angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

Kungl. Majlis proposition nr 239-

1 Nr 239.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område; given Stockholms slott den 9 april 1936.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att dels antaga härvid fogade förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ förordningen den 18 maj 1934 (nr 153) örn införselavgift å havre och majs jämte vissa andra fodermedel,

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protakall 1936.

1 sami.

Nr 239.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ förordningen den 18 maj 1934 (nr 153) om införselavgift å havre och majs jämte

vissa andra fodermedel.

Härigenom förordnas, att 2 och 3 §§ förordningen den 18 maj 1934 om införselavgift å havre och majs jämte vissa andra fodermedel skola erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande framgår:

2 §■

Införselavgift utgår för varje slag av avgiftspliktig vara med det belopp, högst 8 öre för varje kilogram av varans nettovikt, som Kungl. Majit eller, efter bemyndigande av Kungl. Majit, statens jordbruksnämnd bestämmer.

3 §•

1. Införselavgiften skall ----— sådan avgift.

2. Örn så befinnes lämpligt äger Kungl. Majit utan hinder av bestämmelserna i 1 mom. förordna, att införselavgift skall för visst slag av avgiftspliktig vara erläggas i annan ordning än där sägs, ävensom meddela härför erforderliga föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1936.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

3 Utdrag ur protokollet över jordbruksårenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 9 april 1936.

N är varande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld:

De ingripanden från statens sida i prisstödjande syfte, som under senare år skett på jordbrukets område, beröra jordbrukets viktigaste saluprodukter, såsom mjölk och mejeriprodukter, slaktdjur, kött och fläsk, ägg och spannmål. Flertalet av de anordningar, som reglera dessa ingripanden, äga giltighet även under budgetåret 1936/1937, men beträffande en del av dem, i första hand spannmålsregleringen, erfordras, att frågan örn fortsatta stödåtgärder företages till förnyat övervägande redan vid innevarande års riksdag. Vidare synes en omläggning eller jämkning böra ske i fråga om vissa regleringsanordningar, som gälla även efter utgången av innevarande regleringsperiod.

Innan jag övergår till behandling av frågan örn jordbruksstödets gestaltande i fortsättningen, torde en redogörelse få lämnas rörande huvudgrunderna för det nu tillämpade regleringssystemet samt innebörden av de förslag till ytterligare åtgärder eller till ändring i gällande bestämmelser i ämnet, som blivit framställda.

1. Översikt över hittills vidtagna åtgärder.

Mjölkregleringen. Enligt förordningen den 26 juni 1933 (nr 391) angående mjölkavgift, vilken gäller till och med den 30 juni 1937, skall, där Kungl. Majit så förordnar, för åstadkommande av förbättrade avsättningsförhållanden för mjölk och mejeriprodukter upptagas avgift å inom riket saluförd mjölk och till mjölk omräknad grädde med högst 3 öre per kilogram mjölk. Avgiften skall erläggas, såvitt fråga är örn avgiftspliktig vara, som av mjölkproducent levereras till mejeri eller mjölkhandlare, av den, som från mjölkproducenten mottagit varan, samt beträffande annan avgiftspliktig vara av mjölkproducenten. Jämlikt förenämnda förordning äger emellertid Kungl. Majit från avgiftsskyldighet medgiva undantag, där så finnes skä-

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

ligt med hänsyn till ringa produktion eller andra förhållanden. Vidare må, då särskilda förhållanden därtill föranleda, mjölkavgift kunna efterskänkas enligt av Kungl. Majit meddelade bestämmelser. Inflytande avgiftsmedel skola enligt av Kungl. Majit utfärdade föreskrifter användas för förut angivna ändamål.

Genom kungörelse den 20 juni 1935 (nr 362) med tillämpningsföreskrifter till förenämnda förordning hava givits närmare bestämmelser angående, bland annat, grunderna för mjölkavgiftens utgörande, ordningen för dess fastställande, erläggande och indrivning samt beträffande restitution, avkortning, avskrivning eller efterskänkande av sådan avgift ävensom rörande kontroll över avgiftens utgörande och avgiftsmedlens förvaltning. Avgiften är för tiden till och med den 30 juni 1936 bestämd till 2 öre för kilogram mjölk. Uppbörden handhaves av svenska mejeriernas riksförening u. p. a., som även omhänderhar förvaltningen av inflytande medel.

Enligt föreskrift i kungörelse den 28 juni 1935 (nr 415) har riksföreningen bemyndigats att använda medlen i huvudsak för utbetalning av pristillägg och prisutjämningsbidrag. Pristillägg utgår å smör, ost, kondenserad mjölk, torrmjölk och grädde, som beretts inom riket och härifrån utförts, med belopp, motsvarande skillnaden mellan medelnettoexport- och hemmamarknadspriset för saltat runmärkt smör av medelkvalitet. Örn riksnoteringen understiger 2 kronor 30 öre för kilogram smör, utgår vidare sedan den 1 juli 1935 under vissa förutsättningar pristillägg för s. k. lantsmör, som av mjölkproducent försäljes, med skillnaden mellan sistnämnda belopp och riksnoteringen. Prisutjämningsbidrag utgår för inom riket producerad mjölk eller grädde, varå mjölkavgift utgått och som använts för beredande av smör, ost eller annan mejeriprodukt. För utbetalning av prisutjämningsbidrag är riket indelat i 7 prisutjämningsdistrikt. För ändamålet tillgängliga medel fördelas månadsvis på de 7 prisutjämningsdistrikten sålunda, att vartdera av de båda nordligaste distrikten först erhåller ett särskilt belopp, varefter återstoden delas mellan samtliga distrikt i förhållande till de myckenheter mjölk och till mjölk omräknad grädde, varå mjölkavgift inom de olika distrikten för månaden utgår. Det särskilda beloppet utgår med vad å distriktet enligt sist angivna grund belöper av de under månaden å exporterade produkter utlämnade pristilläggens sammanlagda belopp. Statens jordbruksnämnd äger att på framställning av riksföreningen medgiva, att för beredande av möjlighet till utjämning av bidragen under olika månader visst belopp av distrikt tillkommande prisutjämningsbidrag tills vidare må innestå hos riksföreningen.

Överstiger för viss vecka medelnettoexportpriset för kilogram smör 1 krona 50 öre, skall riksföreningen av avgiftsmedlen avsätta ett belopp, motsvarande för kilogram under veckan exporterat smör skillnaden mellan sagda medelnettoexportpris och 1 krona 50 öre, till en särskild fond, smörprisf ond en. Skulle medelnettoexportpriset för kilogram exporterat smör för någon vecka understiga 1 krona 35 öre, skall från smörprisfonden i mån av tillgång till avgiftsmedlen överföras eif belopp, motsvarande för kilogram

Kungl. Majlis proposition nr 239

exporterat smör skillnaden mellan 1 krona 35 öre och medelnettoexportpriset. — överstiger riksnoteringen för kilogram runmärkt smör för viss vecka 2 kronor 25 öre, skall enligt kungörelsen den 20 december 1935 (nr 630), vilken trädde i kraft den 1 januari 1936, av avgiftsmedlen till smörprisfonden för varje öre, varmed noteringen överstiger 2 kronor 25 öre, avsättas ett belopp av 10,000 kronor. Skulle däremot noteringen understiga 2 kronor 25 öre, skall från fonden, i mån av tillgång, för varje vecka till avgiftsmedlen överföras 10,000 kronor för varje öre, varmed noteringen understiger 2 kronor 25 öre. Under tiden 1 juli—31 december 1935 skulle dylik avsättning till eller överföring från smörprisfonden ske, när riksnoteringen å runmärkt smör understeg, respektive översteg 2 kronor 15 öre. Smörprisfonden förvaltas av riksföreningen i enlighet med de närmare föreskrifter, som statens jordbruksnämnd finner sig böra meddela.

För vinnande av det med upptagande av mjölkavgift avsedda syftet har Kungl. Maj:t genom förordning den 10 februari 1933 (nr 29) med bestämmelser om införselmonopol å mjölk och mejeriprodukter, vilken förordning gäller till och med den 30 juni 1937, förklarats berättigad att meddela förbud mot införsel av mjölk, grädde, smör och ost utan särskilt tillstånd. Med stöd av detta bemyndigande har Kungl. Maj:t genom kungörelse den 30 juni 1934 (nr 377), vilken ursprungligen gällde till och med den 30 juni 1935 men erhållit förlängd giltighet till och med den 30 juni 1936, förordnat, att nyssnämnda varor ej må införas utan tillstånd av statens jordbruksnämnd. Under vissa förutsättningar må dock införseltillstånd icke vägras.

Bland åtgärder, sammanhängande med mjölkregleringen, må vidare nämnas de vid 1933 och 1934 års riksdagar beslutade anordningarna med upptagande av skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl (kraftfoderskatt) ävensom accis å margarin.

Bestämmelserna om kraftfoderskatt innefattas i en förordning den 14 juni 1933 (nr 329). Enligt denna förordning, som ändrats senast i enlighet med beslut av 1935 års riksdag genom förordning den 7 juni 1935 (nr 281), skall enligt Kungl. Maj:ts bestämmande erläggas en skatt av högst 8 öre för kilogram vid införsel till riket eller tillverkning inom riket för försäljning av oljekakor, mjöl, erhållet genom krossning av oljekakor, och mjöl framställt vid extraktion av råvara, som kan användas för tillverkning av oljekakor. Från och med den 1 juni 1934 utgick skatten med 3 öre för kilogram av varans nettovikt, men den 6 april 1935 höjdes skatten å andra här avsedda varor än linfrökakor och linfrömjöl till 5 öre för kilogram. Sedermera har Kungl. Majit genom kungörelse den 28 februari 1936 (nr 44) förordnat, att skatten för tiden från och med den 1 mars 1936 skall utgå med 2 öre för linfrökakor och linfrömjöl samt nied 4 öre för övriga varuslag.

Föreskrifter örn accis å margarin utfärdades ursprungligen genom en förordning den 26 juni 1933 (nr 405). Med stöd av däri lämnat bemyndigande meddelade Kungl. Majit föreskrifter örn uttagande av accis å varan under tiden intill utgången av juli 1934 med 20 öre samt under tiden där-

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 239-

efter till och med utgången av juni 1935 med 30 öre för kilogram. I överensstämmelse med beslut av 1935 års riksdag utfärdade Kungl. Majit sedermera den 7 juni 1935 förordning (nr 259) om accis å margarin och vissa andra fettvaror. Genom denna förordning erhöll Kungl. Majit bemyndigande att för margarin, konstister, matolja och annat ersättningsmedel för smör eller flott samt fettemulsion, som levererades intill utgången av juni månad 1937, bestämma accisen till högst 60 öre för kilogram av varans nettovikt. Sedan Kungl. Majit med stöd av sistberörda bemyndigande genom kungörelse den 28 juni 1935 (nr 388) förordnat, att accis å margarin skulle även för senare halvåret 1935 uttagas med 30 öre för kilogram, sänktes accisen genom kungörelse den 20 december 1935 (nr 628) för tiden från 1936 års ingång tills vidare intill utgången av juni 1936 till 20 öre för kilogram. I samband därmed ändrades, på sätt förut nämnts, bestämmelserna rörande avsättning till, respektive överföring från smörprisfonden, varigenom de medel, som stå till förfogande för utbetalning av pristillägg och prisutjämningsbidrag, i stort sett lämnades oförändrade oaktat margarinaccisens sänkning. — Samtidigt med att accisen å margarin undergått förändringar har Kungl. Majit med stöd av riksdagens bemyndigande beslutat ändring av tullen å margarin, så att denna, vilken ursprungligen utgjorde 15 öre för kilogram, kommit att motsvara sistnämnda belopp med tillägg av margarinaccisen. Någon accis å andra fettvaror än margarin har hittills icke uttagits.

I detta samband må vidare nämnas, att 1935 års riksdag medgivit, att Kungl. Majit må, örn så befinnes nödvändigt för stödjande av priset å smör, vidtaga åtgärder för reglering för tiden till och med den 30 juni 1937 av införsel av margarin, konstister och fettemulsion samt av råvaror för margarinindustrien och ämnen, varav dessa framställas, i enlighet med vissa i Kungl. Majits proposition nr 227 till nämnda års riksdag angivna riktlinjer. Detta bemyndigande har hittills icke behövt tagas i anspråk.

Beträffande användningen av medel, som inflyta genom skatten å oljekakor m. m. samt genom accisen å margarin, har i förenämnda proposition nr 227 till 1935 års riksdag (sid. 16—17) lämnats en redogörelse för de bestämmelser, som i detta hänseende gällt för tiden intill utgången av juni 1935, till vilken torde få hänvisas. På framställning av Kungl. Majit i nyssberörda proposition beslöt riksdagen, att den dittills tillämpade regeln rörande fördelning av de genom kraftfoderskatten influtna medlen med 90 procent till mjölkregleringen och återstoden till äggmarknadens stödjande borde bibehållas även under innevarande regleringsperiod. De margarinaccismedel, som inflöto efter utgången av juni 1935, skulle däremot till skillnad mot vad förut gällt helt tillföras mjölkregleringen. Av behållna margarinaccismedel vid sistnämnda tidpunkt — uppgående till ett belopp av över 3,000,000 kronor — skulle Kungl. Majit jämlikt riksdagens bemyndigande under budgetåret 1935/1936 få använda erforderligt belopp för utlämnande i särskilda fall till hjälpbehövande av inhemska jordbruksprodukter, i främsta rummet mjöl, gratis eller till nedsatt pris. När-

Kungl. Maj:ts proposition nr 239•

mare föreskrifter rörande användningen av de medel, som inflyta genom kraftfoderskatten och margarinaccisen, hava av Kungl. Maj:t meddelats genom brev till statskontoret den 28 juni 1935.

Slaktdjursregleringcn. Jämlikt förordning den 7 juni 1935 (nr 279) angående slaktdjursavgift, vilken förordning gäller till och med den 30 juni 1937 och efterträdde förordningen i samma ämne den 26 juni 1933 (nr 387), skall, därest Kungl. Majit så förordnar, för åstadkommande av förbättrade avsättningsförhållanden för slaktdjur och slakteriprodukter upptagas viss avgift, slaktdjursavgift. Sådan avgift skall utgå för kött av nötkreatur, får, get, svin eller häst, som godkänts vid besiktning å offentlig köttbesiktningsbyrå, offentligt slakthus eller kontrollslakteri. Avgiftens belopp bestämmes av Kungl. Majit under iakttagande att den får utgöra, räknat för hel kropp, för nötkreatur, som efter nedslaktningen väger minst 150 kilogram, och häst 3 kronor, för svin 2 kronor samt för övriga djur 1 krona. Kungl. Maj :t äger medgiva undantag från avgiftsskyldighet, där så med hänsyn till särskilda förhållanden finnes skäligt. Närmare bestämmelser rörande ordningen för slaktdjursavgiftens erläggande och indrivande ävensom i avseende å förordningens tillämpning i övrigt hava meddelats i kungörelse den 20 juni 1935 (nr 363).

Sedan slaktdjursavgift upptagits under tiden 21 augusti 1933—31 december 1934 enligt vissa grunder, under sista halvåret 1934 dock endast beträffande svin, uttogs icke avgift under år 1935. Genom kungörelse den 7 februari 1936 (nr 28) har emellertid Kungl. Majit efter framställning av statens jordbruksnämnd förordnat örn upptagande av dylik avgift för tiden 1 mars —30 juni 1936. Avgiften utgör för större nötkreatur 2 kronor, för andra nötkreatur med en slaktvikt av minst 30 kilogram 1 krona, för spädgris, vartill hänföres svin med en slaktvikt understigande 15 kilogram eller, om avgiften uppbäres före slakten, med en levande vikt av högst 25 kilogram, 1 krona och för övriga svin 2 kronor. Motsvara de vid besiktningstillfället godkända delarna av djuret ej mer än högst halv kropp, skall avgift utgå med allenast hälften av förenämnda belopp.

De engelska kontingenteringsåtgärderna beträffande baconimporten hava föranlett vissa exportreglerande bestämmelser. Enligt kungörelse den 26 juni 1933 (nr 385) må utförsel till Storbritannien och norra Irland av saltat fläsk tills vidare icke äga rum utan tillstånd av lantbruksstyrelsen eller, efter lantbruksstyrelsen bestämmande, av svenska exportslakteriernas förening u. p. a. Dylikt bemyndigande har lämnats föreningen. Vidare skulle det enligt kungörelsen åligga lantbruksstyrelsen tillse, att utförseltillstånd ej lämnades för större myckenhet än som av Kungl. Majit i särskild ordning bestämts samt att utförselkvantiteten fördelades mellan exportörerna enligt skäliga grunder och på sådant sätt, att en möjligast jämn utförsel åstadkommes. Lantbruksstyrelsens ifrågavarande befattning med baconexporten till England har genom kungörelse den 28 juni 1935 (nr 414) överflyttats pä statens jordbruksnämnd.

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

Exportkvantitetens storlek har växlat, men i stort sett har man att konstatera en nedgång. Från att vid början av kontingenieringen omkring årsskiftet 1932/1933 hava utgjort något över 900,000 kilogram för fjortondagarsperiod sjönk exportkontingenten till 466,325 kilogram brutto för sådan period under sista kvartalet 1935. Under innevarande år har dock en mindre höjning av den ordinarie exportkontingenten skett, så att denna enligt Kungl. Maj:ts beslut den 21 februari 1936 för fjortondagarsperiod under tiden 26 februari—30 april 1936 utgör 485,200 kilogram brutto.

Genom beslut den 23 februari 1934 meddelade Kungl. Majit vissa bestämmelser till utjämning av spänningen mellan fläskpriserna å exportmarknaderna och å hemmamarknaden. Enligt dessa bestämmelser gäller bland annat, att den som utför bacon har att, örn på visst sätt fastställt medelnettoexportpris efter avdrag av 10 öre för någon vecka överstiger medelpartipriset i Sverige för samma vecka, för varje kilogram under nästföregående vecka exporterat bacon till statskontoret inbetala ett belopp, motsvarande skillnaden mellan å ena sidan medelnettoexportpriset med sagda avdrag och å andra sidan medelpartipriset. Därest medelnettoexportpriset för någon vecka understiger medelpartipriset, skall exportören äga att för kilogram under nästföregående vecka exporterat bacon utbekomma ett belopp, motsvarande skillnaden mellan nämnda priser.

Även kontingenteringen av nötkreatursimporten till Tyskland har föranlett en viss reglering av den svenska exporten av nötkreatur till nämnda land. Sålunda gäller enligt kungörelse den 11 februari 1930 (nr 23) att den, som vid utförsel till Tyskland av nötkreatur till slakt önskar komma i åtnjutande av den lägre införseltull, som för visst antal djur är medgiven Sverige, har att ansöka därom hos lantbruksstyrelsen, som prövar ansökningen. Ifrågavarande arbetsuppgift har numera överflyttats å statens jordbruksnämnd. Det antal djur, som årligen må införas från Sverige till Tyskland till lägre tull, har under senare år varit 6,000.

Som ett led i de prisutjämnande åtgärderna på slaktdjursmarknadens område ingår jämväl reglering av införseln av slaktdjur samt kött och fläsk. Jämlikt bemyndigande av 1934 års riksdag förordnade Kungl. Majit genom kungörelse den 19 oktober 1934 (nr 499), vilken gäller till och med den 30 juni 1936, att levande nötkreatur, får och svin, kött av nötkreatur och får, kött av häst samt fläsk — s. k. torrsaltat amerikanskt fläsk likväl undantaget — ävensom konserver av dylikt kött eller av fläsk icke må införas till riket utan tillstånd, som numera meddelas av statens jordbruksnämnd. Nämnden äger föreskriva, att för dylikt tillstånd skall utgå licensavgift, vilken må bestämmas för kött eller fläsk eller konserver därav till högst 50 öre för kilogram samt för levande slaktdjur till högst samma belopp för kilogram slaktvikt.

De genom upptagande av slaktdjursavgift samt avgifter vid import eller export av kött och fläsk inflytande medlen stå till förfogande för genomförande av erforderliga prisstödjande åtgärder på slaktdjursmarknadens område. Beträffande dispositionen av ifrågavarande medel må nämnas, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 239-

9 Kungl. Maj:t genom brev till statskontoret den 28 juni 1935 förordnat, att statens jordbruksnämnd skall äga att använda dels ett belopp av högst 1 miljon kronor för att genom export av nötkreatur eller kött därav eller destruktion av mindervärdiga djur eller genom infrysning av kött av nötkreatur åstadkomma skälig avlastning å den inhemska marknaden för nötkreatur eller kött därav, varvid skall iakttagas, att nämnden icke äger utan Kungl. Maj:ts tillstånd för angivna ändamål utgiva mer än som motsvarar 25 öre för kilogram av djurets levande vikt eller 50 öre för kilogram kött jämte ett fraktbidrag av högst 20 kronor för djur, dels ock ett belopp av högst 300,000 kronor såsom bidrag vid export äv levande svin och kött därav eller vid infrysning eller nedsmältning av fläsk, vilket bidrag må utgå med högst 50 öre för kilogram slaktad vikt. Vidare har Kungl. Majit genom brev till statskontoret den 15 november 1935 bemyndigat jordbruksnämnden att i enlighet med de grunder och på de villkor, som nämnden bestämmer, förordna, att pristillägg skall utgå vid export av kaninkött med ett belopp av tills vidare högst 20 öre för kilogram.

Erinras må tillika, att Kungl. Majit genom tre särskilda beslut den 1 februari och den 13 april 1934 samt den 25 januari 1935 för bestridande av kostnader för av Sveriges slakteriförbund, förening u. p. a. eller under dess ledning bedrivet organisationsarbete anvisat sammanlagt 250,000 kronor, därav vid utgången av år 1935 förbrukats omkring 236,000 kronor, samt att Kungl. Majit genom beslut förut denna dag ställt återstående belopp till förbundets förfogande för ifrågavarande ändamål under år 1936.

Äggregleringen. Genom kungörelse den 23 februari 1934 (nr 24), vilken ursprungligen ägde tillämpning till och med den 30 juni 1935 men sedermera genom kungörelse den 7 juni 1935 (nr 283) förlänats fortsatt giltighet tills vidare till och med den 30 juni 1937, har förordnats, att ägg ej må införas till riket utan tillstånd av statens jordbruksnämnd eller den jordbruksnämnden bemyndigar att meddela tillstånd till sådan införsel. Jordbruksnämnden har vidare berättigats föreskriva, att för sådant tillstånd skall utgå licensavgift enligt de grunder, som Kungl. Majit i särskild ordning bestämmer. Vad sålunda stadgats skall enligt kungörelsen den 5 oktober 1934 (nr 490) äga tilllämpning jämväl i fråga örn flytande äggvita, så ock äggula, som icke uteslutande är avsedd för beredning av läder.

Enligt kungörelser den 4 maj 1934 (nr 139) och den 28 juni 1935 (nr 414) gäller vidare, att utförsel av hönsägg icke må äga rum utan tillstånd av jordbruksnämnden eller, efter jordbruksnämndens bemyndigande, av Sveriges äggintressenters förening u. p. a., därvid skall tillses, bland annat, att utförselkvantiteten fördelas mellan exportörerna enligt skäliga grunder och på sådant sätt, att en möjligast jämn utförsel åstadkommes.

I anslutning till föreskrifterna i nyssnämnda kungörelser den 23 februari och den 4 maj 1934 har Kungl. Majit genom brev till statskontoret den 28 juni 1935 utfärdat närmare föreskrifter angående regleringen av införseln och utförseln av ägg. Beträffande införseln har förordnats, bland annat, att

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 239-

licensavgift må utgå med högst 30 öre för kilogram av varan. Vidkommande utförseln har åt jordbruksnämnden uppdragits att, i den mån så prövas erforderligt för främjande av avsättningen av hönsägg, till den som erhållit tillstånd till utförsel av viss kvantitet ägg utbetala ett med hänsyn till prisläget å exportmarknaden jämfört med prisläget å den inhemska marknaden bestämt pristillägg, vilket beträffande ägg må för varje kilogram utgå med högst 30 öre eller, där särskilda förhållanden skulle sådant påkalla, undantagsvis med högst 40 öre. Den, som erhållit utförseltillstånd, är å andra sidan skyldig att, därest för någon vecka medelnettoexportpriset för ägg överstiger medelpartipriset för ägg i Sverige, inbetala ett av jordbruksnämnden fastställt belopp, motsvarande skillnaden mellan å ena sidan medelnettoexportpriset efter avdrag av exportkostnaderna och skälig handelsvinst samt å andra sidan medelpartipriset. Med stöd av bemyndiganden i förenämnda kungörelser den 23 februari och den 4 maj 1934 har jordbruksnämnden genom beslut den 2 juli 1935 till Sveriges äggintressenters förening överlåtit de befogenheter, som tillkomma nämnden i avseende å beviljande av införsel- eller utförseltillstånd samt fastställande av licensavgift och utförselavgift.

Jämlikt beslut av 1935 års riksdag må för äggregleringens stödjande enligt Kungl. Maj:ts närmare bestämmande tagas i anspråk, förutom influtna licensavgifter för tillstånd till införsel av ägg och äggprodukter, dels 10 procent av oljekaksskatten dels ock medel, vilka inflyta på grund av införselavgift å havre och majs m. fl. fodermedel, i den mån sistnämnda medel ej åtgå för, bland annat, bestridande av kostnaderna för utlämnande av fraktbidrag vid transport av havre till vissa delar av Norrland m. fl. områden.

Fodermedelsregleringen. Till stöd för den inhemska fodersädsodlingen och i syfte att minska tillgången på utländskt foder å den inhemska marknaden hava under senare år ingripande åtgärder vidtagits. Således har såsom förut nämnts oljekakor, som importeras eller inom riket tillverkas, belagts med accis. För införsel av oljekakor erfordras däremot icke införseltillstånd. Enligt förordningen den 18 maj 1934 (nr 153) örn införselavgift å havre och majs jämte vissa andra fodermedel skall vidare, i den mån Kungl. Majit så förordnar, sådan avgift erläggas för följande varor, som införas till riket, nämligen havre, majs, korn, vicker, pelusker och andra foderärter, foderbönor, manioka- och arrowrot (tapiokarot), produkter, vilka genom förmälning eller på annat sätt för foderändamål framställts av dessa varor, produkter av vete, råg och annan spannmål, vilka på grund av tillsättning med annat ämne äro tjänliga endast för foderändamål, risfodermjöl, glutenfoder, melassfoder och sockerschnitsel. Därjämte må Kungl. Majit förordna, att införselavgift skall erläggas för andra till fodermedel hänförliga varor av visst slag, vilka införas till riket. Införselavgift utgår med ett belopp, högst 6 öre per kilogram, som Kungl. Majit bestämmer. Med stöd av berörda bemyndigande har Kungl. Majit genom kungörelser den 18 maj 1934 (nr 154), den 5 april 1935 (nr 89) och den 21 augusti 1935 (nr 497) förordnat, att å förenämnda varugrupper jämte kreatursfoder av animaliskt avfall, luzern-

Kungl. Mcij:ts proposition nr 239-

mjöl och kli med undantag av mandelkli skall utgå införselavgift med ett belopp av 3 öre för varje kilogram av varans nettovikt. Vidare gäller, att enligt kungörelsen den 21 augusti 1935 (nr 496), vilken trädde i kraft den 1 september 1935, då tidigare genom kungörelsen den 21 december 1933 (nr 660) meddelade bestämmelser i ämnet upphörde att gälla, för införsel av samtliga här omförmälda varuslag erfordras tillstånd av statens jordbruksnämnd.

Beträffande införsel av majs har Kungl. Majit genom beslut den 20 december 1935 meddelat vissa särskilda föreskrifter. Genom nämnda beslut har jordbruksnämnden erhållit bemyndigande att medgiva svenska spannmålsföreningen u. p. a. eller den, med vilken föreningen träffat av nämnden godkänt avtal, tillstånd att, i den omfattning nämnden bestämmer, under tiden från och med den 1 januari till och med den 30 juni 1936 verkställa införsel av majs utan iakttagande av bestämmelserna i förenämnda förordning den 18 maj 1934 (nr 153). Med stöd härav har jordbruksnämnden föreskrivit, att före den 15 april 1936 införsel av majs får ske endast av den, som med spannmålsföreningen därom träffat avtal samt till föreningen erlagt licensavgift av 6 kronor för deciton.

Till stödjande av den svenska havreodlingen har därjämte genom förordningen den 29 maj 1933 (nr 234) angående användande av svensk havre vid gryn- och mjöltillverkning m. m. stadgats skyldighet för den, som driver kvarn och därvid använder utländsk havre, att vid framställning av havregryn, havremjöl, havremust och övriga produkter av havre, avsedda till människoföda, använda svensk havre i sådan omfattning, att den för tid, som Kungl. Maj:t fastställer (tillverkningsperiod), uppgår till viss av Kungl. Majit bestämd procent av all den havre, varav under perioden nämnda produkter framställas vid kvarnen (tillverkningsprocent). I anslutning till denna förordning har genom kungörelse den 14 juni 1933 (nr 343) angående reglering av införseln av havregryn och havremjöl, vilken kungörelse gäller tills vidare till och med den 30 juni 1937, meddelats förbud mot införsel till riket av sistnämnda varor utan tillstånd av Kungl. Majit. I detta sammanhang må nämnas, att Kungl. Majit i anslutning till uttalande av sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet i dess av 1935 års riksdag godkända utlåtande nr 1 (sid. 104) bemyndigat statens jordbruksnämnd att medgiva åtskilliga företag inom utsädes- och foderämneshandeln tillstånd att mot export av .svensk utsädeshavre eller utsädeskorn införa motsvarande myckenhet utländsk foderhavre eller utländskt kli utan erläggande av stadgad införselavgift.

Slutligen må erinras örn att genom kungörelse den 19 oktober 1934 (nr 501), vilken ursprungligen gällde till och med den 30 juni 1935 men genom kungörelse den 21 augusti 1935 (nr 500) förlänats fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1936, meddelats föreskrifter örn att statsbidrag må utgå för sändning av för foderändamål avsedd inhemsk havre, som transporteras till vissa delar av Norrland samt av Kopparbergs och Värmlands län. Bidraget utgår med skillnaden mellan å ena sidan den crlagda frakten, inklusive vissa

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

avgifter, och å andra sidan en frakt beräknad för sändningens verkliga vikt efter en avgift av 50 öre för 100 kilogram. I intet fall må dock statsbidraget uppgå till högre belopp än 2 kronor 50 öre för 100 kilogram av sändningens verkliga vikt.

Brödsädsregleringen. I förordningen den 13 juni 1930 (nr 249) om användande av svenskt vete och svensk råg vid framställning av mjöl m. m. (inmalningsförordningen) föreskrives skyldighet att vid framställning inom riket av vetemjöl eller rågmjöl använda svenskt vete respektive svensk råg till myckenhet motsvarande viss procent av allt det vete eller den råg, som förmales vid vederbörande kvarn (inmalningsprocent). Vid framställning av vetemjöl skall därjämte iakttagas, att det svenska vetet uppgår till viss procent av varje för sig förmalt veteparti (minimiprocent). Motsvarande inblandningsskvldighet föreligger beträffande mjöl, som införes till riket. Inmalningsprocenterna, vilka under de första åren efter inmalningsförordningens tillkomst växlade rätt avsevärt, hava alltsedan den 1 maj 1934 i verkligheten utgjort 90 för vete och 98 för råg. Minimiprocenten för vete, som Irån och med den 1 juli 1934 i praktiken utgjort 75, har från och med den 1 september 1935 höjts till 80.

Föreskrifterna i inmalningsförordningen kompletteras i viss mån genom bestämmelserna i kungörelsen den 21 augusti 1935 (nr 493) angående reglering av införseln av vete och råg samt därav beredda produkter. Enligt denna kungörelse må vete och råg, spannmålsblandning, vari vete eller råg ingår, mjöl av vete eller råg, gryn av vete, makaroner och vermiceller ävensom bröd med undantag av dessertkäx, pepparkakor och andra slag av finare bakverk samt hundbröd icke införas till riket utan tillstånd av statens jordbruksnämnd. Vid införsel till riket av vissa av dessa varor, nämligen mjöl och gryn av vete samt makaroner och vermiceller skall jämlikt kungörelse samma dag (nr 494) erläggas införselavgift med 4 öre för kilogram av varans nettovikt.

Vid sidan av dessa importreglerande åtgärder hava anstalter vidtagits för att stödja brödsädspriserna inom landet genom inlösning av uppkommet överskott av vete och råg. Enligt ett mellan svenska staten och ett för handhavande av inlösningsförfarandet bildat bolag, svenska spannmålsaktiebolaget, ingånget avtal, vilket trädde i kraft den 1 september 1935 och gäller till och med den 31 december 1936, har bolaget förbundit sig att på vissa i avtalet närmare angivna villkor under tiden från och med den 1 juni till och med den 31 juli inköpa all inom landet odlad, salubjuden spannmål av vete och råg, som är av fullgod, (torr, frisk och oskadad) kvarnduglig samt, vid normal skötsel, lagringsduglig beskaffenhet, och som hembjudes bolaget före den 15 maj det år, inköpet skall äga rum. Inköpen skola ske till det för hela riket enhetliga pris, som för spannmål av normalkvalitet bestämmes av Kungl. Majit. Till det av Kungl. Majit fastställda inlösningspriset, utgörande enligt brev till statens jordbruksnämnd den 16 augusti 1935 (Sv. förf.-saml. 480/1935) 16 kronor 50 öre för 100 kilogram vete och 15 kronor 50 öre för

Kungl. Maj:ts proposition nr 239-

100 kilogram råg, skall för varje 100 kilogram för var dag, leveranser i enlighet med ingånget köpavtal äga rum senare än den 1 juni, göras ett tillägg av, under tiden till och med den 15 augusti 1 öre samt under tid därefter x/2 öre. Med stöd av bemyndigande i förenämnda avtal har statens jordbruksnämnd den 29 augusti 1935 meddelat närmare bestämmelser angående kvalitetsfordringar samt prisregleringsskalor för olika kvaliteter av vete och råg att från och med den 1 september 1935 tills vidare tillämpas vid spannmålsaktiebolagets inköp av brödsäd (Sv. förf.-saml. 502/1935).

Svenska spannmåls för eningen u. p. a., vilken tidigare handhaft de uppgifter, som enligt förenämnda avtal tillkomma svenska spannmålsaktiebolaget, har fortsatt sin verksamhet även under innevarande konsumtionsår och därvid handhaft förvaltningen av det befintliga spannmålslagret. Den 1 april 1936 har emellertid spannmålsföreningen jämlikt beslut av Kungl. Majit den 27 mars 1936 trätt i likvidation, därvid spannmålslagret övertagits av spannmålsaktiebolaget. Mellan bolaget och föreningen ingånget avtal avseende reglering av förhållandet dem emellan från och med sistnämnda dag har samtidigt godkänts av Kungl. Maj:!. Beträffande de närmare villkoren i avtalet må nämnas, att lagret av bolaget övertagits till ett pris av 10 kronor för deciton brödsäd.

Vad angår förutsättningarna för försäljning å den inhemska marknaden av inlöst brödspannmål stadgas i ett mellan staten och spannmålsföreningen i augusti 1935 ingånget avtal, att vid utförsäljning av brödspannmål av äldre skörd skulle beaktas vikten av, å ena sidan, att största möjliga ekonomiska utbyte av försäljningen därigenom erhölles samt, å andra sidan, att priserna inom landet å brödspannmål och fodervaror såvitt möjligt ej genom utförsäljning nedpressades. Vidare skulle gälla, att försäljningen av spannmål å den inhemska marknaden finge ske endast under förutsättning att, i den mån så av statens jordbruksnämnd påfordrades och på de villkor, som nämnden bestämde, brödspannmål av ny skörd inköptes till en myckenhet, som motsvarades av den inhemska försäljningen. I förutnämnda avtal mellan staten och spannmålsaktiebolaget hava intagits i huvudsak enahanda bestämmelser, kompletterade med föreskrifter om att försäljning ej får ske till priser understigande marknadspriset samt att sistnämnda pris för gammal skörd skall under tiden 1 juni—15 augusti, intill dess ny skörd kommer i marknaden, anses utgöra minst det pris, som bolaget skulle haft att erlägga vid inköp av samma spannmål för leverans vid den tid, bolagets leverans enligt försäljningsavtalet sker. Till de således lämnade direktiven rörande villkoren för utförsäljning av brödspannmål av äldre skörd har sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet vid 1935 års riksdag i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 1 fogat det uttalandet, att, för den händelse skörden bleve knapp, den tendens till prisstegring för kvarnduglig vara över en mot inlösningspriset svarande nivå, som då sannolikt vore att förvänta redan vid regleringsårets början, icke borde förhindras genom statens disponerande över befintligt spannmålslager. En prisstegring, vilken med hänsyn till skördeutfallet måste te sig skälig och naturlig, borde få utveckla sig fritt. Först

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 239-

orri och när priserna nådde upp till den nivå, som bleve rådande vid början av inlösningsperioden under då löpande regleringsår, borde regleringsorganet begagna tillfället att genom försäljning på den inhemska marknaden av kvarnspannmål minska sin lagerbehållning. Dylik försäljning finge dock ej verkställas på sådant sätt, att priserna därigenom nämnvärt nedpressades under senast angivna nivå.

För bestridande av kostnaderna för spannmålsaktiebolagets verksamhet äger bolaget av staten uppbära ersättning, som Kungl. Maj:t bestämmer. Ersättningen bör utgå med visst belopp för räkenskapsår samt bestämmas så att skälig förräntning av bolagets aktiekapital möjliggöres. Detta kapital har tecknats av staten och utgör 5 miljoner kronor. Som säkerhet för bolagets upplåning av erforderligt rörelsekapital har staten vidare förbundit sig att i mån av behov och på villkor, som Kungl. Majit bestämmer, tillhandahålla bolaget statens 4 procent obligationer till nominellt belopp av 30 miljoner kronor.

Jämlikt förordningen den 7 juni 1935 (nr 280) om veteavgift, vilken trädde i kraft den 1 september 1935 och ersatte förordningen i samma ämne den 30 juni 1934 (nr 427), skall, där Kungl. Majit så förordnar, dylik avgift upptagas å inom riket förmalt svenskt eller utländskt vete som användes för tillverkning av mjöl eller gryn med det belopp, högst 3 öre för kilogram, som Kungl. Majit bestämmer. Från veteavgift undantages dock all förmälning mot tull eller lön för tillgodoseende av odlares husbehov. Genom kungörelse den 21 augusti 1935 (nr 498) har Kungl. Majit fastställt veteavgiftens belopp lör tiden 1 september 1935—31 augusti 1936 till 2.5 öre för kilogram av varans nettovikt. Samtidigt har Kungl. Maj :t utfärdat kungörelse (nr 499) med tillämpningsföreskrifter till nyssnämnda förordning, innefattande stadgande om, bland annat, att uppbörden av veteavgift skall omhänderhavas av statens jordbruksnämnd, som jämväl har att utöva kontroll över avgiftens behöriga utgörande m. m. De medel, som inflyta genom upptagande av veteavgift, skola i första hand tagas i anspråk för bestridande av kostnaderna för spannmålsregleringen under det skördeår, då avgiften upptages.

Potatisregleringen. Till främjande av avsättningen av potatis har alltsedan den 1 oktober 1933 tillverkningen och försäljningen av potatismjöl varit föremål för reglering. Enligt förordningen den 26 juni 1933 (nr 389), vilken genom förordning den 7 juni 1935 (nr 282) erhållit tillämpning till och med den 30 september 1937, gäller, att tillverkning av potatisstärkelse (potatismjöl) annorledes än till förbrukning i eget hushåll icke må äga rum utan tillstånd av Kungl. Majit eller den, åt vilken rätten att meddela sådant tillstånd av Kungl. Majit överlåtes. Jämlikt kungörelse den 15 augusti 1933 (nr 514) med tillämpningsföreskrifter till nämnda förordning meddelas tillstånd att vid viss anläggning bedriva sådan tillverkning av potatismjöl av statens potatismjölsnämnd. Rörande de närmare föreskrifterna i fråga om de skyldigheter, som åvila den som erhållit tillverkningslicens, torde få hänvisas till Kungl. Majits proposition nr 227 till 1935 års riksdag (sid. 133 och 134). För

Kungl. Muj:ts proposition nr 239.

tillverkningsåret 1 oktober 1935—30 september 1936 har Kungl. Majit i likhet med under närmast föregående tillverkningsår fastställt det pris, som innehavare av tillverkningslicens har att erlägga till leverantör för potatis, som inköpes för framställning av stärkelse och är av för fabriksändamål normal kvalitet, till 13 öre per stärkelseprocent och hektoliter, fritt fabrik.

Efter framställning av statens potatismjölsnämnd har Kungl. Majit den 4 oktober 1935 godkänt ett mellan nämnden och Sveriges stärkelseproducenters förening u. p. a. den 30 september 1935 upprättat avtal, avseende inköp och försäljning av potatisstärkelse under innevarande tillverkningsår. Avtalet, som godkänts av Kungl. Majit under förbehåll, bland annat, att i 10 § av nämnden gjord utfästelse vinner riksdagens godkännande, innebär, att föreningen inköper den mängd potatisstärkelse, som framställes enligt meddelade tillverkningslicenser å sammanlagt högst 170,000 deciton, med undantag för vad som erfordras till husbehov för tillverkare och dennes leverantörer. Avtalet är i huvudsak av samma lydelse som det i Kungl. Majits förenämnda proposition nr 227/1935 (sid. 135—138) intagna avtalet mellan nämnden och föreningen. De jämkningar, som vidtagits, hava, örn man bortser från att nyssnämnda kvantitet innebär en höjning med 10,000 deciton, 1'öranletts därav, att avtalet skall gälla för tiden 1 oktober 1935—30 september 1936. Vad nu sagts gäller även beträffande 10 § i avtalet.

Enligt sagda paragraf åtager sig potatismjölsnämnden under förutsättning av statsmakternas godkännande att vidtaga eller föranstalta om åtgärder från statens sida, vilka bereda föreningen möjlighet att erhålla minst 28 kronor per deciton för den 1 oktober 1936 inneliggande lager av potatisstärkelse, dock med avdrag av 15,000 deciton. Dessutom åtager sig nämnden under angivna förutsättning och om avtalet icke skulle förnyas att vidtaga eller föranstalta om åtgärder från statens sida, vilka bereda föreningen möjlighet att erhålla ersättning för ränte- och lagringskostnader enligt i avtalet angivna grunder i avseende å inneliggande lager av potatisstärkelse, utom 15,000 deciton, under tre månader, räknat från och med den 1 oktober 1936.

Tilläggas må att även avsättningen av potatis för bränneriändamål är föremål för statsmakternas stöd. Under innevarande tillverkningsår gälla enahanda föreskrifter i sådant hänseende som de, för vilka redogörelse lämnats i förenämnda proposition.

Fonden för mötande av förluster å span ilin ålsregler ingen och jordbrukets prisregleringsfond. Av de avgifter, för vilka tidigare redogjorts, ingå veteavgiften ävensom införselavgifter å vete och råg samt därav beredda produkter till fonden för mötande av förluster A spannmålsrcgleringen. Till denna fond hörande medel skola användas till täckande av kostnader, som stå i samband med spannmålsregleringens genomförande.

övriga skatter och avgifter — med undantag av mjölkavgifter — ingå till jordbrukets prisregleringsfond. Användningen av till denna fond hörande medel regleras i huvudsak genom bestämmelserna i Kungl. Majits brev i ämnet till statskontoret den 28 juni 1935. För dessa bestämmelser har tidigare

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

redogörelse lämnats i samband med att de olika avgifterna behandlats. För alt underlätta översikten över bestämmelserna torde jag emellertid här få sammanfattningsvis anföra följande.

De medel, som inflyta genom uttagande av accis å margarin, skola, sedan därav dels bestritts kostnaderna för kontroll över accisens utgörande dels ock enligt Kungl. Maj:ts närmare bestämmande guldits vissa kostnader för kontroll över utgörande av mjölkavgift, överlämnas till svenska mejeriernas riksförening u. p. a. för att användas vid mjölkregl eringens genomförande. För samma ändamål skola användas 90 procent av vad som inflyter i skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl, sedan därav utbetalats vad som åtgår för bestridande av kostnaderna för kontroll över oljekaksskattens utgörande.

För slaktdjurs regleringens genomförande skall användas vad som inflyter till fonden genom uttagande av särskilda avgifter vid införsel eller utförsel av slaktdjur samt kött och fläsk ävensom genom uppbärande av slaktdjursavgift.

Den återstående delen av de medel, som inflyta i skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl, ävensom vad som tillföres fonden i form av införselavgift å havre och majs jämte vissa andra fodermedel samt i särskilda avgifter vid införsel och utförsel av ägg, äggula och flytande äggvita, skall användas för åstadkommande av förbättrade avsättningsförhållanden för ägg och för gäldande av kostnader för fraktbidrag vid transport av havre ävensom för bestridande av kostnader för statens jordbruksnämnds verksamhet, i den mån sistnämnda kostnader icke enligt Kungl. Maj:ts närmare bestämmande skola bestridas av andra medel.

Fondens användning för skilda ändamål framgår i övrigt närmare av följande sammanställning, angivande dels beloppen av de olika till fonden inflytande medlen, dels ock de belopp som utgått ur fonden under tiden 1 juli 1935—29 februari 1936.

Jordbrukets p r i s r e g 1 e r i n g s f o n d.

(Sammanställning över influtna och utbetalda medel under tiden Vt 1935—29/2 1936.)

Behållning från hudgetåret 1934/1935:

Margarinaccis.................................. 3,464,225: 9 3

Kraftfoderskatt, 90 %.......................... 1,957,752: io

Införselavgift för foder m. m.:

införselavgift för foder ...... 14,064: 92

d:o för ägg........ 43,029: 7 o

kraftfoderskatt, 10%........ 369,908: 19 427,002:81

Slaktdjursavgifter m. m.:

baconavgift.................. 1,276,003:27

slaktdjursavgift.............. 1,029,525:60

införselavgift för kött ...... ~ 2,305,528:87 8,154,509:71

Kungl. Maj:ts proposition nr 239-

17 Influtet under tiden */, 1935—29/a 1936:

Margarinaccis.................................. 12,566,712: 4 5

Kraftfoderskatt, 90 %.......................... 7,002,397: 86

Införselavgift för foder m. m.:

införselavgift för foder ...... 1,151,170: 4i

d:o för ägg........ 72,565:6i

kraftfoderskatt, 10 %........ 778,044: 19

övriga ...................... — 2,001,780: 21

21,581,285: 65 29,735,795: 36.

25,802,241: 03

Behållning den 29 februari 1936:

Margarinaccismedel ............

Kraftfoderskatt, 90 %..........

Införselavgift för foder m. m. .. Slaktdjursavgifter m. m.......

2,542,029:57 5,117: 10 1,407,900: 99 — 21,493: 33

3,933,554: 33.

Summa kronor 29,735,795: 36.

Bihang lill riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 239.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

2. Verkningarna av de vidtagna stödanordningarna.

Genom beslut den 1 november 1935 har Kungl. Majit uppdragit åt jordbruksnämnden att verkställa utredning dels rörande fortsatta åtgärder till brödsädsodlingens stödjande dels ock huruvida beträffande övriga prisreglerande anordningar på jordbrukets område, vilka stå under nämndens tillsyn, ändringar eller andra åtgärder av beskaffenhet att böra underställas 1936 års riksdag kunde vara av omständigheterna påkallade. I sitt i anledning därav den 10 januari 1936 avgivna utlåtande har jordbruksnämnden lämnat en redogörelse för verkningarna av de under löpande regleringsperiod vidtagna stödanordningarna. Av denna redogörelse, vilken kompletterats med uppgifter för tiden intill utgången av mars 1936, framgår bland annat följande.

Mjölkregleringen. Smörpriset i den internationella handeln var under senare halvåret 1935 föremål för en kraftig höjning. Manchesternoteringen för danskt smör, som i maj 1935 var nere i 180 öre i svenskt mynt, steg därefter hastigt och uppgick i september till 243 öre för lfilogram räknat. Prisstegringen fortsatte även under oktober — den 18 oktober utgjorde noteringen 265 öre för kilogram — men därefter har en tillbakagång skett. Den 20 mars 1936 noterades sålunda danskt smör i Manchester till 236 öre för kilogram.

Smörprisets uppgång i den internationella handeln medförde en stegring även av exportpriset för svenskt smör. Medelnettoexportpriset, som under veckan 10—-16 maj 1935 uppgick till 112 öre, steg sålunda under fyraveckorsperioden 6 september—3 oktober 1935 till cirka 185 öre för kilogram. Under de båda nästpåföljande veckorna höjdes sistnämnda pris ytterligare — veckan 11—17 oktober var det uppe i 207 öre för kilogram — men därefter har en tillbakagång ägt rum. Under veckan 20—26 mars 1936 utgjorde det 159 öre för kilogram. Då riksnoteringen för runmärkt smör sedan början av juli 1935 utgjort 215 öre för kilogram efter att dessförinnan legat vid 230 öre för kilogram, har en avsevärd minskning skett i det pristillägg, som veckovis utbetalats för exporterat smör.

Mjölkproduktionen i Sverige, som tidigare befunnit sig i en kraftig ökning, har under hösten 1935 stagnerat eller till och med gått något tillbaka. Omsvängningen ägde rum under september. Myckenheten avgiftsbelagd mjölk var sålunda sistnämnda månad 217,974 ton mot 224,818 ton samma månad 1934, vilket innebär en minskning med drygt 3 procent. För oktober

1935 uppgick nedgången till drygt 5 procent. Under november var emellertid minskningen mycket obetydlig och under december 1935 samt januari

1936 har nära nog paritet uppnåtts med mjölkproduktionen under motsvarande månader ett år tidigare. I detta sammanhang må nämnas, att tillbakagången i mjölkproduktionen framför allt framträtt i västra Sverige men även i någon mån i södra Sverige.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239-

19 Beträffande orsakerna till ifrågavarande produktionsminskning erinrar jordbruksnämnden i första hand om den synnerligen otjänliga väderlek, som varit rådande under senaste höst och vilken i hög grad nedsatt kornas mjölkavkastning. En annan medverkande omständighet har på sina håll varit dåliga betesförhållanden under eftersommaren på grund av torka. En ytterligare omständighet, som verkat begränsande på försäljningen av mjölk, har varit de höga priser för kött och fläsk, som rått under senaste månaderna. Mjölken uppgives sålunda numera utfodras i väsentligt större omfattning än tidigare. Vidare hava även, enligt vad jordbruksnämnden inhämtat genom förfrågningar hos sekreterarna vid olika hushållningssällskap, de höjda kraftfoderpriserna bidragit att hålla tillbaka mjölkproduktionen. Sistnämnda faktor har varit av särskild betydelse i de trakter, varest 1935 års höskörd ägt mindre näringsvärde.

