angående ändrad upp¬ ställning av riksstaten m. m.

•Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

1 Nr 225.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ändrad uppställning av riksstaten m. m.; given Stockholms slott den 5 mars 1937.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, inhämta riksdagens yttrande angående den av föredragande departementschefen förordade omläggningen av riksstatens uppställning.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 5 mars 1937.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga örn ändrad uppställning av riksstaten m. m. samt anför därvid:

Vid anmälan av inkomstberäkningen för budgetåret 1937/1938 anförde jag i finansplanen att frågan om den svenska riksstatens anordning och om reglerna för budgetens balansering under det gångna året varit föremål för överläggningar bland sakkunniga, som tillkallats inom finansdepartementet. En sammanfattning av vissa av de sakkunniga framförda förslag och synpunkter lämnades i en inom finansdepartementet utarbetad promemoria, vilken såsom bilaga bifogades statsrådsprotokollet.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 225.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Sedan erforderliga ytterligare utredningar i ärendet nu slutförts, torde jag ånyo få anmäla detta.

Den statsfinansiella utvecklingen under depressionsåren aktualiserade frågan, hur regler för balansering av budgeten skulle kunna så utformas, att de tilläte en under växlande konjunkturer nödvändig rörlighet men samtidigt innebure garantier mot en lånepolitik, som medförde ett försvagande av statens förmögenhetsställning. Ett initiativ till närmare prövning av frågan togs av arbetslöshetsutredningen i dess den 30 november 1934 dagtecknade slutbetänkande (Statens off. utredn. 1935:6). över de av utredningen framställda rekommendationerna i denna del avgåvos mera utförliga utlåtanden av statskontoret, riksräkenskapsverket och fullmäktige i riksgäldskontoret. Under hänvisning till dessa utlåtanden, vilka intagits i bilaga G till Inkomsterna i 1936 års statsverksproposition, uttalade jag vid anmälan av finansplanen för budgetåret 1936/1937, att den av riksräkenskapsverket föreslagna linjen för en lösning av den av arbetslöshetsutredningen väckta frågan syntes böra bilda underlag för fortsatta överläggningar.

Genom beslut den 20 mars 1936 bemyndigade därefter Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga att för överläggning och för biträde i övrigt stå till departementschefens förfogande vid den fortsatta beredningen av frågan angående omläggning av riksstatens uppställning. I yttrande till statsrådsprotokollet vid anmälan av ifrågavarande ärende framhöll jag, att en av de angelägnaste uppgifterna för en fortsatt utredning vore att pröva, huruvida det icke vöre möjligt att finna en budgetteknisk anordning som i sig förenade de fördelar som de dittills diskuterade, av arbetslöshetsutredningen och riksräkenskapsverket föreslagna lösningarna var för sig erbjöde. Den i budgettekniskt hänseende viktigaste olikheten mellan dessa förslag låg däri, att enligt riksräkenskapsverkets förslag vissa bestämda utgiftsposter skulle vid underbalansering överflyttas från avdelningen för verkliga utgifter till avdelningen för utgifter för kapitalökning, medan vid fullföljandet av arbetslöshetsutredningens rekommendationer någon dylik överflyttning icke skulle äga rum. Medan en underbalansering enligt arbetslöshetsutredningens ståndpunktstagande icke skulle hänföra sig till särskilda utgiftsposter utan till en visserligen bestämd men icke närmare specificerad andel av den sammanlagda skattebudgeten, så skulle enligt riksräkenskapsverkets förslag möjligheter till avsteg från normalt gällande budgetprinciper stå öppna endast för vissa speciella utgiftsändamål, exempelvis extraordinära arbeten. Riksräkenskapsverkets förslag till budgetteknisk behandling av balanseringsproblemet erbjöde enligt departementschefen otvivelaktigt större garantier mot missbruk än den anordning som arbetslöshetsutredningens rekommendationer närmast ledde fram till. I formellt hänseende medförde emellertid sistnämnda anordning den fördelen, att gränsen mellan verkliga utgifter och utgifter för kapitalökning kunde förbli fast.

Bland övriga spörsmål som syntes påkalla ytterligare utredning nämndes

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

särskilt budgetens uppdelning i en driftbudget och en kapitalbudget samt avgränsningen mellan dessa.

De med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade sakkunniga framlade efter fullgjort uppdrag i en den 19 december 1936 dagtecknad promemoria resultaten av den anbefallda utredningen. Promemorian, som utmynnar i siffermässigt utformade förslag till uppställningar av dels riksstaten och dess olika bilagor, dels redovisningen av budgetutfallet och av vissa konton i rikshuvudboken, torde få såsom bilaga fogas vid detta protokoll (bilaga A).

Budget sakkunnigas förslag.

Vid utarbetandet av sina förslag hava budgetsakkunniga utgått från det sedan gammalt uppställda kravet på budgetens balansering, vilket krav ansetts innebära, att utgifter för i finansiell mening icke räntabla ändamål borde täckas av verkliga inkomster, varemot förefintliga kapitaltillgångar eller lånemedel icke borde anlitas för utgifter av denna art. På detta sätt skulle statens förmögenhetsställning vidmakthållas. Även för dem, som icke häri såge den väsentliga riktlinjen för statens budgetpolitik, hade detta vidmakthållande likväl synts i olika hänseenden så betydelsefullt, att avsteg från nämnda linje måste föranledas av alldeles särskilda skäl och under alla förhållanden genom själva budgetens uppställning kunna klart konstateras.

De sakkunniga hava vidare framhållit det vara i och för sig av underordnad betydelse, om perioden för budgetens balansering erhölle större eller mindre längd. I den praktiska tillämpningen syntes det dock medföra uppenbara fördelar, att balansen mellan inkomster och utgifter upprätthölles för varje särskilt budgetår. Statsmakterna ställdes därigenom varje år inför tvånget att pressa in utgifterna inom ramen av enligt oförändrade grunder påräkneliga inkomster eller ock att genom ändring av nämnda grunder öka de verkliga inkomsterna. Den med flerårsbalansering förbundna risken, att för täckande av löpande utgifter upptagna lån icke sedermera återbetalades, förelåge ej heller vid ettårig budgetbalansering.

Rörande de skäl, som föranlett de sakkunniga att likväl förorda medgivande av flerårig budgetbalansering i vissa finanslägen, har i promemorian anförts bland annat följande (Bilaga A sid. 10):

Erfarenheten har emellertid visat, att svårigheterna för en ettårig budgetbalansering stundom bliva så stora, att även de, som principiellt fasthålla vid denna kortare balanseringsperiod såsom det normala, anse att en utsträckning av den tidrymd, över vilken verkliga inkomster och verkliga utgifter skola väga jämnt mot varandra, ej kan undvikas. Sådana svårigheter föreligga framför allt vid häftiga växlingar mellan goda och dåliga tider, då spänningen mellan inkomsttillflödet till statskassan och utgiftsbehovet blir särskilt framträdande. Sådana svårigheter har man tidigare vid vissa tillfällen sökt övervinna genom att för budgetens balansering taga i anspråk olika slag av fondmedel. Då härvid icke formellt någon upplåning ägt rum, har kravet på ettårsbalansering icke öppet övergivits. Statens förmögenhetsställning har emellertid uppenbarligen försämrats, och örn ingen anordning träf-

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

fas för återställande av fonderna i deras förra skick, kan här tydligen yppa sig en risk för mindre återhållsamhet i fråga om utgifter än vid klar upplåning med stadgad skyldighet till återbetalning. Redan dessa överväganden hava gjort det naturligt att söka närmare fixera de omständigheter, under vilka en flerårig balanseringsperiod kan komma ifråga, och pröva de garantier som kunna skapas mot därmed förbundna risker.

Till samma slutsats kommer man, då balansering av budgeten över en flerårig tidsperiod förordas såsom ett led i en konjunkturutjämnande finanspolitik. I detta senare fall betraktas budgetunderskott under något eller några år icke såsom en nödfallsutväg, vartill man tvingas av den praktiska omöjligheten att i tillräcklig grad hålla nere utgifterna eller öka inkomsterna, t. ex. genom skattehöjning. Det anses tvärt örn önskvärt att under en tid avminskad enskild verksamhet och kapitalinvestering uppehålla eller vidga ramen för de statliga utgifterna, samtidigt med att en höjning av beskattningen såvitt möjligt undvikes. Om sålunda motiveringen för att välja en flerårig balanseringsperiod får en i viss mån annan karaktär än enligt den först nämnda uppfattningen, är det samma praktiska problem som upprullas. Riskerna av en upplåning i sådan utsträckning, att det möter svårigheter att återföra statens förmögenhetsställning till vad den före upplåningen varit, kräva här ännu mera påtagligt uppmärksamhet.

Då de sakkunniga sökt besvara frågan, i vilka finanslägen ett frångående av regeln om ettårig balanseringsperiod skulle kunna medgivas, hava de i främsta rummet tagit sikte på de förhållanden, som sammanhängde med de ekonomiska konjunkturernas växlingar, samt härutinnan uttalat (sid. 11):

De objektiva förhållanden som böra giva ledning vid avgörandet, när underbalansering kan tillåtas och när återbetalning genom överbalansering bör vara fullgjord, äro sålunda att söka i de enligt erfarenheten givna känetecknen på olika delar av ett konjunkturförlopp, och framför allt i de kännetecken, som kunna hämtas ur förändringarna i det statsfinansiella läget. En budgetbrist får icke i och för sig tagas till intäkt för att underbalansering kail tillåtas eller förordas. Även under principiellt godkännande av metoden med flerårsbalansering, kan i det givna fallet balans böra eftersträvas genom minskning av utgifterna eller höjning av de verkliga inkomsterna. På samma sätt bevisar tillvaron av ett budgetöverskott ingalunda, att överbalansering med skuldbetalning eller förmögenhetsökning är önskvärd. Jämn balansering genom skattesänkning kan vara att föredraga.

Örn däremot under krisartade förhållanden inom näringslivet klyftan mellan utgifter och inkomster plötsligt och kraftigt ökas vid oförändrade regler för uttagande av statens inkomster, eller om starka utgiftsökningar anses ofrånkomliga eller av konjunkturpolitiska skäl påkallade, torde läget få anses vara sådant, att en budgetbalansering över en flerårsperiod kan övervägas. Kraftiga inkomstökningar och budgetöverskott vid oförändrade skattesatser under en uppgångsperiod torde å andra sidan ange den lämpliga tidpunkten för skuldavbetalningar eller fonderingar, varigenom statens förmögenhetsställning återställes.

Beträffande de garantier, som kunde skapas mot missbruk av den vid flerårsbalansering inträdda större rörelsefriheten, hava de sakkunniga övervägt olika möjligheter samt anfört följande (sid. 12):

I sitt ursprungliga förslag hade riksräkenskapsverket tänkt sig lånefinansieringen och alltså underbalanseringen begränsad till vissa slag av utgifter, som i vidsträckt bemärkelse kunna anses för kapitalinvesteringar, ehuru av

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

icke räntabel natur. Denna avgränsning har under de senare krisåren iakttagits såsom en provisorisk riktlinje vid krisutgifternas finansiering. De sakkunniga hava funnit sådana invändningar, även av budgetteknisk natur, kunna riktas mot denna linje, att de icke ansett den böra förordas. Därnäst har den tanken prövats, att garantier skulle skapas genom begränsning av de belopp, vartill underskotten sammanlagt finge uppgå. Även denna möjlighet har fått övergivas. Varje försök att fixera en gräns kan ur olika synpunkter göras till föremål för kritik. Gränserna måste göras relativt vida, om rörelsefriheten skall bli av verkligt värde. Farhågorna kunna icke heller avvisas, att en maximigäns får karaktär av mått på det normalt tillåtna, vilket icke är önskvärt. De sakkunniga behöva icke erinra örn att det här är fråga örn band, som statsmakterna hava att frivilligt pålägga sig själva, och icke om ett utifrån påtvingat förmynderskap. Under dessa förhållanden hava de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att den främsta garantien är att söka däri, att sådana budgettekniska anordningar träffas, att vid varje tidpunkt full överblick är för handen rörande omfattningen av föreliggande underbalansering och därav följande lånefinansiering. Om härtill från början fogas klara riktlinjer rörande storleken och ordningen för den återbetalning av lånemedel, som är en ofrånkomlig del av ett system med fleråriga balanseringsperioder, synes den trygghet mot missbruk vara uppnådd som på det statsfinansiella området överhuvud taget står att vinna.

Från angivna utgångspunkter ha de sakkunniga funnit att vissa förändringar borde vidtagas i den nuvarande riksstatsuppställningen och, i samband därmed, även i bland annat kapitalredovisningen i rikshuvudboken.

Sålunda förordas, att i riksstaten statsbudgeten uppdelas i två fristående delbudgeter, driftbudgeten och kap itai budgeten, vilken uppdelning är avsedd att ersätta den nuvarande uppdelningen i skattebudget och lånebudget. I fråga om såväl inkomsternas som utgifternas fördelning mellan de båda nya delbudgeterna förutsätta de sakkunniga, att för olika budgetår en och samma fördelningsprincip skall tillämpas. Följaktligen bör en med hänsyn till inkomsternas och utgifternas natur fast gränsdragning genomföras mellan å ena sidan driftbudgetens inkomster och utgifter samt å andra sidan kapitalbudgetens inkomster och utgifter.

Beträffande omslutningen av driftbudgeten och kapitalbudgeten ha de sakkunniga anfört (sid. 22):

Den nya driftbudgeten, vilken avses närmast skola motsvara det enskilda företagets vinst- och förlusträkning, skall utgöra en så vitt möjligt fullständig inkomst- och utgiftsplan, utvisande samtliga till statsverket inflytande löpande inkomster och samtliga med statsverksamheten förbundna direkta och indirekta, löpande kostnader. Vid sådant förhållande böra å driftbudgetens inkomstsida redovisas .statens samtliga till statsrcgleringsfonden hänförliga löpande inkomster, vilka inkomster för närvarande bruka sammanfattas under beteckningen »Verkliga inkomster». Driftbudgetens utgiftssida åter bör omfatta statens samtliga till statsrcgleringsfonden hänförliga löpande utgifter inklusive utgifter för statsskuldens förräntning, vilka utgifter i den nuvarande riksstaten betecknas såsom »Verkliga utgifter». Till driftbudgeten böra därjämte hänföras å riksstaten redovisade utgifter för erforderliga avskrivningar.

Skillnaden mellan driftbudgetens å riksstaten beräknade inkomster och anvisade anslag, vilken skillnad representerar driftbudgetens beräknade överskott respektive underskott, avses skola å driftbudgeten upp-

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

tagas såsom ett saldobelopp, varvid överskott redovisas å driftbudgetens utgiftssida och underskott å driftbudgetens inkomstsida.

Statsverkets kassafond bör ombildas till statens budgetutjämningsfond. Den nya fonden skall övertaga kassafondens funktion såsom regulator av budgetutfallet. Budgetutjämningsfonden skall därjämte — i vidare mån än den nuvarande kassafonden — reglera driftbudgetens under olika budgetår å riksstaten beräknade överskott och underskott. Berörda överskott skola tillföras och berörda underskott skola avföras å statens budgetutjämningsfond .

I en salunda utformad budgetordning skulle den nya budgetutjämningsfonden närmast fungera såsom en allmän bokföringstitel för redovisning av dels driftbudgetens å riksstaten beräknade överskott och underskott, dels utfallet av driftbudgetens mot budgetutjämningsfonden korresponderande inkomst- och utgiftstitlar. Förändringarna beträffande storleken av budgetutjämningsfondens (positiva eller negativa) behållning skulle däremot ej — lika litet som förändringarna i den nuvarande kassafondens behållning — ensamt avspegla utvecklingen av statsverkets kassaställning. Med budgetutjämningsfondens sålunda angivna karaktär synes väl förenligt, att fonden tidvis redovisar negativ behållning. För upprätthållande i det långa loppet av statens förmögenhetsställning är allenast erforderligt, att fondens behållning vid inträdd nedgång åter efter hand uppbringas till det valda utgångsläget.

Därest i samband med budgetens underbalansering med ty åtföljande belastning av budgetutjämningsfonden statsverkets kassaställning skulle så försämras, att tillgängliga likvida tillgångar ej förslå till täckandet av det löpande utgiftsbehovet, måste — liksom i vissa lägen redan nu avses skola ske — erforderliga kassamedel ställas till förfogande genom riksgäldskontoret. Kungl. Majit har i sådant fall att, på hemställan av den myndighet som omhänderhar kontrollen över statsverkets checkräkning, påkalla riksgäldskontorets medverkan för vinnande av kassaförstärkning åt statsverket.

Den nya kapitalbudgeten slutligen avses skola erhålla en från driftbudgeten helt artskild karaktär. Medan den sistnämnda budgetens uppgift är att reglera statens löpande hushållning, skall kapitalbudgeten uteslutande hänföra sig till statens investeringsverksamhet. Enligt den tankegång, från vilken de sakkunniga utgått, skall sålunda kapitalbudgeten närmast utgöra en plan för ny kapitalinvestering i statens kapitalfonder. Kapitalbudgetens utgiftssida skall följaktligen upptaga samtliga anslagsmedel, som avses skola anvisas till kapitalökning å nämnda fonder. Ä kapitalbudgetens inkomstsida åter skola uppföras de för kapitalinvesteringen tillgängliga medlen, nämligen å driftbudgeten anvisade avskrivningsmedel och från tidigare investeringar frigjorda kapitalmedel samt härutöver erforderliga lånemedel.

Driftbudgeten och kapitalbudgeten skola å riksstaten redovisas såsom två helt självständiga budgeter. Deras sinsemellan artskilda karaktär får anses utesluta, att någon summering av de båda budgeterna sker i den gemensamma riksstaten.

Driftbudgetens såväl inkomster som utgifter sönderfalla ur riksbokföringens synpunkt i två huvudgrupper. Den första huvudgruppen, vilken av de sakkunniga föreslås redovisad under huvudrubrikerna »Egentliga statsinkomster» och »Egentliga statsutgifter», omfattar å inkomstsidan statsregleringsfondens egna direkta inkomster (skatter, avgifter m. m.) och å utgiftssidan statsregleringsfondens egna direkta utgifter (huvudtitlarna I—XIII). Den andra huvudgruppen, vilken redovisas under huvudrubrikerna »Inkom-

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

ster av statens kapitalfonder» och »Utgifter för statens kapitalfonder», omfattar å inkomstsidan till statsregleringsfonden från statens kapitalfonder överförda vinstmedel och å utgiftssidan från statsregleringsfonden täckta kostnader för statsskuldens förräntning och för avskrivningar å statens kapitalfonder. Till statens kapitalfonder hava härvid av de sakkunniga hänförts samtliga statens fonder, vilka hava eget konto i rikshuvudboken, med undantag av statsregleringsfonden.

Rörande detaljerna i den föreslagna riksstatsuppställningen må här nämnas den ändrade redovisning som de sakkunniga föreslagit för riksbanksvinsten samt för räntor å statsskulden och riksgäldskontorets inkomstmedel. Med avseende å riksbanksvinstens redovisning anföra de sakkunniga (sid. 24):

Riksbankens vinstmedel hava hittills redovisats under särskild huvudrubrik, i riksstaten införd närmast efter huvudrubriken för statens produktiva fonder. Denna anordning sammanhänger med att riksbankens tillgångar icke finnas uppförda bland statens i rikshuvudboken redovisade kapitaltillgångar.

I en reservation till det år 1910 av särskilt tillkallade sakkunniga avgivna betänkandet med förslag rörande riksstatens uppställning m. m. hade två av de sakkunniga påyrkat, att rikshuvudboken skulle upptaga jämväl en fond för riksbanken och att riksbankens för varje år redovisade vinst skulle omföras från nämnda fond till statsregleringsfonden. Enligt detta förslag skulle riksbanken i riksstaten komma att erhålla väsentligen samma ställning som ett statens affärsdrivande verk. Till den särställning riksbanken intoge i konstitutionellt hänseende skulle emellertid så till vida hänsyn tagas, att riksbanken icke sammanfördes med de affärsdrivande verken utan uppfördes å riksstaten under särskild titel, jämställd med statens affärsverksamhet.

De sakkunniga få i principiell anslutning till den i omhandlade reservation framförda uppfattningen förorda, att riksbankens tillgångar upptagas till redovisning i rikshuvudboken under en särskild kapitalfond, benämnd riksbankens fond. I överensstämmelse härmed hava de sakkunniga i det framlagda förslaget till riksstatsuppställning uppfört titeln »Riksbankens fond» under huvudrubriken »Inkomster av statens kapitalfonder». De sakkunniga förutsätta, likaledes i principiell anslutning till i reservationen uttalad uppfattning, att å nämnda inkomsttitel skall redovisas riksbankens vinst i dess helhet. I samband därmed bör den av riksbanken förvaltade avbetalningslånefonden upptagas bland statens utlåningsfonder.

Det må i detta sammanhang erinras, att, sedan 1908 års statsrevisorer uttalat önskvärdheten av att rikshuvudboken fullständigades med bl. a. riksbankens fonder, 1909 års riksdag hos Kungl. Maj:t hemställde om övervägande, huruvida icke i rikshuvudboken kunde intagas en fullständig sammanfattning av statsverkets tillgångar och skulder. Den komplettering av rikshuvudboken, som ägde rum i samband med 1911 års riksslatsreform, upptog emellertid icke riksbanken. Riksdagens grundlagsenlig bestämmanderätt över riksbanken skulle enligt de sakkunnigas mening icke rubbas av att riksbanksvinsten direkt överfördes till statsregleringsfonden, da nämligen riksdagen komme att äga full frihet alt genom kapitalökningsanslag bereda riksbanken den medelsförstärkning, varav den kunde vara i behov.

Rörande redovisningen av räntor å statsskulden och riksgäldskontorets inkomstmedel yttra de sakkunniga (sid. 26):

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

De i den nuvarande riksstatsuppställningen uppförda två huvudtitlarna inkomsthuvudtiteln »Riksgäldskontorets inkomstmedel» och utgiftshuvudtiteln »Räntor å statsskulden m. m.» hava i förslaget till riksstatsuppställning salderats och statsverkets mot dessa huvudtitlar svarande nettokostnader för statsskuldens förräntning redovisats å en under huvudrubriken »Utgifter för statens kapitalfonder» uppförd ny huvudtitel. Sedan de i rikshuvudboken tidigare redovisade två kapitalfonderna »Fonderade statslånen» och »Tillfälliga statslån» numera i riksbokföringen inordnats under riksgäldsverkets fond, motsvarar statens nettokostnader för statsskuldens förräntning det å den gemensamma fonden uppkommande förlustsaldot. De för täckande av nämnda förlustsaldo erforderliga anslagsmedlen hava i förslaget till riksstatsuppställning förutsatts skola anvisas å den förenämnda nya utgiftshuvudtiteln. De sakkunniga, vilka förorda, att riksgäldsverkets fond i samband nied omläggningen av riksstatens uppställning erhåller benämningen »Riksgäldsfonden», hava i förslaget till riksstatsuppställning uppfört den nya utgiftshuvudtiteln under samma benämning.

Av den nya utgiftstitelns utformning såsom redovisningstitel för utfallet av inkomst- och utgiftsutvecklingen å en enstaka kapitalfond följer, att utgiftstiteln å riksstaten bör uppföras med ett odelat anslagsbelopp. Den särskilda redovisning av fondens såväl inkomster som utgifter och den specificering av utgifterna, som lämnas i den nuvarande riksstaten och dess bilagor, har enligt de sakkunnigas förslag avsetts skola erhållas i annan ordning. Såsom redan i samband med uppförandet å riksstaten av inkomsttiteln »Statens allmänna fastighetsfond» tillämpats beträffande denna fond, skulle sålunda även för riksgäldsfonden en fullständig inkomst- och utgiftsstat upprättas och fastställas av riksdagen. De sakkunniga förutsätta, att de båda statuppställningarna skola såsom bilagor fogas vid riksstaten.

Enligt de sakkunnigas förslag till riksstatsuppställning skola å driftbudgeten under huvudrubriken »Utgifter för statens kapitalfonder» jämväl redovisas för avskrivning av icke räntabla kapitaltillgångar erforderliga anslag. Med hänsyn till att avskrivningsanslagen hänföra sig till olikartade slag av kapitaltillgångar, hava i den framlagda nya riksstatsuppställningen de för avskrivning anvisade anslagsmedlen fördelats på två skilda huvudtitlar, avseende den ena avskrivning av nya kapitalinvesteringar och den andra avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster. Beträffande denna uppdelning ha de sakkunniga anfört (sid. 27):

Vad först angår utgiftshuvudtiteln »Avskrivning av nya kapitalinvesteringar», motsvara de under denna titel uppförda anslagsmedlen summan av de för icke räntabla kapitalinvesteringar enligt den nuvarande riksstatsuppställningen av andra statsinkomster än lånemedel anvisade anslagen till utgifter för kapitalökning. Medan enligt den nuvarande budgetordningen de under utgifter för kapitalökning anvisade anslagen giva upphov till ur budgetteknisk synpunkt två skilda slag av kapitaltillgångar, nämligen å ena sidan kapitaltillgångar uppkomna av lånemedel och å andra sidan kapitaltillgångar uppkomna av andra statsinkomster än lånemedel, skulle vid tillämpandet av det nya systemet för anvisning av anslag till kapitalinvestering de tillkomna nya kapitaltillgångarna vara av ensartad beskaffenhet. I den mån dessa kapitaltillgångar emellertid beräknades icke vara räntabla, skulle genom disponerandet av de under driftbudgeten för avskrivning av nya kapitalinvesteringar anvisade anslagsmedlen kapitaltillgångarna i motsvarande mån avskrivas

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

och de i riksbokföringen slutligt uppförda nya kapitaltillgångarna i sin helhet utgöras av räntabla dylika tillgångar.

Medan de för avskrivning av nya kapitalinvesteringar anvisade anslagsmedlen avse avskrivning av icke räntabla kapitaltillgångar i omedelbart samband med dylika kapitaltillgångars tillkomst, avse de å utgiftshuvudtiteln »Avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster» anvisade anslagsmedlen avskrivning av kapitaltillgångar, vilka redan före riksstatsårets ingång finnas uppförda å riksliuvudbokens kapitalkonto. Sistberörda icke räntabla kapitaltillgångar, vilka visserligen i riksbokföringen äro redovisade såsom tillgångar å statens kapitalfonder, äga i realiteten icke något kapitalvärde och kunna följaktligen lämpligen sammanfattas under beteckningen oreglerade kapitalmedelsförluster.

Såsom av det anförda framgår, skulle enligt de sakkunnigas förslag beträffande kapitalbudgeten samtliga kapitaltillgångar, som tillkomma under det nya budgetsystemet, bliva av ensartad beskaffenhet; anslagen å kapitalbudgeten skola till den del, som skall fonderas, städse avse räntabla investeringar. Någon uppdelning av statskapitalet i lånemedelskapital och skattemedelskapital, såvitt angår de nya investeringarna, kan sålunda hädanefter icke göras, och icke heller vid återbetalning av kapitalmedel blir sådan uppdelning möjlig.

I anslutning härtill förorda de sakkunniga vissa förändringar med avseende å bokföringen av det nu i rikshuvudboken redovisade kapitalet (sid. 36).

För ernående av en tillfredsställande kapitalredovisning i rikshuvudboken vöre det nödvändigt att i samband med övergången till den nya budgetordningen vidtaga vissa förändringar beträffande det i rikshuvudboken nu bokförda statskapitalet i syfte att ernå, att i rikshuvudboken framdeles inginge allenast kapital av sådan art, som efter övergången skulle komma att tillföras kapitalfonderna, d. v. s. räntabelt kapital. De i rikshuvudboken bokförda icke räntabla kapitaltillgångarna borde därför i samband med övergången till det nya systemet avskrivas.

Efter genomförande av denna övergångsanordning skulle kapitalfondernas bokförda nettotillgångar — frånsett ej inlevererade överskottsmedel — representera ett ensartat kapital. Detta kapital skulle härvid motsvara allt förutvarande, vid övergången ej avskrivet kapital och förutsattes, med undantag dock för oreglerade kapitalmedelsförluster, vara i sin helhet räntabelt.

Yttranden över förslaget.

över de sakkunnigas förslag lia yttranden efter remiss avgivits av statskontoret, fullmäktige i riksbanken samt fullmäktige i riksgäldskontoret.

Statskontoret har, efter en erinran om det framlagda förslagets innebörd, anfört:

Då statskontoret haft att fatta ståndpunkt till det föreliggande förslaget, har ämbetsverket icke kunnat undgå att taga hänsyn till att, enligt vad erfarenheten visar, en ettårig budgetbalansering icke alltid kan genomföras, utan att en utsträckning av den tidrymd, över vilken verkliga inkomster och verkliga utgifter skola väga jämnt mot varandra, understundom icke kan undvikas. Såsom de sakkunniga framhållit, är detta framför allt fallet vid häftiga växlingar mellan goda och dåliga tider, då spänningen mellan inkomsttillflödet till statskassan och utgiftsbehovet blir särskilt framträdande.

Enär man alltså för framtiden i större eller mindre utsträckning måste

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

räkna med förekomsten av flerårig budgetbalansering, är det enligt statskontorets mening riktigt och i sin ordning, att riksstatens uppställning anpassas efter detta läge. Vid sådant förhållande och då den av de sakkunniga föreslagna nya uppställningen av riksstaten med lika fördel kan användas även vid ettårsbalansering av budgeten, har ämbetsverket funnit sig kunna i huvudsak giva sin anslutning till de sakkunnigas förslag, helst som detsamma — även bortsett från den ändrade riksstatsuppställningen — genom ökad överskådlighet och reda samt i andra avseenden innehåller förbättringar i förhållande till nuvarande budgettekniska anordningar.

Statskontoret vill emellertid här understryka, att enligt ämbetsverkets mening en flerårsbalansering av budgeten — från vars ofrånkomlighet åtminstone i vissa lägen den nya budgetordningen således utgår — kan komma att medföra, risker för statsfinansernas sundhet och en sparsam statshushållning, såvida nödig aktsamhet ej iakttages. Dessa risker föranledas icke av balanseringsperiodens större längd i och för sig, utan av den omständigheten, att balanseringsperioden kommer att omfatta mera än en statsreglering, vilket innebär, att icke varje enskild statsreglering behöver bringas att balansera. De år, då med hänsyn till föreliggande förhållanden en underbalansering anses tillåten, dispensera sig statsmakterna så att säga från kravet på verklig täckning av de löpande statsutgifterna, och denna täckning skjutes över på framtiden. Det tvång till utgiftsbegränsning, som en begränsad medelstillgång alltid utgör, försvinner följaktligen i ett dylikt läge eller förefinnes ej i samma omfattning som eljest skulle vara fallet. I stället anlitas en finansiering medelst lånemedel, vilken kan komma att taga betydande dimensioner. Härigenom drives lätt statens utgiftsstandard i höjdén, vilket i längden måste påverka skattenivån och möjligheterna till skattesänkning.

De sakkunniga hava icke varit blinda för att vissa risker kunna vara förbundna med den större frihet, som flerårsbalanseringen av budgeten lämnar åt statsmakterna. Den främsta garantien mot missbruk i detta hänseende anse de sakkunniga ligga däri, att sådana budgettekniska anordningar träffas, att vid varje tidpunkt full överblick är för handen rörande omfattningen av föreliggande underbalansering och därav följande lånefinansiering. Berörda risker hava ytterligare betonats i de särskilda yttranden, som äro fogade vid sakkunnigutlåtandet. Till vad däri anförts får statskontoret hänvisa.

För egen del är statskontoret av den uppfattningen, att finanspolitikens primära uppgift är och bör vara att med iakttagande av största möjliga sparsamhet avväga och fastställa statens utgiftsbehov samt att på ändamålenligaste sätt sörja för anskaffningen av de medel, som erfordras för detta behovs täckande, medan de konjunkturutjämnande synpunkterna böra ställas i andra planet. Ämbetsverket, som från denna utgångspunkt finner det angeläget, att ovanberörda risker av flerårsbalanseringen i görligaste mån förebyggas, är givetvis medvetet örn att några betryggande garantier i detta avseende icke stå att vinna. Självfallet kommer det att vara av stort värde att genom de av de sakkunniga föreslagna budgettekniska anordningarna tillfredsställande överblick vinnes rörande omfattningen av föreliggande underbalansering. Härutöver vill statskontoret emellertid framhålla önskvärdheten av att från början en fast restriktiv praxis skapas rörande de förutsättningar, under vilka flerårsbalansering — d. v. s. underskottsbudgetering — skall anses tillåten, och angående ordningen för avarbetandet av en uppkommen underbalans. Enligt statskontorets sätt att se bör ettårsbalanseringen alltjämt vidhållas såsom det i princip normala förfaringssättet, och flerårsbalansering bör få ifrågakomma endast då så med hänsyn till konjunkturläget och rikets bästa finnes oundgängligen påkallat. I enlighet här-

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

med böra ock, när sistnämnda finansieringsmetod kommit till användning, ansträngningarna målmedvetet inriktas på att full budgetbalans bör återvinnas i så snabb takt detta rimligtvis låter sig göra.

I förevarande sammanhang kan det förtjäna påpekas, att det enligt den föreslagna nya budgetordningen vid täckningen av ett uppkommet budgetunderskott skall tillgå sålunda, att underskottet »avföres» å budgetutjämningsfonden. Något formellt riksdagsbemyndigande att lånemedel må för ändamålet anlitas blir härvid icke erforderligt. Den myndighet — statskontoret — som omhänderhar kontrollen över statsverkets checkräkning, har allenast att — då statsverkets kassaställning så försämras, att tillgängliga likvida medel icke förslå till täckandet av det löpande utgiftsbehovet — därom göra anmälan till Kungl. Maj:t, som påkallar riksgäldsfullmäktiges medverkan för åstadkommande av kassaförstärkning åt statsverket genom att ställa lånemedel till förfogande i erforderlig utsträckning. Ett liknande förfarande kan redan nu i vissa lägen ifrågakomma. Skillnaden är emellertid den, att dylika hänvändelser till riksgäldskontoret om kassaförstärkning för närvarande ytterst sällan förekomma — senaste gången år 1919 — medan desamma efter det nya systemets genomförande komma att — under perioder av underbalansering i större omfattning — bli normala och ofta upprepade företeelser.

Med anledning av vad de sakkunniga anfört rörande rikshuvudbokens kapitalredovisning vill statskontoret framhålla, att den nuvarande redovisningen av statsverkets nettoförmögenhet i avseende å enhetlighet och fullständighet lämnar åtskilligt övrigt att önska och för den skull icke kan anses tillfredsställande. Enligt den omläggning, de sakkunniga tänkt sig, skulle nettoförmögenheten för framtiden inskränkas till att omfatta allenast statsverkets räntabla tillgångar. Härav skulle följden bliva bland annat, ej blott att nu i rikshuvudboken oredovisade, oräntabla men faktiskt befintliga kapitalvärden fortfarande skulle uteslutas från statsverkets tillgångar utan även att från tillgångarna skulle avföras icke obetydliga, i statens utlåningsfonder investerade kapitalbelopp, vilka ej anses giva full förräntning med hänsyn till medelräntan å statens upplåning.

