angående överförande av vissa kronoparker i Jämtlands län till renbetesffäl¬ len m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

1 Nr 206.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående överförande av vissa kronoparker i Jämtlands län till renbetesffällen m. m.; given Stockholms slott den 5 mars 1937.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans^ Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 5 mars 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anför: För tillgodoseende av lapparnas behov av renbete avsattes i samband med avvittringarna i Jämtlands län vissa områden i fjälltrakterna, de s. k. renbetesfjällen eller skattefjällen. Sedermera hava dessa i enahanda syfte utökats med avsevärda markområden, vilka från enskilda förvärvats med anlitande av medel uppkomna i huvudsak genom försäljning av skog flan renbetesfjällen. I administrativt hänseende gäller beträffande renbetesfjällen,

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 206. 1

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

att de därtill hörande skogsmarkerna äro ställda under skogsstatens förvaltning. Inseendet i övrigt över områdena tillkommer länsstyrelsen i Jämtlands län. Inflytande skogsförsäljningsmedel från renbetesfjällens skogar redovisas av domänstyrelsen till statskontoret för att tillgodoföras de jämtländska renbetesfjällens skogsfond, den s. k. renbetesfonden. I samband med den omgruppering i distrikt och revir av de domänverket underställda skogar, som ägde rum år 1933, beslöts, att renbetesfjällens skogar i Jämtland icke skulle ingå i de från och med den 1 januari 1934 nybildade reviren. Från och med år 1936 har förvaltningen av sistnämnda skogar anförtrotts åt en särskild skogsstatstjänsteman med biträde av erforderlig underlydande personal.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 maj 1936 har domänstyrelsen hemställt, att Kungl. Majit måtte besluta, att nio kronoparker i Jämtlands län överlätes till de jämtländska renbetesfjällens skogsfond mot att från nämnda fond till domänfonden överfördes två områden av det s. k. Vålåns renbetesland i Undersåkers socken. De kronoparker, som enligt domänstyrelsens framställning skulle överföras till renbetesfjällen, äro följande, nämligen kronoparken Tjärndalskilen i Frostvikens socken, Tuvattnet i Laxsjö socken, Juthatten i Hotagens socken, Ytterolden i Offerdals socken, Bunnerviken och England i Åre socken, Bastudalen och Högdalen i Hallens socken samt Arådalen i Ovikens socken. De områden, som avses skola överföras från renbetesfjällen till domänfonden, äro belägna invid kronoparken Håckren och utgöra delar av hemmanen */4 mantal Fångåmon nr 1, 1ji mantal Vallbo nr 1 och Vs mantal Vålådalen nr 1 i Undersåkers socken. Vid framställningen har fogats en av Fredrik Widmark år 1915 utgiven karta över Jämtlands län, å vilken karta de i framställningen avsedda områdena finnas utmärkta. Såsom skäl för framställningen har domänstyrelsen huvudsakligen åberopat önskemålet att erhålla en ändamålsenlig gruppering av domänfondens förvaltningsområden i Jämtlands län. Ifrågavarande kronoparker läge nämligen isolerat och avlägset i förhållande till övriga domänfonden tillhöriga egendomar under det att de läge intill eller i omedelbar närhet av renbetesfjällen.

över framställningen hava efter remiss utlåtanden avgivits den 29 augusti 1936 av länsstyrelsen i Jämtlands län och den 30 januari 1937 av kammarkollegiet, varjämte domänstyrelsen i anledning av länsstyrelsens utlåtande avgivit yttrande den 6 oktober 1936. Framställningen har avstyrkts av länsstyrelsen men tillstyrkts av kammarkollegiet. Jag torde nu få underställa förevarande fråga Kungl. Maj:ts prövning.

Innan domänstyrelsen hos Kungl. Majit gjorde berörda framställning, hade mellan domänstyrelsen och länsstyrelsen förts vissa förhandlingar för uppnående av enighet i frågan. I sammanhang härmed hade även verkställts värdering av de ifrågavarande områdena.

I skrivelse den 27 november 1934 till länsstyrelsen anförde domänstyrelsen sålunda — efter att hava omnämnt vilka kronoparker domänstyrelsen ansåge böra överföras till renbetesfjällen — bland annat, följande.

3 Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

På grund av sin starkt fjällbetonade karaktär lämnade dessa kronopark^ en mycket svag skogsproduktion. Samtidigt åsamkade de domänverket till följd av sitt spridda och svårtillgängliga läge dryga kostnader för skötseln.

I domänverkets hand vore de därför att anse^ som svaga förvaltningsobjekt. Däremot syntes det styrelsen, att desamma på grund av sin art och beskaffenhet med fördel oell bättre än vissa skogsområden inom renbeteslanden skulle kunna utnyttjas för det ändamål, vartill dessa senare företrädesvis vore anslagna.

Dessa förhållanden hade hos domänstyrelsen vackt tanken pa ett utbyte av ifrågavarande kronoparker mot lämpligt sammanhängande område tillhörande renbeteslanden. Vid övervägande, inom vilken del av dessa vederlaget till domänfonden med hänsyn till domänverkets intressen lämpligast borde utläggas därest ett dylikt markbvte kunde komma till stånd, hade styrelsen stannat vid det i Undersåkers socken belägna komplex av renbetesland, sorn, vad skogsmarken beträffade, angränsade kronoparken Hackren vid dess västra rågång. Enligt skogsindelningshandlingarna omfattade detta kornplex en utmarksareal av 13,298.60 hektar, varav 9,639.27 hektar produktiv skogsmark och 3,659.33 hektar impediment. Arealfördelningen — ungefär U produktiv skogsmark och A/4 impediment — vore ur skoglig synpunkt avsevärt gynnsammare än inom de till utbyte ifrågasatta kronoparkerna, där produktiv skogsmark och impediment vore till arealen i ungefär lika omfattning representerade. Alldenstund de spridda skiften, som av domänverket toresloges till utbyte mot nämnda område, läge nästan helt omgivna av eller intill renbeteslanden, innebure bytet i hänseende till belägenheten av bytesobjekten knappast någon olägenhet för renbetesfonden och detta så mycket mindre som domänstyrelsen åtnöjdes med den mindre areal, som kunde i värde anses motsvara vad som lämnades i byte. Domänstyrelsen hemställde tor den skull, att länsstyrelsen ville delgiva domänstyrelsen sin ställning till förslaget.

Länsstyrelsen hörde i anledning av domänstyrelsens framställning lappfogden i länet. Denne anförde i yttrande till länsstyrelsen den 25 januari 1935, bland annat:

Påståendet, att ifrågavarande kronoparker, som läge mycket spridda och med avseende å flertalet endast angränsade renbeteslandet — kronoparken England läge t. o. m. helt utanför — skulle kunna bättre utnyttjas för renskötselns behov än själva renbetesfjällen, innebure en betydlig överdrift, da ingen av de ifrågavarande kronoparkerna kunde användas som uteslutande betestrakt för någon av lappbyarnas renhjordar ens under några dagar. Kronoparkerna vöre — med undantag av England — så belägna i förhållande till renbeteslandet, att betning och annat intrång av renar och lappar dar kunde ske på grund av sedvanerätt enligt lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige undertiden 1 oktober—30 april. Något behov att förvärva dessa kronoparker för åtkomst av lavbete förelage salunda icke. För övrigt plägade renlav ofta så gott som helt saknas i granbestånden, vilka upptoge största delen av dessa parkers skogbeväxta ytor, Likväl kunde man icke bortse från, att det från statens synpunkt, såsom ägare till både renbetesfjällen och kronoparkerna, kunde vara lämpligt att till nedbringande av förvaltningskostnaderna åstadkomma mer koncentrerade förvaltningsenheter och att det fran denna synpunkt vore ändamålsenligt att överföra ifrågavarande kronoparker till renbetesfjällen, oaktat deras värde vore sådant, att de måhända snarare medförde utgifter än bidroge till ökade inkomster för renbetesfonden. Sådan överföring borde emellertid föregås av en allsidig värdering, vartill länsstyrelsen borde s;'.|'n< '■ ’le utse värderingsman. Under hänvisning till det anförda avstyrkte lappfogden,

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 206-

att vid överföring av ifrågavarande kronoparker till renbeteslanden vederlag skulle utgå fran renbeteslandens skogsmark.

Länsstyrelsen anförde härefter i skrivelse den 25 februari 1935 till domänstyrelsen i huvudsak följande:

Då lapparna bleve hårt trängda av den fortskridande bebvggelsen i fjälltrakterna och det därför syntes angeläget och nödigt icke blott ätt undvika allt som kunde landa deras näring till förfång och minska deras lust att tortsatta med renskötseln utan även i görligaste mån bereda bättre möjligheter tor deras näringsfång, kunde länsstyrelsen icke godtaga förslaget örn överlåtande av något område å domänverket. De till byte föreslagna kronoparkerna vöre mycket svaga förvaltningsobjekt. Den avkastning, de lämnade, uppginge icke till vad de krävde i förvaltningskostnader. För länsstyrelsen framst0^ det såsom en bjudande nödvändighet att söka av de till lappväsendet anslagna områdena utvinna större avkastning, ty de krav, som inom den närmaste tiden komme att ställas på länets lappfonder, kunde beräknas bliva bade manga och stora. Den minskning i förvaltningskostnaderna, som förslaget avsåge att medföra, syntes kunna ernås på sådant sätt, att de ifrågavarande kronoparkerna överfördes från domänfonden till renbetesfonden och domänfondens tillgångar nedskreves med deras bokförda värde. Om detta förslag icke kunde godtagas, vore länsstyrelsen villig tillstyrka, att kronoparkerna inköptes för utvidgning av renbeteslanden, därest överenskommelse om köpeskillingen kunde träffas.

