angående anslag till främjande av bostadsförsörjning för mindre be¬ medlade, barnrika familjer m. m.

Kungl. Majus proposition nr 190.

1 Nr 190.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer m. m.; given Stockholms slott den 3 mars 1938.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegeuten i statsrådet å Stockholms slott den 3 mars 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan under femte huvudtiteln, punkterna 21—23, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1938/1939 beräkna

dels till Främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer, ett förslagsanslag av 1,450,000 kronor,

Bihang till riksdagens protokoll 1938■ 1 sami. Nr 190.

519 38 1

2 Kungl. Majis proposition nr 190.

dels till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett reservationsanslag av 2,500,000 kronor,

dels ock till Bidrag till anordnande av hem för åldringar och änkor ett reservationsanslag av 200,000 kronor.

Därjämte har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen, att å kapitalbudgeten under Kapitalinvesteringar, Statens utlåningsfonder, i avbidan på särskild proposition i ämnet, beräkna

dels till Lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor,

dels till Lånefonden för lantarbetarbostäder ett reservationsanslag av 500,000 kronor,

dels ock till Lånefonden för anordnande av hem för åldringar och änkor ett reservationsanslag av 500,000 kronor.

Jag anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga hithörande spörsmål. Jag uppmärksammar därvid först frågan örn utvidgning av verksamheten för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer till att omfatta jämväl landsbygden.

Bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer.

När chefen för socialdepartementet den 6 oktober 1933 bemyndigades att tillkalla de sakkunniga, vilka antagit namnet bostadssociala utredningen, framhöll jag, i egenskap av föredragande departementschef, dels att en icke ringa del av de i städer och stadsliknande samhällen förefintliga bostäderna vore av så underhaltig beskaffenhet, att deras begagnande, särskilt såsom bostäder för familjer med minderåriga barn, icke kunde ur allmän hygienisk synpunkt försvaras, och dels att trångboddheten på många håll även i lägenheter, som ej i och för sig vore undermåliga, befunnits vara så stor, att allvarlig fara förefunnes för den psykiska och fysiska hälsan hos dem, som där levde. Jag betonade vidare, att ett stort antal av ifrågavarande familjer befunne sig i sådant ekonomiskt läge, att de icke kunde betala kostnaderna för lämpliga bostäder, och att en förändring till det bättre härvidlag ej torde vara möjlig med mindre ett saneringsarbete beträffande slumbostadsbeståndet subventionerades; i samband härmed borde utredas ej blott lämpligaste sättet för organisation och finansiering av en subventionerad bostadsproduktion utan även de åtgärder, som kunde vidtagas i syfte att förebygga en ogynnsam inverkan därav på den allmänna hyres- och bostadsmarknaden.

Den 19 februari 1934 avgav bostadssociala utredningen en promemoria, vari hävdades, att det bostadssociala problemet i städer och stadsliknande samhällen i väsentlig grad utgjorde ett trångboddhetsproblem. Den uppfattningen hade utredningen även vid det fortsatta arbetet funnit skäl att vidhålla. Enligt utredningen betingades trångboddheten därav, att lägenheter örn ett rum och kök i så stor utsträckning användes som familjebostäder Beträffande frågan, i vad mån trångboddheten sammanhängde med inkomst-

3 Kungl. Majlis proposition nr 190.

förhållandena, hade utredningen kommit till det resultatet, att en betydande del av de trångbodda icke kunde betecknas såsom »fattiga». Däremot hade trångbodda familjer med flera minderåriga barn till övervägande del ansetts böra betecknas såsom »fattiga».

Trångboddhetsproblemet bleve sålunda i väsentlig grad ett barnproblem. Bostadspolitiskt reste därför trångboddheten främst ett familje- och barnavårdsproblem. Såsom ett ytterligare skäl för bostadssubventionens inriktning på tillgodoseende av de barnrika familjernas behov anfördes, att därigenom komme att byggas lägenheter örn mer än ett rum och kök; en sådan inriktning av bostadsproduktionen framstode vid en analys av den framtida bostadsmarknadsutvecklingen i dess förhållande till befolkningsutvecklingen som en nödvändig förutsättning för en höjning av den allmänna utrymmesstandarden.

I enlighet med här refererade tankegång framlade bostadssociala utredningen den 17 januari 1935 betänkande med förslag angående lån och årliga familjebidrag av statsmedel för främjande av bostadsförsörjning för barnrika familjer (statens off. utredn. 1935:2).

Förslaget innebar, att för beredande av billiga hyresbostäder åt mindre bemedlade familjer med tre eller flera minderåriga barn skulle beviljas bostadsanskaffningslån till statens självkostnadsränta och i övrigt på förmånliga villkor samt årliga familjebidrag, avsedda för efter barnantalet på visst sätt differentierade hyresavdrag. De statliga lånen (sekundärlån inom 95 procent av fastighetsvärdet efter avdrag för tomtvärdet) och årliga familjebidragen (30—50 procent å standardhyran) avsågo att möjliggöra anskaffning genom nybyggnad (eller i begränsad utsträckning inköp av lämpliga äldre fastigheter) av bostäder örn minst två rum och kök eller likvärdig lägenhetstyp för uthyrning till reducerade hyror. Som organ för byggande och förvaltning av genom statsbidrag anskaffade bostäder föreslogo de sakkunniga kommuner eller erkända allmännyttiga företag. Viss ekonomisk medverkan från kommunernas sida förutsattes jämsides med en kontrollerande och förmedlande, särskilt genom tillhandahållande fritt av erforderliga byggnadstomter.

Förslaget lades med vissa smärre ändringar till grund för proposition (nr 221) till 1935 års riksdag. Med anledning av sagda proposition beslöt riksdagen att för budgetåret 1935/36 anvisa dels till bostadsanskaffningslån ett reservationsanslag av 10 miljoner kronor dels ock till familjebidrag ett förslagsanslag av 500,000 kronor.

På grundval av riksdagens beslut utfärdade Kungl. Majit den 28 juni 1935 kungörelse (nr 437) om ändring av instruktionen för statens byggnadslånebyrå, i huvudsak innebärande utökning av byrån med två ledamöter, samt uppdrog åt byråns socialföredragande att jämväl förbereda och föredraga ärenden rörande bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer. Den 4 september 1935 utfärdades kungörelse (nr 512) angående lån och årliga bidrag av statsmedel för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer.

4 Kungl. Majus proposition nr 190.

I 1936 års statsverksproposition hade, efter förslag av statens byggnadslånebyrå, upptagits anslag å 15 miljoner kronor till förstärkning av bostadsförsörjningslånefonden och å 650,000 kronor till familjebidrag. Dessa medel beviljades även av riksdagen, sedan anslagen i fråga tillstyrkts av statsutskottet. I samband därmed framhöll utskottet, att det borde övervägas, örn icke någon jämkning borde ske beträffande riktlinjerna för ifrågavarande verksamhet i syfte att underlätta egnahemsbildning för de familjer, varom här vore fråga, och det icke endast i städer och tätare bebyggda samhällen utan även på landsbygden.

I enlighet med förslag i 1937 års statsverksproposition, beslöt riksdagen att för budgetåret 1937/38 anvisa dels ett förslagsanslag av 1 miljon kronor till familjebidrag, dels ett reservationsanslag av 5 miljoner kronor såsom kapitalökning till lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer.

Tillhopa hade alltså under budgetåren 1935—38 till sagda lånefond anvisats 30,000,000 kronor.

Som redan framhållits, avsåg kungörelsen den 4 september 1935 att bereda billiga hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer i städer samt i stadsliknande och andra tätare bebyggda samhällen.

I skrivelse den 24 mars 1936 framförde Stockholms stads fastighetsnämnd vissa önskemål örn ändring i grunderna för ifrågavarande verksamhet.

Fastighetsnämnden erinrade örn att jämlikt bestämmelserna i ämnet familjebidrag kunde komma såväl i flerfamiljshus som i enfamiljshus boende familjer till del. En i realiteten viktig begränsning i möjligheten att i förevarande sammanhang tillämpa sistnämnda byggnadstyp läge dock däri, att en allmän förutsättning för familjebidrags erhållande vore att bostaden upplätes mot hyra. Familj, som innehade sin bostad med äganderätt, syntes däremot enligt författningens ordalag vara utesluten från möjligheten att erhålla familjebidrag. Huvudorsaken till att familjer, som innehade sin bostad med äganderätt, uteslutits från möjligheten att erhålla familjebidrag, torde ha varit, att familjer, som haft möjlighet att åt sig uppföra eller förvärva ett eget hem, förutsatts vara i sådan ekonomisk ställning, att subvention av ifrågavarande slag icke för deras del vore påkallad. Så vore emellertid icke förhållandet beträffande all egnahemsbebyggelse och som exempel härpå hänvisade fastighetsnämnden till den av Stockholms stad bedrivna småstugeverksamheten.

Denna verksamhet vore så organiserad, att en småstugespekulant kunde komma i besittning av ett eget hem med en kontantinsats av endast 300 kronor, vilket möjliggjordes genom lån av staden upp till 90 procent av den beräknade byggnadskostnaden samt därutöver egen arbetsinsats från småstugebyggarens sida, utförd under stadens ledning. Till följd av den långt drivna standardiseringen och genom den rationella organisationen i övrigt bleve de årliga omkostnader, som efter småstugans uppförande åvilade innehavaren, förhållandevis mycket låga. Då denna bostadsform också blivit utnyttjad företrädesvis för att tillgodose mindre bemedlade familjers bostadsbehov och då vidare småstugan finge anses vara en utomordentligt lämplig bostad för familjer med barn, syntes det angeläget, att en tillämpning av denna bostadsform vid ifrågavarande statsunderstödda bostadsbyggnadsverksamhet icke försvårades utan i möjligaste mån främjades. Visserligen kunde efter gällande bestämmelser verksamheten organiseras enligt den förutsätt-

5 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

ningen, att från början uthyrda småstugor framdeles skulle med äganderätt förvärvas av vederbörande hyresgäster, men härvidlag bleve det svårt att realisera den ur såväl etiska som ekonomiska synpunkter betydelsefulla principen örn egen arbetsinsats, vartill komme, att det icke bleve möjligt att undanröja de ekonomiska risker, som måste bliva en följd därav, att stugorna tills vidare förbleve i kommunens ägo utan att garanti erhölles för att underhåll och dylikt ej eftersattes.

Fastighetsnämnden hade därför bibringats den uppfattningen, att en småstugebebyggelse, baserad på uthyrningsprincipen, icke kunde på ett tillfredsställande sätt ordnas. Då nämnden emellertid funne det synnerligen angeläget, att möjlighet bereddes att utnyttja jämväl denna bostadsform vid ifrågavarande subventionsverksamhet till förmån för barnrika familjer, syntes det önskvärt, att åtgärder vidtoges för möjliggörande av att statliga familjebidrag måtte kunna utgå även för ägare av enfamiljshus, och detta jämväl där tomten innehades allenast med tomträtt. Förevarande möjlighet borde emellertid enligt nämndens mening begränsas till egnahem, uppförda under medverkan och kontroll av vederbörande kommun samt genom dess föranstaltande så finansierade, att egnahemsinnehavarens förvärv kunnat ske utan nämnvärd kontantinsats. I stället för standardhyra syntes därvid böra fastställas ett efter vissa grunder beräknat årligt omkostnadsbelopp, å vilket familjebidragen finge beräknas i form av procentuella avdrag.

över fastighetsnämndens framställning inhämtades yttranden av statens byggnadslånebyrå och bostadssociala utredningen.

Statens byggnadslånebyrå erinrade i sitt den 15 april 1936 avgivna yttrande därom, att talrika förfrågningar gjorts hos byrån beträffande statlig långivning till barnrika familjer, som bebodde eller önskade förvärva egnahem, och det såväl i stadssamhällen som på landsbygden. Byrån, som för sin del ställde sig sympatisk mot en dylik utvidgning av bostadssubventionen, hade övervägt, huruvida icke byrån kunde inom viss angiven ekonomisk ram få disponera medel under något friare former att försöksvis utgå för egnahemsbyggande. I anledning av den remitterade framställningen tillstyrkte byrån, att den statliga stödverksamhet för mindre bemedlade, barnrika familjers bostadsförsörjning, som avsåges i kungörelsen den 4 september 1935 och som närmast åsyftade bostadsförsörjning i hyresväg, måtte utsträckas att i tillämpliga delar omfatta jämväl bostadsförsörjning i egnahemsväg. På grund av den korta remisstiden vore byrån icke i tillfälle att framlägga ett i detalj utarbetat förslag i sådan riktning, men ifrågasatte anordnande av viss försöksverksamhet i syfte att vinna nödig praktisk erfarenhet på området. Byggnadslånebyrån hemställde därför, att Kungl. Majit täcktes meddela direktiv, innebärande ett bemyndigande för byrån att under budgetåret 1936/1937 driva stödverksamhet till förmån för bostadsförsörjning av barnrika familjer jämväl i egnahemsväg.

Bostadssociala utredningen framhöll i sitt den 8 maj 1936 avgivna yttrande önskvärdheten av att bostadssubvention skulle kunna komma småstugebyggare och andra egnahemsägare till del samt subventionsverksamheten utsträckas även till landsbygden. Tillika betonades, att en subvention av samma ekonomiska effekt men lämpad efter landsbygdens förhållanden torde kräva väsentligt andra former än de hittillsvarande.

6 Kungl. Majus proposition nr 190.

I samband med behandlingen av Kungl. Maj:ts förslag till 1936 års riksdag örn anvisande av ytterligare medel till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer betonade statsutskottet, som förut nämnts, angelägenheten av att egnahemsbildning underlättades för de familjer, varom här vore fråga (utlåtande nr 105). Utskottet höll emellertid före, att frågan påkallade ytterligare överväganden, särskilt med hänsyn därtill att åtgärder i den av byggnadslånebyrån åsyftade riktningen icke torde kunna begränsas till att endast avse städer samt, stadsliknande och andra tätare bebyggda samhällen.

Frågan örn bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer på landsbygden hade emellertid även i annan form dragits inför 1936 års riksdag. Motionsledes hade hemställts, att riksdagen måtte för budgetåret 1936/1937 anvisa ett belopp av 600,000 kronor för utlämnande i anslutning till egnahemslån av särskilda s. k. familjelån, uppgående till 15 ä 20 procent av lägenhetens värde, dock högst 1,500 kronor. Familjelånen skulle lämnas räntefria samt amorteras genom avskrivning å lånet på så sätt, att för tre barn avskreves 100 kronor för år, för fyra barn 150 kronor samt för fem eller flera barn 200 kronor. I händelse lämnat lån ej kunde slutavskrivas på detta sätt, borde återstoden återbetalas under en tid av högst tio år. Såsom säkerhet för lånen skulle lämnas inteckning samt därjämte möjligen borgen av vederbörande kommun. Örn denna framställning icke kunde bifallas, hemställde motionärerna örn skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran örn skyndsam utredning i ämnet. Jordbruksutskottet uttalade (utlåtande nr 69), att frågan borde göras till föremål för utredning. Härvid borde prövas såväl dessa motionärers uppslag som ett i en annan motion framfört förslag, att för verksamt stimulerande av egnahemsbyggande! för medellösa, barnrika familjer borde, utöver vanliga premielån, särskilda sådana utgå till barnrika familjer efter antalet minderåriga barn och med nödigt hänsynstagande till familjens inkomst och ekonomiska resurser. Utskottet ansåg sig dock icke i anledning av motionen böra föreslå särskild åtgärd från riksdagens sida, enär utskottet förväntade, att frågan skulle upptagas till behandling av befolkningskommissionen eller 1936 års egnahemsutredning.

Den 5 juni 1936 föredrogs ärendet i statsrådet, varvid jag uttalade, att de framförda önskemålen örn viss utvidgning av bostadssubventionen även enligt min mening vore värda allt beaktande. Orsaken till att familjebidragen enligt kungörelsen den 4 september 1935 knutits enbart till lägenheter, som upplåtas mot hyra, torde främst lia varit, att bostadssociala utredningens förslag, jämlikt de för utredningen lämnade direktiven, avsåg förhållandena i städer och stadsliknande samhällen, alltså orter med hyresmarknad, där det övervägande flertalet av de familjer, som kunna komma i fråga, måste antagas förhyra sin bostad. Det hittillsvarande subventionssystemet vore även avpassat därefter. Jag yttrade vidare:

Anförda skäl synas dock tala för en undersökning av möjligheterna att låta bostadssubventionen komma jämväl barnrika egnahemsägare tillgodo. I sådant fall bör emellertid subventionsverksamlieten utsträckas till att omfatta

7 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

även landsbygden. De folkhygieniska och familjesociala krav, som bostadsanskaffningslånen och familjebidragen avse att tillgodose, göra sig med samma styrkande gällande i fråga örn landsbygden. De förbättringsbidrag, som under senare år utgått, ha visserligen kraftigt bidragit att förbättra bostadsbeståndet på landsbygden, men det torde icke kunna förnekas, att för betydande delar av landsbygdens hushåll, icke minst skogsarbetarnas — och särskilt för familjer med många barn — bostadsförhållandena fortfarande äro otillfredsställande i fråga örn såväl bostadens kvalitet som dess rymlighet.

Den här ifrågasatta utvidgningen av ramen för bostadssubventionen enligt kungörelsen den 4 september 1935 kräver emellertid väsentliga modifikationer i formerna för subventionen, vilka böra närmare utredas. Ävenså bör övervägas förhållandet mellan en bostadssubvention till förmån för mindre bemedlade barnrika familjer på landsbygden och de nuvarande förbättringsbidragen till landsbygdens bostäder samt egnahemsverksamheten.

I enlighet med min hemställan uppdrog Kungl. Majit åt bostadssociala utredningen att i samråd med egnahemsstyrelsen utreda frågan örn utvidgning av bostadssubventionen enligt kungörelsen den 4 september 1935 till att avse jämväl egnahem och liknande lägenheter såväl i städer som på landsbygden ävensom att avgiva det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Samma dag bemyndigade Kungl. Majit statens byggnadslånebyrå att under budgetåret 1936/1937 försöksvis utvidga den statliga låne- och bidragsverksamheten till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer att omfatta jämväl sådana fall, där enfamiljshus innehades med äganderätt. Beträffande sådan stödverksamhet föreskrevs bland annat, att för ändamålet finge under budgetåret disponeras bostadsanskaffningslån intill ett belopp av 1 miljon kronor och familjebidrag intill 100,000 kronor. Vidare anbefalldes byggnadslånebyrån att i samråd med bostadssociala utredningen pröva de jämkningar i gällande författningsbestämmelser, som kunde vara betingade av att bostadslägenhet bomme till användning annorledes än genom upplåtelse mot hyra, varvid särskilt skulle uppmärksammas, att andra byggnader ej godkändes än sådana, som vore av för ändamålet lämplig typ och i övrigt motsvarade skäliga anspråk på god bostadsstandard, samt att verksamheten så bedreves, att denna ovidkommande intressen ej därav droge fördel.

Genom nämnda båda beslut den 5 juni 1936 hade sålunda frågan om främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer i egnahem och liknande lägenheter uppdelats i tvenne delproblem. Det ena avsåg att för budgetåret 1936/1937 -— samt 1937/1938 — inom en viss begränsad ekonomisk ram söka åstadkomma en provisorisk lösning närmast beträffande småstugor och liknande organiserad egnahemsbebyggelse i och omkring vissa städer. Det andra gällde frågan på längre sikt och i hela dess vidd, sålunda egnahemmet som bostadsform såväl i städerna som på landsbygden, varvid syftemålet var att söka åstadkomma största möjliga likvärdighet i de statliga stödåtgärderna till förbättring av de barnrika familjernas bostadsförsörjning i städerna och på landsbygden.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Beträffande möjligheterna att använda egnahemsformen för stödverksamheten för barnrika familjer lämnade kungörelsen den 4 september 1935 en viss utväg öppen, såtillvida som däri stadgas möjlighet för kommun respektive allmännyttigt bostadsföretag att efter medgivande av statens byggnadslånebyrå, på villkor som kommunen finner lämpliga, vid uthyrningen av enfamiljshus tillförsäkra hyresgästen rätt att framdeles förvärva huset (19 §). Denna bestämmelse har dock hittills vunnit tillämpning endast i relativt få fall.

Villkoren för övertagandet lia då blivit i huvudsak sådana, att tidpunkten för förvärvet ansetts inträffa, när familjen icke längre är berättigad till familjebidrag, samt att köpeskillingen skall erläggas kontant med ett belopp, som beräknas efter bostadsföretagets självkostnadspris med avdrag av gjorda amorteringar och med tillägg för tomtens värde.

Sedan Kungl. Majit, på sätt nyss erinrats, uppdragit åt byggnadslånebyrån att organisera viss försöksverksamhet på området i samråd med bostadssociala utredningen och sedan överläggningar i ämnet ägt rum mellan representanter för byggnadslånebyrån och utredningen, utfärdade byggnadslånebyrån den 26 oktober 1936 en särskild promemoria angående bostadsanskaffningslån och familjebidrag för enfamiljsstugor för barnrika familjer av väsentligen följande innehåll.

Med enfamiljsstugor förstås enligt sagda promemoria nyuppfört enfamiljshus, som bebos av ägaren jämte dennes familj och som ej vare sig helt eller delvis upplåtes åt annan mot hyra eller annat vederlag. Enfamiljsstuga får ej inrymma mindre än två eller mer än fyra (undantag kan dock medges) boningsrum samt skall vara försedd med fullt inrett kök. Även i övrigt skall den vara ägnad att bereda lämplig bostad åt barnrik familj, varvid särskilt skall beaktas att genom inredande av badrum eller dylikt nöjaktiga anordningar träffas för tillgodoseende av personlig hygien. Dylik stuga måste enligt kungörelsen vara belägen inom stad, köping, municipalsamhälle eller annat tätare bebyggt samhälle och icke på rena landsbygden. Såsom standardhyra skall anses det årliga belopp, vilket byggnadslånebyrån prövar motsvara på stugan belöpande skäliga utgifter för ränta och amortering samt onera och nödigt underhåll ävensom för uppvärmning, där centralvärme är anordnad; ränta å ägarens egen insats må härvid ej medräknas. Vid överlåtelse av enfamiljsstuga till annan ägare förbehåller sig byggnadslånebyrån bland annat att pröva dels i vad mån värdet av sådana förmåner, som kommunen jämlikt kungörelsen berett ägaren, må av kommunen återkrävas, dels huruvida erhållen köpeskilling eller vederlag kan anses skäligt, detta ur synpunkten av att ovidkommande intressen ej skola draga fördel av verksamheten. Slutligen framhålles, att där ägaren själv genom arbete medverkat vid stugans uppförande, bör beaktas den kontantinsats han härigenom kan anses ha gjort. Det anses lämpligt, att kommunen såsom led i sin förmedlingsverksamhet lämnar företagaren praktisk medverkan särskilt vid anskaffande av material och liknande, detta dels med hänsyn till byggnadsföretagets förbilligande, dels till undvikande av att statslånemedlens utbetalning till låntagaren sker kontant.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, lämna de utfärdade riktlinjerna utan närmare reglering åtskilliga sidor av denna låneverksamhet, bland annat normerna för egnahemmets värdering och den därav delvis betingade belåningsgränsen. Avsikten torde hava varit, att dylika frågor skola

9 Kungl. Majus proposition nr 190.

avgöras från fall till fall. Därav följer, att den faktiska utformningen av denna verksamhet till mycket väsentlig del lär komma att bliva beroende dels av initiativ och åtgärder från kommuner och andra i föreliggande konkreta fall, dels på byggnadslånebyråns möjlighet och förmåga att laga efter lägligheten och i de särskilda fallen träffa de avgöranden, som efter omständigheterna befinnas mest ändamålsenliga.

Genom beslut den 30 juni 1937 medgav Kungl. Majit, att det statens byggnadslånebyrå givna bemyndigandet att under budgetåret 1936/1937 försöksvis utvidga låne- och bidragsverksamheten för barnrika familjer att omfatta jämväl sådana fall, där enfamiljshus innehades med äganderätt, skulle gälla jämväl under budgetåret 1937/1938. Tillika anbefalldes byggnadslånebyrån att verkställa utredning, huruvida gällande bestämmelser för bostadsförsörjningsverksamheten för barnrika familjer borde, såsom 1937 års riksdag (skrivelse

Hittills bedriven bostadsförsörjningsverksamhet för mindre bemedlade, barn rika familjer.

Tab. 1. Bostadsförsörjningsverksamlieten för mindre bemedlade, barnrika familjer frän september 1935—februari 1938.

Nybyggnader med bostadsanskaffningslån och familjebidrag,

i 41 städer och 20 andra orter

1. Flerfamiljshus................

a) i kommuns ägo ..........

b) i stiftelses el. annan ägo ..

2. Enfamiljshus ................

a) i kommuns ägo............

b) i stiftelses ägo............

c) i enskild ägo (»enfamiljsstuga»

Ombyggnad eller Inköp av äldrr fastighet,

i 3 städer och 2 andra orter..

1. Flerfamiljshus...........

a) i kommuns ägo.......

b) i stiftelses el. annan ägo . .

2. Enfamiljshus, i kommuns ägo

Familjebidrag utan samband mec bostadsanskaffnlngslån,

i 12 städer och 5 andra orter. .

1. Flerfamiljshus...........

a) i kommuns ägo.......

b) i annan ägo .........

2. Enfamiljshus ...........

a) i kommuns ägo.......

Summa

10 Kungl. Majus proposition nr 190.

nr 56) ifrågasatt, underkastas en starkare differentiering, som toge större hänsyn till familjer med flera minderåriga barn än fem.

Från statens bygnadslånebyrå har jag inhämtat uppgifter rörande omfattningen av den bostadsförsörjningsverksamhet till förmån för mindre bemedlade, barnrika familjer, vilken bedrivits av byggnadslånebyrån. Uppgifterna avse tiden från verksamhetens början intill utgången av februari månad 1938.

Vid sistnämnda tidpunkt hade sammanlagt 51 städer och 26 andra orter kommit i åtnjutande av dylik bostadshjälp enligt byggnadslånebyråns beslut. Städerna voro: Arvika, Borås, Eskilstuna, Eslöv, Falköping, Gävle, Göteborg, Flalmstad, Hälsingborg, Hässleholm, Jönköping, Kalmar, Karlshamn, Karlskrona, Karlstad, Katrineholm, Kristianstad, Kristinehamn, Kungälv, Landskrona, Lidköping, Linköping, Lund, Malmö, Mariestad, Mölndal, Nora, Norrköping, Nyköping, Oskarshamn, Skara, Skövde, Stockholm, Strängnäs, Sundbyberg, Sundsvall, Söderhamn, Södertälje, Tidaholm, Trollhättan, Trelleborg, Uddevalla, Uppsala, Varberg, Vetlanda, Visby, Vänersborg, Västerås, Växjö, Ystad, Örebro. Härtill komma följande andra samhällen: Aringsås socken, Backa socken, Borlänge köping, Dalsjöfors (Toarps socken), Ektorp, Lillängen och Skuru (Nacka socken), Ekstånga (Söndrums socken), Fullersta municipalsamhälle, Segeltorps municipalsamhälle och Stuvsta municipalsamhälle (Huddinge socken), Hov villasamhälle, Högstorp (Växjö socken), Hässelby villastad köping, Klingsta municipalsamhälle (Danderyds socken), Kolbäcks socken, Mölnbo (Vårdinge socken), Mölnlycke (Båda socken), Nevishög och Staffanstorp (Nevishögs socken), Nyhamnsläge (Brunnby socken), Nykroppa (Kroppa socken), Stockaryds socken, Surahammar (Sura socken), Tierps köping, Tullinge (Botkyrka socken), Ödeshögs municipalsamhälle.

Bostadsanskaffningslån till bostadsförsörjning i nämnda orter hade slutgiltigt eller preliminärt beviljats till ett belopp av 14,304,696 kronor och familjebidrag utginge till ifrågavarande orter med ett belopp av 1,164,627 kronor 80 öre. Bostadshjälpen omfattade tillhopa 3,224 lägenheter. I tabell 1 redogöres närmare för bostadsförsörjningsverksamhetens resultat.

Av de för barnrika familjers bostadsförsörjning avsedda lägenheterna äro 2,992 eller cirka 93 procent belägna i flerfamiljshus och232i enfamiljshus.Bland de sistnämnda äro 104 uppförda av kommuner i egen regi eller av allmännyttiga bostadsföretag; dessa äro åtminstone i vissa fall avsedda att sedermera eventuellt överlåtas med äganderätt till bostadsinnehavaren. Återstående 128 hus tillhöra den grupp, som avses i brevet den 5 januari 1936, varigenom byggnadslånebyrån bemyndigades att försöksvis utvidga den statliga bidrags- och låneverksamheten till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer att omfatta jämväl sådana fall, då enfamiljshus innehades med äganderätt. För dylika s. k. enfamilj sstugor har hittills bostadshjälp beviljats i enlighet med vad i tabell 2 angives.

Förutom i tabell 2 anförda sifferuppgifter rörande den hittillsvarande omfattningen av bostadshjälpen för mindre bemedlade, barnrika familjer, kan man ur byggnadslånebyråns material även draga vissa slutsatser rörande i vad mån bostadsförsörjningsverksamheten mäktat förverkliga det därmed avsedda syftet, nämligen att bereda barnrika familjer rymligare bostäder till överkomliga hyror. Till närmare belysning härav ina meddelas följande samman-

Kungl, Maj:ts proposition nr 190. 11

Tab. 2. Enfamiljsstugor, för vilka till och med februari 1938 bostadsanskalfningslån

eller familjebidrag beviljats.

ställning av de uppförda lägenheternas fördelning på 1-rums-, 2-rums-, 3-rumsoch 4-rumslägenheter.

Antal lägenheter i hus för barnrika familjer.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Av särskilt intresse äro de uppgifter beträffande nuvarande och förutvarande bostadsförhållanden i 26 städer för 1,051 barnrika familjer, inflyttade senast den 81 december 1936, vilka publicerats i en av C.-R. Cramér författad uppsats angående bostadsförsörjningsverksamheten för mindre bemedlade, barnrika familjer, publicerad i svenska stadsförbundets tidskrift (årg. 1936, häfte 7 och samma tidskrift årg. 1937, häfte 1).

Av sagda uppsats framgår, att den förutvarande bostaden betecknats såsom a) nöjaktig för 438 familjer eller 41.8 procent, b) dålig för 301 eller 28.6 procent och c) mindervärdig för 311 eller 29.6 procent. Nämnda relationstal ha dock varit rätt växlande i olika städer. Där siffran för a-lägenheter varit hög (ex. 75 procent i Göteborg), har bostadsförbättringen närmast avsett avhjälpande av trångboddhet, medan höga b- och c-siffror (ex, Lund, Ystad) tyda på, att det närmast rört sig örn kvalitetsförbättring. I fråga örn de gamla och de nya lägenheternas storlek är följande tabell upplysande (avseende dock blott 641 lägenheter, för vilka dylika uppgifter föreligga):

Förskjutningen från ettrumsstandard till två- eller trerumsstandard har sålunda medfört en ökning av golvytan med i genomsnitt 13.8 kvadratmeter per lägenhet.

Yad familjerna fått betala för denna väsentliga höjning av bostadsstandarden framgår av följande sammanställning, varvid de 12 största städerna redovisats särskilt:

Beräknad familjeinkomst H t ift j medeltal per år i kr. per år i medeltal, jo

kr. förr nu

Stockholm .............................. 3,168

Göteborg .............................. 3,127

Malmö .................................... 2,752

Norrköping ........................... 2,468

Hälsingborg ........................... 2,783

Borås .................................... 2,753

Gävle .................................... 2,867

Eskilstuna .............................. 3,185

Jönköping .............................. 2,458

Linköping .............................. 2,603

Karlskrona .............................. 2,655

Lund .................................... 2,469

Samtliga städer (26) ............... 2,892

Ehuru för vissa städer genomsnittliga hyresutgiften något ökats, föreligger i stort sett nedgång av såväl den absoluta som den relativa hyran (i medeltal från 18.5 till 17.9 procent av inkomsten), oaktat bostadsstandardens väsentliga

13 Kungl. Majus proposition nr 190.

höjning. Detta förklaras genom att de nuvarande hyresbeloppen nedbringats genom beviljande av familjebidrag. Sålunda erhöllo av de undersökta familjerna 346 med 3 hemmavarande barn under 16 år hyresrabatt med 30 procent, 353 med 4 barn med 40 procent och 352 med 5 eller flera barn med 50 procent.

Att här ifrågavarande familjer voro särdeles barnrika framgår därav, att antalet hemmavarande barn (inklusive sådana över 16 år) uppgick till 3 i 28.9 procent av familjerna, till 4 i 31.3 procent, till 5 i 19.5 procent, till 6 i 9.3 procent, till 7 i 5.9 procent, till 8 i 2.7 procent, till 9 i 1.7 procent samt till 10 eller flera i 0.7 procent. Det kan tilläggas, att av familjeförsörjarna 5.9 procent voro under 30 år, 52 procent i 30-årsåldern, 37 procent i 40-årsåldern och 5.i procent 50 år eller däröver.

De hittillsvarande resultaten av bostadssubventionen för barnrika familjer, kunna i kvalitativt hänseende sägas i stort sett väl motsvara de intentioner, varmed verksamheten igångsattes. Den genomsnittliga höjningen av utrymmesstandarden för de berörda familjerna är avsevärd, vartill kommer en genomgripande förbättring av lägenheternas hygieniska beskaffenhet, utrustnings- och bekvämlighetsstandard. Syftet i fråga om hyresbeloppens fastställande, att bereda en tillräcklig bostad till en hyra, som ungefär motsvarade den hyra, familjerna tidigare betalat, har på de flesta orter uppnåtts.

Det kan icke förnekas, att fortfarande och trots den betydande genomsnittliga utrymmesökningen många av de familjer, som bebo de subventionerade lägenheterna, äro trångbodda efter alla rimliga kriterier. Till stor del är detta dock att anse som en övergångsföreteelse, vilken i verksamhetens fortsättning kan undanröjas. Det är naturligt, att vid urvalet av hyresgäster i början företräde givits de mest ömmande fallen, vilket ofta betyder de mycket stora familjerna. Å andra sidan har givetvis sammansättningen av lägenheterna efter storlekstyp måst bestämmas med hänsyn till sammansättningen av flerbarnsfamiljeklientelet i dess helhet. I den mån nya bostadsfastigheter av här ifrågavarande slag komma till, bör trångboddheten kunna motverkas genom att omflyttning successivt företages, i och med att de mycket stora familjer, som nu bo i lägenheter örn 2 rum och kök, beredas möjlighet att flytta över i större lägenheter. Med hänsyn till önskvärdheten av en sådan omflyttning är det lämpligt, att byggandet av lägenheter för barnrika familjer i framtiden icke ensidigt inriktas på 2 rum och kök utan på ett mera differentierat bestånd.

Bostadssociala utredningens förslag beträffande egnahemsverksamhet för mindre bemedlade, barnrika familjer.

Allmänna synpunkter.

Det utredningsuppdrag, som bostadssociala utredningen erhöll genom Kungl. Maj:ts omförmälda beslut den 5 juni 1936, har utredningen slutfört genom överlämnandet den 11 november 1937 av betänkande med förslag rörande lån och bidrag av statsmedel till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer i egnahem m. m. (statens off. utredn. 1937:43). Betänkandet har utarbetats i samråd med statens egnahemsstyrelse, som helt biträtt detsamma.

Sagda betänkande åtföljdes av tre bilagor, nämligen dels en undersökning rörande bostadsförhållandena inom vissa landskommuner, utarbetad

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

av fil. kand. Eichard Sterner, dels en redogörelse för de statliga bostadsfrämjande åtgärderna på landsbygden, deras innebörd och resultat, utarbetad av byråchefen Bertil Nyström, dels ock tabeller för beräkningar rörande det framtida bostadsbehovet på landsbygden, sammanställda av docenten Alf Johansson och aktuarien Gunnar Hävermark.

Betänkandet lämnar en framställning av bostadsbeståndet och dess utvecklingstendenser med särskilt avseende å landsbygden, till vilken framställning jag torde få hänvisa.

Vidare redogöres för den statliga bostadsförbättringsverksamheten, dess resultat och utvecklingstendenser. Enligt denna redogörelse har den hittills bedrivna bostadsförbättringsverksamheten, till vilken jag i annat sammanhang återkommer, i väsentlig grad kommit barnrika familjer till godo. Bostadssociala utredningen hade emellertid den 30 november 1936 föreslagit, att denna praxis måtte förenhetligas och befästas genom att i lämplig form föreskrift utfärdades örn visst företräde till bostadsförbättringsbidrag och nybyggnadslån för familjer med minst tre hemmavarande barn under 16 år. I syfte att mera bestämt inrikta verksamheten på ett övervinnande även av trångboddhetens onda föreslogo de sakkunniga därjämte, att då bidraget eller lånet skulle lämnas till familjebostad och då fråga ej vore örn allenast reparationsarbete utan om till- eller ombyggnad respektive nybyggnad, den bidrags- och lånebeviljande myndigheten borde särskilt beakta angelägenheten av att det tillskapades bostäder om minst 2 rum och kök. —■ Vidare hade bostadssociala utredningen vid samma tillfälle ansett sig böra understryka, att därest det vore fråga om barnrika familjer, vilka icke kunde själva deltaga med arbete eller penningar, men vilkas bostäder voro i så bristfälligt skick, att ingripande vore påkallat, vederbörande hälsovårds- och egnahemsnämnder borde beredas ökade möjligheter att räkna med statsbidrag upp till 75 å 80 procent av de beräknade kostnaderna, under villkor att vederbörande kommun tillsköte vad därutöver erfordrades för genomförande av företaget.

Egnahemsstyrelsen, som anmodats att avgiva utlåtande över bostadssociala utredningens nyssnämnda förslag, erinrade örn att styrelsen, som ägde utfärda närmare föreskrifter för tillämpningen av föreskrifterna i kungörelsen den 30 juni 1933, sökt genom cirkulär, instruktionskurser och dylikt åstadkomma en i görligaste mån enhetlig bostadsförbättringsverksamhet i landets olika delar. Härvid hade bland annat framhållits nödvändigheten av att särskilt familj ermed barn finge sina bostäder upprustade, och styrelsen vågade bestämt hävda, att framför allt egnahemsnämnderna beaktat de barnrika familjernas behov. Styrelsen hade därför ej ansett behövligt att utfärda föreskrift om bestämt företräde för dessa familjer, emedan hänsyn måste tagas även till andra familjer, exempelvis familjer med två små barn eller med gamla föräldrar eller sjuka medlemmar. Beträffande bostadens omfattning hade vid örn-, tilleller nybyggnad, där familjerna varit barnrika eller av annan anledning, såsom sjukdom eller dylikt, större bostad erfordrats, detta behov blivil i görligaste mån tillgodosett. Å andra sidan syntes icke så få familjer onödigtvis åsamkats ekonomiska bekymmer på grund av för stort tilltagna bostadsbyggen. Styrel-

15 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

sen ansåg det däremot vara önskvärt, att föreskrifter om anordnande av centralvärme, vatten och avlopp samt välinrett, arbetsbesparande kök, tillräckligt antal garderober och dylikt kunnat givas, men med hänsyn till statsbidragens otillräcklighet hade detta ej kunnat ske. Vad anginge den ifrågasatta höjningen av statsbidraget till 75 å 80 procent av kostnaden, hade styrelsen medgivit dylik förhöjning i sådana fall, då medellöshet nödvändiggjort kommunala bidrag, men därvid ej begränsat sitt medgivande till enbart barn rika familjer. Under hänvisning till det anförda förklarade egnahemsstyrelsen, att styrelsen icke hade något att erinra mot att i gällande författning eller annorledes föreskrifter i här berörda hänseenden meddelades av Kungl. Majit, men borde föreskrifterna icke givas en kategorisk form, enär detta skulle vara till men för verksamheten.

Frågan upptogs till behandling i samband med 1937 års statsverksproposition. Under femte huvudtiteln, punkt 23, framhöll jag, att jag funne bostadssociala utredningens synpunkter beaktansvärda, att vid förevarande stödverksamhet de barnrika familjernas särskilda behov borde uppmärksammas i högre grad än som redan skett samt att det funnes goda skäl för att i särskilt ömmande fall helt eller delvis eftergiva kraven på eget bidrag i penningar. Härvid kunde tänkas, att vederbörande kommun tillhandahölle erforderligt bidrag i penningar, i undantagsfall jämväl i form av arbetsprestation vid byggnadsarbetets utförande. Då egnahemsstyrelsen förklarat sig intet hava att erinra emot att synpunkterna ifråga komme till uttryck i gällande bestämmelser, ansåg jag mig böra överväga åtgärder av sådan innebörd, varvid jag emellertid tillika betonade, att föreskrifterna icke borde givas alltför kategorisk form.

Bostadssociala utredningen framhåller vidare, att den statliga bostadsförbättringsverksamheten otvivelaktigt varit till stor välsignelse för de barnrika familjerna. De barnrika familjernas trångboddhetsproblem, som vore lika allvarligt på landsbygden som i städerna, hade emellertid icke fullständigt lösts genom den här ifrågavarande hjälpverksamheten. Vad sålunda konstaterats, borde emellertid icke leda till något utdömande av bostadsförbättringsverksamheten såsom medel i bostadspolitiken på landsbygden utan blott till ett fastställande av att det jämsides med denna verksamhet krävdes andra hjälpformer, för att samhället framgångsrikt skulle komma till rätta med problemet om bättre bostäder för de mindre bemedlade, barnrika familjerna. Bostadssociala utredningen framlade i detta hänseende förslag örn ytterligare åtgärder. Vidtoges dessa åtgärder, försvunno dock icke de behov, som bostadsförbättringsverksamheten fyllt och alltjämt kunde fylla, nämligen som en till beloppet relativt begränsad engångshjälp för upprustning av dåliga bostäder. Tvärtom torde bostadsförbättringsverksamheten kunna läggas mera rationellt, sedan den befriats från nyssnämnda uppgifter.

Utredningen lämnar därefter en redogörelse för den nuvarande egnahemsverksamheten, till vilken jag hänvisar. Utredningen framhåller, att det blott vore under en begränsad synvinkel, som egnahemsfrågan kunde upptagas

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

till behandling av bostadssociala utredningen, enär större delen av hithörande områden redan vore föremål för övervägande i annat sammanhang. Sålunda vore egnahemsfrågan ur jordbrukssynpunkt under handläggning av 1936 års egnahemsutredning, vilken härvidlag ägnat uppmärksamhet ej blott åt jordanskaffningsfrågan utan även åt spörsmålet, huru ifrågavarande lägenheter lämpligen skulle bebyggas för att motsvara nutida krav. Kungl. Majit anmodade vidare den 30 oktober 1936 egnahemsutredningen, att i befolkningskommissionens ställe verkställa utredning och avgiva förslag angående åtgärder för skapande av ökade möjligheter för lantarbetare och med dem likställda personer med barnrika familjer att kunna förvärva egna jordbruk. — Även frågan om arrendelägenheter och torp vore föremål för översyn jämväl ur sociala synpunkter genom 1936 års arrendeutredning.

Sedan bostadssociala utredningen i fortsättningen erinrat örn de hinder, som innehav av eget hem utgjorde för arbetskraftens rörlighet, framhåller utredningen, att hithörande förhållanden borde beaktas jämväl, när det gäller att bedöma och eventuellt omforma egnahemmet som bostadstyp för mindre bemedlade, barnrika familjer. Av vikt vore emellertid därvid att ihågkomma, för det första att den barnrika familjen överhuvudtaget — alltså även örn den icke vore i besittning av eget hem — vore ytterst kriskänslig och förhållandevis föga rörlig på arbetsmarknaden och för det andra att det alternativa systemet för bostadsförsörjning å orter utan egentlig hyresmarknad, hyresbostäder i arbetsgivarens hand, i regel inverkat neddragande på bostadsstandarden.

Den redogörelse rörande egnahemmen ur byggnadstekniska synpunkter, som därefter i betänkandet lämnas, är huvudsakligen baserad på en av kooperativa förbundets arkitektkontor verkställd undersökning. Denna undersökning avsåge landsortens bostadsegnahem till skillnad från den under kommunal medverkan finansiellt och tekniskt organiserade småstugebebyggelsen kring vissa större städer. Medan småstugebyggaren plägade erhålla ett fast amorteringslån av sådan storlek, som onödiggjorde sekundärkredit, finge en vanlig egnahemsbyggare i städernas ytterområden eller i landsbygdens samhällen kanske ett statligt egnahemslån eller ett sparbankslån som primärlån, medan han för sekundärkrediten vanligen måste taga risken av dyra och uppsägbar lån på olika håll. Medan småstugebyggaren tillhandahölles fackmässig hjälp med bostadens planläggning och byggets organisation, vore en annan egnahemsbyggare i betydligt högre grad hänvisad att reda sig själv med den risk för dyrt och likväl dåligt resultat detta innebure för den i byggnadsfrågor okunnige och oerfarne.

Hur förhållandena gestaltade sig i praktiken belystes genom den nyssnämnda av kooperativa förbundets arkitektkontor år 1934 verkställda inventeringen och uppmätningen av 470 bostadsegnahem i olika delar av landet. Utredningens begränsade omfattning gjorde emellertid, att dess resultat ej kunde anses allmängiltiga.

Egnahemsbyggarna voro i 203 fall arbetare och i de återstående förmän, verkmästare, hantverkare, tjänstemän eller utövare av fria yrken. Inom dessa olika fack växlade familjefaderns årsinkomst mellan i genomsnitt cirka 2,000

17 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

och 6,000 kronor; medelåldern visade en tendens att ökas (från 34 ä 35 till 38 år) under undersökningsperioden, som i huvudsak avsåge egnahem byggda åren 1920—1934. Det i fastigheten insatta egna kapitalet växlade mellan 0 och 100 procent och utgjorde i genomsnitt 19 procent av fastighetskostnaderna. Härvid hade den egna arbetsinsatsen ej medräknats, men uppskattades denna svårvärderliga post, befunnes medelkostnaden för huset uppgå till 24 å 25 kronor per kubikmeter, vilket ansågs relativt dyrt med hänsyn till de undersökta egnahemmens standard och landsortens prisförhållanden.

Egnahemsbyggarens finansieringssvårigheter i förening med strävanden att göra bygget möjligast »storståtlig^ nödgade honom ofta att beträda kvalitetsförsämringens sluttande plan eller ock att i vindsvåningen inrymma en lägenhet till uthyrning. Undersökningen hade givit vid handen, att man härvidlag ofta räknade fel på grund av höga underhållskostnader och risk för hyresförlust. Uppskattningen av dessa hyreslägenheter ansåges också vara i sjunkande, ty medan av de under perioden 1920—1928 byggda husen cirka 40 procent hade endast en lägenhet, hade enfamiljshusen bland de 1929—1934 uppförda ökats till 62 procent.

Vad bostadsutrymmet beträffade, befanns visserligen 35 procent av de undersökta lägenheterna — av vilka cirka 9 procent bestodo av 1 rum och kök men 54 procent av 2 rum och kök, 24 procent av 3 rum och kök och återstoden av större lägenheter — vara att efter vanliga grunder anse som överbefolkade. Men denna trångboddhet berodde så gott som helt på familjernas begär att ha ett »finrum». Det framhölls, att önskan att ha ett rum, som alltid står snyggt, kunde motivera ett sådant avskiljande i familjer, vilkas medlemmar hade arbete av tyngre eller smutsande slag, men knappast i andra hem, där det ej vore alltför svårt att hålla det bästa rummet snyggt, även örn det toges i bruk både på dagen och örn natten.

Egnahemsbyggarens nödtvungna eftergifter i fråga örn bostadens kvalitet, liksom hans avsaknad av fackmässig ledning och hjälp, framträdde tydligt i fråga om husens tekniska anordning och utförande. I dessa 470 undersökta byggnader funnos bland annat representerade 87 olika metoder att åstadkomma ytterväggar; medan i många fall väggarnas värme- och fuktisolering var underhaltig, förekom det också, att man i överdrivet nit åstadkommit en isolering fullt tillräcklig att uthärda polartrakternas kyla. Påfallande var det relativt stora antalet fall av bristfällig taktäckning, t. ex. med spikad tjärpapp. Den sanitära utrustningen var i jämförelse med stadsförhållanden låg; sålunda förefanns badrum i omkring 100 fall, ehuru man i 302 fall hade både vatten- och avloppsledning. Påfallande var, att egnahemsbyggärna i alltför ringa grad förstått utnyttja de tekniska framstegen för att förbättra bostadens plan. Allmänt användes den gamla plantypen med innerväggarna korsande varandra vid skorstensstocken, ehuru man i nära 50 procent av fallen övergått till centraluppvärmning och därför vid planlösningen var oberoende av skorstensstockens placering.

Mot bakgrunden av nu meddelade uppgifter och egna undersökningar ansåge sig bostadssociala utredningen böra understryka, att den låga tekniska standard, som ej sällan präglade egnahemsbyggen såväl i fråga örn planlösning som utförande och sanitära anordningar, vore en sida av egnahemsproblemet som i hög grad vore värd att uppmärksammas. Framför allt gällde detta egnahemsbebyggelsen på landsbygden, där samhällelig byggnadskontroll merendels saknades och där av detta och andra skäl byggnadskulturen i allmänhet vore lägre än i städerna. Egnahemsbyggaren själv saknade som regel

Bihang till riksdagens protokoll IDUS. 1 sami. Nr 190.

529 58 2

18 Kungl. Majus proposition nr 190.

förutsättningar att rationellt bedöma bostadens utformning, och den byggnadstekniska sakkunskap, som till överkomlig kostnad stöde till hans förfogande, vore enligt en bland fackmän allmänt accepterad uppfattning i de flesta fall otillräcklig. Byggherrens kontroll av att ett bygge utfördes enligt godkända planer vore ofta otillräcklig, och kontroll från det allmännas sida saknades nästan alldeles.

Utifrån de synpunkter utredningen hade att anlägga syntes det naturligt, att krav på högre bostadsstandard borde urgeras, särskilt när det gällde barnrika familjer. Kraven borde hållas i överkant, jämfört med nu i allmänhet rådande förhållanden. Härför talade, förutom de allmänna synpunkterna på behovet av radikal förbättring av landsbygdsbostäderna, att i fråga örn bostäder för barnrika familjer husmoderns arbetsbörda vore särskilt tung. Genom att hålla kraven högt kunde man också i någon mån tillgodose önskemålet, att staten befordrade tillkomsten av mönsterbostäder, vilkas förebildande betydelse vore allmänt omvittnad.

Lån och bidrag av statsmedel till egnahem för barnrika familjer borde därför enligt utredningens uppfattning givas endast för fullgoda bostäder. I författningen rörande lån och bidrag till barnrika familjers bostadsförsörjning i hyreshus funnos icke intagna preciserade krav i fråga örn teknisk utrustning av de hyreslägenheter, som där avsåges. I praxis hade dock utbildat sig den regeln, att nybyggda lägenheter skulle lia tillgång till badrum och varmvatten. När det gällde egnahem i städer och stadsliknande samhällen, torde icke hinder möta att upprätthålla simma krav tämligen generellt. Landsbygdens förutsättningar vore något annorlunda, men med avseende å kyggande med statshjälp av egnahem för barnrika familjer holle utredningen före, att vissa preciserade krav borde uppställas. Beträffande dessa krav anför utredningen följande.

a) Hustyp. Inom den svenska egnahemsbebyggelsen är tvåfamiljshuset med en lägenhet avsedd för ägarens eget behov och den andra för uthyrning en mycket vanlig typ, som fortfarande bygges i icke ringa omfattning. I förevarande sammanhang kan denna typ givetvis icke ifrågakomma. Tvåfamiljshuset är kapitalkrävande för husägaren och medför betänkliga risker under lågkonjunkturer, då husägaren kan drabbas av både sin egen och hyresgästens arbetslöshet. För här ifrågavarande ändamål är enfamiljshuset den riktiga typen.

b) TJtrymmesstandard. Beträffande utrymmeskrav är det redan vid hyreshusbygge för barnrika familjer gällande kravet på två rum och kök såsom minimum självklart i fråga örn egnahem. I synnerhet när det gäller större flerbarnsfamiljer, borde tre rum och kök eftersträvas såsom det normala; beaktas bör dock, att rummen ej bliva för små. Å andra sidan bör även tillses, att det icke bygges för stort — en hos egnahemsbyggare icke ovanlig benägenhet. Framhållas må, att alltför stora lägenheter äro tungskötta och bli illa utnyttjade.

c) Planlösning och utförande. I avvaktan på en rationalisering av byggnadsväsende! på landsbygden torde vissa åtgärder vara påkallade för att åt här ifrågasatta speciella byggnadsverksamhet för barnrika familjers bostadsförsörjning garantera god kvalitet i fråga örn planlösning och utförande, åtgärder, som icke hindra men befordra en framtida allmän reglering. Utred-

19 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

ningen vill peka på betydelsen av att genom vederbörande statliga organs försorg det periodvis utarbetas och gives effektiv spridning åt samlingar av goda typritningar, passande för varierande behov och åtföljda av klara arbetsbeskrivningar. Planlösningar, som äro avsedda att tillämpas vid här ifrågavarande byggnadsföretag, som erhålla statens stöd, böra granskas av vederbörande centrala organ, vilket för ändamålet utrustas med tillräckliga resurser.