Rörande lämpligheten av den föreslagna omläggningen i fråga om kapitalredovisningen synas — icke minst med hänsyn till nämnda medelräntas fluktuationer, varigenom sålunda en fast norm för redovisningen icke erhålles -—• delade meningar kunna råda. Beträffande utlåningsfonderna märkes för övrigt, dels att, enligt vad erfarenheten visar, förlusterna å lånerörelsen genomsnittligt äro relativt obetydliga, dels att, även örn fondernas kapitaltillgångar utlånas räntefritt, desamma på längre eller kortare tids varsel kunna göras likvida och därmed bliva disponibla. Åtminstone i avseende å dessa fonder torde för den skull starka skäl tala för att fondernas samtliga kapitaltillgångar inräknas i den bokförda nettoförmögenheten, men att kapitalmedlen därvid angivas fördelade i tvenne grupper, räntabla och icke-räntabla tillgångar.

Ifrågavarande spörsmål synes statskontoret vara av den vikt, att detsamma bör göras till föremål för ytterligare övervägande, lämpligen i samband med den utredning rörande redovisningen av del nu befintliga statskapitalet, vilken de sakkunniga ansett böra komma till stånd i samband med övergången till det nya riksstatssystemet. Såvitt ämbetsverket kan förstå, behöver ett uppskov med ställningstagandet på denna punkt icke hindra, att — därest så eljest anses önskvärt — frågan om den ändrade riksstatsuppställningen i princip underställes redan innevarande års riksdag.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Vad angår förslaget till riksstatens uppställning vill statskontoret slutligen tillägga, att ur formell synpunkt det synes vara att föredraga, att överskott och underskott i riksstaten angivas såsom överskott, respektive underskott »att regleras över statens budgetutjämningsfond» framför att i detta sammanhang begagnas de mera bokföringsmässiga uttrycken »tillföras» och »avföras å» sagda fond. Vidare ifrågasätter ämbetsverket, om icke de under kapitalbudgeten upptagna rubrikerna »kapitalmedel» och »kapitalinvestering» — såsom i en statuppställning tämligen överflödiga — utan olägenhet kunna och lämpligen böra utgå.

Vid ärendets föredragning i statskontoret har enligt ett utlåtandet bifogat protokollsutdrag statskommissarien Tottie uttalat särskild mening och därvid anfört:

För min del kan jag icke ansluta mig till den synpunkten, att den nuvarande uppställningen av riksstaten är så bristfällig, att omedelbart några mera ingripande reformer krävas. Jag kan heller icke finna, att riksstatens uppställning bör gnindas på förhållandena under då och då återkommande kristidsperioder, utan anser, att utgångspunkten bör vara riksstatsuppställningen under år, då förhållandena måste anses vara i stort sett normala. Riksräkenskapsverkets tidigare framförda förslag att å särskilda fonder redovisa dels extra ordinarie arbeten, dels oreglerade kapitalmedelsföriuster synes mig vara den utväg, som i första hand bör tillgripas för att erhålla en allmän grundval för regleringen av dessa redovisningsfrågor. Ett fullt genomfört avskrivningsförfarande med direkta anslag för detta ändamål torde ur synpunkten av planmässighet och överskådlighet få anses vara att föredraga framför att täcka uppkomna underskott med anlitande på föreslaget sätt av den s. k. budgetutjämningsfonden, vilken för övrigt enligt förslaget under vissa år icke skulle kunna i enlighet med tidigare uppgjorda täckningsplaner disponeras härför. Att göra budgetutjämningsfondens möjligheter att fylla sitt ändamål till en del beroende av utfallet av budgeten under visst år lärer också enligt min mening vara ett tillvägagångssätt, som knappast kan anses mera tillfredsställande än det nu tillämpade systemet. I den mån den nuvarande kassafonden stiger till sådant belopp, att den kan till viss del disponeras för täckning av lånemedelsförluster eller för andra avskrivningsändainål bör även framdeles lämpligt belopp därav tagas i anspråk efter riksdagens i varje särskilt fall fattade beslut.

Att, såsom de sakkunniga föreslagit, vidtaga sådana anordningar, att — då budgetutjämningsfonden saknar tillgång — riksgäldskontoret skall tillhandahålla statskontoret kassaförstärkning genom upplåning, synes mig vara en utväg, som icke är tillrådlig, därest den — vilket enligt förslaget torde bliva fallet — jämförelsevis ofta måste tillgripas. § 43 i reglementet för riksgäldskontoret synes hänvisa till att kassaförstärkning icke bör äga rum under sådana förhållanden, som skapas genom de sakkunnigas förslag. Genomföres detta förslag, torde i varje fall sådan ändring i nämnda paragraf böra ske, att riksgäldskontoret skall hava att i mån av behov ställa till statskontorets förfogande en summa, som högst motsvarar det å budgetutjämningsfonden enligt riksstaten upptagna underskottet. Detta tillhandahållande av medel synes då icke vara att betrakta såsom kassaförstärkning i vanlig mening, utan såsom en ersättning för lånemedel, som enligt nu tilllämpade budgetprinciper normalt bort anvisas för bristens täckande, därest icke andra tillgångar kunnat för ändamålet disponeras.

Vad beträffar redovisningen av statsverkets tillgångar synas de sakkunniga icke hava framlagt något förslag, som innefattar en fullständig redo-

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

visning av vad som skall anses ingå i statsförmögenheten. Innan en uppdelning i driftbudget och kapitalbudget sker, torde dock böra klarläggas vad som verkligen bör redovisas såsom ingående i statsförmögenheten. Även om man anser sig vara bunden av vissa allmänna bokföringsprinciper, lärer man dock här icke kunna godtaga ett resultat, som leder därtill att från statens redovisade tillgångar uteslutas de oräntabla kapitalfordringar, som faktiskt finnas och som representera en betydande del av statens förmögenhet. Uppmärksammas må också, att dessa vid visst tillfälle oräntabla tillgångar kort tid därefter kunna lämna avkastning.

Slutligen tillåter jag mig helt allmänt framhålla, att den grundläggande uppfattning, som kännetecknar de sakkunnigas förslag, nämligen strävan att skapa garantier mot missbruk av den större frihet, som en balansering av budgeten under en flerårig period lämnar åt statsmakterna, icke med hänsyn till hittillsvarande erfarenhetsrön synes mig påkalla särskilda åtgärder, och att statsmakterna under en krisperiod måste vara obundna att handla med hänsyn till då rådande förhållanden samt att några i förväg för ett dylikt handlande uppdragna riktlinjer torde sakna verkligt värde, då ett nödtillstånd inträder och exceptionella åtgärder påkallas.

Fullmäktige i riksbanken, som yttrat sig över förslaget allenast i den del det berör riksbanken, lia anfört:

Riksbanken erhåller sin vinst dels från en avbetalningslånefond, som är ställd under riksbankens förvaltning och som med hänsyn till sin natur bör förvaltas av riksbanken, dels ock från övriga rörelsegrenar. Avbetalningslånefonden, vars kapital ursprungligen var 12,500,000 kronor, bär under åren 1918—1930 successivt ökats till sitt nuvarande belopp 44,000,000 kronor. Den har, liksom riksbankens grundfond och reservfond å resp. 50,000,000 kronor och 20,000,000 kronor, avsatts av bankens behållna vinstmedel.

Enligt lagen för Sveriges Riksbank äger riksdagen att — med visst förbehåll — förfoga över riksbankens behållna årliga vinst.

Enligt fullmäktiges mening torde rent praktiska synpunkter tala för att såväl de egna fonderna som avbetalningslånefonden behandlas efter ensartade principer. Sistnämnda fond synes därför böra upptagas bland »riksbankens tillgångar och skulder». Bland tillgångarna skulle alltså uppföras utestående avbetalningslån och bland skulderna avbetalningslånefonden. Härigenom skulle riksbankens inkomster i framtiden komma att redovisas på samma sätt som hittills.

Vad härefter angår grundfonden, må erinras, att riksbanken närmast är att anse såsom ett bolag, bildat enligt särskild lag, och därför synes böra behandlas såsom övriga bolag, vilka ägas av staten. Det torde under sådana förhållanden vara lämpligt, att under rubriken »tillgångar» i rikshuvudboken, exempelvis närmast före »statens övriga aktier», uppföres en särskild rubrik »riksbanksfonden» eller »riksbankens grundfond», vilken då bör uppföras med 50,000,000 kronor. Riksbankens faktiska tillgångar överstiga givetvis högst väsentligt detta belopp. Emellertid torde i likhet med vad för närvarande är fallet med andra liknande tillgångar exempelvis aktiebolaget Tobaksmonopolets aktier icke heller riksbankens grundfond böra upptagas till högre belopp än det nominella värdet.

I sitt över förslaget avgivna utlåtande, som begränsats att avse de delar därav som beröra riksgiildskontoret, lia riksgälds/ullmäktige anfört:

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

Fullmäktige hava icke funnit anledning till erinran mot de sakkunnigas ifrågavarande förslag, vilka synas vara ägnade att giva ökad klarhet och reda åt hithörande delar av budgeten. Fullmäktige få tillika förklara riksgäldskontoret berett att, därest de sakkunnigas förslag godkännes av Kungl. Maj:t och riksdagen, lämna den medverkan, som förslagets genomförande erfordrar från kontorets sida. I detta sammanhang må framhållas, att inom riksgäldskontoret förslag redan utarbetats till omläggning av kontorets bokföring i anslutning till de sakkunnigas förslag.

Endast i ett avseende anse sig fullmäktige böra i detta sammanhang uttala ett särskilt önskemål. De sakkunniga hava funnit starka skäl tala för att den direkta avskrivningsmetoden tillämpas vid avskrivning av oräntabla nyinvesteringar i statens affärsverk. Vid denna avskrivningsmetod är det icke möjligt att ur balansräkningen för ett sådant verk erhålla kännedom om storleken av ifrågavarande investeringar. Då det emellertid måste anses vara av intresse att hava tillgång till uppgifter härom synes det vara önskvärt, att i sådana fall, där den direkta avskrivningsmetoden skall tillämpas, särskild redovisning över de oräntabla, omedelbart avskrivna nyinvesteringarna föres vid sidan av räkenskaperna.

Utredning rörande formerna för en övergång

till det föreslagna systemet.

I syfte att närmare klarlägga de budgettekniska spörsmål, som kräva sin lösning vid övergången från nuvarande system till det av budgetsakkunniga förordade, har inom finansdepartementet utarbetats en promemoria rörande möjligheterna att inpassa det framlagda riksstatsförslaget för budgetåret 1937/1938 i det nya systemet. Promemorian torde få såsom bilaga fogas vid protokollet i delta ärende (bilaga B).

Med hänsyn till att redovisningen av de i riksstatsförslaget för extraordinära avskrivningar beräknade medlen och av de häremot svarande täckningsmedlen på grund av den föreslagna ändringen av formerna för disposition av kassafonden (budgetutjämningsfonden) icke direkt låter sig infoga i det nya systemet och därför kan tänkas ordnad på olika sätt, ha i promemorian framlagts alternativa förslag till ändrad uppställning av riksstaten för nästföljande budgetår. Det första av dessa förslag, som strängt följer principerna för den av de sakkunniga förordade riksstatsutformningen, karakteriseras därav, att det i riksstatsförslaget för extraordinära avskrivningar i anspråk tagna beloppet av kassafonden förutsatts skola upptagas å driftbudgeten såsom underskott att avföras å budgetutjämningsfonden; de mot angivna belopp svarande avskrivningsmedlen skulle då redovisas å driftbudgeten. Vid de övriga alternativen har det underskott å driftbudgeten, som sålunda framträder vid övergången från nuvarande system till det föreslagna, redovisats i annan ordning än över driftbudgeten genom att det för avskrivningsändamål disponerade beloppet kassafondsmedel, respektive bela det inkomstbelopp som disponerats för vad som kan betraktas såsom extraordinär avskrivning förutsatts skola antingen över kapitalbudgeten tillföras riksgäldsfonden, eller också vid sidan av riksstaten överföras till riksgäldsfonden eller direkt till fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

15 Riksräkenskapsuerkets yttrande i ärendet.

Sedan utlåtanden över budgetsakkunnigas förslag inkommit från förenämnda myndigheter, hava såväl de budgetsakkunnigas promemoria som dessa utlåtanden och den inom departementet i anslutning till de sakkunnigas framställning utarbetade promemorian remitterats till riksräkenskapsverlcet, som i ärendet anfört följande:

I underdånigt utlåtande den 14 oktober 1935 över arbetslöshetsutredningens i dess betänkande II framlagda förslag rörande vissa budgettekniska frågor m. m. har riksräkenskapsverket underkastat den nuvarande riksstatsuppställningen en ingående granskning samt närmare angivit de brister, som enligt ämbetsverkets uppfattning vidlåda denna uppställning. Enligt riksräkenskapsverkets ifrågavarande, i budgetsakkunnigas promemoria refererade framställning äro berörda brister väsentligen att hänföra till sättet för redovisningen av dels i anspråk tagna kapitaltillgångar, dels avbetalning å statsskulden, dels slutligen utgifter för icke räntabla kapitalinvesteringar.

De av riksräkenskapsverket i utlåtandet framlagda alternativa förslagen till ändrad uppställning av riksstaten hade utarbetats med utgångspunkt från det sedan gammalt uppställda kravet på budgetens balansering, d. v. s. att utgifter för i finansiell mening icke räntabla ändamål borde täckas av löpande inkomster, varemot förefintliga kapitaltillgångar eller lånemedel icke borde anlitas för utgifter av denna art. Med hänsyn till att i vissa statsfinansiella situationer icke kunde undvikas, att avsteg måste göras från normalt gällande budgetprinciper förordade emellertid riksräkenskapsverket, att under tider, då svår depression rådde och då för ändamålet skattemedel icke kunde utan stora svårigheter uppbringas, anslag till extra ordinära allmänna arbeten finge finansieras genom kapitaltillgångar eller lånemedel. Enligt riksräkenskapsverkets förslag till riksstatsuppstänning hade följaktligen förutsatts, att anslag för nämnda ändamål skulle kunna överflyttas från skattebudgeten till budgetens andra huvuddel, »kapitalbudgeten». Vid tillgripande av denna utväg borde emellertid alltjämt den regeln upprätthållas, att sålunda uppkomna bokförda tillgångar skulle genom anvisande av anslag å skattebudgeten snabbt avskrivas.

Budgetsakkunnigas förslag till uppställning av riksstaten har utarbetats i principiell anslutning till det av riksräkenskapsverket framlagda, såsom alternativ II betecknade förslaget. Den ur budgetteknisk synpunkt viktigaste olikheten mellan de båda förslagen hänför sig till det förhållandet, att enligt budgetsakkunnigas förslag den av riksräkenskapsverket för normala förhållanden föreslagna fördelningen av utgifterna mellan budgetens två huvuddelar skall upprätthållas i alla finanslägen och att följaktligen någon överflyttning under depressionstider av icke räntabla utgifter från »driftbudgeten» till »kapitalbudgelen» icke skall medgivas.

Riksräkenskapsverket finner den utformning av riksstatsuppställningen, som budgetsakkunniga med utgångspunkt härifrån utarbetat, innebära en väsentlig förbättring av ämbetsverkets eget tidigare förslag. Riksräkenskapsverket tillmäter härvid särskild betydelse, att med tillämpande av budgetsakkunnigas förslag till riksstatsuppställning en budgetordning ernås, vilken ger ett klart uttryck för såväl varje enskild budgets innebörd i balanseringshänseende som förutsättningarna för budgetens balansering på längre sikt.

över budgetsakkunnigas promemoria hava utlåtanden avgivits av statskontoret och, vad avser de delar av promemorian, som beröra riksbanken och riksgäldskontoret, av fullmäktige i riksbanken respektive riksgäldskontoret.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

I de av myndigheterna avgivna utlåtandena har erinran mot den budgettekniska utformningen av de sakkunnigas förslag till riksstatsuppställning framställts allenast beträffande viss med den nya uppställningen sammanhängande omläggning av rikshuvudbokens kapitalredovisning, vilket spörsmål statskontoret funnit böra göras till föremål för ytterligare övervägande.

Ett genomförande av de sakkunnigas förslag till riksstatsuppställning förutsätter, att statens i rikshuvudboken redovisade nettoförmögenhet för framtiden inskränkes till att i princip omfatta allenast räntabla kapitaltillgångar. Härav följer bland annat, ej blott att nu i rikshuvudboken oredovisade, oräntabla men faktiskt befintliga kapitaltillgångar fortfarande skulle uteslutas från statsverkets nettotillgångar utan även att från de hittills i rikshuvudboken redovisade nettotillgångarna skulle avföras icke obetydliga, i statens utlåningsfonder investerade kapitalbelopp, vilka beräknas icke giva full förräntning med hänsyn till räntekostnaden för statens upplåning.

Statskontoret, som funnit delade meningar kunna råda rörande lämpligheten av den föreslagna omläggningen av kapitalredovisningen, har beträffande utlåningsfonderna bland annat framhållit, dels att, enligt vad erfarenheten visade, förlusterna å lånerörelsen genomsnittligt vore relativt obetydliga, dels att, även örn fondernas kapitaltillgångar utlånades räntefritt, desamma efter längre eller kortare tids varsel kunde göras likvida och därmed bliva disponibla. Enligt statskontorets mening talade åtminstone i avseende å dessa fonder starka skäl för att fondernas samtliga kapitaltillgångar inräknades i den bokförda nettoförmögenheten, varvid kapitalmedlen borde uppdelas i två grupper, avseende den ena räntabla och den andra icke räntabla kapitaltillgångar.

Rörande förevarande spörsmål vill riksräkenskapsverket för egen del framhålla följande.

Enligt budgetsakkunnigas förslag till riksstatsuppställning skola den totala budgetens två huvuddelar, driftbudgeten och kapitalbudgeten, å riksstaten redovisas såsom två helt självständiga budgeter. Driftbudgeten avses skola omfatta å inkomstsidan samtliga löpande inkomster och å utgiftssidan samtliga i finansiell mening icke räntabla utgifter. Till kapitalbudgeten åter skulle å inkomstsidan hänföras de för investering i statens kapitalfonder erforderliga medlen och å utgiftssidan upptagas de anslag, som avses skola anvisas såsom kapitalökning å statens kapitalfonder. För vinnandet av det sålunda uppställda syftet erfordras, att vid anvisande å kapitalbudgeten av anslag till helt eller delvis icke räntabla kapitalinvesteringar samtidigt å driftbudgeten anvisas anslag till belopp svarande mot summan av de sålunda anvisade anslag eller delar av anslag, vilka avse icke räntabla kapitalinvesteringar. I förslaget till riksstatsuppställning förutsättes, att hithörande, å driftbudgeten uppförda anslag skola anvisas såsom avskrivningsanslag.

Av den föreslagna riksstatsuppställningens utformning i nu omhandlade avseende följer, att budgetens realiserande icke skulle medföra någon förändring av statens bokförda nettoförmögenhet i annan mån än som svarar mot driftbudgetens redovisade överskott respektive underskott. Någon ökning av de olika kapitalfondernas bokförda nettotillgångar, motsvarande de för icke räntabla kapitalinvesteringar anvisade anslagsmedlen, skulle ej heller inträda vid dessa anslagsmedels disponerande för avsedda ändamål.

Det av de sakkunniga sålunda förordade sättet för medelsanvisningen avseende icke räntabla kapitalinvesteringar och för avskrivning av de häremot svarande icke räntabla kapitaltillgångarna grundar sig på riksräkenskapsverkets i dess förutberörda utlåtande den 14 oktober 1935 framställda för-

Kungl. Majlis proposition nr 225.

slag av enahanda innebörd. Under hänvisning till den motivering för förslaget, som återfinnes i riksräkenskapsverkets tidigare, i hudgetsakkunnigas promemoria återgivna uttalande i ämnet, får ämbetsverket nu framhålla, att det angivna redovisningsförfarandet är en direkt konsekvens av de allmänna budgettekniska principer, som lagts till grund vid utarbetandet av den föreslagna nya riksstatsuppställningen.

I anledning av vad statskontoret anfört beträffande redovisningen av särskilt statens utlåningsfonders kapitaltillgångar, vill riksräkenskapsverket erinra därom, att genomförandet av budgetsakkunnigas förslag till riksstatsuppställning icke innebär någon rubbning av hittillsvarande ordning beträffande redovisningen av fondernas bruttotillgångar. Genom omläggningen åsyftas allenast, att, i den mån dessa bruttotillgångar beräknas vara icke räntabla, häremot svarande belopp redovisas å för ändamålet uppförda avskrivningskonton, varigenom fondernas nettotillgångar bringas att sammanfalla med fondernas räntabla kapitaltillgångar. Statskontorets erinran att med hänsyn till förekommande fluktuationer beträffande medelräntan å statens upplåning någon fast norm för redovisningen icke erhålles, synes ej i förevarande sammanhang böra tillmätas avgörande betydelse. Nämnda omständighet påverkar i samma mån räntabilitetsberäkningen beträffande statens samtliga kapitalinvesteringar. Sättet för kapitalinvesteringarnas finansiering måste emellertid alltid fastställas med ledning av medelräntans höjd vid tidpunkten för kapitalinvesteringsanslagens anvisande. Det förhållandet att lånefondernas kapitaltillgångar efter kortare eller längre tids varsel kunna göras likvida synes icke heller böra medföra, att hithörande icke räntabla kapitalinvesteringar i redovisningshänseende behandlas annorlunda än till övriga kapitalfonder hänförliga, icke räntabla kapitalinvesteringar.

Riksräkenskapsverket vill slutligen erinra därom, att, då kravet på upprätthållandet av statens förmögenhetsställning uppställts som riktlinje för statens budgetpolitik, i statens nettoförmögenhet icke inräknats nu omhandlade icke räntabla kapitaltillgångar. Även med hänsyn härtill är fördenskull den föreslagna omläggningen av kapitalredovisningen att förorda.

Vad därefter angår redovisningen å riksstaten av riksbankens vinst och redovisningen i rikshuvudboken av riksbankens tillgångar, hava budgetsakkunnigas härutinnan framställda förslag icke givit anledning till någon principiell erinran från fullmäktiges i riksbanken sida. I sitt utlåtande i ärendet framhålla fullmäktige, att riksbanken närmast vore att anse såsom ett bolag, bildat enligt särskild lag, och därför i redovisningshänseende borde behandlas såsom övriga av staten ägda bolag. Vid sådant förhållande förordade fullmäktige, att under »tillgångar» i rikshuvudboken, exempelvis närmast före »statens övriga aktier», uppfördes en särskild rubrik »riksbanksfonden» eller »riksbankens grundfond», vilken då borde upptagas med ett belopp, motsvarande det bokförda värdet av riksbankens grundfond. Riksbanksvinsten förutsattes härvid skola å riksstaten redovisas såsom utdelning å det i rikshuvudboken bokförda fondkapitalet.

I anledning av vad riksbanksfullmäktige i ärendet anfört, vill riksräkenskapsverket allenast göra det uttalandet, att enligt ämbetsverkets uppfattning bland riksbankens i rikshuvudboken redovisade kapitaltillgångar böra inräknas utom riksbankens grundfond även riksbankens reservfond och riksbankens avbetalningslånefond. Den nya kapitalfondens namn torde härvid lämpligen höra fastställas till riksbanksfonden och den häremot svarande inkomsttiteln å riksstaten uppföras närmast före inkomsttiteln fonden för statens aktier.

lii hany lill riksdagens protokoll 19117. 1 sami. Nr 226. ‘-t

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 22-5.

Fullmäktiges i riksgäldskontoret utlåtande i ärendet har icke givit riksräkenskapsverket anledning till särskilt yttrande.

Riksräkenskapsverket övergår härefter till frågan om driftbudgetens balansering över ett eller flera budgetår. Såsom närmare framgår av budgetsakkunnigas promemoria hava under utredningsarbetet skiftande uppfattningar rörande balanseringsproblemets lösning gjort sig gällande bland de sakkunniga, vilket emellertid icke hindrat, att deras överläggningar lett fram till enhälliga rekommendationer i alla praktiskt betydelsefulla budgettekniska spörsmål. De sakkunniga hava funnit det i och för sig vara av underordnad betydelse, örn perioden för budgetens balansering erhåller större eller mindre längd. I den praktiska tillämpningen bar det dock synts medföra uppenbara fördelar, att balansen mellan inkomster och utgifter upprätthålles för varje budgetår. Erfarenheten bär emellertid visat, att svårigheterna för en ettårig balansering stundom bliva så stora, att även de, som principiellt fasthålla vid denna kortare balanseringsperiod såsom det normala, anse att en utsträckning av den tidrymd, över vilken verkliga inkomster och verkliga utgifter skola väga jämnt mot varandra, ej kan undvikas. Till samma slutsats hava de kommit, vilka förorda en balansering av budgeten över en flerårig tidsperiod såsom ett led i en konjunkturutjämnande finanspolitik. Även örn motiveringen för att välja en flerårig balanseringsperiod får en i viss mån annan karaktär än enligt den först nämnda uppfattningen, är det samma praktiska problem som upprullas.

Den i budgetsakkunnigas promemoria sålunda konstaterade motsättningen mellan å ena sidan en uppfattning, som strängt hävdar ettårsbalanseringens företräden, och å andra sidan en uppfattning, enligt vilken flerårsbalansering finnes höra givas ett något större utrymme, har kommit till uttryck dels i de till promemorian fogade särskilda yttrandena av herrar Bergendal och Hildebrand, dels i statskontorets utlåtande över budgetsakkunnigas förslag.

När riksräkenskapsverket nu går att taga ställning till ettårs- respektive flerårsbalanseringens företräden och risker, vill ämbetsverket till en början närmare belysa balanseringens faktiska genomförande under tidigare budgetår. Vad först angår utvecklingen från och med budgetåret 1931/32, förelåg betydande underbalansering under vart och ett av budgetåren 1931/32— 1934/35, medan budgetåren 1935/36 och 1936/37 karakteriserats av en omfattande överbalansering. Jämväl riksstatsförslaget för budgetåret 1937,38 utvisar en betydande överbalansering. För samtliga dessa sju budgetår har man sålunda haft att räkna med mycket betydande avvikelser från jämn balansering, för fyra budgetår underskott och för tre budgetår överskott. En undersökning av balanseringens genomförande under tidigare budgetår från och med år 1912 har ådagalagt, att mycket stora avvikelser från jämn balansering förelegat under ett flertal budgetår och att relativt mindre men dock avsevärda avvikelser förekommit under andra budgetår. Under perioden 1917—1922 har sålunda med utgångspunkt från budgetutfallet den sammanlagda behållningen å statsverkets kassafond och statsverkets fond av rusdrycksmedel utvisat årliga variationer, som för fem budgetår överstigit 100 miljoner kronor och för tre budgetår 200 miljoner kronor. Från och med år 1920 hava avvikelserna från jämn balansering till avsevärd del föranletts av den särställning i budgethänseende, som rusdrycksmedelsinkomsterna under en följd av budgetår fått intaga. Uppmärksammas må ock, att automobilskattemedlens redovisning å specialbudget i verkligheten möjliggjort, att under visst budgetår inflytande inkomster kunnat i betydande utsträckning disponeras under efterföljande budgetår. Vidare har jämväl den omfattande medelsanvisning, som hänför sig till å riksstaten uppförda reservationsanslag,

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

inneburit, att dispositionen av inkomster kommit att ske lång tid efter det att inkomsterna influtit i statsverkets kassa. Under tidigare budgetår bär slutligen å andra sidan genom en omfattande, vid sidan av riksstaten redovisad förskottsutbetalning av löpande utgifter till visst budgetår hänförliga inkomster disponerats före budgetårets ingång.

Av vad riksräkenskapsverket sålunda anfört, torde framgå, att under den tid den nuvarande riksstatsuppställningen tillämpats principen, att varje budgetårs löpande utgifter skola täckas av till samma budgetår hänförliga löpande inkomster, strängt upprätthållits allenast i mycket begränsad omfattning samt att under olika delar av perioden stora avvikelser från jämn balansering av inkomster och utgifter förelegat.

Orsakerna till att ettårsbalansering av budgeten sålunda tidigare i många fall icke tillämpats och med säkerhet icke utan stora svårigheter kunnat mera allmänt genomföras hava främst varit att söka i de häftiga växlingar mellan goda och dåliga tider, som kännetecknat det ekonomiska livet under och efter världskriget. De ekonomiskt gynnsamma åren hava utmärkts av stark stegring av inkomsterna, vilken stegring vid inträdande konjunkturförsämring hastigt förbytts i starkt sjunkande inkomsttillflöde. Utgifterna åter hava vid övergången från goda till dåliga tider på grund av ökade understödskostnader av skilda slag utvisat en i förhållande till inkomsterna motsatt utveckling, innebärande alltså en stegring av utgifterna under lågkonjunkturen. Vid tillämpande av en konjunkturutjämnande finanspolitik har utgiftsstegringen under lågkonjunkturen blivit än mer framträdande.

De motsatta utvecklingstendenser, som inkomsterna och utgifterna sålunda utvisa under de skilda faserna av konjunkturförloppet, måste enligt riksräkenskapsverkets uppfattning tillmätas avgörande betydelse, då det gäller att utforma den statliga finanspolitiken på längre sikt. Ett strängt upprätthållande av ettårig budgetbalansering oberoende av den ekonomiska konjunkturens växlingar måste anses medföra olägenheter såväl^ under depressionstider som under tider, då högkonjunktur råder. Vid svårartad depression skulle ettårsbalansering av budgeten nödvändiggöra antingen aU beskattningen drives orimligt i höjden eller att befogade utgiftsändamål åsidosättas. Vid inträdande mera utpräglad konjunkturförbättring åter skulle ettårsbalanseringen visserligen möjliggöra stora skattelättnader men ock öppna vägen för en rundhänt utgiftspolitik. Riksräkenskapsverket håller före, att i nu omhandlade lägen balanseringens utsträckning över ett flertal budgetår otvivelaktigt är ägnad att medföra en större jämnhet i beskattningen och en bättre avvägning av utgifterna.

Med den uppfattning rörande den lämpligaste lösningen av balanseringsproblemet, som riksräkenskapsverket sålunda hävdat, kan ämbetsverket icke ansluta sig till den mot flerårsbalansering av budgeten i princip avvisande ståndpunkt, som utvecklats i de särskilda yttrandena till budgetsakkunnigas promemoria och i statskontorets över samma promemoria avgivna utlåtande. Kravet på upprätthållande av ettårsbalansering, på sätt i nämnda yttranden och utlåtande angivits, skulle nämligen efter genomförandet av den av budgetsakkunniga föreslagna nya riksstatsuppställningen — enligt vilken varje överskott respektive underskott skulle redovisas öppet å riksstaten — innebära en mycket stark begränsning av den rörelsefrihet i fråga om budgetens balansering, som i verkligheten tillämpats redan med den nuvarande riksstatsuppställningen.

Riksräkenskapsverket vill i detta sammanhang erinra därom, att de av konjunkturväxlingarna föranledda svårigheterna att under varje särskild rä-

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

kenskapsperiod upprätthålla en önskvärd relation mellan inkomster och utgifter göra sig gällande icke allenast i den statliga hushållningen utan känneteckna den ekonomiska verksamheten över huvud. Av särskilt intresse är härvid den inställning, som välskötta enskilda storföretag i omhandlade avseende intaga. I syfte att neutralisera verkningarna av en inträdande konjunkturförsämring söka dylika företag under ekonomiskt gynnsamma år genom fondbildning eller skuldavbetalning konsolidera ställningen. Med stöd av de sålunda uppsamlade reserverna respektive möjligheten att upptaga nya lån kunna företagen därefter utan att deras framtida utveckling äventyras uthärda lågkonjunkturens påfrestningar. Varje insiktsfull och ansvarskännande företagsledning eftersträvar en sådan utjämning de olika räkenskapsåren emellan, att verksamheten kan bedrivas i görligaste mån friktionsfritt. Särskilt må erinras, att vid företag, vilka äro organiserade såsom aktiebolag, det anses önskvärt, att aktieutdelningen icke underkastas allt för stora växlingar.

Genom den uppställning av riksstaten och de budgettekniska anordningar i övrigt, som av budgetsakkunniga föreslagits, skulle enligt riksräkenskapsverkets uppfattning goda förutsättningar skapas för en rationell utjämning av statens hushållning de olika budgetåren emellan. När riksräkenskapsverket sålunda för sin del förordar, att flerårsbalansering av budgeten bör kunna tillgripas, dock endast i vissa, i budgetsakkunnigas promemoria närmare angivna finanslägen, förbiser ämbetsverket icke de särskilda risker, som kunna vara förbundna med flerårsbalanseringens genomförande. Även riksräkenskapsverket finner möjligheten att under lågkonjunktur underbalansera budgeten innebära en allvarlig risk, att tillbörlig återhållsamhet vid anslagsanvisningen icke iakttages. Såsom i det föregående påvisats, föreligger emellertid vid ett strängt upprätthållande av ettårsbalansering motsvarande risk under tider, då högkonjunktur råder. I det långa loppet lära de här berörda med vardera balanseringsmetoden förbundna riskerna ungefärligen uppväga varandra. Riksräkenskapsverket, som i varje fall icke kan tillmäta de mot flerårsbalanseringen härutinnan framställda erinringarna någon större räckvidd, finner emellertid denna balansering onekligen vara förbunden med avsevärda risker i annat avseende. Riksräkenskapsverket syftar härvid på det förhållandet, att bedömandet av såväl det aktuella konjunkturläget som den framtida konjunkturutvecklingen alltid måste bliva relativt osäkert. En allvarligare felbedömning i ettdera eller båda dessa avseenden skulle utan tvivel i avsevärd män rubba förutsättningarna för balanseringens korrekta genomförande. Även nu angivna risker äro — låt vara i mera begränsad utsträckning — för handen jämväl vid ettårsbalansering. Den av budgetsakkunniga föreslagna formen för flerårsbalanseringens genomförande erbjuder emellertid enligt riksräkenskapsverkets uppfattning tillräckliga möjligheter att genom justering av avskrivnings- och täckningsplaner neutralisera verkningarna av tidigare gjorda dylika felbedömningar. Vid sådant förhållande lärer tillkomsten av de fortlöpande undersökningar rörande den ekonomiska utvecklingen, som avses skola anförtros åt det beslutade konjunkturinstitutet, i förevarande sammanhang kunna bliva av väsentligt värde. För ett siffermässigt korrekt genomförande av flerårsbalanseringen är slutligen av betydelse, att de inom finansdepartementet under senare år utarbetade förhandsberäkningarna rörande inkomsttillflödet och utgiftsbehovet under de närmast framtida budgetåren fullföljas och ytterligare fördjupas.

Riksräkenskapsverket har slutligen att taga ställning till frågan om utformningen av riksstaten för det budgetår, den nya uppställningen första gången avses skola tillämpas. Till belysning av de speciella budgettekniska problem,

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

som sammanhänga med övergången till den nya riksstatsuppställningen, hava i en i remissen ingående, inom finansdepartementet utarbetad promemoria på grundval av det i årets statsverksproposition framlagda riksstatsförslaget för budgetåret 1937/38 siffermässiga sammanställningar utarbetats, utvisande den konkreta utformningen enligt den nya budgetordningen av riksstaten och vissa till denna hörande bilagor m. m. I promemorian hava redovisats tre olika huvudalternativ, av vilka två uppdelats i vardera två varianter. De olika alternativen hava erhållit beteckningarna I, II a, II b, III a och III b.