Domänstyrelsen anförde härefter till förtydligande av sin ståndpunkt i skrivelse till länsstyrelsen den 12 mars 1935 i huvudsak följande.

Styrelsen hade avsett att i vederlag för kronoparkerna bekomma allenast den areal inom det föreslagna skogsområdet invid Håckren, som i värde kunde befinnas motsvara kronoparkerna i fråga. Med den kännedom, stvrelsen hade om ifrågavarande områdes relativt goda beskaffenhet med hänsyn till skogsproduktionen och befintlig standskog, hade stvrelsen den uppfattningen att arealen av det område, som skulle överföras till"domänfonden, komme att betydligt understiga arealen av de kronoparker, som avsetts att överlämnas till renbetesfonden. Styrelsen föreställde sig, att detta vederlag skulle i huvudsak kunna inrymmas inom den del av ifrågavarande skogstrakt, som begränsades i norr av vattendragen Ottsjön—Storån—Åmen, i öster av kronoparken Hackrens västra rågång, i söder av s. k. Helgtjärnarna och i väster av Fångån.

finge vidare framhålla, att styrelsen alltid ansett, att lapparna alltjämt skulle bibehållas vid sina förutvarande rättigheter inom det område av ifrågavarande renbetesland, som komme att tillföras domänfonden, dock att, därest fråga skulle uppsta örn bosättning av lappar inom området, sådan syntes böra avgöras enligt de grunder och i den ordning, som i kungörelsen den 18 juli 1928 angående grunder för upplåtelser åt lappar av lägenheter ä kronomark vore föreskrivet beträffande dylika upplåtelser å kronomark nedom odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län.

Sedermera verkställdes av biträdande överlantmätaren i Jämtlands län G. Jonsson samt jägmästaren E. Magni såsom representant för länsstyrelsen och e. o. jägmästaren S. Collinder såsom representant för domänstyrelsen värdering av de kronoparker och det område av renbeteslanden, som avsåges i domänstyrelsens framställning.

I värderingsinstrumentet, som är dagtecknat den 14 november 1935, fanns

5 Kungl. May.ts proposition nr 206.

intagen följande tablå rörande områdenas areal och dennas fördelning å olika ägoslag:

I värderingsinstrumentet fanns vidare upptagen en tablå rörande skogsmarkens fördelning å olika bonitetsklasser. Denna tablå var av följande

innehåll:

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Förrättningsmännen anförde i värderingsinstrumentet, bland annat, följande.

Sedan förrättningsmännen under augusti 1935 verkställt besiktning å marken av de till utbyte ifrågasätta områdena, hade de verkställt värdering av bytesområdena och därvid enats örn värdena å dessa. Då vid värderingens handläggning framgått, att de till utbyte ifrågasatta kronoparkerna icke kunde till värdet motsvaras av det ursprungligen föreslagna vederlagsområdet av \ ålåns renbetesland, hade räknats med ett tilläggsområde av nämnda i enbetesland söder örn Ottsjön, vilket å Widmarks karta angivits med röd streekning. Do olika bytesområdena betingade följande värden, nämligen kronoparkerna 58,500 kronor, därav 13,200 kronor utgjorde markvarde och 45,300 kronor skogsvärde, samt vederlagsmarken 57,200 kronor, därav 11,200 kronor belöpte å marken och 46,000 kronor å skogen. Kronoparkerna hade sålunda ett mervärde av 1,300 kronor. Med hänsyn till den osäkerhet, som alltid måste vidlåda värderingsresultat av detta slag, torde man, med bortseende från nämnda skillnad, kunna anse, att de olika bytesomradena motsvarade varandra i värde. De beräknade värdena vore, med hänsyn till de betydande arealerna, jämförelsevis låga. Förrättningsmännen hade emellertid, i betraktande av de under den närmast förflutna tiden starkt \ axlande konjunkturerna, ansett befogat räkna med en låg värdeskala, särskdt då i förfarande tall vore fråga om skogsfastigheter i mindre goda produktions- och avsättningslägen. För ett markutbyte spelade dock värdeskålan tydligen ingen roll, om endast bytesområdena bragtes att motsvara varandra i värde.

Sedan domänstyrelsen erhållit värderingsinstrumentet föreslog styrelsen i skrivelse till länsstyrelsen den 19 november 1935 villkor för den ifrågasatta transaktionen saint anhöll örn länsstyrelsens godkännande.

Länsstyrelsen infordrade i anledning härav förnyat yttrande från lappfogden i länet. Kuppfogden, som avstyrkte det ifrågasatta överförandet av vissa delar av renbetesfjällen till domänfonden, anförde såsom stöd härför, bland annat, följande.

Vederlagsområdena tillhörde hemman i trakten av Vålån, vilka jämte andra hemman efter lappallmoge^ hörande av 1883 års lappkommitté utpekats såsom nödvändiga för lapparnas i orten renskötsel och som en år 1886 tillsatt kommitté ansett tillhöra den mark, som vore oundgängligen nödig för att bereda lapparna vid de för dem avsatta land tillgång till skog eller renbete. I anledning härav hade hemmansdelarna i östra Vålådalen och hemmanet Fångåmon blivit förvärvade till renbetesland. Länsstyrelsen hade därvid i skrivelser till Kungl. Maj:t den 22 december 1899 beträffande de förra uttalat, att heminansdelarna på grund av sitt läge i omedelbar närhet av ett renbetesfjäll mäste anses för lapparnas behov nästan oundgängligen nödigt och den 23 november 1900 beträffande Fångåmon, att hemmanet i fråga på grund av sin belägenhet vore för lapparnas behov erforderligt. När ifrågavarande hemman, efter stor utredningsmöda, av vederbörande lappar, av kommittéer, av länsstyrelsen och Kungl. Majit enstämmigt ansetts vai a nödvändigt för lapparnas renskötsel och enligt vad vid sammanträden med den nuvarande generationen av lappar uttalats fortfarande av dem alltjämt begagnades, syntes kraftigare skäl för deras bibehållande i samma egenskap icke kunna anföras.

Från affärssynpunkt kunde innebörden i denna bytesfråga sägas vara att byta bort 3,685 hektar välbelägen skogsmark med ett medelvärde av 12 kro-

7 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

nor 75 öre per hektar växande och delvis oavverkad skog mot 9 i och intill fjällen utströdda kronoparker om tillhopa 6,380 hektar med ett medelvaide av 7 kronor 13 öre per hektar växande skog med ända till 17^ ar gamla stämplingsposter av huvudsakligen granskog. Man vågade pasta att intet trävarubolag och ingen erfaren skogsaffärsman skulle i kronans stalie vilja ingå på detta byte. Enbart för hemmanen Fångåmon hade renbeteslonden betalat 152,000 kronor och nu skulle man realisera mer än 65 /o av arealen och i varje fall den värdefullaste marken jämte 1,213 hektar ytterligare välbelägen skogsmark och i gengäld få några kronoparker (overloppsmarker), vilka för lapparnas behov av renbete och bränsle kunde tagas i anspråk pa

grund av sedvanerätt. 1QQC

Efter framställning av länsstyrelsen hade Kungl. Maj:t den 16 juli 188b uppdragit åt vissa personer att efter noggrann undersökning pa stallet inkomma med förslag å den enskilda tillhörig mark, som de funne oundgängligen nödig för att under månaderna maj—september bereda lapparna vid de för dem avsatta land tillgång till skog eller renbete. I sitt betänkande hade dessa fäst särskild uppmärksamhet på att, utom vad som nödvändigt erfordrades för att skaffa bete åt renarna, det kunde hilva nödigt att pa ett eller annat ställe förvärva mark för beredande av naturliga gränser mellan lappmarken och den odlade bygden. Genom förvärv av nu ifrågavarande hemman och hemmansdelar hade vunnits en sådan naturlig gräns nämligen stranden av Ottsjön och utloppet därur, Storån. Ett medgivande till domänstyrelsen bytesförslag skulle i realiteten innebära ett underkännande av denna synpunkt och en medverkan till ett delvis upprivande och omintetgörande av de fördelar, som tidigare vunnits till renbetesmarkernas utvidgning.

Över föreliggande bytesfråga hade lapparna i Tranns och Anarisets lappia blivit hörda. Av deras uttalande framginge otvetydigt, att de tor närvarande, då snötäcket eller isbildning ej gjorde lavbetet oåtkomligt andande de till utbyte nu ifrågasatta områdena, som för vår-, sommar- och höstbete hade samma betydelse för renskötseln i orten som tillförne. Situationen vöre sålunda ännu alltjämt densamma som då de inköptes just för lapparna och d6r3.s renskötsel.