Erfarenheten ger vid handen, att bristerna i landsbygdens byggnadsskick i mycket hög grad sammanhänga med bristen på yrkesskickliga byggmästare. Bostadssociala utredningen vill i detta sammanhang understryka önskvärdheten av att sådan verksamhet, som syftar till förbättrad utbildning av lantbyggmästare, till exempel de av Samfundet för hembygdsvård anordnade byggmästarekurserna, effektivt understödes av staten. Från egnahemsstyrelsens sida har även framförts förslag om lämpligt ordnat lärlingssystem.

d) Utrustning. Bostadssociala utredningen vill framhäva den fundamentala betydelsen av att husen förses med central uppvärmningsanordning. Utom hygieniska fördelar innebär centraluppvärmning förutsättningen för ett förnuftigt utnyttjande av bostadens utrymmen. Dels medger den bättre planlösningar, dels bliva samtliga rum användbara även vintertid och slutligen kan huset tänkas bli fullständigare inrett och utnyttjat från början. Otvivelaktigt sammanhänga missförhållandena i detta avseende i hög grad med bristen på centraluppvärmning. Anordnandet av sådan bör göras till ett krav för lån och bidrag av statsmedel till byggande av egnahem för barnrika familjer. Värmeledningspanna för ifrågavarande ändamål bör vara av en typ, som kan eldas med inhemskt bränsle. Inhämtade uppgifter från fackmän ha givit vid handen, att det tekniska problemet i detta sammanhang låter sig lösa utan större svårighet men tarvar särskild utredning.

Anordnandet av vatten och avlopp inomhus bör även uppställas som krav, där icke tekniska hinder omöjliggöra detta. En dylik anläggning torde till stor del kunna utföras som egnahemsbyggarens egen arbetsprestation, varvid även enkla och billiga handpumpar i köket kunna komma till användning.

Behovet av garderober, skafferi och övriga förvaringsutrymmen synas snarast lättare kunna tillgodoses i landsbygdsegnahem än i städernas hyreslägenheter. I fråga om inredandet av badrum eller tvagningsrum (eventuellt jämte varmvatten) vill bostadssociala utredningen uttala en rekommendation härför. Att åstadkomma badmöjligheter inom bostaden, med badrummet förlagt till källaren tillsammans med tvättstuga, kan vara enkelt och föga kostsamt. Yad nu sagts, innebär givetvis intet underkännande av strävandena att söka lösa landsbygdens badfråga på kollektiv väg genom badstugor och dylikt.

Utredningen framhåller, att gentemot åtgärder, som syftade att befordra bostadsbildningen på landsbygden, ofta hade hävdats, att dylika åtgärder skulle vara förenade med risker av den anledningen, att landsbygdens folk- ‘mängd vore i tillbakagående och att denna befolkningsregress komme att bliva än starkare i framtiden. Det vore uppenbart, att en rationell inriktning av de bostadspolitiska åtgärder, som avsåge landsbygden, måste ske under hänsyn till den befolkningsutveckling, som kunde bedömas såsom sannolik, och grunda sig på så långt möjligt säkra beräkningar över landsbygdsbefolkningens framtida storlek och sammansättning.

Bostadssociala utredningen framlägger därefter vissa kalkyler över de sannolika utvecklingslinjerna för befolkningsrörelserna på landsbygden under

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

vissa redovisade antaganden. Av statistiska skäl hade det varit nödvändigt att vid tudelningen av materialet draga gränsen mellan städer och landsbygd enligt nu gällande administrativa indelning. I landsbygd bomme sålunda att inräknas även områden med agglomererad bebyggelse, vilket ur vissa synpunkter kunde vara mindre lämpligt. Utredningen anför rörande sagda befolkningsutveckling i huvudsak följande.

Grunden för bedömningen av hushållsbildningen på landsbygden utgöres av beräkningar över befolkningens fördelning efter kön, ålder och civilstånd, inbördes kombinerade. Dylika beräkningar ha utförts för vissa tidpunkter i framtiden med fem års mellanrum (fram till år 2000) och med den 31 december 1935 som utgångspunkt. Härvid har fordrats antaganden om den framtida 1) dödligheten, 2) nativiteten, 3) civilståndsfördelningen i olika åldersklasser samt 4) flyttningarna från landsbygd till städer, deras omfattning bland män och kvinnor i olika åldrar. Dessutom har förutsatts, att någon migration ej förekommer.

Beträffande dödligheten föreligga relativt goda möjligheter att uppskatta den framtida utvecklingen.

I fråga om nativiteten (eller rättare fruktsamheten) har för landsbygdsbefolkningen gjorts tre olika antaganden: I) sjunkande nativitet till år 1950, därefter oförändrad; nettoreproduktionstalet cirka 500 eller detsamma som för närvarande gäller för rikets städer; II) i stort sett oförändrad nativitet eller, noggrannare uttryckt, något höjd nativitet, så att den ger ett nettoreproduktionstal = 1,000; III) stigande nativitet till år 1950, därefter oförändrad; nettoreproduktionstalet cirka 1,250.

Utifrån nyssnämnda antaganden om dödlighet och nativitet har folkmängden vid slutet av åren 1940, 1945, 1950—2000 beräknats, varvid män och kvinnor fördelats efter ålder i femårsgrupper. Därefter ha män och kvinnor var för sig fördelats efter civilstånd inom varje åldersklass i enlighet med den relativa fördelning, som enligt folkräkningen gällde år 1930.

Slutligen ha gjorts fyra olika antaganden örn flyttningarna från land till stad. Förutom ett antagande (a) örn inga som helst flyttningar ha i vart och ett av de övriga fallen angivits ett visst absolut nettoantal män och kvinnor, som under varje femårsperiod antagits flytta från landsbygden och vid periodens slut kvarlevat i städerna, nämligen (b) 10,000 män och 20,000 kvinnor; (c) 30,000 män och 50,000 kvinnor; (d) 50,000 män och 80,000 kvinnor. De flyttande lia åldersfördelats i enlighet med förhållanden, som konstaterats i vissa fall, som visserligen äro ringa till antalet men mycket väl överenstämmande med varandra.

Av alla de antaganden, som man behövt göra för att kalkylera utvecklingen för landsbygd respektive städer för sig, äro antagandena om flyttningarna måhända de vanskligaste, och detta gäller i synnerhet beträffande de närmaste årtiondenas utveckling, för vilken nativitetsantagandena icke spela någon roll i vad angår beräkningen av de för hushållsbildningen bestämmande faktorerna. Av de fyra flyttningsantagandena är (c): 30,000 män och 50,000 kvinnor per femårsperiod det som närmast överensstämmer med den omfattning av flyttningarna, som gällt under senare decennier.

Man kan med tämligen stort lugn våga påståendet, att för överskådlig och i fråga om planering av åtgärder beaktansvärd framtid de båda gränsantagandena (a): ingen flyttning, respektive (d): 50,000 män och 80,000 kvinnor representera ytterligheter, som icke endast ingränsa varje utveckling av rimlig sannolikhet utan även betyda mycket osannolika ytterlighetsfall. I den hittillsvarande utvecklingen kan icke förmärkas någon tendens till avmattning

21 Kungl. Majda proposition nr 190.

i den -flykt från landsbygden», som utmärkt det senaste trefjärdedels seklet. Inom landsbygdens dominerande näringsgren, jordbruket, kommer efter all sannolikhet den befolkning, som där har sin sysselsättning, att fortsätta att minska, främst till följd av den rationalisering av jordbruksdriften, som kräves för att upprätthålla jordbrukets räntabilitet och underbygga en levnadsstandardhöjning för jordbruksbefolkningen. Det vore visserligen tänkbart, att denna tendens kunde i sin verkan på den totala landsbefolkningen komma att helt eller delvis motvägas av en stark utveckling av andra till landsbygden lokaliserade näringsgrenar. Under senare decennier har en dylik utveckling av betydande styrka uppenbarligen varit för handen, dock långtifrån tillräckligt stark för att förhindra en fortgående förskjutning mellan total landsbygdsbefolkning och stadsbefolkning, vilket får en viss belysning av följande sammanställning ur folkräkningsuppgifterna över antalet män och kvinnor åren 1920 och 1930 inom jordbruksbefolkning, övrig landsbygdsbefolkning samt stadsbefolkning:

Emot möjligheten av en utveckling av andra landsbygdsnäringar än jordbruket, tillräckligt stark att motverka befolkningsminskningen i denna senare näringsgren, talar vidare den omständigheten, att den industriella produktionens struktur synes vara stadd i förskjutning i riktning mot större relativ betydelse för konsumtionsvaruindustrierna, vilka huvudsakligen äro lokaliserade till städerna och enkannerligen de större städerna. Huruvida denna tendens är av mera tillfällig natur eller kommer att fortsätta är dock vanskligt att döma örn.

Det kan å andra sidan förvisso skönjas tendenser, som kunna tänkas —• i framtiden förstärkta — verka uppdämmande på flyttningen från land till stad. Härvid åsyftas dels sådana produktions- och transporttekniska tendenser, som verka relativt gynnande för småföretag (elektriska motorer, lastbilar o. s. v.) och som därför också kunna tänkas gynna en mera spridd industriell lokalisering, dels alla dessa omständigheter, som tendera att överbygga klyftan mellan land och stad i fråga om sociala och kulturella levnadsvanor (bussar, radio, organisationsväsendets samt förenings-, bildnings- och idrottsrörelsens utträngande på landsbygden, förbättrad hälso- och sjukvård på landsbygden o. s. v.). Av väsentlig, väl avgörande vikt i detta hänseende är givetvis, att klyftan mellan land och stad ifråga örn materiella levnadsvillkor fy lies ut. Det har ju även på senare tiden allt mera allmänt erkänts, att därvidlag förbättring av landsbygdens bostadsförhållanden, särskilt i fråga om en hygienen befordrande och det husliga arbetet underlättande utrustning av bostaden, spelar en väsentlig roll. — Dessa senare tendenser till trots synes det dock finnas övervägande skäl att antaga, att de förut nämnda tendenserna till fortsatt flyttning från land till stad skola visa sig dominerande, åtminstone under de närmaste årtiondena. Gränsantagandet (a): ingen flyttning kan betraktas som ett fullt betryggande ytterlighetsfall.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr lito.

Det andra gränsantagandet (d): 50,000 män och 80,000 kvinnor per femårsperiod kan ävenledes på goda grunder betecknas som ett osannolikt ytterlighetsfall. Det överstiger för det första mycket betydligt den flyttning, som under senare årtionden har förekommit. En flyttning enligt detta antagande skulle förutsätta en helt exceptionell ökning i den hastighet, med vilken närings- och sysselsättningsmöjligheterna i städerna tillväxa. Ett viktigare argument är dock, att en flyttning av sådan omfattning mycket snart skulle leda till disproportioner i befolkningsfördelningen, som säkerligen skulle framkalla såväl spontana reaktioner som ingripanden från det allmännas sida — inte minst ur befolkningspolitiska synpunkter. Under antagande I beträffande nativitetsutvecklingen på landsbygden (d. v. s. fortsatt nedgång till den nu för städerna gällande nivån) skulle vid maximiantagandet angående flyttningen de mera mobila åldersklasserna 15—35 år vara nära nog avfolkade redan på 1970-talet. Vid de — efter nuvarande utvecklingstendenser att döma mindre sannolika — antagandena örn redan från närvarande tid konstant eller stigande nativitet på landsbygden, skulle situationen visserligen ej bli fullt så drastisk, men såväl könsfördelningen som fördelningen på produktiva och improduktiva åldrar skulle bli mycket abnorm. Detta gäller väl att märka örn hela landsbygdsbefolkningen. Redan nu ha ju för jordbrukets del avsevärda svårigheter av här antydd art inställt sig. Det är att antaga, att den skärpning av disproportionerna i befolkningssammansättningen, som en fortsättning av flyttningen skulle medföra, i synnerhet skulle komma att gälla just jordbruksbefolkningen och där åstadkomma orimliga förhållanden.

Flyttningsantagandena (b): 10,000 män och 20,000 kvinnor per femårsperiod och (c) 30,000 män och 50,000 kvinnor per femårsperiod äro rimligare än de två förut behandlade, och under förutsättning, att inga nu oförutsebara genomgripande förändringar ske i betingelserna för befolkningens fördelning på land och stad, kan man hålla för sannolikt, att utvecklingen kommer att förlöpa inom de gränser, som kunna beräknas utifrån dessa flyttningsantaganden. Av dessa ligger det förra betydligt under hittills gällande nivå, under det att det senare ligger något över denna nivå. Örn man icke har några särskilda skäl att antaga någon mera betydande förändring i den inre omflyttningens styrka, torde man sålunda kunna' utgå från att den sannolika utvecklingen för den närmaste framtiden kommer att ligga närmare den linje, som framgår ur flyttningsantagandet (c), än den, som framgår ur flyttningsantagandet (b).

Ju längre in i framtiden nian kommer, desto mera måste dock betingelserna för flyttningen förändra sig. När — såsom all sannolikhet talar för — den naturliga folkökningen på landsbygden stagnerar och övergår i naturlig folkminskning, måste också källorna för folkströmmen från landsbygd till städer allt mera sina ut. I synnerhet när de starkast mobila åldrarna, 20—30 år, i mera kraftig grad komma att utsättas för sammankrympningsprocessen, måste häri ligga en för flyttningens absoluta omfattning starkt neddämpande omständighet. De utvecklingskurvor, som erhållas ur de olika, men var för sig under hela perioden oförändrade flyttningsantagandena, måste alltså betraktas såsom varande av olika sannolikhetsgrad under olika delperioder. För bedömandet av en längre fram i tiden liggande utveckling — vilket klav behovet påkallat i fråga örn exempelvis det stadsplanemässiga saneringsproblemet — måste dylika omständigheter tillmätas synnerlig vikt. I fråga örn här förevarande problem, bostadsbehovet under de närmaste årtiondena, spela de mindre roll men böra dock givetvis hållas i minne.

I förevarande sammanhang intresserade, enligt utredningens mening, särskilt hushållsbildningen på landsbygden. Av de statistiska serier, som ut-

23 Kungl. Majus proposition nr 190.

visade utvecklingen av olika ålder och civilståndsgrupper inom befolkningen, vore den över antalet gifta män den lämpligaste indikatorn för hushållsbildningens allmänna tendens. Under antagande av att nativiteten på landsbygden folie till städernas nuvarande nivå, komme, trots detta, antalet gifta män och därmed antalet hushåll såsom en ofrånkomlig konsekvens av redan existerande förhållanden inom befolkningsstrukturen att kraftigt tillväxa under minst två decennier. Till och med vid det orimliga flyttningsantagandet (d), 50,000 män och 80,000 kvinnor per femårsperiod, skulle antalet gifta män på landsbygden komma att växa från mindre än 770,000 år 1935 till mer än 870,000 år 1955. Vid det rimligare och närmast sannolika flyttningsantagandet (c), 30,000 män och 50,000 kvinnor per femårsperiod, skulle tillväxten fortsätta till 1960, då antalet gifta män på landsbygden skulle uppgå till 920,000 eller omkring 20 procent högre än det nuvarande antalet. Det lägre flyttningsantagandet (b) gåve en tillväxt, ävenledes till år 1960, upp till cirka 975,000 gifta män, innebärande en stegring på nära 27 procent.

De övriga nativitetsantagandena gåve fram till 1955 helt och fram till 1960 praktiskt taget samma utslag som det här behandlade, till följd av att förändringar i nativiteten gåve utslag i de hushållsbildande åldrarna först efter 20 å 30 år. Det vore sålunda först i den i förevarande sammanhang mindre intressanta utvecklingen efter 1960, som olikheterna i nativitetsantagandena började spela roll.

Tillväxten i hushållsbeståndet till följd av den ännu i hastig takt skeende ökningen i de hushållsbildande åldrarna komme helt naturligt att äga rum i retarderande tempo. 1930-talet utmärktes av den starkaste tillväxthastighet i hushållsbeståndet, som överhuvud någonsin förekommit och mänskligt att döma någonsin komme att förekomma inom den svenska befolkningen. Kulmen i kurvan för tillväxthastigheten syntes redan passerad, men ännu något årtionde komme hushållsbeståndet att öka med en hastighet, som långt överstege den under tidigare perioder fram till och med världskriget gällande. Ännu fram till 1950 vore tillväxthastigheten tämligen hög, men på 1950-talet började verkan av nativitetsminskningen göra sig gällande i så hög grad i de hushållsbildande åldrarna, att tillväxthastigheten starkt retarderades för att — under de mera sannolika flyttningsantagandena — sjunka till noll omkring 1960.

Bostadssociala utredningen sammanfattar resultatet av sina överväganden på följande sätt:

Under alla förutsättningar, som nu kunna bedömas som sannolika, och till och med under förutsättningar beträffande omfattningen av »flykten från landsbygden», som äro avgjort osannolika, kommer antalet hushåll på landsbygden och därmed även behovet av tillskott till landsbygdens bostadsbestånd att fortsätta att betydligt tillväxa under de närmaste decennierna; en rimlig och på intet sätt äventyrlig uppskattning är, att år 1960 antalet hushåll på landsbygden kommer att överstiga antalet år 1935 med 20 procent. Utvecklingen kommer sålunda att kräva en mycket väsentlig utökning av bostadsbeståndet på landsbygden — trots sannolikt sjunkande folkmängd. Även oavsett det byggnadsbehov, som sammanhänger med andra omständig-

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

heter än hushållsbeståndets tillväxt (om-, till- och ersättningsbyggnad), äro förhållandena sådana, att det icke gives anledning nu att av fruktan för befolkningsutvecklingens konsekvenser hesitera inför åtgärder till befordrande av bostadsbildningen på landsbygden, vilka på socialpolitiska grunder kunna motiveras. I en senare period, efter 1960, kommer visserligen med all sannolikhet att inträffa stagnation och — örn icke nativiteten inom den närmaste tiden stiger starkt — även tillbakagång i hushållsbeståndets utveckling, men denna framtidsmöjlighet kan icke användas som argument mot bostadspolitiska åtgärder. För det första: örn hushållsantalet skulle minska, kan detta lång tid mötas och motsvaras av bortrivning av äldre, mindre tillfredsställande bostäder. För det andra: de hushåll, som komma till under de närmaste 20—30 åren, måste ju någonstans bo, och örn hotet örn kommande tillbakagång i hushållsbeståndet skall medräknas i de bostadspolitiska övervägandena, måste det vara som argument för omedelbara och starka åtgärder att förbättra bostadsförhållandena i förhoppning att därigenom nativitetsutvecklingen skall kunna påverkas i gynnsam riktning.

Bostadssociala utredningen övergår därefter till att diskutera de åtgärder, som böra av stat och kommuner vidtagas för främjande av bostadsförsörjning m. m. för mindre bemedlade, barnrika familjer, och behandlar därvid först möjligheterna att i nu bestående former för statligt stöd åt bostadsbildningen inordna den speciella bostadshjälpen för bär nr ika familjer. Utredningen anför därvid:

Såsom framhållits i de direktiv, vilka, som tidigare berörts, i förevarande fråga givits de sakkunniga av chefen för socialdepartementet, var orsaken till att bostadsanskaffningslånen och familjebidragen enligt kungörelsen den 4 september 1935 knutits enbart till lägenheter, som upplåtas mot hyra, främst den, att utredningens förslag, jämlikt de då gällande direktiven, avsåg förhållandena i städer och stadsliknande samhällen, alltså orter med hyresmarknad, där det övervägande flertalet av de familjer, som kunde komma i fråga, måste antagas förhyra sin bostad. Det hittillsvarande subventionssystemet har i enlighet med dessa förutsättningar haft karaktär av en hyressubvention, med undantag endast för de under det senaste året i ett mindre antal fall vidtagna försöken att tillämpa de för hyressubventionen gällande principerna på enfamiljshus, upplåtna mot äganderätt i städer och stadsliknande samhällen.

I fråga om bostadssubventionen för barnrika familjer i stadssamhällen, för vilka hyressubvention enligt kungörelsen den 4 september 1935 kan utgå, har det, såsom redan tidigare framhållits, synts de sakkunniga angeläget, att, när bostadssubventionen för barnrika familjer utsträckes till att omfatta även egnahem, de regler, som skola gälla, göras i möjligaste mån likvärdiga för de båda upplåtelseformerna, och detta såväl för de familjer, åt vilka bostad i den ena eller andra formen upplåtes, som för kommunerna, som ha att organisatoriskt och ekonomiskt medverka. Stadssamhällena, enkannerligen de större, ha med sin längre drivna sociala och stadsgeografiska differentiering behov av såväl olika upplåtelseformer som olika stadsplaneoch hustyper, vilka sålunda icke böra betraktas som konkurrerande utan fastmer som varandra kompletterande. Hyreslägenheter kunna i fråga örn läge i förhållande till arbetsplats och skola, i fråga örn kollektiva anordningar o. s. v. erbjuda fördelar, som för en del av stadsfamiljerna kunna överväga de fördelar i fråga om rymlighet, självständighet o. s. v., som en småstuga kan giva och som för andra familjer kunna vara dominerande. En

25 Kungl. Majus proposition nr 190.

fördel att särskilt beakta hos liyresupplåtelsen är den större möjlighet att genom omflyttning smidigt anpassa bostadens storlek efter familjens i tiden växlande behov; i annat sammanhang har påpekats angelägenheten av att sådan omflyttning inom beståndet av hyreslägenheter för barnrika familjer underlättas och att detta bestånd i sådant ändamål differentieras och icke ensidigt sammansättes av övervägande 2 rum och köks-lägenheter. —- Vilken upplåtelseform eller hustyp, som i olika konkreta fall väljes, bör avgöras av de naturliga förutsättningar, som på orten föreligga, och icke påverkas av någon olikhet i de fördelar eller bördor, som statshjälpen vid hyressubvention respektive subvention av egnahem innebär för familjerna och kommunerna. Det vill synas som örn de provisoriska regler, sorn statens byggnadslånebyrå uppställt för bostadsanskaffningslån och familjebidrag för enfamiljsstugor för barnrika familjer i stort sett tillgodose dessa synpunkter, och de sakkunniga komma att i fortsättningen föreslå endast oväsentliga modifikationer i dessa regler.

Ävenledes vad angår utsträckandet av bostadssubventionen för barnrika familjer till egnahem i allmänhet och till landsbygden — den i detta sammanhang huvudsakliga frågan — torde det vara i enlighet med de i frågan givna direktiven, att man söker åstadkomma största möjliga likvärdighet i de statliga stödåtgärderna till förbättring av de barnrika familjernas bostadsförsörjning i städer och på landsbygd. I direktiven har dock förutsatts, att icke obetydliga modifikationer i reglerna för bostadssubventionen skulle visa sig påkallade, då denna utsträckes till att omfatta jämväl landsbygden. De sakkunniga ha även —- särskilt med hänsyn till förda diskussioner med representanter för statens egnahemsstyrelse — funnit det nödvändigt att föreslå sådana modifikationer. Dessa gälla närmast villkoren för lån och bidrag för de barnrika familjer, som skulle erhålla statens stöd för anskaffning av egnahem på landsbygden, varvid avvikelserna gent emot de för stadssamhällena gällande reglerna främst motiveras av den större bundenhet till den en gång anskaffade bostaden, vilken följer därav att landsbygden som regel saknar utbildad bostadsmarknad. Vad angår villkoren beträffande kommunernas medverkan lära dessa för de i organisatoriskt och finansiellt avseende i allmänhet svagare utrustade landskommunerna icke lämpligen kunna sättas lika med de för stadssamhällena givna.

Till utformningen av dessa förslag till modifikationer återkomma de sakkunniga i det följande. I sina huvuddrag går de sakkunnigas förslag, i vad det avser finansieringen, ut därpå, att staten lämnar lån till 90 procent av anskaffningsvärdet (för örn-, till- eller nybyggnad), varav, såvitt angår^landsbygden, 20 procent utgöras av intecknat ränte- och amorteringsfritt lån och 70 procent av dels amorterings-, dels uppsägningslån. Såsom normalt bör räknas med egen arbetsinsats till omkring 10 procent av anskaffningsvärdet; kan denna icke utgöras av familjen, bör ansvaret för finansieringen av de översta 10 procenten av anskaffningskostnaden åvila kommunen eller annan, t. ex. arbetsgivare. Därutöver lämnas av statsmedel årliga annuitetsbidrag till högst annuitetens belopp, bestämda efter samma regler som familjebidragen i stadssamhällena utifrån ett på visst sätt beräknat årligt bostadsvärde. — Frågan om lönebostäder upptages särskilt längre fram.

De sakkunniga ha förutsatt, att på landsbygden kommunen skall tjänstgöra som förmedlingsorgan samt att kommunen skall stå en viss risk. Det torde näppeligen vara att förvänta, att på landsbygden sådana allmännyttiga företag, som i städerna handhaft en betydande del av verksamheten, skola vara att påräkna. Däremot torde ofta, särskilt på industriorter, de arbetsgivande företagen — i synnerhet av brukstyp — vara intresserade av att stödja här ifrågavarande verksamhet. Den regeln torde därför böra fast-

26 Kungl. Majus proposition nr 190.

ställas, att efter vederbörande statsmyndighets prövning enskilt företag må kunna träda i kommuns ställe. Då de sakkunniga i fortsättningen tala örn kommun avses även sådant företag.

Som ett viktigt motiv för ett i vissa stycken annorlunda konstruerat system för bostadssubventionen för barnrika familjer på landsbygden må vidare fram hållas önskvärdheten av att den speciella bostadshjälpen för barnrika familjer i fråga örn organisation och metoder i görligaste mån infogas som ett led i redan bestående system för främjande av bostadsbildning och bostadsförbättring på landsbygden, för vilka redogörelse tidigare lämnats. Med hän syn till detta önskemål ha de sakkunniga diskuterat möjligheterna att ut forma den speciella bostadssubventionen för barnrika familjer såsom modi fikationer i de regler, som gälla för arbetarsmåbrukslån, bostadsförbättrings bidrag och egnahemslån.

Arbetarsmåbrukslånen innebära en subvention, fullt jämförlig med bostadssubvention för barnrika familjer i stadssamhällena, i vissa hänseenden till och med ännu längre gående. Att till denna knyta familjebidrag är sålunda uteslutet; det gives helt enkelt inte rum för sådana bidrag, vilka väl i regel skulle komma det sammanlagda subventionsbeloppet att överstiga bostadskostnadens belopp och sålunda mista karaktären av bostadshjälp. Arbetarsmåbrukslånen äro ju dessutom knutna till vissa sysselsättningar av säsongkaraktär, en begränsning, som ur synpunkten av de barnrika familjernas speciella bostadsproblem ter sig irrelevant. En preferensbehandling av de barnrika familjerna i den fortsatta arbetarsmåbruksverksamheten synes de sakkunniga befogad på allmänna socialpolitiska grunder. Den kunde ges formen av ett med visst belopp (exempelvis 1,000 kronor) större lån än det i allmänhet som maximum gällande — oavsett örn det nuvarande maximibeloppet bevaras eller örn det med hänsyn till de höjda byggnadskostnaderna enligt egnahemsstyrelsens förslag höjes till 7,000 kronor —, varvid tillskottet skulle avse att täcka kostnaderna för en större och framför allt bättre utrustad bostad. Detta är motiverat därav, att större familjer ha större behov av utrymme och hygieniska anordningar, samt därav, att arbetet i hemmet blir oskäligt tungt i en mera primitivt utrustad bostad, när familjen är stor. — Några detaljerade förslag till modifikationer i reglerna för arbetarsmåbrukslånen med speciell hänsyn till de barnrika familjer, vilka äro i den situationen att kunna komma i fråga för arbetarsmåbrukslån, anse sig de sakkunniga icke befogade att framställa. De. sakkunniga vilja endast framhålla, att arbetarsmåbrukslån å ena sidan och bostadssubvention för barnrika familjer å andra sidan — den ena hjälpformen avseende en viss sysselsättningskategori, den andra en viss familjékategori — visserligen i så måtto utesluta varandra, som de icke kunna utgå samtidigt till en och samma familj, men båda tillgodose socialt utomordentligt angelägna behov samt kunna bestå vid sidan av varandra och komplettera varandra.

Bostadsförbättringsbidragen äro såsom engångsbidrag svåra att anpassa till den subventionsform, grundad på årliga bidrag, differentierade efter barn antal, som gäller för barnrika familjer i städerna. Allmänna socialpolitiska överväganden kunna motivera en preferensbehandling av barnrika familjer även vid tilldelningen av bostadsförbättringsbidrag, såsom ju också i växande utsträckning redan skett och varom bostadssociala utredningen tidigare gjort hemställan. Viktigast är emellertid att bostadsförbättringsbidragen — utan förändringar i tilldelningsprinciperna och beloppen, som skulle helt förändra karaktären hos denna bidrags verksamhet — äro otillräckliga för ändamålet att radikalt upphjälpa de barnrika landsbygdsfamiljernas bostadsförhållanden. Begränsningen i deras syfte att tjäna upprustnings- och i viss utsträckning ersättningsbyggnadsändamål jämte begränsningen i

27 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

bidragsbeloppen, vilken icke medgiver mera genomgripande ombyggnad utan sådana kapitaltillskott av de byggande, som icke i normala fall kunna förutsättas möjliga för bär ifrågavarande familjekategori, göra bostadsförbättringsbidragens otillräcklighet uppenbar för nu förevarande ändamål. Det gäller emellertid örn dem detsamma, som nyss hävdades beträffande arbetarsmåbrukslånen i deras förhållande till den ifrågasatta tillämpningen av bostadssubventionen för barnrika familjer, nämligen att de tjäna ett ännu ingalunda tillfredsställt och socialt mycket viktigt behov; bostadsförbättringsverksamheten efter nuvarande linjer och en speciell bostadssubvention för barnrika familjer kunna bestå vid sidan av varandra och komplettera varandra. Med den utformning av den' senare subventionsformen för landsbygdens del, som de sakkunniga i det följande föreslår, torde för övrigt komma att på ett naturligt sätt bildas en successiv övergång från de fall där — utan villkor med avseende å familjestorlek — enbart förbättringsbidrag för mindre genomgripande upprustningsarbeten kunna beviljas, över sådana fall, där en mera genomgripande om- eller tillbyggnad kan finansieras medelst dels det räntefria lån, som enligt följande förslag skall utgöra en del av det statliga lånet och som i realiteten i vanliga fall blir liktydigt med ett bostadsförbättringsbidrag, dels det lågförräntade amorteringslån, för vilket under barnens uppväxttid annuitetslättnader beredas genom familjebidrag, fram till de fall, där nybyggnad eller total ombyggnad möj liggöres genom nyssnämnda lån till högre belopp jämte därtill knutna familjebidrag. Genom anordningen att göra en del av bostadsanskaffningslånet ränte- och amorteringsfritt kunna bostadsförbättringsbidragen sägas vara i viss mån inkluderade i det system för bostadshjälp åt barnrika familjer på landsbygden, som de sakkunniga föreslå. Men i huvudsak böra enligt de sakkunnigas mening strävandena i dessa avseenden läggas efter andra linjer än engångsbidragen.

I fråga örn egnahemslånen vore det otvivelaktigt möjligt att genom modifikationer i reglerna för långivningen (högre belåningsgräns och lägre ränta) samt anknytning av familjebidrag i form av årliga annuitetsbidrag till dylika lån åstadkomma en subventionsform, likvärdig med den nu för stadssamhällena gällande. Då de behövliga modifikationerna emellertid skulle vara mycket betydande — särskilt i jämförelse med rådande praxis för belåning — synes det vara lämpligare — eftersom egnaliemsfrågan för närvarande är föremål för utredning i annat sammanhang — att införa en även formellt ny typ av egnahemslån, speciellt avsedd för flerbarnsfamiljer, vilkas ekonomiska situation i flertalet fall är sådan, att de icke förmå bära de ekonomiska förpliktelser, som följa med de nuvarande egnahemslånen.

Dessa överväganden leda sålunda enligt de sakkunnigas mening till den slutsatsen, att den överföring av principerna för subventionen för barnrika familjer i stadssamhällena, som de sakkunniga lia haft att pröva, icke lämpligen bör ske genom modifikationer i reglerna för redan bestående stödformer för bostadsbildning och bostadsförbättring på landsbygden, när mindre bemedlad barnrik familj är låne- eller bidragssökande, utan genom anordnande av en från dessa fristående låne- och bidragsform. En dylik ny stödform fölen speciell kategori av familjer skulle icke onödiggöra någon av de nu existerande stödformerna, men val komplettera dem till fördel för sådana bostadsnödlidande flerbarnsfamiljer, som till följd av arten av familjeförsörjarens sysselsättning icke kunna komma i fråga flir arbetarsmåbrukslån och sorn icke kunna finansiera en tillräcklig örn- eller tillbyggnad med hjälp av enbart bostadsförbättringsbidrag och som icke — slutligen — äro ekonomiskt nog bärkraftiga för att erhålla vanliga egnahemslån.

Liksom den nya stödformen innebär ett eliminerande i huvudsak av de ekonomiska risker, som äro förknippade med ett egnahemsinnehav av vanlig

28 Kungl. Majlis proposition nr 190.

typ, synes densamma ej böra möjliggöra sådana realisationsvinster, som i vissa fall kunna komma en fastighetsägare till del. Lånen böra därför förbindas med villkor, som berättiga såväl stat som kommun att, i händelse det subventionerade huset icke användes för avsett ändamål eller eljest missbruk förekommer, återfordra icke blott återstående delar av lån utan även givna ekonomiska bidrag i form av gratis tomt, annuitetslättnader o. s. v. Detta motiveras främst därav, att verksamhetens syfte delvis kan äventyras — såsom erfarenheter från vissa främmande länder visa —, om icke frestelsen att inhösta en tillfällig ekonomisk vinst genom försäljning eller uthyrning av huset förhindras att uppkomma.

Direktiven peka i fråga örn tillämpningsområdet för den utvidgade bostadssubventionen på barnrika familjer i »egnahem och liknande lägenheter» såväl i städerna som på landsbygden. Därmed torde ha avsetts bostäder överhuvud, som upplåtas på annat sätt än mot hyra. Yad stadssamhällena beträffar torde komma i fråga praktiskt taget endast egnahem, däri inräknade även sådana enfamiljshus, där tomten innehaves allenast med tomträtt. Att knyta familjebidrag till bostadsrättslägenheter i kooperativt förvaltade flerfamiljshus synes de sakkunniga meningslöst, eftersom dylika lägenheter såsom bostadsform överensstämma med hyreslägenheter och eftersom de fördelar, som denna besittningsform erbjuder ur förvaltnings- och andra synpunkter, ernås även med det system för fastighetsbesittning och -förvaltning, som gäller för nuvarande hyresbostäder för barnrika familjer.

Beträffande landsbygdens bostäder är emellertid frågan örn tillämpningsområdet för den utvidgade subventionen för barnrika familjer mera komplicerad. Det är visserligen att antaga, att även på landsbygden det i det övervägande flertalet fall kommer att bli fråga om egnahemslägenlieter, enkannerligen sådana, som icke aro förbundna med jordbruk; byggnadsverksamheten

f)å landsbygden tenderar överhuvud att alltmera inriktas på denna typ av ägenheter. Även för jordbruksegnahem böra emellertid lån och bidrag av här föreslagen art kunna komma i fråga för barnrika familjer, dock endast för örn-, till- eller nybyggnad av själva bostadshuset. Lånen och bidragen för bostaden synas i sådana fall kunna kombineras med jordbruksegnahemslån för jordanskaffningen, låt vara att härvidlag reservation bör göras med hänsyn till den pågående, på dessa spörsmål inriktade egnahemsutredningen.

En bostadssubvention av egnahem och liknande lägenheter för barnrika familjer bör enligt de sakkunnigas mening utgå endast i och för en höjning av bostadsstandarden för de hjälpta familjerna, alltså i sammanhang med nyanskaffning eller örn- och tillbyggnad av bostaden. De sakkunniga äro väl medvetna örn, att en dylik begränsning, som dock är helt i överensstämmelse med de principer, vilka kommit till tillämpning beträffande bostadssubventionen av hyreslägenheter för barnrika familjer, lätt kan ge upphov till situationer, vilka kunna med viss rätt bedömas såsom innebärande ett gynnande av vissa familjer och missgynnande av andra, vilkas ekonomiska resurser kunna vara lika dåliga, men som genom stora uppoffringar lyckats skapa sig tillfredsställande bostadsförhållanden. Sådana situationer äro i själva verket oundvikliga vid varje form av bostadssubvention i ett visst skede. Särskilt skarp skulle motsättningen framstå i sådana fall, där en familj, som tidigare skaffat sig ett eget hem, av den ena eller andra anledningen blir tvingad att frånträda detta. Skulle emellertid nämnda begränsning upphävas och t. ex. familjebidrag kunna knytas till redan bestående egnahem, utan att en väsentlig förbättring av bostadsstandarden i sammanhang därmed sker, har frågan flyttats från det rent bostadspolitiska planet och därmed också förts utanför gränserna för det område, som bostadssociala utredningen har att beakta.

29 Kungl. Majus proposition nr 190.

Beträffande utformningen av bostadssubventionen till egnahem för barnrika familjer anföra de sakkunniga följande.

Subventionens syftemål. Bostadssociala utredningen har i sitt första betänkande utförligt motiverat sin uppfattning, att statliga åtgärder till bostadsnödens bekämpande böra i första rummet avse flerbarnsfamiljer. Det är för det första dessa familjer, som naturligt nog, bliva de mest trångbodda, samtidigt som de enligt bostadsstatistikens vittnesbörd ofta dragas till de sämsta lägenheterna, enär även förmågan att bekosta bostad sjunker, när barnantalet växer. För det andra äro barn och halvvuxna särskilt känsliga för skador till följd av kvantitativa och kvalitativa brister hos bostaden. Slutligen är det tveklöst motiverat att ifråga örn barnrika familjers bostadsförsörjning uppställa kravet på två rum och kök såsom minimityp, varigenom nyproduktionen av bostäder kan påverkas i en riktning, som planmässigt svarar till det bostadspolitiska målet att höja den allmänna utrymmesstandarden.

Som allmänt syfte med utsträckandet av bostadssubventionen för barnrika familjer till egnahem i städer och på landsbygden kan anges dels att möjliggöra för dessa familjer, som i allmänhet icke kunna antagas förmå prestera de besparingar eller lånesäkerheter, som nu krävas, att finansiera anskaffningen av ett i fråga örn utrymme, rumsdifferentiering och bostadsu kristning fullvärdigt egethem antingen genom nybyggnad eller örn- och tillbyggnad utan egen kapitalinsats, dels att minska den årliga kostnaden för det egna hemmet genom bidrag, likvärdiga med dem, som nu utgå för hyreslägenheter, under de år, då på grund av kostnaderna för barn, som ännu icke kunna bidraga till försörjningen, familjens ekonomiska bärkraft är nedsatt. Då ingen egen kapitalinsats dräves, och då årliga bidrag till amortering ges, bör den ekonomiska bundenheten till det egna hemmet bliva väsentligt mindre än den, som nu i allmänhet föreligger. Därför skulle den allvarligaste olägenhet, som enligt allmän uppfattning vidlåder det nuvarande egnahemssystemet, när fråga är örn ekonomiskt svagare ställda familjer, vara undanröjd tack vare att staten och delvis kommun eller arbetsgivare i och för tillgodoseendet av ett angeläget socialpolitiskt krav övertager en del av de ekonomiska risker, som äro förbundna med bostadsanskaffningen, samt bidrager till det egna hemmets löpande kostnader. Betänkligheter mot åtgärder, som avse att hjälpa barnrika familjer att skaffa egnahem, på den grund att familjen därigenom blir bunden till orten, böra för övrigt icke överdrivas: dessa familjer äro redan i och genom familjestorleken föga rörliga.

Kommuns eller arbetsgivares ekonomiska medverkan. Enligt författningen rörande lån och bidrag till barnrika familjers bostadsförsörjning i hyresbostäder skall kommunen ekonomiskt medverka dels genom att i mån av behov sörja för finansieringen av den del av fastighetskapitalet, som överskjuter det genom lån av statsmedel erhållna, dels fritt ställa tomt till förfogande, dels slutligen gentemot staten ansvara för den förlust, som kan uppkomma genom försummad hyresbetalning.

När det gäller egnahemsanskaffning äro vissa modifikationer i dessa regler befogade dels generellt, dels beträffande särskilt landskommunerna. Överhuvud torde det vara nödvändigt att i fråga örn landskommunerna sänka kraven på kommunens ekonomiska medverkan och ansvar.

Frågan om kommunens medverkan vid finansieringen bör ses i sammanhang med frågan om den arbetsinsats, som kan påräknas från egnahemsbyggarens sida. Erfarenheter av egnahemsbyggnadsverksamheten tyda på, att sådan arbetsinsats i allmänhet kan och bör göras. Normalt torde man kunna räkna med en arbetsinsats av omkring 10 procent av anskaffningsvärdet, låt vara att en sådan proportion är svår att värdesätta. Arbetsinsatsen

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

har även ett visst värde sorn prov på en familjs lämplighet som egnahemsinnehavare. Denna synpunkt bör dock icke pressas, när det gäller barnrika familjer i svag ekonomisk ställning, där mannens arbetsmöjligheter kunna krävas helt för tillgodoseende av familjens omedelbara behov, hustrun är bunden av barnen och det hårda hushållsarbetet i en stor familj och barnen ännu icke kunna prestera något arbete. Då bestämmandet av familjens behov av ekonomiskt stöd och beaktandet av de speciella krav på skötsamhet och lämplighet i övrigt, som böra ställas på egnahemsinnehavare, måste ankomma på kommunen, varigenom urvalet av familjer göres beroende av kommunal prövning, bör även kommunen, i händelse arbetsinsats icke kan göras från familjens sida, sörja för finansieringen av vad som felas i normal arbetsinsats.

I fråga om kraven på fri tomt och ansvar för statslånet synes det icke finnas skäl att för stadssamhällenas del göra någon ändring av de regler, som gälla för närvarande beträffande hyreslägenheter. Sådan ändring kunde visa sig innebära ett icke rationellt favoriserande av vissa bostadsformer på bekostnad av andra. Ansvaret gentemot staten för förluster orsakade av försummad hyresbetalning bör motsvaras av ansvar för den förlust, som kan uppkomma på statslånet till det egna hemmet.

När fråga är örn de rena landskommunerna med deras ofta svaga finansiella ställning böra dock dessa krav modifieras. Sålunda är det att befara, att kravet att kommunen skall gratis ställa tomt till förfogande skulle komma att starkt försvåra genomförandet av bostadssubventionen i åtskilliga kommuner och måhända främst i sådana, där behovet är störst.

Även i fråga örn det ansvar, kommunen har att bära för statslånet, torde beträffande de rena landskommunerna den medverkan, som kräves av kommunen, böra begränsas. Med hänsyn till den likhet i många avseenden, som finnes mellan arbetarsmåbrukslånen och de här föreslagna låne- och bidrags formerna, synes det lämpligt att för dessa senare tillämpa en regel, liknande den nu för arbetarsmåbrukslånen gällande. Sålunda synes kommunen böra bära hela risken under den tid, då familjebidrag utgå och då risken därför är mycket ringa, men därefter endast en fjärdedel av risken för förlust på grund av försummad ränte- och amorteringsbetalning. I allmänhet torde de risker, som man i den föreslagna verksamheten har att räkna med, vara obetydliga, och såtillvida skulle icke mycket vara att erinra mot att staten bure hela risken. Ekonomisk medverkan av kommunen i denna form är dock i främsta rummet motiverad därav, att kommunen bör vara ekonomiskt intresserad av att förhindra tendenser till missbruk och dålig skötsel av fastigheterna.

Det kan, såsom förut framhållits, antagas, att i många fall bostadssubventionen av barnrika familjers egnahemsanskaffning kan visa sig lämplig att tillämpa för att hjälpa upp de ofta undermåliga bostadsförhållandena i brukssamhällen och vid annan landsbygdslokaliserad industri, där bostadsbebyggelsen måste ordnas i nära anknytning till den industriella arbetsplatsen. I dylika fall bör det ansvar för lånet, som eljest åvilar kommunen, kunna övertagas av vederbörande företag. Även lantarbetsgivare, som önska medverka till lösningen av sina anställdas bostadsförsörjning i egnahemsform och äga tillräckliga förutsättningar för att ikläda sig erforderliga ekonomiska förpliktelser, böra kunna träda i kommuns ställe. Den ekonomiska medverkan i form av deltagande i finansiering, riskbärande samt tillhandahållande av tomt synes därvid med hänsyn till dels det speciella intresse och ansvar för bostadsförhållandenas ordnande för de anställda, som företaget har, dels det beroende, vari dessa anställda stå i förhållande till företaget i fråga örn hela sin ekonomi och även beträffande sina egnahemsfastigheters värde böra generellt vara densamma, som gäller beträffande kommunens medverkan i stadssamhällen.

31 Kungl. Majus proposition nr 190.

Subventionsberättigade familjer. I fråga om reglerna för vilka familjer, som kunna komma i åtnjutande av subventionen, synes det icke föreligga någon anledning att ändra någonting i det som gäller för närvarande enligt kungörelsen den 4 september 1935. Därest statens byggnadslånebyrå vid anbefalld utredning i ämnet skulle föreslå vidaregående differentiering av familjebidragen efter barnantalet, vilja de sakkunniga ej motsätta sig detta.

Lägenhetens beskaffenhet. I det föregående lia diskuterats de krav, som lämpligen böra ställas på lägenheter för här ifrågavarande ändamål. I författningen rörande bostadsanskaffningslån och familjebidrag till hyreslägenheter för barnrika familjer ha standardkraven givits en skäligen allmän formulering. Med hänsyn till den större vikt, som vid rådande förhållanden inom det lantliga byggnadsväsende! tillkommer standardkravens hävdande på landsbygden synes det befogat att i författningen rörande bostadssubvention av egnahem och dylika lägenheter för barnrika familjer intaga vissa mera preciserade krav rörande dels bostadens storlek, dels anskaffande av vattenledning samt central uppvärmningsanordning jämte en rekommendation för inrättandet av bad- eller tvagningsrum m. m. Å andra sidan bortfalla av naturliga skäl i fråga örn den lantliga bebyggelsen de i författningen angående hyreslägenheter intagna kraven rörande läge i staden och tillgång till lekplatser.

Finansieringen. Då ingen insats utöver arbetsinsatsen kan krävas av familjen, bör i enlighet med det ovan sagda för statslånet fastställas en övre gräns viel 90 procent av anskaffningskostnaden (för ny-, örn- eller tillbyggnad), beräknad exklusive tomt i stadssamhällen men inklusive tomt i landskommuner. Även i fråga om finansieringen i övrigt synas vissa olikheter i reglerna för stadssamhällen respektive landskommuner befogade.

Bostadssubventionen till hyreslägenheter är konstruerad sålunda, att subventionen bortfaller, när antalet hemmavarande barn, som äro under 16 år eller eljest prövas icke kunna bidraga till familjens försörjning, understiger tre. De skäl, som legat till grund för denna ordning, äro dels att familjens ekonomiska ställning och hyresbetalningsförmåga blir förbättrad, när hemmavarande vuxna barn kunna bidraga till försörjningen, dels att familjens bo stadsbehov minskas, när barnen flytta från hemmet. För landsbygdens familjehushåll, boende i egnahem, kunna samma skäl i stort sett åberopas, dock med den väsentliga modifikationen, att familjen — även efter barnens utflyttning — är i starkare grad bunden till bostaden, det egna hemmet, och icke på samma sätt som familjer, boende i hyreslägenheter på orter med utbildad hyresmarknad, kan fritt välja mellan t. ex. en större lägenhet med högre kostnad och en mindre lägenhet med lägre kostnad. Det kan befaras, att denna starkare bundenhet till bostaden och därmed till de ränte- och amorteringskostnader, som bostaden drager efter familjebidragets bortfallande, kan verka återhållande eller rent av hindrande för många familjer. Med hänsyn härtill synes det befogat att konstruera bostadssubventionen för landsbygdens barnrika familjer som en kombination mellan engångsbidrag och årliga bidrag sålunda, att av statslånet en del, förslagsvis 20 procent av anskaffningskostnaden, utgår som intecknat, räntefritt lån utan återbetalningsskyldighet, under det att resten, 70 procent av anskaffningskostnaden, utgår som dels amorterings-, dels uppsägningslån.

Förräntning och amortering. Förräntningen bill', såsom enligt gällande regler beträffande bostadsanskaffningslån för hyreslägenheter, bestämmas i enlighet med statens självkostnadsränfa. Då finansiering i annan väg än genom statslån förekommer, t. ex. genom lån av kommun eller arbetsgivare, bör sådan godkännas endast under den förutsättning att villkoren för lånet äro minst lika fördelaktiga som de för statslån gällande.

Amorteringstiden är för bostadsanskaffningslån till hyreslägenheter be-

32 Kungl. Majus proposition nr 190.

stämd till 40 år för nybyggnad av sten oell 30 år för nybyggnad av trä; vid inköp och förbättring av äldre fastighet bestämmes amorteringstiden i varje särskilt fall med hänsyn till fastighetens ålder och tillstånd. Vid bebyggelse med enfamiljshus torde övervägande byggnader av trä komma i fråga. Samma regel, som gäller för lånen till hyreslägenheter för barnrika familjer, skulle alltså i allmänhet betyda en 30-årig amorteringstid, vilken även torde vara ungefärligen den för egnahemslån i allmänhet gällande. Enahanda skäl som nyss anfördes för att göra en del av lånet ränte- och amorteringsfri —• bundenheten till bostaden även efter barnens uppväxt och utflyttning samt de årliga bidragens bortfallande — kunna dock även i denna punkt motivera en modifikation i riktning mot kortare amorteringstid. Familjebidrag kunna i normala fall beräknas utgå under en period av 10 å 15 år. Vid den ålder, som familjeförsörjaren i allmänhet kan antagas ha uppnått, när familjebidragen bortfalla, torde han i regel icke längre ha någon större utsikt att få arbete på annat håll eller överhuvud kunna förflytta sig och fritt välja uppehållsort och bostad. Samtidigt kunna eventuellt arbetsförmågan och därmed förtjänstmöjligheterna befinna sig i nedgång och utsikterna att erhålla bidrag från vuxna barn torde kunna räknas till de osäkra utsikterna. En alltför lång återstående amorteringstid efter familjebidragens bortfallande kunde under sådana omständigheter te sig avskräckande. Även örn en kortare amorteringstid, förslagsvis 20 år, betyder större annuiteter — och därmed också för staten högre familjebidrag, så länge amorteringen pågår — synas dock de här anförda synpunkterna tala för en sådan kortare amorteringstid. Även ifråga örn småstugor i städer och tätbebyggda samhällen synes 20 års amorteringstid på enahanda grunder vara befogad.

Bostadsanskaffningslån till hyresfastigheter beviljas mellan lägst 50 och högst 95 procent av anskaffningskostnaden. Här förutsättes i fråga örn lån till egnahem för barnrika familjer på landsbygden, att dessa — liksom fallet är beträffande de vanliga egnahemslånen — beviljas från botten. I sådant fall bör amortering ske förslagsvis ned till 40 procent av det ursprungliga anskaffningsvärdet, varefter av återstoden den ena hälften utgör stående (uppsägnings) lån och den andra hälften är avsedd att efterskänkas.

I de tättbebyggda orterna, där å ena sidan i kraft av principen om största möjliga likvärdighet mellan subvention till hyreslägenheter och subvention till egnahem hela bostadsanskaffningslånet bär ränta och å andra sidan tomt erhålles gratis, varjämte marknadsvärdet och därmed belåningsmöjligheterna i öppna marknaden av även äldre småstugor torde vara stabilare än på rena landsbygden, synes gränsen för nedamorteringen kunna sättas vid 30 procent av det ursprungliga anskaffningsvärdet, tomtkostnaden ej däri inbegripen, och alltså lånets amorteringsdel göras något större — två tredjedelar av bostadsanskaffningslånet — än ifråga örn lån till egnahem för barnrika familjer på landsbygden.

Beträffande de delar av bostadsanskaffningslånet, som utgör uppsägningslån (två niondelar på landsbygden och en tredjedel i stadssamhällena), torde det vara lämpligt att föreskriva, att dess betalande kan efter amorteringstidens slut anordnas efter lägligheten antingen genom omedelbar uppsägning eller genom en avbetalningsplan på högst tio år.

