med förslag till militärt avlöning sreglemente m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

1 Nr 245.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till militärt avlöning sreglemente m. m.; given Stockholms slott den 24 mars 1939.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen

dels godkänna härvid fogade förslag till avlöningsreglemente för beställningshavare vid försvarsväsendet (militära avlöningsreglementet),

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 245.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Förslag

till

avlöningsreglemente för b e s t ä 11 n i n g s h a v a r e vid försvarsväsendet (militära avlöningsreglemente t).

1 avd. Allmänna bestämmelser.

1 §•

Reglementets- 1 morn. Detta reglemente äger tillämpning dels å ordinarie officers- och oiaräde^r^m" underofficersbeställningar å aktiv stat, dels å de ordinarie beställningar i övrigt vid försvarsväsendet, vilka bestämmas genom beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen, dels ock å extra ordinarie fänriksbeställningar.

De beställningar, för vilka reglementet sålunda skall gälla, upptagas i en av Kungl. Majit fastställd, vid reglementet såsom bilaga fogad tjänsteförteckning.

Angående avlöning för personal vid försvarsväsendet under krigstjänstgöring stadgas i krigsavlöningsreglementet.

2 mom. Antalet ordinarie beställningar bestämmes genom vederbörliga <* av Kungl. Majit och riksdagen fastställda stater eller personalförteckningar.

Antalet extra ordinarie fänriksbeställningar bestämmes av Kungl. Majit.

3 mom. Ordinarie beställning, varå reglementet äger tillämpning, tillsättes, i enlighet med vad därom är särskilt stadgat, genom fullmakt eller konstitutorial eller genom förordnande på viss tid eller tills vidare.

Tillsättning genom konstitutorial innebär, att beställningshavare kan i administrativ väg avsättas från sin beställning på grund av fel eller försummelse i tjänsten.

Extra ordinarie fänrik antages av vederbörande försvarsgrenschef medelst skriftligt antagningsbevis.

Entledigande av extra ordinarie fänrik av annan anledning än fel eller försummelse i tjänsten sker genom beslut av försvarsgrenschefen efter skriftlig uppsägning senast tre månader före anställningens upphörande.

2 §•

1 mom. Beställningshavare äger åtnjuta avlöning enligt de föreskrifter och under de villkor, som innehållas i detta reglemente jämte de tilläggsbe-

Kungl. Maj.ts proposition nr 245. 3

stämmelser, som på grund av stadgande i reglementet utfärdas av Kungl. Maj :t.

Avlöning utgöres dels av lön jämte i reglementet angivna fasta lönetillägg och särskilda ersättningar, dels ock av rörligt tillägg.

Enligt föreskrift i vederbörliga stater utgår i vissa beställningar, vilka tillsättas medelst förordnande tills vidare, i stället för lön arvode till samma belopp som eljest med dylik beställning förenad lön; och skall beträffande sådant arvode vad i detta reglemente stadgas angående lön äga motsvarande tillämpning.

2 morn. Är beställningshavare berättigad att av statsmedel uppbär^ tjänstepension eller årligt understöd, beror på Kungl. Maj:ts prövning, örn och i vad mån av sådan anledning avdrag å lönen skall ske; dock att sådant avdrag ej må äga rum på grund av pension, som åtnjutes enligt gällande bestämmelser angående pensionering av försvarsväsendets reserver av befäl och civilmilitär personal.

3 mom. Avlöning utgår, där ej annorlunda stadgas i reglementet, från och med den dag beställningen enligt utnämningshandling eller antagningsbevis tillträdes till och med den dag beställningen frånträdes.

Angående beställningshavares skyldighet att å avlöningen vidkännas pensionsavdrag samt angående skyldighet för ordinarie beställningshavare att avgå från beställningen stadgas i gällande bestämmelser om tjänste- och familjepension.

4 mom. Avlöning utbetalas månadsvis i efterskott, i den mån icke beträffande särskild ersättning utbetalning i annan ordning är stadgad eller eljest finnes lämpligen böra ske.

3 §•

1 mom. Beställningshavare är underkastad de tjänstgöringsföreskrifter, Tjänstsom meddelas i de för krigsmakten gällande reglementen, instruktioner eller

andra dylika författningar. Han är ock pliktig underkasta sig den vidsträck- flyttningstare eller ändrade tjänstgöring, som vid en möjligen inträdande förändrad sk^ldlT^het organisation av försvarsväsendet eller eljest kan varda stadgad.

2 mom. Beställningshavare är vidare pliktig underkasta sig den förflyttning till annan förläggningsort eller till annan beställning eller befattning vid försvarsväsendet, vilken må beslutas antingen av Kungl. Maj:t eller ock av vederbörlig myndighet med stöd av myndigheten i reglemente, instruktion eller annan dylik författning tillagd befogenhet.

4 §•

1 mom. Med beställning, som avses i detta reglemente, må icke förenas Förening av ordinarie eller extra ordinarie befattning i statens tjänst eller därmed järn- tjjJns,*er förlig kommunal befattning, så framt icke Kungl. Majit och riksdagen beträffande viss beställning annorlunda beslutat.

4 Kungl. Muj:ts proposition nr 245.

Beträffande kommunal läkar- eller veterinärtjänst skall dock gälla vad i 2 mom. stadgas.

2 mom. Utan tillstånd av Kungl. Majit eller, vad angår innehavare av beställning, som tillsättes av annan myndighet än Kungl. Majit, av den myndigheten må beställningshavare ej heller åtaga sig:

kommunal läkar- eller veterinärtjänst;

uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk, bolag, förening eller inrättning, som har till ändamål att driva rörelse inom industri, handel, transport-, bank- eller försäkringsväsen eller annan näringsgren eller vars verksamhet eljest har huvudsakligen ekonomiskt syfte;

befattning såsom tjänsteman hos verk, bolag, förening eller inrättning, som nyss sagts; eller

annan tjänstebefattning eller därmed jämförligt uppdrag.

Tillstånd må beviljas endast för så vitt uppdraget eller befattningen prövas icke inverka hinderlig! för tjänstutövningen i beställningen och bör, där så lämpligen kan ske, avse viss tid.

Vad här ovan stadgas gäller icke i fall, där Kungl. Majit eller den myndighet, som äger bevilja tillstånd, meddelat uppdrag eller tillsatt tjänstebefattning, varom i detta moment är fråga.

3 mom. Föranleder befattning eller uppdrag, varom i 1 och 2 mom. förmäles, att beställningshavare tillfälligtvis icke kan bestrida sin tjänst, skall han göra framställning örn ledighet i erforderlig omfattning.

A mom. I fråga örn förbud för innehavare av viss beställning eller befattning att åtaga sig uppdrag eller utöva verksamhet, som lämpligen icke bör förenas med tjänstutövningen, äger Kungl. Majit utfärda erforderliga föreskrifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

2 avd. Ordinarie beställningshavare.

1 kap. Löneplaner och löneklassplacering.

5 §•

Löneplaner:

Löneplan Oa.

(Officerare i allmänhet.)

Löneplan 01>.

(Officerare i vissa chefsbeställningar.)

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Löneplan UO.

(Underofficerare.)

Löneplan Ca.

(Civilmilitära och civila beställningshavare i allmänhet.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

7 Löneplan Ca (forts.).

Löneplan Cb.

(Civilmilitär personal i vissa chefsbeställningar.)

6 §•

Den lönegrad, till vilken varje särskild beställning är att hänföra, angives i tjänsteförteckningen.

För beställningshavare med lön enligt lönegrad, upptagande mera än en löneklass, fastställes den löneklass, enligt vilken lönen skall utgå, i enlighet med föreskrifterna i 7—9 samt 12—15 §§. Inom löneklass bestämmes lönebeloppet i förekommande fall efter den ortsgrupp, till vilken beställningsliavarens förläggningsort blivit hänförd.

Fördelningen av förläggningsorter å de olika ortsgrupperna fastställes av Kungl. Maj:t med hänsyn till levnadskostnaderna å de skilda orterna.

Lönegrader och löneklasser.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Begynnelselön och löneklassuppflyttning.

Löneklassplacering vid befordran inom samma löneplan.

Gemensamma bestämmelser örn löneklassplacering m. m.

7 §•

1 mom. Vid tillträdandet av ordinarie beställning inom lönegrad, som upptager mer än en löneklass, erhåller beställningshavare lön enligt den för lönegraden fastställda lägsta löneklassen, där ej föreskrifterna i 8, 9 eller 11—15 §§ giva anledning till avvikelse härutinnan.

2 mom. Efter att hava tillhört en och samma löneklass under tre år uppflyttas beställningshavaren till närmast högre löneklass samt efter ytterligare tre år till den därpå följande högre löneklassen och så vidare, intill dess högsta löneklassen inom lönegraden uppnåtts, allt så framt ej annat följer av föreskrifterna i 3 mom. här nedan eller i 8, 9 eller 11—15 §§.

3 mom. Uppflyttning till högre löneklass sker vid ingången av kalenderkvartalet näst efter det, under vilket den för sådan uppflyttning stadgade tiden i den lägre löneklassen tilländagått.

I övrigt gäller såsom villkor för beställningshavares uppflyttning till högre löneklass,

a) att beställningshavaren under minst fyra femtedelar av den tid, som erfordras för vinnande av uppflyttning, bestritt sin egen eller på grund av förordnande annan statens tjänst, dock att härvid såsom tjänstetid skall räknas jämväl semester ävensom tjänstledighet, som avses i 18 § 1—3 mom. eller i 19 §;

b) att uppskov med uppflyttning icke prövats böra äga rum på grund av mindre väl vitsordad tjänstgöring under den tid beställningshavaren tillhört den lägre löneklassen; dock att härvid hänsyn till viss i tjänsten begången förseelse, för vilken beställningshavaren särskilt bestraffats, må tagas endast då förseelsen kan sägas karakterisera arten av tjänstgöringen i dess helhet; samt

c) att beställningshavaren icke uppnått den för honom gällande pensionsåldern.

Beslut om uppskov av anledning, som i punkten b) sägs, må icke fattas, utan att beställningshavaren erhållit tillfälle att förklara sig, och skall sådant beslut avse viss tid, minst ett halvt och högst tre år. Vid uppskovstidens utgång skall uppflyttning ske, örn ej tjänstgöringen under nämnda tid givit anledning till förnyat uppskov därmed.

4 mom. Har beställningshavare, med tillämpning av föreskrifterna i 3 mom. andra stycket punkten b), först efter viss tids uppskov blivit uppflyttad till högre löneklass, må sedermera, om hans fortsatta tjänstgöring anses böra föranleda därtill, kunna förordnas, att han för uppflyttning till än högre löneklass skall äga tillgodoräkna sig jämväl den tid, uppskovet varat.

8 §.

1 mom. Beställningshavare, som befordras till beställning inom högre lönegrad av samma löneplan, skall placeras lägst i löneklassen närmast över den, som han i den lägre beställningen senast tillhörde. Dessutom skall för

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

bestämmande av tidpunkt för löneklassuppflyttning i den högre beställningen tagas i beräkning den tid, dock högst tre år, varunder beställningshavaren i den lägre beställningen tillhört eller beräknas hava tillhört löneklassen närmast under den, till vilken han på grund av nyssnämnda föreskrift eller stadgandet i 7 § 1 mom. skall hänföras.

2 mom. Vad i 1 mom. sägs skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn den, vilken vinner befordran till ordinarie beställning från förordnande med vikariatslön, varom förmäles i 25 § 4 mom. Beställningshavare, som från förordnande med vikariatslön befordras till beställning inom samma lönegrad som den, vilken han under förordnandet tillhört, må dock icke placeras i högre löneklass än som skulle hava tillkommit honom, om han erhållit den ordinarie beställningen vid tidpunkten för tillträdandet av förordnandet.

9 §•

Beställningshavare, som övergår till beställning tillhörande annan under Löneklass- 5 § intagen löneplan än den han före övergången tillhört, skall i den nya be- Nergång till ställningen hänföras lägst till den löneklass, för vilken lönen i samma orts- annan lönegrupp närmast överstiger den lön han i den tidigare beställningen ägt upp- plan' bära; dock att lönen icke må utgå enligt högre löneklass än den högsta för den nya beställningen gällande. Därjämte skall för bestämmande av tidpunkt för löneklassuppflyttning i den nya beställningen tagas i beräkning den tid, dock högst tre år, varunder beställningshavaren i den tidigare beställningen tillhört eller beräknas hava tillhört löneklassen med den lägre lönen.

10 §.

1 mom. Varder beställningshavare på grund av bestämmelse i 3 § för-Avlöning vid flyttad till annan beställning inom samma lönegrad, skall han bibehållas for^yt^ing vid den löneklassplacering, han vid förflyttningen innehade.

2 mom. Förflyttas beställningshavare på grund av bestämmelse i 3 § utan eget förvållande till beställning inom lägre lönegrad av samma löneplan, skall såväl i fråga örn löneklassplacering som beträffande övriga avlöningsförmåner så anses, som om han fortfarande tillhörde den högre lönegraden.

Har förflyttning till beställning inom lägre lönegrad av samma löneplan föranletts av beställningshavarens förhållande i tjänsten, utgår avlöning enligt den lägre lönegraden, dock att lön icke i något fall må utgå enligt lägre löneklass än den för beställningshavaren före förflyttningen gällande.

3 mom. Varder beställningshavare på grund av bestämmelse i 3 § förflyttad till beställning inom lägre lönegrad av annan under 5 § intagen löneplan, äger Kungl. Majit, i anslutning till de i 2 mom. innefattade grunderna, besluta örn hans placering i löneklass.

Med lägre lönegrad skall härvid förstås lönegrad, för vilken slutlönen i samma ortsgrupp understiger slutlönen inom den lönegrad, beställningshavaren före förflyttningen tillhörde.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

4 mom. Nedflyttas beställning till lägre lönegrad, skall den, som då innehar beställningen, saväl i fråga om löneklassplacering som beträffande övriga avlöningsförmåner anses fortfarande tillhöra den högre lönegraden.

Särskilda bestämmelser örn löneklassplacering för beställningshavare, tillhörande löneplanerna Oa och UO.

11 §■

LöneklaBs- Vad i 8 § 1 morn. stadgas i fråga om löneklassplacering vid befordran till Pl befordran '1 beställning inom högre lönegrad av samma löneplan skall äga motsvarande från beställ- tillämpning beträffande den, som vinner befordran till ordinarie beställning, elfra ordina- tillhörande löneplan Oa, från beställning såsom extra ordinarie fänrik, rie fänrik.

12 §.

Lönekiass- För den, sorn tillträder underofficersbeställning tillhörande lönegraden befordran till skalf där sådant är för beställningshavaren förmånligare än en löne-

lägsta under- klassplacering i enlighet med föreskrifterna i 7 § 1 morn., vid bestämmande ställning" av begynnelselön och av tidpunkt för löneklassuppflyttning så anses, som om beställningen tillträtts vid nedan angiven tidpunkt, nämligen:

a) i fråga om sergeant vid armén sex år efter avläggandet av furirsexamen;

b) i fråga örn musiksergeant vid armén samt musikunderofficer av 2. graden vid kustartilleriet nio år efter det beställningshavaren vunnit fast anställning vid krigsmakten, dock ej tidigare än vid uppnådda 27 års ålder;

c) i fråga örn underofficer av 2. graden vid marinen, med undantag av musikunderofficer av 2. graden vid kustartilleriet, två år efter det beställningshavaren kunnat räkna kompetens för befordran till flaggkorpral; samt

d) i fråga om sergeant vid flygvapnet fem år efter avläggandet av furirsexamen.

Såsom förutsättning för tillämpning av vad nu stadgats skall gälla, att beställningshavaren omedelbart före tillträdandet av underofficersbeställningen varit i en följd fast anställd vid krigsmakten under den tidrymd, som för vederbörande beställning angives under a)—d) här ovan.

Fast anställning skall anses hava innehafts i en följd, även örn avbrott av sammanlagt högst tre månader förekommit mellan olika anställningsperioder; dock må tid för dylikt avbrott icke inräknas i anställningstiden.

Har i den fasta anställningen förekommit avbrott av längre varaktighet än nyss nämnts, ankommer på Kungl. Maj:ts prövning, huruvida beställningshavaren må placeras i högre lönekiass än den, till vilken han enligt bestämmelserna i 7 § 1 mom. skolat hänföras.

11 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

13 §.

1 mom. Om och i den måll sådant med hänsyn till föreliggande särskil- Löneklas»da omständigheter prövas skäligt, må Kungl. Majit kunna medgiva, att be- överglngfrån ställningshavare, som från reservstat eller reserv övergår till beställning inom reservstat någon av löneplanerna Oa och UO, placeras i högre löneklass än den, till e11” r“er' vilken han enligt bestämmelserna i 7 § 1 mom. skolat hänföras.

Föreligga eljest beträffande den, som tillträder beställning, tillhörande någon av nyssnämnda löneplaner, med hänsyn till föregången långvarig statsanställning och därunder åtnjuten avlöning synnerliga skäl för placering i högre löneklass än den, till vilken han enligt bestämmelserna i 7 §

1 mom. skolat hänföras, må medgivande i sådant hänseende kunna lämnas av Kungl. Majit.

2 mom. Beställningsliavare må icke på grund av bestämmelserna i 1 mom. placeras högre än i högsta löneklassen inom den lönegrad, som gäller för den nya beställningen.

Särskilda bestämmelser örn löneklassplacering för beställningshavare, tillhörande löneplan Ca.

14 §.

1 mom. Vad i 8 § 1 mom. sägs skall äga motsvarande tillämpning i fråga Löneklaasom den, vilken vinner befordran till beställning, tillhörande löneplan Ca, övergäng frTu från sådan ordinarie befattning i statens tjänst, för vilken avlöningen fast- befattning, ställts enligt samma grunder, som tillämpats i detta reglemente, eller från s°“ .lc^egl^' extra ordinarie eller extra befattning med avlöning enligt av Kungl. Majit mentet,m. m. fastställd löneplan. Beställningshavare, som från extra ordinarie befattning befordras till ordinarie beställning inom samma lönegrad som den, vilken

han i den extra ordinarie befattningen tillhört, må dock icke placeras i högre löneklass än som skulle hava tillkommit honom, om han erhållit den ordinarie beställningen vid tidpunkten för tillträdandet av den extra ordinarie befattningen.

2 mom. Därest beställningshavare omedelbart före tillträdandet av beställning, tillhörande löneplan Ca, i statens tjänst innehade ordinarie befattning, för vilken avlöningen fastställts enligt sådana äldre eller eljest från reglementet avvikande grunder, att bestämmelserna i 8 § 1 mom. icke kunna tillämpas å honom, eller ock anställning med avlöning enligt kollektivavtal, skall han i den nya beställningen hänföras lägst till den löneklass, i vilken lönen närmast överstiger den avlöning, han i den tidigare anställningen ägt uppbära.

Erforderliga bestämmelser rörande vad som skall förstås med avlöning i den tidigare anställningen meddelas av Kungl. Majit.

3 mom. Örn och i den mån sådant med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter inövas skäligt, må Kungl. Majit kunna medgiva, att beställningshavare, vilken tillträder beställning, tillhörande löneplan Ca, placeras

Undantagsbestämmelser örn lönetlassplacering.

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

i högre löneklass än den, till vilken han enligt bestämmelserna i 7 § 1 mom. skolat hänföras:

a) där beställningshavaren omedelbart före tillträdet innehade icke-ordinarie befattning i statens tjänst med arvode eller med avlöning enligt personligt kontrakt;

b) där beställningshavaren omedelbart före tillträdet innehade antingen extra ordinarie eller extra befattning med avlöning enligt av Kungl. Majit fastställd löneplan eller ock förordnande med vikariatslön och därvid tillhörde högre lönegrad än den, till vilken den ordinarie beställningen är hänförd;

c) där beställningshavaren tidigare, om ock ej omedelbart före tillträdet, under avsevärd tid innehaft befattning eller förordnande, som under b) sägs;

d) där beställningshavaren övergår från reservstat eller reserv.

Föreligga eljest beträffande den, som tillträder beställning, tillhörande

löneplan Ca, med hänsyn till föregången långvarig statsanställning och därunder åtnjuten avlöning synnerliga skäl för placering i högre löneklass än den, till vilken han enligt bestämmelserna i 7 § 1 mom. skolat hänföras, må medgivande i sådant avseende kunna lämnas av Kungl. Majit.

i mom. Har beställningshavare före tillträdandet av beställning, tillhörande löneplan Ca, under avsevärd tid antingen innehaft kommunal befattning eller ock i annan icke statlig anställning utfört arbete av allmännyttig beskaffenhet, må Kungl. Majit, där så prövas skäligt, kunna lämna medgivande, varom i 3 mom. förmäles.

5 mom. Beställningshavare, som efter egen ansökning eller därom uttryckt önskan erhåller antingen annan beställning inom samma lönegrad eller beställning inom lägre lönegrad, äger bibehålla den placering i löneklass han före tillträdandet av den nya beställningen innehade.

6 mom. Beställningshavare må icke på grund av bestämmelserna i denna paragraf placeras högre än i högsta löneklassen inom den lönegrad, som gäller för den nya beställningen.

15 §.

Undantagsvis och där försvarsväsendets intresse sådant påkallar, må Kungl. Majit för förvärvande av särskilt kvalificerad person till viss beställning, för vilken lön utgår enligt löneplan Ca, eller för sådan persons bibehållande vid beställningen kunna tilldela honom lön enligt högre löneklass inom vederbörande lönegrad än den, till vilken han enligt de i 7 § 1 mom. samt 8 § 1 mom. och 14 § angivna grunderna skolat hänföras.

Är fråga om bibehållande vid beställningen av i första stycket avsedd beställningshavare, som redan kommit i åtnjutande av lön enligt lönegradens högsta löneklass, äger Kungl. Majit under enahanda förutsättning bevilja lön enligt än högre löneklass, där sådan finnes i löneplanen upptagen, dock högst två löneklasser över den högsta för lönegraden gällande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 246.

2 kap. Semester och tjänstledighet.

16 §.

1 mom. Beställningshavare äger årligen å tid, som prövas lämplig med hänsyn till göromålens behöriga gång, åtnjuta semester under nedan angivna antal dagar:

Intill det år, under vilket beställningshavaren fyller 40 år

Beställningshavare, tillhörande lönegraderna

Oa 1, Ca 1—10........................ 20 dagar

Beställningshavare, tillhörande lönegraderna

Oa 2, UO 1—3, Ca 11—23 ............. 25 »

Beställningshavare, tillhörande lönegraderna

Oa 3—6, Ob 1—4, Ca 24—30, Cb 1—3.. 35 »

Från och med det år, under vilket beställningshavaren fyller 40 år

30 dagar 35 »

45 »

2 mom. Semester beräknas för kalenderår. Har på grund av tjänstgöringsförhållandena full semester icke kunnat beredas beställningshavare före kalenderårets utgång, äger han utfå felande antal semesterdagar under första kvartalet nästpåföljande år.

Beställningshavare, som har sin förläggningsort å plats, där kallortstillägg utgår, må kunna medgivas rätt att i följd åtnjuta icke blott semester fö'löpande år utan jämväl återstående semester för nästföregående år.

3 mom. Därest beställningshavare tillträder eller av annan anledning än avgång med ålderspension skall frånträda beställning vid annan tidpunkt än vid årsskiftet, beräknas haris semester i förhållande till den del av året, under vilken beställningen innehaves. Uppstår vid dylik beräkning brutet tal, avrundas semestern till närmast högre dagantal.

4 mom. Såvitt ej vederbörande myndighet finner skäl annat medgiva, må beställningshavare, vilken vid kalenderårs ingång sedan mera än sex månader åtnjuter tjänstledighet av anledning, som omförmäles i 20 eller 21 §, icke komma i åtnjutande av semester för det året, förrän han under sammanlagt minst 90 dagar bestritt sin egen eller annan statens tjänst eller fullgjort uppdrag för statens räkning.

5 mom. Beställningshavare, som har sig anförtrodd penninguppbörd eller kontroll å sådan uppbörd, är pliktig att begagna sig av semester å tid, som bestämmes av vederbörande myndighet.

Semester.

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

17 §.

Tjänstledig- För tid, under vilken bestäilningshavare åtnjuter tjänstledighet från sin hetsavdrae-

beställning, skall med hans avlöning förhållas på sätt i 18—22 §§ stadgas, så framt icke Kungl. Majit finner skäl att för visst fall annorlunda bestämma. Vid tjänstledighet förekommande avdrag å avlöningen, tjänstledighetsavdrcig, äro av tre slag, A-, B- och C-avdrag.

A- och B-avdragen utgöra för dag räknat de belopp, som finnas angivna i följande tabeller:

Löneplan Oa.

Löneplan Ob.

Löneplan VO.

15 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

JLönepIan Ca.

Löneplan Cb.

G-avdraget utgöres av samtliga på tjänstledighetstiden belöpande kontanta avlöningsförmåner. I vad mån beställningshavare, som bär att vidkännas C-avdrag, skall avstå jämväl övriga med beställningen förenade avlöningsförmåner, beror på prövning i den ordning Kungl. Majit bestämmer.

*

18 §.

1 mom. Under tjänstledighet för offentligt uppdrag skall beställnings- Tjänstledighavare het för offent-

a) vidkännas A-avdrag, där ersättning för uppdraget ej utgår eller utgår llgt nppdrag' allenast med visst belopp för sammanträdes- eller förrättningsdag och beställningshavaren icke medgivits rätt till gottgörelse för de avlöningsförmåner han under ledigheten avstått, så ock där fråga är örn uppdrag såsom ledamot av riksdagen;

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Tjänstledighet till följd av olycksfall i tjänsten m. m.

Tjänstledighet till följd av sjukdom m. m.

b) vidkännas C-avdrag, där fråga är om anställning hos riksdagen eller dess revisorer eller hos kyrkomötet eller örn uppdrag att deltaga i eller biträda vid utredning, som beslutats av Kungl. Majit eller, jämlikt Kungl. Majits bemyndigande, av chef för statsdepartement eller myndighet (kommitté- eller sakkunniguppdrag).

2 mom. Där beställningshavare i förekommande fall åtnjuter tjänstledighet antingen för fullgörande av honom såsom beställningshavare i reserven, å reservstat eller å övergångsstat eller såsom officer i väg- och vattenbyggnadskåren åliggande militär tjänstgöring eller ock för genomgående av utbildningskurs för äldre reservofficerare eller för fullgörande av värnpliktstjänstgöring, skall han under sådan ledighet vidkännas B-avdrag.

3 mom. Under tjänstledighet, som enligt medgivande av Kungl. Majit eller, efter Kungl. Majits bemyndigande, av vederbörande försvarsgrenschef, användes för att göra iakttagelser eller idka studier, vilka kunna tjäna försvarsväsendets intressen, skall beställningshavare äga åtnjuta oavkortad lön.

4 mom. Då beställningshavare i andra fall än här ovan under 1—3 mom. omförmälts åtnjuter tjänstledighet av anledning, varom i denna paragraf är fråga, skall han vidkännas C-avdrag.

19 §.

1 mom. Vid tjänstledighet till följd av olycksfall i tjänsten, varav föranletts sjukdom eller förlust av arbetsförmågan, skall beställningshavare åtnjuta oavkortad lön. Med olycksfall i tjänsten skall förstås vad som enligt allmän lag är att hänföra till olycksfall i arbete.

2 mom. Oavkortad lön utgår jämväl, där beställningshavare på grund av sin tjänst blivit utsatt för våld eller annan misshandel eller han i tjänsten ådragit sig yrkessjukdom eller svårare smittsam sjukdom och av sådan anledning åtnjutit tjänstledighet, så ock där han förbjudits att tjänstgöra till förekommande av smittas spridning.

Härvid förstås med yrkessjukdom sådan sjukdom, varom förmäles i gällande lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar, och med svårare smittsam sjukdom sådan sjukdom, som enligt bestämmelserna i gällande epidemilag skall föranleda anmälan till vederbörande myndighet, för så vitt den ej enligt förstnämnda lag är att hänföra till yrkessjukdom.

20 §.

1 mom. Vid tjänstledighet till följd av behörigen styrkt sjukdom i andra fall än som avses i 19 §, skall beställningshavare

a) äga uppbära oavkortad lön under högst det antal dagar av ett och samma kalenderår, som här nedan angives, nämligen:

för beställningshavare, tillhörande lönegraderna Oa 1, Ca 1—10 ... 25 dagar

» » » » Oa 2, UO 1—3,

Ca 11—23 ........ 20 »

» » » Oa 3—6, Ob 1—4

Ca 24—30, Cb 1—3 10 » ;

b) vidkännas A-avdrag för tid därutöver.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

2 mom. Har beställningshavare beviljats tjänstledighet för svag hälsas vårdande och är behovet av sådan ledighet behörigen styrkt, skall han vidkännas B-avdrag.

3 mom. Såvitt ej vederbörande myndighet finner skäl annat medgiva, må beställningshavare, som vid kalenderårs ingång sedan mera än sex månader åtnjuter tjänstledighet av anledning, som i 1 eller 2 mom. sägs, vid ledighet på grund av sjukdom under det året icke komma i åtnjutande av oavkortad lön, förrän han under sammanlagt minst 90 dagar bestritt sin egen eller annan statens tjänst eller fullgjort uppdrag för statens räkning.

21 §.

Vid tjänstledighet för enskild angelägenhet skall beställningshavare Tjänstiedig-

a) uppbära oavkortad lön för tid, vilken han använder för verkställande skie,j ^geläav flyttning, då han förflyttats utan egen ansökan eller därom uttryckt ön- genhet, skan, dock högst tre dagar;

b) vidkännas B-avdrag för tid, varunder han fullgör uppdrag inom sådan personalsammanslutning, som avser att tillvarataga beställningshavarnas intressen i tjänsten eller främja deras yrkesutbildning, dock högst 15 dagar av ett och samma kalenderår;

c) likaledes vidkännas B-avdrag, där ledigheten beviljats för annan en- ' skild angelägenhet av vikt, dock högst 15 dagar av ett och samma kalenderår;

samt

d) vidkännas C-avdrag i andra fall än här ovan under a)—c) sägs.

22 §.

Där beställningshavare av anledning, som enligt stadgandena i 18—21 §§ Nedsättning medför tjänstledighetsavdrag, medgives nedsättning av tjänstgöringstiden, avring^f5' skall avdraget å lönen beräknas i förhållande till den omfattning, vari tjänstgöringstiden nedsatts.

23 §.

1 mom. För tid, under vilken beställningshavare undergår arreststraff Avstängning med förbud att tjänstgöra, skall han vidkännas B-avdrag. frä.n tjänstgö-

Beställningshavare, som undergår annat frihetsstraff än arrest eller som är avstängd från tjänstgöring eller hålles häktad för brott, skall under tiden vidkännas C-avdrag, så framt ej prövas skäligt att låta honom uppbära någon del av avlöningen.

Prövas undergånget arreststraff icke böra räknas vederbörande till last, finnes avstängningsåtgärd hava varit obefogad eller blir för brott häktad frikänd, skall vad av hans avlöning sålunda innehållits till honom utbetalas.

Vad här stadgats i fråga om beställningshavare, vilken hålles häktad för brott, skall gälla jämväl beträffande den, som av polismyndighet kvarhålles såsom misstänkt för brott; dock att, där häktningsåtgärd ej vidtages, beställ-

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 245. 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

ningshavaren skall äga åtnjuta oavkortad avlöning under tiden för kvarhållandet.

2 mom. Avhåller sig beställningshavare från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall, skall han för den tiden vidkännas C-avdrag.

3 kap. Fasta lönetillägg och särskilda ersättningar.

24 §.

Kaliortstili- Till beställningshavare, som har sin förläggningsort å plats inom rikets lagg' nordliga delar, där vistelsen på grund av klimatiska förhållanden och levnadsbetingelserna i övrigt kan anses medföra avsevärda olägenheter i fysiologiskt hänseende, utgår kallortstillägg med nedanstående, för olika kallortsklasser bestämda belopp för år räknat, nämligen:

för kallortsklass I____ 90 kronor för kallortsklass IV.... 360 kronor

» » II____ 150 » » » V____ 540 »

» » lil.... 240 » » » VI.... 720 »

Närmare bestämmelser angående de orter, å vilka kallortstillägg skall utgå, och dessa orters fördelning å de olika kallortsklasserna meddelas av Kungl. Maj :t.

25 §.

Vikariatser- 1 morn. Beställningshavare med lön enligt någon av löneplanerna Oa, vikariåtBlön UO och Ca, vilken förordnas eller kommenderas att såsom vikarie uppehålla sådan beställning eller befattning inom högre lönegrad av den löneplan beställningshavaren tillhör, som enligt stat eller eljest i behörig ordning meddelade föreskrifter skall bestridas av beställningshavare inom högre lönegrad, äger uppbära vikariatser sättning. Dylik ersättning utgår med belopp för dag räknat, motsvarande skillnaden mellan de i nedanstående tabeller angivna beloppen för, å ena sidan, den lönegrad, till vilken den uppehållna beställningen eller befattningen är hänförd, och, å andra sidan, den lönegrad den vikarierandes egen beställning tillhör, dock med minst 60 öre örn dagen:

Beställningar, tillhörande löneplan Oa:

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

19 Beställningar, tillhörande löneplan UO:

Beställningar, tillhörande löneplan Ca:

Har i avseende å förordnande eller kommendering, varom i första stycket förmäles, stadgats särskild inskränkning i vikariens befogenhet, ankommer på den myndighet, som meddelat förordnandet eller beslutat kommenderingen, att pröva, huruvida vikariatsersättning må utgå. Då så med hänsyn till göromålens omfattning finnes skäligt, må därvid ersättningen bestämmas till lägre belopp än i första stycket föreskrives.

Har beställningshavare förordnats eller kommenderats att såsom vikarie uppehålla sådan befattning inom högre lönegrad av den löneplan beställningshavaren tillhör, som enligt behörigen meddelade föreskrifter företrädesvis bör bestridas av beställningshavare inom högre lönegrad, beror på prövning i den ordning Kungl. Majit bestämmer, huruvida och i vad mån vikariatsersättning må utgå.

2 mom. Har beställningshavare placerats i sådan befattning, som enligt behörigen meddelade föreskrifter företrädesvis bör bestridas av beställningshavare inom högre lönegrad, beror på prövning i den ordning Kungl. Majit bestämmer, huruvida vikariatsersättning må utgå.

Fråga om ersättning till vikarie för beställningshavare med placering i här avsedd befattning skall likaledes bero på prövning i nyssnämnd ordning.

3 mom. Vikariatsersättning må ej utgå på grund av placering i viss befattning ombord under sjötjänstgöring.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Sjötillägg m. m.

Ej heller utgår vikariatsersättning för tjänstgöring i befattning, vars uppehållande jämlikt 33 § 4 mom. medför rätt till ansvarsarvode.

4 mom. Kan förordnande, kommendering eller placering, varom förmäles i 1 och 2 morn., väntas bliva av längre varaktighet, äger Kungl. Maj:t medgiva, att beställningshavaren må, i stället för lön å egen beställning samt vikariatsersättning enligt bestämmelserna i 1 morn., uppbära vikariatslön. Såsom förutsättning för åtnjutande av vikariatslön gäller tillika, att förordnandet, kommenderingen eller placeringen, i förekommande fall efter kungörande till ansökning, meddelats i den ordning, som är stadgad för den uppehållna beställningens eller befattningens besättande med ordinarie innehavare.

Vikariatslön utgår enligt löneklassen närmast lägre än den, vilken skulle hava gällt, därest den förordnade, kommenderade eller placerade varit ordinarie innehavare av den högre beställningen, varvid emellertid skall iakttagas, å ena sidan, att vikariatslönen med minst en löneklass överstiger den för vederbörande i egen beställning gällande löneklassen och, å andra sidan, att vikariatslönen i förekommande fall icke må utgå enligt högre löneklass än den högsta för den högre beställningen gällande löneklassen.

Understiger månadsbeloppet av den sålunda beräknade vikariatslönen vad beställningshavaren ägt uppbära i lön å egen beställning för hel månad jämte vikariatsersättning enligt bestämmelserna i 1 mom. för trettio dagar skall vikariatslönen utgå med däremot svarande högre belopp.

För beställningshavare, som uppbär vikariatslön, gälla i övrigt i tillämpliga delar de stadganden, som meddelats beträffande ordinarie beställningshavare i den lönegrad förordnandet, kommenderingen eller placeringen avser. Beställningshavaren anses därvid tillhöra den löneklass, enligt vilken vikariatslönen med tillämpning av bestämmelserna i andra stycket utgår eller skolat utgå.

5 mom. Ersättning vid vikariat i andra fall än i 1 och 2 samt 4 mom. avses bestämmes av Kungl. Majit.

26 §.

1 mom. Beställningshavare, som tillhör flottan eller för marinen gemensam personalkår och som åtnjuter lön enligt någon av de i nedanstående tabell angivna lönegraderna, äger under sjötjänstgöring uppbära sjötillågg med belopp för dag räknat, som i tabellen angives:

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

2 mom. Till beställningshavare, som utövar befattning såsom fartygschef, utgår under rörlig förläggning förhöjning av sjötillägget med följande belopp för dag räknat, nämligen:

å fartyg av klass 1 .......................... kr. 1.00,

» » » » 2 .......................... » 0.80,

» » » » 3 .......................... » 0.60 samt

» » k» » 4 .......................... » 0.40.

Fartygens fördelning å här avsedda klasser bestämmes av Kungl. Maj:t.

Har såsom fartygschef kommenderats innehavare av beställning i lägre lönegrad än den, som enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser företrädesvis avses för dylik befattning, skall den kommenderade i fråga om rätt till sjötillägg enligt 1 mom. likställas med beställningshavare i den högre lönegraden och därjämte äga uppbära förhöjning, som nyss sagts.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Flygtillägg m. m.

3 mom. Till beställningshavare i någon av lönegraderna Oa 4 och Oa 5, som utövar befattning såsom eskaderchef, avdelningschef eller divisionschef, utgår under rörlig förläggning förhöjning av sjötillägget med 1 krona för dag räknat. Har i nu avsedd befattning, som enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser företrädesvis skall bestridas av beställningshavare i lägst lönegraden Oa 4, kommenderats beställningshavare i lägre lönegrad, skall den kommenderade i fråga om rätt till sjötillägg enligt 1 mom. likställas med beställningshavare i lönegraden Oa 4 och därjämte äga uppbära förhöjning, som nyss sagts.

Den, som uppbär i föregående stycke avsedd förhöjning, må icke samtidigt åtnjuta förhöjning, varom stadgas i 2 mom.

4 mom. Till underofficer vid flottan eller flygvapnet, som under sjötjänstgöring omhänderhar annan uppbörd än penninguppbörd, utgår särskild ersättning med 50 öre för dag.

5 mom. I sjöreserv tjänstgörande personal åtnjuter sjötillägg med belopp, som angivas i 3 kol. av tabellen i 1 mom.

6 mom. Beställningshavare vid kustartilleriet äger under sjötjänstgöring uppbära sjötillägg enligt de i 1 mom. innefattade bestämmelserna. Härvid skall dock iakttagas, dels att sådant tillägg till beställningshavare å fartyg eller båt, som är bemannad av kustartilleriets eller av för dess räkning förhyrd personal, utgår med belopp, som angivas i 3 kol. av tabellen i 1 morn., dels ock att maskinavdelningen tillhörande underofficer vid kustartilleriet åtnjuter sjötillägg i likhet med underofficer, ej maskinist, vid flottan.

7 mom. Beställningshavare, tillhörande eller kommenderad till tjänstgöring vid flygvapnet, äger under tjänstgöring å rustad sjöstyrka åtnjuta sjötillägg enligt de i 1 mom. innefattade bestämmelserna med iakttagande härvid, att tillägget för underofficer utgår med belopp, som angivits för underofficer, ej maskinist, vid flottan.

Sjötillägg utgår dock ej till beställningshavare, som enligt 27 § åtnjuter flygtillägg, mekanikertillägg eller elevtillägg.

8 mom. Där sjötillägg enligt bestämmelserna i denna paragraf skall utgå till beställningshavare i lönegrad, vilken ej finnes upptagen i 1 morn., eller eljest i fall, för vilket belopp ej finnes där angivet, bestämmes tilläggets storlek av Kungl. Majit.

9 mom. Erforderliga föreskrifter angående tillämpningen av bestämmelserna i denna paragraf meddelas av Kungl. Majit eller, efter Kungl. Majits bemyndigande, av marinförvaltningen.

10 mom. I fråga om särskilda förmåner under tjänstgöring å fartyg, som är beordrat till expedition för undersökningar och mätningar av militärleder, å fartyg, som användes för sjökarteverkets mätningsarbeten, eller å statens isbrytarfartyg gäller vad Kungl. Majit därom förordnar.

27 §.

1 mom. Beställningshavare, som är kommenderad till flygtjänstgöring i någon av nedannämnda befattningar, äger — under förutsättning att sådan

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

tjänstgöring fullgöres minst i den omfattning, som bestämmes av Kungl. Majit eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av chefen för flygvapnet — uppbära flygtillägg med följande belopp för månad räknat:

Beställningshavare, tillhörande lönegrad

Oa 1 ... Oa 2—6 Ob 2... UO 1, 2

Flygtillägg i befattning såsom

flygförare

_

flygspanare

provflygare I kontrollflygare

flygsignalist

150 Ca 24, 26, 27

2 mom. Underofficer, vilken fullgör flygtjänstgöring såsom chefsmekaniker, äger under förutsättning, som i 1 mom. angives i fråga örn flygtillägg, uppbära mekanikertillägg med 60 kronor för månad.

3 mom. Armén eller marinen tillhörande beställningshavare, som vid flygvapnet undergår grundläggande utbildning till flygspanare, äger under utbildningstiden åtnjuta elevtillägg med 150 kronor för månad.

5 mom. I 1—3 morn. omförmälda förmåner må under tjänstledighet åtnjutas endast i den män beställningshavaren därunder äger uppbära oavkortad lön.

5 mom. Beställningshavare, som icke enligt 1—3 mom. är berättigad till flygtillägg, mekanikertillägg eller elevtillägg, äger för dag, varunder han på grund av honom åliggande inspektionsskyldighet eller meddelat särskilt uppdrag deltager i flygning, uppbära flygtraktamente, beställningshavare tillhörande någon av lönegraderna Oa 1, UO 1 och 2 samt Ca 1—13 med 7 kronor ävensom annan beställningshavare med 9 kronor.

Därest beställningshavare, som i detta moment avses, eller chefsmekaniker under deltagande i flygning drabbas av olycksfall, varav föranledes sjukdom eller förlust av arbetsförmågan, äger han under tjänstledighet till följd av olycksfallet åtnjuta flygtillägg med 150 kronor för månad, chefsmekaniker dock med avdrag av honom jämlikt 2 mom. tillkommande mekanikertillägg.

6 mom. Erforderliga föreskrifter angående tillämpningen av bestämmelserna i denna paragraf meddelas av Kungl. Majit eller, efter Kungl. Majits bemyndigande, av flygförvaltningen.

28 §.

Angående ersättning vid resa för förrättning i statens ärenden gäller vad därom är stadgat i allmänna resereglementet och i särskilda av Kungl. Majit meddelade föreskrifter.

Reseersätt-

ning.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Tjänstgö-

ringstrakta-

mente.

Mässpenningar m. m.

Ersättning för flyttningskostnad.

29 §.

1 mom. Under tjänstgöring å annan ort inom riket än förläggningsorten äger beställningshavare åtnjuta tjänstgöringstraktamente enligt de särskilda bestämmelser, som meddelas av Kungl. Majit, dock icke i något fall till högre belopp än den för beställningshavaren enligt allmänna resereglementet bestämda traktamentsersättningen.

2 mom. Beställningshavare, som har sin förläggningsort inom fästning, må jämväl vid tjänstutövning å sagda ort under sådana förhållanden, att det vanliga kvarteret icke kan bibehållas, kunna komma i åtnjutande av tjänstgöringstraktamente, som i 1 mom. sägs.

30 §.

Under sjötjänstgöring utgå mässpenningar och till vissa beställningshavare därjämte representationspenningar enligt de närmare bestämmelser, som meddelas av Kungl. Majit.

Vid utförande av dykeriarbete må särskilda förmåner utgå enligt av Kungl. Majit fastställda grunder.

31 §.

Ersättning för flyttningskostnad enligt de särskilda bestämmelser, som meddelas av Kungl. Majit, utgår till beställningshavare, vilken

a) utan egen ansökning förflyttats från en förläggningsort till en annan, dock att ersättning ej må utgå då transport eller placering skett genom tjänstebyte mellan två beställningshavare, som därom uttryckt önskan;

b) vid övergång från icke-ordinarie befattning till ordinarie beställning eller från ordinarie beställning till beställning inom annan löneplan än den han själv tillhör eller till följd av befordran eller på grund av förordnande eller kommendering att uppehålla viss beställning eller befattning eller till följd av omplacering till tjänstgöring utan att därmed avses uppehållande av viss beställning eller befattning nödgats flytta till annan ort; eller ock

c) eljest fått sig ålagt att byta bostad.

Vad nu är sagt gäller ock i fråga om beställningshavare, som förflyttats eller befordrats till ordinarie befattning, å vilken detta reglemente icke äger tillämpning, eller vilken förordnats att uppehålla sådan befattning, så ock i fråga örn den, som från dylik befattning eller från fast anställning såsom manskap vid krigsmakten befordrats till eller förordnats å beställning, som i reglementet avses; skolande härvid med befordran förstås övergång till beställning eller befattning, för vilken slutlönen i samma ortsgrupp överstiger slutlönen i den tidigare beställningen eller befattningen.

Ersättning för flyttningskostnad må tillkomma jämväl beställningshavare, som på grund av Kungl. Majits därom meddelade föreskrift förklaras skola under tjänstgöring å annan ort än den vanliga förläggningsorten anses fullgöra ordinarie tjänstgöring å förstnämnda ort.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

25 Vad i denna paragraf stadgats skall, så framt ej Kungl. Majit för särskilda fall annorlunda förordnar, icke utgöra hinder för beviljande av ersättning för flyttningskostnad dels på grund av kommendering såsom aspirant vid generalstabskåren, såsom elev vid någon av de militära högskolorna eller såsom intendents- eller förvaltaraspirant, dels ock för genomförande av passagesystem vid vissa truppförband enligt vad därom är särskilt stadgat.

32 §.

Beställningshavare, som å tjänstens vägnar handhar penninguppbörd eller Felräkningsverkställer kontant utbetalning av medel, må kunna enligt av Kungl. Majit Penninsarfastställda grunder erhålla /elräkning spenningar till belopp, som bestämmes med hänsyn tili de omständigheter, under vilka uppbörd eller utbetalning sker, och i förhållande till uppbördens eller utbetalningens omfattning. Felräkningspenningar må icke vid en och samma befattning utgå med högre belopp än 600 kronor för år räknat.

För tid, under vilken här avsedd beställningshavare icke bestrider befattningen, uppbäras felräkningspenningarna av den, som uppehåller densamma.

33 §.

1 mom. Till innehavare av vissa beställningar utgår, såsom förhöjning av vissa arvoden

lönen, arvode med belopp, som angivas i vederbörliga stater. Rättningar1

2 mom. För uppehållande, på grund av förordnande eller kommen m. m. dering, av vissa befattningar, som ej äro uppförda såsom särskilda beställningar, utgår, utöver lön i vederbörandes beställning, arvode med belopp, som angivas i vederbörliga stater.

3 mom. I den mån medel för ändamålet finnas beviljade, må vissa beställningshavare för särskilda uppdrag, vilka äro avsedda att fullgöras vid sidan av egen befattning, uppbära arvode med belopp, som angivas i vederbörliga stater eller eljest i behörig ordning fastställas.

A mom. Till beställningshavare vid armén — regementskassör dock undantagen — vilken utan att tillhöra intendenturkåren förordnas att uppehålla antingen befattning, varmed är förenat uppdrag såsom chef för kassaförvaltning, eller ock befattning, vilken är avsedd för förvaltare eller för regementskassör, utgår ansvarsarvode med 4 kronor 50 öre, respektive 2 kronor 25 öre för dag räknat.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande uppehållande av intendents-, respektive förrådsförvaltarbefattning vid marinen eller flygvapnet.

Vid tillämpning av bestämmelserna i detta moment iakttages, att ansvarsarvode ej må utgå vid tjänstgöring, som fullgöres under anställning såsom intendents- eller förvaltaraspirant eller i omedelbar anslutning till sådan anställning.

5 mom. Gratifikation eller belöning må kunna tilldelas beställningshavare, därest medel för ändamålet finnas anvisade.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

6 mom. Beträffande åtnjutande av de i 1—5 mom. omförmälda förmånerna skola gälla de närmare bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t.

7 mom. Vissa beställningshavare äga åtnjuta bidrag till representationskostnader med belopp, som angivas i vederbörliga stater.

8 mom. Utöver vad i detta reglemente förutsättes eller eljest av Kungl. Maj:t och riksdagen medgivits må beställningshavare icke för sin tjänstgöring åtnjuta ersättning eller förmån, så framt ej Kungl. Majit för uppdrag eller arbete, vilket kan anses falla utom beställningshavarens vanliga tjänstutövning, anvisat särskilda medel eller eljest finner skäl medgiva särskild goltgörelse.

4 kap. Rörligt tillägg.

34 §.

Avlönings- l morn. Å följande i 1 och 3 kap. omförmälda avlöningsförmåner, nämvUkå^röriigt ligen lön, vikariatsersättning och vikariatslön, utgår under de förutsättningtillägg utgår ar och enligt de grunder, som i detta kapitel angivas, rörligt tillägg i förm' m' hållande till den ökning i de allmänna levnadskostnaderna, som må föreligga i jämförelse med de genomsnittliga levnadskostnaderna under år 1935.

2 mom. Beräkning av levnadskostnadernas storlek i jämförelse med 1935 års genomsnittliga levnadskostnader verkställes kvartalsvis av socialstyrelsen enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av Kungl. Majit.

På grundval av nämnda beräkning fastställer Kungl. Majit det procenttal, som angiver levnadskostnadernas förhållande till 1935 års genomsnittliga levnadskos tnadsnivå (levnadskostnadstalet).

Av Kungl. Majit fastställt levnadskostnadstal skall lända till efterrättelse från och med den månad, under vilken Kungl. Majits beslut kungjorts, intill den månad, varunder nytt sådant tal av Kungl. Majit fastställes.

35 §.

Grunder för 1 morn. Rörligt tillägg utgår, då levnadskostnadstalet utvisar ökning i rörligt tillägg. förhållande till 1935 års genomsnittliga levnadskostnadsnivå med fyra enheter eller mera, och utgör tre procent å avlöningen för varje hel mångfald av fyra, vartill ökningen uppgår. Där levnadskostnadstalet, efter att hava uppnått sådan ökning, åter nedgår, skall dock rörligt tillägg åtnjutas efter oförändrat procenttal, så länge levnadskostnadstalet överstiger närmast lägre hela mångfald av fyra.

