angående anslag till stat¬ liga och kommunala beredskapsarbeten m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

1 Nr 284.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten m. m.; given Stockholms slott den 8 april 1938.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 8 april 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, finans- och jordbruksdepartementen anför departementschefen, statsrådet Möller:

I årets statsverksproposition har Kungl. Majit på min hemställan under femte huvudtiteln, punkt 21, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Statliga och kommunala beredskapsarbeten för budgetåret 1938/1939 beräkna ett reservationsanslag av 10,000,000 kronor.

Jag anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga denna fråga. Därvid skall jag till en början något beröra hjälpprogrammet i dess helhet och vissa därmed sammanhängande spörsmål.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 284. 1

#

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

HjälpprogTammet i dess helhet.

Såsom bakgrund till de allmänna riktlinjerna för och omfattningen av statens åtgärder under nästa budgetår i anledning av arbetslösheten anser jag mig inledningsvis böra lämna en översiktlig redogörelse för det aktuella arbetslöshetsläget. Därefter skall jag i korthet redogöra för verkställigheten av redan beslutade hjälpåtgärder.

Arbetslöslietsläget.

Arbetsmarknadens och arbetslöshetens allmänna utveckling under år 1937 har utförligt behandlats av arbetslöshetskommissionen i dess skrivelse den 9 mars 1938 angående kommissionens verksamhet under 1937 samt medelsbehovet för återstående del av budgetåret 1937/1938 och för budgetåret 1938/ 1939, vilken skrivelse såsom bilaga avses fogad vid propositionen denna dag angående anslag till statens arbetslöshetskommission, reservarbeten och kontantunderstödsverksamhet m. m. Jag tillåter mig att i huvudsak hänvisa till nämnda skrivelse. Här vill jag begränsa mig till att lämna vissa kompletterande uppgifter, varjämte jag lämnar en kortfattad preliminär redogörelse för huvudresultaten av den arbetslöshetsräkning, som den 31 augusti 1937 verkställdes i landets samtliga kommuner.

Tre fortlöpande sifferserier inom den officiella statistiken avse att månadsvis belysa förhållandena på arbetsmarknaden och speciellt arbetslöshetsförhållandena. Ifrågavarande sifferserier angiva dels antalet arbetsansökningar på 100 lediga platser vid arbetsförmedlingen, dels fackföreningarnas arbetslöshetsprocent och dels antalet hjälpsökande arbetslösa enligt arbetslöshetskommissionens månadsrapporter. I efterföljande tre tabeller återgivas de nämnda uppgifterna för åren 1930—1937.

Tabell 1. Antal arbetsansökningar på 100 lediga platser vid den offentliga arbetsförmedlingen. Åren 1930—1937.

3 Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Tabell 2. Fackföreningarnas arbetslöshet i procent av medlemsantalet. Åren 1930—1937.

Månad

Fackföreningarnas arbetslöshet i procent av medlemsantalet

Tabell 3. Antal hjälpsökande arbetslösa enligt arbetslöshetskommissionens månads-

rapporter. Åren 1930—1937.

113.907 161,054 114,802

För januari och februari 1938 framgå motsvarande siffror av följande sammanställning.

I samband med att arbetsmarknadsläget i slutet av år 1930 försämrades, ökades antalet i rapportförbindelse med kommissionen stående kommuner. Åren 1931—1933 uppvisade en fortgående stegring, och maximum uppnåddes

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

i februari 1934 med 1,529 rapporterande kommuner. Sedan dess har antalet gått tillbaka, dock icke i samma proportion som totalantalet hjälpsökande arbetslösa har minskats. Förändringarna belysas av efterföljande tabell.

Tabell 4. Antal kommuner med rapporterad arbetslöshet. Åren 1930—1937.

Antalet rapporterande kommuner utgjorde i januari 1938 268 och i februari 1938 270.

Till belysning av arbetslöshetens lokala fördelning har jag låtit upprätta en förteckning över samtliga de kommuner, som avgivit rapport till arbetslöshetskommissionen den 31 december 1936 och 1937 eller endera av dessa tidpunkter. I förteckningen, vilken finnes fogad vid detta protokoll (Bilaga A), är för varje kommun angivet invånarantalet, arbetslöshetens omfattning, antalet hjälpta och hjälpform.

I propositionen nr 265 till 1936 års riksdag och i propositionen nr 300 till 1937 års riksdag hava vissa uppgifter i arbetslöshetshänseende meddelats angående kommuner, vilkas arbetslöshet i mars månad respektive år uppgick till minst 8 procent av invånarantalet. Antalet dylika kommuner var 1936 9 och 1937 3. I till arbetslöshetskommissionen inkomna månadsrapporter avseende mars 1938 har ingen kommun rapporterat så stor arbetslöshet som 8 procent av invånarantalet.

Arbetslöshetens utveckling inom de olika länen under tiden 31 januari 1933—31 januari 1938 framgår av tabell 5, vilken tillika med tabell 6 över antalet arbetslösa i procent av invånarantalet utvisar arbetslöshetens starka tillbakagång i landets samtliga län. Den största relativa arbetslösheten var den 31 januari 1938 tillfinnandes i Västernorrlands län. Så var även förhållandet den 31 januari 1933, men minskningen av antalet arbetslösa inom länet mellan de båda tidpunkterna utgör 14,333. De arbetslösas procentuella andel av folkmängden har sjunkit från 6.4 °/o till 1.3 %. En så låg procentsiffra, som den, som nu angiver arbetslösheten i landets mest arbetslöshetstyngda län, förefanns den 31 januari 1933 endast i fyra län, nämligen Jönköpings (1.1), Hallands (1.3), Älvsborgs (1.3) och Skaraborgs (1.2). Den 31 januari 1934 hade endast Jönköpings och Skaraborgs län en så låg procentsiffra som 1.3.

Tabell 5. Länsfördelning ay de arbetslösa den 81/i åren 1983—1988.

Oi

Kungl. May.ts proposition nr 284.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Tabell 6. Antalet arbetslösa i procent av invånarantalet den S1/i åren 1938—1938.

Arbetslöshetssiffornas nedgång har såsom nyss framhållits omfattat landets samtliga delar. Inom vissa kommuner förefinnes likväl alltjämt en betydande arbetslöshet, även örn denna ligger väsentligt under krisårens arbetslöshet. Så är fortfarande fallet beträffande stendistrikten i Blekinge och Göteborgs och Bohus län samt sågverksdistrikten i Västernorrlands län. Utvecklingen månad för månad under tiden 31 januari 1933—31 december 1937 inom dessa distrikt angives i tabell 7. Angående urvalet av kommuner, vilkas arbetslöshetsuppgifter ingå i nu ifrågavarande tabell, hänvisar jag till Arbetslöshetsundersökningen den 31 juli 1936 (Statens offentliga utredningar 1937: 12 sid. 176). Av tabellen framgår, att såväl i Göteborgs och Bohusläns stendistrikt som i Västernorrlands läns sågverksdistrikt ligga decembersiffrorna 1937 icke obetydligt över decembersiffrorna 1930. För riket i sin helhet var, såsom av tabell 3 framgått, arbetslösheten i december 1937 endast något mer än hälften så stor som arbetslösheten i december 1930.

Beträffande den speciella ungdomsarbetslösheten, d. v. s. arbetslösheten i åldersgrupperna 16—21 år, meddelas i tabell 8 vissa uppgifter. Av tabellen

7 Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

framgår, att arbetslösheten bland ungdomen gått förhållandevis starkt tillbaka. En jämförelse med åldersundersökningen den 30 november 1933, vid vilken tidpunkt antalet hjälpsökande arbetslösa i dessa åldersklasser utgjorde omkring 29,300, ger en än starkare bild av ungdomsarbetslöshetens tillbakagång. Ett halvår senare (juni 1934) hade den sjunkit till 13,038, i september 1935 till 3,812, i september 1936 till 1,575 för att i september 1937 endast uppgå till 475. Ett studium av utvecklingen under dessa år visar, att efter en period av starkt vikande ungdomsarbetslöshet siffrorna för oktober varje år förete en relativ stegring. Till någon del torde förklaringen härtill vara att finna däri, att arbetslösa ungdomar under höstmånaderna anmäla sig arbetslösa i större utsträckning än på sommaren, då de ökade arbetstillfällena giva föräldrarna bättre möjligheter att utan det allmännas hjälp draga försorg om ungdomen.

De meddelade uppgifterna rörande ungdomsarbetslösheten giva vidare vid handen, att densamma är väsentligen större på landsbygden än i städerna.

Verkställigheten av beslutade lijälpåtgärder.

För att möjliggöra en överblick över de olika lijälpåtgärder, som av statsmakterna vidtagits för motverkande av arbetslösheten, föres inom socialdepartementet ett register över samtliga av Kungl. Maj:t fattade beslut angående anslag till skilda företag och ändamål. Detta register omfattar emellertid icke den av statens arbetslöshetskommission bedrivna hjälpverksamheten.

Inom departementet föres vidare ett särskilt register för varje kommun, som direkt erhållit anslag eller inom vilken företag, som erhållit anslag, är beläget. I detta register intagas uppgifter örn beviljade anslag och arbetets karaktär.

Utöver de uppgifter, som sålunda finnas samlade inom socialdepartementet, har jag låtit från myndigheter och andra införskaffa det ytterligare material, som erfordras för en allsidig belysning av de vidtagna hjälpåtgärderna.

Då jag nu går att framlägga en redogörelse för dessa lijälpåtgärder och de resultat, som hittills uppnåtts, kommer jag att i detta sammanhang endast uppehålla mig vid allmänna arbeten i öppna marknaden. Till den av statens arbetslöshetskommission bedrivna hjälpverksamheten återkommer jag senare.

Riksstatens uppställning är icke sådan, att jag utan vidare kan avgränsa vissa anslag eller grupper av sådana såsom avseende allmänna arbeten i öppna marknaden. Jag hänvisar härutinnan till vad jag anförde i propositionen nr 265 till 1936 års riksdag (sid. 41). De anslag, som jag för budgetåren 1933/1934—1936/1937 räknar till anslag till allmänna arbeten, återfinnas i tabell 9.

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Tabell 7. Antalet hjälpsökande arbetslösa inom stendistrikten i Blekinge och Göte-

A. Blekinge

A = Hela antalet hjälpsökande arbetslösa.

B. Göteborgs och

A = Hela antalet hjälpsökande arbetslösa.

C. Väster-

A = Hela antalet hjälpsökande arbetslösa. B = Därav tillhörande yrkes-

9 Kungl. Maj:ts proposition nr 284-

borgs oell Bohus län samt sågverksdistrikten i Västernorrlands län åren 1930—1937.

län.

B = Därav tillhörande yrkesgruppen jord- o. stenindustri.

Bohus län.

B = Därav tillhörande yrkesgruppen jord- o. stenindustri.

norrlands län.

grupperna trävaru- o. pappersindustri samt arbete ej hänförligt till annan grupp.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 284,

Tabell 8. Ungdomsarbetslöshetens omfattning i relation till hela antalet hjälpsökande arbetslösa. Juni 1934—december 1937.

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

11 Tabell 9. Anslag till allmänna arbeten i öppna marknaden under budgetåren

1903/1934-1987/1938.

Summa

30.000. 000

13.000. 000

12,500,000

4,000,000

4.000. 000

1,500,000

8.000. 000

1 Av detta belopp utgår 1,500,000 kronor på tilläggsstat för 1937/1938.

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

Av sammanställningen framgår, att till allmänna arbeten i öppna marknaden för budgetåret 1933/1934 anvisats sammanlagt 108,102,400 kronor. Häri ingår jämväl det belopp å 13,000,000 kronor, som till främjande av bostadsbyggande (8,000,000 kronor) och såsom kapitalökning för arbetarsmåbrukslånefonden (5,000,000 kronor) anvisats å tilläggsstat för nämnda budgetår.

För budgetåret 1934/1935 ha till allmänna arbeten i öppna marknaden anvisats 86,944,250 kronor. I detta belopp ingå bland annat 3,000,000 kronor utöver det belopp av 5,000,000 kronor, som anvisats såsom kaptitalökning för arbetarsmåbrukslånefonden. Riksdagen har nämligen medgivit, att lån till arbetarsmåbruk må utlämnas intill 8,000,000 kronor.

1 I denna summa ingå anslagen till de statliga byggnader, vilka rapportera antal dagsverken till socialdepartementet.

Tabell 10. Fördelning av belopp till allmänna arbeten i öppna marknaden, beviljade under tiden V? 1987—28/2 1938.

I denna summa ingå anslagen till de statliga byggnader, vilka rapportera antal dagsverken till socialdepartementet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Tabell 11. Fördelning av belopp till allmänna arbeten i

Kungl. Maj:ts proposition nr 284-

öppna marknaden, beviljade under tiden Vt 1936—*% 1937.

14 IB

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Liknande är beträffande arbetarsmåbrukslånefonden förhållandet under följande budgetår. I de i sammanställningen angivna beloppen ingå för denna fond de belopp, intill vilka riksdagen medgivit, att lån må kunna utlämnas under respektive budgetår. Detta belopp var budgetåret 1935/1936 10,000,000 kronor. Samtidigt anvisades 5,000,000 kronor såsom kapitalökning till fonden. Under budgetåren 1936/1937 och 1937/1938 medgavs en utlåning av 12,000,000 kronor vartdera av åren. Medelsanvisningen uppgick till 4,400,000 kronor respektive 10,000,000 kronor.

Det för budgetåret 1937/1938 anvisade beloppet å 10,000,000 kronor till statliga och kommunala beredskapsarbeten skulle enligt riksdagens beslut användas för att i de av arbetslöshet svårast hemsökta landsdelarna bereda sysselsättning åt arbetslösa, varvid i första hand familjeförsörjare borde sysselsättas. Riksdagen medgav vidare, att Kungl. Maj:t kunde besluta igångsättandet av arbeten eller beviljandet av bidrag till arbeten intill en kostnad för staten av 15,000,000 kronor, varav 5,000,000 kronor skulle anvisas under följande budgetår.

Det av mig i proposition nr 300 till 1937 års riksdag antydda arbetsprogrammet har i väsentliga delar kunnat fullföljas, även om en viss försening med arbetenas igångsättande har måst konstateras. Av bilaga C och E framgår, hur anslaget disponerats intill utgången av februari 1938.

Följande sammanställning angiver fördelning av de från anslaget intill den 31 mars 1938 fördelade medlen.

Arbeten inom

Göteborgs och Bohus län Västernorrlands län ...

Norrbottens län .......

Blekinge län .........

Söderhamn ...........

Hallands län .........

Landskrona ...........

Oskarshamn .........

Byske ...............

Ekeberga .............

Tidaholm ...........

Diverse ..............

Rörande fördelningen å län och vissa städer av de medel, som Kungl. Maj:t under budgetåret 1935/1936 och under tiden 1 juli 1936—28 februari 1937 disponerat av anslagen till allmänna arbeten i öppna marknaden, hänvisar jag till tabellerna 10 och 11.

Kungl. Majlis proposition nr 284.

17 Beträffande de medel, som av Kungl. Maj:t anvisats till statliga och kommunala beredskapsarbeten, har jag låtit upprätta förteckningar, upptagande de olika företagen, dagen för Kungl. Maj:ts beslut, företagens totalkostnader samt storleken av de medel, som beviljats varje företag. Förteckningarna finnas såsom bilagor fogade vid detta protokoll (Bilaga B—E).

Flertalet av de anslag, som beviljats till allmänna arbeten i öppna marknaden, avser jämväl att stimulera kommunal och enskild företagsamhet. Vid ett studium av hjälpåtgärdernas resultat är det därför av vikt att undersöka, i vilken utsträckning andra medel än statsmedel engagerats i de igångsatta företagen. Jag har fördenskull låtit verkställa utredning härom. Samtidigt därmed har jag infordrat uppgifter rörande det läge, vari de skilda företagen befinna sig, huruvida de äro slutförda, under utförande eller beslutade men ej påbörjade.

Av intresse är vidare att undersöka, huru företagens totalkostnader fördela sig å arbetslöner å ena sidan och övriga kostnader, material m. m., å andra sidan. Jämväl i dessa avseenden har jag infordrat uppgifter.

Innan jag framlägger resultaten av dessa undersökningar, anser jag mig emellertid liksom tidigare böra erinra örn en sida av de allmänna arbetena i öppna marknaden, som det tyvärr icke är möjligt att siffermässigt belysa. Jag syftar härvid på vad jag kallat hjälpåtgärdernas indirekta effekt. Denna effekt består däri, att en mångfald industrier bereus sysselsättning med de beställningar av skilda slag, som de allmänna arbetena givit anledning till. Att denna effekt varit av mycket stor betydelse, torde knappast behöva påpekas, och vid bedömandet av hjälpåtgärdernas resultat bör densamma givetvis beaktas.

De infordrade uppgifterna avse den 31 december 1937. Tabell 12 visar, att de arbeten, som ingå däri, representera en total kostnadssumma av 418,691,132 kronor (kol. 10), varav kommuner, vägstyrelser och enskilda bidragit med 173,065,296 kronor (kol. 13). Å materialkostnader faller ett belopp av 230,045,405 kronor (kol. 14). Häri ingå visserligen kostnader för arbetsledning, men beloppet giver dock en föreställning om den betydande utsträckning, i vilken framför allt olika industrier bereus beställningar till de företag, varom här är fråga.

Varje företag, som erhållit statsbidrag, skall månadsvis till socialdepartementet inkomma med rapport, utvisande bland annat antalet under månaden utförda dagsverken. Rörande dagsverkenas fördelning å län och vissa städer har jag låtit upprätta de här meddelade tabellerna 13 och 14.

Vissa av de i tabellerna använda anslagsrubrikerna torde tarva närmare förklaring. Under anslagsrubriken »Diverse» ingå sålunda anslagen till isbrytande undersöknings- och bevakningsfartyg för havsfiskets behov (650,000 kronor), byggande av nytt fyrskepp (442,000 kronor), undersöknings- och förberedande gruvarbeten m. m. inom Västerbottens län (849,000 kronor) samt vissa väganläggningar inom Västerbottens län (650,000 kronor). Under rubiiken »Bekämpande av arbetslösheten» ater hava sammanförts vissa före-

Uiliang lill riksdagens nm/nknll IDUS 1 sand. Nr 284. ->

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Tabell 12. Sammanställning per den 31 december 1937 ar allmänna arbeten

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

i öppna marknaden, till vilka medel beviljats under tiden 'h 1933—sl/u 1937.

,32

19 Kungl. Maj:ts proposition nr 284■

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Tabell 13. Dagsverken, utförda under tiden 7j 1936—“/e 1937

1 Avser stensättning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

för anslag till allmänna arbeten i öppna marknaden.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Tabell 14. Dagsverken, utförda under tiden ‘/v—31/u 1937 för

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

anslag' till allmänna arbeten i öppna marknaden.

I

a

12 IS

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Tabell 15. Dagsverken, utförda under tiden 7? 1938—1”/u

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

1937 för anslag till allmänna arbeten 1 öppna marknaden.

30 81 32

4 6

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Summa juli— december 1937

Summa juli 1933 —december 1937

Stats- Statbe- | liga ställ- byggningar j nader

Beredskaps-

arbeten

stat- [ komliga I munala

20,146

18,382

18,694

19,330

17,848

13,662

216,045

20,464

16,947

15,239

12,433

9,450

6,583

5,757

6,250

4,519

4,241

3,291

3,412

21,475

21,292

22,178

20,632

21,960

18,916

108,586

1,155

1,008

1,538

4,909

589,782

259,889

21,698

18,691

18,714

18,669

16,176

13,185

12,652

15,982

16,672

17,038

12,655

12,998

3,825

3,296

3,900

5,329

6,651

6,066

20,795

21,558

22.815 25,920

92,884

6,416

5,293

4,808

5,002

4,486

3,171

2,673

2,891

3,361

4,802

4,571

4,550

195,130

17,477

18,484

17,814

18,363

19,222

52,024

6,865

7,077

6,239

6,779

7,760

12,963 | 7,599

104,323

875,952

42,319

406,317

392,929

29,192

26,606

26,693

20,719

15,113

12,127

9,159

9,303

11,338

13,393

15,838

Bostads-

byggande

landet städer

Sken-

fria

kors-

ningar

Broar

och

ham-

nar

Vissa

väg-

byggn.-

arbe-

ten

28,973

20,411

29,782

51,935

84,043

133,332

221,628

22,970

20,883

20,612

19,421

15,744

11,308

110,938

1,255,850

1,645,621

135,115

134,587

132,028

103,544

66,587

36,751

20,099

15,650

20,439

35,490

60,228

83,622

844,140

93,790

104,115

91,939

78,321

47,552

23,719

19,165

21,940

31,144

30,704

29,816

27,370

203,454

25,713

20,806

12,665

12,994

12,403

12,192

11,902

11,720

11,516

4,632

1,933

2,216

140,692

3,571

3,390

3,985

5,647

9,875

6,094

439,436

5,127,156

32,562

964,475

3,321

4,015

2,736

3,671

4,212

4,270

84,659

5,218

5,963

6,023

3,329

3,028

2,946

2,863

1,350

1,144

1,795

2,134

2,252

10,153

12,003

12,961

12,148

11,843

14,766

38,045

1,888

3,083

2,201

1,619

1,646

10,811

187,759

16,384

14,230

12,216

10,713

6,694

4,668

3,293

2,809

2,430

3,884

3,621

3,722

84,664

3,710

3,470

2,586

2,279

1,685

14,444

888,975 590,830 312,722

1,680

2,309

2,303

3,282

2,665

7,925

126,067

7,351

4,748

8,094

7,523

3,405

1,600

1,241

1,145

1,124

1,540

4,346

Sten-

sätt-

ning

av

vägar

.

42,808

4,060

3,092

4,336

2,525

1,249

16,836

30,786

1,111

97,460

Kungl. Maj:ts proposition nr 284. 29

30 Kungl Maj:ts proposition nr 284.

tag, till vilka bidrag beviljats av de medel, som av de under femte huvudtiteln för budgetåren 1931/1932 och 1932/1933 uppförda anslagen till bekämpande av arbetslösheten ställts till Kungl. Maj:ts förfogande för främjande av företagsverksamhet. Sistnämnda anslagsmedel hava visserligen icke inräknats bland de anslag, som jag i det föregående hänfört till anslag till allmänna arbeten i öppna marknaden, men då företagen (sammanlagt 6) ålagts rapportskyldighet och till sin karaktär måste betraktas såsom allmänna arbeten i öppna marknaden, har det synts mig rimligt, att de utförda dagsverkena redovisas tillsammans med övriga rapporterade dagsverken.

De nu angivna siffrorna måste delvis betecknas såsom approximativa, beroende på rapportmaterialets bristfällighet. I den mån så kunnat ske, hava rättelser vidtagits vid materialets bearbetning inom departementet, men självfallet har det på denna väg icke varit möjligt att åstadkomma i alla avseenden exakta uppgifter.

Av de ifrågavarande tabellerna framgår emellertid icke, huru de rapporterade dagsverkena fördela sig å skilda månader under den tid redovisningen avser. Jag har fördenskull låtit upprätta en särskild sammanställning häröver. (Tabell 15.) I denna del har för varje anslag angivits det antal dagsverken, som utförts per månad från och med juli 1933 till och med december 1937. Av sammanställningen kan därjämte utläsas, vid vilken tidpunkt medel från de olika anslagen kommit till användning. Vid bedömandet av den grad av snabbhet, varmed de skilda, av medel från ifrågavarande anslag helt eller delvis finansierade företagen kommit i gång, måste man emellertid erinra sig den långvariga byggnadskonflikt, som verkat fördröjande beträffande byggnadsanslagens disposition. Vidare medförde den sena tidpunkten för 1933 års riksdags beslut, att den på ansökningsförfarande grundade medelsanvisningen kunnat påbörjas först långt in på budgetåret 1933/1934.

Av sammanställningen framgår endast antalet utförda dagsverken men icke antalet i arbetena sysselsatta personer. En något så när riktig uppfatning erhålles emellertid, om man utgår ifrån att ett månatligt antal av 25 dagsverken representerar en arbetare. Beträffande december månad synes dock riktigast att räkna med att 20 dagsverken motsvara en arbetare.

Med dessa utgångspunkter skulle de i sammanställningen ingående dagsverkena representera följande antal arbetare.

Anslag till

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

19 3 4

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

I den till föregående års riksdag avgivna propositionen angående anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten m. m. har lämnats en redogörelse rörande användningen intill den 1 mars 1937 av de anvisade anslagen till lån och subventioner till främjande av enskild företagsamhet.

Därefter hava allenast beviljats 18 lån å tillhopa 503,000 kronor och 7 subventioner å tillhopa 126,140 kronor.

Efter avdrag för lån och subventioner, till vilka rätten gått förlorad genom underlåtenhet att uttaga de beviljade beloppen, hava anslagen, tillhopa 16,500,000 kronor, tagits i anspråk till ett sammanlagt belopp av 14,605,359 kronor 19 öre. Å de lyftade lånen, tillhopa 13,863,726 kronor 1 öre, har hittills återbetalats ett belopp av 6,421,271 kronor 68 öre.

Utredningar.