Beräkningen av familjebidrag. För ernående av likvärdighet med familje bidragen till hyreslägenheter bör i den årliga bostadskostnad, som skall motsvara standardhyran, givetvis inräknas värdet av normalt underhåll samt värmekostnad, och detta oberoende av örn familjen har kontanta utgifter för underhållet eller av sättet att ordna uppvärmningen. Det efter barnantalet differentierade familjebidraget bör utgå som annuitetsavskrivning och maxi nieras till annuitetens belopp. Denna senare regel torde innebära en praktiskt

Kungl. Majlis proposition nr 190.

lämplig anpassning av subventionen till understödsbehovet i sådana fall, där ombyggnad sker med anlitande av här ifrågavarande statshjälp, men ombyggnaden icke är total.

Förfarande vid överlåtelse av subventionerat egethem mot vederlag. I det föregående ha anförts skäl för lämpligheten av anordningar, varigenom realisationsvinster vid försäljning av subventionerat egethem förhindras. Möjligheten att göra sådan vinst kan befaras medföra missbruk, vilka till en del skulle kunna äventyra det bostadssociala syfte som eftersträvas. Det är även av ett visst intresse, att de enfamiljshus, som tack vare statens hjälp komma till stånd i och för en bättre bostadsförsörjning för barnrika familjer, för framtiden bevaras i denna användning, även örn en rigorös regel av denna innebörd icke är lämplig. Det torde få anses höra till kommunernas organisatoriska medverkan i här förevarande verksamhet, att i de fall, då före amorteringstidens utgång ägare av ett subventionerat egethem av den ena eller andra anledningen lämnar detta, vederbörande kommunala organ söker ordna med överlåtelse till annan barnrik familj.

Som instrument för förhindrande av missbruk av här ifrågavarande art kunde i fråga örn egnahem i stadssamhällen, där kommunen skulle tillhandahålla tomten, tänkas stipulerande av återköpsrätt inom viss tid för kommunen, vilken i sådant fall även borde ha skyldighet att sörja för, att fastigheten överlätes till annan barnrik familj. En dylik ordning skulle dock sannolikt visa sig innebära betydande komplikationer och möjligen verka hämmande på verksamheten. Det åsyftade målet torde dessutom kunna nås med enklare medel.

Vid överlåtelse mot vederlag, som icke under kommunal förmedling göres till annan bidragsberättigad barnrik familj, bör för det första återstående statslån kunna uppsägas till omedelbar betalning, jämväl den ränte- och amorteringsfria delen av lånet. För det andra böra kommunens (eventuellt arbetsgivarens) ekonomiska insatser (gratis tomt i stadssamhällen och vid av arbetsgivare ordnad bebyggelse samt eventuellt återstående del av topplån) kunna intecknas som en fordran i fastigheten, som kan göras gällande vid överlåtelse av annan art än den nyssnämnda till annan flerbarnsfamilj. För det tredje bör i händelse av överlåtelse mot vederlag kunna efter prövning av det låne- och bidragsbeviljande organet återfordras de bidrag, som givits i form av annuitetsavskrivningar, intill beloppet av faktiskt givna bidrag samt intill beloppet av den realisationsvinst, som kan uppkomma vid överlåtelsen och som beräknas under hänsynstagande till egnahemsägare^ krav på ersättning för egna arbetsinsatser till värde, som från början bestämts.

Vissa administrativa frågor. Eftersom i de sakkunnigas förslag en icke oväsentlig skillnad i villkoren gjorts mellan stadssamhällen och landsbygd, måste angivas den administrativa gräns dessa emellan, som i verksamheten skall gälla. Därvid torde knappast kunna komma i fråga någon annan gräns än sådan mellan kommuner. Det kunde visserligen te sig naturligt ur vissa synpunkter att draga gränsen mellan stadsplanelagda och icke stadsplanelagda områden. Just på grund av olikheten i villkor mellan stadssamhällen och landsbygd skulle dock en sådan gränsdragning kunna medföra risker: den skulle bilda ett ur bebyggelsesynpunkt irrationellt motiv att förlägga egnahemsbebyggelsen för barnrika familjer till icke planlagda områden. Lämpligast torde därför vara att i första hand draga gränsen mellan sådana kommuner, vari ingår område, som blivit i den ordning, särskilt är stadgad, planlagt för bebyggelse, och andra kommuner, samt införa en dispensbestämmelse, avseende sådana kommuner, inom vilka visserligen dylikt område ingår men som med hänsyn till kommunernas ekonomiska ställning och bebyggelsens övervägande lantliga karaktär av Kungl. Majit kunna beviljas de lindrigare

Bihang till riksdag ens protokoll 193H. 1 sami. Nr lill).

lorn ;i

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

villkor i fråga om kommunens ekonomiska medverkan, som äro avsedda att gälla för spridd, lantlig bebyggelse.

Beträffande de centrala organen för verksamheten finna de sakkunniga, som visserligen icke frånträtt den principiella uppfattning, varåt uttryck givits i tvenne föregående betänkanden, att i framtiden ett enhetligt centralt organ för den statliga bostadspolitiken bör upprättas, det likväl vara självfallet, att under nuvarande förhållanden den del av här ifrågavarande verksamhet, som hänför sig till tättbebyggda områden, omhänderhaves av statens byggnadslånebyrå, och den del, som hänför sig till landsbygden, av statens egnahemsstyrelse i samverkan med hushållningssällskapens egnahemsnämnder.

Kostnaderna för bostadssubventionen för barnrika familjer på landsbygden. I bostadssociala utredningens första betänkande framhölls i fråga örn kostnaderna för det där framlagda subventionsprogrammet för hyreslägenheter i stadssamhällen, att en exakt förhandskalkyl icke vore möjlig, eftersom programmets förverkligande måste tänkas utsträckt över en följd av år och därunder såväl de omständigheter, som bestämde verksamhetens omfattning, som de, som bestämde kostnaden per lägenhet, förändrade sig. I än högre grad gäller detta i fråga om en bostadssubvention för barnrika familjer i egnahem på landsbygden. Härvid tillkommer nämligen den komplicerande omständigheten, att den subventionerade bostadsanskaffningen till betydande del måste tänkas i form av örn- och tillbyggnad; att beräkna de genomsnittliga kostnaderna härför är ogörligt.

Det framgår av undersökningen av bostadsförhållandena i 100 landskommuner, att man har att räkna med cirka tre gånger så många barnrika familjer på landsbygden som i städerna; dessutom är vanligen familjens reala inkomst lägre och det genomsnittliga antalet barn per familj större. Å andra sidan är den årliga bostadskostnad man har att utgå från lägre, med hänsyn dels till den lägre nybyggnadskostnaden per lägenhet, dels till den större möjligheten att ordna bostadsförsörjningen genom ombyggnad, dels slutligen därtill att enligt förslaget en del av finansieringen av bostadsanskaffningen skall ske i form av ett ränte- och amorteringsfritt lån, d. v. s. i realiteten med ett engångsbidrag. Under beaktande av dessa omständigheter ha de sakkunniga uppskattat, att vid nu gällande förutsättningar beträffande byggnadskostnader det årliga värdet av familjebidragen vid ett fullt genomförande av programmet för landsbygden skulle vara ungefär det dubbla av det för städerna beräknade (5.5 miljoner) eller 11 å 12 miljoner kronor.

Nybyggnadskostnaden för ett eget hem med den tekniska utrustning, som här förutsatts, kan enligt inhämtade upplysningar uppskattas till 8,000 å 9,000 kronor (varvid värdet av den egna arbetsinsatsen icke medräknats). Då emellertid — som nyss nämnts — i ett stort antal fall bostadsanskaffningen torde komma att ordnas genom örn- och tillbyggnad, synes det rimligt att uppskatta det genomsnittliga byggnadsvärdet per lägenhet till 5,000 å 6,000 kronor. Enär för landsbygdens del 20 procent härav skulle utgöra ränte- och amorteringsfritt lån, skulle detta — innebärande ett engångsbidrag — per lägenhet i genomsnitt utgå med 1,000 å 1,200 kronor, d. v. s. ungefär det maximibelopp, varmed bostadsförbättringsbidrag kan utgå.

Därmed har angivits storleksordningen enligt de sakkunnigas uppskattning av de moment i den föreslagna verksamheten, som lia subventionskaraktär. Att beräkna omfattningen av behovet av lånemedel vore — såsom jämväl visas av erfarenheterna från hyressubventionen i städerna — knappast möjligt, eftersom det årliga lånebehovet väsentligen bestämmes av den hastighet, varmed programmet genomföres och vilken delvis synes böra avpassas med hänsyn till det allmänna konjunkturläget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

35 Utredningen framlägger tillika utkast till kungörelse om lån och bidrag av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre, bemedlade barnrika familjer. Beträffande sagda utkast, liksom den för dess olika bestämmelser meddelade specialmotiveringen, torde jag få hänvisa till betänkandet.

Bostadssociala utredningens betänkande är icke enhälligt. Ledamoten Åhrén har i ett särskilt yttrande framhållit väsentligen följande.

Betänkandet baserades utan närmare motivering på systemet, att egnahemsägaren som regel skulle prestera egen arbetsinsats vid husets uppförande. Härvidlag torde en gräns böra dragas mellan orter med mera lantliga förhållanden och orter med ordnad arbetsmarknad. Medan självbyggaresystemet sannolikt måste vara regel för de förra, torde det för de senare vara undantag. Att personer, som icke vore kunniga i byggnadsfacket, själva byggde sina hus vore en ur flera synpunkter orationell metod. B,esultatet bleve ofta, att arbetet i ett eller annat avseende bleve underhaltigt utfört, även örn det vore fråga örn hus av delvis fabriksfärdigt, monterbart material. Samtidigt som de egnahemsbyggare, vilka i sitt dagliga arbete tillhörde andra yrken, arbetade med uppförande av sina hus, ginge kanske byggnadsarbetare i trakten arbetslösa. Då det vore ett socialt intresse att öka arbetarnas fritid, borde icke samtidigt uppmuntras till utsträckning av arbetstiden genom att en del av fritiden toges i anspråk för livsuppehället, i detta fall bostadsförsörjningen. Metoden vore föga förenlig med principen örn en rationell arbetsfördelning inom samhället.

Den subventionerade egnahemsägarens ekonomiska bundenhet vid bostaden bleve ringa eller ingen genom att någon kapitalinsats icke erfordrades, och då årliga bidrag till amorteringen gåves. Men kanske än viktigare än den ekonomiska bundenheten vore i detta sammanhang den av psykologiska orsaker betingade bundenhet, som lätt uppstode för den som ägde sin bostad. Erfarenheten visade, att egnahemsägarnas fritid i stor utsträckning åtginge till att sköta hus och trädgård. Fritiden medförde därför icke för vederbörande samma möjlighet till studier, föreningsliv och dylikt, som för den, vilken icke hade sådana omsorger. I en tid då personlig vakenhet inför den ekonomiska och politiska utvecklingen och intressegemenskap vore av nöden, vore den tendens till individualism, som egnahemsägandet lätt droge med sig, icke önskvärd.

Egnahemsägarens bundenhet vid en viss ort och hans svårighet att, exempelvis vid en minskning i arbetstillgången på orten, flytta till annan ort, vidrördes i betänkandet, men det ansåges, att denna olägenhet icke borde överdrivas. De fall vi nyligen haft av detta slag vore tillräckligt avskräckande. Det borde klargjorts, huruvida icke en lämpligare metod beträffande »industriorter» vore, att industrierna, såsom hittills i en viss utsträckning skett, själva ombesörjde byggande av bostäder till uthyrning åt sina arbetare, i den mån ett tillräckligt antal hyreslägenheter icke funnes på orten.

Om ovanstående synpunkter vunnit mer beaktande i betänkandet, skulle i förslaget skilts mellan bostäder under lantliga förhållanden och sådana i städer och stadsliknande samhällen. För dessa senare borde småstugan med äganderätt icke föreslagits annat än som undantag.

I den mån det kunde anses lämpligt, att de barnrika familjernas bostäder utformades som enfamiljshus i stället för flerfamiljshus — och en del skäl talade givetvis för att detta i större grad än hittills borde prövats — borde detta i städer och stadsliknande samhällen kunna förenas med uthyrningsprincipcn. Gentemot erfarenheterna från England, där man med gott resultat tillämpat denna metod i stor omfattning, vore det svårt att påstå, att detta system skulle behöva medföra några avgörande svårigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

36 Yttranden.

Över bostadssociala utredningens förslag liava i vanlig ordning inhämtats yttranden från statskontoret, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen, Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, statens byggnadslånebyrå, statens inspektör för fattigvård och barnavård samt befolkningskommissionen. Länsstyrelserna hava tillika anbefallts att bereda de kommuner inom länet, vilkas hörande kunde vara av särskilt intresse, tillfälle att yttra sig över förslaget. Tillfälle att avgiva yttrande har vidare lämnats fullmäktige i riksgäldskontoret, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska bostadskreditkassan, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, Fredrika Bremer-förbundet och Sveriges husmodersföreningars riksförbund.

Förslagets huvudprinciper hava vunnit anslutning av medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statens byggnadslånebyrå, statens inspektör för fattigvård och barnavård samt befolkningskommissionen. Flertalet länsstyrelser hava tillstyrkt förslaget, liksom även svenska landskommunernas förbund. Fredrika Bremer-förbundet och Sveriges husmodersföreningars riksförbund. Utan att taga ställning till förslagets principer ha fullmäktige i riksgäldskontoret samt svenska bostadskreditkassan anfört vissa synpunkter. Länsstyrelserna i Gävleborgs och Norrbottens län hava ifrågasatt, huruvida icke förslaget borde hänskjutas till vissa nu arbetande utredningar. I vissa remissyttranden hava beträffande olika sidor av förslaget övervägande kritiska synpunkter framhållits, utan att likväl vederbörande myndighet ansett sig böra avstyrka åtgärder av föreslagen innebörd. Detta är förhållandet med socialstyrelsen, länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Älvsborgs och Jämtlands län, svenska stadsförbundet samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Avstyrkande yttranden hava angivits av statskontoret, Överståthållarämbetet samt länsstyrelsen i Blekinge län.

Jag övergår nu till en redogörelse för de tillstyrkande remissyttrandena i den mån dessa innehålla synpunkter av principiell natur.

Medicinalstyrelsen funne, att de sakkunnigas förslag vore förtjänt av att omsättas i praktiken. Även familj med ett eller två barn borde emellertid kunna komma i åtnjutande av sådan bostadshjälp, som här ifrågasattes, för den händelse familjen vore ung. Statsunderstöd borde i så fall endast utgå till bostad, som vore lämplig som familjebostad, d. v. s. hade en storlek av minst två rum och kök. En särskild bestämmelse vore påkallad riktad mot fortsatt statssubvention av mindre lägenhetstyper än två rum och kök. Med beklagande noterade styrelsen de sakkunnigas konstaterande av att i åtskilliga fall med statsbidrag uppförda eller reparerade lägenheter icke ens höllö de krav, som uppställdes i hälsovårdsstadgans bostadsparagraf.

Länsstyrelsen i Stockholms län. För den rena landsbygden torde subventionering av egnahem vara den lämpligaste formen för beredande av bättre bostadsförhållanden för mindre bemedlade barnrika familjer. I städer och stadsliknande samhällen däremot torde denna subventionsform ofta vara mindre användbar. Den större rörlighet, som utmärkte befolkningen i stadsoch industrisamhällen, talade även för nödvändigheten av att här iakttaga en viss försiktighet med subventionering av enfamiljshus med äganderätt, och fråga kunde vara, huruvida icke i dylika samhällen, även när det gällde enfamiljsbostäder, uthyrningsformen företrädesvis borde komma i tillämpning.

37 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Länsstyrelsen i Uppsala län lämnade först vissa uppgifter rörande byggnadsverksamheten inom länet, varav bland annat framginge, att med tillhjälp av bostadsförbättringsbidrag 932 lägenheter därav 85 lönebostäder örn- eller tillbyggts. Visserligen hade vid understödens beviljande under 1937 hänsyn tagits till de barnrika familjernas behov av förbättrade bostäder. Men likväl hade bostadsförbättringsverksamheten endast i ganska ringa omfattning kunnat hjälpa de barnrika familjernas behov. Det borde beaktas, att hälsovårdslagstiftning med ökad bostadsinspektion icke kunde genomföras, utan att bättre bostäder stöde till förfogande för överkomliga priser.

Beträffande industrisamhällen på landsbygden torde egnahemsbyggen bliva en lämplig form för bostadsanskaffningen. Bisken för familjefaderns bundenhet vid en viss arbetsplats syntes icke vara så stor. Det egna hemmet innebure ett visst stöd för familjen under en övergående depressionstid. Svårigheten att flytta vore alltid mycket större för en man med familj än för en ogift arbetstagare. Efter nedläggandet av vissa industrier vid Gimo och Karlholm hade icke de svårigheter för egnahemsägarna, som man befarat, dittills kommit att förverkligas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län. Särskilt i fråga örn landsbygden vore de föreslagna åtgärderna av stort och trängande behov påkallade. Detta behov kunde icke tillgodoses vare sig genom arbetarsmåbrukslån eller egnahemslån. Visserligen kunde invändas att de, som bereddes bostäder i enlighet med de föreslagna bestämmelserna, bleve obehörigen gynnade i förhållande till dem, vilka genom arbetsamhet och ekonomisk förtänksamhet löst sin bostadsfråga. Av hänsyn till de värden, som stöde att vinna med förbättring av barnrika familjers bostäder, torde emellertid nyss nämnda invändning knappast böra tillmätas avgörande betydelse. Viss tveksamhet rådde, huruvida egnahemsverksamheten vore den lämpligaste vägen för förbättrande av de barn rika familjernas bostadsförsörjning. På industriorterna borde arbetarna ävenledes beredas tillfälle till bostäder i hyreshus. I sådana fall borde lämpligen vederbörande industriföretag i mån av behov och med hjälp av det allmänna tillhandahålla bostäder åt sina arbetare. Bostadsförsörjning i egnahem bleve också dyrare än i flerfamiljshus.

Länsstyrelsen i Kronobergs län. Behovet i hithörande avseende för ifrågavarande befolkningsgrupper vore ingalunda mindre på landsbygden än i städerna och stadsliknande samhällen.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller ävenledes, att behovet av bostadsförbättring vore å landsbygden stort och minst lika trängande som i stadseller stadsliknande samhällen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län. Det vore skäligt, att främjandet av bostadsförsörjningen för mindre bemedlade barnrika familjer jämväl utsträcktes till landsbygden. Bostadsförbättringsbidragen hade inom länet icke visat sig tillräckliga för upphjälpandet av de barnrika familjernas bostadsförhållanden. Statlig medverkan för åstadkommande av en väsentligt höjd bostadsstandard på landsbygden torde visa sig oundgängligen erforderligt som ett led i strävandena att motverka den i oroväckande grad tilltagande flykten från landsbygden till stadssamhällen. Egnahemsformen vore utan jämförelse den lämpligaste bostaden på landet. I princip tillstyrker därför länsstyrelsen utredningens förslag.

Länsstyrelsen i Värmlands län. För Värmlands län, där endast en ringa del av befolkningen vore bosatt i stadssamhällen, vore det särskilt betydelsefullt, att landsbygdsbefolkningen bleve delaktig av åtgärderna för bostadsförsörjningen för mindre bemedlade barnrika familjer. Egnahemsnämnden inom länet hade vid behandling av ansökningar städse tagit stor hänsyn till familjernas barnrikedom. Såväl genom livlig egnahemsverksamhet som genom

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

bildandet av arbetarsmåbruk och genom bostadsförbättringsverksamhet vore inom länet en högre bostadsstandard både för barnrika och icke barnrika familjer raskt på marsch. Det återstode emellertid mycket, framförallt i skogsbygderna, innan bostadsförhållandena kunde anses tillfredsställande. Länsstyrelsen erinrade örn att enligt bostadssociala utredningens uppgifter befann sig sålunda Norra Finnskoga i Värmlands län hart när främst bland samtliga undersökta kommuner i fråga örn trångboddhet och primitiv bostadsstandard över huvud. Länsstyrelsen, som i huvudsak anslöte sig till förslaget, erinrade örn att det knappast vore en organisationsmässigt klok ordning att improvisera en ny, i den förevarande egnahemsverksamheten allvarligt ingripande organisationsform, innan resultatet av den pågående omprövningen av egnahemsverksamheten i dess helhet förelåge. Å andra sidan vore det högst angeläget, att de fattiga och barnrika familjerna utan tidsutdräkt bereddes ökad möjlighet till egnahemsbildning. Den pågående egnahemsutredningen borde därför påskyndas så mycket som möjligt.

Länsstyrelsen i Örebro län. Den nu föreslagna formen för bostadsförsörjning åt barnrika familjer ingåve icke sådana betänkligheter, som det redan tillämpade systemet med understödjande av nybyggnad i städerna.

Länsstyrelsen ifrågasatte dock, huruvida skäl förelåge att efterskänka 2/o av lånet.

Länsstyrelsen i Västmanlands län. I princip vore icke något att erinra. Det borde som ett oeftergivligt villkor stadgas, att vederbörande låntagare själv bidroge med det belopp, som icke täcktes av statslånet.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund framhöll, att egnahem av den storlek och i övrigt med de bekvämligheter, som i förslaget förutsattes, onekligen vore en mycket lämplig bostadsform för barnrika familjer, men varnade för en alltför ensidig inriktning av bostadsförsörjningen på egnahemsproduktion.

Sveriges husmoderföreningars riksförbund. Den menliga inverkan på egnahemsägare^ sätt att utnyttja sin fritid, som vården och omsorgen örn det egna hemmet skulle få enligt uttalande av arkitekten Åhrén i hans särskilda yttrande, ansåge förbundet ej funnes anledning att befara.

Svenska bostadskreditkassan önskade icke uttala sig örn behovet och lämpligheten av de ifrågasatta åtgärderna utan inskränkte sig till att framhålla några synpunkter på frågan, i vad män dessa åtgärder kunde tänkas inverka på den egnahemslånerörelse, som ombesörjdes av de till kassan anslutna bostads- och kreditföreningarna.

Styrelsen ville erinra, att bostadskreditföreningarna inom sina respektive verksamhetsområden utlämnade lån till egnahemsägare i städer och stadsliknande samhällen i enlighet med de närmare föreskrifter, som vore meddelade i av Kungl. Majit särskilt utfärdade författningar. Föreningarna vore sammanslutningar av låntagarna, vilka vore solidariskt ansvariga för varandras förbindelser till föreningen; de olika föreningarna vore i sin tur likaledes solidariskt ansvariga för varandras förbindelser till svenska bostadskreditkassan. Låntagarna hade att å sina lån erlägga dels ränta efter den räntefot, till vilken kassan upplånat medel å obligationsmarknaden, dels bidrag för bestridande av kassans och föreningarnas förvaltningskostnader, dels ock bidrag till särskilda fonder, bildade i syfte att förebygga att ansvarigheten skulle behöva tagas i anspråk. De lånevillkor, som skulle gälla för bostadsanskaffningslånen, vore i jämförelse med bostadskreditföreningarnas synnerligen fördelaktiga, vartill komme den ytterligare nedsättning i lånekostnaderna, som ernåddes genom familjebidragen. Under sådana förhållanden

39 Kungl. Marits proposition nr 190.

funnes möjligen anledning befara, att den statsunderstödda nya egnahemslånerörelsen kunde komma att medföra ogynnsamma verkningar för bostadskreditföreningarna och detta trots att den vore avsedd for ett speciellt klientel. För många av de mindre bemedlade låntagarna hos dessa föreningar skulle det antagligen framstå såsom oförklarligt och måhända orättvist, att, de, som ofta genom stora uppoffringar skapat sina egnahem, skulle betungas med marknadens högre bostadskostnader och dessutom själva nödgas bära risken för värdefall på fastigheterna, medan å andra sidan de statsunderstödda egnahemsägarna finge åtnjuta formånen av synnerligen låga bostadskostnader och samtidigt vöre befriade från förlustrisker och den solidariska ansvarighet, som förelåge inom bostadskreditinstitutionen. Den nya egnahemslånerörelsen kunde på grund därav möjligen komma att i viss mån försvåra för bostadskreditföremngarna att fullfölja den uppgift till egnahemsrörelsens fromma, som statsmakterna åsyftade.

Med tillstyrkande av förslaget hava länsstyrelserna i Gävleborgs och Norrbottens län ifrågasatt förslagets liänskjutande till vissa nu arbetande utredningar.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län. Egnahemstypens lämplighet för ändamålet vöre beroende på förhållandena å varje särskild ort. I samhällen nied sammanträngd befolkning lämpade sig denna hjälpform icke synnerligen väl. Den medförde avsevärda utgifter för anläggande av gator och vägar, ledningar för vatten och avlopp samt anordnande av elektriskt ljus. Hyreshusen ställde sig givetvis billigare ur denna synpunkt.

Yad landsbygden beträffade, syntes egnahemsformen vara att föredraga framför de stora hyreshusen. Ifrågavarande spörsmål borde lämpligen uppmärksammas av 1936 års egnahemsutredning.

Utredningens förslag finge anses väl ägnat att främja det därmed avsedda syftet. Det kunde likväl ifrågasättas, huruvida ej dessa åtgärder borde hänskjutas till den nyligen tillsatta kommittén, som hade att utföra den allmänna översynen av hela vår socialvård.

Länsstyrelsen i Norrbottens län. Behovet av att utsträcka ifrågavarande verksamhet till landsbygden läge i öppen dag. Ej minst inom Norrbottens län och speciellt dess mera utpräglade skogskommuner tarvades en dylik hjälp från det allmännas sida.

Omfattningen av statens prestanda förefölle väl avvägd. Länsstyrelsen ifrågasatte med hänsyn till det föreliggande förslagets intima samband med egnahemsfrågan överhuvud, huruvida man icke skulle låta med det slutliga ståndpunktstagandet till utredningens förslag anstå, till dess 1936 års egnahemsutredning avgivit sitt betänkande, varigenom möjlighet skulle beredas att i ett sammanhang till bedömande upptaga de olika hjälpformerna.

Utan att avstyrka förslaget hava vissa myndigheter framställt övervägande kritiska synpunkter.

Socialstyrelsen erinrar om att den statliga egnahemslånerörelsen hade kunnat framvisa betydelsefulla resultat, då det gällt att underlätta för dugligt folk att etablera sig å egen gård och grund. Det enda villkor för erhållandet av lån, som bostadssociala utredningens författningsutkast uttryckligen uppställde, vore, att en lånsökande skulle hava minst tre minderåriga barn samt vara mindre bemedlad. Utredningen syntes emellertid hava utgått ifrån att det skulle ligga i varje låneförmedlande kommuns eget intresse att företaga en indivduell sovring under hänsynstagande till lånesökandes personliga förutsättningar att hålla det egna hemmet vid makt. I 9 § föreskreves nämligen, att kommunen skulle ikläda sig visst ansvar gentemot

40 Kungl. Majus proposition nr 190.

staten för uppkommande förlust å lånet, vilket självfallet föranledde kommunen att iakttaga stor varsamhet i urvalet av de lånesökande. Denna föreskrift kunde komma att verka återhållande på kommunernas vilja att lämna sin medverkan till den föreslagna reformens förverkligande. Beträffande arbetarsmåbrukslånen, som konstruerats på samma sätt, som de nu föreslagna egnahemslånen, hade emellertid kommunerna lagt i dagen både intresse och beredvillighet att lämna sin medverkan.

Familjebidraget hade i förslaget sammankopplats med bostadsanskaffningslånets storlek på ett sätt, som i praktiken verkade ojämnt. Lån kunde nämligen utgå dels för nybyggnad och dels för förbättring av äldre bostadshus. Familjebidragets belopp bestämdes till en efter barnantalet varierande procentsats av bostadskostnaden och kunde högst uppgå till ett belopp motsvarade de årliga ränte- och annuitetsbeloppen å lånet.

En lånesökande, som ämnade företaga endast örn- och tillbyggnad å ett äldre bostadshus, erhölle, örn kostnaderna därför icke uppginge till något större belopp, väsentligt lägre familjebidrag, än han skulle erhålla, därest fråga vore örn nybyggnad. Då lån icke torde kunna erhållas på den väg, varom här vore fråga, för inköp av lämpligt äldre bostadshus, följde, att det för den enskilde individen måste ställa sig betydligt förmånligare att bygga ett nytt hus i stället för att inköpa ett äldre bostadshus och förbättra detta. I alla de fall, där lämpligt bostadshus skulle kunna förvärvas för ett i förhållande till nybyggnadskostnaden ringa pris, skulle med den konstruktion, förslaget erhållit, det icke vara möjligt att genom inköp av bostadshuset ordna den barnrika familjens bostadsfråga. Det kunde ifrågasättas, örn ej förslaget i nu berörda hänseende borde så ändras, att möjlighet bereddes till förvärvande av fastighet genom köp under anlitande av samma finansiella stöd som utginge, då fråga vore om ordnandet av den barnrika familjens bostadsförsörjning genom nybyggnad, och detta oavsett örn fastigheten skulle förbättras eller ej.

Den schematiska regel, som skulle gälla beträffande familjebidragens utmätande, lämnade icke möjligheter öppna till dessas anpassning efter föreläggande behov. Regeln kunde komma att verka mera ofördelaktigt i det fall, då fråga vore örn förbättringsarbete, än örn nybyggnad skulle företagas. Härtill komme, att en familj med tre eller flera barn, även örn familjeförsörjaren hade förhållandevis goda möjligheter att skaffa familjen försörjning, skulle kunna erhålla familjebidrag, medan i ett annat fall, där fråga vore örn familj med endast två minderåriga barn, vederbörande icke skulle vara kvalificerad att erhålla hjälp, även om behovet av bättre bostadsförhållanden för familjen vore uppenbart. Nu berörda ojämnhet finge anses vara en konsekvens av uppdragets natur. En annan ojämnhet framträdde i det förhållandet, att de barnrika familjerna i äldre egnahem icke kunde, även om familjen vore synnerligen barnrik, erhålla större stöd, än som svarade mot företagna standardhöj ande förbättringsarbeten å egnahemmet. Förslaget syntes därför icke taga tillräcklig hänsyn till det stora behovet att ernå en förbättring av det bostadsbestånd, som utgjordes av våra nuvarande egnahem.

Stödåtgärderna kunde enligt förslaget ej utnyttjas, förrän familjen omfattade minst tre barn under 16 år. Nybyggnads- eller förbättringsarbetet kunde därför ej igångsättas förrän efter det tredje barnets födelse. Skaffade man sig nöjaktiga bostadsförhållanden dessförinnan, avhände man sig möjligheten att bliva delaktig av de förmåner, som enligt förslaget utginge till barnrika familjer för tryggandet av verklig bostadsförsörjning. Dessa förmåner bestode ej endast i tillgång till lån till billig ränta och av familjebidraget. Den väsentligaste förmånen bestode däri, att, sedan väl de räntebärande delarna av lånet återbetalats, 20 procent av kostnaderna för bygg-

41 Kungl. Majus proposition nr 190.

nadsföretaget efterskänktes. Denna gåva komme normalt först 20 år efter det egnahemsbygget igångsatts, d. v. s. vid en tidpunkt, då barnskaran i regel lämnat hemmet. Det framstode såsom önskvärt, att den här ifrågavarande hjälpen kunde utgå vid en tidigare tidpunkt, så att den finge direkt betydelse för familjens upprätthållande under dess sannolikt mest bekymmersamma tid, nämligen innan barnen vuxit upp och egnahemsföretagets ekonomi stabiliserats.

Länsstyrelsen i Jönköpings län. Vid valet mellan olika sätt att åstadkomma avsedd bostadsförsörjning vore den utväg, som utredningen föreslagit, att bereda vederbörande eget hem av flera skäl att föredraga framför hyresformen. Emellertid uppstode för den grupp av medborgare, varom här vore fråga, betydande svårigheter. Man kunde därför ifrågasätta, huruvida det vore lämpligt att utvidga möjligheten till bostadsförsörjning i den utsträckning, förslaget förutsatte. Det vore kanhända tillräckligt med en ytterligare utsträckning av de tillfällen till erhållande av bostadsförsörjning, som redan förefunnes genom kungörelsen den 4 september 1935. Länsstyrelsen ifrågasatte, örn icke enligt riktlinjerna i denna kungörelse möjligheterna för vederbörande att i framtiden få behålla en lämplig bostad vore större, än örn bostaden ägdes med äganderätt.

På grund av angelägenheten av att få till stånd en bättre bostadsförsörjning ville länsstyrelsen dock, oavsett sina betänkligheter mot förslaget och oavsett den orättvisa detta innebure genom ett gynnande av vissa familjer, icke direkt avstyrka förslaget.

Länsstyrelsen i Malmöhus län. Syftet med de föreslagna åtgärderna vore behj ärtans värt, men förslaget vore ändock i viss mån ägnat att ingiva betänkligheter. Den verkligt ansvarskännande familjefadern torde komma att betänka sig, innan han iklädde sig de drygare utgifter, som trots de gynnsamma villkoren måste vara förbundna med bostad i eget hem. Förslaget kunde däremot locka en mängd mindre vederhäftiga spekulanter. Dessa farhågor gällde i första hand beträffande städerna och de större industrisamhällena. Länsstyrelsen ifrågasatte, huruvida det vore enbart lyckligt att i så hög grad engagera vederbörande kommuner i hjälpverksamheten. Beklagligtvis vore det nämligen så, att just de familjer, varom här vore fråga, i allmänhet vore mindre väl sedda gäster i en kommun, i synnerhet på landsbygden. Under sådana förhållanden kunde det icke vara att förvänta, att kommunerna skulle ådagalägga något större intresse för att göra dem bofasta inom samhället. Smärre skattetyngda kommuner skulle komma att visa en långt driven återhållsamhet, då det gällde medverkan till lösandet av förevarande problem.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län. I princip vore intet att erinra mot den ifrågasatta utvidgningen av verksamheten. För städernas del skulle bestämmelserna likväl knappast kunna leda till ökat egnahemsbyggande. För landskommunernas del vore villkoren gynnsammare, och det vore icke uteslutet, att de mera industri- och samhällsbetonade kommunernas intresse kunde väckas för medverkan i den föreslagna statssubventionerade egnahemsverksamheten. Intresse kunde även tänkas uppkomma hos sådana enskilda företag, vilka enligt förslagets 36 § skulle inträda såsom förmedlare i kommuns ställning. Svårt vore emellertid att förstå, varför ett industriföretag på landet skulle likställas med stadskommun och ej med landskommun. På den rena landsbygden torde den föreslagna formen för egnahemsbyggande få föga betydelse. Den som å landsbygden byggde ett eget hem, byggde det för att stanna i detsamma. Han kunde icke låta finansieringen av företaget göras beroende av ett familjebidrag, som bortfölle det ögonblick, då ett av do föreskrivna tre barnen överskrede 1 (i-årsgränsen. Han kimde icke utan förlust övergiva sitt egnahem för eventuell anskaffning av annan billigare bostad.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Länsstyrelsen kunde icke tillstyrka förslagets genomförande utan betydande omarbetningar beträffande såväl stads- som landskommuner. Yad landskommunerna beträffade, borde försökas att inarbeta stödet åt de barnrika familjerna i gällande bestämmelser för egnahemslån.

Länsstyrelsen i Jämtlands län. Det vore tillrådligt att gå fram mera försiktigt än vad utredningen syntes hava avsett. Då alltjämt ett betydande antal bostäder på landsbygden vore bristfälliga och undermåliga, anslöte sig länsstyrelsen varmt till strävandena att förbättra dessa familjers bostadsförhållanden, även örn länsstyrelsen icke kunde i allo biträda utredningens nu föreliggande förslag. Antalet undermåliga bostäder finge anses vara mindre omfattande, än vad bostadssociala utredningen beräknat.

De villkor, som enligt förslaget erbjödes för åstadkommande av egnahem för obemedlade, barnrika familjer, ställde sig väsentligt fördelaktigare än de, som gällde för andra egnahem. Redan denna omständighet vore ägnad att väcka missnöje och förvirring, i synnerhet som bland innehavarna av bostadsegnahemmen befunne sig ett mycket betydande antal barnrika familjer. Innan förslaget förelädes riksdagen, borde en ingående utredning verkställas, om och i vilken mån utredningens betänkande borde modifieras eller jämkningar vidtagas i egnahemsnämndernas verksamhet för åstadkommande av bostadsegnahem.

Svenska stadsförbundets styrelse. Det kunde icke bestridas, att egnahemmet för den barnrika familjen vore en idealisk bostadsform. Invändningar kunde dock göras mot ett alltför starkt anlitande av egnahemsverksamheten. Den barnrika familjen vore redan genom familjens storlek mindre rörlig. Den bundes ytterligare genom egnahemsbyggandet. I samhällen, där anställningsmöjligheterna vore färre och huvudsakligen knutna till en viss industri, kunde detta förhållandet bliva ödesdigert. Till övervägande borde upptagas frågan om vilka förpliktelser i avseende å bostadsförsörjningen som skäligen kunde åläggas arbetsgivare med så stort arbetareantal, att nedläggandet av driften kunde medföra katastrofala följder för kommunens ekonomi. I en del fall torde de barnrika familjernas bostadsförsörjning genom egnahem bli dyrare än sådan genom hyreslägenheter. Det vore olämpligt att använda den dyrare formen för de familjer, vilka mer än andra saknade möjligheter till egen insats. I nuvarande ränteläge bleve statens medverkan av betydelse främst genom familjebidragen. Örn dessa icke sammankopplades med lånefrågan, vore det stundom för städerna mera lockande att själva ordna finansieringen och själva bestämma omfattningen, i vilken de iklädde sig ekonomiskt ansvar. I det ena fallet föredroge man då måhända uthyrningsformen även för av staden själv uppförda egnahem, i andra fallet valde man däremot en form, som gjorde det möjligt för hyresgästen att så småningom bliva ägare till fastigheten t. ex. mot en insats av 10 procent av anskaffningskostnaden. Egnahemmet borde för städernas del få en plats i systemet för de barnrika familjernas försörjning. Föreliggande förslag måste emellertid underkastas en omarbetning.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet tillrådde största varsamhet, när det gällde att uppmuntra skapandet av egnahem för personer, vilka på grund av arten av sin anställning m. m. lätt ställdes i valet mellan att söka sysselsättning på annan ort eller att gå arbetslösa. Emellertid förefölle det föreslagna statsbidraget till egna hem lämpligt avvägt.

Jag övergår nu till att redogöra för yttranden från myndigheter, vilka avstyrkt förslaget.

Statskontoret framhåller, att staten hade sedan lång tid tillbaka genom lån från egnahemslånefonden och medelst andra åtgärder sökt på olika

43 Kungl. May.ts proposition nr 190.

vägar främja egnaliemsbildningen i landet. Tack var det ekonomiska stöd, som staten sålunda lämnat, hade ett betydande antal medborgare satts i tillfälle att förskaffa sig ett eget hem. Föreliggande förslag avsåge att låta en ny grupp av egnahemsägare komma i åtnjutande av understöd, som icke stöde äldre egnahemsägare till buds, och detta icke ens örn dessa senare i fråga örn såväl familjens sammansättning som bostadsstandard och ekonomiska förhållanden i övrigt fyllde de betingelser, som uppställdes för erhållandet av nu föreslaget understöd. Det vöre icke med rättvisa och billighet förenligt att på detta sätt tillskapa en kategori av egnahemsägare, som skulle komma i en väsentligt privilegierad ställning. Bostadssociala utredningen hade icke försökt ställa in de° åtgärder, som nu ifrågasatts, mot bakgrunden av vad som tidigare åtgjorts på området och att låta dem ingå som ett led i en egnahemspolitik på lång sikt. För närvarande påginge en särskild utredning (1936 års egnahemsutredning), som omfattande ett vidlyftigt komplex av frågor berörande egnahemsväsendet och äldre egnahemsägares förhållanden. De problem, som bostadssociala utredningen upptagit till behandling, borde icke lösas fristående för sig, utan borde bliva föremål för prövning i samband med de frågor, som folie under egnahemsutredningens prövning.

Det förefölle oegentligt att göra tillgodoseendet av de förmåner, det här gällde, beroende av sådana i viss mån tillfälliga omständigheter som storleken och sammansättningen av egnahemsägarens familj vid tidpunkten för det egna hemmets förvärvande. Motivet för hjälpen från det allmännas sida vore ju, att egnahemsägaren hade ett större antal oförsörjda barn. Detta förhållande förelåge endast en relativt kort tid. När barnen vuxit upp, hade den större bostaden fyllt sitt ändamål, och motsvarade icke längre det syfte, som föranlett statssubventionen. Ett dylikt system måste medföra påtagliga inkonsekvenser och kunde komma att inverka menligt på egnahemsverksamhetens sunda utveckling. Det vore för den skull knappast lyckligt att låta den särskilda hjälp från det allmännas sida, som förekomsten av ett större antal barn kunde göra befogad, knytas till innehavet av ett eget hem.

I själva verket torde en bostadssubventionsverksamhet av här förevarande art icke vara avpassad för bostäder, vilka innehades med den permanens, som äganderätten förutsatte såsom den normala. En subventionering av nybyggnader för barnrika familjer borde inriktas på uppförande av bostäder till uthyrning. Något hinder för en dylik verksamhet på landsbygden torde icke föreligga. Möjligheten stöde alltid öppen för kommunerna att ställa sig som ägare —• en anordning vilken hade så mycket större skäl för sig, som kommunerna i allt fall väsentligen finge påtaga sig ansvaret för företaget.

Statskontoret kunde icke tillstyrka, att det föreliggande förslaget lades till grund för åtgärder på förevarande område. I stället borde övervägas ett utsträckande av verksamheten för bostadsförsörjning i hyreshus av mindre bemedlade, barnrika familjer till jämväl de delar av landet, där densamma på' grund av gällande bestämmelser nu icke kunde utövas. Än vidare kunde ifrågavarande syfte främjas genom utdelandet efter mera frikostiga linjer än hittills av s. k. bostadsförbättringsbidrag för fastigheter ägda av mindre bemedlade försörjare av barnrika familjer.

Länsstyrelsen i Blekinge län. Någon utvidgning av verksamheten för städer och stadsliknande samhällen utöver vad som möj liggöres enligt kungörelsen av den 4 september 1935 vore icke av behovet påkallad.

Beträffande landsbygden framhöll länsstyrelsen de svårigheter, som uppkomine för egnahemsnämnderna, att tillförlitligt handhava ärenden rörande familjebidragets bestämmande vid ökning eller minskning av familjens barn-

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

antal. Den merbelastning, som förslagets realiserande innebure för de kommunala organen, vore ägnad att försvåra möjligheten att få de bästa krafterna att åtaga sig kommunala uppdrag.

Ett stort antal kommuner har begagnat sig av åt dem erbjudet tillfälle att till länsstyrelserna inkomma med yttranden över förslaget.

158 kommuner, därav 38 städer, 11 köpingar, 6 municipalsamhällen och 103 landskommuner, hava tillstyrkt förslaget utan att framställa några erinringar.

Tillstyrkande yttranden hava vidare inkommit från 96 kommuner — 26 städer, 2 köpingar, 4 municipalsamhällen och 64 landskommuner -— vilka därvid antingen närmare motiverat sitt ställningstagande eller ock framställt önskemål örn vissa ändringar i förslaget.

Avstyrkande yttranden föreligga från 18 kommuner, därav 2 städer och 16 landskommuner.

Kommunernas yttranden beröra i regel förslagets praktiska utformning, men även principerna hava i vissa yttranden upptagits till prövning. Jag anför här några yttranden från kommunala myndigheter, vilka tillstyrkt förslaget.

Misterhult. Yad som ingåve betänkligheter mot förslaget, vore den förmånligare ställningen beträffande ränta och betalningsvillkor å de nya lånen, jämfört med egnahemslån efter de äldre villkoren. Man kunde förvänta, att, örn lagförslaget oförändrat genomfördes, nämnda låntagare ideligen komme med framställningar hos myndigheterna örn nedsättning av ränta och betalningsvillkor, tills de blevo jämställda med låntagare av den yngre typen av egnahemslån.

Hellvi. Även dåligt avlönade familjeförsörjare med mindre familj borde kunna komma i åtnjutande av ifrågasatt fördel.

Bräkne-Hoby. Det borde undvikas, att den ena hjälpformen, t. ex. bidrag till egna hem, bleve fördelaktigare än bostadsförbättringsbidrag. Paritet mellan hjälpformerna borde eftersträvas. Bland annat borde förbättringsbidrag även kunna erhållas å den del, som belöpte sig å sanitära och andra därmed jämförliga anordningar såsom vatten- och avloppsledningar m. m. Beträffande beräkningarna angående det framtida bostadsbehovet grundade sig dessa på genomsnittliga förhållanden. Hänsyn till den agglomererande landsbygdens inverkan och betydelse hade icke tagits. Sannolikt komme den agglomererande landsbygden att visa en befolkningstillväxt, medan den egentliga landsbygden komme att visa starkare tillbakagång, än vad som framginge av de sakkunnigas betänkande. Å den rena landsbygden komme bostadsförbättringarna och egnahemsverksamheten alltjämt att spela den största rollen.

Malmö ifrågasatte vissa ändringar. För det fall, att vederbörande icke förmådde att vare sig genom kapital eller arbete tillskjuta någon del av kostnaden för egnahemmet, utan kommunens medverkan vore erforderlig, syntes äganderätten till detsamma icke utan vidare böra överlåtas å egnahemsinnehavaren, örn vars förmåga att sköta egnahemmet man på ett så tidigt stadium ofta hade mycket ringa kännedom. En bättre lösning av bostadsförbättringsfrågan syntes vara, att förslaget ändrades på så sätt, att kommunen själv med bidrag av statslån uppförde egnahem, att upplåtas till barnrika familjer. I samband med upplåtelsen träffades mellan kommunen och egnahemsinnehavaren överenskommelse av innehåll, att denne genom inbetalning avbetalningsvis av viss del, exempelvis 10 procent av kostnaderna för byggnaden, förvärvade äganderätten till densamma.

Kungl. Majus proposition nr 190.

45 Tidaholm. Det vore en fördel med förslaget, att äldre enfamiljshus skulle kunna genom lån och bidrag av statsmedel förbättras och moderniseras, varjämte vederbörande efter sådan genomförd förbättring komme i åtnjutande av familjebidrag.

Fullösa ifrågasatte, huruvida icke samtidigt med detta förslag ett allmänt hyresbidrag för familjer med barn borde tillskapas. Staten hjälpte en del och lämnade en del ohjälpta.

Ramsberg framhöll, att det vore synnerligen angeläget, att bostadssociala utredningens betänkande föranledde riksdagens beslut, så att landskommunerna komme i åtnjutande av samma förmåner, som förut tillkommit större samhällen.

Skultuna funne det i princip vara riktigt, att kommuner, som visat intresse för bostadsförhållandenas förbättring, skulle kunna påräkna viss företrädesrätt till bostadsanskaffningslån. Bristande intresse från kommuns sida kunde emellertid bero på omständigheter, som de mindre bemedlade, barnrika och bostadsbehövande familjerna inom kommunen icke kunnat råda över. Orsakerna till att vissa kommuner gjort mindre än andra, borde komma under prövning.

Gävle erinrade, att den årliga utgiften för en bostad i eget hem ställde sig dyrare än för en i övrigt likvärdig bostad i ett flerfamiljshus.

Piteå socken. Lån borde kunna beviljas, där barnantalet endast vore 2 och moderns ålder icke överstege 30 år.

Samma uppfattning återfinnes i yttrandet från Arvidsjaur.

De kommuner, vilka avstyrkt förslaget, hava i regel framhållit, att förslaget medförde för stora kostnader för kommunerna. Av mera principiell innebörd äro följande synpunkter, som framkommit i nu åsyftade remissyttranden.

Tunaberg. Av samtliga 34 egna hem i kommunen funnes i 18 inga minder- • ånga barn, i 14 ett barn och i 2 två barn. Av brukssamhällets 160 familjer hade 5 flera än två minderåriga barn. Ifrågavarande bostadsförsörjning hade därför för närvarande icke stor aktualitet.

Björnlunda. Bostadsbyggande och bostadsförbättring hade under senare år ägt rum i så stor omfattning, att några särskilda åtgärder icke vore erforderliga.

Havdhem. Bidrag från det allmännas sida borde inskränkas till det minsta möjliga. Hur behjärtansvärd bostadsförsörjningen för barnrika familjer än vore, borde den icke erhålla sådan omfattning, att möjlighet funnes för mindre skötsamma personer att erhålla bättre förmåner i berörda hänseende före andra i kommunen bosatta personer, vilka själva ordnat sin bostadsförsörjning och i flera olika fall även haft stor familj att sörja för.

Karlskrona. Den hittillsvarande verksamheten för bostadsförsörjning åt barnrika familjer hade fallit väl ut. Annorlunda torde det bli, om stödaktionen skulle utvidgas inom den vidare ram, som nu föreslagits. Tomtkostnaderna bleve betydligt större i förhållande till byggnadsvärdet, och egnahemsinnehavarna ställdes inför problem, som man icke alltid kunde bemästra. Stadsfullmäktige erinrade om att herr Åhrén avgivit särskilt yttrande, vari framhölles, att uthyrningsprincipen i städerna vore att föredraga framför småstugor med äganderätt, även örn det skulle befinnas lämpligt, att bostaden utformades som enfamiljshus i stället för flerfamiljshus. Till denna uppfattning anslöte sig fullmäktige. Flerfamiljshusen kunde läggas centralare än enfamiljshusen. En smidigare anpassning av bostadens storlek efter familjens möjliggjordes i hyreshusen. Egnahemsägare^ bunden-

46 Kungl. May.ts proposition nr 190.

het vid orten innebure likaledes risker. — Verksamheten för barnrika familjers bostadsförsörjning borde i stadssamhällen som hittills vidtagas efter de regler, som angåves i kungörelsen den 4 september 1935.

Jämshög. Den ifrågasatta verksamheten borde inordnas i bostadsförbättringsverksamheten.

Mjällby. Verksamheten borde konstrueras så, att redan erhållet egnahemslån kunde omändras till bostadsanskaffningslån vid en tidpunkt, då familjen nått den storlek, som erfordrades för låns erhållande. De sakkunnigas förslag, att bostäderna skulle svara mot en så hög standard, att kostnaderna uppginge till 9,000 å 10,000 kronor för ett enfamiljshus, måste reduceras avsevärt, då landsbygdens befolkning icke hade så stora inkomster, att den kunde betala sådana hyror.

Perstorp. Förslaget innebure allt för många komplikationer, som i praktiken komme att åstadkomma en massa obehagligheter för alla parter, icke minst för kommunala och municipala myndigheter. Det kunde ifrågasättas, örn det icke innebure större fördelar för vederbörande egnahemsbyggare, örn staten eller kommunen kostnadsfritt tillhandahölle byggnadstomter mot vissa villkor och vederbörande själva finge ordna sina bostadstransaktioner, t. ex. genom sparbankslån. För kommunernas vidkommande funnes för närvarande knappast några barnrika familjer, som skulle kunna ifrågakomma vid tilldelande av familjebidrag.

Köinge. Ingen bostadsbrist för barnrika familjer funnes å landsbygden i sådan omfattning, att nybyggnadsverksamhet borde komma till stånd. Risk förelåge för kommunen, att den finge övertaga samtliga fastigheter, som icke av låntagarna sköttes. Låntagarnas ansvarskänsla och strävan efter att kunna uppehålla sin egen ekonomi förstördes. Däremot framhölls den utomordentliga nyttan av statens bostadsförbättringsbidrag, vilka emellertid borde bestridas helt av statsmedel.

Överkalix. Ett stort behov av bostadssubvention förelåge, men detta behov kunde tillgodoses genom modifikation i reglerna för de nuvarande egnahemslånen. Man undveke härigenom att ytterligare splittra det sociala stödet för bostadsförsörjning. Bostadssociala utredningens betänkande och förslag borde därför överlämnas till 1936 års egnahemsutredning för beaktande.

Älvsbyn. En och annan familj kunde i enstaka fall tänkas vara berättigad till bostadsförsörjning på sätt det ifrågavarande lagförslaget avsåge. Detta vore mindre lyckligt med hänsyn till den särskilt omhuldade ställning, som dessa skulle komma att intaga i jämförelse med andra i kommunen talrikt förekommande barnrika familjer. De barnrika familjer, som genom den statliga bostadsförbättringen och arbetarsmåbrukslånefonden iklätt sig betydande skulder i förhållande till sin bärkraft, borde på lämpligt sätt erhålla kompensation. En utbyggnad av de redan befintliga organen med särskild inriktning på de barnrika familjerna skulle på en bredare bas hjälpa de barnrika familjer, som nu måste föra en hård kamp för sin tillvaro.

Departementschefen.

Genomförandet av det föreliggande förslaget inför icke någon ny princip i svensk bostadspolitik; enligt de direktiv, efter vilka bostadssociala utredningen haft att arbeta, syftar förslaget endast till en mera generell tillämpning av bostadssubventionen till förmån för mindre bemedlade, barnrika familjer.