Den olika utformningen av de tre huvudalternativen sammanhänger med det förhållandet, att enligt den nuvarande budgetordningen, som förutsätter att skattebudgeten å riksstaten alltid bringas att formellt balansera, tidigare faktiska budgetunderskott kommit att i rikshuvudboken redovisas bland statens bokförda kapitaltillgångar och där erhållit karaktären av oreglerade kapitalmedelsförluster. Anslag till avskrivning av dylika förluster hava härvid i regel redovisats under utgifter för kapitalökning å titeln för avbetalning å statsskulden. Enligt den föreslagna nya riksstatsuppställningen åter skola de å riksstaten öppet redovisade budgetunderskotten avföras å budgetutjämningsfonden och komma alltså aldrig att ingå bland rikshuvudbokens bokförda kapitaltillgångar. Härav följer, att medel för avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster å ena sidan och för täckning av tidigare å riksstaten uppförda budgetunderskott å andra sidan enligt den föreslagna nya riksstatsuppställningen bliva föremål för en budgettekniskt olikartad redovisning, i det att de förra medlen anvisas å anslag, vilka ingå bland driftbudgetens övriga utgiftsanslag, medan de senare medlen uppföras såsom överskott å driftbudgeten.

På grund av nu angivna förhållande liksom av den anledningen, att vid ett kontinuerligt tillämpande av den föreslagna nya riksstatsuppställningen täckningen av oreglerade kapitalmedelsförluster genom driftbudgetens underbalansering skulle kunna genomföras tidigare än enligt den nuvarande budgetordningen, kan icke undvikas, att vid övergången till det nya budgetsystemet vissa komplikationer inträda. Detta har ock givit anledning till framläggandet i departementspromemorian av alternativa förslag till uppställning av riksstaten för övergångsåret.

Enligt alternativ I har utgiftshuvudtiteln för avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster uppförts med 73,626,300 kronor och driftbudgetens underskott beräknats till 37,070,000 kronor. Enligt alternativen II och III hava — på grunder som i promemorian angivits — de för avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster upptagna anslagsbeloppen reducerats till respektive 43,926,300 kronor och 25,013,500 kronor, svarande mot respektive ett budgetunderskott av 7,370,000 kronor och ett budgetöverskott av 11,542,800 kronor. De belopp, varmed i förhållande till alternativ I de för avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster uppförda anslagen minskats, enligt alternativ 11 29,700,000 kronor och enligt alternativ III 48,612,800 kronor, hava avsetts skola redovisas i annan ordning än över driftbudgeten. Enligt de såsom alternativ II a och III a betecknade riksstatsuppställningarna hava nämnda belopp redovisats (ivor kapitalbudgeten såsom omföringar från budgetutjämningsfonden till riksgäldsfonden, varefter själva avskrivningen skulle genomföras vid sidan av riksstaten. Enligt alternativen II b och lil b åter har såväl dispositionen av medlen ur budgetutjämningsfonden som själva avskrivningen förutsatts skola redovisas vid sidan av riksstaten.

Vid bedömandet av de olika förslagen till riksstatsuppställningar för övergångsåret ina till förmån för alternativ I särskilt framhållas, att genom tilllämpning av della alternativ vinnes, alt samtliga de i det lill grund för (löpar-

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

tementspromemorians riksstatsuppställningar liggande riksstatsförslaget för budgetåret 1937/38 upptagna anslagsmedel, vilka avse avskrivning av oreglerade kapitalmedelslörluster, bliva redovisade över driftbudgeten. Enligt alternativen II a och III a skulle visserligen samtliga för avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster avsedda medel redovisas över riksstaten, men i den mån dessa medel överflyttades till kapitalbudgeten skulle, såsom tidigare angivits, själva avskrivningen genomföras vid sidan av riksstaten, vilket måste anses mindre tillfredsställande. Härtill kommer, att den föreslagna redovisningen av för avskrivningsändamål avsedda medel över kapitalbudgeten icke lärer vara förenlig med grunderna för kapitalbudgetens anordning enligt det föreslagna nya budgetsystemet, jämlikt vilka grunder kapitalbudgeten närmast skall utgöra en plan för ny kapitalinvestering i statens kapitalfonder. Beträffande de såsom alternativ II b och III b betecknade riksstatsuppställningarna slutligen synes någon annan erinran icke kunna framställas än att dessa uppställningar i ännu högre grad än alternativen II a och III a eftersätta kravet på riksstatens fullständighet.

Även örn det kan anses försvarligt att i ett undantagsläge vid övergången till en ny budgetordning genomföra vissa till riksstaten normalt hänförliga finansoperationer vid sidan av riksstaten, finner riksräkenskapsverket sig likväl icke kunna förorda, att vid utarbetandet av riksstaten för övergångsåret något annat av de i departementspromemorian framlagda förslagen till riksstatsuppställningar lägges till grund än det som alternativ I betecknade.

Av den i departementspromemorian för alternativ I utarbetade siffermässiga riksstatsuppställningen framgår, att budgeten för övergångsåret enligt detta alternativ skulle framstå såsom i avsevärd mån underbalanserad. Med hänsyn till att till grund för riksstatsuppställningen lagts riksstatsförslaget för budgetåret 1937,38, under vilket budgetår en utpräglad högkonjunktur förutsatts skola råda, kan det förefalla anmärkningsvärt, att riksstaten för övergångsåret skulle utvisa ett icke obetydligt budgetunderskott. Anledningen härtill är emellertid närmast att söka i det förhållandet, att enligt riksstatsförslaget för budgetåret 1937/38 mycket stora belopp disponerats ur statsverkets kassafond för avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster.

En bättre anslutning av riksstaten för övergångsåret till under samma budgetår rådande konjunkturläge skulle enligt riksräkenskapsverkets mening ernås, örn i uppställningen enligt alternativ I viss del av anslagen till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster överflyttades från riksstaten för övergångsåret till en för ändamålet upprättad tilläggsstat för det närmast föregående budgetåret.

Vid en dylik anordning, som riksräkenskapsverket för sin del förordar, föreligger intet hinder mot att riksstaten för övergångsåret enligt det i departementspromemorian valda exemplet siffermässigt erhåller den utformning, som framgår av alternativ lil b.

Departements- Den statsfinansiella utvecklingen under senare år har riktat uppmärksamchefen. ]ieten på vissa budgettekniska problem av stor praktisk betydelse. Närmast är det frågan, huru man i betryggande former skall kunna ge finanspolitiken en under växlande konjunkturer nödvändig rörlighet, som därvid tilldragit sig uppmärksamhet. Olika utvägar lia prövats att inom den nuvarande riksstatsuppställningens ram uppmjuka de balanseringsregler som anses i princip gälla. Under första delen av den senast förflutna depressionsperioden täcktes sålunda löpande utgifter i viss utsträckning nied anlitande av fondmedel. I riksstaterna för budgetåren 1933/1934 och 1934/1935 åter finansie-

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

rades vissa utgifter, som normalt skulle ha bestritts av skattemedel, med hjälp av lånemedel; med den av budgetsakkunniga föreslagna terminologin kan man säga, att en del verkliga utgifter överfördes till kapitalbudgeten samtidigt som vissa avskrivningar av nya investeringar uppskötos. Anstalter träffades emellertid för en snabb framtida avskrivning av därvid uppstående lånemedelsförluster. Intet av dessa system har synts tillfredsställande, emedan de ej medgivit den klara redovisning av de företagna finansieringsåtgärderna, som utgör den främsta garantin mot missbruk av möjligheten till avvikelser från jämn balansering, ägnade att försämra statens förmögenhetsställning.

Mot bakgrunden av de budgettekniska diskussioner som förts och de finanspolitiska åtgärder som vidtagits under depressionsåren förordade arbetslöshetsutredningen i sitt slutbetänkande en prövning av lämpligheten av nuvarande riksstatsuppställning ur angivna synpunkter. Därvid utgick utredningen närmast från en kritik av systemet att anlita fondmedel för finansiering av krisutgifter. Det förhållandet, att fondmedel därvid jämställdes med verkliga inkomster och ej med lånemedel samt budgeten därför framställdes och uppfattades såsom balanserad, ansågs sålunda försvaga motiven att återställa statens genom fonddispositionen försämrade förmögenhetsställning. Av utredningens ståndpunktstagande framgår emellertid, att den icke heller fann det lämpligt, att den enligt utredningens mening under depressionstider oundvikliga underbalanseringen gavs formen av en överflyttning avverkliga utgifter till kapitalbudgeten.

Den kritiska inställning mot nuvarande budgetsystem, åt vilken arbetslöslietsutredningens framställning gav uttryck, återspeglades även i de över utredningens betänkande i denna del avgivna utlåtandena. Särskilt riksräkenskapsverket underströk i sitt yttrande i ärendet de brister i nuvarande riksstatsuppställning, vilka framträtt under krisårens påfrestningar. Även vid ärendets fortsatta beredning genom särskilda sakkunniga har önskvärdheten av en rationellare och smidigare uppställning av riksstaten allmänt godtagits såsom en utgångspunkt för diskussionen. I de över budgetsakkunnigas promemoria avgivna utlåtandena, slutligen, har en avvikande mening på denna punkt framförts blott av en reservant inom statskontoret.

För egen del ansluter jag mig till uppfattningen, att nuvarande riksstatsuppställning icke bereder möjligheter till en sådan redovisning av avsteg från jämn balansering, att tillräckliga garantier för ett upprätthållande av statens förmögenhetsställning kunna anses föreligga. Som de största svagheterna framstå enligt min mening å ena sidan den likartade behandlingen av fonddisposition och av disposition av verkliga inkomster samt å andra sidan den oklarhet och de redovisningssvårigheter som äro oundvikliga örn budgeten formellt balanseras genom överförande av verkliga utgifter till kapitalbudgeten. Att nödvändigheten av avskrivningar vid sistnämnda form för underbalansering klart framträder, innebär visserligen en fördel vid jämförelse med underbalansering med hjälp av fondmedel, men den kan likväl göras till föremål för berättigade invändningar ur här ifrågavarande synpunkter.

24 Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

Det av budgetsakkunniga framlagda förslaget till ändrad riksstatsuppställning enligt vilket fondmedel disponeras och redovisas efter samma grunder som lånemedel samt en klar gräns upprätthålles mellan löpande utgifter och investeringar synes mig i berörda avseenden äga uppenbara företräden framför nu tillämpade system.

Tillräcklig anledning till en omläggning av riksstatens uppställning i syfte att skapa i redovisningshänseende tillfredsställande former för avsteg från jämn balansering skulle knappast föreligga, örn dessa avsteg utgjorde rena undantagsföreteelser. Emellertid synes erfarenheten —• såsom av riksräkenskapsverket framhållits — ge vid handen, att under den tid den nuvarande riksstatsuppställningen tillämpats, principen, att varje budgetårs löpande utgifter skola täckas av till samma budgetår hänförliga löpande inkomster, strängt upprätthållits allenast i mycket begränsad omfattning samt att under olika delar av perioden stora avvikelser från jämn balansering av inkomster och utgifter förelegat. Främst med hänsyn till att en klar redovisning av de framlagda riksstatsförslagens innebörd sålunda måste anses vara ett under alla omständigheter betydelsefullt önskemål men även med tanke på angelägenheten av att också i budgettekniskt hänseende åtgärder vidtagas för mötande av de påfrestningar som en ny ekonomisk kris skulle medföra, vill jag förorda att en omläggning av riksstaten i åsyftad riktning snarast möjligt genomföres. Därvid torde det av budgetsakkunniga framlagda förslaget böra läggas till grund.

Med hänsyn till frågans vikt torde riksdagens yttrande böra inhämtas angående den av mig sålunda förordade omläggningen av riksstatens uppställning.

Den enighet, som rått bland budgetsakkunniga beträffande önskvärdheten av en klarare uppställning av riksstaten, har framträtt jämväl med avseende å principerna för den ändrade riksstatsuppställningens utformning samt å detaljerna i det framlagda riksstatsförslaget

Bankofullmäktige ha i sitt yttrande över de sakkunnigas promemoria förordat ett par smärre modifikationer i där framlagda förslag med avseende å redovisningen av riksbanksvinsten m. m. Sålunda föreslås, att under »tillgångar» i rikshuvudboken, exempelvis närmast före »statens övriga aktier», uppföres en särskild rubrik »riksbanksfonden» eller »riksbankens grundfond», vilken då bör uppföras med ett belopp motsvarande det bokförda värdet av riksbankens grundfond. Riksbanksvinsten förutsättes härvid skola å riksstaten redovisas såsom utdelning å det i rikshuvudboken bokförda fondkapitalet. Vidare bör enligt fullmäktiges mening avbetalningslånefonden behandlas efter ensartade principer som riksbankens egna fonder och alltså redovisas bland riksbankens tillgångar och skulder. Till fullmäktiges förslag som icke i mera väsentliga avseenden avviker från budgetsakkunnigas ståndpunkt i frågan, har riksräkenskapsverket anslutit sig med den modifikationen att i riksbankens i rikshuvudboken redovisade kapitaltillgångar anses böra ingå utom riksbankens grundfond även riksbankens re-

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

servfond och riksbankens avbetalningslånefond. Den nya kapitalfondens namn torde härvid lämpligen böra fastställas till riksbanksfonden och den häremot svarande inkomsttiteln å riksstaten uppföras närmast före inkomsttiteln fonden för statens aktier.

Till bankofullmäktiges förslag med av riksräkenskapsverket förordade modifikationer vill jag uttala min anslutning.

Statskontoret har framställt erinringar mot viss omläggning av rikshuvudbokens kapitalredovisning, som sammanhänger med den av de sakkunniga förordade riksstatsuppställningen. Verket har funnit berörda spörsmål böra göras till föremål för ytterligare övervägande. I anledning av vad statskontoret sålunda anfört, torde jag få erinra örn följande.

Enligt budgetsakkunnigas förslag till riksstatsuppställning förutsättes driftbudgeten skola omfatta å inkomstsidan samtliga löpande inkomster och å utgiftssidan samtliga i finansiell mening icke räntabla utgifter. I överensstämmelse härmed skola bland driftbudgetens utgifter inräknas utom samtliga löpande utgifter inklusive utgifter för statsskuldens förräntning även utgifter för täckande av icke räntabla kapitalinvesteringar. Eftersom enligt den nya budgetordningen vidare förutsättes, att driftbudgetens realiserande icke skall medföra någon annan förändring av statens totala bokförda nettoförmögenhet än som återspeglas såsom ökning eller minskning av budgetutjämningsfonden, blir följden, att de å driftbudgeten för täckande av icke räntabla kapitalinvesteringar uppförda anslagen måste anvisas, såsom avskrivningsanslag. Vid sådant förhållande lärer icke kunna undvikas, att jämväl icke räntabla kapitalinvesteringar i statens utlåningsfonder bliva föremål för avskrivning och att anslag för ändamålet anvisas å driftbudgeten. Med hänsyn till här angivna synpunkter, vilka närmare utvecklats av riksräkenskapsverket, finner jag mig böra tillstyrka att de sakkunnigas förslag även i denna del lägges till grund vid den av mig förordade riksstatsomläggningen.

I statskontorets utlåtande har uppmärksamheten riktats på de förändringar i statsverkets kassaställning som skulle bli följden av ett finansieringssystem, vid vilket budgetutjämningsfonden — som enligt förslaget skulle träda i stället för kassafonden — skulle tillåtas nedgå till negativa värden. Vid bedömande av detta spörsmål är det av vikt att fasthålla, att kassafonden icke avspeglar statsverkets kassaställning, vilken bestämmes av tillgången på till statsregleringsfonden i dess helhet hörande odisponerade likvida medel. Att möjligheten till medelsrekvisition hos riksgäldskontoret kommer att få en väsentligt större betydelse vid det föreslagna systemet än vid det nuvarande är visserligen ostridigt, men även när brist föreligger i budgetutjämningsfonden torde i regel medel linnas disponibla för löpande utgifter utan kassaförstärkning från riksgäldskontoret. Några praktiska olägenheter torde icke behöva vara förbundna med de av reservanten berörda konsekvenserna av det föreslagna systemet. I formerna för statens upplåningspolitik medföra de ingen ändring och betänkligheter av principiell art synas därför ej heller motiverade.

nilian(/ lill riksdagens protokoll 19.V. 1 sami. Nr 225.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

De sakkunniga ha i den av dem utarbetade promemorian icke behandlat sättet för en övergång till det nya budgetsystemet. Denna fråga har närmare belysts i en inom finansdepartementet utarbetad promemoria samt i riksräkenskapsverkets däröver avgivna utlåtande.

Medel av kassafonden kunna enligt nuvarande system tagas i anspråk för avskrivningsändamål genom direkt disposition av fonden under inkomsttiteln för i anspråk tagna kapitaltillgångar. Enligt det föreslagna systemet åter kan en belastning av budgetutjämningsfonden visserligen ske i likartad form, när medlen disponeras för förmögenhetsbildning, men den kan ske för täckande av driftbudgetens utgifter, och alltså även för avskrivningar, blott i form av underskott å driftbudgeten. En följd härav är att om, såsom exempelvis enligt riksstatsförslaget för nästföljande budgetår skulle bli fallet, kassafondsmedel i betydande utsträckning disponeras för extraordinär avskrivning, så kommer detta vid sträng tillämpning av det nya systemet att framträda såsom en underbalans. Denna egendomlighet i redovisningssättet, som givetvis icke är förenad med några praktiska olägenheter, kan, om man så vill, undvikas genom en särskild övergångsordning vilken, såsom av promemorian framgår, kan tänkas utformad på olika sätt. Ställning behöver icke nu tagas till det spörsmål som här antytts. Det i promemorian framlagda materialet och därtill anknutna diskussioner äga betydelse blott såsom en orientering rörande de möjliga vägarna att förmedla övergången mellan den nuvarande och den föreslagna riksstatsuppställningen. Om frågan under hösten skulle aktualiseras, torde enligt min mening riksräkenskapsverkets förslag, att viss del av anslagen till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster skulle vid övergången upptagas å tilläggsstat för löpande budgetår, i första hand böra bli föremål för övervägande såsom den lösning, vilken utan avvikelse från det nya systemets principer ger det riktigaste uttrycket åt övergångsanordningarnas innebörd.

Budgetsakkunnigas överläggningar ha lett fram till enhälliga rekommendationer i alla praktiskt betydelsefulla budgettekniska frågor men skiftande meningar lia bland de sakkunniga gjort sig gällande beträffande den i olika lägen riktiga statsfinansiella politiken. Inom ramen av den föreslagna riksstatsuppställningen föreligga möjligheter icke endast till en passiv anpassning efter skiftande konjunkturlägens krav med principiellt vidhållande av ettårsbalansering såsom huvudregel utan även till en finanspolitik med principiell utgångspunkt i en flerårsbalansering.

Det finanspolitiska problem som här beröres kräver icke behandling i detta sammanhang. Det väsentliga är ju endast, att riksstatsuppställningen erbjuder en ändamålsenlig redovisningsram för den statsfinansiella politik, som följes av statsmakterna, vilken principiell inriktning denna än gives. Jag vill dock för min del framhålla, att omläggningen av riksstatens uppställning på ett naturligt sätt ansluter sig till de finanspolitiska strävanden, som under senare år fullföljts. Den klarare redovisningen och därpå grundade fastare budgettekniska former erbjuda ett gynnsammare utgångsläge för finanspolitikens

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

anpassning efter de påfrestningar som skulle hota vid en ny kris än som förelåg under den senaste depressionsperioden. Att de lånemedelsförluster som då uppstodo till följd av underbalansering redan nu i huvudsak reglerats har haft till förutsättning, att avskrivningskravet strängt iakttagits av statsmakterna vid dispositionen av konjunkturuppsvingets ökade inkomster trots att stödet av en klar redovisning saknats.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte i proposition till riksdagen inhämta riksdagens yttrande angående den av mig i det föregående förordade omläggningen av riksstatens uppställning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten, att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: Ragnar Sundén.

1 Bilaga A.

P. M.

med förslag till omläggning av riksstatens uppställning

utarbetad av

inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga.

I. Utredningsuppdraget.

Genom beslut den 20 mars 1936 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga att för överläggning och för biträde i övrigt stå till departementschefens förfogande vid den fortsatta beredningen av frågan angående omläggning av riksstatens uppställning.

De med stöd av detta bemyndigande tillkallade sakkunniga, vilka arbetat under ordförandeskap av chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, få nu efter fullgjort uppdrag lämna en redogörelse för av de sakkunniga utarbetat förslag till ändrad uppställning av riksstaten.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 20 mars 1936 erinrade föredragande departementschefen örn att den statsfinansiella utvecklingen från och med budgetåret 1931/32 aktualiserat frågan, hur regler för balansering av budgeten skulle kunna så utformas, att de tilläte en under växlande konjunkturer nödvändig rörlighet men samtidigt innebure garantier mot en lånepolitik, som medförde ett försvagande av statens förmögenhetsställning. Denna fråga syntes bragt ett gott stycke närmare sin lösning genom i praktiken företagna åtgärder och de därtill knutna diskussionerna och utredningarna. Ett initiativ till närmare prövning av frågan hade tagits av arbetslöshetsutredningen i dess den 30 november 1934 dagtecknade slutbetänkande (Statens off. utredn. 1935: 6). Över de av utredningen framställda rekommendationerna i denna del hade mera utförliga utlåtanden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och fullmäktige i riksgäldskontoret. Under hänvisning till dessa utlåtanden, vilka intagits i bilaga G till Inkomsterna i 1936 års statsverksproposition, uttalade departementschefen vid anmälan av finansplanen för budgetåret 1936/37, att den av riksräkenskapsverket föreslagna linjen för en lösning av den av arbetslöshetsutredningen väckta frågan syntes böra bilda underlag för fortsatta överläggningar.

I sitt förenämnda yttrande den 20 mars 1936 framhöll departementschefen, att en av de angelägnaste uppgifterna för en fortsatt utredning vore att pröva, huruvida det icke vore möjligt att finna en budgetteknisk anordning som i sig förenade de fördelar som de dittills diskuterade, av arbetslöshetsutredningen och riksräkenskapsverket föreslagna lösningarna var för sig erbjöde.

Bihang filt riksdagens protokoll 19,17. 1 sami. Nr 22-5. Bilaga.

2 Den i budgettekniskt hänseende viktigaste olikheten mellan dessa förslag låg främst däri, att enligt riksräkenskapsverkets förslag vissa bestämda utgiftsposter skulle vid underbalansering överflyttas från avdelningen för verkliga utgifter till avdelningen för utgifter för kapitalökning, medan vid fullföljandet av arbetslöshetsutredningens rekommendationer någon dylik överflyttning icke skulle äga rum. Medan en underbalansering enligt arbetslöshetsutredningens ståndpunktstagande icke skulle hänföra sig till särskilda utgiftsposter utan till en visserligen bestämd men icke närmare specificerad andel av den sammanlagda skattebudgeten, så skulle enligt riksräkenskapsverkets förslag möjligheter till avsteg från normalt gällande budgetprinciper stå öppna endast för vissa speciella utgiftsändamål, exempelvis extraordinära arbeten. Riksräkenskapsverkets förslag till budgetteknisk behandling av balanseringsproblemet erbjöde enligt departementschefen otvivelaktigt större garantier mot missbruk än den anordning som arbetslöshetsutredningens rekommendationer närmast ledde fram till. I formellt hänseende medförde emellertid sistnämnda anordning den fördelen, att gränsen mellan verkliga utgifter och utgifter för kapitalökning kunde förbli fast.

Bland övriga spörsmål som syntes påkalla ytterligare utredning nämndes särskilt budgetens uppdelning i en driftbudget och en kapitalbudget samt avgränsningen mellan dessa.

Utöver vad i det föregående anförts torde de sakkunniga få i korthet erinra följande om innebörden av arbetslöshetsutredningens rekommendationer.

Utredningen har framhållit, att en underbalansering av budgeten, enligt vad erfarenheten visat, icke kan undvikas under depressionstider, utan att avsteg då måste göras från normalt gällande budgetprinciper. Budgetbalanseringsproblemet aktualiseras alldeles oavsett den ställning, man intar till utformningen av statens krispolitik, men svårigheterna att balansera budgeten utan avsteg från normalt gällande principer ökas givetvis, om man anser det önskvärt att statens icke räntabla investeringar skola utvidgas under tider av minskad enskild produktion. Med utgångspunkt härifrån har utredningen till bedömande upptagit frågan, i vilka former avsteg från normalt gällande budgetprinciper få ske och på vilket sätt de skola redovisas, för att starkast möjliga garantier skola erhållas för upprätthållandet av statens förmögenhetsställning. Vidare har utredningen förordat, att varje ianspråktagande av kapitaltillgångar för icke räntabla ändamål — alltså även utnyttjande av fonderade medel — redovisas såsom ett med ett i budgeten disponerat belopp av kassafonden jämförbart underskott och att vid sidan av tillfällig upplåning med säkerställd amortering endast medel från en för ändamålet avsatt konjunkturutjämningsfond få användas för icke räntabla utgifter. Avstegen från normalt gällande budgetprinciper skulle då komma att redovisas under två rubriker nämligen dels lånemedel med säkerställd amortering, dels medel från konjunkturutjämningsfonden.

3 II. Den nuvarande riksstatsuppställningen och riksräkenskapsverkets förslag till ändrad uppställning av riksstaten.

Innan de sakkunniga övergå till en redogörelse för sitt eget ställningstagande till förevarande spörsmål torde en översikt av den nuvarande riksstatsuppställningen samt en sammanfattning av riksräkenskapsverkets förslag i ämnet böra lämnas.

Den uppställning av riksstaten, som för närvarande tillämpas, är i sina huvuddrag att återföra på den år 1911 beslutade budgetreformen. Genom denna reform uppnåddes, att riksstatens omfattning utvidgades till en åtminstone i det väsentliga fullständig sammanställning av statens inkomster och utgifter under budgetåret.

Å riksstatens inkomstsida, sådan densamma nu föreligger, äro statens inkomster sammanförda under sex olika inkomstgrupper, nämligen egentliga statsinkomster, inkomster av statens produktiva fonder, andel i riksbankens vinst, riksgäldskontorets inkomstmedel, i anspråk tagna kapitaltillgångar och lånemedel. De fyra förstnämnda inkomstgrupperna, vilka bruka sammanfattas under beteckningen »verkliga inkomster», representera statens löpande inkomster. De två sistnämnda inkomstgrupperna åter avse för budgetändamål disponerade kapitaltillgångar och lånemedel.

Riksstatens utgiftssida sönderfaller i två huvudavdelningar, avseende den ena anslag till »verkliga utgifter» och den andra anslag till »utgifter för kapitalökning». Med hänsyn till sättet för utgifternas finansiering uppdelas vidare de till utgifter för kapitalökning anvisade anslagsmedlen i två grupper, nämligen anslagsmedel att täckas av lånemedel och anslagsmedel att täckas av andra statsinkomster än lånemedel.

Den uppdelning av den totala budgeten i en »skattebudget» och en »lånebudget», som numera allmänt tillämpas, har hittills icke kommit till omedelbart uttryck i själva uppställningen av riksstaten. Sålunda framgår skattebudgetens slutsumma å såväl inkomstsidan som utgiftssidan först efter en summering av respektive fem inkomstgrupper och två utgiftsgrupper. Allenast för lånebudgeten redovisas de sammanlagda inkomst- och utgiftsbeloppen direkt å riksstaten.

Skattebudgeten omfattar å inkomstsidan utom verkliga inkomster även viss kapitaldisposition, nämligen i anspråk tagna kapitaltillgångar, och å utgiftssidan utom anslag till verkliga utgifter även sådana anslag eller delar av anslag till utgifter för kapitalökning, vilka avses skola täckas av andra statsinkomster än lånemedel. Till den totala budgetens andra huvuddel, lånebudgeten, åter hänföras å inkomstsidan inkomster av lånemedel

och å utgiftssidan sådana anslag eller delar av anslag till utgifter för kapitalökning, vilka avses skola täckas av lånemedel. I fråga om uppdelningen av anslagen till utgifter för kapitalökning på å ena sidan skattebudgeten och å andra sidan lånebudgeten gäller i princip, att anslag normalt få hänföras till den sistnämnda budgeten allenast örn och i den mån desamma avse räntabla utgiftsändamål.

I sitt förut angivna, den 14 oktober 1935 dagtecknade utlåtande i ämnet har riksräkenskapsverket närmare utvecklat sin uppfattning rörande gränsdragningen mellan den totala budgetens två huvuddelar samt därvid framställt erinringar beträffande den nuvarande redovisningen å skattebudgeten av dels i anspråk tagna kapitaltillgångar, dels vissa utgifter för kapitalökning.

Vad först angår redovisningen av i anspråk tagna kapitaltillgångar har riksräkenskapsverket anfört bland annat följande:

»Rikräkenskapsverket vill till en början framhålla, att ämbetsverket i likhet med ax-betslöshetsutredningen finner den nu tillämpade formen för redovisningen över riksstaten av i anspråk tagna kapitaltillgångar otillfredsställande. Enligt riksräkenskapsverkets uppfattning äro bristerna i den nuvarande ordningen att återföra på det förhållandet, att i anspråk tagna kapitaltillgångar hittills inräknats under skattebudgeten och icke — vilket ur statsfinansiell synpunkt varit riktigare — jämställts med lånemedel och tillsammans med dessa hänförts till den totala budgetens andra huvuddel.

Det avgörande skälet för att i anspråk tagna kapitaltillgångar ur budgetteknisk synpunkt böra jämställas med lånemedel är att söka däri, att finansiering av statens utgifter genom i anspråk tagna kapitaltillgångar och genom lånemedel i lika mån påverka statens förmögenhetsställning. Vare sig räntabla utgifter finansieras genom det ena eller det andra slaget av medel, bibehålies statens förmögenhetsställning orubbad. Vid finansiering av icke-räntabla utgifter genom i anspråk tagna kapitaltillgångar inträder i realiteten en lika stor försämring i statens förmögenhetsställning som vid finansiering av sådana utgifter med lånemedel.

Bland statens kapitaltillgångar intar emellertid kassafonden en särställning. Storleken av denna fonds behållning påverkas i första hand av utfallet av skattebudgetens mot kassafonden reglerade inkomst- och utgiftstitlar. Därjämte har under de budgetår, då redan i själva riksstaten antingen medel från fonden tagits i anspråk för finansieringen av skattebudgeten eller medel till förstärkning av fonden anvisats å skattebudgeten, fondens behållning undergått en häremot svarande minskning respektive ökning.

Kassafondens sålunda angivna speciella uppgift som budgetregulator förutsätter, att vid nu ifrågavarande omläggning av redovisningen över riksstaten av i anspråk tagna kapitaltillgångar undantag dock bör göras för kassafondsmedel. Å riksstaten i anspråk tagna kassafondsmedel böra följaktligen framdeles liksom hittills hänföras till skattebudgeten. Av kassafondens särställning följer också, att anslag till förstärkning av kassafonden likaledes böra bibehållas å skattebudgeten. —---

Såsom gemensam beteckning för i anspråk tagna kapitaltillgångar (exklusive kassafondsmedel) och lånemedel torde lämpligen beteckningen »Kapitalmedel» kunna användas. Den del av den totala budgeten, som finansieras av kapitalmedel, synes i anslutning härtill kunna givas beteckningen

»Kapitalbudgeten». För budgeten i övrigt torde den tidigare för den del av den totala budgeten, som finansieras genom andra medel än lånemedel, brukade beteckningen »Skattebudgeten» kunna användas jämväl efter omläggningen.

Den sålunda av riksräkenskapsverket föreslagna nya ordningen skulle innebära, att de såsom kapitalmedel betecknade inkomsttitlarna skulle å riksstatens utgiftssida utan åtskillnad motsvaras av anslag under utgifter för kapitalökning, att täckas av kapitalmedel. Den nuvarande uppdelningen av anslagen under utgifter för kapitalökning i anslag att täckas av lånemedel och anslag att täckas av andra statsinkomster än lånemedel skulle följaktligen utbytas mot en uppdelning av anslagen i anslag att täckas av kapitalmedel och anslag att täckas av andra statsinkomster än kapitalmedel.---

Genom omläggningen skulle omedelbart vinnas, att den nu tillämpade regeln, att lånemedel enligt normalt gällande budgetprinciper må användas allenast för räntabla utgiftsändamål, komme att utsträckas till alla kapitalmedel, sålunda även i anspråk tagna kapitaltillgångar med undantag av kassafondsmedel.»

Med utgångspunkt från sin sålunda angivna uppfattning har riksräkenskapsverket utarbetat det såsom bil. 1 till ämbetsverkets utlåtande fogade förslaget till uppställning av riksstaten, alternativ I.

I fråga om uppdelningen av de i det framlagda förslaget till riksstatsuppställning upptagna olika inkomst- och utgiftstitlarna i undertitlar har riksräkenskapsverket i utlåtandet närmare berört allenast specifikationen av utgiftstiteln avbetalning å statsskulden samt härutinnan anfört bland annat följande:

»Under titeln avbetalning å statsskulden har hittills i första hand redovisats anslag för amortering av särskilda av staten upptagna eller övertagna lån. Från och med riksstaten för år 1922 har därjämte under samma titel årligen anvisats anslag till avsättning till fonden för statsskuldens amortering. För budgetåren 1926/27—1931/32 hava över sistnämnda anslag rusdrycksmedelsinkomster i betydande omfattning tillförts amorteringsfonden. I riksstaterna för budgetåren 1929/30—1931/32 hava vidare under avbetalning å statsskulden anvisats särskilda anslag för nedskrivning av statens järnvägars lånekapital. För budgetåren 1933/34—1935/36 slutligen hava under samma titel uppförts anslag för avskrivning av till allmänna arbeten m. m. anvisat lånekapital och för budgetåret 1935/36 jämväl anslag för avskrivning av lånekapital, anvisat åt Svenska spannmålsföreningen. — -—• -—

Rörande de under avbetalning å statsskulden uppförda amorteringsanslagens ställning i det svenska budgetsystemet vill riksräkenskapsverket härutöver anföra följande.

Enligt nämnda system äro de å riksstaten anvisade anslagen med hänsyn till sättet för finansieringens genomförande uppdelade i två grupper, avseende den ena sådana anslag, som skola täckas av lånemedel, och den andra sådana anslag, som skola täckas av andra statsinkomster än lånemedel. Någon redovisning över riksstaten av den för täckningen av lånemedelsanslagen erforderliga upplåningens genomförande är däremot icke avsedd att framgå av riksstatsuppställningen. Upptagandet av nya statslån redovisas sålunda icke över riksstaten. Ej heller verkställda konverteringar av tidigare lån komma till synes å riksstaten.

De hittills över riksstaten redovisade avbetalningarna å av staten upptagna eller övertagna amorteringslån äro i princip att jämställa med övriga

omplaceringar av den samlade statsskulden. Det måste anses innebära en inkonsekvens att, såsom nu sker, för nämnda avbetalningar å amorteringslånen uppföra särskilda anslag å riksstaten, samtidigt som övriga långt mera omfattande avbetalningar liksom ock själva upplåningen redovisas vid sidan av riksstaten.

Under hänvisning till vad riksräkenskapsverket sålunda anfört, får ämbetsverket förorda, att särskilda anslag för amortering av statens lån icke vidare anvisas å riksstaten.»

I överensstämmelse härmed hava i det av riksräkenskapsverket framlagda, nu omhandlade förslaget till uppställning av .riksstaten samtliga anslag under avbetalning å statsskulden erhållit karaktären av avskrivningsanslag.

Enligt den ändrade uppdelning av den totala budgeten med hänsyn till sättet för utgifternas finansiering, varom riksräkenskapsverket sålunda framlagt förslag, skulle emellertid utom förenämnda, under avbetalning å statsskulden uppförda avskrivningsanslag till skattebudgeten alltjämt hänföras även sådana anslag till utgifter för kapitalökning, vilka avse icke räntabla kapitalinvesteringar. Den nya kapitalbudgeten skulle alltså å utgiftssidan erhålla i huvudsak samma omfattning som den nuvarande lånebudgeten.

