med förslag till förord¬ ning om moderskapspenning m m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

1 Nr 38.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning om moderskapspenning m m.; given Stockholms slott den 15 januari 1937.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att dels antaga härvid fogade förslag till förordning om moderskapspenning,

förordning angående ändrad lydelse av 32 § förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor samt förordning örn mödrahjälp,

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1937.

1 sami.

Nr 38.

9 Kungl. Maj.ts proposition nr 38.

Förslag

till

förordning om moderskapspenning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Moderskapspenning enligt denna förordning skall av statsmedel utgå med ett belopp av sjuttiofem kronor till kvinna, som till lindrande av de med barnsbörd förenade kostnader är i behov därav.

2 §•

Moderskapspenning lämnas endast till kvinna, som författningsenligt skall vara mantalsskriven i riket och som är svensk medborgare; dock äger Konungen, under förutsättning av ömesidighet, ingå överenskommelse med främmande stat, att dess medborgare skola i avseende å tillämpning av denna förordning likställas med svenska medborgare.

Rätt till moderskapspenning tillkommer icke kvinna, vilken är intagen å straffanstalt eller därmed jämförlig anstalt, å tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt, allmän uppfostringsanstalt eller skyddshem, eller å anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka eller kroniskt sjuka, och ej heller kvinna, som av fattigvården mottagits till stadigvarande försörjning.

Ej heller äger kvinna rätt till moderskapspenning vid barnsbörd, som berättigar henne till moderskapshjälp från erkänd sjukkassa.

3 §•

Behov av moderskapspenning skall, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, anses föreligga, om för kvinnan eller, där hon är gift och sammanlever med sin man, för makarna tillsammans vid senaste taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke upptagits beskattningsbart belopp, uppgående till minst tretusen kronor.

Har det beskattningsbara beloppet upptagits högre än nu sagts men äro med hänsyn till ändrade förhållanden eller eljest omständigheterna särskilt ömmande, må ock behov av understöd anses vara för handen.

4 §.

Rätten till moderskapspenning prövas och moderskapspenning utbetalas av centralsjukkassan för den ort, där kvinnan är bosatt, dock att centralsjukkassan äger överenskomma med lokalsjukkassa, att denna skall för central-

Kungl. Maj:ts proposition nr 3S.

sjukkassans räkning handhava uppgift, som nu sagts, såvitt angår kvinnor bosatta inom lokalsjukkassans verksamhetsområde.

Ersättning för utgivna moderskapspenningar äger centralsjukkassan att månadsvis utbekomma av tillsynsmyndigheten för erkända sjukkassor.

5 §•

Kvinna, som vill komma i åtnjutande av moderskapspenning, bör själv eller genom annan göra ansökan därom i god tid före barnsbörden. Göres ansökan senare än å sextionde dagen efter barnsbörden, må den icke upptagas till prövning.

I samband med ansökningen skall erläggas en anmälningsavgift av två kronor, vilken tillfaller centralsjukkassan eller, där denna så överenskommit med lokalsjukkassa, hos vilken ansökningen göres, sistnämnda kassa.

6 §•

Då ansökan om moderskapspenning inkommit till behörig sjukkassa, skall denna lämna kvinnan anvisning för erhållande av råd och upplysningar rörande vad hon har att iakttaga med avseende å dels egen vård under havandeskapet, i samband med förlossningen och under tiden därefter, dels ock barnets skötsel. Där kvinnan önskar erhålla vård å förlossningsanstalt och sådan vård anses böra komma i fråga, skall kassan söka förhjälpa henne till erhållande därav.

Sjukkassan skall därjämte skyndsamt verkställa utredning rörande omständigheter av betydelse för bedömande av kvinnans rätt till moderskapspenning. Har kvinnan genom intyg av läkare eller barnmorska gjort sannolikt, att havandeskapet är längre framskridet än i sjunde månaden, må, därest i övrigt kvinnan befinnes äga rätt till moderskapspenning, såsom för-, skott å denna ett belopp av fyrtio kronor omedelbart utbetalas. Eljest må moderskapspenning ej utbetalas, förrän till sjukkassan inkommit intyg, utfärdat av läkare, barnmorska eller annan känd och trovärdig person, att kvinnan fött barn.

Intyg, som i föregående stycke sägs, skall tillika innehålla uppgift örn kvinnans fullständiga namn och boningsort samt, i förekommande fall, örn dagen för nedkomsten.

7 §•

Där kvinna erhåller vård å förlossningsanstalt, skall sjukkassa av henne tillkommande moderskapspenning innehålla belopp, som motsvarar enligt fastställd taxa utgående ersättning för vården. Tnnehållet belopp skall på begäran tillhandahållas anstalten. Styrker kvinnan, att ersättningen guldits, må hon utbekomma beloppet.

8 §•

Rätt till moderskapspenning kan ej överlåtas och må förty icke tagas i mät för gäld.

4 Kungl, Maj.ts proposition nr 38.

9 §•

Närmare föreskrifter angående ordningen för ansökan samt för utbetalning av moderskapspenning så ock beträffande tillämpningen i övrigt av denna förordning meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av tillsynsmyndigheten för erkända sjukkassor, som därvid i den omfattning Konungen bestämmer skall samråda med medicinalstyrelsen.

10 §.

I händelse av missnöje med sjukkassas beslut rörande moderskapspenning eller eljest rörande tillämpningen av någon i denna förordning given bestämmelse må frågan hänskjutas till tillsynsmyndigheten för erkända sjukkassor.

Tillsynsmyndigheten äger, ändå att sådant hänskjutande icke skett, till Provning upptaga ärende, som i denna paragraf avses.

Tillsynsmyndighetens beslut meddelas kostnadsfritt.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1938, från och med vilken dag förordningen den 26 juni 1931 (nr 281) om moderskapsunderstöd skall upphöra att gälla; dock att, där barnsbörden inträffat före den 1 januari 1938, sistnämnda förordning fortfarande skall äga tillämpning.

Ansökan örn moderskapsunderstöd, som gjorts före denna förordnings ikraftträdande, skall, där barnsbörden inträffat efter ikraftträdandet, anses innefatta ansökan örn moderskapspenning.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 3S.

5 Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 32 § förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor.

Härigenom förordnas, att 32 § förordningen den 26 juni 1931 om erkända sjukkassor skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

32 §.

Centralsjukkassa skall---tvåhundrasjuttio dagar.

Moderskapshjälp utgår med ett belopp av etthundratio kronor; dock må centralsjukkassa efter medgivande av tillsynsmyndigheten utgiva moderskapshjälp med högre belopp än nyss nämnts.

Centralsjukkassa må på ansökan av kvinnlig medlem, som vid tiden för ansökningen varit medlem av erkänd sjukkassa under oavbrutet minst tvåhundrasjuttio dagar och som genom intyg av läkare eller barnmorska gör sannolikt, att hon befinner sig i havandeskap, längre framskridet än i sjunde månaden, såsom förskott å henne tillkommande moderskapshjälp omedelbart utbetala sextio kronor.

Där till moderskapshjälp berättigad kvinna erhåller vård å förlossningsanstalt, skall centralsjukkassan av moderskapshjälpen innehålla belopp, som motsvarar enligt fastställd taxa utgående ersättning för vården. Innehållet belopp skall på begäran tillhandahållas anstalten. Styrker kvinnan, att ersättningen guldits, må hon utbekomma beloppet.

Moderskapshjälp må utgivas allenast åt kvinna, som i första eller tredje stycket sägs.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1938; dock att äldre bestämmelser fortfarande skola äga tillämpning i fråga om moderskapshjälp vid barnsbörd, som inträffat före nämnda dag.

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 38.

Förslag

till

Förordning om mödrahjälp.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Kvinna, som i anledning av havandeskap eller barnsbörd är i uppenbart behov av understöd, må, där ej nedan annorlunda stadgas, tillerkännas särskild mödrahjälp av statsmedel.

Mödrahjälp lämnas i den form, som för varje särskilt fall finnes lämpligast, i en eller flera poster, dock högst till ett sammanlagt värde av trehundra kronor.

Då anledning därtill finnes, må mödrahjälp helt eller delvis lämnas såsom räntefritt lån.

Mödrahjälp må ej avse tid, som infaller senare än sex månader efter nedkomsten.

2 §•

Mödrahjälp lämnas endast till kvinna, som författningsenligt skall vara mantalsskriven i riket och som är svensk medborgare; dock äger Konungen, under förutsättning av ömsesidighet, ingå överenskommelse med främmande stat, att dess medborgare skola i avseende å tillämpning av denna förordning likställas nied svenska medborgare.

Rätt till mödrahjälp tillkommer icke kvinna, vilken är intagen å straffanstalt eller därmed jämförlig anstalt, å tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt, allmän uppfostringsanstalt eller skyddshem, eller å anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka eller kroniskt sjuka, och ej heller kvinna, som av fattigvården mottagits till stadigvarande försörjning.

3§.

För behandling av frågor rörande mödrahjälp skall i varje landstingsområde och i varje stad, som icke deltager i landsting, finnas en nämnd (mödrahjälpsnämnd), bestående av en ordförande och två ledamöter.

Ordföranden jämte suppleant för honom förordnas av Kungl. Maj:t. Ledamöterna jämte två suppleanter utses för två år i sänder, en ledamot jämte suppleant för honom av landstinget eller, vad beträffar stad, som ej deltager i landsting, av stadsfullmäktige, samt en ledamot jämte suppleant för honom av styrelsen för barnavårdsförbundet i orten; dock att för Stockholm en ledamot jämte suppleant för honom utses av Kungl. Maj :t samt en ledamot

7 Kungl. Maj.ts proposition nr 38.

jämte suppleant för honom väljes av stadsfullmäktige för två år i sänder. Underlåter styrelse för barnavårdsförbund att utse ledamot eller suppleant, förordnas sådan av Kungl. Maj:t för två år i sänder.

Ordföranden och ledamöterna åtnjuta ersättning enligt grunder, som bestämmas av Kungl. Maj.t.

4§-

Ansökan örn mödrahjälp skall ingivas till barnavårdsnämndens ordförande i den kommun, där kvinnan vistas. Är kvinnan ogift, må ansökan göras av barnavårdsmannen. Ingives ansökan senare än a sextionde dagen efter barnsbörden, må den icke upptagas till prövning.

Vid ansökan skall fogas av läkare eller barnmorska utfärdat intyg utvisande, antingen att kvinnan är havande eller att hon fött barn. Intyg av sist angivet innehåll må även vara utfärdat av annan känd och trovärdig person samt skall innehålla uppgift om dagen för nedkomsten.

5§-

Det åligger barnavårdsnämnden att snarast möjligt till mödrahjälpsnämnden i orten avgiva yttrande över ansökningen samt därvid översända handlingarna i ärendet och, örn skiljaktiga meningar förekommit, utdrag av protokollet. Tillstyrkan av mödrahjälp skall tillika innefatta förslag till lämpliga hjälpåtgärder.

6 §•

Sedan handlingarna inkommit till mödrahjälpsnämnden, beslutar nämnden i ärendet. I beslut, varigenom mödrahjälp beviljas, skall angivas vilka huvudsakliga behov hjälpen avser att täcka.

Mödrahjäipsnämndens beslut skall, skriftligen avfattat, ofördröjligen i två exemplar översändas till barnavårdsnämndens ordförande, som har att snarast möjligt därefter tillställa sökanden det ena exemplaret.

7 §•

Det åligger barnavårdsnämnden att verkställa beslut, varigenom mödrahjälp beviljats, ävensom att vaka över, att hjälpen kommer till användning i enlighet med givna föreskrifter.

8 §•

Har mödrahjälp lämnats såsom lån, må, där så finnes skäligt, den mödrahjälpsnämnd, som beviljat hjälpen, medgiva uppskov med återbetalningen intill tio år. På framställning av nämnden må Kungl. Maj:t, då skäl därtill äro, medgiva befrielse från återbetalningsskyldighet med avseende å hela återstående lånebeloppet eller del därav.

9 §•

Rätt till mödrahjälp kan ej överlåtas och må förty icke tagas i mät för gäld.

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 38.

10 §.

Klagan över mödrahjälpsnämnds beslut i ärende enligt denna förordning föres hos socialstyrelsen före klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet.

11 §•

Instruktion för mödrahjälpsnämnderna samt de övriga föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning, meddelas av Kungl. Maj:t.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1938; dock att ordförandena och ledamöterna i mödrahjälpsnämnderna jämte suppleanter för dem skola utses i så god tid dessförinnan, att nämnderna kunna träda i verksamhet från och med nämnda dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

9 Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 januari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson, Westman, Wigforss, Moller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan under femte huvudtiteln, punkterna 36—38, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1937/1938 såsom förslagsanslag beräkna dels till Bidrag till sjukkassor 13,300,000 kronor, dels till Moderskapsunderstöd och moderskapspenning 3,050,000 kronor, dels ock till Mödrahjälp 1,000,000 kronor.

Jas anhåller nu att till närmare behandling fa upptaga dessa fiagoi. Därvid anser jag lämpligt att först uppehålla mig vid ett föreliggande förslag till omläggning och utvidgning av verksamheten för ekonomiskt stöd åt barnaföderskor. Sagda förslag är nämligen av beskaffenhet ad utöva inverkan å beräkningen såväl av sjukkasseanslaget som av de båda övriga förutnämnda anslagen.

Med anledning av åtskilliga inom riksdagens båda kamrar väckta motioner anhöll riksdagen i skrivelse den 30 april 1935 (nr 181), att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa undersökning av vårt lands befolkningsfråga och för riksdagen framlägga de förslag, vartill denna utredning kunde föranleda. Riksdagen anförde i skrivelsen bland annat, att riksdagen funne sig böra på det kraftigaste understryka vad i motionerna framhållits örn angelägenheten av en positiv befolkningspolitik från statsmakternas sida. Likaså ansåge sig riksdagen böra ansluta sig till kravet på att frågan örn riktlinjerna för en dylik politik omedelbart upptoges till behandling. I motionerna hade framförts talrika synpunkter och uppslag, av vilka manga enligt riksdagens mening vöre synnerligen beaktansvärda och förtjänta av en ingående granskning. Riksdagen hade emellertid icke funnit sig på frågans dåvarande ståndpunkt böra angiva några särskilda frågor, på vilka utredningsarbetet närmast borde inriktas; detta kunde enligt riksdagens åsikt bäst och lättast bedömas under utredningens gång.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

Genom beslut den 17 maj 1935 bemyndigade Kungl. Majit chefen för socialdepartementet att utse en kommission av högst nio personer med uppdrag att verkställa en allsidig undersökning av vårt lands befolkningsfråga. I uttalande till statsrådsprotokollet samma dag framhöll jag bland annat, att man i fråga om förbättrande av mödrarnas ställning hade att i första hand fortsätta på den väg, som statsmakterna redan beträtt genom åtgärderna för moderskapsskydd. Härvid inställde sig krav på en effektivisering av denna sociala stödverksamhet i förening med tillhandahållande av förbättrade vårdmöjligheter såväl vid barnsbörden som vid de späda barnens vård. Jag erinrade vidare bland annat örn att riksdagens båda kamrar beslutat anhålla, att Kungl. Majit skyndsamt ville låta verkställa en allsidig utredning rörande ett förbättrat moderskapsskydd.

På grund av det sålunda givna bemyndigandet tillkallades den 22 maj 1935 såsom ledamöter av kommissionen ledamoten av riksdagens första kammare, generaltulldirektören Nils Wohlin, tillika ordförande, medicine doktorn Andrea Andreen-Svedberg, professorerna Nils von Hofsten, Gunnar Myrdal och Sven Wicksell, ledamöterna av riksdagens andra kammare Karl Magnusson i Skövde, Johan Persson i Tidaholm och Ivar Österström ävensom fru Disa Västberg.

Kommissionen, som antagit benämningen '»Befolkningskommissionew>, har med skrivelse den 9 januari 1936 till mig överlämnat ett betänkande angående moderskapspenning och mödrahjälp (statens offentliga utredningar 1936: 15). Den närmaste handläggningen av ärendet har ankommit på en inom kommissionen utsedd delegation, bestående av ledamöterna Österström, ordförande, samt Andreen-Svedberg och Västberg.

Över befolkningskommissionens ifrågavarande betänkande, vilket såsom bilaga torde fa fogas vid detta protokoll, hava efter remiss yttranden avgivits av medicinalstyrelsen, statskontoret, socialstyrelsen, statens inspektör för fattigvård och barnavård efter hörande av fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna, Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, barnavårdsnämnderna i städerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Borås, Gävle, Örebro och Lund samt i Jukkasjärvi kommun, styrelserna för svenska sjukkasseförbundet, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet, svenska barnmorskeförbundet, Fredrika-Bremer-förbundet och barnavårdsbyrån i Stockholm, centralstyrelserna för Sveriges läkarförbund och svensk sjuksköterskeförening, direktionen över Allmänna barnhuset samt styrelserna för barnavårdsförbunden i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, styrelsen för föreningen Östergötlands barns nämnd, styrelsen för Blekinge harnavårdssällskap, styrelsen för skånska barnavårdsförbundet samt styrelsen för Västmanlands läns fattigvårds- och barnavårdsförbund.

Styrelserna för barnavårdsförbunden i Kronobergs, Kopparbergs och Väs-

11 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

terbottens län samt styrelsen för värmländska barnavardsföreningens upptagningshem vid Hynboholm hava bereus tillfälle att avgiva yttrande över betänkandet men icke begagnat sig därav.

De av kommissionen avgivna förslagen avse att efter två skilda linjer bereda ökat ekonomiskt stöd åt barnaföderskor. I betänkandet föreslås sålunda dels reformering av sjukkassornas moderskapshjälp och moderskapsunderstöden genom införande av en s. k. moderskapspenning, dels införande av en särskild hjälpform för nödställda mödrar, d. v. s. sådana, för vilka den föreslagna moderskapspenningen icke utgör en tillräcklig hjälp.

I. Reformering av sjukkassornas moderskapshjälp och moderskaps-

understöden.

Gällande bestämmelser.

Från och med år 1913 har statsbidrag utgått till sjukkassor, som meddelat moderskapshjälp åt sina kvinnliga medlemmar.

Genom statsmakternas beslut år 1931 skedde en genomgripande reform av sjukkasseväsendet, vars väsentliga innebörd var, att å varje ort endast skulle få finnas en sjukkassa, som vore berättigad till statsbidrag för sin verksamhet. Den kassa, som skulle komma i åtnjutande av statsunderstöd, måste bliva i viss ordning erkänd. Kvinna, som vore medlem i sålunda erkänd sjukkassa, skulle städse äga åtnjuta moderskapshjälp vid barnsbörd. Denna hjälp utökades tillika väsentligt i jämförelse med den förutvarande moderskapshjalpen. Såsom en komplettering av moderskapshjälpen infördes samtidigt bestämmelse om rätt till understöd av statsmedel — moderskapsunderstöd - för de kvinnor, som ej vore sjukförsäkrade och som hade behov av hjälp till lindrande av de med barnsbörd förenade kostnaderna.

De år 1931 meddelade, alltjämt gällande bestämmelserna i ämnet innehålla

huvudsakligen följande.

Enligt 32 § i förordningen den 26 juni 1931 om erkända sjukkassor skall centralsjukkåssa vid barnsbörd utgiva moderskapshjälp at kvinnlig medlem, som omedelbart före barnsbörden varit medlem av erkand sjukkassa under oavbrutet minst 270 dagar. Moderskapshjälpen skall omfatta dels ersättning enligt fastställd taxa för biträde av barnmorska vid lorlossmngen (barnmorskevård) eller för vård å allmän sal å förlossningsanstalt, dels ock ett understöd i penningar för varje dag (moderskapspenning), motsvarande den sjukpenning barnaföderskan är tillförsäkrad. Ar hon icke tillförsäkrad sjukpenning eller tillförsäkrad sjukpenning till lägre belopp an t va kronor, skall moderskapspenningen dock utgå med två kronor, örn centralsjukkassan utgiver ersättning för vård å förlossningsanstalt, äger kassan minska den kvinnan för vårdnadstiden tillkommande moderskapspenningen med belopp, som motsvarar kassans kostnader för vården. Om kvinnans familj eller annan för sitt uppehälle är väsentligen beroende av henne, far dock högst halva moderskapspenningen på detta sätt avdragas. Moderskapspenning skall utgivas för minst 30 och högst 56 dagar, varav högst 14 dagar före barnets födelse. För kvinna, vilken under de sex månader, som närmast föregått barnsborden,

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

i sammanlagt minst fyra månader använts till arbete, som avses med förbudet i 10 § forsta stycket i lagen om arbetarskydd (huvudsakligen industriarbeterskor), och vilken, enligt vad skäligen kan antagas, kommer att efter barnsbörden återupptaga sådant arbete, skall dock moderskapspenning utgå tor minst 42 dagar. Villkor för moderskapshjälpens utgående är, att kvinnan under den tid hjälpen utgår avhåller sig från förvärvsarbete. För tid, då barnaföderskan är berättigad till sjukpenning från kassan eller från lokalsjukkassa, får hon dock ej uppbära moderskapspenning, försåvitt hon icke ar berättigad till lägre sjukpenning än två kronor, i vilket fall moderskapspennmg skall utgå med belopp, varmed sjukpenningen understiger två kronor.

Enligt § 6 i kungörelsen den 26 juni 1931 angående statsbidrag åt sjukkassor utgår statsbidrag med en krona för varje dag, för vilken erkänd sjukkassa utgivit moderskapspenning om minst två kronor eiler lämnat ersättning för yard a förlossningsans tält. Har moderskapspenning av anledning, att sjukkassan varit pliktig att vid tillfället utgiva sjukpenning, utgått med lägre belopp an tva kronor, utgår statsbidraget med hälften av det utgivna beloppet, hor dag, da moderskapspenning utgått även från annan erkänd sjukkassa, utgör statsbidraget dock endast 50 öre eller, där moderskapspenning av nyss berörd anledning varit mindre än två kronor, en fjärdedel av del utgivna beloppet. Statsbidrag får dock ej beräknas för dag, då medlem, vilken har stadigvarande anställning med full sysselsättning i statens tjänst, på grund harav åtnjutit avlöning eller annan ersättning av statsmedel med minst en krona. Vidare utgår statsbidrag till centralsjukkassa med hälften av vad kassan utgivit i ersättning för barnmorskevård enligt fastställd taxa.

Det diiekt av statsmedel utgående offentliga moderskapsunderstödet skall enligt förordningen den 26 juni 1931 örn moderskapsunderstöd utgå till varje kvinna, som är i behov därav och vilken icke såsom medlem av erkänd sjukkassa är berättigad till moderskapshjälp fran denna. Dock har kvinna som är intagen å fattigvårdsanstalt, tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt eller uppfostringsanstalt, straff- eller annan dylik anstalt eller vilken ej är svensk medborgare, icke rätt till moderskapsunderstöd. Behovsprövningen skall vara av summarisk natur; behov skall i regel anses föreligga, om för kvinnan eller om hon är gift och sammanlever med sin man, för båda makarna tillhopa vid senaste taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke upptagits beskattningsbart belopp, uppgående till minst 500 kronor. Understödshden skall utgöra högst 30 dagar, varav högst 14 dagar före barnets födelse. För kvinna, vilken under de sex månader, som närmast föregått barnsbörden, i sammanlagt minst fyra mannder använts till arbete, som avses med förbudet i 10 § första stycket i lagen örn arbetarskydd (huvudsakligen industriarbeterskor) och vilken, enligt vad skäligen kan antagas, kommer att efter barnsborden återupptaga sådant arbete, skall dock understödstiden utgöra högst

!?a5ar: Sådan industriarbeterska, vilken uppburit moderskapshjälp från erkänd sjukkassa ehuru under kortare tid än 56 dagar, äger ock för tid omedelbärt efter det sådan hjälp upphört att utgå rätt till moderskapsunderstöd under sa lang tid, att sammanlagda hjälptiden uppgår till högst 56 dagar Understöd må dock endast utgå för tid, då kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete. Moderskapsunderstödet utgår med belopp, motsvarande regelmässigt utgående statsbidrag till de erkända sjukkassornas moderskapspenning (alltså en krona per dag). Ärenden rörande moderskapsunderstöd skola handläggas av centralsjukkassan för den ort, där kvinnan är bosatt. I samband med ansökan om understöd skall erläggas en anmälningsavgift av två kronor, vilket belopp tillfaller centralsjukkassan såsom ersättning för dess arbete. Det åligger centralsjukkassan att i samband med ansökans ingivande meddela kvin-

13 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

nan anvisning för erhållande av råd och upplysningar rörande hennes egen vård och barnets skötsel. Understödet avser i första hand att bereda kvinnan möjlighet att erhålla barnmorskevård eller vård^ å förlossningsanstalt,. varför häremot svarande belopp skall av kassan innehållas och på begäran tillhandahållas barnmorskan eller anstalten, försåvitt ej kvinnan styrker, att kostnaderna för vården guldits.

1931 års lagstiftning har trätt i tillämpning successivt, allt eftersom den förutsatta omorganisationen av sjukkassorna kommit till stånd. De nya bestämmelserna örn moderskapshjälp genom sjukkassorna började sålunda tilllämpas för de första erkända sjukkassorna den 1 januari 1933, men i full utsträckning över hela landet hava bestämmelserna tillämpats först fran den 1 januari 1934. Till och med utgången av år 1934 hava dock de äldre sjukkassorna, vilka vunnit registrering enligt lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor, ägt rätt till statsbidrag till sin verksamhet enligt de före 1931 års beslut gällande grunderna. Under övergångsåren 1933 och 1934 hava sålunda de äldre bestämmelserna örn moderskapshjälp med statsbidrag tillämpats vid sidan av de nya.

Moderskapsunderstödsverksamheten upptogs av de första erkända sjukkassorna den 1 januari 1933 och av flertalet kassor den 1 juli samma år. I full utsträckning kom verksamheten i gång den 1 januari 1934.

Översikt av tillämpningen.

En redogörelse för moderskapshjälpens och moderskapsunderstödens storlek i de enskilda fallen efter tillämpning av 1931 års lagstiftning torde här böra lämnas.

Till sjukförsäkrad kvinna skall såsom nyss sagts moderskapspenning utgå med samma belopp per dag, varmed kvinnan är tillförsäkrad sjukpenning, dock lägst med två kronor. Vid årsskiftet 1933/1934 voro 83.6 procent av samtliga kvinnliga sjukkassemedlemmar tillförsäkrade sjukpenning örn högst två kronor. En sjukpenning över två men högst tre kronor hade 13.2 procent av kvinnorna och sjukpenning om fyra kronor 2.6 procent. Sjukpenning över fyra kronor hade allt som allt endast 0.6 procent av kvinnorna. Det stora flertalet försäkrade kvinnor åtnjuta följaktligen en moderskapspenning av två kronor per dag. — Understödstiden skall för försäkrad kvinna vara minst 30 och högst 56 dagar, för industriarbeterska dock minst 42 dagar. Inom dessa av statsmakterna uppdragna gränser hava de erkända sjukkassorna haft att bestämma understödstiden för sina medlemmar. Av de 27 för kvinnor öppna centralsjukkassorna hava 24 infört en understödstid av 42 dagar för alla kvinnor, sålunda utan särbestämmelse för industriarbeterskor. De återstående tre hava en understödstid av 30 dagar utom för industriarbeterskor, för vilka understödstiden av en kassa bestämts till 42 dagar och av två till 56 dagar. — Det stora flertalet sjukförsäkrade kvinnor äger sålunda uppbära en moderskapspenning av två kronor örn dagen under 42 dagar eller tillhopa 84 kronor. Lägre moderskapspenning än 84 kronor kan endast förekomma för medlemmar med en sjukpenning av högst två kronor i de

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

tre centralsjukkassor, vilka bestämt understödstiden till 30 dagar för ickeindustriarbeterskor. För dessa blir moderskapspenningens belopp 60 kronor. I alla övriga fall kommer dess storlek att överstiga 84 kronor. Till sist må anmärkas, att de sjukförsäkrade kvinnorna utöver moderskapspenningen äro berättigade till ersättning för barnmorskevård.

Moderskapsunderstöden skola utgå med en krona om dagen under högst 30 dagar, för industriarbeterskor dock under högst 56 dagar. I praxis har understödstiden som regel blivit 30 dagar och moderskapsunderstödet följaktligen 30 kronor, varifrån dock avgår anmälningsavgiften två kronor, och sålunda återstår ett behållet belopp av 28 kronor. Bestämmelsen om längre understödstid för industriarbeterskor har kommit att tillämpas i mycket obetydlig utsträckning. Av de 40,046 kvinnor, vilka under år 1934 erhöllo moderskapsunderstöd, fingo endast 281 högre understöd på grund av denna bestämmelse.

Här må lämnas följande sammanställning av totala antalet medlemmar i statsunderstödda sjukkassor under åren 1924—1936 med särskilt angivande av antalet kvinnliga medlemmar:

Siffrorna utvisa, för åren 1924—1932 antal medlemmar i sjukkassor, registrerade enligt 1910 års lag, för åren 1933 och 1934 summan av antalet medlemmar i dylika kassor och i erkända sjukkassor samt för år 1935 antal medlemmar i erkända kassor.

Antalet medlemmar för åren 1933 och 1934 fördelas efter medlemskap i olika sjukkassor på följande sätt:

15 Kungl. Maj.ts proposition nr 38.

Medlemmar i kassor, registrerade enligt 1910 års lag Medlemmar i erkända sjukkassor.........

Siffrorna för åren 1931—1935 äro preliminära. I fråga om åren 1933— 1935 äro de delvis endast resultatet av inom socialstyrelsen gjorda uppskattningar. Siffrorna för år 1936 angiva de medlemstal socialstyrelsen räknat nied skola uppnås vid årets slut (uppskattningen verkställd i november 1936).

Reformförslag vid 1935 års riksdag.

Vid 1935 års riksdag väcktes flera motioner, vilka syftade till en förbättring såväl av sjukkassornas moderskapshjälp som av moderskapsunderstödet.

Sålunda framfördes i två av de motioner, vilka ledde till befolkningskommissionens tillsättande — likalydande motionerna nr 1 i första kammaren av herr J. B. Johansson i Fredrikslund m. fl. (I: 1) och nr 1 i andra kammaren av herr A. Lindman m. fl. (II: 1) — bland annat önskemål angående vidgad social omvårdnad om mödrarna såsom ett led i de åtgärder, vilka borde vidtagas till främjande av en positiv politik i vårt lands befolkningsfråga. I detta hänseende anförde motionärerna huvudsakligen följande:

»Såsom nyss angivits är antalet kvinnliga medlemmar i sjukkassorna förhållandevis litet. Under de 3V2 år som förflutit efter sjukkassereformens antagande lia respektive sjukkasseledningar i första hand måst ägna sitt intresse åt själva omorganisationen av sjukkasseväsendet. Sedan denna numera kan anses i huvudsak slutförd, kan verksamheten inriktas på rörelsens vidare utbredning. I ledande sjukkassekretsar anser man sig lia kunnat iakttaga en bestämd förskjutning av medlemsklientelet åt medelklassen till, en tendens som är värd att uppmärksamma och stödja, icke minst från de för denna motion bestämmande utgångspunkterna. Det synes böra undersökas, om staten genom ändring i bidragsgrunderna för moderskapshjälpen kan befordra en allmännare anslutning från kvinnornas sida till sjukkassorna och huruledes dessa — eventuellt genom särskilt anslag av statsmedel — kunna sättas i stånd att bedriva en härtill syftande effektiv upplysnings- och propagandaverksamhet.

Vad slutligen moderskapsunderstödet angår kan, såsom bland andra medicinalstyrelsen på sin tid anförde, på goda grunder ifrågasättas lämpligheten av att göra dess storlek beroende av örn modern har pa visst sätt beskaffat förvärvsarbete utanför hemmet eller icke. Betingad av hänsyn till det stora flertalet svenska mödrar, hustrurna i hemmen, är denna differentiering i alla händelser icke. En höjning av moderskapsunderstödet för dessa senare bör alltså ifrågakomma, varjämte förtjänar tagas under omprövning, om icke den nuvarande skäligen godtyckligt dragna gränsen för rätt till understöd — 500 kronor beskattningsbar inkomst — kan göras mindre^ bindande så att vid behovsprövningen större hänsyn kan tågås till förhållandena i de individuella fallen, exempelvis föräldrarna förut avilande försörjningsplikt.»

Nu återgivna uttalande föranledde icke något särskilt yttrande från riksdagens sida.

16 Kungl. Mcij:ts proposition nr 38.

Vidare förelåg en motion, som uteslutande åsyftade en förbättring av moderskapshjälpen och moderskapsunderstöden, nämligen nr 196 i andra kammaren av fru Olivia Nordgren m. fl. (II: 196).

I motionen anfördes i fråga om moderskapsförsäkringen bland annat:

Intet vore att erinra mot själva moderslcapspenningens storlek men missförhållanden förelåge i två hänseenden med avseende å bestämmelsen örn ersättning för barnmorskevård. Dessa missförhållanden hade båda sin grund väsentligen i den olikformighet, som rådde mellan barnmorsketaxorna i riket. Sålunda inbegrepes i vissa taxor kostnaden för eftervård i arvodet för själva förlossningen, i andra åter vore arvodena för biträde vid förlossningen och för eftervården skilda åt. Med den tolkning tillsynsmyndigheten givit åt förordningens bestämmelser om barnmorskevård, nämligen att centralkassa allenast vore skyldig att lämna ersättning, enligt taxa, för själva förlossningshjälpen men icke för efterskötseln, ledde detta därhän, att somliga barnaföderskor själva finge bära kostnaderna för eftervård, medan andra finge dessa helt täckta av kassan. För en fattig barnaföderska kunde detta lätt leda till att hon av ekonomiska skäl avkortade denna efterskötsel till den minsta möjliga med ty åtföljande risker för henne själv och det nyfödda barnet. Vidare vore i flera län arvodena i taxan bestämda till olika belopp allt efter kvinnans inkomst- och förmögenhetsförhållanden, så att en relativt välsituerad kvinna hade att erlägga ett väsentligt högre arvode än en mindre bemedlad. Då sjukkassorna stöde öppna för alla utan något inkomststreck, ledde detta till att statens bidrag, som ju utginge med hälften av arvodet, kunde utgå med ända upp till 50 kronor för en mera välsituerad kvinna men kunde stanna vid 5 kronor för en mindre bemedlad.

Beträffande moderskapsunderstödet framhölls i samma motion bland annat:

Att det statliga moderskapsunderstödet är till stort gagn för de mindre bemedlade mödrarna i vårt land och av dessa högt uppskattas, framgår tydligt av den stora omfattning denna hjälpverksamhet fått redan från början. Det oaktat torde det icke kunna bestridas, att detta understöd åt mödrarna är ytterst knappt tilltaget och, i de fall där fullständig medellöshet föreligger, inte har någon betydelse för barnaföderskan, enär fattigvården ändå måste träda hjälpande emellan och därvid förbehåller sig rätten till moderskapsunderstödet för sina utlägg. Med de höga vårdavgifter, som äro fastställda för förlossningsanstalterna, är moderskapsunderstödet dessutom icke tillräckligt för att i förekommande fall tillförsäkra icke försäkrad barnaföderska erforderlig vård å förlossningsanstalt. Behovet av förbättrad moderskapshjälp åt icke försäkrade barnaföderskor är sålunda högst påtagligt. och sådan bör snarast möjligt komma till stånd.

Motionärerna anförde vidare, att en förbättring av moderskapsunderstödet kunde ske på olika sätt, antingen genom en höjning av understödet till exempelvis lägst 50 kronor eller genom en komplettering av detsamma med fri barnmorskevård. Motionärerna förklarade sig ur flera synpunkter anse den senare anordningen vara att föredraga. Genom en lösning efter denna linje skulle även de förut påtalade missförhållandena i fråga örn moderskapshjälpen till de sjukförsäkrade kvinnorna bortfalla.

Motionen utmynnade i en hemställan örn skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran örn skyndsam utredning i ämnet.

17 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

Vid behandlingen av motionen anförde andra lagutskottet i sitt utlåtande nr 26 bland annat följande:

»Utskottet finner de i den föreliggande motionen II: 196 berörda spörsmålen vara av den vikt och betydelse att en tillfredsställande lösning av desamma utan dröjsmål bör åstadkommas. För vinnande av detta syfte kan det befinnas nödvändigt att göra sist omförmälda spörsmål till föremal för särskild utredning utan sammankoppling med andra närliggande, nu aktuella frågor. Beträffande utredningsarbetet på förevarande område anser sig utskottet böra särskilt anföra, att vid detsamma hänsyn bör tågås därtill, att understöd till icke sjukförsäkrad kvinna ej får bestämmas pa sadant satt, att därigenom förorsakas minskat intresse för kvinnors inträde i sjukkassor.»

I anledning av motionen anhöll riksdagen i skrivelse den 17 maj 1935 (nr 223), under åberopande av vad sorn anförts i andra lagutskottets nyssberörda av riksdagen godkända utlåtande, att Kungl. Maj:t skyndsamt ville låta verkställa en allsidig utredning rörande ett förbättrat moderskapsskydd, vid vilken utredning de synpunkter, som kommit till uttryck i motionen, borde tagas under omprövning, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Befolkningskommissionens förslag.

Befolkningskommissionen erinrar inledningsvis om att ett genomförande av de förslag, kommissionen i sitt den 10 december 1935 avgivna betänkande (statens offentliga utredningar 1936: 12) framlagt angående fri barnmorskevård för alla kvinnor och rätt att erhålla anstaltsvård vid förlossning för en till en krona nedsatt dagavgift, skulle medföra vissa förbättringar såväl av den moderskapshjälp, vilken lämnas av de erkända sjukkassorna, som av moderskapsunderstödet.

För de sjukförsäkrade kvinnorna skulle den fria barnmorskevården visserligen icke innebära någon ny förmån, enär de nu utöver den kontanta moderskapspenningen äro tillförsäkrade full ersättning för sådan vårdkostnad, men väl den förbilligade anstaltsvården. Kommissionen beräknar sålunda, att, under förutsättning av en vårdtid av tio dagar vid varje förlossning, en besparing i vårdkostnader av 10 kronor skulle möjliggöras för dem, som äro tillförsäkrade moderskapspenning av minimistorlek d. v. s. det stora flertalet kvinnor.

För de kvinnor, som åtnjuta moderskapsunderstöd, skulle kommissionens nyss angivna förslag medföra större förbättringar än för de sjukförsäkrade. Med utgångspunkt från vissa inom socialstyrelsen gjorda beräkningar angående genomsnittskostnaderna för barnmorske- respektive anstaltsvard skulle förslaget för kvinnor, som anlita barnmorska, motsvara en höjning av moderskapsunderstödet med 12 kronor 50 öre och för kvinnor, som föilösas a anstalt, med 15 kronor 15 öre.

Innan kommissionen upptager till granskning de brister, som enligt kommissionens förmenande .skulle vidlåda vart mödrahjälpssystcm även efter

Bihang till riksdagens protokoll 19.17. 1 sami. Nr 38.

18 Kungl. May.ts proposition nr 38.

ett genomförande av nu omförmälda förslag, berör kommissionen något mödrahjälpens innebörd. Kommissionen yttrar härutinnan följande.

Moderskapsunderstödssakkunniga anförde i sitt den 26 september 1929 avgivna betänkande angående moderskapsskydd (statens offentliga utredningar 1929: 28) såsom motiv för beredande av ekonomiskt stöd åt barnaföderskor den stora betydelse för folkhälsan, som moderskapsvården måste tillerkännas, samtidigt som de sakkunniga uttalade, att de missförhållanden, som rådde med avseende å levnads- och vårdförhållandena för väntande och nyblivna mödrar och späda barn, otvivelaktigt oftast, vare sig de vore att hänföra till havandeskap, förlossning, barnsäng eller spädbarnsvård, i större eller mindre mån vore att tillskriva bristande eller knappa tillgångar. De sakkunniga framhöllo tillika skäligheten av att det allmänna bisprunge dem, som ej blott med stora personliga besvärligheter och risker utan även med ekonomiska uppoffringar sörjde för samhällets fortbestånd.

I denna de sakkunnigas uppfattning vill kommissionen helt instämma. Då barnafödandet för samhällets bestånd är av avgörande betydelse, anser kommissionen mödrahjälpen jämväl böra utgöra ett uttryck för den samhälleliga uppskattningen av moderskapet och finner således den största anledning föreligga för samhället att bereda ekonomiskt stöd till bestridande av de med barnsbörd förenade kostnaderna.

Med denna sin inställning till mödrahjälpen betecknar kommissionen vårt mödrahjälpssystem såsom otillfredsställande i följande tre hänseenden av väsentlig betydelse: För det första är hjälpen otillräcklig, vidare kommer hjälpen för få barnaföderskor till del och slutligen medför det sätt, varpå lijälpsystemet är uppbyggt, vissa orättvisor. Kommissionen har upptagit de olika erinringarna till behandling i särskilda sammanhang och därvid för varje fall undersökt de skilda utvägar, som kunna stå till buds för vinnande av de av kommissionen eftersträvade syftena.

Vid behandlingen av den första erinringen anför kommissionen följande.

Den omständigheten, som enligt kommissionens mening lämnar rum för den praktiskt mest betydande erinringen mot den nuvarande mödrahjälpen, är hjälpens otillräcklighet. Denna erinran drabbar moderskapsunderstödet, vilket som ovan nämnts i regel utgör 28 kronor, sedan anmälningsavgiften avdragits. Utan att kommissionen redan nu går in på ett försök till uppskattning i penningar av de extra kostnader, som följa av en barnsbörd, lärer vara uppenbart, att ett belopp av 28 kronor icke kan förslå till dessa kostnaders bestridande. Däremot bör den av de erkända sjukkassorna lämnade moderskapspenningen, vilken för flertalet kvinnor utgör sammanlagt 84 kronor, kunna anses tillfredsställande. Såsom förhållandena utvecklat sig har emellertid moderskapsunderstödet kommit att bliva det väsentliga i systemet. Det är detta understöd, som kommer det stora flertalet barnaföderskor till del, därtill de mest behövande, nämligen de, vilkas beskattningsbara belopp ej uppgår till 500 kronor. Under år 1934 utgick sålunda moderskapsunderstöd till 40,046 kvinnor men moderskapshjälp genom sjukkassorna till allenast 11,926. Utvecklingen under år 1935 pekar på en stark ökning av antalet utbetalda moderskapsunderstöd, medan anledning att räkna med väsentlig ändring av antalet kvinnor, som erhållit moderskapshjälp, ej föreligger.

Med hänsyn härtill bör undersökas, vilka möjligheter vårt mödrahjälpssystem erbjuder för en höjning av moderskapsunderstödet. Därvid måste beaktas, huru vårt system med moderskapshjälp genom sjukförsäkring samt

19 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

moderskap sunderstöd är uppbyggt, och det samband, som räder mellan dessa båda former av mödrahjälp. Såsom framgar av motiven till statsmakternas beslut i dessa frågor år 1931, har man eftersträvat att få så många kvinnor som möjligt att ansluta sig till den enligt principen örn inbördes självhjälp arbetande och väsentligen genom egna medlemsavgifter upprätthållna sjukkasserörelsen. Samtidigt hava dock de kvinnor, som stå utanför sjukkassorna, icke ansetts böra lämnas utan hjälp. För att icke minska dessa kvinnors intresse att ingå i kassorna har emellertid denna hjälp ansetts böra avsevärt understiga de förmåner, som komma en sjukförsäkrad kvinna till del. Det torde vara bland annat denna ståndpunkt, som tagit sig uttryck i en bestämmelse av innebörd, att statens bidrag per dag under den tid, kvinnan är berättigad till moderskapspenning respektive -understöd, skall utgå med samma belopp till den icke försäkrade som till den försäkrade kvinnan. Då statsbidraget till moderskapspenningen i det övervägande flertalet fall utgår med hälften av moderskapspenningens belopp per dag, kommer alitsa moderskapsunderslödet per dag i regel att uppgå till hälften av moderskapspenningen. Den sålunda antagna principen för statens bidrag innebär dock icke, att det sammanlagda moderskapsunderstödet för ett barnbördsfall alltid blir lika stort som statsbidraget till moderskapshjälpen i dess helhet. I realiteten kommer fastmera den försäkrade kvinnan oftast i åtnjutande av ett större bidrag från staten. Sålunda bidrager staten till de försäkrade kvinnorna med hälften av kostnaden för barnmorskevård utöver bidraget till själva moderskapspenningen. Någon liknande förmån erhålla icke de kvinnor, som åtnjuta moderskapsunderstöd. Med kommissionens förslag om fri barnmorskevård försvinner dock denna olikhet. Vidare är i praxis understödstidens längd i regel icke densamma för de båda kategorierna av kvinnor. Kommissionen vill härutinnan hänvisa till tidigare lämnad översikt av tillämpningen. Av denna framgår, att 24 centralsjukkassor medgiva en understödstid vid barnsbörd av 42 dagar, medan de återstående 3 hava 30 dagar för det stora flertalet av sina medlemmar. Moderskapsunderstöden åter beräknas som regel efter en understödstid av 30 dagar.

Om en höjning företoges av understödstidens regelmässiga längd för de icke försäkrade från 30 till 42 dagar — och alltså en höjning av understödet från 30 till 42 kronor — skulle detta för flertalet centralsjukkassor innebära, att det sammanlagda moderskapsunderstödet bleve lika stort som statsbidraget till moderskapspenningen i dess helhet. Av vad nyss anförts framgår, att en sådan proportion mellan understödet och statsbidraget till moderskapspenningen är möjlig redan enligt nu gällande bestämmelser och även förekommer i praxis, ehuru endast inom de nyssnämnda tre centralsjukkassorna, vilka hava en regelmässig understödstid av endast 30 dagar. Det vill härav synas, som örn invändning icke skulle kunna resas mot en generell höjning av understödstiden för de icke försäkrade till 42 dagar. För de tre sjukkassorna med en understödstid av 30 dagar skulle måhända olägenhet härigenom kunna uppstå på grund av att storleken av moderskapsunderstödet skulle komma alt närma sig moderskapspenningens — 42 kronor respektive 60 kronor. Ä andra sidan hava dessa kassor i så fall möjlighet att skydda sig mot denna olägenhet genom att medgiva sina medlemmar samma understödstid som det stora flertalet kassor.

Örn man i likhet med kommissionen anser även ett till 42 kronor förhöjt understöd otillfredsställande, återstår att pröva, huruvida och i vilken utsträckning en ytterligare höjning av understödet skulle kunna ske inom det gällande systemets ram. Den lösning, sorn därvid främst kunde komma i fråga, vore att övergiva den nuvarande principen om lika statsbidrag per under-

20 Kungl. Mcij:ts proposition nr 3$.

stödsdag till försäkrade och icke försäkrade och tillerkänna de senare ett högre statsbidrag per dag, exempelvis en krona 25 öre i stället för en krona. Det torde vara synnerligen vanskligt att bedöma, vilken verkan en sådan förskjutning av relationen mellan understödet och moderskapspenningen skulle kunna medföra. Måhända skulle någon förskjutning kunna ske utan men för sjukkassorna. Kommissionen kan emellertid av principiella skäl icke tillstyrka en lösning efter denna linje. En sådan skulle nämligen innebära, att en försäkrad kvinna måste bidraga med egna avgifter för att erhålla en hjälp, som en icke försäkrad kvinna i kanske samma eller till och med bättre inkomst- och förmögenhetsförhållanden utan egen insats erhölle av staten. Även örn man skulle vilja bortse från det otillfredsställande häri, torde dock vara rätt tydligt, att i varje fall en större höjning av understödet på denna väg icke kan åvägabringas, ty örn försäkringen överhuvudtaget skall kunna bestå, måste understödet även i fortsättningen vara avsevärt lägre än de försäkrades moderskapspenning. Det synes kommissionen sålunda otvetydigt, att moderskapsunderstödet även med bortseende från principiella betänkligheter icke kan höjas nämnvärt över 42 kronor, om nuvarande bestämmelser i övrigt skola bibehållas.

Däremot torde inga principiella hinder kunna anföras mot en ytterligare höjning av moderskapsunderstödet, örn samtidigt därmed statsbidraget till de försäkrades moderskapspenning höjdes med samma belopp som understödet. Det torde emellertid stå klart, att om moderskapsunderstödet höjdes i sadan utsträckning, att det komme att i och för sig utgöra en tillfredsställande hjälp — och därmed avser kommissionen, att det åtminstone komme att täcka större delen av rimliga minimikostnader i anledning av en barnsbörd — bortfölle det väsentliga skälet för sjukkassorna att meddela sina medlemmar särskild hjälp vid barnsbörd. Än mindre anledning härtill skulle sjukkassorna uppenbarligen hava, om samtidigt den nu gällande inkomstgränsen för rätt till moderskapsunderstöd höjdes, så att ett större antal kvinnor än vad nu är fallet kunde komma i åtnjutande av understödet. Oavsett emellertid om sjukkassornas moderskapshjälp även vid sådana ändade förhållanden skulle hava en uppgift att fylla, är dock tydligt, att försäkringsformen skulle komma att bestå under väsentligt förändrade förutsättningar.

I tovér direkt höjning av moderskapsunderstödet erbjuder vårt system en annan möjlighet till förbättring av den nuvarande mödrahjälpen, nämligen genom en större utbredning av den i och för sig tillfredsställande moderskapshjälpen genom sjukkassorna. Det måste erkännas, att mycket brister i fråga örn kvinnornas anslutning till sjukkassorna. Av barnsbörderna i riket under år 1934 belöpte knappt en sjundedel på sjukförsäkrade kvinnor med ratt till moderskapshjälp. Av flera skäl torde det icke vara möjligt att med någon säkerhet bedöma utsikterna till en förbättring härutinnan. Utvecklingen efter 1924 och intill sjukkassereformens ikraftträdande visar en sakta, relativt jämnt ökad anslutning till sjukkassorna från kvinnornas sida, nämligen från 277,452 till 420,609 eller med i genomsnitt 17,895 per år. Denna absoluta ökning har jämväl inneburit en relativ ökning av kvinnornas antal i förhållande till männen, nämligen från 36.1 procent till 38.9 procent eller med genomsnittligt 0.4 procent örn året. Siffrorna för 1933 — det första året för de nya bestämmelsernas tillämpning — utvisa en om ock obetydlig tillbakagång av antalet försäkrade kvinnor, medan 1934 medfört en ökning av mellan 11,000 och 12,000. På grund av en ogynnsammare utveckling av männens anslutning har dock kvinnornas relativa antal under

Kungl. Maj:ts proposition nr 3,S.

dessa båda år ökats rått väsentligt eller med 2.1 procent till 41 procent. Att på grundval av dessa siffror, vilka för övrigt delvis endast äro av uppskattad natur, bedöma sjukkassereformens verkningar med hänsyn till kvinnornas anslutning är icke gärna möjligt. Dock torde kunna antagas, att utvecklingen framdeles kommer att bliva gynnsammare än resultaten för sistnämnda båda år giva vid handen. Sålunda bör erinras, att omorganisationsaren sammanfallit med tiden för en svår ekonomisk kris.

Kommissionen kan likväl icke underlåta att i varje fall se mörkt på möjligheterna av en så väsentlig utveckling av den frivilliga försäkringen, som skulle krävas för att åt sjukkassornas moderskapshjälp skänka den centrala ställning i hjälpsystemet, som nu innehaves av moderskapsunderstödet. Visserligen borde någon utveckling a.v försäkringen kunna ske genom att exempelvis öka statsbidraget till moderskapshjälpen och alltså förskjuta relationen mellan moderskapspenningen och -understödet i en riktning motsatt den kommissionen förut övervägt. En dylik åtgärd synes kommissionen dock icke realiserbar med hänsyn till det under rådande förhållanden långt viktigare kravet på förbättrat moderskapsunderstöd. För kommissionen står i varje fall klart, att även örn man pä skilda vägar skulle kunna komma förhållandevis långt i berörda hänseende, det skulle bliva fråga örn en verksamhet på längre sikt. Och enligt kommissionens mening medgiva icke de rådande förhållandena ett dylikt dröjsmål. Slutligen bör erinras därom, att huru avsevärt den frivilliga försäkringen än skulle kunna utvecklas, det ändock skulle bliva vissa kategorier av kvinnor, som aldrig kunde göras delaktiga av försäkringen, även örn viljan därtill funnes. Kommissionen tänker härvid främst på de allra fattigaste kvinnorna, vilka ej äga möjlighet att erlägga några egna avgifter. Hit höra jämväl de kvinnor, som på grund av hälsoskäl ej kunna vinna inträde i sjukkassorna. Enligt kommissionens mening måste det betraktas såsom föga tillfredsställande, att möjligheten att erhålla en tillräcklig hjälp vid barnsbörd är knuten till ett system, som även under de mest gynnsamma förhållanden med nödvändighet utesluter -vässa kvinnor från sådan möjlighet.

I fråga om den andra av de nämnda bristerna yttrar kommissionen:

Möjligheten att erhålla ekonomisk hjälp vid nedkomsten upphör, såvida ej kvinnan är sjukförsäkrad, redan vid en så låg inkomstsumma som den, vilken motsvarar ett beskattningsbart belopp vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt av 500 kronor, medan otvivelaktigt sådan hjälp skulle vara av stor betydelse även för långt högre inkomsttagare. På grund av detta förhållande ävensom av det skälet, att så många kvinnor stå utanför sjukkassorna, lämnas ett stort antal barnaföderskor utan varje ekonomisk hjälp vid nedkomsten. År 1934 Engö sålunda ej fullt 52,000 barnaföderskor hjälp genom sjukkassorna eller i form av moderskapsunderstöd, medan över 34,000 icke crhöllo någon hjälp. Visserligen finnes anledning antaga, alt totalsiffran för utbetalda moderskapsunderstöd under år 1935 kommer att stiga från 40,046 år 1934 till inemot 54,000, vilken ökning i huvudsak måste vara att hänföra till alt kännedomen örn möjligheterna att erhålla moderskapsunderstöd först så småningom blivit mera allmän. Under förutsättning av i stort sett oförändrat antal barnbördsfall för sjukkassemedlemmar och oförändrad nativitet kommer emellertid under år 1935 att återstå omkring en fjärdedel av landets barnaföderskor, vilka icke erhålla någon hjälp lill nedkomst kost na derna. En ur förevarande synpunkt mer tillfredsställande ordning skulle likväl kunna åvägabringas genom en höjning av den för rätt lill moderskapsunderstöd gällande inkomstgränsen.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

Slutligen anför kommissionen i fråga om sin sista erinran följande.

Kommissionens sista erinran är den på sitt sätt mest omfattande. Den avser nämligen de principer, på vilka vårt mödrahjälpssystern är uppbyggt, å ena sidan frivillig försäkring, å den andra ett efter behovsprövning beviljat understöd. Härigenom uppdelas kvinnorna i två skilda kategorier, av vilka den ena — de försäkrade — erhåller statsbidrag till barnbördskostnaderna utan varje prövning, medan den andra — de icke försäkrade — kommer i åtnjutande av motsvarande förmån först efter en prövning av hjälpbehovet, låt vara en summarisk sådan. Särskilt otillfredsställande verkar denna kategoriklyvning på den grund, att det är de ekonomiskt sämst ställda, vilkas möjlighet att erhålla hjälp göres till föremål för behovsprövning, under det att de i sådant hänseende bättre lottade kunna förskaffa sig rätt till statsbidrag allenast genom att ingå i erkänd sjukkassa — för inträde i dylik gäller ej något inkomststreck. Än mer anmärkningsvärt blir detta förhållande, om såsom nu är fallet de försäkrade och därigenom alltså även de bättre situerade i realiteten erhålla elt högre statsbidrag än de mindre bemedlade, därest dessa ej äro sjukförsäkrade. Som kommissionen tidigare anfört, bör dock sistnämnda missförhållande kunna undanröjas genom en utsträckning av underslödstidens längd för de icke försäkrade, varför förhållandet i detta sammanhang ej är aktuellt.

Vill man undvika denna kategoriklyvning och därav föranledda olägenheter, ligger närmast till hands att tänka sig en obligatorisk moderskapsförsäkring. En sådan lösning skulle kommissionen möjligen kunnat förorda under förutsättning, att vår sjukförsäkring varit obligatorisk. Så länge detta emellertid ej är fallet, blir förhållandet ett annat, ty gentemot en från den övriga socialförsäkringen fristående, obligatorisk och allmän moderskapsförsäkring kunna enligt kommissionens mening avgörande erinringar ur synpunkten av premiernas utgörande framföras. Att lägga premiekostnaden endast på kvinnorna synes utgöra en så iögonenfallande orättvisa, att en dylik lösning icke kan ifrågasättas. Självfallet kan ej heller ifrågakomma att — under förutsättning att försäkringen knytes till sjukkassorna — fördela kostnaden lika pa alla medlemmar. Visserligen skulle härigenom även männen få bidraga men endast de, som frivilligt anslutit sig till sjukkasserörelsen. Ett ytterligare sätt för premiernas utgörande föreslogs av vederbörande departementschef i ett år 1912 upprättat lagförslag angående obligatorisk men begränsad moderskapsförsäkring, nämligen att kvinnan och hennes arbetsgivare skulle erlägga premien till hälften vardera. Oavsett de principiella betänkligheter, som kunna anföras mot en sådan lösning, kan ju dock en på detta sätt anordnad försäkring endast bliva partiell, eftersom ej alla kvinnor hava förvärvsarbete.

Av den framställning, vars huvuddrag här anförts, anser kommissionen framgå, att vårt mödrahjälpssystem, örn det skall kunna bibehålla något väsentligt av sin karaktär, icke erbjuder möjlighet till en reformering av mödrahjälpen med tillgodoseende samtidigt av de önskemål, som kommissionen anser böra uppställas på densamma.

Vid sådant förhållande — anför kommissionen — har kommissionen funnit sig böra föreslå upphävande av det nuvarande systemet, alltså såväl av sjukkassornas skyldighet att meddela moderskapslijälp samt rätt att för sådant ändamål åtnjuta statsbidrag som av moderskapsunderstödet i dess nuvarande form, för att i stället på annan väg söka ernå en tillfredsställande lösning av förevarande angelägenhet. Då obligatorisk moderskapsförsäkring

23 Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

icke innebär en godtagbar lösning, sa länge sjukförsäkringen är allenast frivillig, har kommissionen stannat vid att förorda en sådan anordning, att barnaföderskorna skola äga uppbära ett i likhet med moderskapsunderstödet direkt av statsmedel utgående bidrag till täckande av de med barnsbörden förenade kostnaderna — förslagsvis benämnt moderskapspenning.

Innan kommissionen vidare utvecklar sitt förslag, har kommissionen velat undersöka, huruvida förslaget vore realiserbart utan men för sjukkasserörelsen. Härom yttrar kommissionen följande.

I sin ovan refererade skrivelse till Kungl. Majit anförde riksdagen, att vid utredningsarbetet på förevarande område hänsyn borde tagas därtill, att understöd till icke sjukförsäkrad kvinna ej finge bestämmas på sådant sätt, att därigenom förorsakades minskat intresse för kvinnors inträde i sjukkassor. Nödvändigheten av ett sådant hänsynstagande har även kommissionen understrukit vid sin prövning av möjligheterna till en förbättring av mödrahjalpen vid bibehållande av de nuvarande hjälpf oriner na. Av vad kommissionen ovan anfört framgår, att det väsentligen är svårigheten att vid detta hänsynstagande giva moderskapsunderstödet en tillräcklig storlek under upprätthållande av hjälpsystemets karaktär, som föranlett kommissionens förslag att skilja moderskapshjälpen från sjukförsäkringen. Riksdagen synes emellertid hava utgått från att utredningen skulle giva till resultat reformförslag inom det gällande systemets ram. Det står dock klart, att icke heller en reform utom systemets ram är önskvärd, örn den kan minska intresset för anslutning till sjukkassorna.

Vid en granskning av kommissionens förslag ur denna synpunkt torde till en början kunna konstateras, att sjukkassornas befriande från handhavandet av moderskapsunderstöden är ett önskemål, som rätt allmänt kommit till uttryck inom sjukkasserörelsen. Anledningen härtill synes vara att söka däri, att de utredningar, kassorna i dessa ärenden måste verkställa, visat sig bliva rätt betungande och kostsamma. För sina administrationskostnader äga visserligen kassorna uppbära två kronor av varje kvinna, som söker understöd, men denna avgift lärer icke helt förslå för täckande av kassornas kostnader. Icke heller synes man vara övertygad örn att kassornas handhavande av understödet medfört ökad medlemsanslutning.

Vad så angår konsekvenserna av den med rätt till statsbidrag förenade, obligatoriska moderskapshjälpens upphävande, må erinras örn svenska sjukkasseförbundets yttrande till andra lagutskottet vid 1935 års riksdag, varl förbundet uttalade såsom önskligt, att sjukkassorna i görligaste mån befriades från handhavandet ay moderskapsförsäkringen överhuvudtaget. Inom sjukkasserörelsen synes man allisa icke hysa farhågor för menliga verkningar av moderskapshjälpens skiljande fran kassorna. _

Härutöver må anföras följande. Moderskapshjälpens kombinering med sjukförsäkringen innebär, att kvinnorna erbjudas en extra förmån, som icke kommer männen till del. Sjukkassornas kostnader för moderskapshjälpen fördelas lika på männen och kvinnorna. Enligt inhämtade upplysningar uttagas dessa kostnader av de försäkrade genom ett generellt tillägg till premierna, utgörande för närvarande en krona 10 öre örn året för försäkrade med en sjukpenning av högst två kronor. För försäkrade med en sjukpenning av tre kronor uppgår tillägget lill två kronor örn året och för försäkrade med högre sjukpenning, vilka ju dock utgöra ett fåtal, uppgår tillägget till ytterligare 45 öre per år för varje krona, varmed sjukpenningen per dag överstiger tre kronor. Elt slopande av kassornas moderskapshjälp skulle alltså möjliggöra en sänkning av årspremien med minst en krona 10 öre lör såväl

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

män som kvinnor. Samtidigt skulle kvinnorna gå förlustiga den extra förmån i lorm av moderskapshjälp, de för närvarande åtnjuta, vilket dock ej skulle innebära annat än att de i fråga om förmåner bleve helt likställda med männen. Det synes kommissionen vara anledning antaga, att den sänkning av premierna, som salunda kunde ske, borde ytterligare popularisera sjukkasserörelsen och, åtminstone vad beträffar männen, leda till en medlemsökning, vilken väl kunde uppväga det minskade intresse bland kvinnor i de fruktsamma åldrarna, som moderskapshjälpens upphävande möjligen kunde tänkas komma att medföra.

Hinder bör givetvis ej möta för sjukkassorna att även efter ett genomförande av kommissionens förslag meddela moderskapshjälp, därest det anses för kassorna förmånligare att bibehålla denna hjälp än att sänka premierna. Denna moderskapshjälp mäste emellertid i sa fall utgå helt av kassans egna tillgångar. Om de erkända sjukkassorna bibehölle nu gällande premier även efter ett genomförande av kommissionens förslag, skulle detta under förutsättning av i övrigt oförändrade förhållanden innebära, att kassorna även i fortsättningen kunde meddela moderskapshjälp, ehuru denna komme att utgå med i genomsnitt allenast omkring hälften av dess nuvarande storlek eller i flertalet fall med omkring 45 kronor.

Beträffande det belopp, varmed den föreslagna moderskaps penningen bör utgå, anför kommissionen följande.

Kommissionen har gjort ett försök tili beräkning av de extra kostnader, som regelmässigt föranledas av en barnsbörd. För denna beräkning vill kommissionen här redogöra, varvid dock må förutskickas den anmärkningen, att i sakens natur ligger, att varje sådan beräkning måste bliva i hög grad approximativ. Kommissionen har kommit till det resultatet, att kostnaderna i runt tal synas kunna uppskattas till minst 100 kronor, varvid kommissionen räknat med följande utgiftsposter:

Resekostnader antingen för barnaföderskan till och från förlossningsanstalten eller för barnmorskan till och från barnaföderskan. Dessa kostnader torde för flertalet kvinnor kunna beräknas till omkring 10 å 20 kronor.

Hemhjälp, innefattande dels full hjälp under den tid, då barnaföderskan är frånvarande eller sängliggande i hemmet — i regel tio dagar — dels tillfällig hjälp med tyngre sysslor under två veckor före och två veckor efter förlossningen. Efter en dagskostnad av två kronor torde kostnaden härför böra beräknas till omkring 30 kronor.

Utrustning dt barnaföderskan, såsom lämplig gördel och klänning för slutet av havandeskapsperioden, samt sängutrustning och småkläder åt barnet, varför kostnaderna torde lågt räknat böra uppskattas till 50 å 60 kronor.

Kostnaderna för sängutrustning och småkläder åt barnet ställa sig givetvis högre, när fråga är om det första barnet än ett följande, men detta torde uppvägas av att hemhjälp i sådant fall bör kunna ordnas med mindre kostnad.

Tydligt är, att kostnaderna för barnsbörd i de särskilda fallen måste i hog ^ grad växla. Landsbygdens kvinnor — och särskilt Norrlands — få förhållandevis dryga resekostnader, medan stadssamhällenas kvinnor i detta hänseende behöva vidkännas allenast en ringa utgift. Å andra sidan torde kostnaderna för hemhjälp som regel bliva större i städerna än på landsbygden.

Nu nämnda kostnader äro endast sådana, som regelmässigt kunna antagas förekomma. Givetvis kunna ofta även tillkomma utgifter av mera extra-

25 Kungl. Maj:ts proposition nr 3$.

ordina!' natur, t. ex. vid behov av läkare. Till sådana utgifter torde val också få räknas kostnad för särskild väntetid, även om utgifterna härför i vissa landsdelar höra till de regelrätt förekommande. Erinras må dock, att kostnaden för vistelse å väntehem icke kommer att överstiga en krona per dag, om kommissionens i betänkandet den 10 december 1935 avgivna förslag om statsbidrag till väntehem förverkligas.

Till jämförelse med kommissionens beräkning må nämnas, att moderskapsunderstödssakkunniga på sin tid anförde, att man möjligen skulle kunna säga, att de av en barnsbörd i regel föranledda kostnaderna genomsnittligt och approximativt skulle kunna såttas till 100 kronor. Anmärkas ina dock, att de sakkunniga därvid icke räknade med fri förlossningsvård.

Kommissionen är övertygad örn att för närvarande ett mycket stolt antal barnsbörder, kanske till och med de flesta, icke medföra extra kostnader av sådan storlek, som ovannämnda beräkningar utvisa. Men detta beror enligt kommissionens förmenande väsentligen därpå, att möjlighet till bestridande av en dylik kostnad saknas. Ur folkhälsans synpunkt bör det emellertid vara ett angeläget önskemål, att samhället till undvikande av att nedkomsttidens standard pressas ned till en för låg nivå bereder möjlighet till dessa

utgifters bestridande. o

Vid beräkningen av kostnaderna har kommissionen såsom av det sagda framgår icke tagit hänsyn till de särskilda förhallanden, som råda beträffande kvinnor med förvärvsarbete. För dessa kvinnor betyder barnsbörden icke blott extra utgifter utan även en under längre eller kortare tid förlorad arbetsförtjänst. Med hänsyn härtill borde dessa kvinnor som regel erhålla ett högre bidrag, örn icke barnsbörden för dem skall innebära en större ekonomisk uppoffring än för kvinnorna i hemmet. De problem, som här möta, anser kommissionen dock icke vara av den beskaffenhet, att de kunna tillfredsställande lösas i detta sammanhang, och kommissionen har därför här icke räknat med de förvärvsarbetande kvinnornas särskilda förhållanden. . ... .

Att verkställa en prövning av de nödvändiga kostnaderna tor varje barnbördsfall och i anslutning därtill bestämma moderskapspenningens storlek i det särskilda fallet lärer av flera skäl icke kunna komma i fråga. Moderskapspenningen bör givas en storlek, som i allmänhet kan antagas täcka rimliga minimikostnader i anledning av barnsbörden. Kommissionen hade helst sett, att den hade kunnat bestämmas till det belopp, vartill utgifterna approximativt och i genomsnitt synas kunna lägst uppskattas, eller 100 kronor. Emellertid anser kommissionen med hänsyn till de betydande kostnader, som en moderskapspenning av denna storlek skulle komma att kräva, av statsfinansiella skäl icke möjligt att lör närvarande föreslå en sådan moderskapspenning utan vill i stället förorda, att densamma bestämmes till 75 kronor, ett belopp, som i varje fall täcker större delen av kostnaderna. I de fall, då 75 kronor icke förslå till bestridande av de extra kostnaderna i anledning av barnsbörden och hjälp lill de överskjutande kostnaderna kan anses erforderlig, böra emellertid svårigheterna tå sin lösning i annan ordning, vartill kommissionen vill återkomma i nästa kapitel.

Det sålunda föreslagna beloppet är siffermässigt sett något lägre än den moderskapspenning, som flertalet i erkända sjukkassor lörsäkrade kvinnor redan nu åtnjuta, nämligen 84 kronor. I realiteten blir så dock endast förhållandet beträffande kvinnor, som icke anlita anstaltsvård vid förlossningen. För dessa kommer moderskapspenningen att bliva 9 kronor lägre än nu. Härvid bör dock beaktas, att den nya moderskapspenningen kommer att erhållas helt utan egna avgifter, vilket ju icke är fallet med den nuvarande moderskapspenningen. För staten, som nu bidrager med halva

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

beloppet till^ en moderskapspenning å 84 kronor, innebär kommissionens förslag ett från 42 till 75 kronor ökat bidrag. Anmärkas må, att barnmorskevård utan samband med anstalt anlitades av obetydligt mer än hälften av de kvinnor, som under år 1934 erhöllo moderskapshjälp från erkända sjukkassor, eller 4,880 av 9,586. Utvecklingen synes dock gå i riktning mot ett ökat anlitande av anstaltsvård. Vad åter angår de kvinnor, som förlösas å anstalt, har kommissionen inledningsvis påvisat, att kommissionens förslag om förbilligad anstaltsvård för flertalet försäkrade kvinnor möjliggör en minskning av vårdkostnader på omkring 10 kronor och alltså skulle verka på samma sätt, som om vid oförändrade vårdkostnader moderskapspenningen höjts med nämnda belopp. En sänkning av moderskapspenningen till omkring 74 kronor innebär sålunda, under förutsättning att kommissionens förslag i fråga om kostnad för anstaltsvård förverkligas, icke i realiteten ett minskat värde av moderskapshjälpen vid jämförelse med nuvarande förhållanden utan allenast, att hjälpens värde blir i huvudsak oförändrat. Såsom en ny förmån tillkommer emellertid för dessa kvinnor, att de erhålla hjälpen helt utan egna avgifter.

Då den föreslagna moderskapspenningen ej är avsedd att utgöra bidrag till kvinnans normala livsuppehälle under någon tid utan endast att täcka vissa med barnsbörden förenade extra kostnader av engångsnatur, vilka uppkomma under en mycket begränsad tidsperiod, koncentrerad omkring nedkomsten, anser kommissionen ej skäl konstruera moderskapspenningen såsom ett bidrag per dag, vilket alltså skulle utgå under så lång tid och med sådant belopp per dag, att bidraget sammanlagt komme att uppgå till förut angivna belopp, 75 kronor, utan anser den böra hava karaktären av ett fixt bidrag, vars utbetalande hänför sig till själva nedkomsten. Såväl den nuvarande moderskapspenningen som moderskapsunderstödet äro emellertid konstruerade såsom dagsbidrag och vid deras åtnjutande har fästs det villkoret, att hjälp endast ma utgå för dag, da kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete. Ett dylikt villkor kan emellertid rättvisligen endast uppställas under förutsättning, att de förvärvsarbetande kvinnorna beredas ersättning för i anledning av barnsbörden förlorad arbetsförtjänst. Då moderskapspenningen ej är avsedd att utgöra sådan ersättning utan skall utgå med samma belopp, vare sig kvinnan har förvärvsarbete eller icke, har ett sådant villkor icke någon plats i detta sammanhang.

Med avseende å frågan vilka kvinnor, som böra äga rätt till moderskapspenning, anför kommissionen:

Härvid bör först övervägas, huruvida denna rätt skall vara beroende av att kvinnan eller, örn hon är gift, makarna gemensamt icke åtnjuta inkomst överstigande visst belopp. Därvid ina till en början erinras, att moderskapshjälp genom sjukkassa enligt gällande bestämmelser kan erhållas av varje kvinna, oavsett inkomst- och förmögenhetsförhållanden. För inträde i sjukkassa gäller med andra ord ingen inkomstgräns. Allenast i ett hänseende göres inom sjukkassorna åtskillnad mellan olika inkomsttagare, nämligen därutinnan att den, för vilken det vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt upptagna beskattningsbara beloppet överstiger 8,000 kronor, endast må tillförsäkra sig sjukpenning och moderskapshjälp men ej s. k. sjukvårdsersättning. Då inkomstgräns ej förekommer för åtnjutande av moderskapshjälp, kommer också varje kvinnlig sjukkassemedlem i åtnjutande^ av statsbidrag till den nuvarande moderskapspenningen -— i allmänhet alitsa med 42 kronor. Redan med hänsyn härtill synes det vara föga tilltalande att beträffande den av kommissionen föreslagna moderskaps-

27 Kungl. Maj:ts proposition nr 3<S.

penningen införa en inkomstgräns, vilken skulle beröva vissa kvinnor en rätt, som de för närvarande åtnjuta.

Oavsett vad sålunda anförts är emellertid kommissionen av den meningen, att moderskapspenningen, såsom innefattande jämväl ett uttryck för den samhälleliga uppskattningen av moderskapet, i princip bör utgå till alla barnaföderskor. Skulle kostnaderna för moderskapspenningen bestridas pa vanligt sätt, kunde möjligen någon tvekan råda örn det berättigade häruti. Spörsmålet bör emellertid ses mot bakgrunden av kommissionens tidigare avgivna förslag om särskild beskattning av de barnlösa medborgarna och dem med allenast ett barn. Då kostnaderna för moderskapspenningen i huvudsak avses bestridas av de medel, som genom denna beskattning bliva disponibla, får moderskapspenningen väsentligen karaktär av ett de barnlösa medborgarnas bidrag till dem, som hava att bestrida de kostnader, vilka äro förenade med barnsbörd. Med hänsyn härtill anser kommissionen motiverat att icke göra moderskapspenningens åtnjutande beroende av ett mer eller mindre starkt behov av densamma.

Emellertid finnas givetvis kvinnor, som leva i så goda ekonomiska förhållanden, att moderskapspenningen för dem icke skulle innebära någon egentlig förmån. Den minskning i samhällets kostnader, som ett avskiljande av de högsta inkomsttagarna medförde, skulle dock bliva så obetydlig, att den icke uppvägde den förlust ur ideell synpunkt, som principens uppgivande innebure. En överslagsberäkning synes sålunda giva anledning antaga, att för närvarande endast omkring en procent av alla födelser torde falla å inkomsttagare med en taxerad inkomst över 10,000 kronor.

Vill man emellertid undvika, att åtminstone de ekonomiskt allra bäst situerade skola komma i åtnjutande av moderskapspenning, torde detta syfte i stor utsträckning kunna vinnas på ett mer tilltalande sätt än genom att fråntaga dem rätten till moderskapspenning, nämligen genom att förfarandet vid dennas utbetalande gives en sådan form, ad kvinnan lämnas tillfälle att uttala sig, huruvida hon önskar erhålla moderskapspenning eller icke. Sker så, torde kunna förväntas, att barnaföderskorna inom de högsta inkomst- och förmögenhetsskikten icke komma att göra anspråk på moderskapspenning.

Från rätt till moderskapspenning synas dock böra uteslutas vissa mindre kategorier av kvinnor — i princip samma, som enligt nu gällande bestämmelser icke kunna komma i åtnjutande av moderskapsunderstöd — nämligen sådana, som äro intagna å anstalter av skilda slag, såsom straff- eller därmed jämförlig anstalt, tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt, allmän uppfostringsanstalt, skyddshem, anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka eller kroniskt sjuka, ävensom kvinnor, vilka mottagits till stadigvarande försörjning av fattigvården på sätt avses i 62 § andra stycket av fattigvardslagen. Tillika torde böra undantagas utländska medborgare, ehuru med rätt för Konungen att, under förutsättning av ömsesidighet, ingå överenskommelse med främmande stat, att dess medborgare skola i förevarande hänseende likställas med svenska medborgare.

Efter redogörelsen för nu återgivna huvuddrag i förslaget anmärker kommissionen:

Dii rest så vore önskvärt, skulle kommissionens förslag till sin reella innebörd kunna genomföras även med ett bibehållande av sjukkassornas statsunderstödda moderskapshjälp. Detta skulle nämligen kunna ske därigenom, att de sjukförsäkrade kvinnorna undantoges från rätten till den direkta moderskapspenningen samt att i stället sjukkassorna skulle äga uppbära såsom statsbidrag vid varje medlems barnsbörd ett belopp, motsvarande moder-

28 Kung!. Maj:ts proposition nr 36.

skapspenningens storlek, eller 75 kronor, mot skyldighet att meddela moderskapshjälp av viss omfattning. Med utgångspunkt från kassornas på avgifterna grundade bidrag, vilket för närvarande utgör i genomsnitt 45 kronor, skulle alltså sjukkassornas moderskapshjälp komma att utgå med omkring 120 kronor för flertalet försäkrade kvinnor. Vare sig en kvinna är medlem i sjukkassa eller icke, kommer hon emellertid vid nedkomst att erhålla ett statsbidrag av /5 kronor. Örn hon skall erhålla en större hjälp än 75 kronor, måste överskjutande belopp vara grundat på erlagda försäkringspremier. Detta överskjutande belopp kan hon dock erhålla oberoende av i vilken form hon kommer i åtnjutande av statsbidraget å 75 kronor, ty kommissionens förslag avser ju ej att innebära hinder för sjukkassorna att meddela på erlagda premier grundad moderskapshjälp. Med hänsyn till vad sålunda anförts har kommissionen icke ansett skäl föreligga för en sådan organisation av sitt förslag, att moderskapspenningen till de sjukförsäkrade skulle utgå i lorm av statsbidrag till sjukkassorna. Kommissionen vill emellertid betona, att kommissionen icke skulle hava något att erinra mot en sådan anordning, därest den ur sjukkassornas synpunkt kunde anses önskvärd.

