annan utsträckning än hittills komme till inflytande, det sedan vore av mindre betydelse, under vilket departement verksamheten förlädes, örn än dess nära förbindelse med barnavården väl motiverade ett kvarstannande under nuvarande ledning.

På liknande sätt uttalar sig även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

I avstyrkande riktning gå yttrandena från statens inspektör för fattigvård, och barnavård och skyddshemsinspektören, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län, Gotlands läns landsting, Östergötlands och örebro läns landstings förvaltningsutskott, barnavårdskonsulenterna i åttonde och nionde distrikten, vilken senares yttrande åberopas i det av Norrbottens läns landsting genom särskilda delegerade avgivna yttrandet, Blekinge barnavårdssällslcap, styrelserna för föreningen till minne av Konung öscar I och Brottning Josephina, Fröbergska stiftelsen, Brottning Sophias skyddshem, skyddshemmen Skurvik-Tvilåsen, Hornö, Forsane.

140 Kungl. Majlis proposition nr 219.

Klockarsvedja och Johannisberg, Malmö stads skyddshemsstyrelse ävensom direktionen över allmänna barnhuset och, som redan omförmälts, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Såsom grunder för detta ställningstagande har huvudsakligen anförts, att de sakkunniga icke kunnat åberopa några bärande skäl för den nuvarande anordningens olämplighet eller eljest för behövligheten av den föreslagna överflyttningen; att även om undervisning och utbildning utgjorde ett viktigt moment i skyddshemmens verksamhet denna verksamhet likväl icke i första hand vore en undervisningsfråga, utan att dess huvuduppgift vore att hos de unga bortarbeta en begynnande asocialitet och fostra dem till dugliga medlemmar i samhället; att jämförelsen med blind- och dövstumundervisningen därför vore missvisande; samt att en överflyttning skulle innebära ett utbrytande av skyddshemsvården ur dess naturliga samband med samhällets övriga barnavårdsverksamhet, vilken såsom av övervägande social natur hade sitt rätta hemvist i socialdepartementet, och därmed åstadkomma en splittring av denna verksamhet, som endast skulle bliva till skada.

Vad särskilt vården av de psykiskt abnorma beträffar, har av medicinalstyrelsen framhållits, att detta vore en sjukvårdsangelägenhet, samt att därför handläggningen av ärenden rörande denna kategori av vanartade borde allt fortfarande höra hemma inom socialdepartementet, som hade att slutgiltigt handlägga ärenden rörande övriga delar av den psykiska sjuk- och hälsovården, en synpunkt, som för övrigt framkommit även i andra yttranden. Styrelsen har icke ansett sig böra ingå på frågan, till vilket organ inom statsförvaltningen skyddshemmen för de normala barnen borde lämpligen hänföras, förrän utredning förelåge örn natur och storlek av det elevmaterial, som komme att omhändertagas på dessa hem.

För den händelse den centrala tillsynen skulle förläggas till skolöverstyrelsen, torde, anför länsstyrelsen i Malmöhus län, den lokala tillsynen icke längre böra åvila länsstyrelserna utan överflyttas på domkapitlen.

Styrelsen för Fröbergska stiftelsen föreslår, att parallellt med inspektionen genom en särskild skyddshemsinspektör, inspektionsrätt beträffande undervisningsarbetet även skulle tillkomma statens folkskolinspektör.

Länsstyrelsen i Värmlands län, som icke uttalat sig vare sig för eller emot de sakkunnigas förslag, anför såsom sin mening, att det vore förenat med vissa olägenheter, att tillsynen utövades av två myndigheter, den centrala inspektionen och länsstyrelserna, samt att bland annat större enhetlighet skulle vinnas vid tillsynen, örn denna endast handhades av en för riket gemensam inspektion.

I fråga örn skyddshemsinspektionens organisation framhålles av styrelsen för skyddshemmet Härsjögården såsom ett önskemål, att kvinnlig inspektör anställdes för de kvinnliga skyddshemmen. En sådan anordning förordas även av barnavårdsnämnden i Göteborg, som anser, att den kvinnliga inspektören helst borde vara en psykiatriskt utbildad läkare. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet uttalar likaledes, särskilt med tanke på skyddshemmen för flickor, önskvärdheten av att skyddshemsinspektionen finge tillfälle att vid inspektionsverksamheten anlita kvinnlig arbetskraft.

Kungl. May.ts proposition nr 219.

141 Departementschefen.

Då jag vid behandlingen av socialdepartementets avlöningsanslag i årets statsverksproposition på grundvalen av den verkställda sakkunnigutredningen framställde förslag till förändrad löneställning för skyddshemsinspektören, uttalade jag, att jag icke ansåg mig böra fatta ståndpunkt till frågan om skyddshemsverksamhetens departementala förläggning, utan borde härmed anstå, tills organisationsfrågan i övrigt bleve föremål för prövning.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, hava ganska växlande åsikter gjorts gällande rörande den lämpliga förläggningen av hithörande ärenden. Detta finner jag i och för sig ganska naturligt med hänsyn till att man rör sig på ett gränsområde, där pedagogiska och sociala synpunkter mötas. Avgörande blir uppenbarligen vilka av dessa synpunkter som vid bedömandet träda i förgrunden. Obestridligt synes mig emellertid vara, att med de uppgifter, som skulle tillkomma skyddshemmen i den föreslagna organisationen, de starkare skälen tala för att verksamheten inordnas bland övriga undervisnings- och uppfostringsangelägenheter under ecklesiastikdepartementets domvärjo. Och vad angår de skäl, som åberopats för den centrala ledningens bibehållande under socialdepartementet, kan jag i allt väsentligt ansluta mig till den enligt mitt sätt att se vägande kritik av härutinnan anförda synpunkter, som lämnats av reservanter inom svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets styrelse.

Klart är dock, att vare sig handläggningen av ärendena angående skyddsuppfostran förlägges till det ena eller det andra av de nämnda departementen de föreliggande frågornas natur gör ett ingående samarbete mellan de organ, som omhänderhava den omedelbara tillsynen, oavvisligt. Med särskild styrka framträder detta behov av samarbete inför den förestående organisationen av yrkeshemmens undervisning.

Därest jag ansett mig nu böra taga slutlig ställning till förevarande fråga, skulle jag närmast varit benägen att förorda, att skyddshemsverksamheten överflyttades till ecklesiastikdepartementets förvaltningsområde, dit den, såsom av den lämnade redogörelsen framgår, tidigare hänförts. Med en sådan anordning borde skyddshemsinspektören naturligt anknytas till den centrala skolmyndigheten. Emellertid föreligger en omständighet, som synes mig vara av beskaffenhet att böra föranleda ett uppskov med avgörandet av detta organisationsärende. Såsom vid remissbehandlingen från ett par håll framhållits, är spörsmålet örn förläggningen av socialdepartementets fattigvårdsoch barnavårdsbyrå för närvarande föremål för utredning i samband med frågan örn socialstyrelsens organisation. Jag har anledning förutsätta, att denna fråga skall kunna underställas nästkommande års riksdag. Med hänsyn till att ärenden angående skyddsuppfostran inom socialdepartementet handläggas å sagda byrå, är det uppenbart, att det nu föreliggande spörsmålet röner inverkan av den ordning, som kan varda bestämd i fråga örn barnavårdsbyråns administrativa ställning. Vid sådant förhållande har jag, efter samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet, funnit mest välbetänkt, att den centrala tillsynen över skyddshemsverksamheten tills vidare bibe-

142 Kungl. Maj:ts proposition nr '219.

hålles oförändrad. Någon olägenhet av att slutligt avgörande först i ett senare sammanhang träffas rörande denna sak torde ej uppkomma. Under budgetåret 1936/1937 har jag, såsom jag till statsrådsprotokollet över socialärenden den 3 sistlidne januari anfört, åsyftat, att nuvarande ordning skulle bestå.

; VI. Skyddsliemspersonalens utbildning och kompetens.

De sakkunniga.

För en framgångsrik skyddshem sverksamhet krävdes, enligt de sakkunnigas åsikt, framför allt att få de rätta personerna på såväl ledande poster som mera underordnade befattningar. I fråga örn få uppgifter betydde enligt de sakkunnigas mening det rent personliga så mycket som vid fostran och utbildning av brottslig och vanartig ungdom. Erfarenheten hade visat, att, där en person lyckades utomordentligt väl, kunde en annan nästan helt misslyckas, utan att den senare varken som människa eller yrkesman direkt behövde vara den förre underlägsen. Men han saknade det mänskliga kännande och den förmåga att förstå och komma till tals med de unga, som vore en absolut nödvändig förutsättning för framgång i skyddshemsarbetet. Valet av innehavare till skyddshemmens olika befattningar vore därför av oerhörd vikt och krävde den största uppmärksamhet och omsikt.

Möjligheten att genom direkta organisationsåtgärder vinna de rätta männens och kvinnornas intresse för den vanartade ungdomen vore naturligtvis i hög grad begränsad. Av vikt vore emellertid, att man utbildade personal direkt för skyddshemsarbetet. Hittills hade ingen sådan utbildning förekommit. Man hade vid tillsättandet av olika befattningar fått nöja sig med att välja mellan sökande, vilka varit kvalificerade och utbildade för andra tjänster i samhället, utan att de direkt gjort sig kompetenta för skyddshemsarbete.

De sakkunniga göra i sina förslag till utbildningsåtgärder en åtskillnad mellan personal i ledande ställning, för vilken borde krävas en långvarigare och mera djupgående utbildning, samt annan personal, för vilkens lämpliggörande man finge nöja sig med mindre omfattande åtgärder. Till det förra slaget hänfördes föreståndare och föreståndarinna vid samtliga slag av skyddshem, assistenter vid yrkeshem, husmoder och biträdande lärarinna vid skolhem, folkskollärarinna samt andra i lönegraden B 14 placerade lärarinnor vid skolhem för flickor och hemskolor samt slutligen utöver föreståndare eventuellt behövliga folkskollärare vid skolhem för gossar.

Efter att hava i korthet redogjort för utbildningen av vissa befattningshavare vid blindundervisningen framhålla de sakkunniga, att specialutbildningen av den ledande personalen vid skyddshemmen borde i likhet med blindlärarnas utbildning omfatta förutom teoretiska studier praktiskt arbete vid skyddshem av olika karaktär. De sakkunniga framlägga därefter följande plan för utbildningen.

143 Kungl. Majds proposition nr 219.'

Elever vid skyddsliemskursen för ledande personal borde åtminstone tills vidare, intill dess ifrågavarande angelägenhet kunde ordnas gemensamt för flera kategorier av befattningshavare med likartade arbetsuppgifter, efter skyddshemsinspektörens hörande, antagas av skolöverstyrelsen, vilken syntes vara den för nämnda uppgift mest kompetenta myndigheten.

För att antagas som elev i skyddshemskurs borde stadgas, att vederbörande sökande innehade teoretiska kunskaper av det omfång, som krävdes för den befattning, för vilken han ville göra sig kompetent. Skolöverstyrelsen borde emellertid äga rätt stor frihet vid urvalet bland de sökande. Formella meriter borde icke tillmätas avgörande betydelse. Vid av stiftelser och sammanslutningar drivna skyddshem för flickor utgöres personalen för närvarande i stor utsträckning av diakonissor samt i några fall av sjuksköterskor. De sakkunniga förutsatte, att jämväl personer med denna utbildning skulle äga tillträde till ifrågavarande kurser. Dock ville de sakkunniga påpeka vikten av att deltagare i skyddshemskurs redan på förhand ägde god kunskap i allmän psykologi och pedagogik. Uppenbarligen vore detta nödvändigt, örn vederbörande på den korta tid, som stöde till buds, skulle med framgång kunna bedriva studier i de speciella uppfostringsfrågor, det här gällde. Där sökande icke tidigare förvärvat kunskap i dessa ämnen, borde det alltså krävas, att han genom självstudier eller på annat sätt skaffade sig det nödiga underlaget för att kunna tillgodogöra sig utbildningen.

För att kunna bliva elev vid utbildningskurs borde ytterligare krävas viss tids tjänstgöring vid skyddshem, i regel icke understigande sex månader. Under denna tid kunde vederbörande aspirant göra klart för sig, örn han över huvud taget hade lust och krafter för det ansträngande arbetet bland vanartad ungdom. Han kunde dessutom erhålla värdefulla råd i fråga örn sin lämplighet av föreståndaren vid det skyddshem, där han tillfälligt tjänstgjorde.

Skyddsliemskursen borde omfatta en tid av ett och ett halvt år. Därav skulle det sista halvåret ägnas enbart åt teoretiska studier, under det att första året finge anses erforderligt för auskultering vid olika slag av skyddshem. De sakkunniga ansåge det vara av särskilt värde, örn vederbörande elev även under den praktiska anstaltstjänstgöringen i viss mån finge ägna sig åt ett teoretiskt studium av skyddshemmens fostringsfrågor. För att möjliggöra detta borde den praktiska utbildningen åtminstone under viss tid förläggas till stockholmstrakten. Auskulteringen på skyddshem borde avse anstalter för såväl äldre peli yngre som för psykiskt abnorma elever samt observationsavdelningar. Aven verksamheten vid rådgivningsbyråer för uppfostringsfrågor borde under någon tid följas.

Som lämpliga anstalter för de teoretiska studierna angiva de sakkunniga Stockholms högskola, socialpolitiska institutet i Stockholm samt svenska kyrkans lekmannaskola i Sigtuna. Studierna skulle hava till uppgift att giva insikter i de psykologiska och pedagogiska spörsmål, som särskilt hörde skyddshemsverksamheten till, ävensom att meddela kännedom örn barnavårdsoch ungdomsskyddslagstiftningen i Sverige. Plan för den teoretiska utbildningen borde fastställas av Kungl. Majit, som även skulle bestämma, vilka institutioner som skulle handhava densamma.

I likhet med vad fallet vore vid blindundervisningen ifrågasätta de sakkunniga ekonomiskt stöd åt deltagare i skyddshemskurs. De sakkunniga ansåge ett stipendium av 1,000 kronor för år, det vill säga för hela utbildningstiden 1,500 kronor, som lämpligt avvägt. Under anstaltstjänstgöringen borde dessutom eleven komma i åtnjutande av vissa naturaförmåner.

Tidpunkten för de olika kurserna samt antalet elever i varje kurs borde

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

fastställas av Kungl. Majit. Betyg över anstaltstjänstgöringen skulle utfärdas av skyddshemsinspektören med ledning av de utav vederbörande anstaltsföreståndare avgivna vitsorden.

De sakkunniga framhålla slutligen, att elev vid skyddshemskurs, som icke erhölle ordinarie anställning inom skyddshemsverksamheten, skulle kunna hava användning för sina kunskaper på ett flertal andra arbetsområden, t. ex. vid undervisning i hjälp- och psykopatklasser, för arbete i städernas barnavårdsnämnder, på rådgivningsbyråer i uppfostringsfrågor etc. Även för blivande personal vid allmänna uppfostringsanstalter samt aspiranter på ledande befattningar vid ungdomsfängelser och dylika anstalter vore en utbildning efter av de sakkunniga antydda linjer av värde.

För den övriga fostringspersonalen vid skyddshemmen föreslå de sakkunniga kortare kurser med föreläsningar såväl i barnpsykologiska och pedagogiska spörsmål som i skyddshemmens rent praktiska angelägenheter. De sakkunniga tillstyrka i detta sammanhang med anledning av ett av skyddshemsinspektören framlagt förslag, att en kurs anordnades redan sommaren 1936. Denna kurs borde dock läggas så, att även personal i ledande ställning med gott utbyte kunde deltaga i densamma. Bland annat borde kursen även omfatta sådana ämnen, vilkas studium kunde bidraga till att göra kursdeltagarna bättre skickade att bedöma klientelet vid intagning. Örn vidare 1936 års riksdag beslöte en reform på skyddsliemsverksamhetens område, borde viss tid av den ifrågasatta kursen ägnas åt den nya organisationen samt de riktlinjer, efter vilka det framtida arbetet skulle bedrivas.

De sakkunniga tillstyrka vidare av skyddshemsinspektören uppgjord plan för kursen, som borde omfatta fjorton dagar och förläggas till någon folkhögskola. Kursdeltagarna skulle erhålla reseersättning efter III klass på järnväg samt dagtraktamente ä 6 kronor under kursdagarna. Statens kostnader skulle ställa sig sålunda:

80 kursdeltagare under 14 dagar med dagtraktamente ä

6 kronor................................................................................ kronor 6,720: —

Arvode för 50 föreläsningar ä 35 kronor .............................. » 1,750: —

Beseersättning till föreläsare och kursdeltagare .................. » 3,800: —

Biljettavgifter vid studieresor, hyra för kurslokal samt

oförutsedda utgifter .......................................................... » 1,730: —

Summa kronor 14,000: —

De sakkunniga framhålla tillika i fråga örn personalens utbildning, att föreståndaren vid större skyddshem borde vid sammanträden med befattningshavarna giva dessa råd och anvisningar rörande verksamheten vid skyddshemmet. Yid mindre hem kunde detta lämpligen ske under det dagliga arbetet.

Slutligen understryka de sakkunniga vikten av att resestipendier bleve tillgängliga för skyddshemmens personal.

Yttranden.

De sakkunnigas förslag till specialutbildning av skyddshemspersonal har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de avgivna yttrandena.

145 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Där spörsmålet närmare berörts, uttalas ofta tillfredsställelse med att den viktiga frågan örn skyddsliemspersonalens skickliggörande för sin betydelsefulla uppgift upptagits till allvarligt övervägande. Sålunda anser styrelsen för Håkanstorps skyddshem förslaget vara mycket gott. Göteborgs oell Bohus läns landstings förvaltningsutskott uttalar, att förslaget syntes på ett lyckligt sätt lämna anvisning på huru detta viktiga spörsmål borde lösas. Förslaget tillstyrkes vidare i stort sett av skyddshemsinspektören, länsstyrelserna i Kristianstads och Norrbottens län, Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott, Alvsborgs läns landstings förvaltningsutskott, Blekinge barnavårdssällskap, Stockholms barnavårdsnämnd, Norrköpings stadsfullmäktige och barnavårdsnämnd, Lunds stadsfullmäktige och barnavårdsnämnd, Göteborgs stadsfullmäktige och barnavårdsnämnd, Gävle stadsfullmäktige och barnavårdsnämnd samt styrelserna för Morängens, Vrång sholmens, Forsane och Bär sjögårdens skyddshem.

I några yttranden framställas vissa erinringar mot planen för utbildning av den ledande skyddshemspersonalen. Sålunda framhåller medicinalstyrelsen, att erfarenhet örn sinnessjukvård borde ingå som ett led i den praktiska utbildningen, även när det vore fråga örn personal på skyddshem förmera normala individer. Den teoretiska utbildningen för den högre skyddshemspersonalen borde icke lösgöras från den, som avsåges för andra personer, vilka hade att göra med abnormpedagogik. Frågan borde ses i ett större sammanhang. Styrelsen framhåller jämväl vikten av att studier i psykopatologi och psykiatri erhölle ett framskjutet rum i utbildningen.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård finner ytterligare utredning erforderlig. Enahanda utbildning kunde ej gärna tänkas för all personal, som de sakkunniga i detta sammanhang medtagit. Alla vore dock i behov av en längre förberedande lärotid å skyddshem. Örn denna praktiska verksamhet utfölle tillfredsställande, borde ett lämpligt antal väl vitsordade personer utväljas för att i Stockholm genomgå en kombinerad teoretisk och praktisk kurs. Hur lång tid denna borde omfatta och hur den i detalj borde ordnas kunde inspektören ej ingå på, men det förefölle, som örn särskilt de, som aspirerade på platser som föreståndare och lärare, borde deltaga såväl i praktiskt arbete å rådfrågningsbyråer för föräldrar och barn, sinneslöanstalter, pediatriska och psykiatriska kliniker för undersökning av barn som ock i en teoretisk undervisning i pedagogiska och psykologiska ämnen, hälsovård och socialkunskap m. m. Stockholms högskola och lekmannaskolan i Sigtuna lämpade sig icke, men däremot vore socialpolitiska institutet lämpligt att ordna ifrågavarande teoretiska kurser. Statsbidrag borde lämnas till undervisningen, och deltagarna skulle erhålla stipendier.

Rätt väsentligt annorlunda borde den kurs vara, som avsåge utbildning av assistenter vid yrkeshem, biträdande lärare vid skolhem m. fl. Aven för dem vore kunskap i pedagogik och psykologi behövlig, men det huvudsakliga intresset för denna grupp av lärare vore givetvis att förvärva ökad yrkeskunskap och kännedom om de metoder, som tillämpades vid verkstadsoch lärlingsskolor m. m.

Aven statskontoret finner ytterligare övervägande i denna del erforderligt. Utbildningen borde, enligt statskontorets mening, anknytas till något yrkeseller skolhem, i syfte att den måtte erhålla så praktisk inriktning som möj-

Bihang till riksdagens protkooll 19-36. 1 sami. Nr 219.

242 3G 10

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

ligt. Fordringarna på formella meriter oell teoretiska kunskaper borde icke ställas så högt, som de sakkunniga tycktes liava förutsatt.

Skolöverstyrelsen anser, att utbildningen icke borde vara så omfattande för den, som avlagt examen vid folkskoleseminarium. Därest det icke kunde anses vara tillräckligt med föreskrift därom, att sådan lärare för att erhålla fastare anställning vid skyddshem skulle hava med goda vitsord tjänstgjort vid dylikt hem under minst ett år, syntes särskilda, mindre omfattande utbildningskurser kunna anordnas för de aspiranter, som avlagt folkskollärareexamen. Länsstyrelsen i Uppsala län förmenar det icke vara nödvändigt att lägga lärareutbildning som grundval för specialutbildning. Länsstyrelsen och barnavårdsförbundet i Alvsborgs län framhålla angelägenheten av att Kungl. Maj:t fastställde ej blott plan för den teoretiska utbildningen utan även plan för det praktiska arbetet samt angåve dels kompetensfordringar för tillträde till kursen, dels även vilka institutioner, som skulle handhava densamma. Gävleborgs läns barnavårdsförbund önskar även den teoretiska kursen förlagd till något större skyddshem. Samarbete borde sökas med seminariesakkunniga vid frågans lösande. Styrelsen för Skarvik-Tallåsens skyddshem vill hava utbildningen ordnad som en sluten kurs. De föreslagna stipendierna syntes väl frikostiga. Även diakoner borde kunna innehava ledande tjänster inom skyddshemsverksamheten. Styrelsen för Hornö skyddshem anser, att kravet på förkunskaper ställts för högt. De föreslagna fordringarna kunde komma att verka avskräckande och avstänga krafter, som vore av yppersta slag. En begränsning av den praktiska utbildningen vore även ur det pågående skyddshemsarbetets synpunkt att förorda. Det ständiga »hospiterandet» skulle skapa viss oro på hemmen, Långvarig specialutbildning borde icke vara obligatorisk för alla lärarekrafter. Skolöverstyrelsen vore ej skickad att antaga elever. Denna synpunkt framhålles även av länsstyrelsen i Kristianstads län.

Slutligen har svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet uttalat, att eleverna i den föreslagna kursen komme att hava allt för växlande förkunskaper. Detta bleve ett stort hinder för den teoretiska och praktiska utbildningen. Frågan borde göras till föremål för förnyad och grundlig utredning. Den medicinska — i främsta rummet pediatriska — sakkunskapen borde därvid få tillfälle medverka. I alla händelser borde ej de teoretiska studierna förläggas till Stockholms högskola eller socialpolitiska institutet. Utbildningen måste ske vid anstalt, som har tillgång till mångskiftande barnmaterial samt goda barnläkare och pedagoger. Undervisningen borde kunna kombineras med utbildningen av lärare och vårdare för även andra grupper av defekta barn. Det vore ej blott av vikt, att deltagarna i utbildningskurs hade goda kunskaper i psykologi och pedagogik. Även andra ämnen fordrade att ingående beaktas vid uppgörandet av kursplaner, t. ex. allmän och personlig hälsovård, skolhygien, smittosamma sjukdomar och dessas spridningssätt, alkoholfrågan, ungdomens arbetsförhållanden m. m.

Mot den föreslagna utbildningen för den övriga fostringspersonalen vid skyddshemmen hava i de inkomna yttrandena icke rests några invänd-

Kungl. Maj:ts proposition nr 219. 147

ningar. Länsstyrelsen i Uppsala län anför dock, att kurser för nämnda personal borde ordnas i likhet med vad som sker vid sinnessjukhusen.

Den ifrågasatta utbildningskursen sommaren 1936 tillstyrkes i samtliga yttranden, däri nämnda del av sakkunnigbetänkandet uppmärksammats. Önskligt vore dock, enligt svenska fattigvårds- och harnavårdsförhundets mening, att kursens längd kunde något utsträckas. Antalet deltagare borde begränsas till 40. Vöre antalet sökande stort, borde i stället två kurser anordnas. Gävleborgs läns harn avår dsjor hund anser det av skyddshemsinspektören uppgjorda programmet för kursen alltför omfattande med hänsyn till den korta tid, som står till buds.

Slutligen hava Gävle stadsf ullmäktige och barnavårdsnämnd uttalat, att den nuvarande ledande personalen borde erhålla mera djupgående utbildning, exempelvis genom sådan kurs örn sex veckor, som anordnats i Stockholm för lärare och vårdare av svårartad ungdom på initiativ av föreningen psykologiskt-pedagogiska institutet.

Departementsch ef en.

Hedan tidigare har jag betonat vikten av att för skyddshem sarbetet äga tillgång till en personal, som besitter erforderliga kvalifikationer för de svåra och ansvarsfulla uppgifter, som verksamheten innesluter. De allmänna riktlinjer, som av de sakkunniga uppdragits för utbildningen av personalen ifråga, och som i stort sett vunnit understöd i de avgivna yttrandena, synas mig kunna i huvudsak bliva bestämmande för statens åtgöranden på området. Jag är sålunda med de sakkunniga ense därutinnan, att i fråga örn den ledande personalen den grundläggande pedagogiska utbildningen måste kompletteras såväl med praktisk tjänstgöring av ej alltför kort varaktighet å skyddshem eller andra därmed jämförliga anstalter som ock med fortsatta teoretiska studier inom området för verksamheten. Jämväl den övriga för fostringsarbetet ianspråktagna personalen bör göras förtrogen med skyddshemmens särskilda förhållanden.

Uppenbarligen bör det icke ifrågakomma att nu taga slutlig ställning till frågan örn denna kompletterande utbildning och sättet för dess anordnande. Det torde ankomma på Kungl. Majit att meddela erforderliga bestämmelser, sedan skyddshemsinspektören i samarbete med skolöverstyrelsen utarbetat en närmare plan för kursutbildningen i fråga. För budgetåret 1936/1937 torde anslag för ändamålet icke behöva förutsättas.

De sakkunniga hava däremot i anledning av ett av skyddshemsinspektören framlagt förslag påyrkat, att under nämnda budgetår en kortare fortbildningskurs skulle anordnas för skyddshemspersonalen, avseende föreläsningar i barnpsykologiska och pedagogiska spörsmål samt rörande skyddshemmens praktiska angelägenheter. Detta uppslag finner jag behjärtansvärt, och jag vill därför förorda, att en sådan kurs kommer till stånd under instundande sommar. Mot beräkningarna av kostnaderna för kursen, uppskattade till 14,000 kronor, har jag ingen erinran att framställa. Det torde böra ankomma på Kungl. Majit att meddela närmare föreskrifter rörande kursen och i fråga om anslagets disposition.

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

VII. Kostnader.

1. Årliga kostnader.

De sakkunnig a.

Jämförelse mellan nuvarande driftkostnader och driftkostnaderna enligt de

sakkunnigas förslag.

Vid en jämförelse mellan det allmännas nuvarande årliga kostnader för skyddshemsverksamheten samt motsvarande kostnader efter omorganisationen möta, enligt de sakkunnigas mening, stora svårigheter för erhållandet av fullt säkra hållpunkter. Många faktorer vore så ovissa — t. ex. beläggningssiffrorna, möjligheten att genom utackordering och förbättrad eftervård minska den egentliga skyddshemsorganisationen, avkastningen avyrkeshemmens arbetsdrift etc. — att de siffror de sakkunniga framlägga, endast kunde giva en ungefärlig bild av de ekonomiska konsekvenserna för statsverket av omorganisationen.