2 mom. Såsom begränsning av vad i 1 mom. stadgats skall gälla att, även örn levnadskostnadstalet utvisar ökning med mer än tjugu enheter, rörligt tillägg likväl icke må utgå efter högre procenttal än femton.

36 §.

Beräkning ay ] morn. Rörligt tillägg beräknas å sammanlagda beloppet för månad av rörligt tillägg. avlöningsförmåner, å vilka sådant tillägg enligt bestämmelserna i 34 § 1 mom. må åtnjutas.

Härvid skall dock iakttagas,

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

att tillägg ej beräknas å belopp, varmed avlöningen överstiger 900 kronor, och ej heller å i avlöningen ingående öretal, som överskjuter fullt krontal, samt att, där beräknat tillägg icke slutar å helt femtal ören, detsamma skall jämkas till närmaste femtal.

2 mom. Till hjälp vid uträkning av rörligt tillägg utfärdar Kungl. Majit de tabeller och anvisningar, som må finnas erforderliga.

5 kap. Sjukvård och begravningshjälp.

37 §.

1 mom. Vid sjukdom erhåller beställningshavare på statens bekostnad Allmänna beläkarvård jämte läkemedel samt vid skada till följd av olycksfall i tjänsten, 0ma™jnkvård. som medfört förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, jämväl andra till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av olycksfallet nödiga hjälpmedel, allt i den omfattning och under de villkor,

som i detta kapitel stadgas eller av Kungl. Maj :t för särskilt fall bestämmas.

Där ej fråga är om olycksfall i tjänsten, må till läkarvård hänföras tandvård endast om sådan vård avser botande av sjukdom i tändernas omgivningar eller prövas vara av väsentlig betydelse för botande av annan sjukdom, vilken står i orsakssammanhang med tändernas tillstånd.

2 mom. Vad i detta kapitel stadgas i fråga om olycksfall i tjänsten gäller även i fall, som avses i 19 § 2 mom.

3 mom. Erforderliga föreskrifter rörande tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel meddelas av Kungl. Majit.

4 mom. I fråga om rätt till sjukvård under sjötjänstgöring och avpollettering från fartyg gäller vad därom särskilt stadgas.

38 §.

Läkarvård, som enligt detta reglemente bekostas av statsmedel, skall, där Tjänsteej annat följer av vad i detta kapitel stadgas, ombesörjas av särskilda, för lakare' sådant ändamål anställda tjänsteläkare.

Instruktion för tjänsteläkare utfärdas av Kungl. Majit.

39 §.

1 mom. Beställningshavare är berättigad att kostnadsfritt anlita tjänste- Läkarvård läkaren för erhållande av läkarvård och intyg, som i tjänsten erfordras rö- ockn|agar" rande beställningshavarens hälsotillstånd. Erfordras för ställande av diagnos röntgen- eller annan undersökning, som ej lämpligen kan utföras av tjänsteläkaren, skall jämväl kostnaden för sådan undersökning bestridas av statsmedel.

Kostnader för erforderlig läkarvård samt för intyg och undersökning, som nyss sagts, må bestridas av statsmedel även i de fall, då beställningshavare uppehåller sig å sådan ort, att han icke lämpligen kan anlita tjänsteläkaren, eller då vid trängande behov av läkarvård tjänsteläkaren icke hinner an-

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Sjukhusvård.

Utås. I dylika fall bör beställningshavaren i första rummet hänvända sig till annan av staten eller kommun anställd läkare.

2 mom. Läkarintyg, som i tjänsten åberopas, skall vara utfärdat av tjänsteläkaren eller försett med dennes attest. Likaså skall räkning å kostnad för rådfrågning eller behandling av annan läkare eller av tandläkare vara attesterad av tjänsteläkaren, innan utbetalning på grund av räkningen äger rum.

40 §.

1 mom. Kostnaderna för vård å allmänt sjukhus ersättas, i den mån ej nedan annorlunda stadgas, vid olycksfall i tjänsten samt vid fall av tuberkulos helt och eljest till hälften av statsmedel, under förutsättning att tjänsteläkaren eller annan läkare, som beställningshavaren enligt bestämmelserna i 39 § 1 mom. ägt anlita, förklarat sjukhusvård nödvändig samt under de villkor i övrigt, som nedan angivas.

Vid bestämmande av ersättningens storlek skola kostnaderna beräknas:

a) i fråga om egentlig sjukhusvård enligt den för sjukhuset fastställda legosängsavgiften för plats

å allmän sal beträffande beställningshavare, tillhörande lönegraderna Ca 1—8;

i halvenskilt rum eller, om sådant ej finnes tillgängligt, enskilt rum beträffande beställningshavare tillhörande lönegraderna Oa 1—3, UO 1—3 och Ca 9—23; samt

i enskilt rum beträffande beställningshavare, tillhörande lönegraderna Oa 4—6, Ob 1—4, Ca 24—30 samt Cb 1—3;

b) i fråga om vård å sinnessjukhus enligt den för sjukhuset fastställda avgiften för vård

å allmän avdelning beträffande beställningshavare, tillhörande lönegraderna Oa 1—3, UO 1—3 och Ca 1—23; samt

å avdelning för rumspatienter beträffande beställningshavare, tillhörande lönegraderna Oa 4—6, Ob 1—4, Ca 24—30 och Cb 1—3.

Till kostnader för sjukhusvård hänföres ock sådant arvode, som i enskilt eller halvenskilt rum vårdad beställningshavare erlagt till för vården ansvarig sjukhusläkare. Bidrag av statsmedel till dylikt arvode må icke överstiga lägsta tillämpliga beloppet enligt den av medicinalstyrelsen för sjukhuset utfärdade rådgivande taxan. Vid olycksfall i tjänsten samt vid fall av tuberkulos må likväl efter prövning av vederbörande myndighet högre bidrag kunna utgå, dock icke med större belopp än det, som med tillämpning av den rådgivande taxan högst skulle hava erlagts.

Där beträffande beställningshavare, tillhörande någon av lönegraderna Ca 1—8, tjänsteläkaren prövar den sjukes tillstånd kräva vård i halvenskilt eller, örn sådant ej finnes tillgängligt, enskilt rum, må, utan hinder av vad ovan stadgas, av statsmedel bestridas, vid olycksfall i tjänsten samt vid fall av tuberkulos hela kostnaden för vården och eljest den del av sagda kostnad, som överskjuter halva beloppet av den för sjukhuset fastställda legosängsavgiften för plats å allmän sal. I kostnaden må härvid läkararvode inberäk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 245-

nas med högst det belopp, som vid tillämpning av sista punkten i nästföregående stycke skolat ersättas av statsmedel.

Ersättning för vård å allmänt sjukhus må i intet täll beräknas efter dyrare plats än den, som kommit till användning.

Med allmänt sjukhus förstås militär sjukvårdsinrättning och annat sjukhus, som tillhör eller åtnjuter bidrag av staten, landsting eller kommun,

Konung Oscar Ilis jubileumsfond tillhörigt sanatorium ävensom kuranstalt, som disponeras för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet.

2 mom. Kostnader för vård å enskild sjukvårdsanstalt må, under enahanda förutsättning och villkor, som i 1 mom. sägs, bestridas av statsmedel intill det belopp, som skulle hava utgått i ersättning vid vård å allmänt sjukhus; dock att, där fråga är om olycksfall i tjänsten, på vederbörande myndighets prövning må bero, huruvida vårdkostnaden må ersättas med högre belopp än nu sagts.

41 §.

1 mom. Kostnad för anlitande av läkare, som specialiserat sig på behand- Speciaiistling av vissa sjukdomsformer, bestrides vid olycksfall i tjänsten samt vid vä,rd' fall av tuberkulos helt och eljest till tre fjärdedelar av statsmedel, under förutsättning att tjänsteläkaren eller annan läkare, som beställningshavaren

enligt bestämmelserna i 39 § 1 mom. ägt anlita, förklarat sådan specialistvård nödvändig samt tjänsteläkaren antingen själv lämnat anvisning på eller ock godkänt valet av specialist.

Utan hinder av vad i första stycket sägs skall dock kostnad för specialistvård, som meddelas å poliklinik vid allmänt sjukhus, bestridas helt av statsmedel.

2 mom. Vad i 1 mom. sägs skall äga motsvarande tillämpning i fråga om kostnad för anlitande av tandläkare i fall, som avses i 37 § 1 mom. andra stycket.

42 §.

Av statsmedel bestridas kostnaderna för läkemedel, som föreskrivits an- Läkemedel, tingen av tjänsteläkaren eller annan läkare, vilken beställningshavaren enligt bestämmelserna i 39 § 1 mom. ägt anlita, eller ock av specialist, till vilken beställningshavaren enligt bestämmelserna i 41 § 1 mom. hänvänt sig.

Räkning å läkemedelskostnad skall vara attesterad av tjänsteläkaren, innan utbetalning på grund av räkningen äger rum.

43 §.

1 mom. Behandling med bad, massage, elektricitet, betluft m. m., som Bad, massage, av tjänsteläkaren ordineras såsom nödvändig för botande av viss angiven m- msjukdom, må bekostas vid olycksfall i tjänsten helt och eljest till hälften

av statsmedel.

2 mom. Konstgjorda lemmar, kirurgisk! bandage och andra dylika hjälpmedel, som heställningshavare nödgas begagna till följd av olycksfall i tjänsten, bekostas av statsmedel.

Resor och sjuktransporter.

Begravningshjälp m. m.

Skyldighet att bebo tjänstebostad m. m.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

3 mom. Kostnad för anbefalld vaccination mot epidemisk sjukdom gäldas av statsmedel.

44 §.

I den mån så prövas skäligt, må av statsmedel bestridas kostnad för den sjukes resa eller forslande till och från läkare eller sjukvårdsinrättning, under förutsättning att tjänsteläkaren eller annan läkare, som beställningshavaren enligt bestämmelserna i 39 § 1 mom. ägt anlita, förklarat resan eller förflyttningen nödvändig för ställande av diagnos eller för sjukdomens behöriga behandling. Likaledes må av statsmedel kunna ersättas skälig kostnad för resa, som beställningshavaren nödgats företaga för erhållande av specialistvård samt, där fråga är om olycksfall i tjänsten, för erhållande av behandling, som avses i 43 § 1 morn., ävensom för anskaffande av hjälpmedel, varom förmäles i 43 § 2 mom.

Jämväl skälig kostnad för läkares resa för besök hos den sjuke i det fall, då denne icke utan våda kan flyttas, må kunna ersättas av statsmedel.

45 §.

1 mom. Avlider beställningshavare, skall till hans dödsbo såsom begravningshjälp utbetalas ett belopp av 400 kronor. Efterlämnar beställningshavaren anhöriga, som äro berättigade till familjepension enligt allmänna familjepensionsreglementet, skall dock, där beställningshavarens lön för månad jämte därå belöpande rörligt tillägg överstiger familjepensionen för månad, begravningshjälpen ökas med ett belopp motsvarande skillnaden. För beräkning av lön, rörligt tillägg och familjepension skola läggas till grund förhållandena under den månad, då dödsfallet inträffat.

1 begravningshjälp, varom här stadgas, skall den vid dödsfall till följd av olycksfall i arbete enligt lag och särskild författning utgående begravningshjälpen anses inbegripen.

2 mom. Avlider beställningshavare under tjänstgöring å annan ort än förläggningsorten, må utöver begravningshjälp, varom i 1 mom. förmäles, efter vederbörande centrala förvaltningsmyndighets bestämmande i förekommande fall av statsmedel bestridas kostnaderna för transport av den avlidne till förläggningsorten eller till annan ort, i sistnämnda fall dock högst med belopp motsvarande kostnaderna för transport till förläggningsorten.

6 kap. Tjänstebostad m. m.

46 §.

1 mom. Därest åt beställningshavare såsom bostad anvisas lägenhet, som äges eller disponeras av statsverket, är han skyldig att bebo densamma.

I fråga om begagnande av sålunda anvisad tjänstebostad samt bestämmandet av ersättningen härför gälla de närmare föreskrifter, som i detta kapitel stadgas eller som eljest meddelas av Kungl. Majit eller vederbörande centrala förvaltningsmyndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245-

2 mom. Prövas med hänsyn till beställningshavares ekonomiska förhållanden eller andra särskilda omständigheter avsevärda olägenheter för beställningshavaren vara förenade med skyldigheten att taga i besittning honom anvisad bostad eller att vidare bebo redan innehavd sådan, må vederbörande centrala förvaltningsmyndighet på framställning av beställningshavaren kunna befria honom från nämnda skyldighet.

47 §.

1 mom. För tjänstebostads begagnande skall beställningshavare månads- Ersättning vis i förskott erlägga ersättning genom avdrag å avlöningen eller, i den mån. •aT. tJänste'

.... , # 7 bostad m. m.

honom tillkommande avlöningsbelopp ej därtill förslår, genom kontant inbetalning.

2 mom. Ersättning för tjänstebostad, däri inbegripen, i förekommande fall gottgörelse för centraluppvärmning eller för tillhandahållande av möbler, ävensom för planteringsland eller annan förmån, som följer med bostaden, bestämmes med hänsyn till det pris, som å orten i allmänhet gäller för lägenhet, vilken beträffande storlek och bekvämlighet samt beskaffenhet i övrigt kan anses likvärdig med tjänstebostaden. Är tjänstebostad belägen å ort, där hyresmarknad, som kan tjäna till ledning vid ersättningens bestämmande, saknas, må i stället skälig hänsyn tagas till det hyrestal, som för orten beräknats i samband med dyrortsgrupperingen.

3 mom. Kan överenskommelse rörande ersättningens storlek icke träffas mellan vederbörande myndighet och beställningshavare, som skall bebo lägenheten, hänskjutes frågan till statens bostadsnämnd, vilken består av en opartisk ordförande samt representanter för förvaltnings- och personalintressena. Över nämndens beslut i ärende, som hänskjutits till dess avgörande, må klagan icke föras.

Intill dess ersättningen blivit av nämnden bestämd, skall densamma utgå med det av myndigheten fordrade beloppet, med rätt för bostadsinnehavaren att, därest beloppet av bostadsnämnden nedsättes, återbekomma vad han erlagt för mycket.

Jämkning av fastställd ersättning för tjänstebostad må icke påkallas, förrän minst ett år förflutit från det ersättningen senast fastställdes.

48 §.

1 mom. Innehavare av tjänstebostad eller, örn han avlidit, hans dödsbo Avträdande skall,, såvida annat icke avtalats, avträda bostaden å fardag, som infaller av4 tjänsteb°nast etter tre manader fran det uppsägning skett eller dödsfall timat; dock skall, om icke annorlunda överenskommes, avflyttning ske:

a) därest bostadsinnehavaren befordras eller i annan ordning förflyttas och ny tjänstebostad anvisas honom, inom skälig tid därefter, men då sådan bostad ej anvisas honom, å den fardag, som inträffar näst efter tre månader från det han erhöll kännedom örn beslutet rörande befordringen eller förflyttningen;

Ersättning för bränsle och belysning."

Ekiperingshjälp vid tillträdandet av första ordinarie beställning.

Årligt ekiperingsbidrag.

Rätt att utbekomma uniformspersedlar och materialier m. m.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

b) därest bostadsinnehavaren avgår ur tjänst med pension, närmaste fardag efter avgången;

c) därest han av annan anledning avgår ur tjänst eller entledigas, vid den löpande månadens utgång.

2 mom. Innehavare av tjänstebostad eller, om han avlidit, hans dödsbo skall i den omfattning, som kan finnas lämplig, mot skälig gottgörelse upplåta utrymme i bostaden för beställningshavarens vikarie eller efterträdare.

49 §.

Då på grund av särskilda omständigheter prövas skäligt att tillhandahålla beställningshavare bränsle eller belysning för hans bostad, skall han erlägga ersättning därför, beräknad efter myndighetens självkostnadspris.

7 kap. Ekiperingshjälp och årligt ekiperingsbidrag m. m.

50 §.

Beställningshavare, som är pliktig att under tjänstgöring vara iförd tjänstedräkt (uniform), äger vid tillträdandet av första ordinarie beställning uppbära ekiperingshjälp med 500 kronor.

Från åtnjutande av sådan förmån undantages dock den, som tidigare uppburit ekiperingshjälp i egenskap av extra ordinarie fänrik, beställningshavare i reserven eller marinläkarstipendiat.

51 §.

Beställningshavare, som är pliktig att under tjänstgöring vara iförd uniform, äger att för underhåll och förnyelse av uniformspersedlar, vilka ingå i föreskriven fältutrustning eller vilka det eljest enligt gällande bestämmelser åligger honom att anskaffa, uppbära årligt ekiperingsbidrag med 180 kronor. För beställningshavare, som icke är underkastad daglig tjänstgöringsskyldighet i den omfattning, vilken gäller för beställningshavare i allmänhet eller som enligt särskilt medgivande äger att regelmässigt under tjänstgöringen bära civil dräkt, må Kungl. Majit förordna, att ekiperingsbidrag icke skall utgå, eller fastställa bidraget till det lägre belopp, som prövas skäligt.

Bidraget utbetalas halvårsvis under de villkor och enligt de närmare bestämmelser, som meddelas av Kungl. Majit eller, efter Kungl. Majits bemyndigande, av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet.

52 §.

Beställningshavare äger enligt de närmare bestämmelser, som meddelas av Kungl. Majit eller, efter Kungl. Majits bemyndigande, av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet, mot ersättning från kronans förråd utbekomma persedlar, som i 51 § första stycket avses, eller därför erforderliga materialier ävensom vid kronans verkstäder låta tillverka dylika persedlar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

33 Ersättning, varom i denna paragraf förmäles, skall motsvara kronans självkostnadspris för materialanskaffning samt tillverkningsarbeten.

53 §.

I fråga om tillhandahållande åt beställningshavare av skyddsbeklädnad Tillhandaeller annan av särskild tjänstgöring påkallad beklädnadsutrustning skola h^1“(fsebea'r gälla de föreskrifter, vilka meddelas av Kungl. Majit eller, enligt Kungl, klädnad Majits bemyndigande, av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet. m- m-

3 avd. Extra ordinarie fänrikar.

54 §.

Lön till extra ordinarie fänrik utg°;r en'igt följande löneplan:

Ltfneplan Oc.

55 §.

Extra ordinarie fänrik äger vid antagningen uppbära ekiperingshjälp med Ekiperings- 500 kronor. hjälp.

Från åtnjutande av sådan förmån undantages dock fänrik, som tidigare uppburit ekiperingshjälp i egenskap av underofficer på aktiv stat eller av beställningshavare i reserven.

56 §.

gj

För extra ordinarie fänrik skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse Tillämpning stadgandena i 2 avd. 1 kap. 6 och 7 §§, 2—6 kap. samt 7 kap. 51—53 §§, av vi33a be-, varvid beställningshavaren skall anses tillhöra 1 lönegraden av den i 5 ’

intagna löneplanen Oa. Beträffande tjänstledighetsavdrag, varom stadgas i 17 §, skall iakttagas, alt för löneklassen a A- och B-avdragen utgöra respektive 1 krona 40 öre och 2 kronor 80 öre.

Bihang lill riksdagens protokoll WS9. 1 sami. Nr 245.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

4 avd. Lönenämnd.

57 §.

För beredning av ärenden, vilka angå tillämpningen av detta reglemente jämte därtill hörande tilläggsbestämmelser, skall finnas en lönenämnd.

Denna nämnd, i vilken löntagare förvaltnings- och de allmänna intressena böra vara representerade, skall bestå av en av Kungl. Maj:t förordnad ordförande samt sex likaledes av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter.

Lönenämndens ordförande och ledamöter förordnas för en tid av högst tre år i sänder. I samma ordning utses suppleanter för ordföranden och ledamöterna.

Instruktion för lönenämnden utfärdas av Kungl. Majit.

Utan hinder av vad nyss stadgats må Kungl. Majit, där så finnes lämpligt, föreskriva, att här avsedda ärenden skola beredas av lönenämnd, som inrättats för annat förvaltningsområde. Meddelas dylik föreskrift, skall tilllika förordnas om sådan ändrad sammansättning av denna lönenämnd, att de militära löntagarintressena bliva inom nämnden företrädda vid ifrågavarande ärendens behandling.

5 avd. Reglementets tillämplighet.

58 §.

1 mom. Beträffande beställningshavare, vilken vid detta reglementes ikraftträdande innehar ordinarie beställning, som i reglementet avses, skall såsom förutsättning för reglementets tillämpning gälla, att beställningshavaren icke före viss av Kungl. Majit fastställd tidpunkt gjort anmälan, att han icke vill underkasta sig reglementets villkor och bestämmelser.

2 mom. Beställningshavare, å vilken reglementet erhåller tillämpning, skall vara pliktig att underkasta sig minskning i, upphörande av eller eljest ändrade bestämmelser rörande de förmåner eller ersättningar, om vilka förmäles i 26—33, 37—44 och 46—53 §§ samt i 55 §.

3 mom. Beställningshavare, å vilken reglementet erhåller tillämpning, är jämväl pliktig att, därest de allmänna levnadskostnaderna nedgå med tio procent eller mera i förhållande till 1935 års genomsnittliga levnadskostnader, efter prövning av Kungl. Majit och riksdagen underkasta sig minskning av lönen med högst fem procent av de i vederbörande löneplaner upptagna årslönebeloppen.

Detta reglemente träder i kraft den 1 juli 1939, från och med vilken dag vad i tidigare av Kungl. Majit utfärdad författning eller föreskrift finnes stridande mot reglementets bestämmelser upphör att gälla, såvitt angår beställningshavare, å vilken reglementet erhåller tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 245-

35 Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 24 mars 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld, Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, förslag till militärt avlöningsreglemente och därmed sammanhängande frågor.

Föredraganden anför:

I. Inledning.

Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 14 januari 1918 tillkallades sakkunniga för uppgörande av förslag till ny lönereglering för arméns och marinens personal (1918 års militära avlöningssakkunniga). Sedan vid 1919 års lagtima riksdag antagits ett nytt avlöningsreglemente för kommunikationsverkens befattningshavare, uppbyggt på i viss mån nya löneprinciper, upptogo dessa sakkunniga till behandling frågan, i vilken utsträckning de nya löneprinciperna för kommunikationsverken kunde vinna tillämpning även beträffande försvarsväsendets personal. I första delen av sitt betänkande angående lönereglering för arméns och marinens personal, avgiven den 10 januari 1921, framhöllo de sakkunniga, att de vid den undersökning, som ägnats denna fråga, funnit, att de nya löneprinciperna i väsentliga delar läte sig anpassa på försvarsväsendets personal. De sakkunniga hade vid sådant förhållande så mycket hellre ansett sig böra förorda tillämpandet å försvarsväsendets personal av berörda löneprinciper, som det militära avlöningssystemet — vilket för det dåvarande, speciellt vad marinen beträffade, företedde en mångfald växlande avlöningsformer och avlöningsbestämmelser — härigenom skulle erhålla större enkelhet och överskådlighet samt överensstämmelse på sådant sätt kunde i största möjliga mån åvägabringas mellan den civila och den militära personalens avlöningsförhållanden. Införandet av likartade löneprinciper för den civila och militära personalen syntes de sakkunniga vara ägnat att förebygga förekommande slitningar mellan olika personalgrupper på grund av ojämnheter i fråga örn avlöningsförmåner för dessa båda personalkategorier.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

I anslutning till sin sålunda uttalade uppfattning framlade de sakkunniga i förenämnda del av betänkandet förslag till huvudgrunder för en militär lönereglering; samtidigt framlades detaljförslag i fråga örn avlöningsbestämmelser för fast anställt manskap vid armén och marinen. Därefter avgåvo de sakkunniga i en andra del av betänkandet, dagtecknad den 10 februari samma år, förslag till avlöningsreglemente för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet. Sistnämnda reglemente avsågs av kommittén skola givas endast provisorisk karaktär i avvaktan på lösningen av den då aktuella frågan om ändrad försvarsorganisation. Kommitténs förslag lades i allt väsentligt till grund för proposition (nr 350) till 1921 års riksdag. Riksdagen fann sig emellertid icke kunna godtaga de i löneplanerna för officerare och underofficerare samt för det fast anställda manskapet föreslagna lönebeloppen utan godkände i huvudsak vissa reservationsvis inom de sakkunniga framlagda förslag till löneplaner för beställningshavarna i fråga, innebärande icke oväsentliga nedsättningar i propositionens lönebelopp. Kungl. Maj:t utfärdade därpå den 29 juni 1921 avlöningsreglemente (nr 388) för officerare och underofficerare samt civilmilitära befattningshavare på aktiv stat m. fl. vid armén och marinen (officersavlöningsreglementet), att provisoriskt lända till efterrättelse under år 1922. Samma dag utfärdades avlöningsreglemente för fast anställt manskap vid armén och marinen (nr 389).

I överensstämmelse med riksdagens för varje år fattade beslut erhöll sedermera officersavlöningsreglementet med däri efter hand vidtagna ändringar fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1927.

Sedan 1925 års riksdag fattat beslut om försvarsväsendets omorganisation, avlät Kungl. Maj:t proposition (nr 7) till 1927 års riksdag angående nytt definitivt officersavlöningsreglemente. Propositionen grundade sig på ett av försvarsväsendets lönenämnd utarbetat reglementsförslag. Detta reglementsförslag innebar i jämförelse med det dittills gällande reglementet endast vissa mindre omfattande formella och sakliga ändringar i avlöningsbestämmelsernas avfattning, och löneplanerna lämnades helt och hållet orubbade. Propositionen blev av riksdagen i allt väsentligt bifallen. Det nya avlöningsreglementet utfärdades den 20 maj 1927 (nr 170), att tillämpas från och med den 1 januari 1928. I sagda reglemente, som ännu är gällande, hava i anledning av 1936 års försvarsbeslut vidtagits vissa mindre jämkningar (kungörelse 1937:643), avseende huvudsakligen arvodesbelopp till vissa högre beställningshavare.

Ar 1928 antogs nytt avlöningsreglemente för det fast anställda manskapet vid försvarsväsendet. Detta reglemente (nr 128) är med viss ändring ännu gällande.

Den 29 juni 1928 uppdrog Kungl. Majit åt en särskild kommitté under finansdepartementet, 192S års lönekommilté, att enligt vissa i statsrådsprotokollet över finansärenden samma dag angivna riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag bland annat i avseende å dyrtidstilläggens inarbetande i de fasta löne- och pensionsbeloppen samt angående revision av

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

gällande avlöningsförfattningar för statliga befattningshavare i allmänhet. Sagda uppdrag blev emellertid sedermera, i vad det avsåg de militära avlöningsbestämmelserna, genom Kungl. Maj:ts beslut den 16 januari 1930 återkallat. Samtidigt bemyndigades chefen för försvarsdepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga för att för försvarsväsendets vidkommande verkställa utredning och avgiva förslag i förenämnda hänseenden. De i enlighet härmed utsedda sakkunniga, 1930 års militäravlöningssakkunniga, avgåvo den 10 december 1930 betänkande med förslag till militärt avlöningsreglemente m. m. (stat. off. utredn. 1930:36). Vid utarbetandet av de i sagda reglementsförslag innefattade löneplanerna hade de sakkunniga i enlighet med för utredningsarbetet lämnade direktiv i första hand sökt anslutning till de riktlinjer, som av 1928 års lönekommitté tillämpats vid utarbetandet av denna kommittés i betänkande den 21 juli 1930 avgivna förslag till allmänt avlöningsreglemente (stat. off. utredn. 1930: 17).

1930 års militäravlöningssakkunnigas förslag föranledde icke —- lika litet som det av 1928 års lönekommitté avgivna förslaget — något slutligt ställningstagande från statsmakternas sida. Framför allt berodde detta på att förslagens genomförande enligt verkställda kostnadsberäkningar skulle draga betydande utgifter, vilka icke ansågos förenliga med dåmera rådande budgetläge, varjämte en avveckling av dyrtidstilläggen och övergång till ett system med fasta löner ansågos böra anstå till dess prisförhållandena vunnit erforderlig stadga.

Frågan om en allmän revision av gällande avlöningsförfattningar inom den nyreglerade civila och militära statsförvaltningen — vilken fråga såsom redan antytts alltsedan tiden för avgivandet av 1928 års lönekommittés och 1930 års militäravlöningssakkunnigas förslag varit vilande — upptogs av Kungl. Maj:t ånyo till behandling den 24 april 1936. Nämnda dag tillsatte Kungl. Maj:t på min föredragning en kommitté, benämnd 1936 års lönekommitté, med uppdrag att verkställa revision av gällande avlöningsbestämmelser för befattningshavare vid den civila och militära statsförvaltningen i enlighet med vissa i statsrådsprotokollet över finansärenden för nämnda dag närmare angivna riktlinjer.

Till ledamöter av 1936 års lönekommitté förordnade Kungl. Maj:t generaldirektören och chefen för kommerskollegium, numera statsrådet H. Eriksson, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare, ombudsmannen O. Andersson i Malmö, ledamoten av riksdagens första kammare, numera landshövdingen D. Memsén, docenten vid Stockholms högskola A. Johansson, ledamoten av riksdagens andra kammare, numera statsrådet G. Strindlund, ledamoten av riksdagens första kammare, skogschefen G. Tamm samt expeditionschefen i finansdepartementet A. Westling. Samtidigt bemyndigade Kungl. Maj:t mig att tillkalla sakkunniga för att vid behandlingen av särskilda frågor medverka vid utredningsarbetet ävensom utse representanter för av arbetet berörda verk, institutioner och personalsammanslutningar att i erforderlig omfattning överlägga med kommittén.

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

Sedan ledamoten herr Strindlund utnämnts till statsråd och i anledning härav erhållit begärt entledigande från uppdraget att vara ledamot av kommittén, förordnade Kungl. Majit genom beslut den 17 juli 1936 till ledamot i Strindlunds ställe ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren A. L. Hansson i Rubbestad. På därom gjord framställning blev ledamoten herr Johansson den 14 januari 1938 entledigad från uppdraget att vara ledamot av kommittén.

Sedan generaldirektören Eriksson den 31 augusti 1938 utnämnts till statsråd, blev han på därom gjord framställning den 2 nästpåföljande september entledigad från uppdraget att vara ledamot, tillika ordförande, i kommittén. I samband därmed uppdrogs åt ledamoten herr Westling att i egenskap av ordförande leda kommitténs arbete.

I anslutning till förenämnda, av Kungl. Majit givna bemyndigande anmodade jag den 27 november 1936 vissa större personalorganisationer, bland dem svenska officersförbundet och svenska underofficersförbundet, att utse representanter jämte ställföreträdare för dessa att överlägga med kommittén rörande dels lönesystemets allmänna utformning och andra frågor av principiell innebörd inom kommitténs arbetsområde, dels ock avfattningen av detaljbestämmelserna i blivande nya avlöningsförfattningar, i den mån dessa bestämmelser anginge befattningshavare i allmänhet. I enlighet härmed utsågos till representanter för nämnda båda personalorganisationer, för officersförbundet kommendören M. E. Giron och för underofficersföi'bundet regementskassören A. Almroos, varjämte till ställföreträdare för nämnda personalrepresentanter utsågos, för herr Giron översten K. H. Arntz och för herr Almroos flaggstyrmannen W. Lagerkvist.

Med stöd av samma bemyndigande förordnade jag vidare den 30 april 1937 särskilda delegerade för försvarsväsendets lönenämnd att deltaga i kommitténs arbete med revision av gällande avlöningsbestämmelser för försvarsväsendets personal. Till delegerade utsåg jag ordföranden i lönenämnden, kammarrättsrådet A. G. Afzelius samt ledamöterna av nämnden kommendören Giron, statskommissarien H. K. H. Tottie och regementskassören Almroos.

Enligt det uppdrag, som anförtroddes 1936 års lönekommitté vid dess tillsättande den 24 apxil 1936, ålåg det kommittén att verkställa revision av gällande avlöningsbestämmelser för befattningshavare inom alla de grenar av statsförvaltningen, för vilka kommunikationsverkens lönesystem genomförts. Uppdraget avsåg alltså icke blott personal vid de civila förvaltningsgrenarna utan även sådan personal vid försvai-sväsendet, vars avlöningsförhållanden äro reglerade enligt nyssnämnda lönesystem, d. v. s. beställningshavare, vilka äro xxnderkastade officersavlöningsreglexxientet, samt viss icke-ordinarie personal, vilkas avlöningsförhållanden äro reglerade ge nom kungörelse den 22 juni 1928 (nr 215). Däremot omfattade utredningsuppdraget ursprungligen icke det fast anställda manskapet vid försvarsvä-

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

sendet; uppdrag att verkställa revision av manskapets avlöningsförhållanden har emellertid numera lämnats lönekommittén genom Kungl. Maj:ts beslut den 24 februari 1939.

I fråga om ordinarie tjänstemän vid civilförvaltningen avgav lönekommittén den 16 december 1937 betänkande med förslag till civilt avlöningsreglemente (stat. off. utreda. 1937:48). Förslaget blev i allt väsentligt godkänt genom beslut vid 1938 års riksdag (prop. nr 263; statsutsk. uti. nr 161; riksd. skr. nr 388).

Beträffande icke-ordinarié befattningshavare vid civilförvaltningen har kommittén den 21 december 1938 framlagt förslag till avlöningsreglemente (stat. off. utredn. 1938: 52).

Såsom resultat av hittills verkställda utredningar rörande revision av gällande avlöningsbestämmelser för försvarsväsendets personal har 1936 års lönekommitté den 23 december 1938 till Kungl. Maj:t avgivit Betänkande med förslag till militärt avlöningsreglemente (stat. off. utredn. 1938: 55).

Vid behandlingen av de i sagda betänkande upptagna frågorna har kommittén under arbetets gång haft överläggningar med de utsedda militära personalrepresentanterna. De delegerade för försvarsväsendets lönenämnd hava inom en särskild sektion av lönekommittén deltagit i kommitténs förarbeten till militära avlöningsreglementet, med undantag dock beträffande lönebeloppen och löneplanernas konstruktion samt vissa andra frågor av mera principiell innebörd.

Över betänkandet hava, efter remisser, utlåtanden avgivits av chefen för armén, chefen för marinen, chefen för flygvapnet, chefen för försvarsstaben, arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen, försvarsväsendets lönenämnd, statskontoret, allmänna civilförvaltningens lönenämnd och riksförsäkringsanstaiten, varjämte yttranden i anledning av betänkandet inkommit från svenska officersförbundet och svenska underofficersförbundet. Vissa av de militära myndigheterna hava inhämtat utlåtanden av dem underställde förbandschefer eller lokala organ.

II. Förslaget till militärt avlöningsreglemente.

1. Allmänna synpunkter.

I det betänkande, som lönekommittén nu avgivit, framlägger kommittén förslag till militärt avlöningsreglemente, innefattande avlöningsbestämmelser för de beställningshavare vid försvarsväsendet, som för närvarande äro underkastade 1927 års officersavlöningsreglemente (nr 170). Kommittén har av olika skäl ansett lämpligt, att avlöningsbestämmelserna för militära och civilmilitära beställningshavare vid försvarsväsendet liksom hittills meddelas

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

i ett särskilt avlöningsregiemente. För de militära beställningshavarna måste nämligen, enligt vad kommittén framhållit, även i fortsättningen tillämpas löneplaner, som beträffande konstruktionen väsentligt avvika från de i civila aviöningsreglementet föreslagna allmänna löneplanerna. Den omständigheten, att försvarsväsendet i jämförelse med civilförvaltningen i mångt och mycket företer avvikelser bland annat i avseende å personalens tjänstgöringsförhållanden, skulle därjämte enligt kommitténs mening vid ett inordnande av försvarsväsendets personal under ett med den civila statsförvaltningens befattningshavare gemensamt avlöningsregiemente nödvändiggöra upptagande däri av särbestämmelser för försvarsväsendets vidkommande i sådan utsträckning, att ett dylikt gemensamt reglemente skulle bliva svåröversiktligt och ohanterligt.

Det nu framlagda reglementsförslaget förutsättes av kommittén bliva tilllämpligt å officerare och underofficerare å aktiv stat samt civilmilitär och därmed i avlöningshänseende likställd ordinarie civil personal vid försvarsväsendet. Under reglementet hava jämväl funnits böra inordnas av kommittén föreslagna beställningar såsom extra ordinarie fänrikar. Reglementsförslaget omfattar däremot icke några andra icke-ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet.

Förslaget har utarbetats från den förutsättningen, att avlöningsförhållandena för å ena sidan officerare och underofficerare med vederlikar och å andra sidan det fast anställda manskapet jämväl i fortsättningen skulle regleras genom särskilda vid sidan av varandra utfärdade avlöningsbestämmelser.

I avseende å reglementsförslagets uppställning har 1936 års lönekommitté

1 tillämpliga delar följt den i civila aviöningsreglementet genomförda anordningen med bestämmelsernas uppdelning å olika avdelningar. Denna uppställning av reglementet avviker i väsentliga hänseenden från den i nu gällande officersavlöningsreglemente tillämpade indelningsgrunden, vilken, såvitt angår ordinarie beställningshavare, utmärkes därav, att i skilda kapitel meddelats bestämmelser för, å ena sidan, beställningshavare, som tillsättas genom fullmakt eller konstitutorial, och, å andra sidan, beställningshavare, som tillsättas genom förordnande. Kommittén har i stället i nära anslutning till uppställningen av civila aviöningsreglementet sökt att i särskilda underavdelningar av reglementet sammanföra sådana bestämmelser, som äro inbördes likartade eller eljest äga logiskt samband med varandra. Under 1 avd. hava sålunda sammanförts vissa allmänna lönebestämmelser, vilka hava avseende å samtliga i reglementsförslaget åsyftade beställningshavare.

2 avd. innefattar avlöningsbestämmelser för ordinarie beställningshavare. Under 3 avd. hava upptagits avlöningsbestämmelser för extra ordinarie fänrikar. Slutligen hava under 4 och 5 avd. meddelats föreskrifter rörande lönenämnd samt angående reglementets tillämplighet.

Lönekommittén har förutsatt, att utöver de i reglementet ingående avlöningsföreskrifterna vissa särskilda, för tolkning eller förklaring av reglementets huvudbestämmelser erforderliga stadganden även fortsättningsvis liksom

Kungl. Maj.ts proposition nr 245-

hittills bliva erforderliga. Befogenhet att meddela dylika särskilda föreskrifter skulle, såsom framgår av författningstexten under olika paragrafer i reglementsförslaget, tillkomma Kungl. Majit. Sådana av Kungl. Majit utfärdade föreskrifter har kommittén — i överensstämmelse med vad för närvarande är förhållandet — ansett böra benämnas »tilläggsbestämmelser» till militära avlöningsreglementet.

Ehuru jag i det följande får anledning att uppehålla mig vid olika delar av lönekommitténs förslag lill militärt avlöningsreglemente, anser jag mig dock redan här böra lämna en kortfattad allmän översikt över reglementslörslagets innebörd.

Beträffande de principfrågor av betydelse för lönesättningen, till vilka kommittén tidigare haft att taga ståndpunkt i samband med den civila löneregleringen — nämligen om differentiering av lönerna med tillämpning av behovsprincipen, örn brutto- eller nettolönesystem med avseende å pensionsrätter! samt om fasta eller rörliga löner — har kommittén utgått från att statsmakternas ståndpunktstagande i dessa frågor vid 1938 års riksdag skall bilda grundvalen även för ordnandet av den militära personalens löneförhållanden. Kommittén föreslår alltså de nuvarande barntilläggens avveckling. Härvid skulle genomföras samma övergångsanordning, som beslutats för de civila tjänstemännen, nämligen att de befattningshavare, som före löneregleringens ikraftträdande kommit i åtnjutande av barntillägg, fortfarande berättigas uppbära dessa tillägg för samtliga barn. Löneplanerna hava vidare utformats med tillämpning av bruttolönesystemet. Slutligen föreslås rörligt lönetillägg skola utgå vid sidan av den fasta lönen enligt samma grunder, som fastställts i civila avlöningsreglementet.

Det föreslagna lönesystemet har även i övrigt i stort sett utformats med utgångspunkt från den vid 1938 års riksdag genomförda löneregleringen för befattningshavare vid den civila statsförvaltningen. Förslaget innefattar till en början nya löneplaner för beställningshavarna vid försvarsväsendet. De i löneplanerna upptagna beloppen innebära för den militära personalen en reglering av lönenivån i huvudsaklig överensstämmelse med den för civilförvaltningens befattningshavare år 1938 beslutade löneregleringen, ehuru med en viss generell jämkning uppåt och med omläggningar i löneställningen för vissa grupper av beställningshavare. För civilmilitär personal föreslås samma lönebelopp som fastställts för befattningshavare i motsvarande lönegrader vid civilförvaltningen. I lönebeloppen har således inarbetats viss del av nuvarande dyrtidstillägg, varjämte de fasta lönerna uppräknats för att bereda beställningshavarna viss löneökning. Liksom vid den civila statsförvaltningen har det nuvarande antalet ortsgrupper utökats med två nya ortsgrupper, H- och I-grupperna, genom inläggande i löneplanen av det nu utgående provisoriska dyrortstillägget.

Med hänsyn till den militära personalens jämförelsevis betungande uniformskostnader har lönekommittén ansett fog föreligga för införande i avlöningsreglementet av ett årligt ekiperingsbidrag såsom särskild avlöningsform. Med utgångspunkt från en beräknad årlig kostnad av omkring 360 kronor för fortlöpande anskaffning och underhåll av uniformspersedlar och med tillämpning av den högsta procentsats — 50 procent — för rabatt vid inköp av beklädnadspersedlar från kronan, som enligt de civila löncbestämmclserna kan ifrågakomma, föreslår lönekommittén, alt det årliga ekiperingsbidraget bestämmes till 180 kronor.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 27J-

Kommittén har ansett det vara önskvärt, att en avveckling eller rationalisering av de vid försvarsväsendet förekommande arvodena kommer till stånd. För detta ändamål föreslår kommittén, att vissa av de nu utgående arvodena omedelbart avvecklas antingen i samband med ändrade lönegradsplaceringar eller genom slopande av en del arvoden utan annan kompensation än den förbättring, som skulle vinnas genom den föreslagna löneregleringen. I övrigt har kommittén ansett en fortsatt utredning rörande arvodesväsendet vara erforderlig.

Förslaget innebär tillika en revision av de allmänna avlöningsbestämmelserna. Vid bestämmelsernas utformning har kommittén utgått från 1930 års militäravlöningssakkunnigas förslag till militärt avlöningsreglemente med beaktande av däröver avgivna utlåtanden ävensom av eljest framkomna erinringar mot nuvarande lönebestämmelser. Vid utarbetandet av del föreliggan.de reglementsförslaget har kommittén därjämte sökt att i möjligaste mån vinna anknytning till de bestämmelser, som innefattas i det nya civila avlöningsreglementet.

På vissa punkter föreslår kommittén betydelsefulla sakliga ändringar i nuvarande avlöningsbestämmelser. I anslutning till vissa i kommittédirektiven gjorda uttalanden örn önskvärdheten av en revision av gällande bestämmelser om lönetursberäkning vid befordran framlägger kommittén förslag till ändrade regler på detta område. Den nuvarande rätten till tillgodoräkning av föregående tjänstgöringstid vid befordran skulle, liksom vid civilförvaltningen, enligt förslaget i princip avskaffas och ersättas med en utsträckt tillämpning av den s. k. sneddningsprincipen. Beloppen av vissa vid sidan av lönen utgående särskilda ersättningar hava omreglerats. Sålunda skulle vikariatsersättning och kallortstillägg utgå efter något förmånligare grunder än hittills. Vikariatsersättningssystemets tillämpning skulle utsträckas, så att dylik ersättning kan utgå även vid vissa placeringar eller kommenderingar, vilka enligt nuvarande bestämmelser ej grunda rätt till vikariatsersättning. För en del långvariga vikariat förordar kommittén under vissa förutsättningar ersättning enligt särskilda grunder genom införande, liksom vid civilförvaltningen, av s. k. vikariatslön. Vissa höjningar föreslås i fråga örn sjötillägg vid rörlig förläggning. För fartygschefer och vissa högre förbandschefer föreslås införande av särskilda befälhavartillägg inom sjötilläggets ram. Flygtilläggen föreslås bibehållna vid oförändrad nivå. I grunderna för ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen vid skador och dödsfall förordas vissa förbättringar. Kommittén föreslår vidare ökning av nuvarande rätt till sjukledighet med oavkortad lön samt införandet av en ovillkorlig semesterrätt för beställningshavare vid försvarsväsendet. Rätten till sjukvård i viss utsträckning på statens bekostnad förutsättes liksom enligt det nya civila avlöningsreglemente! konstruerad såsom en beställningshavarna tillkommande generell förmån.

Avgivna yttranden. Såsom i annat sammanhang kommer att närmare beröras, hava vissa av de myndigheter, som yttrat sig över kommitténs reglementsförslag, funnit detsamma giva anledning till erinringar på olika punkter, i främsta rummet såvitt angår löneavvägningen för den militära personalen. Samtidigt har emellertid från åtskilliga håll uttalats, att kommittéförslaget synts innebära ett flertal förbättringar av nu gällande bestämmelser och att detsamma vore ägnat att medföra åtskilliga fördelar för den militära personalen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 245-

43 Ur de över förslaget avgivna utlåtandena må följande mera allmänna omdömen rörande detsamma här återgivas.

Chefen för armén: En granskning av det föreliggande förslaget gåve vid

handen, att förslaget såsom helhet vore att anse som en i och för sig förtjänstfullt utförd anpassning till 1939 års civila avlöningsreglemente. Ur militär synpunkt vore i princip icke något att erinra mot att en sådan anpassning komrne till stånd, under förutsättning likväl, att den militära organisationens egenart beaktades och att vederbörlig hänsyn sålunda toges till de särskilda betingelser, under vilka personalen inom denna organisation arbetade. Från denna utgångspunkt syntes dessvärre den avsedda omprövningen icke i allo hava kommit till stånd.

I åtskilliga frågor, exempelvis de, som rörde anställningsformer, sjukvård, vikariatsersättning m. m., där en nära anslutning till motsvarande för civila befattningshavare gällande bestämmelser vore önskvärd och där nyssnämnd hänsyn till de militära förhållandena tagits, innebure reglementsförslaget i stort en tillfredsställande lösning.

När det gällt att avväga lönesättningen samt att lösa vissa andra i samband därmed stående frågor, syntes den militära tjänsten hava i viss mån underskattats. Den militära lönenivån hade som följd härav satts lägre än den, som kunde anses godtagbar med hänsyn till de nödvändiga betingelserna för en tillfredsställande rekrytering av arméns befälskårer och för tjänstens ändamålsenliga bedrivande. På grund av här berörda principiella brister syntes det föreliggande förslaget icke böra oförändrat läggas till grund för en proposition i ämnet Förslaget borde — närmast i vad rörde löneplaner och lönebelopp — överarbetas, men denna överarbetning syntes icke böra medföra, att den militära personalens avlöningsfrågor uppskötes till en kommande riksdag.

Chefen för marinen: Det intryck man finge vid en granskning av betänkandet vore närmast, att lönekommitténs arbete mera åsyftat en löneteknisk anpassning till det år 1938 godkända civila avlöningsreglementet än en realprövning av löneläget för den militära personalen.

De med den militära tjänsten särskilt samhöriga omständigheter, som borde återverka på personalens avlöningsförhållanden, måste föranleda tillbörligt hänsynstagande. Man finge icke förglömma, afl den militära tjänsten, som alltid ställt stora krav på befälskårernas kvalitet såväl psykiskt som fysiskt och på deras förmåga att handhava materielen och utbilda personalen, numera i högst väsentlig grad intensifierats. Den oregelbundenhet i tjänstgöringsförhållandena, som i mycket stor utsträckning måste sätta sin prägel på det militära befälets tillvaro, medförde ur ekonomisk synpunkt en nackdel i förhållande till många andra yrken. Härtill komme, att den tidigare avgångsåldern för militära beställningshavare måste betecknas såsom en stor olägenhet för dessa. Slutligen kunde såsom en mycket viktig allmän synpunkt på den föreliggande lönefrågan framhållas densammas inflytande på rekryteringen av de militära kårerna, icke minst i kvalitativt hänseende.

Chefen för försvarsstaben: Lönekommittén syntes vid fastställandet av

lönebeloppens storlek hava eftersträvat att bringa militära och civila befattningshavares löneförmåner i paritet med varandra. Det vore dock att beklaga, att härvid ej större vikt fästs vid 1918 års militära avlöningssakkunnigas förslag, vilket torde vara det enda försök som gjorts att genom en detaljprövning komma fram lill en rättvis avvägning mellan militära och civila befattningshavares löneställning. En förnyad detaljundersökning i avvägningsfrågan syntes emellertid icke nu böra påyrkas på grund av att detta torde omöjliggöra beslut i frågan vid 1939 års riksdag.

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 245-

Departementschefen.

Arméförvaltningen: I sitt år 1937 framlagda betänkande med förslag till civilt avlöningsreglemente hade lönekommittén framhållit, bland annat, att det icke gåves någon anledning, varför icke statstjänstemannens ekonomiska ställning — i likhet med vad som gällde andra inkomsttagargrupper — skulle påverkas av förändringarna i de allmänna reala försörjningsmöjligheterna i samhället, vilka finge sitt uttryck i förskjutningar i förhållandet mellan penninginkomster och varupriser. I betraktande såväl av dessa uttalanden som av de vid kommitténs tillsättning meddelade direktiven •— särskilt vad däri anförts rörande en omprövning av lönesättningen för de statsanställda mot bakgrunden av de löner, som tillämpades utanför statsföi-valtningen •— vore det endast naturligt, att det förväntats en något gynnsammare lönesättning, än den kommitténs förslag innebure. Arméförvaltningen kunde icke underlåta att framhålla, att det, även ur synpunkten av att säkerställa en kvalitativt god rekrytering av beställningarna vid försvarsväsendet, hade varit önskvärt, om återverkningarna på lönesättningen av den nu verkställda utredningen kunnat få en något större omfattning än vad fallet blivit.

Statskontoret: Ämbetsverket ansåge i likhet med lönekommittén lämpligt, att avlöningsbestämmelsema för militära och civilmilitära beställningshavare vid försvarsväsendet liksom hittills meddelades i ett särskilt avlöningsreglemente. Ämbetsverket kunde i allt väsentligt ansluta sig till det föreliggande förslaget till militärt avlöningsreglemente, vilket uppgjorts i överensstämmelse med de allmänna principer, som läge till grund för civila avlöningsreglemente! och även syntes hava i möjligaste mån utformats i anslutning till detta reglementes avfattning.