1936 års utredning angående beredskapsarbeten.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 januari 1936 tillkallades särskilda sakkunniga för att inom socialdepartementet biträda med planläggning av beredskapsarbeten, åsyftande att motverka arbetslöshet. De sakkunniga, som antagit benämningen 1936 års utredning angående beredskapsarbeten, voro ledamöterna av riksdagens första kammare, numera generaldirektören Sigfrid Hansson och lektorn Edvard Björnsson, ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren Gustav E. Andersson i Södergård, byråingenjören Dag Blomberg samt docenten Erik Lundh. De sakkunniga överlämnade den 27 juli 1937 betänkande med utredning och förslag rörande beredskapsarbeten (statens off. utredn. 1937:26).

Enligt sagda betänkande hava de sakkunniga verkställt en omfattande inventering av de arbetsobjekt, vilka kunna komma till utförande med bidrag av allmänna medel under tiden 1937/1946. De sakkunniga redovisa arbeten av denna typ för ett belopp å tillhopa 2,862,465,849 kronor, därav statliga arbeten och beställningar för cirka 714,000,000 kronor och kommunala arbeten (väg- och gatuarbeten ej inräknade) för cirka 565,000,000 kronor. Huvudparten av dessa arbeten är att betrakta såsom ordinarie arbeten, vilka under ifrågavarande period torde komma till utförande. Vissa arbeten äro emellertid av den typ, att de kunna uppskjutas och för dessa arbeten hava de sakkunniga infört benämningen arbetsreserven. Fördelningen av de av

de sakkunniga redovisade arbetena framgår av följande sammanställning.

Statliga arbeten och beställningar: Kostnad kronor

1. Ordinarie arbeten under 5-årsperioden 1937/1938

—1941/1942 med undantag av kommunikations-

verkens arbeten............................... 145,021,306

Kommunikationsverkens ordinarie arbeten under 5-årsperioden (att utföras med kapitalökningseller fondmedel) .............................. 378,575,000

2. Arbetsreserven.................................. 190,630,643 714,226,949

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

33 Kommunala arbeten: Kostnad kronor

1. Ordinarie arbeten under 5-årsperioden 1937—1941 291,191,805

2. » 1942—1946 77,211,820

3. Arbetsreserven................................. 196,758,565 565,162,190

Väg- och gatuarbeten under 10-årsperioden 1937—1946............ 969,620,710

Jordbruksarbeten » » » ............ 463,456,000

Skogsarbeten » » » ........... 150,000,000

Summa kronor 2,862,465,849

Antalet dagsverken för utförande av arbetena har ej kunnat beräknas beträffande företag för omkring 220 miljoner kronor. De återstående arbetena, motsvarande en kostnad av omkring 2,640 miljoner kronor, ha beräknats kräva i runt tal sammanlagt 193,700,000 dagsverken.

Beträffande de i inventeringen ingående kommunala arbetena hava de sakkunniga sammanfört dem i fyra huvudgrupper, nämligen husbyggnads-, lednings-, vatten- och jordarbeten. De anmälda företagen fördela sig enligt följande sammanställning, i vilken även angives antalet dagsverken och kostnader, vilka ifrågavarande arbeten beräknas kräva.

Antal företag ^efcplåner Dagsverken Kostnad, kronor Husbyggnadsarbeten .... 2,966 713 8,392,955 314,877,490

Ledningsarbeten ...... 900 323 5,809,365 96,601,960

Vattenarbeten ........ 420 169 4,403,276 92,618,250

Jordarbeten .......... 1,462 357 4,970,330 61,064,490

Summa 5,748 1,562 23,575,926 565,162,190

De olika slag av väg- och gatuarbeten, som den verkställda inventeringen omfattar, framgå av följande sammanställning.

A.

B.

C.

Landsbygden. Antal dagsverken

Egentliga vägarbeten .................. 58,718,403

Brobyggnader ........................ 2,912,757

Skenfria järnvägskorsningar ............ 987,050

Enskilda vägar m. m................... 6,022,000

Städerna.

Gatubyggnader ........................ 6,138,135

Brobyggnader ........................ 1,029,570

Skenfria järnvägskorsningar ............ 763,495

Statliga stensättningsarbeten å landsbygden och i städerna (icke eljest redovisade) omkring .......................... 300,000

Kostnad, kronor 672,537,760 54,014,640 16,544,845 44,907,005

121,471,160

29,813,200

15,332,100

15,000,000

Summa 76,871,410 969,620,710.

En motsvarande sammanställning av de olika slag av arbeten inom jordbruket, vilka ingå i inventeringsresultatet, har följande utseende:

Antal dagsverken

Avdikning ................................ 4,517,000

Täckdikning .............................. 13,693,000

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 284.

Kostnad, kronor 30,596,000 130,274,000

34:

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

Antal dagsverken Kostnad, kronor

Gödselvårdsanläggningar .................... 4,872,000 51,903,000

Nyodling .................................. 6,373,000 36,221,000

Stenröjning ................................ 2,042,000 12,752,000

Betesförbättring ............................ 3,892,000 29,087,000

Ladugårdsförbättring........................ 13,371,000 157,041,000

Anläggande av brunnar och vattenledningar . ... 1,491,000 15,582,000

Summa 50,251,000 463,456,000.

De sakkunniga lämna slutligen följande sammanställning över antalet dagsverken, som de planerade skogsvårdande åtgärderna komme att kräva.

Antal dagsverken

Skogsdikning............................ 9,455,126

Återväxtåtgärder........................ 1,784,672

Röjning ................................ 2^833,963

Betesvallsanläggning .................... 115,621

Stamkvistning .......................... 653’316

Skogsbrandskydd........................ 217,393

Skogsvägar..................... 9,636,922

Härav beräknas vid normala förhållanden årligen utföras %

5.3 5.7 4.5

2.3 Summa resp. medeltal 24,697,013 3.9

Utredningen framlägger vidare förslag till åtgärder för mötande av en eventuell konjunkturnedgång. Först upptagas därvid till behandling de förberedande åtgärder, som böra vidtagas vid nu rådande gynnsamma konjunkturläge. De sakkunniga sammanfatta sina förslag härutinnan på följande sätt.

Därest aktuella uppgifter örn arbetsobjekt motsvarande de vid inventeringen erhållna ständigt skulle sta till förfogande, borde en kontinuerlig komplettering och justering företagas av det av utredningen upplagda kortregistret över anmälda arbetsföretag. En sådan komplettering syntes lämpligen kunna ske inom socialdepartementet.

De redovisade ordinarie statliga arbetena borde med undantag av dem, som avse kommunikationsverken (post-, telegraf- och vattenfallsverken samt statens järnvägar) och försvaret, i stort sett kunna utan nämnvärda olägenheter planläggas så, att de i största möjliga utsträckning komma till utförande i arbetslöshetstider. Kommunikationsverkens arbeten vore till väsentlig del konjunkturbundna men torde dock i ej obetydlig utsträckning kunna regleras i konjunkturutjämnande syfte.

Till grund för utförandet av statens husbyggnadsarbeten borde ligga en flerårsplan. At byggnadsstyrelsen borde uppdragas att på grundval av denna plan låta utarbeta arbetsritningar m. m. (s. k. entreprenadhandlingar) i sådan takt, att dylika ritningar vid slutet av varje budgetår komme att föreligga för de arbeten, som i planen avsåges för utförande under de två närmast följande budgetåren. Till bestridande av kostnaderna för arbetenas planering borde särskilt anslag årligen ställas till byggnadsstyrelsens förfogande.

Sett på lång sikt vore det som regel ekonomiskt fördelaktigt för kommunerna att under goda tider i möjligaste mån reservera icke trängande arbeten till depressionstider. Möjligheterna för kommunerna att vidtaga sådana dispositioner på egen hand vore emellertid begränsade. Under kris-

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

tider stötte det på svårigheter att med rimliga skatter finansiera en budget, som upptoge extraordinära arbetsuppgifter. Under goda tider åter vore det övervägande faktorer av psykologisk art, som hindrade en önskvärd återhållsamhet.

1. För undanröjande av de förefintliga svårigheterna vore i första hand upplysning och propaganda av betydelse. Enligt utredningens mening borde de kommunala sammanslutningarna svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund hava en utomordentligt viktig uppgift att fylla härutinnan.

2. För att stimulera kommunerna att i tillräcklig grad och utsträckning utarbeta planer till arbeten, som lämpade sig att framdeles utföras i arbetslöshetsbekämpande syfte, borde statsbidrag i särskilda fall kunna beviljas till kostnaderna för planläggningen.

3. Praxis vid utövandet av Kungl. Maj:ts kontroll över den kommunala upplåningen borde ändras så, att prövningen under goda tider jämväl komme att avse frågan om den ur konjunkturutjämningssynpunkt lämpligaste tidpunkten för arbetets utförande.

4. Där ej starka praktiska skäl däremot kunde anföras, borde anslag till handelshamnar och farleder tills vidare icke anvisas.

5. Anslagen till byggnadsarbeten för sjukvårds- och folkskoleväsendet borde icke utgå med större belopp än som erfordrades för tillgodoseende av det normala behovet.

6. I direktiven för åtnjutande av statsbidrag från anslag till kommunala beredskapsarbeten borde vidtagas sådan ändring, att det bereddes möjlighet för kommunerna att under en arbetslöshetsperiod erhålla bidrag även till företag, som de under alla förhållanden ämnade utföra, såframt för arbetets verkställande anlitades arbetslösa till visst minimiantal från annan ort. Denna modifikation borde genomföras och bringas till kommunernas kännedom redan under goda tider i syfte att bidraga till en ökad återhållsamhet vid beslutande av nya företag.

7. I samma syfte borde övervägas lämpligheten av att anvisa anslag redan under goda tider till vissa särskilt önskvärda slag av kommunala arbeten. Dessa anslag skulle först under en kommande depressionsperiod bliva tillgängliga för fördelning mellan kommunerna.

8. Lotteri- och tipsmedel borde, i den mån de avsåge att utgöra bidrag till kostnaderna för utförande av arbetsföretag, i största möjliga utsträckning fonderas under goda tider.

Ehuru en mycket omfattande vägbyggnadsverksamhet pågått under en följd av år, förefunnes likväl ett ansenligt behov av väg- och gatuarbeten. För att i möjligaste mån anpassa denna arbetstillgång efter förhållandena på arbetsmarknaden borde iakttagas följande:

1. Sådana bestämmelser borde utfärdas, att förordnanden av förrättningsmän för upprättande av arbetsplaner för vägbyggnader komme att meddelas i så god tid, att arbetsplanerna förelåge hildiga minst ett år, innan arbetena beräknades komma till utförande. Härigenom borde en relativt stor tillgång på planlagda och av vederbörande länsstyrelser beslutade vägföretag kunna erhållas. För att icke vägdistrikten skulle nödgas under längre tid förskottera statens andel i kostnaderna för arbetsplanerna, borde dessa kostnader i bidragshänseende skiljas från kostnaderna för själva byggnadsföretagen.

2. Föreskrifter borde meddelas örn arbetsplanernas komplettering med erforderliga tekniska uppgifter för bedömande av arbetenas lämplighet för sysselsättning av arbetslösa.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

3. Förberedelser borde vidtagas för utförande av gång- och cykelbanor i ökad utsträckning vid en inträdande lågkonjunktur.

4. Anslag till särskilda turistvägar borde ej anvisas under nu rådande konjunkturförhållanden.

5. Anslaget till byggande av broar borde minskas.

6. Undersökning borde verkställas rörande nuvarande och beräknat behov av borttagande av plankorsningar mellan järnväg och väg. Därvid syntes icke enbart trafiksäkerhetssynpunkter böra läggas på frågan utan även automobiltrafikens krav på framkomlighet.

7. Plan borde upprättas för användning av den sten, som för stenindustriens stödjande inköptes av staten, varvid borde beaktas, att stensättning huvudsakligen borde komma till stånd inom städer och stadsliknande samhällen.

8. Förberedelser borde vidtagas för genomförande under nuvarande konjunkturförhållanden och så snart lämpligen kunde ske av en fondering av automobilskattemedel. En dylik fondering syntes lämpligen kunna företagas på så sätt, att de under två på varandra följande år inflytande automobilskattemedlen avsattes för framtida användning i den mån de överstege de under den föregående tvåårsperioden influtna medlen. Härigenom borde den ordinarie vägbyggnadsverksamheten komma att åtnjuta en jämnare anslagstilldelning än nu vore fallet.

Vägledande vid utredningens ståndpunktstagande till arbetena inom jordbruksnäringen kunde i korthet sägas hava varit, att det i nuvarande läge knappast kunde anses lämpligt, att staten medverkade till en mera omfattande ökning av jordbrukets produktion oberoende av huru denna inriktades, men att sådana åtgärder borde vidtagas, som kunde bidraga till att förbättra jordbrukets lönsamhet eller av sociala skäl vore önskvärda. Från denna utgångspunkt hade utredningen föreslagit följande:

1. Statens avdikningsanslag borde minskas och i stort sett ej utgå med större belopp än som vore nödvändigt för upprätthållande i skälig omfattning av den administrativa organisationen på området. I samband härmed borde undersökning verkställas rörande en reformering av de för anslaget gällande bidragsvillkoren. Arbetet med planläggning av nya företag borde bedrivas så, att en jämförelsevis stor balans av planlagda men ej bidragstilldelade företag alltid funnes att tillgå.

2. Anslaget för bidrag till täckdikning borde icke utgå med högre belopp än som anvisats för budgetåret 1937,1938 eller 500,000 kronor. Bidrag borde endast lämnas till det mindre jordbruket.

3. Anslaget för bidrag till gödselvårdsanläggningar borde ökas och i samband härmed den ändringen i bidragsvillkoren företagas, att maximigränserna för areal och absolut bidragsbelopp något vidgades.

4. Anslaget för bidrag till nyodling borde minskas och de för verksamheten gällande bidragsvillkoren reformeras. Det belopp, varmed anslaget nedsattes, skulle användas till utökning av anslagen till betesförbättring och stenröining.

5. Lämplig handledning borde utarbetas samt kurser anordnas för dem, som planlade statsunderstödda ladugårdsförbättringsföretag. Vidare borde förslagsvis genom lantbruksstyrelsens försorg normalritningar utarbetas för ladugårdsbyggnader.

Beträffande skogsvårdande arbeten anföra de sakkunniga:

1. Statens anslag till understödjande av skogsdikning, olika slag av skogsodlingsåtgärder samt röjning å enskilda skogar borde minskas och i stort sett icke hållas på högre nivå än att avbrott i verksamheten icke be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

hövde förorsakas på grund av att skogsvårdsstyrelserna icke kunde upprätthålla erforderlig organisation för ändamålet. Motsvarande arbeten å de skogar, som förvaltades eller stöde under uppsikt av domänstyrelsen, borde inskränkas, i den mån så kunde ske utan att viktiga skogsvårdsintressen åsidosattes.

2. Skyndsam utredning borde verkställas rörande betesfrågans nuvarande läge i syfte att genom på lämpligt sätt anordnad statlig medverkan åvägabringa förutsättningar för skogsbetets upphörande. Därest utredningen gåve tili resultat, att statens bidragsverksamhet på området kunde regleras efter sunda och ändamålsenliga principer, borde ökat anslag ställas till förfogande för denna verksamhet.

3. Pågående undersökningar rörande stamkvistningens ändamålsenlighet som skogsvårdsåtgärd borde snarast fullföljas.

4. Åt länsstyrelserna borde uppdragas att med biträde av skogsvårdsstyrelserna verkställa en undersökning rörande behovet av vissa åtgärder för skogsbrandskydd samt att upprätta planer för utförandet av dessa arbeten.

5. Anslag borde anvisas för understödjande av skogsvägbyggnader å enskildas skogar.

6. Statens understöd åt vedeldningen borde på lämpligt sätt vidmakthållas och uppdrag lämnas byggnadsstyrelsens värmetekniska avdelning att utarbeta ett register över inom landet förefintliga ångpannor.

7. Genom statlig medverkan borde den trätekniska forskningen givas sådan organisation, att, förutom annat, ett målmedvetet arbete kunde nedläggas på utrönande av möjligheterna för nyttiggörande av det framför allt i Norrland förekommande betydande överskottet av sådant virke, som för närvarande ej kunde industriellt utnyttjas.

8. Domänstyrelsens s. k. förnyelse- eller återväxtfond borde genom extra avsättning tillgodoföras belopp, motsvarande vad som enligt antagna grunder borde ha avsatts under åren 1927—1935 men underlåtits eller 5,810,167 kronor.

De sakkunniga övergå därefter till att överväga de åtgärder, vilka böra vidtagas, sedan en krissituation inträffat. Utredningen framhåller i detta hänseende.

Beträffande de statliga arbetena hade utredningen sökt lämna en allmän överblick över arten och omfattningen av de vid inventeringen anmälda arbetena. Några detaljerade riktlinjer för den utökning av statens verksamhet, som borde ske vid en kris, bade utredningen emellertid icke funnit erforderligt att föreslå. Enligt utredningens mening vore det naturligt, att en sådan utvidgad verksamhet inriktades på de behov, som vid kristillfället i fråga visade sig mest angelägna.

Vad angår kommunala arbeten föreslår utredningen:

1. Den under goda tider förordade skärpningen av kontrollen över den kommunala upplåningen skulle ej vidare tillämpas utan prövningen åter ske enligt hittillsvarande praxis.

2. Anslagen till byggnadsarbeten för sjukvårds- och folkskoleväsendet samt till handelshamnar och farleder borde i lämplig omfattning ökas respektive återupptagas, eventuellt med rätt för Kungl. Majit att dispensera från de normalt gällande bidragsgrunderna beträffande de kommuner, som ekonomiskt voro sämst ställda.

3. Anslag borde i erforderlig utsträckning anvisas till kommunala beredskapsarbeten med tillämpning av den modifikation i direktiven, som utredningen förorda! till genomförande redan under goda tider.

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

4. Möjlighet borde beredas att i den ordning, som gällde för de kommunala beredskapsarbetena, bevilja statsbidrag till samlingslokaler.

5. Lotteri- och tipsmedel, som fonderats under goda tider, borde tagas i anspråk för att möjliggöra utförande av arbetsföretag i ökad omfattning.

Arbeten med byggande av allmänna vägar och gator borde utföras i ökad omfattning. Därest den av utredningen förordade fonderingen av automobilskattemedel under normala tider kommit till stånd, skulle dessa medel tagas i anspråk för finansieringen av de utökade arbetena. Beträffande landsbygdens vägar förutsattes ifrågavarande medel utgå som direkt förstärkning av de ordinarie anslagen. Med avseende å städerna åter borde den ökade medelsanvisningen ske i form av särskilda tilläggsanslag i syfte att stimulera städerna att i största möjliga utsträckning förlägga byggnadsverksamheten till krisår.

2. Gång- och cykelbanor borde utföras i vidgad omfattning utmed de allmänna vägarna. Sådan banor syntes böra komma till utförande även där de icke vore omedelbart motiverade av trafiken, om blott behov därav kunde beräknas uppkomma inom en snar framtid.

3. Särskilt anslag borde anvisas för anläggande av turistvägar.

4. Då brobyggnader ur olika synpunkter måste anses mindre lämpade för beredande av sysselsättning åt arbetslösa, syntes endast en måttlig ökning av anslaget för sådant ändamål böra ske.

5. Därest den av utredningen förordade undersökningen rörande behovet av borttagande av plankorsningar mellan järnväg och väg därtill gåve anledning, borde särskilt anslag ställas till förfogande för utförande av dylika arbeten.

6. Ökat anslag borde anvisas för byggande av enskilda utfartsvägar. Från anslaget borde bidrag kunna utgå även till företag, som avsåge grundförbättringar och dylikt. Anslaget syntes dessutom böra få disponeras för enskilda vägar, vilka icke endast hade karaktär av utfartsvägar utan samtidigt hade att upptaga viss genomgående trafik. Statsbidraget borde höjas till förslagsvis 50 procent från nu vanligtvis utgående 25—33V3 procent. För åtnjutande av bidrag borde särskilda villkor i arbetslöshetsliänseende föreskrivas.

7. Av staten inköpt sten borde tagas i anspråk för stensättning av lämpliga vägar och gator i enlighet med tidigare uppgjord plan.

Beträffande jordbruksarbeten anför utredningen följande.

1. Med utredningens allmänna utgångspunkt kunde det icke anses särskilt önskvärt att i större omfattning utvidga avdikningsverksamheten vid en kris genom nya företags igångsättande. Lämpligare syntes vara att understödja kompletteringsarbeten vid tidigare utförda men ofullständigt dränerade företag. Resultat av nu pågående undersökning rörande verksamheten borde emellertid avvaktas och därvid gjorda erfarenheter beaktas för den fortsatta verksamhetens omfattning och inriktning. Tillgång på nya avdikningsföretag, som skulle kunna utföras i arbetslöshetslindrande syfte, saknades likväl icke. Arbetena vore i och för sig också synnerligen lämpliga för att bereda sysselsättning åt arbetslösa. Därest en utvidgning av verksamheten koinme till stånd, borde detta ske genom anvisande av extra anslag, varifrån bidrag med 50 procent borde utgå. Lämpligen borde samma villkor i arbetslöshetshänseende stadgas, som föreskrivits för bidrag från de under föregående kris anvisade anslagen till understödjande av vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder å enskildas skogar.

2. Täckdikningsarbeten vore väl ägnade att utföras för bekämpande av arbetslöshet och ökat anslag för bidrag till dylika arbeten borde därför an-

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

visas. Bidragsrätten syntes under arbetslöshetstider böra utsträckas även till det större jordbruket.

3. Beträffande gödselvårdsanläggningar hade utredningen med hänsyn till deras stora betydelse för jordbrukets lönsamhet föreslagit en ökad bidragsverksamhet redan under nu rådande förhållanden. För beredande av arbetstillfällen vore emellertid dessa arbeten mindre lämpade än exempelvis avdikningar och täckdikningar.

4. Vad utredningen under punkt 1 anfört rörande avdikning gällde i stort sett också nyodling. Undantag borde dock göras för Norrland, där nyodlingsverksamheten alltjämt måste anses äga stor betydelse.

5. Ökade anslag borde ställas till förfogande för betesförbättring och stenröjning, vilka vore av värde för det mindre jordbrukets utveckling och lönsamhet.

6. Anslag till ladugårdsförbättringar, vilka av såväl ekonomiska som hygieniska skäl vore synnerligen nyttiga och önskvärda, borde anvisas i väsentligt ökad omfattning. Erhållande av bidrag för sådant ändamål borde dock förutsätta noggrann behovsprövning.

7. Anslag borde ställas till förfogande för anläggande av brunnar och vattenledningar. Även för detta ändamål borde bidrag först beviljas efter behovsprövning. Bidraget syntes böra utgå med hälften av kostnaden, dock högst med 250 kronor. Verksamheten torde lämpligen kunna omhänderhas av hushållningssällskapen eller möjligen av hälsovårdsnämnderna.

Utredningen föreslår rörande skogsarbeten följande.

1. För skogsdikning och bäckrensning, olika slag av skogsodlingsåtgärder samt röjning borde anvisas ett tillfälligt anslag i likhet med vad som skedde vid förra krisen. För åtnjutande av bidrag från detta anslag borde samma villkor i arbetslöshetshänseende föreskrivas. Även i övrigt borde enahanda grunder gälla, men statsbidraget till skogsdikning pcb bäckrensning borde fixeras och bestämmas till 50 procent i stället för såsom tidigare varierande mellan 40 och 60 procent.

2. För utförande av betesvallsanläggningar till skogens fredande mot bete borde ökat anslag ställas till förfogande.

3. Därest pågående undersökningar rörande stamkvistningens ändamålsenlighet som skogsvårdsåtgärd ledde till positivt resultat, borde anslag anvisas för sådana arbeten.

4. Åtgärder för skogsbrandskydd borde komma till utförande såsom kommunala arbeten till motverkande av arbetslöshet och med åtnjutande av statsbidrag enligt de grunder, som föreskreves för sådana arbeten.

5. Ökat anslag borde ställas till förfogande för skogsvägbyggnader å enskildas skogar. Statsbidrag från detta anslag borde utgå med 50 procent i stället för 25 procent, som gällde under den föregående krisen och som föreslagits för det anslag, som kunde komma att anvisas under nu rådande konjunkturförhållanden.

6. Anslag borde anvisas för bidrag till flottledsbyggnader i allmänna tlottleder. Statsbidrag syntes böra utgå med 50 procent av kostnaderna. Administrationen av verksamheten borde kunna omhänderhas av domänstyrelsen.

7. Motsvarande arbeten å de skogar, som stå under domänstyrelsens förvaltning eller uppsikt, borde bedrivas i den ökade omfattning, förhallandena medgåve.

I nu förevarande sammanhang torde allenast de sakkunnigas förslag rörande vissa modifikationer i grunderna för beviljandet av anslag till de kommunala beredskapsarbetena vara av omedelbart intresse.

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Beträffande denna fråga anföra de sakkunniga i motiveringen till sina förslag följande.

Genom den år 1933 tillkomna anordningen med kommunala beredskapsarbeten bereddes statsbidrag vid arbetslöshet även till andra kommunala företag än sådana, som normalt vore bidragsberättigade. Såsom förutsättning härför gällde emellertid, att företaget utan sådant bidrag ej skulle komma till utförande vid ifrågavarande tidpunkt utan skulle få anstå i avbidan på bättre tider. Härigenom åstadkommes med minsta möjliga kostnad för statsverket en ökning i arbetstillgången vid arbetslöshet.