Beträffande redovisningen å skattebudgeten av omhandlade utgifter för kapitalökning har riksräkenskapsverket utvecklat sin uppfattning sålunda:

»Det förhållandet, att uppdelningen av den totala budgeten på sina två huvuddelar i vad angår utgiftssidan icke sammanfaller med uppdelningen i verkliga utgifter och utgifter för kapitalökning, medför emellertid vissa olägenheter i redovisningshänseende.

Genom att till skattebudgeten hänföras utom verkliga utgifter även vissa utgifter för kapitalökning, kompliceras nämligen det bokföringsmässiga sambandet mellan å ena sidan utfallet av skattebudgeten och å andra sidan den vid skattebudgetens realiserande inträdande förändringen i statens förmögenhetsställning. Utfallet av skattebudgeten återspeglar sålunda allenast de förändringar i statens förmögenhetsställning, som redovisas å statsregleringsfonden. Realiserandet av den del av skattebudgeten, som hänför sig till utgifter för kapitalökning, medför emellertid därjämte en vid sidan av statsregleringsfonden redovisad bokföringsmässig höjning av statens förmögenhetsställning, vilken höjning likväl i regel icke motsvaras av räntabla tillgångar. Den i rikshuvudboken redovisade totala nettoförändringen i statens förmögenhetsställning representerar följaktligen icke heller det verkliga resultatet av statsregleringen.

Under sådana förhållanden är det heller icke möjligt att direkt ur riksstaten eller budgetredovisningen utläsa, huruvida en fastställd budget kan beräknas vara eller en realiserad budget verkligen varit balanserad eller icke. Storleken av en eventuellt föreliggande under- eller överbalansering av budgeten lärer icke heller kunna med någon större grad av säkerhet fastställas, utan att en på riksstatens respektive budgetredovisningens detaljuppgifter grundad omräkning vidtages.

Med hänsyn till nu angivna olägenheter har riksräkenskapsverket ansett sig böra i förevarande sammanhang till undersökning upptaga frågan örn möjligheten att genomföra gränsdragningen mellan skattebudgeten och kapitalbudgeten på sådant sätt, att densamma på riksstatens utgiftssida sam-

manfaller med gränsdragningen mellan verkliga utgifter och utgifter för kapitalökning.

För vinnande av omhandlade syfte erfordras, att anslag, som enligt nuvarande ordning skulle redovisas under utgifter för kapitalökning och hänföras till skattebudgeten, för framtiden antingen med bibehållande av sin karaktär av kapitalökningsanslag överflyttas till kapitalbudgeten eller ock anvisas under verkliga utgifter.

Efter genomförandet av den omläggning av anslagsredovisningen, som innefattas i riksräkenskapsverkets i bilaga 1 framlagda förslag till riksstatsuppställning, skulle till skattebudgeten hänförliga kapitalökningsanslag huvudsakligen komma att anvisas under huvudtitlarna statens affärsverksamhet, statens allmänna fastighetsfond, statens utlåningsfonder och avbetalning å statsskulden.

Av angivna huvudtitlar intager titeln avbetalning å statsskulden en särställning. Enligt riksräkenskapsverkets tidigare i detta utlåtande framlagda förslag skulle å denna titel anvisade anslagsmedel för framtiden uteslutande disponeras för avskrivningsändamål. Med hänsyn till att anslag för avskrivningsändamål uppenbarligen avse utgifter, som äro att jämställa med verkliga utgifter, får riksräkenskapsverket förorda, att hithörande anslag — oberoende av nu föreslagen ändring rörande redovisningen av till skattebudgeten hänförliga kapitalökningsanslag i övrigt — överflyttas till avdelningen för verkliga utgifter. För genomförande härav torde under verkliga utgifter böra uppföras en ny huvudtitel med benämningen »Avskrivning av kapitaltillgångar».

Vad åter angår de under statens affärsverksamhet, statens allmänna fastighetsfond och statens utlåningsfonder anvisade anslagsmedel, vilka även efter genomförandet av den tidigare föreslagna begränsningen av skattebudgeten alltfort skulle hänföras till denna budget, synes någon överflyttning till avdelningen för verkliga utgifter icke vara att förorda. Till nämnda fonder anvisade hithörande anslagsmedel avse nämligen verklig investering av statsmedel i konkreta kapitalobjekt och böra i likhet med de anvisade kapitalmedlen redovisas såsom utgifter för kapitalökning. Även övriga hittills å skattebudgeten anvisade, för avskrivningsändamål icke avsedda anslagsmedel lära i regel likaledes böra bibehållas under utgifter för kapitalökning. För att under sådana förhållanden bringa kapitalbudgeten att på riksstatens utgiftssida sammanfalla med de för kapitalökning anvisade anslagsmedlen återstår ingen annan utväg än att redovisa även nu ifrågavarande medel å kapitalbudgeten. o

Med hänsyn till att de anslagsmedel, som sålunda skulle överflyttas fran skattebudgeten till kapitalbudgeten, emellertid avse utgifter för icke-räntabla ändamål är erforderligt att även efter omläggningen ifrågavarande utgifter redan samma budgetår belasta skattebudgeten. Detta kan enligt riksräkenskapsverkets mening lämpligen ske i den ordningen, att samtidigt med uppförandet av hithörande anslagsmedel å kapjtalbudgeten motsvarande anslagsbelopp anvisas såsom avskrivningsanslag å skattebudgeten under den förut angivna huvudtiteln för avskrivning av kapitaltillgångar.

Det här föreslagna sättet för medelsanvisningen avseende icke-räntabla utgiftsändamål och för avskrivningen av de uppkomna icke-räntabla kapitaltillgångarna är utan några som helst komplikationer i bokföringshänseende tillämpligt beträffande samtliga hithörande anslagsmedel oell kapitaltillgångar. Riksgäldskontoret, som enligt den nya ordningen skulle hava att redovisa hela kapitalbudgeten, skulle, i den mån utbetalningar a kapitalbudgeten avsåge icke-räntabla ändamål, disponera mot kapitalökningsanslagen svarande avskrivningsanslag å skattebudgeten. I de olika fondlörvaltando

myndigheternas räkenskaper åter skulle de å kapitalbudgeten redovisade utgifterna utan åtskillnad bokföras såsom kapitalökning å respektive fonder, varefter i samma räkenskaper de kapitaltillgångar, som svara mot för icker än tablå ändamål anvisade anslagsmedel, skulle omedelbart avskrivas. I fråga om den bokföringsmässiga formen för kapitaltillgångarnas avskrivning kan beträffande andra tillgångar än lånefordringar i och för sig tillämpas såväl den direkta som den indirekta avskrivningsmetoden. Beträffande åter å statens utlåningsfonder uppförda kapitaltillgångar liksom å övriga fonder upptagna lånefordringar är för vinnande av en tillfredsställande redovisning allenast den indirekta avskrivningsmetoden tillämplig. Enligt denna avskrivningsmetod bibehållas tillgångarna i räkenskaperna vid sina tillkomstvärden, medan avskrivningsbeloppen bokföras under ett å skuldsidan uppfört avskrivningskonto.---—•

„ Efter genomförandet av nu angivna omläggningar skulle skattebudgeten, a vars inkomstsida uppförts utom verkliga inkomster allenast bidrag från kassafonden, å utgiftssidan omfatta utom hittillsvarande verkliga utgifter även de såsom verkliga utgifter betecknade avskrivningsanslagen samt i förekommande fall tillskott till kassafonden. Kapitalbudgeten åter skulle omfatta å inkomstsidan i anspråk tagna reservationer å kapitalmedelsanslag, återbetalning av kapitaltillgångar och upplåning samt å utgiftssidan utgifter för kapitalökning.»

Innebörden av den av riksräkenskapsverket sålunda förordade omläggningen av riksstatcn framgår närmare av det såsom bil. 2 till ämbetsverkets utlåtande fogade förslaget till uppställning av riksstaten, alternativ II.

De av riksräkenskapsverket påtalade bristerna i den nuvarande riksstatsuppställningen bliva särskilt framträdande i sådana finanslägen, då avsteg mäste göras fran normalt gällande budgetprinciper. För ernåendet av en nöjaktig budgetär redovisning av sådana avsteg från jämn balansering hava båda de alternativa förslag till uppställning av riksstaten, som riksräkenskapsverket framlagt, så utformats och kompletterats med anordningar vid sidan av riksstaten, att såväl under- som överbalansering skulle komma till klart uttryck i riksbokföringen.

I nu omhandlade avseende har riksräkenskapsverket i sitt utlåtande anfört bland annat följande:

»Vad angår andra avsteg från jämn balansering av budgeten än sådana, som regleras genom kassafonden, skulle dessa enligt riksräkenskapsverkets i det föregående framlagda förslag redovisas över dels en fond för extra ordinär3 arbeten, dels en fond för oreglerade kapitalmedelsförluster. Till den förstnämnda fonden liänförlig underbalansering kommer härvid att representeras av utgifterna å de å riksstaten under denna fond anvisade anslagen till allmänna arbeten m. m. Till fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster liänförlig underbalansering av budgeten åter skulle representeras av de vid sidan av riksstaten till denna fond från andra fonder omförda kapitalmedelsförlusterna. Den överbalansering av budgeten, som erfordras för täckande av den till ifrågavarande två fonder hänförliga underbalanseringen, skulle. åstadkommas genom de tidigare i detta utlåtande omhandlade avskrivningsanslagen, vilka enligt ämbetsverkets slutliga förslag till riksstatsuppställning skulle anvisas antingen såsom utgifter för kapitalökning under avbetalning å statsskulden (alternativ I) eller såsom verkliga utgifter under avskrivning av kapitaltillgångar (alternativ II).

9 Vid ett genomförande av riksräkenskapsverkets sålunda framlagda, delvis alternativa förslag skulle varje avsteg från jämn balansering av budgeten komma att redovisas å någon av följande tre fonder, nämligen kassafonden, fonden för extra ordinära arbeten och fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster. Till varje budgetår hänförlig underbalansering av budgeten skulle framstå antingen såsom nettominskning av kassafondens behållning eller såsom nettoökning av fondens för extra ordinära arbeten och fondens för oreglerade kapitalmedelsförluster i rikshuvudboken redovisade kapitaltillgångar. Till varje budgetår hänförlig överbalansering åter skulle motsvaras av antingen nettoökning av kassafondens behållning eller nettominskning av de två återstående hithörande fondernas bokförda kapitaltillgångar.

För erhållande av ett samlat bokföringsmässigt uttryck för de olika avsteg från en jämn balansering av budgeten, som statsregleringens genomförande framkallat, har riksräkenskapsverket funnit sig böra förorda, att ett särskilt konto upprättas för redovisning av nämnda fonders i rikshuvudboken bokförda tillgångar vid budgetårets början och slut samt under budgetåret inträdda förändringar.

Å detta konto, vilket förutsättes skola upprättas vid sidan av och såsom bilaga till rikshuvudboken, bör kassafondens ingående behållning redovisas å debet och de två andra fondernas ingående behållningar å kredit. Under budgetåret inträdda förändringar skola redovisas, i den mån desamma hänföra sig till överbalansering av budgeten, å debet, och, i den mån de hänföra sig till underbalansering, å kredit. Kassafondens utgående behållning slutligen redovisas å kredit och de två andra fondernas utgående behållningar å debet. •

Efter saldering av såväl ingående som utgående balans och uträknandet av skillnaden mellan dessa erhålles ett mått på storleken av den förbättring eller den försämring av statens finansiella ställning, som budgetens realiserande medfört.

Nettoresultatet av transaktionerna å kontot skulle följaktligen omedelbart ge vid handen den under- respektive överbalansering av budgeten, som intill tidpunkten för redovisningen framkallats av tillfälliga avsteg från en jämn balansering av budgeten. Utvisar utgående balans ett skuldsaldo, representerar detta det återstående avskrivningsbehovets storlek. Så länge ett sådant skuldsaldo föreligger, är det uppenbarligen icke förenligt med sunda budgetprinciper att taga kassafondsmedel i anspråk för finansiering av skattebudgetens normala utgifter. Däremot möter vid sådant förhållande intet hinder, att kassafondens tillgångar, om fondens storlek med hänsyn till densammas uppgift att reglera själva budgetutfallet det medgiver, disponeras för avskrivning av de å fonden för extra ordinära arbeten och å fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster bokförda tillgångarna.

Under hänvisning till att de å det sålunda upprättade kontot redovisade förändringarna avseende nu omhandlade tre fonder till väsentlig del äro att återföra på förskjutningar i konjunkturläget, synes kontot lämpligen böra erhålla benämningen 'Statens konjunkturutjämningskonto’.»

Det nya kontots uppställning framgår närmare av den till riksräkenskapsverkets utlåtande fogade bil. 5.

10 III. Budgetens balansering.

Den föregående redogörelsen ger vid handen, att det är en rad olika omständigheter, som skänkt förnyad aktualitet åt de frågor, som beröra den svenska riksstatens uppställning. Av samma redogörelse torde också framgå, att behovet av en viss omläggning och i samband därmed av klarare utformade regler för budgetens balansering på olika håll har givit sig till känna, oberoende av de meningar man hyst om den i de särskilda lägena riktiga statsfinansiella politiken. Dylika skiftande uppfattningar hava under det nu slutförda utredningsarbetet icke heller saknats bland de sakkunniga. Detta har icke hindrat, att deras överläggningar lett fram till enhälliga rekommendationer i alla praktiskt betydelsefulla budgettekniska frågor.

Utgångspunkten för de sakkunnigas överväganden har varit det sedan gammalt uppställda kravet på budgetens balansering. Detta krav kan anses innebära, att utgifter för i finansiell mening icke räntabla ändamål böra täckas av verkliga inkomster, varemot förefintliga kapitaltillgångar eller lånemedel icke böra anlitas för utgifter av denna art. På detta sätt vidmakthålles statens förmögenhetsställning, och även för dem, som icke häri se den väsentliga riktlinjen för statens budgetpolitik, har detta vidmakthållande likväl synts i olika hänseenden så betydelsefullt, att avsteg från nämnda linje måste vara betingade av alldeles särskilda skäl och under alla förhållanden genom själva budgetens uppställning kunna klart konstateras.

I och för sig är det av underordnad betydelse, om perioden för budgetens balansering erhåller större eller mindre längd. I den praktiska tillämpningen har det dock synts medföra uppenbara fördelar, att balansen mellan inkomster och utgifter upprätthålles för varje särskilt budgetår. Statsmakterna ställas därigenom varje år inför tvånget att pressa in utgifterna inom ramen av enligt oförändrade grunder påräkneliga inkomster eller ock att genom ändring av nämnda grunder öka de verkliga inkomsterna. Den med flerårsbalansering förbundna risken, att för täckande av löpande utgifter upptagna lån icke sedermera återbetalas, föreligger ej heller vid ettårig budgetbalansering.

Erfarenheten har emellertid visat, att svårigheterna för en ettårig budgetbalansering stundom bliva så stora, att även de, som principiellt fasthålla vid denna kortare balanseringsperiod såsom det normala, anse att en utsträckning av den tidrymd, över vilken verkliga inkomster och verkliga ut-

gifter skola väga jämnt mot varandra, ej kan undvikas. Sådana svårigheter föreligga framför allt vid häftiga växlingar mellan goda och dåliga tider, då spänningen mellan inkomsttillflödet till statskassan och utgiftsbehovet blir särskilt framträdande. Svårigheterna har man tidigare vid vissa tillfällen sökt övervinna genom att för budgetens balansering taga i anspråk olika slag av fondmedel. Då härvid icke formellt någon upplåning ägt rum, har kravet på ettårsbalansering icke öppet övergivits. Statens förmögenhetsställning har emellertid uppenbarligen försämrats, och om ingen anordning träffas för återställande av fonderna i deras förra skick, kan här tydligen yppa sig en risk för mindre återhållsamhet ifråga örn utgifter än vid klar upplåning med stadgad skyldighet till återbetalning. Redan dessa överväganden hava gjort det naturligt att söka närmare fixera de omständigheter, under vilka en flerårig balanseringsperiod kan komma ifråga, och pröva de garantier som kunna skapas mot därmed förbundna risker.

Till samma slutsats kommer man, då balansering av budgeten över en flerårig tidsperiod förordas såsom ett led i en konjunkturutjämnande finanspolitik. I detta senare fall betraktas budgetunderskott under något eller några år icke såsom en nödfallsutväg, vartill man tvingas av den praktiska omöjligheten att i tillräcklig grad hålla nere utgifterna eller öka inkomsterna, t. ex. genom skattehöjning. Det anses tvärtom önskvärt att under en tid av minskad enskild verksamhet och kapitalinvestering uppehålla eller vidga ramen för de statliga utgifterna, samtidigt med att en höjning av beskattningen såvitt möjligt undvikes. Om sålunda motiveringen för att välja en flerårig balanseringsperiod får en i viss mån annan karaktär än enligt den först nämnda uppfattningen, är det samma praktiska problem som upprullas. Riskerna av en upplåning i sådan utsträckning, att det möter svårigheter att återföra statens förmögenhetsställning till vad den före upplåningen varit, kräva här ännu mera påtagligt uppmärksamhet.

Frågan örn de särskilda förhållanden, varunder en flerårsbalansering kan medgivas, måste övervägas, liksom frågan i vilken mån garantier av något slag kunna skapas mot missbruk av den större frihet, som en dylik budgetbalansering lämnar åt statsmakterna.

Då de sakkunniga sökt besvara den första av dessa frågor, är det självklart, att de i främsta rummet tagit sikte på de förhållanden, som hänga samman med de ekonomiska konjunkturernas växlingar. Visserligen har den möjligheten icke kunnat helt avvisas, att vid något särskilt tillfälle eller för något särskilt ändamål statsutgifter, som icke äro i vanlig mening räntabla, beslutas i så stor omfattning, att täckningen måste fördelas på ett antal budgetår. Men bortsett från dylika fall synes det egentligen vara de av statsmakternas vilja oberoende och häftiga kastningarna i inkomster och utgifter under en konjunkturperiod, som kunna motivera ett frångående av regeln örn ettårig balanseringsperiod. De objektiva förhållanden, som böra giva ledning vid avgörandet, när underbalansering kan tillåtas och när återbetalning genom överbalansering bör vara fullgjord, äro sålunda att söka i de enligt erfarenheten givna kännetecknen på olika delar av ett konjunk-

turförlopp, och framför allt i de kännetecken, som kunna hämtas ur förändringarna i det statsfinansiella läget. En budgetbrist får icke i och för sig tagas till intäkt för att underbalansering kan tillåtas eller förordas. Även under principiellt godkännande av metoden med flerårsbalansering, kan i det givna fallet balans böra eftersträvas genom minskning av utgifterna eller höjning av de verkliga inkomsterna. På samma sätt bevisar tillvaron av ett budgetöverskott ingalunda, att överbalansering med skuldbetalning eller förmögenhetsökning är önskvärd. Jämn balansering genom skattesänkning kan vara att föredraga.

Om däremot under krisartade förhållanden inom näringslivet klyftan melian utgifter och inkomster plötsligt och kraftigt ökas vid oförändrade regler för uttagande av statens inkomster, eller örn starka utgiftsökningar anses ofrånkomliga eller av konjunkturpolitiska skäl påkallade, torde läget få anses vara sådant, att en budgetbalansering över en flerårsperiod kan övervägas. Kraftiga inkomstökningar och budgetöverskott vid oförändrade skattesatser under en uppgångsperiod torde å andra sidan ange den lämpliga tidpunkten för skuldavbetalningar eller fonderingar, varigenom statens förmögenhetsställning återställes.

Vid besvarandet av den andra frågan, alltså huruvida garantier kunna skapas mot missbruk av den större friheten vid budgetens balansering, hava de sakkunniga övervägt olika möjligheter. I sitt ursprungliga förslag hade riksräkenskapsverket tänkt sig lånefinansieringen och alltså underbalanseringen begränsad till vissa slag av utgifter, som i vidsträckt bemärkelse kunna anses för kapitalinvesteringar, ehuru av icke räntabel natur. Denna avgränsning har under de senare krisåren iakttagits såsom en provisorisk riktlinje vid krisutgifternas finansiering. De sakkunniga hava funnit sådana invändningar, även av budgetteknisk natur, kunna riktas mot denna linje, att de icke ansett den böra förordas. Därnäst har den tanken prövats, att garantier skulle skapas genom begränsning av de belopp, vartill underskotten sammanlagt finge uppgå. Även denna möjlighet har fått övergivas. Varje försök att fixera en gräns kan ur olika synpunkter göras till föremål för kritik. Gränserna måste göras relativt vida, om rörelsefriheten skall bli av verkligt värde. Farhågorna kunna icke heller avvisas, att en maximigräns får karaktär av mått på det normalt tillåtna, vilket icke är önskvärt. De sakkunniga behöva icke erinra örn att det här är fråga om band, som statsmakterna hava att frivilligt pålägga sig själva, och icke om ett utifrån påtvingat förmynderskap. Under dessa förhållanden hava de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att den främsta garantien är att söka däri, att sådana budgettekniska anordningar träffas, att vid varje tidpunkt full överblick är för handen rörande omfattningen av föreliggande underbalansering och därav följande lånefinansiering. Om härtill från början fogas klara riktlinjer rörande storleken och ordningen för den återbetalning av lånemedel, som är en ofrånkomlig del av ett system med fleråriga balanseringsperioder, synes den trygghet mot missbruk vara uppnådd som på det statsfinansiella området överhuvudtaget står att vinna.

13 Innan de sakkunniga gå närmare in på det förslag till uppställning av riksstaten och därtill fogade bilagor, som av dem utarbetats, bör något närmare beröras frågan örn innebörden av budgetens över- och underbalansering.

Denna fråga kan enklast klarläggas genom att fastställa, vad som skall menas med en balanserad budget. Med utgångspunkt från att i en balanserad budget inkomsterna jämnt täcka utgifterna, reduceras uppgiften till angivandet av de inkomster och de utgifter, vilka vid denna avvägning skola medräknas.

Beträffande inkomstsidan föreligger det inga särskilda svårigheter att fastställa avgränsningen. Uppenbart är, att samtliga löpande inkomster, vilka enligt hittillsvarande terminologi bruka sammanfattas under beteckningen »Verkliga inkomster», skola medtagas men att däremot kapitalmedel icke skola ingå.

Fastställandet av utgiftssidans omfattning är långt mera vanskligt. Att samtliga löpande utgifter, vilka i den nuvarande riksstaten redovisas under rubriken »Verkliga utgifter», skola inräknas, ger ej anledning till tvekan. För uppnåendet av en korrekt balansering erfordras emellertid därjämte, att bland utgifterna medtagas jämväl anslag för täckning av den investeringsförlust, som uppstår i samband med genomförandet av helt eller delvis oräntabla nya kapitalinvesteringar; sker ej detta, riskeras en dold underbalansering. För ändamålet böra alltså särskilda täckningsanslag (avskrivningsanslag) anvisas, vilka anslag motsvara de enligt den nuvarande riksstatsuppställningen av andra statsinkomster än lånemedel anvisade egentliga kapitalökningsanslagen.

Om inkomst- och utgiftsramen fastställes i enlighet med vad sålunda angivits, erhålles en norm för avvägningen av inkomsternas och utgifternas relativa omfattning vid en balanserad budget. Vid jämn avvägning av inkomster och utgifter är budgeten, betraktad för sig, att anse såsom balanserad, i det att budgetens realiserande —• bortsett från själva utfallet — icke medför någon vare sig bokföringsmässig eller real rubbning av statens förmögenhetsställning. Nu berörda balansering av budgeten betecknas såsom korttidsbalansering (ettårsbalansering).

Ett upprätthållande av statens förmögenhetsställning på längre sikt förutsätter, att man vid utformningen av budgeten täger hänsyn jämväl till förluster, som kunna visas hava uppstått i fråga örn kapitalinvesteringar, hänförliga till tidigare budgetår. För uppvägande av häremot svarande real förmögenhetsminskning erfordras, att särskilda täckningsanslag anvisas under efterföljande budgetår. En balansering, som erhålles, örn bland utgifterna upptagas även anslag för avskrivning av omhandlade kapitalmedelsförluster med belopp, som enligt fastställd plan belöpa på respektive budgetår, utgör i så måtto en långtidsbalansering, som budgetens realiserande innebär, att icke heller vid sidan av budgeten uppkommande förluster på längre sikt medföra en förmögenhetsminskning.

Avvikelser från sistangivna budgetbalansering betecknas i det följande såsom budgetens över- eller underbalansering.

14 De sakkunniga hava, såsom i det följande utförligare skall utvecklas, i den föreslagna riksstatsuppställningen för den del av den totala budgeten, som icke avser kapitalinvestering, infört två huvudtitlar, avseende den ena avskrivning av nya kapitalinvesteringar och den andra avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster.

Skillnaden mellan den löpande budgetens inkomster och utgifter har i förslaget till ny riksstatsuppställning införts under beteckningen överskott respektive underskott.

Rörande det budgettekniska samband, som för tryggande av budgetens balansering på lång sikt måste upprätthållas mellan över- respektive underbalansering under olika budgetår, hänvisas till framställningen under kapitel VI.

Bakom det krav på att budgeten varje år skulle balanseras, som tidigare i princip upprätthållits, har främst legat insikten om de risker som förbindas med en finanspolitik, vilken leder till en stigande relativ räntebörda utan motvikt i stigande kapitalinkomster. I den mån man hållit avstegen från ettårsbalanseringen inom de gränser, som angivits av storleken av för utgiftsfinansiering disponibla fonder, har budgeten varit att anse såsom balanserad över en period omfattande tiden från uppläggandet av fonderna till dispositionen därav.

Med det av de sakkunniga föreslagna sättet för uppläggningen av riksstaten och den därpå grundade riksbokföringen vinnes, att förändringarna i statens förmögenhetsställning bliva klart redovisade, vilket är en förutsättning för en planmässig balansering av budgeten. När balanseringsbegreppet därvid bestämmes på sätt tidigare i detta kapitel närmare angivits, betyder detta, att statens förmögenhetsställning, om budgeten på längre sikt framstår såsom balanserad, icke heller försämrats genom förluster å företagna investeringar. I samma avseende ger det underskott eller överskott, som med den av de sakkunniga föreslagna budgetuppställningen redovisas å riksstaten, ett uttömmande uttryck åt den förändring i statens förmögenhetsställning som förbindes med ett realiserande av den fastställda riksstaten. Däremot utgör det redovisade underskottet eller överskottet icke ett tillräckligt underlag för bestämmandet av de överskott som böra föreligga eller de underskott som kunna tillåtas under följande år, om ett upprätthållande av statens förmögenhetsställning på längre sikt skall vara säkerställt. Vilken reglering av de redovisade över- eller underskotten som kräves för att en sådan beräkning skall bli möjlig är ett tekniskt spörsmål, vartill de sakkunniga såsom tidigare antytts skola återkomma i kapitel VI.

Örn under depressionstider en utveckling av utgifterna efter antydda linjer äger rum, måste skatterna under den följande högkonjunkturen tills vidare hållas uppe i den utsträckning som kräves, för att tidigare underskott skola bliva täckta och statens förmögenhetsställning återställas. När full täckning erhållits, stå olika möjligheter till buds: man kan antingen, med upprätthållandet av ett högre skattetryck, eftersträva en positiv fondbildning

eller också nöja sig med att hålla budgeten i jämn balans och sänka skatterna i den utsträckning som därvid blir möjlig. Någon generell regel rörande den väg som bör följas kan icke angivas, emedan finanspolitikens utformning i nämnda läge måste bliva helt beroende på den utgiftsutveckling och den skattebelastning, varmed man då räknar.

16 IV. Förslag till ny uppställning av riksstaten.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har vid den budgettekniska utformningen av förslaget till ny uppställning av riksstaten balanseringsproblemet ställts i förgrunden. Huvudsyftet har härvid varit att nå fram till en budgetordning, vilken ger ett klart uttryck för såväl det framlagda riksstatsförslagets och den fastställda riksstatens innebörd i balanseringshänseende som förutsättningarna för budgetens balansering på längre sikt.

Till utgångspunkt för arbetet med omläggningen av riksstatens uppställning har självklart måst väljas de hittills tillämpade reglerna för redovisningen å riksstaten av under- respektive överbalansering. I fråga om redovisningen å riksstaten av en underbalanserad budget hava tidigare två olika former utnyttjats. Antingen har budgetunderskottet täckts genom ianspråktagande å skattebudgeten av fondmedel eller har underskottet undanröjts genom överförande av verkliga utgifter till lånebudgeten. Det förstnämnda förfarandet, vilket förutsätter, att för ändamålet tillräckliga fondmedel finnas tillgängliga, tillämpades i riksstaterna för budgetåren 1931/32 och 1932/33. Det sistnämnda förfarandet åter tillämpades i riksstaterna för budgetåren 1933/34 och 1934/35, för vilka budgetår tillräckliga fondmedel icke stodo till förfogande för täckande av budgetunderskotten. Redovisningen å riksstaten av en överbalanserad budget har hittills icke heller varit enhetlig. Tidigare har överskottet tillförts statsverkets fond av rusdrycksmedel eller fonden för statsskuldens amortering. För budgetåren 1935/36 och 1936/37 har överskottet använts för vissa under avbetalning å statsskulden uppförda anslag till avskrivning av till allmänna arbeten m. m. anvisat lånekapital.

I till denna promemoria fogad bil. 1 lämnas två enligt hittills tillämpade budgetprinciper utarbetade siffermässiga uppställningar av en och samma underskottsbudget, nämligen dels en uppställning i vilken skattebudgetens underskott täckts genom ianspråktagande av fondmedel, dels en uppställning i vilken skattebudgetens underskott undanröjts genom överförande av verkliga utgifter till lånebudgeten. I bil. 2 åter lämnas en likaledes enligt hittills tillämpade budgetprinciper utarbetad siffermässig uppställning av en överskottsbudget, i vilken uppställning överskottet redovisats å ett under avbetalning å statsskulden uppfört anslag till avskrivning av till allmänna arbeten m. m. anvisat lånekapital. Båda bilagorna upptaga därjämte särskilda anslag dels till fonden för mötande av förluster å aktiebolaget Kreditkassan av år 1922, dels till vissa andra under avbetalning å statsskulden redovisade avskrivningsändamål.

17 De alternativa förslag till uppställning av riksstaten, som framlagts i riksräkenskapsverkets förutberörda utlåtande i ämnet, hava utarbetats under den förutsättningen, att underskott å skattebudgeten skola undanröjas genom överförande av verkliga utgifter till lånebudgeten. Till utgångspunkt för dessa förslag har sålunda tagits den uppställning av riksstaten, som tilllämpats för budgetåren 1933/34 och 1934/35 och som legat till grund för den i bil. 1 b återgivna siffermässiga riksstatsuppställningen.

De sakkunniga finna den överflyttning av utgifter från skattebudgeten till lånebudgeten, som enligt riksräkenskapsverkets förslag skulle i vissa finanslägen äga rum, medföra olägenheter. Den reda och översiktlighet i fråga om redovisningen å riksstaten av statens utgifter, som genom en rationell utformning av riksstatsuppställningen avses skola vinnas, skulle i väsentlig mån tillspillogivas, om ett och samma slag av utgifter skulle redovisas det ena budgetåret å vederbörande huvudtitel under verkliga utgifter och det andra budgetåret å en under utgifter för kapitalökning uppförd, till lånebudgeten hörande utgiftstitel. Enligt de sakkunnigas mening erfordrar en rationell budgetordning, att utgifternas hänförande till gruppen verkliga utgifter eller till gruppen utgifter för kapitalökning sker efter enhetliga, av det aktuella finansläget oberoende grunder.

Vid utarbetandet av förslaget till ny riksstatsuppställning hava de sakkunniga utgått från det exempel på en underskottsbudget, som återfinnes i bil. 1 a, och det exempel på en överskottsbudget, som genomförts i bil. 2.

I den i bil. 1 a tillämpade uppställningen av riksstaten för en underskottsbudget har underskottet täckts genom ianspråktagande av fondmedel, huvudsakligen från statsverkets kassafond, statsverkets fond av rusdrycksmedel och fonden för statsskuldens amortering. I den nya riksstatsuppställningen avses underskottet skola avföras å en enda fond, liksom vid en överskottsbudget överskottet avses skola tillföras samma fond. Denna fond har i förslaget erhållit benämningen »Statens budgetutjämningsfond».

Ett tillämpande för en underskottsbudget av den form för uppställningen av riksstaten, som kommit till användning i bil. 1 a, förutsätter enligt hittills gällande ordning, att för täckningen av underskottet erforderliga fondmedel finnas tillgängliga. För att vid redovisningen av en underskottsbudget samma form för uppställningen av riksstaten skall kunna tillämpas även i sådana finanslägen, då disponibla fondmedel icke förslå till täckning av underskottet, måste den nya budgetutjämningsfonden, å vilken underskottet skulle avföras, medgivas kunna sjunka under O-läget och sålunda få — i likhet med riksgäldsverkets fond •— redovisas med negativ behållning.

Sedan sålunda fastslagits, att i den nya uppställningen av riksstaten någon överflyttning under depressionstider av till gruppen verkliga utgifter normalt hänförliga anslag från denna grupp till gruppen utgifter för kapitalökning att täckas av lånemedel icke vidare skulle medgivas, få de sakkunniga rörande den hittills normalt tillämpade uppdelningen av utgifterna mellan förenämnda två huvudutgiftsgrupper anföra följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 225. Bilaga. 2

18 Anslag till förvärv av fast egendom och till uppförande av byggnader hava, i den mån anslagen icke avsett investering i statens affärsverksfonder, tidigare anvisats under verkliga utgifter. I överensstämmelse härmed har ej heller den fasta egendom, som vid nämnda anslags disponerande tillförts statsverket, upptagits bland statens i rikshuvudboken redovisade kapitaltillgångar. Staten av ålder tillhörig, till affärsverksfonderna icke upplåten fast egendom har tidigare icke heller redovisats å rikshuvudbokens kapitalkonto.

Genom inrättandet år 1935 av statens allmänna fastighetsfond utvidgades redovisningen i rikshuvudboken av den staten tillhöriga fasta egendomen till av fångvårdsstyrelsen, utrikesdepartementet, medicinalstyrelsen och byggnadsstyrelsen förvaltad sådan egendom. Från och med budgetåret 1935/36 hava ock byggnadsanslag, hänförliga till de av nämnda myndigheter förvaltade grupperna av fast egendom, anvisats under utgifter för kapitalökning å titeln statens allmänna fastighetsfond, och hava anslagen i regel anvisats att täckas av lånemedel.

I fråga om omfattningen av det fastighetsbestånd, som efter hand bör upptagas till redovisning å rikshuvudbokens kapitalkonto, har riksräkenskapsverket i sitt utlåtande i ämnet den 17 september 1934 gjort det principiella uttalandet, att såsom slutmål bör eftersträvas en såvitt möjligt fullständig redovisning av all statens fasta egendom, i den mån densamma lämnar en i penningar uppskattbar avkastning eller representerar ett i penningar evalverbart nyttjande- respektive avyttringsvärde.

De sakkunniga vilja för sin del förorda, att en sålunda vidgad redovisning å rikshuvudbokens kapitalkonto av statens fastighetsbestånd snarast genomföres och att såsom följd härav anslag till nya anläggningar av nu omhandlade slag för framtiden anvisas under utgifter för kapitalökning.