Med hänsyn till den betydelse nu ifrågavarande mark hade för lapparna avstyrktes på det allra kraftigaste och enträgnaste bifall till domanstyrelsens bvtesförslag, då det för renbetesfonden och för lapparnas renskötsel icke medförde en enda fördel men väl kunde, om det genomfördes, för framtiden binda de myndigheter, som hade att tillrättalägga och främja lapparnas utkomstmöjligheter.

Vid lappfogdens yttrande fanns fogat protokollsutdrag från sammanträde med Tranris lappby den 9 december 1935 och med Anarisets lappby den 30 i samma månad, vilka protokollsutdrag utvisade, att vid sammanträdena närvarande lappar uttalat sig för att få med full dispositionsrätt bibehålla ifrågavarande områden av renbetesfjulien.

Länsstyrelsen förklarade i skrivelse den 31 mars 1936 — under hänvisning till lappfogdens yttrande — att länsstyrelsen icke kunde biträda domanstyrelsens förslag örn överförande av de ifrågavarande omradena av renbetestja 1len till domänfonden. Länsstyrelsen framhöll, att syftet med domanstyre sens framställning, nämligen nedbringande av förvaltningskostnaderna, kunde vinnas genom de ifrågavarande kronoparkornas förläggande till reviret för renbetesfjäll^, med skyldighet för jägmästaren att för dessa kronoparker avgiva särskild redovisning. Länsstyrelsen förklarade sig emellertid villig att medverka till att de kronoparker, varom nu vore truga, forvarvades tor ut-

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 206. 58dfoonkronorenbeteSlanden tiU det &V värderin8smännen åsätta värdet av

I den nu förevarande till Kungl. Majit gjorda framställningen har domänstyrelsen till en början anfört följande.

inom ett geografiskt tämligen väl avgränsat område av Jämtlands län funnes, förutom renbetesland och skyddsskogar, ett antal kronoparken spridda över stora vidder och pa betydande avstånd från varandra. Skogstillgången a dessa kronoparker vore till stora delar att karakterisera såsom fjällskog och avsevarda områden kunde med hänsyn till utnyttjandet betraktas såsom’renbetesJand Ä dessa skogar agde lapparna enligt lagen om de svenska lappar- 1 Vfn U renbete i SY?nge rolighet att vistas med sina renar under tiden 1 °*!ob.er~30 aPr‘1- Förvaltningen och bevakningen av nämnda skogar medförde pa grund av de isolerade lägena för domänfonden betydande kostnad?-r'u 7et ''O1-?,,11''6.11 att befara, att svårigheter skulle möta att tillvarataga möjligheterna till minskning av kostnaderna för avverkning och flottning genom ett lämpligt virkesuttag samtidigt å skogar, tillhörande de skilda för-

:-rr.?S,°rad?na- Det hade med hansyn härtill synts domänstyrelsen vara till fördel tor saval renbetesfonden som domänverket, att ett utbyte av vissa marker medan nämnda parter komme till stånd. Vid de underhandlingar, 5?m./°0rts meban länsstyrelsen i Jämtlands län och domänstyrelsen, hade därlor ifragasatts utbyte av mark mellan jämtländska renbetesfjällens skogsfond OCf\r.?oman‘onden’ därvid visst invid kronoparken Håckren beläget område av Valans renbetesland i Undersåkers socken skulle förslagsvis utbytas mot mo i fjälltrakterna — intill av renbetesfjällens skogsfond disponerade omraden - belägna kronoparker i Jämtlands län. Syftemålet med markutbytet hade varit att åstadkomma en ändamålsenligare gruppering av förvaltningsområdena, enär berörda kronoparker läge isolerat och avlägset i förhålla11.1^ hill övriga, domänfonden tillhöriga egendomar, medan de däremot låge intill eller — i ett fall — i omedelbar närhet av renbetesfonden tillhöriga skogar. ö

Efter att hava redogjort för gången av förhandlingarna mellan domänstyrelsen och länsstyrelsen har domänstyrelsen vidare anfört:

En överlåtelse till renbetesfjällens skogsfond av ifrågavarande kronoparker utan vederlag ansåge styrelsen icke böra ifrågakomma. Vad anginge länsstyrelsens förslag, att kronoparkerna skulle inköpas för utvidgning av renbeteslanden, finge styrelsen anföra, att en försäljning av kronoparkerna till det vid värderingen för markutbyte åsätta värdet icke kunde av styrelsen biträdas. Värderingsmännen hade i värderingsinstrumentet framhållit, att de bytesområdena åsätta värdena vore jämförelsevis lågt beräknade. Styrelsen hade även funnit, att de beräknade värdena varit mycket låga. Styrelsen hade emellertid icke funnit skål till ändring av värdena, så länge de endast vöre avsedda att läggas till grund för en jämförelse av bytesobjekten och dessa kunde bringas att motsvara varandra i värde.

Länsstyrelsens uppfattning, att det föreslagna markutbytet skulle medföra olägenheter för lappväsendet, kunde domänstyrelsen icke dela. De fastigheter tillhörande renbetesfjällens skogsfond, vilka skulle beröras av markutbytet, hade inköpts för betryggande av renskölseln, d. v. s. för säkerställande av tillgången på lämpliga betesområden för renarna. Domänstyrelsen hade emellertid föreslagit, att bland villkoren för markutbytet skulla mtagäs bestämmelse, att lapparna skulle bibehållas vid sina förutvarande rättigheter inom de områden av ifrågavarande renbetesland, som skulle till-

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

föras domänfonden, dock att fråga om bosättning av lappar borde avgöras enligt vad i kungörelsen angående grunder för upplåtelse åt lappar av lägenheter å kronomark vore föreskrivet beträffande upplåtelse nedom odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län. Domänstyrelsen ansage, att lapparnas intressen härigenom måste bliva fullt tillgodosedda. Som belägg härför finge domänstyrelsen åberopa ett av länsstyrelsen i skrivelse till domänstyrelsen den 25 februari 1935 gjort uttalande, att ett förvärv av de till utbyte föreslagna kronoparkerna icke vore av något större värde för lappväsendet, då dessa områden under de tider av året, då de kunde vara till nytta för renskötseln, enligt gällande lapplag på grund av sedvanerätt kunde disponeras av laoparna för renbete. Det syntes uppenbart, att de skäl, länsstyrelsen här anfört, lika väl kunde användas för att motivera en överlåtelse av mark från renbetesfjällens skogsfond till domänfonden, då lapparnas näringsfång därvid lika litet koinme att beröras.

Domänstyrelsen ansåge på anförda skäl, att det ifrågasatta markutbytet borde kunna komma till stånd, då därigenom ur skogsförvaltningens synpunkt avsevärda fördelar vore att vinna.

Då markutbytet icke kunde medföra något hinder för utövandet av lapparnas näringsfång, finge styrelsen hemställa, att Kungl. Majit ville besluta, att ett markutbyte bomme till stånd på följande villkor, att domänstyrelsen till de jämtländska renbetesfjällens skogsfond överläte ifrågavarande nio kronoparken att de jämtländska renbetesfjällens skogsfond till domänfonden överläte de å den av Fredrik Widmark utarbetade och år 1915 utgivna karta, dels med svart, dels även med röd streckning angivna områden av det s. k. Vålåns renbetesland i Undersåkers socken, vilka områden utgjorde delar av jordeboksenheterna V4 mantal Fångåmon nr 1 (Fångåmon l1), V4 mantal Vallbo nr 1 (Vallbo l1) och hemmanet Vs mantal Vålådalen nr 1 (Vålådalen l1); att områdena tillträddes den 1 januari 1937, att markutbytet skedde utan vederlag i penningar, att avverkning av skog å bytesområdena icke skedde intill tillträdesdagen med undantag för tidigare försåld, vid värderingstillfället å rot kvarstående skog, som icke ingått i värdeberäkningen, att domänverket skulle förbehållas nyttjanderätt till följande byggnader jämte erforderliga tomtområden och utfartsvägar, nämligen dels en invid Fångåmons arrendegård befintlig s. k. befälskoja och ett stall för fyra hästar, dels även ett båthus vid Ottsjön intill Storåns utlopp, att de jämtländska renbetesfjällens skogsfond å ena sidan och domänfonden å andra sidan betalade alla intill tillträdesdagen förfallna utskylder avseende dem nu tillhöriga bytesområden, att jämtländska renbetesfjällens skogsfond och domänfonden skulle gottgöra varandra för vad de kontant eller in natura uppburit eller kunde komma att uppbära i form av arrende eller annan avgiild för dem nu tillhörig, av markutbytet omfattad jord för tid efter tillträdesdagen, liksom även vara berättigade till motsvarande ersättning, avseende tiden före tillträdesdagen, att lapparna alltjämt skulle bibehållas vid sina förutvarande rättigheter inom de områden av ifrågavarande renbetesland, som .skulle överföras till domänfonden, dock att fråga om bosättning av lappar inom dessa områden skulle avgöras enligt vad i kungörelsen den 18 juli 1928 (nr 314) angående grunder för upplåtelse åt lappar av lägenheter å kronomark beträffande upplåtelse nedom odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län vore föreskrivet, samt att avstyckning av de områden av renbeteslandet, som överlätes till domänstyrelsen, icke skulle ske, utan områdena, där naturliga gränser ej funnes, genom upphuggning av linjer eller uppförande av rösen på domänfondens bekostnad skulle avskiljas fran övriga delar av renbeteslandet.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

I sitt över framställningen den 29 augusti 1936 avgivna yttrande har länsstyrelsen anfört, bland annat, följande.