Beträffande vissa detaljer i förslaget samt utbetalningsförfarandet yttrar kommissionen följande.

Liksom moderskapsunderstödet och sjukkassornas moderskapshjälp bör moderskapspenningen utgå, även örn barnet födes dött, ehuru ej då förlossningen skett så tidigt, att det framfödda fostret uppenbarligen icke är livsdugligt.

Moderskapspenningen synes böra utgå med samma belopp vare sig frå«a är örn en- eller flerbörd. s °

Med de motiv, som ligga till grund för moderskapspenningen, anser kommissionen dess utgivande ej böra medföra regressrätt mot barnafadern. Så är ju ej heller fallej med det nuvarande moderskapsunderstödet.

Vad slutligen angår själva förfarandet för att komma i åtnjutande av moderskapspenning, anser kommissionen, att delta bör så ordnas, att moderskapspenningens utbetalande ej skall behöva bliva beroende av att kvinnan själv tager initiativ till en ansökan därom. För detta ändamål bör det åligga barnmorska eller legitimerad läkare, som biträtt vid förlossningen, att göra anmälan om nedkomsten till det organ, som kommer att få sig anförtrott uppgiften att pröva rätten till moderskapspenning. I de fall, då såväl läkare som barnmorska biträtt, bör läkaren hava att avgöra vem av dem som skall verkställa anmälningen. För att emellertid moderskapspenning ej skall behöva utbetalas i andra fall än då kvinnan verkligen hyser önskan att komma i åtnjutande därav bör å anmälningsblanketten finnas plats för kvinnan att uPP§iva> huruvida hon anhåller eller icke anhåller örn moderskapspenning. Då rätten till moderskapspenning enligt kommissionens förslag allenast blir beroende av att kvinnan icke är intagen å vissa anstalter eller av fattigvården mottagen till stadigvarande försörjning eller utländsk medborgare — förhållanden, som i regel torde vara mycket lätta att konstatera — vill kommissionen för ernående av enklast möjliga förfarande föreslå, att den, som har att veikställa anmälan örn nedkomsten, tillika skall i första hand pröva, huruvida kvinnan äger rätt till moderskapspenning. Finnes så uppenbarligen ej vara fallet, synes anmälan om nedkomsten kunna underlåtas. Göres anmälan, bör denna innehålla uppgift om att någon av ovan anförda omständigheter, som utesluta från rätt till moderskapspenning, icke föreligger eller, där så ej är möjligt, att tvekan i visst hänseende förefinnes.

I de undantagsfall, da kvinnan förlösts utan biträde av läkare eller barn-

Kungl. Majus proposition nr ■IS.

morska, torde kvinnan få göra särskild anhållan om moderskapspenning. Sådan möjlighet bör oek stå öppen i de fall, då den, som biträtt vid nedkomsten, ej verkställt anmälan örn densamma. I dessa fall synes en viss preskriptionstid lämpligen böra föreskrivas. Kommissionen vill i sådant hänseende föreslå, att anhållan, som inkommit till vederbörande myndighet senare än sex månader efter förlossningen, ej må upptagas till prövning. Vid anhållan örn moderskapspenning bör kvinnan hava att foga intyg om förlossningen av distriktsbarnmorska eller tjänsteläkare. I övrigt erforderliga uppgifter torde i dessa fall få anskaffas genom särskild utredning.

Kommissionen vill såsom ett angeläget önskemål framhålla, att kvinnan bör komma i åtnjutande av moderskapspenningen så kort tid efter nedkomsten som möjligt. Första förutsättningen härför är givetvis, att anmälan om nedkomsten göres snarast möjligt efter densamma.

Med hänsyn såväl till det snabba utbetalande av moderskapspenningen, vilket kommissionen strävar efter att möjliggöra, som ock den ringa kostnad, som anstaltsvård vid förlossningen enligt kommissionens förslag kommer att kräva, torde ej föreligga anledning att — såsom nu gäller med avseende å moderskapsunderstöd —- föreskriva skyldighet för den utbetalande myndigheten att innehålla belopp, motsvarande sådan kostnad. I regel bör moderskapspenningen hava kommit kvinnan tillhanda redan under vistelsen å förlossningsanstalten.

Vad slutligen angår frågan om det organ, som bör erhålla uppgiften att slutligt pröva rätten till moderskapspenning och utbetala sådan, erinrar kommissionen först örn att dess förslag örn moderskapspenning innebär, att varje svensk kvinna vid barnsbörd skall äga rätt till moderskapspenning med ett fixt belopp, lika för alla kvinnor, samt att undantag från denna rätt föreslagits allenast beträffande kvinnor, som av fattigvården mottagits till stadigvarande försörjning eller som intagits å vissa anstalter. Den prövning, som måste föregå beslut om utbetalande av moderskapspenning, blir på grund härav — anför kommissionen — av en synnerligen enkel beskaffenhet. Med hänsyn härtill anser kommissionen några särskilda krav på det beslutande organets kvalifikationer ej behöva uppställas och betecknar därför frågan örn det organ, som bör tagas i anspråk, såsom en ren lämplighetsfråga. Kommissionen har övervägt två olika möjligheter, nämligen att taga i a ispråk antingen barnavårdsnämnderna eller en central nämnd —- statens familje- och barnanämnd — som av kommissionen föreslagits till inrättande för att handhava den hjälpverksamhet till förmån för nödställda mödrar, mödrahjälp, varom kommissionen jämväl framlagt förslag.

Kommissionen anför härom följande.

Då prövningen blir av en synnerligen enkel beskaffenhet, synas ur denna synpunkt hinder ej böra möta mot att giva barnavårdsnämnderna den ifrågavarande uppgiften, och det borde även vara möjligt att i det stora tlertalet klara fall låta barnavårdsnämndens ordförande ensam verkställa prövningen. Kommissionen befarar dock, att barnavårdsnämndernas anlitande skulle verka fördröjande på moderskapspenningens utbetalande, framför allt då dessa nämnder ofta icke torde äga tillgång till medel utan måste verkställa rekvisition härav. Det synes kommissionen ock ur flera synpunkter mera rationellt och samtidigt erbjudande väsentligt större garantier för ett snabbt utbetalande, därest anmälan örn nedkomsten göres direkt lill den centrala nämnden, som prövar anmälningen och verkställer utbetalningen. Då kom-

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

missionen föreslagit, att anmälan om nedkomsten skall, där så är möjligt vara försedd med uppgift av läkaren eller barnmorskan, att barnaföderskan icke är utesluten från rätt till moderskapspenning, torde någon prövning i egentlig mening icke behöva ske av nämnden i andra fall än där tvekan i något hänseende uppgivits råda. I sådana fall torde remiss till lämplig myndighet bliva nödvändig, innan ärendet kan upptagas till avgörande. I det stora flertajet fall åter torde utbetalningen uteslutande få karaktären av en expeditionsåtgärd. Med hänsyn till det anförda vill kommissionen föreslå, att den centrala nämnden gives uppgiften att pröva rätten till moderskapspenning och utbetala sådan. Klagan över nämndens beslut torde få föras hos Konungen i socialdepartementet.

Yttranden över befolkningskommissionens förslag.

Den strävan att bereda barnaföderskorna ett väsentligt ökat ekonomiskt stöd, som kommit till uttryck i kommissionens förslag, har vunnit så gott som enhällig anslutning från de hörda myndigheterna och sammanslutningarna. Allenast länsstyrelsen i Kristianstads län avstyrker helt förslagen under åberopande av att länsstyrelsen tidigare avstyrkt införandet av den föreslagna skatten för familjehjälp, vilken enligt kommissionens betänkande utgör förutsättningen för realiserandet av kommissionens förslag. Däremot har ett stort antal erinringar framförts mot det sätt, varpå kommissionen velat organisera stödverksamheten, främst mot verksamhetens skiljande från sjukkassorna. I flertalet yttranden har man därjämte ställt sig avvisande eller tveksam till kommissionens förslag att göra erhållandet av bidrag till nedkomstkostnaderna helt oberoende av barnaföderskans behov.

Innan jag övergår att redogöra för den ståndpunkt, som i yttrandena intagits till frågan, på vilket sätt ett ökat ekonomiskt stöd lämpligen bör beredas barnaföderskorna, vill jag uppehålla mig vid vissa erinringar av mera allmän natur, som framställts i anledning av kommissionens uttalanden och förslag.

Skånska barnavårds förbundet anser, att kommissionens utgångspunkt vöre principiellt felaktig, i det att rasbiologiska och rashygieniska synpunkter borde ha lagts som grund för kommissionens utredning, samt framhåller, att det förefölle, som om kommissionen icke i tillräcklig grad beaktat andra än rent ekonomiska orsaker till födelsetalens abnorma läge.

Samma mening hävdar barnavårdsnämnden i Malmö, som anmärker — utan att dock bestrida att moderskapshjälpen kan behöva utökas — att det syntes, som om kommissionen huvudsakligen betraktat befolkningsfrågan som ett socialt fördelningsproblem, ehuru Sveriges höga levnadsstandard och låga nativitet otvetydigt visade, att frågan icke vore och aldrig kunde bliva degraderad till ett rent ekonomiskt problem.

Huvudsakligen samma synpunkter anföras av fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i tredje distriktet, som förklarar förslaget dock kunna godtagas, därest det avsåge tillfälliga åtgärder för mötande och övervinnande av den nuvarande krisen.

Barnavårdsnämnden i Lund anser sig icke kunna uraktlåta att framhålla, att kommissionens förslag kunde komma att medföra en nativitetsökning

Kungl. Maj.ts proposition nr 38.

inom folkskikt och under förhållanden, där den vore mindre önskvärd, under det att de goda hemmen icke i motsvarande grad påverkades.

Svenska stadsförbundet slutligen finner det kunna starkt ifrågasättas, örn de kostnader, som förslagets realiserande skulle draga, vore av en storleksordning, som stöde i skälig relation till de resultat man kunde vinna för lösningen i stort av befolkningsproblemet.

I fråga härefter om det sätt, varpå ökat ekonomiskt stöd bör beredas barnaföderskorna, intaga de myndigheter och sammanslutningar, vilka uttala sig till förmån för en ökad stödverksamhet efter andra linjer än genom moderskapspenning enligt kommissionens förslag, sinsemellan flera mer eller mindre olika ståndpunkter. Enligt den för samtliga gemensamma uppfattningen bör dock statsunderstödet till sjukkassornas moderskapshjälp bibehållas. T övrigt kunna emellertid fem olika ståndpunkter urskiljas, nämligen dels att med bibehållande av nuvarande moderskapshjälp och moderskapsunderstöd oförändrade inrikta den ytterligare hjälpverksamheten på mödrahjälp enligt kommissionens därom avgivna förslag, dels att bibehålla statsunderstödet till sjukkassornas moderskapshjälp och låta all ytterligare hjälpverksamhet ske genom mödrahjälpen, dels att i första hand genom moderskapsförsäkringen söka åstadkomma en effektivare hjälp, dels att bibehålla det nuvarande hjälpsystemets principer men höja moderskapsunderstödet och mildra villkoren för dess åtnjutande och dels att tillerkänna alla barnaföderskor moderskapspenning men låta de sjukförsäkrades moderskapspenning utgå i form av statsbidrag till sjukkassornas moderskapshjälp. Jag vill nu redogöra för den ställning till dessa alternativ, som vid remissbehandlingen intagits.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län och barnavårdsnämnden i Gävle hävda den ståndpunkten, att sjukkassornas moderskapshjälp och moderskapsunderstöd böra lämnas orubbade. Enligt länsstyrelsens mening borde de medel, som av staten ytterligare kunde ställas till förfogande för hjälp åt barnaföderskor, i stället användas i huvudsaklig överensstämmelse med kommissionens förslag om mödrahjälp. Till stöd härför framhålles väsentligen, att den hjälp, som borde ifrågakomma, borde meddelas efter prövning av vederbörandes behov. Förslag till mångmiljonutgifter utan behovsprövning borde, framhåller länsstyrelsen, mottagas med den allra största försiktighet.

Att de erforderliga ytterligare hjälpåtgärderna för barnaföderskor borde inriktas på den föreslagna mödrahjälpen och ej på moderskapspenning till alla kvinnor framhålles även av länsstyrelserna i Uppsala och Hallands län, svenska landskommunernas förbund, Sveriges läkarförbund, svenska barnmorske förbundet, Uppsala läns barnavdrdsförbund och barnavårdsnämnden i Borås. Nu anförda myndigheter och sammanslutningar intaga den ståndpunkten, att sjukkassornas statsunderstödda moderskapshjälp bör bibehållas, medan all ytterligare hjälpverksamhet bör ske genom på behovsprövning grundad mödrahjälp i enlighet med kommissionens förslag. Man framhåller, alt kommissionens förslag innebure en ingripande förändring av

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

sjukkasseverksamheten, vilket kunde lända denna till skada, samt ett uppgivande av den naturliga principen, att all statlig och kommunal hjälpverksamhet borde grundas på vederbörandes behov av hjälp. I regel förordas, att de medel, som kunna inbesparas genom moderskapspenningens slopande, i stället böra användas för utökning av mödrahjälpen.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet samt Södermanlands läns barnavårdsförbund, sistnämnda förbund med instämmande av länsstyrelsen i länet, erinra, att reformarbetet på förevarande område i första hand bör avse alt åstadkomma ökad anslutning till sjukkassorna från kvinnornas sida. Ehuru mycket avsevärda svårigheter förefunnes för moderskapshjälpens kombinering med sjukkassorna, då dessa byggde på frivillighetens grund, så syntes kommissionen enligt förbundens mening likväl knappast lia på ett övertygande sätt ådagalagt, att en utveckling på den nuvarande organisationens grund icke kunde leda till ett tillfredsställande resultat. En utredning i nära samverkan med representanter för sjukkasseväsendet borde därför företagas.

I huvudsak samma ståndpunkt företrädes av skånska barnavårdsförbundet och barnavårdsnämnden i Malmö.

Södermanlands läns barnavårdsförbund yttrar bland annat:

Förbundet holle icke för otroligt, att ett utbyggande av sjukkasseväsendet genom ökade statsbidrag till moderskapsförsäkringen och underlättande av anslutningen till de särskilda kassorna skulle vara den lämpligaste formen för ett effektiviserande av samhällets ingripande å mödravårdens område. Härigenom skulle också försäkringsmomentet kunna i högre grad upprätthållas och den fara för avtrubbande av individens ansvarskänsla, som en hjälp från det allmännas sida utan all motprestation städse måste innebära, i motsvarande mån undvikas. I varje fall syntes dessa möjligheter förtjäna att betydligt grundligare undersökas.

Fattigvårds- och barnavårdsförbundet anför i detta hänsende:

Sjukkasseavgiften vore visserligen obetydlig, men det borde undersökas, huruvida inträdet i kassorna ej skulle kunna underlättas. En väg, som förbundet icke kunde underlåta att framhålla, vore, att de ekonomiskt sämst ställda kvinnornas avgiftsinbetalning underlättades genom det organiserade enskilda välgörenhetsarbetet, genom arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer etc. En till antalet tämligen avsevärd grupp av kvinnor, som på grund av likgiltighet och vårdslöshet ej bomme att ingå i sjukkassor, bomme givetvis alltid att finnas, men anledning syntes saknas att alltför mycket fästa sig vid om denna grupp vid barnsbörd gjordes till föremål för behovsprövning.

Södermanlands läns barnavårdsförbund påpekar i detta sammanhang även möjligheten att genom en obligatorisk moderskapsförsäkring lösa förevarande spörsmål. Förbundet anser i och för sig intet hinder föreligga att till de erkända sjukkassorna anknyta en dylik försäkring.

För ett bibehållande av statsbidraget till sjukkassornas moderskapshjälp uttala sig vidare socialstyrelsen, statskontoret, medicinalstyrelsen, två fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, svenska sjukkasseförbundet, lånssty-

33 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

relserna i Stockholms, Kronobergs, Kopparbergs och Jämtlands län samt Jämtlands läns barnavärdsförbund. Dessa myndigheter och sammanslutningar förorda dock därjämte åtgärder till förbättrande av moderskapsunderstödet genom sjukkassorna. Socialstyrelsen och medicinalstyrelsen framställa i detta hänseende särskilda förslag, medan i övriga yttranden allenast göras mera allmänna uttalanden eller förordas förnyad utredning.

Socialstyrelsen, som utgör tillsynsmyndighet för de erkända sjukkassorna, har i sitt yttrande ingående behandlat kommissionens motiv och förslag. Styrelsen berör först frågan, huruvida staten bör bidraga till barnbördskostnaderna oberoende av barnaföderskans behov av hjälp, och yttrar i detta avseende huvudsakligen följande.

Att frångå behovsprincipen skulle betyda ett uppenbart avsteg från statsmakternas så sent som 1931 intagna ståndpunkt i denna fråga. Redan av denna anledning kunde styrelsen för sin del icke förorda, att ett sådant steg toges. Men därtill komme rent sakliga betänkligheter. Ett frångående av understödssynpunkten, där behov och yttre förhallanden vore utslagsgivande, och ett hävdande av ett generellt premiesystem enligt kommissionens principer vore knappast ägnat att skänka ökad respekt för moderskapets naturliga höghet och helgd. En ekonomisk premiering av själva barnsbörden såsom sådan, vilken enligt naturens ordning torde utlösa en kvinnas mest upphöjda känslor av glädje, tedde sig i styrelsens ögon såsom nära nog neddragande på dessa känslor och instinkter. Vad man ur samhällets och barnaföderskornas synpunkter ville nå med en hjälpverksamhet, vore väl ett undanröjande av materiella svårigheter men icke ett ekonomiskt plus till djupa ideella värden. Såsom kommissionen i annat sammanhang papekat, kunde också ifrågasättas, om alla födelser vöre från det allmännas synpunkt önskvärda. Beträffande sådana fall måste då sägas, att det ur allmän synpunkt knappast funnes anledning uppskatta födelserna till den grad kommissionen förmenat blott och bart därför att de inträffat. En annan sak vore att samhället även här borde komma en nödställd barnaföderska till hjälp, i vilket fall emellertid motivet för biståndet uteslutande vore det förhandenvarande behovet.

Socialstyrelsen framhåller vidare, att moderskapspenningen enligt kommissionens förslag komme att få olika karaktär för en behövande kvinna och en, som icke vore i behov av understöd. Om man i moderskapspenningen ville inlägga ett moment av premie, komme detta moment att framträda endast i den mån moderskapspenningens belopp överstege kvinnans behov av understöd. Vidare framhåller styrelsen, att behovsprincipens frångående innebure ett anmärkningsvärt slöseri med statens medel.

Styrelsen övergår härefter till de av kommissionen anförda tre huvuderinringarna mot det nuvarande hjälpsystemet.

1 fråga örn den första — moderskapsunderstödets otillräcklighet — yttrar styrelsen, att man med det nuvarande understödet principiellt icke avsett, att det skulle täcka alla extra kostnader i anledning av en barnsbörd. Understödet hade i första hand till syfte att möjliggöra en bättre förlossningsvård. Detta ändamål hade understödet i stort sett väl fyllt. Styrelsen hade emellertid intet att erinra mot en sådan förändring av understödets karak-

Bihang till riksdagens protokoll 1 sami. Nr 3S. &

34 Kungl. Maj.ts proposition nr 38.

tär, som kommissionen föreslagit, nämligen att det skulle täcka vid barnsbörden uppkommande extra utgifter vid sidan av själva förlossningsvården. I likhet med kommissionen understryker styrelsen, att en höjning av understödet ej finge ske på sådant sätt, att understödet bleve högre än statsbidraget till moderskapshjälpen. Bestämdes statsbidraget och understödet till samma belopp, ansåge styrelsen försäkringen såsom sådan med därav följande förmåner utgöra en tillräckligt stor dragningskraft för att medlemsrekryteringen icke skulle påverkas i ogynnsam riktning.

Beti äflande kommissionens andra erinran, att den nuvarande inkomstgränsen för rätt till moderskapsunderstöd vore för låg, anför styrelsen huvudsakligen följande.

Styrelsen ville icke bestrida, att inkomstgränsen kunde vara för låg, men ville å andra sidan även framhålla, att densamma i själva verket allenast utgjorde en presumtion för att behov förelåge och att även vid högre inkomst moderskapsunderstöd skall utgå, därest hjälpbehov är till finnandes. Särskilt i de större städerna och i andra dyrorter syntes vid nuvarande gränsdragning, enligt erfarenheten inom centralsjukkassorna, inträffa barnbördsfall till betydande antal, vid vilka i ingivna understödsansökningar behov av understöd uppgåves föreligga, oaktat det beskattningsbara beloppet upptagits till belopp om 500 kronor eller mera. Antalet barnaföderskor, som ko turne i åtnjutande av moderskapsunderstöd, befunne sig för övrigt alltjämt i stadig tillväxt, vilket visade, att man i vissa delar av landet ännu ej ägde kännedom i tillräcklig omfattning rörande förevarande hjälpverksamhet. Detta bestyrktes också genom de i tabell III i kommissionens betänkande upptagna siffrorna över antalet understödsfall, vilka utvisade en ganska stor ojämnhet inom olika centralsjukkasseområden. I Örebro-Värmlands centralsjukkasseområde med 491.951 invånare utbetalades sålunda år 1934 i moderskapsunderstöd allenast 53,100 kronor (1,770 barnbördsfall), medan i Sydöstra Sveriges centralsjukkasseområde med 533,629 invånare utbetalades 125,618 kronor (4,175 barnbördsfall). Det torde vara uppenbart, att dylika olikheter icke kunde förklaras genom olika nativitetsförhållanden inom det ena och det andra området. Att å andra sidan den statliga hjälpverksamheten i sin nuvarande form kunde nå en sådan omfattning, att den bringade hjälp åt alla, som behövde sådan, syntes framgå av vissa uppgifter, som styrelsen inhämtat rörande 1935 års verksamhet inom Bohuslän-Hallands erkända centralsjukkassa. Av dessa framginge nämligen, att inom kassans verksamhetsområde under 1935 ej mindre än 83 % av samtliga barnaföderskor kommit i åtnjutande av statligt understöd genom moderskapspenning från sjukkassan eller i form av moderskapsunderstöd.

Kommissionens påstående, att ett allt för stort antal behövande barnaföderskor vid nuvarande anordning ställdes utanför möjligheterna att erhålla hjälp, måste innebära en betydande överdrift.

Emellertid kunde skäl anföras för en höjning av inkomstgränsen, åtminstone för dyrorternas vidkommande. Företoges en lämplig sådan höjning och bleve dessutom det av kommissionen framlagda förslaget örn ändrade grunder för beskattningen genomfört, bomme med säkerhet, särskilt örn understödsbeloppet även ökades, antalet understödsfall att ytterligare ökas. Även utan mera långtgående ändringar av nuvarande förhållanden syntes man sålunda kunna uppnå en utvidgning av understödsverksamheten, varigenom alla fall, som rimligen borde bli omfattade av densamma, också bleve det.

35 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

Slutligen yttrar styrelsen i fråga om kommissionens sista erinran — kombinationen mellan försäkring och understöd — att om man fasthåller vid den principen, att varje människa skall i första hand hjälpa sig själv och först i andra hand äga erhålla hjälp av det allmänna, vilken princip bör så långt som möjligt gälla även beträffande barnbördsfall, star det alldeles klart, att en hjälporganisation, som innefattar ett självhjälpsmoment, är socialt betydligt värdefullare än ett rent understödssystem, även örn självhjälpsmomentet är relativt litet framträdande. Styrelsen framhåller vidare, att för övrigt en alldeles likartad dualism förekomme på ett annat område av socialpolitiken, nämligen i hjälpsystemet för arbetslösa, och anför därutinnan följande.

I båda fallen hade man å ena sidan en med statsmedel anordnad ren understödsverksamhet — respektive moderskapsunderstöd och arbetslöshetsunderstöd -— och å andra sidan en likaledes av staten ekonomiskt stödd frivillig försäkring för beredande av respektive moderskapshjälp och s. k. daghjälp. Att det, alla olikheter till trots, rådde en inre socialpolitisk frändskap mellan å ena sidan sjukkasseväsendet, stödverksamheten vid barnsbörd inbegripen, och å andra sidan arbetslöshetspolitiken behövde knappast uppvisas. När man i vårt land — så sent som år 1934 — genomförde den frivilliga, av staten stödda arbetslöshetsförsäkringen, hade det allt överskuggande huvudmotivet härför varit att skapa en på frivilliga personliga prestanda grundad rätt till daghjälp. Samma motiv syntes år 1936 kunna åberopas till stöd för den frivilliga moderskapsförsäkringens bibehållande inom sjukkasseväsendet. För övrigt förtjänade framhållas, att den frivilliga moderskapsförsäkringen

_ i likhet med den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen — erbjöde möjlighet

till differentiering av hjälpbeloppens storlek, något som, i den man denna möjlighet efter hand rationellt utnyttjades, i sin tur medgåve en anpassning av dessa belopp efter de bland annat efter dyrort varierande kostnaderna för tillgodoseende av de behov, som de vore avsedda att fylla.

Styrelsen medgåve, att systemet inrymde en inkonsekvens så tillvida, att en sjukförsäkrad barnaföderska erhölle sin moderskapshjälp oavsett ekonomisk ställning och örn behov av understöd förelåge eller icke. Men denna förmån tillkomme henne uteslutande på grund av hennes förtänksamhet att genom medlemskap i sjukkassa ekonomiskt säkerställa sig för inträffande sjukdoms- och barnbördsfall, vilket förhållande statsmakterna funnit motivera ett understödjande utan hänsyn till förefintligt behov. Genom att släppa efter på behovsprincipen, då fråga vore örn ren understödsverksamhet, skulle intresset för att genom försäkring söka sörja för sig själv slappna och benägenheten för att mera lita till det allmännas hjälp än till självhjälpen bliva allt större.

Kommissionen gjorde vidare gällande, att det nuvarande systemet uteslote vissa kvinnor, nämligen de allra fattigaste och de, som av hälsoskäl inte kunde vinna inträde i sjukkassorna, från möjligheten att erhålla en tillräcklig ekonomisk hjälp vid barnsbörd. Härtill finge erinras därom, att lagen gåva möjlighet för gift kvinna att tillhöra erkänd sjukkassa allenast för beredande av sjukvårdsförsäkring och moderskanshjälp. Då denna försäkring betingade en avgift av i regel allenast 4 kronor 20 öre för år, syntes vara uppenbart, att vilken gift kvinna som helst, som i övrigt uppfyllde villkoren för inträde, också kunde vinna delaktighet i sjukförsäkringen för beredande av moderskapshjälp. Förelåge sjukdom som hinder för inträde i erkänd sjukkassa, ställde sig ju saken annorlunda, men i sådant fall syntes, i den mån moderskapsunderstödet icke vore tillfyllest, hjälp böra meddelas i annan ordning.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 3S.

Styrelsen behandlar härefter frågan, vilka verkningar ett avskiljande från de erkända sjukkassorna av moderskapsförsäkringen och det statliga moderskapsunderstödet kunde antagas komma att medföra för sjukkassorna. I detta ämne uttalar styrelsen huvudsakligen följande.

En sådan åtgärd skulle otvivelaktigt komma att medföra direkt skadliga verkningar för den statsunderstödda sjukkasseverksamheten och denna verksamhet berörande förhållanden. Sålunda vore det tydligt, att man skulle försvåra för kassorna att utveckla sig genom borttagande av det i rekryteringsavseende tilldragande moment inom försäkringen, som moderskapsförsäkringen utgjorde. Inom de erkända sjukkassorna hade man en allmän uppfattning av att kvinnorna i allt större utsträckning sökte sig in i sjukkassorna, ett förhållande som vore socialt betydelsefullt bland annat med hänsyn till den ökade sjukdomsrisk, som barnsbörd medförde. Detta framginge också fullt tydligt av siffrorna för anslutningen till kassorna av nya medlemmar. De i kommissionens betänkande anförda siffrorna gåve detta vid handen, och så vore även förhållandet med motsvarande siffror för år 1935, ydka utvisade en medlemsanslutning för kvinnor, som vore betydligt större än för män icke blott för landet i sin helhet utan även för flertalet centralsjukkassor. De under detta år nytillkomna medlemmarna utgjordes sålunda av 36,667 män och 41,894 kvinnor. Att detta glädjande förhållande skulle upphöra, därest moderskapsförsäkringen nedlades, torde vara ställt utom varje tvivel.

Men även kassornas handhavande av moderskapsunderstödet hade visat sig kunna verka befrämjande på medlemsrekryteringen. Genom denna verksamhet komme nämligen kvinnorna i kontakt med sjukförsäkringen och erhölle kännedom om de förmåner ett medlemskap i sjukkassa medförde. Aven moderskapsunderstödets borttagande från sjukkassorna skulle sålunda kunna medföra skadliga verkningar för sjukförsäkringen.

Enligt styrelsens mening vore det icke blott önskvärt utan med hänsyn till konsekvenserna av ett ingrepp av ifrågasatt slag synnerligen påkallat, att, om en reform på ifrågavarande hjälpområde skulle komma till stånd, densamma, såsom också riksdagen syntes hava förutsatt, bleve genomförd inom ramen för den nu bestående sjukkasselagstiftningen.

Till sist redogör styrelsen för de riktlinjer, efter vilka en reform på förevarande område enligt styrelsens mening skulle kunna genomföras.

Enligt nu gällande regler utginge såväl moderskapspenningen som det statliga moderskapsunderstödet i form av dagsbidrag. Kommissionen hade emellertid ifrågasatt, att bidraget i stället skulle utgå i form av ett engångsbelopp, avsett för täckande av vissa av barnsbörden föranledda engångskostnader. Emot en sådan förändring av bidraget funnes enligt styrelsens ingen erinran att framställa. Ur försäkringssynpunkt innebure det i själva verket en fördel att övergå från nuvarande av sjukpenningen beroende dagsersättning till ett enhetsbelopp, enär vissa ojämnheter i fråga örn avgiftsbestämningen då försvunne.

Vad beträffade storleken av den framtida av sjukkassorna meddelade moderskapshjälpen, syntes denna lämpligen kunna fastställas till ett belopp av 100 kronor, varigenom understödet skulle motsvara de av kommissionen beräknade minimikostnaderna vid barnsbörd, som understödet skulle vara avsett att täcka. Ifragasättas kunde emellertid även, örn icke beloppet borde höjas till 110 kronor, varigenom täckning jämväl erhölles för den kostnad, som bai naföderskor enligt förslaget normalt skulle få utgiva i legosängsavgift vid vård å förlossningsanstalt. Om minimibeloppet av moderskaps-

37 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

hjälpen bestämdes på angivet sätt i författningen, syntes där också böra stadgas frihet för centralsjukkassa att genom bestämmelse i stadgarna utfästa ett högre belopp, lika för alla kvinnliga medlemmar.

Då moderskapspcnningen skulle utgöra ett fixt engångsbelopp, borde i överensstämmelse därmed även statsbidraget utgå med ett fixt engångsbelopp för varje av kassan meddelad moderskapshjälp. Detta bidrag av statsmedel till meddelad moderskapshjälp borde då utgå med samma belopp som det statliga moderskapsunderstödet. Sattes detta, såsom föreslagits,‘till 75 kronor, bleve följaktligen statsbidraget lika med 75 kronor för varje utgiven moderskapshjälp. Detta finge i sin tur till följd, att om moderskapshjälpen bestämdes till 110 kronor, avgift måste upptagas av medlemmarna motsvarande ett understöd av 35 kronor, vilket belopp då representerade självhjälpsmomentet i försäkringen. Avgiften i fråga beräknades för ett område med medelstor frekvens av barnbördsfall till 75 öre för år.

Med avseende på det statliga moderskapsunderstödet ville styrelsen i detta sammanhang hava framhållit följande. Kvinnan hade nu att i samband med ansökningen om understöd erlägga en anmälningsavgift av 2 kronor, som tillfölle centralsjukkassan eller lokalsjukkassa, som biträdde centralsjukkassan vid handhavandet av här ifrågakomna uppgifter, varför understödet i verkligheten reducerades med detta belopp. Upptagandet av denna avgift hade emellertid givit anledning till starkt missnöje bland understödstagarna. Det torde också med fog kunna ifrågasättas, örn icke de med den statliga moderskapsunderstödsverksamheten förenade kostnaderna helt borde bestridas av det allmänna. Kassornas handhavande av ifrågakomna verksamhet grundade sig ju på stadgandet i 8 § första stycket i sjukkasseförordningen, enligt vilket erkänd sjukkassa är pliktig att inom sitt verksamhetsområde, jämväl såvitt angår andra än kassans medlemmar, biträda vid handhavandet av annan social försäkrings- eller understödsverksamhet. Då kassa enligt samma lagrum för sådant biträde skall erhålla skäligt vederlag, vilket bestämmes av Kungl. Majit, och det här vore fråga örn en statlig verksamhet, syntes det vara helt i överensstämmelse med författningen, att det vederlag, som skulle utgå för det biträde kassan lämnade staten vid verksamhetens handhavande, lämnades av staten såsom uppdragsgivare. Styrelsen ville därför såsom lämpligt föreslå, att, därest nuvarande hjälpsystem bibehölles, den nu utgående anmälningsavgiften borttoges och kassorna i stället tillerkändes ett skäligt vederlag av statsmedel.

Till slut finge även erinras örn bestämmelserna rörande statsverkets utbetalande av ersättning för utgivna moderskapsunderstöd, enligt vilka sjukkassa ägde kvartalsvis utbekomma sådan. Därest en höjning av understödet i föreslagen omfattning skulle komma till stånd, skulle detta, örn nuvarande anordning för utbetalning av ersättningarna bibehölles. uppenbarligen medföra, alt kassorna måste ligga ute med förskotterade medel till sådana belopp, att det kunde medföra ekonomiska svårigheter för dem att bedriva dep egentliga verksamheten. Det borde därför övervägas, örn icke vid en sådan förhöjning av understödet, ersättning kunde utfås månadsvis i stället för kvartalsvis.

De skäl, som av socialstyrelsen anförts för ett bibehållande i princip av det nuvarande hjälpsystemet, åberopas i större eller mindre utsträckning även av övriga myndigheter och sammanslutningar, vilka intagit samma ståndpunkt.

Svenska sjukkasseförbundet — som inledningsvis framhåller, att dess av kommissionen åberopade, lill andra lagutskottet vid 1935 års riksdag avgiv-

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

na yttrande uteslutande avser moderskapsunderstödet och ej sjukkassornas moderskapshjälp — anför bland annat följande.

Till den lovande utvecklingen som efter år 1931 ägt rum beträffande kvinnornas anslutning till sjukkasserörelsen hade förutom den utökade moderskapshjälpen bidragit införandet av sjuk vårdsförsäkringen, varigenom gifta kvinnor för en ytterst ringa månadsavgift kunde tillförsäkra sig sjukvårdsersättning och moderskapshjälp. Från sjukkassornas sida hade man den erfarenheten, att denna möjlighet till billig och effektiv hjälp vid behov av läkar- och sjukhusvård samt vid barnsbörd mer och mer, allt eftersom den bleve känd, utnyttjades av kvinnorna. Då därtill komme, att först fr. o. m. ingången av år 1936 sjuk vårdsersättningen genomförts i samtliga erkända centralsjukkassor, på ett undantag när, funnes intet som helst tvivel om en fortsatt god utveckling av denna hjälpform. Sjukkasseförbundet kunde därför för sin del icke dela kommissionens mörka syn på möjligheten av en framgångsrik utveckling av den frivilliga försäkringen på hithörande område. Alla tecken tydde snarare på att denna tydliga tendens till stegring komme att ytterligare accentueras under kommande år.

Moderskapshjälpsverksamheten hörde emellertid även i ett annat och mycket viktigt avseende intimt samman med sjukkasserörelsen. Denna rörelse byggde alltjämt på frivillighetens grund, d. v. s. enligt principen om inbördes självhjälp, och hade uppehållits och uppehölles alltfort till största delen genom medlemmarnas egna avgifter. Sammalunda vore även förhållandet med moderskapshjälpen, vilken byggde på vissa avgifter, lika för alla medlemmar. Denna socialt sett vackra tanke vore en utomordentlig tillgång i sjukkassorna och borde enligt förbundets mening på allt sätt värnas och stärkas. Den strävan att så långt som möjligt hjälpa sig själv, som vore att likna vid en social värnplikt, hade sjukkassorna i stor utsträckning uppammat. Sjukkassornas målsmän måste därför hålla hårt på att en av de förnämsta hörnstenarna i byggnaden icke på något sätt finge rubbas eller dess bärkraft försvagas.

Vad som i viss mån vore ägnat att förvåna vore frånvaron av skäl från kommissionens sida, varför de erkända centralsjukkassorna skulle anses inkompetenta att sköta och handhava utbetalningen av det statliga moderskapsunderstödet i fortsättningen. Någon kritik mot kassornas sätt att sköta denna sak hade icke förebragts. Tvärtom torde man kunna säga, att kassorna visat sig vara fullt kompetenta och villiga att åtaga sig denna uppgift. Det kunde även förtjäna påpekas, att centralsjukkassorna, åtminstone de större, mast anställa en å tva arbetskrafter, som helt ägnade sig åt granskningen av inkomna ansökningar om moderskapsunderstöd.

Då alltså från kommissionens sida intet anförts mot det sätt, varpå centralsjukkassorna hittills skött det offentliga moderskapsunderstödet, funne förbundet för sin del inga bärande skäl föreligga att nu överflytta handhavandet av den föreslagna moderskapspenningen till ett speciellt ämbetsverk. Ett sådant fråntagande från kassorna av denna uppgift skulle enligt förbundets bestämda mening komma att enbart minska intresset för sjukkasserörelsen överhuvudtaget. Just handhavandet av det statliga moderskapsunderstödet hade givit kassorna möjlighet alt komma i kontakt med medborgargrupper, som i mycket stor utsträckning statt främmande för, ja, icke alls haft någon vetskap örn sjukkasserörelsen. Självfallet måste denna möjlighet att sprida kunskap om rörelsens förmåner bevaras och icke spolieras.

Under de tre omorganisationsår, som lämnades de efter 1910 års sjukkasselag arbetande sjukkassorna att inordna sig under den nya lagstiftningen, måste huvudparten av tid och krafter användas på organisatoriska upp-

39 Kurgl. Maj.ts proposition nr 38.

gifters lösande. Man finge därför enligt förbundets mening icke döma rörelsens utvecklingsmöjligheter etter de hittills uppnadda resultaten. Men redan nu kunde nian skönja konturerna av den framtida utvecklingen. Medlemsökningen i de erkända sjukkassorna under de sista två åren hade vant synnerligen kraftig, och alla tecken tydde på en ytterligare kraftutveckling. Förbundet kunde därför icke finna några skäl, som talade för ett rubbande eller hejdande av denna lovande utveckling. Sjukkasserörelsen behövde tvärtom arbetsro och lugn efter det nyligen avslutade gigantiska omorganisationsarbetet.

Förbundet ville därför på det kraftigaste betona nödvändigheten av att centralsjukkassorna liksom hittills åt sina kvinnliga medlemmar ägde utbetala moderskapshjälp, till vilken statsbidrag ulginge i minst samma omfattning som det statliga understöd, vilket utbetalades till icke sjuktörsäkrade barnaföderskor.

Vidare hemställde förbundet, att moderskapspennmgen i likhet med vad fallet nu vore med moderskapsunderstödet finge utbetalas genom centralsjukkassornas försorg, ävensom att utgivna belopp ersattes månadsvis av statsverket. Då det vidare icke kunde vara riktigt och rättvist, att kassorna skulle sköta denna verksamhet utan ett tillräckligt ekonomiskt vederlag, hemställdes, att ett skäligt arvode finge utgå av statsmedel för handhavandet av sistnämnda verksamhet.

Medicinalstyrelsen föreslår, att moderskapsunderstödet under benämningen moderskapspenning höjes till 100 eller i vissa fall 75 kronor. Styrelsen yttrar i detta hänseende följande.

Styrelsen ville framhålla, att beräkningen av barnbördskostnaderna syntes ha full giltighet endast för de största städerna och dyraste orterna — för stora delar av landsbygden finge siffran 100 kronor anses vara tor hog. Då styrelsen emellertid ansåge sig böra tillstyrka möjlighet att erhålla en moderskapspenning av 100 kronor, berodde detta på att ur de synpunkter styrelsen hade att i första hand anlägga det måste anses vara ett mycket stort önskemål, att moderskapspenningen anpassades så och tillhandahölles kvinnorna på det sätt, att den kunde verka befordrande^ på modcrskapsvården jämväl före förlossningen. Detta skulle kunna ske på så sätt, att 50 kronor kunde utbetalas till varje kvinna, som gjorde framställning härom, då hon med läkar- eller barnmorskeintyg kunde styrka sig med sannolikt vara havande i sjunde fostermånaden och som samtidigt förbunde sig att ställa sig under övervakning av läkare, barnmorska eller mödravårdsbyrå för den återstående delen av sitt havandeskap. Härigenom skulle vinnas stora fördelar främst ur hygienisk synpunkt. Den väntande modern skulle lå möjlighet att följa de råd och anvisningar rörande föda m. m., som hon kunde erhålla. Härigenom skulle bättre utsikter vinnas med hänsyn både till förlossningens förlöp]) och till barnets hälsa. De kvinnor, vilkas barnsbörd ej anmäldes förrän efter barnets födelse, skulle endast lia rätt till en moderskapspenning av 75 kronor.

I samband härmed föreslår medicinalstyrelsen, att statsbidraget till de försäkrades moderskapshjälp höjes till 100 kronor. Av moderskapshjälpen borde två kronor per dag under minst en månad utbetalas under havandeskapets två sista månader och återstoden efter förlossningen. I fråga örn inkomstgränsen för åtnjutande av moderskapsunderstöd förordar medicinalstyrelsen dennas höjning till eli beskattningsbart belopp av exempelvis 2,500 kronor.

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

En lösning genom förbättring av moderskapsunderstödet ifrågasättes även av ben navårdsbgrån i Stockholm. Byrån påkallar i detta hänseende en höjning av understödet till 42 kronor. Såsom skäl härför framhållas farhågor för att ett kontant utbetalat understöd av 75 kronor kunde möjliggöra för ogifta mödrar att omedelbart utackordera sitt barn. Byrån ställer sig dock tveksam mot ett bestämt förordande av detta förslag i stället för kommissionens med hänsyn till de gifta barnaföderskorna, för vilka den föreslagna mödrahjälpen kunde antagas komma att erhålla mindre betydelse.

Barnavårdsnämnden i Stockholm uttalar sig till förmån för det av kommissionen alternativt framställda förslaget, att moderskapspenning skulle utgå till i princip alla barnaföderskor, ehuru de försäkrade skulle erhålla sin moderskapspenning i form av statsbidrag till sjukkassornas moderskapshjälp.

Slutligen må anmärkas, att Stockholms läns barnavårdsförbund anser kommissionens förslag böra bliva föremål för grundlig överarbetning utan att förbundet dock angiver fullt klara riktlinjer härför. Förbundets huvudinvändningar äro, att förslaget kan antagas komma att väsentligt minska kvinnornas intresse för sjukkasserörelsen samt att moderskapspenning bör kunna utgå utan avseende å kvinnans ekonomiska förhållanden.

Övriga hittills icke berörda myndigheter och sammanslutningar, vilka yttrat sig över förslaget, ha tillstyrkt detsamma i vad det gäller dess huvudprincip eller lämnat detsamma utan erinran. Jag övergår nu att redogöra för dessa yttranden.

I två särskilda hänseenden lia erinringar framställts i ett flertal yttranden, nämligen huruvida inkomstgräns bör gälla för åtnjutande av moderskapspenning och vilket organ, som lämpligen bör utbetala moderskapspenningen.

Inkomstgräns förordas av statens inspektör för fattigvård och barnavård, två fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, länsstyrelserna i Kalmar, Östergötlands, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län, svenska landstingsförbundet, Fredrika-Bremer-förb lindet (en ledamot dock skiljaktig), Kalmar läns och Norrbottens läns barnavårdsförbund samt barnavårdsnämnderna i Göteborg, Norrköping och Jukkasjärvi. I den mån särskilda motiv anföras, framhålles i regel, att det ej kan vara lämpligt eller riktigt att låta statsmedel utgå till välsituerade eller icke behövande barnaföderskor. I ett par yttranden göras även invändningar i anledning av kommissionens uttalanden, att moderskapspenningen jämväl bör innefatta ett uttryck för den samhälleliga uppskattningen av moderskapet.

Fredrika-Bremer-förbundet hävdar sålunda, att moderskapet i och för sig varken för samhället eller individen kan få någon ökad betydelse eller vinna i värde därför att det föranleder en statlig penninggåva. Visserligen borde moderskapet, där så kräves, ekonomiskt stödjas av samhället, men det syntes knappast sympatiskt, att det av staten erhölle ett pekuniär! erkännande.

Vidale uttalar länsstyrelsen i Östergötlands län, att den uppfattningen,

41 Kungl. May.ts proposition nr 38.

att barnafödandet i första hand är en välgärning mot samhället, vilken oberoende av ekonomiskt behov bör premieras med allmänna medel, icke är ägnad att bidraga till den folkpsykologiska omvärdering, den stärkta känsla för föräldraskapets lycka, som är den viktigaste förutsättningen för befolkningskrisens övervinnande.

Förslag till inkomstgränsens fixerande framställas endast i tre av yttrandena.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård ifrågasätter en gräns vid 5,000 kronors beskattningsbart belopp. Därjämte bör enligt inspektörens mening uteslutas den, som äger eller brukar jordbruksfastighet med ett taxeringsvärde överstigande 30,000 kronor.

Göteborgs barnavårdsnämnd förordar en gräns vid 3,000 kronor med successiv förhöjning efter barnantalet.

Jukkasjärvi barnavårdsnämnd föreslår en gräns av 8,000 kronors beskattningsbart belopp.

Såsom redan anförts har medicinalstyrelsen — som förordat bibehållande av nuvarande system — ifrågasatt en inkomstgräns för moderskapsunderstödet av 2,500 kronors beskattningsbart belopp.

Tvekan i fråga örn lämpligheten av att icke stadga inkomstgräns uttalas därjämte av länsstyrelserna i Västmanlands och Västernorrlands län samt sistnämnda läns barnavårdsförbund.

Vad angår utbetalningen av moderskapspenningen, förorda följande myndigheter och sammanslutningar, att denna bör ske genom sjukkassorna, nämligen statens inspektör för fattigvård och barnavård, fattigvårds- och barn(n>årdskonsulenten i första distriktet, länsstyrelsen i Östergötlands lån, Östergötlands och Hallands läns barnavårdsförbund, barnavårdsbyrån i Stockholm samt svensk sjuksköterskeförening. Till stöd härför anföres väsentligen, att det nuvarande utbetalningsförfarandet beträffande moderskapsunderstöd fungerat väl och att det borde kunna vara av värde för sjukkassorna att genom handhavande av denna uppgift öka kontakten med såväl medlemmar som icke-medlemmar.

Å andra sidan förorda länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Gävleborgs och Västerbottens län, Gävleborgs läns barnavårdsförbund samt barnavårdsnämnden i Göteborg, att det uppdrages åt barnavårdsnämnderna att verkställa utbetalningen. Bland annat framhålles, att en sådan ordning bleve mycket enklare och i regel även för mödrarna förmånligare genom ett snabbare utbekommande av moderskapspenningen. Länsstyrelsen i Malmöhus lån anser, att hinder ej bör möta för barnavårdsnämnd att pröva ansökan örn moderskapspenning och förskottera sådan.

I fråga om moderskapspenningens storlek ha även en del ändringsförslag framkommit. Sålunda förorda Överståthållarämbetet, Västmanlands läns fattigvårds- och barnavårdsförbund samt fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i nionde distriktet — den sistnämnde med instämmande av länsstyrelsen och barnavårdsförbundet i Norrbottens län — att moderskapspenningen bestämmes till det belopp, vartill kostnaderna i anledning av barns-

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

börd uppskattats, eller 100 kronor. Stockholms barnavårdsnämnd ifrågasätter en väsentlig höjning under åberopande av att kostnaderna framför allt för hemhjälp men även för utrustning beräknats för lågt av kommissionen åtminstone för de dyrare orterna i landet. Därest detta ej kunde generellt bifallas, borde moderskapspenningen i anslutning till dyrortsgrupperingen bestämmas till olika belopp för olika delar av landet. Å andra sidan anser länsstyrelsen i Västerbottens län att med hänsyn till de avsevärda resekostnaderna för landsbygdsbefolkningen moderskapspenningen ur rättvisesynpunkt borde sättas högre för landsbygden än för städer och större samhällen. Länsstyrelsen i Kalmar län, varmed länets barnavårdsförbund instämmer, förklarar sig ej vilja motsätta sig moderskapspenningens fastställande till 75 kronor men finner en av föreliggande förhållanden betingad differentiering vara att föredraga. Länsstyrelsen kan dock ej biträda kommissionens förslag, att moderskapspenningen skall utgå med samma belopp vare sig fråga är om en- eller flerbörd. Länsstyrelsen anför härom:

Ändamålet med moderskapspenningen vore att utgöra ett bidrag till täckande av de med barnsbörden förenade kostnaderna. Dessa kostnader mäste, även om de icke ökades proportionellt med antalet födda, bliva större vid en flerbörd än vid en enbörd. Länsstyrelsen ville sålunda föreslå en skälig förhöjning av moderskapspenningen vid flerbörd, t. ex. med 50 procent vid tvillingbörd. Möjligen borde därvid stadgas, att förhöjningen blott finge åtnjutas, såvida samtliga födda vore vid liv och kunde anses livsdugliga. Ur kostnadssynpunkt för det allmänna torde en sådan förhöjning av moderskapspenningen ej spela någon nämnvärd roll, men för den enskdde torde förhöjningen i flertalet fall bliva av betydelse.

Fredrika-Bremer-förbundet anser tvekan kunna råda örn moderskapspenningen alltid bör utbetalas kontant. I en del fall vore det säkerligen, särskilt i fråga örn ensamstående mödrar, lämpligare om beloppet eller en del därav kunde utgå i andra former än reda pengar, exempelvis genom beredande av fullt fri anstaltsvård vid förlossningen. En risk vid kontantutbetalning vore nämligen den, att en moder, som av en eller annan anledning ville bli fri från barnet, med hjälp av den relativt betydande penningsumma hon fatt i sin hand, omedelbart vid utträdet från förlossningsanstalten utackorderade sitt barn.

I anledning av att kommissionen ej ansett skäl föreslå, att vid utbetalning av moderskapspenning bör innehållas belopp motsvarande kostnad för anstaltsvård, anför länsstyrelsen i Kalmar län med instämmande av länets barnavårdsförbund bland annat följande.

För att bliva mottagen vid en förlossningsanstalt krävdes som regel förskottsbetalning för viss tid eller att säkerhet ställdes för vårdkostnaden. I många fall vore kvinnan ej i stånd att lämna någon förskottsbetalning och ej heller att ställa vederhäftig säkerhet av enskilda. Hittills hade fattigvårdsstyrelserna i viss omfattning brukat utfärda ansvarsförbindelse för vårdkostnaden. Redan med nuvarande förhållanden kunde emellertid, även örn en kvinna vore medellös, på grund av hennes rätt till moderskapsunderstöd ifrågasättas, huruvida med hänsyn till fattigvårdslagens bestämmelser skyldighet att lämna sådan förbindelse förelåge för fattigvårdsstyrelserna. Någ-

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

ra svårigheter att erhålla dylik förbindelse hade hittills dock ej försports. Och om anstalten i något fall utan ansvarsförbindelse mottagit en kvinna, berättigad till moderskapsunderstöd, hade detta kunnat ske utan större risk, eftersom sagda understöd i första hand tillf olle anstalten. Annorlunda komme det att gestalta sig om kommissionens förslag genomfördes. Bleve varje barnsängskvinna berättigad till ett understöd av 75 kronor, som till t olle henne omedelbart efter förlossningen, torde det ännu mer än vad för närvarande vore förhållandet i fråga om de medellösa men till moderskapsunderstöd berättigade kunna ifrågasättas, om fattigvårdsstyrejserna kunde anses vara skyldiga att lämna ansvarsförbindelse för anstaltsvård i och för förlossning. Ej heller torde de i samma utsträckning som för närvarande bli villiga att lämna sådan förbindelse, därest moderskapspenningen utbetalades direkt till kvinnan. Och skulle en anstalt mottaga en kvinna för förlossning utan ansvarsförbindelse, torde anstalten, därest kvinnan underläte att gälda vårdkostnaden, även om kvinnan ej hade andra tillgångar än sin moderskapspenning, icke kunna uttaga kostnaden av vederbörande fattigvårdsstyrelse just med hänsyn till att hon under vårdtiden varit berättigad att erhålla moderskapspenning. Länsstyrelsen ansåge sig därför böra bestämt payrka en bestämmelse, varigenom garanti skapades för alt, därest kvinnan erhållit förlossningsvård å anstalt, denna ur moderskapspenningen erhölle ersättning för vården.

Även medicinalstyrelsen uttalar, att kostnad för anstaltsvard bör innehallas.

Att någon del av moderskapspenningen bör utbetalas redan före nedkomsten föreslås av statens inspektör för fattigvård och barnavård, fattigvårdsoch barnavårdskonsulenten i första distriktet, länsstyrelserna i Kalmar och Östergötlands län, samma läns barnavårdsförbund samt barnavårdsbyrån i Stockholm.

Sålunda anför statens inspektör för fattigvård och barnavård, att de kostnader, moderskapspenningen vore avsedd att täcka, till väsentlig del hänförde sig till behov, som måste tillgodoses före nedkomsten. Utbetalning före nedkomsten av exempelvis 50 kronor kunde ske, sedan medelst intyg av läkare eller barnmorska gjorts sannolikt, att nedkomsten komme att äga rum inom viss tid, förslagsvis fyra veckor. Möjligen kunde häremot invändas, att en del av bidraget då kunde komma att användas till barnsbörden ovidkommande utgifter, men någon kontroll i detta avseende torde vara utesluten, vilken tidpunkt som än valdes för utbetalningen. Och den av kommissionen föreslagna tidpunkten syntes rent av omöjliggöra, att bidraget annat än i helt ringa utsträckning komme till användning för avsett ändamål. Vid den senare tidpunkten återstode ju ingen annan utgift än den för viss hemhjälp och eventuellt även kostnaden för kvinnans hemresa från förlossningsanstalt.

Departementschefen.

Såsom den lämnade redogörelsen ådagalagt, lia i de över befolkningskommissioncns förslag avgivna yttrandena med mycken enhällighet åtgärder ansetts påkallade för en väsentlig förbättring av de förmåner, sorn med vårt nuvarande mödrahjälpssystem stå barnaföderskorna till buds. Däremot ha

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

erinringar i olika avseenden framställts mot det av kommissionen i sådant syfte framlagda förslaget.

Den tveksamhet rörande de föreslagna åtgärdernas värde och lämplighet ur rent befolkningspolitisk synpunkt, som i ett pär yttranden kommit till synes, anser jag mig kunna lämna åsido.

I fråga om de former, under vilka den vidgade hjälpverksamheten bör anordnas, ha ganska skilda meningar gjort sig gällande. Väl har kommissionens förslag om frångående av det nuvarande hjälpsystemet i flertalet yttranden lämnats utan erinran eller tillstyrkts, om än med delvis åtminstone principiellt lätt betydelsetulla erinringar. Från många håll har emellertid kommissionens förslag avstyrkts och ett bibehållande av nuvarande hjälpsystem i större eller mindre utsträckning förordats. De myndigheter och sammanslutningar, vilka uttalat denna mening, företräda dock, såsom ovan anförts, åtskilliga sinsemellan mer eller mindre divergerande ståndpunkter.

Under år 1935 synas i runt tal 52,500 barnaföderskor eller omkring 60 procent av det totala antalet barnaföderskor ha kommit i åtnjutande av moderskapsunderstöd och i runt tal 12,200 eller omkring 14 procent av moderskapshjälp genom de statsunderstödda sjukkassorna. Omkring 26 procent av barnaföderskorna ha lämnats helt utan hjälp.

Vill man bilda sig en uppfattning om sjukkasserörelsens utsikter att vinna ökad anslutning bland kvinnor i fruktsamhetsåldern, bör man ej underlåta att beakta de möjligheter, som den s. k. sjukvårdsförsäkringen erbjuder. Jag avser härmed den genom 1931 års sjukkasselagstiftning införda rätten för dem, som icke ha eget förvärvsarbete, ävensom för gifta kvinnor att bliva medlemmar i sjukkassa allenast för erhållande av sjukvårdsersättning och moderskapshjälp. Sådan försäkring kan, såsom socialstyrelsen framhållit, erhållas för en avgift av i regel endast 4 kronor 20 öre för år. Då denna försäkringsform, som successivt träder i kraft för olika centralsjukkassor, införts för ett större antal kassor först under år 1934, föreligger ännu ingen statistik, som kan belysa anslutningen till densamma. Uppenbarligen bör emellertid den nyssnämnda ringa avgiften kunna erläggas av det övervägande flertalet kvinnor. Genom en effektiv upplysnings- och propagandaverksamhet på detta område synas förutsättningar kunna skapas för en ansenlig ökning av antalet kvinnliga medlemmar och framför allt av dem i fruktsamma åldrar. Därvid får dock ej förbises, att den nu utgående avgiften är grundad pa nuvarande relation mellan manliga och kvinnliga medlemmar ävensom nuvarande fruktsamhetsförhållanden bland de senare. Skulle större förskjutningar i dessa hänseenden inträda, måste avgiften jämkas därefter.

Från ett par håll har såsom en lämplig åtgärd för vinnande av större anslutning till sjukkassorna föreslagits bland annat att lämna hjälp för avgiftsbetalningen. I den mån detta uppslag kan förtjäna beaktas, bör det dock utgöra en sjukkassornas egen angelägenhet.

Det har vidare från något håll ifrågasatts, om ej medlemsanslutningen till sjukkassorna skulle kunna främjas genom ökning av statsbidraget till

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

moderskapshjälpen. Denna ökning kan ske antingen så, att moderskapshjälpens storlek bibehålies oförändrad och i stället självhjälpsmomentet inskränkes eller ock så, att moderskapshjälpen utökas med det ökade statsbidraget. Vad den förra vägen beträffar, skulle en höjning av statsbidraget med 50 procent endast medföra en avgiftsminskning av 55 öre per år. Med hänsyn härtill kan jag ej inse, att en sådan åtgärd skulle kunna antagas komma att leda till något nämnvärt resultat. Vad angår den andra vägen, vill jag erinra örn att moderskapsunderstödet nu i regel är 30 kronor och moderskapshjälpen för flertalet kvinnor 84 kronor jämte ersättning för barnmorskevård, vilken i genomsnitt uppskattats till 11 kronor 28 öre, eller sålunda tillhopa något mer än 95 kronor. Trots denna högst avsevärda skillnad mellan de båda hjälpformerna har den senare dock ej vunnit större anslutning än att den omfattar omkring 14 procent av alla barnbördsfall. Det synes mig därför osannolikt, att en inom rimliga gränser hållen ökning av moderskapshjälpen i och för sig skulle nämnvärt främja en ökad anslutning. För detta ändamål förutsättes vidare, att moderskapsunderstödet alltjämt bibehålies vid ett enligt min mening så otillräckligt belopp som 30 kronor. En åtgärd i föreslaget hänseende skulle sålunda innebära, att den hjälp, som nu kommer en mindre del eller 14 procent av barnaföderskorna till godo och som till sin storlek kan anses tillfredsställande, höjdes, medan den hjälp, vilken åtnjutes av den väsentligt större delen eller 60 procent och till sin storlek är uppenbart otillräcklig, lämnades oförändrad, allt visserligen under förhoppning att den ökade disproportionen skulle komma den mindre gruppen att kraftigt tillväxa. Även om en sådan utveckling icke vore osannolik, skulle jag dock ej vilja förorda en dylik lösning, då den inrymmer ett alltför litet hänsynstagande till de mest behövande barnaföderskorna, vilka man under alla förhållanden torde få förutsätta mycket sällan vara försäkrade.

Det synes mig följaktligen för närvarande ej föreligga skäl för statsmakterna att vidtaga särskilda åtgärder i syfte uteslutande att främja medlemsanslutningen till sjukkassorna. De förmåner i förhållande till avgifterna, som sjukkassorna redan erbjuda, torde i och för sig vara fullt tillräckliga för att garantera en fortsatt utveckling av rörelsen. Å andra sidan måste självfallet alla åtgärder undvikas, vilka på något sätt kunna skada eller hindra en dylik utveckling. Även örn förslaget ur de sjukförsäkrades synpunkt reellt sett icke innebär annat än att statsbidraget till moderskapshjälpen skiljes från denna och utbetalas i särskild ordning och med förhöjt belopp i form av s. k. moderskapspenning, kan säkerligen den minskade försiikringsprestationen komma försäkringen att framstå såsom mindre eftersträvansvärd. 1 yttrandena från sjukkassehåll ha också uttalats allvarliga farhågor för att kommissionens förslag skulle komma att menligt inverka på rörelsens utvecklingsmöjligheter. Jag har på grund av denna min uppfattning ansett mig böra välja en annan väg än den av kommissionen förordade.

Det förhållande, som föranlett kommissionen att föreslå det nuvarade hjälpsystemets upphävande har ytterst varit, att en höjning av moderskapsunderstödel till ett belopp, som täckte större delen av rimliga minimikostnader i

46 Kungl. Majlis proposition nr 38.

anledning av en barnsbörd eller till 75 kronor, skulle, även om givetvis statsbidraget till sjukkassornas moderskapshjälp likaledes höjdes till 75 kronor, innebära en grundväsentlig förändring av hjälpsystemets karaktär. Förutsättningarna för försäkringsformens bestånd skulle sålunda efter en dylik höjning av moderskapsunderstödet bliva väsentligt förändrade. Kommissionen har emellertid betonat, att kommissionen för sin del icke skulle ha något att erinra mot en fortsatt anknytning till sjukförsäkringen, därest en sådan anordning ur sjukkassornas synpunkt kunde anses önskvärd — detta dock under förutsättning att i princip alla utanför sjukkassorna stående kvinnor bleve berättigade till moderskapsunderstöd. För närvarande utgör moderskapsunderstödet såsom nämnts i regel 30 kronor, medan kassornas moderskapshjälp för flertalet kvinnor utgår med 84 kronor jämte ersättning för barnmorskevård med i genomsnitt 11 kronor 28 öre. En höjning av understödet till 75 kronor och av moderskapshjälpen till 100 eller 110 kronor såsom socialstyrelsen ifrågasatt, innebär uppenbarligen en väsentlig förändring av hjälpsystemet. I de från sjukkassehåll avgivna yttranden ha emellertid icke yppats några som helst farhågor för att en sådan förändring skulle kunna inverka menligt på en framgångsrik utveckling av försäkringsformen. Socialstyrelsen har sålunda framhållit, att om blott moderskapsunderstödet och statsbidraget till moderskapshjälpen bestämdes lika högt, försäkringen såsom sådan med därav följande förmåner torde utöva en tillräckligt stor dragningskraft för att medlemsrekryteringen icke skulle påverkas i ogynnsam riktning. För min del finner jag icke heller någon anledning att anse en höjning av understödet även intill föreslagna 75 kronor böra föranleda hjälpsystemets omläggning.

Kommissionen har vidare erinrat, att dualismen i systemet innebure en kategoriklyvning av kvinnorna på det sätt, att de försäkrade erhölle statsbidrag till barnbördskostnaderna utan varje prövning, medan de icke försäkrade komme i åtnjutande av motsvarande förmån först efter en prövning av hjälpbehovet, ehuru visserligen en summarisk sådan. Kommissionen har funnit denna kategoriklyvning särskilt otillfredsställande på den grund, att det vore de ekonomiskt sämst ställda, vilkas möjlighet att erhålla hjälp gjordes till föremål för behovsprövning, under det att de i sådant hänseende bättre lottade kunde förskaffa sig rätt till statsbidrag allenast genom att ingå i erkänd sjukkassa, eftersom för inträde i dylik ej gäller något inkomststreck. Mot denna kommissionens erinran kan anföras, såsom från ett par håll skett, att den sjukförsäkrade barnaföderskan erhåller statsbidrag ej uteslutande på grund av behov utan på grund av sin förtänksamhet att genom medlemskap i sjukkassa ekonomiskt säkerställa sig för inträffande barnbördsfall. Örn likväl erinringen med nu gällande bestämmelser kan anses äga visst fog, faller den dock praktiskt taget bort vid en lämpligare avvägning av inkomstgränsen för rätt till moderskapsunderstöd.

Då ett indragande av statsbidraget till sjukkassornas moderskapshjälp sålunda icke synes vara erforderligt ens för en långt gående utbyggnad av det

Kungl. Mcij:ts proposition nr 38.

nuvarande hjälpsystemet och ej heller av andra skäl motiverat, saknar jag anledning att förorda det härutinnan framförda förslaget.

Vad så angår moderskapsunderstödet, har från en del håll föreslagits, att detta skulle slopas och hjälpverksamheten helt inriktas på den av kommissionen föreslagna mödrahjälpen, vilken avses att utgå efter individuell behovsprövning. Denna mening kan jag icke dela. Fastmer synes mig den av statsmakterna år 1931 beträdda vägen att genom kontant understöd, som i princip motsvarar statens bidrag till de sjuklörsäkrades moderskapshjälp, i någon mån lätta de behövande, oförsäkrade kvinnornas barnbördskostnader, utgöra en välbetänkt anordning och samtidigt en rättvis komplettering av den statsunderstödda moderskapshjälpen. Ett införande av den av kommissionen föreslagna nya hjälpformen mödrahjälp kan enligt min mening icke föranleda ett ändrat ståndpunktstagande härutinnan, särskilt som mödrahjälpen måste komma att tillhandahållas på ett sätt och i en form, som helt skiljer sig från vad som gäller för moderskapsunderstödet.

Jag förordar sålunda bibehållandet av den nuvarande ordningen med å ena sidan statsunderstödd moderskapshjälp genom sjukkassorna och å andra sidan moderskapsunderstöd.

Jag övergår så till spörsmålet vilka reformer inom systemets ram, som kunna anses påkallade. Kommissionens förslag innebär i detta hänseende — varvid å moderskapsunderstödet torde få tillämpas vad kommissionen anfört om moderskapspenningen — dels att i princip alla barnaföderskor skola äga rätt till moderskapsunderstöd och dels att understödet höjes till 75 kronor.

Vad först angår frågan örn vilka kvinnor som böra vara berättigade till moderskapsunderstöd, torde få erinras därom, att denna rätt enligt nu gällande bestämmelser i princip bygger på behov av understöd. Sådant behov skall emellertid anses föreligga, om för kvinnan eller, där hon är gift och sammanlever med sin man, för makarna tillsammans vid senaste taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke upptagits beskattningsbart belopp, uppgående till minst 500 kronor. Denna behovspresumtion kan emellertid motbevisas både så, att understöd kan få åtnjutas vid högre inkomst, därest ändrade förhållanden inträtt eller eljest särskilt ömmande omständigheter föreligga, och så, att understöd ej får utgå vid lägre inkomst, därest särskilda omständigheter därtill föranleda. Kommissionens förslag innebär en radikal förändring härutinnan, i det att kommissionen förordar, att behovsprincipen helt frångås. Ehuru vissa skäl kunna anföras till förmån för denna ståndpunkt, avstår jag med hänsyn till de delvis mycket bestämda erinringar, som vid remissbehandlingen framställts mot förslaget, från att förorda en principiellt så vittgående omläggning. Däremot vill jag förorda en väsentlig höjning av den nuvarande inkomstgränsen. Gränsen bör enligt min mening läggas så, att endast de uteslutas, för vilka uppenbarligen här ifrågasatta bidrag till barnbördskostnaderna icke äger någon betydelse. 1 den mån förslag till inkomstgräns framförts i yttrandena, lia nämnts beskatt-

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

ningsbara belopp å 2,500, 3,000, 5,000 och 8,000 kronor. Jag vill förorda, att gränsen sättes vid ett beskattningsbart belopp av 3,000 kronor. En dylik gräns synes komma att innebära — i den mån tillgängligt material möjliggör statistiska beräkningar i detta avseende — att omkring 8 procent av barnaföderskorna utestängas från moderskapsunderstöd. Då de 14 procent av barnaföderskorna, vilka åtnjuta moderskapshjälp genom sjukkassorna, icke till något nämnvärt antal torde själva eller jämte sina män vara åsätta högre beskattningsbart belopp än 3,000 kronor, skulle följaktligen den nu förordade ändringen av behovspresumtionen medföra en ökning av antalet barnaföderskor med moderskapsunderstöd från (50 procent till omkring 78 procent. Jag vill nämna, att jag jämväl övervägt att föreslå en efter barnantalet varierande inkomstgräns på det sätt, att vid första barnsbörden skulle krävas 3,000 kronor, vid den andra 3,500 kronor o. s. v. med 500 kronors ökning för varje ytterligare barnsbörd till och med den femte. Det är utomordentligt vanskligt att söka beräkna i vad mån en dylik ordning skulle öka antalet understödsberättigade. Enligt en dock osäker uppskattning skulle ytterligare omkring 1,500 barnaföderskor eller 1.7 procent av hela antalet härigenom kunna antagas bliva berättigade till understöd. Då emellertid en fix gräns vid 3,000 kronor omsluter mer än nio tiondelar av barnaföderskorna och följaktligen bör kunna anses tillfredsställande, har jag ej funnit skäl att förorda en på så sätt varierande gränsdragning.

Det synes mig i någon mån tveksamt om med den föreslagna höjningen av inkomstgränsen de nuvarande bestämmelserna böra bibehållas, enligt vilka under särskilda omständigheter ansökan örn understöd kan bifallas även vid högre inkomst resp. avslås, trots att inkomstgränsen ej överskridits. Det må framhållas, att sådana särskilda omständigheter i praxis anses föreligga, i förra fallet huvudsakligen då kvinnan eller hennes man blivit arbetslös eller fått sina arbetsinkomster mera väsentligt försämrade, då sjukdomsfall i familjen förorsakat mera avsevärda utgifter eller då maken avlidit, samt i senare fallet huvudsakligen, då kvinnans eller hennes och makens ekonomiska förhållanden efter den senaste taxeringen ha förbättrats, exempelvis genom giftermål eller arv, eller då taxeringen icke anses giva ett rättvisande utslag i fråga om den ekonomiska ställningen såsom exempelvis beträffande kvinnor, gifta med brukare av större jordbruksfastigheter, eller ogifta kvinnor, som sammanleva med män i välbärgad ställning. Självfallet måste varje fixerad inkomstgräns såsom presumtion för behov i tillämpningen komma att verka mer eller mindre godtyckligt, och därför är det också önskvärt, att vid särskilda förhållanden presumtionen kan få frångås. Jag anser mig med hänsyn härtill böra förorda de nuvarande bestämmelsernas bibehållande, även örn tillämpningen av desamma kan antagas bereda sjukkassorna större svårigheter vid en till 3,000 kronor förhöjd inkomstgräns.

Vid övervägande av frågan örn moderskapsunderstödets storlek må till en början erinras om att understödet för närvarande är avsett att i första hand möjliggöra för barnaföderskan att förskaffa sig erforderlig förlossningsvård.

49 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

Kommissionens förslag innebär härutinnan en väsentlig förändring. Enligt ett av kommissionen i annat sammanhang framlagt förslag skall sålunda förlossningsvården göras fri — anstaltsvården skall visserligen få betinga en kostnad av högst en krona för dag, men denna avgift har ansetts endast motsvara den utgift för kost o. d., som ju måste vidkännas av en kvinna, vilken förlöses i hemmet, och alltså ej utgöra vårdavgift i egentlig mening. Kommissionen har nu utgått från att moderskapsunderstödet hädanefter skall utgöra bidrag till täckande av övriga med en barnsbörd förenade särskilda kostnader, varvid kommissionen såsom regelmässiga sådana har angivit kostnader för resor, hemhjälp och utrustning åt barnaföderskan samt sängutrustning och småkläder åt barnet. Däremot har kommissionen icke ansett understödet böra utgöra ersättning för förlorad arbetsförtjänst i anledning av barnsbörd. De problem, som de förvärvsarbetande kvinnornas ställning vid barnsbörd innesluta, har kommissionen nämligen förmenat icke vara av beskaffenhet att kunna tillfredsställande lösas i denna ordning. Liksom jag i annat sammanhang kommer att förorda kommissionens förslag om fri förlossningsvård, vill jag nu i huvudsak ansluta mig till den av kommissionen sålunda föreslagna ändringen av moderskapsunderstödets syfte. Förslaget i denna del har ock i yttrandena lämnats utan erinran. Dock anser jag av skäl, vartill jag längre fram återkommer, att understödet i princip bör avse att täcka även den kostnad för anstaltsvard, som allt fortfarande kan beräknas komma att kvarstå.

Kommissionen har föreslagit, att understödets belopp skulle bestämmas till 75 kronor, varvid kommissionen utgått från att de kostnader, för vilkas täckande det vöre avsett att utgöra bidrag, approximativt och i genomsnitt kunde uppskattas till minst 100 kronor. Det föreslagna beloppet, mot vilket endast enstaka erinringar framställts, synes mig vara väl avvägt. Från ett pär håll har visserligen förordats höjning till 100 kronor. Stockholms barnavårdsnämnd har för sin del ifrågasatt en väsentlig höjning med hänsyn till att kostnaderna beräknats för lågt åtminstone för de dyrare orterna eller alternativt, att understödet måtte bestämmas i anslutning till dyrortsgrupperingen. Länsstyrelsen i Västerbottens län åter har ansett, att understödet med hänsyn till de större resekostnaderna borde sättas högre för landsbygden än för städerna. Givet är, att ett belopp av 75 kronor betraktat såsom sådant har ett mindre värde å en dyrort som Stockholm än å landsbygden i allmänhet. I och för sig finnas därför skäl för beloppets bestämmande i anslutning till dyrortsgrupperingen. Emellertid synes det mig riktigare att utgå från kostnaderna för tillgodoseendet av de med understödet avsedda ändamålen — resor, hemhjälp, utrustningspersedlar och anstaltsvård. Vad först angår resor, torde kostnaden härför i städer och större samhällen, där barnmorska eller förlossningsanstalt finnes, uppgå till ett mycket ringa belopp, medan samma kostnad flir en kvinna å landsbygden kan komma att stiga till en rätt avsevärd summa allt efter avståndet till barnmorska eller anstalt. Kostnaden för hemhjälp åter torde i stort sett variera i anslutning lill dyrortsgrupperingen. Utrustningskostnaderna liksom vårdkostnaden

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 38. 4

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

lära slutligen icke kunna påverkas av kvinnans bosättningsort. Då sistnämnda kostnader sålunda kunna betraktas som lika för alla och de drygare resekostnaderna å landsbygden i huvudsak torde kunna anses uppvägda av minskade utgifter för hemhjälp samt omvänt de större kostnaderna för hemhjälp å de dyrare orterna av obetydliga reseutgifter, synes mig lika litet finnas skäl för att bestämma understödet till ett större belopp å dyrorterna som att sätta det högre för landsbygdens befolkning. Erinras må även, att moderskapsunderstödet också enligt nu gällande bestämmelser utgår med ett fixt belopp. Jag biträder därför förslaget, att understödet fastställes till ett för alla lika belopp och, då jag anser den av kommissionen föreslagna höjningen lämplig och skälig, förordar jag understödets bestämmande till 75 kronor.

Från något håll har ifrågasatts, att moderskapsunderstödet vid flerbörd skulle utgå med någon förhöjning, förslagsvis 50 procent. Till förmån för förslaget kunna onekligen vissa skäl anföras; dess realiserande skulle i kostnadshänseende ej heller medföra större konsekvenser. Under tioårsperioden 1921/1930 uppgick sålunda antalet flerbörder till ej fullt 1 1/2 procent av samtliga barnsbörder eller till 1,572. Då emellertid de kostnader, vartill moderskapsunderstödet skall utgöra bidrag, endast i mindre utsträckning, nämligen beträffande posten sängutrustning och småkläder, torde bliva större vid flerbörd än enbörd, har jag ej ansett mig böra ifrågasätta ett frångående av nu gällande ordning.

Gentemot kommissionens förslag att fastställa moderskapsunderstödet till ett fixt belopp i stället för ett per dag under en viss tidsperiod utgående bidrag har ingen erinran uttalats och då omläggningen synes mig väl motiverad, samtidigt som den innebär en önskvärd förenkling av de nuvarande rätt invecklade beräkningsgrunderna, biträder jag förslaget.

