angående anslag till läns¬ styrelserna för budgetåret 193711938

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

1 Nr 178.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till länsstyrelserna för budgetåret 193711938; given Stockholms slott den 5 mars 1937.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 178.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 5 mars 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet, anför departementschefen, statsrådet Möller:

I årets statsverksproposition har Kungl. Majit på min hemställan under femte huvudtiteln, punkt 146, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Länsstyrelserna: Avlöningar för budgetåret 1937/ 1938 beräkna ett förslagsanslag av 5,500,000 kronor.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få upptaga denna fråga.

Inledning.

Genom 1634 års regeringsform lades grunden till ordnandet av den lokala förvaltningen i länen genom landshövdingar. En utförlig landshövdinginstruktion utfärdades den 8 januari 1635. Redan då funnos vid länens förvaltning såsom biträden åt landshövdingen en handskrivare, landssekreterare, samt en bokhållare, sedermera benämnd landskamrerare, och viss arbetsfördelning var genomförd. Häri torde upprinnelsen vara att söka till den alltjämt bestående organisationen av länsstyrelserna å två avdelningar, landskansli och landskontor.

Av länsstyrelsens tjänstebefattningar i övrigt hava även länsnotarie, länsbokhållare, landskanslist och landskontorist gamla anor. Detta gäller jämväl lantr än Imästaren, som förestod länets ränteri, till dess indragning därav skedde enligt riksdagens beslut år 1908.

Genom beslut vid 1917 års riksdag skapades den organisation av länsstyrelsernas arbete och tjänstebefattningar, som sedermera i huvudsak bibehållits. Sålunda tillkom då befattningen som länsassessor, vilket innebar en viktig förändring i länsstyrelsernas arbetsförhållanden. I varje län med undantag av Gotlands inrättades en dylik befattning vid såväl landskansli som landskontor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

3 Vid denna tid uppgick antalet ordinarie befattningshavare vid länsstyrelserna till 405, vartill kommo 12 lanträntmästare å övergångsstat. Antalet ständiga extra tjänstemän beräknades till 12 länsnotarie!-, 13 länsbokhållare, 52 landskanslister och 53 landskontorister, eller tillhopa 130 befattningshavare. Avlöningsstaten för kalenderåret 1918 upptog för de ordinarie befattningshavarna 1,296,650 kronor och för extra arbetskrafter 311,000 kronor.

Den 12 april 1918 utfärdades instruktion för landshövdingarna i rikets län samt de vid länsstyrelserna anställda tjänstemän. I instruktionen har benämningen länsstyrelse blivit konsekvent genomförd, sedan den redan från början av 1800-talet kommit till användning vid sidan om Konungens (Kungl. Maj:ts) befallningshavande.

Vid 1925 års riksdag fingo befattningshavarna vid länsstyrelserna sina löner reglerade enligt det civila avlöningsreglementet. Redan dessförinnan hade emellertid spörsmålet om ändrad organisation av länsstyrelserna uppmärksammats, ehuru åtgärder för frågans lösning av olika anledningar icke blivit vidtagna. Sedermera erhöll den genom Kungl. Maj:ts beslut den 21 november 1930 förordnade statens organisationsnämnd i uppdrag att verkställa en omprövning av länsstyrelsernas organisation. Nämnden kom dock icke att upptaga frågan till slutlig behandling, enär Kungl. Majit den 9 januari 1935 förklarade, att nämndens verksamhet skulle upphöra.

I samband med behandlingen av länsstyrelsernas medelsbehov för budgetåret 1935/1936 framhöll statsutskottet vid 1935 års riksdag i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 5) angelägenheten av att en allmän omprövning av länsstyrelsernas organisation och personaluppsättning anpassades efter de föreliggande arbetsuppgifterna. Då denna prövning icke borde ytterligare uppskjutas, utverkade jag den 28 juni 1935 Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla högst sex sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande länsstyrelsernas organisation. Vid ärendets föredragning anförde jag i huvudsak följande.

Utredningen torde i första hand böra uppmärksamma frågan om arbetsbördans storlek i de olika länsstyrelserna. På denna punkt hade redan igångsatts en preliminär undersökning, närmast avsedd att tjäna till ledning vid fördelningen för budgetåret 1935/1936 av anslaget till avlöningar till ickeordinarie personal vid länsstyrelserna. Det sålunda åvägabragta rikhaltiga materialet vore visserligen ägnat att läggas till grund för en uppfattning i berörda avseende, men, såsom också vid undersökningen förutsatts, mäste de inhämtade uppgifterna i åtskilliga hänseenden kompletteras för att klarlägga samtliga de faktorer, som vore av betydelse.

I nära samband med berörda spörsmål gjorde sig den Dagan gallande, huruvida icke möjligheter förelåge att genom olika åtgärder vinna lättnader i arbetsbördan. Sålunda torde böra undersökas, örn icke vissa arbetsuppgifter skulle kunna avlyftas från länsstyrelserna och handläggas av underordnade organ, såsom magistrater och stadsstyrelser i städer samt landsfiskaler på landet. I enahanda syfte borde vidare lill prövning upptagas frågan örn länsstyrelsernas arbetsformer och arbetssätt. Det ville nämligen förefalla, sorn örn — åtminstone inom vissa länsstyrelser — förenklingar i arbetsbesparande syfte skulle kunna genomföras, vilka redan med gott resultat vunnit

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

tillämpning på andra håll. Överhuvud taget syntes sättet för ärendenas handläggning i olika avseenden böra bliva föremål för en allmän granskning. I detta sammanhang torde det ock förtjäna övervägas, huruvida icke fördelningen av arbetsuppgifterna mellan landskansliet och landskontoret skulle hunna jämkas för uppnående av en bättre balans mellan verksamheten å de båda avdelningarna.

Sedan ståndpunkt tagits till berörda allmänt organisatoriska spörsmål, syntes en närmare prövning böra ske av personalbehovet. Att därvid den rådande fördelningen av arbetskrafterna mellan ordinarie och icke-ordinarie måste ingående prövas, läge i sakens natur. Placeringen i lönegrader av olika befattningar, såväl ordinarie som icke-ordinarie, borde också övervägas, liksom förhållandet mellan extra ordinarie och extra personal. Undersökningen borde tillika klarlägga förhållandet i nu berörda hänseenden mellan länsstyrelserna inbördes. Det förefölle nämligen, som örn vissa länsstyrelser blivit bättre tillgodosedda med arbetskrafter än andra, utan att motsvarande skillnad i arbetsbörda förelåge.

Ytterligare en angelägenhet borde vid förevarande övervägande icke lämnas åsido. Vid olika tillfällen hade riksdagens revisorer uppmärksammat vissa förhållanden vid länsstyrelserna och därvid riktat anmärkning mot den betydande omfattning, vari befattningshavare därstädes toges i anspråk för uppdrag utom tjänsten. Även om rådande förhållanden i detta hänseende icke skulle hava föranlett, att vederbörande befattningshavares huvudtjänstgöring åsidosatts, torde det icke kunna förnekas, att det ur olika synpunkter vore ett allmänt intresse, att alla befogade anledningar till anmärkning i berörda avseende undanröjdes. Vid översynen av länsstyrelsernas organisation borde därför tillses, att det överklagade mångsyssleriet avvecklades.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade jag den 29 juni 1935 såsom sakkunniga för verkställande av ifrågavarande utredning landshövdingen B. Hasselrot, ledamoten av riksdagens andra kammare O. Andersson i Höör, landskamreraren B. Gillner, landssekreteraren A. Lidén samt ledamöterna av riksdagens andra kammare M. Skoglund och H. Svensson i Grönvik. Åt Hasselrot uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete.

De sakkunniga, vilka antogo benämningen länsstyrelseutredningen, avlämnade den 17 december 1936 betänkande med förslag angående länsstyrelsernas organisation jämte därmed sammanhängande spörsmål (statens offentliga utredningar 1936: 56).

Betänkandet har varit föremål för remiss till samtliga länsstyrelser, statskontoret, riksräkenskapsverket och allmänna civilförvaltningens lönenämnd. Vidare hava länsstyrelsetjänstemännens personalorganisationer bereus tillfälle att yttra sig, varjämte utlåtanden infordrats över betänkandets detaljförslag från olika verk och myndigheter.

Allmän översikt över utredningens förslag.

Den nuvarande indelningen av länsstyrelserna å två avdelningar, landskansli och landskontor, skall enligt utredningens förslag bibehållas. Utredningen har således icke biträtt det vid olika tillfällen framkomna förslaget

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. &

om införande vid länsstyrelserna av byråsystem efter förebild från de centrala ämbetsverken. Däremot har utredningen föreslagit, att skyldighet införes för befattningshavare, tillhörande den ena avdelningen, att fullgöra göromål å den andra. Då utredningen emellertid funnit det vara av vikt, att den artskillnad mellan avdelningarna, som av ålder är rådande, lämnas orubbad, har utredningen i sitt förslag till instruktion för länsstyrelserna verkställt fördelningen av ärendena mellan avdelningarna med tanke härå.

Ifråga om beslutanderätten, som enligt gällande instruktion tillkommer landshövdingen ensam i alla de ärenden, som föredragas inför honom, föreslår utredningen, att i ärenden av expeditionell natur samt i åtskilliga, i instruktionsförslaget särskilt angivna ärenden avgörandet överflyttas å viss tjänsteman. I landshövdingens frånvaro skall vidare enligt förslaget chefen å vederbörande avdelning inträda som beslutande tillsammans med den föredragande i ärenden, vari landshövdingens beslutanderätt icke delegerats till viss tjänsteman. Beslutanderätten i landshövdingens frånvaro i ärenden, som vederbörande avdelningschef själv har att föredraga, bibehålies däremot hos landssekreteraren och landskamreraren gemensamt.

För åstadkommande av ett rationellt ordnande av föredragningen vid länsstyrelserna anser utredningen, att sådana anordningar böra vidtagas, att föredragningsskyldighet normalt kommer att ombesörjas av ordinarie personal. De föredragande, som vid sidan av avdelningschefen få full sysselsättning året runt såsom föredragande, böra givas länsassessors tjänsteställning. Antalet assessorer skulle därvid komma att ökas med 27, därav 23 a landskanslierna. Fördelningen mellan avdelningschef och länsassessorerna av föredragningsskyldigheten föreslår utredningen skola ske genom en av vederbörande länsstyrelse, efter anvisningar av Kungl. Majit fastställd arbetsordning. Beslut angående fastställelse av dylik arbetsordning och ändring däri skall anmälas till chefen för socialdepartementet. För beredande av lättnad i arbetsbördan vid tillfällig anhopning av göromål hos avdelningschef eller länsassessor skola dessa befattningshavare vara berättigade att till länsnotarie eller länsbokhållare överlämna ärenden av enkel beskaffenhet inom vissa i arbetsordningen angivna, av Kungl. Majit bestämda grupper av ärenden. Jämkning av arbetsfördelningen mellan de olika föredragandena skall kunna vidtagas. Avdelningschef skall alltid äga rätt att, närhelst han därtill finner anledning, övertaga handläggning av ärende, som eljest skolat ankomma på annan föredragande. Dessutom skall för beredande av lättnad i arbetsbördan tillfällig utökning av antalet föredragande — beträffande icke-ordinarie befattningshavare dock med viss begränsning — kunna komma till stånd. För dylik tillfällig utökning av föredragandenas antal synes det utredningen icke nödvändigt att begagna hittills anlitade utväg, nämligen att vid partiell ledighet förordna tjänsteman i lägre lönegrad att mot vikariatsersättning bestrida befattning inom högre lönegrad eller göromål, vilka eljest ankomma på tjänsteman inom högre lönegrad. Genom införande i instruktionen av skyldighet för den juridiskt utbildade personalen, såväl ordinarie

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

som icke-ordinarie, att fullgöra föredragning beträffande vilka ärenden som helst kommer sådan utökning av antalet föredragande icke att medföra särskild kostnad för statsverket. Partiell ledighet med vikariatsersättning för vikarie skall således icke vidare förekomma och befattningshavarna komma följaktligen att gå förlustiga den tillfälliga löneökning, som systemet med vikariatsersättning under partiell ledighet innebär.

Å underordnad tjänsteman skall enligt utredningens förslag kunna överflyttas befogenhet att infordra förklaringar, upplysningar eller yttranden, som för ärendes beredande till föredragning finnas erforderliga.

För att bereda länsstyrelserna tillgång till erforderlig sakkunskap vid handläggning av frågor, som hava samband med försvarsväsendet, föreslås inrättande av särskilda arvodesbefattningar, benämnda försvarsassistenter och avsedda företrädesvis för pensionerade officerare.

Ändrad löneställning skall enligt utredningens förslag tillkomma allenast länsassessorerna. Vid avdelning, varest endast en länsassessor erfordras, skall denne benämnas länsassessor av l:a klass och placeras i lönegraden B 28. Om flera assessorer erfordras, skall en vara placerad i lönegraden B 28 samt den eller de övriga, under benämningen länsassessor av 2:a klass, i lönegraden B 26. Beträffande landskanslist- och landskontoristbefattningarna förmenar utredningen, att det icke utan skäl kan göras gällande, att en högre löneställning än den nuvarande i lönegraden B 15 är motiverad för dessa befattningshavare. Spörsmålet om förbättrad löneställning för dessa tjänstemän sammanhänger emellertid med frågorna om ändring av uppbördsväsendet och landsfiskalsorganisationen samt därav beroende rekryteringsfrågor.

Antalet ordinarie befattningar vid länsstyrelserna, som bortsett från en lanträntmästare å övergångsstat för närvarande uppgår till 469, skall enligt utredningens förslag ökas med 169. De ordinarie tjänsterna vid varje länsstyrelse komma därefter att uppgå till omkring 60 procent av den vid varje avdelning erforderliga personalen.

Beträffande icke-ordinarie personal skola vissa för samtliga länsstyrelser gemensamma regler gälla, innebärande, att de extra befattningshavarna efter viss prövotid skola kunna vinna befordran till extra-ordinarie befattning. Kungl. Majit skall följaktligen icke vidare bestämma antalet extra-ordinarie befattningar för varje länsstyrelse.

Vidare föreslår utredningen vissa åtgärder i arbetsbesparande syfte. Slutligen förordas, att postgirorörelsen anlitas för in- och utbetalningar till länsstyrelserna samt en viss uppmjukning av nuvarande bestämmelser i fråga örn rätt att kontant inbetala medel till länsstyrelserna m. m. I anslutning härtill har utredningen framlagt utkast till kungörelse dels angående länsstyrelsernas anlitande av postgirorörelsen m. m., dels ock angående ändring i vissa delar av kungörelsen den 13 november 1931 (nr 396) med föreskrifter angående medelsförvaltningen i länen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

7 Brister i den nuvarande organisationen.

Genom 1917 års organisatoriska förändringar och den därefter den 12 april 1918 utfärdade nya instruktionen för landshövdingarna och länsstyrelsernas tjänstemän blevo länsstyrelsernas arbetsformer och deras personals anställningsförhållanden ordnade på sätt, som för det dåvarande torde varit tillfredsställande.

Emellertid har länsstyrelsernas arbetsbelastning efter år 1917 varit stadd i oavbruten stegring. Nya sociala och ekonomiska spörsmål ävensom därav föranledd lagstiftning hava i hög grad berört länsstyrelserna. Sålunda har den länsstyrelserna i gällande instruktion givna uppgiften, att hava noggrann akt uppå länets tillstånd och behov samt i allt söka främja länets utveckling och dess befolknings bästa blivit mer maktpåliggande än någonsin. Utvecklingen har gått i den riktningen, att länsstyrelserna hava att taga befattning med allt fler områden inom samhällets och den enskildes liv och verksamhet. Omfattande grupper av arbetskrävande ärenden hava tillkommit eller utökats, detta i alldeles särskild grad i fråga örn landskansliet.

För landskansliets del hava ärenden tillkommit genom vägväsendets omorganisation, civilbefolkningens skydd vid luftanfall, kontrollen över vapenhandeln samt vapen och ammunition, brandväsendet å landsbygden, hotelloch pensionatsstadgans ikraftträdande i full utsträckning, förordningen om biografer, dagsbotssystemet, stadsplanelagen och den nya byggnadsstadgan, jorddelningslagen, polislagen och länsstyrelsens därav föranledda befattning med hela polispersonalen inklusive ordningsmän och ordningsvakter, kontrollen över nöjeslivet å landsbygden, barnavårdslagen, ensittarlagen, avlösning av inteckningsansvar från avstyckad fastighet m. m. Utom allt det nya som tillkommit, hava även de mål och ärenden, tillhörande ämnesgrupper, som tidigare påvilat landskansliet, avsevärt ökat, framförallt ärenden beroende av motorfordonstrafiken samt fattigvårdsmål.

Aven landskontorets arbetsbörda har sedan år 1917 ökats. Visserligen hava nya föreskrifter angående ecklesiastika boställen och förvaltningen av kronans domäner medfört viss minskning av landskontorets arbete, men nya, lika krävande uppgifter hava i stället tillkommit, såsom befattningen med stödlåneärenden samt tillsynen över stiftelser och inventeringar hos medelsförvaltare. Vägväsendets och polisväsendets omorganisation har även för landskontoret medfört betydande nya arbetsuppgifter. Därjämte hava emellertid antalet av landskontoret förut tillkommande ärenden successivt stigit. Särskilt gäller detta i fråga örn taxeringsväsendet och mantalsskrivningsärendena. Arbetet med anordnings- och uppbördsväsendet har också väsentligt ökat på grund av de senaste årens lagstiftning. Kronouppbördens fördelning på två uppbördsterminer har medfört ökat besvär.

Arbetslösheten och därav föranledda kommunala och statliga stödåtgärder hava för länsstyrelsernas båda avdelningar medfört ökad arbetsbelastning, som i vissa län varit högst betydande. För de nordligaste länens del tillkom-

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

mer det ökade arbete med lappärenden, som föranletts bland annat av renbeteskonventionen med Norge och ny inhemsk lagstiftning på området.

Av länsstyrelsernas arbetsredogörelser framgår, att sammanlagda antalet inom länsstyrelserna handlagda ärenden utgjort 672,139 år 1919, 915,431 år 1928 och 1,235,400 år 1933. Samtidigt har antalet balanserade mål och ärenden ökat från 25,995 vid 1919 års slut till 34,006 vid 1928 års slut och 44,415 vid 1933 års slut.

Utredningen.

Såsom en väsentlig brist i den nuvarande organisationen framstår för utredningen, att den förstärkning av arbetskrafterna vid länsstyrelserna, som det ökade arbetet framtvingat, i allt för stor utsträckning skett genom anställande av icke-ordinarie befattningshavare. Därigenom har uppstått en betydande disproportion mellan länsstyrelsernas ordinarie och icke-ordinarie arbetskrafter (betänkandet sid. 7 ff). Visserligen inrättades under åren 1918—1922 61 nya ordinarie tjänster, av vilka dock 47 vörö avsedda för förut å extra stat avlönade kvinnliga biträden. Vid 1923 års riksdag anmäldes i statsverkspropositionen under femte huvudtiteln, att framställningar förelågo från länsstyrelserna i Kristianstads, Värmlands, Gävleborgs och Norrbottens län örn erhållande av vissa nya ordinarie tjänster. Dåvarande departementschefen förklarade sig emellertid icke kunna förorda bifall till någon av dessa framställningar, enär det icke syntes lämpligt att, innan igångsatta undersökningar rörande möjligheten av besparingar i administrationskostnaderna hunnit utsträckas till landsstaten, därstädes inrätta nya ordinarie tjänster. När 1925 års riksdag i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag beslutade lönereglering för landshövdingarna och befattningshavarna vid länsstyrelserna m. m., innebar detta icke några organisatoriska förändringar utan i huvudsak endast, att de befintliga ordinarie befattningshavarna fingo sina löner reglerade enligt det civila avlöningsreglementet. Någon ökning av antalet ordinarie befattningar skedde icke. Under åren 1927 och 1929 tillkommo däremot tre ordinarie tjänster.

Den år 1923 i utsikt ställda undersökningen lät emellertid vänta på sig. Först genom tillsättandet jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 21 november 1930 av statens organisationsnämnd kom frågan örn länsstyrelsernas organisation och, arbetssätt att bliva föremål för närmare undersökning. Såsom inledningsvis framhållits blev denna undersökning icke slutförd.

Då behovet av ytterligare arbetskrafter huvudsakligen tillgodosetts genom utökning av den icke-ordinarie personalen, hava de för dennas avlönande anvisade medlen företett en kraftig ökning. Anslaget för avlöningar till ickeordinarie befattningshavare m. m. vid länsstyrelserna utgjorde för budgetåret 1925/1926 675,000 kronor. Ur anslagsposten utgick hela den avlöning, som tillkom denna personal och således ej blott grundlönen utan även de löneförhöjningar, som de extra-ordinarie befattningshavarna erhöllo.

9 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Men utom nämnda anslagspost hade länsstyrelserna till sitt förfogande vissa belopp, tillhopa 273,200 kronor, att användas till renskrivning och tillfälliga arbetsbiträden från femte huvudtitelns anslag till skrivmaterialier och expenser. Medan sålunda för sistnämnda budgetår stod till förfogande tillhopa 948,200 kronor, uppgå de till grundavlöningar m. m. till ickeordinarie personal för budgetåret 1936/1937 anvisade medlen till 1,370,000 kronor, vartill komma medlen till avlöningsförhöjningar m. m. med 50,000 kronor.

I detta sammanhang har utredningen framhållit, att en kraftigt bidragande orsak till att arbetet i stor utsträckning måste utföras av extra tjänstemän eller av tjänstemän, vilka icke såsom ordinarie innehava den tjänst de utöva, äro föreskrifterna i cirkulären den 5 december 1924 och den 15 maj 1931, enligt vilka ledigblivna landsfiskals- och häradsskrivartjänster få besättas endast medelst förordnande tills vidare. Dessa förordnanden innehavas i väsentlig omfattning av vid länsstyrelserna anställda ordinarie tjänstemän, vilkas tjänster följaktligen måste uppehållas av vikarier. På grund av dessa förhållanden voro vid ingången av 1936 3 länsassessors-, 16 länsnotarie- och länsbokhållar- samt 57 landskanslist- och landskontoristtjänster besatta med icke-ordinarie innehavare av tjänsterna. Därjämte var en länsassessorstjänst av samma anledning vakant och två landsfogdetjänster uppehöllos av innehavare av ordinarie landskanslisttjänster.

Sedan Kungl. Maj:t genom brev den 9 oktober 1936 medgivit, att de tjänstemän, vilka senast under år 1931 efter landsfiskals tjänsts behöriga kungörande förordnats att tills vidare uppehålla sådan tjänst, må utnämnas till landsfiskal envar inom det av honom omhänderhavda distriktet, i den mån landsfiskalstjänsten inom ifrågavarande distrikt vore ledig, torde någon förbättring i berörda förhållande vara att förvänta.

Missförhållandet med för stor extra personal i jämförelse med den ordinarie belystes genom en undersökning, vars resultat framlades i 1928 års lönekommittés år 1931 avgivna betänkande med förslag till avlöningsreglemente för extra-ordinarie och extra tjänstemän tillhörande den civila statsförvaltningen m. m. (statens offentliga utredningar 1931: 12). Däri konstaterades disproportionen mellan antalet ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän inom de centrala ämbetsverken men i kanske ännu högre grad inom vissa grenar av lokalförvaltningen, främst då länsstyrelserna, där särskilt antalet extra befattningshavare vore i ögonen fallande stort. Undersökningen visade för budgetåret 1930/1931 vid länsstyrelserna tillhopa 469 ordinarie tjänstemän, 196 extra-ordinarie och 324 extra. De icke-ordinarie motsvarade sålunda 52.6 %> av totala antalet. Dessa uppgifter omfattade all stadigvarande personal vid länsstyrelserna, således jämväl kontors- och skrivbiträden samt vaktmästare, däremot icke tillfälliga befattningshavare.

För jämförelse mellan antalet ordinarie befattningar enligt 1917 års organisation och förhållandena under budgetåret 1936/1937 har länsstyrelseutredningen uppgjort följande sammanställning:

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Enligt 1917 Under budårs organi- getåret sation. 1936/1937.

Landssekreterare ............. 24 24

Landskamrerare .............. 24 24

Länsassessorer ................. 46 46

Länsnotarier av l:a klass...... 24 24

Länsbokhållare av l:a klass .... 19 24

Länsnotarier av 2:a klass...... 4 8

Länsbokhållare av 2:a klass. ... 2 8

Landskanslister ............... 81 83

Landskontorister ............. 86 86

Kansli-, kameral-, kontors- och

skrivbiträden .............. 46 93

Expeditionsvakter ............ 49 49

Lanträntmästare ............. 12 1

Ökning. Minskning

5 4

6 2

11 Summa 417 470 64 11

Antalet ordinarie befattningar i lönegraderna B 30—B 15 utgjorde således under budgetåret 1936/1937 327 mot 322 år 1918, 12 lanträntmästare medräknade i sistnämnda siffra. Av de nyinrättade 15 länsnotarie- och länsbokhållartjänsterna inrättades 12 redan före 1923 och 9 utgjorde ersättning för lanträntmästartjänster eller tillkommo på grund av vissa olägenheter, som varit förenade med bibehållande av dessa tjänster.

De extra-ordinarie tjänsterna uppgingo under budgetåret 1936/1937 till 283, varav 62 i 19:e och 112 i 14:e lönegraden.

Antalet extra befattningar — extra expeditionsvakter och telefonister, tillhopa 16, ej inräknade — uppgick till 241.

De ordinarie tjänsterna utgöra således omkring 46 % av totala antalet och de icke-ordinarie omkring 54 %>. På grund av förut angivna vakanssystem med avseende å landsfiskals- och häradsskrivartjänster är emellertid antalet icke-ordinarie befattningshavare större än antalet icke-ordinarie tjänster giver vid handen.

Större delen av arbetet vid länsstyrelserna, åtminstone i kvantitativt hänseende, utföres därför av icke-ordinarie personal.

Anpassningen av länsstyrelsernas arbetsformer och arbetssätt efter den växande arbetsbördan har skett i mycket olika utsträckning vid skilda länsstyrelser (betänkandet sid. 34 ff).

Vid åtskilliga tillfällen har förslag framkommit om verkställande av undersökning angående länsstyrelsernas arbetsförhållanden i syfte närmast att utröna möjligheten att åstadkomma förenklingar i arbetsbesparande syfte och inskränkning av personalen. Genom statens organisationsnämnd verkställdes i detta hänseende vissa förberedande undersökningar.

Utredningen har låtit verkställa en sådan undersökning vid samtliga länsstyrelser genom utredningens sekretariat. Därvid har bland annat sättet för handläggningen av ärendena i detalj granskats samt användningen av personalen och särskilt utnyttjandet av arbetskrafterna i lägre lönegrader un-

11 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

dersökts, allt med fäst avseende å huruvida möjlighet till besparing kunde förefinnas.

Av undersökningen framgår, att olika sätt för diarieföring, konceptering av länsstyrelses beslut, ordnande av arkivhandlingar och handläggningen i övrigt förekomma vid de särskilda länsstyrelserna, ett förhållande som emellertid torde förefinnas jämväl inom skilda byråer vid ett och samma centrala ämbetsverk. Under förutsättning av oförändrade arbetsuppgifter synas emellertid de arbetsbesparande åtgärder, som härutinnan kunna vidtagas, icke vara av den betydelse, att inskränkning i personalstyrkan kan åstadkommas. Möjligen kunna emellertid åtgärder av ifrågavarande art medföra, dels att personal i lägre lönegrader kunna ställas till föredragandenas disposition för verkställande av särskilda utredningar, vilka med hänsyn till brist på arbetskraft under nuvarande förhållanden måst eftersättas, dels ock att utförandet av tjänstegöromål å övertid i någon mån kan inskränkas. Enär emellertid särskild ersättning för sådant övertidsarbete endast undantagsvis förekommer, kan genom vidtagande av arbetsbesparande åtgärder allenast obetydlig kostnadsbesparing vinnas.

Beträffande personalförhållandena torde särskilt i fråga örn personal i högre lönegrader arbetsfördelningen vara av betydelse för bedömande av spörsmålet om möjligheten att vidtaga besparingsåtgärder. Arbetsfördelningen beträffande föredragandena har med allenast få undantag bestämts av Kungl. Majit. Såsom utredningen i annat sammanhang framhåller, kan med nuvarande arbetsuppgifter någon inskränkning i antalet föredragande icke komma ifråga, varemot en annan arbetsfördelning föredragandena emellan i de flesta fall torde vara erforderlig på grund därav, att vissa föredragande för närvarande äro alltför tyngda av dem åliggande tjänstearbete.

Vad därefter angår användningen av den juridiskt utbildade biträdespersonal, som står till föredragandenas förfogande, förekommer visserligen vid ett fåtal länsstyrelser, att sådan personal anlitas till utförande av arbete, vartill vid andra länsstyrelser utan olägenhet icke juridiskt utbildad personal kunnat begagnas. Där så har varit fallet, har detta i ett par fall varit beroende därå, att föredragandena varit så arbetstyngda, att i stor utsträckning ansvaret för vissa beslut i själva verket måst läggas å underordnad tjänsteman, och i andra fall betingats av särskilda förhållanden.

Beträffande användningen av personalen i övrigt har iakttagits, att arbete av samma beskaffenhet utföres vid vissa länsstyrelser av manlig, relativt väl avlönad arbetskraft, vid andra däremot av kvinnlig, relativt lågt avlönade befattningshavare. Nämnda förhållande torde äga ett visst samband med landsfiskalsutbildningen och det system, som hittills tillämpats, i fråga örn rekryteringen av länsstyrelsernas personal. Vid länsstyrelser i län, i vilka stort antal landsfiskalsaspiranter förekommit och dessa efter avlagd examen erhållit anställning vid länsstyrelsen i avbidan å befattning inom fögderiförvaltningen, har kvinnlig personal allenast i ringa utsträckning kommit till användning. Verkställd undersökning angående den omfattning, i vilken kvinnliga befattningshavare kommit till användning under treårsperioden 1932—

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

1934, visar, att antalet kvinnliga befattningshavare i förhållande till hela personalen växlat å landskanslierna mellan omkring 7 och 43 procent. Motsvarande siffror för landskontoren hava varit lägst omkring 7 och högst omkring 53 procent.

En differentiering av göromålen mellan befattningshavare med högre eller lägre kompetens bör enligt utredningen vid vissa länsstyrelser i större utsträckning än vad hitintills skett äga rum. Göromålen böra mellan olika befattningshavare fördelas så, att fullgörandet av enklare göromål icke uppdrages åt personal med större kompetens än arbetets beskaffenhet kräver. Från de juridiskt utbildade tjänstemännen bör, så långt utan olägenhet ske kan, avlyftas sådant arbete, som kan utföras av annan personal. Kvinnliga biträden torde böra bibringas kunskaper och erfarenhet, som kunna göra dem skickliga att utföra även kvalificerat arbete. Jämväl expeditionsvakter böra, såvitt möjligt, anlitas även för andra sysslor än sådana, som i allmänhet pläga verkställas av dessa befattningshavare. Särskilt vid de mindre länsstyrelserna är detta av betydelse, då expeditionsvakterna eljest icke alltid kunna beredas full sysselsättning.

Att omedelbart i full utsträckning realisera dessa principer för fördelningen av arbetet anser utredningen emellertid erbjuda vissa svårigheter, särskilt vid de mindre länsstyrelserna. Det torde skäligen icke kunna ifrågasättas, att ändring av personalbeståndet vidtages uteslutande för tillgodoseende av dessa önskemål vid länsstyrelser, där de icke kunna anses i full utsträckning beaktade. Vid uppgörande av förslag till personalstater har utredningen emellertid iakttagit, att antalet ordinarie befattningar av olika slag icke bestämts högre än vad som kan anses stå i god överensstämmelse med de angivna principerna.

Länsstyrelserna hava i viss utsträckning ålagts uppgifter, som med fördel kunna anförtros andra myndigheter eller underlydande organ såsom magistrater och stadsstyrelser i städer samt landsfiskaler på landet. Denna brist i den nuvarande organisationen har utredningen ock ägnat uppmärksamhet.

Utredningen erinrar om att statens organisationsnämnd upprättat vissa promemorior i ämnet, vilka emellertid icke blevo slutbehandlade, innan nämndens verksamhet upphörde. I anslutning till dessa promemorior har utredningen avlåtit särskilda framställningar rörande begränsningar i länsstyrelsernas arbetsuppgifter, vilka delvis lett till resultat (betänkandet sid. 16). Ytterligare åtgärder i nämnda syfte föreslås emellertid av utredningen.

Den med åren allt mera ökade arbetsbördan vid länsstyrelserna har medfört, att partiell ledighet kommit till användning i betydligt större omfattning än inom civilförvaltningen i övrigt.

I 18 § avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, stadgas att, örn tjänsteman erhållit befrielse från viss del av tjänstgöringen, i vederbörlig ordning må bestämmas, örn och i vad mån avdrag å avlöningen för sådan tid må äga rum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

13 Därjämte föreskrives i avlöningsreglementets 19 § 2 morn., att ersättning till vikarie för tjänsteman, som meddelats i 18 § omförmäld befrielse från viss del av tjänstgöringen, må, där ej undantagsvis vikariatsersättningen finnes böra utgå enligt de i 19 § 1 mom. angivna grunderna, bestämmas till det lägre belopp, som prövas skäligt.

Vidare hava i kungörelsen den 22 juni 1925 (nr 272) angående utsträckt tillämpning av förenämnda avlöningsreglemente m. m. under avdelning B., punkt 12, meddelats vissa särskilda bestämmelser att från och med den 1 juli 1925 gälla för däri angivna tjänstemän vid länsstyrelserna, varjämte förklarats, att beträffande landssekreterares och landskamrerares avlöningsförmåner vid tjänstledighet samt rörande ersättning till vikarie för sådan tjänsteman skulle utöver de i 19 § uti avlöningsreglementet givna bestämmelserna gälla de särskilda föreskrifter, som av Kungl. Majit i sådant hänseende meddelades. Genom brev den 26 mars 1926 har Kungl. Majit förordnat, att beträffande ersättning till sådan vikarie skola, likaledes från och med den 1 juli 1925, gälla följande särskilda bestämmelser.

Därest tjänsteman, på vilken avlöningsreglementet äger tillämpning, förordnas att under längre tid i oavbruten följd än sju dagar uppehålla befattning såsom landssekreterare eller landskamrerare eller erhållit uppdrag att bestrida göromål, vilka eljest ankomma på innehavare av sådan befattning, samt gällande bestämmelser örn arbetsfördelning och skyldighet att förrätta landssekreterares eller landskamrerares tjänst ej utgöra hinder för tillgodonjutande av särskild vikariatsersättning, äger tjänstemannen att för den tid förordnandet, respektive uppdraget varar, uppbära dylik särskild vikariatsersättning med ett belopp för dag räknat, motsvarande skillnaden mellan, å ena sidan, i cirkuläret angivet tjänstledighetsavdrag i 30:e löneklassen och, å andra sidan, i 16 § 1 mom. i avlöningsreglementet omförmält tjänstledighetsavdrag i lägsta löneklassen för tjänstemannens egen tjänst, dock att i fall, som avses i 19 § 2 mom. i avlöningsreglementet, ersättningen må, där densamma ej undantagsvis finnes böra utgå enligt nyss angivna grunder, bestämmas till det lägre belopp, som prövas skäligt.

Därjämte har genom brev den 1 februari 1929 föreskrivits, att landskamrerare må för fullgörande av vad honom enligt taxeringsförordningen åligger erhålla ledighet från övriga med tjänsten förenade göromål, om och i den mån länsstyrelsen prövar sådan ledighet oundgängligen erforderlig för att taxeringsarbetet inom länet, i vad på landskamreraren beror, må kunna avslutas inom föreskriven tid eller på landskamreraren ankommande handläggning av besvärsmål i beskattningsfrågor icke må bliva under längre tid fördröjd. Vidare har förordnats, att enahanda ledighet må, örn och i den mån länsstyrelsen finner sådant möjligt, beviljas hos länsstyrelsen anställd tjänsteman, som förordnats att beträffande vissa taxeringsärenden eller vissa grupper av sådana ärenden fullgöra landskamrerarens åligganden (biträdande landskamrerare). 1928 års taxeringsförordning innehåller icke några bestämmelser rörande vikariatsersättning åt den, som uppehåller tjänst, vars innehavare erhållit befrielse från löpande göromål för utförande av taxeringsarbete. Anledningen härtill torde, enligt vad som framgår av 1923 års taxeringssakkunnigas betänkande, vara, att vederbörande vikarie ansetts

Kungl. May.ts proposition nr 178.

kunna beredas ersättning enligt 19 § i förut omförmälda avlöningsreglemente.

Utredningen framhåller, att befrielse från viss del av tjänstgöring kan innebära antingen befrielse från löpande göromål eller också inskränkning i tjänstgöringstiden, d. v. s. vad som brukar benämnas partiell tjänstledighet. Avdelningschefernas vid länsstyrelserna, särskilt landssekreterarnas ordinarie arbetstid, splittras i regel på en altför stor mängd av uppgifter och tages för övrigt ofta i anspråk av konferenser med representanter för de skilda institutioner, som under länsstyrelsernas överinseende hava att taga befattning med det statliga och kommunala livets olika grenar, samt med den hjälpsökande allmänheten ävensom med tillsynen över tjänstemännen. För att handläggningen av större ärenden, studium av betänkanden och uppsättande av yttranden och utlåtanden skall kunna medhinnas, tvingas landssekreterarna att under längre tider av året frigöra sig från de löpande göromålen. Motsvarande är förhållandet å landskontoren. Landskamrerarna nödgas i allt större omfattning frånträda handläggningen av löpande göromål för beredning och handläggning av det ständigt växande antalet taxeringsärenden. Då befattningshavarna på detta sätt erhålla befrielse från löpande göromål, utföra de fortfarande i full utsträckning tjänsteåligganden. Annorlunda är förhållandet örn, såsom allenast i undantagsfall torde förekomma, befattningshavare erhåller befrielse från viss del av tjänstgöringen på så sätt, att inskränkning sker i antalet arbetstimmar. I sistberörda fall är befattningshavaren tjänstledig i vanlig bemärkelse och bör i avlöningshänseende vara underkastad de vanliga reglerna för olika slag av tjänstledighet, givetvis med vederbörlig hänsyn tagen till ledighetens större eller mindre omfattning.

Frågan om partiell ledighet har varit föremål för uppmärksamhet av riksdagens revisorer vid flera tillfällen (betänkandet sid. 38 ff). Med anledning av uttalande av 1934 års revisorer anhöll 1935 års riksdag, att Kungl. Majit ville taga under omprövning frågan om åtnjutande av partiell ledighet inom den allmänna civilförvaltningen samt vad därmed ägde samband.

Genom cirkulärskrivelse till länsstyrelserna den 12 april 1935 lät chefen för socialdepartementet verkställa utredning angående förekomsten vid länsstyrelserna av ledigheter för beredande av särskilda, till tjänsten hörande ärenden.

Denna utredning, som avsåg år 1934, giver vid handen, att de ledighéter, varom här är fråga, förekommit i tämligen stor omfattning, särskilt i vad avser landssekreterar- och landskamrerartjänsterna. Sålunda uppgingo sammanlagda antalet ledighetsdagar å landssekreterartjänster till 3,705 och å landskamrerartjänster till 4,840, motsvarande för länsstyrelse räknat i medeltal å landssekreterartjänst omkring fem månader och å landskamrerartjänst något över sex och en halv månad. Ä landskanslierna hava i två fall och å landskontoren i fem fall avdelningschefsbefattningarna under viss kortare tid varit uppdelad å flera än två personer. Å länsassessorstjänsterna hava däremot dylika ledigheter förekommit allenast å landskanslierna och därstädes endast i mindre omfattning. Icke några ledigheter av det slag, som här avses,

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

förekommo under år 1934 å landskanslierna i Kalmar län och Västernorrlands län (utredningens tabell XII).

Omfattningen av tiden för partiell ledighet varierar givetvis något under olika år beroende dels på den växlande arbetsbördan dels ock på vederbörande befattningshavare. I förhållande till budgetåret 1933/1934 förelåg under kalenderåret 1934 en minskning av 327 dagar.

Den verkställda undersökningen har omfattat jämväl de utgifter, som här avsedda ledigheter medfört för statsverket. Särskild ersättning till vikarie jämlikt 19 § 2 mom. avlöningsreglementet har icke i samtliga fall utgått. Vid fyra landskanslier har vikariatsersättning icke alls utgått, vid några andra har vikariatsersättning utgått allenast under en del av vikariatstiden. I det övervägande antalet fall har ersättning emellertid utbetalats. Å samtliga landskontor har vikariatsersättning utbetalats. Dock har i tre fall ersättning icke utgått under en del av vikariatstiden. I de fall, då vikariatsersättning utgått, har å landskanslierna full vikariatsersättning utbetalats i ungefär halva antalet fall, medan ersättningen eljest underkastats reduktion i större eller mindre grad. Å samtliga landskontor har full vikariatsersättning utgått, dock har vid tre landskontor ersättningen under viss tid varit reducerad.

Approximativa uppgifter angående de utgifter, ifrågavarande vikariat föranlett i form av vikariatsersättning till vikarie och vikarie i succession, hava jämväl införskaffats. Dessa utgifter hava uppgått till å landskanslierna omkring 17,300 kronor och å landskontoren omkring 38,800 kronor eller sammanlagt omkring 56,100 kronor.

Såsom 1934 års revisorer påpekat, medför ledighet av ifrågavarande art, att i regel en icke-ordinarie befattningshavare förordnas att bestrida ordinarie befattning, antingen den partiellt ledige befattningshavarens eller också genom förordnande i succession annan tjänst. Den sålunda förordnade icke-ordinarie befattningshavarens lön, vilken eljest skulle belastat anslagsposten avlöningar till icke-ordinarie befattningsshavare, har härigenom kommit att under den tid, undersökningen omfattar, utgå från anslagsposten vikariatsersättningar eller numera anslagsposten avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat. Härigenom hava medel å anslagsposten avlöningar till ickeordinarie befattningshavare blivit disponibla, så att andra icke-ordinarie befattningshavare kunnat avlönas därmed. De besparingar, som på grund av angivna förhållanden under år 1934 uppkommo å anslagsposten avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare, uppgingo å landskanslierna till omkring 34,100 kronor och å landskontoren till omkring 73,200 kronor eller sammanlagt till omkring 107,300 kronor.

Enligt av länsstyrelserna lämnade uppgifter hade någon extra arbetskraft icke anställts uteslutande på grund därav, att vikariat i följd av ledighet av ifrågavarande art förekommit. Den personal, som varit anställd, hade således varit nödvändig för att länsstyrelserna överhuvud skulle hava kunnat fullgöra sina åligganden. De s. k. partiella ledigheterna hade icke tillgripits för att utöka den icke-ordinarie personalen. Örn således möjlighet icke förefunnits att på sätt som skett avlöna icke-ordinarie befattningshavare från i

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

länsstyrelsernas avlöningsstat upptaget ordinarie förslagsanslag, hade det för dessas avlöning erfordrats en ökning av anslagsposten grundavlöningar till icke-ordinarie personal med omkring 107,300 kronor. Belastningen av förslagsanslaget hade då givetvis minskats med samma belopp.