En kommun, som under goda tider vore beredd att utföra ett företag, hade således icke någon fördel att vänta av denna anordning, örn den läte anstå med utförandet till en kommande kris. Enligt utredningens uppfattning skulle åtskilligt vara att vinna genom viss modifikation i direktiven för åtnjutande av statsbidrag från anslag till kommunala beredskapsarbeten. Varje kommun borde kunna erhålla bidrag från detta anslag under en arbetslöshetsperiod, även örn det gällde ett företag, som kommunen under alla förhållanden ämnade utföra, såframt för arbetets utförande anlitades arbetslösa till visst minimiantal från annan ort. Därest en sådan modifikation genomfördes och bragtes till kommunernas kännedom redan under goda tider, borde en ökad återhållsamhet vid beslutande av nya företag kunna väntas.

Utredningen understryker vidare vikten av att arbetsplaner upprättades i god tid för sådana arbetsföretag, vilka vore lämpade att under arbetslöshetsperioder igångsättas såsom kommunala arbeten. Beträffande denna fråga uttala de sakkunniga bland annat:

Om detaljerade arbetsplaner relativt långt i förväg upprättades, kunde dessa kanske ej sällan visa sig föråldrade, när motsvarande arbeten en gång skulle utföras. Kostnaderna för sådana planer vore spillda ofta utan nämnvärd nytta. Utredningen hade därför övervägt, huruvida man borde söka animera kommunerna till att i ökad utsträckning upprätta arbetsplaner genom att bereda statsbidrag till kostnaderna härför. Att generellt förorda bidrag för detta ändamål hade utredningen dock icke funnit erforderligt eller tillrådligt. Det läge nämligen i regel även i kommunernas intresse att sörja för krisberedskap. I större kommuner hade man i många fall tjänstemän med tillräcklig kompetens att utan medverkan av främmande expertis utarbeta arbetsplaner för arbeten av regelbundet återkommande typ. För täckande av kostnaderna för arbetsplaner, utarbetade av kommunens egna befattningshavare borde uppenbarligen statsbidrag icke lämnas.

Det kunde dock förekomma fall, då det vore fråga örn större arbetsföretag, vilka vore så kostsamma att planlägga, att kommunerna, i synnerhet sådana som hade dålig ekonomi, icke ansåge sig ha råd att bekosta utredning på ett förberedande stadium, medan det ännu vore ovisst, huruvida företaget kunde komma till utförande eller ej. I dylika fall syntes starka skäl tala för att statsbidrag till planläggningen beviljades, därest tillgången på andra planlagda arbeten i orten vore ringa eller ingen. Utredningen föresloge därför, att statsbidrag till utarbetande av arbetsplaner för kommunala arbeten måtte kunna lämnas efter Kungl. Maj:ts prövning under i huvudsak följande förutsättningar, nämligen att det vore fråga om arbetsföretag, vars utförande ur arbetslöshetssynpunkt vore av större betydelse, att planläggningen krävde för kommunen kännbara utgifter, exempelvis av sådan storleksordning, som motsvarade en uttaxering av minst 5 å 10 öre per skattekrona, samt att tillgången på andra lämpliga planlagda arbeten i orten vore otillräcklig. Då syftet med

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

anordningen vore att öka tillgången på planlagda arbeten vid en kris, borde med statsbidrag planerade arbeten ej få igångsättas utan Kungl. Maj:ts tillstånd. För ändamålet erforderliga medel syntes lämpligen kunna tagas från anslagen till kommunala beredskapsarbeten.

Yttranden.

över de sakkunnigas förslag hava i vanlig ordning inhämtats yttranden från socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket, skolöverstyrelsen, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen efter hörande av hushållningssällskapen, statens egnahemsstyrelse, Överståthållarämbetet efter hörande av Stockholms stad, ävensom samtliga länsstyrelser.

Länsstyrelserna hava tillika anbefallts att bereda landstingens förvaltningsutskott, länets städer och större landskommuner ävensom vägstyrelserna inom länet tillfälle att yttra sig.

Tillfälle att avgiva yttranden har vidare lämnats svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, skogsvårdsstyrelsernas förbund efter hörande av skogsvårdsstyrelserna och skogssällskapet, Sveriges skogsägareförbund, skogsägareföreningarnas riksförbund, svenska vägstyrelsernas förbund och 1937 års granitindustrisakkunniga.

Svenska byggnadsentreprenörsföreningen har dessutom inkommit med skrivelse i ärendet.

Allmänna principer.

Till de allmänna principer, vilka legat till grund för de sakkunnigas arbete, ansluta sig så gott som samtliga hörda remissinstanser.

Socialstyrelsen. Även örn man accepterade tankegången örn allmänna^ arbeten såsom ett medel att dämpa böljegången i det ekonomiska livet, måste man likväl erkänna, att kriser kunde ha ett förlopp, som gjorde det omöjligt för staten att genomföra ett omfattande arbetsprogram. Arbetslöshetsprogrammet måste därför utformas olika under skilda förutsättningar. Under en kris, som kännetecknades av riklig tillgång till kapital och låga räntor kunde allmänna arbeten få en konjunkturstimulerande effekt. Rådde kapitalknapphet åter, kunde igångsättandet av allmänna arbeten näppeligen få en avsedd konjunkturfrämjande verkan.

Statskontoret. Mot de riktlinjer, som varit vägledande för utredningsmännens arbete, kunde i och för sig icke någon invändning göras. Genomförandet av dessa principer kunde emellertid visa sig förenat med vissa svårigheter. Statskontoret ville särskilt peka på angelägenheten av att under goda tider inskränkningar i det allmännas verksamhet vidtoges i en omfattning, som kunde anses svara mot utvidgningarna under en arbetslöshetsperiod.

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

Affärsverkens arbeten.

Järnvägsstyrelsen. ^ De anläggningsarbeten vid statens järnvägar, vilka skulle finansieras på normalt sätt, d. v. s. med anslag anvisade å statens järnvägars kapitalökningsstat att täckas av lånemedel, lämpade sig icke för åsyftad långtidsplanering. I de fall, då för arbetenas utförande vore bestämmande andra skäl än affärsekonomiska eller trafiktekniska, och erforderliga medel följaktligen tillhandahölles utan förräntningsanspråk, kunde däremot utgifterna förläggas till sådan tid, som från konjunktursynpunkt vore lämpligast, enär de ökade räntekostnader, som föranleddes av en från affärssynpunkt mindre lämplig planering, icke drabbade statens järnvägar.

Styrelsen lämnade därefter en redogörelse för den faktiska tidsfördelningen av under efterkrigsåren utförda anläggningsarbeten vid statens järnvägar, av vilken framginge följande:

Kapltalökningsanslag till statens järnvägar.

Under loppet av 15 år hade alltså anvisats tillhopa i runt tal 360 miljoner kronor eller per år 24 miljoner kronor. Åren 1926-—1930 med relativt goda ekonomiska förhållanden läge väsentligt under detta medeltal, medan en stark ökning skett under senaste kris.

Telegrafstyrelsen. Endast beträffande möjligheten att automatiseringen av telefonstationer skulle kunna uppskjutas till kommande lågkonjunktur, ansåge sig styrelsen böra göra en erinran. De större automatiseringsarbeten, som föresloges av styrelsen, nödvändiggjordes antingen av att stegrad abonnentökning medfört, att stationerna blivit fullt utnyttjade, eller av att stationsutrustningarna blivit förslitna och i behov av utbyte.

Vattenfallsstyrelsen. Det vore icke lämpligt, att i konjunkturutjämnande syfte framskjuta arbeten, som erfordrades för att vattenfallsstyrelsen skulle hålla sin kraftproduktionsapparat i nivå med konsumtionen.

Beträffande övriga statliga arbeten må här endast framhållas att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framfört vissa synpunkter på de sakkunnigas förslag angående hamn- och farledsarbeten. Styrelsen sammanfattar sitt yttrande i detta avseende sålunda.

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

43 Föreliggande inventeringsmaterial tillgodosåge i sitt nuvarande skick icke det uppställda kravet på sådan beredskap, som avsåge att möjliggöra ett snabbt igångsättande vid en inträffad kris av de med hänsyn till behovet mest angelägna arbetena.

Kommunala arbeten.

Stor uppmärksamhet har vid remissbehandlingen ägnats de sakkunnigas förslag till åtgärder för att möjliggöra de kommunala arbetenas användning i konjunkturutjämnande syfte.

Statskontoret, som i huvudsak tillstyrkt av de sakkunniga föreslagna åtgärder, anför bland annat:

I syfte att påverka kommunerna att uppskjuta utförandet av lämpliga arbetsföretag till arbetslöshetstider hade utredningen funnit Kungl. Majit böra ändra sin praxis vid utövandet av kontrollen över den kommunala upplåningen såtillvida, att prövningen under goda tider jämväl komme att avse frågan om den ur konjunkturutjämningssynpunkt mest fördelaktiga tidpunkten för arbetets utförande. Detta förslag syntes statskontoret vara ändamålsenligt. Ämbetsverket ville emellertid framhålla, att, därest förslaget förverkligades, till övervägande torde böra upptagas frågan att förstärka den organisation, som inom Kungl. Majlis kansli hade att förbereda ärenden av dithörande slag.

Vidare hade utredningen i nyssnämnda syfte ifrågasatt, att anslag redan under goda tider skulle anvisas till vissa särskilt önskvärda slag av kommunala arbeten. Dessa anslag skulle först under en kommande depressionsperiod tagas i anspråk för fördelning mellan kommunerna och sålunda närmast innebära en statlig fondbildning för ifrågavarande ändamål. Då en dylik fondbildning enligt statskontorets mening icke stöde i överensstämmelse med de principer, som i samband med riksstatens nya uppställning kommit till uttryck, avstyrkte statskontoret vad utredningsmännen i detta hänseende föreslagit.

Socialstyrelsen ville bland annat framhålla vikten av att för beredskapsarbeten inrättades ett centralt statligt organ, utrustat med nödig teknisk och arbetsmarknadspolitisk kompetens samt tillräckliga befogenheter. Förutom den rent tekniska delen av ett centralorgans arbete skulle detta ha den arbetslöshetspolitiskt mycket viktiga uppgiften att tillse, att arbetskraften å beredskapsarbeten på lämpligt sätt uttoges från de av arbetslöshet drabbade kommunerna samt att de vid beredskapsarbeten anställda arbetarna vid efterfrågan å den öppna arbetsmarknaden också ställdes till denna marknads förfogande. För reservarbetenas del funnes sedan länge ett sådant centralorgan, nämligen statens arbetslöshetskommission, vilken förvärvat en utomordentlig fond av erfarenhet angående anordnandet av allmänna arbeten i arbetslöshetsavhjälpande syfte. Det syntes vara av vikt, att denna erfarenhet i lämplig form tillgodogjordes för ifrågavarande syfte. Förutom anordnandet av ett centralorgan borde såsom en del av beredskapen för nästa kris till behandling upptagas frågan örn utfärdande av föreskrifter angående utförandet av beredskapsarbeten. Det kunde icke anses vara tillfredsställande att för en så betydelsefull form av statens verksamhet endast skulle gälla sådana allmänna uttalanden, som gjorts vid 1937 års riksdag.

Erfarenheterna från 1930—1933 års kris utvisade klart, vilka svårigheter som vore förenade med ett snabbt igångsättande av beslutade arbeten. Det måste därför betecknas såsom synnerligen lämpligt, att åtgärder i god tid vidtoges från statsmakternas sida i avsikt att förbereda arbetsprogrammet

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

under en kommande depression. Till sådana beredskapsåtgärder hörde otvivelaktigt i främsta rummet en översyn och systematisering av tillgängliga arbetsmöjligheter. Styrelsen funne intet att erinra mot de linjer, efter vilka utredningsmännen lagt inventeringen av de olika arbetsuppgifterna. Utredningen syntes vara så omsorgsfullt gjord, som under föreliggande omständigheter varit möjligt, och torde innebära en god grund för den fortsatta planläggningen av arbetsprogrammet. Det förnämsta resultatet av utredningen torde ligga i det upprättade kortregistret över tillgängliga arbetsuppgifter. Det måste sägas vara betydelsefullt att i ett centralt register på ett överskådligt sätt hava fått sammanförda skilda myndigheters och kommuners förslag till möjliga arbeten. Styrelsen ville särskilt understryka det av utredningsmännen gjorda uttalandet om vikten av att registret ständigt hölles aktuellt. Såsom även utredningsmännen framhållit, kunde det emellertid icke anses vara tillräckligt med detta resultat av den gjorda inventeringen; åtgärder måste också vidtagas för upprättandet av detaljerade arbetsplaner, så att arbetena kunde igångsättas så snabbt som möjligt vid inträdet av en kris. Styrelsen kunde ej underlåta att uttala vissa tvivel om att sist berörda önskemål alltid skulle kunna förverkligas. I allt fall bjöde försiktigheten, att man inom arbetslöshetspolitiken räknade med uppskov i en hel del fall.

Såsom en ytterligare beredskapsåtgärd borde de inventerade arbetena redan nu underkastas en kritisk granskning och gradering ur synpunkten av om de över huvud borde komma till stånd och i så fall i vilken ordning inbördes.

Skolöverstyrelsen. Någon nedskärning beträffande anslagen till byggnader för folkskoleväsendet borde för närvarande icke ske. Skoldistrikten i riket vore något över 2,400 till antalet och inom ett stort antal av dessa funnes för skolväsendets räkning sådana behov av undervisningslokaler, vilka snarast möjligt borde tillgodoses. Någon forcering av byggnadsverksamheten borde givetvis ej förekomma, men överstyrelsen hyste icke den uppfattningen, att en sådan för närvarande ägde rum.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Enligt utredningens mening borde den under krisen omfattande byggnadsverksamheten i fråga örn hamnarbeten ha medfört, att de mera angelägna behoven rimligtvis borde ha blivit väl tillgodosedda. Det torde emellertid därvid beaktas, att användningen av dessa anslagsmedel varit begränsad till sådana orter, där arbetslösheten varit särskilt svårartad. Beträffande övriga orter i landet vore ingalunda behovet avom- och nybyggnadsarbeten tillgodosett. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen måste därför bestämt hävda, att anslag till ifrågavarande ändamål alltjämt måtte anvisas i den omfattning, som förhållandena kunde motivera.

Svenska stadsförbundets styrelse. Det vöre i högsta grad önskvärt, att de av kommunerna bedrivna arbetena så anordnades, att de komme att tjäna som en konjunkturutjämnande faktor. En viktig förutsättning för att så måtte ske hade tillskapats genom den nu föreliggande inventeringen av arbetsmöjligheterna. Att denna kommit till stånd syntes på kommunalt håll vara att hälsa med tillfredsställelse och tämligen täta, om också icke med nödvändighet årliga, kompletteringar syntes önskvärda, ej minst med hänsyn till intresset att hålla själva problemet aktuellt inom kommunerna.

Emellertid mötte vissa svårigheter vid det praktiska förverkligandet av föreliggande förslag.

Vad då först anginge aktualitetsgraden, behövde det knappast framhållas, hur oberäkneliga konjunktursvängningarna i själva verket vore. Om ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 2S4.

arbete skulle kunna uppskjutas till depressionstider berodde dock på ett omdöme om tiden för konjunkturomslaget. Ett arbete, örn vilket alla vore ense, att dess uppskjutande ett par år icke vållade verklig olägenhet, kunde därför icke alltid anstå t. ex. fyra å fem år. Förutsättningen för uppskovsbedömandet vore uppenbarligen möjligheten att rätt uppskatta uppskovets varaktighet.

Mot uppfattningen att uppskovet mötte större svårigheter beträffande vissa slag av kommunala arbeten än i fråga örn andra syntes i och för sig ingen invändning vara att göra. Men att därvid från början fastslå vissa grupper syntes föga tilltalande. Det läge vikt på, att en ingående prövning skedde för varje särskilt fall, så att en diskussion om ett visst arbetes uppskjutande icke avvisades med ett påpekande, att detsamma hörde till »de akuta behovens kategori». Örn t. ex. ett sjukhusbygge, en ny folkskola etc. i regel krävde beaktande framför många andra arbeten, kunde undantagsvis dock goda grunder föreligga för ett uppskov. En prövning från fall till fall utan några i förväg alltför fixerade linjer torde vara att tillråda.

Det förtjänade också att starkt understrykas, att kommunerna många gånger i realiteten icke själva kunde helt bestämma aktualitetsgraden. Med en högkonjunktur följde ofta en livlig byggnadsverksamhet, som ställde krav på gatuanläggningar m. m., som stundom icke kunde skjutas pa framtiden. Genom att under rådande lågkonjunktur företaga förberedande arbeten inom områden, som väntades bliva snart exploaterade, kunde denna olägenhet dock i viss mån mildras. En skälig hänsyn måste vidare tagas till kommunens egen arbetsstyrka. Allt för stora skiftningar i dess omfattning borde av flera skäl undvikas. Genom utlämnande av arbeten på entreprenad vid tillfällig ansvällning av det kommunala arbetsprogrammet torde svårigheterna dock även här kunna bemästras.

En annan svårighet, som sammanhängde med aktualitetsprövningen, vore bedömandet av den tid, själva utredningen kunde beräknas taga.

Som de sakkunniga framhölle, kunde finansieringsfrågan vålla svårigheter. I högkonjunkturen vöre skattekraften god och skatterna flöte in lättare, medan under lågkonjunkturen skattekraften sinade. En utjämnande faktor därvidlag kunde med tillfredsställelse noteras i och med den nya lagstiftningen örn kommunal fondbildning. Ännu vore emellertid erfarenheten av dess verkningar praktiskt taget ingen. I den omfattning, denna lagstiftning avsåge den rena skatteregleringen, hade den på sin tid påyrkats från kommunalt håll och årets pågående budgetarbete ute i städerna syntes visa på, att man i år kommc i större utsträckning att begagna sig av de i lagstiftningen givna möjligheterna att i framtiden undvika mera betydande

kastningar i skattesatserna. „ ...

De sakkunniga föresloge vidare särskilda statliga åtgärder for att stimulera konjunkturfrämjande anordningar även i fråga örn de kommunala arbetena Vissa av dessa torde i praktiken bliva av mindre betydelse för städerna. Så torde t. ex. bliva fallet vad anginge bidrag till uppgörande av arbetsplaner. Villkoren för dessa bidrag uteslöte en del städer och i allmänhet torde städerna hava sakkunniga tjänstemän till sitt förfogande tor planernas uppgörande. I någon större omfattning torde städerna hellei näppeligen komma att reflektera på mottagandet av arbetslösa från annat båll såsom villkor för erhållande av högre bidrag. En utfästelse tran statens sida om statsbidrag under depressionstider till vissa särskilt önskvärda kategorier av arbeten torde få en stimulerande inverkan endast, örn uttastelserna kunde så klart och i detalj utformas, att fördelarna på kommunalt håll kunde säkert bedömas. Utsikter till bidrag av dylik art under lågkonjunktur kunde emellertid dock måhända i stället animera den beslutande

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

myndigheten till igångsättande under rådande högkonjunktur av arbeten, varom tvekan eljest rått.

Vad åtel- anninge de normalt utgående statsbidragen, kunde det från kommunalt håll svårligen riktas någon principiell invändning mot själva tanken, att staten borde handhava dessa, så att de påverkade konjunkturutjämningen också vad de kommunala arbetena anginge. Även där måste dock i praktiken skäliga hänsyn tågås. Det finge .sålunda icke förbises, att statsbidragssystemet i många fall innebure en form av samarbete mellan stat och kommun. I lag och författning hade kommunen ålagts att svara för vissa uppgifter, medan staten i statsbidragsform förutsattes bära en del av kostnaderna. Det finge anses ligga i detta systems natur, att de förutsatta prestationerna från statens sida icke inbiberades i sådan omfattning, att kommunerna ej bleve i stånd att utan egna, författningsmässigt icke avsedda, kostnader fullgöra dem lagligen åvilande uppgifter. Örn starkt »konjunkturfrämjande» synpunkter lades på statsbidragen, kunde svårigheter ur berörda synpunkter uppkomma.

I fråga om åtgärderna från statens sida torde emellertid vad som i betänkandet anfördes om lånekontrollen vara för kommunerna det mest betydelsefulla.

På denna punkt ville styrelsen först och främst framhålla, att frågan i betänkandet till synes tillmätts en väl underordnad plats. Snarast skulle man av vad där sagts frestas att draga den slutsatsen, att upplåningen för kommunala arbeten vore av relativt ringa omfattning. Så vore emellertid som bekant icke fallet. Uttaxerade medel torde främst komma till användning för dylika arbeten inom »det normala årsbehovets» ram. De mera omfattande arbetenas resultat komme framtida skattebetalare till godo, och lånevägens anlitande utgjorde då ett medel att på dem lägga en del av utgifterna. Genom de från och med nästa år ikraftträdande nya bestämmelserna örn underställningsfri lånerätt bleve visserligen behovet av lånetillstånd något minskat. Men då det för städerna alltjämt hade sina svårigheter att beräkna omfattningen i framtiden av den underställningsfria lånerätten, torde dessa som hittills i mycket stor omfattning komma att begära tillstånd att »framdeles med amorteringslån gälda» kostnaderna för ifrågakommande arbeten, åtminstone i alla de fall, där staden redan vid beslutet hade en snävt tillmätt underställningsfri lånerätt.

Lånekontrollen bleve en mycket ojämnt verkande regulator i förevarande avseende, men den finge som sagt en stor betydelse. Det syntes styrelsen under sådana förhållanden vara av den allra största vikt, att vid låneprövningen verklig hänsyn toges till kommunernas eget bedömande av möjligheten att skjuta det ena eller det andra arbetet på framtiden. Det hade redan i det föregående framhållits, hurusom bedömandet av ett visst arbetes aktualitet för kommunerna själva måste medföra stora vanskligheter. En utsträckning av den centrala låneprövningen att omfatta ej blott som nu ändamål och amorteringstid utan också tidpunkten för ett arbetes igångsättande måste på kommunalt håll te sig skrämmande, om man behövde befara, att aktualitetsbedömningen komme att ske efter mera generella regler. Styrelsen ville därför mycket starkt framhålla nödvändigheten av, att vid dessa frågors avgörande tillbörlig hänsyn toges till de synpunkter, som i det föreliggande fallet framfördes av de kommunala myndigheterna med deras mera ingående kännedom örn alla de lokala förhållanden, som borde inverka på avgörandet.

Mot förslagets principer har styrelsen för svenska landskommunernas förbund intet att invända.

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

47 Förbundsstyrelsen ville emellertid framhålla, att den till fullo vore medveten örn att ej obetydliga svårigheter komme att uppstå att i tillräckligt effektiv utsträckning få utredningens förslag genomförda. Det gällde framförallt att fa sådana kommunala arbeten uppskjutna till en depressionsperiod, som under goda tider utan större olägenheter kunde uppskjutas. Här gällde det för kommunalförvaltningen att ej blott kunna bedöma verkningarna av uppskov med arbeten, som tedde sig behövliga under goda tider, utan även att söka bedöma tidpunkten för arbetenas nödvändiga igångsättande. Då tidpunkten teir en kommande depressionstid omöjligt kunde förutsägas, medförde det för kommunerna betydande svårigheter att tillnärmelsevis riktigt kunna bedöma uppskovets lämplighet i och för sig eller dess lämpliga längd. Härigenom kunde planen för en kommuns arbeten förryckas i en omfattning och med sådana verkningar i olika avseenden, icke minst finansiella, att kommunen ovillkorligt måste fråga sig, om det gynnsamma finansiella läget, som funnes under den goda tiden, likväl ej borde utnyttjas. Visserligen vore det avsikten, att under en depressionsperiod staten skulle genom betydande anslag stå kommunerna bi ifråga om arbeten i arbetslöshetsbekämpande syften, men dessa bidrag kunde emellertid ej komma alla kommuner till godo utan blott de svårast utsatta.

Som ett viktigt led i strävandena att uppskjuta ej alldeles nödvändiga arbeten till depressionstider förordade utredningsmännen en vidsträcktare tilllämpning av lagen örn kommunal fondbildning. Förbundsstyrelsen ville emellertid framhålla, att denna lags tillämpning vore icke oväsentligt begränsad för ifrågakommande syften. Praktiskt taget torde nämligen kommunerna icke lia möjlighet att tillämpa andra fonderingsbestämmelser än dem, som gällde för allmän fond (skatteregleringsfond). Fondering till särskild fond torde ej i större utsträckning kunna komma ifråga, enär sådan fondering skulle grundas på beslut av kommunen att vidtaga viss bestämd åtgärd, för vars utförande fondering ansåges lämplig. Men det vore ej alltid tänkbart, att kommunerna i större utsträckning ville eller kunde långt i förväg bestämma sig för utförande av vissa bestämda arbeten. Den ovissa konjunkturutvecklingen och risken för ändrade behov av för stunden önskvärda arbeten måste leda till betydlig försiktighet att bestämt engagera sig för framtida arbeten. Visserligen torde särskild fond kunna upprättas för visst ändamål, ehuru saken ej hunnit så långt, att beslut fattats huru behovet skulle tillgodoses (lagens 3 §), men sådan fondbildning finge ej avse mera allmänna behov, såsom arbetslöshetens bekämpande (sid. 39 i prop. nr 202/1936). Om kommunerna därför genom fondbildning skulle kunna skaffa sig möjlighet att finansiera arbeten för att motverka följderna aven lågkonjunktur, torde väsentligen fondbildning enligt bestämmelserna örn allmän fond stå deni till buds, men möjligheten lill sådan fondbildning vore ju betydligt kringskuren genom de restriktiva bestämmelser, som gällde för beslut örn avsättande av medel till allmän fond. Med det sagda ville förbundsstyrelsen givetvis icke lia utdömt fondbildningslagens möjligheter att i viss utsträckning bidraga till förverkligande av de sylten, som utredningen lath komma till uttryck i sitt förslag. Styrelsen hade emellertid velat framhålla lagens begränsade möjligheter lili ifrågavarande avseende.

