angående anslag t^ll läroanstalter för dövstumma m. m.

Kungl. Majlis 'proposition Nr 818.

1 Nr 212.

Kungl. Marits proposition till riksdagen angående anslag t^ll läroanstalter för dövstumma m. m.; given Stockholms slott den 3 mars 1938.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att dels antaga härvid fogade förslag till lag om upphävande av lagen den 31 maj 1889 (nr 27, sid. 1) angående dövstumundervisningen, dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Arthur Engberg.

Bihang till riksdagens protokoll 19S8.

1 sami.

Nr 212.

2 Kungl. Majlis proposition Nr %1%.

Förslag

till

Lag

om upphävande av lagen den 31 maj 1889 (nr 27, sid. 1) angående dövstumundervisningen.

Härigenom förordnas, att lagen den 31 maj 1889 angående dövstumundervisningen skall upphöra att gälla med utgången av juni 1938.

Kungl. Maj:ts proposition Nr '212.

3 Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 3 mars 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson,

Engberg, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans- och jordbruksdepartementen anför härefter chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Engberg följande:

Under punkten 182 i årets åttonde huvudtitel har Kungl Majit föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition angående läroanstalter för dövstumma, som kunde varda riksdagen förelagd, beräkna för budgetåret 1938/39

dels till Läroanstalter för dövstumma: Avlöningar ett förslagsanslag av 725,000 kronor;

dels till Läroanstalter för dövstumma: Omkostnader ett förslagsanslag av 720,000 kronor;

dels ock såsom Bidrag till tysta skolan i Lidingö ett anslag av 10,000 kronor.

Sedan 1937 års riksdag beslutat, att staten skulle från och med den 1 juli 1938 under vissa förutsättningar övertaga ansvaret för dövstumundervisningsväsendets fortsatta uppehållande, anbefallde Kungl. Majit skolöverstyrelsen att dels från landstingen och de städer, som icke deltoge i landsting, inhämta’ och till Kungl. Majit överlämna yttranden, huruvida landstingen och nämnda städer åtoge sig de villkor för statens övertagande av dövstumundervisningsväsendet, som vore innefattade i riksdagens berörda beslut, dels ock under beaktande av vad i ärendet förekommit till Kungl. Majit inkomma med förslag till de åtgärder för genomförandet från och med den 1 juli 1938 av dövstumundervisningsväsendets förstatligande, som kunde böra av Kungl. Majit vidtagas.

Förslag till sådana åtgärder hava av överstyrelsen framlagts i skrivelse den 23 november 1937, varöver utlåtanden avgivits av ärkebiskopen den 7 januari 1938, lantbruksstyrelsen den 11 januari 1938, undervisningsväsendets lönenämnd den 12 januari 1938, riksräkenskapsverket den 14 januari 1938, statskontoret den 29 januari 1938, byggnadsstyrel-

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr %1£.

sen den 7 februari 1938 och svenska dövstumlärarsällskapet den 12 januari 1938. Härförutom hava i ärendet ingivits ett stort antal framställningar från vederbörande dövstumskoldistrikt, lärare m. fl.

Med skrivelse den 1 december 1937 har skolöverstyrelsen till Kungl. Maj:t överlämnat de begärda yttrandena från landstingen och vederbörande städer. I anledning härav har statskontoret den 29 januari 1938 avgivit utlåtande.

Vidare må nämnas, att överstyrelsen i skrivelse den 30 augusti 1937 gjort framställning örn anslag för budgetåret 1938/39 till tysta skolan i Lidingö.

Den föreliggande frågan om genomförandet av dövstumundervisningsväsendets förstatligande är nu färdigberedd, och jag tillåter mig därför ånyo anmäla densamma.

I. Dövstumundervisningsväsendets uppgift och nuvarande organisation.

Med hänsyn till förefintligheten eller frånvaron av hörsel uppdelas de stumma enligt gängse terminologi i hörstumma och dövstumma.

Bland de hörstumma kan särskiljas en grupp, bestående av sådana, som äro stumma på grund av höggradig sinnesslöhet, stumma hörande idioter, samt en annan, bestående av sådana, som lida av afa,si, hos vilka stumheten anses bero på en av sjuklighet i vissa hjärnpartier förorsakad oförmåga att reglera talorganens rörelser till ett flytande samarbete, trots det att den stumme i fråga äger normalt förstånd samt normala hörsel- och talorgan. De dövstumma äga i regel normalt förstånd samt normala talorgan, och deras stumhet är beroende endast därpå, att dövheten omöjliggjort för dem att uppfatta och lära omgivningens språk. Efter tiden för dövhetens inträde samt dövhetens grad särskiljas olika slag av dövstumma, egentligt dövstumma och oegentligt dövstumma.

Örn ett barn är fullkomligt dövt från födelsen eller från den tidigare levnadsåldern och följaktligen icke har kunnat tillägna sig någon del av talspråket, kallas det i egentlig mening dövstumt. Är däremot barnet ej fullkomligt dövt utan kan i någon mån uppfatta, talspråket, eller har dövheten uppkommit efter det att talförmågan börjat utvecklas, d. v. s. örn barnet äger hörsel- eller språkrester eller bådadera, brukar det betecknas som endast i oegentlig mening dövstumt.

Dövstumundervisningens allmänna uppgift är de dövstummas uppfostran till sedliga karaktärer och utvecklingen av alla deras krafter och anlag. Härvidlag är dövstumskolan närmast jämförlig med folkskolan, och dess undervisning bör, såvitt med hänsyn till de dövstummas bristande sinne är möjligt, sträva mot samma mål som undervisningen i folkskolan. Dövstumskolans särskilda uppgift är att taga ut den dövstumme ur hans isoleringstillstånd genom att i möjligaste

5 Kungl. Maj:ts proposition Nr '212.

mån giva hans föreställningsvärld det innehåll, den omfattning och klarhetsgrad, som utmärker den fullsinnades, och att bibringa honom ett allmänförståeligt meddelelsemedel. Språkundervisningen blir i dövstumskolan det allt behärskande.

De metoder, som tillämpas vid dövstummas undervisning, indelas efter det meddelelsemedel, som vid undervisningen huvudsakligen kommer till användning, i tal-, skriv- och tecken- eller åtbördsmetoder, varför man talar örn talskolan samt skriv-teckenskolan.

Genom talmetoden söker man bibringa den dövstumme talförmåga samt lära honom med synen uppfatta eller avläsa andra människors tal. Skrivning och läsning förekommer även vid tillämpning av talmetoden och detta i större eller minst samma omfattning som i skolor för hörande.

Inövande av tal- och avläsefärdigheten kräver avsevärd tid och möda. Genom att utesluta de nödiga rent mekaniska övningarna för talets inlärande, d. v. s. genom användning av skrivmetod i stället för talmetod, kan icke obetydlig tid och kraft vinnas för den egentliga språktillägnelsen. Sättas skrift och handalfabet i talets ställe, har man trott sig kunna nå ett tillfredsställande språkligt resultat även med sådana elever, för vilka talet och språktillägnelsen erbjuda särskilda svårigheter på grund av nedsatt syn, svag intelligens eller andra kroppsliga och andliga defekter.

Som tredje undervisningsmetod för dövstumma — vilken historiskt sett torde böra beaktas som den första —■ stå tecken- eller åtbördsmetoden. Vid tillämpningen av denna metod utvecklas den dövstummes naturliga fallenhet att uttrycka sig genom mimik och åtbörder.

Enligt lagen den 31 maj 1889 (nr 27, sid. 1) angående dövstumundervisningen (ändrad genom nr 428/1918, 221/1923 och 400/1928) äro landsting och stadsfullmäktige i de städer, som icke deltaga i landsting, skyldiga att föranstalta om undervisning åt de inom vederbörande landstingsområden eller städer befintliga barn, som avses i lagen.

Skolåldern räknas i allmänhet från och med det år, då barnet fyller sju år. Barnet är i regel skolpliktigt under de åtta år, som följa efter dess intagning i skolan.

Landstingsområdena och städerna äro för dövstumundervisningens ordnande indelade i sju dövstumskoldistrikt. Beträffande omfattningen av dessa kan Kungl. Majit på särskild framställning vidtaga de förändringar, som kunna påkallas av omständigheterna.

De nuvarande dövstumskoldistrikten omfatta följande områden:

första distriktet med skola å Manilla: Stockholms stad, Stockholms län, Södermanlands län, Västmanlands län, Östergötlands län, Norrköpings stad oell Gotlands län;

andra distriktet med skola i Växjö: Kalmar läns norra och Kalmar läns södra landstingsområden samt Jönköpings län och Kronobergs län;

tredje distriktet med skola i Lund: Kristianstads län, Malmöhus län, Malmö stad, Hälsingborgs stad och Blekinge län;

6 Kungl. Maj:ts proposition AV 21%.

fjärde distriktet med skola i Vänersborg: Göteborgs och Bohus län, Göteborgs stad, Hallands län, Älvsborgs län och Skaraborgs län;

femte distriktet med skola i Örebro: Örebro län och Värmlands län;

sjätte distriktet med skola i Gävle: Uppsala län, Kopparbergs län, Gävleborgs län och Gävle stad; samt

sjunde distriktet med skola i Härnösand: Västernorrlands län, Jämtlands län, Västerbottens län och Norrbottens län.

För varje distrikt finnes en styrelse utsedd av vederbörande landsting och stadsfullmäktige efter landstingsområdets eller stadens folkmängd med en ledamot för varje fullt tal av 90,000 inbyggare. Styrelsen äger besluta i de frågor, som angå undervisningen, dock att beslut örn anskaffande av erforderliga medel för skolan eller dess årliga utgiftsstat skola underställas vederbörande korporationer. Uppkomma därvid olika beslut, skall frågans avgörande hänskjutas till en nämnd, till vilken landstingen och ifrågavarande städer för varje år välja efter folkmängden inom sitt område en ledamot för varje fullt tal av 30,000.

Inom ramen för givna bestämmelser äga distrikten frihet att själva besluta om skolornas organisation och undervisningens ordnande efter olika metoder. Dövstumskola kan därför anordnas för undervisning efter talmetod allenast eller ock efter skilda metoder, tal-, skriv- och teckenmetod.

För utrönande av barnens begåvning och anlag skall vid varje skola finnas en särskild intagningsklass. I skola, anordnad för undervisning efter skilda metoder, skall intagningsklassen vara ettårig. I denna klass skall alltid talmetoden först tillämpas. Endast de barn, som på grund av svag begåvning eller av annan anledning ej lämpligen kunna undervisas efter talmetod, hänvisas till undervisning efter de metoder, som användas å skolans övriga linjer, och till teckenlinjen endast de svagast begåvade. Skolans skilda linjer ävensom intagningsklassen kunna förläggas till olika platser. Särskilt skall tillses, att undervisningen å tallinjen icke blir lidande därigenom, att dess lärjungar obehörigen sammanföras med lärjungarna å de övriga linjerna.

Så vitt med hänsyn till de dövstummas bristande sinne är möjligt, bör i dövstumskola meddelas undervisning i samma kunskapsämnen som i folkskolan och till ungefär samma omfattning. Därjämte skall någon utbildning i handaslöjd och hantverk meddelas.

Vid varje skola skall finnas en föreståndare samt i övrigt nödig lärarpersonal. För att kunna antagas till föreståndare, lärare eller lärarinna vid dövstumskola fordras att hava avlagt godkänd avgångsexamen vid statens dövstumlärarseminarium samt för föreståndare dessutom ådagalagd praktisk lärarskicklighet. Inträde vid detta seminarium, som är förlagt till Manilla, kan vinnas av den, som med goda vitsord avlagt avgångsexamen vid folkskoleseminarium. Lärokursen därstädes är ettårig, men avgångsexamen avlägges först efter vid någon dövstumskola genomgånget provår.

Att hava inseende över dövstumskolorna samt vaka över deras ledning och utveckling förordnar Kungl. AIaj:t en sakkunnig man såsom inspektör. Kostnaderna för inspektionen bestridas av statsmedel.

Antalet höstterminen 1937 vid dövstumskolorna inskrivna barn samt anställda föreståndare och lärare framgår av följande översikt:

Kungl. Majlis proposition Nr 212.

*) Befattningen vakant. Uppehälles av en av skolans ordinarie lärare såsom vikarie.

Utgifterna för upprätthållande av dövstumskola bestridas av skoldistrikten med bidrag av statsmedel. Landsting och vederbörande stadsfullmäktige äga för varje till landstingsområdet eller staden hörande i dess dövstumskola intaget barn bestämma viss årlig avgift, med vilken föräldrar eller målsmän böra bidraga till barnets kosthåll vid skolan.

Statsbidrag hava härutöver anvisats till vissa i mer eller mindre direkt samband med undervisningen av de dövstumma stående ändamål.

1912 års riksdag beslöt sålunda, att till upprätthållande av för dövstumma avsedda lantbruksskolor hnge, under de villkor Kungl. Maj:t ägde att bestämma, utgå statsbidrag med högst 250 kronor för år räknat för varje dövstum, som inom sådan lantbruksskola eller på dess bekostnad åtnjöte underhåll. En lantbruksskola för dövstumma inrättades därefter av tredje dövstumskoldistriktet å en för ändamålet inköpt egendom, nu kallad Råbylund, i närheten av Lund. Denna skola är fortfarande i verksamhet. 1913 års riksdag medgav, att till dövstumskolor eller föreningar, som anordnade föreläsningar eller vidtoge andra åtgärder till beredande av fortsatt undervisning för dövstumma, finge utgå understöd med högst 500 kronor årligen för varje dövstumskoldistrikt, under villkor, att bidrag till verksamheten med minst samma belopp tillskötes från annat håll samt under de förbehåll och bestämmelser i övrigt, Kungl. Majit kunde finna gott fastställa. 1931 års riksdag medgav, att till skolan för döva småbarn i Stockholm och till förskolan för dövstumma i Göteborg finge utgå statsbidrag efter samma grunder, som vöre bestämda för bidrag till dövstumskola, anordnad av dövstumskoldistrikt. Slutligen medgav 1925 års riksdag, att från och med budgetåret 1925/26 finge tills vidare till uppehållande av för dövstumma avsedda hantverks skolor, under de villkor Kungl. Majit ägde bestämma, utgå statsbidrag med högst 250 kronor för år räknat för varje dövstum elev, som inom skolan eller på dess bekostnad åtnjöte underhåll.

8 Kungl. Martts proposition Nr 212.

De ovannämnda statsbidragen utgå från det under åttonde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget å 175,000 kronor till befrämjande av dövstumundervisningen. Detta anslag disponeras på följande sätt:

1. Bidrag till dövstumskoldistriktens barndomsskolor

förslagsvis ................................ kronor 145,000

2. Bidrag till uppehållande av för dövstumma avsedda

lantbruks- och hantverksskolor, förslagsvis....... » 16,500

3. Bidrag till skolan för döva småbarn i Stockholm

och förskolan för dövstumma i Göteborg, förslagsvis » 5,000

4. Till anordnande av föreläsningar eller vidtagande av andra åtgärder till beredande av fortsatt utbildning

för dövstumma............................. » 3,500

5. Till stipendier åt dövstumlärarelever............ » 4,000

6. Till anskaffande av lämplig litteratur åt dövstumma »_1,000

Summa kronor 175,000.

Under åttonde huvudtiteln äro vidare uppförda ett anslag å 10,000 kronor såsom bidrag till tysta skolan i Lidingö och ett anslag å 14,000 kronor såom bidrag till kyrklig själavård åt dövstumma. Bidraget till tysta skolan utgår under villkor, att skolan under budgetåret 1937/38 uppehåller sin verksamhet såsom fortsättningsskola för från distriktsskolorna avgångna dövstumma enligt samma plan som hittills. Beträffande anslaget å 14,000 kronor gäller kungörelsen den 6 oktober 1905 (nr 57, sid. 1) angående anslag av allmänna medel för anordnande av kyrklig själavård åt dövstumma.

II. Förutsättningarna för ett statsövertagande av dövstumundervisningsväsendet.

1937 års riksdags beslut. I propositionen nr 109/1937 föreslog Kungl. Majit riksdagen att besluta att staten skulle från och med den 1 juli 1938 övertaga ansvaret för dövstumundervisningsväsendets fortsatta uppehållande under förutsättning, att landstingen och de städer, som icke deltoge i landsting, utan ersättning och förbehåll samt med full äganderätt till statsverket överlämnade all sin för dövstumundervisningsväsendet använda fasta och lösa egendom, varav staten funne sig vara i behov, däri jämväl inbegripen den för dövstumma barns sommarvistelse avsedda egendomen Vejbystrand jämte därtill hörande lös egendom.

Vid anmälan av ärendet anförde jag enligt omförmälda proposition bland annat följande rörande förutsättningarna för statsövertagandet m. m.:

Överstyrelsen hade i sitt utlåtande berört frågan om den situation, som skulle uppstå, därest staten icke skulle behöva taga i anspråk alla de förefintliga dövstumskolorna och något eller några distrikt sålunda

9 Kungl. Martts proposition Nr 212.

skulle i motsats till de övriga distrikten befrias från ekonomiska prestationer. Ur de andra landstingens synpunkt, hade det anförts, skulle ett sådant förfarande te sig obilligt. Jag ville emellertid bestämt framhålla, att staten vid planläggningen av en för framtiden bestående organisation, för vilken den skulle bära det pedagogiska och ekonomiska ansvaret, ej kunde låta sig i så avgörande grad bindas av de nuvarande lokala förhållandena, att den vidtoge ur undervisningens synpunkt omotiverade eller mindre väl motiverade anordningar eller iklädde sig betydande årliga merkostnader för att undvika, att ett distrikt komme i gynnsammare ställning än ett annat distrikt vid den kapitalnedskrivning, som det ifrågasatta överlämnandet till statsverket av viss egendom innebure för landstingens del. Uppmärksammas finge för övrigt, att vid förändringar inom småskoleseminarieorganisationen likartade fall förekommit, utan att detta påkallat några särskilda åtgärder från statsmakternas sida.

Vad särskilt beträffade egendomen Vejbystrand, förelåge ingen närmare utredning rörande huruvida eller för vilket syfte egendomen borde av staten utnyttjas efter dövstumundervisningens förstatligande. Det vore följaktligen vanskligt att nu avgöra, om riksdagens beslut borde så utformas, att även denna egendoms överlämnande skulle kunna av statsverket påfordras. Det ändamål, vartill egendomen för närvarande användes — sommarkoloniverksamhet — syntes ligga vid sidan av den egentliga dövstumundervisningen. I varje fall vore det tveksamt, örn staten borde omhänderhava sommarkoloniverksamhet av ifrågavarande art. Det hade föresvävat mig, att det skulle kunna visa sig lämpligt och möjligt att tillgodose ändamålet — vilket syntes mig mycket behjärtansvärt — med hjälp av de till förmån för dövstumma donerade ganska rikhaltiga medlen. Uteslutet syntes ej heller vara, att de i distriktet ingående landstingen och städerna skulle kunna befinnas villiga att även i fortsättningen bestrida denna del av sin nuvarande verksamhet. Ur det allmännas synpunkt torde emellertid en sådan lösning av frågan ej vara önskvärd, om den skulle medföra, att endast distriktets barn finge tillgång till sommarvistelse vid egendomen. Frågan syntes emellertid böra i sin helhet ytterligare utredas. Eftersom denna utredning kunde tänkas utmynna i ett förslag, att staten skulle ombesörja även sistberörda verksamhet, funne jag försiktigheten bjuda att vederbörande landsting och städer förpliktades att vid förefallande behov till statsverket överlämna egendomen Vejbystrand med därtill hörande lös egendom.

Då staten, såsom ovan framhållits, vid planläggningen av dövstumundervisningen borde hava full frihet att ordna denna undervisning på det för .statsverket och undervisningen mest ändamålsenliga sättet, förutsatte jag, att landstingen och vederbörande städer gjorde nämnda åtaganden utan att uppställa några villkor rörande egendomens framtida användning i skolorganisationen eller dylikt.

Vissa av de synpunkter, som ovan anförts, finge en särskild aktualitet till följd av ett av 19.‘3(j års utredning angående dövstumma och blinda framfört förslag örn statsinköp av den i enskild ägo befintliga egendomen Broby gård i Uppland. Denna egendom skulle enligt förslaget användas för viss lantbruks- och trädgårdsundervisning, som av utredningsmannen angående dövstumundervisningsväsendet förutsatts skola förläggas annorstädes, företrädesvis till Råbylunds-institutionerna. Utan att nu taga

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr £12.

ståndpunkt till förslaget, ville jag framhålla, att detsamma syntes vara förtjänt av en ingående prövning vid de fortsatta överväganden, som enligt det nedanstående borde komma till stånd.

Vad anginge den vid dövstumundervisningsväsendet anställda personalen, hade förslag framställts om att staten, i samband med att den övertoge nämnda undervisning, skulle ikläda sig skoldistriktens förpliktelser mot den nuvarande personalen, åtminstone i den mån den kunde anses innehava fast anställning, och — helt eller delvis — jämväl mot den förutvarande personalen. Meningen vore icke att här upptaga denna fråga till slutlig behandling. I det väsentliga syntes emellertid utredningsmannens förslag med de däri av skolöverstyrelsen ifrågasatta jämkningarna kunna läggas till grund för ordnandet av dessa förhållanden. I likhet med statskontoret ansåge jag dock, att det först efter ytterligare utredning med hänsyn tagen till de individuella fallen vore möjligt att göra något bestämdare uttalande rörande i vad mån staten borde genom personliga lönetillägg hålla personalen skadeslös för minskning i nu utgående löneförmåner. I ett avseende ville jag emellertid redan nu anmäla skiljaktig mening, nämligen i fråga om sättet för bestridande av kostnaderna för pensioneringen av förutvarande befattningshavare. Dessa kostnader syntes mig böra även i fortsättningen bestridas av distrikten, i den mån de belöpte på befattningshavare, vilka pensionerats eller erhållit understöd före den 1 juli 1938.

Riksdagen syntes ej böra nu fatta beslut rörande formerna för statens övertagande av ansvaret för ifrågavarande personal. Denna fråga borde företagas till närmare övervägande först i samband med den lönereglering för personalen vid dövstumskolorna, varom 1938 års riksdag torde böra fatta beslut. Det syntes mig emellertid vara av intresse, att riksdagen redan nu till vägledning för landstingen och de städer, som ej deltoge i landsting, tillkännagåve sin allmänna uppfattning i denna fråga.

Tidigare hade ifrågasatts, att landstingen skulle efter statens övertagande av dövstumundervisningen gälda vissa avgifter för varje i dövskola undervisat barn. Dövstumundervisningsväsendet skulle alltså i förevarande hänseende likställas med blindundervisningsväsendet. Utredningsmannen och de i ärendet hörda myndigheterna — efter vad det ville synas även statskontoret — vore emellertid numera ense om att sådana avgifter ej borde utgå. Denna ståndpunkt betingades i huvudsak av att det befunnits önskvärt att även på denna väg främja önskemålet örn skatteutjämning kommunerna emellan. För egen del funne jag det oegentligt, att, sedan staten åtagit sig kostnaderna för dövstumundervisningens uppehållande, några avgifter av här avsedd art skulle utkrävas av landstingen, varför jag anslöte mig till utredningsmannens mening på denna punkt. Jag ville samtidigt framhålla, att jag i likhet med utredningsmannen och myndigheterna holle före, att målsman icke borde åläggas erlägga avgift för barn, som intagits i statlig dövstumskola.

En förutsättning för att staten skulle övertaga dövstumundervisningen vore, att alla landsting och städer, som ej deltoge i landsting, förbehållslöst åtoge sig att uppfylla vederbörande villkor. Skulle så ej bliva fallet, torde hela frågan förfalla. Innan visshet vunnits om att vederbörande vore villiga infria berörda villkor, saknade jag anledning att till övervägande upptaga den därav betingade frågan om dövstumundervisningsväsendets organisation. Framhållas kunde dock, att jag vid den

11 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 81%.

preliminära granskning, jag ägnat utredningsmannens förslag, funnit detta kunna i det väsentliga läggas till grund för den blivande omorganisationen. Av samma anledning kunde jag icke nu till behandling upptaga frågan örn löneplaceringen för de statliga dövstumskolornas personal.

Vidare funne jag mig nu icke böra ingå på de föreliggande ekonomiska kalkylerna, och på vissa i samband med omorganisationen stående spörsmål, exempelvis frågan örn dövstumprästinstitutionens bibehållande eller framtida ställning och örn bestridande av kostnaderna för pensionering av dövstumprästen i tredje distriktet.

Med avseende på den nya ordningens genomförande ansåge jag mig böra framhålla, att, sedan staten övertagit dövstumundervisningsväsendet, det icke torde vara erforderligt att reglera denna del av skolsystemet, lika litet som andra, genom en särskild lag. Den nuvarande lagen angående dövstumundervisningen av år 1889 torde följaktligen böra upphöra att äga giltighet med utgången av juni 1938, varom förslag borde föreläggas 1938 års riksdag. Sedermera torde Kungl. Majit hava att på grundval av 1938 års riksdags beslut i organisationsfrågan utfärda stadga angående dövstumundervisningen och övriga erforderliga föreskrifter.

I skrivelse nr 214/1937 anmälde riksdagen, att riksdagen bifallit Kungl. Majits ifrågavarande förslag, dock med den ändringen att riksdagen beslutat, att staten vid övertagandet av dövstumundervisningen även skulle ansvara för kostnaderna för redan utgående pensioner till f. d. befattningshavare vid dövstumskolorna. Vad av departementschefen i övrigt yttrats rörande de allmänna grunderna för statens övertagande av ansvaret för den personal, som sysselsatts eller sysselsattes inom dövstumundervisningsväsendet, syntes riksdagen kunna i huvudsak godtagas.

Landstingens och vederbörande städers yttranden i fråga om villkoren för statsövertagandet. Av de yttranden från landstingen och ifrågavarande städer, som av överstyrelsen enligt det föregående införskaffats, framgår, att de av riksdagen uppställda villkoren för statsövertagandet i en del fall icke förbehållslöst godkänts.

Malmöhus, Kristianstads och Blekinge läns landsting samt stadsfullmäktige i Hälsingborg hava förklarat sig icke hava något att för sin del erinra däremot, att all den av huvudmännen för tredje dövstumskoldistriktet för dövstumundervisningsväsendet använda fasta och lösa egendom, varav staten funne sig vara i behov, däri jämväl inbegripen den för dövstumma barns sommarvistelse avsedda egendomen Vejbystrand jämte därtill hörande lös egendom, utan ersättning och förbehåll samt med full äganderätt överlämnades till statsverket, varvid förutsattes, att ansvaret för utgående löner åt nuvarande och pensioner åt förutvarande befattningshavare inom distriktet övertoges av staten på ett sådant sätt, att ingen ersättningsskyldighet kunde komma att åvila huvudmännen gentemot ifrågavarande befattningshavare.

Från Kristianstads läns landstings sida har vidare meddelats, att tomt-

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

marken, där dövstumskolan i Lund vore belägen, ägdes av Lunds stad, som upplåtit tomten åt distriktet, så länge den användes för dövstumundervisningsändamål. Denna fastighet kunde landstingen och städerna således ej överlämna till statsverket med full äganderätt i annan mån, än de själva besutte sådan.

Gävleborgs läns landsting har förklarat sig vilja för sin del åtaga sig de villkor för statens övertagande av dövstumundervisningsväsendet, som i riksdagsskrivelsen påfordrats, därvid landstinget dock förutsatte, att vid skolans förändring till enbart skriv-teckenskola nuvarande lärarpersonal vid skolan efter därom gjord framställning, i den mån så kunde ske, förflyttades till talskola, ävensom att statsverket åtoge sig alla de förpliktelser, som kunde följa av lärarpersonals vid skolan vägran att övergå till statstjänst.

Stadsfullmäktige i Gävle hava såsom sitt yttrande i ärendet åberopat, vad drätselkammaren anfört.

Drätselkammaren har med avseende å dövstumdistriktets skola i Gävle framhållit, att den tomt, å vilken skolbyggnaderna vore uppförda, tillhörde Gävle stad och innehades av skoldistriktet allenast under nyttjanderätt. Skolöverstyrelsens folkskolavdelning hade i skrivelse till stadsfullmäktige den 24 november 1920 gjort förfrågning, huruvida staden vore villig att vid ett eventuellt statligt övertagande av dövstumundervisningsväsendet med full äganderätt överlämna det tomtområde, varå dövstumskolebyggnaderna i staden vore uppförda, eller ock viss del därav, i vilket senare fall dispositionsrätt över återstående del av det upplåtna området bleve erforderlig. Vid sammanträde den 31 janari 1921 hade stadsfullmäktige beslutat i princip förklara sig villiga att, under de i överstyrelsens berörda skrivelse omförmälda betingelser, till staten med full äganderätt överlämna det för dövstumskolebyggnaderna i Gävle erforderliga tomtområde, som efter verkställd utredning och eventuell förändring av gällande stadsplan i denna del av staden kunde bliva vederbörligen bestämt. Någon dylik utredning eller stadsplaneändring syntes emellertid icke hava förekommit. Sedermera hade drätselkammaren i yttrande över överstyrelsens den 10 maj 1921 avgivna utlåtande med förslag till omorganisation av dövstumundervisningsväsendet anfört, att drätselkammaren till stadsfullmäktiges sistnämnda belut ville göra det uttalandet, att drätselkammaren förutsatte, att Gävleskolan alltfort förbleve dövstumskola.

Stadsfullmäktiges år 1921 i markfrågan sålunda fattade beslut syntes drätselkammaren alltjämt äga giltighet. Emellertid ville drätselkammaren i anslutning till sitt nyssnämnda år 1922 gjorda uttalande och i likhet med vad som skett vid överlämnandet till statsverket av tomtmark inom staden för uppförande av landstatshus föreslå såsom villkor för överlåtelsen, att staden utfäste sig att, därest området framdeles icke skulle behöva utnyttjas för dövstumundervisningsändamål, området finge av staten tagas i anspråk allenast för annat statligt ändamål. Skedde icke detta, skulle staden äga rätt återfå området, dock med skyldighet för staden att efter verkställd värdering lösa å området befintliga byggnader. Därest staden icke begagnade sig av nämnda rätt, skulle staten vara skyldig att för ett såsom skäligt ansett pris av åtta kronor per kvadratmeter inlösa området.

Drätselkammaren föresloge alltså, att stadsfullmäktige under nyss an-

13 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr %1%.

givna förutsättning ville för sin del åtaga sig de av riksdagen uppställda villkoren för statens övertagande av dövstumundervisningsväsendet.

Västernorrlands läns landsting har under förutsättning, att statsverket från och med den 1 juli 1938 komme att å sig övertaga ansvar och kostnader för dövstumundervisningsväsendets fortsatta uppehållande, funnit sig böra till statsverket med full äganderätt överlämna sin andel i all för dövstumundervisningen använd fast och lös egendom.

De återstående huvudmännen för dövstumundervisningsväsendet hava förbehållslöst åtagit sig de av riksdagen uppställda villkoren.

Statskontorets utlåtande. Statskontoret har anfört, att — med hänsyn till den principiella inställning, som 1937 års riksdag syntes hava intagit i fråga om de åtaganden, som borde göras från statsverkets sida beträffande de kommunala organens förpliktelser gentemot de nuvarande och förutvarande befattningshavarna inom dövstumundervisningsväsendet — de förbehåll, som i detta hänseende uppställts av Blekinge, Malmöhus, Kristianstads och Gävleborgs läns landsting samt Hälsingborgs stad, torde böra vara utan betydelse för ett genomförande av riksdagens beslut örn statens övertagande av verksamheten på förevarande område. Annorlunda syntes emellertid förhållandet vara med avseende å det av Gävle stad uppställda villkoret, varför förhandlingar om ett förbehållslöst överlämnande till statsverket av berörda tomtmark snarast torde böra upptagas med staden. I detta sammanhang har statskontoret vidare påpekat att, då dövstumskolan i Lund vore belägen å mark, tillhörig Lunds stad, överenskommelse med denna stad borde träffas om upplåtelse till statsverket av skoltomten. Härjämte torde kunna ifrågasättas, om icke de åtaganden, varom här vore fråga, för Västernorrlands läns landstings vidkommande borde givas en tydligare avfattning än som skett i landstingets protokoll den 8 december 1937.

Det av stadsfullmäktige i Gävle uppställda villkoret för överlåtelse till statsverket av den tomt, varå dövstumskolan i Gävle är uppförd, synes mig icke vara av natur att behöva rubba förutsättningarna för ett statsövertagande av dövstumundervisningsväsendet. Jag anser sålunda, att nämnda villkor bör kunna av statsverket godtagas.

Vissa landsting och städer hava enligt det föregående som förutsättning för överlåtelse på statsverket av vederbörlig egendom angivit, att staten skulle åtaga sig vissa förpliktelser i fråga örn löner och pensioner åt av distriktet anställda befattningshavare vid dövstumundervisningsväsendet, i varje fall på så sätt, att ingen ersättningsskyldighet skulle komma att i framtiden efter statsövertagandet åvila huvudmännen gentemot ifrågavarande befattningshavare. Vid bifall till vad i det följande föreslås torde de sålunda gjorda förbehållen eller uttalade önskemålen bliva tillgodosedda. Så torde även bliva fallet i fråga örn den av

Departe-

mentschefen.

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Gävleborgs läns landsting angivna förutsättningen, att vid förändring av dövstumskolan i Gävle till enbart skriv-teckenskola den nuvarande lärarpersonalen vid skolan efter därom gjord framställning, i den mån så kunde ske, borde förflyttas till talskola.

Förbehåll av antydd art i fråga om personalens löner och pensioner hava framför allt uppställts av huvudmännen för dövstumundervisningen inom tredje dövstumskoldistriktet, vars skola som nämnts är belägen i Lund. Den mark, varå denna skola är uppförd, äges icke av distriktet utan av Lunds stad, och den fastighet, vari skolan är inrymd, är av den beskaffenhet, att byggnadsstyrelsen — såsom framgår av sid. 128 i det följande —- funnit sig föranlåten ifrågasätta, huruvida det med hänsyn till de stora engångskostnader, som måste nedläggas för byggnadens iståndsättande, icke vore ekonomiskt fördelaktigare att uppföra ^byggnad på annan plats. Bland annat den av byggnadsstyrelsen berörda omständigheten har föranlett mig att till prövning upptaga frågan, huruvida dövstumskola bör vara förlagd till Lund även efter statens övertagande av dövstumundervisningsväsendet. Flertalet skäl hava emellertid synts mig tala för att icke nu ifrågasätta en förflyttning av skolan till annan plats. Som en förutsättning härför har emellertid framstått, att Lunds stad, som enligt det föregående äger den mark, varå skolbyggnaden är uppförd, och som med nyttjanderätt upplåtit den till tredje dövstumskoldistriktet, förklarar sig villig att utan ersättning och förbehåll samt med full äganderätt till statsverket överlämna den sålunda åt tredje dövstumskoldistriktet upplåtna tomtmarken.

I skrivelse den 16 december 1937 anmodade jag på grund härav länsstyrelsen i Malmö att från Lunds stad inhämta och till Kungl. Majit överlämna yttrande, huruvida staden vore villig att — därest en läroanstalt för dövstumma förlädes till staden — åtaga sig nämnda villkor i avseende å tomtmarken.

Med skrivelse den 12 februari 1938 har länsstyrelsen överlämnat stadsfullmäktiges yttrande i ärendet. Av handlingarna inhämtas, att drätselkammaren i Lund förklarat sig helst hava sett, att markfrågan lösts i enlighet med ett av stadsfullmäktige den 18 mars 1921 fattat beslut — innebärande, såvitt av handlingarna framgår, en avsevärd beskärning av det markområde, som skulle till statsverket överlämnas. Då riksdagen emellertid förutsatt, att all mark, varav staten funne sig vara i behov, skulle överlämnas med äganderätt, torde staden enligt drätselkammarens mening böra förklara sig beredd att tillmötesgå detta krav. Därvid borde emellertid från överlåtelsen undantagas de markområden, å situationsplan betecknade med fig. B, C och D, om respektive omkring 1,310, 1,180 och 500 kvadratmeter, vilka områden enligt en den 24 april 1931 fastställd stadsplan skulle utläggas såsom gatumark. Än vidare borde det uppdragas åt drätselkammaren, att vid gåvobrevs

15 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 212.

utfärdande söka erhålla de garantier för områdenas framtida användande för nu ifrågasatt eller annat därmed likvärdigt ändamål, som kunde vara möjliga erhålla, ävensom att i övrigt träffa erforderliga avgöranden.

I anslutning till drätselkammarens hemställan hava stadsfullmäktige vid sammanträde den 8 februari 1938 förklarat staden vara villig att — därest en läroanstalt för dövstumma förlädes till staden — utan ersättning samt med äganderätt till statsverket överlämna för ändamålet erforderlig tomtmark inom ett med fig. A betecknat område å en av stadsingenjören den 8 januari 1938 upprättad situationsplan, varjämte fullmäktige uppdragit åt drätselkammaren att utfärda gåvobrev å tomtmarken samt att i övrigt träffa de avgöranden, som förhållandena kunde påkalla.

Då staten icke torde böra motsätta sig att lämna skäliga garantier beträffande markområdets framtida användning och då någon erinran ej heller lärer böra från statsverkets sida framställas beträffande en beskärning av markområdet med delar, som förutsatts skola utläggas såsom gatumark — de områden, som efter en sådan beskärning skulle övergå i statens ägo, utgöra i areal omkring 50,600 kvadratmeter — vill jag föreslå, att det av Lunds stad gjorda erbjudandet godtages och alltså dövstumskola förlägges till staden.

Huvudmännen för dövstumundervisningen i övrigt synas hava utan särskilda förbehåll godkänt de av riksdagen uppställda villkoren för dövstumundervisningens överförande i statlig regi. Såsom statskontoret påpekat, är visserligen det åtagande, som Västernorrlands läns landsting iklätt sig, behäftat med vissa formella brister. Såvitt jag kan finna, har emellertid landstinget icke avsett att giva åtagandet någon annan innebörd, än riksdagen åsyftat.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit torde de formella förutsättningarna för ett statsövertagande av dövstumundervisningsväsendet från och med den 1 juli 1938 få anses föreligga.

Enligt 1937 års riksdags beslut skall staten övertaga allenast den nu för dövstumundervisningsväsendet använda fasta och lösa egendom, varav staten finner sig vara i behov. Vid bifall till den plan beträffande dövstumundervisningsväsendets organisation, som i det följande framlägges, kommer staten att för dövstumundervisningen hava användning av all den egendom, som de nuvarande huvudmännen för dövstumundervisningen äro beredda att överlåta, utom de förutnämnda, tredje dövstumskoldistriktet tillhöriga institutionerna i Råbylund. Den till sistnämnda institutioner hörande egendomen bör alltså icke av statsverket övertagas. Den återstående egendomen åter bör från och med den 1 juli 1938 övergå i statens ägo, dock med undantag för egendomen Vejbystrand, vilken av skäl, som i ett senare sammanhang angivas, bör

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

av staten endast under viss förutsättning övertagas och, om så sker, först vid en senare tidpunkt.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att, i huvudsaklig överensstämmelse med de nu avgivna grundlinjerna, på kronans vägnar besluta om övertagande av omförmälda egendom, varvid det lärer få uppdragas åt byggnadsstyrelsen att med vederbörande myndigheter i Gävle och Lund föra de för ändamålet erforderliga förhandlingarna. Vad särskilt angår Manillaskolan, är att märka, att denna skola är uppförd å mark, tillhörande Kungl. Djurgården. Enär byggnadsstyrelsen, såsom av sid. 128 i det följande framgår, framkastat tanken på en förflyttning framdeles av nämnda skola till annan plats, bör i detta sammanhang icke tagas ställning till frågan örn disposition för statsverkets räkning av den tomtmark, varå Manillaskolan är uppförd.

Chefen för finansdepartementet torde komma att anmäla frågan örn ifrågavarande fastigheters ställning i förvaltnings- och redovisningshänseende. Vid anslagsberäkningarna i det följande utgår jag emellertid från att fastigheterna komma att ställas under byggnadsstyrelsens förvaltning och redovisas å statens allmänna fastighetsfond. Till frågan om erforderliga byggnads- och reparationsarbeten återkommer jag i samband med anslagsberäkningarna för nästa budgetår.

III. Dövstumundervisningsväsendets organisation efter statsövertagandet.

1936 års förslag. Den utredningsman, vars den 1 december 1936 avlämnade förslag angående omorganisation av dövstumundervisningsväsendet (statens offentliga utredningar 1936: 49) låg till grund för 1937 års riksdags omförmälda principbeslut, hade framlagt ett omfattande förslag till omorganisation av dövstumundervisningsväsendet, att genomföras i samband med att staten övertoge detsamma.

Till sina huvuddrag innebar förslaget följande:

I Manilla, Lund, Vänersborg och Härnösand skulle anordnas upptagningsskolor. Alla dövstumma barn, som inträdde i skolåldern eller vilka, ehuru äldre, vore berättigade till inträde vid dövstumskola, skulle vara pliktiga att å därför bestämd tid inställa sig vid den av dessa upptagningsskolor, inom vilkens område vederbörande barns hemort vore belägen. Under en månad skulle de sålunda intagna barnen prövas med hänsyn till begåvning och arten av deras lyte.

Två specialskolor skulle upprättas, en i Örebro och en i Gävle. För undervisning och fostran av de barn, som ägt eller ägde en viss grad av hörsel och därför betecknades såsom oegentligt dövstumma, skulle sålunda upprättas en särskild för hela landet avsedd anstalt i Örebro, till vilken dessa hänvisades efter den verkställda prövningen eller i förekommande fall under läsårets lopp eller vid dess slut. Därigenom vunnes den stora fördelen, att dessa elever, som ägde jämförelsevis stora

17 Kungl. Marits proposition Nr '212.

förutsättningar för att tillägna sig ett högre mått av kunskaper och en mera omfattande utbildning i övrigt för sin framtida verksamhet, kunde erhålla en för dem särskilt anpassad undervisning. Den skulle bedrivas enligt talmetoden. För undervisning av de till de egentligt dövstumma hörande barnen, som vid nämnda prövning visade sig icke kunna undervisas enligt talmetoden, skriv-teckeneleverna, skulle likaledes upprättas en särskild, för hela landet avsedd skola i Gävle, där dessa dövstumma kunde erhålla en efter deras förmåga och behov anpassad undervisning av en mera praktisk läggning än den, som meddelades i skolorna för de elever, som skulle åtnjuta undervisning enligt talmetoden.

Alla de dövstumma barn, som icke borde hänvisas till någon av de nämnda särskilda anstalterna, skulle kvarstanna i respektive upptagningsanstalter för erhållande av undervisning och vård. Denna undervisning skulle bedrivas enligt talmetoden.

Lagen angående dövstumundervisningen i riket skulle utsträckas att gälla även afasister samt sådana, som blivit döva mellan 10 och 15 års ålder. Dessa senare och de mera begåvade av afasisterna skulle hänvisas till skolan för oegentligt dövstumma.

Ett starkt behov av genom det allmännas försorg anordnad allmän jortsatt undervisning för de dövstumma vore enligt utredningsmannens mening förhanden och borde tillgodoses. På grund härav föreslogs, att fortsatt undervisning skulle anordnas genom upprättandet av fortsättningsskolor för dövstum ungdom, att undervisningen i dessa skolor huvudsakligen skulle avse yrkesutbildning, att manliga och kvinnliga elever, som i upptagningsskolorna åtnjutit talundervisning, skulle erhålla sin fortsatta utbildning i skilda skolor, samt att undervisningen skulle vara obligatorisk i fyra år vid fortsättningsskolan i Gävle för icke talundervisade gossar och flickor ävensom i övrigt, då yrkesutbildning ägde rum i snickeri, skrädderi, trädgårdsskötsel eller bokbinderi, samt i tre år, på yrkesutbildning ägde rum i lantbruk, skomakeri, husligt arbete, vävnad och sömnad.

Vidare föreslogs, att elev i vissa fall skulle kunna på fortsättningsskolans bekostnad erhålla den praktiska yrkesutbildningen hos enskild mästare, som vore bosatt inom eller i närheten av den skola, till vilken elev hörde, med skyldighet dock för sådan elev att deltaga i den teoretiska undervisning, som meddelades i skolan, att elev skulle kunna medgivas befrielse från skolgång under förutsättning, att eleven i hemmet eller hos enskild mästare, som icke vore bosatt inom eller i närheten av skolans förläggningsort, erhölle yrkesutbildning, som vore tillfredsställande, att till underlättande av sådan elevs fortsatta yrkesutbildning skulle, där behov förelåge, kunna utgå statsunderstöd med 500 kronor för elev och arbetsår, samt att elev, som, efter att under ett arbetsår hava deltagit i undervisningen i fortsättningsskola, visade sig helt i saknad av förutsättningar för utövande av något yrke, skulle av fortsättningsskolstyrelse kunna befrias från vidare skolgång.

Tillika hemställdes, att sådana dövstumma, som drabbats av lytet i i åldern 15—20 år, samt vissa äldre dövstumma skulle i mån av utrymme och efter prövning i varje särskilt fall av skolöverstyrelsen kunna medgivas rätt att kostnadsfritt deltaga i den fortsatta undervisningen.

Tre fortsättningsskolor skulle finnas, nämligen:

en för gossar, som åtnjutit talundervisning, förlagd till Vänersborg,

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 212.

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

en för flickor, som åtnjutit talundervisning, förlagd till Växjö, och

en för icke talundervisade gossar och flickor, förlagd till Gävle.

Därjämte borde de gossar, som önskade erhålla utbildning i jordbruk, beredas tillfälle erhålla sådan vid den å Råbylund befintliga lantbruksskolan för dövstumma enligt avtal med anstalten och mot av staten bestridda årsavgifter.

Såsom redan erinrats, underställdes förslaget icke i annan mån 1937 års riksdag, än att jag vid anmälan av ärendet i propositionen nr 109 anförde, att jag vid en preliminär granskning funnit förslaget kunna i det väsentliga läggas till grund för den blivande organisationen, vilket uttalande lämnades utan erinran av riksdagen.

Skolöverstyrelsens föreliggande förslag. Överstyrelsen har i sin förenämnda skrivelse av den 23 november 1937 till en början yttrat sig rörande den för organisationens omfattning avgörande frågan om de dövstummas skolplikt.

I anslutning till förslag, som framlagts i 1936 års utredning, har överstyrelsen som sin mening uttalat, att skolplikten för dövstumt barn borde inträda det kalenderår, under vilket barnet fyllde sju år. Då särskilda omständigheter förelåge, borde dock uppskov med skolgångens påbörjande kunna medgivas. Barn borde vara skolpliktigt under de tolv år, som följde efter dess intagning i skolan. I intet fall borde dock den dövstumme vara skyldig kvarstanna i skola utöver den årskurs, som avslutades under det kalenderår, då han fyllde tjugu år. Befunnes barn före skolpliktstidens slut hava inhämtat sådana kunskaper och nått den utveckling, som dövstumundervisningen avsåge att bibringa, skulle det kunna befrias från skolgång; så ock om det vore så svagt begåvat, att dess fortsatta vistelse vid skolan ansåges vara utan gagn.

Hade barn blivit dövt efter fyllda nio år och icke vid dövhetens inträde genomgått föreskriven kurs i folkskola och fortsättningsskola, borde det i dövstumskola erhålla en för detsamma lämpad undervisning. Dock borde icke skolplikt för sådan elev föreligga utöver den årskurs, som avslutades under det kalenderår, då eleven fyllde aderton år.

Skolpliktigt dövstumt barn borde för undervisning inställas i den skola för dövstumma, till vilken det enligt särskilda bestämmelser bleve hänvisat, såvida icke dess föräldrar eller målsman efter tillstånd av styrelsen för dövstumskoldistriktets upptagningsskola enskilt sörjde för dess undervisning eller barnet funnes behäftat med sådan sjukdom, att detsamma efter prövning av nämnda skolas styrelse befunnes icke böra intagas i dövstumskola.

Vederbörande skolråd eller folkskolestyrelse borde förpliktas tillse, att dövstumt barn bleve inställt vid vederbörande dövstumskola å tid, som denna skolas styrelse bestämde.

Tredskades föräldrar eller målsmän eller den, som eljest hade skolpliktigt dövstumt barn i sin vård, att efterkomma gällande föreskrifter angående barns skolgångsskyldighet och kunde rättelse icke på lämpligt sätt annorledes vinnas, borde vederbörande skolråd eller folkskolestyrelse äga rätt föranstalta om barnets hämtande till skolan.

19 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 212.

I övrigt borde för den händelse föräldrar eller målsman tredskades att sända dövstumt barn till skola i huvudsak gälla enahanda föreskrifter som de, vilka vore givna i § 51 folkskolestadgan, enligt den lydelse denna paragraf erhållit genom kungörelsen nr 582/1932.