De sakkunniga utgå vid sina beräkningar från en viss kostnad per elev och år. Härvidlag räkna de sakkunniga med ett något högre antal platser vid hemmen än vad medelbeläggningen torde komma att uppgå till. De sakkunniga förutsätta, att organisationen vore fullt utnyttjad. Skyddshemmens kostnader sjönke nämligen endast obetydligt vid ett minskat elevantal. De flesta omkostnadsposterna vore fasta. Vid bestämmandet av statens ersättning till de av stiftelser och sammanslutningar drivna hemmen lia de sakkunniga också utgått ifrån, att statsbidraget skulle beräknas efter ett visst antal platser och utgå oförändrat antingen plats vore belagd eller icke. Det vore allenast barnavårdsnämndernas avgift, som ställts i beroende av att vård faktiskt lämnats.

Driftkostnaderna beräkna de sakkunniga till 1,200 kronor per elevplats och år vid samtliga skolhem och hemskolor, med undantag för vissa platser vid Hornö, samt till 1,500 kronor per elev och år vid yrkeshemmen. Nämnda belopp motsvara en dagkostnad av kronor 3.2 9 respektive kronor 4.11.

En undersökning, som av de sakkunniga verkställts rörande dagkostnaden vid rikets skyddshem för gossar och flickor — dock med undantag för Hall samt Skarvik-Tallåsen — under åren 1929—1933, har givit till resultat för flickornas del en genomsnittlig kostnad av kronor 3.81 och för gossarnas kronor 3.8 2. När de sakkunniga det oaktat och trots att de föresloge vissa förhöjningar i fråga örn löner vid de statliga hemmen ansåge sig kunna räkna med förut angivna kostnader, hade detta sin grund i flera omständigheter. Till en början vore de sakkunniga icke säkra på, att de av skyddshemsstyrelserna uppgivna dagkostnaderna alltid vore fullt jämförbara med den av de sakkunniga beräknade dagkostnaden. De sakkunniga hade nämligen icke räknat med utgifter för ny-, till- och ombyggnader, för nyanskaffning av inventarier, för ränta och amortering av kapital,

149 Kungl. Maj.ts proposition nr 219.

som nedlagts i skyddshemmens byggnader eller inventarier, eller för avskrivning av värdet å byggnader och inventarier. Huru därmed förhölle sig i fråga örn de av skyddshemsstyrelserna uppgivna dagkostnaderna vore emellertid osäkert. Eftersom några direktiv för dagkostnadens beräknande icke lämnats, finge man nog utgå ifrån, att även kostnader av nyss angivet slag i viss utsträckning inginge i de uppgivna beloppen, varigenom dessa blivit högre, än de rätteligen borde ha varit.

De sakkunniga anmärka vidare, att de räknat med att i regel kostnaden per elev och plats skulle sammanfalla, det vill säga att organisationen i stort sett skulle vara utnyttjad i full utsträckning. För närvarande inträffade det i vissa fall, att kostnaden per elev bleve onormalt hög genom att antalet skyddslingar vid en del hem tidvis vore i förhållande till organisationen mycket ringa.

Beträffande skolhemmen för gossar, där de sakkunniga räknat med en kostnad av 1,200 kronor per elev och år, borde observeras, att dessa hem efter omorganisationen finge en avsevärt mera begränsad uppgift än vad nu vore fallet med motsvarande skyddshem.

I detta sammanhang ville de sakkunniga fästa uppmärksamheten på att Råby och Margretelunds skyddshem för gossar samt Morängens, Sjötorps, Mossebo, Härsjögårdens, Gälegårdens och Hornö skyddshem för flickor nu omhänderhades av stiftelser och sammanslutningar, och att de sakkunniga räknade med att så skulle bliva fallet även i fortsättningen. Beträffande dessa hem inträdde på det hela taget ingen annan ekonomisk förändring än att staten iklädde sig de skyddshemsavgifter av 700 kronor per elev och år, som det hittills ålegat landstingen och vissa städer att bestrida.

Till driften av dessa hem hade hittills utgått bidrag i form av skyddsliemsavgift och statsbidrag med sammanlagt 1,200 kronor per elev och år utan att — bortsett från Hornö, vilket beröres i annat sammanhang — svårigheter, såvitt de sakkunniga hade sig bekant, uppstått i ekonomiskt hänseende. Till några av dessa hem utginge dessutom enligt särskilda överenskommelser ersättning av staten för icke belagda platser samt i form av hyra och underhållsbidrag. De sakkunniga åsyfta, att liknande överenskommelser nu skulle träffas rörande samtliga ifrågavarande, i enskilda institutioners ägo befintliga skyddshem, och de sakkunniga hyste förhoppningar om, att dessa institutioner alltjämt skulle vara villiga att med samma bidrag som hittills, ökat med bidrag till underhåll samt ersättning för icke belagda platser, där sådant bidrag och ersättning för närvarande icke utginge, alltjämt upprätthålla verksamheten vid hemmen ifråga. De sakkunniga ansåge sig så mycket mera kunna räkna med en sådan medverkan, som den föreslagna ersättningen för icke belagda platser överstege den nuvarande.

Den största utgiftsposten vid skyddshemmen, framhålla de sakkunniga, vore lönerna till personalen. De sakkunniga föreslå med hänsyn till vikten av att vid skyddsliemsverksamheten binda väl kvalificerade personer samt med ledning av vid jämförlig statlig verksamhet utgående ersättning följande lönestater:

150 Kungl. Majus proposition nr 219.

I. Yrkeshem.

Summa kronor 19,200

Någon lönestat för kombinerade hem hade icke av de sakkunniga upprättats. De utgingo ifrån, att vid dessa hem de för yrkeshem föreslagna lönerna till befattningshavare i stort sett skulle tillämpas. Det vore dock svårt att på förhand beräkna behovet av personal vid de kombinerade skol- och yrkeshemmen. Nyanställning borde vid dessa hem liksom i övrigt ske med stor försiktighet och först sedan erforderlig erfarenhet vunnits rörande verksamhetens omfattning. I saknad av säkra hållpunkter hade de sakkunniga beräknat lönekostnaderna vid ett kombinerat skol- och yrkeshem till ungefärliga medeltalet mellan de föreslagna lönestaterna för ett yrkeshem och ett skolhem för gossar eller till 34,000 kronor.

151 Kungl. Majlis proposition nr 219.

Lönerna i statförslaget vore inom angivna lönegrader beräknade för högsta löneklass å billigaste ort, enligt vilken vederbörande befattningshavare ägde rätt att uppbära lön. De sakkunniga hade förutsatt, att vid sidan av de i lönestaterna upptagna beloppen icke skulle utgå några som helst förmåner in natura, utan att för sådana förmåner skulle av befattningshavaren utgivas ersättning enligt samma regler, som gällde för andra statsanställda.

I den mån behov av ytterligare lärarkraft vid skolhem för gossar tillfälligtvis förekomme, borde avlöningen utgå enligt lönegraden B 15. Skulle vid något skolhem mera permanent behov av ännu en arbetskraft för undervisningen uppstå, som kunde motivera, att ny ordinarie befattning upptoges i lönestaten, borde denna placeras i lönegraden B 17.

Vid de icke statliga hemmen borde lönerna avvägas i nära anslutning till de vid statliga hem fastställda. Lönebeloppens storlek liksom befattningshavarnas kompetens skulle, enligt de sakkunnigas mening, prövas av statlig myndighet. Det borde emellertid icke komma i fråga att gent emot de enskilda institutioner, vilkas skyddshem ledas och förestås av diakonissor, som visserligen vore rätt lågt avlönade men i gengäld tillförsäkrats andra förmåner av betydande värde och som gent emot sina arbetsgivare in toge en helt annan ställning än andra befattningshavare, påyrka sträng tillämpning av de föreslagna lönestaterna.

De sakkunniga hade anställt en jämförelse mellan lönekostnaderna före och efter den ifrågasatta omorganisationen. Därvid hade man å ena sidan beaktat den nuvarande organisationen med frånräknande av de i det föregående omnämnda enskilda skyddshemmen, städerna Stockholms och Göteborgs skyddshem, åkerbrukskolonien Hall och hemmen Skarvik-Tallåsen samt å andra sidan de av de sakkunniga föreslagna statliga skolhemmen, jrkeshemmen och hemskolorna. Den nuvarande organisationen, med nyss nämnda undantag, drog under åren 1929—1933 i avlöningskostnader per år omkring 380,000 kronor för de manliga hemmen och omkring 90,000 kronor för de kvinnliga hemmen eller sammanlagt omkring 470,000 kronor. I denna siffra vore inlagt värdet av naturaförmåner, varvid dock borde uppmärksammas, att värderingen ej alltid skett efter enhetliga grunder. Häremot komme att i den nya organisationen svara:

Kronor

8 skolhem för gossar ......................................................... a lb,lbU l/y,z»u

3 yrkeshem » » * 52,000 156,000

2 komb. hem » » * 34,000 68,000

5 hem för flickor ..................................................................... » 19,200 96,000

Kronor 449,280

Dyrtidstillägg, beräknade efter 10 % ..................................................

Extra arbetskraft till skolhemmen för gossar vid starkare beläggning ......................................................................................... ■

44,928

30.792 Summa kronor 525,000

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Enligt denna sammanställning skulle alltså lönekostnaderna stiga med omkring 55,000 kronor eller drygt 10 %. Anledningen till stegringen vore dels de något höjda lönerna, dels ock den väsentligt förbättrade yrkesutbildning, som de sakkunniga ansåge vara av stor betydelse att få till stånd och som medförde ökat personalbehov vid yrkeshemmen. Att stegringen å andra sidan icke behövde beräknas bliva större sammanhängde med de mera ensartade uppgifter som de olika hemmen skulle få enligt de sakkunnigas förslag. Tack vare detta kunde en förbättrad utbildning av klientelet erhållas, utan att lönekostnaden behövde höjas mera avsevärt.

De sakkunniga lämna slutligen följande sammanställning av elevantal och driftkostnader för den egentliga skyddshemsorganisationen, Stockholms och Göteborgs skyddshem, åkerbrukskolonien Hall och hemmen Skarvik-Tallåsen icke medräknade:

Äldre elever Skolelever

Statliga yrkeshem för gossar .......................................... 165 _

» skolhem » » .......................................... . 240

» komb. hem » » .......................................... 35 50

Icke statliga hem » » .......................................... 45 30

Summa 245 320

De icke statliga hem, som förutsattes hysa sammanlagt 45 äldre och 30 skolelever, vore Margretelund och Råby. Med hänsyn till att utbildningen vid dessa hem endast skulle ske i jordbruk, räkna de sakkunniga med att de äldre eleverna ej skulle draga högre kostnad än skoleleverna eller 1,200 kronor per år.

Den sammanlagda kostnaden skulle därför ställa sig sålunda:

Kronor

200 elever................................................................................... ä 1,500 300,000

365 » .................................................................................... » 1,200 438,000

Summa kronor 738,000

För flickornas del utgå de sakkunniga från ett platsantal av 250. Av dessa platser borde, enligt de sakkunnigas mening, 15 platser vid Hornö skyddshem beräknas draga en kostnad av 1,500 kronor per plats. Styrelsen för nämnda hem, vilket mottager blivande mödrar eller unga mödrar och deras späda barn, hade nämligen i skrivelse till de sakkunniga framhållit, att nämnda kategori av elever på grund av nedsatt arbetsförmåga såväl före som efter förlossningen icke på samma sätt som övriga elever kunde deltaga i det i hemmet förekommande arbetet. Vidare krävdes för mödrarnas och barnens skull större personal och drygare sjukvårdskostnader, än som eljest varit erforderliga. Även tandvården bleve dyrbarare än vid andra hem. De sakkunniga, som delade styrelsens uppfattning, beräknade alltså för dessa 15 platser 1,500 kronor per plats eller sammanlagt 22,500 kronor. Återstående 235 elevplatser vid flickhemmen skulle draga en kostnad av 1,200 kronor per plats och år, eller sammanlagt 282,000 kronor. Den totala kostnaden för flickhemmen skulle följaktligen bliva 304,500 kronor.

153 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Här nämnda kostnadssummor, framhålla de sakkunniga, finge för statens del vid såväl goss- som flickhemmen minskas med barnavårdsnämndernas bidrag, vilka i fortsättningen förutsattes utgå med oförändrat belopp, 300 kronor per elev och år.

Bidrag till vissa icke statliga hem och till särskilda ändamål.

Till städerna Stockholms och Göteborgs skyddshem skulle, enligt de sakkunnigas förslag, utgå bidrag med 900 kronor per elev och år. De sakkunniga anse sig böra räkna med ett medeltal elever vid nämnda hem av 175, varför det årliga statsbidraget skulle uppgå till 157,000 kronor.

Till hemmet för psykiskt abnorma å Hall skulle utgå årligt statsbidrag för 100 platser efter 900 kronor för plats jämte avlöningsbidrag med samma belopp som för närvarande eller 41,100 kronor. Det sammanlagda statsbidraget till Hall skulle alltså bliva 90,000 kronor + 41,100 kronor eller sammanlagt 131,100 kronor för år.

Beträffande hemmen Skarvik—Tallåsen förorda de sakkunniga ett årligt statsbidrag av 1,200 kronor per plats för 50 platser samt 1,500 kronor per plats för 10 platser. Det sammanlagda statsbidraget till dessa hem skulle således uppgå till 60,000 kronor + 15,000 kronor eller 75,000 kronor.

Den psykiatriker, som skulle finnas till förfogande för varje skyddshem, borde, enligt de sakkunnigas mening, uppbära ett årligt arvode av förslagsvis 900 kronor vid statliga yrkeshem och Stockholms kombinerade skol- och yrkeshem, 600 kronor vid övriga kombinerade skol- och yrkeshem samt 400 kronor vid återstående hem. Statens sammanlagda kostnad för detta ändamål skulle belöpa sig till 14,200 kronor.

Kostnaden för överflyttning av elever skulle jämväl gäldas av staten. De sakkunniga beräknade, att omkring 50 elever årligen skulle överflyttas från ett hem till ett annat, framför allt från skolhem till yrkeshem samt från olika skyddshem till hemmen för psykiskt abnorma. I medeltal torde överflyttningskostnaderna komma att belöpa sig till 60 kronor per elev. Den årliga utgiften för detta ändamål skulle därigenom komma att uppgå till 3,000 kronor.

Slutligen tillkomme bland driftkostnaderna utgifter för personalens utbildning. En kurs för lägre personal hade de sakkunniga beräknat skola kosta

14,000 kronor. Dylik kurs borde ordnas med några års mellanrum. Dessutom tillkomme stipendiekostnader för personer, vilka skulle specialutbildas för skyddshemmens ledande befattningar. Sådant stipendium skulle, enligt de sakkunnigas förslag, utgå med 1,000 kronor för år. Med hänsyn till dessa båda utgiftsposter beräknade de sakkunniga den årliga medelkostnaden för utbildning av personal till omkring 10,000 kronor.

Kostnader för fostringsåtgärder utanför skyddshem.

Den minskning av antalet å skyddshem intagna gossar och flickor, som de sakkunniga i sina beräkningar förutsatt, skulle vinnas dels genom inackordering av skyddshemselever, dels ock genom något förkortad skydds-

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

hemsvård. De sakkunniga hysa förhoppning, att vårdtiden skall kunna ytterligare minskas, i den mån av de sakkunniga föreslagna utackorderingsverksamhet och eftervårdande åtgärder komme att — rätt tillämpade — visa sig ändamålsenliga. En sådan förkortning av själva skyddshemsvården skulle icke blott medföra avsevärda fördelar ur fostringssynpunkt. Aven i ekonomiskt avseende anses förslaget medföra vissa besparingar.

Emellertid föranledde sådana åtgärder en successiv överflyttning av kostnaderna för ren anstaltsvård till kostnader för utackorderingsverksamhet och eftervårdande åtgärder. Det vore dock för de sakkunniga ogörligt att redan nu bedöma storleken av denna kostnadsförskjutning eller storleken av den utgiftsminskning som härav skulle uppstå. Uppenbart vore dock att avsevärda besparingar skulle kunna göras, då vårdkostnaden per år för en skyddsliemselev lägst uppginge till 1,200 kronor, medan kostnaden för elev, som fostrades utanför skyddshem, i intet fall finge överstiga 600 kronor för år.

Omfattningen av den föreslagna försöksverksamheten med utackordering genom skyddshemmens försorg av mera lättbehandlade barn kunde av naturliga skäl icke ens tillnärmelsevis angivas. De sakkunniga hade dock ansett sig böra göra ett försök till uppskattning av jämväl dessa kostnader.

Ett sålunda utackorderat barn skulle enligt förslaget betraktas såsom elev vid skyddshemmet, vilket för detsamma ägde att av barnavårdsnämnden uppbära vanlig avgift eller 300 kronor för år. Totalkostnaden för ^ackordering av skolpliktigt barn anse de sakkunniga i genomsnitt kunna hållas vid omkring 500 kronor för år, varav alltså 200 kronor skulle bestridas av staten. I detta belopp inginge då också kostnaderna för resor m. m. samt arvode till lärare för övervakning av de utackorderade. De sakkunniga räknade med att omkring 30 gossar och 10 flickor kunde komma att på angivet sätt placeras i enskilda hem. Den sammanlagda kostnaden skulle bliva

20.000 kronor, varav 12,000 kronor skulle erläggas av barnavårdsnämnderna. Statens kostnader skulle belöpa sig till 8,000 kronor.

Beträffande gossar, vilka avslutat sin skolgång, räkna de sakkunniga med en något lägre utackorderingskostnad eller 400 kronor per elev och år. Örn årligen 20 gossar beräknades för fostran och utbildning placerade hos enskilda arbetsgivare, skulle sammanlagda kostnaden bliva 8,000 kronor, varav

6.000 kronor skulle falla på barnavårdsnämnderna och 2,000 kronor på staten.

Statsverkets sammanlagda kostnader för utackorderingsverksamhet kunde

alltså beräknas till 8,000 kronor + 2,000 kronor eller sammanlagt 10,000 kronor.

Kostnaden för eftervården komme att ställa sig rätt olika för skilda elevgrupper. De sakkunniga beräkna kostnaden för villkorligt utskriven elev och år till genomsnittligt 350 kronor. Antalet elever, som kunde tänkas samtidigt vara villkorligt utskrivna, uppskatta de sakkunniga till 850. Samtliga dessa elever komme emellertid icke att draga kostnader för eftervård. I vissa fall kunde en elev tänkas bliva överlämnad direkt till föräldrahemmet. I

155 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

andra fall hade en elev på skyddshemmet inhämtat den arbetskunskap, att han kunde försörja sig själv. Under hän syn tagande till olika faktorer anse sig de sakkunniga böra räkna med särskilda utgifter för eftervård av 600 elever årligen. Efter en medelkostnad av 350 kronor skulle hela det årligen erforderliga beloppet utgöra 210,000 kronor.

Emellertid skulle av barnavårdsnämnd, enligt de sakkunnigas förslag, kunna uttagas intill 75 kronor per år för villkorligt utskriven elev. Tänkte man sig, att barnavårdsnämndernas bidrag skulle utgå med fulla 75 kronor för det antal elever, de sakkunniga räknat med, eller 600, skulle på nämnderna falla ett belopp av tillhopa 45,000 kronor. Med hänsyn till att kostnaden för villkorligt utskriven elev något år kunde vara så ringa, att 75 kronor icke kunde uttagas, borde dock räknas med allenast 40,000 kronor såsom bidrag från barnavårdsnämnderna, varför statens kostnader för eftervård kunde angivas till sammanlagt 170,000 kronor.

Sammanställning av statens kostnader m. m.

De sakkunniga framlägga till slut en sammanställning av de statliga utgifter, som skulle föranledas av organisationsförslagets genomförande. I sammanställningen upptagas icke de hyresbidrag, vilka nu utgå till en del av stiftelser och sammanslutningar drivna hem, enär beträffande dessa bidrag någon ändring icke ifrågasättes. Av samma anledning hade jämväl kostnaderna för Höreda och Drottning Sophias skyddshem lämnats åsido.

Sammanställningen gestaltar sig på följande sätt.

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Statens motsvarande kostnader under budgetåret 1933/1934 utgjorde:

Kronor

Bidrag enligt 1925 års kungörelse ......................................................... 253,900

Tilläggsavgift till Skarvik och Tallåsen enligt särskild överenskommelse .................................................................................................. 5,500

Avlöningsbidrag till Hall ....................................................................... 41,100

Ersättning för icke belagda platser........................................................ 15,100

Arvode till skyddshemsinspektör............................................................ 5,000

Bidrag till verkstadsskolor (8:e huvudtiteln)......................................... 14,700

Summa kronor 335,300

Härav framginge, att ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle medföra en ökad årlig kostnad för statsverket av 1,044,000 kronor. Denna ökning betydde emellertid en avlastning av utgifter av ungefär samma storlek för landstingen och de städer, som icke deltaga i landsting. De sakkunniga hava ansett sig böra beräkna utgiftsminskningen på följande sätt:

Kronor

Stockholm och Göteborg, 175 platser ä 700:—................................. 122,500

Landstingen samt övriga städer som icke deltaga i landsting, 1,080

platser (medeltalet förbudgetåren 1932/1933 och 1933/1934) ä 700: — 756,000

Dessutom torde landstingen och städerna (utom Stockholm och Göteborg) hava haft en utgift för egna skyddshem, avgift för fasta platser vid andra skyddshem etc. som utöver 700 kronor per elev beräknas till omkring 150 kronor per elev och år...... 162,000

Summa kronor 1,040,500

Jämlikt de sakkunnigas beräkningar skulle alltså statens merutgift väsentligen uppkomma genom en motsvarande minskning av utgifterna för landstingen samt de städer, som icke deltaga i landsting. Ytterligare borde uppmärksammas, att även barnavårdsnämnderna skulle få sina utgifter minskade vid ett genomförande av de sakkunnigas organisation. Denna innebure nämligen i viss utsträckning en förskjutning av utgifterna från anstaltskostnader till sådana för eftervård. Eftersom varje elev i skyddshem kostar barnavårdsnämnd 300 kronor årligen, under det att högsta bidraget till eftervårdande verksamhet utgör 75 kronor per elev och år, måste för barnavårdsnämnderna besparingar inträda, i samma mån den av de sakkunniga föreslagna organisationen genomfördes.

De sakkunniga framhålla även, att utgifterna för psykiatriskt biträde och utbildning av personal samt de höjda bidragen för vissa platser vid Hornö och Skarvik-Tallåsens skyddshem icke hade direkt samband med nyorganisationen.

Sammanfattningsvis fastslå de sakkunniga beträffande driftkostnaderna, att omorganisationen sålunda syntes kunna genomföras utan ökning av det allmännas utgifter.

Kungl. Majus proposition nr 219.

157 Yttranden.

De sakkunnigas allmänna beräkning av statens årliga utgifter för skyddshems verksamheten vid ett genomförande av förslaget lämnas av flertalet hörda myndigheter, bland andra statskontoret, utan erinran.

För de av statens fattigvårds- och barnavårdsinspektör samt skyddshemsinspektören framställda erinringarna har i det föregående (sid. 33) redogjorts. Även skolöverstyrelsen har ansett de årliga utgifterna väl lågt beräknade. Liknande synpunkter anföras jämväl av bland andra länsstyrelsen i Stockholms län, landstingets förvaltningsutskott i samma län, Gävleborgs läns barnavårdsförbund samt Malmö stads skyddshemsstyrelse.

De föreslagna lönes laterna vid skyddshemmen tillstyrkas i allmänhet med endast smärre jämkningar. Skyddshemsinspektören anser sålunda de sakkunnigas förslag välbetänkt men önskar, att föreståndare och lärare vid skolhem för gossar i lönehänseende ej sättas väsentligt lägre än föreståndare vid yrkeshem. Skolöverstyrelsen förklarar de ifrågasatta lönestaterna i stort sett lämpliga.

Statskontoret anför i denna fråga inledningsvis, att beträffande personalen vid yrkeshemmen föreståndaren, enligt statskontorets uppfattning, borde uppföras i lönegraden B 22. Assistenterna syntes kunna jämställas med assistenter av tredje klass vid fångvården och hänföras till lönegraden B 16. De sakkunniga hade här föreslagit placering i lönegraden B 23, respektive B 17. Statskontoret holle emellertid före, att även med tanke på befattningarnas vikt svårigheter ur rekryteringssynpunkt ej torde uppkomma i händelse av en något lägre placering. Ladugårdsförman, nattvakt, gårdskarl (chaufför) samt kokerska vid yrkeshem borde klassificeras på samma sätt som andra likartade anställningshavare inom statsförvaltningen, vilka i allmänhet hade hänförts till kategorien arbetspersonal. Detsamma borde även gälla kokerska vid skolhem för gossar. Befattningen som föreståndare och lärare vid skolhem, som av de sakkunniga placerats i lönegraden B 21, syntes av i huvudsak samma skäl som anförts beträffande föreståndare vid yrkeshem kunna flyttas ned till lönegraden B 20, men statskontoret ansåge sig icke böra göra något bestämt uttalande härom. Den vid skolhemmen för gossar upptagna befattningen som husmoder och biträdande lärarinna borde i stället uppföras under benämningen biträdande lärarinna, tillika husmoder. Yad anginge lärarpersonalen vid hemskolor och skolhem för flickor, hade statskontoret, med hänsyn till vikten och betydelsen av denna personals arbetsuppgifter, ansett sig kunna lämna utan erinran de sakkunnigas förslag till löneplacering.

Beträffande den ytterligare lärarkraft vid skolhemmen, som av de sakkunniga ansetts kunna bliva erforderlig, och vilken som ordinarie uppförts i lönegraden B 17 och som extra i lönegraden B 15, ansåge statskontoret en placering i lönegraderna B 16, respektive B 14 tillfyllest.

Till statskontorets utlåtande ha fogats trenne reservationer. Föredraganden anför bland annat, att, då det här vore fråga örn anställning vid hem som hade att ordna vården av vanartig och svårskött ungdom, syntes behovet av att innehavare av även de lägre befattningarna tillerkändes en sakrare stall-

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

ning vara särskilt framträdande. Reservanten ansåge därför, under hänvisning till exempelvis staten för uppfostringsanstalten å Bona, att ladugårdsförman och nattvakt samt möjligen även gårdskarl (chaufför) borde erhålla ordinarie anställning i enlighet med de sakkunnigas förslag. En annan reservant förklarar sig icke kunna dela majoritetens uppfattning beträffande löneplaceringen av föreståndare och assistenter vid yrkeshemmen samt av föreståndaren och läraren vid skolhem för gossar utan ansluter sig i dessa avseenden till de sakkunnigas förslag. Beträffande anställningen av viss personal i de lägre lönegraderna biträder reservanten i sak föredragandens mening. En tredje reservant förklarar sig dela föredragandens mening beträffande löneställningen för ladugårdsförman vid yrkeshem.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser, att assistent vid skolhem bör få sin lön fastställd i bättre relation till föreståndarens avlöning. Styrelsen för Morängens skyddshem ger uttryck åt den åsikten, att den föreslagna lönestaten upptar väl höga belopp, och länsstyrelsen i Södermanlands län manar till försiktighet vid ökandet av lönekostnaderna vid enskilda skyddshem. Styrelsen för Gälegårdens skyddshem önskar hänsyntagande till de hems speciella förhållanden, där personalen utgöres av diakonissor.

I vissa uttalanden från styrelser för av enskilda institutioner drivna skyddshem uttalas, att statsbidragen måste höjas, örn de enskilda skyddshemmen skola kunna betala högre löner.

Styrelsen för Lingatans skyddshem anser, att skolkökslärarinna och folkskollärarinna böra hava starkare löneställning än andra lärarinnor vid de kvinnliga skyddshemmen. Styrelsen för Boda skyddshem finner lönestaten för knappt beräknad för de kombinerade skol- och yrkeshemmen. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet förmenar, att husmoder och biträdande lärarinna vid skolhem för gossar bör erhålla samma löneställning som ämnesoch facklärarinna vid hemskola.

Slutligen uttalar Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott, att förslaget till personalsammansättning vid de statliga skyddshemmen av olika typer bör tjäna som normalförslag men medgiva möjlighet till avvikelser, där så av praktiska och ekonomiska skäl kan vara lämpligt.

Beträffande statsbidraget till enskilda skyddshem framhålles i flera yttranden från styrelser för dylika hem, att staten bör hålla skyddshemmen ekonomiskt skadeslösa vid omorganisationen.

I fråga örn statsbidraget till städerna Stockholms och Göteborgs skyddshemsverksamhet hava yrkanden i olika hänseenden framkommit.