I betänkandet föresloges införande av den nyheten, att vid utövandet av Kungl. Majlis kontroll över den kommunala upplåningen praxis borde ändras, så att prövningen under goda tider jämväl komme att avse frågan örn den ur konjunkturutjämningssynpunkt lämpligaste tidpunkten för arbetets utförande. När en kommun alltså bos Kungl. Majit erhållit tillstånd att upplaga lån enligt reglerna i kommunallagarna, skulle kommunen ej bli be-

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 2S4.

arbete, för vilket lånet avsåges, utan det skulle ankomma på Kungl. Majit att bestämma därom. Denna av utredningsmännen ifrågasatta anordning innebure tydligen ett icke obetydligt ingrepp i den kommunala självstyrelsens principer. Å andra sidan skulle visserligen därigenom möjlighet beredas att centralt utskifta en del kommunala arbeten till sådana tider, som ur konjunkturutjämnande synpunkt skulle vara fördelaktiga, men styrelsen ville ifrågasätta, om det ändå skulle vara nödvändigt att införa rätt för Kungl. Majit att bestämma tiden för arbetsföretagets igångsättande. Styrelsen vore ej heller övertygad örn att en centralisering av sagda bestämmanderätt skulle vara praktiskt lämplig. Styrelsen befarade nämligen, att de lokala intressena bleve lidande därav. Styrelsen holle därför före, att avsedd kontroll alltfort borde utövas genom att Kungl. Majit antingen omedelbart beviljade eller avsloge låneansökningen. Bleve det avslag, stöde det ju kommunen fritt att inkomma med ny låneansökan, när den funne förhållandena så ändrade, att Kungl. Majit syntes böra bevilja tillstånd till lånets upptagande. I varje fall framginge det ej klart av utredningens förslag, huruvida Kungl. Majits ifrågavarande kontroll skulle utövas så, att Kungl. Majit vid lånebeslutets meddelande skulle fixera tidpunkten för arbetets igångsättande eller tidpunkten skulle hållas svävande, d. v. s. bli beroende på ett framtida särskilt beslut av Kungl. Majit. Därest den förra anordningen vore åsyftad, kunde förbundets styrelse under inga förhållanden biträda förslaget, ty enligt styrelsens uppfattning vore det ej möjligt att bestämt förutsäga tidpunkten för en lågkonjunkturs inträdande. Styrelsen ville också framhålla, att hög- och lågkonjunkturers periodicitet ej blott vore tids- utan även lokalbetonad. Under en för hela landet genomsnittlig högkonjunktur förekomme ju även depressionstider i vissa orter beroende på lågkonjunktur för dessa orters mera betydande näringsgrenar. Till dylika omständigheter borde givetvis även hänsyn tagas då tidpunkten för ett arbetes igångsättande skulle bestämmas.

Det i betänkandet framförda förslaget att kommunerna under vissa förutsättningar skulle kunna erhålla statsbidrag till kostnaderna för uppgörande av planer för arbeten i arbetslöshetsbekämpande syfte hälsade förbundsstyrelsen med tillfredsställelse.

Svenska landstingsförbundets styrelse ville till en början erinra, att styrelsen i avgivet yttrande över arbetslöshetsutredningens förslag angående offentliga arbeten som medel mot konjunkturarbetslöshet uttalat, att landstingens möjligheter att, genom förläggande i största möjliga utsträckning av sina byggnadsarbeten till depressionsperioder, verka i konjunkturutjämnande syfte vore relativt små. Orsaken därtill vore att söka däri, att landstingens verksamhet så gott som uteslutande vore inriktad på att tillgodose sociala behov, främst hälso- och sjukvård, varför i regel erfordrades stora anstalter med omfattande och dyrbar utrustning, oell att de flesta nybyggnadsförslag på detta område vore av så trängande natur, att de svårligen medgåve ett uppskjutande till den ur konjunktursynpunkt lämpligaste tiden.

Då en rätt väsentlig del av den landstingskommunala byggnadsverksamheten åtnjöte statligt stöd, vore det av stor betydelse, vilken bidragspolitik staten förde vid låg- respektive högkonjunkturer. Erinras borde i detta hänseende, att staten under senaste depressionsperiod indrog sina byggnadsbolag till hemmen för kroniskt sjuka nied den påföljden, att den livliga byggnadsverksamheten på detta område hämmades. Utredningsmännen hade emellertid beaktat den stora betydelse statens åtgärder i förevarande avseende hade på den kommunala byggnadsverksamheten och framlagt förslag, huru därutinnan borde förfaras under goda och dåliga tider.

Kungl. Majlis proposition nr 284.

49 Vad anginge statsåtgärder under goda tider föresloges sålunda, 1) beredande av statsbidrag till utarbetande av planer för arbeten, vilka först framdeles skulle komma till utförande, 2) skärpning av praxis vid utövandet av kontrollen över den kommunala upplåningen samt 3) reglering av statens bidragsverksamhet. Mot vad som under första punkten föresloges hade styrelsen intet att erinra. Däremot förefölle det, åtminstone vad landstingen anginge, som om en skärpning av lånekontrollen till att avse jämväl prövning av den ur konjunkturutjämningssynpunkt lämpligaste tidpunkten för arbetets utförande, icke vore behövlig eller ens önskvärd, då en rationell och ändamålsenlig utveckling av ett landstingsområdes sjukvårdsorganisation därigenom lätt kunde äventyras. I allt fall syntes en dylik prövning böra ske med största försiktighet, så att ej nödvändiga byggnadsföretag uppskötes till en oviss framtid. I likhet med utredningsmännen ansåge styrelsen, av skäl som förut anförts, det mindre lämpligt att under goda tider nedskära de statliga byggnadsbidragen till olika slag av vårdanstalter. Däremot syntes den ifrågasatta modifikationen av grunderna för åtnjutande av statsbidrag från anslag till kommunala beredskapsarbeten lämpligen böra komma till stånd.

Beträffande de föreslagna statsåtgärderna vid en kris ansåge styrelsen dessa i det stora hela lämpliga. Det syntes sålunda vara ett steg i rätt riktning, när det föresloges, att under dylika tider Kungl. Majit borde kunna dispensera från de vanliga bidragsgrundema och utmäta större statsbidrag till de ekonomiskt sämst ställda kommunerna. I varje fall borde icke, såsom under senaste lågkonjunktur i vissa fall skedde, statsbidragen indragas eller nedsättas under sin normala nivå.

I allmänhet hava länsstyrelserna anslutit sig till huvudprinciperna i utredningsmännens förslag. Emellertid framhållas från åtskilliga håll de stora svårigheter, som en långtidsplanering av de kommunala arbetena föranleder.

Av betydande intresse är i förevarande sammanhang en siffersammanställning, som återfinnes i det till överståthållarämbetets yttrande fogade uttalandet från Stockholms stads gatunämnd. Gatunämnden angiver i miljoner kronor de sammanlagda utgifterna för ny- och ombyggnader inom stadens viktigaste arbetsområden under åren 1928—1937 i följande sam-

manställning.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 284.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Länsstyrelserna i de arbetslöshetstyngda länen hava samtliga framhållit, att deras anslutning till utredningsmännens förslag icke finge tolkas som en rekommendation av att nu utgående anslag, syftande till ökning av arbetstillfällena eller försörjningsmöjligheterna i nu ifrågavarande län minskades.

Länsstgrelsen i Blekinge län anslöte sig visserligen i princip till de sakkunnigas förslag men kunde icke finna, att de ifrågasatta åtgärderna beträffande de kommunala arbetena ledde till åsyftat resultat. Länsstyrelsen framlade i stället ett eget förslag till åtgärder av följande innebörd.

1. I riksstaten för varje år — ej minst under de »goda åren» -— uppfördes ett efter förhållandena till sitt belopp för varje gång närmare avvägt anslag till kommunala beredskapsarbeten.

2. Detta anslag stöde öppet för alla överhuvudtaget som kommunala beredskapsarbeten lämpade slag av arbeten.

3. Anslagen skulle ej, såsom enligt utredningens förslag, bli tillgängliga till fördelning först under en inträdd depressionsperiod, utan bidrag från anslagen skulle kunna, med bifogande av fullständiga utredningshandlingar (ritningar, kostnadsberäkningar etc.), sökas och beviljas när som helst efter anslagens anvisande.

4. Som villkor för bidrags beviljande skulle stadgas bland annat, dels att företaget ej finge igångsättas, förrän Kungl. Majit därtill gåve sitt tillstånd, och att det skulle fullföljas inom tid, som Kungl. Majit bestämde, och dels att kommunen själv skulle bevilja medel — i förekommande fall lämpligen genom fondering — till täckande av den del av kostnaderna, som ej skulle bestridas med statsanslag.

Beträffande resultatet av den fortsatta bearbetningen av den verkställda inventeringen framhåller ett flertal länsstyrelser, att det upprättade registret måste kompletteras och ständigt hållas aktuellt.

Sålunda anför länsstgrelsen i Kronobergs län, att det av utredningen upplagda kortregistret över anmälda arbetsföretag måste årligen revideras och kompletteras.

Detta torde särskilt vara nödigt ej minst med hänsyn till de förslag till utförande av vatten- och avloppsledningar inom länet, vilka redan framkommit och under den närmaste tiden kunde beräknas framkomma. I detta sammanhang ville länsstyrelsen framhålla önskvärdheten av att länsstyrelsen för vinnande av större överskådlighet över inom länet befintliga arbetsobjekt lämnades tillfälle att yttra sig rörande samtliga från länet inkommande förslag till komplettering av ovanberörda kortregister.

Länsstgrelsen i Hedlands län yttrar i huvudsak följande:

Utredningen hade karaktären av en idéplan, för vars omsättande i verklighet framför allt erfordrades fortsatt bearbetning, i vilket avseende utredningen framförde värdefulla uppslag. Huvudsaken vore icke att arbetsobjekt reserverades för dåliga tider, som kunde komma, utan att lämpliga kristidsarbeten effektivt förbereddes. Den naturliga och önskvärda fortsättningen av det påbörjade utredningsarbetet syntes därför länsstyrelsen vara, att anstalter vidtoges för upprättande av arbetsplaner för olika slag av arbeten och för ett fortlöpande vidmakthållande av dylika planförråd, varur, vid stigande arbetslöshet, lämpliga arbetsobjekt kunde utväljas och snabbt sättas i verket. Härvid syntes det länsstyrelsen vara av mindre betydelse, att en gruppering av arbetena skedde enligt flerårsplansprincipen. I många fall torde då det, som här gällde en krisberedskap, uppgörandet av flerårsplaner, innebära ett onödigt arbete, då dylika säkerligen måste komma att

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

undergå stora förändringar med hänsyn lill inträffande förhållanden. Det väsentliga vöre enligt länsstyrelsens mening, att väl förberedda arbetsobjekt, tillräckliga för en ej alltför knappt tillmätt tidsrymd, läge färdiga att sättas i verket i den ordning och omfattning, som kunde bedömas vara det riktiga och mest gagnande i de särskilda fallen, och att, där så ske kunde, genom klok och planmässig sparsamhet med de goda tidernas kapitalöverflöd krisfonder upplades för de dåliga tidernas stegrade behov. På den grundval, som vunnits genom de sakkunnigas utredning, borde under helst enhetlig ledning ett fortsatt arbete bedrivas efter dessa linjer. Av vikt vore även härvidlag, att ordnade former skapades för förskjutning av undersöknings- och andra förberedelsekostnader för arbeten, vilka skulle läggas i beredskap. Även i detta avseende syntes statens medverkan vara ofrånkomlig, om det avsedda målet skulle uppnås.

Beträffande det sätt, varå den fortsatta bearbetningen av utredningens material skall äga rum, anför länsstyrelsen i Älvsborgs län:

Den avgörande betydelse, som förarbetet på detta sätt finge, kunde svårligen medgiva, att det förlädes som en detalj till ett redan arbetstyngt statsdepartement. Det borde förläggas till något för ändamålet lämpat centralt ämbetsverk, exempelvis socialstyrelsen, så att i den mån ärendenas slutliga avgörande förbehölles Kungl. Majit, vid avgörandet även förelåge ämbetsverkets sakkunniga yttrande. Vidare föranledde arbetslöshetsarbetenas nya ställning en naturlig förskjutning av bestämmanderätten över deras igångsättande. När den uteslutande eller avgörande synpunkten ej längre bleve att skaffa arbete åt arbetslösa utan även att nyttiggöra den tillgängliga arbetskraften, bleve följden, att de, som ansvarade för mätningen och lokaliseringen av arbetslösheten, visserligen bevarades vid inflytande över kvantiteten av de arbetstillfällen, som måste skapas, men de, som hade ansvaret för de arbetsobjekt —- kommunikationer, jordbxuk, skogsbruk o. s. v. — där arbetskraften skulle sysselsättas, måste givas avgörande inflytande på vilka arbeten, som skulle utföras.

Till utredningsmännens förslag att statsbidrag skulle kunna utgå till utarbetande av arbetsplaner för kommunala arbeten har flertalet länsstyrelser givit sin anslutning.

Sålunda framhåller länsstyrelsen i Södermanlands län följande.

Då länsstyrelsen alltså kunde inskränka sig till att närmare behandla utredningens förslag beträffande kommunala arbeten, ville länsstyrelsen först uttala sin livliga tillfredsställelse med förslaget örn statsbidrag till utarbetande av arbetsplaner, entreprenadritningar och dylikt. För att ett dylikt förslag skulle få avsedd effekt, syntes det emellertid länsstyrelsen nödvändigt, att bidrag kunde utgå i .större omfattning än enligt utredningens mening och således även då utredningskostnaderna vore av mindre omfattning än att de motsvarade lägst fem öre för skattekrona. Det syntes även önskvärt, att dylikt statsbidrag kunde utgå till landsting. Ytterligare önskvärda åtgärder i samma syfte syntes vara, att arbetskrafter och medel ställdes till förfogande för sådana ämbetsverk såsom exempelvis medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, byggnadsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, sorn hade att granska byggnadsplaner av olika beskaffenhet m. m., detta för att möjliggöra, att denna ofta tidsödande granskning av vederbörande myndighet kunde vara verkställd redan, då frågan uppkomme örn visst företags utförande såsom beredskapsarbete. Såsom ägnat alt ytterligare uppmuntra till planläggningens fullgörande i god lid syntes vidare föreskrift böra lämnas av innebörd, att vid lika lämplighet ur arbetslöshets-

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

synpunkt sådana företag skulle äga företräde till bidrag till kommunala beredskapsarbeten, som snarast kunde igångsättas med full effekt.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län yttrar i detta sammanhang:

Såsom en illustration till behovet av bidrag för detta ändamål må framhållas att, enligt vad kommunalfullmäktige i Alnö socken i avgivet yttrande anfört, utredningskostnaderna för ett ifrågasatt arbetsföretag inom kommunen beräknades, om kommunen ensam skulle svara för kostnaderna, komma att medföra en ökad utdebitering inom kommunen av en krona per skattekrona.

Emellertid hava tvenne länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna i Kristianstads och Västmanlands län, uttalat tveksamhet rörande lämpligheten av de sakkunnigas förslag i förevarande avseende.

Den av de sakkunniga ifrågasatta ändringen av kontrollen över kommunernas upptagande av lån har av ett flertal länsstyrelser betraktats såsom ett alltför allvarligt ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Sådana synpunkter hava framförts av länsstyrelserna i Stockholms, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län.

De av de sakkunniga förordade ändrade grunderna för kommunala beredskapsarbeten hava i regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Vissa nya uppslag till kommunala arbeten med statsbidrag hava av länsstyrelserna framförts.

Sålunda erinra länsstyrelserna i Örebro och Västerbottens län om det ofta trängande behovet av gemensamma tvättstugor på landsbygden. Länsstyrelsen i örebro län anför i detta sammanhang följande.

Utöver de av utredningen såsom lämpliga föreslagna arbetsobjekten kunde ytterligare sådana ifrågakomma. Härvidlag kunde särskilt nämnas tvättstugor på landsbygden. Det torde vara en allmänt känd sak, att den enskildes tvätt på landsbygden ofta måste ske under ogynnsamma förhållanden i det att den måste utföras i otidsenliga och dragiga lokaler samt mången gång ute i det fria. Anskaffandet av för ett flertal hushåll gemensamma tvättstugor skulle härvidlag komma att i hög grad underlätta husmödrarnas arbete.

Väg- oell gatuarbeten.

Beträffande frågan örn särskilda bidrag för planläggning av vägarbeten anför väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att bestämmelser av innebörd, att förordnande av förrättningsmän för upprättande av arbetsplaner för vägbyggnader komme att meddelas i så god tid, att arbetsplanerna förelåge färdiga minst ett år, innan arbetena beräknades komma till utförande, icke vore påkallade. Även om någon erinran mot det därmed avsedda syftet knappast kunde göras, måste nämligen framhållas, att redan för det dåvarande ofta vore fallet, att planlagda och till utförande beslutade företag funnes i jämförelsevis stor omfattning. Styrelsen ämnade ock gå i författning om uppgörandet av en hela landet omfattande plan för huvudvägnätets förbättring och utbyggnad, vilket givetvis komme att stimulera upprättandet av erforderliga arbetsplaner ävensom revidering av äldre dylika. Styrelsen ansåge sig härjämte böra framhålla, att bestämmelser i antydd riktning vöre ägnade att föranleda upprättandet av planer i alltför stor omfattning, vilket in-

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

nebure, att en mångfald arbetsplaner bleve föråldrade oell tid efter annan måste revideras eller förnyas. Styrelsen ville i detta sammanhang meddela, att styrelsen icke funne tillräckligt vägande skäl föreligga att föreskriva ändring i gällande ordning rörande utbetalande till vägdistrikten av dem tillkommande ersättning för arbetsplaners upprättande.

Liknande synpunkter hava framförts av länsstyrelserna i Kristianstads och Västerbottens län.

Svenska vägstyrelsernas förbund uttalar i nu förevarande sammanhang följande.

Utredningens förslag att uppgörandet av planer till vägarbeten skulle ske så, att desamma läge färdiga minst ett år innan arbetet beräknades komma till utförande, vöre en teoretiskt riktig tanke. Om så skedde, kunde nog också vissa arbeten snabbare igångsättas, än annars kunde bliva fallet. Det torde dock i regel icke hava varit brist på de första planerna för vägarbeten, som under de båda senaste kriserna vållat vissa svårigheter vid igångsättandet. Dylika planer hade funnits då, liksom nu i stort antal, ehuru desamma icke kunde omedelbart direkt utnyttjas. Det vore i stället beslutet om själva arbetet jämte den tid, som fordrades för att detta beslut skulle vinna laga kraft, samt markfrågor jämte renstakning och utarbetandet av erforderliga byggnadsritningar, som hindrade en snabb igångsättning. Och en företagares beslut om ett arbete vore nästan alltid beroende av storleken av det statsbidrag han kunde påräkna. Då inga regler därför i betänkandet uppdragits, komme samma svårigheter att föreligga vid en kommande kris som tidigare varit fallet. Ju större statsbidrag, desto snabbare beslut om ett arbete och desto snabbare igångsättning.

En viss försiktighet med uppgörande av planer vöre emellertid nödvändig. Det förelåge annars fara för att ett livligt, men ofta onödigt projekterande komme att uppammas. Denna försiktighet finge naturligtvis icke drivas därhän, att den förhindrade vidtagandet av vissa ur rent praktisk synpunkt önskvärda och behövliga stakningar och utredningar. Så t. ex. måste alltid de stora genomgående vägarna ses i ett större sammanhang. Många fall kunde också förekomma, då en noggrann stakning av stora delar av en sådan väg i god tid och långt före byggnadstiden borde göras. Likaså kunde det vara nödvändigt att särskilt i tätare bebyggda samhällen eller i närheten av dylika uppgöra förslag till en väg och fastställa planen för densamma för att hindra olämplig bebyggelse.

I fråga örn att skilja stakningskostnaderna från byggnadskostnaderna delade förbundet helt utredningens synpunkter och ville livligt tillstyrka att så skedde. Beträffande stakningskostnaderna ville förbundet dock på det allvarligaste avråda från att bilskattemedel disponerades till desamma. Örn andra synpunkter än vägväsendets skulle läggas på planernas uppgörande, borde dessa också utföras med anlitande av medel från annat håll. Planernas komplettering nied vissa tekniska uppgifter för bedömande av arbetenas lämplighet för sysselsättning av arbetslösa vore alltid av värde. Noggranna bestämmelser efter vilka grunder detta bedömande skulle göras borde dock meddelas förrättningsmännen.

De sakkunnigas förslag att under högkonjunkturår en viss fundering av automobilskattemedel måtte äga rum har tillstyrkts av bland andra statskontoret och riksräkenskapsverket. Däremot hava länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Ostergötlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads. Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs och Gävleborgs län avstyrkt förslå-

54 Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

get. Länsstyrelsen i Värmlands län tillstyrker en försiktig fondering, som emellertid icke finge medföra, att vägfattiga län såsom Värmlands län finge sin andel av automobilskaltemedlen minskad.

Väg- och vattenhyggnadsstyrelsen avstyrker med hänsyn till att automobilskattemedlen under de närmaste åren knappast torde förslå att tillfredsställa de mest trängande behoven.

Svenska v äg styr el ser nas förbund, som likaledes avstyrker förslaget, anför följande.

Vägväsendet vore och komme under ännu många år framåt att vara statt i en ständig utveckling. Särskilt komme kravet på mer eller mindre permanentade väg.janor att växa, och detta krav måste ur såväl trafikekonomiska som andra synpunkter utan alltför lång tidsutdräkt tillgodoses. Rikshuvudvägarna befunne sig ännu i ett långt ifrån tillfredsställande skick. I stora delar av vårt land vore behovet av utfartsvägar från många gånger rätt stora samhällen trängande. Ännu så länge hade icke möjlighet förefunnits att i ens tillnärmelsevis tillräckligt snabb takt sörja för dess avhjälpande. Slutligen visade den verkställda inventeringen klart och tydligt på att behov av omläggning och förbättring av stora delar av landets vägnät ännu förefunnes i stor utsträckning. Ett gott vägnät vore en livsnerv i ett land. Därför läge det vikt uppå att detsamma snarast möjligt bleve satt i bästa skick. En förbättringsverksamhet påginge, som vöre inne på riktiga banor. Men den ginge sakta -—• i brist på anslag. När därför under nuvarande högkonjunktur en något bättre tillgång på medel för vägväsendet funnes, vore detta en fördel, som icke finge förstöras. Det vore icke lämpligt att vid ett tillfälle tvångsvis stanna utvecklingen med tanke på att vid en blivande kris ett större tillskott i stället skulle åstadkommas. Det tillskott, som då genom vägarbetenas utnyttjande kunde komma vägväsendet tillgodo, borde, liksom under föregående kriser finansieras med andra medel än de som inbesparades genom en åtstrypning på nödvändiga arbeten tidigare. Vägväsendet vore icke jämförligt med viss annan byggnadsverksamhet, t. ex. den offentliga husbyggnadsverksamheten utan vore i ordets egentliga mening produktivt, särskilt med tanke på näringslivet och de stora besparingar, som uppstode på olika områden genom ett förstklassigt vägnät. Och vilka garantier kunde lämnas för att, örn en större fond på det föreslagna sättet hopsparats, dessa medel obeskurna sedan komme vägväsendet till godo? Ej heller vore det säkert, att dessa medel då komme att fördelas så, att de komme de trakter eller vägar tillgodo, där behovet — sett från vägväsendets sida — vöre störst. I tider av stor arbetslöshet komme säkerligen icke arbetenas igångsättande att ske i trakter där vägbehovet vore störst. Och den största fara läge i att de medel, som på detta sätt fonderats, komme att bliva ett alltför lockande byte vid ett tillfälle, då allvarliga budgetsvårigheter förelåge.

Även utredningens övriga förslag beträffande väg- och gatuarbeten hava vid remissbehandlingen gjorts till föremål för uttalande. Beträffande särskilt förslaget att koncentrera de statliga stensätlningsarbetena till städerna har detta tillstyrkts av svenska vägstyrelsernas förbund, som anför i huvudsak följande.

I fråga örn användningen av gatsten ansåge sig förbundet kunna i stort sett instämma med de sakkunniga. Även om några berättigade anmärkningar icke numera kunde riktas mot stenen som beläggningsmaterial med de förbättrade metoder, som under de senaste aren kommit till användning vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

utförandet av stensättningsarbeten, måste dock användningen av densamma å vägar bliva relativt begränsad. Underberedningen måste vara synnerligen kraftigt gjord, vilket bidroge till att väsentligt öka totalkostnaden för stensättningen. Det borde nämligen alltid vara kostnaden för förbättringen i sin helhet, som skulle vara utslagsgivande. På grund av transportkostnad, tillgång på grus m. fl. andra inverkande omständigheter torde därför stenen som beläggningsmaterial å vägar icke böra tillmätas alltför stor betydelse. För beläggning i backar återigen eller å sådana platser, där förutsättningarna vore särskilt gynnsamma, borde stenen naturligtvis alltjämt utnyttjas. Dess största avsättningsområde torde dock, som de sakkunniga också riktigt framhållit, bliva städer och andra tätare bebyggda samhällen, så belägna att transportkostnaderna för sten och sand icke bleve alltför stora.