Vad angår undervisningstidens omfattning har i tidigare utredningar föreslagits, att undervisningen vid upptagningsskolorna skulle fastställas till 40 veckor örn året samt vid specialskolorna till 38 veckor årligen, där ej Kungl. Majit, då särskild anledning därtill förelåge, funne skäl medgiva någon mindre inskränkning i undervisningstidens längd. Den kortare undervisningstiden vid specialskolorna har föreslagits på grund av att prövningar av de nyintagna barnen skulle vid upptagningsskolorna äga rum under en tid av en månad omedelbart efter intagningen. Vid specialskolorna anställda lärare skulle vara pliktiga medverka vid dessa prövningar.

Överstyrelsen hade vid närmare granskning funnit, att den sålunda föreslagna anordningen skulle komma att medföra vissa olägenheter. Vid upptagningsskolorna skulle efter omorganisationen intagning ske endast vartannat år. Samtliga lärare vid specialskolorna skulle följaktligen vartannat år få två veckors kortare tjänstgöringstid än övriga lärare vid dövstumskolorna, och vartannat år skulle vissa av lärarna vid specialskolorna erhålla den kortare tjänstgöringstiden, medan däremot andra lärare, nämligen de, som bleve hänvisade att medverka vid prövningarna i upptagningsskolorna, skulle få lika lång tjänstgöringstid som vid sistnämnda skolor anställda lärare.

Å andra sidan kunde icke bortses från att, såvida icke vad överstyrelsen här nedan föresloge vunne bifall, vissa lärare vid specialskolorna skulle bliva lediga under den första månaden av läsåret de år, då intagning ägde rum i upptagningsskolorna, eftersom de nyintagna barn, som befunnes böra erhålla undervisning i specialskolorna, icke kunde hänvisas till dessa förrän tidigast efter en månads förlopp. Överstyrelsen ansåge emellertid icke nämnda omständighet utgöra tillräckligt skäl för avkortning av lästiden vid specialskolorna. De i specialskolorna intagna barnen måste nämligen anses hava gagn av att erhålla lika lång undervisningstid som barnen i upptagningsskolorna, och något hinder för bestämmandet av en sådan undervisningstid syntes icke heller föreligga. Överstyrelsen finge fördenskull föreslå, dels att undervisningstiden vid samtliga barndomsskolor fastställdes till 39 veckor årligen, julferierna däri icke inräknade men däremot ledigheterna vid påsk och pingst samt övriga i vederbörlig ordning bestämda lovdagar, dels att de lärare vid specialskolorna, som skulle mottaga nyinskrivna barn, skulle vara pliktiga att under första månaden av intagningsår vid den upptagningsskola, som överstyrelsen bestämde, biträda vid prövningen av nyintagna elever. Dessa lärare torde böra berättigas att under sådan tjänstgöring uppbära rese- och traktamentsersättning enligt klass II D i gällande resereglemente samt ersättning för tjänstgöring å annan ort i enlighet med därom gällande särskilda bestämmelser för vissa övriga statens tjänstemän.

Den dagliga undervisningstiden i teoretiska ämnen borde vid barn-

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

domsskolorna upptaga omkring fem timmar med tjänliga avbrott. Dock syntes lokalstyrelse böra äga befogenhet att för de mindre eller svagare lärjungarna något minska timantalet, ävensom att i övrigt närmare bestämma om lästiderna. För de svagast utrustade lärjungarna, vid vilkas undervisning skriv-teckenmetod tillämpades och huvudvikten lades på praktiskt arbete, borde undervisningen i bokliga ämnen begränsas till omkring tre timmar dagligen.

Utom för den bokliga undervisningen borde för lärjungarnas utbildning i handaslöjd och hantverk anvisas lämpliga tider, dock så, att barnens krafter i måttlig grad toges i anspråk.

Vad därefter de statliga fortsättningsskolorna beträffade, torde arbetsåret i skola för talundervisade gossar icke för någon klass böra överstiga 46 veckor, däri jul- och sommarledigheterna icke inräknade, men däremot övriga i vederbörlig ordning bestämda lovdagar. Arbetstiden för vecka borde icke överstiga 46 timmar. Undervisningen i de teoretiska ämnena torde böra omfatta omkring 10 veckotimmar och den praktiska undervisningen omkring 36 veckotimmar under 38 veckor. Under den tid, då teoretisk undervisning icke påginge, torde undervisningen i yrkesarbete kunna utsträckas till omkring 45 veckotimmar. Elever, som så önskade, borde få avlägga gesällprov.

I fortsättningsskolan för flickor syntes arbetsåret likaledes böra omfatta högst 46 veckor, men däremot torde det vara befogat att inskränka antalet veckotimmar till högst 44. Det torde vidare vara lämpligt, att av dessa timmar omkring 10 ansloges till teoretisk undervisning och omkring 34 till praktisk utbildning under 38 arbetsveckor. Under de återstående veckorna av arbetsåret, då teoretisk undervisning icke borde meddelas, torde den praktiska undervisningen utan olägenhet kunna utsträckas till omkring 42 veckotimmar.

I fortsättningsskolan för skriv-teckenelever torde arbetsåret böra vara av samma längd som i de övriga fortsättningsskolorna, men däremot syntes det, på grund av att de här intagna eleverna i intellektuellt avseende vore särskilt svagt utrustade, vara lämpligt att inskränka antalet undervisningstimmar för vecka till omkring 40, varav endast omkring 6—8 borde anslås till teoretisk undervisning. Den teoretiska undervisningen borde i största möjliga utsträckning anslutas till den praktiska, och särskilt syntes detta böra bliva fallet i de högre årskurserna. Vid samtliga skolor borde läsåret uppdelas i en hösttermin och en vårtermin.

Överstyrelsen har därefter till närmare granskning upptagit 1936 års förstnämnda förslag till plan beträffande dövstumundervisningsväsendets organisation.

Vad först angår barndomsskolorna (upptagnings- och specialskolorna), har överstyrelsen erinrat, att svenska dövstumlärarsällskapet föreslagit, att en särskild skriv-teckenskola icke skulle upprättas utan skriv-teckeneleverna erhålla undervisning vid upptagningsskolorna. I anledning härav har överstyrelsen yttrat följande:

Då förslag örn dövstumundervisningens omorganisation först väcktes, hade huvudskälen därtill varit av dels ekonomisk, dels pedagogisk natur. Vid behandlingen av de pedagogiska skälen hade med styrka framhållits, att en av grundförutsättningarna för att ett gott resultat skulle

21 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 212.

uppnås vid de dövstummas undervisning vore, att möjligheter funnes till en uppdelning av eleverna efter deras olika begåvningsgrader. Under den långa tid, som frågan om dövstumundervisningens omorganisation varit föremål för diskussioner, hade detta krav städse stått i förgrunden, liksom förhållandet varit även i de utredningar rörande ifrågavarande undervisningsväsen, som gång efter annan blivit verkställda på grund av åtgärder från statsmakternas sida. Rätt stor enighet syntes städse hava rått dels därom, att de oegentligt dövstumma, som hade förutsättningar för att tillägna sig kunskaper både i större omfattning och i raskare takt än de egentligt dövstumma, borde sammanföras till en för hela landet gemensam skola, i vilken undervisning skulle meddelas endast enligt talmetoden, dels även därom, att alla de elever, som icke kunde undervisas enligt talmetoden, likaledes borde sammanföras till en gemensam skola, där undervisningen kunde ordnas med hänsyn till dessa elevers speciella behov. De svagaste av dessa elever, d. v. s. de, som ägde svag syn eller som hade särskilda svårigheter för att lära sig artikulera, borde erhålla praktisk undervisning i större utsträckning än för närvarande, medan övriga elever borde kunna få sin teoretiska undervisning utsträckt allt efter sin förmåga att tillgodogöra sig densamma.

Såsom skäl för svenska dövstumlärarsällskapets uppfattning att den föreslagna specialskolan i Gävle icke borde inrättas, hade i främsta rummet anförts, att nämnda förslag byggde på en äldre uppfattning bland dövstumskolans lärare, nämligen den, att skriv-teckenelevernas åtbördsspråk skulle utöva en ogynnsam inverkan på det normala språkets utveckling hos de talundervisade lärjungarna. De i anslutning till denna uppfattning i Danmark och Norge tidigare inrättade särskilda skolorna för skriv-teckenelever hade indragits och eleverna överförts till de egentliga barndomsskolorna.

På grund av detta sällskapets uttalande ansåge sig överstyrelsen till en början böra erinra därom, att såväl i Norge som i Danmark, liksom inom dövstumlärarkretsar i övrigt i Europa och jämväl i Förenta staterna olika meningar varit och fortfarande vore rådande rörande den lämpligaste formen för elevernas differentiering. Vad särskilt Norge beträffade, hade dövstumskolans lärare varit eniga därom, att en rationell klassindelning med hänsyn till elevernas olika begåvningsgrader vore nödvändig. Däremot hade olika meningar gjort sig gällande i alla andra organisationsfrågor, framför allt rörande spörsmålet, huruvida särskilda skolor borde upprättas för olika elevgrupper, eller örn samtliga grupper helst borde undervisas vid en och samma skola.

Den oenighet, som sålunda i nämnt avseende varit rådande bland annat inom dövstumlärarkåren i Norge, hade bidragit till att i detta land göra frågan örn dövstumundervisningsväsendets organisation svårlöst. Då stortinget år 19.‘34 beslöt, att dövstumskolan i Hamar för skrivteckenelever skulle nedläggas och eleverna överflyttas till skolorna i Trondheim och Holmestrand, hade detta skett med hänsyn i främsta rummet till ekonomiska och icke till pedagogiska förhållanden. I Norge hade man nämligen att räkna med ett antal dövstumma, som understege 250. På grund därav måste antalet elever vid skolan i Hamar bliva jämförelsevis ringa, ibland endast ett, tjugutal, och driften av skolan fördenskull förhållandevis dyr.

] Danmark vore antalet dövstumma i skolåldern likaledes vida mindre

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

än i Sverige, vilket medförde, att anordnandet av en specialskola för skriv-teckenelever även här medförde oproportionerligt stora kostnader. För närvarande undervisades förskolelever och småbarn vid skolan i Köpenhamn. Efter viss prövotid överfördes de oegentligt dövstumma därifrån till skolan i Nyborg, medan övriga elever hänvisades till anstalten i Fredericia, där de fördelades på olika avdelningar, allt efter dövstumhetens beskaffenhet och elevernas begåvning.

Enligt överstyrelsens uppfattning kunde de i Norge och Danmark i nu förevarande avseende rådande förhållandena på dövstumundervisningens område icke anses utgöra varken bevis för att det ur pedagogiska synpunkter vore olämpligt att anordna specialskolor för skrivteckenelever, där dessas antal vore så stort, att en dylik åtgärd kunde genomföras, eller skäl för ett bibehållande i vårt land av den nu i fråga om nämnda elevers undervisning rådande ordningen, vilken städse medfört högst betydande olägenheter.

Såsom det hittills varit ordnat i vårt land, då dövstumundervisningen varit förlagd till sju distriktsskolor, som på samma gång varit upptagningsskolor, hade nämligen antalet skriv-teckenelever vid varje skola varit mycket ringa. Det fåtal, som funnits, hade därjämte tillhört ända till fyra olika årsklasser och dessutom mycket olika begåvningsgrupper. Det sade sig självt, att det under sådana förhållanden icke vore möjligt att ordna undervisningen för dessa elever på ett tillfredsställande sätt. Och samma svårigheter komme att kvarstå, örn upptagningsskolorna efter statsövertagandet skulle bliva endast fyra. Antalet skriv-teckenelever vid varje skola kunde då beräknas komma att bliva i medeltal omkring 15. Med en fördelning på fyra årsklasser skulle på varje klass komma tre ä fyra elever. För ordnande av en ur pedagogiska synpunkter tillfredsställande undervisning skulle för varje sådan liten grupp egentligen fordras två särskilda lärare. Ur ekonomiska synpunkter kunde det dock icke vara försvarligt att binda tre eller fyra lärare vid varje upptagningsskola för att meddela särundervisning åt ett sådant fåtal skriv-teckenelever. Om alla sådana elever däremot sammanfördes till en speciellt för dem avsedd skola, bleve antalet tillräckligt för bildandet av differentierade klassavdelningar av sådan storlek, att ett ur ekonomiska synpunkter sett tillfredsställande utnyttjande av lärarkrafterna bleve möjligt. De barn, som saknade förutsättningar för att lära sig skriftspråket, kunde då också hänföras till skrivklasser med hel undervisningstid, medan däremot de återstående, de svagast utrustade, under en mera begränsad tid kunde undervisas medelst teckenspråk samt i övrigt sysselsättas med huvudsakligen praktiskt arbete. Därest specialskolan förlädes till Gävle, där även fortsättningsskola för icke talundervisade dövstumma förutsatts skola upprättas, vunnes därjämte, att de lärare, som måste finnas för fortsättningsskolan, kunde tagas i anspråk även för undervisningen i barndomsskolan. Därigenom bleve organisationen icke blott i ekonomiskt avseende så fördelaktig som möjligt utan även ur pedagogiska synpunkter tillfredsställande. De svagt begåvade barnen hade svårt att anpassa sig efter nya lärare med olika arbetsmetoder. Förutsättningarna för att dessa elever skulle kunna nå bästa möjliga utveckling vore fördenskull större, om de under hela sin skoltid finge vistas vid en och samma skola och stå under ledning av i stort sett samma lärare.

23 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Visserligen skulle de fördelar, om vilka nu erinrats, till någon del kunna vinnas även därigenom, att samtliga skriv-teckenelever sammanfördes till en eller två av de nu föreslagna upptagningsskolorna, exempelvis till Manilla och Lund, där de kunde bilda specialavdelningar av vederbörande anstalter. Vid bedömandet av lämpligheten av en sådan organisationsåtgärd borde emellertid uppmärksammas, att antalet skrivteckenelever enligt de verkställda beräkningarna torde komma att uppgå till över 60 årligen, sedan omorganisationen blivit genomförd. Upprättandet av specialavdelningar för dessa elever vid två upptagningsskolor skulle följaktligen kräva mycket betydande och kostsamma örn- och tillbyggnadsarbeten för åstadkommandet av tillräckligt antal klassrum, dagrum, sov- och arbetssalar samt andra nödvändiga utrymmen, såvida icke skriv-teckenskolan i sin helhet förlädes till Vänersborg, vilket emellertid skulle medföra, att den där föreslagna fortsättningsskolan för talundervisade gossar i stället måste förläggas till Gävle. Då de säkerligen mycket betydande kostnaderna för de nyss omnämnda utvidgningsarbetena kunde undvikas, om en specialskola upprättades i Gävle, där erforderliga lokaler, vilka överlämnades till statsverket utan kostnad, redan funnes, och då denna organisation av skriv-teckenelevernas undervisning ur pedagogiska synpunkter tillika obestridligen vore vida överlägsen den, som föresloges av dövstumlärarsällskapet, förordade överstyrelsen nu, liksom tidigare, förslaget örn anordnande av en specialskola i Gävle.

Bland annat med hänsyn till den ståndpunkt, överstyrelsen sålunda intagit i fråga örn skriv-teckenskolans förläggning, har överstyrelsen förklarat sig icke kunna biträda ett av svenska dövstumlärarsällskapet framställt förslag om att en fortsättningsskola för samtliga gossar skulle förläggas till Gävle och en motsvarande skola för samtliga flickor till Växjö. Beträffande det med frågan om fortsättningsskolundervisningens ordnande sammanhängande spörsmålet, huruvida lantbruksundervisningen borde förläggas till Råbylund eller till Broby gård — vilket spörsmål jag enligt det föregående förutsatt skola ytterligare utredas — har överstyrelsen yttrat följande:

I 1936 års utredning hade framhållits, att staten icke borde övertaga den tredje dövstumskoldistriktet tillhörande egendomen Råbylund, till vilken en lantbruks- och hantverksskola för närvarande vore förlagd. Såsom huvudskäl för denna ståndpunkt hade anförts, att till egendomen jämväl vore förlagt ett ålderdomshem, som icke borde vare sig övertagas av staten eller nedläggas. Lämpligast vore fördenskull, att både skolan och hemmet fortfarande finge förbliva i vederbörande landstings ägo. För ordnandet av den för dövstumma skolpliktiga gossar erforderliga fortsatta utbildningen i lantbruk vöre, framhöll utredningen, två huvudvägar framkomliga, nämligen antingen den, att särskilda lantbruksskolor för dövstumma upprättades, eller den, att lantbruksskolan i Råbylund för utbildning i lantbruk mottoge de dövstumma fortsättningsskolelever, vilka ansåges böra komma i åtnjutande av sådan utbildning, mot att staten till anstalten för varje elev erlade en årsavgift, motsvarande den årliga medelkostnaden för elev vid statens fortsättningsskola för tal-

24 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr '212.

undervisade gossar. Ehuru vissa olägenheter uppenbarligen vore förenade med en koncentration av ifrågavarande lantbruksundervisning till Råbylund, syntes dock frågan om utbildning i jordbruksyrket för dövstumma fortsättningsskolpliktiga gossar, intill dess att elevantalet och övriga förhållanden kunde bättre överblickas, böra lösas genom avtal på nämnt sätt med styrelsen för Råbylunds lantbruksskola. Det beräknades, att vid denna skola, sedan den koinme att omfatta utbildning endast i lantbruk, skulle kunna mottagas omkring 25 elever.

Överstyrelsen hade i utlåtande den 30 december 1936 givit sin anslutning till detta förslag, som innebure en provisorisk lösning av nämnda utbildningsfråga.

Inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning rörande de blindas och de dövstummas arbetsförhållanden hade den 30 december 1936 yttrat sig över 1936 års utredning rörande omorganisation av dövstumundervisningsväsendet. De avstyrkte därvid utredningens förslag om ett provisoriskt ordnande av nämnda utbildning i lantbruk samt föresloge i stället, att egendomen Broby i Funbo socken i Uppland skulle inköpas samt anordnas såsom fortsättningsskola för dövstummas utbildning i lantbruksyrket.

I anledning av detta förslag hade överstyrelsen den 14 januari 1937 avgivit särskilt yttrande, i vilket bland annat anfördes, att förslaget örn att till Broby gård förlägga lantbruksundervisning för de dövstumma erbjöde vissa bestämda fördelar framför det i utredningen förordade provisoriet. Överstyrelsen framställde emellertid en del erinringar mot de sakkunnigas kostnadsberäkningar, som överstyrelsen ansåge vara alltför låga, varjämte överstyrelsen framhöll, att, då vid varje fortsättningsskola för dövstumma teoretisk undervisning skulle förekomma med omkring 10 timmar för undervisningsgrupp och vecka, en ämneslärare borde anställas vid skolan.

I sitt den 9 oktober 1937 avgivna betänkande med förslag till åtgärder för förbättrande av de blindas och de dövstummas arbetsförhållanden och förvärvsmöjligheter (statens offentliga utredningar 1937:34) vidhölle förenämnda sakkunniga sitt förslag om ordnande av fortsatt utbildning för de dövstumma genom inköp av Broby gård. Gentemot såväl lantbruksstyrelsen som överstyrelsens erinran, att den avtalade köpesumman, 54,000 kronor, för egendomen Broby gård syntes alltför hög, anförde de sakkunniga, att den övergång av egendomen i privat ägo, som torde bliva ofrånkomlig, därest statsmakterna icke beslöte örn egendomens inköp, skulle innebära, att de av statsmedel till ett sammanlagt belopp av 77,182 kronor bekostade förbättringarna å egendomen icke längre komme det allmännas intressen till godo. Statens anslag för budgetåret 1938/39 till upprätthållande av Broby gård såsom lantbruksfortsättningsskola för dövstumma gossar ansåge de sakkunniga böra bliva något högre än tidigare beräknats eller 23,754 kronor mot 19,474 kronor. Överstyrelsens förslag, att för den händelse Broby gård inköptes och anordnades som statlig fortsättningsskola, en ämneslärare skulle anställas för att bestrida den teoretiska undervisningen, avvisades av de sakkunniga. De ansåge nämligen, att föreståndaren vid skolan borde äga agronomutbildning samt därjämte hava vid dövstumskola inhämtat erforderlig kännedom om de dövstumma i allmänhet samt om sättet att meddela sig med dem. Den erforderliga teoretiska undervisningen kunde då bestridas av honom.

25 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

För att få en föreställning om behovet av en anstalt för utbildning i jordbruksyrket av fortsättningsskolpliktiga dövstumma gossar hade överstyrelsen från de nuvarande dövstumskolornas föreståndare anhållit om uppgift på de i skolorna nu inskrivna gossarna, vilka skulle avgå från barndomsskolorna under den närmaste tiden och vilka själva önskade samt av föreståndare och lärare ansåges lämpliga att övergå till fortsättningsskola för utbildning i lantbruk.

Av de lämnade uppgifterna framginge, att så vore fallet beträffande fyra elever vid skolan å Manilla, en elev vid skolan i Växjö, tre elever vid skolan i Lund, fyra elever vid skolan i Vänersborg, en elev vid skolan i Örebro och tre elever vid skolan i Härnösand eller tillsammans 16 elever. Av vissa skäl beräknade emellertid överstyrelsen, att arbetsåret 1938—39 ett antal av endast omkring 11, eventuellt 9, elever skulle behöva komma i åtnjutande av fortsatt utbildning i lantbruk. Ehuru de verkställda beräkningarna måste betraktas såsom synnerligen approximativa, syntes de dock visa, att elevantalet vid en särskilt upprättad lantbruksskola skulle bliva mycket begränsat och, såvitt nu kunde bedömas, knappast skulle komma att överstiga 15.

Så länge det alltså måste anses såsom synnerligen ovisst, i vilken omfattning behov av utbildning i jordbruk för dövstumma fortsättningsskolpliktiga gossar kunde komma att föreligga under den närmaste framtiden, funne överstyrelsen det tveksamt, huruvida så stora kostnader som de av de sakkunniga ifrågasatta för närvarande borde nedläggas på lantbruksundervisningens ordnande. Kostnaderna för de dövstummas utbildning i jordbruksyrket bleve givetvis betydligt mindre, om det i 1936 års utredning framställda förslaget, att denna utbildning tills vidare skulle förläggas till lantbruksskolan i Råbylund, bleve bifallet. Om så skedde, torde det icke därav med nödvändighet behöva följa, att Broby gård komme att övergå i privat ägo. Enligt överstyrelsens erfarenhet hade det mest svårlösta problemet inom dövstumvården alltid varit beredandet av sysselsättning åt de dövstumma, som av skilda anledningar måste betraktas såsom varande mindre goda arbetare. Det vore givetvis till betydande fördel ur såväl moraliska som samhällsekonomiska synpunkter, om det funnes ett hem, där sådana dövstumma kunde omhändertagas för vård samtidigt som de Ängö utföra vid gården erforderliga, till lantbrukets skötsel hörande göromål samt eventuellt även annat arbete. Överstyrelsen ansåge det icke uteslutet, att ett närmare övervägande skulle giva till resultat, att det vore lämpligt, att staten inköpte egendomen Broby gård och anordnade den såsom ett dylikt hem. Ett betydelsefullt steg till de vuxna dövstummas sociala omvårdnad skulle tvivelsutan därigenom bliva taget.

På grund av det anförda och särskilt med hänsyn till att elevantalet vid den ifrågasatta anstalten syntes komma att bliva jämförelsevis ringa, ansåge sig överstyrelsen icke böra tillstyrka de sakkunnigas förslag i förevarande avseende utan föreslå, att den fortsatta undervisningen i lantbruk för dövstumma tills vidare anordnades på det sätt, som föreslagits i 1936 års utredning. Överstyrelsen hade också i sitt förslag till

26 Kungl. Marits proposition Nr 212.

stater för budgetåret 1938/39 till bestridande av kostnaderna för här ifrågavarande ändamål upptagit det i 1936 års utredning föreslagna beloppet av 15,000 kronor.

Skulle emellertid Kungl. Maj:t och riksdagen finna, att egendomen Broby gård borde inköpas och en lantbruksskola för dövstumma där upprättas, borde denna skola under alla förhållanden så anordnas, att den komme att bilda en med övriga skolor likställd och likvärdig del i den statliga organisationen av dövstumundervisningsväsendet. För att så skulle bliva fallet fordrades enligt överstyrelsens bestämda uppfattning, att skolan såsom föreståndare hnge en person, som avlagt dövstumlärarexamen och vore i besittning av de personliga kvalifikationer i övrigt, som borde vara tillfinnandes hos ledaren av en så jämförelsevis svårskött anstalt som en dövstumskola för gossar i åldern 16—20 år. Överstyrelsen funne de sakkunnigas förslag, att en agronom skulle vara skolans föreståndare, ansvara för dess skötsel samt bestrida den teoretiska undervisning, som skulle förekomma, vara i hög grad otillfredsställande bland annat därför, att teoretisk undervisning skulle förekomma icke endast i ämnen, som berörde lantbruk, utan även i sådana, som vore ägnade att höja de dövstummas teoretiska insikter i allmänhet. Däremot syntes det överstyrelsen mycket lämpligt, att vid föreståndarens sida för handhavandet av det praktiska arbetet ställdes en agronom, som inhämtat kännedom örn de dövstumma i allmänhet och om sättet att meddela sig med dem.

Skulle Broby egendom inköpas av staten och organiseras till en anstalt i enlighet med de sakkunnigas förslag, bleve den enligt överstyrelsens mening en ren lantbruksskola och borde såsom sådan ställas under lantbruksstyrelsens inseende, varav också följde, att för skolans verksamhet erforderliga anslag borde upptagas å jordbruksdepartementets stat.

Med biträdande jämväl i övrigt av den av 1936 års utredningsman föreslagna organisationsplanen har överstyrelsen föreslagit, att för meddelande av undervisning åt dövstumma skolpliktiga barn följande skolor från och med den 1 juli 1938 skulle vara anordnade, nämligen:

fyra upptagningsskolor, av vilka en förlagd till Manilla, en till Lund, en till Vänersborg och en till Härnösand; två specialskolor, nämligen:

en för oegentligt dövstumma, förlagd till Örebro, och en för skriv-teckenelever, förlagd till Gävle; tre fortsättningsskolor, nämligen:

en för gossar, som åtnjutit talundervisning, förlagd till Vänersborg, en för flickor, som åtnjutit talundervisning, förlagd till Växjö och en för icke talundervisade gossar och flickor, förlagd till Gävle. Enligt ett vid överstyrelsens utlåtande fogat protokollsutdrag har undervisningsrådet Wagnsson anmält skiljaktig mening till förmån för inköp av Broby gård.

27 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Att sammankoppla ett ålderdomshem, där gamla och sinnesslöa vistades, med en fortsättningsskola för unga pojkar, syntes reservanten icke böra ifrågakomma, örn möjlighet till annan lösning av frågan förefunnes. Då de dövstumma synnerligen väl lämpade sig för visst slag av jordbruksarbete, borde en statlig fortsättningsskola för undervisning i lantbruk och trädgårdsskötsel inrättas. Övervägande skäl talade för de sakkunnigas förslag, som dock syntes böra kompletteras med den bestämmelsen, att till rektor för anstalten skulle utses en person, som avlagt dövstumlärarexamen samt att vid hans sida för handhavandet av det praktiska arbetet sattes en agronom.

Därest överstyrelsens förslag örn skolornas antal och förläggning vunne bifall, vore vissa ändringar i den nuvarande distriktsindelningen erforderliga. Överstyrelsen ansåge, att den minsta rubbningen i det bestående åstadkommes genom en sådan förändring, att de nuvarande andra och tredje dövstumskoldistrikten sammansloges till ett med skola i Lund, att de nuvarande fjärde och femte distrikten sammanfördes till ett med skola i Vänersborg samt att det nuvarande sjätte distriktet så uppdelades, att Uppsala län och Kopparbergs län överfördes till första distriktet med skola å Manilla samt Gävleborgs län och Gävle stad till det sjunde distriktet med skola i Härnösand. Det syntes vara lämpligt, att distrikten därefter benämndes det södra, det västra, det östra och det norra.

Rörande det förutsebara antalet elever vid de olika döv stumskolorna vid början av arbetsåret 1938 har överstyrelsen verkställt preliminära beräkningar.

Elevantalet vid barndomsskolorna har beräknats på följande sätt: vid upptagning sskolorna:

å Manilla .........

i Lund ...........

» Vänersborg.......

» Härnösand.......

vid specialskolorna:

i Örebro...................... 84

» Gävle....................... 62 146

Summa 517.

Antalet elever vid dövstumskolorna, vilka från avgångsklasserna vid de nuvarande dövstumskolorna skulle övergå till fortsättningsskola, har beräknats till 55. Till dessa elever borde emellertid läggas dels 15 elever vid tredje dövstumskoldistriktets förutnämnda lantbruks- och hantverksskola i Råbylund, vilka vid slutet av arbetsåret 1938 ännu icke avslutat sin utbildning och som borde berättigas övergå till de av staten upprättade fortsättningsskolorna för att där avsluta sin utbildning, dels ock 31 elever vid den i anslutning till distriktsskolan i Vänersborg nu anordnade hantverksskolan, vilka likaledes icke avslutat sin utbildning och borde få övergå till de statliga fortsättningsskolorna.

116 371

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

I så fall skulle elevantalet vid de olika fortsättningsskolorna bliva:

i Vänersborg.......................... 62

» Växjö.............................. 21

» Gävle.............................. 7

» Råbylund, eventuellt Broby....... 11

Summa 101.

Det vore emellertid sannolikt, att några av Vänersborgseleverna av skilda anledningar komme att befrias från vidare skolgång eller eventuellt få sin fortsatta utbildning förlagd utom skolan, varför man torde kunna räkna med ett mindre antal eller omkring 55.

Fortsättningsskolan i Växjö för talundervisade flickor finge, som synes, under första läsåret ett jämförelsevis litet elevantal, nämligen 21. Det vore emellertid sannolikt, att en del dövstumma flickor, särskilt sådana, som nu undervisades vid skolor för hörselsvaga, vilka icke folie under de nya skolpliktsbestämmelserna, önskade att komma i åtnjutande av den utbildning, som komme att givas i Växjöskolan. Överstyrelsen ansåge, att det endast skulle vara till fördel, om medgivande lämnades sådana flickor att, i den mån utrymme funnes och övriga förhållanden visade, att så vore lämpligt, erhålla undervisning i nämnda fortsättningsskola. Sådant medgivande syntes böra lämnas av överstyrelsen efter verkställd undersökning. Överstyrelsen ansåge dock, att högst tio sådana elever borde få intagas.

Det kunde sålunda antagas, att elevantalet sannolikt komme att minskas till omkring 55 vid skolan i Vänersborg men däremot ökas till omkring 30 vid skolan i Växjö. Antalet elever i fortsättningsskolorna skulle då bliva omkring 103.

Dövstumskolomorganisationen i sin helhet kunde alltså beräknas komma att omfatta ungefär följande elevantal, nämligen:

upptagningsskolorna...............371 elever

specialskolorna.................... 146 »

fortsättningsskolorna......... 103 »

Summa 620 elever.

Av handlingarna inhämtas följande uppgifter beträffande omförmälda genom tredje dövstumskoldistriktets försorg upprättade lantbruks- och hantverksskola i Råbylund samt i fråga om egendomen Broby gård i Uppland:

I nämnda skola i Råbylund invid Lund undervisades vårterminen 1936 2 elever i skrädderi, 6 i skomakeri, 6 i lantbruk och 4 i snickeri.

Skolan är förlagd till samma egendom som ett skydds- och ålderdomshem för dövstumma. Egendomens areal uppgår till 17 tunnland åkerjord, vartill komma 57* tunnland arrenderad trädgårdsjord samt 30 tunnland arrenderad åkerjord. Skolan är anordnad som internat. Eleverna bo i särskild byggnad men intaga sina måltider på det i omedelbar närhet belägna ålderdomshemmet. Föreståndaren vid detta är tillika föreståndare för distriktets dövstumskola samt för lantbruks- och hantverks-

29 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

skolan. Hemmets husfader är tillika rättare vid skolan, och hemmets husmoder och vårdarinna är tillika kokerska för både hemmet och skolan. Hemmet och skolan äro följaktligen intimt förbundna med varandra.

Det med skolan förenade lantbruket har givit gott resultat, och efterfrågan på dövstumma, som vid skolan fått sin utbildning i lantbruk, har varit större än tillgången på från skolan avgångna elever.

Broby gård är belägen 11 kilometer från Uppsala och 1 kilometer från Bärby järnvägsstation å järnvägen Uppsala—Faringe.

Den omfattar 120 tunnland åkerjord och 80 tunnland skogsmark samt har enligt senaste taxeringsuppgifter åsatts ett värde av 63,100 kronor. Största delen av åkerjorden är stenfri sådan på lerbotten. Läget är vackert med en omfattande park. Tvenne gårdar av ungefär liknande storlek ligga på omkring 1 kilometers avstånd. Inga andra gårdar eller egna hem ligga inpå gården.

Stora byggnaden innehåller 13 rum och kök, hallar, badrum.

Rektorsflygeln innehåller 9 rum och kök.

Västra flygeln innehåller rymlig matsal, 4 rum och hallar.

Röda stugan innehåller 4 rum.

Rättarbostaden innehåller tillika skolkök samt 2 elevrum.

Ladugårdsbyggnaderna äro rymliga och till största delen nyinredda. Till egendomen höra vidare stort spannmålsmagasin, rymligt redskapshus och nybyggt hönshus. I stort sett äro jordbruksredskapen tillräckliga och av god beskaffenhet. Inventarierna i bostadsbyggnaderna äro i det stora hela tillfredsställande.

De levande inventarierna utgöras av 18 kor, 6 hästar, 1 tjur, diverse ungdjur, svin och höns.

Såsom ett led i strävandena att motarbeta ungdomsarbetslösheten inköptes egendomen år 1932 av förbundet för kristet samhällsliv i samband med upprättandet av »Broby yrkesskola». Genom statsbidrag under olika former har yrkesskolan för ny- och ombyggnadsarbeten tillgodoförts ett belopp av sammanlagt 77,182 kronor. Såsom villkor för större delen av statsbidragen har föreskrivits att, örn verksamheten nedlägges eller inskränkes, det skall ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma, huruvida och i vad mån statsbidragen skola återbäras. Då det bakom skolans verksamhet liggande behovet numera i det väsentliga upphört, har förbundet förklarat sig villigt överlåta egendomen till Kungl. Majit och kronan. För överlåtelsen skulle i huvudsak gälla följande:

1. Kungl. Majit och kronan övertager från och med överlåtelsedagen betalningsansvaret för de skulder, vilka förbundet nödgats ikläda sig för upprätthållande av skolan, evad dessa hava karaktären av lån mot inteckning i fastigheten eller äro av annat slag, dock till ett högsta belopp av 54,000 kronor samt förbinder sig dessutom att till tidigare ägarinnan av egendomen, fröken Erica Blomquist, som är 63 år gammal, från och med samma dag under hennes livstid utbetala livränta, beräknad till 2,000 kronor för år och förfallen till betalning den 1 maj.

2. Egendomen överlåtes i sin helhet i nu befintligt skick, däri inbegripet levande och döda inventarier, husgeråd, sängkliider o. dyl.

3. Förbindelsen är bindande endast under förutsättning att Kungl. Majit och riksdagen före den 1 juli 1938 besluta örn övertagande av

30 Kungl. Majlis 'proposition Nr

egendomen samt att på i övrigt sedvanliga villkor undertecknas för överlåtelsen upprättat köpekontrakt.

Det statförslag för en till Broby förlagd skola, som upprättats av 1937 års inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga, har följande utseende:

1. Avlöningar.

Kontant lön Kronor

Föreståndare1.................................5,000

Husmoder2 *.................................... 1,200

Rättare tillika slöjdare1 .........................2,400

Ladugårdsförman3..............................2,280

Trädgårdsmästare1 .............................2,200

Tre tjänarinnor2 ............................... 1,800 14,880

11. Omkostnader.

Sjukvård och tandvård..........................

Undervisningsmateriel ävensom inventarier för annat än

lantbruksändamål.............................

Kost för 12 elever 12X90X330 ....................

Kost för personal 4X100X365 ....................

Beklädnad 12 X 125.............................

Tvätt och renhållning...........................

Värme och lyse................................

Elevresor.....................................

Underhåll av byggnader4........................

Oförutsedda utgifter............................

Livränta åt förra ägarinnan......................

3,564

1,460

1,500

3.000 250

1,500

15,374

Summa utgifter 30,254

Beräknad nettoinkomst från lantbruket och trädgården ..... 6,500

Att täcka med statsbidrag 23,754.

Såsom engångskostnad för upprättandet av den föreslagna skolan i Broby skulle enligt nämnda sakkunniga först och främst böra beräknas ett belopp av 54,000 kronor för inköp av Broby gård med alla där förefintliga döda och levande inventarier. Vidare syntes anslag böra beviljas med 6,000 kronor för iordningställande av trädgården vid gården samt för uppförande av ett par mindre växthus därstädes. Slutligen torde vissa kompletteringar av inventarierna i bostadsrummen böra ske för en kostnad av högst 2,000 kronor.

Med hänsyn emellertid till behovet av reparation av i synnerhet vissa elevrum hava utredningsmännen därutöver ansett sig böra ifrågasätta ett särskilt engångsanslag å 3,000 kronor.

Av handlingarna inhämtas vidare, att den tilltänkta skolan å Broby gård skulle vara avsedd för undervisning både i lantbruk och i träd-

1 Fri bostad med värme. — 2 Allt fritt. — 8 Familjebostad med värme. — 4 Kostnaderna

för underhållet av till jordbruksdriften hörande byggnader hava avsetts böra bestridas av lant-

brukets avkastning.

31 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 212.

gårdsskötsel och på grund härav ej blott ersätta den ifrågasatta provisoriskt anordnade lantbruksskolan å Råbylund utan också överflödiggöra den undervisning i trädgårdsskötsel, som 1936 års utredningsman och skolöverstyrelsen tänkt skola förläggas till den planerade fortsättningsskolan i Vänersborg.

Beträffande dövstumundervisningsväsendets administration har överstyrelsen framlagt följande förslag:

Dövstumundervisningsväsendet torde, sedan det blivit förstatligat, lämpligen böra ställas under överstyrelsens inseende. För det närmare övervakandet borde fortfarande, liksom fallet hittills varit under en följd av år, en särskild, till överstyrelsen knuten inspektör vara förordnad.

För varje dövstumskola borde finnas en styrelse, bestående av fem ledamöter, bland dem skolans rektor såsom självskriven ledamot.

Vid varje skola skulle finnas en rektor, som förordnades av Kungl. Maj:t på viss tid. Rektor tillkomme närmast uppsikten över läroanstalten. Skulle till innehavare av rektorsbefattningen vid fortsättningsskolan för talundervisade flickor utses manlig befattningshavare, borde en av skolans lärarinnor av överstyrelsen efter förslag av lokalstyrelsen utses att biträda rektor.

Utom rektor skulle vid varje skola finnas nödigt antal lärare och lärarinnor för såväl den teoretiska som för den praktiska undervisningen, ävensom lärare för tillsyn och för undervisning i gymnastik.

Vid varje dövstumskola borde finnas ett kollegium. Ledamot av kollegiet vöre rektor och varje vid skolan tjänstgörande ordinarie lärare, ävensom icke-ordinarie lärare med full tjänstgöring. Rektor skulle leda förhandlingarna.

Styrelse för upptagnings- eller specialskola, vid vilken även fortsättningsskola vore anordnad, borde tillika utgöra styrelse för sistnämnda skola.

Dövstumskolstyrelse skulle övervaka läroanstaltens allmänna verksamhet samt årligen uppgöra och före den 1 augusti till skolöverstyrelsens granskning överlämna förslag till utgiftsstat för kommande budgetår.

Av församlingarnas skolråd eller folkskolestyrelser skulle varje år före februari månads utgång till upptagningsskolan i det distrikt, till vilket församlingen hörde, insändas förteckning över samtliga inom församlingen befintliga skolpliktiga dövstumma barn. Vederbörande kyrkoherde borde äga skyldighet att till skolråd eller folkskolestyrelse lämna erforderliga uppgifter om dövstumma.

Yttranden. Av myndigheternas m. fl. yttranden över de sakkunnigas förslag inhämtas följande:

Statskontoret: Det av överstyrelsen framlagda förslaget syntes — såvitt statskontoret kunde bedöma — i huvudsak överensstämma med de utgångspunkter och allmänna riktlinjer, som legat till grund för 1937 års riksdags beslut i ämnet.

Av de skäl, överstyrelsen anfört, syntes det jämväl statskontoret av-

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr -212.

gjort vara att föredraga, att lantbruksundervisningen meddelades i den ordning, som föreslagits av 1936 års utredning. Med hänsyn till att i 1937 års betänkande betonats, att den övergång av egendomen Broby i annan privat ägo, som torde bliva ofrånkomlig, därest statsmakterna ej beslutade örn egendomens inköp, skulle innebära, att de av statsmedel bekostade förbättringarna ej längre komme det allmännas intressen tillgodo, ville statskontoret i detta sammanhang fästa uppmärksamheten vid att, i händelse Broby yrkesskola skulle nedläggas, Kungl. Maj:t på grund av meddelade villkor vid statsbidragens beviljande hade möjlighet förordna om återgäldande av huvudparten av de understöd om i runt tal 77,000 kronor, som omförmälts i bilaga 4 till sistnämnda betänkande.

Gentemot överstyrelsens förslag i fråga om dövstumundervisningens administration har statskontoret anfört erinringar allenast i fråga örn vissa av överstyrelsen framställda förslag beträffande ordningen för lärares och övrig personals anställande. I detta avseende borde enligt statskontorets mening tillämpas i möjligaste mån motsvarande förfarande, som gällde i fråga om jämförliga befattningar inom undervisningsväsendet i övrigt.

Lantbruksstyrelsen: I ett till socialdepartementet avgivet yttrande över betänkande med förslag till åtgärder för förbättrande av de blindas och dövstummas arbetsförhållanden och förvärvsmöjligheter hade lantbruksstyrelsen under viss förutsättning tillstyrkt bifall till de sakkunnigas förslag om inköp av Broby gård för förläggning till egendomen av en skola för praktisk-teoretisk undervisning av dövstumskolelever i lantbruk och trädgårdsskötsel. Sistnämnda egendom syntes nämligen enligt lantbruksstyrelsen mening bättre än Råbylund lämpad för ändamålet, enär den representerade en jordbruksdrift av samma karaktär, som förekomme i större delar av landet. Dessutom syntes den genom sitt läge bättre skickad att mottaga elever från hela landet. När därjämte plats kunde beredas för ett betydligt större antal elever vid Broby gård än vid Råbylund, funne lantbruksstyrelsen Broby gård böra i förevarande avseende givas ett bestämt företräde framför Råbylund.

Den föreslagna fortsättningsskolan vid Broby torde icke, såsom skolöverstyrelsen framhållit, vara att anse som en ren lantbruksskola utan mera som en socialt betonad utbildningsanstalt, vilken dock måhända kunde tänkas böra stå under viss tillsyn av lantbruksstyrelsen i jordbrukstekniskt avseende.

Av lantbruksstyrelsens till socialdepartementet ingivna yttrande inhämtas, att styrelsen funnit de betydande byggnadsanslag av statsmedel, som beviljats förbundet för kristet samhällsliv och som använts till förbättrande av gårdens byggnader, motivera icke blott en reducering av köpeskillingen utan även ett inköp av gården i fråga, så att de av staten bekostade förbättringarna även i fortsättningen måtte komma det allmänna tillgodo.

Riksräkenskapsverket: Med anledning av skolöverstyrelsens uttalande att — därest Broby gård skulle komma att inköpas av staten och organiseras till en anstalt för dövstumma enligt 1937 års sakkunnigas förslag — för skolans verksamhet erforderliga anslag borde upptagas under femte

33 Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

huvudtiteln, har riksräkenskapsverket framhållit, att skolan under nämnda förutsättning borde upptagas under åttonde huvudtiteln samt avlöningsoch omkostnadsstaterna för skolan inbegripas i dövstumskolornas gemensamhetsstater och uppföras sidoordnade med övriga specialstater.

Svenska dövstumlär ar sällskapet: Beträffande specialskolan för skrivteckenelever i Gävle ville sällskapet som sin mening fortfarande framhålla, att ifrågavarande elevkategori liksom hittills lämpligast borde erhålla sin undervisning vid upptagningsskolorna. Det torde även få anses föga ändamålsenligt, att en särskild fortsättningsskola upprättades för dessa svagt begåvade elever, av vilka blott ett fåtal kunde förväntas bliva helt självförsörjande eller ute i fria arbetsmarknaden ens i nämnvärd grad bidraga till sin försörjning. De, som ägde förutsättningar härför, borde i stället erhålla den fortsatta utbildningen i de båda andra föreslagna fortsättnings- och yrkesskolorna för dövstumma med de större möjligheter till yrkesdifferentiering, som där kunde erbjudas. De elever, som ej ägde förutsättningar för fortsatt yrkesutbildning efter avgången från barndomsskola och som icke kunde omhändertagas av anhöriga eller beredas lämplig sysselsättning på annat sätt, borde överföras till särskilda arbetshem för dövstumma, och upprättandet av sådana syntes sällskapet både behövligt och behj ärtans värt. Vådan av att enligt överstyrelsens förslag inom samma anstalt sammanföra såväl manliga som kvinnliga sinnesslöa elever i åldrar upp till 20 år borde ej heller underskattas.

Sällskapet insåge till fullo svårigheten att på den korta tid, som nu återstode för organisationens genomförande vidtaga en förändring i av sällskapet föreslagen riktning. Därest överstyrelsens förslag vunne statsmakternas gillande, borde en förändring av skolorganisationen i av sällskapet förordad riktning sedermera kunna åstadkommas, om de praktiska erfarenheterna skulle visa detta vara nödvändigt.

En av de omständigheter, som motiverat ett statsövertagande av dövstumundervisningsväsendet, har varit den oenhetliga och pedagogiskt mindre tillfredsställande anordning av dövstumundervisningen, som den nuvarande organisationen medfört. Som en av de viktigaste frågorna i samband med statens övertagande av dövstumundervisningen framstår därför den organisatoriska utformningen av dövstumundervisningsväsendet. Det är självfallet, att den plan för dövstumundervisningsväsendets organisation, som nu avses skola underställas riksdagens prövning, icke är definitiv i den bemärkelsen, att varje ändring av densamma under överskådlig tid framåt måste anses utesluten. De anordningar, som nu komma till stånd, måste i mångt och mycket få karaktären av försök, och på grundval av de erfarenheter, som härunder inhämtas, böra de jämkningar i organisationsplanen vidtagas, som kunna befinnas lämpliga. Dövstumundervisningsväsendets förstatligande bereder förutsättningarna för en sådan anpassning.

Såvitt jag kan finna, är överstyrelsens på 1936 års utredning grun-

Bihang till riksdagens protokoll 19S8. 1 sami. Nr 212. 3

Departe-

mentschefen.

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

dadé förslag till nyordning av dövstumundervisningsväsendet ägnat att avhjälpa flertalet av bristerna i den nuvarande undervisningen av de dövstumma. Som en särskild förtjänst hos organisationsplanen vill jag framhålla förslaget örn införande av fortsättningsskolundervisning och betydelsen av att denna fortsatta undervisning, såsom överstyrelsen förutsatt, blir starkt yrkesbetonad. Vid ett genomförande av denna del av överstyrelsens förslag blir det möjligt att tidigt grundlägga de dövstummas intresse för yrkesbanor, för vilka de kunna vara lämpade, och bereda dem en utbildning för dessa banor, som kan vara ägnad att förbättra deras utkomstmöjligheter.

Om jag här lämnar åt sidan sådana detaljer, som icke torde behöva i detta sammanhang upptagas till behandling, råder örn den av överstyrelsen framlagda organisationsplanen enighet utom på följande två punkter, nämligen dels rörande frågan, huruvida en särskild skola bör inrättas för skriv-teckenelever, dels ock rörande frågan, örn och på vad sätt fortsättningsskolpliktiga dövstumma böra beredas tillgång till ordnad läntbruksundervisning.

För lämpligheten av en särskild skola för skriv-teckenelever anser jag utredningsmannen och överstyrelsen hava anfört så goda skäl, att jag vill ansluta mig till detta förslag. Den kritik, som på denna punkt framkommit från dövstumlärarhåll, finner jag alltså icke övertygande. Jag har ingenting att erinra mot att nämnda skola förlägges till Gävle. I detta sammanhang vill jag framhålla betydelsen av att till specialskolorna för dövstumma överföras endast sådana barn, som kunna hava verklig fördel av särundervisning. Till specialskolan för oegentligt dövstumma böra på sätt överstyrelsen i sin utredning föreslagit icke överföras andra än sådana lärjungar, vilkas lytesart och allmänna begåvning är av den beskaffenhet, att de kunna tillägna sig det högre kunskapsmått, som undervisningen i denna skola är avsedd att förmedla. På samma sätt böra till specialskolan för skriv-teckenelever endast överflyttas lärjungar, som icke kunna deltaga i undervisning enligt talmetoden.