Nedgången eller stagnationen i mjölkproduktionen under senaste månaderna har icke motsvarats av en minskning i efterfrågan å mjölk och mejeriprodukter, utan denna har i stället stigit. I fråga om konsumtionsmjölk är visserligen ökningen sedan motsvarande tid 1934 icke så framträdande, men den kommer dock tydligt till synes. Beträffande ost däremot är ökningen väsentligt starkare. Särskilt under augusti och september 1935 synes en livlig efterfrågan därav hava gjort sig gällande. Försäljningen av svensk ost angivna månader var sålunda 3,582 respektive 3,144 ton mot 3,089 respektive 2,652 ton samma månader 1934, vilket innebär en stegring med cirka 17 procent. Även under de följande månaderna har förelegat en stark efterfrågan av ost. Av smör har likaledes förbrukningen inom landet ökats under de senaste månaderna. Den inhemska försäljningen av mejerismör under månaderna augusti—januari har stigit från 20,467 ton 1934/1935 till 23,110 ton 1935/1936 eller med något över 12 procent. Även denna konsumtionsökning torde enligt jordbruksnämndens uppfattning vara en följd av den allmänna konjunkturförbättringen, varjämte den vidtagna sänkningen av smörpriset såväl i öppna marknaden som vid leverans från mejeri till mjölkleverantörerna medverkat.

Minskningen i mjölkproduktionen under sistlidna höst har lett till att en viss knapphet på mjölk och mejeriprodukter framträtt inom landet. I fråga om konsumtionsmjölk har denna knapphet kommit till synes särskilt i västra Sverige, varest, som redan nämnts, produktionsminskningen gjort sig mest märkbar. För att tillgodose behovet av konsumtionsmjölk inom Göteborg har därför tillförselområdet för denna ort måst utvidgas. I syfte att undvika att genom för rikliga prisutjämningsbidrag en höjning av konsumtionsmjölkpriset skulle framkallas, hava av prisutjämningsmedlen för de senaste månaderna innehållits vissa belopp.

Beträffande osten har knappheten föranlett en markerad prisstegring. Detta har medfört, att det för närvarande är väsentligt mer lönande att ysta än att kärna smör; enligt uppgift skulle skillnaden i lönsamheten vara ej mindre än cirka 2 öre för kilogram produktmjölk. Jordbruksnämnden framhåller, att detta förhållande givetvis i längden icke kan bestå utan att mjölk

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 239-

överföres från smörtillverkning till ostberedning, en utveckling som i nuvarande situation ansetts ej vara önskvärd. För att i någon mån förhindra densamma har jordbruksnämnden sökt underlätta importen av ost. I sådant syfte medgav nämnden, att under november 1935—januari 1936 införsel fick ske utan att vederbörande importör avkrävdes förbindelse att erlägga införselavgift. Ostimporten har ock utvidgats avsevärt under de senaste månaderna. Priset å svensk ost ligger dock alltjämt förhållandevis högre än smörpriset.

Vad slutligen smör beträffar, har knappheten på den inhemska marknaden föranlett, att betydande mängder, som i annat fall skulle hava exporterats, försålts inom landet. Smörexporten har därför under de senaste månaderna sjunkit avsevärt; den uppgick sålunda under november och december 1935 till i medeltal 227 ton i veckan och under januari—februari 1936 till i genomsnitt 310 ton i veckan efter att under veckan 28 juni—4 juli hava varit uppe i 658 ton. Minskningen har drabbat framför allt de extra försäljningarna till vederbörande tyska statsorganisation, vilka försäljningar vissa tider praktiskt taget upphört. Den reguljära kontingenten till Tyskland -— omkring 85 ton för vecka — fylles däremot alltjämt helt. Exporten till Storbritannien, som i juli 1935 uppgick till cirka 300 ton i veckan, har sjunkit betydligt. Under veckan 14—20 februari 1936 var den nere i 116 ton. Enligt vad jordbruksnämnden uttalar är det emellertid av vikt för bibehållande för framtiden av våra avsättningsmöjligheter å den brittiska marknaden, att exporten dit ej tillfälligtvis alltför starkt nedpressas. Tillförseln av svenskt smör å sistnämnda marknad har under år 1935 minskats med cirka 40 procent i jämförelse med förhållandena under år 1934. Därigenom har exporten till Storbritannien av svenskt smör bragts ned till ungefär samma omfattning, som den hade i medeltal åren 1931—1933.

För att utan ytterligare beskärning av vår smörexport till sistnämnda land kunna tillgodose det inhemska behovet har svenska mejeriernas riksförening ansett sig böra ordna med import av utländskt smör. Under månaderna november 1935—januari 1936 har salunda till Sverige införts tillhopa 600 ton smör. Beträffande det av riksföreningen införda smöret, varmed avses att ersätta en för tillfället utebliven inhemsk tillförsel, har nämnden enligt bemyndigande av Kungl. Maj:t föreskrivit, att bestämmelserna i kungörelsen den 1 juli 1927 (nr 332) angående bestämmelser att iakttagas vid införsel till riket samt handel med utländskt smör icke skola vara tillämpliga. Kungl. Maj:t har vidare medgivit, att med ifrågavarande införsel förenade kostnader må efter nämndens godkännande bestridas av till mjölkregleringen inflytande medel.

Förändringarna i avsättningsförhållandena för den svenska mjölkproduktionen under de senaste månaderna hava givetvis påverkat även mjölkregleringen. Ehuru mjölkavgiftens belopp icke ändrats, hava inkomsterna därav minskats något på grund av nedgången i mjölkproduktionen, men minskningen är obetydlig. Den ökning i försäljningen av margarin, som skett under 1935 i jämförelse med förhållandena 1934, spelar ej heller ur

Kungl. Maj:ts proposition nr 239-

nu ifrågavarande synpunkt någon större roll. Av vikt i förevarande hänseende är däremot den nedsättning av accisens belopp till 20 öre för kilogram, som vidtagits från och med den 1 januari 1936. Det kan beräknas, att genom denna åtgärd de medel, som inflyta till mjölkregleringen, komma att minska med i runt tal 5 miljoner kronor för år. Denna inkomstminskning kompenseras emellertid enligt vad förut nämnts i viss mån därigenom, att medgivande lämnats riksföreningen att höja smörnoteringen inom landet till 2 kronor 25 öre för kilogram utan att avsättning till smörprisfonden behöver ske.

Vad angår smörexporten hava utgifterna för denna nedgått kraftigt under senare månader. På grund av exportprisets uppgång hava, som redan nämnts, pristilläggen till sin storlek minskats avsevärt. Enligt gällande bestämmelser skall emellertid, därest medelnettoexportpriset överstiger 1 krona 50 öre för kilogram, av avgiftsmedlen till smörprisfonden avsättas ett belopp .svarande mot för kilogram exporterat smör skillnaden mellan exportpriset och 1 krona 50 öre. Detta innebär, att fördelarna av att exportpriset överstiger nyssnämnda belopp icke direkt komma producenterna tillgodo utan att besparade medel skola användas för finansiering av prissänkningar å olika varor. Genom Kungl. Maj:ts brev den 28 juni 1935 överfördes till sagda fond av medel, som riksföreningen tidigare innehållit, ett belopp av 3 miljoner kronor. Under tiden 1 juli 1935—31 mars 1936 har smörprisfonden tillförts sammanlagt 1,800,000 kronor, vadan dess behållning sistnämnda dag uppgick till omkring 4,800,000 kronor.

Kostnaderna för smörexporten hava emellertid minskats även därigenom att exporten avtagit. Utgår man från att under september—december månader 1935 en minskning i exportkvantiteten skett i jämförelse med motsvarande tid 1934 av i runt tal 2,000 ton, skulle detta innebära, att mjölkregleringen inbesparat cirka 1.6 miljoner kronor. Detta belopp kommer helt producenterna tillgodo i form av höjda prisutjämningsbidrag. Höjningen motsvarar för samma tid inemot 0.3 öre för kilogram produktmjölk.

Slaktdjursregleringen. Betingelserna för slaktdjursmarknadens reglering hava under senaste halvåret likaledes avsevärt förändrats. Beträffande ifrågavarande reglering bero resultaten i allt väsentligt av möjligheterna att avsätta slaktdjur samt kött och fläsk utomlands ävensom av storleken av den inhemska produktionen och efterfrågan inom landet av nämnda varor. I berörda förhållanden har en omkastning skett under senast förflutna halvår.

Utsikterna att till nöjaktiga priser avsätta svenskt fläsk i Storbritannien, som för närvarande utgör vår enda mera reguljära avsättningsmarknad för fläsk, hava icke förbättrats. Den ordinarie kontingent, som under tiden 1 oktober 1935—25 februari 1936 tillkommit Sverige, utgjorde endast cirka 85 procent av vad som ett år tidigare fick utföras till Storbritannien från Sverige. Från och med den 26 februari 1936 har dock en höjning av den dessförinnan tillämpade kontingenten skett med omkring 4 procent. Baconpriset å den brittiska marknaden var under hösten 1935 lägre

22 Kungl. May.ts proposition nr 239•

än under motsvarande tid år 1934, men en omsvängning har därefter ägt rum. Baconexporten har numera praktiskt taget förlorat sin betydelse för den inhemska fläskmarknadens reglering därigenom, att kontingenterna avse en mycket kort tid (14 dagar). Till andra marknader än Storbritannien har efter utgången av juni 1935 export skett endast i mycket begränsad omfattning. Möjligheterna att på denna väg minska utbudet å den svenska fläskmarknaden, vilka tidigare varit mycket små, hava dock förbättrats under senaste tiden som följd av den i flera europeiska stater framträdande knappheten på fläsk. Något behov att anlita denna utväg föreligger dock ej för närvarande.

Tillförseln av svenskt fläsk har nämligen under den gångna hösten minskats mycket starkt. Antalet vid rikets samtliga besiktningsanstalter undersökta svin har sålunda nedgått från 115,000 i medeltal för månad under senare halvåret 1934 till cirka 100,000 under det sistförflutna halvåret. Då fläsket numera torde vara föremål för besiktning i större utsträckning än tidigare, är minskningen i fläskproduktionen ännu starkare än vad som framgår av förenämnda siffror. Priset å fläsk i Sverige har ock under innevarande regleringsperiod legat avsevärt högre än ett år tidigare. Alltsedan mitten av juni 1935 har med undantag för tre veckor i slutet av juli och början av augusti medeltalet av veckonoteringarna för fläsk å de platser, varest offentliga slakthus finnas, icke understigit 115 öre för kilogram, vilket motsvarar cirka 75 procent av medelnivån för fläsk åren 1925—1929. I genomsnitt för senast förflutna halvår har partipriset utgjort 122 öre. Under de veckor, då fläskpriset understeg nyssnämnda belopp, 115 öre, inlades betydande kvantiteter fläsk i frysrum, vilka sedermera försåldes under oktober och november 1935 för att motverka den då inträdande fläskbristen.

Minskningen i fläskproduktionen framträdde särskilt under sista kvartalet 1935, vilket föranledde jordbruksnämnden att under denna tid medgiva införsel av fläsk över Stockholm. Då med ifrågavarande införsel avsågs att ersätta en utebliven tillförsel av svenskt fläsk, bemyndigades nämnden föreskriva att sålunda infört fläsk skulle i avseende å stämpling m. m. behandlas som svenskt sådant. Storleken av ifrågavarande införsel framgår av en av nämnden åberopad sammanställning, vari även intagits uppgift rörande de kvantiteter infruset fläsk, som under samma tid uttagits från fryshus.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

23 I detta sammanhang må nämnas, att av den under december 1935 och januari 1936 företagna importen fyra femtedelar ombesörjts av Sveriges slakteriförbund. Även av den import, som skedde i början av mars 1936 efter framställning av slakteriförbundet, kom huvudparten på förbundet.

Vid sidan av införseln över Stockholm har fläsk importerats över Haparanda för tillgodoseende av behovet i övre Norrland. Knappheten på fläsk i södra Sverige har medfört, att befolkningen i Norrbotten, varest svinproduktionen är av ringa omfattning och endast torde motsvara en mindre del av behovet, måst täcka detta medelst importerat fläsk.

Även i fråga om nötkreatur och nötkött bar marknadsläget under det senaste halvåret förändrats. Den utförsel därav, som för närvarande förekommer, utgöres av exporten till Tyskland. Denna, som tidigare var av de tyska myndigheterna bestämd till viss myckenhet för år med fri-

24 Kungl. Majlis proposition nr 239■

het för vederbörande svenska exportörer att variera utförseln under olika månader efter den svenska marknadens behov, har numera fastlåsts till viss myckenhet för månad. Den möjlighet att med anlitande av ifrågavarande export reglera den svenska köttmarknaden för längre perioder, som tidigare funnits, har därigenom upphört. De vid exporten erhållna priserna hava icke varit tillfredsställande. I pristillägg har sålunda under tiden juli—december 1935 utbetalats mellan 16 och 25 öre för kilogram levande vikt. För innevarande år torde dock pristillägget sannolikt komma att bliva lägre. Den import, som förekommit, har i allt väsentligt skett över Haparanda och varit avsedd för täckande av behovet i övre Norrland, som även i detta hänseende utgör ett underskottsområde. Delvis har ock införseln varit betingad av handelspolitiska skäl.

Priserna å nötkött hava i allmänhet under senaste halvåret varit i jämnhöjd med det genomsnittliga prisläget under åren 1925—1929. Enligt vad jordbruksnämnden framhåller torde priserna för nötkött under senare halvåret 1935 sålunda hava varit något högre än som med stödåtgärderna åsyftats. Orsaken härtill anser nämnden främst vara en kraftigt ökad efterfrågan å kött. Antalet slaktade nötkreatur har nämligen ej visat någon tendens att minska. Då förutom exporten till Tyskland några särskilda regleringsanordningar på detta område icke under året vidtagits, vill det enligt nämndens mening synas, som om i fråga om nötkött jämvikt mellan tillgång och efterfrågan uppnåtts.

Äggregleringen. På äggmarknadens område hava förhållandena ej undergått några större förändringar under innevarande regleringsperiod. Möjligheterna att vinna avsättning för svenska ägg äro i stort sett desamma som tidigare. Exportpriserna hava visserligen varit låga men dock icke lägre än under år 1934. Inom landet hava äggpriserna legat väsentligt högre än under år 1934. Medeltalet för detaljpriser å ägg under 1935 har uppgått till 75 procent av medelpriset för perioden 1925—1929. Ett medeltal, framräknat ur siffror, som för olika månader växlat mellan 63 procent och 88 procent, är emellertid med hänsyn till variationen i produktionen för olika perioder av året mindre upplysande, när det gäller att bedöma den ökning i inkomst, som verkligen tillförts producenterna.

Prisstegringen har föranletts i främsta rummet genom de utdelade pristilläggen och den stabilitet, som medvetandet om dessas förefintligthet framkallat å äggmarknaden. Utvecklingen har medfört en jämförelsevis större enhetlighet i pristilläggens utmätande i anslutning till något jämnare priser i marknaden under de växlande produktionsperioderna.

Införsel av ägg för konsumtionsändamål har skett endast under kortare perioder i början av 1935 och 1936, då den inhemska produktionen varit för ringa för att efterfrågan skulle kunna tillgodoses till rimliga priser med svenska ägg. Äggula och flytande äggvita hava införts i vissa begränsade mängder. Någon märkbar inverkan på prissättningen å äggmarknaden torde emellertid ej hava föranletts av den verkställda införseln. Licensavgif-

25 Kungl. Maj.ts proposition nr 239-

ten för import av ägg i skal har under år 1935 per kilogram införd vara utgjort 10 öre under tiden 1 januari—7 mars, 20 öre under tiden 8 mars 30 april samt 25 öre under återstoden av året. För äggula och flytande äggvita har uttagits 5 öre högre licensavgift per kilogram.

Fodermedelsregleringen. En överslagsberäkning synes utvisa, att cirka två tredjedelar av den samlade foderskörden i riket användes som foder åt nötkreaturen. Dessa erhålla som grundfoder framför allt hö, halm, grönfoder samt blast och foderrotfrukter. För mjölkproduktionens höjande samt åstadkommande av en förbättrad kvalitet hos mjölken erhålla nötkreaturen därjämte tillskott i form av, bland annat, kli samt gröpe av blandsäd och havre ävensom oljekakor och oljekaksmjöl. Enligt vad smör- och margarinkommittén framhållit i sitt betänkande angående avsättning av smör och andra fettämnen av inhemskt ursprung, kan en viss förskjutning i den procentuella sammansättningen av kraftfodret mot ökad användning av gröpe på bekostnad av oljekakorna iakttagas. Även strävandena att genom en rationell beteskultur bättre tillvarataga utfodringsmöjligheterna å den egna gården hava verkat hämmande å användningen av oljekakor.

Under senaste åren hava priserna å oljekakor utomlands varit mycket låga. Priserna inom landet hava däremot stigit till följd av kraftfoderskatten. Efter att hava stått som högst i oktober och november 1935 — medelnoteringen i Sverige för jordnötskakor utgjorde då drygt 19 kronor för 100 kilogram — hava dock priserna sedan dess sjunkit ej obetydligt.

Trots det jämförelsevis höga prisläget har tillförseln av oljekakor i Sverige föregående år icke minskats i jämförelse med år 1934. För tiden fram till och med augusti var dock importen och försäljningen från inhemska fabriker av oljekakor väsentligt mindre 1935 än 1934. I vad mån de mycket omfattande inköp, som därefter verkställts, skett i spekulativt syfte med hänsyn till den utrikespolitiska situationen kan ännu ej tillförlitligt bedömas. Förbrukningen av oljekakor torde emellertid trots det ökade behovet därav på grund av minskad inhemsk produktion av äggviterikt foder under år 1935 hava varit något mindre än under år 1934. Huru stor denna minskning varit torde näppeligen kunna fastställas med säkerhet. I varje fall har den dock icke varit av den omfattning, att den utövat något ogynnsamt inflytande å mjölkens kvalitet.

Det höjda prisläget för oljekakor bär medfört en ökning i efterfrågan å k 1 i under förliden höst och då tillgången icke ökats, har som följd därav priset å denna vara stigit. Sveriges allmänna lantbrukssällskaps notering å vetekli ligger för närvarande drygt 50 öre högre för 100 kilogram än ett år tidigare. Att tillförseln av kli icke ökats sammanhänger med att jordbruksnämnden icke ansett sig böra frångå de direktiv angående reglering av kliimporten, som av statens spannmålsnämnd på sin tid meddelades och vilka inneburo, att tillstånd till införsel av kli skulle medgivas endast för en myckenhet motsvarande 10 procent av vad som i medeltal åren 1931—1933 infördes till riket. Som en följd härav har kliimporten nedskurits till endast

26 Kungl. Majlis proposition nr 239-

cirka 7,000 ton för år räknat. Den inhemska tillverkningen av kli torde hava hållit sig tämligen oförändrad vid mellan 125,000 och 150,000 Ion för år.

Som foder till svän har tidigare i stor utsträckning använts majs. Denna vara har ock tidigare i icke ringa kvantiteter förbrukats vid hönsskötseln. I syfte att bereda ökade avsättningsmöjligheter för inhemskt foder har emellertid majsimporten numera genom införande av licenstvång m. m. kraftigt beskurits. Efter att tidigare vissa år hava legat vid omkring 300,000 ton stannade densamma för år 1934 vid cirka 107,000 ton och för år 1935 vid omkring 43,000 ton. På grund av den begränsade tillförseln av majs har priset därå i Sverige, enligt Sveriges allmänna lantbrukssällskaps noteringar, alltsedan september 1934 hållit sig mellan cirka 15 och 16 öre för kilogram. De inhemska fodermedel, som i foder staten fått ersätta majsen, hava väsentligen varit denaturerad brödsäd samt fodersäd. Under sistlidna konsumtionsar marknadsfördes sålunda omkring 100,000 ton denaturerad brödsäd. Huru stora mängder fodersäd, som utgjort ersättningsmedel för majs, låter sig däremot näppeligen beräkna. Den omläggning av foderstaten, som sålunda åstadkommits, har för fläskproduktionens del icke haft till följd någon försämring av fläskets kvalitet. För äggproduktionen har knappheten på majs medfört vissa olägenheter i kvalitetshänseende. På grund av att de hemmaproducerade sädesslagen sakna det gula färgämne, som majsen innehåller och vilket bidrager att giva äggulan dess färg, anses nämligen majs ej helt kunna ersättas med inhemsk spannmål. Den myckenhet majs, som sålunda skulle vara nödvändig för hönsskötseln, har uppskattats till 20,000 ton för år.

Begränsningen av tillförseln å den svenska marknaden av utländska och av utländska råvaror tillverkade foderämnen under år 1935 har helt naturligt främjat avsättningen av inhemskt foder. Det oaktat och trots att senaste potatisskörden blivit jämförelsevis svag har någon prisstegring för den svenska fodersäden icke kunnat förmärkas. Enligt lantbrukssällskapets noteringar, som avse priset vid inköp från jordbrukare fritt noteringsorten, är priset å exempelvis foderhavre i de trakter av Mellansverige, varest saluöverskott å havre föreligger, för närvarande cirka 11 öre för kilogram mot 11.50 öre motsvarande tid år 1935. Visserligen har havrepriset tidigare under sistlidna höst varit något högre men orsaken härtill är i huvudsak att finna i de ogynnsamma väderleksförhållanden, som rått och vilka haft till följd att tröskningarna uppskjutits.

Brödsädsregleringen. Enligt resultaten från 1935 års representativa jordbruksräkning uppvisa de sagda år skördade spannmålsarealerna rätt anmärkningsvärda avvikelser ifrån de år 1934 skördade arealerna. En sammanställning av brödsädsarealerna under de senaste åren gestaltar sig sålunda.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 239-

27 Av de anförda uppgifterna framgår, att brödsädsodlingen de senaste åren inskränkts. I vilken utsträckning detta förhållande kan anses återspegla en verklig tendens till minskad brödsädsodling är emellertid för närvarande svårt att avgöra. Resultaten från såväl 1935 års som 1936 års brödsädsinventeringar synas nämligen giva vid handen, att den hösten 1935 besådda höstvetearealen varit av ungefär samma storlek som den, vilken skördades år 1934. Vidare tyder årets inventering därpå, att vårveteodlingen i år kommer att bliva av minst samma omfattning som år 1934, samt att den besådda höstrågsarealen nedgått till ungefär samma storlek som åren 1931 och 1932. Skörderesultaten av brödsäd under de senaste åren framgå av följande sammanställning:

Av dessa uppgifter kan utläsas, att brödsädsskörden år 1935 var omkring 220,000 Ion mindre än år 1934. Då skördeöverskottet under sistnämnda år uppskattats till cirka 275,000 ton skulle alltså skörden 1935 kunna beräknas giva ett överskott av omkring 50,000 ton. Årets brödsädsinventering synes likaledes giva vid handen, att av sistnämnda års skörd ett överskott örn mellan 40,000 och 50,000 ton kommer att uppstå.

Då den nya brödsädsskörden som helhet betraktad varit av god beskaffenhet, hava inmalningsprocenterna såsom förut nämnts kunnat hållas oförändrade även efter det nya konsumtionsårets ingång, medan minimiprocenten för vete höjts till 80. Som följd av de höga inmalningsprocenterna har införseln av brödsäd under innevarande konsumtionsår varit ytterst ringa. Endast omkring 26,650 ton hava sålunda importerats under månaderna sep-

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 239-

tember 1935—februari 1936. För år 1935 utgjorde införseln omkring 42,600 ton vete och 1,150 ton råg. Brödsädsimporten har varit fördelad på tillhopa ett hundratal kvarnföretag. Sedan åt jordbruksnämnden den 1 september uppdragits att handhava importregleringen för brödsäd och produkter därav, har införsel av produkter, som tillverkats av vete och råg, medgivits endast i undantagsfall eller då särskilda skäl förelegat.

Priserna för brödsäd å den inhemska marknaden hava i allmänhet varit något lägre under innevarande än under sistlidna konsumtionsår. Emellertid hava desamma varit föremål för vissa kastningar. I slutet av oktober 1935 befunno de sig å en höjdpunkt. Sveriges allmänna lantbrukssällskaps notering för vete utgjorde då 16 kronor 20 öre för 100 kilogram, men i verkligheten torde priset legat 50 å 75 öre högre för 100 kilogram. Efter att under de därpå följande veckorna hava visat fallande tendens har sedermera en återhämtning av priserna ägt rum, så att dessa numera närma sig de fastställda inlösningspriserna.

Enligt vad jordbruksnämnden vidare meddelat funnos den 1 september

1935 i lager av äldre skörd tillhopa 290,000 ton brödsäd. Sedan nämnda dag hava försålts för export och som rågkraftfodermjöl 38,000 ton vete och 45,000 ton råg eller tillhopa 83,000 ton brödsäd. 1935 års skörd kan som redan nämnts beräknas giva ett överskott av tillhopa 40,000 å 50,000 ton brödsäd, varav den övervägande delen är vete. Därest efter den 31 mars

1936 några ytterligare försäljningar av brödsäd för export eller för foderändamål ej företagas, kunna lagren av brödsäd av gammal skörd den 1 september 1936 beräknas uppgå till omkring 250,000 ton, däri vete skulle ingå till omkring 180,000 ton och råg till omkring 70,000 ton.

Allmän översikt. Beträffande förändringarna i marknadsläget sedan början av 1935 får jag i övrigt hänvisa till följande tabeller. Dessa hava hämtats från jordbruksnämndens utlåtande samt kompletterats i vissa hänseenden inom jordbruksdepartementet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Tabell I. Utförseln av smör samt exportpriser veckovis,

29 Vecka

1935 28 juni— 4 juli

12 juli—18 juli ................

19 juli—25 juli ................

26 juli—1 augusti..............

2 augusti— 8 augusti..........

9 augusti—15 augusti..........

16 augusti—22 augusti..........

23 augusti—29 augusti..........

30 augusti— 5 september ......

6 september—12 september

13 september—19 september

20 september—26 september

27 september— 3 oktober ......

4 oktober—10 oktober ........

11 oktober—17 oktober ........

18 oktober—24 oktober ........

25 oktober—31 oktober ........

1 november— 7 november____

8 november—14 november 15 november—21 november 22 november—28 november 29 november— 5 december

6 december—12 december......

13 december—19 december......

20 december—26 december......

27 december— 2 januari 1936 ..

1936 3 januari— 9 januari..........

10 januari—16 januari..........

17 januari—23 januari..........

24 januari—30 januari..........

31 januari— 6 februari ........

7 februari—13 februari........

14 februari—20 februari........

21 februari—27 februari........

28 februari— 5 mars ..........

6 mars—12 mars.............

13 mars—19 mars.............

20 mars—26 mars.............

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Tabell II. Tillverkning och försäljning av mejerismör och ost samt försäljning

av mjölk och margarin i ton.]

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Tabell lil. Införseln av mjölk och mejeriprodukter i kilogram.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Tabell IV. Vid besiktningsanstalterna 1 riket undersökta djur m. lii.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

33 Tabell V. Utförseln av nötkreatur, ffirskt nötkött samt fläsk.

Bihang till riksdagens protokoll 1936.1 sami. Nr 239.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Tabell VI. Införseln av får-, häst- och nötkött samt fläsk i ton.

Häri ingår en myckenhet av 15 ton, vilken infrusits för att försäljas under kommande vår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239

35 Tabell VII. Utförseln av ägg till Storbritannien och Tyskland samt därvid utbetalade pristillägg 1935.

1 Konserverade ägg. Enligt särskilt beslut har å dessa kvantiteter utgått ett pristillägg av 30 öre per kg.

36 Kungl. Maj.ts proposition nr 239•

i

11 november—17 november 18 november—24 november 25 november— 1 december

2 december— 8 december..

9 december—15 december..

16 december—22 december....

23 december—29 december....

30 december 1935— 5 januari 1936

6 januari—12 januari........

13 januari—19 januari........

20 januari—26 januari........

27 januari— 2 februari ......

3 februari— 9 februari......

10 februari— 5 april ........

1935 januari..........

februari ........

1 mars—14 mars 15 mars—24 mars 25 mars—31 mars 1 april—21 april 22 april—30 april maj uni juli

1 august 12 august 17 august

—11 augusti......

16 augusti......

—25 augusti......

26 augusti—31 augusti......

1 september— 8 september 9 september—15 september

16 september—30 september 1 oktober—27 oktober .... 28 oktober—31 oktober .... 1 november—10 november 11 november—17 november 18 november—24 november 25 november—30 november 1 december—22 december.. 23 december—29 december.. 30 december—31 december..

1 januari—19 januari......

20 januari—26 januari......

27 januari—31 januari......

1 februari—2 februari .....

3 februari— 9 februari.....

10 februari—29 februari.....

mars.......................

1 Konserverade ägg. Enligt särskilt beslut har å dessa kvantiteter utgått ett pristillägg av 30 öre per kg. — 2 Pristillägget utgår endast å färska ägg, vägande högst 14 lbs per great hundred. — 8 För ägg vägande högst 14 lbs per great hundred. —1 För ägg vägande mer än 14 lbs per great hundred.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

37 Tabell VIII. Inhemsk försäljning och import av vissa skattepliktiga foder-

medel m. m. i ton.

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

3. Förslag rörande fortsatta stödåtgärder.

I sitt utlåtande den 10 januari 1936 har jordbruksnämnden även framlagt förslag till fortsatta stödåtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område. Vid utlåtandet funnos fogade yttranden i ämnet från svenska spannmålsaktiebolaget, Sveriges äggintressenters förening u. p. a., svenska mejeriernas riksförening u. p. a. och Sveriges slakteriförbund, förening u. p. a.

över jordbruksnämndens utlåtande och förslag hava yttranden avgivits av statskontoret, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium efter hörande av samtliga handelskamrar i riket, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, svenska lantmännens riksförbund, förening u. p. a., Sveriges fjäderfäavelsförening, svenska ägghandelsförbundet, förening u. p. a., Malmöhus läns småbrukareförbund, kooperativa förbundet, föreningen Sveriges spannmålsintressenter, svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening, svenska spannmålsföreningarnas samorganisation, svenska kvarnföreningen samt svenska tullkvarnarnas riksförbund. Även generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen hava avgivit yttranden rörande vissa delar av jordbruksnämndens utlåtande och förslag.

I anledning av uttalande av sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet vid 1935 års riksdag (utlåtande nr 1 sid. 109) har vidare Kungl. Majit genom beslut den 30 augusti 1935 uppdragit åt jordbruksnämnden att verkställa utredning i fråga om vidtagande av anordningar från statens sida för bibehållande tillsvidare av ett visst större reservlager av brödsäd. I anledning härav har jordbruksnämnden med skrivelse den 6 december 1935 överlämnat utredning och förslag i ämnet.

Över sistnämnda utredning och förslag hava yttranden avgivits av chefen för generalstaben, arméförvaltningens intendentsdeparlement, marinförvaltningen, chefen för marinstaben, rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, statskontoret, lantbruksstyrelsen, styrelsen för svenska spannmålsaktiebolaget, statens lagerhus- och fryshusstyrelse, svenska lantmännens riksförbund, svenska kvarnföreningen, svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening och föreningen Sveriges spannmålsintressenter.

Allmänna synpunkter. I sitt omförmälda yttrande den 10 januari 1936 har jordbruksnämnden inledningsvis angivit vissa allmänna synpunkter, som enligt nämndens uppfattning borde vara vägledande vid fortsatt stöd från det allmännas sida åt jordbruksnäringen. I sådant hänseende har nämnden anfört följande.

I sitt vid Kungl. Maj:ts proposition nr 227 till 1935 års riksdag fogade anförande till statsrådsprotokollet framhöll chefen för jordbruksdepartementet, bland annat, att de dittills vidtagna stödanordningarna borde så omläggas eller jämkas, att de främjade eller i varje fall icke motverkade en så småningom skeende anpassning av jordbruksproduktionen efter de ändrade avsättningsförhållandena. Prissättningen borde sålunda återfå sitt vägledande in-

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

flytande på produktionsinriktningen och de åtgärder, som innebure ett fastlåsande av priserna oberoende av produktionens storlek och förefintliga avsättningsmöjligheter, så småningom avvecklas. Statens prisstödjande verksamhet på ifrågavarande område syntes enligt departementschefens mening i fortsättningen böra i huvudsak inriktas på att medverka till att förefintliga avsättningsmöjligheter för svenska jordbruksprodukter tillvaratoges. Utomlands vore avsättningsmöjligheterna mycket begränsade. Även om med hänsyn härtill måhända en viss återhållsamhet i fråga om exportbefrämjande åtgärder på hithörande område vore tillrådlig, ansåge departementschefen det önskvärt, att kontakt alltjämt bevarades med våra exportmarknader på området. Särskilt gällde detta beträffande sådana marknader, varest svenska jordbruksalster sedan gammalt vore inarbetade. För att avsättningsmöjligheterna inom landet för den svenska jordbruksproduktionen skulle kunna på ändamålsenligt sätt tillvaratagas erfordrades, att importen av motsvarande utländska alster reglerades. I den mån avsättningsmöjligheterna för svenska jordbruksprodukter ytterligare försämrades, bleve en skärpning av ifrågavarande regleringar måhända nödvändig. Departementschefen uttalade vidare, att en sänkning av priserna å jordbrukets produkter icke vore önskvärd, enär detta komme att hava till följd en försämring av jordbrukarnas levnadsstandard, vilken i fråga örn flertalet personer, som vore sysselsatta inom jordbruket, redan vore jämförelsevis låg.

Till vad chefen för jordbruksdepartementet sålunda anfört förklarade sig sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet i sitt i anledning av, bland annat, förenämnda proposition avgivna, av riksdagen godkända utlåtande (nr 1) kunna i stort sett ansluta sig. Utskottet uttalade i fråga om det stöd, som för innevarande regleringsperiod borde lämnas jordbruksnäringen, att därvid borde eftersträvas, att det genomsnittliga prisläget för jordbrukets alster ej sänktes under 1934 års nivå. En förutsättning härför vore givetvis, enligt utskottets mening, att jordbruksproduktionen i stort sett finge en med hänsyn till föreliggande förhållanden lämpligt avvägd omfattning. Med denna utgångspunkt anslöte sig utskottet till av departementschefen gjorda uttalanden därom, att prisbildningen å de olika produkterna, i den mån så kunde ske, borde lämnas fri för att en bättre jämvikt mellan produktionens storlek inom de olika jordbruksgrenarna samt föreliggande avsättningsmöjligheter skulle ernås. Härigenom underlättades även den naturliga anpassningen av landets jordbruk efter de till följd av den internationella handelns desorganisation ändrade betingelserna därför och förbereddes de nuvarande provisoriska stödanordningarnas upphörande eller ersättande i mån av behov med mera varaktiga sådana. Denna anpassning komme visserligen att erbjuda vissa svårigheter på grund av de skiljaktigheter i fråga örn jordbrukets förutsättningar, som förelåge i olika delar av vårt land, men utskottet förutsatte, att hänsyn härtill toges vid den närmare utformningen av hithörande bestämmelser och framför allt vid deras tillämpning. Särskilt de stora olikheter, som i detta hänseende rådde mellan Norrland och övriga delar av landet, förtjänade uppmärksammas. Utskottet utginge därför ifrån att hithörande förhållanden i män av behov bleve föremål för närmare utredning av vederbörande.

De allmänna synpunkter i fråga örn de statliga stödåtgärderna på jordbrukets område, som sålunda anförts av chefen för jordbruksdepartementet och av riksdagen godkänts, syntes enligt jordbruksnämndens mening alltjämt böra vara vägledande för statens ifrågavarande verksamhet. Någon sänkning av det genomsnittliga prisläget för jordbrukets alster vore av flera skäl icke önskvärd. Visserligen hade priserna å ett flertal av de viktigaste alstren under senaste halvåret 1935 varit föremål för kraftiga stegringar och som

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

följd därav hade det genomsnittliga prisläget för jordbrukets produkter under 1935 kommit att ligga högre än under 1934, men en utveckling i dylik riktning hade varit av statsmakterna åsyftad.

De statliga stödåtgärderna på jordbrukets område bestode för närvarande i allt väsentligt i anordningar för reglering av exporten och importen av jordbrukets alster samt främjande av dessas avsättning inom landet. Anordningarna byggde tidigare i stor utsträckning på den principen, att utbuden å den inhemska marknaden skulle så regleras, att jämvikt mellan utbud och efterfrågan uppnåddes vid ett visst som skäligt ansett prisläge, men med de omläggningar och jämkningar, som vidtagits vid 1935 års riksdag, avsåges att åstadkomma en friare prisbildning inom landet. Detta tänktes skola ske genom att statens prisstödjande verksamhet begränsades till en medverkan vid tillvaratagande av förefintliga avsättningsmöjligheter inom och utom landet. En dylik inriktning mot ökad självförsörjning i fråga örn jordbrukets produkter kunde emellertid medföra svårigheter. Erfarenheterna från det gångna året visade även, att i vissa situationer för undvikande av allt för starka prisfluktuationer, vilka skadade såväl produktionen som konsumtionen, åtgärder erfordrades, vilka innebure en modifiering av självförsörjningsprincipen med fullt fri prisbildning inom landet. Med hänsyn härtill skulle det, såsom förhållandena numera utvecklat sig, kunna ifrågasättas, om man borde fortgå på den inslagna vägen. Produktionen av jordbruksalster i Sverige hade minskat i omfattning och den inhemska efterfrågan därav tilltagit, varför det produktionsöverskott, som tidigare förelegat för vissa alster, numera väsentligt nedgått. Svårigheterna med en reglering av priserna inom landet hade därigenom minskats. Härtill komme att, ehuru avsättningsmöjligheterna utomlands för svenska jordbruksprodukter alltjämt vore otillfredsställande, de dock i vissa fall förbättrats. Därigenom hade utsikterna, att de nuvarande provisoriska stödanordningarna skulle kunna inom överskådlig tid upphöra eller förenklas, något ljusnat. I vad mån de ändringar, som sålunda skett i fråga om den svenska jordbruksproduktionen och dess avsättningsförhållanden, komme att bliva bestående, kunde dock ännu icke med visshet bedömas. Med hänsyn, bland annat, härtill syntes det nämnden, som om tillräckliga skäl icke förelåge att för nästa regleringsperiod frångå den av statsmakterna i nu berörda hänseende under förra året intagna ståndpunkten. Givetvis läge det dock vikt uppå, att Kungl. Majit ägde nödig rörelsefrihet för att, i den mån förhållandena därtill föranledde, vidtaga nödiga omläggningar av de statliga regleringsanordningarna.

Jordbruksnämnden framhåller vidare, att den av krisen förorsakade inriktningen av det svenska jordbruket mot självförsörjning helt naturligt medfört betydande olägenheter för de jordbrukare, som tidigare använt importerade fodermedel. Men även för andra jordbrukare komme förskjutningen i produktionens inställning mångenstädes att föranleda vissa svårigheter på grund av de olika förutsättningar för jordbruk, som förelåge i skilda delar av landet. För bedömande av huruvida och på vad sätt dessa svårigheter och olägenheter kunde och lämpligen borde mildras genom statens ingripande vore det nödvändigt att äga en närmare kännedom om huru foderförsörjningen gestaltade sig hos jordbrukare av olika kategorier och i olika landsdelar. Efter framställning av jordbruksnämnden hade med anledning därav förordnats, att i samband med att brödsädsinventering verk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

ställdes i början av 1936 undersökning även skulle ske rörande foderförsörjningen i vissa delar av landet. Vidare påginge inom nämndens kansli en statistisk-ekonomisk undersökning rörande de förhållanden, varunder jordbruket arbetade i Norrland i jämförelse med andra landsdelar. När denna utredning, varvid särskilt de speciella förhållandena i Norrbottens län komme att uppmärksammas, slutförts, skulle nämnden till Kungl. Majit avlämna redogörelse för de erhållna resultaten. I samband därmed komme nämnden att framlägga de förslag, vartill undersökningen kunde giva anledning.

I fråga örn de sålunda av jordbruksnämnden anförda allmänna synpunkterna rörande jordbruksstödets inriktning har avvikande mening uttalats av två av nämndens ledamöter, nämligen herrar Strindlund och Norup, vilka med instämmande från suppleanterna i nämnden herrar Ahlsten, Andersson och Börjesson framhållit, att den inom jordbruket sysselsatta befolkningen alltjämt arbetade under jämförelsevis ogynnsamma betingelser samt att med hänsyn härtill sagda prisläge borde ytterligare höjas. Möjligheterna att åstadkomma en sådan höjning tedde sig enligt reservanternas mening ljusare nu än förut på grund av att det allmänna ekonomiska läget i Sverige under senaste året avsevärt förbättrats. Beträffande utsikterna i berörda hänseende under nästkommande regleringsperiod erinrade reservanterna om chefens för finansdepartementet uttalande i finansplanen i årets statsverksproposition, att man torde kunna fastslå, att den hittillsvarande utvecklingen inom landet gåve förhoppningar örn en fortsatt om än sannolikt avtagande tillväxt av produktion och inkomster. Det förefölle uppenbart, att denna gynnsamma konjunkturutveckling borde komma även jordbruket till del. Vid sådant förhållande syntes det reservanterna, som örn man vid bedömande av huru långt statens prisstödjande verksamhet på ifrågavarande område skulle sträcka sig under nästkommande regleringsperiod borde utgå ifrån att det genomsnittliga prisläget för jordbrukets alster under perioden borde förbättras.

I de avgivna yttrandena över jordbruksnämndens utlåtande har frågan om de allmänna principer, som borde följas på förevarande område, upptagits till behandling endast av lantbruksstyrelsen, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Stockholms handelskammare samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare ävensom styrelsen för kooperativa förbundet.

Lantbruksstyrelsen finner de allmänna synpunkter, som av mig anförts vid avlåtande av förutnämnda proposition nr 227 till 1935 års riksdag, i stort sett riktiga och ändamålsenliga. Efter framhållande av att dessa synpunkter till sitt syfte i huvudsak sammanfölle med den uppfattning, som lantbruksstyrelsen tidigare framfört, senast i avgivna utlåtanden den 5 januari och den 10 februari 1935, anför styrelsen, bland annat, följande.

Enligt lantbruksstyrelsens förmenande kunde dessa syften nås på ett enklare sätt och med mindre olägenheter för det allmänna, samtidigt som jordbrukets intressen bleve minst lika väl tillgodosedda, örn statens ingripande på den inrikes handelns område efter hand avvecklades och de statliga åtgärderna i huvudsak inskränktes till reglering av importen samt, där så i

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

vissa fall kunde visa sig nödvändigt, stödjande av exporten utav förefintligt produktionsöverskott. En sådan förenklad form av regleringsåtgärder hade, såvitt lantbruksstyrelsen kunnat finna, med fördel tillämpats i fråga om vissa andra jordbruksprodukter, nämligen i fråga örn ägg och kött. Vid en sådan form av reglering måste givetvis den inrikes marknaden noga följas och regleringsåtgärderna i fråga om import och export anpassas efter dess krav. Det allmänna måste således fortfarande tills vidare behålla ett visst grepp över den inhemska marknadens allmänna utveckling, men syntes numera, sedan respektive organisationer vunnit tillbörlig stadga, detaljerna kunna överlämnas åt producenternas organisationer, å ena sidan, samt konsumenternas organisation och handeln, å den andra sidan. I den mån under nuvarande förhållanden så vore möjligt, skulle vid sådant förhållande marknaden återföras till en mera ekonomisk ordning och en slutlig avveckling av de statliga kristidsåtgärderna, örn och när en sådan kunde ske, underlättas.

Även Sveriges allmänna lantbrukssällskap anser, att de allmänna synpunkter för stödanordningarna på jordbrukets område, som angåves av 1935 års riksdag, fortfarande böra vara vägledande, men betonar angelägenheten av att direktiv lämnas, huruvida en ytterligare prisstegring borde tillåtas äga rum eller eftersträvas. Sin uppfattning i sistberörda spörsmål angiver lantbrukssällskapet sålunda.

De under senaste åren vidtagna åtgärderna hade närmast syftat till att bereda ett stöd, som varit oundgängligt för att jordbrukarna skulle kunna genomgå krisen utan ekonomiskt sammanbrott, och man hade därvid eftersträvat en sådan avvägning, att livsmedelsprisen likväl bleve tämligen låga och kunde bereda lättnad för övriga befolkningslager under av krisen förorsakade svårigheter. Jordbrukets produktprisnivå hade i överensstämmelse härmed varit förhållandevis låg och vore alltjämt lägre än prisnivån för varor och levnadskostnader i allmänhet. Detta förhållande kunde icke bestå i längden. Visserligen hade jordbruket dess bättre gynnats av några goda skördeår, varigenom det ekonomiska utbytet blivit fördelaktigare än prisförhållandena i och för sig skulle föranleda, men den principiella inställningen till den framtida jordbrukspolitiken i nu berörda avseenden kunde icke rimligen få bestämmas härav. Den senaste tidens utveckling hade medfört en höjning av varupriserna på skilda områden och därmed även av jordbrukarnas produktions- och levnadskostnader, vilket motiverade en höjning av deras produktpriser. Genomförandet av en önskvärd förhöjning av lantarbetarnas löner förutsatte ökade inkomster för jordbrukarna. Som de ekonomiska förhållandena för andra näringsgrenar förbättrats samt allmänhetens köpkraft stigit och alltjämt torde vara i stigande, förelåge icke samma skäl som tidigare att med hänsyn till konsumenterna undvika en prisförhöjning. I stället vöre för stärkande av den jordbrukande befolkningens köpkraft och ernående av god ekonomisk balans i samhället en höjning av jordbrukets produktpriser önskvärd. Enligt sällskapets mening borde sålunda en fortsatt höjning av den genomsnittliga prisnivån för jordbrukets produkter, så att i huvudsak paritet med den allmänna prisnivån erhölles, icke blott tillåtas utan även eftersträvas. Givetvis kunde å andra sidan åtgärder tänkas bliva erforderliga till förhindrande av att prisen å enskilda produkter stege till för hög nivå.

Stockholms handelskammare uttalar sin tillfredsställelse med att ett samordnande mellan de olika stödåtgärderna på jordbruksområdet skett och

Kungl. Maj:ts proposition, nr 239.

att strävandena på området numera syfta till ett organiskt sammanhang mellan de skilda regleringarna samt anför vidare, bland annat:

Med hänsyn till förhållandena på världsmarknaden måste antagligen det svenska jordbruket tills vidare under åtskilliga år framåt räkna med en sluten marknad, vidmakthållen genom olika slag av importbegränsningar i förening med inmalningstvång för svensk brödsäd. Uppenbart vore emellertid, att strävandena borde gå ut på att inom den slutna krets, som sålunda åstadkommits, i möjligaste mån skapa en marknad med inom landet fri prisbildning. Vid förandet av en sådan politik måste man emellertid tills vidare räkna med oundvikligheten av en viss, för landet i och för sig förlustbringande export av lantbruksprodukter. Ifrågavarande export borde sättas in på de områden, där den vore ägnad att nationalekonomiskt sett medföra de minsta förlusterna. Exempelvis kunde detta tänkas ske medelst en genom den fria handelns försorg, men under det allmännas inseende, vidtagen export av fodersäd.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare ifrågasätter, huruvida icke tidpunkten nu vore inne att avveckla de av statsmakterna vidtagna regleringsanordningarna på jordbruksområdet. Handelskammaren funne ett starkt stöd härför i utvecklingen av förhållandena inom mjölkprodukt-, slaktdjurs- och ägghandeln under senaste delen av år 1935 och särskilt motiverad vore en avveckling på spannmålsregleringens område.

Stgrelsen för kooperativa förbundet framhåller, att jordbruksproduktionen måste anpassas till långtidsförändringarna i den inhemska förbrukningen samt understryker angelägenheten av att en övergång sker till friare prisbildning inom landet å jordbruksprodukter och att detta beaktas vid utformningen av de fortsatta stödåtgärderna. I fråga om den önskvärda genomsnittliga prisnivån anför styrelsen — närmast i anledning av det reservationsvis inom jordbruksnämnden framställda önskemålet om att denna nivå borde höjas — bland annat följande.

Styrelsen ville erinra om att jordbrukets nettoinkomst icke enbart betingades av produktprisnivåns höjd utan även av den omsatta totalvolymen jordbruksprodukter. En stor del av jordbrukets kostnader vore relativt fasta, varför kostnaderna per produktenhet vid en större produktionsmängd bleve väsentligt lägre och därmed nettoutbytet större. För flertalet jordbruksprodukter syntes en synnerligen stor efterfrågeelasticitet föreligga. En mer markerad höjning av produktprisnivån i jämförelse med nuvarande prisläge bleve enligt styrelsens förmenande av mycket tvivelaktigt värde ur jordbrukarnas egen synpunkt på grund därav, att en icke obetydlig förbrukningsminskning härigenom med största sannolikhet skulle komma att inträda. Styrelsen bortsåge sålunda härvid helt från det allvarliga sociala spörsmålet, huru en dylik höjning skulle komma att drabba de sämst situerade i vårt samhälle, vilka redan nu linge förbruka avsevärt mindre av åtskilliga jordbruksprodukter än vad som ur hälsosynpunkt tedde sig försvarligt, och betonade sålunda enbart själva osäkerheten ur jordbrukarnas egen intressesynpunkt av att en förhöjning i produktprisnivån skulle komma att visa sig vinstbringande. Härtill komme, såsom av jordbruksnämnden i dess utredning påpekats, icke blott att Sveriges smör- och äggexport i likhet med tidigare krävde pristillägg från hemmamarknaden för att överhuvud kunna bibehållas utan även att den förut vinstgivande baconexporten på England tarvade mycket avsevärda pris-

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

tillskott från hemmamarknaden. I den mån genom en ytterligare höjning av jordbrukets produktprisnivå en förbrukningsminskning på förut angivna grunder skulle komma alt inträda och en av det högre priset framdriven produktionsökning jämsides härmed skulle göra sig gällande, komme exportbehovet att ökas och därmed nettobehållningen för jordbrukets del av den genom statsmakternas åtgöranden förhöjda produktprisnivån att ytterligare nedgå respektive förvandlas till ren förlust.

Mjölkregleringen. Jordbruksnämnden har i sitt yttrande framhållit, att de under sistlidna höst timade förändringarna för den svenska mjölkproduktionen, beträffande vilka redogörelse tidigare lämnats, icke i och för sig nödvändiggjorde några mera principiella omläggningar av mjölkregleringen. Med hänsyn till vad som inträffat syntes det dock nämnden vara lämpligt, att densamma i vissa avseenden ändrades och kompletterades. Även andra omständigheter påkallade vissa jämkningar av regleringsanordningarna på förevarande område. Till utveckling av denna sin uppfattning anför nämnden bland annat följande.

I och med att riksföreningen övertagit handhavandet av praktiskt taget hela vår smörexport hade givetvis frågan örn de exportstödjande åtgärderna, vilka hittills åtminstone till viss del grundats på inbördes konkurrens mellan de olika exportörerna, kommit i ett nytt läge. Flertalet av de ändringar av gällande mjölkreglering, som enligt nämndens mening borde vidtagas för nästkommande regleringsperiod, vore emellertid av beskaffenhet att kunna avgöras av Kungl. Maj:t utan riksdagens hörande. Nämnden ansåge sig likväl böra beröra vissa av dessa åtgärder.