Vad så angår frågan om moderskapsunderstödets utbetalande, har flertalet myndigheter och sammanslutningar uttalat sig för att sjukkassorna allt fortfarande anlitas härför. Ehuru tidigare från sjukkassehåll yppats sympatier för kassornas befriande från handhavandet av moderskapsunderstödet, har exempelvis sjukkasseförbundet i sitt över kommissionens förslag avgivna yttrande hemställt, att de fortfarande måtte få handha detsamma. Vid dylikt förhållande och då sjukkassorna på ett förtjänstfullt sätt visat sig kunna fylla sin uppgift som organ även för en samhällelig understödsverksamhet av förevarande slag, har jag ingen anledning att förorda en ändring i nu gällande ordning.

För närvarande utbetalas moderskapsunderstödet vanligen på en gång, sedan den tid förflutit, för vilken det beräknas utgöra understöd, ehuru utbetalning även kan ske veckovis i särskilda poster. I intet fall medgives dock utbetalning vare sig helt eller delvis, förrän intyg örn nedkomsten företetts. Kommissionen har intagit den ståndpunkten, att utbetalning skall ske först, sedan nedkomsten inträffat. I åtskilliga yttranden har dock föreslagits, och på som det synes starka skäl, att utbetalning av någon del borde få ske före nedkomsten. Utbetalning före nedkomsten bör dock tydligen endast ifråga-

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

komma vid en tidpunkt, då havandeskapet är sa långt framskridet, att det kan konstateras eller i varje fall göras sannolikt, att därest för tidig nedkomst skulle inträffa, en barnsbörd i medicinsk mening likväl kommer att föreligga. Denna förutsättning består, så snart det framfödda fostret icke uppenbarligen är livsodugligt, vilket i praxis anses vara fallet vid förlossning, som inträffar efter 28—30 veckor. Med hänsyn härtill synes det vara nödvändigt att för utbetalning före nedkomsten kräva, att kvinnan genom intyg av läkare eller barnmorska gör sannolikt, att havandeskapet är längre framskridet än i sjunde månaden. Jag vill förorda en dylik bestämmelse.

Den del av understödet, som bör få utbetalas före nedkomsten, anser jag skäligen kunna sättas till 40 kronor. Att, såsom medicinalstyrelsen föreslagit, såsom villkor härför stadga, att kvinnan förbinder sig att ställa sig under viss övervakning, synes mig olämpligt. Ej heller finner jag mig böra biträda medicinalstyrelsens förslag att låta moderskapsunderstödet utgå med förhöjt belopp för kvinnor, som anmält sig till erhållande av understöd före nedkomsten.

I detta sammanhang torde jag även få upptaga frågan, huruvida vid utbetalningen av understödet bör innehållas belopp, motsvarande kostnad för vård å förlossningsanstalt. Enligt nu gällande bestämmelser skall så ske. Innehållet belopp skall av kassan utbetalas direkt till förlossningsanstalten. Endast örn kvinnan styrker, att hon själv guldit vårdkostnaden, äger hon utbekomma hela understödet. Kommissionen har ej ansett skäl bibehålla denna bestämmelse, främst enär enligt dess förslag vårdavgiften skulle komma att sänkas till i genomsnitt tio kronor. Häremot har uttrycklig erinran framkommit från två håll. Även om jag i princip är av den uppfattningen, att åtnjutandet av moderskapsunderstöd icke bör förbindas med mer eller mindre långtgående villkor eller inskränkande bestämmelser av olika slag, vilka för barnaföderskorna lätteligen kunna få en anstrykning av förmynderskap, anser jag det dock motiverat, att samhället skaffar sig garanti för att dess egna kostnader för vård, ehuru i och för sig ringa, bliva till fullo ersatta. Jag vill sålunda icke ifrågasätta ändring av gällande bestämmelser i nu förevarande avseende.

I fråga om ersättning till sjukkassorna för befattningen med moderskapsunderstödens utbetalande har av såväl socialstyrelsen som svenska sjukkasseförbundet hemställts, att sådan ersättning måtte beredas genom lämpligt direkt statsanslag och ej såsom för närvarande genom att de understödssökande till sjukkassan erlägga en anmälningsavgift av två kronor. Jag finner mig dock ej böra förorda det framställda förslaget. Vad angår anmälningsavgiftens storlek ha några ändringsförslag ej framkommit. Sjukkasseförbundet gör dock gällande, att den nuvarande avgiften åtminstone för en del kassor ej är tillfyllest för sitt ändamål. Tillräckliga skäl för en jämkning av anmälningsavgiften synas mig dock ej föreligga.

Då de av mig förordade ändringarna beträffande moderskapsunderstödet komma att kräva väsentligt ökade kapitalutlägg för sjukkassorna, vilka förskottera understöden, anser jag skäligt, att kassorna sättas i tillfälle att av

52 Kungl. May.ts proposition nr 38.

statsverket utfå ersättning för utgivna understöd månadsvis i stället för såsom nu kvartalsvis.

De förordade ändringarna med avseende å moderskapsunderstödet medföra, att jämväl bestämmelserna angående sjukkassornas moderskapshjälp måste undergå vissa modifikationer. Sådana påkallas för övrigt även med hänsyn till det förslag rörande omorganisation av förlossningsvården, som jag framlägger.

Såsom ovan anförts består moderskapshjälpen av två olika delar, nämligen dels ersättning för barnmorskevård enligt fastställd taxa eller för vård å allmän sal å förlossningsanstalt, dels ock ett understöd i penningar för varje dag under viss tid, benämnt moderskapspenning. Kostnaden för vård å förlossningsanstalt äger sjukkassan dock avdraga å moderskapspenningen efter sådana grunder, att prestationen som regel innebär en utgift för kassan allenast i den mån vårdavgiften överstiger två kronor om dagen. Då jag i annat sammanhang ärnar föreslå, att barnmorskevården framdeles blir avgiftsfri och anstaltsavgiften nedsättes till en krona, kommer följaktligen kassornas prestation att efter sagda omläggnings genomförande inskränkas till själva dagunderstödet, moderskapspenningen.

Till dagunderstödet utgår statsbidrag med i regel 42 kronor. En konsekvens av moderskapsunderstödets höjning till 75 kronor måste bliva, att statsbidraget till sjukkassornas dagunderstöd jämväl höjes till detta belopp. Ett lägre bidrag skulle nämligen, såsom kommissionen anfört, innebära, att en försäkrad kvinna måste bidraga med egna avgifter för att erhålla en hjälp, som en icke försäkrad kvinna i kanske samma eller till och med bättre inkomst- och förmögenhetsförhållanden utan egen insats erhölle av staten. I detta sammanhang bör erinras om att genom den fria bammorskevården statsbidraget till denna samtidigt bortfaller, vilket bidrag i genomsnitt utgör 5 kronor 64 öre för de kvinnor, som anlita barnmorska.

I samband med höjningen av statsbidraget bör liksom beträffande moderskapsunderstödet dagunderstödet ersättas med ett fixt belopp. Då termen moderskapshjälp inom sjukkassorna har hävd såsom sammanfattande benämning å kassans prestationer vid barnsbörd och då beteckningen därjämte korresponderar med den andra försäkringsprestationen inom kassorna, vilken benämnes sjukhjälp, synes detta belopp lämpligen böra benämnas moderskapshjälp.

I fråga om det belopp, vartill moderskapshjälpens totalbelopp, d. v. s. statsbidraget jämte det på avgifterna grundade understödet, bör bestämmas, har socialstyrelsen förordat 100 eller 110 kronor. Med hänsyn till moderskapsunderstödets storlek anser jag ej tillrådligt att sätta beloppet lägre än till 110 kronor. Härigenom skulle dock självhjälpsmomentet komma att inskränkas till 35 kronor, medan det för närvarande utgör i genomsnitt för flertalet kvinnor omkring 45 kronor. Möjlighet till viss differentiering synes lämpligen böra beredas genom att stadga rätt för centralsjukkassa att efter tillsynsmyndighetens medgivande bestämma högre belopp än 110 kronor, givetvis dock utan rätt till högre statsbidrag än förut angivna 75 kronor.

53 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

Liksom moderskapsunderstödet bör moderskapshjälpen få till någon del lyftas före nedkomsten, därest kvinnan med intyg gör sannolikt, att havandeskapet är längre framskridet än i sjunde månaden. Den del, som vid denna tid bör få uppbäras, synes kunna fastställas till 60 kronor.

Vad jag ovan anfört om innehållande av vårdavgift vid utbetalning av moderskapsunderstöd bör även gälla moderskapshjälpen.

Av det med avseende å moderskapshjälpen anförda framgår, att termen moderskap spenning, vilken för närvarande betecknar moder skapshjälpens kontanta del, kommer att utgå. Då jag skulle anse önskvärt, att moderskapsunderstödet rubricerades på ett sätt som mindre starkt framhävde understödskaraktären, och intet hinder nu föreligger att anlita beteckningen moderskapspenning, vill jag föreslå, att det enligt nu angivna riktlinjer reformerade moderskapsunderstödet benämnes moderskapspenning.

Jag övergår så till kostnadsberäkningarna.

Såsom kommissionen anfört utgjorde antalet barnaföderskor under år 1933 86,159 och torde ha varit ungefärligen detsamma under år 1934. Enligt numera för år 1935 föreliggande preliminära uppgifter synes antalet barnaföderskor nämnda år ha uppgått till omkring 87,000. För budgetaret 1937/1938 synes man böra räkna med samma antal.

För förevarande ändamål måste en beräkning göras av det antal barnaföderskor, vilka själva eller, där de äro gifta, jämte sina män uppnå ett beskattningsbart belopp av 3,000 kronor. Denna gräns gäller visserligen endast för moderskapspenningen och ej för moderskapshjälpen. I betraktande emellertid av såväl att de sjukförsäkrade endast i mycket ringa utsträckning torde tillhöra högre inkomstgrupper som ock att antalet försäkrade barnaföderskor icke utgör mera än omkring 14 procent av hela antalet, anser jag mig kunna bortse från att inkomstgränsen ej har avseende å de försäkrade.

Tillgängliga uppgifter angående inkomstfördelningen bland enskilda personer, vilka under år 1935 taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, utvisa, att i runt tal 90 procent av de taxerade åsatts ett beskattningsbart belopp av högst 3,000 kronor. Även örn antalet barnaföderskor icke fördelar sig proportionellt på olika inkomstskikt, torde likväl avvikelserna icke vara större än att den anförda procentsiffran kan utgöra en god utgångspunkt för beräkningen.

Dessförinnan måste emellertid hänsyn tagas till de barnaföderskor, vilka icke taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Enligt en av moderskapsunderstödssakkunniga av år 1926 verkställd undersökning utgjorde antalet gifta, icke taxerade barnaföderskor, vilkas make likaledes ej taxerats, omkring 15 procent av samtliga gifta barnaföderskor. Beträffande de ogifta föreligga ej motsvarande uppgifter. Örn man godtager nämnda siffra för de gifta, torde man vara hänvisad att räkna med en betydligt högre siffra för de ogifta, förslagsvis 30 procent.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

Antalet utom äktenskapet levande födda barn uppgick enligt senast kända preliminära siffror, avseende år 1935, till 11,902. Jag anser mig därför böra räkna med att av de 87,000 barnaföderskorna i runt tal 75,000 äro gifta och 12,000 ogifta.

Med ledning av nu anförda siffror skulle följande antal barnaföderskor vara berättigade till moderskapspenning eller moderskapshjälp:

Ogifta, ej taxerade (30 % av 12,000) .......................... 3,600

Gifta, ej taxerade (15 % av 75,000) .......................... 11,250

90 % av de återstående 72,150 .............................. 64,935

79,785.

Antalet ohjälpta barnaföderskor skulle i följd härav uppgå till något över 7,000, motsvarande omkring 8 procent av hela antalet.

Man synes sålunda vid beräkning av kostnaderna kunna förutsätta, att statsverket för i runt tal 80,000 barnaföderskor skulle få vidkännas en utgift å 75 kronor i form av antingen bidrag till moderskapshjälp eller moderskapspenning. Den sammanlagda kostnaden skulle alltså utgöra omkring 6 miljoner kronor. Statsverkets utgifter för motsvarande ändamål för budgetaret 1936/1937 äro beräknade till 1,970,000 kronor men synas för budgetaret 193//l 938 vid oförändrade bestämmelser lia bort beräknas till omkring 2,250,000 kronor. Den ökning av statens kostnader, som föranledes av mitt nu förordade förslag, synes följaktligen kunna uppskattas till

3,750,000 kronor, vilket belopp med 525,000 kronor understiger det av kommissionen angivna. Kostnadsökningen kommer dock ej att i full utsträckning inträda under budgetåret 1937/1938.

I enlighet med det anförda har jag låtit utarbeta förslag till

dels förordning om moderskapspenning,

dels ock förordning angående ändrad lydelse av 32 § förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor.

Författningarna torde böra träda i kraft den 1 januari 1938.

II. Hjälp åt nödställda mödrar.

Befolkningskommissionens förslag.

Under denna rubrik upptar kommissionen till övervägande i sitt förut omförmälda betänkande frågan, huruvida utöver den föreslagna reformeringen av sjukkassornas moderskapshjälp och moderskapsunderstöd ytterligare hjälpåtgärder för barnaföderskor i särskilda fall kunna anses erforderliga.

Kommissionen betraktar denna fråga mot bakgrunden av den utredning, som företagits av abortkommittén och framlagts i dess den 4 maj 1935 avgivna betänkande (statens offentliga utredningar 1935: 15).

I berörda betänkande har abortkommittén framhållit, att vissa omständigheter syntes tyda på att årliga antalet kriminella abortframkallningar i

55 Kungl. Maj:ts proposition nr 3S.

liket sannolikt icke understege 10,000. För vinnande av någon belysning av de motiv, som kunde antagas föranleda aborter, hade kommittén bland annat föranstaltat örn en rundfråga till landets läkare rörande hos dem under en månad av år 1934 gjorda framställningar om avbrytande av havandeskap på icke-medicinsk grund. Till kommitténs förfogande hade även ställts material från vissa andra undersökningar av samma spörsmål, däribland från en undersökning av med. doktor E. Karlmark i Stockholm beträffande kvinnor, som hos honom gjort framställning örn abort fr. o. m. 1934 års början till slutet av november samma år.

Befolkningskommissionen återgiver i sitt betänkande rundfrågans resultat, såvitt den givit vid handen motiv av mer eller mindre ekonomisk natur. Därvid medtager kommissionen även resultaten av doktor Karlmarks undersökning, då den erbjöde möjlighet till jämförelse med kommitténs rundfråga. Resultaten redovisas särskilt för ogifta och gifta kvinnor samt för förstföderskor och omföderskor. I befolkningskommissionens betänkande anföres här-

om följande.

Det antal kvinnor, som omfattats av kommitténs rundfråga och betrattande vilka uppgifter inkommit och kunnat bearbetas, är 701, varav 371 ogifta förstföderskor, 78 ogifta omföderskor, 16 gifta förstföderskor och 236 gitta omföderskor. Doktor Karlmarks undersökning omfattade 205 kvinnor, av vilka 130 voro ogifta förstföderskor, 37 ogifta omföderskor, 10 gifta lorst-

föderskor och 28 gifta omföderskor. „ . , . .__.. ,

Ogifta förstföderskor: Det antal fall, i vilka ekonomiska motiv

torde hava varit avgörande för abortbegäran, är enligt kommitténs rundfråga 129 eller 348 procent. Dessa fördela sig på »fruktan att förlora anställning» i 116 fall (31 3 %>) — i 35 av dessa fall har barnafadern uppgivit* vara arbetslös —, »nödvändighet att understödja föräldrarna» i 9 fall (2 4 /o samt »svårighet för yrkesutbildning» i 4 fall (11 /o). I 8- andra fall (22 1 /o) betecknar kommittén motiven såsom mestadels en kombination av social vanära och ekonomisk nöd. •— Doktor Karlmarks undersökning utvisar ekonomiska motiv av natur, som nyss angivits, i 48 fall eller 36 9 procent.

Ogifta omföderskor: Enquétesvaren utvisa har »ekonomiska

skäl» såsom motiv i 34 fall eller 43 6 procent. Motsvarande antal for Karlmarks undersökning är 16 fall eller 433 procent. t ,

Gifta förstföderskor: Enligt rundfrågan hava 12 av de lb> tal-

len varit mer eller mindre influerade av ekonomisk nöd. Av de 10^ av Karlmarks undersökning omfattade fallen har ekonomien angivits såsom da-

G i”f t a omföderskor: Rundfrågan visar såsom motiv »dålig ekono-

mi» i 70 fall eller 297 procent och »fruktan att förlora anställning» i 9 fall eller 3 8 procent. Samma motiv hava vid Karlmarks undersökning uppgivits i 18 fall eller 64 3 procent.

Att värdet av undersökningarna för utrönande av kvinnornas motiv av flera skäl icke må överskattas torde vara uppenbart. Abortkommittén erinrar härutinnan om att undersökningen ju endast omfattar ett begränsat material, att det icke är fråga örn kvinnor som fått till stånd abortframkallmng utan endast örn kvinnor som önskat lå abort framkallad, att rundhågan icke lämnar någon upplysning emi motiven hos de kvinnor som själva framkallat abort eller sökt kvacksalvares hjälp samt framför allt att någon egentlig kon Iroll av sanningsenligheten av kvinnans uppgifter icke kunnat äga rum ävensom att naturligtvis ingen som helst säkerhet finnes för att kvinnorna

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

lör läkarna uppgivit de för dem själva avgörande motiven. Kommissionen anser likväl icke oberättigat att av utredningen draga den slutsatsen, att

1 jmgarna om akQId tdl avsevärd del hava sin grund i ekonomiska torhallanden.

Befolkningskommissionen erinrar vidare om att abortkommittén föreslagit, att havandeskap under vissa förutsättningar skulle få avbrytas på s. k. social indikation. Avbrytande av havandeskap skulle sålunda enligt förslaget få ske, »när barnets tillkomst skulle ådraga kvinnan varaktig nöd eller ofärd, som finnes icke kunna på annat sätt avvärjas». Under denna bestämmelse skulle i främsta rummet komma att hänföras de fall, då barnets tillkomst skulle medföra ekonomisk nöd. Kommittén hade såsom exempel härå anfört huvudsakligen följande.

Ett nödläge sorn kan motivera en abortframkallning kan uppkomma så- ' . 1 sönå utom äktenskapet.^ Då det gäller den gifta kvinnan tänker man särskilt pa det fallet då en familj lever under så tryckta ekonomiska omständiga!l.den endast med största svårighet kan draga sig fram, eller det fall da familjens försörjning väsentligen är beroende av hustruns arbetsförtjänst, blir i en sadan familj hustrun havande, är situationen förtvivlad: samtidigt som familjens ekonomiska bärkraft förringas genom bortfallet av hustruns arbetsförmåga, ställas nya ekonomiska krav på densamma genom ett nytt barns tdikonist. Nöden som dittills någorlunda har hållits på avstånd kan icke längre hållas från dörren.

Ännu oftare än för den gifta kvinnan uppstår för den ogifta ett ekonomiskt nodlage i följd av ett havandeskap. Visserligen är det utomäktenskapliga barnets fader skyldig såväl att bidraga till kvinnans underhåll under tiden närmast före och efter nedkomsten och till förlossningskostnaden som ock atttu*Slva bidrag till barnets underhåll; och möjligheten att få faderskapet iaststallt och fadern dömd att utgiva sådana bidrag är genom beskaffenheten av lagens bevisregler mycket stor. Tyvärr äro emellertid icke sällan dessa kvinnans förmåner större på papperet än i verkligheten; barnafaderns ekonomiska stallning är så svag, att det bidrag han förpliktas utgiva icke räcker att tacka kvinnans och barnets blygsammaste behov; det utdömda underhållsbidraget kan av skilda anledningar icke uttagas, och modern nödgas ensam svara för barnets underhåll och uppfostran.

Naturligtvis icke alltid men väl i flertalet fall är den ogifta modern för sitt uppehäHe hänvisad till sitt arbete. I bästa fall har hon endast sig själv att sörja för, men icke sällan vilar på henne plikten att försörja en eller annan nära anförvant. Det avbräck som förlossningen under sådana omständigheter vållar henne är redan det för henne allvarligt nog. Men därtill kommer ofta att hon riskerar att icke återfå den plats som hon i samband med förlossningen har måst lämna.

Särskilt svåra kunna de ekonomiska konsekvenserna bli för den kvinna som tillhör en sådan yrkesgrupp där ett utomäktcnskapligt havandeskap praktiskt taget utestänger henne från fortsatt arbete inom det verksamhetsområde för vilket hon har sin utbildning, liksom för den kvinna som blir havande underdel hon håller på att utbilda sig för ett yrke; kanske får den sistnämnda i sådant fall avbryta en långvarig och dyrbar utbildning för \ars erhållande hon måhända satt sig i skuld och som inom den närmaste tiden skulle lia varit avslutad och berett henne möjlighet till utkomst. Som ett sista exempel må slutligen anföras det fall då en flicka som saknar möjlighet att försörja sig själv på grund av sitt havandeskap utstötes från sitt hem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

över abortkommitténs preliminiära förslag i ämnet hade genom kommitténs försorg infordrats yttranden från ett flertal myndigheter, institutioner och sammanslutningar (statens offentliga utredningar 1935: 13). I yttrandena hade i regel, anför befolkningskommissionen — oavsett inställningen till frågan om tillåtligheten av havandeskaps avbrytande på grund av ekonomiskt nödläge — starkt understrukits nödvändigheten av att samhället i första hand vidtoge åtgärder för undanröjande av de missförhållanden, som ledde till fosterfördrivning. Kommissionen återgiver till belysning härav utdrag ur åtskilliga av de avgivna yttrandena, beträffande vilka torde få hänvisas till sid. 31—33 i kommissionens betänkande, samt förklarar sig till fullo instämma i de allmänna uttalanden, som gjorts. Kommissionen yttrar vidare:

Det moderna svenska samhället, som möjliggör nödtorftig försörjning för varje medborgare, borde icke vara nödsakat att lösa svårigheter beträffande det ofödda släktets försörjning genom att medgiva abort på sociala indikationer. Även om befolkningslaget vore sådant, att en inskränkning av totala antalet födelser i landet syntes önskvärd, borde, enligt kommissionens åsikt, en dylik inskränkning åvägabringas genom förebyggande, ej genom avbrytande av havandeskap. I denna stund är emellertid den befolkningspolitiska situationen en helt annan. Vi stå inför en utvecklingstendens, vilken innebär ett överhängande hot om minskning av vårt lands befolkning. Kommissionen finner häri ett ytterligare starkt skäl att i görligaste mån söka undvika aborterna, vilka bidraga att minska antalet födelser.

Med stöd av vad ovan anförts vill kommissionen uttala sig för kraftiga och skyndsamma samhälleliga åtgärder till stöd för blivande och nyblivna mödrar i ekonomiskt nödläge. Visserligen måste såsom en sådan åtgärd av väsentlig betydelse redan betecknas den föreslagna moderskapspenningen om 75 kronor. Dock synes det ej försvarligt att inskränka samhällets hjälpåtgärder allenast till de fall, i vilka nöden kan avvärjas genom ett belopp av denna storlek.

Häremot kan invändas, att det redan nu finnes möjlighet att bereda behövande mödrar hjälp, nämligen genom fattigvård. Fattigvårdens betydelse i detta hänseende må därför något beröras. Fattigvården innebär som regel en den minsta möjliga hjälp till själva livsuppehället (s. k. obligatorisk fattigvård). Den har knappast möjlighet att avpassa sin hjälp efter det individuella behovet i sådan grad, som de ömtåliga förhållandena vid ett havandeskap ofta göra önskligt. Som regel torde därför kunna sägas, att fattigvården varken kan skänka en med hänsyn till barnaföderskornas särskilda förhållanden tillräckligt effektiv eller tillräckligt differentierad hjälp. Därjämte bör beaktas, att ansökan om fattigvård för stora grupper av kvinnor kräver sådan självövervinnelse, att de icke kunna förmå sig att begära sådan hjälp. Detta torde visserligen i och för sig icke vara att beklaga men kan under ifrågavarande omständigheter medföra stora risker med hänsyn till liv och hälsa. För övrigt bör ej det särskilda hjälpbehovet i samband nied havandeskap och barnsbörd anses såsom fattigdom i vanlig mening. Behovet är ju i regel av övergående natur och förorsakat av alldeles särskilda omständigheter. Ej heller synes önskvärt att vänja den kvinna, som under normala förhållanden vanligen kan försörja sig, vid alt söka fattigvård. Bortsett emellertid från det otillfredsställande i att tillgodose här förevarande behov genom fattigvård, visar förekomsten av aborter på grund av ekonomisk nöd med all tydlighet, att fattigvården åtminstone icke är en faktor av tillräcklig styrka, då det gäller att avvärja denna nöd. På grund härav anser kommissionen erforderligt, alt särskilda åtgärder vidtagas tor hävande av den

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

ekonomiska nödsituation, som förorsakas av havandeskap och barnsbörd. Dessa åtgärder böra utgöra en direkt påbyggnad av den föreslagna moderskapspenningen sålunda, alt nödställda mödrar, för vilka moderskapspenningen icke utgör en tillräcklig hjälp, skola kunna erhålla erforderlig ytterligare hjälp. Då uppgiften att bereda barnaföderskor ekonomiskt stöd är en allmänt samhällelig angelägenhet, synas kostnaderna för dessa hjälpåtgärder böra utgå helt av statsmedel. Åtgärderna måste givas en sådan form och omfattning, att mot dem icke kunna göras de erinringar, som ur nu förevarande synpunkter kunna anföras mot fattigvård. Örn samhället förklarar sig berett att utan sammanblandning med fattigvård lämna de nödställda mödrarna dylik hjälp av tillräcklig omfattning och under för ändamålet särskilt lämpade former, kommer ovillkorligen den sociala indikationen såsom grund för avbrytande av havandeskap att få en väsentligt mindre omfattning än hittills. Samhället kommer genom en sådan hjälpverksamhet att på ett helt annat sätt än nu stå rustat till försvar mot det samhällsonda aborterna utgöra, och man kan hoppas, att åtgärderna skola få verkan i den riktning, som främst åsyftas, nämligen att nedbringa antalet aborter på grund av ekonomisk nöd.

Här må framhållas, att de ekonomiska svårigheter, som kunna uppstå i anledning av havandeskap och barnsbörd, otvivelaktigt i stor utsträckning hänföra sig till de förvärvsarbetande kvinnorna, för vilka barnsbörden icke endast medför ökade utgifter utan även förlust av arbetsinkomst under längre eller kortare tid. I sitt den 4 oktober 1935 avgivna utlåtande över förslaget till lag örn arbetsavtal framhöll kommissionen, att en lösning av frågan om ersättning åt kvinnlig arbetstagare för i samband med barnsbörd förlorad arbetsförtjänst vöre en samhällsangelägenhet av icke ringa vikt och betydelse samt att kommissionen hade för avsikt att senare återkomma härtill. Kan en sådan ordning skapas, att dessa kvinnor erhålla ersättning för förlorad arbetsförtjänst, torde därför de här förordade hjälpåtgärderna komma att få väsentligt mindre omfattning än vid nu rådande förhållanden måste bliva fallet.

Kommissionen förmenar icke, att ingripanden till hävande av den nödsituation, som kan föreligga vid havandeskap och barnsbörd, skulle vara tillfyllest för ett eliminerande av alla de motiv av ekonomisk natur, som leda till abort. Kommissionen inser till fullo, att dessa motiv ofta äro av en djupare innebörd. Det må här erinras om att abortkommittén i sitt ovannämnde betänkande bland annat yttrar, att de läkare, som uppsökas av kvinnor, vilka önska få sitt havandeskap avbrutet, ofta framhålla, att, både i fråga örn gifta och ogifta kvinnor, det mindre är oron för den närmaste framtiden

havandeskapet, förlossningen och den närmast följande tiden — som gör sig gällande hos kvinnorna utan fastmera bekymmer för huru de i längden skola kunna försörja och fostra sina barn. Abortkommittén anser det dock icke kunna betvivlas, att den verksamhet, som syftar till hjälp under havandeskaps- och nedkomsttiden, är av stort värde. Kommissionen vill härtill allenast tillägga, att denna hjälpverksamhet, såvitt angår ogifta kvinnor, för vilka havandeskapet ofta innebär en synnerligen ömtålig situation, måste tillmätas en särskild betydelse. För dessa kvinnor torde vanligen själva havandeskaps- och nedkomsttiden vara mest kritisk, enär de då ofta äro benägna för att se sin situation mörkare än vad den, sedd på längre sikt, behöver vara.

Kommissionen utvecklar härefter innebörden av de förordade hjälpåtgärderna, vilka kommissionen föreslår böra sammanfattas under benämningen »mödrahjälp».

59 Kungl. Maj:ts proposition nr 3S.

Vid övervägande av frågan, vilka kvinnor, som böra ifrågakomma till mödrahjälp, understryker kommissionen inledningsvis, att hjälpen i princip bör i lika mån tillgodokomma gifta och ogifta mödrar. Från rätt till mödrahjälp föreslår kommissionen böra undantagas endast vissa mindre grupper av kvinnor eller desamma, som ej ansetts böra äga rätt till moderskapspenning, d. v. s. kvinnor, som av fattigvården omhändertagits till stadigvarande försörjning jämlikt 62 § andra stycket fattigvårdslagen, å vissa anstalter intagna kvinnor samt utländska medborgare. Kommissionen betonar i detta sammanhang, att den omständigheten, att kvinnan åtnjuter fattigvård, eljest icke bör få utestänga henne från möjligheten att komma i åtnjutande av mödrahjälp, utan att kommissionen fastmera anser önskligt, att kvinnans hjälpbehov i samband med havandeskap och barnsbörd må kunna tillgodoses i annan ordning än genom fattigvård.

I övrigt anses mödrahjälpen böra komma varje kvinna till del, vilken efter särskild prövning finnes vara i trängande behov av sådan hjälp.

I den i visst samband härmed stående frågan örn förhållandet mellan mödrahjälp och fattigvård yttrar kommissionen följande.

Upphovet till den ekonomiska nödsituation, vilken skulle medföra möjlighet att erhålla mödrahjälp, skulle enligt kommissionens, allmänna motivering vara att söka i havandeskap och barnsbörd. Givetvis kan emellertid i samband med havandeskap och barnsbörd förekomma ett ekonomiskt nödläge, som icke alls eller endast delvis har sin grund i själva .havandeskapet eller barnsbörden. En ensamstående kvinna, som kommit i grossess, har exempelvis redan under tiden före havandeskapet åtnjutit understöd från fattigvården till följd av oförmåga att tillfredsställande försörja sig, och samma oförmåga består under den tid, varunder hon enligt kommissionens förslag skulle äga åtnjuta mödrahjälp. I ett dylikt fall härrör tydligen hjälpbehovet under nämnda tid antingen icke alls eller, örn hjälpbehovet ökats, endast till den del, som motsvarar ökningen, från havandeskapet och barnsbörden. I övrigt har behovet sin grund i samma omständighet, som föranledde fattigvårdsunderstöd redan före havandeskapet. Det torde vara uppenbart, att i praktiken avsevärda svårigheter kunna uppstå för en uppdelning av understödsbehovet, allt eftersom det härrör av havandeskapet och barnsbörden eller av andra omständigheter. Främst med hänsyn härtill synes lämpligt, att under den tid, mödrahjälp utgår, denna skall täcka kvinnans hela understödsbehov, sålunda utan avseende vid huruvida detta endast delvis har sin grund i havandeskapet och barnsbörden. Härigenom komma mödrahjälp och fattigvård aldrig att kunna utgå samtidigt till en och samma kvinna.

Erinras bör örn en situation, som kan inträffa, örn kvinnan är gift och sammanlever med sin man. Familjen åtnjuter i sin helhet fattigvårdsunderstöd på grund av att mannen är sjuk. Hustrun råkar i grossess och kommer i åtnjutande av mödrahjälp. Denna skall då enligt vad ovan anförts täcka hela hennes understödsbehov men givetvis icke övriga familjemedlemmars. Härav följer, att fattigvården kan minska sitt understöd till att allenast avse mannen och i förekommande fall barnen. Hustrun kommer sålunda att åtnjuta mödrahjälp och de (ivriga familjemedlemmarna fattigvård. Någon olägenhet av en sådan kombination av understödsformerna torde dock icke behöva möta.

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

Slutligen bör anmärkas, att det synes naturligt och lämpligt, att formen för understöd åt modern och åt det nyfödda barnet är densamma. Erhåller modern hjälp för tid efter nedkomsten, hör denna sålunda, där så kräves, även innefatta hjälp till barnet. Dock bör delta endast gälla under förutsättning, att barnet vårdas tillsammans med modern.

Kommissionen framlägger tillika vissa synpunkter på behovsprövningen, varvid kommissionen först erinrar om att vid denna prövning liksom vid hjälpens utmätande hänsyn måste tagas till att mödrahjälpen hade att fylla en utomordentligt betydelsefull uppgift, nämligen att under tiden närmast före och efter nedkomsten skapa såvitt möjligt tillfredsställande levnads- och vårdförhållanden saväl för modern som för barnet. De behov mödrahjälpen hade att tillgodose vore av ett alldeles särskilt slag och tillfredsställandet därav vore av en väsentlig betydelse för samhället.

Kommissionen anför vidare följande.

Skyldigheten för samhället att lämna mödrahjälp bör uppenbarligen endast vara av subsidiär natur. I den mån kvinnan kan få sitt behov av hjälp tillgodosett utan att anlita det allmänna, bör så ske. Här torde något böra granskas vissa av de möjligheter, som i sådant hänseende kunna stå kvinnan till buds.

Främst bör beaktas barnafaderns förmåga att lämna bistånd. Äro föräldrarna gifta, föreligger en allmän skyldighet för makarna att försörja varandra. Uppenbarligen bör också vid prövningen av den gifta moderns behov hänsyn tagas till båda makarnas gemensamma förhållanden.

Då fråga är örn en ogift moder, ställer sig spörsmålet annorlunda. Enligt 5 § i lagen den 14 juni 1917 örn barn utom äktenskap är fadern skyldig att, efter ty med hänsyn till hans och moderns villkor må anses skäligt, bidraga till hennes underhåll under sex veckor före och sex veckor efter nedkomsten. Medför havandeskap eller amning eller annan vård av barnet avsevärt hinder i moderns förvärvsverksamhet, eller ådrager hon sig sjukdom genom havandeskapet eller nedkomsten, kan fadern enligt samma paragraf förpliktas att bidraga till hennes underhåll under längre tid än ovan sagts, dock högst under fyra manader före och nio månader efter nedkomsten. Enligt samma lag kan denna underhållsskyldighet fixeras antingen genom dom eller ock genom avtal i form av skriftlig, av två personer bevittnad handling, som skall godkännas av barnavårdsmannen eller, om sådan ej finnes, av barnavårdsnämnden. I praxis förekommer naturligtvis även ofta, att fadern helt formlöst giver modern en penningsumma såsom underhållsbidrag. Vid bedömandet av kvinnans behov får uppenbarligen — i den mån behovet hänför sig till tid och förhållanden, som nyss sagts — icke bortses från den möjlighet till hjälp, som faderns underhållsskyldighet utgör. Av betydelse vid prövningen kan dock denna skyldighet endast bliva, i den mån kvinnan har möjlighet att utfå det henne tillkommande bidraget och att, örn sa kräves, utfå det redan vid den tid, för vilken det är avsett att utgöra underhållsbidrag.

Ej sällan torde inträffa, att vid tiden för prövningen fadern icke utan tidsödande efterforskningar kan anträffas eller att faderskapet är Hastigt. Ett dylikt förhållande bör ej få inverka hindrande på prövningen av ansökan örn mödrahjälp. Det väsentliga är, att modern bringas hjälp, när hon är i behov därav. Behovsprövningen får därför i dylika fall ske endast på grundval av moderns förhållanden. Så torde för övrigt i regel komma att bliva nödvändigt i de fall, då frågan om faderskapet eller underhållsskyldigheten måste göras till föremål för rättslig prövning. Talan om faderskap

61 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

och underhållsskyldighet må nämligen, även örn den väckts före barnets födelse, icke före 'födelsen slutligen prövas. Visserligen äger rätten att, da tvist är allenast om beloppet av underhållsbidrag eller sannolika skäl föreligga till antagande, att mannen är bidragsskyldig, förordna, att han skall utgiva skäligt 'bidrag för tiden till dess rätten meddelat slutligt utslag. Men på grund av denna bestämmelses begränsade räckvidd kan den endast mera sällan möjliggöra utdömande av bidrag.

De svårigheter, som föreligga för den ogifta kvinnan att erhålla det underhållsbidrag, vartill hon civilrättsligt är berättigad, och att erhålla det vid själva nedkomsttiden, då hon framst har behov av det, utgöra för övrigt ett skäl, som starkt understryker behovet i förevarande fall av en särskild hjälpform för behövande ogifta mödrar. Är en sadan kvinna ekonomiskt blottställd vid nedkomsttiden och kan hon icke erhålla underhållsbidrag från fadern, har hon nu ingen annan möjlighet att erhålla samhällshjälp än genom fattigvård. För mannen medför lämnandet av sådan fattigvård inga verkningar alls. Det är icke mannen, som blir ersättningsskyldig gentemot fattigvårdssamhället, utan kvinnan. Kvinnan kommer följaktligen i en sämre ställning än den man, som är fader till hennes barn. Detta beror därpå, att fader till barn utom äktenskap — till skillnad från den gifte fadern — icke enligt fattigvårdslagen är försörjningsskyldig i förhållande till modern. Den honom åvilande underhållsskyldigheten är uteslutande av civilrättslig natur. Konsekvenserna härav måste betecknas såsom föga tillfredsställande. Med kommissionens förslag beredes kvinnan möjlighet att vid oförmåga eller försumlighet från mannens sida erhålla hjälp utan fattigvårds karaktär.

Väsentligen samma svårigheter, som påpekats beträffande den ogifta kvinnan, kunna uppstå för den gifta kvinnan, om hon icke lever tillsammans med sin man, vare sig makarna äro hemskilda eller utan dom leva åtskilda. På sätt nu angivits bör även i dessa fall hänsyn tagas till kvinnans möjligheter att utfå det underhållsbidrag, varpå hon kan göra anspråk.

Örn kvinnan efter nedkomsten blir i behov av hjälp för tid, varunder hon har barnet i sin vård, kan detta behov formellt sett hänföra sig antingen till kvinnan själv eller till barnet eller bådadera. I realiteten kan dock en sådan uppdelning av behovet ej ske, enär kvinnan bestrider utgifterna för såväl sig som barnet. Så snart behov av hjälp under dylika förhållanden uppstår, måste därför beaktas barnafaderns skyldighet att lämna bidrag även till barnet. I detta avseende föreligger en ovillkorlig skyldighet såväl för den ogifte som för den gifte fadern. Vid prövning av behovet med hänsynstagande härtill böra de synpunkter, som ovan anförts beträffande faderns underhållsskyldighet gentemot modern, äga tillämpning.

Det är icke endast barnets fader, som kan hjälpa kvinnan. Särskilt beträffande den ogifta modern bör också undersökas, huruvida hon har föräldrar, som kunna taga hand om henne under nedkomsttiden. I förhållande till det allmänna äro föräldrar och barn pliktiga att i mån av behov respektive förmåga försörja varandra. Det torde ock vara ett vanligt förhållande, att unga ogifta kvinnor med arbete utom hemorten, vilka bliva havande, taga sin tillflykt till föräldrahemmet. Där ett gott föräldrahem står öppet, bör mödrahjälp icke lämnas.

Slutligen ina anmärkas, att vid behovsprövningen även bör beaktas möjligheten att genom anlitande av andra anförvanter än föräldrar bereda kvinnan hjälp under ifrågavarande tid.

Med avseende å den tid, under vilken mödrahjälp hör fä åtnjutas, samt hjälpens storlek anför kommissionen:

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

Mödrahjälpens syfte Ilar tidigare angivits vara att avvärja ekonomisk nöd, som förorsakas av havandeskap och barnsbörd. Av praktiska skäl torde emellertid vara lämpligt att föreskriva vissa tidsgränser, inom vilka mödrahjälpen bör hava att fylla denna uppgift.

Den ena gränsen synes böra fixeras till tidpunkten för havandeskapets fastställande. Visserligen torde havandeskapet redan under sitt första skede endast sällan giva upphov till ekonomisk nöd, varför det skulle kunna ifrågasättas att sätta gränsen vid en tidpunkt längre fram under havandeskapet. Stundom kan dock kvinnans allmäntillstånd och arbetsförmåga under havandeskapets första månader vara väsentligt nedsatt. Då dessutom erfarenheten givit vid handen, att de flesta abortframkallningar ske under andra och tredje havandeskapsmånaderna, torde det med hänsyn till mödrahjälpens syfte att motverka aborter vara av vikt, att möjlighet förefinnes till hjälpåtgärder redan vid denna tid.

Med hänsyn till att den önskvärda amningstiden utgör minst sex månader, synes den andra gränsen lämpligen kunna sättas till den dag, då sex månader förflutit från nedkomsten.

Begränsas mödrahjälpens verksamhet till tiden mellan havandeskapets fastställande och sex månader efter nedkomsten — en tidrymd av omkring 15 månader — torde det emellertid av statsekonomiska skäl få anses ogörligt att giva hjälpen i det enskilda fallet en sådan storlek, att varje behov av hjälp under denna tidrymd skulle kunna tillgodoses. Hjälpbehov förorsakat av havandeskap och barnsbörd torde för övrigt icke föreligga under så lång tid annat än i rena undantagsfall. I regel torde fastmera behovet av hjälp inskränka sig till en mindre del av denna tidrymd. Av nyss anförda skäl torde det vara erforderligt att föreskriva ett visst maximibelopp för hjälpens värde i varje fall. Vid övervägande av lämpligt sådant belopp har kommissionen stannat vid att föreslå en summa av 300 kronor. Med en hjälp av denna .storlek bör även en helt obemedlad kvinna kunna beredas uppehälle och vård under en tid av minst 15 veckor, vilket torde få anses förhållandevis tillfredsställande. I flertalet fall torde emellertid hjälpbehov icke föreligga under så lång tid, varför också hjälpens storlek bör kunna i motsvarande grad inskränkas.

Några synpunkter på hjälpbehovets längd i olika fall torde här böra anföras.

Inom flertalet yrken torde kvinnan icke lida men av att fortsätta sitt arbete ända till omedelbart före nedkomsten, örn hon i övrigt är frisk. Ej sällan kan dock hennes arbetsförmåga vara betydligt nedsatt under havandeskapets sista skede. Ilon kan även hava ett arbete, som är av så krävande natur, att någon tids ledighet före nedkomsten är erforderlig. I lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd stadgas sålunda, att kvinna, som användes i industriellt arbete av i lagen närmare angiven omfattning, ej må förvägras ledighet fran arbetet, örn hon företer intyg av läkare eller barnmorska av innehåll, antingen att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom två veckor eller ock att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom sex veckor och med hänsyn därtill har behov av ledighet från arbetet.

Den längsta ledigheten från arbetet före nedkomsten behöva givetvis de kvinnor, som icke kunna fortsätta detsamma, sedan havandeskapet framträtt. Detta sker vid en tidpunkt, som växlar väsentligt från fall till fall.

Uppenbart torde sålunda vara, att hjälpbehovets längd före nedkomsten är i hög grad växlande för olika kvinnor.

Vad angår hjälpbehovets längd efter nedkomsten, bör först beaktas de förvärvsarbetande kvinnornas behov av ledighet från arbetet. För vissa kvinnor gäller visst arbetsförbud under tid elter nedkomsten, nämligen för

Kungl. Maj:ts proposition nr 3S.

nyssnämnda industriarbeterskor. Sålunda må kvinna enligt arbetarskyddslagen icke användas till industriellt arbete av i lagen angiven omfattning under de sex första veckorna efter barnsbörden, därest icke med läkarintyg styrkes, att hon utan men för sig eller barnet tidigare kan börja arbetet. För övriga yrken finnas inga motsvarande bestämmelser, ehuru naturligtvis kvinnans förmåga att återupptaga sin sysselsättning måste vara växlande allt efter sysselsättningens art, kvinnans hälsotillstånd, kroppskrafter och dylikt.

Vidare måste beaktas barnets intressen, vilka kräva, att modern örn möjligt ammar det. Det späda barnets motståndskraft mot sjukdomar är som väl känt ojämförligt mycket mindre, om barnet uppfödes på artificiell väg än örn det ammas. Ju yngre barnet är, desto större äro sjukdomsriskerna. Uppfyllandet av den modersplikt, som amningen utgör, bidrager även att väcka och stärka moderns kärlek till barnet samtidigt som hon härunder lär känna sitt ansvar för detsamma. För den ogifta modern, som för sin utkomst är beroende av sitt arbete, stöter det emellertid ofta på oöverstigliga svårigheter att åtminstone under längre tid amma barnet. Skilda orsaker kunna göra det svårt eller omöjligt för henne att återupptaga sitt arbete, så länge hon har vård om barnet. Det ligger därför ofta i den ogifta moderns intresse att så snart som möjligt få barnet utackorderat. Sådana som förhållandena alltjämt äro, måste medgivas, att detta intresse onekligen mången gång är berättigat. Situationen kan vara sådan, att örn kvinnan överhuvudtaget skall kunna föda sitt barn utan att detta skall innebära en katastrof för henne, måste hon hava möjlighet att relativt tidigt återtaga sin verksamhet och skiljas från barnet. Att giva mödrahjälpen en sådan omfattning, att varje kvinna beredes möjlighet att under hela amningstiden — minst sex månader — amma sitt barn, måste också av ekonomiska skäl betecknas som en orealiserbar önskan, därest härför kräves, att det allmänna svarar för kvinnans uppehälle under tiden. För tillgodoseende av ett sådant ändamål skulle det nyss föreslagna maximibeloppet för hjälpens storlek, 300 kronor, ingalunda förslå, även om behov av hjälp för tid före nedkomsten ej skulle förefinnas och hela beloppet sålunda kunna tagas i anspråk för tiden efter densamma. Däremot synes amning städse böra möjliggöras under minst sex veckor efter nedkomsten. Sex veckor torde nämligen ur barnets synpunkt få anses som den minsta amningstid, som bör ifrågakomma. Hjälp under minst denna tid bör med andra ord enligt kommissionens mening alltid beviljas i de fall, då modern utan sådan hjälp skulle nödgas skilja sig tidigare från barnet.

För att säkerställa möjligheten till hjälp under minst sex veckor efter nedkomsten bör maximibeloppet för hjälpens värde så bestämmas, att hjälp för tid före nedkomsten ej må lämnas till större belopp än att för tiden efter nedkomsten alltid återstår en summa av sådan storlek, att även den obemedlade kvinnan därigenom kan beredas uppehälle under sex veckor. Då kommissionen utgår från att kvinnorna i allmänhet komma att begagna sig av den förbilligade anstaltsvård vid förlossningen, som kommissionen tidigare föreslagit, och sålunda kunna beredas uppehälle och vård under de första tio dagarna efter nedkomsten för en kostnad av allenast tio kronor, torde vara tillräckligt att för hjälp efter nedkomsten undantaga elt belopp av 100 kronor.

Örn behov av hjälp icke förelegat i så slör utsträckning före nedkomsten, att de för denna tid disponibla 200 kronorna behövt tågås i anspråk, har kvinnan möjlighet att, där så kräves, erhålla hjälp under så mycket längre tid efter nedkomsten. Sådant behov kan framför allt uppstå, örn kvinnan till följd av barnsbörden fått sin arbetsförmåga nedsatt eller blivit arbetslös,

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

och bör även anses föreligga, om amningens fortsättande utan sådan hjälp skulle omöjliggöras.

Anmärkas bör, att hjälp givetvis icke behöver beviljas för en sammanhängande tid utan även, då skäl därtill äro, kan inom de angivna yttersta tidsgränserna beviljas i återkommande perioder.

I detta sammanhang må anföras, att då framställning om hjälp göres, städse bör utredas, huru kvinnan har för avsikt att förfara med barnet efter födelsen. För dem, som komma att handhava mödrahjälpsverksamheten, bör det bliva en viktig uppgift att giva de hjälpsökande kvinnorna råd i sådant hänseende. Framför allt böra de upplysa dem om vikten av amningen och söka förmå dem att, där så är möjligt, ordna det så för sig, att amning kan ske i önskvärd utsträckning. Då skäl därtill äro, bör ock, under hänsynstagande till kvinnans berättigade intressen, kunna såsom villkor för beviljande av hjälp för tid omedelbart före nedkomsten uppställas, att amning sker under viss tid, varvid hjälpen dock måste givas sådan storlek, att villkorets iakttagande möjliggöres.

Ett skäligt och naturligt krav synes vara, att då hjälp beviljas för tid efter nedkomsten, denna gives under förutsättning att sambandet mellan mor och barn upprätthålles.

Kommissionen övergår härefter till övervägande av frågan, i vilken form mödrahjälpen bör utgå. I detta ämne yttrar kommissionen följande.

Hjälpen bör enligt kommissionens mening kunna lämnas i två olika former, nämligen antingen såsom direkt bidrag eller ock såsom lån. Det direkta bidraget avser kommissionen skola vara huvudformen; lån bör komma till användning, då anledning därtill finnes, på sätt kommissionen nu vill utveckla.

Vid prövning av en ansökan örn hjälp bör städse undersökas, huruvida kvinnans ekonomiska möjligheter äro sådana, att hon skäligen bör kunna på kortare tid återbetala erhållen hjälp. Anses så vara fallet, bör hjälp endast lämnas i form av lån. Lån kommer i följd härav att bliva formen för hjälp framför allt åt kvinnor, vilkas hjälpbehov är av utpräglat tillfällig natur. Då denna kategori av kvinnor endast undantagsvis skulle kunna anses berättigad till hjälp i form av direkta bidrag, möjliggör sålunda förekomsten av låneformen, att kretsen av dem, som kunna ifrågakomma till hjälp, kan väsentligt utvidgas. Med hänsyn till mödrahjälpens syfte att motverka aborter är detta av särskild betydelse, eftersom de abortsökande kvinnorna till icke ringa del torde vara att söka inom nu angivna kategori. Endast genom tillvaron av en sådan hjälpform som lån finnes för övrigt möjlighet att bisträcka även de kvinnor, som aldrig skulle vilja mottaga något understöd av samhället, även om detta ej hade karaktär av fattigvård.

Önskvärt är givetvis, att någon säkerhet ställes, då lån beviljas. Kraven på säkerhet böra dock anpassas efter syftet att giva praktisk betydelse åt hjälpformen. Då kvinnan anses äga förmåga att återbetala den begärda hjälpen men saknar möjlighet att erbjuda någon säkerhet, bör detta emellertid ej utgöra hinder för att hjälpen lämnas i form av lån ehuru utan säkerhet. Lånen böra löpa med ränta, som dock ej bör överstiga statens egen upplåningsränta. Åferbetalningstiden synes i regel icke böra utsträckas över längre tid än två år. Därest kvinnan så önskar, bör återbetalningen kunna ske genom avbetalningar.

o Anmärkas må, att då gift kvinna, som sammanlever med sin man, beviljas lån, i regel båda makarna böra göras till låntagare.

Jad angår det direkta bidraget, ligger i sakens natur, att denna hjälpform måste komma att bliva den vanligast förekommande. Detta bidrag bör, till

65 Kungl. Mctj:ts proposition nr 38.

skillnad från fattigvård, icke vara förenat med återbetalningsskyldighet för kvinnan. Återbetalningsförmågan bör i tillräcklig utsträckning hava provats redan vid bestämmandet av formen för hjälpens beviljande.

Hinder bör ej möta mot att hjälp, när omständigheterna därtill giva anledning, lämnas delvis såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet och delvis

såsom lån. , ... , ,

När ansökan om hjälp göres, bör denna attoljas av en plan för den begärda hjälpens användande. I beslut örn beviljande av hjälp bör ock angivas vilka behov hjälpen avser att täcka. Då det är av vikt, att hjälpen kommer till användning i enlighet med vad i beslutet föreskrivits, bör hjälpen icke alltid utbetalas kontant till kvinnan, som beviljats densamma, utan i ali den utsträckning, som med hänsyn till dess ändamål och kvinnans karaktär är möjligt och lämpligt, komma kvinnan till godo i form av prestationer m natura. Skall mödrahjälpen, såsom särskilt torde bliva fallet beträffande ogifta kvinnor, avse att bereda kvinnan husrum eller försörjning genom inackordering i familj eller å hem, torde det sålunda som regel vara lämpligt, att hyran eller avgiften direkt tillställes värden eller innehavaren. Skall hjälpen däremot utgöra bidrag till hushållskostnader eller dylikt, synes en motsvarande anordning oftast böra undvikas, ehuru givetvis, när skäl därtill äro, hjälpen bör kunna lämnas i form av varor av olika slag. Sådana skäl kunna särskilt tänkas komma att föreligga beträffande gifta kvinnor, då mannen icke är skötsam utan kan befaras komma att missbruka den erhållna hjälpen. För den gifta kvinnan bör en vanlig hjälpform bliva anskaffande av hjälp i hemmet under längre tid än moderskapspenningen avser att möjliggöra, ofta i förening med att kvinnan beredes erforderlig vila. Kostnaderna för dylik hemhjälp torde ofta lämpligen böra bestridas direkt genom mödrahjälpen. o

Vad nu anförts bör gälla vare sig hjälpen lämnas såsom bidrag eller i lorm av lån. I den mån lån beviljats mot skälig säkerhet, torde dock kvinnan som regel böra lämnas större frihet att själv bestrida sina utgifter.

Då mödrahjälpen till väsentlig del måste gå ut på att bereda väntande och nyblivna mödrar bostad och vård, har kommissionen ansett sig böra till särskild prövning upptaga de möjligheter, som härutinnan stå till buds.

Kommissionen erinrar om att för närvarande finnas två slag av statligt kontrollerade hem, vilka bereda vård under längre tid i samband med barnsbörd, nämligen s. k. spädbarnshem och enskilda förlossningshem, samt redogör för de bestämmelser, som gälla beträffande dessa hem, ävensom sättet för deras finansierande. Kommissionen uppehåller sig därvid särskilt vid den verksamhet, som av Allmänna barnhuset genom länens barnavårdsförbund bedrives till understödjande av spädbarnshemmen, främst genom bidrag till hemmens driftkostnader. Beträffande nu nämnda förhållande torde få hänvisas till sid. 42—45 i kommissionens betänkande.

Kommissionen anför härefter.

Naturligen kunna inga regler uppställas för på vilket sätt en nödställd moder i olika fall bör beredas tillflyktsort under tiden före eller efter nedkomsten. Valet av åtgärd i sådant hänseende måste städse bliva beroende av en prövning av de föreliggande omständigheterna, såsom kvinnans behov av vård och tillsyn, hennes karaktär, hennes behov att dölja sitt moderskap

o. s. v. . .

De utvägar, som ligga närmast till hands, liro att bereda kvinnan mojlig-

Bihang lill riksdagens protokoll 19117. 1 saini. Nr 38. 5

66 Kungl. Maj.ts proposition nr 38.

het att behålla sin vanliga bostad, därest hon har lämplig sådan, eller att giva henne möjlighet att hyra annan bostad. Dessa möjligheter torde här icke behöva vidare avhandlas.

Framför allt kvinnor, som äro i behov av en tillflyktsort under längre tid före nedkomsten, torde ofta lämpligen böra beredas inackordering i någon privat familj, under förutsättning att lämplig sådan finnes att tillgå för rimlig kostnad. Det bör icke vara omöjligt att anskaffa dylika familjer, och kostnaderna torde, åtminstone icke vid inackordering å landsbygden och om kvinnan i någon utsträckning deltager i förekommande sysslor, behöva lägga tunder i vägen. Det torde här knappast behöva utsägas, att endast sådana familjer fa ifrågakomma, vilka äro så väl kända, att de icke kunna befaras utnyttja situationen för obehörig vinning.

Erinras må emellertid, att enligt stadgan angående enskilda sjukhem och förlossningshem tillstånd av medicinalstyrelsen erfordras för varje hem — oavsett storleken — vilket bereder sluten vård i »samband med barnsbörd». Pa grund av denna bestämmelse torde vissa svårigheter kunna uppstå för beredande av inackordering i privat familj för en väntande moder. Dessa svårigheter böra dock kunna undgås genom att sådan inackordering ej tillätes omfatta tiden närmast före nedkomsten. För denna tid torde i stället någon av nedan angivna möjligheter kunna ifrågakomma.

Samma uppgift som nu nämnda inackordering bör med fördel kunna fyllas även av de s. k. vilo- och konvalescenthem, varpå en förhållandevis god i lgang finnes i vart land. Dessa hem äro visserligen för närvarande icke speciellt inriktade på att mottaga väntande mödrar, men enligt kommissionens mening måste de anses väl lämpade även för en dylik uppgift, som ock bör låta sig utan olägenhet förena med deras egentliga ändamål.

Häi må även nämnas den betydelse de enskilda förlossningshemmen kunna äga i förevarande hänseende. De mindre av dessa torde för närvarande anlitas aven för längre vistelse före nedkomsten av de kvinnor, som anse sig nödsakade att dölja sitt moderskap, under förutsättning att de besitta nödiga ekonomiska förutsättningar.

De enskilda förlossningshemmen torde i regel icke kunna komma i fråga såsom tillflyktsort för de genom det allmännas försorg hjälpta kvinnorna emedan de icke meddela fri förlossningsvård och jämväl i övrigt oftast torde eibjuda en alltför kostsam vard. I den mån de komma i åtnjutande av statsbidrag till driften enligt kommissionens tidigare förslag och sålunda också meddela förlossningsvård på samma villkor som de offentliga anstalterna bora de dock kunna utnyttjas även för här ifrågavarande kvinnor, därest vistelsen i övrigt icke kräver för stora kostnader.

För dem, som behöva en tillflykt huvudsakligen för tiden efter nedkomsten, bora spadbarnshemmen komma i fråga. Å dessa hem kunna de kvinnor vdka aro i särskilt behov av tillsyn och handledning, under betryggande kontroll erhålla en for ändamålet anpassad, god och sakkunnig vård för såväl sig som sitt barn. b

Kommissionen framhåller vidare, att mödrahjälpens införande kommer att medföra vissa förändringar med avseende å spädbarnshemmens drift och finansiering, samt yttrar härom följande.

För understöd till spadbarnshemmen uppställer Allmänna barnhuset bland annat vissa generella villkor med avseende å de intagna kvinnornas vårdtid nämligen att vistelsen före nedkomsten ej bör överstiga en månad samt vistelsen elter densamma ej understiga sex månader.

Kommissionen har tidigare av statsfinansiella skäl ansett sig böra föreslå att modrahjälpen i intet fall må utgå med högre belopp än 300 kronor, var-

67 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

av högst 200 kronor må avse tiden före nedkomsten. Då medelkostnaden tor vård å spädbarnshem under år 1934 utgjorde två kronor 55 öre per dag, följer härav, att det av barnhuset föreskrivna villkoret örn vårdtid å spädbarnshemmen icke kan oförändrat iakttagas, da dit hänvisas kvinnor, som beviljats mödrahjälp.

Givetvis hade det varit önskvärt, att gällande principer med avseende å vårdtid å spädbarnshemmen, vilka principer framför allt dikterats av hänsynen till barnens bästa, kunnat i större utsträckning upprätthållas än nu måste bliva fallet. Det omfattande och förtjänstfulla arbete, som barnhuset nedlagt på stärkande av sambandet mellan mor och barn, är förvisso värt allt erkännande. Det torde dock vara obestridligt, att dessa principer icke kunna tillämpas beträffande alla kvinnor, som behöva hjälp. Kommissionen hänvisar härutinnan till vad kommissionen tidigare anfört vid övervägande av under huru lång tid mödrahjälp bör få åtnjutas. Kommissionen har icke heller ansett lämpligt eller möjligt att föreslå någon undantagsbestämmelse för de mödrar, som beredas vård å spädbarnshem. Emellertid torde spädbarnshemmens karaktär i tillräcklig omfattning kunna bibehållas genom att de tagas i anspråk för de kvinnor, vilkas behov av hjälp efter nedkomsten är mest långvarigt, och framför allt för dem, beträffande vilka särskilda villkor örn amningstid ansetts böra uppställas.

Ur det allmännas synpunkt böra inga som helst hinder möta mot att kvinnan, sedan hennes rätt till mödrahjälp utlöpt, stannar kvar å hemmet, därest kostnaderna för den fortsatta vistelsen gäldas i annan ordning.

Kommissionen vill slutligen betona, att det betydelsefulla sambandet mellan mor och barn under amningstiden enligt kommissionens uppfattning kan möjliggöras även på andra och kanske naturligare vägar än dem spädbarnshemmen erbjuda. Det torde vara obestridligt, att den ur såväl kvinnans som det allmännas synpunkt mest önskvärda lösningen av denna fråga består däri att skapa möjlighet för kvinnan att komma i arbete i sitt yrke, så snart hon återvunnit sina krafter, men samtidigt hava barnet kvar i sin vård. En betydelsefull åtgärd i sådant syfte är anordnande av barnkrubbor eller storbarnkammare, där mödrarna under arbetstiden kunna få lämna sina barn för tillsyn och omvårdnad. Barnkrubbor finnas numera också i flera städer och även i enstaka industrisamhällen. Hela antalet uppgår dock för närvarande icke till mer än ett hundratal. Följaktligen återstår synnerligen mycket att göra i detta hänseende.

För närvarande bestrida kommunerna dagavgifterna, motsvarande ungefär halva driftkostnaden, för de kvinnor, som ej själva kunna erlägga dessa, medan andra hälften för det stora flertalet hem täckes av Allmänna barnhuset genom driftbidrag. Å de kommunala hemmen faller hela kostnaden på kommunerna. I och med att behövande mödrar icke längre hänvisas till kommunal hjälp utan erhålla mödrahjälp, vilken, såsom tidigare anförts, bör utgå helt av statsmedel, bortfaller givetvis också kommunernas skyldighet att svara för kostnader för kvinnor, som genom mödrahjälpens försorg intagits å spädbarnshem. Vidare synes ej heller för barnhuset längre förefinnas någon anledning eller ens vara väl förenligt med dess ändamål att bidraga till dessa kostnader, vilkas bestridande blivit en statsuppgift.

Den nya hjälpformens införande innebär givetvis ingen ändring med avseende å kostnadernas bestridande för de kvinnor, som i fortsättningen kunna tänkas komma att vistas a spädbarnshem under tid, för vilken de icke beviljats mödrahjälp.

örn sålunda Allmänna barnhuset kan indraga sina understöd till spädbarnshemmen för mödrar, sorn där beretts värd genom mödrahjälpens för-

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

sorg, kvarstår dock hemmens beroende av barnhuset beträffande kostnaderna för därstädes vårdade ensamma spädbarn.

Till ledning för en uppskattning av de minskade utgifter för barnhuset, som mödrahjälpens införande möjliggör, må nämnas, att barnhusets kostnader för hemmen under år 1934 uppgingo till 77,425 kronor. Detta belopp utgjorde bidrag för 38,671 underhållsdagar för mödrar med eller utan barn samt 35,720 underhållsdagar för ensamma spädbarn. Barnhusets verksamhet med avseende å spädbarnshemmen är emellertid stadd i stark utveckling, och totalkostnaden för hemmen under år 1935 har uppskattats till omkring 100,000 kronor.

Såsom organisationssakkunniga i sitt betänkande den 11 december 1934 med utredning och förslag rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation m. m. (stat. off. utr. 1934: 53) anfört angående Allmänna barnhusets verksamhet och ekonomiska resurser, torde en minskning av barnhusets utgifter i och för sig icke vara opåkallad. De sakkunniga hava nalalis61} beräknat, att ett uppehållande och utvecklande av barnhusets verksamhet i önskvärd omfattning skulle kräva, att barnhuset erhölle ett årligt tillskott av 100,000-—125,000 kronor. För att fylla detta behov hava de sakkunniga föreslagit, att landstingen skulle träda in, ehuru något åläggande i sådant syfte icke borde ske.

Den dagavgift, som det allmänna bör erlägga för kvinna, som hänvisats till spädbarnshem, torde icke kunna bestämmas till samma belopp för alla hem. Driftkostnaderna variera nämligen vid de olika hemmen — vid de av Allmänna barnhuset understödda hemmen växlade sålunda kostnaderna under år 1934 mellan en krona 81 öre och tre kronor 83 öre per dag — och avgiften torde böra fixeras till ett belopp, som i huvudsak svarar emot skälig driftkostnad. Avgifterna synas därför böra efter särskild prövning fastställas för varje heim För år 1934 utgjorde såsom tidigare anförts medelkostnaden per underhållsdag vid de av barnhuset understödda hemmen två kronor 55 öre. Med utgångspunkt härifrån torde en högre dagavgift än tre kronor icke behöva medgivas.

Praktiskt hade varit, om spädbarnshemmen i särskild ordning kunnat generellt förklaras berättigade till visst statsbidrag per underhållsdag för å hemmen vårdade kvinnor, vilka beviljats mödrahjälp. Med hänsvn till mödrahjälpens föreslagna konstruktion — främst den ersättningsskyldighet gentemot det allmänna, som enligt vad kommissionen nedan kommer att utveckla bör åvila barnafadern — har kommissionen dock ej funnit en sådan anordning möjlig.

För att ett spädbarnshem skall tagas i anspråk för beredande av vård åt kvinnor, som beviljats mödrahjälp, bör det hava att ställa sig till efterrättelse de allmänna villkor, som kunna komma att uppställas av den myndighet, som får sig anförtrodd ledningen av mödrahjälpsverksamheten. kommissionen vill i detta hänseende allenast påpeka, att nu gällande, av barnhuset uppställda villkor därom, att gift kvinna endast undantagsvis må intagas, icke bör bibehållas. Möjlighet att tillgodose den gifta kvinnans behov av vard och vila i samband med barnsbörd finnes för närvarande i alltför ringa utsträckning. Genom att bereda den gifta kvinnan i samma mån som den ogifta tillgång till spädbarnshemmen, torde dock kunna förväntas att förhållandena härutinnan skola bliva mera tillfredsställande.

Kommissionen upplager i fortsättningen till behandling frågan örn försörjning spiik tig as ersättningsskyldighet för lämnad mödrahjälp.

Sådan mödrahjälpen utformats enligt kommissionens förut återgivna för-

Kunni. Maj.ts proposition nr 38.

slag, anser sig kommissionen icke kunna underlåta att föreslå sådana bestämmelser, att statsverket åtminstone i vissa fall av fadern äger återkräva vad av den utgivna mödrahjälpen som svarar mot de underhållsbidrag, vilka denne eljest skolat utgiva. Denna regressrätt bör i princip gälla såväl gentemot den gifte mannen som mot den ogifte.

Det skulle vidare kunna ifrågasättas att stadga viss ersättningsskyldighet för kvinnans föräldrar, vilka det också åvilar viss försörjningsplikt. Såsom kommissionen tidigare framhållit, bör vid prövningen av kvinnans behov av hjälp även undersökas, huruvida sådan kan erhållas av föräldrarna. Härutöver synes man dock ej lämpligen böra gå. Såsom utan praktisk betydelse i förevarande sammanhang torde slutligen kunna förbigås den försörjningsplikt, som kan föreligga beträffande barn gentemot föräldrar.

Den regressrätt, som kommissionen sålunda anser böra finnas gentemot barnets fader, bör dock endast gälla sådan mödrahjälp, som avsett kvinnans underhåll. Visserligen hade det möjligen varit principiellt riktigare att utsträcka regressrätten att omfatta även hjälp, som lämnats till barnets underhåll. Kommissionen har emellertid ansett alltför stora praktiska olägenheter tala mot en sådan utsträckning av regressrätten. Den mödrahjälp, som kan komma att avse allenast barnets underhåll, torde ock bliva synnerligen ringa. Då kommissionen sålunda begränsat regressrätten till sådan mödrahjälp, som avsett kvinnans underhåll, har därmed också från regressrätt uteslutits exempelvis sådan mödrahjälp, som avsett att lämna kvinnan tillfälle att inköpa arbetsredskap eller dylikt.

Då lämnandet av mödrahjälp kan innebära, att modern av staten erhåller en större hjälp än fadern civilrättsligt är pliktig lämna —- faderns skyldighet att bidraga till kvinnans underhåll står ju i ett visst samband med hans ekonomiska omständigheter — har kommissionen ej ansett sig kunna föreslå, att fadern ålägges en obegränsad ersättningsskyldighet för utgiven hjälp till kvinnans underhåll. Ersättningsskyldigheten gentemot det allmänna bör ej sträcka sig längre än faderns civilrättsliga förpliktelser. Fadern bör alltså ej på grund av bestämmelsen om regressrätt kunna förpliktas utgiva mer än han eljest varit pliktig gälda. Det nu anförda har även den innebörden, att mödrahjälpen och underhållsskyldigheten skola avse samma tid för att regressrätt skall föreligga. Detta har särskilt stor betydelse i fråga om sådan regressrätt, som riktar sig mot fader till barn utom äktenskap. Medan den äkta mannen regelmässigt har en ständig underhållsskyldighet gentemot hustrun, är fadern till utomäktenskapligt barn endast skyldig att bidraga till kvinnans underhåll under en viss, i regel ganska snävt begränsad tid närmast före och efter nedkomsten enligt bestämmelserna ingi lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap. Dessa bestämmelser torde för övrigt komma att få en mera begränsad räckvidd, därest de av kommissionen avgivna förslagen om fri förlossningsvård och moderskapspenning bliva genomförda. Den nyss anförda förutsättningen för regressrätt, att mödrahjälpen och underhållsskyldigheten skola avse samma tid, har emellertid vidare den betydelsen, att örn mödrahjälp lämnats för viss lid, exempelvis med 3 kronor örn dagen under en angiven månad, men den äkta mannen eller fadern till barn utom äktenskap blott ansetts skyldig bidraga till kvinnans underhåll med 2 kronor örn dagen, så kan den del av mödrahjälpen, som överstiger sistnämnda dagsbelopp, icke uttagas av mannen på grund av hans underhållsplikt för en senare månad.

Med den utformning, regressrätten sålunda skall erhålla, anser kommissionen det icke möjligt att låta densamma prövas och fastställas i administrativ ordning utan har konstruerat denna ersättningsskyldighet så, att den in-

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

nebär, att statsverket inträder i kvinnans civilrättsliga anspråk på underhåll, ett anspråk, som alltså måste göras gällande vid domstol.

^För undvikande av alt kvinna, som beviljats mödrahjälp under sådana förhållanden, att statsverket skulle äga regressrätt mot mannen, kommer i åtnjutande av såväl mödrahjälpen som underhållsbidrag från mannen, bör domstol lämpligen i mål angående underhållsbidrag till mödrar för tiden före eller efter nedkomsten inhämta upplysning, huruvida och i vilken utsträckning mödrahjälp beviljats. Ett stadgande härom har kommissionen upptagit i ett förslag om tillägg till 25 § i lagen om barn utom äktenskap. För att regresskrav skall kunna avgöras i samband med en talan av kvinnan, skall domstolen vidare enligt förslaget låta statsverket få möjlighet att inträda i rättegången på grund av den legala cessionen. För motsvarande underhållsprocess gentemot äkta make finnes ej särskild reglering, men dessa fall torde icke heller få större praktisk betydelse bland annat på grund av de föreslagna bestämmelserna om eftergift av regressrätten, vilka kommissionen nu skall behandla.

I den måll den underhållsskyldiges ekonomiska förhållanden äro sådana, att han skäligen ej kan anses äga förmåga att utgiva bidrag, kan det uppenbarligen icke anses erforderligt eller lämpligt att från statsverkets sida nedlägges arbete och kostnader på en process, som icke kan väntas giva ekonomiskt utbyte. Kommissionen har främst med hänsyn härtill föreslagit, att regressrätten i vissa fall ma kunna eftergivas. Härvid bör till en början erinras därom att — såsom kommissionen framhållit vid framläggande av sina sYnPunkter på behovsprövningen —- i varje fall, där så är möjligt, faderns förmåga att lämna bidrag bör tagas i beaktande redan vid bedömandet av moderns behov av hjälp på det sätt, att hon icke beviljas mödrahjälp i större omfattning än som motiveras av faderns bristande bidragsförmåga. I de fall, då alltså redan vid hjälpens beviljande hänsyn tagits till faderns ekonomiska förhållanden, finnes i regel icke något utrymme för ett senare ersättningskrav mot denne.

Ofta^ måste emellertid hjälp beviljas under omständigheter, som ej medgiva någon prövning av faderns ekonomiska ställning. I regel torde detta endast gälla, då fråga är om barn utom äktenskap, men i dylika fall torde sådana förhållanden bliva mycket vanliga. Örn modern av annan anledning än att fadern befunnits sakna betalningsförmåga icke erhåller något underhållsbidrag — fadern vägrar t. ex. att utgiva bidrag eller kan ej anträffas eller faderskapet kan vara tvistigt — måste hjälpen utmätas endast med hänsyn till moderns ekonomiska förhållanden. I nu angivna fall måste mannens förmåga att bidraga komma under bedömande först på ett senare stadium, då hjälpen redan beviljats. Härav följer tydligen, att i sådana fall anledning till ersättningskrav ofta kan befinnas föreligga, men även i dessa fall kan givetvis orsak till eftergift av regressrätten förefinnas på grund av dess praktiska värdelöshet.

Eftergivande av rätten att återkräva mödrahjälp bör emellertid jämväl kunna ske i sådana fall, då andra särskilda omständigheter än de ekonomiska sådant påkalla. Närmast har kommissionen härvid avsett, att regressrättens utövande stundom kunde lända kvinnan till skada. Här komma i fråga de fall, då kvinnan måste dölja sitt moderskap och regressrättens utövande skulle kräva vidtagande av sådana rättsliga åtgärder, som omöiliggjorde detta.

„ Slutligen bör framhållas, att då mödrahjälp lämnats i form av lån och alitsa kvinnan själv iklätt sig återbetalningsskyldighet för densamma, något utiymme för regressrätt från statsverkets sida gentemot tredje man icke kan anses föreligga.

71 Kungl. Maj:ls proposition nr 38.

I tredje kapitlet av sitt betänkande behandlar kommissionen organisationen av den föreslagna hjälpverksamheten.

Vid övervägande först av frågan, åt vilket organ beslutanderätten bör uppdragas, anför kommissionen följande.

Kommissionen vill till en början framhålla, alt hjälpverksamheten måste organiseras så, att hjälp kan beredas även kvinnor, som icke anse sig hava möjlighet att tillstå sitt havandeskap för ortsmyndigheterna. Ett tillgodoseende av detta krav innebär, att något kommunalt organ icke kan antortros uppgiften att avgöra ansökningar om hjälp. Nu anförda fordran på organisalonen har emellertid icke avseende a alla fall utan endast a dem, som kommissionen hoppas skola bliva undantag. Med hänsyn härtill skulle kunna ifrågasättas att för de fall, då kvinnan utan olägenhet kan vända sig till de kommunala myndigheterna med sin begäran om hjälp, uppdraga beslutanderätten åt ett kommunalt organ. Härvid må erinras örn tvenne omständigheter av väsentlig vikt för ett bedömande av lämpligheten av en sådan anordning, nämligen att kostnaderna för verksamheten avses helt utgå av statsmedel samt att några lättillämpliga, schematiska regler icke med fördel ansetts kunna uppställas för avgörande av i vilka fall hjälp bör utgå och vilken storlek den i varje enskilt fall bör givas. Vid avgörande av dessa frågor mäste med nödvändighet det personliga omdömet komma att spela en betydande roll. På grund härav torde det ur statens synpunkt knappast vara ekonomiskt försvarligt att lägga beslutanderätten i händerna på någon kommunal myndighet. Häremot talar också svårigheten att i sådant fall ernå en någorlunda likformig tillämpning av bestämmelserna. .....

Om sålunda enligt kommissionens mening uppgiften att avgöra, modrahjälpsärenden icke bör tilläggas något kommunalt organ, återstår spörsmålet, huruvida ärendena böra hänskjutas till en central myndighet eller om en decentralisering exempelvis till något länsorgan lämpligen kan ske. .

Vad kommissionen nyss anfört om risken av alltför stor ojämnhet i tilllämpningen, därest kommunala organ bleve beslutande instanser, gäller varje decentralisering av dessa ärendens behandling, ehuru givetvis olägenheterna vid länsorgan såsom beslutande bliva väsentligt mindre. Beaktas ma även, att besvärsrätten i dessa ärenden icke kan tillmätas större praktiskt värde med hänsyn till deras i regel särskilt brådskande beskaffenhet. För en decentraliserad handläggning torde inga andra statsorgan stå till buds än länsstyrelserna. Förutom att mödrahjälpsverksamheten måste sägas ligga vid sidan om länsstyrelsernas verksamhetsområde skulle länsstyrelsernas anlitande icke bereda möjlighet för en sådan prövning av ärendena, som kommissionen anser oundgänglig. Enligt kommissionens mening böra nämligen mödrahjälpsärendena prövas och avgöras väsentligen av i praktiskt socialt arbete väl förfarna män och kvinnor. Detta krav skulle visserligen kunna tillgodoses genom att särskilda länsnämnder inrättades, men en dylik organisation bleve utan tvivel rätt kostsam samtidigt som den vore behäftad med de svagheter, som följa av decentralisationen.

Kommissionen har jämväl övervägt, huruvida något av landstingens organ skulle kunna tagas i anspråk för uppgiften. Bortsett från de skäl, som från landstingens sida skulle kunna anföras mot deras handhavande av en statlig understöds verksamhet, möta mot en sådan anordning i huvudsak samma erinringar, som ovan anförts. Därutöver må dock särskilt framhallas, att mödrahjälpsärendenas skyndsamma behandling kräver tillgång till ett mera permanent arbetande organ än landstingen torde kunna erbjuda.