Den viktigaste delen av förslaget är den, som avser att möjliggöra även

47 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

för landsbygdens befolkning att komma i åtnjutande av likartade förmåner, syftande till minskning av bostadskostnaderna för flerbarnsfamiljer, som nu stå dessa familjer i städerna till buds. Jag uppehåller mig i det följande huvudsakligen vid de principiellt mera betydelsefulla frågor, som förslaget innesluter.

Statliga bidrag i form av bostadsanskaffningslån och familjebidrag till förbättring i kvantitativt och kvalitativt hänseende av bostadsförhållandena för familjer med flera minderåriga barn hava hittills kunnat utgå endast till familjer, boende i städer och andra tättbebyggda orter, och ha huvudsakligen avsett lägenheter, som upplåtas mot hyra. Denna begränsning är icke motiverad av förhållandenas egen beskaffenhet. Att de bostadspolitiska åtgärderna erhållit olika karaktär i städer och på landsbygd under föregående år, då delvis i sammanhang med den krisbekämpande arbetsanskaffningspolitiken från år 1933 verksamheten att förbättra bostadsförhållandena fått större omfattning än tidigare, har visserligen sin naturliga förklaring däri, att i städerna trångboddhetens bekämpande tett sig som den angelägnaste uppgiften, under det att på landsbygden behovet av upprustning av kvalitativt bristfälliga bostäder varit mest framträdande. Detta senare bör dock icke få undanskymma det faktum, att även på landsbygden trångboddheten har stor omfattning och där — liksom i städerna —- drabbar framför allt de större familjerna med små ekonomiska resurser. Då såväl relativt som absolut antalet flerbarnsfamiljer på landsbygden är större än i städerna och då vidare trångboddheten där oftare är förenad med hygieniska brister och otillfredsställande utrustning hos bostaden, vilket särskilt för större hushåll med minderåriga barn innebär allvarliga hälsorisker och arbetsekonomiska olägenheter, synas åtgärder till förbättring av de barnrika familjernas bostadsförhållanden vara lika angelägna på landsbygden som i städerna.

De hittillsvarande formerna för statligt stöd åt bostadsbildning och bostadsförbättring på landsbygden kunna — hur viktiga och nödvändiga försina syften de än äro och även framgent komma att vara -— dock icke sägas innebära möjligheter för landsbygdens flerbarnsfamiljer, likvärdiga med dem som redan kunna komma stadssamhällenas flerbarnsfamiljer tillgodo genom bostadsanskaffningslånen och de därtill knutna familjebidragen. Utnyttjandet av egnahemslånen förutsätter egna ekonomiska resurser, vilka som regel icke besittas av de familjer, varom här är fråga. Arbetarsmåbrukslåneverksamheten har sin naturliga begränsning given i och med syftet att skapa kompletterande sysselsättnings- och försörjningsmöjligheter för vissa kategorier av säsongarbetare. Bostadsförbättringsbidragen avse icke nyanskaffning av bostäder och äro i regel icke tillräckliga för sådan om- och tillbyggnad av befintliga lägenheter, att därigenom ur utrymmes- och kvalitetssynpunkt fullt tillfredsställande bostäder för större familjer kunna åstadkommas. Dessa verksamhetsgrenar onödiggöra sålunda icke en i och för sig välmotiverad utvidgning av bostadssubventionen till förmån för mindro bemedlade, barnrika familjer till landsbygden; å andra sidan bliva genom en sådan utvidgning dessa förut bestående former för bostadshjälp ingalunda överflödiga, men väl kompletterade.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Utsträckandet av ifrågavarande verksamhet till landsbygden uppställer emellertid en rad problem. Beträffande tättbebyggda orter föreligger möjligheten att knyta subventionen till av kommunen eller allmännyttiga företag förvaltade lägenheter, som upplåtas mot hyra; denna upplåtelseform medgiver den smidigast möjliga lösning av frågan. Dock bar kravet på att denna form av bostadssubvention skulle kunna tillämpas även i fråga örn familjer i egnahem från flera stadssamhällens sida rests med sådan styrka, att jag ansett det befogat att medgiva en begränsad försöksverksamhet med denna innebörd. Hittills har denna försöksverksamhet medfört, att bvggandet av 128 enfamilj sstugor beslutats. För de tättbebyggda orternas del föreligga möjligheter att välja mellan olika upplåtelseformer. Skäl för och emot användande av egnahemsformen på dessa orter ha, såsom jag nyss erinrat, anförts i remissyttrandena, och jag återkommer senare till denna fråga.

När det gäller bebyggelsen på den rena landsbygden och överhuvud å orter utan utbildad hyresmarknad, torde emellertid för här ifrågavarande verksamhet egnahemsformen i flertalet fall böra komma till användning. Statskontorets uppfattning, att en subventionering av nybyggnader för barnrika familjer borde inriktas på uppförande av bostäder till uthyrning och att något hinder för en dylik verksamhet på landsbygden icke förelåge, synes verklighetsfrämmande. Landsbygdens spridda bebyggelse förutsätter i allmänhet enfamiljshuset och — bortsett från lönebostaden — är härför egnahemsformen den naturliga eller, under nuvarande förutsättningar, rentav den enda möjliga upplåtelseformen. Erfarenheten ger vid handen, att systemet med uthyrning av enfamiljshus till och med i större städer, där dock förutsättningarna äro i alla hänseenden gynnsammare än på landsbygden, stöter på svårövervunna hinder och en ofta måhända överdriven motvilja.

I detta sammanhang anser jag mig ock böra uppmärksamma statskontorets anmärkning, att det vore oegentligt att göra tillgodonjutandet av de förmåner, det här gällde, beroende av sådana i viss mån tillfälliga omständigheter som storleken och sammansättningen av egnahemsägarens familj vid tidpunkten för egnahemmets förvärvande. När barnen vuxit upp, hade den större bostaden fyllt sitt ändamål, och motsvarade icke längre det syfte, som föranlett statssubventionen. En bostadssubvention av här förevarande art skulle därför icke vara lämpad för bostäder, vilka innehades med den permanens, som äganderätten förutsatte som den normala.

Gentemot detta må erinras, att grundmotivet för den anordning, enligt vilken den statliga bostadssubventionen knytes till förekomsten av minderåriga barn, är att å ena sidan en familjs bostadsbehov är störst och å andra sidan dess förmåga att bekosta en tillfredsställande bostad är minst under den visserligen övergående, men i familjens utveckling utomordentligt betydelsefulla period, då kostnaderna för de uppväxande barnen betunga familjens budget och barnen ännu icke kunna bidraga till försörjningen. I ett stadssamhälle med ett differentierat bestånd av hyreslägenheter föreligga inga större svårigheter att välja bostad i anpassning till familjens i tiden växlande bostadsbehov och ekonomiska förmåga. Statssubventionen har därför för

49 Kungl. Maj-.ts proposition nr 190.

de tättbebyggda orternas del karaktären av en hjälp till bostadens bekostande under tiden för barnens minderårighet. I orter med spridd bebyggelse, som sakna hyresmarknad och även utbildad fastighetsmarknad, är — såsom jag nyss hävdat — egnahemsformen den mest lämpliga. Bundenheten till den en gång anskaffade bostaden är i och med detsamma större; möjligheten att byta bostad och anpassa bostadskostnaderna, när förändringar i familjens förhållanden inträtt, är begränsad. Men även beträffande egna hem på landsbygden är den ekonomiska förmågan att bära kostnaderna av bostaden växlande under olika skeden av en familjs utveckling, bland annat till följd av barnförsörjningskostnadernas förändringar. Motivet att så smidigt och effektivt som möjligt anpassa samhällets stöd efter dessa växlingar kvarstår sålunda. Att helt överge metoden med efter barnantalet avpassade löpande bidrag och gå över till icke differentierade engångsbidrag i någon form är därför icke tillrådligt. Men å andra sidan utgör den av bebyggelseförhållandena själva betingade större bundenheten till bostaden ett skäl för anordningar, som undanröja en eljest måhända välgrundad farhåga, att bostadskostnaderna skulle bli alltför tryckande i den framtid, då de löpande bidragen i form av annuitetseftergifter icke längre skulle utgå. I det föreliggande förslaget bär detta tillgodosetts dels genom den relativt korta amorteringstiden, dels därigenom att en del av lånet gjorts ränte- och amorteringsfritt och alltså —• bortsett från fall av missbruk — har karaktären av ett engångsbidrag till förbilligande av bostadsanskaffningen. Denna senare del av subventionen till egnahem för barnrika familjer på landsbygden går utanför den ram, som gäller för hyressubventionen i stadssamhällena. Den utformning, som landsbygdssubventionen i förslaget erhållit, kan sägas i realiteten innebära en kombination av löpande bidrag, till sina verkningar av samma natur som familjebidragen till hyreslägenheter i stadssamhällena, och engångsbidrag av bostadsförbättringsbidragets typ. Enbart bostadsförbättringsbidrag äro för här förevarande ändamål icke tillräckliga och kunna icke tillgodose de mindre bemedlade flerbarnsfamiljernas speciella behov. Enbart löpande bidrag, knutna till förekomsten av minderåriga barn, äro med hänsyn till landsbygdens speciella bostadsmarknadsförhållanden icke heller tillräckliga. Den föreslagna kombinationen förefaller därför välmotiverad.

Det har mot förslaget anmärkts, bland annat från statskontorets sida, att dess genomförande skulle komma att skapa en ny grupp av egnahemsägare, i åtnjutande av understöd från det allmännas sida, som icke stöde äldre egnahemsägare till buds, och detta icke ens örn dessa senare i fråga om såväl familjens sammansättning som bostadsstandard och ekonomiska förhållanden i övrigt i och för sig fylla de betingelser, som uppställdes för erhållandet av nu föreslaget understöd.

I denna anmärkning ligger otvivelaktigt ett visst mått av berättigande. Det är emellertid att märka för det första, att de föreslagna åtgärderna syfta att hjälpa en grupp av hushåll, som på grund av barnrikedom i förening med svag ekonomisk ställning hitintills i allmänhet icke har kunnat komma i fråga till erhållande av egnahemslån. Egnahemsstyrelsen har även genom att helt bi-

Ilihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 190. 529 38 4

50 Kungl. Maj.-ts proposition nr 190.

träda förslaget erkänt behovet av särskilda åtgärder för att nå och kunna påverka denna grupjDS bostadsförhållanden. Det ligger för det andra i sakens egen natur att bostadspolitiska åtgärder, som innebära understöd från det allmännas sida till förmån för sådana familjer, som leva under otillfredsställande bostadsförhållanden och själva icke förmå lösa sin bostadsfråga, särskilt till en -början komma att te sig som ett gynnande av sagda familjer framför dem, som på egen hand och måhända med stora uppoffringar uppnått en försvarlig bostadsstandard och för vilka hjälpåtgärder från det allmännas sida med syfte att förbättra bostadsförhållandena därför icke framstå som lika angelägna. Detsamma kunde ju sägas beträffande exempelvis bostadsförbättringsbidragen och arbetarsmåbrukslånen. Att helt undvika dylika verkningar är knappast möjligt, men det vore icke välbetänkt att tillmäta dem sådan betydelse, att de skulle förhindra önskvärda bostadspolitiska reformer.

Det är slutligen icke riktigt, att äldre egnahemsägare, som äro såväl mindre bemedlade som barnrika, enligt förslaget skulle vara uteslutna från de förmåner, som den föreslagna bostadssubventionen skulle erbjuda, Bostadsanskaffningslånen och de därtill knutna familjebidragen skulle kunna utgå jämväl för ombyggnad av redan befintliga egnahem. Tyvärr representera ett stort antal egna hern på den svenska landsbygden en skäligen låg bostadsstandard, ofta betydligt lägre än den, som enligt förslaget skulle vara förutsättning för erhållande av bostadsanskaffningslån och familjebidrag. I vissa av dessa fall kunna bostadsförbättringsbidrag vara tillräckliga för upprustning till tillfredsställande standard. I de många fall där bostadsförbättringsbidrag icke äro tillfyllest, skulle enligt det föreliggande förslaget bostadsanskaffningslån för ombyggnadsändamål kunna erhållas, när det är fråga örn bostäder för flerbarnsfamiljer. Lånen skulle kunna fylla en ytterst viktig funktion i arbetet på höjandet av landsbygdens allmänna bostadsstandard genom att de användes för exempelvis tillbyggnad till för stora familjers behov alltför små egnahem, inredning av outnyttjade utrymmen, vanliga i landsbygdsegnahem, installation av bättre uppvärmningsanordningar, vatten och avloppsledningar, förbättrad köksinredning o. s. v. i redan befintliga egnahem, bebodda av flerbarnsfamiljer. 1 dylika fall skulle egnahemsägaren erhålla dels bostadsanskaffningslån till nittio procent av örn- eller tillbyggnadskostnaden, varav en del — motsvarande ett bostadsförbättringsbidrag °— ränte- och amorteringsfritt, dels under tiden för barnens minderårighet familjebidrag i form av annuitetseftergifter, vilka med det föreslagna beräkningssättet kunna uppgå till annuitetens fulla belopp. Även de bamrika familjer, som redan sitta i egnahem, skulle sålunda få möjlighet att på ytterst gynnsamma villkor kunna förbättra sina bostadsförhållanden upp till den nivå, som i förslaget sättes som norm, utan någon nämnvärt ökad kostnad, så länge familjen är barnrik.

Socialstyrelsen har anmärkt på den ojämnhet i förmånerna, som skulle uppkomma därigenom, att familjebidraget är maximerat till annuitetens belopp. En lånesökande, som ämnade företaga endast örn- och tillbyggnad av ett äldre

Kungl. Maj-.ts proposition nr 190.

bostadshus, erliölle, om kostnaderna därför icke uppginge till något större belopp, lägre familjebidrag än han skulle erhålla, därest fråga vore örn nybyggnad. Det är emellertid att märka, att denna ojämnhet skulle uppkomma endast i sådana fall, där det på det årliga bostadsvärdet beräknade familjebidraget skulle överstiga annuitetens belopp, d. v. s. den årliga kostnaden för örn- eller tillbyggnaden. Örn i sådana fall familjebidraget icke maximerades, skulle det till den del därav, som komme att överskjuta annuiteten, dels icke kunna hänföras till själva bostaden och dess förbättring, dels komma att utgå kontant. Det föreliggande förslaget avser endast bostadsförhållandenas förbättring, och i denna begränsning ligger den naturliga grunden för den föreslagna maximeringen av familjebidragen. Den allmänna frågan örn underlättande av de barnrika familjernas barnförsörjningskostnader torde — i den mån dessa kostnader icke kunna hänföras till bostaden —- lämpligen få tagas upp i ett större sammanhang.

Socialstyrelsen anmärker vidare på den begränsningen, att endast familjer med minst tre barn skulle kunna erhålla den föreslagna hjälpen. I sammanhang härmed kan ställas medicinalstyrelsens modifikationsförslag, att även familj med ett eller två barn borde kunna komma i åtnjutande av bostadshjälpen, för den händelse familjen vore ung. En utvidgning av verksamheten, på sätt här ifrågasättes, innebure emellertid ett införande av helt nya principer för bostadsförsörjningen än de, som hittills följts. Jag kan därför icke finna det motiverat, att i nu förevarande sammanhang upptaga denna fråga till övervägande.

Örn för den rena landsbygdens del egnahemsformen i de flesta fall är den enda tänkbara för här ifrågavarande bostadsförsörjning, är — såsom jag i det föregående framhållit — beträffande de tättbebyggda orterna hyresbostaden i kommunens eller allmännyttigt bostadsföretags förvaltning den i vissa hänseenden mera naturliga upplåtelseformen. De invändningar, som kunna riktas mot egnahemsformens användning i förevarande sammanhang, måste därför i fråga örn dessa orter tillmätas större vikt än när det gäller landsbygden. I flera remissyttranden, däribland de av svenska stadsförbundet och svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet avgivna, hava liksom i det särskilda yttrande, som fogats till bostadssociala utredningens förslag, betänkligheter yppats mot användande av egnahemsformen i sådana fall, där möjlighet att använda hyresbostäder förelåge. Den huvudsakliga grunden för betänkligheterna är den större bundenhet till bostaden, som egnahemsformen anses innebära.

Förvisso kunna skäl anföras både för och mot egnahemsformen i sammanhang med den statsunderstödda bostadsförsörjningen för mindre bemedlade, barnrika familjer. Understundom torde enfamiljshuset ställa sig dyrare än lägenheter i flerfamiljshus, i synnerhet örn man utöver uppförande- och underhållskostnader räknar även med stadsplanekostnader, vilket dock åtminstone delvis motväges av möjligheten till den egna arbetsinsatsen. Att det egna hemmet binder starkare än hyreslägenheten eller lönebostaden, torde knappast kunna bestridas. Såsom bostadssociala utredningen framhållit, äro emellertid

52 Kungl. Mcij:ts proposition nr 190.

de familjer, varom här är fråga, redan på grund av sin storlek föga rörliga på arbetsmarknaden. Mot olägenheterna böra ställas de stora positiva värden, som innehavet av ett eget hem kan inrymma. Det innebär icke endast bundenhet utan också, som av bland andra länsstyrelsen i Uppsala län påpekats, ett stöd för familjens existens icke minst under arbetslöshetstider. Yad angår arbetsgivarbostäder i industrisamhällen, torde man få böja sig för det faktum, att företagen allmänt sträva att komma från detta system, vilket system ofta visat sig lämna föga lyckliga resultat även ur bostadsstandardens synpunkt. Jag anser därför, att man icke bör utesluta egnahemsformen från denna verksamhet i de tättbebyggda samhällena, men delar bostadssociala utredningens uppfattning, att denna form icke bör favoriseras genom för kommun eller bostadsinnehavare gynnsammare villkor än de, som gälla hyreslägenheter.

Såsom jag redan framhållit, tala starka skäl för att bereda jämväl landsbygdens mindre bemedlade, barnrika familjer möjligheter att komma i åtnjutande av statligt stöd till höjande av sin bostadsstandard av i princip likvärdig natur, som redan kunna komma städers och tättbebyggda orters barnrika familjer till godo. Den hittills försöksvis drivna särskilda egnahems verksamheten för barnrika familjer bör ävenledes erhålla en fastare utformning.

De förslag i nu berörda avseende, som efter samråd med statens egnahemsstyrelse framlagts av bostadssociala utredningen, finner jag till sina allmänna principer vara av beskaffenhet att kunna läggas till grund för åtgärder i angivna syfte.

Jag tillstyrker alltså, att förslaget med de modifikationer, som jag i det följande föreslår, underställes riksdagen.

Förslagets utformning.

Jag övergår härefter till att närmare överväga förslagets utformning, särskilt i de delar detsamma varit föremål för erinringar från de hörda remissinstanserna.

Subventionens storlek för barnrik familj.

Bostadssocial» utredningen.

Barnrik familj å landsbygden, som kommer i åtnjutande av de föreslagna stödåtgärderna, erhåller till nybyggnad, ombyggnad eller tillbyggnad bostadsanskaffningslån av följande tre typer:

dels ett 20-årigt amorteringslån, uppgående till 50 procent av anskaffningsvärdet;

dels ett uppsägningsbart stående lån, varå ränta skall erläggas, uppgående till 20 procent av anskaffningsvärdet, och

dels slutligen ett stående lån, i regel avsett att efterskänkas, å 20 procent av anskaffningsvärdet.

Bostadsanskaffningslånen uppgå alltså tillhopa till 90 procent av anskaff

53 Kungl. Majda proposition nr 190.

ningsvärdet. Resterande 10 procent tillhandahållas av lånesökanden, antingen och som regel i form av egen arbetsinsats eller ock i form av kapitalinsats. I undantagsfall må kommun eller arbetsgivare tillskjuta ifrågavarande 10 procent. Den statliga subventionen vid det egna hemmets bildande utgör för en barnrik familj på landsbygden alltså i regel 20 procent av anskaffningsvärdet.

Härtill kommer ett årligt familjebidrag, vars storlek beror dels av den barnrika familjens barnantal under 16 år och dels av storleken av en beräknad årlig bostadskostnad, motsvarande den standardhyra, utifrån vilken familjebidraget till hyreslägenheter för flerbarnsfamiljer beräknas. Den årliga bostadskostnaden skall beräknas så, att alla omkostnader för bostaden inklusive kostnad för värme och underhåll kunna anses vara täckta. Familjebidraget får icke överstiga beloppet av den annuitet, som egnahemsägaren skall erlägga för sina bostadsanskaffningslån.

Jag har från statens byggnadslånebyrå infordrat uppgifter, avseende att möjliggöra ett beräknande av storleken av standardhyran för ett nybyggt egnahem på landsbygden av nu ifrågasatt typ. Beräkningen avser ett enfamiljshus örn 3 rum och kök, fyllande förslagets kvalitetsbestämmelser. Anskaffningskostnaderna förutsättas ha uppgått till 10,000 kronor, vari ingår tomtvärde å 1,000 kronor.

Bostadsanskaffningslån erhålles till 90 procent av anskaffningskostnaderna = 9,000 kronor.

5/9 av lånet = 5,000 kronor löpa som 20-årigt amort.-lån (6.8 5 %)= kr. 342: 50

2/9 » » =2,000 » » utan amort. efter 3.3 % ränta.. = » 66: —

2/9 » » = 2,000 » » » ränta och amortering — = » —: —

408: 50

Beräknade övriga årliga utgifter för fastigheten ................= kr. 1)385: —

Summa kr. 793: 50

Standardhyra: Kr. 795.

Vissa av utgifterna för fastigheten torde i en del landskommuner ställa sig lägre, även om byggnadslånebyråns beräkning skulle visa sig motsvara de verkliga kostnaderna i åtskilliga kommuner. Å denna standardhyra av cirka 795 kronor beräknas därefter familjebidraget. Finnas i en barnrik familj 3 minderåriga barn, uppgår familjebidraget till 30 procent av 795 kronor, d. v. s. kronor 238:50. Denna familj skall erlägga en annuitet å kronor (342:50 + 66 — 238:50=) 170. Är barnantalet 4, blir familjebidraget 40 procent av standardhyran, och familjens annuitet uppgår till kronor 90:50. Är barnantalet åter 5, blir annuiteten kronor 11. Ifrågavarande familjers kostnader för en bostad av denna typ bliva de ovannämnda annuiteterna plus kostnaderna för uppvärmning, skatter, vattenförbrukning, sotning, försäkring, underhåll och reparation. Enligt byggnadslånebyråns beräkning skulle sistnämnda kostnader uppgå till omkring 385 kronor per år. Är så fallet för

1 Specifikation: Uppvärmning kronor 150, skatter kronor 65, vattenförbrukning kronor 25, sotning kronor 5, försäkring kronor 40, underhåll och reparation kronor 100. Summa kronor 385.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

ifrågavarande familjer, bliva bostadskostnaderna per år för trebarnsfamiljen 555 kronor, för fyrabarnsfamiljen 475: 50 kronor och för fembarnsfamiljen 396 kronor. Det är emellertid att märka, att av nämnda 385 kronor på landsbygden endast en del behöver utgöra kontantutgifter; till en annan del kunna de täckas av bostadsinnehavarens eget arbete. Efter 20 år är amorteringsdelen av bostadsanskaffningslånet slutamorterad. Härefter kan enligt förslaget den uppsägningsbara delen av lånet amorteras under en tid av 10 år. Normalt torde uppsägningsdelen av statslånet efter amorteringstidens utgång kunna utbytas mot ett stående inteckningslån.

I detta exempel har beräknats, att. egnahemsägarens eget bidrag har haft form av en arbetsinsats till ett värde av 1,000 kronor, varpå icke någon ränta räknats.

Företages ombyggnad av äldre eget hem till en kostnad av 2,000 kronor, beräknas lån och annuiteter sålunda:

Kapitalbelopp. Annuitet.

Egen arbetsinsats ................................................... 200

20-årigt amorteringslån ............................................. 1,000 68: 50

Stående, räntelöpande lån ....................................... 400 13:20

» räntefritt lån .......................................... 400 _

Summa kronor 2,000 81: 70

Familjebidraget beräknas här på en standardhyra, utgörande summan av annuiteten för ombyggnaden och utgifter för värme, vatten, skatt, försäkring, underhåll och reparation. Antagas dessa sistnämnda utgifter uppgå till samma belopp som i nyssnämnda exempel, nämligen 385 kronor per år, blir standardhyran (385 + 81: 70=) 466: 70, vilket belopp avrundas till 470 kronor. Trebarnsfamilj skulle alltså erhålla 30 procent av denna summa, d. v. s. 141 kronor i familjebidrag. Familjebidraget får emellertid icke överstiga annuitetens belopp, varför detsamma begränsas till kronor 81:70. Familjen har sålunda, så länge den tillhör de barnrikas kategori, inga andra kostnader för ombyggnaden än sin arbetsinsats.

En enkel beräkning ger vid handen att, under förutsättning att de kostnader för bostaden, vilka icke utgöras av räntor och amorteringar, uppgå till 385 kronor per ar, en trebarnsfamilj kan verkställa en ombyggnad till ett värde av cirka 4,000 kronor utan att därför behöva själv bidraga annorledes än med den egna arbetsinsatsen, så länge familjebidrag utgår.

För barnrik familj i stad eller stadsliknande samhälle utgår subvention enligt följande regler. Fri tomt ställes av kommunen till förfogande. Staten lämnar bostadsanskaffningslån, dels ett 20-årigt amorteringslån, uppgående till 60 procent av anskaffningsvärdet, och dels ett stående lån, uppgående till 30 procent av sagda värde. Även här förutsättes en egen insats av 10 procent av anskaffningsvärdet. I anskaffningsvärdet inräknas här icke tomten, som enligt förslaget kostnadsfritt ställes till egnahemsägarens förfogande.

Vidare utgår på samma sätt som i landsbygdskommuner familjebidrag, beräknade efter motsvarande procentsatser på den standardhyra, som avser att

Kungl. Maj:ts proposition nr 190. 55

täcka alla utgifter för lägenheten. Subventionens utformning vid nybyggt egnahem i stad framgår av följande exempel.

Anskaffningskostnaderna antagas uppgå till 11,000 kronor, varav för tomt 1,000 kronor. Tomt (eller, enligt av mig föreslagen modifikation av bostadssociala utredningens förslag, mot tomtens värde svarande kapitalbelopp) ställes av kommunen avgiftsfritt till förfogande, så länge familjen är barnrik. De allmänna utgifterna för värme, vatten, försäkring, underhåll m. m. uppskattas i detta fall av byggnadslånebyrån till 415 kronor. Finansiering och annuitet beräknas sålunda:

Kapitalbelopp. Annuitet.

Tomtvärde .................................................................. 1,000 —

Egen arbetsinsats ......................................................... 1,000 —

20-årigt amorteringslån ................................................ 6,000 411

Stående, räntelöpande lån ....................... 3,000_99

Summa kronor 11,000 510

Beräknade övriga årliga utgifter för fastigheten .............................. 415

Summa kronor 925

Standardhyran fastställes till 920 kronor. Under nu nämnda förutsättningar bliva bostadskostnaderna följande:

(Annui-_familje- , Omkost- _ Bostads-

tet aydrag) na der kostnad

3- barnsfamilj .................................... (510 — 276) =234 + 415 -—649

4- » .................................... (510 — 368) = 142 + 415 = 557

5- » .................................... (510 — 460) = 50 + 415 = 465

Departementschefen.

Förslagets konstruktion, i vad det avser olika bestämmelser för stadsliknande samhällen och egentlig landsbygd, upptager jag senare till behandling. Här vill jag endast framhålla, att beträffande familjebidraget hava i åtskilliga yttranden framställts krav på ökade bidrag för familjer, vilkas barnantal överstiger 5. Statens byggnadslånebyrå har i samband med sina anslagsäskanden för budgetåret 1938/1939 framlagt förslag till sådan starkare differentiering av familjebidraget. Till detta förslag återkommer jag i samband med prövningen av nämnda anslagsäskande. Då jag emellertid avser att förorda byggnadslånebvråns förslag i nu förevarande hänseende, bör motsvarande förändring vidtagas i bostadssociala utredningens förslag. Familj med 6 eller 7 barn erhåller därigenom ett familjebidrag, uppgående till 60 procent av standardhyran, samt familj med 8 minderåriga barn och därutöver ett familjebidrag å 70 procent av standardhyran. Lika med bostadssociala utredningen anser jag, att familjebidraget icke får överstiga storleken av den annuitet, som egnahemsägaren har att erlägga för bostadsanskaffningslånen.

De farhågor, vilka reservationsvis framkommit gentemot bostadssociala utredningens förslag att låta lånesökandens prestation utföras i form av egen arbetsinsats, kan jag icke dela.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Förslaget, att kommun eller arbetsgivare i vissa fall skulle kunna svara för finansieringen av ifrågavarande 10 procent, har mött kritik från olika remissinstanser. I elen mån kritiken riktar sig mot att arbetsgivare skulle på detta sätt bidraga till eget hem åt en barnrik arbetare synes den helt obefogad. Det synes tvärtom vara en sympatisk tanke, att en arbetsgivare bistår de hos honom anställda vid bostadsfrågans lösning. I den män åter kritiken riktar sig mot att kommunen bidrager med ifrågavarande 10 procent, bör beaktas, att kommunen själv avgör, huruvida den önskar engagera sig på här ifrågasatt sätt. Någon risk för att så kommer att ske annat än i undantagsfall och efter noggrann prövning av lånesökandens kvalifikationer torde därför icke föreligga.

Behovet av det tillvägagångssätt, som i förslaget angives, synes styrkas bland annat av yttrandet från stadsfullmäktige i Malmö. I detta ifrågasättes en omarbetning av förslaget för att möjliggöra att person, som icke kunde fullgöra kraven på eget bidrag, vare sig i form av kapital eller arbetsinsats, likväl skulle sättas i tillfälle att genom erläggande avbetalningsvis av viss del av anskaffningskostnaderna komma i åtnjutande av de med förslaget åsyftade fördelarna.

Några hinder för en kommun att tillämpa nu förordade system torde icke föreligga. Redan enligt gällande föreskrifter kan, såsom stadsfullmäktige i Borås framhållit, kommun uppföra subventionerade enfamiljshus, vilka efter subventionstidens utgång kunna av innehavarna förvärvas. I Borås har, enligt vad jag inhämtat, experimentverksamhet i detta hänseende ägt rum. När nu bostadsförsörjningen för barnrika familjer föreslås utvidgad i riktning mot ökad användning av eget hem såsom lämplig bostad för barnrika familjer, vore det uppenbarligen föga välbetänkt att stänga redan befintliga vägar för dessa familjer att förvärva ett eget hem. Det nu framlagda förslaget måste tvärtom möjliggöra för en barnrik familj att förvärva ett av den bebott subventionerat enfamiljshus, även under tid, då familjebidrag alltjämt utginge. Överenskommelse mellan vederbörande kommun och statens byggnadslånebyrå av sådan innebörd torde alltså kunna ske inom ramen av föreliggande förslag.

Kommunernas ekonomiska medverkan.

Bostadssociala utredningen.

I de sakkunnigas förslag förutsättes en betydande medverkan från kommuns sida för att bostadsbefrämjande verksamhet av nu åsyftat slag över huvud skall komma till stånd inom kommunen. Denna medverkan avser i första hand verksamhetens lokala organisation. Emellertid föreslå de sakkunniga dessutom ekonomisk medverkan från kommunernas sida. Förslaget upptager i detta hänseende dels bestämmelser, som äro avsedda att gälla folden rena landsbygden och dels bestämmelser, som hava avseende på städer och andra tättbebygga orter. Större krav skulle ställas på stadskommunerna i ekonomiskt avseende än på landsbygdskommunerna.

Enligt förslaget skulle kommunen alltid vara ansvarig för all förlust, som uppstode å bostadsanskaffningslån under tid, som familjebidrag utgår. Denna

57 Kungl. Majus proposition nr 190.

bestämmelse gäller såväl stads- som landsbygdskommuner. När familjebidraget upphört att utgå, skulle emellertid landsbygdskommuns ansvarighet minskas till lU av de förluster, som kunna uppstå å lånen. Motsvarande nedsättning av städernas och de tättbebyggda orternas ansvarighet skulle icke ifrågakomma.

I städer och stadsliknande kommuner utgör enligt förslaget en förutsättning för bostadsanskaffningslånets erhållande och för familjebidrags utgående, att kommunen ställer fri tomt med äganderätt eller under tomträtt till lånesökandens förfogande. Någon motsvarighet till denna bestämmelse skulle icke gälla för landsbygdskommunerna.

Jag vill i detta sammanhang erinra örn att egnahemslåntagare i landsbygdskommun visserligen icke erhölle fri tomt för sitt egnahemsbygge. Han kompenserades emellertid därigenom, att staten bidrog till hans anläggningskostnader för det egna hemmet på så sätt att, som jag redan framhållit, ■/» av bostadsanskaffningslånet skulle vara ränte- och amorteringsfria och vore avsedda att efterskänkas. Ur egnahemslåntagarens synpunkt torde därför bestämmelserna i de flesta fall te sig ganska likvärdiga, vare sig han är bosatt i stad eller på landsbygd. Däremot ställes uppenbarligen större krav på stadskommunerna än på landsbygdskommunerna.

Yttranden.

Statskontoret anförde i nu berörda hänseende, att det icke förefunnes tillräcklig anledning att befria landsbygdskommunerna från full ansvarighet för bostadsanskaffningslånen. Gentemot denna uppfattning hävdade svenska stadsförbundets styrelse, att villkoren för landsbygdskommunernas ekonomiska medverkan borde utsträckas att gälla även för städerna. Styrelsen anför i huvudsak följande.

Förslaget förutsatte en iögonenfallande skillnad beträffande de ekonomiska prestationerna för å ena sidan stadssamhälle och å andra sidan landsbygden.

För den skillnad i ekonomiska förpliktelser, som skulle åvila de olika slagen av kommuner, lämnas ingen annan motivering än uttalandet, att landskommunerna med deras ofta svaga finansiella ställning borde hava lindrigare villkor, annars befarade man, att resultatet bleve dåligt. Visserligen borde formerna för subventionsverksamheten fastställas så, att subventionen finge önskvärt resultat. Så ensidigt finge icke denna synpunkt vara förhärskande, att städerna med deras växande sociala utgifter ålades större anpart av bördorna, än skäligt vore. Fordringarna för stadssamhällenas vidkommande hade i föreliggande fall ställts för höga. Enligt styrelsens mening bolde för alla kommuner gemensamma villkor ha stipulerats. Därefter kunde lättnader medgivits antingen i form av särstadganden för finansiellt mindre bärkraftiga kommuner eller genom beredande av dispensmöjligheter för dessa. Den nuvarande skillnaden måste leda till att stadskommunerna undandroge sig subventionen.

Att kommun skulle lämna tomt utan ersättning syntes vara ett för långt gående krav. Det kunde icke anses skäligt, att en familj, som upphört att vara barnrik, alltjämt skulle kunna disponera över tomten. Kommun borde till köpeskillingens värde erhålla fullt betryggande inteckningsrätt för lånet. Detta lån borde givetvis under subventionstiden vara räntefritt, och för dess inbetalande borde skälig tidpunkt därefter vara stipulerad.

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

"V id subvention av hyreshus svarade kommunen för hyresbeloppet. Ett utbytande av detta ansvar mot ansvar för lånet innebure ett betydligt större riskmoment. Kommunen kunde därvid komma att få ansvaret för av statens myndigheter vidtagna åtgärder.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund åter ifrågasatte lämpligheten av att engagera landskommunerna i ansvaret för de beviljade egnahemslånen, i den omfattning, som förslaget förutsatte.

Städernas risker vore väsentligt mindre än landskommunernas på grund av att städerna sällan vore så beroende av enstaka industriföretag. De vore vidare mera välbelägna med hänsyn till kommunikationer, hamnar etc. och kände därför icke på samma sätt som en landskommun verkningarna av enskilda industriers nedläggande. Detta syntes motivera en större skillnad i villkoren för landskommunernas medverkan för bostadsförsörjning, än som nu föreslagits.

Landskommunernas ansvar för det till egnahemsägarna utlånade kapitalet borde icke omfatta hela den förlust, som eventuellt kunde följa därmed.

Erågan örn kommunernas ansvarighet har upptagits till prövning i yttrandena från flera av länsstyrelserna. Sålunda anför länsstyrelsen i Uppsala län:

Uppsala stad hade vid hittillsvarande småstugebyggen icke ansett sig kunna tillämpa upplåtelse av fri mark. Det vore obestridligen icke befogat, att blott den omständigheten, att en person hade 3 barn under en viss ålder skulle berättiga honom att erhålla fri markupplåtelse. Denna nya understödsverksamliet sker i former, som det knappast kunde antagas, att städerna skulle vilja utveckla annat än möjligen såsom experiment.

Beträffande markupplåtelsen vore det mera konsekvent, örn staden under barnens minderårighet avstode från räntan på köpeskilling för tomten än att fordra fri tomtupplåtelse.

För industrisamhällena på landsbygden vore föreskriften örn fri markupplåtelse ännu svårare att fullgöra än i städerna, eftersom en landskommun icke ägde lämplig tomtmark.

Länsstyrelsen i Västmanlands län. Bärande skäl förelåge icke för skyldigheten för kommun att svara för hela eller viss del av den förlust, som kunde uppstå å bostadsanskaffningslånet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län. Förslaget krävde en så stor medverkan från kommunerna i ekonomiskt avseende, att den icke vore tänkbar, då det gällde de mera skattetyngda kommunerna i länet. Slumbostadsbeståndet i vissa samhällen i länet saknade motstycke i landet, men trots detta hade ingen kommun hittills kunnat förmås att påbörja bostadsförsörjningsverksamhet för barnrika familjer.

Anspråken på kommunernas medverkan måste därför ytterligare minskas eller helst frånfallas.

Statens byggnadslånebyrå anför: Kravet på kommunernas medverkan måste ställas lägre — med viss åtskillnad mellan »landskommuner» och »stadskommuner» -—- än vad som gällde för den nuvarande subventions verksamheten i hyreshus för barnrika familjer, där kommunens förbindelse avsåge — förutom att ställa tomt till förfogande utan kostnad — ansvar gentemot staten »för den förlust, som kunde uppkomma genom försummad hyresbetalning».

Kungörelseutkastets bestämmelser torde emellertid knappast täcka vad som åsyftats. Den förlust, som kunde uppstå enligt nu gällande författ-

59 Kungl. Majus proposition nr 190.

ningsföreskrifter genom försummad hyresbetalning, beliövde blott bliva ringa, eftersom det berodde på fastighetsägaren — kommun eller allmännyttigt bostadsföretag — örn han vidtoge åtgärd för att skilja en betalningsförsummande hyresgäst från en lägenhet för att uthyra den till annan.

I kungörelseutkastet åter förutsattes ett borgensansvar för statslånet, helt eller delvis. Detta borgensansvar torde på grund av egnahemsägare^ genom familjebidraget gynnade ställning i flertalet fall icke medföra förlust. Man kunde emellertid icke bortse från att kommunerna, då fråga vore örn nybyggnad och familjebidraget normalt bomme att ej oväsentligt understiga beloppet av ränta och amortering, sannolikt räkna med borgensansvaret såsom en förbindelse, som t. ex. vid exekutiv auktion för uttagande av ogulden annuitet, kunde innebära en realitet.

Ansvaret borde begränsas till att avse dels ersättning för eftersatt underhåll, dels förfallna ränte- eller annuitetsbelopp, varjämte förmedlingsorganet torde böra få påkalla fordringsägarens medverkan för att — i syfte att begränsa förlustrisken, då lägenhetsägaren vore försumlig -—- utsöka förfallna belopp.

Självfallet har frågan örn kommunernas ekonomiska medverkan behandlats i ett mycket stort antal yttranden från de kommuner, vilka begagnat sig av möjligheten att inkomma med yttrande över förslaget. De kommunala myndigheterna hava i regel framhållit vådan av att vid ifrågavarande verksamhet ställa allt för stora ekonomiska krav på kommunerna. De synpunkter, som därvid gjorts gällande, återfinnas i allt väsentligt i nyss lämnade redogörelse för inkomna yttranden.

Beträffande frågan örn fri tomt hava emellertid från en rad städer framkommit vissa synpunkter, för vilka jag i det följande redogör:

Sålunda anföra stadsfullmäktige i Södertälje:

Kommun, som ställer tomt till förfogande, bör erhålla en kvarstående fordran hos egnahemsägaren, som dock icke skall kunna uppsägas till betalning förrän efter vissa år. Denna fordran bör förräntas efter låg räntefot, eventuellt växlande i förhållande till familjebidragets storlek.

Stadsfullmäktige i Linköping ifrågasätta, huruvida den till förfogande ställda tomten med äganderätt borde övergå till egnahemsägaren, när förutsättningarna för familjebidraget bortfallit och bostadsanskaffningslånet inbetalts. I fråga örn uthyrningslägenheter måste man förutsätta, att desamma allt framgent bomme att utnyttjas i bostadsförsörjningsprogrammet och lägenheterna sålunda komme att uthyras till nya hyresgäster, i den mån barnantalet för de förutvarande lägenhetsinnehavarna sjunkit under tre.

Stadsfullmäktige i Köping yttra:

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke billighetsskäl talade för att stad, som tillsköte del av kostnaden för fastighetens tillskapande, erhölle fordringsrätt för motsvarande belopp i fastigheten, vilket belopp dels borde under lånetiden förräntas, gärna efter en lägre procentsats, dels ock, sedan bostadsanskaffningslånet till fullo guldits, återbetalas till staden.

Stadsfullmäktige i Gävle erinra följande.

Man bunde ifrågasätta lämpligheten av att föreslagna egna hem uppfördes å mark, som innehades med äganderätt eller tomträtt. Det syntes riktigare, att egna hemmet, sedan det fyllt sin uppgift att utgöra en lämplig bostad för en uppväxande barnkull, mot en på förhand bestämd lösensumma återginge till

60 Kungl. Majus proposition nr 190.

kommunen, som då kunde upplåta bostaden till en ny, mindre bemedlad, barnrik familj.

Departementschefen.

Jag bär redan vid den allmänna motiveringen av föreliggande förslag framhållit, att främjandet av de barnrika familjernas bostadsförsörjning i tättbebyggda orter, med en hyresmarknad i egentlig mening, kan ske efter riktlinjer, som icke äro tillämpliga i glest befolkade landsbygdskommuner. De tättbebyggda samhällena kunna, såsom jag tidigare erinrat, välja mellan två former av ifrågavarande bostadsförsörjning, nämligen antingen att ställa av kommuner eller allmännyttiga företag förvaltade hyreslägenheter till de barnrika familjernas förfogande eller att främja egnahemsbildningen för sagda familjer. A ilken av dessa utvägar, som bör av respektive kommuner väljas, lär få bliva föremål för kommunens bedömande i varje särskilt fall. Statens bidrag bör så konstrueras, att båda vägarna kunna av kommunerna betraktas såsom fullt likvärdiga ur ekonomisk synpunkt. Skulle de stadsliknande kommunerna befrias från skyldigheten att ställa tomt till förfogande för de nu föreslagna egnahemmen eller att fullgöra motsvarande ekonomiska prestation, bleve i åtskilliga fall denna form för bostadsförsörjning ekonomiskt fördelaktigare för kommunerna än den hittills bedrivna verksamheten, där kommunerna hade motsvarande åligganden. Jag anser därför i likhet med bostadssociala utredningen, att såsom villkor för bostadsanskaffningslån i regel bör föreskrivas, att stadsliknande kommun kostnadsfritt skall ställa tomt till lånesökandens förfogande under den tid familjebidraget utgår eller lämna ett räntefritt stående lån till ett belopp motsvarande värdet å tomten.

Kommunen bör emellertid erhålla en mot denna prestations värde svarande fordran, för vilken som säkerhet bör ställas inteckning. Denna fordran skall vara räntefri under den tid, familjebidraget utgår. Bostadssociala utredningens förslag innebär utöver detta, att kommunens fordran skall efterskänkas, när egnahemsägaren slutbetalt sitt statslån. De invändningar, som härutinnan framställts i flera remissyttranden, finner jag beaktansvärda. Kommunen åsyftar med att ställa fri tomt till det egna hemmets förfogande att bereda en barnrik familj en mot familjens storlek svarande bostad. Under den tid familjen tillhör denna kategori, är det fullt överensstämmande med syftet, att tomten utan ersättning ställes till förfogande för egnahemsägaren. Den fordran, som kommunen erhåller å egnahemsägaren på grund av tomtupplåtelsen, bör därför vara räntefri, så länge familjebidraget utgår. Därefter bör emellertid kommunen kunna återfordra sagda fordran eller kräva ränta å fordringsbeloppet.

I de rena landsbygdskommunerna är av skäl, som jag tidigare anfört, i regel hyresformen utesluten. Här kommer därför praktiskt taget all verksamhet, som syftar till de barnrika familjernas bostadsförsörjning, att ske under egnahemsformen. Det vore emellertid orimligt att beträffande de ofta ekonomiskt svagt ställda landsbygdskommunerna föreskriva såsom villkor för bostadsanskaffningslån, att dessa kommuner kostnadsfritt skulle

61 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

ställa tomt till förfogande eller ikläda sig motsvarande ekonomiska prestation. Ett sådant krav skulle med all sannolikhet leda till, att landskommunernas barnrika familjer icke komme i åtnjutande av de fördelar, som i föreliggande förslag avsåges. Jag kan alltså icke dela de beträffande denna fråga av statskontoret framförda synpunkterna.

Bostadssociala utredningens förslag rörande kommuns ekonomiska ansvarighet för bostadsanskaffningslånen kan jag däremot icke förorda i oförändrat skick. Visserligen torde det vara nödvändigt att ålägga kommunen viss sådan ansvarighet. Att, såsom av vissa kommuner påyrkats, staten borde bära alla förlustrisker, kan enligt min uppfattning icke komma ifråga. En viss begränsad ansvarighet bör åvila kommunerna, vilka erhålla ett betydande inflytande på urvalet av egnahemslåntagare. I annat fall kunde man befara, att genom kommunala organs åtgärder staten ådroges risker, vilka visserligen inom varje kommun kunde te sig relativt obetydliga men som för landet i dess helhet kunde komma att bliva avsevärda. Kommunernas ekonomiska ansvarighet är att betrakta såsom en garanti för att urvalet bland de lånesökande göres bland personer, kända för skötsamhet och vilja att fullgöra sina åtagna förpliktelser. Denna garanti lär vara särskilt nödvändig i en verksamhet, vilken liksom den här ifrågasatta, avser att möjliggöra för personer i mycket små ekonomiska omständigheter att med äganderätt förvärva ett eget hem. Kommunernas ansvarighet får emellertid icke göras så betungande, att den kommer att verka avskräckande och såmedelst förhindra, att den nya verksamheten erhåller avsedd omfattning. I likhet nied flera av de hörda remissinstanserna och ett stort antal av de kommuner, vilka inkommit med yttranden, måste jag befara, att de föreslagna bestämmelserna komma att verka i denna riktning. Den risk, som enligt flera kommuners yttranden ter sig särskilt skrämmande, är möjligheten av att vid industriers nedläggande ett stort antal egnahem i en kommun förlorar sitt värde genom arbetarnas avflyttning från orten. Enligt förslaget skulle landskommun vid sådant fall bära en fjärdedel av uppkommande förlust. I tättbebyggt samhälle finge kommunen vidkännas hela förlusten. Framförallt för kommun, där en enda industri är dominerande, är denna risk uppenbarligen närliggande. Saken är så mycket allvarligare, som det kan förutsättas, att samtidigt kommunens ekonomiska ställning genom industriens nedläggande även i övrigt undergår en stark försämring. Bestämmelser, som leda till sådana resultat, kunna icke anses överensstämma med rättvisa och billighet. Jag föreslår därför en sådan begränsning av ifrågavarande villkor, att kommun har att ansvara allenast för egnaliemslåntagarnas räntor och amorteringar jämte sådan minskning av fastighetens värde, som vållats av vanvård från egnahemsägarens sida.

För att ytterligare reducera förlustrisken för kommunen, bör dessutom kommunen erhålla möjlighet att förhindra försumlig egnahemslåntagares kvarstannande i egnahemmet, varigenom kommunen kunde vållas förluster, som den icke ansåge sig böra bära. I detta hänseende föreslår jag, att en

62 Kungl. Majus proposition nr 190.

kommun skall kunna påfordra omedelbart uppsägande av egnahemslånet för» försumliga låntagare och sålunda själv begränsa sin ansvarighet till ett minimum.

Gränsdragningen mellan landsbygdskommuner och övriga kommuner.

Bostadssociala utredningen.

De väsentliga skiljaktigheter, som enligt bostadssociala utredningens förslag skulle föreligga, mellan villkoren för städer och stadsliknande samhällen å ena sidan och för landskommunerna å den andra, göra frågan örn gränsdragningen mellan dessa två huvudgrupper av samhällen i hög grad betydelsefull. Förslaget innebär, att kommun vari ingår område, som blivit, i den ordning särskilt är stadgat, planlagt för bebyggande, skulle undantagas från landsbygdsbestämmelserna. Detta medför, att varje kommun, inom vilken för någon del av samhället byggnadsplan gäller, skulle betraktas såsom stadsliknande kommun.

Yttranden.

Länsstyrelsen i örebro län uttalar i detta hänseende:

Avgörande skäl förefunnes för en åtskillnad i avseende å reglerna för det allmännas medverkan emellan områden med spridd, lantlig bebyggelse och områden med tätare bebyggelse. Däremot syntes den föreslagna gränsdragningen kunna diskuteras. Den omständigheten, att allenast ett mindre område av en vidsträckt landskommun lagts under byggnadsplan, borde icke föranleda, att alla ärenden om statsbidrag från den rena landsbygden skulle undandragas egnahemsnämndens prövning. I dylika fall borde ärendena handläggas som i annan landsbygdskommun, men inom det planlagda området skulle lånevillkor, som i 32 § stadgas, gälla.

Liknande synpunkter hava även anförts av länsstyrelsen i Uppsala län.

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar:

Undantagsbestämmelsen i 31 § borde ändras så, att särskilt beslut av Kungl. Maj:t erfordrades, för att vissa kommuner skulle undantagas från huvudregeln. Därigenom besparades den långa omvägen med dispensförfarande, som eljest måste omfatta flertalet av de ifrågavarande kommunerna.

Frågan har även uppmärksammats i åtskilliga yttranden från kommuner. Sålunda anföra kommunalfullmäktige i Bondkyrka:

Då de sakkunniga föreslå, att bestämmelserna för stadskommuns förpliktelse skola gälla för kommun, vari inginge område, som blivit i den ordning särskilt är stadgat, planlagt för bebyggande, bleve jämväl kommuner, inom vilka funnes områden med enligt §§ 60 och 66 i stadsplanelagen fastställd byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, dit hänförliga. Dessa skärpta bestämmelser bleve tillämpliga ej allenast å stadsliknande samhällen å landet utan jämväl å kommuner på den egentliga landsbygden. De stora krav, som komme att ställas på dylika landskommuner, torde snarare motverka än befrämja det med förslaget avsedda syftet. Yad som särskilt vore ägnat att väcka betänkligheter vore, att kommunen gratis skulle ställa tomt till förfogande. Visserligen förelåge sådant åliggande för hyreshusen för barnrika familjer, men det vore ändock en väsentlig skillnad mellan en fastighet, avsedd

63 Kungl. Maj. ts proposition nr 190.

till uthyrning, och en, som korinne att besittas med äganderätt. Det bleve för kommunerna synnerligen kännbart, örn kommunerna bleve pliktiga att inköpa och gratis upplåta tomter. Det förefölle fullmäktige under alla förhållanden opåkallat att påfordra de strängare kravens tillämpning, när bebyggelse skedde utom planlagt område. Bestämmelserna i §§ 31—35 borde gälla allenast för stad samt stadsliknande samhällen på landet, men för kommuner i övrigt borde de i § 9 intagna bestämmelserna lända till efterrättelse.

Departementschefen.

Bostadssociala utredningens förslag till gränsdragning mellan tättbebyggda orter och rena landsbygdskommuner kan jag icke förorda i oförändrat skick. Lika med länsstyrelsen i Västerbottens län anser jag, att bestämmelsen skulle komma att medföra obilliga konsekvenser och föranleda ett mycket stort antal dispensansökningar, vilka skulle avgöras av Kungl. Maj:!

Enligt min uppfattning böra i regel städer och köpingar hänföras till områden, för vilka landsbygdsbestämmelserna icke skola vara tillämpliga. I vissa fall torde även kommun, inom vilken ett municipalsamhälle är beläget, böra undantagas från dessa bestämmelser. Jag delar emellertid bostadssociala utredningens uppfattning, att enahanda bestämmelser för kommunens ekonomiska ansvarighet för nu ifrågavarande bostadslån i allmänhet böra tillämpas inom en och samma kommun, dock böra även härutinnan undantag få förekomma. Sådana undantag kunna visa sig påkallade, där en stad eller annat tättbebyggt samhälle inom sina gränser laar betydande icke stadsplanelagda områden med uppenbar landsbygdskaraktär. Med hänsyn till nu anförda synpunkter bör man undvika en generell schematisk gränsdragning, som strängt följer den administrativa indelningen samt öppna möjlighet för en diskretionär prövning. Huruvida en kommun skall betraktas såsom landsbygdskommun eller stadsliknande samhälle torde alltså böra avgöras genom beslut från fall till fall.