Vad den andra tvistefrågan beträffar, finner jag den föreliggande utredningen visserligen giva vid handen, att läntbruksundervisning för fortsättningsskolpliktiga elever kommer att, såvitt nu kan bedömas, erfordras för ett förhållandevis ringa antal elever. Emellertid synes det, att döma av 1937 års förutnämnda utredning rörande åtgärder för förbättrande av de blindas och de dövstummas arbetsförhållanden och förvärvsmöjligheter, icke uteslutet, att det skall visa sig möjligt att i ökad utsträckning intressera de dövstumma för denna utbildningsbana. Jag förutsätter alltså liksom de sakkunniga och överstyrelsen samt de i ärendet hörda myndigheterna i övrigt, att dövstumundervisningsväsen-

35 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 212.

det skall inrymma möjligheter till utbildning på området. Däremot kan jag icke följa överstyrelsens mening vad angår anordningen av denna utbildning.

I detta hänseende föreligga enligt det föregående två förslag, det ena framlagt av 1936 års utredningsman och biträtt av skolöverstyrelsen och det andra framlagt av 1937 års nyssnämnda sakkunniga och biträtt av lantbruksstyrelsen.

Enligt det förstnämnda förslaget skulle lantbruksundervisningen förläggas till den av tredje dövstumskoldistriktet uppehållna lantbruksskolan i Råbylund i Skåne. Vid denna skola, vilken icke skulle övertagas av statsverket utan jämte ett till egendomen förlagt ålderdomshem fortfarande förbliva i vederbörande landstings ägo, skulle mottagas de dövstumma fortsättningsskolelever, vilka ansåges böra komma i åtnjutande av lantbruksutbildning, mot att staten till anstalten för varje elev erlade en årsavgift, motsvarande den årliga medelkostnaden för elev vid statens fortsättningsskola för talundervisade gossar. Fortsättningsskolundervisning i trädgårdsskötsel skulle meddelas i Vänersborg. Kostnaderna för detta förslag hava — kostnaderna för sistnämnda fortsättningsskolundervisning oberäknade — för nästa budgetår beräknats till 15,000 kronor.

Det av 1937 års sakkunniga framlagda förslaget innebär, att staten skulle inköpa den förutnämnda egendomen Broby gård i Uppland för anordnande därstädes av en statlig fortsättningsskola för dövstummas utbildning i lantbruksyrket och i trädgårdsskötsel. De årliga kostnaderna vid en lösning av frågan efter denna linje hava uppskattats till i runt tal 24,000 kronor, inbegripet en livränta å 2,000 kronor till en tidigare ägarinna till egendomen.

Enligt min mening tala flertalet skäl för en lösning av frågan om ordnandet av lantbruksundervisning och undervisning i trädgårdsskötsel för de dövstumma efter de av 1937 års sakkunniga och lantbruksstyrelsen förordade riktlinjerna. Att döma av tillgängliga uppgifter kan Broby gård karakteriseras som en lantegendom i på det hela taget gott skick och av ej ringa storlek, erbjudande goda möjligheter till en allsidig utbildning av de dövstumma i jordbruks- och trädgårdsnäringarna. Egendomen Råbylund är betydligt mindre och förefaller icke heller i övrigt kunna erbjuda lika gynnsamma yttre betingelser för en allsidig yrkesutbildning som Broby gård. Såsom framhållits icke blott av 1936 års utredningsman utan också av 1937 års inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga och av lantbruksstyrelsen, lämpar sig Broby gård också bättre för ändamålet, såsom representerande en jordbruksdrift av samma karaktär, som förekommer i större delar av landet. Då skolan skall mottaga elever från hela landet, är Broby gårds geografiska läge det bästa

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

tänkbara. En avgjord nackdel med en lösning efter Råbylundslinjen är också, att denna egendom erbjuder mycket sämre expansionsmöjligheter än Broby gård och i själva verket icke torde kunna utan olägenheter mottaga avsevärt många fler elever än det antal av 11, varmed överstyrelsen för nästa budgetår räknat. En avgjord nackdel är även, att med Råbylundsanstalten är förenat ett hem för sinnesslöa och ålderstigna dövstumma.

Jag anser mig alltså böra tillstyrka det av 1937 års sakkunniga framställda förslaget, ehuru detta för statsverket medför högre kostnader än Råbylundsförslaget.

Jag har låtit ombesörja särskild värdering av Broby gard genom vederbörande domänintendent och uppskattningsmän för kronoegendomar. Värderingsinstrumentet med tillhörande handlingar, innefattande en ingående beskrivning av till gården hörande fast och lös egendom, har bifogats handlingarna i ärendet. Enligt denna värdering har själva fastigheten med växande skog uppskattats till 145,153 kronor 94 öre, därav för byggnader 93,500 kronor, och lösöret till 26,394 kronor 56 öre eller alltså hela egendomen med levande och döda inventarier till sammanlagt 171,548 kronor 50 öre. Värderingsmännen hava ansett en grundlig reparation av rektorsbostaden, huvudbyggnaden, rättarbostaden och delar av stall, ladugård och lada vara erforderlig.

Med hänsyn till vad sålunda upplysts anser jag, att de av den nuvarande ägaren av Broby gård uppställda försäljningsvillkoren — innebärande, att staten skulle intill ett belopp av 54,000 kronor övertaga vissa skulder, som den nuvarande ägaren iklätt sig, samt till en tidigare ägare av egendomen gälda livränta, beräknad till 2,000 kronor örn året — kunna godtagas. Berörda livränta torde böra bestridas från det anslag till omkostnader som bör anvisas för läroanstalter för dövstumma. Egendomen torde lämpligen böra ställas under domänstyrelsens förvaltning och ingå i statens domäners fond och mot skäligt arrende — att bestridas från nämnda omkostnadsanslag — med nyttjanderätt upplåtas till skolöverstyrelsen för användning för dövstumundervisningsändamal. För gäldande av köpeskillingen med undantag av nämnda livränta torde därför anslag böra äskas å kapitalbudgeten under rubrik statens domäners fond. Jag har vidare ingenting att erinra mot de sakkunnigas förslag örn anvisande av 6,000 kronor för iordningställande av trädgården m. m., och detta belopp torde kunna anvisas å nämnda anslag. För inköp av egendomen Broby gård m. m. torde alltså nu böra äskas ett reservationsanslag å (54,000 + 6,000 =) 60,000 kronor. Ansvarigheten för berörda livränta å 2,000 kronor motsvarar den 1 juli 1938 enligt försäkringsteknisk beräkning, utgående från en förräntning av 3 procent, ett kapitalvärde av omkring 25,000 kronor. Med frågan örn an-

37 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

visande av anslag till reparationer torde böra anstå till bedömande i samband med den allmänna omprövning av vid dövstumskolorna erforderliga ändrings- och reparationsarbeten, som, enligt vad jag i annat sammanhang framhåller, bör företagas. För komplettering av inventarier i bostadsrummen böra enligt de sakkunnigas förslag, som jag biträder, äskas 2,000 kronor å förenämnda omkostnadsanslag.

I likhet med riksräkenskapsverket och synbarligen också lantbruksstyrelsen förutsätter jag, att de årliga utgifterna för ifrågavarande fortsättningsskola bestridas från de anslag, som komma att anvisas till läroanstalterna för dövstumma, och icke från annan huvudtitel.

Till frågan örn årskostnaderna för skolan återkommer jag i ett senare sammanhang. Redan här vill jag emellertid giva min anslutning till 1937 års sakkunnigas förslag om att som föreståndare för skolan bör vara anställd en agronom med erforderliga specialinsikter och icke — såsom överstyrelsen föreslagit — en person, som avlagt dövstumlärarexamen. Att så bör vara fallet, finner jag motiverat med hänsyn till att lantbruks- och trädgårdsutbildningen av naturliga skäl måste dominera i den vid skolan meddelade undervisningen.

Den av överstyrelsen i övrigt framlagda planen för dövstumundervisningsväsendets organisation vill jag förorda.

Överstyrelsens förslag rörande de dövstummas skolplikt och undervisningstidens omfattning samt i fråga om dövstumundervisningsväsendets administration torde kunna i det väsentliga biträdas. Det lärer få ankomma på Kungl. Majit att efter närmare omprövning av förslagen meddela erforderliga bestämmelser i den stadga angående dövstumundervisningen, som — enligt vad av 1937 års riksdag förutsatts — bör avlösa de nu gällande lagbestämmelserna. Härvid bör närmare övervägas frågan örn fortsättningsskolans å Broby gård ställning i administrativt hänseende.

IV. De statliga dövstumskolornas personal.

A. Personalens sammansättning och storlek.

Nuvarande förhållanden. Antalet höstterminen 1937 vid dövstumskolorna anställda föreståndare och lärare (i kunskapsämne) framgår av en å sid. 7 i det föregående intagen sammanställning.

38 Kungl. Majlis 'proposition Nr ‘212.

Av en av skolöverstyrelsen meddelad översikt inhämtas följande uppgifter rörande den vid samma tidpunkt vid distriktens dövstumskolor anställda personalen i övrigt:

39 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

1936 års förslag. I 1936 års förslag lämnades följande översikt över den personal, som kunde beräknas vara erforderlig efter omorganisationen dels läsåret 1938—39 vid upptagnings-, special- och fortsättningsskolorna, dels läsåret 1940—41 vid fortsättningsskolorna, då dessa kunde anses hava erhållit fullt elevantal.

1 Befattningshavare med tjänstgöring av mindre omfattning icke medräknade.

Skolöverstyrelsens förslag. Överstyrelsen har beräknat antalet befattningshavare efter statens övertagande av dövstumundervisningsväsendet på följande sätt:

40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Rektorer och lärare i kunskapsämnen. Förutom rektor borde vid varje dövstumskola finnas anställda lärare till det antal, som på grund av skolans uppgift och storlek vöre erforderligt. Varje undervisningsavdelning torde lämpligen böra omfatta: vid specialskolan i Örebro för oegentligt dövstumma 10 ä 12 elever, vid specialskolan i Gävle för skrivteckenelever 6 ä 7 och vid upptagningsskolorna i A-avdelning i medeltal 10, i B-avdelning i medeltal 8 och i C-avdelning i medeltal 6 elever.

Med de ovan angivna medeltalen som utgångspunkter kunde det beräknas, att följande antal rektorer och lärare i kunskapsämne bleve erforderligt inom dövstumundervisningsväsendet under arbetsåret 1938— 39, nämligen:

vid upptagningsskolorna: rektor lärare

å Manilla ...................... 1 12

i Lund................*........ 1 10

» Vänersborg.................... 1 10

» Härnösand.................... 1 13

vid specialskolorna:

i Örebro....................... 1 8

» Gävle........................ 1 8

vid j ortsättning sskolorna:

i Växjö ....................... 1 2

» Vänersborg....................— 2

» Gävle........................— —

» Broby .......................— —

Summa 7 65.

Vad rektorerna beträffade, hade överstyrelsen räknat med att rektor vid upptagningsskolan i Vänersborg tillika skulle vara rektor vid fortsättningsskolan därstädes och att rektor vid specialskolan i Gävle jämväl skulle vara rektor vid fortsättningsskolan på samma plats. Vid fortsättningsskolan i Växjö för flickor, som åtnjutit talundervisning, borde en kvinnlig rektor tillsättas. Föreståndarbefattningen vid den nuvarande dövstumskolan i Växjö vore vakant. Föreståndaren vid dövstumskolan i Lund uppnådde redan år 1936 pensionsåldern men hade av distriktet erhållit rätt att kvarstå i tjänst till den 1 juli 1938.

Rektorsbefattningarna skulle följaktligen efter omorganisationen komma att uppgå till sju eller till samma antal som för närvarande.

Av de nuvarande 60 ordinarie lärarna skulle fyra avgå med pension före omorganisationens ikraftträdande. I tjänst kvarstode följaktligen 56 ordinarie lärare, vilka kunde tagas i anspråk för den nya organisationen, därest de förklarade sig villiga att övergå i statens tjänst.

Då det för uppbyggandet av den nya organisationen under arbetsåret 1938—39 beräknats, att 65 lärarkrafter bleve erforderliga, komme följaktligen att behövas 9 lärare utöver de 56 i tjänst vid dövstumskolorna då kvarstående ordinarie lärarna. Av översikten över den för närvarande anställda lärarpersonalen framginge emellertid, att under höstterminen 1937 även tjänstgjorde 9 extra ordinarie lärare. Under förutsättning, att dessa lärare kunde tagas i anspråk, kunde lärarbehovet alltså täckas med den lärarpersonal, som funnes anställd vid de nuvarande skolorna.

41 Kungl. Marits proposition Nr 212.

Det torde emellertid vara sannolikt, att en eller annan av de nuvarande extra ordinarie lärarna på grund av ändrade förhållanden icke komme att söka tjänst vid de omorganiserade dövstumskolorna, varjämte det vore antagligt, att innehavare av de två rektor stjänster, som bleve lediga, komme att utses bland de efter omorganisationen kvarstående ordinarie lärarna, vilkas antal därigenom komme att minskas till 54. Men även om så skulle ske, behövde lärarbrist dock icke befaras. Vid vårterminens slut 1938 utexaminerades nämligen nya dövstumlärare och därjämte funnes flera, som tidigare avlagt vederbörlig examen men vilka ännu icke blivit anställda vid dövstumundervisningsväsendet.

Det sammanlagda antalet lärare vid dövstumskolorna under arbetsåret 1938—39 kunde alltså beräknas bliva blott 65 mot 69 för närvarande anställda, ehuru antalet undervisade dövstumma beräknades stiga från 542 till 620.

Skulle en särskild lantbruksskola komma att upprättas i Broby samt en dövstumlärare där anställas såsom föreståndare, komme det erforderliga antalet lärare i kunskapsämnen att bliva 66.

Annan personal. Genom statsövertagandet och därmed följande omorganisation av dövstumundervisningsväsendet bleve vissa förändringar nödvändiga jämväl med hänsyn till annan personal än lärare i kunskapsämnen. I främsta rummet krävde tillkomsten av fortsättningsskolorna i Vänersborg, Växjö och Gävle ett ökat antal såväl arbetslärare som tillsyns- och tjänstepersonal. Men även i fråga örn vissa barndomsskolor, som i jämförelse med andra skolor inom den nuvarande organisationen varit mindre gynnsamt ställda, varigenom arbetstiden för viss personal blivit över hövan betungande, hade överstyrelsen ansett sig böra föreslå nyanställning i någon utsträckning. De olika förhållandena mellan de skilda skolorna hade därigenom i viss mån utjämnats. Olikheterna vore dock fortfarande stora.

Vid bedömandet av det föreliggande behovet i nu förevarande avseende torde bland annat följande förhållanden böra tillmätas betydelse. Slöjd- och yrkesundervisningen intoge i dövstumskolorna en framskjuten plats. För bestridandet av denna undervisning hade olika principer hittills tillämpats. Bäst tillgodosedda i detta hänseende syntes de skolor vara, i vilka de nyintagna eleverna först omhändertoges av en kindergartenlärarinna och därefter hnge genomgå en kurs i pedagogisk slöjd, innan den egentliga yrkesundervisningen toge sin början. Överstyrelsen ansåge det önskvärt, att denna ordning så småningom infördes vid samtliga barndomsskolor. I det nu uppgjorda statförslaget hade emellertid räknats med sådan anordning endast vid de skolor, där den på grund av elevernas antal syntes av förhållandena oförtydbart motiverad.

För elevernas yrkesutbildning borde vara anställda arbetslärare, vilka i upptagningsskolorna meddelade undervisning åt eleverna omkring 10 timmar i veckan och i övrigt arbetade för skolans räkning med förfärdigandet av kläder o. dyl. I fortsättningsskolorna åter skulle arbetslärarna undervisa eleverna i respektive yrken under en tid av omkring 40 timmar i veckan. Deras tjänstgöring bleve följaktligen av annan art än den, som ålåge arbetslärare i barndomsskolorna. I fortsättningsskolorna torde värjo lärare kunna handhava ett elevantal av i medeltal 10. Någon olikhet gjerde sig emellertid gällande i fråga örn skilda yrken. Så ansåges det till exempel, att lärare i skrädderi icke

42 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 212.

med fördel kunde handleda mer än 8 elever, enär varje elev måste övervakas med särskild omsorgsfullhet vid arbetets utförande. I Vänersborg torde arbetslärarna vid fortsättningsskolan utan svårighet kunna meddela yrkesundervisning även åt eleverna i upptagningsskolan, varför särskilda arbetslärare vid sistnämnda skola icke behövde anställas. I Gävle torde de vid upptagningsskolan anställda arbetslärarna åtminstone under första arbetsåret kunna meddela yrkesundervisning även åt de fåtaliga eleverna i fortsättningsskolan.

I samtliga skolor borde undervisning i hushållsgöromål för flickor förekomma. I barndomsskolorna torde i allmänhet endast de äldre flickorna böra komma i åtnjutande av sådan undervisning, medan däremot samtliga flickor i fortsättningsskolorna i Växjö och Gävle borde erhålla en mera omfattande undervisning i detta ämne. För en del av sistnämnda flickor torde ifrågavarande undervisning komma att utgöra huvuddelen av den fortsatta utbildningen. Möjligheter till meddelande av undervisning i hushållsgöromål i lämplig omfattning borde fördenskull finnas vid varje dövstumskola.

Gymnastikundervisningen handhades i regel av någon eller några av skolornas lärare mot särskilt arvode. Vid en del skolor bestredes denna undervisning, i vad den avsåge de äldre eleverna, av examinerade gymnastiklärare, och, vad beträffade de yngre eleverna, av dövstumlärare. På grund av sistnämnda lärares förmåga att meddela sig med och förstå de dövstumma, ansåge överstyrelsen en dylik anordning vara den i regel mest ändamålsenliga.

Vården och tillsynen över eleverna vore vid dövstumskolorna av synnerlig vikt. Vid samtliga dövstumskolor måste därför vårdarinnor eller tillsynshavande vara anställda till det antal, som på grund av skolans storlek och övriga förhållanden måste betraktas såsom erforderligt. Vid skolan i Örebro, där samtliga elever externerades, torde dock särskild vårdarinna icke vara behövlig.

Sjuksköterskor funnes för närvarande anställda vid fem av de sju distriktsskolorna. Dessa befattningshavare vore behövliga även efter omorganisationen. Endast vid upptagningsskolan i Lund, där ett betydande antal elever externerades, och vid specialskolan i Örebro, vilken senare, såsom nyss nämnts, vore helt anordnad såsom externat, torde sjuksköterskor för närvarande icke behöva vara anställda.

Vid varje skola, utom vid specialskolan i Örebro, måste finnas en husmoder, som skulle verkställa vissa inköp samt hava den närmaste uppsikten över matlagning, rengöring, tvätt, beklädnad och dylikt, och likaledes behövdes vid varje skola, med undantag även i detta fall för skolan i Örebro, en kokerska samt övrigkvinnligpersonal, såsom tvätterskor, städerskor och köksbiträden till det antal, som betingades av elevernas antal och de lokala förhållandena vid skolan.

Av manlig tjänstepersonal fordrades vid varje läroanstalten vaktmästare. Vid ett par skolor tjänstgjorde för närvarande vaktmästaren tillika som vårdare. Denna anordning torde för de undantagsfall, det här gällde, böra få bestå, så länge den befunnes lämplig.

Vid skolorna i Örebro och Växjö kunde vaktmästarna sköta eldningen, medan däremot vid de övriga läroanstalterna särskilda eldare måste vara anställda. I regel syntes det vara lämpligt fordra, att eldaren skulle

43 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 812.

vara kompetent att utföra de mindre reparationer av skilda slag, av vilka behov ofta förelåge vid anstalter av här ifrågavarande art.

Vid skolan i Vänersborg, som hade eget belysningsverk, måste en maskinist finnas anställd.

Vid skolorna å Manilla, i Lund och Vänersborg vore gårdskarlar behövliga för skolgårdarnas och parkernas behöriga skötsel. Vad särskilt Vänersborg beträffade, där parkerna vore av betydande storlek, borde bland annat uppmärksammas, att vaktmästaren vid distriktsskolan vore utbildad trädgårdsmästare. De elever vid hantverksskolan, som önskade utbilda sig till trädgårdsmästare, stöde första året under denne vaktmästares ledning, varefter de hos innehavaren av en stor handelsträdgård i skolans omedelbara närhet finge fortsätta den praktiska utbildningen, under det att den teoretiska undervisningen meddelades i dövstumskolan.

Förutom den egentliga skolpersonalen fordrades vid varje skola ett biträde för utförande av erforderliga bokförings - och skrivarbeten, enär skolans rektor i annat fall icke erhölle tillräcklig tid för utövandet av erforderlig ledning av undervisningen och elevernas handhavande samt för tillsyn i övrigt över anstalten.

Vid skolan å Manilla samt vid envar av de båda skolorna i Vänersborg borde portvakter fortfarande vara anställda.

Slutligen borde varje skola äga möjligheter att för vård av elevernas hälsa, tandvård däri inbegripen, anlita läkare i erforderlig omfattning.

Med utgångspunkt från vad nu anförts kunde det beräknas, att personal, tillhörande nu ifrågavarande grupper, vore erforderlig i den omfattning, som framginge av översikten å sid. 44.

Slutsiffrorna rörande personalens antal före och efter omorganisationen,

172, respektive 176, vore icke direkt jämförbara på grund av de ändrade tjänstekombinationer och tjänstgöringsförhållanden, överstyrelsen föreslagit. I stort sett framginge emellertid av översikterna, att här ifrågavarande personal behövde ökas vid skolorna i Vänersborg, Örebro, Gävle och Härnösand, medan däremot viss minskning samtidigt kunde genomföras vid skolorna i Lund och Växjö. Elevantalet konune, såsom i annat sammanhang närmare angivits, att ökas från 542 till omkring 620. I jämförelse med denna ökning syntes ökningen i personalens antal obetydlig.

Yttranden. Överstyrelsens ifrågavarande förslag hava i allmänhet icke berörts i de i ärendet avgivna yttrandena.

Det betydande personalbehov, som enligt överstyrelsens utredning Departeföreligger vid dövstumundervisningsväsendet, betingas väsentligen av mentschefen det låga antalet elever i varje undervisningsavdelning, det stora utrymme, som vid undervisningen måste beredas åt de praktiska läroämnena, och vikten av en noggrann tillsyn och vård av eleverna. De årliga kostnaderna för undervisningen av de dövstumma barnen komma på grund härav att uppgå till belopp, som väsentligt överstiga kostnaderna för undervisning i allmänhet på motsvarande utbildningsstadium.

44 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 212.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212. 45

Mot överstyrelsens förslag i fråga om antalet rektorer har jag icke något att erinra.

Överstyrelsens utredning i fråga om behovet av lärare i kunskapsämnen har, trots en avsevärd ökning av antalet elever, givit till resultat, att antalet sådana lärare kan efter dövstumundervisningsväsendets förstatligande minskas från nuvarande 69 till 65. Jag anser mig icke böra ifrågasätta en ytterligare reduktion av antalet lärarkrafter. Anmärkas må, att jag i det följande biträder överstyrelsens förslag rörande tjänstgöringsskyldigheten för de ordinarie lärarna. Behovet av undervisning i de teoretiska läroämnena vid den av mig förordade fortsättningsskolan å Broby gård, vilken som nämnts icke ingår i överstyrelsens organisationsplan, torde kunna tills vidare tillgodoses medelst timlärare.

I anslutning till överstyrelsens enligt det följande framlagda förslag rörande dispositionen för de statliga dövstumskolornas räkning av den nu i dövstumskoldistriktens tjänst anställda lärarpersonalen vill jag föreslå, att av de 65 erforderliga lärarna 58 anställas som ordinarie och 7 såsom extra ordinarie befattningshavare. Jag skulle hava ansett det önskvärt med ett något färre antal ordinarie och ett något större antal extra ordinarie lärare. De speciella förhållandena i samband med statsövertagandet synas mig dock motivera en ur personalsynpunkt gynnsammare proportion mellan antalet ordinarie och antalet icke-ordinarie befattningshavare, än som under andra förhållanden kunde hava befunnits lämplig. Jag förutsätter emellertid, att överstyrelsen i fortsättningen har sin uppmärksamhet riktad på lämpligheten av att genom en minskning av antalet ordinarie lärartjänster underlätta organisatoriska förändringar inom dövstumskolorna vid en tänkbar nedgång av antalet skolpliktiga dövstumma.

Överstyrelsens förslag i fråga om den vid dövstumskolorna i övrigt erforderliga personalen ansluter sig enligt det föregående ganska nära till de nu rådande förhållandena. I huvudsak lärer förslaget kunna accepteras. På grund av skäl, som i det följande anföras, ämnar jag dock icke föreslå, att vaktmästar- och maskinistbefattningarna vid dövstumskolorna redan nu uppföras på ordinarie stat. I fråga om antalet ordinarie arbetslärare kan i stort sett åberopas vad nyss anförts beträffande antalet ordinarie lärare i kunskapsämnen. Vid bifall till förslaget om anordnande av lantbruksundervisning å Broby gård torde den av överstyrelsen för dövstumskolorna föreslagna personalkadern i anslutning till 1937 års sakkunnigas beräkningar böra ökas med en föreståndare med agronomutbildning, en husmoder, en rättare, tillika slöjdare, en ladugårdsförman, en trädgårdsmästare och tre kvinnliga biträden.

46 Kungl. Majlis proposition Nr 212.

B. Personalens löneställning.

I bilaga 9 vid 1936 års utredning hava lämnats uppgifter rörande de vid de nuvarande dövstumskolorna under år 1936 utgående lönerna. Av dessa uppgifter framgår, att avlöningsförmånerna växla avsevärt vid olika skolor. Med stöd av utredningen lämnas följande översikt rörande de löner, som år 1936 utgått till ämneslärare:

Å dessa löneförmåner Ilar som regel utgått dyrtidstillägg.

Skolöverstyrelsen har i sitt nu föreliggande förslag förutsatt, att avlöningsreglementet nr 873/1937 för ordinarie lärare vid statens undervisningsväsende jämte tillhörande lönebestämmelser för icke-ordinarie lärare skulle med vissa jämkningar äga tillämpning på lärare vid dövstumskolorna och att avlöningsreglementet nr 451/1921 (nr 270/1925) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, skulle äga tillämpning på sådana vid dövstumundervisningsväsendet anställda ordinarie befattningshavare, som icke äro lärare.

Av överstyrelsens förslag och de i ärendet avgivna yttrandena inhämtas följande:

1. Rektorers och ämneslärares tjänstgöringsskyldighet.

Skolöverstyrelsen: Av de redogörelser, överstyrelsen vid höstterminens början 1937 inhämtat från dövstumskolorna rörande den tjänstgöringsskyldighet, som nu ålåge den ordinarie lärarpersonalen, framginge, att den växlade något vid de olika skolorna. Föreståndarna hade följande undervisningsskyldighet, nämligen: vid Manilla 6 timmar, i Växjö 12 timmar, i Lund 10 timmar, i Vänersborg 8 timmar, i Örebro 10

Kungl. Marits proposition Nr <212. 47

timmar, i Gävle 12 timmar och i Härnösand 10 timmar, allt för vecka räknat.

Enligt den översikt, som lämnats å sid. 20 i propositionen nr 271/1937, gällde för rektorerna vid läroanstalterna för blinda följande bestämmelser. Rektor vid institutet och förskolan för blinda skulle undervisa 5—7 timmar, rektor vid hantverksskola för män 5—7 timmar samt rektor vid hantverksskola för kvinnor 10—12 timmar, allt för vecka räknat. Rektor vid vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte skulle undervisa 8—10 timmar för vecka räknat.

Vid de statliga dövstumskolorna syntes rektorerna böra åläggas en undervisningsskyldighet av 8—10 timmar för vecka. En inskränkning av undervisningstiden till 8 timmar för vecka borde dock endast förekomma i undantagsfall och efter prövning av överstyrelsen.

De ordinarie ämneslärarna hade för närvarande en tjänstgöringsskyldighet av 30 timmar för vecka vid skolorna i Växjö, Vänersborg, Örebro och Gävle, av 29—30 timmar vid skolan i Lund och av 28 timmar vid skolorna å Manilla och i Härnösand.

Ämneslärare vid blindinstitutet skulle undervisa 24—28 timmar, lärare vid förskolan för blinda 26—30 timmar, sådan lärarinna vid hantverksskola, som tillika undervisade i handarbete, 30—36 timmar och ämneslärarinna vid vårdanstalten i Lund 28—30 timmar, allt för vecka räknat.

Överstyrelsen föresloge, att undervisningsskyldigheten för ämneslärare i dövstumskola bestämdes till 24—30 timmar för vecka. En kortare undervisningstid än 30 timmar borde endast ifrågakomma för lärare, som vore anställda vid skriv-teckenskola och för de lärare, som meddelade den första, synnerligen ansträngande artikulationsundervisningen. Sådan inskränkning i undervisningsskyldigheten torde böra medgivas av överstyrelsen. Hittills hade lärare varit pliktiga att under tid, då de varit lediga från undervisningsskyldighet, utöva viss tillsyn över eleverna. Denna tillsynsplikt, som tidigare kunnat vara mycket omfattande, hade så småningom inskränkts för lärarnas del och överlämnats till annan personal. Överstyrelsen ansåge det vara av vikt, att någon tillsynsskyldighet fortfarande kunde åläggas lärare, men, därest här föreslagen tjänstgöringsskyldighet bleve fastställd, torde det vara lämpligt, att lärares skyldighet att öva tillsyn över eleverna begränsades till att omfatta högst tre timmar i veckan.

Arbet slärarna vid blindinstitutet undervisade 36—40 timmar, arbetslärarinna vid institutet eller hantverksskola för blinda ävensom slöjdlärarinna vid vårdanstalten i Lund 30—33 timmar samt arbetslärare vid hantverksskola 40—42 timmar, allt för vecka räknat.

De nu vid dövstumskolorna anställda yrkeslärarna meddelade visserligen undervisning under i regel endast omkring 10 timmar i veckan, rilen deras sammanlagda tjänstgöringsskyldighet uppginge vid samtliga skolor till minst 40 timmar i veckan. Vid skolan i Vänersborg vore deras tjänstgöring för närvarande 48 timmar, och vid skolan i Lund omfattade slöjdlärarinnans tjänstgöring, enligt uppgift, icke mindre än 54 timmar i veckan.

Vad dövstumskolorna beträffade, ansåge överstyrelsen, att skillnad i tjänstgöringstidens omfattning mellan manliga och kvinnliga arbetskörare icke borde göras. Enligt överstyrelsens uppfattning måste dock den tjänstgöringstid av 48—54 timmar, sorn nu, ehuru endast undantagsvis,

48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

förekomma, betraktas såsom alltför lång. Den tjänstgöringstid, som nu vore och framdeles avsåges skola förbliva bestämd för arbetslärare vid hantverksskolorna för blinda, 40—42 veckotimmar, funne överstyrelsen vara lämplig även för här ifrågavarande lärare vid dövstumskolorna. Överstyrelsen ville fördenskull föreslå, att tjänstgöringen för arbetslärare, manliga och kvinnliga, slöjdlärarinnor däri inbegripna, vid barndomsoch fortsättningsskolor för dövstumma, bestämdes till 40 ä 42 timmar för vecka.

Myndigheterna hava icke särskilt uttalat sig örn överstyrelsens ifrågavarande förslag.

2. Rektorer.

Skolöverstyrelsen: Riksdagen hade beslutat, att rektorerna vid de statliga läroanstalterna skulle åtnjuta lön enligt särskild löneplan, vilken emellertid utginge från lönebeloppet för högsta löneklassen inom vissa särskilda lönegrader av den allmänna löneplanen. Dessa belopp hade ifråga om flertalet rektorsbefattningar utökats med vissa belopp, avpassade med hänsyn till läroanstalternas storlek m. m. I detta hänseende hade högre allmänna läroverk, realskolor, folk- och småskoleseminarier indelats i tre grupper samt de tekniska läroverken i fyra grupper. Rektor vid läroanstalt, tillhörande grupp I, erhölle en lön, som motsvarade summan av lönen i högsta löneklassen inom den lönegrad, han ansåges tillhöra, och ett belopp av 1,440 kronor, rektor i grupp II erhölle summan av lönebelopp, som nyss sagts, och 960 kronor samt rektor i grupp III summan av förut omnämnda lönebelopp och 480 kronor. Rektor vid läroanstalt, tillhörande grupp IV, åtnjöte lön med belopp, som motsvarade högsta löneklassen inom den lönegrad, han skulle anses tillhöra. De sålunda angivna påbyggnaderna på löneklassbeloppen vore inlagda direkt i lönen. En särskild löneplan för rektorer hade därför utarbetats och intagits i vederbörande avlöningsreglemente.

Rektorsbefattningarna vid högre lärarinneseminariet, de högre allmänna läroverken, folkskoleseminarierna, institutet och förskolan för blinda samt de tekniska läroverken skulle anses tillhöra 30 lönegraden, befattningarna vid realskolorna, småskoleseminarierna och vårdanstalten för blinda med komplicerat lyte 27 lönegraden samt befattningarna vid hantverksskolorna för blinda 25 lönegraden.

Enligt de fastställda grunderna skulle rektor vid Tomteboda erhålla lön lika med rektor vid högre allmänt läroverk av grupp III, innebärande ett tilläggsbelopp utöver löneklasslönen av 480 kronor. Rektorerna vid vårdanstalten i Lund samt vid hantverksskolorna i Kristinehamn och i Växjö erhölle däremot intet dylikt tilläggsbelopp utöver löneklasslönen.

Vad dövstumskolorna beträffade, hade i 1936 års utredning föreslagits, att rektorerna skulle placeras i 27 lönegraden. Däremot hade intet särskilt förslag framställts om att rektor omedelbart skulle komma i åtnjutande av lön enligt högsta löneklassen. Överstyrelsen ansåge för sin del, att rektorerna vid dövstumskolorna i lönehänseende borde jämställas med rektorerna vid realskolorna och småskoleseminarierna i så måtto, att till utgångspunkt toges högsta löneklassen inom den lönegrad, den 27:e, som dessa rektorer skulle anses tillhöra. Därjämte borde vid vissa

Kungl. Marits 'proposition Nr £12. 49

rektorsbefattningar tilläggsbelopp i enlighet med vad förut anförts ingå i lönen.

I 1936 års utredning hade föreslagits, att rektor vid dövstumskolan i Vänersborg skulle komma i åtnjutande av ett lönetillägg å 960 kronor samt envar av rektorerna vid dövstumskolorna å Manilla, i Lund, Örebro, Gävle och Härnösand av ett lönetillägg å 480 kronor. Till rektor vid fortsättningsskolan för flickor i Växjö skulle däremot intet dylikt tillägg utgå. Särställningen för rektor i Vänersborg i förevarande avseende hade ansetts motiverad därmed, att anstalten i denna stad komme att omfatta såväl en upptagningsskola som en fortsättningsskola, vilka båda skolor tillsamman beräknades komma att få ett jämförelsevis högt elevantal. Orsaken till att intet lönetillägg föreslagits för rektor vid fortsättningsskolan i Växjö för flickor läge däri, att denna skola enligt verkställda beräkningar syntes komma att få ett mindre elevantal än övriga dövstumskolor.

Överstyrelsen, som funne de föreslagna lönetilläggsbeloppen väl avvägda i förhållande till skolornas storlek, föresloge därför, att nämnda tillägg beslutades skola utgå med de angivna beloppen. Genom ett bifall till detta förslag skulle också anslutning i förevarande hänseende vinnas till den i det av riksdagen godkända avlöningsreglementet för ordinarie lärare vid statens undervisningsväsende i fråga om rektorer tillämpade grupperingen. Denna upptoge för närvarande allenast i fråga örn de tekniska läroverken fyra avlöningsgrupper, men hinder syntes icke förefinnas för att uppställa fyra grupper även beträffande andra läroanstalter. Vid dövstumskolorna skulle då, med utgångspunkt från ovanberörda förhållanden, ingen rektor komma att tillhöra grupp I, en rektor grupp II, fem rektorer grupp III och en rektor grupp IV. Till det yttre komme löneplanen för dövstumskolornas rektorer att i fråga örn grupperna I—III överensstämma med den för realskolornas rektorer gällande, varefter tillädes en grupp IV med följande belopp, nämligen 9,060, 9,300, 9,540, 9,780, 10,020, 10,260 och 10,500 kronor.

Rektorerna vid de statliga läroanstalterna skulle hädanefter tillsättas på förordnande på viss tid, i allmänhet sex år. Beträffande de nuvarande rektorerna vid dövstumskolorna stötte en sådan anordning på den svårigheten, att dessa rektorer formellt sett icke hade någon särskild ordinarie lärarbefattning att återgå till, därest deras förordnanden icke skulle förnyas. De vore av vederbörande styrelser valda till föreståndare utan tidsbegränsning. Med föreståndarbefattningen följde, som tidigare nämnts, viss undervisningsskyldighet.

Överstyrelsen ansåge för sin del, att, även om det normala borde vara, att de statsanställda rektorerna samtidigt vore innehavare av särskild ordinarie ämneslärartjänst, detta dock icke torde behöva utgöra en oundgänglig förutsättning för att beträffande nu ifrågavarande rektorer tillämpa anställningsformen förordnande på viss tid. Överstyrelsen funne alltså hinder icke böra möta för att rektorerna vid dövstumskolorna tillsattes på samma sätt som det, vilket komme att gälla för övriga statsanställda rektorer.

Statskontoret: Rektorerna vid dövstumskolorna hade av överstyrelsen ansetts böra i lönehänseende jämställas med rektorerna vid realskolorna och småskoleseminarierna i så måtto, att till utgångspunkt för lönernas

Bihang till riksdagens -protokoll 1038. 1 sami. Nr 312.

\

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

bestämmande tagits högsta löneklassen inom den lönegrad, L 27, som dessa rektorer skulle anses tillhöra. Statskontoret måste för sin del ifrågasätta, om det icke vore naturligare att i förevarande hänseende för rektorerna vid dövstumskolorna taga samma utgångspunkt som för rektorerna vid hantverksskolorna för blinda, eller lönegraden L 25. Därest så skedde, skulle med tillämpning av överstyrelsens förslag i fråga örn gruppindelning samma lön komma att utgå till rektor vid hantverksskolan för blinda i Växjö och fortsättningsskolan för dövstumma i samma stad, vilka skolor med hänsyn till elevantalet torde vara fullt jämförbara, medan rektorerna för övriga dövstumskolor med ett större antal elever skulle komma i åtnjutande av något högre avlöning.

Undervisningsväsendets lönenämnd: Lönenämnden ansåge i likhet med överstyrelsen, att grundlönen för dövstumskolornas rektorer borde, liksom inom det statliga undervisningsväsendet i övrigt, sättas till ett belopp, som motsvarade högsta löneklassen inom den lönegrad, som rektorerna skulle anses tillhöra. Med hänsyn till löneställningen för å ena sidan realskolornas rektorer (27 lönegraden), å andra sidan rektorerna vid hantverksskolorna för blinda (25 lönegraden) kunde lönenämnden emellertid icke för sin del förorda högre löneställning för dövstumskolornas rektorer än 26 lönegraden. Detta skulle innebära, att grundlönen över lag skulle utgå med ett belopp, motsvarande 29 löneklassen. Då fem av de sju rektorerna enligt överstyrelsens förslag, mot vilket lönenämnden icke hade något att erinra i denna del, skulle åtnjuta lönetillägg å 480 kronor, komme vid bifall till nämndens förslag angående lönegradsplaeeringen löneställningen för de flesta rektorer vid dövstumskolorna att motsvara 30 löneklassen. Lönenämnden hade intet att erinra mot de av överstyrelsen föreslagna grunderna i övrigt för rektorsbefattningarnas fördelning på avlöningsgrupper. Slutligen ansåge sig nämnden böra framhålla vikten av att dövstumskolornas rektorer jämställdes med övriga rektorer vid statliga läroanstalter även därutinnan, att de tillsattes genom förordnande på viss tid, förslagsvis sex år. Den för rektorerna förordade löneställningen hade utmätts jämväl med tanke på att rektorerna skulle vara förordnandetjänstemän.

Svenska dövstumlärarsällskapet har funnit skäl tala för att rektor vid dövstumskola placerades en lönegrad högre än rektor vid vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte.

De nuvarande dövstumskoleföreståndarna: I en till Kungl. Majit ingiven skrift hava sex dövstumskoleföreståndare anfört, att — då rektor vid blindinstitutet å Tomteboda erhållit samma löneplacering som rektor vid högre allmänt läroverk — det syntes skäligt, att rektor vid dövstumskola, vilken hade att handlägga i huvudsak likartade arbetsuppgifter, icke gåves lägre löneplacering än som av riksdagen beslutats för rektor vid realskola. Vid övergång till statstjänst och inordnande under civila tjänstepensionsreglementet ökades rektors pensionsavgifter med omkring 400 kronor årligen. Även detta talade för en högre placering i lönehänseende än den av överstyrelsen föreslagna. Föreståndarna hava anhållit, att rektor vid av staten övertagen dövstumskola måtte inplaceras i den nuvarande löneplanen för rektorer vid realskola, grupperna I, II

51 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 212.

och III, varvid rektor vid dövstumskolan i Vänersborg skulle placeras inom grupp I med tilläggsarvode av 1,440 kronor, rektor vid dövstumskolan i respektive Lund, Örebro, Gävle och Härnösand i grupp II med tilläggsarvode av 960 kronor och rektor vid fortsättningsskolan i Växjö i grupp III med tilläggsarvode av 480 kronor. Därtill borde utgå provisoriskt dyrtidstillägg samt provisorisk avlöningsförstärkning och lönefyllnad för mistade naturaförmåner i den omfattning, som kunde bliva erforderlig för undvikande av minskning i nu utgående löneförmåner vid övergången till statstjänst.

På grund av det sätt, varpå de nuvarande föreståndarna erhållit sina befattningar, torde någon nyanställning på viss tid av dem ej böra ifrågakomma, såvida tjänstinnehavaren ej själv anhölle örn entledigande från sin nuvarande befattning.

En särskild framställning beträffande löneförmånerna m. m. för rektor vid dövstumskolan å Manilla har gjorts av den nuvarande föreståndaren för denna skola.

3. Ordinarie lärare i kunskapsämne.

Skolöverstyrelsen: I 1936 års utredning hade föreslagits, att ordinarie ämneslärare vid dövstumskola skulle placeras i 20 lönegraden. Vid en undersökning, hur 1937 års riksdag placerat ämneslärare vid de läroanstalter, som närmast kunde komma i fråga vid en jämförelse i nu förevarande sammanhang, befunnes, att ordinarie lärare vid folkskolor placerats i olika lönegrader. Lärare i distrikt med 39 veckors årlig lästid hade placerats i 17 lönegraden. I princip hade lika lön för manlig och kvinnlig lärare bestämts. Dock hade en övergångstid av 5Va år fastslagits, under vilkens första period kvinnlig lärare ägde uppbära lön enligt en löneklass, som vore två klasser lägre än den i avlöningsreglementet föreskrivna och under övergångstidens senare period, omfattande tre år, enligt den löneklass, som vore närmast lägre än den föreskrivna.

Ämneslärare vid blindinstitutet å Tomteboda vid hantverksskolorna för blinda samt vid vårdanstalten i Lund hade av riksdagen placerats i 20 lönegraden, likaså övningsskollärarna vid högre lärarinneseminariet samt vid folk- och småskoleseminarierna.

I tidigare yttranden rörande dövstumundervisningsväsendets omorganisation hade överstyrelsen bland annat framhållit, att de anstalter, som i fråga om sin allmänna uppgift och anordning närmast torde vara jämförliga med dövstumskolorna, vore blindanstalterna. I avlöningshänseende torde därför dövstumskolornas personal i viss mån böra jämföras med blindskolornas, närmast med personalen vid blindinstitutet å Tomteboda. Rörande lärarpersonalen i läsämnen vore emellertid att märka, att dövstumlärarnas utbildningstid vore ett år längre än blindlärarnas och att de förra följaktligen i regel ett år senare än blindlärarna bomme i åtnjutande av lärarlön. Med hänsyn till de krav, som måste ställas på en lärare vid undervisningen av dövstumma, syntes det överstyrelsen skäligt, att lärarpersonalen vid dövstumskolorna erhölle en avlöning, som något överstege avlöningen för lärarpersonalen vid blindinstitutet. 1928 års lönekommitté hade också föreslagit, att dövstumlärare skulle placeras i 20 lönegraden, vilket innebure, att dessa lärare ställdes en lönegrad högre än motsvarande lärare vid blindanstalterna, som av kommittén placerats i 19 lönegraden. Enligt den av 1936 års utredning

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr '212.

föreslagna placeringen skulle ämneslärare vid blindanstalter och dövstumskolor komma att bliva likställda i lönehänseende. Överstyrelsen funne visserligen fortfarande starka skäl tala för, att dövstumlärarna placerades något högre än blindlärarna och skulle fördenskull helst se, att dövstumlärarna, såsom de själva påyrkade, bleve tillerkända avlöning enligt 21 lönegraden. Med hänsyn emellertid till riksdagens beslut dels örn lönereglering för folkskolans lärare, vilket innebure, att ett betydande antal lärare under åtminstone den närmaste framtiden bleve placerade i lägre lönegrad än den 17:e, dels ock att övningsskollärare vid seminarium skulle vara placerad i 20 lönegraden ansåge sig överstyrelsen dock icke böra nu framställa yrkande om dövstumlärares placering i 21 lönegraden utan tillstyrkte placering i 20 lönegraden.

Sedan 1937 års riksdag vid de beslutade löneregleringarna i viss utsträckning genomfört likalönsprincipen, syntes denna böra tillämpas även i fråga örn lärarpersonalen vid dövstumskolorna med de övergångstider för kvinnlig ordinarie lärare, som bestämts för lärare vid statens undervisningsanstalter.

Statskontoret har lämnat överstyrelsens förslag utan erinran.

Undervisningsväsendets lönenämnd, som likaledes biträtt överstyrelsens förslag, har framhållit, att likalönsprincipen borde, såsom överstyrelsen påpekat, för andra kvinnliga ordinarie lärare än rektorer successivt genomföras på sätt som i fråga om det statliga undervisningsväsendet i övrigt skulle ske jämlikt kungörelsen nr 874/1937 avd. II. A punkt 7.

Svenska dövstumlärarsällskapet: Överstyrelsen hade funnit starka skäl tala för att lärarpersonalen vid dövstumskolorna erhölle en avlöning, som något överstege avlöningen för lärarpersonalen vid blindinstitutet, men icke ansett sig, med hänvisning till att övningsskollärare vid seminarium placerats i 20 lönegraden, böra framställa yrkande om dövstumlärares placering i 21 lönegraden. Denna ståndpunkt funne sällskapet egendomlig med hänsyn till att överstyrelsen tidigare i likhet med såväl 1920 års lärarlönekommitté som 1928 års lönekommitté ansett, att dövstumlärare borde placeras i högre lönegrad än icke blott lärare vid blindundervisningsanstalterna utan även övningsskollärare vid folkskoleseminarium. De skäl, som legat till grund för den tidigare ståndpunkten, torde fortfarande föreligga. Sålunda hade 1928 års lönekommitté uttalat, att ämneslärare vid dövstumskola borde placeras »en lönegrad högre än motsvarande lärare vid blindundervisningsanstalterna, vilket är skäligt med hänsyn till de förras ett år längre utbildningstid, något vidsträcktare undervisningsskyldighet, samt enligt sakkunnigas samstämmiga uttalanden tyngre och mera enerverande arbete». Då enligt beslut av 1937 års riksdag såväl övningsskollärare vid seminarium som ämneslärare vid blindinstitutet placerats i 20 lönegraden borde därav följa, att dövstumlärare finge åtnjuta lön enligt 21 lönegraden.

4. Lärare i gymnastik.

Skolöverstyrelsen: Vid dövstumskolorna funnes för närvarande inga ordinarie lärare anställda för undervisning i nu ifrågavarande ämne, utan undervisningen bestredes av andra lärare. Skulle framdeles förhål-

53 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 212.

landelia påkalla inrättandet vid någon skola av ordinarie tjänst, torde beslut om sådan lärares löneställning böra fattas i samband med beslutet om tjänstens inrättande.

Myndigheterna hava icke berört denna fråga.

5. Arbelslärare och slöjdlärarinna.

Skolöverstyrelsen: 1928 års lönekommitté hade vid behandlingen av lönefrågor vid dövstumskolorna bland annat erinrat om den olikformighet, som rådde vid dessa skolor i fråga om befattningshavarnas löner. En reglering borde därför genomföras, men alla befattningshavare kunde dock icke av kommittén föreslås bliva uppförda å ordinarie stat. De tjänster, för vilka kommittén föreslagit lönereglering, vore — förutom rektorer och ämneslärare — yrkeslärare, slöjdlärarinna, maskinist, husmoder, vaktmästare och eldare.