Det av 1936 års lönekommitté framlagda förslaget till militärt avlöningsreglemente har utarbetats efter ingående utredningar och överväganden i de hänseenden, som angåvos i samband med beslutet om kommitténs tillsättande. Under utredningsarbetets gång har samarbete ägt rum med civila och militära delegerade för försvarsväsendets lönenämnd, och vidare hava —- liksom skedde under kommitténs förarbeten till civila avlöningsreglementet — förhandlingar såväl rörande löneplanerna som beträffande avlöningsreglementets utformning i övrigt förts med utsedda representanter för vederbörande personalorganisationer. Bortsett från avvägningen av själva lönenivån och vad därmed sammanhänger har därvid enighet vunnits på samtliga punkter.

Efter att hava tagit del av förslaget jämte däröver avgivna utlåtanden har jag funnit mig böra förorda, att detsamma lägges till grund för proposition i ämnet till innevarande års riksdag.

Det nya avlöningsreglementet är avsett att vinna tillämpning å i huvudsak den personal, vars avlöningsförhållanden nu äro reglerade genom 1927 års officersavlöningsreglemente, d. v. s. officerare och underofficerare å aktiv stat samt civilmilitär och därmed i avlöningshänseende likställd ordinarie civil personal vid försvarsväsendet. I likhet med lönekommittén och statskontoret anser även jag lämpligt, att med hänsyn till de från den civila statsförvaltningen i många hänseenden avvikande förhållanden, som känneteckna den militära organisationen, avlöningsbestämmelsema för militära och civilmilitära beställningshavare vid försvarsväsendet liksom hittills meddelas i ett särskilt avlöningsreglemente.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

45 I detta sammanhang torde jag få beröra frågan om en fortsatt revision av avlöningsbestämmelserna för personal vid försvarsväsendet, som icke omfattas av kommitténs nn föreliggande förslag. Inom lönekommittén pågår för närvarande arbetet med uppgörande av ett nytt avlöningsreglemente för icke-ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet. Det synes icke uteslutet, att detta arbete binner slutföras inom sådan tid, att förslag till nya avlöningsbestämmelser för nämnda befattningshavare kan underställas innevarande års riksdag. Sedan lönekommittén den 24 februari innevarande år erhållit uppdrag att verkställa revision av avlöningsförhållandena för det fast anställda manskapet vid försvarsväsendet, torde utredningsarbetet i denna del inom kort kunna påbörjas inom kommittén. Jag utgår från att förslag till nya avlöningsbestämmelser för ifrågavarande personal skall kunna av kommittén avgivas inom sådan tid, att proposition i ämnet kan föreläggas 1940 års riksdag.

2. Vissa huvudfrågor vid löneregleringen.

Den militära lönenivån. Löneplaner för försvarsväsendets beställningshavare.

Historik. Med hänsyn till den betydelse, som under diskussionen angående den militära löneregleringen tillmätts den avvägning av lönenivån, vilken skedde genom 1921 års ännu gällande lönereglering, och de överväganden, som i samband därmed ägde rum, har 1936 års lönekommitté såsom bakgrund för sitt eget ställningstagande framlagt en sammanfattande översikt beträffande vad som förekom i samband med 1921 års lönereglering och förarbetena därtill. Denna översikt återfinnes å sidorna 34—41 av kommitténs betänkande. En närmare redogörelse för det nuvarande militära lönesystemets tillkomst och utformning samt rörande de militära löneförhållandena enligt närmast dessförinnan gällande löneregleringar har vidare lämnats i en såsom bilaga 3 vid betänkandet fogad promemoria. Jag tillåter mig hänvisa härtill för närmare kännedom örn kommitténs utredningsarbete på förevarande punkt men anser mig för överskådlighetens skull böra här lämna en kortfattad översikt beträffande innebörden av 1921 års militära lönereglering.

I det förslag till lönereglering för försvarsväsendets personal, som låg till grund för 1921 års riksdags beslut, hade 1918 års militära avlöningssakkunniga förutsatt, att till utgångspunkt för den militära löneregleringen skulle — liksom fallet varit vid kommunikationsverkens lönereglering — tagas det prisläge, som att döma av stegringarna i levnadskostnaderna under åren närmast före världskriget skulle under normala förhållanden hava varit rådande i början av 1920-talet. De sakkunniga hade i anslutning härtill förutsatt, att de för år 1920 utgående begynnelselönerna å billigaste ort skulle i allmänhet ökas med 16 % samt å övriga ortsgrupper höjas med ortstilllägg, jämväl ökade med 16 % för att bringa ortstilläggen lipp till samma prisnivå som lönerna för billigaste ort.

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

Från denna allmänna beräkningsgrund hade dock vissa avvikelser gjorts beträffande 5 och högre lönegrader av löneplanen för officerare, i viss män även för 4 lönegraden för officerare genom införande av ett ålderstillägg i denna lönegrad. De sakkunniga hade nämligen efter en jämförelse med till löneläget närmast motsvarande befattningar inom kommunikationsverken och den civila statsförvaltningen funnit lönerna för nyssnämnda beställningar böra tillmätas något förmånligare än som kunde äga rum medelst tillämpning enbart av angivna beräkningsgrund. Sålunda hade lönen för överstelöjtnanter föreslagits motsvara andra löneklassen i byråchefsgraden; lönerna för beställningshavare i 6—8 lönegraderna beräknades i enlighet med de för de civila lönegraderna A 1, A 2 och A 3 föreslagna och sedermera bestämda. I övrigt utvisade — enligt vad de sakkunniga framhöllo — en jämförelse med lönebeloppen inom den civila statsförvaltningen och vid kommunikationsverken exempelvis, att slutlönen för löjtnant närmast överensstämde med slutlönen för stationsinspektor av klass 4 B och stationsmästare av klass 5 vid S. J. (nuvarande 16 lönegraden) samt att avlöningen för kapten hade en viss motsvarighet i nuvarande 24 lönegraden av kommunikationsverkens löneplan (vissa sekreterarbefattningar vid de centrala ämbetsverken, intendenter vid postverket m. fl.). De för sergeant, respektive fanjunkare föreslagna slutlönerna överensstämde närmast med slutlönen för exempelvis stationsmästare vid postverket, lokomotivförare och stationsmästare av klass 6 vid S. J. (nuvarande 12 lönegraden), respektive faktor vid postverket samt förste maskinist och verkstadsmästare vid statens vattenfallsverk (numera 14 lönegraden). Slutlönen för förvaltarna vid intendenturkåren överensstämde närmast med slutlönen för exempelvis materialförvaltare vid telegrafverket (numera 15 lönegraden).

I fråga om de löneökningar, som skulle inträda vid löneklassuppflyttningar, hade de sakkunniga funnit sig böra föreslå införandet av ålderstillägg till proportionsvis högre belopp än som skulle hava framkommit med tillämpning av grunderna för kommunikationsverkens lönereglering. I tillämpningen skulle sålunda de för officerare föreslagna löneökningarna vid löneklassuppflyttning medgiva uppnåendet av väsentligt högre slutlöner än för de befattningar inom statsförvaltningen i övrigt, som i avseende å begynnelselönen närmast motsvarade vederbörande officerslönegrader. Denna anordning av löneskalorna hade ansetts betingad bland annat av det i jämförelse med förhållandena inom civilförvaltningen större ansvar och den proportionsvis mera krävande tjänstgöring, som medföljde de militära befordringarna, samt av nödvändigheten att möjliggöra uppnående av en tillräckligt hög slutavlöning i kaptensgraden, som för det stora flertalet beställningshavare utgjorde slutgrad. Jämväl i löneplanen för underofficerarna hade för åstadkommande av tillräckligt hastig stegring i löneskalan avlöningsförhöjningarna satts i viss mån högre än i motsvarande lönelägen inom kommunikationsverkens löneplan.

För civilmilitär personal hade icke verkställts någon procentuell uppräkning av förutvarande löner på sätt som skett beträffande den militära personalen, utan de civilmilitära beställningarna hade inplacerats i de lönegrader av kommunikationsverkens löneplan, till vilka jämförbara befallningar vid dessa verk hörde eller till vilka beställningarna eljest med hänsyn till sin art ansetts böra hänföras.

Från 1918 års sakkunnigas förslag var bl. a. överdirektören, sedermera generalkrigskommissarien L. Widell skiljaktig, i det han anförde, att det statsfinansiella och ekonomiska läget enligt hans mening för det dåvarande och sannolikt för en avsevärd framtid i hög grad försvårade eller rent av

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

omöjliggjorde genomförandet av de sakkunnigas löneregleringsförslag. Då reservanten emellertid skulle finna det synnerligen beklagligt, om lösningen av den militära löneregleringsfrågan skulle komma att uppskjutas till en oviss framtid, hade han ansett sig böra framlägga ett alternativt förslag till löneplan för officerare och underofficerare. Beträffande den civilmilitära löneskalan framlade herr Widell emellertid icke något avvikande förslag. I det förslag till löneplaner för officerare och underofficerare, som herr Widell framlade, upptogos endast lönerna för officerare i lönegraderna O 6—

0 8 (överstar och högre beställningshavare) till belopp, som sammanföllo med de av de sakkunniga föreslagna. I övriga beställningar voro lönebeloppen

1 jämförelse med de under år 1920 utgående begynnelselönerna å billigaste ort uppräknade med lägre belopp än enligt sakkunnigförslaget.

Mot de av 1918 års sakkunniga föreslagna lönebeloppen för officerare och underofficerare förklarade sig flertalet av de myndigheter, som avgåvo remissyttranden över förslaget, i huvudsak icke hava något att erinra. Från åtskilliga håll gjordes emellertid gällande, att de militära lönerna icke genom förslaget bragts upp till full jämnhöjd med avlöningarna inom den civila statsförvaltningen.

I den på grundval av 1918 års sakkunnigas förslag avlåtna löneregleringspropositionen (nr 350) till 1921 års riksdag upptogos de av de sakkunniga för officerare och underofficerare föreslagna lönebeloppen oförändrade allenast med den jämkningen, att för överste (kommendör) föreslogs högre löneställning (förslaget härom förkastades emellertid av riksdagen). Föredragande departementschefen anförde bl. a., att han funnit de av sakkunnigmajoriteten föreslagna lönebeloppen väl avvägda såväl i förhållande till det arbete och ansvar, som påvilade de olika personalgrupperna, som även med hänsyn till lönebeloppen för närmast motsvarande civila befattningshavare.

I sitt utlåtande nr 168 år 1921 behandlade statsutskottet Kungl. Maj:ts förslag i löneregleringsfrågan. Utskottet berörde därvid den jämförelse mellan olika grupper av militär och civil personal, som av de sakkunniga gjorts och av dem åberopats till stöd för vissa militära personalkategoriers placering å löneskalorna. Utskottet fann för sin del en dylik jämförelse med hänsyn tili den militära och den civila personalens väsentligt olika utbildning och tjänstgöringsförhållanden samt den olika tiden för tillträde till och avgång från tjänsten synnerligen svår att på ett fullt rättvist sätt genomföra samt i vissa fall knappast möjlig att åstadkomma. Mot den gjorda jämförelsen kunde enligt utskottets mening i vissa avseenden så vägande erinringar göras, att utskottet icke funnit sig kunna tillmäta densamma någon större betydelse. Då utskottet därefter övergick till att pröva de olika förslag, som framlagts i fråga om avlöningsbeloppens utmätande till officers- och underofficerspersonalen, erinrade utskottet örn de väsentliga förhöjningar i avlöningen, som i form av tillfällig löneförbättring under åren närmast före 1921 tillerkänts den militära personalen. Att härutöver denna personal i samband med lönesystemets omläggning skulle beviljas ytterligare avlöningsförhöjning i den utsträckning, som av de sakkunniga och departementschefen ifrågasatts, ansåg sig utskottet icke kunna tillstyrka. Det i de sakkunnigas betänkande av herr Widell alternativt framlagda förslaget till löneplaner för officerare och underofficerare fann utskottet i stort sett motsvara de berättigade anspråk i avlöningshänseende, som för denna personals vidkommande kunde framställas. Utskottet tvekade så mycket mindre att tillstyrka detta förslag, som härigenom den ojämnhet bortfölle, som vidlådde Kungl. Maj:ts förslag

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

i fråga om proportionen mellan den rent militära och den civilmilitära personalens avlöning. Utskottets förslag bifölls av riksdagen (skr. nr 351).

1921 års riksdags beslut i den militära lönereglerings!'rågan innebar i jämförelse med sakkunnigmajoritetens och Kungl. Maj:ts förslag en reduktion av lönebeloppen för officerare och underofficerare med i runt tal 250—500 kronor i officerslönegraderna och 200—375 kronor i underofficersgradema.

Svenska officers- och underofficcrsförbundens förslag till löneplaner för officerare och underofficerare. Svenska officersförbundet och svenska underofficersförbundet avgåvo våren 1938 till 1936 års lönekommitté förslag till löneplaner för officerare och underofficerare. A sidorna 42—47 av betänkandet lämnas en allmän översikt över de viktigaste huvudpunkterna i förbundens förslag. Rörande innebörden av dessa förslag må följande här återgivas ur betänkandet:

Till utgångspunkt för löneavvägningen har officersförbundet ansett böra tagas det förslag, som år 1921 framlades av majoriteten bland 1918 års militära avlöningssakkunniga och på vilket Kungl. Maj:ts proposition till 1921 års riksdag grundade sig. Att detta förslag avvisats av riksdagen hade enligt förbundets mening berott endast på statsfinansiella skäl och på en av tidsläget betingad bristande förståelse för det militära försvarets betydelse. Sakkunnigmajoritetens förslag borde dock utbyggas på vissa punkter, där i detsamma skett enligt förbundets åsikt obefogade avsteg från likställighetsprincipens strikta genomförande eller där även majoritetsförslaget ansåges innebära en undervärdering av de militära beställningshavarnas tjänstuppgifter och ansvar. På denna grundval borde därefter löneplanen för officerare uppbyggas under anpassning till det förslag, som av 1936 års lönekommitté avgivits i fråga om lönerna för civila statstjänstemän, men med hänsynstagande tillika till vissa för militär personal rådande .särskilda förhållanden, vilka enligt förbundets mening hittills icke tillräckligt beaktats, främst den för flertalet kompaniofficerare gällande tidigare avgångsåldern.

Til! utgångspunkt för sin konstruktion av löneskalan för kompaniofficerare har sålunda officersförbundet tagit gällande lönebelopp, genom inläggande av dyrtidstillägg uppräknade till ett indexläge av 156. Härtill hava lagts belopp, motsvarande den nedskärning i sakkunnigmajoritetens och Kungl. Maj:ts förslag, som för de olika löneklasserna vidtogs av 1921 års riksdag, jämväl genom inräknande av dyrtidstillägg hänförda till en levnadskostnadsnivå motsvarande indexläget 156. Ytterligare har i varje löneklass tillagts ett belopp av 200 kronor, avsett såsom särskild kompensation för den för flertalet kompaniofficerare gällande lägre pensionsåldern. De sålunda erhållna summorna hava slutligen ökats med belopp motsvarande den löneförbättring, som enligt lönekommitténs numera av statsmakterna godkända förslag skulle tillkomma civila statstjänstemän i motsvarande löneläge vid samma indextal.

I fråga örn löneplanens formella byggnad för kompaniofficerare innebär förbundets förslag, att fänriks- och löjtnantsgraderna skulle utbyggas med vardera en löneklass, i samband varmed de civila lönetursreglerna skulle i oförändrad form vinna tillämpning.

Med avseende å regementsofficerare, som icke utöva chefskap, föreslår förbundet, att löneställningen för majorer och kommendörkaptener av 2. graden skulle avvägas i närmast möjliga anslutning till löneställningen för byrådirektörer av högre grad vid civilförvaltningen. Antalet löneklasser i

Kungl. Maj.ts proposition nr 24ö.

denna grad skulle liksom nu vara två, och sneddning vid befordran från kapten till major skulle sålunda liksom hittills icke få förekomma. Beträffande överstelöjtnantsgraden har föreslagits, att denna lönegrad skulle utökas med en ny Iöneklass. Begynnelselönen för överstelöjtnanter (kommendörkaptener av 1. graden) skulle fastställas i överensstämmelse med näst sista löneklassen för byråchefer vid civilförvaltningen och slutlönen i överensstämmelse med slutlönen för byråchefer.

Beträffande innehavare av chefsbeställningar innefattar officersförbundets förslag generellt sett uppfattning av samtliga beställningar en lönegrad.

Utöver de sålunda föreslagna lönerna har officersförbundet med hänsyn till den för militära beställningshavare föreliggande uniformsplikten föreslagit beviljandet av en kontant årlig beklädnadsersättning, vilken ansetts böra bestämmas till 400 kronor i alla grader.

Av underofficersförbundets framställning framgår, att jämväl för underofficersförbundets vidkommande utgångspunkten för förslaget varit den lönenivå, som innefattades i majoritetsförslaget inom 1918 års militära avlöningssakkunniga, men att den relativa löneställning, som detta förslag inneburit, enligt förbundets mening borde förbättras med hänsyn till den ökning i fråga om ansvar och tjänstuppgifter, som under tiden därefter inträtt för underofficerarnas vidkommande. Jämväl enligt underofficersförbundets förslag borde särskild hänsyn tagas till personalens stora kostnader för anskaffning och underhåll av uniformsutrustning samt till de olägenheter, som den tidiga avgångsskvldigheten med pension innebure för flertalet underofficerare. Av framställningen framgår emellertid, att de föreslagna lönebeloppen avsetts att innefatta kompensation för kostnaderna för uniformsutrustning; särskilt beklädnadsbidrag utöver lönen har sålunda icke från underofficersförbundets sida ifrågasatts.

Enligt den motivering, som innehålles i nämnda framställning, borde lönebeloppen för underofficerare i nedannämnda grader avvägas i följande förhållande till vissa civila lönegrader, nämligen för sergeanter m. fl. så att begynnelselönen motsvarade 12 och slutlönen 13 lönegraden för civila befattningshavare, för fanjunkare m. fl. så att slutlönen komme att överensstämma med slutlönen för befattningshavare i 15 lönegraden vid civilförvaltningen, samt för förvaltare m. fl. så att slutlönen sammanfölle med den för civila befattningshavare i 17 lönegraden gällande.

De förslag till löneplaner, som sålunda framlagts av officers- och underofficersförbunden, skulle medföra högst betydande löneförbättringar. Såsom exempel härå må nämnas, att vid indexläget 162/163 löneförhöjningen enligt förslagen skulle för högsta ortsgrupp (ortsgrupp I) utgöra i nedannämnda grader:

Bihang lill riksdagens protokoll 19.19. 1 sami. Nr 245.

50 Kungl. May.ts proposition nr 245.

I här ovan angivna belopp har inräknats den provisoriska avlöningsförstärkning, som beviljats av 1937 års riksdag såsom förskott å löneregleringen, men däremot icke den av officersförbundet föreslagna beklädnadsersättningen å 400 kronor.

Kostnaderna för genomförande av förbundens förslag till löneplaner hava beräknats vid indexläget 162/163 uppgå till följande belopp:

Till jämförelse med dessa siffror må omnämnas, att enligt de preliminära beräkningar, som av lönekommittén i samband med utarbetandet av förslaget till civilt avlöningsreglemente verkställdes med utgångspunkt från förutsättningen, att för försvarsväsendets personal skulle beviljas löneförbättring av procentuellt ungefär samma storlek, som innefattades i förslaget till civilt avlöningsreglemente, kostnadsökningen för försvarsväsendets vidkommande vid indexläget 162/163 uppskattades till omkring 1,500,000 å 1,550,000 kronor inklusive kostnaderna för provisorisk avlöningsförstärkning samt 800.000 å 850,000 kronor utöver nämnda kostnader. I dessa siffror, vilka beräknats med utgångspunkt från 1936 års personalbestånd, ingår jämväl kostnadsökningen för en lönereglering för civilmilitär personal i överensstämmelse med den civila löneregleringen med belopp av omkring 180,000 kronor inklusive provisorisk avlöningsförstärkning och omkring 90,000 kronor exklusive dylik avlöningsförstärkning.

1936 års lönekommitié. Kommittén erinrar till en början, att kommittén i fråga om löneplanerna för de militära beställningshavarna, liksom skedde beträffande civilförvaltningen, i enlighet med sina direktiv fört förhandlingar med utsedda representanter för vederbörande personalorganisationer. Rörande resultatet av dessa förhandlingar anför kommittén följande:

I motsats till vad fallet var med avseende å löneregleringen för civilförvaltningen hava dessa förhandlingar icke lett till samstämmighet mellan kommittén och personalrepresentanterna i fråga om lönebeloppens avvägning. Det förslag, som från kommitténs sida under dessa förhandlingar senast framlades för personalrepresentanterna, gick ut på dels en löneökning i de militära löneplanerna inom en kostnadsram av 250,000 å 300,000 kronor utöver kostnaden för en löneförbättring överensstämmande med den civila nivån — vid lika fördelning skulle en sådan vidgning av kostnadsramen medgiva en ökning av löneförbättringsbeloppen med omkring 60 kronor för år — dels ock ett kontant beklädnadsbidrag vid sidan av lönen med 180 kronor årligen. Detta förslag avböjdes emellertid av personalrepre-

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

sentanterna; dessa förklarade sig icke kunna frångå ett av dem tidigare under förhandlingarna framlagt förslag, vilket inneburit nedsättningar i förhållande till personalförbundens ursprungliga yrkanden och gått ut på en löneförbättring i löneplanerna av genomsnittligt omkring 200 kronor utöver den civila löneförbättringsnivån jämte ett årligt beklädnadsbidrag av likaledes 200 kronor. Skillnaden i ståndpunkterna mellan kommittén och personalrepresentanterna motsvarade sålunda vid avbrytande av förhandlingarna angående löneplanerna ett löneförbättringsbelopp av tillhopa genomsnittligt omkring 160 kronor.

De förslag till iöneplaner, om vilka enighet vunnits inom kommittén, överensstämma i fråga om den allmänna lönenivån liksom i fråga om kostnadsramen med det anbud, som från kommitténs sida senast framlades under förhandlingarna men som av personalrepresentanterna ansågs icke kunna godtagas.

Kommittén angiver härefter vissa allmänna utgångspunkter för löneavvägningen. Härom yttrar kommittén (sid. 48—56) bland annat följande:

Vad först angår frågan örn innebörden av statsmakternas beslut år 1921 i den militära löneregleringsfrågan, lärer av den lämnade redogörelsen oförtydbart framgå, att riksdagens ställningstagande i ämnet icke kan — såsom inom militära personalkretsar synes vara en allmänt utbredd uppfattning — tolkas såsom en av statsfinansiella skäl eller av bristande förståelse för försvarsväsendets betydelse förestavad nedsättning i lönebelopp, vilka eljest kunnat godtagas såsom skäliga.

Lönekommittén anser sig icke kunna jäva den uppfattning i fråga örn avvägningen av relationerna i lönehänseende mellan militära och civila befattningshavare, åt vilken 1921 års riksdag givit uttryck. Kommittén kan alltså för sin del icke biträda den åsikt, som företrätts av de militära personalorganisationerna, nämligen att den militära personalen genom nu gällande lönebestämmelser generellt sett blivit tillbakasatt i förhållande till civila befattningshavare. Föreställningen om ett tillbakasättande i lönehänseende av de militära beställningshavarna vinner ej heller stöd av en jämförelse mellan lönebeloppen för militär och civil personal enligt nu gällande och närmast föregående definitiva lönereglering. Betraktar man löneutvecklingen för militära beställningshavare i jämförelse med utvecklingen för civil personal i statstjänst, visar det sig, att de militära lönerna i allmänhet icke undergått ogynnsamma relativa förändringar. Såsom ett allmänt omdöme torde kunna sägas, att såväl kompaniofficerare som särskilt underofficerare under den hittillsvarande löneutvecklingen från 1900-talets början väl hävdat sin ställning i förhållande till andra statstjänstemän. Detsamma gäller i stort sett även i fråga örn de högre beställningshavarna.

För bedömande av de militära beställningshavarnas löneläge i relation till civila befattningshavare är det givetvis därjämte av betydelse att beröra frågan, i vad mån jämförelser mellan civila och militära befattningshavare kunna göras med avseende å befattningarnas art. I diskussionen rörande den militära löneregleringsfrågan synes man på militärt håll hava varit benägen att betrakta den avvägning av de militära lönerna, som föreslogs av majoriteten inom 1918 års militära avlöningssakkunniga, såsom 1'olad på direkta och utslagsgivande jämförelser mellan militära och civila tjänstemäns åligganden och ansvar i olika befattningar. Ett dylikt betraktelsesätt synes dock i väsentlig män grundat pä en missuppfattning, lie sakkunniga betonade själva med styrka vanskligheten i en direkt jämförelse mellan militär och civil personal på grund av de betydande skiljaktigheterna beträffande de båda per-

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

sonalkategoriemas utbildning, befordran lill och avgång från tjänsten, tjänstgöringens art och omfattning m. m. Att för varje särskild militär beställning i detalj framlägga och värdesätta samtliga de omständigheter, som vore av betydelse för ett rättvist avvägande av avlöningsförmånerna i förhållande till en viss civil befattning, läte sig svårligen göra. De sakkunniga hade därför måst inskränka sig till en mera allmän jämförelse mellan vissa militära och civila tjänstemän beträffande tjänståliggandenas omfattning och därmed förenat ansvar, särskilt i fråga om de högre militära beställningarna. De jämförelser, som i fråga örn vissa beställningar i de sakkunnigas betänkande gjordes med civila befattningar, utgjorde i själva verket närmast ett konstaterande av att de lönebelopp, till vilka de sakkunniga med tillämpande av vissa matematiska beräkningsgrunder kommit fram, närmast motsvarade löneställningen för civila tjänstemän i vissa lönegrader. Svårigheten eller omöjligheten att på ett rättvist sätt genomföra en sådan jämförelse mellan civila och militära befattningar betonades också med styrka av statsutskottet vid 1921 års riksdag.

Vad sålunda framhållits angående svårigheterna att åvägabringa rättvisande jämförelser mellan militära och civila befattningshavare måste lönekommittén för sin del understryka. De olika personalkategoriernas arbetsuppgifter äro, bortsett från de högsta befattningarna, enligt sakens natur så väsentligt olikartade, att en direkt jämförelse i detta avseende synes skäligen meningslös och utan betydelse såsom ledning vid lönebestämningen. Därtill kommer, att enligt det militära lönesättningssystemet, i motsats till vad förhållandet är inom civilförvaltningen, lön i flertalet fall ej utgår för viss befattning utan efter beställning eller tjänstegrad. I stor utsträckning förutsättes en och samma befattning kunna bestridas av beställningshavare i olika lönegrader. Vanskligheten i att under sådana förhållanden åvägabringa en rättvisande jämförelse med det civila förvaltningsområdet, inom vilket avlöningarna fastställts med hänsyn till olika befattningars i regel tämligen fast avgränsade arbetsuppgifter, ligger i öppen dag.

Av här antydda skäl måste enligt kommitténs mening en jämförelse mellan civila och militära befattningshavare i syfte att bedöma skäligheten i lönerelationen mellan dessa båda personalkategorier inskränkas till vissa allmänna överväganden med hänsynstagande till ålder och utbildningskrav vid inträdet i statstjänst, genomsnittlig befordringsgång för befattningshavare i allmänhet, föreliggande vidare befordringsmöjligheter till högre grader m. m. En dylik mera allmän jämförelse ger enligt kommitténs mening ingalunda till resultat, att den militära personalen, generellt sett, befinner sig i ett sämre läge än den civila.

Vad olficerspersonalen angår, må erinras, att officersaspiranterna regelmässigt intagas i statsanställning omedelbart efter avlagd studentexamen och därefter erhålla sin fackutbildning väsentligen på statens bekostnad; under aspiranttiden erhålla de kostnadsfri undervisning, fri bostad och kost (eller kontant bidrag till utgifterna för bostad och kosthåll), fri beklädnad (dock med vissa undantag) samt ett mindre penningbidrag. I här berörda avseenden kunna de betraktas såsom någorlunda jämställda med de grupper av rekryteringspersonal inom civila verk, i främsta rummet kommunikationsverken, på vilka vid intagningen ställas liknande krav på förutbildning och vilka erhålla sin fackutbildning på statens bekostnad. Det är visserligen att märka, att den ersättning, som utgår till officersaspiranterna under utbildningstiden — låt vara att denna ersättning såsom väsentligen bestående av naturaavlöning är svår att strikt jämföra med den uteslutande i kontanta penningar utgående ersättningen till motsvarande civila aspi-

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

rantkategorier — kan anses vara något lägre än ersättningen till de civila aspirantgrupperna. Den militära utbildningen torde sålunda för de enskilda eleverna ställa sig något kostsammare än för motsvarande civila aspiranter. Skillnaden är dock icke av den storleksordning, att den kan sägas spela någon större roll för bedömande av lönenivån. Med hänsyn till rekryteringen till officersbanan kan måhända ifrågasättas en ändring i här berörda avseenden till förbättring av de militära aspiranternas ställning, men en eventuell ändring i dylikt syfte bör enligt lönekommitténs mening ej ske genom en allmän höjning av den militära lönenivån utan genom förbättringar av förmånerna under utbildningstiden på punkter, där detta kan finnas påkallat. Denna fråga ligger sålunda väsentligen vid sidan av spörsmålet örn lönenivåns avvägning.

Omedelbart efter aspirantutbildningens avslutande erhålla de utexaminerade officerarna fast statsanställning. För närvarande kunna de därvid såtillvida anses intaga en ogynnsam ställning, som de i vissa fall måste såsom surnumerära tjänstgöra utan lön under längre eller kortare tid. Enligt lönekommitténs i annat sammanhang omnämnda förslag angående fänrikarnas anställningsform och löneförhållanden skulle emellertid detta missförhållande undanröjas. Vid bifall till kommitténs förslag skulle samtliga godkända aspiranter garanteras icke blott fast lön utan även pensionsrätt omedelbart vid officersutnämningen.

I fråga om tiden för befordran till lägsta ordinarie tjänst hava officerarna alltid intagit och torde även efter genomförande av kommitténs förslag komma att intaga en fördelaktigare ställning än den, med vilken flertalet tjänstemän inom andra statliga förvaltningsområden hava att räkna.

Med avseende å befordringsförhållandena faller vidare vid en jämförelse mellan officerare och civila tjänstemän främst i ögonen det förhållandet, att bland de förra envar beställningshavare, som icke på grund av sjukdom befinnes mindre tjänsteduglig och som icke misskött sin tjänst, från lägsta ordinarie beställning i tur och ordning vinner befordran upp till kaptens grad. Den, som inträder på officersbanan, kan alltså räkna med befordran till den högsta kompaniofficersgraden såsom säker. Vid civilförvaltningen tillämpas däremot merendels även för personalgrupper med ungefär samma intagningsålder och utbildningskrav redan från början ett urvalssystem, som medför att de minst dugliga tjänstemännen icke nå befordran utöver lägsta ordinarie tjänst och att en stor del av rekryteringspersonalen aldrig når upp till en löneställning jämförlig med den, som i fråga örn officerspersonalen vinnes av alla beställningshavare. Även beträffande de områden inom den civila förvaltningen, vid vilka högre utbildning utgör kompetenskrav flir inträde i statstjänsten, gäller att många befattningshavare få stanna i lägre löneställning än den, sorn svarar mot högsta kompaniofficersgraden.

Även de vidare befordringsmöjligheterna från kompaniofficersgrad till högre beställningar torde generelli sett viii tåla en jämförelse med civilförvaltningens förhållanden. För befordran till högre beställningar fordras i praktiken i flertalet fall militär högskoleutbildning eller annan jämförlig specialutbildning av krävande beskaffenhet. Vid en jämförelse med förhållandena för civila befattningshavare är emellertid alt märka, att denna specialutbildning för de militära beställningsliavarna icke förskjuter tidpunkten för inträde i statsanställningen utan inpassas under tjänstetiden samt erbålles under åtnjutande av oavkortad lön och sålunda väsentligen på statens bekostnad.

Även i fråga örn underofficerarna kunna i väsentliga delar liknande synpunkter sorn de ovan anförda anläggas. För intagning i statsanställning

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

kräves för deras vidkommande ej annan teoretisk underbyggnad an folkskola, och den vidare utbildningen i yrket erhålles därefter på statens bekostnad under åtnjutande av lön såsom fast anställt manskap. De beställningshavare, som efter utbildningens avslutande och fortsatt tjänstgöring uttagas för befordran till underofficerare, kunna, på liknande sätt som gäller beträffande officerarna, praktiskt taget räkna med vidare befordran i tur och ordning till beställning i fanjunkares grad, en lönestäilning som endast mera sällan kan nås av en civil befattningshavare med motsvarande utbildning före inträdet i statstjänst.

Vad angår frågan örn den tidiga avgångsålder, som gäller för flertalet kompaniofficerare och underofficerare, må framhållas, att spörsmålet om den hänsyn, som vid löneavvägningen bör tagas till denna omständighet, berör många svårbedömbara faktorer. Skyldighet att avgå med pension vid tidig levnadsålder, med därav följande nedsättning i inkomster av tjänsten, innebär givetvis en nackdel för den, som icke har möjlighet att vid sidan av pensionen förskaffa sig inkomstfyllnad genom annan anställning eller privat förvärvsverksamhet. I den mån möjlighet att bereda sig dylik inkomstfyllnad föreligger, kan den tidiga avgången däremot mången gång betraktas såsom ur beställningshavarens synpunkt fördelaktig. Huruvida fördelar eller nackdelar härutinnan överväga varandra, torde vara vanskligt att generellt avgöra. Den omständigheten, att militär personal i ganska betydande omfattning söker och erhåller avsked med pension före uppnådd pensionsålder (s. k. förtidspension), tyder emellertid på, att åtskilliga möjligheter föreligga för militär personal att vinna inkomstgivande anställningar efter pensionsavgång. I detta avseende är bland annat att märka, att försvarsorganisationen numera inrymmer åtskilliga arvodesbelattningar, avsedda för pensionerad personal väsentligen i kaptens- respektive fanjunkargrad. Antalet av dylika arvodesbefattningar har avsevärt ökats genom 1936 års försvarsbeslut. Enligt verkställd utredning kan av de heställningshavare i kaptensgrad, som årligen avgå med pension, i genomsnitt omkring 42 °/o beräknas erhålla dylik arvodesanställning, vilken får innehavas i ungefär halva antalet fall till 60 och i övriga fall lill 65 levnadsår. För underofficerare, som avgå med fanjunkares pension, beräknas motsvarande antal uppgå till icke mindre än 74 °/o av hela antalet pensionsavgångna; i flertalet fall är bär fråga örn befattningar, i vilka vederbörande fä kvarstå till 60 års ålder. Ifrågavarande för pensionerad personal avsedda arvoden äro i princip avvägda så, att de tillika med inkomsten av pension i stort sett motsvara den närmast före avgången ur tjänst utgående lönen.

Utöver vad nu sagts bör emellertid vid bedömande av frågan örn den tidigare avgångsålderns betydelse för den militära lönebestämningen främst beaktas, att denna tidigare avgångsålder för flertalet kompaniofficerare och underofficerare, enligt vad som framgår av förarbetena till nu gällande officersavlöningsreglemente, utgör den väsentligaste anledningen till den särskilda, från de civila löneplanerna avvikande konstruktion, som tillämpats beträffande de militära löneplanerna och främst beträffande officerslöneplanen. Officerslöneskalan är. såsom vid en jämförelse mellan de civila och militära löneplanerna genast faller i ögonen, avsevärt brantare uppbyggd än löneskalan för civila befattningshavare. Denna konstruktion har till syfte att i god tid före avgången bringa de militära lönerna upp på en nivå, som kan anses tillräckligt hög såsom underlag för beräkning av pensionen. Även i detta avseende är det av betydelse att uppmärksamma, att alla beställningshavare vid avgången äro garanterade en pensionsnivå, som inom civilförvaltningen endast en del av befattningshavare med jämförlig utbildning upp-

Kungl. Majlis proposition nr 245.

når. Denna relativt höga pensionsnivå för militära beställningshavare i allmänhet förorsakar i förening med den tidiga avgångsåldern en väsentlig ökad pensionskostnad för militär personal i jämförelse med civil, en merkostnad vilken i sin helhet bestrides av staten och icke ansetts höra utöva inverkan på storleken av beställningshavarnas pensionsavdrag.

I betraktande av här antydda synpunkter har lönekommittén för sin del icke ansett tillräckliga skäl föreligga att med hänsyn till den för flertalet beställningshavare gällande tidigare avgångsåldern generellt vidtaga någon egentlig förskjutning i nuvarande relation mellan den militära och den civila lönenivån. Ett visst hänsynstagande till denna omständighet kan emellertid beträffande de militära löneplanerna sägas ligga i den jämkning uppåt beträffande löneförbättringens storlek, som kommitténs i det följande omförmälda förslag till löneplaner innebära i jämförelse med den löneökning, vilken genom det nya civila avlöningsreglementet beviljats civila befattningshavare i allmänhet.

Med avseende å frågan örn beredande av kompensation åt den militära personalen för de kostnader, som föranledas av skyldigheten att under tjänstgöringen bära uniform, har lönekommittén anfört huvudsakligen följande (sid. 56—58):

Lönekommittén har för sin del ansett fog föreligga för införande i avlöningsreglementet av ett årligt ekiperingsbidrag såsom särskild avlöningsform. Ehuru detta bidrag till uniformskostnaderna sålunda icke skulle inläggas i löneplanen, har kommittén ansett detsamma vara av den betydelse för lönebestämningen, att kommittén funnit sig böra i detta sammanhang behandla denna fråga. Då ett dylikt bidrag skulle tillkomma envar militär -— liksom också praktiskt taget varje civilmilitär — beställningshavare och då de nuvarande lönebeloppen måste anses avvägda med hänsyn tagen till uniformskostnaderna, är nämligen enligt kommitténs mening ifrågavarande ekiperingsbidrag i realiteten väsentligen att jämställa med en direkt löneökning.

Frågan örn införande i officersavlöningsreglementet av en särskild ekiperingshjälp behandlades på sin tid av 1918 års militära avlöningssakkunniga. Med hänsyn till den militära personalens betydande kostnader för anskaffande och underhåll av uniformsuppsättning funno de sakkunniga rättvist och billigt, att särskild ekiperingshjälp tillerkändes denna personal. Denna ekiperingshjälp borde emellertid utgå endast vid första anställning. Att vidare utsträcka densamma utöver någon del eller hela tjänstetiden syntes de sakkunniga så mycket mindre böra ifrågakomma, som därigenom i själva verket en mer eller mindre permanent avlöningsform skulle komma personalen till godo. Vad sålunda anfördes ger vid handen, att de av de sakkunniga enligt bruttolöneprincipen föreslagna lönebeloppen voro beräknade att täcka uniformskostnaderna.

I det nya civila avlöningsreglementet har i fråga örn civila befattningshavare det hittills endast för ett fåtal personalgrupper tillämpade rabattsystemet vid utlämnande av uniformspersedlar och materialier utsträckts att gälla samtliga befattningshavare, vilka iiro pliktiga att under tjänstgöring bära fullständig uniform. Rabatten har bestämts till ett belopp motsvarande 30 % av självkostnadspriset, nied rätt likväl för vederbörande myndighet att, där särskilda skäl föreligga, besluta större avdrag, dock högst 50 °/o av självkostnadspriset. Med sistnämnda stadgande har närmast åsyftats befattningshavargrupper, beträffande vilka ställas särskilt höga krav i avseende å väl vårdad uniform eller vilkas tjänstgöring utsätter uniformsbeklädnaden för särskilt stark slitning.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Genom den utsträckning av rabattsystemet, som sålunda ägt rum beträffande civila befattningshavare, kan frågan om bidrag till tjänstedräkt även för den militära personalens vidkommande sägas i viss mån hava kommit i ett ändrat läge. Med hänsyn härtill har kommittén ansett det vara skäligt, att ett särskilt årligt ekiperingsbidrag införes för denna personal. Detta belopp bär med utgångspunkt från en beräknad årlig kostnad av omkring 360 kronor för fortlöpande anskaffning och underhåll av uniformspersedlar och med tillämpning av den högsta procentsats för rabatt vid inköp av beklädnadspersedlar från kronan, som enligt de civila lönebestämmelserna kan ifrågakomma, ansetts böra för samtliga beställningshavare fastställas till 180 kronor årligen.

I fråga om innebörden av de av kommittén föreslagna löneplanerna för militär personal har kommittén anfört huvudsakligen följande (sid. 58—65):

På skäl, som förut angivits, ansluta sig dessa löneplaner i fråga om löneförbättringens storlek i stort sett till den nivå, som fastställts för civila befattningshavare. Dock har här genomgående skett en viss, örn ock ej mera avsevärd jämkning uppåt. Denna jämkning har — i anslutning till de önskemål, som att döma av överläggningarna med personalrepresentanterna närmast torde vara förhärskande på personalhåll — gjorts något mera framträdande för de löneklasser, från vilka för flertalet beställningshavare avgång med pension äger rum, d. v. s. slutlöneklasserna för kaptener och fanjunkare. Härigenom kan i någon mån sägas hava skett ett hänsynstagande till det från personalorganisationernas sida hävdade önskemålet örn hänsynstagande till den för flertalet militära beställningshavare gällande låga pensionsåldern. Att i vidare mån än vad sålunda skett låta löneavvägningen påverkas av dessa synpunkter har kommittén icke funnit befogat.

Beträffande den allmänna officerslöneplanen hava emellertid vissa omläggningar i löneplanens konstruktion eller förskjutningar i den hittillsvarande inbördes relationen mellan lönebeloppen för olika grader ansetts vara påkallade. Dessa omläggningar äro ägnade att i flertalet fall medföra större eller mindre förbättringar.

Sålunda hava, i anslutning till vad från officersförbundets sida ifrågasatts, i fänriks- och löjtnantslönegraderna ansetts böra införas nya löneklasser, nämligen i fänriksgraden en löneklass 3, tillika utgörande begynnelselöneklass för löjtnanter, och i löjtnantslönegraden en löneklass 7, tillika utgörande begynnelselöneklass för kaptener. Genom denna utbyggnad av ifrågavarande lönegrader skulle — i anslutning till de lönetursprinciper, som sedan länge tillämpats inom civilförvaltningen — ernås en önskvärd och enligt erfarenheten påkallad utjämning i lönehänseende mellan beställningshavare, som tidigt vinna befordran från respektive grader, och beställningshavare, vilka längre än normalt få vänta på befordran.

Ifråga örn löjtnants begynnelselön — som tillika blir fänriks slutlön — har kommittén ansett en viss förstärkning vara påkallad bland annat i jämförelse med den lön, som vid befordran till första ordinarie tjänst inom kommunikationsverken tillkommer befattningshavare med jämförlig utbildning. Att förstärkningen icke gjorts större än i förslaget skett sammanhänger med att löjtnanterna vid kommande löneklassuppflyttningar erhålla en bättre ställning tack vare de relativt stora ålderstilläggen. Den ifrågavarande förstärkningen inverkar förböjande jämväl på närmast under- och överliggande löneklasser.

Även i fråga örn majors- och överstelöjtnantslönegraderna har lönekommittén ansett sig böra förorda upptagande av nya löneklasser i löneplanen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

57 Förslaget innebär i denna del, att i majorslönegraden, som nu omfattar två löneklasser (nr 11—12), skulle inläggas en ny begynnelselöneklass (nr 10), sammanfallande med kaptens slutlöneklass. I samband härmed skulle vid majorsbefordran sneddningsregeln, som för närvarande enligt uttryckligt stadgande icke är i dylika fall tillämplig, bliva gällande för löneklassplaceringen. Vad överstelöjtnantsgraden beträffar, omfattar densamma för närvarande endast en löneklass (nr 13). Från officersförbundets sida har, såsom förut berörts, hemställts örn lönegradens utbyggande med en ny löneklass i syfte att bereda avlöningsförhöjning för överstelöjtnanter, vilka icke vinna vidare befordran. Lönekommittén har ansett sig böra i viss mån tillgodose detta önskemål men föreslår därvid samtidigt sådan omläggning, att jämväl i överstelöjtnantsgraden införes en med närmast lägre lönegrad gemensam löneklass. Överstelöjtnantsgraden skulle sålunda utbyggas till att omfatta tre löneklasser (nr 12, 13 och 14), och jämväl för löneklassplacering i denna grad skulle sneddningsregeln tillämpas.

Nu angivna omläggningar beträffande majors- och överstelöjtnantsgraderna skulle medföra ökad anslutning till de grunder, efter vilka den civila löneplanen i motsvarande lönelägen uppbyggts, samt tillämpande av lönetursregler, som enligt kommitténs mening äro grundade på riktiga principer, vilka sedan länge vunnit burskap inom civilförvaltningen. Dessa principer innebära, att löneställningen vid befordran till högre grad i viss mån göres beroende av den senaste löneklassplaceringen inom den lägre lönegraden; den, som i denna lönegrad tillhört en löneklass, vilken ingår även i den högre graden, »sneddar» vid befordringen förbi denna löneklass och placeras i den närmast högre löneklassen, som han dessutom för vidare uppflyttning anses hava tillhört under tiden för placeringen i den lägre löneklassen. dock högst under tre år. En kapten, som vid tiden för majorsbefordran tillhört slutlöneklassen i kaptensgraden tre år eller mera, placeras sålunda i majorsgraden direkt i slutlöneklassen (löneklass 12); å andra sidan får den, som befordras till major innan han ännu hunnit tillträda kaptens slutlöneklass, i majorsgraden börja med en lön, som överensstämmer med slutlönen i kaptensgraden (löneklass 10). Motsvarande förhållanden inträda vid befordran från majors- till överstelöjtnantsgraden. Tillämpningen av dessa lönetursprinciper innebär enligt kommitténs mening intet åsidosättande av kravet på skälig löneökning med hänsyn till den förändring av tjänstunpgifter och ansvar, som inträder vid befordran från kompani- till regementsofficer. Löneökningen vid befordringen blir nämligen av ungefär samma storleksordning, vare sig beställningshavaren i den lägre graden tillhörde en lägre eller en högre löneklass; att lönebeloppets absoluta storlek icke — såsom för närvarande är fallet — blir detsamma för varje nytillträdande regementsofficer, ligger i det avsedda löneturssystemets natur. Den utjämning i viss mån av nuvarande löneklasskillnader, som vidtagits vid förslagets utformande, är för övrigt icke av större omfattning. I nuvarande löneplan utgör skillnaden i lönebelopp mellan 10 och 11 löneklasserna 900 kronor samt mellan 11 och 12 löneklasserna 000 kronor; enligt kommitténs förslag till löneplan utgör skillnaden i bägge fallen 735 kronor. Mellan majors slutlön och överstelöjtnantslönen föreligger i nuvarande löneplan en skillnad av 000 kronor, medan kommitténs förslag innefattar en skillnad mellan slutlönerna för dessa båda grader av 960 kronor (fördelad på två löneklasser). Skillnaden mellan överstelöjtnantslönen och kaptens slutlön utgör för närvarande 2,100 kronor (fördelad på tre löneklasser); enligt kommitténs förslag uppgår skillnaden i slutlön för överstelöjtnant och kapten lill 2,430 kronor (fördelad på fyra löneklasser).

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Ur personalsynpunkt skulle den avsedda omläggningen, enligt vad verkställda stickprovsundersökningar givit vid handen, genomsnittligt sett medföra en viss förbättring, främst i överstelöjtnantsgraden men även i majorsgraden. Endast i vissa fall av särskilt tidig befordran till major, respektive överstelöjtnant torde lön i dessa grader komma att utgå enligt begynnelselöneklassen; i åtskilliga fall kommer å andra sidan inplacering redan från början att ske i slutlöneklassen. Vid en befordringsgång överensstämmande nied de genomsnittsåldrar, sorn framgått ur det av kommittén bearbetade uppgiftsmaterialet, skulle vid tillträde till majorsbeställning den befordrade tack vare sneddningsregelns inverkan vinna omkring ett års försteg i löneturshänseende i jämförelse med nuvarande förhållanden. Vid överstelöjtnantsbefordran skulle dc föreslagna reglerna med genomsnittlig befordringsgång innebära, att den befordrade bomme att omedelbart tillträda lön enligt 13 löneklassen oell kvarstå där omkring 2 72 år, varefter uppflyttning i slutlöneklassen skulle äga rum. Slutlönen för överstelöjtnantsgraden blir enligt kommitténs förslag icke oväsentligt förböjd i jämförelse med nuvarande löneplan; den kommer enligt förslaget att ligga obetydligt under 31 löneklassen i civila avlöningsreglementet.

Vad de militära chefsposterna angår, har lönekommittén ansett en förbättrad löneställning för regementschefer vara av förhållandena motiverad. Med hänsyn till de omfattande tjänstuppgifter och det betydande ansvar i olika avseenden, som påvila dessa beställningsbavare, har kommittén för sin del funnit den nuvarande löneställningen vara alltför låg. En förbättring för regementscheferna synes kommittén böra åvägabringas genom uppdelning av den nuvarande överstegraden. I kommitténs förslag hava regementscheferna hänförts till en ny lönegrad, i vilken lönebeloppet satts 1,000 kronor högre än som eljest med tillämpning av de i civila avlöningsreglementet använda beräkningsmetoderna bort upptagas för ifrågavarande grad. För övriga nu till överstegraden hänförda beställningar har i förslaget lönebeloppet å I-ort avvägts i överensstämmelse med nyssnämnda beräkningsmetoder och å övriga ortsgrupper bestämts genom tilllämpning av samma ortstillägg, som i den nya civila A-löneplanen förekomma i detta löneläge. Lönebeloppen för ifrågavarande lönegrad hava härigenom kommit att sammanfalla med 34 löneklassen i den civila A-löneplanen. Nämnda avvägning medför för andra ortsgrupper än I-gruppen en viss, ehuru icke mera betydande förskjutning nedåt, störst för G-gruppen. Denna förskjutning nödvändiggöres av tekniska skäl och synes kommittén sakligt sett ej ägnad att föranleda erinran bland annat med hänsyn lill den skillnad i arbetsuppgifter och ansvar, som måste anses föreligga mellan regementschef och överste i annan befattning.

För samtliga officerare i lägre grad än regementschefer skulle enligt kommitténs förslag fortfarande tillämpas en dyrortsgraderad löneplan, i förslaget benämnd löneplan Oa. I fråga örn ortsgruppernas antal och spännvidden i löneplanen ansluter sig förslaget till det civila avlöningsreglementet.