Örn kommissionen med hänsyn lill det anförda salunda linner en centralisering av verksamheten påkallad, bör övervägas, vilket centralt organ,

72 Kung!. Maj.ts proposition nr 38.

som skulle kunna anförtros den ifrågavarande uppgiften. Härvid synas kunna ifrågakomma pensionsstyrelsen och socialstyrelsen, möjligen även medicinalstyrelsen. Ingen av dessa styrelser har emellertid uppgifter, som äro jämförbara med dem, som här skulle ifrågakomma. Vilken styrelse, som an betroddes med uppgiften, finge tydligen för ändamålet inrättas en särskild byrå inom styrelsen. I avgörandet av mödrahjälpsärendena skulle utom generaldirektören äga deltaga vissa av Kungl. Majit utsedda personer. Uppenbart är, att en. sådan arbetsbörda som den, dessa ärendens behandling skulle medföra, icke med styrelsernas nuvarande organisation kan påläggas vederbörande generaldirektör, en arbetsbörda, som dessutom skulle representeras av ärenden helt liggande utom hans ordinarie verksamhetsområde.

Med hänsyn härtill och då dessa olägenheter kunna undgås utan nämnvärd ökning av kostnaderna, våll kommissionen föreslå, att ärendenas behandling uppdrages åt en för ändamålet särskilt organiserad, fristående nämnd. Klagan över denna nämnds beslut torde få "förås hos Konungen 11 socialdepartementet. Till nämndens organisation ävensom kostnaderna för dess verksamhet vill kommissionen senare återkomma.

Till den centrala nämndens förfogande måste, anför kommissionen vidare, sta ett med orts- och personkännedom väl utrustat lokalt organ nied uppgifter av beredande natur. Härom yttrar kommissionen:

I de regelmässiga fallen synes böra tillgå så, att den hjälpbehövande kvinnan gor ansökan om understöd hos detta lokala organ, vilket har att verkställa nödig utredning och därmed jämte förslag till hjälpåtgärder överlämna ansökningen till den centrala nämnden. I sakens natur ligger, att det lokala organets utredning och förslag måste komma att få en väsentlig betydelse för den centrala nämndens prövning och avgörande. På grund härav är av vikt, att ett väl kvalificerat lokalt organ erhålles. De kommunala organ, vilkas verksamhetsområden erbjuda anknytningspunkter till mödrahjälpsverksamheten, äro fattigvårdsstyrelserna och barnavårdsnämnderna, i viss mån även pensionsnämnderna.

Att kommissionen ej vill föreslå fattigvårdsstyrelserna för denna uppgift, torde framgå redan av vad tidigare anförts om att mödrahjälpen bör hållas strängt skild från fattigvården. Detta bleve, åtminstone i de hjälpsökandes ögon, knappast möjligt, om fattigvårdens organ skulle anlitas, låt vara endast för en beredande uppgift. Vad angår pensionsnämnderna hava dessa genom sin befattning med tilläggspensioner vissa förutsättningar för handhavande av en understödsverksamhet, ehuru vid nämndernas behandling av ansökningar om tilläggspensioner icke förekommer någon fri behovsprövnmg. En väsentlig fördel ur förevarande synpunkter är emellertid, att pensionsnamndernas verksamhet är helt skild från fattigvården. Å andra sidan ar deras verksamhet väsentligen inriktad på att tillgodose helt andra hjälpbehovande och även helt andra hjälpbehov än dem, som falla inom ramen för mödrahjälpen. Ur sistnämnda synpunkt äro otvivelaktigt barnavårdsnämnderna bäst ägnade att handhava mödrahjälpen. Barnavårdsnämnderna äro organ för kommunernas barnavårdande verksamhet och med barnavarden sammanhänger också naturligt och intimt de blivande och nyblivna mödrarnas vård. De ogifta mödrarna stå redan nu i viss mån under barnavardsnamndernas uppsyn därigenom, att dessa skola förordna barnavårdsman för deras barn. Kommissionen anser därför mest naturligt, att barnavardsnamnderna göras till organ för mödrahjälpen.

Mot lämpligheten av barnavårdsnämndernas anlitande för denna uppgift

73 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

kan visserligen anföras, att deras verksamhet till väsentlig del är av annan än ekonomisk natur. Någon direkt understödsverksamhet bedriva de icke. Men å andra sidan finnes givetvis ingen anledning antaga, att barnavårdsnämnderna skulle sakna förutsättningar för upptagande av en sådan verksamhet, örn detta ur andra synpunkter kan anses lämpligt.

Anmärkas må i detta sammanhang, att mindre kommun av Konungen kan för viss tid eller tillsvidare befrias från skyldigheten att hava särskild barnavårdsnämnd. För sådant lall skall kommunen utse en av nämndens ledamöter med särskild insikt i och intresse för barnavårds- och uppfostringsfrågor att vara föredragande i de ärenden, som ankomma på nämndens prövning. Den 1 juli 1934 vörö 154 kommuner jämlikt nyssnämnda bestämmelse befriade från skyldigheten att hava särskild barnavårdsnämnd. Dessa kommuner utgjordes huvudsakligen av de mycket små. Sålunda hade 102 av dem mindre än 500 invånare. Ingen hade mer än 1,250.

Vid övervägande huruvida barnavårdsnämnderna till sin sammansättning kunna anses väl ägnade att fylla de krav, som handhavandet av mödralijälpsverksamheten skulle medföra, måste beaktas, att denna verksamhet i utpräglad grad är en verksamhet till förmån för kvinnorna och därtill ofta av för dem särskilt ömtålig natur. Med hänsyn härtill måste sägas, att. nu gällande bestämmelser örn antalet kvinnliga ledamöter i nämnden minst en av sammanlagt fem eller i vissa fall sex — tillförsäkra kvinnorna ett alltför litet inflytande. Om kommissionen dock anser sig' kunna underlåta att härutinnan föreslå någon ändring, beror detta därpå, att kommissionen^ på en annan och säkrare väg vill ernå garantier för kvinnornas inflytande på dessa ärendens beredning, nämligen genom föreskrift att för mödrahjälpsärenden skall inom varje barnavårdsnämnd finnas en särskild föredragande, vilken skall vara kvinna. Föredraganden bör även hava till uppgift att å nämndens vägnar mottaga framställningar om hjälp och verkställa eller ombesörja erforderlig utredning. Detta senare synes angeläget, emedan det oftast torde vara betydligt lättare för den hjälpsökande kvinnan att framlägga sina personliga förhållanden i här ifrågakommande hänseenden för en annan kvinna än för en man, liksom även en kvinna som regel bör hava större förutsättningar för att kunna förstå den hjälpsökande och hennes situation. En sådan föredragande bör för övrigt ej allenast hava till uppgift att utreda mödrarnas behov av ekonomiskt stöd och förhjälpa dem till dylikt. Det synes både naturligt och lämpligt, att föredraganden i bekymmersamma situationer även giver mödrarna råd och hjälper dem att linna utvägar, söker ordna för dem i förhållande till hem och arbetsgivare o. s. v., allt uppgifter, som ej kunna anses mindre viktiga än att bereda direkt ekonomisk hjälp.

Då mödrahjälpen är en rent statlig verksamhet, synes det väl motiverat, att föredraganden icke utses av kommunen utan av det centrala statsorgan, under vilket mödrahjälpen kommer att sortera. Härigenom vinnes större säkerhet för att såsom föredragande erhållas i mödravård väl insatta, socialt kunniga och intresserade kvinnor. En sådan anordning skapar tillika särskilda förutsättningar för ernående av en intim kontakt mellan den centrala ledningen och de lokala föredragandena, vars värde ej bör underskattas.

Skall den föreslagna anordningen få praktisk betydelse, bör valet av föredragande givetvis ej vara begränsat till nämndens ledamöter. Utses annan än ledamot till föredragande, bör denna ej äga deltaga i nämndens beslut men väl i dess överläggningar, varjämte hon bör hava rätt ävensom skyldighet att till protokollet låta anteckna sin mening.

Särskilt i de mindre kommunerna på landsbygden torde det kunna visa sig svårt alt erhålla lämplig och villig föredragande. Kommissionen vill emellertid fästa uppmärksamheten på två kategorier av kvinnliga belatt-

74 Kungl. May.ts proposition nr 38.

ningshavare — distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor — vilka ofta torde lämpa sig synnerligen väl för denna uppgift, enär de på grund av sitt arbetes beskaffenhet äga särskilda förutsättningar för att komma i förbindelse med just dem, som här skulle ifrågakomma till hjälp. I särskild grad gäller detta givetvis barnmorskorna. Fördelarna av en barnmorska som föredragande framstå tydligt, örn man betänker, att den blivande modern, som besöker barnmorskan för råd och undersökning i anledning av sitt havandeskap, samtidigt kan hos henne göra ansökan om ekonomisk hjälp. Det synes därför vara synnerligen lämpligt att i största möjliga utsträckning anlita dessa befattningshavare för mödrahjälpsverksamheten.

Samma person bör kunna utses till föredragande i flera kommuner — detta torde vara särskilt lämpligt beträffande distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor, vilkas distrikt omfatta flera kommuner — liksom å andra sidan även liera föredragande böra kunna utses för samma nämnd, ett förhållande, som med hänsyn till verksamhetens omfattning stundom torde bliva nödvändigt särskilt i de större städerna.

För distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor synes kommissionen skyldighet att åtaga sig sådant uppdrag böra följa av deras tjänsteställning. I sådant syfte föreslår kommissionen, att bestämmelser härom intagas i för dem gällande författningar. Denna nya arbetsuppgift torde ej behöva bliva så betungande, att det kan anses obilligt att föreskriva sådan skyldighet, även om dess fullgörande ej skulle medföra särskilt arvode.

Uppdraget bör vai'a förenat med rätt till traktamentsersättning samt ersättning för resor och andra direkta kostnader i anledning av uppdraget. Resekostnads- och traktamentsersättning synes böra utgå enligt klassen lil F i allmänna resereglementet. Det torde vara ett synnerligen ringa och ej oberättigat krav från statens sida, att kommunerna såtillvida ekonomiskt medverka i den för dem själva gagneliga mödrahjälpsverksamheten, att de åtaga sig kostnaderna för verksamhetens kommunala organisation. I anledning härav föreslår kommissionen, att dessa kostnader skola bestridas av vederbörande kommun. I de fall, då uppdraget såsom föredragande blir mera arbetskrävande, är önskvärt, att kommunerna jämväl tillerkänna föredragandena särskilt arvode. Härutinnan torde dock kommunerna böra äga frihet att själva träffa avgöranden.

Kommissionen uttalar vidare, att utöver den lokala organisationen med särskilda föredragande inom barnavårdsnämnderna och den centrala nämnden böra finnas organ, vilka kunna biträda föredragandena och följa verksamheten inom barnavårdsnämnderna samtidigt som de kunna utgöra förmedlande organ mellan den centrala nämnden å ena sidan samt föredragandena och barnavårdsnämnderna å den andra. I detta ämne anföres följande.

Lyckligast vöre givetvis,^ örn ett nyskapande av organ för detta ändamål kunde undvikas. Skulle några redan bestående organ kunna tagas i anspråk, torde i första hand ifrågakomma statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, vilka finnas till ett antal av nio. Då såsom kommissionen ofta påpekat, det bör ligga vikt uppå att konsekvent skilja isär mödrahjälpen och fattigvården, kan kommissionen emellertid redan av denna anledning icke förorda, att dessa konsulenter givas befattning med mödrahjälpen. Härtill kommer även, att konsulentbefattningarna i regel innehavas av män, medan för ifrågavarande uppgift kvinnor helst böra anlitas. Emellertid finnas andra organ, ehuru icke av statlig karaktär, som synas vid lämpa sig för uppgiften. Kommissionen avser de av länens barnavårdsförbund anställda s. k. barnavårdsombuden.

75 Kungl Maj:ts proposition nr 38.

Kommissionen har i annat sammanhang något berört barnavårdsförbunden och deras verksamhet. Här må erinras örn att de utgöra frivilliga sammanslutningar, väsentligen bestående av barnavårdsnämnderna inom länen men öppna även för andra intresserade medlemmar. Deras syfte är att stödja barnavårdsnämndernas arbete och att i främsta rummet sörja för att vårdplatser finnas tillgängliga för barn, som behöva omhändertagas huvudsakligen för tillfällig vård och observation, samt för ensamstående mödrar med späda barn ävensom att söka anskaffa lämpliga fosterhem. Barnavårdsförbund finnas numera inom alla län; de båda skånska länen bilda dock ett gemensamt förbund. Förbundens egna medel äro ytterst blygsamma. Årsavgiften för medlemskap är i regel 5 till 15 kronor för varje barnavårdsnämnd, men undantag med såväl lägre som högre årsavgifter förekomma.

Varje barnavårdsförbund har ett barnavårdsombud anställt. Barnavardsförbunden i Hallands samt Göteborgs och Bohus län hava dock gemensamt ombud. Samtliga ombud äro kvinnor med undantag av ombudet lör Stockholms län, som tillika är tjänsteman hos Allmänna barnhuset.

Barnavårdsombudens uppgift är att tillhandagå barnavårdsnämnder, föräldrar m. fl. vid placering av barn i lämpliga fosterhem. För detta ändamål är varje barnavårdsombud pliktigt att väl känna och ofta besöka de av Allmänna barnhuset understödda barnhemmen samt göra sig väl underrättat om alla övriga inom förbundets område belägna barnhem av olika slag samt villkoren för vård därstädes. Vidare åligger det ombudet att förskaffa sig kännedom om goda hem för fosterbarn. Till ombudets åligganden hör även att giva väntande ensamstående mödrar råd i avseende å vård åt barnet och därvid för modern framhålla hennes plikter mot detsamma.

Till bestridande av kostnaderna för barnavårdsombuden erhålla förbunden anslag från Allmänna barnhuset. Allmänna barnhusets kostnader för barnavårdsombuden uppgingo under år 1934 till i runt tal 120,000 kronor och beräknas under år 1935 stiga till omkring 125,000 kronor.

Fosterhemsförmedlingen utgör en verksamhet, som då det gäller anskaffande av hem åt späda barn rätt nära anknyter till mödravården. Som nyss anförts äro också barnavårdsombuden pliktiga att giva råd åt väntande ensamstående mödrar. Nämnas må även, att det varit föremål för överväganden, huruvida Allmänna barnhuset genom ombuden skulle lämna bistånd till s. k. obemärkta kvinnor, ehuru något avgörande icke kommit till stånd på grund av svårigheten att finna en fullt tillfredsställande lösning. Med hänsyn härtill kan tydligen hjälpverksamhet till förmån för behövande mödrar ej sägas utgöra någon för barnavårdsombuden främmande uppgift eller en uppgift, som ej skulle låta sig väl förena med fosterhemsförmedlingen. Då härtill kommer, att fosterhemsförmedlingen kräver, att ombuden i avsevärd omfattning företaga resor inom hillet, samt sätter dem i förbindelse med länets barnavårdsnämnder — mödrahjälpens lokala organ synas kommissionen starka skäl tala för alt barnavårdsombuden anförtros de ifrågasatta uppgifterna såsom konsulenter med avseende å mödrahjälpen. På grund av att dessa uppgifter och fosterhemsförmedlingen så nära ansluta till varandra vid ombudens resor kunna de exempelvis fullgöras samtidigt — behöva ej heller de nya uppgifterna medföra en sådan ökning av ombudens arbetsbörda, att hinder av denna anledning lidra möta. Det torde knappast behöva nämnas, att en sådan anordning därjämte måste innebära en väsentlig kostnadsbesparing. Att vid sådant förhållande för mödrahjälpsverksamheten skapa särskilda organ vid sidan av barnavårdsombuden vöre enligt kommissionens mening en överorganisation.

Ombudsorganisationen är emellertid såsom ovan erinrats av rent frivillig

76 Kungl. Majlis proposition nr 38.

natur. Skall den kunna tagas i anspråk för den statliga uppgift, varom här är fråga, måste den givas en fastare form. För detta ändamål vill kommissionen föreslå, att organisationen lagfästes på det sätt, att föreskrift meddelas därom, att för varje län skall finnas ett barnavårdsförbund, i vilket alla barnavårdsnämnder skola vara medlemmar, samt att varje barnavårdsförbund skall anställa ett eller flera barnavårdsombud. Detta förslag innebär i och för sig ingen nyhet. Enahanda förslag har framförts av organisationssakkunniga i deras förut omnämnda betänkande av den 11 december 1934.

I fråga örn utformningen av i anledning härav erforderlig lagtext har kommissionen, som ej ansett sin uppgift vara att underkasta ovannämnda sakkunnigas utkast någon detaljgranskning i förevarande hänseende, upptagit de sakkunnigas förslag väsentligen blott med den avvikelsen, att kommissionen ej ansett erforderligt att, såsom i utkastet skett, särskilt angiva vissa uppgifter såsom i främsta rummet fallande inom barnavårdsförbundens verksamhetsområde.

Det torde vara klart, att barnavårdsombuden icke böra tagas i anspråk för nu ifrågasatta uppgifter med avseende å mödrahjälpsverksamheten utan att statsverket åtager sig vissa kostnader för ombuden. Ett motsatt förhållande skulle innebära, att barnavårdsförbunden — d. v. s. i realiteten Allmänna barnhuset — finge bestrida kostnaderna för en verksamhet av statlig natur. Statens bidrag bör tydligen icke understiga de ökade kostnader, som i anledning av den nya uppgiften kunna uppkomma för ombudsorganisationen. En förhandsberäkning av dessa ökade kostnader är givetvis synnerligen vansklig att göra. Kommissionen har emellertid ansett sig kunna föreslå ett belopp av

25,000 kronor såsom skälig ersättning.

Med hänsyn till det sätt, varpå kostnaderna för barnavårdsombuden för närvarande faktiskt bestridas, synes vara mest praktiskt, ehuru formellt givetvis mindre tillfredsställande, att barnavårdsförbunden gemensamt tillerkännas statsbidrag, vilket utbetalas till Allmänna barnhuset mot skyldighet för barnhuset att bestrida kostnaderna för ombuden. För en sådan anordning talar även det förhållandet, att ombudens omkostnader växla inom olika län, och barnhuset torde äga de bästa förutsättningarna för att avgöra, i vilken utsträckning handhavandet av de nya uppgifterna kan medföra ökade kostnader för olika ombud. Barnhuset bör även äga frihet att meddela bestämmelser angående traktamenten, reseersättningar, hyresbidrag och vad som i övrigt kan erfordras för kontroll över omkostnaderna. Kommissionen vill här endast påpeka, att detta bör ske på sådant sätt, att samma bestämmelser i fråga om exempelvis traktamenten och reseersättningar komma att gälla, vare sig en resa företages uteslutande för fosterhemsförmedling eller för mödrahjälpsuppgifter.

Här må jämväl framhållas, att det torde vara av värde för den centrala nämnden att vid förefallande behov erhålla biträde i sin verksamhet även av barnavårdsförbunden, deras styrelser eller arbetsutskott. Kommissionen har därför i vederbörligt författningsförslag intagit bestämmelse om skyldighet för barnavårdsförbunden i sådant hänseende.

Kommissionen berör härefter förfarandet vid ansökan om mödrahjälp och vissa verkställighetsåtgärder.

Såsom tidigare anförts, bör i regel tillgå så, att den behövande kvinnan gör framställning hos barnavårdsnämndens föredragande för mödrahjälpsärenden. Detta bör ske hos föredraganden i nämnden inom den kommun, där kvinnan vistas. Denna föredragande har att skyndsamt verkställa eller ombesörja nödig utredning i ärendet samt föredraga detsamma i barnavårdsnämnden. Barnavårdsnämnden skall snarast möjligt avgiva utlåtande över

Kungl. AIaj:ts proposition nr 38.

ansökningen och därefter till den centrala nämnden översända handlingarna i ärendet. Finner den centrala nämnden, att ärendet är särskilt tveksamt eller att skäl därtill eljest föreligga, har nämnden möjlighet att, innan ärendet företages till avgörande, inhämta yttrande från exempelvis barnavårdsombudet.

Om gången av ett ärendes behandling i regel bör vara den nu angivna, så bör detta förfarande dock ej vara det enda medgivna. Det lämpar sig nämligen icke väl för kvinnor, som nödgas hemlighålla sitt moderskap. Dessa böra äga möjlighet att komma i åtnjutande av hjälp utan att behöva vända sig till någon ortsmyndighet. För detta ändamål bör ansökan örn hjälp även kunna insändas direkt till den centrala nämnden. Nämnden kan emellertid givetvis icke avgöra en direkt inkommen ansökan utan utredning. Erforderlig utredning bör emellertid i dylikt fall ej företagas utan medgivande från sökandens sida, ej heller på annat sätt än som är med sökandens intresse förenligt. Sättet för ansökningens behandling måste med andra ord i dylika fall bliva föremål för överenskommelse med sökanden. Uppenbart är emellertid, att hjälp ej må beviljas utan att en betryggande utredning kan komma lill stånd.

I fråga örn sättet för ^anordnande av beviljad hjälp och återbetalning av lån anser sig kommissionen ej böra föreslå några särskilda bestämmelser. Dessa angelägenheter torde få ordnas, allt eftersom i olika fall kan anses mest lämpligt. Kommissionen vill allenast framhålla, att för dessa uppgifter främst synas kunna tagas i anspråk barnavårdsnämnderna och deras föredragande samt, då det gäller ogifta kvinnor, även barnavårdsmännen. De, som utanordnat hjälp, torde även böra hava uppsikt över att densamma kommer till användning i enlighet med meddelade bestämmelser.

Slutligen anför kommissionen i fråga örn den centrala nämnden dess organisation och kostnaderna för dess verksamhet — följande.

Nämnden, som bör sortera under socialdepartementet, synes lämpligen böra bestå av fem ledamöter jämte enahanda antal suppleanter, samtliga förordnade av Kungl. Majit för en tid av förslagsvis tre år. Kommissionen förutsätter, att erforderlig medicinsk och social sakkunskap blir^ löreträdd inom nämnden. Av ledamöterna böra minst två vara kvinnor. Vad nu anförts om ledamöterna bör även gälla suppleanterna. Av ledamöterna torde Kungl. Majit förordna en till ordförande och en till dennes ställföreträdare.

Till nämndens förfogande bör stå en av Kungl. Majit tillsatt kanslichef. De uppgifter, som tillkomma denne, bliva betydelsefulla och krävande. F rånsett chefsskapet för nämndens kansli och vad därmed hör samman blir det på kanslichefen, som uppgiften att skapa de praktiska förutsättningarna för den nya organisationens ändamålsenliga funktionerande kommer att falla. Resultatet av mödrahjälpsverksamheten måste i hög grad bliva avhängigt av insikterna och lämpligheten hos de underordnade, för uppgiften fran början föga skolade organen. Hjälpverksamheten må till innehåll och konstruktion rymma aldrig så goda möjligheter, far den dåliga handhavare, kan den bliva av föga värde. För den centrala ledningen — enkannerligen kanslichefen — måste därför som en viktig uppgift stå att söka bibringa barnavårdsnämnderna nödiga insikter i ämnet, att såsom föredragande söka förvärva så dugande kvinnor som möjligt samt sist men icke minst att söka utbilda barnavårdsombuden till så goda experter på området, att dc kunna bliva till verklig hjälp vid förstnämnda båda strävanden. Så betydelsefulla som dessa arbetsuppgifter äro, bör uppenbarligen läggas den största vikt vid att för kanslichefsbefattningen förvärvas en driftig och väl kvalificerad person.

Nämndens kansli bör i övrigt bestå av nödigt antal biträden ävensom en

78 Kungl. May.ts proposition nr 38.

ombudsman för handhavande av de juridiska ärenden, som äga samband med regressrättens bevakande och låns indrivande. I fråga om kansliet vill kommissionen i övrigt endast erinra därom, att det måste hava den storlek och så skötas, att någon balans av oavgjorda ärenden ej uppkommer. Verksamhetens natur kräver ovillkorligen, att alla ärenden utan dröjsmål företagas till avgörande.

_ Vid valet av benämning å den centrala nämnden har kommissionen stannat vid att förorda beteckningen »statens familje- och barnanämnd».

Kostnaderna för nämndens verksamhet torde kunna beräknas till omkring

80,000 kronor för budgetåret 1937/1938, då kommissionen förutsätter, att medel för verksamhetens bedrivande bliva tillgängliga. För att verksamheten skall kunna upptagas med ingången av nämnda budgetår måste emellertid, såsom av ovanstående framgår, rätt omfattande organisatoriska åtgärder dessförinnan vidtagas, varjämte verksamheten i övrigt bör planläggas och detaljföreskrifter av olika slag utarbetas. För dessa ändamål synes nämnden böra träda i funktion omkring sex månader tidigare. Kostnaderna för nämndens verksamhet under budgetåret 1936/1937 torde kunna uppskattas till omkring 40,000 kronor, och hemställer kommissionen, att ett belopp av denna storlek upptages på riksstaten för budgetåret 1936/1937.

Vad till sist angår kostnaderna för mödrahjälpen, yttrar kommissionen, att mödrahjälpens natur och bristen på material, som skulle kunna närmare belysa dess tänkbara omfattning i tillämpningen, göra, att en beräkning av kostnaderna måste grundas på en ren uppskattning. Kommissionen anser sig förslagsvis böra räkna med 10,000 hjälpfall om året och ett genomsnittsvärde av den beviljade hjälpen av 200 kronor i varje fall, vilket motsvarade en sammanlagd kostnad av 2,000,000 kronor. Denna kostnad förutsätter kommissionen skola täckas av de medel, som komma att inflyta vid ett genomförande av det förslag till skatt för familjehjälp, som kommissionen framlagt i sitt den 11 december 1935 avgivna betänkande angående familjebeskattningen.

Yttranden över befolkningskommissionens förslag.

Det föreliggande förslaget har till sin principiella innebörd tillstyrkts av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna med endast få undantag. Med avseende å den föreslagna organisationen av hjälpverksamheten ha emellertid erinringar framställts från åtskilliga håll och delvis rätt genomgripande omläggningar påyrkats.

Inledningsvis vill jag framhålla, att de allmänna erinringar, vilka återgivits vid behandlingen av yttrandena över förslaget till reformering av sjukkassornas moderskapshjälp och moderskapsunderstöd och vilka hänföra sig till de föreslagna åtgärdernas lämplighet ur rasbiologiska och rent befolkningspolitiska synpunkter, även rikta sig mot det förevarande förslaget om mödrahjälp.

Vad därvid anförts örn länsstyrelsens i Kristianstads län ståndpunkt till den föreslagna moderskapspenningen gäller jämväl länsstyrelsens ställning till mödrahjälpen. Länsstyrelsen avstyrker sålunda kommissionens förslag även i denna del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

79 I själva principfrågan om införande av en särskild hjälpf o r nr för nödställda mödrar, mödrahjälp, föreligga avstyrkande uttalanden av socialstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län, fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i nionde distriktet, svenska stadsförbundet, skånska barnavårdsförbundet, Norrbottens läns barnavårdsförbund och barnavårdsnämnden i Malmö. Till stöd för denna ståndpunkt åberopas väsentligen svårigheten eller olämpligheten i att verkställa den utbrytning ur fattigvården, som den nya hjälpformen innebure.

Socialstyrelsen anför härom huvudsakligen följande.

I den mån sådant hjälpbehov, som förslaget åsyftade att fylla, för närvarande befunnes böra tillgodoses under det allmännas medverkan, ankomme det på fattigvårdsstyrelse att utöva sådan hjälpverksamhet. Frågan, huruvida den föreslagna utbrytningen ur fattigvården lämpligen läte sig genomföra, borde i första hand bedömas ur synpunkten, örn hjälpbehovet till sin egen inre natur vore av isolerad beskaffenhet, skilt från det hjälpbehov i övrigt, som fattigvården hade att och fortfarande skulle ha att tillgodose. Kommissionen berörde själv frågan om dylik kombination av mödrahjälp och fattigvård och framhölle, att »någon olägenhet av en sådan kombination av understödsformerna icke torde behöva möta». Socialstyrelsen kunde icke dela uppfattningen, att ifrågavarande problem så lätt läte sig avvisa. I all synnerhet då modern vore gift och redan hade andra barn men även i fall, där hon vore ensamstående, vore hennes förekommande hjälpbehov för hennes och barnets personliga vidkommande i hög grad miljöbetonat och ofta sammanhängande med annat hjälpbehov, som påkallade det allmännas inskridande. Mannen kunde vara sjuk eller arbetslös, kvinnan kunde under barnsängstiden vara urståndsatt att taga vård om övriga barn och så vidare. För att en hjälp från det allmännas sida skulle bliva effektiv och ändamålsenlig borde den uppenbarligen anbringas under tillbörligt hänsynstagande till alla dessa individuella och mångskiftande faktorer.

Ur sådan synpunkt kunde ej ens de mest välmenande allmänna regler ersätta ett individuellt, praktiskt och fritt bedömande. Lämpligheten till och med av en så till synes självklar regel, som att mödrahjälpen skulle tillförsäkras kvinnan, kunde i det individuella fallet dragas i tvivelsmål; mannen kunde i ett nödläge — till förmån för hustrun — lia pantsatt sina arbetsredskap eller arbetskläder för några tiotal kronor och en utlösen, med anlitande av mödrahjälpen, av dessa kunde sätta honom i tillfälle att antaga arbete och att åter taga nödig vård om hustrun. Om åter pantsättningen skett för inköp av spritdrycker och en utlösen av föremålen — med anlitande av mödrahjälpen — kunde befaras leda till förnyad pantsättning i samma syfte, vore ju en dylik användning av allmänna medel upprörande.

Hjälpverksamheten måste uppenbarligen infogas i sitt givna totala sammanhang och det kunde enligt styrelsens mening icke vara ägnat främja ettektivitet och ändamålsenlighet, att — såsom vid förslagets genomförande ofta kunde bli fallet — en kommunal myndighet, fattigvårdsstyrelsen, finge träda hjälpande emellan i ovetskap huruvida, i vad mån och på vad sätt hjälp hade bereus kvinnan jämväl i den ordning, som förslaget om mödrahjälp angå ve.

Hjälpbehovet för moderns vidkommande behövde icke blott, såsom nu antytts, i förekommande fall mycket ofta ses mot bakgrunden av och sättas i samband med ett hjälpbehov i övrigt för kvinnans familj vare sig det rörde mannen, andra hennes barn, föräldrar eller andra. Framhållas bolde, att man ju i åtminstone det övervägande antalet fall hade att räkna med att

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 3S.

den hjälpbehövande kvinnan icke vore absolut ensam utan på ett eller annat sätt genom familjeband knuten till en familj; hennes personliga hjälpbehov indicerade också i och för sig ofta annat hjälpbehov inom denna lamiljemiljö.

Även där kvinnans personliga hjälpbehov vore rent isolerat och alltså kunde tillgodoses genom rent isolerade hjälpåtgärder i stil med den föreslagna mödrahjälpen, syntes detsamma dock i hög grad böra bedömas under det mest noggranna beaktande av lokala och individuella förhållanden. Man behövde blott tänka på sådana på papperet nästan ovägbara förhållanden, som att kvinnan strax före sin nedkomst skulle inackorderas hos en kanske skötsam och god familj, som emellertid enligt hennes farhågor skulle visa ogrannlaga brist på tystlåtenhet mot obehöriga utomstående. Styrelsen föreställde sig, att behovet i fråga om individuellt bedömande till och med vöre större, då det gällde en så ömtålig sak som hjälp åt en moder, än när fråga vore exempelvis om försörjning av orkeslösa åldringar, utan att styrelsen därmed ens i minsta mån ville förringa den liumanitetsplikt, som samhället hade att visa jämväl de senare.

Styrelsen kunde vidare ej underlåta att framhålla, att förslaget i framträdande grad tedde sig såsom en åtgärd, ledande till dels ett organisativt sönderdelande av den sociala hjälpverksamheten och dels ett avlyftande av hävdvunna och lagfästa försörjningsplikter från kommunerna samt dessa plikters överflyttande på staten. Sådana uttryck som det förevarande för strävanden i denna riktning vöre i synnerlig grad ägnade understryka önskvärdheten av en genomgripande utredning, som skänkte överblick över olika åtgärder på området, de ekonomiska konsekvenserna härav för staten och för kommunerna och de organisativa följdverkningarna därav ur synpunkten av det sociala hjälparbetets enhetlighet och planmässighet.

Slutligen borde erinras, att hjälpformen kunde befaras i vissa fall leda till ett utsuddande av känslan för faderskapets förpliktelser.

Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i nionde distriktet yttrar:

Det syntes kunna starkt ifrågasättas, huruvida man på grundval av den förefintliga utredningen och under rådande förhållanden lämpligen borde införa den föreslagna hjälpformen. Därmed vöre givetvis icke meningen att förneka behovet av hjälp utöver moderskapspenningen och andra av kommissionen föreslagna lättnader för barnaföderskor. Det syntes emellertid icke kunna förnekas, att den föreslagna hjälpformen i praktiken komme att stöta på mycket stora svårigheter. Den löreslagna behovsprövningen komme säkerligen att vålla nära nog oöverkomliga svårigheter. I stora delar av landet och då ej minst inom detta konsulentdistrikt, omfattande Norrbottens och Västerbottens län, befunne sig flertalet människor i sådan ekonomisk ställning, att frågan örn vilken barnaföderska som framför annan skulle meddelas mödrahjälp och i så fall med vilket belopp vore synnerligen svår att avgöra.

Större uppmärksamhet syntes böra ägnas åt mödrahjälpens förhållande till fattigvården än vad kommissionen gjort. Kommissionen inskränkte sig till att konstatera och beröra svårigheterna utan att närmare ingå på hur desamma skulle kunna bemästras. Under senaste åren hade ofta och med styrka framhållits olägenheterna av den offentliga hjälpverksamhetens splittring på ett flertal olika organ, varför också förslag framlagts om centralisering av hela verksamheten. Införandet av mödrahjälpen, som i föreslagen form närmast syntes likvärdig med någon sorts idealiserad fattigvård, förutsatte en hel del överväganden angående hjälpformens förhållande till fattigvården och annan offentlig hjälpverksamhet.

81 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

1 nu anförda uttalande förklara sig länsstyrelsen och barnavårdsförbundet i Norrbottens län i allt väsentligt instämma. Länsstyrelsen anser det mest betänkliga med den föreslagna hjälpformen vara, att den innebure ytterligare ett avsteg från den otvivelaktigt riktiga principen att samla all social hjälpverksamhet hos ett fåtal organ ävensom att en rättvis prövning av hjälpbehovet — i all synnerhet genom en central nämnd eller myndighet säkerligen skulle bliva hart när omöjlig. I likhet med konsulenten finner länsstyrelsen det vidare vara av synnerlig vikt, att vida omsorgsfullare övervägande ägnades åt frågan örn förhållandet mellan mödrahjälpen a ena samt fattigvård och annan allmän hjälpverksamhet å andra sidan.

Malmö barnavårdsnämnd framhåller bland annat, att det vore rationellt att åvägabringa en allmän revision av fattigvårdslagstiftningen.

Svenska stadsförbundet, vilket anser anledning finnas att ställa sig icke så litet skeptisk mot kommissionens vidlyftiga program, yttrar:

Strävandena att »frigöra från fattigvården», ett nytt slag av hjälpverksamhet, hotade åter att splittra understödsverksamlieten. Det ena året framlades ett förslag om hopslagning av understödsorganen, visserligen pa ett sätt som i praktiken skulle varit omöjligt att genomföra. Äret darpa ville man utanför den ordinarie understödsmyndigheten lägga viktiga grenar av understödsverksamhet. Det vore svart att spåra planmässigheten i ett sadan! utredningsarbete. Man hade visserligen sökt sätta vissa gränser. A\ fattigvården varaktigt omhändertagen kvinna skulle undantagas. Men fattigvårdsklientelet vore icke så avskilt från klientelet i annan understodsverksamhet, att komplikationer av en uppdelning på två understödsorgan vore uteslutna.

I detta sammanhang torde även böra återgivas vad svenska fattigvårdsoch barnavårds förbundet anför i fråga örn förhållandet till fattigvården.

I en familj, vars medlemmar hade gemensam bostad, läge det utanför det möjligas gräns att uppdela de offentliga understöden så, att det ena beloppet, mödrahjälpen, endast bomme modern till del, under det att det andra, fattigvården, tillgodosåge faderns och barnens behov. I ett hushall förefunnes många gemensamma utgifter, t. ex; hyran varme, livsmedel etc., skulle mödrahjälpen exempelvis tagas i anspråk för hyran och i vilken utsträckning? Ifrågasättas kunde, om ej en familj som den ovanstaende och liknande, vilka åtnjöte mera stadigvarande understöd fran fattigvården, vid hustruns barnsbörd skulle kunna erhålla hela sitt understöd fran fattigvården. I varje fall måste förhållandet till fattigvårdens prestationer fastställas. Då en familj redan sedan längre tid åtnjote fattigvård, kunde beloppets utökning väl icke innebära något socialt nedsättande. Möjligen^ kunde i fall som det här angivna mödrahjälpen för kvinnans rakning i man av behov utbetalas till fattigvårdsstyrelsen. I

I fråga om sättet för bestridandet av kostnaderna för hjälpverksamheten har från en del håll förordats, att kommunerna borde bidraga

med någon del. ....

Sålunda påpekar socialstyrelsen, att olikheten mellan det nuvarande hjalpsystemet och det föreslagna vore, genom frånvaron av ekonomisk medverkan från kommunernas sida, av vittgående, principiell beskaffenhet och

£

Biliana lill riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 38.

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

ägnad att starkt påverka vederbörande kommunala organs ställningstagande i förekommande understödsfrågor. — överhuvudtaget nödgades styrelsen draga i tvivelsmål, huruvida man i en hjälpverksamhet — utom i sådana fall, där man hade att göra med alldeles entydiga grunder för hjälpbehovet och klart utstakade, enhetliga normer för det allmännas medverkan för behovets tillgodoseende — kunde undvara en för hjälpens beredande och utformning ansvarig lokal myndighet, vars ansvar därvid åtminstone i viss utsträckning vore av ekonomisk natur.

Uppsala läns barnavardsförbund anför med instämmande av länsstyrelsen i länet:

Förbundet ansåge nödvändigt, att en del av hjälpen bekostades av primärkommunen. Genom förslaget till förlossningsvårdens ordnande komme i åtskilliga fall primärkommunens understödsutgifter att lättas. Men kommissionens förslag, att under den tid, mödrahjälp utginge, denna skulle täcka hela kvinnans understödsbehov även i det fall, att fattigvårdsunderstöd tidigare utgått till henne eller till hennes familj, inbjöde direkt till att övervältra på staten kostnaderna för vissa understödsfall, som eljest skulle ^.F3^]33* primärkommunen. Förbundet hyste den övertygelsen, att ett sådant förhållande mellan de olika understödsformerna skulle leda till missbruk. Förslagsvis ville förbundet därför förorda, att en fjärdedel av mödrahjälpen bekostades av primärkommunen och återstående tre fjärdedelar avstaten.

Samma synpunkter hävdas av medicinalstyrelsen och länsstyrelsen i Kopparbergs län. Medicinalstyrelsen anser, att kommunernas bidrag borde sättas till 50 procent.

Länsstyrelsen och barnavårdsförbundet i Östergötlands lån samt barnavårdsnämnden i Gävle ifrågasätta kommunalt bidrag under åberopande av att med dylikt bidrag beslutanderätten i understödsärendena kunde anförtros barnavårdsnämnderna.

Slutligen uttalar statskontoret — som i anledning av framställda erinringar mot hjälpverksamhetens organisation förordar ny omprövning av förslaget — att vid den förnyade utredningen borde beaktas, att förslaget innebure ett överflyttande å statsverket av sådan underhållsskyldighet, som hittills ansetts böra ankomma på vederbörande kommuner. Enligt statskontorets vid olika tillfällen uttalade mening vore det önskvärt, om gränsen mellan statens och kommunernas skyldighet i avseende å understöd av skilda slag kunde komma under omprövning i ett större sammanhang.

Beträffande den behovsprövning, som skulle föregå beviljandet av mödrahjälp, framhåller Stockholms barnavårdsnämnd, att denna ej borde erhålla samma stränga karaktär, som då det gällde att bedöma fattigvårdsbehov. Uttrycket »trängande behov» borde därför utbytas mot en mindre sträng formulering.

Från några andra håll påpekas, att det bör närmare angivas vad som förstås med »trängande» behov.

83 Kungl. Maj-.ts proposition nr 38.

Att mödrahjälpen huvudsakligen bör utgå i form av naturaförmåner framhålles särskilt av länsstyrelsen och barnavårdsförblindet i Östergötlands lån. Länsstyrelsen yttrar i detta hänseende följande.

Mödrahjälpen kunde, om icke utdelandet skedde efter en socialt inriktad prövning, motverka de sunda strävanden, som hade till syfte att såvitt möjligt sammanhålla moder och barn utom äktenskap, överhuvudtaget borde det offentligas hjälp till barnaföderskor i den mån så kunde ske meddelas in natura. I sådant syfte hade länsstyrelsen i sitt utlåtande över förslaget till omorganisation av förlossningsvården gjort gällande, att barnaföderskas vistelse å allmän sal i förlossningsanstalt, å förlossningsrum hos barnmorska och å väntehem skulle vara helt kostnadsfri. Även eljest borde det allmännas uppoffringar i hithörande avseenden mer^ än förslaget förutsatte nedläggas på sociala stödåtgärder såsom tillhandahållande av hemhjälp, ej blott penningar till avlöning av sådan, samt anordnande av mödrahem, spadbarnshem, mindre inackorderingshem, barnkrubbor och barnträdgårdar.

Vidkommande mödrahjälpens maximistorlek i det enskilda fallet förordar medicinalstyrelsen, att denna med hänsyn till de betydande kostnaderna för staten nedsättes till 200 kronor, varvid styrelsen dock erinrar om att styrelsen föreslagit moderskapsunderstödets höjning till i regel 100 kronor. Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i första distriktet finner ater, att någon maximering ej bör föreskrivas, medan konsulenten i sjunde distriktet anser möjlighet böra finnas att i särskilda fall överskrida maximibeloppet. Sistnämnda mening delas även av länsstyrelsen i Hallands län och barnavårdsnämnden i Örebro. Barnavårdsnämnden i Gävle — som föreslagit, att mödrahjälpen borde utgå av kommunla medel med bidrag av statsmedel — uttalar, att maximibeloppet 300 kronor bör avse statens bidrag.

Vad angår kommissionens förslag till uppdelning av maximisumman å tid före och efter nedkomsten, ha erinringar framställts i följande hänseenden.

Länsstyrelsen och barnavårdsförbundet i Uppsala län anse överhuvud ej lämpligt att maximera hjälpen till viss del före respektive efter nedkomsten.

Barnavårdsbyrån i Stockholm finner med hänsyn till barnets bästa vara av vikt, att allenast 100 kronor må utbetalas före nedkomsten och sålunda 200 kronor lämnas efter densamma. Med en sådan uppdelning skulle, yttrar byrån, de barnavårdande myndigheternas strävanden att bereda moder och barn lämplig vård under längre tid efter nedkomsten underlättas och en viss, om också knappast tillräcklig förlängning av amningstiden kunna vinnas. Samma förslag väckes av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt barnavårdsnämnden i Göteborg.

Jämväl svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet och direktionen över Allmänna barnhuset ifrågasätta av enahanda skäl en sänkning av det belopp, som må utbetalas före nedkomsten, direktionen dock endast för fall, då kvinnan beredes vård å de för längre vistelse avsedda spädbarnshemmen. Länsstyrelsen och barnavårdsförbundet i Södermanlands län synas också dela den meningen, att större del av hjälpen bör reserveras för tiden efter nedkomsten.

84 Kungl. Maj.ts proposition nr 38.

Här må även nämnas, alt vissa invändningar framkommit mot den av kommissionen föreslagna minsta amningstiden av sex veckor utan att förslag framställts i fråga örn det sätt, varpå en längre amningstid skulle kunna möjliggöras. Sålunda förklara sig länsstyrelsen och barnavårdsförbundet i Jämtlands län ifrågasätta, huruvida icke den föreslagna minsta amningstiden av sex veckor vore för kort, medan Fredrika-Bremer-förbundet yttrar, att tillräckliga garantier för ett sammanhållande av mor och barn ej syntes ha förebragts. Fastmer vore enligt förbundets mening det faktum, att en amningstid av sex veckor godtoges som minimitid, ägnat att i hög grad försvåra och i många fall omöjliggöra ett krav på en väl behövlig längre amningstid och därigenom medföra risker för barnets framtida hälsa.

I detta sammanhang torde också böra återgivas ett par uttalanden angående villkor för erhållande av mödrahjälp för tid efter nedkomsten. Stockholms barnavårdsnämnd understryker vikten av att mödrahjälpen anordnas så, att den kommer att främja den naturliga spädbarnsuppfödningen. Den, som icke ammade sitt barn, borde fördenskull icke kunna tilldelas mödrahjälp efter barnets födelse, med mindre hon med intyg av läkare styrkte, att hon icke kunde eller borde giva barnet di. Stadgande härom borde inflyta i den blivande författningen.

Huvudsakligen samma synpunkter framhållas av barnavårdsnämnden i Göteborg, som anser det böra krävas, att modern avgiver löfte att på bästa sätt försöka vårda och amma sitt barn. Hjälpens beviljande borde även vara förenat med skyldighet för modern att ställa sig under barnavårdscentrals ledning.

De nu avhandlade spörsmålen örn hjälpens storlek och fördelning å olika tider beröra nära spädbarnshemmens verksamhet. I detta ämne lia flera uttalanden gjorts vid remissbehandlingen.

Fattigvårds- och barnavårdsförbundet yttrar härom följande.

I de fall då av mödrahjälpen 200 kronor tilldelats kvinnan före nedkomsten, återstode allenast 100 kronor för bestridande av avgifter å spädbarnshem d. v. s. en summa, som icke räckte till mera än omkring 6 veckors vistelse därstädes. Kommissionen framhölle, att sambandet mellan mor och barn kunde möjliggöras även på andra och kanske naturligare vägar än dem spädbarnshemmen erbjöde och hänvisade till barnkrubbor och storbarnkammare. För ett mycket stort antal kvinnor kunde dessa institutioner dock icke ersätta vistelsen å spädbarnshemmen, vilkas ytterst välgörande verkningar förbundets styrelse kunnat iakttaga på nära håll. Spädbarnshemmen bomme vid ett antagande av kommissionens förslag att ställas i valet mellan att fortsätta sin verksamhet enligt nu följda linjer, något som snart skulle medföra ekonomisk ruin, eller att upphöra med en ur alla synpunkter socialt, medicinskt och etiskt högeligen gagnande verksamhet. Den möjlighet till ett fortsättande av spädbarnshemmens arbete enligt hittills gällande program, som kommissionen antydde, syntes nämligen icke förefinnas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län samt barnavårdsförbunden i Södermanlands och Östergötlands län framhålla, att ett godtagande av sex veckor såsom minsta amningstid måste medföra olägenheter för spädbarnshemmens

85 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

verksamhet. Det anföres bland annat, att det redan under nuvarande förhållanden ofta visat sig vanskligt att förmå de å hemmen intagna mödrarna att kvarstanna under stipulerad tid, sex månader. Det vore uppenbart, att ett införande å hemmen av en viss kategori kvinnor, som efter en förhållandevis kort tidrymd av kostnadsskäl vore tvingade att åter söka sig ut i förvärvsarbetet, skulle ofördelaktigt inverka på de övrigas benägenhet att kvarstanna under den tid, som hittills ansetts vara ett minimum, för att sambandet mellan mor och barn skulle kunna upprätthållas.

Även i en del andra yttranden uttalas vissa farhågor för spädbarnshemmens fortsatta verksamhet, varvid dock framhållas olika möjligheter för de befarade olägenheternas undanröjande.

Allmänna barnhusets direktion liksom länsstyrelsen och barnavårdsförbundet i örebro län hålla sålunda före, att mödrahjälpens införande bör föranleda upprätthållande av två olika slag av hem, ett för längre tids vistelse och ett för kortare. Direktionens yttrande innehåller huvudsakligen följande.

Direktionen ansåge sig böra till en början framhålla, att barnhuset, som vore en stiftelse, av ålder och enligt gällande reglemente hade till ändamål att hjälpa värnlösa barn. Att den av barnhuset understödda verksamheten delvis kommit att inrikta sig å ensamställda mödrar, hade uteslutande sin grund däri, att en viss kategori värnlösa barn bäst hjälptes genom omhändertagande av, jämte barnet, dettas moder. Härav framginge, att barnhusets hittillsvarande verksamhet endast berörde ett väsentligen begränsat avsnitt av det område, kommissionens förslag omspände.

Barnhusets mödraklientel hade således med få undantag begränsats till sådana kvinnor, som för vård åt väntat barn icke haft annan utväg än att anlita vederbörande kommun för hjälp eller, vad i Stockholm eller dess närhet boende kvinnor anginge, den där arbetande barnavårdsbvrån.

En grundläggande princip för anordnandet av och driften vid av barnhuset understödda hem hade varit, att barnen skulle få förmånen att uppfödas med modersmjölk, mödrarna därigenom fästas vid barnen och sambandet mellan mor och barn såmedelst kunna stärkas och om möjligt för framtiden bibehållas. För detta ändamål hade såsom villkor för intagande å de av barnhuset understödda hemmen föreskrivits, att moder måste stanna där en tid tillräckligt lång, för att modersmjölken skulle bli till avsedd nytta och bandet mellan mor och barn knytas fast. I sådant avseende hade^ som regel fastslagits sex månader, men klart vore, att undantag därifrån både kunnat och måst givas. Under moderns vistelse å hemmet hade vederbörande barnavårdsombud att i samråd med modern och hennes barnavårdsman söka utfundera det bästa sättet för barnets framtida vård, därvid man främst skulle söka ordna så att, där delta icke av särskilda anledningar vore olämpligt, mor och barn gåves möjlighet att hålla samman.

Utom barn med egna mödrar vistades å hemmen jämväl ensamma barn. Det vore sådana fall, där modern dött, där modern vore uppenbart olämplig att taga hand örn sitt barn eller där man eljest av någon .särskild anledning måst släppa på kravet att hålla mor och barn samman. Förhållandet växlade å olika hem, men som regel kunde sägas, att antalet barn utan mödrar vore hälften så stort som de med mödrar. För dessa ensamma barn ålåge det barnavårdsombudet alt skaffa goda fosterhem.

Därest kommissionens förslag oförändrat genomfördes, skulle, de sålunda beskrivna hemmen helt ändra karaktär. Först och främst erfordrades ett

86 Kungl. Maj.ts proposition nr 38.

mångdubbelt större antal platser och, om icke skilda arter av hem inrättades, bleve klientelet högst skiftande, vilket i sin tur komme att leda till svårigheten att uppehålla trevnaden i samlivet där.

I kommissionens betänkande anfördes, att, då framställning om hjälp gjordes, städse borde utredas, huru kvinnan hade för avsikt att förfara med barnet efter födelsen, och vidare att ett skäligt och naturligt krav syntes vara, att, då hjälp beviljades för tid efter nedkomsten, denna gåves under förutsättning, att sambandet mellan mor och barn upprätthölles.

Direktionen ville på det livligaste instämma i vad kommissionen sålunda uttalat. Ville man, såsom direktionen ansåge vara riktigt, taga fulla konsekvenserna härav, ledde detta emellertid till annat resultat än det som kommissionens förslag angåve. Läte man nämnda grundsats bli icke blott en förutsättning på papperet utan ett villkor i verkligheten, komme klientelet för mödrahjälpen att uppdelas i två skilda kategorier.

Till den ena hörde de mödrar, gifta eller ogifta, för vilka det visade sig finnas möjlighet att efter någon kortare tids vård efter förlossningen själva taga vård om sitt barn, i eget hem, genom anlitande av barnkrubba under eget arbete eller genom överlämnande till anförvanter eller vänner boende så, att amningen erforderlig tid kunde fortsättas och sambandet mellan mor och barn i framtiden bibehållas. Såsom kommissionen anfört, kunde i många fall förlossningshem icke giva dessa mödrar erforderlig eftervård. Det tarvades för dem hem, där de kunde under kort tid taga in i avvaktan på att kunna i nära framtid efter återhämtande av full arbetskraft definitivt ordna för sig och sitt barn.

Den andra kategorien åter räknade inom sig de kvinnor, för vilka man icke kunde inom nära framtid finna dylik utväg och bland vilka man ofta återfunne sådana, som vore i behov av handledning för att kunna i framtiden sörja för sig och sitt barn. Det vore för denna senare kategori, de av barnhuset understödda hemmen lämpade sig. Att i samma hem blanda de olika kategorierna skulle enligt barnhusets mening visa sig synnerligen olämpligt och mången gång menligt inverka å arbetet för utbildning och fostran av den senare kategorien mödrar.

Av vad sålunda anförts framginge, att direktionen ansåge kommissionens förslag om mödralijälp böra föranleda uppehållande av två skilda slag av mödrahem för angivna olika kategorier samt än vidare, att man icke för någon kategori finge släppa på kravet att såsom grundvillkor för mödralijälp uppställa, att modern så ordnade för sig, att hon kunde under för barnets hälsa och utveckling erforderlig tid amma detsamma.

Skulle sistnämnda villkor uppgivas, komme kommissionens förslag att motverka sitt syfte. Det skulle nämligen bli alltför lätt för mindre ansvarskännande mödrar att bli av med sina barn, innan dessa genom tillräckligt lång amningstid vunnit önskvärd utveckling och motståndskraft. Dessa mödrar skulle stanna å mödrahemmet allenast så länge mödrahjälpen räckte, enligt kommissionens förslag ungefär sex veckor efter förlossningen, och därefter lämna barnet åt sitt öde, varigenom ock det önskvärda bibehållandet av samband mellan mor och barn skulle gå om intet. Örn mödrahjälpen satte dem i stånd att under dessa sex veckor betala för sig, skulle barnet därefter falla kommunen till last och vederbörande kommunala myndighet skulle icke hava makt att för vårdbidrag till barnet kräva vidare amning av modern. Resultatet skulle bliva, att å spädbarnshemmen skulle stanna ett långt större antal späda barn utan mödrar än nu vore fallet och att dödligheten bland dessa, berövade modersmjölken vid sex veckors ålder, kunde befaras komma att icke oväsentligt stiga. Genom täta skiften av mödrar, endast bo-

87 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

ende kort tid å hemmen, skulle givetvis risker för smittsamma infektionssjukdomar och epidemier ökas. „ , , .

Kommissionen hade beräknat, att kravet a bidrag fran barnhuset till spädbarnshem skulle genom kommissionens förslag avsevärt mmskas. Direktionen vore härutinnan av en annan mening. Örn nämligen kommissionens förslag oförändrat genomfördes, komme kommunerna att ta taga hand om ett väsentligt större antal barn än nu. Såsom direktionen framhålla komme flertalet kvinnor att endast kort tid vistas å spädbarnshemmen och sedan där kvarlämna sina barn. I stor utsträckning komme mödrar icke alls att ens passera spädbarnshemmen utan fortast möjligt avsluta amningen och lämna barnen ifrån sig. I vilket fall som helst bleve det vederbörande kommun, som i regel finge ansvaret för barnet. Det bleve spädbarnshemmen, som finge vårda dem och kostnaden komme att lå delas mellan kommunen och barnhuset. Någon nämnvärd kostnadsminskning ansåge sig direktionen fördenskull i detta fall icke böra räkna med.

Om åter för åtnjutande av mödrahjälp uppställdes villkor i syfte, som direktionen angivit, och därigenom två skilda slag av hem bleve erfoi derilda, syntes bidrag från barnhuset behöva komma i fråga allenast för det slag av hem, där mödrarna stannade en längre tid. I vad mån bidrag fran barnhuset för dessa hem komme att tarvas, berodde givetvis helt och hållet på storleken av mödrahjälpen. Skulle de av kommissionen föreslagna bestämmelserna gälla, syntes kravet å bidrag från barnhuset icke komma att minskas. Direktionen ansåge det dock kunna för mödrahjälp i dessa fall föreskrivas villkor, som av beviljat bidrag för tiden efter förlossningen reserverade större belopp än kommissionens förslag förutsatte. ...

Direktionen erinrade i detta sammanhang örn att direktionen i skrivelse den 15 februari 1935 till statsrådet och chefen för socialdepartementet framhållit. att direktionens medel icke komme att förslå till understöd enligt nu tillämpade normer för de barnhem, som för förbundens verksamhet voie oundgängliga. Det skulle fördenskull vara en väsentlig lättnad för barnhuset, örn bidragen till spädbarnshemmen kunde minskas.

Barnavårdsförbundet i Gotlands län anför med instämmande av länsstyrelsen bland annat följande.

Spädbarnshemmen i sin nuvarande form fyllde ett bestämt och mycket påtagligt behov. De passade särskilt för landsbygd och mindre stader, och hemmens verksamhet hade visat sig i hög grad nyttig och rent av nödvändig. Den typ av vårdhem, som i betänkandet föresloges, kunde vara lämplig för större städer och industriorter, där modern snart efter nedkomsten kunde återtaga sitt arbete, samt för en typ av mödrar, som ej behövde den uppfostran, de nuvarande hemmen gåre. För dessa mödrar kunde sex veckors vistelse på vårdhem och sedan barnkrubbor för barnens dagsvistelse vala mycket lämpligt. Att de nuvarande spädbarnshemmen skulle kunna ge tillflykt åt de båda kategorierna vore ogenomförbart, då i det ena fallet det gällde vård, i det andra jämväl uppfostran och husligt arbete, och då närvaron av vissa mödrar, som ej behövde arbeta och stannade helt kolt tid, nödvändigtvis måste utöva ett störande och oroande inflytande på hemmets egentliga klientel. Bäst vöre därför att helt skilja de båda typerna av hem.

Förslaget byggde på den principen, att ingen annan hjälp Hnge ges samtidigt med mödrahjälpen. Då förslaget därjämte förutsatte att efter den relativt korta tid, denna hjälp räckte, varken staten eller Allmänna barnhuset skulle gira något fortsatt understöd, följde härav, att den tid, mor och barn kumle hållas tillsammans, i många fall bleve alldeles för kort.

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

Det måste också påpekas, att de flesta spädbarnshemmen ägdes av stiftelser, vilka kanske icke vöre villiga att utan vidare lägga om en verksamhet,

Pf. oj? mycket arbete nedlagts och vars goda resultat man kunnat följa till vårdhem av förslagets typ.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser liksom länets barnavårdsförbund, att bestämmelsen örn sex månaders vårdtid å hemmen även i fortsättningen bör iakttagas, samt framhåller vidare, att länsstyrelsen ej kunde finna några bärande skäl hava anförts för att de av barnhuset understödda hemmen skulle berövas ^ driftbidrag från barnhuset för mödrar, som åtnjöte mödrahjälp. Finge sådant driftbidrag utgå för dessa mödrar, funnes stora möjligheter att utan höjning av nuvarande dagavgifter bereda samma mödrar hjälp å spadbarnshem under den tidrymd, som måste anses önskvärd.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård anför:

Genom den föreslagna bestämmelsen att 200 kronor av mödrahjälpen kunde uttagas tore förlossningen kunde det befaras, att vistelsen i mödrahemmet y.?11!1?® att inskränkas till endast omkring sex veckor, vilket vore till skada tor bade moder och barn. För att förhindra en dylik utveckling syntes kommunerna bora erinras örn lämpligheten av att i vissa fall utfylla mödrahjälpen genom att lämna bidrag för vistelse å mödrahem något längre tid än dien, lill vilken modrahjalpen förslår. Vistelsetiden borde åtminstone sammanlagt Oliva fyra manader. Aven kunde ju mödrahjälpen i särskilda fall beviljas

TT-iJ1 k°r’ V1SS de.J ut§m8e 1 form av vistelse å mödrahem. Om icke särskilda anordmngair vidtoges i denna fråga, vore man snart inne på det gamla missförhållandet, att barnen alltför snart skildes från sina mödrar.

Gentemot förslaget att i vissa fall bör lämnas hjälp i form av lån lia en del erinringar framställts.

Medicinalstyrelsen samt länsstyrelsen och barnavårdsförbundet i Stockholms län anse, att laneformen bör utgå ur förslaget.

Barnavårdsförbundet i Blekinge län, varmed länsstyrelsen instämt, yppar synnerlig tvekan inför låneformen, särskilt enär förbundet befarade, att hjälpformen skulle medföra ett avsevärt arbete. Förbundet ansåge det önskvärt, att med låneformen finge anstå, tills någon erfarenhet vunnits i fråga om mödrahjälpen överhuvud taget.

Av samma skäl ställer sig Norrbottens läns barnavårdsförbund betänksamt mot låneformen.

Sjuksköterskeföreningen föreslår, att lånen böra löpa utan ränta samt att de efter prövning må kunna efterskänkas.

Vad härefter angår den av kommissionen föreslagna regressrätten lia följande erinringar gjorts.

Medicinalstyrelsen yttrar bland annat följande.

Da nP?-n t0#e 1 betraktande de olägenheter för staten, som i de flesta fäll skulle hilva förenade med den föreslagna regressrättens utövande, och att kvinnan i en del fall även kunde tänkas lida direkt skada av den offentlighet, som icke kunde undvikas vid ett domstolsförfarande, syntes det styrelsen, att starka skäl talade för att regressrätten icke borde komma till användning i fall av mödrahjälp. Mödrahjälpens understöd bleve också med

89 Kungl. Maj.ts proposition nr 38.

den av styrelsen föreslagna begränsningen till högst 200 kronor icke så kostsamma.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför:

Det saknades närmare utredning, huru regressrätten praktiskt skulle utövas. Hade kommissionen förutsatt, alt en verklig utredning angående barnafaderns betalningsförmåga skulle verkställas, torde detta medföra synnerligen tidsödande och kostsamma undersökningar. Därest emellertid regressrätt ansåges böra förefinnas, ville länsstyrelsen framhålla, att sådan rätt enligt länsstyrelsens uppfattning icke syntes böra vara utesluten, då mödrahjälp lämnats i form av lån, enär kvinnan eljest hade möjlighet och — om hon saknade tillgångar — jämväl stundom intresse av att anlita låneformen endast för att skydda barnafadern för återkrav.

Samma uppfattning giver länets barnavårdsförbund uttryck åt.

Stockholms barnavårdsnämnd uttalar följande.

Det syntes kunna ifrågasättas, huruvida den föreslagna regressrätten komme att tillföra statsverket ens så stora inkomster, att de försloge till bestridandet av de bokförings-, rättegångs- och indrivningskostnader, som återkravsverksamheten skulle föranleda. Följande synpunkter och statistiska uppgifter borde beaktas.

Eftersom vid behovsprövningen hänsyn skulle tagas till barnafaderns förmåga att lämna bistånd, syntes, vad anginge mödrar till barn utom äktenskap — vilka det i praktiken huvudsakligen komme att gälla — återkrav icke kunna komma i fråga i andra fall än där faderskapet ännu icke blivit fastställt vid hjälpens utgivande eller där faderskapet visserligen fastställts vid denna tidpunkt men fadern då vöre oförmögen att utgiva underhållsbidrag. Vid 1934 års utgång hade Stockholms stads barnavårdsnämnd halt tillsyn enligt lagen om barn utom äktenskap över 8,876 barn. För 7,924 av dessa barn eller 89.3 % hade faderskapet vid samma tidpunkt varit fastställt. För 215 eller 2.4 % hade faderskapsutredningen ännu icke avslutats. Fastställandet hade i 1,111 fall ägt rum genom domstols utslag och i 6,813 fall genom lagstadgat erkännande, som på ett fåtal fall när skett i samband med avtal örn underhållsbidrag. Där underhållsbidraget fastställdes genom avtal, skedde fastställandet i allmänhet före eller strax efter barnets födelse. Det underhållsbidrag, som enligt 5 § lagen örn barn utom äktenskap skulle utgå till utomäktenskapligt barns moder, fastställdes av Stockholms rådhusrätt i regel till en krona örn dagen under 12 veckor eller sammanlagt 84 kronor. Även där underhållsbidraget fastställdes genom avtal, vore samma belopp det vanligast förekommande. Inom dessa 12 veckor folie även vistelsen på förlossningsanstalt. Regressrätt skulle således åtminstone för de allt talrikare kvinnors vidkommande, som förlöstes å anstalt, aldrig kunna ifrågakomma till hela det fastställda bidragsbeloppet. Om en fader saknade förmåga att utgiva underhållsbidraget till barnets moder vid den tid, för vilken det vore avsett, torde det endast i ett mindre antal fall bliva honom möjligt att senare, förutom det löpande underhållsbidraget till barnet, erlägga detsamma. Ett ersättningskrav mot fadern torde därför i ett stort antal tall medföra, att han bleve urståndsatt att i full utsträckning tillgöra sin underhållsplikt mot barnet. En av barnavårdsnämnden på sin tid töretagen utredning rörande storleken av de fastställda underhållsbidragen till de barn, för vilka barnavårdsnämnden under tiden 1 januari—30 juni 1932 hade förordnat barnavårdsman, gåve vid handen, alt endast 9.5 % av de genom domstols utslag fastställda periodiska bidragen uppginge till eller överstege 40 kronor i månaden. För de underhållsbidrag, sorn fastställts genom avtal, hade motsva-

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

rande relativa tal varit 11.8 %>. Det till barnet utmätta underhållsbidraget försloge alltså i allmänhet allenast till barnets oundgängliga behov. Varje intrång i detta underhållsbidrag borde därför om möjligt undvikas. Härtill Romme att nu mer än 30 % av de utomäktenskapliga barnen legaliserades genom efterföljande äktenskap. Det vore icke välbetänkt att genom återkrav mot barnafadern för den beviljade mödrahjälpen göra det svårare för föräldrarna att ordna ett hem för sig och barnet. Den föreslagna regressrätten syntes sålunda, så vitt anginge fäder till barn utom äktenskap, icke medföra så synnerligen betydande inkomster för statsverket, i varje fall icke, om skälig hänsyn skulle tagas till barnens underhållsanspråk. Än sämre bleve resultatet av kravet mot de gifta männen, eftersom endast nödställda hustrur kunde komma i fråga till erhållande av moderskapshjälp.

På grund av det anförda ansåge sig barnavårdsnämnden böra bestämt avstyrka kommissionens förslag angående återkrav. I de relativt fåtaliga fall, där faderskapet icke vore fastställt vid mödrahjälpens utgivande, men utsikt kunde finnas att efter faderskapets fastställande utan intrång på barnets rätt utfå underhållsbidrag till modern, kunde statsverkets intresse lämpligare tillgodoses på så sätt, att hjälpen finge form av lån att av modern återbetalas med från barnafadern inflytande underhållsbidrag. Skulle det sedermera visa sig, att intet underhållsbidrag till modern kunde erhållas för den tid, mödrahjälpen avsåge, borde skulden avskrivas.

I likhet med Stockholms barnavårdsnämnd framhåller barnavårdsnämnden i Malmö, att regressrätten måste komma att medföra ett visst konkurrensförhållande mellan staten och den underhållsberättigade.

Länsstyrelsen i Malmöhus län — vilken velat förutsätta, att beslutanderätten i mödrahjälpsärendena uppdrages åt länsstyrelserna — anser, att länsstyrelserna böra kunna få upptaga frågor rörande mannens ersättningsskyldighet.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård framhåller, att om regresskrav mot gift man skulle framställas, det syntes möjligt att pröva sådant krav i vanlig administrativ ordning. — Statsverkets rätt till ersättning i faderskapsprocesser borde för övrigt kunna tillvaratagas genom barnavårdsmannen.

Gävleborgs läns barnavårdsförbund håller före, att regressrätten enklast och billigast bevakades av barnavårdsmannen i samband med process örn faderskap och underhållsbidrag.

Vad slutligen angår verksamhetens organisation, har kommissionens förslag i väsentliga hänseenden avstyrkts av flertalet myndigheter och sammanslutningar.

I fråga först om vilket organ, som beslutanderätten i mödrahjälpsärendena bör tillkomma, ha tre olika mot förslaget avvikande huvudmeningar framkommit. Sålunda ifrågasättes såsom beslutande instans dels något kommunalt organ, dels något länsorgan och dels någon befintlig central myndighet.

En större grupp myndigheter och sammanslutningar förordar ett lokalt organ såsom beslutande instans i stället för den föreslagna centrala nämnden. Hit höra socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens inspektör för fattigvård

91 Kungl. Maj:ts proposition nr 3S.

och barnavård, furu fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, fattigvårds- och barnavårdsförbundet, Fredrika-Bremer-förbundet, barnavårdsbgrån i Stockholm, Sveriges läkarförbund, sju länsstyrelser (Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Västmanlands, Gävleborgs och Västernorrlands län), åtta barnavårdsförbund (Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län ävensom skånska barnavårdsförbundet) samt barnavårdsnämnderna i Stockholm och Gävle.

I den mån preciserade förslag i fråga örn det lokala organet framställts, förordas i regel barnavårdsnämnderna. Allenast två fattigvårds- och harnavårdskonsulenter förorda fattigvårdsstyrelserna, varjämte en konsulent ifrågasätter en av barnavårdsnämnden och fattigvårdsstyrelsen gemensamt tillsatt delegation. Ur yttrandena må återgivas följande.

Socialstyrelsen anför: Visserligen kunde man, såsom förslaget ju också

åsyftade, genom upprättandet av lämpliga formulär underlätta en lokal skildring av det individuella fallet, vilken skulle läggas till grund för bedömande och beslut hos den föreslagna centralmyndigheten. Men det rådde väl knappast tvivel därom, att många ovägbara nyanser, som dock kunde vara sakligt ytterst betydelsefulla, måste tappas bort i ett sådant schablonmässigt förfarande — utredningen på platsen och den centrala bedömningen finge verkställas med aldrig så stor samvetsgrannhet. Härtill bomme, att vid en dylik hjälpverksamhet många praktiska dispositioner måste träffas genom ett omedelbart snabbt avgörande på platsen, vanligen under ett val mellan en mängd olika alternativ, varvid vetskapen örn de ekonomiska lijälpresurser, som kunde påräknas, ofta vore av väsentlig betydelse för avgörandet. Att, såsom förslaget innebure, göra en sådan uppdelning, att man förläde den°grundläggande utredningen och ansvaret för de praktiska verkställighetsåtgärderna till lokala organ men förläde själva det avgörande beslutet, huruvida och i vilken ekonomisk omfattning mödrahjälp skulle beredas, till en central statlig myndighet, måste ingiva starka betänkligheter ur såväl principiell som praktisk synpunkt.

Medicinalstyrelsen uttalar bland annat: Inrättandet av en central nämnd

med många befattningshavare gjorde hela proceduren mycket omständlig och i viss mån även verklighetsfrämmande. Utan all fråga lämpade sig en lokal myndighet bäst som beslutande organ. En sådan myndighet finge erfarenhet och god kännedom örn de faktorer, som vore avgörande vid bedömandet av ärendena. Barnavårdsnämnderna hade onekligen en viss samhörighet med det klientel, varom här vore fråga. Behovsprövningen bleve dock för nämnden ett delvis nytt område, likaså utbetalnings- och kontrollarbetet, örn sådant komme att åvila nämnden, men efter ett pär år, då tillräcklig erfarenhet vunnits, torde svårigheterna vara övervunna. Ett samarbete mellan barnavårdsnämnden och fattigvårdsstyrelsen i fall, där barnaföderska åtnjöte fattigvardsbidrag, syntes ligga nära lill hands och icke behöva medföra någon sammanblandning av mödrahjälps- och fattigvårdsunderstöden. Det borde dock sta nämnden öppet att överlåta bestämmanderätten i dessa ärenden till vederbörande medra- och spiidbarnscenlral, därvid centralen borde betraktas såsom i organisatoriskt hänseende likställd med nämnden.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård yttrar följande. Barnavårdsnämnderna borde limmas uppdraget alt omhänderhava mödrahjälpen. Därmed vore dock ej sagt, att icke goda skäl talade för att även fattigvårdsstyrelserna skulle på ett tillfredsställande sätt kunna fullgöra uppdraget. Då emellertid de ogifta mödrarna i varje fall måste komma i beröring med bar-

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 3S.

navårdsnämndema och då det syntes mindre lämpligt, att mödrahjälpen handhades av två olika organ inom samma kommun, borde hela denna verksamhet förläggas till barnavårdsnämnderna. Även beslutanderätten borde tillkomma dessa nämnder, varigenom den centrala nämnden skulle göras överflödig. Förlädes avgörandet om mödrahjälp till barnavårdsnämnderna. vöre det sannolikt, att därmed också kunde vinnas den fördelen, att barnavårdsman bomme att förordnas vid ett tidigare tillfälle än vad som nu i allmänhet vore möjligt. Såsom kontrollerande statsorgan borde länsstyrelserna ifrågakomma. Länsstyrelsernas funktion kunde närmast tänkas jämförlig med den, som de utövade beträffande ersättning av statsmedel för fattigvård eller barnavård. I de fall, där barnavårdsnämnderna utbetalade mödrahjälp med högre belopp än som kunde anses »skäligt» eller som kunde hänföras till uttrycket trängande — vilket uttryck borde närmare preciseras — komme länsstyrelsen att göra avdrag vid gottgörelse av staten, och kommunen finge själv bära dessa kostnader, liksom nu skedde i de nyssnämnda understödsfallen. Skulle kommunerna lia svårt att förskottera mödrahjälpen, kunde viss kvotdel av den summa, som beräknades komma att utgå, utanordnas på förhand av länsstyrelsen.

Fredrika-Bremer-förbundet uttalar (två styrelseledamöter dock skiljaktiga): Med avseende på ändamålsenligheten alt tillskapa en ny statlig central nämnd hyste förbundet starka tvivel. Att på sätt som föreslagits skilja ut i betänkandet berörda hjälpåtgärder för mödrar och späda barn och lägga dessa under ett för detta speciella ändamål tillkommet ämbetsverk vore att på en viktig punkt införa splittring av samhällets hjälpverksamhet. Det vore att bryta med den tendens mot större koncentration och enhetlighet i det allmännas sociala insatser som såväl stat som kommuner med stöd av vunnen erfarenhet på senare tid eftersträvat. Ehuru förbundet i första hand förordade barnavårdsnämnden som huvudorgan för mödrahjälpens handhavande, ville förbundet samtidigt framhålla, att det läte tänka sig att i barnavårdsnämndens ställe sätta en barnavårdscentral.

Uppsala läns barnavårds förbund yttrar med instämmande av länsstyrelse.!}: Förbundet mäste pa det bestämdaste avstyrka den centralisering av

hjälpverksamheten lör hela riket, som kommissionen föreslagit. Enligt kommissionens beräkning skulle årligen omkring 10,000 understödsfall behandlas av den centrala nämnden. Dessa tall måste emellertid, om verksamheten .skulle lämna lyckligt resultat, bedömas efter de växlande personliga och ekonomiska förhållandena för moder och barn. Det vore tillika viktigt, alt hjälpfrågorna kunde behandlas med stor skyndsamhet. Men det torde icke kunna undgås, att den centrala nämnden, för att överhuvud taget kunna bemästra sitt material, inom kort komme att övergå till att antingen utdela hjälp efter vissa schabloner eller helt och hållet följa de underordnade organens förslag eller upptaga en tidsödande, omfattande och för de hjälpbehovande och lokalorganen i hög grad nedslående skriftväxling. Ingen annan möjlighet för prövningen av ifrågavarande hjälpbehov funnes således an att anförtro densamma åt lokala organ.

Enligt förbundets erfarenhet erbjöde barnavårdsnämnderna med tillhjälp av barnavardsombuden en tillfredsställande organisation. Deras svaghet särskilt i de små kommunerna, skulle ingalunda förbises eller förtigas,^men ge- !™m. barnavårdsförbundens och barnavårdsombudens hjälp hade de dock erhållit kvalificerade rådgivare, vilka i allt högre grad anlitades och såväl från nämndernas som från klientelets sida tillvunnit sig förtroende. Hos intet annat organ kunde den personliga kännedomen örn de individuella förhållandena miva sa starkt företrädd. Genom barnavårdsombudens biträde erhölles där-

93 Kungl. Maj.ts proposition nr 38.

jämte större säkerhet för att en åtminstone länsvis likformig och rättvis praxis tillämpades.

Södermanlands läns barnavårdsförbund anför med instämmande av länsstyrelsen: Utan alldeles tvingande skäl borde man ej ytterligare utöka den förefintliga mångfalden sociala hjälporgan. Förbundet hade för övrigt svårt att föreställa sig, att den av kommissionen föreslagna centrala myndigheten, ens örn densamma finge en betydligt mera omfattande organisation än som ifrågasatts, skulle kunna bliva i stånd att skänka de särskilda ärendena den omsorgsfulla individuella prövning, som ju måste anses utgöra en förutsättning för hjälpåtgärdernas effektivitet. Förbundet ville i detta sammanhang endast erinra örn att kommissionen själv uppskattat arliga antalet hjälpt all sa högt som till 10,000. En decentralisering av ärendenas behandling syntes därför ofrånkomlig. Då jämväl av kostnadshänsyn tillskapandet av särskilda länsorgan för verksamhetens handhavande syntes uteslutet, borde det tagas under förnyat övervägande att anförtro denna uppgift åt någon kommunal myndighet, närmast då barnavårdsnämnderna. Förbundet kunde icke tillmäta de skäl, som kommissionen anfört mot en dylik anordning, någon större

Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar: Anordningen med en central nämnd kunde befaras bliva ej blott förenad med onödig kostnad och omgång utan ock ganska ineffektiv. Det verkliga avgörandet komme sannolikt att ligga hos de lokala, i första hand prövande barnavårdsnämnderna, ehuruväl dessa enligt förslaget skulle biträdas och kontrolleras av en för varje barnavårdsnämnd av den centrala nämnden förordnad föredragande.