Stockholms stads barnavårdsnämnd anser det sålunda rimligt, att staten ikläder sig kostnaderna för ifrågakommande ny-, till- och ombyggnader vid stadens skyddshem, åtminstone i de fall då krav därom framställts av den statliga tillsynsmyndigheten. Stadens drätselnämnd understryker, att staten bör lämna sådant byggnadsbidrag. Stockholms stadsfullmäktige åberopa av barnavårdsnämnden och drätselnämnden avgivna yttranden. Även överståt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 219. 159

hällarämbetet ansluter sig till barnavårdsnämndens synpunkter ifråga örn statens påtagande av kostnaderna för byggnader.

Stockholms stadsfullmäktige och drätselnämnd, barnavårdsnämnden i Göteborg samt styrelserna för skyddshemmen å Lingatan och räddningsinstitutet i Göteborg ifrågasätta statsbidrag till städernas skyddshem även för obelagda platser. De tre sistnämnda styrelserna finna det likaledes rimligt, att staden Göteborg vid eventuellt nyuppförande av byggnader för skyddshemsändamål måtte erhålla statsbidrag med hälften av byggnadskostnaderna. Stadsfullmäktige i Göteborg hänvisa till vad sålunda anförts och understryka särskilt, att städerna Stockholm och Göteborg beträffande möjligheterna att erhålla statsbidrag i de hänseenden, som ifrågasatts av de sakkunniga, icke borde, såsom föreslagits, intaga någon särställning.

I huvudsak överensstämmande synpunkter anföras av svenska stadsförbundet samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Med anledning av de sakkunnigas förslag örn förhöjt statsbidrag för vissa elever vid Hornö skyddshem har av Stockholms stads barnavårdsnämnd anförts i huvudsak följande.

Stockholms stads skyddshem för flickor å Eknäs började ungefär samtidigt som Hornö mottaga blivande mödrar och unga mödrar med späda barn och fortfore alltjämt därmed. Antalet i skyddshemmet samtidigt intagna sådana elever hade dock i allmänhet icke överstigit 5. Nämnden ansåge det självklart, att Stockholms stad borde beredas enahanda förmåner i fråga örn på Eknäs intagna gravida flickor och unga mödrar, som de sakkunniga föreslagit för Hornö. Nämnden ville i detta sammanhang framhålla, att erfarenheten vid Eknäs visat, att närvaron av de späda barnen i allmänhet hade en uppfostrande betydelse för andra elever än mödrarna.

Denna framställning biträdes av Stockholms stads drätselnämnd och Överståthållarämbetet. Stockholms stadsfullmäktige har med anledning av remissen överlämnat de båda nämndernas yttranden.

Mot förslaget att barnavårdsnämnd såsom hittills skall bidraga till de årliga driftkostnaderna vid skyddshemmen med 300 kronor för elev hava inga erinringar framkommit i yttrandena.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård, länsstyrelsen i Uppsala län, styrelsen för skyddshemmet i Klockarsvedja och svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anse däremot, att det föreslagna beklädnadsbidraget av 200 kronor för elev vore för högt och komme att verka betungande för barnavårdsnämnderna. I de tre förstnämnda yttrandena föreslås ifrågavarande bidrag begränsat till 100 kronor.

Svenska landskommunernas förbund erinrar även, att beklädnadsbidraget kan bliva betungande för i ekonomiskt hänseende mindre lyckligt lottade kommuner samt ifrågasätter i vissa fall bidrag av statsmedel.

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Departementschefen.

Den omläggning, som jag i det föregående förordat, ingriper på ett flertal områden inom skyddshemsorganisationen. Det ligger då i sakens natur, att det, icke minst med hänsyn till den förut betonade vanskligheten att med större säkerhet bedöma omfattningen av de vårdmöjligheter, som under de nya förhållandena kunna komma att erfordras, skall erbjuda betydande svårigheter att finna hållpunkter för en mera exakt uppskattning av omläggningens ekonomiska konsekvenser. De sakkunniga ha emellertid låtit sig angeläget vara att med anlitande, där så funnits nödvändigt, av viss skälighetsprövning, söka så noggrant som möjligt beräkna kostnaderna för de olika delarna av reformprogrammet. Därvid ha de sakkunniga hållit i sär de framtida årliga driftkostnaderna och de uppkommande utgifterna av engångsnatur.

Yad förstnämnda kostnader angår, ha de sakkunniga till en början utgått från en viss dagkostnad för elev och år, utgörande 1,200 kronor vid statligt skolhem och hemskola — med visst undantag — samt 1,500 kronor vid yrkeshem. Ställes denna uppskattning i relation till den genomsnittliga motsvarande kostnaden under åren 1929—1933, torde ingen väsentlig erinran kunna göras mot densamma.

I avseende å storleken av bidragen till de enskilda skyddshem, som ingå i organisationen, gäller, att ingen annan förändring skulle inträda än att staten ikläder sig att erlägga de avgifter å 700 kronor för elev och år, som nu åvila landsting och icke-landstingsstäder. Undantag bildar allenast Hornö, beträffande vilket skyddshem de sakkunniga funnit detta bidrag för ett begränsat antal elever böra ökas med 300 kronor. Därutöver skulle till dessa hem alltjämt utgå nuvarande statsbidrag å 200 kronor och barnavårdsnämndens bidrag å 300 kronor för år. Vidare skulle samtliga hem garanteras bidrag för bestämt antal platser, oberoende av beläggningen. Ej heller dessa beräkningsgrunder föranleda någon väsentlig erinran från min sida. Däremot finner jag ej tillräckliga skäl föreligga att räkna med förhöjt bidrag till Stockholms stads skyddshem för flickor, liksom jag ej kan biträda det framkomna önskemålet att bidragen till storstäderna skulle utgå oberoende av beläggningen.

Uppenbarligen röna kostnaderna vid de statliga och av staten arrenderade hemmen en stark inverkan av personalutgifterna. I detta avseende hava de sakkunniga avgivit ett fullständigt förslag till löneplacering av de skilda befattningarna, som i det väsentliga vunnit tillstyrkan av statskontoret. Med utgångspunkt från detta förslag hava kostnadsberäkningarna verkställts. Jag anser mig visserligen icke nu böra intaga definitiv ståndpunkt i avlöningsfrågan, utan torde detta lämpligen böra anstå tills i samband med slutlig anslagsberäkning vid en kommande riksdag. Men jag önskar redan nu bestämt understryka vikten av ,att skyddshemspersonalens avlöning utmätes på ett sådant sätt, att kvalificerade krafter stå till förfogande för arbetet. I stort sett synas de sakkunniga hava lyckats avväga löneställningen så, att berättigade anspråk i detta avseende tillgodosetts. Jag anser mig därför nu böra räkna med de sakkunnigas kostnader. Vad personalstatförslaget i övrigt beträffar, önskar jag framhålla, att detsamma, såsom från något håll erinrats, bör upp-

161 Kungl. Majds proposition nr 219.

fattas såsom avseende allenast normalstater, i vilka särskilt under den första tiden det kan befinnas ändamålsenligt att vidtaga av praktiska skäl betingade jämkningar.

Givetvis böra vid de icke statliga hemmen avlöningsförhållandena ordnas i huvudsaklig anslutning till de för de statliga fastslagna. Att därvid emellertid hänsyn må tagas till de speciella omständigheter, som i särskilda fall kunna föreligga, lär icke kunna undgås.

Med hänsyn till nu berörda omständigheter torde förutsättningarna för den uppräkning av avlöningskostnaderna, som av skyddshemsinspektören funnits påkallad, hava väsentligen bortfallit.

De sakkunnigas beräkningar i övrigt av kostnaderna såväl för storstädernas skyddshem som för hemmen för psykiskt-abnorma, liksom för särskilda ändamål, anser jag mig kunna i stort sett godtaga. Jag kan sålunda icke finna befogade de från Stockholm och Göteborg framkomna anspråken på bidrag från staten jämväl till byggnadskostnaders bestridande.

De sakkunniga ha vidare sökt uppskattningsvis beräkna kostnaderna för de föreslagna fostringsåtgärderna utanför skyddshem. Ehuru man här rör sig på ett fält, där hållpunkterna äro i särskild grad osäkra, har jag dock ett bestämt intryck av att uppskattningen verkställts med nödig försiktighet. Några egentliga erinringar däremot hava icke heller framkommit vid remissbehandlingen.

Enligt den av de sakkunniga gjorda sammanställningen av statens nuvarande och förutsebara årliga driftkostnader skulle ett genomförande av organisationsförslaget kunna beräknas medföra en årlig utgiftsökning för statsverket av 1,044,000 kronor. Av intresse är att fastslå, att häremot svarar en utgiftsminskning för landstingen och icke-landstingsstäder, som kan angivas till 1,040,500 kronor. Det är alltså anledning konstatera, att omläggningens ekonomiska innebörd är, att staten övertager kostnader till samma belopp som komma att besparas landstingen och nämnda städer. Därtill föreligger skäl att uppmärksamma, att genom den förskjutning av utgifterna från anstaltskostnader till sådana för eftervård, som sakkunnigförslaget innebär, jämväl för primärkommunerna i allmänhet en utgiftsminskning inträder. För det allmänna torde sålunda den föreslagna omläggningen i det hela snarast vara ägnad att medföra en kostnadsbesparing.

2. Engångskostnader.

De sak k un n ig a.

För det av de sakkunniga föreslagna likvidationsförfarandet landstingen och vissa städer emellan har redogörelse förut lämnats (sid. 28). De sakkunniga beräkna, att sammanlagda värdet av de skyddshems byggnader, som skulle överlåtas till staten, utgjorde omkring 2,500,000 kronor, av vilket belopp 50 % eller 1,250,000 kronor skulle ersättas på tidigare angivet sätt. I medeltal under de sex senaste budgetåren hade antalet belagda platser vid skyddshemmen — Stockholms och Göteborgs icke medräknade — utgjort

tidning till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 219. 212 so 1 i

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

1,027. Saknade man med genomsnittligt samma beläggning under nu närmast kommande år, skulle till förenämnda fond för varje år tillskjutas ett belopp av 718,900 kronor. Det behövliga sammanlagda beloppet skulle alltså åstadkommas på icke fullt två år.

Vid skolhem för gossar borde, enligt de sakkunnigas mening, något egentligt jordbruk icke förekomma. I sitt förslag till övergångsbestämmelser hava dock de sakkunniga ifrågasatt, att jordbruken skulle bibehållas under viss övergångstid, förslagsvis fem år, under vilken tid ytterligare erfarenhet skulle vinnas. Kostnaderna för arrende av jordbruken skulle täckas med inkomsterna av driften.

Vid de föreslagna yrkeshemmen i Ljungaskog, Forsane och Sundbo samt de kombinerade skol- och yrkeshemmen i Boda och Johannisberg skulle enligt de sakkunnigas förslag jordegendomarna — utöver 8—10 hektar, som borde överlåtas kostnadsfritt — inlösas av statsverket. På samma sätt borde förfaras med jordbrukets byggnader samt döda och levande inventarier. Med ledning av från styrelserna för nämnda hem införskaffade uppgifter hava de sakkunniga beräknat kostnaden för här nämnd inlösen till omkring 500,000 kronor.

Utbyggnaden av yrkeshemmmen samt de kombinerade skol- och yrkeshemmen enligt uppgjorda ritningsförslag ha av de sakkunniga angivits uppgå till

vid Ljungaskog...................................................................... kronor 315,000

» Forsane................................................................................. » 310,000

» Sundbo............................................................................... » 275,000

» Boda .................................................................................. » 185,000

» Johannisberg..................................................................... » 193,000

och sammanlagt kronor 1,278,000

Kostnader för utrustning av verkstäder m. m. beräknas av de sakkunniga

på följande sätt: vid Ljungaskog:

för komplettering av maskin- och verktygsutrustning vid mekaniska verkstaden...................................................................... kronor 3,500

för utrustning av snickarverkstad ............................................ » 5,450

» » » verkstad för skrädderi eller annat ifrågasatt

yrke.............................................. .............. » 2,000

summa kronor 10,950

vid Forsane:

för utrustning av mekanisk verkstad.......................................... kronor 10,300

» » » snickarverkstad ............................................ » 5,450

» » » verkstad för skrädderi eller annat ifrågasatt

yrke.............................................................. » 2,000

summa kronor 17,750

vid Sundbo samma kostnader ............................................... kronor 17,750

» Boda och Johannisberg:

för inrättande av smedja och slöjdlokal .................................... » 9,000

163 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Slutligen syntes för nyanskaffning av inventarier till de nya förläggningarna vid ifrågavarande hem krävas sammanlagt omkring 28,000 kronor. Därvid hade i fråga örn sådana inventarier, som kunde tillverkas på skyddshemmen, hänsyn endast tagits till materialvärdet.

Sammanlagt skulle alltså kostnaderna för inredning och utrustning av hemmen uppgå till omkring 83,450 kronor och hela utbyggnadskostnaden till omkring 1,361,450 kronor.

Yttranden.

De sakkunnigas förslag beträffande de ekonomiska villkoren vid statens övertagande av vissa skyddshem har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Gotlands, Blekinge och Skaraborgs län, landstingen eller dessas förvaltningsutskott i Uppsala, Södermanlands, Kalmar, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Kopparbergs samt Jämtlands län.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att vid överlåtelse utan ersättning bör tillses, att nuvarande huvudmän på annat sätt beredas sådan gottgörelse, att den för dem kan te sig riktigt avvägd. Länsstyrelsen i örebro län, instämmer med landstingets förvaltningsutskott, som tillstyrker det föreslagna sättet för anskaffande av erforderligt ersättningsbelopp men finner ersättningen vara tilltagen i underkant. Det borde därför undersökas, huruvida icke högre ersättning skulle kunna tänkas utgå och huruvida icke större bidrag borde lämnas från icke-skyddshemsägande landsting. Landstinget i Malmöhus län förordar förslaget allenast under förutsättning, att staten övertager ansvaret för landstingets eventuella förpliktelser mot Båbydirektionen. Landstinget i Gävleborgs län har intet att invända mot nedläggandet av Klockarsvedja skyddshem men förväntar i så fall tillfredsställande ekonomisk gottgörelse. Landstinget i Västmanlands län förklarar överlåtelsevillkoren godtagbara under förutsättning, att den ifrågasatta regleringen av Sundbo skyddshem komme att avse en objektiv uppskattning av förefintliga reella värden samt att jordbruksarealen i sin helhet övertoges av staten mot lösen för den del därav, som överskjuter den föreslagna minimiarealen. Malmö stadsfullmäktige och drätselkammare anse ej någon befogad invändning kunna göras mot förslaget, att staden skulle å staten utan ersättning överlåta sina skyddshem med inventarier i befintligt skick jämte, där så finnes, ett jordområde av 8—10 hektar. Förslaget örn utjämning är däremot varken lyckligt konstruerat eller tillfredsställande motiverat och skänker icke de nuvarande skyddshemsägarna den rättvisa, det ger sig sken av att vilja bereda. Förslaget i denna del borde därför göras till föremål för nya överväganden. Hälsingborgs stadsfullmäktige, drätselkammare och barnavårdsnämnd uttala, att egendomarnas fulla värde borde ligga till grund för likvidationen.

Det föreslagna likvidationsförfarandet avstyrkes emellertid av flertalet av skyddshemmens nuvarande huvudmän samt ett stort antal myndigheter. Skyddshemsinspektören anser, under instämmande av statens inspektör för

164 Kungl. Majlis proposition nr 219.

fattigvård och barnavård, att statsmakterna icke på det föreslagna sättet skipa rättvisa. Skolöverstyrelsen befarar ock, att förslaget till sina verkningar blir mindre rättvist.

I avstyrkande riktning uttala sig vidare länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kalmar, Kronobergs, Hallands, Älvsborgs, Västmanlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förmenar, att frågan lättare torde kunna lösas, örn statens övertagande sker under en längre övergångsperiod, eventuellt på ett sådant sätt, att skyddshemmen till en början endast förhyras av staten. Länsstyrelsen i Kopparbergs län yppar tveksamhet, örn ersättningen till skyddshemsägande landsting är väl avvägd. Förslaget syntes i detta avseende komma att medföra en viss obillighet mot dessa landsting.

Svenska landstingsförbundet gör gällande, att det föreslagna förfarandet komme att verka synnerligen orättvist och påyrkar, att staten bör lämna skälig ersättning för såväl byggnader som tomtmark. Förbundet ifrågasätter tilllika, att staten bör inlösa all skyddshemmets jord, icke endast 8—10 hektar. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet slutligen befarar, att verkan av likvidationsförfarandet kan bliva mindre förmånlig för vederbörande, än vad de sakkunniga tänkt sig.

Mot de sakkunnigas beräkningar rörande kostnaderna för utbyggande av skyddshemmen göras i yttrandena vissa erinringar. I annat sammanhang har omnämnts, att statens inspektör för fattigvård och barnavård samt skyddshemsinspektören velat höja den beräknade kostnaden med omkring 1 miljon kronor, framför allt med hänsyn till att byggnadsarbeten vore erforderliga även vid skolhemmen, anstalterna för psykiskt abnorma m. fl. Skolöverstyrelsen gör gällande i stort sett samma synpunkter.

Från vissa håll pekas på önskvärda utbyggnadsarbeten, som de sakkunniga icke upptagit. Sålunda anför länsstyrelsen i Stockholms län, att Husby skyddshem behöver tillbyggas. Malmö stads skyddshemsstyrelse finner vissa byggnadsarbeten önskvärda vid ö. Spängs och Allarps skyddshem. Även styrelsen för Sonestorps skyddshem framställer önskemål i detta avseende. Slutligen erinrar Lunds barnavårdsnämnd, att kostnader kunna väntas uppstå för byggnadsarbeten jämväl vid skolhem och hemskolor.

Slutligen torde böra framhållas, att byggnadsstyrelsen förklarat sig kunna godtaga de beräknade kostnaderna för utbyggnaden av yrkeshemmen och de kombinerade skol- och yrkeshemmen, under förutsättning att, såsom uppgivits, de beräknade beloppen för arbetslöner kunna minskas med 20 procent genom utnyttjande av elevernas arbetskraft samt att de avsedda arbetena givas ett genomgående enkelt utförande.

Departementsch efe n.

De förut framhållna vanskligheter, med vilka bedömandet av den föreslagna reformens ekonomiska konsekvenser är förbundet, göra sig än mera gällande, då fråga blir örn engångskostnaderna. Därtill kommer att förutsättningarna för den av de sakkunniga åvägabragta utredningen i ett väsentligt

Kungl. Majda proposition nr 219.

avseende rubbats genom den av mig vidtagna jämkningen beträffande organisationens omfattning. Jag åsyftar härvid, att jag ansett staten böra med äganderätt övertaga allenast yrkeshemmen, medan de skolhem och hemskolor, som nu ägas av landsting och icke-landstingsstäder — med undantag av de Stockholm och Göteborg tillhöriga — skulle arrenderas av staten, som i samband därmed skulle övertaga ansvaret och kostnaderna för driften. Denna avvikelse från sakkunnigförslaget är emellertid ägnad att minska de beräknade kostnaderna.

Den fråga, som med en dylik anordning först inställer sig, gäller sättet för övertagandet av förstnämnda hem. Sakkunnigförslaget förutsätter ett särskilt inlösningsförfarande, för vilket jag i det föregående utförligt redogjort. Medel till bestridande av kostnaderna för inlösningen skulle, såsom jag jämväl framhållit, åvägabringas på så sätt, att samtliga landsting och icke-landstingsstäder —- bortsett från Stockholm och Göteborg — under ytterligare två år skulle erlägga dem nu åliggande skyddshemsavgift. Med ledning av värdering enligt vissa grunder skulle utgå ersättning till de övertagna skyddshemmens huvudmän.

Mot detta förslag ha såväl principiellt som i övrigt åtskilliga invändningar rests från skilda håll.

Jag har redan i det föregående angivit, att jag icke anser mig böra påkalla, att landstingen och de städer utanför landsting, varom fråga är, utan vederlag skola till statsverket avstå de nuvarande skyddshemmen. I och för sig skulle skäl otvivelaktigt kunna anföras för ett annat förfaringssätt. Landstingen och icke-landstingsstäder, bortsett från Stockholm och Göteborg, befrias i framtiden från mycket avsevärda utgifter, årligen uppgående till mer än 900,000 kronor. Inför detta faktum lärer det ingalunda kunna betecknas såsom obilligt, om staten av de nuvarande ägarna till de ifrågavarande skyddshemmen krävde överlåtande utan ersättning av dessa skyddshem. Ett motsvarande tillvägagångssätt har som bekant förekommit vid statens övertagande av landstingens småskoleseminarier och, utan att erinringar däremot försports, föreslagits böra äga rum jämväl vid ifrågasatt reform av dövstumundervisningen. Örn jag ändock icke anser mig böra räkna med anlitandet av denna utväg, sker detta med hänsyn tagen till den omständigheten att dels icke samtliga landsting och ifrågakommande städer äro innehavare av skyddshem och dels de skilda hemmens värde så väsentligt växla. De prestationer, som vid ett överlåtande utan vederlag skulle avfordras vissa huvudmän, skulle alltså till sin ekonomiska innebörd icke alltid komma att stå i relation till den utgiftsminskning, som genom reformen uppnås för var och en av dem. Jag ser mig väsentligen av dessa skäl föranlåten att principiellt godtaga de sakkunnigas förslag, att de huvudmän, som till statsverket överlåta skyddshem, skola erhålla skälig ersättning i förhållande till värdet. Däremot kan jag icke finna rimligt, att, såsom från något håll ifrågasatts, ersättning jämväl skulle lämnas för hem, som avses till nedläggande.

Förslaget innebär, att ersättning skulle utgå för halva värdet av anst.altsbyggnaderna. För det jordområde av 8—10 hektar, som skulle tillhöra varje

166 Kungl. Maj;ts proposition nr 219.

skyddshem, liksom för anstaltens inventarier, skulle någon gottgörelse icke ifrågakomma. Ytterligare erforderlig jordareal har ansetts böra av staten inlösas till fulla värdet eller också arrenderas på för orten gällande villkor. Ersättning till fulla värdet skulle jämväl utgå för jordbrukets byggnader samt döda och levande inventarier.

Vid mina överväganden har jag, på sätt jag nyss erinrat, ansett mig böra begränsa mig till att föreslå förvärv av de blivande yrkeshemmen och kombinerade skol- och yrkeshemmen. Vid inlösningen av desamma torde de av de sakkunniga föreslagna grunderna kunna vinna tillämpning. Visserligen har det från åtskilliga håll gjorts gällande, att ersättningen borde utgå efter för huvudmännen förmånligare grunder och i främsta rummet att inlösningsbeloppet helt skulle täcka de nedlagda kostnaderna. Jag har också övervägt en anordning, enligt vilken ersättningen beräknades i förhållande till den tid, varunder skyddshemmet av huvudmannen utnyttjats. I avseende å de nu ifrågavarande fem hemmen gäller, att de vid tidpunkten för statens övertagande skulle varit i bruk under lägst 17, högst 33 år. Med en reduktion i redovisade kapitalvärden med förslagsvis 2 procent för varje brukningsår, skulle ersättningsbeloppen komma att utgöra högst 66 och lägst 34 procent av kapitalvärdet. Jag har emellertid icke ansett mig böra föreslå en dylik anordning, då densamma skulle komma att onödigt komplicera inlösningsförfarandet. Såsom jag redan framhållit, är den ekonomiska vinst, som huvudmännen uppnå genom reformen, så betydande, att ur denna synpunkt varje anspråk på ersättning skulle kunna avvisas såsom ogrundat. Örn man ändock, med hänsyn till andra omständigheter, medgiver ersättning, lär det under föreliggande förhållanden icke kunna betecknas såsom obilligt, att denna begränsas i enlighet med de sakkunnigas förslag, vilket för övrigt vunnit tillstyrkan även från åtskilliga landsting.

Yärdet av anstaltsbyggnaderna vid nu ifrågavarande hem lärer kunna uppskattas till omkring 1,000,000 kronor. För dessa bör ersättning utgå med hälften av det sammanlagda belopp, som vederbörande huvudman haft att utgiva för skyddshemmets inrättande, beräknat i analogi med vad som förutsättes i kungörelsen den 7 juli 1921 (nr 371) angående statsbidrag för uppförande eller inrättande av i lagen örn fattigvården den 14 juli 1918 (nr 422) avsedda arbetshem för utgivande av sådant statsbidrag. För jordegendomen med åbyggnader och inventarier bör bestämmas full ersättning efter opartisk värdering. Vid inlösen av Johannisberg synes dock, efter vad jag inhämtat, ett till skyddshemmet hörande större, mera avlägset beläget skogsområde böra undantagas.

Yad angår statens arrenderande av skolhem och hemskolor, synas härvid särskilda avtal med huvudmännen böra komma till stånd, gällande för viss tid. Arrende torde böra beräknas allenast för jordegendomen med åbyggnader och inventarier. De egentliga anstaltsbyggnaderna med tillhörande tomtområde torde med hänsyn till att det bör åligga statsverket såsom arrendator att bestrida kostnaderna för underhåll av dessa byggnader, försäkring och dylikt böra upplåtas utan ersättning. Efter vad jag inhämtat, torde arrendeavgiften i regel kunna förutsättas täckt av inkomsterna från jordbruket.

167 Kungl. Maj.is proposition nr 219.

Vid uppgörandet av berörda arrendeavtal lärer böra särskilt övervägas storleken av det jordområde, som kan anses lämpligen erfordras för skyddshemmets verksamhet. I den män området finnes kunna begränsas och huvudmannen prövas kunna disponera återstående område utan olägenhet för skyddshemsverksamheten, synes sådant område böra undantagas vid avtalets ingående eller senare. Jämväl bör rätt förbehållas staten att under arrendetiden till annan överlåta brukningen av område, som visar sig icke behövligt för verksamhetens bedrivande. Arrendeavtal synes böra avse den av mig angivna övergångstiden och sålunda, enligt vad jag strax går att föreslå, gälla tiden den 1 januari 1938 till och med den 31 december 1941. Då det icke bör ifrågakomma, att statsverket belastas med utgifter för anskaffning av levande och döda inventarier, har jag förutsatt, att sådana inbegripas i arrendeavtalen.

Yad därefter beträffar likvidationsförfarandet i fråga örn de fem hem, som enligt vad jag förut angivit böra inlösas av staten, vill jag erinra, att de sakkunniga, med ledning av genomsnittsbeläggningen under de sex senaste budgetåren, beräknat, att de inflytande skyddshemsavgifterna skulle belöpa sig till omkring 1,400,000 kronor. För inlösningen av anstaltsbyggnaderna vid de nämnda fem hemmen, skulle härav åtgå omkring 500,000 kronor.

Även mot denna anordning hava från skilda håll erinringar framställts, åsyftande särskilt att förfaringssättet vore ägnat att medföra, att de landsting, som skulle överlåta skyddshem till statsverket, komme att i oskälig utsträckning betungas. I vissa fall har det också ifrågasatts att genom jämkningar i bidragsvillkoren söka uppnå en större rättvisa. Med anledning av de sålunda framställda erinringarna vill jag betona, att förfarandet ju i realiteten innebär allenast ett uppskov för landstingen och vederbörande städer med åtnjutandet av den utgiftsminskning, som reformen medför. Givetvis kan det tänkas, att i ett eller annat fall mera avsevärda ojämnheter skulle inträda genom den föreslagna mera summariska avvägningen av bidragsgrunderna. Men man bör härvid uppmärksamma, att de olika landstingens och städernas bidrag till ersättningarnas gäldande dock komme att utgå proportionellt mot det antal skyddshemselever, som äro hemmahörande inom respektive områden. Ju större fördel vederbörande landsting och städer draga av den statliga organisationen, och ju mera betydande den framtida utgiftsminskningen blir, med desto större belopp skulle bidraget utgå. Mot skäligheten i en dylik repartisationsgrund synes mig ingen allvarligare invändning böra resas. Jag vill därför icke ifrågasätta någon jämkning i sakkunnigförslagets allmänna inriktning, att bidragen skola utgå efter antalet skyddshemselever under vart och ett av de båda första åren efter organisationens ikraftträdande med för samtliga vederbörande lika belopp.

Då det gäller den tidsperiod, under vilken bidrag skulle utgå och beloppet för bidragen, vill jag erinra, att avvägningen måste bliva beroende av det sammanlagda belopp, som kan komma att erfordras för det syfte, som med anordningen avsetts. Därvid bör uppmärksammas, att den omedelbart förestående inlösningen begränsas till de nämnda fem hemmen, men att framdeles staten kan tänkas komma att förvärva även skolhemmen och hemskolorna, Jag anser det därför tillrådligt, att i sammanhang med övergången till

168 Kunell. Maj:ts proposition nr 219.

den nja organisationen medel enligt enahanda grunder avses jämväl för denna eventuellt senare inträdande inlösning.