En dubblering av tjänster kan sägas hava ägt rum vid några länsstyrelser, huvudsakligen de större. Att detta blivit fallet är beroende av den ökning i arbetsbördan, som inträtt.

Utredningen förmenar, att man, då det gäller att söka ändring i nu angivna förhållanden, måste hava för ögonen, att därigenom arbetsförhållandena å länsstyrelserna icke försvåras. De s. k. partiella ledigheterna hava tillgripits för att utöka antalet föredragande i länsstyrelserna. De verkställda undersökningarna ådagalägga, att detta också varit erforderligt för arbetsbördans avverkande inom rimlig tid. En första åtgärd bör således vara, att i erforderlig utsträckning inrätta nya föredragandetjänster. Att avväga dessa så alt de motsvara behovet även vid toppbelastningen kan emellertid icke komma i fråga. Man måste i stället söka finna det antal, som kan med säkerhet året om hava full föredragning, men därjämte skapa anordningar, som medgiva tillfällig utökning av föredragandenas antal, då så tarvas. Möjlighet att vid anhopning av göromål hos en befattningshavare lätta dennes arbetsbörda, så att ärendenas avgörande icke försenas, måste således förefinnas. Såväl för landssekreterare som landskamrerare föreligger behov av avkoppling från löpande göromål vid fullgörandet av särskilda arbetsuppgifter eller handläggning av vidlyftigare ärenden, som kräva särskild omsikt och koncentration. Hit höra exempelvis förarbetena till prövningsnämnden, remissutlåtanden i viktigare författnings- och organisationsfrågor o. s. v. Men även i andra fall måste en överflyttning från en till annan av arbetsgöromål kunna ske, där så för arbetets jämna gång kräves.

För dylik tillfällig utökning av föredragandenas antal synes det emellertid utredningen icke nödvändigt att begagna hittills anlitade utväg, att förordna tjänsteman i lägre lönegrad att mot vikariatsersättning bestrida befattning inom högre lönegrad eller göromål, vilka eljest ankomma på tjänsteman inom högre lönegrad. Spörsmålet synes kunna lösas på det sätt, att med de för den juridiskt utbildade personalen avsedda ordinarie tjänsterna vid länsstyrelserna förenas skyldighet att i fall, varom här är fråga, utan särskild ersättning handlägga ärenden, vilka eljest ankomma på annan tjänsteman. Enahanda skyldighet bör även förenas med icke-ordinarie juristbefattningar.

1 instruktionen för länsstyrelserna bör följaktligen intagas bestämmelse om skyldighet för länsassessor samt länsnotarie och länsbokhållare, såväl ordinarie som icke-ordinarie, att enligt närmare föreskrifter fullgöra föredragning eller utföra göromål, som åligger annan befattningshavare, även sådan i högre lönegrad.

Genom dylika bestämmelser får länsstyrelse möjlighet att vid anhopning av göromål utöka antalet föredragande och därigenom fördela fördragningsskyldigheten å flera, men rätten att, på sätt nu sker, utbetala vikariatsersätt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

ningar kommer att försvinna. Sådan utökning av föredragandenas antal kommer följaktligen icke att medföra någon ökad utgift för statsverket. Befattningshavarna komma att gå förlustiga den tillfälliga löneökning, som systemet med vikariatsersättning under s. k. partiell ledighet innebär.

Häremot böra emellertid ställas utredningens förslag örn lönegradsplaceringar och ökat antal ordinarie befattningar, varigenom gives en viss kompensation, som dock till följd av det mindre antalet assessorat å landskontoren i väsentligt mindre grad kommer befattningshavarna å landskontoren än befattningshavarna å landskanslierna till godo.

Frågan örn länsstyrelsetjänstemännens bisysslor har vid skilda tillfällen varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.

Utredningen framhåller, att spörsmålet i ett större sammanhang behandlats i det av tillkallade sakkunniga den 18 juni 1928 avlämnade betänkandet med utredning och förslag angående statstjänstemännens bisysslor (statens offentliga utredningar 1928:14). Detta betänkande överlämnades till 1928 års lönekommitté för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det åt kommittén lämnade uppdraget. I sitt den 21 juli 1930 avlämnade betänkande med förslag till allmänt avlöningsreglemente för ordinarie tjänstemän tillhörande den civila statsförvaltningen (statens offentliga utredningar 1930: 17) upptog lönekommittén till övervägande vad förenämnda sakkunniga anfört och intog i sitt förslag till avlöningsreglemente avsevärt skärpta bestämmelser angående tjänstemännens innehav av bisysslor.

Sistnämnda förslag är för närvarande föremål för överarbetning av 1936 års lönekommitté.

En förnyad utredning rörande förekomsten av bisysslor bland vissa grupper av befattningshavare inom statsförvaltningen — för landsstatens del avseende länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Kopparbergs och Jämtlands län med underlydande fögderiförvaltningar — föranstaltades av 1933 års riksdagsrevisorer. I revisorernas berättelse om resultatet av denna undersökning anfördes, bland annat, följande.

Den av revisorerna verkställda undersökningen hade givit vid handen, att ett jämförelsevis stort antal befattningshavare innehade bisysslor och att detta särskilt vore förhållandet inom länsstyrelserna och fögderiförvaltningarna, där bisysslor allmänt förekomme. Beträffande övriga undersökta tjänstemannagrupper syntes innehavet av bisysslor vara av proportionsvis mindre omfattning. Inom länsstyrelserna och fögderiförvaltningen innehade i det närmaste 70 procent av alla befattningshavare — i såväl högre som lägre grad därvid medräknade — bisysslor, och antalet dylika för varje befattningshavare, som hade sådana sysslor, uppginge i medeltal till 3. Det förefölle revisorerna som örn dessa siffror vore oproportionerligt höga. Revisorerna ville framhålla, att ett stort antal tjänstemän inom de högsta lönegraderna hade erhållit sina uppdrag av Kungl. Maj:t eller annan myndighet och att dessa uppdrag merendels vore av offentlig natur. I åtskilliga lall vore också dessa uppdrag att betrakta såsom rena honnörsposter. Befattningshavare i mellangradcrna hade i vissa fall bisysslor i ganska stor utsträckning och åt-

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 17S. 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

skilliga av dessa bisysslor, särskilt vad länsstyrelserna och fögderiförvaltningen beträffade, syntes vara av den art, att de borde kräva längre eller kortare tids tjänstledighet från den ordinarie tjänsten. Detta torde enligt revisorerna närmast gälla tjänstemän, som var och en innehade flera taxeringsuppdrag eller som bestrede tjänster inom städernas uppbördsväsende.

Utredningen har till åtlydnad av lämnade direktiv införskaffat uppgifter från länsstyrelserna om personalens bisysslor under budgetåret 1934/1935. över uppgifterna uppgjorda sammanställningar bifogas detta protokoll (Bilaga A och B).

Av de inhämtade uppgifterna framgår, att av länsstyrelsernas 1,018 befattningshavare under budgetåret 1934/1935 — landshövdingarna icke medräknade — ett antal av 454 eller 44.G °/o innehade bisysslor, under det att 564 voro ulan sådana. Bisysslornas totala antal beräknas till 955, varav 258 hänföra sig till uppdrag i taxeringsnämnd och 145 till arbete vid prövningsnämnd. Totala antalet bisysslor motsvarar 2.1 sysslor per befattningshavare. örn taxeringsuppdragen icke medräknas, utgöra bisysslorna endast 552.

Vid 1933 års undersökning innehade 62 % av personalen bisysslor med 2.9 uppdrag i medeltal per person. I anslutning därtill framhåller utredningen, att då sistnämnda undersökning avsåg endast fem länsstyrelser, anledning funnes att antaga, att resultatet av samma undersökning och det därpå grundade uttalandet hade blivit något annorlunda, om samtliga länsstyrelser medtagits. Enligt utredningens åsikt ådagalägger den för budgetåret 1934/1935 verkställda undersökningen, att vid länsstyrelserna bisysslor icke förekomme i särskilt anmärkningsvärd omfattning utan att förhållandena vid länsstyrelserna hade sin motsvarighet vid andra verk.

På grund av vad sålunda framkommit vid den av utredningen verkställda undersökningen, anser utredningen, att det icke kan ifrågasättas, att särskilda normerande bestämmelser skulle beträffande bisysslor i allmänhet utfärdas att gälla allenast för länsstyrelsernas befattningshavare. Frågan om bisysslorna bör i stället lösas i ett sammanhang för civilförvaltningen i dess helhet. Även om utredningen sålunda anser att särskilda bestämmelser för närvarande icke äro erforderliga beträffande rätten för länsstyrelsernas befattningshavare att innehava bisysslor i allmänhet, understryker utredningen kraftigt, att länsstyrelserna städse böra, i vad på dem ankommer, tillse, att varje berättigad anmärkning i förevarande avseende undanröjes.

Utredningen övergår därefter till den grupp av bisysslor, som utgöras av taxeringsuppdrag och lämnar därvid en redogörelse för de anmärkningar gentemot nämnda uppdrag, som tidigare framkommit (betänkandet sid. 48 ff).

1922 års riksdagsrevisorer funno sig efter verkställd undersökning rörande den utsträckning, vari befattningshavare i statens tjänst jämte statstjänsten innehade andra sysslor, böra uttala följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

19 För länsstyrelsernas vidkommande borde uppmärksammas, att icke uppdrag såsom ordförande och ledamöter i beskattningsnämnder tilldelades underlydande tjänstemän i större omfattning än som av omständigheterna med nödvändighet påkallades. I den utsträckning, som dylika uppdrag nu lämnades länsstyrelserna underställda tjänstemän, måste enligt revisorernas mening vederbörandes arbete bliva eftersatt och följaktligen behov uppstå aV ökade arbetskrafter.

Även 1925 drs riksdag srevisor er intresserade sig för frågan om nämnda taxeringsuppdrag och uttalade sig om olämpligheten därav i mera skärpt form än vad 1922 års revisorer gjort. Sedan även 1926 års revisorer tagit upp frågan, blev denna vid 1927 års riksdag behandlad av statsutskottet, som då bland annat anförde följande.

I likhet med revisorerna måste utskottet finna det ur principiell synpunkt vara mindre lämpligt, att personer, vilka det i tjänsten åligger att behandla och avgöra taxeringsfrågor, tilldelas förordnande såsom ordförande i taxeringsnämnd eller ledamot av prövningsnämhd. Å andra sidan lärer det icke kunna förnekas, att det i vissa fall kan vara till fördel för såväl kammarrätten som Överståthållarämbetet och länsstyrelserna, att hos dem anställda befattningshavare erhålla den erfarenhet av taxeringsärendenas handläggning hos taxerings- och prövningsnämnderna, som genom dylikt ordförande- och ledamotskap kan vinnas. Även med behörigt beaktande av sistnämnda synpunkt har utskottet dock, då på sätt revisorerna jämväl påpekat, vissa myndigheter synas i anmärkningsvärd utsträckning meddela förordnanden för hos myndigheterna i fråga anställda befattningshavare att vara ordförande och ledamöter i taxeringsnämnder ävensom ledamöter i prövningsnämnder, ansett sig böra framhålla angelägenheten av att förordnanden av detta slag inskränkas i möjligaste mån, särskilt i avseende å ordförandeskap i taxeringsnämnder. Det vill nämligen synas utskottet, som örn större hänsyn än hittills skett borde tagas till allmänhetens berättigade krav på att inom taxeringsdistriktet för förfrågningar äga tillgång till taxeringsnämndsordföranden. Svårighet syntes ej heller hava förelegat att i flertalet av de angivna fallen inom vederbörande orter erhålla fullt kompetenta och lämpliga personer för dessa uppdrag.

Slutligen bör framhållas, att även om vederbörande befattningshavare i viss utsträckning använda sin semester för fullgörandet av ifrågavarande uppdrag, behovet av medel för avlönande ulav icke-ordinarie personal dock måste påverkas av här ovan nämnda förhållanden. Utöver vad ovan anförts, har utskottet med hänsyn till den utredning, som pågår rörande statstjänstemännens bisysslor, icke velat uttala sig i denna fråga.

Vad i ärendet förekommit har utskottet dock funnit vara av den betydelse, att utskottet ansett sig böra detsamma för riksdagen omförmäla.

Riksdagens år 1921 församlade revisorer anförde, att i de i samband med frågan örn utbetalda övertidsersättningar till länsstyrelsernas personal uppmärksammat de ersättningar, som utginge till vissa hos länsstyrelserna anställda, av beskattningsnämnderna, framför allt prövningsnämnderna, anlitade befattningshavare. Revisorerna förklarade sig anse det önskvärt, att normerande bestämmelser av allmänna civilförvaltningens lönenämnd utarbetades och av Kungl. Majit fastställdes för ett mera enhetligt ordnande av den mångfald ersättningar, som utginge till hos länsstyrelserna anställd personal.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

I ett allmänna civilförvaltningens lönenämnd avfordrat yttrande över denna revisorernas anmärkning anförde nämnden.

Under förutsättning att gällande avlöningsbestämmelser rörande tjänstledighet och löneavdrag noggrant iakttagas samt att det från länsstyrelsens sida aktgives därpå, att arbetet inom länsstyrelsen icke bliver lidande på att befattningshavarna åtaga sig särskilda uppdrag vid sidan av tjänsten, vill det emellertid synas lönenämnden, som örn några särskilda normerande bestämmelser knappast vore erforderliga beträffande sådana uppdrag och arbeten vid sidan av tjänsten, som ovan berörts. I varje händelse torde det enligt lönenämndens mening icke kunna ifrågasättas, att dylika normerande bestämmelser skulle utfärdas att gälla allenast beträffande länsstyrelsernas befattningshavare. Särskilda uppdrag av olika slag innehavas nämligen i avsevärd utsträckning även av befattningshavare inom statsdepartementen och de centrala ämbetsverken. Här må allenast erinras, hurusom sistnämnda befattningshavare tagas i anspråk för arbete hos riksdagen, dess utskott och revisorer liksom taxeringsnämnder m. m. Även i sådana fall bör givetvis tillses, att gällande regler rörande tjänstledighet och löneavdrag tillämpas på ett med grunderna för det gällande avlöningssystemet överensstämmande sätt. Det förtjänar härvid framhållas, hurusom i 18 § av avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) föreskrivits, att, därest tjänsteman erhållit befrielse från viss del av tjänstgöringen, i vederbörlig ordning må bestämmas, om och i vad mån avdrag å avlöningen för sådan tid må äga rum. Dylik partiell tjänstledighet med däremot svarande löneavdrag kunna i åtskilliga fall lämpligen ifrågakomma vid uppdrag av här avsedd art.

Beträffande ersättningarna till länsstyrelsernas befattningshavare för ovanberörda uppdrag hos beskattningsmvndigheter och landsting synes det lönenämnden, men hänsyn därtill, att dessa uppdrag kunna vara mycket olika krävande såväl i kvalitativt avseende som i fråga örn den tid, vilken vederbörande tjänsteman måste tillsätta för desammas fullgörande, att det knappast kan vara lämpligt att uppställa några enhetliga normer för ifrågavarande ersättningar. En dylik normering kräver i varje händelse en långt mera ingående undersökning än den, som lönenämnden nu varit i tillfälle att ägna hithörande frågor. Lönenämnden vill i detta sammanhang även erinra därom, att de ersättningar, som utgå för ifrågavarande uppdrag, i många fall ej äro att anse såsom en nettoinkomst för vederbörande befattningshavare, i det att dessa understundom måste på egen bekostnad anlita biträden för utförande av vissa arbeten i samband med uppdragen.

Statsutskottet vid 1928 års riksdag gjorde i denna fråga bland annat följande uttalande.

Av intresse torde jämväl vara, att utredning sker beträffande frågan, huruvida icke efter den omläggning av prövningsnämndernas arbete, som numera skett, det må anses lämpligt, att, i likhet med vad som redan gäller för arbete utfört av såsom kronoombud tjänstgörande befattningshavare hos länsstyrelserna, allt hos dessa nämnder förekommande arbete betraktas såsom tjänsteåliggande, och örn ej medel, motsvarande de ersättningsbelopp, vilka härigenom besparas, i stället böra disponeras för avlönande av icke- ordinarie personal vid länsstyrelserna.

Sedan 1930 års statsrevisorer verkställt undersökning rörande den omfattning, i vilken länsstyrelsernas och fögderiförvaltningens tjänstemän uppburit ersättning för arbete i taxeringsnämnder och prövningsnämnder, sammanförde de sina iakttagelser i följande allmänna uttalande.

Kunell. Maj.ts proposition nr 178.

21 Revisorerna finna det anmärkningsvärt, att länsstyrelsernas tjänstemän i så stor utsträckning erhållit ersättning för sådant prövningsnämndsarbete, som enligt revisorernas mening borde tillhöra deras tjänsteåligganden. Enligt inkomna uppgifter har visserligen ersättning allenast utgått för arbete, som icke medhunnits under tjänstetid, men det synes revisorerna, som om, ifall övriga löpande ärenden lägga hinder i vägen för taxeringsarbetets fullgörande inom föreskriven tid, den riktiga utvägen vore att förordna vikarie för den med taxeringsarbetet sysselsatte tjänstemannen under den tid taxeringsarbetet kräver hela hans arbetstid. Förutom att på detta sätt kostnaderna san, nolikt kunde nedbringas, borde även taxeringens enhetlighet vinna härpå.

De uppgivna beloppen för ersättningar för arbete utfört i taxeringsnämnderna lämna helt naturligt ingen grund för jämförelse de olika länen emellan. Däremot synes det revisorerna egendomligt, att så olika förfaranden praktiserats, då det gällt ledighet för arbetets utförande och därav följande avdrag från löneförmåner. Det synes revisorerna önskvärt, att i dessa hänseenden samma norm, såvitt möjligt, måtte följas inom alla län.

Statsutskottet vid 1931 års riksdag föreslog med anledning härav utredning rörande ett ändamålsenligt ordnande av taxeringsarbetet, närmast med hänsyn till användningen av den personal, som för detta ändamål årligen behövde tagas i anspråk. Utskottet anförde som motivering härtill följande:

Med hänsyn till den omfattning, i vilken länsstyrelsernas och fögderiförvaltningarnas tjänstemän numera tagas i anspråk för det årliga taxeringsarbetet, anser utskottet en undersökning erforderlig till utrönande, huruvida icke åtgärder kunna vidtagas för att på ett lämpligare sätt ordna taxeringsarbetet i avseende å dispositionen av den personal, som härför måste tagas i anspråk, samt huruvida personalen vid länsstyrelserna och fögderiförvaltningarna behöver för framtiden i nuvarande omfattning utnyttjas vid taxeringsarbetet, Otvivelaktigt är nämligen, att genom de nuvarande anordningarna kostnaderna bliva högst betydande, och det lärer även kunna befaras, att arbetet inom länsstyrelserna och underlydande förvaltningar menligt påverkas av nu gällande ordning härutinnan. En omständighet, som i hög grad medverkar till att nuvarande förfaringssätt icke längre kan anses ändamålsenligt, är givetvis, att taxeringsarbetets omfattning under de senaste åren starkt ökats, varjämte en mera ingående prövning numera behöver ägnas taxeringsuppgifterna. Samtliga på ordnandet av taxeringsarbetet inverkande omständigheter synas därför böra i ett sammanhang göras till föremål för närmare utredning, därvid särskilt torde böra beaktas frågan örn ledighet för vederbörande befattningshavare vid fullgörande av arbete inom taxerings och prövningsnämnderna.

I gemensamt utlåtande av allmänna civilförvaltningens lönenämnd och lcommunikationsverkens lönenämnd den 12 januari 1934 med anledning av 1933 års statsrevisorers utredning örn bisysslor åberopade lönenämnderna 1930 års statsrevisorers uttalande samt anförde för egen del, att åtskilligt vore att vinna genom att låta prövningsnämndsarbetet ingå i befattningshavarens tjänsteåligganden och i stället för medel till dylika ersättningar anvisa förhöjda medelsbelopp till avlönande av länsstyrelsernas befattningshavare.

I enlighet med statsutskottets förenämnda förslag avlät 1931 drs riksdag skrivelse till Kungl. Majit.

Denna skrivelse är alltjämt beroende på Kungl. Majlis prövning.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Med anledning av vad sålunda framkommit inom riksdagen i fråga örn taxeringsuppdragen för länsstyrelsernas befattningshavare har utredningen ansett sig böra verkställa särskild undersökning för erhållande av närmare uppgifter rörande omfattningen av tjänstemännens uppdrag i taxeringsnämnder. Efter därom av utredningen gjord hemställan har därför Kungl. Majit i cirkulär den 31 januari 1936 till länsstyrelserna anbefallt dessa att, innan taxeringsarbetet år 1936 toge sin början, ålägga envar tjänsteman, som för nämnda år innehade uppdrag i taxeringsnämnd, att i samband med avgivande av uppgifter till ledning för bestämmande av ersättning för taxeringsuppdraget till länsstyrelsen även lämna skriftliga uppgifter angående använd lid därför enligt ett vid cirkuläret fogat frågeformulär. Uppgifterna, vilka sedermera tillhandahållits utredningen, hava sammanställts i en vid detta protokoll fogad tabell (Bilaga C).

Utredningen anmärker, att vid bedömandet av de inhämtade uppgifterna bör beaktas, att vid 1936 års taxering, som uppgifterna avse, förekommit taxering och eftertaxering av skattskyldiga med från taxering tidigare undandraget kapital och ränteinkomst såsom en nyhet för året, föranledd av 1935 års ändring i taxeringsförordningen. Anledning finnes därför att antaga, att uppdragen under år 1936 varit mera tidskrävande än under normala förhållanden.

Under hänvisning till tabellen anför utredningen följande (betänkandet sid. 52 ff).

Under år 1936 innehade 256 tjänstemän eller omkring 25 % av länsstyrelsernas befattningshavare med stadigvarande anställning uppdrag i taxeringsnämnd. Den tid, som använts för uppdragets fullgörande, understeg i 145 fall 400 timmar. Högsta timantalet uppgick till 808. Arbetet utfördes i allmänhet under tiden början av februari—början av juni eller fyra månader. I några fall påbörjades arbetet redan i januari och avslutades i vissa fall i senare delen av juni.

För arbetets utförande har i 180 fall semestertid i större eller mindre omfattning tagits i anspråk, huvudsakligen för själva sammanträdena med taxeringsnämnden. Antalet semesterdagar växlade från 1 till 24. Medeltalet per befattningshavare, som använt semestertid för uppdraget, utgjorde 6 dagar. Tjänstledighet nied avstående av samtliga löneförmåner kom däremot endast i mindre utsträckning i fråga för uppdragets fullgörande. Vid tio länsstyrelser förekom icke alls tjänstledighet för ifrågavarande ändamål. Vid övriga länsstyrelser hade sammanlagt 49 befattningshavare begagnat tjänstledighet under tillhopa 442,5 dagar. Tjänstledighetstiden understeg i 33 fall 10 dagar. Medeltalet per befattningshavare, som använt tjänstledighet, utgjorde 9 dagar.

I åtskilliga fall, tillhopa 102, har uppgivits, att uppdraget till någon del utförts å ordinarie tjänstetid. Anledningen till att tjänstetid begagnats för fullgörande av taxeringsuppdrag har angivits vara, att deklarationer avlämnats å tjänstelokalen, ankommande post öppnats, förfrågningar per telefon eller vid besök besvarats samt resa till eller närvaro vid sammanträde under del av dag. För dessa ändamål har emellertid i regel enligt uppgifterna mycket ringa tjänstetid, 3—25 timmar, tagits i anspråk. Vid fyra länsstyrelser synas dock några tjänstemän hava fått använda hela tjänstetiden för sammanträden med taxeringsnämnd, vilken tid emellertid i dessa fall kompenserats ge-

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

noin övertidstjänstgöring vid annat tillfälle. Den för taxeringsuppdrag i andra fall använda tjänstetiden har i regel kompenserats med övertidstjänstgöring vid annat tillfälle. I elva fall har dock uppgivits, att så icke skett därvid den tjänstetid, som icke kompenserats med övertidstjänstgöring, understigit 10 timmar utom i två fall, då tiden angivits till 24 respektive 35 timmar. Emellertid framgår det, att uppgiftslämnarna avsett att angiva, att den använda tjänstetiden icke kunnat kompenseras under tiden för taxeringsarbetets fortgång, men att sådan kompensation ägde rum under annan tid.

I mycket stor utsträckning har biträde av annan person ofta familjemedlem, av vederbörande befattningshavare anlitats för uppdragets fullgörande, såsom för att upprätta stommar till taxeringslängder, ordna och numrera deklarationer samt uppgifter, utskriva och expediera anmaningsskrivelser samt meddelanden om avvikelse från deklaration, utsätta taxeringsvärdena i fastighetstaxeringslängden, införa efter deklarationerna samtliga belopp i inkomsttaxeringslängderna, kontrollera uträkningar av de beskattningsbara beloppen, föra pensionsförteckningarna, verkställa summering m. m. I allmänhet hava befattningshavare, vilka varit ordförande i taxeringsnämnd, anlitat biträde, medan detta däremot icke varit förhållandet, då befattningshavaren varit kronoombud i taxeringsnämnd.

De uppdrag, för vilkas fullgörande avsevärd tid tagits i anspråk, hava varit föremål för särskild uppmärksamhet vid granskningen för utrönande, huruvida anledning kunde förefinnas till antagande, att uppdraget icke kunnat utföras utan att tjänstearbetet därvid blivit åsidosatt. Därvid har emellertid konstaterats, att i några fall arbetet varit utsträckt under längre tidrymd än vanligt, ända till 5 månader, samt att i andra fall semestertid eller tjänstledighet begagnats i stor utsträckning. Genom att vederbörande kunnat odelat ägna sig åt taxeringsarbetet torde under semester eller annan ledighet, liksom under helgdagar, antalet arbetstimmar per dag hava kunnat uppgå till 10—14. Icke i något av nu avsedda fall har tjänstetid begagnats för uppdragets fullgörande utan att denna tid kompenserats med övertidstjänstgöring vid annat tillfälle.

Utredningen framhåller, att den sålunda verkställda undersökningen allenast berört uppdragen i taxeringsnämnd. Härutöver tillkomma uppdrag att biträda vid prövningsnämndsarbetet.

I taxeringsnämnd sträcker sig arbetet från början av februari till början av juni månad. Prövningsnämndsarbetet infaller i huvudsak under tiden julislutet av september eller början av oktober.

Taxeringsarbetet — av båda slagen — är således av utpräglad säsongnatur, krävande tillfälliga arbetskrafter. Endast i arbetet väl insatta personer kunna användas för att resultatet skall bliva gott. Särskilt må framhållas, att örn ordförandena och kronoombuden i taxeringsnämnderna utföra ett mindre gott arbete, prövningsnämnden får sitt arbete onödigt ökat och försvårat. Ju noggrannare arbetet blir i första instansen, desto större blir möjligheten att med färre arbetskrafter fullgöra arbetet i prövningsnämnden.

Utredningen understryker i detta sammanhang det betydande intresse, som staten såväl som kommunen har av att taxeringsarbetet ulföres på ett sätt som fyller höga krav på omsorg och insikt i arbetets olika detaljer. Eftersättes något därutinnan, minskas skattekronorna. De svårigheter, som finnas att för arbetet förvärva kompetenta personer, villiga att påtaga sig därmed

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 17S.

förenad möda och personligt obehag, äro på sina ställen sådana, att länsstyrelsens tjänstemän måste anlitas. Härtill har även bidragit det förhållandet, att den ekonomiska gottgörelsen för taxeringsuppdrag blivit av staten så nedskuren, att den icke anses motsvara arbetets omfattning.

Efter att hava erinrat om att åtskilliga förslag till omorganisation av taxeringsväsendet framkommit, anför utredningen i fråga om uppdragen i taxeringsnämnd följande.

Anställandet jämlikt 1935 års riksdags beslut av bokföringssakkunniga är ett steg i riktning mot anlitande av särskilda tjänstemän för taxeringsarbetet och ett vidaregående på den inslagna vägen synes värt att överväga. Vid landskontoren särskilt anställda befattningshavare skulle kunna tillhandagå ordförande, som därom gjorde framställning, med råd och anvisningar. De skulle möjligen såsom kronoombud i taxeringsnämnd eller biträde med åliggande enligt 108 § taxeringsförordningen åt ordförande i nämnder med särskilt besvärligt arbete kunna — år efter år i olika nämnder — bidraga till att taxeringsarbetet inom länet bedreves enligt enhetliga principer och på sådant sätt, att statens och kommunens intressen bleve tillgodosedda. Under tiden för arbetet i taxeringsnämnderna skulle de således vara sysselsatta i nämnderna såsom kronoombud eller biträde åt ordförande. En stor del av det granskningsarbete, som för närvarande sker under sommaren, skulle härigenom komma att utföras under årets första hälft och anmärkningsmålen i prövningsnämnden borde kunna icke oväsentligt nedbringas. Sedan arbetet i taxeringsnämnderna avslutats, borde de deltaga i prövningsnämndsarbetet med kontrollgranskning av deklarationer, varmed de icke förut haft befattning, tjänstgöra som protokoll- eller längdförare i prövningsnämnd samt i övrigt biträda landskamreraren med prövningsnämndsarbetet. Härigenom skulle sysselsättning kunna beredas dem från början av februari till mitten av oktober. övriga delen av året torde de, i den mån de icke själva skulle åtnjuta semesterledighet, kunna tjänstgöra som vikarie för befattningshavarna å landskontoren under dessas ledighet, biträda landskamreraren vid avgivande av yttranden över taxeringsbesvär, genomgå tidigare deklarationer från distrikt, i vilka de ett kommande år komme att bliva verksamma, granska inregistrerade bouppteckningar för utrönande om däri upptagna tillgångar blivit vederbörligen deklarerade, undersöka fastiglietsförsäljningar samt utföra annat arbete, som kunde anvisas dem av landskamreraren. Den nu skisserade organisationen synes emellertid innebära en så väsentlig ändring och utökning av taxeringsorganisationen, att särskild utredning härom synes böra verkställas. I varje fall lärer det icke kunna anses falla inom utredningens uppdrag, att framlägga förslag i denna taxeringsväsendet berörande fråga. Utredningen har allenast velat omnämna spörsmålet såsom innefattande en möjlighet att avveckla det ofta påtalade systemet, att taxeringsuppdrag lämnats länsstyrelsernas befattningshavare såsom bisyssla.

I avbidan å en taxeringsreform finner utredningen emellertid lämpligt, att Kungl. Maj:t anbefaller länsstyrelserna, att vid utseende av ordförande eller kronoombud i taxeringsnämnd iakttaga, att befattningshavare vid länsstyrelse icke må förordnas i andra fall än då detta för vinnande av bästa möjliga resultat av taxeringsarbetet visar sig angeläget. Därjämte synas länsstyrelserna böra tillse att i dylika fall sådant uppdrag icke blir av den omfattning, att tjänstearbetet eftersättes, samt att, örn ordinarie tjänstetid till någon del måste tagas i anspråk för uppdragets fullgörande, full kompensation för den

25 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

använda tjänstetiden lämnas vid annat tillfälle. Än vidare torde länsstyrelse, som ser sig nödsakad att till uppdrag i taxeringsnämnd anlita befattningshavare hos länsstyrelsen, böra undersöka, huruvida samma befattningshavare tilldelade uppdrag i särskilda taxeringsnämnder kunde fullgöras det ena efter det andra under en sammanhängande tidsperiod, under vilken period befattningshavaren, liksom vid taxeringsuppdrag av större omfattning, skulle, där tjänstearbetet vid länsstyrelsen sådant tilläte, åtnjuta tjänstledighet och avstå alla löneförmåner av tjänst vid länsstyrelsen. Arvodet för taxeringsuppdraget skulle givetvis bestämmas så, att full kompensation för mistade löneförmåner erhölles jämte skälig ytterligare ersättning.

Vad därefter särskilt angår frågan om taxeringsuppdragen för länsstyrelsens personal i samband med prövningsnämnderna anmärker utredningen till en början, att vid ordinarie prövningsnämnden kunna förekomma uppdrag som biträdande landskamrerare, protokollförare, längdförare samt biträde vid eftergranskning av taxeringsliandlingarna, bokföringsgranskning, referat av besvärsskrifter samt utskriftsarbeten m. m. Vid särskild prövningsnämnd förekommer protokollföring som särskilt uppdrag ävensom utskrift av protokoll.

Beträffande gällande föreskrifter om personal, som erfordras för utförande av prövningsnämndsarbetet, erinrar utredningen örn följande stadganden. Enligt 16 § 2 mom. taxeringsförordningen må länsstyrelse, där så anses oundgängligen nödvändigt, efter Kungl. Maj:ts medgivande, förordna person med länsbokhållares kompetens att beträffande vissa taxeringsärenden eller vissa grupper av sådana ärenden fullgöra de åligganden, som enligt förordningen åvila landskamreraren (biträdande landskamrerare). Jämlikt 94 § i taxeringsförordningen må landskamrerare vid fullgörande av honom åliggande förberedande åtgärder för prövningsnämnd åtnjuta nödigt biträde av, förutom till hans förfogande stående tjänstemän, jämväl andra personer, som av honom tillkallas. Jämlikt 98 § i samma förordning skall nämndens protokoll föras och de av nämndens beslut föranledda anteckningarna i taxeringslängderna och ändringslängden verkställas av den eller de personer, som länsstyrelsen därtill förordnat.

Till vissa uppgifter vid prövningsnämnden har vid några länsstyrelser annan arbetshjälp än landskontorets personal kunnat erhållas, men i allmänhet torde praktiska svårigheter hava yppats mot sådan anordning. Allenast i undantagsfall torde hitintills kompetent tillfällig arbetskraft hava kunnat uppbringas till hjälp vid arbetet för prövningsnämnden.

Utredningen anför därefter följande.

Av stadgandet i 94 § framgår, att det biträde, som landskontorets tjänstemän kunna lämna landskamreraren, är att anse såsom tjänstebestyr.

Med nuvarande organisation av taxeringsväsendet lärer det emellertid icke vara möjligt att med den å länsstyrelserna till buds stående personalen å vanlig tjänstetid fullgöra både prövningsnämndsarbetet och annat under samma tid förekommande arbete. Härutinnan är att märka, att prövningsnämndsarbetet inträffar under en tid, då göromålen å landskontoren äro minst lika omfattande som övriga delen av året. Under denna tid förekomma dessutom

26 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

en del speciella arbeten. Sålunda skall länsstyrelsens bokföring för föregående budgetår avslutas, huvudboken jämte förskottsredogörelser upprättas, räkenskapsböcker för det nya budgetåret uppläggas, balanslängder över oredovisade kronoutskylder från underredogörarna granskas och beslut om avkortning och avskrivning av kronoutskylder i anledning därav meddelas, rekvisitioner av statsbidrag till skolor och andra inrättningar granskas, redovisning lämnas till statskontoret för avbetalning å odlings- och vattenavtappningslån m. m. Då besvär över mantalsskrivning skola till länsstyrelserna ingivas före den 1 juli, förekommer under perioden även en anhopning av mål angående mantalsskrivning, vilkas handläggning icke kan skjutas åsido. Detta nödvändiggör, att det arbete, som av länsstyrelsens tjänstemän utföres för vederbörande prövningsnämnd, till stor del måste utföras å annan tid än ordinarie tjänstetid.

Det låter sig givetvis icke göra att hålla stadigvarande personal anställd vid landskontoren till sådant antal, att arbetskraften förslår till att under normal tjänstetid fullgöra toppbelastningen under de tre månader, prövningsnämndsarbetet bedrives. Att låta den vanliga personalen sköta prövningsnämndsarbetet å tjänstetid och anställa tillfälliga arbetskrafter som vikarier för de ordinarie, löpande tjänstebestyren är icke genomförbart, då kompetenta vikarier icke stå att få, vartill kommer, att arbetsplats som regel saknas inom länsstyrelsen för erforderliga extra arbetskrafter genom att lokalutrymmena i allmänhet äro mycket begränsade och hårt utnyttjade. Det övertidsarbete, som sålunda måste påläggas landskontorens befattningshavare, har varit synnerligen betungande och av helt annan omfattning än som torde ha förutsatts såsom vanligt vid tillkomsten av avlöningsreglementet, vilket utgår från att övertidsarbete allenast undantagsvis måste äga rum. Särskild ersättning härför har också utgått från anslaget till kostnader för årlig taxering, det s. k. taxeringsanslaget. Vissa grunder för bestämmande av ersättningsbeloppen hava brukat av Kungl. Majit årligen bestämmas och delgivas länsstyrelserna att av dessa iakttagas vid beräkning av ersättning för det arbete för prövningsnämnden, vilket utföres utom den ordinarie tjänstetiden. Dessa grunder gälla icke blott den personal i löneställning upp till och med 20:e lönegraden, som enligt avlöningsreglementet är berättigad till övertidsersättning, utan även personal över nämnda lönegrad, för vilken sådan övertidsersättning enligt avlöningsreglementet eljest icke kan utgå. Därför utgår ersättning även till länsassessor (lönegrad 27) och ordinarie länsbokhållare (lönegrad 24 eller 21), vilka bruka innehava uppdrag såsom biträdande landskamrerare eller protokollförare vid prövningsnämnd men även vid vissa länsstyrelser utföra eftergranskningsarbeten. Ersättningen till dessa befattningshavare beräknas för biträdande landskamrerare efter visst belopp per övertidstimme och för protokollförare till visst belopp för varje paragraf i protokollet. I övrigt beräknas gotlgörelse med visst belopp för övertidstimme.

Enligt utredningens mening har statsverkets intresse gagnats av det sätt, varpå prövningsnämndsarbetet hittills varit organiserat. Utan samband med en taxeringsreform kan någon väsentlig ändring i nu bestående förhållanden beträffande prövningsnämndsarbetet icke ske.

För det övertidsarbete som å landskontoret utföres i och för prövningsnämnden måste alltså särskild ersättning alltjämt utgå, och utredningen finner icke anledning ifrågasätta någon överflyttning av härför erforderligt belopp från taxeringsanslaget. Prövning av frågan härom bör upptagas i samband med en blivande taxeringsreform.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

27 Likaledes finner utredningen, att särskild ersättning bör liksom hittills utgå även till befattningshavare över 20:de lönegraden. Utredningen anser sig dock beträffande grunderna för ersättningen böra ifrågasätta, om icke ersättning till protokollförare i prövningsnämnd, i likhet med vad som gäller för biträdande landskamrerare, bör utgå efter visst belopp per övertidstimme i stället för med visst belopp för paragraf i protokollet. Örn nämligen i besvärsförteckningarna intages sammanfattning av målens innehåll, torde protokollföringen kunna i hög grad underlättas och möjligen till någon del utföras å tjänstetid. Emellertid måste därvid beaktas, att protokollförare, liksom längdförare, för närvarande själva bekosta erforderligt biträde. Förändring av grunderna för ersättning åt protokollförare bör följaktligen medföra, att ersättning till deras biträden skall utgå direkt ur taxeringsanslaget.

För att få i instruktionen uttryckligen utsagt, att biträde åt landskamreraren ävensom vissa sysslor för prövningsnämnden är ett tjänstebestyr för befattningshavarna å landskontoret, föreslår utredningen särskilt stadgande härom, jämväl innehållande hänvisning till taxeringsförordningens bestämmelser örn särskild ersättning för dylikt arbete.

Till särskild behandling upptager utredningen härefter frågan om kommissionärsverksamheten vid länsstyrelserna och särskilt möjligheten att förvandla kommissionärsfunktionerna till ett tjänsteåliggande.

I denna del erinras av utredningen, att nämnda fråga vid skilda tillfällen upptagits till behandling av riksdagens revisorer (betänkandet sid. 60 ff). Redan år 1925 uttalade riksdagen i anledning av vissa utav 1924 års revisorer påtalade missförhållanden vid debitering av kommissionärsarvoden som sin mening, att det måste anses önskvärt, att gällande föreskrifter rörande kommissionärer hos statsmyndigheter omarbetades med hänsyn till dåmera inträdda förhållanden, ävensom att föreskrifterna gåves ett i så måtto utsträckt tillämplighetsområde, att därunder innefattades i möjligaste mån samtliga fall, där allmänheten hänvände sig till en hos viss myndighet anställd kommissionär i avsikt att erhålla biträde med ärende, som folie under myndighetens verksamhetsområde. Riksdagen hemställde också, att Kungl. Majit måtte snarast möjligt föranstalta om en omarbetning av berörda föreskrifter i av riksdagen angiven riktning.

På föranledande närmast av en av 1933 års riksdag gjord hemställan utfärdades nya bestämmelser angående kommissionärsverksamheten genom kungörelsen den 30 juni 1933 (nr 477) angående kommissionärer hos statens förvaltningsmyndigheter.

Enligt 1 § i nämnda kungörelse skall bland annat vid länsstyrelse kommissionär vara anställd med åliggande att under tjänstemannaansvar tillhandagå den, som anlitar honom, i de avseenden, kungörelsen bestämmer.

Till kommissionär må länsstyrelse förordna hos länsstyrelsen anställd tjänsteman, dock allenast där denne utan eftersättande av sina göromål i tjänsten kan fullgöra verksamheten såsom kommissionär.

Kommissionärens verksamhetsområde kan begränsas att omfatta viss avdelning av länsstyrelsen eller vissa grupper av ärenden hos densamma. Örn

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

två eller flera kommissionärer finnas böra anställas, skall framställning därom göras hos Kungl. Majit. Bifalles framställningen, skall länsstyrelsen, så framt ej särskilda skäl däremot äro, bestämma visst verksamhetsområde för varje kommissionär eller på annat sätt fördela uppdragen mellan kommissionärerna.

Kommissionärernas mottagningstid bestämmes av länsstyrelsen.

Har någon direkt hos länsstyrelse, där kommissionär är anställd, gjort framställning om vidtagande av åtgärd, som kommissionär äger ombesörja, eller uppkommer eljest hos länsstyrelsen fråga örn vidtagande av dylik åtgärd, må ärendet överlämnas till kommissionären.

Det åligger länsstyrelse, att i den omfattning, som prövas lämplig, fastställa särskild taxa för vissa uppdrag samt att i övrigt meddela de föreskrifter, som finnas erforderliga för arvodenas bestämmande.

Genom ämbetsskrivelse den 30 juni 1933 hava länsstyrelserna anbefallts, att i möjligaste mån tillse, att hos länsstyrelse anställd tjänsteman, som ej innehar förordnande såsom kommissionär, icke yrkesmässigt eller eljest i större omfattning utövar kommissionärsverksamhet hos länsstyrelsen.

Utredningen har från länsstyrelserna införskaffat uppgifter dels huruvida till kommissionär vore förordnad annan än tjänsteman vid länsstyrelsen, dels huruvida kommissionärsverksamhet vid länsstyrelsen utövades av annan än därtill av länsstyrelsen förordnad person, dels ock angående bruttoinkomsten av kommissionärsverksamheten under år 1934 för de av länsstyrelserna förordnade kommissionärerna.