På grund av de nu framhållna svårigheterna att fastställa en generell gränsdragning bör det läggas i centralorganets hand att avgöra, huruvida stadsbestämmelserna skola gälla för kommun eller del därav.

Verksamhetens organisation.

Bostadssociala utredningen.

Bostadssociala utredningen har beträffande verksamhetens centrala ledning föreslagit följande: I fråga om städer och övriga tättbebyggda orter skulle ärenden rörande främjande av barnrika familjers bostadsförsörjning även i fortsättningen handläggas av statens byggnadslånebyrå, vilken fungerar såsom statligt organ för den hittillsvarande verksamheten av denna typ. Yad åter angår verksamheten i de rena landsbygdskommunerna, skulle enligt utredningens förslag för dessa statens egnahemsstyrelse utgöra centralorgan.

Beträffande den lokala organisationen har bostadssociala utredningen föreslagit, att för den egentliga landsbygden hushållningssällskapens egnahemsnämnder skulle fungera såsom länsorgan med rätt att besluta i låneärenden. Besluten skulle dock underställas centralorganet för fastställelse.

64 Yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Statskontoret framhöll beträffande frågan om den centrala ledningen för den statliga bostadspolitiken, att densamma i alla dess grenar borde anförtros ett och samma organ. Statens egnahemsstyrelse syntes därvid närmast böra komma i fråga.

Statens byggnadslånebyrå anförde i nu förevarande sammanhang väsentligen följande.

I betänkandet hade föreslagits, att verksamheten skulle handhavas av byggnadslånebyrån inom kommuner, vari ingår för bebyggande planlagt område, men inom övriga kommuner av statens egnahemsstyrelse. Redan den dualism, som skulle uppstå vid behandling av ärenden, som hänförde sig till å ena sidan städer och andra tätare bebyggda samhällen, å andra sidan den egentliga landsbygden, vore föga ändamålsenlig. Enligt förslaget skulle emellertid byggnadslånebyrån i stor utsträckning komma att pröva ärenden, som berörde egentlig landsbygd (utanför kommunernas planlagda område). Även örn man förutsatte, att i möjligaste mån samråd skulle äga rum till befordrande av ensartad praxis, syntes det knappast lämpligt att likartade ärenden av den beskaffenhet, varom här vore fråga, avgjordes av olika centralorgan. Särskilt må erinras örn önskvärdheten av att icke blott lånespörsmål utan också frågor örn familjebidrag — t. ex. spörsmålet örn beräkning av bostadskostnad, frågan örn vilka familjer, som äro mindre bemedlade o. s. v. — avgjordes enhetligt. Sakligt omotiverade olikheter i verksamhetens gestaltning torde under årens lopp icke kunna undgås, och olägenheten därav skulle skärpas i det fall, att en kommuns område undandroges egnahemsstyrelsens beslutanderätt och inordnades under byggnadslånebyrån i samband med att kommunen för första gången finge en del av sitt område planlagt. Ärendenas handläggning hos två skilda centrala organ torde vidare verka fördyrande på verksamheten.

Bostadssociala utredningen hade haft sin uppmärksamhet fästad på nu skildrade olägenheter men avgivit sitt förslag med tanke på att framdeles ett enhetligt centralorgan upprättades för den statliga bostadspolitiken.

Byggnadslånebyrån ville emellertid förorda, att den föreslagna verksamheten redan från början handhades centralt av en och samma myndighet. Härvid torde valet närmast stå mellan egnahemsstyrelsen och byggnadslånebyrån. Därest verksamheten skulle anförtros åt egnahemsstyrelsen, syntes de ärenden, som sammanhängde med byråns verksamhet enligt meddelade föreskrifter böra överföras till styrelsen. Till förmån för ett beslut att anförtro uppgiften åt byggnadslånebyrån talade emellertid i första hand det förhållandet, att byrån, alltsedan den statliga subventionsverksamheten för barnrika familjer infördes år 1935, handlagt hithörande ärenden och därvidlag jämväl vunnit viss erfarenhet om sådan bostadsförsörjning i egnahem, som nu föreslagits. Vidare måste tillses, att frågor örn bostadskostnad och familjebidrag o. s. v. komme att avgöras efter samma normer, som tillämpades i verksamheten enligt 1935 års kungörelse. Då enligt byråns mening ett val måste träffas, ansåge byrån, att nu berörda skäl ur lämplighetssynpunkt vore avgörande. Byrån förbisåge därvid icke att vissa skäl talade för att lägga all bostadsanskaffningsverksamhet på landsbygden under egnahemsstyrelsens prövning, men dessa vore enligt byråns mening icke utslagsgivande, då det väsentliga i verksamheten vore bostadsförsörjning för barnrika familjer, icke tillskapandet av egnahem över huvud taget.

Därest byrån skulle komma att fungera såsom statsorgan för den nya verksamheten, tarvades en utökning av byråns arbetskrafter för fyllande av de nya

65 Kungl. Maj-.ts proposition nr 190.

uppgifterna. Byrån beräknade, att merkostnaden under första budgetåret (1938/1989) — utöver vad byrån i sina förslag till anslagsäskanden för sagda år begärt — skulle stanna vid 6,000 kronor för kanslipersonal, 3,000 kronor för ersättning åt sakkunniga och ombudsman samt 1,000 kronor för expenser.

I några kommunyttranden, såsom yttrandena från Mulltorps och Sura landskommuner, hade likaledes framhållits önskvärdheten av att ett och samma statliga organ ombesörjde den nu föreslagna verksamheten.

Beträffande den lokala organisationen yttrar statens byggnadslånebyrå:

Egnahemsnämndernas direkta medverkan i sådan utsträckning, som ifrågasatts i förslaget, vore icke oumbärlig utan medförde delvis onödig omgång och kostnad. Å andra sidan hade jämväl byrån behov av att komma i åtnjutande av egnahemsnämndernas sakkunskap och överblick över förhållandena inom respektive län. Även örn vissa svårigheter kunde möta i början, innan förmedlingsorganen förvärvat nödig erfarenhet, torde dessa svårigheter kunna övervinnas, och en mellaninstans mellan stat och kommun förefölle icke motiverad. Däremot syntes det önskvärt, att centralorganet — antingen det bleve egnahemsstyrelsen, byggnadslånebyrån eller bådadera — vid behov finge tillfälle att infordra egnahemsnämndernas yttrande och i särskilda fall påkalla inspektion och dylikt.

Departementschefen.

Som jag redan erinrat, är gränsdragningen mellan å ena sidan de rena landsbygdskommunerna och å andra sidan de kommuner, för vilka de s. k. stadsbestämmelserna skulle gälla, förbunden med betydande svårigheter. Att för likartade kommuner ensartade villkor för åtnjutande av statlig hjälp till bostadsförsörjning för barnrika familjer böra gälla, ligger i öppen dag. Möjligheten att uppnå denna önskvärda jämställdhet mellan likartade kommuner skulle uppenbarligen försvåras, om verksamheten anförtroddes två skilda centralorgan. Redan av detta skäl ansluter jag mig till den av nyssnämnda remissinstanser hävdade uppfattningen, att ett organ bör centralt handlägga ifrågavarande ärenden.

Statskontorets mening, att statens egnahemsstyrelse vore ett lämpligt organ för all bostadspolitik i vårt land, kan jag icke dela. Det kan icke vara lämpligt att överlämna till egnahemsstyrelsen handläggningen av hela den bostadssubvention, som bedrives och som i fortsättningen kommer att bedrivas i städerna. För valet av statens byggnadslånebyrå såsom centralorgan för nu ifrågavarande verksamhet talar den omständigheten, att det föreliggande förslaget allenast åsyftar en utvidgning av bostadsförsörjningsverksamheten till barnrika familjer, en verksamhet, som hittills letts av byggnadslånebyrån. Med verksamhet av denna typ äger byggnadslånebyrån flerårig förtrogenhet. De erfarenheter, som sålunda vunnits, äro otvivelaktigt av värde för verksamheten, även när denna utsträckes till landsbygden. Enligt min uppfattning bör därför statens byggnadslånebyrå fungera såsom centralt organ för bostadsförsörjningen för barnrika familjer, vare sig verksamheten gäller städerna eller landsbygden.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 190.

629 88 5

66 Kungl. Majus proposition nr 190.

Ett länsorgan, som förmedlar kontakten mellan det beslutande statliga organet och den lånesökande landsbygdskommunen, vore emellertid otvivelaktigt av värde för verksamhetens sunda utveckling. Frågan örn egnahemsnämndernas organisation och utrustning med teknisk expertis är för närvarande föremål för utredning av 1936 års egnahemsutredning. Förslag i detta hänseende lärer vara att förvänta inom den närmaste tiden. När detta förslag föreligger, lär man säkrare än nu kunna bedöma frågan, huruvida och på vilket sätt egnahemsnämnderna böra inlemmas i verksamheten för främjandet av bostadsförsörjning åt mindre bemedlade, barnrika familjer.

Tiden innan ett sådant definitivt ställningstagande kan ske, torde för lands bygdens vidkommande få betraktas såsom en försöksperiod för nu ifrågavarande verksamhet. Erfarenheterna från den sedan 1935 drivna verksamheten i städerna tala för, att kommunerna först så småningom komma att ikläda sig de förpliktelser, som låneverksamheten medför. I begynnelsen, då man kan förutsätta, att verksamheten kommer att beröra ett relativt begränsat antal kommuner, är måhända behovet av förmedlande länsorgan mindre kännbart än det kan väntas bliva, då verksamheten upptages inom ett större antal av landets kommuner. Under denna första försöksperiod torde det rent av vara en fördel, att förmedlingsorganen ute i kommunerna träda i direkt förbindelse med centralorganet, varigenom detta får en omedelbar kontakt med de problem, som verksamheten uppställer i orterna.

Det förefaller mig emellertid uppenbart, att även under sagda försöksperiod egnahemsnämndernas erfarenhet i åtskilliga fall kan vara till värdefull ledning för centralorganet. Jag vill därför föreslå, att egnahemsnämnderna infogas i nu ifrågavarande verksamhet på samma sätt, som redan gäller beträffande arbetaresmåbrukslånen.

Från åtskilliga håll har föreslagits, att hälsovårdsnämnden borde insättas såsom kommunalt organ för landsbygdens kommuner i stället för av utredningen förordade kommunalnämnden. Då förmedlingsorganet måste få sig anförtrott en rad förvaltningsuppgifter, såsom redovisning av influtna annuitetsbelopp till statskontoret, bevakandet av kommunens ekonomiska rättigheter m. m., ansluter jag mig till bostadssociala utredningens förslag i förevarande avseende.

Åtgärder till förebyggande av missbruk av subventionen.

Bostadssociala utredningen.

För att förhindra att en egnahemslånetagare genom försäljning av ett subventionerat egethem förskaffar sig realisationsvinst, har bostadssociala utredningen föreslagit följande bestämmelser. Vid överlåtelse av egethem mot vederlag skulle samtliga statslån kunna uppsägas till omedelbar betalning. Även de räntefria 2/d av lånet skulle alltså i detta fall kunna uppsägas, liksom även sådan fordran, som kommun erhållit på grund av att den ställt tomt till förfogande. Vidare föreslås, att erhållna familjebidrag skulle kunna återkrävas intill realisationsvinstens värde. Vid överlåtelse till barnrik familj

Kungl. Majus proposition nr 190. 67

under medverkan av det kommunala förmedlingsorganet böra dock de nyss nämnda kraven icke göras gällande.

Yttranden.

Socialstyrelsen anför i förevarande sammanhang följande.

Hinder syntes icke möta för en låntagare, som i öppna marknaden kunde uppbringa tillräckliga penningmedel för avgäld av de räntebärande delarna av statslånet, att omedelbart efter byggets slutförande komma i åtnjutande av efterskänkandet av 2/s av statslånet. Man borde överväga, huruvida ej egnahemmet under någon prövotid borde förbliva i kommunens, eventuellt statens ägo, innan detsamma av låntagaren förvärvades. I allt fall syntes behövligt, att åt det centralorgan, som skulle svara för verksamheten, inrymdes fri prövningsrätt beträffande efterskänkandet av här ifrågavarande del av lånet, vid vilken prövning hänsyn kunde tagas till låntagarens förmögenhetsvillkor.

Statens byggnadslånebyrå ifrågasätter, örn de föreslagna reglerna till förhindrande av missbruk i praktiken bleve effektiva. Byrån anför:

Låntagaren vore tillförsäkrad rätt att när som helst verkställa inbetalning av amorteringsdel och den räntelöpande, stående delen. När detta skett, ansåges jämväl den räntefria stående delen gulden, och låntagarens förbindelse jämte hypotek torde böra återställas.

Det skulle visserligen strida mot sunda principer att förbjuda förtidsinbetalning. Men för att göra återkravet åtminstone i viss mån realiserbart, syntes eftergivandet av statens fordran på den räntefria delen och återställandet av däremot svarande hypotek böra bero på beslut av centralorganet i de fall, då förtidsinlösen ägde rum.

Enligt 35 § skulle kommuns fordran för tomt anses ha bortfallit — uttrycket »förfallit» syntes i sammanhanget mindre lämpligt — sedan bostadsanskaffningslånet i behörig ordning guldits. Riktigare vore väl, att fordringen icke bortfölle, innan förutsättningen för statens eftergift av den räntefria stående delen inträtt.

Länsstyrelsen i Stochholms län yttrar:

Det vore av vikt, att starka garantier skapades mot sådana missbruk som att ägaren genom försäljning av det subventionerade egnahemmet beredde sig obehörig vinst på det allmännas bekostnad. Huruvida risk för dylika missbruk helt borteliminerades genom de föreslagna bestämmelserna i 10 § kungörelseutkastet syntes tveksamt. Måhända borde återköpsrätt enligt 1924 års lag stipuleras.

Departementschefen.

De i nu berörda yttranden framförda synpunkterna synas mig vara värda synnerligt beaktande. Jag förordar därför att bostadssociala utredningens förslag kompletteras därhän, att den räntefria stående delen skall kunna efterskänkas först efter den vid lånets beviljande fastställda amorteringstidens slut, sålunda i regel efter 20 år, och då endast efter beslut av statens byggnadslånebyrå, som bör lämna sådant medgivande, örn icke särskilda skäl föreligga att antaga, att egnahemsägaren därigenom bereder sig en icke avsedd vinst. På detta sätt torde man för landskommunernas vidkommande hava skapat tillräckliga garantier mot missbruk. Beträffande stadskommunerna torde de föreslagna formerna för tomts kostnadsfria upplåtande lämna trygghet mot missbruk.

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Bostadens beskaffenhet.

Bostadssociala utredningen.

Bostadssociala utredningens förslag innebär, att i kungörelsen, som skulle reglera den föreslagna bostadsförsörjningsverksamheten, skulle inflyta en bestämmelse av följande innehåll. Byggnad, som kunde komma till användning för bostadsförsörjning enligt ifrågavarande kungörelse, skulle utgöras av enfamiljshus av lämplig typ för det avsedda ändamålet, innehållande minst 2 rum och kök. Bostaden skulle, där så kunde ordnas inom rimlig kostnad, vara försedd med vattenledning och centraluppvärmningsanordning, varjämte bostaden även i övrigt borde utrustas så, att hygienen befordrades och det husliga arbetet underlättades. I motiveringen till författningsutkastet framhåller utredningen, att bostaden borde vara utrustad med avloppsledning, köksinventarier, bad eller tvagningsrum samt tillfredsställande avträde.

Yttranden.

Bostadssociala utredningens förslag till bestämmelser angående bostädernas kvalitet har i regel vunnit anslutning vid remissbehandlingen. En viss skärpning av bestämmelserna har emellertid påyrkats av bland andra medicinalstyrelsen, som uttryckt önskemål örn att minimimått för tvårumslägenheter borde angivas. Likaledes har byggnadsstyrelsen framhållit behovet av att dylika minimibestämmelser införas i författningsutkastets 12 §. Styrelsen föreslår i detta hänseende, att minimistorleken fixeras till 60 kvadratmeters planyta med minst 2 rum och kök. Fredrika Bremer-förbundet framhåller nödvändigheten av att garantier skapades för att de uppställda kraven på kvalitet hos bostäderna också komme att upprätthållas.

Å andra sidan hava i några yttranden bestämmelserna i angivna hänseende funnits vara i behov av uppmjukning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län funne det visserligen behjärtansvärt och berättigat, att höga krav ställdes på flerbarnsfamiljernas bostadsstandard, men de kvalitetskrav på bostäderna, man avsåge att uppställa, överstege dem, som gällde exempelvis för kolonat och arbetarsmåbruk. Länsstyrelsen ville förorda en skälig jämkning i kraven på nu förevarande bostäders kvalitet.

I flera remissyttranden understrykes utredningens påpekande av betydelsen av att det gåves effektiv spridning åt samlingar av goda typritningar och att garantier skapades för en effektiv kontroll på byggnadsplatsen.

Departementschefen.

Det är i hög grad önskvärt, att större familjer erhålla rymligare bostäder än de i förslaget såsom minimum angivna. En utveckling i denna riktning främjas emellertid otvivelaktigt genom den starkare differentiering av familjebidragen, som jag i annat sammanhang föreslår. Självfallet böra strävanden i nu antydd riktning på allt sätt befordras. Det vore emellertid — särskilt med hänsyn till pågående allmänna översyn av gällande bestämmelser för den statsunderstödda bostadsbyggnadsverksamheten — knappast

Kungl. Majus proposition nr 190. 69

lämpligt att nu föreskriva mera differentierade krav beträffande bostadens beskaffenhet.

Beträffande önskemålet om tillhandahållande av goda typritningar finner jag behovet av sådana väl styrkt och avser att i annat sammanhang påkalla åtgärder i sådant syfte.

Förslaget i övrigt.

Vid bearbetningen inom departementet av bostadssociala utredningens förslag till författningsbestämmelser, hava åtskilliga mindre jämkningar i flera punkter funnits önskvärda eller nödvändiga. Jag torde icke böra uppehålla mig vid desamma utan kan i huvudsak inskränka mig till att hänvisa till utkastet, vilket torde få såsom bilaga (Bilaga A) fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende. Allenast i ett par avseenden synes en närmare motivering för vidtagna jämkningar erforderlig.

De sakkunniga hava föreslagit, att vid beviljande av bostadsanskaffningslån och familjebidrag skulle beaktas, huruvida kommun visat verksamt intresse för bostadsförhållandenas förbättring i orten eller ock åtagit sig att för framtiden vidtaga lämpliga åtgärder i sådant syfte.

Självfallet böra kommunernas strävanden för bostadsförhållandenas förbättring uppmuntras och likaledes bör det vara angeläget att stimulera kommunernas intresse för höjande av bostadsstandarden. Såsom i åtskilliga yttranden från kommunala myndigheter framhållits, torde emellertid de fattiga kommunernas möjligheter att ådagalägga sitt intresse vara relativt begränsade, ehuru just där statens stöd för höjandet av bostadsbeståndet måhända kan vara alldeles särskilt påkallat.

Det centrala organ, som skulle handlägga ärenden rörande den föreslagna verksamheten, kommer säkerligen att vid förslagets praktiska tillämpning att taga hänsyn till de olika kommunernas insatser på det bostadspolitiska området och därvid också beakta kommunernas olika ekonomiska resurser. Under sådana förhållanden torde särskild föreskrift av angivna innebörd icke vara påkallad.

De sakkunnigas förslag att låntagaren skulle riskera uppsägelse av bostadsanskaffningslånet, om han under längre tid i bostaden inhyste annan än familjemedlem, är till sitt syfte väl motiverat. Förslaget att tillstånd att in hysa annan än familjemedlem måste inhämtas från den myndighet, som beviljat bostadsanskaffningslånet, torde emellertid kunna leda till onödig byråkratisering. Jag förordar, att bestämmelsen ändras därhän, att byggnadslånebyråns medgivande erfordras, örn låntagaren uthyr viss del av bostaden.

Bostadssociala utredningen har föreslagit, att sedan byggnadsföretag eller förbättringsarbete fullbordats, skulle låntagaren bland övriga handlingar även insända bevis angående senast fastställda taxeringsvärde.

Häremot har i ett flertal yttranden, bland annat av stadsfullmäktige i Borås, anförts, att insändandet av taxeringsbevis ofta innebure en onödig utgift för egnahemslåntagaren. Bostadsanskaffningslånets storlek sammanhängde enligt förslaget icke med taxeringsvärdet och uppgift om detta saknade därför betydelse för det statliga centralorganet.

70 Kungl. Majus proposition nr 190.

Även statens byggnadslånebyrå har ansett, att ifrågavarande bestämmelse borde utgå. Byrån anför bland annat:

För att taxeringsbeviset skall lia något intresse måste uppenbarligen nytaxering ha skett, såväl då nybyggnad som förbättringsarbete företagits. Att märka är emellertid, att på grund av stadgandena i 12 § kommunalskattelagen nytaxering efter förbättringsarbete icke alltid ens lagligen kan äga rum, nämligen då ombyggnaden icke föranleder en ökning av taxeringsvärdet med minst en femtedel. Därtill kommer, att kravet på taxeringsbevis kan föranleda kostnad — vid åsättande av preliminärt taxeringsvärde — och oskäligt uppskov vid fattande av beslut enligt 24 §, varjämte må beaktas, att taxeringsvärdet i och för sig knappast inverkar på låneärendet med den utformning, som kungörelseutkastet fått beträffande lånegränsen.

Av vad i yttrandena anförts har jag blivit övertygad örn att insändandet av taxeringsbevis icke kan anses erforderligt. Jag föreslår alltså, att stadgandet härom utgår.

Vissa norrlandskommuner hava påpekat, att kravet på första inteckning som säkerhet för bostadsanskaffningslån försvårar för ägare av intecknad jordbruksfastighet att komma i åtnjutande av de föreslagna stödåtgärderna. Jag förordar på grund härav, att centralorganet i undantagsfall må äga möjlighet att avstå från kravet på första inteckning. Dock måste även i sådant fall den säkerhet, staten erhåller för sina lån, ligga inom värdet för fastigheten efter nybyggnadens slutförande.

Kostnadsberäkningar.

Bostadssociala utredningen framhåller, att en exakt förhandskalkyl över det framlagda subventionsprogrammets kostnader icke vore möjlig, eftersom programmets förverkligande måste tänkas utsträckt över en följd av år och därunder de omständigheter, som bestämde verksamhetens omfattning, liksom även de, som bestämde kostnaden per lägenhet, förändrades. Härtill komme, att den subventionerade bostadsanskaffningen till betydande del komme att ske i form av örn- och tillbyggnad; att beräkna de genomsnittliga kostnaderna härför vore ogörligt. En approximativ uppskattning av kostnadernas storleksordning har emellertid av utredningen verkställts från följande utgångspunkt.

Det framginge av verkställda undersökningar av bostadsförhållandena i 100 landskommuner, att antalet barnrika familjer på landsbygden vore ungefär tre gånger så stort som antalet barnrika familjer i städerna. Familjernas reala inkomst vore dessutom vanligtvis lägre och det genomsnittliga antalet barn per familj större. Å andra sidan liölles kostnaderna nere för landsbygdsverksamheten dels genom de lägre nybyggnadskostnaderna och dels genom den större möjligheten att ordna bostadsförsörjningen genom ombyggnad, vilka omständigheter även påverkade familjebidragens storlek. Under beaktande av dessa förhållanden hava de sakkunniga ansett, att vid nu gällande förutsättningar beträffande byggnadskostnader det årliga värdet av familjebidragen vid ett fullt genomförande av programmet för landsbygden skulle bliva ungefär det dubbla mot det för städerna beräknade. För städerna hade

71 Kungl. Majus proposition nr 190.

kostnaderna för familjebidrag beräknats uppgå till 5.5 miljoner kronor, då alla mindre bemedlade, barnrika familjer hade kommit i åtnjutande av de förmåner, verksamheten avser. För landsbygden skulle därför motsvarande kostnader uppgå till 11 å 12 miljoner kronor per år. Beträffande engångsutgifterna hava de sakkunniga räknat med att nybyggnadskostnaden för ett eget hem med den tekniska utrustning, som i förslaget förutsatts, kunna uppskattas till 8,000 å 9,000 kronor. Värdet av den egna arbetsinsatsen vore då icke medräknat. I ett stort antal fall anses emellertid bostadsanskaffningen kunna ske genom örn- och tillbyggnad, varför det vore rimligt att uppskatta det genomsnittliga byggnadsvärdet per lägenhet till 5,000 å 6,000 kronor. För landsbygdens del skulle 20 procent härav utgöra ett ränte- och amorteringsfritt lån. Per lägenhet skulle alltså i genomsnitt utgå i form av sådant engångsbidrag 1,000 eller 1,200 kronor, d. v. s. ungefär det maximibelopp, som bestämts för bostadsförbättringsbidrag.

Departementschefen.

Lika med bostadssociala utredningen finner jag det omöjligt att framlägga en mera säker förhandskalkyl över kostnaderna för en verksamhet, vars slutförande kommer att taga så avsevärd tid i anspråk som den nu föreslagna. Under denna tid kunna uppenbarligen på kostnaderna inverkande faktorer väsentligt förändras. I stort sett kan jag emellertid ansluta mig till de av de sakkunniga framlagda approximativa beräkningarna. Sedan programmet fullständigt genomförts, torde alltså familjebidragen kunna förutsättas draga en ungefärlig kostnad av 11 å 12 miljoner kronor årligen. Under nybyggnadstiden bliva kostnaderna dels familjebidrag för befintliga lägenheter och dels 20 procent av anläggningskostnaderna för nya lägenheter eller ombyggnader på landsbygden. Den maximala storleksordningen av denna senare post blir uppenbarligen beroende av i vilken takt statsmakterna anse, att byggnadsprogrammet skall genomföras.

Bostadssociala utredningens förslag till familjebidrag i samband med lån ur lånefonden för lantarbetarbostäder.

Bostadssociala utredningen.

Bostadssociala utredningen upptager i sitt den 11 november 1937 avgivna betänkande rörande främjandet av bostadsförsörjningen för mindre bemedlade, barnrika familjer även frågan om familjebidrag till lantarbetarfamiljer, boende i av arbetsgivaren ägd lönebostad.

De sakkunniga framhålla, att den socialgrupp på landsbygden, som mest vore i behov av samhällets hjälp till en god och rymlig bostad, utan tvivel vore lantarbetarklassen. Det vore även känt, att inom denna klass en särskilt stor del av familjerna vore barnrika. Då lönebostaden ägdes av arbetsgivaren och upplätes till nyttjande under anställningstiden, vore det uppenbart, att

72 Kungl. Maj:is proposition nr 190.

bostadssubvention till barnrika lantarbetarfamiljer icke kunde anordnas enligt de linjer, som utredningen föreslagit beträffande barnrika familjer i egnahem. Visserligen kunde i den mån lantarbetarna överginge till att taga arbete mot kontantlön och söka sig egen bostad den av de sakkunniga utformade speciella subventionen av barnrika familjer i egnahem bliva användbar. En viss utveckling i denna riktning försigginge utan tvivel. För överskådlig tid framåt komme emellertid flertalet egentliga arbetare att bo i lönebostäder upplåtna av arbetsgivaren. •

Utsträckandet av den statliga bostadsförbättringsverksamheten till lönebostäder vore i hög grad motiverad. Vissa speciella svårigheter uppstode dock härvid. Huruvida stöd till förbättring av bostad komme att utgå, berodde dels på bostadens beskaffenhet, dels på vederbörande arbetsgivares intresse för saken och möjlighet att komma i åtnjutande av ifrågavarande bidrag. I senare hänseendet stöde den låne- eller bidragsbeviljande myndigheten i viss mån i ett svårlöst dilemma, beroende på att det ekonomiska understödet tillf olle ägaren-arbetsgivaren och icke bostadsinnehavarenarbetaren. Vore nu ägaren välbärgad, framstode det å ena sidan såsom oegentligt, att han av kontantmedel skulle åtnjuta allmänt understöd för att utrusta sina arbetarbostäder. Å andra sidan vore lantarbetarbostäderna allmänt så lågvärdiga, att han vanligen utan upprustning kunde erhålla arbetare. En förbättring av bostadsförhållandena vore således icke ur arbetsgivarens synpunkter ekonomiskt motiverad, varför måhända understödsgivande vore enda förutsättningen för att en förbättring skulle komma till stånd. Arbetar däremot ägaren under ekonomiska svårigheter, bortfölle visserligen det nyss angivna skälet emot understödbeviljande. Men detta understöd motiverades icke av ekonomisk nödställdhet hos bostadsinnehavaren. Ett understöd givet under sådana förhållanden kunde understundom betyda en premiering av den mindre dugliga företagaren. Det måste framstå’ såsom oegentligt, att en bostadssubvention, inriktad på arbetarbostäders förbättring, skulle vara beroende av arbetsgivarens ekonomiska villkor.

De sakkunniga redogöra därefter för pågående strävanden att höja lantarbetarnas lönestandard. Dessa strävanden torde emellertid icke inom överskådlig framtid kunna leda till att lantarbetarnas bostadsförhållanden så förbättrades, att bostäderna i regel kunde sägas vara tillfredsställande även för barnrika familjer. Samhällets ekonomiska stöd torde behövas för att ifrågavarande bostadsfråga skulle bliva tillfredsställande löst.

De sakkunnigas förslag i ifrågavarande avseende innebär, att lantarbetsgivare, som uppför lönebostad, vilken i fråga örn utrymme och standard i övrigt uppfyller de krav på bostad för barnrik familj, som allmänt utgöra förutsättningar för här ifrågavarande art av statshjälp, må kunna beviljas lån inden år 1935 upprättade lånefonden för lantarbetarbostäder på, i jämförelse med de hittills gällande, något modifierade villkor. För den tid, varunder bostaden beboddes av barnrik familj — men icke eljest — skulle han å detta lån tillgodonjuta viss annuitetslindring. Detta bidrag skulle utgå oavsett ägarens förmögenhetsförhållanden; det skulle motsvara skillnaden i kostnad mellan en tillfredsställande bostad och de mindre tillfredsställande bostäder, som nu förekomma och som måste godtagas av arbetarna.

Förslaget utformas av de sakkunniga på i huvudsak följande sätt. Räntan å lån från lånefonden för lantarbetarbostäder sänkes till den för bostadsanskaffningslån bestämda räntesatsen och maximeringen av lånebeloppet till 3,000 kronor per lägenhet borttages. I det fall att arbetsgivare i lönebostad hyser

73 Kungl. Majus proposition nr 190.

flerbarnsfamilj, erhåller han lättnad i annuiteten. Denna annuitetslättnad kan uppenbarligen icke differentieras efter barnantalet utan anses böra bestämmas till annuitetens halva belopp.

Yttranden.

Över bostadssociala utredningens förslag till åtgärder för höjande av de barnrika lantarbetarfamiljernas bostadsstandard hava remissyttranden inhämtats från samma myndigheter och korporationer, vilka yttrat sig över utredningens förslag beträffande egnahemsverksamheten för mindre bemedlade, barnrika familjer.

Åtskilliga av remissinstanserna hava icke särskilt uttalat sig örn förslaget i dess nu förevarande del. Tillstyrkande yttranden hava avgivits av länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och örebro län. Socialstyrelsen och Fredrika-Bremerförbundet hava tillstyrkt förslaget men hava framställt erinringar mot vissa av förslagets principer.

Avstyrkande yttranden hava inkommit från statskontoret och länsstyrelsen i Älvsborgs län.

Departementschefen.

Lika med bostadssociala utredningen finner jag det i hög grad angeläget, att åtgärder vidtagas för höjande av lantarbetarnas bostadsstandard. Såsom de sakkunniga själva framhållit, erbjuder det emellertid betydande svårigheter att konstruera en lösning av ifrågavarande problem. Då enligt min mening tveksamhet är befogad beträffande de linjer, efter vilka de sakkunniga velat lösa problemet, och den tekniska utformningen under alla omständigheter måste ytterligare övervägas, anser jag mig tyvärr icke nu kunna påkalla åtgärder från riksdagens sida. Jag avser att så snart som möjligt upptaga spörsmålet till ytterligare undersökning i syfte att förslag må kunna föreläggas nästkommande riksdag.

Anslag till familjebidrag.

Jag övergår nu till behandling av frågan om anslag till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer. På sätt redan erinrats har Kungl. Majit på min hemställan i statsverkspropositionen under femte huvudtiteln punkt 21 föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för sagda ändamål beräkna ett förslagsanslag av 1,450,000 kronor.

Anslaget är avsett att användas till s. k. familjebidrag enligt bestämmelserna i kungörelsen den 4 september 1935 och brevet den 5 juni 1936.

Sådana bidrag kunna för beredande av billiga hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer i städer samt i stadsliknande och andra tätare bebyggda samhällen beviljas kommun eller allmännyttigt bostadsföretag för att såsom hyresavdrag tillgodokomma barnrika familjer. Såsom barnrik

74 Kungl. Majus proposition nr 190.

anses därvid familj, som — förutom en eller flera vuxna personer — består av 3 eller flera minderåriga helt eller delvis försörjda barn.

Hyresavdragen utgöra viss procent av de standardhyror, som statens byggnadslånebyrå efter förslag av kommunen eller bostadsföretaget fastställer för de särskilda lägenheterna. Avdraget uppgår till 30 procent för familj med 3 barn, 40 procent för familj med 4 barn och 50 procent för familj med 5 eller flera barn.

Med anledning av motion i andra kammaren (nr 301) vid 1937 års riksdag framhöll riksdagen i skrivelse den 9 mars 1937 (nr 51), att skäl syntes kunna anföras för en starkare differentiering av familjebidraget, som toge större hänsyn till familjer med flera minderåriga barn än fem. Riksdagen framhöll tillika, att det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att efter verkställd erforderlig utredning eventuellt framlägga förslag i ämnet.

Genom beslut den 30 juni 1937 anbefalldes statens byggnadslånebyrå att verkställa den av riksdagen ifrågasatta utredningen. Till fullgörande av sagda uppdrag anför byggnadslånebyrån i skrivelse den 1 november 1937 följande.

Familjebidraget utginge, enligt 18 § kungörelsen den 4 september 1935, nr 512, med vissa procent av fastställda standardhyran efter en glidande skala allt efter barnantalet, nämligen 30 procent vid tre barn, 40 procent vid fyra samt 50 procent vid fem eller flera barn. I denna skala yrkades i den riksdagsmotion, som föranlett utredningsuppdraget viss jämkning till förmån för familjer med större barnskara. Byrån hade på skäl, som i det följande utvecklades, förordat viss ytterligare jämkning. Innan byrån överginge till sakfrågan, ville byrån för överskådlighetens skull i följande tabellariska parallelluppställning återgiva de tre olika skalor, som sålunda komme i betraktande.

Nu gällande bestämmelser stannade vid 50 procent såsom maximum, under det att de båda förslagen skulle medgivit 70 procents maximum.

Skillnaden mellan förslagen åter läge däri, att motionären läte en stegring till 60 procent inträda vid ett barnantal av 8—10 samt ytterligare till 70 procent vid 11 eller flera barn, under det att byråns förslag läte höjningen till 60 procent inträda redan vid ett barnantal av 6—7 barn samt den ytterligare höjningen till samma maximum av 70 procent vid 8 barn eller flera.

Till belysande av de ekonomiska konsekvenserna av dessa båda förslag meddelades vissa uppgifter från byråns verksamhet. Intill den 30 juni 1937 hade byrån slutligt beviljat familjebidrag med 536,116 kronor 70 öre till 1,549 familjer.

75 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Av dessa 1,549 familjer hade

Familjebidrag

kronor

430,271:70

Summa kronor 536,116: 70

Enligt motionärens förslag till ändring av det procentuella hyresavdraget skulle summan av de beviljade familjebidragen ökats för 33 familjer — cirka 2 procent av hela antalet — med 2,970 kronor 40 öre eller med 0.6 5 procent av de beviljade familjebidragens totalbelopp. Enligt byråns förslag ater skulle familjebidraget lia utgått med 60 procent för 196 familjer och med 70 procent för 33 familjer, motsvarande en ökning av bidragsbeloppen med respektive 18,198 kronor 60 öre och 5,940 kronor 80 öre eller med sammanlagt 24,139 kronor 40 öre. Denna summa motsvarade en höjning med 4.6 procent av det faktiskt beviljade beloppet. Antalet familjer, 229, som kunde kommit i åtnjutande av sådana större förmåner motsvarade 14.8 procent av hela antalet vidkommande familjer.

De förebragta siffrorna syntes utvisa, att det faktiska utfallet av en jämkad skala enligt motionärens förslag knappast skulle leda till nämnvärda förbättringar för familjer med större, barnskaror.

Däremot skulle förbättringen i de individuella fallen enligt byråns eget alternativ blivit märkbar men icke desto mindre hålla sig inom ramen för en total kostnadsökning, 4.5 procent, vilken måste anses förhållandevis ringa. Tvivelsutan inträdde också redan vid ett barnantal, som överskrede fern,, betydande ekonomiska svårigheter för mindre bemedlade, barnrika familjeförsörjare.

Med hänsyn till vad sålunda förebragts föreslog byggnadslånebyrån beträffande kungörelsen den 4 september 1935 (nr 512) örn lån och bidrag av statsmedel till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer sådan jämkning i 18 § av grunderna för familjebidrag, att bidraget utginge med följande procentsatser, nämligen:

Familia

bidrag

procent

30 ... 40 ... 50 ... . 60 ... 70 ...

Vid antal barn uuder 16 ftr

.... 3 .... 4 .... 5

..... 6—7

____ 8 eller flera.

Angående medelsbehovet anför byggnadslånebyrån i nämnda skrivelse den 1 november 1937 följande.

Byggnadslånebyrån hade vid utgången av budgetåret 1936/1937 träffat slutliga dispositioner beträffande familjebidrag, som vid dåvarande tidpunkt fördelade sig på olika budgetår på följande sätt:

Budgetåret 1935/1936.................. kronor 360: —

» 1936/1937 .................. » 321,156:70

, 1937/1938 (dittills)........ » 214,600: —

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Man kan utgå från att beloppet för budgetåret 1936/1937 — nied de jämkningar, som författningsenligt skola vidtagas vid växlande barnantal o. s. v. — i stort sett kommer att belasta anslaget jämväl för löpande budgetåret. Nämnas ma, att byrån intill den 18 oktober 1937, efter företagen ny omprövning, fastställt familjebidragsbelopp för 2:a byresåret till sammanlagt 222,049 kronor 32 öre.

Så vitt nu kan bedömas, torde de faktiska utgifterna under budgetåret 1937/1938 ganska nära komma att motsvara det belopp, till vilket ifrågavarande förslagsanslag beräknats i riksstaten, eller 1,000,000 kronor.

Samma belastning kommer att kvarstå å anslaget för ändamålet för budgetåret 1938/1939, vartill kommer den ytterligare belastning, som kan härflyta av nya dispositioner. Efter företagen undersökning uppskattar byrån detta nya medelsbehov beträffande enfamiljsstugor till 41,210 kronor och beträffande andra bostadshus till 698,850 kronor.

Enligt byråns hittillsvarande erfarenheter torde det sålunda uppskattade nya behovet av medel, som ju gör sig gällande först sedan byggnaderna blivit färdiga och tagits i bruk, ej i sin helhet komma att inträda redan under loppet av budgetåret 1938/1939, varför beräkningarna medgiva en viss reduktion, förslagsvis till 400,000 kronor. Vid sådant förhållande skulle totalbeloppet stanna vid cirka 1,400,000 kronor.

Vid bifall till byråns förslag örn jämkning av grunderna för familjebidragets beräknande skulle emellertid uppkomma ett ökat medelsbehov, som enligt verkställda kalkyler kunde uppskattas till (4. b procent å 1,400,000 kronor)

63.000 kronor.

Byrån stannar vid att föreslå, att förslagsanslaget till familjebidrag för budgetåret 1938/1939 beräknas till ett — nedåt avrundat — belopp av

1.450.000 kronor.

Enligt av byggnadslånebyrån lämnad uppgift hade intill den 1 mars 1938 beviljats familjebidrag till ett belopp av 1,164,627 kronor. För verksamhetens omfattning i övrigt hänvisar jag till tidigare lämnad redogörelse.

Departementschefen.

Vad till en början angår frågan örn modifierade grunder för bidragen till familjer med flera än fem barn, har jag redan förut angivit, att jag funnit by ggn a d sl ån e by råns förslag i denna del beaktansvärt. Jag förordar, att den ifrågasatta jämkningen vidtages. Såsom framgår av byggnadslånebyråns redogörelse, är det förenat med rätt betydande svårigheter att ernå en säker uppskattning av medelsbehovet för nästa budgetår. Uppskattningen kan därför endast bliva approximativ. Mot byråns beräkning har jag emellertid icke något att erinra. Den utvidgning av verksamheten, som jag tidigare förordat, till att omfatta även landsbygdens barnrika familjer torde under budgetåret 1938/1939 endast i ringa grad komma att medföra utgifter från anslaget. En mindre höjning å 50,000 kronor lär vara fullt tillräcklig för att tillgodose detta ändamål. Anslaget bör alltså upptagas till 1,500,000 kronor.

Kungl. Majus proposition nr 190.

77 Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade,

barnrika familjer.

Den verksamhet för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer, som under byggnadslånebyråns ledning sedan 1935 pågått enligt bestämmelserna i kungörelsen den 4 september 1935 (nr 512) och för vars resultat tidigare redogjorts, bör under budgetåret 1938/1939 fullföljas efter i stort sett samma linjer som hittills.

Vad åter angår den försöksverksamhet, som med stöd av brevet den 5 juni 1936 bedrivits, omfattande sådana fall, då enfamiljshus innehades med äganderätt, lär något behov av fortsatt sådan verksamhet icke föreligga, i den mån det tidigare omförmälda förslaget till bostadsförsörjning i egnahem genomföres.

Statens by g gnadslånebyrå har i skrivelse den 1 november 1937 gjort framställning örn anslag för sin verksamhet under budgetåret 1938/1939 och därvid tillika lämnat en redogörelse för de vid den hittillsvarande verksamheten uppnådda resultaten. Framställningen upplyser tillika, att byrån till 116 städer, 31 köpingar, 85 municipalsamkällen och 126 landskommuner riktat en förfrågan, huruvida från sagda kommuners sida ytterligare anspråk på bostadslån under tiden 1 oktober 1937—30 juni 1939 komme att ställas. Fm bearbetning av de inkomna svaren har givit vid handen, att byggen planerades i sådan utsträckning, att ökade bostadsanskaffningslån komme att erfordras å tillhopa cirka 15,700,000 kronor för tiden den 19 oktober 1937 till den 30 juni 1939. Vid förstnämnda tidpunkt fanns i fonden disponibelt ett belopp av

17.900.000 kronor. Byrån anför med anledning av enquétens resultat.

Det må erkännas, att medelsbehovet enligt den gjorda enquéten är approximativt och något osäkert. Enligt tidigare liknande enquéter har medelsbehovet för den närmare framtiden överskattats. Det saknas sålunda ej alldeles anledning antaga, att så kan vara fallet jämväl med 1937 års ovan redovisade enquéte. Å andra sidan torde anledningen till att det verkliga medelsbehovet hittills visat sig mindre än det beräknade till icke ringa del bero på att man ute i kommunerna ännu ej hunnit inrätta sig för en dylik ny verksamhet, som uppenbarligen kräver organisativa och andra förberedelser. I den mån sådana hunnit bliva träffade, torde också medelsbehov komma att taga sig uttryck i positiva låneansökningar, i vissa fall måhända till och med till högre belopp än de i enquéten uppskattade; dessa uppskattade belopp angiva ju ej någon för sökande kommun bindande maximigräns för ansökningarna.

Då det för utlåning ur fonden tillgängliga beloppet, cirka 17,900,000 kronor, ju i och för sig är betydande och enquétesvaren icke klart utvisa, att det ej skulle förslå, har byggnadslånebyrån ansett sig kunna avstå från att för nästa budgetår förorda förstärkning av fonden.

Till och med den 21 februari 1938 hade anvisats 14,304,696 kronor, vadan fonden lämnar tillgång till fortsatt utlåning intill ett belopp av cirka

15.700.000 kronor.

Departementschefen.

Den utvidgning av verksamheten till landsbygden, som jag tidigare förordat, medför en låneverksamhet av delvis annan karaktär än den tidigare bedrivna.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Lån till egnahem på landsbygden hava, såsom jag redan framhållit, till en del karaktären av subvention, då 2/e av bostadsanskaffningslånet äro avsedda att efterskänkas. Härav påkallas viss avskrivning av de över fonden anvisade medlen. Det är emellertid uppenbart, att landsbygdens låneanspråk först så småningom komma att få någon mera betydande omfattning. Under budgetåret 1938/1939 torde endast relativt små belopp kunna förutsättas tagna i anspråk. Det lär under sådana förhållanden icke föreligga anledning att å riksstaten för nästföljande budgetår anvisa anslag för avskrivning av den del av utlämnade lån, som blir av bidrags karaktär.

Av samma skäl torde någon ökning av fondens kapitaltillgångar icke vara påkallad av verksamhetens utvidgning till att avse jämväl landsbygden. Det framgår vidare av byggnadslånebyråns framställning, att för den under hittillsvarande former bedrivna verksamheten den förefintliga behållningen måste anses tillräcklig under nästa budgetår. Jag saknar därför skäl att nu föreslå äskande av nya medel såsom tillskott till fonden.

Främjande av bostadsbyggande på landsbygden.

Förbättringsbidrag.

I årets statsverksproposition har, såsom redan erinrats, Kungl. Majit på min hemställan under femte huvudtiteln, punkt 22, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, beräkna ett reservationsanslag å

2,500,000 kronor till bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden. Vidare har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att å kapitalbudgeten, statens utlåningsfonder, i avbidan på särskild proposition i ämnet, beräkna till Lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor.

Beträffande bestämmelserna angående förbättringsbidrag och nybyggnadslån för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden hänvisar jag till den redogörelse, som finnes intagen å sid. 52 i propositionen nr 234 till 1934 års riksdag. Här må endast nämnas, att verksamheten omhänderhaves av statens egnahemsstyrelse och att förbättringsbidrag och nybyggnadslån kunna beviljas till bostadsbyggnadsföretag på landet — i municipalsamhälle dock först efter prövning av Kungl. Majit beträffande varje samhälle — samt inom de delar av städerna, där hälsovårdsstadgans föreskrifter för landet äro tillämpliga.

Vad angår de anslag, som hittills anvisats för bostad sförbättringsverksamheten på landsbygden, må anföras följande.

Till främjande av bostadsbyggande beviljade 1933 års riksdag för budgetåret 1933/1934 ett reservationsanslag av 15,000,000 kronor, av vilket 10,000,000 kronor voro avsedda för landsbygden. Å tilläggsstat för samma budgetår anvisade 1934 års riksdag ytterligare 8,000,000 kronor för bostadsförbättrings-

79 Kungl. Majus proposition nr 190.

verksamheten på landsbygden. Det av sistnämnda riksdag för budgetåret 1934/1935 anvisade anslaget av 8,000,000 kronor till främjande av bostadsbyggande var avsett att helt tagas i anspråk för fortsatt bedrivande av landsbygdsverksamheten.

De för budgetåret 1933/1934 anvisade medlen hava huvudsakligen disponerats för tillgodoseendet av de ansökningar, som inkommo hösten 1933. Beträffande det för budgetåret 1934/1935 anvisade anslaget anordnades hösten 1934 ett nytt ansökningsförfarande. De därvid inkomna ansökningarna örn bidrag och lån avsågo ett sammanlagt belopp av inemot 39,000,000 kronor, och egnahemsnämnderna beräknade för desamma ungefär 35,000,000 kronor. Med hänsyn till att anslaget endast uppgick till 8,000,000 kronor, kunde blott en ringa del av ansökningarna bifallas. Statens egnahemsstyrelse gjorde i anledning därav framställning örn anvisande av ytterligare 15,000,000 kronor för ändamålet.

Riksdagen beviljade för budgetåret 1935/1936 ett anslag av 5,000,000 kronor, avsett uteslutande för förbättringsbidrag, samt beslöt dessutom inrättandet av en lånefond för främjande av bostadsbyggande på landsbygden, från vilken fond nybyggnadslån skulle utlämnas. Såsom kapital för fonden anvisades 2,000,000 kronor. För budgetåret 1936/1937 anvisade riksdagen 5,500,000 kronor till förbättringsbidrag samt, i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag, till nybyggnadslån ett anslag av 2,000,000 kronor såsom kapitalökning för fonden. I skrivelse den 23 maj 1936, nr 251, framhöll riksdagen, att det nu närmast syntes gälla att söka tillgodose återstående medelsbehov på grundval av 1934 års ansökningar men att även örn denna begränsning måste i stort sett upprätthållas, möjlighet dock borde stå öppen att i enstaka undantagsfall lämna bidrag även på grund av nyinkomna framställningar. Därvid avsåge riksdagen exempelvis sådana fall, då vederbörande hälsovårdsnämnd funne ett initiativ vara alldeles särskilt påkallat och utredningen tydligt gåve vid handen, att behovet av statens bistånd för upprustningen av en bristfällig lägenhet rent humanitärt sett måste framstå såsom synnerligen trängande.

Kungl. Majit hade för budgetåret 1936/1937 föreslagit, att av anslaget till förbättringsbidrag borde 1,000,000 kronor företrädesvis användas för ansökningar beträffande lönebostäder. Riksdagen anförde i sin nyssberörda skrivelse beträffande lönebostäderna, att ett så stort belopp som 1,000,000 kronor icke syntes behöva beräknas för dylika bostäder. Uppkommande överskott syntes kunna anlitas för utdelning av bostadsförbättringsbidrag.

För budgetåret 1937/1938 anvisade riksdagen dels för förbättringsbidrag ett anslag av 5,500,000 kronor, dels för nybyggnadslån i form av kapitalökning för lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett engångsanslag av 3,000,000 kronor. I samband med att sagda anslag ställdes till egnahemsstyrelsens förfogande, utfärdades den 30 juni 1937 nya bestämmelser för verksamheten (nr 654), enligt vilka nytt ansökningsförfarande utsattes till den 1 september 1937.

Jag vill ytterligare erinra, att Kungl. Majit — sedan riksdagen medgivit, att

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

från det för budgetåret 1937/1938 anvisade reservationsanslaget till bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden finge disponeras ett belopp av högst 50,000 kronor för iordningställande av vissa fiskarbostäder å Norrlandskusten och till dessa hörande sjöbodar — genom kungörelse den 10 december 1937 (nr 964) angående statsbidrag för fiskarbostäder å Norrlandskusten meddelat särskilda föreskrifter rörande sagda bidragsverksamhet, därvid bland annat ansökningstiden bestämts till den 1 mars 1938.

Kungl. Majit har i proposition nr 8 till årets riksdag föreslagit, att ett tilläggsanslag å 1,500,000 kronor måtte anvisas till förbättringsbidrag. I skrivelse den 8 februari 1938 (nr 19) har riksdagen anmält, att den bifallit Kungl. Maj :ts ifrågavarande förslag.

Sammanlagt har sålunda hittills för bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden anvisats ett belopp av 50,500,000 kronor, därav till lånefonden 7,000,000 kronor.

Till egnahemsstyrelsens förfogande har Kungl. Majit för ifrågavarande verksamhet ställt 50,173,526 kronor, varav 9,700,000 kronor anvisats genom Kungl. Majits beslut tidigare denna dag.

Av tabell 3 framgår, huru de anvisade beloppen fördelats dels på de olika hushållningssällskapen, dels ock å lönebostäder och å andra bostäder. Vid sammanställningen ha uteslutits de jämförelsevis obetydliga belopp, som disponerats för bestridande av administrationskostnader eller för förbättringsbidrag och nybyggnadslån i ärenden, som på grund av klagomål kommit under egnahemsstyrelsens prövning. Tabell 4 angiver antalet utförda dagsverken vid ifrågavarande arbeten.

I bostadssociala utredningens den 11 november 1937 avgivna betänkande med förslag rörande lån och bidrag av statsmedel till främjande av bostadsförsörjningen för mindre bemedlade, barnrika familjer i egnahem m. m. (statens off. utredn. 1937:43) återfinnes i bil. 2, sid. 66—109, en ingående redogörelse för bostadsförbättringsverksamhetens hittillsvarande resultat, till vilken jag hänvisar. Sammanfattningsvis uttalar sig utredningen på följande sätt.