Därjämte vill jag erinra, att vid remissbehandlingen från vissa håll framhållits, att även skolhemmen och hemskolorna skulle i viss utsträckning vara i behov av tillbyggnad och förbättring. Ehuru jag icke blivit övertygad, att sådant behov föreligger i den betydande omfattning, som exempelvis från skyddshemsinspektörens sida gjorts gällande, förefaller det antagligt, att vissa förbättringsarbeten kunna visa sig erforderliga. Det synes mig fullt, skäligt, att hänsyn jämväl härtill i detta sammanhang tages.

Därest bidragsskyldigheten avväges på sätt de sakkunniga angivit, 700 kronor för varje skyddshemselev under vart och ett av de båda kalenderåren 1938 och 1939, skulle det genom den föreslagna anordningen beräkneliga beloppet komma att uppgå till omkring 1,400,000 kronor. Härav skulle, som nämnts, omkring 500,000 kronor omedelbart tagas i anspråk såsom vederlag för anstaltsbyggnaderna vid yrkeshemmen och de kombinerade skol- och yrkeshemmen. De sakkunniga hava angivit vederlagets totalsumma — i anslutning till det av dem avgivna förslaget — till 1,250,000 kronor. För förbättringsarbeten å skolhem och hemskolor skulle alltså finnas tillgängligt ett belopp av omkring 150,000 kronor. Det synes mig antagligt, att beloppet i fråga skall vara tillräckligt för ändamålet.

Vid denna beräkning har jag icke tagit i betraktande kostnaderna för eventuell inlösning av sistnämnda skyddshems jordområden. Frågan om antalet behövliga skolhem har av mig, såsom förut erinrats, ansetts böra bedömas med ledning av erfarenheten. Samtidigt skulle ock utrönas, i vilken omfattning jordbruk lämpligen bör bedrivas vid skolhemmen för gossar. Med den ovisshet, som sålunda föreligger, örn och i vilken omfattning sagda jordområden kunna ifrågakomma till förvärv av statsverket, saknas enligt min mening hållpunkter för denna kostnadsfrågas bedömande.

I avseende på formerna för nu förevarande likvidation, torde lämpligen kunna så ordnas, att de olika landstingen och vederbörande icke-landstingsstäder vid slutet av ett vart av åren 1938 och 1939 till statskontoret enligt verkställd beräkning inbetala ett mot skyddshemsavgifterna svarande belopp, vilket av statskontoret fonderas. Från den sålunda bildade fonden utbetalas sedan till de landsting och städer, vilkas skyddshem av statsverket övertagits, de fastställda inlösningsbeloppen enligt därom träffade avtal.

Såsom jag redan framhållit, skulle i fråga örn yrkeshemmen och de kombinerade skol- och yrkeshemmen enligt sakkunnigförslaget statsverket till vederbörande landsting utgiva full ersättning enligt värdering för dels jordegendomarna — utöver de 8—10 hektar, som förutsatts överlämnade utan vederlag — dels jordbrukets byggnader, dels ock döda och levande inventarier för jordbruket. Ersättningsbeloppet i fråga har av de sakkunniga med ledning av införskaffade uppgifter beräknats till omkring 500,000 kronor. Sagda kosk nader äro ofrånkomliga och jag saknar anledning att frångå den föreliggande uppskattningen.

I fråga örn de blivande yrkeshemmen och de kombinerade skol- och yrkeshemmen erfordras vissa kompletterande byggnadsarbeten samt utrustning. Yad

169 Kungl, Maj-.ts proposition nr 219.

angår behövliga om- och tillbyggnadsarbeten, har detaljerad utredning av de sakkunniga verkställts med anlitande av arkitektbiträde. De utförda kostnadsberäkningarna, vilka villkorligt godtagits av byggnadsstyrelsen, hava givit vid handen, att för ändamålet skulle erfordras ett belopp av 1,278,000 kronor. För utrustning av verkstäder och nyanskaffning av inventarier till de nya förläggningarna har beräknats ett belopp av 83,450 kronor. Ehuru en slutlig prövning av de uppgjorda byggnadsförslagen icke nu lärer böra ske, anser jag de föreliggande planerna i stort sett ägnade att läggas till grund för anslagsberäkningarna. Jag finner mig böra lämna de sakkunnigas uppskattning jämväl i denna del utan erinran. Till frågan om erforderliga anslag för senast berörda ändamål återkommer jag i det följande.

3. Speciella kostnadsfrågor.

De sakkunniga.

I sin utredning angående kostnaderna för omorganisationen av skyddshemsverksamheten framhålla de sakkunniga även, att någon kostnad kunde komma att uppstå för ersättningar eller förtidspensioner till entledigad personal. De sakkunniga utginge dock ifrån att detta skulle ske endast i undantagsfall. I regel torde det icke möta svårigheter att bereda ny anställning åt övertalig personal. Befattningshavare, som avlagt folkskollärarexamen borde, enligt de sakkunnigas mening, av Kungl. Majit beredas företrädesrätt vid tillsättande av vissa ordinarie tjänster vid folkskola i enlighet med vad som är stadgat för övertalig personal vid folkskoleväsendet.

Storleken av de eventuella kostnader, som här komme i fråga, kunde enligt de sakkunnigas mening icke angivas utan en ingående undersökning. Sålunda måste man i varje särskilt fall hava kännedom örn, vilka rättsliga förpliktelser vederbörande huvudman hade gent emot den befattningshavare, vilkens entledigande kunde ifrågasättas. Men man måste dessutom veta, vilka befattningshavare som saknade kvalifikationer för de nya uppgifter, som kunde bliva dem anförtrodda efter omorganisationen.

Under de sakkunnigas utredningsarbete hade särskilt från de enskilda skyddshemmen framställts önskningar rörande ett bättre ordnande av tandvården för eleverna. T detta avseende erinra de sakkunniga, att sedan numera statens sjukvårdskommitté framlagt betänkande angående folktandvårdens ordnande, innefattande förslag rörande tandvård även för skyddshemmens elever, något uttalande från de sakkunniga icke vore erforderligt.

Ännu en vårdkostnadsfråga hade vållat de för större områden inrättade skyddshemmen vissa svårigheter, nämligen avgifterna för sjukhusvård åt elever, vilka vore i behov därav. När någon av dessa skyddshems elever insjuknat och måst intagas på närmaste sjukvårdsanstalt, hade i regel av denna debiterats avgift såsom för vård av s. k. utomlänspatient, eftersom skyddshemmets elever i allmänhet vore hemmahörande inom annat landstingsområde än det, inom vilket skyddshemmet vore beläget. Härigenom hade för skyddshemmet uppstått en merkostnad, som icke täckts av den inbetalade skyddshemsavgiften. Mången gång hade skyddshemmet självt fått svara för

170 Kungl. Majus proposition nr 219.

denna kostnad, och i de fall vederbörande barnavårdsnämnd betalat, torde den icke hava utfått ersättning härför av hemortskommunens barnavårdsnämnd eller landstinget. Antingen skyddshemmet eller vederbörande barnavårdsnämnd hade alltså blivit ekonomiskt lidande.

De sakkunniga hålla före, att ifrågavarande kostnad uppenbart vore av den natur, att den borde ersättas av landsting i likhet med annan sjukvårdskostnad, för vilken det allmänna hade att svara. Lämpligaste lösningen syntes vara, att det i någon form så ordnades, att skyddshemselev, som intoges å sjukvårdsanstalt, inom vars upptagningsområde skyddshemmet vore beläget, skulle, oavsett sin hemort, betraktas såsom inomlänspatient och således för hans vård debiteras den för sådan patient fastställda lägre avgiften.

Yttranden.

I åtskilliga yttranden framhålles, att staten bör fullt ut åtaga sig de nuvarande huvudmännens förpliktelser mot den personal, som genom omorganisationen kan bliva överflödig. I denna riktning uttalar sig svenska landstingsförbundet, som anser, att hänsyn icke bör tagas till huruvida jsersonalen är anställd vid skyddshem, som skola övertagas av staten, eller vid till nedläggande ifrågasatt hem. Ett liknande uttalande göres av Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott. Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott förklarar som sin åsikt, att staten icke allenast hade att taga hänsyn till den tidigare huvudmannen åliggande rättsj liga förpliktelser. Anställningsformen borde icke vara avgörande vid bedömandet av statens plikter mot övertalig personal. I stället skulle tjänstetid, levnadsålder och tillförsäkrade pensionsförmåner vara bestämmande vid den framtida ersättningen till eventuellt entledigad personal.

De sakkunnigas uttalanden angående tandvård och sjukhusvård betecknas av skyddshemsinspektören som välbetänkta. Förslaget i fråga örn sjukhusavgifterna tillstyrkes av bland andra Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott, Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott, Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott, stadsfullmäktige och barnavårdsnämnden i Lund, barnavårdsnämnden i Göteborg och Gävleborgs läns barnavårdsförbund. Utan erinran lämnas förslaget av länsstyrelserna i Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens samt Norrbottens län. Styrelsen för Hornö skyddshem anser det synnerligen tacknämligt, örn de olägenheter, som hittills varit för handen beträffande avgifter å sjukvårdsanstalter för så kallade utomlänspatienter, avlägsnades. Styrelsen för Håkanstorps skyddshem uttalar sig i samma riktning och anser det dessutom i hög grad önskvärt, att skyddshemmen befriades från den nog så betungande kostnaden för tandvård.

Mot den föreslagna modifieringen av sjukhusavgifterna göras dock även vissa erinringar. Länsstyrelsen i Stockholms län anser sålunda, att frågan ej bör föranleda beslut i detta sammanhang utan göras till föremål för särskild prövning. Landstingets förvaltningsutskott i samma län befarar, att genomförandet av de sakkunnigas förslag skulle kunna medföra betydande kostnader för det landsting, inom vars område skyddshem är beläget. Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott finner, att förslaget står i viss motsättning till

171 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

sjukhus- och fattigvårdslagens bestämmelser och kan komma att medföra rätt betydande konsekvenser. Ej heller stadsfullmäktige och barnavårdsnämnden i Gävle ansluta sig till förslaget. Den riktiga principen, att patienter från annat landstingsområde skola erlägga högre avgifter, finge ej brytas.

Departementschefen.

Det spörsmål, till vilket huvudintresset i detta sammanhang knyter sig, hänför sig till behandlingen av eventuellt övertalig personal vid de nuvarande skyddshemmen. Även denna angelägenhet synes böra ordnas i väsentlig anslutning till de riktlinjer, som de sakkunniga uppdragit. Efter min mening kan någon tvekan icke råda därom, att huvudmännens förpliktelser gentemot de befattningshavare, som avtalsenligt tillförsäkrats rätt till pension eller en tryggare ställning, böra övertagas av staten. Vad angår den mera tillfälligt anställda personalen, torde, i den mån densamma icke kan vinna anställning inom den nya organisationen i någorlunda motsvarande ställning, svårigheter i allmänhet icke behöva inträda att erhålla sysselsättning i annan liknande verksamhet. Men jämväl beträffande denna personal bör staten visa billiga hänsyn, i varje fall då icke alltför kortvarig anställning kan åberopas. Jag vill emellertid tillägga, att i ett eller annat fall givetvis kan inträffa, att nuvarande befattningshavare kunna befinnas mindre lämpliga för verksamheten och att med hänsyn härtill ombyte kan bliva nödvändigt. Då emellertid den nya organisationen skulle tillämpas först från och nied den 1 januari 1938, torde man kunna förutsätta, att endast undantagsvis vederbörande skola vara ur stånd att dessförinnan erhålla annan anställning.

I fråga särskilt örn de vid skyddshemmen tjänstgörande befattningshavare med folk- eller småskollärarekompetens, synas dessa, på sätt de sakkunniga föreslagit, böra vid indragning av befattningar eller örn vederbörande eljest skulle befinnas mindre lämplig för hithörande uppgifter, kunna medgivas den rätt att söka tjänster med begränsad ansökningsrätt vid folkskola, som tillerkänts övertalig personal inom folkskoleväsendet. Sådana medgivanden hava, efter vad jag inhämtat, redan i ett par fall lämnats av Kungl. Majit, och jag har vid samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet förvissat mig örn att den anvisade vägen är framkomlig.

Det ligger i sakens natur, att de ekonomiska konsekvenserna för statsverket av de åtgärder, som i nu förevarande avseende kunna ifrågakomma, icke nu låta sig i detalj överblicka. Det rör sig här närmast örn ersättning eller förtidspension åt de befattningshavare, som härå kunna göra befogade krav gällande. Såsom jag förut erinrat, har icke från de sakkunnigas sida något försök gjorts att uppskatta de övergångskostnader av denna natur, som kunna visa sig ofrånkomliga. Emellertid föreligga i handlingarna i ärendet från samtliga skyddshem uppgifter rörande den tjänstgörande personalens anställnings- och avlöningsvillkor, och jag har, med biträde av en av de sakkunniga på grundvalen av sålunda tillgängligt material, låtit verkställa en kompletterande undersökning i denna punkt.

Vid denna undersökning har framgått, att ekonomi- och jordbrukspersonalen, bortsett från vissa innehavare av husmodersbefattningar, till vilka jag

172 Kunell. Majds proposition nr 219.

återkommer, endast undantagsvis vunnit fastare anställning. Icke heller synes denna personal i allmänhet hava varit verksam på området under någon mera avsevärd tid. Med den jämkning i sakkunnigförslaget, som jag vidtagit, åsyftande bibehållande tillsvidare av jordbruksdriften vid skolhemmen, torde för övrigt kunna förutsättas, att personalbehovet i denna del förbliver väsentligen oförändrat. Man torde sålunda vara berättigad utgå ifrån att beträffande hithörande befattningshavare krav på ersättning över huvud knappast skola ifrågakomma. I den mån förhållandena finnas påkalla åtgärder i nu angivna syfte, lär framställning — liksom beträffande övriga befattningshavare i samma läge — böra för varje särskilt fall göras hos riksdagen.

Vad yrkeshemmen och de kombinerade skol- och yrkeshemmen angår, synes någon minskning av personalbehovet icke kunna väntas inträda. Någon tvekan kan föreligga allenast i fråga om innehavarna av de nuvarande lärarebefattningarna vid Ljungaskog, Forsane och Sundbo skyddshem, i den mån dessa icke lämpligen kunna vinna anställning såsom assistenter i den nya organisationen. Emellertid kunna eventuella svårigheter härutinnan undanröjas genom anlitande av den nyss angivna utvägen. Vid hemskolorna synes ingen övertalig personal komma att förefinnas.

Vidkommande skolhemmen för gossar ådagalägger undersökningen, att ett antal av högst 7 manliga och kvinnliga folkskollärare icke skulle kunna med säkerhet påräkna anställning efter genomförd omorganisation. Emellertid sakna innehavarna av husmodersbefattningarna vid ifrågavarande hem lärarutbildning, vadan de icke torde kunna fullgöra den tilltänkta uppgiften att biträda vid undervisningen. Vid ett successivt genomförande av den nya ordningen torde emellertid såväl husmödrarna som en del av ifrågavarande lärare kunna bibehållas vid sin anställning. Vid ett skyddshem saknar föreståndaren visserligen formell folkskollärarkompetens, men torde han med hänsyn till akademisk utbildning kunna beräknas fortsättningsvis tjänstgöra. Vid ett annat hem innehar föreståndaren icke stadgad kompetens, vadan i detta fall ersättning torde ifrågakomma; emellertid inträder denne föreståndare i pensionsåldern år 1943. Vid skolhemmen för flickor torde övertalig personal icke komma att förefinnas.

Beträffande slutligen de till nedläggande ifrågasatta hemmen gäller, att stiftelsehemmen Norrgård och Margretelund samt Håkanstorp under övergångstiden kunna fortsätta sin verksamhet. Skäl föreligga för övrigt till antagandet, att de jämväl under tiden därefter i den ena eller andra formen komma att disponeras för besläktade uppgifter. Frågan örn personalens ställning vid dessa anstalter lär därför icke nu kunna bedömas. Två av landsting drivna hem kunna förutsättas komma att upphöra, Klockarsvedja i Gävleborgs län och Stenfors i Västerbottens län. Av där anställda befattningshavare äro tre folkskollärare, vilka efter övergångstidens slut torde kunna beredas anställning vid folkskola. Däremot synas föreståndaren och husmodern vid Klockarsvedja (födda resp. 1881 och 1883) kunna ifrågakomma till ersättning i samband med hemmets nedläggande. Ytterligare lär böra uppmärksammas, att befattningen såsom ekonomiförvaltare vid Älvåsens skyddshem icke kan anses erforderlig efter omorganisationen. I den män denne be-

173 Kungl. Majda proposition nr 219.

fattningshavare icke kan beredas anställning såsom assistent och räkenskapsförare vid yrkeshem, torde jämväl i detta fall ersättning kunna ifrågakomma. Sagde befattningshavare är född 1890.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att de ekonomiska förpliktelser, som i nu förevarande avseende kunna komma att åvila statsverket, äro relativt mycket begränsade. För de få fall, där det vid undersökningen framgått, att ersättning eller förtidspension är av omständigheterna påkallad, lära kostnaderna härför icke komma att uppgå till några mera avsevärda belopp.

I nu berörda sammanhang har jag att ytterligare uppmärksamma ett par andra spörsmål. Sålunda har såväl av de sakkunniga som i vissa remissyttranden elevernas tandvårdsfråga beaktats. Denna angelägenhet synes böra komma under övervägande i samband med prövningen av det av statens sjukvårdskommitté avgivna förslaget i ämnet.

Yad till sist beträffar de påtalade svårigheterna i fråga örn avgifterna vid sjukhusvård för elever vid skyddshemmen, delar jag de sakkunnigas uttalade uppfattning örn önskvärdheten av att genom tillmötesgående från de olika landstingens sida denna angelägenhet kunde ordnas i enlighet med billighetens krav. Emellertid synas några åtgöranden från staten icke nu lämpligen böra vidtagas i sådant syfte.

VIII. övergången till den nya organisationen.

De sakkunniga.

Enligt de sakkunnigas mening bör stor varsamhet iakttagas vid övergången till den nya organisationen av skyddshemsverksamheten. Sålunda avses omorganisationen böra ske successivt under en icke alltför knappt tillmätt tid. Under själva övergångstiden, innan organisationen slutligt fastlåses, bör viss erfarenhet kunna vinnas beträffande en del av de nya anordningar, vilka av de sakkunniga föreslagits och som delvis ifrågasatts få karaktär av försöksverksamhet.

De sakkunniga föreslå, att övergången till den nya ordningen i stort sett sker efter följande linjer.

Skyddshemsinspektörsbefattningen uppföres på lönestat redan från den 1 juli 1936. Innehavaren av tjänsten får under det första året av sin verksamhet såsom en mycket viktig uppgift att medverka vid omorganisationsarbetet. För budgetåret 1936/1937 erfordras jämväl anslag för utbyggande av dels de nya yrkeshemmen vid Ljungaskog, Forsane och Sundbo, dels ock de kombinerade skol- och yrkeshemmen i Boda och Johannisberg. Enligt de sakkunnigas beräkningar kommer kostnaden för den föreslagna utbyggnaden av nämnda hem jämte inventarier att uppgå till sammanlagt omkring 1,361,450 kronor. Hela detta belopp behöver icke finnas tillgängligt under nämnda budgetår, utan anslaget torde kunna jämnt delas på två år. För budgetåret 1936/1937 skulle alltså erfordras ett anslag av 680,725 kronor. Dessutom borde för samma budgetår anvisas ett belopp av 14,000 kronor till den fortbildningskurs för skyddshemspersonal, som de sakkunniga föreslagit skola hållas sommaren 1936. Några nya anslag utöver de här angivna synas de sakkunniga icke erforderliga under budgetåret 1936/1937.

174 Kungl. Majus proposition nr 219.

Under nämnda budgetår bör en del förberedande arbeten för genomförande av nyordningen lämpligen bedrivas. Hit räkna de sakkunniga värdering av de till övertagande av staten ifrågasatta skyddshemmens byggnader, varigenom det av de sakkunniga föreslagna likvidationsförfarandet skulle kunna ske under budgetåren 1937/1938 och 1938/1939. Nya avtal rörande de villkor, enligt vilka stiftelser och sammanslutningar skola bedriva verksamheten vid de av dem innehavda hemmen, böra också slutas i god tid före den 1 juli 1937. Likaledes bör värdering ske, på sätt Kungl. Maj.t kan finna lämpligt bestämma, av dels de jordområden vid yrkeshemmen, som staten skall inlösa, dels ock de till jordbruket vid samma hem hörande ekonomibyggnader jämte döda och levande inventarier, för vilka staten vid övertagandet ansetts böra lämna ersättning. Anslag för ändamålet torde emellertid icke behöva anvisas tidigare än för budgetåret 1937/1938.

Vidare föreslås, såsom redan omförmälts, att staten under ett antal år, förslagsvis fem, arrenderar jordbruken vid de till skolhem för gossar föreslagna skyddshemmen för att under denna tid erforderlig erfarenhet skall vinnas rörande lämpligheten av jordbruksdrift vid skolhemmen. Efter arrendetidens slut böra, enligt de sakkunnigas mening, underhandlingar i varje fall komma till stånd mellan staten och de nuvarande huvudmännen i fråga örn huru skall förfaras med den jord- och skogsareal vid de av staten övertagna skolhemmen, vilken icke kan anses erforderlig för skyddshemmens drift.

Från den 1 juli 1937 skulle alltså staten övertaga samtliga av de sakkunniga i deras organisationsplan upptagna yrkeshem, skolhem och hemskolor, i den mån dessa icke drivas av stiftelser och sammanslutningar, vilka även i fortsättningen önska ägna sig åt skyddshemsverksamhet.

De sakkunniga tänka sig, att i något fall huvudmannen kan tänkas icke vilja överlämna till statsdrift ifrågasatt skyddshem på föreslagna villkor. I så fall torde böra upptagas till prövning, huruvida organisationen skall ändras. Sålunda behöva yrkeshemmen icke med nödvändighet förläggas till av de sakkunniga föreslagna platser. De beräknade utbyggnadskostnaderna torde i stort sett bliva desamma, även om andra lämpliga skyddshem skulle komma i fråga såsom yrkeshem. Tänkbart är också, att ett skolhem kan ordnas helt genom nyförvärv av mark jämte byggnader, men även att äganderätten till ett skyddshem, vilket föreslagits till skolhem, tills vidare kvarstår oförändrad, i vilket senare fall underhandlingar upptagas örn de villkor, på vilka staten tills vidare kan få bedriva verksamheten vid sådant skyddshem.

De till nedläggande föreslagna skyddshemmen synas böra bedriva sin verksamhet till och med budgetåret 1939/1940. Från den 1 juli 1937 skulle i så fall statsbidrag till dessa hem utgå efter samma grunder, som av de sakkunniga föreslagits för av stiftelser och sammanslutningar drivna hem. Provisoriskt avtal örn det antal platser, för vilka statsbidrag skall utgå, torde böra träffas i god tid före budgetåret 1937/1938.

Innan något skyddshem slutligt nedlägges, upptages på nytt till prövning frågan örn skyddshemsorganisationens omfattning. Under övergångstiden kunde man få rätt omfattande erfarenhet rörande det förtroende, den nya organisationen lyckas erhålla hos barnavårdsnämnderna, vilket i sin tur

175 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

kommer att taga sig uttryck i beläggningssiffrorna. Någon erfarenhet synes även kunna vinnas om resultatet av den ^ackordering av skyddshemselever, som de sakkunniga föreslagit och som torde böra taga sin början med budgetåret 1937/1938. Slutligen synes man under denna tid få rätt säkra hållpunkter för bedömande av, huruvida och i vad mån de sjunkande födelsesiffrorna in verka på behovet av skyddshemsplatser.

Intagning av skyddshemselever bör från den 1 juli 1937, d. v. s. den dag, då nyorganisationen träder i verksamhet, ske på så sätt, att till skolhem överlämnas yngre elever, till yrkeshem och hemskolor äldre, allt enligt av de sakkunniga närmare angivna grunder. Endast i undantagsfall och efter skyddshemsinspektörens medgivande böra efter nämnda datum elever intagas vid de till nedläggande ifrågasatta hemmen.

Grovt vanartade elever över femton år, vilka icke kunna vårdas på de vanliga hemmen, torde redan från och med budgetåret 1936/1937 böra överföras direkt till statens uppfostringsanstalt å Bona och alltså icke intagas på åkerbrukskolonien Hall. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, har under de senare åren antalet till Hall överförda svårt vanartade normala elever starkt minskat. Något skäl att längre upprätthålla en organisation på Hall för detta klientel synes därför icke föreligga. Platserna å Hall synas alltså redan från den 1 juli 1936 böra uteslutande användas för psykiskt abnorma elever, varför denna anstalt snarast bör inrikta sig på sin mera begränsade uppgift. Härvid bör jordbruksdriften avsevärt nedbringas. R idare torde den mera kvalificerade yrkesutbildningen avvecklas. Klart är att, i den mån det sjunkande elevantalet gör det möjligt, även personalens antal bör nedbringas.

Beträffande skyddshemspersonalens i övrigt ställning vid genomförande av den nya organisationen hava de sakkunniga anfört följande.

I god tid före den 1 juli 1937 ledigförklaras följande tjänster vid de blivande statliga hemmen: föreståndare vid samtliga hem, assistenter vid yrkeshem husmoder och biträdande lärarinna vid skolhem för gossar samt de i lönegraden B 14 placerade lärarinnorna vid kvinnliga skyddshem. De sakkunniga anse dessa befattningar vara av den vikt, att de böra ledigförklaras. De hade i sitt förslag till skyddshemsorganisation väsentligen tagit hänsyn till hemmens belägenhet, byggnader etc. Däremot hade de helt naturligt varken kunnat eller haft någon anledning att söka bedonia personalens större eller mindre lämplighet för nya uppgifter inom skyddshemsyerksamheten. Urvalet av ledande personal borde därför icke vara fullständigt bundet nuvarande förhållanden, även om de sakkunniga förutsätta, att det endast bleve i rena undantagsfall, som en befattningshavare icke i fortsättningen bibehålies vid den tjänst, han nu innehade.

Nu nämnda befattningar böra, enligt de sakkunnigas mening, tillsättas av skolöverstyrelsen, sedan såväl skyddshemmets styrelse som skyddshemsinspektören avgivit yttrande.

Beträffande övriga befattningar vid skyddshem bör det ankomma på skyddshemmets styrelse att avgöra, huruvida dessa skola ledigförklaras eller utan vidare besättas med tidigare innehavare. De sakkunniga förutsatta, att valet av innehavare till dessa befattningar skall sko av skyddshemmets styrelse. Dock synes skyddshemsinspektören böra avgiva yttrande i samtliga fall, dar vederbörande 'befattningshavare skall intaga fostrareställning gent emot eleverna.

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Med omorganisation av det till övertagande av staten föreslagna skyddshemmet Höreda, som är avsett för ynglingar, vilka omhändertagits enligt 22 .§ d) i barnavårdslagen, bör enligt de sakkunnigas mening anstå ännu någon tid, tills erfarenhet vunnits beträffande verkningarna av 1934 års lag. Denna fråga torde böra göras till föremål för särskild utredning i så god tid, att den kan föreläggas 1937 års riksdag.

De sakkunnigas förslag örn statens övertagande av samtliga den nuvarande huvudmannen åliggande förpliktelser mot personalen vid de skyddshem, som komma att övertagas av staten, har redan omförmälts. Yad de till nedläggande föreslagna skyddshemmen beträffar, föreslå de sakkunniga, att antalet befattningshavare nedbringas, i den mån ett sjunkande antal elever gör detta möjligt och lämpligt. Även vid dessa hem bör lärarepersonalen under enahanda förhållanden beredas rätt att söka de lärarebefattningar vid folkskolan, vilka ledigförklaras med så kallad begränsad ansökningsrätt. I fråga örn annan personal vid sådana hem torde efter framställning från vederbörande huvudman staten i vissa fall kunna bereda annan anställning.

yttranden.

Statskontoret framhåller vikten av att erforderlig tid står till buds för organisationens genomförande samt fortsätter.