Av uppgifterna angående bruttoinkomsterna under år 1934 framgår följande:

Summan av de uppgivna beloppen utgör 196,505 kronor.

Uppgifterna giva vid handen, att kommissionärsverksamheten å landskansli i allmänhet är tämligen omfattande, medan däremot å landskontoren anställda kommissionärer allenast i mycket begränsad utsträckning synas hava uppdrag, varom här är fråga.

Kommissionärsverksamhet utövas vid ett flertal länsstyrelser jämväl av andra tjänstemän än till kommissionärer förordnade, dock, såvitt av uppgifterna framgår, i allmänhet endast i ringa omfattning.

Vid landskanslierna har kommissionärsverksamheten i åtskilliga fall uppdelats på flera tjänstemän. Allenast vid en länsstyrelse har annan än tjänsteman vid länsstyrelsen förordnats till kommissionär.

Vid två länsstyrelser tillhandahållas åt allmänheten vissa blanketter för

Kungl. Majlis proposition nr 178.

ansökningar till länsstyrelsen, varigenom allmänheten för upprättande av enkla ansökningar icke behöver anlita kommissionären.

I allmänhet hava kommissionärerna å landskanslierna egna biträden för fullgörande av kommissionärsverksamheten. På grund härav kommer tjänstetid allenast i mycket ringa utsträckning att tagas i anspråk för fullgörande av kommissionärsuppdrag. Det kan givetvis icke undvikas, att någon del av tjänstetiden måste tagas i anspråk för mottagande av allmänhet, som personligen inställer sig hos kommissionären, eller telefonsamtal angående kommissionärsuppdrag. I dessa avseenden synes emellertid svårligen kunna göras egentlig skillnad mellan kommissionärskapet och tjänsteåliggandet. Därest tjänsteman icke varit kommissionär, hade givetvis vederbörande uppdragsgivare personligen eller per telefon kunnat vända sig direkt till vilken tjänsteman som helst vid länsstyrelsen för att ingiva handling, begära avskrift av handling, anhålla om handlings översändande genom kommissionären m. m. För arbetet vid länsstyrelserna måste det anses vara till fördel, att allmänheten i dylika angelägenheter kan hänvända sig till bestämd tjänsteman. Härigenom åstadkommes minsta störning i arbetet. Mera tidsödande kommissionärsuppdrag samt allt det arbete, som är förenat med översändande av handlingar till uppdragsgivare, utföres däremot med ett par undantag — såvitt utrönas kunnat —- icke å tjänstetid av kommissionären. En omläggning av kommissionärskapet vid länsstyrelserna till tjänsteåliggande skulle därför otvivelaktigt medföra behov av ökning av länsstyrelsernas arbetskrafter.

Utredningen anför därefter följande.

Kommissionären måste betraktas såsom förmedlare mellan allmänheten och länsstyrelsen. Kommissionärsuppdragen kunna därför näppeligen anförtros tjänsteman att i tjänsten utföras. Underlåtenhet att ordentligt fullgöra ett uppdrag med därav föranledd rättsförlust skulle, därest så skedde, kunna medföra ersättningsskyldighet för staten. Utredningen anser sig därför sakna anledning att för länsstyrelsernas del föreslå förändring av nu bestående förhållande. Länsstyrelserna synas i nu ifrågavarande avseende böra intaga samma ställning som övriga förvaltningsmyndigheter.

Enligt gällande bestämmelser må, såsom förut nämnts, tjänsteman vid länsstyrelse förordnas till kommissionär allenast där denne utan eftersättande av sina göromål i tjänsten kan fullgöra verksamheten såsom kommissionär. Det synes utredningen angeläget, att länsstyrelserna noga iakttaga denna föreskrift. Skulle det emellertid i något fall visa sig att för utförande av kommissionärsuppdrag tjänstegöromålen bliva till någon del eftersatta och lämplig anordning till undvikande härav icke låter sig genomföra, torde länsstyrelse, efter därom gjord framställning, böra erhålla bemyndigande att utan hinder av nyssnämnda föreskrift förordna tjänsteman till kommissionär. Då tjänsteman sålunda icke kommer att fullgöra tjänstegöromål under hela den föreskrivna tjänstetiden utan måste betraktas såsom partiellt tjänstledig, synes det naturligt, att tjänstemannen i avlöningshänseende blir underkastad de vanliga reglerna för tjänstledighet, varvid hänsyn bör tagas till den större eller mindre omfattning, vari inskränkning i tjänstgöringstiden äger rum. Givetvis bör löneavdrag icke förekomma, örn den tjänstetid, som tages i anspråk för kommissionärsuppdrag, kompenseras med övertidsarbete vid annat tillfälle.

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Det synes icke lämpligt, att juridiskt utbildade tjänstemän förordnas till kommissionärer, enär, örn sådan tjänsteman förordnas, det skulle kunna inträffa, att denne vid avgörande av ett ärende, som rätteligen ankomme på hans föredragning, icke kunde anses fullt opartisk att deltaga i ärendets avgörande.

Slutligen har utredningen i detta sammanhang ifrågasatt, huruvida icke på statsverkets bekostnad å länsstyrelserna borde tillhandahållas allmänheten tryckta blanketter till vanligen förekommande ansökningar av enkel beskaffenhet såsom ansökan om erhållande av körkort, registrering av fordon och dylikt. Automobilismens utveckling har medfört, att länsstyrelsernas bilavdelningar i fråga om allmänhetens betjänande kunna jämställas med de affärsdrivande verken och liksom vid dessa torde vissa blanketter för anmälningar och ansökningar böra finnas tillgängliga å länsstyrelsernas expeditioner. För enkla ärenden skulle allmänheten sålunda icke behöva anlita kommissionär.

Yttranden.

De uttalanden, som vid remissbehandlingen framkommit rörande partiell ledighet vid länsstyrelserna, avse utredningens förslag till avskaffande av vikariatsersättning under dylik ledighet. Jag återkommer härtill i det följande.

I fråga om bisyssleväsendet förklara sig länsstyrelserna i Stockholms och Uppsala län dela utredningens uppfattning, att det icke kunde ifrågasättas, att särskilda normerande bestämmelser beträffande bisysslor i allmänhet skulle utfärdas att gälla allenast för länsstyrelsernas befattningshavare. Frågan om bisysslorna bör enligt länsstyrelsens i Stockholms län mening rätteligen lösas i ett sammanhang för civilförvaltningen i dess helhet. Samma länsstyrelse anför därefter följande.

Det ojämförligt största antalet bisysslor, varom här är fråga, torde med bortseende från taxeringsuppdrag vara sådana, vilka stå i nära samband med länet och dess förvaltning, t. ex. uppdrag i landsting och dess utskott, statens ombud i sparbanker och järnvägsföretag, som trafikera länet, sekreterare i styrelse för brandstodsbolag i länet med flera liknande. Innehavet av dylika bisysslor tjänar till att mera allsidigt informera landsstatstjänstemannen för hans egentliga värv, statstjänsten, samt utöka hans kännedom örn länet och för detsamma betydelsefulla frågor. En länsstyrelse, vars befattningshavare innehava bisysslor av nämnd art, har inom sig en sakkunskap, som den svårligen kan erhålla på annat sätt. Länsstyrelsen anser sålunda, alt ett förbud mot innehav av bisysslor under inga omständigheter bör rikta sig mot dylika bisysslor, då detta skulle vara till skada för länsstyrelsen. Givetvis utgår länsstyrelsen från att tjänstetid icke får användas till bisysslors skötande eller, därest detta någon gång kan ifrågakomma, att sådan tjänstetid kompenseras med övertidstjänstgöring. Detta har noggrant iakttagits inom länsstyrelsen för Stockholms län.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd understryker vikten av, att tjänstledighet regelmässigt begagnas, då utövandet av bisysslor kräver minskning i den normala arbetstiden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17S.

;si

De bisysslor, som utgöras av taxeringsup p drag hava föranlett uttalanden från vissa länsstyrelser. Sålunda erinrar länsstyrelsen i Uppsala län örn den för stat och kommun synnerligen stora betydelsen av att taxeringsarbetet utföres av kompetenta personer samt framhåller därefter i huvudsak följande.

Därest kravet på kompetenta personer eftersattes, kommer följden att bliva, att vissa skattskyldiga i större eller mindre grad undandraga sig sin förpliktelse till nackdel för övriga skattskyldiga. Risken i detta avseende ökas i samma mån som den direkta beskattningen skarpes. Ur de enskildas synpunkt är det också i hög grad viktigt, att taxeringsarbetet utföres med jämnhet och objektivitet såväl mellan olika grupper inom samma distrikt som mellan distrikten inbördes. Dessa intressen måste framför allt tillvaratagas av ordföranden och kronoombudet i taxeringsnämnderna. De fel, som kunna uppstå under taxeringsnämndernas arbete, kunna icke fullständigt avhjälpas i prövningsnämnderna. Det granskningsarbete, som där försiggår, kan omöjligt utföras med samma detaljerade person- och sakkunskap som i taxeringsnämnderna. Kronoombudens i prövningsnämnderna yrkanden måste oftast begränsa sig till skärpningar. Rättelser i motsatt riktning bliva beroende på besvär från de enskilda skattskyldiga. Det ligger således synnerligen stor vikt på att framför allt lill ordförande och kronoombud i taxeringsnämnderna erhålla kunniga och lämpliga personer. Svårigheterna i detta avseende äro mycket stora, och de bero icke blott på det invecklade tekniska detaljarbetet. Huvudorsaken ligger däri, att det är ont om tillräckligt sakkunniga och opartiska personer samt att de enskilda med större eller mindre skäl anse sig genom taxeringsarbetet utsättas för ovilja och obehag från många skattskyldigas sida, ehuru dessa med förståelse se, om en ordförande eller ett kronoombud i tjänstemannaställning tillämpar skattskyldigheten utan efterlåtenhet. Det lärer ej heller kunna tänkas, att landskamreraren för taxeringsarbetet skulle kunna utrustas med så många nya tjänstemän, att de kunde ersätta alla dem, som nu måste rekryteras från länsstyrelsen. Det må i detta sammanhang påpekas, att förslag om sammanslagning i större utsträckning till större områden för taxeringsnämnderna mött ett bestämt motstånd från allmänhetens sida. Länsstyrelsen kan således uttala, att vid länsstyrelsen redan tillämpats den av utredningen förordade principen, att befattningshavare vid länsstyrelse icke förordnats i andra fall, än då detta för vinnande av bästa möjliga residtat av taxeringsarbetet visat sig angeläget. Syftet att skaffa befattningshavarna biinkomster har därvid icke inverkat på valet. Beträffande taxeringsarbete på tjänstetid förekommer detta vid länsstyrelsen uteslutande i den form, att de skattskyldiga då och då särskilt under deklarationstiden anlita taxeringsordföranden med telefonförfrågningar eller besök under tjänstetiden. Dylika hänvändelser från allmänhetens sida är det svårt att avvisa. Den sammanlagda tid, som de upptaga, är ringa.

Vad därefter angår befattningshavarnas arbete i prövningsnämnd e n, har även där visat sig, att praktiska svårigheter mött mot att anskaffa tillräckligt sakkunnig arbetshjälp till prövningsnämnderna på annat sätt än genom att anlita landskontorets personal. Men effekten av prövningsnämndsarbetet hänger tydligen så gott som helt och hållet på det förberedande arbete, som utföres av landskamreraren och hans medhjälpare. Med den stora mängd mål, som behandlas på några få dagar vid prövningsnämndens sammanträden, är det omöjligt för de enskilda ledamöterna att annat än i undantagsfall taga del av akterna. De bliva hänvisade till de promemorior, som utarbetats på landskontoret.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Det arbete för prövningsnämnden, som sålunda kommer att vila på landskontorets tjänstemän, är synnerligen betungande. Det utföres till allra största delen under en tid på året, då tjänstemän i allmänhet vilja använda sig av sin stadgade semesterrätt, och det är av en helt annan omfattning än det tillfälliga övertidsarbete, som avses i avlöningsreglementet. Det skulle därför vara ganska orimligt, örn tjänstemännen -— även länsassessor och länsbokhållare — skulle få sig ålagt att verkställa arbetet utan särskild ersättning. Då arbetet till sin natur tillhör taxeringen, bör ersättning därför utgå från taxeringsanslaget. De nuvarande grunderna för ersättningen hava, såvitt länsstyrelsen har sig bekant, tillkommit efter ingående inom finansdepartementet verkställda jämförelser mellan arbetets olika detaljer inom de särskilda länen. Huruvida lämpligare grunder kunna fastställas, torde böra prövas i samband med en eventuell taxeringsreform. Dock synes beräkning av arvode såsom övertidsersättning kunna leda till, att samma arbete betalas olika allt efter befattningshavarens lönegrad.

Såvitt länsstyrelsen kan bedöma kommer beträffande länsstyrelsen utredningens förslag om möjligheten att tillfälligt öka antalet föredragande icke att inskränka behovet av övertidsarbete och ersättning därför för prövningsnämndernas läkning.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller, att tjänstemännens medverkan i taxeringsarbetet, vare sig detta gäller taxerings- eller prövningsnämnd, icke kan vid nuvarande organisation undvaras utan att taxeringarna och resultatet av dem försämras. Vidare lärer det enligt länsstyrelsens mening vara nödvändigt att bereda landskontorets tjänstemän möjlighet att deltaga i ifrågavarande arbete för vinnande av nödig rutin och erfarenhet. I enahanda riktning gå de av länsstyrelserna i Älvsborgs och Örebro län i förevarande avseende gjorda uttalandena.

Rörande det av utredningen upptagna detalj spörsmålet om grunderna för ersättning till protokollsförare i prövningsnämnd yttrar länsstyrelsen i Älvsborgs län i huvudsak följande.

Av utredningen har i detta avseende föreslagits den ändringen, att bestyret med protokollföringen ersättes med visst belopp per övertidstimma i stället för, såsom för närvarande, med visst belopp för paragraf i protokollet. Länsstyrelsen anser ingendera av dessa ersättningsnormer tillfredsställande. Det lämpligaste sättet för ersättningens beräkning torde vara dels en viss minimiersättning per paragraf, dels ock en tilläggsersättning för varje paragraf med vidlyftigare motivering.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län finner intet att erinra emot utredningens förslag, att det biträde, som landskontorets tjänstemän kunde lämna landskamreraren jämlikt 94 § taxeringsförordningen, skulle anses som tjänstebestyr samt att följaktligen särskild ersättning för sådant arbete endast finge medgivas i form av övertidsersättning, att därvid liksom hittills även utgå till befattningshavare över 20 :e lönegraden.

Vidare framhåller 1936 års uppbördskommitté, att den under sitt arbete icke haft anledning att taga direkt ställning till spörsmålet om länsstyrelsetjänstemännens anlitande för taxeringsarbete. Kommittén har funnit, att, därest häradsskrivarorganisationen skulle kvarstå, häradsskrivarnas arbetsuppgifter böra vidgas. Därvid borde till närmare övervägande upptagas

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

tidigare framfört förslag, att till häradsskrivarna överflytta större delen av det rent tekniska arbetet, framför allt längdföringen, och därigenom väsentligt minska arbetsbördan för ordförandena och kronoombuden i taxeringsnämnderna. Kommittén, som ännu icke tagit slutlig ställning till detta spörsmål, finner vissa skäl tala för en sådan anordning och det torde, enligt kommittén, vara ställt utom tvivel, att en dylik reform skulle för länsstyrelserna medföra större möjligheter än nu att till ordförande och kronoombud i taxeringsnämnd förvärva andra personer än länsstyrelsernas egna tjänstemän.

I fråga om kommissionär sverksa m heten vid länsstyrelserna har vid remissbehandlingen förekommit följande.

Länsstyrelserna i Stockholms och Uppsala län giva sin anslutning till utredningens ståndpunktstagande och förslag i denna del. Allmänna civilförvaltningens lönenåmnd uttalar däremot, att nämnden icke känt sig övertygad av de skäl, som utredningen anfört mot en förändring av sagda verksamhet till ett tjänsteåliggande. Av de lämnade uppgifterna rörande storleken av kommissionärernas bruttoinkomster synas framgå — yttrar nämnden vidare — att inkomsten av en dylik bisyssla i ett avsevärt antal fall uppgår till ett belopp, som väsentligt överstiger vad som kan erfordras för att avlöna särskild befattningshavare. Det torde fördenskull enligt nämndens uppfattning förtjäna närmare övervägas, huruvida icke kommissionärsgöromålen med fördel kunde anförtros befattningshavare såsom ett tjänsteåliggande. Då de nuvarande förhållandena på detta område synas lönenämnden mindre tillfredsställande, har nämnden för sin del förordat, att den berörda frågan göres till föremål för förnyat övervägande. I detta sammanhang förordar lönenämnden — såsom utredningen ifrågasatt -— en undersökning, huruvida icke tryckta blanketter böra på statsverkets bekostnad i större utsträckning än för närvarande kunna tillhandahållas allmänheten i vissa enklare ansök ningsärenden. Jämväl länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar sympatier för ett sådant förfarande, vilket synes kunna bliva till gagn såväl för länsstyrelsen som för allmänheten. Länsstyrelsen i Stockholms län förklarar sig i sistnämnda avseende i och för sig icke hava något att invända. Därjämte yttrar länsstyrelsen i huvudsak följande.

De ärenden, beträffande vilka blankettsystem skulle införas, torde huvudsakligen hänföra sig till motorfordonsväsendet och utgöras av ansökningar örn körkort, registrering av motorfordon och dessas avförande ur registret samt anmälningar örn äganderätt och adress. Under år 1936 uppgick antalet dylika ärenden' hos länsstyrelsen till i runt tal 9,000. Den erforderliga årliga upplagan av blanketter blir sålunda betydlig. Frånsett kostnaden därför bör bemärkas, att införandet av ifrågavarande blanketter kan förväntas komma att öka expeditionernas arbete.

För närvarande uppsättas endast i ett ringa antal fall dylika ansökningar oell anmälningar av kommissionären. Ansökningar örn körkort utskrivas i regel av körskolan, varest sökanden erhållit utbildning, och automobilförsäljarna ombesörja utan kostnad för sina kunder av försäljningarna föranledda registreringsärenden. Därest blanketter komma att tillhandahållas, kan det förutses, att vederbörande komma att hänvisas till länsstyrelsernas

Hiliana till riksdagens protokoll 1937. 1 saini. Nr 178. 3

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

expeditioner, och att den där tjänstgörande personalens tid därigenom kommer att i avsevärd grad tagas i anspråk för lämnande av anvisningar till blanketternas riktiga ifyllande.

Jämväl länsstyrelsen i Uppsala län befarar som en konsekvens av det ifrågasatta tillhandahållandet av ansökningsblanketter, att vissa länsstyrelsetjänstemäns tid kommer att tämligen avsevärt tagas i anspråk för att lämna sökande anvisningar angående blanketternas ifyllande.

Departementschefen.

Under de två årtionden, som förflutit, sedan länsstyrelserna i all huvudsak erhöllo sin nuvarande organisativa gestaltning, har den samhälleliga utvecklingen i mycket väsentlig mån pålagt dessa myndigheter nya uppgifter av de mest växlande slag Det ligger under dessa förhållanden i sakens natur, att inför den oavlåtligt stegrade arbetsbördan organisationen skall hava utsatts för påfrestningar, som blottat brister, vilka icke kunna få fortbestå. Det må vara tillfyllest att för belysning av arbetsuppgifternas stegring erinra därom, att de i rikets länsstyrelser handlagda ärendena år 1919 belöpte sig till 672,000 men år 1933 uppgingo till 1,235,000, sålunda i det närmaste dubbla antalet.

Den ingående och mångsidiga granskning, som länsstyrelseutredningen ägnat det föreliggande problemkomplexet, har å ena sidan klarlagt de framträdande grundfelen i organisationen och å den andra lämnat praktiskt värdefulla anvisningar för dessas avhjälpande.

I förstnämnda avseende vill jag till en början erinra därom, att den snabba tillväxten av länsstyrelsernas arbetsbörda under ett förhållandevis kort tidsskede medfört, att den därav föranledda ökningen i personaluppsättningen i mycket avsevärd utsträckning skett genom anställande av icke-ordinarie befattningshavare. Under de senaste femton åren har det ordinarie personalbeståndet praktiskt taget förblivit oförändrat. Innevarande budgetår finnas i samtliga länsstyrelser — inberäknat en lanträntmästare å övergångsstat — anställda 470 ordinarie befattningshavare. De icke-ordinarie befattningshavarnas antal utgör ej mindre än 540. Av det totala antalet befattningshavare inom länsstyrelserna äro sålunda allenast 46 °/o ordinarie. Därtill kommer som en omständighet, ägnad att ytterligare skärpa berörda missförhållande, att ett icke ringa antal ordinarie befattningshavare åtnjuta ledighet å egna tjänster för uppehållande av häradsskrivar- och landsfiskalsbefattningar.

Då man vidare går att undersöka bristerna i den nuvarande organisationen, har man att uppmärksamma ännu en omständighet, som är av beskaffenhet att i ogynnsam riktning påverka arbetet. Jag åsyftar därvid det förhållandet, att arbetsformerna icke allestädes och icke i erforderlig utsträckning anpassats efter den växande arbetsbördan. Utredningen har i detta avseende kunnat påvisa, hurusom åtskilliga ärendesgrupper med fördel eller i varje fall utan olägenhet kunna överlämnas till avgörande åt andra myndigheter. Men därutöver har utredningen givit uttryck för den uppfattnin

Kungl. Mcij.ts proposition nr 17S.

gen, att förenklingar i arbetsformerna kunna vidtagas, som äro ägnade att öka effektiviteten i verksamheten. Denna sida av den föreliggande frågan, vilken jag fann mig böra särskilt framhålla vid uppdragande av riktlinjerna för utredningen, är otvivelaktigt av avgörande betydelse, då det gäller att främja en organisatorisk utveckling av länsstyrelserna. Jag återkommer till denna sak i det följande och har här endast velat i korthet antyda dess nära sammanhang med övriga delar av reformen.

Vid sidan av berörda spörsmål hava i den tidigare förda diskussionen kring bristerna i länsstyrelsernas organisation framför allt två omständigheter tilldragit sig uppmärksamhet. Särskilt har riksdagen med anledning av de iakttagelser, som av riksdagens revisorer gjorts vid granskningen av statsverkets tillstånd och behov, påtalat dels att vid länsstyrelserna partiell ledighet för befattningshavarna kommit till användning i betydligt större utsträckning än inom civilförvaltningen i övrigt, dels att befattningshavarna innehade bisysslor i en omfattning, som ansetts lända tjänsteutövningen till men.

Medan det sistnämnda av nu avhandlade spörsmål obestridligen är av beskaffenhet att kunna öva inverkan på länsstyrelsernas arbetseffektivitet, är den förstnämnda av väsentligen tjänstgörings- och avlöningsteknisk natur. Utredningen har i fråga örn de partiella ledigheterna verkställt en ingående undersökning, som bekräftar de iakttagelser, som tidigare gjorts. Det har sålunda konstaterats, att inom vissa länsstyrelser — framför allt de allra största —• de ledande befattningarna genom en dylik tillämpning av avlöningsreglementets bestämmelser varit dubblerade praktiskt taget hela året och att jämväl i övrigt sådan ledighet ifrågakommit i en utsträckning, som knappast förutsatts vid reglementsbestämmelsernas tillkomst. Förhållandet sammanhänger nära med den hittills onekligen alltför stela arbetsfördelningen mellan olika befattningshavare inom länsstyrelserna. Till sättet för ordnande av denna fråga återkommer jag senare. Jag vill emellertid redan här uttala, att den nuvarande ordningen i berörda avseende i samband med omorganisationen bör upphöra.

Vad bisyssleväsendet angår lär det icke kunna förnekas, att detta vid länsstyrelserna har en betydande omfattning, bland såväl högre som lägre befattningshavare. Den verkställda utredningen har sålunda ådagalagt, att under budgetåret 1934/1935 av 1,018 befattningshavare ett antal av 454 eller nära 45 °/o innehade bisysslor till ett sammanlagt antal av 955 eller i genomsnitt mer än 2 per befattningshavare. Till väsentlig del hänförde sig dessa bisysslor lill uppdrag i taxeringsnämnd och prövningsnämnd, respektive 258 och 145. Det har vidare kunnat konstateras, alt bisysslorna endast i förhållandevis ringa utsträckning föranlett tjänstledighet från innehavande befattning samt att de lill en del kommit till utförande under tjänstetid, ehuru del därvid gällt, alt kompensation vunnits genom övertidstjänstgöring.

Vid utredningens igångsättande tillkännagav jag den uppfattningen, att vid översynen tillika borde tillses, att det överklagade mångsyssleriet avvecklades. Tyvärr har utredningen i detta avseende, trots beaktans-

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

värda försök, icke lyckats alt anvisa en generellt framkomlig väg för uppnående av en mera tillfredsställande ordning. Främst måste detta negativa resultat tillskrivas den omständigheten, att vårt beskattningsväsen icke för närvarande anses kunna avvara medverkan från länsstyrelsetjänstemännen. Den logiska slutsatsen av dessa premisser, att vid sådant förhållande sagda medverkan borde åvägabringas därigenom, att uppgifterna i fråga tilldelas befattningshavarna såsom tjänsteuppdrag, kan icke realiseras utan en omläggning av taxeringsförfarandet och vad därtill hör. Utredningen föreslår emellertid vissa åtgärder för att inom den bestående ordningens ram sanera förhållandena. För dessa har jag förut redogjort. Vid remissbehandlingen har förslaget i denna del icke föranlett egentliga erinringar.

Jag är med utredningen ense därom, att för befattningshavarna vid länsstyrelserna icke böra i förevarande avseende uppställas andra eller strängare regler än för statsförvaltningen i allmänhet. Men å andra sidan innesluter denna ståndpunkt tillika, att befattningshavarna icke på grund av sin ställning böra tilldelas uppdrag, som kunna anförtros åt andra. Här lär kritikens kärnpunkt vara att söka. För min del måste jag finna det angeläget, att man visar återhållsamhet såväl vid medgivande av tillstånd till innehavande av annan befattning eller uppdrag, som också vid anlitandet av länsstyrelses befattningshavare för uppdrag, som det ankommer på länsstyrelse att meddela. Enahanda synes analogivis böra tillämpas vid Kungl. Maj:ts prövning av motsvarande frågor. Och som en undantagslöst giltig regel måste, på sätt lönenämnden framhållit, vid tillstånd till innehavande av befattning eller uppdrag uppställas, att tjänstledighet regelmässigt begagnas, då utövandet av bisyssla kräver minskning av den normala arbetstiden. Endast på detta sätt torde nödig kontroll kunna effektivt upprätthållas. Fullgörande under arbetstiden av utanför tjänsten liggande uppdrag bör sålunda icke medgivas. Jag anser mig hava så mycket starkare skäl att intaga denna ståndpunkt, som genom det förslag, jag avser att framlägga, antalet ordinarie befattningar i mycket avsevärd utsträckning ökas och de hittills i fråga om den icke-ordinarie personalen föreliggande ömmande omständigheterna sålunda icke längre komma att föreligga.

Vad till sist angår de av utredningen i detta sammanhang föreslagna åtgärderna i fråga om länsstyrelsetjänstemännens medverkan vid olika stadier av taxeringsarbetet, finner jag dem välbetänkta och ägnade att främja en utveckling i den riktning jag nyss angivit såsom önskvärd.

I detta sammanhang har utredningen berört ytterligare en fråga, till vilken jag här torde böra taga ställning. Jag åsyftar spörsmålet om kommissionärsverksamhetens ordnande. Utredningen har verkställt en närmare undersökning av de rådande förhållandena samt övervägt möjligheterna att förvandla kommissionärsfunktionerna till ett tjänsteåliggande. Därvid har utredningen funnit en dylik omläggning otvivelaktigt komma att medföra behov av ökade arbetskrafter och för sin del ifrågasatt allenast den förändringen i nuvarande ordning, att på statsverkets bekostnad borde å

Kungl. Maj:ts proposition nr 178

länsstyrelserna tillhandahållas allmänheten tryckta blanketter till vanligen förekommande ansökningar av enkel beskaffenhet. Härigenom skulle allmänheten icke behöva anlita kommissionär för enkla ärenden. Lönenämnden har icke känt sig övertygad av utredningens argumentering mot en förändring av sagda verksamhet till tjänsteåliggande.

Då man inhämtat, att under år 1934 kommissionärsarvodena uppgått till sammanlagt inemot 200,000 krohor, synes det mig uppenbart, att anledning föreligger att närmare överväga en förändring i av lönenämnden angivet syfte. Ett sådant övervägande har ock av nämnden påyrkats. Redan nu torde man böra provisoriskt vidtaga den av utredningen föreslagna anordningen att tillhandahålla blanketter för att såmedelst begränsa allmänhetens kostnader.

I vidare mån än nu skett saknar jag skäl att uppehålla mig vid de mera framträdande brister i länsstyrelsernas organisation, vilka vid en reform böra beaktas och så långt möjligt undanröjas. Jag kommer att i det följande ingå i en närmare prövning av principiellt grundläggande förändringar i anslutning till den verkställda utredningen och de i anledning därav avgivna remissyttrandena.

Riktlinjer för en omläggning av länsstyrelsernas

arbetssätt.

De ur organisationssynpunkt betydelsefullaste delarna av utredningens förslag avse begränsning av länsstyrelsernas arbetsuppgifter, delegation av beslutanderätten, föredragningens ordnande samt, ehuru i mindre mån, ändring av sättet för inbetalning av medel till länsstyrelserna. Jag skall under denna avdelning uppehålla mig vid dessa samt vissa därmed "ammanhängande spörsmål.

1. Begränsning av länsstyrelsernas arbetsuppgifter. Utredningen.

Bland ärenden, som tillhöra land skansliets handläggning, märkas förordnanden av ordningsvakt vid offentlig tillställning enligt 21 § i polisreglementet den 26 september 1925 (nr 407). Utredningen föreslår, all meddelandet av dylika förordnanden överflyttas till vederbörande polischef. För bibehållande av enhetlig tillämpning inom länet böra emellertid vederbörande länsstyrelser lämna erforderliga direktiv, varjämte blanketter för förordnandenas utfärdande böra tillhandahållas polischeferna. Utredningen förutsätter, att besvär över polischefens beslut får anföras hos länsstyrelsen.

Vidare förordar utredningen, att länsstyrelserna befrias från uppgiften att meddela tillstånd till förvärv av ammunition enligt vapen-

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

kungörelsen den 22 juni 1934 (nr 315). Denna uppgift borde i stället i stad tillkomma poliskammare, magistrat, stadsstyrelse eller kommunalborgmästare samt å landet landsfiskal. Över den underordnade myndighetens beslut skulle besvär få anföras hos länsstyrelsen.

Enligt stadgan den 8 juni 1917 (nr 474) angående hotell- och pensionatrörelse tillkomma vissa i §§ 2, 9, 11, 13, 14, 18, 30—33 och 46 angivna befogenheter länsstyrelserna. Sålunda skall ansökan om tillstånd att driva hotell- och pensionatrörelse göras hos vederbörande länsstyrelse, som vidare äger meddela eftergifter från stadgans föreskrifter om skydd mot eldfara samt påbjuda särskild anordning till säkerhet mot sådan fara. Länsstyrelserna skola vi lare bestämma ersättning för resor, som erfordas för polismyndighets besiktning av hotell och pensionat, samt gottgörelse åt vid dylik besiktning anlitat sakkunnigt biträde. Därjämte skall en gång årligen för länsstyrelserna uppvisas inom hotell och pensionat förd liggare för anteckning örn sotningar och besiktningar. Under närmare angivna förutsättningar må länsstyrelserna dessutom skilja innehavare av eller föreståndare för hotell eller pensionat från rörelsens fortsatta utövande. De uppgifter, som sålunda och enligt promulgationsbestämmelserna till kungörelsen den 3 juni 1932 (nr 177) om ändring i vissa delar av ifrågavarande stadga, tillkomma länsstyrelserna, föreslås överflyttade å magistrat i städer, där invånarantalet uppgår till minst 20,000. Däremot anser utredningen lämpligt, att i § 29 av stadgan omnämnda anslag och ordningsföreskrifter fortfarande tryckas och tillhandahållas av länsstyrelserna.

Lättnad i länsstyrelsernas arbetsbörda beräknas även kunna åstadkommas därigenom, att kammarrätten direkt hos vederbörande magistrat, stadsstyrelse, poliskammare eller landsfiskal påkallar handräckning för delgivning av kammarrättens utslag i fattigvårds- och barnavårdsmål enligt 81 § 4 och 5 mom. i lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården och 84 § 3 mom. i barnavårdslagen den 6 juni 1924 (nr 361). Till den länsstyrelse, som i första hand fattat beslut i målet eller ärendet bör emellertid i enlighet med det av hovrätterna praktiserade förfaringssättet översändas en avskrift av utslaget. Handräckning för uttagande av stämpel å expeditioner från statsdepartement och centrala verk anser utredningen likaledes böra begäras direkt hos vederbörande länsstyrelsen underordnad myndighet.

Länsstyrelserna böra därjämte enligt utredningen befrias från mottagandet av underrättelse från kontrollstyrelsen enligt 10 § i förordningen den 1 juli 1918 (nr 508) angående handel med skattefri sprit, då detaljhandlare med enkeldenaturerad skattefri sprit antages.

Behandlingen av flottled sfrågor, som tidigare tillkomna I länsstyrelserna, överflyttades från den 1 januari 1920 delvis till vattendomstolarna. Utredningen anser, att åtskilliga av de flottledsfrågor, som för närvarande skola behandlas av länsstyrelserna, lämpligen böra handläggas av vattenrättsdomare eller vattendomstol. Genom särskild utredning borde undersökas, huruvida det är möjligt och lämpligt alt från länsstyrelserna till vattenrätts-

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

domaren eller vattendomstolen överflytta några av de länsstyrelserna enligt flottledslagstiftningen nu åliggande arbetsuppgifterna.

Bland ärenden, som tillhöra landskontorets h andl ä g g ning, intager den grupp, som utgöres av utbetalning av avlöningsmedel m. m. en icke obetydlig plats.

Utbetalningen av avlöningar till befattningshavare vid häradsrätterna m. fl. liandhaves av länsstyrelserna, som sålunda utbetala avlöningsmedel m. m. till häradshövdingarna och deras vikarier ävensom arvoden till biträdande domare, sekreterare, rättsbildade biträden samt vikarier för dem. Arbetet med utbetalningen av ifrågavarande avlöningar och arvoden föreslår utredningen överflyttat till hovrätterna. Därigenom skulle arbetsbesparing otvivelaktigt uppstå. Örn överflyttningen med hänsyn till pågående utredning om avlöningsförhållandena vid häradsrätterna eller av annan anledning icke bör omedelbart vidtagas, förordar utredningen emellertid, att de underrättelser från hovrätterna rörande vikariats- eller andra förordnanden vid häradsrätterna, vilka icke äro förbundna med ersättning, slopas. Därigenom skulle vinnas viss arbetsbesparing såväl lör hovrätterna som särskilt för länsstyrelserna.

Vidare anser utredningen, att ersättning för förlorad lösen i följd av inteckningsförnyelsernas avskaffande såväl till häradshövdingarna som till befattningshavare vid rådhusrätter och till städer lämpligen bör utbetalas av hovrätterna, därest utbetalningen av avlöningsmedel överflyttas dit. Ifrågavarande, till häradshövdingarna utgående ersättning ingår nämligen från budgetåret 1936/1937 i häradsrätternas avlöningsanslag under anslagsposten särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän. Den till befattningshavare vid rådhusrätter och till städer utgående ersättning bör lämpligen utbetalas av samma myndighet, som utbetalar ersättning till häradshövdingarna.

Därest länsstyrelserna skulle befrias från liandhavandet av utbetalningarna av avlöningsmedel till befattningshavare vid häradsrätterna, synas övervägande skäl tala för att Svea hovrätt i egenskap av krigshovrätt jämväl övertager bestyret med avlönings utbetalningar till civila befattningshavare vid krigsrätterna.

De flesta beslut, som inverka på löneutbetalningar till provinsialläkarstaten, expedieras av medicinalstyrelsen. Det ligger därför närmast till hands, att medicinalstyrelsen verkställer utbetalningen av lön till förste provinsialläkare och provinsialläkare ävensom arvoden till biträdande förste provinsialläkare. Samtidigt bör till medicinalstyrelsen överflyttas bestyret med utbetalandet till förste provinsialläkarna av ersättning för vissa expenser. Till medicinalstyrelsen bör därjämte kunna koncentreras följande arbetsuppgifter, nämligen liandhavandet av utbetalning av dels ersättning till sundhetsinspektörer jämlikt kungörelsen den 30 juni 1922 (nr 412) angående statsbidrag lili bestridande av arvoden åt stadsläkare, vilka tjänstgöra såsom sundhetsinspektörer, dels arvode till läkare vid poliklinik, som avses i 5 § andra stycket av lagen den 20 juni 1918

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

(nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, vilket arvode jämlikt 5 § i kungörelsen den 19 maj 1933 (nr 239) om ersättning av statsmedel för läkarundersökning, läkemedel m. m. enligt nyssnämnda lag skall utbetalas i Stockholm av medicinalstyrelsen och i övriga städer genom vederbörande länsstyrelse, dels ock ersättning till läkare för undersökning av sjöfolk enligt förordningen den 31 december 1917 (nr 932) angående läkarintyg för sjöfolk, vilken sislberörda ersättning jämlikt 3 § kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 243) angående granskning av rapporter och räkningar m. m. i anledning av vissa av läkare och veterinärer verkställda förrättningar skall utbetalas beträffande förrättningar i Stockholm av medicinalstyrelsen men i övrigt av länsstyrelserna.

Avlöningar till folkskolinspektörer borde kunna överflyttas från länsstyrelserna till skolöverstyrelsen. Dylik överflyttning är emellertid av så ringa betydelse för länsstyrelserna, att utredningen icke ansett sig böra väcka förslag härutinnan, i all synnerhet som frågan synes böra behandlas i samband med pågående utredning angående skolöverstyrelsens organisation.

Utbetalningen av avlöningar till lantbruksingenjörer borde kunna överflyttas från länsstyrelserna till lantbruksstyrelsen. Utredningen anser emellertid, att frågan örn överflyttning av denna arbetsuppgift bör upptagas till slutlig prövning i annat sammanhang.

Utredningen förordar däremot, att utbetalningen av avlöningar till distriktslantmätare överflyttas från länsstyrelserna till lantmäteristyrelsen.

Det åligger vidare länsstyrelserna att utbetala avlöningar till fartygsinspektörer, bergmästare, gruvingenjörer och deras biträden. Utredningen föreslår, att denna utbetalning överflyttas till kommerskollegium. Samtidigt därmed bör till kollegium överflyttas arbetet med utbetalande av rese- och traktamentsersättningar till fartygsinspektörerna och extra funktionärerna vid fartygsinspektionen.

Slutligen föreslår utredningen för vinnande av arbetsbesparing sådan ändring av 10 § andra stycket i kungörelsen den 24 november 1932 (nr 532) angående statsbidrag till polisväsendet, att rekvisition av dylikt bidrag må göras hos länsstyrelserna i efterskott för ett kalenderår, i stället för som nu i efterskott för ett eller flera kvartal.

Såsom ett sammanfattande omdöme rörande den verkställda undersökningen angående möjligheten att avlyfta arbetsuppgifter från länsstyrelserna framhåller utredningen, att undersökningen givit vid handen, att överflyttning lill andra myndigheter av länsstyrelsernas åligganden endast beträffande ett fåtal grupper av ärenden lämpligen låter sig genomföra. Med hänsyn till att länsstyrelsernas nuvarande arbetsbörda i förhållande till arbetskrafterna i allmänhet är alltför stor, kunna de föreslagna överflyttningarna ej förväntas medföra sådan nedgång i arbetsbördan, som kan leda till minskning av totala personalbeståndet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

41 Yttranden.

Ett flertal länsstyrelser hava instämt i utredningens uttalande, att de föreslagna överflyttningarna till underordnad myndighet av vissa länsstyrelserna nu tillkommande arbetsuppgifter, ej äro av den betydelse, att de kunna komma att medföra minskat personalbehov vid länsstyrelserna. Statskontoret däremot anser, att den minskning i arbetsbördan, som skulle uppstå genom en dylik överflyttning, icke kan frånkännas betydelse. Riksräkenskapsverket åter framhåller i likhet med utredningen, att. de utbetalningsärenden, vilka enligt utredningens förslag skulle överflyttas till andra myndigheter icke äga någon större betydelse för lättande av länsstyrelsernas arbetsbörda. Ämbetsverket förordar emellertid, att utbetalning av medel för undervisningsändamål överflyttas i vidare omfattning än utredningen föreslagit. Jag återkommer härtill i det följande.

Utredningens förslag att till polischef överflytta länsstyrelsernas befogenhet att meddela förordnanden av ordningsvakt vid offentlig tillställning enligt 21 § polisreglementet har av de flesta länsstyrelserna lämnats utan erinran. Länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län föreslå, att befogenheten överflyttas till vederbörande landsfogde. Då den omständigheten, att ifrågavarande förordnande meddelas av länsstyrelsen, torde medföra större auktoritet för ordningsvakten, anser sig länsstyrelsen i Uppsala län ur ordningssynpunkt icke kunna tillstyrka överflyttningen.

Förslaget att till underordnad myndighet överflytta beslutanderätten i ärenden angående tillstånd till förvärv av ammunition avstyrkes av flertalet länsstyrelser, som yttrat sig i denna fråga. Därvid framhålles bland annat, att den föreslagna ändringen synes komma att medföra endast ringa arbetsbesparing för länsstyrelserna, enär ansökan om tillstånd till vapenförvärv, som i ett mycket stort antal fall brukar begäras i samma ansökan, som avser tillstånd att förvärva ammunition, alltjämt skall prövas av länsstyrelserna. Därjämte anföres, att den föreslagna anordningen för allmänheten kommer att medföra både ökade kostnader, enär stämpelavgift måste erläggas för två bevis i stället för ett, och ökat besvär, enär två olika ansökningar biiva erforderliga. Därtill kommer, afl en mindre enhetlig tillämpning av vapenkungörelsens bestämmelser måste bliva en följd av att beslutanderätten inom ett län tilldelades ett flertal myndigheter.