Avstyrkande yttranden beträffande de sakkunnigas förslag i denna del hava inkommit från länsstyrelserna i Blekinge, Hallands och Göteborgs och Bohus län. Även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avstyrker förslaget. Styrelsen erinrar bland annat:

En koncentrering nu av de statliga stensättningsarbetena till städerna på sätt utredningen föreslagit skulle innebära, att den utslagsgivande och betydelsefullaste delen av stenindustriens inlandsmarknad skulle berövas stenindustrien, vilket i sin tur skulle medföra ökad arbetslöshet bland stenhuggarna i de alltjämt nödlidande stenhuggeridistrikten.

1937 års granitutredning framhåller bland annat, att utredningen vid företagna studieresor i Sverige, Norge och Tyskland kunnat konstatera, alt smågatstensvägar kunde sättas synnerligen jämnt, varigenom de av beredskapsutredningen påtalade olägenheterna av stenvågarna undvekes. Genom sin naturliga strävhet skänkte tvärtom stenvågen, särskilt vid höga hastigheter, en hög grad av trygghet. Det funnes därför vid ett rationellt ordnande av vår permanentbeläggningsifråga ingen anledning att —- såsom beredskapsutredningen av trafiktekniska skäl förordat — begränsa stenläggningarna till vägar inom samhällen, där hastigheten måste nedsättas. Tvärtom syntes lämpligt att just på vägar, avsedda för höga hastigheter, utnyttja stenmaterialet, då detta uppfyllde kravet på att beläggningen skulle vara sträv och ljus —- ett krav, som från vägteknikernas sida brukat uppställas, när det gällt permanentbeläggning av våra vägar.

Utredningens synpunkter å byggandet av broar hava mött kritik i åtskilliga yttranden. Överståthållarämbetet samt länsstyrelsen i Kristianstads län kunna icke finna ifrågavarande arbeten olämpliga för arbetslöshetens bekämpande. Länsstyrelserna i Blekinge, Skaraborgs och Värmlands län, liksom även flertalet länsstyrelser i de norrländska länen, motsätta sig, att anslagen till brobyggnader minskades under nu rådande konjunkturer. Även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fiamför bestämda erinringar mot utredningens förslag under framhållande av i huvudsak följande.

Örn utredningens förslag skulle följas, bleve resultatet, att efter nästa lågkonjunktur en stor del av till buds stående medel finge användas för att söka bringa brobyggnaderna å vägarna i nivå med vägarnas standard i övrigt. Tills detta skott, skulle trafiken å vägarna få vidkännas mycket betydande olägenheter. Då vidare ett sådant koncentrerat brobyggande under kortare tid ur flera synpunkter måste anses mindre lyckligt, syntes det uppenbart, alt eli förverkligande av utredningens förslag i här berörda del skulle medföra för vägväsendet allvarliga följder. Styrelsen nödgades därför bestämt avstyrka utredningens förslag i denna del.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Utredningen hade funnit broarbeten, vilka till sin karaktär ur de synpunkter, varom här vore fråga, kunde anses som mellanting mellan vägarheten och husbyggnadsarbeten, mindre värdefulla som arbetslöshetsobjekt. Sålunda framhölls beträffande brobyggnader, att en betydande del av kostnaderna för dessa arbeten utgjordes av kostnad för material, huvudsakligen järn och cement, i följd varav endast ett fåtal industrier skulle beröras, varför broarbetena skulle bliva ur arbetslöshetssynpunkt mindre värdefulla. Denna uppfattning kunde icke delas av styrelsen, som i detta sammanhang funne sig höra framhålla, att även andra material än de av utredningen angivna användes för brobyggnader.

Utredningen framhölle vidare, att praktiskt laget all brobyggnad på landsbygden skedde på entreprenad, samt att, då det gällde broar av icke alltför obetydliga mått, endast ett begränsat antal entreprenörer kunde ifrågakomma. Möjligheten att snabht utöka byggnadsverksamheten bleve därför väsentligen beroende på dessa entreprenörers möjlighet att utvidga sin verksamhet. Härtill borde anmärkas, att det funnes ett 30-tal svenska brobyggnadsentreprenörer, som utfört större brobyggnader, samt att det icke torde finnas någon större svårighet för dessa entreprenörer att i mycket väsentlig grad utöka sin verksamhet på kort tid.

Det kunde vidare erinras om att industrien under nu rådande konjunkturförhållanden sysselsatte en jämförelsevis talrik stam av vattenbyggnadsarbetare för byggande av dammar, kraftanläggningar m. m. Under en lågkonjunktur inskränktes eller upphörde denna verksamhetsgren och arbetarna ifråga bleve arbetslösa. För att utnyttja dessa arbetares yrkesskicklighet, syntes brobyggnadsarbeten vara att rekommendera.

Svenska vägstgrelsernas förbund anför bland annat:

I fråga örn broarbeten ville förbundet uttala en bestämt avvikande mening gentemot de sakkunnigas åsikt. För den händelse broar inginge i pågående utbyggande av en trafikled borde de alltid färdigställas i samband med denna, för såvitt det gällde nyanläggningar eller omläggningar, där eventuellt befintliga äldre broar icke kunde utnyttjas. I annat fall komme trafikleden icke att fylla det avsedda behovet. En provisorisk anordning vid ett broställe bleve alltför dyrbar. Vid sådana ombyggnader, där de befintliga broarna vore för trafikens krav tillräckligt hållbara, men till äventyrs för smala eller eljest mindre lämpliga kunde och borde dock naturligtvis alltid övervägas om icke ett uppskjutande av ombyggnaden borde ske. Gällde det återigen ombyggnad av fristående broar, alltså utan något samband med vägens ombyggnad i övrigt, skulle behovet av en dylik ombyggnad vara det enda avgörande. Antingen vore broarna så gamla och dåliga, att de ur säkerhetssynpunkt måste ombyggas och då varken borde eller kunde ett uppskjutande äga rum, då härigenom alltför stora riskmoment uppstode eller kvarstode, eller också vöre broarna ur andra synpunkter sådana att de icke längre fyllde trafikens ovillkorliga krav. Ej heller då borde ombyggnaden uppskjutas. Det kunde vara tillräckligt att här endast peka på äldre brobyggnader, som visserligen ännu icke vore trafikfarliga men som vöre å svagt utförda, att de icke tålde den högre belastning, som den framväxande biltrafiken fordrade, eller som vore så smala, att de icke tilläte framförandet av ett modernt plogaggregat. I senare fallet bleve ju ett öppethållande av vägen mycket dyrbart för ett vägdistrikt, och ett uppskjutande av ombyggnaden näppeligen lämpligt alltför länge. De sakkunniga själva hade uttalat, att brobyggnaderna icke i regel vore lämpliga som arbeten för arbetslösa och i detta uttalande kunde däremot förbundet helt instämma. Förbundet ville därför som sammanfattning och utan att närmare framföra

Kungl. Maj.ts prooosition nr 284.

alla de skäl, som talade för att brobyggnadsverksamheten borde fortgå normalt, med kraft framhålla, att frågan om broars byggande icke borde ses ur annan synpunkt än brobehovssynpunkt och avstyrkte därför bestämt att anslagen till byggande av broar nu minskades.

Arbeten för jordbrukets främjande.

Någon mera ingående redogörelse för remissyttrandena i vad dessa avse de föreslagna åtgärderna å jordbrukets område eller för främjande av skogsvården torde icke i nu förevarande sammanhang vara påkallad. Jag anser mig därför endast böra anföra några huvudsynpunkter. Här må sålunda framhållas, att länsstyrelserna i Kronobergs, Blekinge, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län bestämt hava avrått från minskning av de ordinarie anslagen till torrläggning och nyodlingar under nuvarande högkon junktur.

Beträffande avdikningsanslagen, vilka de sakkunniga föreslagit skulle nedsättas till 2,000,000 kronor, har lantbruksstyrelsen i huvudsak framhållit följande.

Utredningens uppfattning i dithörande frågor måste lantbruksstyrelsen karakterisera som verklighetsfrämmande och ägnad att giva en ensidig bild av förhållandena. Det torde nämligen icke kunna undvikas, att dessa spörsmål måste ses jämväl ur de jordbrukares synpunkt, vilka utredningen förväntade skola under tider av arbetslöshet tillhandahålla ur det allmännas intresse erforderliga arbetsobjekt. Det torde kunna anses såsom högst tvivelaktigt, huruvida dessa, sedan de fått vidkännas mången gång dryga och för dem betungande kostnader för upprättandet av arbetsplanerna, ville finna sig i att ligga med dylika arbeten i reserv i väntan på att en krisperiod någon gång i en oviss framtid skulle bryta in. För den, som vore hänvisad till att leva av sitt jordbruk, kunde givetvis ett dylikt uppskjutande av för jordbruksdriften nödvändig grundförbättring av ifrågavarande slag leda till konsekvenser av för hans ekonomi betänklig art. Jordbrukaren vore i sin gärning nödsakad att räkna med realiteter, och för honom utgjorde den omständigheten, att han på grund av att jorden vore vattenskadad icke kunde av sitt jordbruk erhålla full bärgning för sig och sin familj, en högst påtaglig och mycket allvarlig realitet. Det rådde intet tvivel om att ett mycket stort antal jordbrukare av denna anledning vore nedpressade till en levnadsstandard, med vilken exempelvis våra industriarbetare numera icke skulle låta sig nöja. Detta gällde icke blott innehavarna av de ofullständiga jordbruken utan kanske lika ofta sådana, som med hänsyn till större innehav av odlad jord icke kunde inrangeras i nämnda kategori. För dessa senare kunde i de fall, då en mera avsevärd del av åkerarealen vore vattenskadad, situationen snarare sägas vara ännu allvarligare med hänsyn till att byggnader, redskap m. m. måste i allt fall hållas i viss större utsträckning. Erfarenheten hade också visat, att jordbrukarna betraktade avhjälpandet av vattenskada och reglering av vattenförhållandena å deras mark som en angelägenhet av särskilt brådskande natur.

Såsom styrelsen tidigare vid ett flertal tillfällen framhållit, hade det till följd av otillräckliga arbetskrafter på lantbruksingenjörsdistrikten sedan lång tid tillbaka tyvärr icke varit möjligt att tillgodose jordbrukarnas önskemål på snabb handläggning av dessa ärenden. Fastmera hade denna handläggning nästan som regel kommit ali draga oskäligt långt ut på tiden, i fråga örn större arbeten ända lill 10 år eller därutöver, varvid det tvungna

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

dröjsmålet medfört risk för fortsatt skadegörelse genom översvämning eller dylikt. Därtill komme, att ifrågavarande torrläggningsföretag krävde relativt betydande kapitalutlägg, ävensom att ernåendet av med desamma avsedd effekt finge ses på lång sikt och vanligen förutsatte, att vissa följdarbeten, i första hand detaljdränering, komme till stånd genom brukarens försorg; dessa omständigheter utgjorde även den huvudsakliga anledningen till att företag av denna art ansetts böra understödjas med statsmedel.

Emellertid hade det icke varit möjligt att, om man bortsåge från den senaste arbetslöshetsperioden, med för ändamålet anvisade anslag tillgodose dessa torrläggningsarbeten annat än till viss del. Härigenom uppstode före inträdet av nyssnämnda period en för varje år allt större och slutligen nästan katastrofartad anhopning hos styrelsen av torrläggningsprojekt, vilka på grund av såväl brist på medel hos företagarna som de anvisade anslagens otillräcklighet icke kunde komma till utförande. Dessa förhållanden belystes av följande tabell.

Av det anförda framginge, att, för den händelse understödjandet från statens sida av ifrågavarande torrläggningsverksamhet över huvud taget skulle anses äga berättigande, bidragstilldelningen torde med hänsyn till verksamhetens nuvarande omfattning böra hållas vid ett belopp av omkring 4,000,000 kronor för år. En mera avsevärd inskränkning av denna bidragstilldelning komme, enligt vad mångårig erfarenhet utvisat, att ofelbart resultera i en efter hand onormalt stegrad anhopning i styrelsen av dessa ärenden och därmed följande försening under åratal med deras avgörande. Därest anslaget, på sätt utredningen föresloge, skulle nedskäras så radikalt, att detsamma begränsades till endast 2,000,000 kronor för år, komme detta otvivelaktigt att leda till förhållanden på ifrågavarande verksamhetsområde, som närmast måste betecknas som kaotiska. Vad utredningen anförde om önskvärdheten av att viss balans av planlagda men ej bidragstilldelade företag alltid funnes att tillgå, kunde icke anföras som skäl för en nedsättning av anslaget, då en ur angivna synpunkt fullt tillräcklig balans torde bliva i fortsättningen säkerställd redan med bibehållande av anslaget vid dess nuvarande storlek.

Lantbruksstyrelsen framhölle dessutom att även om anläggandet av brunnar och vattenledningar på landsbygden finge anses viktigare än anläggandet av avloppsledningar, så syntes det likväl styrelsen, som om frågan om vatten- och avloppsledningar borde upptagas till utredning i ett sammanhang, då överhuvud taget alla sådana viktigare tekniska anordningar, som

Härav 4,000,000 kronor från särskilt anslag till torrläggningsföretag, ägnade att motverka arbetslösheten.

59 Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

kunde underlätta arbetet för husmodern på landsbygden, vöre av utomordentligt stor betydelse ur såväl ekonomisk som social och hygienisk synpunkt.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap yttrar:

Anläggandet av brunnar och vattenledningar på landsbygden hörde enligt sällskapets uppfattning till de arbeten, som i främsta rummet borde stödjas även under nuvarande förhållanden. Med hänsyn till arbetsforhallandena vid lantbruket, begränsningen av arbetstiden och svårigheten att erhålla erforderlig arbetskraft i jordbrukarehemmen vore det synnerligen angelaget, att åtgärder vidtoges, som kunde underlätta de löpande arbetena i hemmet och husdjursstallarna. Få åtgärder vore i så hög grad ägnade att bidraga härtill som anläggandet av vattenledningar.

Även örn en viss försiktighet borde iakttagas, nar det gällde att genom avdikning lägga ökade jordarealer under plogen, vore emellertid bidrag till avdikningar alltjämt berättigade såväl i Norrland som också på mångå platser i de sydligare landsdelarna. Framförallt vore så fallet, där avdiknmgen kunde tjäna till att komplettera s. k. ofullständiga jordbruk. For Norrlands vidkommande syntes jämväl böra beaktas, att den fortgående folkökningen därstädes kunde kräva grundande av nya jordbruk för beredande av sysselsättning.

Skogsarbeten.

Utredningens förslag till åtgärder för möjliggörande av ökad användning av skogsvårdande arbeten i kampen mot arbetslösheten hava av praktiskt taget samtliga remissinstanser tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Endast beträffande lämpligheten av att under goda konjunkturer uppskjuta vissa arbeten hava meningarna varit delade.

Domänstyrelsen anför sålunda:

I fråga om skogsarbeten, avsedda att utföras under nu rådande förhållanden finge styrelsen med anledning av vad utredningsmännen därom uttalat angående återväxtåtgärder av grundförbättrande natur samt röjning i ungskog å av domänverket förvaltade fastigheter framhålla, att, särskilt vad de förra åtgärderna beträffade, så betydande arbeten för höjning av skogsmarkens produktion alltjämt erfordrades, att snarare en ökning än en begränsning av desamma vore påkallad även under tider, da arbetslöshet ej krävde anordnandet av särskilda arbeten.

Skogsägarnas riksförbund framhåller bland annat:

Då det för hela vårt lands skogsbruk gällde att för tillgodoseende av vår träindustris alltmera ökade behov av råvara öka avkastningen av våra skogar såväl kvantitativt som kvalitativt, trädde här de bestandsvardande arbetena och transportförhållandena i skogarna i förgrunden. En av de beståndsvårdande åtgärder, som framför andra vore betänkligt eftersatt i vårt svenska skogsbruk, vore röjning i sådana abnormt överslutna plant- och ungskogsbestånd, där t. ex. icke önskvärda trädslag omöjliggjorde eller tillbakahölle en normal utveckling av den blivande beståndsindividen och där röjningsvirket icke kunde användas vare sig till avsalu eller husbehovsändamål. Dessa röjningsåtgärder, som sålunda avsåge att med tidsvinst hjälpa fram de yngre beståndstyperna till önskvärd trädslagsblandning och till gagnbara dimensioner, vore enligt riksförbundets mening arbeten, som även under gynnsamma tider icke finge skjutas ål sidan eller minskas, utan tvärt örn ökas genom att skogsägarna gåves möjligheter till erhållande av hjälp

60 Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

för dessa åtgärder. Intresset för denna gren av beståndsvården måste ovillkorligen stimuleras, då denna åtgärd måste anses vara den primära förutsättningen för att skogsmarkens produktionsförmåga skulle utnyttjas som sig borde — icke av stagnerande utan av tillväxtkraftiga skogar — alltifrån beståndens grundläggande. Riksförbundet ville således i denna punkt framhålla som sin mening, att, i motsats till utredningen, röjningsarbeten och anslag därtill under goda tider icke finge minskas utan kontinuerligt vidmakthållas till och med kanske med en viss lättnad i de bestämmelser för anslagets erhållande, som dittills tillämpats.

Sveriges skogsägareförbund yttrar:

Örn sålunda den statsunderstödda skogsdiknings- och skogsodlingsverksamheten ansåges böra något nedkrympas under de goda tiderna, borde däremot under sådana tider en annan gren av skogsvårdande arbete upptagas, vilken i mindre omfattning skänkte nya arbetstillfällen för dagen men däremot i allra högsta grad hade en skogsvårdsbefrämjande effekt samt skänkte ökad skogsproduktion i framtiden. Förbundet syftade på det komplex av åtgärder, som avsåge att inskränka skogsbetet genom anordnandet av betesvallar.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, som tillstyrker utredningens förslag, har ansett sig böra beröra ett spörsmål, som ägde samband med planläggandet av de arbeten till bekämpande av arbetslöshet, vilka av utredningsmännen varit föremål för inventering. Centralrådet uttalar därvid bland annat följande.

För att stärka beredskapen på skogsbrukets område vore önskvärt, dels att de redovisade arbetsobjekten ytterligare uppdelades i företag, som vid behov omedelbart kunde tillgripas, och sådana, som i andra hand stöde till förfogande, dels ock att åtgärder i förtid vidtoges i syfte att såvitt möjligt garantera ett snabbt ianspråktagande av en första arbetsreserv. En sådan utveckling av krisberedskapen skulle förvisso avsevärt öka dess effektivitet. Härför vore en mera ingående undersökning på området nödvändig, varvid borde utrönas, bland annat, på vad sätt och varstädes arbete utan större dröjsmål kunde beredas arbetslösa ävensom det antal personer, som beräknades kunna sysselsättas i de olika företagen. Centralrådet tilläte sig framhålla, att skogsvårdsstyrelserna, därest beredskapsåtgärderna ansåges böra i nämnda hänseende kompletteras, torde kunna vara behjälpliga med en dylik undersöknings genomförande å skogar i enskild ägo. De kostnader, som därvid eventuellt uppkomme för styrelserna, borde dock bestridas genom särskild medelsanvisning. För egen del vore centralrådet berett biträda vid den förberedande utredning, som lämpligen borde föregå en sådan undersöknings igångsättande.

1937 års arbetslöshetssakkunniga.

I proposition nr 302 till 1937 års riksdag angående anslag till statens arbetslöshetskommission, reservarbeten och kontantunderstödsverksamhet m. m. framhöll jag, att en omprövning borde komma till stånd rörande frågan örn de medel, vilka framdeles böra anlitas för bekämpande av en kvarstående jämförelsevis begränsad arbetslöshet. -lag erinrade vidare i nämnda proposition, att en arbetslöshetsräkning vid lämplig tidpunkt på sommaren 1937 borde verkställas på sätt senast skedde år 1927. För verkställande av den av mig ifrågasatta omprövningen av åtgärderna mot restarbetslös-

Kungl. Majlis proposition nr 284.

heten tillkallade jag efter Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1937 särskilda sakkunniga, vilka antagit namnet 1937 års arbetslöshetssakkunniga. De sakkunniga utgöras av kanslichefen A. Thomson, ledamoten av första kammaren lantbrukaren F. Domö, ledamöterna av andra kammaren förbundsordföranden S. Cnise, redaktionssekreteraren T. Erlander, lantbrukaren O. Jeppson och lantbrukaren G. Strindlund. Utredningsarbetet ledes av mig i egenskap av de sakkunnigas ordförande.

De sakkunnigas arbete har förutom den centrala ledningen av 1937 års arbetslöshetsräkning hittills huvudsakligast haft karaktären av förberedande överläggningar om åtgärder mot restarbetslösheten. De sakkunniga hava vid dessa överläggningar konstaterat behovet av ytterligare klarläggande undersökningar på vissa punkter. Sådana hava ävenledes igångsatts rörande följande problem.

1) Kommunernas kostnader för hjälp till arbetslösa.

2) Arbetslösheten inom fackföreningarna.

3) Inom olika länder tillämpade principer för kontantunderstödsverksamhet.

4) Orsakerna till de relativt talrika arbetslöshetsfall, vilka under nuvarande högkonjunktur för första gången uppträda som hjälpsökande.

5) Kommunernas praxis vid nyanställning av arbetskraft med hänsyn till ålderns inverkan å arbetstagarens möjligheter att erhålla anställning.

Ingendera av dessa undersökningar är för närvarande slutförd. Rörande kommunernas praxis vid nyanställning av arbetskraft föreligga emellertid vissa preliminära uppgifter av mera allmänt intresse.

Nämnda undersökning omfattar Stockholm och landets övriga 39 städer med över 10,000 invånare. I dessa städer hade under åren 1934—36 nyanställts 5,766 manliga befattningshavare, därav 363 tillhörande yrkesgruppen kontorspersonal, 322 vaktmästare (inklusive springpojkar) samt 5,081 kommunalarbetare.

Fördelas dessa personer efter ålder vid anställningen erhålles följande resultat.

Tabell 16. Sammanlagda antalet under åren 1934—1936 nyanställd manlig personal i stadens tjänst jämte uppgift örn densammas åldersförliållanden vid anställnings-

tillfället:

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Obenägenheten att anställa äldre personer gör sig tydligt gällande beträffande gruppen kontorspersonal och vaktmästare. Under de 3 år som undersökningen omfattar hava endast 36 personer över 40 år anställts i landets samtliga större och medelstora städer, vilket är en anmärkningsvärt låg siffra, då man har sig bekant, att en betydande arbetslöshet bland fullgod arbetskraft inom dessa områden existerar bland personer över 40 år.

De för de äldre åldersgrupperna långt gynnsammare siffrorna för kommunalarbetarna förklaras därav, att flertalet »nyanställda» tidigare under längre eller kortare perioder varit anställda i kommunens tjänst och därefter vid arbetsbrist avskedats eller permitterats. Siffrorna lämna därför ingen annan upplysning, än att kommunerna eftersträvat att vid tillfälle återanställa personer, vilka tidigare varit i stadens tjänst.

På direkt fråga hava 14 städer förklarat sig sakna fastställt åldersstreck vid nyanställning av arbetskraft, 19 städer hava uppgivit, att i reglemente angivits åldersstreck och 7 städer meddela, att i praxis tillämpas åldersbestämmelser, vilka icke finnas fastställda i reglemente. 26 av de undersökta 40 städerna skulle enligt deras egen förklaring tillämpa bestämmelser om maximiålder vid anställning. I 2 städer har åldersgränsen satts så lågt som vid 30 år, i 19 vid 35 år, i 4 vid 40 och i en stad vid 45 år.

1937 års arbetslöshetsräkning.

1937 års arbetslöshetssakkunniga hava i enlighet med Kungl. Maj:ts uppdrag omhänderhaft den centrala ledningen av den arbetslöshetsräkning, som jämlikt Kungl. Maj:ts beslut ägde rum den 31 augusti 1937 i landets samtliga kommuner.

För uppgörande av plan för nämnda räkning hade efter Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 juni 1937 tillkallats särskilda sakkunniga, vilka den 30 juni 1937 överlämnade förslag i ämnet. Räkningen verkställdes i stort sett i enlighet med de sakkunnigas förslag. Slutresultaten från räkningen föreligga ännu icke. Jag har emellertid från statens arbetslöshetskommission, åt vilken uppdragits att verkställa den statistiska bearbetningen av materialet, infordrat vissa preliminära uppgifter, för vilka jag i det följande redogör.

Vid räkningen anmälde sig 27,238 personer, varav 1,131 kvinnor. Vid granskningen av de anmäldas uppgifter befunnos 691 personer ha haft arbete på räkningsdagen. På andra grunder utsorterades vidare 373 anmälningar, och slutligen framgick av uppgifterna, att 949 personer kunde anses vara helt arbetsoförmögna. Bortsett från dessa, kvarstå sålunda 25,225 arbetslösa, varav 1,010 kvinnor. Efterföljande redogörelse behandlar allenast dessa 25,225 personer. De arbetslösa fördelade sig på 997 av landets 2,526 kommuner. Inom samtliga städer med undantag av Trosa och Gränna redovisades arbetslösa. Av de 1,364 jordbrukskommunerna uppvisade däremot endast 261 kommuner arbetslöshet.