Vissa omständigheter talade för att den nu rådande knappheten på mjölk föranletts av en tillfällig nedgång i produktionen. Skulle det visa sig, alt tillbakagången vore av iner varaktig natur, bleve emellertid läget ett annat. I en dylik situation borde det givetvis icke ifrågakomma, att samtidigt med att åtgärder vidtoges för att stimulera till ökad konsumtion priserna å fodret hölles uppe för att motverka en ökning av produktionen. En sänkning av kraftfoderskatten tedde sig i sådant läge naturlig.

Med hänsyn till de erfarenheter, som gjorts under de senaste månaderna, kunde det ifrågasättas, örn icke lämpligen smörpriset borde höjas, då knapphet på smör vore rådande. Sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet uttalade visserligen i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 1, att de ökade medel, som genom omläggningen av margarinaccismedlens användning tillfördes mjölkregleringen, borde användas för att sänka smörpriset, men sedan numera accisen nedsatts och därigenom de medel, som tillfördes regleringen, minskats, syntes läget vara ett annat än det som förelåg, när sagda uttalande gjordes. En höjning med 15 öre för kilogram skulle innebära, att priset fritt mejeri bringades upp på samma nivå som före den 1 juli 1935. Enär margarinpriset nu läge å samma höjd som då, skulle marginalen emellan detta och smörpriset bliva vad den var före nyssnämnda dag. En dylik höjning av smörpriset skulle otvivelaktigt medföra gynnsamma verkningar för det mycket betydande antal jordbrukare, som å den egna gården tillverkade smör för avsalu. Dessa erlade ej mjölkavgift men vore samtidigt avstängda från att erhålla prisutjämningsbidrag. Visserligen kunde de för närvarande, därest riksnoteringen understege 230 öre, av mjölkavgiftsmedlen efter särskild ansökan för kilogram försålt smör erhålla ett pristillägg, svarande mot skillnaden mellan 230 öre och riksnoteringen, men erfarenheten under det sistförflutna halvåret visade, att endast ett ringa fåtal av lantsmörstillverkarna be-

Kungl. Majlis proposition nr 239.

gagnat sig av denna möjlighet. Då prisutjämningsbidraget numera i hela landet väsentligt överstege avgiftens belopp, befunne sig sålunda tillverkarna av lantsmör i ett sämre läge än de jordbrukare, som levererade mjölk till mejeri.

Därest riksnoteringen för runmärkt smör skulle höjas till 230 öre för kilogram, komme smörprisfonden enligt nu gällande bestämmelser att tillföras ett belopp av 50,000 kronor för vecka. Vidare syntes det sannolikt, att exportpriset jämväl i fortsättningen komme att överstiga 1 krona 50 öre för kilogram och att sålunda sagda fond även komme att tillföras vid smörexporten inbesparade medel. Toges därjämte hänsyn till att fonden den 1 januari 1936 uppgick till nära 5 miljoner kronor vore det sålunda ett betydande belopp, som skulle stå till förfogande för prisnedsättningar för av mjölkregleringen berörda varor. I anslutning till vad svenska mejeriernas riksförening i sitt till nämnden avgivna yttrande anfört ville nämnden förorda, att ifrågavarande belopp användes för att kompensera en sänkning av mjölkavgiften. Det syntes nämnden icke kunna försvaras att, samtidigt med att medel fonderades på grund av att de icke vore behövliga, mjölkavgiften upptoges med oförändrat belopp. Även med hänsyn till att mjölkavgiften jämte kraftfoderskatten skulle användas i första hand för att bestrida kostnaderna för smörexporten syntes det rimligt, att då sagda kostnader nedginge avgiltens belopp sänktes. Sänkningen borde självfallet icke göras större än att ifrågavarande medel vöre tillräckliga att kompensera minskningen i inkomsterna för mjölkregleringen. Att bedöma storleken av den sänkning, som borde ske, ävensom att i fortsättningen bestämma avgiftens belopp borde alltjämt tillkomma Kungl. Majit. Av principiella skäl kunde nämnden icke tillstyrka, att det uppdroges åt nämnden eller svenska mejeriernas riksförening under nämndens kontroll att bestämma avgiftens belopp. Den omständigheten att avgiftsbeloppet fastställdes av Kungl. Majit borde dock icke hindra, att detsamma bestämdes, endast för någon kortare tid i sänder, förslagsvis kvartal eller halvår. Nämnden hänvisade till att de inmalningsprocenter, som avsåges i förordningen den 13 juni 1930 (nr 249) om användande av svenskt vete och svensk råg vid framställning av mjöl m. m., fastställdes av Kungl. Majit för en tid av två månader i sänder utan att några olägenheter av detta förfaringssätt framträtt.

I sitt till jordbruksnämnden avgivna yttrande har svenska mejeriernas riksförening hemställt, att nu gällande huvudgrunder beträffande mjölkregleringen måtte bibehållas samt att möjlighet skulle lämnas riksföreningen att med bibehållande av nuvarande maximibelopp under jordbruksnämndens kontroll från tid till annan anpassa mjölkavgiftens storlek med hänsyn dels till mjölkregleringens behov av medel, dels till förhållandet mellan produktion och avsättning av mjölk och mejeriprodukter och dels till förhållandet mellan det ekonomiska utbytet vid försäljning av konsumtionsmjölk oell vid mjölkens användning för produktberedning. I

I de avgivna yttrandena över jordbruksnämndens utredning oell förslag hava de av nämnden framförda synpunkterna i fråga örn mjölkregleringen föranlett principiella erinringar endast från handelskammaren i Göteborg och — i viss mån — lantbruksstyrelsen.

Lantbruksstyrelsen har särskilt understrukit betydelsen av att smörpriset — oell därmed också mjölkpriset — göres rörligt. Därest prisläget för

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

mjölk vöre i stort sett lika under vinter och sommar, förelåge en lockelse att i så stor utsträckning som möjligt få huvudproduktionen förlagd till sommaren. Efter att hava konstaterat, hurusom säsongvariationerna i produktionens omfattning förstorats under senare år, uttalar lantbruksstyrelsen vidare att, därest såsom styrelsen funne antagligt denna utveckling i viss mån sammanhängde med regleringsåtgärderna, dessa i nuvarande form knappast kunde anses fullt tillfredsställande. Örn utvecklingen finge fortsätta på detta sätt, kunde det lätt inträffa, att avsättningen av sommarens produktion komme att möta stora ekonomiska svårigheter, om den ens bleve möjlig, samtidigt som under viss del av vinterhalvåret landets behov av smör måste fyllas genom import. Under betonande av att en tillfredsställande anpassning av produktionen på mjölkregleringens område näppeligen vore möjlig utan att nu angivna synpunkter bleve tillgodosedda, anför lantbruksstyrelsen vidare, bland annat, följande.

Detta åter syntes icke möjligt, så länge ett fast smörpris upprätthölles genom att vid smörexporten av allmänna medel lämnades ett tillskott, så avvägt, att exportpriset komme att svara mot ett visst inrikes pris. Först om det allmännas medverkan vid regleringen inskränkte sig till att stödja exporten av förefintligt exportöverskott utav mejeriprodukter genom utbetalande utav ett i förhållande till läget på exportmarknaderna samt till vid olika årstider rådande produktionsförhållanden skäligt pristillägg, syntes, såvitt lantbruksstyrelsen kunde finna, tillfredsställande förhållanden på detta område kunna ernås. Därmed skulle statens stöd till mejerihanteringen överföras till samma form, som den, som tillämpades i fråga om äggproduktionen, vid vilken av naturliga förhållanden ännu mer betydande säsongvariationer förekomme såväl i fråga om produktionens storlek som i fråga om produktionskostnaden. Det förhållandet, att vederbörande producentorganisation handhade så gott som hela smörexporten, borde enligt lantbruksstyrelsen förmenande göra en sådan regleringsform lättare än i fråga om äggproduktionen, där exporten vore fördelad på ett flertal händer.

Handelskammaren i Göteborg framhåller, att de förhållanden, som under det sistlidna året inträffat på smör- och fläskmarknaden, i det att brist rått å ifrågavarande varor, vilken framtvingat en omfattande import, samtidigt som staten tillskjutit stora belopp för uppehållande av exporten, syntes vara av den art, att de borde giva anledning till en avveckling av det nu tillämpade regleringssystemet. Enligt handelskammarens mening syntes det möjligt att råda bot på bristfälligheterna endast genom en omläggning av systemet.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap uttalar, att sällskapet i huvudsak kunde giva sin anslutning till vad jordbruksnämnden anfört beträffande mjölkregleringen. Direktiv rörande en höjning av smörpriset, då knapphet rådde, syntes dock icke böra meddelas av de statliga myndigheterna utan avgörandet borde tillkomma svenska mejeriernas riksförening efter samråd med jordbruksnämnden. Att en höjning tidvis kunde ifrågakomma vore enligt lantbrukssällskapets mening tydligt.

Malmöhus läns småbrukareförbund framhåller önskvärdheten av att den

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

prisdifferens bibehölles, som förefunnits mellan smör och margarin, innan margarinaccisen sänktes, samt tillägger, att en sänkning av mjölkavgiften skulle hälsas med tillfredsställelse.

Slaktdjursregleringen. Jordbruksnämnden uttalar, att i det läge, vari frågan om slaktdjursmarknadens reglering numera befunne sig, några särskilda anordningar från riksdagens sida utöver de, som redan vidtagits, icke vore erforderliga, samt utvecklar vidare sin uppfattning i frågan sålunda.

Visserligen vore avsättningsmöjligheterna utomlands för fläsk och kött för närvarande otillfredsställande —- någon förbättring torde av allt att döma ej vara att förvänta under närmaste månaderna — men tillräckliga skäl att ej utnyttja de Sverige tillerkända kontingenterna förelåge icke. En minskning av exempelvis vår baconexport till Storbritannien under den Sverige tillerkända kontingenten torde nämligen få till omedelbar följd att kontingenten nedsattes. Med hänsyn till den ovisshet, som rådde rörande utvecklingen i framtiden beträffande baconmarknaden i Storbritannien, syntes därför en åtgärd i angiven riktning icke vara tillrådlig. Detsamma torde även gälla i fråga om nötkreatursexporten till Tyskland. Vid ordnandet av exporten av såväl bacon som nötkreatur syntes hittills tillämpade grunder böra tillämpas jämväl i fortsättningen.

På grund av att exportens omfattning i fråga örn såväl fläsk som nötkreatur vore i stort sett fastlåst, komme prisnivån i Sverige å kött och fläsk att i det långa loppet bliva beroende av produktionens storlek. Denna återigen bestämdes, i vad anginge fläsk, i viss mån av fodertillförselns omfattning. Självfallet finge denna icke så regleras, att produktionen av fläsk för tillgodoseende av förefintligt behov förhindrades.

I nuvarande läge syntes de statliga åtgärderna i övrigt för slaktdjursmarknadens stödjande i huvudsak kunna begränsas till att medverka till en någorlunda jämn prisbildning genom att utbudet reglerades. Detta kunde i fråga om fläsk lämpligen ske genom att i tider med överskott detta undandroges marknaden genom infrysning för att försäljas, när knapphet rådde. För den händelse i sistnämnda situation förrådet av fruset fläsk ej vore tillräckligt för att möjliggöra en lämplig reglering av priserna, kunde det icke undgås att import skedde. En dylik anordning överensstämde visserligen icke med den allmänna princip, som, enligt vad tidigare anförts, borde ligga till grund för de prisstödjande åtgärderna på jordbrukets område, men anordningen finge anses nödvändig för att förhindra alltför starka växlingar i fläskpriset, vilka skadade såväl konsumtionen som produktionen. Även i fråga om kött kunde import bliva nödvändig.

Därest införsel av hithörande varor funnes böra äga rum, vore det av vikt, att den försigginge på sådant sätt, att den normala handeln därigenom i minsta möjliga mån rubbades. Ur denna synpunkt vore det önskvärt, att införseln reglerades medelst påläggande av införselavgift. Denna utväg vore emellertid beträffande kött och fläsk tillsvidare utesluten av handelspolitiska skäl. Detta hade lett till att särskilt i Norrbotten införseln av nyssnämnda varor haft mycket ogynnsamma verkningar. Jordbruksnämnden hade emellertid beslutat, att från och med början av innevarande år tillsvidare som villkor för åtnjutande av tillstånd till införsel av fläsk över Haparanda föreskriva, att vederbörande inköpt svenskt fliisk till myckenhet, som stöde i viss proportion till vad han finge införa. Därigenom komme de svåraste olägenheterna med införseln att försvinna samtidigt med att den lokala produktionen bereddes erforderligt stöd. En sådan anordning anslöte sig i huvud-

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

sak till vad som för närvarande tillämpades i fråga om exporten av ägg till Tyskland.

Sveriges slakteriförbund har i sitt till jordbruksnämnden avgivna yttrande uttalat, att de åtgärder, som jämlikt statsmakternas beslut vidtagits för att stödja priserna å kött och fläsk, icke möjliggjort uppnående av den genomsnittliga prisnivå, vartill beslutet syftat. Förhållandena syntes alltjämt vara sådana, att ett fortsatt stöd åt den animaliska produktionen vore påkallat och att detta stöd så utformades, att jordbrukets ekonomiska förutsättningar bleve i förhållande till annan arbets- och företagsverksamhet tillgodosedda. Beträffande genomförandet av detta stöd har slakteriförbundet föreslagit ett förfarande efter i huvudsak följande linjer.

Ät förbundet uppdroges att i görligaste mån inverka reglerande på marknaden, så att de priser på kött och fläsk, vilka av statsmakterna ansetts såsom önskvärda, upprätthölles inom lämpliga gränser uppåt och nedåt samt så att fläskproduktionen åter komme upp i den omfattningen, att behovet inom landet och den avtalade exporten därav kunde tillgodoses. Till förbundets förfogande anvisades medel ur jordbrukets prisregleringsfond, eventuellt i mån av behov förstärkt med slaktdj ursavgifter. Förbundet berättigades att med sålunda anvisade medel under tider med överskottsproduktion avlasta marknaden genom infrysning eller ock genom annat lämpligt förfarande samt, örn underskott vid något tillfälle skulle uppstå, säkerställa efterfrågan genom att taga i anspråk eventuellt infruset fläsk och kött eller genom import, allt vid varje tillfälle så att den önskade prisnivån upprätthölles inom landet. Förbundet vore villigt att underkasta sig all den kontroll, som från statsmakternas sida ansåges önskvärd, över det sätt, varpå förbundet fullgjorde sina åtaganden.

I yttrandena över jordbruksnämndens utlåtande har frågan örn slaktdjursregleringens ordnande upptagits till behandling endast av -— förutom handelskammaren i Göteborg — lantbruksstyrelsen, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, styrelsen för kooperativa förbundet och Malmöhus läns småbrukareförbund.

Lantbruksstyrelsen anför i frågan följande.

Vad jordbruksnämnden anfört i fråga om slaktdj ursregleringen gåve lantbruksstyrelsen icke anledning till mera betydande erinringar. Styrelsen ansåge sig kunna inskränka sig till att framhålla, att det enligt styrelsens förmenande knappast vore möjligt att utan alltför omfattande regleringsåtgärder hålla det inhemska priset på fläsk något nämnvärt högre än motsvarande engelska prisläge. Inom Danmark hade, såvitt lantbruksstyrelsen hade sig bekant, eftersträvats en anpassning av det inhemska prisläget efter det, som kunde uppnås på den engelska marknaden. Såsom förhållandena nu utvecklat sig, syntes det vara möjligt att vid en dylik anpassning i prishänseende hålla den svenska fläskproduktionen inom sådana gränser, att regleringsåtgärderna icke mötte oöverkomliga svårigheter. Ett väsentligt högre prisläge syntes ofrånkomligen medföra en produktionsökning av sådan storlek, att svårigheter snart skulle möta att upprätthålla ett ens mot det engelska prisläget svarande inrikes prisläge. Det gynnsamma prisläget på fläsk under sommaren och senare delen av år 1935 hade medfört en så betydande stegring av antalet betäckta suggor, att en stark produktionsökning kunde komma att medföra ett produktionsöverskott, för vars avsättning liknande svårigheter kunde möta som de, vilka varit rådande vintern och försommaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

1934. Det vöre ur regleringssynpunkt önskvärt, om allt för stora mera tillfälliga prisstegringar på fläsk kunde undvikas. En möjligast jämn prissättning vore i fråga om svin, där produktionen hastigt kunde förändras, av större betydelse än för andra slaktdjur.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap inskränker sig till att i fråga om slaktdjursregleringen hänvisa till de synpunkter, som av sällskapet anförts rörande den allmänna prisnivån och som förut återgivits.

Malmöhus läns småbrukareförbund instämmer i vad Sveriges slakteriförbund i sitt yttrande anfört.

Kooperativa förbundets styrelse anser sig böra utöver de skäl mot en ytterligare höjning av prisnivån för kött och fläsk, som av jordbruksnämnden anförts, fästa uppmärksamheten på att med de priser, som numera uppnåtts, betydande risker för en avsevärd konsumtionsminskning förelåge. Till stöd för denna sin uppfattning hänvisade styrelsen till en undersönking rörande butiksförsäljningen av fläsk, nötkött och kalvkött i ett antal större konsumtionsföreningar, vilken nyligen verkställts inom förbundet. Av undersökningen framginge, enligt styrelsens mening, att höjningen under juni och juli 1935 av partipriset å fläsk verkat starkt minskande å försäljningen. Under sista kvartalet 1935 hade minskningen i konsumtionen av färskt fläsk varit av stor omfattning. Att förbrukningen under december 1935 sjönk med över 10 procent trots det speciella julbehovet, klargjorde övertygande priskänsligheten hos efterfrågan. Utredningen gåve vid handen, att enahanda förhållande gällde beträffande nötkött och kalvkött.

Äggregleringen. Enligt jordbruksnämndens uppfattning skulle anledning ej förefinnas att vidtaga någon ändring i de hittills tillämpade anordningarna för äggmarknadens stödjande av beskaffenhet att påkalla riksdagens hörande. Äggmarknaden syntes sålunda i fortsättningen liksom hittills böra stödjas genom begränsning av importen av ägg och äggprodukter samt främjande av exporten av förstnämnda varuslag. Äggimporten borde regleras genom licensförfarande, kombinerat med rätt för regleringsorganet att pålägga licensavgift, och exporten borde stödjas genom utbetalande av pristillägg å utförda ägg, allt i enlighet med nu gällande föreskrifter. Jordbruksnämnden tillägger, att någon ändring av de regler, som för närvarande tillämpades i fråga örn anskaffande av de medel, som erfordrades för äggregleringens genomförande, ej syntes vara påkallad.

Icke heller Sveriges äggintressenters förening har ansett sig böra föreslå några ändringar beträffande de åtgärder till stöd åt äggproduktionen, som enligt statsmakternas beslut nu tillämpas. Dessa åtgärder syntes nämligen, såvitt erfarenheten gåve vid handen, hava erbjudit tillfyllestgörande möjlighet för uppnående av det resultat, som avsetts att utvinnas genom desamma.

Enahanda uppfattning har kommit till uttryck i flertalet av de y ttrand e n över jordbruksnämndens utredning, där frågan gjorts till föremål för behandling.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap, som anser, att stödåtgärderna för äggmarknaden i huvudsak fungerat tillfredsställande, har emellertid framhållit,

Bihang lill riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 239. 4

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

att det genomsnittliga prisläge för ägg, som uppnåtts under år 1935, torde få sägas hava varit förhållandevis lågt. En jämförelse grundad på äggnoteringen gåve vid handen, att medelnoteringen för år 1935 utgjort 114 öre för kilogram eller 72.2 procent av medelnoteringen för åren 1925—1929, som varit 158 öre för kilogram, vartill komme, att de s. k. överpriser, som plägade betalas utöver noteringen, under sistnämnda period varit högre än år 1935. Därest icke prisläget förbättrades genom att fördelaktigare priser uppnåddes vid export, ville lantbrukssällskapet uttala såsom önskvärt, att den inhemska prisnivån erhölle något kraftigare stöd genom att större pristillägg lämnades vid export, önskvärt vore jämväl, att regleringsanordningarna så handhades, att avbrott i exporten till följd härav undvckes. — Svenska ägghandelsförbundet har uttalat sig i samma riktning och särskilt understrukit angelägenheten av att exporten i begränsad omfattning lämnades stöd, även när priserna inom landet vöre höga. Avbrott hade nämligen till följd, att priserna å svenska ägg i importländerna bleve ogynnsammare än örn exporten fortsatt hela tiden. Föreningen framhåller vidare, att äggproduktionen tenderade till att alltmer förläggas till vår- och sommarmånaderna, då överskottet måste placeras på exportmarknaden under sämsta möjliga förhållanden. Orsaken härtill vore enligt föreningens mening, att regleringsorganet icke tillåtit äggpriserna inom landet att stiga till den nivå, som av statsmakterna angivits såsom önskvärd. Jämväl fördyringen av de speciella hönsfodren hade medverkat. — Även Sveriges f jäder f davel s före ning anser av samma skäl som ägghandelsförbundet, att ett något kraftigare stöd borde lämnas äggproduktionen än som skett under år 1935.

Fodermedelsregleringen. Under hänvisning till sin redogörelse rörande verkningarna av de under senare halvåret 1935 vidtagna regleringsanordningarna å fodermarknadens område har jordbruksnämnden anfört:

Såvitt kunde bedömas av uttalanden i det vid Kungl. Maj:ts proposition nr 227 till 1935 års riksdag fogade statsrådsprotokollet jämte i anledning av sagda proposition avgivet utskottsutlåtande borde för innevarande regleringsperiod eftersträvas ett foderprisläge av cirka 14 öre för foderenhet, vilket för foderhavre syntes motsvara ett pris av omkring 11.5 öre för kilogram. Av den förut lämnade redogörelsen syntes framgå, att detta prisläge icke uppnåtts i områden med produktionsöverskott av havre. Emellertid läge för närvarande priserna å havre i trakter med underskott över angivna nivå. De jordbrukare, som inköpte havre, hade ock som regel att erlägga ett pris därå överstigande 14 öre för foderenhet. Avgörande för bedömande av den inhemska foderprisnivån borde enligt nämndens mening, på sätt 1934 års spannmålsutredning närmare utvecklat, med hänsyn till de jämförelsevis små kvantiteter fodersäd, som omsattes i handeln, vara det realisationsvärde, som erhölles vid fodrets förädling till animalieprodukter. Av dessa komme fläsk närmast i betraktande. Utginge man från den sedan flera månader tillbaka gällande prisnivån för fläsk, vilket innebure att jordbrukarna för svinen erhölle ett pris av 110 öre å 115 öre för kilogram slaktad vikt, skulle fodrets realisationsvärde vara cirka 14 öre för foderenhet. Den eftersträvade prisnivån syntes sålunda vara i stort sett uppnådd. Av det anförda följde vidare, att den brist i fråga örn fläskproduktionen, som för närvarande fram-

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

trädde, icke utgjorde en följd av att priserna å inhemskt foder nu vore för höga. Även beträffande mjölkproduktionen syntes ett foderpris av 14 öre för foderenhet i nuvarande situation icke vara för högt.

I anslutning till det anförda framhåller jordbruksnämnden, att anledning icke syntes föreligga att vidtaga sådana ändringar i gällande anordningar för reglering av fodertillförseln, att nuvarande prisnivå för svenskt foder sänktes. Med denna utgångspunkt syntes det nämnden angeläget, att staten hade införseln av fodermedel av olika slag samt av råvaror för tillverkning av dylika i sin hand. Beträffande de närmare anordningar, som borde vidtagas härför, har nämnden uttalat följande.

Läget utomlands vore alltjämt så ovisst, att det icke finge anses uteslutet, att sådana förhållanden kunde inträffa, som påkallade snabba omläggningar av regleringsanordningarna för ifrågavarande införsel. Import av fodermedel borde därför jämväl i fortsättningen vara beroende av tillstånd av jordbruksnämnden. För närvarande syntes dock dylikt tillstånd ej böra påfordras vid införsel av oljekakor, utan användningen av dessa varor borde liksom hittills regleras uteslutande genom skatt å varan. Efter särskilt bemyndigande av Kungl. Majit borde nämnden äga föreskriva de villkor för åtnjutande av införseltillstånd för övriga varor, som förhållandena påkallade.

Vid liandhavande av importregleringen syntes den allmänna principen böra följas, att den enskilde jordbrukaren icke finge betagas möjlighet att tillgodose sitt behov av foder av olika slag, på samma gång som användningen av inhemskt foder uppmuntrades och en för stark ansvällning av animalieproduktionen till följd av förekomsten av billigt utländskt foder förhindrades. Införseln av sådana fodervaror, som i tillräcklig mängd producerades inom landet, borde sålunda i allmänhet förhindras eller nedbringas till en obetydlighet. I den mån därutöver begränsning av tillförseln av utländskt foder funnes böra ske, kunde erforderliga åtgärder i sådant syfte som regel inskränkas till att gälla endast ett fåtal viktigare fodermedel. I betraktande komme därvid i fråga örn mjölkfoder framför allt oljekakor och beträffande annat foder i första hand majs. I fråga om foder, som användes för mera speciella behov, borde däremot införseln lämnas i möjligaste mån obeskuren.

Med den inskränkning, som följde därav, att spekulation, som föranleddes av tillfälliga rubbningar i regleringsanordningarna, borde förhindras, syntes regleringen av fodermedelstillförseln, därest sådan funnes böra äga rum, lämpligast kunna ske genom att priserna å det utländska fodret reglerades vid införseln. Genom ett sådant förfaringssätt ernåddes, att möjlighet förelåge för envar förbrukare att anskaffa det önskade fodret. En viss säkerhet erhölles vidare för att det importerade fodret finge den mest lämpliga användningen. Slutligen vunnes även, att importen av foder kunde i övrigt lämnas fri och undvekes på så sätt en kontingentering å olika importörer av de myckenheter, som infördes till riket, vilken fördelning medförde betydande olägenheter ur flera synpunkter.

En reglering av priserna å utländska fodermedel åstadkommes enklast genom att desamma belädes med skatt eller införselavgift. Så hade dock redan skett beträffande praktiskt taget samtliga importerade fodermedel av någon betydelse, ehuru hittills skattens eller införselavgiftens belopp i allmänhet icke ensamt fått verka prisreglerande. Därest man överginge till att reglera priset å utländskt foder i Sverige uteslutande genom avgifter eller

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

skatter, bleve emellertid ifrågavarande priser beroende av prisläget i den internationella handeln. Då detta alltjämt vore mycket osäkert och rätt växlande komme följaktligen prisnivån i Sverige att vid oförändrat belopp av ifrågavarande skatt eller avgift variera avsevärt. Enda möjligheten att undvika detta, vilket givetvis innebure vissa nackdelar för övriga regleringar av jordbruksprodukter, syntes vara att skatten eller avgiften gjordes jämförelsevis rörlig och sålunda anpassades efter förändringar i världsmarknadsläget. Skattens eller avgiftens belopp skulle sålunda fastställas för kortare tid i sänder, exempelvis en vecka, och bestämmas närmast såsom skillnaden mellan en som önskvärd ansedd nivå inom landet och det pris, som den importerade varan betingade eif svensk hamn. Ett system med rörliga införselavgifter kunde emellertid befaras komma att medföra vissa svårigheter för handeln. En sådan anordning tillämpades visserligen för närvarande i Danmark och syntes ej hava föranlett några nämnvärda olägenheter. Därvid vore dock att märka, att i detta land foderimporten vore föremål för kvantitetsreglering därigenom, att valutaransonering för inköp av foder funnes införd, varför införselavgiften närmast hade karaktär av en pålaga för utjämnande av prisskillnaden mellan in- och utlandet. Någon direkt importreglerande betydelse hade den därför ej. De befarade svårigheterna med en rörlig importavgift i Sverige komme att avsevärt mildras, därest avgifter uttoges i form av licensavgift. Detta innebure, att avgiften utginge med det belopp, vartill den fastställts för den vecka, under vilken införseltillståndet lämnades. Om så skedde, borde givetvis giltighetstiden för tillståndsbeviset bestämmas så, att inköp och transport till Sverige av varan medhunnes. Hinder mötte ej att, då så befunnes lämpligt, uppbörd av licensavgift skedde genom tullverket.

Under hänvisning till det anförda uttalar jordbruksnämnden att, ehuru nämnden icke vore beredd att taga slutlig ståndpunkt till frågan örn en övergång till mera rörliga avgifter för reglering av fodermedelsimporten, det likväl syntes nämnden önskvärt, att Kungl. Maj:t erhölle bemyndigande att, om så funnes lämpligt, vidtaga åtgärder i sådant syfte. Dylikt bemyndigande borde gälla såväl skatten å oljekakor m. m. som införselavgiften å havre och majs med flera fodermedel. Vid bifall till vad nämnden sålunda föreslagit syntes gällande förordningar angående skatt å oljekakor m. m. samt om införselavgift å havi-e m. m. böra kunna av Kungl. Majit upphävas och ersättas av med stöd av riksdagens bemyndigande utfärdade kungörelser i ämnet.

Vad därefter angår den prisnivå, som borde eftersträvas för de utländska fodermedlen, har jordbruksnämnden framhållit följande.

Prisnivån å utländska fodermedel borde, såsom förut antytts, bestämmas med utgångspunkt från animalieprodukternas pris. Självfallet borde sålunda priset å utländskt foder ej understiga det realisationsvärde, som erhölles vid förädling av det inhemska fodret. Snarare syntes det kunna ifrågasättas, för att den inhemska foderväxtodlingen skulle beredas visst stöd gentemot konkurrensen från utländskt foder, att prisnivån för detta senare hölles något högre. Prisläget för det utländska fodret syntes böra så avvägas, att det ställde sig fördelaktigare för en jordbrukare att utfodra egen fodersäd än att inköpa utländskt foder, medan däremot den jordbrukare, som behövde inköpa foder, borde kunna erhålla utländskt sådant till ett pris, som icke vore nämnvärt högre än det, som inhemskt foder betingade

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

vid inköp i öppna marknaden. I anslutning till vad sålunda anförts samt med utgångspunkt från vad i det föregående framhållits beträffande den önskvärda prisnivån för animalieprodukter med mera ville jordbruksnämnden för sin del förorda, att införselavgiften eller skatten för utländska fodermedel så avvägdes, att priserna därå hos jordbrukarna som regel ej understege en nivå motsvarande 14.5 öre för foderenhet.

Med utgångspunkt härifrån borde priset å exempelvis jordnötskakor hos förbrukaren utgöra lägst cirka 18 öre för kilogram. Detta innebure, att Sveriges allmänna lantbrukssällskaps notering å samma varor, vilken avsåge försäljning fritt noteringsort till jordbrukare, skulle ligga cirka 0.5 öre lägre eller vid 17.5 öre för kilogram.

För majs borde ifrågavarande notering under enahanda förutsättning ligga vid omkring 15 öre för kilogram. Vid tiden för avlåtande av jordbruksnämndens utlåtande betingade sistnämnda vara eif svensk hamn ett pris av cirka 7.5 öre för kilogram. Antoges vidare, att kostnaderna för majsens lossning och lagring ävensom importörens handelsvinst uppginge till 1.5 ä 2 öre för kilogram, skulle således vid dåvarande världsmarknadspris majsen kunna av importörerna försäljas till ett pris av 9.0 å 9.5 öre för kilogram. För att priset skulle bringas upp till 15 öre erfordrades, att en införselavgift av 5.5 å 6 öre för kilogram pålades. Enligt bestämmelserna i gällande förordning om införselavgift å havre, majs med flera fodermedel ägde Kungl. Maj:t att fastställa införselavgiften till högst sistnämnda belopp. Då, såsom förut framhållits, läget å världsmarknaden för majs vore osäkert, varför en nedgång i majspriset ej finge anses utesluten, syntes det önskvärt, att befogenhet lämnades Kungl. Maj:t att, örn så erfordrades, fastställa högre införselavgift än 6 öre för kilogram.

Jordbruksnämnden har emellertid ansett det icke vara uteslutet, att även örn införseln av utländska fodermedel reglerades i enlighet med av nämnden förordade grunder nivån för det inhemska fodret nedginge under vad som nämnden angivit såsom önskvärt. I en dylik situation kunde det ifrågasättas att genom export av fodersäd stödja den svenska fodermarknaden. Nämnden utvecklar vidare sin uppfattning i frågan sålunda.

En åtgärd i nyssnämnda syfte skulle vara att genom export av svensk fodersäd minska utbudet därav inom landet. Samtidigt komme som regel även förbrukningen av inhemskt foder och därmed även produktionen av animalier att hållas tillbaka. I den mån foderexporten vore av rent tillfällig natur och samtidigt möjligheterna att vinna avsättning för animalieprodukterna vore beskurna, vore ej så mycket att invända mot en sådan åtgärd. I längden syntes dock ur principiell synpunkt icke kunna försvaras, att prisläget för foder på så sätt frigjordes från sitt fiaturliga beroende av avsättningsmöjligheterna för övriga jordbruksprodukter. Det syntes därför jordbruksnämnden, som örn stor försiktighet borde iakttagas beträffande vidtagandet av sådana åtgärder, varom nu vöre fråga, och att de sålunda skulle tillgripas endast för den händelse på grund av tillfälliga rubbningar priset å inhemskt foder hotade att sjunka alltför kraftigt. För att en sådan situation skulle kunna bemästras, vore det dock önskvärt, att Kungl. Maj:t erhölle befogenhet medgiva, att särskilt bidrag finge utgå vid export av svenskt foder. Olli dylikt medgivande lämnades, borde för dess begagnande gälla, alt bidrag icke linge utgå för .större kvantiteter i foderenheter räknat än som under skördeåret införts från utlandet i form av majs och annan fodersäd. Stödet åt foderexporten hleve på så sätt endast en anordning för

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

att neutralisera verkningarna av en för stor införsel av utländska fodermedel. Bidragen syntes böra utgå ur jordbrukets prisregleringsfond i första hand av de medel, som inflöte genom upptagande av införselavgift för havre, majs med flera fodermedel.

I fråga om jordbruksnämndens förslag rörande prisnivån inom landet å utländska fodermedel har avvikande mening anförts av en av nämndens ledamöter, nämligen greve Wachtmeister, vilken uttalat, att han för sin del ansåge en prisnivå för dylikt foder motsvarande 14.5 öre för foderenhet hos jordbrukarna ej utgöra tillräcklig garanti för att åstadkomma den begränsning av en på importerade fodermedel uppbyggd animalieproduktion, som utgjorde en oundgänglig förutsättning för att animaliepriserna skulle kunna hållas uppe å rimlig nivå. För detta ändamål erfordrades, enligt hans uppfattning, att sagda prisnivå höjdes något. Örn så skedde, vunnes även ett förstärkt skydd för den inhemska foderväxtodlingen.

Beträffande jordbruksnämndens förslag angående befogenhet för Kungl. Majit att medgiva bidrag vid export av inhemskt foder hava reservationer avgivits av ledamöterna i nämnden herrar Björnsson och Holmberg, vilka anfört bland annat följande.

Syftet med förslaget syntes enligt nämndens motivering vara att få till stånd en anordning, genom vilken man även inom överskottsområden skulle kunna hålla marknadspriset på inhemsk fodersäd, speciellt havre, uppe i ungefärlig paritet med normen för foderprisnivån, d. v. s. ungefär 14 öre per foderenhet. Detta måste uppenbarligen också innebära, att priset i underskottsområden komme att ligga över denna norm. Skulle statsmakterna besluta i överensstämmelse med nämndens förslag, komme detta dessutom säkerligen att uppfattas som ett löfte om statsgaranterat minimipris för fodersäd, och de talrika odlarna skulle sannolikt icke försumma att kräva löftets uppfyllande. De statsfinansiella konsekvenserna av en dylik statsgaranti syntes reservanterna emellertid med hänsyn till de stora möjligheterna att vidga fodersädsarealerna svåra att på förhand överblicka. För såväl jordbruksnämnden som i sista hand Kungl. Majit skulle det — icke minst på grund av bristande tillförlitlighet i vårt noteringsväsen — bliva utomordentligt svårt att handhava den föreslagna regleringen.

Den föreslagna anordningen syntes reservanterna även innebära en principiell nyhet så till vida, att den skulle användas för att reglera intressemotsättningen mellan olika grupper av jordbrukare, eftersom huvuddelen av den saluförda fodersäden i våra dagar köptes av jordbrukare. Hittills praktiserade regleringsåtgärder hade däremot tagit sikte på intressemotsättningen mellan jordbrukare å ena sidan och övriga samhällsgrupper å den andra. Men om det hade sina risker att utan en grundligare utredning än den nämnden kunna åstadkomma giva sig in på ett så stort, nytt område, syntes likväl ännu viktigare invändningar kunna göras med utgångspunkt från mera allmänna synpunkter. Om man nämligen efter att hava lämnat landets jordbrukare utan den vägledning, som den naturliga prisbildningen kunde giva, vid tillämpningen av den föreslagna exportregleringen icke lyckades ernå en i förhållande till annan växtodling riktig prisnivå, löpte man fara att vålla en av olika skäl icke önskvärd rubbning i nu pågående utveckling på växtodlingens område.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

55 Beträffande den av jordbruksnämnden ifrågasatta övergången till ett system med rörliga införselavgifter å utländska fodermedel har man i de yttranden, där man ingått på denna fråga, i allmänhet av olika anledningar ställt sig avvisande. Detta gäller i främsta rummet beträffande oljekakor, där förslaget tillstyrkts endast av styrelsen för kooperativa förbundet. Vad angår majs hava meningarna varit mera delade, i det att förslaget tillstyrkts av förutom nyssnämnda styrelse jämväl Sveriges allmänna lantbrukssällskap och svenska lantmännens riksförbund men bestämt avstyrkts av kommerskollegium, Smålands och Blekinge handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren i Göteborg och föreningen Sveriges spannmålsintressenter. En i viss mån avvaktande hållning till frågan har intagits av lantbruksstyrelsen, Gotlands handelskammare och svenska foderämnesoch spannmålsimportörernas förening.

Lantbruksstyrelsen framhåller sålunda att, huru tilltalande det av jordbruksnämnden förordade systemet kunde synas vara, lantbruksstyrelsen likväl ej vore övertygad örn att det icke skulle komma att i viss mån desorganisera fodermedelshandeln och särskilt den del av denna handel, som handhade fodermedelsimporten. De olägenheter på fodermedelshandelns område, som kunde vara förenade med förslaget i denna del, gjorde att dess genomförande syntes böra föregås av en mera ingående undersökning än den, som av jordbruksnämnden förebragts.

Kommerskollegium förklarar sig vilja bringa i åtanke de bekymmersamma erfarenheter, som under de första åren av 1920-talet gjordes med de s. k. glidtullarna på spannmål —- ett system, som nära överensstämde med de tänkta rörliga licensavgifterna. Erfarenheten av glidtullsystemet hade, anför kollegium, redan givit vid handen, att detsamma icke motsvarade det syfte, som därmed avsetts, detta främst beroende på svårigheten att effektivt anpassa glidtullarna efter växlingarna i importpriset. Systemet visade sig — i direkt strid mot sitt syfte — möjliggöra och genom sin anordning även själv framkalla en spekulation, ägnad att lända till förfång för den inhemska jordbruksnäringen.

Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening har uttalat, att en övergång till rörliga införselavgifter måhända kunde tillämpas för majs, dock endast under förutsättning att införselavgiften fastställdes för ej alltför korta perioder, exempelvis tre månader, och att de, som skulle fastställa avgiften, besutte erforderlig fackkännedom. Föreningen påyrkade emellertid att, innan något sådant genomfördes, den måtte beredas tillfälle att närmare utveckla sina synpunkter beträffande den praktiska utformningen. Föreningen har vidare framhållit angelägenheten av att örn ändringar i beskattningen av importvaror ansåges böra vidtagas, detta skedde vid en tidpunkt, då inneliggande lager regelmässigt vore som lägst, eller importörerna i annat fall genom ett restitutionsförfarande garanterades trygghet mot förlust å inneliggande lager vid en avgiftssänkning.

Även svenska lantmännens riksförbund betonar, att en nedsättning av utgående skatt å oljekakor borde ske under sommaren, då lagren vore minst,

56 Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

och kompenseras av rätt för foderämneshandeln att erhålla skatterestitution å inneliggande lager. Hänsyn syntes härvid böra tagas till att genom den alltmera ökade användningen av kraflfoderblandningar centralföreningarna — liksom också de privata importörerna — vore nödsakade att hålla större lager av olika slag av oljekakor för tillverkning av sådana blandningar.

Riksförbundet fäster vidare uppmärksamheten på frågan om klibehovets tillgodoseende och anför därvid följande.

Den kraftiga nedskärningen av kliimporten hade särskilt för vissa delar av landet vållat avsevärda olägenheter. Vid flera tillfällen under hösten 1935 hade sålunda på sina håll kli knappast stått att uppbringa — i Västsverige hade läget varit markerat ogynnsamt, då kvarnarna där ej hade en produktion tillräcklig för att tillgodose det stora klibehovet i denna del av landet. Relationen mellan kli- och havreprisen visade även, att klitillgången varit otillräcklig. Medan i vanliga fall havre och kli värderats ungefär lika, hade vetekli tidvis betingat ett så högt pris som cirka 14 öre per kilogram hemma hos jordbrukaren, som för sin havre kunnat erhålla endast cirka 10.5 öre. För att bättre tillgodose klibehovet och samtidigt åstadkomma en utjämning mellan kli- och havreprisen ville riksförbundet föreslå övervägandet av åtgärder, gående ut på att utförsel av havre finge berättiga till avgiftsfri import av motsvarande mängd kli.

Slutligen har svenska ägghandels förbundet gjort framställning om att frågan om accis å kraftfoder skulle omprövas med viss hänsyn till äggproduktionens behov av värpdrivande vinterfoder. Förbundet framhåller, att ifrågavarande fodermedel ytterligare fördyrats under år 1935. I den mån denna fördyring sammanhängde med stödåtgärder för annan animalisk produktion, hade förbundet givetvis ingenting att påyrka, men för speciella hönsfodermedel (hömjöl och köttmjöl) ansåge förbundet genom accis åstadkommen fördyring omotiverad. Dessa fodermedels fördyring inverkade nämligen på äggproducenternas inställning till användning av värpdrivande fodermedel under vintern och medverkade därmed till den tilltagande ojämnheten i äggproduktionens storlek.

Vad därefter angår frågan örn den prisnivå å importerat foder, som borde eftersträvas, har jordbruksnämndens förslag lämnats utan erinran av flertalet av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna. Sveriges allmänna lantbrukssällskap uttalar sålunda, att den av nämnden förordade prisnivån å dylika fodermedel i allmänhet vore lämplig. Större avvikelse i de inhemska foderskördarna i förhållande till normal skörd syntes emellertid kunna giva anledning till modifikationer i prispolitiken, så att vid liten skörd möjligheterna att använda utländska fodermedel underlättades genom sänkning av importavgifterna, medan å andra sidan importrestriktionerna kunde behöva skärpas vid stor skörd. Detta syntes lantbrukssällskapet vara av betydelse för undvikande så vitt möjligt av att växlingarna i skördeutbytet medförde större förändringar i den animaliska produktionen.

En kritisk inställning till förslaget i denna del har emellertid kommit till uttryck i de yttranden, som avgivits av lantbruksstyrelsen och kommerskollegium, ehuru från väsentligt olika utgångspunkter. Lantbruksstyrelsen, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

tillstyrker att importavgiften för majs skulle i fall av behov kunna höjas utöver nu fastställt maximibelopp, anser sig böra närmast ansluta sig till det reservationsvis av greve Wachtmeister framförda förslaget, under framhållande av att prisläget för importerat foder med hänsyn dels till önskemålet att förhindra en produktionsökning av animalier, dels till angelägenheten av att överskottet av brödsäd toges i anspråk för utfodringsändamål icke borde sättas för lågt. —- Kommerskollegium uttalar, att det givetvis läge utanför ramen för kollegiets prövning att bedöma skäligheten av den av jordbruksnämnden förordade prisnivån för importfoder, men kollegium ansåge sig icke böra underlåta att, speciellt med hänsyn till erfarenheterna från sistlidna höst, upprepa tidigare framförd varning mot alltför högt uppdrivna fodermedelspriser.

Vad slutligen beträffar jordbruksnämndens förslag angående bemyndigande för Kungl. Majit att under vissa betingelser medgiva bidrag vid export av fodersäd har detta tillstyrkts av lantbruksstyrelsen, även om styrelsen principiellt funnit förhållandena snarare tala för en avveckling, så långt ske kunde, än ett utbyggande av regleringsåtgärderna. Däremot har förslaget avstyrkts av föreningen Sveriges spannmålsintressenter och styrelsen för kooperativa förbundet. Kommerskollegium framhåller att, även om skäl för möjliggörande, på sätt jordbruksnämnden ifrågasatt, av export av fodermedel kunde anföras, största försiktighet därvid borde iakttagas, så att ej på fodermarknadens område motsvarigheter skapades till den ur nationalekonomisk synpunkt föga önskvärda brödsädsexport, som under de senaste åren ägt rum.

Brödsädsregleringen. Jordbruksnämnden har i sin utredning framhållit, att även på brödsädsodlingens område de nu tillämpade stödanordningarna främst byggde på den principen, att den inhemska spannmålsmarknaden skulle avskärmas från utlandet, vilket skedde genom inmalningstvång, reglering av importen av vete och råg samt därav beredda produkter ävensom uttagande av införselavgift å dylika varor. Mot de bestämmelser, som i detta hänseende vore meddelade, syntes ej vara något att erinra. Nämnden ansåge sig dock böra betona, att, ehuru det för det dåvarande icke vore påkallat att uttaga införselavgift å omalen brödsäd, sådana förhållanden helt visst kunde inträda, att det visade sig lämpligt pålägga den importerade spannmålen dylik avgift.

Beträffande den för spannmålsmarknadens gestaltning betydelsefulla frågan om dispositionen av de i statens ägo befintliga bröd säd slägren av äldre skörd anför nämnden, efter att hava erinrat örn att 1935 års riksdag i detta hänseende meddelat vissa direktiv, följande.

Självfallet finge enligt jordbruksnämndens mening ifrågavarande lager ej så disponeras, att syftet med de statliga stödåtgärderna äventyrades. Detta innebure å ena sidan, att försäljning från lagren ej skulle ske i den omfattning och på det sätt, att priset å brödsäd i öppna marknaden därigenom pressades ned under den nivå, som finge anses önskvärd ur brödsädsregleringens synpunkt. Å andra sidan syntes regleringsorganet böra vara oförhindrat att,

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

därest på grund av tillfällig knapphet i marknaden priset hotade att mera avsevärt stiga över berörda nivå, vidtaga sådan disposition av lagren, att dylik prisstegring utebleve. Då den svenska spannmålsmarknaden på grund av sin begränsade omfattning vöre synnerligen känslig för ingrepp av det slag, varom här vore fråga, syntes det vara i hög grad angeläget, att vederbörande regleringsorgans handlingsfrihet ej alltför starkt beskures, utan att organet bereddes möjlighet att smidigt anpassa sig efter förhandenvarande förhållanden. I annat fall kunde med säkerhet icke undvikas, att prisbildningen för brödsäd bleve föremål för tvära kastningar, vilket givetvis vore i hög grad störande för en på sund grundval vilande lagringsverksamhet. Härtill komme, att man genom att alltför starkt binda regleringsorganets rörelsefrihet i förevarande avseende näppeligen kunde undgå, att staten tillskyndades förluster, som icke stöde i rimligt förhållande till därigenom vunna fördelar för brödsädsodlarna. Det syntes därför önskvärt, att från statsmakternas sida detaljerade föreskrifter rörande förfaringssättet vid försäljning från förefintliga lager å den inhemska marknaden ej meddelades, utan att i stället allenast angåves den prisnivå, som borde eftersträvas. I detta hänseende hade av 1935 års riksdag gjorts ett uttalande av innebörd, att minskning av inneliggande brödsädslager ej finge ske genom försäljning av brödsäd till kvarnändamål å den inhemska marknaden utan återköp av motsvarande kvantiteter, med mindre priserna utgjorde för vete 18 kronor och för råg 17 kronor för deciton räknat. Nämnden ville ej motsätta sig, att även under kommande konsumtionsår en dylik prisnivå uppställdes som eftersträvansvärd för den händelse skörden ej gåve något överskott. Vad anginge rågpriset skulle det visserligen med hänsyn till att rågodlingen alltjämt syntes vara större än vad som svarade mot behovet kunna ifrågasättas, att detta pris något sänktes. Men då rågodlingen till övervägande del bedreves å mindre goda jordar, funné sig nämnden likväl böra tillstyrka, att marginalen mellan vetepriset och rågpriset bibehölles vid 1 krona för deciton. Ifrågavarande prisnivå borde beträffande såväl vete som råg avse prisläget under sommaren 1937, medan dessförinnan priset borde vara så mycket lägre, som svarade mot lagringskostnaderna fram till början av juni 1937.

I fråga örn behovet av ytterligare stöd åt den inhemska brödsädsmarknaden samt syftet med ett dylikt stöd anför jordbruksnämnden:

Inom den ram, som bestämdes av att tillförseln å den inhemska marknaden av såväl importerad brödsäd som inhemsk brödsäd av äldre skörd reglerades i enlighet med förut av jordbruksnämnden angivna riktlinjer, borde prisbildningen å brödsäd enligt nämndens uppfattning lämnas i möjligaste mån fri. Därigenom uppnådde man, att brödsädspriserna komme att anpassas efter föreliggande avsättningsförhållanden. En dylik anpassning syntes nämnden i det långa loppet, såsom 1934 års spannmålsutredning på sin tid närmare utvecklat, vara nödvändig för att brödsädsodlingen skulle erhålla den önskvärda omfattningen. Förutsättningarna för att prisbildningen å den inhemska marknaden skulle kunna lämnas fri vore ock nu väsentligt gynnsammare än tidigare. Erfarenheterna från den gångna delen av innevarande konsumtionsår syntes tyda på att vid en skörd med ringa eller intet överskott fri prisbildning inom landet vore möjlig. Emellertid ansåge nämnden sig dock för närvarande icke kunna tillstyrka, att den inhemska brödsädsmarknaden under nästkommande konsumtionsår lämnades utan särskilt stöd. Hur prisbildningen komme att gestalta sig vid slutet av innevarande konsumtionsår vöre ej klart. Man kunde därför icke med säkerhet bedöma, huruvida brödsädspriserna även i fortsättningen komme att utveckla sig oberoende av inlösningsgarantien. Härtill komme vidare, att intet hindrade,

59 Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

att skörden under 1936 bleve av samma storlek som under exempelvis åren 1932—1934, i vilket fall det näppeligen torde vara möjligt för lantmannaorganisationerna att förhindra en nedpressning av brödsädspriserna. Med hänsyn härtill, och då ett sammanbrott å brödsädsmarknaden skulle komma att få mycket menliga inverkningar på marknadsläget för övriga jordbruksprodukter, ville nämnden förorda, att särskilt stöd utöver det, som innefattades i gällande inmalningsförordning och importregleringsbestämmelser, lämnades brödsädsodlingen jämväl för nästa regleringsperiod.