över förslaget att i städer med minst 20,000 invånare till magistraten överflytta vissa befogenheter, som enligt stadgan angående hotell- och pensionatrörelse tillkomma länsstyrelserna, hava endast ett fåtal länsstyrelser yttrat sig. Länsstyrelserna i Gotlands, Älvsborgs, Västernorrlands oell Norrbottens län hava icke något att erinra mot förslaget. Länsstyrelsen i Västmanlands län föreslår, att magistratens befogenhet inskränkes till att avse endast botell, som icke direkt eller indirekt ägas av staden. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, alt beslutanderätten i alla städer, där magistrat linnes, bör överflyttas till denna myndighet. Avstyrkande utlåtande bar avgivits av länsstyrelsen i Jönköpings lån, som erinrar örn angelägenheten av enhetlig-

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

het i tillämpningen av stadgan, särskilt i vad gäller sökt dispens från stadgans bestämmelser. Därest av hänsyn till förhållandena inom andra län en ändring anses ofrånkomlig, föreslår länsstyrelsen, att stadgandet får sådant innehåll, att Kungl. Majit efter framställning av länsstyrelse må kunna förordna, att i viss stad på länsstyrelse ankommande åtgärder skola fullgöras av magistraten.

Den ifrågasatta ändringen av det nuvarande förfarandet vid handräckning för delgivning av kammarrättens utslag i fattigvårds- och barnavårdsmål anser sig kammarrätten icke böra motsätta sig. Delgivningen skulle sålunda medelst tillämpning av kungörelsen den 3 juli 1916 (nr 338) i regel ske genom vederbörande länsstyrelse underordnad myndighet. Förutsättning härför är dock att 81 § 4 mom. i lagen örn fattigvården så ändras, att dess lydelse icke lägger hinder i vägen för ett dylikt delgivningssätt. En följd härav kommer ock att bliva, att handräckning för uttagande av stämpel å dylika utslag begäres hos samma lokala myndigheter. Då mål örn mantalsskrivning och mål rörande tillämpning av bestämmelserna angående kyrkoböckers förande i viss mån äro likställda med fatligvårds- och barnavårdsmål synes det kammarrätten lämpligt, att jämväl utslag i sådana mål delgivas på det föreslagna sättet. Kammarrätten finner ändamålsenligt, att myndighet, som i första hand fattat beslut i berörda mål, erhåller kännedom om kammarrättens utslag medelst översändande av avskrifter av utslag i målen. För detta ändamål erfordras uttrycklig föreskrift, i likhet med vad i cirkuläret den 11 april 1924 (nr 85) till hovrätterna förordnats. De nya anordningarna komma givetvis att medföra en viss ökning av arbetet för kammarrättens tjänstemän. Därest emellertid en mera betydande lättnad skulle uppstå för länsstyrelserna, har kammarrätten velat tillstyrka förslaget. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att den av utredningen anmärkta onödiga omgången vid delgivning av kammarrättens utslag m. m. beror på en snäv tolkning av bestämmelserna i 1916 års kungörelse. Därest ordalagen i denna kungörelse anses lägga hinder i vägen för en mera praktisk expeditionsordning, synes det länsstyrelsen, att denna författning bör ändras.

Över det föreslagna slopandet av underrättelse enligt 10 § i förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit har utlåtande avgivits av kontrollstyrelsen, som framhåller, att uppgiftsskyldighet enligt nämnda föreskrift skall fullgöras av styrelsen, då fråga är örn detaljhandlare med enkeldenaturerad skattefri sprit, och av aktiebolaget Vin- & spritcentralen beträffande detaljhandlare med annan dubbeldenaturerad skattefri sprit än motorsprit. Styrelsen utgår från att förslaget jämväl avser anmälningar, som insändas till länsstyrelserna från spritcentralen, samt har icke något att erinra mot vidtagande av ändring i enlighet med utredningens förslag.

Beträffande behandlingen av flottledsfrågor anför länsstyrelsen i Uppsala län, att förläggningen av vissa flottledsfrågor till länsstyrelserna ur allmänhetens synpunkt torde medföra vissa fördelar, enär länsstyrelsen är mera lätt tillgänglig för allmänheten än vattendomstolarna. Länsstyrelsen i

Kungl. Maj.ts proposition nr 17S.

43 Kopparbergs lån anser, att den ingående kännedom om de särskilda orternas förhållanden och behov, som länsstyrelserna besitta, men vattendomstolarna väl svårligen kunna bliva i tillfälle att förvärva, torde vara av sadan vikt, att den ifrågasatta överflyttningen näppeligen bör komma till stånd. Skulle en utredning därom emellertid anses böra verkställas, bör densamma avse möjligheten att från länsstyrelserna överflytta samtliga åligganden enligt vattenlagen och därmed sammanhängande författningar. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har icke något att erinra mot utredning i frågan, men ställer sig rätt tveksam örn de flottningsärenden, som nu behandlas av länsstyrelserna, böra överflyttas därifrån. Jämväl vattenöverdomstolen och de fyra vattendomstolarna tillstyrka, att den ifrågasatta särskilda utredningen i förevarande hänseende kommer till stånd.

Överflyttningen av avlöningsutbetal ningen till befattningshavare vid häradsrätterna m. fl. till de hovrätter, varunder häradsrätterna sortera, avstyrkes av riksråkenskapsverket. Ett genomförande av utredningens förslag skulle nödvändiggöra en utökning av den kamerala personalen vid samtliga hovrätter och den härav föranledda kostnadsökningen skulle sannolikt icke kompenseras av en motsvarande minskning av utgifterna för länsstyrelsernas personal. Det torde dessutom kunna ifrågasättas, huruvida icke hovrätterna i största möjliga mån böra vara befriade från sådana uppgifter, som icke sammanhänga med dessa myndigheters dömande verksamhet. Svea hovrätt har intet alt erinra mot den ifrågasatta överflyttningen under förutsättning dels att hovrätten erhåller en mot arbetet med utbetalningen av ifrågavarande löner svarande förstärkning av hovrätternas arbetskrafter, dels ock att överflyttningen icke medför ökat arbete för presidenten eller ledamöterna. Mot förslaget, att hovrätterna jämväl skulle såväl till häradshövdingar som till befattningshavare vid rådhusrätterna och till städer utbetala ersättning för förlorad lösen i följd av inteckningsförnyelsernas avskaffande, har hovrätten i princip intet att erinra, men framhåller att detta innebär en ytterligare ökning av hovrättens arbete. Hovrätten uttalar sin anslutning till utredningens förslag, att oberoende av om länsstyrelserna eller hovrätterna hava bestyret med avlöningsmedlens utbetalande, hovrätterna icke vidare skola lämna länsstyrelserna meddelanden om sådana förordnanden, vilka icke äro förbundna med ersättning. Göta hovrätt avstyrker den föreslagna överflyttningen. Hovrätternas organisation är uppbyggd uteslutande med tanke på deras egenskap av domstolar och övervakare av rättsvården vid underlydande domstolar. De uppgifter, varom nu är fråga, äro av rent kamerai natur och handhavas därför bäst av länsstyrelserna, inom vilka finnas för detta ändamål särskilt utbildad personal med vana och träning för arbetet. Därjämte synes det tvivelaktigt, örn någon arbetsbesparing verkligen kommer att uppstå genom den ifrågasatta tivert lytt ningen. Därest ifrågavarande bestyr överflyttas å hovrätten, böra dess arbetskrafter förstärkas med därför kvalificerat biträde. Hovrätten har däremot icke något att erinra mot det i betänkandet alternativt framställda förslaget

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

om avskaffande av underrättelser till länsstyrelserna i sådana fall, då ett meddelat förordnande saknar betydelse i avlöningshänseende. Hovrätten över Skäne och Blekinge har lämnat förslaget örn överflyttning utan erinran och jämväl hovrutten för Övre Norrland tillstyrker detsamma under förutsättning, att hovrätten erhåller medel för anställande av en amanuens. Länsstgrelsen i Uppsala län anmärker, att bortflyttning av utanordnandet av avlöningsmedel till befattningshavare vid häradsrätterna visserligen skulle medföra någon, men mycket obetydlig arbetsbesparing för landskontoret. Däremot synes knappast ett slopande av expediering från hovrätterna till länsstyrelserna av förordnanden vid häradsrätterna kunna genomföras. På landskontoret skulle ju allt fortfarande ankomma att verkställa vissa till häradsrätternas verksamhet hörande utbetalningar såsom ersättningar till nämndemän, förskott med påföljande redovisning av kostnader för fri rättegång, ersättning för konkurskostnader m. m. Då rekvisitioner å ifrågavarande medel ofta underskrivas av notarie i domsagan, måste länsstyrelsen antingen genom hovrätten hava tillgång till förordnandet eller rekvirera avskrift därav från vederbörande domhavande. Slutligen ifrågasätter länsstyrelsen i Malmöhus län, örn en överflyttning av utbetalningarna lämpligen bör äga rum. Skulle så likväl anses vara förhållandet, torde något skäl icke föreligga att låta landskontoren alltjämt handhava uppgiften med utbetalningen av tingsgästningspengarna, utan bör även detta bestyr överflyttas till hovrätterna.

Ej heller förslaget örn överflyttning till Svea hovrätt av avlöning sutbetalningar till civila befattningshavare vid krigsrätterna anser sig riksräkenskapsverket böra tillstyrka. Krigshovråtten åter har icke något att däremot erinra, såvitt angår krigsrätternas ledamöter. Beträffande åklagaren vid krigsrätterna, krigsfiskalerna, med vilkas förordnanden och ledigheter krigshovrätten icke har någon befattning, ifrågasätter krigshovråtten emellertid, huruvida ej nuvarande system för utbetalning utav avlöning genom statskontoret respektive länsstyrelserna lämpligen bör bibehållas.

Överflyttningen till medicinalstyrelsen av arbetet med utbetalning av a vlöningsmedel till förste provinsialläkare och provinsialläkare ävensom av expenser till förste provinsialläkare samt vissa arvoden åt stadsläkare m. fl. föranleder icke någon erinran från riksräkenskapsverket. För den händelse ett förläggande till medicinalstyrelsen av dessa löneutbetalningar kommer till stånd, anser ämbetsverket, att jämväl granskningen och utbetalningen av resekostnadsersättningar m. m. till dessa befattningshavare bör överflyttas till styrelsen. Därjämte ifrågasättes, huruvida icke även av länsstyrelserna handlagda utbetalningsärenden rörande vissa i anledning av smittsamma husdjurssjukdomar uppkomna kostnader böra överflyttas till medicinalstyrelsen. Därest jämväl reseräkningars granskning och likviderande förlägges till medicinalstyrelsen, finnes måhända fog för att personalen å styrelsens kameralbyrå utökas med förslagsvis en halvtidsamanuens. Medici-

Kungl. Majlis proposition nr 178.

nalstyrelsen förklarar, att utbetalning av förste provinsialläkares, provinsialläkares och biträdande förste provinsialläkares avlöningar kan övertagas av medicinalstyrelsen, dock endast under förutsättning att arbetskrafterna på styrelsens kameralbyrå i samband därmed utökas med en tjänsteman med halvtidstjänstgöring. Likaså har styrelsen icke något att erinra mot att även övertaga bestyret nied utbetalandet till förste provinsialläkarna av ersättning för vissa expenser. Beträffande övriga uppgifter, som enligt utredningen skulle kunna koncentreras till medicinalstyrelsen, vill styrelsen icke motsätta sig förslaget därutinnan, men framhåller, att styrelsen vid sådant förhållande bör få medel till sitt förfogande att anställa ett extra ordinarie kontorsbiträde med heltidstjänstgöring å styrelsens kameralbyrå. Den stora mängd räkningar, som skulle komma att inflyta till styrelsen, kräver nämligen mycket arbete med siffergranskning och expediering, som lämpligen bör utföras av ett kvinnligt biträde.

I anslutning till utredningens uttalande rörande utbetalningen av avlöningar till folkskolinspektörer, erinrar riksräkenskapsverket, att ämbetsverket i annat sammanhang framhållit önskvärdheten av att framdeles om möjligt alla anslag, som avse undervisningsändamål, kunde omhänderhavas och disponeras av skolöverstyrelsen. En dylik överflyttning skulle visserligen å ena sidan förutsätta, att en särskild kameralbyrå organiserades i skolöverstyrelsen, men å andra sidan medföra sådan lättnad i länsstyrelsernas arbetsbörda, att med hänsyn tagen enbart därtill länsstyrelsernas bestyr med utbetalningsärenden skulle minskas i sådan omfattning, att med all sannolikhet inom länsstyrelserna besparing av personalkostnader kunde äga rum. Skolöverstyrelsen åter hyser vissa betänkligheter mot överflyttning från länsstyrelserna till överstyrelsen av utbetalningarna av folkskolinspektörernas avlöningar. Då emellertid utredningen icke ansett sig böra väcka förslag i detta hänseende, finner överstyrelsen en dylik överflyttning icke böra ifrågasättas, i vart fall icke så länge överstyrelsens organisation är föremål för utredning.

Beträffande utbetalningen av avlöningar till lantbruks! ngenjörer framhåller riksräkenskapsverket, att ämbetsverket tidigare föreslagit, att utbetalningen av såväl lanlbruksingenjörernas löner som till lantbruksingenjörerna och deras biträden utgående resekostnadsersättningar borde överflyttas till lantbruksstyrelsen. Med hänsyn till den avsevärda personalförstärkning, som lantbruksstvrelsens räkenskapsavdelning enligt innevarande års statsverksproposition skulle erhålla, synes det riksräkenskapsverket, att även bestyret med granskningen och utbetalningen av ifrågavarande resekostnadsersättningar bör kunna överflyttas till lantbruksstyrelsen utan ytterligare personalökning. Lantbruksstyrelsen hänvisar till att frågan örn utbetalningen av lantbruksingenjörernas avlöningar för närvarande är beroende på Kungl. Maj:ts prövning i samband med förslag att lantbruksstyrelsen skulle från och med den 1 juli 1937 upptagas bland statsverkets huvudförvaltningar.

46 Kungl. Majlis proposition nr 178.

En överflyttning till lantraäteristyrelsen icke endast av utbetalningen av a vlöningar till distriktslantmätare utan jämväl av granskningen och utbetalningen av resekostnadsersättning till distriktslantmätare och deras biträden skulle enligt riksräkenskapsverket medföra en icke obetydlig lättnad i landskontorens arbetsbörda. Även granskningen av överlantmätarnas reseräkningar, som nu ombesörjes i länsstyrelserna, synes böra överflyttas till lantmäteristyrelsen. Riksräkenskapsverket förbiser därvid icke, att den sålunda ifrågasatta överflyttningen måste medföra en utökning av personalen vid lantmäteristyrelsens administrativa byrå. Lantmäteristyrelsen har icke något att erinra mot utredningens förslag, att utbetalningen av avlöningar till distriktslantmätare överflyttas från länsstyrelserna till lantmäteristyrelsen. Styrelsen framhåller, att genom överflyttning av ifrågavarande arbetsuppgift en förstärkning av arbetskrafterna blir ofrånkomlig; och anser sig styrelsen härvid icke kunna räkna med mindre än ytterligare ett kontorsbiträde för helt år.

Den ifrågasatta överflyttningen av utbetalning av avlöningar till fartygsinspektörer, bergmästare, gruvingenjörer och deras biträden från länsstyrelserna till kommerskollegium tillstyrkes av riksräkenskapsverket. Kommerskollegium har ej heller något att invända mot denna överflyttning. Kollegium framhåller emellertid, att det icke beträffande granskningen av reseräkningar för fartygsinspektionens personal i landsorten framgår klart, huru utredningen tänkt sig fördelningen av denna granskning mellan vederbörande länsstyrelse och kollegium. Med hänsyn till alt en viss granskning under alla förhållanden torde få anses erforderlig jämväl från den utbetalande myndighetens sida, anser kollegium lämpligast, att granskningen i dess helhet verkställes i kollegium, dock att från vederbörande länsstyrelse eller ortsmyndighet må inhämtas de upplysningar, som kunna vara erforderliga för detta granskningsarbete.

Rekvisition av statsbidrag till polisväsendet bör enligt länsstyrelsen i Malmöhus län av kommunerna få ingivas till länsstyrelserna för varje halvår. Dels bleve arbetsbördan då mera jämnt fördelad och dels bleve kommunernas berättigade krav på att under ej alltför lång tid behöva förskottera de belopp, de äga rätt erhålla såsom statsbidrag, bättre tillgodosedda än enligt utredningens förslag.

Departementschefen.

De av utredningen föreslagna åtgärderna för åstadkommande av ytterligare begränsning i länsstyrelsernas arbetsuppgifter hava icke ansetts komma att medföra någon så avsevärd lättnad i länsstyrelsernas arbetsbörda, att en minskning av personalbehovet därigenom inträder. Emellertid synes det mig icke osannolikt, att för landskontorens del den föreslagna avlastningen måste innebära en påtaglig lättnad i arbetsbördan. Skulle vidare fortsatta överväganden resultera i en fortgående överflyttning till andra myndigheter av till landskontorens handläggning hörande utbetalningar av avlöningsmedel, rese-

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

kostnadsersättningar ra. m., bör arbelsminskningen uppnå en sådan storleksordning, att därav bör kunna motiveras en inskränkning i personalbeståndet. Med hänsyn härtill har jag ansett försiktigheten bjuda, att vid bedömandet av länsstyrelsernas personalstater, vartill jag återkommer i det följande, iakttaga en viss varsamhet ifråga om ökningen av antalet ordinarie tjänster å landskontoren. Detta synes mig motiverat jämväl med hänsyn därtill att om sagda befattningar, på sätt åtskilliga länsstyrelser gjort gällande, icke längre hava samma betydelse ur rekryteringssynpunkt som tidigare, anledning föreligger att särskilt undersöka, om icke för vissa hithörande göromål skulle kunna, i analogi med vad inom centralförvaltningen skett, avses arbetskrafter i kansliskrivar- eller kontoristgrad.

Frågan om överflyttande till andra verk och myndigheter av länsstyrelsernas hittillsvarande bestyr med utbetalning av vissa avlöningsmedel gjordes till föremål för undersökning genom statens organisationsnämnd. Undersökningen hann dock icke slutföras, innan nämndens arbete upphörde. Jag vill emellertid erinra, att i åtskilliga fall centralisering av löneutbetalningar redan ägt rum. I innevarande års statsverksproposition har ock chefen för finansdepartementet vid anmälan av för flera huvudtitlar gemensamma frågor föreslagit, att ett stort antal myndigheter skulle i räkenskapshänseende göras till huvudförvaltningar. I samband därmed skulle utbetalningar från anslag, vilka för närvarande omliänderhavas av statskontoret eller länsstyrelserna, i stor utsträckning överflyttas till de nya huvudförvaltningarna. Genomförandet av detta förslag, till vilket riksdagen anslutit sig (riksdagens skrivelse nr 50), kommer att motverka behov av personalökning vid länsstyrelserna, även om några direkta tjänsteindragningar icke nu därav föranledas.

I berörda förslag har till statsverkets huvudförvaltningar hänförts bland annat lantbruksstyrelsen. Med hänsyn till vad lantbruksstyrelsen i tidigare yttrande anfört har chefen för finansdepartementet funnit anslaget till reseersättningar till lantbruksingenjörer och deras biträden tills vidare böra fortfarande utbetalas och disponeras av länsstyrelserna. Även skolöverstyrelsen bör enligt förslaget upptagas bland huvudförvaltningarna. Så länge överstyrelsens organisation är föremål för utredning, torde dock frågan om överflyttning av kamerala äx'enden från länsstyrelserna till överstyrelsen böra anstå.

Efter dessa allmänna reflexioner övergår jag alt granska de framkomna uppslagen till lättande av länsstyrelsernas arbetsbörda. Därav har jag beträffande sådana omläggningar, som vitsordats föranleda ökat behov av arbetskraft bos den myndighet, till vilken bestyren skulle överflyttas, funnit mig böra iakttaga stor försiktighet vid prövningen.

Utredningens förslag beträffande förordnanden av ordningsvakt samt ärenden enligt hotell- och pensionatstadgan anser jag mig kunna biträda. Klagan över beslut, som på grund av förenämnda stadga för närvarande meddelas av länsstyrelse, må föras bos Kungl. Majit i regeringsrätten. Därest vissa

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

länsstyrelserna nu tillkommande befogenheter, på sätt föreslagits, överflyttas till magistraterna i större städer, bör klagan över magistratens beslut få föras hos vederbörande länsstyrelse.

Den av utredningen förordade förenklade handläggningen av delgivning av kammarrättens utslag i fattigvårds- och barnavårdsmål synes mig böra genomföras. Jag har fördenskull för avsikt att föreslå härför erforderlig ändring i fattigvårdslagens 81 § 4 mom. Likaledes bör handräckning för uttagande av stämpel å expeditioner från statsdepartement och centrala verk ävensom för delgivning av kammarrättens utslag i mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsmål överflyttas å underordnade myndigheter.

Beträffande länsstyrelsernas befriande från mottagande av underrättelser om antagande av detaljhandlare av viss skattefri sprit ansluter jag mig till den av kontrollstyrelsen uttalade meningen.

Spörsmålet huruvida ytterligare flottledsfrågor lämpligen kunna överflyttas från länsstyrelserna synes mig i viss mån tveksamt och torde böra avgöras först efter ytterligare övervägande.

Örn jag således i stort sett anslutit mig till utredningens förslag rörande begränsning av landskansliernas arbetsbörda, anser jag emellertid, att förslaget att till underordnade myndigheter överflytta uppgiften att meddela tillstånd till förvärv av ammunition knappast bör ifrågakomma till genomförande.

Med hänsyn till vad som anförts i avstyrkande riktning i yttrandena beträffande överflyttning till hovrätterna av vissa utbetalningar anser jag mig ej kunna förorda utredningens förslag härutinnan. Däremot synes utan olägenhet underrättelser från hovrätterna rörande vikariats- eller andra förordnanden vid hovrätterna, vilka icke äro förbundna med ersättning, kunna slopas.

Till övriga förberörda förslag av utredningen örn överflyttning från länsstyrelserna av utbetalning av vissa avlöningar m. m. till andra myndigheter kan jag ansluta mig. Ej heller har jag någon erinran mot förslaget angående ändring av tiden för rekvisition av statsbidrag till polisväsendet.

2. Beslutanderätten.

Utredningen.

Enligt gällande landshövdinginstruktion äger landshövdingen ensam beslutanderätt i alla de ärenden, som föredragas inför honom. Föredraganden är skyldig att uttala sin mening och, därest beslutet bliver därifrån avvikande, låta anteckna densamma till protokollet. Vid ledighet å landshövdingetjänsten eller då landshövdingen är tjänstledig eller frånvarande eller eljest hindrad av andra tjänsteangelägenheter, utövas beslutanderätten av landssekreteraren och landskamreraren gemensamt. Uppstå mellan dem skiljaktiga meningar, gäller föredragandens mening såsom länsstyrelsens beslut. Då föredragningsskyldighet åligger annan befattningshavare än landssekreterare och landskamrerare, inträder denne i vederbörande avdelningschefs ställe, så att till landskansliet hörande ärenden avgöras av föredragande å

49 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

landskansliet och landskamrerare^ till landskontoret hörande ärenden av föredragande å landskontoret och landssekreteraren. Vissa åtgärder få icke vidtagas vid de tillfällen, då beslutanderätten icke utövas av landshövdingen, såvida icke Kungl. Majit särskilt annorlunda förordnar.

I de mest arbetstyngda länsstyrelserna har det visat sig omöjligt för landshövdingen att deltaga i avgörandet av samtliga vid länsstyrelsen förekommande ärenden. För att kunna ägna sig åt de för länet viktigaste frågorna har han nödgats avstå från beslutanderätten i mindre viktiga ärenden. Avgörandet av sistberörda ärenden har därför måst läggas å den tjänsteman, som haft sig ålagd föredragningsskyldighet beträffande ärendet, och avdelningschefen å andra avdelningen. Ärendena hava således regelmässigt avgjorts i den ordning, som föreskrives för avgörande av ärenden i landshövdingens frånvaro från residensstaden. Samma förfaringssätt har kommit till användning jämväl i mindre arbetstyngda länsstyrelser, ehuru icke i sådan omfattning som i de större länen. Därigenom att ett stort antal ärenden undantagits från föredragning för landshövdingen och handlagts i den ordning, som föreskrives för avgörande av ärenden i landshövdingens frånvaro, har arbetet för avdelningscheferna ökat. Detta merarbete torde dock i allmänhet hava inskränkt sig till verkställande av underskrift å utgående expeditioner och inhämtande i samband därmed av innehållet i desamma, ett arbete som åtminstone i de större länen varit tidsödande nog och därigenom hinderligt för göromålen å den egna avdelningen.

Liksom landshövdingen i länsstyrelse är vederbörande chef för centralt ämbetsverk i allmänhet ensam beslutande i de till verkets handläggning hörande ärenden. Emellertid har i de centrala ämbetsverken verkchefens beslutanderätt i stor utsträckning delegerats till tjänstemän i verket. Utredningen finner, att överflyttning av beslutanderätten från landshövdingen till viss tjänsteman borde kunna ske i åtskilliga ärenden, särskilt som sådan överflyttning kan sägas hava i viss utsträckning redan ägt rum (betänkandet sid. 78 ff).

Utredningen föreslår på grund härav, att tjänsteman å länsstyrelsens vägnar må ensam besluta i vissa ärenden, där ej landshövdingen påkallar föredragning eller föredragande finner särskild omständighet böra föranleda till föredragning för landshövdingen. I instruktionen för länsstyrelserna böra angivas och, i den mån så kan ske, uppräknas de ärenden, som äro av den art, att i avgörandet icke lämpligen bör krävas deltagande av mer än en person.

Då det gäller att avgränsa de ärenden, som äro av beskaffenhet att beslutanderätten däri bör kunna delegeras till viss tjänsteman, anser utredningen, att dit i första hand böra hänföras ärenden av expeditionell natur. Order till under länsstyrelserna lydande befattningshavare, vilka order visserligen innefatta ett slutligt beslut men äro av mindre vikt, t. ex. order örn delgivning av beslut eller vidtagande av andra vanligen förekommande handräckningsålgärder, torde vara av beskaffenhet att icke behöva föredragas

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sand. Nr 17S.

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

för landshövdingen Likaså torde åtskilliga beslut, som innefattas i meddelanden från en länsstyrelse till annan länsstyrelse, överlämnande av ärenden för vidare handläggning m. m. kunna meddelas av vederbörande tjänsteman utan föredragning. Vissa framställningar till överordnade myndigheter och skriftväxling med sådana myndigheter torde å länsstyrelsens vägnar kunna ske genom vederbörande tjänsteman utan föredragning. Vidare torde flertalet av de ärenden, som i vissa län redan undantagits från föredragning för landshövdingen och således praktiskt taget, ehuru ej formellt, för närvarande avgöras av en enda tjänsteman, få anses vara av den art, att beslutanderätten däri må kunna delegeras till viss tjänsteman. Åtskilliga andra ärenden synas vara av likartad natur. Utredningen föreslår, att till ärenden av nu ifrågavarande art hänföras ärenden angående exekutiva auktioner och fördelning av köpeskilling ävensom fördelning av medel, som nedsatts enligt expropriations-, ensittare- och vattenlagen, lagen örn återköpsrätt till fast egendom, gruvestadgan, lagen örn inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal eller lagen om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar, angående lagsökning och handräckning för fordrans utfående, därest dessa ärenden fortfarande skola handläggas av länsstyrelserna, förvandling av böter, sammanläggning av straff och straffs befordran till verkställighet, häktads inställande till rannsakning eller förhör eller förflyttning för sådant eller annat ändamål, granskning av fångförteckning, ersättningstvister enligt 8 kap. fattigvårdslagen och 8 kap. barnavårdslagen samt tillämpning av bestämmelserna i nordiska fattigvårdskonventionen samt rörande nödställda sjömän och nödställda svenska undersåtar, anteckning i handels-, närings-, försäkrings- och automobilregistren ävensom anteckning i föreningsregistret, dock ej då fråga är angående registrering av förening eller ändring av stadgar för förut registrerad förening, stiftelseurkund för aktiebolag, utfärdande av kör- och trafikkort, där sådant icke förut varit indraget för sökanden, utfärdande av pass för resa utom riket, påförande av och befrielse från böter enligt värnpliktslagen, utfärdande av jaktpass, restitution, avkortning och avskrivning av utskylder och avgifter till kronan, automobilskatt och registreringsavgifter inräknat, samt sådana utskylder och avgifter, som enligt allmän författning eller med tillämpning av särskilda av Kungl. Majit meddelade stadganden uppbäras eller redovisas i sammanhang med kronouppbörden, avkortning och avskrivning av böter, granskning av deklaration rörande arvsskatt och skatt å gåva, mantalsskrivning och anordningsärenden.

Beträffande anordningsärenden framhåller utredningen, att jämlikt § 33 i kungörelsen den 13 november 1931 (nr 396) med föreskrifter angående medelsförvaltningen i länen utbetalning av medel för länsstyrelses räkning får ske endast efter anordningsbeslut, som fattas på föredragning av landssekreteraren, då fråga är örn utbetalning från landskansliets expeditionsmedel och, efter länsstyrelsens beprövande, undantagsvis i andra fall, samt eljest på föredragning av landskamrerare^ Då anordningsbeslutet grundas på skriftlig framställning, skall länsbokhållaren granska handlingarna och därå

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Bl

teckna bevis, i vad mån anordning till- eller avstyrkes, dock att detta icke gäller för anordningar, som avse landskansliets expeditionsmedel, eller övriga ärenden, föredragna av landssekreteraren. Utredningen understryker, att beträffande anordningsbeslut frågan om beslutanderättens utövande har avsevärt större ekonomisk räckvidd än vad fallet är, då det gäller andra beslut av länsstyrelserna. 1 följd härav bör icke vid bedömande av spörsmålet örn lämpligaste sättet för dessa ärendens föredragning bortses från den ekonomiska sidan av saken. Dessa beslut skilja sig för övrigt i visst avseende från andra beslut av länsstyrelse. Medan i allmänhet allenast de, som deltagit i länsstyrelsens beslut bliva därför ansvariga, har enligt stadgad praxis ansvarighet för anordningsbeslut, varom nu är fråga, lagts jämväl å tjänsteman, som bereder ärendet till föredragning genom att granska handlingarna och därefter till- eller avstyrker anordning. Emellertid synes det utredningen vara riktigt att anordningsbesluten hänföras till enmansärenden.

Utredningen föreslår på grund härav sådan ändrad lydelse av § 33 medelsförvaltningskungörelsen, att anordningsbeslut må meddelas av landssekreteraren, då fråga är örn utbetalning från landskansliets expeditionsmedel och, efter länsstyrelsens beprövande, undantagsvis i andra fall, samt eljest av landskamrerare:!, i senare fall efter till- eller avstyrkande av länsbokhållaren.

Det nuvarande systemet för utövande av beslutanderätt i landshövdingens frånvaro finner utredningen lida av vissa allvarliga brister. Emot gällande ordning kan framför allt anmärkas, att avdelningschefen å den ena av länsstyrelsens båda avdelningar eller hans ställföreträdare på grund därav, att hans tid är upptagen framför allt av den egna avdelningens göromål, i regel icke är i stånd att ägna tillräcklig tid och uppmärksamhet åt sådana ärenden från den andra avdelningen, i vilkas avgörande han enligt instruktionen måste deltaga. De båda avdelningarnas göromål äro helt olika och därav blir en följd, att den ena avdelningens tjänstemän icke alltid upprätthålla tillräckligt ingående kunskaper å den andra avdelningens område för att utan tidsutdräkt kunna bilda sig en självständig mening rörande dithörande ärenden. Föredragningen kan därför i regel endast bliva en ren formalitet. Att så är förhållandet kan i viss mån förklaras därav, att länsstyrelsens beslut i dylika fall vid skiljaktiga meningar bestämmes av föredragandens mening. En både reellt och formellt bättre ordning anser utredningen vara att, när landshövdingen är frånvarande, chefen å vederbörande avdelning inträder som beslutande tillsammans med den föredragande i ärenden, vari landshövdingens beslutanderätt icke delegerats till tjänsteman. I ärenden, vari beslutanderätten delegerats, bör givetvis även i landshövdingens frånvaro beslutanderätten utövas av vederbörande tjänsteman. Denne bör dock kunna påfordra, örn han är avdelningschef, alt den andre avdelningschefen, och örn lian är annan föredragande, att avdelningschefen å samma avdelning deltager i beslutet. Dessa kunna i så fall icke undandraga sig deltagande.

Beträffande beslutanderätten i landshövdingens frånvaro i ärenden, som vederbörande avdelningschef har att själv föredraga, finner utredningen rik-

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

tigast att denna rätt bibehålies hos landssekreteraren och landskamreraren gemensamt.

Vid de tillfällen, då beslutanderätten icke av landshövdingen utövas, böra, liksom nu är fallet, vissa åtgärder beträffande återbesättande av tjänst icke få vidtagas. Emellertid kunna även andra ärenden vara av den vikt, att landshövdingen vill förbehålla sig beslutanderätten. Sådana ärenden böra givetvis icke få avgöras i landshövdingens frånvaro, så framt icke sådant påkallas av ärendets synnerligen brådskande beskaffenhet.

Yttranden.

De i ärendet hörda myndigheterna hava i allmänhet funnit de av utredningen föreslagna ändringarna i ordningen för meddelande av länsstyrelsernas beslut lämpliga samt vitsordat utredningens uppgifter, att ärenden redan nu i praktiken i stor utsträckning avgöras av föredraganden ensam. Den uppfattningen har allmänt kommit till uttryck, att landshövdingen icke kan deltaga i mer än en mindre del av de ärenden, som förekomma vid en länsstyrelse, samt att det ej heller för avdelningscheferna är tänkbart att verkligen sätta sig in i de ärenden, som från den andra avdelningen överlämnas till dem och för vilka de äro medansvariga. Mot förslaget att beslutanderätten i anordningsärenden skulle kunna delegeras till en tjänsteman hava dock allvarliga erinringar framställts.

Att en överflyttning av beslutanderätten över huvud sker i enklare frågor, synes statskontoret ändamålsenligt. Länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län föreslå viss utvidgning av de ärenden, i vilka delegering skall kunna förekomma. Sålunda förordas, att jämväl hemsändningsmål enligt 57 § fattigvårdslagen samt ansökningar örn gottgörelse av statsmedel för fattigvård enligt 60 och 61 §§ samma lag ävensom motsvarande mål och ärenden enligt barnavårdslagen böra hänföras dit. Även beslutanderätten angående registrering av förening eller ändring av stadgar för förut registrerad förening bör kunna delegeras. Ärenden enligt vapenkungörelsen, som gälla tillstånd till innehav av salongsgevär eller andra för jakt avsedda gevär samt förvärv av ammunition till dylika vapen, böra kunna delegeras ävensom ärenden angående fördelning av medel, som nedsatts enligt lagen om avstyckat eller avsöndrat områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastigheter samt ärenden angående fastställelse av avstyckning och meddelande av byggnadslov. Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar som sin uppfattning, att man beträffande enmansärendena synes böra gå fram med en viss försiktighet. På en klassificering av ärenden följer lätt en deklassering, vilket varken med tanke på den rent interna verksamheten eller eljest utåt kan anses önskvärt. Länsstyrelsen anser sig därför icke kunna tillstyrka utredningens förslag örn möjlighet att härutinnan träffa förfogande i den utsträckning förslaget angiver. Från ärenden, däri beslutanderätten kan delegeras, vill länsstyrelsen i Älvsborgs län undantaga ärenden angående ersättningstvister enligt 8 kap. fattigvårdslagen och 8 kap. barnavårdslagen även-

53 Kungl. Majrts proposition nr 17

som tillämpning av bestämmelserna i nordiska fattigvårdskonventionen samt rörande nödställda sjömän och nödställda svenska undersåtar. Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län bör utfärdandet av körkort och trafikkort för automobil samt pass för resa utom riket icke hänföras till ensamhandläggning av en underordnad tjänsteman.

Beträffande anordningsärenden vill riksräkenskapsverket föreslå ändring så till vida, att länsbokhållare ålägges biträda landskamreraren med granskning av alla till landskontoret hörande anordningsärenden samt genom påskrift å rekvisitionshandlingen eller själva anordningen till- eller avstyrka medlens utbetalning ävensom kontrasignera anordningen ä beloppet. Samma skyldighet bör även åläggas någon tjänsteman å landskans1 liet beträffande utanordningsärenden, som avgöras av landssekreteraren. Riksräkenskapsverket anser i likhét med 1933 års riksdagsrevisorer, att stämpel i vissa fall med fördel kan användas vid utanordning. Fördenskull synes det ämbetsverket icke tillrådligt att ur § 33 medelsförvaltningskungörelsen borttaga bestämmelserna härutinnan. Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs, Västmanlands och Norrbottens län anse att anordningsbesluten ej böra göras till enmansärenden. I princip anser länsstyrelsen i Uppsala län riktigt, att avdelningschefen skall taga ansvaret för anordningsbesluten, men erinrar samtidigt om att förändringen kommer att för landskamreraren innebära ett avsevärt merarbete. Tillstyrkande utlåtande har, om ock med tvekan, avgivits av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Föreningen Sveriges landskamrerare framhåller, att i de centrala ämbetsverken hava anordningsärendena ansetts vara av sådan vikt, att beslutanderätten däri så gott som undantagslöst icke delegerats till viss tjänsteman inom verket utan avgöras såsom tvämansärenden. I pensionsstyrelsen, domänstyrelsen, kommerskollegium och socialstyrelsen avgöras sådana ärenden av general- eller överdirektören på föredragning av vederbörande byråchef. I socialstyrelsen har emellertid beträffande sjukkassebyrån föreskrivits, att till byrån hörande anordningsärenden må avgöras av byråchefen efter föredragning av byrådirektören. En del utbetalningsärenden äro givetvis av tämligen enkel beskaffenhet, men någon uppdelning av ärendena efter svårighetsgrad kan lämpligen icke genomföras.

I fråga om beslutanderätten i landshövdingens frånvaro anser länsstyrelsen i Södermanlands län, att en lättnad i avdelningschefernas arbetsbörda utan olägenhet kan vinnas, därest endast förste läns* assessorns ärenden föredragas inför avdelningschefen, under det att andre länsassessorns och länsnotariens föredragning äger rum inför respektive förste och andre länsassessorn. Samma förfaringssätt förordas av länsstyrelsen i Örebro län. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser, alt bestämmelse örn att vissa ärenden icke få föredragas i landshövdingens frånvaro icke erfordras. Det kan nämligen förutsättas, att länsstyrelserna komma att tillse, att viktigare ärenden, som icke äro av särskilt brådskande beskaffenhet och i vilkas avgörande avdelningschefen är skyldig deltaga, föredragas i betryggande

54 Kunni- Maj:ts proposition nr 178.

ordning. I syfte att lätta arbetsbördan för avdelningscheferna föreslås vissa mindre jämkningar i utredningens förslag av länsstyrelserna i Kalmar, Malmöhus och Älvsborgs län, vilken sistnämnda länsstyrelse därjämte ifrågasätter, huruvida icke i landshövdingens frånvaro samtliga ärenden i princip borde göras till enmansärenden, vare sig de föredragas av avdelningschef eller annan föredragande.

Angående skyldighet för avdelningschef att mottaga föredragning i ärenden, som delegerats, vill länsstyrelsen i Stockholms län icke ifrågasätta annat än att den föreslagna principen är lämplig och bör genomföras, men det lärer icke kunna förbises, att sådan skyldighet, örn den stadgas såsom ovillkorlig, kan vålla avsevärt hinder i avdelningschefens arbete. Länsstyrelsen i Östergötlands lån anser dock tveksamt, huruvida det kan vara riktigt att medgiva föredragande ovillkorlig rätt att få ett i regel föredragningsfritt ärende föredraget inför landshövdingen eller vederbörande avdelningschef. I samma riktning uttalar sig länsstyrelsen i Blekinge län.

Departementschefen.

Nu berörda spörsmål äro av natur att böra slutligt bedömas i samband med utfärdandet av ny landshövdinginstruktion. Jag har dock ansett mig böra redogöra för utredningens förslag och de däröver avgivna yttrandena, då de ifrågasatta anordningarna givetvis äro av beskaffenhet att påverka länsstyrelsernas arbetsbörda och därigenom deras personalbehov. För närvarande saknar jag anledning att ingå i ett närmare bedömande av de olika uppslagen. I stort sett hava de emellertid upptagits med gillande, varjämte ytterligare åtgärder i förenklande syfte från vissa håll ansetts möjliga att genomföra. Jag inskränker mig att här uttala, att jag avser att medverka till förslagens realiserande i all den mån så befinnes möjligt utan eftergivande av garantier för ett riktigt avgörande av föreliggande frågor. Beträffande anordningsbesluten synes mig emellertid, på sätt riksräkenskapsverket och ett flertal länsstyrelser framhållit, en viss varsamhet vara av förhållandena påkallad.

3. Föredragningens ordnande m. m.

Utredningen.

Enligt landshövdinginstruktionen förutsättes icke andra föredragande i länsstyrelserna än avdelningscheferna och länsassessorerna. Efter Kungl. Maj:ts bestämmande kan emellertid föredragning åläggas jämväl länsnotarie och länsbokhållare. Fördelningen mellan avdelningschef och vederbörande länsassessor av dem åliggande föredragningsskyldighet regleras genom Kungl. Maj:ls brev den 31 december 1918 till länsstyrelserna i samtliga län med undantag av Gotlands län. Enligt samma brev må i tre län länsnotarie och i ett län länsbokhållare bereda, föredraga och lill expedition befordra vissa grupper av ärenden. Dessutom hava särskilda bestämmelser rörande föredragningsskyldigheten å landskansliet i Stockholms län meddelats genom brev den 31 maj 1918.

55 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Utredningen framhåller, att den sålunda gjorda uppdelningen av föredragningsskyldigheten visat sig otillräcklig för en tillfredsställande handläggning av ärendena. Den stora ökning av arbetsmängden, som efter 1918 ägt rum, har givetvis i hög grad inverkat å föredragandenas arbetsbörda. På grund härav har den genom brevet den 31 december 1918 fastställda fördelningsplanen för föredragningsskyldighetens fullgörande å landskanslierna i allmänhet icke kunnat följas. Vid samtliga länsstyrelser utom fem har efter 1918 föredragningsskyldighet, som ålegat avdelningschef eller länsassessor, överflyttats å länsnotarie och detta i sådan utsträckning, att länsnotarierna hava blivit i väsentlig grad sysselsatta med föredragning. Den genom 1918 års brev föreskrivna fördelningsplanen för föredragningsskyldigheten har av Kungl. Majit i hög grad rubbats genom specialbestämmelser för särskilda län. överflyttningen av föredragningsskyldighet från landssekreterare och länsassessor har emellertid icke skett efter enhetlig grund vid de särskilda länsstyrelserna utan en mängd olika kombinationer hava begagnats. På grund härav kan föredragningsskyldighet beträffande ärende av samma art för närvarande åligga i ett län avdelningschef meli i ett annat län länsnotarie.

Utredningen håller före, att ett stadigvarande ordinarie arbete principiellt bör så långt som möjligt ombesörjas av ordinarie personal. De tjänstemän, som vid länsstyrelserna erfordras för fullgörande av stadigvarande föredragningsskyldighet, böra därför erhålla en ställning som motsvarar det ansvar, som åligger dem. Sådana anordningar böra därför vidtagas, att föredragningsskyldighet vid länsstyrelserna normalt ombesörjes av ordinarie tjänstemän, varvid det antal föredragande, som vid sidan av avdelningschefen få full sysselsättning året runt såsom föredragande, böra givas länsassessors tjänsteställning (betänkandet sid. 92 ff.).