Med hänsyn därtill syntes det knappast lämpligt, örn staten redan från den 1 juli 1931 skulle övertaga samtliga av de sakkunniga i deras organisationsplan upptagna yrkeshem, skolhem och hemskoior, vilka icke dreves av stiftelser elier andra sammanslutningar. 1 betraktande av önskvärdheten av att erhålla lämpligt urval av personal och bereda möjlighet för den del av personalen, som icke avsåges för fortsatt anställning, att ordna för sin framtid, ifrågasatte statskontoret, huruvida icke ytterligare ett elier åtminstone ett halvt års uppskov med tidpunkten för övertagandet vore välbetänkt. Härigenom skulle också ökad tid och vidgad möjlighet beredas landstingen att ordna för en del av den hos dem anställda personalen. Uppmärksammas borde i detta sammanhang, att de sakkunniga själva utgått från att närmare utredning skulle verkställas beträffande den övertaliga personalens användning och i vad mån ersättning eller förtidspension borde beredas entledigad personal.

Skolöverstyrelsen anför i huvudsak följande.

De sakkunnigas plan för övergången till den nya skyddskemsorganisationen vore i sä måtto tilltalande, att aen medgåve en viss rörelsefrihet i fråga örn ordnandet av den framtida organisationen, särskilt i det avseendet, att de till nedläggande föreslagna skyddshemmen medgåves rätt att fortfarande till och med budgetåret 1939/ 194U bedriva sin verksamhet. Även därefter kunde vissa av dem, örn behov därav visade sig föreligga, komma att tillföras den statliga organisationen. Härigenom vunnes å ena sidan en smidighet i övergången, som möjliggjorde anpassning till vid olika tidpunkter rådande behov av platser för vanartade, men å andra sidan medförde de obestämda dragen i övergångsplanen, att de nu ifrågavarande skyddshemmens ägare icke finge något bestämt besked örn hemmens framtida öde.

Emellertid vore det en fördel med förslaget, att tid erhölles för verkställande av närmare utredning av vissa frågor, som nu icke syntes vara på ett önskvärt sätt klarlagda, exempelvis spörsmålen örn den närmare uppdelningen i skyddsskolhem, yrkeshem och hemskolor, örn stiftelsehemmens ställ-

177 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

ning och om hur förfaras skulle med de jordegendomar och byggnader, som nu tillhörde skyddshem men vilka eventuellt icke ansåges erforderliga, sedan staten övertagit verksamheten.

De sakkunnigas förslag angående ledigförklarande av vissa tjänster vid skyddshemmen i samband med statens övertagande av verksamheten tillstyrkte överstyrelsen, som emellertid förutsatte, att den nu anställda personalens intressen i största möjliga omfattning tillgodosåges.

Vissa tjänster vid skyddshemmen vore reglerade. Dessa tjänster vore av olika slag, såsom föreståndare-, lärare- och avdelningsföreståndarebefattningar. För vissa innehavare av dylika tjänster gällde den bestämmelsen, att örn de oförvitligen tjänstgjort under tre år, kunde de av styrelsen entledigas endast i den ordning och av sådana orsaker, som omförmäldes i § 32 folkskolestadgan. Sådana tjänster kunde följaktligen betraktas såsom varande av ordinarie natur. I en del andra regleringsbrev återfunnes samma bestämmelse men med tillägg, »så framt befattningen icke indrages». Innehavare av på sistnämnda sätt reglerad tjänst hade givetvis en mindre säker rättslig ställning.

De till förstnämnda kategorien hörande tjänsterna vore redan besatta, och innehavarna kunde icke vid ett statsövertagande utan vidare avlägsnas. Vid sådant förhållande syntes det icke lämpligt, att deras befattningar förklarades till ansökan lediga, överstyrelsen ifrågasatte, huruvida det icke vore tillräckligt, att sådan befattningshavare, varom nu vore fråga, endast ingåve anmälan, att han önskade kvarstanna i tjänsten.

En närmare utredning rörande skyddshemspersonalens anställningsförhållanden, pensionsfrågor m. m. syntes överstyrelsen ofrånkomlig. Intill dess sådan blivit verkställd, borde befattningshavare, som innehade mera fast anställning, bibehållas vid denna. Annan personal syntes böra tillsättas antingen på viss tid eller tills vidare med fyra månaders uppsägning.

Även statens inspektör för fattigvård och barnavård och skyddshemsinspektören anse sådan utredning erforderlig, varjämte barnavårdsnämnden i Lund och Malmö stads skyddshemsstyrelse framhålla de höga kostnader, som i berörda hänseende torde följa med ett statens övertagande av skyddshemmen.

Styrelsen för skyddshemmet i Forsane anser, att det föreslagna förfaringssättet för ledigförklarande av befattningar icke alltid vore lämpligt, utan att det borde vara skyddshemmets styrelse medgivet att utan sådant ledigförklarande till föreståndare föreslå tjänstens tidigare innehavare, därvid dock givetvis det slutliga bedömandet av den föreslagnes lämplighet borde tillkomma den tillsättande myndigheten.

Svenska landstingsförbundet håller före, att frågan om jordbrukets bibehållande vid skolhemmen för gossar fått en tillfredsställande lösning, åtminstone tills vidare. Enligt förbundets mening borde statlig inlösen av sådan jord även ske, örn det kunde befaras, att för skyddshemmets behov överflödig areal och byggnad komme att användas för ändamål, som vore mindre lämpligt ur skyddshemmets synpunkt.

För ett omedelbart övertagande från statens sida av äganderätten till ifrågavarande jord uttala sig däremot statens inspektör för fattigvård och barnavård, Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskotts finansavdelning och Malmö stads skyddshemsstyrelse. Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskotts finansavdelning anmärker även, att det icke av förslaget

Bihang till riksdagens protokoll 193d. 1 sand. Nr 219. 2,1236 12

178 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

framginge, huruvida jordbrukspersonalen komme att statsanställas under övergångstiden.

Med anledning av förslaget, att under övergångstiden elever endast i undantagsfall och efter skyddshemsinspektörens medgivande skulle få intagas i de till nedläggande ifrågasatta hemmen, anför styrelsen för skyddshemmet Håkanstorp bland annat.

Vid mindre skyddshem såsom exempelvis Håkanstorp komme antagligen elevantalet efter omkring ett och ett halvt år att hava minskats till omkring hälften. Med detta låga elevantal kunde arbetet i ladugård, bland smådjur, i trädgård och jordbruk samt det husliga arbetet ej skötas, detta så mycket mindre som, enligt de sakkunnigas förslag, personalen samtidigt skulle successivt minskas och det således icke komme att finnas lärarinnor inom de skilda arbetsgrenar, vari eleverna borde få utbildning.

I anslutning härtill förordar länsstyrelsen i Södermanlands län, att, för den händelse förslaget örn indragning av nämnda skyddshem skulle vidhållas, hemmet måtte få fortsätta driften i full utsträckning intill övergångstidens slut, varefter det icke torde behöva möta några svårigheter att överföra eleverna till andra skyddshem.

Depa riem entsch ef en.

Med den ståndpunkt jag i det föregående intagit till olika spörsmål, sammanhängande med övergången till den nya organisationen, befinner jag mig i god överensstämmelse med den uppfattning, som präglar de sakkunnigas ställningstagande i hithörande frågor. Jag vill också i det väsentliga giva min anslutning till de sakkunnigas riktlinjer. Allenast i ett mera betydelsefullt avseende torde av praktiska skäl en jämkning böra vidtagas i förslaget. De sakkunniga hava tänkt sig, att den nya organisationen skulle börja tilllämpas med ingången av budgetåret 1937/1938; dock att grovt vanartade elever över femton år, vilka icke kunna vårdas på de vanliga hemmen, redan från och med den 1 juli 1936 borde överföras direkt till statens uppfostringsanstalt å Bona. I anledning av vad från statskontoret och i viss mån även skolöverstyrelsen anförts, synes mig skäl föreligga att häri föreslå den ändringen, att förstnämnda tidpunkt fastställes till den 1 januari 1938. Ett dylikt uppskov motiveras, förutom av angelägenheten att disponera tid för erforderliga omfattande förberedelser och förhandlingarna med vederbörande landsting m. fl. samt avvaktande av de beslut, som av dessa kunna komma att fattas, även av önskvärdheten att vinna anslutning till landstingens räkenskapsår.

Från samma tidpunkt lära de nya avtalen med stiftelser och enskilda sammanslutningar böra komma till stånd.

Yad angår den tidpunkt, intill vilken de till nedläggande föreslagna hemmen må bedriva sin verksamhet, vilken tidpunkt av de sakkunniga angivits till utgången av budgetåret 1939/1940, är jag med hänsyn bland annat till vad nyss anförts, benägen framflytta denna till utgången av kalenderåret 1941. Två eller tre års erfarenhet av den nya organisationen bör då kunna föreligga, när riksdagen går att intaga en slutlig ståndpunkt till frågan örn organisa-

179 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

tionens begränsning. Givetvis kan detta icke få förhindra, att hemmen, därest så finnes lämpligt, må tidigare vidtaga åtgärder för örn- eller nedläggning av den vid desamma bedrivna verksamheten. Från och med den 1 januari 1938 böra jämväl till ifrågavarande hem utgå bidrag enligt de nu för av enskilda institutioner drivna skyddshem i regel föreslagna grunderna, d. v. s. 900 kronor för elevplats och år. Avtal örn det antal platser, för vilket bidrag skall utgå, lära böra träffas i god tid före nämnda tidpunkt.

De nödvändiga byggnadsarbetena å yrkeshemmen samt de kombinerade skol- och yrkeshemmen, torde böra påbörjas under senare delen av instundande budgetår, sedan visshet vunnits rörande landstingens medverkan till omorganisationen. Arbetena böra beräknas fortsätta under budgetåret 1937/1938 för att vara avslutade budgetåret 1938/1939. Medel för arbetenas påbörjande böra alltså stå till förfogande under nästa budgetår.

De sakkunnigas förslag i övrigt i fråga örn vad till övergången hör kan jag i huvudsak biträda.

IX. Anslagsbehov budgetåret 1936/1937. Hemställan.

Såsom jag i det föregående angivit, erfordras för budgetåret 1936/1937 anslag till en fortbildningskurs för befattningshavare vid skyddshem, avsedd att hållas sommaren 1936. Anslagsbehovet har av mig beräknats till 14,000 kronor. Därutöver kräves, som jag nyss framhållit, anslag för vissa byggnadsarbeten vid statens yrkeshem samt skol- och yrkeshem. Totalkostnaden för dessa arbeten skulle, enligt vad jag förut angivit, belöpa sig till 1,278,000 kronor. Av detta belopp torde 200,000 kronor böra stå till förfogande under budgetåret.

Medel för ifrågavarande ändamål finnas icke beräknade å riksstaten för budgetåret 1936/1937. Chefen för finansdepartementet torde senare få anmäla frågan örn sättet för täckande av det nu äskade anslaget.

Under åberopande av vad sålunda i skilda hänseenden anförts får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna de grunder för omorganisation av skvddshemsverksamheten m. m., som jag i det föregående angivit;

dels till Fortbildningskurs för befattningshavare vid skyddshem för budgetåret 1936/1937 anvisa ett reservationsanslag av ................................................... kronor 14,000;

dels ock till Vissa byggnadsarbeten vid statens yrkeshem samt skol- och yrkeshem för samma budgetår anvisa ett reservationsanslag av ............................................. kronor 200,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Å. Nordwall.

180 Kungl. Majus proposition nr 219.

Bilaga.

Utlåtande

med förslås till åtgärder rörande vården av själsligt sjuka och abnorma, tillhörande området för samhällets skyddsåtgärder för unga asociala.

Om behovet av särskilda vårdåtgärder för sinnessjuka oell psykiskt abnorma, vilka på grund av vanart eller av andra anledningar blivit föremål för åtgärder enligt barnavårdslagarna eller dömda till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse.

Såsom skyddshemssakkunniga i sitt betänkande framhålla, Ilar skyddshemsverksamheten hittills här i landet haft att brottas med åtskilliga orga nisatoriska svårigheter vilka menligt inverkat på fostringsarbetets bedrivande och resultat. Kastar man en blick på skyddshemsvårdens utveckling, så finner man att bristerna i organisationen få sin naturliga förklaring i de omständigheter, varunder denna verksamhet vuxit fram.

Vid den tidpunkt då det började gå upp för människornas sociala medvetande att det finns en grupp i uppfostringsavseende försummade barn med tydliga tecken till en utveckling i asocial riktning och att det måste betraktas såsom en oavvislig plikt för samhället att vidtaga åtgärder för att örn möjligt hindra en dylik utveckling blev det också klart att det finnes föräldrar vilka äro så föga ägnade att vårda och fostra sina barn, att den förut så gott som oinskränkta föräldrarätten att utan inblandning från det allmännas sida sörja för sina barns uppfostran i dylika fall var liktydig med rätten att vanvårda och missuppfostra dem. En dylik rätt kunde inte längre respekteras. Därför måste samhället skaffa sig laglig rätt att i sådana fall, även mot föräldrarnas önskan och medgivande, taga hand om barnen för att åt dessa söka bereda lämplig vård och fostran.

Kunskapen örn att det finnes en grupp av olika anledningar särskilt svåruppfostrade barn och att man av uppfostrare för dylika barn måste kräva andra insikter och andra personliga kvalifikationer än av dem som ha att uppfostra vanliga, mera normala och därför mera lättskötta barn hade vid denna tidpunkt inte vunnit någon nämnvärd utbredning bland vårt folk. Man kände inte till vare sig »problembarn» eller »problemföräldrar». Örn föräldrar försummade sina barns fostran, så nöjde man sig med att förklara detta med moraliska brister hos föräldrarna. Man förstod inte att den bristande uppfostringsförmågan i många fall berodde på att föräldrarna själva voro på ett eller annat sätt bristfälligt utrustade i själsligt avseende. Man ägnade också i regel så ringa intresse åt de ekonomiskt sämst lottades liv och leverne att man icke gjorde klart för sig att mödrars förvärvsarbete, överbefolkning i hemmen, inneboendesystem och usla bostadsförhållanden ofta nog gjorde det omöjligt även för föräldrar med både vilja och andra personliga förutsättningar att fostra sina barn att göra detta.

Därför, när det nu gällde att finna utvägar för att taga vara på sådana försummade eller vanartade barn som antingen saknade egna hem eller vilkas föräldrar av en eller annan anledning voro oförmögna att själva lämna dem lämplig fostran, så utgick man helt naturligt från att den uppfostran som man själv fått av sina fäder och som alltjämt lämnades åt normala och lättfostrade barn skulle duga även för dessa vanartade. Sträng disciplin,

181 Kungl. Majus proposition nr 219.

bannor oell förmaningar av moraliserande natur samt, vid olydnad och underlåtenhet att fullgöra skolpensa eller andra arbetsuppgifter, smörj och

åter smörj, voro sålunda de gamla och beprövade medel som skulle an-

vändas även för de vanartade. Som det vanligen var genom dåligt uppförande som dessa olycksbarn tilldrogo sig uppmärksamheten från det allmännas sida, var det också klart att de bestraffande sidorna av uppfostringsverksamheten skulle få en särskilt framträdande plats i systemet. Då de vanartade inte kunde vårdas i sina egna hem och lämpliga fosterhem mycket ofta inte stodo att tinna, måste de självfallet sammanföras i anstalter. Såväl av kostnadsskäl som med hänsyn till klientelets moraliska

beskaffenhet ansågs det också helt naturligt att dessa anstalter skulle vara utrustade så spartanskt som möjligt. Förmodligen har val försörjningsanstalten i någon av dess uppenbarelseformer utgjort det närmaste mönstret för de anstalter som skulle taga hand örn de vanartade. Sedan det sörjts för att ett viss minimum av fysiskt hygieniska krav tillgodosetts, lämnades sådant som kunde ge näring åt det estetiska känslolivet eller över huvud taget främja utvecklingen av ett personligt liv hos eleverna därhän. Man insåg inte att de skadliga psykologiska faktorer som enligt sakens natin- äro förbundna med den artificiella livsform som livet på en anstalt alltid är, härigenom förstärktes. Att vanartade barn mycket ofta äro på olika sätt psykiskt undermåliga, neurotiska, stundom sinnessjuka eller av följder av i barndomen uppkomna hjärnskador eller andra grovt lesionella hjärnsjukdomar lidande barn, och att deras fostran i lika hög grad är ett medicinskt som pedagogiskt problem, var likaledes under en lång tid en okänd sak.

Skyddsliemsorganisationen var sålunda ursprungligen ett verk av dilettanter, liksom åtskilliga andra sociala välfärdsinstitutioner i sin början varit.

Att de föråldrade och primitiva metoder, enligt vilka skyddskemsarbetet på många håll bedrivits, på senare tid blivit föremål för allmän uppmärksamhet beror väsentligen på att en journalist, Else Kleen, haft det sakintresse och det mod som behövts för att taga reda på huru skyddshemmen fungera samt offentligen påvisa missförhållanden och yrka på deras avhjälpande.

Med hänsyn till de omständigheter varunder skyddshem sverksamheten tillkommit ligger det i sakens natur att man icke förstått att de ömtåliga och svåra fostraruppgifter som skulle anförtros personalen vid skyddshemmen också kräva en speciell utbildning och träning av denna personal samt därjämte, och icke minst, särskilda personliga kvalifikationer hos uppfostrarna. En följd av denna åskådning är att man inte vidtagit åtgärder för att skaffa dem som ämna ägna sig åt att fostra och handleda vanartig ungdom lämplig utbildning utan ansett de kunskaper och den erfarenhet som kunde inhämtas under praktisk tjänstgöring å skyddshem, under ledning av äldre uppfostrare, vilka emellertid själva även saknade annan utbildning än den som praktisk erfarenhet och eventuella självstudier kunde skänka — såsom en tillräcklig kvalifikation. Självfallet har för lärare vid skyddshem fordrats viss pedagogisk kompetens, vanligen den som erfordras för folkskolelärare. För anställning såsom föreståndare å skyddshem har däremot icke uppställts några kompetensvillkor. Man finner också inom denna kår varjehanda olika yrken representerade, såsom diakoner, sergeanter, lantbrukare, skolkökslärarmnor, sjuksköterskor samt stundom också lärare med akademiska examina (filosofie kandidater eller magistrar). Något krav på särskild utbildning som skulle göra föreståndare och lärare vid skyddshem förtrogna med de medicinska, speciellt psykopatologiska, problem som dagligen och stundligen möta vid fostran av ifrågavarande klientel har icke heller förekommit annat jin i den nian som utbildade sjuksköterskor undantagsvis antagits till föreståndarinnor vid vissa skyddshem för flickor. Där det förekommit att före-

182 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

ståndare och lärare vid skyddshem sökt genom självstudier skaffa sig sådana insikter har detta helt tillkommit på deras egna initiativ. Uppenbarligen har emellertid på enskilda håll förekommande ansträngningar att fylla brister i kunskapsstoff och erfarenhet icke kunnat ersätta bristen på systematisk utbildning under sakkunnig ledning, lika litet som de förmått ersätta frånvaron av specialutbildad medicinsk arbetskraft vid anstalterna. Dessutom lämnar ju enskildas strävan att på autodidaktisk väg skaffa sig kunskaper alla dem som sakna en dylik drift till självbildning i ostörd ro med deras okunnighet. Inte ens för dem som inom centralförvaltningen haft att inspektera och vägleda skyddshemsverksamheten har det fordrats någon specialkompetens rörande de medicinska, psykologiska och pedagogiska problem som tillhöra skyddsuppfostringsområdet.

En annan viisentlig olägenhet med det nuvarande systemet är att urvalet av. det klientel som mottages på skyddshemmen icke sker enligt rationella principer. I det hela kan det sägas att intet egentligt förhandsurval äger rum, utan skyddshemmen lia att mottaga de fall som hänvisats till dem av barnavårdsnämnderna. Visserligen har en uppdelning av klientelet efter ålder på olika skyddshem eftersträvats, men av vissa skäl har inte ens denna kunnat konsekvent genomföras. Sålunda har på det skyddshem som enligt gällande regler skall om så kräves vara berett att mottaga friska vanartade barn i åldern mellan 15 och 18 år (Hall) intagits endast omkring 40 % av samtliga till denna grupp hörande fall, medan de övriga 60 % fostrats å de andra, för yngre vanartade i regel avsedda skyddshemmen (jfr Statens ollentl. utredningar 1935: 35 p. 37). Till Hall-anstalten skall emellertid, enligt gällande regler, skickas även två andra kategorier, nämligen a) svårare vanartade men . friska yngre barn samt b) barn i alla åldrar vilka lida av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet och icke böra intagas i specialsjukvårdsanstalter. Att Hall ej kunnat fylla dessa, uppgifter beror, såsom skyddshemssakkunniga framhålla därpå, att en verklig differentiering av eleverna å anstalten ifråga ej kunnat ske och att antalet psykiskt abnorma elever blivit större än man tänkt sig. Dessa lia därför också måst placeras i andra för friska elever avsedda skyddshem, varigenom organisationen sprängts sönder.

Denna sakernas utveckling är knappast ägnad att förvåna. Tanken att på ett enda öppet skyddshem sammanföra dels friska vanartiga i 15—18 årsåldern, dels svårare vanartade men friska (?) under 15 år och dels alla kroppsligt och. själsligt abnorma, sjuka eller vanföra i alla åldrar, vilka icke böra intagas i specialsjukhus, är nämligen i sig själv rätt så orimlig, i all synnerhet om en sådan proteusanstalt också måste undvara medicinsk-psykiatrisk ledning. Den under årens lopp framvuxna och befästa misstro mot Hall, varom skyddshemssakkunniga tala, är sålunda förklarlig redan genom den omständigheten att man åt anstalten givit en olöslig uppgift, även örn vissa olyckliga omständigheter i sin mån bidragit att göra anstaltens svagheter särskilt i ögonen fallande.

Enligt skyddshemssakkunnigas uppgift intogos endast omkring 20 % av de under 5-årsperioden 1929—1934 omhändertagna skyddshemseleverna direkt på Hall. Ytterligare ungefär 20 % av de å andra skyddshem intagna eleverna lia sedermera överflyttats till Hall. Som det kan antagas att dessa till största delen utgjorts av mer eller mindre abnorma element har Hall sålunda under senare år väsentligen tjänstgjort såsom en anstalt för själsligt och kroppsligt sjuka och abnorma. Det oaktat har Hall saknat den tekniska utrustning och den medicinskt skolade personal som erfordras för undersökning, vård och behandling av dylikt klientel.

Jämte Hall lia skyddshemmen haft ytterligare två evakueringsstationer

183 Kungl. Majus proposition nr 219.

för elever sora visat särskilt svår vanart, tillhörande alla åldrar och psykologiska kategorier, nämligen tvångsuppfostringsanstalterna Bona och Viebäck. Sålunda ha gossar som på Hall visat sig svårskötta kunnat överföras till Bona, vilken anstalt sedan 1934 också är förpliktigad att mottaga särskilt svårskötta individer i åldern 18—21 år tillhörande den grupp människor som omhändertagas enligt 43 § 5 mom. barnavårdslagen på grund av oordentligt, lättjefullt eller lastbart levnadssätt. Enligt vad som upplysts har ett fåtal av dessa senare överförts till Bona och där visat sig vålla stora svårigheter. Genom att göra öppna uppfostringsanstalter både till avstjälpningsplatser för moraliskt depraverade och därför särskilt svåruppfostrade ungdomar och till anstalter för relativt godartade som genom domstols beslut skola göras till föremål för tvångsuppfostran har man tilldelat även dessa anstalter en olöslig dubbeluppgift. Sålunda bär man varken genom en sortering före definitiv intagning å skyddshem eller genom en efterföljande gallring, byggd på redan vunnen erfarenhet rörande elevs uppfostringsbarhet under de å skyddshemmet givna förhållandena, lyckats hålla anstalterna fria från sådana som av en eller annan anledning icke äro uppfost-

ringsbara. _ , .

Såsom skyddshemssakkunniga framhållit, har erfarenheten också visat att skyddshemsklientelet i större utsträckning än man tänkt sig utgöres av psykiskt abnorma. Ett siffermässigt uttryck för detta faktum har framkommit genom vissa på allra senaste tiden här i landet verkställda undersökningar. _

Sålunda gjordes under åren 1933—1935 av doktor G. Nordal en undersökning över klientelet på 6 skyddshem, 3 för gossar och 3 för flickor. Enligt den häröver publicerade redogörelsen (Meddelanden från kungl, socialdepartementets byrå för fattigvårds- och barnavårdsärenden nr 59 september 1935) ha sammanlagt 186 skyddshemselever undersökts. Vid bestämningen av intelligensnivån har undersökaren utgått från skolans uppdelning i »normalklass», »hjälpklass» och specialklass för »hildbart sinnesslöa». Gränserna mellan dessa grupper ha bestämts enligt intelligenskvoten (I. Q.), d. v. s. förhållandet mellan intelligensåldern (I. A.) och levnadsåldern (L. A.). Gränsen mellan normalklass och hjälpklass har satts vid en I. Q. = 84, gränsen mellan hjälpklass och specialklass vid en I. Q. = 68. Undersökningarna lia verkställts i två avdelningar, en 1933—34 och en 1934—35. Av I Q.-bestämningarna framgår att 45 % av samtliga elever befunno sig på hjälpklasstadiet eller därunder och att 13 % hade en intelligensnivå som låg minst 33 % under de fullmåligas. För de djupt undermåliga har I. Q. svängt mellan 54 och 40. Förekomsten av så höggradigt imbecilla bland skyddshemsklientelet visar enligt undersökaren »ohållbarheten i den nuvarande situationen».

Vid försök att fastställa den sociala prognosen, _ d. v. s. utsikten för elev att efter avslutad skyddsuppfostran föra ett laglydigt och självuppehållande levnadssätt, har det konstaterats att denna är tvivelaktig eller dålig i bortåt Vs av fallen. I 10 % av fallen förutsättes fortsatt anstaltsvård såsom nödvändig.

Börande den ytterst betydelsefulla avvikelse i själsverksamheten som består i en rudimentär utveckling av känslolivet lämnar undersökningen tyvärr inga upplysningar, ehuru denna form av utvecklingshämning enligt vad som konstaterats beträffande annat socialt missanpassat klientel är ofta förekommande. Sinnessjukdom förefanns i ett, möjligen två fall. Den relativt låga frekvensen av sådan rubbning i själsverksamheten sammanhänger med att dylik rubbning över huvud taget ur sällsynt hos barn och lämnar sålunda

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 2J9.

ingen upplysning om frekvensen av disposition för sinnessjukdom Lös ifrågavarande klientel.

Enligt en ännu icke jmblicerad, av doktor H. Knöös på uppdrag av Kungl. Maj.t 'verkställd, undersökning över till urbota straff dömda personer i_ eidern 18 21 år utgör antalet individer med en intelligensnivå av högst

15 ?6 av den normala (I. Q. = 75 oell därunder) ungefiir 22 %. (En I. Q. = 100 och däröver förekom endast i omkring Vs av fallen.) Vidare redovisas ett fall av säkert diagnosticerad sinnessjukdom, samt 2 fall där sinnessjukdom sannolikt förelåg. Bland klientelet funnos tre homosexuella, en iakttagelse av en viss praktisk betydelse eftersom homosexuella individer inte lämpligen böra fostras å öppna, för normalt klientel avsedda skyddshem.

Örn undersökning av sinnesbeskaffenheten hos detta klientel verkställts under rannsakningen, så skulle, med tillämpning av nu rådande praxis, enligt (l:r Knöös redogörelse av samtliga 85 undersökta fall icke mindre än 18 ha förklarats straffria enligt 5 kap. 5 § strafflagen. De konstaterade sjukliga eller abnorma själstillstånd som i dessa fall bort föranleda straffriförklarincr utgjordes av sinnessjukdom i 2 fall; imbecillitet utan eller tillsammans med lubbningar i känslo- och viljelivet i 12 fall; svårare former av s. k. psykopati i 3 fall; psykopati tillsammans med alkoholmissbruk i 2 fall.

Vidare hade enligt gängse praxis 30 av dessa unga brottslingar bort dömas nied tillämpning av 5 kap. 6 § strafflagen (psykisk rubbning av ringare grad, vilken enligt nu gällande rätt anses böra medföra strafflindring). Det konstaterade abnorma själstillståndet utgjordes bär av konstitutionell förståndsbrist i 5 fall; s. k. psykopati i 20 fail; förståndsbrist eller psykopati i förening med alkoholmissbruk i 5 fall. Hos icke mindre än 18 av dessa 30 funnos de psykologiska förutsättningarna för dömande enligt förvaringslagen.