Under verkliga utgifter anvisas för närvarande utom vissa fastighetsanslag även vissa anslag till låneunderstöd, vilka anslag likaledes åtminstone temporärt giva upphov till kapitaltillgångar i statens hand. Sålunda hava i riksstaten för innevarande budgetår under IX huvudtiteln exempelvis anvisats följande anslag, som helt eller delvis avse utlåningsändamål, nämligen »G 2, Befrämjande i allmänhet av jordbruk och lantmannanäringar», »G 28, Ackordslån åt jordbrukare m. m.», samt »I 12, Främjande av beredning och avsättning av fisk m. m.». De från förenämnda anslag utgående låneunderstöden, vilka visserligen i vissa fall efter av låntagarna gjorda särskilda prestationer avses skola helt eller delvis efterskänkas, utlämnas under formen av lån men upptagas likväl icke bland statens i rikshuvudboken redovisade tillgångar.

Enligt de sakkunnigas mening böra anslag till låneunderstöd, oavsett om med dylika understöds utlämnande förknippas bestämmelser rörande understödens efterskänkande vid vissa villkors uppfyllande, alltid anvisas under utgifter för kapitalökning. Härigenom vinnes, att ur riksbokföringen framgår såväl storleken av under varje budgetår utlämnade respektive efterskänkta låneunderstöd som ock storleken av statens vid varje budgetårs slut utestående fordringar för dylika understöd.

19 Vad därefter angår gränsdragningen å budgetens såväl inkomst- som utgiftssida mellan den totala budgetens två huvuddelar, finna de sakkunniga den av riksräkenskapsverket i dess förut refererade utlåtande i ämnet för normala förhållanden genomförda uppdelningen motsvara rationella budgetprinciper. I överensstämmelse med den av de sakkunniga i det föregående angivna ståndpunkten, att någon överflyttning under depressionstider av verkliga utgifter från skattebudgeten till den totala budgetens andra huvuddel icke skall medgivas, förutsätta de sakkunniga, att den av riksräkenskapsverket för normala förhållanden föreslagna uppdelningen skall tillämpas även under depressionstider och alt följaktligen en med hänsyn till inkomsternas och utgifternas natur fast gränsdragning mellan budgetens två huvuddelar skall upprätthållas.

Vid en utformning av riksstatens uppställning i övrigt efter samma grunder, som tillämpats i det av riksräkenskapsverket i dess utlåtande framlagda, såsom alternativ I betecknade förslaget, skulle alltså —- i principiell anslutning till nuvarande uppställning — till skattebudgetens utgiftssida hänföras utom verkliga utgifter även utgifter för kapitalökning, om och i den mån sistnämnda utgifter avse icke räntabla utgiftsändamål. Till skattebudgetens inkomstsida åter skulle hänföras samtliga löpande verkliga inkomster. Om de verkliga inkomsterna överstiga de icke räntabla utgifterna, skulle inkomstöverskottet upptagas å skattebudgetens utgiftssida samt tillföras den nya budgetutjämningsfonden, medan för det fall att utgifterna överstiga inkomsterna inkomstunderskottet skulle upptagas å skattebudgetens inkomstsida samt avföras å samma fond.

De sakkunniga övergå härefter till den av riksräkenskapsverket i dess utlåtande omhandlade frågan om ändrad redovisning av de under utgifter för kapitalökning anvisade, till skattebudgeten hänförliga anslagen. Rörande de olägenheter i redovisningshänseende, som oskiljaktigt äro förbundna med den nuvarande uppdelningen av utgifterna för kapitalökning på den totala budgetens två huvuddelar, få de sakkunniga hänvisa till vad riksräkenskapsverket i dess förut refererade utlåtande härom anfört. Enligt de sakkunnigas egen mening utgör nämnda uppdelning av kapitalbudgetens utgiftssida, vilken föranleder uppkomsten av två artskilda slag av kapitaltillgångar, ett allvarligt hinder mot ernåendet av en ur balanseringssynpunkt tillfredsställande budgetordning.

För undanröjande av berörda svårigheter har i det av riksräkenskapsverket framlagda, såsom alternativ II betecknade förslaget till riksstatsuppställning uppdelningen av den totala budgetens utgiftssida så omlagts, att under skattebudgeten med anslagen till verkliga utgifter samordnats anslag till avskrivning av dels icke räntabla nya kapitalinvesteringar, dels oreglerade kapitalmedelsförlusler, medan i den totala budgetens andra huvuddel samtliga till såväl räntabla som icke räntabla kapitalinvesteringar anvisade anslagsmedel inräknats. Innebörden och den budgettekniska utformningen av riksräkenskapsverkets sålunda framlagda förslag till ny riksstatsuppställning framgår

närmare av det i det föregående lämnade utdraget ur ämbetsverkets egen framställning.

De sakkunniga finna den lösning av problemet om riksstatens uppställning, som innefattas i riksräkenskapsverkets nu omhandlade förslag, ur såväl teoretiska som praktiska synpunkter erbjuda så stora fördelar framför nu gällande budgetordning, att de sakkunniga icke tveka att förorda en omläggning av riksstatens uppställning i nära anslutning till nämnda förslag. I överensstämmelse med de sakkunnigas tidigare ställningstagande förutsättes emellertid, att den överflyttning av icke räntabla utgifter från skattebudgeten till kapitalbudgeten, som enligt riksräkenskapsverkets förslag skulle få ske under depressionstider, icke skulle medgivas i den eftersträvade nya riksstatsuppställningen.

I det av riksräkenskapsverket framlagda, nu omhandlade förslaget till uppställning av riksstaten har för skattebudgetens vidkommande en kolumnuppdelning av såväl inkomster som utgifter verkställts, varigenom särskild redovisning erhålles för å ena sidan den allmänna budgeten och å andra sidan specialbudgeterna.

Enligt den för specialbudgeterna numera gällande ordningen tillgodoföras de till dessa delbudgeter hänförliga inkomsterna över tillhörande anslag särskilda för respektive ändamål upprättade diversemedelsfonder. I budgettekniskt hänseende är emellertid redovisningen icke likformig för samtliga specialbudgeter. Beträffande specialbudgeterna i allmänhet sker redovisningen av de till varje specialbudget hänförliga inkomstmedlen över ett enda anslag av förslagsanslags natur, vilket anslag anvisas såsom avsättning till vederbörlig diversemedelsfond. De mot automobilskattemedlen och totalisatormedlen svarande specialbudgeterna äro däremot å utgiftssidan uppdelade på ett flertal skilda anslag. För den till automobilskattemedlen hänförliga specialbudgeten avse samtliga anslag utom två och för den till totalisatormedlen hänförliga specialbudgeten samtliga anslag utom ett för särskilda utgiftsändamål självständigt avvägda anslagsanvisningar. Över nämnda två respektive ett anslag överföras återstående, för de övriga anslagen icke disponerade automobilskattemedel respektive totalisatormedel till vederbörande fond. Dessa anslag äro följaktligen att anse såsom ifrågavarande specialbudgeters avsättningsanslag.

För att jämväl beträffande automobilskattemedel och totalisatormedel samt mot dessa inkomsttitlar svarande anslag ernå en förenklad redovisning hava statskontoret och riksräkenskapsverket i gemensamt utlåtande den 15 september 1933 angående uppställningen av riksstatens utgiftssida föreslagit, att ifrågavarande specialbudgeter skulle, i vad avsåge själva redovisningen, begränsas på inkomstsidan till de delar av respektive inkomsttitlars behållna inkomster, som återstode, sedan för särskilda ändamål anvisade anslagsbelopp frånräknats, och på utgiftssidan till avsättningsanslagen, från vilka mot angivna delar av inkomsttitlarnas behållna inkomster svarande belopp skulle omföras till vederbörande diversemedelsfonder. Härefter skulle, vad angår

totalisatormedlens specialbudget, endast å inkomsttiteln (totalisatormedel) uppkommande överskott eller underskott komma att regleras mot stuteriväsendets fond genom motsvarande ökning respektive minskning av den å riksstaten beräknade avsättningen till fonden, medan merutgifter och besparingar å de mot inkomsttiteln korresponderande anslag, som anvisats för särskilda ändamål, skulle ersättas av respektive överföras till kassafonden. Detsamma skulle i tillämpliga delar komma att gälla beträffande redovisningen av automobilskattemedlens specialbudget.

De sakkunniga, vilka finna den av statskontoret och riksräkenskapsverket förordade omläggningen av redovisningen av automobilskattemedlen och totalisatormedlen innebära en avsevärd förenkling i förhållande till nu gällande regler, vilja för sin del tillstyrka ämbetsverkens hithörande förslag.

Enligt de sakkunnigas mening bör eftersträvas, att specialbudgetanordningen även i övrigt i görligaste mån begränsas och att till särskilda specialbudgeter hänföras allenast sådana skattebudgetens inkomster och utgifter, beträffande vilka det budgettekniska sambandet mellan inkomsttillflödet och utgiftsbelastningen är av sådan natur, att detsamma icke kan utan finansiella risker brytas.

Även vid en sålunda genomförd begränsning av specialbudgeternas omfattning erfordras för vinnande av en klar inblick beträffande finansieringen av skattebudgeten, att särskild sammanställning upprättas för å ena sidan den allmänna budgeten och å andra sidan specialbudgeterna. Att i enlighet med riksräkenskapsverkets förutberörda förslag inrycka en dylik redovisning i själva riksstaten finna de sakkunniga emellertid icke påkallat eller ens lämpligt. Uppdelningen av skattebudgeten å delbudgeter är nämligen i vissa fall tämligen godtycklig och ofta beroende av utformningen av de särskilda bestämmelser, som reglera sambandet mellan specialbudgeternas inkomster och utgifter. Gränsdragningen mellan den allmänna budgeten och specialbudgeterna blir fördenskull i viss mån obestämd. Någon häremot svarande uppdelning av riksstaten har vid sådant förhållande icke ansetts böra genomföras i det av de sakkunniga utarbetade förslaget till riksstatsuppställning.

Vid den konkreta utformningen av förslaget till ny uppställning av riksstaten hava de sakkunniga att först taga ställning till frågan örn de lämpligaste beteckningarna för riksstatens två huvuddelar. Den för den totala budgetens ena huvuddel hittills använda beteckningen »skattebodget» är uppenbarligen missvisande. Enligt de sakkunnigas mening skulle beteckningen »driftbudget» bättre motsvara denna delbudgets verkliga ställning i budgetsystemet. Den utvidgning av skattebudgetens avskrivningstitlar, som i samband med den nu ifrågasatta omläggningen avses skola genomföras, har synts de sakkunniga giva ytterligare stöd för vidtagande av en dylik namnändring. Vad åter angår den totala budgetens andra huvuddel, hava de sakkunniga funnit sig böra godtaga den av riksräkenskapsverket föreslagna beteckningen »kapitalbudget», vilken beteckning väl motsvarar ifrågavarande delbudgets karaktär och omfattning.

22 I enlighet med vad sålunda anförts, vilja de sakkunniga förorda, att i den nya uppställningen av riksstaten statsbudgeten uppdelas i två fristående delbudgeter, driftbudgeten och kapitalbudgeten, vilken uppdelning är avsedd att ersätta den nuvarande uppdelningen i skattebudget och lånebudget. I fråga om såväl inkomsternas som utgifternas fördelning mellan de båda nya delbudgeterna förutsätta de sakkunniga, att för olika budgetår en och samma fördelningsprincip skall tillämpas. Följaktligen bör en med hänsyn till inkomsternas och utgifternas natur fast gränsdragning genomföras mellan å ena sidan driftbudgetens inkomster och utgifter samt å andra sidan kapitalbudgetens inkomster och utgifter.

Den nya driftbudgeten, vilken avses närmast skola motsvara det enskilda företagets vinst- och förlusträkning, skall enligt de sakkunnigas mening utgöra en så vitt möjligt fullständig inkomst- och utgiftsplan, utvisande samtliga till statsverket inflytande löpande inkomster och samtliga med statsverksamheten förbundna direkta och indirekta, löpande kostnader. Vid sådant förhållande böra å driftbudgetens inkomstsida redovisas statens samtliga till statsregleringsfonden hänförliga löpande inkomster, vilka inkomster för närvarande bruka sammanfattas under beteckningen »Verkliga inkomster». Driftbudgetens utgiftssida åter bör omfatta statens samtliga till statsregleringsfonden hänförliga löpande utgifter inklusive utgifter för statsskuldens förräntning, vilka utgifter i den nuvarande riksstaten betecknas såsom »Verkliga utgifter». lill driftbudgeten böra därjämte hänföras å riksstaten redovisade utgifter för erforderliga avskrivningar.

Skillnaden mellan driftbudgetens å riksstaten beräknade inkomster och anvisade anslag, vilken skillnad representerar driftbudgetens b eräknade överskott respektive underskott, avses skola å driftbudgeten upptagas såsom ett saldobelopp, varvid överskott redovisas å driftbudgetens utgiftssida och underskott å driftbudgetens inkomstsida.

Statsverkets kassafond bör ombildas till statens budgetutjämningsfond. Den nya fonden skall övertaga kassafondens funktion såsom regulator av budgetutfallet. Budgetutjämningsfonden skall därjämte — i vidare mån än den nuvarande kassafonden — reglera driftbudgetens under olika budgetår å riksstaten beräknade överskott och underskott. Berörda överskott skola tillföras och berörda underskott skola avföras å statens budgetutjämningsfond.

I en sålunda utformad budgetordning skulle den nya budgetutjämningsfonden närmast fungera såsom en allmän bokföringstitel för redovisning av dels driftbudgetens å riksstaten beräknade överskott och underskott, dels utfallet av driftbudgetens mot budgetutjämningsfonden korresponderande inkomst- och utgiftstitlar. Förändringarna beträffande storleken av budgetutjämningsfondens (positiva eller negativa) behållning skulle däremot ej ■— lika litet som förändringarna i den nuvarande kassafondens behållning — ensamt avspegla utvecklingen av statsverkets kassaställning. Med budgetutjämningsfondens sålunda angivna karaktär synes väl förenligt, att fonden tidvis redo-

visar negativ behållning. För upprätthållande i det långa loppet av statens förmögenhetsställning är allenast erforderligt, att fondens behållning vid inträdd nedgång åter efter hand uppbringas till det valda utgångsläget.

Därest i samband med budgetens underbalansering med ty åtföljande belastning av budgetutjämningsfonden statsverkets kassaställning skulle så försämras, att tillgängliga likvida tillgångar ej förslå till täckandet av det löpande utgiftsbehovet, måste — liksom i vissa lägen redan nu avses skola ske — erforderliga kassamedel ställas till förfogande genom riksgäldskontoret. Kungl. Maj :t har i sådant fall att, på hemställan av den myndighet som omhänderhar kontrollen över statsverkets checkräkning, påkalla riksgäldskontorets medverkan för vinnande av kassaförstärkning åt statsverket.

Den nya kapitalbudgeten slutligen avses skola erhålla en från driftbudgeten helt artskild karaktär. Medan den sistnämnda budgetens uppgift är att reglera statens löpande hushållning, skall kapitalbudgeten uteslutande hänföra sig till statens investeringsverksamhet. Enligt den tankegång, från vilken de sakkunniga utgått, skall sålunda kapitalbudgeten närmast utgöra en plan för ny kapitalinvestering i statens kapitalfonder. Kapitalbudgetens utgiftssida skall följaktligen upptaga samtliga anslagsmedel, som avses skola anvisas till kapitalökning å nämnda fonder. Å kapitalbudgetens inkomstsida åter skola uppföras de för kapitalinvesteringen tillgängliga medlen, nämligen å driftbudgeten anvisade avskrivningsmedel och från tidigare investeringar frigjorda kapitalmedel samt härutöver erforderliga lånemedel.

Driftbudgeten och kapitalbudgeten skola å riksstaten redovisas såsom Ivå helt självständiga budgeter. Deras sinsemellan artskilda karaktär får anses utesluta, att någon summering av de båda budgeterna sker i den gemensamma riksstaten. I

I enlighet med de av de sakkunniga sålunda utvecklade grundprinciperna för en rationell uppställning av riksstaten hava siffermässiga sammanställningar utarbetats, utvisande den konkreta utformningen av dels själva riksstaten och till denna hörande bilagor, dels uppställningen av vissa konton i rikshuvudboken och redovisningen av budgetutfallet. Till belysning av det nya budgetsystemets allmänna byggnad hava därjämte utarbetats vissa, likaledes siffermässiga sammanställningar över finansutvecklingen under en period av tio budgetår, under vilken period driftbudgeten omväxlande utvisar överskott och underskott. De till individuella budgetår hänförliga sammanställningarna hava utarbetats med utgångspunkt från tredje respektive sjätte budgetåret i nämnda tioårsperiod, varvid tredje budgetåret exemplifierar en underskottsbudget och sjätte budgetåret en överskottsbudget. Sammanställningarnas sifferuppgifter, vilka konstruerats med ledning av riksbokföringens data för senare budgetår, hava så avvägts, alt en sammanhängande bild av inkomst- och utgiftsfördelningen och dennas utveckling erhålles.

24 De sakkunnigas förslag till uppställning av riksstaten framgår närmare av de till denna promemoria fogade bil. 3 a och bil. 4, utvisande den förra riksstatsuppställningen för en underskottsbudget och den senare riksstatsuppställningen för en överskottsbudget. De i dessa bilagor meddelade sifferuppgifterna hava framgått ur de tidigare omnämnda, enligt hittills tilllämpade budgetprinciper för respektive en underskottsbudget och en överskottsbudget utarbetade riksstatsuppställningar, vilka återfinnas i bil. 1 a och bil. 2. Ett jämförande studium av nämnda fyra bilagors uppställning och av den omgruppering av de i bil. 1 a och bil. 2 meddelade sifferuppgifterna, sorn genomförts i bil. 3 a och bil. 4^ är ägnat att klargöra den nya riksstatsuppställningens verkliga innebörd. Vid jämförelsen må uppmärksammas, att i den nya riksstatsuppställningen inkomsthuvudtiteln »Äldre kapitalmedel» uppförts med allenast formellt belopp.

Vid utarbetandet av förslaget till ny riksstatsuppställning hava de sakkunniga jämväl tagit ställning till vissa frågor rörande riksstatens detaljutformning, vilka frågor icke stå i omedelbart samband med den nu närmast ifrågasatta omläggningen.

Vad angår driftbudgeten har riksstatsuppställningens detaljutformning anknutits till det förhållandet, att denna budgets såväl inkomster som utgifter ur riksbokföringens synpunkt sönderfalla i två huvudgrupper. Den första huvudgruppen, vilken redovisas under huvudrubrikerna »Egentliga statsinkomster» och »Egentliga statsutgifter», omfattar å inkomstsidan statsregleringsfondens egna direkta inkomster (skatter, avgifter m. m.) och

å utgiftssidan statsregleringsfondens egna direkta utgifter (huvudtitlarna I_

XIII). Den andra huvudgruppen, vilken redovisas under huvudrubrikerna »Inkomster av statens kapitalfonder» och »Utgifter för statens kapitalfonder», omfattar å inkomstsidan till statsregleringsfonden från statens kapitalfonder överförda vinstmedel och å utgiftssidan från statsregleringsfonden täckta kostnader för statsskuldens förräntning och för avskrivningar å statens kapitalfonder. Till statens kapitalfonder hava härvid hänförts samtliga statens fonder, vilka hava eget konto i rikshuvudboken, med undantag av statsregleringsfonden.

Under huvudrubriken »Inkomster av statens kapitalfonder» hava i första hand uppförts de inkomsttitlar, vilka hittills redovisats under huvudrubriken »Inkomster av statens produktiva fonder» med undantag dock för inkomsttiteln »Statsverkets fond av rusdrycksmedel». Behållningen å sistnämnda fond förutsättes skola vid övergången till den nya budgetordningen överföras till statens budgetutjämningsfond, vadan den till denna fond knutna inkomsttiteln efter omläggningen kommer att bortfalla.

I förslaget till riksstatsuppställning hava emellertid under nu omhandlade huvudrubrik uppförts två nya inkomsttitlar, nämligen »Riksbankens fond» och »Övriga kapitalfonder».

Riksbankens vinstmedel hava hittills redovisats under särskild huvud-

rubrik, i riksstaten införd närmast efter huvudrubriken för statens produktiva fonder. Denna anordning sammanhänger med att riksbankens tillgångar icke finnas uppförda bland statens i rikshuvudboken redovisade kapitaltillgångar.

I en reservation till det år 1910 av särskilt tillkallade sakkunniga avgivna betänkandet med förslag rörande riksstatens uppställning m. m. hade två av de sakkunniga påyrkat, att rikshuvudboken skulle upptaga jämväl en fond för riksbanken oell att riksbankens för varje år redovisade vinst skulle omföras från nämnda fond till statsregleringsfonden. Enligt detta förslag skulle riksbanken i riksstaten komma att erhålla väsentligen samma ställning som ett statens affärsdrivande verk. Till den särställning riksbanken intoge i konstitutionellt hänseende skulle emellertid så till vida hänsyn tagas, att riksbanken icke sammanfördes med de affärsdrivande verken utan uppfördes å riksstaten under särskild titel, jämställd med statens affärsverksamhet.

De sakkunniga få i principiell anslutning till den i omhandlade reservation framförda uppfattningen förorda, att riksbankens tillgångar upptagas till redovisning i rikshuvudboken under en särskild kapitalfond, benämnd riksbankens fond. I överensstämmelse härmed hava de sakkunniga i det framlagda förslaget till riksstatsuppställning uppfört titeln »Riksbankens fond» under huvudrubriken »Inkomster av statens kapitalfonder». De sakkunniga förutsätta, likaledes i principiell anslutning till i reservationen uttalad uppfattning, att å nämnda inkomsttitel skall redovisas riksbankens vinst i dess helhet. I samband därmed bör den av riksbanken förvaltade avbetalningslånefonden upptagas bland statens utlåningsfonder.

Det må i detta sammanhang erinras, att, sedan 1908 års statsrevisorer uttalat önskvärdheten av att rikshuvudboken fullständigades med bl. a. riksbankens fonder, 1909 års riksdag hos Kungl. Majit hemställde om övervägande, huruvida icke i rikshuvudboken kunde intagas en fullständig sammanfattning av statsverkets tillgångar och skulder. Den komplettering av rikshuvudboken, som ägde rum i samband med 1911 års riksstatsreform. upptog emellertid icke riksbanken. Riksdagens grundlagsenliga bestämmanderätt över riksbanken skulle enligt de sakkunnigas mening icke rubbas av att riksbanksvinsten direkt överfördes till statsregleringsfonden, då nämligen riksdagen konnne att äga full frihet att genom kapitalökningsanslag bereda riksbanken den medelsförstärkning, varav den kunde vara i behov.

Under huvudrubriken »Inkomster av statens kapitalfonder» har slutligen uppförts en för redovisning av från övriga kapitalfonder inflytande vinstmedel avsedd inkomsttitel. Enligt nuvarande budgetordning hava från vissa »icke produktiva» fonder inflytande inkomster måst redovisas antingen under huvudrubriken »Diverse inkomster» eller under huvudrubriken »Riksgäldskontorets inkomstmedel». En rationellt ordnad riksbokföring kräver uppenbarligen, att jämväl dylika inkomster å riksstaten redovisas under samma huvudrubrik som inkomsterna av statens i kapitalfonderna investerade kapital i allmänhet. Med hänsyn till berörda inkomsters ofta tillfälliga karaktär och svårigheten att i förväg förutse, från vilka fonder dylika inkom-

ster komma att inflyta, har inkomsttiteln ifråga erhållit den i förslaget angivna mera allmänna beteckningen »övriga kapitalfonder».

Beträffande den i förslaget fastställda ordningsföljden mellan de under huvudrubriken »Inkomster av statens kapitalfonder» uppförda inkomsthuvudtitlarna vilja de sakkunniga anföra följande.

Affärsverksfonderna samt riksbankens fond skilja sig från statens övriga kapitalfonder därutinnan, att förvaltningsmyndigheterna för dessa fonder i budgettekniskt hänseende intaga en särställning. Hithörande förvaltningsmyndigheters såväl personalkostnader som sakliga kostnader avföras nämligen bland fondernas övriga utgifter. För dessa fonder är relationen till riksstaten i vad angår driftbudgeten sålunda begränsad därtill, att å fonderna uppkomna vinstmedel redovisas över riksstalens inkomstsida. De till dessa fonder hänförliga inkomsttitlarna hava vid sådant förhållande synts böra å riksstaten uppföras i följd. I överensstämmelse härmed har i förslaget till riksstatsuppställning inkomsttiteln »Riksbankens fond» inskjutits omedelbart efter inkomstrubriken »Statens affärsverksfonder».

Förvaltningen av statens övriga kapitalfonder är upplåten åt administrativa myndigheter, vilkas såväl personalkostnader som sakliga kostnader avföras å riksstatens utgiftssida. Till hithörande fonder hänförliga inkomsttitlar hava synts böra grupperas efter arten av den förvaltning, som knutits till respektive fonder. »Statens allmänna fastighetsfond» och »Statens utlåningsfonder» hava härvid såsom avseende statliga rörelsegrenar i förslaget till riksstatsuppställning uppförts före »Fonden för statens aktier», vilken inkomsttitel hänför sig till en fond, vars förvaltning inskränker sig till utövandet av den rena ägarefunktionen. Under hänvisning till att fastighetsförvaltning onekligen närmare än utlåningsrörelse ansluter sig till den såsom första grupp uppförda affärsverksrörelsen har statens allmänna fastighetsfond i förslaget uppförts före statens utlåningsfonder.

Inkomsttiteln »Övriga kapitalfonder» har såsom hänförande sig till en restgrupp av fonder uppförts sist under nu omhandlade huvudrubrik.

De i den nuvarande viksstatsuppstälin ingen uppförda två huvudtitlarna inkomsthuvudtiteln »Riksgäldskontorets inkomstmedel» och utgiftshuvudtiteln »Räntor å statsskulden m. m.» hava i förslaget till riksstatsuppställning salderats och statsverkets mot dessa huvudtitlar svarande nettokostnader för statsskuldens förräntning redovisats å en under huvudrubriken »Utgifter för statens kapitalfonder» uppförd ny huvudtitel. Sedan de i rikshuvudboken tidigare redovisade två kapitalfonderna »Fonderade statslånen» och »Tillfälliga statslån» numera i riksbokföringen inordnats under riksgäldsverkets fond, motsvarar statens nettokostnader för statsskuldens förräntning det å den gemensamma fonden uppkommande förlustsaldot. De för täckande av nämnda förlustsaldo erforderliga anslagsmedlen hava i förslaget till riksstatsuppställning förutsatts skola anvisas å den förenämnda nya utgiftshuvudtiteln. De sakkunniga, vilka förorda, att riksgäldsverkets fond i samband med omläggningen av riksstatens uppställning erhåller be-

nämningen »Riksgäldsfonden», hava i förslaget till riksstatsuppställning uppfört den nya utgiftshuvudtiteln under samma benämning.

Av den nya utgiftstitelns utformning såsom redovisningstitel för utfallet av inkomst- och utgiftsutvecklingen å en enstaka kapitalfond följer, att utgiftstiteln å riksstaten bör uppföras med ett odelat anslagsbelopp. Den särskilda redovisning av fondens såväl inkomster som utgifter och den specificering av utgifterna, som lämnas i den nuvarande riksstaten och dess bilagor, har enligt de sakkunnigas förslag avsetts skola erhållas i annan ordning. Såsom redan i samband med uppförandet å riksstaten av inkomsttiteln »Statens allmänna fastighetsfond» tillämpats beträffande denna fond, skulle sålunda även för riksgäldsfonden en fullständig inkomst- och utgiftsstat upprättas och fastställas av riksdagen. De sakkunniga förutsätta, att de båda statuppställningarna skola såsom bilagor fogas vid riksstaten.

Uppställningen av inkomst- och utgiftsstaterna för statens allmänna fastighetsfond och för riksgäldsfonden framgår närmare av de förslag till sådana uppställningar, som återfinnas i de till promemorian fogade bil. 3 d och bil. 3 e.

Enligt de sakkunnigas förslag till riksstatsuppställning skola å driftbudgeten under huvudrubriken »Utgifter för statens kapitalfonder» jämväl redovisas för avskrivning av icke räntabla kapitaltillgångar erforderliga anslag. I anslutning till vad tidigare anförts rörande de i budgettekniskt hänseende olikartade slag av kapitaltillgångar, till vilka avskrivningsanslagen hänföra sig, hava i den framlagda nya riksstatsuppställningen de för avskrivning anvisade anslagsmedlen fördelats på två skilda huvudtitlar, avseende den ena avskrivning av nya kapitalinvesteringar och den andra avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster.

Vad först angår utgiftshuvudtiteln »Avskrivning av nya kapitalinvesteringar», motsvara de under denna titel uppförda anslagsmedlen summan av de för icke räntabla kapitalinvesteringar enligt den nuvarande riksstatsuppställningen av andra statsinkomster än lånemedel anvisade anslagen till utgifter för kapitalökning. Medan enligt den nuvarande budgetordningen de under utgifter för kapitalökning anvisade anslagen giva upphov till ur budgetteknisk synpunkt två skilda slag av kapitaltillgångar, nämligen å ena sidan kapitaltillgångar uppkomna av lånemedel och å andra sidan kapitaltillgångar uppkomna av andra statsinkomster än lånemedel, skulle vid tillämpandet av det nya systemet för anvisning av anslag till kapitalinvestering de tillkomna nya kapitaltillgångarna vara av ensartad beskaffenhet. I den mån dessa kapitaltillgångar emellertid beräknades icke vara räntabla, skulle genom disponerandet av de under driftbudgeten för avskrivning av nya kapitalinvesteringar anvisade anslagsmedlen kapitaltillgångarna i motsvarande mån avskrivas och de i riksbokföringen slutligt uppförda nya kapitaltillgångarna i sin helhet utgöras av räntabla dylika tillgångar.

De å den nu omhandlade utgiftshuvudtiteln för avskrivning av nya kapitalinvesteringar anvisade anslagsmedlen hava i det framlagda förslaget till riksstatsuppställning förutsatts skola sammanföras å ett enda anslag av be-

stämt anslags natur. Fördelningen av de å detta anslag anvisade anslagsmedlen på olika investeringsändamål avses skola lämnas i den specifikation av kapitalbudgetens utgiftssida, varom de sakkunniga i det följande framlägga förslag.

Medan de för avskrivning av nya kapitalinvesteringar anvisade anslagsmedlen avse avskrivning av icke räntabla kapitaltillgångar i omedelbart samband med dylika kapitaltillgångars tillkomst, avse de å utgiftsliuvudtiteln »Avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster» anvisade anslagsmedlen avskrivning av kapitaltillgångar, vilka redan före riksstatsårets ingång finnas uppförda å rikshuvudbokens kapitalkonto. Sistberörda icke räntabla kapitaltillgångar, vilka visserligen i riksbokföringen äro redovisade såsom tillgångar å statens kapitalfonder, äga i realiteten icke något kapitalvärde och kunna följaktligen lämpligen sammanfattas under beteckningen oreglerade kapitalmedelsförluster.

De för avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster anvisade anslagsmedlen hava i det framlagda förslaget till riksstatsuppställning förutsatts skola fördelas på självständiga anslag för vart och ett slag av kapitaltillgångar, som avses skola bliva föremål för avskrivning. Samtliga ifrågavarande anslag hava vidare förutsatts skola anvisas såsom bestämda anslag.

Beträffande uppställningen av specifikationerna av driftbudgetens inkomster och utgifter få de sakkunniga hänvisa till de närslutna bil. 3 b och bil. 3 c.

De sakkunniga övergå härefter till kapital budgetens detaljutformning. Denna delbudgets allmänna karaktär av plan för statens investeringsverksamhet förutsätter, att å inkomstsidan uppföras de medel, vilka avses skola disponeras för ny kapitalinvestering, och å utgiftssidan de anslag för kapitalinvestering, vilka avses skola anvisas för olika ändamål. Med hänsyn till att kapitalbudgeten, vad angår såväl inkomstsidan som utgiftssidan, uppvisar en i budgettekniskt avseende relativt enhetlig .struktur, har det synts lämpligast, att å inkomstsidan samtliga inkomsthuvudtitlar och å utgiftssidan samtliga utgiftshuvudtitlar sammanhållas, vardera gruppen under en huvudrubrik. I överensstämmelse härmed hava i det framlagda förslaget till riksstatsuppställning kapitalbudgetens inkomsthuvudtitlar redovisats under den gemensamma huvudrubriken »Kapitalmedel» och kapitalbudgetens utgiftshuvudtitlar under den gemensamma huvudrubriken »Kapitalinvestering».

I fråga om uppdelningen av kapitalbudgetens inkomstsida i inkomsthuvudtitlar hava de sakkunniga stannat vid att förorda uppförandet av en sådan huvudtitel för vart och ett av de tre huvudslag av medel, som de sakkunniga i det föregående angivit såsom disponibla för ny kapitalinvestering, nämligen från driftbudgeten överförda avskrivningsmedel, från statens kapitalfonder återlevererade kapitalmedel samt lånemedel. De för redovisning av berörda medel i riksstatsförslaget uppförda inkomsthuvudtitlarna hava i anslutning härtill erhållit beteckningarna »Avskrivningsmedel», »Äldre kapi-

talmedel» och »Lånemedel». Någon ytterligare uppdelning av kapitalbudgetens inkomstsida i undertitlar har icke synts erfoiderlig.

Den sålunda föreslagna uppdelningen av kapitalbudgetens inkomstsida har nära anpassats till kapitalbudgetens innebörd och ställning i det nya budgetsystemet. De för kapitalbudgetens inkomsthuvudtitlar använda beteckningarna, vilka närmast äro att anse såsom terminologiska nybildningar, sakna vid sådant förhållande direkt motsvarighet i den hittills tillämpade riksstatsuppställningen.

Uppdelningen av kapitalbudgetens utgiftssida i utgiftshuvudtitlar har däremot i förslaget till riksstatsuppställning genomförts i nära anslutning till gällande ordning. Sålunda har den regeln följts, att till varje kapitalfond eller grupp av kapitalfonder hänförliga anslagsmedel redovisats å var sin huvudtitel, varvid huvudtitlarna upptagits i samma ordningsföljd som på riksstatens inkomstsida. Utgiftshuvudtitlarnas uppdelning i självständiga anslag har likaledes skett i nära anslutning till den uppdelning, som hittills tillämpats.

Beträffande uppställningen av specifikationen av kapitalbudgetens utgiftssida har emellertid med hänsyn till den nya kapitalbudgetens ändrade innebörd en omläggning så till vida måst vidtagas, att det totala anslagsbeloppet för varje anslag redovisats i en första kolumn och att de delar av det totala anslagsbeloppet, vilka avses skola fonderas respektive avskrivas, redovisats i efterföljande två kolumner. Utformningen av nu omhandlade specifikation framgår närmare av bil. 3 f.

Vid den sålunda genomförda uppställningen av riksstaten skulle budgetens realiserande icke medföra någon förändring av statens i rikshuvudboken bokförda nettoförmögenhet i annan mån än som återspeglas i den väx lande storleken av behållningen å statens budgetutjämningsfond. Om av särskilda skäl en ökning eller minskning av statens utanför budgetutjämningsfonden redovisade nettoförmögenhet anses böra genomföras, kan emellertid en sådan ökning eller minskning utan svårighet åstadkommas inom ramen av den föreslagna riksstatsuppställningen. Ökning av den i statens kapitalfonder redovisade nettoförmögenheten kan åstadkommas därigenom, att å kapitalbudgetens inkomstsida uppföres en ny inkomsthuvudtitel avseende i anspråk tagna medel av statens budgetutjämningsfond, vilka medel följaktligen komma att investeras i statens kapitalfonder. Minskning av den i statens kapitalfonder redovisade nettoförmögenheten åter ernås genom att å kapitalbudgetens utgiftssida anvisa anslag till förstärkning av statens budgetutjämningsfond, varefter den ökade behållningen å denna fond kan disponeras för driftbudgetens ändamål.