För de medel, vilka av riksdagen anvisats för budgetåren 1933/1934— 1937/1938 och vilka till närmare 4/r, utgått som bidrag utan återbetalningsskyldighet, beräknas ha blivit eller skola bliva upprustade omkring 60,000 bostäder. Av dessa tillhörde det övervägande flertalet hemman och jordlägenheter, och blott en mindre del (kanske Vu) utgjordes av lönebostäder å större jordbruk, ehuru dessa i betydligt högre proportion ansetts i behov av förbättring.

En mycket stor enighet rådde enligt de sakkunnigas mening därom, att den statliga bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden varit till stor välsignelse. Fortfarande torde föreligga ett ganska stort otillfredsställt behov av samhällelig bostadshjälp enligt de för denna verksamhet gällande principerna.

Vid behandling av frågorna örn bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden och lån från lånefonden för lantarbetarbostäder i årets statsverksproposition uttalade jag den förhoppningen, att pågående översyn av gällande bestämmelser rörande den statsunderstödda bostadsbyggnadsverksamheten måtte möjliggöra eventuellt behövliga jämkningar i sagda bestämmelser.

81 Kungl. Majus proposition nr 190.

Tnb. 8. Anvisade belopp för förbättringsbidrag och nybyggnadslån.

Tab. 4. Vid bostadsförbättringar oell nybyggnader utförda dagsverken.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 190. 52!) 38 6

82 Kungl. Maj.i.s proposition nr 190.

Den åsyftade översynen verkställes enligt Kungl. Maj:ts uppdrag den 8 oktober 1937 av byggnadsstyrelsen gemensamt med medicinalstyrelsen, statens egnahemsstyrelse, statens byggnadslånebyrå samt bostadssociala utredningen. Enligt uppdraget skola gällande bestämmelser rörande den statsunderstödda bostadsbyggnadsverksamheten underkastas omprövning ur byggnadstekniska, bostadssociala, hygieniska och ekonomiska synpunkter.

De nämnda utredningsmyndigheterna ha ingivit en den 21 februari 1938 dagtecknad promemoria, i vilken framhålles, att översynen ännu icke vore slutförd och att det fortsatta utredningsarbetet torde böra inriktas på uppdragandet av de allmänna riktlinjer, efter vilka en revision av gällande bestämmelser bör åstadkommas. På grund av nyssnämnda uttalande i årets statsverksproposition hade emellertid utredningsmyndigheterna till behandling upptagit frågan, huruvida redan nu några åtgärder kunde föreslås för ett bättre tryggande av anslagna medels ändamålsenliga användning, exempelvis i den form att Kungl. Majit bemyndigades föreskriva vissa ytterligare villkor för utlämnande av lån och bidrag till byggnadsverksamhet å landsbygden.

I utredningsmyndigheternas promemoria framhålles därefter i huvudsak följande.

En viktig förutsättning för en god bostad vore, att byggnadsplatsen utvaldes med hänsyn till markens lämpliga beskaffenhet, goda väderstreck, vattentäkt etc. I hälsovårdsstadgan föreskreves i § 43, att byggnad, som inrymde boningsrum, skulle hava sunt läge och att, där så av förhållandena påkallades, torrläggning av marken skulle vidtagas. Att härutöver utfärda några närmare föreskrifter avsedda för den byggande örn huru byggnaden borde placeras torde icke bliva till något större gagn. För att emellertid inskärpa vikten av att berörda synpunkter komme till sin rätt torde föreskrift böra utfärdas, att grund för nybyggnad, till vars uppförande statsunderstöd i form av lån eller bidrag utginge, icke finge påbörjas, förrän vederbörande hälsovårdsnämnd godkänt byggnadsplatsen. Örn sådan föreskrift utfärdades, torde det vara lämpligt, att genom medicinalstyrelsens och byggnadsstyrelsens försorg utarbetades anvisningar för hälsovårdsnämnderna vad dessa hade att iakttaga vid prövning av hithörande frågor. Härvid torde böra iakttagas, att föreskrifter lämnades, som säkerställde hälsovårdsnämndernas utnyttjande på tidigast möjliga stadium av den hygieniska sakkunskap, som tjänsteläkarna i orterna (provinsialläkare och extra provinsialläkare) representerade, även då sådana läkare icke tillhörde nämnden.

I detta sammanhang förtjänade även framhållas, att enligt hittills vunnen erfarenhet av den med statsbidrag bedrivna bostadsförbättnngsverksamheten på landsbygden det syntes önskvärt, att vid hälsovårdsnämnds behandling av hithörande ärenden i varje särskilt fall yttrande inhämtades från ortens tjänsteläkare. Dessa yttranden borde medfölja handlingar genom alla instanser.

Med hänsjm till vad sålunda anförts borde hälsovårdsnämnderna av Kungl. Majit åläggas att såväl i fråga örn nybyggnader som bostadsförbättringar utan nybyggnad inhämta tjänsteläkarens yttrande.

Tjänsteläkaren borde därvid, i fall så befunnes erforderligt innan sådant yttrande avgåves, verkställa besiktning av byggnadsplatsen eller den till förbättring avsedda bostaden rörande de förhållanden, som kunde hava betydelse för yttrandet. Utfärdandet av anvisningar rörande sådana besiktningar och yttranden torde få ankomma på medicinalstyrelsen.

83 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

För sådan förrättning, varom nu nämnts, ansåges ersättning till tjänsteläkaren böra utgå enligt § 14 i provinsialläkartaxan. I de av medicinalstyrelsen utfärdade anvisningarna torde därför även intagas föreskrifter i syfte att nedbringa kostnaderna för förrättningarna.

Med hänsyn till den ur olika synpunkter stora betydelse, som ett fullgott bostadsbestånd hade för vårt folk, syntes av staten vidtagna åtgärder på detta område böra syfta även till höjande av bostädernas allmänna standard.

Sålunda borde ansträngningar inriktas på att i fråga örn bostadens planlösning inom den givna kostnadsramen erhålla mesta möjliga ändamålsenliga och effektiva utrymme. Härvid vore att märka, att icke bara kostnaderna för arbetets utförande utan även kostnaderna för bostadens framtida drift och underhåll borde så långt möjligt förbilligas. Ett gott resultat i fråga örn planlösning erhölles säkrast, örn uppgörandet av ritningar anförtroddes åt på området kunnig och erfaren arkitekt. Emellertid torde det, med hänsyn till ifrågavarande byggnadsföretagares i regel svaga ekonomiska ställning, av dem anses bliva ekonomiskt för betungande att i varje särskilt fall anlita arkitekt för uppgörande av ritningar. Fråga uppkomme då, örn icke de fördelar, som tillgång till lämplig arkitekt innebure, skulle kunna tillvaratagas så att säga kollektivt för alla byggnadsföretagare inom den ifrågavarande verksamheten — åtminstone vad anginge uppförande av nybyggnader. I sådant syfte skulle kunna uppgöras serier av ritningar, representerande olika typer av bostadsbyggnader inom olika delar av landet. Typritningarna borde givetvis utarbetas i ett flertal variationer, med hänsynstagande till bostads- och levnadsvanor inom skilda delar av landet och med tillgodogörande av lokala byggnadstraditioner, där goda sådana funnes. Örn dylika typritningar förelåge i erforderligt antal varianter, skulle vid beviljande av lån eller bidrag lämpligen kunna fästas det villkoret, att vid byggnadens uppförande någon sådan ritning skulle åtminstone i huvudsak följas, för det fall annan ritning icke företeddes och av den prövande myndigheten kunde godkännas.

Vissa egnahemsnämnder och andra förmedlare av egnahemslån hade redan låtit uppföra sådana typ- eller standardritningar till'egnahem, och inom egnahemsstyrelsen påginge arbete med uppgörande av typritningar för arbetarsmåbruk. Skyldighet för låntagare att bygga efter sådana ritningar torde emellertid i regel icke hava föreskrivits. De typritningar, som för närvarande funnos, varierade heller icke till det antal som erfordrades för att en lånesökande skulle beredas skälig valfrihet och möjlighet att välja ritning, som lämpade sig bäst för honom.

Uppgörandet av sådana typritningar borde ske under hänsynstagande till befolkningens olika levnadsvanor på skilda orter och till de olika byggnadsformer, som tillämpades inom landets skilda delar, så att det bästa inom nuvarande för olika landsdelar karakteristiska byggnadssätt tillvaratoges. Uppdrag borde lämnas till någon arkitekt inom värjo län att utarbeta förslag till för länet avsedda typritningar i lämpligt antal. Om särskilda skäl ej till annat föranledde, torde uppdraget böra lämnas till vederbörande länsarkitekt, därvid, för det fall länsarkitekterna med hänsyn till dem eljest åvilande arbetsuppgifter icke kunde åtaga sig uppdraget utan anställande av extra arbetskraft, medel borde anvisas för erforderlig förstärkning av arbetskrafterna. Förslagen till ritningar borde slutgiltigt utarbetas under central ledning samt därefter granskas och fastställas av byggnadsstyrelsen, medicinalstyrelsen och egnahemsstyrelsen gemensamt.

Kostnaderna för uppgörandet av typritningar syntes skäligen böra bestridas av de medel, som anvisades för själva byggnadsverksamheten. Utredningsmyndigheterna uppskattade kostnaderna för arbetet till omkring 40,000 kronor, vilken summa med hänsyn till de avsevärda belopp, som anvisades till själva byggnadsverksamheten, måste betecknas såsom mycket måttlig.

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Ehuru typritningar avsåge nybyggnader, kunde de givetvis förväntas komma att giva impulser till förbättrade planlösningar även vid ombyggnader av äldre hus.

Planlösningen av en bostad vore i viss mån beroende av vilket uppvärm ningssystem, som skulle komma till användning. Rent principiellt vore utredningsmyndigheterna ense örn att centraluppvärmning borde anordnas. I vedfattiga trakter, där redan under nuvarande förhållanden kol eller koks användes såsom bränsle, torde några tekniska svårigheter att anordna lämplig värmeledning icke finnas. På det övervägande flertalet orter användes emellertid som bränsle huvudsakligen ved, och problemet att med vedbränsle åstadkomma en jämn och effektiv centraluppvärmning i mindre bostadshus vore ännu icke fullt tillfredsställande löst. Sedan hösten 1937 påginge emellertid å byggnadsstyrelsens värmetekniska avdelning en undersökning rörande möjligheterna att få fram en lämplig vedeldad värmeledningspanna för centraluppvärmning av småbostäder. Denna undersökning vore ännu icke avslutad, men enligt vad hittills framgått syntes en nöjaktig lösning av problemet stå att vinna inom en tämligen nära framtid.

Intill dess lämplig värmeledningstyp blivit konstruerad, kunde självfallet anordnande av centraluppvärmning icke uppsättas som villkor för lån eller bidrag. Typritningar, varom ovan nämnts, borde emellertid även uppgöras med hänsyn till att centraluppvärmning skulle kunna komma till användning.

I anslutning till frågan om värmelednings anordnande borde även eftersträvas att vinna en lösning av frågorna örn varmvattenberedning samt vattenoch avloppsledning. I nuvarande läge syntes visserligen några tvingande föreskrifter icke kunna utfärdas rörande sådana anläggningar. Utredningsmyndigheterna ville dock framhålla vikten av att vatten- och avloppsledning anordnades i de fall så läte sig göra. Förefintligheten av sådana ledningar underlättade betydligt arbetet i hushållet och bidroge till förbättrad hygien. Därest avlopp anordnades, måste emellertid givetvis tillses, att detta gjordes så att därav icke vållades sanitär olägenhet.

Installation av vattenledning förutsatte god tillgång på vatten. På många håll torde emellertid för hushållet avsedd vattentillgång vara för knapp och dessutom ur hygienisk synpunkt lämna åtskilligt övrigt att önska, ofta beroende på bristfälligheter hos den brunn, där vattnet hämtades. Med hänsyn till den betydelse vattnet hade för hälsotillståndet syntes det vara motiverat, att bostadsförbättringsbidnag kunde få utgå även till förbättring av vattentäkten. Sådant bidrag ansåges emellertid böra inrymmas inom nuvarande maximum för bidragsbeloppet.

Nyss berörda frågor angående värme-, vatten- och avloppsledningar m. m. torde i den fortsatta utredningen böra göras till föremål för närmare undersökning även med hänsyn till deras ekonomiska innebörd. Enligt beräkningar, gjorda inom byggnadsstyrelsen, torde anläggningskostnaderna för värmeledi ning bliva något större än för uppförande av kakelugnar eller annan lokal uppvärmningsanordning. Med hänsyn härtill funne utredningsmyndigheterna skäligt, att maximibeloppet för förbättringsbidrag för reparation och annat förbättringsarbete å bostadslägenheter så ock för uppförande av nya bostadslägenheter i stället för förut befintliga måtte kunna efter prövning av egnahemsstyrelsen höjas med belopp, motsvarande sådana ökade kostnader, dock högst 200 kronor, varigenom maximibeloppet för bidrag skulle bliva 1,200 kronor.

Förbättringsbidrag kunde utbetalas endast till sådan företagare, som prövades vara i behov av ekonomiskt bistånd för byggnadsföretagets genomförande inom föreskriven tid. För att befrämja anläggande av värmeledning även i sådana lägenheter, för vilka endast s. k. nybyggnadslån kunde komma

85 Kungl. Majus proposition nr 190.

ifråga, syntes emellertid skäl föreligga att medgiva viss höjning av lånebeloppet i de fall då värmeledning anordnades. Denna höjning syntes i avvaktan på erfarenhet från den fortsatta verksamheten böra begränsas till högst 500 kronor, varigenom maximum för lånebeloppet skulle bliva 3,500 kronor eller om lån och bidrag samtidigt utginge 2,500 kronor.

Vad ovan sagts om nybyggnadslån bolde i tillämpliga delar gälla även i fråga örn lantarbetarbostadslån.

En bostadsbyggnads värde och beskaffenhet berodde förutom på dess planläggning givetvis i hög grad på att för arbetet användes fullgott material, att för byggnaden användes lämpliga konstruktioner och att arbetet utfördes på ett riktigt sätt m. m. Till tjänst för den byggande borde lämpliga och tillräckligt utförliga arbetsbeskrivningar och byggnadstekniska anvisningar lämnas. Dylika anvisningar funnes utarbetade av svenska arkitektsföreningen. Dessa anvisningar hade, sedan Kungl. Majit för ändamålet ställt medel till förfogande, ytterligare överarbetats och i vissa avseenden kompletterats samt intagits såsom ett särskilt kapitel VII i av medicinalstyrelsen utfärdade råd och anvisningar till hälsovårdsnämnderna rörande bostäder och samlingslokaler samt bostadsinspektion för landsbygden, där 2 kapitlet hälsovårdsstadgan gällde (Meddelanden från kungl, medicinalstyrelsen nr 81). Dessa föreskrifter, som redan i viss omfattning tillhandahållits olika byggnadsföretagare skulle lämpligen i särtryck kunna utdelas till varje lån- eller bidragstagare i samband med utlämnande av nya lån eller bidrag för att såvitt möjligt iakttagas vid arbetets utförande. Anvisningarna borde, sedan den av utredningsmyndigheterna igångsatta utredningen slutförts, kompletteras med anvisningar angående anordnande av värme-, vatten- och avloppsledningar m. m.

Någon fordran på ett ovillkorligt tillämpande av angivna föreskrifter i detalj syntes icke böra uppställas. Emellertid ansåge utredningsmyndigheterna det vara välbetänkt att uppställa vissa minimifordringar med avseende å material, arbete och hygieniska anordningar. Dessa minimifordringar kunde i korta punkter sammanställas i en promemoria angående vad som skall iakttagas av den som med lån eller bidrag av statsmedel uppför eller förbättrar bostad på landsbygden. Som villkor för utbetalande av lån eller bidrag borde kunna stadgas, att vad i en dylik promemoria föreskrivits ovillkorligen skall iakttagas av den byggande.

Vid olika tillfällen under bostadsfrågans behandling hade framhållits angelägenheten av att effektiv kontroll över med statsmedel understött byggnadsarbete anordnades. Utredningsmyndigheterna funne det också angeläget, att denna fråga snarast erhölle sin lösning.

Utredningsmyndigheterna hade sålunda funnit, att ytterligare åtgärder utöver redan föreskrivna närmast påkallades för granskning av kostnadsberäkningar, entreprenadanbud, byggnadsmaterialier, byggnadskonstruktioner och arbetets utförande.

I fråga örn kostnadsberäkningarna hade framhållits (se statsverkspropositionen 1937, femte huvudtiteln sid. 46 f.) att tillräcklig kontroll rörande byggnadskostnaderna icke ägde rum och att det därför vore nödvändigt, att hälsovårdsnämndernas kontroll rörande dessa kostnader gjordes mera effektiv. Chefen för socialdepartementet framhölle i anslutning därtill, att det syntes honom angeläget, att effektiv kontroll utövades å kostnadsberäkningarna. En kontroll av denna art borde avse en noggrann granskning av beräkningarna i syfte att skapa garantier för att kostnaderna icke beräknades högre än till verkliga beloppet, enär eljest till byggnadsföretaget av statsmedel i vissa fall kunde komma att utgå högre belopp än enligt utfärdade författningar vore avsett. I fråga örn denna sida av kontrollen vore emellertid utredningsmyndigheterna

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

för närvarande; icke beredda att föreslå annat än att hos vederbörande låneoch bidragsförmedlande organ inskärptes vikten av att kostnadsberäkningarna vore så detaljerade och noggranna, som i varje fall skäligen kunde begäras. Om möjligt borde framför allt i sådana fall, då vederbörande låne- eller bidragsförmedlare icke ansåge sig själv besitta den för granskningen erforderliga kompetensen, anlitas på området sakkunnig person, t. ex. länsarkitekten.

Granskning av entreprenadanbud, i den mån sådana förekomme, borde ske i syfte att bereda de byggande hjälp vid bedömande av vilket av flera avgivna anbud, som vore förmånligast, örn över huvud taget något av avgivna anbud vore antagbart m. m. Eventuella kontrollanter skulle därjämte kunna biträda de byggande vid ingående av avtal beträffande utförande av här avsedda arbeten.

Av särskild vikt vore, att fullgoda materialier komme till användning. Att bedöma huruvida offererade eller eljest för ett visst byggnadsföretag avsedda byggnadsmaterialier vore för sitt ändamål av godkännbar kvalitet torde ofta icke annan än fackman på området vara kompetent till. Av bland annat denna anledning syntes det i regel vara påkallat, att materialier, som skulle användas inom ifrågavarande verksamhet, granskades och godkändes av kontrollant, innan de finge tagas i bruk.

Örn typritningar och arbetsbeskrivningar m. m. såsom nyss föreslagits upprättades och följdes vid uppförande av nybyggnader, vore frågan om lämpliga konstruktioner för sådana byggnader redan löst. Som förut antytts ansåge emellertid utredningsmyndigheterna, att skyldighet att bygga efter typritning icke borde komma ifråga i andra fall, än då annan ritning icke av den prövande myndigheten kunnat godkännas. I de fall ändringar av typritning gjordes, helt andra ritningar upprättades eller fråga vore om ombyggnad eller annan förbättring, vartill typritningar icke kunde uppgöras, borde därför genom något kontrollorgans granskning sörjas för att undermåliga eller onödigt dyrbara konstruktioner icke komme till användning.

Slutligen borde kontrollen avse själva arbetet. Därvid skulle tillses, att godkända ritningar och arbetsbeskrivningar noggrant följdes och att arbetet i övrigt utfördes på i möjligaste mån fackmässigt sätt.

För den byggande, som i regel icke besutte erforderliga kvalifikationer för att själv utöva kontroll över byggnadsföretagen, måste det vara fördelaktigt, att dessa genom det allmännas försorg underkastades kontroll. En sådan kontroll skulle emellertid med hänsyn till de stora ekonomiska värden det här gällde bliva av stor betydelse även för staten, som därigenom erhölle garantier för att anvisade medel komme till rätt användning. Med hänsyn till nu anförda omständigheter hade utredningsmyndigheterna funnit det angeläget, att en kontroll efter ovan angivna riktlinjer snarast genomfördes.

Med hänsyn till det ovan skisserade kontrollarbetets natur syntes lämpligt, att området för en kontrollants verksamhet icke gjordes för stort. Det borde icke — annat än i av särskilda förhållanden, såsom ringa sådan byggnadsverksamhet, varom nu vore fråga, föranledda undantagsfall — omfatta mer än en kommun. I händelse särskilt livlig byggnadsverksamhet skulle yppas inom en kommun, eller örn kommunen vore särskilt vidsträckt, borde däremot områdena göras mindre. Som regel borde emellertid varje kommun — där kommunerna icke vore alltför små — utgöra ett kontrollantdistrikt. Med hänsyn härtill torde kontrollanten i administrativt hänseende böra lyda närmast under hälsovårdsnämnden. Då kontrollantuppdraget i regel måste bliva en bisyssla, skulle vederbörande givetvis icke givas fast avlönad anställning utan borde erhålla arvode, som avpassades efter arbetets omfattning. Till kontrollant borde utses person, som genom praktiskt arbete inom byggnadsbranschen förvärvat god insikt och erfarenhet angående byggnaders uppförande. Önsk-

87 Kungl. Majus proposition nr 190.

värt vore dessutom, att han erhölle någon teoretisk utbildning på området, ehuru krav härpå icke alltid kunde uppställas.

För främjande av likformigheten i kontrollen och för avhjälpande av eventuella brister i densamma ville utredningsmyndigheterna föreslå, att för större områden av landet anställdes mera kvalificerade kontrollanter med uppgift att företaga inspektionsresor inom området. Dessa kontrollanter skulle vid sina besök på byggnadsplatserna även bedriva rådgivande och upplysande verksamhet och därigenom bidraga till ett allmänt höjande av standarden hos landsbygdens bostäder. De resande kontrollanternas arbetsområden torde kunna göras rätt stora. Med hänsyn till vad i det följande sägs angående kontrollen över uppförandet av arbetarsmåbruk, syntes det lämpligt, att de i administrativt hänseende tills vidare sorterade under egnahemsstyrelsen. Egnahemsnämndernas verksamhetsområden vore i regel för små såsom områden för en resande kontrollants verksamhet. Avsikten med anställande av resekontrollanter skulle som av det sagda framginge vara att erhålla ett medel förde lokala kontrollanternas upplysning för deras fortsatta verksamhet och icke att utöva något slags dubbelkontroll över varje byggnadsplats. Med hänsyn till det sagda borde för flera egnahemsnämnders områden lämpligen anställas gemensam resekontrollant.

Under den del av året, som icke vore byggnadssäsong, borde resekontrollanterna anlitas för genom egnahemsstyrelsens försorg anordnade kurser för lantbyggmästare och annan upplysningsverksamhet.

För såväl de lokala kontrollanterna som resekontrollanterna borde genom byggnadsstyrelsens och egnahemsstyrelsens försorg instruktioner utfärdas.

I detta sammanhang borde nämnas, att inom viss del av ifrågavarande verksamhet, nämligen arbetarsmåbruksverksamheten, byggnadskontroll genomförts efter i stort sett de linjer, som nu uppdraga. Efter initiativ av egnahemsstyrelsen hade i de flesta kommuner, i vilka sådan verksamhet bedreves, av vederbörande kommun anställts byggnadskontrollant för arbetarsmåbruksverksamheten. I cirkulärskrivelse till förmedlare av arbetarsmåbrukslån hade egnahemsstyrelsen fäst uppmärksamheten på lämpligheten av att sådan kontrollants åligganden redan från början klarlades och fastställdes i en instruktion. I anslutning härtill hade egnahemsstyrelsen uppgjort »Normalförslag till instruktion för de vid arbetarsmåbruksverksamheten anställda kommunala kontrollanterna». Förutom dessa kommunala kontrollanter funnes en av statsmedel avlönad resekontrollant. Erfarenheten hade emellertid visat, att endast en sådan kontrollant icke vore tillräcklig.

Att kommunerna i så stor utsträckning som skett varit villiga att påtaga sig kostnaderna för den lokala kontrollen beträffande arbetarsmåbruksverksamheten torde bero på att kommunerna vore mera ekonomiskt intresserade i denna än i andra grenar av den statsunderstödda bostadsbyggnadsverksamheten. För anordnande av byggnadskontroll i andra fall syntes därför knappast samma intresse kunna påräknas från kommunernas sida. Skulle en sådan kontroll anordnas, syntes den åtminstone tills vidare böra bekostas av statsmedel.

Utredningsmyndigheterna hade vid övervägande av huru många resekontrollanter, som behövdes, ansett, att för närvarande i avvaktan på ytterligare erfarenhet försöksvis icke borde anställas flera än 4 för hela riket. De borde anställas mot arvode, som icke borde beräknas lägre än till 4,800 kronor för år, varjämte rese- och traktamentsersättning borde utgå enligt klass IIE. Värjo kontrollant borde hava sitt bestämda till vissa landstingsområden begränsade distrikt. Distr]ktsbildningen torde lämpligen böra bestämmas av egnahemsstyrelsen. Det syntes även få ankomma på sagda styrelse att anvisa medel till kontrollants avlöning.

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Utredningsmyndigheterna förutsätta, att de resande kontrollanternas befogenhet att utöva kontroll skulle avse alla statsunderstödda bostadsföretag inom deras distrikt, således även sådana för vilka lån eller bidrag förmedlats av annan än vederbörande egnahemsnämnd.

Kostnaderna för de resande kontrollanternas rese- och traktamentesersättningar vore givetvis svåra att på förhand tillförlitligt beräkna. Utredningsmyndigheterna hava emellertid med utgångspunkt från att byggnadssäsongen i regel icke torde omfatta mer än 8 månader av året överslagsvis beräknat dessa kostnader till omkring 17,300 kronor för år räknat.

Med hänsyn till det ovan anförda skulle kostnaderna för de resande kontrollanterna beräknas på följande sätt.

Avlöningar till 4 kontrollanter, högst ................................. kronor 19,200

Rese- och traktamentsersättningar, förslagsvis ..................... » 17,300

Summa kronor 36,500

Kostnaderna för den lokala kontrollen beräknade utredningsmyndigheterna approximativt till 300,000 kronor.

Hela den ifrågasatta kontrollen skulle alltså betinga en beräknad sammanlagd kostnad av i runt tal (36,500 + 300,000) 336,500 kronor. Med hänsyn till bostadsbyggnadsverksamhetens omfattning och till den nytta, som en kontroll över verksamheten på nyss föreslaget sätt skulle medföra, syntes de för kontrollen beräknade kostnaderna skäliga.

Kostnaderna torde böra bestridas av de för byggnadsverksamheten anvisade medlen och fördelas mellan de olika anslagen efter de grunder, som med hänsyn till byggnadsverksamhetens omfattning för varje år prövades skälig. Henna fördelning torde få ankomma på Kungl. Majit. Ett sådant förfarande stöde i överensstämmelse med de principer, som tillämpades vid byggnadsföretag för statens räkning. Vid sådana företag bestredes nämligen i förekommande fall kostnaderna för avlöning av särskild kontrollant av de för själva bygget anvisade medlen.

Vad ovan anförts i fråga örn inordnande av kontrollen m. m. under egnahemsstyrelsen innebure intet slutligt ståndpunktstagande från utredningsmyndigheternas sida till frågan örn kontrollorganisationens gestaltning.

Slutligen ansåge utredningsmyndigheterna nödvändigt, att egnahemsnämnderna jämte i förekommande fall andra låneförmedlare vid handläggning av dithörande ärenden samarbetade med förste provinsialläkarna och länsarkitekterna i frågor rörande bostädernas planläggning ur hygieniska respektive byggnadstekniska synpunkter. Av Kungl. Majit torde lämpligen utfärdas föreskrifter angående skyldighet och befogenhet för sådana låneförmedlare att i vissa fall inhämta yttrande från vederbörande förste provinsialläkare respektive länsarkitekt. Vad förste provinsialläkarens befattning med bostadsförbättringsbidragsansökningarna beträffade, syntes granskningen kunna inskränkas till principiellt viktiga och tvistiga fall, däribland då egnahemsnämnds beslut ginge emot den lokala tjänsteläkarens utlåtande. Länsstyrelsen borde på begäran av egnahemsnämnd utfärda förordnande för förste provinsialläkaren att deltaga i sammanträde och företaga behövliga resor.

I de fall, då inhämtande av yttrande vöre förenat med kostnader för vederbörande låneförmedlande organ, borde kostnaderna bestridas av det anslag, varur lån eller bidrag vore ifrågasatt att beviljas eller för den hygieniska sakkunskapens del, av sedvanligt reseanslag.

89 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Med hänsyn till vad ovan anförts ansåge utredningsmyndigheterna lämpligt, att Kungl. Majit utverkade riksdagens bemyndigande att medgiva utbetalande av bostadsförbättringsbidrag även för förbättring av vattentäkt; att vid fördelning av lån och bidrag avseende bostadsbyggande och bostadsförbättring på landsbygden föreskreves vissa villkor utöver nu i gällande författningar föreskrivna för rätten att åtnjuta sådana lån och bidrag; att därest uppfyllan det av sådana villkor medförde ökade kostnader för den byggande, medgiva höjning av bostadsförbättringsbidrag med högst 200 kronor, av nybyggnadsrespektive lantarbetarbostadslån med högst 500 kronor; att av anvisade medel för beviljande av sådana lån och bidrag, som nyss sagts, disponera förslagsvis 40,000 kronor för uppgörande av typritningar, 3,500 kronor för utarbetande och tryckning av byggnadstekniska anvisningar och 336,500 kronor för anordnande av sådan kontroll varom nyss nämnts.

De av Kungl. Majit jämlikt förutnämnda bemyndigande uppställda villkoren skulle i anslutning till vad nyss anförts avse

1. skyldighet för den byggande att underkasta sig kontroll rörande bland annat byggnadsplatsens lämplighet samt beskaffenheten av uppgjorda ritningar,

2. skyldighet att anordna centralvärme samt vatten- och avloppsledning m. m.,

3. skyldighet att beträffande byggnadsarbetets mera väsentliga delar följa fastställda byggnadstekniska anvisningar, samt

4. skyldighet att underkasta sig byggnadsteknisk kontroll enligt av Kungl Majit lämnade föreskrifter.

Statens egnahemsstyrelse har i skrivelser den 2 december 1937 och den 4 januari 1938 framlagt äskanden, avseende budgetåret 1938/1939 beträffande nu förevarande anslag. Egnahemsstyrelsen meddelar i sistnämnda skrivelse, att på grundval av det nya ansökningsförfarandet 1937 ingivits 28,317 ansökningar samt att vederbörande egnahemsnämnder tillstyrkt bidrag och lån beträffande 23,010 ansökningar. För de tillstyrkta ansökningarna beräknade egnahemsnämnderna 18,610,975 kronor såsom förbättringsbidrag och 6,288,948 kronor såsom nybyggnadslån. Dessutom kvarlåge hos dessa nämnder 475 ansökningar, vilka enligt av egnahemsstyrelsen lämnat medgivande finge upptagas till prövning men i brist på medel ännu icke kunnat beviljas.

I skrivelsen den 4 januari 1938 uppskattar egnahemsstj^relsen behovet av medel utöver dem, som av 1937 års riksdag anvisats, till 13,110,975 kronor för förbättringsbidrag och 3,288,948 kronor för nybyggnadslån. Såsom redan framhållits, har å tilläggsstat för budgetåret 1937/1938 anvisats 1,500,000 kronor till förbättringsbidrag.

Departementschefen.

De erfarenheter, som från skilda delar av landet föreligga rörande den hittills bedrivna verksamheten till främjande av bostadsbyggande på landsbygden, äro i hög grad gynnsamma. Jag kan därför helt ansluta mig till bostadssociala utredningens förut återgivna omdöme om den hittillsvarande verksamhetens betydelse.

Den av mig tidigare i dag föreslagna utvidgningen av verksamheten för barnrika familjers bostadsförsörjning onödiggör icke ett fortsättande av nu ifrågavarande verksamhet. Förbättringsbidragen utgöra en till beloppet relativt begränsad engångshjälp för upprustning av dåliga bostäder. Denna

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

engångshjälp kan komma även sådana familjer till del, som icke äro barnrika. Förbättringsbidragen skulle därför hava en uppgift att fylla, även om de förordade speciella åtgärderna för barnrika familjers bostadsförsörjning på landsbygden hade vidtagits i alla landsbygdskommuner. Båda de ifrågavarande linjerna för den statliga bostadspolitiken på landsbygden böra sålunda jämsides bestå och komplettera varandra. Av skäl, som jag redan framhållit, torde dessutom under åtskilliga år framåt i många av landets kommuner, i regel måhända de fattigaste, ingen eller blott obetydlig verksamhet för barnrika familjers bostadsförsörjning komma till stånd. Här få otvivelaktigt förbättringsbidragen, i fortsättningen liksom hittills, användas även till nödtorftig upprustning av barnrika familjers bostäder. Flera kommunala myndigheter hava i sina yttranden över bostadssociala utredningens förslag rörande åtgärder till förbättring av de barnrika familjernas bostadsfråga, framhållit synpunkter av ungefärligen denna innebörd.

Under nu angivna förhållanden finner jag det nödvändigt, att ytterligare medel anvisas för bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden och förordar, att ett reservationsanslag av 2,500,000 kronor måtte anvisas för budgetåret 1938/1939.

Med sina från praktiskt taget alla håll erkända förtjänster har dock förbättringsverksamheten varit behäftad med vissa brister, vilka påtalats bland annat i bostadssociala utredningens förutnämnda betänkande. Det utredningsuppdrag, som byggnadsstyrelsen jämte medicinalstyrelsen, statens egnahemsstyrelse, statens byggnadslånebyrå samt bostadssociala utredningen erhöllo den 8 oktober 1937, innefattade bland annat framläggandet av förslag till avhjälpande av ifrågavarande brister. I sin skrivelse den 21 februari 1938 hava sagda utredningsmvndigheter framlagt preliminära förslag i detta hänseende. Vissa av dessa förslag torde utan dröjsmål böra realiseras.

Sålunda förordar jag, att i fortsättningen bostadsförbättringsbidrag må kunna utgå även för förbättring av vattentäkt. Vidare hava starka skäl anförts för en höjning av bostadsförbättringsbidraget med högst 200 kronor och av nybyggnads- respektive lantarbetarbostadslån med högst 500 kronor, varför jag förordar, att maximigränserna för bidrag och lån höjas till 1,200 respektive 3,500 kronor.

Behovet av tillgång till goda typritningar och arbetsbeskrivningar har understrukits av en rad kommunala myndigheter vid remissbehandlingen av bostadssociala utredningens betänkande den 11 november 1937. De av utredningsmyndigheterna föreslagna typritningarna avse visserligen endast nybyggnader, men jag förväntar, att strävandena att åstadkomma goda planlösningar för dessa även komma att medföra uppslag till förbättrade planlösningar vid ombyggnader av äldre hus. Därest riksdagen ej däremot framställer erinran, torde därför av nu ifrågavarande anslag ett belopp av högst 40,000 kronor få disponeras för uppgörande av typritningar och ett belopp av högst 3,500 kronor för utarbetande och tryckning av byggnadstekniska anvisningar.

Beträffande de föreslagna anordningarna för kontroll av statsunderstödd

91 Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

byggnadsverksamhet är jag icke beredd att för närvarande tillstyrka ep så omfattande kontrollorganisation, som den utredningsmyndigheterna föreslagit. Kungl. Majit torde emellertid böra äga möjlighet att av anslaget till främjande av bostadsbyggande på landsbygden anvisa erforderligt belopp för att under budgetåret 1938/1939 åtgärder för nödig kontroll försöksvis må kunna vidtagas enligt den mera begränsade plan, som anställandet av ambulerande konsulenter innebär.

Lånefonden för främjande av bostadsbyggande på

landsbygden.

Såsom redan framhållits, inrättades genom beslut av 1935 års riksdag en fond, benämnd lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden. För budgetåret 1935/1936 anvisades såsom kapital för fonden bland utgifter för kapitalökning under rubriken statens utlåningsfonder ett reservationsanslag av 2,000,000 kronor. Till förstärkning av fonden anvisades för budgetåret 1936/1937 ett reservationsanslag av 2,000,000 kronor och för budgetåret 1937/1938 ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor.

Från fonden utlämnas nybyggnadslån, för vilka redogjorts i samband med äskande av anslag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden.

Departementschefen.

Under hänvisning till vad jag i samband med sagda äskande yttrat, förordar jag, att för budgetåret 1938/1939 måtte såsom kapitalökning för fonden anvisas ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor.

Lånefonden för lantarbetarbostäder.

Vid 1935 års riksdag beslöts i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag att inrätta en fond för lån till ägare och brukare av jordbruksfastighet för uppförande av nya lantarbetarbostäder å fastigheten. Lån ur denna fond kunna även beviljas för ombyggnad och annat mera omfattande förbättringsarbete beträffande dylika bostäder. Bestämmelser rörande lån från fonden äro meddelade i kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 439) med däri gjorda ändringar i kungörelse den 18 juni 1937 (nr 629). Enligt bestämmelserna i nämnda kungörelser må lån ej överstiga 70 procent av de för byggnadsföretaget uppskattade kostnaderna och må för varje särskild bostadslägenhet uppgå till högst 3,000 kronor. Å lånebelopp skall erläggas ränta efter 3.6 procent. Lånen skola återbetalas genom amorteringar under 20 år med början tredje kalenderåret efter det, då lånet beviljades. Verksamheten handhaves av statens egnahemsstyrelse.

Vid beslut örn fondens inrättande förutsattes, att såsom kapitaltillskott till densamma skulle årligen anvisas ett belopp, svarande mot summan av

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

amorteringarna å utlämnade nybyggnadslån inom den statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden.

I skrivelse den 5 november 1937 har statens egnahemsstyrelse beräknat, att enligt nyssnämnda grunder ett reservationsanslag av 500,000 kronor bör anvisas till förstärkning av fonden.

Bostadssociala utredningen påpekar i sitt den 11 november 1937 avgivna betänkande om främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer i egnahem, att fonden dittills blott i ringa mån tagits i anspråk för sitt ändamål. Intill mitten av september 1937 hade beviljats 14 lantarbetarbostadslån till ett sammanlagt belopp av 75,730 kronor. Utredningen framlade tillika vissa förslag, syftande till att möjliggöra, att fondens medel komme till ökad användning för avsett ändamål.

Departementschefen.

Som jag redan framhållit, har jag icke kunnat förorda bostadssociala utredningens förslag angående åtgärder för barnrika lantarbetarfamiljers bostadsförsörjning. Under sådana omständigheter lära antagligen även under budgetåret 1938/1939 fondens medel erhålla en relativt begränsad användning. Emellertid kommer frågan örn lantarbetarnas bostadsförsörjning att underkastas fortsatt beredning. Vid sådant förhållande föreligger enligt min mening ingen anledning att frångå de principer för kapitalavsättning till fonden, vilka fastställdes vid fondens bildande. Jag tillstyrker, att i enlighet med statens egnahemsstyrelses beräkning såsom kapitalökning för lånefonden för lantarbetarbostäder äskas ett reservationsanslag av 500,000 kronor.

I överensstämmelse med vad jag yttrat beträffande lån ur lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden, förordar jag, att lånebeloppet för varje lägenhet må kunna höjas till 3,500 kronor.

Hem för åldringar oell änkor.

Jag övergår nu till behandling av frågorna örn anslag till bidrag till anordnande av hem för åldringar och änkor samt till lånefonden för sagda ändamål.

Statens byggnadslånebyrå.

Den 18 september 1937 uppdrog Kungl. Majit åt statens byggnadslånebyrå att, gemensamt med byggnadsstyrelsen, verkställa utredning och avgiva förslag rörande statsunderstöd till kommuner och kommunala stiftelser för uppförande av bostäder åt åldringar och änkor.

Till fullgörande av sitt uppdrag överlämnade byggnadslånebyrån, efter samråd med byggnadsstyrelsen, den 20 november 1937 en promemoria, vilken torde få fogas såsom bilaga till detta protokoll, Bilaga B.

Byggnadslånebyråns i nämnda promemoria avgivna förslag är av följande huvudsakliga innehåll.

93 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Rörande det klientel, vars bostadsförsörjning avsåges underlättad genom anordnandet av hem för åldringar och änkor, borde åldersstrecket sättas vid 65 år eller örn särskilda skäl förelåge, vid lägre ålder, dock lägst 60 år. För änkorna borde ingen fix åldersgräns fastställas. Beträffande inkomstförhållandena borde en relativt fri behovsprövning få äga rum, varför man borde stanna vid samma begränsning, som gällde i fråga örn åtgärder till främjande av barnrika familjers bostadsförsörjning, nämligen det allmänt hållna »mindre bemedlade».

Statsbidrag borde kunna utgå till kommun eller allmännyttigt bostadsföretag för anskaffande av bostäder åt mindre bemedlade åldringar och änkor. Huruvida anskaffandet skulle ske genom nyproduktion av lägenheter eller inköp av redan tillgängliga fastigheter, borde avgöras efter bedömande av förhållandena i varje särskilt fall. Byggnadslånebyrån ansåge sig likväl böra varna för att samhället engagerade sig för en nyproduktion av smålägenheter utöver vad som vore oundgängligen nödvändigt.

Statens bidrag till verksamheten skulle utgå i form av kapitalinsats av engångsnatur. Bidraget borde icke överstiga 15 procent av fastighetsvärdet och skulle motsvaras av en minst lika stor kapitalinsats från kommunens sida. För skattetyngda kommuner skulle dessa gränser kunna överskridas, dock skulle statsbidraget i intet fall få överstiga 25 procent av fastighetsvärdet. Nu nämnda engångsbidrag från stat och kommun skulle icke förräntas, så länge fastigheten användes för avsett ändamål. Bidragen möjliggjorde därför en nedskrivning av fastighetsvärdet med i regel 30 procent. Större nedskrivning av fastighetsvärdet än 40 procent borde icke ifrågakomma. Hyrorna borde sänkas med samma procentsats som den, varmed fastighetens värde kunde nedskrivas. Ställde kommunen fri tomt till förfogande, borde värdet av dylik prestation inräknas i det kommunala bidragsbeloppet.

Löpande hyresbidrag skulle icke förekomma från statens sida annat än till änkor med minderåriga barn. För dessa borde familjebidrag utgå efter samma grunder som för barnrika familjer; dock borde skalan vidgas till att omfatta även ett och två barn med respektive 10 och 20 procents familjebidrag per år.

Byggnadslånebyrån föreslår vidare, att statslån skulle kunna utgå till högst 35 procent av fastighetsvärdet. Dylika lån borde säkerställas av inteckning inom högst 80 procent av fastighetsvärdet.

Byggnadslånebyråns förslag är icke enhälligt. Mot detsamma har reservation avgivits av byråns ordförande, byråchefen K. Bergström och dess ledamot förbundsordföranden O. J. Karlén. Generaldirektören Leo och byggnadsrådet Hedquist, vilka såsom representanter för byggnadsstyrelsen deltagit i ärendets behandling, hava anslutit sig till nämnda reservation.

Enligt reservanternas mening borde såsom oeftergivlig allmän regel uppställas kravet på att kommunen ansvarade för att lämplig tomtmark gratis ställdes till förfogande. Därutöver borde kommunen svara för en kontant insats av minst 5 procent av fastighetsvärdet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

94 Yttranden.

över det avgivna förslaget hava yttranden infordrats från statskontoret, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs- och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län, statens inspektör för fattigvård och barnavård samt befolkningskommissionen. Länsstyrelserna hava tillika anbefallts att bereda de kommuner inom länet, vilkas hörande kunde vara av särskilt intresse, tillfälle att yttra sig över förslaget.

Tillfälle att inkomma med yttrande har lämnats fullmäktige i riksgäldskontoret, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska stadsförbundet samt svenska landskommunernas förbund.

I princip tillstyrkande yttranden hava avgivits av pensionsstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs- och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län samt fullmäktige i riksgäldskontoret, svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund.

Statskontoret har lämnat förslagets principer utan erinran.

Avstyrkande yttranden under motivering att ny utredning vore behövlig hava avgivits av socialstyrelsen, befolkningskommissionen, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län. Länsstyrelsen i Västerbottens län har likaledes avstyrkt förslaget.

Krån olika håll hava emellertid erinringar mot förslagets utformning i skilda hänseenden framställts. Jag torde härutinnan få hänvisa till handlingarna i ärendet.

Departementschefen.

Behovet av samhälleliga åtgärder för att tillhandahålla åt åldringar —- främst folkpensionärer — och änkor ändamålsenliga bostäder till överkomlig hyra synes mig till fullo styrkt och har jämväl vitsordats vid den verkställda utredningen. Jag håller det också för synnerligen angeläget, att stat och kommuner samverka för att tillgodose sagda behov. Det föreliggande förslaget har emellertid vid den ingående prövning, som ägnats frågan i socialdepartementet, icke funnits vara av beskaffenhet att kunna läggas till grund för erforderliga åtgärder på området. Vid sådant förhållande har jag sett mig nödsakad att förorda, att ärendet blir föremål för fortsatt beredning, därvid de vid remissbehandlingen av byggnadslånebyråns promemoria framkomna synpunkterna böra tillgodogöras samt särskild vikt fästas vid strävandet att hyresnivån bör nedbringas till belopp, som kunna rymmas inom folkpensionärernas budget. Av vad jag anfört framgår, att jag icke är beredd föreslå, att framställning göres till innevarande års riksdag angående anslag till bidrag till anordnande av hem för åldringar och änkor samt till lånefonden för anordnande av hem för åldringar och änkor, för vilka båda ändamål, såsom jag nyss erinrat, medel beräknats å riksstatens femte huvudtitel, respektive kapitalbudgeten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

95 Hemställan.

Under åberopande av vad jag sålunda i skilda hänseenden anfört, hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna ej mindre de grunder för utlämnande av lån och bidrag av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika familjer, som av mig i det föregående förordats, än även de av mig förordade ändrade grunderna för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer i hyreshus;

dels medgiva, att Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer må disponeras jämväl för beredande av bostäder i egnahem åt sådana familjer;

dels godkänna de av mig förordade ändrade grunderna för såväl bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden som ock låneverksamheten ur Lånefonden för främjande av bostadsbyggande å landsbygden;

dels ock för budgetåret 1938/1939 anvisa

a) under femte huvudtiteln

1) till Främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, bamrika familjer ett förslagsanslag av 1,500,000 kronor;

2) till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett reservationsanslag av 2,500,000 kronor;

b) å kapitalbudgeten, statens utlåningsfonder,

1) till Lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor;

2) till Lånefonden för lantarbetarbostäder ett reservationsanslag av 500,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Nils-Sture Lindqvist.

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Bilaga A.

Utkast

till

Kungörelse

om lån och bidrag av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika familjer.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §•

För att åt mindre bemedlade, barnrika familjer bereda billiga bostäder i egnahem å mark, som innehaves med äganderätt eller tomträtt må, under de villkor här nedan stadgas, beviljas lån av statsmedel (bostadsanskaffningslån) samt medgivas eftergifter å de för lånen fastställda ränte- och annuitetsbeloppen (familjebidrag).

2 §•

Bostadsanskaffningslån lämnas under förmedling av vederbörande kommun. Låneverksamhet må förekomma allenast i kommun, som åtagit sig att i enlighet med föreskrifterna i denna kungörelse utan kostnad för statsverket eller låntagare omhänderhava förmedlingen.

Organ för kommuns förmedling av lån och bidrag (förmedlingsorgan) är, där kommun ej annorlunda beslutar, i stad drätselkammaren och på landet kommunalnämnden.

Hurusom i vissa fall bostadsanskaffningslån må förmedlas av enskilt företag stadgas i 32 §.

3 §•

Bostadsanskaffningslån och familjebidrag beviljas i den ordning nedan stadgas av statens byggnadslånebyrå.

Byggnadslånebyrån må för genomförandet av sina uppgifter enligt denna kungörelse anlita hushållningssällskapens egnahemsnämnder i den omfattning, byrån finner nödigt.

Bostadsanskaffningslån.

4 §'

Bostadsanskaffningslån beviljas för nybyggnad eller förbättring av bostadshus och utgår, där icke annat följer av vad i 29 § sägs, med högst nittio procent av det belopp, vartill kostnaderna för byggnadsföretaget, anskaffning av tomtmark inbegripen, eller för förbättringsarbetet enligt byggnadslånebyråns prövning kunna beräknas uppgå.

Kan återstående del av kostnaderna icke täckas genom insats av låntagarens egen eller annan kostnadsfri arbetskraft och ej heller genom tillskott av kapi-

97 Kungl. Majus proposition nr 190.

tal från låntagaren eller annan, må lån icke beviljas, där ej kommunen åtager sig att tillhandahålla låntagaren det erforderliga beloppet utan rätt för kommunen att därå åtnjuta ränta och amortering i vidare mån än byggnadslånebyrån prövar skäligt.

5 §■

Som säkerhet för bostadsanskaffningslån skall, då det gäller nybyggnad, lämnas första inteckning i fastigheten eller i tomträtten, dock att beträffande fastighet sådana inteckningar, som avse annat än fordran och icke hava avsevärd betydelse för fastighetens värde såsom säkerhet, må kunna få kvarsta med bättre förmånsrätt än som tillkommer inteckning, vilken lämnas som säkerhet för lånet. Där särskilda skäl därtill äro, må ock beträffande fastighet inteckning för fordran kvarstå med bättre förmånsrätt än som tillkommer inteckning, vilken lämnas som säkerhet för länet, dock allenast där sistnämnda inteckning ligger inom det värde, vilket enligt byggnadslånebyråns prövning beräknas kunna efter byggnadsföretagets slutförande åsättas fastigheten med vad därtill lagligen hör.

Är fråga om förbättring av äldre bostadshus, skall som säkerhet för lånet lämnas inteckning i fastigheten eller tomträtten, liggande inom det värde, vilket enligt byggnadslånebyråns prövning beräknas kunna efter förbättringen åsättas fastigheten eller tomträtten med vad därtill lagligen hör.

6 §•

Bostadsanskaffningslån skall, där icke annat följer av vad i 30 § sägs, utgöra till två niondelar en räntefri stående del, till likaledes två niondelar en stående del, varå ränta utgår, och till återstoden en amorteringsdel.

Å lånets amorteringsdel skall amortering ske från den dag, byggnadslånebyrån föreskriver, med en fast annuitet, som byrån fastställer. Annuiteten skall i fråga örn lån för nybyggnad bestämmas så, att amorteringsdelen därmed blir slutamorterad inom tjugu år. Beträffande äldre byggnad bestämmes amorteringstiden med hänsyn till byggnadens ålder och tillstånd. I de fall, som angivas i 9 § första stycket, kan amorteringsdelen tidigare uppsägas till betalning.

Före utgången av den i andra stycket angivna amorteringstiden kan stående del av lånet icke från statens sida uppsägas, där ej sådant förhållande, varom i 9 § första stycket sägs mellankommer. Sedan sagda amorteringstid utgått, må den stående del av lånet, varå ränta löper, uppsägas till betalning, därvid låntagaren åtnjuter en uppsägningstid av sex månader. I varje fall skall sistnämnda del av lånet vara gulden inom tio år från det sista inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras.

Å lånet äger låntagaren rätt att verkställa inbetalningar utöver vad ovan sagts.

Då av lånet i behörig ordning inbetalts allt utom den räntefria stående delen samt den eldigt andra stycket bestämda amorteringstiden utgått, må byggnadslånebyrån, där icke särskdda omständigheter till annat föianleda, förklara lånet vara att anse såsom till fullo infriat.

Bihang till riksdagens protokoll 1988. 1 sami. Nr 190.

629 88 7

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

7 §•

Bostadsanskaffningslån med undantag av den räntefria stående delen skall förräntas efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot. Denna fastställes av Kungl. Maj:t lägst till medelräntan för statens upplåning mot obligationer under det budgetår, som närmast föregått det, varunder lånet beviljats, med tillägg av en fjärdedels procent.

8§-

1. Bostadsanskaffningslån må icke beviljas med mindre vederbörande kommun åtager sig att gentemot staten ansvara dels för hela den förlust, som kan uppkomma å lånet i följd av att egnahemmet genom vanvård sjunker i värde eller att låntagaren under tid, för vilken familjebidrag utgår, underlåter att erlägga föreskrivet ränte- eller annuitetsbelopp, dels ock för en fjärdedel av den förlust, som i följd av sådan underlåtenhet efter nyss angivna tid kan uppkomma å lånet.

2. Beträffande stad, köping, som utgör särskild kommun, eller kommun, vari ingår municipalsamhälle eller annan tätare befolkad ort, skall, där byggnadslånebyrån så beslutar, i stället för vad som föreskrives ovan under 1. gälla, att bostadsanskaffningslån för bostad inom kommunen eller viss del av densamma icke må beviljas med mindre kommunen åtager sig att dels gentemot staten ansvara för hela den förlust, som kan uppkomma å lånet i följd av att egnahemmet genom vanvård sjunker i värde eller att låntagaren underlåter erlägga föreskrivet ränte- eller annuitetsbelopp, dels ock ställa tomtmark eller däremot svarande kapitalbelopp till förfogande.