Vid beräkning av antalet länsassessorer bör med föredragning likställas därmed i vikt jämförliga göromål, exempelvis laxeringsarbete, som i landskamrerarens ställe av annan utföres. I län, där dylikt arbete tillika med övriga göromål giver arbete året om för en ytterligare länsassessor, bör en sådan tjänst nyinrättas.

Fördelningen av föredragningsskyldigheten bör ske så, att ärenden av större vikt eller fordrande mera mogen erfarenhet handläggas av avdelningschef, övriga av länsassessor. Från avdelningscheferna böra avlastas åtskilliga dem nu åliggande göromål. Vid flertalet landskanslier och vid några landskontor kan föredragningsskyldigheten uppenbarligen icke fullgöras av avdelningschefen och en länsassessor utan två eller flera länsassessorstjänster erfordras. Mellan länsassessorerna bör föredragningsskyldigheten så fördelas, att viktigare ärenden, vari landshövdingens beslutanderätt delegerats till föredragande tjänsteman, ävensom andra ärenden, krävande större omdöme, tilldelas den mest kvalificerade länsassessorn och enklare ärenden den eller de andra.

Efter utfärdandet av gällande landshövdinginstruktion har bemyndigande alt efter eget beprövande i viss utsträckning verkställa fördelning av föredrag-

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

nmgsskyldighet mellan olika föredragande å landskansliet meddelats några länsstyrelser. Att åt länsstyrelserna överlämna att, liksom andra ämbetsverk, genom arbetsordningar meddela bestämmelser angående arbetsfördelningen mellan befattningshavarna synes utredningen stå i god överensstämmelse med riksdagens revisorers uttalande i berättelsen till 1935 års riksdag angående åtgärder till åstadkommande av minskat behov av s. k. partiella ledigheter. Utredningen anser sig på grund härav böra förorda frångående av nuvarande ordning för fastställande av arbetsfördelningen mellan föredragandena. Till förhindrande av ojämnheter likartade länsstyrelser emellan och för åstadkommande av största möjliga enhetlighet i förevarande avseende synes det emellertid lämpligt, att Kungl. Maj:t lämnar anvisningar för huru arbetsfördelningen mellan föredragande i princip bör verkställas. Vidare torde länsstyrelserna böra till chefen för socialdepartementet anmäla beslut angående fastställelse av arbetsordning och ändring däri med angivande beträffande vissa ärenden, som kunna anses vara av betydelse för bedömande av arbetsbördan, av antalet enligt senaste arbetsredogörelse.

Såsom nämnts kan föredragningsskyldighet för närvarande i viss omfattning åläggas länsnotarie och länsbokhållare. Utredningen anser visserligen, att föredragande i princip bör innehava minst länsassessors tjänsteställning men att möjligheten att utnyttja länsnotarie och länsbokhållare för viss mindre omfattande föredragning bör bibehållas. Tillfällig anhopning av göromål eller förekomsten av något eller några mera tidsödande ärenden kunna nödvändiggöra, att, tili förhindrande av dröjsmål med löpande ärendens handläggning, lättnad i arbetsbördan beredes avdelningschef eller länsassessor. Sadan lättnad i arbetsbördan synes kunna åstadkommas därigenom, att avdelningschef eller länsassessor berättigas att till den, som uppehåller länsnotarie- eller länsbokhållartjänst, för föredragning eller avgörande överlämna vissa ärenden av enkel beskaffenhet, vilkas handläggning normalt tillhör avdelningschef eller länsassessor. Till förhindrande av att denna möjlighet till vinnande av lättnad i arbetsbördan obehörigen utnyttjas, torde Kungl. Majit vid meddelande av anvisningar för upprättande av arbetsordningar böra angiva de grupper av ärenden, inom vilka föredragningsskyldighet på nämnt sätt skall kunna uppdragas åt länsnotarie eller länsbokhållare, varefter för varje länsstyrelse dessa grupper uppräknas i arbetsordningen. Dylik överflyttning av arbetsuppgifter på underordnad bör enligt utredningens förmenande ske allenast där så erfordras för arbetets jämna gång eller således under vissa tidsperioder. Länsstyrelsen bör bestämma den tid, varunder sådan överflyttning i varje särskilt fall skall komma i fråga. Givet är, att överflyttning samtidigt kan omfatta såväl avdelningschef som länsassessor enligt arbetsordningen normalt åliggande ärenden. Till ledning för länsstyrelserna har utredningen uppgjort utkast till arbetsordning.

Utredningen föreslår vidare, att bestämmelse meddelas om att avdelningschef skall äga rätt att, när helst han därtill finner anledning, övertaga handläggning av ärende, som eljest skolat ankomma å annan föredragande.

I 1918 års brev angående fördelning av 1'öredragningsskyldigheten förkla-

/

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

rades, att länsstyrelsen med hänsyn till särskilda förhållanden inom länet eller eljest för arbetets jämna gång ägde vidtaga viss jämkning i fördelningen av föredragningsskyldigheten i huvudsaklig överensstämmelse med i brevet följda grunder. Enligt vissa av de för särskilda länsstyrelser sedermera givna bestämmelser angående fördelning av föredragningsskyldigheten å landskanslierna har Kungl. Maj :t också förklarat, att länsstyrelsen ägde att, oberoende av vad som bestämts rörande fördelningen av ärendenas föredragning, förordna viss föredragande att föredraga och till expedition befordra ärende, som eljest icke skulle tillhöra dennés föredragning. Bestämmelse av samma innebörd synes böra givas för ordnande av föredragningen vid samtliga länsstyrelser.

Båda här förut omnämnda åtgärder till lättnad av arbetsbördan, överflyttning av enklare ärenden till länsnotarie respektive länsbokhållare samt jämkning mellan de ordinarie föredragandena, böra givetvis samtidigt kunna komma till användning.

Den lättnad i arbetsbördan som, på sätt förut angivits, kan beredas avdelningschef och länsassessor, torde dock icke under alla förhållanden vara tillfyllest. Under vakans å landshövdingämbetet eller om landshövding längre tid på grund av sjukdom, tjänstledighet eller eljest är hindrad att deltaga i ämbetsgöromålen, under vilka förhållanden länsassessorernas och i förekommande fall länsnotariernas respektive länsbokhållarnas föredragning enligt utredningens förslag skall ske inför avdelningschefen, kommer givetvis avdelningschefernas arbetsbörda att väsentligt ökas. Men även andra omständigheter, såsom särskild arbetsanhopning, beredning av ett visst ärende, tjänsteresa eller dylikt och, vad landskamreraren beträffar, särskilt taxeringsgöromål, kunna nödvändiggöra, att avdelningscheferna för att icke oskäligen betungas behöva beredas lättnad i arbetsbördan på så sätt, att föredragningsskyldighet beträffande flertalet grupper av ärenden överflyttas å annan föredragande och dessas antal fördenskull utökas.

Hur väl man än må söka avväga och tillgodose det ordinarie behovet av föredragandekrafter, kan man icke helt utesluta möjligheten av en dylik tillfällig utökning av föredragandenas antal. Därförutan skulle äventyras behörigt fullgörande av länsstyrelserna åliggande arbetsuppgifter.

Dylik utökning hava länsstyrelserna hittills kunnat åstadkomma genom tillämpning av avlöningsreglementets bestämmelser om s. k. partiell ledighet och brevet den 1 februari 1929 angående landskamrerares ledighet för taxeringsarbete, varvid i allmänhet vikariatsersättning utgått.

På sätt utredningen framhållit, bör emellertid möjlighet till utökning av antalet föredragande kunna beredas utan ökad utgift för statsverket genom införande i instruktionen av bestämmelse örn .skyldighet för tjänsteman i lägre lönegrad att fullgöra föredragning eller bestrida göromål, som ankomma på befattningshavare i högre lönegrad. På sådant sätt kommer enligt utredningens förmenande rätten till den med förordnande å högre tjänst

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

under s. k. partiell ledighet hitintills förbundna vikariatsersättningen att bortfalla.

Däremot kommer uppenbarligen vikariatsersättning alltjämt att utgå i sådana fall, då någon tjänsteman icke är i tjänstgöring, såsom vid semester och tjänstledighet på grund av sjukdom eller av annan anledning och vikarie å befattning inom högre lönegrad således måste förordnas.

Vad särskilt beträffar det landskamreraren med biträde av tjänstemän å landskontoret åliggande bestyret med prövningsnämndsarbetet, bliva länsassessorn och länsbokhållaren genom de föreslagna bestämmelserna i instruktionen pliktiga att utföra jämväl de göromål, som åligga landskamreraren i detta avseende. Vid utökning av antalet föredragande å landskontoret kan således länsstyrelsen uppdela jämväl landskamrerarens arbete för prövningsnämnden mellan honom och övriga föredragande. Detta innebär, att länsstyrelsen icke såsom hittills vid behov av sådan uppdelning måste hos Kungl. Maj:t begära förordnande av biträdande landskamrerare jämlikt 16 § taxeringsförordningen utan själv kan därom besluta. Bestämmelse örn rätt till utökning av antalet föredragande i den av Kungl. Maj:t fastställda instruktionen måste nämligen anses innefatta sådant medgivande, varom stadgas i 16 § taxeringsförordningen.

Utökning av antalet föredragande kan undantagsvis komma att medföra, att länsbokhållare får meddela beslut i anordningsärenden. Detta är emellertid icke annat än vad redan nu kan förekomma under s. k. partiell ledighet. Det är självklart, att länsbokhållare icke skall deltaga i sådana beslut örn anordning, vilka han såsom länsbokhållare till- eller avstyrkt.

Beslut örn huru arbetsfördelningen vid tillfällig anhopning för avdelningschef av göromål under året skall ske, torde lämpligen kunna fattas i början av året att gälla tillsvidare, där ej annat bestämmes, och på så sätt, att uppdrag lämnas åt vederbörande befattningshavare att handlägga vissa i arbetsordningen angivna ärenden. I övrigt torde beslut härom böra fattas från fall till fall.

Då vikariatsersättning icke skall utgå vid på angivet sätt förekommande utökning av antalet föredragande, blir möjligheten att utöka antalet föredragande begränsad genom tilldelningen av medel å anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare.

Utredningen föreslår, att å icke-ordinarie befattningshavare ej må överflyttas föredragning eller därmed jämförliga göromål i vidare mån än som enligt arbetsordningen i regel gäller för ordinarie länsnotarie eller länsbokhållare, att länsstyrelse skall noga tillse, att jämkning i arbetsordning, som innebär utökning av antalet föredragande, icke må tillämpas under längre tid än som oundgängligen erfordras samt att beslut örn dylik utökning, fattat under landshövdings frånvaro, skall för honom vid återkomsten anmälas.

Än vidare bör länsstyrelse inom en månad efter varje budgetårs utgång till chefen för socialdepartementet ingiva redogörelse för de jämkningar, som under budgetåret skett i avseende å arbetsordningens fördelning av föredragning och göromål i övrigt. Denna redogörelse bör, enligt anvisningar av

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

59 Kungl. Majit, innehålla uppgifter om tid och skäl för jämkningar, den överflyttning av arbetsbörda dessa inneburit med särskilt angivande av i vad mån överflyttningen berört icke-ordinarie befattningshavare ävensom dessas tjänsleålder. En jämförelse mellan dylika redogörelser från olika länsstyrelser torde bereda möjlighet att bedöma, huruvida och i vad mån rätten till utökning av antalet föredragande obehörigen utnyttjas. Skulle så i något fall hava skett, lärer Kungl. Majit vidtaga åtgärd för erforderlig ändring.

Enligt utredningens förmenande synes möjlighet till överflyttning av beslut om remisser och dylika åtgärder från föredragande till annan befattningshavare böra beredas. Befogenhet bör sålunda lämnas föredragande att uppdraga åt underordnad tjänsteman att infordra förklaringar, upplysningar eller yttranden, vilka för ärendes beredande till föredragning finnas erforderliga. Sådant uppdrag, vilket förutsättes komma att givas allenast i undantagsfall och huvudsakligen i mycket arbetstyngda länsstyrelser, torde kunna lämnas i grupper av ärenden, vari handläggningen i allmänhet är densamma, generellt och i andra ärenden, där så finnes lämpligt, från fall till fall. Föredragande tillkommande befogenhet enligt samma bestämmelse att för enskild part eller länsstyrelsen underordnad tjänsteman stadga vite för underlåtenhet att fullgöra föreskrift, som meddelats i samband med infordrande av förklaringar, upplysningar eller yttranden, synes däremot icke böra tillerkännas underordnad tjänsteman. Vidare torde föredragande böra erhålla befogenhet att själv eller genom underordnad tjänsteman besvara till länsstyrelsen inkomna förfrågningar rörande faktiska förhållanden. Föregripande av något länsstyrelsens beslut får dock givetvis härigenom icke ske.

Avdelningschef för närvarande tillagd befogenhet att meddela sådana detaljbestämmelser, som utgöra omedelbar tillämpning av länsstyrelses beslut eller gällande föreskrifter synes böra tillkomma samtliga föredragande beträffande ärende, som tillhör vederbörandes handläggning.

I detta sammanhang anmäler utredningen framkommet förslag örn anlitande av vägingenjör och länsarkitekt såsom föredragande vid länsstyrelserna inom vederbörandes verksamhetsområde.

Utredningen framhåller bland annat, att om vägingenjör respektive länsarkitekt, vilka båda äro tjänstemän hos central förvaltningsmyndighet, skulle tjänstgöra såsom föredragande i länsstyrelserna, ett motsatsförhållande mellan chefsmyndigheten och vägingenjör respektive länsarkitekt lätt torde kunna uppstå. Vägingenjörs och länsarkitekts nuvarande uppgift är att såsom sakkunniga biträda vederbörande länsstyrelse i huvudsakligen tekniska frågor, vägingenjör i fråga örn vägärenden och vägtrafikärenden, länsarkitekt beträffande stadsplan- och byggnadsväsendet. Dessa grupper av ärenden måste emellertid av länsstyrelserna bedömas huvudsakligen ur allmänt administrativa synpunkter. Detta visar sig bland annat däruti, att de olika intressen, som vägingenjör och länsarkitekt ur teknisk synpunkt hava att tillgodose, kunna i vissa fall komma att stå i strid mot varandra. Under såda-

60 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

na förhållanden synes det utredningen varken möjligt eller lämpligt att tilldela vägingengör och länsarkitekt föredragandeställning i länsstyrelse.

Härefter övergår utredningen till att behandla det med frågan om föredragningens ordnande sammanhängande spörsmålet örn behov av biträde åt länsstyrelserna vid handläggning av frågor, som hava samband med försvarsväsendet. Enligt utredningens förmenande är det en nödvändig förutsättning för att länsstyrelserna skola på ett tillfredsställande sätt genomföra sina nuvarande och tillämnade arbetsuppgifter å försvarsväsendets område, att erforderlig sakkunskap anställes hos länsstyrelserna i fastare administrativa former. Utredningen förordar därför inrättande av särskilda arvodesbefattningar vid länsstyrelserna, avsedda företrädesvis för pensionerade officerare. Befattningshavarna ifråga komma att syssla jämväl med sådana försvarsåtgärder, som icke äro att hänföra till det militära försvaret. Benämningen försvarsassistent synes på grund härav lämpligare än den av försvarskommissionen föreslagna benämningen militärassistent.

Försvarsassistent bör icke erhålla befogenhet att självständigt handlägga frågor, som beröra försvarsväsendet, utan endast tjänstgöra som sakkunnigt biträde åt vederbörande civile föredragande inom länsstyrelsen vid handläggning av sådana ärenden. Ansvaret för arbetets utförande och ledningen av arbetet bör åvila vederbörande föredragande.

Försvarsassistent bör utses av Kungl. Maj:t för viss tid, förslagsvis två år. Genom att lägga tillsättandet av befattningarna i Kungl. Maj:ts hand skapas garantier för att de mest kvalificerade placeras vid de länsstyrelser, varest planläggningsarbetet är särskilt omfattande eller betydelsefullt. Kungl. Maj:t torde genom att i ärendet höra militära chefer kunna bilda sig en god uppfattning om de sökandes lämplighet.

En viss utbildning i luftskydd bör meddelas försvarsassistenterna. För sådant ändamål bör en för dem gemensam kurs vid anställningstidens början böra hållas, lämpligen i Stockholm. Därvid bör jämväl handläggningen av ärenden angående vanliga mobiliseringsförberedelser bliva föremål för behandling.

Med hänsyn till av utredningen framhållna synpunkter torde luftskyddsarbetet icke kunna anförtros åt försvarsassistenterna med mindre för dessa befattningar kunna förvärvas väl kvalificerade personer. Man lärer följaktligen få erbjuda relativt goda ekonomiska förmåner. Omfattningen av de tjänstegöromål, som komma alt åvila försvarsassistenterna, torde emellertid med all sannolikhet bliva mycket skiftande såväl inom skilda län som vid olika tidpunkter inom ett och samma län. Organiserandet av det civila luftskyddet och möjligen även den ekonomiska försvarsberedskapen kommer helt visst att förorsaka ett mycket betydande arbete för försvarsassistenterna. Sedan de grundläggande åtgärderna därför avslutats, torde dock arbetet i fortsättningen bliva mindre betungande. Med hänsyn härtill kan utredningen icke biträda försvarskommissionens förslag, att det för varje befattning avsedda arvodet borde bestämmas till samma belopp, som utginge till fler-

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

talet rullföringsbefälhavare, eller 3,180 kronor för år. Intill dess erfarenhet vunnits angående omfattningen av arbetet inom de särskilda länen synes arvodet böra göras rörligt och lämpligheten av fast arvode i sinom tid upplagas till prövning. Utredningen finner lämpligt, att arvodet tillsvidare bestämmes att utgå dels såsom årsarvode, dels ock såsom dagarvode för varje dag, vederbörande försvarsassistent fullgör tjänsteåliggande. Årsarvodet föreslås till 1,200 kronor och dagarvodet till 8 kronor. Dyrtidstillägg synes icke böra utgå å års- och dagarvoden. Utöver dessa arvoden bör utgå resekostnads- och traktamentsersättning enligt klass II C i allmänna resereglemente! för resor, som försvarsassistent på uppdrag av länsstyrelsen företager. Dagarvodet bör såsom löneförmån få bibehållas även för dag, varunder traktamentsersättning vid tjänsteresa utgår. Det förutsättes, att försvarsassistent i regel är bosatt i residensstaden.

I 5 § 1 mom. militära tjänstepensionsreglementet den 17 maj 1935 (nr 167) stadgas, att militär pensionstagare, som åtnjuter lön eller arvode från annan statstjänst till sådant belopp, att de sammanlagda förmånerna, inberäknat pensionen, överstiger 5,400 kronor, skall vidkännas viss minskning i pensionen. Vid tillämpning av denna bestämmelse skall emellertid enligt 2 mom. av samma paragraf, såvida icke Kungl. Majit annorlunda förordnar, hänsyn icke tagas till i stat upptaget eller av Kungl. Majit fastställt arvode för icke-ordinarie befattning vid försvarsväsendet eller vid sjökarteverket. För att en avlöningsbestämmelse sådan som den av utredningen föreslagna skall bliva effektiv, erfordras därför att sistnämnda undantag utvidgas till att avse jämväl sådan befattning vid länsstyrelse, varom nu är fråga.

Vid inrättandet av försvarsassistentbefattningar böra länsstyrelserna icke betagas den för närvarande till buds stående möjligheten att erhålla militärt biträde av officer i aktiv tjänst, enär dels det kan antagas, att svårighet någon gång uppstår att erhålla för befattningarna fullt kompetenta och lämpliga personer, dels ock samarbete med officer i aktiv tjänst i åtskilliga fall torde vara av stort värde för förberedelsearbetet.

Utredningen föreslår vidare viss utökning av de grupper av ärenden, vid vilkas handläggning inför landshövdingen, förutom föredraganden, jämväl avdelningschefen å den andra avdelningen skall vara närvarande med skyldighet att uttala sin mening och, därest beslutet bliver därifrån avvikande, låta anteckna densamma till protokollet.

Dylik gemensam föredragning skall enligt gällande instruktion äga rum, då ärende förekommer rörande inventering och inspektion hos utmätningsman och magistrat, som utövar utmätningsmans befattning, då fråga förekommer om tillsättning av befattningshavare vid landsstaten eller örn sådan befattningshavares fel eller försummelse i tjänsten, då fråga är örn avgivande av länsstyrelsens arbetsredogörelse, då frågor örn fördelning av ärenden mellan landskansli och landskontor förekomma, samt i övrigt då länsstyrelsen beträffande särskilt ärende så bestämmer.

Enligt utredningens mening torde gemensam föredragning även böra ske

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

av fråga om tjänstledighet eller förordnande av vikarie för landsfiskal under längre sammanhängande tid än fjorton dagar.

Jämväl meddelande av tjänstgöringsbetyg för befattningshavare vid landsstaten torde böra handläggas i enahanda ordning.

Frågor om personalens avlöningsförhållanden, såsom lönegradsplacering eller bestämmande av arvode för extra befattningshavare, tillgodoräknande av föregående tjänstgöring för löneklassplacering m. m., synas böra i större utsträckning än hitintills varit fallet behandlas efter samma grunder å de båda avdelningarna. Samma expeditionstid torde, såvitt möjligt, böra gälla för båda avdelningarna. Även dessa frågor synas fördenskull böra handläggas i här avsedd ordning. Personalens normala arbets- och vilotid bestämmes enligt § 66 i gällande instruktion av landshövdingen och någon ändring häri synes ej påkallad. Föredragning i vanlig bemärkelse förekommer således icke vid avgörande av sådan fråga, ehuru givetvis avdelningschefernas mening inhämtas. Då avdelningscheferna var för sin avdelning hava ansvaret för göromålens gång, torde föreskrift om gemensam föredragning av fråga enligt samma paragraf om inskränkning i arbetstiden under sommarmånaderna icke böra givas i instruktionen.

Frågor örn länsstyrelsens lokaler samt anskaffande av möbler, skrivmaskiner m. fl. inventarier böra däremot, såsom berörande länsstyrelsen i dess helhet, behandlas i här avsedd ordning.

Vidare böra givetvis framställningar eller utlåtanden, som beröra båda avdelningarnas verksamhetsområde, handläggas i samma ordning. Detsamma synes böra gälla, då fråga är örn fastställelse eller ändring av länsstyrelsens arbetsordning, liksom vid tillfällig förflyttning av personal från den ena till den andra avdelningen.

Yttranden.

Statskontoret förklarar sig icke dela utredningens uppfattning, att föredragande hos länsstyrelse i princip bör hava länsassessors tjänsteställning och att länsnotarier och länsbokhållare endast i mindre omfattning eller tillfälligtvis böra anlitas såsom föredragande. Det behov av föredragandehjälp åt avdelningschefer och länsassessorer, som förefinnes, bör kunna i huvudsak tillgodoses genom att ytterligare länsnotarie- och länsbokhållarljänster inrättas. Visserligen bör såsom huvudsaklig indelningsgrund gälla, att ärenden fördelas på befattningshavare med skilda löneställningar med hänsyn till ärendenas vikt och svårighetsgrad, men det torde ligga i sakens natur, att gränsdragningen mellan de olika ärendegrupperna icke kan och icke bör göras så bestämd, att icke betydliga förskjutningar vid behov kunna äga rum. Partiella ledigheter med ty åtföljande vikariatsersättningar böra fördenskull kunna väsentligen undvikas.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd finner de av utredningen föreslagna föreskrifterna ägnade att undanröja de vid olika tillfällen påtalade olägenheter, som äro förenade med partiella ledigheter. Med hänsyn till stadgandet i avlöningsreglementets 19 § 3 mom. synas bestämmelserna böra så utformas,

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

att därav tydligt framgår, att assessor respektive länsnotarie har till allmänt tjänsteåliggande att fullgöra på föredragande ankommande göromål.

Länsstyrelserna uttala i allmänhet sin anslutning till utredningens förslag, att föredragningsskyldigheten normalt bör ombesörjas av ordinarie tjänstemän, åt vilka bör givas länsassessors tjänsteställning, men framhålla att överflyttning av föredragningsskyldigheten måste komma att bliva den norman! organisationen av landskontorets arbete. Av flera länsstyrelser föreslås därför i större utsträckning än som förordats av utredningen inrättandet av nya föredragandetjänster jämväl å de landskontor, där stadigvarande behov av ännu en föredragande finnes.

Beträffande fördelningen av föredragningsskyldigheten kan länsstyrelsen i Stockholms lån icke giva sin anslutning till förslaget att låta densamma helt verkställas av vederbörande länsstyrelse. Enligt länsstyrelsens mening är det nödvändigt att genom instruktion, fastställd av Kungl. Majit, vissa betydelsefullare ärenden åläggas avdelningscheferna utan delegationsrätt annat än i undantagsfall. En del länsstyrelser hava framfört vissa invändningar mot det utkast till arbetsordning, som utredningen uppgjort, delvis beroende på de olika förhållandena inom länsstyrelsernas verksamhetsområden. Länsstyrelsen i Södermanlands län förutsätter att, innan i betänkandet förordade instruktionella bestämmelser och anvisningar utfärdas, tillfälle kommer att beredas länsstyrelsen att ånyo yttra sig i ärendet. Vidare ifrågasätter länsstyrelsen i Älvsborgs län, örn bestämmelsen att länsstyrelse skall inom en månad efter varje budgetårs utgång till chefen för socialdepartementet ingiva redogörelse för de jämkningar, som under budgetåret skett i avseende å arbetsordningens fördelning av föredragning och göromål i övrigt, må anses vara av behovet påkallad. Uppgörandet av denna förteckning torde komma att förorsaka ett icke så obetydligt arbete.

Utredningens förslag om tillfällig utökning av föredragandenas antal och den i samband därmed berörda frågan örn avskaffande av vikariatsersättningar under de partiella ledigheterna har varit föremål för uttalanden av ett flertal länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför i huvudsak följande.

Utredningen avser tydligen att för länsstyrelsernas del skapa ett undantag från avlöningsreglementet. Att överflytta flertalet grupper av ärenden från avdelningschefen till annan föredragande och att låta detta ske regelbundet och under långa perioder lärer vara en typisk åtgärd av det slag, som avlöningsreglementet betecknar såsom partiell ledighet. Frågan gäller således icke befattningshavarnas skyldighet att »fullgöra föredragning beträffande vilka ärenden som helst», såsom utredningen säger, utan huruvida en överflyttning av flertalet grupper av ärenden må utan att avlöningsreglementet ändras kunna betraktas såsom annat än partiell ledighet i reglementets mening. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör denna fråga med dess konsekvenser för andra verks befattningshavare undersökas av 1936 års lönekommitté, innan en så ingripande åtgärd vidtages med avseende å länsstyrelserna.

I huvudsak samma synpunkter hava framförts av länsstyrelserna i Stockholms, Ostergötlands, Blekinge, Hallands, Älvsborgs och Västmanlands län.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Därjämte framhåller länsstyrelsen i Stockholms län, alt utredningen, därest dess förslag grundas å antagandet att missbruk av partiella ledigheter förekommit, synes hava bort föreslå, att ifrågavarande förordnanden ej längre skulle få meddelas av länsstyrelserna själva utan av Kungl. Majit. Länsstyrelsen i Älvsborgs län tillägger, att om förslaget skulle vinna statsmakternas gillande trots de tungt vägande skäl, som föreligga däremot, bör full kompensation genom höjning av lönegrad eller annorledes beredas de missgynnade vikarierna — såväl avdelningschefens vikarie som successionsvikarierna. Jämväl lånsstgrelserna i Göteborgs och Bohus, Jönköpings samt Norrbottens län framhålla, att det icke heller för framtiden torde kunna undvikas att avdelningschef i länsstyrelse alltjämt beredes möjlighet till partiell ledighet. Sistnämnda länsstyrelse föreslår, att för att förebygga missbruk kan lämpligen särskilt för varje länsstyrelse bestämmas den tid, varunder partiell ledighet högst må beviljas för varje år.

Beslut om överflyttning av remisser och dylika åtgärder från föredragande till annan befattningshavare anser länsstyrelsen i Uppsala län hava så stor betydelse för arbetets gång, att dylika beslut, såvitt de angå grupper av ärenden och icke enstaka fall, böra fattas av länsstyrelsen och icke av föredraganden. Exempelvis beträffande fattigvårdsärenden kan remissförfarandet i hög grad inverka på den snabba behandlingen och avgörandet av ärendet.

Beträffande vägingenjör och länsarkitekt dela länsstyrelserna i Uppsala och Älvsborgs län utredningens mening, att dessa tjänstemän ej böra överföras till gruppen befattningshavare med ställning såsom föredragande. Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att en särskild byrå för kommunikationsärenden med fördel bör kunna inrättas, för vilken vägingenjören skulle bliva chef och i lönehänseende jämställas med förste länsassessor. Byggnadsstyrelsen åter har för sin del icke något att erinra mot uttalandet i betänkandet, att länsarkitekt icke synes böra tilldelas föredragandeställning. Styrelsen anser sig emellertid i detta sammanhang böra understryka vad i styrelsens utredningsförslag beträffande länsarkitektsinstitutionens organisation framhållits, nämligen att länsarkitekt och biträdande länsarkitekt böra, där så lämpligen kan ske, närvara vid föredragningen av dem berörande tjänsteärenden, samt att, då dessa tjänstemän hava att till länsstyrelse avgiva yttrande i ärenden, som skola underställas Kungl. Maj:ts prövning, exempelvis förslag till stadsplaner m. m., yttrandena böra avfattas skriftligen med fullständig motivering. I fråga om vägingenjörs ställning av föredragande i ärenden inom hans verksamhetsområde har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhållit, att den nuvarande ordningen på området enligt styrelsens erfarenhet visat sig lämplig och ändamålsenlig. På grund härav instämmer styrelsen i utredningens uttalande, att ändring härutinnan icke bör ske. Vägoch vattenbyggnadsstyrelsen understryker emellertid angelägenheten av att samarbetet mellan länsstyrelse och vägingenjör sker under så smidiga och enkla former som möjligt. Styrelsen har sig bekant, att detta icke alltid är fallet, ett förhållande, som är ägnat att medföra försening av ärendenas av-

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

görande samt bidraga till arbetsbalansen på vägingenjörskontoren, vilken balans, enligt vad riksdagens år 1936 församlade revisorer anmärkt, i vissa län är mycket stor. Styrelsen åsyftar här närmast den omständigheten, att länsstyrelserna i avsevärd omfattning tillämpa förfarandet att genom skriftlig remiss infordra vägingenjörens skriftliga yttrande i alla ärenden, som angå honom. Ett dylikt omständligt förfarande synes enligt styrelsens mening vara onödigt. Styrelsen håller före, att i de flesta fall det bör vara tillräckligt med muntlig konferens mellan länsstyrelsens föredragande och vägingenjören, därvid vägingenjören genom anbringande av signatur å koncept eller i diarium bekräftar, att han deltagit i ärendets handläggning. Är fråga om beslut av mera viktig eller principiell innebörd eller har vägingenjören annan mening än länsstyrelsens föredragande, bör vägingenjören sammanfatta sina synpunkter i en promemoria, som bilägges akten.

Över förslaget om anställande av försvarsassistent hava länsstyrelserna i allmänhet uttryckt sin tillfredsställelse. Vissa erinringar hava emellertid framställts emot de föreslagna detaljbestämmelserna. Sålunda förefaller det länsstyrelsen i Uppsala län som örn det av utredningen föreslagna årsarvodet vore väl lågt för att tillförsäkra länsstyrelserna de skickliga biträden, som i detta fall behövas. Det torde emellertid icke vara lämpligt att för närvarande fastställa arvodet definitivt. Länsstyrelsen i Kalmar län finner det jämväl önskvärt, att bättre avlöningsförmåner, särskilt i fråga om fast arvode, beredes ifrågavarande befattningshavare. Vidare synes det länsstyrelsen önskvärt, att de även med avseende å tiden för förordnandets längd beredas en mera tryggad ställning. Länsstyrelsen anser sig därför böra påyrka, att tiden för förordnandet i regel bestämmes till minst fem år. Även länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller vikten av att avlöningen blir sådan, att fullt kvalificerad arbetskraft kan påräknas. Länsstyrelsen vill för sin del förorda, att till dessa befattningar uteslutande antagas personer med militär utbildning, enär det endast härigenom blir möjligt att påräkna verklig sakkunskap. Enligt länsstyrelsen i Jönköpings län bör försvarsassistent självständigt handlägga samtliga ärenden, som beröra försvarsväsendet och därmed sammanhängande frågor. Därest en sådan anordning emellertid anses icke kunna genomföras, synes det i allt fall böra medgivas vederbörande föredragande att, om så prövas lämpligt, uppdraga åt försvarsassistenten att medelst remisser eller särskilda skrivelser infordra förklaringar, upplysningar eller yttranden, som för ärendes beredande till föredragning finnas erforderliga. Statskontoret — som i och för sig icke har något att erinra mot de avlöningsförmåner, vilka föreslagits för berörda befattningshavare —• ifrågasätter, örn den föreslagna anordningen för länsstyrelsernas förseende med sakkunskap på försvarsväsendets område är den mest ändamålsenliga. Det vill förefalla ämbetsverket, som örn denna fråga borde bliva föremål för närmare övervägande, sedan större klarhet vunnits rörande länsstyrelsernas arbetsuppgifter inom det civila luftskyddets område. Därest emellertid utredningens förslag skulle anses böra komma till genomförande, bar statskontoret icke något att erinra mot att 5 § 2 mom. militära tjänstepensionsregle-

Bihang till riksdagens protokoll 19.'l7. 1 saini. Nr 178.

66 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

mentet ändras i det av utredningen avsedda syftet. Chefen för flggvapnet föreslår att för befattningar vid länsstyrelserna såsom sakkunniga i militära spörsmål samt frågor berörande luftskydd, krigsindustri m. m. avses uteslutande pensionerade officerare, att dessa befattningshavare benämnas militärassislenter samt att till dem tills vidare må utgå löneförmåner i enlighet med försvarskommissionens förslag. Därjämte hava chefen för generalstaben och t. f. chefen för försvarsstaben framhållit i gemensamt utlåtande bland annat följande.

Befattningarna böra tillsättas från och med den 1 juli 1937. Med hänsyn till att arbetet för här avsedd befattningshavare övervägande kommer att vara av militär natur och då befattningen för den skull bör besättas med militär personal, synes anledning icke föreligga att frångå den av försvarskommissionen föreslagna benämningen militärassistent — detta så mycket mindre som denna benämning står i överensstämmelse med benämningen på andra militära biträden hos civila myndigheter. Därest befattningshavaren i fråga icke anses böra vara självständig föredragande, synas sådana bestämmelser böra utfärdas, att skyldighet ålägges honom att närvara vid föredragning i beslutande instans av ärenden, som hava samband med försvarsväsendet. Militärassistenterna böra utses av Kungl. Maj:t efter förslag av länsstyrelserna. I fråga örn anställningstiden synas i varje fall böra gälla motsvarande föreskrifter som för hos militär myndighet i arvodesbefattning anställd pensionerad personal. Genom ett fast arvode skulle befattningarna sannolikt bliva mera eftersträvansvärda för den bäst kvalificerade personalen. Anses ett rörligt arvode ändock böra ifrågakomma, måste detta betraktas som ett provisorium, vilket snarast bör avvecklas sedan önskade erfarenheter vunnits.

Med avseende å de ärenden, vilka skola handläggas vid gemensam föredragning, ifrågasätter länsstyrelsen i Östergötlands län, örn sådant verkligen kan anses nödvändigt, då det gäller att bevilja landsfiskal tjänstledighet eller förordna vikarie för honom för längre tid än fjorton dagar. Dylika ärenden hava hittills handlagts enbart å landskansliet och någon olägenhet därav har icke försports. Vidare synes det kunna ifrågasättas, huruvida avdelningscheferna å bägge avdelningarna skola behöva deltaga i handläggning av ärenden om utfärdande av tjänstgöringsbetyg för länsstyrelsens tjänstemän. Avdelningschefen å den avdelning, till vilken vederbörande tjänsteman icke hör, lärer endast i undantagsfall äga en så ingående kännedom om tjänstemannens duglighet och förhållanden i övrigt, att han kan bilda sig ett självständigt omdöme rörande de betygsgrader, som böra komma till användning i betyget. Frågor om anskaffande av inventarier, såvitt icke avser landskansliets tjänstelokaler, torde såsom hittills böra handläggas enbart å landskontoret.

Departementschefen.

Det förslag till ändrad ordning för föredragningen inom länsstyrelserna, som av utredningen framlagts, innefattar otvivelaktigt den ur allmän organisationssynpunkt betydelsefullaste delen av reformen och jag torde icke överskatta räckvidden av detsamma, om jag däri ser ett viktigt bidrag till ratio-

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

nalisering av arbetet inom länsstyrelserna. Den nuvarande ordningen, vilken går tillbaka till 1918, har erfarenhetsmässigt visat sig icke kunna upprätthållas och jämväl måst modifieras genom särbestämmelser.

Såsom av redogörelsen framgår, förutsättas för närvarande som regel icke andra föredragande än avdelningschefer och länsassessorer, d. v. s. tjänstemän i lönegraderna B 30 och B 27. I praktiken har man utökat antalet föredragande dels genom att anförtro föredragning jämväl åt länsnotarie!' och länsbokhållare, dels ock genom att anlita icke-ordinarie tjänstemän i samband med partiella ledigheter. Häri föreslås nu den förändringen, att föredragningsskyldigheten normalt ombesörjes av ordinarie personal. Samtidigt hävdar utredningen det ur statsfinansiell synpunkt betydelsefulla kravet, att befattningshavare, som vid sidan av avdelningschefen bliva fullt sysselsatta med föredragning året örn, böra erhålla länsassessors ställning och avlönas lägst enligt lönegraden B 26.

Den nuvarande ordningen bygger på en stelt utformad arbetsfördelning. Det ligger i sakens natur, att den förut berörda avsevärda arbetsökning, som inträtt, sedan denna organisation tillkom, framtvingat ändrade dispositioner. Det gäller nu att söka uppnå en anpassning av organisationen efter de faktiska förhållandena. Därvid synes det mig utan vidare klart, att det ligger helt utanför möjligheternas område att i detalj fastställa en enhetlig ordning, som skall kunna med samma fördel tillämpas i alla länsstyrelser, större och mindre, och under alla delar av året, oberoende av växlingarna i arbetsbelastningen.

Ett huvudvillkor för att organisationen skall visa sig hållbar, ser jag däri, att man i görligaste mån undviker att binda vissa arbetsuppgifter till viss tjänst. Arbetsbördan ensam bör för fördelningen bliva bestämmande. Den växlar, såsom jag redan framhållit, väsentligt de olika länsstyrelserna emellan och den växlar tillika inom en och samma länsstyrelse under olika årstider. Från denna utgångspunkt har jag kommit till den uppfattningen, vilken i denna del jämväl hävdats av utredningen, att det bör ankomma på länsstyrelsen själv att fördela arbetet mellan olika befattningshavare. Att därvid ordinarie tjänster böra tillhandahållas i en utsträckning, som står i rimligt förhållande till de faktiska arbetsuppgifterna, synes mig vara ställt utom diskussion. Den enda grundsats, som vid sagda fördelning bör bestämt upprätthållas, är efter min mening, att de svårare och viktigare ärendena handläggas av de mest kvalificerade arbetskrafterna och att även i övrigt vid iirendenas fördelning å vederbörande befattningshavare hänsyn tages till dessas kvalifikationer.

Såsom jag redan antytt, har emellertid utredningen vid sitt ställningstagande utöver den allmänna anordning, åt vilken jag givit min obetingade anslutning, uppställt den fordran, att full föredragningsskyldighet icke skulle åligga befattningshavare i lägre tjänsteställning än länsassessors. Därvid har dock utredningen, såsom jag i det följande kominer att närmare beröra, avsett, att assessorstjänster i lägre lönegrad än den nu fastställda skulle nyinrättas. Mot denna uppfattning hava starka gensagor framkommit från såväl stats-

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

kontoret som civilförvaltningens lönenämnd. Statskontoret förklarar sig sålunda icke dela utredningens uppfattning, att föredragande hos länsstyrelserna i princip bör hava länsassessors tjänsteställning och håller före, att förefintligt behov av föredragandehjälp åt avdelningschefer och länsassessorer bör kunna i huvudsak tillgodoses genom att ytterligare länsnotarie- och länsbokhållartjänster inrättas. Lönenämnden framhåller likaledes, att bestämmelser böra meddelas av innehåll, att även länsnotarie har till allmänt tjänsteåliggande att fullgöra på föredragande ankommande göromål.

Inom statsförvaltningen i övrigt har en sådan regel, som den av utredningen uppställda, icke kunnat tillämpas. Såväl inom statsdepartementen som inom de centrala ämbetsverken omhänderhaves för närvarande föredragning av befattningshavare i till och med lägre löneställningar än den för länsnotarie! bestämda. Inom domkapitlen utföras föredragningsgöromål av såväl stiftsnotarier som amanuenser. En sådan anordning har ur olika synpunkter visat sig praktisk och motiveras av den obestridliga förekomsten av mål och ärenden av vitt skild svårighetsgrad. Jag kan icke inse, att denna förutsättning brister, när det gäller länsstyrelserna. Då jag sålunda icke kan dela den av utredningen hävdade uppfattningen och då ett tillmötesgående av det uppställda kravet för statsförvaltningen i dess helhet skulle vara ägnat att medföra mycket vittgående konsekvenser, utgår jag från att föredragningen efter av mig angivna huvudgrunder fördelas mellan olika befattningshavare.

Genom en dylik omläggning bortfaller det formella stödet för tillämpningen av bestämmelserna örn partiell ledighet. Frågan om härutinnan eventuellt erforderligt förtydligande av avlöningsreglementets föreskrifter torde få senare prövas av chefen för finansdepartementet.

I samband med nu berörda huvudfråga har utredningen avhandlat även ett par detaljspörsmål, avseende dels länsarkitekts och vägingenjörs ställning inom länsstyrelsen, dels sättet för försvarsärendenas, framförallt ärendenas rörande civilt luftskydd, handläggning. I förstnämnda fråga biträder jag utredningens mening.

Vad den andra frågan angår, synas mig skäl hava anförts för att länsstyrelserna böra erhålla tillgång i erforderlig utsträckning till biträde, som besitter speciell kännedom örn de förhållanden, som härvid avses. Ur vissa synpunkter skulle det otvivelaktigt varit en bestämd fördel, om för ändamålet kunnat, på sätt hittills i vissa fall skett, disponeras officerare på stat. Då det emellertid icke ansetts görligt att tillhandahålla sådan personal, har jag funnit mig böra godtaga utredningens förslag, att samtliga länsstyrelser utrustas med försvarsassistent, förordnad för viss tid av Kungl. Majit efter vederbörlig ansökan. Omfattningen av försvarsassistenten åliggande uppgifter synes icke oväsentligt växla inom olika länsstyrelser och jag har jämväl inhämtat, att behovet av försvarsassistentens medverkan kan förutsättas i allmänhet icke vara konstant utan efter ett eller annat år, sedan vissa planläggningsarbeten slutförts, minskas. Under sådana förhållanden kan det uppenbarligen icke ifrågakomma att inrätta fasta arvodestjänster, utan bör den av utredningen förordade anordningen i princip följas. Jag åter-

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

kommer till denna fråga i samband med övriga avlöningsspörsmål. Här vill jag endast tillägga, att jag, lika med utredningen, icke avser, att försvarsassistenten skall i länsstyrelsen inträda såsom självständig föredragande.