Stödet borde självfallet så anordnas att, för den händelse brödsädsskörden bleve större än vad som svarade mot behovet, anpassning efter foder sädspriserna ernåddes. Detta vore detsamma som att genom stödanordningen åsyftades att säkerställa en viss lägsta prisnivå för brödsäden. Härigenom åstadkommes även ett önskvärt stöd åt foderprisnivån. Emellertid borde genom stödanordningen ej motverkas, att mervärdet hos brödsäd av högre kvalitet framträdde även i prisbildningen. Härav skulle följa, örn man utginge från en prisnivå för inhemskt foder av 14 öre för foderenhet som önskvärd, att sagda pris borde under höstmånaderna gälla även för kilogram vete med den lägsta rymdvikt, som vete enligt gällande pnsregleringsskalor finge hava för att vara leveransgill som kvarnspannmål. För vete av normalkvalitet borde då priset vid samma tid ligga vid omkring 14 kronor 75 öre för deciton. För att stödanordningen vid en riklig skörd ej skulle bliva utsatt för alltför starka påfrestningar, syntes det vidare vara nödvändigt, att lagring av brödspannmål i erforderlig utsträckning stimulerades. Detta syntes lämpligast böra ske genom att söka åstadkomma att ifrågavarande lägsta prisnivå successivt stege under konsumtionsåret. Med utgångspunkt från en lagringskostnad för månad av cirka 20 öre för deciton skulle man komma till att priset för vete i början av sommaren året efter det, varunder skörden bärgats, borde ligga vid omkring 16 kronor 50 öre för deciton. För råg torde prisnivån av förut anförda skäl böra vara 1 krona lägre för deciton. Ur nu anförda synpunkter syntes sålunda de nuvarande inlösningspriserna vara väl avvägda.

Jordbruksnämnden framhåller, att en så småningom stigande prisnivå i enlighet med vad sålunda av nämnden föreslagits, syntes kunna åstadkommas antingen genom att s. k. stödköp vid behov skedde under konsumtionsåret eller ock genom att det vid årets slut eventuellt befintliga skördeöverskottet inlöstes till fastställt pris. Nämnden förordar för sin del bibehållande av nuvarande inlösningsförfarande och inlösningspriser och anför till stöd härför:

Vid valet mellan ifrågavarande anordningar borde, i anslutning till vad förut av nämnden framhållits, beaktas angelägenheten av att prisbildningen å den inhemska marknaden bleve i möjligaste mån fri. Särskilt betänkliga i detta hänseende vore givetvis tillfälliga ingripanden från det statliga regleringsorganets sida. Det torde rimligen icke kunna undvikas, att därigenom åstadkommes störningar i prisutvecklingen, som inverkade menligt på en på sund grundval byggd lagringsverksamhet. Ur denna synpunkt syntes inlösningsförfarandct vara att föredraga. Vidare vore det icke minst ur kostnadssynpunkt önskvärt, att de kvantiteter brödsäd, som av staten övertoges, begränsades till de minsta möjliga. Härför vore det av vikt, att stödanordningen så utformades, att utfodring av brödsäd ej försvårades. Endast dc kvantiteter brödsäd, som återstode sedan fodermarknaden mättals, bolde sålunda undandragas marknaden. Då med såväl stödkö]) som inlösningsförfarande åsyftades att åstadkomma samma prisnivå för brödsäden, syntes

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

även ur sist anförda synpunkt den senare anordningen innebära påtagliga fördelar. Visserligen kunde, på sätt bland annat 1934 års spannmålsutredning anfört, den kvantitet, som genom stödköp undandroges marknaden, maximeras, men örn så skedde, uppnådde man, därest skördeöverskottet överstege ifrågavarande maximikvantitet, ej det avsedda syftet. Anordningen medförde i dylikt fall kostnader för statsverket, vilka icke stöde i någon som helst rimlig proportion till fördelarna därav för brödsädsodlarna. Nämnden ville ock erinra örn att 1934 års spannmålsutredning i sitt förslag förutsatt, att Kungl. Majit skulle äga möjlighet att, i mån av behov, utöka den fastställda maximikvantiteten. Skulle brödsädsskörden icke eller endast nätt och jämnt täcka behovet, innebure inlösningsprincipen att någon inlösning icke behövde ske. På grund av utbud, som icke motsvarades av det faktiska läget, kunde stödköp även i dylikt fall beräknas bliva erforderligt och sålunda onödiga kostnader uppstå. Blott för det fall att brödsädsöverskottet bestämt folie inom ramen för den maximerade stödköpskvantiteten erbjöde stödköpsförfarandet vissa fördelar. Även örn inlösningsförfarandet valdes, mötte emellertid ej hinder för att, örn så befunnes lämpligt, en del av det överskott, som kunde beräknas komma att uppstå vid skördeårets slut, redan dessförinnan undandroges marknaden genom inköp. Inlösningsförfarandet medförde i sådant fall rätt men icke skyldighet att verkställa inköp och på så sätt stödja den avsedda prisnivån. Några svårigheter att från ett inlösningsförfarande övergå till fullt fri prisbildning å den inhemska brödsädsmarknaden, örn så befunnes lämpligt, syntes ej heller föreligga vid lämpligt avvägda inlösningspriser. Med hänsyn till vad sålunda anförts ansåge nämnden, som enligt vad förut sagts utginge från att behov av särskilt stöd åt brödsädsmarknaden alltjämt förelåge samt att detta stöd borde så avvägas, att en successivt stigande prisnivå för brödsäd erhölles, någon anledning att nu frångå det hittills tillämpade inlösningsförfarandet icke förefunnes. Nämnden förordade vidare, att inlösningspriserna bestämdes till 16 kronor 50 öre för deciton vete och 15 kronor 50 öre för deciton råg.

Inlösningsförfarandet syntes böra liksom hittills ordnas genom avtal mellan svenska staten och .svenska spannmålsaktiebolaget. De bestämmelser, som funnes intagna i nu gällande avtal i ämnet, kunde i allt väsentligt erhålla fortsalt giltighet jämväl för nästkommande konsumtionsår. I anledning av vad svenska spannmålsaktiebolaget i sitt till nämnden avgivna yttrande anfört tillstyrkte dock nämnden den ändringen av berörda bestämmelser, att det tillägg till inlösningspriserna, som avsåges i 3 § 1 mom. 2 stycket nyssnämnda avtal, bestämdes till ett halvt öre för var dag, som leverans av inlöst spannmål ägde rum senare än den 1 juni. Det syntes vidare önskvärt, därest behov av andra jämkningar av avtalsbestämmelserna framdeles skulle yppa sig, att Kungl. Majit ägde befogenhet vidtaga sådana.

Beträffande frågan om fortsatt upptagande av veteavgift anför jordbruksnämnden:

Kostnaderna lör spannmålsregleringen borde liksom hittills täckas genom uttagande av en avgift å till människoföda förmalt vete, vars belopp bestämdes av Kungl. Majit. För tiden till och med den 31 augusti 1936 hade avgiftens belopp med utgångspunkt från skillnaden mellan förut gällande iniösningspris och det inlösningspris, som bestämts för innevarande år, fastställts till 2.5 öre för kilogram. Härigenom beräknades under konsumtionsåret 1935/1936 inflyta drygt 10 miljoner kronor. Till vilket belopp avgiften borde sättas efter nämnda dag vore givetvis svårt att nu bedöma. Det skulle därför vara önskvärt, att frågan härom av Kungl. Majit upptoges till avgörande först under sommaren 1936, då bättre möjlighet förelåge att överblicka

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

det kommande skördeutfallet. Enligt nämndens mening borde frågan om veteavgiftens storlek ställas i visst samband med spörsmålet örn den prisnivå för vete, som borde eftersträvas. För den händelse att intet skördeöverskott av vete förelåge borde man vid försäljning från förefintliga brödsädslager av äldre skörd utgå ifrån, att ett pris för deciton vete av 18 kronor vore önskvärt under sommaren. Därest i dylikt fall ej heller skörden av råg lämnade något överskott, syntes inga nämnvärda kostnader för spannmålsregleringen komma att uppstå under det löpande året. Förutsatte man, att för täckande av en del av de tidigare förlusterna å spannmålsregleringen borde uttagas en veteavgift av 1 öre för kilogram, skulle sålunda avgiften i nu angivna läge kunna bestämmas till sagda belopp. Förelåge emellertid skördeöverskott av vete eller råg, borde ifrågavarande prisnivå, enligt vad nämnden förut framhållit, jämkas nedåt. I sådant fall torde vara nödvändigt, att veteavgiften höjdes, för att medel skulle finnas tillgängliga för täckande av kostnaderna i samband med övertagande av skördeöverskottet. Nämnden ville för sin del föreslå, att veteavgiftens belopp så bestämdes, att detsamma utgjorde skillnaden mellan å ena sidan 19 kronor och å andra sidan det vetepris, som med hänsyn till skördeutfallet ansåges böra eftersträvas den 1 juni året efter det, varunder skörden bärgats. Genom ett dylikt förfaringssätt, vilket i viss mån anslöte till nu tillämpade grunder för veteavgiftens bestämmande, uppnåddes att konsumenterna icke bleve belastade med högre priser för vetemjöl än dem, som svarade mot ett inlösningspris av 19 kronor för deciton.

Emot jordbruksnämndens förslag rörande bibehållande av inlösningsförfarandet hava avvikande meningar anmälts av tre av nämndens ledamöter jämte två av dess suppleanter, nämligen dels av friherre Stiernstedt med instämmande från herr Carlborn, dels ock av herrar Björnsson och Holmberg med instämmande från herr Molander. I reservationerna har förordats inlösningsgarantiens ersättande med ett stödköpsförfarande i begränsad omfattning. Skillnaden i reservanternas uppfattning avser närmast den prisnivå å brödspannmål, som borde genom stödköpsverksamheten eftersträvas. Medan friherre Stiernstedt och herr Carlborn utgått från att genom stödköpsverksamheten upprätthålla samma successivt stigande prisnivå å brödsäd, som av jordbruksnämndens majoritet förordats, hava övriga reservanter avsett närmast att stödja en prisnivå, som under konsumtionsåret i dess helhet anslöte sig till det av nämnden avsedda prisläget å fodermedel.

I sin motivering hava friherre Stiernstedt och herr Carlborn anfört, bland annat, följande.

Vid tidigare handläggning från statsmakternas sida av frågor berörande prisreglerande åtgärder på jordbrukets område hade vid upprepade tillfällen givits uttryck åt den meningen, att inlösningsförfarandet varit en tillfällig åtgärd och att detsamma icke vore avsett att bliva av mera bestående art.

Jordbruksnämnden hade givit uttryck åt den uppfattningen, alt förutsättningarna för alt prisbildningen å den inhemska marknaden — inom den ram sorn importregleringen medgåve — skulle kunna lämnas fri, nu vore väsentligt gynnsammare än tidigare. Fortsättningsvis förordades emellertid av nämnden inlösningsskyldighetens fortsatta bestånd. Enligt reservanternas mening vore emellertid tidpunkten nu särskilt lämplig för en avveckling av inlösningsförfarandet, vilket — i och för ernående av en övergång till en fri prisbildning — syntes dem kunna ske genom alt möjlighet bereddes för en

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

viss begränsad stödköpsverksamhet. Därest nämndens förslag om uppläggandet av ett reservlager å 150,000 ton brödsäd godtoges av statsmakterna, syntes på grund av pågående export och utfodring vid utgången av innevarande konsumtionsår icke återstå nämnvärt mera av nu förefintligt brödsädsöverskott. Därmed hade huvudmotivet för bibehållandet av inlösningsgarantien bortfallit. Vidare visade erfarenheten från hösten 1935 att — trots frånvaron av stödköp och trots förefintligheten av ett då betydande överskott av brödsäd — prisutvecklingen i själva verket varit oberoende av inlösningsprisen, vilka kanske snarare hindrat en viss prisstegring, som eljest skulle infunnit sig. Det höjda prisläge på fodermarknaden, som genom importregleringen å fodervaror ernåtts, förbättrade belåningsmöjligheter, synnerligen rikliga lagringsutrymmen och den betydande styrka, som jordbruksorganisationerna vunnit, vore faktorer, vilkas samlade verkan medfört ett så pass gynnsamt läge för brödsädens saluförande, att med ett effektivt inmalningstvång övriga prisstödjande åtgärder för brödsäd numera egentligen borde vai-a helt överflödiga. — Härvid förutsattes dock givetvis, att beträffande förenämnda lagar av äldre skörd förbud — i likhet med vad nämnden föreslagit — utfärdades för pristryckande försäljningar under det prisläge, som i nämndens utlåtande angivits.

De farhågor, som uttalats, att en riklig brödsädsskörd, överstigande normalt konsumtionsbehov, skulle kunna pressa prisläget, vöre enligt reservanternas mening överdrivna, enär genom brödsädsmarknadens anpassning till fodersädsmarknaden icke obetydliga kvantiteter brödsäd säkerligen komme att utfodras. Härigenom erhölles en naturlig eliminering av brödsädsöverskottet och en återgång skedde till härutinnan rådande tidigare förhållanden. En viss risk förefunnes visserligen i det relativt sällsynta undantagsfallet, att ett sammanlagt verkligt överskott skulle komma att under något år föreligga av såväl bröd- som fodersäd. Denna risk syntes i sådant fall kunna utan större svårighet undanröjas genom en stark inskränkning av majsimporten i förening med eventuell export av den kvantitet spannmål, varmed ett års skörd kunde överstiga landets totala årsbehov av foder och brödsäd •— en utväg som bleve för det allmänna billigare än tillämpning av inlösningsgaranti å brödsäd. I detta sammanhang borde också bemärkas, att skördar, som överstege det normala behovet, även vid ett reducerat prisläge just genom sin riklighet gåve odlarna ett gott ekonomiskt utbyte. Genom inlösningsförfarandet lämnades här odlaren en hjälp, som vid stor skörd bleve för staten särskilt dyrbar, då sådan hjälp minst behövdes.

Från principiell synpunkt förefölle det vidare förkastligt, att priset på kvarnspannmålen genom inlösningsgarantien lösrycktes från sitt självfallna samband med fodersädspriset. Man frånginge den naturliga grundsatsen att låta brödsädsprisen på ett fritt sätt anpassa sig efter fodersädsprisen —- i sin tur anknutna till det för aniinaliska produkter eftersträvade prisläget — och skapade i stället för brödsäden stela och fristående priser. Inlösningsgarantien vore jämväl svårare att utnyttja för jordbrukare med svag ekonomi än för sådana, vilka ej vore tvungna att realisera sin brödsäd förrän med konsumtionsårets slut.

På sålunda anförda skäl förordade reservanterna, att inlösningsgarantien avlystes. I stället borde, i den mån så erfordrades, såsom en säkerhetsåtgärd — och i avvaktan på övergång till en vid sluten marknad helt fri prisbildning — kunna tillgripas ett stödköpsförfarande i enlighet med de riktlinjer, som efter noggranna och grundliga överväganden förordats av 1934 års spannmålsutredning och av statens spannmålsnämnd jämväl under fjolåret tillstyrkts. Härvid borde emellertid till utgångspunkt tagas det av nämnden förordade höstpriset kronor 14:75 per deciton vete och kronor 13:75 per

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

deciton råg, allt av normalkvalitet. Med en dylik utgångspunkt och nied den successivt stigande prisbildning, vartill även stödköpsförfarandet skulle syfta, hade reservanterna svårt att inse, att några störningar i prisutvecklingen skulle uppkomma, ägnade att menligt inverka på en sund lagringsverksamhet.

Såsom redan antytts holle reservanterna före, att — åtminstone under år med ett icke alltför stort spannmålsöverskott — stödköpsverksamhet icke skulle behöva i större utsträckning tillgripas. Än mindre syntes detta behöva bliva fallet, örn brödsädsskörden icke eller endast nätt och jämnt skulle täcka landets årsbehov. Blotta tillvaron av ett stödköpsinstitut vore för övrigt ägnat att i marknaden införa ett moment, som skulle bidraga att hålla prisen uppe, under det att samtidigt frånvaron av fasta inlösningspriser måste föranleda till ökad utfodring av överskottsbrödsäd. Härigenom minskades de kvantiteter, staten såge sig tvungen övertaga — i den mån nämligen ett stödköpsförfarande måste tillgripas. A andra sidan komme inlösningsgarantien även med låga priser alltid att i viss mån stimulera till ökad brödsädsodling. Odlarna toge här det säkra före det osäkra och producerade hellre brödsäd. Av dessa skäl bleve förlusterna för det allmänna givetvis mindre vid en stödköpsverksamhet, medan samtidigt en förståndigt skött sådan kunde giva jordbruket ett lika gott stöd som hitintills.

En stor olägenhet med inlösningsgarantien vore givetvis att, oberoende av skördens storlek, förefintliga brödsädsöverskott måste helt inlösas. En begränsning av själva inlösningsskyldigheten till viss kvantitet vore nämligen av praktiska skäl icke genomförbar. Däremot läge det i sakens natur, att vid stödköpsförfarandets anlitande en begränsning lätt kunde åvägabringas. Reservanterna ansåge sålunda att — i synnerhet därest nämndens förslag om uppläggandet av ett reservlager på 150,000 ton förverkligades — själva stödköpskvantiteten, i händelse stödköp skulle behöva förekomma, borde kunna begränsas till högst 100,000 ton. Jämväl med en dylik begränsning av stödköpsverksamheten vore dess inflytande på prisbildningen tillräckligt för att även vid en mycket stor skörd ernå för producenterna tillfredsställande priser. Härvid borde också bemärkas att, såsom förut nämnts, även vid en så stor skörd, att brödsädsöverskottet bleve större än nyss berörda stödköpskvantitet å 100,000 ton, jordbrukarna ändock till följd av skördens riklighet trots lägre priser tillförsäkrades ett i det hela gynnsamt ekonomiskt utbyte. Samtidigt ernåddes emellertid en begränsning av de risker, staten finge ikläda sig för hithörande reglering, något som ej vore fallet vid inlösningssystemets fortsatta bibehållande.

Herrar Björnsson och Holmberg jämte herr Molander hava i sin reservation — efter lämnande av motivering, varför enligt deras uppfattning inlösningsgarantien för brödsäd icke vidare borde bibehållas — anfört följande.

Skulle staten överhuvudtaget fortsätta att garantera visst minimipris för all inom landet saluförd brödsäd, syntes förlustrisken kunna ej obetydligt reduceras, örn garantien finge avse visst skäligt höstpris under en tillräckligt lång period och ej såsom nu ett med bortemot 2 kronor förhöjt pris under följande sommar. Något legitimt odlarintrcsse skulle icke genom en dylik förändring eftersättas. Majoritetens inom jordbruksnämnden förslag åsyftade nämligen just att beträffande vete av normalkvalitet säkerställa ett bestämt höstpris, 14: 75 kronor per deciton. Enligt giillande regler för kvalitetsavdrag motsvarade detta ett pris av ungefär 14 kronor per deciton för lägsta kvalitet av kvarngill vara, och detta sammanfölle i sin ordning med den valda normen för foderprisnivån. För råg förutsattes genomgående 1 krona lägre pris än för vete.

Denna majoritetens utgångspunkt funne reservanterna riktig i så måtto, att

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

prisnivån för fodersäd därigenom lagts till grund för prisbildningen beträffande kvarnspannmål. Det vore i själva verket samma tankegång, som ledde 1934 års spannmålsutredning till att föreslå inlösningsgarantiens ersättande med ett stödköpsförfarande.

Enligt reservanternas uppfattning skulle direkta prisstödjande åtgärder från statens sida icke kunna motiveras, örn man kunde vara viss om, att den av nämnden avsedda foderprisnivån med säkerhet kunde upprätthållas förmedelst importreglering av utländska fodermedel. Det hade emellertid gjorts gällande, att detta icke skulle vara möjligt, örn skörden som helhet bleve stor. Till stöd för denna uppfattning kunde anföras, att det för foderändamål disponibla brödsädsöverskottet vid mycket god skörd uppginge till över 300,000 ton spannmål. Enär majsförbrukningen, då den vid fri import varit som högst, uppgått till ungefär samma kvantitet, skulle brödsädsöverskottet ej kunna föras i marknaden utan att avsevärt nedpressa foderpriserna. För att undvika en sådan nedpressning skulle man bliva tvungen att till förfång för andra legitima intressen helt avskära all majsimport.

Reservanterna ansåge sig därför kunna rekommendera en stödköpsverksamhet i syfte att undandraga den inhemska fodermarknaden en kvantitet brödsäd, tillräcklig för att hindra ett sådant prisfall. För vinnande av detta syfte syntes den inköpta kvantiteten kunna begränsas till högst 100,000 ton.

Då stödköpsverksamheten enligt reservanternas mening endast borde ha till uppgift att direkt stödja foderprisnivån, kunde de icke förorda, att inköpspriset skulle successivt höjas för att motsvara odlares eller mellanhänders lagringskostnader. Jordbrukarnas organisationer syntes numera lia nått sådan stadga och ekonomisk styrka, att det borde kunna överlämnas åt dem att själva sörja för uttagande av det överpris, som för kvarnspannmål kunde utvinnas. Staten borde dock stödja strävandena i denna riktning genom att icke realisera sitt spannmålslager varken av ny eller gammal skörd till priser lägre än dem, som motsvarades av höstpriset successivt höjt med skäligt belopp för lagringskostnad.

Då reservanterna förklarat sig anse 14:75 kronor per deciton för vete av normalkvalitet såsom godtagbart höstpris, hade de utgått från den förutsättningen, att detta pris icke borde göras helt oberoende av skördeutfallet. En mindre variation nedåt eller uppåt med förslagsvis 25 öre per deciton, allt eftersom skörden bleve mer eller mindre riklig, måste anses marknadsmässigt befogad och stämde med stödköpsverksamhetens syfte. Erfarenheten syntes nämligen visa, att animalieproducenter för att undvika ensidigt sammansatt foderstat vore villiga att betala olika priser för ett och samma fodermedel, allt efter tillgången på olika slag av hemmaproducerat foder. I

I sitt till jordbruksnämnden avgivna yttrande har svenska spannmålsaktiebolaget icke tagit ståndpunkt till frågan, huru stödet åt brödsädsodlingen borde gestaltas under nästkommande konsumtionsår. Bolaget har endast framhållit, att handhavandet av regleringsverksamheten syntes kunna ske på ett enklare och för staten billigare sätt än för närvarande, om man antingen ginge in för ett system med inlösningsgaranti och kompletterande stödköp utan särskilda bestämmelser för regleringsorganet beträffande försäljning och inköp före inlösningstiden eller ock släppte inlösningsgarantien och helt ginge in för ett stödköpsförfarande ungefär efter de linjer, som angivits av 1934 års spannmålsutredning. Bolaget förordar vidare, att den prisnivå å brödsäd, som borde av staten stödjas, skulle fastställas först sedan uppskattning förelåge rörande den nya skördens storlek. Därigenom skulle vinnas icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

endast att jordbrukarna vid en mindre skörd kunde genom högre pris erhålla viss kompensation för det minskade utbytet utan även att vid större skörd det allmännas merutgifter kunde begränsas.

I yttrandena över jordbruksnämndens utredning hava några erinringar icke framkommit mot ett bibehållande av gällande inmalningsbestämmelser och importreglering för brödsäd.

Vad angår frågan örn beredande av ytterligare stöd åt den inhemska brödsädsodlingen genom fortsatt inlösningsgaranti eller genom stöd köpsförfarande samt den prisnivå, som borde eftersträvas, har jordbruksnämndens förslag i sådant hänseende tillstyrkts av Sveriges allmänna lantbrukssällskap, svenska lantmännens riksförbund och svenska spannmålsföreningarnas samorganisation. De båda sistnämnda organisationerna understryka särskilt, att vid stödköpsförfarande risk förelåge för störningar av en på sund grundval byggd lagringsverksamhet, varjämte kunde befaras, att lånemöjligheterna avsevärt försämrades och att lantbrukarna på grund av svårighet att genom lån erhålla nödiga rörelsemedel tvingades att försälja brödsäden vid tidigare och mindre lämplig tidpunkt.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har till utveckling av sin uppfattning i ämnet framhållit, att de skäl för bibehållande av inlösningsförfarandet, som av sällskapet anförts i yttrande den 27 februari 1935 och som återgivits i förenämnda proposition nr 227 till nämnda års riksdag, fortfarande ägde giltighet. Erfarenheten hade också visat, att de farhågor, som i fjol hystes mot ett fortsatt tillämpande av inlösningsförfarandet, icke hade besannats. Om inlösningsförfarandet slopades och ersattes med stödköp, skulle detta medföra en osäkerhet på marknaden, som i väsentlig grad torde minska producenternas och de vanliga handelsorganens benägenhet att själva ombesörja lagring av spannmål, och därigenom få till följd, att stödköpsorganet finge under en tidig del av säsongen inköpa stora kvantiteter spannmål. Stödåtgärderna borde i stället syfta till att skapa en sådan trygghet, att jordbrukarna och handelsorganen stimulerades att ombesörja lagringen. För den skull borde genom inlösningsförfarandet de risker avlastas, som eljest skulle falla på den enskilde och som innebure förluster för dem, som vid skördeårets slut eventuellt icke kunnat få avsättning för sina överskottspartier. Detta hade sin stora betydelse även örn skörden vore relativt liten och något överskott måhända icke uppkomme.

I fråga om syftet med stödet åt brödsädsodlingen anför lantbrukssällskapet, att det syntes vara lämpligt, att man sökte säkerställa en sådan lägsta prisnivå som den av jordbruksnämnden förordade och att rum lämnades för något högre priser. Det kunde därvid ifrågasättas, huruvida det icke vore lämpligare alt i stället för fixering av inlösningspriset till 16 kronor 50 öre per deciton för vete låta detta för olika år variera efter skördeutfallet och då inom marginalen lägst 16 kronor 50 öre och högst 18 kronor för 100 kg. För råg borde inlösningspriset i så fall variera mellan 15 kronor 50 öre och 17 kronor för deciton. Härigenom komme priserna de olika åren att Hiliana till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 239. 5

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

bättre anpassa sig till de lägen, som vore motiverade av skördeutfallet. Ett sådant tillvägagångssätt syntes ansluta sig till nämndens förslag, att veteavgiften skulle ställas i samband med den prisnivå å vete, som borde eftersträvas.

Svenska lantmännens riksförbund anser jordbruksnämndens förslag om nedsättning av tillägget till inlösningspriserna till V2 öre för var dag, som leverans av inlöst spannmål ägde rum senare än den 1 juni, omotiverat. Det borde ej glömmas, att det härvidlag gällde lagring under en tid, då spannmålen måste underkastas en synnerligen noggrann och kostsam skötsel för att ej taga skada. Svårigheterna bleve så mycket större, som vederbörande hembudsgivare ej kunde beräkna att omedelbart få leverera spannmålen; tidigare erfarenheter hade visat, att leveranstiden kunde draga ut ända till september och oktober. Under sådana förhållanden krävde försiktigheten, att spannmålen nedtorkades •— i varje fall vid lagring i magasin av enklare beskaffenhet —, vilket emellertid medförde så stora engångskostnader, att den föreslagna ersättningen på långt när ej vore tillräcklig.

Kommerskollegium, Stockholms handelskammare, Östergötlands och Södermanlands handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare, Gotlands handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren i Göteborg, Norrbottens och Västerbottens handelskammare samt svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening hava i huvudsak anslutit sig till det reservationsvis inom jordbruksnämnden av friherre Stiernstedt och herr Carlborn framförda förslaget och därvid i huvudsak åberopat samma skäl som nämnda reservanter.

Kommerskollegium erinrar sålunda att inlösningsförfarandet från början endast varit avsett som ett kortvarigt provisorium under jordbrukskrisen och då förhållandena väsentligt förbättrats inom jordbruket syntes inmalningsanordningen i kombination med importreglering och såsom nödfallsåtgärd stödköp innefatta ett tillräckligt betryggande skydd för spannmålsodlingens del. — I stort sett enahanda uppfattning har företrätts av handelskammaren i Karlstad och handelskammaren för Örebro och Västmanlands län samt föreningen Sveriges spannmålsintressenter, vilka uttalat sig för ett stödköpsförfarande i enlighet med av 1934 års spannmålsutredning förordade grunder. Sistnämnda förening framhåller, att garanterade minimipriser vore direkt förkastliga, därest produktionsöverskott befarades. Ur både principiella och praktiska synpunkter syntes minimipriser kunna motiveras endast som medel att uppdriva en odling, som ansåges för liten. Annorledes tillämpade minimipriser försvårade odlingens anpassning efter avsättningsförhållandena och verkade konserverande på en förefintlig överodling. Dessutom syntes en statlig inlösningsgaranti starkare animera produktionen än vad de fastställda priserna i och för sig motiverade. Följaktligen torde enligt föreningens mening en något högre genomsnittlig prisnivå kunna tillförsäkras producenterna vid stödköp än vid inlösning, utan att fara uppstode för en icke önskad produktionstillväxt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

67 Även statskontoret har ansett, att med hänsyn till de åtskilligt förbättrade förhållandena på brödsädsodlingens område den för staten ekonomiskt betungande inlösningsgarantien borde kunna ersättas med en begränsad och på lämpligt sätt anordnad stödköpsverksamhet. Givetvis borde emellertid i sådant fall pristryckande försäljningar ur lagret av äldre skörd icke få förekomma. Genom en dylik stödköpsverksamhet syntes, enligt ämbetsverkets mening, lättare än med bibehållande av statens inlösningsgaranti kunna ernås önskemålet att så småningom återgå till fri prisbildning på vår inhemska spannmålsmarknad och samtidigt minska statens bördor för brödsädsregleringens uppehållande.

Lantbruksstyrelsen har hänvisat till sitt i februari 1935 avgivna yttrande i ämnet, vilket refererats i förenämnda proposition nr 227 till 1935 års riksdag (sid. lil och 112). Beträffande frågan om inlösningsskyldighetens bibehållande anför styrelsen bland annat följande.

Det syntes, som om de fastställda inlösningspriserna för spannmål knappast kunde tillskrivas någon prisförhöjande inverkan på spannmålsmarknaden. Det syntes till och med ligga nära till hands att antaga, att de jämförelsevis låga priser, som förutsatts komma att gälla vid inlösen av 1935 års brödsädsskörd, haft en återhållande inverkan på prisutvecklingen. Med denna uppfattning läge det i sakens natur, att lantbruksstyrelsen ur jordbrukets synpunkt funne inlösningsförfarandet icke innebära någon större fördel. För det allmänna, som finge taga ansvar för den inlösta skörden, innebure förfaringssättet däremot vissa icke obetydliga riskmoment. Skulle, som lantbruksstyrelsen ifrågasatt, vid foderregleringen något om också jämförelsevis obetydligt högre foderenlietspris än jordbruksnämnden föreslagit tagas som utgångspunkt för import eller licensgivningens storlek, borde brödsädsmarknaden kunna ordna sig själv med stöd av inmalningstvånget samt importregleringen för brödsäd och produkter därav i förening med ett lämpligt handhavande av den i statens hand förefintliga brödsädsreserven.

Kooperativa förbundet och svenska kvarnföreningen hava uttalat sig för en återgång till fri prisbildning å brödsäd inom landet. Kvarnföreningen framhåller, att detta skulle innebära ett fullföljande av den redan inslagna vägen att reglera spannmåls- och fodermedelsmarknaden som helhet. Genom påläggande av införselavgifter och importreglering syntes i allmänhet ett avgörande inflytande på prisläget kunna uppnås. Fördelen med att vid överskott å brödsäd låta foderprisnivån bliva bestämmande även för priset på brödspannmål vore icke endast, att kostnaden för alla med konstlad utfodring förbundna åtgärder bortfölle, utan i första hand att den kvalitativt sämre och ogynnsammare belägna brödspannmålen ginge till utfodring. Vid bedömande av frågan örn en brödsädsreglering finge ej heller den omständigheten lämnas obeaktad, att landets brödsädskonsumtion underginge en relativt snabb minskning.

Beträffande frågan örn f ö r s ä 1 j n i n g från statens lagerav äldre skörd för kvarnändamål har Sveriges allmänna lantbrukssällskap uttalat, att nödig rörelsefrihet borde lämnas regleringsorganet. Vad jordbruksnämnden i samband med förordande härav anfört syntes emellertid också kunna

68 Kungl. Majlis proposition nr 239.

innebära, att när skörden lämnade överskott, regleringsorganet skulle företaga utförsäljningar från inneliggande lager, så snart priset eventuellt tenderade att stiga över den avsedda bottennivån, och sålunda förhindra en dylik stegring. Ett sådant tillvägagångssätt borde enligt sällskapets mening icke användas. Dels kunde skördens storlek icke säkert beräknas och dels kunde vid lågt prisläge å brödsäden utfodringen få opåräknad omfattning. Även om skörden skulle vara något större än behovet, borde därför enligt sällskapets mening en stegring av brödsädspriserna icke förhindras genom utförsäljning från lager, och en begränsning i denna försäljningsrätt, örn också mindre snäv än den nuvarande, vore därför alltjämt motiverad. — Svenska lantmännens riksförbund anför, att direktiven för avsättning från och utbyte av äldre lager borde vara så avfattade, att den brödsädsmängd, som behövdes för övergång från gammal skörd till ny, finge ersättas med inlöst spannmål utan återköpsskyldighet, såvida ej priset under säsongen gånge ned till sådan nivå, att bolaget dels borde utöva stödjande verkan på marknaden och dels kunde förvärva den nya spannmålen till ett pris, som med hänsyn till kostnaderna i varje fall ej läge över inlösningspriset.

Vad jordbruksnämnden föreslagit örn uttagande av v e t e a v g i f t och dennas beräknande har föranlett erinran endast av svenska kvarnföreningen, som framhåller, att de olägenheter, som ifrågavarande avgift visat sig medföra genom en i hög grad orättvis belastning såväl av konsumenterna som av olika grupper inom kvarnindustrien, syntes böra föranleda ett slopande av avgiften. Skulle det emellertid anses, att avgiften borde bibehållas, framstode dock alltjämt det oberättigade i att just de brödsädsproducerande jordbrukarna skulle åtnjuta avgiftsbefrielse. — I sistnämnda hänseende delas föreningens uppfattning av kommerskollegium och vissa handelskammare.

Anordnande av ett reservlager av brödsäd. Den av jordbruksnämnden med skrivelse den 6 december 1935 överlämnade utredningen i frågan om anordnande av ett reservlager av brödsäd torde som särskild bilaga få fogas till detta protokoll. Utredningen utmynnar i ett förslag, att av nuvarande innehav av brödspannmål en kvantitet av förslagsvis 150,000 ton tillsvidare skulle bibehållas i lager. Av det sålunda föreslagna lagret vore en myckenhet av omkring 100,000 ton avsedd för tillgodoseende av behovet av ett brödsädsförråd ur beredskapssynpunkt. Återstoden av lagret borde finnas tillgängligt för att användas i utjämningssyfte.

Beträffande förvaltningen lii. m. av den i utjämningssyfte lagrade kvantiteten borde enligt nämndens mening gälla vad härutinnan beträffande lagring av spannmål i allmänhet genom svenska spannmalsaktiebolagets försorg föreskreves. Även beredskapskvantiteten borde förvaltas av spannmålsaktiebolaget, så länge spannmålsregleringen fortbestode och detta bolag fungerade såsom verkställande regleringsorgan. Åt bolaget borde vidare uppdragas att handhava de arbetsuppgifter, som för närvarande åvilade statens lagerhus- och fryshusstyrelse. Erforderliga föreskrifter i ämnet borde inta-

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

gas i kontrakt mellan staten och bolaget. Frågan om till vilka andelar vete och råg borde ingå i sistnämnda kvantitet ansåge nämnden böra lämnas öppen, så att möjlighet förelåge att vid varje särskild tidpunkt beakta olika för saken betydelsefulla omständigheter. Principiellt syntes dock vete böra givas företräde, då lagring av detta sädesslag ur olika synpunkter ställde sig fördelaktigare än lagring av råg.

Kostnaderna för lagringen av beredskapskvantiteten borde ingå bland spannmålsaktiebolagets övriga förvaltningskostnader. Bestämmelserna i 6 § förenämnda kontrakt syntes sålunda böra gälla jämväl i fråga örn ersättning för ifrågavarande kostnader. Den spannmål, som för ifrågavarande ändamål skulle uppläggas i lager, borde övertagas av bolaget till ett pris, svarande mot vad som kunde erhållas vid realisation av motsvarande kvantitet. Detta utgjorde i genomsnitt 10 kronor för deciton. Utginge man från att beredskapskvantiteten skulle uppgå till 100,000 ton, erfordrades sålunda härför ett engångskapital av 10 miljoner kronor. Detta belopp borde ställas till bolagets förfogande i form av anslag å riksstaten.

Det av jordbruksnämnden sålunda framlagda förslaget tillstyrkes i allmänhet av de myndigheter och organisationer, som hörts i anledning av detsamma. Åtskilliga ifrågasätta dock lämpligheten av att beredskapslagret blir av mera permanent natur. Sålunda framför lantbruksstyrelsen i sitt yttrande -vissa betänkligheter mot förslaget i detta hänseende samt anför till närmare utveckling av sin mening, bland annat, följande.

Ur spannmålsodlingens synpunkt kunde man knappast anse den nu föreslagna åtgärden medföra särskilda fördelar. Snarare kunde det befaras, att motsatsen bleve fallet. Särskilt borde vid bedömandet av frågan ur denna synpunkt beaktas, att, såvitt lantbruksstyrelsen rätt uppfattat förslaget, detta innebure, att lagret under alla förhållanden skulle upprätthållas och att, därest den svenska skörden under något år på grund av kvalitetsförhållanden eller eljest icke lämpligen skulle kunna tagas i anspråk för erforderlig förnyelse av beredskapslagret, en sådan skulle komma att ske genom inköp av importerad brödsäd. Detta åter skulle för ett kommande år, när tillgång på svensk spannmål av god kvalitet förelåge, kunna medföra, att omsättningen av beredskapslagret framtvingade användningen av importvara i större omfattning, än som eljest skulle varit behövlig.

Jordbruksnämnden hade också för sitt förslag åberopat andra motiv, framför allt av militär art. Jämväl enligt lantbruksstyrelsens förmenande vore det önskvärt, att den bästa delen av förefintligt lager utav brödsäd, som vore av hög kvalitet, icke exporterades till ur det allmännas synpunkt ruinerande priser eller toges i anspråk för utfodring av kreatur inom landet, utan bevarades för att så småningom användas för förmalningsändamål. Härigenom syntes ökad garanti kunna vinnas för upprätthållande av högsta möjliga inmalningstvång, en ur svensk produktionssynpunkt viktig angelägenhet. Lantbruksstyrelsen ansåge sig emellertid böra ifrågasätta, huruvida det ur de synpunkter, styrelsen hade att företräda, kunde anses lämpligt att giva denna upplagring den bestående form, som förslaget syntes åsyfta, samt huruvida kostnaderna för förslagets realiserande hurde gäldas från anslag under nionde huvudtiteln, vilket bleve fallet, därest föreliggande uppgift anförtroddes åt de organ, som handhade spannmålsregleringen. Det senare kunde ju ur all-

70 Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

män synpunkt synas jämförelsevis likgiltigt, men ur jordbrukets synpunkt kunde det icke anses utan betydelse, örn denna huvudtitel, som redan tyngdes av dryga omkostnader, som finge anses mera socialt betonade eller avsåge andra syften än sådana, som berörde det direkta jordbruket, ytterligare belastades med kostnader för ändamål, som företrädesvis vore av intresse ur militär synpunkt.

Lantbruksstyrelsen meddelar därefter vissa uppgifter rörande brödsädsodlingens omfattning åren 1925—1935 och anser det av dessa framgå, att något behov icke förelåge, att ur marknaden avlägsna de 100,000 ton brödsäd, som enligt förslaget skulle bindas genom uppläggande av ett beredskapslager. Styrelsen anför vidare:

Endast under skördeåren 1933 och 1934 hade en verklig stegring i odlingen av råg och vete ägt rum, en stegring som tydligen förorsakats av de till en början ensidiga stödåtgärderna till brödsädsodlingens främjande. Den ökade arealen kunde icke hava föranlett de stora skördeökningar, som jordbruksnämnden redovisade för åren 1932—1935. I viss mån kunde denna skördestegring vara att hänföra till en förskjutning i förhållandet mellan odlingen av vete och råg till vetets fördel ävensom därtill, att de nyss angivna åren varit särskilt gynnsamma för veteodling. Rationaliseringen av odlingen och framför allt rikligare gödsling hade givetvis i viss mån bidragit till en skördeökning. Nämnda förhållanden kunde emellertid enligt lantbruksstyrelsens förmenande icke förklara den vissa år enorma skördeökningen, vilken huvudsakligen torde vara att tillskriva särskilt gynnsamma växt- och skördeförhållanden, som givit upphov icke blott till en kvantitativt utan jämväl till en kvalitativt hög skörd. Sådana förhållanden kunde emellertid icke beräknas bliva beständiga.

Enligt styrelsens mening borde ej heller den fortgående sortförädlingen av brödssädsslagen, speciellt vete, tillmätas någon större betydelse i fråga örn blivande skördars storlek. Pågående förädling vore nämligen huvudsakligen inriktad på frambringande av sorter med högre bakningskraft, det vill säga högre glutenlialt, något som knappast lätt kunde kombineras med ytterligare stegrad avkastning. Snarare kunde det förväntas, att större framsteg på detta område delvis måste köpas genom minskade fordringar å skördekvantiteten.

Vad sålunda anförts gjorde, att lantbruksstyrelsen funne det mycket tveksamt, om det ur spannmålsodlingens synpunkt kunde vara önskvärt eller lämpligt att nu, därest 100,000 ton av förefintligt brödsädslager skulle bindas såsom ett bestående beredskapslager, avlägsna denna brödsädskvantitet ur marknaden. Skulle emellertid detta ske, syntes starka skäl tala för att spörsmålet behandlades såsom en beredskapsfråga och att kostnaderna för dess realiserande påfördes den eller de huvudtitlar, som berördes av de intressen, lagringen avsåge att tillgodose. I så fall syntes det lantbruksstyrelsen vidare skäligt, att det pris, vartill lagrets värde upptoges, beräknades med utgångspunkt från kostnaderna för anskaffande av ett dylikt lager, därest intet överskott förelåge, och således på grundval av det pris, vartill motsvarande mängd brödsäd vid upplagringstillfället kunde, inklusive stadgad tull, anskaffas från utrikes ort och uppläggas.

Även de årliga av jordbruksnämnden till 2 miljoner kronor uppskattade omkostnaderna för lagrets upprätthållande borde enligt lantbruksstyrelsens förmenande drabba de intressen, för vilkas räkning lagringen skedde. Hela denna upplagringsanordning borde helst handhavas fullt fristående från brödsädsregleringen, även om dess direkta handhavande tillsvidare anså-

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

ges böra överlämnas till svenska spannmålsaktiebolaget. Lantbruksstyrelsen ville emellertid understryka önskvärdheten av att — därest så vid kommande utredningar kunde befinnas möjligt —■ bandhavandet av ett eventuellt beredskapslager av brödsäd överflyttades till handelns representanter, speciellt producentorganisationerna. En ekonomisk tillfredsställande uppgörelse örn hållande av erforderligt beredskapslager borde kanske icke vara utesluten, och en sådan anordning skulle underlätta övergången till mera normala förhållanden på spannmålshandelns område.

Vad jordbruksnämnden anfört angående svenska spannmålsaktiebolagets behov av lagringsutrymme och dylikt behovs tillgodoseende, föranledde slutligen det uttalandet från lantbruksstyrelsens sida att, därest bolaget skulle handhava statens lagerhus, detta åtminstone i vissa fall komme att försätta odlare, som räknat med tillgång till inlagring i dessa hus, i en dej svårigheter. Styrelsen erinrade, att det, när spannmålslagerhusfonden på sin tid inrättades, förutsattes att, där lagringsbehovet kunde anses tillgodosett genom statens egna lagerhus, lån till uppförande av lagerhus icke borde lämnas. Denna synpunkt hade Kungl. Majit också tillämpat vid beviljande av lån från fonden.

Statens lagerhus- och fryshusstyrelse uttalar beträffande de av jordbruksnämnden gjorda beräkningarna rörande lagringskostnaderna, att dessa vore riktiga, under förutsättning att spannmålsaktiebolaget skulle vara i stånd att skaffa lagringslokaler till billigt pris å orter, där uppläggning av reservlagret skulle tänkas förekomma, samt under förutsättning att bolaget skulle kunna driva statens spannmålslagerhus till kostnad icke överstigande den, som driften under styrelsens handhavande betingat. Om emellertid, vilket syntes styrelsen naturligt, frågan örn platserna för uppläggning av reservlagrct skulle avgöx-as enligt synpunkter, som betingades av militära intressen, komme de spannmålsdistrikt knappast ifråga, där överskott av lagerutrymme nu funnes, varför särskilda lokaler måste anskaffas, vilket då kunde komma att inverka på lagringskostnaden. Därest förvaltningen av statens spannmålslagerhus skulle övertagas av bolaget, vore det heller icke uteslutet, att omkostnaderna, särskilt lönerna till personalen, måste ökas. Styrelsen ville därför ifrågasätta, örn icke de av nämnden beräknade lagringskostnaderna i verkligheten komme att visa sig vara för låga.

Vad därefter förslaget örn överflyttande av förvaltningen av statens spannmålslagerhus till spannmålsaktiebolaget angår, ifrågasätter styrelsen, då enligt nämndens egen utredning framginge, att man icke förutsatt, att spannmålsregleringen skulle bliva bestående, lämpligheten av alt för en kortare tid överflytta lagerhusens förvaltning lill bolaget, för att sedan efter regleringens upphörande tillskapa en ny styrelse. Styrelsen anför härutinnan vidare:

Skulle jordbruksnämndens förslag vinna Kungl. Maj:ts bifall, ville styrelsen framhålla som angeläget, all den nu i styrelsens tjänst anställda personalens intressen icke åsidosattes. Enligt statsverkspropositionen hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen, att styrelsens bokförare och redogörare under benämningen kameralbiträde skulle placeras i 8:e lönegraden i den för extra ordinarie tjänstemän gällande löneplanen, på grund varav befattningsinneliavaren skulle beredas pension. Föreståndare, förmän och lagerarbetare vid lagerhusen vöre berättigade lill pension enligt arbetarepensionsreglemcntet.

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Dessa förmåner skulle, för så vitt styrelsen kunde finna, bortfalla för personalen vid lagerhusens överflyttning till bolaget. Vidare funne styrelsen angeläget, att den uppgift, lagerhusen för närvarande hade, nämligen att från allmänheten emottaga spannmål för torkning och inlagring, upprätthölles å de orter, där så påkallades, enär eljest odlare, som räknade med tillgång till statens spannmålslagerhus, skulle råka i svårigheter. En stor del av lagringsutrymmet kunde dock ställas till förfogande för lagring av spannmål för spannmålsaktiebolagets räkning. Skulle alltjämt lagerhusens förvaltning påvila styrelsen borde lämpligen denna fråga ordnas genom ett avtal mellan styrelsen och bolaget. Så hade för närvarande skett genom avtal mellan styrelsen och svenska spannmålsföreningen, som härigenom för stora spannmålskvantiteter tillförsäkrats billiga torknings- och lagringskostnader.

Svenska spannmålsaktiebolagets styrelse, som under hand bereus tillfälle deltaga i jordbruksnämndens utredning, förklarar sig i vad angår förslagets huvudprinciper och med hänsyn till föreliggande läge icke hava något att erinra. Styrelsen framhåller emellertid, att styrelsen för sin del ansåge sig böra tillstyrka uppläggandet av reservlager endast såsom en åtgärd tillsvidare med hänsyn till nuvarande rikliga tillgång på spannmål inom landet och nuvarande internationella läge. Skulle dessa förhållanden undergå förändring, syntes i varje fall frågan angående behovet av reservlager få upptagas till ny prövning. Även med godtagande av anförda synpunkter syntes frågan om hållandet av ett reservlager av större eller mindre storlek böra tagas under förnyad prövning, så snart den inhemska skördens storlek eller kvalitet skulle föranleda en väsentlig ändring av inmalningsprocenten eller en extra import av utländsk spannmål för upprätthållandet av reservlagrets storlek.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap framhåller, att det otvivelaktigt vore av värde, att ett visst spannmålslager funnes att tillgå för utjämningsändamål, då härigenom bättre förutsättningar ernåddes att använda huvudsakligen svensk spannmål även vid övergången från ett skördeår till ett annat och större avsättning sålunda kunde beredas för den inhemska spannmålsodlingen. Det föreslagna beredskapslagret anser sällskapet kunna för jordbrukets vidkommande bliva en besvärande faktor, enär förefintligheten av en så stor spannmålsreserv kunde få en störande inverkan på den normala handeln med och prisbildningen för svensk spannmål. Sällskapet anser det emellertid vara av stor vikt ur trygghetssynpunkt nied avseende på befolkningens förseende med livsmedel, att ett dylikt beredskapslager förefunnes och tillstyrker därför, att ett reservlager av föreslagen storlek upplades. 1 fråga om det sätt, varpå lagringsverksamheten skulle bedrivas, understryker sällskapet betydelsen av att detta skedde så att de naturliga marknadsförhållandena rubbades så litet som möjligt. Sällskapet anför därefter, bland annat, följande.