Om också förslaget enligt länsstyrelsens mening gjorde sig skyldigt till en tydlig överorganisation, skulle villigt medgivas, att det icke vore lätt att finna den lämpligaste organisationen för mödrahjälpens handhavande. Närmast till hands läge naturligtvis att låta barnavårdsnämnderna, som hade personlig kännedom örn de hjälpbehövande kvinnorna, besluta angående de kontanta bidragen, såvida det blott kunde förebyggas, att de slösade med statens medel för att lätta kommunens fattigvårdstunga.

Länsstyrelsen i Västmanlands län uttalar: Det förefölle nödvändigt, att det centrala organet uppdelades på liera avdelningar med självständig beslutanderätt, envar med anknytning till vissa län, dock att en gemensam ledning sörjde för att enhetliga principer vunne tillämpning vid ärendenas handläggning. Skedde ej så, syntes på grund av ärendenas stora antal en real granskning av handlingarnas innehall vara praktiskt taget utesluten. Oavsett denna jämkning i förslaget ingåve emellertid tanken pa en central nämnd, hur viktig en enhetlig handläggning av frågorna än vore, allvarliga betänkligheter ur den synpunkten, att dess beslut pa grund av ärendenas mångfald i regel torde komma för sent. En hjälp, som icke förelåge i det avgörande ögonblicket, vore icke mycket värd. Denna synpunkt torde tvinga till användande av lokala organ även om vissa olägenheter därvid skulle främträds

Norrbottens läns barnavårdsförbund anser, att barnavårdsnämnden borde ha att själv besluta utom i de fall, då meningsskiljaktighet uppstode mellan nämnden och föredraganden — det allmänna ombudet. I sistnämnda lall borde socialstyrelsen äga att besluta. o

Bamavårdsbyrån i Stockholm framhåller, att garanti mot missbruk fran kommunernas sida vid en överflyttning av ärendena till barnavårdsnämnderna borde kunna vinnas genom tillsyn över medlens användning från länsstyrelserna och statens inspektör för fattigvård och barnavård.

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

I den mån förslag till besvärsorgan framställas, nämnas länsstyrelserna såsom andra instans och såsom tredje instans i regel Kungl. Majit i socialdepartementet, undantagsvis även socialstyrelsen.

En annan grupp myndigheter och sammanslutningar uttala sig likaledes mot den föreslagna centralisationen men förorda i stället för något kommunalt organ ett länsorgan såsom beslutande instans, varvid ifrågasättas antingen barnavårdsförbunden eller länsstyrelserna eller särskilda för ändamålet inrättade länsnämnder.

Barnavårdsförbunden eller deras styrelser eller utskott förordas av länsstyrelserna i Blekinge, Älvsborgs, örebro och Västerbottens län, de tre förstnämnda lånens barnavårdsförbund samt direktionen över Allmänna barnhuset.

örebro läns barnavårdsförbund yttrar härutinnan med instämmande av länsstyrelsen samt direktionen över Allmänna barnhuset följande.

Förslaget, att den centrala myndigheten skulle besluta i alla frågor om mödrahjälp, befarade förbundet komma att onödigt byråkratisera och försena avgörandet. Det vöre icke möjligt att enbart av papper — det finge vara aldrig så väl uppställda och noggrant ifyllda blanketter — få erforderligt grepp om ifrågavarande, ofta högst ömtåliga och på individuell läggning och särart beroende fall. Förbundet förbisåge ingalunda nödvändigheten av enhetlighet i avgörandet. Kravet härå syntes emellertid kunna tillgodoses genom av myndigheten utfärdade generella regler och genom att avgörandet i vanliga fall anförtroddes barnavårdsförbunden genom särskilt för ändamålet utsett utskott, vars ledamöter godkänts av den centrala myndigheten. Ett dylikt för varje län konstituerat utskott skulle kunna komma i direkt kontakt med vederbörande hjälpsökande eller ledamot i barnavårdsnämnd och genom undersökning av barnavårdsombudet, där så tarvades, erhålla möilighet att få den personliga förståelse för det individuella fallet, icke minst med hänsyn till vederbörandes omgivning och levnadsförhållanden, som vore nödvändig för ett riktigt och lyckligt beslut om mödrahjälp. Om denna skulle bli av verkligt värde i åsyftat hänseende, finge besluten örn hjälp icke tendera till schablonmässiga resultat av prövning av uppgifter i vissa hänseenden utan grunda sig på ett noggrant övervägande av varje särskilt individuellt fall. Hjälpen komme rätt handhavd att mycket skifta och önskvärt vore, att åsyftade generella regler härtill gåve möjlighet. Därest man ändock funne, att de generella reglerna i visst fall borde frångås eller eljest särskilda förhållanden därtill föranledde, borde beslut hänskjutas till den centrala myndigheten. Denna skulle även vid en sådan anordning få mer än tillräckligt att göra.

Enligt förbundets förmenande vöre det ej lyckligt att skapa en fullt självständig central myndighet för ifrågavarande uppgift. Den borde såsom särskild byrå inordnas i barnavårdsinspektionen och helst med denna flyttas till socialstyrelsen men givetvis få självständig beslutanderätt.

De övriga myndigheter och sammanslutningar, vilka förorda barnavårdsförbunden, framföra i huvudsak samma synpunkter, dock med den skillnaden, att de inskränka den centrala myndighetens verksamhet till allenast prövning av besvär. Såsom lämplig besvärsmyndighet förordas i regel socialstyrelsen eller en byrå inom denna styrelse. Länsstyrelsen i Västerbottens län nämner alternativt den centrala nämnden såsom besvärsinstans.

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

95 Länsstyrelserna ifrågasättas åter såsom beslutande organ av länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus och Jämtlands län, det sistnämnda länets barnavårdsförbund samt sjuksköterskeföreningen.

Jämtlands läns barnavårds!örbund uttalar sig bestämt mot inrättandet av den föreslagna centrala nämnden samt yttrar bland annat följande, vandi länsstyrelsen instämmer.

En central nämnd, avsedd för hela riket, torde icke kunna erhålla nödvändig intim kontakt med de olika levnadsförhållanden, som vore rådande inom vitt skilda orter inom riket, utan vara tvungen att med hänsyn allenast till handlingarnas innehåll behandla de framställningar, som inkomme till densamma. Några möjligheter att annorledes än genom de lokala organen erhålla ytterligare uppgifter funnes knappast. Någon som helst risk att decentralisera den föreslagna verksamheten kunde förbundet ej finna vara för handen. Därest t. ex. i socialdepartementets sociala meddelanden utförliga anvisningar utfärdades rörande tilldelandet av mödrahjälp och vad därmed hade sammanhang samt därefter barnavårdsombuden och barnavårdsnämnderna genom sedvanliga konferenser införsattes i liandhavandet av dessa frågor, syntes mycket väl länsstyrelserna efter framställning av vederbörande barnavårdsnämnder samt, sedan barnavårdsombud eller barnavårdskonsulent yttrat sig i ärendet, kunna besluta örn tilldelandet av mödrahjälp.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar följande.

Med hänsyn till den ökning av länsstyrelsernas arbetsuppgifter, som under senare åren skett, och svårigheterna att erhålla en tillfredsställande lösning av de i samband med denna ökning stående personalfrågorna borde från länsstyrelsehåll något understöd för lanken att pålägga länsstyrelserna nu ifrågavarande uppgift knappast kunna väntas. Emellertid vore enligt länsstyrelsens mening tanken ur saklig synpunkt förtjänt att närmare övervägas. Faran för bristande enhetlighet i bedömandet av ärendena, om de förlädes hos länsstyrelserna, borde ej överdrivas. Vägledande föreskrifter torde kunna i behövlig utsträckning eliminera denna fara. Skulle länsstyrelsen övertaga ärendena, borde emellertid i handläggningen av desamma deltaga en på området sakkunnig såsom rådgivande. Den väsentliga fördel, som skulle vinnas genom ärendenas förläggning till länsstyrelserna, vöre den, att utredningen av ärendena skulle underlättas. Länsstyrelsen hade en synnerligen god erfarenhet av nyttan av muntliga förhandlingar, genom sammanträffanden eller telefonledes, med rättssökande eller myndigheter. Särskilt i sociala frågor vore detta av betydelse. För den händelse ärendena handlades av en central nämnd, bleve sådana förhandlingar i stort sett uteslutna. Ökningen av länsstyrelsernas arbetsbörda, för den händelse de skulle övertaga denna nya arbetsuppgift, bleve ej särdeles stor, örn de av kommissionen gjorda beräkningarna rörande antalet fall, där mödrahjälp skulle förekomma, vore riktiga. Kommissionen räknade med 10.000 fall för hela landet ärligen. Efter folkmängden räknat skulle detta innebära, att för Malmöhus läns del skulle förekomma omkring 800 sådana fall om året.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller, alt för kommissionens förslag talade, att handläggningen av ärendena komme att ske efter enhetliga linjer, medan snabbheten i handläggningen syntes vinna på att denna i första instans förlädes till länsstyrelserna.

Såsom lämpliga beslutande organ förordas slutligen särskilda länsnämnder

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

av länsstyrelserna i Gotlands och Skaraborgs län samt det förstnämnda länets barnavårdsförbund, vilket yttrar, att en nämnd för varje län skulle hava större kännedom om lokala förhållanden och hjälpmöjligheter och kanske bliva mindre byråkratisk än en central nämnd med den ofantliga mängd ärenden, som där skulle hopas.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför härutinnan följande.

Länsstyrelsen ifrågasatte, om icke beträffande organisationen av hjälpåtgärderna skulle kunna vidtagas sådan omläggning, att såväl behovsprövningen som handhavandet av åtgärderna i övrigt skulle kunna uppdragas åt något lämpligt länsorgan, exempelvis en social nämnd, i närmare kontakt med barnavårdsnämnderna, länets barnavårdsförbund och övriga lokala organ och sorterande under landstinget. En sådan anordning syntes bliva både billigare och effektivare än den av kommissionen föreslagna centrala nämnden, vilken torde komma att medföra betydande kostnader.

Till dem, som uttala sig för en centraliserad handläggning ehuru utan inrättande av nytt organ, höra Överståthållarämbetet och barnavårdsnämnden i Norrköping.

Överståthållarämbetet yttrar härom bland annat:

Måhända vore kommissionens uppfattning, att beslutanderätten örn mödrahjälp ej borde läggas hos ett kommunalt organ, riktig. Men örn ej kommunalt organ erhölle rätt att avgöra frågor av nu nämnda slag, syntes handläggningen därav böra läggas hos ett centralt organ. Vid en decentralisering skulle ärendenas handläggning knappast kunna överlämnas åt annan myndighet än åt länsstyrelserna. Men i likhet med kommissionen funne ämbetet mödrahjälpsverksamheten i det stora hela taget ligga utanför länsstyrelsernas verksamhetsområde. Ämbetet biträdde således vad i betänkandet föreslagits därom, att dessa ärenden överlämnades till ett centralt organ. Men däremot funne ämbetet lämpligheten av att härför skapa en fullt ny institution kunna starkt ifrågasättas. I stället borde undersökas möjligheten av att lägga dessa ärenden till något redan befintligt centralt verk. En sådan undersökning torde ge vid handen, att andra organ än medicinalstyrelsen och socialstyrelsen icke kunde ifrågakomma. Som den senare myndigheten redan nu hade att handlägga ärenden rörande sjukkasseväsendet och således också frågor örn moderskapshjälp och moderskapsunderstöd, syntes denna myndighet böra anförtros även frågor om mödrahjälp enligt den blivande lagstiftningen.

Barnavårdsnämnden i Norrköping ifrågasätter såsom centralorgan pensionsstyrelsen eller socialstyrelsen.

Till sist må nämnas, att tvekan beträffande lämpligheten av att inrätta ett nytt centralt organ även uttalas av statskontoret och länsstyrelsen i Kronobergs län.

I visst samband med frågan om en centralisering eller decentralisering av verksamheten står spörsmålet, huruvida möjlighet att erhålla mödrahjälp bör beredas även dem, vilka anse sig nödsakade att hemlighålla sitt moderskap. Såsom redan nämnts har kommissionen i sådant syfte föreslagit, att ansökan om mödrahjälp även borde få ingivas direkt till den centrala nämnden. Detta förslag har mött vissa invändningar. Sålunda framhålles exempelvis av socialstyrelsen, att tillräcklig och tillförlitlig utredning i dessa fall

97 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

knappast kunde vinnas, om kravet på diskretion skulle upprätthållas. I ett par yttranden göres gällande, att möjligheten att bevara diskretion ej kunde anses ha någon egentlig praktisk betydelse, medan från annat hall befaras, att örn möjlighet till diskretionär prövning bereddes, sådan komme att begäras så gott som alltid. Fran flera hall framhalles, att gällande bestämmelser om skyldighet att i hemortskommunen förordna barnavårdsmän för barn utom äktenskap ej medgåve, att ett moderskap hemlighölles, varför skäl ej funnes att eftersträva diskretion vid ansökan om mödrahjälp.

_ Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter å andra sidan, om ej förbud mot

offentliggörande av direkt till centralnämnden ingivna ansökningar borde stadgas för vinnande av säkerhet för diskretions bevaiande.

Att barnavårdsnämnderna böra vara primärorgan för mödrahjälpsärenden, även om de ej skulle givas beslutanderätt, har så gott som genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Tvekan i detta hänseende uttales endast av Hallands läns barnavårdsförbund, som yttrar bland annat följande.

Förbundet ställde sig tveksamt till förslaget om att göra barnavårdsnämnderna till lokala organ för verksamheten. Förbundet ifrågasatte, örn det icke vore lämpligt att söka något annat organ för verksamheten, vare sig redan bestående kommunalt eller statligt organ eller ock för andamalet särskilt tillskapat sådant. Möjligen vore det icke ur vägen att närmare undersöka, huruvida uppgifterna i ett eller annat avseende kunde inordnas under landstingens verksamhet eller anslutas till barnavårdsförbunden.

Här må anmärkas, att länsstyrelsen i Västerbottens län påyrkar, att den möjlighet, som nu förefinnes för en kommun att erhålla befrielse från skyldigheten att utse särskild barnavårdsnämnd, undanröjes.

Vissa allmänna erinringar mot att på sätt som föreslagits anlita ett kommunalt organ för en statlig uppgift framföras av stadsförbundet samt fattigvårds- och barnavårdsförbundet. Sålunda uttalar stadsförbundet bland an-

nat följande. ... . .

Rent principiellt syntes kommunerna icke böra motsätta sig varje anlitande från statens sida av de kommunala myndigheterna, när det galide ett arbete i det allmännas tjänst och allra minst för en verksamhet, som komme även kommunerna till nytta. Vad som i detta fall emellertid vöre agnat att framkalla opposition på kommunalt håll, vöre själva orgamsationsmetoden att på barnavårdsnämnderna lägga handläggningen av vissa ärenden utan att bereda dem något verkligt inflytande. Ett sådant utnyttjande av de kommunala organen från statens sida syntes kommunerna ha all anledning att mycket bestämt motsätta sig.

Beträffande barnavårdsnämndernas organisation for handhavande av den ifrågasatta uppgiften lia åtskilliga olika meningar kommit

till uttryck. , . v .

Först må framhållas, att länsstyrelsen och barnavardsforbundet i Kalmar

län samt barnavårdsnämnderna i Borås och Lund uttala, att barnavårdsnämnderna borde få uppdraga åt en särskild delegation eller ett utskott att

Bihang lill riksdagens protokoll 19.17. 1 saini. Nr 38. ‘

98 Kungl. Mcij:ts proposition nr 38.

handlägga mödrahjälpsärendena. Genom en sådan anordning skulle, framhåHes det, möjlighet beredas för en snabbare och smidigare handläggning.

Länsstyrelsen i Kalmar län yttrar, att därest man ville vinna garanti för en snabb behandling mäste stadgas skyldighet för barnavårdsnämnderna att sammanträda inom viss kort tid t. ex. inom en vecka efter framställning från föredraganden. Den av kommissionen föreslagna bestämmelsen »snarast möjligt» vore alltför tänjbar.

Från en del håll göres gällande, att särskild föredragande ej bör utses. Denna mening företrädes av statens inspektör för fattigvård och barnavård, stadsförbundet, fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna i första och nionde distrikten, länsstyrelsen i Uppsala län samt barnavårdsförbunden i Uppsala och Gävleborgs län. En från kommissionens förslag delvis avvikande ståndpunkt intaga jämväl socialstyrelsen, sjuksköterskeföreningen, barnavårdsnämnden i Göteborg samt Älvsborgs läns barnavärdsförbund. Ur yttrandena må återgivas följande.

Gävleborgs läns barnavärdsförbund anför bland annat.

Det borde erinras om de stora svårigheter, som främst på landsbygden ofta j m^räda för hjälpsökande kvinnor att komma i kontakt med de utsedda föredragandena, icke minst med hänsyn till de långa avstånden. Ledamöterna torde också minst lika väl som distriktssköterskor och barnmorskor, vilka arbetade inom jämförelsevis stora distrikt, känna de hjälpsökandes ekonomiska och övriga förhållanden samt på grund därav kunna bedöma sava deras behov av bistånd som lämpligaste formen för hjälpens lämnande. .kulle i något fall en hjalpbehövande icke vilja vända sig till den närmast boende ledamoten, hade hon alltid ordföranden eller den i större kommuners barnavårdsnämnder ofta tillsatte särskilde tjänstemannen att tillgå. Med vad nu anförts ville förbundet dock ingalunda ifrågasätta möjligheten av n inrom oVlssa kommuner, främst städer och stadsliknande samhällen eller dar forhallandena i övrigt kunde göra detta påkallat, kunde vara lämpligt att utse en särskild föredragande vid nämndernas behandling av ärenn/fT-6 mödrahjälp. Det syntes dock, som örn det borde i varje särskilt tall överlämnas åt varje barnavårdsnämnd att själv avgöra de lämpligaste formerna för mottagande och handläggning av ansökningar om modrahjalp.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård håller före, att föredragningen av ärendena kunde ske antingen av harna vårdsmännen, vilka svntes lämpa sig väl för behovsprövningen beträffande de kvinnor, med valka de ändå komme i beröring, eller ock av annan, som verkställt behovsprövningen. För de gifta kvinnorna borde utredning och föredragning ske såsom i varje annat understödsfall.

En liknande uppfattning företräder Älvsborgs läns barnavärdsförbund, som framhåller, att beredningen av ärendena i största möjliga utsträckning borde uppdragas åt barnavårdsmännen, så att ej de ogifta kvinnorna nödgades deklarera sitt nödläge för två olika personer.

Uppsala läns barnavärdsförbund finner särskild föredragande obehövlig, om läkare, präster, barnmorskor och distriktssköterskor tillerkändes rätt att taga initiativ till ansökan om hjälp.

99 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

Sjuksköterske föreningen anser, att den erforderliga utredningen lämpligen borde ske genom anlitande av mödra- eller barnavårdscentral. Endast å ort, där sådan central ej funnes, borde särskild föredragande tillsättas.

Socialstyrelsen uttalar bland annat, att det syntes i hög grad avvikande från grunderna för praxis inom kommunalförvaltningen och sakligt betänkligt, att utredningar, för vilka en kommunal nämnd komme att sta som ansvarig, och på vilka den skulle grunda sitt beslut, de facto skulle verkställas av en person, som icke tillhörde nämnden och ej heller utsetts av denna.

En liknande ståndpunkt intager barnavårdsnämnden i Göteborg, som förklarar sig intet ha att erinra mot föreskrift örn att ärendena skola beredas och föredragas av en kvinna under förutsättning att denna vore ledamot avnämnden. Kommissionens förslag innebure ett oförtjänt misstroende mot de kvinnliga ledamöterna av barnavårdsnämnderna.

Att föredraganden icke ovillkorligen bör vara en kvinna framhålles av medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, statens inspektör för fattigvård och barnavård, två fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, fattigvårds- och harnavårdsförbundet, landskommunernas förbund (en styrelseledamot dock skiljaktig), Gävleborgs läns barnavårdsförbund samt barnavårdsnämnden i Stockholm. Ur yttrandena må återgivas följande.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård anser, att de skäl, som kommissionen anfört för att föredraganden borde vara kvinna, icke överensstämde med inspektörens erfarenhet. På landsbygden funnes mångenstädes manliga barnavårdsmän, och en ogift kvinna, som bleve havande, måste alltså framlägga sina personliga förhållanden i här ifrågakommande hänseenden för honom. Att dessa barnavårdsmän icke skulle ha ägt tillräckliga förutsättningar för att kunna förstå den hjälpsökande kvinnan och hennes behov hade icke förmärkts.

Landskommunernas förbund uttalar följande.

Bestämmelsen, att till föredragande blott finge utses kvinna, syntes icke lämplig. Det förefölle vara mera angeläget alt få den för uppdraget mest lämpliga personen utsedd utan hänsyn till örn denna vore kvinna eller man. Det borde erinras därom, att föredragandens uppgift endast vöre att förebringa utredning örn den sökandes ekonomiska förhållanden. För sadant uppdrag vöre kvinnor knappast bättre skickade än män. Uppdraget som föredragande syntes för övrigt bra nära jämförligt med barnavårdsmannaupp'dften Någon olägenhet av att män utsåges till barnavårdsman hade ej förmärkts. Det hade blivit ganska vanligt, att större kommuner anstälde barnavårdsmän, åt vilka samtliga barnavårdsmannaskap i kommunen anförtroddes Det förefölle, som skulle uppdraget att vara föredragande inom barnavårdsnämnden i frågor, som rörde mödrahjälpen, ligga mycket naturligt till för dessa barnavårdsmän. Inom kommuner, där barnavårdsmän eller andra speciellt sakkunniga såsom distriktssköterskor eller barnmorskor icke funnes att tillgå, kunde andra kvalificerade personer stå till förfogande.

Stockholms barnavårdsnämnd anför:

Nämnden ansåge det i princip riktigt, att kvinnor i stor utsträckning toges i anspråk för en verksamhet, som avsåge hjälp åt mödrar. De hos nämnden anställda barnavårdsnninnen vore också till vida övervägande antal kvin-

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

lior. Det hände emellertid icke så sällan, att den blivande eller nyblivna mode™ särskilt begärde att få en manlig barnavårdsman, varför det syntes kunna ifragasätlas, örn icke förslaget angående kvinnlig föredragande borde givas en mindre kategorisk form än som skett.

Gentemot barnmorskornas och distriktssköterskornas lämplighet såsom föredragande ha vissa invändningar framställts. Statens inspektör för fattigvård och barnavård anser sålunda ej välbetänkt att med uppgiften såsom föredragande belasta distriktssköterskorna, vilkas arbetsbörda redan syntes alltför stor. Samma mening uttalar Hallands läns barnavårdsförbund. Länsstyrelsen i Västerbottens län avstyrker bestämt kommissionens förslag i förevarande avseende, enär det även bland ifrågavarande grupper funnes befattningshavare, som icke motsvarade de krav man måste uppställa. Denna mening delas även av fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i sjunde distriktet. Länsstyrelsen i Kalmar län liksom länets barnavårdsförbund ställer sig mycket tveksam till förslaget med hänsyn till de ifrågavarande befattningshavarnas arbetsbörda. Sjuksköterske/öreningen förklarar sig ur flera synpunkter anse den föreslagna bestämmelsen om skyldighet för distriktssköterska och barnmorska att åtaga sig ifrågavarande uppdrag olämplig.

Socialstyrelsen yttrar i denna fråga bland annat följande.

Det medgåves gärna, att en barnmorska på grund av den inställning, som hennes yrkesutövning syntes vara ägnad skänka henne, ofta väl vore skickad att träffa åtskilliga praktiska dispositioner till förmån för en barnaföderska. Aven i den mån så vore fallet, skänkte dock en dylik praktisk duglighet och en naturlig, gynnsam känsloinställning till sakfrågorna dock i och för sig icke förmåga att i skrift lämna en sådan utredning i sakläget, att denna kunde läggas till grund för de avgörande besluten.

Av Gävleborgs läns barnavårdsförbund anföres härutinnan:

Att distriktssköterskor och barnmorskor skulle vara mera skickade att hjälpa mödrarna än andra, torde kunna ifrågasättas. Därtill komme också de rent praktiska svårigheterna för dessa befattningshavare att alltid ha tillfälle att vara närvarande vid de sammanträden i barnavårdsnämnderna, då dessa ärenden skulle behandlas. Det läte nämligen mycket väl tänka sig, att en dylik kvinna till och med så sent som någon timme före ett kungjort sammanträdes början bleve utkallad i brådskande tjänsteangelägenhet och på grund därav icke kunde inställa sig till sammanträdet, varigenom möjligheterna för dettas behandling av de ärenden, där hon vore föredragande, helt omintetgjordes.

Rörande kostnaderna för föredragandena har erinran framställts av medicinalstyrelsen, som anser, att uppdraget bör vara förenat med rätt till arvode att utgå av statsmedel. Arvodet borde lämpligen bestämmas till visst belopp för varje kvinna, som gåve anledning till beslut i mödrahjälpsärende, exempelvis 5 kronor, vilket i ett barnmorskedistrikt av normal storlek med 40 fall skulle motsvara 200 kronor. Då styrelsen räknade med omkring 12,500 understödsfall om året, skulle statsverkets kostnader för arvode uppgå till sammanlagt omkring 62,500 kronor per år. Fattigvårds- och barnavårdsförbundet ifrågasätter, örn icke, i den mån särskilda arvoden ansåges böra ifrågakomma, dessa borde utgå av statsmedel, eftersom det gällde en helt statlig

101 Kungl. Maj.ts proposition nr 38.

verksamhet. Samma mening gör barnavårdsnämnden i Göteborg gällande. Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller, att det synes svårt att på ett tillfredsställande sätt lösa frågan om föredragandena, därest icke uppdraget bleve förbundet med särskild ersättning.

Mot förslaget att föredragandena skola utses av en statlig myndighet lia flera erinringar framställts, vilka i regel gå ut på att kommunerna själva böra få utse föredragandena.

Stadsförbundet, vilket som redan anmärkts ställer sig avvisande till förslaget om föredragande överhuvud taget, yttrar härutinnan bland annat följande.

Anordningen med särskild, av ett statligt organ utsedd föredragande påminde om en annan redan praktiserad sådan, nämligen beträffande pensionsnämnderna. Vid dessa nämnders sammanträden vore pensionsstyrelsens av styrelsen utsedda ombud närvarande och dessa ägde sedermera besvärsratt över nämndens beslut. För pensionsnämndernas del kunde dock göras gällande, att pensionstilläggen finansierades av både stats- och kommunala medel, varför staten hade intresse av en skarp kontroll. Det vore ju tämligen självklart, att den inom barnavårdsnämnden föredragande barnmorskan vid ärendenas avgörande inom det centrala statsorganet skulle hava alla utsikter att få sin mening igenom, även där denna stöde i strid med en enig barnavårdsnämnd. Man frågade sig, vilken roll barnavårdsnämnden egentligen skulle spela i denna undersökningsprocess. Dess beslut torde bliva godkända endast om de stöde i överensstämmelse med föredragandens mening.

Socialstyrelsen förklarar sig betvivla, att den centrala nämnden kan besitta en personkännedom, tillräckligt stor för att bättre än de lokala myndigheterna träffa lämpliga personval.

Fattigvårds- och barnavårds}örbundet anser det egendomligt, att föredraganden skall utses av den centrala nämnden, och befarar, att förhållandet kan leda till en icke önskvärd friktion mellan barnavårdsnämnderna och föredragandena.

Landskommunernas förbund (en styrelseledamot skiljaktig) uttalar härom.

Uppgiften att utse föredragande borde med fördel kunna lämnas åt barnavårdsnämnderna själva. Genom att lata det lokala förvaltningsorganet självt utse föredragande skapades de största förutsättningarna för att till befattningen få den för orten mest lämpliga personen. Och samtidigt skedde ej heller ändring av de former, under vilka kommunerna av ålder utövat sm förvaltning. Någon valbarhetsbegränsning kunde icke behöva göras, men del syntes lämpligt att i författningen tillkännage, att till föredragande kunde utses person, ehuru han icke tillhörde nämnden eller vore i kommunen boende.

Barnavårdsnämnden i Stockholm yttrar följande.

Nämnden funne dualismen uti att föredragandena tillsattes av den centrala nämnden men åtnjöte ersättning av kommunala medel mindre lämplig. Örn den centrala nämnden, som icke kunde förutsättas äga samma personkännedom som de lokala myndigheterna, till föredragande förordnade en person, som kommunalmyndigheten ansåge mindre lämplig, kunde ej blott tvist örn arvodet till föredraganden lätteligen uppstå, utan även andra svårigheter uppkomma, något som kunde bliva till men för den betydelsefulla verksam-

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

heten. Nämnden funne det alltså lyckligast, att ortsmyndigheten själv finge organisera verksamheten.

Ät väsentligen samma synpunkter giver barnavårdsnämnden i Lund uttryck under framhållande av att nämnderna i varje fall borde få avgiva förslag till lämplig föredragande.

Sjuksköterske!öreningen förmenar, att — i den mån särskilda föredragande erfordrades — barnavårdsnämnderna borde få utse dessa efter förslag av vederbörande distrikts- eller provinsialläkare.

Jämväl fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i åttonde distriktet, Stockholms läns barnavårds förbund samt barnavårdsnämnden i Göteborg förorda, att vederbörande kommun själv bör äga utse föredragande.

Medicinalstyrelsen föreslår slutligen, att föredraganden utses av länsstyrelsen eller barnavårdskonsulenten i distriktet.

Föislaget att närmast såsom konsulenter för verksamheten anlita barnavårdsombuden bar avstyrkts från en del håll.

Medicinalstyrelsen, statens inspektör för fattigvård och barnavård, två fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, fattigvårds- och barnavårdsförbundet, landskommunernas förbund, länsstyrelsen i Hallands län samt barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Jukkasjärvi förorda sålunda i stället fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna.

Medicinalstyrelsen uttalar i detta hänseende bland annat: Förslaget att införa barnavårdsombuden i den statliga organisationen funne styrelsen icke lämpligt. Att hava speciella organ för varje olika form av social hjälpverksamhet vore alls icke nödvändigt och ledde lätt till överorganisation med dryga omkostnader för det allmänna. Fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna borde kunna användas. De vore visserligen för närvarande män, men detta syntes styrelsen icke utgöra något hinder för deras verksamhet även som rådgivare åt föredragandena i mödrahjälpsärenden. Ett samarbete med de privata förbunden och deras organ borde emellertid på allt sätt underlättas. Örn fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna upptoges i organisationen, borde de bliva flera än de nio nuvarande, dock högst 25, d. v. s. en i varje län och en i Stockholm. Särskilda kompetensfordringar borde uppställas på dem med avseende å deras utbildning och insikter i barnavård samt erfarenhet i barnavårdsnämndernas understödjande verksamhet.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård yttrar följande. De statliga barnavårdskonsulenterna förvärvade en betydande erfarenhet i barnavårdsfrågor liksom i prövning av understödsbehov m. m. De hade också erfarenhet från granskningen av statsbidrag av skilda slag. Då de företoge regelbundna besök hos barnavårdsnämnderna bl. a. i och för tillsyn av verksamheten enligt 1917 och 1924 års barnavårdslagar, förefölle det naturligast, att det vore de, som skulle utöva tillsyn även över den nu ifrågasatta statliga hjälpen. Att deras antal mäste ökas, ifall de erhölle detta nya uppdrag, vore visserligen antagligt, men så bleve ändock behövligt ur andra synpunkter. Den föreslagna tillsynen uteslöte ej alls, att barnavårdsombuden även biträdde nämnderna i deras arbete för mödrarna, t. ex. dessas intagning i mödrahem, barnens ^ackordering i goda enskilda hem, vilka uppgifter f. n. vöre deras viktigaste. Samarbetet med barnavårdsförbunden vore också livligt att tillstyrka vare sig förbunden bleve legaliserade eller ej.

Länsstyrelsen i Hallands län framhåller, att fattigvårds- och barnavårds-

Kungl. Maj:ts proposition nr 3S.

konsulenterna ägde en obestridlig erfarenhet på detta område, och deras karaktär av speciella fattigvårdsorgan borde icke utgöra ett avgörande skal mot att de toge befattning även med mödravården, då barnaföderskorna icke i första hand hade att vända sig till dem. Genom sin stallning och uppgift svntes de i högre grad än barnavårdsombuden skickade att lämna föredragandena inom barnavårdsnämnderna det biträde och det stöd dessa kunde behöva i sin lika ömtåliga som omdömesfordrande verksamhet.

En annan ståndpunkt i denna fråga intaga landstingsförbundet och länsstyrelsen i Västmanlands län. Landstingsförbundet anför sålunda:

Distriktsbarnmorskan skulle enligt kommissionens förslag till omorganisation av förlossningsvården sortera under en barnmorskestyrelse; fullgjorde hon därjämte vissa uppgifter i den förebyggande mödra- och barnavarden, kunde hon i denna egenskap lyda under distriktsvårdsstyrelsen. Som föredragande i barnavårdsnämnden komnie hon att i viss man fa arbeta etter dess direktiv. Skulle hon dessutom få barnavårdsombudet som ett slags torman eller inspektör, syntes det vara oundvikligt med intressekontlikter mellan alla dessa myndigheter och organ. Man borde darfur eftersträva storsta möjliga enhetlighet i fråga om ledningen. Förbundet hade också i sitt yttrande över kommissionens nyssnämnda förslag örn förlossningsvårdens omorganisation påyrkat, att möjlighet till en enhetlig ledning av förlossningsvård och förebyggande vård bereddes. Romme en dylik till stand, syntes denna u- »öra den bästa förbindelsen mellan distriktsbarnmorskan-föredraganden och den statliga centralnämnden. En sådan länsnämnd förfogade över suecia kunskap rörande social hygien i allmänhet och rörande social-medicmsk omvårdnad av mödrar och barn i synnerhet. Da denna nämnd borde vara huvudman för såväl distriktssköterskor som distriktsbarnmorskor, stöde den i intim kontakt med dessa och kunde sålunda på ett helt annat och mycket bättre sätt än barnavårdsombudet tjäna den av kommissionen angivna uppgiften 1 län, där man icke införde enhetlig ledning av hithörande uppgifter, kunde barnmorskestyrelsen eller distriktsvårdsstyrelsen med fördel tjänstgöra som ett dylikt förmedlande organ. Man kunde därvid tänka sig, att nämnden eller styrelsen utsåge en av sina ledamöter eller exempelvis någon läkare eller sköterska vid en mödra- och barnavårdscentral att biträda de föredragande i barnavårdsnämnderna och vara förmedlande organ mellan dessa och den statliga centralstyrelsen.

I huvudsak samma synpunkter anföras av länsstyrelsen i Västmanlands län, som anser, att därest nödvändigtvis ett kontrollerande mellanorgan skulle inrättas, barnmorskestyrelserna vore lämpligast.

Slutligen har i ett par yttranden barnavårdsombudens anlitande avstyrkts

utan att andra organ föreslagits.

Sjuksköterske/öreningen yttrar sålunda, att det förefölle sa mycket mer omotiverat och i allo olämpligt, att barnavårdsombuden såsom konsulenter skulle handleda distriktssköterskor nr. fl., som barnavårdsombudens utbildning i regeln på intet sätt överträffade eller ens ginge lipp emot en distriktssköterskas.

Hallands läns barnavårdsförbund avstyrker slutligen med hänsyn till den ökning av barnavårdsombudens arbete, som måste bliva följden av den nya uppgiften. Av samma skäl giva länsstyrelsen och barnavårds!örbundet i Kalmar län uttryck åt synnerlig tvekan beträffande lämpligheten av att anlita ombuden.

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

Gentemot barnavårdsförbundens lagfästande göras erinringar av länsstyrelsen i Stockholms län, landstingsförbundet, stadsförbundet, landskommunernas förbund, sex fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, Göteborgs och Bohus läns barnavårdsförbund samt barnavårdsnämnden i Göteborg.

Landskommunernas förbund framhåller följande.

Lämpligheten av att genom lagfästande av barnavårdsförbunden för visst ändamål skapa en påbyggnad på den primärkommunala förvaltningen kunde starkt ifragasättas. Som en form för frivillig organisation mellan kommunernas barnavårdsnämnder hade barnavårdsförbunden onekligen en uppgift att fylla. Men örn de insattes som officiella organ i den kommunala orgamsationen, bleve förhållandena helt annorlunda. Samma skäl, som talade tor dylika lansorgan för barnavården och mödrahjälpen, kunde anföras för nästan vilken som helst annan uppgift, som vore kommunerna anförtrodd. JNykterhetsnanmderna hade t. ex. inom vissa landsdelar sina länssammans utningar. Fran lärarhåll hade röster höjts för en mellaninstans inom folkskolans organisation o. s. v. Funnes för barnavårdsnämnden behov av en dylik barnavårdsnämnderna överordnad institution, så syntes samma skäl kunna anföras för en liknande anordning för andra ändamål. Ett accepteiande av principen om länsinstans i blott ett fall hade sina konsekvenser för framtiden. Da fragan i hela sin vidd icke vore prövad, borde utredning i saken forst företagas, för att det måtte bli klart angående lämpligheten av en dylik mellaninstans inom den kommunala verksamheten.

Stadsförbundet avstyrker under åberopande av att man efter förbundens lagfästande troligen finge räkna med ytterligare kostnader för kommunerna av den obligatoriska anslutningen.

Göteborgs och Bohus läns barnavårdsförbund anser, att det vore lämpligast att tills vidare bibehålla organisationens frivilliga karaktär.

I huvudsak samma motiv anföras av de övriga myndigheter och sammanslutningar, som ställt sig avvisande till förslaget.

Från åtskilliga håll framhålles, att vid ett lagfästande av barnavårdsförbunden sådana bestämmelser måtte meddelas, att förbunden bereddes garanti för att de, ekonomiskt sett, skulle kunna fullgöra de dem ålagda uppgifterna. Denna mening uttalas av länsstyrelserna i Södermanlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads och Jämtlands län samt Södermanlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Gävleborgs och Jämtlands läns barnavårdsförbund ävensom skånska barnavårdsförbundet.

Fattigvårds- och barnavårdsförbundet — vilket förordat, att fattigvårdsoch barnavårdskonsulenterna borde tagas i anspråk för de kontrollerande uppgifterna i stället för barnavårdsombuden — yttrar i fråga om barnavårdsforbundens ställning, att ett intimt samarbete mellan dem och barnavårdsnämnderna ej blott vore önskvärt utan nödvändigt. Detta samarbete borde enligt förbundets mening garanteras genom tillägg i barnavårdslagen och genom bestämmelser i stadgarna för barnavårdsförbunden.

Slutligen ma anmärkas, att medicinalstyrelsen i fråga örn den fattigvårds- och barnavårdsinspektionens

centrala

ställning

Kungl. Majis proposition nr 38.

till mödrah.jälpen framhåller, att inspektionen borde ha att bereda de genom besvär till Kungl. Maj:ts prövning hänskjutna ärendena, utarbeta av kommissionen påyrkade råd och anvisningar för de lokala organen samt ordna med möten eller upplysningskurser länsvis för föredragandena. För sistnämnda ändamål borde till inspektörens förfogande ställas ett anslag å minst

5,000 kronor årligen, för första verksamhetsåret dock 10,000 kronor. Vissa förstärkningar av arbetskrafterna vid inspektionen bleve även erforderliga och kunde kostnaderna härför uppskattas till 10,000 kronor.

I samma ämne yttrar statens inspektör för fattigvård och barnavård huvudsakligen följande.

Statsinspektionen för barnavården, som för närvarande vore anknuten till en särskild byrå inom socialdepartementet, tjänstgjorde som sammanhållande organ för konsulenterna. Inspektionen anordnade årligen en konferens med konsulenterna, därvid aktuella frågor diskuterades och utbyte skedde av gjorda erfarenheter. För det nu ifrågasatta arbetet torde dessa konlerenser och all den övriga skriftliga upplysningsverksamhet, som inspektionen meddelade, vara särdeles värdefull. Skulle behov föreligga av en ytterligare tjänsteman, som speciellt ägnade sig åt det statliga arbetet för mödrarna och deras barn, eller annan utvidgning anses behövlig, syntes det vara synnerligen lätt att anknyta till den nuvarande organisationen. Någon del av det belopp, som avsetts för den centrala nämnden, kunde då för ändamålet användas. Det borde även framhållas, att örn kommissionens förslag med centralnämnd med särskilda tjänstemän och barnavårdsombuden som tillsynsmyndighet bomme till stånd, skulle säkerligen med hänsyn till de olika överordnade organen en betydande förvirring uppstå i barnavårdsnämndernas arbete.

Med avseende å kostnadsberäkningarna lia följande uttalanden gjorts.

Medicinalstyrelsen räknar med 12,500 understödsfall örn året med ett genomsnittsvärde av 150 kronor — därvid styrelsen utgår från ett maximibelopp av 200 kronor — motsvarande en årlig kostnad för statsverket av 1,875,000 kronor.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård gör gällande, att 10,000 understödsfall vore alldeles för lågt räknat. Enligt inspektörens mening skulle åtminstone större delen av de kvinnor, vilka enligt gällande bestämmelser äro berättigade till moderskapsunderstöd — 40,046 under år 1934 — kunna komma i åtnjutande av mödrahjälp.

Statskontoret anser ej uteslutet, att kostnaderna i verkligheten komma att uppgå till avsevärt högre belopp än kommissionen beräknat. Sålunda ifrågasätter statskontoret, huruvida icke det belopp, 200 kronor, varmed understödet i medeltal beräknats komma att utgå, vore för lågt tilltaget.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser, att kostnaderna beräknats för lågt. Då antalet utomäktenskapliga födslar årligen uppginge till omkring 14,000 och då åtminstone inom Västerbottens län de gifta mödrarnas hjälpbehov vore mycket stort, kunde det knappast vara tillrådligt att räkna med endast

10,000 hjälpfall örn året. En ökning med 50 procent syntes ej vara för högt räknad.

106 Kungl. Majlis proposition nr 38.

De partementschefen.

Lika med befolkningskommissionen anser jag, att åtgärderna till förbättrande av barnaföderskornas ställning icke böra begränsas till den utbyggnad av sjukkassornas moderskapshjälp och den höjning av moderskapsunderstöden, som jag i det föregående förordat. Den ytterligare hjälpverksamhet, som synes mig erforderlig, bör till skillnad från den förut avhandlade förutsätta en individuell behovsprövning utan att den dock får karaktär av fattigvård. Kostnaderna för verksamheten synas, liksom utgifterna för de förut berörda åtgärderna till förmån för barnaföderskor, böra bestridas av statsmedel. Efter dessa principer är också kommissionens förslag till hjälp at nödställda mödrar — benämnd mödrahjälp — uppbyggt. Jag kan jämväl i huvudsak ansluta mig till de riktlinjer för denna hjälpverksamhet, som kommissionen uppdragit och som i korthet innebära, att en kvinna, som till följd av havandeskap eller barnsbörd råkat i ekonomiskt nödläge, vilket ej avhjälpes genom moderskapshjälp eller moderskapspenning, skall utan fattigvårdens medverkan kunna erhålla mödrahjälp i mån av behov och i princip utan återbetalningsskyldighet.

Såsom av det sagda framgår, skulle härigenom tillgodoses ett hjälpbehov, som för närvarande i huvudsak fylles av fattigvården. Det är under dessa förhållanden av vikt att söka uppdraga en så markerad gräns som möjligt de båda hjälpformerna emellan. Kommissionen har beaktat detta önskemål på det sättet, att från rätt till mödrahjälp undantagits allenast kvinnor, som av fattigvården omhändertagits för varaktig försörjning, men däremot icke sådana, vilka själva eller jämte sin familj åtnjuta fattigvård i annan form. Det har vidare föreslagits, att, så snart förutsättning i något fall föreligger för beviljande av mödrahjälp, denna skall givas sådan storlek, att den täcker kvinnans hela understödsbehov, även om detta icke skulle kunna anses i sin helhet vara förorsakat av havandeskap eller barnsbörd. Fattigvård och mödrahjälp skulle sålunda aldrig kunna utgå samtidigt till samma kvinna. Säkerligen kommer en dylik gränsdragning i vissa fall att erbjuda svårigheter vid tillämpningen. Särskilt befarar jag, att detta skall bliva fallet, då det gäller att i hemmet hjälpa en kvinna, vars familj redan åtnjuter fattigvård. Jag har därför övervägt en sådan ordning, att från rätt till mödrahjälp skulle undantagas samtliga kvinnor, som i en eller annan form redan av annan anledning än havandeskap eller barnsbörd åtnjöte fattigvård. Därigenom skulle otvivelaktigt undgås den risk, som med kommissionens förslag föreligger, för att kommunerna till vinnande av lättnad i fattigvårdsutgifterna i alltför stor utsträckning skola söka bereda sina barnaföderskor mödrahjälp. Emellertid skulle en dylik begränsning innebära, att mödrarna uppdelades i två kategorier, vilkas hjälpbehov tillgodosåges efter principiellt skilda linjer — en grupp med mödrahjälp, en annan med fattigvård — samt att de sämst ställda mödrarna berövades de förmåner, som mödrahjälpen kan innebära. Jag anser mig därför icke kunna förorda en dylik lösning utan ansluter mig till kommissionens förslag. Vid tillämpningen på de enskilda

107 Kungl. Maj.ts proposition nr 38.

fallen bör det emellertid vara vederbörande hjälporgan angeläget att tillse, att missbruk av mödrahjälpen av nyss antydd innebörd undgås.

I de angivna förutsättningarna för erhållande av mödrahjälp, sådana de utformats i kommissionens författningsförslag, vill jag förorda ett par jämkningar. Hjälp skulle sålunda beviljas, då kvinnan i anledning av havandeskap eller barnsbörd är i trängande behov av understöd »för sig eller barnet». Lämpligheten av att särskilt angiva behov för barnets vidkommande synes mig kunna ifrågasättas. Om mödrahjälpen angåves såsom hjälp endast åt kvinnan, skulle nämligen undvikas, att formella svårigheter uppstode vid ett genomförande av de förslag, vilka framlagts av 1934 års barnpensioneringssakkunniga i deras den 18 november 1936 avgivna betänkande rörande förskottering av underhållsbidrag till barn utom äktenskap m. fl. (statens offentliga utredningar 1936: 47). Berörda förslag avser att bereda understöd åt vissa grupper av barn, huvudsakligen de utomäktenskapliga. Sålunda skulle ensamstående moder i lägre inkomstgrupp av det allmänna kunna erhålla underhållsbidrag för barnet, därest fadern underläte att erlägga det bidrag, vartill han enligt rättens beslut eller ingånget avtal är pliktig — s. k. bidragsförskott. Ehuru jag ännu ej kunnat ingå i närmare prövning av detta förslag, synes det mig dock av betydelse att söka uppnå en klar avgränsning mellan mödrahjälpens och bidragsförskottens tillämpningsområden. Detta syfte skulle kunna nås, örn mödrahjälpen gives karaktär av hjälp allenast åt modern. Goda skäl för en sådan lösning föreligga såtillvida, som man under barnets första levnadsmånader lärer kunna tala om något egentligt behov av understöd, uteslutande hänförligt till barnet, endast försåvitt detta vårdas skilt från modern. I sådant fall skall emellertid barnets behov enligt förslaget icke tillgodoses genom mödrahjälpen. Det må också erinras örn att kostnaderna för barnets första utrustning äro avsedda att bestridas ur moderskapspenningen. Här åsyftade jämkning i förslaget innebär sålunda knappast någon reell ändring av detsamma.

Kommissionen har vidare föreslagit, att för erhållande av mödrahjälp skulle krävas, att »trängande behov» därav förelåge. Häremot vill jag erinra, att det enligt min mening ligger i sakens natur, att örn mödrahjälpen icke blott formellt utan även reellt skall medföra en förbättring i mödrarnas ställning, behovsprövningen ej bör givas fullt samma stränga karaktär som vid prövning av fattigvårdsbehov. Med hänsyn härtill anser jag det icke lämpligt att stadga, alt hjälpbehovet skall vara »trängande». Det torde vara med mödrahjälpens innebörd mera överensstämmande att föreskriva, att »uppenbart behov» av hjälp skall föreligga.

Vad kommissionen anfört rörande den tid, under vilken mödrahjälpen bör få åtnjutas, dennas storlek och form samt beredande av bostad och vård åt kvinnan giver från min sida anledning till erinran allenast i ett par hänseenden. Jag vill förutskicka, att ett genomförande av nyssnämnda av 1934 års barnpensioneringssakkunniga avgivna förslag skulle komma att väsentligt förbättra de ensamstående mödrarnas ställning beträffande tiden efter nedkomsten och sålunda minska deras hjälpbehov — förutsatt att mildra-

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

hjälpen göres subsidiär i förhållande till bidragsförskotten. I anledning härav skulle för sådant fall kunna ifrågasättas någon sänkning av mödrahjälpens maximibelopp, 300 kronor. Då nämnda förslag emellertid ej avser att erbjuda några förmåner för det stora flertalet gifta mödrar, synes det lämpligare att icke låta ett genomförande av detsamma föranleda någon generell sänkning av mödrahjälpens maximibelopp utan överlåta åt de beslutande organen att vid hjälpens utmätande taga erforderlig hänsyn till den minskning av hjälpbehovet, som kan komma att inträda vid ett genomförande av nyssberörda förslag.

I fråga om mödrahjälpens fördelning å tiden före respektive efter nedkomsten ha ganska delade meningar framträtt vid remissbehandlingen. Kommissionen har, såsom tidigare anförts, föreslagit ett stadgande av innebörd, att 100 kronor städse skulle reserveras för tiden efter nedkomsten. Härigenom har kommissionen avsett att vinna garanti för att sambandet mellan mor och barn skall kunna upprätthållas under minst sex veckor. I en del yttranden lia erinringar framställts mot denna uppdelning, varvid gjorts gällande, att en större del av hjälpen borde reserveras för tiden efter nedkomsten och amning därigenom möjliggöras under längre tid. Utgår man från att mödrahjälpen främst skall åsyfta att motverka aborterna, lär kommissionens förslag få anses ha goda skäl för sig. Lägger man åter huvudvikten vid att genom mödrahjälpen främja den naturliga uppfödningen, bör givetvis så stor del av hjälpen som möjligt reserveras för tiden efter nedkomsten. Mödrahjälpen bör emellertid enligt min mening icke generellt lägga huvudvikten vid vare sig det ena eller andra av dessa ändamål. De individuella förhållandena växla självfallet väsentligt. I ett fall kan sålunda abortmomentet vara särskilt framträdande och kvinnans belägenhet under havandeskapstiden svår, medan amning under nämnvärd tid efter nedkomsten med hänsyn till hennes personliga förhållanden ej rimligen kan komma i fråga. I ett annat fall åter gör sig särskilt behov av hjälp före nedkomsten icke gällande. För att dessa skiftande förhållanden på bästa sätt må kunna beaktas böra generella regler för hjälpens fördelning å tiden före respektive efter nedkomsten icke givas. Jag förordar därför, att den i detta hänseende föreslagna bestämmelsen utgår.

Gentemot förslaget, att hjälp skulle kunna lämnas även i form av lån, har jag intet att erinra. Fastmera anser jag en dylik hjälpform kunna erbjuda åtskilliga fördelar. Jag återkommer till denna fråga i annat sammanhang. Jag vill dock förorda, att lånen göras räntefria samt att säkerhet för beviljat lån som regel icke kräves. Det organ, som beviljat lån, bör ock äga rätt att. då så prövas skäligt, medgiva anstånd med dess återbetalande. Då skäl föreligger för befrielse från återbetalningsskyldighet, bör det ankomma på Kungl. Maj:t att därom besluta.

I vissa remissyttranden ha yppats farhågor rörande spädbarnshemmens verksamhet vid mödrahjälpens införande. Dessa farhågor synas mig överdrivna. Jag vill till en början betona, att det enligt förslaget kommer att stå varje spädbarnshem fritt att mottaga en kvinna, som för viss tid be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

viljats mödrahjälp, eller icke. Och vidare gäller, att om den tid, för vilken mödralijälpen beviljats, är för kort enligt de för intagning å hemmet gällande reglerna, bör, såsom kommissionen framhållit, kvinnans hemortskommun kunna träda in för kostnaden under den återstående tiden. Anledning saknas för visso att antaga, att kommunernas hittills visade förståelse för behövande mödrars vistelse å spädbarnshem skulle komma att upphöra efter mödrahjälpens införande. För kommunerna medför ju mödrahjälpen under alla omständigheter minskade utgifter därigenom, att i varje fall någon del av vistelsen å spädbarnshemmet kommer att bekostas av staten.

I ett par yttranden har framhållits, att mödrahjälpens införande borde föranleda anordnande av två skilda slag av spädbarnshem, ett för kortare och ett för längre tids vistelse. Även örn en sådan uppdelning kan komma att visa sig lämplig, torde dock erfarenheten få bliva bestämmande för de åtgärder, som härutinnan från statsmakternas sida möjligen kunna visa sig erforderliga. Skulle ett ökat behov av spädbarnshem komma att uppstå, torde Kungl. Maj:t jämväl i fortsättningen böra främja en utveckling i denna riktning.

Till spörsmålet om försörjningspliktigas ersättningsskyldighet för utgiven mödrahjälp återkommer jag i det följande. Dessförinnan vill jag angiva min ståndpunkt till den betydelsefulla frågan örn hjälpverksamhetens organisation.

Kommissionens förslag att uppdraga beslutanderätten i mödrahjälpsärendena åt en för hela riket gemensam nämnd, statens familje- och barnanämnd, har i flertalet remissyttranden avstyrkts. Även jag delar den uppfattningen, att en dylik nämnd icke skulle kunna på ett tillfredsställande sätt fylla de uppgifter, den enligt förslaget skulle få sig förelagda. Jag erinrar sålunda om att kommissionen räknat med omkring 10,000 bifallna hjälpframställningar årligen. Rent principiellt måste det möta synnerliga svårigheter för ett centralt organ att omhänderha en ingående realprövning av förhållanden av den personliga natur, varom här är fråga. Och uppenbart torde också vara, att den kvantitativa arbetsprestationen skulle bliva så avsevärd, att farhågor för en ur saksynpunkt hinderlig långsamhet i handläggningen icke kunna avvisas. Det faktiska avgörandet skulle säkerligen 'sorn regel komma att träffas av de beredande organen, d. v. s. barnavårdsnämnderna och deras föredragande. Obestridligen bör en decentralisation jämväl vara ägnad att avsevärt påskynda ärendenas behandling.

Såsom vid remissbehandlingen från skilda håll påyrkats, lär man därför böra avvisa tanken på ett centralt beslutande organ och i stället söka sig fram på decentralisationens väg. Olika meningar ha gjort sig gällande i frågan örn det lämpligaste organet för hjälpverksamhetens handhavande. Man har tänkt sig flera olika såväl kommunala organ som länsorgan.

Enligt min mening skulle den bästa lösningen av organisationsfrågan vinnas, örn för ändamålet inrättas särskilda nämnder, en för varje landstingsområde eller för varje stad, som ej deltager i landsting. Dylika nämnder skulle kunna ingå i en verklig prövning av ärendena och dock tillgodose det

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

grundläggande kravet på ett snabbt avgörande. De kunna vidare förutsättas besitta någon kännedom om de lokala förhållandena och vid behov lätt inhämta nödiga kompletterande upplysningar.

De av mig förordade nämnderna, som lämpligen betecknas mödrahjälpsnä rander, torde böra bestå av ordförande och två ledamöter .jämte suppleanter. Av dessa torde ordföranden och dennes suppleant böra utses av Kungl. Maj :t samt en ledamot jämte suppleant utses av vederbörande landsting respektive stadsfullmäktige, de senare för en tid av två år. Den andre ledamoten jämte suppleant synes lämpligen böra utses av vederbörande barnavårdsförbund såsom utgörande en sammanslutning av länets barnavårdsnämnder, likaledes för en tid av två år. Därest barnavårdsförbund ej begagnar sig av rätten att utse en ledamot jämte suppleant, torde även dessa böra förordnas av Kungl. Maj:t. För Stockholms stad, som ej ingår i något barnavårdsförbund, torde utom ordföranden en ledamot jämte suppleant böra utses av Kungl. Majit. Ersättning till ordförande och ledamöter av mödrahjälpsnämnd synes böra i form av dagarvode och i förekommande fall resekostnadsersättning utgå med belopp, som Kungl. Maj :t må äga bestämma.

För den erforderliga lokala utredningen synes mig välbetänkt att anlita barnavårdsnämnderna på sätt kommissionen föreslagit. Enligt förslaget skulle emellertid för detta ändamål barnavårdsnämnderna utrustas med särskilda, av den centrala nämnden utsedda kvinnliga föredragande. Denna anordnings lämplighet har från åtskilliga håll ifrågasatts. Med hänsyn till den yppade tvekan rörande förslagets lämplighet, vilken även jag delar, synes det böra överlåtas åt varje barnavårdsnämnd att själv bestämma rörande lämpligaste sättet för ärendenas utredning. Det lär te sig naturligt, då det gäller ogifta kvinnor, att taga barnavårdsmännen i anspråk.

Stadgande om barnavårdsnämndernas befattning med mödrahjälpen lärer böra intagas i barnavårdslagen. Förslag i sådant syfte torde böra föreläggas riksdagen. Jag återkommer till denna fråga i annat sammanhang.

Kommissionens förslag att närmast såsom konsulenter för mödrahjälpsverksamheten anlita barnavårdsförbundens s. k. barnavårdsombud och i samband därmed lagfästa barnavårdsförbunden har vid remissbehandlingen mött åtskillig kritik. De skäl, som därvid i allmänhet anförts, synas mig bärande. Jämväl utan ett dylikt lagfästande torde ett önskvärt samarbete mellan barnavårdsförbunden och deras ombud samt barnavårdsnämnderna med avseende å den nya hjälpverksamheten kunna komma till stånd. Däremot kan jag, med den decentralisation av mödrahjälpens administration, som jag förordat, icke finna behövligt, att särskilda föreskrifter nu meddelas rörande verksamhetens övervakande.

Då jag har för avsikt att inom kort föreslå överflyttning till socialstyrelsen från och med den 1 januari 1938 av socialdepartementets byrå för fattigvård och barnavård, synas besvär över mödrahjälpsnämndernas beslut lämpligen kunna prövas av socialstyrelsen.

Förfarandet vid ansökan om mödralijälp synes lämpligen böra vara följande. Ansökan bör ingivas till barnavårdsnämndens ordförande. Då hjälpen ut-

Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

lil

går helt av statsmedel, torde icke finnas anledning att såsom behörig barnavårdsnämnd stadga annan än nämnden i den kommun, där kvinnan vistas. Ansökan bör beträffande ogift moder även få göras av barnavårdsmannen. Nämnden skall vara pliktig att skyndsamt verkställa erforderlig utredning och därefter snarast möjligt avgiva yttrande, innefattande förslag till hjälpåtgärder. Yttrandet jämte övriga handlingar i ärendet skall därefter överlämnas till mödrahjälpsnämnden. Sedan denna nämnd beslutat i ärendet, delgives beslutet barnavårdsnämnden. Barnavårdsnämnden bör ha att verkställa beslutet samt att kontrollera, att hjälpen kommer till användning i enlighet med givna föreskrifter. Vid fullgörande av dessa uppgifter beträffande hjälp till ogifta kvinnor synas nämnderna med fördel kunna biträdas av barnavårdsmännen.

Sådan ändring i lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om socialregister torde böra vidtagas, att barnavårdsnämnd blir pliktig att göra anmälan örn beviljad mödrahjälp till det organ, som handhar registret över hjälpverksamheten inom kommunen. Jag återkommer till denna fråga i annat sammanhang.

Av det anförda torde framgå, att någon möjlighet för kvinnan att erhålla mödrahjälp utan ortsmyndigheternas vetskap enligt mitt förslag icke kommer att förefinnas. Jag behjärtar visserligen önskemålet att bereda kvinnan sådan möjlighet, men jag finner det ogörligt att inom ramen av en samhällelig hjälpverksamhet av ifrågavarande slag tillgodose detsamma. Däremot synes det mig fullt berättigat att uppställa det kravet, att barnavårdsnämnderna vid sin handläggning av förevarande ärenden iakttaga all möjlig hänsyn till de sökande kvinnornas behov av diskretion.

Jag kommer så till den svårlösta frågan örn försörjningspliktigs ersättningsskyldighet för utgiven mödrahjälp. Kommissionen har föreslagit sådan skyldighet beträffande hjälp, som avsett kvinnans underhåll och icke lämnats såsom lån. Ersättningsskyldighet skulle åvila lika väl den gifte som den ogifte fadern. Därest ersättningsskyldigheten skulle behöva göras gällande på rättslig väg, har detta ansetts böra ske genom anhängiggörande av talan vid allmän domstol.

Avsevärda svårigheter möta förvisso att pa elt tillfredsställande sätt lösa frågan örn bevakandet av en återkravsrätt från statens sida. Enligt kommissionens förslag skulle den centrala nämnden a statsverkets vägnar inträda i kvinnans rätt till underhållsbidrag. Det skulle följaktligen åvila nämnden att iakttaga, att ersättningsskyldigheten fullgjordes, och att för sådant ändamål vid behov anhängiggöra talan vid domstol. Ett tillämpande av kommissionens förslag på den av mig förordade organisationen skulle innebära, att motsvarande uppgift skulle tillkomma varje mödrahjälpsnämnd med avseende å dess verksamhetsområde. Nämnderna skulle för detta ändamål behöva tillgång till juridiskt skolat biträde. En sådan ordning for tillvaratagandet av statens ersättningsanspråk måste med nödvändighet hilva synnerligen tungrodd, samtidigt som den torde komma att kräva icke ringa kostnader.

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

Vid mitt övervägande av de med regressrätten förenade spörsmålen har jag också bibragts den uppfattningen, att rätten i fråga antingen bör inskränkas på ett sätt, som skulle möjliggöra dess bevakande under väsentligt enklare former, eller också helt utgå ur förslaget. Till en början synes kunna fastslås, att regressrätten icke skulle få någon betydelse i fråga om mödrahjälp till gifta kvinnor. Vid prövning av den gifta kvinnans behov av hjälp bör, såsom kommissionen anfört, hänsyn helt naturligt tagas även till makens ekonomiska förhållanden och hjälp icke beviljas i större omfattning än som motiveras av makens bristande bidragsförmåga. Då emellertid regressrätten enligt förslaget skulle få eftergivas, bland annat, i den mån så med hänsyn till den underhållsskyldiges ekonomiska förhållanden prövades skäligt, skulle i ett fall som det nu anförda något utrymme för ett senare regresskrav i regel ej finnas, eftersom redan vid hjälpens beviljande makens ekonomiska förhållanden beaktats. För den händelse ersättningskrav emellertid i något fall senare skulle anses böra göras gällande, skulle möjlighet därtill enligt förslaget finnas. Något mera påtagligt praktiskt behov av att hålla en sådan möjlighet öppen torde dock ej föreligga. Det synes för övrigt föga tilltalande, att staten för att återfå utgiven mödrahjälp skulle anhängiggöra talan vid domstol mot den gifta kvinnans make.

Prövningen av de ogifta kvinnornas behov av hjälp skall i princip ske eftei samma linjer, som nu angivits i fråga om de gifta. Förhållandena lära dock ofta nödvändiggöra, att hjälp till en ogift moder beviljas utan hänsynstagande till barnafaderns ekonomiska förhållanden. Kommissionen har erinrat örn sådana fall, då fadern vägrar att utgiva bidrag eller ej kan anträffas eller att faderskapet är tvistigt. I dylika fall skulle regressrätten givetvis få betydelse, dock allenast om fadern har betalningsförmåga. Vid bedömande av regressrättens praktiska värde i dessa fall bör dock observeras, att det endast sällan torde kunna bli fråga om att erhålla åter hela den utgivna mödrahjälpen. Sålunda bör, såsom kommissionen anfört, flera begränsningar i regressrätten göras, så att den ej kommer att gå utöver de civilrättsliga förpliktelserna. Vidare torde ofta mannens bidragsskyldighet av domstolarna uppskattas till lägre belopp än det, varmed mödrahjälpen kan komma att utgå — av Stockholms rådhusrätt exempelvis uppskattas denna i regel till en krona om dagen under tiden sex veckor före och sex veckor efter nedkomsten eller tillhopa 84 kronor.

Med hänsyn till nu anförda förhållanden synes det mig i varje fall ej förefinnas någon verklig anledning att stadga regressrätt gentemot den gifte fadern. Visserligen måste det medgivas, att det icke är principiellt alldeles tillfredsställande att behandla den gifte och den ogifte fadern olika. Men den teoretiska olikställigheten skulle knappast få någon reell innebörd, därest regressrätten, såsom jag finner naturligt, eftergives, så snart de ekonomiska förhållandena sådant påkalla. Ett bibehållande allenast av regressrätt gentemot den ogifte fadern skulle också möjliggöra, att den tungrodda och kostsamma organisationen för rättens bevakande kunde slopas och statens återkravsrätt göras gällande på ett något enklare sätt. Det synes nämligen gör-

113 Kungl Maj:ts proposition nr 38.

ligt att ordna denna sak så, att barnavårdsmännen förpliktas att, i samband med fullgörande av sitt nuvarande uppdrag att bevaka barnets ratt, a statsverkets vägnar göra gällande kvinnans rätt till underhållsbidrag. Barnavårdsmännen skulle jämväl kunna handha indrivningen av bidragen Ratten att eftergiva utdömt bidrag, då så prövades skäligt med hänsyn Bil barnafaderns ekonomiska förhållanden, borde däremot tillkomma Kungl. Maj. på anmälan av vederbörande mödrahjälpsnämnd. _

Det syfte, man med regressrätten velat uppnå, bör emellertid i huvudsak kunna ernås på en enklare och smidigare väg och utan vidtagande av de lagändringar, som mitt ovan skisserade förslag skulle nödvändiggöra Jag åsyftar härvid möjligheten att för ändamålet utnyttja låneformen vid hja pens beviljande. Mödrahjälpsnämnderna kunna därvid föreskriva, att hjärpen eller viss del därav, motsvarande faderns beräknade bidrag, skall utgå såsom lån. Visar det sig sedan, att fadern ej kan utgiva beräknat bidrag, bör lånet eller motsvarande del därav efterskänkas på sätt nyss angivits. Barnavårdsmännen, genom vilka mödrahjälpen torde komma att ga bora ock ha viss möjlighet att kontrollera, att faderns bidrag i förekommande fall kommer till användning för hjälpens återgäldande. Örn denna ordning tilllämpas i de fall, då faderns bidragsförmåga är okänd vid hjälpens beviljande eller då så eljest finnes lämpligt, böra enligt min åsikt statens ersättningsanspråk kunna i tillräcklig omfattning tillgodoses. Jag vill av nu anförda skäl förorda, att bestämmelserna om regressrätt helt utgå ur forslaget.

Vad slutligen angår kostnaderna för mödrahjälpen, torde det endast vara möjligt att uppskattningsvis angiva dessa. Även örn jag finnér sannolikt, att kommissionen räknat i underkant, anser jag mig, i avvaktan på närmare erfarenhet, böra biträda den av kommissionen gjorda uppskattningen, 2,000,000 kronor för dot första verksamhetsåret. e

I enlighet med det anförda har jag låtit utarbeta förslag till förordning örn mödrahjälp, vilken förutsättes träda i kraft den 1 januari 1938.

lil. Anslagsbehov budgetåret 1937/1938.

.lag övergår härefter till slutligt övervägande av anslagsbehovet för nu behandlade ändamål under nästa budgetar.

Såsom jag redan tidigare vid anmälan av anslagen under femte huvudtiteln (punkt 36) anfört, har socialstyrelsen i skrivelse den 22 augusti 1936 framlagt förslag rörande beräkningen för nästa budgetår av anslagen undci rubriken sjukförsäkring. Styrelsen har därvid utgått från de för närvarande gällande bestämmelserna rörande användningen av dithörande anslag under deras tidigare rubricering, nämligen dels till bidrag till sjukkassor, dels ock till moderskapsunderstöd.

I fråga örn medelsbehovet för bidrag till sjukkassor har styre sen inledningsvis anfört, att av det för detta ändamål för budgetåret 1936

Bihang lill riksdagens protokoll 1937. I sand. Nr 38.

114 Kungl. Maj.ts proposition nr 38.

1937 anvisade anslaget, uppgående till 10,225,000 kronor, hade utbetalts 1,128,900 kronor och enligt verkställd uppskattning återstode att under budgetåret utbetala 11,958,300 kronor. Hela det för budgetåret 1936,1937 behövliga beloppet kunde i enlighet härmed uppskattas till 13,087,200 kronor, innebärande ett överskridande av anslaget med omkring 2,860,000 kronor! Anledningarna till överskridandet vore, att kassorna i större utsträckning än av styrelsen förutsetts begagnat sig av möjligheten att erhålla förskott å statsbidragen samt att sjukligheten i kassorna varit avsevärt högre än styrelsen förutsatt vid sina anslagsäskanden för budgetåret 1936/1937.

Styrelsen har därefter i fråga om beräkningen av nu berörda anslag för budgetaret 1937/1938 framhållit, att därvid en uppskattning måste göras beträffande dels det sannolika medlemsantalet i sjukkassorna vid utgången av åren 1936 och 1937, dels sjukligheten i kassorna under dessa båda år, dels ock omfattningen av under året utgiven sjukvårdsersättning och moderskapshjälp. I dessa hänseenden har styrelsen anfört huvudsakligen följande.

Antalet statsbidragsberättigade medlemmar i de erkända sjukkassorna hade

i nSnnnan iagl,ttUfPgaotlll1LrUnt tal 992’000 vid slutet av år 1936 och till

l,0o9,000 vid slutet av år 1937.

Sjukligheten angåves genom sjuktalet, d. v. s. antalet sjukhjälpsdagar per medlem. Vid uppskattning av sjuktalet hade styrelsen icke ansett sig kunna ulkna nied att det for 1935 preliminärt beräknade sjuktalet — 14 32 — skulle bil bestående. Aven om styrelsen hoppades att genom samverkan, särskilt med centralsjukkassorna, kunna få till stånd organisatoriska åtgärder för motverkande av ökningstendensen hos sjuklighetssiffrorna, hade dock styrelsen av försiktighetsskäl funnit sig böra förutsätta, att sjukligheten inom kassorna bomme att stiga även under åren 1936 och 1937. För dessa båda ar hade styrelsen därför uppskattat sjuktalet till 15 respektive 16

Vtid anginge kassornas utgifter för sjukvårdsersättning och moderskapshjalp, hade uppskattningen i förstnämnda hänseende skett med utgångspunkt fran kassornas faktiska utgifter av detta slag under år 1935 samt med liansynstagande till den stegring av dessa kostnader, som med säkerhet komme att aga runi under de närmaste åren, dels i samband med sjukvårdsförs,a.^r!ngens utvidgning till att även omfatta medlemmarnas barn och dels som toljd av ett ökat utnyttjande av sjukvårdsförsäkringens prestationer allteftersom kännedomen om försäkringen bleve mera allmän bland kassornas medlemmar. Utbetalningarna av moderskapshjälp slutligen hade för åren 1936 och 1937 uppskattats till ett 10 °/o högre belopp per kvinnlig medlem räknat an motsvarande summa för år 1935. En sådan höjning hade styrelsen ansett motiverad med hänsyn dels till att en viss stegring i födelsetalet syntes vara att förvänta för arén 1936 och 1937 och dels till den inträdda ökningen av antalet kvinnliga medlemmar i kassorna.

Utbetalningen av statsbidragen hade styrelsen vidare beräknat komma att äga rum förskottsvis för 48 procent av statsbidragens sammanlagda belopp.

Med de antaganden, för vilka nu redogjorts, har styrelsen uppskattat medelsbehovet för bidrag till sjukkassor för nästa budgetår till sammanlagt 13,542,560 kronor eller i runt tal 13,540,000 kronor.

Vidkommande härefter socialstyrelsens anslagsberäkningar rörande anslag till moders kaps under stöd har styrelsen i sin förutnämnda skri-

115 Kungl. Maj.ts proposition nr 38.

velse den 22 augusti 1936 meddelat, att från det för budgetaret 1936/1937 anvisade anslaget för ifrågavarande ändamål — 1,470,000 kronor — under innevarande budgetår utbetalats 111,000 kronor, varjämte enligt verkställd uppskattning återstode att under samma år utanordna ytterligare 1,615,900 kronor. För nämnda budgetår skulle således sammanlagt erfordras 1,726,900 kronor, innebärande ett överskridande av anslaget med i runt tal 257,000 kronor. Anledningen till överskridandet vore enligt styrelsen delvis att söka i den omständigheten, att antalet ansökningar örn moderskapsunderstöd ökats utöver det av styrelsen beräknade antalet, men berodde även på den jämlikt beslut den 17 januari 1936 av Kungl. Maj:t medgivna ändrade utbetalningsordningen från och med första kvartalet 1936, vilken ordning medfört en förskjutning av utbetalningarna tvenne budgetår emellan. Med hänsyn till erfarenheten från de senast förflutna kvartalen har styrelsen ansett sig böra räkna med att moderskapsunderstöd komme att för budgetåret 1937/1938 utgivas för i runt tal 52,800 barnbördsfall. Enligt denna förutsättning erfordrades för utbetalning av ersättningar för moderskapsunderstöd 1,592,990 kronor eller i runt tal 1,590,000 kronor.

Anslaget till moderskapsunderstöd har styrelsen på grund därav ansett böra för nästa budgetår uppföras med 1,590,000 kronor.

Departementschefen.

Socialstyrelsen har vid sina beräkningar av det för bidrag till sjukkassor under nästa budgetår erforderliga anslaget funnit, att under förutsättning av oförändrade grunder för statsbidrags utgående ett belopp av

13,540,000 kronor behövde för ändamålet anvisas. Därvid har styrelsen uppskattningsvis sökt fastställa vissa faktorer, nämligen sjukligheten inom sjukkassorna under åren 1936 och 1937, antalet medlemmar inom desamma vid utgången av dessa år samt slutligen omfattningen av under samma ar utgiven sjukvårdsersättning och moderskapshjälp. Vid uppskattningen av sjuktalet har styrelsen funnit sig av försiktighetskäl böra förutsätta, att sjukligheten under de närmaste åren skulle uppvisa en fortgående stegring, på grund varav sjuktalet av styrelsen angivits till 15 för år 1936 och till 16 för år 1937. Även örn jag därvid —- med hänsyn till sjuktalet för ar 1935, vilket preliminärt uträknats till 14.32 — finner mig böra godtaga en höjning av sjuktalet för år 1936 till 15, synes mig dock knappast anledning föreligga att för innevarande år räkna med en ytterligare stegring av sjuktalet. Jämväl för sistnämnda år räknar jag sålunda med sjuktalet 15. Ilärav föranledes en motsvarande minskning i styrelsens anslagsberäkning, vilken minskning, enligt vad jag under hand inhämtat från styrelsen, kan beräknas till 310.000 kronor. Styrelsens anslagsberäkning skulle vid sådant förhållande givit till resultat, att ett belopp av 13,230,000 kronor skulle vara erforderligt.

Enär invändningar i övrigt mot sagda beräkning ej synas mig böra göras, finner jag mig vid mitt ställningstagande till frågan örn anslagsbehovet för sjukkasseväsendet under nästa budgetår böra utgå från den senast angivna siffran, 13,230,000 kronor. Uppenbart är emellertid, att den i det före-

116 Kungl. Maj.ts proposition nr 3H.

gående förordade höjningen av det till sjukkassorna i form av moderskapsbidrag utgående statsbidraget, vilken böjning skulle inträda med ingången av år 1938, måste föranleda ökade kostnader. Enligt vad jag inhämtat, kan statsbidraget under nästa budgetår för varje tiotal kronor, varmed statsbidraget per barnbördsfall, inträffande efter den 1 januari 1938, i genomsnitt ökas, beräknas stiga med 21,145 kronor. Då styrelsen vid sina beräkningar såväl för kalenderåret 1936 som för 1937 förutsatt ett i genomsnitt utgående statsbidrag per barnbördsfall av 41 kronor, kommer tydligen ökningen av statsbidraget — vid bifall till den föreslagna nya ordningen — att utgöra skillnaden mellan det föreslagna statsbidraget av 75 kronor per barnbördsfall och det nu utgående statsbidraget av 41 kronor eller sålunda 34 kronor. Med tillämpande av nyss angivna beräkningsgrund skulle statsbidragets ökning komma att belöpa sig till i runt tal (3.4 X 21,145) 72,000 kronor. Den enligt förslaget föreliggande möjligheten för kvinna att utbekomma förskott å henne tillkommande moderskapslijälp skulle dock kunna föranleda en ytterligare höjning. Då emellertid, enligt vad jag från socialstyrelsen inhämtat, anslagsbehovet av nu angivna grund kan för den första tiden förväntas bliva relativt obetydligt, har jag ansett mig kunna lämna denna omständighet obeaktad. Det för nästa budgetår erforderliga anslaget till bidrag till sjukkassor skulle under angivna förutsättningar sålunda kunna beräknas till (13,230,000 + 72,000) 13,302,000 kronor eller i avrundat tal

13,300,000 kronor.