Minskning av statens å kapitalfonderna redovisade bruttotillgångar slutligen kan åstadkommas därigenom, alt anslagen lill kapitalinvestering nedbringas under summan av de å kapitalbudgetens inkomstsida uppförda inkomsthuvudtitlarna avskrivningsmedel och äldre kapitalmedel. För att i dylikt fall ernå balans mellan kapitalbudgetens inkomst- och utgiftssida er-

fordras, att särskilt anslag för avsättning till riksgäldsfonden anvisas å kapitalbudgeten. De till nämnda fond sålunda överförda kapitalmedlen möjliggöra en motsvarande avbetalning å statsskulden. Såsom tidigare utvecklats, skulle vid tillämpandet av den nya riksstatsuppställningen anslag till avbetalning å statsskulden icke anvisas över riksstaten. Allenast i nu omhandlade fall, då nya lånemedel icke erfordras för kapitalbudgetens finansiering, skulle för ny kapitalinvestering icke disponerade andra kapitalmedel genom anvisning å riksstaten ställas till förfogande för avbetalning å statsskulden.

I det förslag till uppställning av riksstaten, som de sakkunniga framlagt, har varken å driftbudgetens eller å kapitalbudgetens inkomstsida upptagits någon inkomsttitel för redovisning av sådana enligt den nuvarande riksstatsuppställningen å såväl skattebudgetens som lånebudgetens inkomstsida uppförda anslagsreservationer, vilka icke längre få disponeras för med anslagen avsedda ändamål. Förklaringen härtill är, att de sakkunniga utgått från att dylika reservationer för framtiden icke skola omföras till riksstatens inkomstsida. Till driftbudgeten hänförliga hithörande reservationer förutsättas skola i likhet med besparingar å förslagsanslag och bestämda anslag direkt tillföras budgetutjämningsfonden. Kapitalbudgetens hithörande reservationer åter avses skola omföras, i den mån desamma hänföra sig till anslagsmedel som anvisats »att fonderas», till riksgäldsfonden och, i den mån desamma hänföra sig till anslagsmedel som anvisats »att avskrivas», till utgiftshuvudtiteln »Avskrivning av nya kapitalinvesteringar» för att över denna titel tillföras budgetutjämningsfonden. Genom en sålunda ändrad redovisning av nu omhandlade reservationer ernås en icke oväsentlig förenkling av redovisningen av budgetutfallet.

Vad slutligen angår från statens kapitalfonder till riksgäldskontoret återlevererade kapitalmedel, skola dessa redovisas å den under kapitalbudgeten uppförda inkomsthuvudtiteln »Äldre kapitalmedel». Om och i den mån undantagsvis till riksgäldskontoret återlevereras medel från sådana kapitalfonder, vilkas bokförda nettotillgångar i sin helhet redan återlevererats, skola dylika medel omföras till utgiftshuvudtiteln »Avskrivning av nya kapitalinvesteringar» för att över denna titel tillföras budgetutjämningsfonden.

Till ytterligare belysning av den budgettekniska innebörden av det av de sakkunniga framlagda förslaget till riksstatsuppställning har redovisningen av budgetutfallet för den i bil. 3 a enligt det nya budgetsystemet uppgjorda riksstaten exemplifierats i bil. 5.

31 V. Rikshuvudbokens kapitalredovisning.

De i rikshuvudboken redovisade fondernas kapital kan nu uppdelas i lånemedelskapital och skattemedelskapital. Förstnämnda kapital har uppkommit genom investering av anslag, som anvisats till utgifter för kapitalökning att täckas av lånemedel. Sistnämnda kapital består — frånsett ej inlevererade överskottsmedel — av egentligt skattemedelskapital, ursprungligt kapital och kapitaliserade överskottsmedel. Det egentliga skattemedelskapitalet har uppkommit genom investering av anslag att täckas av andra statsinkomster än lånemedel, som anvisats under utgifter för kapitalökning eller — i fråga örn huvudparten av det å statens allmänna fastighetsfond redovisade kapitalet — under verkliga utgifter. Det ursprungliga kapitalet utgöres väsentligen av naluratillgångar, som av ålder tillhört staten. Hit höra främst de av domänverket förvaltade kronoegendomarna. De kapitaliserade överskottsmedlen innefatta överskottsmedel, som före 1911 års budgetreform disponerades av vissa affärsverk för kapitalökningsutgifter.

Beträffande finansieringen av anslagen för kapitalökning har i stort sett följts den normen, att anslag av lånemedel endast böra beviljas för sådana placeringar, som tillföra staten en inkomst, tillräcklig för bestridande av räntan å de upplånade medlen. I åtskilliga fall hava emellertid avsteg skett från denna norm och lånemedel placerats i oräntabla företag. Vad angår statens utlåningsfonder, vilkas kapitalökning för tiden intill budgetåret 1924/25 i regel täckts genom upplåning, vidtogs från och med nämnda budgetår den förändringen, att användningen av lånemedel för täckande av nya kapitalökningsanslag begränsades till så stor del av vederbörande anslag, att avkastningen å den nya kapitalplaceringen i dess helhet kunde beräknas motsvara full förräntning av investerade lånemedel. I anslutning härtill beslöts av 1930 års riksdag nedskrivning av de under statskontorets förvaltning slående utlåningsfondernas icke räntabla lånemedelskapital. Nedskrivningen skedde genom omföring av det oräntabla beloppet från lånemedel till skattemedel och täcktes ur fonden för statsskuldens amortering. Beträffande allmänna järnvägslånefonden och bibanelånefonden, vilka båda fonder förvaltas av riksgäldskontoret, har någon motsvarande nedskrivning av i dessa fonder investerat oräntabelt lånekapital icke ägt rum.

Det i utlåningsfondcrna för närvarande placerade skattemedelskapitalet är alltjämt i stort sett att anse såsom oräntabelt. Härjämte är en del av det i vissa utlåningsfonder, särskilt i nyssnämnda järnvägslånefonder, investerade lånemedelskapitalet oräntabelt.

32 Vad beträffar statens affärsverk förekommer oräntabelt kapital särskilt i statens järnvägar. Det i detta verk placerade skattemedelskapitalet är i sin helhet att anse såsom oräntabelt. Av verkets lånekapital var den 30 juni 1936 ett belopp av 162.48 milj. kr. bokfört å särskilt konto under rubriken »Lånekapital att finansieras med andra medel än trafikinkomster». Av nämnda belopp, som torde få anses vara oräntabelt, utgöra 130.20 milj. kr. återstoden av de 140 milj. kr., vilka enligt beslut av 1929 års riksdag skulle under viss tid planmässigt täckas genom anslag av skattemedel, samt 32.28 milj. kr. det bokförda värdet av den av staten övertagna Ostkustbanan. Postverket, telegrafverket och statens vattenfallsverk lämna mer än normal avkastning icke blott å lånemedelskapitalet utan även å skattemedelskapitalet. Domänverkets avkastning motsvarar i allmänhet icke full förräntning av det förvaltade kapitalet.

Vad övriga fonder beträffar förefinnes oräntabelt kapital till större belopp i fonden för statens aktier och i fonden för förlag till statsverket. Det oräntabla kapitalet i sistnämnda fond härrör väsentligen från utgifter å de anslag till allmänna arbeten m. m., som under budgetåren 1933/34 och 1934/35 anvisades å fonden. För avskrivning av ifrågavarande kapital hava emellertid anslag av skattemedel redan ställts till förfogande.

Samtliga å utlåningsfonderna uppkomna lånemedelsförluster voro vid utgången av budgetåret 1935/36, i den mån de ej blivit täckta av skattemedel, bokförda å riksgäldskontorets avskrivningskonto. Till detta konto hava vidare överförts de kapitalrabatter, som riksgäldskontoret hittills fått vidkännas å sin upplåning, ävensom vissa i samband med upplåningen uppkomna kursförluster. Utöver de sålunda redan konstaterade och från respektive fonder till avskrivningskontot överförda förlusterna förefinnas förluster å förlagslånen till aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 och till Svenska spannmålsföreningen u. p. a. Beloppet av dessa förluster kan ännu icke definitivt fastställas. Förlagslånen ingå bland de bokförda tillgångarna å respektive riksgäldsverkets fond och fonden för förlag till statsverket. För täckande av förlusten å kreditkassan hava vissa medel anvisats till en särskild avskrivningsfond, varjämte för täckning av förlusten å spannmålsföreningen vissa medel avsatts å ett under fonden för förlag till statsverket bokfört avskrivningskonto.

Den föreslagna nya riksstatsuppställningen medför givetvis vissa konsekvenser för kapitalbudgetens redovisning i rikshuvudboken. I avseende härå få de sakkunniga anföra följande.

För närvarande redovisar riksgäldskontoret av utgifterna för kapitalökning de anslag, som täckas av lånemedel, medan statskontoret och vissa andra huvudförvaltningar redovisa de anslag, som täckas av andra statsinkomster än lånemedel. Då någon uppdelning av kapitalbudgetens anslag på lånemedel och andra medel icke skulle förekomma enligt de sakkunnigas förslag, synes det naturligt, att samtliga dessa anslag redovisas av riksgäldskontoret, som redan nu redovisar huvudparten av anslagen. I anslutning härtill bör jämväl kapitalbudgetens inkomstsida i sin helhet redovisas av riksgäldskonto-

ret. Detta verk skulle alltså i stället för nuvarande lånebudget komma att redovisa hela den blivande kapitalbudgeten.

Bokföringen i rikshuvudboken av inkomster och utgifter å kapitalbudgeten skulle enligt de sakkunnigas mening lämpligen ske på följande sätt, som i stort sett ansluter sig till nuvarande bokföring. De av riksgäldskontoret å anslag under kapitalbudgeten utbetalda beloppen omföras från statsregleringsfonden (kapitalbudgeten) till respektive kapitalfonder. Till riksgäldskontoret återbetalda kapitalmedel omföras från respektive kapitalfonder till statsregleringsfonden (kapitalbudgeten) och tillgodoföras därvid inkomsttiteln »Äldre kapitalmedel». Kapitalbudgetens anslag uppdelas å statsregleringsfonden, riksgäldsfonden och kapitalfonderna i två kolumner, avseende den ena de belopp, som skola fonderas, och den andra de belopp, som skola avskrivas. Denna uppdelning är nödvändig med hänsyn till att besparing å anslag, på sätt i det föregående angivits, skall redovisas olika, allteftersom besparingen hänför sig till anslag eller del av anslag, som skall fonderas, eller till anslag eller del av anslag, som skall avskrivas. Riksgäldskontoret har att under löpande budgetår från statsverkets till sin egen checkräkning överflytta de för avskrivning av nya kapitalinvesteringar och av oreglerade kapitalmedelsförluster anvisade beloppen, vilka i samband därmed omföras från driftbudgetens avskrivningsanslag till kapitalbudgetens inkomsttitel »Avskrivningsmedel». Sedan till inkomsttiteln »Äldre kapitalmedel» överförts hithörande under budgetåret influtna återbetalningar från kapitalfonderna, redovisas genom omföring från riksgäldsfonden till inkomsttiteln »Lånemedel» det fyllnadsbelopp, som erfordras för inkomstsidans uppbringande till det i riksstaten beräknade beloppet. Balansen å tillgångssidan för statsregleringsfonden (kapitalbudgeten) utvisar statsregleringsfondens fordran hos riksgäldsfonden för reservationer å kapitalbudgetens anslag.

Såsom ovan framhållits skulle enligt de sakkunnigas förslag beträffande kapitalbudgeten samtliga kapitaltillgångar, som tillkomma under det nya budgetsystemet, bliva av ensartad beskaffenhet; anslagen å kapitalbudgeten skola till den del, som skall fonderas, städse avse räntabla investeringar. Någon uppdelning av statskapitalet i lånemedelskapital och skattemedelskapital, såvitt angår de nya investeringarna, kan sålunda hädanefter icke göras, och icke heller vid återbetalning av kapitalmedel blir sådan uppdelning möjlig.

De sakkunniga övergå härefter till frågan om redovisningen av avskrivningar av dels nya kapitalinvesteringar, dels ock oreglerade kapitalmedelsförluster.

Vad först angår avskrivningsförfarandet i fråga om nya kapitalinvesteringar hava de sakkunniga förordat, att i den mån anslag för investering i en kapitalfond beräknas icke lämna normal avkastning, det oräntabla anslagsbeloppet skall avskrivas med anlitande av för ändamålet å driftbudgeten anvisade medel. Utbetalning å anslag, varom nu är fråga, bör härvid i sin helhet bokföras såsom kapitalökning för ifrågavarande kapitalfond,

Bihang till riksdagens protokoll 19117. 1 sami. Nr 225. Bilaga. •’

varefter avskrivning omedelbart bör ske av den icke räntabla delen av utgiften. Vid utbetalning i avräkning å anslag, som till en del skall fonderas och till en del avskrivas, beräknas avskrivningsbeloppet med hänsyn till anslagets avskrivningskvot (förhållandet mellan den del av anslaget som skall avskrivas och hela anslaget).

I fråga örn den bokföringsmässiga formen för avskrivning av oräntabla nyinvesteringar i statens utlåningsfonder ävensom för utlåningsändamål i andra fonder är för vinnande av en tillfredsställande redovisning allenast en indirekt avskrivningsmetod tillämplig. Enligt denna avskrivningsmetod bibehållas tillgångarna i räkenskaperna vid sina tillkomstvärden, medan avskrivningsbeloppen bokföras under ett å skuldsidan uppfört avskrivningskonto. En följd av detta redovisningssätt blir, att återbetalning av kapitalmedel skall, för det fall att en fonds kapital helt återbetalats, såsom vinst å tidigare avskrivet belopp tillgodoföras driftbudgeten. Vad däremot beträffar andra tillgångar än lånefordringar kan såväl den indirekta som den direkta avskrivningsmetoden tillämpas. Den indirekta metoden medför visserligen den fördelen, att*ur fondens räkenskaper kan vid varje tidpunkt utläsas beloppen för disponerade totala anslagsmedel, verkställda avskrivningar och kvarstående kapital, men å andra sidan är en tillämpning av denna metod ägnad att onödigt komplicera bokföringen. Enligt de sakkunnigas mening tala starka skäl för att särskilt för affärsverken de oräntabla kapitalinvesteringarna direkt avskrivas å vederbörande kapitalfond och sålunda icke upptagas såsom skuld i fondens balansräkning. Den direkta avskrivningen av oräntabla nyinvesteringar har för närvarande betydelse främst för statens järnvägar. De sakkunniga hava emellertid ansett sig icke böra till behandling upptaga de tekniska spörsmål beträffande affärsverkens avskrivningsförfarande, som kunna uppkomma i samband med införande av den föreslagna avskrivningen, utan vilja endast framhålla lämpligheten av att den föreslagna avskrivningen icke rubbar den planenliga avskrivning av olika kapitalobjekt, som med anlitande av affärsverkens driftinkomster äger rum för förnyelseändamål. Den föreslagna avskrivningen synes därför, oavsett investeringens art, böra hänföras till sådana tillgångar, som ej äro föremål för driftavskrivning.

Vad härefter angår frågan om det avskrivningsförfarande beträffande oreglerade kapitalmedelsförluster, som bör tillämpas enligt den nya budgetordningen, må till en början framhållas, att ur budgetteknisk synpunkt väsentligen tre olika slag av kapitalmedelsförluster kunna särskiljas, nämligen:

1. Definitivt konstaterade direkta kapitalmedelsförluster;

2. Förutsedda framtida direkta kapitalmedelsförluster; samt

3. Mot icke räntabla kapitaltillgångar svarande indirekta kapitalmedelsförluster.

Till den första gruppen äro att hänföra sådana oreglerade kapitalmedelsförluster, vilka uppkommit i samband med nedläggande eller försäljning av anläggningar eller avveckling av fordringar m. m. Såsom exempel må an-

föras förluster vid nedläggandet av järnvägs- eller kanalrörelse, vid försäljning av till affärsverken hörande fast eller lös egendom samt vid avvecklingen av statlig försträckning av förlagsmedel eller i statens utlåningsverksamhet utlämnade lån. Till nu ifrågavarande grupp av kapitalmedelsförluster äro jämväl att räkna de å riksgäldsverkets fonds avskrivningskonto bokförda lånemedelsförlusterna. Med avseende å sistnämnda konto gälla följande av 1936 års riksdag meddelade, i § 38 reglementet för riksgäldskontoret intagna bestämmelser:

»Det under riksgäldsverkets fond redovisade avskrivningskontot skall belastas med uppkommande förluster å lånemedelskapital, kapitalrabatter vid riksgäldskontorets upplåning samt kursförluster i samband med upptagande och inlösen av statslån. Å andra sidan skall avskrivningskontot gottskrivas med dels de belopp, med vilka statsskulden nedbringas genom anslag för amortering å vissa lån, dels de anslagsmedel, som därutöver kunna ställas till förfogande för nedbringande av avskrivningskontots förlustsaldo, dels uppgäld vid riksgäldskontorets upplåning, dels ock kursvinster i samband med upptagande och inlösen av statslån.»

Den andra gruppen omfattar sådana med säkerhet väntade kapitalmedelsförluster, vilka efter förlusternas definitiva inträdande äro att inräkna under den första gruppen. Såsom exempel på dylika kapitalmedelsförluster må nämnas framdeles väntade förluster i samband med nedläggandet av statlig affärsverksrörelse eller avvecklingen av statliga stödåtgärder avseende exempelvis spannmålsodlingen, kredit- och affärsföretag m. m.

Till den tredje gruppen slutligen hänföras sådana kapitalmedelsförluster, som hava uppstått på den grund att vissa av staten verkställda kapitalinvesteringar icke längre lämna och icke heller i framtiden beräknas lämna normal avkastning å det bokförda kapitalvärdet. Bland hithörande kapitalmedelsförluster märkas de förluster, som ur räntabilitetssynpunkt beräknats hava inträtt å dels det i statens järnvägar för icke räntabla järnvägslinjer varaktigt investerade kapitalet, dels det i vissa lånefonder med låg avkastning för en längre framtid bundna kapitalet.

De sakkunniga förutsätta, att å affärsverksfonderna framdeles uppkommande kapitalmedelsförluster skola på sätt hittills tillämpats regleras genom anlitande av fondernas egna inkomster. Särskilda åtgärder för täckande av sådana förluster torde för dessa fonders vidkommande bliva påkallade endast undantagsvis och då fråga är örn större förluster. I sådana fall synes frågan örn förlusttäckningen böra underställas riksdagen.

Beträffande å statens övriga kapitalfonder uppkomna kapitalmedelsförluster få de sakkunniga föreslå, att en särskild kapitalfond upplägges i rikshuvudboken för redovisning av ifrågavarande förluster. Denna fond, som lämpligen synes böra benämnas »Fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster», skulle i huvudsak få samma uppgift som det under riksgäldsverkets fond redovisade avskrivningskontot. Förlusternas redovisning å nämnda fond skulle otvivelaktigt giva ökad klarhet åt avskrivningsförfarandet, samtidigt som redovisningen av riksgäldsfonden därigenom skulle förenklas. Vid

övergången till den nya ordningen bör behållningen å avskrivningskontot överföras till fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster. Till fonden omföras vidare framdeles å kapitalfonderna uppkommande, till ovannämnda första grupp hänförliga förluster. Övriga, till andra eller tredje gruppen hänförda kapitalmedelsförluster åter omföras till fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster allenast örn och i den mån anslag till avskrivning av dylika kapitalmedelsförluster anvisas å riksstaten.

Vad angår å riksgäldsfonden framdeles redovisade kapitalrabatter och kursförluster, skola dessa enligt det av de sakkunniga tidigare framlagda förslaget till inkomst- och utgiftsstat för nämnda fond normalt avföras såsom utgifter å fonden och sålunda årligen täckas i samband med avförandet av fondens underskott å utgiftstiteln »Riksgäldsfonden». De sakkunniga förutsätta emellertid, att i särskilda fall, då kapitalrabatternas eller kursförlusternas storlek det påfordrar, en överflyttning av dylika förluster till fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster skall kunna av riksdagen medgivas, varigenom täckningen av jämväl dessa förluster skall kunna fördelas på ett flertal budgetår. Det sålunda förordade redovisningssättet ansluter sig nära till det som skulle tillämpas i fråga om affärsverksfonderna.

De för avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster anvisade anslagsmedlen hava i det framlagda förslaget till riksstatsuppställning förutsatts skola fördelas på flera självständiga anslag, avseende avskrivning av kapitaltillgångar av olika slag. I anslutning härtill bör ock redovisningen å fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster specificeras i motsvarande mån, så att avskrivningens fortgång och resultat beträffande olika slag av kapitalmedelsförluster kunna direkt utläsas ur räkenskaperna för fonden.

Till närmare belysande av bokföringen i rikshuvudboken vid tillämpning av den föreslagna nya riksstatsuppställningen hava de sakkunniga i bil. 6 a —d intagit summariska redovisningar med fingerade siffror av statsregleringsfonden i vad avser riksgäldskontoret, riksgäldsfonden, fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster och (i sammandrag) statens övriga kapitalfonder. Härjämte hava de sakkunniga i bil. 7 intagit en sammanställning av fondens för oreglerade kapitalmedelsförluster utveckling under en period av tio budgetår.

För ernående av en tillfredsställande kapitalredovisning i rikshuvudboken torde det vara nödvändigt att i samband med övergången till den nya budgetordningen vidtaga vissa förändringar beträffande det i rikshuvudboken nu bokförda statskapitalet i syfte att ernå, att i rikshuvudboken framdeles ingår allenast kapital av sådan art, som efter övergången skulle komma att tillföras kapitalfonderna, d. v. s. räntabelt kapital. De i rikshuvudboken bokförda icke räntabla kapitaltillgångarna böra därför i samband med övergången till det nya systemet avskrivas. Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att sådana kapitaltillgångar huvudsakligen äro tillfinnandes i statens järnvägars fond och vissa utlåningsfonder. I den mån det härvid är fråga

om skattemedelskapital, behöva givetvis särskilda medel ej anvisas för täc-* kande av avskrivningen. Med hänsyn till det betydande räntabla skattemedels-: kapital, som disponeras av postverket, telegrafverket, statens vattenfallsverk och domänverket, hava de sakkunniga även velat ifrågasätta, huruvida det skall vara erforderligt att anvisa särskilda täckningsanslag för möjliggörande av avskrivning av statens järnvägars oräntabla lånemedelskapital. Enligt de sakkunnigas mening torde man i nu förevarande avseende vara berättigad att betrakta samtliga affärsverk såsom en enhet, och det må dessutom framhållas, att värdet av statens domäner otvivelaktigt ökats genom tillkomsten av de oräntabla stats järnvägarna i Norrland. Under nu angivna förutsättningar skulle avskrivningen för statens järnvägars del böra ske enbart genom bokföringsmässig nedsättning av det investerade kapitalet.

Vad däremot beträffar nu förefintliga, i det föregående berörda lånemedelsförluster, torde avskrivningen av dessa — i likhet med vad som skall tilllämpas för framdeles uppkomna kapitalmedelsförluster — böra förknippas med anvisande av anslag å driftbudgeten. I samband med övergången till det nya systemet torde de för reglering av förlusterna å aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 och å förlagslånet till Svenska spannmålsföreningen avsatta medlen böra avräknas å de bokförda fordringarna hos kassan och föreningen.

Efter genomförande av de ovan föreslagna övergångsanordningarna skulle kapitalfondernas bokförda nettotillgångar — frånsett ej inlevererade överskottsmedel — representera ett ensartat kapital. Detta kapital skulle härvid motsvara allt förutvarande, vid övergången ej avskrivet kapital och förutsättes, med undantag dock för oreglerade kapitalmedelsförluster, vara i sin helhet räntabelt.

Med det ovan anförda hava de sakkunniga endast velat uppdraga vissa riktlinjer, efter vilka redovisningen av det nu befintliga statskapitalet synes böra omläggas i samband med övergången till det nya systemet. Då emellertid hithörande spörsmål synas tarva mera ingående undersökningar än de sakkunniga haft tillfälle verkställa, få de sakkunniga föreslå, att ifrågavarande spörsmål före omläggningen göras till föremål för ytterligare utredning.

Vad angår riksgäldskontorets bokföring vilja de sakkunniga erinra, att efter den år 1935 genomförda bokföringsreformen nettoskulden å riksgäldsverkets fond i kontorets bokslut balanserar mot det i kapitalfonderna investerade låriemedelskapitalet. En förändrad kapitalredovisning enligt de sakkunnigas förslag medför, att riksgäldskontorets huvudbok mäste kompletteras till att omfatta kapitalfondernas samtliga kapitaltillgångar med undantag för ej inlevererade överskottsmedel. Balansen i riksgäldskontorets bokslut skulle härvid upprätthållas genom införande på skuldsidan av en post utanför kapitalfonderna, motsvarande statens eget kapital till skillnad mot det upplånade kapitalet (nettoskulden å riksgäldsfonden). Ur riksgäldskontorets balansräkning skulle sålunda kunna utläsas det egna och det upp-

lånade kapitalets relativa betydelse för samtliga kapitalfondernas finansiering. I vad mån de särskilda fondernas kapitaltillgångar motsvaras av lånemedel skulle däremot icke längre framgå av riksgäldskontorets bokföring. En dylik motsvarighet mellan kapitaltillgångar och lånemedel har emellertid närmast karaktären av en fiktion och saknar varje rationell innebörd;

39 VI. Den nya riksstatsuppställningens tillämpning.

Sedan de sakkunniga sålunda lämnat en siffermässigt utformad framställning av dels den föreslagna nya uppställningen av riksstaten jämte till denna hörande bilagor, dels rikshuvudbokens kontouppställningar och redovisningen av budgetutfallet, återstår att angiva de allmänna budgettekniska reglerna för tillämpningen av den nya riksstatsuppställningen.

Såsom tidigare i kap. III angivits, förutsättes för budgetens balansering på lång sikt att å driftbudgeten — enligt de sakkunnigas förslag å utgiftstiteln »Avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster» — anvisasi medel för täckning av de oreglerade kapitalmedelsförluster, som beräknats hava uppstått å det i statens kapitalfonder investerade kapitalet. Ur den nya riksstatsuppställningens synpunkt kunna dessa kapitalmedelsförluster sägas hava framgått såsom resultat av en under tidigare budgetar inträdd, i riksstaterna för dessa budgetår icke beräknad underbalansering.

De sakkunniga förutsätta, att avvägningen av de för avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster anvisade anslagsmedlen sker med ledning av det uppskattade avskrivningsbehovet. I samband med utarbetandet av förslag till riksstat för det nästkommande budgetåret bör följaktligen utredning verkställas rörande omfattningen av samtliga till statens kapitalfonder hänförliga oreglerade kapitalmedelsförluster. För varje särskilt slag av dylika kapitalmedelsförluster bör fastställas en avskrivningsplan med angivande av det antal budgetår, inom vilket avskrivningen avses skola vara slutförd. Sedan dylika avskrivningsplaner upprättats för alla ifrågavarande slag av kapitalmedelsförluster, kunna de för nästkommande budgetår för avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster erforderliga anslagen direkt beräknas.

Enligt de sakkunnigas mening bör vid upprättandet av berörda avskrivningsplaner och vid anvisandet av de för dessa planers genomförande erforderliga anslagsmedlen strängt iakttagas, att förutsättningarna för upprätthållandet på lång sikt av statens reala förmögenhetsställning icke rubbas. Någon utsträckning av avskrivningsperioderna på ett större antal budgetår och nedsättning i samband därmed av de årliga avskrivningsanslagen av hänsyn till det aktuella finansläget bör sålunda icke medgivas.

40 Avgörande för utvecklingen av statens förmögenhetsställning — under förutsättning att planenlig avskrivning av de oreglerade kapitalmedelsförlusterna iakttages — blir den över- respektive underbalansering av driftbudgeten, som enligt den nya uppställningen av riksstaten redovisas såsom öppet överskott respektive underskott, varvid överskott avses skola tillföras och underskott avföras å statens budgetutjämningsfond.

Såsom i det föregående närmare utvecklats, skulle vid tillämpandet av den nya budgetordningen underbalansering av driftbudgeten kunna ske allenast i vissa finanslägen. Enligt de sakkunnigas mening bör krävas, att de förutsatta svårigheterna rörande budgetens balansering kunna anses vara övergående. Nedgången av inkomsterna skall vidare i princip vara oberoende av statsmakternas åtgärder i inkomstminskande riktning, liksom inträdd stegring av utgifterna skall framstå såsom ofrånkomlig. Förutsättning för underbalansering kan sålunda föreligga särskilt vid en konjunkturbetingad inkomstminskning eller utgiftsökning. Underbalanseringen skall kompenseras av överbalansering under finansiellt gynnsamma budgetår.

Enligt de sakkunnigas mening bör det samband, som sålunda måste upprätthållas mellan de för olika budgetår å driftbudgeten redovisade överskottens och underskottens omfattning, komma till otvetydigt uttryck i budgettekniken.

Det budgettekniska sambandet mellan driftbudgetens över- och underbalansering framträder i sin enklaste form, då underbalansering föreligger allenast för enstaka, av stora tidsintervall åtskilda budgetår. Genom att utgå från underbalanseringens omfattning såsom given och med ledning av denna fastställa omfattningen av den överbalansering, som för täckningen av berörda underbalansering beräknas erforderlig under efterföljande budgetår, kan överbalanseringen bindas vid en för varje underbalanserad driftbudget utarbetad bestämd plan för underskottets successiva täckning.

Med hänsyn till att enligt förutsättningarna för den nya budgetordningens tillämpning underbalansering av driftbudgeten kan beräknas föreligga två eller flera budgetår i följd omväxlande med längre eller kortare perioder utvisande överbalansering, skulle de för de olika underskottsbudgeterna självständigt utarbetade täckningsplanerna till tiden delvis sammanfalla, vilket förhållande komplicerar sambandet mellan under- och överbalanseringens omfattning under de särskilda budgetåren.

För att jämväl under nu angivna förhållanden nå fram till ett enhetligt uttryck för sambandet mellan driftbudgetens under- och överbalansering har det befunnits lämpligt att införa ett hjälpbegrepp, nämligen driftbudgetens bruttounderskott, med vilken term betecknats skillnaden mellan å ena sidan driftbudgetens utgifter med tillägg av för planenlig täckning av tidigare underskott bundet belopp och å andra sidan driftbudgetens inkomster. Det sålunda definierade bruttounderskottet representerar den försämring av statens förmögenhetsställning, som beräknas inträda under budgetaret, örn man franräknar den förbättring av statens förmögenhetsställning, som hänför sig till den planenliga täckningen av tidigare underskott.

41 De i det föregående omhandlade täckningsplanerna hava förutsatts skola utarbetas med utgångspunkt från nämnda bruttounderskott, varvid självständig täckningsplan avsetts skola fastställas för till varje ifrågakommande budgetår hänförligt sådant underskott. Efter genomförandet för varje budgetår, som utvisar bruttounderskott, av saldering av bruttounderskottet oell det för planenlig täckning av tidigare underskott bundna beloppet framgår det nettounderskott, som redovisas å driftbudgetens inkomstsida, respektive det nettoöverskott, som redovisas å driftbudgetens utgiftssida. Erhålles vid salderingen ett nettounderskott, motsvarar detta det belopp, varmed driftbudgetens utgifter överstiga driftbudgetens inkomster. Erhålles vid salderingen däremot ett nettoöverskott, motsvarar detta det belopp, varmed driftbudgetens inkomster överstiga driftbudgetens utgifter.

Beräknandet av det för en viss underskottsbudget föreliggande bruttounderskottet kan lämpligen exemplifieras med utgångspunkt från den i bil. 3 a meddelade riksstatsuppställningen. Enligt denna bilagas sifferuppgifter hava för det i bilagan redovisade tredje budgetåret driftbudgetens inkomster beräknats till 855.37 miljoner kronor och driftbudgetens utgifter till 1,045.37 miljoner kronor. Av bil. 8 framgår, att för samma budgetår ett belopp av 10 miljoner kronor bundits för planenlig täckning av till tidigare budgetår hänförligt bruttounderskott. Summan av driftbudgetens beräknade utgifter och det för planenlig täckning av tidigare bruttounderskott bundna beloppet uppgår alltså till 1,055.37 miljoner kronor. Sistnämnda summa överstiger driftbudgetens beräknade inkomster med 200 miljoner kronor, vilket belopp följaktligen motsvarar det för budgetåret ifråga beräknade bruttounderskottet. Salderas nämnda bruttounderskott mot det för planenlig täckning av tidigare bruttounderskott bundna beloppet, erhålles det i bil. 3 a å driftbudgetens inkomstsida uppförda nettounderskottet, 190 miljoner kronor.

Den eftersträvade sammankopplingen av driftbudgetens under- och överbalansering kan härefter bringas till uttryck genom att ifrågavarande nettounderskott, nettoöverskott, bruttounderskott och täckningsbelopp inordnas i ett fast system. Beträffande den budgettekniska utformningen av detta system få de sakkunniga hänvisa till den schematiska sammanställning av den planenliga täckningen av driftbudgetens å riksstaten beräknade underskott under en period av tio budgetår, vilken återfinnes i bil. 8.

I den i bilagan meddelade tabelluppställningens tre första sifferkolumner hava för varje ifrågakommande budgetår redovisats å riksstaten beräknade nettoöverskott ( + ) respektive nettounderskott (—), för planenlig täckning av tidigare underskott bundna belopp (—) samt beräknade bruttounderskott (—). I tabelluppställningens härefter följande kolumner hava uppförts de till varje täckningsplan hänförliga årliga täckningsbeloppen ävensom summan av de till varje täckningsplan hänförliga, för hela tioårsperioden redovisade täckningsbeloppen. I tabelluppställningens sista kolumn hava uppförts de vid tioårsperiodens slut ännu icke täckta delarna av de för olika budgetår i tredje sifferkolumnen uppförda brultounderskottcn. I den till omhandlade tioårsperiod hänförliga summaraden slutligen hava redovisats

dels nettoresultatet för hela perioden av den för olika budgetår å riksstaterna beräknade över- eller underbalanseringen, det sammanlagda under periodens olika budgetår för täckning av tidigare underskott bundna beloppet samt det för hela perioden sammanlagda bruttounderskottet, dels de sammanlagda, till olika täckningsplaner hänförliga täckningsbelopp, som belasta vart och ett av de i perioden ingående budgetåren, dels slutligen de under hela perioden täckta respektive icke täckta delarna av de för hela perioden sammanlagda bruttounderskotten.

Förevarande tabelluppställning avses skola uppbyggas successivt med för varje nytt budgetår tillkommande uppgifter rörande dels nettoöverskott respektive nettounderskott, bundna täckningsbelopp och bruttounderskott hänförliga till det nya budgetåret, dels täckningsbelopp hänförliga till efterföljande budgetår. Av de nytillkommande uppgifterna hava allenast de uppgifter, vilka avse för det nya budgetåret eventuellt uppfört bruttounderskott och till detta hänförliga täckningsbelopp, självständig betydelse. Föreligger icke förutsättning att för den nya budgeten räkna med något bruttounderskott, erfordras ej heller fastställandet av någon ny täckningsplan, och tabelluppställningen kan kompletteras uteslutande med ledning av uppställningens egna tidigare siffror. Har man åter att för det nya budgetåret räkna med visst bruttounderskott, skall för detta fastställas en täckningsplan, varefter tabelluppställningen kan kompletteras med ledning av dels uppställningens egna tidigare siffror, dels uppgifterna för det nya bruttounderskottet och till detta hänförliga täckningsbelopp. Efter tabelluppställningens komplettering kan i båda fallen direkt ur tabellen utläsas det nettoöverskott respektive det nettounderskott, som med utgångspunkt från givna förutsättningar rörande bruttounderskott och täckningsplaner skall beräknas å riksstaten för det nya budgetåret.