I 1936 års utredning hade föreslagits lönereglering för nämnda befattningshavare samt dessutom för kindergarten- och tillsynslärarinna, för eldare och värmeledningsskötare samt för sjuksköterska. Följande placering hade föreslagits i fråga om nu förevarande grupp av lärare:

yrkeslärare: vid barndomsskola .... 10 lönegraden » : » fortsättningsskola. .15 »

Enligt beslut, som fattats av 1937 års riksdag, hade vid läroanstalterna för blinda använts beteckningen arbetslärare — omfattande manliga arbetslärare och handarbetslärarinnor — i enlighet med överstyrelsens av läroverkslönesakkunniga biträdda förslag. Dessa arbetslärare hade samtliga placerats i 15 lönegraden.

I 1936 års utredning hade, såsom redan nämnts, beträffande dövstumskolorna föreslagits, att skillnad i lönehänseende skulle göras mellan yrkeslärare i barndomsskolor och i fortsättningsskolor. Med yrkeslärare menades då manliga lärare, såsom snickare, skomakare och skräddare. Yrkeslärarna i barndomsskolorna skulle placeras i 10 lönegraden och yrkeskårarna i fortsättningsskola i 15 lönegraden. Anledningen till att en sådan skillnad föreslagits hade huvudsakligen varit den, att, såsom tidigare nämnts, yrkeslärarna i barndomsskolorna meddelade undervisning endast under ett mindre antal timmar, vanligtvis omkring 10 timmar i veckan, under det att de i övrigt under dagarnas lopp vore sysselsatta med arbeten för skolans räkning. Yrkeslärarna i fortsättningsskolorna skulle däremot komma att åläggas en undervisningsskyldighet av minst 40 timmar i veckan.

Dessa lärare måste icke blott äga stor yrkesskicklighet utan även sådana personliga egenskaper, som gjorde dem lämpliga att handleda dövstumma ungdomar i den ålder, varom här vore fråga.

Den undervisning, som meddelades av yrkeslärarna i barndomsskolan, kunde karakteriseras såsom en förberedande yrkesundervisning, närmast motsvarande slöjdundervisningen i folkskolan.

I anledning av 1937 års riksdags beslut rörande avlöning åt arbetslärarna vid läroanstalterna för blinda hade överstyrelsen övervägt, huruvida skäl funnes att vidhålla det tidigare förordade förslaget om skillnad i lönehänseende mellan yrkeslärare i barndoms- och i fortsättnings-

54 Kungl. May.ts 'proposition Nr .tit.

skolorna för de dövstumma. Överstyrelsen hade därvid kommit till det resultatet, att det allt fortfarande vore befogat att upprätthålla en viss skillnad. Det måste nämligen anses vara en vida mindre påfrestande uppgift, att under 10 veckotimmar undervisa barn i den egentliga skolåldern i slöjd och därefter ensam syssla med arbete för skolans räkning än att under 40 timmar i veckan undervisa äldre elever i yrkeskunskap.

Hur stor skillnaden borde vara, förefölle det svårare att bedöma. Med hänsyn till såväl tjänstgöringen som till den löneställning, en del av de manliga yrkeslärarna vid barndomsskolorna för närvarande intoge, funne sig överstyrelsen emellertid böra föreslå, att sådan lärare placerades i 12 lönegraden i stället för, såsom tidigare föreslagits, i 10 lönegraden, och såväl manlig som kvinnlig yrkeslärare i fortsättningsskola i 15 lönegraden.

För yrkeslärare i barndomsskola borde fastställas en undervisningsskyldighet av minst 10 timmar i veckan och en sammanlagd tjänstgöringstid av minst 40 timmar i veckan samt för yrkeslärare i fortsättningsskola en undervisningsskyldighet av minst 40 timmar i veckan. Överstyrelsen ansåge vidare, att för vinnande av likformighet med blindanstalterna benämningen arbetslärare borde införas även i fråga örn yrkeslärarna vid dövstumskolorna.

I 1936 års utredning hade föreslagits, att slöjdlärarinna för dövstumma i barndomsskola skulle placeras i 8 lönegraden, örn hon saknade pedagogisk utbildning, och i 10 lönegraden, örn sådan utbildning funnes.

Kvinnlig arbetslärare vid läroanstalterna för blinda hade, såsom redan nämnts, placerats i 15 lönegraden, liksom lärarinna i kvinnlig slöjd vid manligt folkskoleseminariums övningsskola. Även vid blindanstalterna förekomme sådan undervisning i såväl manlig som kvinnlig slöjd, som kunde jämställas med den, vilken meddelades i barndomsskolorna för dövstumma. Vid de förra anstalterna handhades emellertid denna undervisning av arbetslärare, manliga och kvinnliga, som hade samma undervisningsskyldighet, samma kompetens och samma löneställning som de arbetslärare, vilka åt äldre elever meddelade egentlig yrkesundervisning.

En sådan anordning kunde icke genomföras i barndomsskolorna för dövstumma på den grund, att undervisningsskyldigheten för varje yrkeslärare icke kunde givas en omfattning av 40 timmar i veckan utan måste inskränkas till omkring 10 timmar på grund av elevantalet och den egentliga skolundervisningens förläggning till förmiddagarna. Vad särskilt de kvinnliga arbetslärarna vid blindanstalterna beträffade, fordrades att de skulle vara utbildade handarbets- eller vävlärarinnor. Av slöjdlärarinnorna vid barndomsskolorna för dövstumma krävdes däremot icke sådan utbildning. En del av dessa lärarinnor vore sömmerskor i vanlig mening, en annan del åter hade förskaffat sig någon pedagogisk utbildning, mestadels genom deltagande i kurser, som avsett giva viss, mera begränsad kompetens. Endast vid ett par av de nuvarande dövstumskolorna ombesörjdes slöjdundervisningen av i vederbörlig ordning examinerade handarbetslärarinnor. Slöjdlärarinnorna undervisade i regel omkring 10 timmar och vore i övrigt, liksom de manliga yrkeslärarna i barndomsskolorna, sysselsatta med arbete för skolans räkning.

På grund av den skillnad, som sålunda rådde i fråga örn såväl utbildningens omfattning som tjänstgöringens natur mellan å ena sidan kvinnlig arbetslärare vid blindanstalter och vid fortsättningsskolor för

55 Kungl. Marits 'proposition Nr 313.

dövstumma samt å andra sidan slöjdlärarinnor vid barndomsskolor för dövstumma, ansåge överstyrelsen, att sistnämnda lärarinnor icke borde i lönehänseende likställas med arbetslärarinnor och icke heller kallas så.

Då kvinnlig arbetslärare placerats i 15 lönegraden, funne överstyrelsen emellertid den tidigare föreslagna skillnaden i lönegradsplacering mellan arbetslärarinna och slöjdlärarinna vara alltför stor. Överstyrelsen ansåge sig därför böra föreslå, att likställighet i lönehänseende genomfördes mellan manlig arbetslärare i barndomsskola för dövstumma och slöjdlärarinna med pedagogisk utbildning, anställd i samma slags skola. Den sistnämnda föresloges följaktligen bliva placerad i 12 lönegraden i stället för, såsom tidigare föreslagits, i 10 lönegraden. För slöjdlärarinna utan pedagogisk utbildning föresloges placering i 10 lönegraden i stället för, såsom förut förordats, i 8 lönegraden. Slöjdlärarinnor, tillhörande nämnda kategori, funnes anställda vid en del av de nuvarande dövstumskolorna. Det vore emellertid överstyrelsens mening, att, då nya dylika befattningshavare framdeles skulle anställas, pedagogisk utbildning regelmässigt skulle fordras.

Statskontoret: Överstyrelsens förslag att arbetslärare i fortsättningsskola skulle placeras i samma lönegrad, som bestämts för motsvarande lärare vid läroanstalterna för blinda, eller lönegraden L 15, föranledde ingen erinran från statskontorets sida. Däremot kunde ämbetsverket icke finna, att tillräckliga skäl anförts för ett frångående, på sätt överstyrelsen förordat, av det förslag till placering av arbetslärare i barndomsskola, vilket framlagts i 1936 års utredning. Dessa lärare syntes sålunda i enlighet härmed böra placeras i lönegraden L 10. Slöjdlärarinna hade överstyrelsen föreslagit skola placeras i 12 lönegraden, därest hon hade pedagogisk utbildning, eljest i 10 lönegraden. Enligt statskontorets mening borde det om möjligt undvikas, att befattningshavare med samma arbetsuppgifter gåves olika löneställning. Ämbetsverket ville därför förorda, att samtliga slöjdlärarinnebefattningar hänfördes till en och samma lönegrad samt att i samband därmed kravet på pedagogisk utbildning gjordes obligatoriskt. Då överstyrelsen ansett, att likställighet i lönehänseende borde genomföras mellan manlig arbetslärare i barndomsskola och slöjdlärarinna med pedagogisk utbildning, torde, i anslutning till vad ovan anförts, sådan lärarinna böra placeras i lönegraden L 10. Statskontoret förutsatte, att, därest kompetensfordringarna skulle skärpas på sätt ovan föreslagits, dispens komme att meddelas för nuvarande befattningshavare, vilka saknade pedagogisk utbildning.

Undervisningsväsendets lönenämnd: Mot placeringen av manlig eller kvinnlig arbetslärare vid fortsättningsskola i 15 lönegraden hade nämnden intet att erinra. Enligt nämndens förmenande borde »manlig arbetslärare» i barndomsskola, under ändrad benämning av »hantverksmästare», tilldelas samma löneställning som slöjdlärarinna utan pedagogisk utbildning; för båda dessa kategorier befattningshavare förordade lönenämnden inplacering i 10 lönegraden. Lönenämnden ville härvid erinra, att nämnden i annat sammanhang förordat hantverksmästare vid yrkeshem till en inplacering i lönegrad 11 10. Slutligen ville lönenämnden framhålla, att, då slöjdlärarinnor utan pedagogisk utbildning, enligt vad överstyrelsen anfört, icke skulle anställas efter att de nuva-

56 Kungl. May.ts proposition Nr 212.

rande lärarinnorna av detta slag avgått, dessa befattningshavare lämpligen syntes böra uppföras å övergångsstat. Slöjdlärarinna med pedagogisk utbildning torde i enlighet med överstyrelsens förslag böra placeras i 12 lönegraden.

Ledamoten av nämnden Berta Koersner har i särskilt yttrande yrkat, att slöjdlärarinna vid barndomsskola med pedagogisk utbildning skulle placeras endast två lönegrader lägre än yrkeslärare vid fortsättningsskola.

Svenska dövstumlärarsällskapet ville med skärpa framhålla, att slöjdoch hantverksundervisningen i dövstumskolorna ej borde tillmätas mindre betydelse än motsvarande undervisning vid andra skolformer och att man därför borde kräva samma utbildning för denna personal i dövstumskolan som vid blindinstitutet. Slöjdlärare i dövstumskola med pedagogisk utbildning borde alltså givas samma löneplacering som motsvarande personal vid blindinstitutet under förutsättning att undervisningsskyldigheten — i likhet med vad som föreslagits för skolkökslärarinnor — utsträcktes till 30 veckotimmar, därav minst 15 i slöjd.

6. Skolkökslärarinna och kindergartenlärarinna.

Skolöverstyrelsen: Riksdagen hade beslutat, att lärarinna i hushållsgöromål vid blindinstitutet skulle vara placerad i 15 lönegraden och dylik lärarinna vid seminarierna i 16 lönegraden.

I 1936 års utredning hade föreslagits, att skolkökslärarinna vid dövstumskola skulle placeras i 15 lönegraden, vilket förslag tidigare biträtts av överstyrelsen.

Nu förhölle det sig emellertid så, att för närvarande full tjänstgöring icke kunde beredas skolkökslärarinna vid någon av dövstumskolorna med undantag av fortsättningsskolan i Växjö. Elevantalet vid varje skola räckte nämligen i regel till endast två eller tre grupper. För närvarande bestredes därför undervisningen i hushållsgöromål på olika sätt vid skilda anstalter. Det kunde finnas en skolkökslärarinna, som utom undervisningen i hushållsgöromål fullgjorde annan tjänstgöring, exempelvis såsom kindergartenlärarinna eller såsom gymnastiklärarinna eller såsom tillsynshavande. Den sammanlagda tjänstgöringen uppginge dock alltid till mer än 30 veckotimmar.

I andra fall kunde det vara en kindergartenlärarinna, som, utom sin egentliga tjänstgöring, utövade tillsyn eller undervisade i gymnastik. Även här överstege tjänstgöringen 30 timmar i veckan. På grund av att sålunda olika anordningar vidtagits vid olika skolor vore det svårt att få något riktigt grepp på dessa befattningshavares ställning och därmed även på frågan om deras löneplacering.

De kombinationer av olika slag, som hittills förekommit och i stort sett visat sig ändamålsenliga ur skolornas synpunkter och jämförelsevis fördelaktiga ur ekonomiska, torde icke böra förbjudas, vilken mening överstyrelsen även hävdat i tidigare yttranden.

Vad lönefrågan för ifrågavarande grupp av befattningshavare beträffade, vore det ju tänkbart, att timarvoden finge utgå med olika belopp anpassade efter de olika uppgifter, som fullgjordes, och efter det timtal,

57 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

som kunde beräknas för varje slag av sysselsättning. Men vid ståndpunktstagandet till denna fråga måste ihågkommas, att nu nämnda befattningshavare genom tillsynsskyldighet för närvarande kunde få en tjänstgöring, som uppginge till över 50 timmar i veckan, varför de ekonomiska konsekvenserna av timarvoden kunde bliva betydande, såvida icke reglerande bestämmelser bleve utfärdade. Dylika föreskrifter komme emellertid sannolikt att medföra ökning av personalens antal.

I fråga örn avlönande av lärare i övningsämnen hade riksdagen godkänt ett nytt system, som föreslagits av 1928 års lönekommitté och av läroverkslönesakkunniga. Systemet förelåge utformat i det av riksdagen godkända avlöningsreglementet för ordinarie lärare vid statens undervisningsväsende, 8 § 2 mom. Enligt där givna bestämmelser skulle emellertid vid tillämpningen av systemet undantagas bland andra lärarinna i hushållsgöromål vid läroanstalt för blinda och lärarinna i slöjd vid vårdanstalten för blinda med komplicerat lyte. Enligt läroverkslönesakkunnigas specialmotivering till nämnda avlöningsreglemente berodde dessa undantag på att tjänstgöringsskyldigheten regelmässigt uppginge till minst 30 timmar i veckan, varför den i 8 § 2 mom. i avlöningsreglementet fastslagna reduktionsregeln icke skulle tillämpas. Överstyrelsen ansåge, att de omständigheter, som föranlett, att nämnda lärarinnor undantagits från ifrågavarande regel, även förelåge för nu nämnda lärarinnor vid dövstumskolorna. De intoge nämligen en särställning, eftersom motsvarande anordningar med tjänstgöring av så växlande beskaffenhet knappast förekomme vid andra statliga anstalter, och deras tjänstgöring uppginge, som redan anförts, regelmässigt till minst 30 timmar i veckan.

Däremot gåve sig dessa lärarinnors placering i lönegrad icke av sig själv. De båda kategorierna lärarinnor kunde visserligen hava en undervisnings- och tjänstgöringsskyldighet av nästan identiskt lika omfattning och beskaffenhet, men deras utbildning och kompetens vöre mycket olika. Av en skolkökslärarinna krävdes en utbildning, som både toge vida längre tid och droge avsevärt mycket större kostnader än den utbildning, som fordrades för att bliva kindergartenlärarinna. Med hänsyn härtill borde en skillnad i lönehänseende upprätthållas mellan skolkökslärarinna och kindergartenlärarinna vid dövstumskola.

Överstyrelsen hade vid omprövning av hithörande frågor funnit, att en enkel, praktisk och någorlunda rättvis lösning vunnes, örn följande grunder för löneplaceringen i huvudsak bleve fastställda, nämligen:

skolkökslärarinna, som hade en tjänstgöringsskyldighet av minst 30 timmar för vecka och därvid under minst 15 timmar undervisade i hushållsgöromål samt i övrigt tjänstgjorde som kindergartenlärarinna, gymnastiklärarinna eller som tillsynshavande, skulle åtnjuta lön enligt 15 lönegraden,

kindergartenlärarinna, som hade en sammanlagd tjänstgöring av minst 30 timmar för vecka och som förutom tjänstgöringen som kindergartenlärarinna undervisade i gymnastik eller tjänstgjorde som tillsynshavande, ägde åtnjuta avlöning enligt 12 lönegraden.

Statskontoret: Vid bifall till vad statskontoret föreslagit beträffande löneställningen för slöjdlärarinna syntes jämväl kindergartenlärarinna

58 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 212.

böra placeras i lönegraden L 10. Mot en placering av skolkökslärarinna i lönegraden L 15 ville statskontoret icke göra invändning.

Undervisningsväsendets lönenämnd tiar förklarat sig icke hava något att erinra mot överstyrelsens förevarande förslag.

7. Husmoder.

Skolöverstyrelsen: I 1936 års utredning hade föreslagits, att husmoder vid dövstumskola i allmänhet skulle placeras i 7 lönegraden; dock skulle sådan befattningshavare vid fortsättningsskolan för flickor i Växjö, där elevantalet beräknades bliva lägre än vid övriga dövstumskolor, placeras i 6 lönegraden. Vid skolan i Örebro, som vore externat, vore dylik befattning icke erforderlig. Enligt 1937 års riksdags beslut hade husmoder vid blindinstitutet placerats i lönegrad B 7 och husmoder vid vårdanstalten i Lund i lönegrad B 8, båda enligt det för allmänna civilförvaltningen gällande avlöningsreglementet. Överstyrelsen vidbleve sin år 1936 uttalade ståndpunkt, då utredningens förslag biträddes, men förordade ett inordnande även av nu ifrågavarande befattningar vid dövstumskolorna i allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente.

Statskontoret och undervisningsväsendets lönenämnd hava icke framställt erinran mot överstyrelsens förslag. Ledamoten av nämnden Berta Koersner har i särskilt yttrande förklarat sig anse, att husmoder vid Växjöskolan borde placeras i samma lönegrad som husmoder vid övriga dövstumskolor.

Svenska dövstumlärarsällskapet: Husmödrarna vid samtliga skolor hade erhållit en för deras ansvarsfulla ställning alldeles för låg lönegradsplacering. Husmoder vid fortsättningsskolan i Växjö borde skäligtvis erhålla samma löneplacering som husmoder vid övriga dövstumskolor. Arbetsåret vid denna skola komme enligt förslaget att omfatta 46 arbetsveckor.

Styrelsen för andra dövstumskoldistriktet har framhållit, att husmodern i Växjö satts i en lägre lönegrad under motivering, att elevantalet vid fortsättningsskolan skulle bliva mindre än vid upptagningsskolorna och specialskolan i Gävle. Detta antagande visade sig ej vara riktigt vid en jämförelse exempelvis med upptagningsskolan i Lund. Sistnämnda skola hade beräknats skola mottaga 84 lärjungar, varav ungefär hälften tänktes bliva externerade. Elevhushållet i Lund skulle sålunda endast komma att omfatta ungefär 42 barn. I fortsättningsskolan i Växjö skulle elevantalet uppgå till ungefär 65, samtliga internerade. Elevhushållet i Växjö skulle alltså bliva avsevärt större än i Lund. Då härtill komme, att husmodern i Växjö måste handleda eleverna i deras utbildning i husliga göromål utanför de egentliga lektionerna, torde hennes arbete bliva mera krävande än vid upptagningsskolan i Lund, i synnerhet som undervisningen i fortsättningsskolorna beräknats pågå 46 veckor mot 39 i övriga skolor.

Kungl. May.ts proposition Nr 212.

8. Sjuksköterska.

Skolöverstyrelsen: År 1936 hade föreslagits, att sjuksköterska skulle placeras i 4 lönegraden. Vid förnyat övervägande hade överstyrelsen funnit denna placering vara alltför låg med hänsyn till sjuksköterskornas i regel mycket långa och ansträngande tjänstgöring. Överstyrelsen finge därför föreslå, att sjuksköterskor vid dövstumskolor placerades i 6 lönegraden, och att befattningarna inordnades i allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente. För jämförelses skull kunde nämnas, att Översköterska vid vårdanstalten för blinda med komplicerat lyte enligt riksdagens beslut skulle vara placerad i lönegrad B 7.

Statskontoret: I anledning av överstyrelsens erinran, att Översköter-

ska vid vårdanstalten för blinda med komplicerat lyte hänförts till lönegraden B 7, har statskontoret påpekat, att översköterskor vid statens sinnessjukhus inordnats i lönegraden B 6, ävensom framhållit, att en placering i denna lönegrad av sjuksköterskorna vid dövstumskolorna borde komma i fråga endast under den förutsättningen, att för dessa sjuksköterskor uppställdes samma eller motsvarande kompetensfordringar som i fråga örn sistnämnda översköterskor.

Undervisningsväsendets lönenämnd har förordat uppdelning efter samma linjer som i fråga örn husmoder och på grund härav föreslagit inplacering av sjuksköterska i 5 lönegraden vid skolan i Växjö och i 6 lönegraden vid övriga skolor.

9. Vaktmästare oell maskinist.

Skolöverstyrelsen: Den 30 juni 1937 hade Kungl. Majit anbefallt överstyrelsen att inkomma med utredning angående lönereglering för vaktmästarpersonal vid statliga undervisningsanstalter. Den sålunda anbefallda utredningen hade nu slutförts, varvid förslag framställts beträffande lönegradsplacering jämväl för vaktmästar- och därmed jämförlig personal vid dövstumskolorna.

Detta förslag, till vilket överstyrelsen tilläte sig hänvisa, innebure, att maskinisten vid upptagningsskolan i Vänersborg skulle placeras i lönegrad B 10, vaktmästaren vid samma skola i lönegrad B 7 och vaktmästare vid övriga dövstumskolor i lönegrad B 6. För eldarpersonalen hade överstyrelsen icke nu föreslagit inplacering i avlöningsstaten utan förutsatt, att denna personal även i fortsättningen skulle avlönas av medel från omkostnadsstaten.

I en till överstyrelsen ingiven skrivelse hade vaktmästaren vid dövstumskolan å Manilla anhållit, att han, som vore utbildad trädgårdsmästare, måtte bliva uppförd å ordinarie stat och placerad i lönegrad B 10. Såsom skäl härför hade åberopats, att trädgårdsmästarna vid bland annat lantbrukshögskolan i Uppsala och statens växtskyddsanstalt vore placerade i nämnda lönegrad.

Överstyrelsen ansåge för sin del, att de trädgårdsarbeten, som kunde böra utföras vid skolan å Manilla, icke vore jämförbara med dem, som ålåge trädgårdsmästarna vid de av sökanden åberopade statsanstalterna. Då överstyrelsen föreslagit, att vid Manilla bland annat skulle vara

60 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 212.

anställda dels en vaktmästare på ordinarie stat och med placering i lönegrad B 6, dels en gårdskarl, syntes dessutom något behov av särskild trädgårdsmästare icke föreligga.

Statskontoret har framhållit, att lönegradsplaceringen för vaktmästare och maskinist torde böra bestämmas i anslutning till vad som i detta hänseende på grundval av föreliggande utredning kunde komma att beslutas i fråga om vaktmästarpersonalen vid andra statliga undervisningsanstalter.

Undervisningsväsendets lönenämnd har likaledes anfört, att frågan torde böra bedömas i nämnda vidare sammanhang.

10. Icke-ordinarie lärare.

Skolöverstyrelsen: I 1936 års utredning hade föreslagits, att extra ordinarie ämneslärare vid dövstumskolorna skulle placeras i 18 lönegraden, medan överstyrelsen däremot i sitt utlåtande hemställde, att sådan lärare skulle placeras i 20 lönegraden enligt löneplanen för extra ordinarie befattningshavare.

Sedermera hade frågan örn löneställningen för icke-ordinarie lärare vid statliga läroanstalter framlagts för riksdagen, utan att dock riksdagen i detalj bestämt de olika befattningshavargruppernas lönegradsplacering. Läroverkslönesakkunniga hade utgått från att avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie lärare vid statens undervisningsväsende skulle fastställas av Kungl. Maj:t.

Den lönegradsplacering, som kunde komma i fråga beträffande dövstumskolornas extra ordinarie och extra lärare, borde enligt överstyrelsens mening ansluta sig till den vid blindanstalterna förefintliga, så långt detta läte sig göra. Av extra ordinarie lärare torde för närvarande endast behöva räknas med extra ordinarie lärare i kunskapsämne, vilka borde placeras i 18 lönegraden. Extra lärare, till vilken kategori i allmänhet skulle räknas alla heltidstjänstgörande vikarier, förordnade för minst en termin, syntes böra erhålla följande lönegradsplacering, nämligen: extra lärare i kunskapsämne 18, extra arbetslärare i fortsättningsskola, extra skolkökslärarinna ävensom extra skolköks- och kindergartenlärarinna 14, extra arbetslärare i barndomsskola, kindergartenlärarinna, kindergarten- och gymnastiklärarinna ävensom slöjdlärarinna med pedagogisk utbildning 11 samt extra slöjdlärarinna utan pedagogisk utbildning 9 lönegraden.

Överstyrelsen ansåge sig böra föreslå, att avlöningen till timlärare vid dövstumskolorna sattes till samma belopp som avlöningen för motsvarande timlärare vid blindanstalter. Detta innebure följande timläraravlöningar för veckotimme: i kunskapsämne 129—165 kronor, i gymnastik 123—153 kronor samt i arbetsämne eller skolkök 79—103 kronor. Dessutom föresloges för dövstumskolorna ett par timläraravlöningar, som icke ägde motsvarighet i fråga örn blindanstalterna, nämligen för timlärare i träslöjd i barndomsskola samt för timlärare i kindergarten. För sistnämnda slag av timlärare föresloges för F-ort en avlöning av 84 kronor för veckotimme, eller beloppet för 9 löneklassen dividerat med

Kungl. Maj:ts proposition Nr <212. 61

det såsom genomsnittlig undervisningsskyldighet ansedda antalet av 36 veckotimmar.

Statskontoret: Vad överstyrelsen anfört i fråga om icke-ordinarie lärares löneställning, föranledde intet annat uttalande från statskontorets sida än att, i den mån ändring skedde i överstyrelsens förslag rörande de ordinarie lärarnas lönegradsplacering, motsvarande jämkningar givetvis borde vidtagas med avseende å löneställningen för extra ordinarie och extra lärare ävensom timlärare.

Undervisningsväsendets lönenämnd: För extra ordinarie lärare förordade nämnden jämkningar i överstyrelsens förslag i anslutning till vad nämnden föreslagit i fråga om löneställningen för vissa ordinarie lärare. De föreslagna grunderna för timlärares avlönande ansåge sig nämnden kunna lämna utan erinran.

Svenska dövstuvilärarsällskapet: En förutsättning för erhållande av väl kvalificerade sökande till dövstumlärareseminariet vore, att extra ordinarie dövstumlärare erhölle en löneplacering, som ej understege ordinarie folkskollärares begynnelselön i 17 lönegraden. Med hänsyn härtill syntes extra ordinarie dövstumlärare böra placeras i 19 lönegraden i löneplanen för extra ordinarie tjänstemän.

11. Tjänstepersonalen ni. m.

Skolöverstyrelsen: Denna personal kunde visserligen i regel icke anses innehava i egentlig mening fast anställning. Vissa av de till denna personalgrupp hörande innehade dock sina tjänster med den möjligheten i sikte, att de vid avgången från tjänsten skulle kunna erhålla pension eller understöd därför, att vederbörande dövstumskoldistrikt antagit pensionsreglemente, såsom fallet vore till exempel i fråga örn sjunde distriktet, eller på grund av att distriktet antingen tidigare beviljat motsvarande personal dylik förmån eller ock ställt i utsikt, att frågan örn pension eller understöd vid vederbörandes avgång skulle upptagas till prövning. På grund av bland annat dessa förhållanden torde staten vid omorganisationen böra visa största möjliga hänsyn även mot denna personal genom att övertaga densamma i den omfattning, detta lämpligen kunde ske. Skulle befattningshavare, som under längre tid innehaft anställning, icke kunna beredas sådan vid det omorganiserade dövstumundervisningsväsendet, torde frågan, huruvida understöd borde beviljas, i varje särskilt fall böra underställas riksdagens prövning.

De avlöningsförmåner, som för närvarande utginge till den vid dövstumskolorna anställda tjänstepersonalen, vore icke enhetliga. Lönerna hade bestämts av de skilda skolstyrelserna med hänsyn i främsta rummet till de å respektive skolorter rådande förhållandena. I 1936 års utredning hade framhållits, att det givetvis vore önskvärt, att ersättningarna till denna personal så småningom kunde givas större likformighet. För det dåvarande ansåge emellertid utredningen det lämpligast att vid de ekonomiska beräkningarnas upprättande i stort sett räkna med de löner och arvoden, som då utginge.

62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Till överstyrelsen hade för beaktande vid framläggande av förslag angående statens övertagande av dövstumundervisningsväsendet överlämnats en av Stockholms kommunalarbetares samorganisation till styrelsen för första dövstumskoldistriktet ingiven framställning om kollektivavtal för viss personal vid dövstumskolan å Manilla, vilken framställning av nämnda skolas styrelse med skrivelse den 31 augusti 1937 överlämnats till Kungl. Majit. Överstyrelsen finge i anledning härav anföra följande.

Sedan civilförvaltningens personal hos 22 verk och myndigheter anhållit, att förhandlingar måtte upptagas i syfte att genom kollektivavtal reglera städningspersonalens anställnings- och avlöningsförhållanden och personalförbundet samtidigt anhållit, att sådana förhandlingar måtte föras centralt under ledning av en av socialstyrelsens chef utsedd opartisk person, hade förhandlingar, omfattande 19 verk och myndigheter, blivit inledda. De vore emellertid ännu ej slutförda. Resultatet av dessa förhandlingar torde kunna komma att få en principiell innebörd, som kunde inverka även på frågan örn kollektivavtal med den tjänstepersonal vid dövstumskolan å Manilla, som avsåges i ovannämnda framställning från Stockholms kommunalarbetares samorganisation. Redan ur denna synpunkt sett funne sig överstyrelsen icke böra nu framlägga något förslag i anledning av ifrågavarande framställning. Överstyrelsen funne det tillika vara självfallet, att, om kollektivavtal framdeles komme att träffas i fråga om viss personal vid Manilla, detta komme att få inverkan på löneställningen för motsvarande personal vid övriga dövstumskolor. Överstyrelsen kunde icke nu avgöra, huruvida en uniformering genom kollektivavtal vore praktiskt genomförbar på ifrågavarande område, enär arbets- och andra förhållanden vore i så hög grad skiftande på de skilda orterna. Frågan om sådana avtal torde därjämte få anses hava en ekonomisk räckvidd, som icke kunde överblickas, förrän en mycket ingående undersökning blivit verkställd. En dylik kunde på grund av bristande tid icke nu utföras. Så mycket torde dock redan nu kunna sägas, att ett avtal i enlighet med det framlagda förslaget skulle kräva anställande vid varje skola av ytterligare ett antal biträden, varigenom omkostnaderna komme att i betydande grad ökas.

Ehuru överstyrelsen, såsom redan nämnts, ansåge det önskvärt, att tjänstepersonalens löne- och anställningsförhållanden i största möjliga omfattning bleve likformiga och i övrigt på ett tillfredsställande sätt ordnade, ansåge sig överstyrelsen dock icke i nu förevarande sammanhang böra föreslå, att åtgärder därför vidtoges.

Vid uppgörandet av förslag till stater för dövstumskolorna för arbetsåret 1938—39 hade överstyrelsen i huvudsak byggt på nuvarande anställnings- och löneförmåner för ifrågavarande personal. På grund av dels vissa skolors förändrade karaktär, dels elevantalets ökning till följd av införandet av fortsatt undervisning hade personalens antal dock, såsom närmare framginge av vad redan tidigare anförts, måst något ökas.

Överstyrelsen har lämnat vidstående detaljerade översikt över av överstyrelsen för budgetåret 1938/39 beräknade löner och arvoden till andra befattningshavare än lärare.

Av skolöverstyrelsen beräknade löner och arvoden till vissa befattningshavare vid dövstumskolorna budgetåret 1938/39.

1 Allt fritt. 2 Bostad, bränsle och lyse. 8 Dyrtidstillägg utgår icke.

4 Dyrtidstillägg såsom för reglerad tjänst. 6 Inga naturaförmåner.

6 Häri ingår 300 per år (utan dyrtidstillägg) så länge vedeldning användes.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

64 Kungl. May.ts proposition Nr 212.

Statskontoret: Löneförmånerna till ifrågavarande befattningshavare hade av statskontoret icke kunnat göras till föremål för någon närmare granskning. Ämbetsverket ville dock framhålla, att det syntes önskvärt, att i möjligaste mån enhetliga grunder bomme till användning vid löneförmånernas bestämmande. I detta hänseende finge påpekas, att enligt sammanställningen å vissa arvoden beräknats utgå dyrtidstillägg, å andra icke. Enligt statskontorets mening borde sådana arvoden, som bestredes å omkostnadsstaten, regelmässigt bestämmas utan rörliga tillägg. Arvodena för skriv- och bokföringshjälp syntes vara väl högt beräknade.

Undervisningsväsendets lönenämnd: Vad anginge skriv- och bokföringshjälp, syntes det härför av överstyrelsen för skolan i Vänersborg beräknade arvodet, 3,500 kronor, vara av den storlek, att lönenämnden ville ifrågasätta, huruvida icke en fast tjänst här borde inrättas med tjänstgöringsskyldighet på heltid. Härvid syntes antingen ordinarie tjänst i 9 eller extra ordinarie tjänst i 11 lönegraden kunna ifrågakomma.

Riksräkenskapsverket: Det syntes riksräkenskapsverket vara anledning antaga, att bestyret med skriv- och bokföringsgöromålen konnne att kräva full daglig arbetstid av respektive biträden, biträdet vid skolan i Växjö dock undantaget. Riksräkenskapsverket ville därför ifrågasätta, huruvida icke ifrågavarande biträdesbefattningar, med nyss angivet undantag, borde erhålla anställning som extra ordinarie tjänstemän enligt avlöningsreglementet för icke-ordinarie befattningshavare vid allmänna civilförvaltningen (397/1935). I varje fall syntes biträdet vid skolorna i Vänersborg, där både upptagningsskola och fortsättningsskola skulle inrättas under en gemensam styrelse och rektor, böra erhålla extra ordinarie anställning. Med hänsyn till arbetets omfattning vid sistnämnda undervisningsanstalt, syntes befattningen närmast kunna jämställas med befattning i kontorist- eller kansliskrivargrad (9 respektive 11 lönegraden). Den sammanlagda avlöningen i lägsta löneklassen inom 11 lönegraden motsvarade i det närmaste det av överstyrelsen föreslagna ersättningsbeloppet.

Beträffande ifrågavarande personal i övrigt hade av överstyrelsen angivits, att dyrtidstillägg skulle utgå såsom för reglerad tjänst till tillsynshavande samt till eldare och gårdskarl vid vissa angivna skolor. Till övrig i bilagan upptagen personal skulle dyrtidstillägg icke utgå. Riksräkenskapsverket ville i anledning härav allenast föreslå, att ersättningarna för samtliga ifrågavarande befattningar så avvägdes, att dyrtidstillägg å ersättningsbeloppen icke komme att utgå.

12. Avlönings- och pensionsbestämmelser.

Skolöverstyrelsen: Såväl 1932 och 1936 års utredningar som skolöverstyrelsen hade föreslagit, att befattningshavare vid dövstumskolorna vid ett statens övertagande skulle få för placering i löneklass tillgodoräkna sig ej mindre den tid, som före förstatligandet förflutit från hans tillträde till innehavande tjänst, än även, efter Kungl. Maj:ts bestämmande i varje särskilt fall, den tid vederbörande innehaft fast anställning av motsvarande art vid statlig eller av staten understödd skola eller institution. Likaså hade föreslagits, att manlig och kvinnlig ämneslärare skulle, liksom förhållandet vore bland annat beträffande blindskolornas personal, få för löneklassplacering räkna sig tillgodo följande utomstatliga tjänstgöring,

65 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 212.

nämligen såsom ordinarie lärare vid folkskola, högre folkskola eller kommunal mellanskola, såsom lärare vid tidigare av landsting eller stad, som ej deltoge i landsting, upprätthållet småskoleseminarium, ävensom såsom föreståndare eller lärare vid andra slag av abnormskolor eller vid skyddshem som åtnjöte statsbidrag och antingen ägde av Kungl. Majit fastställt reglemente eller ock vore av Kungl. Majit erkänt såsom allmän uppfostringsanstalt. Detsamma hade föreslagits skola gälla beträffande tjänstgöring såsom dövstumpastor, d. v. s. för dövstumpastor, som överginge till lärartjänst. Slutligen uttalades i 1936 års utredning, att, om det i fråga örn några av nu berörda befattningshavare, som kunde komma att övergå i statstjänst, skulle visa sig, att av vederbörande dövstumskoldistrikt tillförsäkrade löneförmåner överstege dem, som skulle tillkomma motsvarande befattningshavare enligt de grunder, riksdagen vid statsövertagandet beslutade såsom allmänt gällande, erforderlig reglering syntes böra äga rum genom beviljande av personlig lönefyllnad till nuvarande innehavare.

Överstyrelsen ansåge även nu, att de i nyss berörda avseenden framställda förslagen borde vinna beaktande. Vad särskilt anginge den ovanberörda rätten att för löneklassplacering tillgodoräkna viss utomstatlig tjänstgöring, upptoge överstyrelsen i sitt förslag till ändringar i vederbörande avlöningsreglemente allenast sådan tjänstgöring, som redan funnes omnämnd i 11 § 2 mom. b), medan rätten att tillgodoräkna övrig utomstatlig tjänstgöring torde få bedömas enligt den allmänna regeln i 11 § 2 mom. sista stycket.

Riksdagens medgivande syntes böra inhämtas därtill, att ordinarie befattningshavare vid dövstumskolväsendet måtte, under förutsättning att han underkastade sig vederbörande'avlöningsreglemente, i förekommande fall vid ingången av juli 1938 av statsmedel uppbära ett belopp, motsvarande vad han skulle hava uppburit i förskott för samma månad, örn de före den 1 juli 1938 för honom gällande avlöningsbestämmelserna då fortfarande ägt giltighet.

Överstyrelsen överginge härefter till att efterse, på vilka punkter a v 1 öningsreglementet för ordinarie lärare vid statens undervisningsväsende tarvade komplettering eller ändring i samband med att ordinarie lärare vid dövstumskolorna inordnades under detsamma.

6 § 1 mom. borde omedelbart efter rubriken »Vårdanstalten för blinda med komplicerat lyte» upptaga en ny rubrik av följande avfattning:

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 212. 5

66 Kungl. Maj:ts proposition Nr £12.

7 § 5 mom. borde lyda: »Rektorsbefattningarna vid---realsko-

lorna, småskoleseminarierna, vårdanstalten för blinda med komplicerat lyte och dövstumskolorna 27 lönegraden samt befattningarna vid hantverksskoloma för blinda 25 lönegraden».

8 § 2 mom. borde lyda: »Till lärare---i hushållsgöromål vid läro-

anstalt för blinda, skolkökslärarinna vid dövstumskola, lärarinna i slöjd vid vårdanstalten för blinda med komplicerat lyte och vid dövstumskola, ävensom sådan gymnastiklärarinna vid dövstumskola, som tillika är kindergartenlärarinna, utgår lön med det---delbara krontal.

För lärare----Kungl. Maj:t.»

För 11 §2 mom. b) föresloges följande lydelse: »övningsskollärare vid---samt lärare i kunskapsämne vid läroanstalt för blinda, vård-

anstalten för blinda med komplicerat lyte samt dövstumskola tillgodoräknas den tid,---folkskola; samt».

I 28 § 1 mom. borde upptagas de av överstyrelsen i annat sammanhang (se nedan) berörda särskilda arvodena till lärare, som vore föreståndare för dövstumlärarseminariet, till lärare vid dövstumskola, vilken tjänstgjorde såsom föreståndare för provårskurs, samt till lärare vid dövstumskola, vilken utan att vara föreståndare för dövstumlärarseminariet där meddelade undervisning. Bestämmelserna härom kunde lämpligen införas efter punkten

f) och erhålla följande lydelse:

»g) Lärare vid dövstumskola, vilken för minst en termin förordnats att vara föreståndare för dövstumlärarseminariet, åtnjuter särskilt arvode härför med 1,200 kronor för år.

h) Lärare vid dövstumskola, vid vilken provårskurs är anordnad, som för minst en termin förordnats att vara föreståndare för provårskursen, åtnjuter särskilt arvode härför med belopp, som vid slutet av varje termin av skolöverstyrelsen bestämmes, dock högst 300 kronor för år.

i) Lärare vid dövstumskola, vilken, utan att för minst en termin vara förordnad såsom föreståndare för dövstumlärarseminariet, meddelar undervisning vid nämnda seminarium, åtnjuter särskilt arvode härför med belopp, som vid slutet av varje termin av skolöverstyrelsen bestämmes, dock högst 600 kronor för år.»

Ikraftträdandet av ovan berörda ändringar i avlöningsreglementet borde bestämmas till den tidpunkt, då löneregleringen för dövstumskolorna trädde i kraft, förslagsvis den 1 juli 1938.

Beträffande därefter den vid avlöningsreglementet fogade tjänsteförteckningen torde densamma böra kompletteras på följande sätt:

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 812.

67 Vad slutligen anginge den vid avlöningsreglementet för ordinarie tjänstemän vid allmänna civilförvaltningen fogade tjänsteförteckningen, torde densamma vid ett bifall till överstyrelsens i det föregående framställda förslag böra kompletteras på följande sätt:

Bemyndigande torde böra lämnas överstyrelsen att med hänsyn tagen till vederbörandes föregående tjänstgöring besluta örn den ordinarie och extra ordinarie personalens placering i löneklass.

Med avseende på pensionsförhållandena torde följande böra framhållas.

68 . Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Dövstumlärarna vore för närvarande i såväl tjänste- som familjepensionshänseende inordnade under reglementet för statens pensionsanstalt. Efter löneregleringens genomförande syntes dessa lärare böra inordnas under civila tjänstepensionsreglementet, respektive allmänna familjepensionsreglementet. Överstyrelsen hade vid sin beräkning av avlöningskostnaderna utgått härifrån. Därest dövstumlärarnas delaktighet i tjänstepensionshänseende i statens pensionsanstalt ansåges böra upphöra från och med den 1 juli 1938, torde motsvarande förfaringssätt böra tillämpas som i propositionen nr 317/1937 angående upphörande av tjänstepensionsrätten i statens pensionsanstalt för vissa lärare vid statens undervisningsväsen.

I det föregående hade överstyrelsen bland annat föreslagit, att vissa kategorier befattningshavare skulle uppföras i lönegrad, varmed rätt till pension skulle följa. De avgifter, dessa befattningshavare skulle erlägga för den händelse de förklarade sig vilja övergå till den nya lönestaten, torde böra bestämmas i vanlig ordning efter prövning av varje särskilt fall. Däremot torde dessa befattningshavare icke rimligtvis böra erlägga retroaktiva avgifter.

En del dövstumskoldistrikt hade i viss omfattning dels tillförsäkrat förutvarande befattningshavare tilläggspensioner, dels beviljat pension eller understöd åt sådana förutvarande tjänstinnehavare, som icke skulle varit berättigade till pension, örn skolorna varit statliga. Enligt 1936 års utredning utginge dylika pensioner och understöd då med ett sammanlagt belopp av omkring 51,624 kronor.

I skrivelse nr 214/1937 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 109, angående statens övertagande av dövstumundervisningsväsendet jämte i ärendet väckta motioner anmälde riksdagen, bland annat, att den bifallit ett motionsvis framställt yrkande örn att staten vid övertagandet av dövstumundervisningen även skulle ansvara för kostnaderna för redan utgående pensioner till förutvarande befattningshavare vid dövstumskolorna.

Överstyrelsen hade verkställt en undersökning rörande de belopp, som i dövstumskoldistriktens statförslag för år 1938 beräknades komma att erfordras för här ifrågavarande ändamål.

Ett sammandrag visade, att dövstumskoldistriktens utgifter på grundval av förhållandena höstterminen 1937 och under förutsättning, att landstingen komme att bifalla de framställningar om pensioner, som av respektive skolstyrelser ingivits, skulle komma att för de skilda skolorna uppgå till följande belopp, nämligen:

1 Häri inginge ett belopp av 3,930 kronor, utgörande av tredje dövstumskoldistriktet beviljad pension till dövstumpastorn Johan Gustaf Malmer.

69 Kungl. Maj:ts proposition Nr £1%.

Det torde emellertid kunna förutses, att vissa ändringar beträffande ifrågavarande pensioner och understöd bomme att inträffa före den 1 juli 1938. Med hänsyn till de för år 1938 av skolstyrelserna beräknade beloppen syntes emellertid böra beviljas ett förslagsanslag å 60,000 kronor för bestridande av här ifrågavarande kostnader under budgetåret 1938/39 efter statsövertagandet.

Statskontoret: Mot de av överstyrelsen utarbetade förslagen till ändring i vissa delar av avlöningsreglementet för ordinarie lärare vid statens undervisningsväsende och därtill hörande tjänsteförteckning ävensom tjänsteförteckningen till avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, hade statskontoret inga andra erinringar än som framginge av vad enligt det föregående av statskontoret anförts.

Vad anginge personalens pensionsförhållanden efter statsövertagandet finge statskontoret beträffande tjänstepensioneringen anföra, att ordinarie och extra ordinarie befattningshavare i och med att de statliga avlöningsreglementena bleve för dem gällande borde erhålla pensionsrätt enligt civila tjänstepensionsreglementet, lärarpersonalen med de avvikelser och tillägg, som omförmäldes i propositionen nr 315/1937. Likaså borde familjepensionsrätt enligt allmänna familjepensionsreglementet omedelbart tillkomma de befattningshavare, som inordnades under avlöningsreglementet för statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen. Däremot torde lärarpersonalen i familjepensionshänseende tills vidare böra bibehållas vid sin delaktighet i statens pensionsanstalt i avvaktan på den utredning i fråga om lärares inordnande under allmänna familjepensionsreglementet, som omnämnts i propositionerna nr 315 och 317/1937.

I fråga örn pensioner och tilläggspensioner till förutvarande befattningshavare ville statskontoret i betraktande av 1937 års riksdags beslut i detta hänseende endast påpeka, att erforderliga medel för dessa pensioners bestridande torde böra beräknas under elfte huvudtitelns anslag till diverse pensioner och understöd.

Undervisningsväsendets lönenämnd: Vad anginge de i anledning av löneregleringens genomförande erforderliga författningsbestämmelserna, ville det synas lönenämnden, att särskilda kungörelser borde utfärdas, genom vilka avlöningsreglementet för ordinarie lärare vid statens undervisningsväsende med tillhörande tilläggsbestämmelser ävensom kungörelsen med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie lärare m. fl. vid statens undervisningsväsende gjordes tillämpliga på lärarpersonalen vid dövstumskolorna. På samma sätt borde avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen göras tillämpligt på sådana vid dövstumundervisningsväsendet anställda befattningshavare, vilka icke vore lärare. Vad anginge de av överstyrelsen föreslagna reglementsbestämmelserna, föranledde de i sak ett par ändringar, för det fall att lönenämndens förslag angående rektorers lönegradsplacering och angående provårsföreståndares särskilda arvode, därest han samtidigt vore föreståndare för dövstumlärarseminariet, (jfr nedan) vunne beaktande. I övrigt hade nämnden intet att erinra mot förslaget i denna del. Tjänsteförteckningcns avfattning vöre givetvis beroende av det slutliga beslutet i fråga örn löneställningen för olika befattningshavare. Vad anginge förslaget, att befattningshavare vid dövstumskolorna skulle vid statsövertagandet få för placering i löneklass tillgodoräkna sig bland annat den tid, som före

Departe-

mentschefen.

70 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 21%.

förstatligandet förflutit från hans tillträde till innehavande tjänst, anslöte detsamma sig till vad som föreskrevs, då ett antal av landsting underhållna seminarier övertoges av staten; i detta hänseende torde få hänvisas till kungörelsen nr 505/1933.

Mot överstyrelsens förslag rörande en reglering av lönerna för lärarpersonalen vid dövstumskolorna i anslutning till de bestämmelser, som numera gälla för lärare vid statens undervisningsväsende, torde intet vara att erinra. Lönerna för övriga befattningshavare vid dövstumskolorna böra i lämplig omfattning regleras i överensstämmelse med vad beträffande motsvarande befattningshavare gäller inom allmänna civilförvaltningen.

Ehuru bestämmelser rörande lärares undervisnings- eller tjänstgöringsskyldighet äro av natur att kunna av Kungl. Majit i administrativ ordning meddelas, har jag i analogi med vad som skedde vid avlåtande av förslag till 1937 års riksdag om lönereglering för lärarpersonalen vid det statliga undervisningsväsendet ansett mig böra i det föregående lämna en redogörelse för överstyrelsens förslag i detta hänseende beträffande rektorerna och lärarna vid dövstumskolorna. Dessa förslag, som synas hava biträtts av de i ärendet hörda myndigheterna, torde kunna läggas till grund för de bestämmelser i ämnet, som Kungl. Majit framdeles lärer böra meddela i den blivande stadgan för dövstumundervisningsväsendet.