4. Inbetalning ay medel till länsstyrelserna m. m.

Utredningen.

I anledning av de erinringar, som framställts vid granskning inom riksräkenskapsverket av länsstyrelsernas huvudböcker jämte bilagor, och med hänsyn till den på senare år alltmer tilltagande kontanta uppbörden hos länsstyrelserna har riksräkenskapsverket funnit erforderligt att hos länsstyrelserna förrätta systematiska inventeringar samt verkställa undersökningar rörande redovisningsväsendet i övrigt, däri inbegripen kontrollen å inbetalning av medel. Därvid har framgått, att åtskilliga brister vidlåda nu gällande bestämmelser i fråga örn förfaringssättet vid verkställande av inbetalning av medel till länsstyrelserna samt kontrollen å dessa inbetalningar ävensom redovisningen av hos nämnda myndigheter förvarade värde- och säkerhetshandlingar m. m., varjämte det visat sig, att gällande bestämmelser på nämnda områden icke till alla delar iakttagas.

På grund härav har inom riksräkenskapsverkets riksbokslutsbyrå utarbetats en promemoria med förslag till ändring av vissa bestämmelser i kungörelsen med föreskrifter angående medelsförvaltningen i länen och landshövdinginstruktionen. Med cirkulärskrivelse den 30 april 1935 har denna promemoria remitterats till samtliga länsstyrelser för yttrande. Efter ytterligare bearbetning inom riksräkenskapsverket, varvid upprättats nya förslag till ändring av förenämnda kungörelse och instruktion ävensom förslag till kungörelse angående länsstyrelsernas anlitande av postgirorörelsen m. m., hava handlingarna i ärendet överlämnats till utredningen för att tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag (betänkandet sid. 107 ff).

Enligt detta kungörelseförslag skulle länsstyrelse vara pliktig att för mottagande av andra medel än kronoutskylder och automobilskatt hava särskilt postgirokonto, benämnt allmänna postgirokontot. Å detta konto skulle genom automatisk överföring gottskrivas, förutom belopp för girokort och inbetalningskort, belopp för till länsstyrelse adresserade postanvisningar och utbetalningskort. Likvid, som influtit å kontot, skulle, såvida ej annorlunda fastställts, gentemot statsverket anses vara fullgjord, där likviden skett medelst inbetalningskort eller postanvisning, den dag kortet eller postanvisningen avlämnats å postanstalt, och, där likviden skett medelst girokort eller utbetalningskort, den dag beloppet avförts från avsändarens postgirokonto. Vid insättning medelst inbetalningskort skulle användas särskilt, av postverket tillhandahållet sådant kort, å vars kupong (levereringsuppgift) insättningens ändamål skulle noga uppgivas. Till postgirokontot influtna medel skulle av postgirokontoret gireras till riksbankens huvudkontors postgirokonto för att

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

insättas å statsverkets checkräkning. Härom skulle länsstyrelsen meddela postgirokontoret besked genom att insända för riksbanken avsett reversal. Å kontot felaktigt influtet belopp skulle dock, på begäran av länsstyrelsen, kunna av postgirokontoret gireras till annat tjänstepostgirokonto eller återställas till avsändaren.

Utredningen har i princip anslutit sig till de synpunkter, som inom riksräkenskapsverket framförts i fråga om fördelarna av anlitandet utav postgirorörelsen, och förordar på grund härav stadgande om skyldighet för länsstyrelse att för inbetalning av medel till länsstyrelsen hava postgirokonto.

Något behov av särskilt postgirokonto för inbetalning av automobilskatt enligt 7 § i kungörelsen den 12 december 1924 (n:r 513) angående uppbörd av automobilskatt anser utredningen icke föreligga. Genom att allenast ett postgirokonto står allmänheten till buds för inbetalning till länsstyrelsen behöver sammanblandning av för automobilskatt avsett konto och annat postgirokonto icke komma i fråga.

Enär särskild ordning gäller för erläggande av kronoutskylder och automobilskatt, som inbetalas enligt 2 § i nyssnämnda kungörelse, böra dessa medel icke få inbetalas å postgirokontot.

I vissa fall torde det kunna visa sig lämpligt att låta inbetalning till länsstyrelse ske å för särskilt ändamål öppnat postgirokonto. Utredningen utgår ifrån, att hinder icke skall möta för länsstyrelserna att tillfälligtvis inrätta ytterligare ett eller flera postgirokonton vid sidan av det »allmänna».

Vidare framhåller utredningen, att frågan örn sättet för bokföring av medel, som inflyta på länsstyrelses postgirokonto icke berörts i det inom riksräkenskapsverket upprättade förslaget. Då denna bokföringsfråga emellertid nu torde böra systematiskt ordnas, har utredningen i detta sammanhang framlagt vissa synpunkter beträffande ifrågavarande spörsmål.

Erforderliga detaljföreskrifter angående postgirots användning och bokföringens ordnande torde enligt utredningens förmenande böra meddelas av riksräkenskapsverket.

I förenämnda inom riksräkenskapsverket upprättade promemoria framhölls vidare, att, även om ett genomförande av förslaget örn införande av postgirokonto säkerligen komme att i stor utsträckning minska allmänhetens behov att verkställa kontanta inbetalningar å länsstyrelserna, möjlighet för dessa myndigheter borde förefinnas att i undantagsfall kunna mottaga kontanta medel. Det syntes därför påkallat, att en uppmjukning av gällande bestämmelser vidtoges på så sätt, att länsstyrelserna medgåves rätt att i viss utsträckning mottaga kontanta inbetalningar även av andra medel än de i § 30 mom. 4 i kungörelsen med föreskrifter angående medelsförvaltningen i länen omförmälda (betänkandet sid. 113 ff).

Utredningen ansluter sig till vad inom riksräkenskapsverket anförts örn en uppmjukning av hittills gällande förbud mot kontantinbetalning å länsstyrelserna av andra medel än sådana, som omnämnas i § 30 mom. 4 medelsförvaltningskungörelsen. Den föreslagna uppmjukningen innebär ett godkännande av flerstädes tillämpat förfaringssätt, varemot enligt utredningens

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

mening hinder lämpligen icke böra resas. Härigenom tillgodoses berättigade anspråk från allmänhetens sida på ett mera smidigt inbetalningsförfarande.

I samband med beredande av möjlighet att i större utsträckning än hitintills verkställa inbetalning till länsstyrelserna synes benämningen kassör böra införas å den tjänsteman, som skall hava att i regel emottaga å länsstyrelsen inbetalda medel. I § 30 mom. 4 medelsförvaltningskungörelsen förekommande uttryck »vederbörande tjänsteman» synes därför böra utbytas mot »den befattningshavare vid landskansliet eller landskontoret, som av länsstyrelsen förordnats att inom avdelningen vara kassör». Dylikt förordnande såsom kassör torde böra givas att gälla tillsvidare under ett år. Särskild ställföreträdare för kassör torde samtidigt böra förordnas, så att vid tillfälligt förfall behörig personal alltid finnes för ändamålet tillgänglig. I regel bör endast en kassör jämte ställföreträdare finnas vid vardera avdelningen. Där särskild expedition för automobilärenden finnes inrättad, tala emellertid organisatoriska skäl för att ytterligare en kassör bör förordnas att å denna expedition mottaga kontanta inbetalningar.

På sätt inom riksräkenskapsverket blivit ifrågasatt, lärer prövningen, huruvida kontant inbetalning av andra medel än i § 30 mom. 4 medelsförvaltningskungörelsen omförmälda skall få äga rum, böra anförtros åt vederbörande avdelningschef. Emellertid synes det angeläget, att fortlöpande kontroll över mottagandet av dylika medel införes. Det kan icke anses betryggande ordnat, därest sådana medel skola mottagas på samma enkla sätt som registrerings- och därmed liknande avgifter, enär möjligheten till kontroll å vederbörande kassör därvidlag är betydligt sämre. En bestämd skillnad bör därför göras mellan medel, som utgöra registrerings- och därmed liknande avgifter, å ena sidan, och övriga medel, å andra sidan. En dast medel av förstnämnda slag böra få kvitteras av kassören ensam. Härefter redogör utredningen närmare för den kontrollverksamhet, som bör utövas över kontantuppbörden (betänkandet sid. 116 ff).

Ur kontrollsynpunkt synes det utredningen icke lämpligt, att förordnande såsom kassör lämnas åt tjänsteman, som handlägger frågor örn avgiftspåföring eller bar att utöva kontroll över indrivning och uppbörd eller eljest i diarier och liggare anteckna verkställda inbetalningar. Från erhållande av sådant uppdrag bör därför undantagas dels befattningshavare, som förordnats att verkställa påföring av automobilskatt samt anteckning i automobilregistret örn fullgjord betalningsskyldighet m. m., dels länsbokhållare, dels ock föreståndare för landskontorets uppbördsavdelning. Huruvida kommissionär må erhålla förordnande såsom kassör bör göras till föremål för länsstyrelsens prövning i varje särskilt fall.

I samband med att inbetalningar över postgiro godkännas såsom laglig betalningsmetod synes det utredningen lämpligt att även giva erkännande åt ett vid åtskilliga länsstyrelser tillämpat förfaringssätt, enligt vilket likvider verkställas genom överföring från eget postgirok o n t o. Sådana likvider böra verkställas från särskilt expeditionspostgirokonto (betänkandet sid. 117 ff).

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 17S.

I detta sammanhang har utredningen ansett sig böra ifrågasätta sådan ändring av bestämmelsen i § 26 i medelsförvaltningskungörelsen, enligt vilken landskamreraren har att underskriva räkenskaper och redogörelser ävensom de avskrifter av inkomst- och utgiftsjournalerna samt inkomst- och utgiftsböckerna, som enligt § 22 l) i kungörelsen skola till riksräkenskapsverket insändas, att berörda underskrifter skola verkställas av länsbokhållare i stället för av landskamreraren.

Vid betänkandet har fogats av utredningen uppgjorda utkast till kungörelser angående länsstyrelsernas anlitande av postgirorörelsen m. m. samt ändring i vissa delar av kungörelsen den 13 november 1931 (nr 396) med föreskrifter angående medelsförvaltningen i länen.

Yttranden.

De myndigheter, som yttrat sig angående skyldighet för länsstyrelserna att hava allmänt postgirokonto, hava i princip icke haft något att erinra däremot. Vissa erinringar hava dock framställts mot utredningens förslag till detaljbestämmelser. Sålunda anser länsstgrelsen i Stockholms län det nödvändigt för att icke bringa oreda i uppbörden av kronoutskylder och automobilskatt, att helt avstänga nämnda medel från insättning å länsstyrelsens allmänna postgirokonto. Inbetalning av s. k. interimsskatt bör alltjämt hänvisas till ett särskilt postgirokonto. Utredningen har lämnat öppen frågan örn vem som skall underskriva giro- och utbetalningskort för s. k. expeditionspostgirokonto. Å länsstyrelsen i Stockholms län hava sådana underskrifter icke fått verkställas av annan än landskamreraren, som därigenom helt hållit utanordningsväsendet i sin hand. Uppgifterna att underskriva landskontorets räkenskaper och redogörelser jämte utdrag av böcker och journaler synas rätteligen böra tillkomma föredragande.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att förslaget om inrättande av allmänt postgirokonto icke synes innebära några större svårigheter ur bokföringssynpunkt men att det torde vara nödvändigt, att detaljföreskrifter beträffande bokföringen utfärdas. Beträffande förslaget om utvidgad rätt för länsstyrelserna att mottaga kontanta inbetalningar, meddelar länsstyrelsen, att länsstyrelsen redan nu icke ansett sig böra vägra mottaga kontanta likvider även örn de icke äro hänförliga till sådana slag av medel, som omförmälas i § 30 mom. 4 medelsförvaltningsförordningen, vadan genom inrättandet av postgirokonto för länsstyrelsens del snarast minskning av inbetalningarna torde komma att bliva följden. För att avdelningschefen icke onödigt skall störas i sitt arbete, bör denne enligt länsstyrelsens förmenande kunna å annan tjänsteman överlåta sitt åliggande att utfärda kvitto.

Jämväl länsstyrelserna i Älvsborgs och Örebro län förorda lättnader i avdelningschefens föreslagna bestyr med medelsinbetalning till länsstyrelserna.

Beträffande tillsättandet av kassör framhåller länsstyrelsen i Östergötlands lån, att till dylik befattning bör kunna utses även kansli-, kameral- eller kontorsbiträde med för detta uppdrag erforderliga kvalifikationer.

Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län skulle det inom riksräkenskapsverket

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

uppgjorda reviderade förslaget komma att medföra mindre arbete för länsstyrelserna och större reda i bokföringen än utredningens förslag.

I det av generalpoststyrelsen avgivna yttrandet ifrågasättes, huruvida det kan vara lämpligt att på sätt förutsatts uti utredningens utkast till kungörelse angående länsstyrelsernas anlitande av postgirorörelsen m. m. i en allmän författning intaga bestämmelser, som äro att anse som rent postala expeditionsföreskrifter, beträffande vilka generalpoststyrelsen självfallet bör äga att, om och när så ur posttjänstens synpunkt befinnes nödvändigt eller lämpligt, vidtaga erforderliga ändringar. Enligt generalpoststyrelsens åsikt är det därför lämpligast och riktigast, att de föreskrifter, som för länsstyrelsernas vidkommande kunna befinnas erforderliga i nu förevarande hänseende, icke intagas i berörda kungörelse utan i de detaljföreskrifter rörande postgirots användning och bokföringens ordnande, som enligt förslaget förutsatts skola utfärdas av riksräkenskapsverket.

Statskontoret uttalar, att vad utredningen anfört rörande inbetalning av medel till länsstyrelserna m. m. närmast torde falla under riksräkenskapsverkets bedömande, men vill dock framhålla angelägenheten av att de medel, som komma att inflyta på länsstyrelsernas för inbetalningar avsedda postgirokonton, utan onödig tidsutdräkt tillföras statverkets checkräkning.

Även riksräkenskapsverket framställer erinringar mot innehållet i utkastet till kungörelse angående länsstyrelsernas anlitande av postgirorörelsen m. m. samt föreslår vissa ändringar i förslaget till medelsförvaltningskungörelse, varigenom ämbetsverket anser, att länsstyrelsernas bokföring skulle bliva enklare än enligt utredningens förslag.

Departementschefen.

Den föreliggande frågan är helt av administrativ natur. Jag har emellertid med hänsyn till dess betydelse såväl i och för sig som för bedömandet av länsstyrelsernas arbetsbörda velat i korthet erinra om de framställda förslagen, utan att därvid uppehålla mig vid detaljer. Den ifrågasatta ordningen synes mig praktisk och ägnad att medföra förbättrad kontroll över redovisning och medelsförvaltning.

5. Tissa organisationsfrågor i övrigt.

De spörsmål rörande länsstyrelsernas organisation, som utredningen i övrigt avhandlar, äro i förhållande till dem, för vilka jag i det föregående redogjort, av underordnad betydelse. Jag tillåter mig därför att i dessa delar hänvisa till betänkandet. Här skall jag ytterligare uppehålla mig vid allenast två frågor, nämligen fördelningen av ärenden mellan länsstyrelsernas avdelningar samt vissa synpunkter rörande personalens rekrytering och kompetens.

Utredningen.

Huvudgrunderna för fördelningen av arbetsuppgifter mellan länsstyrelsernas avdelningar anser utredningen böra

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

angivas i instruktionen på sådant sätt, att landskontorets arbetsuppgifter uppräknas och samtidigt stadgas, att i landskansliet skola upptagas och avgöras alla till länsstyrelsens verksamhetsområde hörande ärenden utom de, vilka höra till landskontoret. Där tveksamhet kan råda, skall länsstyrelsen äga att förordna å vilken avdelning ärendet skall handläggas. Möjligheten att verkställa jämkning i fördelning av ärendena mellan avdelningarna synes icke böra helt uteslutas, men sådan bör allenast i undantagsfall förekomma. Dylikt beslut bör anmälas till chefen för socialdepartementet (betänkandet sid. 70 ff.).

Då det är av vikt, att de arbetsuppgifter och befogenheter, som i särskilda författningar angivas för länsstyrelserna, äro samlade på ett ställe, synes det utredningen lämpligt, att varje länsstyrelse håller en fullständig förteckning över gällande lagar, förordningar, kungörelser, förklaringar, brev, cirkulär, stadgar m. m., enligt vilka åligganden och befogenheter tillkomma länsstyrelsen. Över nu gällande sådana författningar m. m. torde lämpligen inom socialdepartementet böra upprättas och länsstyrelserna tillhandahållas dylik förteckning i två exemplar, ett för vardera avdelningen.

I enlighet med de av utredningen förordade principerna för fördelningen av ärendena mellan avdelningarna har utarbetats och intagits förslag till bestämmelser i det av utredningen uppgjorda instruktionsförslaget.

Vid behandlingen av kompetens- och rekryteringsfrågor erinrar utredningen, att gällande bestämmelser rörande behörighetsvillkor för befattningshavare vid länsstyrelserna återfinnas i kungörelsen den 12 maj 1865 (nr 32) angående förändrade villkor för anställning i statens civila tjänstebefattningar, med däri genom kungörelsen den 14 december 1917 (nr 904) vidtagna ändringar, samt föreslår, att, i fråga örn föredragandebefattningarna å landskontoret, med juris kandidatexamen i kompetenshänseende likställes statsvetenskaplig-juridisk examen jämlikt stadgan angående statsvetenskaplig examen av den 20 juni 1935 (nr 468, ändrad genom kungörelsen den 12 juni 1936, nr 300). Beträffande åter föredragandebefattningarna å landskansliet anser sig utredningen icke kunna förorda, att sistnämnda examen jämställes med juris kandidatexamen (betänkandet sid. 123 ff).

Utredningen framhåller vidare, att en omläggning bör ske därhän, att omsorgen och ansvaret för rekryteringen av landsstatstjänsterna förlägges till länsstyrelserna, så att dessa få ett fastare grepp på personalfrågorna. För ernående härav synes det nödvändigt, att landsfiskals- och häradsskrivareaspiranter på ett tidigt stadium av utbildningen — helst redan från början — av länsstyrelserna mottagas till provtjänstgöring, så att möjlighet finnes till effektiv gallring innan vederbörande ägnat för lång tid åt banan. Provtjänstgöringen torde böra omfatta högst ett år och fullgöras på länsstyrelsens båda avdelningar. Det är av stor vikt, att aspiranterna under denna tid stå under särskild tillsyn och åtnjuta nödig handledning. Det huvudsakliga bestyret härmed synes böra anförtros åt en särskild tjänsteman å vardera avdelningen, förslagsvis i assessorsgraden. Endast aspiranter, vilkas provtjänstgöring utfallit till belåtenhet, böra få ifrågakomma till fortsatt utbildning och tjänstgöring inom landsstaten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

75 Med utformandet av de närmare föreskrifter rörande rekryteringen och provtjänstgöringen, som kunna vara erforderliga, synes emellertid böra anstå till dess de svävande frågorna om reformering av landsfiskalsinstitutionen och uppbördsväsendet bragts närmare sin lösning.

Yttranden.

Mot den av utredningen föreslagna fördelningen av arbetsuppgifter mellan länsstyrelsernas avdelningar hava flera länsstyrelser framställt erinringar under framhållande av att ärenden, som hittills i en länsstyrelse handlagts å viss avdelning alltjämt böra bibehållas därstädes. Länsstyrelsen i Blekinge län anser det olämpligt att uppräkna allenast de uppgifter, som skola tillkomma landskontoret, och förordar i stället bibehållande av den nuvarande anordningen för angivande av de ärenden, som höra till handläggning i landskansliet och i landskontoret. Vidare erinrar länsstyrelsen i Gävleborgs län om att någon bestämmelse icke finnes i förslaget till fördelning angående arbetsuppgifter, vilka tillkomma länsstyrelsen genom nya författningar. Örn dessa icke genom sin natur uppenbarligen tillhöra endera avdelningen, skulle förslaget kunna tänkas medföra, att sådana arbetsuppgifter överföras till landskansliet. Riktigast synes vara, att länsstyrelserna besluta till vilken avdelning dylikt ärende skall hänföras. Jämväl länsstyrelsen i! Östergötlands lån uttalar sig i samma riktning.

I fråga om de kompetens- och rekryteringsfrågor utredningen berört, har statskontoret icke något att erinra emot den föreslagna uppmjukningen beträffande kompetenskraven. De länsstyrelser, som yttrat sig i denna fråga, ställa sig antingen tveksamma eller avstyrkande till förslaget. Föreningen Sveriges landskamrerare avstyrker på det bestämdaste.

Departementsch efen.

Den av utredningen föreslagna fördelningen av arbetsuppgifterna mellan länsstyrelsens båda avdelningar, vilken fördelning i huvudsak ansluter sig till bestående förhållanden, kan jag i princip biträda.

Förslaget att i fråga örn landskontorens juridiskt utbildade tjänstemän vidtaga den ändringen i nu gällande kompetenskrav, att med juris kandidatexamen likställes statsvetenskaplig-juridisk examen, har, såsom jag redan framhållit, mött starkt motstånd i de avgivna yttrandena. Denna avböjande ståndpunkt synes mig så mycket mera överraskande, som ända till 1918 för sagda tjänster allenast stadgats krav på avlagd kansliexamen. Med hänsyn till länsstyrelsernas allmänna uppgifter kan jag ej finna annat än att de förutsättningar för administrativt arbete, som den nya statsvetenskaplig-juridiska examen avser att skänka, måste vara väl avpassade efter landskontorens behov. Då jag därtill, principiellt sett, icke önskar medverka till att rekryteringskretsen onödigt begränsas, ansluter jag mig till utredningens förslag på nu förevarande punkt.

Utredningen synes hava anfört goda skäl för sin ståndpunkt, att omsorgen och ansvaret för rekryteringen jämväl av landskanslist- och landskontorist-

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

befattningarna förlägges till länsstyrelserna. Den hittills tillämpade ordningen härutinnan kan icke betraktas såsom tillfredsställande. I den mån skälig hänsyn till fögderiförvaltningens rekryteringsbehov så medgiver, torde den av utredningen föreslagna ordningen böra komma i tillämpning redan i samband med reformens genomförande.

Personalens löneställning m. m.

Vid övervägandet av hithörande frågor har utredningen avgivit förslag berörande såväl den ordinarie som den icke-ordinarie personalen vid länsstyrelserna.

1. Ordinarie befattningshavare.

Utredningen.

Spörsmålet om landssekreterares och landskamrerares ställning i lönehänseende har utredningen, med hänsyn till den allmänna översyn av avlöningsbestämmelsema och lönegradsplaceringen för statens befattningshavare, som för närvarande verkställes av 1936 års lönekommitté, icke upptagit till prövning.

Utredningen förutsätter sålunda, att för dessa befattningshavare hittills gällande bestämmelser skola tillämpas.

Beträffande länsassessorerna åter föreligger enligt utredningens uppfattning anledning att, utan avbidan av resultatet av lönekommitténs prövning, vidtaga ändring av lönegradsplaceringen. Utredningen anför härutinnan i huvudsak följande.

Vid flertalet landskansli och vid några landskontor kan det normalt förekommande föredragandearbetet icke fullgöras av avdelningschefen och allenast en länsassessor utan två eller flera länsassessorstjänster erfordras. Från avdelningscheferna komma enligt utredningens förslag att till länsassessorerna överflyttas viss del av den avdelningscheferna för närvarande enligt gällande fördelningsplan åliggande föredragningsskyldighet. En avsevärt vidsträcktare föredragningsskyldighet än som vid fastställande av nuvarande löneställning var ifrågasatt kommer således att åvila länsassessorerna. Dessa komma i ännu högre grad än tillförne att i avseende å ärendenas behandling intaga i huvudsak samma ställning som avdelningscheferna och komma att stå i spetsen för en underavdelning eller sektion inom länsstyrelsen. Mycket stora krav såväl i fråga örn skicklighet som beträffande arbetsförmåga måste på grund härav ställas å länsassessorerna. Vederbörande föredragande komma enligt utredningens förslag att självständigt avgöra åtskilliga grupper av ärenden. Dessa ärenden torde i allmänhet, särskilt å landskanslierna, komma att handläggas av länsassessor. Landskontorens assessorer få enligt utredningens förslag i ökad omfattning utföra landskamrerares åligganden beträffande prövningsnämnd. Å länsassessorerna komma följaktligen att läggas nya och vidgade arbetsuppgifter, på grund varav en förbättrad löneställning synes böra beredas dem. Å andra sidan torde, då flera

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

länsassessorer å samma avdelning äro erforderliga, en differentiering av göromålen mellan dem lämpligen böra komma till stånd, så att ärenden, som kräva större omdöme, tilldelas en av dem och enklare ärenden den eller de andra. Den ene av länsassessorerna skall vid förfall för avdelningschefen i första hand bestrida dennes tjänst. Såväl nämnda förhållanden som befordringssynpunkter motivera enligt utredningens förmenande inrättande av två grader av länsassessorstjänster vid avdelning, å vilken mera än en länsassessor erfordras.

På sätt i annat sammanhang anmärkts, skall s. k. partiell ledighet enligt utredningens förslag icke vidare komma i fråga vid länsstyrelserna, i följd varav vikariatsersättning i samma omfattning som hittills varit fallet icke kommer att utgå. Jämväl denna omständighet talar för en förbättrad lönegradsplacering. Bibehållande av länsassessorerna i lönegraden B 27 skulle för nuvarande befattningshavare medföra minskade löneförmåner.

Utredningen erinrar ock därom, att länsassessor under tjänsteutövningen kan komma att intaga överordnad ställning i förhållande till vägingenjör och landsfogde, vilka befattningshavare, utom de i Gotlands län tjänstgörande, äro placerade vägingenjör i lönegraden B 28 och landsfogde i lönegraden B 29.

För befattningshavarna å landskanslierna kommer länsassessorstjänst att i avsevärd utsträckning bliva sluttjänst. Antalet landssekreterartjänster utgör nämligen allenast 24, under det att antalet länsassessorstjänster föreslås till 46.

I skrivelse till utredningen har föreningen Sveriges länsassessorer, länsnotarier och länsbokhållare hemställt, att samtliga assessorer måtte placeras i lönegraden B 28.

Utredningen föreslår, att vid varje länsstyrelse, utom i Gotlands län, å vardera avdelningen inrättas en länsassessorstjänst av l:a klass i lönegraden B 28 samt att vid avdelning, å vilken mer än en länsassessor erfordras, inrättas ytterligare en eller flera länsassessorstjänster av 2:a klass i lönegraden B 26 till sådant antal, att avdelningschefen och länsassessorerna kunna tillsammans fullgöra normalt förekommande föredragningsskyldighet och därmed jämförliga göromål.

Länsnotarie- och länsbokhållarbefattningarna äro för närvarande indelade i två grupper, av vilka den lägre av de båda grupperna — länsnotarie av 2:a klass och länsbokhållare av 2:a klass — hänföres till lönegraden B 21 och den högre gruppen, d. v. s. motsvarande befattningar av lia klass, hänföres till lönegraden B 24.

Utredningen anmäler, att föreningen Sveriges länsassessorer, länsnotarier och länsbokhållare i en till utredningen ställd skrivelse hemställt, att samtliga de ordinarie juristtjänster vid länsstyrelserna, vilka icke bleve förenade med föredragningsskyldighet, måtte föreslås till placering i lönegraden B 24 samt till stöd därför anfört följande.

Lönegraden B 24 vore den lönegrad, som gällde för flertalet sekreterartjänster i de centrala verken. En placering, innebärande likställighet med sistnämnda tjänster, syntes föreningen i och för sig naturlig. Det måste vidare enligt föreningens åsikt ligga stor vikt uppå, att de lägre juristtjänsterna bleve besatta med goda arbetskrafter, som verkligen hade förutsätt-

78 Kungl. Alaj.ts proposition nr 178.

ningar att kunna mera effektivt biträda föredragandena samt att förvärva den insikt i arbetet, som erfordrades för ett nöjaktigt bestridande av detsamma vid förekommande vikariat.

Enligt utredningen föreligger icke skäl att frångå den nuvarande gruppindelningen och lönegradsplaceringen. I detta sammanhang framhåller ock utredningen, att enligt dess förslag länsnotarie respektive länsbokhållare skulle vara pliktig att i den omfattning länsstyrelse för arbetets jämna gång finner erforderligt utföra göromål, som enligt arbetsordningen åligger avdelningschefen eller annan föredragande å samma avdelning. Den föredragningsskyldighet, som kommer att åvila länsnotarie respektive länsbokhållare blir, anmärker utredningen, på grund därav icke obetydlig. Vidare erinras om den befogenhet att självständigt handlägga vissa ärenden, som kan tillkomma dessa tjänstemän, samt om den länsbokhållare enligt kungörelsen den 13 november 1931 (nr 396) med föreskrifter angående medelsförvaltningen i länen åliggande skyldigheten att till- eller avstyrka anordning och det därmed förenade ekonomiska ansvaret.

Till särskilt övervägande upptager utredningen därjämte uppkommen fråga örn utbytande av tjänstetiteln länsbokhållare. I detta avseende hava, anmäler utredningen, åtskilliga länsbokhållare i en till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse hemställt, att denna titel måtte utbytas mot en med hänsyn till tjänsteåligganden och för länsbokhållartjänsten uppställda kompetensvillkor bättre lämpad beteckning.

För sin del förordar utredningen — med samtidig förklaring, att den pågående omarbetningen av lönereglementet med tillhörande tjänsteförteckning icke syntes utredningen utgöra hinder för ändring redan nu av ifrågavarande tjänstetitel — ett utbyte av benämningen länsbokhållare mot titeln länsnotarie å landskontoret. I följd därav föreslås utfärdande av särskild kungörelse därom, att vad i särskilda författningar stadgas örn länsbokhållare skall i stället gälla länsnotarie å landskontoret.

Landskansli ster och landskontorister äro för närvarande placerade i lönegraden B 15.

Beräffande frågan örn dessa befattningshavares löneplacering anmärker utredningen till en början, att förbättrad löneställning för dem tidigare varit ifrågasatt.

I detta avseende erinrar utredningen, bland annat, att 1902 års löneregleringskommitté i utlåtande den 11 maj 1923 angående ny definitiv lönereglering för befattningshavarna vid länsstyrelserna föreslagit, att landskanslister och landskontorister skulle placeras i lönegraden B 15. I åtskilliga yttranden över kommitténs förslag hade framhållits, att denna placering vore för låg. Av länsstyrelserna hade en del föreslagit befattningarnas hänförande till lönegraden B 17 och andra deras inordnande i lönegraden B 16. Tvenne länsstyrelser ifrågasatte en uppdelning av landskanslist- och landskontoristbefattningarna i en högre och en lägre grad. Ett liknande förslag framlades av statskontoret.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

1924 års landsstatslönesakkunniga ifrågasatte likaledes en uppdelning av dessa befattningar i en till lönegraden B 17 och en till lönegraden B 15 hänförlig grupp. Vederbörande departementschef ansåg sig emellertid icke kunna biträda detta förslag, dels enär ur administrativ synpunkt och med hänsyn till göromålens art något särskilt behov av den föreslagna uppdelningen icke förelåge, vartill komme risk för att vissa befattningar, tillhörande berörda tjänstegrupper, skulle rekryteras från utomstående håll, på grund varav fördelen av en uppdelning bleve ganska ringa för de tjänstemän vid länsstyrelserna, varom fråga vore.

Utredningen anmäler därefter, att till densamma för att tagas i övervägande vid uppdragets fullgörande överlämnats en av föreningen Sveriges landskanslister och landskontorister den 5 november 1935 till Kungl. Majit ingiven skrivelse med hemställan i förevarande ämne. Av denna skrivelse återgiver utredningen följande:

Hos länsstyrelserna hade sedan 1925 alltmer gjort sig gällande en strävan att med hänsyn till arbetsökningen och arbetsansvaret få fram en personal bland berörda tjänstemän, som stannade inne vid länsstyrelserna i stället för att som förr mycket ofta vara ute i länen på olika förordnanden. Härigenom bleve landskanslist- och landskontoristtjänsterna i långt högre grad än förut sluttjänster. Bidragande härtill vore naturligtvis också svårigheten att erhålla befordran till andra tjänster såsom landsfiskals- och häradsskrivartjänst. Särskilt för erhållande av sistnämnda tjänst vore svårigheterna numera så stora, att flertalet landskontorister knappast någonsin kunde räkna därmed. Dessa omständigheter bidroge jämväl till att åldern för utnämning till ordinarie landskanslist eller landskontorist bleve högre.

Av de i 1922 års statskalender upptagna 164 landskanslister och landskontorister hade endast 38 uppnått 40 års ålder. Av de i 1935 års statskalender upptagna 167 landskanslister och landskontorister hade 107 uppnått samma ålder. Antalet tjänstemän under 40 år hade under samma tid minskat från 126 till 60. Härav framginge enligt föreningens åsikt dels att landskanslistoch landskontoristtjänsterna redan nu praktiskt taget vore sluttjänster, dels ock att medelutnämningsåldern för befattningshavarna vore stadd i stark förskjutning uppåt.

Förhållandena inom länsstyrelserna hade småningom utvecklats på sådant sätt, att en omgestaltning av dessa ifrågasatts. Det kunde ej betvivlas, att denna utveckling högst väsentligt på mångahanda sätt inverkat också på förhållandena för landskanslister och landskontorister. Landskanslist- och landskontoristtjänsterna, som tidigare varit av övervägande expeditionell natur, hade genom länsstyrelsernas alltmer stegrade arbetsbörda småningom kommit att helt ändra karaktär. Det mindre kvalificerade expeditionellt betonade arbetet hade nämligen i stor utsträckning avlastats på extra tjänstemän och befattningshavare i lägre lönegrader, under det att åt landskanslister och landskontorister uppdragits mera krävande arbetsuppgifter. Denna förskjutning av arbetsuppgifterna inom länsstyrelserna hade framträtt redan vid löneregleringen år 1925 och framhållits jämväl av vissa länsstyrelser i yttrandena över förslaget till lönereglering. Sedan dess hade kvalificerade arbetsuppgifter i ännu större omfattning lagts å landskanslist- och landskontoristtjänsterna, och det syntes icke vara någon överdrift att påstå, att det numera å innehavarna av dessa tjänster ställdes betydligt större anspråk i olika avseenden än tidigare. För fullgörande av de arbetsuppgifter, som ålades dem, krävdes sålunda omfattande författningskännedom och allmänna juridiska insikter

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

samt förmåga att självständigt sätta sig in i mera invecklade ärenden och uppsätta förslag till en mångfald beslut. Föredragandena måste med hänsyn till den stora mängden av ärenden av skilda slag i stor utsträckning kunna lita på den utredning, som landskanslister och landskontorister verkställde. Det vore därför av stor betydelse, att de tjänstemän, som föredragandena sålunda hade till sitt förfogande såsom biträden vid ärendenas föredragning, med saklighet och omsorg utförde sina åligganden. Dessa synpunkter hade i annat sammanhang särskilt framhållits av riksdagens revisorer, nämligen år 1933 i yttrande under socialdepartementet, § 12. Ofta plägade vissa grupper av ärenden å landskansliet eller landskontoret sammanföras till behandling å olika underavdelningar, vilka förestodes av en landskanslist eller landskontorist, som sålunda hade att under föredraganden leda och ansvara för arbetet å denna avdelning. Detta krävde av tjänstemannen i fråga icke ringa organisationsoch ledarförmåga samt vakenhet och ordningssinne. Landskanslister och landskontorister voro även de tjänstemän, som å länsstyrelserna närmast hade att betjäna allmänheten med råd och upplysningar, för vilken uppgift kunnighet och omdöme ej heller saknade betydelse.

De arbetsuppgifter, som numera ålåge landskanslister och landskontorister, syntes icke mindre krävande än de, som fordrades exempelvis av registrator vid riksbankens avdelningskontor och förste postassistenter, vilka vöre placerade i respektive lönegraderna B 18 och B 17. Med hänsyn härtill och då landskanslist- och landskontoristtjänsterna därjämte i stor utsträckning finge betraktas såsom sluttjänster, hemställde föreningen, att landskanslister och landskontorister måtte i löneskalan placeras i lägst lönegraden B 18.

Föreningen Sveriges extra landsstatstjänstemän har vidare i skrivelse den 27 december 1935 ifrågasatt en gradering av landskanslist- och landskontoristtjänsterna.

För egen del uttalar utredningen följande.

Utredningen vill till en början framhålla, att enligt gällande instruktion landskanslister och landskontorister hava att efter vederbörande avdelningschefs föreskrifter deltaga i förekommande göromål. Härutinnan förutsätter utredningen icke annan ändring än föreskrift för dessa befattningshavare att efter förordnande av länsstyrelsen mottaga och ansvara för kontant erlagda medel.

ökningen av länsstyrelsernas arbetsbörda har otvivelaktigt medfört, att betydligt större krav måste uppställas på nu ifrågavarande befattningshavares förmåga att utföra arbete av mera kvalificerad art än tidigare varit fallet. Handhavandet av diarier och därmed förenade registreringsgöromål, som ursprungligen utgjorde en väsentlig del av deras arbete, har blivit allenast en obetydlig del av deras åligganden. På befattningshavarna i fråga har i stor utsträckning överflyttats arbete med ärendenas förberedning till föredragning samt uppsättande av förslag till beslut i stora grupper av ärenden. Då mängden av ärenden ofta omöjliggör för föredraganden att själv fullständigt hinna genomgå och kontrollera varje detalj av ärendena, måste föredraganden kunna lita på riktigheten av den av underordnad tjänsteman verkställda utredningen. Av dessa tjänsters innehavare kräves ett stort mått av rutin och erfarenhet på de arbetsområden, inom vilka de hava att verka.

Det kan på grund härav icke utan skäl göras gällande, att ifrågavarande befattningar under årens lopp tillförts nya eller vidgade arbetsuppgifter, som kunna motivera en högre löneställning. Vad landskontoristerna beträffar har dessutom det till landskontoren från landsfogdarna nyligen överflyttade bestyret med inventering av underredogörares medelsförvaltning aktualiserat

Kungl. Majlis proposition nr 178.

spörsmålet om uppdelning av landskontoristtjänsterna i en högre och en lägre grad. Ett tillmötesgående av kravet å bättre löneställning för föreståndarna å landskontorens uppbördsavdelningar borde kunna underlätta möjligheten för länsstyrelserna att till inventeringsförrättare anlita landskontorist i stället för juridiskt utbildad personal. Såväl föreståndarskapet för uppbördsavdelning som inventeringsbestyret torde få anses vara mera kvalificerade uppgifter än landskontoristgöromålen i övrigt. Även beträffande de landskanslisterna åliggande göromålen har en viss differentiering under årens lopp skett, varigenom vid samma landskansli, särskilt i större län, ansvaret för en eller flera landskanslister blivit större än för övriga.

Spörsmålet om förbättrad löneställning för landskanslister och landskontorister — framhåller utredningen vidare — synes emellertid hava samband med den under utredning varande frågan om uppbördsväsendet samt ifrågasatt reformering av landsfiskalsinstitutionen och särskilt därav beroende rekryteringsfrågor, på sätt utredningen i det föregående anfört. Därest landsfiskals- och häradsskrivarbefattningarna jämväl framdeles komma att besättas av landskanslister respektive landskontorister, komma landskanslistoch landskontoristtjänsterna i regel icke att bliva sluttjänster. Under sådana förhållanden synes löneställningen enligt utredningens åsikt böra bliva lägre än vad fallet borde bliva, om befattningarna måste betraktas som sluttjänster. På grund därav har utredningen ansett sig icke böra för närvarande framlägga förslag om förhöjning av nu utgående löneförmåner åt landskanslister och landskontorister, men förutsätter, att spörsmålet om dessas löneställning blir föremål för förnyade överväganden i samband med att frågorna örn uppbördsväsendet och landsfiskalsinstitutionen lösas.

Biträdesbefattningar finnas vid länsstyrelserna i lönegraden B 7 under benämningen kansli- eller kameralbiträden och i lönegraden B 4 under benämningen kontorsbiträden. Därjämte finnes en befattning som skrivbiträde i lönegraden B 2 placerad vid länsstyrelsen i Jönköpings län.

Föreningen kvinnor i statens tjänst har i skrivelse den 9 januari 1936 till utredningen anfört bland annat.

I första hand borde en väsentlig ökning av antalet befattningar i lönegraden B 7 komma till stånd. Det syntes även befogat att inrätta befattningar i lönegraden Bil. Sålunda syntes kassagöromål och annat kameralt arbete av mera självständig art ävensom mer kvalificerat registratorsarbete, i den mån dessa arbetsuppgifter icke berättigade till än högre placering, böra tillkomma kansliskrivare.

Föreningen har vidare, under påpekande att allmänna civilförvaltningens lönenämnd i samband med frågan angående omorganisation av pensionsstyrelsen och generaltullstyrelsen föreslagit inrättandet av befattningar i lönegraden B 9, under benämningen kontorister, för registreringsarbeten, föreståndarskap för biträdespersonal m. fl. mera självständiga arbeten, framhållit, att det syntes föreningen som om jämväl denna typ av befattningar bolde kunna komma till tillämpning vid länsstyrelserna och bereda en rättvisare lönegradsplacering för en hel del av de hos länsstyrelserna anställda biträdena.

Slutligen har föreningen avstyrkt inrättandet av ordinarie skrivbiträdesbcfattningar i lönegraden B 2.

Milana lill riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 178. 6

82 Kungl. Majlis proposition nr 178.

Beträffande spörsmålet om inrättande av biträdesbefattningar i lönegraden Bil uttalade vederbörande departementschef vid framläggande av 1925 års lönereglering, att med frågan örn upptagande för länsstyrelsernas del av befattning i nämnda lönegrad motsvarande kansliskrivarna borde tillsvidare anstå.

Utredningens förslag i förevarande avseende innefattas i följande uttalande.

Utredningen har icke funnit anledning föreligga att för närvarande föreslå införande vid länsstyrelserna av befattningar i lönegraderna B 11 och B 9. Däremot synas starka skäl tala för utökning av antalet biträdestjänster i lönegraden B 7. Dessa utgöra för närvarande tillhopa allenast 29, varav alla utom en disponeras av landskontoren. Åtskilliga göromål å landskanslierna, såsom förande av register av olika slag, upprättande av statistiska uppgifter och dylikt synas lämpligen kunna anförtros åt kanslibiträden. Vanliga skrivgöromål böra däremot givetvis ombesörjas av kontorsbiträden. Nuvarande skrivbiträdesbefattningen vid länsstyrelsen i Jönköpings län synes böra ombildas till en kontorsbiträdesbefattning.