Med tillämpande av nu angivna ordning för fastställandet av driftbudgetens å riksstaten beräknade överskott och underskott skulle alltså utvecklingen av driftbudgetens över- och underbalansering helt bindas av de bruttounderskott, som medgivas, och de täckningsplaner, som för dessa underskott fastställas.

Vad därefter angår utformningen av de till bruttounderskotten hänförliga täckningsplanerna, vilja de sakkunniga anföra följande.

Tidsutsträckningen för de täckningsplaner, varom nu är fråga, torde få bestämmas med hänsyn till de i varje särskilt fall föreliggande omständigheter, som givit upphov till underskottet. För täckning av underskott, som föranletts av fluktuationer på driftbudgetens inkomst- och utgiftssida under inflytande av växlingar i de ekonomiska konjunkturerna, bör täckningsplanen icke utsträckas till längre tidrymd än högst fem år, med början året efter det då underskottet förelegat. Därest underbalansering under en utsträckt konjunkturdepression kan väntas föreligga under cirka tre år, skulle med tillämpande av denna ordning, budgeten normalt vara balanserad över en period av åtta år. Föreligger underbalansering under tre eller flera budget-

år i följd lärer ur trygghetssynpunkt böra påfordras, att täckningsplanerna för de senaste budgetårens underskott till tiden förkortas. I åtskilliga fall, exempelvis då större engångsutgifter förekomma under en högkonjunktur och tilllåtas ge upphov till underskott, tala starka skäl för att täckningstiden ytterligare nedbringas. I andra fall, då genomgripande reformer påkalla mycket stora anslag av övergående natur, varigenom man tillgodoser behov som för en längre framtid kunna väntas göra sig gällande, kan det åter vara försvarligt att utsträcka täckningstiden utöver fem år. Då emellertid en dylik utsträckning av täckningstiden ur finansiell synpunkt måste anses förbunden med stora risker, torde den icke böra få förekomma annat än i rena undantagsfall.

Utöver den över- respektive underbalansering, som redovisas såsom öppet överskott respektive underskott, tillkommer den å riksstaten icke redovisade över- respektive underbalansering, som sammanhänger med själva u tfallet av driftbudgeten.

De sakkunniga förutsätta, att denna efter budgetens realiserande konstaterade över- och underbalansering, vilken hänför s/g till bristande överensstämmelse mellan förhandsberäkningarna av driftbudgetens inkomster och utgifter och det verkliga budgetutfallet, i regel icke skall medföra någon varaktig vare sig över- eller underbalansering. Skulle emellertid utfallet av driftbudgeten giva upphov till en bestående större avvikelse från jämn balansering, bör vid tillämpande av den nya budgetordningen rättelse åstadkommas genom jämkning i avskrivningsplaner avseende oreglerade kapitalmedelsförluster respektive täckningsplaner avseende tidigare bruttounderskott.

Vad därefter angår den ställning i bokföringshänseende, som nu omhandlade bestämningsgrunder för den reala förmögenhetsutvecklingen intaga, föreligger en grundväsentlig olikhet mellan å ena sidan avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster och å andra sidan de två slagen av över- och underbalansering. Den förstangivna avskrivningen medför visserligen en real ökning av statens nettoförmögenhet men höjer icke den bokförda nettoförmögenhetens storlek. De båda slagen av över- och underbalansering åter påverka statens förmögenhetsställning såväl realt som bokföringsmässigt, varvid den bokföringsmässiga ökningen respektive minskningen av statens nettoförmögenhet framkommer såsom ökning respektive minskning av budgetutjämningsfondens behållning.

Till närmare belysning av de förändringar av statens bokförda nettoförmögenhet, som sammanhänga med driftbudgetens över- och underbalansering, lämnas i den till promemorian fogade bil. 9 en sammanställning av budgetutjämningsfondens utveckling under en period av tio budgetår.

Vid uppgörandet av förevarande sammanställning hava de sakkunniga utgått från att budgetutjämningsfonden enligt den nya budgetordningen skulle variera mellan + 75 miljoner kronor och ett, visserligen obestämt, negativt värde. Angående skälen för valet av ett belopp av 75 miljoner kronor till

övre gränsvärde för budgetutjämningsfondens behållning vilja de sakkunniga anföra följande.

Enligt nuvarande budgetordning har det icke ansetts tillrådligt att genom ianspråktagande för budgetändamål nedbringa kassafondens behållning till lägre belopp än 70 å 75 miljoner kronor. En kassafond av nämnda storlek beräknas nämligen erforderlig för fullgörande av kassafondens primära uppgift som regulator av budgetutfallet. Med hänsyn till att den nya budgetutjämningsfonden förutsättes skola övertaga den nuvarande kassafondens funktioner såsom regulator av själva budgetutfallet, synes naturligt, att det övre gränsvärdet för budgetutjämningsfondens behållning fastställes till samma belopp, som enligt nuvarande budgetordning sålunda ansetts tillräckligt för kassafondens normala behållning. Då budgetutjämningsfondens behållning under depressionstider nedbringats till och långt under 0-läget, lärer det förhållandet, att budgetutjämningsfonden skall fungera såsom regulator jämväl av själva budgetutfallet, utgöra ett tillräckligt starkt handlingsmotiv för att budgetutjämningsfondens behållning under ekonomiskt gynnsamma år genom budgetens överbalansering åter uppbringas över 0-läget upp till +75 miljoner kronor.

Om vid utformandet av finansplanen för det kommande budgetåret allvarliga svårigheter att balansera budgeten äro för handen, framstår enligt den nya budgetordningen såsom den första uppgiften att undersöka, huruvida de uppställda allmänna förutsättningarna för medgivandet av underbalansering av driftbudgeten kunna sägas föreligga. Efter verkställd sådan undersökning fastställes, om och i förekommande fall i vilken utsträckning bruttounderskott får inräknas vid avvägningen av driftbudgetens inkomster och utgifter. Härefter föreligger möjlighet att, på sätt tidigare angivits, beräkna det nettoöverskott respektive det nettounderskott, som må upptagas i den nya riksstaten.

Sedan driftbudgeten sålunda bundits i vad avser över- respektive underbalanseringens omfattning, reduceras avvägningen av driftbudgeten till ett rent balanseringsproblem av principiellt samma natur som avvägningen av den nuvarande skattebudgeten vid balansering av inkomster och utgifter för varje budgetår.

Utarbetandet av riksstaten enligt den nya budgetordningen erbjuder i övrigt inga andra svårigheter än sådana som redan framträda vid tillämpande av nuvarande riksstatsuppställning.

De sakkunniga förutsätta, att, örn vid uppgörande av riksstaten för det kommande budgetåret det finansiella läget det medgiver, sådana omläggningar av avskrivningsplaner avseende oreglerade kapitalmedelsförluster och täckningsplaner avseende tidigare bruttounderskott företagas, varigenom ett snabbare återställande av statens förmögenhetsställning tryggas än vid ett strikt tillämpande av nu angivna regler för drifbudgetens balansering på lång sikt.

45 Särskilda yttranden av undertecknade Bergendal och Hildebrand bifogas promemorian.

Vid promemorians justering har herr Cassel ej varit närvarande. Stockholm den 19 december 1936.

KURT BERGENDAL DAG HAMMARSKJÖLD GUNNAR MYRDAL

GUSTAV CASSEL KARL HILDEBRAND BERTIL OHLIN ERIK STRIDSBERG

HERMAN ERIKSSON ERIK LINDAHL P. S. RUNEMARK

j Allan Broomé.

Särskilda yttranden:

Av herr Bergendal:

Undertecknad har icke någon avvikande mening i fråga om den föreslagna nya uppställningen av riksstaten — vilken uppställning erbjuder åtskilliga bestämda företräden framför den nuvarande — och ej heller beträffande de budgettekniska anordningar i övrigt, som av de sakkunniga föreslås. Den flerårsbalansering av budgeten, för vilken de sakkunnigas förslag avser att anvisa den lämpliga budgettekniska utformningen, synes mig emellertid innebära vissa riskmoment, till belysande varav jag ej velat underlåta att framhålla följande synpunkter.

Enligt det budgetsystem, som hittills tillämpats hos oss, har budgetbalanseringsperioden varit ettårig och alltså sammanfallit med det tidsavsnitt, för vilket statsregleringen uppgöres. Den nya ordningen förutsätter att budgetbalanseringsperioden kan omfatta ett flertal år. Då statsregleringen alltjämt upprättas för ett år i sänder, innebär detta, att budgetbalanseringsperioden och statsregleringsperioden hädanefter icke behöva sammanfalla med varandra.

Det är detta förhållande — och icke balanseringsperiodens större längd i och för sig — som i förevarande sammanhang är av betydelse. Enligt hittillsvarande system hava finansministern och regeringen vid statsregleringsförslagets upprättande samt riksdagen vid budgetens fastställande ställts »inför tvånget att pressa in utgifterna inom ramen av enligt oförändrade grunder påräkneliga inkomster eller ock att genom ändring av nämnda grunder öka de verkliga inkomsterna». För de löpande utgifternas täckande hava med andra ord löpande inkomster måst för varje år uppbringas i motsvarande mån. Den nya ordningen åter bygger på principen, att statsregleringen för visst budgetår skall kunna underbalanseras, vilket — därest fonderade medel icke stå till buds — är liktydigt med att de löpande utgifter, för vilkas gäldande förefintliga verkliga inkomster icke räcka till, i stället skola bestridas genom lånemedel.

Ur praktiskt politisk synpunkt kan enligt min mening, därest nödig försiktighet ej iakttages, en sådan finansieringsmetod medelst lånemedel kom» ma att medföra menliga verkningar för statsfinanserna. Visst skola de för finansieringen använda lånemedlen slutligen täckas med verkliga inkomster, men det avgörande är, att täckningen ej sker genast. Den, som föreslår och beslutar utgifterna, tvingas icke att samtidigt också taga de nödvändiga kon-

sekvenserna. Det bekymret skjutes över på framtiden. Redan detta kan i och för sig vara betänkligt nog. Härtill kommer emellertid, att denna finansiering av löpande utgifter med lånemedel gör det väsentligt »lättare» att finansiera en svällande statsbudget. Just knappheten på statsinkomster utgör en viktig återhållande faktor, kanske den mest verkningsfulla, då det under höstens förberedande budgetarbete samt sedermera under riksdagens lopp för finansministern gäller att motstå och hålla tillbaka de städse framkommande anspråken på ökade statsutgifter. Detta självverkande tvång till sparsamhet och utgiftsbegränsning vid vägandet av olika anslagbehov mot varandra — med nya eller höjda skatter som alternativ

— kommer ej att vara för handen i samma utsträckning som tidigare. Statens utgiftsstandard drives på grund härav lättare i höjden, vilket i längden måste leda till att skattenivån blir högre än annars vore behövligt. När sedermera det finansiella läget för statskassan förbättras, måste det uppkommande överskottet i första hand användas till lånemedelsåterbetalning, varigenom en eljest möjlig skattesänkning måhända går om intet eller minskas till sin omfattning.

Det skall gärna medgivas, att med hittillsvarande ordning ettårsbalanseringen ej alltid strängt genomförts, utan att det understundom förekommit, att budgetbalanseringen åstadkommits genom anlitande av uppsamlade kassafonds- och andra likartade fondmedel. Må vara att ur synpunkten av statens förmögenhetsställning en finansiering med fondtillgångar är att i princip likställa med en lånemedelsfinansiering. I verkligheten föreligger dock

— förutom annat — en betydande skillnad därutinnan, att, medan fondmedel i regel stå till förfogande endast i begränsad omfattning, tillgången på lånemedel — givetvis inom ramen för ett vidmakthållande av statens kreditvärdighet — är praktiskt taget oinskränkt. En finansiering med medel av förstnämnda slag kan fördenskull icke taga tillnärmelsevis samma dimensioner som en finansiering med lånemedel kan göra.

Härtill kommer, att vid flerårsbalansering balanseringsperiodens längd ej kan på förhand betämmas, utan att densamma blir beroende dels av en i och för sig alltid osäker konjunkturbedömning, vilken ytterligare försvåras, då den som här måste utföras mycket lång tid i förväg, dels ock av den blivande, faktiska konjunkturutvecklingen i dess skiftande faser. Stora krav komma under sådana omständigheter att ställas på statsmakterna, och alltför mycket kommer att bli avhängigt av de vid varje särskild tidpunkt beslutande instansernas klarsynthet och ansvarskänsla. Därest det brister i någotdera av dessa hänseenden, kan den skada som vållas få ett väsentligt större omfång än med nuvarande ordning.

Mot nu antydda olägenheter äro att stidla de obestridliga praktiska fördelar, som känneteckna en flerårsbalansering av budgeten och som framför allt sammanhänga med att utgiftstäckningen fördelas över en längre tidsperiod. Jag är ock fullt medveten örn att understundom — särskilt vid häftiga växlingar mellan goda och dåliga tider och med den nutida socialpolitikens inriktning — en utsträckning av den tidrymd, över vilken verkliga inkomster

och verkliga utgifter skola väga jämnt mot varandra, kan bli så gott som ofrånkomlig. Det är därför alldeles i sin ordning, att sådana budgettekniska anordningar vidtagas, som äro erforderliga för riksstatsuppställningens anpassande efter ett dylikt läge. Av orsaker, som ovan angivits, är emellertid enligt mitt sätt att se en flerårsbalansering förenad med så pass stora nackdelar och risker för en återhållsam finanshushållning, att densamma — ehuru ur konjunkturutjämningssynpunkt vissa skäl otvivelaktigt kunna anföras för en vidsträcktare tillämpning -— icke bör användas såsom den normala finansieringsmetoden. Ettårsbalanseringen bör — trots bristande smidighet och mindre anpasslighet efter skiftande förhållanden — alltjämt utgöra den finanspolitiska grundregeln, och underbalansering med framtida utjämning över ett flertal år bör komma ifråga endast när så på grund av konjunkturläget finnes oundgängligt, samt därutöver allenast för den händelse undantagsvis sådana utomordentliga omständigheter som hänsyn till rikets säkerhet skulle det påfordra. Det vore önskvärt, att vid det nya systemets start detta klart utsädes såsom direktiv för framtiden.

Av herr Hildebrand:

Såsom synes av framställningen på sid. 10 ha de sakkunniga icke i alla avseenden haft samma uppfattning örn budgetpolitikens allmänna läggning. Jag har sålunda för min del ansett nödvändigt, att kravet på ettårsbalansering upprätthålles och att underbalansering principiellt uppfattas såsom ett undantagsfall, vilket bör starkt motiveras för att kunna godtagas. Även detta innebär givetvis ett avsteg från de traditionella budgetprinciperna, men jag nödgas taga hänsyn till att faktiska avsteg från ettårsbalanseringen tvingat sig fram och att för övrigt nämnda balansering ej sällan varit övervägande av formell art.

Sakkunniga ha sökt utforma vissa garantier emot missbruk av underbalansering, och till deras uttalanden härom vill jag i allt väsentligt ansluta mig (exempelvis då de å sid. 11 hänvisa till att det vid något särskilt tillfälle eller för något särskilt ändamål kan inträffa att statsutgifter måste fördelas på en följd av budgetår, men att det egentligen synes vara de av statsmakternas vilja oberoende och häftiga kastningarna under en konjunkturperiod, som kunna motivera ett frångående av regeln om ettårig balanseringsperiod. Här tillfogas för övrigt att en budgetbrist icke får i och för sig tagas till intäkt för att underbalansering kan tillåtas eller förordas. Å sid. 40 uttalas även, att de svårigheter, som kunna motivera en underbalansering, böra vara av övergående natur).

Man kommer emellertid till den uppfattningen, varåt de sakkunniga givit uttryck å sid. 12, att den främsta garantien är att söka däri, att sådana budgettekniska anordningar träffas att vid varje tidpunkt full överblick är för handen rörande omfattningen av föreliggande underbalansering och därav följande lånefinansiering. Att denna tanke realiserats i förslaget till ny budgetuppställning synes mig innebära ett väsentligt framsteg. En vaken opi-

nion får då möjlighet att sätta in den kritik, som må vara behövlig och riktig.

Det har emellertid ej kunnat undvikas, att promemorian i övervägande grad präglas av uppfattningen hos de sakkunnigas flertal, att underbalansering får anses vara en fullt naturlig företeelse, som i första hand står i samband med konjunkturutvecklingen. Ehuru jag ej kan godkänna denna uppfattning och fördenskull hyser betänkligheter emot en del detaljer i promemorian, har jag ej hyst någon tvekan att ansluta mig till det förslag till budgetomläggning, varom sakkunniga enats. Enligt min mening innebär det så stora fördelar, att jag för min del anser mig kunna bestämt tillstyrka dess antagande, i övertygelse örn att även de, som dela min uppfattning om ettårsbalansering, borde ha anledning att godtaga det. Det blir sedan riksdagens sak att tillämpa de nya budgetreglerna och naturligtvis vore det gagneligt med ett sådant uttalande av riksdagen, som herr Bergendal ifrågasätter i slutet av sitt särskilda yttrande.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 225. Bilaga.

50 Bil. 1. Riksstat för en underskotts-

a. Skattebudgetens underskott täckt

Riksstat lör budget-

Inkomster:

A. Egentliga statsinkomster:

I. Skatter ..............................

II. Uppbörd i statens verksamhet......

III. Bidrag från folkpensioneringsfonden .

IV. Diverse inkomster ..................

B. Inkomster av statens produktiva fonder:

I. Statens affärsverksamhet............

II. Statens allmänna fastighetsfond _____

III. Fonden för statens aktier..........

IV. Statens utlåningsfonder..............

V. Statsverkets fond av rusdrycksmedel

G. Andel i riksbankens vinst ...............

D. Riksgäldskontorets inkomstmedel...........

! E. I anspråk tagna kapitaltillgångar.........

! F. Lånemedel .............................

Kronor

662,150,000

35,378,100

36,000,000

8,100,000

10 595,000 13,150,400 2 480,000^ |

740,728,100

111,625,400

3,500,000

1,444,800 3 190,038,000 i 116,750,000

__ Summa Jl,164,086,300

1 Därav 200,000 kronor inkomster av icke produktiva fonder.

2 Vid ett överförande av behållningen å statsverkets fond av rusdrycksmedel till kassafonden beräknas motsvarande inkomstbelopp inflyta under riksgäldskontorets inkomstmedel.

8 Därav 189,<i(.0,000 kronor flön statsverkets kassafond, statsverkets fond av rusdrycksmedel och fonden för statsskuldens amortering och 1,038,000 kronor från övriga fonder.

budget enligt nuvarande grunder.

genom ianspråktagande av fondmedel.

året 19 /19—.

(Tredje budgetåret)

Kronor

Utgifter:

A. Verkliga utgifter:

I. Första huvudtiteln...................................... 1,790,000

II. Andra » 14,560,800

DI. Tredje » 6,873,000

IV. Fjärde » 118,562,700

V. Femte » 325,465.200

VI. Sjätte » 97,420,600

VII. Sjunde » 53.206,200

VIII. Åttonde » 151,447,000

IX. Nionde » 98.213,100

X. Tionde > 13,125,200

XI. Elfte ...................................... 36,159.500

Säger 916,823,300

XII. Oförutsedda utgifter.................................... 1,000,000

XIII. Riksdagen och dess verk m. m....................... 4.250,200

XIV. Räntor å statsskulden m. m........................... 1 90,275,000 1,012,348,500

B. Utgifter för kapitalökning:

Summa 1 164 086,800

1 Kapitalrabatter och kursförluster till ett belopp av 1,649,800 kronor ej inräknade.

* Därav 4,649,800 kronor tili amortering å vissa lån och 1,000,000 kronor till täckande av lånemedelsförlustcr, bokförda å riksgäldskontorets avskrivningskonto.

52 Bil. 1. Riksstat för en underskotts-

b. Skattebudgetens underskott formellt undanröjt genom

Riksstat för budget-

Kronor

Inkomster:

A. Egentliga statsinkomster:

I. Skatter............................................ 662,150,000

II. Uppbörd i statens verksamhet .................. 35,378.100

III. Bidrag från folkpensioneringsfonden.............. 36,000,000

IV. Diverse inkomster ................................ 17,200,000 740,728,100

B. Inkomster av statens produktiva /onder:

I. Statens affärsverksamhet ...........

II. Statens allmänna fastighetsfond.....

III. Fonden för statens aktier ...........

IV. Statens utlåningsfonder .............

V. Statsverkets fond av rusdrycksmedel

8.100,000

10.595.000 13,150,400

* 480,000

111,625,400

C. Andel i riksbankens vinst .......

D. Riksgäldskontorets inkomstmedel .

E. I anspråk tagna kapitaltillgångar

F. Lånemedel .......................

3.500.000 1,444,800

1.038.000 345,750,000

Summa 1

,204,086,300

1 Därav 200.000 kronor inkomster av icke produktiva fonder.

2 Vid ett överförande av behållningen å statsverkets fond av rusdrycksmedel till kassafonden beräknas motsvarande inkomstbelopp inflyta under riksgäldskontorets inkomstmedel.

budget enligt nuvarande grunder.

överförande av verkliga utgifter till lånebudgeten.

året 19 /19 .

(Tredje budgetåret)

Utgifter:

B. Utgifter för kapitalökning:

Summa

Kronor

783,348,500

420,737,800

1,204,086,800

1 Kapitalrabatter och kursförluster till ett belopp av 1,649,800 kronor ej inräknade.

4 Därav 229,^00,000 kronor avseende anslag till allmänna arbeten m. m., vilka anslag normalt skulle anvisats under »Verkliga utgifter» (IV: 10,000,000; V: 170,000,000; VIII: 9,000,000; IX: 40,000,000).

8 Därav 4,649,800 kronor till amortering å vissa lån, 40,000,000 kronor till avskrivning av till allmänna arbeten m. m. anvisat lånekapital samt 1,000,000 kronor till täckande av lånemedelsförluster, bokförda å riksgäldskontorcts avskrivningskonto.

54 Bil. 2. Riksstat för en överskotts-

Riksstat för budget-

Inkomster:

A. Egentliga statsinkomster:

I. Skatter ........................................... 759,525,700

II. Uppbörd i statens verksamhet ................... 36,350,200

III. Bidrag från folkpensioneringsfonden ............. 38,000,000

IV. Diverse inkomster.................................. 19,000,000

B. Inkomster av statens produktiva fonder:

I. Statens affärsverksamhet ......................... 116,400,000

II. Statens allmänna fastighetsfond .................. 8,500,000

III. Fonden för statens aktier ........................ 20,000,000

IV. Statens utlåningsfonder ........................... 14,220,700

V. Statsverkets fond av rusdrycksmedel ............ a 480,000

C. Andel i riksbankens vinst ...........................................

D. Riksgäldskontor inkomsimedel ........................................

E. / anspråk tagna kapitaltillgångar ......................................

F. Lånemedel .....................

Kronor

842,875,900

159,600,700

4,000,000

530.000 104,150,000

Summa (1,111,736,600

1 Därav 500,000 kronor inkomster av icke produktiva fonder.

a Vid ett överförande av behållningen å statsverkets fond av rusdrycksmedel till kassafonden beräknas motsvarande inkomstbelopp inflyta under riksgäldskontorets inkomstmedel.

5B

budget enligt nuvarande grunder.

året 19 19 .

(Sjätte budgetåret)

I.

II.

III.

IV.

V.

VI. VII.

VIII.

IX.

X.

XI.

Utgifter:

A. Verkliga utgifter:

Första huvudtiteln..................................... 1,754,000

Andra » ..................................

» ..................................

> ..................................

Kronor

Tredje

Fjärde

Femte

Sjätte

Sjunde

Åttonde

Nionde

Tionde

Elfte

14,885,500i 7.071,300 ^ 120,909 900 193.831.800! 102,901,700 54.316.500! 156,226,200! 75.256.800 13,462,800; 39,055,000

Säger 779,671,500 j

XII. Oförutsedda utgifter.................................... 1,000,000:

XIII. Riksdagen och dess verk m. m........................ 4,375,100 J

XIV. Räntor å statsskulden m. m........................... 1 92,060.000 877,106,600

B. Utgifter för kapitalökning:

Summa

234,630,000

1,111,73(5,600

1 Kapitalrabatter och kursförluster till ett belopp av 1,000,000 kronor ej inräknade.

2 Därav 2,000,000 kronor till amortering å vissa lån. 4,000,000 kronor till nedskrivning av statens järnvägars lånekapital, 00,500,000 kronor till avskrivning av till allmänna arbeten m. m. anvisat lånekapital, 12,500,000 kronor till avskrivning av lånekapital, anvisat åt Svenska spannmålsföreningen samt 1,000,000 kronor till täckande av lånemedelsförluster, bokförda å riksgäldskontorets avskrivningskonto.

56 Bil. 3. Riksstat för en under skottsbudget

a. Uppställning

Riksstat för budget

jämte bilagor enligt föreslagna grunder,

av riksstaten.

(Tredje budgetåret)

året 19 / .

58 Bil. 3

Riksstat för en underskotts 6 u df/et jämte bilagor enligt föreslagna grunder.

(Tredje budgetåret)

b. Uppställning av specifikationen av driftbudgetens inkomstsida.

Specifikation av driftbudgetens inkomstsida.

/

59 Bil. 3. Riksstat för en tinder skottstol dg et jämte baagor enligt

föreslagna grunder. (Tredje budgetåret)

c. Uppställning av specifikationen av driftbudgetens utgiftssida.

Specifikation av driftbudgetens utgiftssida.

A. Egentliga statsutgifter.

I. Kungl, hov- och slottsstaterna.

XIII. Riksdagen och dess verk m. m.

B. Utgifter för statens kapitalfonder.

60 Bil. 3. Riksstat för en under skottsbudget

d. Uppställning av inkomst- och utgifts-

Inkomst- och utgiftsstat för

jämte bilagor enligt föreslagna grunder.

staten för statens allmänna fastighetsfond.

(Tredje budgetåret)

statens allmänna fastighetsfond. * 1 2 3 4

Kronor

Utgifter.

A. Reparations- och underhållskostnader m. m. för fonden tillhörande

fastigheter:

1. Fångvårdsstyrelsens delfond...................... 535.000

2. Utrikesdepartementets » 141,400

3. Medicinalstyrelsens > 1,012.000

4. Byggnadsstyrelsens > 1,321,000 3,009,400

B. Avsättning till förnyelsefond:

1. Fångvårdsstyrelsens delfond, förslagsvis............ 143.500

2. Utrikesdepartementets > , förslagsvis............ 88.300

3. Medicinalstyrelsens * , förslagsvis............ 1,152.000

4. Byggnadsstyrelsens » , förslagsvis............ 1,325.600 2,709,400

C. Hyresutgifter m. m. för av fonden förhyrda lokaler:

1. Fångvårdsstyrelsens delfond, förslagsvis............ 8,000

2. Utrikesdepartementets » , förslagsvis............ 46,200

3. Medicinalstyrelsens » , förslagsvis............ 14 000

4. Byggnadsstyrelsens » , förslagsvis..............500,40(1 568,600

Överskott att tillföras riksstatens driftbudget:

1. Fångvårdsstyrelsens delfond...................... 60,000

2. Utrikesdepartementets » 202,200

3. Medicinalstyrelsens » 2,699.600

4. Byggnadsstyrelsens » ......................J), 1384200 8,100,000

Summa j 14,387,400

62 Bil. 3. Riksstat för en under skottsbudget

e. Uppställning av inkomst- och

Inkomst- och utgiftsstat

Inkomster.

A. Räntor:

1. Ränta å uppköpta statsobligationer ...................... 135,000

2. Ränta å utlånade medel .................................. 1,765,000

B. Uppgäld och kursvinster:

1. Uppgäld .................................................... 100

2. Kursvinster.................................................. 100

C. Diverse inkomster:

1. Preskriberade obligationer och kuponger m. m........... 15,000

2. Depositionsavgifter för premieobligationslånen ............ 9,700

3. Övriga diverse inkomster .................................. 100

Underskott att avföras å riksslatens driftbudget

Kronor

1,900,000

24,800

90,000,000

Summa | 91,925,000

jämte bilagor enligt föreslagna grunder.

utgiftsstaten för riksgäldsfonden.

för riksgäldsfonden. (Tredje budgetåret)

Utgifter.

A. Räntor å statsskulden m. m.

I. Den fonderade statsskulden:

Av staten upptagna obligationslån m. m.:

1. Ränta å 1886 års 3l/2 % lån .................... 1,502,480

2. » » 1887 » 3.6 % > 3,012,817

3. > » 1888 > 3 % » 725,494

4. » » 1890 » 3Va % * 324,412

5. » » 1894 > 3 % » 506,358

6. » > 1899 » 3l/a % » 770,824

7. » » 1900 » 3V2 % » 1,271,200

18. Ränta å 1930 års 4J/a % lån .................... 12,296,975

19. » > 1931 » 4 % » .................... 5,051,584

20. Vinster å 1931 års premieobligationslån.......... 4,300,000

21. Ränta å 1932 års 4J/a % lån, förslagsvis........ 5,245,000

22. » » 1932 » 4 % » .................... 1,200,000

25. Ränta å statsskuldsförbindelser, förslagsvis ...... 750,000

Lån hos statsinstitutioner och fonder:

26. Ränta å lån hos statens pensionsanstalt, förslagsvis 6,000,000

Kronor

35. Ränta å lån hos vattenfallsverkens förnyelsefon-

der, förslagsvis ................................ 1,300,000 j

36. Ränta å pensionsfonden för vissa riksdagens verk,

förslagsvis...................................... 10,000 !

37. Ränta å Bergsjö bredspårsfond, förslagsvis...... 5,000 i

Övrig fonderad statsskuld:

38. Årsanslaget till Hans Majit Konungen .......... 300,0001

42. Ränta å Göta kanals reparationsfond

7,045

86,050,000

II. Den tillfälliga statsskulden:

1. Ränta å statsskuldsbevis samt diskont å skattkammarväxlar,

förslagsvis.......................................... 3,175,000

2. Räntor å vissa till riksgäldskontorets förvaltning

överlämnade medel, förslagsvis.................... 250,000

3,425,000

III. Ränta å beräknad

ny upplåning, förslagsvis

800.000 Säger för räntor å statsskulden m. m.

90,275,000

B. Kapitalrabatter och kursförluster:

1. Kapitalrabatter, förslagsvis .

2. Kursförluster, förslagsvis.....

1,000,000

650,000 1,650,000

Summa 91,925,000

64 Bil. 3. Riksstat för en underskott simri (jet jämte bilagor enligt föreslagna grunder.

f. Uppställning av specifikationen av kapitalbudgetens utgiftssida.

Specifikation av kapitalbudgetens utgiftssida.

Kapitalinvestering. (Tredje budgetåret)

65 Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 225. Bilaga.

66 Bil. 4. Riksstat för en överskotts-

Riksstat för budget-

Kronor

Driftbudgeten.

A. Egentliga statsinkomster:

■

B.

I. Skatter...............................

II. Uppbörd i statens verksamhet..... lil. Bidrag från folkpensioneringsfonden

IV. Diverse inkomster...................

Inkomster av statens kapitalfonder:

I. Statens affärsverksfonder ____.......

II. Riksbankens fond...................

III. Statens allmänna fastighetsfond ...

IV. Statens utlåningsfonder.............

V. Fonden för statens aktier...........

VI. Övriga kapitalfonder ...............

759,525,700 36,350,200 |

38,000,000

8,500,000 ! 842,375,900

116,400,000 4,000,000 8,500,000 |

14,220,700

20,000,000

500,0001 163,620,700

Kapitalbudgeten.

Kapitalmedel:

I. Avskrivningsmedel.

II. Äldre kapitalmedel

III. Lånemedel.........

Summa 1,005,996,600

......... 38,950,000

......... 1,000,000

......... 76,650,000

Summa J 116,600,000

.. V.*. ** •. V.i*. ' j: •

budget enligt föreslagna grunder.

(Sjätte budgetåret)

året 19 /......

68 Bil. 5. Summarisk redovisning av budgetutfallet vid tillämpning

Miljoner

av den föreslagna nya riksstatsuppställningen. (Tredje budgetåret)

kronor.

70 Bil. 6. Summarisk redovisning av vissa konton i rikshuvudboken

_ a. Statsregleringsfonden

Driftbudgeten.

Omföring:

Statsregleringsfonden: Kapitalbudgeten

B II. Avskrivning av nya kapitalinvesteringar

Besparing å reservationsanslag att avskrivas Statsverkets checkräkning (uttag)...................

600,000

126,403,187

Summa

Kapitalbudgeten.

Ingående balans:

Tillgångar:

Reservationer å kapitalbudgetens anslag:

Att fonderas............................ 150,900,000: —

Att avskrivas .......................... 5,000,000: —

Omföringar:

Statsregleringsfonden: Driftbudgeten

Avskrivningsmedel ........................ 133,300,000:

Statens kapitalfonder

Äldre kapitalmedel ........................ 2,650,000

Riksgäldsfonden

Lånemedel................................ 99,100,000

127,003,187

155,900,000

135,050,000

Summa

290,950,000

1 Motsvarande å driftbudgetens utgiftssida upptagna utgiftshuvudtitlarna B II och B III.

7 L

vid tillämpning av den föreslagna nya riksstatsuppställningen.

, .... , . . (Tredje budgetåret)

i vad avser riksgäldskontoret.

Driftbudgeten.

Utgifter:

Egentliga statsutgifter

A XIII. Riksdagen och dess verk m. m. ....................

Omföringar:

Utgifter för statens kapitalfonder Riksgäldsf onden

BI. Riksgäldsfonden .................... 88,754,618:38

Statsregleringsfonden: Kapitalbudgeten Bil. Avskrivning av nya kapitalinvesteringar 18,300,000: — B III. Avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster

Avskrivning av förlagskapital, anvisat åt aktiebolaget Kreditkassan av år 1922...... 11,000,000: —

Avskrivning av övriga kapitalmedelsförluster 4,000,000:

4,348,569

15,000,000: —

Statsverkets checkräkning (insättningar)

122,054,618

600,000

Kapitalbudgeten.

Omföringar:

Statsregleringsfonden: Driftbudgeten

Besparing å reservationsanslag att avskrivas

Statens avdikningslånefond................

Riksgäldsfonden

Besparing å reservationsanslag att fonderas

Statens avdikningslånefond................