Det borde kraftigt understrykas, att ett överflyttande av de ifrågasatta vedel lagsomradena under domänstyrelsens förvaltning, med rätt för lapparna att varda bibehållna vid deras nuvarande rättigheter till renbete m. m., skulle bestämt strida mot den grundsats, som läge till grund för Kungl. Maj:ts och riksdagens under de senaste arén fattade beslut angående domänverkets bestyr med vissa enskilda och allmänna skogar, nämligen att de skilda ändamål, som de olika kategorierna skogar hade att tjäna, bäst främjades därav, att dessa underställdes särskilda myndigheter, vilka hade till uteslutande uppgift att befordra nyssnämnda ändamål.

Länsstyrelsen betvivlade icke domänstyrelsens vilja att på bästa sätt tillgodose lapparna, i händelse det ifrågasatta markbytet trots allt skulle komma till stånd. Detta skulle emellertid innebära, att ett för lappväsendet oumbärligt omiade för all framtid överfördes till förvaltning av annan myndighet, som icke vore direkt inriktad på att främja renskötseln eller överhuvud lapparnas intressen utan som hade till uppgift att på det i ekonomiskt avseende lämpligaste sättet förvalta de skogar och domäner, som vöre densamma anförtrodda. Det läge i sakens natur, att intressekonflikter därvid lätt kunde uppkomma och att rivningspunkter fullständigt i onödan därigenom tillskapades mellan lapparna och domänverkets tjänstemän- Uppstode sådana intressekonflikter finge det antagas, att de icke sällan komme att avgöras till lapparnas nackdel utan att de myndigheter — lappfogden och länsstyielsen - som i övrigt hade till uppgitt att handlägga frågor rörande lappväsendet inom länet, finge tillfälle att tillgodose lapparnas intressen. Det föreslagna markutbytet skulle därför och med hänsyn jämväl till dess betvdelse för lapparnas bosättning vara till förfång för lapparna och helt i onödan vålla dem oro och besvär. Länsstyrelsen hade därför den bestämda uppfattningen, att ett bifall till domänstyrelsens framställning skulle vara till avgjord skada för lappväsendet.

Beträffande ett inköp av de för utvidgning av renbeteslanden ifrågavarande kronoparker har länsstyrelsen anfört i huvudsak:

Det av värderingsmännen funna värdet å kronoparkerna syntes vara det högsta, som kunde ifragasättas vid ett inköp tor lappväsendets räkning. I sin föreliggande framställning hade domänstyrelsen visserligen förklarat sig godtaga denna värdering vid ett byte mellan kronoparkerna och de ifrågasatta vederlagsområdena men ansett, att värdet å kronoparkerna vore för lågt för att läggas till grund för en försäljning. Då länsstyrelsen under inga som helst förhållanden kunde förorda en högre köpeskilling än värderingsmännen angivit, måste frågan örn förvärv av kronoparkerna för lappväsendets räkning anses vara definitivt fallen.

Länsstyrelsen har vid sitt yttrande fogat ett utlåtande av lappfogden i Jämtlands län, i vilket denne på i huvudsak förut anförda skäl avstyrkt domänstyrelsens framställning.

I anledning av länsstyrelsens yttrande anförde domänstyrelsen i utlåtandet den 6 oktober 1936:

Styrelsen hade utgått ifrån, att ett ändamålsenligt ordnande av förvaltningen av bytesobjekten vore för det allmänna av huvudsaklig vikt. Till stöd för denna sin uppfattning finge styrelsen åberopa jämväl Kungl. Maj:ts brev den 13 juli 1887, enligt vilket de områden av renbeteslanden, som vore

11 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

huvudsakligen ägnade till skogsbol, skulle ställas under domänstyrelsens förvaltning. Av nämnda brev syntes framgå, att man åsyftat en fördelning så långt möjligt av förvaltningsuppgifterna efter deras art, varigenom länsstyrelsen skulle i princip befrias från uppgifter, som sammanhängde nied förvaltning av skog. Länsstyrelsen syntes nu hava fattat sin uppgift såsom åtminstone tvåsidig, dels att direkt tillgodose renskötseln genom säkerställande av erforderliga områden för renbete och lapparnas uppehåll, dels även att inom vissa områden av renbeteslanden bedriva affärsmässig skogsskötsel. Detta betraktelsesätt kunde vara förklarligt med hänsyn till den utveckling, som förvaltningsuppgifterna under senare tid undergått sedan med renbetesfondens ökade ägovidder följt så betydande skogsområden, att tor dessa ansetts behöva inrättas en särskild skogsförvaltning. Det torde emellertid ej vara ändamålsenligt, att renbetesfonden alltmer utvecklades till ett på skogsområdet självständigt affärsdrivande företag, utan man torde alltjämt få anse, att renbetesfjällens fastigheter skulle hava till huvudsaklig uppgift att befrämja lapparnas behov av mark för renbete m. m. onder sådana förhållanden syntes det i varje fall icke kunna vara till nackdel tor lapparnas intressen, att en arrondering av förvaltningsobjekten avagabragtes, så att renbetesfondens förvaltning koncentrerades inom fjällområdena. Givetvis måste detta ske på sådant sätt, att renbetesfondens tillgångar icke minskade i värde.

I fråga om olägenheterna för renskötseln och lapparnas bosättning till följd av den ifrågasatta överföringen av delar av renbeteslanden till domänfonden har domänstyrelsen anfört:

Styrelsen hade vid utväljandet av vederlagsområdena så långt möjligt sökt beakta lapparnas behov av områden för bosättning och annat uppehåll. Enligt det framlagda bytesförslaget skulle således mellan de två vederlagsområdena lämnas ett korridorliknande område på ömse sidor örn landsvägen till Vålådalen, inom vilket område vore belägen arrendegården Fångåmon. Bosättning av lappar torde i första hand kunna ifrågakomma inom detta område. Styrelsen hade tidigare ansett, att fråga om bosättning av lappar a vederlagsområdena borde avgöras enligt vad i kungörelsen den 18 juli 1J28 (nr 3141 vore föreskrivet beträffande upplåtelse nedom odlingsgränsen, men vore styrelsen villig att, för att tillmötesgå länsstyrelsens önskemål, tillstyrka att sådan fråga finge avgöras enligt vad i samma kungörelse vore föreskrivet för dylik upplåtelse å kronomark ovan odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län.

Vad angår det av länsstyrelsen föreslagna sammanförandet av ifrågavarande kronoparker till gemensam förvaltning med renbetesfondens fastigheter med skyldigheter för förvaltaren att avgiva särskild redovisning för kronoparkerna har domänstyrelsen anfört, att i så fall skulle uppstå en sådan sammanblandning av förvaltningsuppgifter, som statsmakterna genom under senare tid fattade beslut sökt undvika. Domänstyrelsen har därför bestämt avstyrkt ett ordnande av förvaltningen på det av länsstyrelsen föreslagna sättet.

Kammarkollegiet har i sitt yttrande till en början ingått på renskötselförhållandena i Jämtlands län och i detta hänseende an lort:

Vid utfärdandet av de bestämmelser, med tillämpning varav avvittringen i Jämtland igångsattes, hade lapparnas och renskötselns intressen blivit bort-

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

glömda. Först sedan avvittringen avsevärt framskridit hade detta förhållande upptäckts. Vissa rättelser hade man väl då försökt vidtaga, men det hade varit för sent och de områden, renbetesfjällen, som lämnats övriga åt lapparna såsom särskilt förbehållna renbetesmarker, där de även sommartid skulle få uppehålla sig med sina renar, hade kommit att bliva allt för snävt begränsade. Aven fjällområdena hade sålunda blivit i stor utsträcknmg tdldelade enskilda, så att dessas ägor på sina ställen sträckt sig lånat m i fjällen delvis anda fram till norska gränsen. Till kronoparker hade foga mark blivit över. Endast en del spridda, jämförelsevis mindre områden hade avsatts därtill.