3. Genom vanvård uppkommen förlust, som ovan under 1. eller 2. sägs, skall uppskattas genom besiktning och värdering av egnahemmet. Över sådan uppskattning må klagan icke föras.

9 §•

Vid beviljande av bostadsanskaffningslån skall det förbehåll göras, att såväl de stående delarna som amorteringsdelen må av byggnadslånebyrån kunna uppsägas till omedelbar betalning i följande fall:

a) örn låntagaren genom bedräglig uppgift föranlett lånets beviljande;

b) örn låntagaren ej fullgör vad byggnadslånebyrån vid lånets beviljande föreskrivit i fråga örn nybyggnaden eller förbättringen;

c) örn låntagaren visar sig försumlig i att erlägga föreskrivet ränte- eller annuitetsbelopp;

d) örn låntagaren försummar att erlägga brandförsäkringsavgift för byggnaden eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens giltighet stadgade villkor;

e) örn egnahemmet vanvårdas;

f) örn låntagaren utan byggnadslånebyråns medgivande under längre tid uthyr del av bostaden till annan än familjemedlem;

g) örn egnahemmet i dess helhet eller del därav utan byggnadslånebyråns medgivande genom köp eller annat fång från låntagaren övergår till annan än dennes make eller bröstarvinge; eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

h) örn låntagaren avflyttar från egnahemmet under sådana omständigheter, att det kan skäligen antagas, att han eller hans familj icke vidare ämnar bebo detsamma, eller eljest sådana förhållanden inträffat, att låntagaren, med hänsyn till det med lånet avsedda ändamålet, uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta lånet.

I enlighet med förbehåll, varom i första stycket sägs, må byggnadslånebyrån, där denna finner sådant av särskilda förhållanden påkallat, återkräva ej blott vad av lånet återstår oguldet utan även de ränte- och annuitetsbelopp vilka jämlikt 12 § gottskrivits såsom familjebidrag.

Beslut som i denna paragraf avses skall meddelas statskontoret.

Familjer och bostäder.

10 §.

Såsom barnrik anses i denna kungörelse familj bestående av, förutom en eller flera vuxna personer, tre eller flera minderåriga, helt eller delvis försörjda barn.

Till barn räknas även adoptivbarn, så ock, efter prövning av förmedlingsorganet, fosterbarn, som på grund av släktskapsförhållande eller av liknande anledning försörjes utan ersättning. Såsom minderårigt anses barn, som ej fyllt 16 år; dock må jämväl äldre barn, som erhåller fortsatt utbildning eller eljest mera stadigvarande är utan arbetsförtjänst, efter prövning av förmedlingsorganet kunna medräknas.

Vid bedömande av frågan, huruvida familj är att anse som mindre bemedlad, skall hänsyn främst tagas till familjens sammansättning och samlade inkomst.

11 §•

Byggnad, som må komma till användning för bostadsförsörjning enligt denna kungörelse, skall utgöras av enfamiljshus av lämplig typ för det avsedda ändamålet, innehållande minst två rum och kök. Bostaden skall, där så kan ordnas inom rimlig kostnad, vara försedd med vattenledning och central uppvärmningsanordning, varjämte bostaden även i övrigt bör utrustas så, att hygienen befordras och det husliga arbetet underlättas.

Familjebidrag.

12 §.

Familjebidrag skola tillgodokomma sådan familjer, som avses i 10 §, i form av avdrag å de årliga ränte- och annuitetsbeloppen. Bidragen, vilka sålunda högst kunna uppgå till nämnda belopp och vilka, i enlighet med stadgandet i 9 § andra stycket, under särskilda förhållanden kunna återkrävas, bestämmas av byggnadslånebyrån på sätt nedan angives.

För varje fastighet skall beräknas en normal årlig bostadskostnad. Därvid skola medräknas dels utgifterna för räntor och amortering, dock ej å låntagarens egen insats, dels ock övriga omkostnader, såsom för underhåll och uppvärmning.

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Familjebidraget skall bestämmas till ett procentuellt belopp av normalkostnaden, nämligen

30 procent för familj med 3 barn,

40 » » » » 4 »

50 » » » » 5 »

60 » » » » 6 eller 7 barn samt

70 » » » » 8 eller flera barn.

13 §.

Vid ökning av familjs barnantal skall därav föranledd böjning av familjebidraget inträda med den närmast därefter förfallande inbetalningen. Vid minskning av barnantalet skall sänkningen av familjebidraget inträda från och med ingången av påföljande år.

14 §.

Har familjs barnantal minskats så, att den icke längre är att anse såsom barnrik familj enligt 10 §, eller har familjs ekonomi varaktigt förbättrats så avsevärt, att den icke längre kan anses såsom mindre bemedlad, skall familjebidraget upphöra från och med ingången av påföljande år.

.Har enligt 9 § lån uppsagts till betalning, må familjebidrag icke vidare tillgodonjutas.

Förfarandet i ärenden angående lån och bidrag m. m.

15 §.

Ansökan örn bostadsanskaffningslån och familjebidrag skall, ställd till byggnadslånebyrån, ingivas till förmedlingsorganet, som har att till byggnadslånebyrån översända ansökningshandlingarna jämte utredning och yttrande i de hänseenden, som angivas i 17 §.

16 §.

1. Ansökan som i 15 § sägs skall, då fråga är örn nybyggnad, innehålla:

a) uppgift örn det belopp, som sökes i bostadsanskaffningslån;

b) plan för byggnadsföretagets finansiering med särskilt angivande av sökandens ekonomiska ställning, byggnadskostnaderna och övriga omständigheter, som kunna vara av betydelse vid bedömande av finansieringen;

c) uppgift örn beräknad tid för byggnadsföretagets påbörjande och slutförande;

d) uppgift om värdet å tomtmarken eller, därest denna innehaves allenast med tomträtt, å tomträtten med vad därtill lagligen hör ävensom i sistnämnda fall örn tomtavgiften och upplåtelsevillkoren i övrigt; samt

e) uppgifter till ledning för beräkning av bostadskostnad enligt 12 §.

2. Är fråga örn förbättring av äldre bostadshus, skall ansökan innehålla uppgifter i de hänseenden, som under 1. a), d) och e) sägs, jämte uppgift örn värdet å bostadshuset och om den inteckningssäkerhet, som beräknas kunna

101 Kungl. Majlis proposion nr 190.

ställas för lånet, samt plan för förbättringsarbetets finansiering med särskilt angivande av sökandens ekonomiska ställning, kostnaderna för byggnadens förbättring och övriga omständigheter, som kunna vara av betydelse vid bedömande av finansieringen, ävensom uppgift örn beräknad tid för förbättringsarbetets påbörjande och slutförande.

3. Vid ansökan, som gäller nybyggnad, skola fogas byggnadsritning och byggnadsbeskrivning samt kostnadsberäkning (i förekommande fall entreprenadkontrakt). Är fråga örn förbättring av äldre bostadshus, skola vid ansökan fogas fullständiga ritningar över byggnaden, utvisande avsedda förbättringar å denna, jämte kostnadsberäkningar.

4. Formulär till ansökningar fastställas av byggnadslånebyrån.

17 §.

1. Vid ansökan som i 15 § sägs skall av förmedlingsorganet fogas utredning örn:

a) behovet av förbättrade bostadsförhållanden å orten; samt

b) de åtgärder, som vidtagits eller äro avsedda att vidtagas för bostadsförhållandenas förbättring å orten.

2. Gäller ansökan nybyggnad, skall vid densamma av förmedlingsorganet fogas yttrande med angivande av:

a) lämpligheten av byggnadsföretaget och behovet av statsunderstöd till detsamma;

b) möjligheten av att genomföra uppgjord plan för byggnadsföretagets finansiering;

c) huruvida byggnadsritning, byggnadsbeskrivning och kostnadsberäkning anses vara av beskaffenhet att kunna godkännas; samt

d) det värde, som anses böra åsättas byggnaden efter dennas fullbordande.

3. Är fråga örn förbättring av äldre bostadshus, skall förmedlingsorganet vid ansökan foga yttrande i motsvarande avseenden, som under 2. sägs, samt därvid tillika angiva byggnadens lämplighet för ombyggnad till det avsedda ändamålet.

4. Biträder kommunen ansökan, skall vid denna av förmedlingsorganet fogas förbindelse av kommunen i de avseenden, som angivas i 4 § andra stycket och 8 § 1 eller 2 mom.

18 §.

I anledning av ansökan som i 15 § sägs har byggnadslånebyrån att, efter granskning av handlingarna och inhämtande av de ytterligare upplysningar som kunna vara erforderliga, meddela beslut i ärendet. Där lån och bidrag beviljas, skall i beslutet angivas, till vilka belopp, på vilka villkor och under vilka förutsättningar lånet och bidraget skola utgå.

Byggnadslånebyråns beslut skall i två exemplar tillställas förmedlingsorganet, som har att skyndsamt överlämna det ena exemplaret till den lånesökande. Beslutet skall därjämte tillställas statskontoret.

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

19 §.

Finner byggnadslånebyrån, sedan lån beviljats, synnerliga skäl tala för ändring i de bestämmelser, som meddelats i fråga om lånebeloppets storlek, byggnadsföretagets eller förbättringsarbetets utförande eller övriga villkor för lånet, äger byrån härom besluta; och skall beträffande sådant beslut vad i 18 § andra stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

20 §.

När lån beviljats, skall låntagaren utfärda förbindelse, däri angivas hans åtagande att enligt den fastställda byggnadsplanen och inom föreskriven tid utföra byggnadsföretaget ävensom övriga villkor. Formulär till förbindelse fastställes av byggnadslånebyrån.

Sedan förbindelse som i första stycket sägs blivit utfärdad, må förmedlingsorganet, utan hinder av vad i 5 § föreskrivits, såsom förskott å beviljat lån utbetala större eller mindre del därav mot säkerhet, som förmedlingsorganet prövar tillfredsställande.

Beviljat lån må efter ingången av det år, för vilket lånet beviljats, och sist innan amorteringsskyldighet för detsamma inträder, av förmedlingsorganet i mån av behov lyftas i statskontoret mot förbindelse av kommunen enligt formulär, som statskontoret fastställer. Vid behovets beräkning skall hänsyn tagas till å ena sidan det belopp, som kan förväntas bliva under skälig tid framåt, i regel ett halvt år, utbetalt å beviljade lån, samt å andra sidan den tillgång, som kommunen redan innehar av lyftade men ej utbetalda lånemedel.

21 §.

Sedan byggnadsföretag eller förbättringsarbete fullbordats, har låntagaren att hos byggnadslånebyrån göra framställning örn företagets eller arbetets godkännande. Sådan framställning skall ingivas till förmedlingsorganet, som har att till byggnadslånebyrån insända framställningen med därtill hörande handlingar ävensom eget yttrande i ärendet.

22 §.

Framställning som i 21 § sägs skall innehålla uppgift angående:

a) den tid, under vilken byggnadsföretaget eller förbättringsarbetet blivit utfört; samt

b) den inteckningssäkerhet, som lämnas för lånet.

Vid framställningen skola av låntagaren fogas följande handligar rörande fastigheten eller tomträtten:

a) äganderättsbevis eller bevis örn inskrivning av tomträtt;

b) bevis örn nöjaktig försäkring mot brandskada ävensom uppgift angående brandförsäkringsvärdet; samt

c) gravationsbevis, vilket beträffande fastighet skall vara utfärdat så sent efter senast beviljad lagfart, att förbindelse å ogulden köpeskilling ej kan intecknas med bättre rätt än den inteckning, som lämnats för bostadsanskaffningslånet.

Formulär till framställning fastställes av byggnadslånebyrån.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

23 §.

Sedan framställning som i 21 § sägs inkommit till byggnadslånebyrån, bar denna att låta verkställa besiktning och värdering av fastigheten eller tomträtten med vad därtill lagligen hör samt därefter besluta i ärendet. Beslutet skall i två exemplar tillställas förmedlingsorganet, som har att överlämna det ena exemplaret till låntagaren.

Innan byggnadsföretag eller förbättringsarbete av byggnadslånebyrån godkännes, skola låntagarens förbindelse samt de inteckningshandlingar, som skola ligga till säkerhet för lånet, genom förmedlingsorganets försorg insändas till byggnadslånebyrån.

I den mån utbetalning ej skett med tillämpning av 20 § andra stycket, skall lånet, sedan företaget eller arbetet godkänts, utbetalas till låntagaren av förmedlingsorganet.

24 §.

Ränte- och annuitetsbelopp, efter avdrag för medgivet familjebidrag, erläggas till förmedlingsorganet halvårsvis eller, där för ett år icke skall erläggas mer än 20 kronor, en gång örn året; och har förmedlingsorganet att bestämma tiderna för betalningarna samt tillse, att dessa behörigen ske.

Räntor och annuiteter skola genom förmedlingsorganets försorg halvårsvis insändas till statskontoret, vad angår förra kalenderhalvåret senast den 15 augusti samma år och vad angår senare kalenderhalvåret senast den 15 februari nästföljande år. Därvid skall bifogas specifikation rörande det insända beloppet. Avskrift av specifikationen skall samtidigt översändas till byggnadslånebyrån.

25 §.

Fullgöres ej föreskriven inbetalning till förmedlingsorganet i tid, skall å beloppet gäldas dröjsmålsränta enligt de grunder, som kunna varda i särskild ordning bestämda.

Förmedlingsorganet skall tillse, att sådan dröjsmålsränta, som i första stycket avses, behörigen inbetalas, samt —- i den mån icke på grund av kommunens ansvarighet för lånet till statskontoret inbetalts vad som brustit — omedelbart insända nämnda ränta med specifikation till statskontoret. Avskrift av specifikationen skall samtidigt översändas till byggnadslånebyrån.

26 §.

Det åligger förmedlingsorganet att under byggnadstiden ombesörja erforderlig teknisk kontroll över byggnadsföretag eller förbättringsarbete. Tillika har förmedlingsorganet att under tid, bostadsanskaffningslån åtnjutes, öva tillsyn över egnahemmet samt att, då sådant förhållande yppats som i 9 § under a)—h) sägs, därom göra anmälan till byggnadslånebyrån.

Finnes sådan anmälan grundad, vare byggnadslånebyrån skyldig att, där i anmälan så begäres, så snart ske kan uppsäga bostadsanskaffningslånet till omedelbar betalning samt ur egnahemmet söka betalning för vad å lånet återstår oguldet.

104 Kungl. Majlis proposition nr 190.

27 §.

Det ankommer å byggnadslånebyrån att på betryggande sätt förvara säkerheter, som lämnats för bostadsanskaffningslån, samt att i övrigt vidtaga de åtgärder, som äro erforderliga för säkerställande av statens fordran i anledning av utlämnade lån. I avseende å berörda åtgärder har förmedlingsorganet att utan kostnad för statsverket lämna den medverkan byggnadslånebyrån påfordrar.

28 §.

Besiktning och värdering, varom i 8 § 3 mom. eller i 23 § förmäles, skola verkställas av förrättningsmän, som för dylikt ändamål utses av byggnadslånebyrån. Vid värderingsförrättning skola särskilda värden åsättas byggnaden och tomtmarken.

Vart femte år, räknat från den dag, då bostadsanskaffningslån börjar löpa såsom amorteringslån, till dess lånet är till fullo guldet, skola av byggnadslånebyrån utsedda förrättningsmän besiktiga egnahemmet till övervakande av att vanvård av detsamma icke äger rum.

För förrättningsmännen skall gälla instruktion, som fastställes av byggnadslånebyrån. I instruktionen skola särskilt angivas de grunder, enligt vilka värdering skall ske. Angående varje förrättning skall upprättas instrument enligt formulär, som fastställes av byggnadslånebyrån.

Kostnad för förrättning, som i denna paragraf avses, skall bestridas av kommunen.

Särskilda bestämmelser, där kommun ställer tomtmark eller däremot svarande kapitalbelopp till förfogande.

29 §.

Vid den uppskattning av kostnaderna för byggnadsföretag, varom i 4 § första stycket sägs, skall, där kommun ställer tomtmark eller däremot svarande kapitalbelopp till förfogande, värdet härav icke medräknas.

30 §.

I fall, då kommun ställer tomtmark eller däremot svarande kapitalbelopp till förfogande, skall bostadsanskaffningslån utgöra till en tredjedel en stående del, varå utgår ränta, och till återstoden en amorteringsdel, och skall vad i 6 och 7 §§ för sådana delar av lån är stadgat äga motsvarande tillämpning.

31 §.

1. Kommun, som ställer tomtmark till förfogande med äganderätt, erhåller en däremot svarande fordran, vars storlek bestämmes av byggnadslånebyrån. Byrån har ock, där kommun vill ställa ett mot tomtmarken svarande kapitalbelopp till förfogande, att bestämma detta belopp; och erhåller kommunen, sedan den utbetalat beloppet, en däremot svarande fordran.

Såsom säkerhet för fordran, som i första stycket sägs, skall lämnas inteckning i fastigheten, liggande närmast efter den som säkerhet för bostadsanskaffningslånet lämnade inteckningen.

105 Kungl. Majus proposition nr 190.

Under tid, för vilken familjebidrag utgår, skall kommuns fordran, som i första stycket sägs, vara räntefri. För tid därefter skall fordringen löpa med ränta efter den för bostadsanskaffningslånet fastställda räntefoten.

2. Ställer kommun tomtmark till förfogande med tomträtt, skall avgälden för tomträtten bestämmas av byggnadslånebyrån; dock att avgälden icke skall utgå under tid, för vilken familjebidrag utgår.

Förmedling av lån och bidrag genom enskilda företag.

32 §.

Bostadsanskaffningslån och familjebidrag må, efter därom av Kungl. Majit i varje särskilt fall lämnat medgivande, förmedlas jämväl av enskilt företag, för vilket därvid i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse de bestämmelser, vilka enligt vad ovan sagts gälla för sådan kommun, beträffande vilken meddelats beslut enligt 8 § 2 morn., och dess förmedlingsorgan.

Tillämpningsföreskrifter.

33 §.

Byggnadslånebyrån äger meddela de föreskrifter, som må finnas erforderliga för tillämpningen av bestämmelserna i denna kungörelse.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1938.

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Bilaga B.

Statens byggnadslånebyrås förslag rörande hem för åldringar och änkor.

Till Ko nungen.

Genom beslut den 18 september 1937 har Kungl. Majit anbefallt statens byggnads lane byra att, gemensamt med byggnadsstyrelsen, verkställa utredning och senast den 15 november 1937 till Kungl. Majit avgiva förslag rörande statsunderstöd till kommuner och kommunala stiftelser för uppförande av boåldringar och änkor. Vidare har genom remiss den 1 november 19o7 till byrån överlämnats en den 13 oktober 1937 dagtecknad framställning tran stadskollegiet i Göteborg — angående statsbidrag för uppförande av pensionshem — att tagas i övervägande vid utredningen.

, , fullgörande av Kungl. Majits uppdrag får byggnadslånebyrån, efter

anbefallt samråd med byggnadsstyrelsen, med återställande av remitterade framställningen, anföra följande.

Vad till en början angår syftet med de åtgärder, som enligt utredningsuppdraget ifrågasättas, lära delade meningar knappast råda därom, att detsamma är högeligen behjärtansvärt. Det torde finnas starkt fog för uppfattningen, att graden av ett samhälles omvårdnad av dess åldringar — liksom ock örn änkor är en mätare pa samhällets allmänna och kulturella nivå.

. -Konstateras må vidare, att bostadsförsörjningen, särskilt för åldringarnas vidkommande, utgör en central fråga i deras totala försörjningsproblem. Bostaden utgör ju visserligen städse för mindre bemedlade en tung utgiftspost i hushållsbudgeten men torde, relativt sett, vara speciellt tyngande för åldringar. -För deras vidkommande kunna en hel del andra utgiftsposter _

kläder, föda m. m. — pressas samman lättare än för personer i yngre, arbetslo.1- ålder, men så är icke i motsvarande grad fallet med bostadsutgiften, som därför, relativt sett, upptager ett bredare utrymme i deras utgiftsstat.

Hjälpklientel. För bedömande av lämpligheten av olika bostadssociala hjälpåtgarder, som i förevarande samanhang kunna tänkas ifrågakomma, inställer sig till en början spörsmålet, vilka grupper inom samhället, som skulle omfattas av dem. Härutinnan göres i utredningsuppdraget ingen annan begränsning, än att åtgärderna skulle omfatta åldringar och änkor. Byrån föreställer sig, att man i allt fall har att på något sätt göra begränsningar med hänsyn till klientelets inkomstförhållanden.

Den snävaste begränsningen, som praktiskt sett kunde tagas under övervägande, vore väl, att åtgärderna allenast skulle avse personer, som åtnjuta fattigvård. Ehuruväl åtnjutande av åtminstone s. k. öppen fattigvård ej synes böra diskvalificera en person från här ifrågasatt bostadshjälp, synes det emellertid stridande mot allmänna grundsatser för bostadspolitiken och socialpolitiken i allmänhet att uppdraga en så snäv gräns. Erinras må, att någon liknande snäv gräns klart avböjts, i vad rör stödåtgärderna för barnrika familjers bostadsförsörjning.

o Enligt sakens natur kunna personer, som omhändertagits av sluten fattigvård - på^ ålderdomshem — ju icke ifrågakomma i förevarande sammanhang, för så vitt icke beredandet åt dem av billig och eljest lämplig bostad skulle sätta dem i tillfälle att göra sig oberoende av dylik — sluten — fattigvård.

107 Kungl. Maj:ts proposition nr 190,

Yad angår sluten fattigvård får byrån i detta sammanhang utan att närmare ingå på principfrågan inskränka sig till att erinra örn den betydande reformering av våra ålderdomshem som pågått särskilt under de två senaste decennierna.

En annan,, något vidare begränsning, som kunde övervägas, vore att låta klientelet, vad åldringar angår, omfatta dem, som inom den allmänna folkpensioneringen åtnjuta tilläggspension. En sådan begränsning utestängde emellertid en stor grupp små pensionstagare i allmän och enskild tjänst, vilka kanske i lika mån som folkpensionärerna dragas med bekymmer för sin bostadsförsörjning. Jämväl bör tågås i betraktande innehavare av egna, mindre livräntor eller annat mindre, sparat kapital samt s. k. pauvres honteux, kvinnliga och manliga, de senare ej att förglömma, eftersom de ej i samma grad som motsvarande kvinnliga klientel synas hava kommit i åtanke från den enskilda offervillighetens sida och ofta dragas med tyngande ekonomiska svårigheter.

Byrån föreslår därför, att man i förevarande hänseende stannar vid samma begränsning, som gäller i fråga örn åtgärder till främjande av barnrika familjers bostadsförsörjning, nämligen det allmänt hållna »mindre bemedlade».

Yad angår åldersgränsen för kategorin åldringar, synes det ligga nära till hands att uppställa åldersstrecket 67 år. Emellertid synes en så fix gräns ej behöva gälia obetingat. Erinras må sålunda exempelvis, att pensionsåldern i allmän tjänst i regel inträder vid uppnådda 65 år och, vad vissa kvinnliga befattningshavare angår, redan vid 60 år. Även vid allmän förslitenhet eller klen hälsa kan åldrighetens följder göra sig märkbara redan tidigare än vid 67 levnadsår.

Byrån ifrågasätter därför, att åldersstrecket ifråga sättes vid 65 år eller, örn särskilda skäl föreligga, vid lägre ålder, dock lägst 60 år.

Yad angår åldriga äkta makar — som ur humanitär synpunkt särskilt förtjäna ihågkommas i ett dylikt sammanhang — synes den äldre av makarnas, vanligen väl mannens, ålder böra vara utslagsgivande.

Vad angår änkor, torde det, som för deras vidkommande konstituerar bostads- och allmänna försörjningsproblem, förtjänta av omvårdnad från det allmännas sida, vanligen vara den omständigheten, att de ha att draga försorg örn minderåriga barn. Emellertid må erinras, att änkor ofta belastas med ytterligare ett speciellt handicap i sina försörjningsmöjligheter, så till vida att de under äktenskapet icke ägnat sig åt förvärvsarbete och på den grund sedermera efter mannens frånfälle och vid något mera framskriden ålder ha svårare än unga att vinna inträde och fotfäste på arbetsmarknaden. Vid sådant förhållande synas för änkors vidkommande ej behöva uppställas några strikta förbehåll vare sig örn försörjningsplikt mot minderåriga barn eller beträffande levnadsålder utan deras änkestånd i förening med att de ur inkomstsynpunkt äro hänförliga till mindre bemedlade får vara avgörande. Frågan om änkor med minderåriga barn avhandlas ytterligare längre fram.

Slutligen föreligga, så vitt kan bedömas, ej tillräckliga skäl att i förevarande sammanhang göra åtskillnad mellan städer och andra tätare bebyggda samhällen å ena sidan samt landsbygd å den andra. Likvisst må dock medgivas, att behov av åtgärder från det allmännas sida för åldringarna och iinkors bostadsförsörjning merendels icke på ren landsbygd torde göra sig gällande med samma styrka som i större befolkningscentra.

Byrån har — med hänsyn jämväl tagen dels till sina begränsade arbetsuppgifter och därefter anpassad knappa personalutrustning och dels till den mycket korta utredningstiden — icke ansett det ankomma på byrån eller ens ha varit möjligt att förebringa någon närmare utredning rörande storleken av och levnadsförhållandena inom de befolkningsgrupper, vilka enligt här förslags-

108 Kungl. Majus proposition nr 190.

vis uppdragna gränslinjer kunde tänkas komma att omfattas av de ifrågasatta hjälpåtgärderna. Uppenbart är emellertid, att man i dylik stödverksamhet under alla förhållanden bör framgå utan alltför stark forcering och ställa åtgärderna på längre sikt. I allt fall torde de åtgärder, som kunna tänkas träffade under loppet av budgetåret 1938/1939, näppeligen kunna omfatta mer än en jämförelsevis ringa del av hela klientelet.

Man lärer — något som må särskilt starkt understrykas — böra utgå från, att de åtgärder, som nu kunna ifrågakomma, få betraktas såsom ett försök, där jämväl nya vägar framdeles efter vunnen erfarenhet kunna befinnas framkomliga och lämpliga.

_ Ej heller har byggnadslånebyrån ansett det ankomma på byrån att ingå i närmare principiella bedömanden av spörsmålet, huruvida och i vad mån de 11,1 ifrågasätta hjälpåtgärderna böra systematiskt inordnas i andra sociala välfärdsanordningar för åldringars och änkors försörjning, enkannerligen fattigvården och folkpensioneringen, samt huruvida och i vilken utsträckning åtgärderna kunna komma att erbjuda klientelet tillägg till redan utgående sådana eller andra förmåner samt slutligen påverka fördelningen av hithörande bördor mellan stat och kommuner ävensom enskilda pensionsgivare och andra.

Då det emellertid får förutsättas, att statliga stödåtgärder på området, örn de skola nå verklig effekt, ej kunna stanna vid rent organisativa anordningar utan måste bliva av beskaffenhet att föranleda utgifter för statsverket, ligger det i öppen dag, att åtgärderna i vissa fall måste leda till ökade förmåner för . klientelet utöver dem, som nu beredas genom folkpensionering eller fattigvård, och i en del fall komme att innebära ett övertagande från statens sida i viss utsträckning av kommunens bördor för sådan försörjning.

. Byggnadslånebyrån inskränker sig på anförda skäl, utan att upptaga dessa vittutseende principfrågor till närmare bedömande, allenast till att konstatera dessa fakta och till att söka anvisa ur bostadssocial synpunkt ändamålsenliga former för en statlig stödverksamhet på området.

Självfallet är det härvid av vikt, att statens åtgärder ej försvaga utan snarare stimulera kommunernas egna strävanden på området.

Jämväl har beaktats, att statliga åtgärder på området ej heller böra försvaga vare sig arbetsgivares benägenhet att medverka till anställdas bostadsförsörjning på deras ålderdom eller den enskilda offervilligheten, som hittills kommit till uttryck i fråga om änkors och åldringars bostadsförsörjning.

För att tillgodose här berörda olika önskemål är det av synnerlig vikt, att stödåtgärderna göras smidiga och anpassningsdugliga för skiftande olika förhållanden, något som påkallas med hänsyn särskilt till hjälpbehovets omfattning i orten och kommunernas växlande ekonomiska bärkraft men även därtill, att klientelet inom ramen av mindre bemedlade likvisst kan komma att rymma en ganska bred latitud av inkomsttagare.

Byrån har, i den mån tiden för uppdraget det medgivit, sökt informera sig örn vissa hjälpåtgärder, som träffats på området från kommunalt eller enskilt håll, bland annat i Stockholm och Göteborg samt i tvenne brukssamhällen på landsbygden (Hällefors och Bofors). Utan att vara i tillfälle att härutinnan lämna någon uttömmande redogörelse har byrån dock vid utformningen av sitt förslag beaktat härvid gjorda rön i avsikt att förslaget må kunna motsvara skäliga anspråk på smidig anpassningsduglighet.

Vissa hittillsvarande statliga stödåtgärder. Innan byrån går att pröva frågan, huru eventuella åtgärder i förevarande fall lämpligen kunde utformas, må i största korthet erinras om några principiella data beträffande den statliga stödverksamheten på bostadsfrågans område under senare tid. Härvid åsyftas dock endast åtgärder i städer och stadsliknande samhällen.

109 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Att börja med har staten lämnat statsbidrag av engångsnatur utan ränteeller återbetalningsskyldighet till främjande av bostadsbyggande. Så skedde i den år 1917 inaugurerade statliga bostadspolitiken, som åsyftade att under då rådande allmänna bostadsbrist stimulera till smålägenhetsproduktionen. Byggnadskostnaderna voro högt uppdrivna men beräknades komma att falla; det motsedda prisfallet ansågs komma att föranleda given kapitalförlust för dem, som byggt under kristid. Statsbidraget avsåg att — helt eller delvis — täcka sådan befarad nödtvungen kapitalavskrivning i framtiden. Verksamheten fortsatte till år 1922.

Vidare har staten främjat bostadsproduktion genom lån. Gemensamt för all hithörande långivning har varit att bereda byggnadsföretagaren tillgång till det med större risk förbundna och därför svårare anskaffade högre liggande lånekapitalet. En dylik långivning anordnades år 1920 genom inrättande av statens bostadslånefond. Den åsyftade — liksom ovan berörda bidragsverksamhet — att under då rådande bostadsbrist stimulera smålägenhetsproduktionen. Verksamheten fullföljdes ett decennium.

Principiellt har liknande förfarande — ehuru med andra olika syften — tillämpats i fråga örn 1933 års nybyggnadslån, 1935 års ombyggnadslån och 1937 års tertiärlån samt 1935 års bostadsanskaffningslån. Beträffande dessa olika former av statlig långivning må närmast hänvisas till byråns den 2 november 1937 avgivna förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1938/1939.

Såväl ovan berörda statsbidrag som den statliga långivningen under olika former ha avsett att bereda viss kapitaltillgång för produktion av bostäder, vare sig det tillskjutna kapitalet skolat avskrivas eller förräntas och amorteras såsom lån. I båda fallen har förutsatts kapitaltillflöde på öppna marknaden. Framhållas må, att en bestämd åtskillnad gjorts mellan subvention och lån. Sålunda har räntan för lån, örn än relativt låg i förhållande till risken, i allt fall motsvarat självkostnadsräntan för statens upplåning eller för andra tillgängliga statliga medel (rusdrycksmedelsfonden); i så måtto hava lånen ej inneburit en förtäckt subvention.

Sedan år i935 lämnar staten — för mindre bemedlade barnrika familjers bostadsförsörjning — förutom nämnda bostadsanskaffningslån löpande årliga hyresbidrag, familjebidrag. Jämväl här må hänvisas till nämnda förslag till anslagsäskanden.

Ett gemensamt drag för alla dessa tre olika former av statligt stöd på bostadsmarknaden, nämligen 1) statsbidrag av engångsnatur utan ränte- eller återbetalningsskyldighet, 2) lån mot ränta och amortering samt 3) löpande hyresbidrag, har varit, att statens verksamhet bedrivits under nära samverkan med vederbörande kommun, som städse haft och har att sölja för den lokala organisationen och kontrollen samt i övrigt utgöra förmedlingsorgan gent emot staten. Nämnas må dock, att dessa förmedlingsuppgifter vid utlåningen ur statens bostadslånefond under verksamhetens senare skede kunde få ombesörjas även av därtill auktoriserade enskilda låneförmedlare (kooperativa sammanslutningar och egnahemsföreningar).

Vid långivningen ur statens bostadslånefond var kommnen — eller, i de undantagsfall sådant medgavs, den enskilda låneförmedlaren — fullt betalningsskyldig gent emot staten. När statlig bostadslångivning sedermera återupptogs år 1933, ansågs det, att kravet på sådan kommunal borgen skulle äventyra hela verksamheten. I stället har, till täckande av statens risk, beträffande såväl nybyggnadslån som ombyggnadslån och tertiärlån träffats den anordningen, vilken för övrigt tidigare såsom en supplerande anordning tilllämpats redan vid utlåningen ur statens bostadslånefond genom enskilda låneförmedlare, nämligen att annuiteten för lånen innefattat en särskild kvot örn en procent för avsättning till en riskfond, vilken återgår till låntagaren, i den mån den ej behöver anlitas.

Ilo

Kungl. Majus proposition nr 190.

Med avseende å bostadsanskaffningslånen bär låneförmedlande komrnunen (kung. 512/1935, 9 §) bland annat att »gent emot staten ansvara för elen iorlust, som kan uppkomma genom försummad hyresbetalning». Avsättning till riskfond förekommer ej beträffande sådana lån.

Stödverksamheten för barnrika familjer förutsätter till liela sin konstruktion bland annat därför att familjebidragen utgå såsom viss efter barnantalet fixerad kvot av hyran — viss kontroll av hyrorna, vilket sker så, att statsorganet på förslag av det kommunala förmedlingsorganet, prövar och fastställer s. k. standardhyror (18 och följ. §§ kung. 512/1935).

Författningen ifråga medgiver, att familjebidrag kan utgå — utan samm an koppling av bostadsanskaffningslån — för godkända lägenheter i redan befintliga hus.

Rörande kommunernas prestanda vid långivningen för barnrika familjer må framhållas, att kommunen dels skall ställa tomtmark gratis till förfogande och dels, örn så erfordras, finansiera toppkapitalet (5 procent av byggnadskostnaden) utan rätt till ränta och amortering i vidare mån, än statsorganet medgiver.

Ekonomiska bärare av hithörande verksamhet äro — förutom kommunerna själva - av statsorganet prövade och erkända allmännyttiga bostadsföretag.

Kungörelsen ifråga (nr 512/1935) innehåller en hel del bestämmelser av bostadssocial natur, som direkt taga sikte på att verksamheten avser barnrika familjer.

Slutligen ma nämnas, att samtliga här i korthet berörda statliga stödåtgärder åsyfta städer och tätare bebyggda samhällen men ej rena landsbygden.

Förslag till stödåtgärder.

Ett av de centrala problemen utgör frågan örn lägenhetsanskaffningen och särskilt huruvida den bör ske företrädesvis genom nyproduktion eller genom inköp av befintliga bostadshus.

Da man inom byrån haft att överväga detta viktiga jirincipspörsmål, ha vid ärendets behandling framförts skäl för båda dessa alternativ.

Inom byrån har sålunda ä ena sidan framförts i huvudsak följande.

För en statlig stödverksamhet till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade änkor och åldringar synas — såvitt gäller understödsformen — tidigare träffade statliga anordningar endast i begränsad utsträckning kunna tjäna som förebild. Närmast erbjuder sig jämförelsen med det direkt bostadssocialt motiverade systemet för främjande av barnrika familjers bostadsförsörjning. Detta system har utformats med hänsyn till behovet av individuell anpassning av lägenhetens storlek till familjens storlek samt till behovet av en arbetslättande och hygienen befordrande lägenhetsutrustning, vilken är speciellt angelägen för stora familjer, där hustruns arbetsbörda är tung och barnen i särskild grad utsatta för risker genom brister i den hygieniska utrustningen. I fråga örn bostäder för åldringar, d. v. s. en- eller tvåpersonshushåll, kunna lägenheter örn ett rum och kök eller kokvrå anses i tillfredsställande grad tillgodose utrymmeskraven. Behovet av fullt »modern» arbetsbesparande och sanitär lägenhetsutrustning kan icke anses vara av samma angelägenhetsgrad som i fråga örn barnrika familjers bostäder. Bestämda krav böra givetvis ställas i fråga om lägenheternas kvalitet, så att statsbidrag icke _ under några omständigheter beviljas till anskaffning av lägenheter, som icke äro av för ändamålet fullgod beskaffenhet. Man torde i den ifrågasatta verksamheten böra lägga särskild vikt vid att hindra alla tendenser till konservering av det äldre undermåliga bostadsbeståndet genom

Kungl. Majds proposition nr 190.

lil

att åldringar inhysas i längenheter, som rätteligen borde utdömas eller saneras. Men å andra sidan kan kravet på att lägenheten skall vara av »för ändamålet fullgod beskaffenhet» väl anses tillgodosett även av flertalet lägenheter inom den stora del av det existerande lägenhetsbeståndet, som kommit till under de senare åren, och detta jämväl beträffande lägenheter, som icke äro fullt modernt utrustade. De kvalitetskrav, som framför allt böra hävdas, äro bland annat att bostaden skall vara försedd med värmeledning och av. c., där icke de tekniska förhållandena göra det senare omöjligt. Detta torde ofta innebära en mycket avsevärd standardhöjning i förhållande till de ej sällan undermåliga bostadsförhållanden, varunder ifrågavarande hushåll tidigare levt.

Vid bedömande av ifrågavarande principspörsmål kommer i betraktande, att den för mindre bemedlade vanligaste lägenhetstypen i största delen av Sverige hittills varit ett rum och kök; vårt största bostadssociala önskemål är att för familjer ernå en större lägenhetstyp, åtminstone örn två rum och kök. Utvecklingen går otvivelaktigt i sådan riktning och den främjas härvid av positiva strävanden från det allmännas sida, närmast i vad rör bostadsförsörjningen för barnrika familjer. I den mån dessa det allmännas strävanden leda till resultat samt utvecklingen eljest går i önskvärd riktning, kunde man förvänta en minskad efterfrågan på lägenhetstypen ett rum och kök.

Ett realiserande av den höjning av utrymmesstandarden, som sålunda är bostadspolitikens viktigaste mål, kräver självfallet en förskjutning av lägenhetsbeståndets struktur mot större lägenhetstyper, vilket i första hand måste förverkligas genom att den löpande nyproduktionen inriktas på dessa större lägenhetstyper, alltså sådana lägenheter, som äro lämpliga som familjebostäder. Det ligger i sakens natur, att örn en dylik omriktning av nyproduktionen icke kommer till stånd i tillräcklig grad, resultatet blir, att utrymmesstandardens höjning antingen icke kan förverkligas eller fördröjes. Som en grundprincip för bostadspolitiken kan därför fastslås, att sådana statliga åtgärder, som påverka nyproduktionen av bostäder, böra vara av den karaktär, att de befordra byggandet av större lägenheter, familjebostäder, men icke uppmuntra produktionen av de minsta lägenhetstyperna, Hamras må i detta sammanhang, att vid behandlingen av ärendet angående anslag till tertiärlån vid 1937 års riksdag statsutskottet (utlåtande nr 33) — låt vara att uttalandet endast gällde nu nämnda lån — betonade angelägenheten att framför allt åstadkomma rymliga bostäder till för mindre bemedlade överkomliga hyrespriser.

Såsom bostäder åt ensamstående eller gifta åldringar och även för änkor med ett å två minderåriga barn kunna emellertid dessa minsta lägenhetstyper anses bostadssocialt nöjaktiga. Då det emellertid icke är ändamålsenligt, att det allmänna i vissa bostadssociala strävanden främjar nyproduktionen av en lägenhetstyp, som man eljest anser mindre önskvärd, bör för bostadsförsörjningen till förmån för åldringar och änkor i första hand utnyttjas det redan befintliga beståndet av goda smålägenheter.

I fråga örn metoden härför må först hävdas, att anordnande av hyresbidrag av statsmedel till lägenheter i öppna marknaden överhuvud icke kan ifrågasättas. Om man tillskapar en mera betalningskraftig efterfrågan på dylika smålägenheter kan man knappast undgå att — all kontroll till trots ■—- påverka den allmänna hyresnivån på smålägenheter i stigande riktning eller förhindra en eljest eventuellt möjlig hyressänkning. Värdet av ett hyresbidrag från det allmännas sida skulle då knappast komma de boende tillgodo. Vidare vore en effektiv kontroll knappast möjlig.

Det förfarande, som kan komma ifråga, är att redan befintliga fastigheter med lägenheter av lämplig typ inköpas och användas till förevarande ända-

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

mål. Det må ånyo starkt understrykas, att bestämda standardkrav i fråga örn lägenheternas skick böra upprätthållas; det synes lämpligt att föreskriva att de lägenheter, som för ifrågavarande ändamål inköpas, skola granskas och godkännas av hälsovårdsnämnd, som därvid har att använda bedömningsgrunder i enlighet med av medicinalstyrelsen särskilt utfärdade råd och anvisningar. På denna väg torde man kunna effektivt stäcka varje tendens till en konservering av det bostadsbestånd, som borde försvinna.

Även inköp av hela fastigheter och deras användande för ifrågavarande ändamål kan tänkas få vissa icke önskvärda verkningar på bostadsmarknadsläget i form av ökad knapphet och stigande hyror på smålägenheter, örn icke tjänliga förebyggande åtgärder vidtagas. Här möter samma problem som inom den på hälsovårdsgrunder motiverade saneringsverksamheten, nämligen problemet örn anskaffning av ersättningsbostäder till efter förefintlig hyresbetalningsförmåga anpassad hyresnivå i stället för de billiga smålägenheter, som utdömts eller disponerats för särskilt ändamål. I förbigående må erinras örn möjligheten att öka utdömningsfrekvensen och snabbare sanera det undermåliga bostadsbeståndet, som till betydande del bebos just av åldringar, genom att dessa erbjudas goda, örn än icke alltid fullt moderna lägenheter till överkomlig hyra. Men detta skärper ju ytterligare kravet på åtgärder, som motverka förknappning av tillgången på billiga lägenheter. Den rationella lösningen vore i princip att anskaffningen av bostäder för åldringar i för ändamålet inköpta hus kombinerades med nybyggnad av större lägenheter, som med utnyttjande av de statliga bostadsanskaffningslånen och familjebidragen och på andra vägar kunna utbjudas till trångbodda familjer till för dem överkomlig hyra, varigenom även tillgången på billiga smålägenheter ökas. Beviljandet av bidrag till anskaffning av bostäder för åldringar genom inköp av befintliga fastigheter bör därför förknippas med villkoret, att vederbörande kommun antingen kan ådagalägga att risk för brist på billiga smålägenheter icke föreligger eller vidtager åtgärder för att möta sådan brist genom nybyggnad av familjebostäder. Självfallet förutsättes härvid, att dessa familjebostäder kunna till överkomlig hyra erbjudas familjer, som tidigaje varit trångbodda.

I vissa fall, särskilt i fråga örn mindre orter med genomgående låg bostadsstandard, kan det tänkas att det här skisserade förfarandet icke lämpligen kan följas av den anledningen, att det icke finnes för ändamålet fullgoda lägenheter i tillräcklig omfattning. I sådant fall bör uppenbarligen nybygnad företagas. Möjligheten att erhålla statsbidrag även för nybyggnad av bostäder för åldringar bör därför hållas öppen.

De här framförda principiella betänkligheterna mot stimulerandet av nyproduktion av de minsta lägenhetstyperna skulle vika, örn det vore tekniskt möjligt att giva nyuppförda bostadshus sådan planlösning, att enrumslägenheter utan större kostnad kunde sammanslås till lämpliga familjebostäder med minst två rum och kök, och örn sådan teknisk lösning ställdes som krav vid nyproduktion.

Vid övervägandet av det nu behandlade principspörsmålet huruvida förord bör givas för nyproduktion eller för förvärv av redan befintliga bostadshus, har å den andra sidan inom byrån i huvudsak anförts följande.

Efter förebild av tidigare träffade statliga anordningar för bostadsförsörjning bör ifrågavarande bostadsbehov i första hand täckas genom nyproduktion av bostäder. Det kan nämligen befaras, att förvärv av befintliga bostadsfastigheter skulle dels verka konserverande på ett bostadsbestånd, inrymmande lägenheter om ett rum och kök, som eljest snart nog borde och bomme att försvinna, dels föranleda prishöjning eller bevarandet av en alltför hög hyresnivå eller motverka eljest måhända inträffande hyressänkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

113 Även i sådana fall, där tillfälle skulle yppa sig att inköpa befintliga bostadshus utan att dylika konsekvenser behövde befaras, skulle evakueringsfrågan kunna vålla avsevärda praktiska olägenheter för de i lägenheterna förut boende. Givet är emellertid, att man bör tillse, att man ej genom nyproduktion främjar tillkomsten av ett lägenhetsbestånd, som inom skönjbar framtid kan befinnas överflödigt eller eljest olämpligt.

Under beaktande av vad sålunda från skilda håll i detta principspörsmål anförts, får byrån framhålla såsom sin mening, att något förord icke bör givas vare sig för förvärv av befintliga bostadsfastigheter eller för nyproduktion utan att dessa alternativ böra vara jämställda och valet dem emellan träffas allteftersom omständigheterna i de enskilda fallen och förhållandena på olika orter motivera det ena eller andra förfaringssättet.

Framhållas må dock, att verksamheten är att betrakta såsom ett försök; erfarenheten lärer ganska snart komma att utvisa, huruvida båda vägarna äro framkomliga och lämpliga och särskilt i vad mån praktiska svårigheter möta vid förvärv av redan befintliga bostadshus. I avvaktan på erfarenhetsrön örn de olika vägarnas praktiska lämplighet torde den förordade försöksverksamheten ej få sådan omfattning, att den kan märkbart påverka den allmänna bostadsutvecklingen. Vid sådant förhållande torde frågan närmast kunna bedömas snarare ur aktuell lämplighetssynpunkt än ur synpunkten av ett allmänt bostadspolitiskt program på lång sikt.

Vidare bör anmärkas, att det är högeligen önskvärt, att behövliga åtgärder för barnrika familjers bostadsförsörjning icke eftersättas till förmån för bostadsbyggande för åldringar. Här berörda önskemål synes vara av den vikt, att det bör komma till uttryck i författning i ämnet.

Kommunal medverkan. Att kommunal medverkan påkallas i organisativt hänseende vid den ifrågasatta statliga verksamheten liksom vid ali tidigare verksamhet på bostadsområdet, lärer vara uppenbart. Byrån ifrågasätter, huruvida icke pensionsnämnd och fattigvårdsstyrelse i mån av behov böra avgiva yttrande i fråga örn valet av hyresgäster. Vidare synes det riktigt, att vid granskningen av vederbörande räkenskaper och förvaltning deltager minst en av kommunen utsedd revisor.

Vad åter angår frågan örn ekonomisk medverkan från kommunens sida, synes sådan i regel böra fordras av minst samma omfattning som i fråga örn motsvarande åtgärder för barnrika familjer. Uppenbart är nämligen, att åtgärderna avse ett område, där i normala fall kommunen närmast är ansvarig. I den mån staten träder hjälpande emellan, torde kommunens bördor lättas.

Såsom allmän regel synes böra uppställas kravet på att kommun deltager i kostnaden för lägenhetsanskaffningen med lägst 15 procent. Med hänsyn tagen till kommunens ekonomiska bärkraft och till graden av hjälpbehovet hos klientelet torde statsorganet, efter förhandling med det kommunala förmedlingsorganet, ha att fatta beslut rörande omfattningen av kommunens bidragsskyldighet (eventuellt med högre minimiinsats) efter vad som prövas skäligt. Uppenbart är att örn vid ett nybyggnadsföretag kommunen ställer lämplig tomtmark gratis till förfogande värdet av en dylik prestation bör inräknas i det kommunala bidragsbeloppet.

Statens medverkan. Såsom nämnts lärer statens medverkan ej kunna stanna vid rent organisativa åtgärder utan böra innebära ekonomiskt stöd. Sådant stöd synes böra utgå såsom lån och bidrag.

Vad först angår bidrag lärer man närmast lia att välja mellan endera av de former, som hittills förekommit, nämligen engångsbidrag eller löpande årliga bidrag.

Såväl vid inköp av bebyggd fastighet som vid uppförande av nytt bostadshus är givetvis den erforderliga kapitalinvesteringen den mest trängande

Hillin)// lil! riksdagens protokoll Ullin. I nami. Nr 190. sju ss 8

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

ekonomiska frågan, enkannerligen i råd rör åstadkommandet av det toppkapital, som ej utan vidare låter sig anskaffa i låneväg. Erinras må, att särskilt vid nyproduktion dylikt toppkapital betingar höga räntor, där byggherren nödgas anlita kredit.

Med hänsyn härtill synes det, som om den mest ändamålsenliga och effektiva -— samt för övrigt även den mest stimulerande — formen för statsbidrag vöre sådan kapitalinsats av engångsnatur. En sådan skulle, bättre än löpande bidrag, sätta in just på den ömma punkten och direkt bringa denna fråga till en lösning och på samma gång genom kapitalavskrivningar kunna erbjuda de boende hyreslättnader av i stort sett enahanda beskaffenhet som löpande årliga hyresbidrag.

Rörande storleken av dylikt statligt engångsbidrag ifrågasätter byrån, att detsamma i regel må högst motsvara värdet av kommunens insats samt högst 15 procent av fastighetsvärdet.

Beträffande hårt skattetyngda kommuner synas emellertid dessa båda gränser kunna få överskridas, dock att statsbidraget i intet fall må överstiga 25 procent av fastighetsvärdet.

Tillika synes böra uppställas såsom allmän regel, att staten i intet fall genom statsbidraget medverkar till större sammanlagd nedskrivning av fastighetsvärdet än 40 procent. I den mån större nedskrivning enligt ovan förordade regler skulle ifrågakomma, synes nämligen ett sådant förhållande häntyda på att man åsyftar ett hjälpklientel, som rätteligen bör omhändertagas på ålderdomshem.

Örn man bortser från undantagsregeln angående jämkning av statens insats skulle fastighetsvärdet i allmänhet nedskrivas med ungefär 30 procent, vilket medgåve en nedskrivning av hyrorna med ungefär samma kvot. Byrån återkommer härtill nedan.

Statsbidraget bör av statsorganet kunna förklaras vara förfallet till återbetalning, örn fastigheten avyttras eller användes för annat ändamål eller örn ägaren eljest åsidosätter uppställda villkor. För sådant ändamål synes bidraget böra säkerställas av inteckning med förmånsrätt närmast efter det statslån, som nedan beröres.

Löpande familjebidrag. Yad angår änkor med minderåriga barn synas dessa böra kunna påräkna ytterligare bidrag utöver den allmänna hyresminskning, som genom här beröda hjälpåtgärder skulle kunna beredas dem. Byrån föreslår, att i sådana fall får utgå jämväl löpande familjebidrag enligt samma grunder som för barnrika familjer, dock att skalan vidgas till att omfatta även ett och två barn med respektive 10 och 20 procents familjebidrag för år.

Medel till sådana familjebidrag synas böra utgå ur samma anslag, som anvisas för ändamålet samt i övrigt huvudsakligen enligt bestämmelserna i kungörelsen i ämnet (nr 512/1935).

För änkor med tre eller flera barn synes bostadsförsörjningen helst böra ordnas i den ordning, som förutsättes beträffande barnrika familjer i allmänhet (kung. 512/1935). Så bör i regel vara fallet i stora kommuner, där behov lärer finnas av båda hjälpformerna. Såsom ovan framhållits böra icke åtgärderna för änkor och åldringar få inkräkta på åtgärderna för barnrika familjer.

I smärre kommuner åter, där behov och utrymme kanske ej föreligga för båda hjälpformerna, synes bostadsförsörjningen för änkor med tre eller flera barn kunna ske genom en kombination av bär föreslagna hjälpåtgärder och av hjälpåtgärderna för barnrika familjer.

Änkor med barn skulle sålunda för sin bostadsförsörjning komma i åtnjutande av förmåner i två olika vägar, nämligen i form av dels allmän avskrivning å hyran och dels löpande familjebidrag. Den förra förmånen skulle

Kungl. Maj ds proposition nr 190.

enligt föreliggande förslag kunna motsvara inemot 40 procent av standardhyran. Familjebidraget åter skulle — vid bifall till vad byrån i sina förslag till anslagsäskanden för nästa budgetår förordat — kunna stiga till 70 procent av samma hyror. Summan skulle alltså till och med kunna tänkas överstiga hyran, något som givetvis bör förebyggas genom lämpligt förbehåll angående jämkning nedåt av familjebidraget. Kvar stöde emellertid möjligheten, enligt förslaget, att det allmännas hjälp skulle kunna motsvara hela hyran.