En anmärkningsvärd iakttagelse är också att hos detta unga klientel allvarligt alkoholmissbruk förekom i icke mindre än 8 fall, vilket innebär att 10 % av dessa brottslingar, trots sin ungdom, redan hunnit hemfalla åt dryckenskap.

o En ingående undersökning i England av 200 unga kvinnor, av vilka 100 såsom sexuellt vanartiga varit intagna i Breventive och Bescue Hörnes och 100 intagna å straffanstalter, har utförts av d:r Grace Pailthorpe (Studies m the Psykologi of Delinquency. Privy Council. Medical Reserch Council. London J.932). Av dessa hade 44 % en intelligenskvot som låg under 75 (< 12 I- A )- Bristfällig utveckling av känslolivet fanns i 83 %, psykopatier (inkl. psykoser och psykoneuroser) i 61 % (psykoser i 7.5 %). Icke mindre än 55 % av hela materialet befunnos vara i behov av medicinsk-psykologisk behandling i någon form.

. Fot att ge en föreställning örn huru ofta f. d. skyddshems- och uppfostnngsanstaltselever förekomma bland sådana för brott tilltalade häktade, beträffande vilka domstol förordnat örn undersökning av sinnesbeskaffenheten, har jag genomgått samtliga utlåtanden över häktade tilltalade från hela landet, vilka insänts till kriminologiska centralarkivet sedan den 1 i 1934.

Denna undersökning utvisar att av 660 tilltalade häktade icke mindre än 6o, d. v s. 10 % äro f. d. skyddshems- eller uppfostringsanstaltselever. Bland dessa ha av vederbörande undersökningsläkare 29, d. v. s. 45 % förklarats falla under 5 kap. 5 § strafflagen (straffriförklaring på grund av sinnessjukdom eller därmed likvärdig psykisk rubbning eller abnorm tillstånd); 26, d. v. s. 40 under 5 kap. 6 § strafflagen (strafflindring eller intagning å förvaringsanstalt för abnorma förbrytare); endast i 10 fall, d. v. s. 12 %, saknades sådan rubbning som avses i dessa paragrafer.

Fallens fördelning med hänsyn till sjukdoms- och abnormtillståndets art framgår av nedanstående tablå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

185 Denna översikt visar bland annat, att om man bortser från fall av sinnessjukdom, samma slag av patologiska själstillstånd bedömas än efter 5:5, än efter 5:6, allt eftersom av det patologiska tillståndets natur och därav följande sociala konsekvenser (farlighet, bristande påverkbarhet genom kriminalpolitisk fostrande behandling) framgår att den ena eller andra behandlingsformen är den in casu lämpligaste.

Av översikten framgår också att största delen av de konstaterade patologiska själstillstånden äro av konstitutionell natur och sålunda förefunnits redan under tiden för skyddshems- resp. uppfostringsanstaltsvistelsen. Örn dessa tillstånd redan vid denna tidpunkt upptäckts och föranlett lämplig behandling, så skulle alltså ett icke obetydligt kvantum brottslighet därmed ha blivit förebyggt.

Att den brottslighet som förövas av förutvarande skyddshems- och uppfostringselever icke är av alldeles obetydlig beskaffenhet visas därav att icke mindre än 28 av dessa 65 fall varit dömda för andra resan stöld och däröver samt icke mindre än 17 till fjärde resan stöld och däröver. De förutvarande skyddshems- och uppfostringselevernas kriminalitet framträder visserligen i flertalet fall i egendomsbrott, men därjämte förekomma även grövre brott mot person, såsom misshandel, mord, mordbrand och sedlighetsbrott.

Till belysning av beskaffenheten av det klientel som genom vederbörande myndigheters (barnavårdsnämnder, domstolar) beslut tillföras skyddshem och uppfostringsanstalter må här nedan redogöras för några fall.

Fall I (511/30) Ferdinand.

Ferdinand är född 10/7 1911 utom äktenskapet. Fadern är okänd och modern avled tidigt. Ferdinanda ärftlighetsförhållanden äro därför okända. Vid späda år hade han engelska sjukan. Han växte upp hos strängt religiösa fosterföräldrar som isolerade honom från allt umgänge med jämnåriga. Tidigt började han i fosterhemmet ljuga, visa vanart och tendenser att på olovliga vägar försöka skaffa sig tillgång till nöjen som fosterföräldrarna förbjödo honom. I folkskolan skötte han sig väl, tidtals var han bland de bättre. Under genombrottsåren började han emellertid visa ökad vanart, vårdslösade sitt skolarbete och ansågs öva ett dåligt inflytande på sina kamrater. Han sällade sig med förkärlek till de sämre elementen, inför vilka han sökte briljera och visa sig duktig. Mot lärarna uppträdde han trotsigt och ohörsamt. Han började snatta och vid avgången från skolan 1927 fick han nedsatt sedebetyg. Han rev då i ilskan sönder betyget inför lärarens ögon. För en firma hos vilken han senare blev anställd förskingrade han 45 kr. och blev anmäld till barnavårdsnämnden. Det framkom då också att han tillsammans med en kamrat stulit en motorcykel och ett par andra cyklar. Han blev nu intagen på Eolshälls skyddshem. Efter att ha varit där en kort tid gjorde han tillsammans med en kamrat Harry (Fall IV) förberedelser för att spränga skyddshemmet i luften med stulen dynamit. Enbart på grund av hans och kamratens bristande tekniska insikter misslyckades försöket. Han blev häktad, dömdes till 1 år och 11 månaders straffarbete och blev intagen till tvångsuppfostran på Bona i februari 1928. Där visade han sig »fallen

186 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

för ofog, ohörsam och uppstudsig». Han plågade gärna sina yngre kamrater och hotade vid ett tillfälle en av förmännen med en yxa. Han var egensinnig, grym, talade med stora ord örn att hämnas på samhället. Ar 1930 blev han utskriven från anstalten såsom oemottaglig för uppfostran och ur stånd att taga vård om sig själv samt översändes till fattigvårdens myndigheter i Stockholm, vilka lyckades skaffa honom arbete. Sedermera, under anställning hos en firma förskingrade han 400 kr. Han blev emellertid icke anmäld för detta, förrän det upptäckts att han även begått ett flertal stölder.

Det är uppenbart att den olycksaliga uppfostran han i barndomen fått i fosterhemmet bidragit att förstärka de patologiska inslagen i hans natur. I varje fall var han senare icke möjlig att på avgörande och bestående sätt påverka genom uppfostringsåtgärder.

Under rannsakningen för förskingringsbrottet företogs undersökning av sinnesbeskaffenheten. I utlåtandet framhålles att straff och uppfostran torde i Ferdinande fall vara dömda att misslyckas. Han besitter visserligen en viss intelligens, men företer en del rätt utpräglade abnorma drag i sin psykiska utveckling. Han saknar omdöme, kombinationsförmåga och psykisk balans och är oförmögen att hysa känslor av varmare slag, tillgivenhet eller tacksamhet. Någon ånger över sina begångna brottsliga handlingar har han aldrig visat. Attentatet mot skyddshemmet, där ett flertal människors liv stod på spel, talar han örn fullständigt oberörd. Han saknar respekt för andras rättigheter och känslor, är frigjord från moraliska hänsyn och fullständigt oberäknelig i sitt handlande. Genom sin intelligens har han vidare lätt att påverka dem han umgås med. På grund härav måste han betraktas som en för samhället i högsta grad farlig individ.

Han blev av domstolen straffriförklarad och intogs på hospital.

Fall II (704/32) Kurt.

Vid efterforskning har det visat sig att Kurt är starkt ärftligt belastad. Hans far som är arbetare har grovt missbrukat alkohol och under rusets inflytande visat sig synnerligen obehärskad och brutal, särskilt mot hustrun. Kurts farfar var likaså alkoholmissbrukare och en farbror lär ha varit bötfälld för misshandel. Modern är mycket nervös. En av hans bröder visar karaktärsegendomligheter. Kurt är född den 19 september 1912 i Stockholm inom äktenskapet. Han har genomgått folkskola där han visat sig något intellektuellt undermålig och för övrigt synnerligen svårhanterlig. Tidigt blev han av barnavårdsnämnden varnad för »visad vanart». Han hade bland annat bitit en pojke i låret, slagit en lärarinna och vid två olika tillfällen knivskurit kamrater. Såsom ytterligare exempel på hans synnerligen häftiga lynne omtalas att han av små anledningar kunde bli så ilsken, att han blev »blek som ett lik». Vid dylika tillfällen förekom att han med sparkar och slag överföll personer som funnos i hans närhet. Tidtals har han varit så svår till lynnet att man måst hålla honom isolerad från kamraterna. Vid 16 års ålder dömdes han för stöld till 2 månaders straffarbete, men blev i stället intagen på Bona uppfostringsanstalt. På denna anstalt fann man att man gentemot Kurt måste iaktta den största varsamhet i behandlingen. Hans lättretlighet var mycket påfallande och endast genom varjehanda försiktighetsmått lyckades man undvika utbrott. Stundom förekommo hypokondriska symptom. Man konstaterade att han var psykiskt abnorm och oemottaglig för vanliga uppfostringsmetoder och fick det bestämda intrycket att han aldrig skulle bli i stånd att taga hand örn sig själv. Vid undersökning genom anstaltens läkare i september 1932 förklarade denne honom icke vara i behov av hospitalsvård, men syntes misstänka att symptomen berodde på en latent epilepsi.

Han blev dock villkorligt utskriven från anstalten vid 18 års ålder och

187 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

överlämnad till föräldrahemmet. Vid 20 års ålder blev han definitivt utskriven från Bona. Föräldrarna funno ganska snart att de inte kunde få någon hand med Kurt. Hans egendomliga karaktärsdrag blevo alltmera framträdande. Han var tyst och grubblande, höll sig inne om dagarna, men drev i stället ute hela nätter. Hade raseriutbrott mot anhöriga och uppträdde då mycket våldsamt. Vid ett tillfälle kastade han exempelvis en brinnande biåslampa mot fadern. Slutligen begav han sig ut på luffen. Han blev nu inblandad i en tjuvliga, häktad och intagen för undersökning på sinnessjukhuset å Långholmen.

I det där avgivna utlåtandet karakteriseras Kurt som en i hög grad vådlig individ. Det mest framträdande draget i hans psyke är tendensen till svårartade raserianfall, vilka utlösas av minsta anledning. Dessemellan kan han sitta hela dagarna med huvudet i händerna, tyst och grubblande. Ibland står han orörlig och stirrande, tål då inte att någon tilltalar honom. Använder ofta egendomliga och skruvade uttryck och ordvändningar. Han visar stark affektspänning i samband med vissa föreställningskomplex, eljest affektlöshet eller en tvär, avvisande sarkastisk grundton i stämningslivet. Har en paranoid inställning till medmänniskor samt har tidtals visat åsyftningsidéer och stundom hallucinationer. Han är asketisk, asexuell och intolerant mot njutningsliv hos andra. Han är vidare negativistisk, otillgänglig för argument, hård, halsstarrig och oresonlig. Genom undersökningen ansågs till fullo styrkt att Kurt sedan många år lidit av svårartad sinnessjukdom (schizophreni).

Sedan domstolen förklarat honom straffri intogs han på hospital.

Fall III (591131) Sven.

Hos Sven finner man en betydande ärftlig belastning. Hans farfar var alkoholist och hade ett »vrångsint och eget humör». Även fadern som är byggnadsarbetare är alkoholist med en under ruset framträdande brutalitet och häftighet. En kvinnlig kusin på mödernet är sinnessjuk, bland hans syskon är en broder, den femte i ordningen, sinnessjuk och intagen på hospital.

Sven är född i december 1907. Ända sedan sina tidigaste barnaår har han visat nervösa rubbningar och abnorma karaktärsdrag. Sålunda hade han som liten nattskräck. Visade mycket tidigt lögnaktighet. Började skolan vid sju års ålder. Snart nog började han bli likgiltig för arbetet, skolkade och drog mestadels omkring på gatorna. En gång då han på sina strövtåg inte hittade hem, hamnade han hos polisen. Med anledning av skolkningen och andra uppförandesrubbningar blev han intagen för skyddshemsuppfostran på Blecktornet. Då han emellertid oupphörligt rymde från detta hem överfördes han genom barnavårdsnämndens försorg till Skrubba. I barnavårdsnämndens redogörelse för den i samband därmed företagna undersökningen framhålles att Sven varit »en skräck för hela huset där han bodde». Som en belysande omständighet berättas att han en dag tillsammans med en kamrat lockat med sig en 5 års pojke till en park. Där hade Sven kastat sitt vatten i ansiktet på pojken och spottat honom i munnen. Därefter hade han tagit kläderna av pojken, bundit honom vid ett träd och sedan använt honom »sorn skottavla vid stenkastning».

På Skrubba där han varit intagen från sitt 9:e eller 10:e till sitt 18:e år fann man honom inställsam och smidig, lögnaktig, feg, strykrädd och undfallade. Slutomdömet om honom var: »han är en blandning av allt möjligt som bådar ont för framtiden. Är farlig, med abnormt känsloliv, känslolös och grym, sexuallivet företer antagligen abnorma tendenser. Han har sökt närma sig kamrater i osedligt syfte».

Utskriven från Skrubba fick han under ett halvår arbete som skräddarlärling. Efter detta hade han endast kortvariga anställningar på kontor och i butiker, där han gjorde sig skyldig till snatteri. Tidvis gick han arbetslös. I vänt-

188 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

rummet hos en sjukgymnast som han besökte för att få behandling tillgrep han under denna tid en klocka och en ring; i ett annat väntrum tog han en kikare.

Efter ett par dagar blev han gripen och lagförd samt dömdes nu, vid 19 års ålder, för första resan stöld till 5 månaders straffarbete. Sannolikt året efter straffets avtjänande var han inblandad i en utpressningsaffär tillsammans med en kamrat. De hade fått kännedom örn att en person var homosexuell och vände sig till dennes mor och fordrade pengar för att hålla tyst.

Vid 21 års ålder begick hail åter stöld i ett väntrum, nu hos en läkare, blev häktad och dömd för andra resan stöld. Under den följande fängelsevistelsen gjorde han upprepade »självmordsförsök», svalde giletteblad, stomatoltuber och dylikt. (Man har vid flera tillfällen varit nödsakad att av sådan anledning översända honom till sjukhus utanför fängelset för operation. I dylika sammanhang har han flera gånger rymt från sjukhuset.)

Efter det första »självmordsförsöket» visade han sig så orolig, att man måste överflytta honom till sinnessjukhus. Under denna tid visade han sig ytterligt rädd för medpatienterna, blev vettskrämd, grät och svettades om någon av dessa bråkade. Sedan han under sjukhusvistelsen något förbättrats visade han sig alltjämt mycket opålitlig, intrigant och besvärlig och röjde även tydligt homosexuella böjelser. Då han 1931 häktades för tredje resan stöld begärdes undersökning av hans sinnesbeskaffenhet. Ur det därvid avgivna utlåtandet må anföras: »Sven är en sammetsögd yngling med kvinnligt sätt och kvinnliga gester och ett affekterat, kokett uppträdande. Hans kroppsbyggnad är feminin. Han visar en mängd egendomliga psykiska drag, av vilka det mest framträdande äro egensinnighet, häftighet, förställningsförmåga, feghet, grymhet och lögnaktighet. Till förståndsutrustningen är han tydligt undermålig.

Vid många tillfällen under fängelsevistelser har han upprepat sitt trick att svälja alla möjliga föremål (giletteblad, glasbitar, stålpennor, säkerhetsnålar m. m.) för att komma till sjukhus och få tillfälle att rymma.

Sven är fullständigt blottad på moraliskt känsloliv och sluter sig med förkärlek till amoraliska och depraverade individer. Av hans historia framgår tydligt att han från begynnelsen varit av så abnorm personlighetsstruktur, att alla försök till positiv uppfostran varit dömda att misslyckas.

Sedan han av domstol dömts till förvaring intogs han å anstalt för psykiskt abnorma brottslingar.

Fall IV (637/32) Erik.

Erik är född före föräldrarnas äktenskap, den 6/i 1910. Fadern är en tystlåten, tvär och kall individ som missbrukar alkohol och under rusets inflytande blir häftig, våldsam och sexuellt upphetsad. Modern gör ett gott intryck.

Omedelbart efter födelsen blev Erik utackorderad på landet. Sedermera, då han var 7 år togo föräldrarna honom till sig. Vid 12 års ålder kom han på grund av snatteri till Blecktornets barnhem där han vistades ett halvt år. Han blev sedan överflyttad till ett lantbrukarhem på Öland där han tvärstanna de till 15 års ålder. Under vistelsen på Blecktornet och under första tiden på Öland var han lättskött och beskedlig, betecknades närmast såsom mesig. Men med åren framträdde en tilltagande lättja och liknöjdhet. Han var ojämn och grinig till humöret och visade sig särskilt hård emot djur. Redan före 12 års ålder hade han homosexuella upplevelser. I föräldrahemmet blev han sedermera åter emottagen, men efter en kortare tid började han på nytt att snatta och intogs nu på Eolshälls barnhem. Han visade där tydligt översitteri gentemot kamraterna. Man utackorderade honom nu åter hos en lantbrukarefamilj, men då han begick en stöld måste man återtaga honom till Eolshäll. Tillsammans med en annan elev (Fall I) försökte han en gång medelst dynamit spränga barnhemmet i luften. På grund härav överfördes han i december 1927 till uppfostringsanstalten på

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

189 Bona. Där visade han sig tidtals sjukligt deprimerad, dessemellan retlig. Hans kamrater betraktade honom allmänt såsom »icke riktig». I utbrott av vredesmod kunde han göra åverkan på verktyg, material eller andra ting som kommo i hans väg. Även under sina bättre tider var han hård och otillgänglig och hade få vänner bland bonapojkarna.

Han utskrevs definitivt från anstalten i januari 1930 till föräldrahemmet. Man iakttog där att han enbart sällskapade med de sämsta elementen. Ofta var han borta från hemmet hela nätter. På sommaren samma år begick han en stöld och avtjänade straff på fängelset i Gävle. Efter frigivningen kom han på egen begäran till Skyddsvärnets trädgårdshem i Hässelby för straffade ynglingar. Där fann man honom lat, inbunden och lömsk. Då han uppehöll en sexuell förbindelse med en i trakten illa känd flicka blev han i januari 1931 skild från hemmet.

I mars samma år häktades han åter för stöld och överfördes i december till straffängelset i Orebro för att avtjäna 1 år och 7 månaders staffarbete. Under avtjänandet av detta straff stack han plösligt och utan någon påvisbar anledning ihjäl en vaktkonstapel med en sadelmakarkniv som han hade tillgänglig i sin cell för arbetet. Då man rannsakade honom för detta mord var han fullständigt oberörd och visade ingen ånger inför sitt brott. Han konfronterades med liket och sade själv att han inte hade haft något agg till just denne vaktare. Hans brott syntes vara framsprunget av blint hämndbegär mot samhället och av förstörelselusta. Med anledning av detta brott blev Erik översänd till sinnessjukavdelningen på Långholmen, där han undersöktes.

I utlåtandet framhölls bland annat: Till sitt känsloliv är Erik kall, utan förmåga att känna värme eller tillgivenhet. Hans inställning är utpräglat antisocial med tydlig fientlighet mot alla. Till hela sin natur är han en primitiv, rå och brutal njutningsmänniska. Den enda livsform han fullt accepterar är den lastbara och kriminella. Han har aldrig gjort något försök att skaffa sig ett hederligt arbete utan föredragit att livnära sig såsom soutenör och utpressare. Inför den handling, vari hans brottslighet kulminerat, visar han inte tecken till ånger, utan låter tvärtom förstå att han skulle vara i stånd att upprepa ett liknande tilltag. Under observationstiden å rättspsykiatriska kliniken uttalade han gång på gång hotelser att mörda befattningshavare. Han är sålunda behäftad med djup psysisk abnormitet bestående i en hysterisk och explosiv konstitution med perversa böjelser och fullständig frånvaro av moraliskt känsloliv och på grund härav ytterligt farlig.

Sedan han av domstol förklarats straffri, överfördes han till hospital.

För ytterligare fall av denna tj^p har redogörelse lämnats av undertecknad vid Svenska kriminalistföreningens årsmöte 1933 (Svenska kriminalistföreningens förhandlingar samma år).

Det behöver knappast särskilt framhållas vilken skada dylika djupt abnorma, ofta moraliskt depraverade och aktivt kriminella, individer ställa till på en uppfostringsanstalt för presumera! normala vanartiga. På grund av sina uppföranderubbningar inom anstalterna lägga de i hög grad beslag på ledningens uppmärksamhet och kräva långt mera tid och omsorger än de »normala» fallen. Genom sin ofta, öppet eller hemligt, mot disciplin och ordning samt mot syfte med anstaltsverksamheten fientligt inställda sinnesriktning bidraga de till att förstöra uppfostringsresultaten även för de jämförelsevis godartade eleverna. Genom den icke sällan förekommande tendensen till underjordiskt intrigspel och komplotterande, genom sin aggressivitet gentemot anstaltens personal och dess egendom kunna de också understundom, även under vistelsen på anstalten, visa en farlighet som kan vara nog så svår att bekämpa (jfr fall I och II här ovan). Då de å anstalten

190 Kungl. Majus proposition nr 219.

utgöra en påtvingad psykologisk miljö för andra elever oell dessutom just genom sin oppositionella inställning till anstaltens ledning oell dess verksamhetsmål samt genom sin aktiva antisocialitet lätt komma att intaga ledareställning, äro de en farlig psykisk smittokälla, särskilt för de svaga och lettledda bland anstaltsklientelet. Slutligen är det klart, att eftersom deras sociala prognos är ogynnsam, syftet med deras intagning i anstalten aldrig kan uppnås. Förutsättningar för villkorlig utskrivning inträda sålunda praktiskt taget aldrig. Endast i det jämförelsevis ringa antal fall där det är fråga örn sinnessjukdom i teknisk mening och där detta inses av anstaltsläkaren kan en evakuering till hospital äga rum, men denna fördröjes därigenom att det enligt erfarenheten ofta kan vara svårt att erhålla plats å hospital för personer som redan i någon form åtnjuta vård. Såsom exempel härpå må anföras följande.

Fall V. 18-årig kvinna.

Fadern lapp. I 2-årsåldern sjuknade hon i en svår hjärnsjukdom som uppfattats såsom sömnsjuka. Hon har aldrig varit normal. Då hennes uppföranderubbningar betraktades såsom vanart intogs hon å skyddshem, där hon ständigt måst vårdas såsom en svårt sinnessjuk människa. På grund av gång på gång förekommande impulsiva raseriutbrott varunder hon söker strypa dem som befinna sig i närheten är hon ytterligt farlig. Anstaltsföreståndarinnan, som är sjuksköterska, anser det vara ett under att flickan ännu inte lyckats taga livet av någon.

Ansökan om hospitalsvård ingavs våren 1934. Vid mitt besök å anstalten i oktober 1935 hade hon ännu inte blivit intagen å hospital.

Flickan är alltså ett rent sinnessjukvårdsfall som aldrig bort intagas å skyddshem.

Örn det någon gång lyckas att placera fall av denna typ på hospital torde deras omhändertagande vara definitivt. Annorlunda är däremot förhållandet örn man skulle lyckas få höggradigt själsligt abnorma vilka inte äro i teknisk mening sinnessjuka och inte heller djupt sinnesslöa, intagna på hospital. I dylika fall, där den nya miljön eventuellt kan medföra ett tillbakaträdande av yttringarna av den psykiska abnormiteten eller ett försvinnande av sådana psykotiska reaktioner som icke sällan utvecklas på basen av en konstitutionell abnormitet, visar erfarenheten ofta att patienterna någon tid efter intagningen på hospitalet icke längre befinnas vara i teknisk mening sinnessjuka och därför inte i behov av medicinsk behandling. De utskrivas därför. Som den ursprungliga abnormiteten och därmed sammanhängande uppförandesrubbningar kvarstå är en dylik behandling tydligen till men för samhällsskyddet.

Där evakuering till hospital eller anstalt för asociala imbecilla inte kan åstadkommas står anstaltsledningen inför det dilemmat att antingen i förtid utskriva en för anstaltens verksamhet störande eventuellt farlig, icke uppfostringsbar elev, ehuru han fortfarande är farlig och i behov av omhändertagande eller också att behålla honom till slutet av maximitiden för anstaltsvistelsen. Intetdera alternativet är för anstalten tillfredsställande. Intetdera är heller tillfredsställande från samhällsskyddssynpunkt.

På denna punkt möter man sålunda en annan påtaglig olägenhet av den nuvarande organisationen, nämligen att det saknas möjligheter till ett definitivt omhändertagande av sådana icke uppfostringsbara, abnorma och farliga elever, för vilka jfiats på hospital icke kan erhållas. Det är sålunda inte möjligt att på ett tillfredsställande sätt omhändertaga sådana skyddshems- och uppfostringsanstaltselever som vid tidpunkten för den slutliga utskrivningen från resp. anstalt fortfarande äro socialt missanpassade och

191 Kungl. Maj-As proposition nr 219.

oförmögna att leva ett ostraffligt liv. Att denna lucka i samhällets försvarsutrustning gentemot farliga individer är av stor praktisk betydelse framgår av den ovan anförda å rättspsykiatriska kliniken verkställda undersökningen som utvisar att av G60 undersökningsfall under åren 1934—1935 icke mindre än 10 % tidigare varit skyddshems- eller uppfostringsanstaltselever. Av dessa ha visserligen icke mindre än 55 av vederbörande undersökningsläkare ansetts falla under 5 kap. 5 § eller 0 § strafflagen, men det återstår likväl icke mindre än 10 fall med en tydlig kronisk asocialitet, vilka bort definitivt omhändertas i samband med uppfostringsförfarandet. Det synes därför vara från kriminalpolitisk synpunkt högeligen önskvärt att aila sådana fall, där det av någon anledning icke är möjligt att uppnå det med uppfostringsåtgärden avsedda syftet, kunna överföras till en anstalt för kroniskt asociala där de kunna kvarhållas tills deras sinnesart eventuellt ändrats därhän att de utan våda för andra kunna leva sitt liv utanför anstalten, örn så erfordras i en för dem särskilt utvald miljö. Örn med användning av alla de medel för uppfostran till social anpassning, vilka vid en given tidpunkt stå till buds, det med uppfostran avsedda syftet likväl icke kan nås har man anledning att betrakta den individ på vilken alla dylika ansträngningar visat sig fruktlösa såsom i själsligt avseende så avvikande från den »normala» människotypen inom samhället, att hans plats är på en anstalt för psykiskt abnorma, vare sig hans abnormitet är att anse såsom uttryck för ett konstitutionellt själsligt lyte, för en genom skadliga faktorer uppkommen själssjukdom eller såsom genom tidigt begynnande och länge bestående psykologiska miljöskador framkallad rubbning i själs verksamheten.

Emellertid kan man icke ens örn dessa fall, vilka vid uppfostringstidens slutpunkt fortfarande äro socialt missanpassade, utan vidare förutsätta att den sociala prognosen för dem alla är absolut dålig. Social missanpassning i dess mest aggressiva form, kriminalitet, är nämligen väsentligen ett ungdomsfenomen, vilket starkt avtar i den fulla mannaåldern och därefter. Sannolikt beror detta bland annat på att den muskulära aktiviteten stadigt minskas från bärna- och ynglingaåren upp till ålderdomen. Redan detta är en betydelsefull faktor. Kriminell företagsamhet ifråga örn en mängd brottsformer förutsätter en icke ringa grad av muskulär aktivitet (såsom vid våldsbrott, vissa sexualbrott, inbrottsstölder, vissa former av skadegörelse m. m.). Med åren avtar också livligheten i själva begärandet, d. v. s. den kraft som sätter rörelsesystemet i gång. Passionernas låga fördunklas, ungdomens oförvägenliet och villighet att taga risker ersättes med försiktighet och kylig beräkning. Tiden själv är därför en viktig kriminalpolitisk faktor genom att undan för undan förändra det biologiska underlaget för människans själsverksamhet och därmed verksamheten själv. Man kan sålunda räkna med att åtskilliga människor, som, trots allvarliga ansträngningar från det allmännas sida att göra dem till socialt brukbara människor, vid 21 års åldern alltjämt äro oförmögna att leva ett socialt oklanderligt liv, något 10-tal år senare kunna vara i stånd att, under särskilda omständigheter, leva ute i samhället utan ohägn för andra. Det iir därför av stor vikt att behandlingen av sådana unga asociala som vid slutpunkten av uppfostringstiden alltjämt äro i behov av skyddsåtgärder, icke avbrytes vid ett bestämt klockslag, utan fortsattes tills uppfostringsresultatet uppnåtts eller tills det blivit fullt klart att det icke kan uppnås, i vilket fall den ersättes med ett omhändertagande av asylkaraktär.