För officerare i regementschefs och högre grader innebär förslaget, att dessa beställningar skulle överföras till en löneplan utan dyrortsgradering, benämnd löneplan Ob. Det skulle måhända kunna ifrågasättas att även för regementscheferna, vilka i åtskilliga fall äro stationerade på billigare orter, tillämpa dyrortsgraderade lönebelopp. Med hänsyn till den ställning i allmänhet, som dessa chefer intaga, göra sig emellertid enligt kommitténs mening de interlokala levnadskostnadsskillnaderna icke för deras vidkommande gällande med sådan styrka, att en dyrortsgradering kan anses erforderlig. Kommittén anser därför befogat att, i anslutning till de i civila avlöningsreglementet tillämpade grunderna i detta avseende, införa en för alla

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

orter enhetlig lönebestämning för alla de högre chefsbeställningarna från och nied regementschef.

Till lönegraden Ob 1 skulle enligt kommitténs förslag hänföras, förutom regementscheferna, även några befattningar vid marinen, nämligen dels varvschefen vid örlogsvarvet i Stockholm, vilken utöver lön i lönegraden

0 6 för närvarande uppbär arvode med 900 kronor, dels ock stationscheferna vid de båda örlogsstationerna. Av dessa sistnämnda har chefen för örlogsstationen i Karlskrona i samband med 1936 års försvarsbeslut hänförts till lönegraden O 7, vilken motsvarar lönegraden Ob 2 enligt kommitténs förslag, medan stationschefen i Stockholm kvarstår i lönegraden O 6. Enligt kommitténs mening kunna vissa skäl anföras för höjning av sistnämnda befattning till samma löneställning, som tillkommer regementschefer; å andra sidan synes kommittén skillnaden i omfattning av göromål och ansvar mellan stationschefen i Stockholm och motsvarande befattningshavare

1 Karlskrona ej vara så stor, att löneskillnad för framtiden bör upprätthållas, detta så mycket mindre som, så vitt kommittén kan döma, tillräckliga skäl knappast föreligga att ställa någon av stationscheferna i lönehänseende framför regementschefer vid armén.

Vid flygvapnet skulle enligt kommitténs förslag icke någon beställning införas i lönegraden Ob 1.

Vad angår högre beställningar än regementschefs — d. v. s. truppslagsinspektörer och likställda, arméfördelningschefer och likställda samt försvarsgrens- och försvarsstabscheferna — äro dessa beställningshavare nu i lönehänseende jämställda med civila verkschefer i olika grader. Kommittén har också i sitt förslag för dessa beställningshavare upptagit lönebelopp överensstämmande med dem, som i civila avlöningsreglementet fastställts för de befattningar, med vilka likställighet nu föreligger. Beträffande dessa beställningshavare innebär sålunda kommitténs förslag lika litet som med avseende å nämnda civila verkschefer någon realpi'övning av löneställningen utan endast en mera formell uppräkning av lönebeloppen genom inläggande i de fasta lönerna av dyrtidstillägg och provisorisk avlöningsförstärkning jämte lönernas upptagande med avrundade belopp, slutande å hela tusental kronor. Resultatet av denna uppräkning har blivit en höjning av de nu för högsta ortsgrupp fastställda lönebeloppen med i runt tal 1,000 kronor. Den höjda maximigräns för rörligt tillägg, vilken föreslås av kommittén, kommer vid indexlägen överstigande det, efter vilket uppräkningen av de fasta lönerna skett, att även för här ifrågavarande beställningshavare i regel medföra en viss reell förbättring. För beställningshavare å lägre ortsgrupper än den högsta inträder givetvis en avsevärd löneökning, större ju lägre ortsgrupp förläggningsorten tillhör.

Vad underofficerarna angår, innebär kommitténs förslag även för deras vidkommande löneförbättringar av ungefär den absoluta storleksordning, sorn enligt civila avlöningsreglementet tillerkänts tjänstemän vid civilförvaltningen, ehuru med en viss jämkning uppåt. Relativt taget innefattar förslaget för underofficerarnas vidkommande — liksom för lägre grader och mellangrader vid civilförvaltningen varit fallet — en större avlöningsförbättring än för officerare i allmänhet. Nyssnämnda jämkning uppåt har ansetts böra accentueras kring fanjunkares slutlöneklass, men av tekniska skäl har någon mera avsevärd skillnad mellan denna löneklass och övriga löneklasser ej kunnat åstadkommas. På en punkt av löneplancn har kommittén ansett en särskild förstärkning av löneförbättringen vara påkallad, nämligen beträffande sergeants begynnelselön.

I fråga örn underolficerslöneplanen innehåller kommitténs förslag inga förändringar beträffande löneplanens konstruktion av den art, som före-

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

slagits på vissa punkter av officerslöneplanen. Löneplanen för underofficerare är nämligen redan för närvarande konstruerad i närmare anslutning till den civila löneplanen, med gemensamma löneklasser inom närliggande lönegrader och med fem löneklasser i varje lönegrad. Ben tillfälliga löneförbättring, som under de senaste åren utgått och för närvarande utgår till sergeanter och underofficerare av 2. graden, vilka tillhört lönegradens högsta löneklass under minst fem år, skulle sålunda icke, såsom föreslagits beträffande löjtnantslönegraden, erhålla någon motsvarighet i ny löneklass inom löneplanen.

För den under avveckling varande beställningen såsom underofficer av 3. graden vid marinen har kommittén ansett löneförhållandena böra ordnas genom bestämmelser fristående från avlöningsreglementet. I kommitténs förslag till löneplan för underofficerare (löneplan UO) hava sålunda intagits endast tre mot för närvarande fyra lönegrader.

För civilmilitär och civil personal föreslår kommittén, i överensstämmelse med hittillsvarande sätt för lönebestämningen, tillämpande av samma lönebelopp, som fastställts för motsvarande lönegrader i civila avlöningsreglementet. Av praktiska skäl förordas löneplanens utbyggande till att omfatta 30 lönegrader för civilmilitära och civila beställningar i allmänhet (löneplan Ca). För civilmilitär personal i chefsbeställningar, motsvarande verkschefer vid civilförvaltningen, har upptagits en särskild, icke dyrortsgraderad löneplan, benämnd löneplan Cb.

Medan beträffande de militära personalgrupperna kommitténs förslag, utom i fråga om vissa högre befattningar, får anses innefatta såväl en generell ny reglering av lönenivån som ock en granskning av lönegradsplaceringen, innebär förslaget i fråga om civilmilitära och civila beställningar allenast en allmän avvägning av lönebeloppen. Någon realprövning av lönegradsplaceringen för olika befattningar inbördes har sålunda här icke ägt rum. Frågan, i vad mån ändringar i nuvarande lönegradsplacering av civilmilitära och civila befattningar bör komma till stånd, torde böra prövas i anslutning till den blivande tjänsteförteckningsrevisionen för befattningshavare vid civilförvaltningen.

För belysning av löneförbättringens storlek för beställningshavare tillhörande löneplanerna Oa och UO är vid betänkandet fogad en tabell (bilaga 8), utvisande löneökningen i varje löneklass och ortsgrupp inom de olika lönegraderna.1 Uträkningarna — vilka icke innefatta ekiperingsbidrag utan endast lönebelopp med därå belöpande tillägg -— hava gjorts vid olika indexlägen, nämligen dels index 156, vid vilket intet rörligt tillägg kommer att utgå, dels index 162/163, till vilket lönekommitténs beräkningar beträffande civilförvaltningen i främsta rummet hänförde sig och som tillika utgör det gränsläge, vid vilket under stigande levnadskostnader rörligt tillägg (med 3 procent) först börjar utgå, dels index 168 169, vid vilket rörligt tillägg utgår med 6 procent, dels ock slutligen nu rådande indexläge 166/167, som enligt nuvarande dyrtidstilläggsbestämmelser ger 15 procents dyrtidstillägg men enligt kommitténs förslag skulle vid stigande levnadskostnader berättiga till rörligt tillägg endast av 3 procent. Beträffande sistnämnda indexläge har emellertid, för att visa verkningarna av systemet med rörligt tilllägg i jämförelse med nuvarande system för dyrtidstillägg, verkställts beräkning av löneförbättringens storlek jämväl under antagande att indexläget nåtts under en fallande prisutveckling.

1 Tabellen är såsom bilaga A fogad vid detta protokoll.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 245.

61 Reservationer av personalrepresentanterna. Mot lönekommitténs förslag i fråga orri lönenivå och löneplaner för de militära beställningshavarna hava de för överläggningar med kommittén utsedda personalrepresentanterna i särskilda vid kommittébetänkandet fogade yttranden anmält reservationer.

Officersrepresentanterna hava vidhållit uppfattningen, att de militära lönerna bort avvägas med utgångspunkt från det förslag, som omfattades av majoriteten inom 1918 års militära avlöningssakkunniga. Reservanterna kritisera de allmänna jämförelser, som av kommittén gjorts mellan militära och civila befattningshavare i fråga om utbildnings- och befordringsförhållanden m. m., samt framhålla särskilt de olägenheter, som för militär personal äro förenade med den tidiga avgångsåldern. Reservanterna motsätta sig även kommitténs förslag om införande av gemensamma löneklasser i kaptens-, majors- och överstelöjtnantsgraderna. Enligt reservanternas uppfattning har i förslaget huvudvikten lagts på att få till stånd en tekniskt likformig konstruktion av löneplanen med gemensamma löneklasser i nämnda grader, varvid det enligt reservanternas uppfattning i och för sig alltför lågt beräknade lönebeloppet i högsta löneklassen inom kaptenslönegraden fått tjäna som utgångspunkt. Reservanterna påyrka en grundlig revision av kommitténs förslag till löneplan för officerare.

Underofficersrepresentanterna hava jämväl ansett, att lönekommittén genom att icke till utgångspunkt för sitt förslag taga majoritetsförslaget inom 1918 års militära avlöningssakkunniga ställt de militära beställningshavarna i efterhand i förhållande till civila tjänstemän. På grund härav hava representanterna icke kunnat godtaga kommitténs förslag till lönebelopp. Reservanterna hava framlagt ett förslag till löneplan för underofficerare, som upptager lönebelopp, i genomsnitt liggande omkring 150 kronor högre än kommitténs förslag.

Kompletterande utredning rörande verkningarna av förslaget om nya löneklasser i majors- och överstelöjtnantsgraderna. Med anledning av den kritik, som i de militära personalrepresentanternas reservation framställts mot lönekommitténs förslag om införande av nya löneklasser i majors- och överstelöjtnantsgraderna i förening med rätt till sneddning vid befordran till dessa grader, har efter avgivande av kommitténs betänkande inom kommitténs kansli verkställts en utredning bl. a. angående de förändringar av nuvarande lönegång, som vid tillämpning av kommitténs förslag skulle i nämnda båda grader hava inträtt beträffande envar beställningshavare, som i det av kommittén insamlade uppgiftsmaterialet -— avseende tidpunkten den 15 oktober 1936 — redovisats såsom innehavare av beställning tillhörande någon av lönegraderna O 4—O 8. För det huvudsakliga resultatet av denna utredning lämnas här en redogörelse:

Antalet undersökta befordringsfall har utgjort sammanlagt 306. Samtliga dessa fall — med undantag av ett, vari befordran skett direkt från lönegraden O 3 till lönegraden 0 5-— hava undersökts beträffande löneklassplaceringen vid majorsbefordran. 158 av de undersökta fallen hava avsett beställningshavare tillhörande lönegraderna O 5—O 8 och hava undersökts jämväl be-

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 245-

träffande löneklassplaceringen vid erhållandet av överstelöjtnantsbeställning.

Vid majorsbefordran skulle nyssnämnda 305 beställningshavare — som enligt nu gällande bestämmelser placerats i löneklass 11 och efter 3 år blivit berättigade till uppflyttning till löneklass 12, i den mån de då kvarstått i graden — enligt av kommittén föreslagna regler och med utgångspunkt från lönegången i lägx-e grader hava placerats i löneklass på följande sätt:

Löneklass Antal

10 44

11 ............................................ 112

12 149.

Av ifrågavarande beställningshavare skulle sålunda omkring 49 procent hava direkt inplacerats i slutlöneklassen och i jämförelse med nuvarande förhållanden vunnit 3 år i löneturshänseende. Omkring 37 procent skulle hava inplacerats i löneklass 11 och endast omkring 14 procent skulle hava erhållit lägre löneklassplacering än enligt gällande bestämmelser, nämligen i löneklass 10. Av de 44 beställningshavare, som skulle hava inplacerats i löneklass 10, skulle emellertid med hänsyn till tidigare lönegång 36 kvarstått

1 denna löneklass kortare tid än 1 år och alltså i lönetur förlorat högst 1 år, 7 skulle hava tillhört löneklassen mellan 1 och 2 år (lönetursförlust högst

2 år), och endast 1 skulle fått kvarstå i löneklassen 2 år eller mera (lönetursförlust i detta fall 3 år). I fråga örn de 112 beställningshavare, som skulle erhållit direkt inplacering i löneklass 11, skulle 45 hava erhållit vidare löneklassuppflyttning inom kortare tid än 1 år (lönetursvinst minst 2 år), 34 inom en tid av 1 till 2 år (lönetursvinst minst 1 år) och 33 först efter 2 år eller mera (oförändrad lönetur eller lönetursvinst högst 1 år). Det övervägande flertalet av de till löneklass 11 hänförda beställningshavarna skulle sålunda i löneturshänseende hava vunnit en förmånligare ställning än för närvarande.

De i undersökningen avsedda 158 beställningshavare, vilka tillträtt överstelöjtnantsbeställning, hava enligt nuvarande bestämmelser placerats i den enda nu befintliga löneklassen, nr 13, men skulle med tillämpning av kommitténs lönetursregler hava inplacerats i löneklass på följande sätt:

Löneklass Antal

12 .............................................. 12

13 .............................................. 60

14 .............................................. 86.

I denna grad skulle sålunda 54 procent av de befordrade hava erhållit direkt inplacering i slutlöneklassen och sålunda vunnit 3 år i lönetur. Omkring 38 procent skulle hava inplacerats i löneklass 13, och omkring 8 procent skulle hava placerats i begynnelselöneklassen. Av de 12 beställningshavare, som skulle erhållit placering i löneklass 12, skulle 7 hava erhållit löneklassuppflyttning inom kortare tid än 1 år (lönetursförlust högst 1 år), medan 3 beställningshavare fått kvarstå i nämnda löneklass 1—2 år (lönetursförlust högst 2 år), och 2 beställningshavare skulle erhållit löneklassuppflyttning först efter 2 år eller mera (lönetursförlust högst 3 år). Av de 60 beställningshavare, vilka skulle hava inplacerats direkt i löneklass 13, skulle 30 hava erhållit uppflyttning till slutlöneklassen inom kortare tid än 1 år (lönetursvinst minst 2 år), 15 efter 1—2 år (lönetursvinst minst 1 år) och 15 efter en tid överstigande 2 år (oförändrad lönetur eller lönetursvinst högst 1 år).

Kungl. Majlis proposition nr 245.

63 Avgivna yttranden. De över kommittéförslaget hörda militära myndigheterna hava tämligen samstämmigt givit uttryck för den uppfattningen, att den ifrågasatta löneregleringen för den militära personalens vidkommande icke kunde anses tillfredsställande och att en för personalen gynnsammare avvägning av lönenivån borde komma till stånd. Vissa av myndigheterna hava uttalat sig för en »allmän höjning» av lönenivån; i andra fall har påyrkats en sådan löneavvägning, att därigenom de krav bleve tillgodosedda, vilka innefattades i de militära personalorganisationernas våren 1938 till lönekommittén avgivna förslag. Å andra sidan hava de över försiaget hörda civila myndigheterna — statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenåmnd —- förklarat sig kunna biträda vad kommittén anfört i fråga örn löneavvägningen för den militära personalen samt uttalat, att löneregleringsförslaget på ett i stort sett godtagbart sätt anpassats efter den allmänna lönenivån för statliga befattningshavare. Försvarsväsendets lönenåmnd har såsom sin åsikt uttalat, att de från de militära personalorganisationernas sida framställda önskemålen om någon höjning av de utav kommittén före slagna lönebeloppen icke kunde anses obefogade. Lönenämnden har med hänsyn härtill funnit sig böra förorda en viss höjning av lönebeloppen för officerare och underofficerare utöver den jämkning, som föreslagits av lönekommittén.

Av de i utlåtandena gjorda principuttalandena i löneavvägningsfrågan må, utöver vad som framgår av redan inledningsvis refererade yttranden, följande återgivas:

Chefen för armén: Efter den utveckling särskilt på teknikens område

och efter den intensifiering av det militära arbetet, som framförallt genom ikraftträdandet av 1936 års försvarsordning ägt rum inom försvarsväsendet, syntes det rimligt, att försvarsväsendets personal förväntade en effektiv förbättring av lönenivån. Med hänsyn till de krav, som numera måste ställas på den militära personalen såväl beträffande färdigheter och kunskaper som i fråga om ledar- och lärarförmåga vore det av utomordentlig betydelse, att en kvalitativt god rekrytering kunde säkerställas. Detta syntes vara en av de viktigaste förutsättningarna för försvarsväsendets effektivitet. Då ett yrkes ekonomiska betingelser och dess rekryterings kvalitativa beskaffenhet otvivelaktigt stöde i ett nära samband med varandra, vore det ur försvarets synpunkt av betydelse, att den militära lönenivån så avpassades, att militäryrket i detta avseende åtminstone till någon del kunde hävda sig i konkurrensen med de civila yrkena. Det militära yrkets anseende vore beroende av folkets allmänna inställning till försvaret, vilken inställning, enligt vad erfarenheten utvisade, växlade. Så mycket angelägnare borde det då vara, att den ekonomiska standard, som yrket kunde bjuda, vore så hög, att den kvalitativa rekryteringen i görligaste mån bleve oberoende av nämnda växlingar. Gjorda undersökningar syntes emellertid stödja den uppfattningen, att officersyrket varit och fortfarande -— trots ett militärt uppsving och en försvarsvilja av ovanliga mått — vore mindre eftersträvat än berörda statliga yrken, och att som följd härav dess rekrytering icke vore av den kvalitativa beskaffenhet, sorn måste anses önskvärd. En förbättring i detta avseende skulle säkrast kunna ernås genom tillskapandet av förmånligare ekonomiska villkor.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Chefen för marinen: Det vore ägnat att förvåna, att det samarbete, som ägt runi mellan lönekommittén och de militära personalrepresentanterna, icke kunnat utsträckas att omfatta jämväl lönebeloppens storlek, ett förhållande, som vore än mer beklagansvärt, därest det bristande samförståndet varit beroende på olika uppfattningar rörande lönefrågans betydelse för rekrytering och därmed för effektiviteten i hela vårt försvar. Chefen för marinen anslöte sig till personalrepresentanternas yrkande på en grundlig revidering av de utav lönekommittén föreslagna löneplanerna, vilken revidering borde resultera i en lönenivå, som nära överensstämde med den av officers- och underofficersförbunden föreslagna.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen: Ehuru svårigheter förelåge

att vid löneavvägningen jämföra militära och civila befattningshavare, förefunnes likväl vissa omständigheter sorn visade, att de militära hefälskärerna kommit att i flera avseenden intaga en i förhållande till de civila tjänstemännen mindre gynnsam ställning. Till följd av den tidigare pensionsåldern, vilken vore en av militärtjänstens allra största olägenheter och vilken uteslutande tillgodosåge statens intressen, intoge nämligen den militära personalen i förhållande till den civila en ofördelaktig ställning. Detta omdöme jävades ej av den omständigheten, att de militära beställningshavarna vanligen erhålla fast begynnelselön vid tidigare levnadsålder än de civila. Framhållas kunde vidare, att möjligheterna för militära beställningshavare att genom privat arbete förbättra den ofta för familjelörsörjning otillräckliga statliga inkomsten vore mycket begränsade med hänsyn till den militära tjänstgöringens egenart.

Nyssnämnda olägenheter syntes icke hava av lönekommittén vunnit fullt beaktande vid lönesättningen av de militära beställningshavarna. Den föreslagna lönesättningen syntes icke vara sådan, att försvarsväsendet hade möjlighet att konkurrera örn de lämpligaste personerna, en möjlighet som ur rekryteringssynpunkt måste tillmätas synnerlig betydelse. Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ville sålunda förorda, att en allmän höjning av lönenivån för officerare och underofficerare komme till stånd, innebärande rättvisare avvägning i lönehänseende mellan militära och civila befattningshavare.

Chefen för försvarsstaben: Det syntes både önskvärt och möjligt att genom en allmän uppräkning av de föreslagna lönebeloppen i den riktning personalrepresentanterna föreslagit nå ett för den militära personalens flertal mera tillfredsställande resultat.

Marinförvaltningen: Den lönesättning, kommittén med utgångspunkt från nuvarande löner och 1935 års prisnivå för inarbetandet av dyrtidstillägget föreslagit, innebure icke, oaktat vissa av kommittén företagna mindre justeringar uppåt, ett förslag som på alla punkter låtit lönesättningen bestämmas av de skilda beställningarnas och befattningarnas arbetsuppgifter och ansvar. Förslaget innefattade sålunda icke en sådan genomgripande lönereglering, varom önskemål från personalhåll vid skilda tillfällen framförts. Tillägg hade visserligen gjorts till nu utgående löner på samma sätt som vid utformandet av det civila avlöningsreglementet, men någon grundlig undersökning angående lönernas storlek vid en jämförelse mellan militära och civila befattningar hade icke verkställts. Snarare svntes man vid lönesättningen hava ansett sig alltjämt vara bunden vid 1921 års riksdagsbeslut.

Genom teknikens utveckling och det på grund av den korta övningstiden forcerade utbildningsarbetet hade fordringarna på befälspersonalens duglighet, arbetsförmåga och uthållighet undan för undan ökats. Denna omständighet syntes icke hava vunnit tillbörligt beaktande från kommitténs sida.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

65 Icke heller syntes lönekommittén hava tillräckligt beaktat den tidigare avgångsåldern för militärpersonalen, vilket kommittén närmast icke syntes vilja betrakta såsom en nackdel för denna personal. Den omfattning, i vilken förtidspension förekomme, angåves tyda därpå. Förhållandet torde emellertid vara det, alt avsked med förtidspension i regel söktes för att överhuvudtaget säkerställa möjligheten till framtida civilanställning. Vid uppnådda 50 år vore möjligheterna härtill ofta försuttna. Marinförvaltningen holle före, att den tidiga avgångsåldern för militärpersonalen från ekonomisk synpunkt sett vöre en av militäryrkets största nackdelar, vilket jämväl borde beaktas vid fastställandet av lönerna för nu ifrågavarande personal.

Marinförvaltningen ifrågasatte starkt, huruvida officersbanan med hänsyn även tagen till den inskränkning i den personliga friheten, som givetvis måste äga rum under utbildningen, samt det ansvar och arbete den utbildade officeren ställdes inför, komme att kunna med framgång konkurrera med andra yrken om dugliga ungdomar från bredare befolkningslager, därest icke vissa justeringar uppåt gjordes i de av kommittén föreslagna förmånerna.

På grund av vad sålunda anförts ansåge marinförvaltningen, att det riktiga och lämpliga hade varit, att lönerna i de olika lönegraderna å såväl officers- som underofficerslöneplanerna anpassats till sådana belopp, att man kunnat tala om en verklig lönereglering. Ämbetsverket finge i detta avseende framhålla, att de av personalrepresentanterna avgivna förslagen varit att föredraga, och ansåge följaktligen, att en allmän höjning av de olika löneklassernas belopp borde äga rum.

Med hänsyn till vad marinförvaltningen sålunda anfört kunde marinförvaltningen icke godlaga lönekommitténs förslag härutinnan.

Försvarsvcisendets lönenämnd: Då det för lönenämnden gällt att taga ställning till frågan, huruvida 1921 års riksdags beslut rörande den militära löneregleringen borde tolkas på sådant sätt, att man därmed avsett att för framtiden fastslå den militära personalens allmänna lönenivå i förhållande Lill den för civila befattningshavare gällande, hade lönenämnden ej kunnat underlåta att i viss mån taga hänsyn till försvarsfrågans allmänna läge under den tid, då nämnda beslut kom till. g

Enligt lönenämndens uppfattning kunde det icke anses uteslutet, att de rådande ekonomiska förhållandena och försvarsfrågans dåvarande läge åtminstone i viss mån medverkat till den utgång, lönefrågan för flertalet militära beställningar erhöll vid 1921 års riksdag, även örn dessa förhållanden ej särskilt berörts i motiveringen till riksdagens beslut. Den reservation inom 1918 års militära avlöningssakkunniga, som låg till grund för nämnda beslut, hade även uttryckligen hänvisat till det statsfinansiella och ekonomiska läget samt de stora besparingar, som skulle ernås, om reservationen följdes, såsom den huvudsakliga anledningen till reservationens framläggande.

I samband med utfärdandet av det nu gällande avlöningsreglementet av den 20 maj 1927 hade icke någon realprövning skett av de militära lönerna, utan dessa hade bibehållits vid samma belopp som i 1921 års reglemente. För egen del hade försvarsväsendets lönenämnd i detta sammanhang uttalat bland annat, all en revision av de militära löneplanerna icke synts böra förelagas förrän viss tids erfarenhet vunnits i fråga örn de verkningar, den år 1925 beslutade nya försvarsorganisationen kunde komma att utöva å de olika beställningshavarnas arbelsåliggandcn. Två av lönenämndens ledamöter hade dock ansett, all en allmän revision av löneplanerna omedelbart bort vidtagas. Föredragande departementschefen hade beträffande löneplanerna förklarat sig intaga samma ståndpunkt som lönenämndens majo-

Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 245. f>

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

ritet. Jämväl riksdagen hade uttalat, att prövningen av de i det militära avlöningsreglementet intagna bestämmelserna i avseende å lönebeloppen borde anstå till den allmänna lönerevision, som kunde väntas inom en nära framtid komma att äga rum i samband med dyrtidstilläggens inarbetande i lönerna. Av det anförda syntes framgå, att ett övervägande av skäligheten av de för militära beställningshavare i allmänhet gällande lönerna ställts i utsikt i samband med den inarbetning av dyrtidstilläggen i lönebeloppen, som nu verkställts av 1936 års lönekommitté.

Även om, såsom kommittén uttalat, stora svårigheter förelåge att åvägabringa en direkt jämförande värdesättning av tjänstuppgifterna för militära och civila befattningshavare i allmänhet, syntes man dock icke kunna helt bortse från det enda mera omfattande försök, som företagits i detta syfte, nämligen den av 1918 års militära avlöningssakkunniga verkställda värderingen av de olika militära beställningarna. De sakkunniga hade uttryckligen anfört, att för dem arbetets art och tjänsteansvarets betydelse varit de i främsta rummet grundläggande faktorerna vid värdesättande av de särskilda grupperna av militära beställningar, men att därvid även en jämförelse mellan officerare och underofficerare, å ena sidan, samt civil personal, å andra sidan, ansetts böra i viss mån öva inverkan.

I detta sammanhang borde vidare beaktas, alt den intensifiering av det militära utbildningsarbetet, som blivit en följd av inom försvarsväsendet företagna omorganisationer, samt den omfattande tekniska utveckling, som försvarsmaterielen under de senare åren genomgått och alltjämt underginge, numera i många avseenden ställde ökade krav på personalen. Hänsyn måste även tagas till att försvarsväsendets personal måste kunna erbjudas sådana förmåner, att en tillfredsställande rekrytering säkerställdes. Studenter, som erhölle anställning vid exempelvis statens järnvägar och postverket, komme efter avsevärt kortare anställningstid än som erfordrades för att vinna anställning i lägsta officersgraden upp i ett inkomstläge, som uppginge till eller överstege den för fänrik föreslagna begynnelselönen, ftelationen mellan högsta manskapsgradens och lägsta underofficersgradens sammanlagda förmåner vore för närvarande sätran, att ett underbefäl, som vunne befordran till underofficer, på orter tillhörande de två lägsta ortsgrupperna i vissa fall rent av kunde komma att få vidkännas inkomstminskning. Även vid genomförande av lönekommitténs förslag komme dylik befordran för personal å nämnda ortsgrupper icke att medföra någon inkomstökning av betydelse. Därest vid den förestående omarbetningen av manskapsavlöningsreglementet från personalhåll framställt krav på införande av ortsgrupperade bruttolöner för det äldre manskapet, såsom sannolikt måste ske, vunne beaktande, kunde det befaras, att de föreslagna lönebeloppen för lägsta löneklassen å underofficerslöneplanen vöre för låga för att lämna utrymme för påbyggnad på löneplanen för manskap.

Med avseende å vad här anförts hade lönenämnden kommit till den uppfattningen, att de från de militära personalorganisationernas sida framställda önskemålen om någon höjning av de föreslagna lönebeloppen icke vore obefogade. Lönenämnden hade med avseende härå ansett sig böra föreslå en viss höjning av lönebeloppen för kompaniofficerare och underofficerare utöver den jämkning, som föreslagits av 1936 års lönekommitté.

I vad anginge kompaniofficerarna hade lönenämnden lika med lönekonrmittén funnit höjningen böra göras mest framträdande beträffande kaptens slutlön. De föreslagna förhöjningarna hade i övrigt uträknats efter en sjunkande skala, så att förhöjningen å E-ort utgjorde, för 10 löneklassen 138 kronor och för 1 löneklassen 69 kronor, allt för år räknat. I genomsnitt in-

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

nebure detta förslag en årlig förhöjning av omkring 100 kronor för varje beställningshavare. Beträffande underofficerarna innebure lönenämndens förslag likaledes en genomsnittlig årlig förhöjning av omkring 100 kronor för varje beställningshavare. Då några skäl att avväga denna förhöjning olika för de särskilda löneklasserna ej synts föreligga, hade förhöjningen skett med samma belopp för alla löneklasser tillhörande samma ortsgrupp.

För officerare i högre grader än kapten hade i anslutning till lönenämndens förslag beträffande lönegraden 10 för att erhålla lämpliga intervaller mellan löneklasserna en mindre ökning skett av lönebeloppen för löneklassserna 11—14. Därigenom hade lönebeloppet i löneklassen 13, den föreslagna mellersta löneklassen för överstelöjtnant, kunnat bibehållas vid den nuvarande likställigheten med löneklassen 30 i löneplan A av det civila avlöningsreglementet, varjämte löneklasserna 12 och 13 helt överensstämde med löneklasserna 29 och 31 i nämnda löneplan.

Lönenämndens förslag beräknades medföra en årlig kostnadsökning i jämförelse med lönekommitténs förslag av 473,500 kronor, exklusive rörligt tilllägg.

Statskontoret: Statskontoret biträdde vad kommittén anfört i fråga om

löneavvägningen. Jämväl av den allmänna granskning, som statskontoret underkastat de uppgjorda löneplanerna och tjänsteförteckningarna, liksom av de jämförelser, ämbetsverket kunnat verkställa med löneförhållandena inom andra grenar av statsförvaltningen, hade statskontoret funnit framgå, att löneregleringsförslaget väl avpassats efter den allmänna lönenivån för statliga befattningshavare.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd, som haft att yttra sig över betänkandet, i vad det avser avvägningen mellan löneförmånerna i civil och militär tjänst, har — efter en översikt över löneutvecklingen inom det militära förvaltningsområdet i jämförelse med den civila statsförvaltningen — beträffande det inbördes löneläget vid dessa förvaltningsgrenar anfört bl. a. följande: Till en början ville lönenämnden erinra om att frågan, i vad mån jämförelser mellan civila och militära beställningshavare kunde göras med avseende på befattningarnas art, varit föremål för övervägande redan av 1918 års militära avlöningssakkunniga. Sålunda hade de sakkunniga framhållit vanskligheten i en direkt jämförelse mellan militär och civil personal på grund av förefintliga betydande skiljaktigheter i olika avseenden. Att för varje särskild militär beställning i detalj framlägga och värdesätta samtliga de omständigheter, som vore av betydelse för ett rättvist avvägande av avlöningsförmånerna i förhållande till en viss civil befattning, läte sig enligt de sakkunnigas mening svårligen göra. Jämväl 1921 års riksdag hade uttalat, att riksdagen för sin del funnit en jämförelse mellan olika grupper av militär och civil personal med hänsyn till förekommande olikheter i skilda hänseenden synnerligen svår att på ett fullt rättvist sätt genomföra samt i vissa fall knappast möjlig att åstadkomma. Till den uppfattning, som sålunda kommit till uttryck och vilken lönekommittén ytterligare understrukit, anslöte sig lönenämnden.

Med hänsyn till svårigheterna alt åstadkomma rättvisande jämförelser mellan militära och civila befattningshavare ansåge lönenämnden i likhet med lönekommittén vidare, alt en dylik jämförelse i syfte att bedöma skäligheten i lönerelationen mellan nyssnämnda personalkategorier måste inskränkas till vissa allmänna överväganden med hänsynstagande till ålder och utbildningskrav vid inträdet i statstjänst, genomsnittlig befordringsgång för befattningshavare i allmänhet, föreliggande vidare befordringsmöjligheter till högre grader m. m.

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

I fråga om levnadsålder vid erhållandet av första ordinarie statstjänst finge officerarna anses intaga en fördelaktig ställning i förhållande till flertalet befattningshavare med jämförlig utbildning inom den civila statsförvaltningen. Detsamma syntes även i viss utsträckning kunna sägas vara fallet i fråga örn befordringsgången. Den för officerare utan militär högskoleutbildning automatiska befordran till kapten samt möjligheten för dem att — om än mera undantagsvis — erhålla befordran till än högre tjänstegrad. finge anses ställa dylika officerare i lika förmånlig ställning som jämförbara civila tjänstemän utan högskoleutbildning. I fråga särskilt örn befordringsmöjligheterna från kompaniofficers grad till högre beställningar hade lönckommittén, bland annat, påpekat det förhållandet, att militär högskoleutbildning eller annan jämförlig specialutbildning av krävande beskaffenhet icke försköte tidpunkten för inträde i statsanställningen utan inpassades under tjänstetiden samt erhölles under åtnjutande av oavkortad lön och sålunda väsentligen på statens bekostnad.

Örn de nyssberörda förhållandena onekligen kunde anses innebära vissa fördelar ur de militära befattningshavarnas synpunkt, funnes likväl en omständighet, som medförde avsevärda nackdelar, nämligen den för kompaniofficerare och underofficerare gällande tidiga avgångsåldern. Vid det övervägande, som lönekommittén ägnat frågan örn den hänsyn, som vid löneavvägningen borde tagas till nyssberörda omständighet, hade kommittén enligt lönenämndens mening i viss mån underskattat olägenheterna av den låga pensionsåldern. Särskilt ville lönenämnden framhålla, att den av lönekommittén åberopade omständigheten, att militär personal i ej ringa omfattning sökte och erliölle förtidspension, torde sammanhänga med att möjligheterna att övergå till annan anställning i hög grad försämrades vid stigande levnadsålder. Emellertid ville lönenämnden samtidigt understryka, att de för överläggning med lönekommittén utsedda personalrepresentanterna enligt lönenämndens uppfattning avsevärt överdrivit de för beställningshavarna oförmånliga verkningarna av den tidiga avgångsåldern. Olägenheterna av de låga pensionsåldrarna för kompaniofficerare och underofficerare hade hittills i viss mån kompenserats genom beredande åt dem av jämförelsevis betydande ålderstillägg, vilket system tillämpats jämväl i det föreliggande förslaget. Lönekommittén hade emellertid icke ansett tillräckliga skäl föreligga att med hänsyn till den för flertalet beställningshavare gällande tidigare avgångsåldern generellt vidtaga någon egentlig förskjutning i nuvarande relation mellan den militära och den civila lönenivån. Ehuru det måhända icke ankomme på lönenämnden att beröra ett detaljspörsmål av den art, varom här vore fråga, hade lönenämnden dock velat framkasta den tanken, huruvida icke någon form av avskedsersättning eller eventuellt under viss tid förhöjd pension skulle kunna beredas en beställningshavare, som hade att avgå från tjänsten vid så låg ålder som vid 50 år, vid vilken ålder beställningshavarna ofta hade försörjningsplikt mot minderåriga barn och möjligheterna att erhålla annan anställning vore relativt begränsade.

De allmänna överväganden i fråga örn civila och militära befattningshavares anställnings- och tjänsteförhållanden, åt vilka lönenämnden här ovan givit uttryck, syntes lönenämnden giva stöd för den uppfattningen, att en mera preciserad jämförelse mellan löneförhållandena inom det militära förvaltningsområdet och inom den civila statsförvaltningen icke vore möjlig.

I förevarande sammanhang ville lönenämnden något beröra den lönesättning för de militära beställningshavarna, som genomfördes vid 1921 års riksdag och alltjämt vöre gällande. Enligt lönenämndens uppfattning hade man

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

i detta hänseende endast att hålla sig till det av riksdagen gjorda uttalandet, att de av riksdagen godkända förslagen till löneplaner i stort sett motsvarade de berättigade anspråk i avlöningshänseende, som för den militära personalens vidkommande kunde framställas, ävensom att genom godkännande av dessa förslag den ojämnhet bortfölle, som vidlådde Kungl. Maj:ts förslag i fråga örn proportionen mellan den militära och den civilmilitära personalens avlöning.

^?cUlä^efter angin§e innebörden av det föreliggande löneregleringsförslaget i förhållande till den för civilförvaltningen vid 1938 års riksdag genomförda löneregleringen vore att märka, att detsamma i vad anginge de militära löneplanerna innebure en viss höjning i jämförelse med den beslutade löneregleringen för de civila befattningshavarna. En ytterligare förmån utgjordes av beklädnadsbidraget, vilket vore att jämställa med en direkt löneförbättring, även om detsamma hade en viss motsvarighet för en del kategorier av civila tjänstemän.

Från de av lönenämnden ovan angivna utgångspunkterna hade lönenämnden för sin del kommit till den uppfattningen, att 1936 års lönekommittés föreliggande förslag innebure en i stort sett godtagbar avvägning mellan löneförmånerna i civil och militär tjänst.

Två reservanter inom allmänna civilförvaltningens lönenämnd, herrar

J. A. Reinman och C. P. Wahlmark, hava uttalat, att enär de icke vore övertygade örn att lönekommittén underskattat olägenheterna av den för kompaniofficerare och underofficerare gällande tidigare avgångsåldern, de ansås6 sig icke kunna biträda lönenämndsmajoritetens mening i den del av nämndens utlåtande, vari framkastats tanken på någon förm av avskedsersättning eller dylikt åt ifrågavarande befattningshavare. Ledamoten herr

K. H. Magnusson, tillika ledamot av försvarsväsendets lönenämnd, har anfört, att ehuru han i huvudsak kunnat biträda allmänna civilförvaltningens lönenämnds uttalande angående avvägningen mellan de civila och militära löneplanerna, han dock ansett detta icke utgöra hinder för honom att inom försvarsväsendets lönenämnd förorda en enligt hans uppfattning befogad mindre höjning av lönebeloppen, särskilt för beställningshavare i underofficers- och kompaniofficersgraderna.

Av de myndigheter, vilka särskilt uttalat sig angående det av lönekommittén föreslagna årliga ekiperingsbidraget, har flertalet vitsordat, att tillkomsten av ett dylikt bidrag skulle innebära en i och för sig beaktansvärd förbättring. Uttalanden i denna riktning hava gjorts av chefen för armén, chefen för försvarsstaben och arméförvaltningen. Vissa av de hörda myndigheterna hava emellertid ifrågasatt en för personalen gynnsammare avvägning av bidraget än den av kommittén föreslagna.

I vissa utlåtanden hava framkommit anmärkningar mot den tekniska utformningen av löneplanerna.

Vad först angår löneplanen för officerare i allmänhet, löneplan O a, hava erinringar framställts såväl gentemot den inbördes relationen mellan lönebeloppen i olika lönegrader som jämväl mot den tilltänkta anordningen med gemensamma löneklasser i vissa lönegrader. Sålunda har uttalats, att den föreslagna begynnelselönen för officerare vöre‘alltför lag i förhållande till furirslönen och lägsta underofficerslönen. Slutlönen för kapten borde vidare avvägas under större hänsynstagande till de

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

med den tidigare avgångsskyldigheten förenade olägenheterna än som skett i kommitténs förslag. Även för vissa högre beställningshavare hava vissa justeringar i löneplanen ansetts påkallade. Sålunda har ifrågasatts, huruvida icke lönegraderna Oa 4—Oa 6 borde utbyggas med ytterligare en löneklass. Uttalanden i nu angiven riktning hava gjorts av cheferna för armén och marinen samt av marinförvaltningen. — Gentemot den föreslagna anordningen med gemensamma löneklasser har i allmänhet erinrats, att även örn systemet ifråga syntes medföra gynnsamma verkningar inom kompaniofficersgraderna, detsamma likväl icke borde i den av kommittén föreslagna formen komma till användning inom majors- och överstelöjtnantsgraderna. Arméförvaltningen och allmänna civilförvaltningens lönenämnd hava dock uttalat sig till förmån för den föreslagna systemomläggningen, vilken även i princip tillstyrkts av marinförvaltningen och tillika lämnats utan erinran av statskontoret och försvar sväsendets lönenämnd. Ur de avgivna yttrandena må följande återgivas:

Chefen för armén: Konstruktionen av löneplanen för officerare i allmänhet med samma löneklass såsom slutlön i en lägre lönegrad och begynnelselön i närmast högre lönegrad syntes ej i alla delar ändamålsenlig. Till och med lönegraden Oa 3 syntes det föreslagna systemet i samband med tilllämpning av sneddningsregeln vara fördelaktigt, enär så gott som samtliga officerare nådde denna lönegrad. På grund av det urval, som skedde vid befordran från kapten till regementsofficer, komme speciella omständigheter att göra sig gällande i fråga örn löneplanens konstruktion i övergången mellan lönegraderna Oa 3 och Oa 4. Befordran till regementsofficersgrad innebure till skillnad från befordrings- och lönegången till och med kaptensgraden ett bestämt urval. Majorsbeställningen medförde ett ökat tjänsteansvar och ett högre kvalitativt arbete, varför det framstode såsom ett bestämt önskemål, att en markerad skillnad förefunnes mellan högsta kaptens- och lägsta majorslön. En sådan gjorde sig visserligen gällande även enligt lönekommitténs förslag, därest majorsbefordran skedde efter ett stort antal tjänstår som kapten men däremot icke för den tidigt till major befordrade. Den som ådagalagt särskild duglighet komme sålunda i ogynnsammare läge än övriga, en princip, som näppeligen kunde vara riktig. Även relativt tidigt befordrade, särskilt dugliga kaptener borde sålunda omedelbart vid majorsbefordran komma i åtnjutande av en löneförbättring, som vore större än ett ålderstillägg. Att enbart ur löneteknisk synpunkt genomföra systemet med en gemensam löneklass för kaptener och majorer kunde icke anses innebära en rationell lösning av denna fråga.

Även för vissa högre beställningshavare syntes en viss justering i löneplanen böra göras. Av de till lönegraden Oa 6 hänförda befattningshavarna komme i regel styresmännen vid tygdepartementets fabriker, fälttygmästaren samt byråcheferna i arméförvaltningens intendenturdepartement och fortifikationsstyrelse att kvarstanna i sina befattningar under hela sin återstående tjänstetid, vilket även kunde bliva fallet med cheferna för arméns undervisningsanstalter. Det syntes därför kunna ifrågasättas, huruvida dessa icke borde komma i åtnjutande av åtminstone ett ålderstillägg genom att ytterligare en löneklass 16 tillskapades. Detta syntes lämpligen kunna ske genom en uppdelning av nuvarande 15 löneklassen på en något lägre och en något högre löneklass.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

71 Ett hänsynstagande till de ovan anförda synpunkterna beträffande majors- och överstelönerna medförde en omläggning av löneplanen Oa från och med lönegraden 4. Detta syntes lämpligen kunna ske genom att den gemensamma löneklassen mellan kaptener och majorer borttoges, varvid dock lönebeloppen i den nya 11 löneklassen borde höjas till i det närmaste det belopp, som nu utginge i 12 löneklassen. Lönebeloppet i den föreslagna 16 löneklassen syntes böra på I-ort uppgå till ungefär samma belopp som beloppet i lönegraden Ob 1, d. v. s. 15,000 kronor. Vid det här förordade systemet utan gemensam löneklass mellan kaptens- och majorsgraderna kunde sneddning icke medgivas mellan dessa grader. Sådan sneddning syntes däremot kunna och böra ske inom regementsofficersgraderna.

I betraktande av att flertalet regementsofficerare vid generalstabskåren tjänstgjorde såsom avdelningschefer vid de centrala staberna, hade det slutligen -— med hänsyn till ifrågavarande befattningars vikt -— varit önskvärt, att desamma kunnat förenas med överstelöjtnantsbeställning. Då detta icke läte sig göra ur organisatorisk synpunkt, syntes det skäligt, att de avdelningschefer, som endast innehade majorsbeställning, oberoende av tidigare lönegång placerades i högsta löneklassen av lönegraden Oa 4. I denna löneklass syntes även böra placeras innehavare av byråchefsbefattning i arméförvaltningen.

Chefen för marinen: Det hade hittills med rätta ansetts, att befordran

till regementsofficer borde medföra en jämförelsevis stor löneförbättring på grund av det ökade ansvar, som medföljde sådan befordran. Om nu sneddningsregeln infördes, borde densamma under alla förhållanden innebära en avsevärd löneförhöjning vid befordran till regementsofficer. Löneklass 11 borde bliva slutklass i lönegraden Oa 3 och begynnelseklass i Oa 4, dit löneklasserna 12 och 13 även borde hänföras, den sistnämnda även såsom begynnelselön i lönegraden Oa 5.

Lönebeloppen i lönegraden Oa 6 borde höjas, enär denna lönegrad enligt kommitténs förslag bleve särskilt illa tillgodosedd. Kommendörer (överstar) i denna lönegrad borde å I-ort komma upp till en slutlön, som stöde betydligt närmare lönen i lönegraden Ob 1 än vad kommittén föreslagit. Härvid syntes möjligheten att i lönegraden Oa 6 införa tvenne löneklasser böra övervägas.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen: Av inom lönekommittén

verkställda undersökningar rörande verkningarna av den föreslagna omkonstruktionen av officerslöneplanen franninge, att förslaget i tillämpningen skulle medföra försämrad lönetur för sådana kaptener, som genom särskilt väl vitsordad tjänstgöring och — i de flesta fall — genom personliga uppoffringar kunnat redan vid yngre år meritera sig för majorsbefordran. Örn sålunda de mest förtjänta officerarna befordrades i förtur, syntes det också rimligt, att de redan vid inträdet i majorsgraden erbölle samma löneställning som övriga befordrade. Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ville sålunda föreslå, att 11 löneklassen sattes sorn begynnelselöneklass i lönegraden Oa 4, dock att den föreslagna sneddningsprincipen bibehölles för de befattningshavare, vilka på grund av lönegången i lägre grader skulle inplacerats i 12 löneklassen.

Chefen för försvarsstaben: Lönekommitténs förslag att slutlöneklassen

för kaptener även skulle vara begynnelselöneklass för majorer syntes knappast lämpligt. Följden härav bleve nämligen en sänkning av lönenivån för de regementsofficerare, som befordrades i förtur. Den merkostnad, som skulle följa av alt löneklass 11 sattes som begynnelselöneklass för major, skulle bliva relativt obetydlig. Med bibehållande i övrigt av sneddningsregeln syntes därför denna löneklass böra sättas som begynnelselöneklass även

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

för de majorer, vilka på grund av lönegången i lägre grader enligt kommitténs förslag skulle inplaceras i 10 löneklassen.

Arméförvaltningen: Mot kommitténs förslag i fråga om införandet av en gemensam löneklass, nr 10, i kaptens- och majorslönegraderna hade de militära personalrepresentanterna reserverat sig, och även flertalet av de hörda myndigheterna hade uttalat sina betänkligheter mot förslaget under framhållande att genom sneddningsregelns tillämpning en förbättring visserligen komme att inträda för kaptener, som vid befordran till major tillhörde de högre löneklasserna inom kaptenslönegraden, men att för dem, som vid unga år vunne befordran till major, kommitténs förslag syntes komma att medföra en försämring i jämförelse med nu rådande förhållanden. Verkliga förhållandet torde emellertid vara, att den föreslagna omläggningen skulle i flertalet fall medföra en gynnsammare lönetursberäkning än enligt reservanternas yrkande. Fördelarna av ett genomförande av kommitténs förslag i denna del syntes alltså överväga därmed till äventyrs förenade olägenheter.

Marinförvaltningen: I löneplanen Oa hade beträffande 1 och 2 lönegraderna vidtagits den synnerligen befogade åtgärden, att vardera av dessa lönegrader utökats med en löneklass, gemensam med närmast högre lönegrad. Däremot hade kaptenslönegraden icke på samma sätt utökats. Visserligen hade lönekommittcn gjort högsta löneklassen, nr 10, gemensam för såväl kaptens- som majorslönegraderna, men därigenom hade någon fördel för de kaptener, som icke avsåges att befordras, icke uppstått. Med rådande befordringsförhållanden komme nu ifrågavarande kaptener att uppnå föreslagen slutlön vid sådan tidpunkt, att dessa finge kvarstå i samma lön, vad beträffade sjö- och kustartilleriofficerare i 5—10 år och i fråga om intendenturoflicerare i 15—20 år. Marinförvaltningen, som ansåge detta icke vara tillfredsställande, föresloge därför att kaptenslönegraden utökades med ytterligare en löneklass.

Åtskilliga av de av marinförvaltningen hörda myndigheterna hade vänt sig mot förslaget, att för kaptener och majorer gemensamma löneklasser skulle förekomma, och bl. a. hänvisat till att en bestämd skillnad förefunnes mellan kapten och major i avseende å arbetets art och med befattningen förenat ansvar. Enär marinförvaltningen emellertid ansåge sig icke kunna underkänna den princip, som legat till grund för den av kommittén föreslagna löneplanen, hade ämbetsverket ansett sig icke böra motsätta sig, att sneddningsprincipen tillämpades även vid befordran till högre lönegrader än den 3:e. I överensstämmelse med ovannämnda princip och marinförvaltningens förslag borde sistnämnda lönegrad dock börja med 11 löneklassen.