Till utgångspunkt för lönesättningen av rektorerna vid dövstumskolorna har överstyrelsen valt högsta löneklassen inom lönegraden L 27. Överstyrelsen har således tänkt sig, att för dövstumskolerektorerna skulle tillämpas samma lönenivå, som av 1937 års riksdag bestämts för rektorerna vid realskolor och småskoleseminarier. Detta förslag har icke biträtts av vare sig statskontoret eller undervisningsväsendets lönenämnd. Statskontoret har ifrågasatt, om det icke vore naturligare, att i förevarande hänseende som utgångspunkt toges samma lönegrad, som tillämpats beträffande rektorerna vid hantverksskolorna för blinda, eller lönegraden L 25. Lönenämnden har icke kunnat förorda högre grundlön för dövstumskolornas rektorer än högsta löneklassen i 26 lönegraden.

Lönenämndens förslag synes mig väl avvägt i jämförelse med lönenivån för realskole- och småskoleseminarierektorerna och för rektorerna vid hantverksskolorna för blinda och biträdes av mig. Som förutsättning för min anslutning till detta förslag gäller emellertid, att förevarande rektorer i likhet med motsvarande befattningshavare vid de övriga statliga undervisningsanstalter, som i detta hänseende kunna komma i fråga, hänföras till kategorien förordnandetjänstemän. Skulle — vilket de nuvarande dövstumskolföreståndarna synas hava ifrågasatt — så icke bliva fallet utan rektorstjänsterna få karaktären av ordinarie tjänster i vanlig mening, är en lägre löneställning motiverad. Någon anledning synes mig emellertid icke föreligga att, av hänsyn till de nuvarande befattningshavarna, för dövstumskolornas del definitivt eller för viss tid tillämpa ett system för till-

71 Kungl. Maj.ts proposition Nr £1%.

sättning av rektorstjänster, som icke funnits böra komma till användning inom undervisningsväsendet i övrigt. På denna punkt biträder jag alltså den uppfattning, som funnit uttryck i skolöverstyrelsens och lönenämndens yttranden.

I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna tillstyrker jag i övrigt överstyrelsens förslag beträffande lönesättningen för dövstumskolrektorerna. Till lönen i högsta löneklassen av lönegraden L 26 bör alltså komma ett lönetillägg av 960 kronor för rektor vid dövstumskolan i Vänersborg samt 480 kronor för envar av rektorerna vid dövstumskolorna i Gävle, Härnösand, Lund och Örebro samt å Manilla, varemot till rektor vid dövstumskolan i Växjö icke bör utgå något lönetillägg. Detta förslag innebär, med tillämpning av de löneprinciper, som fastställts av 1937 års riksdag, att av rektorerna en bör hänföras till en avlöningsgrupp II, jern till en avlöningsgrupp III och en till en avlöningsgrupp IV. Någon särställning för rektor vid dövstumskolan å Manilla har icke synts mig motiverad.

Föreståndaren för den av mig förordade fortsättningsskolan å Broby gård torde i anslutning till 1937 års sakkunnigas förutnämnda förslag böra tills vidare avlönas medelst ett arvode å 5,000 kronor förutom fri bostad med värme. Ä detta arvode bör dyrtidstillägg icke utgå.

Lärarna i kunskapsämnen böra i enlighet med skolöverstyrelsens, statskontorets och lönenämndens förslag hänföras till lönegraden L 20. Avståndet mellan denna lönegrad och den högsta lönegrad, som kan uppnås av en folkskollärare, som icke är övningsskollärare — den 17:e — synes möjliggöra en tillfredsställande rekrytering av lärare för dövstumskolornas behov. Anmärkas må, att dövstumlärarna under sin utbildning för banan komma att åtnjuta ej oväsentliga understöd av statsmedel. Beträffande sättet för genomförandet av principen om lika lön för manliga och kvinnliga lärare i kunskaps- såväl som i andra ämnen ansluter jag mig till överstyrelsens och lönenämndens förslag.

Enligt överstyrelsens förslag skulle arbetslärare (manlig och kvinnlig) i dövstumfortsättningsskola placeras i lönegraden LIS och arbetslärare (manlig) i barndomsskola i lönegraden L 12. Slöjdlärarinna i barndomsskola skulle enligt samma förslag placeras i 12 lönegraden, örn hon har pedagogisk utbildning, men eljest i 10 lönegraden. Överstyrelsen har alltså i fråga örn manlig arbetslärare i barndomsskola och beträffande slöjdlärarinna med, respektive utan, pedagogisk utbildning gått längre än 1936 års utredning, som för dessa befattningshavare förutsatt en placering i 10, 10, respektive 8 lönegraderna. Statskontoret har i anknytning till det sistnämnda förslaget förordat, att arbetslärare i barndomsskola skulle hänföras till lönegraden L 10 och slöjdlärarinna likaledes till lönegraden L 10, i samband varmed krav skulle uppställas, att sådan lärarinna skulle äga pedagogisk utbildning. Lönenämnden anser, att manlig arbetslärare i barndomsskola bör under benämning »hantverksmästare» tilldelas samma löne-

72 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

ställning som slöjdlärarinna utan pedagogisk utbildning, d. v. s. lönegraden 1.10. I övrigt har statskontoret och lönenämnden i huvudsak biträtt överstyrelsens ifrågavarande förslag.

I likhet med statskontoret och lönenämnden anser jag, att arbetslärare (manlig såväl som kvinnlig) i fortsättningsskola bör placeras i lönegraden LIS och arbetslärare (manlig) i barndomsskola i lönegraden L 10. Den relativt betydande skillnad i lönehänseende, som sålunda skulle komma att förefinnas mellan nämnda båda befattningshavarekategorier, synes mig motiverad med hänsyn till den väsentliga olikheten i fråga om arbetsuppgifter och särskilt på grund därav, att de förra skola undervisa äldre och mer förfarna elever, medan lärarna i barndomsskola enligt överstyrelsens uppgift skola meddela en yrkesundervisning, närmast motsvarande slöjdundervisningen i folkskola och alltså av ganska elementär art. Lönenämndens förslag att de manliga arbetslärarna i barndomsskola skulle benämnas hantverksmästare synes mig mindre tillfredsställande. Jin sådan benämning skulle icke giva en riktig uppfattning om de uppgifter såsom lärare, vilka ankomma på ifrågavarande befattningshavare. Den parallell, som av lönenämnden dragits med förhållandena vid yrkeshem, torde icke vara rättvisande.

Jag delar överstyrelsens uppfattning, att slöjdlärarinnor med pedagogisk utbildning böra i lönehänseende likställas med manliga arbetslärare vid barndomsskola. Vid bifall till mitt förslag rörande löneställningen för de sistnämnda lärarna böra alltså de pedagogiskt utbildade slöjdlärarinnorna hänföras till lönegraden L 10. I likhet med överstyrelsen och de hörda myndigheterna förutsätter jag, att i fortsättningen vid nyanställning av sådana lärarinnor som kompetenskrav skall uppställas fordran på pedagogisk utbildning. De befattningshavare, som nu äro anställda och icke hava tillräcklig utbildning, böra enligt min mening och på sätt i 1936 års utredning förordats placeras i lönegraden L 8 och i anslutning till lönenämndens förslag uppföras på övergångsstat. Då enligt vad från överstyrelsen upplysts endast två av de nuvarande lärarinnorna kunna anses kompetenta jämväl i pedagogiskt hänseende, böra alltså 2 slöjdlärarinnor uppföras på ordinarie stat i lönegraden L 10 och 6 på övergångsstat i lönegraden L 8.

Överstyrelsens förslag beträffande grunderna för avlönande av skolkökslärarinna (15 lönegraden), skolköks- och kindergartenlärarinna (15 lönegraden), kindergarten- och gymnastiklärarinna (12 lönegraden) samt kindergartenlärarinna (12 lönegraden) vill jag biträda med den ändringen, att jag i likhet med statskontoret och i anslutning till mitt i det föregående framställda förslag beträffande löneställningen för slöjdlärarinna förordar, att befattning som kindergarten- och gymnastiklärarinna samt som kindergartenlärarinna hänföres till lönegraden L 10.

Den av överstyrelsen föreslagna löneställningen för husmoder stej att-

73 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

ningarna — innebärande placering i lönegraden B 7 utom vid fortsättningsskolan för flickor i Växjö, vid vilken husmoder på grund av beräknat lägre elevantal skulle hänföras till lönegraden B 6 — har som nämnts biträtts av statskontoret och lönenämnden. För egen del har jag funnit anledning föreligga att hänföra alla husmödrarna, alltså jämväl den i Växjö, till den högre lönegraden.. Det slutliga elevantalet vid Växjöskolan låter sig icke med säkerhet beräkna. Den högre genomsnittsåldern för eleverna vid denna skola kommer att ställa särskilda krav på husmodems kvalifikationer. Till skillnad från husmödrarna vid de övriga skolorna torde husmodern vid Växjöskolan komma att få ägna mycken tid åt flickornas utbildning i husliga göromål. Den olikhet i fråga om antalet elever, som kan komma att föreligga mellan ifrågavarande skolor, synes mig därför icke böra föranleda en lägre löneställning för husmodern vid Växjöskolan, detta på grund därav att förhållandena i övrigt vid denna skola kunna åberopas till stöd för en motsatt uppfattning. Jag föreslår alltså, att husmödrarna vid dövstumskoloma placeras i lönegraden B 7. Motsvarande befattningshavare vid fortsättningsskolan i Broby gård torde tills vidare böra ersättas med ett arvode av li,200 kronor (allt fritt).

I betraktande av att i framtiden för behörighet till sjuksköterskebefattningar vid dövstumskoloma lärer komma att uppställas fordran på fullständig sjuksköterskeutbildning, torde den av överstyrelsen för dessa befattningshavare föreslagna placeringen i lönegraden B 6 icke få anses för hög. Jag tillstyrker därför överstyrelsens förslag i denna del. Den av lönenämnden ifrågasatta differentieringen av sköterskelönerna så, att sjuksköterskan vid skolan i Växjö skulle sättas i en lägre lönegrad än de övriga sköterskorna, anser jag icke tillräckligt motiverad.

Förslag rörande lönereglering för vaktmästar- och m askin is t per so n alen vid de statliga undervisningsanstalterna lärer icke komma att föreläggas 1938 års riksdag. Bedömandet av denna fråga bör lämpligen icke få föregripas genom ett ståndpunktstagande redan nu till överstyrelsens förslag rörande överförande på ordinarie stat av maskinist- och vaktmästarpersonalen vid dövstumskoloma och lönereglering för denna personal. I nuvarande läge finner jag mig böra föreslå, att lönerna till dessa befattningshavare för nästa budgetår må bestämmas av skolöverstyrelsen eller styrelserna för vederbörande dövstumskolor till ungefärlig överensstämmelse med de nu utgående. Lönerna torde böra bestridas från den delpost till grundavlöningar till övrig icke-ordinarie personal, som bör uppföras i avlöningsstaten för läroanstalterna för dövstumma. Under nästa budgetår skulle följaktligen ifrågavarande befattningshavare som en övergångsanordning få anställning såsom icke-ordinarie befattningshavare. I samband med anslagsberäkningarna i det följande återkommer jag till frågan, vilket belopp som för ändamålet bör ställas till förfogande för nästa budgetår.

Överstyrelsens förslag rörande löneförmånerna för icke-ordinarie lärare

74 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

torde kunna biträdas med de jämkningar, som föranledas av de av mig i det föregående förordade modifikationerna i överstyrelsens förslag beträffande placering i lönegrad av motsvarande ordinarie befattningshavare. I detta hänseende bör det ankomma på Kungl. Majit att framdeles meddela erforderliga bestämmelser.

Vad beträffar löneförmånerna för Idkar-, skrivbiträdes- och tjänstepersonalen, torde de av överstyrelsen föreslagna ersättningsbeloppen kunna för närvarande i huvudsak godtagas. I likhet med undervisningsväsendets lönenämnd och riksräkenskapsverket vill jag emellertid tillstyrka, att en fast tjänst med heltidstjänstgöring inrättas vid dövstumskolan i Vänersborg för bestridande av skrivbiträdes- och bokföringsgöromålen därstädes. Lämpligen bör tjänsten till en början beklädas med extra ordinarie befattningshavare och lönen utgå enligt 11 lönegraden i avlöningsbestämmelserna för extra ordinarie befattningshavare inom allmänna civilförvaltningen. I enlighet med riksräkenskapsverkets förslag böra arvodena för ifrågavarande personal i övrigt så avvägas, att dyrtidstillägg å ersättningsbeloppen icke må utgå. Till frågorna örn de för ändamålet erforderliga anslagsbeloppen och dessas bestridande från avlönings- och omkostnadsanslag återkommer jag i det följande.

Löneförmånerna för den personal, som enligt det föregående bör finnas anställd vid den av mig förordade fortsättningsskolan å Broby gård och beträffande vars löneförmåner jag icke redan yttrat mig, torde tills vidare böra utgå i form av arvoden med belopp, som angivits av 1937 års sakkunniga, d. v. s. till rättaren, tillika slöjdare, 2,400 kronor förutom fri bostad med värme, till ladugårdsförmannen 2,280 kronor förutom familjebostad med värme, till trädgårdsmästaren 2,200 kronor förutom fri bostad med värme och till envar av tre kvinnliga biträden 600 kronor (allt fritt). Ä dessa ersättningsbelopp böra dyrtidstillägg icke utgå.

Jag delar lönenämndens uppfattning, att avlöningsreglementet för ordinarie lärare vid statens undervisningsväsende bör göras tillämpligt på lärarpersonalen vid dövstumskolorna genom en särskild författning, alltså icke — såsom överstyrelsen föreslagit — genom ändringar i det av 1937 års riksdag fastställda reglementet. Detta synes lämpligt av den anledningen, att det statliga avlöningssystemet i det hela av allt att döma kommer att inom en nära framtid underkastas revision. Överstyrelsens förslag till författningsbestämmelser torde kunna i huvudsak biträdas, dock med iakttagande av de förändringar, som föranledas av de i det föregående ifrågasatta jämkningarna i överstyrelsens förslag. Till frågorna om dövstumprästorganisationen och om arvoden vid dövstumlärarseminariet återkommer jag i andra sammanhang.

Det lärer få ankomma på Kungl. Majit att i sinom tid på grundval av överstyrelsens förslag meddela bestämmelser rörande tillämpning från och med den 1 juli 1938 på personal vid dövstumskolorna av berörda avid-

75 Kungl. Maj.ts proposition Nr £12.

ningsreglemente och avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen. Mot överstyrelsens förslag rörande gäldande av s. k. övergångslön vid ingången av juli 1938 till ordinarie befattningshavare vid dövstumundervisningsväsendet, som skulle hava uppburit lön i förskott för juli månad, om de tidigare för befattningshavaren gällande avlöningsbestämmelserna då fortfarande ägt giltighet, har jag ingenting att erinra. Frågan om utgående av personlig lönefyllnad till vissa vid dövstumundervisningsväsendet anställda befattningshavare, som kunna lida löneminskning genom övergång i statstjänst, upptages i annat sammanhang till närmare behandling.

Vad till sist angår pensionsförhållandena för den personal, som efter den 1 juli 1938 kommer att vara sysselsatt vid dövstumundervisningsväsendet, vill jag framhålla, att civila tjänstepensionsreglementet jämlikt av 1937 års riksdag fattat beslut med vissa jämkningar äger tillämpning å lärare, underkastade föreskrifterna i avlöningsreglementet för ordinarie lärare vid statens undervisningsväsende, ävensom å extra ordinarie lärare, som erhålla avlöning enligt av Kungl. Majit i anslutning till sagda avlöningsreglemente utfärdade avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie personal. 1938 års riksdag lärer således icke behöva i princip underställas frågan om ifrågavarande pensionsbestämmelsers tillämpning på lärare vid dövstumundervisningsväsendet. Vad åter angår frågan om lärarpersonalens ställning i fainiljepensionshänseende, synes, såsom statskontoret framhållit, denna fråga böra bedömas i samband med motsvarande spörsmål beträffande övriga lärare vid statens undervisningsväsende. Chefen för finansdepartementet lärer framdeles komma att anmäla denna fråga för Kungl. Majit. I detta sammanhang vill jag emellertid framhålla, att några retroaktiva avgifter icke torde komma att utkrävas av vederbörande befattningshavare vid tillämpning å dem av allmänna familjepensionsreglementet. Jag saknar därför anledning att biträda överstyrelsens i annat sammanhang framställda förslag rörande anvisande av anslag av statsmedel till gäldande av sådana avgifter. Den ordinarie och extra ordinarie personal, vars löner regleras i anslutning till de för allmänna civilförvaltningen gällande lönebestämmelserna, erhåller jämlikt föreskrifterna i civila tjänstepensionsreglementet automatiskt tjänstepension. Även allmänna familjepensionsreglementet bör bliva tillämpligt å nämnda personal. I den mån särskilda föreskrifter erfordras kommer förslag härutinnan att underställas Kungl. Majit genom chefens för finansdepartementet försorg.

Enligt beslut av 1937 års riksdag skall staten vid övertagandet av dövstumundervisningen även ansvara för kostnaderna för redan utgående pensioner till f. d. befattningshavare vid dövstumskolorna. Beslutet, som fattades i strid mot Kungl. Majlis i ämnet framställda förslag, lider av en viss oklarhet så till vida, att därav icke framgår, huruvida staten jämväl skall övertaga kostnaderna för redan utgående pensioner till änkor efter f. d. befattningshavare vid dövstumskolorna. Av de av överstyrelsen lämnade

76 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

uppgifterna inhämtas, att sådana pensioner i en hel del fall beviljats av vederbörande. Jag förutsätter emellertid, att riksdagen med sitt beslut avsett också dylika pensionsförmåner, och utgår alltså i likhet med överstyrelsen från att det här är fråga örn sådana pensioner och tilläggspensioner till förutvarande befattningshavare vid dövstumundervisningsväsendet och deras efterlevande, vilka före den 1 juli 1938 beviljats av vederbörande dövstumskoldistrikt och icke i vanlig ordning gäldas av statens pensionsanstalt. Dessa pensionskostnader, som alltså böra övertagas av statsverket, torde i enlighet med statskontorets förslag böra bestridas från det under riksstatens elfte huvudtitel uppförda förslagsanslaget till diverse pensioner och understöd. Enligt överstyrelsens utredning uppgå ifrågavarande pensionskostnader till ett sammanlagt belopp av i runt tal 60,000 kronor. Berörda pensioner och tilläggspensioner torde böra i fortsättningen utbetalas genom statskontorets försorg.

C. Övergångsförhållanden.

Skolöverstyrelsens förslag. I sin utredning har överstyrelsen till ingående behandling upptagit frågan om de nuvarande ordinarie lärarnas övergång till anställning vid de statliga dövstum skolorna. I detta hänseende inhämtas av överstyrelsens utlåtande i huvudsak följande:

Det måste anses, att de nuvarande ordinarie lärarna vid dövstumskolorna intoge en sådan rättslig ställning gentemot landstingen, att de icke kunde entledigas utan måste bibehållas vid de förmåner, som tillförsäkrats dem i egenskap av ordinarie lärare. Till dessa förmåner hörde i främsta rummet rätt till avlöning och pension samt erforderlig tjänsteårsberäkning. Någon allmän föreskrift örn skyldighet för dylika lärare att, om så prövades nödigt, låta förflytta sig till annan tjänst inom undervisningsväsendet med bibehållen tjänstegrad och avlöning förelåge icke, men en del av de under senare år av landstingen tillsatta lärarna hade vid tillträdandet av sina befattningar förbundit sig att underkasta sig förflyttning till annan motsvarande tjänst. För att kunna bedöma om och i så fall i vilken utsträckning de nuvarande ordinarie lärarna kunde komma att beräknas böra uppföras på indragningsstat, hade överstyrelsen verkställt en undersökning, omfattande samtliga föreståndare och ordinarie lärare.

Vid skolorna å Manilla och i Härnösand hade föreståndarna och samtliga ordinarie lärare förklarat sig villiga att, därest staten från och med den 1 juli 1938 övertoge dövstumundervisningsväsendet i huvudsaklig överensstämmelse med den i propositionen nr 109/1937 omförmälda planen, övergå till den nya avlöningsstat, som kunde komma att fastställas, under förutsättning, att de efter nämnda tidpunkt ej lede någon minskning i de löne- och andra förmåner, som jämlikt lagen angående dövstumundervisningen av den 31 maj 1889 och skolans nuvarande reglemente med tilläggsbestämmelser blivit dem tillförsäkrade.

77 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21%.

Vid skolan i Växjö hade två lärare förklarat sig villiga att övergå under förbehåll, att de bleve förflyttade till den föreslagna upptagningsskolan i Lund, och tre lärare, därav dock en extra ordinarie, under förutsättning, att de bleve förflyttade till den blivande specialskolan i Örebro.

Vid skolan i Lund hade en lärare uttalat önskan om förflyttning till Örebro, och en annan hade förklarat sig villig övergå under förutsättning dels att han icke komme att lida någon minskning i de löne- och pensionsförmåner, som tillförsäkrats honom enligt gällande lag och skolans reglemente jämte tilläggsbestämmelser, dels att han icke bleve förflyttad till annan skola. Övriga sex lärare vid skolan i Lund hade förklarat, att de ej reservationslöst kunde förbinda sig att övergå till en avlöningsstat, angående vilken statsmakterna ännu ej lämnat några bestämda besked. De förbehölle sig därför rätt att vänta med ett definitivt ställningstagande till frågan örn övergång i statstjänst, tills avlöningsstat och stadga fastställts av statsmakterna. En förutsättning för att de skulle förklara sig villiga till övergång i statstjänst vore under alla förhållanden, att deras nuvarande löneförmåner icke i något avseende försämrades. Vid skolan i Vänersborg hade föreståndaren och samtliga lärare förklarat sig villiga övergå under förutsättning att deras lönevillkor icke komme att understiga nuvarande löneförmåner. Vid skolan i Örebro hade föreståndaren och samtliga lärare utan villkor förklarat sig villiga att övergå i statstjänst. Vad skolan i Gävle beträffade, hade föreståndaren samt de två lärare, som skulle avgå med pension, utan villkor förklarat sig villiga övergå till den nya avlöningsstat, som kunde komma att fastställas, medan däremot övriga fem lärare framställt önskemål örn förflyttning till andra skolor. Två önskade bliva transporterade till Manilla och tre till Örebro.

I 1936 års utredning hade framhållits, att den vid dövstumskolorna anställda ordinarie lärarpersonalen vid statens övertagande av dövstumundervisningsväsendet icke borde lida någon minskning i löneförmåner och pensionsrätt. Skulle i något fall sådan minskning uppstå, borde personlig lönefyllnad beviljas.

I avgivet yttrande i anledning av nämnda utredning förklarade sig statskontoret icke hava någon principiell erinran att framställa mot förslaget i nu förevarande del. För ett fullt bedömande av frågan, i vad mån personlig lönefyllnad borde tillerkännas personal, som komme att lida minskning i nu utgående löneförmåner, vore dock enligt statskontorets mening ytterligare utredning erforderlig.

I propositionen nr 109/1937 anförde departementschefen, att utredningsmannens förslag i det väsentliga syntes kunna läggas till grund för ordnandet av personalförhållandena. Något mera bestämt uttalande rörande i vad mån staten borde genom personlig lönefyllnad hålla personalen skadeslös för minskning i nu utgående löneförmåner ansåg sig departementschefen icke böra göra, förrän ytterligare utredning med hänsyn till de individuella fallen blivit verkställd.

Överstyrelsen hade i sina vid skilda tidpunkter avgivna yttranden rörande dövstumundervisningens omorganisation städse hävdat den meningen, att personalen vid ett statsövertagande icke borde lida någon minskning i sina löneförmåner.

På grund av de principuttalanden, som enligt det nyss anförda blivit

78 Kungl. May.ts proposition Nr 81%.

gjorda, ansåge sig överstyrelsen också kunna antaga, att Kungl. Maj:t hade för avsikt att av riksdagen utverka bemyndigande att bevilja personlig lönefyllnad till förekommande av löneminskning, i de fall där sådan visade sig komma att uppstå.

I anledning av vad sålunda förekommit, ansåge sig överstyrelsen kunna utgå från att med hänsyn till löneförmånerna hinder icke mötte att betrakta samtliga vid statsövertagandet vid distriktsskolorna i tjänst kvarstående lärarna såsom varande villiga att övergå till lärarbefattningar vid den statliga dövstumskolorganisationen.

Emellertid hade, såsom redan antytts, några lärare förklarat sig villiga övergå i statstjänst endast under villkor, att de erhölle tjänstgöring vid viss angiven skola, medan andra inskränkt sig till att uttala önskemål om placering vid viss skola. Till följd av de sålunda gjorda uttalandena uppstode en del svårigheter för ett mera bestämt bedömande av frågan, i vilken utsträckning uppförande på indragningsstat av lärare kunde behöva förekomma.

Överstyrelsen funne det nödvändigt, att vid omorganisationen i främsta rummet sådana dispositioner med avseende på lärarpersonalens placering vidtoges, som gagnade undervisningsväsendets intressen. Men tillika måste det betraktas såsom önskvärt, att de erforderliga omflyttningarna av lärarna skedde på ett sådant sätt, att lärarnas uppförande på indragningsstat undvekes. I den mån så vore möjligt, borde givetvis vid den praktiska tillämpningen av nämnda synpunkter även lärarpersonalens berättigade önskemål och intressen vinna beaktande. I detta sammanhang tilläte sig överstyrelsen erinra därom, att i 1936 års utredning bland annat anfördes, att för dem bland de vid distriktsskolan i Gävle anställda lärarna, vilka själva ansåge sig eller av skolstyrelsen befunnes vara mindre lämpade för undervisning efter skriv-teckenmetoden, förflyttning borde underlättas till någon skola med undervisning enligt talmetoden. Överstyrelsen, som redan tidigare givit sin anslutning till detta uttalande, ville nu endast understryka betydelsen av att detsamma vunne tillämpning, där detta läte sig göra, utan att skolans berättigade intressen träddes för nära.

Efter en ingående undersökning, omfattande samtliga skolor och lärare, hade överstyrelsen kommit till det resultatet, att, såvitt nu kunde bedömas, ingen lärare behövde uppföras på indragningsstat, därest vissa förflyttningar medgåves.

Därest en av överstyrelsen utarbetad placeringsplan komme att kunna genomföras, skulle följande antal lärare komma att under arbetsåret 1938—39 bliva anställda vid de olika skolorna, nämligen:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21%.

79 På grund av att vid upprättandet av placeringsplanen hänsyn tagits därtill, att samtliga de nuvarande ordinarie lärarna i Gävle med undantag av en lärare, vilken dock skulle avgå med pension under år 1938, förklarat sig icke vara skickade att undervisa i skriv-teckenskola, hade dessa i stället för att uppföras å indragningsstat antagits kunna förflyttas till skolor, där undervisning skulle äga rum enligt talmetoden. Då det vid den företagna prövningen vidare befunnits, att endast två ordinarie lärare från andra skolor lämpligen borde förflyttas till skriv-teckenskolan i Gävle, följde därav, att övriga lärarbefattningar vid denna skola, sex till antalet, skulle behöva besättas med extra ordinarie innehavare. Överstyrelsen ansåge emellertid, att ett så stort antal extra ordinarie lärare icke lämpligen borde finnas vid denna skola, varför överstyrelsen hemställde, att två av de extra ordinarie befattningarna i samband med skolans upprättande förändrades till ordinarie. Dessa befattningar borde besättas med en manlig och en kvinnlig innehavare. Vid skriv-teckenskolan i Gävle skulle, under förutsättning att nämnda förslag bifölles och de nya ordinarie lärarnas tjänstgöring förlädes till Gävle, under läsåret 1938—39 då bliva anställda två ordinarie manliga och två ordinarie kvinnliga, två extra ordinarie manliga och två extra ordinarie kvinnliga lärare.

Vid bifall till överstyrelsens förslag med avseende på antalet lärare skulle efter omorganisationen vid det statliga dövstumundervisningsväsendet komma att vara anställda 58 ordinarie lärare mot 60 och 7 extra ordinarie lärare mot 9 i de nuvarande distriktsskolorna. Därest det framdeles skulle visa sig bliva av förhållandena påkallat att något minska antalet ordinarie lärare, kunde detta ske därigenom, att de befattningar, som under den närmaste framtiden bleve lediga på grund av att innehavarna uppnådde pensionsåldern, antingen indroges eller icke återbesattes med ordinarie lärare.

Den plan för de ordinarie lärarnas placering, som överstyrelsen uppgjort, torde icke böra av Kungl. Maj:t nu fastställas, då det vore sannolikt, att en ny undersökning, företagen på våren 1938, sedan riksdagen fattat definitiva beslut i omorganisationsfrågan, kunde giva till resultat, att

80 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 212.

vissa förändringar på grund av ändrade förhållanden kunde bliva erforderliga.

För den händelse förhållandena dock skulle komma att utveckla sig därhän, att en eller annan dövstumlärare vid statsövertagandet måste uppföras på indragnings stat hos vederbörande landsting, borde vissa föreskrifter givas rörande statsbidrag till sådan lärares avlöning.

Överstyrelsen finge nu, liksom i sitt yttrande den 30 december 1936 föreslå, att samma principer tillämpades vid statens övertagande av dövstumskoldistriktens förpliktelser gentemot dessa dövstumlärare som de, vilka efter förstatligandet av småskollärarinneutbildningen följdes i fråga örn de å landstingens indragningsstat uppförda lärarna vid landstingens småskoleseminarier.

Överstyrelsen hemställde alltså, att Kungl. Majit utverkade bemyndigande medgiva, att såsom bidrag till avlöning av ordinarie dövstumlärare, vilken uppförts på indragningsstat hos landsting, måtte från och med budgetåret 1938/39 tills vidare till vederbörande huvudman utgå ett belopp, motsvarande dels grundlön och av läraren intill tidpunkten för överförandet å indragningsstat intjänade ålderstillägg, dels tillfällig löneförbättring, beräknad efter för A-ort gällande belopp, som riksdagen för löpande budgetår bestämt för ordinarie lärare vid statens dövstumskolor, dels ock dyrtidstillägg enligt för löpande budgetår gällande grunder, beräknat på sådant sätt, att det procentuella dyrtidstillägget i varje särskilt fall minskades med hälften. Såsom villkor härför borde gälla följande bestämmelser.

Erhölle lärare, som här avsågs, ordinarie befattning å rikets, riksdagens eller kommuns stat, skulle statsbidrag till lärarens avlöning icke utgå, därest han å den nya tjänsten erhölle minst samma avlöningsförmåner som dem, han skolat äga uppbära, därest han allt fortfarande bestritt sin å indragningsstat uppförda dövstumlärare änst; dock att, om avlöningsförmånerna å den nya tjänsten understege vad vederbörande ägt uppbära, därest han fortfarande varit i tjänst som dövstumlärare, statsbidraget skulle utgå med så stort belopp, som erfordrades, för att lönen å den nya tjänsten skulle uppgå till vad läraren ägt uppbära, därest han uppehållit dövstumlärare änst.

I de fall, då befattningshavare, varom här vore fråga, uppehälle förordnande (vikariat) eller innehade icke-ordinarie befattning i statens tjänst eller vid statsunderstödd anstalt, skulle det ankomma på Kungl. Majit att efter prövning i varje särskilt fall besluta, örn och i vilken utsträckning statsbidrag till avlöning å indragningsstat måtte utgå.

Rekvisition av ifrågavarande statsbidrag, avseende såväl grundlön som ålderstillägg, ävensom av tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg för ifrågavarande budgetår, skulle i enlighet med av överstyrelsen fastställt formulär till vederbörande länsstyrelse ingivas under juni månad, varvid i rekvisitionen skulle angivas de belopp, som eventuellt erhållits såsom förskott för budgetåret. Vid rekvisitionen skulle fogas uppgift, huruvida någon av de lärare, rekvisitionen avsåge, under det gångna året (1 juli—30 juni) innehaft annan befattning i statens tjänst eller vid statsunderstödd anstalt, och, örn detta varit fallet, vilka avlöningsförmåner han härför åtnjutit, ävensom vilka avlöningsförmåner han i egenskap av lärare vid dövstum-

81 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

skola, varom här vore fråga, åtnjutit vid tidpunkten för överförande å indragningsstat. Länsstyrelsen borde, där så erfordrades, underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning samt vid utanordnande av medel till avlöning åt lärare på indragningsstat avdraga den pensionsavgift för befattningshavaren, som belöpte på den tid, avlöningen avsåge.

Vederbörande landstings förvaltningsutskott borde äga rätt att, i mån av behov, efter ingången av juli månad hos länsstyrelsen rekvirera erforderligt förskott å statsbidrag till grundlöner och ålderstillägg ävensom å tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg.

Då det, såsom redan nämnts, för närvarande syntes sannolikt, att ingen lärare behövde uppföras på indragningsstat, hade överstyrelsen icke räknat med något särskilt anslag för detta ändamål i statförslaget för budgetåret 1938/39. För den händelse på grund av nu oförutsedd anledning en eller annan lärare likväl skulle behöva uppföras på indragningsstat, ansåge överstyrelsen, att Kungl. Maj:t borde bemyndigas anvisa för budgetåret 1938/39 eventuellt erforderligt belopp ur det anslag, som komme att beviljas till avlöningar. Skulle Kungl. Maj:t dock finna, att ett särskilt anslag borde för ändamålet av riksdagen anvisas, torde detta böra förslagsvis bestämmas till 10,000 kronor.

Då till följd av det beslut rörande dövstumundervisningsväsendets omorganisation, som kunde komma att fattas av 1938 års riksdag, det torde bliva ofrånkomligt att förflytta vissa ordinarie dövstumlärare till å andra orter belägna skolor, syntes det vara nödvändigt, att medgivande om rätt till ersättning för flyttningskostnader i vissa fall lämnades. Sådan ersättning borde kunna utgå dels till de ordinarie lärare i Gävle, som på grund av skolans förändring till specialskola för skriv-teckenelever förflyttades till skolor, där undervisning meddelades enligt talmetod, samt till de ordinarie lärare, som från andra skolor bleve förflyttade till skolan i Gävle, dels till de ordinarie lärare i Växjö, vilka på grund av att skolan där skulle ombildas till fortsättningsskola för flickor, måste placeras vid andra skolor. Även i andra fall kunde det komma att visa sig vara rimligt och befogat, att ersättning för flyttningskostnader finge utgå. Det anslag, som kunde komma att erfordras för ifrågavarande ändamål, torde approximativt kunna uppskattas till 5,000 kronor. Beslut om ersättning av här förevarande natur torde böra fattas av Kungl. Majit efter prövning i varje särskilt fall.

Såsom framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen för dövstumundervisningsväsendets organisation, utgår till tysta skolan i Lidingö statsbidrag för upprätthållande av fortsättningsskolundervisning. Skolans styrelse har anhållit, att överstyrelsen måtte utverka, att beträffande statsbidrag till vid tysta skolan anställda lärarinnor, som genom dövstumundervisningens omorganisation kunde komma att förlora sina tjänster, ävensom i fråga örn rätt för dessa lärarinnor att vid övergång till stats-

Bihang till riksdagens protokoll 1988. 1 sami. Nr 212. 6

82 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 212.

tjänst tillgodoräkna sig sin föregående tjänstgöring vid tysta skolan för uppflyttning i högre lönegrad och för erhållande av pension samt beträffande företrädesrätt för ifrågavarande lärarinnor vid tillsättning av lediga dövstumlärartjänster vid statsskolorna, samma bestämmelser måtte förklaras skola gälla som i fråga om sådana lärare, vilka förut varit anställda vid dövstumdistriktens dövstumskolor. Skulle nämnda lärarinnor befinnas icke kunna jämställas med de befattningshavare, som varit anställda hos dövstumskoldistrikten, har skolans styrelse föreslagit, att i allt fall beträffande ersättning av statsmedel, företrädesrätt vid sökande av annan tjänst, lönetursrätt och pension skolans lärare måtte jämställas med sådana ämneslärarinnor och lärare i övningsämnen, som till följd av 1927 års skolreform mistat sina befattningar.

I anledning av denna framställning har överstyrelsen anfört följande:

Tysta skolans ställning efter ett förstatligande av dövstumundervisningsväsendet hade i de tidigare utredningarna föranlett omfattande diskussioner, när det gällt att taga ståndpunkt till spörsmålet om de dövstumma flickornas fortsatta undervisning, och olika förslag hade vid skilda tillfällen framställts rörande skolans framtida verksamhet. Detaljerad redogörelse härför hade lämnats i 1936 års utredning (sid. 77 f.). Enligt denna redogörelse hade skolan i skrivelse den 20 juni 1936 bland annat förklarat dels att den icke längre vidhölle sina tidigare framställda förslag och önskemål örn skolans inordnande i den eventuella nya organisationen, dels att den icke vore villig omhändertaga fortsättningsskolundervisningen för de oegentligt dövstumma flickorna. På grund av denna förklaring ansåge sig överstyrelsen sakna anledning att nu upptaga frågan om tysta skolans framtida ställning till närmare behandling. Av den till överstyrelsen ingivna skrivelsen framginge för övrigt bland annat, att frågan om tysta skolans framtida verksamhet anförtrotts en kommitté, som dock ännu icke slutfört sitt uppdrag. Skolans styrelse kunde därför icke för närvarande med bestämdhet avgöra, i vad mån sysselsättning framdeles kunde beredas samtliga de vid skolan anställda lärarinnor, men styrelsen ansåge det mest sannolikt, att så icke kunde ske.

Överstyrelsen ville för sin del framhålla, att, även örn skolans verksamhet måste omläggas till följd av statens omhändertagande av de dövstumma flickornas fortsatta utbildning, det icke enbart därav följde, att staten vore pliktig övertaga ansvaret för de vid skolan anställda lärarinnorna på samma sätt och i samma omfattning som beträffande den vid distriktsskolorna anställda personalen. Landsting och vederbörande städer hade nämligen fullgjort en dem enligt gällande lag örn dövstumundervisningen ålagd plikt. Då staten nu befriade dem från denna, krävde staten i gengäld, att all för dövstumundervisningen använd fast och lös egendom utan ersättning överlämnades till staten. Tysta skolan hade icke fullgjort någon lagbestämd skyldighet, och det hade icke vare sig framställts krav på eller framlagts erbjudande om att dess betydande tillgångar i form av fastigheter och donationsmedel skulle överlämnas till statsverket. Häri läge en sådan konstitutiv olikhet mellan landstingens och vederbörande städers skolor och förhållanden å ena sidan samt tysta skolans å den andra, att statens ansvar för personalen vid den senare icke kunde anses vara lika stort och av samma natur som i fråga om de förra.

83 Kungl. Maj:ts proposition Nr ‘212.

Tysta skolan hade emellertid, såsom överstyrelsen tidigare vid flera tillfällen framhållit, på ett mycket erkännansvärt sätt fyllt en samhällelig uppgift. Överstyrelsen hade fördenskull givit sin anslutning till det i 1936 års utredning gjorda uttalandet, att de lärare vid tysta skolan, vilka kunde komma att förlora sina befattningar, därest skolan vid statens övertagande av dömstumundervisningsväsendet kunde komma att behöva nedlägga sin verksamhet borde, såvitt möjligt vore, beredas platser vid dövstumskolorna. Överstyrelsen intoge fortfarande samma ståndpunkt, men ansåge sig, innan beslut om skolans fortsatta verksamhet och därmed örn sättet för användandet av skolans tillgångar blivit fattat, icke böra föreslå, att statens ansvar utsträcktes i enlighet med styrelsens förslag. Skulle skolans verksamhet komma att så omläggas, att särskilda åtgärder beträffande dess lärarinnors rättsliga och ekonomiska ställning bleve från statsmakternas sida påkallade, torde överstyrelsen sannolikt bliva satt i tillfälle att då avgiva yttrande.

Statskontoret. Statskontoret har påpekat, att de grunder för bestämmande av statsbidrag till avlöning åt lärare på indragningsstat, överstyrelsen föreslagit, icke syntes kunna tillämpas i betraktande av de väsentliga olikheter, som förefunnes mellan de avlöningsförhållanden, som gällde i fråga örn landstingens seminarielärare, och de löneförmåner, som utginge till lärarna vid dövstumskolorna. Att märka vore, att några enhetliga grunder icke följts vid bestämmandet av sistnämnda lärares avlöning samt att —- såvitt av en vid 1936 års utredning fogad sammanställning framginge — tillfällig löneförbättring icke utgått till dessa lärare. Vidare kunde framhållas, att tillfällig löneförbättring icke syntes komma att av riksdagen bestämmas för ordinarie lärare vid statens dövstumskolor. En omformulering av skolöverstyrelsens förslag till bestämmelser i berörda avseende torde av anförda skäl vara erforderlig. Härvid torde emellertid böra eftersträvas, att — därest så vore möjligt med hänsyn till de förpliktelser, som kunde åvila vederbörande skoldistrikt — statsbidraget sattes i samma relation till den vid statsövertagandet utgående avlöningen, som gällde mellan statsbidrag till avlöning åt vissa på indragningsstat hos landstinguppförda seminarielärare och till dessa lärare vid seminariernas nedläggande utgående löner.

I detta sammanhang borde även uppmärksammas, att, därest ordinarie dövstumlärare icke skulle övergå i statstjänst, överenskommelse torde böra träffas mellan de landsting och i landsting icke deltagande städer, vilka inginge i dövstumskoldistriktet, att läraren skulle uppföras å indragningsstat hos endera av berörda kommuner. Erforderliga medel för bestridande av ifrågavarande statsbidrag torde av budgettekniska skäl icke böra utgå från det anslag, som anvisades till avlöningar vid dövstumskolorna.

Redan i det föregående har jag givit min anslutning till skolöverstyrelsens förslag örn utgående av s. k. övergångslön, betingad av övergång från löneutbetalning i förskott till löneutbetalning i efterskott, till ordinarie

Departe-

mentschefen.

84 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr £18.

befattningshavare vid dövstumundervisningsväsendet, som övergår till tjänstgöring vid de statliga dövstumskolorna. Beträffande sättet för genomförandet av principen om lika lön för manliga och kvinnliga lärare hänvisas till det föregående.

Överstyrelsen har vidare förutsatt, att personlig lönefyllnad skulle tillkomma sådana ordinarie lärare, som lida löneminskning på grund av övergången i statstjänst. Såsom av det föregående inhämtas, berörde jag denna fråga i propositionen nr 109/1937 men fann mig icke kunna göra något bestämdare uttalande rörande i vad mån sådan lönefyllnad skulle utgå, förrän ytterligare utredning med hänsyn till de individuella fallen blivit verkställd. De nu föreliggande uppgifterna äro icke ägnade att ytterligare belysa denna fråga. Överstyrelsen har icke framlagt närmare förslag rörande på vad sätt den personliga lönefyllnaden skall uppskattas. Ehuru det hade varit önskvärt, att denna fråga kunnat närmare klarläggas, viff jag för min del föreslå, att i princip den regeln godtages, att vederbörande ordinarie befattningshavare icke må genom övergången i statlig tjänst lida minskning i löneförmånerna vid den ordinarie tjänsten, men att det överlåtes åt Kungl. Majit att från fall till fall besluta, huruvida och med vilket belopp lönefyllnad må utgå. Såvitt nu kan bedömas, torde det icke i någon mer avsevärd omfattning ifrågakomma, att löneminskning inträder.

Överstyrelsen synes jämväl hava förutsatt, att kompensation i förekommande fall skulle utgå för minskning i pensionsförmånerna. Intill dess det visats, att en sådan minskning kommer att inträda, anser jag mig icke böra framställa något förslag i detta hänseende. Anmärkas må, att denna fråga icke är av samma omedelbara aktualitet som frågan örn minskning i löneförmånerna.

Överstyrelsen har ägnat spörsmålet örn möjligheterna att för de statliga dövstumskolorna disponera den nuvarande lärarpersonalen en ingående granskning, vilken givit till resultat, att alla de nuvarande ordinarie lärarna kunna efter vissa förflyttningar beredas sysselsättning i de statliga skolorna. Överstyrelsens preliminära förslag till fördelning av lärarpersonalen mellan de särskilda skolorna återspeglar i viss mån svårigheterna att på detta område sammanjämka skolans intressen med de nuvarande lärarnas önskemål och lämplighet för skilda uppgifter. Förslaget synes emellertid i det stora hela kunna biträdas. I framtiden torde böra eftersträvas en något jämnare fördelning av de icke-ordinarie lärarna mellan de olika skolorna, ett önskemål, som enligt vad jag redan antytt, bör kunna tillgodoses genom att, i den mån de nuvarande ordinarie lärarna avgå, inrätta lämpligt antal icke-ordinarie lärarbefattningar. Det har ej synts mig behövligt att av denna anledning framlägga förslag örn att några av de ordinarie lärartjänsterna skola placeras på övergångsstat.

Då en övergång i statstjänst vid bifall till de i det föregående framställda förslagen såsom regel icke kommer att medföra någon minskning av de ekonomiska fördelar, som de nuvarande dövstumlärarna åtnjuta, förut-

85 Kungl. Maj.ts proposition Nr 212.

sätter jag i likhet med överstyrelsen, att det icke skall visa sig behövligt att uppföra någon föreståndare eller ordinarie lärare på indragningsstat hos de nuvarande huvudmännen för dövstumundervisningsväsendet. Jag anser mig emellertid i likhet med överstyrelsen böra beröra frågan, örn och i vad mån staten bör, för den händelse någon befattningshavare skulle finna med sin fördel förenligt att överföras på indragningsstat, bestrida kostnaderna för avlöning av sådan befattningshavare.

Vägledande för överstyrelsen vid utarbetandet av förslag i detta hänseende har varit behandlingen av motsvarande fråga vid statens övertagande av småskollärarutbildningen. Vid en närmare granskning av förhållandena på detta område framgår emellertid, att statens förpliktelser gentemot omförmälda seminarielärare endast i vissa hänseenden kunna tjäna som förebild vid ett utformande av motsvarande bidragssystem för dövstumlärarna. För lärarna vid landstingsseminarierna hava gällt särskilda av statsmakterna meddelade bestämmelser angående minimiavlöning — lön, tjänstgöringspenningar och ålderstillägg — varförutom av statsmedel till dem utgått icke blott tillfällig löneförbättring utan även dyrtidstillägg. För lärarna vid dövstumskolorna åter har staten icke fastställt normerande bestämmelser i lönehänseende och ej heller beviljat anslag till tillfällig löneförbättring eller till dyrtidstillägg. Statens andel i kostnaderna för dövstumundervisningsväsendet har i princip begränsats till vissa bidrag för varje vid dövstumskola mottaget barn, varefter det varit vederbörande dövstumskoldistrikts sak att med hjälp av dessa understöd bestrida kostnaderna för skolorna. De förut lämnade uppgifterna giva vid handen, att löneförmånerna uppgå till växlande belopp. Som regel synas hava utgått grundlön, ålderstillägg och dyrtidstillägg men däremot icke tillfällig löneförbättring.

Sammanfattningsvis kan det alltså konstateras, att medan frågan örn statsbidrag till avlöning av vissa på indragningsstat hos landsting uppförda seminarielärare till ej ringa del varit ett direkt mellanhavande mellan staten och vederbörande lärare, det beträffande dövstumlärarna är fråga örn ett mellanhavande mellan vederbörande dövstumskoldistrikt och lärare.

Såsom redan i propositionen nr 109/1937 antyddes, anser jag mig det oaktat icke böra ställa mig avvisande till förslaget, att staten skulle ikläda sig kostnaderna jämväl för avlöning åt ordinarie lärarpersonal, som icke övergår i statstjänst. Billighetsskäl kunna anföras till förmån för en sådan ståndpunkt. Den synes även stå väl samman med 1937 års riksdags beslut att på staten överflytta det ekonomiska ansvaret för pensioner åt vissa förutvarande befattningshavare vid dövstumundervisningsväsendet.

Av vad jag redan anfört framgår emellertid, att de grunder för statens bidrag till sådana kostnader, som koinmo till användning vid nedläggandet av landstingsseminarierna, icke lämpligen kunna tillämpas jämväl på det föreliggande området. Det faller sig svårt att i frågans nuvarande läge utarbeta ett förslag, som bättre ansluter sig till de inom dövstumunder-

86 Kungl. Marits 'proposition Nr '212.

visningsväsendet rådande särskilda förhållandena. Då ett statens åtagande i förevarande fall under alla förhållanden torde komma att avse ett mycket begränsat antal befattningshavare, har jag funnit mig böra föreslå, att det skall ankomma på Kungl. Maj:t att, på sätt nedan angives, i varje särskilt fall bestämma det statsbidrag, som skall utgå till bestridande av kostnaderna för avlöning åt befattningshavare på indragningsstat. Sådana bidrag böra utgå endast för föreståndare eller lärare, som innehava ordinarie anställning. Bidrag bör utgå allenast till bestridande av lönekostnader, på vilka vederbörande befattningshavare på grund av anställningsvillkoren eller förhållandena i övrigt kunna gentemot huvudmannen göra gällande rättsligt grundade anspråk. Bidraget bör utgå med ett belopp, motsvarande sistnämnda lönekostnader.