Jag övergår härefter till socialstyrelsens beräkning av anslagsbehovet till moderskapsunderstöd. För nämnda ändamål har styrelsen ansett ett anslag av 1,592,990 kronor erforderligt. Däri ingå, enligt vad som under hand meddelats, dels 97,000 kronor, utgörande ersättning, som antagits skola återstå för första kvartalet 1937, dels 1,204,000 kronor, utgörande ersättning för andra, tredje och fjärde kvartalen 1937, dels ock slutligen ett belopp av 291,990 kronor, som utgör beräknat förskott å ersättningen för första kvartalet 1938. Denna beräkning ger mig icke anledning till erinran. Med utgångspunkt från nämnda belopp, 1,592,990 kronor, har jag sökt uppskatta den ökning av anslagsbehovet, som föranledes av förslaget om en med 75 kronor utgående moderskapspenning. De i styrelsens anslagsberäkning ingående, för olika delar av år 1937 kalkylerade ersättningsbeloppen böra vid denna uppskattning alltjämt läggas till grund. Däremot måste med hänsyn därtill att de nya bestämmelserna örn moderskapspenmng föreslås skola träda i tillämpning från den 1 januari 1938 — den å förra hälften av år 1938 belöpande ersättningen för nu ifrågavarande ändamål särskilt uppskattas.

I sistnämnda avseende har jag utgått från att statsverket — såsom jag tidigare angivit skulle för i runt tal 80,000 barnaföderskor få vidkännas en utgift å 75 kronor i form av antingen bidrag till moderskapshjälp eller moderskapspenning. För första halvåret 1938 skulle man sålunda böra räkna med i runt tal 40,000 barnaföderskor. Av dessa torde emellertid, enligt vad jag inhämtat, omkring 8,250 barnaföderskor kunna förutsättas tillhöra sjuk-

117 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

kassa, vadan man för den tid, varom nu är fråga, skulle hava att räkna med (40,000 — 8,250) 31,750 till moderskapspenning berättigade barnaföderskor. Med ledning av denna siffra skulle beloppet av det på nämnda halvår belöpande statsbidraget kunna uppskattas till (31,750 X 75) 2,381,250 kronor. Härvid bör emellertid särskilt beaktas, att enligt förslaget statsbidraget till moderskapspenning skall månadsvis utbetalas av tillsynsmyndigheten. Med hänsyn därtill lär den på månaderna maj och juni 1938 belöpande delen av statsbidraget icke hinna utanordnas före budgetårets utgång. Vid sådant förhållande skulle endast två tredjedelar av förut angivna belopp, 2,381,250 kronor, behöva tagas i beräkning eller 1,587,500 kronor. Å andra sidan påkallas i anledning av den möjlighet, som enligt förslaget står kvinna till buds att under angiven förutsättning erhålla förskott å moderskapspenning, en höjning av nyss angivna belopp. Efter samråd med socialstyrelsen har jag i detta avseende räknat med ett behov av ytterligare 160,000 kronor. Statsbidraget för första halvåret 1938 skulle sålunda böra uppskattas till 1,747,500 kronor.

Hela anslagsbeloppet till moderskapspenning skulle enligt den nu gjorda uppskattningen uppgå till (97,000 “I- 1,204,000 “f" 1,747,500) 3,048,500 kronor eller i runt tal 3,050,000 kronor. Anslaget synes mig för budgetåret 1937/1938 böra upptagas under rubriken moderskapsunderstöd och moderskapspenning.

Beträffande kostnaderna för den föreslagna mod r ahjälpen vill jag i detta sammanhang slutligen erinra därom, att densamma av mig i det föregående för helt år uppskattats till 2,000,000 kronor. Då bestämmelserna rörande mödrahjälpen avsetts skola träda i tillämpning den 1 januari 1938. böra kostnaderna för verksamheten under första halvaret 1938 beräknas till hälften av det angivna beloppet eller till 1,000,000 kronor. Av anslaget ifråga böra jämväl bestridas kostnaderna för de för administrationen av verksamheten förutsatta mödrahjälpsnämnderna.

Departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Majit måtte genom proposition

ej mindre förelägga riksdagen till antagande följande i enlighet med förut anförda grunder inom socialdepartementet upprättade förslag, nämligen

dels till förordning om moderskapspenning; dels till förordning angående ändrad lydelse av 32 § förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor; dels ock till förordning örn mödrahjålp; än även föreslå riksdagen att

dels till Bidrag till sjukkassor för budgetåret 1937/1938 anvisa ett förslagsanslag av..............kronor 13,300,000;

dels till Moderskapsunderstöd och moderskapspenning för

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 38.

samma budgetår anvisa ett förslagsanslag av .............................. kronor 3,050,000;

dels ock till Mödrahjälp för samma budgetår anvisa ett förslagsanslag av .................... kronor 1,000,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Richard Jobson.

Bilaga.

BETÄNKANDE

ANGÅENDE

MODERSKAPSPENNING OCH MÖDRAHJÄLP

AVGIVET AV

BEFOLKNINGS KOMMISSIONEN

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet.

Befolkningskommissionen får härmed vördsamt till Herr Statsrådet överlämna ett betänkande angående moderskapspenning och mödrahjälp.

Den närmaste handläggningen av detta ärende har ankommit på en inom kommissionen nedsatt delegation, bestående av herr Österström, ordförande, samt med. doktor Andreen-Svedberg och fru Västberg.

Såsom delegationens sekreterare har tjänstgjort förste amanuensen i Kungl. Socialdepartementet H. Rahm.

De vid betänkandet fogade författningsförslagen hava granskats av e. o. hovrättsassessorn H. Zetterberg. . .

I ärendets slutbehandling hava deltagit befolkningskommissionens samtliga

ledamöter.

Stockholm den 9 januari 1936.

Å Befolkningskommissionens vägnar: NILS WOHLIN.

Håkan Rahm.

innehållsförteckning.

Sid.

Kap. I. Reformering av sjukkassornas moderskapshjälp samt moderskaps-

understöden ..................................................

Gällande bestämmelser ........................................

Översikt av tillämpningen ....................................

Reformförslag ................................................

Kommissionens yttrande och förslag............................

Kap. II. Hjälp åt nödställda mödrar......................................

Allmän motivering............................................

Kvinnor, som böra ifrågakomma till åtnjutande av mödrahjälp..

Behovsprövningen ...............................;............

Tid, under vilken mödrahjälp bör få åtnjutas, samt hjälpens storlek

Mödrahjälpens form ..........................................

Beredande av bostad och vård åt kvinnan ....................

Förhållandet mellan mödrahjälp och fattigvård ................

Försörjningspliktigas ersättningsskyldighet ......................

Kap. III. Organisationen av de i föregående kapitel föreslagna åtgärderna----

Kap. IV. Kostnadsberäkningar ............................................

42 49 49 52 62

Bilagor:

Författningsförslag:

1) Förordning örn moderskapspenning och mödrahjälp ....................

2) Lag örn ändrad lydelse av 25 § i lagen den 14 juni 1917 (nr 376) örn

barn utom äktenskap..............................................

3) Lag örn ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn samhällets barna-

vård och ungdomsskydd (barnavårdslagen) ..........................

4) Kungörelse örn ändrad lydelse av §§ 23 och 29 i reglementet den 21 no-

vember 1919 (nr 798) för barnmorskor..............................

5) Kungörelse örn ändrad lydelse av 5 § i kungörelsen den 28 juni 1935

(nr 428) angående statsbidrag till distriktsvård......................

6) Kungörelse örn ändrad lydelse av § 59 i allmänna läkarinstruktionen den

19 december 1930 (nr 442) ........................................

7) Förordning örn ändrad lydelse av 1, 8 och 32 §§ i förordningen den 26

juni 1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor..........................

8) Kungörelse örn ändring i vissa delar av kungörelsen den 26 juni 1931

(nr 282) angående statsbidrag åt sjukkassor ........................

72 72

6 Tabeller:

I. Antal i sjukkassor, registrerade enligt 1910 års lag, moderskapsförsäkrade kvinnor den 31 december åren 1924—1934 jämte antal barnbördsfall och moderskapshjälpsdagar samt utbetald moderskapshjälp under vart och ett av angivna år................................ 73

n. Antal i erkända sjukkassor försäkrade kvinnor den 31 december 1934 jämte antal barnbördsfall och moderskapshjälpsdagar samt utbetald moderskapshjälp under samma år inom olika centralsjukkasseområden ............................................................ 74

lil. Antal barnbördsfall, för vilka moderskapsunderstöd utgivits under år 1934, samt utbetalda understöd, fördelat å olika centralsjukkasseområden ........................................................ 70

IY. Översikt av antalet vårdplatser för mödrar på spädbarnshemmen ____ 78

KAP. 1.

Reformering- av sjukkassornas moderskapshjälp samt moderskapsunderstöden.

Gällande bestämmelser. Från och med år 1913 har statsbidrag utgått till sjukkassor som meddelat moderskapshjälp åt sina kvinnliga medlemmar.

Genom statsmakternas beslut år 1931 skedde en genomgripande reform av siukkasseväsendet, vars väsentliga innebörd var, att å varje ort endast skulle få finnas en sjukkassa, som vore berättigad till statsbidrag för sin verksamhet. Den kassa som skulle komma i åtnjutande av statsunderstöd, måste bliva i viss ordning erkänd. Kvinna, som vöre medlem i sålunda erkänd sjukkassa, skulle städse äga åtnjuta moderskapshjälp vid barnsbörd. Denna hjälp utökades tillika väsentligt i jämförelse med den förutvarande moderskapshjalpen. Såsom en komplettering till moderskapshjälpen infördes samtidigt bestämmelse om rätt till understöd av statsmedel — moderskapsunderstod — tolde kvinnor, som ej vore sjukförsäkrade och som hade behov av hjälp till

lindrande av de med barnsbörd förenade kostnaderna.

De år 1931 antagna, alltjämt gällande bestämmelserna i ämnet innehålla huvudsakligen följande.

Enligt 32 § i förordningen den 26 juni 1931 örn erkanda sjukkassor skall centralsjukkåssa vid barnsbörd utgiva moderskapshjälp k t kvinnlig medlem, som omedelbart före barnsbörden varit medlem av erkänd sjukkassa under oavbrutet minst 270 dagar. Moderskapshjälpen skall omfatta dels ersättning enligt fastställd taxa för biträde av barnmorska vid förlossningen (barnmorskevård) eller för vård å allmän sal å förlossningsanstalt, dels ock ett understöd i penningar för varje dag (moderskapspenning), motsvarande den sjukpenning barnaföderskan är tillförsäkrad. Är hon icke tillförsäkrad sjukpenning eller tillförsäkrad sjukpenning till lägre belopp än två kronor, skall moderskapspenningen dock utgå med två kronor. Om centralsjukkassan utgiver ersättning för vård å förlossningsanstalt, äger kassan minska den kvmnan för vårdnadstiden tillkommande moderskapspenningen med belopp, som motsvarar kassans kostnader för vården. Om kvinnans familj eller annan för sitt uppehälle är väsentligen beroende av henne, får dock högst halva moderskapspenningen på detta sätt avdragas. Moderskapspenning skall utgivas för minst 30 och högst 56 dagar, varav högst 14 dagar före barnets födelse. För kvinna, vilken under de sex månader, som närmast föregått barnsborden, i sammanlagt minst fyra månader använts till arbete, som avses med förbudet i 10 § första stycket i lagen om arbetarskydd (huvudsakligen industriarbeterskor), och vilken, enligt vad skäligen kan antagas, kommer att efter barnsbörden återupptaga sådant arbete, skall dock moderskapspenning utgå för minst 42 dagar. Villkor för moderskapshjälpens utgående är, att kvmnan under den tid hjälpen utgår avhåller sig fran förvärvsarbete. För tid, då barnaföderskan är berättigad till sjukpenning från kassan eller fran lokalsjukkassa, får hon dock ej uppbära moderskapspenning, försåvitt hon icke

är berättigad till lägre sjukpenning än två kronor, i vilket fall moderskapspenning skall utgå med belopp, varmed sjukpenningen understiger två kronor.

Enligt § 6 i kungörelsen den 26 juni 1931 angående statsbidrag åt sjukkassor utgår statsbidrag med en krona för varje dag, för vilken erkänd sjukkassa utgift moderskapspenning om minst två kronor eller lämnat ersättning för vård å förlossningsanstalt. Har moderskapspenning av anledning, att sjukkassan varit pliktig att vid tillfället utgiva sjukpenning, utgått med lägre belopp än två kronor, utgår statsbidraget med hälften av det utgivna beloppet. För dag, då moderskapspenning utgått även från annan erkänd sjukkassa, utgör statsbidraget dock endast 50 öre eller, där moderskapspenning av nyss berörd anledning varit mindre än två kronor, en fjärdedel av det utgivna beloppet. Statsbidrag får dock ej beräknas för dag, då medlem, vilken har stadigvarande anställning med lull sysselsättning i statens tjänst, på grund härav åtnjutit avlöning eller annan ersättning av statsmedel med minst en krona. Vidare utgår statsbidrag till centralsjukkassa med hälften av vad kassan utgivit i ersättning för barnmorskevård enligt fastställd taxa.

Det direkt av statsmedel utgående offentliga moderskapsunderstödet skall enligt förordningen den 26 juni 1931 om moderskapsunderstöd utgå till varje k\ inna, sorn är i behov därav och vilken icke såsom medlem av erkänd sjukkassa är berättigad till moderskapshjälp från denna. Dock har kvinna, som är intagen å fattigvårdsanstalt, tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt eller uppfostringsanstalt, straff- eller annan dylik anstalt eller vilken ej är svensk medboigäle, icke rätt till moderskapsunderstöd. Behovsprövningen skall vara av summarisk natur; behov skall i regel anses föreligga, om för kvinnan eller, om bon är gift och sammanlever med sin man, för båda makarna tillhopa vid senaste taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke upptagits beskattningsbart belopp, uppgående till minst 500 kronor. Understödstiden skall utgöra högst 30 dagar, varav högst 14 dagar före barnets födelse. För kvinna, vilken under de sex månader, som närmast föregått barnsbörden, i sammanlagt minst fyra månader använts till arbete, som avses med förbudet i 10 § första stycket i lagen om arbetarskydd (huvudsakligen industriarbeterskor)och vilken, enligt vad skäligen kan antagas, kommer att efter barnsbörden återupptaga sådant arbete, skall dock understödstiden utgöra högst 56 dagar. Sådan industriarbeterska, vilken uppburit moderskapshjälp från erkänd sjukkassa ehuru under kortare tid än 56 dagar, äger ock för tid omedelbart elter det sådan hjälp upphört att utgå rätt till moderskapsunderstöd under så lång tid, att sammanlagda hjälptiden uppgår till högst 56 dagar. Understöd må dock endast utgå för tid, då kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete. Moderskapsunderstödet utgår med belopp, motsvarande regelmässigt utgående statsbidrag till de erkända sjukkassornas moderskapspenning (alltså en krona per dag). Ärenden rörande moderskapsunderstöd skola handläggas av centralsjukkassan för den ort, där kvinnan är bosatt. I samband med ansökan örn understöd skall erläggas en anmälningsavgift av två kronor, vilket belopp tillfaller centralsjukkassan såsom ersättning för dess arbete. Det åligger centralsjukkassan att i samband med ansökans ingivande meddela kvinnan anvisning för erhållande av råd och upplysningar rörande sin egen vård och barnets skötsel. Understödet avser i första hand att bereda kvinnan möjlighet att erhålla barnmorskevård eller vård å förlossningsanstalt, varför häremot svarande belopp skall av kassan innehållas och på begäran tillhandahållas barnmorskan eller anstalten, försåvitt ej kvinnan styrker, att kostnaderna för vården guldits.

1931 års lagstiftning bär trätt i tillämpning successivt, allt eftersom den förutsatta omorganisationen av sjukkassorna kommit till stånd. De nya bestäm-

melserna om moderskapslijälp genom sjukkassorna började sålunda tillämpas för de första erkända sjukkassorna den 1 januari 1933, men i full utsträckning över hela landet hava bestämmelserna tillämpats först från den 1 januari 1934. Till och med utgången av år 1934 hava dock de äldre sjukkassorna, vilka vunnit registrering enligt lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor, ägt rätt till statsbidrag till sin verksamhet enligt de före 1931 års beslut gällande grunderna. Under övergångsåren 1933 och 1934 hava sålunda de äldre bestämmelserna örn moderskapslijälp med statsbidrag gällt vid sidan av de nya.

Moderskapsunderstödsverksamheten upptogs av de första erkända sjukkassorna den 1 januari 1933 och av flertalet kassor den 1 juli samma år. 1 full utsträckning kom verksamheten i gång den 1 januari 1934.

Översikt av tillämpningen. Här torde böra något redogöras för moderskapshjälpens och moderskapsunderstödens storlek i de enskilda fallen efter tillämpning av 1931 års lagstiftning.

Till sjukförsäkrad kvinna skall såsom nyss sagts moderskapspenning utgå med samma belopp per dag, varmed kvinnan är tillförsäkrad sjukpenning, dock lägst med två kronor. Vid årsskiftet 1933/1934 voro 83 G procent av samtliga kvinnliga sjukkassemedlemmar tillförsäkrade sjukpenning med högst två kronor. En sjukpenning över två men högst tre kronor hade 132 procent av kvinnorna och sjukpenning örn fyra kronor 2-6 procent. Sjukpenning över fyra kronor hade allt som allt endast 06 procent av kvinnorna. Det stora liertalet försäkrade kvinnor åtnjuta följaktligen en moderskapspenning avtvå kronor per dag. -— Understödstiden skall för försäkrad kvinna vara minst 30 och högst 56 dagar, för industriarbeterska dock minst 42 dagar. Inom dessa av statsmakterna uppdragna gränser hava de erkända sjukkassorna haft att bestämma understödstiden för sina medlemmar. Av de 27 för kvinnor öppna centralsjukkassorna hava 24 infört en understödstid av 42 dagar för alia kvinnor, sålunda utan särbestämmelse för industriarbeterskor. De återstående tre hava en understödstid av 30 dagar utom för industriarbeterskor, för vilka understödstiden av en kassa bestämts till 42 dagar och av två till 56 dagar. — Den stora massan sjukförsäkrade kvinnor äger sålunda uppbära en moderskapspenning efter två kronor örn dagen under 42 dagar eller tillhopa 84 kronor. Lägre moderskapspenning än 84 kronor kan endast förekomma för medlemmar med en sjukpenning av högst två kronor i de tre centralsjukkassor, vilka bestämt understödstiden till 30 dagar för ickeindustriarbeterskor. För dessa blir moderskapspenningens belopp 60 kronor 1 alla övriga fall kommer dess storlek att överstiga 84 kronor. Till sist ma anmärkas, att dc sjukförsäkrade kvinnorna utöver moderskapspenningen äro berättigade till ersättning för barnmorskevård.

Moderskapsundcrstöden skola utgå med en krona örn dagen under högst 30 dagar, för industriarbeterskor dock under högst 56 dagar. I praxis har understödstiden som regel blivit 30 dagar och moderskapsunderstödet följaktligen 30 kronor, varifrån dock avgår anmälningsavgitten två kronor och sålunda återstår ett behållet belopp av 28 kronor. Bestämmelsen örn Lingie understödstid för industriarbeterskor har kommit att tillämpas i mycket obo tydlig utsträckning. Av de 40 046 kvinnor, vilka under år 1934 erhöllo mo derskapsunderstöd, fingo endast 281 högre understöd pa grund av denna bestämmelse.

Till belysande av sjukkassornas verksamhet med avseende a moderskapshjälp och moderskapsunderstöd vill befolkningskommissionen hänvisa till tre vid detta betänkande såsom bilagor fogade tabeller, utvisande dels antal i sjukkassor, registrerade enligt 1910 års lag, moderskapsförsäkrade kvinnor den 31 december åren 1924—1934 jämte antal barnbördsfall och moderskaps-

hjälpsdagar samt utbetald moderskapshjälp under vart och ett av angivna år, dels antal i erkända sjukkassor försäkrade kvinnor den 31 december 1931 jämte antal barnbördsfall och moderskapshjälpsdagai samt utbetald moderskapshjälp under ar 1934, allt fördelat å olika centralsjukkasseområden, och dels antal barnbördsfall, för vilka moderskapsunderstöd utgivits under år 1934, samt utbetalda understöd, likaledes fördelat å olika centralsjukkasseområden.

Här må lämnas följande sammanställning av totala antalet medlemmar i statsunderstödda sjukkassor under åren 1924—1935 med särskilt angivande av antalet kvinnliga medlemmar:

Siffrorna utvisa, för åren 1924—1932 antal medlemmar i sjukkassor registrerade enligt 1910 års lag, för åren 1933 och 1934 summan av antalet medlemmar i dylika kassor och i erkända sjukkassor samt för år 1935 antal medlemmar i erkända kassor.

Antalet medlemmar för åren 1933 och 1934 fördelas efter medlemskap i olika sjukkassor på följande sätt:

År

Totalantal Därav kvinnor

Medlemmar 1 kassor, registrerade enligt 1910 års lag Medlemmar i erkända sjukkassor..................

570 595 239 070

490 542 815 553

223350 93 580

196 806 338 232

Siffrorna för åren 1931—1934 äro preliminära. I fråga örn åren 1933 och 1934 äro de delvis endast resultatet av inom socialstyrelsen gjorda uppskattningar. Siffrorna för ar 1935 angiva de medlemstal socialstyrelsen räknat med skola uppnås vid årets slut (uppskattningen verkställd i oktober 1935).

Reformförslag. Vid 1935 års riksdag väcktes flera motioner, vilka syftade till en förbättring såväl av sjukkassornas moderskapshjälp som av moder skapsunderstödet.

Sålunda framfördes i två av de motioner, vilka ledde till befolkningskommissionens tillsättande — likalydande motionerna nr 1 i första kammaren av herr J. B. Johansson i Fredrikslund m. fl. (I: 1) och nr 1 i andra kammaren av herr A. Lindman m. fl. (II: 1) — bland annat önskemål angående vidgad social omvårdnad om mödrarna såsom ett led i de åtgärder, vilka borde vidtagas till främjande av en positiv politik i vårt lands befolkningsfråga. I detta hänseende anförde motionärerna huvudsakligen följande:

»Såsom nyss angivits är antalet kvinnliga medlemmar i sjukkassorna förhållandevis litet. Under de 3^ år som förflutit efter sjukkassereformens antagande ha respektive sjukkasseledningar i första hand måst ägna sitt intresse åt själva omorganisationen av sjukkasseväsendet. Sedan denna numera kan anses i huvudsak slutförd, kan verksamheten inriktas på rörelsens vidare utbredning. I ledande sjukkassekretsar anser man sig ha kunnat iakttaga en bestämd förskjutning av medlemsklientelet åt medelklassen till, en tendens som är värd att uppmärksamma och stödja, icke minst från de för denna motion bestämmande utgångspunkterna. Det synes böra undersökas, om staten genom ändring i bidragsgrunderna för moderskapshjälpen kan befordra en allmännare anslutning från kvinnornas sida till sjukkassorna och huruledes dessa — eventuellt genom särskilt anslag av statsmedel - kunna sättas i stånd att bedriva en härtill syftande effektiv upplysnings- och propagandaverksamhet.

Vad slutligen moderskapsunderstödet angår kan, såsom bland andra medicinalstyrelsen på sin tid anförde, på goda grunder ifrågasättas lämpligheten av att göra dess storlek beroende av örn modern har på visst sätt beskaffat förvärvsarbete utanför hemmet eller icke. Betingad av hänsyn till det stora flertalet svenska mödrar, hustrurna i hemmen, är denna differentiering i alla händelser icke. En höjning av moderskapsunderstödet för dessa senare bör alltså ifrågakomma, varjämte förtjänar tagas under omprövning, om icke den nuvarande skäligen godtyckligt dragna gränsen för rätt till understöd — 500 kronor beskattningsbar inkomst — kan göras mindre bindande så att vid behovsprövningen större hänsyn kan tagas till förhallandena i de indiv iduella fallen, exempelvis föräldrarna förut åvilande försörjningsplikt.»

Nu återgivna uttalande föranledde icke något särskilt yttrande fran riksdagens sida.

Vidare väcktes två motioner, som uteslutande asyftade en föi bättring av moderskapshjälpen och moderskapsunderstödet, nämligen nr 131 i andra kammaren av herr Spångborg m. fl. (ID 131) och nr 196 i samma kammare av fru Olivia Nordgren m. fl. (II: 196).

I motionen II: 131 karakteriserades moderskapshjälpen till sjukförsakrade kvinnor såsom synnerligen otillräcklig och moderskapsunderstödet såsom icke innebärande någon som helst hjälp åt barnaföderskorna. Därjämte kritiserades, att sjukkassorna ägde innehålla vissa vårdkostnader, vilket medförde, att kvinna, som beviljats moderskapsunderstöd, ofta icke själv kunde utbekomma någon del av understödet, vilket helt åtginge till gäldande av vårdkostnader. I motionen underströks vidare särskilt otillräckligheten i det understöd, som komme industriarbeterskorna till del. Slutligen yrkades, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t matte anhålla örn skyndsam utredning och förslag till lag om moderskapshjälp enligt följande huvudlinjer:

1) dels ersättning enligt fastställd taxa för läkarvård, biträde av barnmorska vid förlossningen (barnmorskevård) eller för vård å förlossningsan-

stalt; „ , . .. ...

2) dels ett grundbelopp av etthundra kronor, om for kvinnan eller, dar hon vore gift och sammanlevde med sin man, för makarna tillsammans vid senaste taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke upptagits beskattningsbart belopp, uppgående till minst 1 650 kronor;

3) dels ett understöd i penningar för varje dag (moderskapspenning) under en lid av sex veckor efter nedkomsten eller, om speciella komplikationer inträdde, under den tid. som erfordrades, lägst med ett belopp av sju kronor, örn den beskattningsbara inkomsten ej uppginge till 150 kronor, och vid högre inkomst med ett i förhållande till inkomstens stegring sjunkande

belopp, dock att sådant understöd icke skulle utgå vid en inkomst av 1 500 kronor eller däröver;

4) och dels till kvinna i förvärvsarbete, som viss tid per dag erhölle ledighet för barnets ammande, ersättning motsvarande arbetslönen under minst en timma per dag.

I motionen II: 196 anfördes i fråga om moderskapsförsäkringen, att intet vore att erinra mot själva moderskapspenningens storlek men att missförhål landen i två hänseenden förelåge med avseende å bestämmelsen om ersättningför barnmorskevård. Dessa missförhållanden hade båda sin grund väsentligen i den olikformighet, som rådde mellan barnmorsketaxorna i riket. Sålunda inbegrepes i vissa taxor kostnaden för eftervård i arvodet för själva förlossningen, i andra ater vöre arvodena för biträde vid förlossningen och för eftervården skilda åt. Med den tolkning tillsynsmyndigheten givit åt förordningens bestämmelser om barnmorskevård, nämligen att centralkassa allenast vore skyldig att lämna ersättning, enligt taxa, för själva förlossningshjalpen men icke för efterskötseln, ledde detta därhän, att somliga barnaföderskor själva finge bära kostnaderna för eftervård, medan andra finge dessa helt täckta av kassan. För en fattig barnaföderska kunde detta lätt leda till att hon av ekonomiska skäl avkortade denna efterskötsel till den minsta möjliga med ty åtföljande risker för henne själv och det nyfödda barnet. Vidare vöre i flera län arvodena i taxan bestämda till olika belopp allt etter kvinnans inkomst- och förmögenhetsförhållanden, så att en relativt välsituerad kvinna hade att erlägga ett väsentligt högre arvode än en mindre bemedlad. Då sjukkassorna stöde öppna för alla utan något inkomststreck, ledde detta till att statens bidrag, som ju utginge med hälften av arvodet, kunde utgå med ända upp till 50 kronor för en mera välsituerad kvinna men kunde stanna vid 5 kronor för en mindre bemedlad.

I fråga om moderskapsunderstödet anfördes i samma motion bland annat:

»Att det statliga moderskapsunderstödet är till stort gagn för de mindre bemedlade mödrarna i vårt land och av dessa högt uppskattas, framgår tydligt av den stora omfattning denna hjälpverksamhet fått redan från början.

■ ■ - Det oaktat torde det icke kunna bestridas att detta understöd åt

mödrarna är ytterst knappt tilltaget och, i de fall där fullständig medellöshet föreligger, inte har någon betydelse för barnaföderskan, enär fattigvården ändå mäste träda hjälpande emellan och därvid förbehåller sig rätten till

moderskapsunderstödet för sina utlägg.---Med de höga vårdavgifter,

som äro fastställda för förlossninganstalterna---är moderskapsunder-

stödet dessutom icke tillräckligt för att i förekommande fall tillförsäkra icke försäkrad barnaföderska erforderlig vård å förlossningsanstalt. Behovet av förbättrad moderskapshjälp åt icke försäkrade barnaföderskor är sålunda högst påtagligt, och sådan bör snarast möjligt komma till stånd.»

Motionärerna anförde vidare, att en förbättring av moderskapsunderstödet kunde ske på olika sätt, antingen genom en höjning av understödet till exempelvis lägst 50 kronor eller genom en komplettering av detsamma med fri barnmorskevård. Motionärerna förklarade sig ur flera synpunkter anse den senare anordningen vara att föredraga. Genom en lösning efter denna linje skulle även de förut påtalade missförhållandena i fråga om moderskapshjälpen till dc sjukförsäkrade kvinnorna bortfalla.

Motionen utmynnade i en hemställan om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran örn skyndsam utredning i ämnet.

över motionerna II: 131 och 196 avgåvos till andra lagutskottet, dit motionerna hänvisats, yttranden från bland andra socialstyrelsen och svenska sjukkasseförbundet.

13 Socialstyrelsen anförde inledningsvis beträffande motionen II: 131, alt den däri framförda kritiken av den bestående lagstiftningen lede av åtskilliga överdrifter, samt yttrade i fortsättningen bland annat:

»Frånsett de statsfinansiella konsekvenserna av den i motionen ifrågasatta lagstiftningen örn moderskapshjälp, vilka sannolikt skulle bliva högst allvarliga, skulle denna lagstiftning innebära ett upprivande av hela den grund för samhällets understöd åt barnaföderskor som genomfördes år 1931 och som innebär en samverkan på detta område mellan den på inbördes understöd vilande sjukhjälpsverksamheten och en direkt av det allmänna bekostad understödsverksamhet. Med en offentlig moderskapshjälpsverksamhet av den storlek och omfattning, som i motionen avses, skulle uppenbarligen icke föreligga vare sig behov eller utrymme för en moderskapsförsäkring genom sjukkassorna. Ett dylikt upprivande av ett tidigare beslut skulle förutsätta, att 1931 års lagstiftning visat sig vara i väsentliga delar otillfredsställande eller ineffektiv. Något sådant torde icke med fog kunna göras gällande. Styrelsen är för sin del tvärtom av den uppfattningen, att den nu gällande lagstiftningen, trots att den endast jämförelsevis så kort tid varit i verksamhet, i stort sett fungerat ganska väi och bland allmänheten mottagits med erkännande och förståelse.»

I sitt yttrande anförde socialstyrelsen i anledning av den förbättring av den statliga moderskapsunderstödsverksamheten, som påyrkades i motionen II: 196, bland annat följande:

»För förbättring av moderskapsunderstödet ifrågasättas i motionen tvenne olika alternativ, nämligen antingen en förhöjning av understödet till exempelvis 50 kronor eller ock att det nuvarande understödet om 30 kronor kompletteras med fri barnmorskevård. Av dessa båda alternativ finner styrelsen det sist anförda äga avgjorda företräden. Då barnmorsketaxorna växla ganska mycket inom olika barnmorskedistrikt och även i övrigt äro uppbyggda efter olika grunder bland annat med hänsyn till vederbörande patienters inkomstoch förmögenhetsförhållanden, skulle på detta sätt moderskapsunderstödsverksamheten komma att bliva jämnare och mera ändamålsenligt avpassad.

Vid övervägande av en förbättring i ena eller andra riktningen av moderskapsunderstödet är det enligt styrelsens mening framför allt tvenne omständigheter, som äro förtjänta att tagas i betraktande. I första rummet torde sålunda böra undersökas, huruvida den nu gällande regeln för behovsprövningen bör bibehållas oförändrad eller örn icke behörighetskraven härvid böra skärpas. Redan i sitt utlåtande lill Kungl. Maj:t den 26 juni 1930 över moderskapsskyddssakkunnigas betänkande gjorde styrelsen vissa erinringar mot den föreslagna behörighetsgränsen. ’Ett betydande antal av de kvinnor’, framhöll styrelsen, 'sorn på detta sätt skulle anvisas att vid barnsbörd anlita det allmänna, befinner sig nämligen i den ekonomiska situation, att de både vilja och kunna sörja för sig själva och eventuellt genom att inga i en statsunderstödd sjukkassa förskaffa sig det understöd, de själva anse sig behöva.’ Genomföres en så avsevärd förhöjning av moderskapsunderstödet, som i motionen ifrågasättes, måste ökad vikt tillerkännas åt denna av styrelsen anförda synpunkt och en begränsning i en eller annan riktning av dt: lindel stödsberättigades antal tagas under grundligt övervägande. —--Om-

organiseras barnmorskeväsendet i sådan riktning, alt distriktsbarnmorskorna anställas och avlönas av staten och blir som en följd härav barnmorskevården helt och hållet kostnadsfri, kommer frågan om moderskapsunderstöden i ett helt nytt läge. Det i motionen anförda motivet för förbättring a\ understödet kommer ju i så fall att i stort sett bortfalla. Genom barnniorskerelormen skulle ju barnaföderskorna erhålla den förbättring i sina villkor, som åsyftas genom förhöjningen av understödet.»

14 Svenska sjukkasseförbundet anförde, att förbundet ansåge de erkända sjukkassorna i görligaste mån böra befrias från handhavandet av moderskapsförsäkringen över huvud taget. Denna fråga kunde enligt förbundets bestämda mening endast lösas effektivt på ett sätt, nämligen genom obligatorisk moderskapsförsäkring, och förbundet uttalade därför det önskemålet, att denna utväg även måtte bliva föremål för övervägande, därest en utredning lomme till stånd.

Vid behandlingen av ifrågavarande motioner II: 131 och II: 196 anförde andra lagutskottet i sitt utlåtande nr 26 bland annat följande:

»Utskottet finner de i den föreliggande motionen II: 196 berörda spörsmålen vara av den vikt och betydelse att en tillfredsställande lösning av desamma utan dröjsmål bör åstadkommas. För vinnande av detta syfte kan det befinnas nödvändigt att göra sist omförmälda spörsmål till föremål för särskild utredning utan sammankoppling med andra närliggande, nu aktuella frågor. Beträffande utredningsarbetet på förevarande område anser sig utskottet böra särskilt anföra, att vid detsamma hänsyn bör tagas därtill, att understöd till icke sjukförsäkrad kvinna ej får bestämmas på sådant sätt, att därigenom förorsakas minskat intresse för kvinnors inträde i sjukkassor.

Vad angår motionen II: 131 finner sig utskottet icke kunna tillstyrka riksdagen att binda en utredning vid bestämda direktiv av så betydande statsekonomiska konsekvenser, som i motionen föreslagits.»

I enlighet med utskottets hemställan beslöt riksdagen dels att. i anledning av motionen II: 196, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t skyndsamt ville låta verkställa en allsidig utredning rörande ett förbättrat moderskapsskydd, vid vilken utredning de synpunkter, som kommit till uttryck i motionen, borde tagas under omprövning, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, dels ock att motionen II: 131, i den mån densamma icke blivit besvarad genom föregående, icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

Riksdagens i anledning härav till Konungen avlåtna skrivelse nr 223 har av Kungl. Maj:t överlämnats till befolkningskommissionen för att tagas under övervägande vid fullgörandet av kommissionens uppdrag.

Ett genomförande av de förslag, befolkningskommissionen i sitt den 10 december 1935 avgivna betänkande framlagt angående fri barnmorskevård för alla kvinnor och rätt att erhålla anstaltsvård vid förlossning för en till en krona nedsatt dagavgift, skulle medföra vissa förbättringar såväl av den moderskapshjälp, vilken lämnas av de erkända sjukkassorna, som av moderskapsunderstödet.

För de sjukförsäkrade kvinnorna skulle den fria barnmorskevårdens införande visserligen icke innebära någon ny förmån, enär de nu utöver den kontanta moderskapspenningen äro tillförsäkrade full ersättning för sådan vårdkostnad, men väl den förbilligade anstaltsvården. Avgiften vid anstaltsvård överstiger för närvarande som regel moderskapspenningens minimibelopp per dag, två kronor, men skulle enligt kommissionens förslag komma att sänkas till en krona per dag. Sjukkassorna äga nu, såsom ovan framhållits, avdraga kostnad för anstaltsvård å moderskapspenningen, ehuru icke med större belopp än som motsvarar den del av moderskapspenningen, som belöper å vårdtiden. Den förenämnda sänkningen av avgiften skulle följaktligen innebära för det stora flertalet kvinnor, vilka äro tillförsäkrade moderskapspenning av minimistorlek, att av moderskapspenningen komme att återstå en krona per dag, sedan vårdkostnaden guldits, medan under nuvarande förhållanden hela moderskapspenningen åtgår för ändamålet. Örn man antager en vårdtid av tio dagar vid varje förlossning, skulle alltså den

förbilligade anstaltsvården för det stora flertalet kvinnor möjliggöra en besparing i vårdkostnader av 10 kronor. Såsom bestämmelserna äro konstruerade, skulle för kvinnor med högre moderskapspenning möjliggöras en större besparing.

För de kvinnor, som åtnjuta moderskapsunderstöd, skulle kommissionens nyss angivna förslag medföra större förbättringar än för de sjukförsäkrade. Inom socialstyrelsen hava dessa kvinnors kostnader för barnmorskevård under år 1034 beräknats i genomsnitt uppgå till 12 kronor 50 öre per barnsängsfall och för anstaltsvård under samma år till 25 kronor 15 öre per fall. Enligt förslaget skulle kostnaden för barnmorskevården helt bortfalla och kostnaden för anstaltsvården, under förutsättning av tio dagars vårdtid, nedbringas till 10 kronor. Med utgångspunkt från nyss beräknade siffror skulle förslaget alltså för kvinnor, som anlita barnmorska, motsvara en höjning av moderskapsunderstödet med 12 kronor 50 öre och för kvinnor, som förlösas å anstalt, med 15 kronor 15 öre.

Ett realiserande av kommissionens berörda förslag skulle komma en stor del av den kritik, som framförts mot moderskapshjälpen och moderskapsunderstödet, att förfalla. Denna kritik har nämligen, som framgår av ovan lämnade redogörelse, delvis utmynnat just i kravet på fri barnmorskevård och förbilligad anstaltsvård. De fördelar, som särskilt ur likformighets- och rättvisesynpunkt skulle ernås genom barnmorsketaxornas slopande, synas också beaktansvärda, även om de ekonomiskt sett icke innebära större förbättringar.

Innan kommissionen upptager till granskning de brister, som enligt kommissionens förmenande skulle vidlåda vårt mödrahjälpssystem även efter ett genomförande av nu omförmälda förslag, må något beröras mödrahjälpens innebörd.

Moderskapsunderstödssakkunniga anförde i sitt den 26 september 1929 avgivna betänkande angående moderskapsskydd (stat. off. utr. 1929: 28) såsom motiv för beredande av ekonomiskt stöd åt barnaföderskor den stora betydelse för folkhälsan, som moderskapsvården måste tillerkännas, samtidigt som de sakkunniga uttalade, att de missförhållanden, som rådde med avseende å levnads- och vårdförhållandena för väntande och nyblivna mödrar och späda barn, otvivelaktigt oftast, vare sig de vore att hänföra till havandeskap, förlossning, barnsäng eller spädbarnsvård, i större eller mindre mån vore att tillskriva bristande eller knappa tillgångar. De sakkunniga framhöllo tillika skäligheten av att det allmänna bisprunge dem, som ej blott med stora personliga besvärligheter och risker utan även med ekonomiska uppoffringar sörjde för samhällets fortbestånd.

I denna de sakkunnigas uppfattning vill kommissionen helt instämma. Då barnafödandet för samhällets bestånd är av avgörande betydelse, anser kommissionen mödrahjälpen jämväl böra utgöra ett uttryck för den samhälleliga uppskattningen av moderskapet och finner således den största anledning föreligga för samhället att bereda ekonomiskt stöd till bestridande av de med barnsbörd förenade kostnaderna.

Med denna inställning till mödrahjälpen måste kommissionen beteckna vårt mödrahjälpssystem såsom otillfredsställande i tre hänseenden av väsentlig betydelse.

Den omständigheten, som enligt kommissionens mening lämnar ruin för den praktiskt mest betydande erinringen mot den nuvarande mödrahjälpen, är hjälpens otillräcklighet. Denna erinran drabbar moderskapsunderstödet, vilket som ovan nämnts i regel utgör 28 kronor, sedan anmälningsavgiften avdragits. Utan att kommissionen redan nu går in på ett försök till uppskattning i penningar av de extra kostnader, som följa av en barnsbörd, lä-

rer vara uppenbart, att ett belopp av 28 kronor icke kan förslå till dessa kostnaders bestridande. Däremot bör den av de erkända sjukkassorna lämnade moderskapspenningen, vilken för flertalet kvinnor utgör sammanlagt 84 kronor, kunna anses tillfredsställande. Såsom förhållandena utvecklat sig har emellertid moderskapsunderstödet kommit att bliva det väsentliga i systemet. Det är detta understöd, som kommer det stora flertalet barnaföderskor till del, därtill de mest behövande, nämligen de, vilkas beskattningsbara belopp ej uppgår till 500 kronor. Under år 1934 utgick sålunda moderskapsunderstöd till 40 046 kvinnor men moderskapshjälp genom sjukkassorna till allenast 11 926. Utvecklingen under år 1935 pekar på en stark ökning av antalet utbetalda moderskapsunderstöd, medan anledning att räkna med väsentlig ändring av antalet kvinnor, som erhållit moderskapshjälp, ej föreligger.

Med hänsyn härtill bör undersökas, vilka möjligheter vårt mödrahjälpssystem erbjuder för en höjning av moderskapsunderstödet. Därvid måste beaktas, huru vårt system med moderskapshjälp genom sjukförsäkring samt moderskapsunderstöd är uppbyggt, och det samband, som råder mellan dessa båda former av mödrahjälp. Såsom framgår av motiven till statsmakternas beslut i dessa frågor år 1931, har man eftersträvat att få så många kvinnor som möjligt att ansluta sig till den enligt principen om inbördes självhjälp arbetande och väsentligen genom egna medlemsavgifter upprätthållna sjukkasserörelsen. Samtidigt hava dock de kvinnor, som std utanför sjukkassorna, icke ansetts böra lämnas utan hjälp. För att icke minska dessa kvinnors intresse att ingå i kassorna bär emellertid denna hjälp ansetts böra avsevärt understiga de förmåner, som komma en sjukförsäkrad kvinna till del. Det torde vara bland annat denna ståndpunkt, som tagit sig uttryck i en bestämmelse av innebörd, att statens bidrag per dag under den tid, kvinnan är berättigad till moderskapspenning respektive -understöd, skall utgå med samma belopp till den icke försäkrade som till den försäkrade kvinnan. Då statsbidraget till moderskapspenningen i det övervägande flertalet fall utgår med hälften av moderskapspenningens belopp per dag, kommer alltså moderskapsunderstödet per dag i regel att uppgå till hälften av moderskapspenningen. Den sålunda antagna principen för statens bidrag innebär dock icke, att det sammanlagda moderskapsunderstödet för ett barnbördsfall alltid blir lika stort som statsbidraget till moderskapshjälpen i dess helhet. I realiteten kommer fastmera den försäkrade kvinnan oftast i åtnjutande av ett större bidrag från staten. Sålunda bidrager staten till de försäkrade kvinnorna med hälften av kostnaden för barnmorskevård utöver bidraget till själva moderskapspenningen. Någon liknande förmån erhålla icke de kvinnor, som åtnjuta moderskapsunderstöd. Med kommissionens förslag örn fri barnmorskevård försvinner dock denna olikhet. Vidare är i praxis understödstidens längd i regel icke densamma för de båda kategorierna av kvinnor. Kommissionen vill härutinnan hänvisa till tidigare lämnad översikt av tillämpningen. Av denna framgår, att 24 centralsjukkassor medgiva en understödstid vid barnsbörd av 42 dagar, medan de återstående 3 hava 30 dagar för det stora flertalet av sina medlemmar. Moderskapsunderstöden åter beräknas som regel efter en understödstid av 30 dagar.

Om en höjning företoges av understödstidens regelmässiga längd för de icke försäkrade fran 30 till 42 dagar — och alltså en höjning av understödet från 30 till 42 kronor — skulle detta för flertalet centralsjukkassor innebära, att det sammanlagda moderskapsunderstödet bleve lika stort som statsbidraget till moderskapspenningen i dess helhet. Av vad nyss anförts framgår, att en sådan proportion mellan understödet och statsbidraget till moderskapspenningen är möjlig redan enligt nu gällande bestämmelser och även före-

kommer i praxis, ehuru endast inom de nyssnämnda tre centralsjukkassorna, vilka hava en regelmässig understödstid av endast 30 dagar. Det vill härav synas, som om invändning icke skulle kunna resas mot en generell höjning av understödst^ för de icke försäkrade till 42 dagar. För de tre sjukkassorna med en understödstid av 30 dagar skulle mahanda olägenhet härigenom kunna uppstå på grund av att storleken av moderskapsunderstodet skulle komma att närma sig moderskapspenningens — 42 kronor respek tive 60 kronor. Ä andra sidan hava dessa kassor i sa fall möjlighet att skydda sig mot denna olägenhet genom att medgiva sina medlemmar samma understödstid som det stora flertalet kassor.

Om nian i likhet nied kommissionen anser aven ett till 42 kronor lorhojt understöd otillfredsställande, återstår att pröva, huruvida och i vilken utsträckning en ytterligare höjning av understödet skulle kunna ske inom det gällande systemets ram. Den lösning, som därvid framst kunde komma i fråga vore att övergiva den nuvarande principen örn lika statsbidrag per understödsdag till försäkrade och icke försäkrade och tillerkänna de senare ett hoBre statsbidrag per dag, exempelvis en krona 25 öre i stallet för en krona. Det torde vara synnerligen vanskligt att bedöma, vilken verkan en sadan förskjutning av relationen mellan understödet och moderskapspenmngen skulle kunna medföra. Måhända skulle någon förskjutning kunna ske utan men tor sjukkassorna. Kommissionen kan emellertid av principiella skal icke tillstyrka en lösning efter denna linje. En sådan skulle nämligen innebära, att en lorsakrad kvinna måste bidraga med egna avgifter för att erhålla en hjälp, sorn^e icke försäkrad kvinna i kanske samma eller till och med bättre inkomst- och förmögenhetsförhållanden utan egen insats erhölle av staten. Aven om man skulle vilja bortse från det otillfredsställande häri, torde dock vara latt Dåligt, att i varje fall en större höjning av understödet på denna väg icke kail avagabringas, ty örn försäkringen över huvud taget skall kunna hesta, mäste understödet även i fortsättningen vara avsevärt lägre an de forsakrades mod er skapspenning. Det svnes kommissionen sålunda otvetydigt att moderskapsunderstödet även med bortseende från principiella betänkligheter icke kail höjas nämnvärt över 42 kronor, örn nuvarande bestämmelser i övrigt skola

Däremot torde inga principiella hinder kunna anföras mot en ytterligare höjning av moderskapsunderstödet, örn samtidigt därmed statsbidraget ti de försäkrades moderskapspenning höjdes med samma belopp som understödet. Det torde emellertid stå klart, att om moderskapsunderstödet hejdes i sådan utsträckning, att det komnie att i och tor sig utgöra en tillfredsställande hjälp — och därmed avser kommissionen, att det åtminstone komme att täcka större delen av rimliga minimikostnader i anledning av en barnsbörd — bortfölle det väsentliga skälet för sjukkassorna att meddela sina medlemmar särskild hjälp vid barnsbörd. An mindre anledning härtill skulle sjukkassorna uppenbarligen hava, örn samtidigt den nu fallande inkomstgränsen för rätt till moderskapsunderstod höjdes, sa att ett större antal kvinnor än vad nu är fallet kunde komma i åtnjutande av understödet. Oavsett emellertid örn sjukkassornas moderskapshjälp aven vid sådana andrade förhållanden skulle hava en uppgift att tylla, ar dock tydligt, att försäkringsformen skulle komma att hesta under väsentligt forandrade forut-

Utövcr direkt höjning av moderskapsunderstödet erbjuder vart system cn annan möjlighet till förbättring av den nuvarande modrahjalpen, nämligen genom cn större utbredning av den i och för sig tillfredsställande moderskapshjälpen genom sjukkassorna. Det måste erkännas, att mycket bristei i fråga örn kvinnornas anslutning till sjukkassorna. Av bamsborderna i ri-

i>—8(10028

ket under ar 1934 belöpte knappt en sjundedel på sjukförsäkrade kvinnor med ratt till moderskapshjälp. Av flera skäl torde det icke vara möjligt att med någon säkerhet bedöma utsikterna till en förbättring härutinnan. Utvecklingen efter 1924 och intill sjukkassereformens ikraftträdande visar en sakta, relativt jämnt ökad anslutning till sjukkassorna från kvinnornas sida, nämligen fran 277 452 till 420 609 eller med i genomsnitt 17 895 per år Denna absoluta ökning bär jämväl inneburit en relativ ökning av kvinnornas antal i förhållande till männen, nämligen från 361 procent till 38'!) procent eller med genomsnittligt 0'4 procent örn året. Siffrorna för 1933 — det forsta året för de nya bestämmelsernas tillämpning — utvisa en örn ock obetydlig tillbakagang av antalet försäkrade kvinnor, medan 1934 medfört en ökning av mellan 11 000 och 12 000. På grund av en ogynnsammare utveckling av mannens anslutning har dock kvinnornas relativa antal under dessa bada ar ökats rätt väsentligt eller med 2'1 procent till 41 procent. Att pa grundval av dessa siffror, vilka för övrigt delvis endast liro av uppskattad natur, bedöma sjukkassereformens verkningar med hänsyn till kvinnornas anslutning är icke gärna möjligt. Dock torde kunna antagas, att utvecklingen framdeles kommer att bliva gynnsammare än resultaten för sistnämnda ada ar giva vid handen. Sålunda bör erinras, att omorganisationsåren sam mani alli t med tiden för en svår ekonomisk kris.

Kommissionen kan likväl icke underlåta att i varje fall se mörkt pa möjligheterna av en sa väsentlig utveckling av den frivilliga försäkringen, som skulle

kravas för att at sjukkassornas moderskapshjälp skänka den centrala ställning

i hjalpsystemet, som nu mnehaves av moderskapsunderstödet. Visserligen bolde någon utveckling av försäkringen kunna ske genom att exempelvis öka statsbidraget lill moderskapshjälpen och alltså förskjuta relationen mellan moderskapspenningen och -understödet i en riktning motsatt den kommissionen lolut övervägt, bni dylik åtgärd synes kommissionen dock icke realiserbar med hänsyn till det under rådande förhållanden långt viktigare kravet på förbättrat moderskapsunderstöd. För kommissionen står i varje fall klart, att aveia °.™ man pa skilda vägar skulle kunna komma förhållandevis lån"t i beroida hänseende, det skulle bliva lråga örn en verksamhet pä längre sikt Och f.1.1 kommissionens mening medgiva icke de rådande förhållandena ett dvlikt dröjsmål. Slutligen bör erinras därom, att huru avsevärt den frivilliga försäkringen an skulle kunna utvecklas, det ändock skulle bliva vissa kategorier av kvinnor, som aldrig kunde göras delaktiga av försäkringen, även örn viljan därtill tunnes. Kommissionen tänker härvid främst på de allra fattigaste kvinnorna, vilka ej äga möjlighet att erlägga några egna avgifter Hit hora jamval de kvinnor, som på grund av hälsoskäl ej kunna vinna inträde i sjukkassorna billigt kommissionens mening mäste det betraktas såsom föga tilltredss “Hände, att möjligheten att erhålla en tillräcklig hjälp vid barnsbörd ar knuten till ett system, som även under de mest gynnsamma förliållanden med nödvändighet utesluter vissa kvinnor från sådan möjlighet

hedan härmed avhandlats den första brist, som enligt kommissionens mening vidlåder vart nuvarande system, nämligen mödrahjälpens otillräcklighe , och tillika undersökts de möjligheter till förbättringar, som det erbjuder vill kommissionen erinra örn de två återstående hänseenden, i vilka kommissionen betecknar vart modrahjälpssystem såsom otillfredsställande.

Det ena av dessa ar det förhållandet, att möjligheten alt erhålla ekonomisk hjälp vid nedkomsten upphör, såvida ej kvinnan är sjukförsäkrad, redan vid en sa lag mkomstsumma som den, vilken motsvarar ett beskattningsbart belopp vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt av 500 lero r\T.dan Pöbelaktigt sådan hjälp skulle vara av stor betydelse även för långt högre inkomsttagare. På grund av detta förhållande ävensom av det

skälet, att så mångå kvinnor stå utanför sjukkassorna, lämnas ett stort antal barnaföderskor utan varje ekonomisk hjälp vid nedkomsten. Är 1934 lingö sålunda ej fullt 52 000 barnaföderskor hjälp genom sjukkassorna eller i form av moderskapsunderstöd, medan över 34 000 icke erhöllo någon hjälp. Visserligen finnes anledning antaga, att totalsiffran för utbetalda moderskapsunderstöd under år 1935 kommer att stiga från 40 040 år 1934 till inemot 54 000, vilken ökning i huvudsak måste vara att hänföra till att kännedomen örn möjligheterna att erhålla moderskapsunderstöd först så småningom blivit mera allmän. Under förutsättning av i stort sett oförändrat antal barnbörds fall för sjukkassemedlemmar och oförändrad nativitet kommer emellertid under år 1935 att återstå omkring en fjärdedel av landets barnaföderskor, vilka icke erhålla någon hjälp till nedkomstkostnaderna. En ur förevarande synpunkt mer tillfredsställande ordning skulle likväl kunna åvägabringas genom en höjning av den för rätt till moderskapsunderstöd gällande inkomstgränsen.

Vad slutligen angår kommissionens sista erinran, är den på sitt sätt den mest omfattande. Den avser nämligen de principer, på vilka vårt mödrahjälpssystem är uppbyggt, å ena sidan frivillig försäkring, å den andra ett efter behovsprövning beviljat understöd. Härigenom uppdelas kvinnorna i två skilda kategorier, av vilka den ena — de försäkrade — erhåller statsbidrag till barnbördskostnaderna utan varje prövning, medan den andra — de icke försäkrade — kommer i åtnjutande av motsvarande förmån först efter en prövning av hjälpbehovet, låt vara en summarisk sådan. Särskilt otillfredsställande verkar denna kategoriklyvning på den grund, att det är de ekonomiskt sämst ställda, vilkas möjlighet att erhålla hjälp göres till föremål för behovsprövning, under det att de i sådant hänseende bättre lottade kunna förskaffa sig rätt till statsbidrag allenast genom alt ingå i erkänd sjukkassa — för inträde i dylik gäller ej något inkomststreck. Än mer anmärkningsvärt blir detta förhållande, örn, såsom nu är fallet, de försäkrade och därigenom alltså även de bättre situerade i realiteten erhålla ett högre statsbidrag än de mindre bemedlade, därest dessa ej äro sjukförsäkrade. Som kommissionen tidigare anfört, bör dock sistnämnda missförhållande kunna undanröjas genom en utsträckning av understödstidens längd för de icke försäkrade, varför förhållandet i detta sammanhang ej är aktuellt.

Vill man undvika denna kategoriklyvning och därav föranledda olägenheter, ligger närmast till hands att tänka sig en obligatorisk moder.skapsförsäkring. En sådan lösning skulle kommissionen möjligen kunnat förorda under förutsättning, att vår sjukförsäkring varit obligatorisk. Så länge detta emellertid ej är fallet, blir förhållandet ett annat, ty gentemot en från den övriga socialförsäkringen fristående, obligatorisk och allmän moderskapsförsäkring kunna enligt kommissionens mening avgörande erinringar ur synpunkten av premiernas utgörande framföras. Att lägga premiekostnaden endast på kvinnorna synes utgöra en sä iögonenfallande orättvisa, att en dylik lösning icke kan ifrågasättas. Självfallet kan ej heller ifrågakomma att under förutsättning att försäkringen knytes till sjukkassorna fördela kostnaden lika pä alla medlemmar. Visserligen skulle härigenom även männen få bidraga men endast de, som frivilligt anslutit sig till sjukkasserörelsen. Ett ytterligare sätt för premiernas utgörande föreslogs av vederbörande departementschef i ett år 1912 upprättat lagförslag angående obligatorisk men begriinsad moderskapsförsäkring, nämligen alt kvinnan och hennes arbetsgivare .skulle erlägga premien till hälften vardera. Oavsett de principiella betänkligheter, som kunna anföras mot en sådan lösning, kan ju dock en på detta sätt anordnad försäkring endast bliva partiell, eftersom ej alla kvinnor hava förvärvsarbete.

20 Av vad ovan anförts torde framgå, att vårt mödrahjälpssystem, om det skall kunna bibehålla något väsentligt av sin karaktär, icke erbjuder möjlighet lill en reformering av mödrahjälpen med tillgodoseende samtidigt av de önskemål, som kommissionen anser böra uppställas på densamma.

Vid sådant förhållande bär kommissionen funnit sig böra föreslå upphävande av det nuvarande systemet, alltså såväl av sjukkassornas skyldighet att meddela moderskapshjälp samt rätt att för sådant ändamål åtnjuta statsbidrag som av moderskapsunderstödet i dess nuvarande form, för att i stället på annan väg söka ernå en tillfredsställande lösning av förevarande angelägenhet. Då obligatorisk moderskapsförsäkring icke innebär en godtagbar lösning, så länge sjukförsäkringen är allenast frivillig, har kommissionen stannat vid att förorda en sådan anordning, att barnaföderskorna skola äga uppbära ett i likhet med moderskapsunderstödet direkt av statsmedel utgående bidrag till täckande av de med barnsbörden förenade kostnaderna — förslagsvis benämnt moderskapspenning.

Innan kommissionen närmare utvecklar sitt förslag, bör emellertid undersökas, örn det är realiserbart utan men för sjukkasserörelsen. I sin ovan refererade skrivelse till Kungl. Maj:t anförde riksdagen, att vid utredningsarbetet på förevarande område hänsyn borde tagas därtill, att understöd till icke sjukförsäkrad kvinna ej finge bestämmas på sådant siitt, att därigenom förorsakades minskat intresse för kvinnors inträde i sjukkassor. Nödvändigheten av ett sådant hänsynstagande har även kommissionen understrukit vid sin prövning av möjligheterna till en förbättring av mödrahjälpen vid bibehållande av de nuvarande hjälpformerna. Av vad kommissionen ovan anfört framgår, att det väsentligen är svårigheten att vid detta hänsynstagande giva moderskapsunderstödet en tillräcklig storlek under upprätthållande av hjälpsystemets karaktär, som föranlett kommissionens förslag att skilja moderskapshjälpen från sjukförsäkringen. Riksdagen synes emellertid hava utgått från att utredningen skulle giva till resultat reformförslag inom det gällande systemets ram. Det står dock klart, att icke heller en reform utom systemets ram är önskvärd, om den kan minska intresset för anslutning till sjukkassorna.

Vid en granskning av kommissionens förslag ur denna synpunkt torde till en början kunna konstateras, att sjukkassornas befriande från handhavandet av moderskapsunderstöden är ett önskemål, som rätt allmänt kommit till uttryck inom sjukkasserörelsen. Anledningen härtill synes vara att söka däri, att de utredningar, kassorna i dessa ärenden måste verkställa, visat sig bliva rätt betungande och kostsamma. För sina administrationskostnader äga visserligen kassorna uppbära två kronor av varje kvinna, som söker understöd, men denna avgift lärer icke helt förslå för täckande av kassornas kostnader. Icke heller synes man vara övertygad örn att kassornas handhavande av understödet medfört ökad medlemsanslutning.

Vad så angår konsekvenserna av den med rätt till statsbidrag förenade, obligatoriska moderskapslijälpens upphävande, må erinras om svenska sjukkasseförbundets tidigare återgivna yttrande till andra lagutskottet vid 1935 års riksdag, vari förbundet uttalade såsom önskligt, att sjukkassorna i görligaste mån befriades från handhavandet av moderskapsförsäkringen över huvud taget. Inom sjukkasserörelsen synes man alltså icke hysa farhågor för menliga verkningar av moderskapshjälpens skiljande från kassorna.

Härutöver må anföras följande. Moderskapshjälpens kombinering med sjukförsäkringen innebär, att kvinnorna erbjudas en extra förmån, som icke kommer männen till del. Sjukkassornas kostnader för moderskapshjälpen fördelas lika på männen och kvinnorna. Enligt inhämtade upp-

lysningar uttagas dessa kostnader av de försäkrade genom ett generellt tillägg till premierna, utgörande för närvarande en krona 10 öre örn året för försäkrade med en sjukpenning av högst två kronor. För försäkrade med en sjukpenning av tre kronor uppgår tillägget till tva kronor om året och för försäkrade med högre sjukpenning, vilka ju dock utgöra ett fåtal, uppgår tillägget till ytterligare 45 öre per år för varje krona, varmed sjukpenningen per dag överstiger tre kronor. Ett slopande av kassornas moderskapshjälp skulle alltså möjliggöra en sänkning av arsprennen med minst en krona 10 öre för såväl män som kvinnor. Samtidig! skulle kvinnorna gå förlustiga den extra förmån i form av moderskapshjalp, de tor närvarande åtnjuta, vilket dock ej skulle innebära annat än att de i truga örn förmåner bleve helt likställda med männen. Det synes kommissionen vara anledning antaga, att den sänkning av premierna, som sålunda kunde ske, borde ytterligare popularisera sjukkasserörelsen och, åtminstone vad beträffar männen, leda till en medlemsökning, vilken val kunde uppväga det minskade intresse bland kvinnor i de fruktsamma åldrarna, som moderskapshjälpens upphävande möjligen kunde tänkas komma att medföra.

Härefter vill kommissionen upptaga till övervägande det belopp, varmed den föreslagna moderskapspenningen bör utgå. Kommissionen har tor detta ändamål gjort ett försök till beräkning av de extra kostnader, som regelmässigt föranledas av en barnsbörd. För denna beräkning vill kommissionen här redogöra, varvid dock må förutskickas den anmärkningen, att i sakens natur ligger, att varje sådan beräkning måste bliva i hög grad approximativ. Kommissionen har kommit till det resultatet, att kostnaderna i runt tal synas kunna uppskattas till minst 100 kronor, varvid kommissionen räknat med följande utgiftsposter: „

Resekostnader antingen för barnaföderskan till och fran forlossnmgsanstalten eller för barnmorskan till och från barnaföderskan. Dessa kostnader torde för flertalet kvinnor kunna beräknas till omkring 10 å 20 kronor.

Hemhjälp, innefattande dels full hjälp under den tid, da barnaföderskan är frånvarande eller sängliggande i hemmet — i regel tio dagar dets tillfällig hjälp med tyngre sysslor under två veckor före och tva veckor etter förlossningen. Efter en dagskostnad av två kronor torde kostnaden hartor böra beräknas till omkring 30 kronor. ,

Utrustning åt barnaföderskan, såsom lämplig gördel och klänning tor slutet av havandeskapsperioden samt sängutrustning och småkläder at barnet, varför kostnaderna torde lågt räknat böra uppskattas till 50 ä 60 kronor.

Kostnaderna för sängutrustning och småkläder åt barnet ställa sig givetvis högre, när fråga är om det första barnet än ett följande, men detta torde uppvägas av att hemhjälp i sådant fall bör kunna ordnas med mindre kost-

Tydligt är, att kostnaderna för barnsbörd i de särskilda fallen mäste i hög grad växla. Landsbygdens kvinnor -— och särskilt Norrlands — ta förhållandevis drvga resekostnader, medan stadssamhällenas kvinnor i detta hänseende behöva vidkännas allenast en ringa utgift. A andra sidan torde kostnaderna för hemhjälp som regel bliva större i städerna an pa landsbygden. „ ...... ...

Nu nämnda kostnader äro endast sådana, som regelmässigt kunna antagas förekomma. Givetvis kunna ofta även tillkomma utgifter av mera extraordinär natur, t. ex. vid behov av läkare. Till sådana utgifter tolde val också få räknas kostnad för särskild väntetid, även om utgifterna härfor i vissa landsdelar höra till de regelrätt förekommande. Erinras må dock, att kostnaden för vistelse å väntehem icke kommer att överstiga en krona per

daf>, örn kommissionens i betänkandet den 10 december 1935 avgivna förslag örn statsbidrag till väntehem förverkligas.

Till jämförelse med kommissionens beräkning må nämnas, att moderskapsunderstödssakkunniga på sin tid anförde, att man möjligen skulle kunna säga, att de av en barnsbörd i regel föranledda kostnaderna genomsnittligt och approximativt skulle kunna sättas till 100 kronor. Anmärkas må dock, att de sakkunniga därvid icke räknade med fri förlossningsvård.

Kommissionen är övertygad om att för närvarande ett mycket stort antal barnsborder, kanske till och med de flesta, icke medföra extra kostnader av sadan storlek, som ovannämnda beräkningar utvisa. Men detta beror enligt kommissionens förmenande väsentligen därpå, att möjlighet till bestridande av en dylik kostnad saknas. Ur folkhälsans synpunkt bör det emellertid vara ett angeläget önskemål, att samhället till undvikande av att nedkomsttidens standard pressas ned till en för låg nivå bereder möjlighet till dessa utgifters bestridande. ' "

\ id beräkningen av kostnaderna har kommissionen såsom av det sagda framgar icke tagit hänsyn till de särskilda förhållanden, som råda beträftande kvinnor med förvärvsarbete. För dessa kvinnor betyder barnsbörden icke blott extra utgifter utan även en under längre eller kortare tid för- °0lcld ai betsförtjänst. Med hänsyn härtill borde dessa kvinnor som regel erhalla ett högre bidrag, örn icke barnsbörden för dem skall innebära en större ekonomisk uppoffring än för kvinnorna i hemmet. De problem som här mota anser kommissionen dock icke vara av den beskaffenhet, att de kunställande lösas i detta sammanhang, och kommissionen har därtoi har icke räknat med de förvärvsarbetande kvinnornas särskilda förhållanden.

AU verkställa en prövning av de nödvändiga kostnaderna för varje barnbordsfall och i anslutning därtill bestämma moderskapspenningens storlek i det särskilda fallet lärer av flera skäl icke kunna komma i fråga. Moderskapspenningen bör givas en storlek, som i allmänhet kan antagas täcka rimlga minimikos tnader i anledning av barnsbörden. Kommissionen hade helst sett, att den hade kunnat bestämmas till det belopp, vartill utgifterna approximativt och i genomsnitt synas kunna lägst uppskattas, eller 100 kronor. Emellertid anser kommissionen med hänsyn till de betydande kostnader, som en moderskapspenning av denna storlek skulle komma att kräva, av statsfinansiella skäl icke möjligt att för närvarande föreslå en sådan modeiskapspenning utan vill i stället förorda, att densamma bestämmes till /o kronor, ett belopp, som i varje fall täcker större delen av kostnaderna. I de fall, da 75 kronor icke förslå till bestridande av de extra kostnaderna i anledning av barnsbörden oell hjälp till de Överskjutande kostnaderna kan anses erforderlig, böra emellertid svårigheterna få sin lösning i annan ordning, vartill kommissionen vill återkomma i nästa kapitel.

Det sålunda föreslagna beloppet är siffermässigt sett något lägre än den moderskapspenning, som flertalet i erkända sjukkassor försäkrade kvin- "ol: rccinn nu åtnjuta, nämligen 84 kronor. I realiteten blir så dock endast iorhallandet beträffande kvinnor, som icke anlita anstaltsvård vid förlossningen. För dessa kommer moderskapspenningen att bliva 9 kronor lägre an nu. Härvid bör dock beaktas, att den nya moderskapspenningen kommer att erhallas helt utan egna avgifter, vilket ju icke är fallet ‘med den nuvarande moderskapspenningen. För staten, som nu bidrager med halva beloppet till en moderskapspenning å 84 kronor, innebär kommissionens förslag ett fran 42 till 75 kronor ökat bidrag. Anmärkas må, att, såsom ramgar av vid detta betänkande fogade tabell II, barnmorskevård utan samband med anstalt anlitades av obetydligt mer än hälften av de kvinnor,

som under år 1934 erhöllo moderskapshjälp från erkända sjukkassor, eller 4 880 av 9 586. Utvecklingen synes dock gå i riktning mot ett ökat anlitande av anstaltsvård. Vad åter angår de kvinnor, som förlösas å anstalt, har kommissionen inledningsvis påvisat, att kommissionens förslag örn förbilligad anstaltsvård för flertalet försäkrade kvinnor möjliggör en minskning av vårdkostnader på omkring 10 kronor och alltså skulle verka på samma sätt, som om vid oförändrade vårdkostnader moderskapspenningen höjts med nämnda belopp. En sänkning av moderskapspenningen till omkring 74 kronor innebär sålunda, under förutsättning att kommissionens förslag i fråga örn kostnad för anstaltsvård förverkligas, icke i realiteten ett minskat värde av moderskapshjälpen vid jämförelse med nuvarande förhållanden utan allenast, att hjälpens värde blir i huvudsak oförändrat. Såsom en ny förmån tillkommer emellertid för dessa kvinnor, att de erhålla hjälpen helt utan egna avgifter.

Hinder bör givetvis ej möta för sjukkassorna att även efter ett genomförande av kommissionens förslag meddela moderskapshjälp, därest det anses för kassorna förmånligare att bibehålla denna hjälp än att sänka premierna. Denna moderskapshjälp måste emellertid i så fall utgå helt av kassans egna tillgångar. Om de erkända sjukkassorna bibehölle nu gällande premier även efter ett genomförande av kommissionens förslag, skulle detta under förutsättning äv i övrigt oförändrade förhållanden innebära, att kassorna även i fortsättningen kunde meddela moderskapshjälp, ehuru denna konnne att utgå med i genomsnitt allenast omkring hälften av dess nuvarande storlek eller i flertalet fall med omkring 45 kronor.

Då den föreslagna moderskapspenningen ej är avsedd att utgöra bidrag till kvinnans normala livsuppehälle under någon tid utan endast att täcka vissa med barnsbörden förenade extra kostnader av engångsnatur, vilka uppkomma under en mycket begränsad tidsperiod, koncentrerad omkring nedkomsten, anser kommissionen ej skäl konstruera moderskapspenningen såsom ett bidrag per dag, vilket alltså skulle utgå under så lång tid och med sådant belopp per dag, att bidraget sammanlagt komme att uppgå till förut angivna belopp, 75 kronor, utan anser den böra hava karaktären av ett fixt bidrag, vars utbetalande hänför sig till själva nedkomsten. Såväl den nuvarande moderskapspenningen som moderskapsunderstödet äro emellertid konstruerade såsom dagsbidrag och vid deras åtnjutande har fästs det villkoret, att hjälp endast må utgå för dag, då kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete. Ett dylikt villkor kan emellertid rättvisligen endast uppställas under förutsättning, att de förvärvsarbetande kvinnorna beredas ersättning för i anledning av barnsbörden förlorad arbetsförtjänst. Då moderskapspenningen ej är avsedd att utgöra sådan ersättning utan skall utgå med samma belopp, vare sig kvinnan har förvärvsarbete eller icke, har ett sådant villkor icke någon plats i detta sammanhang.

Vad härefter angår frågan vilka kvinnor, som böra äga rätt till moderskapspenning, bör först övervägas, huruvida denna rätt skall vara beroende av att kvinnan eller, örn hon är gift, makarna gemensamt icke åtnjuta inkomst överstigande visst belopp. Därvid må lill en början erinras, att moderskapshjälp genom sjukkassa enligt gällande bestämmelser kan erhållas av varje kvinna, oavsett inkomst- och förmögenhetslörhållanden. För inträde i sjukkassa gäller med andra ord ingen inkomstgräns. Allenast i etl hänseende göres inom sjukkassorna åtskillnad mellan olika inkomsttagare, nämligen därutinnan att den, för vilken det vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt upptagna beskattningsbara beloppet överstiger 8 000 kronor, endast må tillförsäkra sig sjukpenning oell moderskapshjälp men ej s. k. sjukvårdsersättning. Då inkomstgräns ej förekommer för at-

njutande av moderskapshjälp, kominer också varje kvinnlig sjukkassemedlem i åtnjutande av statsbidrag till den nuvarande moderskapspenningen — i allmänhet alltså med 42 kronor. Redan med hänsyn härtill synes det vara föga tilltalande att beträffande den av kommissionen föreslagna moderskapspenningen införa en inkomstgräns, vilken skulle beröva vissa kvinnor en rätt, som de för närvarande åtnjuta.

Oavsett vad sålunda anförts är emellertid kommissionen av den meningen, att moderskapspenningen, såsom innefattande jämväl ett uttryck för den samhälleliga uppskattningen av moderskapet, i princip bör utgå till alla barnaföderskor. Skulle kostnaderna för moderskapspenningen bestridas på vanligt sätt, kunde möjligen någon tvekan råda örn det berättigade häruti. Spörsmålet bör emellertid ses mot bakgrunden av kommissionens tidigare avgivna förslag örn särskild beskattning av de barnlösa medborgarna och dem med allenast ett barn. Då kostnaderna för moderskapspenningen i huvudsak avses bestridas av de medel, som genom denna beskattning bliva disponibla, får moderskapspenningen väsentligen karaktär av ett de barnlösa medborgarnas bidrag till dem, som hava att bestrida de kostnader, vilka äro förenade med barnsbörd. Med hänsyn härtill anser kommissionen motiverat att icke göra moderskapspenningens åtnjutande beroende av ett mer eller mindre starkt behov av densamma.

Emellertid finnas givetvis kvinnor, som leva i så goda ekonomiska förhållanden, att moderskapspenningen för dem icke skulle innebära någon egentlig förmån. Den minskning i samhällets kostnader, som ett avskiljande av de högsta inkomsttagarna medförde, skulle dock bliva så obetydlig, att den icke uppvägde den förlust ur ideell synpunkt, som principens uppgivande innebure. En överslagsberäkning synes sålunda giva anledning antaga, att för närvarande endast omkring en procent av alla födelser torde falla å inkomsttagare med en taxerad inkomst över 10 000 kronor.

Vill man emellertid undvika, att åtminstone de ekonomiskt allra bäst situerade skola komma i åtnjutande av moderskapspenning, torde detta syfte i stor utsträckning kunna vinnas på ett mer tilltalande sätt än genom att fråntaga dem rätten till moderskapspenning, nämligen genom att förfarandet vid dennas utbetalande gives en sådan form, att kvinnan lämnas tillfälle att uttala sig, huruvida hon önskar erhålla moderskapspenning eller icke. Sker så, torde kunna förväntas, att barnaföderskorna inom de högsta inkomst- och förmögenhetsskikten icke komina att göra anspråk på moderskapspenning.

Från rätt till moderskapspenning synas dock böra uteslutas vissa mindre kategorier av kvinnor — i princip samma, som enligt nu gällande bestämmelser icke kunna komma i åtnjutande av moderskapsunderstöd — nämligen sådana, som äro intagna å anstalter av skilda slag, såsom straff- eller därmed jämförlig anstalt, tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt, allmän uppfostringsanstalt, skyddshem, anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka eller kroniskt sjuka, ävensom kvinnor, vilka mottagits till stadigvarande försörjning av fattigvården på sätt avses i 62 § andra stycket av fattigvårdslagen. Tillika torde böra undantagas utländska medborgare, ehuru med rätt för Konungen att, under förutsättning av ömsesidighet, ingå överenskommelse med främmande stat, att dess medborgare skola i förevarande hänseende likställas med svenska medborgare.

Sedan härmed redogjorts för kommissionens förslag i fråga om moderskapspenningens storlek och dem, som böra vara berättigade att erhålla moderskapspenning, må anmärkas, att, därest så vore önskvärt, förslaget till

sin reella innebörd skulle kunna genomföras även med ett bibehållande av sjukkassornas statsunderstödda moderskapshjälp. Detta skulle nämligen kunna ske därigenom, att de sjukförsäkrade kvinnorna undantoges från rätten till den direkta moderskapspenningen samt att i stället sjukkassorna skulle äga uppbära såsom statsbidrag vid varje medlems barnsbörd ett belopp, motsvarande moderskapspenningens storlek, eller 75 kronor, mot skyldighet att meddela moderskapshjälp av viss omfattning. Med utgångspunkt från kassornas på avgifterna grundade bidrag, vilket för närvarande utgör i genomsnitt 45 kronor, skulle alltså sjukkassornas moderskapshjälp komma att utgå med omkring 120 kronor för flertalet försäkrade kvinnor. Vare sig en kvinna är medlem i sjukkassa eller icke, kommer hon emelleitid vid nedkomst att erhålla ett statsbidrag av 75 kronor. Örn hon skall erhålla en större hjälp än 75 kronor, måste överskjutande belopp vara grundat pa erlagda försäkringspremier. Detta överskjutande belopp kan hon dock erhålla oberoende av i vilken form hon kommer i åtnjutande av statsbidraget a 75 kronor, ty kommissionens förslag avser ju ej att innebära hinder för sjukkassorna att meddela på erlagda premier grundad moderskapshjälp. Med hänsyn till vad sålunda anförts har kommissionen icke ansett skäl föreligga för en sådan organisation av sitt förslag, att moderskapspenningen till de sjukförsäkrade skulle utgå i form av statsbidrag till sjukkassorna. Kommissionen vill emellertid betona, att kommissionen icke skulle hava något att erinra mot en sådan anordning, därest den ur sjukkassornas synpunkt kunde anses önskvärd.