Ehuru majorslönegraden i allmänhet vore att anse som passagegrad, vore detta icke fallet vid marinintendenturkåren, där endast undantagsvis befordran till 5 lönegraden kunde ske. Då, även örn lönegraden började med 10 löneklassen, de flesta av nu ifrågavarande personalkategorier på grund av sneddning komme att placeras i 12 löneklassen, komme dessa icke att i denna lönegrad kunna erhålla någon löneklassuppflyttning. Med hänsyn härtill föresloge marinförvaltningen, att även denna lönegrad utökades med en löneklass (13). I konsekvens härmed borde 5 lönegraden omfatta löneklasserna 13—15. 6 lönegradens löneklass skulle då betecknas med nr 16. Därvid borde dock löneklass 15 upptaga lägre belopp än förslagets 15 löneklass, förslagsvis 480 kronor högre i varje ortsgrupp än enligt löneklass 14 eller skillnaden mellan löneklassbeloppen i 5 lönegraden i förslaget. Vad därefter 16 löneklassen beträffade finge marinförvaltningen framhålla, att den betydande löneskillnad mellan lönegraderna Oa 6 och Ob 1, som i

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

betänkandet föreslagits, knappast kunde anses berättigad. Ämbetsverket föresloge därför, att den i 6 lönegraden utgående lönen å samtliga ortsgrupper ökades med det nyssnämnda beloppet, 480 kronor.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd: Vid ett införande av nya begynnelselöneklasser för majors- och överstelöjtnantsgraderna i förening med en tillämpning av vanliga sneddningsregler vid befordran till nämnda grader skulle enligt den av lönekommittén verkställda kompletterande utredningen vid en genomsnittlig bcfordringsgång antalet inplaceringar i nämnda begynnelselöneklasser komma att bliva jämförelsevis ringa. Med hänsyn härtill och då den ifrågasatta anordningen skulle, genomsnittligt sett, medföra förbättringar för beställningshavarna, hade lönenämnden för sin del icke funnit anledning att framställa någon erinran mot förslaget i förevarande avseende.

De myndigheter, vilka särskilt yttrat sig beträffande den föreslagna löneplanen för officerare i vissa chefsbeställningar, lönep 1 a n O b, hava huvudsakligen uppehållit sig vid löneställningen för regementschefer och vissa med dem för närvarande likställda befattningshavare. Därvid har bland annat uttalats, att det synts rättvist, att det med regementschefskapet förenade ansvaret komme till uttryck i en förbättrad lönegradsplacering, men samtidigt har från vissa håll framhållits, att det icke kunde anses befogat, att åvägabringandet härav kombinerades med en uppdelning av den nuvarande överstegraden på två olika lönegrader, varigenom de innehavare av överstebeställningar, som icke vore regementschefer, försattes i en sämre löneställning än den nuvarande. Försvarsväsendets lönenämnd har därjämte ställt sig tveksam till förslaget örn avskaffande av orlsgrupperingen för regementscheferna. Ur de avgivna yttrandena må följande återgivas:

Chefen för armén: Den av lönekommittén föreslagna löneplanen Ob för

regementschefer och högre beställningshavare utgjorde en förbättring, som måste anses ändamålsenlig. Det syntes sålunda riktigt, att regementschefsansvarct komme till uttryck i fråga om löneplaceringen och att regementscheferna hänfördes till nämnda plan. Det kunde emellertid ifrågasättas, örn icke även de kårchefer, vilka enligt nu gällande organisation innehade överstebeställning, även borde hänföras till denna plan. Enligt arméchefens mening borde så vara fallet. De kårchefer, som icke enligt organisationen skulle innehava överstebeställning, syntes däremot böra kompenseras genom ett arvode, motsvarande skillnaden mellan innehavd beställning (Oa 5) och överstebeställning (Oa 6).

Chefen för flygvapnet: Enligt kommitténs förslag funnes vid flygvapnet icke någon beställning uppförd i lönegraden Ob 1. Något skäl för att flottiljchefsbeställningarna icke skulle jämställas med regementschefsbeställningarna, hade av kommittén icke anförts. 1930 års försvarskommission hade uttalat, att flera vägande skäl kunde förebringas för att flottiljchefsbefattningen förenades med överstes grad. Av ekonomiska skäl hade kommissionen likväl vad flertalet flottiljer beträffade ansett sig böra räkna med överstelöjtnant såsom flottiljchef. Sedan försvarskommissionen avgivit sitt betänkande, hade emellertid förhållanden inträffat, som nödvändiggjorde en omvärdering av flottiljchefernas ställning. Flygmatericlens tekniska utveckling hade fortgått i än snabbare takt än tidigare. Flygmaterielcn vore mera omfattande och komplicerad samt dyrbarare än vad försvarskommissionen kunnat förutse. Härmed hade i sin lur följt en ökning av det ansvar, som åvila-

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

de flottiljcheferna särskilt beträffande flygande personal och flygmateriel. En motsvarande ökning av tjänsteuppgifterna hade jämväl ägt rum. Det anförda gåve vid handen, att de uppgifter, som påvilade flottiljchef, måste betecknas som minst lika ansvarsfulla som de, vilka tillkomme regementschef vid armén eller marinen. Härtill komme, att flottiljchefens representativa skyldigheter syntes vara lika stora som regementschefens. En förbättring av flottiljchefernas vid flygvapnet löneställning finge sålunda anses vara väl motiverade. Med hänsyn till vad ovan anförts beträffande flottiljchefernas stora ansvar syntes emellertid rimligt och rättvist, att samtliga flottiljchefer jämställdes med regementschefer och placerades i lönegraden Ob 1. Vad chefen för flygkrigsskolan beträffade hade denne i samband med behandling av frågan om det militära arvodesväsendet av kommittén föreslagits skola tillhöra lönegrad Oa 6. Det ville av sammanhanget att döma synas, som om kommittén härvid huvudsakligen tänkt på befattningen enbart i dess egenskap av chefskap för en krigsskola och bortsett från att chefen för flygkrigsskolan jämväl vore chef för ett av flygvapnets största förband. Även denne chef föresloges sålunda bliva inplacerad i lönegraden Ob 1.

Arméförvaltningen: Arméförvaltningen, som till fullo beaktade de av kommittén anförda skälen för en förbättring av regementschefernas löneställning, kunde dock icke finna befogat, att åvägabringandet härav kombinerades med en uppdelning av överstebeställningarna på olika lönegrader. Det vore att befara, att uppdelningen av överstebeställningarna kunde medföra svårigheter för rekryteringen av sådana personalkårer som exempelvis fälttygkåren, fortifikationskåren och intendenturkåren. Ett borttagande av möjligheten för till dessa kårer hörande beställningshavare att kunna uppnå motsvarande löneställning som regementschef kunde nämligen föranleda, att lämpliga aspiranter föredroge att ägna sig åt andra grenar av försvarsväsendet. Ur praktiska skäl syntes uppdelningen av överstegraden även komma att medföra svårigheter i de fall, då det befunnes lämpligt att förflytta regementschef till beställning såsom överste inom förvaltningen eller vid högre staber m. fl.

Även andra skäl talade mot den av kommittén föreslagna uppdelningen av överstebeställningarna på olika lönegrader. De för innehavare av överste beställningar avsedda befattningarna inom förvaltningsmyndigheterna och de högre staberna vore nämligen enligt arméförvaltningens åsikt av den stora vikt och betydelse, att det ur statsnyttans synpunkt icke kunde anses tillrådligt att bereda vederbörande lägre löneställning än regementschef. Såsom exempel härpå finge arméförvaltningen erinra om de omfattande tjänsteuppgifter och det betydande ansvar i olika avseenden, som åvilade innehavaren av den för befattningen såsom fälttygmästare å tygdepartementet avsedda, å fälttygkårens stat upptagna överstebeställningen. Enligt den nya försvarsorganisationen intoge fälttygmästaren en i förhållande till såväl byråchefer å tygdepartementet som styresmän vid departementets fabriker överordnad ställning, något som även kommit till uttryck i instruktionen för arméförvaltningen, enligt vilken fälttygmästaren tillagts ställningen såsom departementschefens, generalfälttygmästarens, ställföreträdare.

Då enligt kommitténs förslag de fälttygmästaren underställda styresmännen föreslagits skola placeras i lönegraden Oa 6, förefölle det arméförvaltningen uppenbart, att fälttygmästaren borde erhålla en högre löneställning än dessa och alltså lämpligen hänföras till den för regementschef föreslagna lönegraden. Eventuellt kunde med hänsyn till fälttygmästarens nyss angivna ställning ifrågasättas att i stället för högre lönegradsplacering bereda honom arvode utöver lönen i likhet med vad som tillkomme vissa såsom ställföreträdare för civila verkschefer 1'örordnade byråchefer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

75 Vad sålunda anförts i fråga om löneställningen för fälttygmästaren syntes i huvudsak gälla även innehavare av de för tjänstgöring å intendenturdepartementet och fortifikationsstyrelsen avsedda, å staterna för intendenturkåren och fortifikationskåren uppförda översteheställningarna.

I stort sett motsvarande synpunkter torde emellertid tala för att även andra av kommittén till lönegrad Oa 6 hänförda beställningshavare bereddes samma löneställning som regementschef. Bland annat svårigheterna att vid genomförande av kommitténs förslag ordna transporter mellan beställningar för regementschef och andra överstar talade för en uppfattning av de senare till samma lönenivå som de förra. Även önskemålet örn bibehållande av viss kontinuitet i skolchefsbefattningarna gjorde sig härvid gällande. Därest det emellertid icke skulle befinnas lämpligt att överföra ifrågavarande beställningshavare till lönegraden Oh 1, skulle man såsom ett alternativ kunna tänka sig att genom införande av ytterligare en löneklass i lönegrad Oa 6 bereda vederbörande den erforderliga löneställningen. Härvid borde lönebeloppet i den tilltänkta nya löneklassen så avpassas, att lönen å högsta dyrortsgruppen bomme i en ungefärlig nivå med den för regementschef föreslagna lönen.

I detta sammanhang syntes också böra beaktas löneställningen för kårchef, vilken innehade överstebeställning på stat. Det syntes icke föreligga någon anledning att sätta sådan chef i lägre löneställning än chef för regemente.

Marinförvaltningen: Ämbetsverket ville föreslå, att en särskild lönegrad och löneklass å 20,000 kronor -— lönegrad Ob 4 — vari chefen för marinförvaltningen skulle placeras, inskötes mellan lönegraderna Ob 3 och Ob 4 i lönekommitténs förslag, varför enligt marinförvaltningens förslag ifrågavarande löneplan skulle omfatta fem löneklasser å respektive 15,000, 16,000, 18,000, 20,000 och 22,000 kronor.

Flggförvaltningen: Flygförvaltningen hade intet att erinra mot att regementscheferna tillerkändes förbättrade avlöningsförmåner. Detta borde likväl åvägabringas utan att de innehavare av överstebeställningar, som icke vore regementschefer, försattes i en sämre löneställning än den nuvarande. Starka skäl talade därför för en uppdelning av lönegraden Oa 6 på två dyrortsgrupperade löneklasser (15 och 16) med lönebelopp så avpassade, att överste på I-ort bomme upp till en slutlön, ungefär lika med den för regementschefer föreslagna.

Försvarsväsendets lönenämnd: Ehuru den föreslagna uppdelningen av

överstegraden måste anses såsom en tämligen genomgripande organisationsförändring, hade lönenämnden, som lika med lönekommittén ansåge fog föreligga att förbättra löneställningen för regementschefer och vissa med dem likställda befattningshavare, icke velat motsätta sig berörda förslag. Beträffande förslaget örn avskaffande av ortsgrupperade löner för dessa befattningar ställde sig lönenämnden däremot tveksam. Såsom motiv för detta förslag hade anförts, att med hänsyn till den ställning i allmänhet, som dessa chefer intoge, enligt kommitténs mening de interlokala levnadskostnadsskillnaderna icke för deras vidkommande gjorde sig gällande med sådan styrka, att en dyrortsgruppering kunde anses erforderlig. Detta skäl gällde emellertid enligt lönenämndens åsikt även för övriga truppförbandschefer, vilka intoge lägre ställning i löneavseende än de nuvarande regementscheferna och fortfarande skulle åtnjuta ortsgrupperade löner. litt bifall till lönekommitténs förevarande förslag kunde därför med säkerhet förväntas föranleda framställningar örn löneförbättring från ett flertal beställningshavare, vilka med fog kunde i förevarande avseende åberopa samma skäl, som

76 Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

av lönekommittén anförts såsom stöd för avskaffande av ortsgrupperingen för regementscheferna. Avskaffandet av ortsgrupperingen för tjänstemän i chefs- eller därmed jämförlig ställning i det civila avlöningsreglementet hade endast motiverats därmed, att tillräckliga skäl icke synts föreligga att för det ringa fåtal utom Stockholm stationerade befattningshavare, varom här vore fråga, tillämpa en dyrortsgradering. Beträffande regementscheferna ägde ett direkt motsatt förhållande rum, i det att exempelvis av arméns nu befintliga 35 regementschefer endast 5 vore förlagda i Stockholm. Att märka vore, att avskaffandet av ortsgrupperingen för regementscheferna även skulle inverka på deras pensionsunderlag. Med avseende å vad här anförts ville lönenämnden ifrågasätta, huruvida det kunde vara lämpligt att, innan utredning skett angående de konsekvenser, ett sådant beslut kunde innebära, avskaffa ortsgrupperingen för regementschefer och vissa med dem likställda. Örn den ifrågasatta uppdelningen av överstegraden komme till stånd och vad lönenämnden anfört vunne beaktande, syntes regementschefslönen lämpligen kunna bestämmas lika med löneklass 36 i civila avlöningsreglementet.

Några myndigheter hava funnit anledning till erinran mot den tekniska utformningen av löne planen för underofficerare, löneplan U O, på sätt framgår av följande:

Chefen för armén: Vid fastställandet av lägsta underofficerslönen måste tillses, att den, som befordrades till sergeant, erhölle en påtaglig löneförbättring. Även om kommitténs förslag innebure en förbättring av begynnelselönen för sergeant, framstode denna förbättring såsom otillräcklig, i det att densamma i vissa fall icke syntes medföra en omedelbar löneökning och i andra fall gåve en alltför knapp sådan. Vid en reglering uppåt av manskapslönerna bleve detta förhållande ännu mera framträdande. En ytterligare förbättring av underofficerslönerna vore därför berättigad och behövlig. En sådan förbättring syntes lämpligen kunna ernås genom att i löneplanen UO löneklassen 2 sattes såsom begvnnelselöneklass och en ny löneklass 10 tillkomme.

Marinförvaltningen: Beträffande löneplan UO ansåge marinförvaltningen, att vissa ändringar med avseende å antalet löneklasser inom vissa lönegrader borde vidtagas. Underofficer av 2 graden uppnådde flaggunderofficersgraden efter så lång tjänstetid, att han så gott som undantagslöst på grund av sneddningsförfarandet hoppade över 6 och omedelbart placerades i 7 löneklassen, vilken han sedermera tillhörde till avgången ur tjänst efter 12 å 15 år utan att under denna tid äga tillfälle till någon löneförhöjning annat än i de enstaka fall, då ytterligare befordran till förrådsförvaltare förekomme. Vid sådan befordran framträdde samma förhållande i den nya lönegraden. Vanligen sneddades 8 löneklassen, och vederbörande placerades omedelbart i 9, d. v. s. högsta löneklassen. Då pensionsåldern för förrådsförvaltare vore så hög som 60 år, kunde ofta tjänstetiden i 9 löneklassen bliva avsevärd. Med hänsyn till vad sålunda anförts, föresloge marinförvaltningen, att i såväl lönegraderna 2 som 3 antalet löneklasser ökades med en.

Med avseende å löneplanen för civilmilitära och civila beställningshavare i allmänhet, löneplan Ca, hava chefen för armén och marinförvaltningen uttalat sig för en utbyggnad av densamma till full överensstämmelse med den civila löneplanen A, d. v. s. till att omfatta 34 löneklasser. Därigenom skulle vinnas utrymme för den realprövning av lönegradsplaceringen för de civilmilitära och civila befattningshavar-

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

na, som lönekommittén förutsatt komma till stånd i samband med en blivande tjänsteförteckningsrevision för befattningshavare vid civilförvaltningen.

De utredningar och förslag, som lönekommittén framlagt beträffande lö- Departementsneplaner för försvarsväsendets personal, innefatta dels en prövning av frå- chelengan örn den militära lönenivån i allmänhet och storleken av den generella löneförbättringen för militär personal, dels ock ett ställningstagande i fråga örn vissa omläggningar i löneplanernas konstruktion och förskjutningar i nuvarande inbördes relation mellan lönebeloppen för vissa beställningar.

I främsta rummet har frågan örn den militära lönenivån föranlett meningsskiljaktigheter. Enligt lönekommitténs förslag skulle löneförbättringens storlek allmänt sett ansluta sig till den löneökning, som redan beslutats beträffande civila tjänstemän. Från militärt håll har däremot hävdats, att skäl förefinnas för en väsentligt större löneförbättring.

Om man, såsom lönekommittén, utgår från att löneförbättringen för den militära personalen skall vara av ungefär samma storleksordning som den i fjol beslutade löneökningen för de civila statstjänstemännen, innebär detta uppenbarligen att man i huvudsak bibehåller den avvägning av lönerelationerna mellan civil och militär tjänst, som innefattas i de nu gällande, av 1921 års riksdag antagna löneregleringarna. Med hänsyn härtill har i ärendet uppkommit en utförlig diskussion angående innebörden av 1921 års riksdagsbeslut i ämnet. Utan att närmare ingå på sistnämnda spörsmål — beträffande vilket jag vill hänvisa till de uttalanden, som gjorts av allmänna civilförvaltningens lönenämnd — får jag såsom min uppfattning i själva sakfrågan uttala, att vad i ärendet förekommit icke givit stöd för antagandet, att den militära personalen, generellt sett, för närvarande befinner sig i sämre löneläge än den civila. Från angivna utgångspunkt finner jag det riktigt, att den militära löneökningen vid den nu ifrågavarande löneregleringen väsentligen anpassas efter den löneförbättring, som redan beslutits för de civila tjänstemännen. Detta synes mig emellertid icke behöva utesluta att, på sätt lönekommittén förordat, vissa jämkningar vidtagas till den militära personalens förmån. Ej heller har jag något att erinra mot att militärpersonalen nu erhåller den ytterligare förmån, betingad av dess särställning i fråga örn tjänstedräkt, som följer av lönekommitténs förslag rörande årligt ekiperingsbidrag.

Av vad sålunda anförts framgår, att jag kan ansluta mig lill den av lönekommittén förordade avvägningen av den blivande militära lönenivån. Vad särskilt angår den tidiga avgångsålder, som gäller för flertalet kompaniofficerare och underofficerare, må tilläggas, att den från den civila löneplanen avvikande uppbyggnad, som de militära löneskalorna, i främsta rummet officerslöneplanen, erhållit i lönekommitténs förslag, direkt tar sikte på att genom större ålderstillägg motväga med den tidiga avgångsåldern förenade olägenheter. Det är vidare att märka, att möjligheterna till inkomstfyllnad efter pensionsavgång under senare år förbättrats genom den ökning, som ägt

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

runa i antalet för pensionerad personal avsedda arvodestjänster inom försvarsorganisationen. Av underofficerarna kunna de flesta påräkna dylika arvodestjänster, och även för officerarnas vidkommande bereda arvodestjänsterna fortsatt statsanställning åt ett betydande antal, i genomsnitt 42 °/o enligt lönekommitténs uppgifter. Slutligen må påpekas, att de jämkningar uppåt av löneförbättringens storlek i jämförelse med den för civilförvaltningens tjänstemän beslutade löneökningen, vilka lönekommittén förordat och vilka såvitt officerslöneplanen angår accentuerats vid kaptensgradens slutlöneklass, komma, med hittillsvarande grunder för pensionsbestämningen, att påverka pensionsbeloppen.

Till den av civila lönenämndens majoritet framkastade tanken på beredande åt den tidigt avgående militära personalen av någon form av avskedsersättning eller under viss tid förhöjd pension måste jag såväl ur principiell synpunkt som med hänsyn till praktiska vanskligheter ställa mig i hög grad tveksam. I varje fall torde ståndpunkt till denna fråga icke kunna tagas utan en omsorgsfull prövning av de konsekvenser, till vilka ett beslut i dylik riktning skulle leda, och det sätt, varpå en lösning borde utformas.

Även de förslag, som av lönekommittén framlagts i fråga om vissa omläggningar i löneplanernas konstruktion och förskjutningar i löneställningen för vissa grupper av militära beställningar, synas mig kunna förordas. Såsom den viktigaste ändringen härvidlag framstår den väsentligt förhöjda löneställning, som föreslås för regementscheferna. De skäl, som av kommittén anförts till stöd för detta förslag, synas mig vara bärande. Lika med kommittén anser jag, att den åsyftade förbättringen bör åvägabringas genom uppdelning av den nuvarande överstegraden. Jag kan sålunda ej ansluta mig till den uppfattning, som i vissa yttranden framkommit därom, att samtliga beställningshavare i överstes (kommendörs) grad skulle erhålla den högre löneställningen. Ej heller vill jag tillstyrka, att denna ställning beredes kår- eller flottiljchefer. Gränsen synes härvidlag lämpligen böra dragas med hänsyn till den gällande organisationen på sådant sätt, att endast chefer för förband, vilka organiserats såsom regementen, uppföras i den högre lönegraden (Ob 1). Vid flottan böra dock i enlighet med kommitténs förslag de direkta motsvarigheterna till regementschefsbeställningarna, nämligen befattningarna såsom chefer för örlogsstationerna, hänföras till ifrågavarande lönegrad. Såsom i annat sammanhang närmare beröres, bör därjämte chefen för örlogsvarvet i Stockholm, vilken för närvarande utöver lön i kommendörsbeställning uppbär särskilt arvode, upptagas i denna lönegrad. Att, såsom arméföi-valtningen ifrågasatt, även fälttygmästarbefattningen skulle uppföras i regementschefsgraden anser jag mig icke kunna tillstyrka. Huruvida fälttygmästaren bör tillerkännas arvode såsom ställföreträdare för chefen för arméförvaltningens tygdepartement, är en fråga som icke synes böra upptagas till prövning i detta sammanhang.

Beträffande spörsmålet, huruvida regementschefslönerna även i fortsättningen böra graderas efter dyrortsförhållanden, synes med hänsyn till de

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

synpunkter, som anförts av försvarsväsendets lönenämnd, tvekan kunna råda. Emellertid vill jag icke motsätta mig, att regementscheferna beredes den förmånligare löneställning med icke dyrortsgrupperade löner, som kommittén förordat.

Lönekommitténs förslag örn införande av nya löneklasser i fänriks- och löjtnantsgraderna (Oa 1 och 2) vill jag tillstyrka såsom ägnat att undanröja vissa olägenheter i lönehänseende, som med hittillsvarande konstruktion av löneplanen blivit en följd av ojämnheter i befordringsgången. Det från ett par håll framställda yrkandet om utökande även av kaptensgraden (Oa 3) med en ny löneklass kan jag däremot ej biträda. Denna lönegrad, som redan nu upptager det antal löneklasser vilket enligt civila avlöningsreglementet förekommer i motsvarande lönelägen, utvisar väsentligt större löneklasskillnader än som förekomma inom den civila löneplanen, varav följer att slutlönen blivit högre. Yrkandena om utökning av överstegraden (Oa 6) med ytterligare en löneklass anser jag mig ej heller böra förorda.

Kommitténs förslag örn utbyggnad av majors- och överstelöjtnantsgraderna (Oa 4 och 5) i förening med övergång till sneddningsförfarande vid löneklassplacering i dessa grader synes mig vara välmotiverat och grundat på riktiga principer i fråga om löneturens ordnande. Jag kan alltså ej dela de betänkligheter, som från de militära personalrepresentanternas sida och i vissa remissyttranden framställts mot detta förslag. Den kompletterande utredning, som av lönekommittén förebragts rörande förslagets verkningar, synes — på sätt även vissa militära myndigheter framhållit — utvisa, att ett genomförande av förslaget skulle ur personalsynpunkt i stort sett innebära fördelar.

Marinförvaltningens hemställan örn utökning av lönegraderna UO 2 och 3 med vardera en löneklass kan jag i huvudsak av skäl som nyss anförts beträffande kaptenslönegraden icke förorda. De farhågor, som från några håll uttryckts för att den för lönegraden UO 1 föreslagna lönesättningen åtminstone beträffande de lägsta ortsgrupperna icke skulle lämna erforderligt utrymme för en behövlig lönereglering för det fast anställda manskapet förefalla mig vara överdrivna. Däremot torde vid en eventuell omläggning av lönesystemet för äldre manskap jämkningar i de nu föreslagna reglerna om lönetur vid befordran från manskap till underofficer kunna tänkas bliva erforderliga. Betänkligheter ur denna synpunkt att nu fastställa löneplanen UO i överensstämmelse med lönekommitténs förslag synas mig icke böra föreligga.

Vad slutligen angår den för civilmilitär och civil personal i allmänhet avsedda löneplanen (Ca), har från några håll ifrågasatts, att denna löneplan skulle, såsom skett med löneplanen A i civila avlöningsreglementet, utbyggas till att omfatta 34 i stiillct för enligt lönekommitténs förslag 30 lönegrader. Jag far med anledning härav framhålla, alt därest framdeles behov av lönegrader utöver den 30:e skulle visa sig uppstå, en utbyggnad av löneplancn da utan större svårigheter kan äga rum. Med hänsyn härtill anser jag tillräckliga skäl icke föreligga att nu tillstyrka någon ändring av kommitténs förslag på förevarande punkt.

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Det militära arvodesväsendet.

Bland avlöningsformer för ordinarie personal vid försvarsväsendet ingå för närvarande i avsevärd utsträckning arvoden och liknande ersättningar. Dessa arvoden hava under tiden efter 1921 års militära lönereglering efterhand alltmera ökats till antalet, delvis i samband med 1936 års försvarsorganisation, så att försvarsväsendet numera företer en mångfald arvoden av skiftande typer och storleksordning, vilket — såsom lönekommittén framhållit — i hög grad försvårar överblicken över det militära löneområdet.

1936 års lönekommitté. Lönekommittén har funnit det vara önskvärt att i anslutning till en ny lönereglering söka åstadkomma en viss upprensning och rationalisering på arvodesområdet med utgångspunkt från den allmänna principen, att löneställningen för försvarsväsendets ordinarie personal i möjligaste mån bör bestämmas genom lönegradsplaceringar och tilläggsarvoden för sådan personal i möjligaste mån begränsas. Härom anför kommittén i huvudsak följande (sid. 68 o. f.):

Inom civilförvaltningen förekomma fyllnadsarvoden utöver lön till ordinarie befattningshavare icke tillnärmelsevis i den omfattning som inom försvarsväsendet utan endast undantagsvis och under speciella förhållanden. I jämförelse med civilförvaltningen företer visserligen försvarsväsendet i fråga om grunderna för lönebestämningen vissa avvikelser, vilka delvis torde utgöra förklaringen till arvodesväsendets uppkomst. Inom den militära organisationen hava, bortsett från de högre chefsposterna, särskilda beställningar i allmänhet ej tillskapats för vissa särskilda göromål (befattningar), utan i staterna för truppförband och övriga organisationsenheter hava upptagits beställningar i olika tjänstegrader till det antal och med den fördelning på olika lönegrader, som genomsnittligt ansetts motsvara olika förekommande befattningars krav. I dessa befattningar placeras eller kommenderas vederbörande beställningshavare. I åtskilliga fall förutsättes en och samma befattning kunna uppehållas alternativt av beställningshavare i högre eller lägre tjänstegrad. Den militära lönesättningen grundar sig alltså på ett system med lön efter beställning eller tjänstegrad och medför på grund härav en mera schematisk och mindre differentierad löneavvägning än det civila systemet, enligt vilket lönen regelmässigt är knuten till viss bestämd befattning. Genom fyllnadsarvoden i vissa befattningar, som ansetts vara av mera krävande art än andra, vilka i allmänhet bestridas av beställningshavare i samma tjänstegrad, har man i viss utsträckning infört en gradering i lönehänseende av olika militära befattningar tillhörande samma lönegrad. En sådan gradering är emellertid uppenbarligen svår att konsekvent uppehålla på grundval av det militära lönesättningssystemet och det för försvarsväsendet karakteristiska, från civilförvaltningens praxis avvikande befordringssystemet. Detta leder sålunda, såsom erfarenheten visat, lätt till ojämnheter, vilka föranleda nya krav på utsträckning av arvodesväsendet. Att taga steget fullt ut och, såsom inom civilförvaltningen, övergå till en lönesättning helt och hållet efter befattning i stället för efter tjänstegrad torde emellertid av praktiska skäl icke vara möjligt annat än beträffande vissa företrädesvis högre poster. Under sådana förhållanden måste lönekommittén, såväl ur principiella synpunkter som med hänsyn till önskvärdheten av ökad enhetlighet och reda i lönesystemet, finna önskvärt, att tillämpningen av arvoden såsom avlöningsform för ordinarie personal i möjligaste mån begränsas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

81 Frågan om en beskärning och rationalisering av arvodesväsendet har emellertid visat sig vara av den komplicerade beskaffenhet och för ståndpunktstagande i detalj förutsätta så tidskrävande undersökningar, att lönckommittén icke haft möjlighet att inom den tid, som stått kommittén till buds, utarbeta något fullständigt förslag i ämnet. Efter de överväganden, som kommittén ägnat förevarande frågor — varvid kommittén jämväl samråd med representanter för försvarsgrenscheferna och chefen för försvarsstaben —- har kommittén emellertid i vissa fall funnit omedelbara åtgärder för en avveckling av arvodena vara möjliga och lämpliga antingen i samband med ändrad lönegradsplacering av vederbörande beställning eller genom slopande av en del arvoden, vilka ansetts kunna avvecklas utan annan kompensation än den förbättring i de allmänna avlöningsförmånerna, som skulle vinnas genom den nu föreslagna löneregleringen.

I övrigt har kommittén ansett fortsatt utredning i ämnet vara erforderlig. Denna utredning torde böra igångsättas snarast möjligt och bedrivas på sådant sätt, att frågan kan i ett sammanhang underställas 1940 års riksdags prövning.

Efter att sålunda hava angivit sin principiella inställning till frågan om en rationalisering av det militära arvodesväsendet har lönekommittén å sidorna 69—82 lämnat en redogörelse för de fall, i vilka en avveckling av arvodena ansetts böra omedelbart komma till stånd, samt i anslutning därtill för vissa synpunkter, vilka ansetts böra beaktas vid den särskilda utredning i ämnet, som kommittén sålunda förordat. Kommittén har därvid följt uppställningen i en såsom bilaga 7 vid betänkandet fogad promemoria, upptagande en översikt över de olika vid försvarsväsendet förekommande arvodestyperna. För närmare kännedom om kommitténs utredningsarbete på förevarande punkt må här hänvisas till berörda redogörelse och promemoria.

Innebörden av lönekommitténs förslag beträffande det militära arvodesväsendet kan sammanfattas i huvudsak sålunda.

Enligt kommitténs förslag skulle — bortsett från arvodena till förordnade ordinarie beställningshavare i chefsbeställningar (försvarsgrenscheferna, chefen för försvarsstaben, marinöverdirektören), vilka beställningshavare i stället för arvode skulle erhålla lön enligt löneplan, samt till marinläkare av 2. graden, vilka skulle erhålla arvode såsom icke-ordinarie befattningshavare — följande ändringar beträffande det militära arvodesväsendet vidtagas i omedelbar anslutning till löneregleringen och utan avvaktan å den förordade särskilda utredningen.

Tili cheferna för arméns undervisningsanstalter, vilka befattningar i staterna vore upptagna alternativt såsom överste eller överstelöjtnant — såvitt anginge ridskolan alternativt såsom överstelöjtnant eller major — utginge för närvarande, under förutsättning att vederbörande eliel vore tillsatt såsom innehavare av den lägre av de alternativt upptagna beställningarna, arvode med belopp motsvarande skillnaden mellan nettolönerna i lönegraderna O 6 och O 5 eller, såvitt anginge chefen för ridskolan, skillnaden mellan nettolönerna i lönegraden O 5 och den löneklass i lönegraden O 4, befattningshavaren tillhörde. Enligt lönekommitténs mening syntes det ligga nära till hands att ifrågasätta en avveckling av nyssnämnda

Bihang till riksdagens protokoll 1 sand. Nr 245. 6

82 Kungl. Maj.ts proposition nr 245-

arvoden på sådant sätt, att beställningarna i tjänsteförteckningen upptoges i de högre lönegraderna. Hinder syntes kommittén icke föreligga att i omedelbar anslutning till löneregleringen genomföra en sådan anordning. Under vederbörliga lönegrader skulle således i tjänsteförteckningen såsom särskilda beställningar upptagas »Chef för krigshögskolan», »Chef för krigsskolan» o. s. v. utan avgivande av vare sig graden överste eller graden överstelöjtnant. Härvid borde, i överensstämmelse med nu gällande grunder för lönebestämningen, tillämpas lönegraderna Oa 6 för samtliga beställningar med undantag för beställningen såsom chef för ridskolan, vilken borde uppföras i lönegraden Oa 5. Även för chefskapet över marinens och flygvapnets skolor borde lämpligen upptagas särskilda beställningar. För chefen för flygkrigsskolan, vilken enligt nuvarande organisationsgrunder förutsattes vara överste, förordade kommittén lönegraden Oa 6. Vad de sjömilitära skolorna anginge, hade kommittén efter övervägande ansett sig böra tillstyrka, att chefen för sjökrigshögskolan — vars arbetsbörda på grund av det stora antalet kurser och läroämnen vid denna anstalt syntes vara närmast jämförlig med chefernas för lantförsvarets högskolor, trots det mindre elevantalet vid sjökrigshögskolan —- uppfördes i lönegraden Oa 6. För chefen för sjökrigsskolan syntes däremot lönegraden Oa 5 vara den lämpligaste.

Till vissa befattningshavare i företagsledande ställning vid försvarsväsendet utginge vid sidan av lönen särskilda arvoden. Här avsedda befattningshavare vore bl. a. styresmännen vid tygdepartementets fabriker och styresmannen för arméns centrala beklädnadsverkstad. I befattningen såsom styresman vid tygdepartementets fabriker, vilken befattning icke vore knuten vid någon bestämd lönegrad utan avsedd att uppehållas av beställningshavare i majors eller överstelöjtnants grad vid fälttygkåren, utginge utöver lönen i vederbörlig beställning ett arvode å 2,400 kronor. Till innehavaren av befattningen såsom chef för arméns centrala beklädnadsverkstad, vilken befattning vore avsedd för en kapten vid intendenturkåren, utginge ett arvode å 1,500 kronor. Enligt lönekommitténs mening vore ifrågavarande befattningar av beskaffenhet att motivera en högre löneställning än den, som svarade mot den för närvarande regelmässigt avsedda tjänstegraden. Mest ändamålsenligt skulle enligt kommitténs mening vara, att ifrågavarande befattningar -— efter mönster av vissa likartade befattningar inom civilförvaltningen — omändrades till ordinarie förordnandetjänster, tillsatta på viss tid och förenade med pensionsrätt enligt de för dylika befattningar gällande särskilda grunderna. Kommittén hade dock icke ansett lämpligt, att frågan om en utsträckning av det civila förordnandesystemets tillämpning inom försvarsväsendet upptoges till avgörande, innan motsvarande fråga för civilförvaltningens vidkommande underkastats prövning i samband med den avsedda revisionen av tjänsteförteckningen till civila avlöningsreglementet. I stället hade kommittén funnit sig böra förorda, att befattningarna såsom styresmän vid tygdepartementets fabriker och vid arméns centrala beklädnadsverkstad utan ändring av tillsättningsformen uppfördes i tjänsteförteckning-

Kungl. Majlis proposition nr 245.

en såsom särskilda beställningar, styresmännen vid tygdepartementets fabriker i lönegraden Oa 6 och styresmannen vid arméns centrala beklädnadsverkstad i lönegraden Oa 5, i samband varmed arvodena skulle upphöra. Denna lönegradsplacering skulle, vad anginge styresmännen vid tygdepartementets fabriker, medföra en obetydlig avlöningsminskning i förhållande till nuvarande lönesättning för det fall, att beställningshavaren innehade överstelöjtnants fullmakt, vilket efter fälttygkårens tillkomst varit förhållandet med en av ifrågavarande beställningshavare. Denna minskning kunde dock anses väl kompenserad av den omständigheten, att beställningshavaren erhölle pensionsrätt i förhållande till hela sin avlöning. För de båda övriga beställningarna vid tygdepartementets fabriker skulle den förordade lönegradsplaceringen medföra löneökning.

Till varvschefen vid Stockholms örlogsvarv, i vilken befattning vore placerad en kommendör i lönegraden O 6, utginge sedan en följd av år ett särskilt fyllnadsarvode å 900 kronor. Kommittén föresloge arvodets avvecklande genom beställningens upptagande i den nya lönegraden Ob 1. Det kunde i detta sammanhang erinras, att befattningen såsom varvschef vid örlogsvarvet i Karlskrona, i vilken tidigare utgått kommendörslön enligt lönegrad O 6 jämte ett tilläggsarvode å 1,800 kronor, i samband med 1936 års försvarsbeslut uppförts såsom särskild beställning i nuvarande lönegraden O 7 (nya lönegraden Ob 2). Beträffande båda ifrågavarande chefsbefattningar syntes anledning föreligga att framdeles överväga deras omändring till förordnandetjänster, tillsatta på viss tid.

I befattningen som chef för flygvapnets kommandoexpedition vöre för närvarande placerad en överstelöjtnant vid flygvapnet, vilken tillika uppbure ett fyllnadsarvode å 1,500 kronor från försvarsdepartementets stat. Enligt lönekommitténs mening borde beträffande chefskapet för flygvapnets kommandoexpedition tillgripas samma anordning, som gällde för de båda övriga kommandoexpeditionerna, nämligen att på försvarsdepartementets stat uppfördes en ordinarie tjänst, att tillsättas medelst förordnande tills vidare och förenad med lön enligt civila avlöningsreglementet. Från de militära myndigheternas sida hade gjorts gällande, att ifrågavarande befattning därvid borde givas samma löneställning, som gällde för de övriga kommandoexpeditionernas chefer, vilka vore jämställda med expeditionschefer i statsdepartement och sålunda hänförda till den nya lönegraden C 8 i civila avlöningsreglementet. Därest detta icke ansåges kunna ske, hade man ansett nuvarande anordning böra bibehållas såsom ett provisorium i avvaktan på flygvapnets fortsatta utveckling. Då under alla förhållanden en högre officer permanent erfordrades såsom chef för flygvapnets kommandoexpedition, ansåge lönekommittén hinder ej föreliggga att redan nu för ändamålet uppföra en förordnandetjänst på försvarsdepartementets stat. Med hänsyn till omfattningen av denna expedition kunde det dock icke rimligen ifrågakomma ali för befattningen bereda samma löneställning, sorn gällde för de övriga expeditionscheferna. Kommittén hade ansett sig böra förorda, att befattningen upptoges i lönegraden C 6. Det kunde framhållas, ali kommittén med

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

detta förslag icke avsett att taga ställning till frågan, huruvida i en framtid ändrad löneställning för chefen för flygvapnets kommandoexpedition kunde vara påkallad, utan endast att tillskapa en anordning varigenom avveckling av arvodet kunde ske utan större rubbning av nuvarande löneläge. Det syntes ej osannolikt, att frågan om löneställningen för samtliga kommandoexpeditionernas chefer framdeles kunde behöva upptagas till granskning i anslutning till den civila tjänsteförteckningsrevisionen.

Vissa för närvarande utöver lönen utgående fyllnadsarvoden till läkaroch veterinärpersonalen i Boden, till furageuppbördsmän vid de olika försvarsgrenarna, till vissa specialinge njöre ivid örlogsvarvet i Karlskron a, till tillsyningsman n e n vid örlogsstationernas häkten och arrester samt till uppbördsman vid örlogsstationernas läk ar uppbörder föresloges upphöra utan annan kompensation än de ökade avlöningsförmåner i allmänhet, som skulle följa med löneregleringen.

Arvodet till befäl havande amiralen i Karlskrona —för närvarande 3,480 kronor — borde betecknas såsom representationsbidrag och upptagas med ett belopp av 3,600 kronor.

Lönekommittén förutsatte, att de befattningshavare, som omedelbart före löneregleringens ikraftträdande uppbure arvoden, vilka enligt förslaget skulle avskaffas utan särskild kompensation, övergångsvis personligen bibehölles vid arvodena, så länge de innehade de befattningar, för vilkas bestridande denna ersättning avsetts.

I övrigt borde enligt kommitténs mening frågan örn en rationalisering av arvodesväsendet göras till föremål för särskild utredning i syfte att denna fråga i ett sammanhang skulle kunna upptagas till prövning vid 1940 års riksdag. Denna utredning skulle i stort sett avse följande kategorier av arvoden, nämligen vissa å staterna för olika staber, inspektioner och undervisningsanstalter uppförda, till därstädes tjänstgörande beställningshavare utgående arvoden motsvarande lön i vederbörlig beställning, vissa fyllnadsarvoden i särskilda beställningar, fyllnadsarvoden i stabs-, inspektions- och förvaltningstjänst, arvoden för vissa speciellt tekniska uppgifter, vissa lärararvoden samt vissa fyllnadsarvoden, avsedda att uppbringa lönen i vederbörliga befattningar till lämpligt belopp. I avvaktan på denna arvodesprövning borde under budgetåret 1939/40 nuvarande arvoden utgå med oförändrade belopp.

Avgivna yttranden. Vad lönekommittén anfört och föreslagit beträffande det militära arvodesväsendet har föranlett vissa av de hörda myndigheterna till särskilda uttalanden. I sådant hänseende må följande återgivas:

Chefen för armén: Elium det finge anses uteslutet att helt frångå arvo-

dessystemet inom försvarsväsendet, ansåge chefen för armén dock i likhet med lönekommittén en viss rationalisering av det militära arvodesväsendet önskvärd och möjlig och ville därför icke motsätta sig, att vid en ny lönereglering vissa arvoden i enlighet med lönekommitténs förslag omedelbart kompenserades med ändrad lönegradsplacering. I övrigt syntes arvodes-

Kungl. Maj.ts proposition nr 245-

frågan böra göras till föremål för en förutsättningslös utredning. Med hänsyn härtill syntes det knappast lämpligt att föregripa nämnda utredning och att, såsom lönekommittén föreslagit, omedelbart och utan kompensation indraga vissa arvoden till läkar- och veterinärpersonalen i Boden samt till furageuppbördsmän vid de olika försvarsgrenarna m. fl.

Mot kommitténs förslag till lönegradsplaceringar av cheferna för de militära skolorna, styresmännen vid tygdepartementets fabriker och arméns centrala beklädnadsverkstad hade chefen för armén intet att erinra.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen: Det nuvarande systemet

med lön jämte arvode åt chefen för flygvapnets kommandoexpedition utgjorde med hänsyn till önskvärdheten av att säkerställa största möjliga frihet i fråga örn personval den bästa avlöningsformen. Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ville emellertid icke avstyrka förslaget, att kommandochefen uppfördes i förordnandetjänst på försvarsdepartementets stat, därest en sådan anordning ur andra synpunkter skulle anses riktigare. I det senare fallet borde emellertid ifrågavarande befattningshavare beredas samma löneställning, som gällde för de övriga kommandocheferna. Ett upptagande av befattningen i lönegraden C, 8 skulle för övrigt i huvudsak motsvara den löneställning, som en överste och chef för flygvapnets kommandoexpedition skulle komma att erhålla, därest nu utgående fyllnadsarvode medräknades. Den omständigheten, att omfattningen av antalet ärenden vid flygvapnets kommandoexpedition icke vore lika stor som vid övriga kommandoexpeditioner, syntes icke vara ett bärande skäl för att flygkommandochefen skulle erhålla sämre löneställning. Någon skillnad i de olika kommandochefernas ansvar inför departementschefen syntes icke förefinnas.

Arméförvaltningen: Då arméförvaltningen i likhet med kommittén ansåge troligt, att vissa förenklingar i arvodesväsendet lämpligen kunde genomföras, hade arméförvaltningen icke något att erinra mot att en utredning härom komme till stånd, även örn ämbetsverket icke i allo kunde ansluta sig till de av kommittén anförda synpunkter, vilka ansetts böra beaktas vid en blivande utredning i ämnet.

Beträffande de å olika stater upptagna beställningar, i vilka utginge arvode motsvarande lönen i vederbörlig beställning, syntes övervägande skäl tala för att arvodena utbyttes mot lön i vanlig ordning. Vad skolcheferna beträffade, syntes hinder icke böra möta mot en avveckling av dem nu tillkommande arvoden i samband med beställningarnas uppflyttning till högre lönegrad.

Kommitténs förslag örn omedelbart slopande av arvodena till viss läkaroch veterinärpersonal i Boden kunde arméförvaltningen icke tillstyrka, med mindre vederbörande samtidigt erhölle en högre lönegradsplacering. Enligt vad erfarenheten visat, hade ifrågavarande arvoden övat icke oväsentligt inflytande på rekryteringen av dessa tjänster. Frågan örn dessa arvoden syntes därför böra upptagas i samband med den av kommittén föreslagna utredningen örn arvodesväsendet.

Vidkommande därefter den stora gruppen fyllnadsarvoden i stabs-, inspektions- och förvaltningstjänst, för vissa tekniska uppgifter, i förelagsledande befattningar m. fl. syntes kommittén anse systemet med dylika arvoden i stort sett vara en mindre tillfredsställande avlöningsform, vilken så vitt möjligt borde avvecklas. Arméförvaltningen ansåge sig icke kunna i allo ansluta sig till denna uppfattning. 1 åtskilliga fall måste nämligen denna avlöningsform framstå såsom både naturlig oell rationell och dess slopande medföra ganska vittgående .spörsmål av militärorganisatorisk ari. Frågan örn dessa arvodens bibehållande eller icke torde knappast kunna

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

behandlas enbart som en löneteknisk angelägenhet, utan det grundläggande måste vara utformandet av den militära organisationen, efter vilken de lönetekniska förhållandena borde anpassas.

Förslaget att vid fälttygkåren tillskapa beställningar i högre lönegrad än som nu avsåges för styresmännen vid tygdepartementets fabriker, ansåge arméförvaltningen vara ägnat att medföra beaktansvärda fördelar och underlätta rekrytering av fälttygkårens officersbeställningar, vilka redan nu visat sig vara svåra att besätta med tillräckligt kvalificerad personal. Genom den föreslagna åtgärden skulle också styresmännens pensionsfråga kunna på tillfredsställande sätt regleras. Emellertid syntes det kunna ifrågasättas, om styresmannabefattningarna under alla förhållanden lämpligen borde bindas vid de föreslagna nya beställningarna i lönegrad Oa (5. I vissa befordringslägen syntes det nämligen kunna vara att föredraga, att en styresman till en början erhölle lön i lägre regementsofficersbeställning än lönegraden Oa 6 och först efter mera regelmässig befordringsgång uppflyttades till nämnda lönegrad. Arméförvaltningen tänkte härvid närmast på sådana fall, då en med hänsyn till utbildning och kvalifikationer lämplig men relativt ung och tor befattningen oprövad person ansåges böra ifrågakomma till styresman. För sådana mera undantagsvis förekommande fall vore det enligt arméförvaltningens mening önskvärt att kunna ha en viss valfrihet ifråga örn den beställning, till vilken vederbörande skulle hänföras och alltså till en början kunna bereda honom lön exempelvis såsom major eller överstelöjtnant jämte fyllnadsarvode, på sätt nu vore fallet. Härvid förutsattes, att en styresman, därest han icke uttransporterats till trupptjänst eller placerats i annan befattning, skulle före pensionsålderns inträde hava vunnit befordran till beställning i lönegrad Oa 6.

Vad slutligen anginge arvodena till furageuppbördsmän, vilka arvoden kommittén föreslagit skola omedelbart upphöra, syntes det arméförvaltningen mindre tilltalande att beträffande denna ganska begränsade grupp vidtaga sådan åtgärd, medan flertalet övriga arvoden bibehölles i avbidan på en blivande utredning örn arvodesväsendet. Även med frågan örn eventuellt slopande av furageuppbördsmannaarvodena syntes därför utan olägenhet kunna anstå i avvaktan på dylik utredning.

Marinförvaltningen: Beträffande representationsbidrag hade chefen för

Ostkustens marindistrikt föreslagit, att till honom måtte få utgå samma representationsbidrag som det av lönekommittén föreslagna representationsbidraget till befälhavande amiralen i Karlskrona. Marinförvaltningen, som även ansåge, att visst belopp borde lämnas chefen för Ostkustens marindistrikt såsom bidrag till representationskostnader, ville föreslå, att ett dylikt bidrag bestämdes till 1,800 kronor. I detta sammanhang kunde marinförvaltningen icke underlåta att framhålla, att även chefen för marinen åvilade en betydande representationsskyldighet, som syntes böra underlättas genom anvisande av på lämpligaste sätt avpassat representationsbidrag.

Lönekommittén hade föreslagit att med hänsyn till att chefen för örlogsvarvet i Stockholm avsåges att inplaceras i lönegrad Ob 1 det till honom utgående särskilda arvodet å 900 kronor måtte upphöra att utgå. För denne innebure emellertid uppflyttningen i nyssnämnda lönegrad vid jämförelse med förutvarande löneförmåner icke någon egentlig löneförbättring, vilket däremot i väsentlig grad bleve fallet beträffande samtliga regementschefer, vilka ju uppllyttats till samma lönegrad. Marinförvaltningen ansåge därför, att fortfarande visst arvode borde utgå till denne, förslagsvis 600 kronor, varigenom även den nuvarande löneskillnaden mellan varvscheferna i Karlskrona och Stockholm skulle i stort sett bibehållas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 245-

87 Försvarsväsendets lönenämnd: Det ville synas lönenämnden, som om de i förslaget angivna riktlinjerna vore ägnade att på ett i stort sett tillfredsställande sätt medverka till en välbehövlig rationalisering på förevarande område. Lönenämnden ville för sin del understryka önskvärdheten av att den av lönekommittén förordade utredningen rörande rationaliseringen av arvodesväsendet måtte göras så fullständig som möjligt och bedrivas med den skyndsamhet, att frågan kunde underställas 1940 års riksdags prövning.

Med avseende å sättet för avlönande av befattningen såsom chef för flygvapnets kommandoexpedition hade lönekommittén uttalat sig för ett slopande av den nuvarande anordningen med fyllnadsarvode utöver den militära avlöningen och i stället föreslagit befattningens ombildande till en civil förordnandetjänst, som tillsvidare skulle hänföras till lönegraden C 6 i civila avlöningsreglementet. För egen del ifrågasatte lönenämnden, om ej den nuvarande anordningen, som beslutats så nyligen som år 1936, lämpligen borde bibehållas till dess den av lönekommittén berörda frågan om löneställningen för samtliga kommandoexpeditionernas chefer framdeles kunde komma att upptagas till prövning.