Organisation av vården för unga asociala elior kriminella av sjuklig oller abnorm sinnesbeskaffenhet.

I det föregående har, i anslutning till skyddshemssakkunnigas betänkanden samt till allmän erfarenhet och vissa specialundersökningar, framhållits

192 Kungl. Majus proposition nr 219.

hurusom en utgallring av själsligt sjuka oell abnorma från de anstalter som äro avsedda för fostran och utbildning av själsligt friska och normala unga vilka på grund av vanart eller värnlöshet äro i behov av en dylik fostran och utbildning, är en nödvändig förutsättning för att samhällets fostringsåtgärder med avseende på de normala av denna kategori skola leda till åsyftat resultat. I detta syfte lia skyddshemssakkunniga föreslagit att varje intagande ä ett skyddshem skall föregås av en psykologisk, psykiatrisk och social undersökning av barnet, så att från intagningen i skyddshem kunna undantagas å ena sidan sådana barn, för vilka dylik intagning är en onödigt ingripande åtgärd, å andra sidan sådana som på grund av rubbning i själsverksamheten icke äro uppfostringsbara å anstalt, avsedd för normala barn.

För sistnämnda kategori måste anskaffas en anstalt försedd med den medicinsk-tekniska utrustning som är behövlig för att vårda ett klientel av ifrågavarande slag.

Huru omsorgsfullt och sakkunnigt den av skyddshemssakkunniga föreslagna preliminära utgallringen av själsligt sjuka och abnorma än kommer att skötas, är det uteslutet att den skulle lyckas gallra bort alla sådana fall som icke lämpa sig för fostran och utbildning å vanligt skyddshem. Det måste nämligen alltid finnas ett visst antal fall, för vilka det fordras en långvarigare observation innan det blir fullt klart att sådana själsliga särdrag föreligga, som kontraindicera deras kvarstannande å en anstalt för normala barn. Härtill kommer också att puberteten och efterpubertetsåren äro en tidrymd, under vilken vissa sinnessjukdomsformer ofta utvecklas (såsom ungdomsformer av sinnessjukdomen schizophrenia samt den smygande formen av samma sjukdom, schizophrenia simplex). Ett barn som vid intagningen å ett skyddshem är själsligt friskt och normalt kan alltså under fostringstiden bli sinnessjukt. På samma sätt kan hos därför disponerade barn, under inflytande av yttre omständigheter, utvecklas psykoneurotiska tillstånd vilka göra specialvård erforderlig. Under barnets vistelse å skyddshemmet kunna sålunda utvecklas sjukdomstillstånd som göra ett kvarstannande därstädes icke önskvärt. Såsom ovan framhållits, ha hittills även svåra psykoneurotiska och psykotiska tillstånd bland skyddshemselever förbisetts och dylika elever lia, till men för sig själva, för skyddshemmet och för samhället, fått kvarstanna å skyddshemmet för att i sinom tid utskrivas, i stället för att överlämnas till hospital eller annan lämplig vårdanstalt. Det måste sålunda skapas garantier för att sådana fall som förbisetts vid den preliminära undersökningen, liksom också sådana hos vilka ett sjukligt själstillstånd utvecklats under vistelsen på skyddshemmet, upptäckas och erhålla lämplig vård.

Vid den omarbetning av bestämmelserna rörande tvångsuppfostran av minderåriga brottsliga, som nyligen avslutats av sakkunniga som ha i uppdrag att inom justitiedepartementet bidraga med utredningar på straffsystemets, strafflagstiftningens och fångvårdens områden, har, för att förhindra att själsligt sjuka och abnorma människor bli intagna å tvångsuppfostringsanstalt, i utkastet till ny lagstiftning örn tvångsuppfostran föreslagits att tilltalade, på vilka 5 kap. 6 § strafflagen är tillämplig, icke få dömas till tvångsuppfostran. Trots denna föreskrift lär det icke kunna helt förhindras att abnorma komma att i fortsättningen liksom hittills dömas till tvångsuppfostran, liksom det också bland detta klientel måste förekomma att elever som vid intagningen å uppfostringsanstalten varit själsligt friska och normala under vistelsen därstädes bli psykiskt sjuka. För båda dessa kategorier måste sålunda särskilda vårdmöjligheter åstadkommas.

Yad här sagts örn tvånguppfostringsanstalternas klientel gäller även örn ungdomsfängelseanstalternas klientel.

193 Kungl. Majus proposition nr 219.

För liela det område av samhällelig skydds- och vårdverksamhet, som avser minderåriga och underåriga asociala och kriminella, föreligger sålunda ett trängande behov av särskilda vårdanordningar för sådant klientel som på grund av själslig sjukdom eller abnormitet inte lämpar sig för behandling på de för normala unga vanartade eller kriminella avsedda anstalterna.

Det synes uppenbart att detta abnorma klientel, med hänsyn till de sociala och de psykologiska indikationerna för samhällsingripandet, är i stort sett av homogen beskaffenhet. Det torde därför vara från alla synpunkter ändamålsenligt att de i första hand omhändertagas på en och samma anstalt (vilken i fortsättningen benämnes psykopatanstalten, ehuru detta namn icke är fullt adekvat).

Det är likaledes uppenbart att denna anstalt måste vara försedd med den medicinska och tekniska utrustning som kräves av ett modernt sinnessjukhus, men på samma gång, med hänsyn till klientelets ungdom och behov av fortsatt fostran och utbildning, äga tillgång till pedagogisk arbetskraft. Anstalten måste sålunda lia en mediko-pedagogisk organisation (till detaljerna i denna organisation återkommer jag nedan).

Såsom ovan berörts har i utkastet till ny lag örn tvångsuppfostran upptagits den bestämmelsen att tilltalade av sinnesbeskaffenhet som i 5 kap. 6 § strafflagen sägs icke få dömas till tvångsuppfostran. Bland denna grupp lär det — särskilt sedan den utvidgning av förvaringslagens tillämplighetsområde kommit till stånd, vilken torde komma att föreslås av de sakkunniga som ha till uppdrag att omarbeta denna lag — komma att finnas en grupp som kan behandlas enligt förvaringslagen, samt en grupp, på vilken denna lag icke är tillämplig. Detsamma torde gälla örn dem, för vilka en behandling enligt lagen örn ungdomsfängelse kommer att ifrågasättas. Sannolikt kommer frekvensen av fall där förvaringslagen är tillämplig att vara större bland sistnämnda klientel på grund av dess högre ålder och därigenom mera tydligt manifesterade asociala tendenser.

Beträffande de till dessa båda kategorier hörande individer vilka förete en sinnesbeskaffenhet som i 5 kap. 6 § sägs, men icke övriga förutsättningar för behandling enligt förvaringslagen, torde det vara självfallet att de böra intagas i psykopatanstalten.

För de unga brottslingar, på vilka förvaringslagen är tillämplig, bör ett intagande i förvaringsanstalt icke utan vidare ske. Det är nämligen i regel icke önskvärt att dessa vårdas tillsammans med äldre, förhärdade förvaringsfall.

För att förhindra ett dylikt sammanförande av unga och äldre individer av detta slag kan man tänka sig olika möjligheter. En vore, att vid uppgörande av förslag till en förvarings- och interneringsanstalt, planera en särskild avdelning inom anstalten för vissa yngre element. En annan utväg vore att en avdelning å psykopatanstalten förklarades vara förvaringsanstalt för yngre lagöverträdare och att sådana mindre svårartade fall, där utsikter till gynnsamt resultat av en uppfostrande behandling anses föreligga, intogos å denna avdelning.

Som behandlingen av yngre abnorma förbrytare bör skilja sig från behandlingen av de äldre därigenom att särskild vikt lägges vid en fortsatt pedagogisk utbildning och träning, synes det vara lämpligast att här tillgripa sistnämnda möjlighet. Detta hindrar emellertid ingalunda att man längre fram, när antalet unga förvaringsfall vuxit, kan finna det lämpligt att även vid nya förvarings- och interneringsanstalten inrätta en särskild avdelning för unga.

Utan tvivel torde å hill’ ifrågasatta psykopatanstalt komma att finnas en vidsträcktare erfarenhet rörande nämnda klientel än på något annat ställe inom

Bihang till riksdagens protokoll 1030. 1 sami. Nr 219.

212 »6

194 Kungl. Maj.ts proposition nr 219.

landet. Det synes därför naturligt att man söker utnyttja denna sakkunskap ock praktiska erfarenhet pa ett annat område, där den är i kög grad av behovet påkallad, nämligen vid undersökning enligt sinnessjuklagen av sinnesbeskaffenheten hos yngre tilltalade. Erfarenheten har nämligen visat att undersökning av sinnesbeskaffenhet hos tilltalade över huvud taget enligt denna lag bör koncentreras. Dessa undersökningar verkställas för närvarande under mycket olika förhållanden och äro därför särdeles ojämna. Det skulle därför vara en stor vinst för utredningarna i dylika fall, örn den å den nya anstalten förefintliga speciella sakkunskapen rörande unga själsligt sjuka och abnorma bleve utnyttjad för detta ändamål. Detta skulle lämpligen kunna ske_ på det sätt att samtliga häktade tilltalade i åldern 15—21 år, när undersökning av sinnesbeskaffenheten enligt sinnessjuklagen skall ske, intagas å anstalten. Som denna, enligt vad nedan skall påvisas, bör förläggas till närheten av Stockholm borde också föreskrivas att undersökning av icke häktade underåriga tilltalade från Stockholms stad borde ske på psykopatanstalten. Då kommunikationerna till de Stockholm närliggande länen äro synnerligen goda kunde det även ifrågasättas att samma regel skulle gälla icke-häktade underåriga tilltalade från exempelvis Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Ostergötlands, Västmanlands och Örebro län.

Enligt bär ovan framlagda översikt över det klientel som lämpligen borde intagas på psykopatanstalten för ifrågavarande vårdområden (skyddshem, tvångsuppfostringsanstalter och ungdomsfängelseanstalter), skulle detta utgöras av följande kategorier.

1. Minderåriga vanartade eller värnlösa som vid den preliminära undersökning vilken skall föregå ett definitivt intagande å skyddshem, befinnas vara själsligt sjuka eller abnorma.

2. Skyddshem selever som befinnas vara själsligt sjuka eller abnorma.

3. Minderåriga brottslingar vilka under rannsakningen befinnas vara av sadant sinnestillstånd som i o kap. 6 § strafflagen sägs, utan att dock fylla de för tillämpning av förvaringslagen gällande villkoren.

4. Vissa minderåriga brottslingar, på vilka förvaringslagen befinnes tilllämplig.

5. Tvångsuppfostringselever vilka förete själslig sjukdom eller abnormitet.

6. Brottslingar i åldern 18—21 år som äro av sinnesbeskaffenhet som i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, utan att dock fylla villkoren för behandling enligt förvaringslagen.

7. Vissa brottslingar i åldern 18—21 år, på vilka förvaringslagen är tilllämplig.

8. Personer som efter dom enligt lagen örn ungdomfängelse intagits i anstalt och där visat sig förete själslig sjukdom eller abnormitet. Beträffande dessa individer, vilka kunna befinna sig i en ålder som närmar sig 25 år, kan det emellertid ifrågasättas örn icke, där ålder och andra omständigheter tala härför, överflyttning i stället bör ske till förvaringsan stalt för vuxna eller särskild avdelning av dylik anstalt.

9. Tilltalade häktade i åldern 15—21 år, rörande vilka undersökning av sinnesbeskaffenheten enligt sinnessjuklagen skall företagas.

Dessutom borde för dylik undersökning intagas även icke häktade tilltalade i samma åldersklasser, såvitt de äro bosatta i Stockholm stad eller Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Västmanlands eller Orebro län.

Den första uppgift som borde tillkomma psykopatanstalten är att vidtaga en ingående social, medicinsk, psykologisk och psykiatrisk undersökning

195 Kungl. Majlis proposition nr 219.

av de intagna. Denna undersökning avser att så noggrant som möjligt fastställa den intagnes tillstånd oell situation från ovan berörda synpunkter.

Denna undersökning måste enligt sakens natur leda till något av följande resultat.

1. Den intagne lider av sinnessjukdom vilken sannolikt är godartad och snart övergående. I dylikt fall kan den intagne behållas på anstalten för vård eller översändas till hospital, allt efter omständigheterna.

2. Den intagne lider av sinnessjukdom av sannolikt långvarig eller obotlig beskaffenhet. Han översändes då omedelbart till hospital.

3. Den intagne företer en okomplicerad intellektuell undermålighet. Ar denna mycket höggradig översändes han till hospital (anstalt för asociala imbecilla). Ar den intellektuella undermåligheten mindre höggradig behålles den intagne å anstalten. Är undermåligheten ännu lindrigare, översändes den intagne till någon av de jordbruksanstalter som ingå i den av skyddshemssakkunniga uppgjorda anstaltsplanen (Margretelund eller Håkanstorp).

4. Den intagne företer intellektuell undermålighet, komplicerad med en höggradigare underutveckling av känslolivet eller andra rubbningar i känslooch viljeliv. Örn av denna kombination av intellektuella och emotionella resp. volontära brister i utvecklingen framgår att den intagne är i mycket hög grad moraliskt defekt, antisocial och farlig överföres lian till hospital (eventuellt s. k. fast paviljong). Vid bedömandet huru han bör behandlas är icke intelligensåldern eller intelligenskvoten ensam avgörande. I sådana fall där den kombinerade intellektuella och emotionellt-volontära bristen icke betingar en höggradigare amoralitet eller asocialitet, utan det synes finnas utsikter att genom en mediko-pedagogisk behandling under längre tid eventuellt åstadkomma en förbättring av den sociala prognosen, d. v. s. utsikterna till en social återanpassning, behålles den intagne å anstalten.

5. Den intagne företer inga grövre brister i den intellektuella utrustningen, men väl en ofullständig eller ojämn utveckling av känslo- och viljeliv, eventuellt i förening med abnorma eller sjukliga drifter. I de fall där denna konstitutionella bristfällighet innebär en mycket höggradig farlighet överföres den intagne till hospital. I sådana fall däremot där den sociala prognosen är mindre ogynnsam och utsikter kunna finnas att tiden, i förening med en mediko-pedagogisk behandling, kan mildra farligheten, behålles den intagne å anstalten.

6. Den intagne företer psykologiska missanpassnings- eller psykoneurossymptom vilka till någon del äro beroende på miljöskador. I dessa fall kvarhålles han å anstalten för behandling och fostran, såvida inte de {Jsykoneurotiska symptomen äro mycket svåra och den medicinska prognosen dålig, i vilket fall han överföres till hospital.

7. Den intagne företer psykiska defekter eller invaliditetstillstånd efter hjärnskador genom yttre våld (skall-traumata eller hjärnsjukdomar, såsom sömnsjuka, lijärninflammation, hjärnhinneinflammation, danssjuka m. ti.) eller tidigare genomgångna, men avstannade sinnessjukdomsprocesser. I dessa fall bestämmes behandlingen från fall till fall efter symptomens beskaffenhet, den intagnes farlighet, hans hjälplöshet, hans behov av medicinsk behandling o. s. v.

8. Den intagne företer inga rubbningar i själsverksamheten som påkalla behandling å specialanstalt. I sådant fall överlämnas lian till vederbörande för den åtgärd som med hänsyn till hans situation är påkallad (skyddshem, tvångsuppfostringsanstalt, fängelse m. m.).

Förutom här berörda vårduppgifter skulle, i överensstämmelse med skyddshemssakkunnigas betänkande, ännu en viktig funktion tilldelas psykopatanstalten, nämligen att meddela viss utbildning och undervisning åt personer

196 Kwii/l. Majis proposition nr ‘lii).

som ämna ägna sig åt verksamhet såsom fostrare oell lärare vid skyddshem och liknande anstalter. Då klientelet å dylika anstalter enligt erfarenheten i stor utsträckning företer psykiska rubbningar av olika slag är det av största betydelse att funktionärer vid dessa anstalter äga viss utbildning och praktisk erfarenhet varigenom det blir dem möjligt att igenkänna tecken på dylika rubbningar och påkalla läkareundersökuing. Vidare komma de uppfostringsocli undervisningsproblem som möta denna personal till stor del att sammanfalla med dem som uppstå då man har att göra med s. k. problembarn, eftersom eleverna ju alltid visat anpassningssvårigheter av olika slag och, även efter en utgallring av de i påfallande grad psykiskt abnorma, komma att utgöras av ett i psykologiskt avseende särartat klientel. Det är sålunda i skyddshemssakkunnigas betänkande förutsatt att viss del av utbildningen skall vara förlagd till psykopatanstalten. En lämplig anordning vore väl att blivande skyddshemspersonal under den del av utbildningen som faller på psykopatanstalten bodde å anstalten och så långt tiden medgav, deltoge i det praktiska arbetet därstädes. Självfallet böra de också erhålla särskild teoretisk och praktisk undervisning av anstaltens medicinskt, psykologiskt och pedagogiskt skolade personal.

Psykopatanstaltens organisation.

Eftersom skyddshem sklientelet även består av flickor, till ungefär en tredjedel, är det nödvändigt att å psykopatanstalten bereda vård för både manliga och kvinnliga patienter. Däremot är det icke önskvärt att individer av båda könen mottagas å en och samma anstalt, då detta, i betraktande av klientelets beskaffenhet, skulle innebära starkare inskränkningar av de intagnas rörelsefrihet inom anstalten, än som skulle vara nödvändigt örn anstalten innehöll endast patienter av ett kön. Den bästa lösningen av detta problem är därför att två anstalter anordnas, men belägna på sådant avstånd från varandra, att samma medicinskt och psykologiskt skolade personal kan användas för båda anstalterna.

Slumpen gör att det inom skyddshemsområdet finnes två anstalter, en för manliga och en för kvinnliga elever, vilka ligga på sådant avstånd från varandra, att en dylik samorganisation lätt kan åstadkommas. De båda skyddshem som för närvarande användas till vård av psykiskt sjuka och abnorma elever, nämligen åkerbrukskolonien Hall för manliga och stadsmissionens anstalt Skarvik Tallåsen för kvinnliga, äro nämligen belägna på endast en halvtimmes bilresa från varandra. Härtill kommer att båda redan användas för vård av psykiskt abnorma elever och sålunda äro inställda på dylika uppgifter.

Båda anstalterna äro vidare från kommunikationssynpunkt synnerligen gynnsamt belägna, i närheten av Stockholm och på ringa avstånd från Södra stambanan.

Härtill kommer vidare att Hall-anstalten på grund av de ovan berörda, oförenliga uppgifter inom vårdsystemet som tilldelats den, är en institution som befinner sig i ett övergångstillstånd, så att en omorganisation av anstalten i varje fall är oundviklig.

Stadsmissionens skyddshem för kvinnliga själsligt sjuka eller abnorma elever, Skarvik-Tallåsen, står redan nu under omedelbar ledning av två skolade sjuksköterskor och synes i det hela vara väl anpassat för sin uppgift. Helt naturligt kräva båda anstalterna emellertid en omorganisation i vissa avseenden för att kunna bli lämpliga för de vidgade uppgifter som enligt här ovan uppgjorda plan skulle tillkomma dem.

Behovet av en utvidgning av skyddshemmet Skarvik-Tallåsen har redan under nuvarande organisationsförhållanden gjort sig så starkt gällande, att

197 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

dess styrelse i skrivelse till skyddshemssakkunniga av november 1935 framhållit beliovet av en »särskild, sluten vårdavdelning för de psykiskt oroligaste elementen». I denna skrivelse anföres bland annat.

»Under de år verksamheten varit i gång, har behovet av en speciell sjukavdelning gjort sig alltmera gällande och är för närvarande ofrånkomligt. Många av eleverna stå vid intagningen nära sinnessjukdomens gräns. Ytterst irritabla tåla de icke den dagliga nötningen mot de många kamraterna, vilka i oförståelse för deras sjuklighet ofta göra deras egenheter till föremål för drift och hån. Under sina svaghetsperioder bliva de ytterst störande för kamraterna och hemmens ro. De mera nervöst lagda av kamraterna lida därav skada. Under de gångna åren har ett flertal elever måst utskrivas åtminstone för en tillfällig vistelse vid sinnessjukhus. Men den långa väntan som i regel föregår intagningen där, har tidvis varit ytterst prövande för hemmen. En enda sådan sjuk elev kan förstöra hemmens ro och ställa personalen inför synnerligen svårlösta problem. I en del fall har det visat sig, att överflyttningen till den lugnare miljö, som sinnessjukhuset kunnat bjuda, medfört att vederbörande kommit till ro eller ock tagit sig så samman inför detta mera avskräckande perspektiv, att flickan sedan skickat sig bättre bland kamraterna.

Styrelsen har tänkt sig upprättandet av en särskild, sluten vårdavdelning på högst 10 platser, helt skild från de båda andra hemmen. Till denna skulle överföras för längre eller kortare tid sådana elever, som icke utan skada för sig själva eller kamraterna kunna vårdas tillsammans med dessa. Man torde kunna räkna med att något mer än hälften av dessa platser, 6 ä 7 st., bliva belagda för längre tid, alltså med elever, för vilka intagning på sinnessjukhus begärts eller blir nödvändig att begära eller som överhuvud icke kunna väntas återgå till fostran tillsammans med de övriga eleverna. De återstående 4 eller 3 platserna torde behöva reserveras för tillfällig remittering dit av elever, som för någon kortare tid råkat ur balans och därigenom verka störande på de andra hemmens arbetsro. Antalet skyddshemsplatser skulle alltså genom denna nya avdelning realiter ökas med 6 ä 7, då ju i stället för dessa till stadig vistelse därstädes intagna ett motsvarande antal nya elever kunna intagas vid de andra hemmen.

Kostnaderna för vården av detta nya hems klientel måste sättas väsentligt högre än för de andra hemmens. Avgifterna torde lämpligen kunna sättas till minst 1,800 kronor per elev och år för de mera fasta platserna och lägst 1,500 kronor för de mera tillfälliga, vilka därvid äro att räkna såsom obelagda enär vederbörande flickor, ehuru för tillfället ditremitterade, alltjämt hava sin plats vid de gamla hemmen.

Plan och kostnadsberäkning för denna äskade nya avdelning översändes snarast.

En särskild byggnad innehållande skolsal, möjligheter till ett mindre skolkök samt eventuellt ytterligare platser för ett tiotal elever är av behovet påkallad.

När det första Skarvikshemmet byggdes, förlädes skolsalen till dess bottenvåning. Den var då beräknad endast för detta hems skolpliktiga. Sedan Tallåsen tillkommit, har skolsalen visat sig vara i allra minsta laget. Då sakkunniges förslag förutsätter en starkare utgallring från de övriga skyddshemmen av psykiskt defekta, är det väl troligt, såväl att efterfrågan på platser vid Skarviksliemmen skall stegras, som ock att antalet skolpliktiga växer. Under sådana förhållanden kan skolsalen alls icke räcka till. Dess läge, med husets huvudtambur omedelbart utanför skolsalens dörr och med korridoren från arbetsrummet in till elevmatsalen och köket på dess ena långsida, vållar stora obehag. Samtal i tambur och trappuppgång och flickornas

198 Kunell. Maj:ts 'proposition nr 219.

tramp i korridoren köras in i skolsalen ock verka störande på lärare ock elever. På rasterna under regnvädersdagar måste skoleleverna i regel ta sin tillflykt till de andras arbetssal ock störa i sin tur arbetet där. Bekovet av en ny, fristående byggnad för skolan är därför stort ock kar länge gjort sig gällande.

I oell med en sådan byggnad kunde också ett annat önskemål bliva tillfredsställt, nämligen att få inrätta ett särskilt skolkök för ett mindretal mera försigkomna elever, som där kunde få lära sig att sköta ett hushåll på ett mera självständigt ock efter det normala livet anpassat sätt.

Därest det såsom ovan antytts måste anses troligt, att större anspråk komma att ställas på Skarvikshemmens platsantal inom den närmaste framtiden, kunde i ock med en sådan nybyggnad även denna fråga finna sin lösning, i det att rum för ett 10-tal elever förlädes till byggnadens andra våning. Kunde därjämte också en stor gemensam samlingslokal, tillräcklig för hela Skarvikskolonien och kringliggande kem, åstadkommas i detta lius, vore en avsevärd vinst gjord.

Plan ock kostnadsberäkning jämväl för denna byggnad insändes snarast.

I ännu högre grad än Skarvikskemmet gäller örn åkerbrukskolonien Hall att den behöver utvidgas ock ombyggas för att kunna användas för kär ifrågasatta nya ändamål. Hall är nämligen en gammal anstalt, vars byggnader äro uppförda enligt de vid tiden för dess tillkomst rådande föreställningarna örn kuru ett skyddshem borde vara beskaffat. De lokala anordningarna äro därför icke sådana, att anstalten i sitt nuvarande skick lämpar sig för vård av själsligt sjuka och abnorma individer.

En annan fråga av central betydelse gäller det blivande platsbehovet å psykopatanstalten. En beräkning av detta är av många skäl förenad med de största svårigheter. Visserligen föreligga de ovan i korthet refererade undersökningarna å svenskt klientel (skyddshem ock unga brottslingar mellan 18 ock 21 år). Däremot saknas en undersökning över det viktiga tvångsuppfostringsklientelet (å Bona ock Viebäck). Vidare är det omöjligt att göra sig en föreställning örn kuru de av skyddskemssakkunniga föreslagna undersökningsorganen vid skyddshemmen komma att fungera ock vilka gallringsprinciper de komma att tillämpa. Lika litet kan man för närvarande bilda sig någon uppfattning örn huru effektivt de psykiskt sjuka ock abnorma komma att utgallras från tvångsuppfostringsanstalter och anstalter för dem som dömts enligt lagen örn ungdomsfängelse.

Enligt d:r Nordals undersökning skulle antalet debila ock imbecilla på de av honom inventerade skyddshemmen utgöra tillsammans 45 % (32 + 13 %). Av redogörelsen över undersökningen framgår inte kuru många av dessa som äro så lågtstående intellektuellt eller i känslo- ock viljeavseenden så underutvecklade att de böra placeras på anstalt för asociala imbecilla eller å anstalt för sinnesslöa vanartiga. Antar man att samtliga djupt imbecilla (== 13 %) böra behandlas enligt 5 kap. 5 § strafflagen och att hälften av den övriga gruppen, debila och lindrigare imbecilla, böra intagas å psykopatanstalten, skulle på denna komma 16 % av skyddshemmens klientel.

Enligt d:r Knöös’ undersökning av 83 manliga förbrytare mellan 18 ock 21 år kade 18 (= 15 %) bort straffriförklaras, 30 (= 25 %) bedömas enligt 5 kap. 6 § strafflagen ock av dessa 18 (= 15 %) behandlas enligt förvaringslagen. Dessutom fanns bland detta klientel 3 homosexuella vilka icke borde vårdas å anstalt för normala unga brottslingar på vilka lagen örn ungdomsfängelse borde tillämpas. Borträknar man från detta material alla normala samt dem som bort straffriförklaras samt dem som bort dömas till förvaring återstå 12 som bort dömas enligt 5 kap. 6 § strafflagen samt 3 homosexuella, vilka böra placeras å psykopatanstalten. Detta utgör sammanlagt 15 (= 12 %).

199 Kungl. Majus proposition nr 219.

Antalet år 1934 å vanliga skyddshem intagna manliga elever utgjorde 185 + 44 = 229; antalet kvinnliga nyintagna var 140. Med utgångspunkt från d:r Nordals undersökning skulle alltså omkring 37 manliga och 29 kvinnliga skyddshemselever per år behöva intagas å psykopatanstalten.

Antalet till tvångsuppfostran dömda utgjorde år 1934 79 gossar och 15 flickor. 16 % av dessa utgör 13 gossar och 2 flickor.

Antalet personer i åldern 18—21 år, vilka dömts till lägst 3 månaders fängelse och högst 4 års straffarbete, utgjorde år 1933 207 män och 13 kvinnor. Utgår man från det antagandet, att d:r Knöös’ undersökning, som omfattar endast sammanlagt 83 män och 2 kvinnor äger giltighet för hela det ifrågavarande klientelet, så skulle antalet till dessa båda grupper hörande psykopatanstaltsfall utgöra 39 män och 2 kvinnor. De årliga intagningssiffrorna skulle sålunda bli 37 + 13 + 39 (= 89) män och 22 + 2 + 2 (= 26) kvinnor. Härtill skulle komma ett för närvarande icke beräknelig! antal förvaringsfall.