Genom den vid avvittringen tillämpade ordningen hade för lapparna uppstått stora svårigheter. Till åvägabringande av lindring härutinnan hade igångsatts utredning rörande den enskilda tillhöriga mark, som borde för renbetesfjällens utvidgning återförvärvas. Tillika hade genom domänstyrelsen undersökning av skogstillgången å renbetesfjällen verkställts i avsikt att tillse, huruvida genom försäljning av skog medel till inköp av dylik mark kunnat erhallas. Det hade därvid beräknats, att utan fara för skogens bestånd och utveckling en avverkning av omkring 820,000 träd kunde äga rum under loppet av 20 år. Kungl. Majit hade sedan föreslagit 1887 års riksdag *“nmedglva\att behållna avkastningen av den skogsavverkning på renbetesi n nV»0m 1..en!ighet m(:d domänstyrelsens förslag kunde varda föreskriven, skulle ta användas till förvärvande av mark för utvidgning av sagda fjäll i avsikt att bereda lapparna nödigt utrymme under tiden från maj till september (vilken tid renarna ej ägde vistas å utom renbetesfjällen belägen mark) samt att, när vissa delar av förvärvade områden kunde genom skogsavverkning eller annorledes lämna avkastning eller ej vore för det avsedda andamålet nödiga, på Kungl. Majit skulle få bero att ställa sådana delar under skogsstatens förvaltning eller utarrendera eller försälja dem, under iakttagande därav, att avkastningen eller försäljningssumman, den sistnämnda därest Kungl. Majit ej prövade den böra användas för att på annan trakt mom länet utvidga lapparnas renbetesrättigheter, tillfölle statsverket Vad Kungl. Majit sålunda föreslagit hade vunnit riksdagens bifall

Därefter hade Kungl. Majit den 13 juli 1887 uppdragit åt domänstyrelsen att föranstalta om skogsavverkningen samt åt länsstyrelsen att förbereda inköp av till renbetesfjällens utvidgning nödig mark. När länsstyrelsen tunne lämpliga inköp kunna ske, skulle frågan därom underställas Kungl Maj its provning, i samband varmed skulle avgivas förslag, huruvida mark, som förvärvades, borde förenas med angränsande renbetesfjäll eller ställas under skogsstatens förvaltning eller utarrenderas eller, såsom obehövlig för ändamålet, avyttras. De för skogsavverkningen inflytande behållna försäljmngsmedlen skulle inlevereras till statskontoret och där särskilt bokföras såsom jämtländska renbetesfjällens skogsfond. Från denna fond skulle nödiga medel utgå for de av Kungl. Majit fastställda fastighetsköpen.

Vidare hade genom Kungl. Majlis brev den 22 maj 1891 och i överensstämmelse därmed givna föreskrifter förordnats, att de förvärvade områdena skulle upplåtas för lapparnas behov i likhet med angränsande renbetesfjäll, att den å områdena befintliga skogsmarken skulle ställas under skogsstatens förvaltning samt att å områdena befintliga inägor, åbyggnader samt slåtter- och fäbodelägenheter skulle, där länsstyrelsen prövade det kunna ske utan men for renskötseln, upplåtas på arrende åt bofasta, med iakttagande av att arrendatorn underkastades de inskränkningar i nyttjanderätten, som föranleddes av den åt lapparna upplåtna rätten att använda ifrågavarande områden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

13 Genom särskilda Kungl. Ma.j:ts brev åren 1888—1893 hade medgivits inköp av ett stort antal hemman och lägenheter inom fjällsocknarna i länet. Även därefter hade fastigheter, ehuru i mindre utsträckning, inköpts. Enär de inköpta fastigheterna bestått icke allenast av fjällmark utan även av inägor och skogsmarker, hade särskilt genom försäljning av skog från fastigheterna under årens lopp erhållits en betydande avkastning, som tillförts jämtländska renbetesfjällens skogsfond, varav medel använts till inköp av betesområden ävensom till åtskilliga andra utgifter, i främsta rummet sådana som tarvats för fastigheternas förvaltning eller stått i nära sammanhang därmed. Från fonden, som vid utgången av budgetåret 1935/1936 uppginge till i avrundat tal 1,637,000 kronor, hade överförts betydande belopp till Norrbottens och Västerbottens län för bildande av Norrbottens lappfond och Västerbottens lappfond.

Reglerna för den rätt, varmed lapparna ägde begagna sig av renbetesfjäll^ i Jämtlands län och till deras utvidgning upplåtna områden, återfunnes numera i lagen den 18 juli 1928 (nr 309) örn de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. Beträffande dessa regler erinrades, att, liksom jämväl enligt tidigare lagstiftning varit fallet, lapparna ägde att under varje tid av året uppehålla sig med sina renar å renbetesfjällen med tillagda områden. Där utanför finge de ock använda sig av de trakter, som de efter gammal sedvana besökt med sina renar, dock endast under oktober—december samt januari—april månader.

Redan i samband med avvittringen hade föreskrivits, att lapparna icke skulle äga annan rätt till sina därvid utlagda betesområden än att begagna dem till bete för renarna samt nyttja skogen lill sitt husbehov ävensom fiske. Motsvarande bestämmelser gällde även enligt 1928 års renbeteslag, som, med uppställande av vissa regler om ersättningsskyldighet för skador, som av renarna vid deras betesgång vållades, medgåve cte för renskötseln upplåtna markernas begagnande till renbete och till skogsfång för lapparnas eget behov samt till jakt och fiske, dock att sistnämnda båda förmåner finge av lapparna tillgodonjutas endast å utmark å renbetesfjällen och de tillköpta hemmanen men däremot ej å därutanför belägen mark.

I nu förevarande ärende hade den av domänstyrelsen föreslagna transaktionen betecknats såsom »utbyte av mark mellan jämtländska renbetesfjällens skogsfond och domänfonden». Såsom av den förut lämnade redogörelsen framginge vore renbetesfjällen och de därtill inköpta fastigheterna endast i vissa avseenden ställda till lapparnas och renskötselns förfogande, och skogsfonden hade intet annat ändamål än att uppsamla viss från sagda områden fallande avkomst, vilken efter Kungl. Maj:ts beslut skulle användas till förmån för lapparna i Jämtlands län. I den mån nyssnämnda beteckning innebure, att samma områden skulle ingå och lyda under skogsfonden på samma sätt som kronoparken^ lyda under »domänfonden», vore beteckningen icke riktig. I övrigt finge erinras, att renbetesfjällen med tillköpta områden gentemot kronan i äganderättsavseende intoge samma ställning som kronoparkerna samt att de tillköpta områdena vore lagfarna för kronan.

Efter att hava erinrat, att under ärendets handläggning framkommit följande förslag till frågans lösning, nämligen antingen att jägmästaren å renbetesfjällens skogar skulle för domänstyrelsens räkning omhänderhava förvaltningen även av de i ärendet ifrågakomna nio kronoparkerna eller ock att kronoparkerna skulle överföras till renbetesfjällen, därvid domänfonden skulle erhålla gottgörelse antingen i penningar eller ock i vissa områden av

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

renbetesfjällen, bär kammarkollegiet beträffande den förstnämnda av dessa lösningar anfört, att denna lösning av det föreliggande spörsmålet vore ur administrativ synpunkt olämplig och skulle i viss mån återföra till förhållanden, som domänstyrelsen sökt ordna med sitt beslut, att renbetesfjällen från och med den 1 januari 1936 skulle utgöra en särskild förvaltningsenhet (revir) uppdelad i fyra bevakningstrakter, varmed hade avsetts genomförandet av principen att, till vinnande av reda och enkelhet, söka såvitt möjligt åstadkomma särskild förvaltning för skogar, som tjänade skilda syften, samt att i anslutning härtill renbeteslanden måtte frigöras från de vanliga revirens förvaltning.

Beträffande de lösningar av den föreliggande frågan, vilka avsågo de nio kronoparkernas överförande till renbeteslanden, har kammarkollegiet anfört:

Envar av de i detta hänseende ifrågasatta lösningarna syntes framkomlig. Ett dylikt överförande vore, förutom ur förvaltnings- jämväl ur renskötselsynpunkt synnerligen lämpligt. Huruvida frågan ordnades genom byte eller mot vederlag i penningar syntes vara av jämförelsevis underordnad betydelse. Hade marken å kronoparken^ icke varit skogbärande, hade den vid avvittringen blivit tillagd renbetesfjällen. Åtta av kronoparkerna läge anslutna till eller inklämda mellan renbetesfjällens områden och den återstående vore belägen nära därinvid.

Naturligt syntes, att dessa kronoparker överfördes till förvaltning i samband med renbetesfjällen i stället för att nu erbjuda domänstyrelsen nio spridda förvaltningsobjekt. Någon ökad förvaltningskostnad för lappväsendet komme knappast att uppstå, under det att nuvarande kostnader för domänstyrelsen ställde sig jämförelsevis höga. Lämpligheten av en dylik omläggning framträdde numera så mycket tydligare, sedan förvaltningen av samtliga renbetesfjällens skogar sammanförts under en särskild för denna uppgift tillsatt jägmästare. Förut vore renbetesfjällens skogar jämte skogarna å de tillköpta hemmanen uppdelade på flera revir, vilkas jägmästare torde haft anledning att vid besöken å nämnda skogar tillse jämväl i närheten därav belägna kronoparker. Hädanefter finge dessa jägmästare icke samma tillfälle att besöka parkerna. För jägmästaren å renbetesfjällen komme uppgiften att övervaka jämväl kronoparksområdena att på grund av dessas läge föranleda jämförelsevis obetydligt ökat arbete.