De arbetslösas geografiska fördelning framgår av tabell 17. I tabellerna 18—24 redogöres närmare för de arbetslösa männens ålders- och yrkesför-

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

delning, försörjnings- och bostadsförhållanden m. m. och i tabell 25 redovisas de arbetslösa kvinnorna på yrkes- och åldersgrupper.

Av tabell 17 framgår, att arbetslösheten var av mera betydande omfattning endast i Västernorrlands, Norrbottens, Göteborgs och Bohus samt Blekinge län och i storstäderna. Inom dessa områden återfunnos närmare ",'3 av samtliga arbetslösa. Det torde vidare böra observeras, att 8,833 eller c:a 35 % av de vid räkningen anmälda samtidigt uppträdde som hjälpsökande hos arbetslöshetskommittéer. Räkningen gav alltså vid handen förekomsten av en rätt betydande dold arbetslöshet. Relativt störst är denna dolda arbetslöshet i landsbygdens jordbruks- och skogskommuner. De absoluta talen äro emellertid här icke av någon större storleksordning. Inom de län, där en anmärkningsvärt ringa del av de vid räkningen anmälda arbetslösa uppträtt såsom hjälpsökande hos arbetslöshetskommittéerna, är likaledes det absoluta antalet anmälda ganska lågt. I Jämtlands län sålunda, där allenast 5.6 % uppträda såsom hjälpsökande, deltogo i räkningen endast 108 personer, i Kristianstads län med en hjälpsökandefrekvens av 10.3 %, var hela antalet arbetslösa 233 och i Västerbottens län voro motsvarande siffror 16.6 %> och 771. I Göteborgs och Bohus län är hjälpsökandefrekvensen den högsta i landet. Icke mindre än 63.9 % av de arbetslösa återfinnas här såsom hjälpsökande hos kommittéerna. Även Hallands län (56.8 °/o) och Göteborgs stad (43.6 %) uppvisa relativt hög hjälpsökandefrekvens. Bekymmersam är den betydande dolda arbetslöshet, som enligt tabellen möter i Västernorrlands och Norrbottens län.

I tabell 18 redovisas de arbetslösa fördelade på åldersgrupper och län. Av de arbetslösa männen voro 10,363 eller 42.8 °/o över 40 år. Av tabell 20, vari de hos arbetslöshetskommittéerna hjälpsökande fördelats på åldersgrupper, framgår, att icke mindre än 4,666 eller 53.0 %> av dessa voro över 40 år. Den i samma tabell företagna jämförelsen med tidigare undersökningar utvisar, att de äldre arbetslösa numera utgöra en betydligt större andel av de hjälpsökande arbetslösa än tidigare. Hela antalet arbetslösa män under 21 år uppgick till 2,237 eller 9.3 °/o, och ungefär 2/3 av dessa vörö hemmahörande i Värmlands, Kopparbergs samt de norrländska länen. I storstäderna var däremot ungdomsarbetslösheten av ringa omfattning, i det att antalet arbetslösa i åldrarna under 21 år i dessa endast utgjorde 2.1 % av hela antalet arbetslösa män. Sista kolumnen i tabell 18 angiver åldersmedianens läge i olika län. Ett studium av denna kolumn giver vid handen, hur artskilt arbetslöshctsklientelet inom olika delar av landet för närvarande är. Uppdelar man klientelet ur ålderssynpunkt i två lika stora delar, går gränsen mellan den äldre och den yngre hälften vid 45.4 år i Malmö stad och vid 44.9 år i Stockholm. Motsvarande åldersläge för Norrbottens län är 27.7 år. Skillnaden är som synes mycket betydande.

De arbetslösas fördelning på ålders- och yrkesgrupper framgår av tabell 19. Den höga siffran för antalet arbetslösa inom gruppen jordbruk är särskilt påfallande. Av 2,729 arbetslösa män, som redovisas inom denna grupp, voro icke mindre än 1,177 jordbrukare, som icke hade full sysselsättning vid sina

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

Tabell 17. De arbetslösas geografiska fördelning.

jordbruk samt 724 jordbrukarsöner, som delvis voro sysselsatta vid föräldrarnas jordbruk; 75 % av dessa partiellt arbetslösa voro hemmahörande i Norrbottens, Västernorrlands och Västerbottens län. Utom dessa kategorier ingå i undersökningen 598 personer inom andra yrkesgrupper, som vid räkningstillfället icke voro helt arbetslösa. En mindre del av dessa utgjordes av småföretagare, huvudsakligen skräddare, skomakare, fiskare m. fl., som anmält sig vid arbetslöshetsräkningen av den orsaken, att arbetsinkomsten

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Tabell 18. Arbetslösa mäns fördelning på åldersgrupper och län,

65 Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 284. 5

66 Kungl. Majlis proposition nr 284.

Tabell 19. Arbetslösa mäns fördelning

Absoluta tal.

Kungl. Irfajtts proposition nr 284.

på yrkes- oell åldersgrupper.

Procenttal.

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 284- Tabell 20. Hjälpsökande arbetslösa mäns fördelning på åldersgrupper.

varit otillräcklig. Den större delen av övriga partiellt arbetslösa utgjordes emellertid av anställda, som vid räkningstillfället hade arbete 2 å 3 dagar i veckan.

I tabell 21 redovisas de arbetslösa fördelade efter försörjningsförhållanden. Av tabellen framgår, att de hos arbetslöshetskommittéerna hjälpsökande arbetslösa hade en betydligt större försörjningsbörda än övriga arbetslösa. Icke mindre än 69.2 % av de förra voro försörjningspliktiga, under det motsvarande siffra för de övriga var 45.1.

I tabell 22 meddelas uppgifter om de arbetslösas bostadsförhållanden. Särskilt anmärkningsvärt är, att över hälften av de arbetslösa voro boende hos föräldrar eller andra anhöriga eller i egen fastighet. Av de egna fastigheterna voro 1,412 jordbruksfastigheter och 2,375 andra fastigheter. Av fastigheterna voro 532 egna hem med statligt egnahemslån och 144 arbetarsmåbruk med statligt arbetarsmåbrukslån.

I tabell 23 redovisas antalet arbetslösa, som uppgivit sig vara fackligt organiserade. Av samtliga arbetslösa män voro 40.9 % fackligt organiserade och av de hjälpsökande arbetslösa 34.9 %.

I tabell 24 lämnas uppgifter om arbetslöshetsperiodens längd under tiden x/i 1936—31/s 1937. I tabellen ingå icke jordbrukare och hemmasöner samt övriga partiellt arbetslösa. Ej heller har medräknats ungdom utan särskild utbildning, d. v. s. unga arbetslösa, som aldrig haft något arbete i öppna marknaden. Av tabellen framgår, att de hos arbetslöshetskommitteerna hjälpsökande arbetslösas arbetslöshet var av betydligt svårare art än övriga arbetslösas. Så gott som helt arbetslösa under undersökningsperioden voro icke mindre än 59.3 °/o av de förstnämnda, under det att motsvarande siffra för * *

1 För hjälpsökande 16—17 år för övriga 14—17 år.

* sl/8 1937 67—74 år.

Tabell 21. Arbetslösa mans fördelning efter försörjningsförhållanden,

Därav tillhörande yrkesgrupp

Kungl. Maj:ts proposition nr 284,

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Tabell 22. Arbetslösa mäns fördelning efter bostadsförhållanden.

de övriga uppgick till 20.8 %. Genomgående uppvisade de yngre arbetslösa kortare arbetslöshetsperioder än de äldre.

Slutligen meddelas i tabell 25 några uppgifter om de arbetslösa kvinnorna.

1 Häri ingå 163 arbetslösa boende i egen våning i kooperativ bostadsförening.

Tabell 28. Antalet fackligt organiserade arbetslösa män inom olika kommuntyper.

Kungl. Maj:ts proposition nr 284■

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Tabell 24. Arbetslösa mäns fördelning efter arbetslöshetsperiodens längd under tiden

Vi 1986—31/s 1937.1

1 I tabellen ingå ej jordbrukare, hemmasöner och övriga partiellt arbetslösa; ej heller ungdom utan särskild utbildning.

Tabell 25. Arbetslösa kvinnors fördelning på yrkes- och åldersgrupper.

Yrkesgrupper

Absoluta tal

Jordbruk...........................

Industri och hantverk...............

därav

livsmedelsindustri...................

textil- och beklädnadsindustri.........

Handel, samfärdsel och allmän tjänst, därav

kontors- och butikspersonal...........

förvaltning oell undervisning .........

hotell- och restaurangrörelse .........

Husligt arbete m. m................

Ungdom utan särskild Utbildning ...

därav i

Storstäder ..........................

Övriga städer........................

Landskommuner ....................

Procenttal

Jordbruk............................

Industri och hantverk................

därav

livsmedelsindustri...................

textil- och beklädnadsindustri.........

Handel, samfärdsel och allmän tjänst därav

kontors- och butikspersonal...........

förvaltning och undervisning .........

hotell- och restaurangrörelse .........

Husligt arbete m. m................

Ungdom utan särskild utbildning ...

Summa

Summa

därav i

Storstäder ......

Övriga städer.... Landskommuner

05 Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

74 Kungl. Maj.ts proposition nr 284-

Lokala utredningar.

Vissa förslag till åtgärder mot arbetslöshet hava inkommit från såväl den jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 oktober 1935 tillkallade 1935 års Blekingeutredning som de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 april 1937 tillkallade sakkunniga för utredning rörande Västernorrlands läns försörjningsmöjligheter, i det följande benämnda Våsternorrlandsutredningen. För Blekingeutredningens förslag rörande komplettering av ofullständiga jordbruk redogör jag i annat sammanhang. Västernorrlandsutredningen begärde i skrivelse den 27 september 1937 att av anslaget till beredskapsarbeten måtte anvisas 500,000 kronor för anordnande av beredskapsarbeten i syfte att förbättra ofullständiga jordbruk, över denna framställning hava lantbruksstyrelsen och statens egnahemsstyrelse avgivit gemensamt yttrande. Sagda myndigheter hava icke funnit anledning föreligga att behandla verksamheten för förbättrande av ofullständiga jordbruk i Västernorrlands län efter andra riktlinjer än dem, som gällde för verksamheten i övriga delar av landet. Myndigheterna hava därför föreslagit, att Västernorrlandsutredningens nu ifrågavarande hemställan måtte överlämnas till 1936 års egnahemsutredning att beaktas vid fullgörande av dess uppdrag. Kungl. Majit har på chefens för jordbruksdepartementet föredragning den 19 januari 1938 fattat beslut i överensstämmelse härmed.

Kungl. Majit har vidare efter framställning av Västernorrlandsutredningen den 17 december 1937 anvisat 5,000 kronor för verkställande av utredningar rörande möjligheterna att i Västernorrland anlägga ett finpappersbruk.

Beträffande Västernorrlandsutredningens hemställan att medel måtte anvisas till en på utredningens initiativ bildad företagareförening inom länet återkommer jag i annat sammanhang.

Exporthuskommittén.

Efter vissa förberedande överväganden tillkallades jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 8 oktober 1937 särskilda sakkunniga för att undersöka möjligheterna att framför allt i England upparbeta en marknad för svenska trähus. De sakkunniga, vilka antagit benämningen exporthuskommittén, äro civilingenjören E. Bosaeus, arkitekten Q. Heimburger och arkitekten S. Wallander. Kommittén har verkställt undersökningar rörande 1) val av förläggningsort för eventuell fabrik för på exportmarknaden inriktad tillverkning av färdigmonterade trähus; 2) beräkning av anläggningskostnad och räntabilitet för en sådan fabrik; 3) fortsatt propagandaverksamhet och marknadsundersökning; 4) organisation av försäljningen samt 5) företagets finansiering och ledning. De sakkunniga hava den 2 april 1938 framlagt förslag i ämnet, till vilket jag senare återkommer. Beträffande den närmare innebörden av detta förslag torde jag få hänvisa till handlingarna i ärendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

75 Departementschefen.

Arbetslöshetsläget har under budgetåret 1937/1938 i hög grad förbättrats även i jämförelse med det relativt tillfredsställande läget under föregående år. En viss föreställning om förbättringens styrka erhålles genom uppgiften, att antalet hjälpsökande arbetslösa under tiden den 31 januari 1937 till den 31 januari 1938 minskats från 32,509 till 21,723. Antalet kommuner med mera betydande arbetslöshet har under året starkt nedgått. Medan sålunda den 31 december 1936 147 av landets kommuner hade en arbetslöshet på över 1 procent av invånareantalet, var motsvarande antal den 31 december 1937 80. En arbetslöshet på över 2 procent av invånareantalet hade den 31 december 1936 54 kommuner; motsvarande dag 1937 var antalet 31. Kommuner med 3-procentig arbetslöshet utgjorde vid årsskiftet 1936/1937 35, medan motsvarande siffra vid årsskiftet 1937/1938 var 18. 6 kommuner hade den 31 december 1936 en så stor arbetslöshet som minst 6 procent av invånareantalet. Den 31 december 1937 fanns ingen kommun i landet med denna höga arbetslöshetssiffra.

I stort sett hava alltså de förhoppningar, som jag i propositionen nr 300 till 1937 års riksdag uttalade angående arbetslöshetens minskning under innevarande budgetår, infriats. Jag erinrade i berörda sammanhang därom, att arbetslöshetskommissionen hade beräknat genomsnittliga antalet arbetslösa under budgetåret 1937/1938 till 13,000 per månad. Jag höll för sannolikt, att under förutsättning av en helt oförändrad arbetslöshetspolitik det genomsnittliga antalet arbetslösa skulle komma att något överskrida sagda siffra på grund av förekomsten av de hårt arbetslöshetstyngda områdena, fack vare den utökning av de statliga och kommunala beredskapsarbetena, som i sagda områden skulle komma till stånd, förmodade jag emellertid, att arbetslöshetskommissionens beräkningar skulle visa sig hållbara.

Under budgetårets första 8 månader har det genomsnittliga antalet arbetslösa uppgått till 15,000. Den preliminära månadsrapporten för mars månad utvisar ett antal hjälpsökande arbetslösa av något över 19,000. Under sådana förhållanden torde månadsgenomsnittet för budgetåret komma att ligga mellan 14- och 15,000 eller något över den siffra jag i fjolårets proposition betecknade såsom sannolik. Under tiden juli 1937—januari 1938 har arbetslöshetsläget utvecklat sig i stort sett enligt de tidigare beräkningarna. Däremot hava februari- och marssiffrorna visat sig något högre, än man vid utarbetandet av propositionen nr 300 till 1937 års riksdag beräknade. Någon särskild oro torde emellertid detta förhållande icke behöva ingiva. Jag vill erinra örn att årets februarisiffra med nära 10,000 understiger fjolårets och att även marssiffran 1938 torde komma att med cirka 8,000 understiga motsvarande .siffra 1937. Emellertid vågar jag icke för nästa budgetår räkna med någon mera avsevärd ytterligare förbättring av arbetslöshetsläget, även örn konjunkturutvecklingen fortlöper utan någon ny kris. Med hänsyn till att utgångsläget för budgetåret 1938/39 torde te sig något gynnsammare än för det löpande budgetåret utgår jag från att genomsnittliga antalet anmälda arbetslösa per månad kan sättas till 12,000.

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Den uppfattning, som jag i fjolårets proposition uttalade angående den då kvarvarande arbetslöshetens natur, torde äga giltighet även under nu rådande förhållanden. Alltjämt möta två huvudproblem, nämligen arbetslösheten i storstäderna och arbetslösheten i de svårt hemsökta landsdelarna. Göteborgs och Bohus län, Västernorrlands län samt i någon mån även Blekinge län och Norrbottens län.

Restarbetslöshetens problem är föremål för övervägande av 1937 års arbetslöshetssakkunniga. De sakkunnigas arbete har hittills närmast haft karaktären av förberedande undersökningar, vilka torde bliva av värde vid bedömandet av åtgärder mot den även under högkonjunkturen kvardröjande arbetslösheten. Särskilt lär därvid kännedom örn arbetslöshetsorsaker och levnadsförhållanden beträffande de personer, som under högkonjunktur och högsäsong sakna sysselsättning, kunna giva vägledning. Sådan kännedom avser 1937 års arbetslöshetsräkning att skänka. De sakkunniga hava sålunda icke hittills haft tillgång till allt det material, som behövs för att taga ställning till frågan om de lämpligaste åtgärderna i kampen mot restarbetslösheten. Under sådana förhållanden torde arbetslöshetspolitiken böra bedrivas i stort sett enligt de riktlinjer, som uppdrogos i fjolårets proposition.

Arbetet på att främja åtgärder för att inom de arbetslöshetstyngda områdena skapa såväl nya industrier som eljest förbättrade försörjningsmöjligheter för befolkningen bör alltså fortsätta. Ekonomiskt stöd torde därför böra lämnas åt företagareföreningar för ökande av deras möjligheter att inom arbetslöshetstyngda distrikt med odifferentierat näringsliv framskapa småindustri och hantverk. Kungl. Majit har på mitt förslag anvisat medel för undersökning rörande lämpligheten att förlägga ett finpappersbruk till Västernorrlands län. Beträffande Blekinge län torde medel böra anvisas för fortsatt verksamhet för komplettering av ofullständiga jordbruk inom länet samt till en av Blekingeutredningen föreslagen inventering av sådana jordbruk. Jag förordar dessutom fortsatt medelsanvisning till Lyckebyåns reglering. Till dessa frågor återkommer jag i det följande. Under året hava, såsom jag nyss erinrat, genom tillkallade sakkunniga undersökningar rörande möjligheterna att förvärva marknad för export av färdiga trähus verkställts. De sakkunniga hava efter jämförelsevis grundliga studier i England, vilkas resultat peka i avgjort gynnsam riktning, avgivit förslag, som för närvarande är föremål för närmare prövning. Det är min avsikt att, därest riksdagen icke däremot framställer någon erinran, nied anlitande av tillgängliga anslag för främjande av enskild företagsamhet ställa medel till förfogande för ett bolag, som kan bildas i syfte att för tillverkning av färdiga trähus i huvudsak för export anlägga ett industriföretag å sådan ort, att arbetslösa kunna beredas sysselsättning. Blir resultatet av detta försök tillfredsställande, torde böra övervägas, huruvida ytterligare någon fabrik lämpligen kan anläggas.

Trots den utökning av arbetstillfällena, som de här antydda åtgärderna skulle medföra, kommer vid oförändrat arbetslöshetsläge likväl en kännbar arbetslöshet att kvarstå inom Västernorrlands, Göteborgs och Bohus samt i viss mån Blekinge län. Det torde därför även under nästföljande budgetår

77 Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

vara nödvändigt, att medel anvisas till statliga och kommunala beredskapsarbeten.

Beträffande anslagen till ifrågavarande ändamål har 1936 års utredning angående beredskapsarbeten föreslagit, att det måtte bringas till kommunernas kännedom redan under goda tider, att kommunerna under en ai betslöshetsperiod ägde möjligheter att erhålla bidrag även till sådana företag, som de under alla förhallanden ämnade utföra, saframt för aibetets verkställande anlitades arbetslösa till visst mkiimiantal från annan ort. De sakkunnigas motiv för detta förslag har varit, att kommunerna kunde tänkas vara villiga att förlägga en större del av sina arbeten, än hittills varit fallet, till depressionsperioder, såvida kommunerna ägde kännedom om möjligheten att under arbetslöshetstider erhålla statsbidrag även till sina mera ordinarie arbeten. Anslaget till kommunala beredskapsarbeten skulle alltså enligt de sakkunnigas mening användas till att söka motverka, att kommunerna under högkonjunkturstider igångsatte arbeten, som utan olägenhet kunde uppskjutas.

Enligt min mening torde hinder icke möta för att realisera de sakkunnigas förslag särskilt då det gäller skattetyngda kommuner; detta så mycket mindre som gränsen mellan en kommuns ordinarie arbeten och arbeten av den typ, som ursprungligen ansågos särskilt lämpade för kommunala beredskapsarbeten, alltid måste betecknas såsom ganska flytande.

Även ett annat av de förslag, vilka framlagts av 1936 års utredning angående beredskapsarbeten, torde böra bliva föremål för övervägande i nu förevarande sammanhang. Jag åsyftar härvid de sakkunnigas förslag, att statsbidrag i särskilda fall måtte kunna beviljas till kostnaderna för planläggningen av sådana arbeten, som lämpa sig att framdeles utföras i arbetslöshetsbekämpande syfte.

Vikten av att noggrant utarbetade planer för utförande av lämpliga arbeten finnas tillgängliga vid en inträffad krissituation, ligger enligt min mening i öppen dag. I fråga om den statliga byggnadsverksamheten har Kungl. Majit i annat sammanhang framlagt förslag i syfte att garantera tillgång till effektiva arbetsplaner. Vad kommunernas arbeten beträffar, har visserligen den verkställda inventeringen ådagalagt, att en mycket betydande arbetsreserv här finnes tillgänglig. Inventeringen har emellertid tillika givit vid handen, att kommunernas arbeten endast till en relativt ringa del äro på ett sådant sätt förberedda, att de utan tidsutdräkt kunna igångsättas. Under sådana förhållanden ligger det stor vikt uppå, att kommunerna så snabbt som möjligt verkställa de förberedande åtgärder, vilka de sakkunniga föreslagit. Uppgörandet av fullständiga arbetsplaner medför emellertid för åtskilliga av våra kommuner betydande utgifter. De sakkunnigas förslag att staten i viss begränsad utsträckning bör lämna bidrag till utarbetandet av planer lill sådana arbeten, som kunna vara lämpliga att framdeles uttöras i arbetslöshetsbekämpande syfte, synes mig därför beaktansvärt. Under förutsättning att riksdagen icke däremot framställer erinran, har jag också för avsikt att efter prövning i varje särskilt fall föreslå, att sådana bidrag måtte beviljas kommuner, för vilka ifrågasatt planläggningsarbete skulle medföra

78 Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

en kännbar ekonomisk belastning. Kostnaderna härför torde böra bestridas av anslaget till statliga och kommunala beredskapsarbeten.

Det centrala register, över lämpliga arbeten, som upprättats på grundval av den inventering, som verkställts av 1936 års utredning angående beredskapsarbeten, bör självfallet ständigt hallas aktuellt. De sakkunnigas av ett flertal remissinstanser tillstyrkta förslag, att registret bör kompletteras genom successiva inventeringar, synes mig förtjäna beaktande. Ifrågavarande kompletteringsarbete torde lämpligen böra komma till utförande inom socialdepartementet.

övriga av 1936 års utredning rörande beredskapsarbeten framförda förslag torde i nu förevarande sammanhang icke böra upptagas till avgörande. Enligt vad jag inhämtat komma inom kommunikations- och jordbruksdepartementen de sakkunnigas förslag till åtgärder, fallande inom dessa departements arbetsområden, att bliva föremål för fortsatt prövning. Vad beträffar det av vissa remissinstanser framförda önskemålet örn en central organisation av den samhälleliga arbetslöshetspolitiken, torde fortsatta överväganden vara erforderliga, innan ärendet bringas under Kungl. Majlis prövning.

Särskilda frågor.

Yattenavledningsföretaget Lyckebyån.

L.yckebyåutredningen,

Genom beslut den 30 april 1937 uppdrog Kungl. Maj:t åt Lgckebyåutredningen, tillkallad jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 oktober 1936, att å statens vägnar vidtaga erforderliga åtgärder för att vattenavledningsföretaget Lyckebyån mellan Bånga damm och Fursjön måtte under statens medverkan komma till stånd i huvudsaklig överensstämmelse med en av utredningen i skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet den 23 april 1937 framlagd plan.

I fråga om erforderliga medel för finansieringen av vattenavledningsföretaget samt inköpen av mader, skogsmark m. m. för genomförandet av den nya fastighetsbildningen får jag hänvisa till den sammanställning av beräknade kostnader härför, som i enlighet med utredningens uppgifter återgavs i proposition nr 300 till 1937 års riksdag (sid. 46). Av denna sammanställning framgår, att de kostnader, som skola stanna å statsverket, beräknats till 331,000 kronor, samt att de utgifter, som icke skola stanna å statsverket, utan endast utgöra förskott (rörelsekapital), belöpa sig till 832,924 kronor! Av sålunda erforderliga medel ha redan anvisats av 1936 års riksdag 250,000 kronor och av 1937 års riksdag 200,000 kronor eller tillhopa 450,000 kronor. På grund av att syneförrättningen ännu ej avslutats samt köpeavtalens i följd därav fortfarande preliminära karaktär hava hittills förekommit endast obetydliga utgifter, avsedda att belasta dessa anslag. Emellertid har utredningen med hänsyn till att tiden nalkas, då arbetet kan förväntas komma att igångsättas, i skrivelse den 25 februari 1938 begärt, att ytterligare 100.000 kronor måtte anvisas för ändamålet.

Kungl. Majlis proposition nr 284.

79 Departementschefen.

Till bestridande av de kostnader för vattenavledningsföretaget Lyckebyån, vilka skola stanna å statsverket, ha redan medel reserverats. Utredningens förevarande framställning innebär, att ytterligare 100,000 kronor måtte anvisas såsom rörelsekapital åt företaget. Även örn hela detta belopp sannolikt icke kommer att behöva tagas i anspråk under nästföljande budgetår, torde emellertid försiktigheten bjuda, att ytterligare medel reserveras för ändamålet.