De ordinarie biträdesbefattningarna äro för närvarande icke tilldelade viss avdelning vid länsstyrelse. Starka skäl synas emellertid tala för att framdeles för vardera avdelningen, landskansli och landskontor, bestämmes antalet befattningar, varom här är fråga. Befattningarna i lönegraden B 7 torde benämnas å landskanslierna kanslibiträden och å landskontoren kameralbiträden.

I fråga örn expeditionsvakter och förste expedition svakter föreslås av utredningen icke någon ändring i löneavseende.

Yttranden.

Utredningens uttalande rörande fortsatt tillämpning av hittills gällande bestämmelser beträffande landssekreterares och landskamrerare s ställning i lönehänseende har vid remissbehandlingen icke föranlett något däremot avvikande yttrande.

I fråga örn länsassessorernas placering i löneklass hava av de länsstyrelser, som uttalat sig härom, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, örebro och Jämtlands lån förklarat sig vilja biträda förslaget i denna del eller uttryckligen lämnat detsamma utan erinran. Ett antal länsstyrelser hava däremot uttalat sig till förmån för en löneplacering i högre klass. Sålunda ifrågasätter länsstyrelsen i Älvsborgs lån — med motivering att vad utredningen anfört om att länsassessorstjänsterna i avsevärd utsträckning komme att bliva sluttjänst närmast komme att gälla assessorerna av 2:a klass — att sistnämnda tjänster placeras i lönegraden B 27. Ett inordnande av länsassessorerna av 1 :a klass i lönegraden B 29 förordas av länsstyrelserna i Jönköpings, Älvsborgs, Västmanlands och Gävleborgs lån. Till stöd därför har åberopats att enligt utredningens förslag ökade arbetsuppgifter komme att åvila denna grupp av befattningshavare samtidigt med att förut utgående

'Kungl. Majlis proposition nr 178.

vikariatsersättningar vid uppehållande under partiell ledighet av högre tjänst icke längre skulle komma att utgå. En hemställan i samma syfte har gjorts i det av föreningen Sveriges länsassessorer, länsnotarier och länsbokhållare avgivna yttrandet.

I avstyrkande riktning i denna del yttrar sig statskontoret, som därvid anför följande.

De sakkunnigas förslag att uppflytta de nuvarande länsassessorstjänsterna i lönegraden B 28 kan statskontoret icke biträda. De skäl, som anförts för denna placering, finner ämbetsverket ej bärande. Erinras må, ätt närmast jämförliga tjänstemän inom centralförvaltningen — sekreterare med föredragningsskyldighet — vilka icke torde hava mindre kvalificerade arbetsuppgifter än länsassessorerna, äro hänförda till lönegraden B 26 eller en lönegrad lägre än länsassessorernas nuvarande placering. Lika litet kan statskontoret tillstyrka inrättande av länsassessorstjänster av 2:a klass i lönegraden B 26. Ämbetsverket delar nämligen icke de sakkunnigas uppfattning, att föredragande hos länsstyrelse i princip bör hava länsassessors tjänsteställning och att länsnotarier och länsbokhållare endast i mindre omfattning eller tillfälligtvis böra anlitas såsom föredragande. Såvitt statskontoret kan förstå, måste bland länsstyrelsernas arbetsuppgifter finnas en hel del ärenden av relativt enkel beskaffenhet, vilkas föredragning utan risk bör kunna stadigvarande anförtros åt befattningshavare i lönegraderna B 24 och B 21. Statskontoret föreställer sig därför, att det behov av föredragandehjälp åt avdelningschefer och länsassessorer, som förefinnes, bör kunna i huvudsak tillgodoses genom att ytterligare länsnotarie- och länsbokhållartjänster inrättas. Härvid torde företrädesvis böra komma ifråga dylika befattningar av 2:a klass eller således i lönegraden B 21. En rationell uppdelning av arbetsuppgifterna synes nämligen böra medföra, att befattningshavare i denna lönegrad — motsvarande gamla första normalgraden —- kunna komma till användning i betydligt större utsträckning än hittills varit fallet och nu föreslagits.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd förklarar sig för sin del hysa starka betänkligheter mot inrättande av länsassessorsbefattningar i 28 och 26 lönegraderna. Länsstyrelseutredningen, anför nämnden vidare, har till stöd för en förbättrad löneställning för de nuvarande länsassessorerna åberopat, bland annat, att vikariatsersättning vid partiella ledigheter icke vidare skall komma i fråga vid länsstyrelserna, vilket komme att för assessorerna medföra minskade löneförmåner. Nämnda förhållande synes emellertid lönenämnden icke kunna åberopas såsom ett skäl för en allmän uppflyttning av ifrågavarande tjänster. Förlust av tidigare utgående vikariatsersättning har lönenämnden veterligt icke förut ansetts kunna grunda anspråk på uppflyttning i högre lönegrad. Med hänsyn till de konsekvenser, som kunna tänkas vara förenade med inrättande av länsassessorstjänster i 28 och 26 lönegraderna, anser lönenämnden denna fråga vara av den vikt, att densamma icke bör lösas utan att först hava gjorts till föremål för prövning av 1936 års lönekommitté.

Den oförändrade löneställning, som av utredningen föreslagits för län snotarier och länsbokhållare, har föranlett erinringar från några

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

länsstyrelsers sida. Enligt den uppfattning, som uttalas av länsstyrelsen i Kalmar län borde länsnotarier och länsbokhållare av 2:a klass uppflyttas i lönegrad B 22, detta med hänsyn till den föredragningsplikt, som kunde åläggas dessa befattningshavare, samt det betydande ekonomiska ansvar som desamma stöde genom sysslandet med anordningsväsendet. Länsstyrelsen i Malmöhus län förmenar, att samtliga ordinarie länsnotarier borde placeras i lönegraden B 25 samt anför till stöd därför följande.

Beträffande de ordinarie länsnotarietjänsterna innebär utredningens förslag, att å innehavarna av dessa befattningar skulle kunna överlåtas föredragning inom vilka ärendesgrupper som helst ävensom delegeras landshövdingens beslutanderätt. Visserligen är det avsett, att föredragningsskyldighet skulle utkrävas allenast under begränsad tid, men några bestämda regler härutinnan hava icke föreslagits, utan det har överlåtits åt länsstyrelserna att härom själva besluta under Kungl. Majrts kontroll. Därest arbetsanhopning uppkommer i en omfattning, som icke kunnat förutses vid beräkningen av antalet ständiga föredragandebefattningar, återstår tydligen icke annat för länsstyrelsen än att, intill dess nya sådana befattningar bliva inrättade, å de ordinarie länsnotarierna överlåta föredragning i stor omfattning och tämligen stadigvarande. Vare sig utvecklingen går i denna riktning eller behovet av dylika föredragande kommer att visa sig vara mindre omfattande, kvarstår dock, att de ordinarie länsnotariernas tjänstgöringsskyldighet avsevärt utvidgas. Kommer så härtill, att rätten till vikariatsersättning under partiella ledigheter skulle bortfalla, tala alla skäl för en högre löneställning än den nuvarande, och länsstyrelsen får av sådan anledning föreslå en höjning från 24:e till 25:e lönegraden. Något skäl att bibehålla nuvarande olikhet med avseende å lönegradsplacering föreligger icke, enär någon skillnad beträffande skyldigheten att övertaga föredragning icke skulle föreligga för de olika befattningshavarna i denna grupp. Nuvarande skillnad i lönehänseende synes för övrigt icke någonsin hava varit sakligt motiverad annat än ur befordringssynpunkt. Länsstyrelsens tre ordinarie länsnotarier, varav två av andra klass, hava varit sysselsatta med föredragning under mer än tio år och i tämligen likvärdig omfattning i varje fall under de senaste åren.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län gör gällande, att länsbokhållare av lia klass i de större och medelstora länen borde, enär ifrågavarande befattningshavare praktiskt taget fullgjorde länsassessors tjänst, erhålla länsassessors tjänsteställning och att förty i län av den nämnda storleksordningen länsbokhållartjänsten av lia klass borde ombildas till länsassessorstjänst av 2:a klass. Samma mening företrädes — förutom av föreningen Sveriges landskamrerare — av länsstyrelsen i Örebro län, som vidare uppgiver, att enligt en å landskontoret i länet verkställd beräkning kostnaden för inrättande av en ny 1’öredragandetjänst i lönegraden B 26 å de landskontor, som därav vore i behov, icke komme att överstiga sammanlagda beloppet av de vikariatsersättningar, som utgått under partiell ledighet år 1934.

Det av utredningen föreslagna utbytet av tjänstetiteln länsbokhållare mot benämningen länsnotarie å landskontor avvisas såsom opåkallat av länsstyrelserna i Örebro och Gävleborgs län. Riksräkenskapsverket framhåller, att praktiska skäl avgjort tala för ett bibehållande av den

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

nuvarande benämningen länsbokhållare. Även allmänna civilförvaltningens lönenämnd finner det nuvarande förhållandet med — bortsett från assessorerna — olika tjänstetitlar för landskansliernas och landskontorens befattningshavare vara mera praktiskt. Lönenämnden erinrar jämväl om, att länsnotarier och länsbokhållare hava väsentligen olika arbetsuppgifter. Därest en förändring av den ifrågavarande tjänstetiteln emellertid anses böra komma till stånd, vill lönenämnden för sin del med hänsyn till arten av befattningshavarnas arbetsuppgifter ifrågasätta införande av benämningen länsrevisor (av lia respektive 2:a klass).

Gentemot utredningens förslag att landskanslisterna och landskontoristerna skola tillsvidare bibehållas i nuvarande lönegrad, B 15, hava från så gott som samtliga länsstyrelser framkommit kritik. I ett flertal av länsstyrelsernas yttranden framhålles, att grunden för utredningens ståndpunktstagande i denna del — att storleken av en eventuell löneökning stöde i beroende av frågan, huruvida ifrågavarande befattningar bleve sluttjänster eller icke, vilken fråga icke kunde avgöras förrän i samband med lösandet av spörsmålen om uppbördsväsendets och landsfiskalsinstitutionens nyorganisation — icke vore bärande. Landskanslists befordran till landsfiskal, yttras det, ägde redan under nuvarande förhållanden icke rum i sådan utsträckning, att detta kunde åberopas som skäl mot en eljest såsom befogad vitsordad lönereglering för landskanslisterna. Inga skäl förefunnes heller till antagande, att någon ändring i riktning mot ökade befordringsmöjligheter skulle i framtiden kunna åvägabringas. Även landskontoristernas möjligheter att vinna befordran till häradsskrivartjänster vöre väsentligen beskurna därigenom, att till dessa väl avlönade tjänster jurister i länsassessors-, länsnotarie- eller länsbokhållarställning ofta anmälde sig och som regel måste tillerkännas företräde framför landskontoristerna. I betydande utsträckning bleve därför tjänsterna inom förevarande tjänstemannagrupp sluttjänster. Vidare anföres från något håll, att det för länsstyrelserna vore av stor betydelse att hava tillgång till landskanslister och landskontorister, som under lång tjänstgöringstid vunnit sådan erfarenhet i göromålens alla detaljer, att de lämpade sig att övervaka och fördela arbetet på de olika underavdelningarna. Ur denna synpunkt måste det — heter det vidare — anses mindre lyckligt örn dessa tjänster i regel blott bleve genomgångstjänster.

Rörande placeringen i lönehänseende av berörda tjänster hava inom länsstyrelserna skilda meningar yppats. En del av dem hava sålunda föreslagit dessa befattningshavares hänförande till lönegraden B 16, andra deras inordnande i B 17. Några länsstyrelser hava icke ansett ens sistnämnda placering erbjuda tillräckliga löneförmåner utan förordat en omedelbar uppflyttning i lönegraden B 18. Ett antal länsstyrelser slutligen hava ifrågasatt en uppdelning av landskanslist- och landskontoristbefattningarna i en lägre grad — i allmänhet den nuvarande B 15 — samt en högre, i vilket sistnämnda avseende B 18 utan undantag föreslås. Föreningen Sveriges landskamrerare framhåller önskvärdheten av att vid länsstyrelserna åtminstone en,

86 Kungl. Majlis proposition nr 178.

eventuellt vid de större länsstyrelserna två landskontorister placeras i högre lönegrad än B 15, varvid 18 :e lönegraden funnits böra närmast ifrågakomma. Föreningen Sveriges landskanslister och landskontorister hemställer, bland annat, att befattningarna placeras i lägst lönegraden B 18 eller vid uppdelning i lönegraderna B 18 och B 16. Jämväl riksräkenskapsverket anser starka skäl tala för ett hänförande till högre lönegrad —- exempelvis lönegrad B 18 — av dels sådan landskontorist, som förestår landskontorets uppbördsavdelning, dels ock den landskanslist, som har inseendet över länsstyrelsens automobilavdelning. Slutligen må anmärkas, att länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller som angeläget, att, därest en placering i lönegraden B 18 icke anses kunna ifrågakomma för nämnda befattningshavare, desamma i avbidan på slutlig prövning av frågan om deras löneställning beredas ett provisoriskt tillägg.

Utredningens uttalande och förslag rörande biträdesbefattningarna har föranlett ett uttalande från föreningen kvinnor i statens tjänst, varav här följande torde böra återgivas.

För landskontoren genomfördes år 1919/1920 en omorganisation så till vida, att arbete, som tidigare ålegat befattningshavare i lönegrad 15, skulle överflyttas till kvinnliga biträden. Denna omorganisation har inneburit, att biträden fått alltmer utföra sådant kameralt arbete, som måste anses mer kvalificerat än biträdesarbete i egentlig mening. Det synes då egendomligt, att i länsstyrelseutredningens förslag icke upptagits några befattningar i lönegraderna mellan 7 och 15. Utredningen anför beträffande denna fråga endast, att den icke funnit anledning att för närvarande föreslå befattningar i lönegraderna B 11 och B 9. Utredningen synes härvid vilja stödja sig på att vederbörande departementschef vid framläggande av 1925 års lönereglering ansåg frågan om upptagande för länsstyrelsernas del av befattningar, motsvarande kansliskrivare (B 11), tillsvidare böra anstå.

Enligt föreningens uppfattning torde starka skäl förefinnas för inrättandet av tjänster i lönegraderna B 9 och Bil och anser det icke rätt, att länsstyrelseutredningen vid den nu föreslagna omorganisationen skjuter åt sidan frågan om en rättvis lönegradsplacering av den lägre kontorspersonalen.

Givetvis blir personalens ställning i någon mån förbättrad, örn det vid länsstyrelserna i särskilt hög grad florerande extraanställningssystemet begränsas till rimlig proportion, men föreliggande utredning torde icke endast vara avsedd att åstadkomma en förbättrad proportion mellan ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän utan även böra medföra en värdering av befattningshavarna åliggande arbetsuppgifter. Så har även skett i fråga om uppskattningen av arbete, som utföres av juridiskt utbildad personal, för vilken föreslås en vittgående förändrad uppdelning av arbetsuppgifterna på tjänstemän inom olika lönegrader. Däremot synes utredningen icke hava upptagit till verklig prövning och värdering de göromål, som nu åvila kvinnliga biträden. Skulle så hava skett, torde nämligen enligt föreningens uppfattning befattningar i lönegraderna Bil och B 9 hava blivit föreslagna. Föreningen syftar härvid på sådant arbete som förande av diarier och register, kassörsgöromål samt bokföringsarbete. Dessa arbetsuppgifter torde, i den mån de äro av mer kvalificerad art, i regel inom de centrala ämbetsverken utföras av tjänstemän i lägst kansliskrivargrad (B 11). En del annat arbete, som nu vid länsstyrelserna utföres av kansli- och kameralbiträden, torde ock vara av så kvalificerad art att det berättigar till en något högre lönegradsplacering såsom t. ex. i lönegraden B 9.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

87 Att det arbete, som för närvarande utföres av den kvinnliga personalen, är relativt kvalificerat bestyrkes av länsstyrelseutredningens uttalande i samband med frågan örn kompetensfordringar, där det framhålles, att av kvinnliga befattningshavare med mera kvalificerat arbete i regel torde fordras normalskolekompetens eller motsvarande kunskaper. Inom de centrala ämbetsverken torde det emellertid vara regel, att sådan högre teoretisk kompetens icke är föreskriven för lägre befattningar än i Ilie lönegraden. Föreningen kan därför icke finna, att utredningens uttalande, att anledning icke finnes för inrättandet av befattningar i lönegraderna Bil och B 9, överensstämmer med verkliga förhållandena, om hänsyn tages till vad som kräves i fråga om teoretisk underbyggnad.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd anmärker, i detta sammanhang, att det synes nämnden vara förtjänt att tagas under övervägande, örn icke ytterligare ett antal biträdestjänster skulle kunna överföras på ordinarie stat. Statskontoret finner endast anledning till ett påpekande, att benämningen kameralbiträde plägade användas å biträdestjänst i lönegraden B 8 och att med hänsyn härtill samtliga biträden hos länsstyrelserna i lönegraden B 7 torde böra upptagas under beteckningen kanslibiträden.

Utredningens ståndpunkt i fråga om expeditionsvakternas löneplacering har i det övervägande antalet av de av länsstyrelserna avgivna yttrandena icke föranlett särskilt uttalande. Länsstyrelsen i Malmöhus län finner emellertid, åtminstone för de större länsstyrelsernas del, en lönehöjning för dessa befattningshavares del icke obillig, enär arbetsbördans ökning å dessa länsstyrelser jämväl måste i viss mån återverka på expeditionsvakternas arbete. Därest denna lönefråga — yttrar länsstyrelsen — icke anses äga sådant samband med frågan om en allmän lönereglering för statens befattningshavare, att densamma bör komma under prövning allenast i dylikt sammanhang, har länsstyrelsen icke något att erinra mot en höjning av förste expeditionsvaktens löneställning till lönegraden B 9 och en motsvarande höjning beträffande övriga expeditionsvakter till B 7.

Civilförvaltningens personalförbund hemställer dels örn inrättande vid landskontoren i Stockholm samt Göteborgs och Bohus län av ordinarie förste expeditionsvaktsbefattningar med placering i lönegrad B 7, dels ock om åtgärder för en ingående prövning av frågan om expeditionsvakternas vid länsstyrelserna lönegradsplacering, i vilken utredning jämväl borde ingå en undersökning, huruvida icke en del göromål, vilka för närvarande åvila tjänstemän i högre lönegrader, lämpligen kunde överflyttas å tjänstemän i lägre lönegrad, såsom materialförvaltare, arkivbiträden eller kontorister.

Departementschefen.

Av större principiell räckvidd äro allenast två av de föreliggande löneplaceringsfrågorna, avseende den ena assessorsbefattningarna och den andra landskanslist- och Iandskontoristbefattningarna.

Jag har redan i det föregående givit uttryck åt en från utredningen avvikande uppfattning beträffande det huvudskäl, som föranlett utredningen att

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

föreslå utökning av antalet länsassessorer och dessa tjänsters uppdelning på två grupper, den ena, inneslutande de nuvarande befattningshavarna under den ändrade beteckningen länsassessorer av Ira klass med placering i lönegraden B 28 och den andra, omfattande ett antal till nyinrättande föreslagna befattningar såsom länsassessor av 2:a klass, med placering i lönegraden B 26. Mot en uppfattning av de nuvarande länsassessorerna i nämnda lönegrad hava mycket bestämda erinringar framställls av såväl statskontoret som civilförvaltningens lönenämnd. Statskontoret finner utredningens skäl härför icke bärande och betonar för övrigt, att närmast jämförliga tjänster inom centralförvaltningen äro hänförda till lönegraden B 26. Och lönenämnden anser, med hänsyn till de konsekvenser, som kunna tänkas förenade med inrättande av länsassessorstjänster i lönegraderna B 28 och B 26, frågan vara av den vikt, att densamma icke bör lösas utan att först hava gjorts till föremål för prövning av 1936 års lönekommitté. Lönenämnden framhåller tillika, gentemot det av utredningen för nämnda uppf lyftning åberopade skälet — att vikariatsersättning vid partiella ledigheter icke vidare skall ifrågakomma — att förlust av tidigare utgående vikariatsersättning veterligt icke förut ansetts kunna grunda anspråk på uppflyttning i högre lönegrad.

Inför den vägande kritik, som sålunda mött förslaget i denna del, har jag icke ansett mig böra förorda detsamma. I den mån resultatet av den pågående avlöningsrevisionens arbete kan vara ägnat att undanröja de framkomna betänkligheterna, torde frågan böra bliva föremål för förnyat övervägande. Med den ståndpunkt jag i det föregående tillkännagivit har spörsmålet icke något omedelbart inflytande på den omläggning av länsstyrelsernas arbetsformer, som bör komma till stånd.

De ordinarie befattningshavarnas med juridisk kompetens löneställning anser jag sålunda böra lämnas orubbad.

Jag kommer så till den andra huvudfrågan, landskanslisternas och landskontoristernas löneplacering. Utredningen har i detta avseende visserligen framhållit vissa skäl, som tala för en förbättrad löneställning för de nämnda befattningshavarna. Med hänsyn till det sammanhang, som förefinnes mellan denna fråga och spörsmålet om uppbördsväsendet samt ifrågasatt reformering av landsfiskalsinstitutionen, har utredningen dock icke ansett sig böra framlägga förslag om ändrad löneställning för sagda befattningshavare. Utredningen har därvid förutsatt, att spörsmålet blir föremål för förnyade överväganden i samband med nämnda organisationsfrågors lösning.

Häremot hava ganska allmänt gensagor framkommit. Yrkanden hava gjorts på placering av ifrågavarande befattningshavare i lönegraderna B 16, B 17 och B 18.

Även örn i och för sig visst fog föreligger för kraven på en förbättrad löneställning för åtminstone dem inom förevarande befattningshavaregrupp, som hava att utföra mera kvalificerade uppgifter, måste jag finna de av utredningen anförda skälen för ett uppskov med frågans lösning bindande. Jag anser denna ståndpunkt så mycket starkare motiverad, som, därest den vid remissbehandlingen från många håll uttalade meningen är riktig — att

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

tjänsterna i fråga numera finge anses i stor utsträckning utgöra sluttjänster — anledning förvisso föreligger, att allvarligt överväga om icke ett vidsträcktare anlitande av kvalificerade biträdesbefattningar skulle vara sakligt befogat. För min del känner jag mig icke övertygad därom, att förhållandena inom länsstyrelserna äro så artskilda från de inom centralförvaltningen rådande, att icke en differentiering av arbetsuppgifterna skulle vara tänkbar. I så fall torde ifrågavarande befattningar i viss omfattning böra utbytas mot befattningar såsom kansliskrivare och kontorist i enlighet med vad som hävdats av föreningen kvinnor i statens tjänst. Detta organisationsspörsmål bör vid det framtida ställningstagandet till föreliggande avlöningsfrågor ingående övervägas.

Beträffande övriga frågor, till vilka jag i detta sammanhang har att taga ståndpunkt, vill jag framhålla följande.

Anledning synas knappast föreligga att binda befattningshavarna i biträdesgrad vid viss avdelning. Ingen olägenhet synes mig följa av den nuvarande ordningens bibehållande i detta avseende. Jag anser mig redan av detta skäl böra, på sätt statskontoret föreslagit, för samtliga dessa befattningshavare i lönegraden B 7 använda beteckningen kanslibiträde. I övrigt finner jag icke tillräckliga skäl anförda för ändrade benämningar å länsstyrelsernas befattningshavare.

2. Icke-ordinarie personal.

Utredningen.

Beträffande icke-ordinarie personal vid länsstyrelserna tillämpas kungörelsen den 15 juni 1935 (nr 397) med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare vid nyreglerade verk inom allmänna civilförvaltningen. Till extra-ordinarie och extra tjänsteman utgår lön enligt i avlöningsreglementet intagna löneplaner. För tillfälligt anställd personal ävensom för andra icke-ordinarie befattningshavare äga länsstyrelserna fastställa avlöningsförmånerna, där ej Kungl. Maj:t meddelat beslut i sådant hänseende.

Grundlönen till den icke-ordinarie personalen avföres å särskild inom avlöningsstaten för länsstyrelserna upptagen, till beloppet begränsad anslagspost. De belopp härav, som varje länsstyrelse må för budgetår använda, fastställas av Kungl. Majit, som jämväl bestämmer det antal extra-ordinarie befattningshavare i olika lönegrader, som länsstyrelserna, särskilt för landskanslierna och landskontoren, äga anställa.

De avlöningsbelopp, som utgå till länsstyrelsernas icke-ordinarie befattningshavare vid vägorganisationen i länen och länsarkitektsorganisationen liksom ersättningar till personal, som anställes för taxeringsarbete eller vid röstsammanräkningar, bestridas från andra anslag och beröras icke i detta sammanhang.

Länsstyrelsernas rätt att efter eget beprövande och inom ramen för till-

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 17S.

delat anslag placera den icke-ordinarie personalen i lönegrad är såtillvida begränsad, att antalet extra-ordinarie befattningar, som vid de särskilda länsstyrelserna må tillsättas, såsom förut nämnts, bestämmes av Kungl. Maj:t.

Vid övervägande av spörsmålet om lönesättningen för den ickeordinarie personalen! vid länsstyrelserna uttalar sig utredningen inledningsvis på följande sätt.

Utredningen vill för sin del framhålla, att den rätt länsstyrelserna hittills haft att inplacera de extra befattningshavarna i lönegrad verkat synnerligen ojämnt. En viss förbättring i detta avseende torde dock hava ägt rum efter utfärdande av nådiga cirkuläret den 26 juni 1936 till länsstyrelserna i samtliga län angående anvisande av medel till icke-ordinarie personal m. m., enligt vilket av utredningen framlagda förslag angående lönegradsplaceringar för extra befattningshavare skulle beaktas.

Vad angår frågan om befogenheten att anställa extra-ordinarie personal, vill utredningen erinra, hurusom 1928 års lönekommitté i sitt betänkande med förslag till extra-ordinarie-reglemente ifrågasatt, att Kungl. Maj:t i regel skulle fastställa lönestat för samtliga extra-ordinarie tjänstemän eller i varje fall meddela bestämda föreskrifter angående lönesättningen. Härigenom skulle man, såsom kommittén framhållit, ernå enhetlig lönegradsplacering av extra-ordinarie tjänstemän i samma tjänsteställning och med likartade göromål.

I propositionen nr 220 till 1934 års riksdag angående uppställningen av riksstatens utgiftssida (sid. 34) uttalade emellertid chefen för finansdepartementet, att ämbetsverken inom ramen av anvisade medel och gällande avlöningsföreskrifter skulle få bestämma antal och löneställning för andra icke-ordinarie befattningshavare än tjänstemän å extra stat.

Även om nu gällande begränsning av länsstyrelsernas handlingsfrihet i fråga om anställande av extra-ordinarie personal skulle upphöra och länsstyrelserna i detta hänseende bliva likställda med de centrala verken, komme givetvis en stark begränsning i länsstyrelsernas befogenhet i detta avseende likväl att ligga däri, att anslaget till grundavlöningar till sådan personal numera i avlöningsstaten är upptaget till bestämt belopp.

Därest rätten att tillsätta extra-ordinarie befattningar anförtroddes åt länsstyrelserna, skulle utan tvivel vissa betydande fördelar vara att vinna. Att lämna länsstyrelserna fullständig frihet i detta hänseende har emellertid synts vanskligt. De jämförelser, som verkställts mellan länsstyrelserna, hava givit vid handen, att mycket olika principer blivit tillämpade vid rekryteringen av personalen och, som ovan nämnts, i fråga om lönevillkor för extra tjänstemän. Under det att några länsstyrelser varit angelägna att i största möjliga utsträckning anställa biträden för utförande av enklare skriv- och registreringsgöromål, hava andra intagit personer, som äro lämpade för utförande av mera kvalificerade arbetsuppgifter. Även örn begynnelselönen för dessa sistnämnda varit jämförelsevis blygsam och kanske mindre än motsvarande begynnelselön för en befattningshavare, som allenast antagits såsom biträde, är det naturligt, att inom en jämförelsevis kort tid anspråk på löneförbättring kommit att framställas, vilka anspråk i allmänhet icke kunnat med fog avvisas. Att även den merkostnad, som härmed sammanhänger, skall bestridas inom ramen för det länsstyrelsen tilldelade anslaget åt icke-ordinarie personal har vid tiden för anställandet måhända förbisetts eller ock hava möjligheterna för befattningshavarens befordran till bättre avlönade, redan befintliga tjänster blivit överskattade. Exempel saknas icke heller på att

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

löneförbättring tilldelats den icke-ordinarie personalen under år, då anslaget, på grund av tillfällig nedgång i arbetsbördan, lämnat utrymme härför. När arbetets mängd åter ökats, har löneförbättringen icke ansetts kunna återtagas. Nämnda förhållanden torde hava bidragit att skärpa de krav, som från länsstyrelsernas sida tid efter annan framställts på ökning av anslaget till avlöning åt icke-ordinarie personal. Det kan antagas, att detta än mera skulle bliva fallet, därest länsstyrelserna erhölle full frihet att tillsätta befattningar i extra-ordinarie grad. Utredningen har därför ansett det angeläget att söka utfinna en formel, som å ena sidan icke onödigtvis binder länsstyrelserna i fråga om personalrekryteringen, men å andra sidan åstadkommer största möjliga likformighet för länsstyrelser av samma storleksordning och med likartade arbetsuppgifter såväl i fråga om extra-ordinarie personalen som lönegradsplaceringen av extra personal.

Utredningen förordar en lösning av omförmälda fråga efter följande riktlinjer.

Vid länsstyrelserna kunna tre olika grupper av befattningshavare särskiljas, nämligen dels jurister, dels landskanslister och landskontorister, dels biträden. Så snart befattningshavare vid länsstyrelse kan anses vara stadigvarande anställd, skall han hänföras till någon av nämnda grupper och medelst skriftligt antagningsbevis antagas såsom extra länsnotarie eller extra länsbokhållare, extra landskanslist eller extra landskontorist eller extra biträde. Till extra länsnotarie eller länsbokhållare må endast antagas befattningshavare, som äger kompetens att befordras till ordinarie länsnotarie respektive länsbokhållare och föredragande. Såsom extra landskanslist respektive extra landskontorist må icke anställas annan aspirant än sådan, som skall utbildas till landskanslist respektive landskontorist eller befattning inom fögderiförvaltningen.

Antalet ordinarie och icke-ordinarie befattningshavare vid länsstyrelsen inom varje grupp avväges i förhållande till sammanlagda personalstyrkan, särskilt för landskanslierna och särskilt för landskontoren. På grund av den växlande arbetsbördan vid de särskilda länsstyrelserna kommer antalet befattningshavare inom varje grupp att bliva skiftande. Vid länsstyrelser av mindre storleksordning måste antalet jurister och landskanslister respektive landskontorister bliva jämförelsevis högt och för dessa länsstyrelser blir det nödvändigt att tillåta en jämförelsevis dyrbar organisation. Allt efter avdelningarnas storlek böra vissa typer kunna urskiljas.

På grundval av de iakttagelser, som blivit gjorda angående de särskilda länsstyrelsernas arbetsbörda ävensom övriga på frågan inverkande omständigheter, har utredningen uppgjort förslag till sådana typer för organisationen av de särskilda landskanslierna och landskontoren. Förslagen innehålla uppgift örn det högsta antal såväl icke-ordinarie som ordinarie befattningar inom varje grupp, som anses erforderligt vid varje länsstyrelse. Rörande den närmare utformningen av dessa förslag, vilka samtidigt innefatta en uppskattning av länsstyrelsernas inbördes storleksordning sådan den för närvarande gestaltar sig, hänvisar jag till vid detta protokoll fogade sammanställningar (Bilaga D och E).

92 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Utredningen yttrar vidare följande.

Det förutsattes, att länsstyrelserna hädanefter årligen skola, liksom andra ämbetsverk, anmäla behovet av medel till avlöningar åt icke-ordinarie personal för det kommande budgetåret med angivande av lönegradsplacering för extra-ordinarie och extra befattningshavare. Vid prövningen av länsstyrelsernas anslagsäskanden beräknas för varje länsstyrelse normalt icke större belopp än som med tillämpning av nedan angivna regler för lönegradsplacering svarar mot antalet icke-ordinarie befattningar för var och en av ovan nämnda tre grupper. Därest särskilda förhållanden skulle motivera beviljande av ett högre belopp för visst budgetår, bör liksom under övergångsåren givetvis hinder därför icke möta. Sedan riksdagen i vanlig ordning beviljat anslag till bestridande av avlöningskostnaderna, fastställer Kungl. Majit enligt förenämnda grunder för varje länsstyrelse det högsta belopp, som under budgetåret må användas för grundavlöningar till ickeordinarie personal. Vederbörande länsstyrelse berättigas att inom kostnadsramen för den givna typorganisationen antaga befattningshavare i extra eller extra-ordinarie lönegrad.

För ernående av en, såvitt möjligt, enhetlig lönegradsplacering vid de särskilda länsstyrelserna och för åstadkommande i möjligaste mån av samma befordringsregler böra, framhåller utredningen, bestämda föreskrifter angående lönesättningen meddelas att av länsstyrelserna iakttagas. I detta avseende har utredningen ansett sig böra föreslå följande.

Vid antagande till stadigvarande anställning bör den, som icke förut tjänstgjort vid länsstyrelse, placeras såsom extra befattningshavare. Till extraordinarie tjänsteman bör efter länsstyrelsens beprövande befordran ske, då tjänstemannen befunnits lämplig för fortsatt befordran till ordinarie tjänst vid länsstyrelsen eller förutsättning härför enligt avlöningsförfattningen eljest föreligger.

Extra länsnotarie och extra länsbokhållare, som fullgjort s. k. tingstjänstgöring eller efter avlagd examen erhållit därmed jämförlig utbildning, placeras vid stadigvarande anställning hos länsstyrelse i högst 14 :e lönegraden såsom extra, men må efter ett års tjänstgöring uppflyttas såsom extra tjänsteman i högst 19:e lönegraden. Efter ytterligare två års tjänstgöring må han antagas till extra-ordinarie länsnotarie eller extra-ordinarie länsbokhållare med placering högst i 19 :e lönegraden enligt löneplanen för extra-ordinarie tjänstemän.

Extra landskanslist liksom extra landskontorist erhåller vid stadigvarande anställning avlöning högst enligt 4:e lönegraden, men må efter ett års tjänstgöring hos länsstyrelse placeras högst i 7:e lönegraden och efter 3 års tjänstgöring högst i Ilie lönegraden såsom extra tjänsteman. Efter ytterligare tjänstgöring i 3 år, d. v. s. efter minst 6 års tjänstgöring vid länsstyrelse, må vederbörande antagas till extra-ordinarie tjänsteman med placering högst i 14 :e lönegraden. Allenast i fall, då länsstyrelsen av särskilda skäl därtill finner anledning, må vid denna beräkning med tjänstgöring vid länsstyrelse likställas efter antagningen infallande tjänstgöring inom fögderiförvaltningen.

Extra biträde erhåller begynnelselön högst enligt 2:a lönegraden i löneplanen för extra tjänstemän. Efter ett år från anställningen må avlöningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

bestämmas efter högst 4:e lönegraden för extra befattningshavare. Efter ytterligare tre år må befattningshavaren antagas till extra-ordinarie tjänsteman i högst 4:e lönegraden.

Utredningen anser icke lämpligt, att extra-ordinarie befattningar i 7 :e lönegraden inrättas vid landskanslierna eller landskontoren. De befattningar, som nu finnas och som med hänsyn till redan förefintligt antal ordinarie kameralbiträdestjänster icke anses kunna ombildas till ordinarie befattningar, böra i samband med framtida ledighet indragas.

För icke-ordinarie expeditionsvakt föreslås placering i högst 5:e lönegraden.

Beträffande telefonist förslås extra-ordinarie anställning i högst 4:e lönegraden.

Icke-ordinarie tjänsteman bör givetvis genom tillämpning av ovan givna regler icke lida minskning i den avlöning, som före reglernas bekantgörande tillkommit befattningshavaren.

Utredningen anför i denna del slutligen.

Genom vad sålunda föreslagits synes Kungl. Maj:t erhålla möjlighet att säkrare bedöma länsstyrelsernas medelsbehov samt att öva kontroll över att enhetliga principer följas vid den icke-ordinarie personalens inplacering i lönegrad. För den icke-ordinarie personalen beredes rättvisare och mera betryggande anställnings- och avlöningsvillkor. Då utredningens förslag beträffande icke-ordinarie landskanslister och landskontorister likväl innebär ett avsevärt avsteg från den av 1928 års lönekommitté uttalade principen, att tre år vore den längsta tid, som anställning i extra befattning borde omfatta, beror detta därpå, att utredningen icke kunnat bortse från sambandet med förestående omorganisation av uppbördsväsendet och landsfiskalsinstitutionen samt de lönefrågor, som i samband därmed kunna uppkomma. Därest det framdeles skulle visa sig, att aspiranter å landsfiskals- och häradsskrivartjänster icke komma att tagas i anspråk för arbete å länsstyrelserna i samma omfattning som hitintills, torde anledning möjligen finnas att förkorta tiden för anställningen som extra för nu ifrågavarande grupp av befattningshavare.

Därest man tar i betraktande, att den 1 april 1935 vid länsstyrelserna såsom extra befattningshavare funnos 49 män och 10 kvinnor, vilka då varit anställda längre tid än sju år, lärer det emellertid vara klart, att det framlagda förslaget bereder väsentlig förbättring i förhållandena på icke-ordinarie området.

Slutligen vill utredningen i detta sammanhang uttala, att, da de extra-ordinarie befattningarna enligt utredningens förslag bliva personliga, vikariatsförordnande å dessa för extra befattningshavare, såsom hittills i vissa fall meddelats, icke vidare torde böra förekomma.

Rörande vissa vikariat å t j än st er vid länsstyrelserna anför utredningen till en början följande.

För att kunna utnämnas till länsbokhållare fordras numera att vederbörande avlagt examen, medförande behörighet till domarebefattning (juris kandidat- eller högre juridisk examen). Före 1918 fordrades endast kansliexamen.

För anställning som extra-ordinarie länsbokhållare gälla icke några kompetensfordringar, men det ligger i sakens natur, alt till sadan tjänst icke an-

Kungl. Maj:ts proposition nr 178

tages annan person än den, som är behörig till erhållande av länsbokhållartjänst.

Genom cirkulärskrivelse den 21 november 1919 till länsstyrelserna i samtliga län bemyndigades dessa tillsvidare att, för beredande av semester åt landskamrerare, länsassessor å landskontor och länsbokhållare samt eljest vid förfall för den sistnämnde, förordna, i händelse kompetent person för länsbokhållartjänstens bestridande icke funnes att tillgå, annan skicklig och pålitlig samt i räkenskapsväsendet förfaren person att uppehålla samma tjänst.

Under tid då länsbokhållare eller extra-ordinarie länsbokhållare förordnas att uppehålla högre befattning brukar vid några länsstyrelser alltjämt som vikarie förordnas ordinarie landskontorist, även om han icke innehar den för länsbokhållarbefattning föreskrivna kompetensen. Med förordnandet har följt rätt till vikariatsersättning. Förordnande som extra-ordinarie länsbokhållare har medfört, att den ordinarie landskontoristens lön jämte, i förekommande fall, vikariatsersättning, bestritts från den till beloppet begränsade, under anslagsposten avlöningar till icke-ordinarie personal upptagna delposten till grundavlöningar m. m.

Det har även förekommit, att ordinarie kameralbiträde förordnats att uppehålla landskontoristtjänst.

I båda fallen torde understundom befattningshavare, som erhållit förordnande å den högre tjänsten, icke hava frånträtt den egna befattningen för att helt ägna sig åt till den högre tjänsten hörande göromål. Då ett verkligt uppehållande av högre befattning således icke ägt rum, synes vikariatsersättning icke hava bort utgå.

Utredningen angiver sin ställning till denna fråga på följande sätt.

Förordnande av ordinarie befattningshavare å icke-ordinarie tjänst medför svårighet att rättvist avväga anslaget till avlöningar åt icke-ordinarie personal och torde därför icke böra förekomma annat än då så oundgängligen erfordras för att arbetet skall behörigen kunna fortgå, således allenast då vederbörande befattningshavare verkligen måste bestrida de med den högre befattningen förenade göromålen. För sådant ändamål torde i instruktionen böra införas föreskrift därom, att vikarie må förordnas endast i fall, då sådan oundgängligen erfordras för arbetets jämna gång.

Till vikarie synes i allmänhet böra förordnas endast person, som innehar den kompetens, som är föreskriven för ordinarie tjänsteman med närmast jämförliga arbetsuppgifter. Örn av särskild anledning vid någon länsstyrelse till uppehållade av länsbokhållartjänst kompetent person icke finnes att tillgå eller sådan icke utan avsevärd kostnadsökning kan erhållas, lärer Kungl. Majit, så länge sådant förhållande räder, kunna medgiva, att annan lämplig och skicklig person förordnas som vikarie. Det genom cirkuläret den 21 november 1919 givna generella bemyndigandet torde därför återkallas.

Då landskontorist efter dylikt medgivande av Kungl. Majit med frånträdande av sin egen tjänst bestrider göromål, som åligga länsbokhållare, bör även om anledning härtill är sådan tillfällig utökning av antalet föredragande, som av utredningen i ett tidigare sammanhang behandlats, vikariatsersättning utgå. Skyldighet att utan särskild ersättning på eget ansvar fullgöra dylika göromål synes icke böra åläggas landskontorist. Vikariatsersättning torde i nyssnämnda fall böra beräknas i enlighet med gällande bestämmelser i fråga om vikarie för befattningshavare i lönegraden B 21.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

95 Yttranden.

Utredningens förslag om föreskrifter rörande lönesättningen för den icke-ordinarie personalen har ägnats uppmärksamhet i några av de i ärendet avgivna utlåtandena.

Länsstyrelsen i Älvsborgs lån finner de av utredningen föreslagna principerna för ifrågavarande personals placering i lönegrad samt för rätten att efter loppet av vissa år placera befattningshavare såsom extra-ordinarie icke föranleda någon erinran från länsstyrelsens sida samt framhåller, att nämnda principer onekligen synas vara ägnade att bereda den icke-ordinarie personalen rättvisare och mera betryggande anställnings- och avlöningsvillkor.

Länsstyrelsen i Värmlands län tillstyrker de av utredningen härutinnan framlagda förslagen, vilka enligt länsstyrelsens mening äro ägnade att avhjälpa de mest framträdande bristerna i den nuvarande organisationen.