Särskilt nied hänsyn härtill men även ur andra synpunkter kunde det ifrågasättas, huruvida den föreslagna formen för lagringens omhänderhavande genom svenska spannmålsaktiebolaget vore den lämpligaste. Det syntes nämligen kunna befaras, att förnyelsen av ett så stort lager, d. v. s. försäljningarna från detsamma samt inköp av ny spannmål till ersättning, kun-

Kanyl. Maj:ts proposition nr 239.

de komma att betydligt influera på marknaden och ävenledes medföra vissa svårigheter och ej oväsentliga kostnader, när den skulle omhänderhavas av ett företag, som icke regelbundet arbetade inom spannmålshandeln och ej förfogade över egna uppsamlingsorgan. Ett annat sätt att lösa frågan örn beredskapskvantiteten, vilket syntes erbjuda vissa företräden, vore att hållandet av ett reservlager, inklusive lagrets förnyelse, mot viss ersättning överloges av vanliga handelsorgan, givetvis under statlig kontroll. 1 främsta rummet finge härvid svenska lantmännens riksförbund komma ifråga att åtaga sig sådan lagringsskyldighet, då detta med sina underavdelningar vore verksamt och förfogade över lagerlokaler i olika delar av landet. Sällskapet hyste den uppfattningen, att en överenskommelse om dylik lagring skulle kunna hällas nied nämnda förbund på villkor, som ej skulle bliva för staten mera kostsamma än örn lagringen omliänderhades av ett statligt organ. Emot en lösning efter dessa linjer talade visserligen för närvarande vissa omständigheter. Förhållandet vore ju nämligen nu det, att staten förfogade över betydligt större kvantiteter spannmål än de, som skulle ingå i ett reservlager, att staten vidare på grund av gällande inlösningsskyldighet kunde komma att innevarande år få övertaga vissa kvantiteter — vilkas storlek ej nu kunde närmare bedömas — samt att samma inlösningsskyldighet av jordbruksnämnden föreslagits skola tillämpas även för 1936 års skörd. Ett åtagande från handelsorganens sida att hålla det föreslagna reservlagret skulle sålunda för närvarande icke befria .staten från att ändock omhänderhava vissa spannmålslager utan skulle medföra, att lagren bleve uppdelade samt placerade under skilda förvaltningsorgan, vilket försvårade en ändamålsenlig disposition av lagren och kunde leda till inbördes konkurrens mellan de lierörda organen vid försäljningar för lagrens nedbringande eller förnyelse. Sällskapet ansåge dock, att frågan örn beredskapslagrets övertagande av handelsorganen borde undersökas. Därest denna väg icke nu visade sig lämplig eller framkomlig, syntes förvaltningen av beredskapslagret, såsom jordbruksnämnden föreslagit, tillsvidare böra omhänderhavas av samma organ, som skulle sköta spannmålsregleringen, sålunda av svenska spannmålsaktiebolaget. Under alla förhållanden kunde emellertid beredskapslagrets övertagande av handelsorganen komma i fråga, när spannmålsaktiebolagets sammanlagda förråd nedbringats till den storlek, som reservlagret permanent skulle omfatta, och förhållandena eventuellt möjliggjorde en avkoppling av nuvarande regleringsåtgärder.

Lantbrukssällskapet ville icke heller underlåta att framhålla vikten utav, att det permanenta beredskapslagret icke användes för andra syften än dem, som anförts i nämndens motivering, och sålunda icke för prisreglerande ändamål, exempelvis till att söka förhindra prisväxlingar, som vore en följd av olika stora skördar eller av marknadens utveckling i övrigt. Detta måste också noga beaktas vid lagrets förnyelse, så att inköp till detsamma skedde i samma mån som försäljningar verkställdes, enär i annat fall en temporär rubbning av tillgång och efterfrågan åstadkommes. Även för undvikande av spekulativa risker vore det av vikt att förnyelse skedde genom så vitt möjligt samtidiga försäljningar och inköp. För ifrågavarande lagring borde nya lagerlokaler icke uppföras, utan densamma så vitt möjligt ordnas i befintliga lokaler genom förhyrning eller avtal med lagerhållarc örn lagring för spannmålsaktiebolagets räkning. Efter den erfarenhet, som under de senaste åren vunnits, kunde dylika lagringsavtal numera slutas på för staten fördelaktigare villkor än tidigare varit fallet. Ur jordbrukets synpunkt vore det icke önskvärt. att statens lagerhus i sin helhet loges i anspråk för uppläggning av reservlager. Jordbrukarna i de trakter, där lagerhusen vore belägna, bade nämligen under de senare åren i icke ringa omfattning begagnat sig av

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

dessa för upplagring av spannmål i väntan på lämpligare tillfälle för försäljning. Ävenså hade producentföreningar i vissa fall disponerat utrymme i dessa lagerhus för upplagring av spannmål från sina medlemmar. Det vore önskvärt, att dylik möjlighet till lagring från jordbrukarnas och föreningars sida även framdeles åtminstone i viss utsträckning bereddes. Vid sådant förhållande syntes det även vara lämpligast, att dessa lagerhus kvarstode under förvaltning av statens lagerhus- och fryshusstyrelse. Den omständigheten, att det vore ovisst huru länge svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet kunde komma att fortfara, syntes dessutom tala emot föreslagen förändring i detta avseende.

Även svenska lantmännens riksförbund anser det välbetänkt att tillsvidare söka bibehålla ett visst större reservlager av brödsäd. Beträffande den föreslagna utjämningskvantiteten framhåller riksförbundet, att densamma icke borde tillmätas för knappt. Ett dylikt lager borde nämligen anlitas för utjämning av växlingarna mellan olika skördeår såväl vad beträffade kvantitet som kvalitet. Skulle det av ett eller annat skäl icke befinnas lämpligt att göra utjämningslagret så stort, att det kunde fylla även den sistnämnda funktionen, vore det möjligen tänkbart, att det permanenta beredskapslagret vid förefallande behov finge tagas i anspråk för dylik utjämning. Vid sådant förhållande borde emellertid kvantiteten i beredskap enligt riksförbundets mening ökas från föreslagna 100,000 ton till 150,000. Riksförbundet förordar vidare, att undersökning sker, huruvida ej beredskapslagret och dess förnyelse borde anförtros åt den reguljära handelns utövare, jordbrukarnas inköps- och försäljningsföreningar jämte de privata affärsmännen i spannmålsbranschen.

Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening ansluter sig till jordbruksnämndens förslag, att ett reservlager av 150,000 ton brödsäd upplägges, men framhåller, att de av jordbruksnämnden beräknade lagringskostnaderna vore tilltagna i underkant och i vissa hänseenden icke oväsentligt understege de verkliga kostnaderna. Toge man därtill i betraktande, att det erfarenhetsmaterial, varpå jordbruksnämndens kalkyler vore fotade, hänförde sig till år, varunder den lagrade spannmålen varit av osedvanligt god beskaffenhet, kunde man utan överdrift påstå, att lagringskostnaderna, i synnerhet under år med kvalitativt sämre skördar, komme att överstiga vad jordbruksnämnden i sådant hänseende beräknat. Av föreningen framföres likaledes tanken på att de företag, med vilka spannmålsföreningen tidigare träffat avtal örn långtidslagring och vilka till övervägande del vore anslutna till importörföreningen eller svenska lantmännens riksförbund, skulle kunna övertaga den för reservlager avsedda kvantiteten brödsäd samt förbinda sig att mot lagringsersättning, varom överenskommelse finge träffas, hålla samma kvantitet i lager å platser, som likaledes finge överenskommas.

Föreningen Sveriges spannmålsintressenter tillstyrker förslaget om uppläggande av ett beredskapslagcr å 100,000 ton brödsäd under en begränsad tidsperiod, förslagsvis 3 år. Anordningen med ett utjämningslager avstyrkes däremot. Föreningen anser, att frågan om ett dylikt lager bör prövas i samband med utarbetande av formerna för statliga stödanordningar för bröd-

Kungl. Maj.ts proposition nr 239. 75

sädsodlingen. Föreningen framhåller i samband därmed, bland annat, följande.

Ett beredskapslager, som förnyades med 50,000 ton per år, erliölle ett utjämningslagers verkningar, i den mån det tillfördes den inhemska brödförsörjningen. Föreningen utginge därvid från att lagrets förnyande kunde verkställas genom inköp av främmande spannmål i händelse en inhemsk skördeknapphet gjorde en sådan åtgärd tillrådlig. Med hänsyn till den ökade trygghet för brödbehovets tillgodoseende, som ett beredskapslager sålunda medförde, kunde spannmålsaktiebolagets föreslagna maximerade lagerhållning å 100,000 lon brödsäd inkludera jämväl det ifrågasatta utjämningslagret, därvid bolaget syntes böra åläggas att vid skördeårets utgång hålla 50,000 ton brödsäd i lager för utjämningsändamål.

Svenska kvarnföreningen anser det tveksamt, huruvida under normala förhållanden ett reservlager borde uppläggas med hänsyn till därmed förenade kostnader och olägenheter. Allenast nu i landet förefintligt överskott av brödspannmål av förstklassig kvalitet syntes försvara, att åtgärder av detta slag nu företoges. Skulle emellertid på grund av ändrade förhållanden den för bibehållande av reservlager erforderliga kvantiteten icke stå till förfogande annat än genom en ökad import, kunde föreningen icke tillstyrka, att ett reservlager upprätthölles. Reservlagret borde alltså betraktas såsom en tillfällig, av nuvarande särskilda förhållanden påkallad anordning.

Beträffande sättet för lagringsverksamhetens bedrivande anför kvarnföreningen :

Före den nuvarande statliga spannmålsregleringen förbrukades den alldeles övervägande delen av brödspannmålen av kvarnarna efter uppköp från jordbrukare direkt eller med spannmålshandlare såsom mellanhänder. Spannmålen lagrades hos kvarnarna och i någon ringa utsträckning hos spannmålshandlarna. I den mån det med de för ett reservlager talande synpunkterna visade sig förenligt, syntes även i fortsättningen den för reservlagret erforderliga lagringen, skötseln och utbytet av spannmål böra anförtros åt kvarnarna enligt de närmare föreskrifter, som därom kunde komma att utfärdas. Därmed skulle vinnas, att bestående marknadsförhållanden så litet som möjligt rubbades, ävensom att staten vid försäljning från reservlager besparades vid annan lagring uppkommande frakt- och distributionskostnad. Den noggrannhet, varmed kvaliteten av å reservlagrer befintlig spannmål borde bedömas, uppnåddes lättare vid lagring å större kvarnar, som hade god tillgång till såväl sakkunnig personal som väl utrustade laboratorier.

Statskontoret anför bland annat:

Under förhandenvarande omständigheter syntes det statskontoret av de skäl, som i utredningen anförts, vara motiverat att åtminstone tills vidare i reservlager för de avsedda ändamålen bibehålla en del av den brödsäd, som för närvarande innehades av svenska spannmålsföreningen. Med hänsyn till de avsevärda lagringskostnader — inemot 2 kronor per deciton och år eller för de föreslagna kvantiteterna tillhopa omkring 3.000,000 kronor årligen — som ett dylikt reservlager beräknades draga, funne ämbetsverket det emellertid angeläget, att omfattningen av lagerhållningen icke gjordes

76 Kungl. Majlis proposition nr 239.

större än nödigt vore. Statskontoret ifrågasatte fördenskull, om det kunde vara erforderligt att hålla ett särskilt brödsädslager i utjämningssyfte, eller om icke de ändamål, som denna spannmålsreserv vore avsedd att tjäna, borde kunna tillgodoses därigenom, att beredskapskvantiteten å 100,000 ton finge i behövlig utsträckning disponeras i berörda syfte. Några större olägenheter ur beredskapssynpunkt av ett sådant förfarande syntes näppeligen behöva befaras.

Vad beträffade kostnaderna för lagerhållningen funne statskontoret det ändamålsenligt att, såsom jordbruksnämnden föreslagit, de löpande utgifterna bestredes av bolaget och sålunda bomme att påverka den ersättning, som skulle utgå jämlikt bestämmelserna i första stycket av 6 § i avtalet mellan svenska staten och svenska spannmålsaktiebolaget. Vidkommande likvideringen av den förevarande spannmålskvantiteten syntes det ämbetsverket icke nödvändigt, att för sådant ändamål redan nu ett belopp av 10,000,000 kronor ställdes till bolagets förfogande genom anslag å riksstaten. Statskontoret erinrade, att jordbruksnämnden i sitt den 10 januari 1936 avgivna utlåtande rörande fortsatta åtgärder till brödsädsodlingens stödjande m. m. uttalat, att avvecklingen av förefintliga lager av äldre brödsädsskörd senast från och med den 1 juni 1936 borde omhändertagas av svenska spannmålsaktiebolaget, och att svenska spannmålsföreningen därefter borde träda i likvidation. Statskontoret funne goda skäl tala för att vid den ekonomiska uppgörelse, som härvid måste komma till stånd mellan bolaget och spannmålsföreningen, hela spannmålslagret likviderades i enahanda ordning genom att av bolaget inlösas, och att sålunda med frågan örn det slutliga täckandet av anskaffningskostnaderna för reservlagret finge tillsvidare anstå. Ett sådant förfarande —- vilket givetvis förutsatte, att erforderliga rörelsemedel stöde eller ställdes till bolagets förfogande — syntes även stå i god överensstämmelse med nämndens förslag rörande gäldandet av de löpande utgifterna för lagerhållningen.

Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap förordar, att ett reservlager anordnas i enlighet med nämndens förslag och framhåller därvid, bland annat, att ett dylikt lager av brödsäd skulle fylla ett viktigt ändamål jämväl örn det tills vidare icke skulle följas av uppläggande av motsvarande lager av andra förnödenheter till folkförsörjningens tryggande. En beaktansvärd synpunkt härutinnan vore nämligen, att då brödsädsförbrukningen som folkföda under tiden efter världskriget avsevärt minskats, den till betydande del ersatts med importerade varor, å vilka brist måste förutses under en avspärrningstid. Under en sådan tid hade man därför att motse icke blott den under närmast föregående tid normala utan ökad efterfrågan å spannmålsprodukter. Rikskommissionen betonar vidare den synnerligen stora vikten av att förråden bleve i militärt hänseende lämpligt förlagda.

Jämväl chefen för generalstaben liksom även arméförvaltningens intendentsdepartement och marinförvaltningen tillstyrka förslaget. Generalstabschefen betonar, att de för lagrets uppehållande och underhållande erforderliga kostnaderna under inga förhållanden borde täckas genom anslag å fjärde huvudtiteln med hänsyn till att med lagret avsåges icke att tillgodose försvarskrafternas behov utan företrädesvis att tillgodose folkförsörjningen i allmänhet i såväl en kris- som en krigssituation. — Intendentsdepartementet framhåller, bland annat, att då armén huvudsakligen hade användning för

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

förmald säd, det ur denna synpunkt vore önskvärt, att lagringen i största möjliga omfattning skedde hos eller i närheten av de större inuti landet belägna kvarnarna, samt vidare att, då armén hade mera användning av råg än vete, det vore fördelaktigt, att med hänsyn härtill råg lagrades i större kvantitet än vete. — Även marinförvaltningen understryker angelägenheten av att brödsädslagren icke placerades längre bort från kvarnarna än som ur skyddssynpunkt vore oundgängligen nödvändigt med hänsyn till de rubbningar av transportmedel, som kunde befaras uppkomma vid ett krigstillfälle.

Chefen för marinstaben har i princip intet att erinra mot ifrågavarande förslag. I sitt yttrande betonar han angelägenheten av att en allsidig utredning angående vår livsmedelsförsörjning vid störd tillförsel samt livsmedelskonsumtionens omläggning och reglering verkställes samt att detta uppdrages åt lämplig myndighet. Han understryker vidare att genom en eventuell lagring av brödsäd, som icke syntes böra fastlåsas för längre tid än nuvarande förhållanden betingade, icke finge åsidosättas lagring av gödningsmedel eller åtgärder för stimulerande av odling av äggviterikt foder. Slutligen framhålles, att vid placering av de lagrade brödsädskvantiteterna borde iakttagas, att desamma icke fjärmades alltför mycket från de större kvarnarna samt att dessa borde förses med luftvärn, vars anskaffningskostnader borde inräknas i anslaget till lageruppläggningen.

Avvecklingen av förefintliga brödsädslager. Jordbruksnämnden framhåller i sitt utlåtande den 10 januari 1936, att det måhända läge närmast till hands, att det lager av brödspannmål, som innehades av svenska spannmålsaktiebolaget och som icke inginge i det föreslagna reservlagret, realiserades på så sätt att detsamma efter särskild behandling försåldes som foder inom landet. Ä andra sidan ställde det sig för närvarande ekonomiskt iner fördelaktigt att exportera vete och tillgodose marknadens behov av foder med majs. Vad anginge råg vore exportpriserna oförmånligare än för vete. Samtidigt vore emellertid rågen som fodervara mindre begärlig och icke på långt när så mångsidigt användbar som vete eller majs. I närvarande läge ansåge sig nämnden emellertid icke böra angiva några allmänna riktlinjer för realiserandet av övriga överskottskvantiteter. Världsmarknaden beträffande spannmål över huvud ävensom det världspolitiska läget vore alltjämt ovissa. I varje fall syntes det nämnden, som borde man icke vara alltför ivrig med lagrens realiserande, även örn deras bibehållande droge vissa kostnader, detta icke minst av den anledningen att avsättningsmöjligheterna för vår spannmål å den internationella marknaden vore ganska begränsade. Vad nu sagts borde givetvis icke utgöra hinder för att, om exportmöjligheterna skulle ställa sig gynnsammare i förhållande till det allmänna marknadsläget, utnyttja en dylik situation och därigenom nedbringa förlusterna å spannmålsregleringen.

I sitt till jordbruksnämnden avgivna yttrande har svenska spannmålsaktiebolaget uttalat, att de möjligheter, som stöde lill buds att minska överskottet, utgjorde försäljning för utfodring och export. Ehuru vidtagandet av

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Departe-

ments-

chefen.

dylika åtgärder för lagerminskning innebure, att spannmålen måste försäljas till priser, liggande under de inhemska marknadspriserna för kvarnduglig vara, syntes de med en fortsatt lagring förenade kostnaderna vara så betydande, att man i nuvarande läge hade svårt att finna motiv för en uppskjuten realisation av lagren, såvida icke de särskilda internationella förhållandena — med risk för avspärrning av landets tillförsel — skulle motivera en ökad lagerhållning. Världsmarknadens läge för brödsäd syntes i sig icke för närvarande giva anledning till spekulation i högre priser. En fortsatt lagerhållning innebure givetvis en dylik spekulation. Bolaget finge därför för sin del uttala, att en minskning av lagren på det för företaget billigaste sättet borde ske, i den mån icke särskilda förhållanden, som läge utanför bolagets bedömande, ansåges motivera ett uppskov.

Vad jordbruksnämnden på denna punkt uttalat har lämnats utan erinran i de över nämndens utredning avgivna yttrandena.

Jordbrukets prisregleringsfond. Jordbruksnämnden har ansett, att jordbrukets prisregleringsfond och fonden för mötande av förluster å spannmålsregleringen borde bestå även under nästkommande regleringsperiod och tillföras samma medel som för närvarande. Beträffande användningen av de till dessa fonder inflytande medlen har jordbruksnämnden icke heller funnit någon ändring av härför gällande direktiv för närvarande vara påkallad. Kungl. Maj:t borde dock inom ramen för gällande författningsbestämmelser äga frihet att, i den mån så erfordrades för vinnande av det med jordbruksregleringarna avsedda syftet, vidtaga erforderliga jämkningar.

Någon invändning mot jordbruksnämndens förslag i denna del har icke framställts av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna.

Av vad jag anfört framgår, att prisutvecklingen för jordbrukets produkter under 1935 varit i stort sett mycket gynnsam för producenterna. Priserna å flertalet mera betydelsefulla jordbruksprodukter hava sålunda under senare halvåret 1935 legat väsentligt över nivån under motsvarande tid 1934. Mest markerad har prisförbättringen varit för svin och nötkreatur, men densamma har framträtt tydligt även för mjölk och ägg. Av de vegetabiliska produkterna är det framför allt i fråga om potatis, som priset stigit. På min anmodan har inom statens jordbruksnämnds kansli verkställts en beräkning rörande den höjning av det genomsnittliga prisläget för jordbrukets viktigare saluprodukter, som skett under senare år. Enligt denna beräkning, vid vilken priserna å de olika produkterna vägts med hänsyn till omsättningen under 1934, har prisstegringen från senare halvåret 1934 till senare halvåret 1935 utgjort ej mindre än cirka 14 procent, medan prisförbättringen från senare halvåret 1933 till senare halvåret 1934 stannade vid ungefär 6 procent. Visserligen hava samtidigt genom foderprisernas höjning omkostnaderna för vissa jordbrukare något ökats, men även

Kungl. i\Iaj:ts proposition nr 239.

om hänsyn tages härtill, har inkomstförbättringen för jordbrukarna på grund av den allmänna prisstegringen för deras produkter uppgått till i förra fallet 13 procent och i senare fallet 4 procent. Prisutvecklingen för de olika jordbruksprodukterna belyses närmare av en inom jordbruksnämndens kansli utarbetad sammanställning, vilken torde såsom bilaga A få fogas till statsrådsprotokollet.

Den återhämtning inom jordbruket, som sålunda ägt rum under de senaste åren, är givetvis ur olika synpunkter att hälsa med tillfredsställelse. Betydelsen för vårt land av ett bärkraftigt jordbruk har tidigare vid upprepade tillfällen av mig framhållits, varför jag icke torde behöva i detta sammanhang närmare ingå därpå. Det genomsnittliga prisläget för jordbrukets olika produkter torde ock numera kunna anses med hänsyn till förhållandena vara i stort sett tillfredsställande. Visserligen ligger detsamma för närvarande vid i genomsnitt cirka 85 procent av vad det var åren närmast före jordbrukskrisens inträde, men säkerligen motsvaras denna sänkning i prisnivån till fullo av den minskning av produktionskostnaderna, som samtidigt ägt rum till följd av tekniska förbättringar och andra rationaliseringsåtgärder i fråga örn jordbrukets drift. Jag vill sålunda erinra örn att enligt de räkenskapsresultat från svenska jordbruk för bokföringsåret 1934/1935, som offentliggjorts av professor L. Nanneson, genomsnittsförräntningen för jordbruket under nämnda år utgjort omkring 5 procent. Denna gynnsamma förräntningssiffra beror visserligen till stor del på 1934 års osedvanligt goda skörd, men samtidigt bör ihågkommas, att prisstödet för animalieprodukterna då icke var på långt när fullt genomfört. Sedan detta numera skett, torde man därför kunna förvänta, att även vid en väsentligt sämre skörd förräntningen skall bliva gynnsam. Ej heller från konsumenternas sida synas några allvarliga erinringar mot den nuvarande prisnivån för jordbrukets produkter kunna riktas med hänsyn till att densamma är icke obetydligt lägre än den, som var rådande före jordbrukskrisens inträde.

För bibehållande av ifrågavarande prisnivå är det emellertid på grund av förhållandena utomlands alltjämt nödvändigt, att åtgärder för dess stödjande vidtagas av statsmakterna. Av allt att döma torde behovet av dylika åtgärder komma att kvarstå en längre tid framåt. Jag anser därför, att strävandena från statens sida på hithörande område nu böra inriktas på att med utgångspunkt från ungefär det prisläge, som rått under senaste halvåret, söka åvägabringa den förenkling och stabilisering av stödanordningarna, som är möjlig att genomföra.

Då sålunda det statliga prisstöd åt jordbruksnäringen, varom här är fråga, synbarligen blir av mera varaktig natur, torde det icke kunna undgås att från statens sida tillses, att de olika intressegrupper, som äro sysselsatta inom jordbruket, örn möjligt erhålla sin skäliga anpart av stödet. Otvivelaktigt hava i detta hänseende redan nu vissa ojämnheter framträtt. Jag vill erinra om att, enligt vad som uppgivits, den förbättrade räntabiliteten hos jordbruket i vissa trakter föranlett en markerad stegring i jordpriserna, en utveckling, som givetvis ur flera synpunkter, icke minst med hänsyn till ny-

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

tillträdande jordbrukares intressen, får anses föga önskvärd. Samtidigt visa verkställda undersökningar, att lantarbetarlönerna på flera håll äro oskäligt låga. Givetvis vore det önskvärt, om en ändring härutinnan kunde komma till stånd utan statligt ingripande. Vid lämnande av stöd åt sockerbetsodlingen sökte statsmakterna tidigare ernå en förbättring i lönevillkoren för betskötarna genom att uttala en allmän förväntan, att odlarna skulle betala sina anställda en skälig ersättning för av dem utfört arbete, men erfarenheterna visade, att tillfredsställande resultat icke kunde vinnas på denna väg. I stället skapades nya irritationsmoment i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare. Det torde därför icke kunna undvikas, att bestämmelser av mer bindande karaktär meddelas, därest man avser att söka tillgodose jämväl lantarbetarnas befogade anspråk på att bliva delaktiga i det statliga stödet åt jordbruksnäringen. Med stöd av Kungl. Maj-.ts bemyndigande den 21 februari 1936 har jag tillkallat en utredningsman för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande åtgärder till förbättring av lantarbetarnas löneställning ävensom sex sakkunniga personer att med honom deltaga i överläggningar i ämnet. Resultaten av denna utredning torde böra avvaktas, innan ytterligare åtgärder vidtagas i förevarande syfte.

Vid en omläggning av de statliga stödanordningarna mot större varaktighet och enkelhet synes man, i anslutning till vad jag anförde till statsrådsprotokollet i samband med att beslut fattades örn avlåtande till 1935 års riksdag av proposition angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, böra utgå från att anordningarna skola underlätta en anpassning av jordbruksproduktionen efter de ändrade avsättningsförhållandena. Detta torde innebära, att staten genom sina stödåtgärder bör i första hand medverka vid tillvaratagande av förefintliga avsättningsmöjligheter för svenska jordbruksaktör. Därvid synas av skäl, för vilka jag tidigare vid nyssnämnda tillfälle redogjort, strävandena böra främst inriktas på att främja avsättningen av de animaliska produkterna. Införsel av utländska sådana eller därmed jämställda varor bör sålunda begränsas. Som regel bör ifrågavarande import, därest ej handelspolitiska skäl lägga hinder i vägen härför, inskränkas lill att avse endast sådana varor, beträffande vilka produktionen inom landet ej är av den storlek, att behovet kan i lämplig omfattning tillgodoses. Men även i fråga örn de vegetabiliska alstren bör givetvis den inhemska produktionen lämnas företräde å den svenska marknaden. Beträffande den härför erforderliga regleringen av fodermedelsimporten bör emellertid ihågkommas, att ett stort antal jordbrukare i små omständigheter utan möjlighet att omställa sitt jordbruk mot ökad foderproduktion hava sin huvudsakliga utkomst av en på till stor del inköpt foder baserad animalieproduktion. Vidare böra exportmöjligheterna utnyttjas i den mån så kan ske med ekonomisk fördel. För närvarande sker visserligen export av jordbruksprodukter som regel med förlust. Med hänsyn härtill skulle det kunna ifrågasättas, örn icke en inskränkning av densamma lämpligen borde företagas. Förhållandena kunna emellertid hastigt ändras, varför det synes önskvärt att kontakten med våra reguljära exportmarknader alltjämt bevaras. På

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

grund av de synnerligen osäkra förhållanden, som råda utomlands, torde dock försiktigheten bjuda att icke grunda avsättningen av den svenska jordbruksproduktionen i alltför stor omfattning på export. En viss återhållsamhet i fråga örn vår normala utförsel av lantbruksprodukter anser jag därför i fortsättningen önskvärd.

Genom att sålunda reglera införseln och stödja utförseln av jordbrukets alster uppnår man, att ett visst utrymme tillförsäkras den svenska produktionen av dylika varor. För att detta skall på mest ändamålsenliga sätt tillvaratagas synes det nödvändigt, att priserna å de svenska jordbruksprodukterna icke fastlåsas vid en viss nivå utan bliva rörliga för att sålunda vägleda såväl produktionen som jämväl konsumtionen. Fasta priser utgöra otvivelaktigt ett hinder för en naturlig anpassning av produktion och konsumtion efter varandra. Den ökade rörlighet, som alltså bör eftersträvas i fråga örn priserna å olika jordbruksprodukter, synes böra åstadkommas genom att prisbildningen för desamma inom landet lämnas fri inom vissa gränser. Erfarenheterna från de gångna åren visa nämligen, att en av staten dirigerad prispolitik näppeligen kan erhålla den smidighet, som kräves för att nyss angivna syfte skall i önskvärd grad tillgodoses. Av min sålunda intagna ståndpunkt följer, bland annat, att hinder icke bör resas mot en ytterligare förbättring av prisläget för jordbruksprodukterna, därest en sådan utveckling följer av de naturliga marknadsförhållandena.

Även örn ur flera synpunkter en fri prisbildning i Sverige å jordbruksprodukter får anses önskvärd, synes det mig å andra sidan uppenbart, att viss begränsning av rörelsefriheten i berörda hänseende måste vidtagas. Den svenska marknaden är nämligen av jämförelsevis ringa omfattning. En tillfällig förskjutning i konsumtionen eller produktionen, även om den är av mycket måttlig omfattning, kan därför medföra betydande förändringar i priserna. Alltför hastiga prisväxlingar äro emellertid enbart till skada för såväl producenter som konsumenter. Härtill kommer, att stora svängningar i priserna å jordbrukets produkter helt visst komma att föranleda kraftiga påfrestningar för regleringsanordningarna. Jag anser därför, att Kungl. Maj:t bör äga befogenhet att ingripa, när priserna på visst slag av jordbruksprodukter tendera att avvika alltför mycket från det nuvarande prisläget. Såsom den undre gräns, vid vilken Kungl. Maj:t skulle äga att genom jämkningar i de vidtagna stödanordningarna av mera varaktig natur eller genom andra tillfälliga ingrepp stödja marknaden, anser jag man bör utgå från den nivå, som tidigare uppställts som eftersträvansvärd för jordbruksprodukter, nämligen omkring 75 procent av medelpriserna åren 1925— 1929. Som ungefärlig övre gräns för prisvariationerna synes mig lämpligen medelprisnivån under sistnämnda fem år kunna väljas. Inom den ram, som bildas mellan dessa båda gränser, skulle sålunda priserna å olika jordbruksprodukter medgivas att fritt röra sig.

Bihang lill riksdagens protokoll 19.'I6. 1 sami. Nr 239.

82 Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

Utgående från av mig angivna allmänna synpunkter beträffande utformandet av de statliga stödanordningarna på jordbrukets område synes det mig beträffande

mjölkregleringen,

som om denna borde till sina huvudgrunder bibehållas oförändrad. Mjölkpriset i Sverige bör alltjämt stödjas genom reglering av importen av mjölk och mejeriprodukter samt uppehållande av exporten av smör och andra mejeriprodukter ävensom genom att särskilt tillskott lämnas produktmjölken i form av prisutjämningsbidrag. För erhållande av medel för bestridande av kostnaderna för mjölkregleringens genomförande bör mjölkavgift uttagas, varjämte viss andel av vad som inflyter i form av skatt å oljekakor skall tillföras regleringen. Jag förutsätter, att svenska mejeriernas riksförening kommer att i sinom tid göra framställning örn upptagande av mjölkavgift för tiden efter den 30 juni 1936. Som ett led i anordningarna för stödjande av produktionen av smör och annat fett av inhemskt ursprung bör vidare accis å margarin uttagas. Accisbeloppet synes böra så avvägas, att försäljningen av margarin hindras att till följd av prisstödet åt smöret svälla ut. Genom margarinaccisen inflytande medel böra oavkortade tillföras mjölkregleringen och användas för att möjliggöra en allmän sänkning avpriserna å mejeriprodukter. Vad nu sagts bör dock ej utgöra hinder för att liksom tidigare de margarinaccismedel, som influtit före den 1 juli 1935 och av vilka för närvarande återstå cirka 2,500,000 kronor, användas enligt närmare bestämmande av Kungl. Maj:t för utlämnande i särskilda fall till hjälpbehövande av inhemska jordbruksprodukter, i främsta rummet mjöl, eller av andra förnödenheter, gratis eller till nedsatt pris. Därest ej riksdagen förklarar sig hava något att invända däremot, torde Kungl. Majit sålunda böra äga att under budgetåret 1936/1937 använda sistberörda margarinaccismedel för angivna ändamål.

Även om huvudgrunderna för mjölkregleringen, på sätt nyss framhållits, icke lämpligen böra ändras, synes det mig dock, som om i anslutning till vad jag tidigare anfört vissa jämkningar och förenklingar av regleringen borde med hänsyn till de förändrade förutsättningarna för densamma kunna nu vidtagas.

Hittills har exportens omfattning varit betingad uteslutande av en önskan att genom begränsning av utbudet inom landet hålla det inhemska smörpriset uppe å en viss som skälig ansedd nivå. Detta bär lett till att smörexporten växlat avsevärt allteftersom den svenska produktionen av smör varierat samtidigt med att smörpriset i Sverige bibehållits i stort sett oförändrat. Växlingarna i smörexportens storlek hava helt naturligt medfört ett försämrat prisläge å våra exportmarknader. Under senaste året hava visserligen variationerna i den reguljära exporten varit mindre framträdande, men de hava dock varit ganska kännbara. Anledning föreligger därför alltjämt att eftersträva större jämnhet hos vår smörexport. För vinnande av detta syfte kan det ifrågasättas, att föreskrift meddelas örn att pris-

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

tillägg utbetalas å exporterat smör endast intill en viss högsta kvantitet för vecka. Emellertid synes det på grund av det ovissa läget utomlands icke lämpligt att alltför mycket binda regleringsorganets rörelsefrihet. Därest sådan föreskrift finnes böra meddelas, torde därför jordbruksnämnden bemyndigas medgiva eftergift från föreskriften. Frågan om på vad sätt en jämnare smörexport skall kunna åvägabringas bör emellertid närmare utredas och av Kungl. Maj:t upptagas till avgörande i samband med att plan för användning av mjölkavgiftsmedlen med mera fastställes för nästa regleringsperiod. Även i fråga örn de grunder, efter vilka pristilläggen skola utgå, torde måhända på grund av att numera smörexporten koncentrerats på i stort sett ett enda företag vissa jämkningar kunna visa sig erforderliga. Frågan härom torde likaledes kunna prövas i samband med att nyss åsyftade plan fastställes.

En jämnare export av smör kommer med all sannolikhet att medföra, att priset å samma vara inom landet blir rörligt. Visserligen kan en viss utjämning av smörpriset ske genom upplagring av ett mindre överskott, men i längden blir det dock nödvändigt, att priset icke sättes högre än att produktionen efter avdrag av den för export avsedda kvantiteten finner åtgång inom landet. Detta innebär, att i tider nied riklig produktion av smör priset därå måste hållas jämförelsevis lågt för att sedan stiga i den mån smörtillverkningen avtager. En dylik utveckling synes naturlig med hänsyn till att under de tider, då smörproduktionen i Sverige är stor, i regel även priserna i den internationella handeln äro lägre än under den övriga delen av året. Att smörpriset stiger i den mån smörproduktionen avtager synes även rimligt. Det kan näppeligen anses rationellt att hålla ned priset i syfte att stimulera konsumtionen och samtidigt vara nödsakad att importera smör i större mängder för att täcka behovet.

En övergång till ett mera rörligt smörpris inom landet synes med nödvändighet medföra, att även det mjölkpris, som mejerileverantörerna erhålla, kommer att växla. Det torde nämligen i längden vara omöjligt att utan att priserna fastlåsas uppehålla en reglering, där priset å råvaran — mjölken — icke röner inflytande av priset å den färdiga konsumtionsprodukten — smöret. Ett rörligt mjölkpris, som anpassas efter mjölkproduktionens omfattning och sålunda stiger, när produktionen minskas, samt sjunker, när produktionen ökas, medför för övrigt den fördelen, att mjölkpriset anpassas efter mjölkens produktionskostnader. I den övervägande delen av landet gäller nämligen den regeln, att mjölkproduktionen är större under sommarhalvåret, då produktionskostnaderna äro jämförelsevis låga, än under vinterhalvåret.

För att möjliggöra bibehållande av nu gällande prisnivå för mjölk anser jag, som redan framhållits, att tillskott alltjämt bör lämnas produktmjölken i form av prisutjämningsbidrag. För detta ändamål skola användas av margarinaccisen inflytande medel samt vad som återstår av mjölkavgiftsmedlen och den andel av kraftfoderskatten, som skall tillföras mjölkregleringen, sedan kostnaderna för exporten av mejeriprodukter gnidits. I nuvarande

84 Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

läge med ringa export blir den återstod av sistnämnda båda inkomstkällor, som skall användas för utbetalande av prisutjämningsbidrag, rätt betydande. Med hänsyn härtill skulle det måhända kunna ifrågasättas att sänka mjölkavgiften.

Emellertid avses med denna jämväl att stödja priset å konsumtionsmjölk genom att åstadkomma en viss utjämning mellan priserna å dylik mjölk och produktmjölk. Även om behovet av en sådan utjämning numera är väsentligt mindre än förut, har detsamma dock icke helt upphört. Särskilt i landets nordligare delar är det ur denna synpunkt av vikt, att mjölkavgift upptages. Dess belopp får dock icke sättas så högt, att priset å konsumtionsmjölk i landet mera allmänt bringas att stiga. Jag vill i detta sammanhang erinra om att sistnämnda vara numera befinner sig å samma prisnivå som i medeltal under åren 1925/1929. Enligt min mening bör vid bestämmande av mjölkavgiftens belopp tills vidare tillämpas den regeln, att detsamma icke sättes högre än vad som får anses oundgängligen erforderligt för att bevara konsumtionsmjölkpriset å sin hittillsvarande nivå. Höjes avgiften över detta belopp, medför den fara för en stegring av sistnämnda pris. Stegras icke detta pris, innebär en höjning av avgiften allenast att vissa inkomstbelopp överflyttas från en del jordbrukare till andra utan att jordbrukets läge därigenom förbättras.

Frågan örn förhållandena äro sådana, att även med sist angivna utgångspunkt en sänkning av mjölkavgiften nu kan anses befogad, torde ankomma på Kungl. Majit att avgöra i samband med ett eventuellt förordnande om upptagande av mjölkavgift efter utgången av nuvarande regleringsperiod. Att såsom svenska mejeriernas riksförening ifrågasätter överlämna åt föreningen att efter godkännande av jordbruksnämnden fastställa avgiftsbeloppet anser jag i likhet med nämnden icke kunna ifrågakomma. Hinder möter däremot givetvis ej mot att avgiftsbeloppet av Kungl. Majit jämkas i den mån ändring sker i de förutsättningar, som föreligga, när det bestämmes. Alltför ofta vidtagna ändringar i mjölkavgiftens belopp äro dock av uppbördstekniska skäl icke önskvärda.

Den av riksföreningen eftersträvade större smidigheten vid handhavandet av mjölkregleringen uppnås i allt fall därigenom, att smörpriset och i samband därmed mjölkpriset blir rörligt. Självfallet böra dock svängningarna i dessa båda priser icke bliva för stora. Prisutjämningsbidraget under senare halvåret 1935, då riksnoteringen för runmärkt smör legat vid 215 öre för kilogram, har utgjort i medeltal för landet ungefär 3.5 öre för kilogram produktmjölk. Detta torde innebära, om man antager kostnaderna vid mejeri för smörets beredning vara cirka 1 öre för kilogram mjölk, att jordbrukarna under ifrågavarande tid erhållit ett pris för produktmjölken av cirka 9.1 öre för kilogram, vartill kommer skummjölkens värde. På grund av margarinaccisens sänkning i början av innevarande år skulle, om medel från smörprisfonden ej tillförts mjölkregleringen samt förhållandena i övrigt varit oförändrade, samma utbyte för jordbrukarna för närvarande hava uppnåtts först vid ett smörpris av ungefär 225 öre för kilogram. En sänkning av smör-

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

priset till 2 kronor för kilogram skulle under enahanda förutsättningar medföra en minskning av motsvarande utbyte till cirka 8.4 öre för kilogram produktmjölk. En höjning av smörpriset till exempelvis 250 öre för kilogram skulle på samma sätt åstadkomma en förbättring av utbytet till 9.8 öre för kilogram produktmjölk. Mellan sist angivna gränser synes smörpriset böra som regel ligga. Med hänsyn till att åren närmast före inträdet av jordbrukskrisen utbytet av produktmjölken torde hava legat vid omkring 10.5 öre för kilogram, vill jag i anslutning till vad förut anförts förorda, beträffande priset å produktmjölk, att detta i genomsnitt för hela landet tillåtes svänga mellan sistnämnda pris, 10.5 öre, samt 8 öre för kilogram utan att några särskilda ingrepp i prisreglerande syfte från statsmakternas sida vidtagas. I dessa mjölkpriser har hänsyn ej tagits till skummjölkens värde, vilket med utgående från nuvarande prisnivå torde kunna beräknas till omkring 2 öre för kilogram. Om detta belopp lägges till de båda priser, mellan vilka produktmjölkpriset skall tillåtas svänga, bliva gränserna 12.5 öre samt 10 öre för kilogram.

Därest mjölkregleringen i fortsättningen anordnas i enlighet med angivna riktlinjer, skulle något behov icke föreligga av att bibehålla smörprisfonden, vilken inrättats närmast för att mildra eller borttaga återverkningarna å mjölkpriset av svängningar i smörpriset inom och utom landet. Denna fond uppvisar för närvarande en behållning av 4,800,000 kronor. De medel, som finnas i fonden den 1 juli 1936, torde lämpligen även i fortsättningen böra förvaltas av riksföreningen för att enligt Kungl. Maj:ts närmare bestämmande användas för att höja prisutjämningsbidraget i syfte att därigenom undgå alltför starka prisstegringar å smör och andra mejeriprodukter eller ock för att möjliggöra undvikande av tillfälliga ändringar av de vidtagna stödanordningarna eller andra liknande ingrepp från statens sida på mjölkmarknadens område. För samma ändamål torde ock kunna användas av riksföreningen efter medgivande av jordbruksnämnden reserverade prisutjämningsmedel, vilka innestå den 1 juli och icke anses böra utbetalas i prisutjämningsbidrag för tiden intill nämnda dag. Kungl. Maj:t bör dock äga befogenhet använda sistberörda medel jämväl för andra med mjölkregleringen sammanhängande ändamål.

Genom att övergå till ett mera rörligt inhemskt smörpris, vilket anpassas efter tillgången och efterfrågan på smör inom landet, samt ett till sagda smörpris sig anslutande produktmjölkpris uppnår man även den förenklingen i det nuvarande systemet, att särskilt pristillägg icke behöver utgå till jordbrukare, som tillverka lantsmör. En sänkning i smörpriset kommer nämligen att drabba samtliga smörproducenter lika oavsett örn de tillverka smör å den egna gården eller lämna mjölken till mejeri. Visserligen kvarstår den olikheten, att mejerileverantörerna erhålla prisutjämningsbidrag samtidigt med att de erlägga mjölkavgift, men denna olikhet bar förefunnits alltsedan mjölkregleringen i dess nuvarande form genomfördes. Den fördel, som härigenom tillkommer mejerileverantörerna, synes icke bliva större, än att den kan anses befogad som ett led i statsmakternas strävan att stödja

86 Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

mejerihanteringen i vårt land. Med denna utgångspunkt anser jag emellertid angeläget, att möjlighet beredes varje jordbrukare att, örn han så vill, leverera sin mjölk till mejeri. I yttrande den 20 mars 1936 i anledning av viss framställning rörande skyldighet för mejeri att mottaga mjölk från annan än medlem har jordbruksnämnden framfört förslag örn att som villkor för erhållande av prisutjämningsbidrag skulle föreskrivas, att mejeriet mottager mjölk från envar, som därom gör framställning, utan att därvid uppställa orimliga villkor. Vad jordbruksnämnden sålunda föreslagit anser jag mig kunna förorda. Det torde böra ankomma på Kungl. Majit att i samband med att plan fastställes för mjölkavgiftsmedlens användning under nästa regleringsperiod meddela erforderliga bestämmelser.

Jag övergår härefter till frågan om fortsatta åtgärder för

reglering av priserna å andra animaliska produkter än mjölk.

På köttmarknadens område hava regleringsanordningarna under senaste året i huvudsak bestått i en reglering av införseln av kött, i den mån så kunnat ske med hänsyn till Sveriges handelspolitiska läge, samt stöd åt exporten av nötkreatur. Otvivelaktigt har köttimporten medfört ogynnsamma verkningar för jordbruket i övre Norrland. Frågan om vidtagande av särskilda stödåtgärder för denna landsända är emellertid föremål för utredning inom jordbruksnämnden. När denna utredning slutförts, kommer jag att anmäla ärendet ånyo för Kungl. Majit. I övriga delar av Sverige synes däremot utbudet av kött ej hava varit större än att i stort sett tillfredsställande priser kunnat uppnås.

Det torde därför icke föreligga anledning att vidtaga omläggning av grunderna för ifrågavarande marknadsreglering. De möjligheter, som finnas att utan alltför höga kostnader exportera kött eller slaktdjur, böra sålunda tillsvidare utnyttjas. Importen av samma varor bör vidare begränsas, i den mån så kan ske av handelspolitiska skäl. Prisbildningen inom landet bör medgivas ganska betydande rörelsefrihet. Därest köttpriserna tendera att mera varaktigt falla till en oskäligt låg nivå, bör dock Kungl. Majit äga befogenhet att vidtaga särskilda ingripanden i marknadsstödjande syfte. De åtgärder, som i dylikt fall närmast kunna ifrågakomma, äro utvidgning av exporten samt åtstramning av importen. Det kan även befinnas lämpligt att mildra importspärren för att undvika alltför starka stegringar i priserna vissa tider.

I fråga om fläsk hava de prisstödjande åtgärderna under det gångna året i huvudsak bestått i att stödja exporten av bacon till Storbritannien samt att reglera införseln av fläsk efter i huvudsak de grunder, som tillämpats i fråga om köttimporten. Fläskproduktionens anpassning efter föreliggande avsättningsmöjligheter har ock främjats av den begränsning av fodermedelstillförseln, som ägt rum. För att förhindra, att en tillfällig ökning i utbudet skulle framtvinga en alltför stark nedpressning av priset å fläsk, har vidare infrysning av fläsk i vissa fall förekommit. Det frusna fläsket

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

har sedan försålts vid sådana tillfällen, då knapphet rått. Knappheten på fläsk har dock vissa tider varit så framträdande, att fläskpriset skulle hava stigit till en nivå väsentligt överstigande medelprisnivån 1925/1929, därest icke särskilda åtgärder vidtagits. Då det givetvis i nuvarande läge såväl ur konsumtionens som i minst samma grad ur fläskproduktionens synpunkt icke är önskvärt med en sådan prisnivå, enär densamma med säkerhet skulle hava till följd en så småningom skeende ansvällning av produktionen med åtföljande kraftiga prisfall, har det varit nödvändigt att vissa tider mildra importspärren. Likväl torde med all sannolikhet kunna befaras att nästkommande höst produktionen sväller ut, varför svårigheter att bibehålla nuvarande prisläge säkerligen komma att uppstå.

Någon anledning att frångå hittills tillämpade regleringsanordningar, som innebära, att prisbildningen för fläsk inom landet blir jämförelsevis fri, torde emellertid ej föreligga. Den svenska marknaden bör sålunda förbehållas i första hand den inhemska produktionen av fläsk genom att importen av samma vara begränsas, i den mån så kan ske av handelspolitiska skäl. Förefintliga exportmöjligheter böra vidare utnyttjas, givetvis dock under beaktande av att kostnaderna för exporten icke ökas över vad som kan anses rimligt. Regleringen av fodermedelstillförseln bör vidare bibehållas. Till frågan huru den skall anordnas återkommer jag senare. För att söka undgå alltför stora växlingar i fläskpriset torde vidare vid vissa tillfällen särskilda ingripanden från statens sida bliva erforderliga. Dessa böra, när fråga är om att stödja marknaden, i främsta hand begränsas att avse infrysning av fläsk för framtida försäljning. Kan det emellertid antagas, att produktionsöverskott kommer att föreligga en längre tid, är detta förfaringssätt näppeligen lämpligt. I sådant fall lärer ej återstå annat än att genom tillfällig export till s. k. sekundära marknader, i den mån sådan kan komma till stånd, eller genom nedsmältning av fläsk söka begränsa utbudet inom landet.

Nu avsedda särskilda ingripanden i marknadsreglerande syfte kunna självfallet icke äga rum i annat än begränsad omfattning och torde därför böra tillgripas först när fläskpriserna avvika rätt väsentligt från det nuvarande jämviktsläget. Infrysning liksom även export till sekundära marknader bör sålunda ej ske förrän partipriset i landet ligger under cirka 115 öre för kilogram, motsvarande ungefär 75 procent av medelpriset 1925/1929. Därest fläskproduktionen skulle svälla ut mera avsevärt kan det givetvis med hänsyn till alt de tillfälliga stödåtgärderna endast kunna genomföras i begränsad omfattning befinnas ändamålsenligt, att desamma tillgripas först vid ett lägre prisläge. Någon nämnvärd utökning av fläskimporten bör icke medgivas, förrän priset når upp till cirka 150 öre per kilogram, motsvarande ungefär sagda medelpris. Detta innebär dock icke, att jag anser det eftersträvansvärt, att priset under en längre tid hålles uppe vid denna nivå. Med hänsyn till den fara för ansvällning av produktionen, som ligger i en ur producentsynpunkt gynnsam prisnivå, anser jag tillrådligt att fläskpriset, beräknat som medeltal under längre tid, ej stiger över 130 å 135 öre för

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 239-

kilogram. Med ett dylikt pris torde även för de många småbrukare, som tillgodose sitt behov av svinfoder till stor del genom inköp, fläskproduktionen vid nuvarande foderprisnivå lämna överskott.

Beträffande handhavandet av regleringsåtgärderna på såväl kött- som fläskmarknadens område har Sveriges slakteriförbund ifrågasatt, att detta skulle uppdragas åt förbundet under den kontroll, som från statsmakternas sida kunde anses önskvärd. Givetvis är det ur olika synpunkter till fördel, att jordbrukarnas organisationer medverka vid jordbruksregleringarnas genomförande. Sådan medverkan har ock från statens och dess organs sida städse eftersträvats. På grund av att förhållandena på kött- och fläskmarknadernas område skifta mycket hastigt, är det emellertid icke möjligt att genomföra regleringarna på detta område efter i förväg meddelade mera detaljerade föreskrifter. Med hänsyn härtill samt i betraktande av de betydande intressekollisioner, som framträda på området, synes det mig näppeligen kunna ifrågakomma att åt slakteriförbundet såsom enskild organisation uppdrages att handhava ifrågavarande marknadsregleringar. I varje fall anser jag det av principiella skäl uteslutet, att importregleringen för hithörande varor handhaves av slakteriförbundet.

För bestridande av kostnaderna för stödjande av kött- och fläskmarknaderna bör slaktdjursavgift jämlikt förordningen den 7 juni 1935 (nr 279), i mån av behov, uttagas jämväl i fortsättningen.

Även på äggmarknadens område bestå regleringsåtgärderna i allt väsentligt i en reglering av införseln samt stödjande av exporten i sådan omfattning, att den önskvärda avlastningen av den inhemska marknaden ernås. Vid sidan därav torde den allmänna höjningen i foderprisnivån hava bidragit till att begränsa äggproduktionen och på så sätt åstadkommit, att densamma bättre än tidigare anpassat sig efter föreliggande avsättningsmöjligheter. Alltjämt synes den dock åtminstone vissa tider vara för stor.

Möjlighet att genom fodermedelsregleringen åstadkomma en fullt tillfredsställande anpassning av äggproduktionen torde emellertid icke föreligga. Det kan därför icke undvikas, att även i fortsättningen vid vissa tillfällen äggpriserna bliva jämförelsevis ogynnsamma. Jag anser dock önskvärt, att desamma om möjligt något förbättras i jämförelse med vad fallet var under 1935. Hittills tillämpade anordningar för äggprisets stödjande synas böra till sina huvudgrunder bibehållas oförändrade. Import av ägg bör medgivas endast i den mån den svenska marknadens behov ej kan i tillfredsställande omfattning tillgodoses. Exporten av ägg bör främjas genom utbetalande av pristillägg.