Vidare är att märka att det bland skyddshemmens nuvarande klientel finnes ett stort antal själsligt abnorma eller sjuka. Antalet elever å de vanliga skyddshemmen utgör omkring 800 gossar och 400 flickor. Tvångsuppfostringsklientelet å Bona och Viebäck utgöres av omkring 130 respektive 30. Hela antalet elever är alltså tillsammans omkring 930 gossar och omkring 430 flickor. 16 % av detta klientel utgör 128 + 21 manliga respektive 64 + 5 kvinnliga.

Antalet undersökningsfält är mycket svårt att beräkna då det är omöjligt att veta i vilken utsträckning undersökningsförfarandet kommer att tillämpas. Antar man att deras antal skulle utgöra 36 gossar och 12 flickor skulle, eftersom undersökningstiden är 2 månader och å varje anstaltsplats sålunda kunna mottagas 6 patienter årligen, behövas endast 8 platser, varav 6 å anstalten för manliga och 2 å anstalten för kvinnliga.

Men även örn man kunde med någorlunda säkerhet beräkna antalet intagningar per år å psykopatanstalten samt antalet till anstaltens klientel hörande fall som redan nu äro intagna å skyddshem och uppfostringsanstalter, så skulle därmed ingen tillräcklig upplysning vara given rörande platsbehovet. Såsom framgår av ovan anförda siffror rörande brottslingar i åldern 18—21 år samt de f. d. skyddshemselever som förekomma bland sådana tilltalade, vilkas sinnesbeskaffenhet enligt domstols beslut undersökes, utgöres nämligen en avsevärd procent av dessa av så höggradigt undermåliga, att liospitalsvård för dem är erforderlig. Det är sålunda uppenbart att en viss procent av dem som komma att intagas å psykopatanstalten efter jämförelsevis kort tid komma att överföras till hospital (respektive anstalt för asociala imbecilla). Vidare kan man räkna med att vissa yngre imbecilla lämpligen kunna placeras å anstalt för vanartade sinnesslöa. Förvissa imbecilla som passerat skolåldern och hos vilka förståndsbristen icke är komplicerad med en mera framträdande underutveckling av känslo- och viljeliv, lia skyddshemssakkunniga tänkt sig fortsatt vård å öppna jordbrukshem, där endast enklare arbetsuppgifter förekomma. När den samorganisation av statens samtliga kriminalpolitiska medel, varom nedan skall talas, kommit till stånd, har man också att räkna med att ett icke obetydligt antal psykopatfall, sedan de nått högre ålder, komma att överflyttas till förvaringsanstalten för abnorma förbrytare. Slutligen har man att räkna med att ett icke obetydligt antal undermåliga i åldern 15—18 år, efter den förändring av förvaringslagen som föreslagits i det nyligen avgivna betänkandet med förslag till lag om tvångsuppfostran (Statens offentliga utredningar 1935: 67), komma att behandlas enligt denna lag och eventuellt intagas å annan anstalt, Vidare torde vissa fall komma att utskrivas till epileptikeranstalt.

200 Kungl. Maj.ts proposition nr 219.

Att även kroppsligt sjuka (t. ex. av lung-, körtel- eller bentuberkulos lidande) komma att överföras till specialsjukhus kan man taga för givet. Vidare komma åtskilliga att vid gynnsamt behandlingsresultat överlämnas till privatvård utanför anstalten eller till sina hem eller till arbete under tillsyn eller i frihet. Det kan här nämnas att enligt uppgifter från Hall under år 1934 utskrevos 7 patienter till hospital, 1 till epileptikeranstalt, 3 till ålderdomshem samt åtskilliga till föräldrahem eller annan privatvård. Att med någon säkerhet i förväg beräkna hur stor procent av anstaltsbeläggningen som kommer att utskrivas är självfallet omöjligt.

Vad slutligen beträffar vårdtidens längd, vilken ju är av väsentlig betydelse för platsbehovets storlek, saknas likaledes möjligheter att för närvarande därom bilda sig en föreställning. Det verkliga platsbehovet är sålunda tills vidare en relativt okänd faktor.

Örn man emellertid med utgångspunkt från de ovan citerade undersökningarna skulle söka beräkna den aktuella tillströmningen av psykopatanstaltsfall utan att taga hänsyn till avtiödet från anstalten, så skulle detta framgå av nedanstående

Tablå över platsbehovet å psykopatanstalten.

Anm. Härtill komma 94 som för närvarande äro intagna å Hall respektive och omkring 50 å Skarvik intagna.

De här angivna talen visa det ungefärliga antal fall som under första året skulle intagas å psykopatanstalten = 369 gossar och 88 flickor. Huru många platser som behövas för att under ett år mottaga ett sådant antal fall beror naturligen på medelvårdtiden för varje fall. Denna kan självfallet icke ens gissningsvis angivas. Av skäl som ovan berörts torde emellertid den årliga avgången från anstalten komma att bli ansenlig.

En sund princip vid anordnandet av en anstalt med delvis nya uppgifter och vars platsbehov icke kan med någon större grad av säkerhet beräknas, torde vara att utgå från ett minimum, men samtidigt planera anstalten så att den utan svårighet kan utvidgas vid stigande platsbehov. Med tillämpning härav har det synts rimligt att man för psykopatanstaltens manliga del beräknar ett platsantal på omkring 175, motsvarande ungefär det nuvarande platsantalet å Hall, och för den kvinnliga ett platsantal på ungefär hälften eller 75 platser, varvid hänsyn tagits till det i styrelsens för skyddshemmet Skarvik—Tallåsen ovan åberopade skrivelse angivna förhållandet att anstalten redan under nuvarande omständigheter är i behov av utvidgning.

Teknisk planläggning av psykopatanstalten.

Enligt nu rådande organisation finnes redan inom ungdomsvårdområdet två anstalter som mottaga psykiskt sjuka eller abnorma individer tillhörande skyddshemsområdet, nämligen Hall för gossar och Skarvik—Tallåsen för flickor.

Avdelningen för manliga elever (Hall).

Såsom redan framhållits har Hallanstalten inom det nuvarande vårdsystemet haft att fullgöra vissa med varandra oförenliga uppgifter, nämligen

201 Kungl. Majus proposition nr 219.

att dels vara bottenanstalt för de mest svåruppfostrade »normala» skyddshemseleverna oell dels sjukvårdsanstalt för de kroppsligt och själsligt sjuka och abnorma. Ehuru anstalten särskilt under senare tid väsentligen varit en sjukvårdsanstalt, har den saknat den för en anstalt med sådant klientel nödiga personliga och tekniska utrustningen. Samtidigt som den skolat mottaga svårt abnorma och moraliskt betänkliga individer, som andra öppna skyddshem sakna möjligheter att på lämpligt sätt vårda och fostra, har den själv varit en öppen anstalt.

Härtill kommer att logementsbyggnaderna äro olämpliga för de vårduppgifter som tilldelats anstalten. De äldre byggnaderna, som tillkommit på en tid då man ansåg gemensamma sovsalar vara idealet för logerande av unga vanartade, har endast med svårighet kunnat användas för ett klientel som helst bort uppdelas i smärre grupper för att hålla i sär icke samhöriga element och så långt möjligt begränsa det skadliga inflytande som psykiska smittospridare kunnat utöva. Visserligen finnes å anstalten en jämförelsevis ny paviljong, den s. k. Håga, men även denna är, med hänsyn till de lokala anordningarna långt ifrån tillfredsställande.

I oförändrat skick lär anstalten sålunda icke lämpligen kunna användas inom skyddshemsverksamheten sådan denna planlagts av skyddshemssakkunniga. I deras anstaltsplan för normala elever är Hallanstalten icke heller upptagen. Den är sålunda disponibel för andra ändamål. Det ligger därför nära till hands att tänka sig densamma apterad till psykopatanstalt för ungdomsvårdområdet, vilket också föreslagits av skyddshemssakkunniga.

För att göra den användbar för sådant ändamål måste den emellertid fullständigt omorganiseras. Detta innebär, förutom nödiga personalförändringar dels att nuvarande logementsbyggnader ombyggas och dels att vissa nybyggnader uppföras.

Med hänsyn till beskaffenheten av nuvarande logementsbyggnader torde den allmänna planen böra erhålla följande utformning.

1. En sorterings- och sjukpaviljong å 25 platser uppföres. Denna paviljong förses med nödiga arbetslokaler för medicinsk, psykiatrisk och psykologisk undersökning och behandling. Denna paviljong bör vidare vara försedd med ett inhägnat område för elevernas vistelse i det fria..

2. En sluten paviljong å 50 platser uppföres för de mera opålitliga och svårskötta. Denna paviljong måste vara försedd med arbets- och skollokaler, så att tillfällen till full sysselsättning kunna beredas åt de därstädes vårdade, samt ett större inhägnat område för friluftsvistelse och sport.

3. Av de fyra nuvarande paviljongerna som ligga omkring den öppna planen tillsammans med köks- och matsalsbyggnaderna (Storgården, Holmia, Tomtebo och Sjuksalsbyggnaden) och som alla äro byggda efter samma plan, kunna två (Storgården och Holmia) apteras till avdelningar för vardera omkring 25 elever. I den mån så erfordras kan var och en av dessa göras till en sluten avdelning genom att omgivas med ett Gunnebostängsel eller annat slag av inhägnad. Den tredje paviljongen (Sjuksalsbyggnaden) kan längre fram vid behov likaledes apteras till en avdelning för 25 elever. Den fjärde byggnaden, Tomtebo, vilken är så placerad i terrängen att den icke lämpligen kan förses med promenadgård, kan användas till personalbostäder, vilket också blir nödvändigt på grund av att de personalrum som nu äro inhysta i de övriga tre paviljongerna, vid ombyggnaden komma att försvinna.

Genom här föreslagna anordningar skulle vinnas 150 platser.

4. Genom vissa förändringar i Hågapaviljongen, vilken är belägen på ett tämligen stort avstånd från de övriga logementsbyggnaderna, kan denna lämna plats för 25 elever tillhörande det yngsta klientelet, som härigenom skulle kunna hållas fullständigt avskilt från de iildre.

202 Kungl. Majus proposition nr 219.

Genom dessa anordningar skulle den nja anstalten erhålla omkring 175 platser och förses med erforderliga tekniska anordningar och så långt gående sorteringsmöjligheter, att den skulle kunna på tillfredsställande sätt fullgöra sina uppgifter såsom undersöknings-, sorterings- och vårdanstalt för ifrågavarande klientel.

Skisser och kostnadsberäkningar över nv- och ombyggnader vid Hallanstalten äro under arbete.

Avdelningen för kvinnliga elever (Skarvik—Tallåsen).

I sin ovannämnda skrivelse har styrelsen för skyddshemmet Skarvik— Tallåsen framhållit behovet av dels en sjukavdelning å 10 platser för mera oroliga och svårskötta patienter och dels en ny skolsal vilken borde förläggas till en särskild byggnad som även skulle inrymma dels anordningar för ett skolkök, och dels logementsrum för ett 10-tal elever samt en samlingssal, stor nog att rymma samtliga elever vid skyddshemmet.

Till stöd för de i styrelsens skrivelse angivna behoven ha inga beräkningar över det framtida elevantalet vid skyddshemmet anförts. Som skrivelsen tillkommit innan skyddshemssakkunnigas andra betänkande publicerats är det sannolikt att de förändrade principerna för beläggning av vanliga skyddshem, vilka föreslagits av skyddshemssakkunniga, icke tagits i betraktande.

Med hänsyn till nyssberörda principer är nämligen att vänta att tillströmningen till Skarvik—Tallåsen av elever med psykiska rubbningar av olika slag kommer att bli så stor, att den av styrelsen föreslagna utvidgningen skulle visa sig otillräcklig. Vidare är att märka att uppförandet av en fristående sjukavdelning med endast 10 platser skulle bli oproportionerligt dyrbart, liksom också driftkostnaderna för en avdelning med så få patienter komme att bli oproportionerligt höga. Härtill kommer att skyddshemmet för närvarande saknar laboratorier och andra medicinska arbetslokaler. Ett sjukhus med de uppgifter som enligt ovan skisserade plan skulle tillkomma Skarvik—Tallåsen kan emellertid icke undvara tekniska anordningar som möjliggöra en ingående medicinsk, psykologisk och psykiatrisk undersökning, i synnerhet örn man tar hänsyn till att även sådana tilltalade och häktade flickor i åldern 15—21 år, över vilka utlåtande skall inhämtas enligt sinnessjuklagen, böra intagas här. Den planerade sjukavdelningen bör därför anordnas efter huvudsakligen samma principer som sorterings- och sjukavdelningen å psykopatanstalten för manliga elever å Hall, även om vissa för denna avdelning föreslagna medicinska arbetslokaler, med hänsyn till samarbetet med Hall, måhända kunna undvaras. Avdelningen bör sålunda omfatta 25 platser.

Vad skolsalsbyggnaden beträffar synes det, i betraktande av ovissheten rörande det platsbehov som längre fram kan komma att visa sig erforderligt, vara klokast att ställa denna fråga på framtiden, så att vid dess lösning kan tagas hänsyn till vunnen erfarenhet rörande skyddshemmets utveckling.

Som skyddshemmets styrelse i sin skrivelse förklarat sig skola insända plan och kostnadsberäkning för de båda byggnaderna har ingen utredning på denna punkt verkställts. Dock torde man kunna utgå från att den nya sorterings- och sjukhusbyggnaden kommer att draga ungefär samma kostnad som motsvarande paviljong å Hallanstalten.

Psykopatanstaltens ledning'.

I det föregående har framhållits att psykopatanstaltens avdelningar för manliga och kvinnliga elever böra stå under gemensam ledning, vilket lätte-

203 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

ligen låter sig göra, då anstalterna ligga så nära varandra. Självfallet måste denna ledning vara medicinsk.

I viss mån kan det sägas att Skarvik—Tallåsen redan stått under medicinsk ledning, eftersom styrelsens ordförande, doktor C. Sebardt, på samma gång är anstaltens läkare. Det oaktat kan läkarefrågan å anstalten knappast sägas vara på lyckligt sätt ordnad. Anstaltsläkaren som plägar besöka anstalten en gång var 14:e dag, är nämligen icke särskilt psykiatriskt skolad. För att ersätta denna brist har även varit anställd en läkare med viss psykiatrisk skolning, men denne läkare har besökt anstalten endast sex gånger örn året, d. v. s. en gång varannan månad. Anstalten kan sålunda icke sägas lia stått under psykiatrisk ledning eller i tillräcklig utsträckning ägt till sitt förfogande psykiatrisk sakkunskap. Då båda dessa läkare äro bosatta i Stockholm har dessutom vid tillfälliga sjukdomsfall ännu en läkare, traktens provinsialläkare, måst anlitas. Uppdelningen av läkarvården vid denna lilla anstalt på tre händer är självfallet också mindre lycklig.

På Hall har kroppssjukvården skötts av en lasarettsöverläkare i den närbelägna staden Södertälje, varjämte en konsulterande psykiater stått till ledningens förfogande. Sistnämnde har till uppgift att en gång i kvartalet eller oftare, örn så påfordras, besöka anstalten. Det torde få anses självklart att läkarevården å en anstalt som har att vårda ett 100-tal patienter, vilka till största delen utgöras av på olika sätt själsligt abnorma individer, icke kan anses på tillfredsställande sätt ordnad med detta arrangemang.

Med hänsyn till de uppgifter som enligt här uppgjorda plan böra tillkomma psykopatanstalten är det nödvändigt att anstalten ställes under högt kvalificerad psykiatrisk ledning. De båda avdelningarna av psykopatanstalten skulle till en början komma att omfatta omkring 250 platser. Förutom uppgiften att observera, vårda och till andra anstalter utsortera fall som icke lämpa sig för anstalten, skall enligt planen anstaltens läkare även handhava undersökningar av sinnesbeskaffenheten enligt sinnessjuklagen av ett klientel vars storlek för närvarande icke kan med någon säkerhet beräknas. Som omsättningen å anstalten kan väntas bli mycket livlig och stora anspråk måste ställas på det medicinska arbetets kvalitet torde det bli nödvändigt att chefläkaren erhåller till en början åtminstone en biträdande läkare. Därjämte bör vid anstalten finnas anställd en experimentalpsykolog och psykotekniker samt erforderlig i sinnessjukvård skolad personal, inklusive laboratoriesköterska, samt lärare, yrkesmästare m. m. Det ligger i sakens natur att all personal, även läkarna, bör vara bosatt å anstalten.

Slutligen må framhållas att det säkerligen vore klokt att vid den nya psykopatanstaltens tillkomst förse den med ett nytt namn, så att den sluppe att övertaga den belastning som det nuvarande namnet kan anses innebära.

Den här skisserade planen synes förutsätta att staten övertar såväl Hall som Skarvik-Tallåsen.

Centralförvaltningen.

Den plan för skyddshem sverksamhetens ordnande som uppgjorts av sakkunniga samt här angivna organisation av abnormvården inom samma område visa att i fortsättningen en intim samverkan bör komma till stånd mellan skyddsliemsverksamheten, tvångsuppfostran och den vård som kommer att lämnas åt de unga tilltalade i åldern 18—21 år, vilka komma att dömas enligt lagen örn ungdomsfängelse. Vidare förutsattes en samverkan med de för närvarande under fångvårdens ledning stående anstalterna för observation och vård åt tilltalade häktade, över vilka domstol begärt utlåtande enligt sinnessjuklagen, samt straffriförklarade och sinnessjuka straff-

204 Kungl. Majus proposition nr 219.

fångar, samt anstalterna för förvaring av abnorma förbrytare. Samtliga dessa förvaltningsorgan skola enligt planen på olika sätt bidraga till att fylla samhällets kriminalpolitiska uppgifter.

Det förutsättes sålunda att själsligt sjuka och abnorma individer från hela ungdomvårdsområdet kunna förflyttas till psykopatanstalten för vård och behandling, för observation och sortering med hänsyn till efterföljande behandling å hospital, å anstalter för asociala imbecilla, å anstalter för sinnesslöa vanartade, å jordbruksbem tillhörande skyddshem sområdet, å epileptikerhem m. m. Det förutsättes vidare att vissa tilltalade i åldern 15—21 år, på vilka domstol finner 5 kap. 6 § strafflagen tillämplig, skola intagas å psykopatanstalten samt att individer, tillhörande samma årsklasser, å vilka förvaringslagen befinnes tillämplig, skola kunna placeras å en till förvaringsanstalt apterad avdelning av psykopatanstalten. Den här skisserade organisationen avser vidare att även sådana å anstalt för unga förbrytare i åldern 18—21 år intagna enligt lagen om ungdomsfängelse dömda, som sedermera visa sig vara psykiskt abnorma utan att vara i behov av vård å hospital, skola intagas å psykopatanstalten. Slutligen skola sådana å psykopatanstalten intagna, som äro i behov av liospitalsvård, kunna intagas för vård å sinnessjukavdelning inom fångvården.

Som det vid den praktiska tillämpningen av detta system av vårdnadsåtgärder icke kan få bero på lokala anstaltsledningars goda vilja att in casu bestämma huruvida den ena eller andra, nyttig befunna åtgärden skall komma till stånd eller inte, är det nödvändigt att det finnes ett centralt förvaltningsorgan, som i alla dylika frågor äger beslutanderätt. Detta i sin ordning förutsätter att samtliga dessa olika grenar av kriminalpolitiken stå under gemensam centralförvaltning.

För närvarande tillhöra dessa olika grenar av kriminalpolitiken skilda centralförvaltningar. Sålunda är skyddshemsförvaltningen ledd av lokala organ, medan verksamheten i sin helhet står under uppsikt av en central myndighet, fattigvårds- och barnavårdsbyrån i socialdepartementet. Tvångsuppfostringsanstalterna, stå under särskilda lokalstyrelser, vilka i sin ordning sortera under justitiedepartementet. I propositionen angående lagen örn ungdomsfängelse synes presumeras att anstalten för de enligt lagen örn ungdomsfängelse dömda, såsom varande till namnet en straffanstalt, skall läggas under fångvårdsstyrelsen, dit även förvaringsanstalterna samt vissa sinnessjukvårdsanstalter för straffångar, straffriförklarade och undersökningsfall för närvarande höra.

Egendomligt nog har emellertid, jämsides med en fortgående differentiering av samhällets kriminalpolitiska medel, tendensen till central splittring blivit alltmer framträdande. När sålunda nya åtgärder mot vanartad eller brottslig ungdom enligt strafflagen och enligt barnavårdslagarna kommo till stånd, placerades överinseendet över dessa nya kriminalpolitiska områden under särskilda nytillkomna förvaltningsorgan. På samma sätt. när genom alkoholistlagens tillkomst nya reaktiv anordnades mot de uppförandesrubbningar som alkoholmissbruk ofta medför, så placerades den centrala uppsikten över dessa åtgärder hos socialstyrelsen. I samband med att en omläggning av arbetsmetoderna å lösdrivareanstalten för män genomförts överflyttades förvaltningen av samtliga sådana anstalter från fångvårdsstyrelsen, dit de förut hört, till lokalstyrelser som direkt sortera under socialdepartementet.

Ett tillskott till sitt förvaltningsområde har fångvårdsstyrelsen erhållit först genom 1927 års lagar örn förvaring av s. k. förminskat tillräkneliga och internering av vissa återfall sförbrytare. I samband med utbildningen av nya kriminalpolitiska medel har också antalet till urbota straff dömda personer vilka det åligger fångvårdsstyrelsen att omhänderliava minskats, så att det

205 Kungl. Maj.ts proposition nr 219.

v. s.

ungefär mot- Men medan

för närvarande utgör endast något över 1,300 personer, d svarande det antal som vårdas på ett större svenskt hospital, skötseln av ett sådant hospital, vilken kräver minst lika stora säkerhetsåtgärder och därtill en betydligt mera komplicerad teknisk utrustning bestrides av ett fåtal läkare jämte sjukvårds- och ekonomipersonal under en jämförelsevis anspråkslös medverkan från medicinalstyrelsen, så kräver vården av lika många fångar ett komplicerat över hela landet förgrenat förvaltningsmaskineri med såsom överbyggnad ett särskilt ämbetsverk vilket har detta som väsentlig uppgift. Det läge därför nära till hands att genom en grundlig omorganisation av detta ämbetsverk förse detsamma med de kompetenta förvaltningsorgan som behövas för att fullgöra de nya kriminalpolitiska uppgifter av medicinsk, pedagogisk och social natur som den förestående utvecklingen och differentieringen av samhällets skyddsmedel mot och omhändertagande av asociala element medför. En dylik omorganisation måste innebära en så grundlig förändring av ämbetsverkets funktioner att detta även bör erhålla ett nytt namn som ger uttryck åt de nya och betydelsefulla arbetsuppgifter som tillkommer detta ämbetsverk.

Samma problem som nu möta på ungdomsvårdens område komma inom den närmaste framtiden att kräva sin lösning även inom andra grenar av kriminalpolitiken, såsom när det gäller att inordna behandlingen av alkoholbrottslingar i den redan existerande organiserade alkoholistvården, när åtgärder mot kriminalitet i samband med parasitism skola inordnas i nu förefintligt system av åtgärder mot lösdriveri o. s. v.

Att de på ungdomsvårdens område föreslagna åtgärderna icke kunna förverkligas utan en centralisering av förvaltningen beträffande samtliga hithörande grenar av kriminalpolitiken är alldeles uppenbart. Såsom en viktig detalj i den centrala organisationen av förvaltningen må här framhållas nödvändigheten av en central inspektion som omfattar icke blott den pedagogiska sidan av arbetet inom detta verksamhetsområde utan också den medicinska. Eftersom utsorteringen av de abnorma elementen inom ungdomsvårdens klientel är den kanske allra betydelsefullaste punkten ide förslag som framlagts ay skyddshemssakkunniga och av sakkunniga för omarbetning av lagstiftningen rörande tyångsuppfostran av unga brottslingar, är det nödvändigt att centralförvaltningen äger till sin disposition psykiatriskt och kriminalpolitiskt erfaren arbetskraft som kan övervaka och kontrollera det sätt varpå de lokala undersökningsorganen fullgöra sina uppgifter. Detta torde lämpligen kunna ske därigenom att akter rörande varje fall som varit föremål för den preliminära observation som enligt skyddshemssakkunnigas plan skall. äga rum före varje definitiv intagning å skyddshem insändas till den medicinska experten för granskning. Det torde också vara av stor betydelse att inspektionen av anstalterna förrättas även med hänsyn till förekomsten av psykopatologiskt klientel å skyddshemmen samt att en i anstaltsdrift förfaren medicinsk expert kan lämna de lokala anstaltsledningarna råd och upplysningar med hänsyn till teknisk organisation. Det närmast till hands liggande sättet att förse centralförvaltningen med denna medicinska expertis synes vara att åt chefläkaren å psykopatanstalten uppdraga att samtidigt vara medicinsk expert rörande vårdfrågor inom området för skyddsåtgärder för vanartad och kriminell ungdom. Detta skulle också innebära den fördelen att chefläkaren å psykopatanstalten lärde känna personalen på de lokala anstalterna och sålunda till stöd för sitt bedömande av de undersökningsakter vilka, skulle tillsändas honom även ägde en ingående kännedom örn de lokala förhållandena på samtliga hithörande anstalter.

Såsom bär i korthet angivits är det angeläget att frågan om den centrala förvaltningen av hela det kriminalpolitiska området göres till föremal för utredning.

Oloj Kinberg.

206 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

INNEHÅLLSFÖKTECKNING.

Sid.

Propositionen ................................................................................................... 1

Utdrag av statsrådsprotokollet den 28 februari 1936 .......................................... 2

I. Den nuvarande skyddshemsorganisationen och dess tillkomst ..................... 4

II. Brister i den nuvarande skyddshemsorganisationen...................... 16

De sakkunniga.......................................... 16

Yttranden ................................................................................. 18

Departementschefen ...................v.............................................. 20

III. Omläggningens allmänna innebörd ........................................................... 24

De sakkunniga........................................................................... 24

Yttranden ................................................................................ 31

Departementschefen .................................................................. 49

IV. Den föreslagna organisationen .......................... 54

De sakkunniga........................................................................... 54

Yttranden ................................................................................ 67

Departementschefen .................................................................. 96

F. Särskilda frågor....................................................................................... 100

1. Vården av psykiskt abnorma............................................... 100

De sakkunniga.......................................................................... 100

Yttranden ................................................................................ 102

Departementschefen ................................................................. 106

2. Vården av psykiskt efterblivna.................................................. 106

Do sakkunniga.............. ............................................................. 106

Yttranden ...................... 108

Departementschefen .................................................................. 112

3. Vård utom skyddshem av för skyddsuppfostran omhändertagna 112

De sakkunniga.......................................................................... 112

Yttranden ................................................................................ 121

Departementschefen ................................................................. 127

4. Skyddshem och allmänna uppfostringsanstalter .......................... 128

De sakkunniga.......................................................................... 128

Yttranden m. m...................................................................... 130

Departementschefen .................................................................. 134

5. Tillsynen över skyddshemmen ................................................... 135

De sakkunniga....................................................................... 135

Yttranden ................................................................................ 137

Departementschefen .................................................................. 141

Kungl. Maj:ts proposition nr 219. 207

Sid.

VI. Skyddshemspersonalens utbildning och kompetens ....................................... 142

De sakkunniga.......................................................................... 142

Yttranden ............................................................................... 144

Departementschefen .................................................................. 147

VII. Kostnader................................................................................................ 148

1. Årliga kostnader.............................................................................. 148

De sakkunniga........................................................................... 148

Yttranden ................................................................................. 157

Departementschefen ................................................................. 160

2. Engångskostnader .......................................................................... 161

De sakkunniga........................................................................... 161

Yttranden ................................................................................ 163

Departementschefen ................................................................. 164

3. Speciella kostnadsfrågor.................................................................. 169

De sakkunniga........................................................................ 169

Yttranden .............................. 170

Departementschefen ................................................................. 171

VIII. övergången till den nya organisationen..................................................... 173

De sakkunniga....................................................................... 173

Yttranden .............................................................................. 176

Departementschefen .................................................................. 178

IX. Anslagsbehov budgetåret 1936/1937. Hemställan .................................... 179

Bilaga. Utlåtande av professor O. Kinberg med förslag till åtgärder rörande vården av själsligt sjuka och abnorma, tillhörande området för samhällets skyddsåtgärder för unga asociala .................................... 180