För den jämtländska renskötseln själv borde betydelsen av hela spörsmålet icke överskattas. Påtagligt vore emellertid, att ett överförande av parkerna till renbetesfjällen skulle även ur renbetessynpunkt medföra betydande fördelar. Genom en sådan åtgärd skulle renbetesfjällen ytterligare arrenderas. Kronoparkerna vore belägna i fjälltrakterna mot riksgränsen inom områden, där lapparna bedreve sin renskötsel. Parkerna upptoge visserligen icke några kalfjäll men besöktes av renar. Det kunde antagas, att dessa tillgodogjorde sig det renbete, som funnes. Härjämte märktes emellertid, att lapparna vore hänvisade att sommartid (maj—september) uteslutande å renbetesfjällen med tillhörande områden söka bete för sina renar. Med hänsyn till parkernas läge kunde icke undvikas, att renarna under berörda tid i större eller mindre utsträckning komme in på parkerna. Formellt sett skulle enligt renbeteslagens bestämmelser straffansvar då kunna utkrävas av lapparna likasom vidgad skadeståndsskyldighet för renskador följa, och åtgärder skulle kunna vidtagas för renarnas bortkörande. Vad anginge återstående del av året ägde väl lapparna gammal sedvana att med renarna då vistas jämväl

Kungl. Maj:ts proposition nr 20(j.

å parkerna, men skyldigheten att erlägga ersättning för renskador bleve skärpt. Jakt och fiske finge icke av lapparna utövas å dessa kronoparker. Från vederbörande myndigheters sida hade icke ifrågasatts åtgärder mot lapparna, därest deras renar på olaga tid inkommit å parkerna eller därå orsakat skada, för vilken ersättning kunnat utgå. Men domänstyrelsen ägde i allt fall rätt att, exempelvis i händelse av vidtagna skogskulturer å viss kronopark eller upplåtelse av rättigheter åt enskilda, kräva heteslagens tilllämpning.

Rörande det ifrågasatta utbytet av kronoparkerna mot särskilda områden av renbetesfjällen har kammarkollegiet vidare anfört:

En lösning av frågan genom ett dylikt byte finge anses lämplig under förutsättning, att skada ej därigenom tillfogades lapparna och renskötseln. Bytet innebure, att kronoparksområden av viss större areal av för renskötseln önskvärd mark överfördes till renbetesfjällen och att därifrån uteslötes viss dylik mark med mindre areal. Från renskötselns synpunkt förefölle detta att erbjuda vissa fördelar. För lapparna vore av största betydelse att erhålla fria renbetesområden av så stor omfattning som möjligt. Emellertid vöre lapparna för sin renskötsel i behov av att året om obehindrat få uppehålla sig jämväl å de områden av nuvarande renbetesland, som skulle avstås mot kronoparkerna. Om så ordnades, att renskötseln där finge fortgå såsom hittills, syntes från synpunkten av renskötselns gagnande betydande fördel vara att vinna genom bytet. Domänstyrelsen hade förklarat sig också beredd till ett dylikt medgivande. Enligt domänstyrelsens förslag skulle lapparna å vederlagsområdet bibehållas ej endast vid nuvarande renskötselprivilegier utan även vid andra dem tillkommande rättigheter till skogsfångst, jakt och fiske

samt bosättning. ,..

Vad särskilt anginge rätten till bosättning hade domänstyrelsen till förekommande av olägenheter föreslagit, att marken å ömse sidor av den allmänna väg, som ledde genom området och vilken mark i främsta rummet förmenats kunna komma i fråga för bosättning, skulle undantagas och fortfarande tillhöra renbetesfjället. Enligt vad som upplysts torde a vederlagsområdet saknas odlingsvärd mark i avsevärdare omfattning för bildande av bärkraftiga jordbruk. I övrigt erinrades, att lapparnas bosattmngsfraga, i den ordning nu avsåges, i främsta rummet läge i Kungl. Maj:ts hand. Enligt kungörelsen den 18 juli 1928 (nr 314) angående grunder for upplåtelse åt lappar av lägenheter å kronomark tillkomme det Kungl. Maj :t att förordna huruvida mark skulle avsättas för upplåtelse under nyttjanderätt^av jordbruks- eller bostadslägenheter åt lappar. Dylik mark finge avsattas a kronan tillhörigt område, förutom inom Norrbottens och Västerbottens lans lappmarker å renbetesfjällen med tillköpta områden i Jämtlands lan. Upphörde nu ifrågavarande å dylik trakt belägna bytesområde att vara av renbetesfiälls natur och överginge till kronopark, kunde bosättmngsmark icke därstädes längre av Kungl. Majit medgivas. Ett förbehåll borde ske ej mindre för Kungl Majit att, oavsett den förändrade forvaltnmgsnaturen a området, där göra avsättningar av mark för bosättningar lin även rörande tillämpningen i övrigt av nämnda kungörelses bestämmelser beträffande salunda avsatt mark. Jämlikt samma kungörelse tillkomme det länsstyrelsen att, vad anginge renbetesfjällen, verkställa den särskilda upplåtelsen at vederbörande lapp samt att hava överinseende över upplåten lägenhet. Domänstyrelsen ginge med på en dylik ordning. Emellertid syntes fori osanden av lansstyie sen rörande upplåtelse böra ske efter samråd nied domänstyrelsen.

Genom de garantier, som sålunda skulle vinnas beträffande vederlagsområdet, syntes väl sörjt för lapparnas oell deras rennärings bedrivande dar-

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

städes. Det finge framhållas, att i Norrbottens och Västerbottens län, både ovan och nedom odlingsgränsen, kronoparker i stor utsträckning vöre föremål för renbetning.

I spörsmålet örn förevarande byte hade fästs stort avseende vid värdet av de skilda bytesobjekten, särskilt vad anginge därå befintlig skog. Från lapparnas och renskötselns synpunkt vore denna fråga i och för sig utan betydelse. Indirekt kunde sägas att, därest skäligt vederlag ej lämnades för skogsvärdet å det område å renbetesland, som skulle avstås, skogsavkastningen av renbetesfjällen och därmed inkomsten för jämtländska renbetesfjällens skogsfond minskades. Möjligheten att med medel därifrån bispringa lapparna skulle då även försämras. Även om så skulle förhålla sig. finge framhållas, att saväl renbetesfjällens som de lill deras utvidgning tillköpta hemmanens skogar tillhörde kronan. Genom särskilt beslut av statsmakterna hade på sin tid medgivits, alt avkastningen av nämnda skogar skulle få brukas för visst ändamål, nämligen inköp av mark för renbetesfjällens utvidgning, vartill även avsevärda belopp kommit till användning. Visserligen torde ytterligare mark för dylikt ändamål behöva förvärvas, vadan det borde tillses, att medel funnes till förfogande. Därvid kunde sägas, att den stora fond, jämtländska renbetesfjällens skogsfond, vari avkastningen av renbetesfjällens skogar reserverats, tillika med den betydande avkastning, som folie av skogarna, gåve god tillgång för tillgodoseende av de behov, som förelåge, utan att en mindre jämkning i skogstillgången behövde vara av någon betydelse. Tillika kunde erinras, att för bestridande av kostnader för åtgärder till lapparnas och renskötselns i Jämtlands län understöd och främjande funnes ytterligare en fond, jämtländska lappväsendets fond, uppgående till ett icke obetydligt belopp (445,274 kronor den 3% 1936) och med, förutom räntor, ej oväsentliga inkomster.

Emellertid torde icke genom bytet någon ekonomisk förlust drabba lappväsendet. Det kunde knappast göras någon vägande invändning emot den värdering, som ägt rum av de skogsmarker, vilka skulle gå i byte mot varandra. I värderingsnämnden hade båda intressenterna varit representerade. Med hänsyn, bland annat, till den betydande prisstegring, som på senaste tid inträffat å skogsprodukter, motsvarade väl de angivna värderingsbeloppen icke de verkliga nuvärdena utan vore mera att betrakta såsQm jämförelsetal för värdeförhållandenas bedömande. Då emellertid dessa jämförelsetal erhållits vid å båda bytesobjekten samtidigt och efter samma grunder skedd uppskattning, syntes de väl ägnade att tagas till utgångspunkt vid ett byte.

Det kunde i detta sammanhang framhållas, att det vederlagsområde av renbetesland, som domänstyrelsen skulle övertaga, komme att i öster omedelbart angränsa kronoparken Håckren. Å vederlagsområdet skulle lapparna bibehålla, bland annat, nuvarande rätt att där hela året föra renarna på bete. Det syntes önskvärt, att lapparna finge tillgodonjuta motsvarande rätt även å den närbelägna kronoparken. Så torde redan nu tillämpas. Någon särskild bestämmelse härom syntes icke vara erforderlig, då frågan i tillfredsställande utsträckning kunde ordnas genom domänstyrelsen (jfr 2 § 2 mom. renbeleslagen).

Kammarkollegiet har beträffande överförandet av ifrågavarande kronoparker till renbetesparker efter kontantlikvid i huvudsak anfört följande.