Liksom moderskapsunderstödet och sjukkassornas moderskapshjälp bör moderskapspenningen utgå, även örn barnet födes dött, ehuru ej då förlossningen skett så tidigt, att det framfödda fostret uppenbarligen icke är livsdugligt. . „

Moderskapspenningen synes böra utgå med samma belopp vare sig lraga är örn en- eller flerbörd.

Med de motiv, som ligga till grund för moderskapspenningen, anser kommissionen dess utgivande ej böra medföra regressrätt mot barnafadern. Så är ju ej heller fallet med det nuvarande moderskapsunderstödet.

Vad slutligen angår själva förfarandet för att komma i åtnjutande av moderskapspenning, anser kommissionen, att detta bör så ordnas, att moderskapspenningens utbetalande ej skall behöva bliva beroende av att kvinnan själv täger initiativ till en ansökan därom. För detta ändamål bör det åligga barnmorska eller legitimerad läkare, som biträtt vid förlossningen, att göra anmälan örn nedkomsten till det organ, som kommer att ta sig„ anförtrott uppgiften att pröva rätten till moderskapspenning. I de fall, då såväl läkare som barnmorska biträtt, bör läkaren hava att avgöra vem av dem som skall verkställa anmälningen. För att emellertid moderskapspenning ej skall behöva utbetalas i andra fall än då kvinnan verkligen hyser önskan att komma i åtnjutande därav bör å anmälningsblanketten finnas plats för kvinnan att uppgiva, huruvida hon anhåller eller icke anhåller örn moderskapspenning. Då rätten lill moderskapspenning enligt kommissionens förslag allenast blir beroende av att kvinnan icke är intagen a vissa anstalter eller av fattigvården mottagen till stadigvarande försörjning eller utländsk medborgare — förhållanden, som i regel torde vara mycket lätta alt konstatera — vill kommissionen för ernående av enklast möjliga förfarande föreslå, att den, som har alt verkställa anmälan örn nedkomsten, tillika skall i första, hand pröva, huruvida kvinnan äger rätt till moderskapspenning. Finnes så uppenbarligen ej vara fallet, synes anmälan örn nedkomsten kunna underlåtas. Göres

anniälän, bör denna innehålla uppgift om att någon av ovan anförda omständigheter, som utesluta från rätt till moderskapspenning, icke föreligger eller, där så ej är möjligt, att tvekan i visst hänseende förefinnes.

I de undantagsfall, då kvinnan förlösts utan biträde av läkare eller barnmorska, torde kvinnan få göra särskild anhållan örn moderskapspenning. Sadan möjlighet bör ock stå öppen i de fall, då den, som biträtt vid nedkomsten, ej verkställt anmälan örn densamma. I dessa fall synes en viss preskriptionstid lämpligen böra föreskrivas. Kommissionen vill i sådant hänseende föreslå, att anhållan, som inkommit till vederbörande mvndighet senare än sex månader efter förlossningen, ej må upptagas till prövning. Vid anhållan om moderskapspenning bör kvinnan hava att foga intyg om förlossningen av distriktsbarnmorska eller tjänsteläkare. I övrigt erforderliga uppgifter torde i dessa fall få anskaffas genom särskild utredning.

Kommissionen vill såsom ett angeläget önskemål framhålla, att kvinnan bor komma i åtnjutande av moderskapspenningen så kort tid efter nedkomsten som möjligt. Första förutsättningen härför är givetvis, att anmälan om nedkomsten göres snarast möjligt efter densamma.

Med hänsyn såväl till det snabba utbetalande av moderskapspenningen, vilket kommissionen strävar efter att möjliggöra, som ock den ringa kostnad, som anstaltsvård vid förlossningen enligt kommissionens förslag kommer att kräva, torde ej föreligga anledning att — såsom nu gäller med avseende a moderskapsunderstöd — föreskriva skyldighet för den utbetalande myndigheten att innehålla belopp, motsvarande sådan kostnad. I regel bör moderskapspenningen hava kommit kvinnan tillhanda redan under vistelsen å förlossningsanstalten.

Frågan om det organ, som bör erhålla uppgiften att slutligt pröva rätten till moderskapspenning, vill kommissionen icke här närmare beröra, enär kommissionen har för avsikt att i ett kommande kapitel i ett sammanhang till prövning upptaga de spörsmål av organisatorisk natur, som föranledas av i detta betänkande föreslagna åtgärder.

27 KAP. II.

Hjälp åt nödställda mödrar.

Den föreslagna moderskapspenningen, 75 kronor, är avsedd att täcka större delen av de extra kostnader, som i regel föranledas av en barnsbörd. Kommissionen vill nu övergå till frågan, huruvida i särskilda fall ytterligare hjälpåtgärder för barnaföderskor kunna anses erforderliga.

Härvid må till en början redogöras för en framställning i ämnet till Kungl. Majit den 11 april 1935 av svenska kvinnors vänsterförbund och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund med instämmande av Sveriges husmodersföreningars riksförbund, vilken framställning jämte däröver infordrade yttranden av chefen för socialdepartementet överlämnats till kommissionen för att tagas under övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag. I skrivelsen anfördes, att ett barns födelse för närvarande i tiotusentals fall betydde förvärrandet av ett ekonomiskt nödläge, vilket medförde ett mycket stort antal lagstridiga fosterfördrivningar, ett förhållande, som vore särskilt orimligt med hänsyn till den hotande befolkningsutvecklingen i landet. Sedan i skrivelsen pekats på vissa åtgärder av socialpolitisk och fördelningsekonomisk art, vilka med anledning därav borde vidtagas, anfördes vidare:

»Vid bedömandet av dessa och andra praktiska förslag måste beaktas att sådana åtgärder, hur snabbt de än komma att bli vidtagna, blott kunna ha verkningar på något längre sikt. I nuvarande läge måste en mera direkt mödrahjälp i första hand ges, så anordnad, att den kvinna, som väntar ett barn, kan hänvisas till en möjlig hjälp i rätta ögonblicket d. v. s. just i den stund, då hon kanske står i begrepp att i förtvivlan över en enligt hennes mening på annat sätt olöslig konflikt, söka få sitt havandeskap avbrutet.

Behovet av en sådan direkt mödrahjälp är så trängande, att resultaten av vidlyftigare utredningar ej kunna avvaktas. Vi erinra även örn det allmänt kända faktum att åtgärder mot folkminskning bli mindre verksamma med varje år som går, emedan den befolkningsgrupp, som befinner sig i reproduktionsduglig ålder, successivt minskas. Omedelbara åtgärder äro således av nöden. Liksom tidigare skett i situationer, som fordrat snabbt handlande t. ex. inför en växande arbetslöshet, bör en särskild kommission tillsättas, en mödrahjälpskommission, utrustad med tillräckliga hjälpresurser. Denna kommission bör ha i uppdrag att under samarbete med sociala myndigheter och med läkarna, ge blivande mödrar den hjälp och det ekonomiska stöd, som situationen i det enskilda fallet kräver. Det iir önskvärt och ändamålsenligt, att i denna kommission den kvinnliga sakkunskapen på det sociala, medicinska och juridiska området särskilt tas i anspråk.

Denna tillfälliga mödrahjälp får ej givas karaktären av fattigvård. Den måste för att fylla sitt ändamål utgöra ersättning, där så behöves för genom barnsbörd förlorad arbetsförtjänst eller för i hemmet arbetande kvinnor erbjuda ett motsvarande stöd. En sådan tillfällig mödrahjälp synes oss nödvändig ända till dess de praktiska samhälleliga hjälpåtgärder hunnit utformas, vilka kunna förväntas komma till stånd såsom resultat av i riksdagen nyligen beslutade utredningar.

28 En utgångspunkt för bedömande av hjälpbehovet torde man erhålla från antalet barnaföderskor, vilka mottagit moderskapsunderstöd — 26 000 från 1 juli 1933 till 1 oktober 1934 — och om man vidare tar i betraktande att ett ej oväsentligt antal av de 10 000—20 000 aborter, vilka med säkerhet framkallas varje år, skulle kunna undvikas genom ekonomiska hjälpåtgärder. För att vara i stånd att bispringa de till 30 000—50 000 uppskattade hjälpbehövande mödrarna med efter omständigheterna i de enskilda fallen varierande belopp, som dock i genomsnitt torde böra beräknas till omkring 200 kronor, skulle denna kommission behöva till sitt förfogande ett årligt anslag av cirka 8 miljoner kronor.»

Framställningen utmynnade i en hemställan, att Kungl Majit redan vid 1935 års riksdag ville väcka förslag örn att ett tillräckligt anslag ställdes till en mödrahjälpskommissions förfogande.

I yttrande över framställningen den 24 april 1935 anförde medicinalstyrelsen, att även om det måste anses synnerligen trängande, att positiva åtgärder i den riktning, som skrivelsen antydde, snarast genomfördes, styrelsen icke kunde finna det klokt och tillrådligt att utan vidare utredning tillskapa den föreslagna organisationen och ställa 8 miljoner kronor till dess omedelbara förfogande. Detta syntes styrelsen så mycket mindre motiverat, som 1935 års riksdag redan beslutat begära en allsidig och skyndsam utredning rörande befolkningsfrågan i ett större sammanhang, i vilket alla de berörda spörsmålen säkerligen komme att behandlas. Styrelsen hemställde därför, att Kungl. Majit icke måtte bifalla framställningen.

Socialstyrelsen anförde i yttrande den 9 maj 1935, att de år 1931 beslutade åtgärderna för beredande av ekonomiskt stöd åt barnaföderskor redan nått en stor omfattning och otvivelaktigt varit till stort gagn. Örn och i den mån förbättringar ansåges erforderliga, syntes sådana utan svårighet kunna genomföras inom den bestående organisationens ram. Det kunde då enligt styrelsens uppfattning ej gärna ifrågakomma att, utan närmare undersökning, vid sidan av eller i stället för denna hjälpverksamhet improvisera en sådan anordning, som föreslagits. Styrelsen hemställde på grund därav, att framställningen örn särskilt anslag för mödrahjälp icke för det dåvarande måtte föranleda någon åtgärd.

Chefen för socialdepartementet har tillika för övervägande till kommissionen överlämnat ett av kvinnor, representerande olika politiska åskådningar, vid möte i Göteborg den 9 maj 1935 gjort uttalande, vari bland annat framfördes en vädjan, att medel omedelbart måtte ställas till förfogande för en provisorisk förbättring av moderskapshjälpen i avvaktan på en kommande utrednings resultat.

Frågan huruvida behov föreligger att vidtaga särskilda åtgärder för mödrahjälp bör enligt kommissionens mening ses mot bakgrunden av den utredning, som företagits av abortkommittén och framlagts i dess den 4 maj 1935 avgivna betänkande (stat. off. utr. 1935: 15). Kommissionen vill därför här något uppehålla sig vid abortkommitténs utredning och därav föranledda förslag.

Abortkommittén framhåller till en början, att det är omöjligt att angiva någon ens tillnärmelsevis riktig siffra rörande det årliga antalet kriminella abortframkallningar i riket. Vissa omständigheter synas dock kommittén tyda på att antalet dylika sannolikt icke understiger 10 000.

För vinnande av någon belysning av de motiv, som kunna antagas föranleda aborter, har kommittén bland annat föranstaltat örn en rundfråga till landets läkare rörande hos dem under en månad av år 1934 gjorda framställningar örn avbrytande av havandeskap på icke-medicinsk grund. Till kommit-

téns förfogande har även ställts material från vissa andra undersökningar av samma spörsmål, däribland från en undersökning av med. doktoi E. Karlmark i Stockholm beträffande kvinnor, som hos honom gjort framställning om abort fr. o. m. 1934 års början till slutet av november samma år. Kommissionen vill här återgiva rundfrågans resultat, såvitt den givit vid handen motiv av mer eller mindre ekonomisk natur. Därvid medtages även resultaten av doktor Karlmarks undersökning, vilken erbjuder möjlighet till jämförelse med kommitténs rundiråga. ...

Resultaten torde böra redovisas särskilt för ogifta och gifta kvinnor samt för förstföderskor och omf öder skor. Det antal kvinnor, som omfattats av kommitténs rundfråga och beträffande vilka uppgifter inkommit och kunnat bearbetas är 701, varav 371 ogifta förstföderskor, 78 ogifta omföderskor, 16 gifta förstföderskor och 236 gifta omföderskor. Doktor Karlmarks undersökning omfattade 205 kvinnor, av vilka 130 voro ogifta forstfoderskor, 37 ogifta omföderskor, 10 gifta förstföderskor och 28 gifta omföderskor.

Ogifta förstföderskor: Det antal fall, i vilka ekonomiska motiv torde hava varit avgörande för abortbegäran, är enligt kommitténs rundfråga 129 eller 34'8 procent. Dessa fördela sig på »fruktan att förlora anställning» i 116 fall (31-3 °/o) — i 35 av dessa fall har barnafadern uppgivit vara arbetslös —, »nödvändighet att understödja föräldrarna» i 9 fall (2'4 "/o samt »svårighet för yrkesutbildning» i 4 fall (1'1 %>). I 82 andra fall (221 /o) betecknar kommittén motiven såsom mestadels en kombination av social vanära och ekonomisk nöd. — Doktor Karlmarks undersökning utvisar ekonomiska motiv av natur, som nyss angivits, i 48 fall eller 36-0 procent.

Ogifta omföderskor: Enquétesvaren utvisa här »ekonomiska

skäl» såsom motiv i 34 fall eller 436 procent. Motsvarande antal för Karlmarks undersökning är 16 fall eller 433 procent. ,

Gifta förstföderskor: Enligt rundfrågan hava 12 av de 16 tal-

len varit mer eller mindre influerade av ekonomisk nöd. Av de 10 av Karlmarks undersökning omfattade fallen har ekonomien angivits såsom da-

ll§G ff ta omföderskor: Rundfrågan visar såsom motiv »dålig ekonomi» i 70 fall eller 297 procent och »fruktan att förlora anställning» i 9 fall eller 3 8 procent. Samma motiv hava vid Karlmarks undersökning uppgivits i 18 fall eller 64 3 procent.

Att värdet av undersökningarna för utrönande av kvinnornas motiv av flera skäl icke må överskattas torde vara uppenbart. Abortkommitten erinrar härutinnan örn att undersökningen ju endast omfattar ett begränsat material att det icke är fråga om kvinnor som fått till stånd abortframkailnmg utan endast om kvinnor som önskat få abort framkallad, att rundfrågan icke lämnar någon upplysning örn motiven hos de kvinnor som själva fiamkallat abort eller sökt kvacksalvares hjälp samt framför allt att någon egentlig kontroll av sanningsenligheten av kvinnans uppgifter icke kunnat äga rum ävensom att naturligtvis ingen som helst säkerhet finnes för alf kvinnorna för läkarna uppgivit de för dem själva avgörande motiven. Kommissionen anser likväl icke oberättigat alt av utredningen draga den slutsatsen, att framställningarna örn abort lill avsevärd del hava sin grund i ekonomiska

Abortkommittén, som i sitt betänkande aven antytt de vagar, vilka sta samhället till buds för minskande av abortfrekvensen, nämner i sadan t avseende främst åtgärder, som äro ägnade att underlätta familjebildning och barnförsörining. Vidare anser kommittén vara av vikt, att en utvidgad hjälpverksamhet för obemedlade blivande mödrar och deras barn anordnas samt att de abortsökande kvinnorna få kunskap örn de hjälpmedel, som vid tid-

punkterna i tråfva stå till buds tor att underlätta deras läge. Övriga av kommittén nämnda åtgärder, vilka icke äro av huvudsakligen ekonomisk art. vill kommissionen icke i detta sammanhang beröra.

Emellertid töreslår abortkommittén, alt havandeskap under vissa förutsättningar skall få avbrytas på s. k. social indikation. Avbrytande av havandeskap skulle sålunda enligt kommitténs förslag få ske, »när barnets tillkomst skulle ådraga kvinnan varaktig nöd eller ofärd som finnes icke kunna på annat sätt avvärjas». Under denna bestämmelse skulle i främsta rummet komma att hänföras de fall, då barnets tillkomst skulle medföra ekonomisk nöd. Kommittén anför såsom exempel härå huvudsakligen följande:

»Ett nödläge som kan motivera en abortframkallning kan uppkomma såväl i som utom äktenskapet. Då det gäller den gifta kvinnan tänker man särskilt på det fallet då en familj lever under så tryckta ekonomiska omständigheter att den endast med största svårighet kan draga sig fram, eller del fall då familjens försörjning väsentligen är beroende av hustruns arbetsförtjänst. Blir i en sådan familj hustrun havande, är situationen förtvivlad: samtidigt som familjens ekonomiska bärkraft förringas genom bortfallet av hustruns arbetsförmåga, ställas nya ekonomiska krav på densamma genom ett nytt barns tillkomst. Nöden som dittills någorlunda har hållits på avstånd kan icke längre hållas från dörren.

Annu oftare än för den gifta kvinnan uppstår för den ogifta ett ekonomiskt nödläge i följd av ett havandeskap. Visserligen är det utomäktenslcapliga barnets fader skyldig såväl att bidraga till kvinnans underhåll under tiden närmast före och efter nedkomsten och till förlossningskostnaden som ock att utgiva bidrag till barnets underhåll; och möjligheten att få faderskapet fastställt och fadern dömd att utgiva sådana bidrag är genom beskaffenheten av lagens bevisregler mycket stor. Tyvärr äro emellertid icke sällan dessa kvinnans förmåner större på papperet än i verkligheten; barnafaderns ekonomiska ställning är så svag, att det bidrag han förpliktas utgiva icke räcker att täcka kvinnans och barnets blygsammaste behov; det utdömda underhållsbidraget kan av skilda anledningar icke uttagas, och modern nödgas ensam svara för barnets underhåll och uppfostran.

Naturligtvis icke alltid men väl i flertalet fall är den ogifta modern för sitt uppehälle hänvisad till sitt arbete. 1 bästa fall har hon endast sig själv alt sörja för, men icke sällan vilar på henne plikten att försörja en eller annan nära anförvant. Det avbräck som förlossningen under sådana omständigheter vållar henne är redan det för henne allvarligt nog. Men därtill kommer ofta att hon riskerar att icke återfå den plats som hon i samband med förlossningen har måst lämna.---

Särskilt svåra kunna de ekonomiska konsekvenserna bli för den kvinna som tillhör en sådan yrkesgrupp där ett utomäktenskapligt havandeskap praktiskt taget utestänger henne från fortsatt arbete inom det verksamhetsområde för vilket hon har sin utbildning, liksom för den kvinna som blir havande under det hon håller på att utbilda sig för ett yrke; kanske får den sistnämnda i sådant fall avbryta en långvarig och dyrbar utbildning för vars erhållande hon måhända satt sig i skuld och som inom den närmaste tiden skulle ha varit avslutad och berett henne möjlighet till utkomst. Sorn ett sista exempel må slutligen anföras det fall då en flicka som saknar möjlighet att försörja sig själv på grund av sitt havandeskap utstötes från sitt hem.»

Under begreppet nöd och ofärd ingå vidare de fall, beträffande vilka benämningen »utsläpade mödrar» blivit vedertagen. Indikationen i dessa fall är väsentligen av ekonomisk natur. Kommittén yttrar härom bland annat:

»Till denna grupp hör kvinnan med en stor barnskara, som måste påtaga

sig så gott som allt arbete i hemmet och kanske därjämte genom arbete utanför detsamma måste skaffa familjen det tillskott i inkomst, utan vilket det

icke är möjligt att hålla hemmet samman. Nu blir hon havande.---

Hennes krafter äro redan pressade till nära bristningsgränsen; nian frågar sig, hur den nya belastningen skall verka, havandeskapet, förlossningen, amningen, det nya barnets fostran. Heil mänskliga nallirén är elastisk och kanske uthärdar hon även denna nya påfrestning. Men varje elasticitet har sin gräns, och det kan också hända, att gränsen i detta fall överskrides. Om man i ett sådant läll skulle finna det riktigt att avbryta havandeskapet, skulle det vara med hänsyn till kvinnans hälsa och framtida arbetsduglighet, och man skulle sålunda kunna vara benägen alt kalla indikationen för medicinsk. Den är också en sådan i den meningen att det är en fysisk eller psykisk invaliditet som man befarar och sorn man med en abortprovokation vill avvärja. Men det är ekonomiska och familjära förhållanden, icke medicinska, som göra ingreppet påkallat.»

Över abortkommitténs preliminära förslag i ämnet infordrades genom kom mittens försorg yttranden från ett flertal myndigheter, institutioner och sammanslutningar (stat. off. utr. 1935: 13). I yttrandena har i regel — oavsett inställningen till frågan örn tillåtligheten av havandeskaps avbrytande på grund av ekonomiskt nödläge — starkt understrukits nödvändigheten av att samhället i första hand vidtoge åtgärder för undanröjande av de missförhållanden, som ledde till fosterfördrivning. Ur de avgivna yttrandena må här anföras följande:

Socialstyrelsen anför: »Man frågar sig, om icke samhället i en sådan situation förfogar över eller kan förskaffa sig de hjälpmedel, som erfordras för

undanröjande av de yttre sociala svårigheterna för kvinnan.---Man

frågar sig också, örn ej filantropiska sammanslutningar här i vidare mån än vad fallet nu är kunde, givetvis i samförstånd med barnavårdsnämnderna, träda hjälpande emellan icke blott ekonomiskt utan också med praktiska råd och moraliskt stöd.»

Medicinalstyrelsen framhåller, att .styrelsen »hyser den bestämda uppfattningen att positiva åtgärder från samhällets sida till undanröjande av de sociala och andra missförhållanden, som här spela in, måste vara huvudvägen för lösning av frågan. Innan energiska åtgärder av här antydd art prövats, synes det irrationellt och betänkligt att tillgripa lagskyddad abortframkallning på sociala indikationer, även örn situationen i det enskilda fallet kan vara mycket ömmande.»

Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala förordar på det varmaste ett fortgående på de sociala reformernas väg och en upplysningsverksamhet, syftande till ett lindrande av ekonomiskt betryck och ett höjande av moderskapets anseende.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Lund framhåller, all staten bör »genom positiva åtgärder söka avvärja dessa följder för den enskilde så långt detta är görligt.---Fakulteten tänker i detta hänseende särskilt på för-

bättrandet av de sociala förhållanden som visat sig ägnade att för manga människor försvåra familjebildning, utvidgad hjälpverksamhet för obemedlade blivande mödrar och deras barn samt stöd åt barnrika familjer.»

Lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet anför: »Det synes kollegiet uppenbart, alt samhället icke på långt när givit föräldrarna och speciellt icke mödrarna det stöd, som är erforderligt för att löräldraskapel icke för mången skall kännas som en alltför tung plikt. — — — 1 själva verket intager samhället i många avseenden en ställning till föräldraskapet, sorn är ägnad att framprovocera abortåtgärder. Vittgående och djupgripande reformer på detta område, ägnade all kraftigt gynna den ekonomiska ställ

ningen för föräldrar, och speciellt ensamstående mödrar, äro enligt kollegiets mening de åtgärder, som i första hand måste vidtagas för att motverka kravet på aborter.»

Styrelsen för statens institut för rasbiologi uttalar: »I stället borde väl undersökas, om från statens eller det allmännas sida åtgärder borde eller kunde vidtagas för att i görligaste mån undanröja de missförhållanden eller svårigheter, som framkallade eller beräknades framkalla nödläget.»

Statens inspektör för fattigvård och barnavård anför: »Det torde kunna

sägas, att samhället för närvarande står inför ett viktigt avgörande: antingen att genomföra ett storstilat aktionsprogram för mödrar och barn eller att gå den väg, som i betänkandet föreslås, nämligen att öppna en utväg för förtvivlade mödrar att på laglig väg befria sig från sina foster. Några antydningar må här göras örn vad som återstår för att mödra- och barnavården må bliva vad som kräves av densamma. Icke allenast måste den nu otillfredsställande men dock tacksamt mottagna moderskapshjälpen väsentligt utökas, men dessutom bör barnbördsvården samt för- och eftervården ordnas så, att mödrarnas och barnens hälsa och krafter tillgodoses så långt detta

är möjligt.---Vad genomförandet av ett dylikt program skulle kosta

staten och kommunerna kan ej sägas, ej heller på vilket sätt det omfattande arbetet skulle planläggas och ledas. Det hela kan måhända synas skrämmande, men för alla dessa åtgärder föreligga direkta förslag, överblickar man allt vad som gjorts för försörjning av åldringar och sjuka, så kan det ej synas oöverkomligt att få genomförd en vård- och hjälpverksamhet för det unga släktet i en omfattning som motsvarar det verkliga behovet.»

Förste stadsläkaren i Stockholm yttrar: »Det ligger uppenbarligen när-

mare till hands att i ekonomiskt ömmande fall tio- eller tjugudubbla moderskapsunderstöden än att i denna rent ekonomiska situation intaga en nonpossumus-ståndpunkt och låta utvägen ur denna vara en provisorisk strafflagsändring.»

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller, att »denna lagstiftning bör helst genomföras i samband med socialpolitiska åtgärder, som kunna tjäna till motverkande av aborter».

Styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anför: »Vidare bör från det allmännas sida alla åtgärder vidtagas för att undanröja det ekonomiska nödläge, som barnets tillkomst kan medföra för den ogifta modern såväl som för den gifta kvinnan och hennes familj. Förbundet---

begränsar sig till att peka på en utveckling av lagstiftningen örn moderskapsunderstöd och moderskapsförsäkring, kraftigt understödjande av den redan nu rätt så omfattande enskilda hjälpverksamheten för ogifta mödrar och deras späda barn, utveckling av fosterhemsförmedlingen, lämpligt avvägt understöd, även i form av billigare bostäder, samt effektiva skattelättningar åt s. k. barnrika familjer, undersökning av möjligheten att stadga förbud för arbetsgivare att avskeda gravid kvinnlig arbetare eller andra anställda, d. v. s. ett utbyggande av de ekonomiska åtgärder som kunna hjälpa kvinnan att i trygghet välja vägen att bliva moder.»

Styrelsen för Fredrika-Bremer-Förbundet understryker, att de institutioner och andra hjälpmedel, som redan finnas, på många håll och i åtskilliga avseenden torde vara otillräckliga, samt anför vidare: »Det moderskapsunder-

stöd, som nu utdelas, är alldeles för knappt. Det bör höjas till ett belopp st~>rt nog att åt en understödsberättigad kvinna giva verklig lättnad i hennes ekonomiska nöd inför en barnsbörd och känsla av att samhället vårdar sig örn

henne och det väntade barnet.---Det är slutligen angeläget betona, att

olika samhälleliga åtgärder till utökat moderskapsskydd och underlättande

av familjebildning böra omedelbart tagas under övervägande för att vinna snabbast möjliga lösning.»

Styrelsen för yrkeskvinnors klubb påpekar, att »man torde kunna ställa sig tämligen optimistisk beträffande effekten av positiva, profylaktiska åtgärder. Hittills ha de allt för mycket lämnats oförsökta, ja samhället har, trots den ständigt stigande ahortfrekvensen och de ständigt sjunkande födelsetalen, i viss mån drivit en politik eller haft en inställning till moderskapet, som direkt försvårat familjebildning och föräldraskap.»

Allmänna valmansförbundets centrala kvinnoråds arbetsutskott framhåller, att i en kulturstat måste i frågan örn kvinnans andliga och kroppsliga nödläge i dessa fall andra vägar sökas för att avhjälpa i motiveringen till förslaget påtalade missförhållanden. I fråga om sin uppfattning härvidlag hänvisar arbetsutskottet till en rad förslag till positiva åtgärder, som framlagts i högerns motion i befolkningsfrågan vid 1935 års riksdag (I: 1, II: 1).

Styrelsen för folkpartiets kvinnogrupp yttrar, att »i ett land, där man ängslar sig för folkminskning, borde intet barn på grund av felriktad offentlig

sparsamhet få gå förlorat. Vi anse därför--— att möjlighet må finnas

för läkaren att genom samhällets försorg anvisa kvinnan en sådan hjälp, att den oro och ängslan, som drivit henne att begära hans hjälp i fråga örn abort må försvinna och hon med relativt lugn kan bära och föda sitt barn.»

Samarbetskommittén för svenska kvinnors vänsterförbund framhåller, att innan man i ett ej överbefolkat samhälle i lag fastslår, att havandeskap må avbrytas av ekonomiska skäl, måste alla positiva utvägar till undvikande av abort på dessa indikationer hava försökts och visat sig otillräckliga. De positiva åtgärder, vilka närmast böra krävas, måste bestå i, bland annat, att mödrauppgiften ekonomiskt säkerställes. Detta skulle innebära, att läkare finge möjlighet att hänvisa en kvinna, som av ekonomiska skäl vill abortera, till ett samhälleligt organ, som på ett verkligt effektivt sätt kan förhjälpa henne ur hennes ekonomiska nödläge.

Styrelsen för Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och styrelsen för Stockholms fackliga centralorganisations kvinnoscktion påpeka, att då det är de sociala orättfärdigheterna, som till stor del äro grunden till den allt mer utbredande fosterfördrivningen, det är angeläget, att samhället går in för kraftiga sociala hjälpåtgärder för moder och barn.

Kommissionen instämmer till fullo i de allmänna uttalanden, som gjorts av ovan anförda myndigheter, institutioner och sammanslutningar. Det moderna svenska samhället, som möjliggör nödtorftig försörjning för varje medborgare, borde icke vara nödsakat att lösa svårigheter beträffande det ofödda släktets försörjning genom att medgiva, abort på sociala indikationer. Även örn befolkningslaget vore sådant, att en inskränkning av totala antalet födelser i landet syntes önskvärd, borde, enligt kommissionens åsikt, en dylik inskränkning åvägabringas genom förebyggande, ej genom avbrytande av havandeskap. I denna stund är emellertid den befolkningspolitiska situationen en helt annan. Vi stå inför en utvecklingstendens, vilken innebär ett överhängande hot örn minskning av vårt lands befolkning. Kommissionen tinner häri ett ytterligare starkt skäl att i görligaste mån söka undvika aborterna, vilka bidraga att minska antalet födelser. ... f .

Med stöd av vad ovan anförts vill kommissionen uttala sig för kraftiga och skyndsamma samhälleliga åtgärder lill stöd för blivande och ns blivna mödrar i ekonomiskt nödläge. Visserligen mäste såsom en sadan atgäid av väsentlig betydelse redan betecknas den föreslagna modcrskapspcnningen om 75 kronor. Dock synes det ej försvarligt att inskränka samhällets hjälpåtgärder

:S—snoirjs

allenast till de fall, i vilka nöden kan avvärjas genom ett belopp av denna storlek.

Häremot kan invändas, alt det redan nu finnes möjlighet att bereda behövande mödrar hjälp, nämligen genom fattigvård. Fattigvårdens betydelse i detta hänseende må därför något beröras. Fattigvården innebär som regel en den minsta möjliga hjälp till själva livsuppehället (s. k. obligatorisk fattigvård) . Den har knappast möjlighet att avpassa sin hjälp efter det individuella behovet i sådan grad, som de ömtåliga förhållandena vid ett havandeskap ofta göra önskligt. Som regel torde därför kunna sägas, att fattigvården varken kan skänka en med hänsyn till barnaföderskornas särskilda förhållanden tillräckligt effektiv eller tillräckligt differentierad hjälp. Därjämte bör beaktas, att ansökan om fattigvård för stora grupper av kvinnor kräver sådan självövervinnelse, att de icke kunna förmå sig att begära sådan hjälp. Detta torde visserligen i och för sig icke vara att beklaga men kan under ifrågavarande omständigheter medföra stora risker med hänsyn till liv och hälsa. För övrigt bör ej det särskilda hjälpbehovet i samband med havandeskap och barnsbörd anses såsom fattigdom i vanlig mening. Behovet är ju i regel av övergående natur och förorsakat av alldeles särskilda omständ^Sheter. Ej heller synes önskvärt att vänja den kvinna, som under normala förhållanden vanligen kan försörja sig, vid att söka fattigvård. Bortsett emellertid från det otillfredsställande i att tillgodose här förevarande behov genom fattigvård, visar förekomsten av aborter på grund av ekonomisk nöd med all tydlighet, att fattigvården åtminstone icke är en faktor av tillräcklig styrka, då det gäller alt avvärja denna nöd. På grund härav anser kommissionen erforderligt, att särskilda åtgärder vidtagas för hävande av den ekonomiska nödsituation, som förorsakas av havandeskap och barnsbörd. Dessa åtgärder böra utgöra en direkt påbyggnad av den föreslagna moderskapspenningen sålunda, att nödställda mödrar, för vilka moderskapspenningen icke utgör en tillräcklig hjälp, skola kunna erhålla erforderlig ytterligare hjälp. Då uppgiften att bereda barnaföderskor ekonomiskt stöd är en allmänt samhällelig angelägenhet, synas kostnaderna för dessa hjälpåtgärder böra utgå helt av statsmedel. Åtgärderna måste givas en sådan form och omfattning, att mot dem icke kunna göras de erinringar, som ur nu förevarande synpunkter kunna anföras mot fattigvård. Om samhället förklarar sig berett att utan sammanblandning med fattigvård lämna de nödställda mödrarna dylik hjälp av tillräcklig omfattning och under för ändamålet^ särskilt lämpade former, kommer ovillkorligen den sociala indikationen såsom grund för avbrytande av havandeskap att få en väsentligt mindre omfattning än hittills. Samhället kommer genom en sådan hjälpverksamhet att på ett helt annat sätt än nu stå rustat till försvar mot det samhällsonda aborterna utgöra, och man kan hoppas, att åtgärderna skola få verkan i den riktning, som främst åsyftas, nämligen att nedbringa antalet aborter på grund av ekonomisk nöd.

Här må framhållas, att de ekonomiska svårigheter, som kunna uppstå i anledning av havandeskap och barnsbörd, otvivelaktigt i stor utsträckning hänföra sig till de förvärvsarbetande kvinnorna, för vilka barnsbörden icke endast medför ökade utgifter utan även förlust av arbetsinkomst under längre eller kortare tid. I sitt den 4 oktober 1935 avgivna utlåtande över förslaget till lag örn arbetsavtal framhöll kommissionen, att en lösning av frågan om ersättning åt kvinnlig arbetstagare för i samband med barnsbörd förlorad arbetsförtjänst vöre en samhällsangelägenhet av icke ringa vikt och betydelse samt att kommissionen hade för avsikt att senare återkomma härtill. Kan en sådan ordning skapas, att dessa kvinnor erhålla ersättning för förlorad arbetsförtjänst, torde därför de här förordade hjälpåtgärderna kom-

ma att få väsentligt mindre omfattning än vid nu rådande förhållanden måste bliva fallet.

Kommissionen förmenar icke, att ingripanden till hävande av den nödsituation, som kan föreligga vid havandeskap och barnsbörd, skulle vara tillfyllest för ett eliminerande av alla de motiv av ekonomisk natur, som leda till abort. Kommissionen inser till fullo, att dessa motiv ofta äro av en djupare innebörd. Det må här erinras örn att abortkomittén i sitt ovannämnda betänkande bland annat yttrar, att de läkare, som uppsökas av kvinnor, vilka önska få sitt havandeskap avbrutet, ofta framhålla, att, både i fråga örn gifta och ogifta kvinnor, det mindre är oron för den närmaste framtiden — havandeskapet, förlossningen och den närmast följande tiden — som gör sig gällande hos kvinnorna utan fastmera bekymmer för huru de i längden skola kunna försörja och fostra sina barn. Abortkommittén anser det dock icke kunna betvivlas, att den verksamhet, som syftar till hjälp under havandeskaps- och nedkomsttiden, är av stort värde. Kommissionen vill härtill allenast tillägga, att denna hjälpverksamhet, såvitt angår ogifta kvinnor, för vilka havandeskapet ofta innebär en synnerligen ömtålig situation, måste tillmätas en särskild betydelse. För dessa kvinnor torde vanligen själva havandeskaps- och nedkomsttiden vara mest kritisk, enär de då ofta äro benägna för att se sin situation mörkare än vad den, sedd på längre sikt, behöver vara.

Innan kommissionen närmare utvecklar innebörden av de hjälpåtgärder, kommissionen förordar, synes böra erinras om två tidigare sakkunnigförslag i ämnet, i vilka upptagits tanken, att kvinnor, som till följd av havandeskap eller barnsbörd råkat i ekonomiska svårigheter, borde beredas möjlighet till hjälp utan fattigvårds karaktär. Förslagen föranledde icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd men torde genom sin allmänna läggning vara av intresse för bedömandet av konstruktionen av den nu föreslagna hjälpverksamheten.

I sitt den 19 april 1921 avgivna förslag till lag örn den offentliga barnavården föreslog fattigvårdslagstiftningskommittén en bestämmelse, 85 §, enligt vilken då moder till barn utom äktenskap på grund av havandeskapet eller barnsbörden vore i behov av understöd, barnavårdsnämnden skulle hava att meddela henne sådant för en tid av högst sex veckor före och sex veckor efter nedkomsten. För understödet skulle ersättningsskyldighet gentemot det allmänna åvila fadern men icke modern. Någon motsvarighet till denna bestämmelse ingick dock icke i det för 1924 års riksdag framlagda och av riksdagen med vissa ändringar antagna förslaget till lag örn samhällets barnavård.

I samband med den överarbetning av fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag, som inom socialdepartementet utfördes med biträde av härför tillkallade sakkunniga, utarbetades av dessa även ett särskilt förslag till lag om modershjälp, som avgavs den 18 juni 1924 (stat. off. utr. 1924: 57). Nämnda förslag innebar, att kvinna, som på grund av havandeskap eller barnsbörd vore i behov av understöd, skulle vara berättigad till ekonomisk hjälp. Dylik hjälp skulle utgå dels till moderns underhåll under en månad vid tiden omkring förlossningen och dels till barnets underhåll under sex månader från dess födelse. Förslaget innebar sålunda en utvidgning av bestämmelsen i 85 § av fatligvårdslagstiftningskommilténs förslag, som endast avsåg understöd av moder till barn utom äktenskap. Modershjälpen, som skulle beviljas av vederbörande fattigvårdsstyrelse, skulle i regel utgå med belopp, som jåmlikt lagen örn barn utom äktenskap i allmänhet plägade av domstol i orten utdömas såsom underhållsbidrag lill sådant barn och dess moder från fadern. Kostnaden för modershjälpen var avsedd att bestridas

av det fattigvårdssamhälle, vars fattigvårdsstyrelse beviljat hjälpen, med rätt för styrelsen att av barnels fader uttaga ersättning. Däremot skulle modern ej vara ersättningsskyldig. Till kostnaderna skulle bidrag lämnas av staten med belopp, som förslagsvis var upptaget till 25 öre örn dagen.

Vid valet av lämplig benämning å de av kommissionen föreslagna hjälpåtgärderna har kommissionen stannat vid uttrycket »mödrahjälp».

Kvinnor, som böra ifrågakomma till åtnjutande av mödrahjälp. Kommissionen vill till en början understryka, att hjälpen i princip bör i lika mån tillgodokomma gifta som ogifta mödrar. Oftast torde väl de hjälpbehövande vara att hänföra till de ogifta mödrarnas eller blivande mödrarnas kategori. Ej sällan torde dock en gift kvinna, som väntar ett barn. med hänsyn till familjeekonomien och därmed sammanhängande förhållanden vara i lika stort behov som den ogifta av att samhället i görligaste mån skyddar henne för alltför stora umbäranden i samband med nedkomsten. Enligt kommissionens förslag skola skyldigheterna från samhällets sida vara minst lika stora mot den gifta kvinnan i hennes nödläge som mot den ogifta.

Vilka kvinnor, som skola kunna erhålla mödrahjälp, bör avgöras genom en behovsprövning i enlighet med de synpunkter, kommissionen nedan kommer att utveckla. Emellertid synas vissa mindre grupper av kvinnor lämpligen böra undantagas från rätten till mödrahjälp.

Härvid komma främst i fråga kvinnor, som av fattigvården mottagits till stadigvarande försörjning på sätt avses i 62 § andra stycket av fattigvårdslagen och vilka ej heller ansetts böra äga åtnjuta moderskapspenning. Då kommunen i ett sådant fall helt och hållet övertagit kostnaden för kvinnans uppehälle, lärer icke finnas något bärande skäl för att låta ett påkommet havandeskap befria kommunen härifrån.

Den omständigheten, att kvinnan åtnjuter fattigvård, bör däremot eljest icke få utestänga henne från möjligheten att komma i åtnjutande av mödrahjälp. Fastmera anser kommissionen önskligt, att kvinnans hjälpbehov i samband med havandeskap och barnsbörd må kunna tillgodoses i annan ordning än genom fattigvård.

Jämväl i övrigt synas från rätt till mödrahjälp böra undantagas samma kategorier av kvinnor, som föreslagits icke skola äga åtnjuta moderskapspenning, d. v. s. å vissa anstalter intagna kvinnor ävensom utländska medborgare.

Den nu föreslagna begränsningen beträffande de kvinnor, som böra ifrågakomma till hjälp, måste visserligen under nuvarande förhållanden såtillvida anses mindre tillfredsställande, som den icke utesluter, att mödrahjälp kan få åtnjutas även av kvinnor, vilkas moderskap ur samhällets synpunkt icke är önskvärt. Kommissionen har emellertid utgått från att den ytterligare begränsning, som ur denna synpunkt väl vore påkallad, ej lämpligen bör ske genom särskilda stadganden i detta sammanhang.

Behovsprövningen. Vid behovsprövningen böra ett flertal synpunkter komma i betraktande.

Först måste beaktas beskaffenheten av de behov, som mödrahjälpen syftar att tillgodose. Det gäller att bringa hjälp åt väntande och nyblivna mödrar samt späda barn. För kvinnan är det fråga örn en tid, varunder hon utsättes för starka fysiska och psykiska påfrestningar. Äro hennes levnadsförhållanden under denna tid alltför ogynnsamma, kan det lända till men såväl för henne som för barnet. För barnet gäller det en tid, då det är utsatt för stora sjukdomsrisker och då ogynnsamma förhållanden kunna medföra skada även för dess framtida hälsa och kroppsutveckling. Att under

denna tid skapa såvitt möjligt tillfredsställande levnads- och vårdförhållanden såväl för modern som för barnet är därför en utomordentligt betydelsefull uppgift, som mödrahjälpen avser att fylla. Mödrahjälpen har salunda att tillgodose behov av ett alldeles särskilt slag och tillfredsställandet härav är av en väsentlig betydelse för samhället. Till dessa förhållanden måste givetvis tagas hänsyn vid behovsprövningen ävensom vid hjälpens utmätande. . . . ,

I detta sammanhang bör erinras om kommissionens förslag, att varje barnaföderska utan särskild prövning skall komma i åtnjutande av en moderskapspenning örn 75 kronor. Härigenom ävensom genom förslaget örn fn förlossningsvård åt alla kvinnor kommer hjälpbehovet att väsentligt inskränkas vid jämförelse med nu ledande förhållanden. Vad angår moderskapspenningen är denna såsom tidigare anförts avsedd att täcka stone delen av de extra kostnader, som mera regelmässigt förekomma i anledning av en barnsbörd, nämligen kostnader för resor, hemhjälp, utrustning at barnaföderskan samt sängutrustning och småkläder åt barnet. Ehuru moderskapspenningen endast sällan torde komma att räcka till andra än nu angivna ändamål, bör vid behovsprövningen dock beaktas, till vdka kostnader den i det förevarande fallet faktiskt förslår.

Skyldigheten för samhället att lämna mödrahjälp bör uppenbarligen endast vara av subsidiär natur. I den mån kvinnan kan få sitt behov av hjälp tillgodosett utan att anlita det allmänna, bör så ske. Här torde något böra granskas vissa av de möjligheter, som i sadant hänseende kunna

stå kvinnan till buds. . „

Främst bör beaktas barnafaderns förmåga att lämna bistånd. Aro föräldrarna gifta, föreligger en allmän skyldighet för makarna att försörja varandra. Uppenbarligen bör också vid prövningen av den gifta moderns behov hänsyn tagas till båda makarnas gemensamma förhållanden.

Då fråga är örn en ogift moder, ställer sig spörsmålet annorlunda. Enligt 5 § i lagen den 14 juni 1917 örn barn utom äktenskap^ är fadern skyldig att, efter ty med hänsyn till hans och moderns villkor må anses skäligt, bidraga till hennes underhåll under sex veckor före och sex veckor efter nedkomsten. Medför havandeskap eller amning eller annan vård av barnet avsevärt hinder i moderns förvärvsverksamhet, eller ådrager hon sig sjukdom genom havandeskapet eller nedkomsten, kan fadern enligt samma pal agrat förpliktas att bidraga till hennes underhåll under längre tid än ovan sagts, dock högst under fyra månader före och nio månader efter nedkomsten. Enligt samma lag kan denna underhållsskyldighet fixeras antingen genom dom eller ock genom avtal i form av skriftlig, av två personer bevittnad handling, som "skall godkännas av barnavårdsmannen eller, örn sådan ej finnes, av barnavårdsnämnden. I praxis förekommer naturligtvis även ofta, att fadern helt formlöst giver modern en penningsumma såsom underhållsbidrag. Vid bedömandet av kvinnans behov får uppenbarligen — i den män behovet hänför sig till tid och förhållanden, som nyss sagts — icke bortses från den möjlighet till hjälp, som faderns underhållsskyldighet utgör. Av betydelse vid prövningen kan dock denna skyldighet endast bliva, i den mån kvinnan har möjlighet att utfå det henne tillkommande bidraget och att, örn så kräves, utfå det redan vid den tid, för vilken det äi avsett att utgöra underhållsbidrag.

Ej sällan torde inträffa, att vid tiden för prövningen fadern icke utan tidsödande efterforskningar kan anträffas eller att faderskapet är tvistig^ Ett dylikt förhållande bör ej få inverka hindrande på prövningen av ansökan örn mödrahjälp. Det väsentliga är, att modern bringas hjälp, nät hon är i behov därav. Behovsprövningen får därför i dylika fall ske endast pa

grundval av moderns förhållanden. Så torde för övrigt i regel komma att bliva nödvändigt i de fall, då frågan om faderskapet eller underhållsskyldigheten måste göras till föremål för rättslig prövning. Talan örn faderskap och underhållsskyldighet må nämligen, även om den väckts före barnets födelse, icke före lödelsen slutligen prövas. Visserligen äger rätten att, då tvist är allenast om beloppet av underhållsbidrag eller sannolika skäl föreligga till antagande, att mannen är bidragsskyldig, förordna, att han skall utgiva skäligt bidrag för tiden till dess rätten meddelat slutligt utslag. Men pa grund av denna bestämmelses begränsade räckvidd kan den endast mera sällan möjliggöra utdömande av bidrag.

De svårigheter, som föreligga för den ogifta kvinnan att erhålla det underhållsbidrag, vartill hon civilrättsligt är berättigad, och att erhålla det vid själva nedkomsttiden, då hon främst har behov av det, utgöra för övrigt ,ett.1skIä1’ so™ starkt understryker behovet i förevarande fall av en särskild hjälp form för behövande ogifta mödrar. Är en sådan kvinna ekonomiskt blottställd vid nedkomsttiden och kan icke erhålla underhållsbidrag från fadern har hon nu ingen annan möjlighet att erhålla samhällshjälp än genom fattigvård. För mannen medför lämnandet av sådan fattigvård inga verkningar alls. Det är icke mannen, som blir ersättningsskyldig gentemot lattigvardssamhället, utan kvinnan. Kvinnan kommer följaktligen i en sämre ställning än den man, som är fader till hennes barn. Detta beror därpå, att fader till barn° utom äktenskap — till skillnad från den gifte fadern — icke enligt fattigvårdslagen är försörjningsskyldig i förhållande till modern. Den honom åvilande underhållsskyldigheten är uteslutande av civilrättslig natur. Konsekvenserna härav måste betecknas såsom föga tillfredsställande. Med kommissionens förslag beredes kvinnan möjlighet att vid oförmåga eller försumlighet från mannens sida erhålla hjälp utan fattigvårds karaktär.

Väsentligen samma svårigheter, som påpekats beträffande den ogifta kvinnan, kunna uppstå för den gifta kvinnan, örn hon icke lever tillsammans med sin man, vare sig makarna äro hemskilda eller utan dom leva åtskilda. Pa sätt nu angivits bör även i dessa fall hänsyn tagas till kvinnans möjligheter att utfå det underhållsbidrag, varpå hon kan göra anspråk.

Örn kvinnan ettel nedkomsten blir i behov av hjälp för tid, varunder hon bär barnet i sin vård, kan detta behov formellt sett hänföra sig antingen till kvinnan själv eller till barnet eller till bådadera. I realiteten kan dock en sadan uppdelning av behovet ej ske, enär kvinnan bestrider utgifterna för saväl sig som barnet. Så snart behov av hjälp under dylika förhållanden uppstår, måste därför beaktas barnafaderns skyldighet att lämna bidrag aven till barnet. I detta avseende föreligger en ovillkorlig skyldighet såväl ioi den ogifte som för den gifte fadern. Vid prövning av behovet med hänsynstagande härtill böra de synpunkter, som ovan anförts beträffande faderns underhållsskyldighet gentemot modern, äga tillämpning.

Det är icke endast barnets fader, som kan hjälpa kvinnan. Särskilt beträffande den ogifta modern bör också undersökas, huruvida hon har föräldrar, som kunna taga hand om henne under nedkomsttiden. I förhållande till det allmänna äro föräldrar och barn pliktiga att i mån av behov respektive förmåga försörja varandra. Det torde ock vara ett vanligt förhållande, att unga ogifta kvinnor med arbete utom hemorten, vilka bliva havande, taga sin tillflykt till föräldrahemmet. Där ett gott föräldrahem star öppet, bör mödrahjälp icke lämnas.

Slutligen ma anmärkas, att vid behovsprövningen även bör beaktas möjligheten att genom anlitande av andra anförvanter än föräldrar bereda kvinnan hjälp under ifrågavarande tid.

39 Tid, under vilken mödrahjälp bör få åtnjutas, samt hjälpens storlek. Mödrahjälpens syfte tiar tidigare angivits vara att avvärja ekonomisk nöd, som förorsakas av havandeskap och barnsbörd. Av praktiska skäl torde emellertid vara lämpligt att föreskriva vissa tidsgränser, inom vilka mödrahjälpen bör hava att fylla denna uppgift.

Den ena gränsen synes böra fixeras till tidpunkten för havandeskapets fastställande. Visserligen torde havandeskapet redan under sitt första skede endast sällan giva upphov till ekonomisk nöd, varför det skulle kunna ifrågasättas att sätta gränsen vid en tidpunkt längre fram under havandeskapet. Stundom kan dock kvinnans allmäntillstånd och arbetsförmåga under havandeskapets första månader vara väsentligt nedsatt. Då dessutom erfarenheten givit vid handen, att de flesta abortframkallningar ske under andra och tredje havandeskapsmanaderna, torde det med hänsyn till mödrahjälpens syfte att motverka aborter vara av vikt, att möjlighet förefinnes till hjälpåtgärder redan vid denna tid.

Med hänsyn till att den önskvärda amningstiden utgör minst sex mannder synes den andra gränsen lämpligen kunna sättas till den dag, da sex manader förflutit från nedkomsten.

Begränsas mödrahjälpens verksamhet till tiden mellan havandeskapets fastställande och sex månader efter nedkomsten — en tidrymd av omkring 15 månader — torde det emellertid av statsekonomiska skäl få anses ogörligt att giva hjälpen i det enskilda fallet en sådan storlek, att varje behov av hjälp under denna tidrymd skulle kunna tillgodoses. Hjälpbehov förorsakat av havandeskap och barnsbörd torde för övrigt icke föreligga under sa lång tid annat än i rena undantagsfall. I regel torde fastmera behovet av hjälp inskränka sig till en mindre del av denna tidrymd. Av nyss anförda skäl torde det vara erforderligt att föreskriva ett visst maximibelopp för hjälpens värde i varje fall. Vid övervägande av lämpligt sådant belopp har kommissionen stannat vid att föreslå en summa av 300 kronor. Med en hjälp av denna storlek bör även en helt obemedlad kvinna kunna beredas uppehälle och vård under en tid av minst 15 veckor, vilket torde få anses förhållandevis tillfredsställande. I flertalet fall torde emellertid hjälpbehov icke föreligga under så lång tid, varför också hjälpens storlek bör kunna i motsvarande grad inskränkas.

Några synpunkter på hjälpbehovets längd i olika fall torde här böra anföras.

Inom flertalet yrken torde kvinnan icke lida men av att fortsatta sitt arbete ända till omedelbart före nedkomsten, örn hon i övrigt är frisk. Ej sällan kan dock hennes arbetsförmåga vara betydligt nedsatt under havandeskapets sista skede. Hon kan även hava ett arbete, som år av så krävande natur, att någon tids ledighet före nedkomsten är erforderlig. I lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd stadgas sålunda, att kvinna, som användes i industriellt arbete av i lagen närmare angiven omfattning, ej må förvägras ledighet från arbetet, örn hon företer intyg av läkare eller barnmorska av innehåll, antingen att lion sannolikt kan vänta sin nedkomst inom två veckor eller ock att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom sex veckor och nied hänsyn därtill har behov av ledighet från arbetet.

Den längsta ledigheten från arbetet före nedkomsten behöva givetvis de kvinnor, sorn icke kunna fortsätta detsamma, sedan havandeskapet framträtt. Detta sker vid en tidpunkt, som växlar väsentligt från fall till fall.

Uppenbart torde sålunda vara, att hjälpbehovets längd före nedkomsten är i hög grad växlande för olika kvinnor.

Vad angår hjälpbehovets längd efter nedkomsten, bör först beaktas de förvärvsarbetande kvinnornas behov av ledighet från arbetet, bör vissa kvin-

lior gäller visst arbetsförbud under tid efter nedkomsten, nämligen för nyssnämnda industriarbeterskor. Sålunda må kvinna enligt arbetarskvddslagen icke användas till industriellt arbete av i lagen angiven omfattning under de sex första veckorna efter barnsbörden, därest icke med läkarintyg styrkes, att hon utan men för sig eller barnet tidigare kan börja arbetet. För övriga yrken finnas inga motsvarande bestämmelser, ehuru naturligtvis kvinnans förmåga att återupptaga sin sysselsättning måste vara växlande allt efter sysselsättningens art, kvinnans hälsotillstånd, kroppskrafter o. dyl.

Vidare måste beaktas barnets intressen, vilka kräva, att modern örn möjligt ammar det. Det späda barnets motståndskraft mot sjukdomar är som väl känt ojämförligt mycket mindre, örn barnet uppfödes på artificiell väg än om det ammas. Ju yngre barnet är, desto större äro sjukdomsriskerna. Uppfyllandet av den modersplikt, som amningen utgör, bidrager även att väcka och stärka moderns kärlek till barnet samtidigt som bon härunder lär känna sitt ansvar för detsamma. För den ogifta modern, som för sin utkomst är beroende av sitt arbete, stöter det emellertid ofta på oöverstigliga svårigheter att åtminstone under längre tid amma barnet. Skilda orsaka1" kunna göra det svårt eller omöjligt för henne att återupptaga sitt arbete, sa länge hon har vård örn barnet. Det ligger därför ofta i den ogifta moderns intresse att så snart som möjligt få barnet utackorderat. Sådana som förhallandena alltjämt äro, måste medgivas, att detta intresse onekligen mangen gång är berättigat. Situationen kan vara sådan, att örn kvinnan över huvud taget skall kunna föda sitt barn utan att detta skall innebära en katastrof för henne, måste hon hava möjlighet att relativt tidigt återtaga sin verksamhet och skiljas från barnet. Att giva mödrahjälpen en sådan omfattning, att varje kvinna beredes möjlighet att under hela amningstiden — minst sex månader — amma sitt barn, måste också av ekonomiska skäl betecknas som en orealiserbar önskan, därest härför kräves, att det allmänna svarar för kvinnans uppehälle under tiden. För tillgodoseende av ett sådant ändamål skulle det nyss föreslagna maximibeloppet för hjälpens storlek, 300 kronor, ingalunda förslå, även om behov av hjälp för tid före nedkomsten ej skulle förefinnas och hela beloppet sålunda kunna tagas i anspråk för tiden efter densamma. Däremot synes amning städse böra möjliggöras under minst sex veckor efter nedkomsten. Sex veckor torde ur barnets synpunkt fa anses som den minsta amningstid, som bör ifrågakomma. Hjälp under minst denna tid bör med andra ord enligt kommissionens mening alltid beviljas i de fall, då modern utan sådan hjälp skulle nödgas skilja sig tidigare från barnet.

För att säkerställa möjligheten till hjälp under minst sex veckor efter nedkomsten bör maximibeloppet tor hjälpens värde så bestämmas, att hjälp för tid före nedkomsten ej må lämnas till större belopp än att för liden efter nedkomsten alltid återstår en summa av sådan storlek, att även den obemedlade kvinnan därigenom kan beredas uppehälle under sex veckor. Då kommissionen utgår från afl kvinnorna i allmänhet komma att begagna sig av den förbilligade anstaltsvård vid förlossningen, som kommissionen tidigare föreslagit, och salunda kunna beredas uppehälle och vård under de första tio dagarna efter nedkomsten för en kostnad av allenast tio kronor, torde vara tillräckligt att för hjälp efter nedkomsten undantaga ett belopp av 100 kronor.

Örn behov av hjälp icke förelegat i så stor utsträckning före nedkomsten, att de för denna tid disponibla 200 kronorna behövt tågås i anspråk, har kvm nan möjlighet att, där så kräves, erhålla hjälp under så mycket längre tid efter nedkomsten. Sådant behov kan framför allt uppstå, örn kvinnan

till följd av barnsbörden fått sin arbetsförmåga nedsatt eller blivit arbetslös, och bör även anses föreligga, om amningens fortsättande utan sådan hjälp skulle omöjliggöras.

Anmärkas bör, att hjälp givetvis icke behöver beviljas för en sammanhängande tid utan även, då skäl därtill äro, kan inom de angivna yttersta tidsgränserna beviljas i återkommande perioder.

I detta sammanhang må anföras, att då framställning om hjälp göres, städse bör utredas, huru kvinnan har för avsikt att förfara med barnet efter födelsen. För dem, som komma att handhava mödrahjälpsverksamheten, bör det bliva en viktig uppgift att giva de hjälpsökande kvinnorna råd i sådant hänseende. Framför allt böra de upplysa dem om vikten av amningen och söka förmå dem att, där så är möjligt, ordna det så för sig, att amning kan ske i önskvärd utsträckning. Då skäl därtill äro, bör ock, under hänsynstagande till kvinnans berättigade intressen, kunna såsom villkor för beviljande av hjälp för tid omedelbart före nedkomsten uppställas, att amning sker under viss tid, varvid hjälpen dock måste givas sadan storlek, att villkorets iakttagande möjliggöres. .....

Ett skäligt och naturligt krav synes vara, att då hjälp beviljas för tid efter nedkomsten, denna gives under förutsättning att sambandet mellan mor och barn upprätthålles.

Mödrahjålpens form. Hjälpen bör enligt kommissionens mening kunna lämnas i två olika former, nämligen antingen såsom direkt bidrag eller ock såsom lån. Det direkta bidraget avser kommissionen skola vara huvudformen; lån bör komma till användning, då anledning därtill finnes, på sätt kommissionen nu vill utveckla.

Vid prövning av en ansökan om hjälp bör städse undersökas, huruvida kvinnans ekonomiska möjligheter äro sådana, att hon skäligen bör kunna på kortare tid återbetala erhållen hjälp. Anses sa vara fallet, bör hjälp endast lämnas i form av lån. Lån kommer i följd härav att bliva formen föi hjälp framför allt åt kvinnor, vilkas hjälpbehov är av utpräglat tillfällig natur. Då denna kategori av kvinnor endast undantagsvis skulle kunna anses berättigad till hjälp i form av direkta bidrag, möjliggör sålunda förekomsten av låneformen, att kretsen av dem, som kunna ifrågakomma till hjälp, kan väsentligt utvidgas. Med hänsyn till mödrahjälpens syfte att motverka aborter är detta av särskild betydelse, eftersom de abortsökande kvinnorna till icke ringa del torde vara att söka inom nu angivna kategori. Endast genom tillvaron av en sådan hjälpform som lån finnes för övrigt möjlighet att bisträcka även de kvinnor, som aldrig skulle vilja mottaga något understöd av samhället, även om detta ej hade karaktär av fattigvård.

Önskvärt är givetvis, att någon säkerhet ställes, då lån beviljas. Kraven på säkerhet böra dock anpassas efter syftet att giva praktisk betydelse åt hjälpformen. Då kvinnan anses äga förmåga att återbetala den begärda hjälpen men saknar möjlighet att erbjuda någon säkerhet, bör delta emellertid ej utgöra hinder för att hjälpen lämnas i form av lan ehuru utan säkerhet. Lånen böra löpa med ränta, som dock ej bör överstiga statens egen upplåningsränta. Återbetalningstiden synes i regel icke böra utsträckas över längre tid än två år. Därest kvinnan sa önskar, bör återbetalningen kunna ske genom avbetalningar.

Anmärkas må, att då gift kvinna, som sammanlever med sin man, beviljas lån, i regel båda makarna böra göras till låntagare.

Vad angår det direkta bidraget, ligger i sakens natur, att denna hjälpform mäste komma att bliva den vanligast förekommande. Detta bidrag bör, till skillnad från fattigvård, icke vara förenat med återbetalningsskyldighet för

kvinnan. Återbetalningsförmågan bör i tillräcklig utsträckning hava prövats redan vid bestämmandet av formen för hjälpens beviljande.

Hinder bör ej möta mot att hjälp, när omständigheterna därtill giva anledning, lämnas delvis såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet och delvis såsom lån.

När ansökan om hjälp göres, bör denna åtföljas av en plan för den begärda hjälpens användande. I beslut om beviljande av hjälp bör ock angivas, vilka behov hjälpen avser att täcka. Då det är av vikt, att hjälpen kommer till användning i enlighet med vad i beslutet föreskrivits, bör hjälpen icke alltid utbetalas kontant till kvinnan, som beviljats densamma, utan i all den utsträckning, som med hänsyn till dess ändamål och kvinnans karaktär är möjligt och lämpligt, komma kvinnan tili godo i form av prestationer in natura. Skall mödrahjälpen, såsom särskilt torde bliva fallet beträffande ogifta kvinnor, avse att bereda kvinnan husrum eller försörjning genom inackordering i familj eller å hem, torde det sålunda som regel vara lämpligt, att hyran eller avgiften direkt tillstädes värden eller innehavaren. Skall hjälpen däremot utgöra bidrag till hushållskostnader eller dylikt, synes en motsvarande anordning oftast böra undvikas, ehuru givetvis, när skäl därtill äro, hjälpen bör kunna lämnas i form av varor av olika slag. Sådana skäl kunna särskilt tänkas komma att föreligga beträffande gifta kvinnor, då mannen icke är skötsam utan kan befaras komma att missbruka den erhållna hjälpen. För den gifta kvinnan bör en vanlig hjälpform bliva anskaffande av hjälp i hemmet under längre tid än moderskapspenningen avser att möjliggöra, ofta i förening med att kvinnan beredes erforderlig vila. Kostnaderna för dylik hemhjälp torde ofta lämpligen böra bestridas direkt genom mödrahjälpen.

Vad nu anförts bör gälla vare sig hjälpen lämnas såsom bidrag eller i form av lån. I den mån lån beviljats mot skälig säkerhet, torde dock kvinnan som regel böra lämnas större frihet att själv bestrida sina utgifter.

Beredande av bostad och vård åt kvinnan. Då mödrahjälpen till väsentlig del måste gå ut på att bereda väntande och nyblivna mödrar bostad och vård, synas de möjligheter, som härutinnan stå till buds, böra göras till föremål för särskild prövning.

Bortsett från de offentliga förlossningsanstalterna, vilka som regel ifrågakomma för vard endast under själva nedkomsttiden, finnas för närvarande två slag av statligt kontrollerade hem, vilka bereda vård under längre tid i samband med barnsbörd, nämligen s. k. spädbarnshem samt enskilda förlossningshem.

Späd barnshem men eller såsom de stundom benämnas mödrahemmen äro^avsedda för vård av ensamstående barnaföderskor före nedkomsten, ensamstående mödrar med späda barn ävensom av späda barn, som äro i avsaknad av moders vård. Bestämmelser angående dessa hem äro intagna i barnavårdslagen den 6 juni 1924. Enligt lagens terminologi betecknas dessa hem som ett särskilt slag av barnhem, nämligen upptagningshem för vård av späda barn och deras mödrar.

Enligt barnavårdslagen skall, då barnhem upprättas av kommun eller landsting, för hemmet uppgöras plan, vilken underställes länsstyrelsen i det län, där hemmet är beläget. Länsstyrelsen prövar, huruvida hemmet med hänsyn till belägenhet, utrymme och inredning är så beskaffat, att där intagna barn kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran.

Beträffande barnhem, som upprättas av annan än kommun eller landsting, råder sedan den 1 juli 1931 s. k. koncessionstvång. Tillståndet skall sålunda sökas hos länsstyrelsen i det län, där hemmet skall förläggas. Länssty-

reisen skall i dessa fall även pröva, huruvida med hänsyn till hemmets ledning och personal trygghet finnes för dess ändamålsenliga skötsel. Enahanda bestämmelse gäller vid flyttning eller utvidgning av hemmet ävensom då ombyte av innehavare skall ske. Tillstånd fordras dock ej för drivande av hem, som var inrättat före den 1 juli 1931.

Enligt bestämmelserna om kontroll över fosterbarnsvården utövas den närmaste tillsynen över barnhem av barnavårdsnämnden i den kommun, där hemmet är beläget. I händelse av missförhållanden äger barnavårdsnämnden att genom lämpliga föreställningar söka åstadkomma rättelse. Leder icke sådan åtgärd till åsyftad verkan, har nämnden att anmäla saken till länsstyrelsen, som äger förordna örn de åtgärder, som må vara erforderliga till missförhållandenas avhjälpande, eller ock förbjuda, att barn vidare vårdas i barnhemmet. Det åligger även nämnden att hos länsstyrelsen anmäla, örn barnhem drives utan tillstånd eller örn nämnden finner, att meddelat tillstånd bör återkallas.

Därjämte åligger det statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter att verka för och i den mån som är möjligt övervaka, att anstalterna och deras skötsel ur skilda synpunkter äro tillfredsställande.

För tillkomsten och utvecklingen av spädbarnshemmen hava stora förtjänster nedlagts av länens barnavårdsförbund och Allmänna barnhuset. Angående dessa och deras betydelse för barnavården över huvud taget har redogörelse lämnats av organisationssakkunniga i deras den 11 december 1934 avgivna betänkande med utredning och förslag rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation m. m. (stat. off. utr. 1934:53). Här må i detta hänseende allenast anföras följande.

För att ernå en lämplig organisation av den verksamhet till barnavårdsnämndernas stöd, som visat sig erforderlig, hava under senare år inom samtliga län bildats barnavårdsförbund, vilka utgöra i främsta rummet frivilliga sammanslutningar av barnavårdsnämnderna inom länen, men vilka även stå öppna för andra intresserade medlemmar.

I barnavårdsförbundens stadgar angives i regel, att förbundets uppgift är att inom länet stödja det arbete, som enligt barnavårdslagen åligger länets barnavårdsnämnder, och att i främsta rummet sörja för att vårdplatser finnas tillgängliga för, bland annat, ensamstående mödrar med späda barn.

Denna organisation har tillkommit främst tack vare Allmänna barnhusets direktion och det ekonomiska stöd, som därifrån lämnats.

Allmänna barnhuset, som leder sitt ursprung från ett initiativ av konung Gustaf II Adolf, arbetar numera enligt ett den 21 november 1930 av Kungl. Majit fastställt reglemente (Sv. författningssamling nr 402), vilket såsom barnhusets ändamål angiver, att barnhuset bör bereda vård och uppfostran åt barn, som äro värnlösa eller eljest i behov av vård, ävensom i övrigt understödja och främja åtgärder för barns vård och uppfostran. Till fullföljande av det sålunda angivna ändamålet har Allmänna barnhuset inriktat sin verksamhet i främsta rummet på anskaffande åt värnlösa barn av goda fosterhem samt skapande av möjlighet att mottaga harn å upptagningshem i avbidan på att barnen kunna omhändertagas av fosterhem. Detta senare sker väsentligen genom att barnhuset lämnar lämpliga understöd till driftkostnaderna. Numera utövas denna verksamhet indirekt, nämligen genom barnavårdsförbunden. Beträffande spädbarnshemmen strävar barnhuset efter att bereda varje barnavårdsförbund tillgång till minst ett sådant bein. Endast inom ett fåtal län saknas ännu eget, av barnhuset understött spädbarnshem.

Flertalet av de befintliga spädbarnshemmen ägas av enskilda föreningar och stiftelser eller enskilda personer. Ett mindre antal ägas av kommuner

— huvudsakligen endast de större städerna. Under senare år hava därjämte en del barnavårdsförbund upprättat egna hem.

Till uppförande och inrättande av spädbarnshem hava bidrag i stor utsträckning beviljats från allmänna arvsfonden. Det sammanlagda beloppet av de bidrag, som lämnats till och med budgetåret 1934/1935, uppgår till 254 400 kronor.

De kommunala hemmen drivas med rent kommunala medel. De övriga hemmens driftkostnader bestridas väsentligen genom dagavgifter för de intagna, varjämte flertalet åtnjuta understöd från Allmänna barnhuset. Endast ett fåtal hem hava egna tillgångar, som i större utsträckning kunna tagas i anspråk för driften.

Allmänna barnhusets driftbidrag äro icke bestämda till samma belopp per intagen och vårdplats för alla hem. Eftersom de av barnhuset understödda hemmen merendels icke själva kunna i nämnvärd grad bidraga till driftkostnaderna, måste nämligen barnhusets understöd givas den storlek, att det i förening med inkomsten av dagavgifterna täcker driftkostnaderna vid varje hem. Å andra sidan måste dagavgifterna hållas på en så låg nivå, att de icke verka hindrande för hemmens utnyttjande. Barnhusets understöd får enligt bestämmelse i dess reglemente utgå med högst hälften av driftkostnaden. Hemmen måste följaktligen uttaga en dagavgift, som kan beräknas täcka halva driftkostnaden. Dagavgiftens storlek växlar vanligen mellan en krona och en krona 50 öre.

Dagavgifterna erläggas oftast av de intagnas hemortskommuner, genom barnavårdsnämnderna. De som intagas tillhöra nämligen i regel de mest blottställda kvinnorna. Endast undantagsvis förekommer, att kvinnor intagas, som själva kunna betala avgiften.

Allmänna barnhusets kostnader för driftbidragen till spädbarnshemmen uppgingo under år 1934 till 77 425 kronor 1 öre. Härvid är emellertid att märka, att barnhusets bidrag avser icke blott de å hemmen vårdade mödrarna jämte deras barn utan även de ensamma spädbarnen. Under samma år uppgingo antalet underhållsdagar å de av barnhuset understödda hemmen till 82 729 och medelkostnaden per underhållsdag till två kronor 55 öre. Av underhållsdagarna belöpte 40 603 å mödrar med barn — moder och barn betraktas som en enhet — 39 298 å ensamma spädbarn och 2 828 å väntande mödrar. Någon fördelning av underhållskostnaderna på de olika kategorierna är ej möjlig att verkställa. Givetvis kräver en moder med barn större kostnad än ett ensamt barn. Skillnaden torde dock i realiteten ej Wiva så stor, som man möjligen skulle vara benägen att antaga, enär modern är pliktig att deltaga i arbetet med hemmets skötsel och alltså samtidigt representerar en billig arbetskraft. Om ej denna stöde till förfogande, skulle större avlönad personal behöva anställas med därav följande ökade kostnader.

Vid beviljande av understöd uppställer barnhuset vissa allmänna villkor. Enligt dessa gäller, att hemmen i största möjliga utsträckning böra mottaga mödrar med späda barn och endast i mindre utsträckning ensamma späda barn. I de fall, då mödrar mottagas någon tid före förlossningen, bör denna tid i regel icke överstiga en månad. Moder, som intages å ett hem, bör förbinda sig att vistas å hemmet under minst sex månader. Vidare må endast i undantagsfall intagas behövande gift moder för kortare tids vård före och efter nedkomsten.

Enligt från Allmänna barnhuset inhämtade upplysningar och eljest tillgängliga uppgifter från år 1934 fördela sig antalet vårdplatser för mödrar å spädbarnshemmen efter län och kategorier på sätt framgår av vid detta betänkande fogade tabell IV. I densamma hava icke medtagits av enskilda personer upprättade och ur inkomstsynpunkt drivna hem, som må kunna

finnas, enär erfarenheten givit vid handen, att de vanligen hava en mer eller mindre kortvarig tillvaro. Ej heller äro medtagna de enstaka kommunala hem, som förvaltas av fattigvårdsstyrelser och därför i formellt hänseende äro att anse såsom fattigvårdsanstalten Sålunda driver Stockholms stad tva s. k. barnasyler med tillhopa 40 vårdplatser för mödrar, vilka av denna anledning icke medräknats. o 0

Av tabellen framgår, att sammanlagda antalet vårdplatser uppgår till 391, varav 87 avse kommunala hem. Av de övriga icke kommunala hemmen åtnjuta ett antal med 173 vårdplatser driftbidrag från Allmänna barnhuset.

Härtill må anmärkas, att bidrag från arvsfonden beviljats för två ytterligare hem, ett för Blekinge län med 12 platser för mödrar och ett för Jämtlands län med 7 platser. För uppförande av ett hem för Västmanlands lån med 12 platser har ansökan ingivits örn bidrag från arvsfonden. Dessutom äro hem planerade för Kalmar och Älvsborgs län med platser för 7 respektive 12 mödrar.

Enskilda förlossningshem finnas till ett antal av omkring 80, vari dock ingå några ovan såsom spädbarnshem redovisade hem. Gränsen mellan dessa hem och spädbarnshemmen är nämligen delvis flytande, emedan hemmen ofta tjäna samma ändamål. På grund av de svåra missförhållanden i skilda hänseenden, som länge förekommit vid de enskdda förlossningshemmen, infördes år 1931 koncessionstvång för desamma. Bestämmelser i ämnet äro intagna i stadgan den 29 maj 1931 (Sv. författningssamling nr 172) angående enskilda sjukhem och förlossningshem. Med förlossningshem förstås i stadgan anstalt eller hem för beredande av sluten vård i samband med barnsbörd. Såsom enskilt anses förlossningshem, för vars driftkostnad ansvar icke i sista hand helt eller till viss kvotdel åvilar staten, landsting, kommun eller sammanslutning, vari landsting eller kommun deltager. Énskilt förlossningshem må ej drivas med mindre medicinalstyrelsen därtill lämnat tillstånd. Undantag härifrån har medgivits beträffande hem, som voro i verksamhet vid tiden för stadgans ikraftträdande (den 1 juli 1931), men för dessa gäller i stället viss anmälningsskyldighet m. m. Ansökan örn tillstånd skall göras av den, som ämnar driva hemmet, och skall åtföljas av vissa uppgifter och handlingar, ägnade att tjäna till ledning vid tillståndsfrågans bedömande. Örn meddelat tillstånd utfärdas skriftligt bevis. För hemmet skall finnas legitimerad läkare, som skriftligen förbundit sig att bestrida läkarvården därstädes ävensom att öva tillsyn å vårdanordningarna och avgiva berättelse över verksamheten. Journal över å hemmet vårdade skall även föras. De enskilda förlossningshemmen äro i medicinskthygieniskt hänseende underkastade inspektion av medicinalstyrelsen, sorn, därest uppenbart missförhållande befinnes föreligga vid sådant hem och rättelse ej åstadkommes, äger återkalla meddelat tillstånd och förbjuda fortsatt drivande av hemmet. Tillsyn å dylika hem i andra hänseenden utövas — under inseende av statens inspektör för fattigvård och barnavård ■—- utav statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter samt barnavårdsnämnderna ävensom, där så finnes erforderligt, av särskilt tillkallade personer. Förseelse mot stadgan kan straffas med böter upp till 1 000 kronor eller, då omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.

De enskilda förlossningshemmen åtnjuta för närvarande i regel inga bidrag från det allmänna. Befolkningskommissionen har emellertid i sitt betänkande med förslag till omorganisation av förlossningsvården m. m. föreslagit, att sådant hem under vissa förutsättningar skall kunna få åtnjuta statsbidrag till driftkostnaden under villkor, att förlossningsvård meddelas mot en dagavgift av högst en krona.

46 Naturligen kunna inga regler uppställas för på vilket sätt en nödställd moder i olika fall bör beredas tillflyktsort under tiden före eller efter nedkomsten. Valet av åtgärd i sådant hänseende måste städse bliva beroende av en prövning av de föreliggande omständigheterna, såsom kvinnans behov av \aid och tillsyn, hennes karaktär, hennes behov att dölja sitt moderskap o. s. v.

De utväga!, som ligga närmast till hands, äro att bereda kvinnan möjlighet att behålla sin vanliga bostad, därest hon har lämplig sådan, eller att giva henne möjlighet att hyra annan bostad. Dessa möjligheter torde här icke behöva vidare avhandlas.