Äggutförseln har till sin omfattning varit mycket växlande. Ur olika synpunkter, icke minst hänsynen till våra exportmarknader, är det önskvärt att ifrågavarande växlingar något minskas. Sannolikt komma variationerna hos äggpriset inom landet att därigenom ökas. En möjlighet att med i stort sett bibehållet prisläge undvika, att exporten i tider med ringa produktion nedgår alltför hastigt eller till och med upphör, är att medgiva införsel till er-

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

forderlig myckenhet. Att på förhand fastställa några gränser, inom vilka äggexporten bör röra sig, kan dock icke ifrågakomma, utan det bör ankomma på regleringsorganet att i detta hänseende i varje särskilt fall närmare besluta.

Kostnaderna för äggmarknadens stödjande böra liksom hittills bestridas av medel, som inflyta genom upptagande av skatt eller införselavgifter å fodermedel.

Beträffande

fodermedelsregleringen

hava de hittills vidtagna statliga stödåtgärderna inskränkt sig i huvudsak till en reglering av användningen av utländskt foder eller av utländska råvaror tillverkat foder. Regleringen sker genom uttagande av skatt eller införselavgifter å foder av nyssnämnt slag ävensom i fråga om annat sådant foder än oljekakor genom att införseln gjorts beroende av särskilt tillstånd av jordbruksnämnden. Beträffande havre tillkomma därjämte bestämmelserna om användande av viss myckenhet svensk havre vid tillverkning av havregryn och havremjöl. Fodermedelsregleringen har lett till en kraftig begränsning av förbrukningen av utländskt foder.

Jag anser, att även i fortsättningen nu tillämpade grunder vid regleringen av användningen av utländskt foder kunna i stora delar godtagas. Gällande bestämmelser örn användande i viss utsträckning av svensk havre vid tillverkning av havregryn och andra till människoföda avsedda produkter av havre böra sålunda alltjämt tillämpas. Oljekakor böra vidare liksom nu beläggas‘med skatt av lämplig höjd. Å andra fodermedel än oljekakor bör, såvida ej särskilda omständigheter annat föranleda, utgå införselavgift. För sistberörda grupp av fodermedel bör vidare gälla, att införsel ej får ske utan att jordbruksnämnden lämnat tillstånd därtill. Beträffande handhavandet av importregleringen är det ur flera synpunkter önskvärt, att klara och fasta linjer härför uppdragas. Utformandet av dessa förutsätter emellertid en närmare kännedom örn huru foderförsörjningen gestaltar sig i olika delar av landet och för olika grupper av jordbrukare. För vinnande av en dylik kännedom har i samband med att brödsädsinventering skett i början av 1936 även undersökning av foderförsörjningen verkställts. Bearbetningen av det därvid erhållna materialet pågår för närvarande. Redan nu anser jag mig dock i anslutning till vad jordbruksnämnden anfört vilja uttala, att begränsning i importen av fodermedel bör åvägabringas i lörsta hand genom en lämplig avvägning av införselavgiften. Undantag härifrån bör göras för sådana varor, beträffande vilka införseltillstånd som regel icke bör medgivas. Till sådana varor hör för närvarande framför allt havre. Vidare kan det måhända befinnas lämpligt att beträffande införseln till vissa delar av landet särskilda regler tillämpas. Jag tänker härvid särskilt på Norrland. Rörande behovet av dylika särbestämmelser för nämnda landsändas del torde undersökningen rörande landels foderförsörjning även-

90 Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

som förenämnda inom jordbruksnämnden pågående utredning komma att lämna besked.

I fråga om sådana utländska fodermedel, som finna sin huvudsakliga användning inom fläskproduktionen, anser jag mig kunna ansluta mig till jordbruksnämndens uppfattning om önskvärdheten av att söka hålla en stabil prisnivå. Som förut framhållits är nämnda produktion mycket rörlig, varför en förutsättning för att något så när lugna förhållanden på fläskmarknaden skola kunna åvägabringas torde vara, att prisnivån för det importerade svinfodret hålles jämförelsevis oförändrad. Detta kan endast ske genom att rörliga införselavgifter uttagas å majs. Avgifterna böra fastställas av Kungl. Maj:t eller, örn Kungl. Maj:t så bestämmer, av jordbruksnämnden. De olägenheter, som genom en dylik anordning kunna befaras komma att uppstå för handeln, torde icke böra överdrivas. Särskilt om, såsom jordbruksnämnden ifrågasätter, möjlighet beredes importören att erlägga införselavgift med det belopp, som gäller vid tiden för varans inköp i utlandet, lära några större nackdelar för handeln icke behöva uppkomma. I åtskilliga av yttrandena över jordbruksnämndens förslag framhålles ock, att de olägenheter, som vidlåda en rörlig avgift å importerat foder, framträda med mindre styrka beträffande majs än beträffande andra fodermedel. Det synes mig i varje fall önskvärt, att försök göres med rörlig införselavgift å majs. Jag förordar sålunda, att Kungl. Majit utverkar riksdagens bemyndigande att vidtaga härför erforderliga åtgärder. Bemyndigandet synes enklast kunna lämnas genom att viss ändring vidtages i 2 och 3 §§ förordningen den 18 maj 1934 (nr 153) örn införselavgift å havre och majs jämte vissa andra fodermedel. Givetvis komma representanter för foderämnesimportörerna samt andra av frågan berörda intressen att beredas tillfälle framföra sina synpunkter vid utformningen av detaljföreskrifterna i ämnet. Därvid böra även beaktas vissa frågor av teknisk natur, vilka av generaltullstyrelsen berörts i avgivet yttrande över jordbruksnämndens förslag.

Beträffande den prisnivå, som bör eftersträvas för majs, finner jag mig i huvudsak kunna biträda vad jordbruksnämndens majoritet härutinnan anfört. Såvitt nu kan bedömas, torde sålunda majspriset enligt Sveriges allmänna lantbrukssällskaps noteringar böra i medeltal för landet hållas vid omkring 15 öre för kilogram. Att gå högre anser jag ej lämpligt med hänsyn till det stora antal småbrukare, för vilka svinuppfödning utgör en viktig inkomstkälla och vilka sakna möjlighet att i tillräcklig mängd producera foder. En sänkning av priset under nämnda nivå skulle å andra sidan kunna medföra, att den jämvikt inom fläskproduktionen, som varit rådande under senaste halvåret, skulle rubbas och som följd därav ett försämrat utbyte av produktionen med all sannolikhet inträda. Givetvis kunna dock förhållandena bliva sådana, att det kan befinnas både lämpligt och nödvändigt att utgå från en annan prisnivå vid införselavgiftens fastställande. Som en följd av min inställning att majspriset bör hållas jämförelsevis stabilt tillstyrker jag vidare jordbruksnämndens förslag att Kungl. Majit eller, efter Kungl. Majits bemyndigande, jordbruksnämnden erhåller befogenhet att, örn

Kungl. Maj:ts proposition nr 239-

så erfordras, fastställa högre införselavgift än 6 öre för kilogram. Det synes mig dock nödvändigt, att befogenheten begränsas, och vill jag i sådant hänseende förorda, att maximibeloppet bestämmes till 8 öre för kilogram. Denna maximigräns, som för närvarande är fastställd för oljekakor, synes böra gälla ej endast för majs utan för samtliga i nyssnämnda förordning den 18 maj 1934 (nr 153) avsedda fodermedel.

Vad angår de fodermedel, som användas inom mjölkproduktionen, synes det däremot varken nödvändigt eller ens önskvärt att på förhand angiva någon särskild foderprisnivå som eftersträvansvärd. Mjölkproduktionens omfattning är nämligen beroende av ett flertal olika omständigheter. En av dessa är visserligen priset å det utländska kraftfodret, men vid sidan därav finnas åtskilliga andra faktorer av fullt lika stor betydelse. En och samma foderprisnivå kan under sådana förhållanden medföra helt olika verkningar i mjölkproduktionen. Härtill kommer, att införande av rörlig skatt å oljekakor säkerligen på grund av dessas olika kvalitet och den som regel olika prisutvecklingen för de skilda slagen av dem skulle hava till följd menliga återverkningar för fodermedelshandeln, vilket i sista hand återfaller å förbrukarna. En rörlig oljekaksskatt torde även, såsom kontrollstyrelsen framhåller, med hänsyn till den inhemska tillverkningen av oljekakor medföra stora betänkligheter ur skatteteknisk synpunkt. Jag anser därför, att i fråga om oljekaksskatten nuvarande anordning, enligt vilken Kungl. Majit utan att eftersträva någon på förhand fastställd prisnivå bestämmer skattens belopp efter föreliggande behov samt vidtager ändring däri, när sådan påkallas, bör bibehållas. Liknande förfarande synes även böra tillämpas vid bestämmande av införselavgiftens storlek för andra inom mjölkproduktionen mera allmänt använda fodermedel, såsom kli. Genom att sålunda importen av kli kommer att regleras genom införselavgiftens höjd synes den marginal, som för närvarande föreligger mellan å ena sidan klipriset i Sverige och å andra sidan klipriset utomlands med tillägg av utgående införselavgift, komma att försvinna. Möjlighet skulle ock föreligga att smidigt anpassa importregleringen efter föreligggande behov av kli inom landet.

Av fodermedelsimportörerna hava framförts yrkanden om att vid sänkning av skatten å oljekakor restitution av densamma skulle medgivas till den del den belöpte å inneliggande lager. Jag anser emellertid tillräckliga skäl ej föreligga för en sådan anordning. I anslutning härtill synes ej heller efterbeskattning böra ske vid höjning av skatten.

Beträffande därefter sådana importerade fodermedel, som användas huvudsakligen inom äggproduktionen, såsom hömjöl och köttmjöl, har svenska ägghandelsförbundet hemställt, att införselavgiften måtte sänkas. Såsom jag redan framhållit är jag fullt medveten örn att foderregleringen för äggproducenterna medför vissa svårigheter, men dessa synas på grund av det inbördes samband, sorn råder mellan jordbrukets olika grenar, icke kunna undvikas. Självfallet kommer dock det av ägghandelsförbundet framförda förslaget alt prövas i samband nied att frågan örn införselavgifternas höjd för nästa rcgleringsperiod upptages till avgörande.

Jordbruksnämnden har även föreslagit, att den begränsning av foderme-

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

delstillförseln å den svenska marknaden, som åstadkommes genom reglering av införseln av utländska fodermedel, skulle kompletteras med bemyndigande för Kungl. Majit att i fall av behov lätta marknaden genom export av svensk fodersäd. En åtgärd i dylik riktning bör givetvis i anslutning till vad jag tidigare anfört ifrågakomma, endast för den händelse priset å fodersäd nedgår under 75 procent av medelpriset för motsvarande tid åren 1925/ 1929. Även med en dylik begränsning anser jag emellertid nämndens förslag i denna del ägnat ingiva stora betänkligheter. Åtskilliga av de jordbrukare, som odla fodersäd för avsalu, kunna nämligen som regel på ett tillfredsställande sätt realisera fodersäden genom att använda den i sin animalieproduktion. Visserligen föreligga fall, där på grund av särskilda omständigheter denna möjlighet ej är för handen, men det synes näppeligen påkallat att med anledning därav företaga ingrepp av den räckvidd, varom här är fråga. Ett ingripande i prisstödjande syfte på fodersädsmarknaden skulle nämligen säkerligen komma att störa jämvikten mellan priserna å olika fodermedel och därigenom förhindra en nödvändig anpassning av foderväxtodlingen efter de förliandenvarande förhållandena. Härtill kommer, att kostnaderna för en dylik stödaktion sannolikt torde bliva jämförelsevis betydande, därest syftet med densamma skulle vinnas. Jag vill erinra om att avsättningen inom landet av den för avsalu bedrivna produktionen av havre för närvarande underlättas genom det fraktbidrag, som utgår vid transport av havre från södra och mellersta Sverige till vissa delar av Norrland m. m. Denna anordning torde böra bibehållas, varvid jag dock förutsätter, att Kungl. Majit äger vidtaga erforderliga jämkningar i nu gällande bestämmelser. Jag anser mig på anförda skäl icke böra förorda, alt Kungl. Majit utverkar sådant bemyndigande av riksdagen, som av jordbruksnämnden föreslagits.

I fråga örn

brödsädsregleringen

utgöras de statliga regleringsanordningarna för närvarande i första hand av inmalningstvånget samt i anslutning härtill regleringen av importen av brödsäd och därav beredda produkter. För att bereda tillverkare av mjöl och gryn samt vissa produkter därav möjlighet att vidmakthålla sin tidigare upparbetade export av ifrågavarande tillverkningar hava vidare bestämmelser meddelats angående utbetalande i vissa fall av pristillägg vid export av mjöl och gryn med mera. Som direkt prisstödjande åtgärd har därjämte sedan flera år tillbaka tillämpats det s. k. inlösningsförfarandet.

Med den inställning jag har till frågan om jordbruksregleringarnas allmänna planläggning synes det mig självfallet, att inmalningstvånget samt importregleringen för brödsäd och därav beredda produkter böra bibehållas. Någon anledning att vidtaga ändring i de härför meddelade bestämmelserna torde ej heller föreligga. Skulle jämkningar i berörda bestämmelser ävensom i gällande föreskrifter angående utbetalande i vissa fall av pristillägg vid utförsel ur riket av mjöl m. m. visa sig erforderliga under nästa konsumtionsår, äger Kungl. Majit befogenhet förordna härom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

93 Genom att sålunda medverka vid tillvaratagande av de inom landet befintliga avsättningsmöjligheterna för svensk brödsäd har staten, enligt min mening, fyllt sin huvudsakliga uppgift i fråga om brödsädsodlingens stödjande. Att staten därjämte skulle genom varaktiga anordningar, vilka innebära eller förutsätta export av omalen brödsäd, med statligt bidrag bereda ökat utrymme för svensk brödsäd anser jag av flera skäl icke böra ifrågakomma. Bibehållandet av inlösningsförfarandet kan numera, sedan brödsädsodlingen i Sverige så utvidgats, att den under normala förhållanden lämnar en skörd, som är fullt tillräcklig för landets behov, komma att så småningom leda till en stadigvarande export av brödsäd med statsunderstöd för undanskaffande av det överskott, som blivit inlöst. Men även som en tillfällig åtgärd för att stödja brödsädsmarknaden under nästa konsumtionsår anser jag inlösningsförfarandet i nuvarande läge föga lämpat. Det utgör visserligen en både effektiv och enkel anordning för att under en tid, då brödsädsmarknaden är utsatt för stora påfrestningar, skapa säkerhet för att odlingen erhåller ett visst stöd. I den mån förhållandena ändra sig därhän, att någon dylik säkerhet icke kan anses erforderlig, synes emellertid ett bibehållande av anordningen icke minst med hänsyn till de risker ur statsfinansiell synpunkt, som den medför, möta stora betänkligheter. Att jag förra året ansåg mig kunna förorda inlösningsförfarandets bibehållande jämväl under konsumtionsåret 1935/1936 för att trygga en viss bottennivå för brödsädspriserna var beroende på den fara för ett sammanbrott av brödsädsmarknaden, som då förefintliga stora lager av äldre skörd innebar, samt de skadliga verkningar för andra grenar av jordbruket, som ett dylikt sammanbrott kunde få. Numera hava emellertid brödsädslagren avsevärt nedbragts och i fråga örn återstoden kommer jag i det följande att föreslå sådana dispositioner att vid bifall härtill någon fara för sammanbrott på brödsädsmarknaden icke torde föreligga. Därest, på sätt jag tidigare förordat, åtgärder vidtagas för att prisnivån för importerad fodersäd skall kunna hållas jämförelsevis stabil och vid en mot nuvarande animaliepriser svarande höjd, kommer vidare brödsädsmarknaden, såsom lantbruksstyrelsen framhåller, att erhålla ett mycket verksamt stöd. Särskilt för ordnandet av brödspannmålens belåning är en stabilisering av sagda prisnivå av stort värde. Jordbruksnämnden har ock i sitt utlåtande ansett sig böra framhålla, att förutsättningarna för att prisbildningen skall kunna lämnas fri nu äro väsentligt gynnsammare än tidigare. Liknande synpunkter framföras med styrka i flertalet över nämndens utlåtande avgivna yttranden. De farhågor, som yppas i vissa jordbruksorganisationers yttranden, att ett slopande av inlösningsförfarandet skulle komma att medföra stor osäkerhet på marknaden samt försvåra en sund lagringsverksamhet, synas mig icke böra tillmätas alltför stor betydelse. De på området verksamma lantmannaorganisationerna huva numera nått den styrka och omfattning, alt de säkerligen kunna påverka prisutvecklingen i önskad riktning. Jag anser mig vidare böra understryka, alt, därest inlösningsförfarandet skulle bibehållas, inlösningspriserna måste, för att alltför stora förluster skulle

94 Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

kunna undvikas, så bestämmas, att den genom sagda priser garanterade prisnivån anslöte sig till den åsyftade foderprisnivån. Då vidare genom fastställande av inlösningspriser fara föreligger för att prisutvecklingen bindes vid dessa, får det i nuvarande läge icke anses uteslutet, att ett inlösningsförfarande komme att verka hindrande på en eljest välmotiverad stegring av brödsädspriserna. Med hänsyn till vad jag sålunda anfört, finner jag mig icke kunna förorda, att inlösningsförfarandet bibehålies för nästa regleringsperiod.

Vad nu sagts utgör ej hinder för att det kan befinnas önskvärt, att staten i vissa situationer mera tillfälligt ingriper i prisreglerande syfte. Av samma skäl, som, enligt vad jag tidigare utvecklat, bör föranleda staten att vidtaga särskilda ingripanden, när prisläget för olika slag av animalieprodukter hotar att nedgå alltför mycket, anser jag, att staten bör genom alt anordna stödköp söka förhindra, att brödsädspriserna tillfälligtvis på grund av rikliga utbud sjunka ned till en alltför låg nivå. Utgår man från att höstpriserna för vete under åren 1925/1929 utgjorde i medeltal mellan 20 och 21 öre för kilogram, vill det synas, som örn sådana särskilda stödåtgärder varom nu är fråga få anses påkallade, därest vetepriserna under höstmånaderna (oktober—november) tendera att nämnvärt sjunka under 15 öre för kilogram. För råg synes motsvarande bottenpris böra vara 14 öre för kilogram. Denna nivå torde icke böra gälla som bottenprisläge under konsumtionsårets senare del. För att underlätta en successiv stegring av brödsädspriserna mot konsumtionsårets slut i syfte att undvika alltför rikliga utbud under hösten och främja en sund lagringsrörelse synes bottennivån böra höjas, i den mån man kommer närmare konsumtionsårets slut. Vid sistnämnda tidpunkt anser jag, att man bör söka stödja priser, som i fråga örn brödsäd av normalkvalitet ligga vid omkring 16 kronor 50 öre för deciton vete samt 15 kronor 50 öre för deciton råg.

Därest årets skörd skulle bliva av samma storlek som exempelvis 1933 eller 1934 års skördar, kan det bliva nödvändigt, att mycket betydande kvantiteter brödsäd inköpas av staten för att nyss angivna prisnivå skall kunna uppehållas. Jag anser emellertid i anslutning till de synpunkter, som jag tidigare framfört, att genom de tillfälliga stödåtgärder, varom nu är fråga, icke får avses att skapa någon garanti för brödsädsprisets uppehållande å viss nivå under alla förhållanden. Med hänsyn härtill samt i anslutning till vad som anförts i de vid jordbruksnämndens utlåtande fogade reservationerna anser jag mig böra förorda, att den stödköpta kvantiteten må vid varje tillfälle omfatta högst 100,000 ton, Örn så sker, torde det i allmänhet icke möta några svårigheter att hålla brödsädspriserna å den åsyftade nivån, därest skörden icke överstiger årsbehovet med mer än högst nämnda kvantitet. Blir däremot skörden större, kan det sannolikt icke undvikas, att brödsädspriserna sjunka. Därigenom ökas emellertid utfodringen av brödsäd och jämvikt mellan utbud och efterfrågan kan på så sätt även i ett dylikt läge uppnås vid ett pris, som ligger något över foderprisnivån. Att brödsädspriserna nedgå, när skörden blir riklig, bör icke möta några betänklig-

Kungl. Maj:ts proposition nr 239-

heter, enär jordbrukarna som regel genom det rikliga skördeutfallet erhålla full kompensation för prissänkningen. Även med hänsyn till angelägenheten av att jämvikten inom växtodlingen icke störes, synes icke något vara att invända mot en dylik utveckling.

Särskilda ingripanden i prisreglerande syfte torde böra ske ej endast när brödsädspriserna hota att falla under en viss bottennivå utan även när priserna kunna befaras stiga högre än vad som med förut angivna utgångspunkter får anses skäligt. Detta kan lätt inträffa, därest skörden ej blir tillräcklig för behovet. Även om brödsäd tillföres marknaden i nödig omfattning antingen genom försäljning från befintliga lager av äldre skörd eller genom ökad införsel av utländsk brödsäd föreligger givetvis i dylikt läge möj'lighet att genom återhållsamhet i fråga örn utbuden driva upp priserna. En dylik utveckling bör enligt min mening icke förhindras, förrän priserna nått en viss gräns. Alltför höga brödsädspriser kunna emellertid befaras medföra en kraftig utvidgning av brödsädsodlingen under kommande år med därav föranledda ökade påfrestningar å regleringsanordningarna. Som en övre gräns för brödsädspriserna vill jag i fråga om vete av normalkvalitet förorda ett höstpris av omkring 20 kronor för deciton med avdrag av utgående veteavgift samt ett sommarpris, som ligger cirka 1 krona 50 öre högre för deciton. För råg böra motsvarande priser vara minst 1 krona lägre för deciton. Även därest dessa maximipriser skulle kunna uttagas, kan det förväntas, att mjölpriserna komma att ligga avsevärt lägre än i genomsnitt åren 1925/1929.

Regleringsåtgärderna på brödsädsodlingens område för nästa konsumtionsår böra handhavas av svenska spannmålsaktiebolaget. Bolagets närmare uppgifter i detta hänseende synas böra bestämmas i särskilt avtal mellan staten oell bolaget. Förslag till dylikt avtal torde få som bilaga B fogas till statsrådsprotokollet. Vid uppgörande av avtalsförslaget liava bestämmelserna i nu gällande avtal mellan staten och bolaget ävensom i 1934 års spannmålsutrednings förslag till liknande avtal i tillämpliga delar tagits till utgångspunkt.

Som rörelsemedel äger bolaget för närvarande anlita i första band sitt aktiekapital å 5,000,000 kronor. Därjämte kunna efter beslut av Kungl. Majit statsobligationer, löpande med en ränta av 4 procent, å tillhopa 30,000,000 kronor, ställas till bolagets förfogande för att användas som säkerhet för bolagets upplåning. Dylika obligationer belånas för närvarande i riksbanken till 85 procent av deras nominella belopp. Ifrågavarande rörelsemedel hava numera delvis bundits därigenom, att bolaget övertagit svenska spannmålsföreningens lager av spannmål av äldre skörd, varför det synes påkallat att bolagets rörelsemedel utökas. Till frågan härom återkommer jag i det följande.

Även för nästa år torde man böra räkna med vissa förluster å spannmålsaktiebolagets verksamhet i samband med brödsädsodlingens stödjande. Utgår man från alt genom stödköpsverksamheten bolaget övertager 100,000 ton brödsäd till ett pris av 10 kronor för deciton vete och 15 kronor för deciton

96 Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

råg samt räknar man vidare med att sagda kvantitet kan realiseras till ett nettopris av i medeltal 10 kronor för deciton, skulle förlusten å stödköpsverksamheten komma att uppgå till omkring 5,500,000 kronor. Tages därjämte hänsyn till att bolagets kostnader för administration, kontroll med mera kunna uppskattas till i runt tal 500,000 kronor årligen, skulle sålunda bolaget nästa år komma att redovisa en sammanlagd förlust av cirka 6,000,000 kronor. Denna bör liksom hittills täckas genom uttagande av veteavgift. Härför skulle erfordras, att avgiften bestämdes till 1.5 öre för kilogram. Emellertid synas mig även kostnaderna för realisationen av befintliga lager av äldre skörd böra till viss del täckas av veteavgiftsmedel. I likhet med jordbruksnämnden vill jag förorda, att en veteavgift av 1 öre för kilogram uttages för sistberörda ändamål. För nästkommande konsumtionsår torde sålunda avgiften böra, såvitt nu kan bedömas, utgå med oförändrat belopp eller 2.5 öre för kilogram, varigenom cirka 10,000,000 kronor skulle kunna beräknas komma att inflyta. I fråga om gällande bestämmelser i övrigt rörande veteavgift synes någon ändring icke vara påkallad.

Jag övergår härefter att behandla frågan om

uppläggande av ett reservlager av brödsäd samt avvecklingen av förefintligt

brödsädsöverskott.

I sitt utlåtande den 6 december 1935 har jordbruksnämnden föreslagit, att av nuvarande innehav av brödspannmål en kvantitet av förslagsvis

150,000 ton skulle tillsvidare bibehållas i lager. Härav avses en myckenhet av omkring 100,000 ton för tillgodoseende av behovet av ett brödsädsförråd ur beredskapssynpunkt samt återstoden för att användas i utjämningssyfte. De myndigheter och organisationer, som hörts i anledning av sagda förslag, tillstyrka i allmänhet detsamma.

Frågan om uppläggande av ett reservlager av brödsäd synes mig böra i förevarande sammanhang betraktas främst ur den synpunkten, att nuvarande spannmålsöverskott måste disponeras på ett eller annat sätt. Utgående härifrån synes det mig önskvärt i betraktande av, bland annat, det allmänna läget i världen, att realisationen av överskottet icke påskyndas utan i stället viss myckenhet brödsäd tillsvidare behålles inom landet. Med hänsyn härtill vill jag förorda, att av den spannmål, som den 1 september 1936 finnes i statens ägo, 100,000 ton tillsvidare under nästkommande konsumtionsår bibehålies såsom ett beredskapslager. I vad mån detta lager bör bliva av permanent karaktär torde lämpligen kunna göras till föremål för senare avgörande. Vad angår det av jordbruksnämnden framförda förslaget örn att ytterligare 50,000 ton brödsäd skulle tillsvidare behållas för att användas såsom en utjämningsreserv till undvikande av tillfällig sänkning av inmalningsprocenterna synes det mig, som om denna fråga närmast bör övervägas i samband med att realisationen i övrigt av nu befintliga överskott behandlas. Härtill återkommer jag i det följande.

Lagringen av beredskapslagret torde böra bedrivas i huvudsak enligt de

97 Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

riktlinjer, som jordbruksnämnden uppdragit. Svenska spannmålsaktiebolaget bör handhava verksamheten i fråga. Utbyte av den lagrade spannmålen bör helt naturligt verkställas på sådant sätt att de naturliga marknadsförhållandena rubbas sa litet som möjligt. Detta innebär, att försäljning av brödsäd från ifrågavarande lager icke sker till lägre priser än dem, som gälla i öppna marknaden för spannmål av motsvarande kvalitet, samt vidare att en mot den försålda kvantiteten svarande myckenhet brödsäd som regel utan dröjsmål återköpes. Givetvis kan det dock i vissa situationer inträffa, att det ur brödsädsregleringens synpunkt vore till fördel, om lindring i återköpsskyldigheten kunde medgivas. I dylika fall bör det ankomma på Kungl. Majit att avgöra, huruvida och i vilken omfattning återköp skall äga rum. Beträffande förfarandet i övrigt vid utbytet liksom även i fråga örn det sätt, varpå lagerhållningen skall ske, torde Kungl. Majit böra äga meddela de föreskrifter, som prövas nödiga. Jag anser mig dock böra framhålla nödvändigheten av att spannmålsaktiebolaget i senast berörda hänseenden erhåller samma vidsträckta rörelsefrihet som bolaget för närvarande har beträffande spannmål, som av detsamma inköpes eller inlöses. Hinder bör icke föreligga för bolaget att, örn och i den mån så finnes lämpligt, träffa avtal med lagerhållare att mot viss ersättning lagra spannmål för bolagets räkning. Några särskilda direktiv, att lagring skall företrädesvis ske i statliga lagerhus, finner jag icke böra meddelas. Det torde emellertid kunna förväntas, alt de statliga lagerhusen skola i betydande omfattning kunna tagas i anspråk för ifrågavarande lagerhållning. Med hänsyn till att jag utgår ifrån, att uppläggande av ifrågavarande beredskapslager närmast är att betrakta såsom ett uppskjutande av realisationen av förefintligt spannmålsöverskott, synas mig tillräckliga skäl nu icke föreligga att å spannmålsaktiebolaget överflytta de arbetsuppgifter, som för närvarande åvila statens lagerhus- och fryshusstyrelse.

Ifrågavarande beredskapslager skulle i huvudsak utgöras av spannmål, som bolaget övertagit av svenska spannmålsföreningen. Därvid har spannmålen åsatts ett värde av i genomsnitt 10 kronor för deciton, vilket ungefär motsvarar vad som nu kan utfås vid spannmålens realisation. Jag anser lämpligt, att den i reservlagret ingående spannmålen bokföres till sagda belopp. Härför skulle sålunda erfordras ett engångskapital av 10,000,000 kronor. Bolaget har vidare av spannmålsföreningen övertagit ytterligare omkring 100,000 ton spannmål till ett värde av likaledes 10 kronor leir deciton. Härför torde åtgå 10,000,000 kronor. Vidare kan det beräknas, alt bolaget kommer att få inlösa högst omkring 50,000 ton brödsäd till ett genomsnittspris av 16 kronor 50 öre för deciton, för vilket skulle erfordras 8,250,000 kronor. Utöver förstnämnda belopp 10,000,000 kronor erfordras sålunda för fullgörande av bolaget nu åvilande förpliktelser rörelsemedel å tillhopa högst cirka 18,000,000 kronor. Detta belopp kommer visserligen att frigöras i den män spannmålen realiseras, men det synes dock icke troligt, alt beloppet kommer att nämnvärt nedgå före den 1 september 1936. I rörelstmcdel för sin fortsatta verksamhet för brödsädsmarknadens stödjande torde bolaget,

milling lill riksdagens protokoll 1936. I saini Nr 239. 7

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

såsom framgår av vad tidigare anförts, behöva cirka 16,000,000 kronor. Bolagets kapitaltillgångar, däri inräknat, vad som kan erhållas i lån hos riksbanken mot säkerhet av de statsobligationer, som efter beslut av Kungl. Maj:t få ställas till bolagets förfogande, uppgå till cirka 30,000,000 kronor. I rörelsemedel skulle således för bolaget erfordras ytterligare cirka (10,000,000 + 18,000,000 + 16,000,000 — 30,000,000 —) 14,000,000 kronor. Med hänsyn härtill tillstyrker jag, att fullmäktige i riksgäldskontoret bemyndigas att efter Kungl. Maj:ts beslut tillhandahålla bolaget statsobligationer av förut nämnt slag intill ytterligare belopp av 20,000,000 kronor.

Kostnaderna för lagerhållningen hava med bortseende av ränteutgifter av jordbruksnämnden beräknats till 2 kronor för år och deciton lagrad spannmål. Då räntan för närvarande vid belåning av statsobligationer utgör 2.5 procent, torde även med inräknande av ränteutgifter icke böra räknas med högre belopp än 2 kronor 25 öre för år och deciton. För hela beredskapslagret motsvarar detta en årlig utgift av 2,250,000 kronor. För dessa kostnader bör spannmålsaktiebolaget erhålla ersättning enligt samma grunder, som gälla för bolagets övriga utgifter för spannmålsregleringen. Kostnaderna i fråga äro att anse som utgifter för realiserandet av brödsädsöverskottet och böra följaktligen bestridas av de medel, som må användas för täckande av förluster å spannmålsregleringen.

Örn i enlighet med vad jag här förordat ett beredskapslager av 100,000 ton brödsäd anordnas, skulle den 1 september 1936 vid sidan av nämnda lager finnas ett spannmålsöverskott av inemot 150,000 ton. Häxav torde i runt tal 50,000 ton vara erforderliga för att möjliggöra bibehållande av mjölkvaliteterna vid övergången till det nya konsumtionsåret. Det faktiska överskottet skulle sålunda stanna vid högst cirka 100,000 ton. Även om jag anser, att man icke bör vidtaga särskilda åtgärder för att påskynda realisationen av detta överskott, synes det mig icke tillrådligt att alltför länge uppskjuta densamma med hänsyn till de dryga lagringskostnaderna. Jag utgår därför ifrån, att åtminstone huvuddelen av ifrågavarande myckenhet kommer att under loppet av 1936 och början av 1937 avyttras på ett eller annat sätt. Huruvida och i vad mån viss kvantitet bör bibehållas för alt användas som utjämningsreserv, torde böra bedömas med hänsyn till då föreliggande förhållanden. Därest exempelvis årets skörd blir riklig, torde någon anledning att bibehålla ett dylikt utjämningslager icke komma att föreligga. Annorlunda gestaltar sig läget, därest skörden blir knapp. Det torde därför böra ankomma på Kungl. Majit att med hänsyn till det aktuella läget träffa avgörande, om och i vilken utsträckning ett dylikt utjämningslager bör finnas.

För försäljning av ifrågavarande spannmålsöverskott till kvarnändamål å den inhemska marknaden torde böra gälla de direktiv, som nyss förordats beträffande dylik försäljning av spannmål från beredskapslagret. lag tänker mig därvid, att bolaget kommer att under sommaren och de tidigare höstmånaderna tillämpa sådan prispolitik vid sina försäljningar, att kvarnarna

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

eftersträva att före den nya skördens marknadsförande fylla sitt huvudsakliga behov av spannmål av äldre skörd för övergången från ett konsumtionsår till ett annat. Skulle det emellertid visa sig lämpligt, att bolaget för angivna ändamål försäljer spannmål efter nyssberörda tid, torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att avgöra, huruvida och i vad mån återköp skall ske. För den spannmål, som säljes för annat än kvarnändamål, kommer givetvis ej att kunna erhållas ett pris, som motsvarar marknadsläget i Sverige för kvarnduglig brödsäd. Då det pris, till vilket spannmålen övertagits, ungefär motsvarar vad som torde erhållas vid dess realisation, synes man emellertid icke behöva befara några ytterligare förluster på realisationen.

Vad däremot angår de sammanlagda förlusterna å spannmålsregleringen intill den 1 september 1936 hava de i en inom jordbruksnämndens kansli upprättad promemoria, vilken torde få fogas till statsrådsprotokollet som bilaga C, beräknats till 90,000,000 kronor. Behållningen i fonden för mötande av förluster å spannmålsregleringen den 1 september 1936 torde enligt samma promemoria kunna beräknas till omkring 17,500,000 kronor, vartill kommer ett av fjolårets riksdag å riksstaten anvisat anslag för ifrågavarande ändamål av 5,000,000 kronor. Det skulle sålunda återstå ett belopp av cirka

67.500.000 kronor att avskriva.

Enligt vad jag förut anfört kan av en veteavgift av 2.5 öre för kilogram beräknas inflyta cirka 10,000,000 kronor för år. Kostnaderna för svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet samt för anordnande av ett beredskapslager av brödsäd torde kunna uppskattas till (6,000,000 + 2,250,000 =)

8.250.000 kronor. Skulle det befinnas lämpligt att upplägga jämväl ett utjämningslager, kunna kostnaderna komma att ytterligare något ökas. Emellertid föreligger givetvis den möjligheten, att årets skörd blir svag, i vilket fall några kostnader för bolagets stödköpsverksamhet icke torde uppstå. Försiktigheten bjuder dock att icke räkna med lägre kostnader för bolagets stödköpsverksamhet och beredskapslagrets anordnande samt eventuellt uppläggning av utjämningslager än sammanlagt 5,500,000 kronor. I dylikt fall skulle av veteavgiftsmedel för konsumtionsåret 1936/1937 finnas tillgängliga (10,000,000 — 5,500,000 =) 4,500,000 kronor att användas för täckande av förlusterna å spannmålsregleringen.

Chefen för finansdepartementet torde senare i samband med en förnyad inkomstberäkning få anmäla frågan om de ändringar i tidigare framlagda förslag örn avskrivning, som kunna föranledas av bär anförda beräkningar.

Beträffande

potatisregleringen

torde följande böra framhållas.

För främjande av avsättningen av potatis bar alltsedan den 1 oktober 1933 tillverkningen och avsättningen av potatismjöl varit föremål för reglering. Avsättningen av potatismjölet för tiden 1 oktober 1935—30 september 1936 bar ordnats genom ett mellan statens potatismjölsnämnd och Sveriges stärkelseproduccnters förening u. p. a. träffat avtal. Vid godkännande av sagda

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

avtal har Kungl. Maj:t gjort förbehåll örn att den i § 10 av nämnden gjorda utfästelsen vinner riksdagens godkännande. Denna utfästelse har föreningen önskat erhålla till skydd mot de risker, som äro förbundna med föreningens i avtalet gjorda åtagande att till reglerade priser inköpa den till 170,000 deciton uppgående årstillverkningen. De åsyftade riskerna sammanhänga med att de prisreglerande åtgärderna, i likhet med själva avtalet, tillsvidare begränsats till det tillverkningsår, som går till ända den 30 september 1936. Vid avtalets godkännande har Kungl. Maj:t förklarat sig vilja till riksdagen avlåta framställning om utfästelsens godkännande. Denna framställning torde nu böra göras.

Jag anser mig i detta sammanhang böra erinra, att potatismjölsnämnden i skrivelse den 24 mars 1936 med hänsyn till prisutvecklingen å fodermedelsmarknaden samt det höjda sockerbetspriset hemställt, att priset å fabrikspotatis, som för tillverkningsåret 1935/1936 utgör 13 öre per stärkelseprocent och hektoliter fritt fabrik, skall nästa tillverkningsår utgöra under tiden 1 oktober —31 december 1936 14 öre för hektoliter och under tiden 1 januari—30 september 1937 14.5 öre för hektoliter. Genom beslut förut denna dag har Kungl. Majit bifallit nämndens hemställan.

Vid bifall till vad jag i det föregående förordat torde de i överensstämmelse med 1934 års riksdags beslut inrättade båda fonderna

jordbrukets prisregteringslond och fonden för mötande av förluster å

spannmålsregleringen

alltjämt böra bestå. Sedan nu tillstyrkta förslag genomförts skulle till jordbrukets prisregleringsfond komma att ingå dels accis å margarin, dels skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl, dels slaktdjursavgift, dels införselavgift å havre och majs jämte vissa andra fodermedel, dels ock slutligen särskilda införsel- och utförselavgifter å slaktdjur, kött och fläsk samt ägg. Till fonden för mötande av förluster å spannmålsregleringen skulle ingå dels vad som inflyter i form av veteavgift, dels ock införselavgift å vete och råg samt därav beredda produkter. Tillförseln av ifrågavarande avgifter bör i fortsättningen liksom hittills redovisas över riksstaten. I det genom innevarande års statsverksproposition framlagda riksstatsförslaget, nionde huvudtiteln, punkt 107, hava i avbidan på avlåtande av proposition i ämnet intäkterna av de avgifter, som skola inflyta till prisregleringsfonden, beräknats till 24,000,000 kronor. Till fonden för mötande av förluster å spannmålsregleringen inflytande avgifter hava i riksstatsförslaget, nionde huvudtiteln, punkt 106, upptagits till 10,000,000 kronor.

Intäkterna av nu utgående veteavgift jämte vad som inflyter i form av införselavgift å vete och råg samt därav beredda produkter kunna för tiden 1 juli 1936—30 juni 1937 beräknas till cirka 10,000,000 kronor, vilket belopp tillföres fonden för mötande av förluster å spannmålsregleringen. Ett häremot svarande belopp torde alltså böra anvisas såsom förslagsanslag under

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

nionde huvudtiteln för »Avsättning till fonden för mötande av förluster å spannmålsregleringen».

Vad beträffar de avgifter, som skola ingå i jordbrukets prisregleringsfond, torde intäkterna av margarinaccisen för budgetåret 1936/1937 böra beräknas till 11,000,000 kronor. I oljekaksskatt torde kunna beräknas komma att under sagda budgetår inflyta cirka 7,000,000 kronor. Intäkterna av införselavgift å havre och majs samt vissa andra fodermedel böra beräknas till 2,000,000 kronor. Antagas inkomsterna av övriga hithörande avgifter komma att utgöra 2,000,000 kronor, skulle sålunda till prisregleringsfonden ingå tillhopa cirka 22,000,000 kronor. Å riksstatens utgiftssida torde alltså böra under nionde huvudtiteln anvisas ett förslagsanslag å sistnämnda belopp för »Avsättning till jordbrukets prisregleringsfond».

Användningen av till prisregleringsfonden hörande medel bör ske enligt Kungl. Maj:ts närmare bestämmande. I anslutning till vad jag tidigare anfört synes därvid, såvida ej särskilda skäl föranleda annat, följande disposition av medlen böra gälla. Margarinaccismedlen, i den mån de influtit efter den 30 juni 1935, tillföras mjölkregleringen. Slaktdjursavgiften användes för slaktdjursmarknadens stödjande. Medel, vilka inflyta genom uttagande av särskild införsel- eller utförselavgift å animalieprodukter, torde likaledes i första hand böra användas för stödjande av priset å den vara, varå avgiften utgår. Beträffande oljekaksskatten torde den hittills tillämpade regeln vid fördelning av de inflytande medlen med 90 procent till mjölkregleringen och 10 procent till äggproduktionens stödjande böra bibehållas. Medel, vilka inflyta på grund av införselavgiften å havre och majs med flera fodermedel, böra i första hand användas för bestridande av kostnaderna för åtgärder, som föranletts av den genom avgiftens uttagande förorsakade fördyringen av fodermedlen inom landet. Så länge nuvarande anordning med utlämnande av fraktbidrag vid transport av havre till Norrland med flera delar av landet bibehålies, böra sålunda kostnaderna härför i fortsättningen liksom hittills bestridas av genom sagda införselavgift inflytande medel. I övrigt böra medlen användas till stödjande, i mån av behov, av äggproduktionen samt för tillgodoseende av med jordbruksregleringarna sammanhängande allmänna behov.

Chefen för finansdepartementet torde i annat sammanhang få anmäla frågan örn de ändringar av vissa inkomsttitlar å riksstaten, som kunna föranledas av bär framställda förslag.

I anslutning till vad i det föregående anförts havn inom jordbruksdepartementet utarbetats förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ förordningen den 18 maj 1934 (nr 153) örn införselavgift å havre och majs jämte vissa andra fodermedel.

Proposition i ärendet lärer jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna avlåtas, utan binder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade tid gått till ända.

102 Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels antaga omförmälda författningsförslag,

dels ock

1) godkänna i § 10 av avtal den 30 september 1935 mellan statens potatismjölsnämnd och Sveriges stärkelseproducenters förening u. p. a. av nämnden gjord utfästelse;

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att träffa avtal med svenska spannmålsaktiebolaget i huvudsaklig överensstämmelse med det vid statsrådsprotokollet såsom bilaga fogade förslaget härutinnan;

3) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att efter beslut av Kungl. Majit i mån av behov tillhandahålla svenska spannmålsaktiebolaget svenska statens fyra procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av 20,000,000 kronor för att av bolaget pantförskrivas såsom säkerhet för lån i riksbanken;

4) anvisa för budgetåret 1936/1937:

a) till avsättning till fonden för mötande av förluster å spannmålsregleringen, under nionde huvudtiteln, ett förslagsanslag av 10,000,000 kronor;

b) till avsättning till jordbrukets prisregleringsfond, under nionde huvudtiteln, ett förslagsanslag av 22,000,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten bifall och förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

P. Gullstrand.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

103 Bilaga A.

Friser å olika Jordbruksprodukter i Sverige under nedan angivna år och månader.

1 Medelpris för 49 orter. — * Beräknat pris till producenter efter avdrag av skummjölkens värde.

— 8 Medelpriser i öre för kilogram levande vikt i Stockholm, Norrköping, Linköping, Malmö och Göte-

borg enligt noteringar vid därvarande slakthus. — ‘ Svensk äggnotering. — 5 Svensk spannmålsno-

tering. — • Sveriges allmänna lantbrukssällskaps notering~för matpotatis i Stockholm. — 7 Sveriges

allmänna lantbrukssällskaps noteringar.

104 Kungl. Mnj.ts proposition nr 239.

Bilaga B.

Förslag

till

avtal mellan svenska staten och svenska spannmålsaktiebolaget.

Mellan svenska staten och svenska spannmålsaktiebolaget, nedan kallat bolaget, är följande överenskommelse träffad.

1 §•

Bolaget åtager sig att i den omfattning och på de villkor, som Kungl. Maj:t bestämmer, av fullgod, kvarngill brödspannmål, som av bolaget övertagits från svenska spannmålsföreningen u. p. a. eller blivit av bolaget inköpt eller inlöst före den 1 september 1936, för statens räkning tillsvidare lagra intill 100,000 ton.

Ifrågavarande spannmål är avsedd att utgöra ett beredskapslager att användas i den mån inom riket inträder knapphet å vete eller råg. Beredskapslagret må icke utan medgivande av Kungl. Maj:t för längre tid nedbringas under den av Kungl. Majit bestämda myckenheten.

Vad i andra stycket sägs utgör ej hinder för bolaget att under iakttagande av de föreskrifter, som Kungl. Majit må finna nödigt meddela, å den inhemska marknaden försälja i beredskapslagret ingående spannmål, därest bolaget inköpt eller utan dröjsmål inköper en mot den försålda kvantiteten svarande myckenhet brödsäd av fullgod, kvarngill beskaffenhet. 2 3

2 §.

Bolaget åtager sig vidare att i enlighet med av Kungl. Majit meddelade föreskrifter avyttra den spannmål, som av bolaget övertagits från svenska spannmålsföreningen eller eljest blivit av bolaget inköpt eller inlöst före den 1 september 1936 och som icke ingår i det under 1 § omförmälda beredskapslagret. Vid avyttringen skall iakttagas, att spannmålen icke må utan särskilt medgivande av Kungl. Majit försäljas som brödspannmål å den inhemska marknaden med mindre bolaget inköpt eller utan dröjsmål inköper brödspannmål av ny skörd av fullgod, kvarngill beskaffenhet till en mot den försålda spannmålen svarande myckenhet.

3 §.

I syfte att stödja priset å den inhemska brödsädsmarknaden åtager sig bolaget att enligt de bestämmelser och på de villkor, som äro intagna i detta avtal eller eljest av Kungl. Majit i anslutning därtill i särskild ordning stadgas, efter den 31 augusti 1936 inköpa och vid lämpliga tillfällen försälja vete och råg samt bedriva annan härmed sammanhängande rörelse.

I denna paragraf avsedd verksamhet må icke ske i större omfattning än att myckenheten spannmål, som av bolaget sålunda inköpes och som icke försäljes å den inhemska marknaden, efter avdrag av de myckenheter, som det på grund av stadgandena i 1 och 2 §§ må åligga bolaget att inköpa, uppgår till högst 100,000 ton.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

4 §.

Bolagets försäljning av svenskt vete och svensk råg må icke utan medgivande av Kungl. Maj:t ske till priser understigande vid tiden för försäljningen gällande marknadspris.

Vid bolagets inköp och försäljning skola tillämpas de kvalitetsfordringar samt prisregleringsskalor för olika kvaliteter av spannmål, som meddelas av statens jordbruksnämnd.

5 §■

För bestridande av kostnaderna för bolagets verksamhet äger bolaget av staten uppbära ersättning, som Kungl. Majit bestämmer. Ersättningen bör utgå med visst belopp för räkenskapsår samt bestämmas så att skälig förräntning av bolagets aktiekapital möjliggöres.

Som säkerhet för bolagets upplåning av erforderliga rörelsemedel förbinder sig staten vidare att i mån av behov och på villkor, som Kungl. Majit bestämmer, tillhandahålla bolaget svenska statens fyra procent obligationer till nominellt belopp av sammanlagt 50,000,000 kronor.

6 §.

Finner bolagets styrelse, att föreskrift, som avses i 1—4 §§, bör av Kungl. Majit meddelas eller att på grund av ändrade förhållanden eller eljest jämkning bör ske i redan meddelad sådan föreskrift, har styrelsen att hos Kungl. Majit med förebringande av erforderlig utredning göra anmälan örn förhållandet.

7 §.

Det åligger bolaget

att bedriva sin verksamhet på ett lojalt sätt och så, att icke enskilt intresse obehörigen gynnas eller skadas;

att vid inköp och försäljning av spannmål, i den män ej annat följer av vad ovan stadgats, tillämpa sådan prissättning ävensom bedriva sin verksamhet överhuvud taget på sådant sätt, att kostnaderna för verksamheten så långt möjligt nedbringas på samma gång som konsumenterna icke få vidkännas obehörig fördyring av varorna;

samt att, för vinnande av största möjliga besparing av omkostnaderna, å alla områden av sin verksamhet handhava rörelsen och anordna driften på det mest rationella och effektiva sätt.

8 §.

Statens jordbruksnämnd äger öva tillsyn därå, att bolagets verksamhet bedrives i överensstämmelse med de föreskrifter, som finnas intagna i detta avtal eller vilka Kungl. Majit i särskild ordning meddelar. Bolagets handlingar och räkenskaper skola vara tillgängliga för nämnden, som även eljest är berättigad att erhålla de upplysningar örn bolagets rörelse, nämnden finner skäl påkalla.

Bolaget är skyldigt underkasta sig den granskning från riksdagens revisorers sida, som Kungl. Majit må föreskriva.

9 §.

Detta avtal träder i kraft den 1 september 1936, då det av Kungl. Majit genom beslut den 23 augusti 1935 godkända avtalet mellan staten och bolaget skall upphöra att gälla, samt förblir gällande till och med den 31 augusti 1937.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 239.

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Bilaga C.

P. M.

med beräkningar rörande förlusterna å spannmålsregleringen m. m.

I bilaga till 1934 års spannmålsutrednings utlåtande har uppgivits, att spannmålsföreningens förluster till den 1 november 1934 uppgått till i runt tal 28 miljoner kronor. I bilaga till Kungl. Maj-.ts proposition nr 227 till 1935 års riksdag angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område beräknades vidare, att spannmålsföreningens förluster under tiden 1/11 1934 —31/s 1935 under vissa förutsättningar skulle bliva 38.6 miljoner kronor, samt att de totala förlusterna å spannmålsregleringen skulle komma att uppgå till i runt tal 82 miljoner kronor.

Beträffande såväl de tidigare beräknade som de verkliga inkomsterna och utgifterna för tiden a/nl934— 31/s 1935 lämnas följande uppgifter:

Summa 107,575,000 126,164,000.

Försäljningar under tide Till kvarnändamål Beräknade:

20,000 ton å 180: —

Till foderändamål Beräknade:

120,000 ton ä 120: —

Vn 1934— 31/8 1935 Verkliga:

(112,000 ton å 181:—) ..

Verkliga:

(94,000 ton å 126: —) ..

3,600,000 20,272,000

14,400,000 11,844,000

Kungl. Maj.ts proposition nr 239. 107

Beräknade Verkliga

utgifter utgifter

kronor kronor

Till export

Beräknade: Verkliga:

150.000 ton å 70:— (170,000 ton å 83:—).... 10,500,000 14,110,000

Lager den 31 augusti 1935

Beräknat: Verkligt:

300.000 ton å 135:— (290,000 ton å 135:—) .... 40,500,000 39,150,000

Importavgift å majs .................................... 1,200,000

Förlust under tiden */u 1934—31/« 1935 .............. 38,575,000 39,588,000

Summa 107,575,000 126,164,000.