De medel, som tidigare reserverats för företaget, hava utgått av de jämlikt riksdagens medgivande i samband med anslag till reservarbeten anvisade särskilda medlen till främjande av företagsverksamhet. Jämväl för den fortsatta finansieringen torde den angivna utvägen böra anlitas. På en senare prövning torde få bero, huruvida och i vilken mån berörda kostnader definitivt böra gäldas av arbetslöshetsanslaget. Sannolikt kan det komma att befinnas riktigast, att medel av avdikningsanslaget eller avdikningslånefonden vid en slutlig reglering helt eller delvis tagas i anspråk för ändamålet och motsvarande belopp sålunda framdeles tillföras den nämnda anslagsposten.

Västernorrlands läns företagareförening.

Västernorrlandsutredningen.

Västernorrlandsutredningen har i skrivelse den 13 oktober 1937 tillstyrkt en ansökan om anslag av statsmedel från en på initiativ av utredningen bildad företagareförening inom länet. Föreningens syfte är bland annat att utreda möjligheterna för skapande av småindustrier, att genom propaganda främja ökad företagsamhet på olika områden och att genom förmedling av lån eller utlämnande av lån eller understöd stimulera företagsamheten. Genom andelsteckning beräknar föreningen att kunna disponera över ett kapital av omkring 60,000 kronor. Västernorrlandsutredningen tillstyrker i nyssnämnda skrivelse, att till föreningens förfogande måtte ställas dels ett belopp å 50,000 kronor att utlämnas som lån till småföretag, dels ock ett belopp av 60,000 kronor såsom subvention till skydd mot ofrånkomliga förluster.

Yttrande.

över framställningen har utlåtande infordrats från kommerskollegium, som i skrivelse den 11 mars 1938 i huvudsak anför följande.

I de för Västernorrlands läns företagareförening antagna stadgarna angåves såsom föreningens ändamål bland annat att utdela bidrag samt lämna lån på fördelaktiga villkor till småindustrier, företag tillhörande jordbrukets binäringar, såsom fjäderfä-, kanin- och pälsdjursavel samt trädgårdsskötsel, ävensom transportföretag m. m. Det begärda beloppet vöre tydligen avsetl att bereda föreningen möjlighet att i större utsträckning, än de egna medlen medgåve, igångsätta låneverksamhet.

Denna ifrågasatta, genom företagareföreningen förmedlade lånerörelse med statsmedel .skulle delvis komma att omfatta samma grupper av lånebehövande, för vilka statens hantverkslånefond inrättats. Allmänna villkor och bestämmelser för lån ur denna fond funnes intagna i Kungl. Maj:ts kungörelse den 29 maj 1936 (nr 235). Jämlikt kungörelse den 18 juni 1937 (nr 622)

80 Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

vore numera låneräntan fyra procent och jämlikt annan kungörelse samma dag (nr 601) utginge dröjsmålsränta med fem procent. Lånerörelsen omhänderhades av kommerskollegium.

Statens hantverkslånefonds ställning i runda tal den 31 december 1937 framginge av följande sammanställning:

Utestående lån ...................................... kronor 181,900

Balanserade omkostnader ............................ » 300

Verkställda avskrivningar ............................ » 2,500

Innestående kapital .............. » 465,300

Summa kronor 650,000.

Ett avsevärt belopp funnes sålunda disponibelt för utlåning. Under nuvarande konjunkturuppsving hade dels återbetalning i förtid av lån i viss utsträckning förekommit och dels antalet låneansökningar, respektive beviljade lån nedgått. Skulle sämre konjunkturer inträda, torde lånefrekvensen ökas.

Erfarenheterna gåve vid banden, att en räntefot av 4 procent vore för hög i jämförelse med den allmänna räntenivån i landet. Kollegium ansåge därför, att en sänkning av räntesatsen vore önskvärd. Emellertid plägade låneräntan för statens utlåningsfonder hållas vid ungefär samma nivå som medelräntan å den fonderade statsskulden. Nämnda medelränta torde ej komma att sjunka i sådan grad, att en mera avsevärd nedsättning av utlåningsräntan ur denna synpunkt vore motiverad. Kollegium måste sålunda utgå ifrån, att en sänkning av räntesatsen för lån ur statens hantverkslånefond tills vidare icke vore möjlig utan en omläggning av sättet för fondens finansiering.

Det erbjöde givetvis vissa svårigheter och medförde kanske även en viss tidsutdräkt att centralt handhava utlåningen ur hantverkslånefonden, framförallt därför, att den närmare kontakten med lånesökanden saknades och de lokala förhållandena vox-e svårare att överblicka. Särskilt gällde detta i fråga om nyetableringar, där undersökningarna av naturliga skäl måste bliva mera ingående och samtidigt också ställa sig mera vanskliga. Sveriges hantverksorganisations och dess lokala underorganisationers medverkan vid låneärendenas handläggning underlättade emellertid givetvis arbetet på denna punkt. På senare tid hade även i andra län än Västernorrlands inrättats organ (föreningar eller kommittéer), för främjande av upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga örn hantverk och småindusti m. m., nämligen i Norrbottens, Västerbottens och Gävleborgs län. Från statens sida understöddes denna verksamhet från anslag å riksstaten under tionde huvudtiteln i form av bidrag till täckande av större eller mindre del av vederbörande organisationers årsomkostnader för personal, expenser m. m. Kommerskollegium hade redan i en del fall inlett samarbete med dessa organ i lånefrågor.

Vad beträffade den av Västernorrlands läns företagareförening föreslagna lånerörelsen med av staten till förfogande ställda medel, torde sådan rörelse under normala förhållanden ej böra bedrivas på villkor, som nämnvärt avveke från de tor utlämnande av lån från statens hantverkslånefond fastställda, i varje fall icke i den mån det rörde sig örn företagare av samma kategorier för vilka hantverkslånefonden inrättats. Det torde nämligen knappast kunna anses lämpligt, att väsentligt olika bestämmelser skulle komma att gälla för olika former av statlig lånerörelse med i huvudsak samma syfte. Ett annat förhållande inträdde givetvis, örn det skulle röra sig örn en särskild, mera tillfällig aktion, avseende t. ex. kristidshjälp åt en viss del av landet eller en viss näringsgren. Så torde emellertid här icke få anses

Kungl. Majlis proposition nr 284.

vara fallet. Visserligen syntes det vara fråga om i viss mån mera genomgripande åtgärder än med hantverkslånerörelsen närmast avsetts, men folden händelse hantverket och småindustrien i Västernorrlands län allmänt och i störi-e utsträckning bereddes särskilda ekonomiska förmåner, torde ofördelaktiga verkningar i längden ej kunna undvikas. Det läge nämligen nära till hands, att med statens hjälp ett antal företag komme att uppväxa, som knappast hade kraft att bestå utan fortsatt hjälp från statens sida och som till följd av denna hjälp kanske sattes i stånd att betänkligt skada i andra delar av landet belägna företag, som ej ansetts böra komma i åtnjutande av samma förmåner, på grund av att för dem utgångsläget varit något förmånligare.

Med hänsyn till den avsevärda tillgången av medel i hantverkslånefonden syntes det därför knappast förefinnas skäl att särskilt för ett eller eventuellt ytterligare några läns behov avsätta ytterligare medel för samma ändamål att disponeras enligt samma grunder, som fastställts för hantverkslånefonden. Kommerskollegium ville härutinnan hänvisa till vad Sveriges hantverksorganisation anfört beträffande fördelarna av att ifrågavarande stödverksamhet stöde under central ledning. Även Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare, som tillstyrkte den föreliggande ansökningen, hade ansett sig böra samtidigt hänvisa till möjligheterna till lån från statens hantverkslånefond. Kollegium ansåge sig sålunda icke böra tillstyrka ansökningen, i vad den avsåge reserverande av ett belopp å 50,000 kronor att utlämnas genom sökandens försorg som lån åt företag i Västernorrlands län på småindustriens och hantverkets område. Det med den ifrågasatta låneverksamheten avsedda målet stöde i huvudsak att vinna förmedelst lån ur statens hantverkslånefond.

Lån åt småföretag inom sådana jordbruket närstående näringar som fjäderfä-, kanin- och pälsdjursavel samt trädgårdsskötsel, ävensom inom transportväsendets område, kunde ej enligt gällande bestämmelser utlämnas från hantverkslånefonden. Kommerskollegium vore icke i tillfälle att bedöma det aktuella behovet av en stödlåneverksamhet på dessa näringsområden, men funne ej anledning motsätta sig att medel ansloges för ändamålet i fråga, för den händelse tillräckliga skäl kunde anföras för en dylik åtgärd och medel för ändamålet i fråga ej i annan ordning blivit ställda till förfogande. Lånevillkoren och fordringarna på säkerhet borde därvid fastställas till att i allt väsentligt motsvara de för hantverkslånefonden gällande. Då liknande behov även torde förefinnas i andra län kunde ifrågasättas, om ej en centralisering av ledningen av denna låneverksamhet borde genomföras.

Vad anginge det belopp av 60,000 kronor, som begärdes som subvention till skydd mot ofrånkomliga förluster, anfördes följande.

Subventionen i fråga syntes närmast vara avsedd att tjäna som ett slags reservfond för täckande av de förluster, som kunde uppstå beträffande de sökandeföreningens egna medel, vilka inom länen sammanskjutits från enskilt håll för användande för föreningens lane- och understödsverksamhet.

Det vore ej kommerskollegium bekant, huruvida medlen ifråga överlämnats till föreningen nied förbehåll för användning enligt av givarna närmare bestämda grunder. Dessa eventuella villkor borde givetvis respekteras i den utsträckning så rimligen kunde ske. I den mån förluster å dessa medel skulle ersättas med medel, som staten ställde till förfogande, torde dock böra på förhand uppställas vissa fordringar i fråga örn användningssättet , sorn måste vara uppfyllda för att ersättning över huvud taget skulle kunna komma ifråga. I annat fall skulle ifrågavarande verksamhet lätt kunna få karaktär av direkt subventionering av nystartade eller äldre fö-

Iiihnnrj till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 284. B

82 Kungl. Maj.-ts proposition nr 2S4.

retag på villkor, som ur det allmännas synpunkt knappast kunde anses tillfredsställande. Det vore givet, att särskilt i den mån stödverksamheten inriktades på framdrivandet av för landsdelen i fråga nya näringsgrenar det normalt måste i fråga örn stödkapitalet räknas med en ej obetydlig förlustrisk, beträffande vilken det kunde vara påkallat, att staten övertoge en viss andel. Starka betänkligheter kunde hysas mot med statens medel bedriven ren subventionsverksamhet på ifrågavarande område. Däremot torde staten böra i viss utsträckning påtaga sig andel av ofrånkomliga förluster av ifrågavarande slag inom landsdelar, där särskilda skäl härför kunde anses föreligga. Det gällde emellertid att finna härför lämpliga former, tillämpliga ej blott inom Västernorrlands län utan även i andra delar av landet, där möjligen samma problem kunde bliva aktuellt.

Vad till en början anginge avgörandet av ifrågavarande subventionsfrågor, syntes detta böra förläggas till en central myndighet, icke minst med hänsyn till att erforderlig överblick hos det verkställande organet på annat sätt knappast kunde påräknas, för den händelse verksamheten skulle komma att omfatta andra delar av landet än Västernorrlands län. Dispositionen av subventionsmedlen syntes böra överlåtas till denna centrala myndighet, som från fall till fall torde böra granska skäligheten av den ifrågasatta ersättningen. För den händelse icke socialdepartementet ansåges böra handlägga dessa ärenden torde möjligen kommerskollegium böra ifrågakomma med hänsyn till den allmänna befattning med småindustriens, hantverkets och hemslöjdens angelägenheter, som kollegium hade sig ålagd. Visserligen hade kommerskollegium icke omedelbar tillgång till sakkunskap i fråga örn jordbrukets binäringar m. m., men det torde dock knappast vara skäl att uppdela handläggningen av dessa ärenden på flera centrala myndigheter, framför allt med hänsyn till att en ensartad behandling av dessa ärenden torde vara önskvärd.

Som ett villkor för att ersättning för liden förlust skulle av det lokala understödsförmedlande organet få åtnjutas, torde böra stadgas, att förlusten uppstått å understöd, som lämnats i form av lån på i huvudsak samma grunder, som i allmänhet tillämpades vid statlig låneverksamhet inom ifrågavarande näringsgrenar, och icke i form av subvention utan återbetalningsskyldighet. Först sedan det verkligen konstaterats, att det ställde sig omöjligt eller synnerligen svårt för låntagaren att återbetala lånet torde böra tagas under omprövning, huruvida och i vilken utsträckning lånet borde efterskänkas och statsmedel tagas i anspråk härför. I huvudsak torde dylik form för understöd närmast böra förekomma i fråga örn nystartade företag och beträffande sådana äldre företag, som i ett eller annat hänseende utfört pionjärarbete.

Det vore givetvis omöjligt att på förhand med någon grad av säkerhet beräkna medelsbehovet vid en dylik subventionsverksamhet. Beträffande Västernorrlands läns företagareförening syntes tills vidare knappast böra räknas med mera än högst hälften av föreningens ifrågavarande egna kapital, d. v. s. med högst 30,000 kronor.

Kommerskollegium ville icke motsätta sig

att sökandeföreningen, i den utsträckning, vartill genom socialdepartementets försorg företagen utredning kunde giva anledning, bereddes möjlighet att av statsmedel till företag inom transportväsendet, trädgårdsodlingen och sådana jordbrukets binäringar som fjäderfä-, kanin- och pälsdjursavel utlämna^ lån på i huvudsak och i tillämpliga delar samma villkor, som gällde för lån ur statens hantverkslånefond samt

att ett belopp av högst 30,000 kronor enligt i huvudsak de tidigare angivna grunderna disponerades för täckande av förluster, som kunde uppstå å

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

av sökandeföreningen av egna medel utlämnade lån till företagare inom såväl nyssnämnda näringsgrenar, som småindustrien och hantverket.

Departementschefen.

De uppgifter rörande förekomsten av industriella företag inom Västernorrlands län, vilka Västernorrlandsutredningen bifogat sin framställning i förevarande ärende, bestyrka det kända förhållandet, att näringslivet inom länet saknar den mångsidighet, som är utmärkande för de mellersta och södra delarna av riket. Otvivelaktigt utgör detta ur sysselsättningssynpunkt en svaghet, framför allt då den inom länet helt dominerande, huvudsakligast för exportmarknaden arbetande storindustrien icke har kunnat bereda sysselsättning i tillräcklig omfattning ens under nu rådande högkonjunktur. En svårare arbetslöshet än i någon annan del av landet kvardröjer sålunda alltjämt inom länet. En försämring av konjunkturförhållandena utomlands kommer att i särskild grad öka arbetslösheten i ett distrikt, vars näringsliv så ensidigt inriktats på viss exportindustri som Västernorrlands. Såväl med hänsyn till dagens situation som med tanke på den framtida utvecklingen bör därför varje planmässigt strävande att skapa rikare variation av försörjningsmöjligheterna genom för hemmamarknaden arbetande företag uppmuntras. Det initiativ, som de sakkunniga tagit genom bildandet av Västernorrlands läns företagareförening, synes mig därför vara välbetänkt.

På grund av de särskilda svårigheter, som möta försöken att få till stånd nya företag i Västernorrlands län, bör enligt min mening staten skänka sitt stöd åt föreningens strävanden. Detta stöd bör lämnas under former, som möjliggöra nödig handlingsfrihet för föreningen i dess verksamhet. I motsats till kommerskollegium håller jag nämligen före, att en lokalt arbetande organisation av nu ifrågavarande typ har större förutsättningar än ett statsdepartement eller ett centralt ämbetsverk att i varje särskilt fall bedöma, hur man med anlitandet av tillgängliga resurser skall erhålla gynnsammast möjliga resultat. Jag har därför för avsikt att, såvida icke riksdagen däremot framställer erinran, av de i samband med anslag till reservarbeten anvisade särskilda medlen till främjande av företagsverksamhet, ställa medel till förfogande för av Västernorrlands läns företagareförening u. p. a. bedriven låneverksamhet av i huvudsak den karaktär, som angivits i utredningens förut omförmälda skrivelse.

Komplettering av ofullständiga jordbruk i Blekinge län.

Blek ingeutredningen.

Blekingeutredningen har i skrivelse den 18 februari 1938 föreslagit, att av statsanslag, som kunde komma att anvisas till arbetslöshetens bekämpande, eller av eljest tillgängliga medel måtte ställas dels till Blekinge läns hushållningssällskaps förfogande för möjliggörande av en till en början försöksvis anordnad inventering av de s. k. ofullständiga jordbruken i Blekinge län i huvudsak i enlighet med angivna riktlinjer, ett belopp av till-

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

hopa 18,400 kronor, avsett till avlönande under tiden från och med den 1 juli 1938 till och med den 30 juni 1940 av en biträdande jordbrukskonsulent samt till bestridande av dennes rese- och traktamentskostnader, dels ock — vid bifall härtill — ej mindre till samma hushållningssällskaps förfogande för möjliggörande av anställande under samma tid av en kvinnliga hemkonsulent samt bestridande delvis av hennes resekostnader ett sammanlagt belopp av 10,000 kronor, vilket sistnämnda belopp dock skulle, därest statsbidrag härför erhölles i annan ordning, kunna minskas med det belopp, varmed dylikt bidrag komme att utgå, än även till Blekinge läns skogsvårdsstyrelses förfogande ett belopp av 2,000 kronor mot det att skogsvårdsstyrelsen förbunde. sig att under nämnda tid av två år i erforderlig utsträckning genom på det skogliga området sakkunniga personer medverka vid inventeringens verkställande.

Blekingeutredningen har vidare i skrivelse den 18 februari 1938 erinrat örn Kungl. Maj:ts beslut den 23 oktober 1936, enligt vilket 100,000 kronor av medel till arbetslöshetens bekämpande hade ställts till Blekinge läns hushållningssällskaps förfogande för utlämnande av statsbidrag till s. k. ofullständiga jordbruk enligt de grunder, som angivits i kungörelsen den 12 oktober 1934 (nr 498), dock med iakttagande av att bidrag ej finge utlämnas till innehavare av större areal odlad jord än 5 har.

Utredningen redogör tillika för användningen av nämnda anslag. Av redogörelsen framgår, att bidrag beviljats till 937 företag, därav 77 nyodlingsföretag, 515 avseende stenröjning och 345 betesförbättringsföretag. Blekingeutredningen, som funnit den hittills bedrivna verksamheten vara av synnerligt värde för stärkandet av försörjningsmöjligheterna för vissa befolkningsgrupper inom Blekinge län, föreslår i sagda framställning, att till stärkande av de blekingska s. k. ofullständiga jordbrukens ekonomiska bärkraft måtte — utöver de medel, som av de för samma ändamål beviljade allmänna anslagen kunde komma att falla på Blekinge län — av statsanslag, som kunde komma att anvisas till arbetslöshetens bekämpande, eller av eljest tillgängliga statsmedel ställas till Blekinge läns hushållningssällskaps förfogande dels 100,000 kronor till bidrag till nyodling, betesförbättring, stenröjning och jordkörning å ofullständiga jordbruk, dels 50,000 kronor för uppgörande av kostnadsfria planer för och lämnande av bidrag till enklare torrläggningsföretag, åsyftande främst utförande i förekommande fall av erforderliga avloppsdiken och dels 30,000 kronor för underlättande — i form av täckande helt eller delvis av den merkostnad, som betingades därav att fastighet vore bebyggd — av en önskvärd reglering, genom sammanslagning eller eljest, av ofullständiga jordbruk till större enheter. Därjämte hemställer utredningen, att till skogsvårdsstyrelsens i Blekinge län förfogande måtte ställas dels 30,000 kronor till skogsodling å ofullständiga jordbruk och dels 40,000 kronor för anläggande av enkla skogsvägar. Ifrågavarande bidrag skulle av hushållningssällskapet och skogsvårdsstyrelsen användas i enlighet med de närmare grunder, som av utredningen angivits.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 284.

85 Yttranden.

Blekingeutredningens först berörda framställning har remitterats till lantbruksstyrelsen och statens arbetslöshetskommission. Lantbruksstyrelsen anför i huvudsak följande.

Vid åstadkommandet av ökade, mera stadigvarande försörjningsmöjligheter för befolkningen inom Blekinge län, syntes åtgärder till förbättrande av utkomsten av jordbruket genom att göra detta mera bärkraftigt böra vidtagas. Visserligen hade framhållits att en ytterligare ökning av produktionen av jordbruksprodukter kunde ur jordbruksekonomisk synpunkt synas mindre väl motiverad. Emellertid vöre levnadsstandarden för stora delar av befolkningen i Blekinge län så låg, att en eventuell produktionsökning sannolikt snarast skulle åstadkomma en höjning av befolkningens levnadsstandard än ytterligare belasta marknaden av lantbruksprodukter. Dessutom borde observeras, att det svenska jordbruket torde komma att bliva föremål för en mera allmän förskjutning, varvid även möjligheterna att inom vissa delar av landet utnyttja jorden till odling av textil- och oljeväxter torde observeras. De geologiska och klimatologiska förhållandena inom vissa delar av Blekinge län överensstämde ganska väl med de områden inom Kristianstads och Kronobergs län, där förutsättningarna för bland annat frukt- och humleodlingen vore betydande. Jordbruksekonomiska skäl torde icke utgöra hinder för ett stärkande av det blekingska jordbrukets bärkraft. De förslag, utredningen framlagt härför, syntes i stort sett vara väl motiverade. Lantbruksstyrelsen ansåge sig i detta sammanhang ej böra ingå på utredningens olika förslag av sätt för jordförvärv, reglering av fastigheterna eller formerna för en framtida statshjälp, ej heller beträffande sättet för den ifrågasatta inventeringen. Styrelsen funne emellertid den av utredningen föreslagna inventeringen av ofullständiga jordbruk böra komma till stånd, enär en sådan undersökning kunde tänkas komma att få betydelse även inom andra delar av landet, särskilt sedan vid inventeringen vunna resultat hunnit praktiskt tillämpas. En inventering syntes nämligen vara grundförutsättningen för en eventuell, effektiv medverkan från det allmännas sida för stärkande av det blekingska jordbrukets ekonomiska bärkraft.

För att en sådan inventering skulle kunna genomföras med största möjliga framgång, torde densamma böra utföras i hushållningssällskapets regi och av hos sällskapet anställd tjänsteman. Sällskapet skulle därigenom erhålla den detaljöversyn över jordbruksförhållandena inom länet, som syntes vara nödvändig för vidtagande av i varje särskilt fall erforderliga rationella åtgärder.

Då den planerade inventeringen icke torde kunna medhinnas av hos hushållningssällskapet redan förefintlig arbetskraft, ansåge lantbruksstyrelsen sig med hänsyn till sällskapets svaga ekonomiska ställning böra tillstyrka, att särskilt anslag ställdes till sällskapets förfogande för anställande av erforderlig arbetskraft för ändamålet. Lantbruksstyrelsen ville betona vikten av att till här åsyftat arbete anlitades på området väl förfarna, omdömesgilla personer. Med hänsyn därtill skulle kunna ifrågasättas, örn det icke vöre lika lämpligt att medel ställdes till förfogande i den mån arbetet fortskrede och man mera ingående kunnat börja bedöma värdet av inventeringen. Som en skälig kostnadsram för inventeringsarbetet hade lantbruksstyrelsen emellertid intet att erinra mot de beräknade avlöningsförmånerna till en biträdande konsulent — 4,200 kronor per år. Rese- och traktamenskostnaderna för en dylik konsulent torde med hänsyn till det stora antalet resdagar, som torde bliva nödvändiga för fullgörande av ifrågavarande inven-

8G

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

leringsarbeten, trots de relativt korta avstånden i Blekinge län, böra beräknas till 5,000 kronor per år. Sammanlagda kostnaden för den biträdande jordbrukskonsulentens anställande under tvåårsperioden den 1 juli 1938—30 juni 1940 skulle alltså belöpa sig till 18,400 kronor.