Statens kapitalfonder Kapitalinvestering

Statens affärs- Att Anderas Att avskrivas verksfonder. . 64,800,300:— 5,750,200: —

600,000

1,350,000

Summa 70,550,500: —

Fonden för förlag till statsverket ...... 1,310,000: — 500,000: — 1,810,000: —

128,045,700:— 12,001,300:— 140,047,000: -

Säger för omföringar

Utgående balans:

Tillgångar:

Reservationer å kapitalbudgetens anslag:

Att fonderas .......................... 138,254,300: — j

Att avskrivas.......................... 10,698,700: —

38 Summa! 127,008,187 6 5

140,047,000 | —|

141,997,000

148,953,000

Summa I 290,950,000

72 Bil. 6. Summarisk redovisning av vissa konton i rikshuvudboken

b. Riksgälds-

Anm. 1. Skillnaden mellan utgifterna, kr. 90,694,081: 56, och inkomsterna, kr. 1,939,463:18, motsvarar

Anm. 2. Förändringarna i riksgäldsfondens balanskonton framgå av följande sammanställning:

Tillgångarna

Checkräkning

lånevaluta................................................ + 120,000,000: —

avskrivningsmedel........................................ + 33,300,000: —

kapitalmedel (återbetalda kapitalinvesteringar).............. + 2,650,000: — + 155 950,000:_

kapitalinvestering ........................................ — 140,047,000: —

återbetalda statslån ...................................... — 20,000,000: —

till statsregleringsfonden återbetalda avskrivningsmedel (besparing å reservationsanslag att avskrivas) .............. — 600,000: —

diverse (netto).......................................... - 1,617,325: 44 _ 162,264,325:44

- 6,314,325:44

Övriga tillgångar (netto) .................................................... + 1,617,325:44

Sammanlagt — 4,697,000: —

Nettoskuldökningen å riksgäldsfonden utgör (93,053,000:--1- 4,697,000: — =) kr. 97,750,000:— och

loppen, (99,100,000:-- 1,350,000: — =) kr. 97,750,000: —.

vid tillämpning av den föreslagna nya

fonden.

riksstatsuppställningen.

(Tredje budgetåret)

I

Ingående balans:

Skulder:

Reservationer å kapitalbudgetens anslag:

Att fonderas .......... 150,900,000: —

Att avskrivas.......... 5,000,000: — 155,900,000: —

Övriga skulder ........................ 2,486,517,135: 8 8 2,642,417,135

Utgifter:

Räntor å statsskulden m. m...............

Kapitalrabatter och kursförluster

Kapitalrabatter............ 1,195,318: 50

Kursförluster .............. 323,190: 8 8

Omföring:

Statsregleringsfonden: Kapitalbudgeten

Lånemedel.............................

89,175,572: 18 1,518,509: 38 i 90,694,081

88 Utgående balans:

Tillgångar:

Riksgäldskontorets checkräkning ............ 94,105,062: 17

Övriga tillgångar.......................... 320,623,816: 6 2

99,100,000

414,728,878

79 Summa | 3,246,940,096 2 J

det från statsregleringsfonden: driftbudgeten omförda beloppet, kr. 88,754,618:38.

Skulderna

Reservationer å kapitalbudgetens anslag anslag å riksstaten för tredje budgetåret

kapitalinvesteringar....................

besparingar å reservationsanslag

att fonderas ........................

att avskrivas........................

................ + 135,050,000: -

- 140,047,000: —

- 1,350,000: —

- 600,000: — - 141,997,000: —

- 6,947,000: —

Övriga skulder upptagna lån.. återbetalda lån

+ 120,000,000: —

- 20,000,000: — + 100,000,000: —

Sammanlagt + 93,053,000: —

motsvarar skillnaden mellan de till respektive från statsregleringsfonden: kapitalbudgeten, omförda be-

74 Bil. 6. Summarisk redovisning av vissa konton i rikshuvudboken

c. Fonden för oreglerade

vid tillämpning av den föreslagna nya riksstatsupp ställning en.

(Tredje budgetåret)

kapitalmedelsförluster.

76 Bil. 6. Summarisk redovisning av vissa konton i rikshuvudboken

d. Statens övriga kapital-

ingående balans:

Tillgångar:

Statens affärsverksfonder .................. 2,004,108,159: 2 3

Fonden för förlag till statsverket............ 119,819,618: 18

Inkomster:

Statens affärsverksfonder .................... 306,219,888: 6 4

Fonden för förlag till statsverket.............. 23,360: 2 5

Omföringar:

Statsregleringsfonden: Kapitalbudgeten Kapitalinvestering

Statens affärs- Att fonderas Att avskrivas verksfonder.. 64,800,300: — 5,750,200: — 70,550,500:

Statens allmänna fastighets-

fond......... 7,425,200: —

Statens utlå-

ningsfonder.. 49,510,600:— 5,431,100:— 54,941,700:

Fonden för statens aktier.. 4,999,600: —

Fonden för förlag till statsverket ...... 1,310,000: —

3,283,808,917

895,358,771

Summa 1,550,500: —

320,000: — 7,745,200: —

4,941,700: — | — 4,999,600: —

500,000:— 1,810,000: —

128,045,700:— 12,001,300:— 140,047,000:-

: Utgående balans:

Skulder:

Statens utlåningsfonder...................... 72,246,800: —

Fonden för förlag till statsverket ............ 1,300,000: —

Summa

140,047,000

73,546,800

4,392,761,488 ! 40

vid tillämpning av den föreslagna nya riksstatsupp ställning en.

(Tredje budgetåret)

fonder i sammandrag.

Ingående balans:

Skulder:

Statens utlåningsfonder .................... 66,815,700:

Fonden för förlag till statsverket.............800,000:

Utgifter:

Statens affärsverksfonder...................... 234,969,115: 36

10.732: 2 5

Fonden för förlag till statsverket.............._

j Avskrivning av nya kapitalinvesteringar:

Statens affärsverksfonder...................... 5,750,200

Statens allmänna fastighetsfond................ 320,000

Statens utlåningsfonder ...................... 5,431,100

Fonden för förlag till statsverket............. 500,000

Omföringar:

Statsregleringsfonden: Driftbudgeten (inlevererade överskott)

Statens affärsverksfonder ...... 73,250,869: 2 3

Fonden för förlag till statsverket 12,628: — 107,831,310:0 6

Statsregleringsfonden: Kapitalbudgeten (äldre kapitalmedel)

Statens affärsverksfonder ...... 1,900,000: —

Statens utlåningsfonder ........ 750,000: -— 2,650,000: —

Fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster (nya förluster)

Statens utlåningsfonder

Allmänna järnvägslånefonden .. 1,305,000: —

Bibanelånefonden............ 1,897,034: lo

Studielånefonden ............ 7,302: 13

Vattenkraftslånef onden........ 135,783: 14

Kraftledningslånefonden ...... 63,000: —

3,408,119: 37

Fonden för förlag till statsverket (förlagskapital åt aktiebolaget

Kreditkassan av år 1922) ....11,000,000:-- 14,408,119:37

Utgående balans:

Tillgångar:

Statens affärsverksfonder.................. 2,065,008,363:2 8

Fonden för förlag till statsverket .......... 110,629,618: 18

Summa

67,615,700

789,348,637

12,001,300

124,889,429

3,398,906,421

4,392,761,488 | 40

78 Bil. 7. Sammanställning av fondens för oreglerade kapital-

Milj oner

medelsförluster utveckling under en period av tio budgetår.

kronor.

Bil. 8. Sammanställning av den planenliga täckningen av driftbudgetens ci riksstaten beräknade underskott under en period av tio budgetår.

Miljoner kronor.

o

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 225. Bilaga.

Bil. 9. Sammanställning av budgetutjämningsfondens utveckling under en period

av tio budgetår.

Miljoner kronor.

l:a budgetåret 2:a >

3:e »

4:e j

5:e >

6:e »

7:e »

8:e »

9:e >

10:e »

Summa

oo

Innehållsförteckning.

I. Utredningsuppdraget ..............................................

II. Den nuvarande riksstatsuppställningen och riksräkenskapsverkets förslag till ändrad uppställning av riksstaten..............................

III. Budgetens balansering..............................................

IV. Förslag till ny uppställning av riksstaten ............................

V. Rikshuvudbokens kapitalredovisning..................................

VI. Den nya riksstatsuppställningens tillämpning..........................

Särskilda yttranden...............................................

Bilagor.

Bil. 1. Riksstat för en underskottsbudget enligt nuvarande grunder. (Tredje budgetåret)

a) Skattebudgetens underskott täckt genom ianspråktagande av fond-

medel ..................................................

b) Skattebudgetens underskott formellt undanröjt genom överförande

av verkliga utgifter till lånebudgeten......................

Bil. 2. Riksstat för en överskottsbudget enligt nuvarande grunder. (Sjätte

budgetåret)..................................................

Bil. 3. Riksstat för en underskottsbudget jämte bilagor enligt föreslagna grunder. (Tredje budgetåret)

a) Uppställning av riksstaten..................................

b) Uppställning av specifikationen av driftbudgetens inkomstsida

c) Uppställning av specifikationen av driftbudgetens utgiftssida

d) Uppställning av inkomst- och utgiftsstaten för statens allmänna

fastighetsfond ..........................................

e) Uppställning av inkomst- och utgiftsstaten för riksgäldsfonden

f) Uppställning av specifikationen av kapitalbudgetens utgiftssida.... Bil. 4. Riksstat för en överskottsbudget enligt föreslagna grunder. (Sjätte

budgetåret)..................................................

Bil. 5. Summarisk redovisning av budgetutfallet vid tillämpning av den föreslagna nya riksstatsuppställningen. (Tredje budgetåret)............

Bil. 6. Summarisk redovisning av vissa konton i rikshuvudboken vid tillämpning av den föreslagna nya riksstatsuppställningen. (Tredje budgetåret)

a) Statsregleringsfonden i vad avser riksgäldskontoret ............

b) Riksgäldsfonden ..........................................

c) Fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster ..................

d) Statens övriga kapitalfonder i sammandrag....................

Bil. 7. Sammanställning av fondens för oreglerade kapitalmedelsförluster utveckling under en period av tio budgetår ......................

Bil. 8. Sammanställning av den planenliga täckningen av driftbudgetens å riksstaten beräknade underskott under en period av tio budgetår......

Bil. 9. Sammanställning av budgetutjämningsfondens utveckling under en period av tio budgetår..............................................

Sid.

83 Bilaga B.

P. M.

angående omläggning av uppställningen av riksstatsförslaget för budgetåret 1937/38 i anslutning till de av budgetsakkunniga förordade grunderna,

upprättad inom finansdepartementet.

Vid en omläggning av uppställningen av riksstatsförslaget för budgetåret 1937/ 1938 i anslutning till de av budgetsakkunniga förordade grunderna kan redovisningen av de i riksstatsförslaget för extra ordinarie avskrivningar beräknade medlen och av de häremot svarande täckningsmedlen tänkas anordnad på olika sätt. .Med utgångspunkt härifrån hava här utarbetats fem alternativa förslag till ändrad uppställning av riksstatsförslaget, vilka olika lösningar i det följande betecknas såsom alternativ I, II a, II b, III a och III b.

Alternativ I.

Det utmärkande för uppställningen enligt alternativ I (Bil. 1) är, att det i riksstatsförslaget för extra ordinarie avskrivningar i anspråk tagna beloppet av kassafonden förutsatts skola upptagas å driftbudgeten såsom underskott att avföras å budgetutjämningsfonden; till följd härav komma även de mot angivna belopp svarande avskrivningsmedlen att redovisas å driftbudgeten. Det synes dock kunna ifrågasättas, huruvida ett ianspråktagande av budgetutjämningsfonden för avskrivningsändamål över huvud står i överensstämmelse med de av de sakkunniga skisserade riktlinjerna för tillämpningen av de nya grunderna för riksstatens uppställning. I varje fall torde en dylik underbalansering kunna komma i fråga allenast till så stort belopp, som motsvarar summan av de för extra ordinarie avskrivningar beräknade anslagsmedlen. Detta förutsätter i sin tur förefintligheten av en klar och otvetydig gränslinje mellan, å ena sidan, extra ordinarie avskrivningar och, å andra sidan, övriga avskrivningar.

Vid genomförandet av uppställningen enligt nu ifrågavarande alternativ har, vad först angår driftbudgetens inkomstsida, det i riksstatsförslaget under diverse inkomster upptagna beloppet för övriga diverse inkomster minskats med de däri inräknade inkomstmcdlen från rikgäldskontoret eller med 39,400 kronor, av vilket belopp 13,400 kronor, avseende ränta å från fonden för varukrcdit utlämnade lån, hänförts till inkomsthuvudtiteln övriga kapitalfonder, medan återstående 26,000 kronor upptagits å riksgäldsfondens stat. Ä andra sidan bär till ifrågavarande inkomsttitel överförts den i riksstatsförslaget till 450,000 kronor uppskattade avkastningen av rusdrycksmedelsfonden, vilken inkomst i och med att rusdrycksmedelsfonden överföres till budgetutjämningsfonden blir att betrakta såsom en statsregleringsfondens egen direkta inkomst. Härjämte har inkomsttiteln, i syfte att — bortsett från det till riksgäldsfondens stat överförda beloppet — för driftbudgetens inkomster enligt den nya uppställningen ernå samma slutsumma som för skattebudgetens inkomster enligt riksstatsförslaget, uppräknats med ytterligare 17,300 kronor, motsvarande summan

av de i riksstatsförslaget beräknade inkomsterna av i anspråk tagna kapitaltillgångar. 1 enlighet härmed har inkomsthuvudtiteln diverse inkomster, vilken i riksstatsförslaget beräknats till 12,152,900 kronor, uppförts med (12,152,900 + 450,000 + 17,300 — 39,400) 12,580,800 kronor.

I övrigt hava samtliga i riksstatsförslaget å skattebudgeten beräknade inkomster med oförändrade belopp upptagits under motsvarande rubriker å driftbudgeten enligt den nya uppställningen, dock att beträffande statens utlåningsfonder förutsatts, att den till inrättande föreslagna lotsverkets båtlånefond skall anordnas icke såsom diversemedelsfond utan såsom utlåningsfond och att i anslutning härtill skall bland inkomsterna av statens utlåningsfonder upptagas ett formellt belopp av 100 kronor för den nya fonden. Samtidigt har, i syfte att undvika ändring av den för nu avsedda inkomsthuvudtitel i riksstatsförslaget upptagna slutsumman, räknats med att inkomsten av fonden för låneunderstöd, vilken i riksstatsförslaget uppförts med 344,100 kronor, skall nedsättas till 344,000 kronor.

Beträffande driftbudgetens inkomstsida må slutligen framhållas, att den del av riksbankens vinst, som tages i anspråk för statsregleringen, förutsatts skola, i anslutning till vad riksbanksfullmäktige föreslagit i sitt över de sakkunnigas promemoria avgivna yttrande, jämställas närmast med de inkomster. som inflyta till statsverket i form av utdelning å aktier. I enlighet härmed har ifrågavarande inkomsthuvudtitel, med avvikelse från de sakkunnigas förslag, uppförts närmast före inkomsthuvudtiteln fonden för statens aktier, därvid titelns beteckning ändrats till riksbanksfonden.

Vid utformningen av driftbudgetens utgiftssida har det i riksstatsförslaget under fonden för förlag till statsverket upptagna lånemedelsanslaget å 11,170,000 kronor till vissa engångskostnader för försvarsväsendets byggnader m. m. överförts till fjärde huvudtiteln. 1 enlighet härmed har fjärde huvudtitelns slutsumma, vilken i riksstatsförslaget beräknats till 170,555,900 kronor, utförts med (170,555,900 + 11,170,000) 181,725,900 kronor. Det torde ligga närmast till hands att vid tillämpningen av den nya riksstatsuppställningen låta de med angivna anslag avsedda utgifterna belasta driftbudgeten samt, därest den för ifrågavarande engångskostnader uppgjorda finansieringsplanen i övrigt skall fortfarande följas, täckas av medel från budgetutjämningsfonden. Samtidigt bör emellertid i anslutning till nämnda finansieringsplan ett belopp motsvarande det i riksstatsförslaget under avbetalning å statsskulden upptagna anslaget å 3,800,000 kronor till avskrivning av för ändamålet anvisat lånekapital tillföras budgetutjämningsfonden såsom täckningsbelopp. På grund av sistangivna åtgärd, vilken åstadkommes genom att avskrivningsanslaget utelämnas, kommer det underskott, som upptages å driftbudgeten för täckning av vissa engångskostnader för försvarsväsendets byggnader m. m., att uppgå till allenast (11,170,000 — 3,800,000) 7,370,000 kronor. Den nu ifrågasatta omläggningen med avseende å finansieringen av dessa engångskostnader torde med hänsyn därtill, att det mot det nuvarande avskrivningsanslaget svarande årliga täckningsbeloppet hänför sig till den beräknade kostnaden för investeringen i dess helhet, kräva, att det för ändamålet anvisade lånekapital, som vid övergången till den nya ordningen icke avskrivits, ersättes från budgetutjämningsfonden. Denna transaktion synes lämpligen böra genomföras vid sidan av riksstaten.

Nionde huvudtitelns slutsumma, som i riksstatsförslaget beräknats till 80,062,400 kronor, har minskats till 74,062,400 kronor eller med 6,000,000 kronor, motsvarande det belopp av inflytande avgifter för täckande av förluster å spannmålsregleringen, som i riksstatsförslaget beräknats bliva

disponibelt för avskrivningsändamål. Samtidigt har det i riksstatsförslaget till avskrivning av lånekapital, anvisat åt svenska spannmålsföreningen, upptagna anslaget höjts med motsvarande belopp eller från 39,000,000 kronor till 45,000,000 kronor.

Av det ovan omförmälda, från diverse inkomster till riksgäldsfond e n s stat överförda beloppet å 26,000 kronor belöpa enligt beräkningarna i riksstatsförslaget 15,000 kronor å preskriberade kuponger och 10,000 kronor å depositionsavgifter för inskrivning i statsskuldboken av premieobligationer. Dessa två belopp hava, på sätt närmare framgår av Bil. 2, upptagits under motsvarande titlar å riksgäldsfondens stat, medan återstående 1,000 kronor, som avse diverse räntor m. m., fördelats med formella belopp av 100 kronor på envar av titlarna ränta å uppköpta statsobligationer, uppgäld, kursvinster och övriga diverse inkomster och med 600 kronor å titeln ränta å utlånade medel. För titlarna uppgäld, kursvinster och övriga diverse inkomster hava även de sakkunniga vid utarbetandet av sina tablåer räknat med allenast formella belopp å 100 kronor. I anslutning till ett inom riksgäldskontoret med tillämpning av de av de sakkunniga förordade grunderna upprättat förslag till inkomst- och utgiftsstat för riksgäldsfonden för budgetåret 1937/1938 har motsvarande förfarande tillämpats jämväl beträffande titeln ränta å uppköpta statsobligationer. Bland utgifterna å riksgäldsfondens stat har, i full överensstämmelse med vad som tillämpats av de sakkunniga, upptagits ett formellt belopp av 1,000,000 kronor för kapitalrabatter eller samma belopp, som för budgetåret 1936/1937 anvisats till täckande av å riksgäldskontoret avskrivningskonto bokförda lånemedelsförluster. I övrigt har till riksgäldsfondens utgifter endast hänförts de i riksstatsförslaget under räntor å statsskulden m. m. upptagna anslagsbeloppen, därvid ett belopp motsvarande det för kursförluster vid räntelikvider i utländsk valuta beräknade anslaget uppförts under posten för kursförluster.

Det å driftbudgetens utgiftssida uppförda beloppet för avskrivning av nya kapitalinvesteringar, 16,105,100 kronor, motsvarar summan av de kapitalökningsmedel lill statens affärsverk, statens allmänna fastighetsfond och statens utlåningsfonder, som enligt riksstatsförslaget skulle täckas av andra statsinkomster änlånemedel (2,200,000+1,274,100+12,331,000) 15,805,100 kronor, med tillägg av beloppet av det i riksstatsförslaget under fonden för förlag till statsverket upptagna lånemedelsanslaget å 300,000 kronor till förskott av kostnader för uppgörande av byggnadsplaner, vilken investering jämväl ansetts böra omedelbart avskrivas.

I det för avskrivning av oreglerade kap itai medelsförlust er uppförda beloppet innefattas de i riksstatsförslaget beräknade anslagen till fonden för mötande av förluster å aktiebolaget kreditkassan av år 1922 och till avbetalning å statsskulden, dock med de ändringar beträffande anslagen till avbetalning å statsskulden, som följa av vad som ovan framhållits rörande anslagen till avskrivning av vissa engångskostnader för försvarsväsendets byggnader m. m. och av lånekapital anvisat åt svenska spannmålsföreningen. Den tänkta uppställningen av anslagen till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförsluster framgår närmare av Bil. 3. Här ina endast framhållas, att de i riksstatsförslaget upptagna anslagen till amortering å vissa lån, vilka anslag enligt gällande ordning skola användas till nedbringande av förlustsaldot å riksgäldskontorets avskrivningskonto, sammanförts till ett anslag för avskrivning av kapitalmedelsförluster å statens utlåningsfonder. En dylik anordning synes motiverad med hänsyn därtill, att de för närvarande å riksgäldskontorets avskrivningskonto redovisade lånemedelsförlusterna lill icke oväsentlig del torde kunna anses härröra från statens utlåningsfonder.

86 Del å driftbudgeten uppförda underskottet att avföras å budgetutjämningsfonden, 37,070,000 kronor, hänför sig, såsom redan tidigare framhållits, till ett belopp av 7,370,000 kronor till vissa engångskostnader för försvarsväsendets byggnader m. m., medan återstående 29,700,000 kronor motsvara det i riksstatsf Örslo get av kassafonden för extra ordinarie avskrivningar i anspråk tågna beloppet, 28,400,000 kronor, med tillägg av 1,300,000 kronor. Ökningen av underskottet med sistnämnda belopp föranledes därav, att löpande inkomster tagas i anspråk till samma belopp för täckning av det å riksgäldsfondens stat upptagna beloppet å 1,000.000 kronor för kapitalrabatter samt för omedelbar avskrivning av det under fonden för förlag till statsverket uppförda beloppet a 300,000 kronor till förskott av kostnader för uppgörande av byggnadsplan^ Då vad som av de inom ramen för löpande inkomster fallande anslagsbeloppen för avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster belöper å extra ordinarie avskrivningar mer än väl motsvarar angivna ökning av underskottet, torde underskottet även till denna del kunna hänföras till extra ordinarie avskrivningar. Den vid uppställningen enligt alternativ I fogade tablån över de inträdande förändringarna å budgetutjämningsfonden (Bil. 4) utvisar närmare, huru det å driftbudgeten upptagna underskottet 1'ramräknats.

Beträffande den del av nämnda underskott, som hänför sig till vissa engångskostnader för försvarsväsendets byggnader m. m. — vilken investering enligt den för densamma fastställda finansieringsplanen fördelar sig på ett flertal budgetår — gäller, såsom tidigare påpekats, att den mot den nuvarande avskrivningsplanen svarande täckningsplanen avser investeringen i dess helhet, medan enligt sakens natur någon täckningsplan överhuvud icke torde kunna komma i fråga med avseende å den av extra ordinarie avskrivningar föranledda underbalanseringen. Det budgettekniska förfarandet kompliceras ytterligare, därest man jämsides med en underbalansering av den först angivna typen nödgas laborera med underskott, som hänför sig till en icke närmare specificerad del av driftbudgeten, och med täckningsbelopp avseende underbalanseringar av sistnämnda slag under tidigare budgetår. Det synes kunna ifrågasättas, huruvida det icke, särskilt med hänsyn till dylika fall, skulle vara lämpligt, att redovisningen å riksstaten av förändringarna å budgetutjämningsfonden anordnades såsom bruttoredovisning. Härigenom skulle onekligen vinnas större klarhet, varjämte det budgettekniska förfarandet skulle förenklas. I stort sett samma resultat skulle också ernås, därest en tablå med i huvudsak samma uppställning som den ovan berörda tablån över de inträdande förändringarna å budgetutjämningsfonden (Bil. 4) fastställdes av riksdagen och fogades såsom bilaga vid riksstaten. Denna stat för budgetutjämningsfonden skulle komma att återspeglas i den i budgetredovisningen innefattade tablån över fonden.

Vidkommande härefter uppställningen av kapitalbudgeten har, vad först angår dess utgiftssida, den till inrättande föreslagna lotsverkets båtlånefond, såsom redan framhållits i det föregående, förutsatts skola anordnas såsom en utlåningsfond. I enlighet härmed har det i riksstatsförslaget för ändamålet upptagna anslaget å 300,000 kronor under fonden för förlag till statsverket överförts till kapitalökningsanslagen för statens utlåningsfonder; den i riksstatsförslaget beräknade summan av sistnämnda anslag, 37,616,000 kronor, har härigenom ökats till 37,916,000 kronor. Då vidare, såsom även tidigare framhållits, det i riksstatsförslaget under fonden för förlag till statsverket uppförda anslaget till vissa engångskostnader för försvarsväsendets byggnader m. m. överförts till fjärde huvudtiteln, återstår endast ett anslag att uppföra under fonden för förlag till statsverket, nämligen

anslaget å 300,000 kronor till förskott av kostnader för uppgörande av byggnadsplaner.

Beträffande uppställningen av kapitalbudgetens inkomstsida torde endast behöva framhållas, att, i överensstämmelse med vad som tillämpats av de sakkunniga i motsvarande avseende, under rubriken äldre kapital medel uppförts ett formellt belopp av 1,000,000 kronor.

Alternativ II a och II b.

Uppställningen enligt alternativ II a (Bil. 5) skiljer sig från uppställningen enligt alternativ I därigenom, att det av budgetutjämningsfonden för extra ordinarie avskrivningar i anspråk tagna beloppet över kapitalbudgeten tillföres riksgäldsfonden. På grund härav kommer, å ena sidan, det å driftbudgeten redovisade underskottet att begränsas lill att endast avse vissa engångskostnader för försvarsväsendets byggnader m. m., medan, å andra sidan, den å kapitalbudgeten upptagna inkomsthuvudtiteln lånemedel till följd av minskning av inkomsthuvudtiteln avskrivningsmedel ökas med ett mot de till kapitalbudgeten överförda medlen svarande belopp. Bil. 7 utvisar, huru tablån över de inträdande förändringarna å budgetutjämningsfonden skulle utformas vid en tillämpning av förevarande alternativ. Den tänkta uppställningen av anslagen till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster framgår närmare av Bil. 6 och 8.

Uppställningen enligt alternativ II b (Bil. 9), vilken endast utgör en variant av uppställningen enligt alternativ II a, kännetecknas därav, att det av budgetutjämningsfonden för extra ordinarie avskrivningar i anspråk tagna beloppet förutsatts skola överföras till riksgäldsfonden eller direkt till fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster vid sidan av riksstaten. Sagda belopp har följaktligen icke heller upptagits i tablån över de inträdande förändringarna å budgetutjämningsfonden (Bil. 10).

Alternativ III a och III b.

Vid genomförandet av uppställningen enligt alternativ Illa (Bil. 11) bär till kapitalbudgeten överförts icke blott vad som av anslagen till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster enligt alternativ I skulle täckas med medel från budgetutjämningsfonden utan även de anslagsmedel, som därutöver kunna anses hänföra sig till extra ordinarie avskrivningar. Gränsdragningen mellan ordinarie och extra ordinarie avskrivningar har härvid, såsom närmare framgår av Bil. 12 och 14, verkställts pa samma sätt som i riksstatsförslaget, dock med den ändring, att endast 13,500,000 kronor av de för avskrivning av förlagskapital, anvisat åt svenska spannmalsföreningen, beräknade medlen hänförts till ordinarie avskrivningar mot 15.000,000 kronor i riksstatsförslaget. Enligt förevarande alternativ^ — vars tillämpning självfallet måste medföra ytterligare ökning av den å kapitalbudgeten upptagna inkomsthuvudtiteln lånemedel -— kommer budgeten, såsom i verkligheten också iir fallet, att framstå såsom överbalanserad. Bil. 13 utvisar närmare, huru det å driftbudgeten uppförda överskottet framkommit. Det a tahlan redovisade bruttoöverskottet, 18,912,800 kronor, motsvarar överskottet enligt finansplanen, 18,712,800 kronor, med avdrag av 1,300,000 kronor eller vad som enligt den nya uppställningen skulle tagas i anspråk för täckning av kapitalrabatter och för avskrivning av det för förskott av kostnader för uppgörande av byggnadsplaner beräknade beloppet samt med tillägg av 1,500,000 kronor eller .skillnaden mellan, å ena sidan, det planenliga avskrivnmgsbeloppet för förlusterna å spannmålsrcgleringen och, å andra sidan, det belopp, sorn i riksstatsförslaget räknats såsom normal avskrivning i förevarande fall.

Vad slutligen angår alternativ III b (Bil. 15 och 16), föreligger samma skillnad mellan detta alternativ och alternativ III a som mellan alternativen II a och II b.

§

Riksstat för budget-

Driftbudgeten.

A. Egentliga statsinkomster:

I. Skatter..........................

II. Uppbörd i statens verksamhet....

III. Bidrag från folkpensioneringsfonden

IV. Diverse inkomster................

B. Inkomster av statens kapitalfonder:

I. Statens affärsverksfonder..........

II. Statens allmänna fastighetsfond____

III. Statens utlåningsfonder............

IV. Riksbanksfonden..................

V. Fonden för statens aktier..........

VI. övriga kapitalfonder..............

Underskott att avföras å statens budgetutjämningsfond

Kapitalbudgeten.

Kapitalmedel:

I. Avskrivningsmedel.............

II. Äldre kapitalmedel............

III. Lånemedel....................

862,600,000

56,213,000

46,000,000

12,580,800

Kronor

977,393,

123,035,000

7,800,000

14,460,200

1,000,000

15,595,000

13,400

161,903,60(

Säger

Summa

1,139,297,40C 37,070,OOC

1,176,367,400

89,731,400

1,000,000

37,666,600

Summa 128.398.000

89 Bil. 1.

(Alternativ I.)

året 1937/38.

90 Inkomst- och utgiftsstat

Inkomster.

A. Räntor:

1. Ränta å uppköpta statsobligationer..........

2. Ränta å utlånade medel....................

B. Uppgäld och kursvinster:

1. Uppgäld...................................

2. Kursvinster................................

C. Diverse inkomster:

1. Preskriberade obligationer och kuponger m. m

2. Depositionsavgifter för premieobligationslånen .

3. övriga diverse inkomster...................

Underskott att avföras å riksstatens driftbudget.......

Kronor

10.000 100

25,100

90,555,500

Summa

90,581,500

91 Bil. 2.

(Till alternativ I.)

för riksgäldsfonden.

Utgifter.

A. Räntor d statsskulden m. m.

I. Den fonderade statsskulden: Av staten upptagna obligationslån m. m.:

725,494

3,036,011

9,250,628

12,296,975

4,897,552

5,245,484

1,200,000

2,880,000

6,054,755

19. Ränta å statsskuldsförbindelser, förslagsvis.

Lån hos statsinstitutioner och fonder:

20. Ränta å lån hos statens pensionsanstalt, förslagsvis .................................. 5,300,000

30. Ränta å Bergsjö bredspårsfond, förslagsvis..

31. » » lån hos sparbankernas säkerhetskassa, förslagsvis.........................

övrig fonderad statsskuld:

32. Ränta å Uppsala—Gävle järnvägsaktiebolags

av staten övertagna reverslån av år 1930 . .

5,965

72,000

36. Ränta å Göta kanals reparationsfond......

II. Den tillfälliga statsskulden:

1. Ränta å statsskuldsbevis, förslagsvis ........

2. Ränta å vissa till riksgäldskontorets förvalt-

ning överlämnade medel, förslagsvis........

lil. Ränta å beräknad ny upplåning, förslagsvis

142,987

7,045

120.000 Säger för räntor å statsskulden m. m.

B. Kapitalrabatter och kursförluster:

1. Kapitalrabatter, förslagsvis........................ 1,000,000

2. Kursförluster, förslagsvis.......................... 20,000

Kronor

87,576,470

385,000

1,600,030

89,561,500

1,020,000

Summa! 90,581,500

92 Bil. 3.

(Till alternativ I.)

Specifikation av driftbudgetens utgiftssida.

B. Utgifter för statens kapitalfonder.

Inkomst- och utgiftsstat för

statens budgetutjämningsfond.

Bil. 4.

(Till alternativ I.)

94 Riksstat för budget-

95 Bil. 5.

(Alternativ II a.)

året 1937/38.

96 Bil. 6.

(Till alternativ II a.)

Specifikation av driftbudgetens utgiftssida.

B. Utgifter för statens kapitalfonder.

Inkomst- och utgiftsstat för

97 Bil. 8.

(Till alternativ II a.)

Specifikation av kapitalbudgetens utgiftssida.

Kapitalinvestering.

Riksgäldsfonden.

Bil. 7.

(Till alternativ II a.)

statens budgetutjämningsfond.

Kronor

Utgifter:

Å riksstatens driftbudget i anspråk taget belopp för täckning av anslaget till vissa engångskostnader för försvarsväsendets byggnader m. m................ 11,170,000

Å riksstatens kapitalbudget i anspråk taget belopp att avsättas till riksgäldsfonden för extra ordinarie avskrivningar, förslagsvis........................... 29,700,000 40,870,000

Summa | 40,870,000

7 Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 samt. Nr 225■ Bilaga.

98 Riksstat för budget-

Driftbudgeten.

A. Egentliga statsinkomster:

I. Skatter.................................

IV. Diverse inkomster.......................

B. Inkomster av statens kapitalfonder:

I. Statens affärsverksfonder.................

VI. Övriga kapitalfonder.....................

Underskott att avföras d statens budgetutjåmningsfond

Kapitalbudgeten.

Kapitalmedel:

I. Avskrivningsmedel ..............

II. Äldre kapitalmedel ..............

III. Lånemedel .....................

Kronor

862,600,000

12,580,800

123,035,000

13,400

Säger

Summa

977,393,800

161,903,600

1,139,297,400

7,370,000

1,146,667,400

60,031,400

1,000,000

67,366,600

Summa

128,398.000

Inkomst- och utgiftsstat för

året 1937 38.

Bil. 9.

(Alternativ II b.)

Driftbudgeten.

A. Egentliga statsutgifter:

I. Kungl, hov- och slottsstaterna.............. 1,749,000

XIII. Riksdagen och dess verk m. m.............. 4,816,300

B. Utgifter för statens kapitalfonder:

I. Riksgäldsfonden............................ 90,555,500

II. Avskrivning av nya kapitalinvesteringar..... 16,105,100

III. Avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster 43,926,300

Kronor

996,080,500

150,586,900

. Summa 11,146,667,400

■

Kapitalbudgeten.

Kapitalinvestering:

I. Statens affärsverksfonder ..............................; 77,525,900

IV. Fonden för förlag till statsverket ......................|_300,000

Summa! 128,398,000

statens budgetutjämningsfond.

Bilaga 10.

(Till alternativ II b.)

100 Riksstat för budget-

101 Bilaga 11.

(Alternativ III a.)

året 1937/38.

102 Bil. 12.

(Till alternativ III a.)

Specifikation av driftbudgetens utgiftssida.

B. Utgifter för statens kapitalfonder.

Inkomst- och utgiftsstat för

103 Bil. 14.

(Till alternativ III a.)

Specifikation av kapitalbudgetens utgiftssida.

Kapitalinvestering.

t

Riksgäldsfonden.

statens budgetutjämningsfond.

Bil. 13.

(Till alternativ III a.)

Utgifter:

Å riksstatens driftbudget i anspråk taget belopp för täckning av anslaget till vissa engångskostnader för försvarsväsendets byggnader m. m................ 11,170,000

A riksstatens kapitalbudget i anspråk taget belopp att avsättas till riksgäldsfonden för extra ordinarie avskrivningar, förslagsvis........................... 48,612,800

Belopp att avföras å riksstatens driftbudget........................

Summa

Kronor

71,325,600

104 Riksstat för budget-

inkomst- och utgiftsstat för

105 Bil. 15.

(Till alternativ III b.)

året 1937/38.

statens budgetutjämningsfond.

Bil. 16.

(Till alternativ III b.)

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 225. Bilaga.