En sådan möjlighet skulle dock kunna föreligga allenast i fall, där dels stat och kommun tillskjutit maximum för kapitalavskrivning och dels antalet minderåriga barn vore sex eller högre. Det skulle alltså röra sig örn en i verkligheten säkert sällsynt kombination av ytterlighetsfall. Tillika kan ifrågasättas, örn en mindre bemedlad änka med sex eller flera minderåriga barn över huvud taget mäktar bidraga till sin och de sinas bostadsförsörjning och örn ej det allmänna i allt fall måste träda hjälpande emellan med minst ett belopp som motsvarar hyra för nöjaktig bostad.

Lån. Viel en nedskrivning av fastighetsvärdet, som här ifrågasättes och som torde stanna vid ungefär 30 procent, skapas uppenbarligen ganska goda förutsättningar att i övrigt finansiera fastigheterna på öppna marknaden. Enligt byråns mening böra sådana möjligheter också utnyttjas. Emellertid är det angeläget, att finansieringen i låneväg ordnas på fullt betryggande sätt och att svävande, osäkra krediter ej behöva tillgripas. Under sådana förhållanden synes det lämpligt, att staten öppnar möjlighet till lån med förmånsrätt efter primär- och eventuell, välordnad sekundärkredit på öppna marknaden.

Sådana lån synas ■— tillhopa med statsbidraget — få motsvara högst 35 procent av fastighetsvärdet och skola säkerställas av inteckning inom högst 80 procent av samma värde, vilket i sin tur skall vara prövat och godkänt av statsorganet. Vidare ifrågasättes, örn icke statslånet bör begränsas att motsvara högst 50 procent av den kredit, som under ordnade former och med bättre förmånsrätt erhållits på öppna marknaden.

Där kommunen själv äger fastigheten och önskar anlita den statliga krediten, lärer säkerheten vara betryggande. Där åter juridisk person är ägare, föreligger uppenbart viss risk för staten. Byrån har övervägt frågan örn krav på kommunal borgen för statslånet men förkastat denna tanke; ett sådant krav skulle med säkerhet ingiva betänkligheter på kommunalt håll. I stället förordas sådant åtagande från kommunens sida beträffande bristande hyresbetalning, som gäller beträffande bostadsanskaffningslån för barnrika familjer (9 § kung. 512/1935). Vid sådant förhållande synes avsättning till riskfond ej böra föreskrivas.

I övrigt synas de i nämnda kungörelse lämnade föreskrifterna beträffande bostadsanskaffningslån i tillämpliga delar böra lända till efterrättelse jämväl vid förevarande långivning.

Stiftelser m. fl. Vad angår frågan om vem som skall stå såsom ekonomisk bärare av bostadsfastigheter för åldringar och änkor förutsätter byrån till en början, att det skall vara kommunen obetaget att själv ikläda sig därmed förbundna skyldigheter.

Vidare synas juridiska personer av allmännyttig karaktär —• bolag, föreningar och stiftelser —• kunna ifrågakomma för ändamålet. Beträffande sådana juridiska personer synes i tillämpliga delar böra gälla, vad i meranämnda kungörelse nr 512/1935 stadgas om erkända allmännyttiga bostadsföretag.

Bostadsförsörjningen för åldringar har sedan länge rönt uppmärksamhet från dels den filantropiska enskilda offervilligheten (donatorer m. fl.) och

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

dels från ekonomiska företag, som velat trygga anställdas bostadsförsörjning på ålderdomen. Det synes, såsom redan nämnts, angeläget, att man ej försvagar sådan offervillighet eller sådana strävanden. I senare hänseendet förtjänar kanske särskilt beaktas de för vårt land karakteristiska fall, där stora bruk eller liknande företag äro förlagda till landsbygd och där de ofta äga väsentlig betydelse för en kommuns ekonomiska liv.

Byrån förordar därför, att man medgiver, att de ekonomiska prestationer, som enligt vad ovan anförts skola lämnas av kommun, må kunna, i samma omfattning och ordning samt i samverkan med kommun, lämnas jämväl av enskild, under förutsättning dock att kommunen åtager sig att dels svara för den lokala organisationen och kontrollen och dels lämna den garanti vid försummad hyresbetalning, som ovan berörts.

Hyressättningen. I fråga örn hyressättningen och kontrollen härav synas böra tillämpas samma grundsatser, som gälla i fråga örn barnrika familjers bostadsförsörjning, nämligen att standardhyror prövas och fastställas av statsorganet och tjäna såsom utgångspunkt för beräknande av de faktiskt utgående, lägre hyrorna. Därvid skall iakttagas att de faktiska hyrorna understiga standardhyrorna med samma kvot, som statens och kommunens tillskott tillhopa representera i förhållande till fastighetsvärdet. Örn nämda tillskott sålunda motsvarar exempelvis 30 procent av fastighetsvärdet, böra de faktiska hyrorna också understiga standardhyrorna med likaledes 30 procent, eller något mindre; man har ju nämligen att vid hyressättningen taga hänsyn ej blott till fastighetskapitalets förräntning utan även till löpande kostnader för underhåll m. m.

Härvid synes dock — örn man bortser från lägenheter, som upplåtits åt änkor med barn, för vilka löpande familjebidrag utgår — de faktiska hyrorna för de individuella lägenheterna ej behöva sättas i direkt relation till standardhyrorna för dessa utan en viss anpassning efter de boendes inkomstförhållanden kunna medgivas, dock endast så att summan av de faktiska hyrorna skall ställas i given relation till summan av standardhyrorna för hela fastigheten. Örn sålunda summan av de faktiska hyrorna skall understiga summan av standardhyrorna med exempelvis 30 procent, bör hinder ej möta, att en hyresgäst i något bättre inkomstläge får vidkännas en hyra, som med allenast 25 procent understiger standardhyran för hans lägenhet, för så vitt nämligen motsvarande större förmån exempelvis 35 procent hyresnedsättning för annan likvärdig lägenhet, beredes annan hyresgäst i sämre inkomstläge. Såsom redan antytts, påkallas emellertid, enligt konstruktionen, löpande hyressättning för de individuella lägenheterna, där familjebidrag utgår för änkor med barn.

Lägenheternas storlek. Yad angår lägenheternas storlek — och kvalitet •—synas i fråga örn änkor med flera minderåriga barn än tre böra uppställas samma villkor som eljest, där fråga är om bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer (kung. nr 512/1935), det vill bland annat säga, att kravet på två rum och kök såsom minimistandard bör upprätthållas. Möjligen i fall, där antalet minderåriga barn stannar vid tre och i allt fall, där det är lägre, synes ett mindre bostadsutrymme vara nöjaktigt.

I andra fall synes man i regel böra stanna vid ett rum och kök. Där fråga är örn ensamstående eller gifta åldringar synes även lägenhetstypen rum med kokvrå kunna godtagas.

Större lägenheter än ett rum och kök synas — där ej fråga är örn änkor med tre eller flera barn — endast böra medgivas i speciella fall. Särskilt tänker byrån på sådana ej ovanliga fall, där vuxen dotter — eller annan närstående — sammanbor med åldringar och har vårdnaden örn dem.

Inneboende av främmande personer bör ej få förekomma. Däremot synes

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

böra medgivas, att flera personer av samma kön sammanbo, jämväl örn de ej äro förenade med familjeband, i vilket fall en efter de boendes antal avpassad lägenhetstyp bör kunna medgivas.

I regel böra två rum och kök vara maximum. Där bebyggda fastigheter inköpas eller där vid nybyggnad en ändamålsenlig planlösning så påkallar, synes dock hinder ej böra möta, att byggnad, varom fråga är, till mindre antal rymmer lägenheter upp till tre rum och kök.

Där lägenheter örn mer än ett rum icke till äventyrs påkallas för nöjaktig bostadsförsörjning åt änkor med stor barnskara eller för flera sammanboende vuxna, synas de böra uthyras mot fastställd standardhyra.

Lägenheternas kvalitet. Lägenheterna böra vara av fullt tjänlig beskaffenhet. Härutinnan synas dock i allmänhet icke böra uppställas några bestämda kvalifikationer — exempelvis jämförliga med dem, som gälla i fråga örn barnrika familjer — utan en anpassning bör medgivas efter ortens nivå för lämpliga bostäder i allmänhet.

Såsom inom byrån framhållits, böra lägenheterna helst vara försedda med värmeledning eller annan jämförlig uppvärmningsanordning m. m. Kostnaden för sådan uppvärmning bör ingå såsom en del av hyran, detta till förebyggande av sådan överdriven individuell sparsamhet med bränsle, som kunde äventyra lägenhetens lämplighet såsom bostad.

I sammanhanget må jämväl understrykas önskvärdheten att man söker undvika dels större anhopning inom samma byggnadskomplex av ifrågavarande klientel och dels anordningar, som läte bygnaderna på ett för de boende kanske stötande sätt skilja sig från den övriga miljön.

Medelsbehovet. Vad slutligen angår medelsbehovet påkallas, vid bifall till vad här ifrågasatts, särskilt anslag för beredande av statsbidrag utan återbetalningsskyldighet. Medelsbehovet lärer kunna uppskattas till 500,000 kronor för budgetåret 1938/1939. Anslaget lärer böra utgå av skattemedel.

Medel till familjebidrag åt änkor med barn torde kunna utgå ur anslaget till sådant bidrag för barnrika familjer. För ändamålet redan föreslagna anslag för budgetåret 1938/1939, 1,450,000 kronor torde vid sådant förhållande behöva höjas med förslagsvis 25,000 kronor att utgå av skattemedel.

Slutligen torde lån, såsom ovan ifrågasatts, böra utgå ur en för ändamålet inrättad särskild lånefond, för vars bildande skulle påkallas för budgetåret 1938/1939 ett anslag, av reservationsanslags natur, till ett förslagsvis uppskattat belopp av 500,000 kronor att utgå av lånemedel.

I detta ärendes slutliga handläggning ha från statens byggnadslånebyrås sida deltagit, förutom undertecknade, byråns samtliga övriga ledamöter samt vid anbefallda samrådet från byggnadsstyrelsens sida, generaldirektören Leo och byggnadsrådet Hedqvist.

Undertecknad Bergström har med instämmande av ledamoten Karlén samt av herrar Leo och Hedqvist avgivit särskilt yttrande, som utdrag ur byggnadslånebyråns protokoll utvisar.

Underdånigst Kurt Bergström

C.-R. Cramér.

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

U t dr a g ur protokoll, hållet vid Statens byggnadslånehyrås sammanträde den 20 november 1937.

Närvarande: Samtliga ledamöter samt herrar Leo oell Hedqvist.

Ordföranden anförde, med instämmande av ledamoten Karlén, att byggnadslånebyråns utlåtande bort lia den lydelse, som framgår av bilagda skrivelse (Bilaga A).

Herrar Leo och Hedqvist förklarade sig biträda ordförandens mening.

In fidem:

C.-R. Cramér

Justeras:

Kurt Bergström

Bil. A.

Till Konungen.

Genom beslut den 18 september 1937 har Kungl. Maj:t anbefallt statens byggnadslånebyrå att, gemensamt med byggnadsstyrelsen, verkställa utredning och senast den 15 november 1937 till Kungl. Maj :t avgiva förslag rörande statsunderstöd till kommuner och kommunala stiftelser för uppförande av bostäder åt åldringar och änkor. Vidare har genom remiss den 1 november 1937 till byrån överlämnats en den 13 oktober 1937 dagtecknad framställning från stadskollegiet i Göteborg — angående statsbidrag för uppförande av pensionshem — att tagas i övervägande vid utredningen.

Till fullgörande av Kungl. Maj:ts uppdrag får byggnadslånebyrån, efter anbefallt samråd med byggnadsstyrelsen, med återställande av remitterade framställningen, anföra följande.

Vad till en början angår syftet med de åtgärder, som enligt utredningsuppdraget ifrågasättas, lära delade meningar knappast råda därom, att detsamma är högeligen behjärtansvärt. Det torde finnas starkt fog för uppfattningen, att graden av ett samhälles omvårdnad örn dess åldringar — liksom ock örn änkor — är en mätare på samhällets allmänanda och kulturella nivå.

Konstateras må vidare, att bostadsförsörjningen, särskilt för åldringarnas vidkommande, utgör en central fråga i deras totala försörjningsproblem. Bostaden utgör ju visserligen städse för mindre bemedlade en tung utgiftspost i hushållsbudgeten men torde, relativt sett, vara speciellt tyngande för åld-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ringar. För deras vidkommande kunna en hel del andra utgiftsposter —• kläder, föda m. m. — pressas samman lättare än för personer i yngre, arbetsför ålder, men så är icke i motsvarande grad fallet med bostadsutgiften, som därför, relativt sett, upptager ett bredare utrymme i deras utgiftsstat.

Hjälpklientel. För bedömande av lämpligheten av olika bostadssociala hjälpåtgärder, som i förevarande sammanhang kunna tänkas ifrågakomma, inställer sig till en början spörsmålet, vilka grupper inom samhället, som skulle omfattas av dem. Härutinnan göres i utredningsuppdraget ingen annan begränsning, än att åtgärderna skulle omfatta åldringar och änkor. Byrån föreställer sig, att man i allt fall har att på något sätt göra begränsningar med hänsyn till klientelets inkomstförhållanden.

Den snävaste begränsningen, som praktiskt sett kunde tagas under övervägande, vore väl, att åtgärderna allenast skulle avse personer, som åtnjuta fattigvård. Ehuruväl åtnjutande av åtminstone s. k. öppen fattigvård ej synes böra diskvalificera en person från här ifrågasatt bostadshjälp, synes det emellertid stridande mot allmänna grundsatser för bostadspolitiken och socialpolitiken i allmänhet att uppdraga en så snäv gräns. Erinras må, att någon liknande snäv gräns klart avböjts, i vad rör stödåtgärderna för barnrika familjers bostadsförsörjning.

Enligt sakens natur kunna personer, som omhändertagits av sluten fattigvård — på ålderdomshem — ju icke ifrågakomma i förevarande sammanhang, för så vitt icke beredandet åt dem av billig och eljest lämplig bostad skulle sätta dem i tillfälle att göra sig oberoende av dylik — sluten fattigvård.

Vad angår sluten fattigvård får byrån i detta sammanhang utan att närmare ingå på principfrågan inskränka sig till att erinra om den betydande reformering av våra ålderdomshem, som pågått särskilt under de två senaste decennierna.

En annan, något vidare begränsning, som kunde övervägas, vöre att låta klientelet, vad åldringar angår, omfatta dem, som inom den allmänna folkpensioneringen åtnjuta tilläggspension. En sådan begränsning utestängde emellertid en stor grupp små pensionstagare i allmän och enskild tjänst, vilka kanske i lika mån som folkpensionärerna dragas med bekymmer forsin bostadsförsörjning. Jämväl bör tagas i betraktande innehavare av egna, mindre livräntor eller annat mindre, sparat kapital samt s. k. pauvres honteux, kvinnliga och manliga, de senare ej att förglömma, eftersom de ej i samma grad som motsvarande kvinnliga klientel synas hava kommit i åtanke från den enskilda offervillighetens sida och ofta dragas med tyngande ekonomiska svårigheter.

Byrån föreslår därför, att man i förevarande hänseende stannar vid samma begränsning, som gäller i fråga örn åtgärder till främjande av barnrika familjers bostadsförsörjning, nämligen det allmänt hållna »mindre bemedlade»..

Vad angår åldersgränsen för kategorien åldringar, synes det ligga nära till hands att "uppställa åldersstrecket 67 år. Emellertid synes en så fix gräns ej behöva gälla obetingat. Erinras må sålunda exempelvis, att pensionsåldern i allmän tjänst i regel inträder vid uppnådda 65 år och, vad vissa kvinnliga befattningshavare angår, redan vid 60 år. Även vid allmän förslitenhet eller klen hälsa kan åldrighetens följder göra sig märkbara redan tidigare än vid 67 levnadsår.

Byrån ifrågasätter därför, att åldersstrecket ifråga sättes vid 65 ar eller, örn särskilda skäl föreligga, vid lägre ålder, dock lägst 60 år.

Vad angår åldriga äkta makar — som ur humanitär synpunkt särskilt förtjäna ihågkommas i ett dylikt sammanhang — synes den äldre av makarnas, vanligen väl mannens, ålder böra vara utslagsgivande.

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

A ad angår änkor, torde det, som för deras vidkommande konstituerar bostads- och allmänna försörjningsproblem, förtjänta av omvårdnad från det allmännas sida, vanligen vara den omständigheten, att de ha att draga försorg örn minderåriga barn. Emellertid må erinras, att änkor ofta belastas med ytterligare ett speciellt handicap i sina försörjningsmöjligheter, så till vida att de under äktenskapet icke ägnat sig åt förvärvsarbete och på den grund sedermera efter mannens frånfälle och vid något mera framskriden ålder ha svarare än unga att vinna inträde och fotfäste på arbetsmarknaden. Vid sådant förhållande synes för änkors vidkommande ej behöva uppställas några strikta förbehåll vare sig örn försörjningsplikt mot minderåriga barn eller beträffande levnadsålder utan deras änkestånd i förening med att de ur inkomstsynpunkt äro hänförliga till mindre bemedlade få vara avgörande. Frågan örn änkor med minderåriga barn avhandlas ytterligare längre fram.

Slutligen föreligga, så vitt kan bedömas, ej tillräckliga skäl att i förevarande sammanhang göra åtskillnad mellan städer och andra tätare bebyggda samhällen å ena sidan samt landsbygd å den andra. Likvisst må dock medgivas, att behov av åtgärder från det allmännas sida för åldringars och änkors bostadsförsörjning merendels icke på ren landsbygd torde göra sig gällande med samma styrka som i större befolkningscentra.

Byrån har — med hänsyn jämväl tagen dels till sina begränsade övriga arbetsuppgifter och därefter anpassade knappa personalutrustning och dels till den mycket korta utredningstiden — icke ansett det ankomma på byrån eber ens ha varit möjligt att förebringa någon närmare statistisk utredning rörande storleken av de befolkningsgrupper, vilka enligt här förslagsvis uppdragna gränslinjer kunde tänkas komma att omfattas av de ifrågasatta hjälpåtgärderna. Uppenbart är emellertid, att man i dylik stödverksamhet under alla förhållanden bör framgå utan alltför stark forcering och ställa åtgärderna på längre sikt. I allt fall torde de åtgärder, som kunna tänkas träffade under loppet av budgetåret 1938/1939, näppeligen kunna omfatta mer än en jämförelsevis ringa del av hela klientelet.

Man lärer — något som må särskilt starkt understrykas — böra utgå från, att de åtgärder, som nu kunna ifrågakomma, få betraktas såsom ett försök, där jämväl nya vägar framdeles efter vunnen erfarenhet kunna befinnas framkomliga och lämpliga.

Ej heller har. byggnadslånebyrån ansett det ankomma på byrån att ingå i närmare principiella bedömanden av spörsmålet, huruvida och i vad månde nu ifrågasatta hjälpåtgärderna böra systematiskt inordnas i andra sociala välfärdsanordningar för åldringars och änkors försörjning, enkannerligen fattigvården och folkpensioneringen, samt huruvida och i vilken utsträckning åtgärderna kunna komma att erbjuda klientelet tillägg till redan utgående sådana eller andra förmåner samt slutligen påverka fördelningen av hithörande bördor mellan stat och kommuner ävensom enskilda pensionsgivare och andra.

Då det emellertid får förutsättas, att statliga stödåtgärder på området, örn de skola nå verklig effekt, ej kunna stanna vid rent organisativa anordningar utan måste bliva av beskaffenhet att föranleda utgifter för statsverket, ligger det i öppen dag, att åtgärderna i vissa fall måste leda till ökade förmåner för klientelet utöver dem, som nu beredas genom folkpensionering eller fattigvård, och i en del fall bomme att innebära ett övertagande från statens sida i viss utsträckning av kommunens bördor för sådan försörjning.

Byggnadslånebyrån inskränker sig på anförda skäl, utan att upptaga dessa vittutseende principfrågor till närmare bedömande, allenast till att konstatera dessa fakta och till att söka anvisa ur bostadssocial sjmpunkt ändamålsenliga former för en statlig stödverksamhet på området.

Kungl. May.ts proposition nr 190.

121 Självfallet är det härvid av vikt, att statens åtgärder ej försvaga utan snarare stimulera kommunernas egna strävanden på området.

Jämväl har beaktats, att statliga åtgärder på området ej heller böra försvaga vare sig arbetsgivares benägenhet att medverka till anställdas bostadsförsörjning på deras ålderdom eller den enskilda offervilligheten, som hittills kommit till uttryck i fråga örn änkors och åldringars bostadsförsörjning.

För att tillgodose här berörda olika önskemål är det av synnerlig vikt, att stödåtgärderna göras smidiga och anpassningsdugliga för skiftande olika förhållanden, något som påkallas med hänsyn särskilt till hjälpbehovets omfattning i orten och kommunernas växlande ekonomiska bärkraft men även därtill, att klientelet inom ramen av mindre bemedlade likvisst kan komma att rymma en ganska bred latitud av inkomsttagare.

Byrån har, i den mån tiden för uppdraget det medgivit, sökt informera sig örn vissa hjälpåtgärder, som träffats på området från kommunalt eller enskilt håll, bland annat i Stockholm och Göteborg samt i tvenne brukssamhällen på landsbygden (Hällefors och Bofors). Utan att vara i tillfälle att härutinnan lämna någon uttömmande redogörelse har byrån dock vid utformningen av sitt förslag beaktat härvid gjorda rön i avsikt att förslaget må kunna motsvara skäliga anspråk på smidig anpassningsduglighet.

Vissa hittillsvarande statliga stödåtgärder. Innan byrån går att pröva frågan, huru eventuella åtgärder i förevarande fall lämpligen kunde utformas, må i största korthet erinras örn några principiella data beträffande den statliga stödverksamheten på bostadsfrågans område under senare tid. Härvid åsyftas dock endast åtgärder i städer och stadsliknande samhällen.

Att börja med har staten lämnat statsbidrag av engångsnatur utan ränteeller återbetalningsskyldighet till främjande av bostadsbyggande. Så skedde i den år 1917 inaugurerade statliga bostadspolitiken, som åsyftades att under då rådande allmänna bostadsbrist stimulera till smålägenhetsproduktionen. Byggnadskostnaderna voro högt uppdrivna men beräknades komma att falla; det motsedda prisfallet ansågs komma att föranleda given kapitalförlust för dem, som byggt under kristid. Statsbidraget avsåg att — helt eller delvis — täcka sådan befarad nödtvungen kapitalavskrivning i framtiden. Verksamheten fortsatte till år 1922.

Vidare har staten främjat bostadsproduktion genom lån. Gemensamt för all hithörande långivning har varit att bereda byggnadsföretagaren tillgång till det med större risk förbundna och därför svårare anskaffade högre liggande lånekapitalet. En dylik långivning anordnades år 1920 genom inrättande av statens bostadslånefond. Den åsyftade — liksom ovan berörda bidragsverksamhet — att under då rådande bostadsbrist stimulera smålägenhetsproduktionen. Verksamheten fullföljdes ett decennium.

Principiellt har liknande förfarande —• ehuru med andra, olika syften — tillämpats i fråga örn 1933 års nybyggnadslån, 1935 års ombyggnadslån och 1937 års tertiärlån samt 1935 års bostadsanskaffningslån. Beträffande dessa olika former av statlig långivningmå närmast hänvisas till byråns don 2 november 1937 avgivna förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1938/1939.

Såväl ovan berörda statsbidrag som den statliga långivningen under olika former ha avsett att bereda viss kapitaltillgång för produktion av bostäder, vare sig det tillskjutna kapitalet skolat avskrivas eller förräntas och amorteras såsom lån. I båda fallen har förutsatts kapitaltillflöde på öppna marknaden. Framhållas må, att en bestämd åtskillnad gjorts mellan subvention och lån. Sålunda har räntan för lån, örn än relativt lag i förhållande till risken, i allt fall motsvarat självkostnadsräntan för statens upplåning eller för andra tillgängliga statliga medel (rusdrycksmedelsfonden); i sa matto hava lånen ej inneburit en förtäckt subvention.

122 Kungl. Maj-.U proposition nr 190.

Sedan år 1935 lämnar staten — för mindre bemedlade barnrika familjers bostadsförsörjning — förutom nämnda bostadsanskaffningslån löpande årliga hyresbidrag, familjebidrag. Jämväl bär må hänvisas till nämnda förslag till anslagsäskanden.

Ett gemensamt drag för alla dessa tre olika former av statligt stöd på bostadsmarknaden, nämligen 1) statsbidrag av engångsnatur utan ränte- eller återbetalningsskyldighet, 2) lån mot ränta och amortering samt 3) löpande hyresbidrag, har varit, att statens verksamhet bedrivits under nära samverkan med vederbörande homman, som städse haft och har att sörja för den lokala organisationen och kontrollen samt i övrigt utgöra förmediingsorgan gent emot staten. Nämnas må dock, att dessa förmedlingsuppgifter vid utlåningen ur statens bostadslånefond under verksamhetens senare skede kunde få ombesörjas även av därtill auktoriserade enskilda låneförmedlare (kooperativa sammanslutningar och egnahemsföreningar).

Vid långivningen ur statens bostadslånefond var kommunen —- eller, i de undantagsfall sådant medgavs, den enskilda låneförmedlaren — fullt betalningsskyldig gent emot staten. När statlig bostadslångivning sedermera återupptogs år 1933, ansågs det, att kravet på sådan kommunal borgen skulle äventyra hela verksamheten. I stället har, till täckande av statens risk, beträffande såväl nybyggnadslån som ombyggnadslån och tertiärlån träffats den anordningen, vilken för övrigt tidigare såsom en supplerande anordning tilllämpats redan vid utlåningen ur statens bostadslånefond genom enskilda låneförmedlare, nämligen att annuiteten för lånen innefattat en särskild kvot örn en procent för avsättning till en riskfond, vilken återgår till låntagaren, i den mån den ej behöver anlitas.

Med avseende å bostadsanskaffningslånen har låneförmedlande kommunen (kung. 512/1935, 9 §) bland annat att »gent emot staten ansvara för den förlust, som kan uppkomma genom försummad hyresbetalning». Avsättning till riskfond förekommer ej beträffande sådana lån.

Stödverksamheten för barnrika familjer förutsätter till hela sin konstruktion — bland annat därför att familjebidragen utgå såsom viss efter barnantalet fixerad kvot av hyran — viss kontroll av hyrorna, vilket sker så, att statsorganet på förslag av det kommunala förmedlingsorganet, prövar och fastställer s. k. standardhyror (18 och följ. §§ kung. 512/1935).

Författningen ifråga medgiver, att familjebidrag kan utgå — utan sammankoppling av bostadsanskaffningslån för nybyggnad -— för godkända lägenheter i redan befintliga hus.

Rörande kommunernas prestanda vid långivningen för barnrika familjer må framhållas, att kommunen dels skall ställa tomtmark gratis till förfogande och dels, örn så erfordras, finansiera toppkapitalet (5 procent av byggnadskostnaden) utan rätt till ränta och amortering i vidare mån, än statsorganet medgiver.

Ekonomiska bärare av hithörande verksamhet äro av statsorganet prövade och erkända allmännyttiga bostadsföretag.

Kungörelsen ifråga (nr 512/1935) innehåller en hel del bestämmelser av bostadssocial natur, som direkt taga sikte på att verksamheten avser barnrika familjer.

Slutligen må nämnas, att samtliga här i korthet berörda statliga stödåtgärder åsyfta städer och tätare bebyggda samhällen men ej rena landsbygden.

Förslag till stödåtgärder.

För en statlig stödverksamhet till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade änkor och åldringar synas tidigare träffade statliga an-

123 Kungl. Majus proposition nr 190.

ordningar i åtskilliga hänseenden kunna tjäna såsom förebild. Närmast torde härvid det direkt bostadssocialt inriktade systemet för främjande av barnrika familjers bostadsförsörjning böra komma i betraktande, med ändring givetvis i vad hithörande bestämmelser taga sikte just på barnrika familjer.

I ett avseende innebor förslaget emellertid en mera principiell avvikelse från förebilden, nämligen i vad rör formen för statligt bidrag.

Kommunal medverkan. Att kommunal medverkan påkallas i organisativt hänseende vid den ifrågasatta statliga verksamheten liksom vid all tidigare verksamhet på bostadsområdet, lärer vara uppenbart. Byrån ifrågasätter, huruvida icke pensionsnämnd och fattigvårdsstyrelse i mån av behov böra avgiva yttrande i fråga örn valet av klientel. Vidare synes det riktigt att vid granskning av vederbörande räkenskaper och förvaltning deltager minst en av kommunen utsedd revisor.

Vad åter angår frågan örn ekonomisk medverkan från kommunens sida, synes sådan i regel böra fordras av minst samma omfattning som i fråga örn motsvarande åtgärder för barnrika familjer. Uppenbart är nämligen, att åtgärderna avse ett område, där i normala fall kommunen närmast är ansvarig.

I den mån staten träder hjälpande emellan, torde kommunens bördor lättas.

Såsom allmän oeftergivlig regel synes böra uppställas kravet på, att kommunen ansvarar för att lämplig tomtmark gratis ställes till förfogande. Flera skäl tala för en sådan anordning. Att börja med är markfrågan — en i och för sig givetvis mycket viktig angelägenhet — ett spörsmål, som i eminent grad påkallar ett lokalt bedömande och där kommunen har de bästa förutsättningarna att inom ramen av sin allmänna kommunal- och bostadspolitik träda stödjande emellan. Vidare lärer markvärdet inom kommunerna åtminstone i stora drag stå i lämplig relation till kommunernas ekonomiska bärkraft; ju mindre denna bärkraft är, desto mindre tyngande torde också denna ekonomiska prestation bliva för kommunen.

Där bebyggd fastighet inköpes, bör kommunen svara för att ett kontantbelopp, motsvarande tomtvärdet, ställes till förfogande utan återbetalningsskvldighet.

Vidare förordar byrån, att kommunen i regel skall svara för ytterligare en kontantinsats örn minst fem procent av fastighetsvärdet.

Denna senare insats synes böra kunna jämkas såväl uppåt som nedåt med hänsyn tagen till kommunens ekonomiska bärkraft och till graden av hjälpbehovet hos klientelet. Det synes kunna överlåtas åt statsorganet att, efter underhandling med det kommunala förmedlingsorganet, härom fatta beslut.

En viss maximering — i förevarande verksamhet — av kommunens sammanlagda kapitalinsats följer av en huvudregel örn högst 40 procent total kapitalnedskrivning, vilken regel angives nedan i samband med frågan örn statens bidrag.

Det kan antagas, att kommunens ekonomiska insatser — dar icke ifrågasätta jämkningar av kontantinsatsen förekomma — tillhopa komma att motsvara ungefär 15 procent av fastighetsvärdet. Hedan med hänsyn till tomtvärdenas växlingar kan emellertid nämnda del givetvis komma att motsvaia en något högre kvot i större och mera bärkraftiga kommuner, enkannerligen de stora städerna.

Statens medverkan. Såsom nämnts lärer statens medverkan ej kunna stanna vid rent organisativa åtgärder utan böra innebära ekonomiskt stöd. Sådant stöd synes böra utgå såsom lån och bidrag.

Vad först angår bidrag lärer man närmast lia att välja mellan endera av de former, som hittills förekommit, nämligen engångsbidrag eller löpande

årliga bidrag. .. . .

Innan byrån går att behandla denna fråga, må forst beröras ett princip-

124 Kungl. Majus proposition nr 190.

spörsmål, nämligen frågan huruvida man i denna verksamhet bör bygga nya bostäder eller anlita redan befintliga lägenheter.

Härvid kommer i betraktande, att den för mindre bemedlade vanligaste lägenhetstypen i största delen av Sverige hittills varit ett rum och kök; vårt kanske största bostadssociala önskemål är att för familjer ernå en större lägenhetstyp, åtminstone örn tva rum och kök. Utvecklingen går otvivelaktigt i sådan riktning och den främjas härvid av positiva strävanden frän det _ allmännas sida, närmast i vad rör bostadsförsörjningen för barnrika familjer. I den män dessa det allmännas strävanden leda till resultat samt utvecklingen eljest går i önskvärd riktning, kunde man förvänta en minskad efterfrågan på lägenhetstypen ett rum och kök.

Såsom bostad åt ensamstående eller gifta åldringar och även för änkor med två å tre minderåriga barn kari emellertid denna lägenhetstyp anses bostadssocialt nöjaktig.

Hå det kan synas mindre ändamålsenligt, att det allmänna i sina bostadssociala strävanden skulle främja nyproduktion av en lägenhetstyp, som man eljest anser mindre önskvärd, kunde det kanske te sig mest rationellt, att det allmänna i förevarande sammanhang sökte att, till förmån för änkor och åldringar, utnyttja befintliga smålägenheter örn ett rum och kök genom beredande av löpande hyresbidrag för enstaka lägenheter på öppna hyresmarknaden.

Byrån har emellertid ansett sig böra avstyrka en sådan anordning, väsentligen av två skäl. Främst kommer härvid i betraktande, att man genom att tillskapa en mera betalningskraftig efterfrågan på dylika smålägenheter — ali kontroll till trots — näppeligen kunde undgå att påverka den allmänna hyresnivån för dylika smålägenheter i uppåtgående riktning. Värdet av ett hyresbidrag från det allmännas sida skulle då knappast komma de boende till godo. Vidare vore en verkligt effektiv kontroll knappast möjlig.

Vad sålunda anförts behövde emellertid ej utgöra hinder för att i fall, där så visade sig kunna ske, hela fastigheter med redan befintliga hus av lämplig typ inköptes och användes till förevarande ändamål. Särskilt kunde måhända inköp av befintliga byggnader ifrågakomma, där fråga vore örn hus med mindre antal lägenheter.

Vid dylika köp kunde man uppenbarligen bortse från en del bostadssociala krav, som skola beaktas i fråga örn barnrika familjers bostadsförsörjning och som taga direkt sikte på barnen, exempelvis tillgång till lekplatser. Byrån vill därmed givetvis på intet sätt göra sig till tolk för uppfattningen, att man beträffande åldringars bostadsförsörjning skulle låta sig åtnöja med dåliga bostäder. Lägenheternas storlek och beskaffenhet behandlas närmare i det följande. Het behöver knappast nämnas, att i gång varande ålderdomshem icke borde ifrågakomma till inköp för ändamålet.

I andra fall åter torde det naturliga vara, att man i dylika liksom i andra bostadssociala reformsträvanden söker tillgodose det sig yppande bostadsbehovet genom nyproduktion av bostäder.

Framhållas må till synes, att verksamheten är att betrakta såsom ett försök; erfarenheten lärer ganska snart komma att utvisa, huruvida och i vad mån de två olika vägarna äro framkomliga och lämpliga. Kanhända kommer det att visa sig, exempelvis att nybyggnad är att föredraga i stora städer med höga tomtvärden och tydlig tendens till citybildning liksom ock i bruksbok liknande samhällen med allmänt knapp bostadstillgång, under det att inköp kan vara lämpligt i vissa städer, där smärre bostadshus äro övervägande och tillgången på smålägenheter är förhållandevis god.

I avvaktan på erfarenhetsrön örn de olika vägarnas lämplighet torde den förordade försöksverksamheten ej få sådan omfattning, att den kan märkbart

125 Kungl. Majus proposition nr 190.

påverka den allmänna bostadsutvecklingen. ATid sådant förhållande torde irågan närmast kulina bedömas snarare ur aktuell lämplighetssynpunkt än ur synpunkten av stora principiella framtidsperspektiv på lång sikt.

Givet är emellertid, att man bör tillse, å ena sidan att man ej genom nyproduktion främjar tillkomsten av ett lägenketsbestånd, som inom skönjbar framtid kan befinnas överflödigt eller eljest olämpligt, och å andra sidan att man ej vid inköp av befintliga bostadshus konserverar ett bostadsbestånd, som eljest snart nog borde och bomme att försvinna.

Vidare är det högeligen önskvärt, att behövliga åtgärder för barnrika familjers bostadsförsörjning icke eftersättas till förmån för bostadsbyggande för åldringar.

Här berörda önskemål synas vara av den vikt, att de böra komma till uttryck i författning i ämnet.

Såväl vid inköp av bebyggd fastighet som vid uppförande av nytt bostadshus är givetvis den erforderliga kapitalinvesteringen den mest trängande ekonomiska frågan, enkannerligen i vad rör åstadkommandet av det toppkapital, som ej utan vidare låter sig anskaffa i låneväg. Erinras må, att särskilt vid nyproduktion dylikt toppkapital betingar höga räntor, där byggherren nödgas anlita kredit.

Med hänsyn härtill synes det, som örn den mest ändamålsenliga och effektiva — samt för övrigt även den mest stimulerande — formen för statsbidrag vore sådan kapitalinsats av engångsnatur. En sådan skulle, bättre än löpande bidrag, sätta in just på den ömma punkten och direkt bringa denna fråga till en lösning och på samma gång genom kapitalavskrivningar kunna erbjuda de boende hyreslättnader av i stort sett enahanda beskaffenhet som löpande årliga hyresbidrag.

Rörande storleken av dylikt statligt engångsbidrag ifrågasätter byrån, att detsamma i regel må högst motsvara värdet av kommunens insats (tomt och kontantkapital tillhopa) samt högst 15 procent av fastighetsvärdet.

Beträffande hårt skattetyngda kommuner synas emellertid dessa båda gränser kunna få överskridas, dock att statsbidraget i intet fall må överstiga 25 procent av fastighetsvärdet.

Tillika synes böra uppställas såsom allmän regel, att staten i intet fall genom statsbidraget medverkar till större sammanlagd nedskrivning av fastighetsvärdet än 40 procent. I den mån större nedskrivning enligt ovan förordade regler skulle ifrågakomma, synes nämligen ett sådant förhållande häntyda på att man åsyftar ett hjälpklientel, som rätteligen bör omhändertagas på ålderdomshem.

Örn man bortser från medgivna undantagsregler angående jämkningar av kommunens och statens insatser skulle fastighetsvärdet i allmänhet nedskrivas med ungefär 30 procent, vilket medgåve en nedskrivning av hyrorna med ungefär samma kvot. Byrån återkommer härtill nedan.

Statsbidraget bör av statsorganet kunna förklaras vara förfallet till återbetalning, örn fastigheten avyttras eller användes för annat ändamål eller örn ägaren eljest åsidosätter uppställda villköl'. För sådant ändamål synes bidraget böra säkerställas av inteckning med förmånsrätt närmast efter det statslån, som nedan beröres.

Löpande familjebidrag. Yad angår änkor med minderåriga barn synas dessa böra kunna påräkna ytterligare bidrag utöver den allmänna hyresminskning, som genom här berörda hjälpåtgärder skulle kunna beredas dem. Byrån föreslår, att i sådana fall får utgå jämväl löpande familjebidrag enligt samma grunder som för barnrika familjer, dock att skalan vidgas till att omfatta även ett och två barn med respektive 10 och 20 procents familjebidrag för år.

126 Kungl. Majus proposition nr 190.

Medel till sådana familjebidrag synas böra utgå ur samma anslag, som anvisas för ändamålet samt i övrigt huvudsakligen enligt bestämmelserna i kungörelsen i ämnet (nr 512/1935).

För änkor med tre eller flera barn synes bostadsförsörjningen helst böra ordnas i den ordning, som förutsattes beträffande barnrika familjer i allmänhet (kung. 512/1935). Så bör i regel vara fallet i stora kommuner, där behov lärer finnas av båda hjälpformerna. Såsom ovan framhållits böra icke åtgärderna för änkor och åldringar få inkräkta på åtgärderna för barnrika familjer.

^ I smärre kommuner åter, där behov och utrymme kanske ej föreligga för båda hjälpformerna, synes bostadsförsörjningen för änkor med tre eller flera barn kunna ske genom en kombination av här föreslagna hjälpåtgärder och av hjälpåtgärderna för barnrika familjer.

Änkor med barn skulle sålunda för sin bostadsförsörjning komma i åtnjutande av förmåner i två olika vägar, nämligen i form av dels allmän avskrivning å hyran och dels löpande familjebidrag. Den förra förmånen skulle enligt föreliggande förslag kunna motsvara inemot 40 procent av standardhyran. Familjebidraget åter skulle — vid bifall till vad byrån i sina förslag till anslagsäskanden för nästa budgetår förordat -— kunna stiga till 70 procent av samma hyror. Summan skulle alltså till och med kunna tänkas överstiga hyran, något som givetvis bör förebyggas genom lämpligt förbehåll angående jämkning nedåt av familjebidraget. Kvar stöde emellertid möjligheten, enligt förslaget, att det allmännas hjälp skulle kunna motsvara hela hyran.

En sådan möjlighet skulle dock kunna föreligga allenast i fall, där dels stat och kommun tillskjutit maximum för kapitalavskrivning och dels antalet minderåriga barn vore sex eller högre. Det skulle alltså röra sig örn en i verkligheten säkert sällsynt kombination av ytterlighetsfall. Tillika kan ifrågasättas, örn en mindre bemedlad änka med sex eller flera minderåriga barn över huvud taget mäktar bidraga till sin och de sinas bostadsförsörjning och örn ej det allmänna i allt fall måste träda hjälpande emellan med minst ett belopp, som motsvarar hyra för nöjaktig bostad.

Lån. Vid en nedskrivning av fastighetsvärdet, som här ifrågasattes och som torde stanna vid ungefär 30 procent, skapas uppenbarligen ganska goda förutsättningar att i övrigt finansiera fastigheterna på öppna marknaden. Enligt byråns mening böra sådana möjligheter också utnyttjas. Emellertid är det angeläget, att finansieringen i låneväg ordnas på fullt betryggande sätt och att svävande, osäkra krediter ej behöva tillgripas. Under sådana förhållanden synes det lämpligt, att staten öppnar möjlighet till lån med förmånsrätt efter primär- och eventuell, välordnad sekundärkredit på öppna marknaden.

__ Sådana lån synas — tillhopa med statsbidraget — få motsvara högst 35 procent av fastighetsvärdet och skola säkerställas av inteckning inom högst 80 procent av samma värde, vilket i sin tur skall vara prövat och godkänt av statsorganet. Vidare ifrågasättes, örn icke statslånet bör begränsas att motsvara högst 50 procent av den kredit, som under ordnade former och nied bättre förmånsrätt erhållits på öppna marknaden.

Där kommunen själv äger fastigheten och önskar anlita den statliga krediten, lärer säkerheten vara betryggande. Där åter juridisk person är ägare, föreligger uppenbart viss risk för staten. Byrån har övervägt frågan örn krav på kommunal borgen för statslånet men förkastat denna tanke; ett sådant krav skulle med säkerhet ingiva betänkligheter på kommunalt håll. I stället förordas sådant åtagande från kommunens sida beträffande bristande hyresbetalning, som gäller beträffande bostadsanskaffningslån för barnrika familjer (9 § kung. 512/1935). Vid sådant förhållande synes avsättning till riskfond ej böra föreskrivas.

127 Kungl. Maj-.ts proposition nr 190.

I övrigt synas de i nämnda kungörelse lämnade föreskrifterna beträffande bostadsanskaffningslån i tillämpliga delar böra lända till efterrättelse jämväl vid förevarande långivning.

Stiftelser m. fl. Vad angår frågan örn vem som skall stå såsom ekonomisk bärare av bostadsfastigheter för åldringar och änkor förutsätter byrån till en början, att det skall vara kommunen obetaget att själv ikläda sig därmed förbundna skyldigheter.

Vidare synas juridiska personer av allmännyttig karaktär — bolag, föreningar och stiftelser — kunna ifrågakomma för ändamålet. Beträffande sådana juridiska personer synes i tillämpliga delar böra gälla, vad i meranamnda kungörelse nr 512/1935 stadgas örn erkända allmännyttiga bostadsföretag.

Bostadsförsörjningen för åldringar har sedan länge rönt uppmärksamhet från dels den filantropiska enskilda offervilligheten (donatorer m. fl.) och dels från ekonomiska företag, som velat trygga anställdas bostadsförsörjning på ålderdomen. Det synes, såsom redan nämnts, angeläget, att man ej försvagar sådan offervillighet eller sådana strävanden. I senare hänseendet förtjänar kanske särskilt beaktas de för vårt land karakteristiska fall, där stora bruk eller liknande företag äro förlagda till landsbygd och där de ofta äga väsentlig betydelse för en kommuns ekonomiska liv.

Byrån förordar därför, att man medgiver, att de ekonomiska prestationer, som enligt vad ovan anförts skola lämnas av kommun, må kunna, i samma omfattning och ordning samt i samverkan med kommun, lämnas jämväl av enskild, under förutsättning dock att kommunen åtager sig att dels svara för den lokala organisationen och kontrollen och dels lämna den garanti vid försummad hyresbetalning, som ovan berörts.

Hyressättningen. I fråga örn hyressättningen och kontrollen härav synas böra tillämpas samma grundsatser, som gälla i fråga om barnrika familjers bostadsförsörjning, nämligen att standardhyror prövas och fastställas av statsorganet och tjäna såsom utgångspunkt för beräknande av de faktiskt utgående, lägre hyrorna. Därvid skall iakttagas, att de faktiska hyrorna understiga standardhyrorna med samma kvot, som statens och kommunens tillskott tillhopa representera i förhållande till fastighetsvärdet. Om nämnda tillskott sålunda motsvarar exempelvis 30 procent av fastighetsvärdet, böra de faktiska hyrorna också understiga standardhyrorna med likaledes 30 procent, eller något mindre; man har ju nämligen att vid hyressättningen taga hänsyn ej blott till fastighetskapitalets förräntning utan även till löpande kostnader för underhåll m. m.

Härvid synes dock — örn man bortser från lägenheter, som upplåtits åt änkor med barn, för vilka löpande familjebidrag utgår — de faktiska hyrorna för de individuella lägenheterna ej behöva sättas i direkt relation till standardhyrorna för dessa utan en viss anpassning efter de boendes inkomstförhållanden kunna medgivas, dock endast så att summan av de faktiska hyrorna skall ställas i given relation till summan av standardhyrorna för hela fastigheten. Örn sålunda summan av de faktiska hyrorna skall understiga summan av standardhyrorna med exempelvis 30 procent, bör hinder ej möta, att en hyresgäst i något bättre inkomstläge får vidkännas en hyra, som med allenast 25 procent understiger standardhyran för hans lägenhet, för så vitt nämligen motsvarande större förmån, exempelvis 35 procent hyresnedsättning för annan likvärdig lägenhet, beredes annan hyresgäst i sämre inkomstläge. Såsom redan antytts, påkallas emellertid, enligt konstruktionen, löpande hyressättning för de 'individuella lägenheterna, där familjebidrag utgår för änkor med barn.

Lägenheterna,s storlek. "Vad angår lägenheternas storlek — och kvalitet -

128 Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

synas i fråga om änkor med flera minderåriga barn än tre böra uppställas samma villkor som eljest, där fråga är örn bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer (kung. nr 512/1935), det vill bland annat säga, att kravet på två rum och kök såsom minimistandard bör upprätthållas. Möjligen i fall, där antalet minderåriga barn stannar vid tre och i allt fall, där det är lägre, synes ett mindre bostadsutrymme vara nöjaktigt.

I andra fall synes man i regel böra stanna vid ett rum och kök. Där fråga är örn ensamstående eller gifta åldringar synes även lägenhetstypen rum med kokvrå kunna godtagas.

Storrå lägenheter än ett rum och kök synas — där ej fråga är örn änkor med tre eller flera barn — endast böra medgivas i speciella fall. Särskilt tänker byrån på sådana ej ovanliga fall, där vuxen dotter — eller annan närstående — sammanbor med åldringar och har vårdnaden örn deni.

Inneboende av främmande personer bör ej få förekomma. Däremot synes böra medgivas, att flera personer av samma kön sammanbo, jämväl örn de ej äro förenade med familjeband, i vilket fall en efter de boendes antal avpassad lägenhetstyp bör kunna medgivas.

I regel bör två ruin och kök vara maximum. Där bebyggda fastigheter inköpas eller där vid nybyggnad en ändamålsenlig planlösning så påkallar, synes dock hinder ej böra möta, att byggnad, varom fråga är, till mindre antal rymmer lägenheter upp till tre rum och kök.

Där lägenheter örn mer än ett rum icke till äventyrs påkallas för nöjaktig bostadsförsörjning åt änkor med stor barnskara eller för flera sammanboende vuxna, synas de böra uthyras mot fastställd standardhyra.

Lägenheternas kvalitet. Lägenheterna böra vara av fullt tjänlig beskaffenhet. Härutinnan synas dock i allmänhet icke böra uppställas några bestämda kvalifikationer — exempelvis jämförliga med dem, som gälla i fråga örn barnrika familjer — utan en anpassning böra medgivas efter ortens nivå för lämpliga bostäder i allmänhet.

Såsom allmän regel synes dock böra upprätthållas kravet på att lägenheterna äro försedda med värmeledning eller annan jämförlig uppvärmningsanordning och att kostnaden för uppvärmning alltid ingår såsom en del av hyran, detta till förebyggande av sådan överdriven individuell sparsamhet med bränsle, som kunde äventyra lägenhetens lämplighet såsom bostad.

I sammahanget må jämväl understrykas önskvärdheten, att man söker undvika dels större anhopning inom samma byggnadskomplex av ifrågavarande klientel och dels anordningar, som läte byggnaderna på ett för de boende kanske stötande sätt skilja sig från den övriga miljön.

Medelsbehovet. Yad slutligen angår medelsbehovet påkallas, vid bifall till vad här ifrågasatts, särskilt anslag för beredande av statsbidrag utan återbetalningsskyldighet. Medelsbehovet lärer kunna uppskattas till 500,000 kronor för budgetåret 1938/1939. Anslaget lärer böra utgå av skattemedel.

Medel till familjebidrag åt änkor med barn torde kunna utgå ur anslaget till sådant bidrag för barnrika familjer. För ändamålet redan föreslagna anslag för budgetåret 1938/1939, 1,450,000 kronor, torde vid sådant förhållande behöva höjas med förslagsvis 25,000 kronor att utgå av skattemedel.

Slutligen torde lån, såsom ovan ifrågasatts, böra utgå ur en för ändamålet inrättad särskild lånefond, för vars bildande skulle påkallas för budgetåret 1938/1939 ett anslag, av reservationsanslags natur, till ett förslagsvis uppskattat belopp av 500,000 kronor att utgå av lånemedel.

Underdånigst

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

129 Sid.

Bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer ...................... 2

Hittills bedriven bostadsförsörjningsverksamhet för mindre bemedlade,

barnrika familjer.......................................................... 9

Bostadssociala utredningens förslag beträffande egnahemsverksamhet för mindre bemedlade, barnrika familjer .................................... 13

Allmänna synpunkter sid. 13.

Utredningen sid. 13. — Yttranden sid. 36. — Departementschefen sid. 46. Förslagets utformning sid. 52.

Subventionens storlek för barnrik familj sid. 52.

Utredningen sid. 52. — Departementschefen sid. 55.

Kommunernas ekonomiska medverkan sid. 56.

Utredningen sid. 56. — Yttranden sid. 57. — Departementschefen sid. 60. Gränsdragningen mellan landsbygdskommuner och övriga kommuner sid. 62. Utredningen sid. 62. — Yttranden sid. 62. — Departementschefen sid. 63. Verksamhetens organisation sid. 63.

Utredningen sid. 63. — Yttranden sid. 64. — Departementschefen sid. 65. Åtgärder till förebyggande av missbruk av subventionen sid. 66.

Utredningen sid. 66. — Yttranden sid. 67. — Departementschefen sid. 67. Bostadens beskaffenhet sid. 68.

Utredningen sid. 68. — Yttranden sid. 68. — Departementschefen sid. 68. Förslaget i övrigt sid. 69.

Kostnadsberäkningar sid. 70.

Departementschefen sid. 71.

Bostadssociala utredningens förslag till familjebidrag i samband med lån ur lånefonden för lantarbetarbostäder.................................... 71

Utredningen sid. 71. — Yttranden sid. 73. — Departementschefen sid. 73.

Anslag till familjebidrag .................................................... 73

Departementschefen sid. 76.

Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer 77

Departementschefen sid. 77.

Främjande av bostadsbijggande på landsbygden.................................... 78

Förbättringsbidrag............................................................ 78

Departementschefen sid. 89.

Lånefonden för främjande av bostadsbyggande i)å landsbygden .......... 91

Departementschefen sid. 91.

Lånefonden för lantarbetarbostäder................................................ 91

Departementschefen sid. 92.

Hem för åldringar och änkor .................................................... 92

Statens byggnads] ånebyrå sid. 92. — Yttranden sid. 94. — Departementschefen sid. 94.

Hemställan........................................................................ 95

Bilaga A. Utkast till kungörelse om lån och bidrag av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika familjer .................................................... 96

Bilaga B. Statens byggnadslånebyrås förslag rörande hem för åldringar och

änkor ............................................................ 106

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 190.

589 38 9