Statskontoret: Ämbetsverket ville understryka angelägenheten ur löneteknisk synpunkt av att inom förevarande gren av statsförvaltningen -—• liksom redan skett inom förvaltningen i övrigt — systemet med tilläggsarvoden utöver ordinarie lön avskaffades. Sådana tilläggsersättningar syntes ämbetsverket böra få förekomma allenast i undantagsfall, då alldeles särskilda skäl vore för handen. I likhet med lönekommittén ansåge statskontoret, att särskild utredning i ämnet snarast möjligt borde komma till stånd.

I likhet med lönekommittén och flertalet av de hörda myndigheterna anser Departementeäven jag, att en rationalisering av det militära arvodesväsendet bör komma CÄ*/entill stånd i syfte att skapa ökad överskådlighet inom det militära löneområdet. En dylik rationalisering torde lämpligen böra verkställas med utgångspunkt från den allmänna principen, att löneställningen för försvarsväsendets ordinarie personal i möjligaste mån bör bestämmas genom lönegradsplaceringar och att tillämpningen av arvoden såsom särskild avlöningsform för sådan personal såvitt möjligt begränsas. Såsom lönekommittén uttalat, är emellertid spörsmålet örn en beskärning och rationalisering av arvodesväsendet av den komplicerade beskaffenhet, att ett allsidigt och slutgiltigt ståndpunktstagande i denna fråga icke kan äga rum ulan att frågan dessförinnan göres till föremål för ytterligare utredning. Endast i viss begränsad omfattning lära ändringar beträffande det militära arvodesväsendet vara möjliga att vidtaga i omedelbar anslutning till löneregleringen.

Vad lönekommittén i sist angivna hänseende anfört och föreslagit har i stort sett icke givit mig anledning till erinran. Sålunda finner jag mig till en början böra tillstyrka kommitténs av chefen för armén och arméförvaltningen biträdda förslag beträffande lönegradsplaceringar av cheferna för lantförsvarets undervisningsanstalter. Vad angår det av kommittén i samband härmed framlagda förslaget angående inplacering i lönegrader av cheferna för de sjömilitära skolorna, hava de marina myndigheterna i annat sammanhang uttalat sig för att chefen för sjökrigsskolan måtte i likhet med cheferna för sjökrigshögskolan och flygkrigsskolan placeras i lönegraden Oa 6.

Jag finner mig emellertid icke böra ifrågasätta någon ändring av kommittéförslaget på denna punkt.

88 Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

Kommitténs förslag i fråga om tillskapande av särskilda beställningar för styresmännen vid tygdepartementets fabriker och vid arméns centrala beklädnadsverkstad synes mig ur flera synpunkter lämpligt. Jag tillstyrker således, att de nuvarande arvodena till ifrågavarande befattningshavare avvecklas i samband med befattningarnas upptagande i tjänsteförteckningen såsom särskilda beställningar i respektive lönegraderna Oa 6 och Oa 5.

Frågan örn löneställningen för chefen för försvarsväsendets kemiska anstalt har ej berörts i lönekommitténs betänkande. Enligt vad som upplysts under remissbehandlingen uppbär denne utöver lön såsom major eller överstelöjtnant ett fyllnadsarvode å 2,400 kronor, utgående från en i anstaltens avlöningsstat upptagen anslagspost till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t. Även beträffande denne befattningshavare torde vissa skäl tala för att arvodet avvecklas i samband med befattningens uppta gande i tjänsteförteckningen såsom särskild beställning. Jag är emellertid icke beredd att nu framlägga förslag i sådant hänseende utan förutsätter, att frågan om nämnde befattningshavares löneställning göres till föremål för närmare övervägande i samband med en blivande utredning rörande det militära arvodesväsendet. I avbidan på resultatet av en dylik utredning torde arvodet till chefen för försvarsväsendets kemiska anstalt böra under budgetåret 1939/40 utgå enligt oförändrade grunder.

Jag tillstyrker lönekommitténs förslag i fråga örn avveckling av det nuvarande arvodet å 900 kronor till varvschefen vid Stockholms örlogsvarv i samband med befattningens upptagande i tjänsteförteckningen såsom särskild beställning i lönegraden Ob 1. Bärande skäl synas mig nämligen icke hava anförts till stöd för marinförvaltningens förslag, att — utöver lön i lönegraden Ob 1 — fortfarande visst arvode borde utgå till nämnde befattningshavare i syfte att den nuvarande löneskillnaden i förhållande till varvschefen vid Karlskrona örlogsvarv skulle i stort sett bibehållas. Beträffande dessa liksom andra befattningshavare i företagsledande ställning vid försvarsväsendet torde frågan örn befattningarnas omändring till förordnandetjänster och därvid lämplig löneställning framdeles böra prövas i anslutning till den civila tjänsteförteckningsrevisionen.

Vad angår frågan örn löneställningen för chefen för flygvapnets kommandoexpedition får jag erinra att i årets statsverksproposition i samband med äskandena under fjärde huvudtiteln förutsatts, att nämnde befattningshavares löneförmåner skulle utgå efter oförändrade grunder jämväl under budgetåret 1939/40. Med hänsyn härtill har jag funnit mig böra utgå från att den nuvarande anordningen med arvode utöver lön i vederbörande militära beställning bibehålies under nästkommande budgetår samt att frågan örn löneställningen för chefen för flygvapnets kommandoexpedition upptages till bedömande i samband med en blivande utredning rörande det militära arvodesväsendet, varvid de erinringar mot befattningens överförande såsom förordnandetjänst i lönegraden C 6 av civila avlöningsreglementet, som framkommit i yttrandena från flygvapnets myndigheter och försvarsväsendets lönenämnd, jämväl torde få tagas under omprövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

89 Tillräckliga skäl synas mig icke föreligga att, såsom chefen för armén och arméförvaltningen ifrågasatt, frågan om arvodena till viss läkar- och veterinärpersonal i Boden samt till furageuppbördsmän vid de olika försvarsgrenarna skulle hänskjutas till den blivande utredningen rörande det militära arvodesväsendet. Jag anser mig kunna förorda kommitténs förslag, enligt vilket nyssnämnda arvoden ävensom nu utgående arvoden till vissa specialingenjörer vid örlogsvarvet i Karlskrona, till tillsyningsmännen vid örlogsstationemas häkten och arrester samt till uppbördsman vid örlogsstationernas uppbörder skola avvecklas utan särskild kompensation i omedelbar anslutning till löneregleringen.

Lönekommitténs förslag, att arvodet till befälhavande amiralen i Karlskrona bör betecknas såsom representationsbidrag och upptagas med ett belopp av 3,600 kronor, finner jag mig kunna tillstyrka. Framställda yrkanden örn särskilda representationsbidrag till vissa andra befattningshavare vid marinen synas icke böra föranleda någon åtgärd.

I likhet med lönekommittén förutsätter jag, att de befattningshavare, som omedelbart före löneregleringens ikraftträdande uppbära arvoden, vilka skulle avskaffas utan särskild kompensation, övergångsvis personligen bibehållas vid arvodena, så länge de innehava de befattningar, för vilkas bestridande denna ersättning avsetts.

Såsom framgår av det föregående bör frågan om en rationalisering av det militära arvodesväsendet i övrigt göras till föremål för särskild utredning. Det är önskvärt, att en dylik utredning slutföres inom sådan tid, att frågan om en arvodesreglering vid försvarsväsendet må kunna i ett sammanhang upptagas till prövning vid nästkommande års riksdag. I avvaktan på denna prövning böra, såsom lönekommittén förutsatt, under budgetåret 1939 40 nuvarande arvoden utgå med oförändrade belopp.

3. Specialmotivering till militära avlöningsreglementet.

Såsom i det föregående berörts, har lönekommittén under behandlingen av de i det föreliggande reglementsförslaget upptagna frågorna haft överläggningar med särskilt utsedda representanter för vederbörande militära personalorganisationer, därvid tillfälle beretts personalrepresentanterna att inför kommittén framföra sina synpunkter på de olika lönespörsmålen. Vidare hava delegerade för försvarsväsendets lönenämnd inom en särskild sektion av lönekommittén deltagit i förarbetena till militära avlöningsreglementet. För underlättande av sitt ståndpunktstagande till vissa viktigare detaljfrå gor har kommittén slutligen, såsom av betänkandet framgår, i viss utsträckning funnit sig böra inhämta upplysningar i .skilda hänseenden från vederbörande militära myndigheter eller haft överläggningar med representanter för dessa myndigheter.

Av de vid lönekommitténs betänkande fogade särskilda yttrandena framgår, att — med undantag för löneplaner och därmed sammanhängande frågor — det föreliggande reglementsförslaget icke givit anledning till erinran

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

vare sig från de militära personalrepresentanterna eller av de delegerade för lönenämnden.

Vid angivna förhållanden torde jag här kunna begränsa mig till att redogöra för de över förslaget avgivna yttrandena, endast i den mån desamma synts mig böra föranleda ändringar av saklig eller formell innebörd i de föreslagna avlöningsbestämmelserna eller eljest påkalla särskilt yttrande från min sida. Beträffande övriga ändringsyrkanden, av vilka vissa äro tämligen långt gående, får jag hänvisa till en inom finansdepartementet uppgjord fullständig sammanställning av ifrågavarande yttranden, vilken bilägges handlingarna i ärendet.

Beträffande lönekommitténs motivering till de särskilda paragraferna tillåter jag mig hänvisa till sid. 128—233 i betänkandet.

1 §. Reglementets tillämpningsområde m. m.

1—2 mom. Enligt den av lönekommittén föreslagna lydelsen av 1 § 1 mom. första stycket skall militära avlöningsreglementet äga tillämpning dels å ordinarie officers- och underofficersbeställningar å aktiv stat, dels å de ordinarie beställningar i övrigt vid försvarsväsendet, vilka bestämmas genom beslut av Kungl. Majit och riksdagen, dels ock å extra ordinarie fänriksbeställningar. I fråga om andra beställningar än officers- och underofficersbeställningar avser förslaget, att militära avlöningsreglementet skulle göras tillämpligt å de ordinarie civilmilitära och civila beställningar, för vilka 1927 års officersavlöningsreglemente nu gäller, med undantag för beställningarna såsom bataljonsläkare vid fältläkarkåren och marinläkare av 2. graden, vilka ansetts böra omändras till icke-ordinarie arvodestjänster. För angivande av de olika beställningar, vilka skulle bliva inordnade under det nya reglementets tillämpningsområde, har — på sätt i civila avlöningsreglementet skett — en hänvisning till tjänsteförteckningen ansetts vara tillfyllest. Bestämmelse örn tjänsteförteckningen bär införts i ett andra stycke av 1 mom. Genom den där intagna föreskriften, att tjänsteförteckningen fastställes av Kungl. Majit — givetvis i saklig överensstämmelse med riksdagens beslut — skulle den formella avfattningen av densamma icke behöva underställas riksdagens prövning vare sig vid det nya avlöningsreglementets antagande eller sedermera vid ändringar i reglementets tillämpningsområde, tillskapande av nya eller uteslutande av tidigare befintliga beställningar o. s. v. En dylik ordning har ansetts så mycket mindre kunna giva anledning till erinran, som de ordinarie beställningarna vid försvarsväsendet vad angår såväl benämning som antal och placering i lönegrad finnas upptagna i särskilda av Kungl. Majit och riksdagen fastställda stater eller personalförteckningar. I enlighet med det anförda har lönekommittén i 2 morn. av 1 § intagit ett stadgande därom, att antalet ordinarie beställningar bestämmes genom vederbörliga av Kungl. Majit och riksdagen fastställda stater och personalförteckningar. Under 2 mom. har vidare införts en föreskrift därom, att antalet extra ordinarie fänriksbeställningar bestämmes av Kungl. Majit.

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

91 För min del finner jag den av lönekommittén föreslagna anordningen lämplig. I enlighet härmed har någon tjänsteförteckning icke fogats vid det förslag till militärt avlöningsreglemente, vars föreläggande för riksdagen jag nu förordar.

Såsom framgår av lönekommitténs uttalande å sid. 233—235 av betänkandet, har emellertid lönekommittén verkställt viss överarbetning av gällande tjänsteförteckning till officersavlöningsreglementet. Denna överarbetning har i fråga örn civilmilitära och civila beställningar varit av rent formell art. Med avseende å underofficersbeställningarna överensstämmer tjänsteförteckningen enligt kommitténs förslag med den nuvarande tjänsteförteckningen allenast med den modifikation, som betingas av att enligt förslaget militära avlöningsreglementet icke skulle erhålla tillämpning å de nuvarande underofficerarna av 3. graden vid marinen, vilka följaktligen uteslutits ur förteckningen. I fråga om tjänsteförteckningen för officerare har lönekommittén vidtagit de sakliga ändringar, som föranledas av vad kommittén vid behandlingen av löneplanerna och arvodesväsendet förordat. Enligt vad i berörda sammanhang förutsatts skulle sålunda vissa för officerare avsedda befattningar, i vilka nu beställningshavare placeras eller kommenderas, upptagas i tjänsteförteckningen såsom särskilda beställningar. I anslutning till vad kommittén föreslagit beträffande fänrikarnas anställnings- och löneförhållanden har tjänsteförteckningen kompletterats med den föreslagna nya beställningen såsom extra ordinarie fänrik.

I den mån en reell förbättring av löneställningen för vissa militära chefsposter eller någon av dem kan komma i fråga, bör enligt kommitténs förmenande detta spörsmål prövas i anslutning till en revision av tjänsteförteckningen för civila befattningshavare. Frågan, i vad mån ändringar i nuvarande lönegradsplacering av civilmilitära och civila befattningar bör komma till stånd, har likaledes ansetts böra prövas i anslutning till den blivande tjänsteförteckningsrevisionen för befattningshavare vid civilförvaltningen. I samband med en dylik revision bör enligt kommitténs mening även frågan om en mera vittgående förenkling och rationalisering av tjänstebenämningarna för de civilmilitära beställningshavarna upptagas till prövning.

Vissa av de hörda myndigheterna hava rest krav på ändrade lönegradsplaceringar för en del företrädesvis högre befattningshavare vid försvarsväsendet. Dessa krav äro delvis långt gående. Under det att vissa yrkanden avse lönegradsuppflyttningar för i tjänsteförteckningen redan nu uppförda beställningar, hava i andra fall förslag framställts örn upptagande i tjänsteförteckningen av åtskilliga för närvarande såsom särskilda beställningar ej redovisade befattningar. Sålunda har chefen för marinen yrkat, att såsom särskilda beställningar i tjänsteförteckningen måtte uppföras med placering i lönegraden Ob 1 befattningarna för chefen för Västkustens marindistrikt, chefen för Gotlands kustartilleriförsvar och chefen för marininlendenturkåren samt i lönegraden Oa (5 befattningarna såsom chef för sjökrigsskolan, inspektörerna för undervattensbåtvapnet och minsvepningsvä-

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

sende! saint stabschefen i chefens för kustartilleriet stab. Chefen för marinen bär vidare uttalat sig till förmån för en förbättrad lönegradsplacering av marinöverdirektören och marinöverläkaren. Dessa och liknande yrkanden hava framställts även av marinförvaltningen. Ämbetsverket har sålunda — under framhållande av de med vederbörande befattningar förenade åligganden och ansvar — påyrkat införande såsom särskilda beställningar i tjänsteförteckningen av ett stort antal såväl militära som civilmilitära befattningar, t. ex. i lönegraden Oa 5 avdelningschef i marinförvaltningen och marinstaben, som ej är kommendör (överste) eller eljest upptagits i lönegraden Oa 6, i lönegraden Oa 6 flaggkaptenen, stabschefen i chefens för kustartilleriets stab, chefen för marinförvaltningens artilleriavdelning och chefen för intendenturförvaltningen vid Sydkustens marindistrikt. Slutligen hava chefen för flygvapnet och flygförvaltningen gjort framställning örn ändrad lönegradsplacering för vissa högre, företrädesvis civilmilitära befattningshavare vid flygvapnet. Vissa av myndigheterna hava därjämte framställt förslag örn ändrade tjänstebenämningar för civilmilitära beställningshavare.

Såsom lönekommittén framhållit, torde frågan i vad mån ändringar i nuvarande lönegradsplacering av militära och civilmilitära befattningar bör komma till stånd prövas i anslutning till den blivande tjänsteförteckningsrevisionen för befattningshavare vid civilförvaltningen. Beträffande rent militära beställningshavare torde härvid få förutsättas, att frågan örn ändrad lönegradsplacering endast kommer att avse sådana beställningar, vilka i fråga om lönenivå samt med avseende å arbetsuppgifter och ansvar kunna anses jämförliga med civila chefsbefattningar. Med hänsyn härtill finner jag mig icke kunna upptaga de av myndigheterna framställda yrkandena beträffande löneställningen för vissa beställningshavare till prövning i nu förevarande sammanhang.

Det av kommittén upprättade tjänsteförteckningsförslaget synes mig i avseende å uppställning m. m. vara ägnat att läggas till grund för avfattningen av den tjänsteförteckning, som Kungl. Maj:t jämlikt stadgandet i 1 mom. andra stycket av förevarande paragraf skulle äga fastställa. Detsamma torde få såsom bilaga (bilaga B) fogas vid dagens protokoll.

I detta sammanhang torde jag få lämna en kortfattad redogörelse för innebörden av kommitténs förslag i fråga om tillskapande av beställningar för extra ordinarie fänrikar (betänkandet sid. 25 o. f.).

Hittills har rått det förhållandet, att fänrikarna i vissa fall fått gå lönlösa i avvaktan på att fänrikslön på ordinarie stat blivit ledig, då vederbörande erhållit konstitutorial eller fullmakt såsom fänrik vid vederbörande truppförband. Fänrikarna torde för närvarande vara de enda befattningshavare bland rekryteringspersonalen vid försvars väsendet, som sålunda kunna under längre eller kortare tid efter antagningen få gå utan fast lön, ehuru de bestrida full tjänstgöring. Lönekommittén har för sin del funnit det vara uppenbart, att en övergång till ett system med säkerställande av lön från första dagen för tillträdandet av fänriksanställning skulle innebära en

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

beaktansvärd förbättring, som för ifrågavarande personalgrupp skulle eliminera den undantagsställning, den i förevarande hänseenden hittills intagit. Härvid hava fänrikarna ansetts höra under den första anställningstiden formellt göras till vad de för närvarande reellt äro, nämligen ickeordinarie befattningshavare, örn möjligt med en anställningsform, som medför pensionsrätt. En sådan anställningsform utgör, framhåller kommittén, den inom olika civila förvaltningsområden och även för de civila och civilmilitära personalgrupperna inom försvarsväsendet allmänt förekommande anställningen såsom extra ordinarie befattningshavare. Valet av extra ordinarie anställning såsom tillsättningsform för fänrikarna har synts lönekommittén — i anslutning till vad inom civilförvaltningen är fallet — rimligen böra medföra, att alla officersaspiranter, som vid krigsskoleutbildningen godkänts för officersbefordran, tilldelas lön i egenskap av extra ordinarie tjänstemän omedelbart från och med början av tjänstgöringen såsom officer.

Den från här angivna utgångspunkter till synes mest rationella lösningen av frågan om fänrikarnas anställningsförhållanden vore, framhåller kommittén vidare, att den nuvarande ordinarie fänriksgraden helt slopades och att samtliga beställningshavare bibehölle extra ordinarie anställning under hela tjänstetiden i fänriks tjänstegrad. Fänrikarna skulle då tjänstgöra såsom extra ordinarie befattningshavare intill dess löjtnantslön på stat bleve ledig, då de i tur och ordning skulle erhålla sin första fullmakt såsom löjtnant. Detta skulle emellertid innebära en avsevärd brytning med de i fråga om officerarnas anställningsförhållanden hittills rådande traditionerna, vilka förutsätta ordinarie beställning även i lägsta befälsgrad och en lösare anställningsform endast under en lämplig prövotid i denna grad. Med hänsyn härtill har lönekommittén ansett försiktigheten bjuda, att den ordinarie anställningen i fänriksgraden alltjämt bibehålies såsom en ordinarie beställning, vilken i mån av ledigblivande löner på stat vinnes av fänrikar, vilka i extra ordinarie anställning tjänstgjort minst två år och därvid befunnits lämpliga för fortsatt anställning såsom officer på aktiv stat. Erforderliga bestämmelser örn lön och övriga förmåner åt extra ordinarie fänrikar har lönekommittén av praktiska skäl ansett böra intagas i samma författning, som reglerar avlöningsförhållandena för ordinarie beställningshavare.

Vid utformningen av löneplanen för extra ordinarie fänrikar har lönekommittén iakttagit den regel, som av kommittén i dess betänkande med förslag till civilt avlöningsreglemente förutsatts för civilförvaltningens vidkommande, nämligen att begynnelselönen ligger en löneklass under begynnelselönen för ordinarie beställningshavare i samma lönegrad.

Genomförandet av lönekommitténs förslag beträffande fänrikarna förutsätter, att nuvarande antal ordinarie fänriksbeställningar uppdelas på ordinarie beställningar och extra ordinarie befattningar. Lönekommittén har för sin del funnit lämpligt, att Kungl. Maj:t tillägges befogenhet att årligen fastställa antalet extra ordinarie fänriksbefattningar vid varje truppförband med hänsyn till antalet under året från krigsskolan utgångna elever och antalet genom befordringar ledigblivna befattningar. Denna anordning bär

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

synts ej behöva möta några betänkligheter, enär antalet krigsskolelever årligen av Kungl. Majit bestämmes med hänsyn till truppförbandsvis gjorda beräkningar av behövligt nytillskott i personalkadrerna.

I de över förslaget avgivna yttrandena har allmänt uttalats, att ett inrättande i enlighet med vad lönekommittén förordat av extra ordinarie fänriksbeställningar skulle medföra beaktansvärda fördelar i olika hänseenden. Några myndigheter hava dock framhållit såsom ett önskemål, att lönebeloppen för extra ordinarie fänrikar måtte underkastas viss jämkning uppåt.

För egen del vill jag ansluta mig till lönekommitténs förslag i fråga örn tillskapandet av beställningar för extra ordinarie fänrikar och löneställningen för desamma.

Beträffande de ifrågavarande momenten av 1 § får jag slutligen tillägga, att i 1 mom. intagits en hänvisning till vederbörligt krigsavlöningsreglemente.

3 mom. Kommittén bär ansett det vara lämpligt, att — liksom i civila avlöningsreglementet —- i det militära avlön ingsreglementet omnämnas de olika anställningsformer (fullmakt, konstitutorial, förordnande på viss tid samt förordnande tills vidare), vilka förutsatts skola tillämpas vid tillsättande av de beställningar, som avses i reglementet. I enlighet härmed har i 3 mom. av förevarande paragraf införts ett stadgande i sådant hänseende. Till samma moment har kommittén även överfört den förklaring av begreppet konstitutorial, som finnes intagen i 1 § 3 mom. civila avlöningsreglementet. Slutligen hava under momentet i fråga upptagits bestämmelser angående antagning, respektive entledigande av extra ordinarie fänrikar.

Att märka är, att vid ett genomförande av lönekommitténs förslag beträffande fänrikarnas ställning skulle för officerarnas vidkommande konstitutorial icke längre bliva erforderligt. Konstitutorialformen skulle härigenom kunna frigöras för att beträffande andra personalkategorier än officerare kunna i mån av behov användas såsom anställningsform för personal, vars ställning både formellt och reellt är att betrakta såsom ordinarie. Kommittén förutsätter härvid såsom självfallet, att konstitutorialet i sin vid försvarsväsendet hävdvunna innebörd -—- konstituerad beställningshavare kan, utan att ha beträtts med tjänstefel, avskedas allenast på lämplighetsskäl — helt avskaffas och ersättes med det civila konstitutorialbegreppet. Vad underofficerarna angår, har kommittén funnit traditionsskäl i viss mån tala för bibehållande av fullmaktsformen. Frågan, huruvida de underofficersbeställningar, som nu tillsättas medelst fullmakt, eller vissa av dem framdeles böra tillsättas medelst konstitutorial i civilförvaltningens bemärkelse, har emellertid ansetts böra göras beroende av den utredning rörande anställningsformerna inom statsförvaltningen i allmänhet, varom lönekommittén i sitt betänkande angående civilt avlöningsreglemente gjort hemställan. I fråga örn beställningshavare tillhörande löneplan C gäller för närvarande, att en prövotid före tilldelandet av fullmakt är stadgad beträffande åtskilliga beställningar. Särskilt med hänsyn till uppkommande konsekvenser i pensionshänseende

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

har lönekommittén ansett den ojämnhet böra undanröjas, som består däri att prövotiden beredes genom tillsättning i vissa fall med konstitutorial men i andra fall medelst förordnande. I de fall, där beställningshavaren före ordinarieblivandet prövats i tidigare anställning vid försvarsväsendet, bör enligt kommitténs mening hinder icke föreligga för att redan från början tilllämpa en fast, ordinarie anställningsform. För vissa beställningshavare — t. ex. ingenjörspersonal vid tygdepartementets fabriker och anstalter, vilken personal ofta rekryteras direkt från praktisk verksamhet utom statens tjänst — har emellertid en prövotid ansetts vara önskvärd före utfärdandet av en definitiv anställningshandling. Härvid bör enligt kommitténs mening tillämpas den anordningen, att den ordinarie beställningen vid vakans icke omedelbart återbesättes utan till en början uppehälles medelst förordnande under lämplig prövotid.

Till lönekommitténs av de hörda myndigheterna biträdda förslag, att konstitutorialet i dess inom försvarsväsendet hävdvunna bemärkelse avskaffas och i stället kommer till användning såsom definitiv anställningsform för vissa lägre huvudsakligen civilmilitära beställningar, kan jag ansluta mig. Såsom kommittén förutsatt kommer frågan, i vad mån beställningar skola tillsättas genom fullmakt respektive genom konstitutorial, att bliva beroende på resultatet av den utredning rörande anställningsformerna inom statsförvaltningen i allmänhet, varom lönekommittén i annat sammanhang gjort hemställan. Jag torde alltså framdeles få anledning att återkomma till detta spörsmål.

Lönekommittén har uttalat sig för att extra ordinarie fänrik skulle antagas av vederbörande försvarsgrenschef medelst skriftligt antagningsbevis samt att entledigande av extra ordinarie fänrik av annan anledning än tjänstefel skulle ske genom beslut av försvarsgrenschefen efter skriftlig uppsägning senast tre månader före anställningens upphörande. Bestämmelser i nu angivna hänseenden hava av kommittén införts i tredje och fjärde styckena av förevarande moment. Med hänsyn till önskvärdheten av en central prövning av frågor om anställande och entledigande av extra ordinarie fänrikar finner jag mig böra tillstyrka kommitténs förslag i denna del.

I enlighet med förslag av försvarsväsendets lönenämnd hava smärre redaktionella jämkningar av författningstexten vidtagits under fjärde stycket av förevarande moment.

9 §. Löneklassplacering vid övergång till annan löneplan.

Under förevarande paragraf har, efter påpekande av försvarsväsendets lönenämnd, vidtagits den jämkning i författningstexten, att ordet »avlöning» utbytts mot »lön».

12 §. Löneklassplacering vid befordran till lägsta undcrofficersbeställning.

Arméförvaltningen har framhållit, att enligt de föreskrifter, som influtit i Kungl. Maj:ts cirkulär till statsmyndigheterna den 28 maj 1937, nr 581,

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 245•

angående rätt i vissa fall för extra ordinarie befattningshavare att tillgodoräkna tid för militär anställning, sådan anställning skall anses hava innehafts i en följd, även om avbrott av sammanlagt högst tre månader förekommit mellan olika anställningsperioder, dock att tiden för dylikt avbrott icke må inräknas i anställningstiden. Ämbetsverket har ansett, att ett införande i militära avlöningsreglementet av motsvarande föreskrifter icke behövde möta några betänkligheter. I enlighet härmed har ämbetsverket föreslagit, att förevarande paragraf måtte kompletteras med ett stadgande därom, att fast anställning skall anses hava innehafts i en följd, även om avbrott av sammanlagt högst tre månader varje gång förekommit mellan olika anställningsperioder, dock att tid för dylikt avbrott icke må inräknas i anställningstiden.

Då arméförvaltningens ifrågavarande förslag synes mig sakligt väl grundat, har jag ansett mig böra komplettera bestämmelserna under förevarande paragraf med ett stadgande, vilket inskjutits såsom ett nytt tredje stycke. Såsom följd härav har sista stycket av paragrafen underkastats viss formell jämkning.

16 §. Semester.

Ett av arméförvaltningen framställt yrkande örn utsträckt semestertid för militärläkare, som uppehåller befattning för vars erhållande fordras specialutbildning i radiologi, torde först efter närmare utredning böra upptagas till prövning.

17 §. Tjänstledighetsavdrag.

Försvarsväsendets lönenämnd har påpekat, att det under sista stycket av förevarande paragraf upptagna stadgandet, att C-avdraget utgöres av samtliga på tjänstledighetstiden belöpande kontanta avlöningsförmåner, icke torde böra givas den tolkningen, att under kontanta avlöningsförmåner i allmänhet skulle inbegripas ekiperingsbidrag. Även jag hyser den uppfattningen, att en dylik tolkning av ifrågavarande bestämmelse icke skulle stå väl samman med syftet med och konstruktionen av ekiperingsbidraget.

18 §. Tjänstledighet för offentligt uppdrag.

I anledning av ett påpekande av försvarsväsendets lönenämnd har — för undvikande av misstolkning — ordet »departementschef» i 1 mom. utbytts mot uttrycket »chef för statsdepartement».

19 §. Tjänstledighet till följd av olycksfall i tjänsten m. m.

Chefen för armén har framhållit önskvärdheten av att oavkortad lön måtte få åtnjutas vid sjukdom, ådragen i tjänsten, och till stöd härför anfört, att den militära personalen på grund av tjänstgöringens natur torde i högre grad än någon annan personalgrupp vara utsatt för risken att i tjänsten ådraga sig sjukdom. Samma ståndpunkt har intagits av marinförvaltningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 24ö.

97 Vid det övervägande jag ägnat saken har jag icke ansett tillräcklig anledning föreligga att avvika från de bestämmelser, som innefattas i kommitténs förslag på förevarande punkt. Dessa bestämmelser överensstämma med motsvarande föreskrifter för civilförvaltningens tjänstemän, bland vilka icke saknas personal med jämförliga sjukdomsrisker på grund av tjänstgöringens natur.

25 §. Vikariatsersättning och vikariatslön.

Under 1 mom. av förevarande paragraf har lönekommittén intagit bestämmelser angående ersättning vid olika slag av vikariat i egentlig bemärkelse. Stadgandena i första stycket avse att reglera sådana fall av vikariat, vid vilka den vikarierande förordnats eller kommenderats att uppehålla sådan högre beställning eller befattning, som enligt stat eller eljest i behörig ordning — d. v. s. av Kungl. Majit i konselj — meddelade föreskrifter skall bestridas av beställningshavare inom högre lönegrad, och därvid tillagts full befogenhet med avseende å befattningens uppehållande. Bestämmelserna i andra stycket avse att efter prövning av den myndighet, som meddelat vikariatsförordnande, möjliggöra tillerkännande av vikariatsersättning, eventuellt till reducerat belopp, i sådana fall, då en mera obetydlig, formell inskränkning i den vikarierandes befogenhet föreligger. Föreskrifterna i tredje stycket avse att möjliggöra vikariatsersättnings utgående vid vikariat å sådan högre befattning, som enligt behörigen meddelade föreskrifter företrädesvis bör bestridas av beställningshavare inom högre lönegrad än den vikarien tillhör.

I några av de över förslaget avgivna yttrandena hava framställts anmärkningar mot utformningen av bestämmelserna i förevarande moment. Sålunda har arméförvaltningen uttalat, att den i momentets första stycke intagna bestämmelsen icke i avseende å tydlighet kunde tillerkännas något företräde framför vad som nu gäller. Vad särskilt anginge uttrycket »i behörig ordning meddelade föreskrifter», syntes i reglementstexten böra direkt utsägas, att därmed skulle förstås allenast av Kungl. Majit i konselj meddelade bestämmelser. Vidare borde med avseende å de i första stycket avsedda vikariatsfallen i reglementstexten fastslås, att fråga vore endast örn sådana vikariat, vid vilka den vikarierande tillagts full befogenhet. Det i 16 § gällande officersavlöningsreglemente intagna stadgandet örn rätt till vikariatsersättning vid förordnande eller kommendering att bestrida göromål, vilka ankomma på beställningshavare inom högre lönegrad, holde enligt arméförvaltningens åsikt bibehållas. Vad angår stadgandet i andra stycket av förevarande moment hava chefen för flygvapnet och flygförvaltningen uttalat, att det synts vara med rättvisa och billighet förenligt, att full vikariatsersättning finge utgå, oavsett örn viss mindre inskränkning i vikariens befogenhet förelåge. Arméförvaltningen har uttalat sig för sådan ändring av nyssnämnda stadgande, att prövningen av frågor örn vikariatsersättning i där avsedda fall skulle anförtros åt vederbörande centrala förvalt-

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 245.

98 Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

ningsmyndighet. Slutligen har arméförvaltningen ansett bestämmelserna i tredje stycket vara i behov av förtydligande.

Beträffande bestämmelserna i 1 mom. tredje stycket har arméförvaltningen vidare anfört:

Bestämmelserna i 1 mom tredje stycket torde närmast avse, att vikariatsersättning skall kunna utgå vid vikariat i befattning såsom kompanichef och kompaniadjutant, där sådan förmån hittills icke plägat medgivas. Kommitténs uttalanden i motiveringen synas dock något svävande. Sålunda finner kommittén, att det måste anses vara med rättvisa och billighet förenligt, att i dessa och liknande fall en utvidgad rätt till vikariatsersättning kommer till stånd. Självfallet bör däremot vikariatsersättning icke utgå på grund av förordnande att uppehålla befattning, vilken enligt gällande bestämmelser förutsatts alternativt kunna bestridas antingen av högre beställningshavare eller av beställningshavare i den lönegrad, den förordnade själv tillhör. Det är att märka, att befattningarna såsom kompanichef och kompaniadjulant just höra till dem, som kunna alternativt besättas med kapten eller löjtnant respektive fanjunkare eller sergeant.

Det förslag till förändrade regler angående vikariatsersättnings åtnjutande vid försvarsväsendet, som lönekommittén framlagt, har tillkommit i syfte att till de militära beställningshavarnas förmån skapa större likhet mellan de civila och militära bestämmelserna på förevarande område, i den mån detta med hänsyn till försvarsväsendets organisation och tjänstgöringsförhållanden varit möjligt. Då förslagets avfattning synes mig vara ägnat att i tillämpningen möjliggöra tillerkännande av vikariatsersättning i de fall, då sådan förmån får anses påkallad men hittills ej utgått, har jag ansett mig icke böra för närvarande ifrågasätta någon ändring av kommittéförslaget på denna punkt.

Med anledning av vad arméförvaltningen anfört angående möjligheterna att bereda vikariatsersättning vid vikariat eller placering i befattningar såsom kompanichef och kompaniadjutant må framhållas, att dessa befattningar — såsom lönekommittén ock förutsatt -—- torde vara att hänföra till befattningar, vilka företrädesvis böra bestridas av beställningshavare i viss lönegrad (kaptens, respektive fanjunkares), och att sålunda förutsättningar för tillämpning av stadgandena i 1 mom. tredje stycket samt i 2 mom. vid vikariat eller placering i dylik befattning torde föreligga.

26 §. Sjötillägg m. m.

I de föreslagna stadgandena om sjötillägg hava vissa myndigheter, i främsta rummet chefen för marinen samt marinförvaltningen, föreslagit åtskilliga ändringar i syfte att ernå en för personalen i vissa avseenden förmånligare avvägning av sjötillägget. Därjämte har föreslagits tillskapande av ett särskilt lönetillägg av sjötilläggs natur, benämnt forttillägg, vid tillfällig förläggning till kustartilleriets försvarsanstalter (s. k. ytterförläggningar). Jag har ansett mig ej här böra närmare ingå på dessa yrkanden, vilka icke synts mig böra föranleda ändring i kommittéförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

99 I 2 och 3 moni. av förevarande paragraf har lönekommittén infört bestämmelser angående särskild förhöjning av sjötillägget till beställningshavare under utövande av befattning såsom fartygschef eller högre förbandschef. Då ifrågavarande förmån, såsom med kommitténs förslag lärer vara avsett, torde böra utgå allenast under rörlig förläggning, har jag ansett reglementstexten böra förtydligas i nu nämnda hänseende.

Med anledning av yrkanden härutinnan av chefen för flygvapnet och försvarsväsendets lönenämnd har jag vidare funnit stadgandet i 4 mom. böra ändras så, att där avsedd förmån må kunna — i likhet med vad nu är fallet — tillkomma jämväl underofficer vid flygvapnet, som under sjötjänstgöring omhänderhar annan uppbörd än penninguppbörd.

27 §. Flygtillägg m. m.

Å sid. 204 o. f. av sitt betänkande med förslag till militärt avlöningsreglemente har lönekommittén lämnat en redogörelse för sin inställning till frågan om den allmänna avvägningen av de under flygtjänstgöring utgående förmånerna. Denna ståndpunkt innebär, att kommittén funnit sig icke böra föreslå någon nedsättning av de för närvarande utgående flygtilläggens nivå. Enligt kommitténs förslag skulle flygtilläggen i olika befattningar för månad räknat utgå med nedan angivna belopp:

Emellertid har lönekommittén i förevarande sammanhang haft att taga ställning jämväl till spörsmålet örn en reglering av rätten till ersättning vid skador eller dödsfall till följd av olycksfall under flygtjänstgöring. Härom anför kommittén i huvudsak följande:

I anslutning till ett av riksdagens år 1936 församlade revisorer gjort uttalande i ämnet anförde 1937 års riksdag, att vägande skäl syntes tala för att beträffande den militära flygpersonalen frågan örn rätt till ersättning åt efterlevande ävensom vid invaliditet klarlades och grunderna härför fastställdes. Då emellertid detta spörsmål sammanhängde med frågan örn de övriga särskilda förmåner, som utginge till berörda personal, syntes utredningen böra omfatta samtliga de ersättningar, som ansåges böra tillkomma denna personal. Under åberopande av det anförda hemställde riksdagen, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning i fråga örn bestämmandet av formen för särskild ersättning till i flygtjänst sysselsatt militär personal.

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

På grund härav uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den 23 juli 1937 åt flygförvaltningen att verkställa den av riksdagen begärda utredningen samt därefter till Kungl. Majit inkomma med det yttrande och förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Till åtlydnad härav överlämnade chefen för flygvapnet och flygförvaltningen med gemensam skrivelse till Kungl. Majit den 12 mars 1938 utredning jämte förslag i ämnet. Härefter förordnade Kungl. Majit genom beslut den 20 maj 1938, att ifrågavarande ärende skulle överlämnas till 1936 års lönekommitté för att vara för kommittén tillgängligt vid fullgörande av dess uppdrag.

I nyssnämnda skrivelse hava chefen för flygvapnet och flygförvaltningen förordat, att den statliga försäkringen för olycksfall i arbete måtte beträffande olycksfall under flygtjänstgöring utbyggas enligt vissa riktlinjer, som utformats i en vid skrivelsen fogad promemoria.

I sin skrivelse hava emellertid chefen för flygvapnet och flygförvaltningen uttalat att, då beträffande officerare, underofficerare och civilmilitär personal på aktiv stat något oundgängligt behov av förhöjda dödsfallsersättningar icke syntes föreligga, de sålunda förordade åtgärderna borde komma till stånd endast under den förutsättningen, att icke på grund härav en reduktion av de under flygtjänstgöring utgående förmånerna behövde vidtagas. Verkan av en sådan reduktion vöre nämligen i rekryteringshänseende oberäknelig och kunde befaras bliva ogynnsam.

Enligt de riktlinjer, som i den vid flygmyndigheternas skrivelse fogade promemorian uppdragits för en reglering av rätten till ersättning vid skada till följd av olycksfall under flygtjänstgöring nr. m., skulle vid invaliditet, förorsakad av olycksfall under flygtjänstgöring, livränta enligt olycksfalls försäkringslagens bestämmelser utgå med 50 procents förhöjning; därest livränta ej skulle utgå men den skadade av olycksfallet erhållit sådant men, att han blivit oförmögen att vidare användas i flygtjänst, skulle till honom utgivas en årlig livränta av 300 kronor. I avseende å dessa ersättningars åtnjutande skulle tillämpas de i olycksfallsförsäkringslagen i övrigt givna stadgandena, dock att avdrag med hänsyn till lönen ej borde göras å ovan sist omförmäld livränta. Vid olycksfall med dödlig utgång borde en reglering av hithörande ersättningsfrågor lämpligen företagas på det sätt, att maximibeloppen av nu utgående livräntor till änka, respektive föräldrar (adoptivföräldrar), förhöjdes med 600 kronor för år samt att livränta åt barn (adoptivbarn) finge utgå med författningsenligt belopp intill dess barnet fyllt 19 år, under iakttagande härvid, att sålunda bestämda tilläggsersättningar skulle reduceras i samma proportion, i vilken författningsenligt utgående livräntor kunde hava blivit nedsatta för att sammanlagt ej överstiga två tredjedelar av den avlidnes arbetsförtjänst.

Det förslag beträffande livränteförmåner, vari den av flygmyndigheterna verkställda utredningen utmynnat, synes lönekommittén i och för sig vara av beskaffenhet att kunna förordas såsom grundval för en fristående utbyggnad av de nu författningsenligt utgående ersättningarna i anledning av olycksfall under flygtjänstgöring. Förslaget skulle medföra icke oväsentliga förbättringar icke blott för beställningshavare, som drabbas av olycksfall utan även, och icke minst, för efterlevande till sådan beställningshavare i händelse av dödsfall. Med hänsyn härtill vöre det enligt kommitténs mening naturligt att, i anslutning till vad som alternativt ifrågasatts i den vid flygmyndigheternas skrivelse fogade promemorian, ett genomförande i huvudsak av förslaget förknippades med viss reduktion i varje fall av de högsta flygtilläggsbeloppen för att härigenom mellan staten och beställningshavarna fördela den kostnad, som förslagets genomförande skulle komma att medföra.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 245.

101 Vid de överläggningar, som lönekommittén i ämnet haft med chefen för flygvapnet och andra representanter för flygvapnets ledning, har emellertid från dessas sida rests ett bestämt motstånd mot lanken på en reduktion av flygtilläggen. Man har därvid framhållit de risker med avseende å rekryteringen, som en sådan reduktion skulle kunna medföra. Det har tillika hävdats, att enligt på personalhåll allmänt rådande uppfattning en sådan lösning vore att föredraga, varigenom de ordinarie beställningshavarna vid en reglering av rätten till utvidgade livränteförmåner uteslötcs från dessa förmåner, framför en lösning enligt vilken de ökade förmånerna skulle förknippas med reduktion av flygtilläggen.

Ehuru enligt lönekommitténs mening en evalvering i viss mindre omfattning av de kontanta flygtilläggen mot av staten i övrigt bekostade ökade livränteförmåner vid olycksfall även ur personalsynpunkt borde vara att betrakta såsom fördelaktig, har kommittén med hänsyn till de bestämda erinringar, som gjorts mot den ifrågasatta lösningen, och särskilt i betraktande av svårigheterna att bedöma verkningarna i rekryteringshänseende av en omläggning i angiven riktning funnit sig icke böra vidhålla tanken på en dylik omläggning. Då den av riksdagen påkallade författningsmässiga regleringen av rätten till förhöjda livränteförmåner vid olycksfall synes böra genomföras och det icke kan anses tillfredsställande att från en sådan reglering utesluta de ordinarie beställningshavarna, har kommittén i stället ansett sig böra ifrågasätta en sådan lösning av frågan, som med utgångspunkt från tanken på en kostnadsfördelning mellan beställningshavarna och staten gör de ordinarie beställningshavarna delaktiga av en dylik förbättring endast i mindre omfattning än enligt det av flygmyndigheterna framlagda förslaget men till gengäld utan sänkning av flygtilläggens nivå. En dylik lösning kan enligt kommitténs förmenande ske på huvudsakligen följande sätt. 1 fråga om den livränta å 300 kronor, som enligt flygmyndigheternas förslag skulle utgå till beställningshavare, vilken av olycksfall erhållit sådant men att han, ehuru kvarstående i anställningen, ej kan användas i flygtjänst, synes någon ändring ej böra ske. Med avseende å livränta till beställningshavare, som på grund av olycksfallsskada nödgas avgå med invalidpension, innebär flygmyndigheternas förslag, att dylik livränta skulle utgå — i .stället för, såsom nu gäller, med två tredjedelar av den beräknade årsinkomstens maximibelopp, 3,000 kronor — med hela maximibeloppet, varvid emellertid den i 11 § olycksfallsförsäkringslagen föreskrivna reduktionen med hänsyn till utgående invalidpension skulle bibehållas. Enligt kommitténs mening bör i stället livräntan fastställas att utgå med belopp, motsvarande fem sjättedelar av årsinkomstens maximibelopp, eller således med 2,500 kronor, under iakttagande härvid av nyssnämnda reduktionsregel. Med avseende å efterlevandelivräntorna torde någon ändring ej böra ske beträffande förslaget örn utsträckt lid för åtnjutande av livränta till minderåriga barn; i fråga örn livränta lill efterlevande änka torde däremot förhöjningen av det författningsenliga livräntebeloppet böra begränsas till 300 i stället för föreslagna 000 kronor årligen.

Lönekommittén anser sig böra förorda, att en reglering av rätten till förhöjda livränteförmåner vid olycksfall under flygtjänstgöring för ordinarie beställningshavare verkställes i huvudsaklig överensstämmelse med vad nu angivits. 1 fråga örn utformningen av erforderliga bestämmelser i ämnet bär lönekommittén ansett sig icke böra framlägga något förslag. Kommittén förutsätter, att frågan härom kommer att i första hand underkastas prövning och förslag av riksförsiikringsanstaltcn, vars utlåtande i ämnet torde böra inhämtas. Kommittén vill emellertid uttala, alt en förhöjning av livränteförmånerna, som i princip sträcker sig längre än vad nyss förordats,

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

enligt kommitténs mening icke bör medgivas utan samtidig reduktion av de högsta flygtilläggsbeloppen.

Försvarsväsendets lönenåmnd har under hänvisning till den allmänna löneförbättring, lönenämndens förslag till lönebelopp innebure för den militära personalen, ansett sig böra hemställa, att de högsta flygtilläggens belopp måtte nedsättas med ett belopp av tio kronor och således utgå med 260, respektive 200 kronor i månaden. Å andra sidan har lönenämnden funnit övervägande skäl tala för att ersättningarna till skadade flygare eller till omkomna flygares efterlevande avvägas i enlighet med de för personalen fördelaktigare grunder, som angivits i chefens för flygvapnet och flygförvaltningens i sådant hänseende framlagda förslag av den 12 mars 1938.

Riksförsäkringsanstalten har yttrat sig beträffande frågan om en reglering av rätten till ersättning vid skador eller dödsfall till följd av olycksfall under flygtjänstgöring och därvid anfört bland annat följande:

Vidkommande först frågan, var erforderliga stadgande!! i berörda hänseenden böra införas, vill riksförsäkringsanstalten förorda, att erforderliga stadganden örn särskilda förmåner vid olycksfall under flygtjänstgöring sammanföras i en särskild författning.

Vad beträffar frågan, under vilka förutsättningar nu ifrågasatt tilläggsersättning må utgå, finner riksförsäkringsanstalten, att rätten till sådana förmåner bör i princip tillkomma envar vid krigsmakten anställd eller värnpliktig, som i fredstid till följd av olycksfall drabbas av skada, medan han under tjänstgöring befinner sig å militärt flygplan. Sålunda skulle inbegripas utom besättningen även den, som eljest under militärtjänstgöring medföljer flygplan då det är under färd i luften eller vid start eller landning framföres på marken eller vattnet. Vad sålunda stadgas bör i tillämpliga delar gälla även under tjänstgöring å annat militärt luftfartyg än flygplan samt vid fallskärmshopp.

Ifråga örn storleken av de tilläggslivräntor, som i flygmyndigheternas förslag framförts, hava beställningshavarna uppdelats i två grupper. Den ena kategorien upptager beställningshavare, som erhållit sådant men, att de —- utan att lia blivit obrukbara i vanlig tjänstgöring — blivit oförmögna att vidare nyttjas i flygtjänst. Den andra kategorien utgöres av sådana, vilka måst avskedas ur tjänst med invalidpension. Erfarenheten har emellertid visat, att invalida officerare och underofficerare i mycket stor utsträckning även vid betydande invaliditet beretts möjligheter att kvarstå i aktiv tjänst intill inträffad pensionsålder. Sådana beställningshavare hava sålunda kunnat uppbära oavkortade avlöningsförmåner.

Det framlagda förslaget till avlöningsreglemente innehåller icke någon bestämmelse, att utgående livränta må föranleda minskning i avlöningen. En konsekvens härav är, att avlöningen enligt stadgandena i 11 § 4 stycket olycksfallsförsäkringslagen skall presumeras utgöra sådant understöd, som må avdragas från livränta på grund av invaliditet. Dock må livräntan utgå, om och i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda.

Nämnda stadgande infördes i 11 § olycksfallsförsäkringslagen genom lag den 26 juni 1936. I proposition nr 218 till 1936 års riksdag med förslag till lagändringen uttalade föredragande departementschefen (sid. 49) med anledning av ett yttrande från flygstyrelsen, att som i stadgandet omnämnda »särskilda förhållanden», som kunde föranleda utbetalande av livränta trots utgående avlöning, torde kunna räknas även sådana fall, då befattningshavare på grund av skadan nödgades avstå från en lönande bisyssla

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

eller bleve oanvändbar i viss kvalificerad tjänstgöring, som vore förenad med särskild ersättning. Flygstyrelsen hade i sitt yttrande omnämnt flygtjänstgöring som en med särskild ersättning förenad tjänstgöring.

Av det anförda framgår, att en beställningshavare vid flygvapnet, som på grund av skada blir oförmögen till flygtjänst men beredes tillfälle att kvarstå i aktiv tjänst med oavkortad lön, redan nu kan beredas någon kompensation för flygtilläggets bortfallande, i det han kan berättigas att vid sidan av sin lön utfå eventuell livränta helt eller delvis. Riksförsäkringsanstalten har ännu icke föreliaft något ärende av detta slag till prövning, men det torde kunna förutsättas, att livräntan bör utgå helt, i varje fall örn den icke är av mera betydande storlek. Uppgår den årliga arbetsförtjänsten till 3,000 kronor, utgör lägsta livränta — vid 10 procent invaliditet —- 200 kronor för år.

Efter avgång ur tjänst med ålderspension skall livräntan alltid utgå utan avdrag, enär ålderspension numera icke skall betraktas som mot livräntan svarande understöd.