Det värde av 58,500 kronor, som vid uppskattningsförrättningen åsattes parkerna, syntes allt för lågt att läggas till grund för överlåtelsen. De uppskattningssummor, vartill värderingsmännen kommit, kunde icke anses mot-

17 Kungl. May.ts proposition nr 206.

svara bytesområdenas verkliga värden utan vore mera att betrakta såsom .jämförelsetal. Skulle en saluvärdering efter nuvarande uppgång av rotvärdet på skogen även i dessa avlägsna trakter ske, stege värdet till ett tal väsentligt större än det vid värderingen vunna. Allt för stor vikt borde icke läggas vid värdenas ovillkorliga exakthet i ett fall som det föreliggande, allenast innebärande en överflyttning av kronan tillhörig mark från ett förvaltningsområde till ett annat. När vid andra tillfällen dylika överlåtelser skedde och domänverket medverkade såsom upplåtare, plägade ingen annan åtgärd i iikvidavseende förekomma än domänfondens nedskrivning med ett belopp motsvarande taxeringsvärdet på den av domänstyrelsen överlåtna fastigheten. Med hänsyn till föreliggande särskilda förhållanden syntes väl ett så förenklat likvidförfarande icke böra tillämpas. Frågan borde så betraktas, att för ytterligare arrondering av renbetesfjällen förvärvades ifrågavarande nio kronoparker samt att särskilda medel ställts till förfogande för dylika utvidgningar. Tillräcklig noggrannhet för likviden vunnes emellertid, därest taxeringsvärdet å kronoparken^ eller sålunda 112,000 kronor fastställdes såsom den summa, vilken såsom vederlag skulle från jämtländska renbetesfjäll ens skogsfond överföras till domänverket. Toges hänsyn till den betydande kvantitet redan avverkningsbar skog, som funnes å kronoparkerna och för vilken vid någorlunda goda konjunkturer torde kunna utvinnas belopp betydligt överstigande taxeringsvärdet, syntes den föreslagna anordningen även från rent ekonomisk synpunkt ingalunda oförmånlig för lappväsendet. Såsom skäligt vore, skulle vid en dylik reglering transaktionen för domänfonden icke komma att medföra varken vinst eller förlust.

Kammarkollegiet har därefter i sitt yttrande uttalat, att vid övervägande, vilket tillvägagångssätt som vore att föredraga, ett utbyte av kronoparkerna mot mark av renbetesfjällens områden eller en inlösen mot kontant vederlag av parkerna för fjällens räkning, kollegiet hade funnit den förra ordningen vara den lämpligaste. Kollegiet hade icke ansett någon anledning föreligga att, i större grad än som vore nödvändigt, genom överförande till renbetesfjällen av annan kronomark vidga tillämpningsområdet för de bestämmelser, som upprätthölles beträffande skogsmarken å fjällen. Enligt kollegiets mening vore sagda ordning en undantagsform, tillkommen för särskilt ändamål. Kollegiet hade funnit, att detta ändamål synnerligen väl tillgodosåges genom redan nu föreliggande ekonomiska möjligheter.

Kollegiet har vidare i sitt yttrande något berört spörsmålet, huruvida den föreliggande frågan vore av beskaffenhet att böra underställas riksdagens prövning. Härutinnan har kollegiet anfört följande.

Av 1887 års riksdag hade Kungl. Maj :t erhållit befogenhet, bland annat, att, därest vissa delar av de till renbeteslandens utvidgning inköpta områdena kunde genom skogsavkastning lämna utbyte, ställa sådan del under skogsstatens förvaltning med iakttagande av att avkastningen skulle tillfalla .statsverket. Att till domänstyrelsen överflytta den från dylikt område avsatta vederlagsmarken tarvade sålunda ej riksdagens medgivande. Detta vore ej heller erforderligt för att renbetesrätt och övriga förmåner enligt renbeteslagen skulle allt fortfarande kunna tillförsäkras lapparna å nämnda vederlagsmark. Ett skäl för ärendets underställande riksdagen syntes emellertid ligga i den karaktär av fastighetsupplåtelse, som omliandlade transaktion ägde, därvid nio kronoparker mot vederlag utbrötes ur domänfonden och förlädes under ett annat förvaltningsområde att tjäna helt andra intressen. Vidare märk-

Biliang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 200. 2

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

tes, att riksdagens godkännande torde tarvas för att, i samma ordning som föreskreves i kungörelsen den 18 juli 1928 angående grunder för upplåtelse åt lappar av lägenheter å kronomark, dylika upplåtelser skulle kunna få äga mm jämväl å det domänverket tillförda vederlagsområdet, vilket för framtiden skulle ikläda sig naturen av kronopark. Kollegiet funne sig sålunda böra tillstyrka, att riksdagens medverkan söktes.

Kammarkollegiet har slutligen, under åberopande av vad kollegiet sålunda anfört, hemställt, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att lämna sitt medgivande till det ifrågasatta utbytet av de i ärendet omnämnda nio kronoparkerna mot de omförmälda två områdena av renbetesfjällen, under förutsättning att för sistnämnda områdens överförande under domänstyrelsens förvaltning skulle gälla, att beträffande lapparnas rätt att för sig och sina renar begagna sig av områdena skulle tillämpas ej mindre bestämmelserna i lagen örn de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige än även kungörelsen angående grunder för upplåtelse åt lappar av lägenheter å kronomark, därvid så skulle anses, som om samma områden tillhörde renbetesfjällen, dock med det tillägg, att lägenhetsupplåtelse enligt sistberörda författning skulle ske av länsstyrelsen efter samråd med domänstyrelsen.

Kollegiet har ansett, att såsom villkor i övrigt för utbytet, vilket enligt kollegiets mening borde träda i kraft den 1 juli 1937, borde föreskrivas vad domänstyrelsen i sin skrivelse den 23 maj 1936 föreslagit angående rätt till avverkning av skog före dagen för ikraftträdandet, domänstyrelsens ifrågasatta nyttjanderätt till befintliga byggnader samt erforderliga tomter och utfartsvägar ävensom betalning av intill ikraftträdandet förfallande utskylder, arrenden och andra avgälder.

I anledning av kammarkollegiets utlåtande har länsstyrelsen den 21 februari 1937 avgivit ytterligare ett yttrande i ärendet. I detta har länsstyrelsen beträffande värdet av kronoparkerna anfört i huvudsak följande.

Utan något som helst sakskäl gjorde kammarkollegium gällande att den sakkunniga värderingsnämndens uppskattning av skogstillgångarna å kronoparkerna vore för låg och att detsamma rätteligen vore förhållandet även med taxeringsvärdena. Häremot finge anmärkas, att de vid 1933 års fastighetstaxering fastställda taxeringsvärdena hade baserats på förhållanden under femårsperioden 1927—1931 med i genomsnitt mycket goda priser å trävarumarknaden. Det funnes därför fullgod anledning antaga att taxeringsvärdena ofta vore icke oväsentligt för höga. Örn man såge till förhållandena sådana de tedde sig i verkligheten vore det ställt utom tvivel att såväl för domänverket som lappväsendet måste skötsel av skogen baseras på uthållighetsbruk. Att lägga prisen vid en mera tillfällig högkonjunktur till grund för bestämmande av värdet, vore icke rimligt och icke antagligt för den privata trävarurörelsen, annat än under exceptionellt gynnsamma omständigheter i fråga örn konjunkturer, skogens läge och transportmöjligheter. Ett uttagande på en gång av all tillåtlig del av skogskapitalet under en högkonjunktur stötte beträffande de nu ifrågavarande kronoparkerna på oöverstigliga svårigheter. Redan nedtransporterandet av virket till avsättningsorterna krävde minst 2 års flottning, under vilken tid priserna kunde ställa sig helt andra än som beräknats. Under en högkonjunktur vore det också svårare än vanligt att få erforderlig arbetskraft å mera avlägset be-

19 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

lägna orter, enär denna i regel då sökte sig till fördelaktigare produktionsorter. En forcerad avverkning vore därför vid högkonjunktur faktiskt i regel omöjlig att åstadkomma. Såldes virket på rot, vilket i regel vore fallet med de försäljningar, som handhades av domänstyrelsen, måste köparen räkna med nyss angivna förhållanden, vilket givetvis bidroge till att köpeanbuden måste hållas låga.

Kammarkollegiets uttalanden i dessa frågor kunde därför sägas hava ett visst teoretiskt berättigande men vore tydligen gjorda utan kontakt med de faktiska möjligheterna för deras tillämpande. Riktigheten av detta omdöme torde framgå av det redan tidigare vid flera tillfällen påpekade förhållandet, att å vissa av kronoparkerna kvarstode alltjämt för 18 år sedan gjorda utstämplingar, som således ännu icke avverkats. För var och en som kände något till förhållandena stöde det klart, att skogsmark uppe i fjällbanden utan tillgång till goda utfartsmöjligheter, framför allt närhet till god flottled — och till denna kategori hörde flera av de till byte föreslagna kronoparkerna — i själva verket hade ett mycket ringa värde även örn där växande skog kunde se nog så tillfredsställande ut.

Det ifrågasatta utbytet av mark har länsstyrelsen i huvudsak på förut anförda skäl avstyrkt. Av vad länsstyrelsen till stöd för sitt avstyrkande i förevarande yttrande anfört må här återgivas följande.