Ehuru lantbruksstyrelsen icke kunde finna, att anställandet av en hemkonsulent hade något direkt samband med inventeringsarbetet, ville styrelsen likväl icke motsätta sig utredningens förslag, att jämväl en hemkonsulent måtte anställas och beredas tillfälle att åtfölja den biträdande jordbrukskonsulenten på hans inventeringsresor, enär en ny dylik befattningshavare därigenom skulle erbjudas tillfälle att redan från början dels komma i kontakt med befolkningen i olika delar av sitt verksamhetsområde, dels ock få en inblick i de delar av verksamheten, som främst borde ägnas uppmärksamhet. Lantbruksstyrelsen ansåge det därför praktiskt lämpligt, att hushållningssällskapet sattes i tillfälle att anställa en hemkonsulent från den tidpunkt, då den biträdande jordbrukskonsulenten skulle börja sin inventeringsverksamhet. Då nu Kungl. Maj:t i proposition den 3 mars 1938 (nr 232) till riksdagen angående bidrag till hushållningssällskapen föreslagit, att statsbidrag måtte anvisas för anställande från och med den 1 januari 1939 av hemkonsulenter hos samtliga hushållningssällskap, syntes, om sagda förslag vunne riksdagens bifall, särskilt anslag till avlönande av en dylik befattningshavare hos Bekinge läns hushållningssällskap erfordras endast för tiden 1 juli—31 december 1938 I nyssnämnda proposition hade hemkonsulents grundlön beräknats till 3.200 kronor per år, varför medelsbehovet för ändamålet under förenämnda halvår skulle kunna beräknas utgöra 1,600 kronor. Rese- oell traktamentskostnaderna för sagda befattningshavare hade utredningen beräknat till 1,500 kronor per år. Örn riksdagen anvisade medel till avlönande av hemkonsulenter hos hushållningssällskapen, torde sällskapen själva få bestrida rese- och traktamentskostnaderna för dessa befattningshavare. Med anledning av den speciella inventeringsverksamhet, som under sagda tvåårsperiod skulle ankomma på hemkonsulenten hos Blekinge läns hushållningssällskap, och i betraktande av sällskapets svaga ekonomiska ställning syntes emellertid särskilt statsbidrag till bestridande av nämnda rese- och traktamentskostnader böra ställas till sällskapets förfogande under dessa två år för att därigenom möjliggöra ett tillfredsställande utförande av ifrågavarande verksamhet. För ändamålet har utredningen såsom nyss nämnts beräknat ett belopp av 1,500 kronor per år eller sammanlagt 3,000 kronor för nämnda tvåårsperiod. Detta belopp funne lantbruksstyrelsen skäligt. Resekostnaderna för hemkonsulenten torde nämligen bliva jämförelsevis små, örn resorna företoges tillsammans med biträdande konsulenten i av densamma tillhandahållen automobil. Under förutsättning att riksdagen bifölle Kungl. Maj:ts ovannämnda förslag örn statsbidrag till avlönande av hemkonsulenter hos hushållningssällskapen från och med den 1 januari 1939 skulle sammanlagda kostnaden för anställande av hemkonsulent under tiden 1 juli 1938—30 juni 1940 uppgå till (1,600 + 3,000=) 4,600 kronor.

Mot det av utredningen beräknade anslaget av 2.000 kronor till Blekinge läns skogsvårdsstyrelse för medverkan på det skogliga området vid inventeringens verkställande hade lantbruksstyrelsen intet att erinra, över sextio procent av hela Blekinge läns landvta utgjordes av skogs- och hagmarker.

För utförande av den planerade inventeringen skulle alltså för ifrågavarande tvåårsperiod erfordras särskilt anvisade medel till ett sammanlagt belopp av (18,400 + 4.600 + 2,000=) 25,000 kronor.

I samband därmed finge framhållas, att särskilt statsbidrag även torde komma att erfordras under den tid, inventeringen påginge, för möjliggörande

Kanal. Maj:ts proposition nr 284-

av de förbättringsåtgärder för jordbruksbefolkningen, som befunnes oundgängligen nödvändiga och därför icke lämpligen borde uppskjutas, tills resultatet av inventeringen förelåge färdigt.

Statens arbetslöshetskommission yttrar bland annat följande.

Av de 952 personer, som vid 1937 års arbetslöshetsräkning anmälde sig inom Blekinge län, ägde eller arrenderade 99 stycken jordbruksfastighet. Av dessa fastigheter vore 87 stycken under 2 hektar, 10 stycken mellan 2 och 5 hektar samt 2 stycken över 5 hektar. Kommissionen holle för troligt, att det även under krisåren endast i undantagsfall förekommit, att innehavare av brukningsdelar av ifrågavarande storlek sökt och erhållit arbetsiöshetshjälp. Kommissionen stödde denna sin uppfattning på erfarenheterna från de sociala inspektioner, som under dessa år vid upprepade tillfällen ägde rum, vid vilka sådana fall blevo föremål för särskild uppmärksamhet. Skulle denna kommissionens uppfattning vara felaktig, innebure detta, att de kommunala arbetslöshetsorganen undanhållit sådana uppgifter, som bort vara tillgängliga för kommissionens ombud.

Förslaget utmynnade i en hemställan om att medel för det avsedda ändamålet måtte ställas till förfogande av statsanslag som kunde komma att anvisas till arbetslöshetens bekämpande, eller av eljest tillgängliga medel. Kommissionen, som utöver det ovan anförda ansåge sig sakna förutsättningar att uttala sig i frågan, vore av den uppfattningen, att kostnaderna för den ifrågasatta inventeringen, för den händelse den ansåges böra komma till stånd, ej borde bestridas av medel avsedda för kommissionens hjälpverksamhet.

Departementschefen.

Vad angår Blekingeutredningens förslag att till Blekinge läns hushållningssällskaps förfogande måtte ställas medel för verkställande av en systematisk inventering av de ofullständiga jordbruken i länet, avsedd att läggas till grund för de åtgärder av olika slag, som i de särskilda fallen lämpligen böra vidtagas för stärkandet av dessa småbruks ekonomiska bärkraft, synes mig detta förslag beaktansvärt. I likhet med utredningen håller jag före, att en dylik grundläggande inventering skulle vara ägnad att befordra planmässigheten och effektiviteten i den hjälp till självhjälp åt de ofullständiga jordbruken, som nu i skilda former lämnas från statens sida och vars intensifiering står på dagordningen. Uttryckligen må betonas, att igångsättandet av en inventering av förevarande slag icke kan anses föregripa resultatet av 1936 års egnahemsutrednings ännu ej avslutade arbete. Tvärtom torde, enligt vad jag inhämtat, det för ifrågavarande utredning vara av viss betydelse att i mindre skala pröva värdet av en inventering sådan som den föreslagna, innan man eventuellt går att tillämpa ett dylikt inventeringsförfarande i större omfattning. Jag delar därför Blekingeutredningens åsikt, att inventeringen å ena sidan bör igångsättas fortast möjligt, d. v. s. redan den 1 juli i år, men att den å andra sidan bör, på grund av sin försökskaraktär, till tiden begränsas till att tillsvidare omfatta allenast två år. Riktlinjerna för inventeringen torde böra av Kungl. Majit senare fastställas. I fråga örn de för inventeringen erforderliga medlen torde dessa böra utgå från de i samband med anslag till reservarbeten anvisade särskilda medlen till främjande av företagsverksamhet.

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 284-

Beträffande Blekingeutredningens förslag om anvisande av särskilda medel till åtgärder i olika hänseenden till stärkande av de blekingska ofullständiga jordbrukens bärkraft ligger saken något annorlunda till. Å ena sidan synes det önskvärt och väl försvarbart, att medel fortsättningsvis anvisas till fullföljandet av den speciella hjälpverksamhet beträffande de blekingska småbruken, som avsågs med beviljandet år 1936 av förutnämnda 100,000kronorsanslag till grundförbättringar vid ofullständiga jordbruk. Häremot torde så mycket mindre kunna anföras någon principiell betänklighet, som riksdagen redan bifallit Kungl. Maj:ts förslag om höjning av det allmänna anslaget för detta ändamål samt den för nyss berörda 100,000-kronorsanslag lämnade redovisningen ger vid handen, att största delen av anslaget just använts och väl därför kan antagas även komma att i fortsättningen företrädesvis användas för det ändamål — stenröjningen — som ansetts särskilt motivera det allmänna anslagets höjande. Härtill kommer, att allteftersom den förordade inventeringen fortskrider, ökade garantier torde vinnas för att de beviljade medlen verkligen komma till användning där behovet är störst. A andra sidan lär man emellertid, när det gäller övriga av Blekingeutredningen i detta sammanhang framförda anslagsäskanden, icke kunna undgå att — hur starkt motiverade dessa än må i och för sig vara — taga tillbörlig hänsyn därtill, att egnahemsutredningen kan förväntas komma att inom kort framlägga förslag till nya åtgärder och ändrade grunder för stärkandet av de ofullständiga jordbrukens bärkraft. Att under sådana förhållanden, på sätt Blekingeutredningen föreslagit, redan nu anvisa medel, vilka skulle utgå till i viss mån nya ändamål eller i allt fall enligt ändrade grunder, synes ägnat att väcka betänkligheter och lär därför icke gärna kunna komma ifråga i annat fall än då alldeles särskilda skäl tala därför. Ett sådant undantagsfall föreligger enligt min mening beträffande det utav Blekingeutredningen förordade anslaget till underlättandet av de ofullständiga jordbrukens reglering — genom sammanslagning eller eljest — till större enheter, vilket anslags användande nära sammanhänger med själva inventeringsarbetet. Såväl önskvärdheten i och för sig av att denna utväg till de ofullständiga jordbrukens »fullständigande» försöksvis prövas och verkligen anlitas i de fall, där förutsättningarna för dess beträdande eljest föreligga, som ock den av Blekingeutredningen framhållna nödvändigheten av att man i det enskilda fallet ej försitter det riktiga »psykologiska» ögonblicket för genomförandet av en dylik reglering utgör enligt min mening tillräcklig anledning att här bortse från nyssnämnda betänkligheter. När det gäller de andra hithörande anslagen, betyrder bristen på tillgängliga medel i regel endast ett uppskov med åtgärdens vidtagande; här däremot i de flesta fall att åtgärdens vidtagande på grund av det rätta ögonblickets försummande helt och hållet omöjliggöres. Beträffande anslagets användande anser jag mig dock böra föreslå den inskränkningen, att det får tagas i anspråk endast i sådana fall, då dess anlitande blir aktuellt i samband med verkställd inventering av det byalag, till vilket vederbörande ofullständiga jordbruk hörer.

89 Kungl. Maj:ts proposition nr 284-

De av Blekingeutredningen beräknade anslagen äro avsedda att förslå för två år räknat från och nied den 1 juli innevarande år. Med hänsyn till att egnahemsutredningens förslag kunna förväntas bliva framlagda i så god tid, att därav föranledda framställningar kunna föreläggas 1939 års riksdag, synas medel nu böra anvisas endast för närmaste budgetår och följaktligen med endast hälften utav de av Blekingeutredningen äskade beloppen. Med avseende å villkoren för anslagens åtnjutande har utredningen anfört övertygande skäl för att det vid 1936 års 100,000-kronorsanslag fästa villkoret, att bidrag ej skulle få utlämnas till innehavare av större areal odlad jord än högst fem hektar, nu bör bortfalla och denna gräns alltså sättas, liksom beträffande det allmänna anslaget, till tio hektar. Med nu angivna jämkningar är jag benägen förorda utredningens förslag i förevarande del. De särskilda anslag, som sålunda skulle ställas till Blekinge läns hushållningssällskaps förfogande, skulle således bliva dels 50,000 kronor för utlämnande av statsbidrag till ofullständiga jordbruk enligt de grunder, som finnas angivna i kungörelsen den 12 oktober 1934 (nr 498) med däri den 30 juni 1937 (nr 571) gjord ändring, dels 15,000 kronor att, i enlighet med de närmare bestämmelser, som Kungl. Majit kan komma att utfärda, användas till underlättande — i form av hjälp till inlösen av byggnader — av en reglering av ofullständiga jordbruk till större mera bärkraftiga enheter.

Anslags!) eho v.

Även under budgetåret 1938/1939 bör, såsom jag tidigare framhållit, ett betydande antal personer framför allt i Västernorrlands samt Göteborgs och Bohus län beredas sysselsättning vid statliga och kommunala beredskapsarbeten. Det reservationsanslag å 10,000,000 kronor, som riksdagen föregående år beviljade till ifrågavarande ändamål, har praktiskt taget fullständigt disponerats. Även örn hänsyn tages till det förhållandet, att vissa av de arbeten, till vilka medel beviljats, igångsatts så sent, att för innevarande budgetår avsedda medel i viss utsträckning först under nästföljande budgetår komma att förbrukas, lärer ytterligare medelsanvisning vara nödvändig.

Först torde därvid uppmärksammas, att riksdagen medgivit, att Kungl. Majit äger besluta igångsättandet av arbeten inom en kostnadsram för staten av 15,000,000 kronor under innevarande budgetår, ehuru till ifrågavarande arbeten endast anvisades 10,000,000 kronor. Återstående 5,000,000 kronor skulle anvisas å riksstaten under ett kommande budgetår.

Såsom jag tidigare meddelat, har Kungl. Majit hittills enligt detta riksdagens medgivande fattat beslut örn beredskapsarbetens igångsättande under budgetåret i sådan utsträckning, att fortsättningsbidrag å 4,951,350 kronor äro erforderliga. För fullföljande av redan beslutade arbeten böra alltså medel till statliga och kommunala beredskapsarbeten till ett belopp av 5,000,000 kronor anvisas för budgetåret 1938/1939.

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 284>

Dessa redan beslutade och till övervägande delen redan igångsatta arbeten komma emellertid icke att vara tillräckliga för att i erforderlig utsträckning bereda sysselsättning åt de arbetslöshetstyngda områdenas befolkning under nästföljande budgetår. Vid oförändrat arbetslöshetsläge torde beredskapsarbeten ytterligare böra igångsättas till en sammanlagd kostnad förståten av 10,000,000 kronor, varvid dock 5,000,000 kronor böra anvisas först under ett följande budgetår. För nya beredskapsarbeten, avsedda att igångsättas under budgetåret 1938/1939, är alltså ett belopp av 5,000,000 kronor erforderligt.

Såsom jag tidigare framhållit, förordar jag, att av de i samband med anslag till reservarbeten anvisade särskilda medlen till främjande av företagsverksamhet måtte dels utgå 65,000 kronor till komplettering av ofullständiga jordbruk i Blekinge län och dels reserveras ytterligare 100,000 kronor att i män av behov användas såsom rörelsekapital för vattenavledningsföretaget Lyckeby ån. Jag har vidare förordat, att Kungl. Majit måtte från samma anslag äga att anvisa medel dels till stödjande av företagareföreningar inom vissa län och dels till inventering av ofullständiga jordbruk inom Blekinge län. Beträffande slutligen frågan om anslag till lån och subventioner till främjande av enskild företagsamhet vill jag erinra, att anslag för lån senast anvisades av 1934 års riksdag för budgetåret 1934/1935. Anslag till subventioner har anvisats allenast av 1933 års riksdag, varvid emellertid är att märka, att 1934 års riksdag medgivit, att det för budgetåret 1933/1934 för detta ändamål anvisade reservationsanslaget finge disponeras jämväl för låneunderstöd. Från och med budgetåret 1934/1935 har alltså gällt, att båda de ifrågavarande anslagen kunnat tagas i anspråk för låneverksamheten. Å anslagen återstår outnyttjat ett belopp av omkring 1,900,000 kronor.

Sagda belopp bör få disponeras av Kungl. Maj :t jämväl efter utgången av innevarande budgetår enligt hittills tillämpade grunder. Vad angår de budgettekniska anordningar, som böra vidtagas för att möjliggöra en på så sätt utvidgad dispositionsrätt, får jag erinra, att i propositionen med förslag till beredskapsstat för budgetåret 1938/39 förutsatts inrättandet i ett krisläge av en särskild diversemedelsfond för lån och subventioner till främjande av enskild företagsamhet. För avsättning till denna fond har anslag upptagits å beredskapsstaten under femte huvudtiteln. Även de här ifrågavarande reservationerna, vilka givetvis böra få disponeras helt oberoende av beredskapsstaten, böra lämpligen redovisas å en dylik fond. I sådant syfte får jag, efter samråd med chefen för finansdepartementet, förorda, att fondbildningen kommer till stånd redan med utgången av innevarande budgetår. Närmare föreskrifter härom torde få meddelas av Kungl. Majit.

Jag vill emellertid betona, att den föreslagna anordningen är av rent formell natur. För min del anser jag nämligen icke skäl föreligga att i nuvarande läge fullfölja den allmänna stödverksamheten och med hänsyn härtill saknas alltså förutsättningar för inrättande av en lånefond i egentlig mening. Däremot föreligger alltjämt behov av att med statsmedel främja

Kungl. Maj:ts proposition nr 284■

tillkomsten av nya företag i de av arbetslöshet svårt hemsökta landsdelarna. Såvitt nu kan bedömas, erfordras, för att på denna väg mera avsevärt öka sysselsättningsmöjligheterna, att för ett och samma företag betydande belopp ställas till förfogande, och jag avser att för sådana fall, i likhet med vad som hittills skett, underställa riksdagen föreliggande stödfrågor.

Hemställan.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört, får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att, i enlighet med vad jag i det föregående anfört, besluta om igångsättande av statliga och kommunala beredskapsarbeten till en sammanlagd kostnad för staten av högst 10,000,000 kronor;

dels till Statliga och kommunala beredskapsarbeten för budgetåret 1938/39 anvisa ett reservationsanslag av 10,000,000 kronor;

dels ock medgiva, att den behållning, som kan komma att kvarstå vid utgången av budgetåret 1937/38 å de av 1933 och 1934 års riksdagar anvisade reservationsanslagen lill lån och subventioner till främjande av enskild företagsamhet må, i den av mig förordade ordningen, efter nämnda tidpunkt av Kungl. Majit disponeras för samma ändamål.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet! Viking Nilsson.

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Bilaga A.

Uppgift

rörande vissa arbetslöshetsförkållanden enligt kommunernas rapporter till statens arbetslöshetskommission för den 31 december 1936 och den 31 december 1937.

A. Länsvis.

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

93 B. Kommunvis.

* Anger att kommunen icke stått i rapportförbindelse med kommissionen för ifrågavarande månad.

94 Kungl. Majlis proposition nr 284.

Kungl. Majlis proposition nr 284.

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 284,

Kungl. Majlis proposition nr 284.

98 Kungl. Majlis proposition m 284.

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

104 Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

Bilaga B.

Förteckning å statliga beredskapsarbeten, till vilka medel beviljats under tiden V7 1933—3% 1937 från anslag till statliga samt statliga oell kommunala beredskapsarbeten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 284-

105 Bilaga C.

Förteckning å statliga beredskapsarbeten, till vilka medel beviljats

under tiden Vt 1937 —28A 1938 från anslag till statliga och kommunala

beredskapsarbeten.

Dag

för

beslut

16/7

23/7

30/7

Arbetsföretag

Totalkost-

nad

kronor

Väganläggning Marstrand—Tjuvkil, Göteborgs och

Bohus län....................................

Vissa arbeten vid Bohus fästningsruin, Göteborgs och Bohus län................................

Fiskehamnsanläggning vid Styrsö-Tången, Göteborgs och Bohus län................................

Brygga i Stora Tjörnekalvs hamn, Göteborgs och

Bohus län ....................................

Småbåtshamn vid Björkö, Göteborgs och Bohus län Lastbrygga vid Sannäs, Göteborgs och Bohus län

Ytterligare arbeten vid Gustavsviks torrdocka, Högsjö s:n, Västernorrlands län....................

Ytterligare kostnad för vissa arbeten vid landsfiskalsbostället i Karesuando, Norrbottens län ..

Ändrings- och tillbyggnadsarbeten vid den stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor tillhöriga försöks-

gården i Pålkem..............................

Förbättring av statens fiskehamn i Stenshamn, Blekinge län ....................................

Förbättring av statens fiskehamn i Hanö, Blekinge

län ..........................................

Fiskehamnsanläggning i Mollösund, Göteborgs och Bohus län....................................

Fortsatt utbyggnad av fiskehamn vid Donsö, Göteborgs och Bohus län..........................

Fiske- och motorbåtsliamn vid Gottskär, Hallands län ..........................................

Hamn för mindre båtar i Lysekil................

Ombyggnad av bron över Strömsån i Strömstad ..

Bro över Lysekilsbanan vid Bua höjd, Göteborgs och Bohus län................................

Bro över Ångermanälven vid Sandö jämte tillfartsvägar, Västernorrlands län ....................

Ombyggnad av bro över Utansjöån, Västernorrlands län ..........................................

Vägbro över statens järnvägar vid Utansjö, Västernorrlands län ................................

Bro över Tunbybäcken, Västernorrlands län......

49.000 118,000

53.000 59,250

40.000 720

81.000 69,500

79.000 280,000

112,200

555.000 55,760

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 284■

Kungl. Maj:ts proposition nr 284-

107 Bilaga D.

Förteckning å kommunala beredskapsarbeten, till vilka medel beviljats

under tiden Vt 1933—s0/6 1937 från anslag till kommunala samt statliga

och kommunala beredskapsarbeten.

Dag för beslut.

"/«

äo/i

9/4

7*

l7s

Ve

ll/e

Arbetsföretag

Under budgetåret 1933/1934 beviljade medel (se specificerad förteckning prop. 231/1935, sid. 86) ............

Under budgetåret 1934/1935 beviljade medel (se specificerad förteckning prop. 265/1936, sid. 133)............

Under budgetåret 1935/1936 beviljade medel (se specificerad förteckning prop. 300/1937, sid. 74) ............

Fr. o. m. lh 1936 t. o. m. sl/is 1936 beviljade medel (se specificerad förteckning prop. 300/1937, sid. 78) ......

Avloppsledningar för vissa områden i Kalmar..........

Utvidgning av Östhammars stads vatten- och avloppsledningsnät ........................................

Vatten- och avloppsledningsanläggning å Ulvön, Nätra s:n, Västernorrlands län..............................

Kajanläggning i Oskarshamn ..........................

Kajanläggning i Luleå ................................

Begravningskapell, Timrå s:n, Västernorrlands län ......

Bad- och tvättstuga i Kalix municipalsamhälle, Norrbottens län ....................................

Två parkeringsplatser, Kville s:n, Göteborgs och Bohus län ............................................

Diverse arbeten vid följande skolor i Alnö s:n, Västernorrlands län:

Gustavsbergs skola ............................

Hovids » ............................

Kyrkskolan ............................

Uslands skola............................

Näsets » ............................

Karlsviks » ............................

Göteborgs och Bohus län

norrlands län

Reparation av skolhus, Brastads s:n, Göteborgs och Bohus län ............................................

D:o Bro s:n, Göteborgs och Bohus län..............

Restaurering av Lyse kyrka, Göteborgs och Bohus län ..

lands län

Summa för budgetåret 1936/1937

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Bilaga E.

Förteckning å kommunala beredskapsarbeten, till vilka medel beviljats

under tiden 7n 1937—27s 1938 från anslag till statliga oell kommunala

beredskapsarbeten.

Kungl. Majlis proposition nr 284.

109 Beviljat för budgetåret 1937/1938, totala statsbidraget 493,600. » » » » » » 298,500.

» » » » » » 181,600.

> » » » » » 298,800.

» » » » » » 231,000.

» » » » » 228,000.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Bilaga F.

Förteckning över den S1/i2 1937 avslutade statliga beredskapsarbeten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2S4

lil

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Bilaga G.

Förteckning över den S1/i2 1937 avslutade kommunala beredskapsarbeten.

1 Siffrorna korrigerade i förhållande till uppgifterna i prop. 300/1937.

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

115 Bilaga H.

Förteckning över den 31/i2 1937 avslutade skenfria korsningar.

1 Siffrorna korrigerade i förhållande till uppgifterna i prop. 300/1937.

lif?

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Bilaga I.

Förteckning över den 31,/i2 1937 avslutade bro- och hamnföretag.

Siffrorna korrigerade i förhållande till uppgifterna i prop. 300/1937.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 284.

11 7

lis

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionen........................ 1

Hjälpprogrammet i dess helhet................... 2

Arbetslöshetsläget....................... 2

Verkställigheten av beslutade hjälpåtgärder.............. 7

Utredningar...... 32

1936 års utredning angående beredskapsarbeten...... 32

Yttranden.......................... 44

Allmänna principer sid. 41. — Affärsverkens arbeten sid. 42. — Kommunala arbeten sid. 43. — Väg- och gatuarbeten sid. 52. — Arbeten för jordbrukets främjande sid. 57. — Skogsarbeten sid. 59.

1937 års arbetslöshetssakkunniga.................. 60

1937 års arbetslöshetsräkning................... 62

Lokala utredninger........................ 74

Exporthuskommittén.............•......... 74

Departementschefen........................ 75

Särskilda frågor.......................... 7 g

Vattenavledningsföretaget Lyckebyån................. 78

Lyckebyåutredningen sid. 78. — Departementschefen sid. 79.

Västernorrlands läns företagareförening................ 79

Västernorrlandsutredningen sid. 79. — Yttrande sid. 79. — Departementschefen sid. 83.

Komplettering av ofullständiga jordbruk i Blekinge län......... 83

Blekingeutredningen sid. 83. — Yttranden sid. 85. — Departementschefen sid. 87. Anslagsbehov........................... g 9

Hemställan............................. 94

Bilaga A. Uppgift rörande vissa arbetslöshetsförhållanden enligt kommunernas rapporter till statens arbetslöshetskommission för den 31 december 1936 och den 31 december 1937 ............... 92

B. Förteckning å statliga beredskapsarbeten, till vilka medel beviljats

under tiden V7 1933—S0/6 1937 från anslaget till statliga samt statliga och kommunala beredskapsarbeten............104

C. Förteckning å statliga beredskapsarbeten, till vilka medel beviljats

under tiden V7 1937—28/8 1938 från anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten..................105

t

Kungl. Maj:ts proposition nr 284. 119

Sid.

Bilaga D. Förteckning å kommunala beredskapsarbeten, till vilka medel beviljats under tiden 1/t 1933—30/g 1937 från anslag till kommunala samt statliga och kommunala beredskapsarbeten........107

E. Förteckning å kommunala beredskapsarbeten, till vilka medel be-

viljats under tiden 1/i 1937—28/a 1938 från anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten................108

F. Förteckning över den 31/is 1937 avslutade statliga beredskapsarbeten 110

G. Förteckning över den 31/i2 1937 avslutade kommunala beredskapsarbeten ..........................112

H. Förteckning över den sl/i2 1937 avslutade skenfria korsningar . . 115

I. Förteckning över den S1/i2 1937 avslutade bro- och hamnföretag . 116