I den mån statsbidrag av antydd art komma att utgå, torde kostnaderna böra bestridas från ett särskilt för ändamålet under åttonde huvudtiteln uppfört förslagsanslag, som lärer böra för budgetåret 1938/39 uppföras med ett nominellt belopp av 5,000 kronor.

Överstyrelsens förslag rörande det förfarande, som bör komma till användning, därest vederbörande lärare erhåller annan befattning och beträffande formerna för rekvisition av statsbidrag m. m. torde kunna biträdas med de ändringar, som föranledas av vad jag nyss föreslagit rörande grunderna för statsbidrag. Jämväl i dessa hänseenden bör Kungl. Majit i de individuella fallen meddela bestämmelser. Såsom statskontoret påpekat, torde — örn föreståndare eller ordinarie dömstumlärare icke skulle övergå i statstjänst — överenskommelse böra träffas mellan de landsting och vederbörande städer, som ingå i respektive dövstumskoldistrikt, att vederbörande skall uppföras på indragningsstat hos endera av berörda kommuner.

Mot överstyrelsens förslag rörande utgående av ersättning för flyttningskostnader till vissa lärare, som på grund av omorganisationen komma att byta tjänstgöringsort, har jag ingenting att erinra. För ändamålet torde böra för nästa budgetår beräknas ett anslagsbelopp av förslagsvis 5,000 kronor.

De uppgifter, som hittills omhänderhafts av den privata tysta skolan i Lidingö, komma genom omorganisationen av dövstumundervisningsväsendet att övertagas av staten. På av skolöverstyrelsen anförda skäl anser jag mig icke böra ifrågasätta, att staten skall ikläda sig direkta utgifter för ersättning åt den lärarpersonal vid skolan, som på grund av dövstumundervisningsväsendets organisation blir utan anställning. Däremot anser jag mig i likhet med skolöverstyrelsen icke böra ställa mig avvisande gentemot förslaget, att ifrågavarande lärare, i den mån så kan ske, beredas platser vid dövstumskolorna. Ett dylikt förfarande kom till användning vid genomförandet av den av 1934 års riksdag beslutade omorganisationen i vissa delar av blindundervisningen, vilken bland annat förutsatte, att den enskilda, statsunderstödda hantverksskolan i Uppsala för blinda

87 Kungl. Marits proposition Nr 21%.

kvinnor skulle nedläggas. Jag förutsätter emellertid, att tysta skolan i första rummet söker på egen hand med hjälp av de ej oväsentliga tillgångar, varöver skolan förfogar, bereda lärarpersonalen fortsatt anställning. Skolans styrelse bör enligt min mening ägna särskild uppmärksamhet åt denna fråga vid den nu pågående utredningen rörande skolans fortsatta verksamhet.

V. Lärarutbildning.

Nuvarande förhållanden. I det föregående har erinrats, att det nuvarande dövstumlärarseminariet är förlagt till Manilla och att lärokursen är ettårig, dock att avgångsexamen avlägges först efter vid någon dövstumskola genomgånget provår. En närmare redogörelse för utbildningens anordning har lämnats i 1936 års utredning, sid. 107 ff.

Utbildningen bekostas för närvarande av donationsmedel. Från det under åttonde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till befrämjande av dövstumundervisningen utgår dock ett belopp av 4,000 kronor till stipendier åt dövstumlärarelever.

Skolöverstyrelsens föreliggande förslag. Överstyrelsen har erinrat, att i 1936 års utredning framställts förslag till viss omläggning av lärarutbildningen i avsikt att fördjupa och i vissa avseenden modernisera densamma. Överstyrelsen, som tidigare uttalat sin anslutning i huvudsak till utredningsmannens förslag, ansåge sig nu kunna inskränka sig till att framhålla följande:

Seminariet för utbildande av dövstumlärare borde tills vidare vara förlagt till Manilla. Skulle ändrade förhållanden nödvändiggöra en annan förläggning, syntes Kungl. Majit böra bemyndigas därom fatta beslut.

Rektor vid den dövstumskola, till vilken seminariet för dövstumlärarutbildningen vore förlagt, skulle, såvitt Kungl. Majit ej annorlunda förordnade, tillika vara föreståndare för seminariet. Lärare vid seminariet borde utses av överstyrelsen efter rektors hörande.

Lärokursen borde vara ettårig och fortgå samtidigt med undervisningen i dövstumskolan. Utom den teoretiska kursen, som borde omfatta av överstyrelsen efter rektors hörande fastställda läroämnen och övningar, skulle under rektors ledning bedrivas praktiska övningar i dövstumskolans särskilda klasser.

Inträdesfordringar vid seminariet syntes alltjämt böra vara, att sökande med goda vitsord avlagt avgångsexamen vid folkskoleseminarium. En skärpning av kraven därhän, att studentexamen skulle föreskrivas såsom obligatorisk för tillträde till dövstumlärarbanan, syntes icke vara påkallad för närvarande. Däremot torde med goda vitsord avlagd examen vid högre lärarinneseminariet böra medföra rätt att vinna inträde vid dövstumlärarseminariet.

Utbildningen borde äga rum genom årliga ettåriga kurser med ett efterföljande provår samt omläggas och fördjupas i den riktning, som föreslagits i 1936 års utredning.

88 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Det antal elever, som årligen borde intagas å seminariet, samt provårselevernas fördelning på olika läroanstalter torde böra bestämmas av Kungl. Majit efter förslag av överstyrelsen.

Då donationsmedel enligt överstyrelsens uppfattning efter statens övertagande av ifrågavarande undervisning icke borde tagas i anspråk för ifrågavarande lärarutbildningsändamål, ville överstyrelsen föreslå, att kostnaderna för lärarutbildningen hädanefter bestredes med i vanlig ordning anvisade statsmedel.

Lärarkandidaterna hade hittills åtnjutit stipendier såväl under vistelsen vid seminariet som under provåret. Dessa stipendier hade utgått med växlande belopp. Stipendierna bomme att uppgå till något mer än 500 kronor för elev. Under utbildningstiden vid seminariet hade lärarkandidaterna därjämte åtnjutit fri bostad å dövstumskolan, där de också erhållit kost mot en viss avgift för månad. Även provårskandidaterna hade i regel, då utrymme funnits, haft förmånen av fri bostad å vederbörande dövstumskolor. För kost hade de däremot fått erlägga ersättning, oftast med belopp motsvarande självkostnadspriset vid skolan. Överstyrelsen ansåge icke skäl föreligga, att nu föreslå annan ändring än att stipendierna bestämdes till 500 kronor årligen för varje elev. Beträffande den ordning, som i övrigt i nu förevarande hänseende under senare år tillämpats, föresloge överstyrelsen ingen förändring.

Arvodet till föreståndaren för dövstumlärarseminariet utginge för närvarande med 1,500 kronor för år. Enligt beslut av 1937 års riksdag skulle till provårsföreståndarna vid allmänt läroverk och vid folkskoleseminarium utgå arvoden med respektive 1,500 kronor och 1,200 kronor för år. Även om det beaktades, att föreståndaren för dövstumlärarseminariet vore ledare av en lärarutbildningsanstalt och alltså hade en något annan ställning än provårsföreståndare, ansåge dock överstyrelsen, att arvodet med hänsyn till seminariets ringa omfattning icke borde bestämmas till högre belopp än det, som utginge till provårsföreståndare vid folkskoleseminarium. Överstyrelsen föresloge fördenskull, att föreståndarens arvode begränsades till 1,200 kronor.

Rektor eller ämneslärare, som utan att vara föreståndare för seminariet där meddelade undervisning, borde liksom hittills härför komma i åtnjutande av särskilt arvode utöver honom eljest tillkommande avlöningsförmåner. Det syntes lämpligt, att arvodets storlek vid varje termins slut bestämdes av överstyrelsen med hänsyn till undervisningens omfattning. Dock borde arvodet begränsas till högst 600 kronor för år.

Till provårsföreståndare vid dövstumskola utginge för närvarande intet arvode. Det torde dock vara skäligt, att någon ersättning gåves för det ökade arbete, som provårsutbildningen medförde. Därför borde rektor eller ämneslärare vid dövstumskola, där provårskurs vore anordnad, därest han tjänstgjorde som föreståndare för provårskursen, komma i åtnjutande av särskilt arvode med belopp, som vid slutet av varje termin av överstyrelsen bestämdes, dock högst 300 kronor för år.

Överstyrelsen tilläte sig i detta sammanhang erinra därom, att, enligt 1937 års riksdags beslut, lärare i läsämne samt övningsskollärare vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium, där provårskurs vore anordnad, skulle, därest vederbörande icke förordnats att för minst en termin vara

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 212. 89

föreståndare för provårskursen, åtnjuta ett särskilt arvode av 300 kronor för år.

För anlitande av vetenskaplig expertis vid undervisningen i vissa delar av de nya ämnesområden, som kunde komma att införas i kurserna för dövstumlärarutbildningen, torde för budgetåret 1938/39 böra anvisas ett belopp av 300 kronor, varjämte till anskaffande av undervisningsmateriel och facklitteratur, avsedd särskilt för seminariets räkning, ett anslag av 500 kronor för samma budgetår syntes vara erforderligt.

Kostnaderna för dövstumlärarutbildningen under budgetåret 1938/39 kunde under de av överstyrelsen angivna förutsättningarna och under antagande av att elevantalet bestämdes till fyra beräknas på följande sätt.

Arvode till seminariets föreståndare......................

Arvoden till tre lärare vid seminariet (1 å 600, 2 å 300

kronor).............................................

Arvoden till föreståndare för provårskurs (förslagsvis två å

300 kronor) .........................................

Stipendier till lärarkandidater (fyra vid seminariet, fyra vid

provår).............................................

Särskild undervisning..................................

Undervisningsmateriel och facklitteratur .................

Övriga utgifter........................................

kronor 1,200

» 1,200

» 600

» 4,000

» 300

» 500

» 100

Summa kronor 7,900

Yttranden. Vad skolöverstyrelsen föreslagit i fråga örn särskilda arvoden för lärare i samband med utbildningen av lärare för dövstumundervisningen har föranlett allenast det uttalandet från undervisningsväsendets lönenämnds sida, att lönenämnden ansåge, att föreståndaren för dövstumlärarseminariet, vilken i denna egenskap skulle åtnjuta särskilt arvode med 1,200 kronor för år, icke borde därjämte åtnjuta särskilt arvode å 300 kronor, därest han samtidigt tjänstgjorde såsom pro vårsföreståndare.

Svenska dövstumlärarsällskapet har framhållit, att de i 1936 års utredning framförda synpunkterna rörande ökade krav på dövstumlärarseminariets föreståndare och lärare, till vilket förslag överstyrelsen uttalat sin anslutning, borde motivera en ökning av nu utgående arvodesbelopp och icke en sänkning, vilket föreslagits beträffande seminariets föreståndare. I 1932 års utredning angående dövstumundervisningsväsendets omorganisation hade föreslagits, att lärare vid Manilla dövstumskola, med hänsyn till att lärarutbildningen vore förlagd dit, borde erhålla ett extra lönetillägg av 300 kronor. Överstyrelsen hade i sitt nu föreliggande förslag erinrat, att lärare i läsämne och övningsskollärare vid allmänt läroverk och folkskoleseminarium, där provårskurs vore anordnad, skulle åtnjuta ett särskilt arvode av 300 kronor för år, varför det syntes sällskapet berättigat, att samma förmån bereddes ämneslärare vid den dövstumskola, dit dövstumlärarseminariet vore förlagt.

I en till Kungl. Majit ingiven skrift har nuvarande föreståndaren för döv-

Departe-

mentschefen.

90 Kungl. Maj:ts proposition Nr 81%.

stumskolan å Manilla, tillika rektor vid dövstumlärarseminariet därstädes I. M. Ingvarsson ifrågasatt vissa modifikationer i överstyrelsens förslag. Seminariet och provårskurserna borde definitivt och i sin helhet förläggas till Manilla. Rektor för dövstumskolan skulle tillika vara föreståndare för seminariet. För behörighet till rektorst jönsten vid nämnda dövstumskola borde fordras att äga behörighet till ämneslärartjänst vid dövstumskola, väl vitsordad lärarskicklighet samt att hava avlagt filosofie licentiatexamen i ämnet pedagogik. Härförutom hava av föreståndaren ifrågasatts vissa höjningar av de av överstyrelsen äskade anslagsbeloppen.

Mot överstyrelsens förslag har jag i huvudsak erinringar att framställa endast i avseende å de av överstyrelsen ifrågasatta arvodesbeloppen. Det för föreståndaren för dövstumlärarseminariet föreslagna arvodet synes böra nedbringas från det av överstyrelsen föreslagna beloppet av 1,200 kronor till 900 kronor för år och arvodet till provårsföreståndare vid dövstumskola från av överstyrelsen föreslagna 300 kronor till 200 kronor för år. Med den ståndpunkt, jag sålunda intagit, har jag ingenting att erinra mot att föreståndaren för dövstumlärarseminariet får uppbära jämväl det sistnämnda arvodet, om han samtidigt tjänstgör såsom provårsföreståndare. Vidare vill jag föreslå, att maximigränsen för arvode till rektor eller ämneslärare, som meddelar undervisning vid dövstumlärarseminariet, fixeras till 500 kronor för år mot av överstyrelsen föreslagna 600 kronor för år. Sådant arvode bör, såsom jämväl överstyrelsen synes hava förutsatt, icke utgå till seminariets föreståndare. De av mig föreslagna jämkningarna i arvodesbeloppen synas mig befogade med hänsyn till det ringa antalet lärarkandidater. Dyrtidstillägg bör icke utgå å ifrågavarande arvoden. Svenska dövstumlärarsällskapets förslag, att arvode å 300 kronor skulle utgå till samtliga ämneslärare vid dövstumskola, till vilken seminariet är förlagt, alltså även örn de icke äro sysselsatta vid seminariet, synes mig icke tillräckligt motiverat.

Den av nuvarande föreståndaren för Manillaskolan ifrågasatta skärpningen av behörighetsvillkoren för rektorst jönsten vid Manillaseminariet bör icke komma till stånd bland annat av den anledningen, att jag i likhet med överstyrelsen förutsätter, att dövstumlärarseminariet icke nödvändigtvis skall vara förlagt till ifrågavarande dövstumskola och att dövstumskolan rektor icke skall under alla omständigheter vara föreståndare för seminariet. För närvarande anser jag mig emellertid böra utgå från att seminariet förlägges till Manillaskolan.

Jag biträder överstyrelsens förslag, att det skall ankomma på Kungl. Majit att bestämma det antal elever, som årligen bör intagas vid seminariet, samt provårselevernas fördelning mellan olika läroanstalter. Jag vill särskilt framhålla vikten av att icke fler lärare utbildas än som kunna beredas sysselsättning inom dövstumundervisningsväsendet. Seminariet bör alltså vara i verksamhet, endast om och i den mån så erfordras med hänsyn

91 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

till lärarbehovet. Om seminariet något år icke är i verksamhet, böra föreståndar- och lärararvoden icke utgå.

Mina nu framställda förslag innebära en minskning av de av överstyrelsen beräknade arvodeskostnaderna från 3,000 kronor med omkring 600 kronor till 2,400 kronor. I övrigt torde överstyrelsens kostnadsberäkningar kunna biträdas, vadan de sammanlagda kostnaderna för lärarutbildningen skulle uppgå till (7,900 — 600 —) 7,300 kronor.

VI. Vissa särskilda åtgärder till förmån för de dövstumma.

A. Religiös och social omvårdnad av de dövstumma.

Nuvarande förhållanden. Enligt kungörelsen nr 57/1905 äger dövstumskoldistrikt, som genom hörande prästman anordnar religionsvård åt sådana inom distriktet boende dövstumma, som lämnat dövstumskolan, att till bestridande av kostnaderna härför av allmänna medel erhålla bidrag till hälften av distriktets kostnader dock högst med 2,000 kronor om året. Dövstumpräst antages av vederbörande skolstyrelse, som för honom utfärdar instruktion och fastställer resplan, varjämte en redogörelse för dövstumprästens verksamhet årligen skall avgivas och intagas i den berättelse örn dövstumundervisningens anordning och utveckling inom distriktet, som det åligger skolstyrelsen att årligen ingiva till ecklesiastikdepartementet.

Ur 1936 års utredning hämtas följande sammanställning rörande de nuvarande dövstumprästerna:

Av handlingarna inhämtas, att dövstumpastorn Malmer i tredje distriktet pensioneras från och med den 1 juli 1938.

92 Kungl. Marits proposition Nr 212.

Dövstumprästernas nuvarande löneförmåner framgå av följande ur 1936 års utredning hämtade sammanställning:

Dövstumprästernas nuvarande löner.

93 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

1936 års utredningsman. I 1936 års omorganisationsförslag upptogs frågan örn dövstuinprästinstitutionen till prövning, varvid utredningsmannen konstaterade, att dövstumprästerna i första hand hade till uppgift att ombesörja religionsvården bland de dövstumma samt därjämte att meddela konfirmationsundervisning och utöva annan andlig vård vid vederbörande distriktsskolor. Men dövstumprästernas verksamhet omfattade — framhöll utredningsmannen vidare — icke endast arbete för karaktärsfostran och religiös uppbyggelse utan även sociala omvårdnadsuppgifter av den mest skiftande beskaffenhet. Dövstumprästens verksamhet vore följaktligen av en väsentligt annan karaktär än den, som en församlingspräst utövade, och den syntes icke kunna på ett tillfredsställande sätt utföras av något annat nu befintligt samhällsorgan. Därest staten övertoge dövstumundervisningen, syntes konsekvensen även fordra, att staten övertoge ansvaret för dövstumprästernas verksamhet, liksom skett i fråga örn den prästerliga verksamheten inom fångvården, samt i sammanhang därmed meddelade erforderliga föreskrifter rörande dövstumprästernas tjänsteåligganden, rättsliga ställning, avlönings- och pensionsförmåner m. m. Dövstumprästernas nuvarande verksamhet, vilken beräknades draga en årlig kostnad av omkring

70.000 kronor, föreslogs av utredningsmannen i stort sett oförändrad, dock att de såsom bisysslor innehavda befattningarna som dövstumpräster i de fyra övre Norrlandslänen skulle borttagas och de fem nordligaste länen i stället indelas i två ordinarie dövstumprästdistrikt. Enligt förslaget skulle en så anordnad dövstumprästinstitution kräva en kostnad av omkring

85.000 kronor för år. Härvid förutsattes, att dövstumprästerna, som i regel skulle beredas ordinarie anställning, skulle placeras i lönegraden B 24. Av de beräknade kostnaderna belöpte på resekostnader 18,000 kronor, på expenser 2,100 kronor och på personliga lönetillägg 1,600 kronor. Utredningsmannen framhöll, att resekostnaderna för dövstumprästerna under verksamhetsåret 1935—36 uppgingo till omkring 13,500 kronor.

1937 års sakkunniga. Förutnämnda inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning angående blinda och dövstumma föreslogo i sitt den 9 oktober 1937 avgivna betänkande, att dövstumprästernas verksamhet hädanefter skulle begränsas till att omfatta huvudsakligen religiös omvårdnad av de vuxna dövstumma och konfirmationsundervisning samt annan religiös vård vid respektive dövstumskolor. Den sociala dövstumvården åter skulle omhänderhavas av inom socialvården utbildade arbetskrafter.

94 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Dövstumprästbefattningarna, sju till antalet, skulle framdeles innehavas allenast såsom bisysslor, medan däremot dövstumkonsulenterna, fem till antalet, skulle uppföras å ordinarie stat samt placeras i lönegraden L 21.

Av betänkandet inhämtas härutinnan följande:

Inrättandet av dövstumprästinstitutionen hade utgjort den utan gensägelse mest betydelsefulla av de hittills genomförda åtgärderna för de vuxna dövstummas omvårdnad. Av de av Kungl. Majit år 1905 utfärdade föreskrifterna för statsbidrag för den kyrkliga själavården för dövstumma framginge emellertid, att den dövstumprästerliga verksamheten så gott som uteslutande avsåge ett tillgodoseende av de vuxna dövstummas religiösa behov. Det vöre även förståeligt, att dövstumprästerna själva ansåge sin uppgift vara i främsta rummet av religiös natur; en motsatt uppfattning hade utredningsmännen veterligt ej heller gjorts gällande från dövstumprästerligt håll. Att detta till trots deras verksamhet fått ett jämväl socialt betonat innehåll utgjorde på sitt sätt ett belägg för den styrka, varmed behovet av praktiskt inriktade åtgärder gjort sig gällande på detta område.

Utan att vilja förneka det gagnande arbete på det sociala området, som utförts av dövstumprästerna, hade utredningsmännen under sitt arbete kommit till den uppfattningen, att dövstumprästinstitutionen ej vore ägnad att vid sidan av den religiösa omvårdnaden handhava de mångskiftande uppgifter av rent praktisk art, som vore förbundna med den sociala dövstumvården utan funne sig nödsakade att med bestämdhet hävda nödvändigheten av att dessa angelägenheter omhänderhades av för ändamålet särskilt utsedda konsulenter.

Av vad tidigare i utredningen anförts torde framgå, att tyngdpunkten av det allmännas omvårdnad örn de dövstumma vid ett införande av den föreslagna konsulentverksamheten komme att överflyttas på denna verksamhet. Den begränsning till en i och för sig betydelsefull religiös omvårdnad, som dövstumprästernas uppgifter under sådana förhållanden underkastades, syntes böra medföra, att samtliga dövstumprästerliga tjänster framdeles innehades allenast såsom bisysslor. I 1936 års omorganisationsförslag framhölles, att dövstumprästerna vid sidan av sin verksamhet bland de vuxna dövstumma även meddelade konfirmationsundervisning och utövade annan religiös vård vid respektive dövstumskolor, vilkas styrelser dessutom fungerade såsom prästernas huvudmän. Någon ändring i dessa förhållanden hade i omorganisationsförslaget ej påkallats och utredningsmännen funne ej heller för sin del anledning föreligga att skilja den på ifrågasatt sätt begränsade dövstumprästerliga verksamheten från förbindelsen med dövstumskolorna.

Det förslag till landets indelning i dövstumprästdistrikt, som återfunnes i 1936 års omorganisationsförslag, syntes kunna med fördel läggas till grund jämväl för verksamheten inom den begränsade ram, som av utredningsmännen ifrågasatts. I enlighet härmed skulle landet indelas i sju distrikt med benämning och omfattning som följde:

95 Kungl. Majlis ■proposition Nr 212.

Sammanlagt

Distrikt ytinnehåll i

kvkm

1. Stockholms distrikt................... 29,935.90

Stockholms stad och län.

Uppsala län.

Södermanlands län.

Gotlands län.

Västmanlands län.

2. Växjö distrikt............. ......... 44,021.54

Östergötlands län.

Jönköpings län.

Kronobergs län.

Kalmar län.

3. Lunds distrikt....................... 19,251.94

Blekinge län.

Kristianstads län.

Malmöhus län.

Hallands län.

4. Vänersborgs distrikt................... 26,251.74

Göteborgs och Bohus län.

Älvsborgs län.

Skaraborgs län.

5. Örebro distrikt....................... 58,628.41

Värmlands län.

Örebro län.

Kopparbergs län.

6. Härnösands södra distrikt............. 97,124.71

Gävleborgs län.

Västernorrlands län.

Jämtlands län.

7. Härnösands norra distrikt.............. 164,668.74

Västerbottens län.

Norrbottens län.

Antal

dövstumma den sl/ia 1930

525 Såsom i omorganisationsförslaget framhållits torde det förhållandet, att inom Härnösands norra distrikt ej skulle komma att finnas någon dövstumskola, böra föranleda föreskrift örn att dövstumprästen i norra distriktet skulle intaga samma ställning till skolan i Härnösand som övriga dövstumpräster till skolorna inom sina respektive distrikt. Vidare torde distriktsindelningen böra fastställas av Kungl. Majit, som jämväl borde kunna medgiva erforderliga jämkningar framdeles i indelningen.

Gällande kompetensfordringar för dövstumpräst inskränkte sig till villkoret att den, som önskade ifrågakomma till sådan tjänst, skulle vara prästman inom svenska kyrkan. Till denna bestämmelse syntes böra knytas föreskrift örn viss speciell utbildning, avsedd att göra den blivande dövstumprästen förtrogen med såväl den dövstummes mentalitet, föreställningsvärld och utvecklingsmöjligheter som det meddelelsemedel, som bäst främ-

96 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

jade prästmannens kommande verksamhet. Sådan utbildning syntes lämpligen böra inhämtas antingen genom en ej alltför kortvarig vistelse vid dövstumskola eller ock på det sättet, att den blivande dövstumprästen under någon tid deltoge i äldre dövstumprästs arbete.

Såsom i omorganisationsförslaget framhållits syntes Kungl. Maj:t böra utfärda instruktion för dövstumprästerna efter förslag av skolöverstyrelsen. Dövstumpräst borde åtnjuta ett årligt arvode av 1,500 kronor och dessutom 500 kronor årligen såsom ersättning för konfirmationsundervisning.

Årliga kostnaderna för dövstumprästinstitutionen enligt utredningsmännens förslag kunna sålunda beräknas till följande belopp:

1. Arvoden för den allmänna verksamheten (7 X 1,500).......... 10,500

2. Arvoden för konfirmationsundervisningen (7 X 500) .......... 3,500

3. Reseersättningar (7 X 1,100)............................... 7,700

4. Expenser (7 X 150)....................................... 1,050

Summa kronor 22,750

Skulle konfirmationsundervisning allenast förekomma vid de i omorganisationsförslaget ifrågasatta fyra upptagningsskolorna, minskades kostnaderna med 1,500 kronor.

I ett av skolöverstyrelsen den 23 juni 1933 avgivet utlåtande över 1932 års utredning med förslag till dövstumundervisningens omorganisation framfördes reservationsvis den uppfattningen, att kostnaden för avlöning av erforderliga prästerliga arbetskrafter borde bestridas icke på riksstaten utan med anlitande av kyrkofondens tillgångar, detta med hänsyn till den omständigheten, att dövstumprästerna vid sidan av en åtminstone i vissa fall betydelsefull social verksamhet fullgjorde samma uppgifter i fråga om de dövstumma, som eljest ålåge statskyrkans prästerskap i fråga örn församlingsmedlemmarna. I utlåtande över 1936 års omorganisationsförslag ifrågasatte jämväl statskontoret, huruvida icke dessa kostnader rätteligen borde bestridas ur kyrkofonden.

De skäl, som åberopats för denna uppfattning, syntes kunna med än större styrka göras gällande, därest utredningsmännens ovan framlagda förslag om inskränkning av dövstumprästernas verksamhet till rent religionsvårdande uppgifter bomme till genomförande. Det vore emellertid att märka, att predikanterna vid fångvårdsanstalterna avlönades av medel från riksstaten. Med hänsyn härtill hade utredningsmännen icke velat ifrågasätta, att kyrkofondens tillgångar skulle tagas i anspråk för uppehållandet av en verksamhet, som åtminstone i vissa avseenden torde komma att likna den av nämnda predikanter utövade.

Vid övervägande av de former, varunder den föreslagna konsulentverksamheten lämpligen syntes böra bedrivas, hade det synts utredningsmännen kunna sättas i fråga, huruvida icke konsulentdistrikten borde göras identiska med dövstumprästdistrikten och sålunda erhålla den geografiska utsträckning, som ovan föreslagits för sistnämnda distrikt. Innan närmare erfarenhet vunnits rörande konsulentverksamhetens faktiska omfattning torde emellertid enligt utredningsmännens förmenande försiktigheten bjuda, att distrikten gjordes större och att förslagsvis allenast fem konsulentbefattningar inrättades. Distrikten föresloges erhålla följande omfattning.

97 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Distrikt

1. Stockholms distrikt . . .

Stockholms stad och län. Uppsala län. Södermanlands län. Östergötlands län. Gotlands län. Västmanlands län.

2. Lunds distrikt.......

Kronobergs län.

Kalmar län.

Blekinge län.

Kristianstads län. Malmöhus län.

Hallands län.

3. Vänersborgs distrikt . . .

Jönköpings län.

Göteborgs och Bohus län. Älvsborgs län.

Skaraborgs län.

4. Örebro distrikt.......

Värmlands län.

Örebro län.

Kopparbergs län. Gävleborgs län.

5. Härnösands distrikt . . .

Västernorrlands län. Jämtlands län. Västerbottens län. Norrbottens län.

Sammanlagt Antal

ytinnehåll i dövstumma

kvkm densl/iJl930

40,985.84 1,192

40,701.52 1,283

37,773.76 1,038

78,335.24 932

242,086.62 892

Distriktsindelningen för konsulenterna syntes — i likhet med indelningen i dövstumprästdistrikt — böra fastställas av Kungl. Majit, som därjämte borde äga möjlighet till vidtagande av erforderliga jämkningar i indelningen.

Ovan hade beträffande dövstumprästerna framhållits nödvändigheten av att dessa förvärvade speciell utbildning för att bliva förtrogna med såväl den dövstummes mentalitet, föreställningsvärld och utvecklingsmöjligheter som det meddelelsemedel, som bäst främjade en prästmans kommande verksamhet bland de dövstumma. Det läge i öppen dag att vad sålunda anförts i ännu högre grad måste gälla i fråga om dövstumkonsulenterna. För ett rätt handhavande av den mångfald uppgifter av framför allt praktisk natur, som den ifrågasatta konsulentverksamheten bomme att omfatta — i vilket hänseende i betänkandet framlägges detaljerade förslag — syntes emellertid därjiimte vara ett oavvisligt krav, att den blivande konsulenten visade sig vara väl insatt i de allmänna ekonomiska och sociala spörsmålen samt i synnerhet de förhållanden, som rörde arbetsmarknaden. Av vad tidigare i denna utredning anförts syntes nämligen klart framgå, att

Bihang till riksdagens -protokoll 1038. 1 sami. Nr 212.

98 Kungl. Marits proposition Nr 212.

mycket stöde att vinna för de arbetsföra dövstummas del genom anordnandet, självfallet under samarbete med de allmänna arbetsförmedlingsorganen, av en effektivare arbetsanskaffning än vad som nu vore fallet. Utredningsmännen ville därför framhålla, att den teoretiska utbildning, sökandena kunde åberopa, ej borde tillmätas avgörande betydelse vid konsulent valet.

I överensstämmelse med det anförda skulle dövstumlärare äga goda förutsättningar för ifrågavarande konsulentuppgifter, under förutsättning tilllika att vederbörande därjämte under någon tid antingen tjänstgjort å exempelvis arbetsförmedlingsanstalt eller i annan likartad social verksamhet eller ock biträtt dövstumkonsulent i dennes arbete. Emellertid borde även andra än dövstumlärare kunna komma i fråga till konsulentbefattningarna. Sålunda torde exempelvis den, som efter avlagd folkskollärarexamen eller genomgången kurs vid socialinstitutet vunnit erfarenhet i socialt arbete av ovan angiven art, få anses väl meriterad under förutsättning tillika, att sökanden förslagsvis genomgått den ettåriga teoretiska kursen för blivande dövstumlärare vid seminariet å Manilla samt möjligen därutöver under någon tid följt undervisningen vid fortsättningsskola.

I likhet med vad som föreslagits i fråga örn dövstumprästerna syntes Kungl. Maj:t böra utfärda instruktion för dövstumkonsulent erna.

Beträffande de med befattningarna förenade avlöningsförmånerna torde övervägande skäl tala för att konsulentbefattningarna — vilka redan från början syntes böra uppföras på ordinarie stat — placerades en lönegrad högre än den, till vilken dövstumlärarna efter statens övertagande av dövstumundervisningsväsendet komme att hänföras. Då enligt 1936 års omorganisationsförslag dövstumlärarna i avlöningshänseende skulle hänföras till 20 lönegraden i gällande löneplan, borde i händelse av förslagets genomförande befattningarna såsom dövstumkonsulent sålunda placeras i 21 lönegraden av samma löneplan.

Årliga kostnaderna för den av utredningsmännen föreslagna konsulentverksamheten kunde således beräknas till följande belopp:

1. Löner ........................... 41,868

2. Reseersättningar ................. 20,000

3. Expenser (5 X 300) ............... 1,500

Summa kronor 63,368.

.Den förändring till bisysslor, som dövstumprästbefattningarna i jämväl de fem första distrikten enligt vad ovan föreslagits skulle undergå, nödvändiggjorde upptagandet av frågan om beredande av möjligheter för de nuvarande dövstumprästerna i nämnda distrikt att — i den mån de så önskade — alltjämt ägna sina tjänster åt dövstum vården.

Härvid vore till en början att märka, att dövstumprästen i tredje distriktet pensionerats. Vidare uppnådde nuvarande prästen i andra distriktet år 1938 en ålder av sextio år eller den åldersgräns, vid vilken utredningsmännen ansåge konsulenterna böra avgå med pension. Därest förslaget om dövstumkonsulenter komme till genomförande, syntes ifrågavarande dövstumpräst därvid böra överföras å allmänna indragningsstaten samt vid uppnådd pensionsålder tilldelas pension.

Vad därefter anginge de nuvarande dövstumprästerna i första, fjärde och femte distrikten, syntes med hänsyn till deras fleråriga arbete bland de dövstumma billigheten tala för att de bereddes tillfälle att före annan och med

99 Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

bibehållande av nu utgående löneförmåner erhålla anställning såsom konsulenter. Däremot torde redan av den anledningen, att omfattningen av de ifrågasatta konsulentdistrikten ej under några förhållanden medgåve annan verksamhet vid sidan av den sociala omvårdnaden, särskilda dispositioner för möjliggörande av deras fortsatta verksamhet med såväl religiös som social omvårdnad få anses uteslutna.

Vid tillsättandet av konsulentbefattningarna torde de av sistnämnda dövstumpräster, som önskade ifrågakomma till dessa befattningar, från början böra tilldelas ordinarie ställning. Beträffande andra innehavare av ifrågavarande tjänster ville utredningsmännen med hänsyn till befattningarnas egenartade karaktär förorda, att den extra ordinarie anställningsformen under viss tid komme till tillämpning för möjliggörande av en prövning av vederbörandes fallenhet för konsulentuppgiften.

Skolöverstyrelsens föreliggande förslag. Överstyrelsen har avstyrkt det av 1937 års sakkunniga framlagda förslaget och i stället förordat, att dövstumprästinstitutionen skulle ordnas i enlighet med det av 1936 års utredningsman framlagda förslaget.

Dövstumprästernas verksamhet hade redan från institutionens tillkomst, erinrar överstyrelsen, omfattat icke blott arbete för karaktärsfostran och religiös uppbyggelse utan även omvårdnadsuppgifter av rent social natur. Det vore också känt, att en betydande del av de mera allmänna åtgärder, som hittills vidtagits för befrämjande av de dövstummas väl i socialt avseende, tillkommit på initiativ av dövstumprästerna, vilkas förtjänst det tillika i stor utsträckning vöre, att dessa åtgärder lett till goda och jämförelsevis omfattande resultat. Även i fråga örn de enskilda dövstummas sociala förhållanden hade dövstumprästerna utövat en omfattande rådgivande och stödjande verksamhet. De dövstumma vände sig nämligen till sin präst icke endast i angelägenheter, som tillhörde det kyrkliga området, utan även i stor utsträckning, när det gällde rent världsliga ting. Prästen finge vara verksam för att skaffa anställning och arbete åt arbetslösa, på vilket område han kunde utföra en mycket gagnerik verksamhet på grund därav, att han vore i tillfälle att följa de dövstumma under olika arbetsförhållanden och på skilda orter. Vidare finge dövstumprästen i förekommande fall vara de dövstumma behjälplig med att inköpa material, att förmedla försäljning av färdiga alster, skriva ansökningar av olika slag, upprätta deklarationer, biträda vid anskaffandet av egnahemslån och vid inköp av inventarier till egna hem, bevaka de dövstummas intressen hos arbetsgivare och myndigheter, vid behov ombesörja intagning på sjukhus och andra vårdanstalter, söka bilägga tvister och andra missförhållanden, förvalta gåvomedel och anförtrodda tillgångar m. m. Att dylika uppgifter inginge i dövstumprästernas verksamhet betraktades både av dem och av de dövstumma såsom en självklar och naturlig sak. De dövstumma omfattade sin präst med mycket stort förtroende. De hade blivit vana vid att han pä bästa sätt sökte hjälpa dem icke blott i de andliga konflikter, de kunde råka uti, utan även med dc olika praktiska och ekonomiska angelägenheter, för vilkas tillvaratagande eller lösande på bästa möjliga sätt de ansåge sig behöva råd och hjälp. Dövstumprästen finge fördenskull icke stå främmande inför snart sagt någon av de uppgifter och svårigheter, som kunde möta de dövstumma ute i livet. Hans verksamhet vore följ-

100 Kungl. Marits -proposition Ar 212.

aktligen av en väsentligt annan karaktär än den, som en församlingspräst utövade, och den kunde icke på ett tillfredsställande sätt utföras av en präst, som innehade befattningen som bisyssla. En dövstumpräst måste kunna ägna hela sin tid åt verksamheten såsom sådan. T annat fall kunde han icke vinna den personliga kännedom om de dövstummas säregna föreställnings- och tankevärld samt förhållanden i övrigt, som vore nödvändig, för att han skulle kunna giva den hjälp och det bistånd, som i de särskilda fallen kunde vara betingad av de föreliggande omständigheterna och som med hänsyn till den individ det gällde kunde betraktas såsom lämpligast.

Vidare ville överstyrelsen såsom en förtjänst hos den nuvarande dövstumpastorsinstitutionen framhålla, att den varit och vore nära knuten till dövstumskolorna, vilkas styrelser fungerat såsom dövstumprästernas huvudmän. Konfirmationsundervisningen vid skolorna hade också omhänderhafts av prästerna, som därjämte i viss utsträckning även ägnat sig åt den andliga vården i övrigt av skolornas lärjungar. Under denna sin verksamhet hade dövstumprästerna erhållit en första och grundläggande kännedom om förhållandena bland de unga dövstumma, vilket givetvis varit till stort gagn vid arbetet bland de vuxna dövstumma.

Då nu förslag framlagts dels om att dövstumprästerna skulle givas en med hänsyn till arbetsmöjligheterna begränsad och i jämförelse med nuvarande förhållanden även försämrad ställning, dels att dövstumkonsulenter skulle tillsättas för den rent sociala vården bland de dövstumma, syntes det naturligt, att man undersökte bärigheten av de skäl, med vilka den föreslagna nyorganisationen främst motiverades.

Vid en jämförelse mellan de arbetsuppgifter, som dövstumprästerna nu fullgjorde och de åligganden, som enligt de sakkunnigas förslag skulle komma att vila på dövstumkonsulenterna, framginge, att dessa åligganden i stort sett skulle komma att sammanfalla med dem, som nu fullgjordes av dövstumprästerna. Den huvudsakliga skillnaden läge däri, att dövstumkonsulenten dels skulle komma att bistå rektor och lärare vid dövstumskola inom distriktet, ävensom elev och målsman för elev vid sådan skola med råd och upplysningar rörande elevs yrkesval och därmed sammanhängande spörsmål, dels ägna sig åt arbetsförmedlingsuppgifter.

Överstyrelsen ville med särskild styrka framhålla, att den förnämsta förutsättningen för att de dövstumma skulle kunna erhålla arbete vore den, att deras yrkesutbildning på ett tillfredsställande sätt ordnades. Därest den plan, som nu framlades om den fortsatta undervisningens framtida organisation, vunne bifall, bleve denna utbildningsfråga i stort sett löst. Därav följde ock, att en av de främsta orsakerna till arbetslösheten bland de dövstumma, i den mån sådan rådde, bleve undanröjd. Såsom i annat sammanhang redan antytts, funnes det emellertid ett visst antal dövstumma, som på grund av skilda omständigheter vore mindre arbetsdugliga. En sådan grupp torde alltid komma att finnas, även om vittgående åtgärder i syfte att öka yrkesutbildningen och befrämja arbetsförmedlingen vidtoges från det allmännas sida. Bland de dövstumma åter, som vore arbetsföra och ägde erforderlig utbildning, rådde i allmänhet ingen större arbetslöshet.

Vidkommande därefter särskilt yrkesrådgivningen kunde utan tvivel sådan bäst lämnas av dövstumskolornas föreståndare och lärare i samråd med elevernas målsmän, vilka på grund av personlig erfarenhet och kän-

101 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21:!.

nedom om elevernas individuella förutsättningar och övriga förhållanden kunde bedöma, vilken yrkesutbildning, som i de olika fallen vore den lämpligaste.

Överstyrelsen tilläte sig vidare fästa uppmärksamheten vid att de sakkunniga föresloge dels att tre av de nuvarande dövstumprästerna skulle äga företräde vid konsulentbefattningarnas tillsättande, dels att även sju särskilda dövstumprästbefattningar fortfarande skulle vara inrättade, ehuru allenast som bisysslor. Detta innebure bland annat, att verksamheten framdeles skulle både vid skolorna och bland de vuxna dövstumma utövas av två kategorier tjänstemän. Därest de förut omnämnda dövstumprästerna förordnades till konsulenter, komme att inom tre distrikt finnas två präster. Den ene, den mer erfarne, bleve innehavare av konsulentbefattningen och finge som sådan icke ägna sig åt den religiösa omvårdnaden, även där detta läge nära till hands och vore av omständigheterna i övrigt påkallat. Den andre prästen åter skulle ägna sig åt den religiösa vården men finge däremot icke bistå de dövstumma med råd och dåd i socialt avseende.

Denna dubbelanställning av präster komme visserligen att vara endast så länge de ifrågavarande dövstumprästerna komme att innehava konsulenttjänster, men överstyrelsen hade det oaktat velat erinra örn densamma, enär den enligt överstyrelsens mening lätt kunde giva anledning till slitningar. Det kunde ock befaras, att sådana skulle uppstå mellan dövstumpräster och konsulenter i övrigt.

Överstyrelsen hade för sin del funnit, att dövstumpastorsinstitutionen på ett i stort sett erkännansvärt sätt fyllt en mycket stor uppgift bland de dövstumma såväl i religiöst som i socialt avseende. Institutionen borde fördenskull icke, såsom föreslagits, delvis ersättas med en grupp nya tjänstemän, delvis förbliva, ehuru under i väsentliga avseenden försämrade former, såvida icke förhållandena bland de dövstumma oavvisligen krävde, att sådan omdaning skedde. Överstyrelsen ansåge icke, att detta vore fallet.

Den nuvarande dövstumprästinstitutionen vore visserligen behäftad med brister, men dessa kunde avhjälpas. En dövstumpräst borde, redan då han började sin bana som sådan, äga någon föreställning örn de dövstummas mentalitet, om deras tankevärld och om deras utvecklingsmöjligheter. Sådan kunskap syntes aspirant på dövstumprästbefattning lämpligast böra inhämta under någon tids vistelse vid en dövstumskola, där han kunde följa undervisningen och arbetet med barnens omvårdnad i övrigt. Han borde ock lära sig åtbördsspråket, så att han redan i begynnelsen av sin verksamhet kunde komma i största möjliga personliga kontakt med de dövstumma. Därjämte borde sådan aspirant, varom här vore fråga, under någon tid genom hospitering hos någon av de äldre dövstumprästerna söka erhålla kännedom örn, hur verksamheten bedreves ute bland de dövstumma, sorn redan lämnat skolan. Därvid torde särskilt de sociala arbetsuppgifterna och siittet för deras tillgodoseende böra uppmärksammas.

Örn överstyrelsens förslag beträffande dövstumprästernas framtida ställning vunne bifall, borde erforderliga föreskrifter i ovannämnda avseenden givas i den instruktion, Kungl. Majit kunde komma att utfärda. Något hinder för att låta denna instruktion omfatta även de speciella uppgifter, sorn enligt de sakkunnigas förslag skulle komma att åligga de föreslagna dövstumkonsulenterna, ansåge överstyrelsen icke möta, liksom överstyrelsen även vöre förvissad örn att både de nuvarande dövstumprästerna och

102 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

de blivande, om de utbildningskrav fylldes, som i det föregående uppställts, skulle på ett tillfredsställande sätt kunna fullgöra även de särskilda uppgifter, som skulle komma att påvila de föreslagna konsulenterna.

Skillnaden i kostnader mellan ett ordnande av dövstumpastorsinstitutionen i huvudsaklig enlighet med det förslag, som framställdes i 1936 års utredning och vilket sålunda tillstyrktes av överstyrelsen, och de sakkunnigas förslag om både dövstumpräster och konsulenter, vore obetydlig. Överstyrelsen hade i sina statberäkningar upptagit kostnaderna för ifrågavarande verksamhet med det i 1936 års utredning upptagna beloppet, dock med de justeringar, som vore erforderliga med hänsyn till önskvärdheten av att samma grunder bleve tillämpade vid beräkningarna av utgifterna för olika personalgrupper vid dövstumskolorna.

För den händelse frågan om dövstumpräster och konsulenter icke skulle bliva löst vid 1938 års riksdag, torde i riksstaten böra upptagas erforderligt anslag för bestridande av de med dövstumprästernas verksamhet i nuvarande omfattning och enligt nu gällande grunder förenade omkostnaderna, förslagsvis 71,000 kronor.

Enligt ett vid överstyrelsens utlåtande fogat protokollsutdrag har undervisningsrådet Wagnsson tillstyrkt 1937 års sakkunnigas förslag i fråga om inrättande av dövstumkonsulentbefattningar.

I likhet med nämnda sakkunniga funne reservanten det angeläget, att den sociala dövstumvården övertoges av för detta värv väl kvalificerade och inom socialvården särskilt utbildade arbetskrafter. I den mån dylik socialvård nu förekommit, hade den handhafts av dövstumprästerna, som dock enligt vad som framginge av de av dem avlämnade årsberättelserna ansett sin huvudsakliga uppgift vara av religiös art. Deras årsberättelser innehölle nämligen i regel huvudsakligast redogörelser för gudstjänster, nattvard och vissa samkväm i förening med någon föreläsning. Dövstumprästerna saknade den utbildning, som erfordrades för den socialvårdande verksamheten. Det vore orimligt att av dem, som aspirerade på dövstumprästtjänst kräva utöver omfattande teologiska studier även viss teoretisk utbildning vid socialinstitutet samt anställning på arbetsförmedling eller likartad social verksamhet jämte vistelse vid dövstumskola. Detta vore emellertid förutsättningen för att dessa prästmän skulle erhålla en tillfredsställande utbildning för den socialvårdande verksamheten bland dövstumma. Också om dessa kompetenskrav uppställdes, vore en sammankoppling av den sociala kuratorsverksamheten och prästbefattningen mindre önskvärd. Det torde nämligen bland personer, som icke vore prästvigda inom svenska kyrkan, finnas många som i hög grad lämpade sig för befattningen som dövstumkonsulent. Att reservera denna för prästmän syntes icke lämpligt.

Örn vid sidan av konsulenterna, på sätt av de sakkunniga föreslagits, dövstumprästinstitutionen bibehölles, varvid prästmännens uppgifter väsentligen begränsades till den religionsvårdande verksamheten, syntes emellertid, som statskontoret ifrågasatte i sitt yttrande över 1936 års omorganisationsförslag, kostnaderna för avlöning av erforderliga prästerliga arbetskrafter rätteligen böra bestridas ur kyrkofonden.

103 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 212.

Undervisningsrådet Falck har i särskilt yttrande anfört:

Därest den praktiska samhällsvårdande verksamheten bland de dövstumma komme att bliva av den storlek, att den kunde ge fullt arbete åt fem konsulenter, vore det givetvis icke rimligt eller lämpligt att låta denna verksamhet skötas av dövstumprästerna, vilka icke kunde förutses i allmänhet hava den utbildning, som härför krävdes. Om däremot så skulle vara förhållandet, att arbetsförmedling och andra erforderliga praktisktsociala åtgärder för de dövstumma bleve av relativt ringa omfattning, torde de fortfarande kunna anförtros åt dövstumprästerna, och en konsulentorganisation skulle i sådant fall vara obehövlig. Då reservanten emellertid saknade tillräcklig erfarenhet på detta område för att bedöma omfånget av de praktiskt-sociala uppgifter, som komme att möta dövstumkonsulenterna, respektive dövstumprästerna, hade han avstått från att deltaga i överstyrelsens beslut på denna punkt.

Yttranden. Ärkebiskopen har instämt i de synpunkter, som av skolöverstyrelsen anförts, och varmt tillstyrkt det av överstyrelsen framställda förslaget. Domkapitlet i Uppsala har i yttrande över 1937 års sakkunnigförslag förordat, att dövstumprästinstitutionen anordnas på sätt av

1936 års utredningsman angivits.