Det i ärendet ifrågakomna vederlagsområdet vöre för renskötseln och lapparna alltjämt behövligt. Enligt meddelande av lappfogden droge renarna till fjälls från området ungefär den 1 juni och återkomme dit ungefär den 10 augusti. Under 9 å 10 månader örn året vistades därför lapparna med sina renhjordar å vederlagsområdet och kringliggande marker. Redan detta borde göra det tydligt att det vore orimligt att beröva renbeteslandet detta i ovanligt hög grad till lapparnas fromma utnyttjade område. Det vöre även avsett att å området upplåta plats för kolonisation för lappar. Visserligen hade domänstyrelsen förklarat sig vilja låta lapparna bibehålla sina nuvarande rättigheter till renbete, skogshygge, jakt och fiske med mera, men därmed vore tydligen icke svårigheterna lösta. Här gällde det framför allt en lämplig behandling av en rad ömtåliga frågor, vilka med hänsyn till lapparna krävde en icke ringa varsamhet. Skulle man kunna nå ett gott samarbete med dem, måste lapparna känna att deras angelägenheter handhades av personer och myndigheter, som vore inställda på att i första hand tillgodose deras intressen inom området. Länsstyrelsen finge för sin del bestämt avstyrka överflyttandet av ifrågavarande områden till domänstyrelsen.

Reträffande ett inköp av kronoparkerna för renbetesfjällen har länsstyrelsen uttalat:

Länsstyrelsen hade tidigare, då domänstyrelsen förklarat sig vid köp icke kunna godtaga det av värderingsnämnden uppskattade värdet av dessa, förklarat sig anse frågan om köp hava definitivt förfallit. Då emellertid et! eventuellt genomförande av det ifrågasatta bytet enligt länsstyrelsens bestämda uppfattning skulle bliva mycket olyckligt, medföra betydande svårighet och lili för lappväsendet ekonomiskt förlustbringande, vore länsstyrelsen beredd att taga köpfrågan under förnyat övervägande. För sin del ansåge länsstyrelsen fortfarande att värderingsnämndens uppskattning borde kunna läggas till grund men ställde sig icke alldeles obenägen att godtaga högre köpeskilling. Så högt sorn lill det nuvarande taxeringsvärdet ansåge sig dock länsstyrelsen icke kunna gå, dels därför att detta måste anses alltför

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

högt i förhållande lill den av särskilda sakkunniga å platsen vidtagna undersökningen och värderingen, dels ock av en annan viktig anledning. Länsstyrelsen läge nämligen i underhandlingar med enskilda markägare örn inköp av vissa områden till arrondering av renbeteslanden. Skulle de nuvarande taxeringsvärdena läggas till grund för köp av kronoparkerna, skulle detta kunna försvåra underhandlingarna och föranleda säljarna att alltid påfordra minst enahanda köpeskilling vid köp av deras fastigheter. Länsstyrelsen finge med hänsyn härtill förklara sig förorda inköp av de ifrågavarande kronoparkerna för den löseskilling, som av Kungl. Maj:t befunnes skälig.

Departements. Av den i ärendet förebragta utredningen torde framgå, att ett överförande chefen. av ni0 ifrågavarande kronoparkerna från domänfondens skogar till renbetesfjällen är ändamålsenligt och till fördel för såväl domänverket som lappväsendet. För domänverket medföra uppenbarligen kronoparkerna ifråga, vilka äro små — fem av dem innehålla en areal av allenast mellan 185 och 406 hektar skogsmark vardera —- och belägna på långt avstånd från varandra och även från andra kronoparker, avsevärda förvaltningskostnader och besvär. Jag vill erinra därom, att ett överförande av ifrågavarande kronoparker till renbetesfjällen skulle, enligt vad från domänstyrelsen framhållits i samband med det av Kungl. Maj :t i proposition nr 54 framlagda förslaget örn överförandet av skyddsskogarna från domänverkets till skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsområde, medföra en så fördelaktig arrondering av kronoparkerna i Jämtlands län, att indragning av en ordinarie jägmästaretjänst vid domänverket skulle kunna företagas. För lappväsendet torde ifrågavarande kronoparkers överförande till renbetesfjällen innebära en lämplig och önskvärd utvidgning av dessa. Ur förvaltningssynpunkt torde kronoparkerna icke komma att verka betungande för förvaltningen av renbetesfjällen, då de ligga insprängda bland dessa eller i nära anslutning till dem. Att, såsom länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasatt, endast ställa dem under förvaltning av den skogsstatstjänsteman, som omhänderhar förvaltningen av renbetesfjällen med skyldighet för denne att redovisa avkastningen till domänfonden, anser jag i likhet med domänstyrelsen och kammarkollegiet icke lämpligen böra ifrågakomma. En dylik lösning av den föreliggande frågan skulle innebära ett avsteg från den av statsmakterna vid ordnandet av domänstyrelsens förvaltning omfattade principen att i möjligaste mån isärhålla å ena sidan domänstyrelsens uppgifter såsom affärsdrivande verk och förvaltare av domänfondens skogar och å andra sidan dess uppgifter av mera administrativ natur såsom förvaltare eller övervakare av vissa statliga och enskilda skogar.

Domänstyrelsen har i sin framställning föreslagit, att såsom gottgörelse för de till renbetesfjällen från domänfonden överförda nio kronoparkerna skulle till domänfonden överflyttas två i ärendet närmare angivna områden av renbetesfjällen i Undersåkers socken. Länsstyrelsen i Jämtlands län, som motsatt sig ett dylikt överflyttande av mark till domänfonden, har ifrågasatt, huruvida icke överförandet av kronoparkerna kunde ske utan vederlag eller, därest sådant borde utgå, detta borde gäldas i penningar. Länsstyrelsen har

21 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

emellertid i samband härmed förklarat sig anse, att högre gottgörelse till domänfonden än det vid värderingen av kronoparkerna angivna beloppet av 58,500 kronor icke borde utgå. Ett överförande av kronoparkerna utan gottgörelse till domänfonden anser jag i likhet med domänstyrelsen och kammarkollegiet icke kunna förordas såsom stridande mot den av statsmakterna under senare år upprätthållna grundsatsen, att domänfonden bör erhålla gottgörelse för kostnader och utgifter, som densamma tillskyndats for tillgodoseende av andra grenar av statsförvaltningen.

Den lämpligaste lösningen av den föreliggande frågan torde vara ett godtagande av det av domänstyrelsen och kammarkollegiet förordade forslaget, att såsom gottgörelse till domänfonden överföras i ärendet omförmäla två områden av renbetesfjällen i Undersåkers socken. Dessa områden torde, såsom framgår av den åberopade värderingen, i stort sett motsvara värdet av kronoparkerna. Däremot lärer det av länsstyrelsen ifrågasatta ersättningsbeloppet av 58,500 kronor icke kunna anses utgöra skälig gottgörelse for ifrågavarande kronoparken vilka, enligt vad i ärendet blivit upplyst, hava ett taxeringsvärde av 112,000 kronor. Därest vid det nu ifrågavarande markutbytet knytas de av kammarkollegiet föreslagna förbehållen for tillgodoseende av lapparnas intressen, torde dessa vara på ett fullt betryggande satt tillgodo-

S6(l(lä

Jag förordar alltså, att det av domänstyrelsen och kammarkollegiet föreslagna markutbytet kommer till stånd. Såsom förutsättning for överföringen av områdena från renbetesfjällen till domänfonden bör, i överensstämmelse med vad kammarkollegiet förordat, gälla, att beträffande lapparnas ratt att för sig och sina renar begagna sig av områdena skola tillampas bestämmelserna i lagen den 18 juli 1928 (nr 309) örn de svenska lapparnas ratt till renbete i Sverige ävensom i kungörelsen samma dag (nr 314) angående grundel för upplåtelse åt lappar av lägenheter å kronomark, därvid så skall anses som om samma områden tillhörde renbeteslanden, dock med det tillägg, att lägenhetsupplåtelse enligt sistnämnda författning skall ske av länsstyrelsen efter samråd med domänstyrelsen. Därjämte torde i fråga örn utbytet, vilket bör vinna tillämpning från och med den 1 juli 1937, i nära överensstämmelse med vad domänstyrelsen och kammarkollegiet hemställt, i huvudsak bora gälla, att avverkning av skog å bytesområdena icke må ske intill tillträdesdagen, med undantag av tidigare försåld vid värderingstillfället a rot kvarstående skog, som icke ingått i värdeberäkningen, att domänverket lorbehålles nyttjanderätten till följande byggnader jämte erforderliga tomtområden och utfartsvägar, nämligen en invid Fångåmons arrendegård belägen s. . befälskoja och ett stall för fyra hästar, dels ock ett båthus vid Ottsjön nili Storåns utlopp, att intill tillträdesdagen förfallna å ifrågavarande områden belöpande utskylder betalas av nuvarande innehavare samt att renbetestonden och domänfonden gottgöra varandra för vad de kontant eller m natura uppburit eller kunna komma att uppbära i form av arrende eller annan afgäld för dem nu tillhörig av förevarande utbyte omfattad jord, i den nian

Hiliana lill riksdagens protokoll 1037. 1 sami. Nr 206.

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

sadant arrende eller avgäld belöper på tiden efter tillträdesdagen. Förevarande fråga torde böra underställas riksdagens prövning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att under i huvudsak de av mig i det föregående upptagna villkor överflyttas dels från domänfonden till renbetesfjällen att tilldelas dessa såsom andra till deras utvidgning upplåtna områden förenämnda nio kronopark er, dels ock från de tidigare för sådant ändamål upplåtna markerna till domänfonden de i ärendet ifrågakomna två områdena.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: Rune Thygesen.

37750/. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1937.