Statskontoret finner däremot de regler, som för närvarande tillämpas med avseende å anslagsberäkning och bestämmande av antal och lönegradsplacering för extra-ordinarie befattningshavare vara att föredraga framför den anordning, som utredningen föreslagit. Statskontoret kan, anför ämbetsverket vidare, icke finna det lämpligt att — särskilt sedan numera pensionsrätt medgivits extra-ordinarie befattningshavare — viss tid på förhand bestämmes, efter vilken extra-ordinarie anställning må erhållas. Avgörande härför bör enligt ämbetsverkets mening vara befordringsgången och arbetsbelastningen. I detta sammanhang anföres vidare, att — med avlöningsreglementenas nuvarande utformning — benämningarna extra länsnotarie och extra länsbokhållare måste anses missvisande och mindre lämpliga för extra-ordinarie befattningshavare i lägre lönegrad än de ordinarie tjänstemän, efter vilka de uppkallats. Enligt statskontorets mening bör tagas under övervägande, huruvida icke dessa befattningshavare i överensstämmelse med vad som sker vid centralförvaltningen böra benämnas amanuenser och även erhålla högst den lönegradsplacering, som i avlöningsreglementet angives för dylika tjänstemän. Av samma skäl finner statskontoret benämningen extra landskanslist och extra landskontorist icke böra vidare användas i hittillsvarande betydelse.

Jämväl riksräkenskapsverket finner det önskvärt, att benämningarna extra länsnotarie och extra länsbokhållare icke vidare komma till användning. I likhet med vad fallet är med rekryteringspersonalen inom den centrala statsförvaltningen bör, yttrar riksräkenskapsverket, jämväl länsstyrelsernas ifrågavarande rekryteringspersonal kunna benämnas amanuenser. Även i lönehänseende böra länsstyrelsernas ifrågavarande icke-ordinarie befattningshavare kunna jämställas med de centrala verkens amanuenser. Den omständigheten att nuvarande extra länsnotarier och extra länsbokhållare ofta åläggas att bestrida göromål, vilka eljest ankomma på högre befattningshavare vid länsstyrelserna, synes riksräkenskapsverket ej utgöra något skäl för en högre placering i lönehänseende av länsstyrelsernas icke-ordinarie tjänstemän än vad fallet är med statsdepartementens och de centrala ämbetsverkens amanuenser.

96 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Dessa amanuenser åläggas även ofta att bestrida göromål, som eljest tillkomma befattningshavare i avsevärt högre löneställning.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd anför följande.

För de icke-ordinarie befattningshavarna har utredningen föreslagit bestämda grunder för lönesättningen. Sålunda skulle en extra länsnotarie eller länsbokhållare, som fullgjort tingstjänstgöring eller erhållit därmed jämförlig utbildning, vid stadigvarande anställning hos länsstyrelse placeras i högst 14 lönegraden såsom extra men kunna efter ett års tjänstgöring uppflyttas såsom extra tjänsteman i högst 19 lönegraden. Efter ytterligare två års tjänstgöring skulle han kunna antagas till extra ordinarie med placering i högst 19 lönegraden enligt löneplanen för extra ordinarie tjänstemän.

Lönenämnden vill erinra om, att vid de till allmänna civilförvaltningen i övrigt hörande ämbetsverken befordringsgången för de icke-ordinarie tjänstemännen med motsvarande utbildning som de nu avsedda i stort sett plägar ske över 14, 16 och 18 lönegraderna. Lönenämnden har för sin del icke kunnat finna några vägande skäl för en avvikelse från en dylik befordringsgång för länsstyrelsernas vidkommande. På grund härav får lönenämnden förorda, att ifrågavarande föreskrifter givas en närmare anslutning till de inom civilförvaltningen vanligen tillämpade grunderna för lönesättningen.

Enligt utredningens förslag skulle extra landskanslist eller landskontorist vid stadigvarande anställning erhålla avlöning högst enligt 4 lönegraden, men efter ett års tjänstgöring hos länsstyrelse placeras högst i 7 lönegraden och efter tre års tjänstgöring högst i 11 lönegraden såsom extra tjänsteman. Efter ytterligare tjänstgöring i 3 år skulle vederbörande kunna antagas till extra ordinarie tjänsteman med placering högst i 14 lönegraden. Med hänsyn till att ifrågavarande tjänstemän få anses såsom rekryteringspersonal till befattningar i 15 lönegraden håller lönenämnden före, att de icke böra erhålla en så låg begynnelselön, som i förslaget avsetts. En placering under 7 lönegraden synes lönenämnden knappast böra ifrågakomma för dem.

Departementschefen.

Lika med utredningen håller jag före, att det är ägnat att medföra önskvärd överskådlighet och reda i länsstyrelsernas förhållanden, örn enhetliga regler fastställas för den icke-ordinarie personalens lönegradsplacering. Därigenom uppnås jämväl rättvisare anställnings- och avlöningsvillkor. Av en dylik ordning bör, såsom utredningen erinrat, följa, att personalbehovet årligen avväges i samband med prövningen av behovet av anslag till grundavlöningar till icke-ordinarie tjänstemän.

Utredningen har i berörda avseende framlagt detaljerade förslag beträffande såväl befordringsgång som löneplacering, vilka emellertid på vissa punkter föranlett erinringar från statskontoret och lönenämnden. Det äger visserligen sin riktighet, att länsstyrelsernas juridiskt utbildade personal enligt förslaget skulle få en gynnsammare ställning än den i allmänhet inom förvaltningen fastslagna. Därest det gällt att bestämma nya regler uti ifrågavarande avseende, skulle jag icke hava tvekat att medverka till uppnående av önskvärd likformighet. Nu har emellertid berörda ordning redan tillämpats, och jag anser mig med hänsyn härtill icke böra påkalla en ändring.

I övrigt har jag funnit anledning till avvikelse från de av utredningen angivna löneställningarna allenast i fråga örn telefonisterna, vilka, i avvaktan på en allmän omprövning, vid nyanställning enligt vedertagna regler böra placeras högst i 2:a lönegraden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

97 Personalens antal.

Utredningen.

Vid bedömande av behovet av personal har utredningen, som lämnat länsstyrelserna tillfälle att yttra sig häröver, utgått från att de av utredningen föreslagna organisationsförändringarna genomföras. Beträffande personalbehovet vid länsstyrelserna i de norrländska länen har utredningen tagit hänsyn till de i dessa län rådande särskilda förhållanden, vilka äro av beskaffenhet att inverka på arbetsbördan (betänkandet sid. 146 ff).

Såsom förut framhållits bör enligt utredningens förslag ytterligare föredragandebefattningar inrättas.

I fråga om landskanslierna föreslår utredningen utökning av antalet länsassessorstjänster i samtliga län utom Uppsala, Gotlands, Blekinge, Hallands, Kronobergs och Västmanlands län. Av nämnda länsstyrelser har länsstyrelsen i Uppsala län ansett behov av ökning av antalet föredragande till tre föreligga. Jämförelse med arbetsbördan i andra län synes emellertid utredningen giva vid handen, att ytterligare länsassessorstjänst icke bör inrättas i Uppsala län. Så länge viss föredragningsskyldighet vid länsstyrelsen i Gotlands län kan fullgöras av landsfogden i länet, finner utredningen icke anledning föreligga att därstädes inrätta länsassessorstjänst. Med hänsyn till arbetsbördan vid länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län föreslår utredningen utökning av antalet länsassessorstjänster vid landskanslierna i de två förstnämnda länen till fyra samt i Göteborgs och Bohus län till tre. Av sist nämnda länsstyrelser hava länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län var för sig ifrågasatt utökning av antalet dylika tjänster till fem. Med tillämpning av föreslagna regler för föredragningens ordnande föreslås emellertid antalet böra begränsas till fyra, jämväl efter överflyttning vid länsstyrelsen i Stockholms län från landskontoret till landskansliet av ärenden enligt jorddelningslagen m. m. Vid övriga länsstyrelser, där utökning av antalet länsassessorstjänster å landskansliet föreslås, skall enligt förslaget endast en ny befattning inrättas.

Beträffande landskontoren finner utredningen behov av utökning av antalet länsassessorstjänster föreligga allenast vid fyra länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län. Taxeringsarbetet i dessa län är, enligt vad för utredningen tillgängliga uppgifter utvisa, av betydligt större omfattning än i andra län. Att därav framtvingats befrielse för landskamreraren från övriga arbetsuppgifter nära nog hela året, synes utredningen visa, att ytterligare föredragandekraft erfordras. Genom den vidgade möjligheten till bokföringsgranskningar hos skattskyldiga efter 1935 års ändringar i taxeringsförordningen samt anställandet av särskilda bokföringssakkuniga — taxeringsrevisorer — närmast för sådan granskning under hela året, kan antagas, att landskamrerarens arbetsbörda bliver än mera ökad. Utökning av antalet länsassessorstjänster till två föreslås därför vid nämnda fyra länsstyrelser.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 178. 7

98 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Utredningen övergår härefter till frågan om det totala personalbehovet vid de särskilda länsstyrelserna och fördelningen av arbetskrafterna mellan ordinarie och icke-ordin arie personal.

Till en början erinrar utredningen därvid om, att de ordinarie tjänsterna under innevarande budgetår utgöra allenast omkring 46 procent av totala antalet, tillfällig arbetskraft ej medräknad. Relationen mellan antalet ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän är således onormal. Den oproportionerligt höga procent, som icke-ordinarie tjänstemän, vilka fylla ett varaktigt behov av arbetskraft, utgöra av hela personalen, omkring 54 procent, giver vid handen, att antalet ordinarie tjänster i betydande omfattning bör ökas.

Vid avvägningen av förhållandet mellan antalet ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän har utredningen, under beaktande av de fördelar den extraordinarie anställningen medför och kommer att medföra samt under antagande, att extra-ordinarie anställning skall kunna vinnas enligt de regler, utledningen föreslagit, ansett skäligt, att omkring 60 procent av den vid varje avdelning erforderliga personalen, expeditionsvakter och telefonister i detta sammanhang ej medräknade, bör erhålla ordinarie ställning.

I samband med uppgörande av förut omförmälda förslag till typorganisationer vid länsstyrelserna har utredningen på grundval av de undersökningar och iakttagelser, som blivit gjorda angående de särskilda länsstyrelsernas arbetsbörda ävensom övriga på frågan inverkande omständigheter, uppskattat det för fullgörande av de länsstyrelserna nu åliggande arbetsuppgifter, som alltjämt skola åvila desamma, normala behovet av personal för de särskilda landskanslierna och landskontoren. Totala personalbehovet å nämnda avdelningar enligt utredningens beräkningar ävensom fördelningen av personalen mellan ordinarie och icke-ordinarie inom varje kategori av befattningshavare framgår således av de vid detta protokoll fogade bilagorna D och E.

Utredningen anmärker, att särskilda förhallanden kunna motivera avvikelse från de i sist åberopade förslag angivna siffrorna för personalbeståndet. Därest personalen på grund av ålder eller andra omständigheter icke kan anses fullt arbetsduglig, måste uppenbarligen ytterligare personal erfordras. Enär dylika förhållanden dock icke böra inverka vid fördelningen av arbetskrafterna mellan ordinarie och icke-ordinarie, har utredningen i detta sammanhang ansett sig kunna bortse fran sådana och liknande omständigheter. Till dylika avvikelser från normala förhållanden måste emellertid hänsyn tagas vid bedömande av medelsbehovet för visst budgetår. I de fall de angivna talen för personalbeståndet vid viss länsstyrelse mera väsentligt understiga nuvarande personalantalet mäste under en övergångstid sådan länsstyrelse anvisas medel utöver vad enligt typorganisationen skulle vara erforderligt. Jämväl andra omständigheter anses kunna påkalla, att personal tillfälligtvis tages i anspråk utöver den här beräknade. Tillfällig arbetskraft måste i mycket stor utsträckning anlitas å landskontoren för kronouppbörden. Å båda avdelningarna kan personalen tillfälligtvis erfordras för undanröjande av arbetsbalans. Beräkningen av den tillfälliga personal, som för dylika ändamål kan erfordras, erbjuder dock väsentliga svårigheter, då

Kungl. Maj-.ts proposition nr 178.

behovet givetvis kan ändras år från år. Vid beräkningen av delposten till grundavlöningar m. m. till övrig icke-ordinarie personal har utredningen medtagit de belopp, som med ledning av nu tillgängliga uppgifter kunnat beräknas erforderliga utöver medel till avlöning åt personal enligt typorganisationerna.

I fråga om antalet ordinarie expedition svakter, som för närvarande utgör 2 vid alla länsstyrelser utom vid länsstyrelsen i Malmöhus län, varest 3 ordinarie finnas, föreslås icke annan förändring än utökning av antalet expeditionsvakter i lönegraden B 5 vid länsstyrelserna i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län från en till två. För länsstyrelsen i Stockholms län föreslås dessutom, att en sedan nio år tjänstgörande expeditionsvakt beredes extra-ordinarie anställning ävensom att en extra expeditionsvakt må nyanställas. Vidare har en icke-ordinarie expeditionsvakt ansetts fortfarande erforderlig vid länsstyrelsen i Uppsala län, varest telefonväxeln skötes av expeditionsvakterna. För länsstyrelsen i Västerbottens län har, liksom nu, beräknats en icke-ordinarie expeditionsvakt gemensam för länsstyrelsens båda avdelningar och vägingenjörskontoret. I anledning av utvidgning av lokalerna vid länsstyrelserna i Kalmar, Kristianstads, Gävleborgs och Västernorrlands län har envar av dessa länsstyrelser anmält behov av ytterligare expeditionsvakt. Jämväl länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län hava beräknat medel för arvoden åt personal för utförande av expeditionsvakt åliggande göromål. Utredningen har ansett sig böra räkna med att sålunda anmälda behov böra tillgodoses, vilket emellertid, där fast anställd personal icke redan finnes, torde tillsvidare kunna ske utan att personalen fast knytes till länsstyrelserna. I efterföljande sammanställning av totala personalen har ifrågavarande personal medräknats under rubriken övriga stadigvarande.

Telefonister hava beräknats vid länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län till ett antal av vid länsstyrelsen i Malmöhus län 2 och vid envar av de övriga länsstyrelserna en. Samtliga dessa länsstyrelser utom länsstyrelserna i Gävleborgs och Norrbottens län hava redan anställt eller erhållit bemyndigande att anställa telefonist.

Beträffande antalet ordinarie befattningar av olika slag vid de särskilda länsstyrelserna hänvisar utredningen till följande personalstat, vari upptagits jämväl antalet icke-ordinarie befattningshavare för tillgodoseende av konstant behov av arbetskraft.

I anslutning till den sålunda föreslagna personalstaten konstaterar utredningen, att den nuvarande länsnotarietjänsten av 2:a klass i Östergötlands län, en av de nuvarande länsnotarietjänsterna av 2:a klass i Malmöhus län, en av de nuvarande länsbokhallartjänsterna av 2:a klass i sistnämnda län samt en skrivbiträdestjänst vid länsstyrelsen i Jönköpings län skulle indragas och därför borde uppföras a övergångsstat. Det kunde emellertid antagas, att innehavarna av dessa befattningar erhölle befordran till an-

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Persoiialstat för länsstyrelserna.

Av utredningen föreslagen organisation.

Befattningshavare å ordinarie stat i lönegrad:

nan tjänst. Förekomsten av å övergångsstat uppförd tjänst borde dock icke utan Kungl. Maj:ts medgivande få föranleda, att antalet befattningar komme att överstiga det i förslagen till typorganisationer angivna tal för den kategori, varom vore fråga.

I samband med genomförande av den nya organisationen torde, anför ut-

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

ledningen i fortsättningen, länsstyrelserna beträffande kansli- eller kameralbiträden samt kontorsbiträde^ vilka å gällande stat icke äro tilldelade viss avdelning, meddela beslut angående nuvarande befattningshavares fördelning mellan landskansli och landskontor. Enligt utredningens förslag hade allenast en kameralbiträdestjänst tilldelats landskontoren i Jönköpings, Älvsborgs och Gävleborgs län. För närvarande tjänstgjorde å vart och ett av dessa landskontor 2 kameralbiträden. Möjlighet förefunnes viserligen att förflytta befattningshavarna till landskanslierna, vilket emellertid ur arbetssynpunkt icke kunde anses rationellt. Jämväl dessa tjänster torde därför böra uppföras å övergångsstat. Så länge det ena av de vid nämnda landskontor nu tjänstgörande kameralbiträdena kvarstode i tjänst, borde en ordinarie kontorsbiträdestjänst hållas obesatt.

Sammanlagda antalet ordinarie tjänstemän vid länsstyrelserna utgör enligt utredningens förslag 638. Då antalet motsvarande tjänstemän för närvarande utgör 469, lanträntmästaren i Norrbottens län oräknad, innebär alltså förslaget en ökning med 169 ordinarie tjänstemän.

Om man bortser från expeditionsvakter och telefonister, ställer sig resultatet för de skilda avdelningarna så, att för landskanslierna de ordinarie tjänstemännens antal ökats med 104, därav 21 med juridisk utbildning, 49 landskanslister och 34 biträdesbefattningar, under det att de stadigvarande ickeordinaries antal minskats med 98. Landskontorens ordinarie personal har ökats med 63 tjänstemän, därav 11 med juridisk utbildning, 14 landskontorister och 38 biträdesbefattningar. Att ökningen av landskontorens tjänstemän för kvalificerat arbete kunnat begränsas på sätt skett förklaras av utredningen sammanhänga med att landskontorens arbetsbörda icke ökats i samma omfattning som landskansliernas. Landskontorens stadigvarande icke-ordinarie personal, nu uppgående till ett antal av 230, skulle enligt förslaget bliva 178. Att minskningen här ej blivit större finner enligt utredningen sin förklaring däri, att extrasystemet varit mindre utpräglat å landskontoren än å landskanslierna.

Yttranden.

Vid remissbehandlingen hava ett flertal länsstyrelser framställt vissa erinringar mot det av utredningen uppgjorda förslaget till personalorganisation samt framhållit behovet av ytterligare befattningar utöver de av utredningen för vederbörande länsstyrelse föreslagna. Beträffande de av dessa länsstyrelser anförda skälen för inrättandet av nya tjänster samt för ändrad löneplacering av vissa befattningshavare, tillåter jag mig att hänvisa till handlingarna i ärendet. Här vill jag endast i korthet omnämna de i förevarande avseende av länsstyrelserna i huvudsak framställda yrkandena.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att länsbokhållaren av Ira klass bör uppflyttas till länsassessor av 2:a klass å landskontoret samt att å landskansliet bör tillkomma ytterligare en länsassessor av 2:a klass. Vidare hem-

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

ställer länsstyrelsen, att två av de av utredningen för landskontoret föreslagna kontorsbiträdesbefattningarna ombildas till kameralbiträdesbefattningar. Kan icke, såsom länsstyrelsen i Uppsala län tidigare begärt, en assessor av 2:a klass erhållas å landskansliet, framstår det såsom en angelägenhet av stor vikt för länsstyrelsen att erhålla en länsnotarie av 2:a klass å landskansliet. Även å landskontoret synes det länsstyrelsen erforderligt, att en länsbokhållare av 2:a klass anställes. Enligt länsstyrelsen i Södermanlands län bör lämpligen den nuvarande länsbokhållaren av l:a klass erhålla tjänsteställning såsom länsassessor av 2:a klass å landskontoret. Mot det föreslagna antalet tjänstemän har länsstyrelsen i Östergötlands län intet att erinra, men hemställer, att å landskontoret erhålla en länsassessor av 2:a klass i stället för den av utredningen föreslagna länsnotarien av 2:a klass. Länsstyrelsen i Jönköpings län vidhåller sina till utredningen framställda yrkanden om en landskanslist- och en landskontoristtjänst utöver vad utredningen föreslagit. Om landskamrerarens rätt till ledighet i samma omfattning som tidigare ej längre är tillfinnandes, framträder därjämte behovet av en länsassessor av 2:a klass å landskontoret såsom ofrånkomligt. Från länsstyrelsen i Kronobergs län föreligger hemställan att antalet ordinarie juristbefattningar å landskansliet måtte utökas med en ordinarie länsnotarie av 2:a klass samt att för landskontorets vidkommande den extra ordinarie länsbokhållartjänsten måtte ombildas till en ordinarie länsbokhållartjänst av 2:a klass. Enligt länsstyrelsens i Kalmar län mening bör en länsassessorsbefattning av 2:a klass inrättas å landskontoret. Utan tvekan anser sig länsstyrelsen i Gotlands län böra förorda inrättandet av en assessorstjänst av lia klass å vardera avdelningen. I sådant fall torde indragning kunna ske av länsnotarietjänsten å landskansliet och av länsbokhållartjänsten å landskontoret. Därjämte vidhåller länsstyrelsen tidigare framförda krav på att skrivbiträdet å landskontoret placeras å ordinarie stat såsom kontorsbiträde. Länsstyrelsen i Blekinge län understryker bestämt behovet av en ny länsassessorsi jänst av 2:a klass å såväl landskansliet som landskontoret. Vidare kan länsstyrelsen icke finna något rimligt skäl, varför utredningen föreslagit ett nedbringande av de av länsstyrelsen begärda fyra landskanslistbefattningarna till tre. Det synes länsstyrelsen i Kristianstads län föreligga behov av ytterligare en föredragande å landskontoret, vilken bör erhålla länsassessorsbefattning av 2:a klass. Å landskansliet synes en länsnotarie av 2:a klass vara erforderlig. Med hänsyn till arbetsbördans omfattning föreslår länsstyrelsen i Malmöhus län, alt landssekreterarens närmaste man placeras i 30:e lönegraden och benämnes andre landssekreterare. Därjämte föreslår länsstyrelsen beträffande landskansliet, att de av utredningen föreslagna tre länsassessorerna av 2.-a klass uppflyttas till Ira klass, att antalet landskanslister utökas till tio samt att två nya kontorsbiträden tillkomma. Därvid erfordras dock icke den av utredningen föreslagna länsnotarien av 2:a klass samt endast ett kanslibiträde och 13 icke-ordinarie befattningshavare. Vidkommande landskontoret anser länsstyrelsen, att antalet länsassessorer av lia klass

Kungl. May.ts proposition nr 178.

bör ökas med två, att båda länsbokhållare böra hänföras till l:a klass samt att antalet landskontorister bör ökas med en till sju. Däremot kan för landskontorets del avvaras länsassessorn av 2:a klass, ett kontorsbiträde samt en icke-ordinarie befattningshavare. För ett flertal befattningshavare föreslår länsstyrelsen ändrad löneplacering. Länsstyrelsen i Hallands län framhåller, att en länsassessorstjänst av 2:a klass bör inrättas å vardera avdelningen samt ytterligare en icke-ordinarie befattningshavare tillkomma å landskansliet. Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län bör ännu en länsassessorstjänst av 2:a klass inrättas å landskansliet. Samma befattning bör införas även å landskontoret, varjämte ett kameralbiträde torde böra tillkomma. Länsstyrelsen i Örebro län hemställer örn inrättandet av en länsassessorstjänst av 2:a klass å landskontoret. Samma framställning göres av länsstyrelsen i Västmanlands län, som dessutom anser att en länsnotariebefattning av 2:a klass bör inrättas å landskansliet. Likaledes länsstyrelsen i Gävleborgs lån finner önskvärt, att en länsassessor av 2:a klass anställes å landskontoret. Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller behovet av en länsassessor av 2:a klass å landskansliet. Slutligen anse länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län behov föreligga av en länsassessor av 2:a klass å landskontoren.

Departementschefen.

I enlighet med den av mig i det föregående utvecklade uppfattningen bör det nuvarande antalet länsassessorstjänster å ordinarie stat bibehållas oförändrat. Den arbetsbörda, som åvilar de tre största länsstyrelserna, synes mig emellertid motivera, att för dessa länsstyrelser beredes möjlighet att genom anställande av extra ordinarie befattningshavare i 27 :e lönegraden utöka antalet mera kvalificerade föredragande. Genom en dylik löneplacering föregripes icke en framtida prövning av löneställningen. Jag avser sålunda för envar av länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län en extra ordinarie länsassessor i nyssnämnda lönegrad å landskansliet och en å landskontoret.

Den arbetsbörda, som åvilar landskontoret i Västernorrlands län, synes mig vara av en så betydande storleksordning, att det får anses försvarligt, att jämväl för denna länsstyrelse beräkna en extra ordinarie länsassessor i 27 :e lönegraden å landskontoret.

Av de av utredningen föreslagna 27 nya assessorstjänsterna återstå härefter 20, avsedda för landskanslierna. I anslutning till den av statskontoret uttalade meningen synas dessa böra i lämplig proportion fördelas å lönegraderna B 24 och B 21, därvid det övervägande antalet bör hänföras till sistnämnda lönegrad. Jag förordar alltså, att i förhållande till utredningens förslag antalet länsnotarier av l:a klass i Stockholms och Malmöhus län utökas med en vid vardera länsstyrelsen samt att envar av samtliga länsstyrelser med undantag av länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Hallands och Västmanlands län förses med ytterligare en länsnotarie av 2:a klass.

Antalet nuvarande och av departementschefen föreslagna stadigvarande befattningshavare vid länsstyrelserna,

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Anm. 1: För underlättande av jämförelsen med utredningens personalstat har i departementschefens förslag beträffande kanslibiträden (B 7) och cn kontorsbiträde!! (B 4) uppdelning skett å landskansli och landskontor. Första siffran avser landskansli och andra landskontor.

Anm. 2: I det för Jönköpings län angivna nuvarande totalantalet befattningshavare ingår icke skrivbiträdet i lönegraden B 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178

106 Kungl. Majlis proposition nr 178.

Med hänsyn till den enligt min mening väl stora ökning av det totala antalet befattningar, som utredningen ifrågasatt beträffande vissa länsstyrelser, anser jag mig böra påkalla en mindre reduktion härutinnan. Utredningen föreslår, att sammanlagda antalet befattningar ökas vid länsstyrelsen i Kalmar län från 39 till 42, vid länsstyrelsen i Kristianstads län från 36 till 40, vid länsstyrelsen i Älvsborgs län från 50 till 52, vid länsstyrelsen i Värmlands län från 41 till 43, vid länsstyrelsen i örebro län från 34 till 37, vid länsstyrelsen i Västernorrlands län från 50 till 56 och vid länsstyrelsen i Norrbottens län från 35 till 41.

Det av utredningen föreslagna antalet befattningar anser jag utan olägenhet kunna minskas med en vid envar av länsstyrelserna i Kalmar, Kristianstads, Älvsborgs, Värmlands och örebro län samt med två vid envar av länsstyrelserna i Västernorrlands och Norrbottens län, eller sålunda med sammanlagt nio befattningar. Dessa fördela sig med tre å landskanslierna och sex å landskontoren.

Av de befattningar, som ur utredningens förslag böra avföras från landskanslierna, äro två ordinarie, nämligen en landskanslistbefattning vid envar av länsstyrelserna i Älvsborgs och Västernorrlands län samt en icke-ordinarie, nämligen en biträdesbefattning i Norrbottens län.

För landskontorens vidkommande innebär mitt förslag en minskning i förhållande till utredningens personalstat med dels fyra ordinarie kontorsbiträdesbefattningar, nämligen en vid envar av länsstyrelserna i Kristianstads, Värmlands, örebro och Norrbottens län, dels ock två icke-ordinarie biträdesbefattningar, nämligen en vid envar av länsstyrelserna i Kalmar och Västernorrlands län.

Dessutom förordar jag i förhållande till utredningens förslag vissa mindre jämkningar beträffande befattningshavarnas löneställning samt uppdelning å ordinarie och icke-ordinarie, på sätt närmare framgår vid jämförelse mellan den av utredningen föreslagna personalstaten och sammanställningen av det av mig framlagda förslaget.

För närvarande finnas — örn jag bortser från lanträntmästaren å övergångsstat i Norrbottens län och skrivbiträdesbefattningen i lönegraden B 2 i Jönköpings län — 1,008 stadigvarande befattningshavare, därav 468 ordinarie. Utredningens förslag ökar det totala antalet befattningshavare till 1,038, därav 638 ordinarie. Enligt mitt förslag åter kommer antalet stadigvarande befattningshavare att uppgå till 1,029, därav 625 ordinarie, vilket sålunda innebär en ökning av totalantalet befattningshavare med 21 och samtidigt en ökning av de ordinarie tjänstemännens antal med icke mindre än 157.

De icke-ordinarie befattningshavarna uppgå enligt mitt förslag till 404.

I förhållande till utredningens förslag har jag beträffande denna personal vidtagit de förändringar, som framgå av följande sammanställning. För att underlätta jämförelsen har jag bibehållit biträdesbefattningarna uppdelade å avdelningar. Med siffror inom parentes har angivits utredningens förslag, i de fall avvikelse skett.

107 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Sammanställning av departementschefens förslag rörande icke ordinarie befattningshavare.

Vid bifall till den av mig förordade utökningen av befattningarna i lönegraden B 21 torde å övergångsstat böra uppföras en länsbokhållartjänst av 2:a klass vid länsstyrelsen i Malmöhus län. Antalet länsbokhållare av 2:a klass därstädes utgör nämligen för närvarande två, men skulle enligt mitt förslag nedsättas till en. Förekomsten av denna å övergångsstat uppförda tjänst bör dock icke få föranleda, att antalet juristbefattningar vid landskontoret utan Kungl. Maj:ts medgivande överstiger det av mig förordade. Därest, på sätt jag föreslagit, någon uppdelning av biträdesbefattningarna i lönegraden B 7 å länsstyrelsernas olika avdelningar icke kommer till stånd, erfordras icke överflyttning å övergångsstat av de av utredningen därtill föreslagna kameralbiträdesbefattningarna. Däremot bör i enlighet med

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

utredningens förslag å övergångsstat uppföras den nuvarande skrivbiträdes befattningen i Jönköpings län. I personalförteckningen bör emellertid anmärkas, att en av de å ordinarie stat upptagna kontorsbiträdesbefattningarna vid nämnda länsstyrelse skall hållas obesatt, så länge ifrågavarande skrivbiträde kvarstår i tjänst.

Vid fördelningen länsstyrelserna emellan av de stadigvarande befattningarna har jag ansett angeläget att i möjligaste mån följa de av utredningen uppgjorda typorganisationerna. De yrkanden, som från skilda länsstyrelser framkommit rörande avvikelser härifrån, har jag därför icke funnit mig i vidare mån än av det anförda följer böra tillstyrka. Skulle på grund av tillfälliga omständigheter ökat personalbehov inställa sig, lärer detta få prövas i vanlig ordning.

Anslagsberäkningen.

Med hänsyn till det vidlyftiga administrativa förfarande, som måste föregå ikraftträdandet av de av mig förordade ändringarna beträffande länsstyrelsernas arbetsformer, finner jag mig nödsakad föreslå, att den gällande ordningen lämnas i huvudsak orubbad till och med utgången av innevarande år. Med avseende å anslagsberäkningen betyder detta, att personalens nuvarande antal och löneplacering måste läggas till grund för uppskattningen av medelsbehovet för tiden 1 juli—31 december 1937 samt att de av mig föreslagna personal- och avlöningsförändringarna bliva avgörande för samma uppskattning för återstoden av budgetåret.

I det följande skall jag med utgångspunkt från gällande avlöningsstat för länsstyrelserna upptaga de olika posterna var för sig till granskning.

Anslagsposten till avlöningar till landshövdingarna är för närvarande uppförd med 494,600 kronor. Efter avräkning av familjepensionsavdragen, tillhopa 16,100 kronor, bör posten för nästa budgetår upptagas med (494,600— 16,100) 478,500 kronor.

Till avlöningar till övriga tjänstemän å ordinarie stat är i gällande avlöningsstat uppfört ett belopp av 2,930,000 kronor. Efter avdrag av sammanlagda beloppet av familjepensionsavdragen, i runt tal 95,000 kronor, erhållas 2,835,000 kronor. Då till avlöningar till ifrågavarande befattningshavare enligt den av mig förordade personalorganisationen efter vederbörliga pensionsavdrag åtgår 3,385,000 kronor, bör å avlöningsstaten uppföras hälften av (2,835,000 + 3,385,000) 6,220,000 kronor eller 3,110,000 kronor.

Till avlöning till en lanträntmästare å övergångsstat bör uppföras oförändrat belopp eller 4,300 kronor.

I utredningens förslag har upptagits en anslagspost till avlöningar till övriga tjänstemän å övergångsstat. En dylik post bör ock ingå i den nya avlöningsstaten. Under densamma böra beräknas medel till en länsbokhållare av 2:a klass vid länsstyrelsen i Malmöhus län och ett skrivbiträde i Jönköpings län. Posten bör därför upptagas med hälften av 9,200 kronor eller 4,600 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

109 Anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj: t, är för närvarande uppförd med 7,000 kronor. Från posten bestridas ersättningar till sakkunniga för biträde åt länsstyrelserna vid utredningar m. m. Utredningen föreslår, att härför beräknas ett belopp av 15,000 kronor, enär knappheten å medel medfört, att länsstyrelserna avhållas från anlitande av fackteknisk sakkunskap. Jag är för min del beredd tillstyrka, att 10,000 kronor beräknas för ändamålet under nästa budgetår.

I det föregående har jag redogjort för utredningens förslag rörande arvoden m. m. till försvarsassistenterna ävensom för de yttranden, som avgivits över förslaget. Jag har därvid förklarat mig anse, att den av utredningen förordade anordningen i princip bör följas. Befattningshavarna böra sålunda benämnas försvarsassistenter och icke, såsom från några håll föreslagits, militärassistenter samt förordnas av Kungl. Majit för viss tid.

Liksom utredningen anser jag, att arvodet till försvarsassistenterna bör göras rörligt. Årsarvodet synes mig lämpligen böra bestämmas till 800 kronor och dagarvodet till 8 kronor. Därigenom skulle assistenterna vid tjänstgöring under helt år komma upp till ungefär samma ersättning, som utgår till flertalet rullföringsbefälhavare, vilket jag finner lämpligt. Dyrtidstillägg bör i enlighet med utredningens förslag icke utgå å års- och dagarvoden. Mot utredningens förslag rörande ersättning under resor har jag icke något att erinra. Efter samråd med chefen för finansdepartementet förordar jag, att den föreslagna ändringen av 5 § 2 mom. militära tjänstepensionsreglementet vidtages.

Vid uppskattningen av medelsbehovet för avlönande av försvarsassistenterna har jag utgått från inhämtade upplysningar rörande den ungefärliga tid, varunder behov av assistenter för tiden 1 juli 1937—30 juni 1938 beräknas föreligga. Med ledning av dessa uppgifter och i anslutning till de av mig förordade grunderna för arvodenas bestämmande beräknar jag medelsbehovet till 60,000 kronor. På grund av den osäkerhet, som måste vidlåda förhandsberäkningarna rörande tiden för assistenternas anlitande, anser jag mig emellertid böra förorda, att posten anvisas förslagsvis.

Till arvode och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Majit, bör alltså för nästa budgetår beräknas ett belopp av (10,000 + 60,000) 70,000 kronor, uppdelat med 10,000 kronor å en post till ersättning till sakkunniga till biträde vid utredningar m. m. och med 60,000 kronor å en post till ersättning till försvarsassistenter.

I gällande avlöningsstat är till grundavlöningar m. m. till ö vrig icke-ordinarie personal upptaget ett belopp av 1,370,000 kronor. Frånräknas 60 procent av familjepensionsavdragen, i runt tal 10,000 kronor, erhålles ett belopp av 1,360,000 kronor.

För nästa budgetår uppskattar utredningen posten till 1,110,000 kronor. Utredningen bar därvid icke räknat med familjepensionsavdrag. Frånräknas 60 procent av dessa, i runt tal 15,000 kronor, uppgår posten till 1,095,000

Ilo

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

kronor. Vid bifall till de av mig förordade ändringarna av utredningens förslag rörande den icke-ordinarie personalen bör sistnämnda belopp dels minskas med 5,000 kronor, dels ock höjas med 50,000 kronor i anledning av mitt förslag rörande extra ordinarie länsassessorer. Härvid erhålles 1,140,000 kronor. För nästa budgetår bör alltså upptagas hälften av (1,360,000 + 1,140,000)

2.500.000 kronor eller 1,250,000 kronor.

Till avlöningsförhöjningar m. m. till övrig icke-ordinarie personal bör beräknas hälften av det nuvarande beloppet,

50.000 kronor, och hälften av det av utredningen föreslagna, 81,000 kronor, eller i runt tal 66,000 kronor.

Det i gällande avlöningsstat upptagna beloppet av 124,000 kronor till a vlöningsförstärkning till landssekreterare och landskamrerare bör i den nya avlöningsstaten upptagas oförändrat.

I gällande avlöningsstat är vidare upptagen en post till provisoriskt dyrortstillägg. Från denna post bör för nästa budgetår bestridas lönekompensation till extra ordinarie befattningshavare i anledning av familjepensioneringen. Postens beteckning bör därför ändras till provisoriskt dyrortstillägg m. m.

Utredningen beräknar posten till 35,500 kronor, medan i gällande avlöningsstat upptagits 23,300 kronor. Vid tillägg av de förut under posten till grundavlöningar m. m. till övrig icke-ordinarie personal angivna familjepensionsavdragen uppgå nämnda belopp till 50,500 respektive 33,300 kronor. För nästa budgetår bör alltså upptagas hälften av (50,500 + 33,300) 83,800 kronor eller 41,900 kronor, vilket belopp för avrundning av avlöningsstatens slutsumma synes böra jämkas till 42,600 kronor.

Då tillfällig löneförbättring till lanträntmästaren i Norrbottens län icke vidare skall utgå, bör posten till tillfällig löneförbättring till en lanträntmästare icke medtagas i den nya avlöningsstaten.

Länsstyrelsernas avlöningsstat kommer sålunda att vid bifall till vad jag här förordat sluta å (478,500 + 3,110,000 + 4,300 + 4,600 + 70,000 +

1.250.000 + 66,000 + 124,000 + 42,600) 5,150,000 kronor. För innevarande budgetår har anvisats 5,004,000 kronor.

Hemställan.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna följande personalförteckning för länsstyrelserna, att tillämpas från och med den 1 januari 1938:

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

lil

Personalförteckning.

Tjänstemän å ordinarie stat.

Tjänstemän & övergångsstat.

Befattning

1 länsbokhållare av 2:a klass (Malmöhus län).....

1 skrivbiträde (Jönköpings län) .................

Lönegrad . B 21 . B 2

Anin.: En av de å ordinarie stat upptagna kontorsbiträdesbefattningarna vid länsstyrelsen i

Jönköpings län skall hållas obesatt, så länge det å övergångsstat uppförda skrivbiträdet kvarstår i tjänst;

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

dels godkänna följande avlöningsstat för länsstyrelserna, att tillämpas under budgetåret 1937/1938:

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

Avlöningsstat.

Avlöningar till landshövdingarna, förslagsvis kronor 478,500 Avlöningsstat.

1 landshövding (i Malmöhus län)........ kronor 23,500

1 landshövding (i Göteborgs och Bohus län) » 23,500

1 landshövding....... » 21,000

21 landshövdingar..... » 441,000

kronor 509,000

Avgå: pensionsavdrag, förslagsvis ................ » 30,500

kronor 478,500

Avlöningar till övriga tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis .................... »

Avlöning till en lanträntmästare å övergångsstat:

a. Lön................ kronor 2,500

b. Ålderstillägg........ » 500

c. Tjänstgöringspennin-

gar .............. » 1,300 >

Avlöningar till övriga tjänstemän å övergångsstat, förslagsvis .................... »

3,110,000

4,300

4,600

Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Majit:

a. Ersättning till sakkunniga till biträde

vid utredningar m m. kronor 10,000

b. Ersättning till för-

svarsassistenter, förslagsvis ............ » 60,000 ,

Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:

a. Grundavlöningar

m. m...............kronor 1,250,000

b. Avlöningsförhöjnin-

gar m. m., förslagsvis » 66,000 >

Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän:

a. Avlöningsförstärk-

ning till landssekreterare och landskamrerare .............. kronor 124,000

b. Provisoriskt dyrorts-

tillägg m. m., förslagsvis ................. » 42,600 ,

70,000

1,316,000

166,600

Summa förslagsanslag kronor 5,150,000

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

dels ock till Länsstyrelserna: Avlöningar för budgetåret 1937/1938 anvisa ett förslagsanslag av .. kronor 5,150,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

R. Vinell.

Bihang till riksdagens protokoll 19.'I7.

1 sami. Nr 178.

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Bilaga A.

Antal bisysslor för länsstyrelsernas befattningshavare under budgetåret 1934/1935.

Förklaring.

Kolumn 3 avser vid sidan av tjänsten innehavd befattning eller erhållet uppdrag, avlönat av statsmedel eller eljest av offentlig natur.

Kolumn 4 avser innehavd befattning i verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag, eller annan tjänstebefattning av vad slag det vara må.

Kolumn 5 avser uppgift å utövat förvärvsarbete (Frivillig uppgift).

Kungl. Maj:ts proposition nr 178-

115 Bilaga B.

Antal befattningshavare vid länsstyrelserna med bisysslor under budget

Äret 1934/1935 m. m.

Bilaga C.

Sammanställning av uppgifter från vid länsstyrelserna anställda tjänstemän beträffande uppdrag

i taxeringsnämnd för 1936.

Kungl. Majlis proposition nr 178■

Kungl Maj:ts proposition nr 178-

117 Bilaga D.

Utredningens förslag till typorganisationer för landskanslierna.

118 Kungl Maj:ts proposition nr 178.

Bilaga E.

Utredningens förslag till typorganisationer för landskontoren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

119 INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen........................................................ 1

Inledning............................................................ 2

Allmän översikt över utredningens förslag.............................. 4

Brister i den nuvarande organisationen ................................ 7

Utredningen 8. — Yttranden 30. — Departementschefen 34.

Riktlinjer för en omläggning av länsstyrelsernas arbetssätt .............. 37

1. Begränsning av länsstyrelsernas arbetsuppgifter.................... 37

Utredningen 37. — Yttranden 41. — Departementschefen 46.

2. Beslutanderätten................................................ 48

Utredningen 48. — Yttranden 52. — Departementschefen 54.

3. Föredragningens ordnande m. m................................. 54

Utredningen 54. — Yttranden 62. — Departementschefen 66.

4. Inbetalning av medel till länsstyrelserna m. m..................... 69

Utredningen 69. — Yttranden 72. — Departementschefen 73.

5. Vissa organisationsfrågor i övrigt................................ 73

Utredningen 73. — Yttranden 75. — Departementschefen 75.

Personalens löneställning m. m......................................... 76

1. Ordinarie befattningshavare...................................... 76

Utredningen 76. — Yttranden 82. — Departementschefen 87.

2. Icke-ordinarie personal .......................................... 89

Utredningen 89. — Yttranden 95. — Departementschefen 96.

Personalens antal .................................................... 97

Utredningen 97. — Yttranden 101. — Departementschefen 103.

Anslagsberäkningen .................................................. 108

Hemställan.......................................................... 110

Bilaga A. Antal bisysslor för länsstyrelsernas befattningshavare under

budgetåret 1934/1935 .................................... 114

B. Antal befattningshavare vid länsstyrelserna med bisysslor under

budgetåret 1934/1935 m. m............................... 115

C. Sammanställning av uppgifter från vid länsstyrelserna anställda

tjänstemän beträffande uppdrag i taxeringsnämnd för 1936.. 116

D. Utredningens förslag till typorganisationer för landskanslierna.. 117

E. Utredningens förslag till typorganisationer för landskontoren .. 118