Fiamför allt kvinnor, som äro i behov' av7 en tillflyktsort under längre tid före nedkomsten, torde ofta lämpligen böra beredas inackordering i någon privat familj, under förutsättning att lämplig sådan finnes att tillgå för rimlig kostnad. Det bör icke vara omöjligt att anskaffa dylika familjer, och kostnaderna torde, åtminstone icke vid inackordering å landsbygden och örn kvinnan i någon utsträckning deltager i förekommande sysslor, behöva lägga hinder i vägen. Det torde här knappast behöva utsägas, att endast sådana familjer lå ifrågakomma, vilka äro så väl kända, att de icke kunna befaras utnyttja situationen för obehörig vinning.

Erinras må emellertid, att enligt ovan omnämnda stadga angående ens)ukhem och förlossningshem tillstånd av medicinalstyrelsen erfordlas för vaije hem oavsett storleken ■— vilket bereder sluten vård »i samband med barnsbörd». Pa grund av denna bestämmelse torde vissa svårigheter kunna uppstå för beredande av inackordering i privat familj för en väntande moder. Dessa svårigheter böra dock kunna undgås genom att sådan inackordering ej tillätes omfatta tiden närmast före nedkomsten. För denna tid torde i stället någon av nedan angivna möjligheter kunna ifrågakomma.

Samma uppgift som nu nämnda inackordering bör med fördel kunna fyl- ^•Vi ‘iven ?' vil°- och konvalescenthem, varpå en förhållandevis god

tillgång tinnes i vårt land. Dessa hem äro visserligen för närvarande icke speciellt inriktade på att mottaga väntande mödrar, men enligt kommissionens mening måste de anses väl lämpade även för en dylik uppgift, som ock böra^ låta sig utan olägenhet förena med deras egentliga ändamål.

k|ur ma även nämnas den betydelse de enskilda förlossningshemmen kunna äga i förevarande hänseende. De mindre av dessa torde för närvarande anlitas även för längre vistelse före nedkomsten av de kvinnor, som anse sig nödsakade att dölja sitt moderskap, under förutsättning att de besitta nödiga ekonomiska förutsättningar.

0 De enskilda förlossningshemmen torde i regel icke kunna komma i fråga såsom tillflyktsort för de genom det allmännas försorg hjälpta kvinnorna, emedan de icke meddela fri förlossningsvård och jämväl i övrigt oftast torde erbjuda en alltföi kostsam vard. I den man de komma i åtnjutande av statsbidrag till driften enligt kommissionens tidigare förslag och sålunda också meddela förlossningsvård på samma villkor som de offentliga anstalterna, böla de dock kunna utnyttjas även för här ifrågavarande kvinnor, därest vistelsen i övrigt icke kräver för stora kostnader.

För dem, som behöva en tillflykt huvudsakligen för tiden efter nedkomsten, böra spädbarnshemmen, varför kommissionen ovan redogjort, komma i fråga. Å dessa hem kunna de kvinnor, vilka äro i särskilt behov av tillsyn och handledning, under betryggande kontroll erhålla en för ändamålet anpassad, god och sakkunnig vård för såväl sig som sitt barn.

^jälpcns införande kommer att medföra vissa förändringar med avseende å spädbarnshemmens drift och finansiering, vilka i detta sammanhang torde böra upptagas till behandling.

47 För understöd till spädbarnshemmen uppställer Allmänna barnhuset såsom ovan anförts bland annat vissa generella villkor med avseende å de intagna kvinnornas vårdtid, nämligen att vistelsen före nedkomsten ej bör överstiga en månad samt vistelsen efter densamma ej understiga sex månader.

Kommissionen har tidigare av statsfinansiella skäl ansett sig böra föreslå, att mödrahjälpen i intet fall må utgå med högre belopp än 300 kronor, varav högst 200 kronor må avse tiden före nedkomsten. Då såsom tidigare upplysts medelkostnaden för vård å spädbarnshem under år 1934 utgjorde två kronor 55 öre per dag, följer härav, att det av barnhuset föreskrivna villkoret om vårdtid å spädbarnshemmen icke kan oförändrat iakttagas, då dit hänvisas kvinnor, som beviljats mödrahjälp.

Givetvis hade det varit önskvärt, att gällande principer med avseende å vårdtid å spädbarnshemmen, vilka principer framför allt dikterats av hänsynen till barnens bästa, kunnat i större utsträckning upprätthållas än nu måste bliva fallet. Det omfattande och förtjänstfulla arbete, som barnhuset nedlagt på stärkande av sambandet mellan mor och barn, är förvisso värt allt erkännande. Det torde dock vara obestridligt, att dessa principer icke kunna tillämpas beträffande alla kvinnor, som behöva hjälp. Kommissionen hänvisar härutinnan till vad kommissionen tidigare anfört vid övervägande av under huru lång tid mödrahjälp bör få åtnjutas. Kommissionen har icke heller ansett lämpligt eller möjligt att föreslå någon undantagsbestämmelse för de mödrar, som beredas vård å spädbarnshem. Emellertid torde spädbarnshemmens karaktär i tillräcklig omfattning kunna bibehållas genom att de tagas i anspråk för de kvinnor, vilkas behov av hjälp efter nedkomsten är mest långvarigt, och framför allt för dem, beträffande vilka särskilda villkor om amningstid ansetts böra uppställas.

Ur det allmännas synpunkt böra inga som helst hinder möta mot att kvinnan, sedan hennes rätt till mödrahjälp utlöpt, stannar kvar å hemmet, därest kostnaderna för den fortsatta vistelsen gäldas i annan ordning.

Kommissionen vill slutligen betona, att det betydelsefulla sambandet mellan mor och barn under amningstiden enligt kommissionens uppfattning kan möjliggöras även på andra och kanske naturligare vägar än dem spädbarnshemmen erbjuda. Det torde vara obestridligt, att den ur såväl kvinnans som det allmännas synpunkt mest önskvärda lösningen av denna fråga består däri att skapa möjlighet för kvinnan att komma i arbete i sitt yrke, så snart hon återvunnit sina krafter, men samtidigt hava barnet kvar i sin vård. En betydelsefull åtgärd i sådant syfte är anordnande av barnkrubbor eller storbarnkammare, där mödrarna under arbetstiden kunna få lämna sina barn för tillsyn och omvårdnad. Barnkrubbor finnas numera också i flera städer och även i enstaka industrisamhällen. Hela antalet uppgår dock för närvarande icke till mer än ett hundratal. Följaktligen återstår synnerligen mycket att göra i detta hänseende.

Införandet av den nya hjälpformen kommer vidare att föra med sig en omläggning av spädbarnshemmens finansiering.

Såsom ovan nämnts bestrida kommunerna för närvarande dagavgifterna, motsvarande ungefär kalva driftkostnaden, för de kvinnor, som ej själva kunna erlägga dessa, medan andra hälften för det stora flertalet hem täckes av Allmänna barnhuset genom driftbidrag. Ä de kommunala hemmen laller hela kostnaden på kommunerna. I oell med att behövande mödrar icke längre hänvisas till kommunal hjälp utan erhålla mödrahjälp, vilken, såsom tidigare anförts, bör utgå helt av statsmedel, bortfaller givetvis också kommunernas skyldighet att svara för kostnader för kvinnor, som genom mödrahjälpens försorg intagits å spädbarnshem. Vidare synes ej heller för barn-

huset längre förefinnas någon anledning eller ens vara väl förenligt med dess ändamål att bidraga till dessa kostnader, vilkas bestridande blivit en statsuppgift.

Den nya hjälpformens införande innebär givetvis ingen ändring med avseende å kostnadernas bestridande för de kvinnor, som i fortsättningen kunna tänkas komma att vistas å spädbarnshem under tid, för vilken de icke beviljats mödrahjälp.

Om sålunda Allmänna barnhuset kan indraga sina understöd till spädbarnshemmen för mödrar, som där bereus vård genom mödrahjälpens försorg, kvarstår dock hemmens beroende av barnhuset beträffande kostnaderna för därstädes vårdade ensamma spädbarn.

Till ledning för en uppskattning av de minskade utgifter för barnhuset, som mödrahjälpens införande möjliggör, må erinras örn att barnhusets kostnader för hemmen under år 1934 såsom nämnts uppgingo till 77 425 kronor. Detta belopp utgjorde bidrag för 38 671 underhållsdagar för mödrar nied eller utan barn samt 35 720 underhållsdagar för ensamma spädbarn. Barnhusets verksamhet nied avseende å spädbarnshemmen är emellertid stadd i stark utveckling, och totalkostnaden för hemmen under år 1935 har uppskattats till omkring 100 000 kronor.

Såsom framgår av vad organisationssakkunniga i sitt i det föregående omnämnda betänkande anfört angående Allmänna barnhusets verksamhet och ekonomiska resurser, torde en minskning av barnhusets utgifter i och för sig icke vara opåkallad. De sakkunniga hava nämligen beräknat, att ett uppehållande och utvecklande av barnhusets verksamhet i önskvärd omfattning skulle kräva, att barnhuset erhölle ett årligt tillskott av 100 000— 125 000 kronor. För att fylla detta behov hava de sakkunniga föreslagit, att landstingen skulle träda in, ehuru något åläggande i sådant syfte icke borde ske.

Den dagavgift, som det allmänna bör erlägga för kvinna, som hänvisats till spädbarnshem, torde icke kunna bestämmas till samma belopp för alla hem. Driftkostnaderna variera nämligen vid de olika hemmen — vid de av Allmänna barnhuset understödda hemmen växlade sålunda kostnaderna under år 1934 mellan en krona 81 öre och tre kronor 83 öre per dag — och avgiften torde böra fixeras till ett belopp, som i huvudsak svarar emot skälig driftkostnad. Avgifterna synas därför böra efter särskild prövning fastställas för varje hem. För år 1934 utgjorde såsom tidigare anförts medelkostnaden per underhållsdag vid de av barnhuset understödda hemmen två kronor 55 öre. Med utgångspunkt härifrån torde en högre dagavgift än tre kronor icke behöva medgivas.

Praktiskt hade varit, om spädbarnshemmen i särskild ordning kunnat generellt förklaras berättigade till visst statsbidrag per underhållsdag för å hemmen vårdade kvinnor, vilka beviljats mödrahjälp. Med hänsyn till mödrahjälpens föreslagna konstruktion — främst den ersättningsskyldighet gentemot det allmänna, som enligt vad kommissionen nedan kommer att utveckla bör åvila barnafadern — har kommissionen dock ej funnit en sådan anordning möjlig.

För att ett spädbarnshem skall tagas i anspråk för beredande av vård åt kvinnor, som beviljats mödrahjälp, bör det hava att ställa sig till efterrättelse de allmänna villkor, som kunna komma att uppställas av den myndighet, som får sig anförtrodd ledningen av mödrahjälpsverksamheten. Kommissionen vill i detta hänseende allenast påpeka, att nu gällande, av barnhuset uppställda villkor därom, att gift kvinna endast undantagsvis må intagas, icke bör bibehållas. Möjlighet att tillgodose den gifta kvinnans behov av vård och vila i samband med barnsbörd finnes för närvarande i alltför rinea

utsträckning. Genom att bereda den gifta kvinnan i samma mån som den ogifta tillgång till spädbarnshemmen, torde dock kunna förväntas, att förhållandena härutinnan skola bliva mera tillfredsställande.

Förhållandet mellan mödrahjälp och fattigvård. Vid sin allmänna motivering av förslaget om mödrahjälp anförde kommissionen bland annat, att särskilda åtgärder borde vidtagas för hävande av den ekonomiska nödsituation, vartill havandeskap och barnsbörd kunde giva upphov. Anledningen till nödsituationen skulle sålunda vara att söka endast i havandeskapet och barnsbörden. Givetvis kan emellertid i samband med havandeskap och barnsbörd förekomma ett ekonomiskt nödläge, som icke alls eller endast delvis har sin grund i själva havandeskapet eller barnsbörden. En ensamstående kvinna, som kommit i grossess, har exempelvis redan under tiden före havandeskapet åtnjutit understöd från fattigvården till följd av oförmåga att tillfredsställande försörja sig, och samma oförmåga består under den tid, varunder hon enligt kommissionens förslag skulle äga åtnjuta mödrahjälp. I ett dylikt fall härrör tydligen hjälpbehovet under nämnda tid antingen icke alls eller, örn hjälpbehovet ökats, endast till den del, som motsvarar ökningen, från havandeskapet och barnsbörden. I övrigt har behovet sin grund i samma omständighet, som föranledde fattigvårdsunderstöd redan före havandeskapet. Det torde vara uppenbart, att i praktiken avsevärda svårigheter kunna uppstå för en uppdelning av understödsbehovet, allt eftersom det härrör av havandeskapet och barnsbörden eller av andra omständigheter. Främst med hänsyn härtill synes lämpligt, att under den tid, mödrahjälp utgår, denna skall täcka kvinnans hela understödsbehov, sålunda utan avseende vid huruvida detta endast delvis har sin grund i havandeskapet och barnsbörden. Härigenom komma mödrahjälp och fattigvård aldrig att kunna utgå samtidigt till en och samma kvinna.

Erinras bör om en situation, som kan inträffa, om kvinnan är gift och sammanlever med sin man. Familjen åtnjuter i sin helhet fattigvårdsunderstöd på grund av att mannen är sjuk. Hustrun råkar i grossess och kommer i åtnjutande av mödrahjälp. Denna skall då enligt vad ovan anförts täcka hela hennes understödsbehov men givetvis icke övriga familjemedlemmars. Härav följer, att fattigvården kan minska sitt understöd lill att allenast avse mannen och i förekommande fall barnen. Hustrun kommer sålunda att åtnjuta mödrahjälp och de övriga familjemedlemmarna fattigvård. Någon olägenhet av en sådan kombination av understödsformerna torde dock icke behöva möta.

Slutligen bör anmärkas, att det synes naturligt och lämpligt, att formen för understöd åt modern och åt det nyfödda barnet är densamma. Erhåller modern hjälp för tid efter nedkomsten, bör denna sålunda, där så kräves, tiven innefatta hjälp till barnet. Dock bör detta endast gälla under förutsättning, att barnet vårdas tillsammans med modern. På grund av vad i annat sammanhang anförts torde emellertid beviljande av mödrahjälp under annan förutsättning icke ifrågakomma.

Farsörjningspliktigas ersättningsskyldighet. Sådan mödrahjälpen utformats enligt kommissionens ovan återgivna förslag, anser sig kommissionen icke' kunna underlåta att föreslå sådana bestämmelser, att statsverket åtminstone i vissa fall av fadern äger återkräva vad av den utgivna mödrahjälpen som svarar mot de underhållsbidrag, vilka denne eljest skolat utgiva. Denna regressrätt bör i princip gälla såväl gentemot den gifte mannen som mot den ogifte.

Det skulle vidare kunna ifrågasättas att stadga viss ersättningsskyldighet

4—S60B2S

för kvinnans föräldrar, vilka det också åvilar viss försörjningsplikt. Såsom kommissionen tidigare framhållit, bör vid prövningen av kvinnans behov av hjälp även undersökas, huruvida sådan kan erhållas av föräldrarna. Härutöver synes man dock ej lämpligen böra gå. Såsom utan praktisk betydelse i förevarande sammanhang torde slutligen kunna förbigås den försörjningsplikt, som kan föreligga beträffande barn gentemot föräldrar.

Den regressrätt, som kommissionen sålunda anser böra finnas gentemot barnets fader, bör dock endast gälla sådan mödrahjälp, som avsett kvinnans underhåll. Visserligen hade det möjligen varit principiellt riktigare att utsträcka regressrätten att omfatta även hjälp, som lämnats till barnets underhåll. Kommissionen har emellertid ansett alltför stora praktiska olägenheter tala mot en sådan utsträckning av regressrätten. Den mödrahjälp, som kan komma att avse allenast barnets underhåll, torde ock bliva synnerligen ringa. Då kommissionen sålunda begränsat regressrätten till sådan mödrahjälp, som avsett kvinnans underhåll, har därmed också från regressrätt uteslutits exempelvis sådan mödrahjälp, som avsett att lämna kvinnan tillfälle att inköpa arbetsredskap eller dylikt.

Då lämnandet av mödrahjälp kan innebära, att modern av staten erhåller en större hjälp än fadern civilrättsligt är pliktig lämna — faderns skyldighet att bidraga till kvinnans underhåll står ju i ett visst samband med hans ekonomiska omständigheter — har kommissionen ej ansett sig kunna föreslå, att fadern ålägges en obegränsad ersättningsskyldighet för utgiven hjälp till kvinnans underhåll. Ersättningsskyldigheten gentemot det allmänna bör ej sträcka sig längre än faderns civilrättsliga förpliktelser. Fadern bör alltså ej på grund av bestämmelsen örn regressrätt kunna förpliktas utgiva mer än han eljest varit pliktig gälda. Det nu anförda har även den innebörden, att mödrahjälpen och underhållsskyldigheten skola avse samma tid för att regressrätt skall föreligga. Detta har särskilt stor betydelse i fråga om sådan regressrätt, som riktar sig mot fader till barn utom äktenskap. Medan den äkta mannen regelmässigt har en ständig underhållsskyldighet gentemot hustrun, är fadern till utomäktenskapligt harn endast skyldig att bidraga till kvinnans underhåll under en viss, i regel ganska snävt begränsad tid närmast före och efter nedkomsten enligt bestämmelserna i 5 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap. Dessa bestämmelser torde för övrigt komma att få en mera begränsad räckvidd, därest de av kommissionen avgivna förslagen om fri förlossningsvård och moderskapspenning bliva genomförda. Den nyss anförda förutsättningen för regressrätt, att mödrahjälpen och underhållsskyldigheten skola avse samma tid, har emellertid vidare den betydelsen, att om mödrahjälp lämnats för viss tid, exempelvis med 3 kronor örn dagen under en angiven månad, men den äkta mannen eller fadern till barn utom äktenskap blott ansetts skyldig bidraga till kvinnans underhåll med 2 kronor örn dagen, så kan den del av mödrahjälpen, som överstiger sistnämnda dagsbelopp, icke uttagas av mannen på grund av hans underhållsplikt för en senare månad.

Med den utformning, regressrätten sålunda skall erhålla, anser kommissionen det icke möjligt att låta densamma prövas och fastställas i administrativ ordning utan har konstruerat denna ersättningsskyldighet så, att den innebär, att statsverket inträder i kvinnans civilrättsliga anspråk på underhåll, ett anspråk, som alltså måste göras gällande vid domstol.

För undvikande av alt kvinna, som beviljats mödrahjälp under sådana förhållanden, att statsverket skulle äga regressrätt mot mannen, kommer i åtnjutande av såväl mödrahjälpen som underhållsbidrag från mannen, hör domstol lämpligen i mål angående underhållsbidrag till mödrar för tiden före eller efter nedkomsten inhämta upplysning, huruvida och i vilken utsträck-

ning mödrahjälp beviljats. Ett stadgande härom har kommissionen upptagit i ett förslag örn tillägg till 25 § i lagen örn barn utom äktenskap. För att regresskrav skall kunna avgöras i samband med en talan av kvinnan, skall domstolen vidare enligt förslaget låta statsverket få möjlighet att inträda i rättegången på grund av den legala cessionen. För motsvarande underhållsprocess gentemot äkta make finnes ej särskild reglering, men dessa fall torde icke heller få större praktisk betydelse bland annat på grund av de föreslagna bestämmelserna om eftergift av regressrätten, vilka kommissionen nu skall behandla.

I den mån den underhållsskyldiges ekonomiska förhållanden äro sådana, att han skäligen ej kan anses äga förmåga att utgiva bidrag, kan det uppenbarligen icke anses erforderligt eller lämpligt att från statsverkets sida nedlägges arbete och kostnader på en process, som icke kan väntas giva ekonomiskt utbyte. Kommissionen har främst med hänsyn härtill föreslagit, att regressrätten i vissa fall må kunna eftergivas. Härvid bör till en början erinras därom att ■— såsom kommissionen framhållit vid framläggande av sina synpunkter på behovsprövningen — i varje fall, där så är möjligt, faderns förmåga att lämna bidrag bör tagas i beaktande redan vid bedömandet av moderns behov av hjälp på det sätt, att hon icke beviljas mödrahjälp i större omfattning än som motiveras av faderns bristande bidragsförmåga. I de fall, då alltså redan vid hjälpens beviljande hänsyn tagits till faderns ekonomiska förhållanden, finnes i regel icke något utrymme för ett senare ersättningskrav mot denne.

Ofta måste emellertid hjälp beviljas under omständigheter, som ej medgiva någon prövning av faderns ekonomiska ställning. I regel torde detta endast gälla, då fråga är om barn utom äktenskap, men i dylika fall torde sådana förhållanden bliva mycket vanliga. Om modern av annan anledning än att fadern befunnits sakna betalningsförmåga icke erhåller något underhållsbidrag — fadern vägrar t. ex. att utgiva bidrag eller kan ej anträffas eller faderskapet kan vara tvistigt — måste hjälpen utmätas endast med hänsyn till moderns ekonomiska förhållanden. I nu angivna fall måste mannens förmåga att bidraga komma under bedömande först på ett senare stadium, då hjälpen redan beviljats. Härav följer tydligen, att i sådana fall anledning till ersättningskrav ofta kan befinnas föreligga, men även i dessa fall kan givetvis orsak till eftergift av regressrätten förefinnas på grund av dess praktiska värdelöshet.

Eftergivande av rätten att återkräva mödrahjälp bör emellertid jämväl kunna ske i sådana fall, då andra särskilda omständigheter än de ekonomiska sådant påkalla. Närmast har kommissionen härvid avsett, att regressrättens utövande stundom kunde lända kvinnan till skada. Här komma i fråga de fall, då kvinnan måste dölja sitt moderskap och regressrättens utövande skulle kräva vidtagande av sådana rättsliga åtgärder, som omöjliggjorde detta.

Slutligen bör framhållas, att då mödrahjälp lämnats i form av lån och alltså kvinnan själv iklätt sig återbetalningsskyldighet för densamma, något utrymme för regressrätt från statsverkets sida gentemot tredje man icke kan anses föreligga.

52 KAP. lil.

Organisationen av de i föregående kapitel föreslagna

åtgärderna.

Kommissionens i första kapitlet framförda förslag innebär, att varje svensk kvinna vid barnsbörd skall äga rätt till moderskapspenning med ett fixt belopp, lika för alla kvinnor. Kommissionen har föreslagit undantag från denna rätt allenast beträffande kvinnor, som av fattigvården mottagits till stadigvarande försörjning eller som intagits å vissa anstalter. Den prövning, som måste föregå beslut örn utbetalande av moderskapspenning, blir på grund härav av en synnerligen enkel beskaffenhet, varför några särskilda krav på det beslutande organets kvalifikationer ej behöva uppställas. Vilket organ, som bör tagas i anspråk, kan följaktligen betraktas som en ren lämplighetsfråga. Med hänsyn härtill vill kommissionen framlägga förslag i detta avseende först sedan kommissionen förehaft till prövning spörsmålet, åt vilket organ beslutanderätten i fråga om de i andra kapitlet föreslagna mödrahjälpsåtgärderna bör uppdragas.

Vid övervägande av sistnämnda fråga vill kommissionen till en början framhålla, att hjälpverksamheten måste organiseras så, att hjälp kan beredas även kvinnor, som icke anse sig hava möjlighet att tillstå sitt havandeskap för ortsmyndigheterna. Ett tillgodoseende av detta krav innebär, att något kommunalt organ icke kan anförtros uppgiften att avgöra ansökningar om hjälp. Nu anförda fordran på organisationen har emellertid icke avseende å alla fall utan endast å dem, som kommissionen hoppas skola bliva undantag. Med hänsyn härtill skulle kunna ifrågasättas att för de fall, då kvinnan utan olägenhet kan vända sig till de kommunala myndigheterna med sin begäran örn hjälp, uppdraga beslutanderätten åt ett kommunalt organ. Härvid må erinras om tvenne omständigheter av väsentlig vikt för ett bedömande av lämpligheten av en sådan anordning, nämligen att kostnaderna för verksamheten avses helt utgå av statsmedel samt att några lätttillämpliga, schematiska regler icke med fördel ansetts kunna uppställas för avgörande av i vilka fall hjälp bör utgå och vilken storlek den i varje enskilt fall bör givas. Vid avgörande av dessa frågor måste med nödvändighet det personliga omdömet komma att spela en betydande roll. På grund härav torde det ur statens synpunkt knappast vara ekonomiskt försvarligt att lägga beslutanderätten i händerna på någon kommunal myndighet. Häremot talar också svårigheten att i sådant fall ernå en någorlunda likformig tillämpning av bestämmelserna.

Om sålunda enligt kommissionens mening uppgiften att avgöra mödrahjälpsärenden icke bör tilläggas något kommunalt organ, återstår spörsmålet, huruvida ärendena böra hänskjutas till en central myndighet eller örn en decentralisering exempelvis till något länsorgan lämpligen kan ske.

Vad kommissionen nyss anfört örn risken av alltför stor ojämnhet i tilllämpningen, därest kommunala organ bleve beslutande instanser, gäller varje decentralisering av dessa ärendens behandling, ehuru givetvis olägenheterna

vid länsorgan såsom beslutande bliva väsentligt mindre. Beaktas må även, att besvärsrätten i dessa ärenden icke kan tillmätas större praktiskt värde med hänsyn till deras i regel särskilt brådskande beskaffenhet. För en decentraliserad handläggning torde inga andra statsorgan stå till buds än länsstyrelserna. Förutom att mödrahjälpsverksamheten måste sägas ligga vid sidan örn länsstyrelsernas verksamhetsområde skulle länsstyrelsernas anlitande icke bereda möjlighet för en sådan prövning av ärendena, som kommissionen anser oundgänglig. Enligt kommissionens mening böra nämligen mödrahjälpsärendena prövas och avgöras väsentligen av i praktiskt socialt arbete väl förfarna män och kvinnor. Detta krav skulle visserligen kunna tillgodoses genom att särskilda länsnämnder inrättades, men en dylik organisation bleve utan tvivel rätt kostsam samtidigt som den vore behäftad med de svagheter, som följa av decentralisationen.

Kommissionen har jämväl övervägt, huruvida något av landstingens organ skulle kunna tagas i anspråk för uppgiften. Bortsett från de skäl, som från landstingens sida skulle kunna anföras mot deras handhavande av en statlig understödsverksamhet, möta mot en sådan anordning i huvudsak samma erinringar, som ovan anförts. Därutöver må dock särskilt framhållas, att mödrahjälpsärendenas skyndsamma behandling kräver tillgång till ett mera permanent arbetande organ än landstingen torde kunna erbjuda.

Om kommissionen med hänsyn till det anförda sålunda finner en centralisering av verksamheten påkallad, bör övervägas, vilket centralt organ, som skulle kunna anförtros den ifrågavarande uppgiften. Härvid synas kunna ifrågakomma pensionsstyrelsen och socialstyrelsen, möjligen även medicinalstyrelsen. Ingen av dessa styrelser har emellertid uppgifter, som äro jämförbara med dem, som här skulle ifrågakomma. Vilken styrelse, som än betroddes med uppgiften, finge tydligen för ändamålet inrättas en särskild byrå inom styrelsen. I avgörandet av mödrahjälpsärendena skulle utom generaldirektören äga deltaga vissa av Kungl. Majit utsedda personer. Uppenbart är, att en sådan arbetsbörda som den, dessa ärendens behandling skulle medföra, icke med styrelsernas nuvarande organisation kan påläggas vederbörande generaldirektör, en arbetsbörda, som dessutom skulle representeras av ärenden helt liggande utom hans ordinarie verksamhetsområde.

Med hänsyn härtill och då dessa olägenheter kunna undgås utan nämnvärd ökning av kostnaderna, vill kommissionen föreslå, att ärendenas behandling uppdrages åt en för ändamålet särskilt organiserad, fristående nämnd. Klagan över denna nämnds beslut torde få förås hos Konungen i socialdepartementet. Till nämndens organisation ävensom kostnaderna för dess verksamhet vill kommissionen senare återkomma.

För verksamhetens bedrivande måste stå till förfogande ett med orts- och personkännedom väl utrustat lokalt organ med uppgifter av beredande natur. I de regelmässiga fallen synes böra tillgå så, att den hjälpbehövande kvinnan gör ansökan örn understöd hos detta lokala organ, vilket har att verkställa nödig utredning och därmed jämte förslag till hjälpåtgärder överlämna ansökningen till den centrala nämnden. 1 sakens natur ligger, att det lokala organets utredning och förslag måste komma att få en väsentlig betydelse för den centrala nämndens prövning och avgörande. På grund härav är av vikt, att ett viii kvalificerat lokalt organ erhålles. De kommunala organ, vilkas verksamhetsområden erbjuda anknytningspunkter till mödrahjälpsverksamheten, äro fattigvårdsstyrelscrna och barnavårdsnämnderna, i viss mån även pensionsniimnderna.

Att kommissionen ej vill föreslå fattigvårdsstyrelscrna för denna uppgift,

torde framgå redan av vad tidigare anförts om att mödrahjälpen bör hållas strängt skild från fattigvården. Detta bleve, åtminstone i de hjälpsökandes ögon, knappast möjligt, om fattigvårdens organ skulle anlitas, låt vara endast för en beredande uppgift. Vad angår pensionsnämnderna hava dessa genom sin befattning med tilläggspensioner vissa förutsättningar för handhavande av en understödsverksamhet, ehuru vid nämndernas behandling av ansökningar örn tilläggspensioner icke förekommer någon fri behovsprövning. En väsentlig fördel ur förevarande synpunkter är emellertid, att pensionsnämndernas verksamhet är helt skild från fattigvården. A andra sidan är deras verksamhet väsentligen inriktad på att tillgodose helt andra hjälpbehövande och även helt andra hjälpbehov än dem, som falla inom ramen för mödrahjälpen. Ur sistnämnda synpunkt äro otvivelaktigt barnavårdsnämnderna bäst ägnade att handhava mödrahjälpen. Barnavårdsnämnderna äro organ för kommunernas barnavårdande verksamhet och med barnavården sammanhänger också naturligt och intimt de blivande och nyblivna mödrarnas vård. De ogifta mödrarna stå redan nu i viss mån under barnavårdsnämndernas uppsyn därigenom, att dessa skola förordna barnavårdsmän för deras barn. Kommissionen anser därför mest naturligt, att barnavårdsnämnderna göras till organ för mödrahjälpen.

Mot lämpligheten av barnavårdsnämndernas anlitande för denna uppgift kan visserligen anföras, att deras verksamhet till väsentlig del är av annan än ekonomisk natur. Någon direkt understödsverksamhet bedriva de icke. Men å andra sidan finnes givetvis ingen anledning antaga, att barnavårdsnämnderna skulle sakna förutsättningar för upptagande av en sådan verksamhet, om detta ur andra synpunkter kan anses lämpligt. Här må erinras örn barnavårdsnämndernas sammansättning. De utgöras av a) en ledamot av kommunens fattigvårdsstyrelse, b) en i församlingstjänst inom kommunen anställd ordinarie präst, c) en vid kommunens folkskolor eller fortsättningsskolor anställd lärare eller lärarinna eller för kommunen anställd särskild lolkskolinspektör, d) minst två andra för nit och intresse för hamnell ungdomsvård kända män eller kvinnor, samt e) i stad och i landskommun, där provinsial-, extra provinsial-, köpings- eller municipalläkare är bosatt, en läkare. Minst en ledamot skall vara kvinna, varjämte föreskrives, att juridisk sakkunskap, där så lämpligen kan ske, skall vara företrädd inom nämnden. Provinsial- och extra provinsialläkare äga att vara tillstädes vid sammanträden med barnavårdsnämnderna inom deras distrikt, även då de ej liro ledamöter i nämnderna, med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

Anmärkas må i detta sammanhang, att mindre kommun av Konungen kan för viss tid eller tillsvidare befrias från skyldigheten att hava särskild barnavårdsnämnd. I sådant fall skall barnavårdsnämnden utgöras av fattigvårdsstyrelsen, förstärkt med en i församlingstjänst inom kommunen anställd ordinarie präst samt en vid kommunens folkskolor eller fortsättningsskolor anställd lärare eller lärarinna. För sådant fall skall kommunen utse en av nämndens ledamöter med särskild insikt i och intresse för barnavårds- och uppfostringsfrågor att vara föredragande i de ärenden, som ankomma på nämndens prövning. Den 1 juli 1934 voro 154 kommuner jämlikt nyssnämnda bestämmelse befriade från skyldigheten att hava särskild barnavårdsnämnd. Dessa kommuner utgjordes huvudsakligen av de mycket små. Sålunda hade 102 av dem mindre än 500 invånare. Ingen hade mer än 1 250.

Vid övervägande huruvida barnavårdsnämnderna till sin sammansättning kunna anses väl ägnade att fylla de krav, som handhavandet av mödrahjälpsverksamheten skulle medföra, måste beaktas, att denna verksamhet i

utpräglad grad är en verksamhet till förmån för kvinnorna och därtill ofta av för dem särskilt ömtålig natur. Med hänsyn härtill måste sägas, att nu gällande bestämmelser om antalet kvinnliga ledamöter i nämnden minst en av sammanlagt fem eller i vissa fall sex — tillförsäkra kvinnorna ett rilltför litet inflytande. Örn kommissionen dock anser sig kunna underlåta att härutinnan föreslå någon ändring, beror detta därpå, att kommissionen på en annan och säkrare väg vill erna garantier för kvinnornas inflytande pa dessa ärendens beredning, nämligen genom föreskrift att för mödrahjälpsärenden skall inom varje barnavårdsnämnd finnas en särskild föredragande, vilken skall vara kvinna. Föredraganden bör även hava till uppgift att å nämndens vägnar mottaga framställningar örn hjälp och verkställa eller ombesörja erforderlig utredning. Detta senare synes angeläget, emedan det oftast torde vara betydligt lättare för den hjälpsökande kvinnan att framlägga små personliga förhållanden i här ifrågakommande hänseenden för en annan kvinna än för en man, liksom även en kvinna som regel bör hava större förutsättningar för att kunna förstå den hjälpsökande och hennes situation. En sådan föredragande bör för övrigt ej allenast hava till uppgift att utreda mödrarnas behov av ekonomiskt stöd och förhjälpa dem till dylikt. Det synes både naturligt och lämpligt, att föredraganden i bekymmersamma situationer även giver mödrarna råd och hjälper dem att tinna utvägar, söker ordna för dem i förhållande till hem och arbetsgivare o. s. v., allt uppgifter, som ej kunna anses mindre viktiga än att bereda direkt ekonomisk hjälp.

Då mödrahjälpen är en rent statlig verksamhet, synes det väl motiverat, att föredraganden icke utses av kommunen utan av det centrala statsorgan, under vilket mödrahjälpen kommer att sortera. Härigenom vinnes större säkerhet för att såsom föredragande erhållas i mödravård väl insätta, socialt kunniga och intresserade kvinnor. En sådan anordning skapar tillika särskilda förutsättningar för ernående av en intim kontakt mellan den centrala ledningen och de lokala föredragandena, vars värde ej hör underskattas.

Skall den föreslagna anordningen få praktisk betydelse, bör valet av föredragande givetvis ej vara begränsat till nämndens ledamöter. Utses annan än ledamot till föredragande, bör denna ej äga deltaga i nämndens beslut men väl i dess överläggningar, varjämte hon bör hava rätt ävensom skyldighet att till protokollet låta anteckna sin mening.

Särskilt i de mindre kommunerna på landsbygden torde det kunna visa sig svårt att erhålla lämplig och villig föredragande. Kommissionen vill emellertid fästa uppmärksamheten på två kategorier av kvinnliga befattningshavare — distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor — vilka ofta torde lämpa sig synnerligen väl för denna uppgift, enär de på grund av sitt arbetes beskaffenhet äga särskilda förutsättningar för att komma i förbindelse med just dem, som här skulle ifrågakomma till hjälp. I särskild grad gäller detta givetvis barnmorskorna. Fördelarna av en barnmorska som föredragande framstå tydligt, örn man betänker, att den blivande modern, som besöker barnmorskan för råd och undersökning i anledning av sitt havandeskap, samtidigt kan hos henne göra ansökan örn ekonomisk hjälp. Det synes därför vara synnerligen lämpligt att i största möjliga utsträckning anlita dessa befattningshavare för mödrahjälpsverksamheten.

Samma person bör kunna utses till föredragande i flera kommuner detta torde vara särskilt lämpligt beträffande distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor, vilkas distrikt omfatta flera kommuner — liksom å andra sidan även flera föredragande höra kunna utses lör samma nämnd, ett förhållande, sorn med hänsyn lill verksamhetens omfattning stundom torde bliva nödvändigt särskilt i de större städerna.

För distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor synes kommissionen

skyldighet att åtaga sig sådant uppdrag böra följa av deras tjänsteställning. I sådant syfte föreslår kommissionen, att bestämmelser härom intagas i för dem gällande författningar. Denna nya arbetsuppgift torde ej behöva bliva så betungande, att det kan anses obilligt att föreskriva sådan skyldighet, även om dess fullgörande ej skulle medföra särskilt arvode.

Uppdraget bör vara förenat med rätt till traktamentsersättning samt ersättning för resor och andra direkta kostnader i anledning av uppdraget. Resekostnads- och traktamentsersättning synes böra utgå enligt klassen lil F i allmänna resereglementet. Det torde vara ett synnerligen ringa och ej oberättigat krav från statens sida, att kommunerna såtillvida ekonomiskt medverka i den för dem själva gagneliga mödrahjälpsverksamheten, att de åtaga sig kostnaderna för verksamhetens kommunala organisation. I anledning harav föreslår kommissionen, att dessa kostnader skola bestridas av vederbörande kommun. I de fall, då uppdraget såsom föredragande blir mera arbetskrävande, är önskvärt, att kommunerna jämväl tillerkänna föredragandena särskilt arvode. Härutinnan torde dock kommunerna böra äga frihet att själva träffa avgöranden.

Utöver den lokala organisationen med särskilda föredragande inom barnavårdsnämnderna och den centrala nämnden böra för mödrahjälpsverksamhetens bedrivande finnas organ, vilka kunna biträda föredragandena och följa verksamheten inom barnavårdsnämnderna samtidigt som de kunna utgöra förmedlande organ mellan den centrala nämnden å ena sidan samt föredragandena och barnavårdsnämnderna å den andra. Lyckligast vore givetvis, om ett nyskapande av organ för detta ändamål kunde undvikas. Skulle några redan bestående organ kunna tagas i anspråk, torde i första hand ifrågakomma statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, vilka finnas till ett antal av nio. Då såsom kommissionen ofta påpekat, det bör Kggå vikt uppå att konsekvent skilja isär mödrahjälpen och fattigvården, kan kommissionen emellertid redan av denna anledning icke förorda, att dessa konsulenter givas befattning med mödrahjälpen. Härtill kommer aven, att konsulentbefattningarna i regel innehavas av män, medan för ifrågavarande uppgift kvinnor helst böra anlitas. Emellertid finnas andra organ, ehuru icke av statlig karaktär, som synas väl lämpa sig för uppgiften. Kommissionen avser de av länens barnavårdsförbund anställda s. k. barnavårdsombuden.

Kommissionen har i annat sammanhang något berört barnavårdsförbunden och deras verksamhet. Här må erinras om att de utgöra frivilliga sammanslutningar, väsentligen bestående av barnavårdsnämnderna inom länen men öppna även för andra intresserade medlemmar. Deras syfte är att stödja barnavårdsnämndernas arbete och att i främsta rummet sörja för att vårdplatser finnas tillgängliga för barn, som behöva omhändertagas huvudsakligen för tillfällig vård och observation, samt för ensamstående mödrar med späda barn ävensom att söka anskaffa lämpliga fosterhem. Barnavårdsförbund finnas numera inom alla län; de båda skånska länen bilda dock ett gemensamt förbund. Förbundens egna medel äro ytterst blygsamma. Årsavgiften för medlemskap är i regel 5 till 15 kronor för varje ^barnavårdsnämnd, men undantag med såväl lägre som högre årsavgifter förekomma.

Varje barnavårdsförbund har ett barnavårdsombud anställt. Barnavårdsförbunden i Hallands samt Göteborgs och Bohus län hava dock gemensamt ombud. Samtliga ombud äro kvinnor med undantag av ombudet för Stockholms län, som tillika är tjänsteman hos Allmänna barnhuset.

Barnavårdsombudens uppgift är att tillhandagå barnavårdsnämnder, för-

äldrar m. fl. vid placering av barn i lämpliga fosterhem. För detta ändamål är varje barnavårdsombud pliktigt att väl känna och ofta besöka de av Allmänna barnhuset understödda barnhemmen samt göra sig väl underrättat örn alla övriga inom förbundets område belägna barnhem av olika slag samt villkoren för vård därstädes. Vidare åligger det ombudet att förskaffa sig kännedom örn goda hem för fosterbarn. Innan barn utlämnas i fosterhem, skall ombudet genom personligt besök hava förvissat sig om hemmets lämplighet. Ombudet skall även söka skaffa sig en personlig uppfattning om barnet för att därigenom kunna skaffa det ett efter dess anlag och förhållanden lämpat hem. Anvisade fosterhem skola av ombudet besökas, då tillfälle därtill erbjuder sig. Till ombudets åligganden hör även att giva väntande ensamstående mödrar råd i avseende å vård åt barnet och därvid för modern framhålla hennes plikter mot detsamma. Ombudet skall vidare vid sina resor personligen besöka barnavårdsnämndernas ordförande och därvid göra sig underrättat örn å olika orter förefintliga önskningar i avseende å ombudens verksamhet.

Barnavårdsombud äger icke utan tillstånd av Allmänna barnhuset innehava annan befattning eller syssla, som hindrar ombudet att helt ägna sig åt förmedlingen av fosterhem.

Till bestridande av kostnaderna för barnavårdsombuden erhålla förbunden anslag från Allmänna barnhuset. Ombuden åtnjuta i regel en grundlön av 2 400 kronor om året samt äro berättigade till tre ålderstillägg å vartdera 150 kronor efter respektive 3, 6 och 9 års tjänstgöring. För ombudet på Gotland utgör lönen dock 1 200 kronor. Ombudet för Stockholms län, som tilllika är tjänsteman hos barnhuset, åtnjuter en lön av 6 000 kronor. Även till resor och övriga omkostnader för ombuden lämnar barnhuset anslag, som utgå med belopp, för år 1935 växlande mellan 2 600 och 4 125 kronor, varvid de högre beloppen hänföra sig till Norrlandslänen. För Gotland uppgår detta anslag dock endast till 1 400 kronor. Av omkostnadsanslaget må utgå hyresbidrag till ombudet, traktamentsersättningar med högst 7 kronor för dag och 4 kronor för natt samt reseersättningar enligt vissa grunder.

Allmänna barnhusets kostnader för barnavårdsombuden uppgingo under år 1934 till i runt tal 120 000 kronor och beräknas under år 1935 stiga till omkring 125 000 kronor.

Fosterhemsförmedlingen utgör en verksamhet, som då det gäller anskaffande av hem åt späda barn rätt nära anknyter till mödravården. Som nyss anförts äro också barnavårdsombuden pliktiga att giva råd åt väntande ensamstående mödrar. Nämnas må även, att det varit föremål för överväganden, huruvida Allmänna barnhuset genom ombuden skulle lämna bistånd till s. k. obemärkta kvinnor, ehuru något avgörande icke kommit till stånd på grund av svårigheten att finna en fullt tillfredsställande lösning. Med hänsyn härtill kan tydligen hjälpverksamhet till förmån för behövande mödrar ej sägas utgöra någon för barnavårdsombuden främmande uppgift eller en uppgift, som ej skulle låta sig väl förena med fosterhemsförmedlingen. Dä härtill kommer, att fosterhemsförmedlingen kräver, att ombuden i avsevärd omfattning företaga resor inom länet, samt sätter dem i förbindelse med länets barnavårdsnämnder — mödrahjälpens lokala organ — synas kommissionen starka skäl tala för att barnavårdsombuden anförtros de ifrågasatta uppgifterna såsom konsulenter med avseende å mödrahjälpen. På grund av att dessa uppgifter och fosterhemsförmedlingen så nära ansluta till varandra — vid ombudens resor kunna de exempelvis fullgöras samtidigt — behöva ej heller de nya uppgifterna medföra en sådan ökning av ombudens arbetsbörda, att hinder av denna anledning böra möta. Det torde knappast behöva nämnas, att en sådan anordning därjämte måste innebära en väsentlig kosi-

nadsbesparing. Att vid sådant förhållande för mödrahjälpsverksamheten skapa särskilda organ vid sidan av barnavårdsombuden vore enligt kommissionens mening en överorganisation.

Ombudsorganisationen är emellertid såsom ovan erinrats av rent frivillig natur. Skall den kunna tagas i anspråk för den statliga uppgift, varom bär är fråga, måste den givas en fastare form. För detta ändamål vill kommissionen föreslå, att organisationen lagfästes på det sätt, att föreskrift meddelas därom, att för varje län skall finnas ett barnavårdsförbund, i vilket alla barnavårdsnämnder skola vara medlemmar, samt att varje barnavårdsförbund skall anställa ett eller flera barnavårdsombud. Detta förslag innebär i och för sig ingen nyhet. Enahanda förslag har framförts av organisationssakkunniga i deras förut omnämnda betänkande av den 11 december 1934, vilket emellertid ännu icke föranlett någon lagstiftningsåtgärd. De sakkunniga hava framkommit till sitt förslag från en helt annan utgångspunkt än den, som lett till kommissionens förslag, nämligen det allmänna värdet av barnavårdsförbundens verksamhet till barnavårdsnämndernas stöd, ett skäl, som i och för sig väl torde motivera ett lagfästande, ehuru kommissionen icke i detta sammanhang har anledning att närmare ingå därpå.

I fråga om utformningen av i anledning härav erforderlig lagtext har kommissionen, som ej ansett sin uppgift vara att underkasta ovannämnda sakkunnigas utkast någon detaljgranskning i förevarande hänseende, upptagit de sakkunnigas förslag väsentligen blott med den avvikelsen, att kommissionen ej ansett erforderligt att, såsom i utkastet skett, särskilt angiva vissa uppgifter såsom i främsta rummet fallande inom barnavårdsförbundens verksamhetsområde.

Det torde vara klart, att barnavårdsombuden icke böra tagas i anspråk för nu ifrågasatta uppgifter med avseende å mödrahjälpsverksamheten utan att statsverket åtager sig vissa kostnader för ombuden. Ett motsatt förhållande skulle innebära, att barnavårdsförbunden — d. v. s. i realiteten Allmänna barnhuset —- finge bestrida kostnaderna för en verksamhet av statlig natur. Statens bidrag bör tydligen icke understiga de ökade kostnader, som i anledning av den nya uppgiften kunna uppkomma för ombudsorganisationen. En förhandsberäkning av dessa ökade kostnader är givetvis synnerligen vansklig att göra. Kommissionen har emellertid ansett sig kunna föreslå ett belopp av 25 000 kronor såsom skälig ersättning.

Med hänsyn till det sätt, varpå kostnaderna för barnavårdsombuden för närvarande faktiskt bestridas, synes vara mest praktiskt, ehuru formellt givetvis mindre tillfredsställande, att barnavårdsförbunden gemensamt tillerkännas statsbidrag, vilket utbetalas till Allmänna barnhuset mot skyldighet för barnhuset att bestrida kostnaderna för ombuden. För en sådan anordning talar även det förhållandet, att ombudens omkostnader växla inom olika län, och barnhuset torde äga de bästa förutsättningarna för att avgöra, i vilken utsträckning handhavandet av de nya uppgifterna kan medföra ökade kostnader för olika ombud. Barnhuset bör även äga frihet att meddela bestämmelser angående traktamenten, reseersättningar, hyresbidrag och vad som i övrigt kan erfordras för kontroll över omkostnaderna. Kommissionen vill här endast påpeka, att detta bör ske på sådant sätt, att samma bestämmelser i fråga om exempelvis traktamenten och reseersättningar komma att gälla vare sig en resa företages uteslutande för fosterhemsförmedling eller för mödrahjälpsuppgifter.

Här må jämväl framhållas, att det torde vara av värde för den centrala nämnden att vid förefallande behov erhålla biträde i sin verksamhet även av barnavårdsförbunden, deras styrelser eller arbetsutskott. Kommissionen har därför i vederbörligt författningsförslag intagit bestämmelse örn skyldighet för barnavårdsförbunden i sådant hänseende.

59 Härefter må beröras förfarandet vid ansökan om mödrahjälp. Såsom tidigare anförts, bär i regel tillgå så, att den behövande kvinnan gör framställning hos barnavårdsnämndens föredragande för mödrahjälpsärenden. Detta bör ske hos föredraganden i nämnden inom den kommun, där kvinnan vistas. Denna föredragande har att skyndsamt verkställa eller ombesörja nödig utredning i ärendet samt föredraga detsamma i barnavårdsnämnden. Barnavårdsnämnden skall snarast möjligt avgiva utlåtande över ansökningen och därefter till den centrala nämnden översända handlingarna i ärendet. Finner den centrala nämnden, att ärendet är särskilt tveksamt eller att skäl därtill eljest föreligga, har nämnden möjlighet att, innan ärendet företages till avgörande, inhämta yttrande från exempelvis barnavårdsombudet.

Örn gången av ett ärendes behandling i regel bör vara den nu angivna, så bör detta förfarande dock ej vara det enda medgivna. Det lämpar sig nämligen icke väl för kvinnor, som nödgas hemlighålla sitt moderskap. Dessa böra äga möjlighet att komma i åtnjutande av hjälp utan att behöva vända sig till någon ortsmyndighet. För detta ändamål bör ansökan örn hjälp även kunna insändas direkt till den centrala nämnden. Nämnden kan emellertid givetvis icke avgöra en direkt inkommen ansökan utan utredning. Erforderlig utredning bör emellertid i dylikt fall ej företagas utan medgivande från sökandens sida, ej heller på annat sätt än som är med sökandens intresse förenligt. Sättet för ansökningens behandling måste med andra ord i dylika fall bliva föremål för överenskommelse med sökanden. Uppenbart är emellertid, att hjälp ej må beviljas utan att en betryggande utredning kan komma till stånd.

I fråga om sättet för utanordnande av beviljad hjälp och återbetalning av lån anser sig kommissionen ej böra föreslå några särskilda bestämmelser. Dessa angelägenheter torde få ordnas, allt eftersom i olika fall kan anses mest lämpligt. Kommissionen vill allenast framhålla, att för dessa uppgifter främst synas kunna tagas i anspråk barnavårdsnämnderna __ och deras föredragande samt, då det gäller ogifta kvinnor, även barnavårdsmännen. De, som utanordnat hjälp, torde även böra hava uppsikt över att densamma kommer till användning i enlighet med meddelade bestämmelser.

Av de riktlinjer med avseende å organisationen, som kommissionen uppdragit, torde framgå, att värdet av mödrahjälpens praktiska realiserande till stor del blir beroende av barnavårdsnämndernas kompetens för den nya uppgiften, och än mera av föredragandenas och barnavårdsombudens kunnighet och lämplighet. Det kan ej förnekas, att de krav, som komma att ställas framför allt på dessa båda senare, bliva rätt stora. Det blir fördenskull av väsentlig vikt att bereda dem tillfälle att förvärva största möjliga insikter i mödrahjälpens syften och de möjligheter, som stå till buds för deras ernående. Detta bör i första hand ske genom att den centrala nämnden låter utarbeta utförliga råd och anvisningar till deras ledning. Särskilt dä det gäller den nya verksamhetens startande, torde dock dylika råd och anvisningar knappast kunna anses tillräckliga. För att primärorganen icke skola stå alltför oförberedda och främmande inför mödrahjälpsverksamheten synes önskvärt, att en personlig kontakt i största möjliga utsträckning uppnås mellan dem och den centrala ledningen, varigenom de på ett effektivare och säkrare sätt kunna bliva insatta i allt av vikt tor verksamhetens rätta handhavandc. Detta torde lämpligen kunna ske genom länsvis anordnade millen eller upplysningskurser.

Anmärkas må, att distriktsbarnmorskorna och distriktssköterskorna kunna förväntas komma att få en mera ingående skolning för uppgiften såsom före-

dragande i samband med den undervisning i socialhygien, som kommer att ingå i barnmorske- respektive sjuksköterskeutbildningen, ävensom vid för dem anordnade repetitionskurser.

Synnerligen betydelsefullt måste bliva, att barnavårdsombuden bibringas särskild utbildning för att rätt kunna fylla sin uppgift såsom konsulenter för mödrahjälpen. Detta torde böra ske genom av den centrala nämnden för dem särskilt anordnade föreläsningar.

Kommissionen vill slutligen understryka vikten av att kännedomen om mödrahjälpen blir spridd så effektivt som möjligt. För sådant ändamål torde den centrala nämnden bland annat böra låta utarbeta särskilda småskrifter för spridning på lämpligt sätt, t. ex. genom läkare, barnmorskor, mödra- och barnavårdscentraler m. fl.

Kommissionen vill härefter återkomma till frågan vilket organ, som bör hava att pröva rätten till moderskapspenning och utbetala sådan. Kommissionen har därvid övervägt två olika möjligheter, nämligen att taga i anspråk antingen barnavårdsnämnderna eller den centrala nämnden. Då, såsom kommissionen inledningsvis framhållit, prövningen blir av en synnerligen enkel beskaffenhet, synas ur denna synpunkt hinder ej böra möta mot att giva barnavårdsnämnderna denna uppgift, och det borde även vara möjligt att i det stora flertalet klara fall låta barnavårdsnämndens ordförande ensam verkställa prövningen.

Kommissionen befarar dock, att barnavårdsnämndernas anlitande skulle verka fördröjande på moderskapspenningens utbetalande, framför allt då dessa nämnder ofta icke torde äga tillgång till medel utan måste verkställa rekvisition härav. Det synes kommissionen ock ur flera synpunkter mera rationellt och samtidigt erbjudande väsentligt större garantier för ett snabbt utbetalande, därest anmälan om nedkomsten göres direkt till den centrala nämnden, som prövar anmälningen och verkställer utbetalningen. Då kommissionen föreslagit, att anmälan örn nedkomsten skall, där så är möjligt, vara försedd med uppgift av läkaren eller barnmorskan, att barnaföderskan icke är utesluten från rätt till moderskapspenning, torde någon prövning i egentlig mening icke behöva ske av nämnden i andra fall än där tvekan i något hänseende uppgivits råda. I sådana fall torde remiss till lämplig myndighet bliva nödvändig, innan ärendet kan upptagas till avgörande. I det stora flertalet fall åter torde utbetalningen uteslutande få karaktären av en expeditionsåtgärd. Med hänsyn till det anförda vill kommissionen föreslå, att den centrala nämnden gives uppgiften att pröva rätten till moderskapspenning och utbetala sådan. Klagan över nämndens beslut torde få föras hos Konungen i socialdepartementet.

Slutligen vill kommissionen i fråga örn den centrala nämndens organisation och kostnaderna för dess verksamhet anföra följande.

Nämnden, som bör sortera under socialdepartementet, synes lämpligen böra bestå av fem ledamöter jämte enahanda antal suppleanter, samtliga förordnade av Kungl. Majit för en tid av förslagsvis tre år. Kommissionen förutsätter, att erforderlig medicinsk och social sakkunskap blir företrädd inom nämnden. Av ledamöterna böra minst två vara kvinnor. Vad nu anförts örn ledamöterna bör även gälla suppleanterna. Av ledamöterna torde Kungl. Majit förordna en till ordförande och en till dennes ställföreträdare.

Till nämndens förfogande bör stå en av Kungl. Majit tillsatt kanslichef. De uppgifter, som tillkomma denne, bliva betydelsefulla och krävande. Frånsett chefsskapet för nämndens kansli och vad därmed hör samman blir det på kanslichefen, som uppgiften att skapa de praktiska förutsättningarna för

den nya organisationens ändamålsenliga funktionerande kommer att falla. Resultatet av mödrahjälpsverksamheten måste, såsom tidigare framhållits, i hög grad bliva avhängigt av insikterna och lämpligheten hos de underordnade, för uppgiften från början föga skolade organen. Hjälpverksamheten må till innehåll och konstruktion rymma aldrig så goda möjligheter, får den dåliga handhavare, kan den bliva av föga värde. För den centrala ledningen — enkannerligen kanslichefen — måste därför som en viktig uppgift stå att söka bibringa barnavårdsnämnderna nödiga insikter i ämnet, att såsom föredragande söka förvärva så dugande kvinnor som möjligt samt sist men icke minst att söka utbilda barnavårdsombuden till så goda experter på området, att de kunna bliva till verklig hjälp vid förstnämnda båda strävanden. Så betydelsefulla som dessa arbetsuppgifter äro, bör uppenbarligen läggas den största vikt vid att för kanslichefsbefattningen förvärvas en driftig och väl kvalificerad person.

Nämndens kansli bör i övrigt bestå av nödigt antal biträden ävensom en ombudsman för handhavande av de juridiska ärenden, som äga samband med regressrättens bevakande och låns indrivande. I fråga örn kansliet vill kommissionen i övrigt endast erinra därom, att det måste hava den storlek och så skötas, att någon balans av oavgjorda ärenden ej uppkommer. Verksamhetens natur kräver ovillkorligen, att alla ärenden utan dröjsmål företagas till avgörande.

Vid valet av benämning å den centrala nämnden har kommissionen stannat vid att förorda beteckningen »statens familje- och barnanämnd».

Kostnaderna för nämndens verksamhet torde kunna beräknas till omkring 80 000 kronor för budgetåret 1937/1938, då kommissionen förutsätter, att medel för verksamhetens bedrivande bliva tillgängliga. För att verksamheten skall kunna upptagas med ingången av nämnda budgetår måste emellertid, såsom av ovanstående framgår, rätt omfattande organisatoriska åtgärder dessförinnan vidtagas, varjämte verksamheten i övrigt bör planläggas och detaljföreskrifter av olika slag utarbetas. För dessa ändamål synes nämnden böra träda i funktion omkring sex månader tidigare. Kostnaderna för nämndens verksamhet under budgetåret 1936/1937 torde kunna uppskattas till omkring 40 000 kronor, och hemställer kommissionen, att ett belopp av denna storlek upptages på riksstaten för budgetåret 1936/1937.

62 KAP. IV.

Kostnadsberäkningar.

Moderskapspenningen. För beräkning av kostnaderna för den föreslagna moderskapspenningen, 75 kronor, måste läggas till grund antalet barnaföderskor per år, en siffra, som å ena sidan innesluter såväl levande födda som dödfödda barn men å andra sidan icke tager hänsyn till en- eller flerbörder.

Antalet barnaföderskor i riket utgjorde under år 1932 90 982 och under år 1933 86 159. Uppgift för år 1934 föreligger ännu icke, men då sammanlagda antalet levande födda och dödfödda under detta år högst obetydligt skilde sig från motsvarande antal för år 1933, torde antalet barnaföderskor under år 1934 hava varit ungefärligen detsamma som under år 1933.

Enligt kommissionens förslag skola från rätt till moderskapspenning uteslutas å vissa anstalter intagna kvinnor samt kvinnor, vilka av fattigvården mottagits till stadigvarande försörjning. Även skola undantagas kvinnor, som äro utländska medborgare. Därjämte torde kunna förväntas, att de ekonomiskt bäst situerade barnaföderskorna icke skola göra anspråk på utbekommande av moderskapspenning. Det antal barnaföderskor, som av nu angivna skäl icke kommer att uppbära moderskapspenning, torde dock bliva ringa.

Med hänsyn till svårigheten att bedöma nativitetens utveckling under de närmaste åren kan någon mera exakt beräkning av antalet barnaföderskor, som skulle komma att uppbära moderskapspenning, visserligen icke verkställas. Kommissionen har emellertid stannat vid att uppskattningsvis anslå de ifrågavarande barnaföderskornas antal under budgetåret 1937/1938 till 87 000, vilket skulle motsvara en kostnad av 87 000 X 75 eller 6 525 000 kronor.

Moderskapspenningens införande skulle å andra sidan medföra, att statens nuvarande kostnader för moderskapshjälp genom sjukkassorna och för moderskapsunderstöd upphörde. Dessa kostnader äro i riksstaten för innevarande budgetår 1935/1936 beräknade till 1 250 000 kronor men torde i statsverkspropositionen till 1936 års riksdag komma att för budgetåret 1936/ 1937 beräknas till 1 970 000 kronor. Därest nu gällande system med moderskapshjälp och moderskapsunderstöd skulle förbliva i gällande kraft jämväl under budgetåret 1937/1938, lärer man böra räkna med en ytterligare stegring av statens ifrågavarande kostnader, vilken stegring kommissionen med ledning av inhämtade uppgifter förslagsvis vill uppskatta till 150 000 kronor. Kostnaderna skulle således för budgetåret 1937/1938 komma att uppgå till 2 120 000 kronor.

Med utgångspunkt från sistnämnda siffra skulle alltså ökningen av statens kostnader i anledning av kommissionens förevarande förslag komma att — i avrundat tal — ungefärligen uppgå till 4 400 000 kronor.

Mödrahjälpen. Den föreslagna mödrahjälpens natur och bristen på material, som skulle kunna närmare belysa dess tänkbara omfattning i tillämp-

ningen, göra, att en beräkning av kostnaderna för densamma måste grundas på en ren uppskattning.

Förslagsvis synes böra räknas med 10 000 hjälpfall om året och ett genomsnittsvärde av den beviljade hjälpen av 200 kronor i varje fall, vilket motsvarar en sammanlagd kostnad av 2 000 000 kronor.

Summa kostnader. De sammanlagda nettokostnaderna för genomförandet av kommissionens i förevarande betänkande föreslagna åtgärder i fråga om moderskapspenning och mödrahjälp skulle sålunda för budgetåret 1937/ 1938 uppskattningsvis uppgå till 6 400 000 kronor.

Kommissionens förslag till ovannämnda kostnaders täckande. Kommissionen utgår från att ovannämnda kostnader för genomförandet av dess i föreliggande betänkande upptagna förslag skola täckas av de medel, som under samma budgetår komma att inflyta vid ett genomförande av det förslag till skatt för familjehjälp, som kommissionen framlagt i sitt den 11 december 1935 daterade betänkande angående familjebeskattningen.

64 Förslag

till

Förordning om moderskapspenning och mödrahjälp.

Härigenom förordnas som följer:

Om moderskapspenning.

1 §.

Till kvinna, som fött barn, utgår efter nedkomsten moderskapspenning med sjuttiofem kronor av statsmedel.

2 §.

Barnmorska eller legitimerad läkare, som biträtt vid förlossning, skall snarast möjligt göra anmälan härom hos statens familje- och barnanämnd, varom i 12 § förmäles, å blankett, vartill formulär fastställes av nämnden. Då såväl barnmorska som legitimerad läkare biträtt vid förlossning, ankommer det på läkaren att bestämma vilken av dem, som skall avgiva anmälan.

Anmälan må underlåtas, då det är uppenbart, att kvinnan på grund av bestämmelserna i 10 § ej är berättigad till moderskapspenning.

3 §.

Har efter förlossning anmälan enligt 2 § ej skett, må barnaföderskan anhålla om moderskapspenning hos statens familje- och barnanämnd. Vid sådan anhållan skall fogas intyg om förlossningen av distriktsbarnmorska eller tjänsteläkare enligt formulär, som fastställes av nämnden.

Anhållan örn moderskapspenning, som inkommit till nämnden senare än sex månader efter förlossningen, må ej upptagas till prövning.

4 §.

Då anmälan om förlossning skett enligt 2 §, eller anhållan om moderskapspenning gjorts enligt 3 §, har statens familje- och barnanämnd att besluta örn moderskapspenning till kvinnan.

Om mödrahjälp.

5 §.

Är kvinna i anledning av havandeskap eller barnsbörd för sig eller barnet i trängande behov av understöd, må henne tillerkännas särskild mödrahjälp av statsmedel.

Mödrahjälp lämnas i den form, som för varje särskilt fall finnes lämpligast, i en eller flera poster, dock högst till ett sammanlagt värde av tre-

hundra kronor och ej till högre värde än sammanlagt tvåhundra kronor för tiden före nedkomsten.

Då anledning därtill finnes, må mödrahjälp lämnas såsom lan. Mödrahjälp må ej utgå senare än sex månader efter nedkomsten.

6 §•

Ansökan örn mödrahjälp, som skall vara ställd till statens familje- och barnanämnd, göres hos deri särskilda föredraganden för ärenden enligt denna förordning vid barnavårdsnämnden i den kommun, där kvinnan vistas. Ansökan må ock insändas till statens familje- och barnanämnd.

Ansökan göres å blankett, vartill formulär fastställes av statens familjeoch barnanämnd.

7 §.

Då ansökan om mödrahjälp inkommit till den särskilda föredraganden, skall denna skyndsamt verkställa utredning i ärendet och härefter föredraga detsamma i barnavårdsnämnden.

över sådan ansökan skall barnavårdsnämnden snarast möjligt avgiva utlåtande samt härefter översända handlingarna i ärendet till statens familjeoch barnanämnd.

8 §.

Statens familje- och barnanämnd har att besluta om mödrahjälp till kvin-

I beslut, varigenom mödrahjälp beviljas, skall noggrant angivas vilka behov mödrahjälpen avser att täcka.

9 §.

För mödrahjälp, som avsett kvinnans underhåll och icke lämnats såsom lån inträder statens familje- och barnanämnd a statsverkets vägnar i kvinnans rätt till underhållsbidrag för den tid, mödrahjälpen avser, gentemot den som i egenskap av make till kvinnan eller fader till barn utom äktenskap är skyldig lämna sådant underhållsbidrag.

I den mån så prövas skäligt med hänsyn till den underhallsskyldiges ekonomiska förhållanden eller andra särskilda omständigheter må statens familje- och barnanämnd eftergiva rätten att återkräva mödrahjälp.

Allmänna bestämmelser.

10 §.

Moderskapspenning och mödrahjälp lämnas endast till kvinna, som är svensk medborgare; dock äger Konungen, under förutsättning av ömsesidighet, ingå överenskommelse med främmande stat, att dess medborgare skola i avseende å tillämpning av denna förordning likställas med svenska medbor- <tare.

Moderskapspenning och mödrahjälp må icke lämnas till kvinna, som är intagen å straffanstalt eller därmed jämförlig anstalt, å tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt, allmän uppfostringsanstalt eller skyddshem, eller å anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka eller kroniskt sjuka och ej heller till kvinna, som mottagits till stadigvarande försörjning av fattigvården.

5—360628

11 s.

Rätt till moderskapspenning och mödrahjälp kan ej överlåtas och må förty icke tagas i mät för gäld.

12 §.

Statens familje- och barnanämnd består av fem ledamöter, varav minst två skola vara kvinnor.

Konungen utser ledamöterna för en tid av tre år i sänder samt förordnar ordförande och vice ordförande i nämnden.

Konungen utser ock fem suppleanter, en för varje ledamot, för en tid av tre år i sänder. Suppleant för kvinnlig ledamot skall ock vara kvinna.

Kanslichef hos nämnden förordnas av Konungen.

13 §.

Statens familje- och barnanämnd skall utöva tillsyn över barnavårdsnämndernas befattning med ärenden enligt denna förordning och äger i sin verksamhet erhålla biträde av barnavårdsförbunden och hos dem anställda barnavårdsombud.

Barnavårdsombuden skola följa barnavårdsnämndernas befattning med ärenden enligt denna förordning samt tillhandagå barnavårdsnämnderna med råd och upplysningar. För denna barnavårdsombudens verksamhet äger statens familje- och barnanämnd utfärda instruktion.

14 §.

Klagan över statens familje- och barnanämnds beslut i ärenden enligt denna förordning föres hos Konungen i socialdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet.

15 §.

Instruktion för statens familje- och barnanämnd samt de övriga föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning, meddelas av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1937; dock att statens familjeoch barnanämnd under tiden från den 1 januari till den 1 juli 1937 skall utföra erforderliga arbeten för den blivande verksamhetens ordnande.

Genom denna förordning upphäves förordningen den 26 juni 1931 (nr 281) örn moderskapsunderstöd.

67 Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 25 § i lagen den 14 juni 1917 (nr 376) om

barn utom äktenskap.

Härigenom förordnas, att till 25 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap skall fogas ett femte stycke av följande lydelse:

Föres talan om underhållsbidrag till modern enligt 5 §, skall rätten härom underrätta statens familje- och barnanämnd i så god tid, att nämnden kan inställa sig i målet. Rätten skall ock, innan beslut fattas örn utdömande av sådant underhållsbidrag, hava inhämtat uppgift från nämnden, huruvida mödrahjälp utgivits och, örn så skett, vilka behov mödrahjälpen avsett att täcka.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

68 Förslag

till

Lag om ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslagen).1

Härigenom förordnas, dels att 8 § i lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslagen) skall i nedan angivna delar erhålla ändrad lydelse, dels ock att efter 19 § i nämnda lag skall tilläggas en ny underrubrik samt tre nya paragrafer, betecknade 19 a, 19 b och 19 c §§, allt på sätt, som framgår av det följande:

8 §•

1 mom. Kommun, där — ----kassaförvaltare obehövlig.

2 mom. Kommun, där — — —- —- — nämndens prövning, med undantag för sådana ärenden, som avses i 3 mom.

3 mom. För beredning och föredragning av de ärenden, som enligt förordningen örn moderskapspenning och mödrahjälp ankomma på barnavårdsnämnden, utser statens familje- och barnanämnd en därtill lämpad kvinna som särskild föredragande. För flera barnavårdsnämnder må utses samma föredragande, och då så finnes erforderligt på grund av verksamhetens omfattning må för en barnavårdsnämnd utses flera föredragande.

Är föredraganden ej ledamot i barnavårdsnämnden, må hon dock deltaga i dess överläggningar rörande de ärenden, hon föredragit, och skall hon till protokollet låta anteckna sin mening i dessa ärenden.

Föredraganden äger av kommunen erhålla resekostnads- och traktamentsersättning efter de grunder, som gälla enligt allmänna resereglemente! den 27 juni 1929 för den som hänförts till rese- och traktamentsklass III F. Kommunen skall därjämte ersätta föredraganden övriga av uppdraget föranledda kostnader, såsom för skrivmaterialier och postporto. Då så finnes lämpligt, må kommunen ock tilldela föredraganden skäligt arvode.

Om barnavårdsförbund.

19 a §.

För varje län skall finnas ett barnavårdsförbund med uppgift att inom länet stödja det arbete, som åligger barnavårdsnämnderna.

Alla barnavårdsnämnder i ett län skola vara medlemmar av barnavårdsförbundet för länet.

Om flertalet barnavårdsnämnder inom vartdera av två län så besluta, skall för dessa län anordnas gemensamt barnavårdsförbund.

1 Senaste lydelse, se 1934 : 204.

19 b §.

Därest landsting, stadsfullmäktige i stad, som ej deltager i landsting, eller allmänna barnhuset lämna bidrag till förbundets verksamhet, äro jämväl dessa berättigade till medlemskap i förbundet.

Enskilda för barnavården intresserade personer och institutioner inom länet, vilka önska stödja förbundets verksamhet, skola ock kunna vinna medlemskap mot erläggande av årsavgift.

19 c §.

Barnavårdsförbund skall antaga stadgar för sin verksamhet, vilka för att vara gällande skola stadfästas av Konungens befallningshavande.

För förvaltning av förbundets angelägenheter skall finnas en styrelse. Därest landsting, stadsfullmäktige eller allmänna barnhuset med stöd av 19 b § första stycket inträtt i förbundet, skola de äga utse var sin ledamot i styrelsen.

Till fullgörande av sina uppgifter skall förbundet anställa ett eller flera barnavårdsombud.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

70 Förslag

till

Kungörelse örn ändrad lydelse av §§ 23 och 29 i reglementet den 21 november 1919 (nr 798) för barnmorskor.1

^Härigenom förordnas, att §§ 23 och 29 i reglementet den 21 november 1919 för barnmorskor skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

§ 23.

Barnmorska, som-----åtfölja anmälan.

Enahanda uppgifter-----och förlossningshem.

Angående barnmorskas skyldighet att göra anmälan om förlossning hos statens familje- och barnanämnd gäller vad därom är särskilt stadgat.

§ 29.

Distriktsbarnmorska, som--—--inställa sig.

Vid fullgörande------för barnmorska.

Angående distriktsbarnmorskas ------distriktsbarnmorskor m. m.

Distriktsbarnmorska skall vara skyldig att, om hon därtill utses, tjänstgöra såsom särskild föredragande vid barnavårdsnämnd inom distriktet för de ärenden, som enligt förordningen om moderskapspenning och mödrahjälp ankomma på dylik nämnd.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1937.

1 Senaste lydelse, se beträffande § 23 1931: 343 och beträffande § 29 1931: 173.

Anm. Befolkningskommissionen har i sitt den 10 december 1935 avgivna betänkande med förslag till omorganisation av förlossningsvården m. m. föreslagit en ny lydelse av första stycket i § 29. Det här upptagna tillägget till denna paragraf torde kunna införas, oberoende av örn lydelsen av dess första stycke är den nuvarande eller den av kommissionen föreslagna.

71 Förslag

till

Kungörelse om ändrad lydelse av 5 § i kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 428) angående statsbidrag till distriktsvård.

Härigenom förordnas, att till 5 § i kungörelsen den 28 juni 1935 angående statsbidrag till distriktsvård skall fogas ett nytt moment av följande lydelse:

7. Distriktssköterska skall vara skyldig att, om hon därtill utses, tjänstgöra såsom särskild föredragande vid barnavårdsnämnd inom distriktet för de ärenden, som enligt förordningen om moderskapspenning och mödrahjälp ankomma på dylik nämnd.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1937.

Förslag

till

Kungörelse om ändrad lydelse av § 59 i allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930 (nr 442).1

Härigenom förordnas, att § 59 i allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930 skall i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

Varje läkare,-----sin bostad;

13:o att, då-----eller nämnd; samt

14 :o att, då läkaren biträtt vid förlossning, iakttaga vad som föreskrives i förordningen om moderskapspenning och mödrahjälp rörande anmälan örn förlossningen till statens familje- och barnanämnd.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1937.

1 Senaste lydelse, se 1933 : 37.

72 Förslag

till

Förordning örn ändrad lydelse ay 1, 8 och 32 §§ i förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor.

Härigenom förordnas, att 1, 8 och 32 §§ i förordningen den 26 juni 1931 om erkända sjukkassor skola, 1 och 8 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Registrerad understödsförening, vilken enligt sina stadgar meddelar sjukhjälp i enlighet------förordning lokalsjukkassa.

8 §■

Erkänd sjukkassa-----tillstånd inhämtas.

Angående meddelande av moderskapshjälp gäller vad därom i 32 § stadgas.

Utöver vad----- — erkänd sjukkassa.

32 §.

Erkänd sjukkassa må vid barnsbörd meddela moderskapshjälp efter de grunder, tillsynsmyndigheten fastställer.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1937, dock att dessförinnan gällande föreskrifter alltjämt skola tillämpas i fråga om moderskapshjälp vid barnsbörd, som inträffat före nämnda dag.

Förslag

till

Kungörelse om ändring i vissa delar ay kungörelsen den 26 juni 1931 (nr 282) angående statsbidrag åt sjukkassor.

Härigenom förordnas, dels att i § 1 första stycket i kungörelsen den 26 juni 1931 angående statsbidrag åt sjukkassor orden »och moderskapshjälp» skola utgå, dels ock att § 6 i nämnda kungörelse skall upphöra att gälla.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1937, dock att dessförinnan gällande föreskrifter alltjämt skola tillämpas i fråga örn moderskapshjälp vid barnsbörd, som inträffat före nämnda dag.

73 Tabell I.

Antal i sjukkassor, registrerade enligt 1910 års lag, moderskapsförsäkrade kvinnor den 31 december åren 1924—1934 jämte antal barnbördsfall1 och moderskapsbjälpsdagar1 samt utbetald moderskapshjälp under

vart och ett av angivna år.

74 Tabell II.

Antal i erkända sjukkassor försäkrade kvinnor den 31 december 1934 jämte antal barnbördsfall1 och moderskapshjälpsdagar1 samt utbetald moderskapshjälp under samma år inom olika centralsjukkasseområden.

76 Tabell III.

Moderskapsunderstöd under år 1934 i olika centralsjukkasseområden.

77 Antal barnbördsfall, å vilka arbetarskyddslagen varit tillämplig och för vilka på grund härav under år 1934 utgivits moderskapsunderstöd för mer än 30 dagar, har utgjort 281.

78 Tabell IY.

Översikt av antalet vårdplatser för mödrar på spädbarnshemmen.

Innehållsförteckning.

Sid

Propositionen.............................................. 1

Förslag till förordning om moderskapspenning................... 2

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 32 § förordningen den

26 juni 1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor........................ 5

Förslag till förordning om mödrahjälp................................. 6

Utdra? ay statsrådsprotokollet den 15 januari 1937 ........................ 9

Inledning.......................................................... 9

I. Reformering av sjukkassornas moderskapshjälp och moderskapsunderstöden .. 11

Gällande bestämmelser............................................ 11

Översikt av tillämpningen......................................... 13

Reformförslag vid 1935 års riksdag................................ 15

Befolkningskommissionens förslag................................... 17

Yttranden över befolkningskommissionens förslag..................... 30

Departementschefen.............................................. 43

II. Hjälp dt nödställda mödrar...................................... 54

Befolkningskommissionens förslag........................ 54

Yttranden över befolkningskommissionens förslag..................... 78

Departementschefen ............. 106

lil. Anslagsbehov budgetåret 1937/1938........ 113

Socialstyrelsens beräkning......... 113

Departementschefen............................... 115

Departementschefens hemställan ................. 117

Bilaga.

Betänkande angående moderskapspenning och mödrahjälp, avgivet av befolkningskommissionen (statens offentliga utredningar 1936: 15).

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 38. 9