Statskontoret har erinrat, att ämbetsverket i utlåtande den 15 januari

1937 över 1936 års utredning ifrågasatte, om icke de sociala uppgifterna borde övertagas av inom socialvården särskilt utbildade arbetskrafter, varvid prästmännens uppgifter väsentligen skulle begränsas till den religionsvårdande verksamheten. Därest emellertid med hänsyn till de säregna förhållandena på förevarande område övervägande skäl skulle anses tala för dövstumpastorsinstitutionens bibehållande vid i huvudsak dess hittillsvarande uppgifter, syntes — hade statskontoret yttrat — en förutsättning härför böra vara, att de ifrågavarande prästmännen helt ägnade sina krafter åt verksamheten inom dövstumväsendet. Vad beträffade placeringen av dövstumprästerna i lönegraden B 24 samt den beräknade reseersättningen till dem, hade statskontoret icke velat motsätta sig vad utredningsmannen i dessa hänseenden föreslagit.

Förevarande spörsmål hade genom vad skolöverstyrelsen i sitt utlåtande över 1937 års utredning anfört kommit i ett i viss mån förändrat läge. Statskontoret måste för sin del ifrågasätta, huruvida en uppdelning av ifrågavarande verksamhet på sätt i 1937 års betänkande föreslagits kunde vara välbetänkt.

Socialstyrelseri har i yttrande över 1937 års betänkande förklarat sig finna de argument, som anförts för den ståndpunkten, att den befintliga dövstumprästinstitutionen vore bäst skickad att handhava de rent sociala arbetsuppgifterna, icke fullt övertygande. Att åt funktionärer, vilkas huvudsakliga ämbetsåligganden skulle tillhöra det prästerliga området, uppdraga praktiskt-sociala arbetsuppgifter, borde enligt styrelsens mening ifrågakomma endast i sådana fall, där sistnämnda uppgifter vore

104 Departe-

mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

av så begränsad omfattning, att tillsättandet av särskilda tjänstemän för detta ändamål icke kunde anses erforderligt. I nu förevarande fall torde detta enligt styrelsens mening icke anses erforderligt. Skulle de för konsulenterna avsedda arbetsuppgifterna icke kunna bereda dessa full sysselsättning, syntes det ligga närmast till hands att ålägga dessa befattningshavare viss tjänstgöringsskyldighet vid dövstumskolorna. I övrigt har styrelsen understrukit vikten av att konsulenterna vid sin arbetsförmedlande och yrkesrådgivande verksamhet upprätthölle ett intimt samarbete med den offentliga arbetsförmedlingen.

Undervisningsväsendets lönenämnd har i fråga om löneställningen för dövstumpastorerna ansett sig kunna ansluta sig till det både i 1936 års utredning och i skolöverstyrelsens nu föreliggande förslag framförda yrkandet om dessa befattningshavares placering i 24 lönegraden, detta dock under förutsättning att dövstumpastorernas befattningar liksom hittills förbleve heltidstjänster med i stort sett oförändrade arbetsuppgifter. I särskilt yttrande över 1937 års utrednings förslag har lönenämnden — som förklarat sig anse, att nämnden icke hade att yttra sig rörande frågan örn lämpligheten av den ifrågasatta uppdelningen av de religiösa och sociala uppgifterna på särskilda befattningshavare — anfört, att nämnden för sin del icke hade något att erinra mot att avlöningsförmånerna för dövstumpräster och dövstumkonsulenter bestämdes i enlighet med de av 1937 års sakkunniga föreslagna grunderna.

Ledamoten av nämnden Karl Magnusson har, med instämmande av ledamöterna H. Grimlund och E. Eljas, förklarat sig anse, att en uppdelning av ifrågavarande arbetsuppgifter på särskilda befattningshavare säkerligen skulle visa sig mindre lycklig med hänsyn såväl till den andliga som till den sociala vården.

I till social- och ecklesiastikdepartementen från styrelserna för vissa av de nuvarande dövstumskoldistrikten samt från dövstumpräster inkomna skrifter har anhållits, att det av 1936 års utredningsman framlagda, av överstyrelsen tillstyrkta förslaget måtte genomföras. Styrelserna för dövstumskoldistrikten hava i allmänhet förutsatt, att dövstumprästerna i fortsättningen borde beredas möjlighet till för befattningen erforderlig särskild utbildning. Till nämnda departement hava jämväl ingivits skrifter från dövstumföreningar och petitioner från dövstumma, varav inhämtas, att vissa av de dövstumma uttalat sig för det av 1936 års utredningsman i ämnet framställda förslaget, andra för det av 1937 års sakkunniga förordade.

Jag är med alla dem, som yttrat sig i frågan, ense, att de uppgifter, som nu med hjälp av statsbidrag omhänderhavas av dövstumskoldistrikten genom anlitande av dövstumpräster, böra i fortsättningen upprätthållas genom statens försorg.

105 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

I fråga om formerna för utövandet av den religiösa och sociala omvårdnaden av de dövstumma stå enligt det föregående mot varandra två förslag. Enligt 1936 års utredningsmans av skolöverstyrelsen biträdda förslag skulle dövstumprästbefattningarna i princip bibehålla sin nuvarande karaktär och alltså vara förenade med både religiösa och sociala uppgifter men förvandlas till ordinarie statstjänster i lönegraden B 24. Enligt 1937 års sakkunnigas förslag skulle de prästerliga momenten i de nuvarande dövstumprästernas arbetsuppgifter i fortsättningen omhänderhavas av befattningshavare med denna uppgift som bisyssla och avlönade medelst mindre arvoden, medan de sociala uppgifterna skulle utövas av statliga dövstumkonsulenter på ordinarie stat i lönegraden L21.

De stegrade krav på social omvårdnad, som utvecklingen medfört och medför, hava av överstyrelsens utredning att döma åstadkommit en förskjutning av dövstumprästernas arbetsuppgifter från den andliga verksamheten till den sociala. Till att handhava de förra äro dövstumprästerna genom sin utbildning skickade. För att rätt sköta de sociala uppgifterna torde det numera vara oundgängligt med en tidig inriktning på banan och en personlig läggning av speciell art. Den prästerliga utbildningen är — såsom från alla håll också erkänts — icke direkt lämpad som förberedelse för handhavandet av de sociala uppgifterna. Att de nuvarande befattningshavarna på ett i det stora hela taget tillfredsställande sätt kunnat bestrida även dessa arbetsuppgifter beror givetvis på att de så småningom blivit förtrogna med även detta område. En nytillkommande dövstumpräst kan i allmänhet först efter långvarig utövning av sin gärning bliva en effektiv kraft också på det sociala området. Nära till hands ligger att karakterisera dövstumprästinstitutionen i dess nuvarande form som en kvarleva från den tid, då en betydande del av de arbetsuppgifter, som nu ankomma på den genom statens och kommunernas försorg organiserade socialvården, handhades av kyrkans befattningshavare. Det synes mig av nu anförda skäl, som örn det av 1937 års sakkunniga framställda förslaget, att de sociala uppgifterna böra anförtros åt särskilda befattningshavare med särskild utbildning, läge i linje med den utveckling, som på dessa områden ägt rum under de senaste decennierna. Detta förslag synes bereda garantier för en i alla hänseenden ur samhällelig synpunkt tillfredsställande social omvårdnad av de dövstumma. Däremot iir jag icke övertygad örn att 1937 års förslag i tillräcklig utsträckning beaktar önskvärdheten av en för de dövstumma tillrättalagd religionsvård. Det torde icke vara möjligt för en befattningshavare med denna uppgift som bisyssla att på ett tillfredsställande sätt handhava den andliga vården av de dövstumma. Erkänner man, att de dövstumma böra hava lika goda möjligheter till religiös omvårdnad som de fullsinnade, torde det vara erforderligt att sörja för att denna del av dövstumprästernas nuvarande arbetsuppgifter i fortsättningen omhänderhaves på ett mera betryggande sätt än 1937 års sakkunniga tänkt sig.

106 Kungl. Maj:ts -proposition Nr 31%.

Vad jag nu anfört innebär, att jag är beredd att i princip tillstyrka det av 1937 års sakkunniga framlagda förslaget beträffande anställande av döv stumkonsulenter. Även detaljerna i detta förslag torde kunna i huvudsak biträdas. Jag förordar sålunda de sakkunnigas förslag beträffande antalet dövstumkonsulenter. Dessa torde på av de sakkunniga anförda skäl böra hänföras till 21 lönegraden, dock enligt de för allmänna civilförvaltningen gällande lönebestämmelserna. I allmänhet bör konsulent erhålla fullmakt på tjänsten, först sedan han någon tid på förordnande uppehållit densamma och därvid befunnits lämplig att sköta de viktiga uppgifter, som ankomma på honom. Ett motsvarande förfarande tillämpas som bekant i fråga om folkskolinspektörstjänster.

Med hänsyn till vad i det föregående anförts vill jag föreslå, att den andliga omvårdnaden av de dövstumma anförtros åt ett antal befattningshavare, döv stumpräster, med denna uppgift som sin huvudsakliga sysselsättning. Anledning synes mig icke föreligga att inrätta ett större antal sådana tjänster än antalet dövstumkonsulenter. Den distriktsindelning, som ifrågasatts för dövstumkonsulenternas del och som jag i det föregående förklarat mig icke hava något att erinra emot, synes kunna komma till användning jämväl i fråga om dövstumprästerna. Jag föreslår alltså, att den andliga vården av de dövstumma anförtros åt fem dövstumpräster med heltidstjänstgöring. De löner, som nu utgå till dövstumprästerna och de mera begränsade arbetsuppgifter, som i fortsättningen skulle ankomma på dessa, synas mig icke motivera en högre löneställning för dessa befattningshavare än vad jag redan förordat för dövstumkonsulenternas del. Jag föreslår, att dövstumprästerna såsom ordinarie befattningshavare placeras i lönegraden B 21 i det lönesystem, som gäller för allmänna civilförvaltningen. I förhållande till 1937 års sakkunnigas förslag medför mitt förslag en årlig merkostnad av omkring 28,000 kronor.

De kostnader, som föranledas av dövstumprästernas verksamhet, synas mig icke böra bestridas av statsmedel. I detta hänseende delar jag den uppfattning, varåt statskontoret tidigare givit uttryck, nämligen att dessa kostnader böra bestridas av kyrkofonden. Detta synes mig naturligt, sedan dövstumprästernas verksamhet renodlats på sätt av mig föreslagits. I annat sammanhang har jag framlagt förslag rörande de ändringar i lagen om kyrkofond, som på grund härav böra vidtagas. Av praktiska skäl torde emellertid kostnaderna för dövstumprästernas verksamhet böra beräknas å anslag under åttonde huvudtiteln, lämpligen å samma anslag, varifrån kostnaderna för dövstumkonsulenterna skola bestridas. Genom omföring av medel från kyrkofonden böra dock dessa anslag erhålla ersättning för icke blott de för dövstumprästerna under nämnda anslag beräknade kostnaderna utan också för de utgifter för dövstumprästerna, som genom tillämpningen å dem av de för

107 Kungl. Marits proposition Nr 21%.

allmänna civilförvaltningen gällande lönebestämmelserna komma att bestridas från andra anslag, nämligen från de förslagsanslag till provisorisk avlöningsförstärkning åt vissa befattningshavare i statens tjänst, respektive till dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst, vilka torde komma att uppföras på riksstaten för nästa budgetår. Detta förslag ansluter sig till vad i motsvarande hänseende i annat sammanhang föreslagits beträffande sättet för bestridandet av kostnaderna för löner åt den hos stiftsnämnderna anställda skogliga personalen m. m. Frågan om på vad sätt kyrkofonden bör hålla staten skadeslös för statens kostnader för dövstumprästernas pensionering bör framdeles tagas under övervägande.

Det torde få ankomma på Kungl. Majit att i sinom tid meddela närmare bestämmelser rörande de nya dövstumpräst- och dövstumkonsulentbefattningarna. I dessa hänseenden torde 1937 års sakkunnigas förslag kunna i det väsentliga följas, dock givetvis med iakttagande av de ändringar, som bliva en följd av bifall till mitt förslag om anställande av ordinarie dövstumpräster och i fråga örn antalet sådana befattningshavare. Föreskrifter torde böra meddelas om att dövstumkonsulent och dövstumpräst skall vara skyldig att, örn så påkallas och om hans tid befinnes det medgiva, utan särskild ersättning inom ramen för vederbörande åvilande tjänstgöringsskyldighet bestrida den tjänstgöring vid dövstumskolorna, som kan varda honom ålagd. Detta synes mig angeläget icke blott ur ekonomisk synpunkt utan också på grund därav, att det är önskvärt, att ifrågavarande befattningshavare bliva förtrogna med dövstumskolornas klientel och deras verksamhet. Dövstumprästerna och dövstumkonsulenterna böra utnämnas av Kungl. Maj :t.

Till kostnadsberäkningarna återkommer jag i det följande. Redan i detta sammanhang vill jag emellertid framhålla, att de nuvarande dövstumprästerna böra, örn de så önska och örn så befinnes lämpligt, överflyttas till de dövstumprästbefattningar, som av mig föreslagits skola inrättas. I den mån nuvarande innehavare av dövstumprästbefattning genom den nu föreslagna omorganisationen kommer att lida löneminskning, synes han böra komma i åtnjutande av personligt lönetillägg med belopp, som i varje särskilt fall bestämmes av Kungl. Majit. Sådant lönetillägg synes mig dock böra tillkomma allenast dövstumpräst, vars befattning utgjort hans huvudsakliga sysselsättning. Vid bestämmandet av lönetillägget bör hänsyn tagas endast till vederbörandes nuvarande inkomster vid den av honom innehavda dövstumprästbefattningen, däremot icke till sådana inkomster, som vid sidan av denna befattning kommit honom till del.

108 Kungl. May.ts proposition Nr 21%.

B. Vissa andra åtgärder till förmån för de dövstumma.

På grundval av vissa i 1936 års utredning framställda förslag har skolöverstyrelsen till behandling upptagit frågorna om anvisande av medel till

förskolor för dövstumma småbarn, kurser i labiologi,

fortbildningskurser för äldre dövstumma, föreläsningsverksamhet för dövstumma och anskaffande av litteratur åt vuxna dövstumma.

Vidare har överstyrelsen berört frågan örn anordnande av sommarkoloniverksamhet för dövstumma barn.

Vad först beträffar förskolor för dövstumma, har överstyrelsen erinrat, att de förskolor, som för närvarande finnas i vårt land, äro skolan i Stockholm för döva småbarn och förskolan för dövstumma i Göteborg samt skolhemmet för dövstumma småbarn därstädes (rörande uppkomsten och utvecklingen av dessa skolor samt deras ekonomiska förhållanden m. m. lämnas en redogörelse i 1936 års utredning, sid. 115 f.), att av förslagsanslaget till befrämjande av dövstumundervisningen disponeras förslagsvis 5,000 kronor såsom bidrag till nämnda anstalter, att såsom villkor för statsbidragets utgående gäller, att skolorna skola vara underkastade inspektion av överstyrelsen samt att styrelsen för svenska föreningen för dövas väl, respektive styrelsen för Göteborgs småbarnsskolor ställa sig till efterrättelse de föreskrifter beträffande undervisningen vid skolorna, som överstyrelsen kan komma att meddela, att statsbidrag utgår med 125 kronor årligen för varje behövande i förskola intaget barn och med 250 kronor till varje i skolhemmet för dövstumma småbarn i Göteborg intagen skyddsling, samt att även till skolan i Stockholm för döva småbarn utgått statsbidrag av sistnämnda storlek till bestridande av kostnaderna för genom skolans försorg helt omhändertagna skyddslingar.

Överstyrelsen hyste den uppfattningen, att den verksamhet, som utfördes av nämnda förskolor och skolhem, vore av stor betydelse. De normala barnen hade i rätt stor utsträckning blivit föremål för samhällets omvårdnad. Barnkrubbor och barnträdgårdar upprätthölles och inrättades nämligen i icke ringa antal. I regel vore dock dessa anstalter förlagda till städer och andra större samhällen, där på grund av föräldrarnas arbetsförhållanden och de vårdbehövande barnens jämförelsevis stora antal särskilda åtgärder vore av behovet påkallade, därest de små barnen skulle kunna erhålla en tillfredsställande omvårdnad. Ifrågavarande institutioner vore emellertid i allmänhet grundade av enskilda, och verksamheten upprätthölles i stort sett genom anslag av kommunerna och genom bidrag av enskilda. De liknande åtgärder, som

109 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

hittills vidtagits för de dövstumma småbarnen, vore till omfattningen jämförelsevis obetydliga, då i förskolorna platser funnes för endast sammanlagt ett 40-tal barn och i det enda skolhemmet för endast omkring 10 barn. Att behov av ett större antal platser förelåge, torde kunna anses framgå dels av de förfrågningar rörande vårdmöjligheter för dövstumma småbarn, som till de nu befintliga institutionerna ingått från vitt skilda delar av landet, dels av den omständigheten, att vid varje intagning i vissa dövstumskolor anmäldes elever, som icke uppnått skolåldern och därför icke kunde mottagas. Huru omfattande behovet vore, kunde icke med någon grad av säkerhet beräknas. Det torde emellertid kunna antagas, att åtminstone ett 20-tal dövstumma barn i åldern från fem år och upp till skolåldern av sina föräldrar frivilligt skulle sändas till förskolor med skolhem, därest platser funnes tillgängliga.

Det framstode emellertid icke såsom av förhållandena motiverat, att skoltvång infördes för dövstumma barn före den lagstadgade skolåldern, och icke heller syntes statliga åtgärder böra påkallas för anordnande av förskolor för de småbarn från olika delar av landet, som kunde vara i behov av undervisning och vård i förskolor och skolhem, men för vilka platser nu icke funnes. Liksom hittills syntes ifrågavarande verksamhet åtminstone tills vidare böra i första hand grundas på enskilt eller kommunalt initiativ samt understödjas med statsmedel, där verksamheten omfattade barn från ett mera vidsträckt område.

I både 1932 och 1936 års utredningar hade föreslagits, att statsbidrag skulle utgå med 300 kronor för varje i förskola undervisat barn och därjämte med 300 kronor för varje barn, som tillika vore intaget i skolhem. Överstyrelsen ansåge ifrågavarande belopp väl avvägda och tillstyrkte fördenskull statsbidrag av nämnd storlek samt hemställde, att för budgetåret 1938/39 för ändamålet måtte anvisas ett förslagsanslag av 16,000 kronor. De nu gällande villkoren för statsbidragens utgående syntes fortfarande i huvudsak böra vara gällande.

Vad beträffar kurser i labiologi, har överstyrelsen anfört följande:

Behov av särskild undervisning i konsten att avläsa andras tal förelåge för ett stort antal personer, som förlorat hörselförmågan efter skoltidens slut. Det måste kännas som en olycka för en person att i senare ålder mista hörseln. Den, som drabbades härav, bleve ofta nöd-

sakad att ändra hela sin livsverksamhet. Han fördes bort från de hörandes krets och in i en värld för sig, där han kände sig i hög grad ensam och även hjälplös. Den enda utväg, som stöde en sådan person till buds för ett hävande åtminstone i någon mån av den isolering, i vilken han råkat, och vilken ofta ledde till tungsinthet och missmod, vore, att han lärde sig konsten att avläsa.

I en labiologikurs skulle givetvis den praktiska avläsningen vara huvudsaken, men till de olika lektionerna kunde stoff hämtas fran skilda ämnen, från litteraturhistoria, samhällslära, hälsolära o. s. v., varigenom samtidigt ökade allmänna kunskaper vunnes.

Ansökningar örn deltagande i kursen borde ingivas till upptagningsskolornas styrelser och från dessa överlämnas till överstyrelsen, som bestämde, vid vilken skola dylik kurs skulle anordnas. Plan för kursen

Ilo

Kungl. Majlis proposition Nr 212.

borde ock fastställas av överstyrelsen, som tillika torde böra utfärda de närmare föreskrifter i övrigt, vilka kunde visa sig vara erforderliga.

Mot de förslag till planläggning av en sådan kurs och mot den beräkning av kostnaderna för densamma, som framlagts i 1936 års utredning (sid. 124 f.), hade överstyrelsen intet att erinra, varför överstyrelsen hemställde, att ett anslag å 8,500 kronor måtte beviljas för ändamålet.

Antalet kursdeltagare har i 1936 års utredning beräknats till 12. Undervisningen, som skulle pågå under åtta månader och omfatta 4 ä 5 timmar om dagen, skulle meddelas av lärarna vid den dövstumskola, till vilken kursen vore förlagd, å tid, då lärarna icke vore upptagna av tjänstgöring i dövstumskolan. Ersättning för undervisningen skulle utgå med en mot den lön, läraren åtnjöte, svarande timavlöning. Ersättningen beräknades av utredningsmannen till omkring 4 kronor per lektionstimme. Kostnaderna för kursen uppskattades på följande sätt:

Det vore sannolikt, att av ett deltagarantal av 12 endast en eller annan kunde själv bestrida alla med deltagandet i kursen förenade omkostnader. Försiktigheten torde därför bjuda, att man utginge ifrån att omkring halva antalet deltagare befunne sig i sådan ställning, att de behövde fullt underhåll under kursen.

Med omkring 25 lektionstimmar i veckan skulle lektionernas sammanlagda antal bliva omkring 800. Med en ersättning till vederbörande lärare av omkring 4 kronor för lektionstimme skulle följaktligen själva undervisningen draga en kostnad av omkring 3,200 kronor. Kostnaden för deltagares kosthåll vid dövstumskola torde kunna beräknas till 1 krona 25 öre per dag. Då kursen skulle pågå omkring 240 dagar, skulle för kosthåll till sex deltagare fordras omkring 1,600 kronor. Därjämte skulle dessa sex erhålla bidrag till kostnaderna för hyrande av bostad. Detta torde i medeltal kunna beräknas uppgå till omkring 35 kronor för månad eller för åtta månader till omkring 280 kronor och för sex deltagare till sammanlagt omkring 1,700 kronor. Av de övriga sex deltagarna skulle säkerligen de flesta visa sig vara i behov av understöd antingen i form av fri kost eller av hyresbidrag. Approximativt kunde härför erforderligt belopp uppskattas till i medeltal 250 kronor för deltagare eller för alla sex till omkring 1,500 kronor. Dessutom torde för vissa med anordnandet av en dylik kurs förenade olika andra kostnader böra beräknas ett belopp av 500 kronor.

De sammanlagda kostnaderna för en dylik kurs skulle följaktligen kunna beräknas bliva:

För undervisningen..............................kronor 3,200

Såsom bidrag till kursdeltagarnas underhåll........... » 4,800

Diverse kostnader............................... » 500

Summa kronor 8,500.

Fortbildningskurser för dövstumma hade, erinrar överstyrelsen, under en lång följd av år varit anordnade vid olika dövstumskolor. Hittills hade kostnaderna för ifrågavarande kurser bestritts med

lil

Kungl. May.ts -proposition Nr 212.

donationsmedel. Överstyrelsen hyste den uppfattningen, att så kunde ske även efter dövstumundervisningsväsendets förstatligande, i varje fall intill dess frågan om donationsmedlens framtida användande blivit slutligt avgjord. Något särskilt anslag till kurser för äldre dövstumma syntes fördenskull icke vara av behovet påkallat för budgetåret 1938/39.

Enligt kungörelsen nr 278/1913, i viss del ändrad genom kungörelsen nr 427/1923, kunde, erinrar överstyrelsen, till dövstumskolstyrelser eller föreningar, som anordnade föreläsningar eller vidtoge andra åtgärder till beredande av fortsatt utbildning för dövstumma, utgå understöd ur förslagsanslaget till befrämjande av dövstumundervisningen med högst 500 kronor årligen för varje dövstumskoldistrikt under villkor, att bidrag till verksamheten med minst samma belopp som statsunderstödet tillskötes från annat håll, samt under de förbehåll och bestämmelser i övrigt, Kungl. Majit funne gott fastställa. Till anordnande av föreläsningar eller vidtagande av andra* åtgärder till beredande av fortsatt undervisning åt de dövstumma hade ur nämnda anslag under budgetåret 1937/38 anvisats förslagsvis 3,500 kronor.

Med bidrag av det för budgetåret 1936/37 för ifrågavarande ändamål beviljade anslaget, som ävenledes uppgått till 3,500 kronor, hade inom dövstumskoldistrikten i riket anordnats sammanlagt omkring 160 föreläsningar, vilka bevistats av omkring 4,000 dövstumma.

Föreläsningarna hade följaktligen omfattats med stort intresse. Verksamheten borde därför få fortgå även efter ett statsövertagande av dövstumundervisningen. Emellertid torde villkoret om att bidrag till verksamheten med minst samma belopp som statsbidraget skulle tillskjutas från annat håll, icke böra upprätthållas, örn staten övertoge dövstumundervisningsväsendet, för den händelse föreläsningarna anordnades genom dövstumskolstyrelsernas försorg och under skolornas ledning. Hela det erforderliga beloppet torde i sådana fall böra utgå av statsmedel. Anordnades däremot föreläsningarna av föreningar, syntes det angivna villkoret böra gälla. Det torde i detta sammanhang böra uppmärksammas, att inom flera dövstumskoldistrikt från annat håll tillskjutits betydligt högre belopp, än de, som beviljats i statsbidrag. Inom första dövstumskoldistriktet hade sålunda det för budgetåret 1936/37 till förfogande för anordnande av föreläsningar stående beloppet uppgått till 2,000 kronor, varav endast 500 kronor utgjort statsbidrag. Överstyrelsen skulle betrakta det såsom mindre tillfredsställande, om föreläsningsverksamheten efter statsövertagandet skulle behöva inskränkas till följd av brist på medel. Det anslag, som beviljades för ändamålet, syntes fördenskull böra givas förslagsanslags karaktär, så att Kungl. Majit i händelse av behov kunde av statsmedel bevilja högre bidrag än de under nu gällande förutsättningar i regel utgående.

Till upprätthållande av ifrågavarande föreliisningsverksamhet syntes för budgetåret 1938/39 böra beviljas ett anslag av förslagsvis 7,000 kronor.

112 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Under en följd av år hade, fortsätter överstyrelsen, av statsmedel beviljats bidrag till utgivande av för de dövstumma fattbar litteratur. För budgetåret 1937/38 hade riksdagen för ändamålet anvisat ett belopp av 1,000 kronor, att utgå ur förslagsanslaget till befrämjande av dövstumundervisningen. Nämnda belopp vore ställt till överstyrelsens förfogande. Enligt beslut den 4 juni 1937 hade Kungl. Majit anbefallt överstyrelsen, att, innan beloppet användes, söka åvägabringa samarbete med de dövstummas egna sammanslutningar.

Efter framställningar från svenska dövstumlärarsällskapet hade även vissa landsting och stadsfullmäktige i de städer, som ej deltoge i landsting, beviljat bidrag för här ifrågavarande ändamål. Dylika bidrag, som för år 1936 uppgått till 4,900 kronor, hade även beviljats för åren 1937 och 1938, för sistnämnda år dock i mindre utsträckning. Sedan staten övertagit dövstumundervisningsväsendet, vore det sannolikt, att landstingen och vederbörande städer icke komme att bevilja dylika bidrag annat än i undantagsfall. Med hänsyn därtill torde det bliva nödvändigt, att statens bidrag hädanefter bleve större än hittills.

Överstyrelsen finge fördenskull föreslå, att för budgetåret 1938/39 för anskaffande av litteratur åt vuxna dövstumma måtte beviljas ett belopp av 2,000 kronor.

Såsom närmare framgår av de i 1936 års utredning (sid. 161 f.) lämnade uppgifterna beräknades de då till dövstumundervisningsväsendet knutna donationerna uppgå till ett sammanlagt belopp av 834,964 kronor. Avkastningen av dessa donationer för år 1936 beräknades hava uppgått till 60,894 kronor. På grund av de ändrade förhållanden, som komme att inträda efter omorganisationen, torde — yttrar överstyrelsen — donationernas avkastning till väsentliga delar böra disponeras på ett annat sätt än för närvarande. Sedan riksdagen fattat definitiva beslut i fråga om dövstumundervisningens organisation för framtiden, syntes det vara lämpligt, att statskontoret och överstyrelsen av Kungl. Majit anmodades att, efter vederbörande skolstyrelsers hörande, inkomma med förslag till donationsmedlens framtida användning. Överstyrelsen har i detta sammanhang berört frågan örn anordnande av sommarkoloniverksamhet för dövstumma barn.

Riksdagens beslut år 1937 angående dövstumundervisningens förstatligande hade bland annat inneburit, att även den det tredje dövstumskoldistriktet tillhöriga egendomen Vej bystrand skulle övertagas av staten för den händelse, att behov av egendomen visade sig föreligga. Egendomen i fråga användes för närvarande till sommarkoloniverksamhet för dövstumma barn, tillhörande tredje dövstumskoldistriktet. Denna verksamhet hade visat sig vara synnerligen gagnande för de dövstumma barnens hälsa. Överstyrelsen ansåge, att det skulle vara av mycket stor betydelse, om dylik verksamhet kunde, åtminstone i någon utsträckning, upprätthållas även efter statsövertagandet. För de normala bar-

113 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

nen vöre sommarkoloniverksamheten numera mycket omfattande, och det sade sig självt, att en tids sommarvistelse på lämplig plats och under god ledning även skulle bidraga till att förbättra klena dövstumma barns allmänna hälsotillstånd. Det kunde emellertid, såsom departementschefen i propositionen nr 109/1937 framhållit, vara tveksamt, huruvida staten borde omhänderhava sommarkoloniverksamhet av här ifrågavarande art. Enligt överstyrelsens uppfattning torde det emellertid icke vara uteslutet, att kostnaderna för en till omfattningen begränsad verksamhet av förevarande beskaffenhet kunde bestridas av donationsmedel, sedan en närmare utredning av dessas framtida användning blivit verkställd. Därest frågan skulle komma att lösas på det sätt, som nyss antytts, borde emellertid dövstumma barn från skilda delar av riket kunna mottagas vid kolonien, såvida icke gällande donationsbestämmelser lade hinder i vägen för en dylik anordning.

Intill dess att frågan örn donationerna bleve slutligt avgjord, torde egendomen Vejbystrand lämpligen böra stå under byggnadsstyrelsens vård och inseende. Skulle det visa sig, att koloniverksamhet av ifrågavarande slag icke borde av staten upprätthållas, borde egendomen givetvis återlämnas till dövstumskoldistriktet.

Mot vad av skolöverstyrelsen sålunda föreslagits beträffande bidrag till förskolor för dövstumma småbarn m. m. har statskontoret framställt erinran allenast i vad avser sättet för övertagandet av egendomen Vejbystrand. Det syntes statskontoret ur flera synpunkter lämpligare, att med övertagandet av denna egendom hnge anstå i avvaktan på att slutlig ståndpunkt fattats med avseende å frågan, huruvida egendomen borde utnyttjas inom det statliga dövstumundervisningsväsendet.

I detta sammanhang bör omtalas, att skolöverstyrelsen i skrivelse den 30 augusti 1937 hemställt om ett anslag å 10,000 kronor för budgetåret 1938 39 såsom bidrag till tysta skolan i Lidingö.

Till understöd åt nämnda skola har alltsedan år 1921 anvisats anslag, som från början utgick med 30,000 kronor, år 1924 sänktes till 20,000 kronor och år 1932 till 5,000 kronor, varefter anslaget år 1935 höjdes till 10,000 kronor, vilket belopp även anvisats för innevarande budgetår.

Rörande frågan örn anslagets storlek under nästa budgetår har överstyrelsen yttrat:

Styrelsen för skolan hade hemställt, att skolan för budgetåret 1938/39 måtte komma i åtnjutande av ett understöd med 25,000 kronor. Till stöd för denna sin framställning hade styrelsen till en början upprepat vad av densamma tillförne andragits beträffande skolans genom krisåren och penningvärdets fall iråkade svårigheter — skolan hade för upprätthållandet av sin verksamhet disponerat fonder, vilkas avkastning intill krigets utbrott räckt väl till för skolans behov och även lämnat ett visst överskott — ävensom de planer, som varit å bane att helt nedlägga skolans verksamhet, samt de skäl, som föranlett styrelsen att trots

Bihang till riksdagens protokoll 1038. 1 sami. Nr 212.

114 Kungl. Majlis proposition Nr Ulli.

svårigheterna låta skolan arbeta vidare. Därefter hade styrelsen anfört bland annat följande.

Skolans inkomster utgjordes, bortsett från åtnjutet statsbidrag, huvudsakligast av avkastning från dels tvenne stiftelsen tillhöriga hyresfastigheter i Stockholm och dels innehav av obligationer. Dessa inkomster hade under de senaste åren starkt nedgått i följd av dels det försämrade läget å hyresmarknaden samt dels rådande låga räntesatser och därav föranledd inlösen av tidigare utgivna med högre räntesats löpande obligationer. Minskningen i inkomster hade också haft till följd, att skolans räkenskaper under de senaste åren utvisat icke obetydande förluster. Utgifterna för räkenskapsåret 1937/38 beräknades komma att belöpa sig till 66,300 kronor.

Då skolan av 1937 års riksdag tillerkänts statsbidrag jämväl för budgetåret' 1937/38 hade skolan för avsikt att hösten 1937 intaga nya elever i samma ordning som förut. Med utgången av 1937 års vårtermin komme 23 elever att efter genomgången kurs lämna skolan. Antalet elever, som blott fullgjort sin första årskurs och sålunda komme att avgå först vid utgången av vårterminen 1938, utgjorde 15. Då det vid skolan funnes plats för högst 40 elever, kunde hösten 1937 emottagas högst 25 elever och beräknades intagningen av nya elever även komma att omfatta nämnda antal. Styrelsen förutsatte, att staten från och med den 1 juli 1938 komme att själv omhändertaga fortsättningsundervisningen för de dövstumma flickorna och att någon nyintagning av elever vid skolan därför icke komme att äga rum hösten 1938. Vidare utginge styrelsen från att de elever, som intoges vid skolan hösten 1937, skulle där genomgå sådan 2-årig fortsättningskurs, som hittills i sedvanlig ordning meddelats vid skolan. Under angivna förutsättningar skulle skolan under läsåret 1938—39 komma att räkna ett antal av 25 elever, vilka samtliga då skulle komma att fullgöra sin andra årskurs. För uppehållande av fortsättningsundervisningen för dessa elever torde det för skolan icke vara möjligt att vidtaga någon minskning i skolans nuvarande organisation, utan torde det bliva nödvändigt att bibehålla denna i huvudsak oförändrad. I följd därav torde utgifterna för upprätthållande av verksamheten under läsåret 1938—39 endast kunna i relativt obetydlig grad begränsas. De i utgiftsstaten för fastigheten, lyse och bränsle, avlöningar, pensioner och extra anslag samt pensionsavgifter upptagna posterna å tillsammans 43,800 kronor torde sålunda bliva i huvudsak oförändrade. Övriga poster, vilka vore upptagna till ett sammanlagt belopp av 22,500 kronor, torde däremot reduceras i relation till det minskade elevantalet. Då elevantalet under läsåret 1938—39 antoges komma att utgöra 25, vilket motsvarade omkring två tredjedelar av det beräknade elevantalet under läsåret 1937—38, skulle de i den förenämnda delsumman 22,500 kronor innefattade posterna kunna antagas komma att för läsåret 1938— 39 reduceras med en tredjedel eller med sammanlagt cirka 7,500 kronor. Kostnaderna för upprätthållande av skolans fortsättningsundervisning under läsåret 1938—39 skulle sålunda kunna beräknas till omkring 58,800 kronor.

Dövstumundervisningsväsendets förstatligande komme emellertid att nödvändiggöra en omläggning av skolans verksamhet. Frågan örn stiftelsens fortsatta verksamhet komme av styrelsen att göras till föremål för ingående utredning. För styrelsen vore det uppenbart, att en om-

115 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 212.

läggning av verksamheten måste bliva förenad med betydande kostnader för stiftelsen, och det vore därför naturligt, att styrelsen önskade använda så stor del som möjligt av stiftelsens inkomster till täckande av dessa väntade kostnader. Styrelsen funne det skäligt, att staten bidroge med ett belopp av 1,000 kronor per elev eller sammanlagt 25,000 kronor för ett beräknat antal av 25 elever till kostnaderna för fortsät.tningsundervisningen åt de flickor, som under övergångsåret 1938—39 skulle komma att avsluta sin kurs vid skolan.

Inspektören för dövstumundervisningen hade funnit sig böra tillstyrka styrelsens ansökan.

Överstyrelsen funne sig med hänsyn till den förestående omprövningen av frågan örn skolans ställning icke nu böra ifrågasätta någon förändring i fråga om de till skolan utgående anslagsmedlen.

Jag biträder överstyrelsens uppfattning, att staten icke bör i egen regi föranstalta om undervisning och omvårdnad av dövstumma barn före den egentliga skolålderns inträdande men väl genom relativt rikligt tillmätta bidrag av statsmedel understödja anstalter, som i sådant syfte komma till stånd genom enskilt eller kommunalt initiativ och som mottaga dövstumma barn från ett mer vidsträckt område. Med hänsyn till det behjärtansvärda ändamålet anser jag mig icke böra resa erinran emot en höjning av de nu utgående statsbidragen till ifrågavarande förskolor och skolhem för dövstumma barn. Överstyrelsens härutinnan framställda förslag innebär, att statsbidrag skulle utgå med 300 kronor för varje i förskola undervisat barn och därjämte med 300 kronor för varje barn, som tillika är intaget i skolhem. I betraktande av att kostnaden för varje i förskola undervisat barn enligt vissa i 1930 års utredning lämnade uppgifter under år 1935 utgjorde i genomsnitt omkring 530 kronor vid förskolan i Stockholm och omkring 840 kronor vid förskolan i Göteborg, anser jag mig böra biträda överstyrelsens förslag i vad avser bidrag till förskolor. Enligt 1936 års utredning utgjorde genomsnittskostnaden för skyddsling under år 1935 vid det enda nu existerande skolhemmet i runt tal 679 kronor. Även det av överstyrelsen för skolhemsverksamheten ifrågasatta statsbidraget synes sålunda vara väl avvägt. Det bör anmärkas, att denna verksamhet möjliggör för dövstumma barn från annan ort än den, där skolhemmet är beläget, att begagna sig av den i förskola meddelade undervisningen. Jag anser mig alltså böra tillstyrka de av överstyrelsen föreslagna statsbidragen. Härvid förutsätter jag, att den kommun, i vilken vederbörande anstalt är belägen, utöver statsbidraget tillskjuter ett belopp, som svarar mot det med anstalten förbundna kommunala intresset. I detta hänseende ina erinras, att enligt de i 1936 års utredning lämnade uppgifterna Stockholms stads anslag till förskolan i Stockholm utgjorde 5,000 kronor under år 1935, då elevantalet uppgick till 15. Jag utgår vidare från att bidrag av statsmedel skall utgå endast till anstalter, som av Kungl. Majit god-

Departe-

mentschefen.

116 Kungl. Maj:ts proposition Nr 812.

känts, och för det antal barn i varje anstalt, som av Kungl. Majit bestämts. Anstalterna böra, i den mån så är möjligt, stå öppna jämväl för barn från andra kommuner. Det bör ankomma på Kungl. Majit att meddela de bestämmelser rörande ifrågavarande statsbidrag, som kunna befinnas erforderliga.

Jag har ingenting att erinra mot att för ändamålet för nästa budgetår anvisas det av överstyrelsen äskade beloppet av 16,000 kronor, vilket lämpligen bör givas karaktären av förslagsanslag.

Den motivering, som anförts för behovet av särskilda kurser i labiologi, har synts mig övertygande. Mot det av överstyrelsen i ämnet framställda förslaget har jag i stort sett intet annat att erinra, än att ersättning till sådan lärare vid dövstumskola, som tages i anspråk för undervisning vid kurs i labiologi, bör utgå, endast i den mån han på grund av sin befattning med kursverksamheten kommer att tjänstgöra ett större antal veckotimmar, än som ingår i hans undervisningsskyldighet. Bestämmelser i övrigt angående ersättning åt lärare för undervisning vid kursen torde böra framdeles meddelas av Kungl. Majit, varvid de av 1936 års utredningsman ifrågasatta ersättningsgrunderna torde kunna tagas till utgångspunkt. De föreliggande kostnadsberäkningarna kunna i huvudsak godtagas, och jag föreslår därför, att för nästa budgetår för ändamålet anvisas ett reservationsanslag av 8,500 kronor.

Det stora intresset för de för de dövstumma anordnade föreläsningarna synes mig påkalla en höjning av det för ändamålet nu utgående anslagsbeloppet. Jag har ingenting att erinra mot förslaget, att för nästa budgetår anvisas 7,000 kronor för ändamålet. Däremot kan jag icke förorda, att anslaget betecknas såsom förslagsanslag. En sådan anordning skulle stå i strid med den praxis, som plägar följas vid beviljande av anslag av förslagsanslags natur. Lämpligen bör omförmälda belopp å 7,000 kronor för nästa budgetår anvisas såsom reservationsanslag.

Jag biträder överstyrelsens förslag örn en höjning med 1,000 kronor till 2,000 kronor av det nu utgående statsbidraget till anskaffande av litteratur åt vuxna dövstumma. Anslagsbeloppet torde böra anvisas såsom reservationsanslag.

Jag förutsätter, att den utredning, som bör igångsättas rörande dispositionen av de till dövstumundervisningsväsendet knutna betydande donationsmedlen, kan vara slutförd i så god tid, att det vid uppgörandet av riksstaten för budgetåret 1939/40 kan bedömas, huruvida icke en del av de ändamål, som enligt det nu sagda förutsatts skola under nästa budgetår stödjas genom särskilda bidrag av statsmedel, kunna framdeles främjas genom bidrag av ifrågavarande donationsmedel. Såsom statskontoret anfört, bör med ett statsövertagande av egendomen Vejbystrand anstå, till dess frågan om egendomens utnyttjande för dövstumunder-

117 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21%.

visningsväsendets räkning utretts. Jag utgår från att förslag i detta hänseende kan av överstyrelsen företes så snart, att frågan, om så erfordras, kan underställas 1939 års riksdag.

Såsom framgår av vad i det föregående anförts, är det icke meningen att infoga tysta skolan i Lidingö som ett led i det statliga dövstumundervisningsväsendet. Skolan kommer i sin nuvarande gestaltning att vara i verksamhet intill utgången av läsåret 1938—39. Frågan örn skolans blivande uppgifter är föremål för skolstyrelsens övervägande. I likhet med överstyrelsen anser jag mig på grund härav icke böra för nästa budgetår tillstyrka någon anslagshöjning. Visserligen skulle den av statliga åtgärder påkallade nedgången i elevantalet vid skolan under läsåret 1938—39 kunna motivera en minskning av det nu utgående statsbidraget med 1,000 ä 2,000 kronor. För att icke för skolan försvåra en anpassning efter nya verksamhetsformer anser jag mig dock böra föreslå, att anslaget till skolan för nästa budgetår bibehålies vid 10,000 kronor.

VII. Anslagsberäkningar för budgetåret 1938/39.

Skolöverstyrelsen har efter en omfattande utredning ■— beträffande vilken, i den mån den icke i det följande beröres, hänvisas till handlingarna — hemställt, att för budgetåret 1938/39 måtte till bestridande av utgifterna för dövstumundervisningen och därmed sammanhängande ändamål anvisas ett ordinarie förslagsanslag av 1,442,108 kronor eller, om hänsyn jämväl tages till det av överstyrelsen tillstyrkta statsbidraget till tysta skolan i Lidingö, 1,452,108 kronor.

Mot överstyrelsens anslagsberäkningar hava statskontoret och riksräkenskapsverket samt undervisningsväsendets lönenämnd riktat ett stort antal erinringar, företrädesvis av budgetteknisk natur. I ett par detaljer har även svenska dövstumlärarsällskapet gjort erinringar, varförutom vissa av de nuvarande föreståndarna för döv stumskolorna i en till Kungl. Maj:t ingiven skrift framlagt förslag till jämkningar i överstyrelsens statberäkningar, utmynnande i en avsevärd höjning av de av överstyrelsen beräknade anslagsmedlen.

Jämväl i dessa hänseenden hänvisas till handlingarna i ärendet.

Inledningsvis vill jag erinra, att jag i propositionen nr 109/1937 uttalade, att några avgifter för i dövstumskolorna undervisade barn icke borde utkrävas av landstingen efter statens övertagande av dövstumundervisningsväsendet och att icke heller målsman borde åläggas betala avgift för barn, som intagits i statlig dövstumskola. I överensstämmelse härmed räknar jag vid de efterföljande kostnadskalkylerna icke med några inkomster av antydd art och utgår sålunda från att undervis-

Departe-

mentschefen.

118 Kungl. Maj:ts proposition Nr £12.

ningen av de dövstumma efter dövstumundervisningsväsendets förstatligande skall vara avgiftsfri.

Under åttonde huvudtiteln bör för dövstumskolorna uppföras först och främst ett förslagsanslag till Läroanstalter för dövstumma: Avlöningar, vilket jag för nästa budgetår beräknar på följande sätt:

Ur en anslagspost till avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat böra bestridas lönekostnader för nedannämnda befattningshavare, nämligen

Befattning. Lönegrad.

7 rektorer............................... —

varav 1 tillhörande en avlöningsgrupp II,

5 » » > III och

1 » . » IV.

58 lärare i kunskapsämne...................L 20

7 arbetslärare i fortsättningsskola............L 15

1 skolkökslärarinna........................L 15

2 skolköks- och kindergartenlärarinnor.........LIS

14 arbetslärare i barndomsskola...............L 10

2 slöjdlärarinnor..........................L10

2 kindergartenlärarinnor....................L 10

1 kindergarten- och gymnastiklärarinna........L 10

6 husmödrar.............................B 7

5 sjuksköterskor..........................B 6.

Lönerna för dessa befattningshavare kunna enligt gängse grunder, alltså beräknade efter högsta förekommande löneklass och minskade med tjänste- och familjepensionsavdrag, uppskattas till i avrundat tal 580,000 kronor, vilket belopp bör bestridas ur förevarande anslagspost. Ur denna post lära jämväl böra utgå dels eventuellt ifrågakommande personliga lönetillägg till ordinarie lärare, som på grund av övergången i statstjänst lida löneminskning, dels ock s. k. övergångslön. Rörande behovet av anslag för sådana ändamål föreligga inga beräkningar. Jag anser mig böra föreslå, att posten för nästa budgetår tillfälligtvis uppräknas med

20,000 kronor till förslagsvis 600,000 kronor för bestridande av övergångslönen. Däremot torde det icke vara erforderligt att räkna med en ytterligare höjning av posten för bestridande av de personliga lönetillläggen.

Ur en anslagspost till avlöningar till tjänstemän å övergångsstat böra bestridas lönekostnader för 6 slöjdlärarinnor i lönegraden L 8. På sedvanligt sätt beräknad, bör posten bestämmas till förslagsvis 22,000 kronor.

Anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Majit, bör uppdelas på två delposter, den ena benämnd grundbelopp och den andra vikariatsersättningar m. m.

Ur delposten till grundbelopp böra bestridas

119 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 812.

a) arvodet till föreståndaren för fortsättningsskolan å

Broby gård................................kronor 5,000

b) arvoden till läkare........................... * 9,100

c) » » tandläkare....................... » 1,750

d) » » skriv- och bokföringshjälp m. m....... » 13,500

e) arvode till föreståndaren för dövstumlärarseminariet » 900

f) arvoden till tre lärare vid dövstumlärarseminariet . . » 1,100

g) » för särskild undervisning vid dövstumlärar-

seminariet ........................... * 300

h) » till två föreståndare för provårskurs...... »_400

Summa kronor 32,050.

Under posterna a) och b) har jag — förutom de belopp, som angivits i tabellen å sid. 63 — räknat med 250 kronor som arvode åt läkare vid fortsättningsskolan å Broby gård och med 150 kronor som arvode åt tandläkare vid samma skola. Jag anser mig icke böra biträda ett av överstyrelsen framställt förslag, att posterna f) och h) skola betecknas förslagsvis. Till ett av överstyrelsen gjort uttalande örn lämpligheten av att framdeles, sedan erfarenheter vunnits om förhållandena efter dövstumundervisningens förstatligande, fastställa enhetliga grunder för utgående av läkararvoden vill jag giva min anslutning. Dessförinnan torde arvodena böra utgå med belopp, som i omförmälda tabell angivits.

Såsom i det föregående anförts, bör dyrtidstillägg icke utgå å de arvoden, som bestridas ur förevarande delpost. Posten bör i avlöningsstaten för nästa budgetår uppföras med omförmälda belopp av 32,050 kronor.

Delposten till vikariatsersättningar m. m. bör enligt min mening få anlitas, endast försåvitt angår föreståndaren för fortsättningsskolan å Broby gård, i vilket hänseende Kungl. Majit lärer böra meddela bestämmelser. Jag uppskattar posten till förslagsvis 350 kronor.