En beräkning av de kommande förlusterna å spannmålsregleringen ställer sig vidare sålunda:

Utgifter.

Lager den 1/» 1935 Kronor

290.000 ton å 135: —........................ 39,150,000

Inköp under tiden x/» 1935—-31/s 1936

80.000 ton vete å 170: —■ ............................................ 13,600,000

50.000 ton råg å 160: — ............................................ 8,000,000

Inlösta myckenheter den */« 1936

45.000 ton vete å 170: — ............................................ 7,650,000

15.000 ton råg å 160: — ............................................ 2,400,000

Lagrings- och övriga kostnader ........................................ 9,000,000

Summa 79,800,000.

Inkomster.

Försålda myckenheter kvarnspannmål Kronor

120.000 ton vete å 170:—............................................ 20,400,000

50.000 ton råg ä 150: —............................................ 7,500,000

Försålda myckenheter foderspannmål

30.000 ton råg å 110:—........................................— 3,300,000

Exporterade myckenheter spannmål

50.000 ton vete å 100: —............................................ 5,000,000

30.000 ton råg å 55: —............................................ 1,650,000

Överlämnat till staten den 31/$ 1936 som beredskapslager

100.000 ton å 100: —.................................................. 10,000,000

I lager den 31/s 1936

100,000 ton å 100: —......................................... 10,000,000

Summa 57,850,000.

De totala förlusterna skulle sålunda approximativt bliva följande:

Kronor

Förlust under tiden t. o. m. 30/i0 1934 ................................ 28,000,000

» » » Vn 1934—81/s 1935................................ 40,000,000

» » V, 1935—1'V, 1936 ..................... 22,000,000

Summa 90,000,000.

108 Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

De sammanlagda förlusterna å spannmålsregleringen kunna numera beräknas till cirka 90 miljoner mot förut 82 miljoner kronor. Sistnämnda belopp avsåg emellertid förlusterna å det till och med konsumtionsåret 1934—1935 uppkomna brödsädsöverskottet. För konsumtionsåret 1935—1936 beräknades i Kungl. Maj:ts ovan omförmälda proposition kostnaderna å spannmålsregleringen till omkring 4 miljoner kronor. Rätteligen böra sålunda de nu beräknade förlusterna jämföras med ett tidigare beräknat belopp av 86 miljoner kronor. Sålunda skulle en ökning hava uppstått på 4 miljoner kronor. Denna ökning beror på, framför allt att exportmöjligheterna för råg äro väsentligt sämre, än man tidigare haft anledning räkna med.

Slutligen kunna de till fonden för mötande av förluster å spannmålsregleringen inflytande medlen beräknas sålunda:

Inkomster.

Under budgetåret 1934/1935 influtna medel Kronor

från veteavgift och kliskatt.......................................... 6,400,000

Under budgetåret 1935/1936 beräknas inflyta

av veteavgift och kliskatt............................................ 9,500,000

Under budgetåret 1936/1937 beräknas för tiden Vv—31/» 1936 inflyta av veteavgift .................................. 1,500,000

Summa 17,400,000.

Kungl. Majlis proposition nr 239.

1*

Bilaga.

Statens jordbruksnämnds utredning med förslag angående anordnande av reservlager av brödsäd.

Allmänna synpunkter.

Genom de likliga skördarna av brödsäd åren 1932, 1933 och 1934 har såsom bekant uppkommit ett betydande överskott av brödspannmål. Detta överskott handhaves av det för spannmålsregleringens genomförande bildade organet, svenska spannmålsföreningen u. p. a., som jämlikt kontrakt med staten haft skyldighet att enligt vissa i kontraktet angivna grunder inlösa till föreningen hembjuden brödspannmål. Sedan jämlikt statsmakternas beslut med spannmålsregleringen sammanhängande åtgärder av organisatorisk och affärsmässig art anförtrotts åt ett nytt organ, svenska spannmålsaktiebolaget, avses, alt spannmålsföreningen skall avveckla sin ifrågavarande verksamhet och sålunda försälja sitt kvarvarande lager av inlöst brödsäd.

Enligt från svenska spannmålsföreningen erhållna uppgifter innehade föreningen vid innevarande konsumtionsårs början eller den 1 september 1935 ej mindre än 192,000 ton vete och 98,000 ton råg eller tillhopa 290,000 ton brödsäd av gammal skörd. Av sagda myckenheter har föreningen efter nyssnämnda dag enligt vederbörligt medgivande för export försålt cirka 5,000 ton vete och 20,000 ton råg. Föreningen har vidare under hösten 1935 till inhemska kvarnföretag försålt inemot 50,000 ton vete och 40,000 ton råg. I anledning av för spannmålsregleringen lämnade riksdagsdirektiv har man att räkna med att dessa kvantiteter kunna komma att återköpas av årets skörd, varför jordbruksnämnden i detta sammanhang ansett sig böra uppskatta det i statens hand för närvarande befintliga brödsädsöverskottet till omkring 265,000 ton, varav cirka 187,000 ton vete och 78,000 ton råg.

Enligt de uppgifter, som hittills stått att vinna rörande utfallet av innevarande års skörd av brödsäd, torde denna komma att ungefär motsvara det för konsumtionsåret 1935—1936 påräkneliga behovet, möjligen med något överskott i fråga örn råg. Minskning av statens spannmålslager genom försäljning av brödsäd i öppna marknaden inom landet synes sålunda icke vara ett alternativ att räkna med under innevarande konsumtionsår. Alt exportera spannmål är däremot alltjämt möjligt, men utförsäljningen måste i så fall ske till priser, som väsentligt understiga spannmålspriserna inom landet. Sålunda torde för närvarande vid export uppnåeliga priser vara ungefär 10 kronor för deciton vete och 5 kronor 75 öre för deciton råg, fob .svensk exporthamn, under det man kan räkna med att det inländska priset är omkring 7 kronor högre för deciton vete och 9 kronor högre för deciton råg. En annan anordning för spannmålslagrens realiserande är att efter det spannmålen undergått särskild behandling försälja densamma till foder. Jämväl i detta fall måste emellertid spannmålen realiseras till underpris och anordningen bar därjämte, såsom den hittills tillämpats, varit behäftad med vissa andra olägenheter.

Billan!7 till riksdagens protokoll 19,'IG. 1 sami. Nr 239. (Bilaga.)

I

2*

Kunell. Maj:ts proposition nr 239.

De svårigheter att på ett någorlunda tillfredsställande sätt avyttra spannmålsöverskottet, som sålunda för närvarande framträda, medföra givetvis, att frågan örn ett uppskov med realiserandet av överskottet genom fortsatt lagring av spannmålen förtjänar särskilt beaktande. En dylik åtgärd är ur rent ekonomisk synpunkt icke försvarlig, med mindre man därvid har anledning räkna med en prisstegring, som uppväger de med lagringen förenade kostnaderna. Huruvida under den närmaste tiden på grund av ett förbättrat prisläge å den internationella spannmålsmarknaden eller eljest möjlighet att utfå ett förhöjt pris för den lagrade spannmålen kan vara att förvänta synes emellertid ovisst. Den lagring av brödsäd, som hittills förekommit, torde ock hava betraktats som en nödfallsutväg i avvaktan på lämpligt tillfälle för spannmålens avyttring. Det jordbruksnämnden lämnade uppdraget åsyftar emellertid, såsom framgår av sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets av riksdagen utan erinran lämnade uttalande i ämnet (nämnda utskotts utlåtande den 20 maj 1935, nr 1), en undersökning, huruvida icke det nuvarande innehavet av spannmål utav utmärkt kvalitet borde föranleda staten att vidtaga anordningar för bibehållandet tillsvidare av ett visst större reservlager. Ett sådant lager tänktes därvid i första hand kunna antagas i händelse av stängd livsmedelsimport få betydelse för folkförsörjningen. I den mån en sådan lagring befinnes motiverad, skulle sålunda av brödsädsöverskottet en däremot svarande kvantitet undandragas den försäljning, som eljest skulle ifrågakomma.

Tidigare förslag om anordnande av reservlager av brödsäd.

Innan jordbruksnämnden till fullgörande av sitt nu ifrågavarande utredningsuppdrag närmare ingår på frågan om uppläggande för allmänt ändamål av reservlager av brödsäd, synes det vara lämpligt att lämna en kortfattad redogörelse för de förslag om dylik lagring, som tidigare blivit framförda.

I sitt den 23 augusti 1918 avgivna betänkande angående folknäringen vid krig ingår statens krigsberedskapskommission bl. a. på en beräkning av verkningarna av en total avspärrning från utländsk tillförsel av viktigare livsförnödenheter. Ifråga om vete och råg konstaterar därvid kommissionen till en början, med utgångspunkt från de tre konsumtionsåren september 1911— augusti 1914, att den inhemska produktionen av nämnda sädesslag icke motsvarar normalbehovet. I runt tal uppgick Sveriges normalförbrukning av vete och råg under nämnda konsumtionsår till 1 miljon ton årligen, varav c:a 700,000 ton härrörde från landets egen produktion och återstoden,

300,000 ton, utgjorde importöverskott.

För övervinnande av de svårigheter, som ett uteblivande av ett så betydande importöverskott måste innebära, nödvändiggöras, framhåller krigsberedskapskommissionen, ingripande åtgärder från det allmännas sida. Behovet av sådana åtgärder framstår än starkare, då en total avspärrning vid krig torde i följd av minskad och försämrad gödseltillgång samt brist på arbetskraft och dragare föranleda viss skördeminskning, av kommissionen beräknad till minst 10 procent av normalskörden. Kommissionen kommer emellertid till det resultatet, att genom reglering av konsumtionen och förfogande över en del foderspannmål, främst korn, för konsumtionsändamål Sverige vid avspärrning av tillförsel utifrån bör med utgångspunkt från normal skördeavkastning kunna med sin egen produktion av spannmål trygga det nödvändiga behovet av brödsäd. Även i händelse av svag skörd

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

3*

bör enlig* kommissionens mening landet kunna i händelse av avspärrning livnära sin befolkning, om också förutsättningen då måste bli långt gående ingrepp och reglering beträffande såväl produktion som konsumtion i förening med hårt anlitande av den näringsreserv, som landet äger i husdjursbeståndet.

Kommissionen ingår så på frågan, huruvida en brist i brödsädsförrådet av nu ifrågavarande slag bör föranleda uppläggande under fred av reservlager av brödsäd och kommer efter vissa beräkningar rörande livsmedelstillgången i olika tänkbara situationer till den slutsatsen, att konsekvenserna för brödförsörjningen av en avspärrning ej behöva bli katastrofartade, om ransonering skyndsamt införes och statens förfogande över landets spannmålstillgångar i tillräcklig grad genomföres. Kommissionen finner emellerlertid, att redan i dessa förutsättningar ligger ett moment av osäkerhet. Ransoneringens genomförande kan otillbörligt fördröjas, vederbörande regleringsorgan kan av brist pa erfarenhet eller av andra orsaker visa sig ur stand att tillfredsställande lösa sin uppgift, illojalitet och underslev kunna möta från de av regleringarna träffade o. s. v. Härtill kunna komma svårigheter genom fiendes åtgärder, t. ex. invasion i Skåne, varigenom stora delar av de beräknade brödsädstillgångarna utebli el. dyl. Också bör hänsyn tagas därtill, att i händelse av mobilisering avsevärda mängder havre måste anskaffas för arméns hästar, varigenom möjligheten att disponera sådan för befolkningens behov minskas. På grund av dessa och andra skäl finner kommissionen försiktigheten bjuda, att åtminstone ett mindre lager av brödsäd upplägges i fredstid för underlättande av de oundvikliga med en avspärrning förenade svårigheterna. Storleken av detta lager föreslår kommissionen till två månaders normala importöverskott eller c:a 50,000 ton.

Medan salunda statens krigsberedskapskommission bedömt lagringsfrågan ur synpunkten av folkförsörjningens tryggande, har 193-1 års spannmålsutrednings förslag örn uppläggande av ett reservlager av brödsäd sin grund i de nuvarande svårigheterna för producenterna att till skäliga priser finna avsättning för saluöverskottet av spannmål och den därav påkallade regleringen av spannmålsmarknaden. I sitt förutnämnda betänkande framhåller spannmalsutredningen bl. a., att staten bör för ernående av en bättre organisation av skördens avsättning lämna sin medverkan för att giva den enskilde jordbrukaren och lantmännens organisationer en starkare ställning vid spannmålens mai knadsförande. L tredingen, som utgår från att någon garanti för spannmålens inlösning icke skall ingå i regleringen, anför, att statens stöd synes i forsta hand erforderligt för uppnående av en i görligaste mån jämn, successivt stigande prisbildning under konsumtionsåret. För vinnande av detta ändamål föreslås bibehållet inmalningstvång och reglering av importen samt därutöver stödjande av marknaden vid behov genom stödköp av spannmål. För säkerställande av en någorlunda jämn prisbildning å den svenska spannmålsmarknaden och möjliggörande i görligaste mån av oförändrade inmalningsprocenter och mjölkvalitet torde, framhåller utredningen, ett visst reservlager böra finnas disponibelt för utjämning av tillfälliga, mera betydande rubbningar av jämvikten mellan tillgång och efterfrågan av spannmål. Reservlagret skulle sålunda främst vara avsett för mötande av en under konsumtionsåret eventuellt framträdande brist på kvarnspannmål och fodersäd. I avseende å storleken av detta reservlager föreslår utredningen, att detsamma för begränsande av kostnaderna icke må överstiga 70,000 ton,’ vilket enligt utredningens mening normalt bör vara tillräckligt för det åsyftade ändamålet.

Jämväl 1930 ärs försvarskommission har i sitt den .30 juli 1935 avgivna

4* Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

betänkande med förslag till ordnande av Sveriges försvarsväsende gjort vissa uttalanden rörande behovet av reservlager av livsmedel.

Vid behandlingen av Sveriges läge ur försörjningssynpunkt åberopar kommissionen vissa av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap verkställda beräkningar angående Sveriges möjligheter till självförsörjning under avspärrning av tillförseln utifrån. Enligt dessa beräkningar, som huvudsakligen hänföra sig till åren 1928—1932, antages skörden kunna hållas uppe vid normal fredsnivå under ett första avspärrningsår. Under andra avspärrningsåret antages väl arealanvändningen vara oförändad men skörden till följd av minskad tillgång på gödselmedel, arbetskraft och dragare reducerad till 85 %> av normalskörd för vete och råg, 80 % för sockerbetor och foderrotfrukter, 95 % för hö, bete och grönfoder samt 90 w/o tor alla övriga grödor. Betraktas försörjningsmöjligheterna såsom en helhet, innebära beräkningarna, att under avspärrning av import skulle kunna antagas finnas att tillgå en sammanlagd näringskvantitet, uppgående under ett första avspärrningsår till cirka 90 °/o och under ett andra avspärrningsår till cirka 85 °/o av den normala fredsförbrukningen, däri inberäknat alla slag av näringsmedel, även sådana härrörande från annat håll än jordbruket. Jämförda med de siffror, som angiva det näringsfysiologiska minimum för livsmedelsbehoven, innebära dessa resultat, enligt den åberopade utredningen, att även under andra avspärrningsåret ett överskott skulle föreligga, ett överskott som dock bleve alltför obetydligt för den händelse man räknar med att någon nämnvärd nedsättning i jordbruksbefolkningens förbrukning under avspärrningstiden ej skulle låta sig genomföras.

I avseende å detta utredningsresultat uttalar försvarskommissionen bl. a., att därav framgår, att Sveriges möjligheter till självförsörjning under avspärrning avgjort förbättrats under tiden efter världskriget. Den enligt utredningen påräkneliga marginalen över ett fysiologiskt näringsminimum måste emellertid betraktas som väl knapp för att ingiva full säkerhet, och kommissionen tillfogar, att också omständigheter av olika slag givetvis kunna inträffa, vilka rubba kalkylernas riktighet. Kommissionen erinrar, att den på senare tid inträffade ökningen av livsmedelsproduktionen inom landet framför allt har sin grund i omfattande statliga stödåtgärder för jordbruket och en serie ovanligt goda skördar i förening. Anses en återgång i fråga om avkastningen sannolik, synes kommissionen försiktigheten bjuda att räkna med, att under krigstid en viss import kan bliva erforderlig för de nödvändiga livsmedelsbehovens tillgodoseende, förslagsvis 200,000 ton per år. Närmast syntes därvid för upprätthållande av produktiviteten inom jordbruket en förstärkning av tillgången på äggvitehaltiga foderämnen samt konstgödselmedel böra ifrågakomma. Vid minskad inhemsk produktion vöre emellertid, framhåller kommissionen, jämväl reservlager av de viktigaste slagen av livsmedel givetvis av värde. I avseende å betydelsen av lagertillgångar i allmänhet i fred uttalar kommissionen vidare, att avsevärda sådana underlätta och möjliggöra en ändamålsenlig hushållning under krigsförhållanden och att ju större lagertillgångarna äro desto smidigare kan en övergång ske från freds- till krigshushållning. Under den tidsfrist, som genom lagertillgångarna skapas, innan en avspärrning hinner verka, kunna, säger kommissionen, åtgärder vidtagas i syfte att anpassa produktionen och konsumtionen med hänsyn till lägets krav och för att anskaffa ersättningsvaror samt söka nya vägar för handelsutbytet med utlandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239-

*5

Lämpligheten av ett reservlager av brödsäd.

Ett mera permanent brödsädslager får självfallet verklig betydelse ur lolkförsörjningssynpunkt endast för det fall att import av utländsk vara icke kan ske. Så länge handeln med brödsäd inom och utom landet är fri, kommer en eventuell brist i den inhemska produktionen att utan svårighet för konsumtionen täckas genom införsel utifrån. Är den inhemska spannmålsmarknaden underkastad statlig reglering kan emellertid ett brödsädslager under vissa förhållanden även vid möjlighet till fri import vara av värde för upprätthållande av en sådan reglering. Härtill återkommer jordbruksnämnden i det följande.

Lämpligheten ur folkförsörjningssynpunkt. För bedömande av frågan, i vad mån det må vara påkallat att ur folkförsörjningssynpunkt i fredstid upplägga och vidmakthålla ett lager av brödsäd, erfordras kännedom örn Sveriges förmåga att i händelse av total avspärrning av tillförseln utifrån självt tillgodose sitt behov av livsmedel. Ett besvarande av denna fråga förutsätter åter uppgift om, å ena sidan, vårt lands årsbehov av livsmedel och, å andra sidan, storleken av den inhemska årsproduktionen av livsmedel och dennas påverkan av en avstängning av importen. I nu angivna hänseenden hade på sin tid en omfattande undersökning föranstaltats av statens krigsheredskapskommission. 1930 års försvarskommission grundar, såsom nämnts, sina uttalanden rörande önskvärdheten av reservlager av livsmedel på vissa utav rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap verkställda beräkningar angående Sveriges möjligheter till självförsörjning under avspärrning av tillförseln utifrån. Ehuru det givetvis varit önskvärt, att ingående undersökningar rörande hithörande förhållanden även i förevarande sammanhang verkställts, har nämnden, med hänsyn till att dylika undersökningar måste bliva av omfattande natur och därför taga jämförelsevis lång tid i anspråk, funnit sig böra avstå från utförandet av sådana.^ Ur flera synpunkter är det nämligen angeläget, att jordbruksnämndens ifrågavarande utredningsuppdrag skyndsamt slutföres.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för det av statens krigsberedskapskommission framförda förslaget, att ur folkförsörjningssynpunkt ett reservlager av brödsäd å 50,000 ton borde uppläggas, hade kommissionen att utgå från förefintligheten av ett importbehov av c:a 300,000 ton brödsäd årligen. Det förordade reservlagret kunde sålunda av kommissionen betecknas såsom motsvarande c:a två månaders normala importöverskott. Såsom känt är, har i detta avseende numera en förändrad situation inträtt, i det att den inhemska produktionen av brödsäd kraftigt ökat, medan samtidigt förbrukningen av brödsäd till människoföda gått tillbaka. Till belysning av stegringen i den inhemska tillgången av för konsumtion avsedd brödsäd må meddelas följande sammanställning av storleken av brödsädsskördarna, utsäde avdraget. De år hava därvid utvalts, för vilka skördestatistiken kan anses lämna de relativt säkraste uppgifterna.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Skörd av vete och råg (utsäde avdraget).

1913- 1914............................ 234,592

1914- 1915............................i 216,306

1915- 1916............................ 236,401

1919— 1920............................| 224,100

1920— 1921............................: 250,517

1921— 1922............................ 305,484

1927— 1928............................ 369,300

1928— 1929 ............................. 450,114

1929— 1930............................1 462,463

1930— 1931............................: 508,361

1931— 1932............................! 399,937

1932— 1933............................ 652,837

1933— 1934............................! 733,558

508,875

605,301

529,715

502,558

498,153

606,183

332,036

376,844

365,121

396,401

242,727

391,466

414,967

743,467

821,607

766,116

726,658

748,670

911,667

701,336

826,938

827,584

904,762

642,664

1,044,303

1,148,525

Vad beträffar förbrukningen av brödsäd till människoföda uppskattades denna under åren närmast före världskriget uppgå till i genomsnitt för år

385,000 ton vete och 580,000 ton råg eller sammanlagt 965,000 ton. Det bör betonas, att uppskattningarna såväl före som efter världskriget äro approximativa. Detta gäller i särskilt hög grad siffrorna för tiden före kriget. Enligt en av statens spannmålsnämnd verkställd beräkning har den totala förbrukningen av brödsäd till människoföda under konsumtionsåren 1932/1933 och 1933/1934 uppgått till i genomsnitt c:a 483,000 ton vete och 230,000 ton råg eller sammanlagt blott omkring 713,000 ton.

Ställas ovannämnda uppgifter rörande omfattningen av brödsädsproduktionen och brödsädskonsumtionen vid sidan av varandra, ligger det nära till hands att draga den slutsatsen, att Sverige numera är självförsörjande i avseende å brödsäd. Man måste emellertid vid bedömande av sagda spörsmål ihågkomma, att den utvidgade brödsädsodlingen under åren 1932—1934 till väsentlig del förklaras av särskilda statliga åtgärder och att brödsädsskördarna per arealenhet under nämnda år varit synnerligen rikliga. Normalskördar av vete och råg å årets arealer för dessa sädesslag torde närmast kunna beräknas ungefärligen motsvara konsumtionsbehovet av sådan spannmål.

Givet är emellertid, att man icke kan stanna vid att betrakta frågan örn brödsädsförsörjningen isolerad, utan att vid fall av avspärrning av importen folkförsörjningsproblemet bör betraktas såsom en helhet. Frågan blir då, i vad mån vårt land har förmåga att under sådan avspärrning självt tillgodose befolkningens behov av födoämnen.

I avseende härå vill nämnden till en början framhålla, att enligt vad 1934 års spannmålsutredning framhåller i sitt förutnämnda betänkande den svenska jordbruksproduktionen som helhet betraktad för närvarande under normala skördeår icke torde vara tillräcklig att tillgodose landets behov av jordbruksprodukter av olika slag. Nedanstående sammanställning, vilken hämtats ur sagda betänkande och kompletterats för senare år, belyser ehuru behäftad med viss osäkerhet detta förhållande. Produktionen lämnar, örn man frånser de senaste åren, då skördarna varit osedvanligt rikliga, ett icke obetydligt underskott. Detta är beroende av framför allt det stora behov av importerat foder, som sedan gammalt förelegat och alltjämt örn ock i förminskad omfattning gör sig gällande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

7*

Sveriges årliga import- (—) och export- ( + ) överskott av nedan angivna varuslag, omräknade till 1,000 skördeenheter.1

1 1 skördeenhet = 1 kg vete, råg, korn, arter, bönor eller vicker, 1.2 kg havre, 1.1 kg blandsäd, 4 kg potatis eller sockerbetor, 10 kg foderrotfrukter, 2.5 kg hö, 3.5—5 kg halm, 12—15 kg blast. Vidare må nämnas att för tillverkning av 1 kg smör anses åtgå 15 skördeenheter samt att motsvarande tal utgör för ost 7, för kött 10, för fläsk 7, för ägg 5 och för socker 2.

Otvivelaktigt torde vid en omläggning av jordbruksdriften i vårt land större utbyte av jordbruket, räknat i näringsenheter, kunna ernås, än vad som nu är fallet, men det synes tveksamt, huruvida och i vad mån en dylik omläggning kan genomföras i händelse av upphörd import. Även om redan från början strävandena målmedvetet inriktas på att i möjligaste mån uppehålla jordbruksproduktionen, torde det av flera anledningar för vårt lands vidkommande icke vara möjligt att vid avstängd import undgå en väsentlig minskning i utbytet av jordbruket. Sålunda må erinras, att jordbruket numera har behov av betydande kvantiteter konstgödsel, som till övervägande del erhålles genom import. Vårt jordbruk är för att kunna drivas så intensivt och rationellt som för närvarande är fallet i hög grad beroende av den ökade konstgödselanvändningen och har alltså med hänsyn härtill blivit mera sårbart än tidigare. Vid mobilisering eller krig torde man dessutom ha att räkna med, att landets egen kväveindustri kommer att i väsentlig omfattning tagas i anspråk för militära ändamål. Framhållas må även, hurusom det större jordbruket numera i stor utsträckning anlitar maskinella hjälpmedel, särskilt traktorer, vid driften, och att det lär vara tvivelaktigt, huruvida härför erforderliga mängder oljor och bränslemedel skulle vid stängd import vara alt påräkna. En brist på dylika förnödenheter torde bli särskilt kännbar, örn importavspärrningen vore förenad med mobilisering, då i så-

8*

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

dant fall bristens ersättande genom levande arbetskraft oell dragare måste bereda större svårigheter än eljest. Under mobilisering eller krig torde det även i övrigt komma att visa sig svårt att erhålla för jordbrukets uppehållande tillräcklig arbetskraft. Rörande storleken av den nedgång i jordbruksproduktionen, som kan befaras av nyssnämnda omständigheter, är det givetvis omöjligt att utan mycket ingående undersökningar yttra sig, men det förefaller nämnden som om försiktigheten skulle bjuda att räkna med en väsentligt större minskning i skörden än den, som antagits i förut berörda undersökningar.

Särskilda svårigheter synes landets försörjning med fettämnen komma att bereda. Befolkningens behov av fett tillgodoses för närvarande till stor del av den svenska margarinindustrien. Då denna för sin tillverkning är i oundgängligt behov av utländska råvaror, torde man kunna befara, att vid stängd import ifrågavarande fabrikation kommer att praktiskt taget helt upphöra. Ökade anspråk ur folkförsörjningssynpunkt komme sålunda att ställas på det inhemska jordbruket. Dettas produktion av fettämnen komme emellertid att avsevärt nedgå. För ernående ur folkförsörjningssynpunkt av största möjliga utbyte av jordbruket torde det nämligen bliva nödvändigt att kraftigt beskära svinstocken. Ehuru detta till en början måhända föranleder en ökning i utbudet av fläsk, kommer dock knappheten på detta varuslag att framträda inom en ej alltför lång tidrymd. Även mjölkproduktionen torde på grund av brist på äggviterikt foder komma att kännbart avtaga, vilket framför allt kommer att taga sig uttryck i en minskad tillverkning av smör. Man synes därför böra räkna med, att tillgången på fettämnen till människoföda kommer att nedgå väsentligt starkare än övriga näringsmedel. En avspärrning kommer sålunda att föranleda ej endast en allmän minskning av tillgången på livsmedel utan även en fullständig omläggning av livsmedelskonsumtionen.

De svårigheter, som därvid komma att möta, synas icke böra underskattas. Erfarenheterna från åren under världskriget giva många belägg för vanskligheterna att genom statliga regleringsåtgärder på livsmedelsförsörjningens område åstadkomma en ändamålsenlig fördelning av tillgängliga förråd. Särskilt framträda svårigheterna att vid en behövlig ransonering i motsvarande grad nedbringa jordbruksbefolkningens egen förbrukning av framför allt fettämnen men även av övriga inom jordbruket producerade livsmedel.

Det är sålunda ett flertal omständigheter, som i händelse av avstängd import komma att verka försvårande på landets livsmedelsförsörjning. Även örn Sverige räknemässigt i dylikt fall skulle kunna anses självförsörjande vid normala skördar, förefaller det dock nämnden, som örn detta skulle innebära, att livsmedelsförbrukningen kommer att väsentligt nedpressas under vad som får anses lämpligt. Önskvärt får sålunda anses vara, att vissa beredskapsanordningar i tid genomföras för att vårt land skall med så små olägenheter som möjligt kunna möta en situation med avstängd import.

I sådant hänseende är det av betydelse, att åtgärder vidtagas för att i ett dylikt läge produktionsapparaten för livsmedelsframställningen skall kunna hållas i gång i största möjliga utsträckning. För sådant ändamål torde enligt nämndens mening behov i första hand göra sig gällande av beredskapsanordningar för anskaffande av konstgödsel och äggviterikt foder eller av råvaror för tillverkning av dylika produkter, men faller det utanför nämndens uppdrag att närmare ingå härpå. Av vikt är emellertid även, att sådana åtgärder i tid vidtagas, att den omläggning av produktionen och reglering av konsumtionen av livsmedel, som lär bliva nödvändig, kan genom-

Kungl. Maj-.ts proposition nr 239.

9*

förås med minsta möjliga rubbningar oell på kortast möjliga tid. Det synes sannolikt, att de av en avspärrning påkallade åtgärderna för folkförsörjningens tryggande under alla förhållanden kunna träda i tillämpning först någon tid efter avspärrningens inträde, ett förhållande som synes bestyrkas av erfarenheten. Häri torde ligga en allvarlig fara för att under mellantiden, då allmänhetens lojalitet inför de väntade reglerings- och ransoneringsåtgärderna ställes på svåra prov och panikartade tillstånd lätt inträda, en viss desorganisation skall hinna göra sig gällande och därmed statsmaktens möjligheter att på lämpligaste sätt bemästra situationen försvåras. I ett sådant läge och alltså främst för alt underlätta övergången till en reglerad hushållning synes det jordbruksnämnden vara av synnerligt värde att en viss livsmedelsreserv finnes att tillgå. Ej minst ur psykologisk synpunkt eller till allmänhetens lugnande torde en sådan reserv böra tillmätas betydelse. Givetvis skulle emellertid en livsmedelsreserv vara till gagn även för ett direkt utdrygande av den förefintliga tillgången av livsmedel.

Ehuru det icke torde ankomma på jordbruksnämnden att ingå på frågan, huru ett dylikt beredskapslager bör vara sammansatt, därest det anses böra komma till stånd, Null det förefalla nämnden, som örn en viktig beståndsdel däri borde utgöras av brödsäd. Av vikt synes nämligen vara, att lagret erhåller en sådan sammansättning, att det kan få en så mångsidig användning som möjligt och i detta hänseende fyller brödsäden stora anspråk. Brödsäden intager vidare alltjämt en viktig plats i folkförsörjningen och dess betydelse härutinnan torde säkerligen för den händelse livsmedelsransonering genomföres komma att ytterligare framträda. Även vid en inhemsk produktion av brödsäd svarande mot det normala behovet därav kommer därför i nyss antydda situation brödsädsförsörjningen sannolikt att bliva utsatt för vissa påfrestningar. Med hänsyn härtill vore det önskvärt, att ett mycket betydande lager av brödsäd upplades. Utgår man emellertid från att med lagret i huvudsak åsyftas att underlätta övergången till den tvångshushållning, som torde bliva en följd av livsmedelsimportens spärrande, vill det synas nämnden, som örn ett brödsädslager av 100,000 ä 150,000 ton vore tillräckligt för vinnande av sagda syfte. Med ett lager av denna storlek, vilket motsvarar cirka tvä månaders förmälning, samt vad som kan erhållas i öppna marknaden, skulle kvarnarnas råvarubehov säkerligen kunna tillgodses under den tid, som kräves för övergångens verkställande.

Lämpligheten ur spannmålsreglcringens synpunkt. Såsom förut framhållits kan uppläggande av ett reservlager befinnas lämpligt även för att därigenom bereda möjlighet till utjämnande av växlingar i den inhemska brödsädsproduktionens omfattning och kvalitet. Ur såväl producent- som konsumentsynpunkt är det av betydelse, att kvalitet och pris å mjöl kunna hållas så jämna som möjligt. En sådan jämnhet är ägnad att stabilisera efterfrågan på mjöl och därmed i viss man ge ökad trygghet för den svenska spannmålens avsättning. Före spannmålsreglcringens genomförande kunde önskvärd jämnhet ifråga örn kvaliteter obehindrat uppnås genom användning i erforderlig utsträckning av importerad spannmål. Under rådande reglering av spannmålsmarknaden, varigenom eftersträvas ett säkerställande av den inhemska skördens avsättning inom landet till skäliga priser, är på grund av inmalningstvånget att räkna med viss begränsning av möjligheterna all använda utländsk råvara. Det kan därför ifrågasättas, att en kvantitet av förstklassig inhemsk spannmål hålles tillgänglig för att linder år med ringa eller kvalitativt svag brödsädsskörd denna skall kunna utdrygas oell genomsnittskvaliteten hos densamma höjas. Under de senaste

10*

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

åren ha visserligen de svenska brödsädsskördarna varit både rikliga och kvalitativt goda, men man måste dock även framgent räkna med skördar, som särskilt på grund av ogynnsamma väderleksförhållanden under växtoch skördetiden bliva otillfredsställande ifråga örn kvantitet eller kvalitet eller bådadera.

Variationerna i skördarnas storlek under de år, för vilka tillförlitliga arealuppgifter finnas, framgå av nedanstående sammanställning:

Skörd av vete och råg.

1 Preliminära tal.

För att möjliggöra en uppskattning av storleken av den skörd, som motsvarar konsumtionsbehovet, och den kvantitet brödsäd, som erfordras för utjämnande av variationer i skördarnas kvantitet, må lämnas följande uppgifter:

Sammanställning av skörd, överskott, förmälning av importerad spannmål och inhemsk förbrukning konsumtionsåren 1930—1935 i ton.

Av sammanställningen framgår, att under vissa konsumtionsår förelegat betydande behov av tillskott till skördeutbytet för att den inhemska förbrukningen skulle kunna i full utsträckning tillgodoses.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

11*

1 avseende å betydelsen av en utjämningskvantitet av brödsäd ur kvalitetssynpunkt har införskaffats yttrande från jordbruksnämndens sakkunnige i cereala frågor, professor Å. Åkerman. Detta yttrande innehåller i huvudsak följande:

Kvaliteten hos den spannmål, som produceras i vårt land, varierar ganska avsevärt från år till år. Under år, då väderleken under sommaren och hösten är relativt torr och varm, brukar den genomsnittligt bli bättre än under kalla, regniga år. Då man för den inhemska spannmålsmarknadens stödjande nödgats genom tvångsinmalning och andra restriktiva åtgärder begränsa importen av utländsk brödsäd till ett minimum, måste dessa växlingar i kvalitativt avseende särskilt beaktas och åtgärder vidtagas för att i möjligaste mån söka utjämna desamma. Eljest riskeras, att mjölkvaliteterna komma att variera allt för mycket till förfång för såväl yrkesbagare som de enskilda hushållen.

Bland de olika kvalitetsegenskaper, till vilka man bär att taga hänsyn hos brödsäden, är det särskilt mältningsgrad och bakningskraft, som i detta sammanhang måste beaktas, emedan dessa direkt påverka mjölets användbarhet för bakning och andra hushållsändamål. Det är alltså i första hand årsvariationerna i dessa egenskaper, som hänsyn bör tagas till, då det gäller att bedöma behovet av en utjämningskvantitet ur kvalitetssynpunkt.

Vad mältningsgraden beträffar, ha vissa under senare år verkställda undersökningar inom de större produktionsområdena givit vid handen, att denna, uttryckt i halten grodda kärnor, genomsnittligt varierat hos höstvetet mellan 1.9 och 0.1 procent, hos vårvetet mellan 0.7 och 0.2 procent och hos rågen mellan 5.6 och 0.7 procent. Då en halt av endast 1 å 2 procent grodda kärnor kan vara tillräcklig att så höja det diastatiska tillståndet hos mjölet, att särskilt dess användbarhet för hushållsändamål därigenom äventyras, visa redan de för denna egenskap erhållna resultaten för höstvete och höstråg tydligt, vilka stora skillnader i kvalitativt hänseende som kunna förekomma mellan skördarna från olika år.

För rågens vidkommande är mältningsgraden av avgörande betydelse för dess användbarhet som brödsäd, i det att all svensk råg, om den blott har låg mältningsgrad, visar god bakningsduglighet. Hos vetet bär man däremot att taga hänsyn till skillnaden i bakningsdugligheten. Visserligen beror denna delvis på mältningsgraden men också av bakningskraften, vilken å sin sida avhänger av flera andra egenskaper och faktorer, bland vilka i första hand äro att nämna råproteinhalt (glutenhalt) och glutenkvalitet. Av verkställda undersökningar framgår, alt råproteinhalten, beräknad i procent på torrsubstansen, i medeltal för hela landet under de sista fem åren varierat, i fråga om höstvetet mellan 10.7 och 11.7 procent och i fråga örn vårvetet mellan 12.2 och 14.3 procent. För höstvetets vidkommande kan den berörda variationen förefalla vara liten och därför utan större praktisk betydelse. Så är emellertid icke fallet, ty då det rör sig örn en så relativt låg råproteinhalt som 10 procent, kan en genomsnittlig skillnad på endast 0.5 procent bliva nog så betydelsefull. Nämnda lägsta råproteinhalt för höstvete, 10.7 procent, hade vi 1934. Sistnämnda år, som var relativt torrt och varmt, var glutenkvaliteten mycket god. En annan gång, då råproteinhalten blir låg, kan emellertid glutenkvaliteten bli dålig. Under sådana förhållanden skulle det åtminstone med vår nuvarande vårveteproduktion vara alldeles omöjligt att hålla en så hög inmalningsprocent som 90, om det icke funnes relativt stora mängder gammalt vete av bättre kvalitet att tillgå.

De erhållna resultaten hava således, framhåller professor Åkerman, bestyrkt riktigheten av de erfarenheter, som vid kvarnarna tidigare kunnat göras, att den svenska brödsädens kvalitet varierar högst avsevärt från år till år. Örn man därför utan att nämnvärt minska inmalningen av svensk

12 Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 239.

spannmål vill hålla jämna mjölkvaliteter, blir det nödvändigt tillse, att en tillräcklig reserv av vete och råg av god kvalitet finnes i lager för att användas under år, då skördens kvalitet är dålig. I fråga om den erforderliga storleken av en sådan reserv synas de förutnämnda undersökningarna hava givit vid handen, att under år med dålig kvalitet hos skörden skulle för bi behållande av en så hög inmalning som 90 procent utan nämnvärd sänkning av mjölkvaliteterna behövas en så stor mängd höstvete, att den motsvarade minst 30 procent av konsumtionsbehovet, och rag, motsvarande omkring 50 procent därav. Med hänsyn till på senare tid tillkomna omständigheter, ägnade att motverka vissa kvalitetsförsämrande faktorer, torde man, framhåller professor Åkerman, åtminstone för vetets vidkommande kunna räkna med en något lägre siffra för den fran kvalitetssynpunkt behövliga reserven än 30 procent av konsumtionsbehovet, förslagsvis 20 procent. För rågens vidkommande, som är mera utsatt för mältningsskador, torde en något högre reserv erfordras, helst 50 procent. Utgår man från att den årliga handelsförmalningen av vete och råg till människoföda uppgår till omkring 400,000 ton resp. 120,000 ton skulle för bibehållande av nu tilllämpade inmalningsprocenter under år med låg skördekvalitet erfordras en utjämningsreserv av cirka 80,000 ton vete och 00,000 ton rag.

Enligt jordbruksnämnden är det otvivelaktigt ur flera synpunkter önskvärt, att mjölkvaliteterna under olika år hållas så jämna som möjligt. Detta kan givetvis ske genom att under år med skördeöverskott brödsäd av god kvalitet lagras i tillräckliga mängder för att användas under år, då skördens kvalitet är låg. För vinnande av ifrågavarande syfte, nämligen garanti fölen jämn mjölkvalitet, erfordras emellertid enligt vad förut anförda uppgifter giva vid handen ett omfattande brödsädslager. Kostnaderna härför synas icke stå i rimlig proportion till därmed förenade fördelar. Lagring av brödsäd för utjämnande av skillnader i kvaliteten hos olika skördar synes därför icke böra ifrågakomma. Däremot kan det befinnas lämpligt, att en viss mindre reserv finnes tillgänglig för att under en kortare tid, då utbudet av fullgod svensk spannmål är knappt, undvika en tillfällig sänkning av inmalningsprocenterna och därmed även rubbningar i fråga om mjölkvaliteterna. Med denna utgångspunkt synes det nämnden kunna övervägas, att så länge spannmålsmarknaden är föremål för statlig reglering under år, då brödsädsskörden lämnar överskott, av detta en viss mindre kvantitet bibehålies som utjämningsreserv. Givetvis bör dock behovet av lagring för nu ifrågavarande ändamål prövas för värjo särskilt fall med hänsyn till samtliga på frågan inverkande omständigheter.

Lagringsverksamheten.

För bedömande av huruvida ett reservlager av mera permanent karaktär bör uppläggas är det givetvis av vikt, att frågan på vad sätt ifrågavarande lager, därest det anses böra komma till stånd, skall handhavas närmare utredes. Det torde nämligen icke kunna undgås, att redan förefintligheten av ett brödsädslager av den storlek, varom här är fråga, kommer att utöva inflytande å den inhemska spannmålsmarknaden. För att i görligaste män undvika onödiga störningar av spannmålshandeln är det vidare angeläget, att vissa allmänna riktlinjer uppdragas rörande ifrågavarande lagringsverksamhet. Innan nämnden närmare ingår på frågan örn lagringsverksamhelens bedrivande, torde emellertid en kort redogörelse böra lämnas för hittills gjorda erfarenheter rörande möjligheterna att under längre tid lagra spannmål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

13*

Möjligheterna till långtidslagring. Den vanligaste formen av lagring av brödsäd är inlagring efter skördens avslutande på hösten för spannmålens successiva uttagning till förmälning längre fram på hösten samt under därpå följande vinter och vår. I motsats härtill skulle den lagring, varom här är fråga, i största utsträckning bli en lagring för längre tid. s. k. långtidslagring. Så skulle regelmässigt bli fallet med hela den lagerkvantitet, som skulle tjäna folkförsörjningssyftet, men även den såsom utjämningskvantitet avsedda spannmålen skulle, i den mån den icke behövde komma till användning under visst konsumtionsår, komme att överlagras tills nästa skörd inbärgats och utbyte av densamma mot säd av sistnämnda skörd kunna äga rum. För den händelse att den nya skörden då är av dålig kvalitet, bör utjämningskvantiteten självfallet försäljas. Beträffande beredskapskvantiteten bör det bero på ekonomiska överväganden, huruvida viss del bör utbytas eller örn utbytet i sin helhet skall uppskjutas.

Med hänsyn till nu nämnda förhållanden måste den frågan beaktas, i vad mån sådan långtidslagring av brödsäd må inverka på brödsädens kvalitet. Särskilt är det därvid lagringens eventuella inverkan på brödsädens bakningsduglighet, som bör klarläggas. Då vårt land med undantag för de senaste åren icke haft några överskott av brödsäd att lagra, saknas närmare erfarenhet om långtidslagring av inhemsk brödsäd. Det är sålunda egentligen endast beträffande de utav svenska spannmålsföreningen innehavda överskottslagren från 1932, 1933 och 1934 års skördar som någon praktisk inblick i med sådan lagring sammanhängande spörsmål erhållits. Emellertid hava på senare tid jämväl vissa vetenskapliga försök och undersökningar företagits rörande långtidslagrings inverkan på bakningsdugligheten hos brödsäd. Rörande dessa frågor har jordbruksnämnden inhämtat yttrande av professor Åkerman. Ur innehållet i detta yttrande må anföras följande:

Vid långtidslagring av brödsäd förutsattes att den spannmål, som skall lagras, blir nedtorkad till en betryggande låg vattenhalt, cirka 14 procent, ty eljest blir lagringen alltför dyrbar och riskabel. Det gäller därför dels att få avgjort, huruvida torkning av brödsäd kan utföras på sådant sätt, att bakningsförmågan ej försämras, dels fastställa huru bakningsförmågan förändras under lagring.

Vad då först spörsmålet örn torkningens inverkan på bakningsförmågan beträffar, så bar denna fråga redan förut på olika håll gjorts till föremål för undersökning. De resultat, som därvid framkommit, gå emellertid i olika riktningar. I vissa fall har en förbättring av bakningsdugligheten kunnat konstateras, i andra däremot en mer eller mindre tydlig försämring. Orsaken härtill torde vara att söka i olika förhållanden; särskilt synes spannmålens beskaffenhet före torkningen (vattenhalt, råproteinhalt o. s. v.) samt den vid torkningen använda temperaturen vara av utslagsgivande betydelse. För att vinna ytterligare klarhet angående dessa förhållanden hava på uppdrag av svenska spannmålsföreningen igångsatts omfattande försök vid Sveriges utsädesförenings cereallaboratorium på Svalöv. Ehuru dessa ännu icke äro avslutade, hava dock vissa resultat av intresse redan framkommit. Sålunda synes det framgå, att höstvete av den i vårt land odlade mjuka typen skulle vara något mera ömtåligt för hög temperatur än t. ex. Kxtra-Kolbenvårvete. Vidare ser det ut, som örn den ursprungliga vattenhalten hos den vara, som skall torkas, också är av betydelse härvidlag. Ju lägre denna är desto högre temperatur kan man använda vid torkningen utan risk för att skada spannmålen.

Till komplettering av lahoratorieundersökningarna hava jämväl prover undersökts, som erhållits från vissa spannmålsföreningens lagerhållare. Härvid hava jämförts prover av ett och samma parti, dels otorkade och dels torkade på resp. lagerhållares torkanläggning. 1 flertalet fall har härvid icke någon försämring av bakningsförmågan kunnat konstateras.

14*

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Dessa undersökningar visa sålunda, att den för en längre tids lagring nödvändiga artificiella torkningen av spannmål kan vara förenad med en viss risk, en uppfattning som bestyrkes av vissa av ing. Holger Jörgensen i Köpenhamn nyligen offentliggjorda undersökningar. Vid försiktig torkning vid en temperatur å torkgodset på högst 45° C. torde dock denna risk vara mycket liten, under förutsättning att den ursprungliga vattenhalten hos partierna ej är för hög (högst 17—18 %) samt att desamma i otorkat tillstånd hava god bakningskvalitet.

Beträffande själva lagringens inverkan på bakningsdugligheten, så är det en gammal erfarenhet, att denna härunder skulle förbättras. Till detta resultat hava Schneidewind, Saunders m. fl. kommit. Vid den tidpunkt dessa undersökningar utfördes kände man emellertid icke till den förbättrande inverkan på bakningsförmågan hos vete, som bromat och vissa andra salter utöva. Användas dylika tillsatser, synes man redan med nytröskat vete kunna uppnå relativt god bakningsduglighet, och eftermognad har alltså icke samma betydelse som tidigare.

Alla dessa förhållanden äro vid cereallaboratoriet på Svalöv föremål för närmare undersökning. Sålunda utföres bl. a. för studium av de vid lagring inträdande kvalitetsförändringarna ett särskilt lagringsförsök vid Hyllinge, där på olika sätt torkad spannmål (Edholmstork, vacuumtork och Bojnertork) lagrats i säckar tillsammans med spannmålsföreningens egna långtidslager. Lagringsförsöket utföres med höstvete, vårvete och råg, samtliga av 1934 års skörd. Detsamma igångsattes den ls/i2 1934. Spannmålen nedtorkades till en vattenhalt på mellan 13 och 14 procent.

Höstvetet, som användes för försöken, synes hava varit relativt ömtåligt för torkning, i det att bakningsförmågan vid alla tre torkningarna något försämrades, såsom av nedanstående siffror för brödvolymen framgår:

Hos vårvetet och rågen kunde däremot inga nämnvärda skillnader i brödvolym konstateras. Degutbytet syntes icke påverkas av torkningen.

Vid undersökning enligt Saunders-Pelshenkes skrotjäsningsmetod kunde också en försämring av glutenkvaliteten hos höstvetet påvisas, såsom av nedanstående siffror framgår:

Pelshenketal (minuter) -1

1 Ju längre svällningstid desto bättre glutenkvalitet.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 239.

15*

Effekten av bromatbehandlingen, som också studerades, blev i allmänhet betydligt mindre hos den torkade än hos den otorkade varan. Detta kan möjligen sammanhänga därmed, att torkningen påskyndar spannmålens eftermognad. Vid förnyad undersökning av de olika vetepartierna efter 3 och 6 månader visade det sig, att bakningsförmagan hos obehandlat mjöl, bedömd efter brödvolymen, i allmänhet visade en tendens till stegring. Däremot minskades för varje gång effekten av bromattillsatsen. Detta är ett redan känt förhållande, som ofta påpekats från kvarnhåll. Störst var denna minskning av bromateffekten hos det otorkade vetet, mindre däremot hos det torkade.

Vid sistberörda undersökningar har också kunnat konstateras, att glutenkvaliteten, bedömd enligt Berling och Koopman eller Saunders-Pelshenke, förbättras något vid lagring.

Man synes alltså av dessa undersökningar vara berättigad draga den slutsatsen, att lagring av brödsäd, om den skötes på riktigt sätt, medför en förbättring av glutenkvaliteten men att samtidigt effekten av kemikaliebehandling minskas. Har spannmålen torkats ned till en vattenhalt på 14 procent, blir dock reaktionen gentemot bromat bättre bibehållen än hos otorkad sådan.

Tyvärr hava de undersökningar, för vilka vi här redogjort, endast pågått under ett halvt års tid. Riktigheten av de uppnådda resultaten bekräftas emellertid av vissa undersökningar av vårvete utav 1933 års skörd, som på senare tiden utförts för spannmålsföreningens räkning. Trots att detta vete nu lagrats i två år, har icke någon märkbar försämring av bakningsförmågan kunnat påvisas.

På sistone utförda ytterligare undersökningar hava bestyrkt, att brödsäd under gynnsamma förhållanden kan utan nämnvärd påverkan å kvaliteten lagras i två år och till och med något därutöver.

De erfarenheter, som på senare tid kunnat göras beträffande lagringens inverkan på kvaliteten hos brödsäd, synas sålunda visa, att bakningsförmågan något förbättras vid någon tids lagring, men att samtidigt effekten av bromat och vissa liknande kemikalier, som bruka tillsättas vetemjöl, minskas.

o En viktig förutsättning för att lagringen skall slå väl ut synes emellertid, såsom av det ovan anförda framgår, vara, att spannmålen nedtorkas till lämplig vattenhalt, 14 procent eller något därunder, och att denna torkning särskilt vid varmluftstorkning, sker med omsorg, så att skador i följd av torkningen undvikas. Givetvis förutsätter detta också att lagerlokalerna äro goda, att endast brödsäd av fullgod kvalitet inlägges i sådant lager samt att spannmålen omsorgsfullt skötes under lagringstiden. Om nu anförda förutsättningar föreligga, vill det synas, som örn välbärgad brödsäd skulle kunna lagras i minst två år utan att taga skada.