Därest skadan är så allvarlig, att den skadade måste taga avsked med invalidpension, skall han å livräntan vidkännas avdrag, motsvarande den del av pensionen, som överstiger det belopp, vartill rätt grundats genom anställningstiden. Stadgandet härom infördes i 11 § olycksfallsförsäkringslagen genom ovannämnda lagändring och har ännu icke praktiskt tillämpats av riksförsäkringsanstalten. På grund härav kunna ostridigt exakta beräkningar icke framläggas till belysande av vilken sammanlagd ersättning, som kommer att utgå i olika fall.

Riksförsäkringsanstalten vill för sin del icke göra någon erinran mot flygmyndigheternas förslag, enligt vilket invalidlivräntorna skulle förhöjas med 50 procent. Förhöjningen synes böra givas karaktären av ett tillägg till livräntan, vilket icke ingår som integrerande del av denna. Härigenom skulle tilllägget icke vara underkastat avdragsreglerna i 11 § olycksfallsförsäkringslagen, med mindre detta särskilt stadgades. Det torde icke vara erforderligt att angiva, att avdrag å livräntan jämlikt 11 § för sådant tillägg» oj heller skall ifrågakomma.

Lägsta livränta skulle tillhopa med ovannämnda tillägg komma att utgöra 300 kronor vid 3,000 kronors arbetsförtjänst. Örn en beställningshavare vid flygvapnet åsamkas en invaliditet av 10 procent och därefter kvarstår i tjänst men är oförmögen till flygtjänstgöring, skulle han i anslutning till vad ovan anförts kunna påräkna att vid sidan av lönen erhålla en kompensation av intill 300 kronor årligen. Skulle livräntan utgöra ett mera avsevärt belopp, synes det vara tveksamt, örn såväl livränta som livräntetillägg böra utgå. I dylikt fall föreligger emellertid möjlighet till avkortning av livräntan. Vid övervägande av dylik avkortning bör enligt rikslörsäkringsanstaltens mening hänsyn få tagas till det utgående livräntetillägget.

Flygmyndigheterna hava i sitt förslag ifrågasatt, huruvida icke en extra ersättning av 300 kronor för år skulle tillförsäkras sådan beställningshavare, som på grund av skada bleve oförmögen till flygtjänst men likväl icke skulle anses berättigad till livränta. Härtill må anföras, att vid invaliditetsgradens bestämmande hänsyn skall tågås till, bland annat, den skadades yrke. Örn en beställningshavare vid flygvapnet till följd av skada, exempelvis en ögonskada, blir oduglig till flygtjänst, synes det därför antagligt, att livränta vanligen kommer att tillerkännas, även örn skadan i vanliga fall icke anses medföra 10 procents invaliditet. Något mera påtagligt behov av den ifrågasatta bestämmelsen örn extra ersättning vid invaliditet under 10 procent torde på grund härav knappast kunna anses föreligga. Riksförsäkringsanstalten finner sig därför för sin del icke höra förorda en sådan bestämmelse. Det må anmär-

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

kas, att lämpligheten av en sådan bestämmelse blir än mera tveksam, i den mån tilläggsersättningarna i enlighet med riksförsäkringsanstaltens förslag utsträckas till andra grupper än dem, varå det föreslagna lönereglementet skall äga tillämpning.

Vad vidare angår den ifrågasatta förhöjningen av utgående livräntor åt efterlevande till under flygning förolyckade beställningshavare, hava flygmyndigheterna föreslagit, att maximibeloppen av livräntor till änkor respektive föräldrar höjas med 600 kronor, vilket belopp av 1936 års lönekommitté föreslagits nedsatt till 300 kronor.

Till åskådliggörande av de livränte- och pensionsförmåner, som samtidigt kunna utgå till änkor efter förolyckade flygare, hava inom riksförsäkringsanstalten verkställts vissa beräkningar. Av dessa beräkningar framgår, bland annat, att änka efter en kapten med nu utgående pension torde i pensionsoch livränteförmåner sammanlagt bekomma för år räknat ett belopp av 2,634 kronor, änka efter en löjtnant sammanlagt 2,040 kronor, änka efter en fanjunkare sammanlagt 1,878 kronor. Tages hänsyn till att änkor efter flygare böra placeras i särklass med hänsyn till det förhållandet, att de förolyckade i ekonomiskt hänseende intagit en särställning bland försvarsväsendets beställningshavare, synas goda skäl tala för att livräntetillägg jämväl här böra utgå. Att härvid frångå det tillägg av 50 procent, som ansetts böra tillkomma skadade beställningshavare, synes enligt riksförsäkringsanstaltens mening icke böra ifrågakomma. Anstalten vill därför föreslå, att efterlevande änka jämte den henne tillkommande livräntan skall erhålla livräntetillägg med 50 procent av livräntans belopp.

Flygmyndigheterna hava föreslagit en extra ersättning till efterlevande barn. Denna extra ersättning skulle bestå däri, att barn skulle äga rätt till livränta intill nitton års ålder i stället för intill sexton års ålder enligt nu gällande bestämmelser. Riksförsäkringsanstalten finner intet vara att erinra mot att en extra ersättning stadgas för efterlevande barn. Enligt anstaltens mening är emellertid lämpligast, att jämväl denna ersättning gives formen av ett tillägg till livräntan, att utgå under samma tid som denna, det vill säga till dess barnet uppnår sexton års ålder. Vidkommande storleken äv livräntetillägget synes även detta lämpligen kunna bestämmas till livräntans halva belopp.

Vad angår frågan örn ersättningen till efterlevande föräldrar, torde denna fråga erhålla ökad praktisk betydelse i den mån tilläggsersättningarna i enlighet med riksförsäkringsanstaltens förslag utsträckas till andra grupper än dem, som avses i det föreslagna avlöningsreglementet. Enligt riksförsäkringsanstaltens mening bör jämväl livräntetillägg till föräldrar eller adoptivföräldrar kunna utgivas med 50 procent av livräntan. Liksom livränta till föräldrar eller adoptivföräldrar icke må bestämmas till högre belopp än som motsvarar värdet av det underhåll, som de av den avlidne åtnjutit, böra ej heller livränta och livräntetillägg tillhopa överstiga denna gräns.

Där livräntor till efterlevande skulle komma att tillsammans överstiga två tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, nedsättas livräntorna till sammanlagt detta belopp, så länge anledning till nedsättning fortfar. Därvid skall iakttagas, att livräntor till maka och barn eller adoptivbarn skola utgå före livränta till föräldrar eller adoptivföräldrar samt att förstnämnda livräntor skola, i den mån så erfordras, nedsättas i förhållande till vad på varje livräntetagare belöper. Äro livräntorna på sådant sätt oavkortade, synas livräntetilläggen, såsom flygmyndigheterna avsett, böra bestämmas med utgångspunkt från de reducerade beloppen.

Livränta till skadad arbetare kan, när synnerliga skäl äro för handen, efter beslut av försäkringsrådet på därom av den skadade gjord ansökan helt

Kunni. Maj:ts proposition nr 245.

eller delvis utbytas mot ett kapitalbelopp för en gång. Motsvarande torde böra gälla i fråga om de föreslagna livräntetilläggen å invaliditetslivräntor. Till efterlevande make, som uppbär livränta och före fyllda sextio år ingår nytt äktenskap, utgives ett kapital för en gång motsvarande tre fjärdedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Någon motsvarande utbetalning av livräntetillägg synes icke vara motiverad.

Det synes skäligt, att möjlighet beredes för tillerkännande av de ifrågasatta tilläggsersättningarna även i sådana fall, då skadan inträffat redan före den av riksförsäkringsanstalten föreslagna förordningens ikraftträdande. Med hänsyn till att tilläggsersättning i dylika fall i viss utsträckning redan bereus på extraordinär väg vill riksförsäkringsanstalten föreslå ett stadgande, att förordningen skall äga tillämpning å tidigare olycksfall, örn och i den mån Kungl. Majit så beslutar. Tilläggsersättningar, som kunna komma att tillerkännas enligt detta stadgande, torde böra utgå först från och med dagen för förordningens ikraftträdande.

Från riksförsäkringsanstaltens förevarande beslut har föredraganden, byrådirektören Källström, varit skiljaktig, i det han anfört bland annat följande.

Även om skäl kan anses föreligga, att utöver det lämnade uppdraget pröva behovet av och inkomma med förslag örn tilläggsförmåner jämväl för andra beställningshavare än dem remissen avser, synas å andra sidan starka betänkligheter möta för att låta förslaget omfatta samtliga dessa personalgrupper.

Vidkommande fast anställt manskap vid försvarsväsendet må framhållas, att detta manskap i allmänhet först vid befordran till furir användes i flygtjänst. Volontärer och korpraler fullgöra däremot marktjänst i egenskap av mekaniker, smeder o. s. v. Samma är förhållandet med värnpliktiga med undantag för sådana värnpliktiga, som erhålla utbildning till officerare. Av det sagda framgår, att behovet av särskilda förmåner för nu omförmälda grupper icke på långt när är så stort, som beträffande ordinarie beställningshavare. Med hänsyn till en långvarig, ständig och ansvarsfylld flygtjänstgöring med åtföljande fysiska och psykiska påfrestningar befinna sig beställningshavare i officers och underofficers tjänsteställning i en alldeles särskilt utsatt ställning. Härtill kommer att fast anställt manskap och värnpliktiga med ytterst få undantag äro ogifta och sällan befinna sig i det ekonomiska läge, att de kunna väsentligt bidraga till sina föräldrars uppehälle. Detta utgör ytterligare ett skäl, som motiverar någon tids anstånd i fråga örn prövningen, huruvida nu nämnda grupper skola tillerkännas särskilda förmåner.

Antagligen kommer förslag till nytt avlöningsreglemente för fast anställt manskap att framläggas för nästkommande års riksdag. Det är då av stor vikt att taga del av de allmänna förmåner, som ett dylikt reglemente kan komma att föreskriva, innan man går att taga ställning till spörsmålet, huruvida fast anställt manskap bör tillerkännas förmåner av nu föreslagen art. Ifrågasättas kan också, huruvida icke erforderliga tilläggsbestämmelser böra i vad de avse fast anställt manskap och värnpliktiga införas i 1927 ars militärersättningsförordning, vilken torde komma att bliva föremål för omarbetning i samband med nu pågående revision av gällande olycksfallslörsäkringslag.

De beställningshavare, som här böra ifrågakomma, bliva i första hand officerare (jämväl fänrikar) och underofficerare vid flygvapnet, samt ordinarie beställningshavare vid försvarsväsendet i övrigt, som vid olyckstill-

106 Kungl. Maj:ts proposition nr Bo-

fället vöre stadda i tjänsteutövning och sålunda åtnjöte flygtillägg eller flygtraktamente.

Vid de överväganden jag ägnat frågan örn den allmänna avvägningen av de under flygtjänstgöring utgående förmånerna, har jag funnit mig böra tillstyrka lönekommitténs förslag, att flygtilläggen tillsvidare bibehållas vid nuvarande nivå. Avvägningen av här avsedda förmåner är emellertid i viss mån beroende av det sätt, på vilket en reglering av rätten till förhöjda livränteförmåner vid skador eller dödsfall på grund av olycksfall under flygtjänstgöring kan komma att genomföras. Med hänsyn till sistnämnda frågas komplicerade beskaffenhet är jag icke beredd att på grundval av den utav riksförsäkringsanstalten förebragta utredningen nu framlägga något förslag i ämnet. Enligt min mening bör frågan örn en reglering av rätten till olycksfallsersättning åt flygande personal eller dess efterlevande lämpligen upptagas till slutlig prövning och avgörande i ett sammanhang, sedan avlöningsförhållandena ordnats för försvarsväsendets personal i sin helhet, däribland även det fast anställda manskapet. Jag anser mig emellertid redan nu böra uttala, att en mera väsentlig förhöjning av de nuvarande livränteförmånema enligt min mening bör medföra en omprövning av beloppen av de olika flygtilläggen.

I anledning av ett härutinnan gjort påpekande av flygvapnets myndigheter och försvarsväsendets lönenämnd har jag vidtagit den ändring av föreskriften i 3 mom. av förevarande paragraf, att i enlighet med för utbildningen av flygvapnets personal numera givna föreskrifter elevtillägg må utgå endast till beställningshavare, som vid flygvapnet undergår grundläggande utbildning till flygspanare.

31 §. Ersättning för flyttningskostnad.

De i förslaget till militärt avlöningsreglemente intagna bestämmelserna om ersättning för flyttningskostnad hava i tillämpliga delar utformats efter saklig förebild av motsvarande stadganden i civila avlöningsreglementet. Ersättning för flyttningskostnad skall sålunda utgå bl. a. till beställningshavare, vilken

a) utan egen ansökning eller därom uttryckt önskan förflyttats från en förläggningsort till en annan;

b) vid övergång från icke-ordinarie befattning till ordinarie beställning eller från beställning inom annan löneplan än den han själv tillhör eller till följd av befordran eller på grund av förordnande eller kommendering att uppehålla viss beställning eller befattning nödgats flytta till annan ort; eller ock

c) eljest fått sig ålagt att byta bostad.

Det under c) upptagna stadgandet innebär i förhållande till nuvarande bestämmelser en utvidgning av rätten till flyttningskostnadsersättning i så måtto, att dylik ersättning skulle få utgå även till beställningshavare, som nödgats byta bostad på en och samma förläggningsort.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

1 anslutning till nu gällande bestämmelser har lönekommittén i sista stycket av förevarande paragraf intagit ett stadgande, som avser flyttningskostnadsersättning för beställningshavare, vilken på grund av kommendering såsom aspirant vid generalstabskåren eller såsom elev vid någon av de militära högskolorna eller såsom intendents- eller förvaltaraspirant måste företaga flyttning till Stockholm. I samma stycke har kommittén vidare intagit en föreskrift därom, att bestämmelserna om flyttningskostnadsersättning icke skola utgöra hinder för beviljande av dylik ersättning i samband med genomförande av passagesystem vid vissa truppförband enligt vad därom är särskilt stadgat.

Vissa av de hörda myndigheterna hava framställt anmärkningar mot den föreslagna avfattningen av bestämmelserna om ersättning för flyttningskostnad.

Chefen för armén: Bestämmelserna angående ersättning för flyttningskostnad borde erhålla en sådan formulering, att tvekan icke behövde råda angående flyttningsersättnings utgående även vid kommenderingar och tillträde av befattningar, vartill vederbörandes samtycke först inhämtats eller som skett efter ansökan.

Chefen för marinen: Beträffande flyttningsersättning för kustartilleriets personal från Gotland till fastlandet hade chefen för kustartilleriet givit uttryck åt det önskemålet, att beställningshavare, som placerats till tjänstgöring vid Gotlands kustartillerikår i Fårösund, måtte tillerkännas rätt till sådan ersättning. Flertalet beställningshavare vid nämnda kår finge förutsättas hava flyttat till Gotland på grund av tvångskommendering från truppförbanden å fastlandet. Förläggningsorten Fårösunds isolerade läge, tidvis svåra klimat och små resurser finge anses föranleda till att den ur tjänsten med pension avgångne i regel väntades önska sig från orten. Det syntes med hänsyn därtill skäligt, att beställningshavaren efter avgången ur tjänst bereddes möjlighet till återflyttning till fastlandet. Till ifrågavarande av chefen för kustartilleriet anförda synpunkter anslöte sig chefen för marinen.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen: Den av lönekommittén föreslagna bestämmelsen om rätt till flyttningskostnadsersättning för beställningshavare, som utan egen ansökning eller därom uttryckt önskan förflyttades från en förläggningsort till en annan, innebure en väsentlig inskränkning i beställningshavares rätt att komma i åtnjutande av ersättning för flyttning. De särskilda förhållanden, som vore rådande inom försvarsväsendet, syntes motivera, att någon ändring icke vidtoges, i vad som härutinnan för närvarande gällde. Det syntes knappast skäligt, att vid en förflyttning, som föranletts av en beställningshavares omplacering till befattning, för vilken han vore bättre lämpad, denne själv nödgades bära kostnaden för förflyttningen allenast på den grund, att han i en eller annan form uttalat en önskan örn densamma.

I anledning av den av lönekommittén föreslagna bestämmelsen örn rätt i vissa fall till flyttningskostnadsersättning för förvaltaraspirant ville chefen för flygvapnet och flygförvaltningen erinra därom, att även personal tillhörande flygvapnet beordrades alf såsom extra elever följa den för arméns förvallaraspirantcr avsedda lill Stockholm förlagda lörvaltarkursen. Denna kurs omfattade två perioder örn en respektive tre månader med mellanliggande tjänstgöring vid egen flygflottilj. Den tid, under vilken utbildningen förlagts till Stockholm, vore således för flygvapnets förvaltaraspiranter icke

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 245-

på långt när av den varaktighet som för arméns förvaltaraspiranter. Vid sådant förhållande kunde det icke anses motiverat, att flygvapnets förvaltaraspiranter under sin tjänstgöring i Stockholm komme i åtnjutande av lön efter Stockholms ortsgrupp samt ersättning för flyttning, utan syntes dessa böra erhålla lön efter förläggningsorten jämte i förekommande fall tjänstgöringstraktamente.

Arméförvaltningen: De föreslagna bestämmelserna örn ersättning för

flyttningskostnad hade erhållit en sådan avfattning, att de, vid förslagets antagande, skulle, med hänsyn till de på det militära förvaltningsområdet gällande speciella förhållandena, icke komma att täcka samtliga de fall, där dylik ersättning enligt nu gällande bestämmelser utginge.

För närvarande gällde såsom allmän huvudregel, att ersättning utginge vid flyttning, som vederbörande beställningshavare företagit på grund av att han erhållit förändrad förläggningsort. Detta syntes icke hava kommit till fullt tydligt uttryck i förslaget. Med den lydelse 31 § första stycket erhållit syntes det icke uteslutet, att krav på flyttningsersättning skulle kunna framställas av till exempel officer, som kommenderats såsom chef för ett studentkompani. Även örn dylik kommendering icke innebure uppehållande av viss befattning, syntes dock i författningsrummet böra tydligt framhållas, att förändringen i förläggningsort vore det avgörande villkoret för ersättnings åtnjutande.

Ytterligare kunde framhållas, att bestämmelserna i första stycket a) och b) i vissa fall icke syntes utesluta varandra. Om t. ex. en officer vid intendenturkåren förflyttades från befattning såsom regementsintendent vid ett truppförband till motsvarande befattning vid ett annat, skulle — förutsatt att han icke gjort ansökning eller uttryckt önskan örn förflyttningen —- stadgandena i både a) och b) kunna tillämpas. Hade däremot förflyttningen föregåtts av sådan ansökning etc., skulle vederbörande väl vara utesluten från rätten till flyttningsersättning enligt stadgandet i a) men däremot kunna erhålla sådan förmån jämlikt b). Förordnande att uppehålla viss beställning eller befattning skulle alltså medföra rätt till flyttningsersättning oberoende av gjord ansökning eller uttryckt önskan. Örn åter beställningshavare omplacerades till tjänstgöring vid stab eller förvaltningsverk utan att därmed avsåges uppehållande av viss beställning eller befattning, skulle flyttningsersättning kunna beredas vederbörande endast under förutsättning, att han icke gjort ansökning eller uttryckt önskan örn att förflyttas. Ur beställningshavarnas synpunkt måste det onekligen te sig svårförklarligt, att, om två beställningshavare båda gjorde ansökning örn omplacering, den, som i anledning därav förordnades uppehålla viss befattning, komme i åtnjutande av flyttningsersättning, men sådan förmån till äventyrs förvägrades den andre, på den grund att han icke foges i anspråk för motsvarande tjänstgöring.

Det förefölle, i anledning av vad nu auförts, som örn skäl knappast förelåge, att, i den omfattning kommittéförslaget innebure, frångå den hittillsvarande avfattningen av motsvarande stadganden, vilka visat sig på ett tillfredsställande sätt reglera hithörande förhållanden. I tydlighetens intresse borde emellertid författningsrummet kompletteras med en föreskrift, att flyttningsersättning skulle tillkomma även den, som på grund av Kungl. Maj:ts därom meddelade föreskrift förklarades skola under tjänstgöring å annan ort än den vanliga förläggningsorten anses fullgöra ordinarie tjänstgöring å förstnämnda ort. I tillämpningen hade väl icke rått någon tvekan om, att ersättning i dylikt fall skulle utgå, men rent formellt sett kunde de nu gällande bestämmelserna knappast anses täcka dylikt fall.

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

109 Marinförvaltningen: Beträffande ersättning för flyttningskostnad inne-

bure förslaget — i likhet med vad som bestämts för civila befattningshavare — att sådan ersättning skulle utgå till beställningshavare, vilken utan egen ansökan eller därom »uttryckt önskan» förflyttades från en förläggningsort till en annan. De citerade orden tydde på att det vore fråga örn en muntlig överenskommelse eller en muntligt uttryckt önskan. Personalen borde emellertid med sin chef kunna diskutera möjligheterna för viss förflyttning utan att därför gå miste om den flyttningsersättning, som eljest skulle utgå. För de militära förhållandena vore det därför lämpligast, att 31 § a) formulerades sålunda: »utan egen ansökan förflyttas från en förläggningsort till en annan».

o Försvarsväsendets lönenämnd: Med hänsyn till de vid försvarsväsendet

rådande speciella befordringsförliållandena ville lönenämnden uttala sig för att den under a) av förevarande paragraf intagna bestämmelsen omarbetades i saklig anslutning till motsvarande stadgande i 26 § officersavlöningsreglementet.

I anledning av vad i utlåtandena anförts har jag funnit de föreslagna bestämmelserna om flyttningskostnadsersättning böra bringas till närmare överensstämmelse med de nuvarande reglerna i officersavlöningsreglementet. I enlighet härmed har jag låtit verkställa viss omarbetning av de i första stycket upptagna föreskrifterna. Därjämte har — i anledning av arméförvaltningens härutinnan gjorda påpekande — såsom ett nytt tredje stycke införts ett stadgande därom, att rätt till flyttningsersättning må tillkomma jämväl beställningshavare, som på grund av Kungl. Majrts därom meddelade föreskrift förklaras skola under tjänstgöring å annan ort än den vanliga förläggningsorten anses fullgöra ordinarie tjänstgöring å förstnämnda ort.

Med anledning av det utav chefen för flygvapnet och flygförvaltningen gjorda uttalandet, att det icke kan anses motiverat, att flygvapnets förvaltaraspiranter på grund av sin tjänstgöring i Stockholm skulle komma i åtnjutande av ersättning för flyttning, har jag funnit mig böra förse stadgandet i sista styckets första mening med en kompletterande föreskrift därom, att här avsedd ersättning må utgå, där ej Kungl. Majit för särskilda fall annorlunda förordnar. Med stöd av denna föreskrift blir Kungl. Majit oförhindrad att genom särskilt beslut undantaga flygvapnets förvaltaraspiranter från här avsedd förmån.

Det av chefen för kustartilleriet framställda, av chefen för marinen tillstyrkta förslaget i fråga örn införande av rätt till flyttningsersättning för i Fårösund stationerad personal i samband med personalens avgång ur tjänsten synes icke böra föranleda någon åtgärd i detta sammanhang.

37 §. Allmänna bestämmelser örn sjukvård.

Under 4 mom. av förevarande paragraf har lönckommittén infört ett stadgande därom, att i fråga örn rätt till sjukvård under sjötjänstgöring gäller vad därom särskilt stadgas. I enlighet med ett av marinförvaltningen gjort påpekande har jag vidtagit den jämkningen i avfattningen av stadgandet, att efter ordet »sjötjänstgöring» infogats orden »och avpollettering från fartyg».

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 245-

38 §. Tjänsteläkare.

I vissa yttranden ha uttalanden gjorts rörande tjänsteläkarorganisationen. Jag torde senare få återkomma härtill i samband med anmälan av medelsbehovet för nästa budgetår till ersättningar åt verksläkare m. m.

40 §. Sjukhusvård.

I propositionen nr 263 till 1938 års riksdag med förslag till civilt avlöningsreglemente upptogos, i huvudsaklig överensstämmelse med vad lönekommittén härutinnan föreslagit, under 35 § av reglementsförslaget vissa bestämmelser angående statens bestridande av kostnad för tjänstemans vård å allmänt sjukhus. Vid ärendets behandling i statsutskottet uttalade utskottet (uti. nr 161 sid. 72—73), att utskottet icke ansett sig berett att för det dåvarande fatta definitiv ståndpunkt till huru kostnaderna för vården å allmänt sjukhus skulle ersättas och huru de i samband därmed framlagda detaljspörsmålen borde slutligt regleras. I sak hade utskottet den uppfattningen, att för de särskilda befattningshavarna dessa frågor borde lösas på ett likformigt sätt, men vissa svårigheter syntes föreligga bland annat därutinnan, att vid åtskilliga av landsting drivna sjukvårdsinrättningar vården å enskilda och halvenskilda rum ersattes enligt av landstingen fastställda legosängsavgifter, varvid särskild ersättning för läkarvård icke utginge. På grund härav hade utskottet ansett en omarbetning av 35 § böra ske, sedan ytterligare utredning i ärendet verkställts. Utskottet hemställde, att bestämmelserna om sjukhusvård i nämnda paragraf måtte utgå och ersättas med en allmän föreskrift av innehåll, att frågan örn vård å allmänt sjukhus och ersättningen därför skulle regleras genom särskilda föreskrifter, som beslutades av Kungl. Maj:t och riksdagen.

Riksdagen beslöt i enlighet med statsutskottets hemställan (riksd. skr. nr 388).

Lönekommittén framhåller, att bestämmelserna om sjukhusvård m. m. för försvarsväsendets beställningshavare självfallet böra utformas i nära anslutning till de regler, som härutinnan kunna bliva fastställda för civilförvaltningens vidkommande och till vilka de civila lönenämnderna erhållit uppdrag att utarbeta förslag. Vid utarbetandet av sitt reglementsförslag har lönekommittén emellertid ansett lämpligt att i tillämpliga delar utgå från de föreskrifter, som voro intagna i det för 1938 års riksdag framlagda förslagel till civilt avlöningsreglemente, detta närmast för att angiva, huru enligt kommitténs förmenande gränsdragningen mellan de olika beställningarna med avseende å rätten till vårdplats bör äga rum. I enlighet härmed hava bestämmelserna i 40 § av lönekommitténs reglementsförslag utformats efter saklig förebild av stadgandena i 35 § av Kungl. Maj:ts förslag till civilt avlöningsreglemente.

Sedan de civila lönenämnderna inkommit med förslag i ämnet, har Kungl. Maj .t i proposition nr 223 till årets riksdag framlagt förslag angående ändrad lydelse av 35 § civila avlöningsreglementet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

lil

Liksom lönekommittén anser jag, att bestämmelserna om sjukhusvård m. m. för försvarsväsendets beställningshavare böra utformas i anslutning till de regler, som härutinnan avses för civilförvaltningen. Jag har därför vidtagit i anledning av det i sist omförmälda proposition framlagda förslaget betingade ändringar i avfattningen av 40 §.

Av det anförda följer, att jag icke biträder av marinförvaltningen framfört förslag örn att militärpersonalen skulle erhålla full ersättning för kostnad för vård å allmänt sjukhus vid all i tjänsten ådragen sjukdom.

47 §. Ersättning för tjänstebostad m. m.

Enligt 42 § 3 mom. civila avlöningsreglementet skall ersättning för tjänstebostad i första hand bestämmas genom överenskommelse mellan vederbörande myndighet och tjänsteman. I förslaget till militärt avlöningsreglemente har lönekommittén under 47 § 3 mom. från nu gällande avlöningsreglemente upptagit bestämmelse därom, att ersättningen för tjänstebostad skall bestämmas av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet på förslag av vederbörande chef. I ett den 26 september 1938 avgivet förslag till riktlinjer för bestämmandet av ersättning för tjänstebostad har emellertid statens bostadsnämnd framhållit önskvärdheten av att jämväl för försvarsväsendet föreskrift måtte meddelas, att överenskommelse skall träffas i berörda avseende. Under hänvisning till nämnda förslag har försvarsväsendets lönenämnd, som i likhet med bostadsnämnden ansett övervägande skäl tala för att enhetliga bestämmelser bliva gällande för statsförvaltningen i dess helhet, hemställt, att förevarande moment måtte avfattas i överensstämmelse med de för allmänna civilförvaltningen gällande föreskrifterna.

Då det även enligt min mening får anses önskvärt, att enhetliga regler på förevarande område tillskapas för statsförvaltningen i dess helhet, har jag vidtagit härav betingad jämkning i avfattningen av stadgandet i 47 § 3 mom.

57 §. Lönenämnd.

I vissa yttranden ha uttalanden gjorts rörande lönenämndsinstitutionens organisation. Jag torde senare få återkomma härtill i samband med motsvarande spörsmål för civilförvaltningen.

Rörande låneärendenas beredning inom Kungl. Maj:ts kansli anför lönekommittén följande:

I sitt betänkande med förslag till civilt avlöningsreglemente berörde lönekommittén i samband med frågan örn lönenämnd jämväl spörsmålet örn de civila löneärendenas beredning inom Kungl. Maj:ts kansli. Kommittén betonade därvid betydelsen för avlöningsbestämmelsernas likformiga och konsekventa tillämpning av att beredningen inom Kungl. Maj:ts kansli av de lönefrågor, i vilka Kungl. Majit skulle hava att fatta beslut eller för riksdagen framlägga förslag, centraliserades till ett och samina departement, lämpligen finansdepartementet, i stället för att såsom hittills varit fallet beredas inom de olika fackdepartementen. Ett sammanförande av löneärendena till finansdepartementet syntes vara en naturlig konsekvens av att de

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

civila avlöningsreglementen, som för särskilda förvaltningsområden hittills utfärdats på föredragning av social-, kommunikations-, jordbruks- och handelsdepartementen, ersattes med ett på finansdepartementets föredragning utfärdat gemensamt avlöningsreglemente för civilförvaltningen i allmänhet Härav borde också följa, att alla generella tilläggs- och tillämpningsbestämmelser till reglementet utfärdades efter beredning inom finansdepartementet, liksom ock att, där fråga uppstode om framställning till riksdagen angående ändring i eller undantag från reglementets föreskrifter, sådan fråga borde behandlas inom finansdepartementet. Men även där Kungl. Maj:t enligt reglementet hade att fatta beslut i särskilda fall syntes beredning inom ett och samma departement vara påkallad.

Frågan om en sådan centralisering av löneärendenas behandling berördes även av chefen för finansdepartementet i propositionen till 1938 års riksdag med förslag till civilt avlöningsreglemente, därvid departementschefen för egen del uttalade sig i anslutning till kommitténs uppfattning. I sin skrivelse i anledning av propositionen förklarade sig riksdagen vilja understryka de i propositionen gjorda uttalandena örn önskvärdheten av centralisering till finansdepartementet av löneärendena inom Kungl. Maj:ts kansli, en åtgärd som enligt riksdagens mening vöre en viktig förutsättning för en likformig och konsekvent tillämpning av de nya lönebestämmelserna.

Då förslaget till militärt avlöningsreglemente uppbyggts efter i huvudsak samma principer som det nya civila avlöningsreglementet och bestämmelserna i reglementsförslaget på betydelsefulla punkter äro helt och hållet eller nära överensstämmande med civila avlöningsreglementet, synes det kommittén följdriktigt, att jämväl beredningen av på Kungl. Maj:ts beslut beroende ärenden rörande försvarsväsendets löneförhållanden — i varje fall i den mån de äro av mera principiell och för ernåendet av likformighet inom det statliga lönesystemet betydelsefull art — övertages av finansdepartementet. Kommittén — som förutsätter, att även det militära avlöningsreglementet utfärdas på finansdepartementets föredragning — anser sålunda givet att, där fråga uppstår om framställning till riksdagen rörande ändring i eller undantag från det militära avlöningsreglementets föreskrifter, sådan fråga beredes inom finansdepartementet. Vidare torde inom finansdepartementet böra behandlas alla ärenden angående utfärdande av generella tillläggs- och tillämpningsföreskrifter till sagda avlöningsreglemente liksom ock rörande ändringar i dylika föreskrifter. Utseendet av ledamöter i försvarsväsendets lönenämnd torde ock böra ankomma på finansdepartementets föredragning.

Ur synpunkten av önskvärd likformighet vid det statliga lönesystemets tillämpning skulle det onekligen vara till fördel, om till finansdepartementet även kunde förläggas beredningen av de lönefrågor, i vilka Kungl. Maj:t jämlikt det militära avlöningsreglementets bestämmelser skulle hava att fatta beslut i varje särskilt fall. Det lärer emellertid icke nu kunna tillförlitligt bedömas, huruvida även organisatoriskt sett ett överförande till finansdepartementet av dessa jämförelsevis talrika ärenden skulle framstå såsom en lämplig åtgärd. Ett ställningstagande härutinnan synes böra få anstå till en senare tidpunkt, då närmare erfarenhet vunnits rörande arbetsförhållanden och erforderliga arbetskrafter å den byrå inom finansdepartementet, som efter sammanförandet till detta departement av de civila löneärendena får till åliggande att bereda dessa ärenden. Hänsyn bör härvid jämväl tagas till frågan örn lämplig personalorganisation inom försvarsdepartementet. Det må erinras därom, att inom försvarsdepartementet för närvarande finnes inrättad en särskild byrå, som förutom andra uppgifter har till åliggande att bereda försvarsväsendets lönefrågor och som genom en överflyttning av löne-

113 Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

ärendena till annat departement givetvis skulle få sitt verksamhetsområde icke oväsentligt minskat. Örn sålunda försvarsväsendets löpande avlöningsärenden, med de undantag som ovan sagts, tills vidare bibehållas inom försvarsdepartementet, bör emellertid självfallet förutsättas, att beredningen av de på försvarsdepartementets föredragning ankommande lönefrågorna, i den man de äro av betydelse ur synpunkten av en enhetlig och konsekvent tillämpning av de statliga lönebestämmelserna, sker gemensamt med finansdepartementet.

Vad lönekommittén sålunda anfört har icke blivit föremål för något uttalande vid ärendets remissbehandling. För egen del ansluter jag mig till lönekommitténs ståndpunkt.

58 §. Reglementets tillämplighet.

I denna paragraf har lönekommittén upptagit bestämmelser, vilka dels reglera förutsättningarna för reglementets giltighet beträffande beställningshavare, som redan före reglementets ikraftträdande vunnit ordinarie anställning, och dels angiva, i vad mån ändringar i de stadganden, som innefattas i reglementet, kunna under löpande löneregleringsperiod göras tillämpliga på beställningshavare, som blivit underkastade reglementets stadganden. Beträffande motiveringen för ifrågavarande bestämmelser, vilka icke påkalla något särskilt uttalande från min sida, tillåter jag mig hänvisa till sid. 231— 233 av kommitténs betänkande.

Reglementets ikraftträdande.

Lönekommittén har förutsatt, att militära avlöningsreglementet skulle träda i kraft den 1 juli 1939 eller vid samma tidpunkt som civila avlöningsreglementet. Jag utgår fran att arbetet med utfärdande av erforderliga tilläggsbestämmelser till militära avlöningsreglementet ävensom övriga förberedande åtgärder för att bringa reglementet i tillämpning skola kunna så bedrivas, att reglementet kan träda i kraft vid nyss angiven tidpunkt.

4. Avlöningsförhållandena för beställningshavare å övergångsstat.

1936 års lönekommitté. Lönekommittén erinrar om att 1930 års militäravlöningssakkunniga ansett sig böra föreslå, att lönen till de å övergångsstat uppförda beställningshavarna skulle, oavsett om överföringen skett frivilligt eller tvångsvis, beräknas på grundval av de nya löneplaner, som de sakkunniga framlade i sitt förslag till militärt avlöningsreglemente. I anslutning härtill anför lönekommittén följande:

En väsentlig anledning till denna de sakkunnigas ståndpunkt, som avviker fran vad eljest i allmänhet plägat tillämpas vid löneregleringar, torde vara att söka i den omständigheten, att det då icke var fråga om en reell reglering av lönerna - - lat vara att förslagets genomförande skulle medfört löneförbättringar — utan örn en i huvudsak formell omarbetning av löneplanerna för inarbetande av dyrtidstillägget i de fasta lönerna. En bidragan-

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sorni. Nr 245. 8

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 245

de orsak utgjorde önskemålet att personalen å övergångsstat ej i pensionshänseende skulle ställas sämre än beställningshavare å aktiv stat, vilka då ännu ej kommit i åtnjutande av definitiv pensionsreglering i anledning av 1921 års lönereglering. En sådan pensionsreglering har emellertid sedermera vidtagits genom antagande av 1935 års militära tjänstepensionsreglemente.

Enligt lönekommittén ställer sig spörsmålet örn ordnandet av de till övergångsstat överförda beställningshavarnas löneförhållanden principiellt annorlunda, därest — såsom skett i det nya civila avlöningsreglementet och nu avses skola ske jämväl i ett nytt militärt avlöningsreglemente — inarbetande av dyrtidstillägg i de fasta lönerna kombineras med en allmän reglering uppåt av lönenivån. Den frågan uppställer sig då, huruvida och i vad mån den å övergångsstat uppförda personalen bör bliva delaktig av en dylik reell lönereglering och av en därav sannolikt föranledd ny pensionsreglering.

Lönekommittén erinrar vidare örn att kommittén berört fragan örn avlöningsförhållandena för personal å övergångsstat i kommitténs betänkande angående civilt avlöningsreglemente (sid. 250). Kommittén anförde därvid, att det nya civila avlöningsreglementet icke borde erhålla tillämpning å befattningshavare, som vore uppförda å indragnings- eller övergångsstat och som icke hade tjänstgöringsskyldighet, även om de åtnjöte avlöning enligt något av de nu gällande avlöningsreglementena. Mot denna uppfattning gjordes ingen erinran vare sig från Kungl. Maj:ts eller riksdagens sida. Det har sålunda förutsatts, att civila avlöningsreglementet skall äga tillämpning å befattningshavare å övergångsstat, därest han har tjänstgöringsskyldighet. Någon betänklighet har ej ansetts behöva hysas mot en sådan anordning, alldenstund det inom civilförvaltningen icke lärer förekomma, att en befattningshavare uppföres å övergångsstat utan att han även i fortsättningen tages i anspråk för tjänstgöring i samma omfattning som den »aktiva» eller icke övertaliga personalen. Tjänstemän, som vid en omorganisation inom civilförvaltningen anses böra avföras från aktiv tjänst, överföras enligt nuvarande praxis å indragningsstat.

Även den å övergångsstat vid försvarsväsendet uppförda personalen är, framhåller lönekommittén, underkastad tjänstgöringsskyldighet, vare sig vederbörande frivilligt eller tvångsvis överförts till övergångsstat. Emellertid föreligger i avseende å tjänstgöringsskyldigheten en väsentlig skillnad mellan den frivilligt och den tvångsvis överförda personalen: i fredstid kan endast av den senare uttagas tjänstgöring utöver en periodiskt återkommande minimitjänstgöring; den frivilligt överförda personalens tjänstgöringsskyldighet är däremot begränsad till en obligatorisk minimitid.

Lönekommittén anför därefter i huvudsak följande:

Då lönekommittén haft att taga ståndpunkt till frågan, hur avlöningsförhållandena för personal å övergångsstat vid försvarsväsendet böra ordnas efter införandet av ett nytt militärt avlöningsreglemente, har kommittén till en början ansett sig icke kunna tillråda att, såsom 1930 års militäravlöningssakkunniga ifrågasatte, till det nya avlöningsreglementet generellt skulle överföras alla beställningshavare på övergångsstat. Häremot möta betänkligheter både ur principiella synpunkter och med hänsyn till de skiftande

Kungl. Maj.ts proposition nr 245. 115

förhållanden, som råda beträffande olika grupper av dessa beställningshavare.

I fråga om de frivilligt överförda beställningsliavarna synas rimliga sakskäl icke kunna anföras för att nu vidtaga en ny reglering av lönenivån genom överflyttning av dessa beställningshavare på ett nytt avlöningsreglemente. Ifrågavarande beställningshavare hava, på egen ansökan, år 1925 en gång för alla avförts från aktiv stat, nied rätt att åtnjuta 75 procent av då gällande löner för lägsta ortsgrupp men nied skyldighet att fullgöra i genomsnitt en månads tjänstgöring vartannat år. Att en eller annan av beställningshavarna enligt frivilligt åtagande bestrider tjänstgöring därutöver, mot åtnjutande av tjänstgöringstraktamente, förändrar i realiteten icke denna befattningshavargrupps karaktär av övertalig personal, vars arbetskraft icke avsetts att utnyttjas i fredstid. De frivilligt överförda äro i själva verket närmast att jämställa nied sådan civil personal, som överförts till indragningsstat utan tjänstgöringsskyldighet. Ett medtagande i löneregleringen av en sådan grupp skulle strida mot hittills tillämpade löneregleringsprinciper och åsamka staten kostnader, vilka måste betecknas som onödiga och icke ens kunna motiveras av billighetsskäl.

I viss mån annorlunda ställer det sig med de tvångsvis överförda beställningshavarna. Dessa hava utan egen ansökan fått sin militära bana avbruten och alltså ofrivilligt försatts i det läget, att de icke automatiskt kunna bliva delaktiga av en ny lönereglerings förmåner, något som de utan statens tvångsingripande eljest skulle hava blivit. De äro också formellt underkastade full tjänstgöringsskyldighet, även om denna skyldighet i övervägande antalet fall icke utnyttjas. Ur nu antydda synpunkter har inom lönekommittén övervägts, huruvida icke ersättningen till den tvångsvis överförda personalen borde generellt baseras på det nya avlöningsreglementet. I sak skulle en sådan lösning —- vilken skulle överensstämma med yrkanden från personalhåll — innebära, att den tvångsvis överförda personalen inordnades under det nya avlöningsreglementet med iakttagande i tillämpliga delar av de i 1925 års förenämnda kungörelse givna särskilda reglerna för lönens bestämmande.

Mot en dylik lösning kunna emellertid riktas vägande erinringar. Ett bifall till förslaget skulle innebära, att löneregleringens förmåner bleve utsträckta till en mängd beställningshavare, vilka icke alls tagas i anspråk utöver minimitjänstgöringen. Det skulle alltså medföra kostnader för en höjning av avlöningen även flir personer, vilka sedan ett årtionde tillbaka inriktat sig på verksamhet väsentligen utom statstjänst och av vilka kanske många äro ekonomiskt oberoende av lönen å övergångsstat. Såsom konsekvens av en dylik generell lönereglering skulle därjämte komma nödvändigheten att ställa pensionsförmånen i relation till den höjda lönenivån, vilket skulle draga med sig ytterligare kostnader. Ett bifall till förslaget skulle onekligen innebära ett steg utöver vad hittills plägat tillämpas vid löneregleringar. Endast i den mån övergångsstatarnas tjänstgöringsskyldighet fullt utkräves och alltså personalens arbetskraft helt tages i anspråk, skulle ett medtagande i löneregleringen av denna grupp överensstämma med allmän praxis inom civilförvaltningen.

Med hänsyn till vad nu senast framhållits kunde en sådan gränsdragning ifrågasättas, att endast sådana tvångsvis överförda beställningshavare, sorn uppehålla för pensionerad personal avsedda arvodestjänster eller eljest tagas i anspråk för ständig tjänstgöring, inordnades under det nya avlöningsreglementct. Ur principiella och ekonomiska synpunkter kunde ett dylikt alternativ väl försvaras; det må erinras, att tvångsvis överförd beställningshavare. sorn uppehåll!'!' arvodesbefattning eller eljest är i ständig tjänstgöring, be-

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

rättigats uppbära de särskilda provisoriska lönetillägg, vilka i avvaktan på en blivande lönereglering tillerkänts personal å aktiv stat.

Å andra sidan måste anmärkas, att en kategoriklyvning av den tvångsvis överförda personalen på angivet sätt torde vara svår att i praktiken konsekvent verkställa. Enligt vad som försports, hava redan under nuvarande förhållanden olika meningar gjort sig gällande, när det gällt att avgöra, vilken personal som skulle komma i åtnjutande av de provisoriska lönetilläggen. En beställningshavare, som under ett visst år är inkallad till full tjänstgöring, kan ett annat år vara ur tjänst och vice versa. Ville man å det nya avlöningsreglementet överföra någon grupp bland de tvångsvis överförda, bleve man sannolikt av praktiska skäl nödsakad att medtaga alla till denna kategori hörande. Det torde också kunna sägas, att ur synpunkten av en rättvis ersättning under tjänstgöringens fullgörande fullgoda sakskäl för en differentiering mellan ständigt tjänstgörande och för kortare tider inkallade knappast föreligga. Det kan ifrågasättas, om tillräcklig anledning gives att kvarhålla den, som tjänstgör en viss del av året, i en principiellt sämre löneställning än den, som tjänstgör hela året. En beställningshavare, som genom en tvångsåtgärd utestängts från befattning å aktiv stat men likväl har tjänstgöringsskyldighet, kan med visst fog göra anspråk på att under inkallelse till tjänstgöring, vare sig denna inskränkes till den obligatoriska minimitiden eller omfattar tid därutöver, erhålla ersättning baserad på samma grundlön som den, vilken gäller för i aktiv tjänst varande beställningshavare.

Då sålunda å ena sidan ett medtagande i löneregleringen av all tvångsvis överförd personal till synes skulle sträcka sig för långt och å andra sidan en begränsning till allenast ständigt tjänstgörande skulle vara svår att i praktiken genomföra samt knappast skulle bereda personalen rättvisa under tjänstgöring, har lönekommittén ansett sig böra stanna vid ett annat alternativ för frågans lösning. Detta alternativ går ut på, att visserligen ingen beställningshavare å övergångsstat formellt överföres till de nya avlöningsbestämmelserna men att å andra sidan all tvångsvis överförd personal under själva tjänstgöringen — vare sig obligatorisk eller ej och vare sig långvarig eller kort — får sin ersättning grundad på det nya avlöningsreglementet. Till närmare utveckling härav anför lönekommittén följande:

I sak skulle en sådan lösning innebära, att de i kungörelsen 1925: 429 angivna grunderna skulle lända till efterrättelse på basis av löneklassbeloppen i de blivande nya löneplanerna i stället för 1921 års löneplaner. Även de i det nya avlöningsreglementet innefattade bestämmelserna örn kallortstillägg, tjänstledighetsavdrag, semester, rörligt tillägg och flertalet andra särskilda förmåner böra därvid i tillämpliga delar bliva gällande under inkallelse till tjänstgöring. I övrigt böra kungörelsens föreskrifter i förekommande fall tillämpas på grundval av 1921 års avlöningsreglemente, eventuellt med den modifikationen, att löneplanebeloppen uppräknas med 10 procents dyrtidstillägg och de nya reglerna om rörligt tillägg komma i tillämpning. Beträffande de detaljföreskrifter, som bliva erforderliga för förslagets genomförande, torde det få ankomma på vederbörande förvaltningsmyndigheter eller försvarsväsendets lönenämnd att avgiva förslag.

Det ligger i sakens natur, att det förslag till lösning av övergångsstatamas löneförhållanden, som av lönekommittén här ovan förordats, för statsverket kommer att ställa sig avsevärt mindre kostsamt än ett överförande till de nya avlöningsbestämmelserna av all tvångsvis överförd personal. Ehuru svång-

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

heter föreligga att med det material, som står kommittén till buds, tillförlitligt beräkna kostnaderna, har dock kommittén ansett sig böra verkställa vissa approximativa överslagsberäkningar för att utröna kostnadernas storleksordning, såvitt angår tvångsvis överförd personal. Det har därvid visat sig, att ett genomförande av den princip, som tillämpades i 1930 års militäravlöningssakkunnigas förslag, skulle medföra en kostnadsökning i förhållande till nuvarande utgifter för övergångsstaten av omkring 150,000 kronor för år, medan ett bifall till lönekommitténs förslag kan beräknas draga en merkostnad för år av i runt tal 50,000 kronor.

En lösning i enlighet med det ovan förordade alternativet bör givetvis icke medföra någon som helst reell ändring i avlöningsförhållandena för frivilligt överförd personal. Huruvida av praktiska skäl även för denna personal en uppräkning av löneplanebeloppen, motsvarande 10 procents dyrtidstillägg, och en tillämpning av de nya reglerna för rörligt tillägg bör äga rum, är en fråga till vilken lönekommittén ansett sig icke böra taga ståndpunkt.

Om, såsom här förordats, ingen beställningshavare på övergångsstat formellt inordnas under det nya avlöningsreglementet, kan givetvis ej heller ifrågakomma att generellt genomföra någon ändring i pensionshänseende. Detta synes också vara principiellt riktigt. All personal vid försvarsväsendet med lön enligt 1921 års avlöningsreglemente erhöll år 1935 en av löneregleringen betingad pensionsreglering, och att därutöver vidtaga höjning av pensionsförmånen synes icke påkallat i fråga örn sådana beställningshavare, som ej tagas i anspråk för tjänstgöring i större omfattning. För beställningshavare, vilka äro i ständig tjänstgöring och därigenom komma att stadigvarande uppbära lön enligt de nya bestämmelserna, måste det emellertid framstå såsom skäligt, att även pensionsförmånerna avvägas i anslutning till vad som kan komma att bliva bestämt för den personal å aktiv stat, vilken blir delaktig av den nya löneregleringen. Därest dylika önskemål vinna beaktande, torde särskilda bestämmelser i detta ämne framdeles få meddelas. Möjligen kan det ifrågasättas, att även tvångsvis överförda beställningshavare, vilka — utan att vara i ständig tjänstgöring — under en följd av år varit inkallade i större omfattning, erhålla någon förhöjning av sina pensioner enligt grunder, som jämväl torde få utarbetas och utfärdas i särskild ordning. Dessa frågor falla emellertid utanför lönekommitténs uppdrag och torde i stället få prövas av de enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 juni 1938 tillkallade pensionssakkunniga.