Överstyrelsen har beräknat den delpost till grundavlöningar m. m., som bör uppföras under anslagsposte?i till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal, till 46,094 kronor och ifrågasatt, att posten skulle betecknas förslagsvis. Av detalj kalkylerna framgår, att överstyrelsen räknat med följande belopp, nämligen till

grundavlöningar (netto) åt 7 extra ordinarie lärare i kunskapsämne ..................................kronor 28,452

grundavlöningar åt timlärare (82 timmar gymnastik, 40 timmar skolkök, 10 timmar träslöjd och 18 timmar kindergarten)................................ * 17,918

Summa kronor 46,370.

120 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Med ledning av denna kalkyl, som torde kunna i huvudsak godtagas, föreslår jag, att för ifrågavarande ändamål anvisas i runt tal 46,000 kronor.

I fråga om fördelningen mellan avlönings- och omkostnadsanslag av kostnader för tjänstepersonal m. m. hava beträffande olika institutioner under åttonde huvudtiteln tillämpats i viss mån oenhetliga principer. Vid läroanstalter för blinda samt folk- och småskoleseminarier, med vilka institutioner läroanstalterna för dövstumma äro i detta hänseende jämförbara, bestridas ifrågavarande kostnader i allmänhet från omkostnadsanslag, vilket får anses vara mindre lämpligt. Jag anser mig i fråga om läroanstalterna för dövstumma böra föreslå, att nämnda kostnader bestridas från avlöningsanslaget, och förutsätter härvid, att samma ordning så småningom kommer att, i den mån så bör ske, tillämpas vid läroanstalterna för blinda m. fl. läroanstalter.

Under förevarande delpost till grundavlöningar m. m. till icke-ordinarie befattningshavare böra i enlighet med vad sålunda anförts beräknas medel till löner åt tillsynshavande, husfader, vårdarinna, sömmerskor, biträden, eldare, gårdskarlar och portvakter. Med ledning av den å sid. 63 intagna sammanställningen synas dessa lönekostnader kunna beräknas till i runt tal 81,000 kronor. Under erinran om vad i det föregående yttrats rörande utgående av dyrtidstillägg å ifrågavarande löneförmåner, har jag härvid i de fall, då dyrtidstillägg av överstyrelsen förutsatts skola utgå å lönen, jämkat lönebeloppet uppåt så, att dyrtidstillägg å ersättningsbeloppet icke behöver utgå, för att lönetagaren skall uppnå den av överstyrelsen förutsatta inkomstnivån. I detta sammanhang vill jag emellertid framåka önskvärdheten av att överstyrelsen och skolstyrelserna tillse, att i fortsättningen tillämpas enhetligare principer vid avvägningen av löneförmånerna för ifrågavarande personal, än som kommit till användning vid överstyrelsens kalkyler.

Lnder posten bör vidare enligt det föregående beräknas grundavlöning för en extra ordinarie befattningshavare i 11 lönegraden vid skolan i Vänersborg, avsedd att utföra skriv- och bokföringsgöromål. För ändamålet bör avses ett belopp av i runt tal 2,600 kronor.

Vidare bör under posten anvisas medel till avlönande av vaktmästaroch maskinistpersonal vid vederbörande skolor. Jag har i det föregående förutsatt, att dessa löner under nästa budgetår skola bestämmas till ungefärlig överensstämmelse med de nu utgående. På grundval av uppgifter örn de nu utgående löneförmånerna, som under hand erhållits från överstyrelsen, kan beräknas, att för ändamålet i så fall under nästa budgetår erfordras 18,600 kronor. Härvid har förutsatts, att dyrtidstilllägg icke skall utgå å de löneförmåner, som tillkomma dessa befattningshavare.

Ur förevarande delpost böra slutligen bestridas förutnämnda arvoden till rättare, ladugårdsförman, trädgårdsmästare och kvinnliga biträden

121 Kungl. Maj:ts proposition Nr '212.

vid fortsättningsskolan å Broby gård, tillhopa 8,680 kronor. Tidigare har framhållits, att dyrtidstillägg ej heller bör utgå å dessa ersättningsbelopp.

Förevarande delpost skulle alltså uppföras med inalles (46,000 + 81,000 + 2,600 + 18,600 + 8,680 =) i runt tal 157,000 kronor. Posten, vilken som en övergångsanordning för nästa budgetår bör betecknas förslagsvis men ej bör få överskridas utan Kungl. Maj:ts medgivande, bör av skolöverstyrelsen fördelas mellan vederbörande läroanstalter, i vilket hänseende Kungl. Majit framdeles lärer böra meddela föreskrifter. Av anslagsberäkningarna framgår, att jag förutsatt, att vid läroanstalterna för dövstumma skola nästa budgetår vara anställda endast följande extra ordinarie befattningshavare, nämligen sju lärare i kunskapsämne och en befattningshavare för utförande av skriv- och bokföringsgöromål. Posten i fråga lärer bereda täckning jämväl för de timlärararvoden, som enligt det föregående komma att utgå vid fortsättningsskolan å Broby gård.

Delposten till avlöningsförhöjningar m. m. torde i anslutning till vissa av överstyrelsen verkställda kalkyler böra uppföras med förslagsvis

4,000 kronor.

Ur en anslagspost till särskilda löneförmåner till ordinarie oell ickeordinarie tjänstemän böra bestridas utgifter för dels provisoriskt dyrortstillägg, dels ock de provisoriska lönetillägg till vissa icke-ordinarie lärare, som kunna komma att utgå vid tillämpning å sådan personal av allmänna familjepensionsreglementet. Posten torde böra uppföras med förslagsvis 7,600 kronor.

Förslagsanslaget till Läroanstalter för dövstumma: Avlöningar bör enligt det föregående för nästa budgetår uppföras med (600,000 + 22,000 + + 32,050 + 350 + 157,000 + 4,000 + 7,600 =) 823,000 kronor.

Det förslagsanslag till Läroanstalter för dövstumma: Omkostnader,

som bör uppföras under åttonde huvudtiteln, har av överstyrelsen för nästa budgetår beräknats till 626,775 kronor 50 öre jämlikt följande förslag till omkostnadsstat:

Omkostnadsstat.

Utgifter:

1. Expenser, förslagsvis

a. Bränsle, lyse och vatten . . . kronor 84,950: —

b. Tvätt och renhållning..... » 13,700: —

c. Tryck, porto, telefon m. m. » 10,500: ■—

d. Körslor................ » 600: —

e. Oförutsedda utgifter...... » 17,000: — kronor 126,750: —

2. Övriga utgifter, förslagsvis

a. Undervisnings- och arbets-

materiel..............kronor 34,100: —

122 Kungl. Majlis proposition Nr %12.

Summa kronor 648,775: 50

Inkomster:

Försålda arbeten från fortsättningsskolan i Vänersborg ...................................kronor 22,000: —

Summa omkostnader kronor 626,775: 50.

Härutöver har skolöverstyrelsen hemställt örn anvisande för nästa budgetår av förslagsvis 5,100 kronor till kostnader, förenade med lärarutbildningen, förslagsvis 2,000 kronor till rese- och traktamentsersättning åt vissa lärare vid specialskolorna och förslagsvis 5,000 kronor till flyttningskostnader för lärare.

Omkostnaderna synas som regel hava beräknats med utgångspunkt från erfarenheterna vid skolornas hittillsvarande verksamhet. Av överstyrelsens utredning inhämtas bland annat följande:

Kosthåll. Vid uppgörandet av förslag till utgiftsstater för arbetsåret 1938/39 hade överstyrelsen ansett sig böra taga hänsyn till de förändrade prisförhållandena inom landet. Vad först beträffade utgifterna för elevernas kosthåll, funne överstyrelsen det angeläget, att dessa icke beräknades för lågt, då det icke torde vara uteslutet, att priserna på livsförnödenheter komme att ytterligare stiga. Överstyrelsen hade fördenskull för samtliga skolor med undantag av skolorna å Manilla och i Lund ansett sig böra räkna med något större utgifter för elevernas kosthåll än de i de av landstingen fastställda staterna upptagna. Med hänsyn därtill, att en del barn tillbringade julferierna vid respektive skolor, hade beräknats ett dagantal av 300 vid upptagningsskolorna och av 330 vid fortsättningsskolorna.

Utgifterna för personalens kosthåll vore enligt sistnämnda stater upptagna med betydligt växlande belopp vid olika skolor. Beloppen vore lägst vid skolorna i Vänersborg och Gävle samt högst vid skolorna i Växjö och å Manilla.

123 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Vid jämförelse mellan de för dag och person beräknade utgifterna för å ena sidan elevernas och å andra sidan personalens kosthåll hade överstyrelsen kommit till den uppfattningen, att de senare, även om hänsyn toges därtill, att personalens kosthåll måste bliva dyrare än elevernas, i regel vore för högt beräknade. Överstyrelsen hade därför ansett sig böra föreslå en viss utjämning av nämnda kostnader. Vid förslagets upprättande hade hänsyn jämväl tagits till gällande dyrortsgruppering.

Vad utgifterna för elevernas beklädnad vidkomme ansåge överstyrelsen, att även dessa i de fastställda staterna i regel beräknats till allt för höga belopp. Vid bedömandet av frågan örn beklädnadskostnaderna för eleverna torde böra beaktas, dels att priserna å tyger och sybehör vore i det närmaste lika inom landets skilda delar, dels att elevernas kläder så gott som undantagslöst skulle förfärdigas och underhållas vid respektive skolor. På grund härav ansåge överstyrelsen, att ett belopp av 80 kronor för elev och år borde vara tillräckligt för nu ifrågavarande ändamål vid samtliga skolor, med undantag beträffande fortsättningsskolan i Vänersborg för talundervisade gossar. Eleverna vid denna skola komme tvivelsutan att behöva såväl arbetskläder som underkläder i större omfattning än eleverna vid övriga skolor, varför det syntes vara erforderligt att beräkna kostnaden för dessa elevers beklädnad till 100 kronor för elev och år.

Vid de båda skolor, Lund och Örebro, där externering av elever förekomme, hade i de fastställda staterna räknats med en utackorderingskostnad för elev och månad av 70 kronor för gossar och 65 kronor för flickor. Överstyrelsen hade grundat sina beräkningar på en medelkostnad av 70 kronor för elev och månad.

Av följande översikt framginge närmare, i vilken omfattning överstyrelsens i statförslagen för arbetsåret 1938/39 i nu förevarande avseenden gjorda beräkningar skilde sig från dem, som läge till grund för de av landstingen för år 1938 fastställda staterna för dövstumskolorna:

1 Kostnaderna för barnens beklädnad bestredes nu på särskilt sätt. De vore i staten för år 1938 upptagna till 5(10 kronor.

* I staten vore inga kostnader för elevernas beklädnad upptagna.

124 Kungl. Maj:ts proposition Nr £12.

Tvätt och renhållning. Till bestridande av kostnaderna för tvätt och renhållning vore i staterna för år 1938 uppförda avsevärt olika belopp vid de skilda skolorna.

Sedan överstyrelsen prövat de olika skolornas behov med hänsyn till dels deras förändrade organisation, dels det elevantal, som de kunde beräknas erhålla, föresloge överstyrelsen att följande belopp måtte för budgetåret 1938/39 upptagas i skolornas stater, nämligen för skolan å Manilla 1,100 kronor, för skolorna i Växjö 700 kronor, i Lund 2,000 kronor, i Vänersborg 3,400 kronor, därav för upptagningsskolan 1,600 kronor och för fortsättningsskolan 1,800 kronor, i Örebro 2,000 kronor, i Gävle 2,000 kronor och i Härnösand 2,500 kronor.

Eleve rnas resor. Kostnaderna för elevernas resor måste givetvis efter omorganisationen bliva betydligt högre än för närvarande på grund därav, att specialskolor och fortsättningsskolor konnne att upprättas. Någon exakt beräkning av utgifterna för nämnda ändamål kunde icke åstadkommas i organisationsfrågans nuvarande läge. Överstyrelsen beräknade emellertid, att utgifterna för elevernas resor för budgetåret 1938/39 approximativt kunde uppskattas till följande belopp, nämligen: vid skolorna i Växjö 1,000 kronor, i Lund 1,200 kronor, i Vänersborg 4,300 kronor, därav 1,800 kronor för upptagningsskolan och 2,500 kronor för fortsättningsskolan, och i Härnösand 5,000 kronor.

Vid skolorna å Manilla, i Örebro och i Gävle bestredes elevernas resekostnader för närvarande helt eller delvis av donationsmedel, vilken ordning torde få tillämpas fortfarande och till dess att frågan om nämnda medels framtida användning bleve avgjord.

Eleverna åtföljdes vid resorna till och från skolorna i viss utsträckning av lärare eller vårdare. Ersättning för dylika resor utginge efter växlande grunder inom olika dövstumskoldistrikt. I vissa fall vore reseersättningen bestämd att utgå med kostnaderna för resa i tredje klass järnväg, i andra fall utginge den med kostnaden för resa i andra klass järnväg, då barnen skulle hämtas, och vid återresa, sedan barnen vore avlämnade, i övrigt med kostnaden för resa i tredje klass. Traktamentsersättningen utginge inom en del skoldistrikt med 12 kronor, i andra med 10 kronor för påbörjat dygn. Dessa kostnader bestredes ur de för elevernas resor beviljade anslagen.

Även efter ett statsövertagande av dövstumundervisningsväsendet torde det vara nödvändigt, att barnen i upptagnings- och specialskolorna under sina resor ställdes under vård och tillsyn av personal från respektive skolor. Fortsättningsskolornas elever torde däremot på egen hand kunna företaga resorna till och från skolorna. Ersättning till lärare eller vårdare, som företoge nämnda resor, borde formellt sett utgå enligt föreskrifterna i gällande resereglemente. Det mötte emellertid praktiska svårigheter att i förevarande fall tillämpa dessa föreskrifter. Överstyrelsen ansåge sig därför böra föreslå, att ersättning medgåves utgå enligt i huvudsak följande grunder.

Lärare, som företoge resa för att vid bestämda stationer hämta skolpliktiga dövstumma barn eller återvände till skolorten efter att till bestämda stationer hava följt sådana barn, vore berättigad till ersättning med kostnaderna för resa i andra klass järnväg och vid resa med skolpliktiga barn till eller från skola med kostnaden för resa i tredje klass järnväg. Företoges dylik resa enligt vederbörande skolstyrelses beslut

125 Kungl. Marits proposition Nr 212.

av annan vid skolan anställd person än lärare, borde ersättning utgå med kostnaden för resa i tredje klass järnväg. För samtliga fall syntes en traktamentsersättning av 12 kronor för päbörjat dygn vara lämplig, Här ifrågavarande ersättning torde kunna utbetalas från anslaget till elevresor, sedan skolans rektor attesterat ingiven reseräkning.

Trycknings- och portokostnader m. m. Till trycknings-, telefon- och portokostnader vore i de av respektive landsting för år 1938 fastställda staterna för dövstumskolorna upptagna olika belopp för de skilda skolorna. Med hänsyn till de ändrade förhållanden, som inträdde genom den föreslagna omorganisationen, hade överstyrelsen beräknat, att för nu ifrågavarande ändamål följande belopp torde kunna anses bliva erforderliga för budgetåret 1938/39, nämligen, för skolan å Manilla

2,000 kronor, för skolorna i Växjö 1,000 kronor, i Lund 1,500 kronor, i Vänersborg 1,500 kronor, därav 500 kronor för fortsättningsskolan, och för vardera av skolorna i Örebro, i Gävle och i Härnösand 1,500 kronor.

Inventarier och arbetsmateriel. Vid de fortsättningsskolor, som skulle nyupprättas, krävdes en del nya inventarier. För fortsättningsskolans i Vänersborg räkning torde ett ökat antal sängar med tillhörande sängkläder samt en del andra inventarier behöva inköpas. För fortsättningsskolan i Växjö torde symaskiner, vävstolar och andra för flickornas undervisning erforderliga inventarier böra anskaffas. Överstyrelsen beräknade utgifterna för nämnda ändamål för budgetåret 1938/39 till 2,000 kronor vid skolan i Vänersborg och till 3,000 kronor för skolan i Växjö.

Utgifterna för undervisnings- och arbetsmateriel vid fortsättningsskolorna måste givetvis bliva rätt betydande. Under budgetåret 1938/39 beräknas inköp behöva göras för 1,500 kronor vid skolan i Växjö för tal undervisade flickor och för 22,000 kronor vid skolan i Vänersborg för talundervisade gossar. För fortsättningsskolan i Gävle hade något särskilt belopp icke ansetts erforderligt under första verksamhetsåret. Nyssnämnda utgifter torde komma att till största delen täckas av inkomster för försålda arbeten. Vad skolorna i Växjö och Gävle beträffade syntes dylika inkomster dock knappast vara att förvänta under första verksamhetsåret. Vid fortsättningsskolan i Vänersborg åter gestaltade sig förhållandena annorlunda. Enligt det föregående hade överstyrelsen bland annat hemställt, att de gossar vid den nuvarande hantverksskolan, som vid statens övertagande av dövstumundervisningen icke fullbordat sin utbildning, skulle få övergå till den statliga fortsättningsskolan. örn detta bifölles, komme verksamheten vid skolan att i huvudsak fortgå som hittills. Det kunde därför beräknas, att vissa inkomster för förfärdigade arbeten här skulle kunna erhållas. Föreståndaren för hantverksskolan hade beräknat, att dessa inkomster, därest elevantalet komme att bliva omkring 50, skulle komma att uppgå till 33,000 kronor. Överstyrelsen ansåge emellertid försiktigheten bjuda, att inkomsterna i fråga icke beräknades till högre belopp jin det, som föreslagits för inköp av undervisnings- och arbetsmateriel, d. v. s. till 22,000 kronor.

Flitpengar. Vid vissa skolor utdelades flitpengar till de elever, som därav gjort sig förtjänta under arbetet i skolans verkstäder eller på annat sätt. Överstyrelsen betraktade det för sin del såsom mycket lämpligt, att möjligheter funnes till uppmuntran av de elever, som i de blivande fortsättningsskolorna komme att för skolans räkning utföra arbe-

Departe-

mentschefen.

126 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 212.

ten, som till betydande del skulle försäljas. I likhet med vad nu i regel vore fallet borde sådana flitpengar utgå med fem kronor för månad till elev, som därav gjorde sig förtjänt. Överstyrelsen beräknade, att för budgetåret 1938/39 följande belopp bleve erforderliga för nämnda ändamål, nämligen för fortsättningsskolan i Växjö 1,100 kronor, för fortsättningsskolan i Vänersborg 3,300 kronor och för fortsättningsskolan i Gävle 250 kronor.

Till inköp av böcker för skolbiblioteken hade överstyrelsen föreslagit ett belopp av 250 kronor för varje skola.

Överstyrelsens nu förevarande kostnadsberäkningar synas i stort sett försiktigt hållna och torde i huvudsak kunna läggas till grund för anslagskalkylerna för nästa budgetår. Det torde böra framhållas, att av statsmedel givetvis skola gäldas allenast sådana omkostnader för dövstumskolorna, som belöpa på tid efter den 30 juni 1938. Med statsmedel böra med andra ord icke bestridas omkostnader, som belöpa på tiden före statsövertagandet. Överstyrelsen har enligt vad överstyrelsen framhållit vid sina anslagsberäkningar utgått från denna förutsättning.

Vad angår detaljerna i överstyrelsens anslagsberäkningar må följande framhållas.

Eftersom dövstumskolorna torde komma att i likhet med övriga statliga undervisningsanstalter erhålla tjänstebrevsrätt, torde — såsom statskontoret framhållit — de beräknade portoutgifterna kunna reduceras, förslagsvis med 2,000 kronor. Särskilda medel till oförutsedda utgifter böra icke beräknas, eftersom omkostnadsanslaget blir av förslagsanslags natur. Detta medför en minskning med 17,000 kronor i det av överstyrelsen beräknade omkostnadsanslaget. Kostnaderna för elevresor böra bestridas ur ett särskilt anslag, vadan den ovanstående omkostnadsstaten bör minskas med ytterligare 11,500 kronor. Då enligt vad förut angivits dövstumskolbyggnaderna som regel skola redovisas å statens allmänna fastighetsfond, ur vilken böra bestridas underhållskostnader och dylikt, bör — såsom av byggnadsstyrelsen påpekats — den i omkostnadsstaten uppförda delposten å 43,900 kronor till park och fastighet beskäras med 40,900 kronor till 3,000 kronor. Medelst sistnämnda anslagsbelopp böra bestridas allenast kostnaderna för vården av vederbörande markområden samt däri ingående gräsmattor, planteringar, vägar och gårdsplaner. Ur omkostnadsstaten böra vidare utgå de under k)—m) angivna beloppen, enär de med dessa poster avsedda kostnaderna enligt det föregående böra bestridas ur avlöningsstaten. Detta medför en minskning med inalles 96,345 kronor i överstyrelsens beräkningar. Vidare bör posten till läkare, sjukvård och tandvård minskas med de arvoden, som enligt det föregående beräknats under avlöningsstaten, och begränsas till att avse allenast sakliga sjukvårdskostnader. Posten bör minskas med 10,450 kronor.

127 Kungl. May.ts proposition Nr 212.

Å andra sidan böra under omkostnadsanslaget beräknas medel till bestridande av dels flyttningskostnader för lärare med förslagsvis 5,000 kronor, dels ock rese- och traktamentsersättningar med förslagsvis 2,000 kronor åt lärare vid specialskolorna, vilka enligt vad i det föregående angivits skola biträda vid den till upptagningsskolorna förlagda prövningen av nyintagna dövstumma barn. Såsom riksräkenskapsverket i sitt yttrande framhållit, är det icke behövligt, att beträffande sistnämnda rese- och traktamentsersättningar meddela särskilda föreskrifter. De för statliga lärare gällande allmänna rese- och traktamentsbestämmelserna torde kunna tillämpas jämväl vid dessa resor. Eftersom överstyrelsen utgått från att berörda kostnader skulle bestridas vid sidan av omkostnadsstaten, bör alltså den av överstyrelsen föreslagna omkostnadsstaten ökas med (5,000 + 2,000=) 7,000 kronor. Till undervisningsmateriel och facklitteratur samt till övriga utgifter vid dövstumlärarseminariet böra ur omkostnadsstaten bestridas de förut angivna beloppen av 500 kronor respektive 100 kronor. Vidare böra under omkostnadsstaten anvisas medel till bestridande av omkostnader vid fortsättningsskolan å Broby gård. För detta ändamål hava 1937 års förutnämnda sakkunniga beräknat ett belopp av inalles 15,374 kronor vara erforderligt. I detta belopp ingår jämväl förenämnda livränta åt en förutvarande ägarinna av gården, vilken livränta skall beräknas under förevarande anslag. Vissa smärre poster, som innefattas i omförmälda belopp å 15,374 kronor, böra bestridas från andra anslag. Med hänsyn emellertid till att ur omkostnadsstaten bör gäldas skälig arrendeavgift till domänverket, anser jag mig böra under förevarande anslag till omkostnader för Broby gård räkna med ett belopp av 15,000 kronor. Eftersom 6,500 kronor av sistnämnda belopp kunna bestridas av inflytande inkomster, bör omkostnadsanslaget höjas med (15,000 — — 6,500=) 8,500 kronor. Ytterligare bör det av överstyrelsen för anskaffande av inventarier och maskiner beräknade beloppet av 18,700 kronor höjas med det anslag å 2,000 kronor, som enligt vad förut anförts bör för nästa budgetår anvisas till kompletteringar av inventarierna i bostadsrummen å Broby gård.

Min granskning av överstyrelsens förslag till omkostnadsstat ger alltså till resultat, att det av överstyrelsen beräknade omkostnadsanslaget bör minskas med (— 2,000 — 17,000 — 11,500 — 40,900 — 96,345 — 10,450 + + 7,000+500+ 100 + 8,500 + 2,000=) 160,095 kronor till (626,775:50 — 160,095 =) i runt tal 467,000 kronor.

Det torde ankomma å Kungl. Majit att framdeles på förslag av skolöverstyrelsen fastställa omkostnadsstat och meddela bestämmelser angående fördelningen av de i omkostnadsstaten upptagna posterna mellan de särskilda läroanstalterna i analogi med vad som tillämpas exempelvis beträffande seminarierna.

128 Kungl. Maj:ts proposition Nr £1%.

De av överstyrelsen enligt det föregående beräknade kostnaderna för elevresor böra — gäller beträffande blindskolelever — bestridas från ett särskilt för ändamålet uppfört anslag av förslagsanslags natur, benämnt Läroanstalter för dövstumma: Resor för dövstumskolelever jämte åtföljande vårdare. Anledning torde icke föreligga att under nästa budgetår utnyttja donationsmedel för bekostande helt eller delvis av de på skolorna å Manilla samt i Örebro och Gävle belöpande resorna. Beträffande grunderna för anslagets disposition synas i stort sett kunna gälla de bestämmelser, som tillämpas beträffande motsvarande för blindskolelever avsedda anslag. För ändamålet torde böra för nästa budgetår anvisas 12,000 kronor.

De stipendier, som enligt det föregående skola utgå till lärarkandidater, torde böra bestridas från ett särskilt reservationsanslag till Läroanstalter för dövstumma: Understöd åt blivande dövstumlärare, vilket för nästa budgetår i överensstämmelse med överstyrelsens i det föregående återgivna kostnadsberäkningar bör uppföras med 4,000 kronor.

Överstyrelsen har som nämnts föreslagit, att fortsättningsskolpliktiga elever skulle under vissa förutsättningar kunna komma i åtnjutande av stipendier för att hos enskilda mästare förskaffa sig fortsatt utbildning i något yrke. Till detta förslag har jag givit min anslutning. Medel för sådana stipendier torde böra beredas genom anvisande av ett särskilt anslag till Läroanstalter för dövstumma: Stipendier åt vissa fortsättningsskolpliktiga elever, vilket bör erhålla karaktären av reservationsanslag. Överstyrelsen har föreslagit, att för ändamålet skulle för nästa budgetår anvisas 10,000 kronor. Häremot har jag intet att erinra.

Såsom redan i det föregående anförts bör vidare under åttonde huvudtiteln uppföras ett förslagsanslag till Bidrag till avlöning åt vissa på indragningsstat hos landsting m. fl. uppförda dövstumlärare. Detta anslag bör som nämnts för nästa budgetår fixeras till 5,000 kronor.

De statsbidrag, som enligt det föregående böra anvisas till förskolor och skolhem för dövstumma barn, torde böra bestridas från ett särskilt förslagsanslag till Bidrag till förskolor och skolhem för dövstumma barn, vilket som redan nämnts bör uppföras med 16,000 kronor för nästa budgetår.

Jag har förut tillstyrkt, att för nästa budgetår skulle anvisas 8,500 kronor till en kurs i labiologi, 7,000 kronor till föreläsningar för döv-

129 Kungl. Martts proposition Nr 212.

stumma och 2,000 kronor till anskaffande av litteratur åt vuxna dövstumma. Dessa anslagsbelopp, som alla förutsatts skola betecknas såsom reservationsanslag, torde böra sammanslås till ett särskilt reservationsanslag å 17,500 kronor, vilket lämpligen bör benämnas Bidrag till kursverksamhet m. m. för dövstumma.

Anslaget till Bidrag till tysta skolan i Lidingö bör, såsom redan nämnts, för budgetåret 1938/39 uppföras med 10,000 kronor.

Innan jag övergår till att beräkna kostnaderna för dövstumkonsulenterna och dövstumprästerna, må beröras frågan om för nästa budgetår och i fortsättningen erforderliga anslag till istånds ättande av de byggnader, i vilka de statliga dövstumskolorna skola vara inrymda.

I 1936 års utredning framhölls bland annat, att, ehuru åtskilliga reparations- och förbättringsarbeten under senare år verkställts å en del av dövstumskoldistriktens fastigheter, åtskilliga förbättringar dock återstode att utföra, innan skolorna med hänsyn till lokalerna kunde anses vara på ett tillfredsställande sätt anordnade. Vid skolorna å Manilla och i Härnösand vore de erforderliga arbetena av betydande omfattning. De sammanlagda kostnaderna för de ombyggnads- och förbättringsarbeten, som på grund av då rådande förhållanden kunde anses såsom behövliga under den närmaste framtiden, beräknades av utredningen till

1,356,000 kronor, av vilket belopp 115,500 kronor borde anvisas för budgetåret 1938/39 till utförande av förbättringsarbeten vid skolorna i Växjö, Vänersborg och Härnösand.

Skolöverstyrelsen har i sin nu föreliggande utredning förklarat sig anse, att nödiga ombyggnader och större reparationer borde uppskjutas, till dess de nya skolstyrelserna hunnit taga ståndpunkt till de frågor i nu förevarande avseende, som kunde komma att visa sig vara aktuella. Överstyrelsen har fördenskull icke i sina statberäkningar för budgetåret 1938/39 upptagit några för fastigheternas förbättrande avsedda engångskostnader.

Byggnadsstyrelsen har i sitt utlåtande över överstyrelsens berörda utredning anfört, att byggnadsstyrelsen genom vederbörande länsarkitekter och biträdande länsarkitekter föranstaltat örn besiktningar av vederbörande fastigheter. Därvid hade befunnits, att en stor del av de till anläggningarna hörande byggnaderna måste underkastas genomgripande iståndsättnings- och moderniseringsarbeten. Styrelsen har i detta avseende erinrat, att jag i propositionen nr 109/1937 framhållit, att vederbörande i avvaktan på dövstumundervisningens förstatligande betänkligt eftersatt underhållet av skolbyggnaderna.

Byggnadsstyrelsen bär förklarat sig icke hava något att i huvudsak

Bihang till riksdagens protokoll 1988. 1 sami. Nr 213. 9

130 Departe-

mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

erinra mot vad överstyrelsen anfört. Vid de av byggnadsstyrelsen verkställda besiktningarna hade emellertid befunnits, att plåttaket å skolbyggnaden i Växjö vore i sådant bristfälligt skick, att detsamma, därest icke byggnaden i övrigt skulle taga skada, måste med det snaraste ersättas med ett nytt. Detta arbete, som kunde beräknas draga en kostnad av 15,000 kronor, borde komma till utförande redan under budgetåret 1938/39. I övrigt torde frågan om skolornas iståndsättande och modernisering böra bliva föremål för en närmare utredning, i vilken de nya skolstyrelserna givetvis borde deltaga. Härvid syntes även böra tagas under övervägande, huruvida det icke i vissa fall, med hänsyn till de stora engångskostnader, som måste nedläggas på ifrågavarande byggnader, vore ekonomiskt fördelaktigare att uppföra nybyggnader på andra platser. Detta torde exempelvis möjligen vara förhållandet med skolorna å Manilla och i Lund. Styrelsen finge i detta sammanhang framhålla, att erforderliga iståndsättnings- och moderniseringsarbeten torde visa sig komma att draga större kostnader än vad 1936 års utredning beräknade.

Av den förberedande utredning, som sålunda verkställts, framgår, att förslag örn anslag till de ganska omfattande iståndsättningsåtgärderna å de nuvarande byggnaderna icke bör föreläggas 1938 års riksdag. Jag anser mig icke i detta sammanhang böra närmare än som redan skett ingå på dessa frågor. Kostnaderna för den av byggnadsstyrelsen rekommenderade omläggningen av plåttaket å dövstumskolan i Växjö böra, enligt vad chefen för finansdepartementet föreslår, bestridas med anlitande av reparationstiteln å byggnadsstyrelsens delfond av statens allmänna fastighetsfond.

Till bestridande av utgifterna för dövstumkonsulenterna och dövstumprästerna torde, såsom redan antytts, för budgetåret 1938/39 böra under åttonde huvudtiteln uppföras särskilda anslag.

Ur ett anslag, av förslagsanslags natur och benämnt Dövstumpräster och dövstumkonsulenter: Avlöningar, böra bestridas lönerna för dessa befattningshavare.

I den avlöningsstat, som bör reglera anslagets disposition, bör uppföras en anslagspost till avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, ur vilken böra bestridas lönerna för de fem dövstumprästerna och de fem dövstumkonsulenterna i lönegraden B 21 och vilken enligt gängse grunder kan beräknas till i runt tal 68,000 kronor. Det faller sig svårt att nu verkställa någon säkrare uppskattning av storleken av de personliga lönetillägg, som enligt det föregående böra utgå till vissa dövstumpräster och vilka böra bestridas ur förevarande anslagspost. Jag beräknar emellertid för ändamålet ett belopp av 2,000 kronor, varför posten bör uppföras med (68,000+2,000 =) 70,000 kronor.

Provisoriskt dyrortstillägg bör bestridas ur en anslagspost till särskilda

131 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 212.

löneförmåner till ordinarie tjänstemän, som lärer kunna beräknas till förslagsvis 800 kronor.

Några ytterligare utgiftsposter behöva icke uppföras under avlöningsstaten. Dess utgiftssumma kommer alltså att uppgå till (70,000 + 800 =)

70.800 kronor. Såsom särskilda uppbördsmedel böra emellertid, på sätt i det föregående framhållits, uppföras bidrag från kyrkofonden dels med de under avlöningsstaten för dövstumprästerna beräknade utgifterna,

d. v. s. med |®*>000 + 2,000 + =j 36,400 kronor, dels med ett belopp,

motsvarande den till dessa befattningshavare under nästa budgetår eventuellt utgående provisoriska avlöningsförstärkningen, d. v. s. med 660 kronor, dels ock med ett belopp, motsvarande till dövstumprästerna under nästa budgetår eventuellt utgående dyrtidstillägg, förslagsvis beräknat till 5,000 kronor. De särskilda uppbördsmedlen böra alltså bestämmas till (36,400 + 660 + 5,000 =) i runt tal 42,000 kronor.

Avlöningsstatens slutsumma skulle alltså utgöra (70,800 — 42,000=)

28.800 kronor, med vilket belopp förevarande anslag bör uppföras.

Ur ett annat anslag, som likaledes bör betecknas såsom förslagsanslag och som bör benämnas Dövstumpräster och dövstumkonsulenter: Omkostnader, böra bestridas reseersättningar och expenser (expeditionskostnader) för prästerna och konsulenterna.

1937 års sakkunniga hava beräknat resekostnaderna för konsulenterna till 20,000 kronor. Detta belopp synes mig väl högt. Jag föreslår, att för ändamålet avses ett belopp av förslagsvis 15,000 kronor. Däremot har jag icke något att erinra mot ifrågavarande sakkunnigas förslag örn att för expenser beräknas tillhopa 1,500 kronor för konsulenterna.

Vad dövstumprästerna angår, har 1936 års utredningsman beräknat utgifterna för resor till 18,000 kronor och för expenser till 2,100 kronor. Med hänsyn till att antalet präster enligt mitt förslag skulle nedbringas från sju till fem och att deras verksamhet skulle begränsas till att avse de religiösa uppgifterna samt även i betraktande av att resekostnaderna för de nuvarande dövstumprästerna under verksamhetsåret 1935—36 enligt det föregående uppgått till 13,500 kronor, torde det vara tillräckligt, örn för ändamålet för nästa budgetår avses ett belopp av förslagsvis 10,000 kronor. Till expenser (expeditionskostnader) torde böra för prästernas del anvisas samma belopp, som nyss beräknats för konsulenterna, eller 1,500 kronor.

Med beaktande av det i det föregående framställda förslaget rörande omföring från kyrkofonden till förevarande anslag av medel, svarande mot de av dövstumprästernas verksamhet föranledda kostnaderna, skulle för dövstumprästerna och dövstumkonsulenterna under nästa budgetår tillämpas följande omkostnadsstat:

132 Kungl. Maj:ts proposition Nr 812.

Omkostnadsstat.

Utgifter:

I. Dövstumprästerna.

1. Reseersättningar, förslagsvis.........kronor 10,000

2. Expenser........................ » 1,500 kronor 11,500

II. Dövstumkonsulenterna.

1. Reseersättningar, förslagsvis......... » 15,000

2. Expenser........................ > 1,500 » 16,500

Summa utgifter kronor 28,000 Särskilda uppbördsmedel:

Bidrag från kyrkofonden........................kronor 11,500

Nettoutgift kronor 16,500.

Förevarande anslag bör alltså uppföras med 16,500 kronor. Det bör ankomma på Kungl. Majit att framdeles fastställa omkostnadsstat och att i samband därmed fördela de för reseersättningar och expenser anslagna beloppen mellan de särskilda befattningshavarna.

Vid bifall till de nu framställda förslagen böra alltså för nästa budgetår under åttonde huvudtiteln anvisas följande anslag, nämligen till

Läroanstalter för dövstumma:

Avlöningar, förslagsanslag......................kronor 823,000

Omkostnader, » ...................... » 467,000

Resor för dövstumskolelever jämte åtföljande vårdare,

förslagsanslag............................. » 12,000

Understöd åt blivande dövstumlärare, reservationsanslag ................................... » 4,000

Stipendier åt vissa fortsättningsskolpliktiga elever,

reservationsanslag.......................... » 10,000

Bidrag till avlöning åt vissa på indragningsstat hos landsting m. fl. uppförda dövstumlärare, förslagsanslag » 5,000

Bidrag till förskolor och skolhem för dövstumma barn,

förslagsanslag............................... » 16,000

Bidrag till kursverksamhet m. m. för dövstumma, reservationsanslag ............................... » 17,500

Bidrag till tysta skolan i Lidingö ................ » 10,000

Dövstumpräster och -konsulenter: Avlöningar, förslagsanslag ..... » 28,800

» » » : Omkostnader, förslags-

anslag, » 16,500

Summa kronor 1,409,800.

133 Kungl. Maj:ts proposition Nr 812.

I jämförelse med de för innevarande budgetår under åttonde huvudtiteln anvisade motsvarande ansla'gen — 199,000 kronor — utgör anslagshöjningen 1,210,800 kronor.

Framställningar om anvisande av medel till dyrtidstillägg och till provisorisk avlöningsförstärkning komma att göras i annat sammanhang.

Läggas till den angivna siffran av 1,409,800 kronor kostnaderna för sistnämnda båda löneförmåner, approximativt sammanlagt 120,000 kronor, och de förutnämnda kostnaderna för vissa nu utgående pensioner och tilläggspensioner, i runt tal 60,000 kronor, skulle statens kostnader för dövstumundervisningen och vad därmed sammanhänger (frånsett anslag till bidrag till tidning för dövstumma och till svenska föreningen för dövas väl) uppgå till 1,589,800 kronor. Då landstingens och vederbörande städers utgifter för år 1938 enligt de fastställda staterna beräknats till omkring 1,483,430 kronor, skulle alltså det allmännas utgifter för dövstumundervisningsväsendet till följd av dess förstatligande och omorganisation ökas med omkring 106,000 kronor för budgetåret 1938/39. Härvid har hänsyn icke tagits till de utgifter, som enligt det föregående skola gäldas å fastighetsfondens stat och av kyrkofonden.

VIII. Hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

1. antaga härvid fogade förslag till lag örn upphävande av lagen den 31 maj 1889 (nr 27, sid. 1) angående dövstumundervisningen ;

2. besluta, att för meddelande av undervisning åt dövstumma skolpliktiga barn m. fl. följande skolor från och med den 1 juli 1938 skola vara anordnade, nämligen

fyra upptagning sskolor, av vilka en skall vara förlagd till Härnösand, en till Lund, en till Manilla och en till Vänersborg,

två specialskolor, av vilka den ena skall vara avsedd för oegentligt dövstumma och förlagd till Örebro samt den andra avsedd för skriv-teckenelever och förlagd till Gävle, samt

fyra fortsättning sskolor, nämligen

en i Vänersborg, avsedd för gossar, som åtnjutit talundervisning,

en i Växjö, avsedd för flickor, som åtnjutit tal undervisning,

en i Gävle, avsedd för icke-talundervisade gossar och flickor, samt

134 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21%.

en för undervisning i lantbruksyrket och i trädgårdsskötsel, förlagd till Broby gård i Funbo socken i Uppland;

3. besluta, att för utbildning av lärare för dövstumundervisningen skall upprätthållas ett seminarium vid dövstumskola, som av Kungl. Maj.! bestämmes;

4. besluta, att bestämmelserna i avlöningsreglementet för ordinarie lärare vid statens undervisningsväsende skola från och med den 1 juli 1938 göras tillämpliga å lärare vid statens dövstumskolor;

5. besluta, att avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, skall från och med den 1 juli 1938 äga tillämpning å husmödrar och sjuksköterskor vid statens dövstumskolor ävensom å dövstumpräster och dövstumkonsulenter;

6. bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med vad av mig i sådant hänseende i det föregående föreslagits meddela erforderliga särskilda bestämmelser och övergångsbestämmelser beträffande tillämpning av omförmälda avlöningsreglementen å de under 4 och 5 angivna befattningshavarna ävensom angående övergångslön;

7. godkänna följande personalförteckning för statens läroanstalter för dövstumma, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1938/39:

Personalförteckning.

Befattning. Lönegrad.

Tjänstemän å ordinarie stat.

7 rektorer, lön enligt i anslutning till avlöningsreglementet för ordinarie lärare vid statens undervisningsväsende meddelade särskilda bestämmelser ............................... —

Anm.: Av dessa rektorer skola 1 tillhöra avlöningsgruppen II i sagda bestämmelser, 5 avlöningsgruppen III och 1 avlönings-

gruppen IV.

58 lärare i kunskapsämne..................L 20

7 arbetslärare i fortsättningsskola...........L 15

1 skolkökslärarinna......................L15

2 skolköks- och kindergartenlärarinnor.......L 15

14 arbetslärare i barndomsskola.............L 10

2 slöjdlärarinnor........................L 10

2 kindergartenlärarinnor.................. L 10

1 kindergarten- och gymnastiklärarinna......L 10

6 husmödrar...........................B 7

5 sjuksköterskor........................B 6

135 Kungl. Maj:ts proposition Nr 81%.

Tjänstemän å övergångsstat.

6 slöjdlärarinnor........................L 8;

8. godkänna följande avlöningsstat för läroanstalterna för dövstumma, att tillämpas under budgetåret 1938/39:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie

stat, förslagsvis................kronor 600,000

2. Avlöningar till tjänstemän å övergångsstat, förslagsvis............ » 22,000

3. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Majit:

a. Grundbelopp . . . kronor 32,050

b. Vikariatsersättningar m. m.,

förslagsvis .... »_350 » 32,400

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:

a. Grundavlöningar

m. m., förslagsvis kronor 157,000

b. Avlöningsförhöj-

ningar m. m.,

förslagsvis..... » 4,000 » 161,000

5. Särskilda löneförmåner till ordinarie

och icke-ordinarie tjänstemän, förslagsvis ..... »_7,600

Summa förslagsanslag kronor 823,000;

9. till Läroanstalter för dövstumma: Avlöningar för budgetåret 1938/39 anvisa ett förslagsanslag

av.............................kronor 823,000;

10. till Läroanstalter för dövstumma: Omkostnader för budgetåret 1938/39 anvisa ett förslagsanslag

av.............................kronor 467,000;

11. till Läroanstalter för dövstumma: Resor för dövstumskolelever jämte åtföljande vårdare för budgetåret 1938/39 anvisa ett förslagsanslag av ... . kronor 12,000;

12. till Läroanstalter för dövstumma: Stipendier åt vissa fortsättningsskolpliktiga elever för budgetåret 1938/ 39 anvisa ett reservationsanslag av ... . kronor 10,000;

13. till Läroanstalter för dövstumma: Understöd åt

blivande dövstumlärare för budgetåret 1938/39 anvisa ett reservationsanslag av................kronor 4,000;

136 Kungl. Maj.ts 'proposition Nr 212.

14. bemyndiga Kungl. Majit att meddela bestämmelser angående statsbidrag till avlöning åt sådan vid dövstumundervisningsväsendet nu anställd föreståndare eller ordinarie lärare, vilken icke önskar övergå till tjänstgöring vid statlig dövstumskola och icke heller kan lagligen därtill förbindas och som på grund härav må komma att uppföras på indragningsstat hos vederbörande landsting eller stad, som icke deltager i landsting;

15. såsom Bidrag till avlöning åt vissa på indragningsstat hos landsting m. fl. uppförda dövstumlärare för budgetåret 1938/39 anvisa ett förslagsanslag

av..............................kronor 5,000;

16. medgiva, att bidrag till förskolor och skolhem för dövstumma barn må från och med budgetåret 1938/39 utgå i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som av mig i det föregående angivits;

17. såsom Bidrag till förskolor och skolhem för döv-

stumma barn för budgetåret 1938/39 anvisa ett förslagsanslag av........................kronor 16,000;

18. såsom Bidrag till kursverksamhet m. m. för döv-

stumma för budgetåret 1938/39 anvisa ett reservationsanslag av ........................kronor 17,500;

19. såsom Bidrag till tyska skolan i Lidingö för budgetåret 1938/39 anvisa ett anslag av......kronor 10,000;

20. godkänna följande personalförteckning för dövstumprästerna och dövstumkonsulenterna, att tillämpas tills

vidare från och med budgetåret 1938/39:

Personalförteckning.

Befattning. Lönegrad.

Tjänstemän å ordinarie stat.

5 dövstumpräster.........................B 21

5 dövstumkonsulenter.....................B 21;

21. godkänna följande avlöningsstat för dövstumprästerna och dövstumkonsulenterna, att tillämpas under budgetåret 1938/39:

Avlöningsstat.

Utgifter:

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis.................kronor 70,000

2. Särskilda löneförmåner till ordinarie

tjänstemän, förslagsvis . ,............. »_800

Summa utgifter kronor 70,800

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 81®.

137 Särskilda uppbördsmedel:

Bidrag från kyrkofonden kronor 42,000

Nettoutgift kronor 28,800;

22. till Dövstumpröster och dövstumkonsulenter: Avlöningar för budgetåret 1938/39 anvisa ett

för slag sanslag av..................kronor 28,800;

23. till Dövstumpräster och dövstumkonsulenter: Om-

kostnader för budgetåret 1938/39 anvisa ett förslagsanslag av...................kronor 16,500;

24. bemyndiga Kungl. Maj:t att taga det under elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till diverse pensioner och understöd m. m. i anspråk för bestridande av omförmälda pensioner och tilläggspensioner till vissa förutvarande befattningshavare vid dövstumundervisningsväsendet och deras efterlevande;

25. till Inköp av egendomen Broby gård m. m. å kapitalbudgeten under rubrik Statens domäners fond för budgetåret 1938/39 anvisa ett reservationsanslag

av..............................kronor 60,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Tunberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami.

Nr 21%.

138 Kungl. Majlis proposition Nr 212.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

I. Dövstumundervisningsväsendets uppgift och nuvarande organi-

sation ........................................... 4

II. Förutsättningarna för ett statsövertagande av dövstumunder-

visningsväsendet................................... 8

1937 års riksdags beslut......................... 8

Landstingens och vederbörande städers yttranden i fråga

om villkoren för statsövertagandet.................. 11

Statskontorets utlåtande......................... 13

Departementschefen............................ 13

III. Dövstumundervisningsväsendets organisation efter statsövertagandet ......................................... 16

1936 års förslag............................... 16

Skolöverstyrelsens föreliggande förslag............... 18

Yttranden................................... 31

Departementschefen ............................ 33

IV. De statliga dövstumskolornas personal.................. 37

A. Personalens sammansättning och storlek............... 37

Nuvarande förhållanden......................... 37

1936 års förslag............................... 39

Skolöverstyrelsens förslag........................ 39

Yttranden................................... 43

Departementschefen............................ 43

B. Personalens löneställning........................... 46

1. Rektorers och ämneslärares tjänstgöringsskyldighet... 46

2. Rektorer................................. 48

3. Ordinarie lärare i kunskapsämne................ 51

4. Lärare i gymnastik.......................... 52

5. Arbetslärare och slöjdlärarinna................. 53

6. Skolkökslärarinna och kindergartenlärarinna........ 56

7. Husmoder................................. 58

8. Sjuksköterska.............................. 59

9. Vaktmästare och maskinist.................... 59

10. Icke-ordinarie lärare......................... 60

11. Tjänstepersonalen m. m....................... 61

12. Avlönings- och pensionsbestämmelser............. 64

Departementschefen............................ 70

Kungl. Maj:ts proposition Nr 313. 139

Sid.

C. Övergångsförhållanden............................. 76

Skolöverstyrelsens förslag........................ 76

Statskontoret................................. 83

Departementschefen............................ 83

V. Lärarutbildning................................... 87

Nuvarande förhållanden......................... 87

Skolöverstyrelsens föreliggande förslag............... 87

Yttranden................................... 89

Departementschefen............................ 90

VI. Vissa särskilda åtgärder till förmån för de dövstumma..... 91

A. Religiös och social omvårdnad av de dövstumma........ 91

Nuvarande förhållanden......................... 91

1936 års utredningsman......................... 93

1937 års sakkunniga............................ 93

Skolöverstyrelsens föreliggande förslag............... 99

Yttranden...................................103

Departementschefen............................104

B. Vissa andra åtgärder till förmån för de dövstumma......108

Departementschefen............................115

VII. Anslagsberäkningar för budgetåret 1938/39 ............... 117

Departementschefen............................117

» ............................126

» 130

VIII. Hemställan.......................................133