Lagringsverksainhetens bedrivande och organisation. Såsom nämnden tidigare anfört, är det emellertid angeläget, att lagringsverksamheten så bedi ives, att de naturliga marknadsförhallandena å ifrågavarande område rubbas så litet som möjligt. Härvid avses icke endast prisbildningen i den fria marknaden å brödsäd inom olika delar av landet utan även tillgången av och tillförseln på brödsäd. Den omständigheten, att i varje fall den kvantitet, som upplagts i folkförsörjningssyfte — i det följande benämnd beredskapskvantiteten mäste, sa länge en sadan kvantitet bibehålies, regelmässigt förnyas, lärer emellertid under vissa förhållanden kunna medföra kännbara återverkningar på marknaden. Ifrågavarande brödsädskvantitet skall icke finna användning för ökande av tillgången på brödsäd på den inhemska marknaden utan, såsom förut anförts, utgöra en reserv att tillgå under vissa angivna extraordinära omständigheter. Därmed är det också givet, att därest försälj-

16*

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-39.

ning skett, så att kvantiteten nedgått under den för densamma gällande minimigränsen, sådan försäljning måste i den mån så kan ske följas av inköp å den inhemska marknaden, så att nämnda gräns snarast åter uppnås.

Utgår man ifrån att beredskapskvantiteten skall hava en omfattning på omkring 100,000 ton samt att detta lager under loppet av varje konsumtionsår bör förnyas, skulle det bliva en vidlyftig apparat att utförsälja och på nytt inköpa en så avsevärd myckenhet spannmål. Detta torde näppeligen kunna verkställas, utan att det organ, som handhar lagret, kommer att utöva ett betydande inflytande på hela brödsädsmarknaden. Då beredskapskvantiteten, såsom nämnden framhållit, bör innehålla endast spannmål av god kvalitet, lärer det emellertid näppeligen vara av behovet påkallat att företaga utbyten varje år, utan torde det då vara möjligt att i genomsnitt utbyta allenast halva lagret varje år och sålunda lagra spannmålen under två år. Därvid får man givetvis förutsätta, att ständig uppmärksamhet ägnas spannmålens kvalitet, så att spannmål, vilken av en eller annan anledning kräver särskild omsorg för att ej skadas, i första hand utbytes, även örn densamma lagrats under kortare tid, än man måhända från början avsett.

Med avseende å de erforderliga inköpen och försäljningarna må vidare framhållas, att då desamma huvudsakligen avse ett utbyte av lagret i fråga, detta utbyte torde i större eller mindre utsträckning kunna överlåtas åt exempelvis kvarnar eller vederbörande lagerhållare. Det synes sannolikt, att på sådant sätt organiserade utbyten, förståndigt genomförda, kunna eliminera en del av den oro å marknaden, som dessa inköp och försäljningar lätt kunna framskapa.

Vad slutligen angår själva lagerhållningen uppställer sig givetvis i första hand den frågan, huruvida det organ, som handhar lagerkvantiteterna, bör hava dessa i egen regi eller om organet bör träffa avtal med olika lagerhållare, att dessa för organets räkning skola sköta lagringen. Då lagringen torde i stort sett kunna genomföras lika väl vilken av dessa former man än väljer, torde kostnadshänsyn i första hand böra få bli avgörande. I avseende härå må framhållas, att man icke lär kunna räkna med, att en lagerhållare skall åtaga sig dylik lagring till självkostnadspris. Ej heller kan det antagas annat, än att han skall tillgodoräkna sig någon ersättning för den kvalitetsrisk, som han vid lagringen otvivelaktigt löper, och som visserligen icke nödvändigt behöver innebära, att han får spannmål förstörd, men som kan medföra extra skötselkostnader. Örn sålunda ett magasin blir infekterat med skadeinsekter, vilket kan inträffa, även om all tänkbar försiktighet iakttages, kan förnyad rensning och måhända även torkning av ett helt lager bliva nödvändig. Emellertid kunna även andra omständigheter påverka lagringskostnadernas storlek. Att förorda den ena eller andra formen för lagringens utförande kan givetvis ej nu ifrågakomma, ulan bör det ankomma på lagringsorganet att härom med hänsyn lill omständigheterna i det särskilda fallet besluta.

För den händelse lagring i egen regi visar sig böra förekomma, torde böra bemärkas, att i den mån i så fall lokaler måste förhyras för ändamålet, vederbörande ägare torde komma att betinga sig en hyra, som i sig innefattar en viss företagarvinst. Med hänsyn härtill vill det synas lämpligt, att statens lagerhus, som på grund av den numera rikliga tillgången på privata lagerutrymmen knappast kunna antagas bliva för sitt ursprungliga ändamål anlitade i större utsträckning, av lagringsorganet få tagas i anspråk för lagring i egen regi. Det är emellertid endast en mindre del av ifrågavarande lagerkvantiteter, som skulle kunna inrymmas i de statliga lagerhusen. För möjliggörande i övrigt av lagring i egen regi skulle alltså fordras, att lag-

Kunell. Maj:ts proposition nr 239.

17*

ringsutrymmen förhyras eller att nya sådana byggas för lagringsorganets räkning. Vilkendera av dessa båda utvägar, som i det särskilda fallet bör väljas, blir givetvis beroende på vilken, som ur kostnadssynpunkt ställer sig fördelaktigast. Därvid förutsättes, därest nybyggnad sker, att tiden för byggnadskostnadernas avskrivning bestämmes jämförelsevis kort.

Beträffande frågan, hur förvaltningen av ifrågavarande lagerkvantiteter lämpligen bör utformas, kunde det förefalla riktigast, att förvaltningen av beredskapskvantiteten, vars hållande skulle tillgodose ett samhälleligt intresse av mera bestående natur, överlämnades till något mera permanent statligt organ. Då — så länge spannmålsregleringen består — sådana faktorer, som vid sidan om regleringsorganet kunna påverka spannmålsmarknaden, böra så långt möjligt elimineras, synes det jordbruksnämnden i nuvarande läge lämpligast att hela lagerhållningen handhaves av svenska spannmålsaktiebolaget. Detta bolag, som särskilt bildats för genomförandet av spannmålsregleringen i dess nuvarande utformning, fullföljer, trots formen av enskild institution, en statlig uppgift.

Därest, såsom jordbruksnämnden här ifrågasatt, svenska spannmålsaktiebolaget skulle taga de statliga lagerhusen i anspråk för bedrivande så långt dessa lagringsutrymmen det medger av spannmålslagring i egen regi, synas de uppgifter, som fortfarande skulle ankomma på statens lagerhus- och fryshusstyrelse, eller egentligen blott förvaltningen av lagerhusbyggnaderna, icke tillräckliga för att motivera ett bibehållande av sagda styrelse. Det torde falla sig naturligt, att nämnda bolag tillägges jämväl sistberörda uppgifter, därvid dock givetvis förutsättes att den hos nuvarande förvaltning förefintliga sakkunskapen jämväl i fortsättningen utnyttjas. Därest spannmålsaktiebolaget skulle upphöra, torde frågan örn beredskapskvantitetens och lagerhusens förvaltning få med beaktande av det läge, som då må föreligga, upptagas till förnyad prövning.

Förefintliga lagerutrymmen samt deras användning vid reservlagrets anordnande. I

I visst samband med frågan om lagringsverksamhetens bedrivande står givetvis spörsmålet om de lagringsutrymmen, i vilka reservlagret skall uppläggas. Innan jordbruksnämnden ingår på sistberörda spörsmål, i samband varmed en redogörelse för samtliga för spannmålslagring lämpliga utrymmen i riket torde böra lämnas, anser sig nämnden böra nämna något örn beskaffenheten av de i vårt land ifrågakommande huvudtyperna av lagerlokaler för spannmål.

Den äldsta typen för spannmalslagerhus är det vanliga spannmålsmagasinet med plana bottnar, bottenmagasinet. I sådant magasin förvaras spannmålen antingen liggande lös på bottnarna i mer eller mindre tjocka lager eller också i säckar, som kunna staplas ovanpå varandra. I de enklaste magasinen av denna typ är man för spannmålens skötsel hänvisad till skyffling. Genom att förvara spannmålen säckad kan man betydligt bättre utnyttja utrymmet i ett bottenmagasin, än man kan göra örn spannmålen ligger lös.

^ En annan typ av lagerlokal för spannmål ar det s. k. rissellagerhuset. Ett sadant är uppfört i ett flertal våningar och erinrar örn bottenmagasinet I bottnarna äro emellertid anbragta ett stort antal hål, vilka kunna öppnas och stängas med slidventiler. Man kan med desamma låta spannmålen falla tran en våning till en annan, varvid densamma utsättes för lunning. I rissellagerlius kan man vidare med fallrör laiva så ordnat, att spannmålen kan

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 239. (Hilliga.) 2

18*

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

släppas till vilken våning som helst eller ock gå till elevatorer och transportanordningar. De av staten på sin tid uppförda lagerhusen äro rissellagerhus, som utrustats med moderna maskiner för spannmålens skötsel.

För lagring av spannmål i större skala användas oftast silosmagasin, enär man därstädes har spannmålen väl samlad och pa ett rationellt sätt kan utnyttja transportanordningar och övrig erforderlig maskinell utrustning. Med hänsyn härtill är det naturligt, att kvarnindustrien huvudsakligen lagrar sin spannmål i silos. Skall man lagra svensk brödsäd under längre tid, måste densamma emellertid, även örn den lagras i silos, hava nedbringats till en fuktighetshalt, som är ur lagringssynpunkt betryggande. I silosanläggnmgar tillgår spannmålens skötsel i allmänhet så, att man flyttar densamma från en silo till en annan, varvid den samtidigt fläktas och rensas. Örn vattenhalten hos den lagrade spannmålen är för hög, får man emellertid behandla densamma på nyss nämnt sätt så mycket, att den lätt blir allt för sliten och därigenom ännu mer känslig för skador av olika slag.

Vid sidan av de permanenta lagerlokalerna hava under de senaste aren för spannmålslagring tagits i anspråk även lokaler av mer eller mindre provisorisk karaktär, vilka tillkommit antingen genom nybyggnad eller genom iordningställande av tidigare för annat ändamål avsedda lokaler. I de fall, då nybyggnader för detta ändamål företagits, har man i allmänhet uppfört magasin på cementgrund med en enda botten samt försett desamma med tork- och rensningsanordningar. I dessa magasin förvaras spannmålen i regel i säckar, som staplats till en höjd av 20 säckar och t. o. m. däröver. På ungefär liknande sätt har man lagrat spannmålen^ i förhyrda magasin, t. ex. nedlagda tändsticks- och sockerfabriker m. m. Såvitt nu kan bedömas kan spannmålslagring genomföras lika väl i dessa provisoriska lokaler som i de permanenta, under förutsättning att spannmålen är väl nedtorkad och

fri från ohyra. ..

Som oeftergivligt villkor för lagerlokalernas lämplighet över huvud tor spannmålslagring gäller, vilket lagringssystem man än anlitar, att de skola vara snygga, rena och luftiga samt tillåta bortförande av det damm, som alltid uppkommer vid lagring, särskilt av lös spannmål. Vidare skola de vara utrustade med sådana anordningar, att inlagrad spannmål kan ägnas erforderlig skötsel även i kritiska situationer. De böra också vara försedda med tillfredsställande utrustning för spannmålens förflyttning in och ur maga- «inslokalerna samt inom desamma. Ett annat nödvändigt villkor för att en lagerlokal skall kunna anses som lämplig för lagring av spannmål under längre tid är vidare, att den är försedd med tillfredsställande torknmgsanordningar eller att för lagrets skötsel torkningsanordningar finnas att tillgå på platsen. Det torde nämligen numera få anses klarlagt, att om spannmålen nedtorkas till en betryggande låg vattenhalt, riskerna för dess förstöring under lagringstiden äro ringa.

För att vinna en överblick över för lagring av spannmål under längre tid för närvarande användbara utrymmen inom olika län har pa grundval av en detaljerad förteckning över förefintliga lagerutrymmen, vilka ställts till nämndens förfogande, upprättats nedanstående sammanställning, därvid lagerutrymmena uppdelats å kvarnutrymmen samt goda och mindre goda andra lagerlokaler. En del av dessa lagerutrymmen utnyttjas emellertid ofta av innehavarna för lagring av andra varor än spannmål. Till belysning av utrymmenas belägenhet i förhållande till produktionsdistrikten för brödsäd och kvarnindustriens lokalisering har i sammanställningen för varje län angivits dels saluöverskott av brödsäd för 1932 och 1934 ars skördar, dels ock den genomsnittliga förmalningen av vete och råg under konsumtionsåren 1932/1933—1934/1935.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

19*

Lagringsutrymmen, totala överskott samt genomsnittlig förmälning vid de

egentliga industrikvarnarna.

Av statens lagerhus, som för närvarande äro sex till antalet, äro fyra belägna i Skåne, nämligen i Eslöv, Åstorp, Klagstorp och Tomelilla, och de båda övriga i Linköping respektive Hallsberg. Vartdera av dessa lagerhus har en beläggningskapacitet av 3,000 ton. Därjämte hava vid tre utav lagerhusen uppförts ett extra bottenmagasin med en kapacitet av 4,000 ton för vartdera. De statliga lagerutrymmena kunna alltså inalles hysa 30,000 ton spannmål.

Samtliga förefintliga lagringsutrymmen fördela sig på olika per av ägare på följande sätt:

Kvarnar, egna utrymmen ] förhyrda utrymmen |

Spannmålshandlare, egna utrymmen ................................

förhyrda utrymmen ............................

Svenska lantmännens riksförbund och därtill anslutna föreningar,

egna utrymmen......................................................

förhyrda utrymmen..................................................

Andra lantmannasammanslutningar, egna utrymmen..............

förhyrda utrymmen..........

Statens egna lagerutrymmen..........................................

Summa 720,000 ton.

Sammanföras de olika länen till vissa större områden i huvudsaklig överensstämmelse med huru tillförseln till kvarnindustrien försiggår, erhålles med

huvudgrup-

190.000 ton

210.000 » 70,000 *

110,000 »

70.000 »

35.000 » 5,000 »

30.000 »

20*

Kungl. Maj:ts proposition nr 239-

utgångspunkt från 1932 års skörd och förmätningen under konsumtionsåret 1933/1934 följande sammanställning:

Ehuru dessa uppgifter endast äro approximativa, få de dock anses rätt belysande för förhållandena. Stockholmsdistriktet är såväl beträffande vete som råg ett typiskt underskottsdistrikt, och för kvarnindustriens förseende med råvaror måste därför avsevärda kvantiteter spannmål inköpas från långt bort belägna områden. Vad vete angår torde dock behovet kunna fyllas från Östergötland och Närke samt Gotland, vilka landska]) hava sin huvudsakliga avsättning till nämnda distrikt. För att fylla rågbehovet måste emellertid kvarnarna inom nämnda distrikt företaga inköp ifrån Västergötland och Kalmar län eller Skåne, allt efter förhållandena. Med avseende å vete är även Göteborgsområdet ett underskottsdistrikt, som får komplettera sitt behov huvudsakligen från Skåne.

Vad angår frågan, hur för här ifrågavarande ändamål avsedda lagerkvantiteter av brödsäd lämpligen böra placeras synas sådana lagringsställen böra utväljas, att de med lagerhållningen förenade kostnaderna må i görligaste mån kunna hållas nere. Därjämte bör tillses, att lagerkvantiteterna förläggas på sådant sätt, att icke kvarnindustrien genom tillkomsten av desamma tillskyndas svårigheter. Ur sistnämnda synpunkt synes det jordbruksnämnden böra eftersträvas, att kvantiteterna utplaceras i lagringsutrymmen, som äro välbelägna i förhållande till kvarnar på sådant sätt, att kvantiteterna Runna tagas i anspråk för tillgodoseende av kvarnarnas ordinära behov av brödsäd av äldre skörd för inmalning i ny skörd. Samtidigt bör man söka placera lagret inom eller i så nära grannskap som möjligt av de större produktionscentra för brödsäd. Då nämligen ej sällan ovisshet torde komma att råda rörande var lagrad spannmål kan komma att förmalas, kan en förflyttning i större omfattning från produktionsdistriktet innebära risk att få vidkännas fraktkostnader, som eljest kunnat undvikas.

I fråga om beredskapskvantiteten tillkommer emellertid vikten av att denna förlägges på ur skyddssynpunkt lämpliga platser. I sistnämnda hänseende har jordbruksnämnden inhämtat yttrande av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap.

I sitt yttrande har rikskommissionen framhållit, att vid bedömandet av ett spannmålslagers lämpligaste placering i händelse av krigiska förvecklingar hänsyn bör tagas till de möjligheter de olika lagringsplatserna erbjuda en eventuell fiende att sätta sig i besittning av eller förstöra den upplagrade spannmålen. Ur bägge synpunkterna måste i allmänhet, säger kommissionen, kustområdena anses vara oförmånligare än inlandet och av kuststräckorna landets östra och södra kuster betecknas som mindre lämpliga än den västra. Enligt främst nu angivna principer har rikskommissionen, efter granskning av en förteckning över samtliga nu förefintliga lagerlokaler för

Kungl. Maj:ts proposition nr 239-

21*

brödsäd med undantag för kvarnarnas lagringsutrymmen, funnit följande orter och områden såvitt möjligt icke böra ifrågakomma vid förvaring av ett beredskapslager:

Stockholms stad,

Oxelösund,

Norrköping,

Gotlands län,

Blekinge läns kuststräcka,

Kristianstads län,

Malmöhus län.

För den händelse likväl utrymmen inom ovan angivna orter och områden skulle behöva tagas i anspråk, har kommissionen givit anvisning å vissa sådana.

I detta sammanhang må lämnas följande sammanställning över fördelningen å olika län av svenska spannmålsföreningens innehav av vete och råg per den 1 november 1935:

Svenska spannmålsföreningens lagersammandrag per den 1 november 1935:

Till förestående tabell må anmärkas, dels att av det angivna råglagret å 57,844 ton till export försålts men ännu ej levererats 10,360 ton, dels att av 1933 års skörd i lager ingå 25,245 ton vete och 2,851 ton råg men att desamma i övrigt utgöras utav spannmål av 1934 års skörd.

Kostnaden för anordnande av ett reservlager av brödsäd.

Av svenska spannmålsförcningen utbetalade ersättningar. Förut har omnämnts, att det är först under de senaste åren som för vårt lands vidkommande någon närmare erfarenhet vunnits rörande långtidslagring av brödsäd, samt att sådan lagring egentligen förekommit endast i fråga örn spann-

22* Kungl. Maj:ts proposition nr 239-

mål, som svenska spannmålsföreningen jämlikt sitt kontrakt med staten hatt att inlösa. Med anledning härav äro erfarenheterna beträffande kostnaderna för sådan lagring mycket begränsade. .

Då Svenska spannmålsföreningens berörda lagringsverksamhct började, antogs denna icke behöva taga större omfattning än att utrymmena vid föreningsmedlemmarna tillhöriga kvarnar i stort sett skulle förslå för lagringen. Enligt de först antagna stadgarna för föreningen var medlem skyldig att intill dess två tredjedelar av de utrymmen för lagring, varöver medlemmen förfogade, blivit belagda med svensk spannmål av vete och råg, varje alfor föreningens räkning mottaga, lagra och vårda den svenska spannmål, föreningen jämlikt avtalet med staten inköpt under juni och juli månader samma år. Vid ifrågavarande lagring ansvarade medlemmen för kvantitetsvikten av mottagen spannmål med avdrag av 1li procent för varje påbörjad månad. Den ersättning kvarnarna erhöllo för denna lagring var reglerad genom följande bestämmelser i stadgarna. o

För lagring, skötsel och försäkring av sådan spannmål, som medlem fran föreningen inköpte under juni, juli och augusti 1932 eller som åter för föreningens räkning utlossades, ägde medlem av föreningen erhålla ersättning med 12 öre per 100 kilogram spannmål för varje påbörjad månad, samt, vid utlossning, ytterligare 20 öre för varje 100 kilogram. Kvarnarna ansvarade för kvaliteten hos den lagrade spannmålen. För sådan hos kvarnarna lagrad spannmål, som dessa av föreningen köpte först efter den 1 september, utgick icke någon lagringsersättning.

För år skulle ifrågavarande lagringsersättningar hava motsvarat i rena lagringskostnader jämte utlastningsersättning 1 krona 64 öre för deciton och i ersättning för svinn 3 procent av spannmålens värde, eller, vid ett spannmålspris av 16 kronor för deciton, 48 öre per år och deciton. Tillhopa utgör detta 2 kronor 12 öre för år och deciton. Emellertid bör det i detta sammanhang observeras, att den lagring, för vilken dessa ersättningar skulle utgå, beräknades i huvudsak fullgöras endast under sommaren och de första höstmånaderna, alltså under den tid av året, då skötseln av spannmålen är svårast och kvalitetsriskerna störst.

År 1932 ändrades huvudsakligen på grund av praktiska skäl lagringsersättningarna så, att den totala ersättningen för år och deciton kom att uppgå till ungefär 2 kronor 8 öre vid ett spannmålspris av 16 kronor för deciton. Samtidigt skedde emellertid den ändringen, att^ lagringsersättning skulle utgå jämväl för all av kvarnarna återköpt spannmål.

År 1933 kom lagringsfrågan i ett helt nytt läge. 1932 års skörd gav ett överskott av såväl vete som råg, och därigenom förslogo icke kvarnarnas lagerutrvmmen, utan spannmålsföreningen måste träffa avtal om lagring även med vissa spannmålshandlare. Då kunde lagringsersättningarna icke längre hållas nere vid ovan anförda belopp, utan lingö väsentligt höjas och då även för lagringen hos kvarnarna. Ehuru ersättningarna växlat, hava desamma dock huvudsakligen utgått med 2/3 öre för dag och deciton för lagring, skötsel och försäkring, med 30 öre för in- och utlastning samt med 0.01 procent för dag för svinn, utgörande för år och deciton, vid ett spannmålspris av 16 kronor för deciton, 3 kronor 28 öre. Härjämte utbetalades en mottagningsersättning örn 5 öre för deciton samt i vissa fall körningsersättning med 10 öre för deciton.

Sistberörda relativt höga lagringskostnader hava vid de avtal om lagring, som av spannmålsföreningen ingåtts, innevarande höst kunnat nedbringas rätt väsentligt. En orsak till att kostnaderna hittills för lagring av brödsäd blivit rätt höga torde bl. a. hava varit, att man tidigare saknat erfarenhet rörande de risker ut kvalitetssynpunkt, vilka kunde vara förbundna med lag-

23*

Kungl. Maj.ts proposition nr 239-

ling under längre tid. De hittills utgående ersättningarna få därför till väsentlig del anses hava utgjort riskpremier i händelse av försämring i högre eller lägre grad av spannmålen. Såsom framgår av det förut återgivna yttrandet av professor Åkerman rörande kvalitetsförändringar vid lagring av spannmål äro emellertid kvalitetsriskerna icke stora, om spannmålen ägnas tillbörlig skötsel och tillsyn. Riskpremien torde därför kunna väsentligt nedbringas. Reservation måste dock alltjämt göras för det fall, att det gäller omhändertagandet av en under ogynnsamma väderleksförhållanden bärgad spannmål. Under de år, spannmålsföreningen haft långtidslagring, har spannmålen nämligen varit av mycket god kvalitet, och lagringsriskerna sålunda avsevärt mindre, än örn exempelvis vattenhalten hos spannmålen varit jämförelsevis hög, och groddhalten legat på gränsen till den tillåtna.

Lagringskostnaderna vid statens lagerhus. Mera ingående uppgifter rörande de verkliga kostnaderna för lagring av brödsäd finnas tillgängliga endast beträffande statens lagerhus och hava ställts till förfogande av statens lagerhus- och fryshusstyrelse.

Enär kostnaderna för deciton inlagrad spannmål i väsentlig grad bero av den genomsnittliga beläggningen under året, har den följande undersökningen över statens lagerhus begränsats till de två senast avslutade räkenskapsåren, vilka sammanfalla med budgetåren. Under desamma har medel-

beläggningen uppgått till:

räkenskapsåret 1933/1934 .......... 15,892 ton och

räkenskapsåret 1934/1935 .......... 12,345 ton.

Maximalt kunna statens nuvarande sex lagerhus intaga 18,000 ton, varför den genomsnittliga beläggningen under räkenskapsåret 1933/1934 får anses synnerligen tillfredsställande.

Utgifterna under räkenskapsåren 1933/1934 och 1934/1935 vid samtliga statens lagerhus framgå av nedanstående tablå:

Sammandrag för statens spannmålslagerhus utgifter för tiden V7 1933—*°/s 1935.

24*

Kungl. Maj:ts proposition nr 239-

Vid varje lagerhus äro fast anställda en föreståndare och två arbetare. Vid behov utökas denna personal med arbetare av mer tillfällig karaktär. I övrigt må i samband med uppgifterna i tabellen i fråga anföras följande omständigheter, till vilka hänsyn bör taeas vid en beräkning av de verkliga lagringskostnaderna.

Under räkenskapsåret 1934/1935 hava vid lagerhusen i Linköping, Klagstorp och Tomelilla utförts vissa arbeten för Svenska spannmålsföreningens räkning, vilka ersatts enligt särskilt mellan lagerhusstyrelsen och föreningen träffat avtal. De för detta räkenskapsår redovisade torkningsavgifterna härröra till större delen härifrån. Vad angår utgifterna för ifrågavarande arbeten, har av lagerhusinspektören uppgivits, att de böra anses fördela sig sålunda:

a) arbetslöner............................ 8,500 kronor

b) elektrisk energi........................ 4,000 »

c) bränsle ..................... 5,000 »

Summa 17,500 kronor.

Dessa kostnader böra sålunda såsom varande av rent extra ordinär natur i förevarande sammanhang fråndragas utgifterna under räkenskapsåret 1934/ 1935. Vidare bör anmärkas, att de under räkenskapsåren 1933/1934 och 1934/1935 upptagna posterna »Underhåll av byggnader» och »Underhåll av inventarier» äro osedvanligt höga. Tillhopa utgöra de för de båda räkenskapsåren 30,549: 32 respektive 27,585: 93 kronor. Genomsnittligt för tio år hava dessa kostnader stannat vid 8,331: 93 kronor och böra därför rätteligen kostnaderna för underhåll av byggnader och inventarier för räkenskapsåren 1933/1934 och 1934/1935 reduceras med 22,217:89 respektive 19,254 kronor för att man skall komma fram till den storlek för sagda poster som enligt berörda tioårsmedeltal kan anses såsom ordinär. Däremot böra till de enligt tablån redovisade kostnaderna läggas utgifter för tomthyra, avskrivning och ränta å anläggningskapital samt brandförsäkring. Då taxeringsvärdet å de sex statliga lagerhusen tillhopa utgör omkring 900,000 kronor, torde ifrågavarande kostnader kunna beräknas på följande sätt:

Räkenskapsår 1933/1934 1934/1935

Tomthyror:

550:— kronor per lagerhus och år (med avdrag för

tidigare upptagna kostnader).................... 2,071:68 2,417:58

Avskrivning och ränta:

10 % å 900,000: — kronor ........................ 90,000: — 90,000: —

Brandförsäkringar:

För byggnaderna 1.6 °/00 å 900,000:— ............ 1,440:— 1,440: —

För spannmålen 2.5 °/00 å medelbeläggningen ...... 7,946: — 6,172: 50

Summa 101,457:68 100,030:08.

Med iakttagande av vad här ovan sagts skulle utgifterna för räkenskapsåren 1933/1934 och 1934/1935 sålunda uppgått till 199,278: 75 respektive 200,577:52 kronor. Trots en väsentligt större beläggning under det första av dessa år, bliva utgifterna ungefärligen desamma, vilket förklaras därutav, att de fasta kostnaderna för ett magasin av sådan typ, som kommit till användning för statens lagerhus, äro de ojämförligt största. Lagringskostnaderna för deciton genomsnittligt inlagrad spannmål och år hava under de båda räkenskapsåren uppgått till:

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

25*

under räkenskapsåret 1933/1934 ........ 1:25 kronor, och

» » 1934/1935 ........ 1:62 > .

Enligt vad som under hand inhämtats från lagerhusinspektören torde medelbeläggningen under räkenskapsåret 1933/1934 ungefärligen svara emot den beläggning, man skulle kunna uppnå, om statens lagerhus anlitades för uppläggande av ett beredskapslager, vilket årligen skulle utbytas. För sådant fall skulle man alltså kunna räkna nied självkostnader för lagringen av omkring 1: 25 kronor för deciton och år. Härtill komma emellertid vid en lagring i egen regi vissa kostnader, vilka icke kunna rubriceras som direkta utgifter. Därmed åsyftas i första hand lagringssvinnet, vilket enligt spannmålsföreningens stadgar beräknats till 0.01 procent för dag och deciton. Vid ett spannmålspris av 16 kronor för deciton torde vid lagring å statens lagerhus kostnaden för svinn kunna begränsas till 25 öre för deciton och år. Tillhopa skulle sålunda kostnaderna för spannmålens lagring, inberäknat svinn, vid utbyte av spannmålen en gång årligen uppgå till 1 krona 50 öre för deciton och år.

Vad nu anförts rörande kostnaderna för lagring i statens lagexhus har, såsom ovan nämnts, erhållits som genomsnittsresultat för samtliga dessa lagerhus under år med mycket god beläggning. Efter en mera ingående granskning av driftsresultaten vid två av de statens lagerhus, intill vilka svenska spannmålsföreningen låtit uppföra provisoriska lagerlokaler, hava de totala lagringskostnaderna, inberäknat kostnad för svinn, vid en genomsnittlig beläggning under året av 6,000 ton kunnat beräknas till inalles omkring 1 krona 35 öre för deciton och år. Ytterligare må nämnas, att eix i samråd med lagerhusinspektören uppgjord beräkning visat, att vid full beläggning (7,000 ton) av ett sådant statens lagerhus, som är försett med ett extra bottenmagasin, lagringskostnaden, likaledes med inräknande av kostnaden för svinn, under förutsättning av så god kvalitet hos den lagrade spannmålen, att vai-je år endast halva lagret behöver utbytas, torde kunna nedbringas till 1 krona 4 öre för deciton och år.

Emot dessa beräkningar kan givetvis den anmärkningen göras, att man i desamma icke medtagit kostnader för nedtorkning av den spannmål, som ligger i de egentliga lagerhusen. Kostnaderna härför skulle belöpa sig på omkring 22 öre för deciton, enligt vad lagerhusinspektören på grundval av ingående undersökningar häröver meddelat. Så länge vattenhalten hos den inlagrade spannmålen icke överstiger 17 procent, är enxellcrtid i rissellagerhus någon nedtorkning ej nödvändig. Är vattenhalten högre, giva emellertid pristilläggen för nedtorkning till 17 procent ersättning för torkningskostnaderna, och dessutom äro hektolitervikterna hos spannmål med så hög vattenhalt i allmänhet icke högre, än att nedtorkningen medför pristillägg för förhöjd hektolitervikt. Med anledning av dessa förhållanden torde man för den lagring, som nu avhandlats, kunna stanna vid den anförda kostnaden av respektive 1 krona 50 öre, 1 krona 35 öre och 1 krona 4 öre för deciton och år.

Lagringskostnaderna vid enskilda lagerlokaler. I det föregående hava kostnaderna för lagring i statens lagerhus i händelse av en relativt jämn beläggning blivit undersökta. För här ifrågavarande utredning är det emellertid av vikt ali söka utröna, vilka kostnaderna för lagring av brödsäd kunna Idiva tiven beträffande andra lokaler, dill ledning teir clt sådant bedömande föreligga emellertid icke några bokföringsresultat liknande de statliga lagerhusens. Man får därför söka anlita andra vägar för att nå fram till antagbara resul-

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 239-

tat och vill jordbruksnämnden därvid framför allt åberopa vissa inom svenska spannmålsaktiebolaget företagna beräkningar.

Bolaget har därvid utgått ifrån, att lagringen skall verkställas med nedtorkad och säckad spannmål i ett relativt provisoriskt magasin med en botten av ungefär samma typ som de magasin, svenska spannmålsföreningen låtit uppföra intill några av statens lagerhus. I lagerlokalen, som beräknats för en kapacitet av omkring 3,000 ton, skola finnas torknings-, rensnings- och staplingsmaskiner ävensom erforderliga utlastningssilos m. m. Bolaget beräknar anskaffningskostnaderna för ett sådant magasin inklusive maskiner och tomt, uppfört med billigaste arbetslöner, material och tomtpriser till

70.000 kronor. Å de platser, som med hänsyn till transportkostnaden skulle vara för lagring mera önskvärda, torde man i allmänhet få räkna med dyrare byggnadsförhållanden, motsvarande en sammanlagd kostnad av omkring

84.000 kronor. Belägenhet å kajtomt i hamn torde medföra ytterligare fördyring. Med hänsyn till byggnadens provisoriska karaktär och det rätt avsevärda slitaget hos maskinerna beräknar bolaget vidare, att kostnaderna för ränta, amortering och underhåll böra avvägas så pass högt som till 15 procent av den totala anläggningskostnaden. Med utgångspunkt från förenämnda kostnadssiffra 70,000 kronor utgör detta för år 10,500 kronor eller 35 öre för deciton av lagringskapaciteten. Bolaget räknar vidare med, att lagret måste ägnas en fast tillsyn, som för år beräknas till 1,500 kronor eller 5 öre för deciton av lagringskapaciteten. Nu nämnda kostnader skulle vara de fasta utgifterna, vilka måste beräknas utgå antingen lagerlokalen är belagd eller icke. De kunna därför lämpligen rubriceras som hyreskostnad och skulle totalt uppgå till 40 öre för deciton av lagringskapaciteten och år.

Vad angår de rörliga kostnaderna utgöras de av i första hand utgifter för in- och utlastning från eller till laståkdon eller järnvägsvagn. Kostnaderna härför torde få uppskattas till genomsnittligen 20 öre för deciton. Förtorkning, stapling och rensning torde kostnaderna få beräknas till 38 öre för deciton, varvid bolaget ansett, att arbetskostnaderna för torkning och stapling uppgå till 24.5 öre för deciton, för kraft och bränsle till 12.5 öre för deciton samt för olja till cirka 1 öre för deciton.

Vid spannmålens rensning, torkning och skötsel uppstår ett svinn som bolaget genomsnittligt beräknat till 1.2 procent av spannmålens värde eller omkring 20 öre för deciton. Kostnaderna för assurans beräknas till 5 öre för år och deciton. De totala lagringskostnaderna kunna med utgående ifrån vad nu sagts angivas sålunda:

Lagerhyra, inklusive tillsyn.................. 40 öre/dt

In- och utlastning .......................... 20 » »

Torkning, stapling och rensning ............ 38 ■ »

Säckkostnad ................................ 25 * »

Svinn ...................................... 20 » »

Assurans.................................... 5 » »

Summa 148 öre/dt.

Såsom ovan nämnts, avser den här beräknade lagerhyran, 40 öre för deciton och år, lagring under gynnsamma förhållanden, varför man under annan förutsättning bör räkna med någon ytterligare kostnad. Vad angår den beräknade kostnaden för svinn sammanhänger den delvis med nu gällande prisreglering för vattenhalt. Vid en nedtorkning av spannmål med 1 procent i vattenhalten blir viktförlusten icke 1 procent, vartill pristillägget uppgår, utan inemot 1.2 procent. Nedbringas vattenhalten 4 procent, uppstår sålunda

Kungl. Maj.ts proposition nr 239-

21*

en viktförlust på omkring 0.8 procent, för vilken ingen ersättning utgår. Om prisregleringsskalan ändras i överenstämmelse härmed, kan svinnet sålunda nedbringas till 0.4 procent eller högst 7 öre för deciton och år. Vidare bär bolaget i sina beräkningar utgått ifrån, att ifrågavarande prisregleringsskalor ändras därhän, att pristillägg erhålles ned till en vattenhalt av 13 procent i stället för till nuvarande U procent. Vidtagas nu omförmälda förändringar i prisregleringsskalorna, skulle sådan lagring, varom nu är fråga, kunna genomföras till en kostnad, för den händelse utbyte sker under loppet av ett år, av omkring 1 krona 35 öre för deciton och år, samt för den händelse att utbyte sker under loppet av två år, av omkring 1 krona 3 öre för deciton och år.

I avseende å kostnaderna för lagring i magasin av permanent karaktär och då närmast silosmagasin må anföras följande. I fråga om dylika lokaler gäller generellt, att anläggningskostnaderna äro relativt stora, men att i stället, örn magasinen utrustas nied moderna transportanläggningar o. s. v., såväl skötsel som transportkostnader bliva i hög grad nedbringade. Detta innebär, såsom fallet var nied de statliga lagerhusen, att de fasta kostnaderna bliva relativt höga, under det att de rörliga kostnaderna äro ganska små.

Några driftsresultat från silosmagasin hava icke varit tillgängliga. Under hand har emellertid jordbruksnämnden hos svenska spannmålsaktiebolaget inhämtat, att kostnaderna för lagring i silosmagasin skulle bliva ungefärligen desamma som vid lagring i enklare lokaler.

Denna uppgift grundar sig på anbud från olika kvarnföretag, vilka meddelat, att kostnaderna för lagring under ett år, inklusive svinn, skulle utgöra mellan 1 krona 50 öre och 1 krona 89 öre för deciton. Därvid hava företagen avsett att under lagringstiden ansvara för spannmålens kvalitet. För långtidslagring i silos kunna kostnaderna icke nedbringas i samma grad som vid lagring i provisoriska lokaler, enär, såsom nyss sades, de fasta kostnaderna utgöra den ojämförligt större delen av totalkostnaderna.

Andra utgifter än lagringskostnader. Givetvis är hållandet av ett spannmålslager förenat med andra utgifter än de rena lagringskostnaderna. Därvid må i första hand påpekas, att lagringen alltid är förbunden med en kvalitetsrisk, beträffande vars storlek man emellertid näppeligen ännu äger tillräcklig kännedom. Redan tidigare har dock framhållits, att denna risk uppenbarligen är avsevärt mindre, än vad man hade anledning befara den gång, då spannmålsföreningen började med sin långtidslagring. Den omständigheten, att man bör räkna med viss kvalitetsrisk, innebär givetvis ej att spannmål i viss utsträckning städse blir förstörd vid lagring. Ofta uppkomma nämligen extra kostnader därigenom, att spannmålen angripes av skadeinsekter och dessas larver ävensom på annat sätt skadas. För att i dylika fall återställa spannmålen i leveransgillt skick erfordras extra skötsel och måhända även förnyad torkning. I den mån dylikt arbete befinnes påkallat, drager detsamma lätt kostnader på upp till 30 å 40 öre för deciton. Dessutom kan spannmålen genom dylika skador eller annorledes, även örn den alltjämt får anses som kvarngill, erhålla ett minskat värde i förhållande till fullt oskadad spannmål. Vidare hör uppmärksammas, att här ifrågavarande risk (ikar nied lagringstiden i motsats till vad fallet är beträffande de egentliga lagringskostnaderna, vilka såsom ovan visats i .stället tendera att minska allteftersom lagringstiden framskrider. För lagring under ett år har spannmålsbolaget uppskattat att kvalitetsrisken motsvarar genomsnittligt en kostnad av 12 å 13 öre för deciton. Under ett andra lag-

28'

Kungl. Maj:ts proposition nr 239-

ringsår bör risken värderas till det dubbla beloppet. Skall nian därför räkna med en tvåårig lagringstid, torde här ifrågavarande riskpremie icke kunna beräknas lägre än till omkring 20 öre för år och deciton lagrad spannmål. Måhända torde dock vid lagring i egen regi, då risken blir fördelad på jämförelsevis stora myckenheter lagrad spannmål, de verkliga utgifterna för extra skötsel och torkning m. m. icke komma att uppgå till här omförmält belopp.

Oberoende utav placeringen av ett reservlager har man vidare att räkna med vissa transportkostnader. I vissa fall kunna dessa visserligen nedbringas till ett ringa belopp på grund av att lagringslokalerna äro mycket lämpligt belägna ur transportsynpunkt men i dylika fall torde man sorn regel, enligt vad förut anförts, böra räkna med något högre utgifter för lagringen än vad ovan angivits, enär dylika lagerlokaler då i allmänhet draga rätt dryga tomtkostnader. Självfallet är det omöjligt att exakt ange något belopp, med vilket de egentliga lagringskostnaderna för deciton lagrad spannmål komma att ökas antingen på grund av lagerlokalernas bättre belägenhet ur transportsynpunkt eller på grund utav erforderliga transportkostnader. Hänsyn får härvid jämväl tagas därtill att örn utbyte av spannmål av kvarnar eller lagerkällare, på sätt tidigare anförts, kan ske, detta kommer att nedbringa transportkostnaderna. Försiktigheten bjuder dock, att genomsnittligt för deciton lagrad spannmål per utbyte och år icke räkna med lägre transportkostnad än 60 öre.

Den spannmål, som skall uppläggas å beredskapslager, torde av spannmålsbolaget böra övertagas till ett pris svarande mot vad som skulle erhållas vid en realisation nu av motsvarande kvantitet. Detta pris torde i genomsnitt utgöra 10 kronor per deciton. Anvisas för övertagandet av beredskapslagret ett engångsanslag på budgeten lär det enligt vanliga budgetprinciper icke komma ifråga, att sedermera i årskostnaderna för lagrets vidmakthållande inräkna särskild post för ränteutgifter. Då det emellertid enligt nämndens mening är av vikt att få en överblick över de verkliga kostnaderna, anser sig nämnden därför i detta sammanhang böra taga hänsyn även till ränteutgifterna. Härvid kan ifrågasättas, huruvida man icke borde räkna med den laga räntesats som spannmålsföreningen nu har att erlägga till riksgäldskontoret för från detsamma upplånade medel. Då här ifrågavarande lagring emellertid avser längre tid än sex månader, har nämnden funnit det riktigare att räkna med den räntesats, till vilken staten nu kan erhålla långfristiga lån eller omkring 3 1j2 °/o. För deciton lagrad spannmål och år vid ett spannmålspris av 10 kronor per deciton motsvarar detta i runt tal 35 öre.

Inkomster vid lagringen. I samband med den lagring, som under de senaste åren ägt rum, hava lagerhållarna åtminstone i åtskilliga fäll kunnat tillgodogöra sig vissa inkomster till följd av »kvalitetsförbättring» under lagringstiden av lagrad spannmål. Uttrycket kvalitetsförbättring är i detta sammanhang måhända icke fullt adekvat. Någon egentlig kvalitetsförbättring med hänsyn exempelvis till spannmålens bakningsduglighet eller dess användbarhet som kvarnvara förekommer nämligen knappast bortsett ifrån efternrognaden under hösten. Däremot medgiver gällande prisregleringsbestämmelser den möjligheten, att för den spannmål, sorn utlastas, på grund av skötseln och rensningen under lagringstiden, prisregleringen bliver förmånligare, än då spannmålen intogs till lagring. Genom de förändringar, som vidtagits med dessa prisregleringsskalor, samt allteftersom leverantörerna av spannmål bliva mer förtrogna med desamma, elimineras alltmer möjligheterna till dylik kvalitetsförbättring. Det torde därför vara välbetänkt att icke i

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

29*

samband med dessa beräkningar över lagringskostnaderna taga någon hänsyn till de inkomster, som på grund utav prisregleringsbestämmelserna måhända i vissa fall alltjämt äro tänkbara.

Slutligen måste i detta sammanhang ett annat förhållande beaktas. Såsom tidigare antytts har vete av gammal skörd på hösten ett visst mervärde i förhållande till vete av ny skörd, innan detta senare hunnit eftermogna och därigenom erhålla full bakningskraft. Därigenom föreligger givetvis en möjlighet för det organ, som handhar ett reservlager, att utfå något högre priser, än vad organet självt betalat, då spannmålen inköptes. Svenska spannmålsföreningen har också under de gångna åren örn hösten som regel för begränsade myckenheter gammalt vete erhållit priser, som något överstigit marknadspriserna. Å andra sidan kan man givetvis komma i det läget, att man vid utbyte av spannmål i ett reservlager icke kan utfå lika höga priser som de, man måste erlägga för inköp av ny spannmål. Dessutom kunna marknadsförhållandena även vid nuvarande form för spannmålsreglering från det ena året till det andra vara underkastade så stora förändringar, att man icke torde böra räkna med att genomsnittligt kunna utfå några överpriser för den lagrade spannmålen.

Sammanfattning rörande lagringskostnaderna. Den nu förebragta utredningen ger vid handen, att kostnaderna för hållandet av ett reservlager med säkerhet bliva avsevärt lägre, än vad man tidigare haft anledning förmoda. Sammanfattningsvis kunna samtliga med lagerhållningen förenade kostnader angivas sålunda:

Enär man torde kunna utgå ifrån att utbyte av ett dylikt reservlager behöver ske endast vart annat år eller kanske rättare uttryckt med hälften varje år, bör man här närmast räkna med den lägre lagringskostnaden, 1 krona 95 öre för deciton och år eller om räntekostnad ej medräknas 1 krona 60 öre för deciton och år.

Den sålunda framräknade lagringskostnaden är närmast att anse som ett självkostnadspris vid lagring i egen regi. Till grund för beräkningarna ligga vidare faktiska förhållanden under några år, då kvaliteten hos den lagrade spannmålen varit särskilt god. Även örn hänsyn tages till att förutsättningarna för lagringen kunna ställa sig mindre gynnsamma, vill det synas nämnden som örn de totala kostnaderna för reservlagret, ifall räntekostnaden ej medräknas, icke böra överstiga 2 kronor för deciton.

I

30 Kungl. Majis proposition nr 239.

Statens jordbruksnämnds förslag.

Av vad i det föregående anförts framgår att man för närvarande har att räkna med ett brödsädsöverskott av 265,000 ton, vilket av staten måste disponeras på ett eller annat sätt. Enligt jordbruksnämndens mening skulle förefintligheten av ett brödsädslager av 100,000 å 150,000 ton för vårt lands vidkommande i en situation med avstängd import vara av synnerligt värde för underlättande av den omläggning av distributionen och konsumtionen av livsmedel, som i ett sådant läge bleve ofrånkomlig, samt för lugnande av vid sådana tillfällen lätt uppkommande panikartad oro hos allmänheten. Jordbruksnämnden har även funnit det ur spannmålsregleringens synpunkt kunna vara av betydelse att hava tillgång till en mindre kvantitet vete och råg för att därmed möjlighet må föreligga att bidraga till utjämning av de betydande variationer i fråga örn kvalitet, som de svenska brödsädsskördarna äro underkastade, eller för fyllande av sådan tillfällig knapphet i marknaden av svensk brödspannmål, som understundom framträtt. Enligt vad den föregående utredningen vidare giver vid handen skulle något hinder av teknisk art mot uppläggande av ett mera permanent brödsädslager av ifrågavarande storleksordning ej föreligga. Lämpliga lagringsutrymmen finnas sålunda inom landet i erforderlig omfattning. Lagringens genomförande synes ej heller erbjuda alltför stora svårigheter. Visserligen kan det utbyte av brödsäd, som årligen måste ske, medföra vissa olägenheter av marknadsteknisk art men dessa torde vid lämpligt handhavande av lagringsverksamheten ej behöva bliva av avgörande betydelse. Vad slutligen kostnaderna för lagringens genomförande angår, kunna dessa, om ränta ej medräknas, och under förutsättning av god kvalitet hos spannmålen, förväntas icke komma att överstiga 2 kronor för år och deciton lagrad spannmål.

Med hänsyn till angivna förhållanden och med beaktande jämväl av nu föreliggande utrikespolitiska situation vill jordbruksnämnden för sin del föreslå, att av nuvarande innehav av brödspannmål en kvantitet av förslagsvis 150,000 ton tills vidare bibehålies i lager.

Av det sålunda föreslagna lagret avses en myckenhet av omkring 100,000 ton för tillgodoseende av behovet av ett brödsädsförråd ur beredskapssynpunkt. Återstoden av lagret torde böra finnas tillgängligt för att användas i utjämningssyfte.

Vid fördelningen av förenämnda kvantitet av omkring 100,000 ton å skilda lagerutrymmen torde böra beaktas vad jordbruksnämnden i det föregående anfört rörande placeringen av den i reservlagret ingående beredskapskvantiteten. Till vilka andelar vete och råg böra ingå i nämnda kvantitet är en fråga, som enligt jordbruksnämndens mening visserligen bör lämnas öppen, så att möjlighet må föreligga att vid varje särskild tidpunkt beakta olika för saken betydelsefulla omständigheter. Principiellt synes dock vete böra givas företräde, då lagring av detta sädesslag ur olika synpunkter ställer sig fördelaktigare än lagring av råg.

Beredskapskvantiteten torde så länge spannmålsregleringen fortbestår och svenska spannmålsaktiebolaget fungerar såsom verkställande regleringsorgan böra av praktiska skäl förvaltas av bolaget. Åt bolaget torde vidare böra uppdragas att handhava de arbetsuppgifter, som för närvarande åvila statens lagerhus- och fryshusstyrelse. Erforderliga föreskrifter i ämnet torde böra intagas i kontrakt mellan staten och bolaget. Vid förvaltningen synas de utav jordbruksnämnden i det föregående angivna synpunkterna böra beaktas. Beträffande förvaltningen m. m. av den i utjämningssyfte för spannmålsaktiebolagets räkning lagrade kvantiteten torde böra gälla vad härutinnan be-

f

Kungl. May.ts proposition nr 239-

31*

träffande lagring av spannmål i allmänhet genom spannmålsaktiebolagets försorg må föreskrivas.

Vad beträffar kostnaderna för lagringen av beredskapskvantiteten torde dessa visserligen enligt vanliga budgetprinciper böra uppföras som en särskild utgiftspost på budgeten men med hänsyn till ovan angivna organisation av lagringen, som skulle innebära, att det organ, som handhar de med spannmålsregleringen sammanhängande praktiska verkställighetsåtgärderna, komme att förvalta jämväl beredskapskvantiteten, torde kostnaderna för lagring av densamma få ingå bland detta organs övriga utgifter. Bestämmelserna i 6 § kontraktet mellan staten och spannmålsaktiebolaget angående spannmålsregleringens handhavande synas sålunda böra gälla jämväl i fråga om ersättning för ifrågavarande kostnader. Utgår man från att beredskapskvantiteten skall uppgå till 100,000 ton samt att densamma övertages till ett pris av 10 kronor för deciton, erfordras sålunda för uppläggande av denna kvantitet i lager ett engångskapital av 10 miljoner kronor. Detta belopp torde böra ställas till bolagets förfogande i form av anslag å riksstaten.