Avgivna yttranden. Av de hörda myndigheterna ha chefen för armén och försvarsväsendets lönenämnd uttalat sig för lönekommitténs förslag. Marinförvaltningen anser, att all den personal, som tvångsvis överförts å övergångsstat, bör göras delaktig av samma förbättringar i löne- och pensionshänseende, som avses för den aktiva personalen. Ehuru arméförvaltningen icke ansett sig kunna i allo instämma i lönekommitténs uttalanden rörande den å övergångsstat frivilligt överförda personalen, har ämbetsverket icke velat framställa något yrkande i denna del. Beträffande den tvångsvis överförda personalen anför arméförvaltningen följande:

Mot det av lönekommittén framlagda förslaget torde till en början kunna riktas den invändning, alt det synes komma att medföra åtskilliga administrativa besvärligheter därigenom att ickc-ständigt tjänstgörande beställningshavare skulle under ett och samina år komma att för olika perioder avlönas efter skilda avlöningsreglementen. Bortsett härifrån synes förslaget knappast skipa lull rättvisa gentemot de tvångsvis överförda beställningshavarna. Vid

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 245-

bedömandet härav måste beaktas, att, på sätt också i betänkandet framhållits, beställningshavarna i fråga genom överföringen till övergångsstat fått sin militära bana avbruten och alltså ofrivilligt försatts i det läget, att de icke automatiskt kunna bliva delaktiga av en ny lönereglerings förmåner, något som de utan statens tvångsingripande eljest skulle hava blivit. De hava vidare avstängts från utsikterna att vinna befordran till högre beställning och även möjligheterna att vinna uppflyttning till högre löneklass hava för dem avsevärt beskurits. Oberoende härav äro de underkastade full tjänstgöringsskyldighet och även örn denna, såsom kommittén framhåller, i övervägande antalet fall icke utnyttjas, torde dock fall hava förelegat, då en tvångsöverförd beställningshavare nödgats avstå från erhållen civil anställning för fullgörande av militär tjänstgöring under längre eller kortare tid.

Det förefaller arméförvaltningen, som om ett behörigt hänsynstagande till de anförda förhållandena skäligen bort föranleda förslag om att samtliga tvångsöverförda beställningshavare skulle erhålla ersättning enligt de nya avlöningsbestämmelserna. Visserligen har enligt det nu framlagda förslaget inarbetandet av dyrtidstillägg i de fasta lönerna enligt kommitténs uttalande kombinerats med en allmän reglering uppåt av lönenivån. Den erhållna löneökningen är emellertid, såsom kommittén också själv framhåller, av synnerligen måttlig storlek. Enligt av lönekommittén verkställda överslagsberäkningar skulle ett överförande till de nya avlöningsbestämmelserna av all tvångsvis överförd personal medföra en kostnadsökning i förhållande till nuvarande utgifter för övergångsstaten av omkring 150,000 kronor för år, medan ett bifall till kommitténs förslag beräknas draga en merkostnad för år av i runt tal 50,000 kronor. I betraktande av de betydande kostnader, som äro förbundna med övergångsstaten -— i statsverkspropositionen till innevarande års riksdag rörande fjärde huvudtiteln beräknade till 1,570,000 kronor — förefaller det, som örn skillnaden mellan de av lönekommittén beräknade ökade kostnaderna (150,000 — 50,000 =) 100,000 kronor knappast kan vara av den storleksordning, att hänsyn till kostnadsökningen .skulle behöva utesluta en eljest såsom skälig och rättvis ansedd reglering av den tvångsvis överförda personalens avlöningsförhållanden.

Arméförvaltningen förordar därför att nu nämnd personal får komma i åtnjutande av ersättning såväl under tiden för tjänstgöring som eljest enligt de blivande nya avlöningsbestämmelserna för personal å aktiv stat.

Den i betänkandet berörda frågan om uppräkning av lönebeloppen för all personal å övergångsstat med 10 procents dyrtidstillägg och den i samband därmed ifrågasatta tillämpningen av de nya reglerna örn rörligt tillägg anser arméförvaltningen medföra vissa fördelar. Ämbetsverket tillstyrker därför förslaget i denna del.

Departements- Till lönekommitténs förslag rörande avlöningsförhållandena för beställchefen. ningshavare å övergångsstat ansluter jag mig. Jag anser mig i övrigt, i anledning av arméförvaltningens uttalande, endast böra framhålla, att frågan om dyrtidstilläggets inarbetande i lönebeloppen för samtliga beställningshavare å övergångsstat icke nu bör upptagas till prövning med hänsyn till detta spörsmåls nära samband med frågan örn en allmän avveckling av dyrtidst [Häggen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

5. Beställningshavares rätt att från kronans förråd utbekomma

förnödenheter m. m.

Enligt bestämmelser i vederbörliga förvaltningsreglementen hava officerare och underofficerare med vederlikar sedan gammalt åtnjutit rätt att från kronans matinrättningar, förråd och dylika anstalter mot ersättning utbekomma tillagad portion, proviant-, beklädnads- och utrustningsartiklar ävensom att vid kronans verkstäder låta tillverka och reparera uniformspersedlar och övrig tjänstutrustning.

I sitt den 5 mars 1918 avgivna betänkande och förslag rörande tillfällig löneförbättring för viss personal vid armén och marinen framhöllo 1917 drs militära avlöningssakkunniga (betänkandet sid. 300) önskvärdheten av att en utredning komme till stånd för belysande av frågan, huruvida och i sådant fall i vilken utsträckning nu angivna förmåner borde fortfarande tillkomma personalen. Vad särskilt anginge rätten att uttaga proviant samt intendenturmateriel, finge det anses givet, att denna förmån i allmänhet utfallit rätt ojämnt, då densamma enligt gällande bestämmelser varit i varje särskilt fall beroende på vederbörande chefs eller myndighets prövning.

Den sålunda förordade utredningen kom emellertid icke till stånd. Då 1918 års militåravlöningssakkunniga i sitt den 10 februari 1921 avgivna betänkande och förslag rörande lönereglering för arméns och marinens personal, del II, berörde förevarande fråga (betänkandet sid. 124), yttrade de sakkunniga allenast, att de icke funnit anledning föreslå indragandet av ifrågavarande förmåner. De sakkunniga upptogo i sitt förslag till officersavlöningsreglemente ett stadgande om rätt för beställningshavama att åtnjuta nämnda förmåner enligt de bestämmelser, som meddelades av Kungl. Maj:t. Detta stadgande inflöt i 1921 års provisoriska officersavlöningsreglemente och har sedermera med oförändrat innehåll upptagits i 22 § av 1927 års officersavlöningsreglemente. Med nämnda paragraf bör jämföras det i 4 kap. 1 § av gällande tilläggsbestämmelser till de militära avlöningsreglementena intagna stadgandet, enligt vilket i fråga om rätt för beställningshavare att mot ersättning uttaga portion m. m. skall gälla vad därom i vederbörliga förvaltningsreglementen särskilt stadgas.

Ett med bestämmelsen i 22 § officersavlöningsreglementet i viss mån korresponderande stadgande återfinnes i reglementets 20 §, enligt vilken ersättning för tillhandahållande av bränsle — beräknad efter statsverkets självkostnadspris — i förekommande fall skall erläggas i den ordning, vederbörande myndighet bestämmer.

Efter att hava lämnat en redogörelse för de förvaltningsföreskrifter, vilka reglera rätten till utbekommande av förnödenheter m. m. från kronans förråd, har 19,36 drs lönekommitté till en början erinrat dels att riksdagens revisorer vid ett tillfälle funnit sig böra påtala vissa missförhållanden i samband med utlämningen av proviantartiklar från kronans förråd och dels att

120 Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

från privata köpmannaorganisationers sida vid upprepade tillfällen framhållits såsom ett önskemål, att frågan om den statliga detaljhandel, som förekomme vid försvarsväsendet, måtte göras till föremål för närmare övervägande.

I syfte att erhålla en närmare belysning av den föreliggande frågan har lönekommittén från vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter införskaffat upplysningar, dels huruvida ifrågavarande, militärpersonalen tillagda förmån ur statens synpunkt ansåges medföra olägenheter i förvaltningshänseende, med hänsyn till eventuella svårigheter att förebygga missbruk eller eljest, samt huruvida dylika olägenheter, i den mån sådana förelåge, ansåges kunna uppvägas av de fördelar av omsättning i förråden o. dyl., som kunde vara förenade med förmånens utnyttjande, dels ock angående det sätt, varpå utlämningen av proviantartiklar m. m. i praktiken vöre närmare organiserad, samt rörande den omfattning, vari rätten att utbekomma varor av personalen begagnats. En sammanfattande redogörelse för utredningen på dessa punkter finnes intagen å sid. 101—104 av kommitténs betänkande.

För egen del har lönekommittén anfört i huvudsak följande (sid. 104— 106).

Av vad de hörda myndigheterna anfört liksom ock av den siffermässiga utredning, som bifogats utlåtandena, har lönekommittén bibragts den uppfattningen, att de förmåner, örn vilka här är fråga, i allmänhet icke kunna anses representera någon mera avsevärd ekonomisk fördel för personalen vid försvarsväsendet. Rätten till inköp av proviant, vilken i den allmänna diskussionen i frågan närmast varit föremål för uppmärksamhet, torde stundom — väsentligen beroende på lokala förhållanden — hava inneburit en viss lättnad för en del av personalen, men möjligheterna till utnyttjande av denna rätt hava varit ganska ojämna. Dess ekonomiska värde lärer under alla förhållanden hava varit tämligen obetydligt, vilket i stort sett också torde gälla övriga här avsedda förmåner.

Med hänsyn härtill synes anledning icke föreligga att betrakta ifrågavarande förmåner ur synpunkten av något samband med en lönebestämning för den militära personalen. Så har veterligen ej heller tidigare varit förhållandet. Ifrågavarande rekvisitionsrättigheter voro före 1921 års lönereglering utformade helt vid sidan av avlöningsbestämmelserna, och i förarbetena till nämnda lönereglering förekommer ingenting, som ger anledning antaga, att inregistrerandet i avlöningsreglementet av dessa sedan gammalt gällande rättigheter i någon mån utövat inflytande på löneavvägningen. Det synes icke föreligga något skäl att nu anlägga ett annat betraktelsesätt. Att generellt sammankoppla en eventuell rätt för personalen till rekvisitioner ur kronans förråd m. m. med lönebestämningen eller med avlöningsföreskrifternas utformning synes därför icke vara påkallat.

Av särskilda skäl torde emellertid hittillsvarande rekvisitionsrätt i vissa delar alltjämt böra upptagas i lönebestämmelserna. I annat sammanhang föreslår lönekommittén, i viss anslutning till de för civilförvaltningens personal beslutade anordningarna för täckandet av merkostnader för tjänstedräkt, införande av ett årligt ekiperingsbidrag till beställningsliavare med uniformsplikt. Då kommittén därvid ansett sig böra beräkna beloppet av detta bidrag med utgångspunkt från tillverkningskostnaderna vid kronans intendenturverkstäder, har det synts vara följdriktigt, att rätten till ett dylikt bidrag kombineras med rätt att till självkostnadspris från kronans förråd

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

utbekomma uniformspersedlar eller därför erforderliga materialier liksom ock med rätt att vid kronans verkstäder låta tillverka dylika persedlar. En sådan kombination utgör nämligen förutsättningen för att bidraget skall för personalen kunna få det ekonomiska värde, till vilket det beräknats. Likaledes har, i överensstämmelse med vad som stadgats för civilförvaltningens vidkommande, i reglerna om skyldighet att bebo tjänstebostad m. m. ansetts böra intagas en bestämmelse örn tillämpande av självkostnadspris för bränsle och belysning i de fall, då på grund av särskilda omständigheter prövas skäligt att tillhandahålla beställningshavare dylika förmåner.

I övrigt synes det lönekommittén icke vara erforderligt eller lämpligt att i avlöningsreglementet intaga några bestämmelser om naturaförmåner av ifrågavarande slag. Den i ämnet förda diskussionen har visat, att ett upptagande i avlöningsförfattningarna av vissa rättigheter för personalen i förevarande hänseende lätt ingiver en missvisande föreställning örn en personalen tillkommande avlöningsförmån. En eventuell möjlighet att rekvirera vissa förnödenheter eller att uttaga portion bör emellertid icke, lika litet som de vid vissa affärsverk för närvarande förekommande s. k. förmånerna av mindre värde (fri telefon vid telegrafverket, fria resor vid statens järnvägar, fri elektrisk belysning vid statens vattenfallsverk), betraktas såsom avlöningsförmån. Ur denna synpunkt finnes ej helier för staten någon anledning att genom stadgande i avlöningsreglementet garantera personalen en bestående rätt i detta avseende. I den mån det anses ur tjänstesynpunkt önskvärt eller eljest lämpligt, att kronan mot ersättning fullgör vissa naturaprestationer, lära föreskrifter härom böra meddelas i annan ordning än genom avlöningsbestämmelser.

I enlighet med den uppfattning, som lönekommittén sålunda angivit, har kommittén i sitt förslag till militärt avlöningsreglemente icke upptagit andra stadganden om naturaförmåner av här ifrågavarande slag än bestämmelser om uniformspersedlar m. m. samt örn självkostnadspris i vissa fall för tilldelat bränsle och lyse. Frågan örn bibehållande eller avskaffande av hittillsvarande rekvisitionsrätt i övriga delar bör enligt kommitténs mening göras till föremål för överväganden utan samband med lönefrågan. Kommittén saknar vid sådant förhållande anledning att för egen del intaga någon bestämd ståndpunkt eller utarbeta något förslag i dessa hänseenden. Beträffande utlämnandet av portion in natura vill kommittén allenast framhålla, att under fältmässiga övningar liksom i vissa andra fall, då på grund av förläggnings- eller tjänstgöringsförhållanden svårigheter föreligga att på annat sätt ordna personalens mathållning, en dylik naturaprestation torde vara betingad av ett bestämt tjänstintresse, vadan någon inskränkning i nuvarande rekvisitionsrätt för dylika fall icke rimligen kan komma i fråga. Under vanliga tjänstgörings- och förläggningsförhållanden kan ett tillhandahållande av portion in natura åt officerare och underofficerare med vederlikar icke på samma sätt motiveras ur tjänstintressets synpunkt, men å andra sidan lärer nämnvärd olägenhet för statens vidkommande näppeligen vara förenad med en sådan naturaprestation, under förutsättning likväl alt effektiv kontroll utövas, så att missbruk förebyggas.

Med avseende å försäljningen av proviant och liknande förnödenheter ur kronans förråd har kommittén visserligen av den verkställda utredningen fått det allmänna intrycket, alt den på denna punkt framställda kritiken överdrivit frågans betydelse samt att befogade anledningar till anmärkning mot bristande kontroll för närvarande knappast kunna sägas föreligga. Erfarenheten har dock visat, att denna försäljning kan giva anledning lill friktioner, och det är vidare tydligt, att densamma i viss mån

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 24,5.

medför ökat arbete för förvaltningspersonalen. Ur nämnda synpunkter kunna goda skäl anföras för ett avskaffande av denna försälj ningsverksamhet.

Vad lönekommittén sålunda anfört och föreslagit har av de hörda myndigheterna i huvudsak lämnats utan erinran. För egen del kan jag instämma i de synpunkter, åt vilka lönekommittén givit uttryck vid behandlingen av förevarande spörsmål.

6. Övergångsanordningar.

För att reglera beställningshavarnas övergång till militära avlöningsreglementet erfordras vissa övergångsbestämmelser. I likhet med vad fallet varit vid tidigare löneregleringar torde dessa föreskrifter böra utfärdas av Kungl. Majit. Lönekommittén har emellertid i sitt betänkande (sid. 236—242) angivit de allmänna grunder, efter vilka övergången enligt kommitténs mening bör ordnas, samt vissa viktigare bestämmelser, vilka böra ifrågakomma.

Kommittén yttrar:

Till en början vill lönekommittén såsom allmän princip framhålla att, i analogi med vad som av kommittén förordats i fråga om övergången till civila avlöningsreglementet, det nya militära avlöningsreglementet icke bör givas retroaktiv tillämpning. Vad exempelvis angår beställningshavarnas lönetursrätt, skulle således någon generell omräkning av löneturen icke ifrågakomma utan en var beställningshavare, som vid reglementets ikraftträdande kvarstår i samma beställning eller innehar beställning inom samma lönegrad som den han omedelbart före övergången tillhörde, bibehålies vid den löneklassplacering ävensom den rätt till uppflyttning i högre löneklass, som före övergången tillkommit honom. Då, vad angår de nuvarande löneplanerna för officerare och underofficerare, varje löneklass inom en var löneklassindelad lönegrad — med vissa få undantag, till vilka kommittén här nedan återkommer — har sin direkta motsvarighet inom de nya löneplanerna Oa och UO, vållar en dylik anordning icke några olägenheter, såvitt angår beställningshavare tillhörande endera av dessa löneplaner. En retroaktiv tillämpning av det nya avlöningsreglementet med därav följande omräkning av löneklassplaceringen enligt de i reglementet meddelade ändrade lönetursbestämmelserna skulle däremot i praktiken förorsaka svårigheter.

Nyss omförmälda undantag betingas av det förhållandet, att vissa lönegrader i löneplanen Oa blivit utbyggda med nya löneklasser. Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen för de nya löneplanernas konstruktion, har till envar av 1, 2 och 5 lönegraderna av löneplanen Oa fogats en ny slutlöneklass. Med hänsyn härtill vill kommittén förorda, att beställningshavare, tillhörande någon av nyssnämnda lönegrader, vilken vid reglementets ikraftträdande under minst tre år innehaft respektive 2, 6 eller 13 löneklassen, berättigas att omedelbart vid övergången uppflyttas till respektive 3, 7 eller 14 löneklassen. Till undvikande av försämring i hittillsvarande lönetursrätt vid befordran till högre beställning bör vidare för beställningshavare, som uppflyttas i löneklass 3, respektive 7, så anses som örn han tillhört denna löneklass den tid utöver tre år, varunder lön utgått efter löneklass 2, respektive 6.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

123 Lönegraderna Oa 4 och Oa 5 hava jämväl blivit i löneplancförslaget utökade med en ny begynnelselöneklass. Dessa omläggningar torde emellertid icke påkalla särskild övergångsanordning. Den, som omedelbart före reglementets ikraftträdande innehar beställning i någon av nämnda lönegrader, bör givetvis — med nyssberörda undantag beträffande beställningshavare, som minst tre år tillhört 13 löneklassen — kvarstå i den löneklass han vid ikraftträdandet innehade, intill dess i förekommande fall rätt till Iöneklassuppflyttning enligt de vanliga reglerna inträder.

Enär genom utbyggnaden av löneplanen Ca till att omfatta 30 lönegrader nuvarande lönegrader och löneklasser i C-löneplanen blivit omnumrerade, erfordras bestämmelser, som angiva, vilka lönegrader och löneklasser i den nya löneplanen vederbörande beställningshavare skola tillhöra efter övergången till militära avlöningsreglementet.

För det fall, att beställningshavare, tillhörande någon av löneplanerna Oa, UO och Ca, i och med militära avlöningsreglementets ikraftträdande befordras till beställning inom högre lönegrad, erfordras föreskrift därom, att bestämmelserna i 8 § 1 mom. och 14 g 1 mom. skola tillämpas med utgångspunkt från den löneställning beställningshavaren innehade omedelbart före ikraftträdandet.

Genom tillskapandet av beställningarna såsom extra ordinarie fänrikar skulle, såsom i ett föregående sammanhang närmare berörts, det nuvarande surnumerärsystemet bringas att upphöra. Härvid skulle innehavare av sådan fänriksbeställning, i vilken vid det nya reglementets ikraftträdande lön utgår i succession efter högre beställningshavare eller i enlighet med bestämmelserna om disposition av ledigbliven fänrikslön, genom överförande till beställning såsom extra ordinarie fänrik få vidkännas någon minskning i de egentliga löneförmånerna, örn däri inräknas dyrtidstillägg och övriga provisoriska tilläggsförmåner. Å andra sidan är att märka, att beställningshavaren vid överförandet till extra ordinarie fänriksbeställning skulle bliva berättigad till ekiperingsbidrag och därmed komma i åtnjutande av kontanta förmåner till sammanlagt högre belopp än som dessförinnan tillkommit honom. Med hänsyn härtill ävensom till de fördelar i övrigt, som löneregleringen kommer att medföra, har kommittén ansett det icke vara erforderligt att övergångsvis vidtaga särskild anordning beträffande löneförmånerna för nämnda beställningshavare.

Tjänstetid i surnumerär fänriksbeställning bör emellertid övergångsvis i löneturshänseende likställas med tjänstetid i beställning såsom extra ordinarie fänrik.

Kommittén anser sig i detta sammanhang böra göra ett påpekande angående lönetursberäkningen för de beställningshavare, vilka innehava successionsförordnanden ä beställning inom högre lönegrad. För närvarande torde, på grund av frånvaron av bestämmelser i officersavlöningsreglementet angående löneförhållandena under dylika förordnanden, tvekan kunna råda beträffande lönetursberäkningen vid befordran till ordinarie beställning i den högre lönegraden. Enligt lönekommitténs förslag skulle under dylika förordnanden tillämpas anordningen med vikariatslön, och i fråga örn löneturen vid befordran från vikariatslöneförordnande till ordinarie beställning i samma lönegrad hava i förslaget lill avlöningsreglementc intagits bestämda regler. Enligt kommitténs mening böra med avseende å lönetursberäkningen för beställningshavare, som kommer i åtnjutande av vikariatslön, utfärdas bestämmelser, enligt vilka övergångsvis med vikariatslöneförordnande likställes sådant successionsförordnande å lön, som före reglementets ikraftträdande innehafts i en följd och i omedelbart samband med vikariat släne förordnandet.

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Såsom förut nämnts har lönekommittén förutsatt, att avlöningsförhållandena för de nuvarande innehavarna av den under avveckling varande beställningen såsom underofficer av 3. graden vid marinen skulle regleras genom bestämmelser vid sidan av militära avlöningsreglementet. Detta har ansetts lämpligen böra ske på det sätt, att för ifrågavarande beställningshavare tillskapas en särskild övergångsstat, förslagsvis benämnd övergångsstat för underofficerare av 3. graden vid marinen, och att i samband härmed avlöningen till bestäliningshavarna i fråga — för närvarande utgör antalet sådana beställningshavare enligt för kommittén tillgängliga uppgifter endast tre, vilka åtnjuta lön enligt högsta eller näst högsta löneklassen inom lönegraden — fastställes att utgå med det belopp, som skulle hava tillkommit dem, därest den nuvarande lönegraden Uo 1 inarbetats i den föreslagna löneplanen UO. I övrigt torde nämnda beställningshavare böra likställas med den aktiva personalen i fråga om åtnjutande av i militära avlöningsreglementet avsedda förmåner. Med hänsyn till att vikariatsersättningsreglerna icke torde bliva i praktiken tillämpliga å ifrågavarande beställningshavare, lära dock särskilda föreskrifter i detta hänseende icke vara erforderliga.

Underofficerare av 3. graden åtnjuta för närvarande, liksom sergeanter och underofficerare av 2. graden, tillfällig löneförbättring under förutsättning att de tillhört högsta löneklassen av sin lönegrad (Uo 1) under minst fem år. Enligt kommitténs mening måste det anses oegentligt, att ifrågavarande förmån — vilken tillkommit såsom en provisorisk anordning i syfte att kompensera för försenad befordran — bibehållits beträffande de beställningshavare, vilka efter genomförandet av 1936 års försvarsbeslut kvarstå såsom underofficerare av 3. graden, enär det förutsatts att dessa såsom mindre lämpliga för vidare befordran skulle kvarstå i innehavande grad. Med hänsyn härtill kunde det ifrågasättas, huruvida det kan anses befogat att beträffande dessa beställningshavare vidtaga någon övergångsanordning i anledning av upphörandet av den tillfälliga löneförbättringen, vilken lika litet som dyrtidstillägg och provisorisk avlöningsförstärkning utgör någon bestäliningshavarna tillförsäkrad avlöningsförmån. Av hillighetsskäl har kommittén emellertid ansett sig böra förorda, att ifrågavarande beställningshavare — vilka äro stationerade å E-ort, respektive I-ort —- till förekommande av avlöningsminskning tillerkännas ett personligt lönetillägg. Lämpligen synes denna förmån kunna en gång för alla fastställas till förslagsvis 60 kronor å E-ort och 90 kronor å I-ort. Å dessa belopp torde rörligt tillägg höra utgå.

Vad beträffar beställningarna såsom bataljonsläkare vid fältläkarkåren och marinläkare av 2. graden har lönekommittén uttalat sig för att desamma omändras till icke-ordinarie arvodestjänster, varvid torde få förutsättas, att en omprövning av arvodesbeloppen kommer att äga rum. Då emellertid beställningarna i fråga för närvarande äro konstruerade såsom ordinarie tjänster, böra de nuvarande bestäliningshavarna jämväl efter militära avlöningsreglementets ikraftträdande — marinläkare av 2. graden givetvis endast under löpande förordnandetid — bibehållas vid nuvarande löneförmåner, därest de icke frivilligt övergå till de nyinrättade ickeordinarie arvodestjänsterna.

För närvarande är såsom styresman vid Åkers krutbruk placerad en beställningshavare i lönegraden 0 5. I befattningen utgår enligt nu gällande bestämmelser fyllnadsarvode å 2,400 kronor. Före 1936 års försvarsbeslut var beställningen såsom sådan, liksom övriga styresmannabefattningar vid tygdepartementets fabriker, upptagen i lönegraden O 4. Enligt kommitténs

Kungl. Maj.ts proposition nr 245-

förslag skulle ifrågavarande befattning ånyo uppföras såsom särskild beställning och därvid hänföras till lönegraden Oa 6, i samband varmed arvodet skulle upphöra. Härvid skulle den nuvarande innehavaren av befattningen få vidkännas en viss, ehuru obetydlig minskning i de löneförmåner, som han efter 1936 års försvarsbeslut uppburit, provisoriska tillägg däri inräknade. Kommittén bär icke ansett erforderligt, att särskild kompensation härför beredes nämnde befattningshavare, särskilt som den föreslagna lönegradsplaceringen kommer att medföra väsentligt ökade förmåner i pensionshänseende.

Genom den av kommittén föreslagna inplaceringen av den för närvarande till lönegraden O 7 hänförda beställningen såsom chef för Karlskrona örlogsstation i lönegraden Ob 1 skulle den nuvarande innehavaren av ifrågavarande beställning, därest han övergår till det nya avlöningsreglementet, komma att få vidkännas en avsevärd löneminskning. Kommittén förutsätter, att nämnde beställningshavare, som enligt 11 § 2 mom. officersavlöningsreglementet är skyddad mot verkningarna av beställningens nedflyttning, därest han kvarstår på nuvarande lönebestämmelser, även i händelse avövergång till det nya reglementet beredes kompensation för sådan löneminskning genom särskild övergångsbestämmelse. Lämpligen synes därvid böra så förfaras, att avlöning till beställningshavaren i fråga, så länge han kvarstår i beställningen, får utgå enligt de i det nya avlöningsreglementet innefattade bestämmelserna för lönegraden Ob 2.

Genom särskilda övergångsbestämmelser torde även böra sörjas för att nuvarande innehavare av de beställningar av överstes tjänstegrad, som av kommittén föreslagits till inplacering i lönegraden Oa 6, i förekommande fall beredas kompensation för härav föranledd minskning i dem nu tillkommande löneförmåner.

Såsom i ett tidigare sammanhang framhållits förutsätter lönekommittén, att den för närvarande till vissa äldre sergeanter och underofficerare av 2. graden utgående tillfälliga löneförbättringen slopas i samband med genomförandet av den militära löneregleringen. Då emellertid de av kommittén föreslagna lönebeloppen för underofficerare icke avvägts med tanke på att innefatta full kompensation för ett slopande av nämnda förmån, torde det enligt kommitténs mening få anses skäligt, att de beställningshavare, som vid militära avlöningsreglementets ikraftträdande kommit i åtnjutande av tillfällig löneförbättring, övergångsvis i viss utsträckning bibehållas vid denna förmån utöver den lön, som tillkommer dem enligt reglementet. I viss anslutning till den avvägning av löneökningen mellan sergeanter med tillfällig löneförbättring och övriga sergeanter i högsta löneklass, som enligt underofficersförbundets förslag till lönebelopp för underofficerare skulle åvägabringas, torde denna löneförbättring lämpligen böra bestämmas att i runt tal motsvara två tredjedelar av den löneförbättring, som enligt kommitténs förslag till löneplan skulle tillkomma övriga beställningshavare med lön enligt högsta löneklassen av lönegraden UO 1. Med utgångspunkt härifrån vill lönekommittén uttala sig för att till nämnda beställningshavare måtte efter militära avlöningsreglementets ikraftträdande få utgå löneförbättring med nedanstående å de olika ortsgrupperna fördelade belopp för år, å vilka rörligt tillägg bör beräknas:

Ortsgrupp

A B C D 10 F G H I

Löneförbättring, kronor..... 186 195 204 213 222 231 240 249 258

126 Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

En motsvarande anordning torde böra vidtagas beträffande de beställningshavare å övergångsstat i sergeantsgraden, vilka såsom ständigt tjänstgörande nu uppbära tillfällig löneförbättring.

1 det föregående har lönekommittén uttalat sig för att frågan örn en rationalisering av arvodesväsendet vid försvarsväsendet göres till föremål för särskild utredning i syfte alt denna fråga i ett sammanhang må kunna upptagas till prövning vid 1940 års riksdag. I avvaktan på denna prövning böra under budgetåret 1939/40 de arvoden, vilka skulle innefattas i utredningen, fastställas att utgå med oförändrade belopp, å vilka dyrtidstillägg bör beräknas, i den mån sådant tillägg hittills utgått. Med avseende å sättet för dyrtidstilläggets beräknande å arvodesbeloppen synes härvid för enkelhetens skull lämpligen kunna så förfaras, att dyrtidstillägget fastställes att under bela budgetåret 1939/40 utgå med samma belopp, vartill tillägget med tillämpning av nu gällande bestämmelser skulle uppgått under budgetårets första kvartal.

Vid utarbetandet av sitt förslag till militärt avlöningsreglemente har kommittén vidare utgått från att den nuvarande speciella lönetursrätten för kaptener vid generalstabskåren skulle upphöra och att frågan, huruvida och i så fall i vilken form ersättning för slopandet av denna lönetursrätt må vara påkallad för att fortfarande bereda generalstabsofficerarna förtur i lönehänseende, skulle upptagas till närmare granskning i samband med en blivande arvodesreglering. I avbidan på resultatet av utredningen i denna del torde under budgetåret 1939/40 frågan lämpligen kunna lösas på det sättet, att för de beställningshavare, vilka under samma budgetår tillträda kaptensbeställning vid generalstabskåren, fixeras ett arvode, motsvarande skillnaden mellan lönebeloppen enligt nuvarande officerslöneplan i den löneklass, i vilken vederbörande beställningshavare vid beställningens tillträdande inplacerats, och närmast högre löneklass. Dylikt arvode bör dock givetvis icke utgå till beställningshavare, som placeras i kaptenslönegradens högsta löneklass. Dyrtidstillägg å här omförmält arvode torde i förekommande fall böra fixeras till belopp, som med tillämpning av nuvarande bestämmelser skulle hava utgått vid tidpunkten för tillträdet, därest bestämmelserna då varit gällande.

Vad angår de generalstabskaptener, vilka redan före reglementets ikraftträdande tillträtt sin beställning, komma dessa, enligt vad i det föregående förordats, att bibehållas vid sin före ikraftträdandet vunna lönetursrätt. Detsamma gäller beställningshavare, vilka enligt stadgandet i 9 § 1 mom. officersavlöningsreglementet tillträtt 12 löneklassen inom lönegraden O 4.

Vid behandlingen av det militära arvodesväsendet har lönekommittén uttalat sig flir att vissa arvoden skulle avskaffas utan annan kompensation än de ökade löneförmåner i allmänhet, som skulle följa med den militära löneregleringen. Dessa arvoden utgöras av dem, vilka för närvarande utgå till viss läkar- och veterinärpersonal i Boden, till furageuppbördsmän vid de olika försvarsgrenarna, till vissa specialingenjörer vid Karlskrona örlogsvarv, till tillsyningsmännen vid örlogsstationernas häkten och arrester samt till uppbördsman vid örlogsstationernas läkaruppbörder. Lönekommittén förutsätter, att de befattningshavare, som omedelbart före löneregleringens ikraftträdande uppbära arvoden av bär omförmälda slag, övergångsvis personligen bibehållas vid arvodena, så länge de innehava de befattningar, för vilkas bestridande denna ersättning avsetts, med den modifikationen likväl, att — vad specialingenjörerna vid Karlskrona örlogsvarv angår — särskilt arvode icke bör utgå i den mån beställningshavarna bliva berättigade till vikariatsersättning jämlikt bestämmelserna i 25 g 1 mom. tredje stycket eller 2 mom. av förslaget till militärt avlöningsreglemente. Med hänsyn till verk-

Kungl. Maj.ts proposition nr 245-

ningarna av nuvarande maximeringsregler synes det knappast vara påkallat att beräkna särskilt dyrtidstillägg å arvodena till läkar- oell veterinärpersonalen i Boden eller •—- i förekommande fall -— till nyssnämnda ingenjörspersonal. Å de i olika underofficersbefattningar utgående arvodena synes däremot böra beräknas dyrtidstillägg, förslagsvis efter samma grunder, som ovan föreslagits beträffande dylikt tillägg å de arvoden, som under nästkommande budgetår skulle utgå med oförändrade belopp i avvaktan på utredning rörande arvodesväsendet.

Vidare bör uppmärksammas, att vissa särskilda övergångsanordningar kunna behöva meddelas för reglerande av lönetursrätten för underofficerare av 2. graden vid den enligt 1936 års försvarsbeslut nyinrättade musikavdelningen vid kustartilleriet.

I 21 § officersavlöningsreglementet finnes intagen en föreskrift därom, att för beställningshavare, som enligt gällande bestämmelser äger uppbära inkvarterings- och servisbidrag eller enbart servisbidrag från vissa städer, skall å lönen avdragas ett belopp, motsvarande vad han sålunda uppbär från vederbörande stad. Ifrågavarande föreskrift grundar sig på den vissa städer av ålder åvilande skyldigheten att utgiva bidrag, varom nu sagts. Enligt vad lönekommittén inhämtat, har frågan om en avveckling av inkvarteringsoch servisbidragen nyligen varit föremål för särskild utredning inom försvarsdepartementet. Då denna fråga kan förväntas bliva löst inom en nära framtid, har kommittén ansett det icke vara påkallat att i militära avlöningsreglementet intaga någon motsvarighet till föreskriften i 21 § officersavlöningsreglementet. Intill dess frågan vunnit definitiv lösning, torde emellertid genom särskilda bestämmelser beställningshavare övergångsvis i förekommande fall böra bibehållas vid nuvarande skyldighet att å lönen vidkännas avdrag för vad han uppbär från vederbörande stad.

Måhända bliva jämväl i övrigt vissa föreskrifter erforderliga för reglering av övergången till de nya avlöningsbestämmelserna. Beslut härom torde, såsom förut framhållits, böra meddelas av Kungl. Maj:t, som i dessa avseenden torde böra erhålla frihet att förfoga efter omständigheterna.

De huvudgrunder för övergång till militära avlöningsreglementet, som kommittén angivit, synas mig i allt väsentligt lämpliga, vadan jag vill förorda, att de läggas till grund för de bestämmelser i ämnet, som böra av Kungl. Majit utfärdas. Såsom kommittén förutsatt, torde Kungl. Majit böra erhålla tämligen stor rörelsefrihet vid utfärdandet av erforderliga övergångsbestämmelser. Det bemyndigande, varom jag i det följande gör hemställan, torde därför böra givas en tämligen vidsträckt innebörd.

7. Kostnadsberäkningar.

I fråga om kostnaderna för genomförande av en lönereglering för beställ ningshavare vid försvarsväsendet i enlighet med de av kommittén framlagda förslagen till löneplaner hava, på grundval av införskaffade uppgifter beträffande beställningshavarna, utförts vissa beräkningar, för vilka redogjorts i kommitténs betänkande. Beträffande grunderna för dessa beräkningar samt resultaten av desamma torde jag få meddela följande.

Enligt nu gällande grunder för dyrtidstillägg stiga och falla statens lönekostnader med stigande, respektive sjunkande levnadskostnadsindex. De i

128 Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

civila avlöningsreglementet meddelade och av lönekommittén till införande jämväl i det militära lönesystemet föreslagna reglerna angående rörligt tillägg föranleda, att även i framtiden lönekostnaderna förändras vid växlande levnadskostnader. Då reglerna angående det rörliga tillägget till sin konstruktion förete vissa avvikelser från nuvarande dyrtidstilläggsgrunder, blir förskjutningen i lönekostnaderna vid en och samma förändring i levnadskostnadsindex icke densamma enligt nu gällande avlöningsbestämmelser och enligt kommitténs förslag. På grund härav måste givetvis en jämförelse mellan lönekostnaderna enligt nu gällande bestämmelser och kostnaderna enligt kommittéförslaget ge olika resultat vid skilda indexlägen. Med hänsyn härtill hava kostnadsberäkningarna beträffande den militära löneregleringen utförts för fyra olika indexlägen å den nu tillämpade indexskalan, nämligen indexlägena 156/157, 162/163, 166/167 och 168/169. För samtliga dessa indexlägen hava, vad angår rörligt tillägg å de föreslagna nya lönebeloppen, beräkningarna verkställts utifrån antagandet, att respektive indexlägen uppnåtts under en stigande prisrörelse; för indexläget 166/167 hava jämväl utförts beräkningar under antagande att detta läge nåtts vid sjunkande index. För vart och ett av de nämnda indexlägena har beräknats skillnaden mellan å ena sidan totala lönesumman enligt de föreslagna löneplanerna jämte därå belöpande rörligt tillägg, med inräknande därvid jämväl av kostnaderna för det föreslagna årliga ekiperingsbidraget å 180 kronor per beställningshavare, och å andra sidan lönesummorna enligt nu gällande löneplaner jämte förekommande provisoriskt dyrortstillägg samt dyrtidstillägg. Vid beräkningen av dyrtidstillägg har hänsyn tagits till att detta ej utgår å hela lönen utan endast å lönen minskad med tjänstepensionsavdrag. Föreskrifterna örn öretalens bortfallande vid beräkning av dyrtidstillägget å månadslönebeloppen hava beaktats, och vidare har gällande maximigräns för dyrtidstillägget, respektive föreslagen maximigräns för det rörliga tillägget iakttagits; de särskilda tilläggen för barn under 16 års ålder hava däremot lämnats obeaktade. Vid beräkningarna har hänsyn icke tagits vare sig till den till vissa officerare och underofficerare nu utgående tillfälliga löneförbättringen eller till det särskilda lönetillägg, som vid ett slopande av denna löneförbättring skulle enligt kommitténs förslag övergångsvis utgå till vissa underofficerare.

De på angivet sätt verkställda beräkningarna utvisa vid olika lägen av ievnadskostnadsindex de kostnadsökningar, som redovisas i nedanstående sammanställning, vilken även upptager de kostnadssiffror, som framkomma, därest utgifterna för den av 1937 och 1938 års riksdagar såsom förskott a löneregleringen beslutade provisoriska avlöningsförstärkningen fråndragas:

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

129 Beräknad kostnadsökning

Utan frånräknande av provisorisk avlöningsförstärkning kronor

A. Vid indexläge 156lt57, stigande index:

Vid frånräknande av provisorisk avlöningsförstärkning kronor

För ett närmare bedömande av löneregleringskostnadernas storleksordning har lönekommittén ansett det vara av intresse att sammanställa dessa kostnader med de nuvarande lönekostnaderna. Beräkningar rörande dessa senarg kostnader hava verkställts för indexlägena 162/163, 166/167 och 168/ 169. Därvid hava framkommit följande belopp, som innefatta provisoriskt dyrortstillägg samt dyrtidstillägg men ej barntillägg eller tillfällig löneförbättring:

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 245.

130 Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

A. För officerare:

a) Utan inräknande av provisorisk

avlöningsförstärkning..........

b) Med inräknande av provisorisk

avlöningsförstärkning..........

Lönekostnader enligt nuvarande bestämmelser vid levnadskostnadsindex

162/163

kronor

166/167

kronor

18,028,000

18,373,000

168/169

kronor

18.520.000 B. För underofficerare:

a) Utan inräknande av provisorisk

avlöningsförstärkning.......... 10,528,000 10,710,000

b) Med inräknande av provisorisk

avlöningsförstärkning.......... 10,856,000 11,038,000

10,801,000

11,129,000

C. För civilmilitära beställningshavare m. fl.:

a) Utan inräknande av provisorisk

avlöningsförstärkning..........

b) Med inräknande av provisorisk

avlöningsförstärkning..........

4.307.000 4,380,000 4,418,000

4.410.000 4,483,000 4,521,000

Summa kronor:

a) Utan inräknande av provisorisk

avlöningsförstärkning.......... 32,573,000

b) Med inräknande av provisorisk

avlöningsförstärkning.......... 33,349,000

33.118.000 33,394,000

33.894.000 34,170,000

Med utgångspunkt från dessa siffror samt de i det föregående angivna kostnaderna för en lönereglering i enlighet med de av kommittén föreslagna löneplanerna hava för den av löneregleringen föranledda genomsnittliga procentuella löneökningen erhållits följande värden:

Genomsnittlig löneökning i procent vid levnadskostnadsindex

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

131 Genomsnittlig löneökning i procent vid levnadskostnadsindex

Såsom förut påpekats, ingå i de här ovan meddelade kostnadssiffroma för lönereglering enligt kommitténs förslag ej blott löneplanebeloppen utan även det föreslagna årliga ekiperingsbidraget å 180 kronor. Utgifterna för detta bidrag hava härvid för alla indexlägen beräknats till följande belopp, nämligen

för officerare........................... 437,000 kronor,

» underofficerare...................... 406,000 » samt

» civilmilitär personal m. fl............ 123,000 »

Summa 966,000 kronor.

Det må anmärkas, att den för civilmilitär personal m. fl. upptagna siffran är att anse såsom något för hög, enär ekiperingsbidrag icke skulle tillkomma civil personal och dessutom förutsatts icke komma att utgå till samtliga civilmilitära beställningshavare.

I ovan refererade kostnadsberäkningar har hänsyn tagits till de av lönekommittén föreslagna omläggningarna i konstruktionen av officerslöneplanerna, men då det torde vara av intresse att känna storleksordningen av de olika omläggningarnas inverkan på kostnaderna, må bär anföras följande detaljsiffror, hänförande sig till indexläget 162/163.

Införandet av en ny löneklass 3 i fänriksgraden har beräknats medföra en årlig kostnadsökning av ungefär 10,000 kronor. Löjtnantslönegradens utökning med en ny löneklass 7 har befunnits föranleda en ökad kostnad av i runt tal 75,000 kronor för år, vilken kostnad dock något reduceras genom att den tillfälliga löneförbättringen, sorn för närvarande beräknas belöpa sig till omkring 7,000 kronor för år, samtidigt skulle bortfalla.

Den föreslagna omläggningen i inajorslönegraden kommer i vissa fall av särskilt tidig befordran att medföra någon kostnadsminskning, men genom

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

elen föreslagna utsträckningen av sneddningsregelns tillämpning kommer i andra fall ökad kostnad att uppstå. Storleken av denna kostnadsökning blir givetvis beroende på växlingar i befordringsgången och är alltså svår att fastställa men har av lönekommittén i betänkandet antagits komma att normalt hålla sig omkring ett par tiotal tusen kronor årligen. Med hänsyn till resultaten av den av kommittén verkställda kompletterande utredningen om verkningarna av sneddningsregelns införande torde denna beräkning få anses vara väl låg.

I överstelöjtnantsgraden uppkomma enligt förslaget liknande förskjutningar, innebärande vid tidig befordran kostnadsminskning och eljest kostnadsökning. Enär i denna grad införts två nya löneklasser, en under och en över den nuvarande enda löneklassen, blir det här än vanskligare att utan detaljundersökningar av befordringsgången uppskatta den kostnadsökning, som genom löneklassomläggningen är att vänta. Den genomsnittliga löneförbättringen per beställningshavare torde här bliva något större än i majorsgraden, men då å andra sidan antalet beställningshavare i överstelöjtnantsgraden är blott ungefär hälften av antalet i majorsgraden, har det synts lönekommittén kunna antagas, att storleksordningen av kostnadsökningen ej kommer att mera avsevärt avvika från den för majorsgraden angivna.

Beträffande de genom omläggningarna i officerslöneplanen uppstående kostnadsökningarna må slutligen anföras, att den föreslagna uppdelningen av den nuvarande lönegraden O 6 för överstar på en lägre, dyrortsgraderad lönegrad 6 i den nya löneplanen Oa och en högre, icke dyrortsgraderad lönegrad 1 i en ny löneplan Ob av lönekommittén beräknats medföra en ökning av ungefär 60,000 kronor för år i förhållande till nuvarande lönekostnad.

Vid de här förut framlagda kostnadskalkylerna har, såsom nämnts, hänsyn ej tagits till de i beställningshavarnas dyrtidstillägg för närvarande ingående särskilda tilläggen för barn under 16 års ålder och således ej heller till den kostnadsminskning, som kommer att inträda vid en successiv avveckling av dessa tillägg enligt den plan, som godtagits i samband med den nya civila löneregleringen. Kostnaden för barntillägg åt nu ifrågavarande beställningshavare uppskattas för närvarande till omkring 600,000 kronor, vilket belopp alltså motsvarar den kostnadsminskning, som vid avvecklingsperiodens utgång — efter 16 år — beräknas hava uppkommit.

Såsom förut framhållits, har i kostnadsberäkningarna hänsyn ej heller tagits vare sig till kostnaderna för den till vissa officerare och underofficerare för närvarande utgående tillfälliga löneförbättringen eller till kostnaderna för det särskilda lönetillägg, som med anledning av nämnda löneförbättrings bortfallande skulle övergångsvis utgå till underofficerare. Kostnaderna för den tillfälliga löneförbättringen hava vid indexläget 162/163 uppskattats för officerare till det förut nämnda beloppet av ungefär 7,000 kronor och för underofficerare till ungefär 46,000 kronor. Det särskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

lönetillägg, som övergångsvis skulle utgå till underofficerare, vilka vid den militära löneregleringens ikraftträdande kommit i åtnjutande av tillfällig löneförbättring, har, med inräknande av rörligt tillägg efter 3 procent, beräknats medföra en övergångskostnad å ungefär 31,000 kronor, vilken försvinner allteftersom dessa beställningshavare vinna befordran eller avgå.

Kvarvarande beställningshavare i nuvarande lönegrad Uo 1 hava ej av kommittén medtagits i beräkningarna.

Vid beräkningen av kostnaderna för den militära löneregleringen har man att taga hänsyn ej blott till ändringarna i själva löneplanema samt i grunderna för rörligt tillägg utan även till åtskilliga andra avlöningsbestämmelser i det föreliggande förslaget, vilka gå ut på förbättringar i nuvarande löneregler. I fördyrande riktning verka sålunda förslagen örn utsträckning av gällande förmån av kostnadsfri sjukledighet, örn höjning av kallortstilläggen, örn ändrade grunder i fråga om vikariatsersättnings bestämmande, örn införande av utvidgade sjukvårdsförmåner, örn ändrade grunder med avseende å sjötillägg och förmåner på grund av flygtjänstgöring, om förhöjd begravningshjälp i vissa fall samt örn höjning av den till underofficerare vid första utnämning utgående ekiperingshjälpen.

Endast beträffande vissa av de nu angivna ändringsförslagen kunna merutgifterna för statsverket med någon större grad av tillförlitlighet på förhand beräknas. Den föreslagna uppräkningen av4 kallortstilläggen har beräknats föranleda en årlig kostnadsökning av omkring 10,000 kronor. Beträffande sjötilläggen har en approximativ uppskattning givit vid handen, att de av kommittén föreslagna bestämmelserna, därest de varit i tillämpning under budgetåret 1937/38, skulle hava medfört en kostnadsökning av omkring 50,000 kronor. Förslaget om särskild förhöjning i vissa fall av begravningshjälp torde kunna beräknas medföra en kostnadsökning av inemot 10,000 kronor för år.

Beträffande ändringsförslagen i övrigt har kommittén icke varit i tillfälle att framlägga några kostnadsberäkningar. Av dessa förslag torde emellertid endast sjukvårdsförmånernas utvidgande representera någon mera betydande kostnadsökning. För att giva en föreställning örn storleksordningen av denna kostnad har kommittén anfört följande. Vid kommunikationsverken utgjorde utgifterna för sjukvård under år 1935 genomsnittligt icke fullt 30 kronor per sjukvårdsberättigad tjänsteman. Vid ett hänsynstagande till allenast tjänstgöringens beskaffenhet har kommittén ansett det kunna förutsättas, att sjukvårdskostnaden vid försvarsväsendet genomsnittligt per beställningshavare ej mera avsevärt kommer att avvika från motsvarande kostnad vid kommunikationsverken. Däremot har kostnaden för tjänsteläkarorganisationen antagits ställa sig icke oväsentligt lägre vid försvarsväsendet än vid kommunikationsverken. Därest med hänsyn härtill sjukvårdskostnaden vid försvarsväsendet skulle uppskattas till 20 å 25 kronor per år och beställningshavare, skulle kostnaden för officerare, underofficerare och civilmilitära beställningshavare m. fl. röra sig omkring 125,000 kronor årligen.

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 245-

Hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna det av departementschefen förordade förslaget till militärt avlöningsreglemente;

dels besluta, att nämnda reglemente skall äga tillämpning å officers- och underofficersbeställningar å aktiv stat samt å de beställningar i övrigt, för vilka avlöningsreglementet den 20 maj 1927 (nr 170) för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet är gällande; dock med undantag för bataljonsläkare vid fältläkarkåren samt marinläkare av 2. graden;

dels bemyndiga Kungl. Majit att med iakttagande av de huvudgrunder, som av departementschefen förordats, utfärda erforderliga bestämmelser om övergången till militära avlöningsreglementet ;

dels ock besluta, att barntillägg skola övergångsvis utgå till vissa i militära avlöningsreglementet avsedda befattningshavare enligt av departementschefen förordade grunder.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: V. Schwartz.

B I L A G 0 R.

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Tabell, utvisande vid olika indexlägen löneförbättringens storlek i hela krontal (ekiperings-

och löneplan UO

I = index 156/157; II = index 162/163; III = index 168/169.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

intaga A.

bidraget ej medräknat) enligt lönekommitténs förslag till löneplan Oa för officerare för underofficerare.

Indexlägena antagas passerade under en stigande prisrörelse.

138 Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

Tabell, utvisande vid olika indexlägen löneförbättringens storlek i hela krontal

för officerare och löneplan UO

IV = index 166/167 vid stigande levnadskostnader;

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

139 Bilaga A (forts.).

(ekipcringsbidraget cj medräknat) enligt Iönekommitténs förslag till löneplan Oa för underofficerare (forts.)

V = index 166/167 vid fallande levnadskostnader.

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Bilaga B.

Tjänsteförteckning.

Löneplan Oa.

Löne-

grad

Oa 1 Oa 2

Oa 3

Oa 4

Oa 5

Oa C

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

141 Bilaga B (forts.).

Löneplan Ob.

Löncplan Oc.

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Bilaga B (forts.).

Löneplan UO.

Löueplan Ca.

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

143 Bilaga B (forts.).

Löneplan Ca (forts.)

Löneplan Cb.